SOU 1925:11

Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

S T A T E N S OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1925:11

FINANSDEPARTEMENTET

D E T SVENSKA SKOGSBRUKETS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH HISTORIA

NILS

SCH AG ER

STOCKHOLM 19 2 5

Statens offentliga Kronologisk

Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken. Norstedt. 173 s. 2 pat-tab. E . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 31. Den svenska tvättmedelsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av H j . Heimburger. Marcus. 108 s. F i . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 29. Den svenska skoindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av W . Smith. Tullberg. 104 s.

Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 30. Den svenska cementindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av O. Edström. Marcus. 48 s.

Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 32. Den svenska porslinsindustrien med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av E. W. Tillberg. Tullberg. 64 s. F i .

utredningar

förteckning

Tull- och traktatkommitténs utredningrrar och betänkanden. 33. Tryckeri- och pappoersförädlingsindustoi i Sverige. Av F . Hihlgerdt. Marcus. 125 s. F i . Underofficerssakkunnigas yttrande och f förslag j ä m t e personalrepresentanternas särskildda ytfr a n d e . Fahlcrantz. 140 s. F ö . Betänkande med utredning och förslag ; angå ende socialförsäkringens organisation. Nonrstedt. viij. 355 s. F i . 0. Betänkande med förslag till grunder fiför avsättning till de under Kungl. kommunikaationsdepartementet lydande affärsdrivande vcerkens förnyelsefonder samt för a n v ä n d n i n g ochh placering av förnyelsefondernas medel. Nonrstedt. 44 s. K. 10. Förslag till förordning angående statlig inkkomstoch förmögenhetsskatt j ä m t e motiv. Nonrstedt. 40 s. F i . 11. Det svenska skogsbrukets förutsättningaar och historia. Av N . Schager. T i d e n , viij, ] 168 s. Fi. 12. Sveriges enskiWa skogar. Av N . Schhager. Tiden, viij, 285 s. F i .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil u t g g ö r a begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = e c k l e s i a s t i k departementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentitliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

DET SVENSKA

SKOGSBRUKETS

FÖRUTSÄTTNINGAR OCH HISTORIA

DET SVENSKA SKOGSBRUKETS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH HISTORIA

NILS

SCH ÄGER

STOCKHOLM BOKFÖRLAGS-A.-B. TIDENS TRYCKERI 1925.

v, ^x*^ •^äc ni

Utarbetad på uppdrag av Socialiseringsnämnden.

FÖRORD. Socialiseringsnämnden överlämnar härmed till offentligheten en framställning av det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. Densamma utgör en inledning till de undersökningar av de enskilda och de allmänna skogarna i Sverige, som nämnden låtit företaga och som under titlarna Sveriges enskilda skogar, av Nils Schager, och Sveriges allmänna skogar, av Gunnar Andersson, offentliggöras. Nämnden har ansett erforderligt att såsom ett grundläggande material för 'bedömande av till nämndens prövning hänskjutna spörsmål utföra och sammanställa utredningar rörande dels ekonomiska företag av olika typer, dels olika näringsområden. Med det för nämnden uppställda direktivet var särskild anledning given att bland dessa sistnämnda rikta uppmärksamheten på dem som gälla vårt lands naturtillgångar. En undersökning av Sveriges vattenkrafttillgångar och vattenkraftproduktion har förut utgivits. De här ovan nämnda trenne volymerna inrymma tillsammans undersökningen av den svenska skogshushållningen. * Framställningen av "Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia" har varit anförtrodd jägmästaren Nils Schager, vilken om sitt arbete meddelar följande: Sedan undertecknad hösten 1921 av Socialiseringsnämnden mottagit uppdraget att verkställa en undersökning om den enskilda skogshushållningen i Sverige, utformades under överläggningar med nämnden det programmet för utredningen, att denna skulle dels omfatta en inledande redogörelse för de biologiska och historiska förutsättningarna för det svenska skogsbruket samt dels, efter vippdelning av vårt lands skogsfastigheter i olika

typer och storleksklasser, giva en framställning rörande skogshushållningens syftemål, art och resultat vid var och en av dessa. Programmet kan i dess senare del sägas hava varit att undersöka, vilka förutsättningar de olika skogsägargrupperna äga och i gärning visat för att hedriva ett rationellt skogsbruk. I övrigt hava icke lämnats några andra direktiv för utredningen än att den skulle vara fullt objektiv och förutsättningslös. Det här föreliggande arbetet avser att lämna den inledande framställningen av de biologiska och historiska betingelserna för vårt lands skogshantering. Jag anser mig böra framhålla, att denna redogörelse icke på minsta vis gör anspråk på att uttömande behandla detta vidlyftiga ämne. Den avser blott att för lekmannen giva en kort och orienterande översikt över de faktorer, som betingat det svenska skogsbrukets nuvarande utformning. För fackmannen på det skogliga eller naturvetenskapliga området har den knappast något nytt att giva. Vid framställningens utarbetande har jag erhållit ett värdefullt stöd av professorerna Gunnar Andersson och Tor Jonson, direktör W. Ekman, skogschefen Ernst Andersson samt lektor J. A. Amilon, till vilka jag ber få framföra mitt tack. Stockholm i mars 1925. Nils Schager. Programmet för undersökningen har, som framgår av författarens meddelande, utformats vid överläggningar inom nämnden. Författaren har i övrigt ensam haft att bestämma över redogörelsens innehåll. Stockholm i mars 1925. SOCIALISERINGSNÄMNDEN.

INNEHÅLL. Sid.

Inledning

1¶De naturhistoriska förutsättningarna för svenskt skogsbruk

3¶Klimatförhållandena och landets skogsvegetation Norra barrskogsområdet Södra barrskogsområdet Markbeskaffenhetens betydelse för skogsbruket De yttre betingelserna för skogarnas tillgodogörande

4 7 9 10 14

Det svenska skogsbrukets historia

23 Skogar?ia under medeltiden 25 Ägofördelningens genomförande 25 Landskapslagarna 26 Magnus Erikssons landslag 27 Kronans skatteintresse såsom eti för jordpolitiken avgörande faktor ... 27 Skogsupplåtelser till bergsbruket 28 Handeln med skogsalster 28 Jord- och skogspolitiken imder reformations- och storhetstiden 29 Kronans skatteintresse och jordpolitiiven 29 Minskning av kroiiojordens areal 30 Den feodala jorduppfattningens insteg i Svtrige 31 Lagstiftningen och nybyggesväsendet 32 Finnkolouisationen 36 1647 års skogsordning 38 1664 års skogsordning och efterföljande författningar 39 Avvittringsfrågan i Norrland föres fram 40 Skogarna och bergsbruket ' 41 Tråvaruhanteringen och handeln med skogsprodukter 46 Deti svenska jord- och skogslagstiftningen från frihetstidens början fram till 1809 49 Den egentliga skogslagstiftuingen 50 Skifteslagstiftningen och skogarna 53 Nybyggeslagstiftningen och ovvitiringen 54 Skogsupplåtelserna till bergsbruket 57 Sågverksindustriens unpblomstiing 61 Handeln med skogsprodukter 64

VIII De allmänna skogarnas försäljning vid 1800-talets början 66 1800-talets skogs- ock jordpolitiska historia 73 Allmän översikt 73 Den restriktiva skogslagstiftningens bortfallande 74 Avvittringen, skifteslagstiftningen och jorddelningsförhållandena 75 Den moderna trävaruindustriens utveckling 85 Trämasse- och cellulosaindustriens utveckling 100 Trävaru- och cellulosaindustriernas betydelse för de norra skogsbygdernas ekonomiska utveckling 104 Norrlandsfrågans

uppkomst och utveckling

107 Den moderna skogsvårdslagstiftningens genomförande Utsynings- eller lappmarkslagen Dimensionslagen Gottlandslagen Den allmänna skogslagen

115 115 118 120 121

Nu gällande svensk skogs- och jordlagstiftning Den egentliga skogslagstiftningen 1903 års allmänna skogslag Den provisoriska skogslagen Skogsvårdslagen av 1923 Skyddsskogslagen Lappmarkslagen Dimensionslagen Gottlands- och Ölandslagarna Kostnaderna för de olika skogslagarnas tillämpning

123 123 125 127 129 133 133 133 134 135

yordlagstiftningen Lagarna om förbud mot bolags jordförvärv De norrländska arrende- och vanhävdslagarna Ägostycknings- och jordavsöndringslagarna

137 137 . 138 140

Virkesmarknaden och skogsbruket

141 Skogshanteringens och lantbrukets inbördes förhållande

149 Skogsbrukets egenskaper ur ekonomisk synpunkt

Inledning. Det svenska skogsbrukets utformning i nuvarande tid har betingats ej endast av vår generations hushållning med skogarna; i första hand är vårt skogsbruk en produkt av de allmänna biologiska förutsättningar, vilka klimat och jordmån i vårt land skapat för skogsträdens trivsel. An vidare har skogsbrukets gestaltning i den stund, som är, rönt starka intryck av gångna tiders hushållning med och utnyttjande av landets skogstillgångar. Det svenska skogsbrukets förhållande till andra näringar såväl under gångna skeden som ock i vår tid har ävenledes starkt påverkat dess nuvarande utformning. Till sist är att märka att hos skogsbruket såsom näringsgren förefinnas vissa särdrag av ekonomisk art, vilka åt detsamma givit en från övriga områden inom lanthushållningen väsentligt avvikande karaktär och som med de ekonomiska lagarnas hela tyngd påverkat de driftsmetoder, enligt vilka de svenska skogarna nu skötas. Samtliga ovan berörda biologiska, historiska och ekonomiska förutsättningar för skogshanteringens bedrivande hava medverkat till att giva denna näring dess gestaltning i innevarande tid. Vill man vinna en rätt insikt om och förståelse för det svenska skogsbruket, dess strävanden, arbetsmetoder och resultat, är det därför erforderligt att ägna någon uppmärksamhet jämväl åt dess nämnda allmänna förutsättningar. Det har av Det svenska skogsbruket.

2 denna anledning ansetts lämpligt, att låta den skildring över det svenska skogsbruket, som i tvenne efterföljande arbeten gives,, föregås av en orienterande översikt över hithörande spörsmål. Därvid bör givetvis i första hand uppmärksamheten ägnas åt de skogligt biologiska förhållandena, d. v. s. en kort skildring lämnas över den allmänna grund, som klimat och jordmånsförhållanden skapat för skogsbruks bedrivande i Sverige. Därnäst komma de historiska spörsmålen i betraktande. Gångna tiders ekonomiska idéer och därur framsprungna lagstiftningsåtgärder på det näringspolitiska området utgöra en betydelsefull historisk bakgrund för det nuvarande skogspolitiska läget i vårt land. Av ej mindre .betydelse är skogsbrukets samverkan med och beroende av andra näringar. Tillgodogörandet och avsättandet av skogarnas produkter sammanhänger nära härmed. För belysande av detta spörsmål lämnas en kort översikt över skogshanteringens avsättningsmöjligheter i de olika landsdelarna. Vid sidan härav meddelas en framställning rörande den synnerligen betydelsefulla frågan om skogsbrukets och jordbrukets inbördes förhållande. Åt detta sistnämnda spörsmål har ägnats särskild uppmärksamhet, enär skogshanteringens nära sammankopplande med lantbruket i vårt land i synnerligt hög grad påverkat den förra näringens utveckling till dess nuvarande läge. Slutligen har ett särskilt kapitel ägnats åt skogsbrukets här ovan berörda ekonomiska egenskaper, vilka särskilja det från andra näringsgrenar och som bidragit till utformandet av dess nuvarande gestaltning. I enlighet med vad ovan sagts har efterföljande översikt över det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia uppdelats på nedanstående huvudavdelningar. De naturhistoriska förutsättningarna för svenskt skogsbruk. Det svenska skogsbrukets historia. Virkesmarknaden och skogsbruket. Skogsbrukets och lantbrukets inbördes förhållande. Skogsbrukets egenskaper ur ekonomisk synpunkt.

De naturhistoriska förutsättningarna för svenskt skogsbruk. Det svenska skogsbruket är, åtminstone vad landets egentliga skogsbygder beträffar, i stort sett hänvisat till att arbeta med de olika vegetationstyper, som naturen själv utbildat. Dessa åter hava utformats såsom ett resultat dels av markförhållandena i landets olika delar och dels av klimatet ej blott under nuvarande utan jämväl under gångna tider. Av dessa faktorer hava de klimatiska den ovedersägligen största betydelsen. Det är de, som bestämt de olika trädslagens invandring i vårt land och betingat deras nuvarande utbredning därinom och det är jämväl de, som i stort sett äro avgörande för trädarternas användbarhet för skogliga ändamål i rikets olika delar. De geologiska förhållandenas inverkan på skogsfloran äro ej av samma grundläggande karaktär. Markförhållandena ha knappast uppställt något hinder för de olika skogsträdens utbredning inom landet. Desamma ha emellertid det oaktat ur skoglig synpunkt en mycket stor betydelse, i det att de rent lokalt genom de olika näringsbetingelser de erbjuda å varje särskild plats, i hög grad påverka skogsvegetationens utformning. Man kan sålunda säga, att de klimatiska faktorerna i stora drag reglerat de olika skogsträdens och beståndstypernas utbredning och produktionsmöjligheter i landet, medan däremot markbeskaffenheten lokalt — inom den av klimatet givna ramen — verkställer detaljutformningen av skogstypen i det särskilda fallet.

4 Klimatförhål- Vid inlandsisens småningom skeende avsmältning från den fortets1 skogs- skandinaviska halvön täcktes landets sydliga delar av en rent vegetation, arktisk flora. I den mån klimatförbättringen fortskred, invandrade från söder de första skogsträden, nämligen glasbjörken och aspen. Dessa framträngde mot norr efter den tillbaka vikande landisen, och björken nådde redan vid den tidiga period, då Östersjön var ett sötvattenshav, i huvudsak sina nuvarande nordgränser i de skandinaviska fjällen. Björkskogsregionen i våra fjäll är sålunda en uråldrig och i stort sett genom tiderna bestående beståndsform. Efter glasbjörken invandrade, likaledes från söder, tallen och samtidigt med den flera växtarter, vilka alltjämt äro knutna till våra barrskogar och som för skogsmannen i senare tid erhållit betydelse, så vissa bärris, örnbräken och hallon. Tallen utbredde sig över hela landet samt trängde upp på den skandinaviska fjällryggen ända fram till sin klimatiska gräns, vilken i nordligaste Lappland ligger vid en höjd av cirka 400 meter över havet, i mellersta Lappland vid 500 å 700 m. och i Dalafjällen vid 950 meter. I tallens spår invandrade under den snabbt skeende klimatförbättringen masurbj orken, vilken redan tidigt torde ha uppträtt som biandträd i furuskogarna, samt vissa ädla lövträd såsom alm och lind m. fl. Den alltjämt fortgående klimat förbättringen möjliggjorde slutligen ekens söderifrån skeende invandring. Samtidigt med denna inkommo ask och lönn. Eken undanträngde i södra och mellersta Sverige småningom furuskogarna och fick, om man undantar det inre Svea- och Götalands högre belägna trakter, en mycket vidsträckt utbredning ända upp till Mälarebygderna. I norr träffade den sin klimatiska nordgräns på en linje, som i stort sett sträcker sig från Gävle till norra Vänern-trakterna. Huvudsakligen genom människans ingripande och den tilltagande odlingen har eken sedan trängts tillbaka från sin förhärskande ställning i Sydsverige och har i historisk tid därstädes å de allra flesta platser ersatts av barrskogar.

5 Under ektiden inträngde från öster över Finland granen. Tack vare sin skuggfördragande förmåga spred den sig hastigt i de härskande tallskogarna samt utbredde sig dels mot söder och dels efter älvdalarna upp mot fjällen i väster, där den småningom trängde lika högt upp som tallen. Till mellersta och södra Sverige synes granen hava kommit avsevärt senare än eken, men förmådde snabbt intränga i ekskogarna samt torde hava verksamt bidragit till dessas försvinnande. Sin sydgräns såsom spontan i Sverige har granen i Blekinge, norra Skåne samt Halland. Till dessa läns slättbygder hade den ej hunnit, då skogsvårdsintresset ingrep och befordrade trädslagets vidare spridning. Yngst bland de skogbildande svenska trädslagen är boken, vilken söderifrån inträngt i landet avsevärt senare än eken. I de sydligaste landsdelarna utträngde boken genom sin större skuggfördragande förmåga snart ekbestånden. I mellersta delarna av Götaland torde utvecklingen ha kommit att gå samma väg, om icke genom människornas ingripande trädslagets vidare spridning tillbakahållits. Gränsen för vild boks nuvarande utbredningsområde inom landet följer en linje, som från trakten av Uddevalla sträcker sig snett över landet mot norra spetsen av Öland. Denna linje får emellertid ej anses såsom bokens klimatiska nordgräns, vilken ligger avsevärt längre mot norr, utan som den gräns, till vilken boken under sin framryckning mot norr hunnit, då genom kulturens påverkan trädslagets fria spridning hämmades. Av det förestående framgår, att de viktigaste svenska trädarterna — granen och boken undantagna — långt innan de fingo någon betydelse för skogshushållningen ernått den utbredning inom landet, som de klimatiska förhållandena medgåvo. När de svenska skogarna i sen historisk tid började göras till föremål för ett mer målmedvetet utnyttjande från människans sida, fanns allestädes hela det skogliga råmaterial av trädslag och beståndstyper för handen, som vårt lands klimat i stort sett kan erbjuda.

6 Med hänsyn till de inom olika trakter förhärskande skogstyperna har man plägat indela landet i vissa olika skogsregioner. Den därvid allmännast använda uppdelningen särskiljer tre huvudgrupper, nämligen dels fjällens björkregion, dels den över så gott som hela landet sig sträckande barrskogsregionen och dels de sydligaste provinsernas lövskogsregion. Björkskogsregionen, som är vackrast utbildad i de lappländska fjällen, intar ett bälte under trädgränsen ned till barrskogens övre gräns. I Jämtland saknas en utpräglad björkregion å flera trakter och granen går där ända upp i fjällgränsen. Jämväl i Dalarna är björkskogsregionen mångenstädes otydligt utbildad. Nedom björkzonen vidtaga barrskogarna, vilka, sedan eken som beståndsbildare i södra Sverige blivit undanträngd av barrträden, täcka hela det svenska skogslandet ända till sydkustprovinsernas lövskogsområde. Barrskogsregionen företer emellertid ett mycket växlande utseende i landets olika delar. Man har plägat särskilja den norra och den södra barrskogsregionen. Gränsen mellan dessa sammanfaller med den nordsvenska talltypens sydgräns, d. v. s. den går genom övre Värmland och mellersta Dalarna fram till Bottenhavets kust i Medelpad. Södra barrskogsregionen upptar landet söder härom fram till bok- eller lövskogsregionen, vars gräns anses sammanfalla med sydgränsen för granens spontana utbredning i landet d. v. s. en linje längs genom Blekinge, norra Skåne och därefter upp efter halländska kusten. Stundom har man såsom ett övergångsområde mellan norra och södra barrskogsområdet plägat avskilja den del av det sistnämnda, som ligger mellan nordsvenska tallens sydgräns och ekens nordgräns. De båda lövskogsregionerna, som i nordväst och söder avgränsa vårt lands barrskogsområde, äro av mycket underordnad betydelse ur skoglig synpunkt. Sveriges skogshantering är och kommer alltfort att bliva knuten till den stora barrskogsregionen. Det torde därför vara på sin plats att giva en kort översikt över skogshanteringens naturliga förutsättningar inom de olika delarna av denna.

7 Inom det norra barrskogsområdet äro de klimatiska förut- Norra barrsättningarna för tallens och granens utveckling ej de bästa. Vad s °Zsomr e" temperaturen beträffar, så äro trädslagens minimikrav visserligen små. De kunna fortleva å orter med ned till tre månaders vegetationsperiod och en årsmedeltemperatur av ned till — 1° C. Under förutsättning av att luftfuktigheten ej är allt för låg, kunna de därjämte uthärda mycket låga vintertemperaturer. Då dessa tallens och granens minimikrav på klimatet uppfyllas i hela Norrland nedom björkregionen, kunna trädslagen visserligen fortväxa därstädes, men deras utveckling blir givetvis så nära deras klimatiska nordgräns synnerligen torftig. Sommaren är för kort och värmesumman under vegetationsperioden ligger allt för långt ifrån den för trädslagen optimala. Antalet solskenstimmar under sommaren i övre Norrland är visserligen på grund av dagarnas större längd ungefär lika stort som längre söderut, men insolationens intensitet, vilken har den allra största betydelse för trädens närings- och produktionsprocess, är betydligt svagare än i landets sydligare delar. Alla dessa omständigheter orsaka, att skogsträdens tillväxtförmåga och allmänna utveckling bli avsevärt svagare inom det nordliga barrskogsområdet än längre söderut. Särskilt den ur skogsvårdssynpunkt så ytterligt viktiga frågan om barrskogarnas föryngring, röner starkt inflytande av de klimatiska förhållandena. Undersökningar under senare år ha givit vid handen, att åtminstone tallen har svårt att utbilda dugligt frö, om medeltemperaturen under vegetationsperioden ej uppgår till + 13° C. Då emellertid inom det norra barrskogsområdets inre delar denna sommartemperatur långt ifrån alla år uppnås samt då vidare hos tallen förefinnas ett antal klimatiska raser, vilka ej tåla förflyttning mellan klimatiskt skiljaktiga orter, så framgår, att spörsmålet om barrskogens föryngring i det övre och inre Norrland erbjuder stora svårigheter. Nederbörden är inom norra barrskogsregionen i allmänhet fullt tillräcklig för skogsträdens behov. De båda nordliga länens kusttrakter ha visserligen relativt liten nederbörd — 450 a 500 mm. om året -—, men i dessa nordliga trakter torde nämnda

8 nederbördsmängder fullt tillfredsställa barrskogarnas fuktighetsbehov. Det är nämligen icke de absoluta beloppen, som bestämma nederbördens betydelse som ekologisk faktor, utan det avgörande ligger i förhållandet mellan den tillförda nederbördsmängden och vattenavgången genom avrinning och avdunstning. På grund av den korta och delvis kalla sommaren i Norrland blir emellertid vattenförlusten av nämnda orsaker obetydlig, så att även en ringa nederbörd väl räcker till att hålla marken vid den fuktighet, som skogsträden under vegetationstiden kräva. I de inre delarna av Norr- och Västerbottens län är årsnederbörden 550 å 600 mm. Västernorrlands län har en medelnederbörd av 485 mm., Jämtland av 529 mm., Gävleborgs län av 523 mrn. och Kopparbergs län av 576 mm., vilka nederbördsmängder fullt ut tillgodose skogsträdens krav. Ehuru den norra barrskogsregionen sålunda icke erbjuder odelat goda klimatiska förutsättningar för skogsträdens liv, kunna barrträden dock inom området nå en kvalitativt god utveckling. De torftiga yttre livsbetingelserna påverka nämligen skogsträden huvudsakligen i den riktningen, att tillväxt och produktion tillbakasättas, varjämte föryngringen försvåras. Skogsbrukets avkastningsförmåga i dessa orter sänkes sålunda genom att man nödgas arbeta med en relativt lång omloppstid och genom att virkesproduktionen per ytenhet blir låg. Ser man däremot på skogarnas kvalitativa avkastning, d. v. s. den utvunna virkesskördens duglighet för förädlingsändamål, så röner denna knappast någon utpräglat oförmånlig påverkan av de hårda klimatförhållandena. Visserligen är virket från landets nordligaste trakter ej av allra högsta kvalitet, men däremot har barrträdsvirket från mellersta och södra Norrland synnerligen goda egenskaper. Den av det hårda klimatet betingade låga tillväxten resulterar nämligen i små men jämna årsringar i barrträdens stammar. Den fasta och ur teknisk synpunkt värdefulla höstveden kommer att i varje årsring intaga en relativt större del i förhållande till den lösare vårveden, mot vad förhållandet är beträffande mer snabbvuxet barrträdsvirke. Virkesskörden från det nordsvenska barrskogsområdet har sålunda

9 kvalitativt mycket goda egenskaper, vilka verksamt bidraga till de svenska trävarornas höga konkurrenskraft på världsmarknaden. Övergångsområdet intar en relativt liten del av landet, belägen mellan den nordsvenska tallens sydgräns och ekens nordgräns. Området har en årsmedeltemperatur av -f- 3° till 4° samt en årsnederbörd av 500—650 mm. Den längre vegetationsperioden och högre värmesumman därunder skänka åt skogarna inom detta område en väsentligt starkare tillväxt och högre virkesproduktion, än vad fallet är inom det norra området. Kvalitativt anses skogarna inom det mellersta området lämna det bästa skandinaviska virket. Den södra barrskogsregionen sammanfaller i stort sett med Södra ba^ . . . . . . . .

området för ekens och flera andra av de ädla lovtradens spontana utbredning i landet. Det oaktat är emellertid skogshanteringen även inom detta område så gott som helt knuten till barrträden. Visserligen spelar björken såväl här som ock inom den norra regionen både ur ekonomisk och biologisk synpunkt en viss roll, men i stort sett är dock skogsbruket jämväl i södra Sverige baserat på användande av tall och gran. Eken och de andra ädla lövträden förekomma visserligen mångenstädes, men de äro endast undantagsvis beståndsbildande och hava därför blott i särskilda fall kunnat göras till föremål för ordnad skogsskötsel. Ärsmedeltemperaturen inom den södra barrskogsregionen ligger mellan + 4° och + 7°. Värmetillgången och insolationen under sommaren samt vegetationsperiodens längd äro tillräckliga för att inom området giva barrträden en mycket god produktion, men uppnå dock icke de för tallen och granen optimala kvantiteterna. Även om sålunda i södra Sverige barrträden kunna erhålla en synnerligen god tillväxt, kan denna dock ej mäta sig med trädslagens produktion å motsvarande markboniteter i Mellaneuropa, där de klimatiska betingelserna för tallens och granens trevnad äro än mer gynnsamma. I gengäld är emellertid barrskogens avkastning även i södra Sverige — måhända med undantag av smärre områden

skogs om ra

10 med synnerligt drivande jordmåns förhållanden — kvalitativt avsevärt värdefullare än barrskogsvirket från Mellaneuropa. Fuktighetsförhållandena inom det södra barrskogsområdet växla väsentligt i dess olika delar och erbjuda mycket skiftande förutsättningar för skogsproduktionen. I de västra kusttrakterna har klimatet en utpräglat maritim prägel med relativt hög vintertemperatur, stor årsnederbörd och hög luftfuktighet året runt. Tallen, som har karaktären av inlandsträd och sålunda når mindre god utveckling i insulära klimat, kan därför ej med samma fördel användas i sydvästra Sverige som i landets övriga delar. Med granen råder i viss mån motsatt förhållande, i det att detta trädslag har mycket stark produktionsförmåga under Västkustens varma och fuktiga klimat. Inom hela det södra barrskogsområdet är årsnederbörden, vilken i olika orter växlar från 450 till över 900 mm., fullt tillräcklig för att å de flesta ståndorter tillfredsställa barrträdens fuktighetsbehov. Emellertid är nederbördens fördelning på de olika årstiderna inom vissa trakter något ojämn, vilket förhållande ej saknar sin betydelse för skogshanteringen. I de östra kusttrakterna från Blekinge upp till Roslagen äro sålunda regnmängderna knappa under sommarhalvåret och särskilt under eftervåren och försommaren, vilket förhållande visat sig verka påtagligt försvårande på arbetet att uppdraga goda återväxter. Inom bokskogsregionen kan tallen — med undantag för flygsandsfält och vissa torra sandmarker — knappast med större framgång användas som skogsträd, varför skogsbruket inom detta område är hänvisat att arbeta dels med de ädla lövträden, och förnämligast då bok och ask, samt dels med granen. Markbeskaf- Av vad i det föregående sagts torde framgå, att klimatförtydeisTför hållandena i grova drag bestämma skogsvegetationens utformskogsbruket. ning. Skogsmarkens egenskaper återigen göra sig gällande på ett väsentligen annat sätt. De bestämma i detalj från plats till plats — inom den av klimatet givna ramen — betingelserna för utvecklingen av olika skogstyper. Visserligen plägar mineral-

11 jorden i skogsmarken i regel vara av tämligen ensartad beskaffenhet över stora trakter. De översta skikten i markprofilen däremot, nämligen humuslagret och den närmast därunder liggande, av vittringsprocessen påverkade delen av mineraljorden, förete ofta en mycket skiftande utbildning. Egenskaperna hos dessa de översta marklagren återverka i mycket hög grad på vegetationens beskaffenhet och utseende. Det förefinnes sålunda en viss korrespondens mellan skogsbeståndets och markens beskaffenhet, och skiftningar i den senare åtföljas i regel av växlingar i skogens utseende. På grund härav är man berättigad säga, att markbeskaffenheten är den faktor, som lokalt — från fall till fall — betingar den skiftande mångfalden i den svenska skogsvegetationens utbildning. Markens värde ur skoglig synpunkt beror dels av den ovittrade mineraljordens beskaffenhet och dels framför allt av egenskaperna hos humuslagret och det därunder liggande, av vittringen påverkade skiktet. Mineraljorden utgöres i den övervägande största delen av det svenska skogslandet av de vid inlandsisens avsmältning anhopade moränerna. Huvudsakligen i södra Sveriges kustområden och slättbygder samt i Norrlands älvdalar och sjöbäcken förefinnas därjämte marina och fluvioglaciala bildningar. Moränen kan med hänsyn till dess värde för skogsbörd karakteriseras på det sätt, att den i regel innehåller tillräckliga till rikliga mängder av de för vegetationen nödvändigaste mineraliska näringsämnena kalk, kali och fosforsyra, men att dess fysiska egenskaper stundom äro mindre gynnsamma. Den är oftast hårt packad och svårgenomtränglig för vatten samt försvårar därigenom nederbördens avrinning, varigenom hos den svenska skogsmarken en viss benägenhet för försumpning skapas. Moränjordens näringsförråd är, som ovan nämnts, vanligen tillräckligt för skogsvegetationens behov. Det är egentligen blott inom norra Dalarna och angränsande delar av Härjedalen, där den uppkommit av svårvittrade, på näringssafter fattiga bergarter, porfyr och den kvartsrika dalasandstenen, som moränen kan sägas vara fattig på de betydelsefulla näringsämnena. Inom

12 några begränsade områden av landet är moränen på grund av i närheten anstående kalhaltiga bergarter rik på kolsyrad kalk, varigenom dess värde för växtligheten ytterligare förhöjes. Kalkhaltiga moräner förefinnas först och främst i anslutning till silurområdena i vissa delar av Jämtland och .södra Lappland, kring Siljan, å vissa platser kring Vättern och Vänern, efter Kalmarsund samt slutligen inom Skåne. Kalkförande moräner förekomma även i anslutning till de spridda grönstens förekomsterna i Värmland och Dalarna. I norra Roslagen finnas därjämte kalkhaltiga moräner, vilkas kalk stammar från förekomster under havet i Gävlebukten. De marina avlagringarna utgöras av leror och sandjordar. Lermankerna, som i huvudsak äro att söka i slättbygderna under marina gränsen samt i vissa sjöbäcken inne i landet, ha i allmänhet tagits i anspråk för åkerkulturen och äga därför mindre betydelse för skogshanteringen. Marina sandavlagringar avolika ålder och bildning förekomma över hela landet och intaga särskilt inom Norrlands älvdalar ofantliga områden. I södra Sverige äro de i stor utsträckning odlade, i Norrland återigen i huvudsak ägnade åt skogsbörd. Tillgången på mineraliska näringsmedel är i regel fullt tillräcklig även å dessa marker. Deras vattenhållande förmåga är emellertid mycket växlande. Stundom äro de ytterligt torra, så att skogen å dem ej kan nå någon tillfredsställande utveckling. Å andra platser däremot äga de fluvioglaciala sandavlagringarna ett lagom högt stående, i allmänhet mycket rörligt grundvatten, och dessa jordar äga då i allmänhet goda betingelser för skogsproduktion. Såsom förut framhållits, är mineraljorden vanligen av tämligen ensartad typ över större sammanhängande områden. Markens växlande förutsättningar för skogsproduktionen bestämmas därför i första hand av utbildningen av de översta jordlagren. Beskaffenheten hos dessa återigen beror på humustäckets egenskaper. Det relativt kalla och fuktiga klimatet i de svenska barrskogsområdena torde få anses medverka till en mycket långsamt skeende förvandling av det å marken i skogarna anhopade materialet av organiska ämnen. Detta beklädes med ett

13 täcke av bärris och mossor samt utbildas till en för skogsvegetationen mindre gynnsam humusform, som plägar kallas råhumus. Denna karakteriseras av en seg och torvartad sammansättning, fattigdom på sådana lägre djurformer, som befordra de organiska ämnenas sönderdelning, samt en på grund därav relativt långsamt skeende oxidationsprocess. I råhumusen sker därför blott i liten omfattning samt långsamt den nybildning av kväveföreningar, som är för tillfredsställandet av trädens näringsbehov erforderlig. Råhumusen påverkar jämväl den underliggande mineraljorden i för skogsvegetationen ogynnsam riktning. Det genom humusen nedsilande dagvattnet erhåller en sur reaktion, som orsakar en urlakning av det översta mineraljordsskiktet. Detta blir därigenom berövat en del av de för träden betydelsefulla näringsämnena, vilka medfölja vattnet nedåt för att sedan på växlande djup (i regel 5 a 20 cm.) utfällas. Härigenom uppstår den för de svenska barrskogarna så karakteristiska "podsolprofilen", vilken överst uppvisar ett råhumuslager av växlande mäktighet, därunder ett urlakat s. k. blekj ordsskikt samt under detta den genom sakernas anhopning vanligen i brunröd ton färgade s. k. rostjorden, vilken så småningom övergår i den oförändrade jordarten. I kalkhaltiga trakter samt i varma eller eljest gynnsamma lägen eller ock på platser med starkt rörligt grundvatten kan det översta markskiktets omvandling resultera i en annan art av humus nämligen mylla. Denna karakteriseras av kornig struktur, neutral reaktion och ett kraftigt utvecklat bakterieliv. De för växtligheten värdefulla kväveföreningarna bildas i rikt mått vid de organiska ämnenas tämligen snabbt skeende sönderdelning. Någon podsolprofil utbildas ej, utan mullagret övergår småningom i den underliggande och av myllan något mörkfärgade mineraljorden. Markbetäckningen utgöres i regel av gräs och örter. De mullhaltiga markerna äro — förutom i kalktrakterna —förnämligast att söka i södra och mellersta Sverige. I Norrland äro de i regel bundna till vissa med hänsyn till insolationen eller dräneringsförhållandena särskilt gynnade lokaler, eller ock till

14 platser, där människans ingripande i en eller annan form medfört en snabb förvandling av humustäcket. Den råhumusklädda, podsolerade marken är den ojämförligt vanligaste i de svenska barrskogarna. Emellertid är denna markprofil ingalunda ensartad överallt, utan kan förete en synnerligen skiftande utbildning och visar serier av övergångar till andra marktyper. Denna olikformighet i markprofilens beskaffenhet i förening med växlingarna i mineraljordens egenskaper och platsens lutningsförhållanden, dränering, exposition för solljuset m. m. medför, att markens lämplighet för skogsproduktion är ytterligt skiftande och även på små områden kan förete starka variationer. Det är dessa som tillhopa med de klimatiska faktorerna bestämma, vad man plägar kalla varje ståndsorts "bonitet", d. v. s. dess förmåga att förläna skogsbeståndet en viss genomsnittlig tillväxtenergi. Här är emellertid att märka, att växtplatsens bonitet icke är något en gång för alla bestämt och oföränderligt. Väl har skogshushållaren näppeligen i sin makt att påverka de klimatiska faktorerna; markens egenskaper röna däremot stort inflytande av den behandling, som skogsbeståndet får undergå. Humuslagret kan sålunda på tämligen kort tid genom ändamålsenliga åtgärder förändras i gynnsam riktning. Skogsvårdaren har sålunda möjlighet att genom ett klokt ingripande påverka och höja markens bonitet. I själva verket torde en av det moderna skogsbrukets allra angelägnaste omsorger vara att söka just på detta område. De yttre be- Förutsättningarna för att med ekonomiskt gynnsamt resultat skogarnas till- kunna tillgodogöra skogarnas avkastning påverkas dels av transgcdogörande. portförhållandena och dels av avsättningsmöjligheterna för virke av olika slag i rikets skilda delar. Metoderna för skogsalstrens uttransport ur skogarna till konsumtions- eller förädlingsorterna äro i vårt land på grund av de skiftande klimatiska och topografiska förhållandena ävensom på grund av de allmänna kommunikationsmedlens olika utbyggnad i skilda landsdelar något växlande.

15 Klimatets betydelse är att söka däri, att det inom så gott som hela det svenska barrskogsområdet möjliggör skogsprodukternas uttransport med kälkdon på snöföre. I det svenska skogsbruket hava vinterkörslorna i skogarna gammal hävd. Denna form för virkets utforslande äger en lycklig tillpassning såväl efter skogarnas beskaffenhet som ock efter den tillgängliga arbetskraftens egenskaper. De svenska skogsbestånden äro i regel ej så virkesrika att, såsom i utlandet plägar ske, maskinella anordningar med ekonomisk fördel kunna anlitas. Man har alltså varit och torde jämväl framdeles komma att för virkestransporterna bli hänvisad till användandet av levande arbetskraft, vilken med relativt låga kostnader kan förflyttas över skogarna och sättas in på de platser, dit avverkningarna under året förlagts. De svenska skogsbygdernas befolkning har jämväl sedan gammalt anpassat sig för detta arbete. Timmerdrivningar i skogarna ha blivit ett fast moment i folkets förvärvsverksamhet ; de vid arbetet använda redskapen ha utvecklats till ett högt mått av ändamålsenlighet, och jämväl skogsbygdernas dragare kunna sägas under tidernas lopp ha erhållit en viss tillpassning för arbetet i skogarna. I översta Norrland kan snöföre städse påräknas under 170 å 200 dagar. I mellersta till södra Norrland varar vinterföret 120 å 150 dagar och i Bergslagen samt i Småland cirka 100 dagar. Mellersta Sveriges slättbygder kunna i allmänhet påräkna före blott 70 å 90 dagar. I Sydsveriges kustlandskap är vinterföret synnerligen opålitligt och plägar i medeltal för längre perioder ej räcka under mer än en a högst två månader av vintern. För Norrlands, Dalarnas och Värmlands vidkommande kunna sålunda städse för skogskörslorna fullt tillräckliga snömängder påräknas. För det nordsvenska skogsbruket är detta förhållande av utomordentligt stor betydelse, ty bebyggelsens glessvåra, eller i många trakter helt omöjliggöra virkets utforsling ur skogarna, om ej användandet av snöföre på särskilt anord-

16 nade timmer-(bas)vägar stode till buds. Denna metod för virkesdrivningarna anknyter sig i övrigt till och kompletteras på ett lyckligt sätt av systemet med virkets fortsatta ut frakt genom flottning. Vintervägarna läggas i gynnsammaste lutningsförhållanden från vattendelarna ned till närmaste flottningsbara vattendrag. Med den utsträckning, som flottlederna numera fått i norra Sverige, bli avstånden från avverkningstrakterna till närmaste led sällan långa. Kolonisationskommittén har i sitt betänkande av år 1922 härom meddelat några siffror, som förtjäna återgivas. Sagda siffror avse visserligen endast kronoparkerna, men dessa torde väl snarare vara sämre belägna i förhållande till flottled, än vad fallet är med enskildas skogar, vadan det av kommittén framlagda siffermaterialet knappast med fog kan anses vara för gynnsamt, om man räknar både med statens och privatskogarna. Skogsarealens procentuella fördelning på zoner, belägna på olika avstånd från närmaste flottled, förhåller sig inom Norrland och Dalarna enligt kommittén på följande sätt: På ett avstånd av högst 1,

3 km. från flottled ligger 64,5 % av arealen. 3

över 9

6—9

24,9

»-

3,1 %

År 1924 har vidare ingenjör K. Lyrholm utarbetat en karta med åtföljande tabell, som för vart och ett av de betydelsefullare vattendragen anger de reglerade flottledernas sammanlagda längd, medelavståndet för såväl statens som enskildas skogar till närmaste flottled samt slutligen den i hektar uttryckta arealen skogsmark per km. flottled. Dessa siffror giva vid handen, att det endast är i några få undantagsfall, som medelavståndet till närmaste flottled överstiger 3 km.

17 Nedom barrskogsgränsen Vattendragets avrinningsområde

medelavst. till närmaste reglerade flottled

Flottleds-

areal

har

km.

4,018.000

1,520,000

4,1

620 Keräsjoki älv

42,000

1,1

55 Sangisån

125,000

1,6

2,800,000

2,000,000

2,3

1=974

45,000

1,9

50,000

2,8

414,000

2,0

41,000

1,3

2,520,000

1,281,500

2,1

i,i94

Vattendrag

systemets längd

58,000

1,6

20,000

1,9

49,000

0,5

IIO

1,110,000

828,000

1,'

66,000

1,7

21,000

1,3

20,000

2,9

130,000

0,8

368,000

1,0

90,000

3.»

1, 160,000

937,000

1,2

1,325

104,000

0,8

22,000

—

51,000

1,8

181,000

l8l,000

0,5

3 5 »000

35,000

5°

116,000

Il6,000

0,7

42,000

1,8

2,670,000

1,854,500

1,8

2,447

39,000

0,8

299,000

1,0

31,000

1,9

151,000

1,2

269 Det svenska skogsbruket.

IB Nedom barrskogsgränsen! Vattendragets avrinningsområde

Vattendrag

har

areal har

medelavst. , Flottledstill närmastej systemets reglerade j längd flottled km. km.

60,000

0,6

Gide älv

348,000

0,9

S85

Idbyån

22,000

2,7

234,000

0,9

100,000

1,9

3,160,000

2,612,000

1,6

29,000

2,2

3,035 28

Indalsälven ....

2,660,000

1,970,000

1,9

L542

Selångersån....

45,000

2,1

1,280,000

1,137,000

1,5

1,167

Husumån

Moälven

.....

Nätraån

Angermanälven Gådeån

Ljungan Gnarpsån

23,000

5¶Harmångersån.

104,000

1,7

139 Delångersån

203,000

2,0

193 Örängeån

20,000

1,0

33,ooo

33,000

7,9

11 Ljusnan

1,980,000

1,699,000

2,070

Skärjån

33,000

3,1

20 Hamrångeån

50,000

5,o

121,000

i,i

151 Norralaån

Testeboån

....

...

Gavleån

249,000

4,8

48 Dalälven

2,920,000

2,585,000

2,0

3,377

Dalbergsån ....

78,300

6,2

Upperudsälven.

337,000

337,ooo

1,1

29 580

Byälven

470,000

1,0

382 Borgviksån

86,200

75 Norsälven

407,000

1,6

1,187,000

950,000

Klarälven

....

1,200

Till sist torde böra nämnas, att enligt en av O. Hellström verkställd, något äldre beräkning skulle i medeltal för Norrland, Dalarna och Värmland pr km. flottled belöpa 840 hektar skogsmark, vilket betyder ett medelavstånd till närmaste led av 4,2

19 km. Sedan denna utredning verkställdes ha emellertid ett flertal nya flottleder inrättats. I Bergslagen och Småland samt jämväl i de mellansvenska slättbygderna äro under de flesta år vintrarna tillräckligt snörika för att möjliggöra en koncentrering av virkestransporterna till vinterhalvåret. Även i dessa trakter verkställas skogskörslorna alltså på snöföre. De förete dock en väsentlig olikhet mot de norrländska. Anledningen härtill är att söka däri, att vattendragen i mellersta och södra Sverige i allmänhet ej användas för flottning. Virkets vidare-transport ombesörjes på järnväg, och skogskörslorna måste sålunda dirigeras mot järnvägsstationerna i stället för mot flottled. På grund härav kan det förefintliga vägnätet i regel användas, och upptagandet av särskilda vintervägar för skogstransporter förekommer sålunda i södra och mellersta Sverige ej i närmelsevis så stor omfattning som i Norrland. De södra kustlandskapens osäkra snöförhållanden i förening med det starkt förgrenade vägnätet ha orsakat, att skogstransporterna därstädes knappast baseras enbart på snöföret, utan i minst lika stor omfattning bedrivas å hjuldon under sommarhalvåret. Såsom i det föregående framhållits möjliggöras de korta och billiga skogskörslorna i Nordsverige enbart genom det rikt förgrenade flottledssystemet därstädes. Norrlands flottleder utgöra i själva verket förutsättningen för hela dess skogsbruk och förtjäna därför att närmare beröras. Den skandinaviska fjällkedjans sträckning i sydväst-nordost och landets lutning därifrån mot sydost och söder har haft den för flottningen utomordentligt gynnsamma följden, att de norrländska vattendragens lopp i stort sett går i sydostlig riktning. En följd härav har blivit dels att islossningen om vårarna börjar vid utloppet och sakta fortskrider upp mot källsjöarna och dels att vårfloden i vattendragen blir uttänjd över en relativt lång period. För flottningen äro dessa egenskaper hos de norrländska vattendragen av den allra största betydelse. Flottningen å varje särskild plats behöver, och kan i övrigt ej heller begynna, förr än de nedanför liggande delarna av vattendraget äro fullt isfria, och en jämn och stadig vattentillgång, vilken

är av synnerligt värde för flottningens bedrivande särskilt i mindre vattendrag, kan påräknas under en ej allt för knapp tidsperiod. En annan hos de norrländska vattendragen ur flottledssynpunkt värdefull egenskap är, att de i regel ligga tämligen djupt nedskurna i landskapet, varigenom arbetena för förhindrande av flottgodsets utflytande över kringliggande marker under vårfloden förbilligas. Vidare äro lutningsförhållandena i landskapet tämligen jämna, så att mycket starka fall och forsar, som nödvändiggöra dyrbara byggnader i lederna, ej förekomma i allt för stor utsträckning. En omständighet slutligen, som ej bör förbises, är, att vid mynningen av de norrländska älvarna goda möjligheter för anläggande av djupa och för havet väl skyddade hamnplatser mångenstädes stått till buds. Så utomordentligt goda betingelser för flottning erbjuda näppeligen något annat av de träexporterande ländernas vattendrag. De norska flottlederna besväras av allt för stark fallhastighet, som nödvändiggör omfattande byggnader. I Ryssland och i viss mån även i norra Finland flyta floderna i syd-nordligriktning, varigenom islossningen påbörjas i de övre distrikten och fortskrider mot mynningen. Då härtill kommer, att floderna i sina nedre lopp gå genom flacka lågländer, så uppstå under vårfloden vidsträckta översvämningar, som i hög grad fördyra och försvåra flottningen. Vad speciellt Finland beträffar, genomlöpa flottlederna därjämte ett mycket stort antal sjöar, där flottgodset måste bogseras i länsor. Jämväl detta arbete försenar och fördyrar flottningen. Av det sagda torde framgå, att de naturliga betingelserna för flottnings bedrivande i Norrland äro utomordentligt goda. Trävaruindustriens män insågo jämväl tidigt detta och igångsatte redan under 1800-talets senare hälft omfattande arbeten för vattendragens flottbargörande. Huvudsakligen på enskilt initiativ och så gott som uteslutande med enskilda medel hava därefter de norrländska flottlederna utbyggts i rask takt. I närvarande stund uppgå de allmänna flottledernas sammanlagda längd (varav övervägande största delen faller på Norrland, Dalarna och Värmland) till över 29,000 km., vartill komma ett par tusen km. enskilda flottleder.

21 Flottledernas betydelse för Nordsveriges skogsbruk och trävaruhantering kan knappast övervärderas. Om man undantar den lokala konsumtionen samt träkolstransportema på järnväg, sker i Norrland och Dalarna så gott som hela utfrakten av skogsprodukter till förädlingsverken med flottledernas hjälp. Under åren 1908—1912 utflottades årligen i medeltal 75 milj. stycken flottgods med en virkesmassa av 11,250,000 kbm. f. m.1) Är 1921 hade flottgodsmängden stigit till 133 milj. stycken med en virkesmassa av 13,4 milj. kbm. På statens järnvägar transporterades samma år blott 400,000 kbm. År 1923 uppgick flottgodsmängden till 121,8 miljoner stycken med en virkesmassa av 13,3 miljoner kubikmeter. Flottningens förtjänster framför andra transportmedel för virke ligger dels däri, att (len avhämtar virket inne i hjärtat av skogarna, varigenom körningarna bli korta och billiga, samt dels däri, att den jämväl i sig själv är synnerligen billig. Såsom här tidigare framhållits, är i de norra skogsbygderna medelavståndet till närmaste flottled enligt olika undersökningar 3 å 4 km. Medelavståndet till närmaste järnväg är inom samma område över 22 km.; sålunda det 6 å 7-dubbla. Flottningskostnaderna äro givetvis mycket växlande, beroende av flottledens längd och beskaffenhet, arbetskostnaderna under olika år, tillsläppningen av virke m. m. Flottningen är dock städse, i jämförelse med andra transportmedel, utomordentligt billig. Det har beräknats, att den i stort medeltal blott skulle uppgå till omkring en tjugondedel av vad motsvarande järnvägsfrakter skulle kosta. Anläggningskostnaden pr km. järnväg har i Sverige varit 30 gånger högre än kostnaden för km. flottled. Det är givet, att ett transportmedel, som avhämtar sitt gods så att säga var som helst och som för en mycket liten kostnad för det till konsumtions- och förädlingsorterna, måste vara av den allra största ekonomiska betydelse. I själva verket lärer det nog även förhålla sig så, att trävaruindustrien och skogs*) f. m. =-• fast mått. I virkeshandeln skiljes på mätning i fast och löst mått. Vid fastmätning uppmätes och beräknas varje särskild stocks verkliga massa för sig. Vid lösmätning mätes virket i travar eller vältor och omfattar måttet även mellanrummen mellan de olika stockarna i vältan.

11 bruket i Norrland för sin existens äro helt och hållet beroende av flottlederna som transportmedel. De svenska träförädlande industriernas konkurrenskraft och höga ställning är i mycket en följd av de norrländska vattendragens sällsynt lyckliga anpassning för flottning. I södra och mellersta Sverige användas — med undantag dock för Värmland — vattendragen endast i ytterst obetydlig omfattning för flottning. Det är blott i några av de västmanländska samt från småländska höglandet flytande åarna, som flottning regelbundet äger rum. I övrigt verkställas rundvirkestransporterna på järnväg. Virke är emellertid ett dyrt och skrymmande gods, och en naturlig följd av saknaden av flottleder i södra Sverige har därför blivit, att förädlingsindustrierna ej kunnat förläggas till kusterna, utan ha måst uppsöka råvaran inne i landet och ha sålunda fått sin lokalisering efter järnvägarna. Under det sista årtiondet ha virkestransporter med motorfordon erhållit en viss betydelse. En form av virkestransporter, som under senare år allt mer kommit i bruk, och som ej saknar betydelse, är havsflottningen. Den användes huvudsakligen för att från Norrbotten, där råvarutillgångarna ännu torde i någon mån överstiga förädlingsverkens kapacitet, överföra rundvirke till industricentra efter Bottniska vikens mellersta och södra delar. För skogshushållningen äro dessa transporter ej utan betydelse. Man lärer med tämligen stor säkerhet kunna antaga, att inom största delen av landet en viss överavverkning äger rum och att de förefintliga träförädlingsindustriernas råvarubehov överstiger skogarnes årliga produktion. Det tärande på de produktiva virkeskapitalen, som sålunda äger rum, kan i någon mån nedbringas genom tillförsel av rundvirke från Norrbotten, varest som sagt överskott å råvara finnes och varest skogarna jämväl på grund av överårighet och oväxtlighet böra komma till avverkning snabbare, än vad enbart de överbottniska förädlingsverkens egen kapacitet skulle betinga. Havsflottningen är sålunda -— ur skogsvårdssynpunkt sett — ett medel att genom råvaruöverskottet i nordligaste Sverige motverka angreppen på själva virkeskapitalen i landets övriga delar.

Det svenska skogsbrukets historia. Det svenska skogsbruket i vår tid, dess naturliga förutsättningar, produktion och resultat ha starkt påverkats av de ekonomiska och rättsliga förutsättningar, under vilka skogshanteringen i vårt land arbetar. Jordäganderättsförhållandena, skogsmarkens uppdelning på brukningslotter av olika storlek och typ, den ekonomiska lagstiftning, som reglerar skogarnas skötsel och utnyttjande m. m., allt detta har bidragit till att utforma det svenska skogsbruket till dess nuvarande skick och måste därför vid sidan av det rent skogliga ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Den svenska jord- och näringslagstiftningen återigen har förvisso rönt stort inflytande av och kan i mycket anses hava framgått som ett resultat ur de åskådningar och meningsbrytningar, som på detta område gjort sig gällande under gångna århundraden. För att komma till en rätt förståelse av det svenska skogsbrukets nuvarande läge och därmed sammanhängande ekonomiska och jordpolitiska förhållanden torde det därför vara på sin plats att en kort översikt lämnas över de ekonomiska och politiska strömningar samt därpå grundade lagstiftningsåtgärder, som i en gången tid reglerat besittandet och nyttjandet av landets i enskild ägo varande skogar. Det rent skogliga inslaget i en sådan historisk översikt kommer av naturliga skäl att bliva rätt knapphändigt. Skogsvård

24 i modern bemärkelse har i vårt land förekommit sedan högst ett femtiotal år tillbaka; ett mer planmässigt utnyttjande avskogarna påbörjades kanske ytterligare femtio år tidigare. Dessförinnan och ända tillbaka till äldsta tider ägnades skogarna intresse och ansågos de hava värde endast i den mån de utgjorde ett stöd eller en förutsättning för andra näringar såsom jordbruket, bergshanteringen eller jakten. De svenska skogarnas historia genom gångna tider blir sålunda i det väsentliga en redogörelse för de åskådningar och lagstiftningsåtgärder, som reglerade formerna för besittandet av skog och nyttjandet av hennes produkter. Då sålunda skogsbrukets historia i stort sett följer den jordoch näringspolitiska lagstiftningens utveckling, så har det även vid efterföljande framställning synts mest naturligt att följa den sedvanliga historiska indelningen i tidsskeden. Först vid behandlingen av 1800-talets skogshistoria och den storindustriella skogshanteringens då inträffade genombrott har det blivit nödvändigt att använda en för förevarande framställning anpassad tidsindelning.

Skogarna under medeltiden. Skogarnas historia under den äldre medeltiden är historien Ägofördelom landets fortgående bebyggelse. Allmogen disponerade med nomförande. tämligen obegränsad rätt skogsmarkerna omkring byarna. De stora ödeskogarna mellan de bebyggda platserna betraktades att börja med som ingen mans land, "res nullius", där envar ägde att slå sig ned och genom odling kunde förvärva jord. Kolonisationen gav äganderätt. I samma mån som odlingen fortskred och bebyggelserna blevo tätare, inträffade härutinnan en förändring. Byarna kommo att ligga varandra närmare, och en uppdelning mellan dem av de förut odelade skogarna började äga rum. Man fick rågångar mellan byalagen och vart och ett av dessa erhöll sin särskilda allmänningsskog. En motsvarande uppdelning ägde jämväl rum av de mellan olika bygder belägna större skogstrakterna, vilka fördelades mellan skilda härad, varigenom härads- och landsallmänningarna uppstodo. Denna utveckling ägde emellertid under medeltiden rum huvudsakligen i södra och mellersta delarna av landet. I Norrland med dess då ytterligt glesa bebyggelse påträffar man motsvarande utvecklingsskede först några århundraden senare. I samma mån som sålunda en uppdelning av allmänningsskogarna mellan byar och härad ägde rum, erhöll man i södra Sverige en bestämd ägofördelning, i vilken i allmänhet byn, men stundom ock det ensamma, utbrutna hemmanet var jordenheten. Inom byalaget ägde beträffande skogen full samäganderätt rum. Som en följd av denna fördelning av allmänningsskogarna på skilda byalag, framträdde en ändrad uppfattning rörande rätten att bryta mark och anlägga nybyggen å skogarna. Delägarna i allmänningsskogen önskade förbehålla denna för eget nyttjande av skogsfång, bete och jakt samt sågo

26 därför ogärna, att inbyggare nedsatte sig därstädes. I lagstiftningen framträder då samtidigt en strävan att reglera förhållandet mellan byamännen såsom delägare i allmänningen och de nybyggare, som gjort intäkter å densamma. Landskaps- Mot bakgrunden av dessa förhållanden få de gamla landgarna. skapslagarnas bestämmelser rörande jord- och skogsbesittandet ses. I den nordligaste av dessa, Hälsingelagen, medgives full frihet för nybyggare att slå sig ned å allmänningsjorden mellan byarna, och synes inhämtande av bydelägarnas tillstånd ej ha varit erforderligt. Därest dylikt nybygge, vilket ofta skedde, åter lämnades öde, fick efter 3 års förlopp envar taga det i besittning. Ju längre söderut man kommer, dess tydligare förmärkes, att tätare bebyggelse givit jorden ett högre värde. I samma mån bliva ock stadgandena till skyddande av jordägarnas rätt mot obehörigt intrång allt mer noggrant utformade. I Upplandslagen förbehålles rätten till odling å allmänningen delägarna i denna. I Västergötland med dess redan tidigt täta bebyggelse stadgas, att intäkter å allmänningen ej få ske utan samtliga delägares samtycke och skulle nybygget vara begränsat till det område, som inneslöts inom dess hägnad. Något delägareskap i allmänningen medgavs sålunda ej nybyggaren. I samtliga landskapslagar meddelas stadganden om rätt till skogens utnyttjande dels på samfälld allmänningsmark och dels å avrösad, enskild egendom. Den senare förbehölls ägarens uteslutande disposition, och intrång å densamma, evad det skedde genom skogsfång eller bete, betraktades som åverkan och straffbelades. I de mera tättbebyggda sydliga landskapen voro straffen för dylika brott betydligt strängare än i de norra orterna, vilket tydligtvis hade sin orsak i skogsprodukternas högre värde i de jordbruksidkande slättbygderna. Ä de samfällda allmänningarna var rätten till skogens utnyttjande i allmänhet obegränsad för delägarna i byalaget. Dock funnos i de flesta landskap särskilda skyddsbestämmelser för de s. k. bärande träden, ek, apel och hassel, vilka i den tidens hushåll-

27 ning hade viss betydelse. Ä oskift mark fingo sådana träd ej huggas. Redan i vissa av landskapslagarna berördes möjligheten av att genom skifte uppdela allmänningsskogen på delägarna. Av landskapslagarna framgår enligt det föregående, att jordäganderättens utbildning till fasta former medfört de första inskränkningarna i den förut obegränsade rätten till skogarnas utnyttjande. Konung Magnus Erikssons landslag av år 1351 utgjorde i stort sett en sammanfattning av de gamla landskapslagarnas bestämmelser. Beträffande rätten att å oskift skog göra intäkt till nybygge stadgar den dock betydligt större inskränkningar än tillförne. Att å samfälld byamark upptaga dylikt var i allmänhet förbjudet. Ä lands- och häradsallmänningarna gjordes upptagande av nybygge beroende av delägarnas tillstånd, och skulle för upplåtelsen utgöras årlig avgäld. Man ser sålunda här ett fortgående på vägen att inskränka den från början fria rätten till upptagande av nybyggen å skogarna. Det bör emellertid framhållas, att samtliga dessa stadganden i praktiken endast kommo att avse södra och mellersta Sverige. I fråga om Norrlands ödeskogar framkommo de första reella åtgärderna för nybyggareväsendets kontroll först betydligt senare.

A/agn us Erikssons landslag.

Kronans Under medeltidens senare del kom kronans intresse av att skatteintresse från jorden uppbära skatt att framträda såsom en på jord- framträder såsom en på besittningsförhållandena synnerligen starkt inverkande omstän- jordpolitiken dighet. För att skaffa sig garantier för skatternas utgörande avgörande faktor. ingrep kronan sålunda på mångahanda sätt i jordäganderätten. Redan under medeltidens tidigare del synes den svenska jorden ha varit uppdelad i jord av krono-, frälse- och skattenatur. Kronojorden ägdes av kronan och var denna upplåten mot lega till "landbor", vilka på sexårig upplåtelsetid innehade hemmanen. Frälsehemmanen innehades av adeln och utgick för denna jord ingen jordskatt, utan skulle adeln i stället fullgöra rusttjänst. Skattehemmanen slutligen besuttos från början av allmogen med full äganderätt, "skattemannarätt", men skulle

28 skattebönderna till kronan utgiva jordskatt, s. k. ränta. Denna omständighet, att frälsehemmanen voro fria från jordränta, men skattehemmanen belagda med dylik, har gjort, att kronans jordpolitik från medeltiden och ända fram till 1800-talets början oavlåtligt sysslat med skattehemmanen, medan frälsegodsen föga omtalas i jordlagstiftningen. Härav framgår, att det varit omsorgen om jordskattens utbekommande, som från äldsta tider varit en av de mest drivande faktorerna i kronans jordpolitik. Jordräntan från skattehemmanen utgick från början efter bondetal eller mantal på sådant sätt, att varje fullsutten bonde skulle utgöra visst skattebelopp, oavsett om hans jordinnehav var större eller mindre. Skatten var sålunda lika för varje fullsuttet hemman oavsett dess storlek. Vid sådant förhållande var det ett kronans skatteintresse, att antalet fullsuttna skattebönder ej minskades. Denna synpunkt går igen flerstädes i jordlagstiftningen under medeltidens senare del. I Kristoffers landslag av år 1442 stadgas sålunda förbud för skattebonde att inköpa mer jord, än som kräves för ernående av fullsuttenhet. Är 1459 förnyades detta förbud genom plakatet om skattegodsens vidmakthållande, och stadgades därvid jordens förlust som straff vid överträdelse av detsamma. Särskilda föreskrifter lämnades jämväl för att hindra, att fullsuttenheten äventyrades genom hemmanens delning vid arvskifte. Det kan ha sitt intresse att se, huru fullsuttenheten vid denna tid omvärnades av staten i syfte att bevara skatteobjekten betalningskraftiga, då ju i vår tid besuttenheten åter dragits fram .i jordlagstiftningen ehuru i helt andra syftemål. Skogsupplåtel- Redan under medeltiden kan skönjas ett kronans begynnande " brukt7.gS~ intresse att understödja och framdriva bergshanteringen i riket. Detta intresse tog sig bland annat uttryck i att bergsmännen i olika orter berättigades att i vidsträckt omfattning få tillgodogöra sig skogsprodukter från allmänningar. Kungl. brev med stadganden i denna riktning finnas redan från 1413 och 1458. Handeln med Beträffande handeln med trävaror känner man från medel<.• ogsa i tiden föga. Dock torde från de sydliga hamnstäderna redan då en betydlig utförsel av virke ha ägt rum.

Jord- och skogspolitiken under reformations- och storhetstiden. Under medeltiden voro, som ovan framhållits, de ledande momenten i svensk jordlagstiftning dels omsorgen om jordäganderättens utbildande och avgränsning samt dels kronans intresse av jordskattens säkerställande och höjande. Under reformations- och storhetstiden däremot hava flera andra mäktiga inflytelser gjort sig gällande, vilka skönjbart påverkat statsåtgärderna på det jord- och skogspolitiska området. Omsorgen om skatte jordens bevarande som beskattningsobjekt har visserligen fortfarit. För höjande av kronans inkomster av jordräntan har emellertid därjämte framträtt en tydlig strävan att genom försäljning av kronojord till skatte öka den beskattningsbara jordens areal. Denna strävan har emellertid i sin tur motverkats av de omfattande förläningarna av kronogods till adeln. I övrigt har jordpolitikens utveckling under storhetstiden rönt stark påverkan av den från Tyskland då inträngande feodala uppfattningen i jordfrågan. Vid sidan av dessa företeelser framträda dels kronans starka intresse av bergshanteringens upphjälpande, vilket resulterade i stora skogsanslag åt denna näringsgren, och dels frågan om nybyggareverksamheten och uppodlingen av ödevidderna i Norrland. Konung Gustav I strävade med praktisk blick efter att skapa TT ..

-ii-

Kronans skattemtresse

ordning och reda i jordförhållandena i riket. Härvid larer det och i första hand hava varit kronans skatteintressen, som legat honom om hjärtat. Den gamla stela beräkningsgrunden för jordräntan efter fullsuttet bondetal avskaffades, och i stället beräknades jordskatten efter hemmanens storlek. Då bortföll samtidigt behovet av att bibehålla de gamla stadgandena om för-

jordp0iitiken -

30 bud för skattebonde att köpa mer jord, än som för full besuttenhet krävdes. I stället inriktades lagstiftningen på att förhindra, att skattehemmanen av någon anledning lades öde och sålunda förlorades som skatteobjekt. Jämväl sökte man upprepade gånger att genom förbud mot delningar eller avsöndringar från skatte jorden hindra en sänkning av skatteböndernas betalningsförmåga. Minskning av kronojordens anai

Jämväl på andra vägar sökte kronan bereda sig ökade skatte-

....

. . . . .

. . .

intakter. En utväg, som härvid under reformationstiden i stor utsträckning användes, var avyttrande av kronojord. Av landborna å kronans hemman betalades årlig städja. Vid hemmanens försäljning till skatte förändrades denna utlaga till jordränta. Kronan erhöll sålunda fortfarande årliga inkomster från hemmet, men därjämte en gång för alla skatteköpeskillingen. Därtill kom, att staten ansåg sig kunna avpressa betydligt högre utlagor av skattebönderna än av kronans landbor. De senare kunde nämligen lätt nog, om bördorna blevo för tunga, övergiva hemmanen, medan däremot skattebönderna ogärna lämnade sina ägande hemman och därför i det längsta strävade att fullgöra räntan till kronan. Av dessa anledningar torde kronan ha funnit det vara med sin fördel förenligt att i viss omfattning avyttra kronojord till skatte. Sådana försäljningar torde ha påbörjats redan under medeltiden och fortsatte i ökad omfattning under reformationstiden. En form av desamma voro Johan III :s s. k. bördsrättsförsäljningar. I brev av år 1582 stadgades, att landbor å kronohemman och kyrkogods skulle få köpa bördsrätten å hemmanen samt därefter för all tid få bruka och behålla desamma mot utgörande av laga utskylder. Dessa upplåtelser avsågo från början ej att vara en skatteförsäljning, utan fingo snarare betraktas som ett förvärv av ärftlig åborätt. Härutinnan inträdde emellertid under förra hälften av 1600-talet en påtaglig omsvängning i uppfattningen, och man började då betrakta bördsrättsupplåtelserna som vanliga skatteköp. Någon skillnad mellan dessa och övriga skatteköpta kronohemman har sedermera ej förefunnits. Börds-

31 rätten är emellertid ett uttryck, som vid sidan av skatterätten och småningom synonymt med denna ofta förekommer i 1600och 1700-talens jordhistoria. Samtidigt med dessa skatteköp av kronojord pågick under 1600-talet en omfattande överföring av kronojord till frälse genom frälseköp. Avenså lämnade kronan såväl krono- som skattejord i förläning åt adeln. Dessa upplåtelser hade givetvis ej sin grund i kronans skatteintressen, då de ju tvärt om direkt motverkade dessa genom jordens överförande till frälse. I stället torde de få betraktas dels som direkta belöningar för adelns verksamhet i rikets tjänst och dels som ett utslag av de allmänna åskådningssätten vid denna tid. Den från den tvsk-romerska rätten hämtade feodala uppfatt- Den feodala f

jorduppfatt-

ningen i jordfrågan började nämligen under 1500-talet allt mer ningens insteg vinna insteg. Denna åskådning särskiljer tvenne slag av ägande- ' Sverige. rätt, nämligen dels den egentliga äganderätten, "dominium directum", vilken betraktades såsom den högre och gav ägaren rätt att uppbära jordräntan, samt dels nyttjanderätten, "dominium utile", såsom den lägre, vartill räknades skatterätt, bördsrätt och arvsrätt. Till kronojorden hade enligt denna uppfattning staten såväl dominium directum som dominium utile. Upplåtelse av krono jord till landbo mot städja medförde givetvis för denne icke något dominium utile. Frälsejorden innehades av adeln med samma dubbla äganderätt som den, varmed kronan besatt kronojorden. Beträffande skattejorden återigen hade kronan dominium directum, medan skattebonden hade dominium utile. Det bör framhållas, att dessa söderifrån inkommande åskådningssätt blott mycket långsamt inträngde i allmänna uppfattningen i Sverige. Under Johan III :s och Carl IX :s regeringar gjordes näppeligen någon dylik dubbel äganderätt till skattejorden gällande. Det var först under Gustav II Adolfs eller kanske än mer under Kristinas tid, som kronan i teorien öppet hävdade sig äga dominium directum till all landets skattejord. I praktiken torde emellertid skattebondens besittningsrätt till sin jord, dessa nya åskådningssätt till trots, ej ha blivit så särdeles

mycket rubbad. Väl strävade adeln efter att å sådana skattehemman, från vilka räntan genom frälseköp eller förläning övergått från kronan till adelsmän, göra skatteböndernas rätt så inskränkt som möjligt. Dessa strävanden lyckades emellertid aldrig skilja bönderna från deras skatterätt till hemmanen och allmogen torde utan tvivel själv hava känt sig som ägare till sin jord. Lagstiftning- Det har i det föregående framhållits, att redan från äldsta ge%äs?ndef. tider en viss åtskillnad gjort sig gällande mellan Norrland och södra Sverige beträffande nybyggeslagstiftningen, i det att den tätare bebyggelsen längre söderut framtvingat betydligt stramare villkor för anläggning av nybyggen än vafl fallet varit norröver. Under storhetstiden blev denna differentiering mellan de norra och de södra landsdelarna än mer markerad. I de sistnämnda hade man vid denna tid flerstädes en bestämt genomförd ägofördelning, så att såväl alla byar eller enstaka hemman som ock de mellan dem liggande allmänningarna och kronoskogarna hade sina å marken utsatta bestämda gränser. Lagstiftningen under 1600-talet visar även nogsamt, huru myndigheterna genom upprepade föreskrifter sökte framdriva en skarpare ägofördelning med noggrant avskiljande av kronoparker och allmänningsskogar ifrån byområdena. Statens ingripanden i nybyggesverksamheten blev sålunda i södra Sverige i stort sett inskränkt till de avgränsade allmänningarna. Upptagande av nybyggen å dessa torde emellertid ha skett i ganska stor omfattning. Det allmännas kontrollerande verksamhet härvid torde ha bestått däri, att man krävde något slags syn eller tillstånd, varvid skulle undersökas, att kronans eller allmänningsintressenternas gamla rätt till skogens nyttjande ej kränktes. I Norrland gestaltade sig nybyggesförhållandena väsentligt annorlunda. De måste här ses mot bakgrunden av formerna för det outvecklade jordbruk, som den norrländska allmogen vid denna tid bedrev. De fåtaliga bebyggelserna voro samlade till kusten samt efter vattendragen eller vid enstaka, lämpligt be-

lägna platser vid de större sjöarna. Vidderna däremellan upptogos av de stora ödeskogarna. Jordbruket bedrevs såsom en ytterst primitiv form av boskapsskötsel. Den obetydliga åkerarealen kring byarna användes uteslutande till sädesproduktion. Någon odling av foderväxter å vall torde icke hava förekommit, utan kreatursstammen vinterföddes i sin helhet med foder, som skördades å backslogar hemma kring gården och å naturliga ängar samt myrar å skogarna. Sommartid fingo djuren föda sig själva å skogsbetet. Denna form av boskapsskötsel gjorde allmogen fullständigt beroende av den knappa gräsväxten i skogarna. Antalet djur, som envar bonde kunde föda, blev direkt beroende av huru stora skogsarealer han kunde disponera för skogsbetet och huru vidsträckta och goda slåtterängar och myrar han kunde få skörda. Då emellertid hållandet av en stor kreatursstam betydde förmögenhet och god tillgång på animaliska livsmedel, strävade bönderna efter att för betets och slatterns skull lägga under sig så stora skogsvidder som möjligt. Det blev, skulle man kunna säga, en kapplöpning över skogsvidderna, där envar sökte sätta sig i stadigvarande besittning av de största och bästa områdena för naturlig foderproduktion. Först när de olika byarnas betes- och slåttermarker mötte varandra uppe på vattendelarna mellan bygderna, satte stridigheterna mellan byalagen en gräns för dessa expansionssträvanden. Till följd av att byarnas betesmarker på sådant sätt stötte samman, blevo skogsvidderna i viss mån uppdelade i "intressesfärer", vilka emellertid givetvis icke hade några som helst å marken utlagda fixa gränser. Då denna avgränsning småningom kom till stånd, hade de olika byarna lagt under sig betydande skogsvidder. Deras betesmarker sträckte sig ofta 4 å 5 mil åt alla håll från gårdarna. Denna extensiva boskapsskötsel över stora skogsmarker framtvingade redan tidigt fäbodsystemet. De stora avstånden från hemmet och ut till betesmarkernas yttre delar nödvändiggjorde nämligen, att å dessa uppfördes byggnader där kreaturen nattetid kunde, med hänsyn till rovdjuren, hysas inomhus samt där mjölken kunde beredas till ost och smör. Det svenska skogsbruket.

34 Denna form för det norrländska jordbruket har bibehålli: sig från äldsta tider och ända in på 1800-talet. Den möjliggj)rde hållandet av en relativt talrik kreatursstam, men den hade jämväl sina stora olägenheter. Sädesodlingen å de små tegarna vid byarna var för obetydlig i förhållande till den folkstock, som i övrigt levde på boskapsskötsel, jakt och fiske, och en ständig brist på spannmål var därför rådande i Norrland. Med dåtidens dåliga kommunikationer kunde denna flerstädes ej avhjälpas genom tillförsel söderifrån, och minsta rubbningar i spannmålsskörden orsakade därför nödår. Man kan därför våga den paradoxen, att det var den stora kreatursstammen i gamla tiders Norrland, som gjorde att barkbrödet blev en oifrånkomlig ingrediens i folknäringen. Jag har uppehållit mig så pass utförligt vid dessa förhållanden, enär de påtagligt påverkat nybygges- och jordlagstiftnir.gen i Norrland under 1500- och 1600-talen. Allmogen hade med självtagen rätt ockuperat de stora skogsvidderna och fasthöll med otrolig seghet vid att få betrakta dem som sina betes- och skogsmarker. Varje kolonisations försök å skogen betrak:ade den som ett direkt intrång i dess intressen, enär nybyggarna inkräktade på den bestående betesfördelningen mellan byarna. Skattebönderna i Norrland voro sålunda motståndare till varje slag av nybyggareverksamhet. Mot allmogens självtagna intresse uppställde sig emellertid snart kronans. Det har i det föregående framhållits, att kronans skattepolitik redan under medeltiden inriktat sig på först att bevara förefintliga och sedan att jämväl skapa nya jordenheter, från vilka jordränta utginge. Konung Gustaf I fortgick på denna väg och strävade målmedvetet efter att gynna nybyggesverksamheten, särskilt i norra Sverige, för att dymedelst öka antalet jordskatteobjekt. Härvid stötte han emellertid på ett segt motstånd från böndernas sida. Desamma sågo med yttersta ovilja allt intrång i sin förmenta rätt till skogarna och voro beredda att till och med med våld förhindra anläggandet av fasta nybyggen. En konflikt mellan denna allmogens ståndpunkt och kronans nybyggareintresse kunde ej undvikas.

35 Stridigheterna föranledde slutligen Gustav Vasas bekanta brev av år 1542 till allmogen i Norrland, vari konungen med skärpa vänder sig mot bygdelagens förmenta äganderätt till skogarna mellan byarna och slutar med orden "förty att sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och Swerigis Crone till och ingen annan". De citerade orden hava stundom tolkats så, att kronan ville påstå äganderätt i privaträttslig bemärkelse till den obebyggda marken i norra Sverige, och man har som stöd härför anfört, att Gustav I i enlighet med den feodala jorduppfattningen ville göra gällande kronans "dominium directum" till sagda mark. De feodala åskådningssätten trängde emellertid igenom först betydligt senare, och Gustav I :s avsikt med 1542 års brev torde enbart ha varit att förneka böndernas privata äganderätt till den obebyggda marken, så att kronan skulle kunna reglerande ingripa vid dennas disposition, därå utplacera nybyggare °ch tillförsäkra sig jordränta. Brevets berörda uttalande var sålunda säkerligen dikterat av kronans strävan att obehindrat kunna befrämja nybyggesverksamheten i Norrland. Tyngdpunkten i det citerade stycket lärer ej ligga på orden "oss och Swerigis Crone", utan på orden "ingen annan". Jämväl andra motiv, av social art, torde hava förestavat Gustav I :s norrländska nybyggespolitik. Det har ovan framhållits, att den extensiva norrländska boskapsskötseln orsakade en permanent brist på brödsäd. Till konungen inkommo ständiga klagomål härom, och han bibragtes därav den fullt riktiga uppfattningen, att den sädesproducerande jordarealen vore avsevärt för liten för folkstocken. Konungen ville i anledning härav framdriva en utflyttning ur de överbefolkade byarna i ådalarna i samband med en nyanläggning av självständiga jordbruk på skogarna, varigenom spannmålsförsörjningen skulle underlättas. Gustav Vasas norrländska kolonisationssträvanden, understödda än av stränga befallningar i kungabrev och än av landsfaderliga förmaningar, mäktade emellertid föga åstadkomma. Allmogen förhindrade med seg uthållighet nybyggesverksamheten och tvekade därvid ej att använda våld mot nybyggarna.

36 Kungabrevet av 1542 har emellertid det oaktat fått stor betydelse, i det att detsamma förberedde marken för den feodala uppfattningen om kronans dominium directum till de norrländska obygderna, som ett århundrade senare trängde igenom. Småningom kom emellertid, trots allmogens motstånd, en viss kolonisationsverksamhet till stånd i Norrland. I överensstämmelse med kronans ovan påpekade skatteintressen blevo nybyggena i jordeböckerna upptagna såsom skattehemman. I södra Sverige däremot blevo, då nybyggen därstädes upptogos å mark, till vilken kronan hade äganderätt även i privaträttslig bemärkelse, dessa städse bokförda som krono. Carl IX understödde nybyggesverksamheten och hävdade i likhet med sin fader en fri nybyggesrätt å de nordsvenska ödemarkerna. Ingen bonde medgavs rätt att hindra nybyggens anläggande genom att åt sig hägna mer skog, än han behövde. Nybyggarna erhöllo sex frihetsår. Därefter skattlades jorden och upplåts att som skattehemman för all framtid besittas. Finnkolonisa- Verklig fart i kolonisationen å de nordsvenska skogarna tionen. emellertid först genom den invandring av finnar, Wev ^ som ägde rum under storhetstiden. Denna rörelse började under 1500-talets senare del, och torde till en början ha haft sin anledning i de svåra förhållanden, som då rådde i Finland. Myndigheterna å ömse sidor om Bottenhavet synas att börja med ha sett denna folkvandring i smått med tillfredsställelse och sökte på allt sätt att gynna densamma. Att ett omslag härutinnan senare inträffade, skall nedan visas. I Sverige torde man av finnarna ha väntat sig dugliga kolonister, vilka skulle bryta bygd i skogarna och därstädes skapa för kronan räntebärande skattehemman. Otvivelaktigt hade finnbefolkningen även vissa förutsättningar härför framför den svenska allmogen, enär deras jordbruk var lagt efter helt andra linjer. Den svenska befolkningen hade sina boplatser och åkerjordar på de lättodlade sedimentära jordavlagringarna i älvdalarna och använde skogsviddernas steniga, svårbrutna moränmarker endast för sin extensiva bo-

37 skåps skötsel. De svenska bönderna hade ingen håg för att ge sig i kast med skogarnas hårdbrutna mark och motstodo envist kronans påtryckningar i kolonisationssyfte. Med finnarna var förhållandet ett helt annat. Genom det i Finland urgamla svedjebruket hade dessa möjligheter att avvinna morän jorden i skogarna den spannmålsskörd, de vid sidan av boskapsskötseln behövde för sitt uppehälle. De finska kolonisterna sökte sig sålunda in i centrum av de stora skogsbygderna och flockade sig huvudsakligen uppe på vattendelarna mellan älvarna, där vidsträckta områden för svedjande stodo till förfogande. Här valde de sina boplatser i frostfria söderlägen eller vid sjöstränder. Någon konkurrens med den svenska skogsbefolkningen kom sålunda alls icke i fråga rörande åkerjord och boplatser. Annorlunda var förhållandet beträffande betes- och slåttermarkerna. Det har här tidigare framhållits, att den svenska allmogen för betesdrift och fäbodbruk sedan gammalt ansett sig behöva disponera de stora ödeskogarna. De ansågo därför finnarnas bosättning därstädes för ett obehörigt intrång i deras heligaste rättigheter. Det kom av den anledningen till mångahanda stridigheter mellan den svenska och den finska befolkningen, vilka strider stundom urartade till våldsamheter med mord och brand. Det finska kolonisationsarbetet utvecklade sig emellertid ej alldeles på det sätt, som statsmakterna tänkt sig. Även för finnarna blev brytandet av åker i moränmarkerna ett tungt arbete, och många av dem föredrogo därför att inskränka sig till rent svedje- och betesbruk samt helt avstå från all odlareverksamhet. Dessa s. k. lösfinnar byggde sig provisoriska bostäder här och var å skogarna, svedjade kring dem och togo skördar, så länge de kringliggande skogarna räckte, samt flyttade därefter till andra nejder med orörda skogsvidder. Genom denna form av ambulerande svedjebruk utöddes utan tvivel skogen hastigt över stora arealer. Ej heller resulterade det i någon nyanläggning av hemman, från vilka kronan kunde erhålla skatt. Ändamålet med statens nybyggespolitik var sålunda härmed förfelat.

?>H Det dröjde heller ej länge, innan statsmakterna fingo uppmärksamheten riktad härpå. Det ohejdade svedjandet började nämligen konkurrera om skogen med en annan, även den virkeskrävande men samtidigt av staten synnerligen omhuldad näringsgren, nämligen bergsbruket och järnhanteringen. I denna konkurrens kommo nybyggarnas svedjeintressen genast till korta. Bergsbrukets upphjälpande låg, såsom längre fram skall visas, de maktägande varmt om hjärtat, och kronan tvekade ej att införa stränga restriktioner i svedjerätten så snart denna kom i konflikt med bruksdriftens intressen. Redan 1572 meddelades till skydd för bergsbruket i vissa delar av Dalarna förbud mot svedjande. 1639 stadgades i en förordning totalt förbud mot svedjande i bergslager. Frågan om skogarnas bevarande för svedjande och annat utödande tilldrog sig under 1600-talets mitt ett allt livligare intresse. Det var omsorgen om bergsbruket som var den drivande kraften i dessa strävanden, vilka slutligen resulterade i Sveriges första speciella skogs författning, nämligen "Stadga och ordning om skogarna i riket" av den 22 mars 1647. I denna förbjöds i hela landet allt svedjande utom för uppodling till åker eller äng; dock undantogs från detta förbud enskildas ägor, vadan bestämmelsen sålunda blott kom att gälla allmänningar av olika slag samt de obebyggda skogstrakterna. För de övre delarna av Norrland torde emellertid detta förbud haft föga betydelse. Bruksrörelsen där uppe var obetydlig, och myndigheternas motvilja mot svedjande synes ej ha varit så stor, så snart ej brukens intressen träddes för nära. Partiella undantag från 1647 års svedjningsförbud meddelades därför vid flera tillfällen, och år 1687 upphävdes detsamma fullständigt för Norrlands vidkommande. Småningom utvidgades mot 1600-talets slut rätten till svedjande även något i södra Sverige, om än stadgandena härom voro mycket svävande och delvis även varandra direkt motsägande. 1647 års 1647 års här ovan omtalade skogsordning erbjuder jämväl :ogsor mng. • a n c j r a punkter mycket av intresse. Rörande nybygges förhållandena i dess helhet meddelas reglerande bestämmelser. Å all-

39 männingarna i södra Sverige skulle den privata äganderätten till upptagen jord erkännas blott om innehavaren kunde uppvisa laga fång eller rå eller rör 1 ) funnes. I Norrland och Bergslagen skulle genom landshövdingarna en särskild undersökning igångsättas i och för utrönande av vilka torp och nybyggen, som kunde få bestå utan att bergsbruket lede förfång. De torp, beträffande vilka så vore fallet, skulle få av innehavarna behållas. De övriga skulie utrivas. Till frågan om äganderätten till de obebyggda skogsmarkerna i Norrland tog 1647 års skogsordning ej ställning. Den hävdade blott kronans rätt att reglerande ingripa vid utnyttjandet av dessa marker, utan att därvid vilja påstå något kronans "dominium utile" till desamma. De rent skogliga bestämmelserna i den första "skogs"-ordningen voro ytterst knapphändiga. De inskränkte sig till ett stadgande om att frälsemän ägde rätt att utan inskränkning försälja skogseffekter. Något motsvarande uttalande om skatteböndernas skogar finnes ej och får måhända tolkas som ett tecken på att man ansåg, att skogen å skattehemman blott fick nyttjas till husbehov. Slutligen innehåller skogsordningen stränga straffbestämmelser för dem, som avsiktligen anlade skogseld. 1647 års förbud mot svedjande hade hos allmogen väckt mot- 1664 års skogsordning stånd och fört fram frågan om revision av skogsordningen. och efterföljförfattEn ny sådan utkom jämväl efter åtskilliga skriverier år 1664 ande ningar. men var i det väsentliga av samma innehåll som den äldre. Under 1680-talet meddelades stadganden, vilka för första gången direkt uttalade, att skattebönderna blott fingo använda sin skog till husbehov. I samband med husesynerna å skattehemman skulle synemännen tillse, att skogen ej missbrukades eller användes till avsalu. Man gick till och med så långt att det föreskrevs, att när bönderna behövde avverka timmerträd J ) Rå eller rågång är benämningen på ägogränsen mellan skilda fastigheter. Rör är en äldre benämning å de rosen av i marken fast ingrävda stenar, vilka på lämpliga avstånd byggas för att utvisa rågångens sträckning.

40 för byggnadsändamål, så skulle utstämpling av jägeripersonalen först ske. Denna sistnämnda bestämmelse kom emellertid givetvis att existera blott på papperet. Avvittrings- Bergshanteringens upphjälpande låg, såsom i det föregående land föres y id flera tillfällen framhållits, statsmakterna varmt om hjärtat fram. under 1600-talet. När därför under senare hälften av sagda århundrade bruksdriften började utbreda sig norr över, så blev frågan om disponerandet av skogstillgångarna i Norrland aktuell. Det inrapporterades till statsmakterna, att skogarna därstädes föröddes genom allmogens svedjande och sågverkens misshushållning, allt till skada för den järnindustri, som man hoppades kunna framdriva i Norrland. Man började då överväga lämpligheten av att genom en avvittring en gång för alla avgränsa allmogens skogsinnehav och därigenom få mark över och disponibel för bergshanteringen. Därvid stötte man emellertid ånyo på spörsmålet om vem, som var rätter ägare till de obebyggda skogarna i Nordsverige. När saken dryftades i det sakkunniga ämbetsverket — bergskollegium — synes man ha varit mycket oviss i denna punkt. Frågan löstes emellertid på det sätt, att man under åberopande av Gustav I :s här ovan omtalade brev av år 1542 utan vidare förklarade, i en förordning av den 19 dec. 1683, att kronan hade full privaträttslig äganderätt till de skogar, beträffande vilka det ej kunde påvisas, att de voro föremål för annans äganderätt. I de fall, då byar eller hemman kunde påvisa laga rågång, skulle denna å marken noggrant uppgås och därefter lända till efterrättelse. Där så ej var fallet, skulle envar bonde tilldelas så stort skogsanslag, som han behövde för att bliva fullsutten. Övrig mark skulle tillfalla kronan. Motivet till denna förordning var, som ovan nämnts, omsorgen om att bereda skogstillgång åt bergsbruket i Norrland. Kolonisationsintresset fick därvid vika tillbaka. Endast i sådana trakter, som lågo och kunde förväntas förbliva utanför bergsbrukets intresseområde, ansåg man sig fortfarande ha skäl att uppmuntra nybyggesverksamheten.

41 Denna stort anlagda avvittringsreform kom emellertid att ännu för lång tid framåt stanna på papperet. Bergsbruket hade, med undantag för smärre områden, ingalunda behov av de stora skogsområden, som i 1683 års förordning avsågos. Det praktiska arbetet med avvittringens verkställande blev därför ytterst obetydligt. Det var först över ett halvt sekel senare, som man på allvar satte igång härmed, men då hade det blivit nybyggesintresset och ej omsorgen om bergsbruket, som var drivfjädern. Även om 1683 års beslut sålunda beträffande avvittringen ej erhöll så vittgående följder, så är det dock i de svenska skogarnas historia av en utomordentlig vikt, ty det var genom detsamma som kronans verkliga äganderätt till de oavvittrade markerna proklamerades. Redan Gustav I sökte upphjälpa bergshanteringen i riket och gav i några orter bergsmännen rätt att använda kronans skogar och vattenfall. En mer allmän och målmedveten strävan att i stor skala framdriva en bergverks- och bruksrörelse förspordes emellertid först under Carl IX :s och Gustav Adolfs regeringar. Bergshanteringen omhuldades då framför alla andra näringar i riket, och i enlighet med den tidens ekonomiska åskådningssätt ansåg man sig säkrast kunna nå ett gott resultat genom att staten i minsta detalj ingrep understödjande och reglerande. Liksom beträffande nybyggesväsendet torde det nog ha varit skatteintresset, som var den verkliga drivfjädern för kronans omsorger om bergsbruket. Från detta utgingo särskilda skatter, bergverkstionde och hammarskatt, vilka snart nog kommo att bliva bland statens viktigaste inkomstkällor. Bergshanteringen bedrevs vid denna tid under synnerligen primitiva former. Malmbrytningen skedde i stor utsträckning i dagbrott, där malmen lösgjordes ej genom sprängning utan genom brännandet av eldar på berget (s. k. tillmakning), varigenom detta av hettan sprängdes sönder i ytan. Tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet bedrevos jämväl under oekonomiska och i hög grad kolförbrukande former. Detta medförde,

S*W™«*

att bergsbruket under 1500- och 1600-talen var i allra högsta grad virkesödande. Skogstillgångarna närmast bruken och gruvorna konsumerades därför hastigt nog, och för hela bergshanteringen framstod snart frågan om virkesanskaffningen nästan som ett avgörande problem. Staten ingrep då reglerande på två olika sätt, nämligen dels såtillvida att anläggandet av bergverk och bruk gjordes till föremål för tillstånd från kronans sida, varvid undersöktes, att tillräckliga skogstillgångar funnos att disponera för det föreslagna verket utan intrång på äldre verks rätt, och dels såtillvida, att staten på allt sätt sökte förhjälpa bruksrörelsen att komma i besittning av nödiga skogstillgångar. Tillståndet att bedriva bruksrörelse, de s. k. privilegierna, begränsade sålunda med hänsyn till skogstillgångarna tillverkningen vid varje bruk till en viss angiven kvantitet, vilken ej fick överskridas, men gav samtidigt företaget i viss mån en monopolställning för virkesanskaffning inom viss trakt. Det för kronan avgörande i denna politik torde hava varit, att skogarna i bergslagerna icke skulle genom konkurrens om virket mellan bruken utödas till skada för hela näringen och därmed även för kronans skatteintressen. Befattningen med alla ärenden angående bergsbruket och skogarna överlämnades år 1649 åt ett nytt ämbetsverk, Bergskollegium. I förevarande framställning äro givetvis endast de kronans åtgöranden av intresse, som avsågo att åt bruk, som erhållit privilegier, anskaffa nödiga skogstillgångar. Detta skedde huvudsakligen på två olika vägar. Dels sökte kronan tillförsäkra bruken skogsavkastningen från kringliggande hemman, vare sig de nu voro av krono- eller skattenatur, och dels upplät kronan till nyttjande för bruken av staten disponerade skogsmarker. Då man här ansåg sig gynna ett påtagligt statsintresse, tvekade kronan ej att för dessa upplåtelser göra ganska stora ingrepp i den enskilda äganderätten. Vid kronohemmanen upplåts åt bruken nyttjanderätten till skogen och ålades kronans landbor å dessa hemman att utgöra sin avgäld i form av kolning åt bruksägarna. Med skattehemmanen, som intogo en betydligt mer självständig ställning, förfors på annat sätt. I kungl. brev

av år 1637 stadgas beträffande gamla skattehemman i bergslagsbygderna, att deras innehavare skulle uppmanas att till kronan försälja eller mot hemman i andra bygder utbyta sin jord. Beträffande senare skatteköpta hemman återigen föreskrevs, att själva köpet, icke skatterätten, skulle mot skatteköpeskillingens tillbakabetalande till bonden återgå. På detta sätt skaffade kronan sig dispositionsrätt även till skattejorden, från vilken skogsavkastningen sedan överlämnades åt bruken. Därefter stadgades genom en serie beslut kring 1650, att i bergslagerna skatteförsäljningar från kronan ej vidare skulle få äga rum, utan att hemman, som tillhörde staten, skulle allt framgent i dess ägo förbliva till tjänst för de bruk, åt vilka de voro upplåtna. För att tillförsäkra bruken ej blott själva skogsprodukterna, utan jämväl arbetskraft och kolning, utbyttes å hemmanen skattepersedlarna till staten i rätt stor utsträckning mot arbets- och kolningsskyldighet vid bruken, och fick allmogen sålunda utgöra sin skatt, ej i form av utlagor till staten utan som arbete för bruksindustrien. Vid sidan av dessa upplåtelser hemmansvis överlämnade kronan jämväl till bruksindustrien nyttjanderätten till hela skogstrakter, som av staten av en eller annan anledning kunde disponeras. Dessa upplåtelser omfattade först och främst kronan tillhöriga allmänningar; ävenså överlämnades oavvittrade skogsmarker i de norra länen. Slutligen började staten jämväl åt bruksrörelsen medgiva rätt att disponera viss del av skogsavkastningen från oskiftade bymarker samt från allmänningar, som ostridigt tillhörde vissa socknar eller härad. Härvid ville man emellertid ej kränka delägarnas eller servitutsinnehavarnes rätt till skogs fång å samfälligheterna, utan det stadgades, att brukens rätt till skogsfång skulle avse de skogsprodukter, som ej delägarna behövde för egen del. Värdet av en sådan bestämmelse var emellertid mycket obetydligt, då man ju icke hade någon som helst på vederhäftig uppskattning grundad kunskap om skogstillgångarnas å samfälligheterna storlek och avkastning i virke.

44 Dessa upplåtelser av större skogstrakter hade att börja med karaktären av en kvantitativt obestämd skogsfångsträtt. Den mot slutet av 1600-talet allt mer framträdande, här tidigare omtalade tendensen att vilja särskilja kronans ägor från de enskildas genom avvittring gjorde sig emellertid snart nog gällande även på detta område. Samtidigt hade tanken framkommit, att staten borde förskaffa sig någon inkomst av dessa upplåtelser åt bergsbruket. Dessa nya åskådningar fingo först uttryck i en kungl. resolution av år 1681, vari Bergskollegium bemyndigades att förpakta allmänningar mot avgift till de högstbjudande av bruken. Man fann emellertid snart, att ett dylikt bortauktionerande av nyttjanderätten till skogarna var olämpligt. I en resolution av 1689 stadgades därför, att från varje till ett bruk upplåten skog skulle utgå viss årlig avgäld, vilken vid hammarverk skulle utgöra 2 öre silvermynt för stavrum ved och vid masugnar och hyttar, vilka ansågos mindre bärkraftiga än hammarverken, 1 öre för stavrum. Senare fritogos ädlare verk och järngruvor, vilka bådadera ansågos vara av särskilt stor betydelse för det allmänna, fullständigt från avgift. Det bör framhållas, att dessa avgälder vid tiden för deras fastställande något överstego prisen på ved i allmänna marknaden, varför de fordrade avgälderna kunde anses utgöra minst full ersättning åt kronan för de till bruken lämnade upplåtelserna. Avgälderna benämndes rekognition, och har efter dem benämningen rekognitionsskogar uppkommit. Det antal stavrum ved, efter vilket avgiften beräknades, uppskattades efter tillverkningen vid bruket och skogens storlek och avkastning med hänsyn tagen till dess framtida bestånd. Detta förutsatte, att avvittring ägde rum å rekognitionsskogarna, något som småningom jämväl skedde, så att desamma kommo att utgöra bestämda skogsanslag med på marken fixerade gränser. Avvittring kom till användning jämväl i de fall, då kronan, såsom ovan omnämnts, givit bruk nyttjanderätt till oskift byskog eller sockeneller häradsallmänningar. I sådant fall avskildes genom avvittringen den del, som skulle anses täcka delägarnas i samfälligheten behov, varefter resten blev rekognitionsskog.

45 Tillförsäkrandet av skogstillgångar åt bruksindustrien skedde sålunda på två skilda vägar nämligen dels genom rekognitionsskogar och dels genom ovan omtalade rätt för bruken att nyttja skogen å för ändamålet upplåtna kronohemman och i kronans ägo varande skattehemman. Beträffande dessa sistnämnda upplåtelser började snart att förmärkas en tendens hos kronan att låta bruken genom köp förvärva desamma. Såsom det drivande momentet påträffar man här ånyo kronans skattebehov. Vid skatteförsäljning till allmogen erhöll kronan blott den årliga grundräntan jämte skatteköpeskillingen. Vid försäljning till ett bruk däremot tillkom bergverkstionde eller hammarskatt. Vidare bestämdes skatteköpeskillingen betydligt högre vid försäljning till bruk än vid försäljning till bönder. Hemmanens skatteförsäljning under bruk avsåg sålunda att vara en god affär för staten, och var det — efter dåtida förhållanden betraktat — jämväl. År 1701 erhöll Kammarkollegium befallning att föranstalta om en allmän försäljning av kronohemman. Någon särskild förmånsrätt medgavs därvid ej åt bruken i annan mån än att det stadgades, att i bergslagerna skulle särskilt prövas i vad mån det kunde vara lämpligt att till skatte försälja sådana hemman, som krävdes för bruksrörelsen. Denna bestämmelse tillhopa med ett stadgande om att försäljningarna skulle ske till den högstbjudande fick i realiteten den påföljd, att i bergslagerna bruksägarna hade en viss preference vid skatteköpen. Genom en förordning av 1707 utvidgades bruksägarnas formånsrätt vid skatteköp än ytterligare något. Grunden var harmed lagd till bruksrörelsens förvärv av kronohemman.^ I senare tiders kamerala litteratur ha de hemman, som på detta sätt förvärvades, plägat sammanfattas under namnet "under bruk skatteköpta hemman". Det har ovan omtalats, att i brukstrakterna allmogens utskylder till kronan ofta utbyttes mot kolningsskyldighet under visst bruk. Å rekognitionsskogama blevo åborna jämväl kolningsskyldiga till det verk, åt vilket skogen upplåtits. Härigenom skapades i viss mån kolmonopol för varje bruk inom dess in-

46 tresseområde. Detta förstärktes ytterligare dels genom att bönderna ofta gjorde bestämda åtaganden om att leverera hela sin koltillverkning till något visst bruk och dels genom att bruksägarna inbördes överenskommo att till förhindrande av konkurrens om kolet uppdela kolfångsten i olika trakter sinsemellan, så att var och en förband sig att uppköpa hela koltillverkningen från vissa uppgivna hemman. Dessa överenskommelser, som stadfästes av Bergskollegium och fingo bestående giltighet, gåvo upphov till det s. k. koltvånget, som blev en källa till oavlåtliga tvister mellan bruken och allmogen. Trävaruhan- Under medeltiden hade visserligen någon export av skogsteringen och , , . , „ ~ , . , . . , handeln med produkter frän Sverige agt rum, huvudsakligen till hansestäskogsproduk- derna, men det var dock först under Gustav Vasas regering, som utrikeshandeln med trävaror i större omfattning kom i gång. Då började nämligen försågning av timmer till bräder och plank vid s. k. sågkvarnar äga rum, varigenom förutsättningar skapades för tillverkning av sågade trävaror i större skala. Tidigare hade man använt metoden att tälja en planka ur varje stock, vilket givetvis var ett både tids- och virkesödande arbete. , Genom reduktionen av kyrkogodsen erhöll kronan i sin ägo ett antal av de mest välbelägna strömfallen och kvarnarna, något som torde hava medverkat till utbildandet av vattenregalet. Johan III strävade att införa ett kvarnregale, vilket emellertid strandade på adelns obenägenhet att avstå från kvarnarna å frälsejord. Emellertid grundade han de första sågkvarnarna efter Norrlandskusten ända upp till Ångermanland och kan sålunda sägas ha givit den första impulsen till sågverksrörelsen i Norrland. Under Gustav I :s tid ägde en för dåtida förhållanden betydande trävaruexport rum dels från Västkusten över Lödöse och dels ifrån Ostkusten över Kalmar, Västervik, Söderköping och Norrköping. Jämväl från Stockholm, Öregrund och Gävle ägde sådan utförsel rum, ehuru i något mindre omfattning. Det är anmärkningsvärt, att från Västkusten skeppades under

47 1500-talet särskilt till Holland och England betydliga kvantiteter ekvirke, vilken export i sin mån torde hava bidragit till utödandet av de ekskogar, som tidigare bevisligen klädde stora, nu kala eller med barrskog planterade arealer i sydvästra Sverige. Under 1600-talets förra del påbörjades en betydande trävaruexport från Gottland och Öland, varigenom de ömtåliga skogarna i dessa landskap i stor omfattning ödelades. Å Västkusten blev Göteborg inom kort efter stadens anläggande centrum för trävaruhandeln. Denna stad förmedlade trävaruskeppningarna från Västergötland, Värmland och Dalsland. Från Bergslagen och Mälardalen skedde exporten över Stockholm. Trävaruhandeln visade i övrigt vid 1600-talets början en stark nedgång, vilket torde hava berott på de ständiga krigen, hansestädernas förfall samt det med hänsyn till flottans behov av ekvirke meddelade förbudet att avverka ek å kronooch skattejord. På trävarurörelsen inverkade jämväl den allmänna handelspolitik, som av Gustaf II Adolf fördes. Denna monopoliserade utrikeshandeln till ett fåtal s. k. stapelstäder, vilka i handelsordinantien av 1614 bestämdes till 10, och av dem ingen norr om Gävle. (Tills vidare medgavs dock åt Fludiksvall och Härnösand att driva utrikesskeppsfart utan att vara stapelstäder.) I en ny handelsordinantia av 1636 upphävdes till gynnande av Stockholm alla stapelrättigheter norr om huvudstaden. Denna restriktiva handelspolitik verkade givetvis mycket hämmande på trävarurörelsen i landet. Tidens monopoliseringstendenser inom näringslivet gjorde sig jämväl märkbara inom själva trävaruhanteringen. Genom ett kungl. memorial av 1640 överlämnades åt tolv personer i Göteborg monopol på all handel med masteträd därstädes. Åt detta s. k. Masthandlarnas Compani överlämnades samtidigt nyttjanderätten till kronoskogar i Värmland. Monopolrätten utvidgades efter hand att omfatta även sågat och bilat virke. Det visade sig snart, att Masthandlarnas Compani hade förmåga att klokt förvalta och använda sin monopolrätt, ty inom kort

48 hade trävarurörelsen uppblomstrat i Göteborg till den grad, att över hälften av rikets trävaruexport gick över denna stad. Exemplet synes hava manat till efterföljd, ty några år senare monopoliserades handeln med tjära på ostkusten från Stockholm och norrut. Avsikten med tjärmonopolet synes hava varit att såväl till producenternas som mellanhändernas tjänst hålla uppe priset på exporttjäran. Ehuru detta ändamål uppnåddes, förspordes klagomål mot monopolet särskilt från de norrländska städerna, vilka förmenade, att detsamma gjorde intrång i deras handelsrättigheter. Efter åtskilliga stridigheter blev det s. k. tjärukompaniet upphävt år 1682 efter att ha bestått i 34 år. Effekten blev, att tjäran genast sjönk så i pris, att handeln därmed hotade att fullständigt avstanna. Man införde därför år 1689 ett nytt monopol på tjärhandeln, vilket ägde bestånd till 1716. Under Carl XI :s regering tilldrog sig virkeshanteringen i de västra gränsbygderna stor uppmärksamhet. Trävaruexporten på den norska sidan hade hastigt uppblomstrat, och allmogen i Värmland och Dalsland hade börjat sälja sitt virke till norrmännen för export över Fredrikshald och Fredriksstad. Detta var en nagel i ögat på svenska regeringen, vilken på allt sätt sökte upphjälpa trävarurörelsen i Strömstad och Uddevalla. Slutligen utfärdades år 1688 förbud för allmogen i gränsorterna att sälja virke till Norge. Förbudets efterlevande kunde emellertid icke upprätthållas, utan gränstrafiken fortgick ungefär som tillförne. Under Carl XI :s tid införskrevos från Holland de första valsade, finbladiga sågklingorna, vilket betecknade ett stort framsteg i sågningstekniken.

Den svenska jord- och skogslagstiftningen från frihetstidens början fram till 1809. Det har i det föregående framhållits, att kronans jord- och skogspolitik från äldsta tider varit inriktad på att tillgodose statens skatteintressen, vare sig det varit fråga om att länka jordbesittandet in i sådana banor, att kronan kunde påräkna största möjliga intäkter i grundränta, eller att speciellt omhulda sådana näringsgrenar som bergsbruket, vilka tillförde staten särskilda och rikliga skatter. Under frihetstiden fortlever väl detta skatteintresse såsom en betydelsefull faktor i statens jord- och skogspolitik, men detsamma är ej längre det ensamt avgörande momentet i jordlagstiftningen. Vid sidan därav framträda andra strävanden och intressen, vilka påtagligt påverka lagstiftningsarbetet under denna tidsperiod. Frihetstidens jord- och skogslagstiftning framstår därför ej så rätlinig och konsekvent som de föregående århundradenas, utan är splittrad av ansatser och impulser i olika riktningar. Orsakerna härtill äro flera. Efter de långa och olyckliga krigen voro de ekonomiska förhållandena i landet eländiga, och statsmakterna strävade på alla upptänkliga sätt, varvid inga medel lämnades oprövade, att få till stånd en ekonomisk uppryckning i landet. Under påverkan av de merkantilistiska lärosatserna och frihetstidens allmänna tänkesätt på det näringspolitiska området förmenade man därvid, att det bästa resultatet skulle nås, om staten initiativtagande, reglerande och skyddande ingrepe på näringslivets olika områden. En omständighet, som i detta sammanhang ej varit utan betydelse, är förvisso naturvetenskapens begynnande uppblomstring på 1700-talet. Naturvetenskapliga studier voro nästan en modesak under frihetstidens senare del. Måhända har detta intresse delvis framDet svenska skogsbruket.

50 sprungit ur den känslan, att en verklig uppryckning på lantoch skogshushållningens områden ej kunde vinnas utan en fördjupad kännedom om växt- och djurvärldens livsbetingelser. Åtminstone möter man på det skogliga området en hel liten litteratur, som på ett kanske mer välmenande än framgångsrikt sätt strävade efter att nyttiggöra den tidens botaniska vetenskap för det praktiska skogsbruket. Även om dessa strävanden på grund av växtbiologiens dåvarande outvecklade ståndpunkt och sysslande med mera ytliga spörsmål ej kunde skapa några förutsättningar för skogsvård i vår tids bemärkelse, så bidrogo de likväl till att i skogshanteringen, som tidigare tillrättalagts enbart efter jord- och skattepolitiska synpunkter, införa det skogligt biologiska momentet, som sedermera i vår tid blivit av avgörande betydelse. Den egentliga Under 1700-talet skrevs och talades mycket om befarad S "nineen skogsbrist i landet. Virkesslöseriet var jämväl oerhört. Gruvbrytning skedde fortfarande huvudsakligen genom brännande av väldiga bål på och i bergen. (Ensamt vid Dannemora gruvor uppbrändes årligen för detta ändamål vid 1700-talets början 60,000 kbm. fast mått ved.) Först småningom blev användandet av krut i gruvorna mer allmänt. Till virkeskonsumtionen bidrog jämväl de olämpliga metoder, efter vilka milkolriingén till bruken bedrevs. Kolveden avverkades i allmänhet vintertid och milorna inrestes omedelbart med den råa veden, varefter milans kolning bedrevs på knappt mer än hälften av vad man nu anser vara normal kolningstid. Kolutbytet blev givetvis på grund härav minimalt. Bergsbruket var emellertid icke ensamt skuld till misshushållningen. Man kan förstå, att befolkningen i sin helhet konsumerade oerhörda virkesmängder i en tid, då statsmakterna funno sig hava anledning att rikta upprepade och energiska anmaningar till allmogen att inreda eldstäder med spjäll, och då bräder till byggnadsändamål i stor utsträckning anskaffades genom att en bräda täljdes fram ur mittsektionen av varje stock. Jämväl svedjebruket och exportsågarna i kusttrakterna tärde på skogstillgångarna. Alltnog,

51 i de tätare bebyggda landsdelarna och i bergslagerna torde vid frihetstidens början en viss knapphet på skogsprodukter ha kunnat förmärkas. I de inre skogsbygderna och Norrland voro däremot skogstillgångarna i stort sett orörda. Fruktan för skogsbrist var emellertid påtaglig. Botemedlet häremot sökte man mindre i stegrad produktion genom skogsvård än i diverse restriktioner, som skulle frampressa sparsamhet med virket. 1723 års riksdag begärde hos Kungl. Maj :t utarbetandet av en ny och bättre förordning om skogarna i riket. Efter åtskilligt utredningsarbete blev jämväl en ny skogsordning riksdagen förelagd och av densamma antagen år 1734. Denna innehöll, förutom föreskrifter om kronans skogar och allmänningar, huvudsakligen rättsliga stadganden om dispositionen av skog, men föga av direkta skogsvårds föreskrifter. Den samma år antagna — i övrigt ännu gällande — allmänna lagen innehöll i sin byggingabalk jämväl åtskilliga stadganden beträffande de enskilda skogarna. Om skattejorden säges i dessa författningar, att allmogen skulle äga rätt att nyttja skogen till husbehov och jämväl till avsalu; dock med undantag för s. k. bärande träd samt skeppsbyggnads virke och masteträd. Kronan släppte likväl ej sitt skatteintresse för hemmanen. Byggingabalken stadgade, att å skatte jord skulle hållas husesyn, därvid skulle iakttagas bland annat, att skogen ej utöddes. Man föreskrev till och med att till vedbrand skulle i första hand tagas vindfällen, torrskog och stubbar. En hel del bestämmelser, syftande till sparsamhet med virket, inrymdes därjämte i skogsordningen. Fällande av skog enbart för löv- eller nävertäkt förbjöds ävensom tjärbränning av annat än stubbar och skadad skog. Skogsordningen innehöll därjämte åtskilliga stadganden rörande svedjandet och skyldigheten att deltaga i släckandet av skogseld m. m. Rörande de förutsättningar, under vilka ek och bok å frälseoch skatte jord kunde få av jordägarna utnyttjas, meddelades slutligen i skogsordningen synnerligen detaljerade föreskrifter.

52 Skogsordningens minutiösa och i synnerhet beträffande skattejorden stränga bestämmelser framkallade missnöje hos allmogen. Särskilt framhölls det orimliga i att i Norrland med dess stora, orörda skogstillgångar tillämpa skogsordningens föreskrifter, som voro avsedda för landsdelar med befarad skogsbrist. En överarbetning av skogsordningen företogs därför tämligen snart, varvid de strängaste föreskrifterna mildrades. I sina nya form utkom densamma år 1739. Vid sidan av skogsordningen gällde för olika delar av landet särskilda, i regel av landshövdingarna utfärdade föreskrifter, i vilka ofta i detalj bestämdes huru stora avverkningar skattebönderna fingo verkställa på sina skogar. Dessa lokala föreskrifter såväl som 1739 års skogsordnings inskränkningar i skatteböndernas rätt till sin skog avklipptes emellertid plötsligt av den i samband med Gustav III :s andra statskupp tillkomna förordningen av den 21 februari 1789, genom vilken skattebönderna tillförsäkrades samma ägande- och dispositionsrätt till sin skog, som förut tillkommit frälsemän över frälsehemman, dock med undantag för ek, bok och masteträd. Kronan ville emellertid trots detta ej släppa den kontroll, densamma med hänsyn till skatteintressena upprätthållit över skattejorden. Redan 1790 uttalade Kungl. Maj :t i en kungörelse, att ägarna av skattejord voro skyldiga att så hävda sin skog, att deras förmåga att utgöra avgälderna till kronan ej äventyrades. Kungl. Befallningshavande skulle häröver utöva uppsikt. En motsvarande bestämmelse om skog å skattejord infördes därefter i den nya skogsordning, som år 1793 efter ett vidlyftigt utredningsarbete av en rad skogskommittéer utfärdades. Denna nya skogsordning var i övrigt i huvudsak överensstämmande med 1734 och 1739 års författningar. En ökad frihet tilldelades såtillvida ägarna av skattejord, att de skulle få av de "bärande träden" fritt disponera boken, varemot ekskogen alltfort förbehölls kronan. Samma var förhållandet med masteträden. Efter endast 12 års förlopp utfärdades den 1 aug. 1805 ytterligare en ny skogsordning. Jämväl denna sysslade såsom

53 samtliga sina föregångare — förutom med kronoskogarna — huvudsakligen med frågor rörande dispositionen av skogen å hemman av olika kameral natur. Beträffande ek och bok samt masteträd bibehöllos 1793 års bestämmelser. Vid sidan av de egentliga skogs författningarna, för vilka här ovan i korthet redogjorts, utfärdades under frihetstiden ett stort antal kungörelser och föreskrifter, vilka syftade till att framkalla sparsamhet med skogen och dess produkter samt att, beträffande särskilt ek och bok och övriga bärande träd, åstadkomma deras uppdragande genom skogsplantering. Av utrymmesskäl måste emellertid dessa författningar här förbigås. De strävanden, som under frihetstiden gjorde sig gällande Skiftesiagatt genom ökad kolonisation höja befolkningsnumerären och och "kTgaTm förbättra försörjningsmöjligheterna i landet, påverkade jämväl jorddelningslagstiftningen. Genom en kungl. förordning av 1747 stadgades, att hemmansklyvning, vilken förut varit tillåten endast inom mycket snäva gränser, skulle få ske obehindrat i den mån hemmanen prövades kunna det tåla. Avsöndring av jord från skattehemman var däremot förbjuden. Det energiska arbete, som under frihetstiden bedrevs i syfte att genom skifte få fram en bättre ägofördelning av den svenska jorden, påverkade jämväl i någon mån skogsförhållandena. Man hade sedan länge funnit, att de oskiftade, till gemensamt nyttjande upplåtna byskogarna i högsta grad vanvårdades, enär envar delägare sökte — oavsett skogens bestånd — göra sig största möjliga vinning av densamma. År 1731 förordnades därför, att oskift skogsmark skulle delas, när någon i byalaget därpå yrkade. I 1734 års skogsordning medgavs uttryckligen skiftesvitsord för envar delägare i oskift skog och föreskrevs, att landshövdingarna och häradsrätterna med all makt skulle driva fram delning av sådana samfälligheter. Med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna var emellertid allmogen ganska motvillig mot dylika skiften. Där uppdelning emellertid kom till stånd, skedde den efter samma grunder, som använts ända sedan medeltiden, eller så att envar delägare i skif-

54 tet skulle få sin anpart i varje slag av jord, oavsett om hans ägor därigenom blevo splittrade på ett flertal lotter. En ändring härutinnan åstadkoms emellertid genom den betydelsefulla storskiftes förordningen av år 1757. I denna medgavs för första gången ovillkorligt vitsord för erhållande av skifte samt meddelades bestämmelser om gradering av mark efter olika godhetsgrad, och möjliggjordes härigenom föreskriften om att varje hemmans ägor skulle samlas på ett ställe. Beträffande skog gjordes det undantag, att om någon i byalaget särskilt vårdat och hävdat skogen å viss del av samfälligheten, så skulle han om möjligt få bibehålla denna del. Då det visade sig i praktiken ogörligt att följa storskiftesstadgans föreskrift om samlande av alla ägor i en figur, jämkades denna bestämmelse i en förnyad stadga av 1762 därhän, att antalet skilda ägofigurer ej skulle få överstiga fyra. 1783 utfärdades en lantmäteriförordning i vilken bl. a. föreskrevs, dels att skifte av inägojord skulle kunna äga rum, utan att skogen delades (en bestämmelse, som haft vittgående konsekvenser), och dels att vid delning av skogsmark ett förfarande, i huvudsak motsvarande den moderna ståndskogslikviden, skulle äga rum. I samma författning medgavs jämväl att ett större antal än 4 olika ägofigurer skulle få tilläggas varje fastighet. Man var sålunda ånyo på glidning mot de gamla förhållandena, och vid storskiftets genomförande i praktiken blev det alltmer vanligt, att de olika ägofigurernas antal blev stort (stundom ända upp till ett 40-tal). Storskiftets syftemål kunde sålunda ej i full utsträckning genomföras. Orsaken till dess misslyckande får sökas däri, att detsamma icke föreskrev utflyttning i samband med skiftet. Nybyggeslag- Nybyggeslagstiftningen under frihetstiden sysslade huvudllh^vvitt- sakligen med de norrländska förhållandena. I södra Sverige med ringen. fess avgränsade ägofördelning och relativt täta bebyggelse ägde dessa frågor då mindre betydelse. Å allmänningar och kronoskogar i södra Sverige förbjöds genom 1734 års skogsordning kategoriskt allt upptagande av nybyggen. I skogsordningen av

55 1739 mildrades denna föreskrift i så måtto, att efter tillstånd av landshövdingen uppodling av mossmarker å dylika skogar kunde få ske. För Norrlands vidkommande behandlades nybygges frågorna på ett helt annat sätt. Det livliga intresse hos statsmakterna för jordbruksnäringens i landet höjande, som tog sig uttryck bl. a. i det omfattande arbetet på skifteslagstiftningens område, tog snart sikte även på de norrländska jordfrågorna. I Norrland kunde emellertid något skifte ej tänkas, enär något avskiljande av de enskildas jordbesittningar i de stora skogstrakterna trots 1683 års förordning ännu ej kommit till stånd. I avvittringens snabba genomförande sågo därför statsmakterna under frihetstiden det verksammaste medlet för den norrländska kolonisationens befrämjande. Med hjälp av densamma ville man dels på samma sätt som vid skiftet söderut samla de redan befintliga jordbruken till bättre avgränsade enheter och dels även skapa möjligheter för kolonisation på skogarna genom att allmogens självtagna besittningsrätt till ödeskogarna nedbringades till skäliga arealer. Avvittringen skulle sålunda åtföljas såväl av en koncentration av befintliga jordbruk som ock av en förväntad livlig kolonisationsverksamhet å de odisponerade överloppsmarkerna. Den nödiga grunden för avvittringens genomförande hade redan tidigare skapats genom den här förut omtalade förordningen av 1683, som förklarade all oavvittrad skog vara kronans egendom. Med stöd av denna förordning sökte man under 1700-talets förra hälft med all iver uppmuntra till kolonisation i Norrland. I 1739 års skogsordning erhöllo landshövdingarna åläggande att tillse, att odlingsarbetet i största möjliga mån igångsattes å de norrländska skogarna. Genom dels en kungörelse av 1741 och dels en kungl. resolution två år senare medgavs fri rätt för envar att uppodla ödesland och skulle på odlingen erhållas 50 frihetsår från all hemmansränta samt darr efter frälsefrihet. Med stöd av dessa författningar upplätos väldiga odlingsområden — ofta av flera kvadratmils omfatt-

56 ning — åt enskilda. Då emellertid något odlingsarbete ej kom till stånd, återföllo dessa stora upplåtelser till kronan. Då statsmakterna småningom fingo klart för sig, att det svåraste hindret för kolonisationens bedrivande låg i allmogens inrotade motvilja mot att släppa in nybyggare på de skogar, densamma fortfor att betrakta såsom sin egendom och ej kronans, beslöt man sig äntligen för att söka driva awittringen från beslut till handling. 1742 påbjöds avvittringens börjande i Ångermanland. Man synes vid denna ha ansett, att 1,000 tunnland skog borde tilldelas varje helt hemman. Förutsättningarna för avvittringens verkställande voro emellertid i detta relativt tätt bebyggda landskap ogynnsamma, i det att allmogens sj älvgjorda ägofördelning därstädes redan vunnit viss stadga. Den tilldelade skogsarealen av 1,000 tunnland pr hemman var ofta mindre än envar bonde besuttit förut, och därför möttes avvittringsförrättningarna av mycket starkt motstånd från befolkningens sida. Några större trakter blevo i anledning härav ej heller övergångna. På 1750- och 60-talen sökte man genomföra awittringen i Jämtland, men resultatet blev här lika dåligt på grund av bondebefolkningens sega motstånd. Redan 1766 måste Kungl. Maj :t därför medgiva, att allmogen i Jämtland tillsvidare skulle få disponera skogsmarken som tillförne. År 1773 meddelades bestämmelser om skattläggning av nybyggen i Västerbotten. Det bestämdes därvid, att vid avvittring skulle varje helt hemman tilldelas 300 till 800 tunnland skog. Dessa arealer funno emellertid allmogen vara alldeles för små för bedrivandet av den traditionella, extensiva norrländska boskapsskötseln, i det att fäbodställen och betesmarker genom sagda arealbegränsning ofta avskuros från gårdarna. Klagomål framfördes därför av allmogen vid riksdagen 1778—79. Regeringen föll undan för de framställda kraven på att bönderna skulle bibehållas vid sina betes- och slåttermarker, men ville å andra sidan — påtagligen under intryck av tidens storskiftesintressen och strävan att samla alla ägor till väl avgränsade figurer — ej heller lösa frågan så, att ett flertal slåtteroch beteslägenheter på skilda ställen tillades varje hemman.

57 Man beslöt då i stället utöka skogsarealerna, i förhoppning att varje bonde därigenom — med bibehållande av sin skogsslåtter — skulle kunna få ett samlat gårdsbruk. I awittringsstadgan för Västerbotten av den 23 maj 1780 föreskrevs därför, att arealerna till varje fullt hemman skulle utgöra lägst 700 och högst 1,400 tunnland. Trots detta ansåg man sig emellertid ej kunna avstänga allmogen från de slåtterlägenheter, som den av ålder använt, men som ej kunde inrymmas inom sagda areal, utan det medgavs, att bönderna skulle äga optionsrätt till sådana å kronans vid awittringen tilldelade överloppsmarker belägna fäbodställen och slåtterlägenheter, som de förut använt. Sedan odling å desamma verkställts, skulle vissa frihetsår erhållas, varefter jorden skulle få besittas mot utgörande av fastställd ränta. Likaså föreskrevs i denna avvittringsstadga, att överloppsjord (utöver den fastställda maximiarealen av 1,400 tunnland pr hemman), som by eller hemman av ålder innehaft och nyttjat inom rå och rör, skulle få behållas, om innehavaren fullgjorde viss odlingsskyldighet och därefter, sedan vissa frihetsår åtnjutits, erlade skatt och ränta. På grund av dessa sistnämnda bestämmelser kom allmogen i besittning av skogsarealer, som högst avsevärt överstego avvittringsstadgans maximibelopp, och redan vid denna tid framkom den år 1795 officiellt påtalade sedvänjan att genom ett ytligt eller rent av fingerat odlingsarbete söka få äganderätt över vidsträckta skogsarealer. 1780-års avvittringsstadga för Västerbotten tjänade i det väsentliga som mönster för den stadga, vilken samma år utfärdades rörande awittringen i Jämtland. I 1793 och 1805 års skogsordningar bibehöllos ovan relaterade principer för avvittringens verkställande tämligen oförändrade. Förrättningarnas handläggande å marken fortskred emellertid — särskilt i Jämtland — att börja med mycket långsamt och under trycket av allmogens oavbrutna motstånd. Det har här tidigare vid redogörelsen för skogsupplåtelserna Skogsupplåtelåt bergsbruket under storhetstiden meddelats, att dylika upplå- bergsbruket.

58 telser skedde huvudsakligen på två olika sätt, nämligen dels genom anvisandet av s. .k. rekognitionsskogar åt bruken och dels genom hemmans skatteförsäljning under bruk. Jämväl under frihetstiden fortgick skogsupplåtelserna åt bergshanteringen efter dessa båda olika linjer. Det har ovan framhållits, att under 1600-talet kronan ansåg sig oförhindrad att åt bruksrörelsen som rekognitionsskogar upplåta de delar av socken- och häradsallmänningar, som ej ansågos oundgängligen erforderliga för delägarnas eget behov. I 1734 års skogsordning blev denna princip lagfäst. Det stadgades i förordningen, att om det efter avvittring av allmänningar befunnes, att någon del av dessa utan häradets eller socknens saknad kunde umbäras, så kunde denna del av bergskollegium anslås till någon bruksrörelse. När allmogen klagade häröver, så förklarade bergskollegium kort och gott, att om allmogen hushållade lika bra med sina hemmansskogar som bruken med rekognitionsskogarna, så skulle varje anledning till klagomål från allmogens sida bortfalla. Mot mitten av 1700-talet framfördes i riksdagen yrkande på att staten borde beredas ökade inkomster från rekognitionsskogarna. Det framhölls, att penningevärdet sjunkit och kolpriset stigit, så att den gamla avgiften av 2 resp. 1 öre silvermynt pr stavrum ved från skogar upplåtna åt hamrar och masugnar blivit alldeles för låg. Torts avstyrkande av bergskollegium beslöt 1747 års riksdag jämväl en tredubbling av avgifterna, så att dessa skulle utgöra 6 öre vid rekognitionsskogar, som upplåtits åt stångjärnssmiden, och 3 öre å masugnarnas skogar. Genom en ny bevillningsförordning av samma år belades därjämte innehavet av rekognitionsskogar med en skatt av helt ny form, nämligen en bevillningsavgift av 4 öre silvermynt för varje storstig kol, som hämtades från dessa skogar. Statens behov av ökade inkomster frampressade redan år 1765 ånyo frågan om rekognitionsavgifternas höjande. Vid ärendets riksdagsbehandling ansåg man emellertid, att bruksrö-

59 relsen näppeligen kunde bära högre avgifter, och därför framkastades i stället den tanken, att skogarna borde skatteförsäljas till bruken, varigenom kronan skulle kunna beredas större inkomst. Förslaget om avgifternas höjande ledde icke till något resultat. Tanken på försäljning vann heller ingen anklang, enär man ansåg, att bruken knappast själva åstundade detta, då de ju besutto skogarna med lika betryggande rätt, även om de ej skatteköpte dem. Det är sålunda anmärkningsvärt, att motivet till att försäljnings förslaget väcktes var, att man ville skapa en fördel för kronan, och motivet till att samma förslag avvisades var, att det ansågs oförmånligt för bruksrörelsen. Det var sålunda omsorgen om statsintresset som i strid mot bruksägarnas önskningar från början drev fram tanken på rekognitionsskogarnas försäljning. Denna tanke kom emellertid att få vila till 1800-talets början, då spörsmålet om statsskogarnas avyttrande till enskilda i sin helhet blev aktuellt. Det har tidigare här påpekats, att 1701 och 1707 års författningar om kronohemmans skatteförsäljning erhöllo en sådan tolkning, att bruksrörelsen i realiteten fick en viss företrädesrätt vid dessa försäljningar. Efter klagomål av allmogen vidtogs härutinnan en ändring genom kungl. resolutioner av åren 1719 och 1720, i vilka stadgades, att vid kronohemmans skatteförsäljning åborna skulle vara berättigade att efter värdering och sålunda ej efter auktion köpa hemmanen. Dessa bestämmelser blevo emellertid ej länge bestående, enär det visade sig, att hemmanen vid dessa försäljningar fullständigt undervärderades, varigenom statens ändamål med försäljningen, som uteslutande var att ernå en inkomst, helt förfelades. Efter åtskilligt förhandlande och kompromissande mellan riksdagens olika stånd tillkom därför år 1723 en ny skatteköpsförordning, vilken delvis varit gällande fram till vår tid. Denna förordnings grundläggande princip var, att alla hemman, av vilka kronan blott hade ränteinkomst, skulle kunna skatteförsäljas. Företrädesrätt till skatteköp skulle i allmänhet

tillkomma åbon. Köpeskillingen skulle bestämmas genom värdering. Därest åbon ej kunde eller ville på dessa villkor lösa hemmanet, skulle det säljas till den högstbjudande på auktion. Skatteköpeskillingen vid värdering fick ej understiga 6 års räntor. 1723 års skatteköpsförordning innehåller icke någon förmånsrätt för bruken att köpa kronohemman. Om hemmanen i brukstrakterna stadgades blott, att skatteköp ej skulle beviljas till enskilda, om det vid undersökning, som i varje särskilt fall skulle företagas, visade sig, att hemmanet vore för bruksdriften erforderligt. Bergs- och kammarkollegierna, som handhade skatteförsäljningarna, gåvo emellertid åt förordningen en sådan tolkning, att skatteköp skulle få göras av ädlare verk och manufakturverk. Denna ämbetsverkens ståndpunkt sanktionerades snart av Kungl. Maj :t och riksdagen. I ett kungl. brev av 1731 stadgades, att ej blott ädlare- och manufakturverk, utan jämväl järnverk av alla slag skulle äga förmånsrätt framför åborna att skatteköpa kronohemman. Detta stadgande blev emellertid föremål för allmogens synnerliga missnöje. Densamma synes hava fattat åbornas rätt till skatteköp såsom ett bondeståndets privilegium, och vid ett flertal riksdagar framfördes bittra klagomål över 1731 års beslut. Ehuru dessa ej ledde till några direkta resultat, torde de dock i viss mån ha påverkat stämningen hos de maktägande i sådan riktning, att större återhållsamhet iakttogs vid skatte försäljningar till bruken. År 1763 beslöt Kungl. Maj :t plötsligt att inhibera alla skatteköp, något som emellertid torde ha haft sin närmaste anledning däri, att prisen på fastigheter vid denna tidpunkt voro synnerligen höga och att skatteförsäljningarna därigenom blevo ekonomiskt oförmånliga för kronan. Redan två år senare påbörjades dessa försäljningar åter för att dock snart ånyo inställas. Benägenheten hos staten att genom skatteförsäljningar avhända sig krono jorden synes nämligen mot frihetstidens slut ha blivit betydligt minskad. Kronohemmanen hade genom de många försäljningarna avsevärt minskats i antal, och då kronan hade behov av dylika för likviderande

61 av bytes fordringar, så började en påtaglig tendens till sparsamhet med dessa hemman att göra sig gällande. Genom riksdagsbeslut av 1770 stadgades förbud mot alla skatte försäljningar utom då stadgad åborätt förelåge. Genom ett kungl. brev tre år senare inhiberades alla skatteköp. Ej heller detta synes emellertid ha tillfredsställt allmogen, ty bondeståndet gjorde vid efterföljande riksdagar försök att få skatteköpen ånyo upplivade. I samband med Gustav III :s statskupp lyckades detta, enär konungen av politiska skäl ansåg sig behöva tillmötesgå böndernas önskningar. Genom den betydelsefulla, här tidigare omtalade förordningen av den 21 febr. 1789 stadgades, att 1723 års skatteköpsförording ånyo skulle gälla i dess helhet. Samtidigt upphävdes kronans rätt till återinlösen av försålda kronohemman och härmed även brukens möjlighet att få inlösensrätten på sig transporterad. Redan påföljande år utfärdades emellertid en förklaring över skatteköpsförordningen, i vilken uttalades, att den i 1731' års författning bruken medgivna förmånsrätten till skatteköp skulle fortfara att gälla. Något formligt upphävande av denna rätt har sedermera ej skett, men det har allmänt ansetts, att densamma förföll då brukshanteringen frigavs och bruksprivilegierna upphörde att äga betydelse vid 1800-talets mitt. All senare lagstiftning om under bruk skatteköpta hemman kan jämväl sägas ha byggts på den uppfattningen, att bruken såsom sådana ej vidare besitta någon skatteköpsrätt. Statens politik emot den under frihetstiden småningom upp- sågverksirtu.

•

••

•

siriens

upp-

blomstrande sågverksindustrien ar i stort sett lagd efter samma bhmstring. linjer som beträffande bergshanteringen. Sågarna och deras tillverkning sattes under sträng statlig kontroll, men erhöllo samtidigt en privilegierad ställning samt berättigades i vissa fall att hämta sågtimmer från kronans skogar. Emellertid ansågs sågverksrörelsen vid sidan av brukshanteringen vara en mindre betydelsefull näring, och så fort bergsbrukets och sågverkens intressen skuro varandra, så måste de senares vika. En viss åtskillnad i lagstiftningen gjorde sig jämväl gällande

beträffande sågverksrörelsen å ena sidan i södra Sveriges tättbefolkade jordbruks- och bergslagsbygder, där densamma huvudsakligen avsåg fyllande av ortsbehov, samt å andra sidan i Värmland och efter Norrlandskusten, där sågningen redan vid denna tid bedrevs för export. I södra Sverige hade anläggande av husbehovssåg sedan gammalt varit förbjudet. Det ansågs såsom en betydande förmån, när i adelsprivilegierna av 1723 undantag från detta förbud medgavs beträffande frälsejord. Genom en resolution av 1731 gjordes inrättandet av sågkvarnar beroende av syn, som skulle föranstaltas av bergs- och kammarkollegierna. I Norrland hade särskilt efter kusten en sågverksindustri i smått uppvuxit, oberoende av alla restriktioner. Enligt 1647 och 1664 års skogsordningar hade det för envar stått fritt att å de obebyggda skogarna i Norrland fälla timmer. Härav använde man sig, och avverkningarna sträckte sig upp efter vattendragen så långt, som dessa i sitt orensade skick kunde användas för flottning. Genom 1734 års skogsordning blev emellertid denna sågverksrörelse såväl som den sydsvenska reglerad. Det stadgades då, att i de norra landsdelarna, där obegränsad tillgång på råvara funnes, sågande kunde få ske utan inskränkning. I virkesfattigare trakter däremot skulle genom syn av häradsrätten undersökas, huru stor tillverkning som med hänsyn till skogstillgångarna kunde tillåtas vid varje särskild såg. Antalet stockar, som finge årligen försågas, skulle därvid bestämmas, och fick detta maximiantal ej överskridas. I 1739 års förklaring över skogsordningen utsträcktes den restriktiva politiken även till de norrländska sågarna. Det föreskrevs i denna författning, att alla sågverk skulle skattbeläggas samt att det därvid skulle fastställas huru stor tillverkning, som kunde tillåtas vid vart och ett av dem. Därjämte bestämdes, att en avgäld skulle utgå för det timmer, som avverkades å de oawittrade skogarna, men lämnades å andra sidan samtidigt till olika sågverk privilegium på stockfångst från sådana marker. Vid dessa stockfångstupplåtelser släppte kronan icke sitt under 1700-talet så livliga kolonisationsintresse för Norrland. Det stadgades nämligen i regel som villkor för stockfångstprivile-

63 gierna, att timmerfångsten ej skulle få utgöra något hinder för kronans upplåtande av nybyggen i den skogstrakt, som överlämnats åt sågverket. Ej heller skulle detta få bedriva timmerfångsten i omedelbar närhet av oavvittrade byar och gårdar. Spiror och masteträd å stockfångsttrakterna förbehöllos kronan. Inskränkningarna i rätten att bygga husbehovssågar voro förvisso mycket betungande för allmogen i en tid, då de outvecklade kommunikationerna försvårade transporterna av byggnadsvirke från de platser, där sågkvarnar funnos. Ända långt in på 1700-talet bibehöll sig av den anledningen även bruket att tälja fram bräder ur stockarna. Efter upprepade klagomål av bondeståndet medgavs slutligen år 1756 en något vidgad rätt att å krono- och skattejord anlägga husbehovssågar. Den restriktiva politiken fick dock småningom åter överhand. I 1793 års skogsordning föreskrives en noggrann inventering av alla sågar i riket, varvid skulle utrönas storleken av deras skattlagda tillverkning, om de nyttjades enbart till husbehov eller jämväl till avsalu m. m. Därefter skulle genom länsstyrelsen noggrant kontrolleras, att den fastställda årstillverkningen ej överskreds. Otvivelaktigt syftade dessa bestämmelser till att motverka en befarad skogsbrist, och det torde ytterst ha varit tanken på bergsbrukets virkesbehov, som drev fram den restriktiva sågverkspolitiken. Från 1700-talets senare del är att anteckna det första försöket i vårt land att bedriva flottning under mer ordnade former. I de halländska åarna hade, sedan skogarna på Västkusten utötts redan under 1500- och 1600-talen, en omfattande flottning ägt rum av virke från de småländska skogsbygderna. Mot 1700-talets slut överlämnades flottningsrörelsen i ett av dessa vattendrag — Ätran — åt vårt lands första flottningsbolag, som genom kungl. resolution av 1796 erhöll monopolrätt på att, sedan detsamma upprensat och utbyggt flottleden, mot av Kungl. Maj :t fastställd taxa omhänderhava all flottning i sagda vattendrag. I resolutionen stadgades, dels att bolaget skulle vara skyldigt att mottaga allt det timmer, som virkesägarna efter vattendraget önskade nedflotta, och dels att detsamma vore ansvarigt för all den skada å stränder, vatten-

64 verk eller fisken, som kunde orsakas av flottningen; i stort sett sålunda samma principer, som fortfarande ligga till grund för flottningslagstiftningen. Handeln med 1700-talets näringslagstiftning med dess starka statsingripanskogsproduk- d e n p o a l l a o m r å d e n verkade förvisso återhållande på handeln med skogsprodukter, som eljest vid denna tid visade en naturlig tendens att vilja stegras i samma mån som de orörda norrländska skogstillgångarna småningom började utnyttjas. Särskilt hämmande för trävarurörelsen blevo dels de författningar, som avsågo att gynna den inhemska rederirörelsen, och dels förbudet för de norrländska städerna att idka utrikes skeppsfart. Produktplakatet av år 1724 och den däröver två år senare meddelade förklaringen, vilka avsågo att bringa den långväga fraktfarten över i svenska händer och att därigenom åt landet bespara den fraktvinst, som då ansågs vara av utomordentlig nationalekonomisk betydelse, fingo nämligen till följd, att utländska fartyg förhindrades att i svenska hamnar intaga returlast av trävaror. Det är otvivelaktigt, att detta förhållande i hög grad hämmade trävaruexporten. Härtill kom emellertid, att mot 1700-talets slut direkta exportförbud utfärdades för åtskilliga virkesslag. Anledningen härtill torde hava varit, dels att man för den inrikes konsumtionen ville förbehålla vissa sortiment (ekvirke, grova balkar, garveribark m. m.), vara brist förmenades kunna uppstå, och dels att man ville förhindra export av kvalitativt svaga sortiment (vrakbräder, läkter, klena spiror m. m.), vilka ansågos kunna i utlandet misskreditera den svenska trävaruhanteringen. Jämväl bestämmelsen om Stockholm såsom nordligaste stapelstad, något som tvingade till omlastning därstädes av allt exportvirke från Norrland, blev synnerligen betungande för den uppblomstrande trävaruhanteringen efter Bottenhavets kust. Trots det missnöje, som samlade sig såväl mot den stela sjöfartslagstiftningen som mot Stockholms gynnande som stapelstad, erhölls ej någon ändring i dessa förhållanden förr än i början av 1800-talet, då de liberala idéerna på det näringspolitiska området vunno insteg. Vid riksdagarna 1809 och 1810

65 beviljades de norrländska hamnstäderna rätt till utrikes sjöfart och år 1818 lindrades förbudet för utländska fartyg att i Sverige intaga trälast. 1826 blev produktplakatet helt satt ur gällande kraft genom en serie handelstraktater med olika utländska makter. Rörande trävaruexportens omfattning och värde under 1700talet kan meddelas följande siffror: Exporten av bräder och plank utgjorde i medeltal årligen under tioårsperioden 1740—49 110,810 tolfter1) 1750—59 104,013 1760—69 138,342 1770—79 153,346 1780—89 180,796 1790—99 167,237 1800—09 211,615 Vidare har värdet av trävaruexporten dels absolut och dels i procent av rikets totala export under vissa år sammanställts här nedan. Därvid hava värdena med stöd av reduktionstal, som benäget ställts till förfogande av professor S. Brisman, omräknats till nu gällande myntenhet och nuvarande penningeAärde. TrävaruexporVärdet av to- Värdet av trä- ten i procent tala exporten: varuexporten : av totala exporten. kronor kronor 1739-

29,815,146

1,613,236

1759-

34,090,220

1,460,208

1769.

50,560,960

3,095,805

1779.

42,434,100

3,183,840

7.5 »

5.4 % 4,3 > 6,1 »

1799.

52,942,464

2,611,704

4,9 >

1809.

47,024,590

6,861,455

14,6 >

) Ända till mitten av 1800-talet redovisades Sveriges trävaruexport i tolfter plank eller bräder. Det är icke möjligt att med någon nämnvärd tillförlitlighet beräkna medelkubikinnehållet per tolft, enär man ej känner proportionerna mellan de olika sortiment, som under de skilda tidsperioderna skeppades. Det har därför ej heller varit möjligt att omräkna 1700-talets exportsiffror på sådant sätt, att de bliva jämförbara med vår tids, Det svinska skogsbruket.

De allmänna skogarnas försäljning vid 1800talets början. Redan under 1700-talets senare del hade, såsom här ovan framhållits, förslag bragts å bane att staten skulle till bruken skatteförsälja rekognitionsskogarna; dessa förslag ledde emellertid då icke till något resultat. Motivet för dessa yrkanden, liksom vid skatteförsäljningen av kronohemman i allmänhet, var enbart att skaffa staten ökade inkomster. Under 1800-talets första år framfördes ånyo önskemålen om att de allmänna skogarna skulle avhändas staten och försäljas till enskilda. Man åtnöjde sig emellertid då ej med att påyrka rekognitionsskogarnas skatteförsäljning utan sträckte sig därjämte till kronoparker och kungsladugårdar samt påyrkade jämväl en uppdelning av alla allmänningar mellan intressenterna. Det var sålunda intet mindre än ett avvecklande av statens hela skogsbesittande, som föreslogs. I den nationalekonomiska litteratur, som behandlar denna tidsperiod, har i allmänhet gjorts gällande, att den innersta drivfjädern till dessa för statens skogspolitik revolutionerande önskemål skulle vara att söka i den allmänna omkastning i de ekonomiska tänkesätten, som vid sagda tid började förmärkas i vårt land. Den merkantilistiska industripolitiken med dess system av statsåtgärder till enskilda näringars framhjälpande började, har man sagt, att förlora sitt grepp över sinnena under påverkan av de fysiokratiska lärosatserna och Adam Smiths från England jämväl till vårt land överförda idéer. Enligt dessa skulle näringslivet bäst utveckla sig utan konstlade skrankor eller band från statsmakternas sida. Staten borde ej be-

67 sitta någon jord, enär staten ej vore mäktig att vårda och utnyttja densamma med lika stor omsorg som de enskilda, för vilka det egna ekonomiska intresset vore drivande. Därför borde staten avyttra sina egendomar och dessutom lossa på alla band, som tidigare lagts på de enskilda beträffande deras dispositionsrätt till sin jord och skog. Än vidare borde alla samfälligheter delas, så att desamma därigenom kunde komma under den vårdnad, som den oinskränkta privata dispositionsrätten ansågs skänka. Man har emellertid utan tvivel, vad statens skogspolitik beträffar, överskattat den förmodade betydelsen av denna strömkantring i tänkesätten på det ekonomiska området. I något direkt, medvetet orsakssammanhang torde de nya lärosatserna ej stå till frågan om de allmänna skogarnas försäljning. Kravet härpå framdrevs, såsom nedan skall visas, av mycket mer nära liggande och påtagliga önskemål och behov. De Smithska idéernas betydelse i denna fråga torde vara inskränkt till att i viss mån ha uppluckrat tänkesätten och bidragit till att rubba förtroendet för den gamla näringspolitiken. De svenska statsskogarnas tillstånd vid denna tid lämnade emellertid ett förträffligt belägg för de nya lärosatsernas förmodade riktighet. A de egentliga kronoskogarna voro bestånden ödelagda genom okloka avverkningar av servitutsinnehavare, genom åverkan och eldskador. Ingen som helst skogsvård förekom. Till följd av den bristfälliga bevakningen betraktades kronoparkerna som var mans egendom. Å allmänningarna var tillståndet näppeligen bättre. Delägarna strävade var i sin stad att ernå mesta möjliga valuta ur den gemensamma skogen, med den påföljd att de samfällda skogarna söndertrasades genom för starka och planlösa huggningar. Ä rekognitionsskogarna var tillståndet bättre, i det att bruksägarna sörjde för deras bevakning samt bedrevo avverkningarna på ett mer planmässigt sätt. Utan tvivel voro emellertid även här virkesförråden hårt anlitade. Det syntes sålunda uppenbart, att det allmänna icke med framgång kunde hävda sina skogsegendomar. Å andra sidan ansåg man sig i de delvis goda resultat, som den

nya skiftespolitiken på jordbrukets område kunde uppvisa, finna bevis för den enskilda äganderättens och rörelsefrihetens förmåga att driva näringslivet till blomstring. Vid de fysiokratiska idéernas överförande till Sverige kunde man sålunda peka på förhållanden, som syntes utgöra ett gott belägg för dessa lärosatsers riktighet. Emellertid var det, som ovan framhållits, ej de förändrade nationalekonomiska tänkesätten utan högst materiella synpunkter, som lågo under de av riksens ständer vid 1800-talets början framförda önskemålen om de allmänna skogarnas avyttrande. Ett studium av riksdagshandlingarna från denna tid ger oförtydbart vid handen, att de drivande momenten dels voro av statsfinansiell art och dels bottnade i böndernas gamla strävan att komma till full dispositionsrätt av de skogar, där de tidigare endast haft nyttjanderätt i en eller annan form. Starkast av dessa skäl torde förvisso behovet av att öka statsinkomsterna ha verkat. Från kronoparkerna åtnjöt staten knappast någon som helst inkomst; från rekognitionsskogarna inflöto visserligen rekognitionsavgifterna, men dessa hade med fallande penningvärde blivit tämligen låga. Genom en skatteförsäljning av dessa båda grupper skogar kunde man förvänta att få in dels betydande skatteköpeskillingar och dels därefter en årlig jordränta, vilken från rekognitionsskogarna förmodades uppgå till minst samma belopp som den gamla rekognitionsavgiften, och vid kronoparkerna komme att utgöra en ren ökning i skatteinkomsten, då någon jordskatt från dem givetvis tidigare ej utgått. Dessa synpunkter fingo ökad aktualitet genom den utpräglade lågkonjunktur, som år 1808 bröt in över landet. Näringslivet tynade av, och svårigheterna att bringa statens inkomster och utgifter i jämnvikt voro betydande. Vid sökandet efter inkomstkällor tog man då i riksdagen på allvar upp frågan om de allmänna skogarnas försäljning. Det är anmärkningsvärt, att yrkandena härom med största ivern framfördes från bondeståndet. Utan tvivel förefunnos hos dettas representanter jämväl den biavsikten, att de gamla nyttjanderätterna på

69 kronoskogarna skulle övergå till äganderätter och att alla inskränkningar i böndernas dispositionsrätt till skattehemmanens skog samtidigt skulle kunna borttagas. Vid riksdagen 1809—1810 fördes frågan fram till ett avgörande. De egentliga kronoskogarna och allmänningarna å ena sidan och rekognitionsskogarna å den andra behandlades därvid något olika. Rörande de förra avläto ständerna den 26 april 1810 en skrivelse, i vilken yrkades dels att häradsallmänningarna, sedan för allmänna behov möjligen erforderliga delar av desamma undantagits, skulle uppdelas mellan socknarna, dels att kronoparkerna skulle försäljas till skatte åt den högstbjudande, dock med undantag av de delar, som av någon anledning kunde anses omistliga för staten, och dels slutligen att av de s. k. gruvallmänningarna skulle till resp. bergverk upplåtas så stora delar, som dessa kunde behöva, samt resten säljas å auktion. Beträffande rekognitionsskogarna återigen uttalade riksdagen i en skrivelse av den 20 dec. 1809, att det borde genom en särskild undersökning utrönas, huru stor del av dessa skogar, som vore för vart och ett bruks rörelse nödvändig. Till denna del skulle resp. bruk ha företrädesrätt till skatteköp. Resten skulle försäljas på auktion till den högstbjudande. Som villkor för skatteköpen sattes, att bruken skulle på egen bekostnad ombesörja alla de lantmäteriåtgärder, som avsåge skogarnas uppmätning, kartläggning och indelning till hemman. Efter verkställd skattläggning av jorden skulle köpeskillingen utgöra sex års ränta. För rättigheten att på dessa villkor erhålla skatteköp fastställdes en tidsbegränsning av sex år. I fråga om kronoparkerna synes Kungl. Maj :t ha varit tveksam att ställa sig ständernas direktiv till efterrättelse. Beträffande rekognitionsskogarna återigen utfärdades i enlighet med riksdagens beslut den i sagda skogars historia så utomordentligt viktiga kungl. kungörelsen av den 4 februari 1811. Enligt denna skulle brukens företrädesrätt till köp vara inskränkt till 6 år, och alltså utgå den 4 februari 1817.

70 Det var ytterst få bruksägare, som önskade använda sig av den sålunda medgivna företrädesrätten till skatteköp. Under den alltjämt rådande ekonomiska depressionen hade prisen på landsfastigheter fallit avsevärt, och bruksägarna funno de av staten fordrade skatteköpeskillingarna för höga. 1817 års riksdag ville då sätta saken på sin spets och under alla förhållanden framdriva rekognitionsskogarnas försäljning till skatte, sålunda påtagligen mot brukshanteringens önskningar. Ständerna beslöto nämligen, att brukens företrädesrätt till skatteköp skulle inskränkas till en tid av ytterligare två år. Därefter skulle samtliga skogar utbjudas på auktion. Kungl. Maj :t vägrade emellertid att sanktionera detta beslut såsom allt för mycket stridande mot 1811 års kungörelse. Vid riksdagen 1823 föreslog Kungl. Maj :t i stället, att bruken skulle berättigas även för framtiden verkställa skatteköp i enlighet med bestämmelserna av år 1811. Detta blev jämväl riksdagens beslut. Kungörelse härom utfärdades den 29 januari 1824. Bruksägarnas skatteköpsrätt till rekognitionsskogarna blev därmed definitiv. Beträffande kronoparkernas försäljning fortskred frågan betydligt långsammare. I enlighet med önskemålen i riksdagsskrivelsen av år 1810 hade Kungl. Maj :t föranstaltat om utredning rörande vilka kronoparker och allmänningar, som borde kunna försäljas eller delas. Då utredningens resultat dröjde, förde 1818 års riksdag frågan ånyo på tal och framställde därvid jämväl några önskemål om skatteköpeskillingarnas lämpliga storlek. Först till riksdagen 1823 blev emellertid Kungl. Maj :t färdig med proposition i ärendet. I denna framlades först en allmän motivering för avyttrandet av kronoskogarna. Bevakningen vore, säges det i denna, svår att upprätthålla; vidare låge det i "sakens natur" att en ämbetsförvaltning icke kunde "med framgång vara verksam" på detta område. En förändring syntes sålunda erforderlig, och denna borde gå ut på att obehövliga delar av kronoparkerna försåldes, varefter de i kronans ägo kvarvarande skulle underkastas en förbättrad skogsvård. Någon försäljning av härads- och landsallmänningarna

71 ansåg sig kronan ej kunna verkställa, då dessa tillhörde olika menigheter. Allmänningarna borde i stället upplåtas åt intressenterna till egen disposition. Från förslaget om försäljning undantogos de oavvittrade kronomarkerna i Norrland. Dessa voro enligt Kungl. Maj :ts förmenande av föga värde och kunde ej lämpligen användas till något annat än kolonisation. Att de ej föreslogos till försäljning berodde sålunda till stor del därpå, att de ansågos osäljbara. Detta Kungl. Maj :ts omdöme om de norrländska skogsvidderna fälldes år 1823. 25 år senare hade den enskilda trävaruindustrien fattat fast fot i Norrland och genom sin verksamhet skänkt de år 1823 värdelösa kronomarkerna enorma värden. T. riksdagen mötte propositionen om kronoparkernas försäljning ej det odelade bifall, som man kunnat vänta. Bergsrådet C. M. af Robson påyrkade i en motion, att frågan om försäljningen skulle ställas på framtiden utom för skogar under 200 tunnlands areal och att i stället en undersökning skulle verkställas av sakkunniga om huruvida ej kronoskogarna söder om Dalälven genom en förbättrad vård under ordnat trakthyggesbruk skulle kunna lämna försvarlig avkastning. Adeln och prästeståndet antogo denna motion, medan borgare och bönder biträdde Kungl. Maj :ts proposition. Efter förnyad behandling i förstärkt statsutskott segrade denna sistnämnda. Den 10 mars 1824 utfärdades kungl. brev i ärendet. Den stora realisationen av de allmänna skogarna, som statsmakterna sålunda beslutat, blev ingalunda genomförd efter den ursprungliga planen. De ämbetsverk, som hade att ombesörja kronoparkernas försäljning, voro synnerligen betänksamma om gagnet härav och bedrevo saken ytterligt försiktigt. Sammanlagt skattesåldes omkring 42,000 har, vilket ju ej är någon överväldigande stor siffra, då den avser kronoskogar i landet söder om Dalälven. Statens inkomster av försäljningarna blevo ytterst obetydliga. De största arealerna utlämnades åt bönderna såsom ersättning för mistad mulbetesrätt utan någon som helst skatteköpeskilling. I Skaraborgs län exempelvis skatte-

72 såldes 23,811 har, varav köpeskilling dock blott behövde erläggas för 1,120 har. Beträffande rekognitionsskogarna gingo skatteförsäljningarna mycket långsamt. Bruksägarna voro att börja med föga benägna för köp. Prisen voro efter dåtida förhållanden ingalunda låga, och konjunkturerna voro länge så dåliga, att bruken hade föga intresse av att förvärva rekognitionsskogarna med äganderätt. Under åren 1815—1819 skatteförsåldes jämväl blott tre dylika skogar och under åren 1820—1829 6 stycken. Efter 1830 inträder emellertid en påtaglig svängning i brukens intresse för dessa skogs förvärv: under tiden 1830—39 skattesåldes 41 rekognitionsskogar „ 1840—49 „ 35 samt efter 1850 „ 37 Sammanlagt har staten sålt 333,736 har rekognitionsskogar. Anledningen till denna påtagliga omsvängning i benägenheten för förvärv av bruksskogarna torde utan tvivel få sökas i det starka intresse för skogsvård och skogshantering, som under 1830—50-talen började bryta igenom i de gamla bergslagsbygderna. Härom vidare i efterföljande kapitel.

1800-talets skogs- och jordpolitiska historia. Det nittonde århundradets skogspolitiska historia har, kan Allmän overman säga, i viss mån förlöpt i cirkel. Vid århundradets början var dispositionsrätten till landets enskilda skogar ännu noggrant reglerad av det system av sparsamhetsföreskrifter och nyttjanderättsinskränkningar, som byggts upp under påverkan av de merkantilistiska åskådningssätten. Under 1800-talets förra del raserades beträffande skogarna och deras utnyttjande denna restriktiva lagstiftning fullständigt under trycket av de här förut omnämnda friare ekonomiska tänkesätt, som bland annat jämväl medverkade till de allmänna skogarnas försäljning. Under senare hälften av sagda århundrade har därefter i stort sett rått en fullständig frihet på det skogliga området. Landets skogsägare hade, om man undantar Gottland och de båda nordligaste länen, där de säregna biologiska förhållandena relativt tidigt framtvingade en skogsvårdslagstiftning, full rätt att efter eget beprövande hushålla med sina skogstillgångar. Mot århundradets slut vaknade emellertid insikten därom, att ej heller denna fullständiga frihet var till gagn, och omsorgen om skogarnas framtida bestånd drev då fram kravet på att staten genom lagstiftningsåtgärder skulle hävda kommande generationers rätt till avkastning från de svenska skogsmarkerna. Den skogslagstiftning, som sålunda vid 1800-talets slut förbereddes, var emellertid av helt annat slag än den, som vid århundradets början slopades såsom olämplig. Vår tids skogslagar äro byggda på biologisk grundval. De sträva efter att länka in jordägarnas handlande med sin skog i sådana banor, att landets produktion av skogsprodukter säkerställes och höjes. Den moderna skogslagstiftningen vore knappast möjlig utan

74 den kännedom om skogarnas livsbetingelser och produktion, som skogsvetenskapen under de senaste årtiondena skänkt. Den skogslagstiftning återigen, som man vid 1800-talets början fann sig böra övergiva, var av helt annat slag. Den bestod av ett system av stela föreskrifter, som avsågo dels att minska förbrukningen av vissa såsom särskilt värdefulla ansedda virkesslag och dels att förhindra en såsom skadlig ansedd konkurrens om råvaran mellan förädlingsindustrierna. Det för 1800-talets skogshistoria mest karakteristiska ligger emellertid knappast i ovan omnämnda pendelrörelse på skogslagstiftningens område. Det är den storindustriella trävarurörelsens och cellulosaframställningens framträdande samt den därigenom skapade starka prisstegringen på skogsprodukter, som i skogligt hänseende framför allt annat sätter sin prägel på det nittonde århundradet. Ej heller må man förglömma den moderna naturvetenskapens genombrott samt tillämpandet av dess resultat och arbetsmetoder på skogliga frågor, varigenom en speciell skogsvetenskap tillkom. Mot århundradets slut ha vidare ett flertal av den industriella expansionen till liv väckta sociala frågor kommit att öva ett avgörande inflytande på utvecklingen av landets skogshantering. Den restrik- Genom den här tidigare omtalade förordningen av 1789 sHflningens na-de skattebönderna tillförsäkrats fri dispositionsrätt till sin bortfallande. s k 0 g mec\ undantag för ek och skeppsbyggnadsvirke av olika slag. Denna frihet hade emellertid sedermera kringskurits genom diverse ekonomiska stadganden och bestod sålunda blott på papperet. När friare tänkesätt på näringslivets område efter statsvälvningen 1810 började göra sig gällande, togo därför allmogens representanter fatt på den uppgiften att få alla restriktiva bestämmelser beträffande skogarnas utnyttjande avlägsnade. Efter långvariga riksdagsförhandlingar frigavs genom en kungl. förordning av 1830 eken samt storverks- och masteträd å skattehemman. Genom tvenne kungörelser av 1828 lämnades först full frihet för ägare av skatte jord att bygga och använda husbehovssågar, samt blev därefter inrikeshandeln med

75 sågade trävaror frigiven. Vad åter beträffar anläggandet av lego- och salusågar bibehölls det allmännas kontroll ända till 1863. I och med brukshanteringens frigivande genom förordningen av den 27 april 1846 blev bibehållandet av det s. k. koltvånget (se ovan å sid. 45—46) meningslöst. I en samtidigt utfärdad förordning rörande kolhandeln stadgades därför, att inom bergslagerna skulle allmogen, därest bruken ej ville till dagspris lösa erbjudet träkol, äga fritt försälja detta. Utom bergslagerna frigavs träkolshandeln fullständigt. 1850 borttogs även i bergslagsbygderna den ovannämnda hembudsskyldigheten, och handeln med träkol blev därigenom i hela riket fullt fri. Bland de svåraste spörsmålen, som den svenska skogs- Avvittringen, . . . . . .

j i

skiftesla^stijt-

hanteringen f. n. har och kanske i an högre grad kommer ningm och att få att arbeta med, är skogsfastigheternas i många trakter Agjgg*»" ytterligt olämpliga avgränsning och utläggning å marken, vilken dena_ i stora delar av landet utgör ett betungande hinder mot den intensiva skogsvård, man nu strävar att genomföra. Dessa forhållanden återigen bottna i den jorddelningspolitik, som av statsmakterna bedrevs under 1800-talet. Det torde därför vara lämpligt att här lämna en mer ingående framställning över hithörande frågor; detta så mycket mera som dessa jämväl utgöra grunden för den ännu bestående speciella skogslagstiftning, som under århundradets senare del genomfördes för de båda nordligaste länen. I södra Sverige var det speciellt skiftesförhållandena, som a)rimren. awittunder 1800-talet tilldrogo sig statsmakternas uppmärksamhet. Jag återkommer därtill längre fram. I Norrland däremot var skiftesfrågan i början av mindre betydelse, ty här hade avskiljandet av de enskildes ägor från kronans ännu ej i nämnvärd omfattning ägt rum. Det var således avvittringen, som i de norra landsdelarna var det betydelsefullaste spörsmålet. Myndigheterna grepo sig jämväl med energi an med denna frågas lösning. Resultatet har blivit, att under 1800-talet hela Norr-

land så när som på några mindre delar av lappmarkerna blev övergånget med avvittring. Under 1700-talet var, såsom här tidigare framhållits, för statsmakterna i avvittringspolitiken den ledande tanken, att man skulle begränsa allmogens besittningsanspråk på de oavvittrade skogsvidderna och därigenom få jord över för den nybyggesverksamhet, man kritiklöst hoppades kunna framdriva på skogarnas hårdbrutna moränmarker. Samtidigt ville man avgränsa de förefintliga jordbruken till väl formade figurer. När allmogen emellertid till förmån för sin extensiva, av skogsbetet beroende boskapsskötsel med seg ihärdighet motsatte sig denna utveckling, nödgades man frångå det utstakade programmet. Man ville emellertid ej släppa kravet på att varje jordenhet skulle utläggas i en samlad figur och tillgrep därför den utvägen att undan för undan öka den maximiareal utmark, som skulle få tilläggas varje hemman. På detta sätt hoppades man kunna förena allmogens krav på vidlyftiga betes- och slåttermarker med statsmakternas önskemål om en enhetlig jordfördelning. Utvecklingen hade sålunda vid 1800-talets början gått i den riktningen, att man för gynnande av ägokoncentrationen ökat hemmanens skogstilldelning vid avvittringen. Det är givet, att dessa tendenser skulle ytterligare underblåsas av den vid samma tid frambrytande uppfattningen, att staten ej lämpade sig till jordägare och att sålunda jordegendom bäst förvaltades och utnyttjades i enskild ägo. Den norrländska allmogen försummade ej heller att kraftigt hävda sin förmenta rätt till de oavvittrade skogarna. Det är under sådana förhållanden ej att undra på, att såväl i själva avvittringslagstiftningen som framför allt vid dess tilllämpande väldiga skogsanslag tillades de norrländska jordbruken. Man bör emellertid hålla i minne, att under hela denna utveckling skogarna såsom sådana ej ägnades den ringaste uppmärksamhet. Det var uteslutande betes- och ägokoncentrationsintressena, som dikterade statsmakternas beslut. När skogarna några årtionden senare fingo förut oanade värden och

77 utvecklingen på grund härav tog sig vägar, som man tidigare ej tänkt sig, stod man mångenstädes beträffande ägofördelningen inför ett fullbordat faktum. År 1820 fastställdes en ny avvittringsstadga för Jämtland, vilken i viss mån torde ha varit normerande för hela avvittringsverket i Norrland. Totalarealen för helt hemman bestämdes häri till 500 å 3,000 tunnland skog, impediment oräknade. Denna areal skulle om möjligt tilldelas i ett, men om detta vore ogörligt, i två eller högst tre skiften. Därest förefintliga jordbruk inom gammal rågång redan besutte större areal, så skulle denna få behållas mot viss ökning av odlingsskyldighet och jordränta. Avvittringen blev sålunda i dessa fall blott en skattläggningsförrättning. De vid avvittringen uppkommande överloppsmarkerna skulle — observera genklangen av de fysiokratiska tänkesätten — om möjligt indelas till nya hemman. 1825 utsträcktes denna avvittringsstadga att gälla även för Härjedalen. Ett år tidigare hade fastställts avvittringsbestämmelser för Västernorrlands samt Västerbottens- och Norrbottens län. Dessa överensstämde i huvudsak med de jämtländska, men fastställde maximiarealen utmark till 700 a 2,500 tunnland förutom impediment. Genom en författning av 1832 erhöll denna stadga tillämplighet även i Gävleborgs län, varvid dock maximiarealen ökades till 3,000 tunnland. 1824 års avvittringsstadga för de båda nordligaste länen kom aldrig att tillämpas i dessas lappmarker. När avvittringen därstädes skulle påbörjas, utfärdades en särskild stadga av år 1873. I denna hava betydligt smidigare och mer moderna principer kommit till användande. Allmogens betesfråga löstes sålunda icke genom ett blint utökande av totalarealerna utmark, utan genom ströängsinstitutet. Att detta nu ansetts moget för avlösning förringar ej dess dåvarande värde. Vidare upptogs tanken på att vid avvittringen avsätta en del av den byarna tilldelade marken som gemensamma besparingsskogar. I Kopparbergs län genomfördes avvittringen i samband med storskiftet på 1860—80-talen. Jämväl därvid avsattes i vissa av

7S länets socknar betydande arealer av byarnas skogsanslag till besparingsskogar. Vid avvittringens genomförande ute å marken skedde — under trycket av de allmänna tendenser, som i det föregående omtalats — tilldelningen av skogsmark till de olika hemmanen på det mest frikostiga sätt. De i resp. författningar stadgade maximiarealerna kommo så gott som städse till användning. Man började emellertid jämväl ytterligare att utöka dessa genom att på samma sätt som vid laga skifte gradera skogsmarken i olika godhetsklasser, varefter vid tilldelningen av svagare skogsmark kompensation lämnades genom utökande av arealen. Än ytterligare rubricerades i stor omfattning produktiv skogsmark såsom impediment, varigenom obegränsad tilldelning kunde ske. De skogsanslag, som på detta sätt tillfollo de norrländska jordbruken, blevo mycket betydande. Det har uppgivits, att de i enstaka fall uppgått ända till 20,000 tunnland. Vid avvittringens påbörjande samt under ett par tiotal år framåt var det allmogens strävan efter att erhålla vidsträckta betes- och slåttermarker, som drev fram denna tendens till riklig skogstilldelning. Man ägnade då ännu knappast själva skogen en tanke. I samma mån som under 1840- och 50-talen den uppblomstrande trävaruindustrien började skänka skogsprodukterna värde, blev förhållandet ett annat. Åtskilliga av jordägarna insågo då, att framtidsvärden lågo i de virkeskapital, som medföljde skogsanslagen, och sökte därför att vid awittringsförrättningarna komma i besittning av så stora arealer som möjligt. Vare sig nu motivet var åstundan efter betesmarker eller skogstillgångar, kan man sålunda påvisa, att hos jordägarna i de norra länen förefanns en strävan efter att vid avvittringarna ernå tilldelning av så omfattande utmarksarealer som möjligt. En härvid stundom använd metod var att förebara verkställd eller planlagd nyodling, vilken skulle berättiga till ökning av skogsanslaget. Författningarna satte nämligen, som ovan framhållits, utmarkstilldelningen i viss relation till den odlade

79 jordens omfattning. De sålunda föreburna nyodlingarna kommo emellertid stundom ej alls eller blott ofullständigt till stånd. Myndigheterna fingo småningom ögonen öppna för denna osed och funno sig böra ingripa mot densamma. Genom ett kungl. brev av år 1860 förklarades sålunda, att nybyggen tillsvidare ej skulle få anläggas på kronans avvittrade överloppsmarker; vidare skulle undersökning företagas om i vilken utsträckning sagda marker lämpligen borde förklaras för kronoparker. Detta beslut, som blev bestående till 1866, då nybyggesupplåtelserna reglerades i den då utfärdade första förordningen om de allmänna skogarna i riket, motiverades givetvis ej enbart av statens intresse av att stoppa kringgåendet av avvittringsförfattningarna, utan kanske först och främst av att myndigheterna själva började inse skogarnas stora värden och ville förbehålla dessa för kronans eget utnyttjande. Vad här ovan anförts rörande avvittringens praktiska genomförande har huvudsakligen berört storleken av de skogsanslag, som tilldelades de olika hemmanen. Ett för skogsbruket än mer betydelsefullt spörsmål är emellertid frågan om den form, som skogsskiftena i allmänhet erhållit. Innan vidare redogörelse lämnas härom, torde emellertid vara lämpligt att giva en kort översikt över skifteslagstiftningen och dess tillämpande under det nittonde århundradet. Storskiftet hade under 1700-talet ej kunnat åstadkomma den b) skifteslagj.

,..

ägosammandragning, som var nödvändig for jordbrukets nöjande. Orsaken härtill var, såsom här tidigare framhållits, att denna skiftesform ej framtvingade utflyttning ur byarna i de fall, då så oundgängligen krävdes för erhållande av en förnuftig ägofördelning. Den gamla, för jordbruket ytterligt hindrande ägosplittringen kvarstod således i många trakter. En förbättring härutinnan sökte man genomföra genom de förordningar om enskifte, som 1803 och 1804 utfärdades för Skåne och Västergötland samt därefter år 1807 för hela landet med undantag av Norrland. Enskiftet föreskrev utflyttning i den mån så behövdes för skiftets utförande. All inägojord inom skifteslaget skulle ingå i skiftet; avrösningsjorden, d. v. s.

sttftnmgen.

80 skogsmarken, kunde däremot få lämnas oskiftad. Åkerjorden skulle i regel sammandragas till en figur för varje särskild fastighet. Enskiftet lämpade sig väl för de stora slättbygderna och blev där jämväl i viss omfattning genomfört. I skogsbygderna däremot mötte dess tillämpande stora svårigheter. Utan att släppa ägokoncentrationsprincipen ville man därför få till stånd en ny skiftesform, som mer smidigt anpassade sig efter förhållandena i rikets olika delar. År 1827 utfärdades ny stadga om skiftesverket i riket. Genom denna har en ny delningsform, benämnd "laga skifte", införts. Oavsett smärre jämkningar, senast år 1866, då nu gällande skiftesstadga tillkom, har "laga skiftet" efter 1827 års principer tillämpats ända fram till vår tid. Det torde ej vara lämpligt att här ingå på det "laga skiftet" i vidare mån, än detsamma berör rent skogliga förhållanden. Från enskif tes författningarna upptogs bestämmelsen om markens uppdelande i inrösnings- och avrösningsjord. I motsats till enskiftesbestämmelserna föreskriver däremot nu gällande skiftesstadga, att all mark i skifteslaget, sålunda även avrösningsjorden, i regel skall skiftas i ett sammanhang. Laga skifte såväl som enskifte må ej rubbas, med mindre alla delägarna i skifteslaget därom enas. Mark, som vid dylikt skifte blivit avsatt för gemensamt behov, kan dock (enligt en år 1891 tillkommen ändring av skiftesstadgan) göras till föremål för skifte mellan delägarna. Avrösningsjorden skall enligt skiftesstadgan graderas efter godhetsgrad på enahanda sätt som mägojorden; därvid får hänsyn ej tagas till ståndskogens beskaffenhet utan endast till markens produktionsförmåga. Då ståndskog ingår i skiftet, skall ersättning i penningar eller i virke efter viss beräkning utgivas till sådana delägare i skiftet, som genom detta erhålla mindre mängd skog, än de förut ägt eller enligt sin andel i samfälligheten varit berättigade till (ståndskogslikvid). c) hemma?is- Genom en här förut omtalad förordning av 1747 hade rätten klyvnmg. ^u hemmansklyvning praktiskt taget blivit obegränsad. 1827

81 gjordes härutinnan den förändring, att klyvning visserligen finge ske till vad mantal som helst, men med det förbehåll, att en åbo å den utkluvna delen alltid skulle vara besutten. Samtidigt fixerades besuttenhetsbegreppet på det sätt, att den åbo skulle kallas besutten, som av sin hemmansdels avkastning under vanliga år kunde påräkna bärgning och jämväl utgöra de å hemmansdelen belöpande utskylder; minst tre arbetsföra personer skulle kunna å jordbruket livnäras, varjämte meddelades föreskrifter om det minsta antal djur, som skulle vid besuttet jordbruk födas. I en förordning av 1853 stadgades, att klyvning ej finge utan föregående särskild undersökning ske till mindre del än 1 / 8 mantal. Redan efter några få år upphävdes emellertid denna föreskrift, och man återgick till 1827 års bestämmelser. År 1881 frigavs hemmansklyvningen fullständigt. Nu gällande förordning av den 27 juni 1896 intar samma ståndpunkt. Skifte och hemmansklyvning innebära utbrytandet av en del- d) jordavägares ideella andelar i ett delningsobjekt. Vid sidan av dessa delningsformer ha emellertid statsmakterna fastställt normer för avskiljandet till särskilda fastigheter av jordområden, vilka till sina gränser och sitt omfång varit på förhand bestämda. Sådana former för jorddelning äro jordavsöndring och ägostyckning. Jordavsöndring var under 1600- och 1700-talen ej tillåten. Först genom enskiftesförfattningarna vid nittonde århundradets början blev denna delningsform tillåten. Enligt dessa författningar fick från enskiftat hemman avsöndras intill 1 / 1 0 av dettas areal. Avsöndrad lägenhet fick dock ej göras mindre än 4 tunnland. Dessa begränsningar togo givetvis sikte på bevarandet av en viss besuttenhet såväl hos stamhemmanet som hos avsöndringen. I den gemensamma, här ovan omtalade hemmansklyvningsoch jordavsöndringsförordningen av 1827 stadgades, att avsöndring kunde få ske intill 0,1 av stamhemmanets areal (från stora fastigheter i vissa fall mera). Avsöndringen skulle dock i Norrland omfatta minst 6 och i södra Sverige minst 4 tunnDet svenska

skogsbruket.

82 land duglig jord. I 1853 års förordning föreskrevs, att avsöndring ej fick ske med mindre lägenheterna blevo besuttna. Detta stadgande blev emellertid redan efter ett år upphävt. Genom en förordning av 1864 återgick man till 1827 års regler; dock med den ändring, att någon minimiareal å avsöndrade lägenheter ej krävdes. I 1881 års förordning medgavs rätt till avsöndringintill l/s av stamhemmanets areal. Nu gällande förordning om hemmansklyvning, jordavsöndring och ägostyckning av år 1896 stadgar angående jordavsöndring, att sådan från hemman, vilka enligt sagda lag få klyvas, får ske intill 1 / 5 av hemmanens areal samt efter prövning av Kon. Bfde jämväl i större utsträckning. För Norrlands, Dalarnas, Värmlands och Bergslagens vidkommande ha sedermera genom författningar av åren 1907, 1917 och 1924 vissa inskränkningar gjorts i rätten till jordavsöndring. Se härom vidare under "norrlandsfrågan". e) ägostyck- Den här förut lämnade historiken om hemmansklyvnings- och pfag- jordavsöndringsinstituten visar, att rätten till fri jorddelning, som tidigare var av statsmakterna starkt begränsad i syfte att bevara besuttenheten och därmed skattedugligheten, småningom utvecklades till allt friare former. Kulmen av denna utveckling kan sägas hava nåtts i och med införandet av ägostyck ningsinstitutet i 1896 års författning. Genom ägostyckningen har fri och obegränsad delningsrätt medgivits jordägarna. Det enda villkor, som i 1896 års förordning stadgas för ägostyckning, är, att den fastighet, som skall göras till föremål för sådan åtgärd, antingen skall utgöra s. k. enstaka hemman eller också skall vara utbruten ur samfälligheten genom orubblig delning. I övrigt kan genom ägostyckning (med undantag som här nedan sägs) en fastighet delas på vad sätt som helst. I och med införandet av denna fria form av jorddelning, har jordavsöndringsinstitutet erhållit påtagligt minskad användning. I samband med den speciella s. k. norrlandslagstiftningen har emellertid för Norrlands, Värmlands och Bergslagens vidkommande genom författningar av åren 1905, 1909, 1917 och 1924 inskränkningar stadgats beträffande rätten till ägostyckning-

83 I det föregående har lämnats en kort översikt över de allvi

i i

r-M-

f) jorddelningsförfall-

männa principer, som under 1800-talets olika skeden följts be- ängarnas tillträffande avvittring, skifte och sekundär delning av jord. Av **?*"!** * ej mindre betydelse, speciellt för skogshanteringen, är emeller- derna, tid det sätt på vilket dessa olika författningar i praktiken tilllämpats. De olämpliga förfaringssätt, som härvid kommit till användning, hava medverkat till att beträffande skogsbygderna skapa en ägofördelning och en form på fastigheterna, som i senare tid befunnits vara ytterligt hindersam för en rationell skogsvård. I de stora skogsbygderna i Norrland, Dalarna och Värmland hava sedan gammalt gårdarna varit samlade till de sedimentära jordavlagringarna efter sjöar och vattendrag. Ute på moränmarkerna i skogarna ha bebyggelserna varit relativt få och små. Vid avvittringen tilldelades de olika byarna eller enstaka hemmanen skogsblock, som från dalgångens odlade områden sträckte sig långt upp över de bakom liggande skogsmarkerna. När sedermera dessa gemensamma skogsblock skulle genom laga skifte uppdelas mellan de olika fastigheterna i byn, så ansågs det vara rimligt och rättvist, att alla delägare i samfälligheten skulle få sina skogslotter på ungefär lika avstånd från gården, och därför tillämpade man — för visso med jordägarnas eget medgivande — den principen att uppdela skogen i bälten, som från själva byn solfjäders- eller bandformigt sträckte sig upp till skogens bakre, vanligen uppe på vattendelaren belägna rågång. Då den oskiftade skogen ofta hade sin största utsträckning just på djupet, från dalgången räknat, samt då antalet delägare i samfälligheten vanligen var stort, så erhöllo vid skiftet på detta sätt i regel de särskilda skogslotterna en långsmal form och sträckte sig som bandlika eller kilformiga bälten från gårdarna ut över skogen. I rättvisans namn skapade man sålunda redan vid den primära jorddelningen skogsskiften med ytterligt ohanterliga figurer. Jordstyckningskommissionen har i ett betänkande av 16 okt. 1920 med en serie exempel ingående belyst denna sak samt påvisar, att redan vid laga skiftet skogslotter ofta utlades, som kunde hava en längd av 1 a 2 mil

84 men en bredd, som uppgick blott till några hundratal eller stundom blott till några få tiotal meter. Genom sekundära jorddelningar — framför allt hemmansklyvningar — har denna olämpliga fördelning av skogsmarken än ytterligare förvärrats. Vid försäljningar och i synnerhet vid arvskiften ha dylika bandformiga skogsremsor ånyo delats ofta på ett flertal olika lotter. Enligt gällande bestämmelser om hemmansklyvning skall varje lott erhålla mark av varje olika slag, och man har ansett detta lättast kunna vinnas genom skiftenas ytterligare uppklyvning på längden. Man har på detta sätt småningom i rikets skogsbygder kommit fram till en sådan jordfördelning, att skogsmarken blivit upplinjerad som en randig vävnad. Om verkningarna härav för skogsbruket skall i annat sammanhang i denna framställning utförligare redogöras. Givetvis har denna olämpliga ägofördelning kommit att bliva mest markerad i de landsdelar, där odlingen varit samlad huvudsakligen till älvdalar och sjöbäcken, d. v. s. i Norrland, Dalarna och Värmland. Dock påträffar man jämväl både i Bergslagen och i Svealands skogsbygder flerstädes byar och gårdar, där vid skifte liknande ägofördelning uppstått. Frågar man sig om anledningen till att i rikets samtliga skogsbygder en fördelning av skogsmarken genomförts, som för vår tid ter sig som fullständigt huvudlös, så torde svaret få sökas i det förhållandet, att vid jorddelningarna, såväl de primära som de sekundära, både förrättningsmännen och jordägarna själva fullständigt bortsett från alla skogliga synpunkter. Under 1800talets förra del var ju detta fullt naturligt. Skogen saknade då värde i vidare mån än den användes för husbehov. Det föreföll då angeläget för skogsägaren att få en skogsremsa, på vilken husbehovsvirke bekvämt kunde tagas, ända inpå gården, och man kom på så sätt in på det här ovan beskrivna förfaringssättet med långa skogslotter från inägorna och bort till skogens mest avlägsna del. När skogarna efter 1850 mer allmänt började få högt värde, förefaller det emellertid, som om man bort ägna frågan om en lämplig form på skogslotterna ett mer allvarligt övervägande. Förrättningsmännen hade emellertid då

85 redan kommit in i den fördärvbringande slentrianen. Säkerligen spelade även jordägarnas inbördes avundsamhet stor roll, i det att ingen ville åtnöjas med sådana mer avlägset från byarna belägna skogslotter, som skulle nödvändiggjorts, om man hade övergivit bandskiftesystemet. Slutligen må det erinras jämväl därom, att även om skogarna erhöllo höga värden redan kring 1850, så intresserade de under 1800-talets senare del huvudsakligen ur exploateringssynpunkt, och denna exploatering försvårades ej nämnvärt av skiftenas form. Det är först i och med framträdandet av de moderna skogsvårdskraven kring senaste sekelskiftet, som vådorna av skogsbygdernas ägofördelning börjat observeras. Man må ej förundra sig över att jordägarna och skiftesförrättarna under 1800-talet ej aktgåvo på dessa vådor, då till och med i vår tid lagstiftarna knappast synas fullt ha fått upp ögonen för desamma, trots allt som numera skrivits och talats i denna sak. Under 1700-talet hade, såsom här förut framhållits, i rikets Den moderna skogrikare provinser i viss omfattning en sågverksrörelse ar^rknTui-' betat sig fram. Det ekonomiska resultatet av denna var emel- veekling. lertid föga lysande på grund av den restriktiva handels- och näringspolitik, som av statsmakterna vid denna tid fördes. Ävenså verkade den förhandsställning, som bergshanteringen alltjämt intog, i riktning att hålla tillbaka trävaruindustriens uppblomstring. När under 1800-talets förra del denna näringspolitik avlöstes av en friare lagstiftning, så hade man kunnat vänta, att den tillbakahållna sågverksrörelsen skulle gå en uppryckningsperiod till mötes. Så blev emellertid ej omedelbart fallet. Orsakerna härtill torde få sökas dels i den allmänna ekonomiska depressionen i Sverige under åren 1810—1825 och dels i att vårt land vid denna tid berövades sitt förnämsta avsättningsområde för trävaror genom den protektionistiska politik, som då bedrevs i England. I detta land, som sedan gammalt utgjort den förnämsta marknaden för de svenska skogsprodukterna, infördes redan 1809 en ansenlig tull på trävaror från Europa, medan samtidigt tullen å virke från Englands nordamerikanska besittningar borttogs.

86 Redan 1810 fördubblades nämnda tull samt höjdes därefter år 1813 med ytterligare 25 %, så att den kom att uppgå till 3 pund 5 shillings pr läst eller kr. 15:30 pr kbm. fast mått. Resultatet härav blev en oerhörd nedgång i handelsförbindelserna mellan Sverige och England. Svenska trävaror kunde överhuvudtaget ej skeppas till England på annat sätt än genom att först fraktas till Amerika och sedan därifrån såsom tullfria till England. Jämväl i Frankrike förefunnos under 1800talets förra del höga tullar å trävaror. Det är givet, att denna tullpolitik i de förnämsta avsättningsländerna för svenskt trä skulle medföra en avsevärd skillnad mellan världsmarknadspriset och det inre svenska priset på trävaror. I samma riktning verkade jämväl de inom landet fortfarande gällande exporttullarna på oarbetat virke. Man må vidare komma ihåg, att sågverken vid denna tid samtliga drevos med vattenkraft och därför i regel måste förläggas rätt långt inne i landet. Då järnvägar saknades, måste det sågade virket forslas till exporthamnarna med hästforor, vilket givetvis var tidsödande och dyrbart. Alla dessa omständigheter samverkade därhän, att de priser, som de svenska sågverken kunde betinga sig, voro synnerligen låga. Att trävarurörelsen under 1800-talets första decennier trots detta kunde bedrivas, berodde på att något nämnvärt rotvärde på råvaran, skogen, knappast beräknades. Det ligger sålunda ingen överdrift i det påståendet, att den rotstående skogen åtminstone i de skogsrikare landsdelarna knappast hade något värde under 1800-talets första del. Man bör hava denna omständighet i minne vid studerandet av den svenska trävaruindustriens frammarsch, ty just i detta förhållande ligger förklaringen till en hel del företeelser, som för vår tid med dess höga virkesvärden förefalla ofattbara. Här har exempelvis tidigare omtalats, att bruksägarna i Bergslagen vid denna tid fullständigt saknade lust att skatteköpa de rekognitionsskogar, som staten för, enligt nuvarande uppfattning, löjligt låga köpeskillingar erbjöd dem. Orsaken härtill var helt enkelt den, att prisen efter dåvarande förhållanden ej voro låga, utan i stället så höga, att de så gott som omöjliggjorde affär.

87 Av dessa orsaker intresserade sig den svenska företagareverksamheten vid denna tid ytterst obetydligt för trävaruhantering. Impulsen till denna industris uppryckning kom därför från utlänningar, som under 1800-talets första årtionden inflyttade till Sverige. Dessa hade blicken öppen för den stigande efterfrågan på trävaror på världsmarknaden och kunde bättre skönja de värden, som lågo dolda i de orörda svenska urskogstillgångarna. Kring 1810 inflyttade till Sverige James Dickson och J. C. Kempe, av vilka den förre etablerade trävarurörelse i Göteborg, medan den senare från början förlade sin verksamhet till Norrland. Något längre fram överflyttade till Göteborg engelsmännen Hichens och Seaton. Bland banbrytarna på sågverksindustriens område må jämväl nämnas svensken, kommerserådet Björnberg". Trävarumännen i Göteborg hade, som ovan framhållits, blicken klar för sågverksindustriens framtidsmöjligheter. De förvärvade sågverk med smärre tillhörande bruksegendomar i Värmland samt nedlade stora omkostnader på verkens ombyggnad och modernisering. Genom dessa tekniska förbättringar vid de värmländska verken, vilka i allmänhet genomfördes under perioden 1820—1830, förbättrades sågutfallet och nedbringades driftkostnaderna. Härigenom ävensom till följd av förbättrad organisation och tillförd större kapitalkraft undergick den värmländska trävaruindustrien vid denna tid en kraftig uppryckning. Samtidigt förbättrades marknadsläget något genom att de engelska trävarutullarna för europeiskt virke år 1821 sänktes från 3 pund 5 shillings till 2 pund 15 shillings, varjämte det amerikanska virket belades med 10 shillings i tull. Man kan sålunda iakttaga, att under 1820-talet en tydlig förbättring gjorde sig gällande i den svenska trävaruindustriens ställning. Först och kraftigast gjorde sig denna uppryckning, som ovan framhållits, märkbar i Värmland. Från detta landskap spred sig emellertid intresset för trävaruhanteringen jämväl till rikets övriga delar. Utvecklingen tog där-

88 Aid en väsentligt olika riktning å ena sidan i bergslagsbygderna och å andra sidan i rikets övriga skogstrakter. När bruksägarna i bergslagerna kring 1830 började inse, att sågverksrörelsen kunde äga framtidsmöjligheter, fingo de större intresse för de skatteköp av rekognitionsskogarna, som riksdagen ett årtionde tidigare förgäves hade försökt förmå dem till. Man finner sålunda, huru dessa skatteköp efter 1830 plötsligt togo fart. En härvid medverkande orsak torde hava varit, att den allmänna ekonomiska depressionen i vårt land då lättade, att järnhanteringen började få goda tider och kapitaltillgången blev rikligare. En annan omständighet, som i detta sammanhang förvisso varit av utomordentligt stor vikt, ehuru dess betydelse inom vår skogshistoria synes hava varit allmänt förbisedd, är införandet av lancashiremetoden och förbättrandet av blästeranordningarna och vällugnarna inom järnindustrien. På initiativ särskilt av Gustaf Ekman började man på 1830och 40-talen vid järnverken allmänt övergå från vallon- och tysksmidet till lancashiretillverkning. För skogarnas vidkommande betydde denna omläggning, att förbrukningen av träkol avsevärt sjönk. Medan vid de äldre metoderna åtgått 10 läster kol för framställning av 1 ton järn, så krävdes vid lancashiretillverkningen och med de nya vällugnarna blott 3 läster pr ton. Den oerhörda besparing av träkol, som härigenom uppstod, medförde, att påkänningen på skogarna i brukstrakterna hastigt minskades och att avsevärt större virkeskvantiteter än tillförne blevo disponibla för själva skogshanteringen. Det råder intet tvivel därom, att intresset för skogsbruket härigenom höjdes. Jämväl torde denna minskning av träkolsbehovet ha varit en av orsakerna till det här ovan omtalade frigivandet av kolhandeln i riket. I Bergslagen var enligt vad ovan sagts för detta tidsskede utmärkande, att bruken genom skatteköp av rekognitionsskogarna förvärvade stora sammanhängande skogskomplex. Å dessa började sågverksrörelse bedrivas vid sidan av järnhanteringen. Man kan utan överdrift säga, att de skogsområden, som sålunda kommo i bruksindustriens besittning, erhöllo en framsynt

89 vård. Visserligen voro virkesförråden å desamma till följd av skogskolningen mångenstädes rätt hårt anlitade, men avverkningarna hade bedrivits på ett förnuftigt sätt, och vackra ungskogar uppspirade på hyggena. Sedan skogarna kommit i brukens privata ägo, ägnade man skogsvården ett för denna tid osedvanligt intresse. Från det 1829 inrättade Skogsinstitutet anställdes fackbildade personer att handhava skogsskötseln. Skogsodlingar igångsattes redan tidigt i ej obetydlig omfattning. Bruksskogarna i Bergslagen blevo sålunda på 1830- och 40-talet den svenska skogsvårdens första hembygd, varifrån ett spirande skogsvårdsintresse småningom spred sig till landets olika delar. I rikets övriga skogsbygder fick utvecklingen ett väsentligt avvikande förlopp. Såväl inom Värmland som i Norrland hade sågverksägarna under 1820- och 30.-talen ingen önskan att förvärva skogsfastigheter, vilka blott ansågos binda kapital och medföra stora fastighetsskatter. Man baserade i stället rörelsen helt och hållet på virkesinköp från bönderna. Dessa mottogo med förtjusning de förtjänstmöjligheter, som virkesförsäljningarna från deras skogar erbjödo, och — särskilt i Värmland, där konkurrens om råvaran i vissa trakter redan tidigt uppstod — igångsattes intensiva huggningar å bondskogarna. I samma mån som det grövre virket började försvinna, sänktes dimensionerna. Avverkningarna bedrevos emellertid ej med den omtanke och sakkunskap som å bruksskogarna, utan ledde till att bönderna i stora trakter fullständigt skövlade sina skogar. Verkningarna härav hava emellertid ej blivit synliga fram till vår tid, enär på de i allmänhet lättföryngrade markerna nya bestånd småningom uppkommo. För sågverksindustrien visade sig emellertid detta system att helt basera råvaruförvärvet på virkesinköp från bönderna snart-vara synnerligen olämpligt. Det kunde nämligen ej skänka den stadga åt rå varutillförseln och priskalkylerna, som för företagens jämna och säkra drift var erforderlig. Utbuden på timmer kunde växla avsevärt olika år, och sågverken kunde sålunda ej tillförsäkra sig någon jämn timmerfångst. Vidare voro flottlederna mycket ofullständigt utbyggda, vilket med-

90 förde, att virkets nedflottning ofta tog två å tre år i anspråk. På grund härav blev det virke, som ett visst år inköpts i skogen, skeppningsfärdigt först 2 a 4 år senare. Prisläget å den sågade varan kunde emellertid då ha avsevärt förändrat sig. Detta medförde i sin tur en oberäknelig nyckfullhet i sågverksrörelsens ekonomiska resultat, vilket var till skada ej blott för denna industri själv utan jämväl för skogsägarna, i cet att verken för att skydda sig mot obehagliga överraskaingar tvingades att beräkna en ganska vid marginal mellan råvaran och exportvirket. Givet är, att den avsevärda sjunkningsprocenten vid 3-årig flottning även måste verka höjande på denna marginal. För att erhålla mera stabilitet i råvaruanskaffningen och större trygghet i kalkylerna, började sågverksägarna därför att kring 1840 och senare i allt större omfattning förvärva mångåriga (i regel 50-åriga) avverkningsrätter. Då denna metod för sågverksindustriens råvaruanskaff ning låtit mycket tala om sig och i viss mån även medverkat till den s. k. norrlandsfrågans och bolagshatets i de norra skogsbygderna tillkomst, så torde vara skäl att här något mer utförligt ingå på densamma. Det har här nyss framhållits, att råvaruanskaffning genom årliga timmerköp ej lämnade full trygghet för de stora sågverksanläggningarnas kontinuerliga drift. Då fastighets förvärv alltfort ansågos vara onödigt ekonomiskt betungande, så hade man ingen annan väg att gå fram än att inköpa avverkningsrätter på så lång tid, att pålitliga kalkyler om sågverkens råvaruförsörjning för viss tid kunde uppgöras. Det är påfa.lande med vilken entusiasm dessa skogsköp i början omfattades av allmogen. Envar säljare bemödade sig att påvisa för sågverkens ombud, att just hans skog borde köpas. Där rådde sålunda konkurrens ej mellan köparna utan mellan de säljande bönderna. Intet under då att sågverken kunde få kontrakten formulerade efter sin önskan. Det har vid norrlandsfrågans behandling stundom uttalats, att sågverkens ombud vid dessa köp begagnade sig av överrumplingstaktik mot bönderna. I ett eller annat fall kan detta möjligen påvisats hava skett. I regel

91 gick det emellertid ej så till. Anbuden från säljarna voro allt för talrika för att någon övertalning skulle behöva äga rum. Vidare får ihågkommas, att byskogarna oftast voro oskiftade vid denna tid, varför ingående överläggningar mellan skiftesdelägarna måste ha föregått köpen. Mycket snart insköt sig emellertid en mellanhand mellan bolagen och bönderna i dessa affärer. Affärskunniga handlande, bönder, ja även tjänstemän i orterna inköpte på spekulation avverkningsrätter och sålde dem åt bolagen. Denna rörelse utvecklade sig hastigt till fullständigt jobberi, och det blev snart regel, att bolagen fingo köpa sina avverkningsrätter av dessa mellanhänder, som vid lämpliga tillfällen skaffat sig kontrakt på bondskogarna. De priser, som allmogen vid dessa försäljningar erhöll, blevo givetvis ej så höga, då skogstillgången i förhållande till industriens råvarubehov alltfort var så stor, att konkurrensen var att söka bland säljarna och ej bland köparna. Man bör jämväl betänka, att rotpriserna måste hålla sig låga vid en tid, då flottlederna voro mycket ofullständigt utbyggda och allmänt lågo under amortering, då sågverkstekniken var så outvecklad, att vid stockarnas gång genom ramarna blott 40 % utbyte erhölls samt då slutligen avfallsvirket vid sågarna ej kunde på något sätt tillgodogöras. Vidare bör observeras, att i köpeavtalen om avverkningsrätter mycket ofta stadgades, att bolaget skulle betala alla de kostnader för laga skifte eller åbodelning, som åvilade hemmanet. Bönderna ansågo ej heller vid denna tidpunkt, att avverkningsrättsförsäljningarna voro för dem oförmånliga. Det var först i en betydligt senare tid, då virkespriserna å världsmarknaden småningom stego, då transportkostnaderna genom flottledernas amortering sjönko och då sågutbytet genom förbättrad teknik höjdes, vilket allt verkade stegrande på skogarnas rotvärden, som förbittringen började bryta fram hos avverkningsrätternas säljare och deras avkomlingar. År 1842 förbättrades marknadsläget för trävarurörelsen ytterligare genom att den engelska importtullen på trävaror då sänktes till 32 shillings. 1851 och 1860 företogos nya sänkningar i nämnda tull, och år 1866 bortföll den helt och hållet.

92 V< ?»V av arv AZ^-^O

Ett år tidigare hade genom ett handelsfördrag mellan Sverige och Frankrike de svenska trävarorna blivit tullfria även i sistnämnda land. År 1863 borttogos de sista exporttullarna å virke inom landet. Därmed hade alla tullhinder för den svenska trävaruexporten försvunnit. Denna utvecklade sig också därefter med en explosionsartad snabbhet. Härvid medverkade emellertid även ett par andra omständigheter, vilkas betydelse ej får förbises, nämligen dels införandet av ångdrift vid sågverken och dels tillkomsten av aktiebolagsformen för ekonomisk verksamhet. Kraftkällan för sågverksindustrien hade tidigare städse varit strömfall. En nackdel härmed hade varit, att denna industri blivit lokaliserad inne i landet. Härav följde återigen dyra frakter och omlastningar vid det sågade virkets transport till utskeppningshamnarna. Dessa omkostnader blevo betungande och sänkte den förädlade varans konkurrensmöjligheter. I och med införandet av ångkraft blev förhållandet ett annat. Verken kunde förläggas till kusten, den relativt billiga flottningen kunde användas ända fram till vattendragens mynning och brädgårdarna kunde förses med kajer för sjögående tonnage. Det är givet, att tillverkningskostnaderna för det svenska virket härigenom skulle avsevärt nedgå och dess konkurrenskraft på världsmarknaden därmed ökas. Det är emellertid att märka, att denna utveckling ägde rum huvudsakligen i Norrland, där man hade fördelen av för flottning lämpade vattendrag. I södra Sverige, där flottning blott i mer obetydlig omfattning kunde ifrågakomma, bibehölls i regel sågverksindustriens förläggning inne i skogsbygderna. Man fick emellertid här i stället fördelen av ett tidigt relativt väl utbildat järnvägsnät. Den första större ångsågen byggdes 1848 vid Vif5ava4\ Därefter uppfördes i rask följd dylika vid Ala, Mon, Sandö, Lockne, Marma, Korsnäs, Tunadal, Sandvik och Nordmaling. Sedan Sverige år 1848 erhållit sin första lag om aktiebolag, började denna form för ekonomisk verksamhet snabbt tilllämpas även inom trävarurörelsen. Utan tvivel underlättades härigenom finansieringen av denna industri, som under sin då-

93 varande snabba utvecklingsperiod hade ett stort kapitalbehov. Vad aktiebolagsformens användning för sågverksindustriens finansiering i förening med ångans införande som kraftkälla vid verkens drift betytt i utvecklingen framgår av nedanstående siffror. År 1830, då sågverksindustriens uppryckningsperiod på allvar började, utgjorde landets totala export av bräder och plank 246,807 tolfter. År 1848 (den första ångsågens och den första aktiebolagslagens födelseår) hade denna export stigit till 501,185 tolfter eller sålunda med cirka 100 % på 18 år. 1855 utgjorde samma export 1,753,306 tolfter, vilket innebär en ökning av 350 % på 7 år. Kring 1870 inträdde en ny period i trävaruindustriens historia. Det var nämligen då som bolagen mer allmänt började förvärva skogs fastigheter. Tidigare hade man, såsom här ovan framhållits, varit föga benägen för dylika förvärv, vilka blott ansågos vara kapitalkrävande och draga med sig dryga fastighetsskatter. En påtaglig omsvängning i denna uppfattningskedde emellertid på 1870-talet. Orsakerna härtill voro flera. Sågverksindustrien hade då kommit ur sin måhända allt för snabba första expansionsperiod och började arbeta under mer ordnade förhållanden och på längre sikt. Stora kapital hade nedlagts på verkens ny- eller ombyggnad, arbetarebostäder, hamnanläggningar, upprensning av flottleder m. m. Dessa dyra anläggningar måste kunna stadigvarande förräntas. Företagens ledning tvingades sålunda att planera driften och den framtida utvecklingen på lång sikt. Frågan om de dyrbara verkens trygga råvaruförsörjning erhöll då ånyo ökad betydelse. Genom inköp av de 50-åriga avverkningsrätterna hade man tidigare sökt skydda sig mot de oberäkneliga fluktuationerna på timmermarknaden. Det hade emellertid visat sig, att denna utväg var både olämplig och föga framkomlig. I samma mån som virkespriserna började stiga, grepos de skogsägare, som tidigare sålt avverkningsrätten å sin skog till då gällande priser, av missnöje och avund, och en tydlig motvilja växte fram hos allmogen mot hela detta system för skogsupplåtelser. Sam-

94 tidigt minskades givetvis i avsevärd mån benägenheten att sälja dylika, och bolagen funno snart, att de på denna väg icke kunde trygga sin råvaruförsörjning. Man förväntade jämväl en lagstiftning, som skulle förbjuda de långa nyttjanderättsupplåtelserna. Ehuru denna lagstiftning sedermera fick gällande kraft först fr. o. m. 1890, så torde densamma likväl långt dessförinnan ha verkat starkt hämmande på upplåtelserna av 50-åriga .skogsarrenden. Ur skogsvårdssynpunkt har det varit till övervägande gagn, att dessa skogsupplåtelser så pass tidigt kommo ur bruk, ty i desamma togs i många fall föga hänsyn till skogsvårdens krav. Avverkningsrätten begränsades nedåt till viss, i olika kontrakt växlande minimidimension eller omfattade stundom all skog. Bolaget, som ju ej hade något framtidsintresse av fastigheten, brydde sig ej om något annat än att uttaga det virke, som kontraktsenligt tillkom detsamma, och jordägarna, som voro förbittrade över att de sålt för tidigt och sålunda för billigt, hyste i regel intet annat intresse för skogen än att genom ett överdrivet slöseri med sitt husbehovsvirke söka skada bolaget. Dock må här framhållas, att i vissa och ingalunda sällsynta fall avverkningsrättsupplåtelserna varit bönderna till verkligt stort gagn. Jag syftar här på sådana fall, då avverkningsrätten i kontraktet blivit nedåt begränsad till en tämligen hög dimension, exempelvis 10" på 20' höjd. Denna höga dimensionsgräns lämnade åt huvudmassan av skogen skydd för all avverkning över husbehovet under hela kontraktstiden. Den överväldigande största delen av virkesförrådet blev sålunda ograverad och återföll till jordägaren vid en tidpunkt, då den genom virkesprisens stegring och flottledernas amortering mångdubblats i värde och då jämväl jordägaren hade större förutsättningar att själv kunna nyttiggöra sitt sålunda tvångsvis sparade skogskapital. Av ovan nämnda anledningar slogo sig bolagen under 1870talet med kraft på inköp av skogsfastigheter. Givetvis köptes därvid helst hemman med bevarade skogstillgångar, men stundom förvärvades jämväl uthuggna hemman. Säljare var det gott om. Många bönder — särskilt gäller detta södra Norr-

95 land och Värmland — hade tämligen hårt avverkat sina skogar, förbrukat pengarna och befunno sig i trångmål. Åtskilliga av dessa grepo med glädje tillfället att få förbättra sin ställning genom att avyttra hela hemmanet. Andra voro genom förluster på jordbruket, skuldsättning, svårigheter vid uppordnandet av arvskiften m. m. tvingade eller hågade att avyttra sina gårdar. Även sådana jordägare, som ej voro pressade av dessa anledningar, voro emellertid i stor utsträckning sinnade att sälja. Så exempelvis sålde ett flertal bönder i skogsbygderna sina hemman i avsikt att förvärva jordbruksgårdar i sydligare liggande trakter. Många gjorde genom dylik flyttning en synnerligen förmånlig affär. Man kan sålunda utan överdrift säga, att en viss rusning gjorde sig märkbar bland säljarna. Orsaken härtill torde ha varit dels att vid denna tid av höga arbetsförtjänster och riklig penningtillgång en viss olust för jordbruksarbetet gjorde sig gällande hos den norrländska allmogen och dels att de erbjudna priserna efter dåtida förhållanden i regel voro tämligen höga. Bönderna ansågo sig erhålla utomordentligt väl betalt för sina hemman, och det troddes allmänt, att ett bakslag måste göra sig gällande för bolagen efter denna allt för optimistiska fastighetsförvärvspolitik. Så inträffade jämväl i viss mån, i det att flera mindre företag fingo sin likviditetsställning allt för hårt pressad genom fastighetsinköpen och de räntor, som dessa drogo, samt därför gingo över styr. Många jordägare strävade därför efter att få sälja, innan detta förväntade bakslag inträffade. Att priserna det oaktat kunde hållas uppe så som de gjorde, berodde på att det även rådde konkurrens mellan de köpande bolagen. Vid mynningen av varje större vattendrag lågo ett flertal kapitalkraftiga sågverks företag. Vart och ett av dessa ville inom flottledens drivningsområde förvärva så stora och goda skogsmarker som möjligt. Man köpte därför allt som erbjöd sig, och sålunda uppstod en viss tävlan mellan de köpande bolagen. Därvid aktade man mindre på, om de skiften, som sålunda förvärvades, lågo i anslutning till varandra och sålunda kunde bilda för skogsbruk lämpliga kom-

96 plex. Utan tvivel hoppades man småningom kunna förvärva sådana hemman, som lågo emellan och åtskilde de av ett bolag inköpta gårdarna. Denna förhoppning att senare kunna verkställa en välbehövlig arrondering slog emellertid slint. Benägenheten hos allmogen att sälja minskades småningom, och år 1906 avklippte lagen om förbud för bolags jordförvärv i Norrland plötsligt alla vidare köp. Bolagen hade då förvärvat ansenliga arealer. I en av J. Widén år 1913 verkställd utredning om den norrländska förbudslagstiftningens verkningar meddelas följande uppgifter om bolagens jordförvärv: Av bolagen ägd jord Taxeringsvärde

Areal hektar

L ä n Mantal Totalt

Västernorilands Jämtlands

Summa

i % av hela länets

Totalt

i % av länets i enskild ägo varande areal 35,5

27,438,300

29,1

6i5,i33

6,53!,3°o

43,2

227,178

59,3

441 242

30,430,600

30,1

1,087,002

45,5

21,538,500

34,1

1,632,100

43,4

18,885,700

26,4

1,046,221

34,6

10,347,400

18, a

754,6i7

22,0

i,55o

115,171,800

28,7

5,362,251

36,4

Dessa bolagens skogsbesittningar hade emellertid, om man undantar bruksdomänerna i Bergslagen och södra Norrland, en mycket ogynnsam geografisk fördelning. Olika bolag ägde om varandra strödda skiften i de olika byarna. Det var endast mer undantagsvis, som man haft tillfälle att förvärva samlade komplex på ett ställe. Olägenheterna av denna ägofördelning, vilka skola närmare belysas i ett kommande kapitel, förvärras an ytterligare av de norrländska skogsskiftenas här tidigare berörda, långsmala form. , . *) Endast de norra och mellersta delarna av länet, där förbudslagen år 1906 ägde tillämpning, ha medräknats.

97 Även om enstaka undantagsfall kunna påvisas, då hemmans-, ägare av okunnighet avyttrat sina gårdar till underpris, så gäller dock som regel, att trävaruindustriens jordförvärv skedde till priser, som fullt ut motsvarade eller ofta lågo över fastighetsprisen i allmänna marknaden vid denna tid. Tager man sig åter före att jämföra dessa pris med de värden, som skogsfastigheter nu betinga, så tyckas givetvis köpeskillingarna låga. En sådan jämförelse är emellertid fullständigt oberättigad. Även om man bortser från penningvärdets fall, så hava trävarorna varit underkastade en kontinuerlig värdestegring av 1 å 1,5 % om året. Vidare bör bemärkas dels att vid tiden för dessa köp flottlederna i regel ännu ej voro slutamorterade, varför en kraftig prisstegring på skogarnas rotvärden inträdde i samma mån som amorteringarna slutfördes, och dels att på 1870—80-talen blott den grova skogen var avsättningsbar. Varken köpare eller säljare anade då, att några värden kunde ligga i de stora mängder klenare virke, som funnos å de flesta hemman. När sedermera 20 till 40 år efter köpens avslutande cellulosaindustriens frammarsch, flottningsteknikens förbättrande och skogskolningens införande i Norrland plötsligt skänkte värde även åt klenskogen, så visade det sig, att dessa fastighetsförvärv stundom voro en bättre affär, än bolagen själva hade vågat hoppas. Man bör ock hava i minne, att samtliga dessa faktorer, som samverkade till att höja skogs fastigheternas värden, ej tillkommo av sig själva utan bolagens förskyllan eller värdighet, utan det var just på bolagens eget initiativ och på deras bekostnad, som flottlederna utbyggdes och förbättrades, som sågningstekniken moderniserades och som den norrländska massaindustrien skapades. Det är sålunda i första hand genom bolagens egna åtgöranden, som värdestegringen å deras skogar tillkommit. Då bolagen förvärvat sina fastigheter i syfte att erhålla råvaruresurser, så inställde de sig från början på att iakttaga en klok sparsamhet med virkestillgångarna å desamma. Visserligen kunna talrika fall påvisas, då mindre solida företag exploaterat sina skogar på ett ur skogsvårdssynpunkt förkastligt Det svenska skogsbruket.

98 sätt. Detta beklagliga förhållande kan emellertid ej jäva det omdömet, att det stora flertalet trävaruindustriföretag från början bedrevo en försiktig hushållning med sina egna virkesförråd. Redan på ett tidigt stadium anställdes allmänt personer med skoglig bildning vid ledningen av företagens skogsavdelningar. Omfattande uppmätningar och taxeringar av skogarna gjordes, och på dessa grundades beräkningar om avverkningarnas lämpliga storlek. Om man undantar några med särskilt stor framsynthet ledda företag — särskilt må då nämnas de Kempeska verken — bedrevs däremot å bolagsdomänerna i Norrland knappast någon rationell skogsvård i modern bemärkelse. Det är jämväl fullt förklarligt, att så vid denna tid måste vara förhållandet. Blott de grövre och medelgrova dimensionerna voro då avsättningsbara. Gallringsvirke kunde ej ekonomiskt tillgodogöras, och beståndsvårdshuggningar i sådana bestånd, som därav voro i behov, kunde alltså ej företagas. Föryngringsproblemet i Norrland var ännu fullständigt outrett. Skogsvetenskapen hade då knappast alls börjat syssla med denna fråga och torde väl knappast i den dag, som nu är, kunna sägas ha lämnat några bärande anvisningar om den norrländska föryngringsfrågans lösande. Av denna anledning vidtogos ej heller å statens egna skogar i Norrland några nämnvärda skogsodlingsarbeten. Det är under sådana omständigheter mindre att undra på, att även å bolagsskogarna under 1800-talet skogsvårdsintresset huvudsakligen inriktade sig på ett förnuftigt planläggande av avverkningarna i de överåriga urskogsbestånden. Å bruksskogarna i södra Norrland och Bergslagen var förhållandet ett annat. Skogskolningen beredde här avsättningsmö jligheter även för de minsta virkesdimensionerna och föryngringsproblemet var väl löst. Skogsvårdsarbetet bedrevs därför å dessa skogar under sakkunnig ledning och med den största energi och framgång. Resultatet har blivit, att dessa trakter nu kunna uppvisa vårt lands bäst skötta, växtligaste och virkesrikaste skogskomplex.

s.~ N.- *o <o~ *cT "o" 4""" •*•"• * 1 **> ONT ONT *«f , 0

£*> i d -« _

••..

,.•" \s

"% .

% "^ * *°^

»^ y *\N \ •

; •

/ ••

s •

NX)

,.-•

\ \ f /

i 1

1 i L

< V

vX V

< \ i \

: i

1 1

! '•.

\ ) I

)

! ••. : :

\ \

\ Jfc.

» O O ' O Q ' O O i o O ' O o «o © »O o s : K - <cf <o u>* if) 4-N 4-" co" co CN <N *»? < -

—_ *) Ci"

** •&

100 Här ovan meddelas en grafisk framställning av Sveriges export dels av sågat och hyvlat virke, dels av bilat och runt virke samt dels av den totala trävaruexporten, allt uttryckt i kbm. samt avseende åren 1864—1923. Tabellen är uppställd efter siffror, som på basis av den officiella statistiken uträknats av Svenska Trävaruexportföreningen. För tiden före 1864 kunna några exakta siffror ej lämnas, enär exporten av åtskilliga virkesslag då redovisades i stycketal, och medeldimensionerna av dessa ej äro kända. År 1861 ägde Sverige 59 ångsågar och 4,963 vatten- eller vinddrivna sågverk. 1913 funnos i landet 1,053 sågverk med minst 10,000 kronors årligt tillverkningsvärde. Av dessa drevos blott 135 med vattenkraft. Antalet sågar med mindre tillverkningsvärde än 10,000 kr. pr år uppskattades till 1,725 stycken. Trämasse- och Ehuru pappersmasseindustrien i Sverige faller utom ramen cellulosa- £^r ( j e t t a a r D ete, förtjänar dess uppkomst och utveckling att industriens

utveckling, här omnämnas, ty det är denna industris snabba frammarsch, som i stora delar av landet skapat förutsättningar för införandet av en rationell skogsvård. Det första träsliperiet i Sverige anlades år 1857 vid Trollhättan. Under sextiotalet byggdes därefter ett tiotal dylika. På ett par undantag när voro dessa belägna i södra Sverige. Avgörande för fabrikernas förläggning var tillgången på vattenkraft samt närheten av goda kommunikationer. Under första delen av 1870-talet rådde inom denna industri ett kraftigt men kortvarigt uppsving. Under åttiotalet utvecklades densamma ytterligare, så att antalet fabriker kring 1890 torde ha uppgått till cirka 70, varav de allra flesta voro belägna i södra Sverige. Från mitten av nittiotalet tilldrog sig den kemiska massaframställningen det huvudsakliga intresset, varvid en viss stagnation i slipmasseindustrien gjorde sig märkbar. Den svenska kemiska massaindustrien grundades på 1870talet. Huvudsakligen tack vare svenska ingenjörers arbete utvecklades och fullkomnades tillverkningsmetoderna, så att den svenska cellulosaindustrien numera intager en ledande ställning.

101 De första cellulosafabrikerna byggdes kring 1870 vid Delary i Småland och Värmbol i Södermanland. Tillverkningen skedde enligt den engelska natroncellulosametoden. Denna var emellertid föga utvecklad, och resultatet blev därför dåligt. Genom ett energiskt arbete av J. VV. Ekman, A. Muntzing m. fl. förbättrades emellertid — särskilt beträffande sodaåtervinningen — metoderna snabbt. Flera nya fabriker tillkommo, och under åren 1880—86 hade sulfatindustrien en stark uppsvingsperiod. Mot åttiotalets slut började emellertid intresset allt mer att rikta sig mot sulfitmetoden, och konjunkturen för sulfatindustrien gick åter tillbaka. Redan 1874 hade vid Bergvik i fabriksmässig skala påbörjats cellulosaframställning enligt den av C. D. Ekman utexperimenterade sulfitmetoden. I början av 1880-talet byggdes sulfitfabriker vid Korndal utanför Göteborg och vid Billerud i Värmland. Utvecklingen gick därefter hastigt. Redan 10 år senare funnos i landet 19 sulfitfabriker — de flesta belägna i landets mellersta de'lar — medan sulfatfabrikerna blott uppgingo till ett antal av 7. År 1892 uppgick produktionen av sulfitcellulosa till 30,000 ton och av sulfat- och natronmassa till 19,000 ton. Från mitten av 1890-talet inträdde för massaindustrien i Sverige en kraftig blomstringsperiod. Denna torde i viss mån ha orsakats av den då rådande allmänna högkonjunkturen; den verkliga och djupast liggande orsaken till massaindustriens uppblomstring får dock sökas i den starkt ökade läskunnigheten och läsbehovet i de stora kulturländerna ävensom i tidningsteknikens i jämnbredd härmed skeende snabba framsteg. Särskilt i de anglosachsiska länderna ökades konsumtionen av tidningsoch tryckpapper oerhört. Med rotationspressarnas hjälp tillverkades enorma tidningsupplagor, och de breda befolkningslagrens ökade behov av nöjesläsning tillgodosågs genom ett ständigt stegrat antal av tidskrifter och veckotidningar, vilkas stora format och upplagor slukade betydande kvantiteter papper. En följd härav blev återigen en starkt stegrad konsumtion av massa, vilken fram emot sekelskiftet ledde till ett kraftigt

102 uppsving för den svenska massaindustrien, som därunder utvecklades till allt större teknisk fullkomning. Sulfatmetoden började därvid allt mer specialiseras för användning av sågverksavfall och sämre virke, medan sulfitindustrien alltjämt förblev bunden vid det bättre granvirket. De båda olika metoderna komplettera varandra sålunda numera beträffande råvaruanskaffningen, ett förhållande som varit av utomordentligt stor betydelse för skogsvården. På 1870-talet voro pappersmasseindustrierna lokaliserade till två centra i södra Sverige nämligen Älvsborgs- och Jönköpings län. Under 1880-talet intog Värmland den ledande platsen och bevarade denna ett tiotal år framåt. I samma mån som tillgången på råvara i de södra och mellersta landsdelarna började bliva knapp, men samtidigt flottledstekniken i de norrländska vattendragen höjdes och flottningskostnaderna avsevärt sjönko, så att jämväl småvirke kunde med framgång flottas, så inträdde en påtaglig förskjutning norrut inom sagda industri. Den ledande ställningen övertogs först av Gävleborgs län och därefter, år 1906, av Västernorrlands län, som fortfarande innehar densamma. I södra Sverige hade massaindustrien i allmänhet bedrivits av särskilda, för detta ändamål grundade företag. I Norrland och delvis även i Värmland omhändertogs densamma däremot av de redan förut på platsen befintliga sågverksindustriföretagen. Den nationalekonomiska betydelsen härav har förvisso varit utomordentligt stor. Sågverksföretagen voro kapitalkraftiga och ägde en genomförd förvaltningsoch försäljningsorganisation. De mäktade därför från början inrätta cellulosaindustrien för stordrift och giva densamma den mest fulländade tekniska utrustning. Häri torde man få söka en av orsakerna till den svenska cellulosaindustriens kvalitativa fulländning och höga konkurrenskraft på världsmarknaden. År 1915 funnos i Sverige 116 pappersmassefabriker med en årstillverkning av cirka 910,000 ton cellulosa och 306,000 ton slipmassa (allt torr vikt). Tillverkningsvärdet uppgick sagda år till 141,493,000 kronor. År 1922 (det sista, för vilket statistik finnes tillgänglig) hade samtliga pappersmassefabriker i

103 riket en tillverkningskapacitet av 1,280,000 ton cellulosa och 350,000 ton mekanisk massa (torr vikt). Tillverkningen uppgick emellertid sagda år blott till 997,984 ton cellulosa och 305,198 ton slipmassa. Tillverkningsvärdet härå var 229,190,949 kronor. Ur skogsvårdssynpunkt kan cellulosaindustriens betydelse knappast nog högt uppskattas. Sågverken kunde med ekonomisk framgång ej tillgodogöra virke, som var klenare än 5 å 6 tum på ett avstånd av 12 å 15 fot från stubben, d.v.s. träd som vid brösthöjd höllo 6 å 8 tum (15—20 cm.) i diameter. Om man undantar sådana trakter, där järnbruken hämtade sitt träkol, samt i förhållande till tättbebyggda befolkningscentra välbelägna orter, där avsättning för brännved i större skala fanns, så kunde klenare skog före cellulosaindustriens frammarsch endast i begränsad omfattning eller stundom ej alls avsättas. Detta betydde först och främst, att gallringar i de uppväxande ungskogarna ej kunde verkställas. Vidare kunde i stora delar av landet upprensning av kvarvarande sämre skog efter timmeravverkningarna ej företagas, varför man nödgades utföra dessa i form av ur skogsvårds synpunkt olämpliga dimensionshuggningar. Slutligen kunde de i norra Sverige förefintliga, väldiga mängderna oväxtlig, till timmerdimension knappast utvuxen granskog alls ej tillgodogöras och ersättas med nya bestånd. I och med cellulosaindustriens framträdande har denna situation väsentligt förändrats till det bättre. Sulfitfabrikerna kunna använda friskt granvirke ända ned till 4 tums brösthöjdsdiameter och sulfat fabrikerna tallvirke och skadad gran ned till samma dimension. För sulfitved finnes så gott som inom hela landet under normala tider avsättning i obegränsad omfattning. Sulfatved kan däremot fortfarande med ekonomisk fördel tillgodogöras blott från i förhållande till fabrikerna mer välbelägna områden. Även om sålunda avsättningsmöjligheterna för sulfatveden ännu ej äro så goda, som önskligt vore, så kan man dock säga, att genom cellulosaindustrien möjlighet flerstädes skapats för ett ekonomiskt tillgodogörande av gallringsvirke och de stora massor skadad, oväxtlig och un-

104 dermålig skog, som belamrat väldiga arealer i Norrland. Man har därför nu kunnat med kraft upptaga frågan om de degenererade norrländska skogarnas föryngring. Genom massaindustriens framträdande uppstod en avsevärt ökad konkurrens om råvaran. Under goda konjunkturer för massatillverkningen fann denna industri det vara med sin fördel förenat att inköpa granvirke även av sågtimmerdimensioner, och de olika massaindustriföretagen konkurrerade sålunda ej blott inbördes utan jämväl med sågverken. Följden blev en kraftig prisstegring å rundvirkesmarknaden, vilken omedelbart återverkade även på skogarnas rotvärden. Detta har givetvis varit till skogsvårdens fromma. Med höjda virkespriser och rotvärden följa — åtminstone hos det stora flertalet ansvarskännande skogsägare — såväl ökad förmåga som ökat intresse för att bedriva en god skogsvård. Följande, från västra Värmland hämtade exempel, kan tjäna till att belysa cellulosaindustriens förhållande till rundvirkespriserna. År 1884 betaltes en ton sulfitmassa med kr. 280: — och en kubikfamn massaved med kr. 24: —. År 1913 betaltes en ton sulfitmassa med kr. 140: — och en kubikfamn massaved med kr. 45 : —. År 1918 betaltes en ton sulfitmassa med kr. 340: — och en kubikfamn massaved med kr. 140: —. Då omkring 1% kbfamn ved åtgår till varje ton cellulosa, så utgjorde vedkostnaden för varje ton tillverkad cellulosa År 1884 „ 1913 „ 1918

11 % 25 % 44 %

Trävara- och De insatser, som skogshanteringen gjort i landets ekonomiska industriernas ^1V> kunna bäst belysas med nedanstående siffror rörande värbetydelse för det av exporten av förädlade skogsprodukter av olika slag dels bygdernaT under 50-årsperioden 1863-—1912, dels under perioden 1913 ekonomiska — 1 9 1 9 s a m t dels slutligen under åren 1920 och 1921, de sista utveckling. . . . , . för vilka statistik nu finnes tillgänglig.

105 Sveriges export av

År

Sveriges totalexport

Trävaror

Trämassa

kronor

Papp och pappersarbeten av trämassa kronor

Summa kronor export av skogsprodukter

Exporten av skogspro- j dukter i procent av totalexporten

840,775,816

587,500,986

6,690,239,641

44,5

3—1919 0

8,738,122,153 1,826,502,829 1,155,526,331

578,487,975

3,560,517,135

40,7

2.278.2QI;.OQ8

?86.2A0.2II

475,141,613

259,827,391

1,321,209,215

58,0

1,097,270,636

179,445,698

I75,H3,5I9

110,348,255

464,937,472

42,4

27,132,730,887 7,854,151,577 2,646,587,279 1,536,164,607 12,036,903,463

44,4

13—1912 15,019,043,000 5,261,962,839

Summa

1¶För att belysa Norrlands andel i denna export har ) för tiden 1863—1918 gjorts nedanstående sammanställning, vilken dock ej kunnat fullföljas längre än till 1918, enär efter sagda år exportstatistiken ej uppdelats länsvis. Norrlands export av

År

Trävaror

T, .. I ramassa

kronor

Papp och pappersi r, r . r 1 arbeten av trämassa kronor

Summa kronor export av skogsprodukter

1863—1912

4,069,443,300

388,537,404!

1,563,419

1913—i9J8

720,817,993

429,744,385

5,488,973

1,156,051,351

4,790,261,293

818,281,789!

7,052,392

5,615,595,474 !

Summa

4,459,544,123

Förestående siffror avse ju ej enbart de värden, som skogshanteringen skapat åt landet, utan i dessa ingå även resultaten av förädlingsindustriernas verksamhet. Å andra sidan får emellertid ihågkommas, att skogarna i egenskap av träkolsleverantörer ha en betydande andel i järnhanteringens ekonomiska resultat samt att den inre konsumtionen av trävaror årligen uppgår till betydande belopp. Här är ej platsen att närmare ingå på den betydelse för vårt lands ekonomiska uppryckning samt kulturella och materiella *) Såväl denna tabell som tabellen å sid. 99 har uppgjorts av Sv. Trävaruexpor tf öreningen.

106 utveckling, som de av skogshanteringen åt landet skapade miljarderna haft. Att dessa utgjort det ekonomiska underlaget för den storartade utveckling, som vårt land under 1800-talets senare hälft på alla områden haft att uppvisa, torde väl dock vara ställt utom allt tvivel. Vad speciellt Norrland beträffar, så är det av intresse att iakttaga, huru därstädes under skogshanteringens utvecklingsperiod en kraftig höjning av folkstocken skedde.

Folkökningen pro mille under åren 1841 —1910.

Län

1841 — 1851 — 1861 — 1871 — 1 8 8 1 - 1891 — 1901— 1911 — 1916— 1910 1920 1900 1870 1880 1890 1850 i860 I9I5

19,00

12,55

8,24

19,18

14,69

14,14

6,39

5,3

Västernorrlands ... 14,73

7,3

Gävleborgs

l6,ll

14,02

22,88

21,23

IO,74

7,54

Jämtlands... 13.78 Västerbottens... 21,46

15,93

12,10

17,17

18,13

IO,57

5,09

l8,43

10,96

14,98

14,37

15,60

11,53

Norrbottens 17,68

15,96

10,31

17,64

14,50

25,66

17,68

i ' Hela riket

10,8 15,6

IO,26

7,66

9,05

4,69

7,13

7,27

6,8

IO,39

10,6

5,8 4,1 i3,9 13,6 9,8 6,6

Denna högt över riksmedeltalet liggande kraftiga folkökning i de norra skogsbygderna lärer väl till huvudsaklig del vara beroende av skogshanteringens utveckling och de därav skapade förvärvsmöjligheterna.

Norrlandsfrågans uppkomst och utveckling. Genom trävaruindustriens kraftiga frammarsch under 1800talets senare hälft väcktes till liv åtskilliga sociala spörsmål, som tilldragit sig ett stort och berättigat intresse. Det norrländska jordbruket stod, när trävarurörelsen började skjuta fart, på en ytterst primitiv ståndpunkt. Växelbruk förekom knappast; en betydande del av den naturliga gödseln förlorades till följd av det traditionella extensiva betesbruket; konstgödsel användes ej. Jordbrukets avkastning var därför synnerligen svag och nödåren kommo tätt. När så skogshanteringen under sin snabba utveckling kunde vid skogs- och flottningsarbeten erbjuda förtjänster, som voro mångdubbelt större än dem, som utvunnos vid jordens brukande, var det rätt naturligt, att befolkningens intresse riktade sig mot dessa nya förvärvskällor och att sålunda jordbruket blev än ytterligare tillbakasatt. Den norrländska befolkningen greps av en iver att göra sig snabba och lätta förtjänster på skogarna. Betydelsen av denna allmänna stämning får ej förbises, då det gäller att bedöma jordbrukets utveckling i Norrland och trävaruindustriens förvärv av långa avverkningsrätter samt skogs fastigheter. Den synnerligen snabba takt, i vilken industriens förvärv av allmoge jord fortskred, väckte emellertid — alldeles oavsett orsakerna till denna utveckling — på många håll starka farhågor för den självägande norrländska bondeklassens och det norrländska jordbrukets bestånd. Både inom och utom riksdagen påyrkades därför åtgärder mot bolagens jordförvärv och för jordbrukets bevarande och höjande. Å andra sidan gjordes emellertid gällande, att skogsbruket vore den för Norrland naturliga näringsgrenen och att bolagens jordbesittande skulle leda till en förbättrad vård av och sålunda ökad produktion från de norrländska skogarna. Under striden mellan dessa båda näringsgrenar utformades småningom ett program för en

108 speciellt norrländsk jordlagstiftning. Utrymmet medger ej att här i detalj ingå på den sålunda till liv väckta s. k. norrlandsfrågan, kring vilken en hel litteratur uppvuxit. Då densamma emellertid har haft och har ett mycket stort inflytande på det norrländska skogsbrukets arbetsmöjligheter och produktion, torde dock vara lämpligt att åtminstone lämna en kort översikt över dess utveckling. De vådor, som följa med trävaruindustriens jordbesittande, ha ansetts vara dels av ekonomisk och dels av social art. På det ekonomiska området har man först fäst sig vid den lägre intensitet i jordbruket, som ansågs bliva rådande å den överväldigande största delen av hemman i industriens ägo. Bolagen, har det anförts, inköpte sina fastigheter huvudsakligen för att komma åt skogstillgångarna. De medföljande jordbruken ansågos i regel blott vara bolagen till besvär och utarrenderades, vilket i flertal fall skedde till de förutvarande ägarna av hemmanen. I början skötte väl dessa sina jordbruk på enahanda sätt som tillförne, men småningom slappnade deras intresse för hävdandet av den jord, som ej längre var deras. Än mer utpräglad blev försämringen, sedan de gamla ägarna dött eller frånträtt arrendena och helt nya brukare kommit till. Dessa ägnade sitt huvudintresse åt skogsarbete med åtföljande förtjänster och bedrevo jordbruket blott för att erhålla de nödvändigaste livsmedlen samt erforderligt foder för de hästar, som krävdes vid skogskörslorna. Jämväl ansågs jordbruket bliva lidande på de korta arrendetider, som i början tillämpades. Driften erhöll på grund av dessa en provisorisk karaktär, och arrendatorernas intresse för nyodlingar och jordförbättringar blev minimalt. Slutligen påvisades, att å åtskilliga i bolagshand komna hemman jordbruket antingen lades i sambruk med annan fastighet, varvid åbyggnaderna bortfördes eller fingo förfalla, eller ock att detsamma helt nedlades, så att ödehemman uppstodo. Man ansåg sig av dessa anledningar ävensom med stöd av från bygderna insamlade uppgifter vara berättigad till det uttalandet, att den jord, som brukades av bolagsarrendatorer, sköttes sämre och lämnade lägre avkastning än de självägande böndernas jord. Däremot medgavs jämväl av motstån-

109 darna till trävaruindustriens fastighetsförvärv, att den jord, som brukades av bolagen själva eller deras tjänstemän, erhöll den allra bästa skötsel, vida överlägsen även böndernas, samt att å dylika bolagsgårdar ofta bedrevs ett verkligt mönsterjordbruk, vilket genom exemplets makt hade ett synnerligen välgörande inflytande på jordbruksintresset i trakten. Vad åter de sociala vådorna av bolagens jordbesittande beträffar, så har man först och främst framhållit, att det ur samhällelig synpunkt är önskvärt, att ett land äger en talrik, självägande jordbruksbefolkning samt att dennas delvisa ersättande med en ärrendatorsklass städse medför en social försämring. Vidare har man visat på den stelhet i jordfördelningen, som ansetts uppkomma därigenom att bolagen skulle vara mindre hågade att upplåta mark för nyodlingar, torp och lägenheter å sina domäner, medan bondejorden däremot efter fortsatta nyodlingar småningom vid hemmansklyvningar och ägostyckningar kunde ge upphov till nya, självständiga jordbruksfastigheter. Slutligen har man jämväl ansett, att den stora klassen av bolagsarrendatorer på grund av sin i allmänhet betryckta ekonomiska ställning och sitt beroende av jordägarna skulle komma att känna en stark social vantrevnad, som jämväl komme att sprida sig till övriga befolkningslager i skogsbygderna. En annan olägenhet med industriens jordbesittande — ehuru av mer sekundär art — ansågs vara, att då bolagen, vilket i rätt stor omfattning skedde, genom ägostyckningar frånskilde inägojorden och försålde denna, så tillsågs det ej, att de sålunda avstyckade lotterna blevo lämpade för ett självständigt jordbruks bedrivande. Man förmenade alltså, att en mängd mindrevärdiga jordbruksenheter tillskapades. Därvid fäste man sig särskilt vid att erforderlig husbehovsskog jämte odlings- och mulbetesmark ej alltid tillades de sålda jordlotterna. Redan tidigt sökte man på lagstiftningsvägen motverka denna utveckling. Såsom ett första resultat av dessa strävanden får lagen av den 25 april 1889, vilken stadgade, att avverkningsrätt till skog ej fick upplåtas för längre tid än 20 år, anses. Vid 1892 års riksdag framfördes därefter en motion om att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära

110 utredning om och förslag till lagstiftning emot bolagens jordförvärv. Detta yrkande vann emellertid ej riksdagens bifall. På begäran av 1894 års riksdag verkställdes därefter en utredning om storleken av bolagens jordinnehav dels år 1885 och dels år 1895. 1896 antogs, såsom här tidigare omnämnts, lagen om ägostyckning, vilken man hoppades skulle få den verkan, att bolagen inskränkte sina jordförvärv till skogarna, men lämnade inägojorden kvar i allmogens besittning. Redan 1898 väcktes ånyo i riksdagen frågan om förbud för bolags jordförvärv på tal, och framfördes jämväl då för första gången förslag om lagstiftning mot vanhävd av bolagshemman. Förslagen vunno emellertid icke riksdagens gillande. Påföljande år framfördes förbudslagsfrågan ånyo ävensom föreslogs, att man genom höjd beskattning av bolagens jordinnehav skulle söka motverka industriens hemmansköp. Jämväl nu föllo emellertid dessa frågor i riksdagen. Sedan förslaget om särskild beskattning av bolags jorden utan resultat ånyo förevarit vid riksdagen år 1900, fördes norrlandsfrågan i hela dess vidd ånyo fram inför 1901 års riksdag. Denna begärde hos Kungl. Maj :t utredning om lagstiftning rörande bolagens jordförvärv samt om ändring av ägostyckningslagen i syfte att husbehovsskog skulle tilldelas de avstyckade lotterna m. m. I anledning av denna riksdagens hemställan tillsattes den s. k. norrlandskommittén, vilken 3 år senare avgav sitt betänkande, innehållande en serie lagar syftande till att stödja den norrländska allmogen och det norrländska jordbruket gent emot trävaruindustrien. Det betydelsefullaste av dessa författningsförslag var "lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom". Denna lag föreslog beträffande större delen av Norrland och Dalarna, att bolag ej skulle få utan dispens av Kungl. Maj :t förvärva jord i vidare mån än sådan del av ett hemmans skog, som ej vore att betrakta som stödskog. (I Kopparbergs län omfattade förbudet förutom inägorna s. k. hemskog och fäbodeskog.) Vid sidan av denna lag föreslogs för Norrland en social arrendelag, vilken avsåg att göra arrendatorerna å bolags jorden i möjligaste mån oberoende av jordägarna samt att till dessa senare överflytta de

Ill dyrbarare åtgärderna för hemmanens hållande i god hävd. Arrendelagen kompletterades av en uppsiktslag, vilken ställde hävden å bolagens gårdar under det allmännas kontroll och avsåg att ge myndigheterna medel i sin hand att tvinga dessa jordägare att försätta såväl de av dem själva som av deras arrendatorer brukade jordbruksfastigheterna i god hävd. I syfte att förekomma tillskapandet av till självständigt jordbruk olämpliga ägolotter föreslogos jämväl vissa förändringar i ägostycknings- och hemmansklyvnings förordningen. Utrymmet medger ej att här närmare redogöra för riksdagsbehandlingen av denna märkliga och för landets rättsväsende helt nya lagstiftning. Vare det nog att erinra därom, att förbudslagen antogs av 1906 års riksdag och trädde i kraft den 4 maj samma år. Arrende- och uppsiktslagarna blevo föremål för starkare meningsbrytningar inom riksdagen samt antogos av denna först 1909. De trädde i kraft den 1 sept. samma år. Redan år 1905, således före förbudslagens ikraftträdande, hade genom en provisorisk lag av den 16 juni sagda år stadgats vissa inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning. Detta provisorium ersattes med en fast lagstiftning i samma ämne av den 25 juni 1909. Beträffande jordavsöndringarna slutligen meddelades i en lag av den 31 aug. 1907 föreskrifter i syfte att förhindra avsöndringar i sådan omfattning, att stamhemmanets jordbruk därigenom kunde märkligen försvagas. Rörande innehållet i samtliga dessa lagar lämnas en kort översikt i den redogörelse för den nu gällande svenska skogs- och jordlagstiftningen, som i ett kommande kapitel meddelas. Genom flera riksdagsbeslut, senast år 1924, hava bestämmelserna om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning och jordavsöndring utsträckts att gälla nya delar av landet, och de äga nu sin tilllämpning i samtliga landskap norr om Mälaren och Vänern. Den lagstiftning, som sålunda tillkommit, kan utan överdrift sägas ha ensidigt inriktats på att tillvarataga det norrländska jordbrukets intressen gent emot trävaruindustriens såsom övermäktigt ansedda ekonomiska inflytande. Man spårar i norrlandslagstiftningen intet försök att reglera det inbördes förhållandet mellan två såsom likvärdiga ansedda näringsgre-

112 nar, utan denna lagstiftning har helt och hållet karaktären av ett försvarsorgan för en svagare part, i detta fallet jordbruket, gent emot en starkare, nämligen trävaruindustrien. Även om det i ingen mån är lyckligt, så kan det dock sägas vara i viss grad förklarligt, att så blivit förhållandet. Skogshanteringen utvecklade sig under 1800-talets senare hälft med en utomordentlig snabbhet och kunde under denna period framvisa en stark ekonomisk utvecklings- och livsduglighet. Man vande sig då från början att betrakta denna näring såsom en ekonomisk faktor, vilken under alla omständigheter själv kunde hävda sina intressen och vars utveckling därför näppeligen alls kunde genom några lagstiftningsåtgärder äventyras. Det är då mindre underligt, att statsmakterna inriktade sitt intresse ej på att samordnat reglera skogsbruket vid sidan av övriga näringar utan enbart på att trycka tillbaka detsamma på de punkter, där dess expansion förmenades kunna skada jordbruket. Det kan emellertid sättas ifråga, om denna ensidiga grund för norrlandslagstiftningen varit fullt lycklig. Själva roten till norrlandsproblemets uppkomst får sökas i den omständigheten dels att statsmakterna med fasthållande av en gammal kameral doktrin hade tilldelat de norrländska jordbruken oerhörda skogsområden vid en tidpunkt, då dessa skogar ännu saknade värde, samt dels att sagda skogsinnehav på grund av prisstegringen på skogsprodukter på världsmarknaden mycket snart därefter kommo att representera oerhörda belopp De norrländska jordbruksfastigheterna fingo härigenom realisationsvärden, som flerdubbelt överstego deras avkastungsvärden i bondehand. Genom de ekonomiska lagarna.' inre tryck påbörjades då en överflyttning av dessa skogsbesittiungar från allmogen till trävaruindustrien, som besatt den störie förmågan att nyttiggöra desamma. En sekundär följd av lenna överflyttning blev, att jämväl inägojord kom i industrieis besittning och att vissa rubbningar i den norrländska alluogrens jordbesittningsförhållanden kunde påvisas. För att förlindra de såsom skadliga ansedda verkningarna härav tillgrep ca staten det medlet att helt förbjuda industriens jordförvän uttan att därvid alls ingå i prövning av huruvida skogsbruket därav

113 kunde lida något men eller om det överhuvudtaget vore tänkbart, att det norrländska jordbrukets intressen efter någon linje skulle kunna hävdas, utan att man samtidigt behövde avstänga möjligheterna för den nationalekonomiskt riktiga lösningen av de norrländska skogsfrågorna. Det är just detta, som av skogshanteringens och trävaruindustriens representanter anmärkts mot norrlandslagstiftningen, nämligen att statsmakterna aldrig ens upptagit den nationalekonomiska sidan av saken till prövning, utan enbart följt de jordbruksekonomiska och de sociala synpunkterna. Man har från skogsmannahåll gjort gällande, att de sociala önskemålen mycket väl skulle ha kunnat tillgodoses utan att statsmakterna behövt, på sätt som skett, försvåra skogshanteringens sunda utveckling. Redan reservanterna i den ovan omtalade norrlandskommittén uttalade, att skogsbruket och jordbruket i Norrland borde vara två likaberättigade näringar, vilka ej, på sätt som skett, bort sättas i motsatsförhållande till varandra. De vore tvärt om i stort behov av och kompletterade varandra i så måtto, att det norrländska jordbruket, vilket ej kunde påräkna avsättning på längre distanser, för sin utveckling vore beroende av de avsättningsmöjligheter, som skogsbruket och industrien skapade. Sistnämnda näringar återigen hade för sitt förseende med livsmedel och arbetskraft enbart nytta av ett livskraftigt jordbruk i Norrland. Samma reservanter förnekade i övrigt med stöd av statistik dels rörande jordbrukets utveckling å ena sidan i Norrland och å andra sidan i södra Sverige under perioden 1871—1900 och dels rörande jordbrukets avkastning i "bolagssocknar" i jämförelse med "övriga socknar", att industriens jordbesittande medfört någon avsevärdare nedgång i det norrländska jordbrukets produktivitet. 1 ) De framhöllo där*) Till belysning av frågan om jordbrukets tillbakagång under trävaruindustriens genombrottsår kan meddelas, att medan den jordbruksidkande befolkningen i Svea- och Götaland under perioden 1850—1900 minskades med 6,7 %, så ökades jordbruksbefolkningen i Norrland under samma tid med 59,4 %. Statistiken visar därjämte otvetydigt (enl. prof. P. Hellström), att hektarskördarna av kulturväxterna ej äro mindre i Norrland än i södra Sverige. Det svenska skogsbruket.

114 jämte, att inägojorden i Norrland och Dalarna blott utgör 3,8 % av totala ägovidden, medan densamma i rikets övriga delar uppgår till 28,7 %. Det syntes då vara rimligt, att man vid genomförandet av en speciell jordlagstiftning för de norra landsdelarna tänkte något på produktionen ej endast från de 3,8 procenten av Norrlands areal, utan även på vad som kunde utvinnas från de 96,2 procenten. De påyrkade därför en objektiv utredning om skogens avkastnings- och produktionsförhållanden i olika ägares hand, något som emellertid aldrig blivit genomfört. Såväl av sagda reservanter som ock av enskilda talesmän för det norrländska skogsbruket ha därefter upprepade gånger påpekats de för skogsproduktionen och trävaruindustrien uppenbart hinderliga verkningarna av norrlandslagstiftningen. Särskilt har man därvid uppehållit sig vid förbudslagens avskärande av möjligheterna att bilda lämpliga hushållningskomplex för rationell skogsvård, vid spörsmålet om de egna skogsfastigheternas betydelse som råvarureserver för förädlingsverkens ostörda drift samt de rena köpvirkesföretagens känslighet för konjunkturväxlingar, vid frågan om skogsarbetareproblemets rationella lösande m. m. Dessa spörsmål komma ej att i detta sammanhang vidare beröras, utan återkommer jag till desamma vid den i en senare del av detta arbete meddelade redogörelsen för trävaruindustriens nuvarande ställning i Norrland. Här må endast framhållas, att orsaken till att dessa för den norrländska skogsvården så betydelsefulla frågor överhuvudtaget kunde helt kringgås vid norrlandslagstiftningens genomförande var, att vid denna tid kravet på rationell skogsvård ännu knappast hade för Norrlands vidkommande blivit på allvar rest. I samma mån som även därstädes en modern skogsvård med markförbättringsåtgärder, rationella föryngringsmetoder och noggrann beståndsbehandling skall genomföras, lärer det bliva oifrånkomligt, att det norrländska skogsbrukets krav på arrondering på något sätt tillgodoses.

Den moderna skogsvårdslagstiftningens genomförande. Sedan, på sätt här tidigare omnämnts, vid 1800-talets början det system av dispositionsbestämmelser rörande skogarna, som till vissa näringars tjänst blivit uppbyggt under 1700-talet, hade slopats, så rådde under större delen av det nittonde århundradet den mest obegränsade frihet på det skogliga området. Under århundradets senare del började emellertid ånyo krav på viss kontroll från det allmännas sida över det sätt, på vilket de enskilda disponerade sina skogstillgångar, att resas. En ny skogslagstiftning arbetade sig därefter småningom fram. Denna var emellertid av helt annat slag än den, som tidigare såsom olämplig övergivits. Medan den äldre skogslagstiftningen stadgade olika inskränkningar i nyttjanderätten till skog, beroende på fastigheternas kamerala natur eller i vissa fall deras belägenhet i förhållande till bruksindustrierna, så införde den nya skogslagstiftningen snart nog de biologiska synpunkterna vid sidan av de nationalekonomiska. Det var omsorgen om skogens bestånd i de beträffande klimat eller jordmånsförhållanden mest vanlottade delarna av landet, som — jämte de rena skogsbesparingssynpunkterna — under 1800-talets senare del drev fram den första skogsvårdslagstiftningen. Denna har sålunda i viss mån haft karaktären av en skyddslagstiftning för skogen som sådan. Under arbetet med avvittringen i Norrland började småningom den åsikten göra sig gällande, att staten borde förbehålla sig viss kontroll över det sätt, på vilket de enskilda hushållade med de skogstillgångar, som åt dem upplätos. Dessa åsikter fingo ett uttryck i en kungl. förordning av den 29 juni

Utsyningseller lappmarkslagen.

116 1866, i vilken stadgades, att vid upplåtelser efter sagda dag av skattehemman, uppkomna av nybyggen, skulle hemmanets ägare utan utsyning få blott till husbehov använda skogen. Avverkning till försäljning skulle få ske endast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänstemän, och skulle sådan utsyning blott få verkställas i den omfattning, som med bevarande av skogens framtida bestånd kunde ske. Enahanda bestämmelser stadgades för äldre skattehemman, å vilka den såsom villkor för skogsupplåtelsen stadgade byggnads- och nyodlingsskyldigheten ej fullgjorts. När dessa bestämmelser kommo till, hade avvittringen redan genomförts i större delen av Norrland med undantag av de båda nordligaste länens lappmarker. Desamma blevo därför, utom lappmarkerna, endast gällande beträffande ett relativt litet antal spridda hemman i de olika länen. När avvittringen sedermera, enligt 1873 års stadga, skulle påbörjas i lappmarkerna, så föreskrevs i denna stadga, att ägare av frälse- och skattehemman samt lägenheter skulle beträffande dispositionsrätten till den dem vid avvittringen tilldelade skogen vara underkastade samma inskränkningar, som meddelats i den ovan omtalade förordningen av år 1866. Under förarbetena till 1873 års avvittringsstadga uttalades tydligt, att motiven till de inskränkningar i nyttjanderätten till skogen, som sålunda föreskrevos, voro att söka i att man beträffande dessa nordliga trakter fruktade, att ovarsamma avverkningar skulle äventyra skogarnas framtida bestånd. Det var sålunda i viss mån skyddsskogssynpunkter, som gjorde sig gällande. Genom ett kungl. brev av den 27 juni 1879 angående avvittring och storskifte i Särna socken med I dre kapellag i Dalarna stadgades sedermera, att därstädes samma inskränkningar skulle gälla rörande dispositionsrätten till skogen, som enligt 1873 års avvittringsstadga voro gällande för lappmarkerna. De sålunda tillkomna inskränkningarna i dispositionsrätten till skogen å lappmarkshemmanen väckte redan från början viss opposition. Redan år 1881 hemställde landstinget i Norrbottens län, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen upphävandet

117 av dessa bestämmelser, vilka förmenades inverka skadligt på odlingens utveckling i lappmarkssocknarna. Detta förslag föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Småningom blev oppositionen allt starkare, ej blott mot själva lagen utan fastmer mot det sätt, på vilket denna tillämpades. I en motion vid 1894 års riksdag uttalades, att utsyningslagen, ehuru den ägt gällande kraft i 20 år, näppeligen verkat befrämjande för utan tvärt om hinderligt mot en rationell skogsvård. Vidare uttalades, att de avverkningsberäkningar — avseende bevarandet av skogens framtida bestånd — som av skogsstatstjänstemännen uppgjordes för lappmarkshemmanen, medförde en stelhet i avverkningarnas uttagande, som omöjliggjorde all anpassning efter ekonomiska synpunkter. Motionären föreslog utsyningslagens utbytande mot en dimensionslag. Förslaget vann emellertid ej riksdagens bifall. Från skogsägarnas sida restes emellertid därefter en allt starkare opposition mot det sätt, på vilket utsyningslagen tilllämpades. Man vände sig därvid först och främst emot att de ekonomiska synpunkterna vid avverkningsplanernas uppgörande alldeles för mycket lämnades å sido. I lappmarks skogarna med sina överåriga urskogsbestånd beräknades avverkningens storlek efter normal förrådsprincipen, varvid till och med blott den avsättningsbara delen av virkesförrådet fick ingå i kalkylerna. Skogsägarna påpekade, att detta ledde till att de gamla och försvagade bestånden i en allt för långsam takt komme att föryngras samt att de under tiden underginge en oavlåtlig försämring. Man påyrkade därför en mer framsynt avverkningspolitik, vilken borde avse att övergå de degenererade och oväxtliga urskogsbestånden med avverkning under en lämpligt avvägd tidsperiod, under vilken skogarna å de tidigare avverkade hemmanen under fri dispositionsrätt skulle hinna växa upp. Enligt förslag, utarbetat av den norrländska skogsvårdskommittén i dess betänkande av 1912, blev lappmarkslagen vid 1915 års riksdag reviderad i syfte att den skulle kunna på ett bättre sätt motsvara skogsvårdens krav. Oppositionen mot skogs-

118 statens avverkningspolitik å lappmarkshemmanen började samtidigt avtaga, enär domänstyrelsen småningom i större utsträckning började tillmötesgå önskningarna om ett snabbare tillgodogörande av de oväxtliga virkesförråden. Dimensions- Ungefär samtidigt med att på ovan angivet sätt en särskild la en Z skogslagstiftning för lappmarken tillkom, blev jämväl frågan om en dylik för de båda nordliga länens kustland aktuell. Från detta område hade på 1860-talet påbörjats en mycket stark export av spärrar. För tillverkningen av detta sortiment användes klenare skog. Den kraftiga sparrexporten fick sålunda till följd, att de yngre och medelålders skogarna i kustlandet blevo så hårt anlitade, att fara för deras bestånd ansågs föreligga. I ett kommittébetänkande rörande skogsvården i Norrland av år 1870 föreslogs därför, att virke under viss angiven dimension ej skulle få i form av rundvirke, spärrar eller props avskeppas från orten och ej heller försågas vid exportsåg. Till förbrukning inom orten skulle däremot avverkningen vara fri. Detta förslag understöddes av landstinget i Norrbottens län, som i en framställning till Kungl. Maj :t år 1873 påyrkade införandet av en dimensionslagstiftning i länet. Dessa yrkanden vunno emellertid icke regeringens gillande, utan denna framlade i stället för 1874 års riksdag förslag om en allmän återväxtlag, således i viss mån en föregångare till nu gällande lagstiftning i detta ämne. Riksdagen var emellertid av annan mening och antog — med avslag på Kungl. Maj :ts proposition — ett motionsvägen framlagt förslag till dimensionslag. Enligt detta fick barrträd, som avverkat ej hölle minst 7 decimaltum på ett avstånd av 16 fot från storändan, ej i form av runt, bilat eller sågat virke skeppas till in- eller utländsk ort eller försågas vid eller intagas i såginrättning. Undermåligt virke fick förutom till husbehov avverkas blott efter utsyning av skogsstatstjänstemän. Förordningen härom utfärdades den 29 sept. 1874. Densamma avsåg endast Norrbottens läns kustland. Emellertid bedrevs en för ungskogarna förödande avverkning av spärrar även i Västerbotten. Från landstinget och

119 länsstyrelsen i sagda län gjordes därför upprepade framställningar till Kungl. Maj :t om att särskilda lagbestämmelser även därstädes måtte genomföras. Slutligen beslöts av 1882 års riksdag, att den norrbottniska dimensionslagen skulle utsträckas att gälla även för Västerbottens läns kustland. Genom beslut vid 1888 års riksdag förenades slutligen den norrbottniska och den västerbottniska dimensionslagen till en gemensam författning, vilken utkom den 19 mars samma år. Enligt förslag av 1896 års skogskommitté vidtogos vid 1903 års riksdag några smärre ändringar i dimensionslagen. Norrländska skogsvårdskommittén ägnade därefter i sitt betänkande av år 1912 denna lagfråga en ingående granskning, som resulterade i ett förslag till vissa förändringar i lagen. Dessa antogos därefter av riksdagen 1915. Den 18 juni samma år utfärdades "kungl. förordningen om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken". Jämväl denna lag har blivit föremål för kritik, ej minst från de skogskommittéers sida, som haft att behandla densamma, men som dock till sist i brist på bättre ansågo sig vara nödsakade att föreslå den för fortsatt tillämpning. Kritiken riktade sig först och främst mot den allmänna princip, som låg till grund för lagen. En dimensionsgräns för den fria avverkningen innebar, har man sålunda anfört, icke något som helst moment till positiv skogsvård. Beståndsvårdshuggningar föranleddes till ingen del därav, och den i Norrland så viktiga föryngringsfrågan var i lagen helt lämnad å sido. Till försvar för lagen anfördes däremot dels att densamma förhindrade uppenbar misshushållning med skogen och dels att den stämpling av undermålig skog, som efter ansökan av skogsägaren verkställdes av skogsstatspersonalen, kunde — när det var fråga om utvecklingsduglig skog — hava formen av beståndsvårdshuggning. Från skogsägarehåll anmärktes därjämte mot lagen, att den dubbla stämpling — nämligen dels av fullmålig skog genom skogsägarens försorg och dels av undermålig skog genom skogs-

120 staten —, som av lagen framtvingades, försvårade stämplingsarbetets rationella bedrivande. Sedan även de minsta virkesdimensionerna erhållit värde, och gallringar kunde utföras ända ned till en dimension av 3 å 4 tum i topp, erinrade man vidare mot lagen, att, särskilt vid uppåtgående konjunkturer, staten ej medhann att genom kompetent folk verkställa alla de undermålsutsyningar, varom ansökningar gjordes, och att sålunda lagen i viss utsträckning blev ett hinder mot de ur skogsvårdssynpunkt så viktiga gallringarna. Opinionen mot dimensionslagen blev småningom allt starkare. I en motion vid 1923 års riksdag yrkades, att lagen skulle borttagas och ersättas med den allmänna skogsvårdslagen, som samma år låg under riksdagens prövning. Riksdagen begärde jämväl av Kungl. Maj :t utredning och förslag härom, och framlades i anledning därav vid rikdagen 1924 proposition om att allmänna skogsvårdslagen f. o. m. 1 jan. 1925 skulle ersätta dimensionslagen i de båda norra länens kustland. Detta blev jämväl riksdagens beslut. Gottiands-

De skogslagar, som sålunda tillkommo för de båda nordliga länens kustland och lappmarker, ha förvisso drivits fram av den känslan, att särskilda åtgärder för skogarnas bevarande måste vidtagas i dessa klimatiskt jämförelsevis vanlottade trakter. Även beträffande den skogslag, som redan tidigare antagits för Gottland, torde motivet få sökas i att man ansett de ogynnsamma biologiska förhållandena nödvändiggöra ett på lagstiftningsvägen skapat skydd för skogen i detta landskap. Här var det emellertid icke de klimatologiska faktorerna, som voro de farliga, utan svårigheterna berodde av den grunda och av uttorkning och uppfrysning starkt besvärade jordmånen, vilken efter skogsskövling avsevärt försvårade ny skogs uppväxande. Redan 1868 hade landstinget på Gottland antagit ett på ett kommittébetänkande grundat förslag till speciell skogslag för länet. Detta förslag blev motionsvägen förelagt 1869 års riksdag och av denna godkänt, varefter den 10 sept. samma år "kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande av

121 skogs förödelse på Gottland" utfärdades. I denna stadgades, att av naturen till skogsbörd ägnad mark skulle därtill bibehållas, så framt den ej lades under odling. Skogen å sådan mark finge ej skövlas eller förödas, så att dess naturliga återväxt äventyrades. Skedde detta, så kunde all hemmanets skog av Kon. Bfde ställas under förbud för annan avverkning än till husbehov, intill dess det visades, att ändamålsenliga åtgärder vidtagits till skogens återväxt å det avverkade området. Gottlandslagen var sålunda en återväxtlag, som med användande av totalt avverkningsförbud som tvångsmedel ville säkerställa återväxts uppdragande efter olämpliga avverkningar. Densamma omarbetades år 1894 samt ersattes därefter år 1908 med nu gällande "lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län". Denna är byggd på helt andra principer än den första gottlandslagen, i det att den stadgar utsyningstvång för alla avverkningar utöver husbehovet. Frågan om en hela riket omfattande skogsvårdslagstiftning Den allmänna framfördes första gången redan på 1850-talet, ehuru densamma först 50 år därefter blev löst. Vid riksdagen 1854 uttalades betänkligheter mot den rådande misshushållningen ej blott med statens utan jämväl med de enskilda skogarna i riket, och ständerna hemställde, att lagstiftningsåtgärder däremot skulle vidtagas. I anledning därav tillsattes året efteråt en kommitté, vilken redan 1856 var färdig med sitt betänkande. I detta föreslogs bl. a., att om en skogsägare förödde sin skog, så skulle Kon. Bfde efter viss undersökning kunna vid vite förbjuda honom att annat än till husbehov nyttja densamma. Om detta förbud icke hörsammades, skulle skogen på kortare tid — högst 3 månader — ställas under särskild uppsikt. Fri från dylik påföljd bleve skogsägaren först då han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för den avverkade skogens bringande till återväxt. Detta förslag föranledde emellertid icke någon statsmakternas åtgärd. År 1870 togs ett nytt initiativ i skogslags frågan; denna gång av Lantbruksakademien, vilken föreslog, att skogs-

122 ägare efter avverkning skulle vara skyldig att bereda återväxt och att kontrollen häröver borde utövas av någon kommunal myndighet. Detta förslag, som var uppbyggt på samma princip som 1903 års skogslag, vann Kungl. Maj :ts gillande och framlades för riksdagen 1874. Där framfördes emellertid motionsvägen ett motförslag, i vilket påyrkades, att den nya skogslagstiftningen för hela riket skulle byggas på samma principer, som kommit till användning i den några år tidigare antagna gottlandslagen. Det utskott, vartill frågans behandling hänsköts, sammanjämkade dessa båda olika linjer till ett nytt lagförslag, vilket antogs av andra kammaren. Första kammaren återigen godkände Kungl. Maj :ts förslag så gott som oförändrat. Saken hade därmed, ehuru båda kamrarna var för sig godkänt positiva lagförslag, förfallit. Frågan om en lagstiftning för de enskilda skogarna i riket var därefter före upprepade gånger såväl under 1870 som 1880talen, men intet av de initiativ, som under denna tid togos, ledde till något resultat. Först år 1896 bragtes frågan närmare sin lösning. Riksdagen begärde då hos Kungl. Maj :t, att en kommitté skulle tillsättas för att utreda vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande vård av de enskilda skogarna. Därvid meddelade riksdagen jämväl vissa riktlinjer, efter vilka den enskilda skogslagstiftningen enligt dess förmenande borde utformas. Den av riksdagen sålunda begärda kommittén tillsattes samma år samt avgav 1899 sitt betänkande. I detta framlades dels det på den rena återväxtprincipen grundade förslag till "lag angående vård av enskildes skogar" ävensom dels förslagen till "lag om skyddsskogar" och förordningar om skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter m. m., vilka sedermera antogos av riksdagen 1903 och varit gällande fram till 1 juli 1923. (Skyddsskogslagen av 1903 är ännu i tillämpning.) Rörande innehållet i dessa och övriga här tidigare omnämnda, ännu gällande författningar ävensom beträffande den skogslagstiftning, som senare tillkommit, hänvisas till" efterföljande kapitel.

Nu gällande svensk skogs- och jordlagstiftning. Den egentliga skogslagstiftningen. Såsom i historiken ovan framhållits, hade de första moderna svenska skogslagarna, nämligen lappmarkslagen och gottlandslagen, karaktären av skyddsskogslagar, i det att de framdrevos av omsorgen om att skydda skogens framtida bestånd i sådana landsdelar, där klimatet eller jordmånsförhållandena voro särskilt ogunstiga mot skogsväxten. Dimensionslagen för de båda nordliga länens kustland återigen hade ej direkt natur av skydds skogslag, men tillkom dock även den under trycket av särskilda omständigheter, nämligen de överdrivna avverkningarna i sagda trakter av ungskog till s. k. egyptiska spärrar. Beträffande landets övriga delar mognade insikten om behövligheten av en lagstiftning till skogens skydd betydligt långsammare. Det var först efter ett utredningsarbete, sträckande sig över ett femtiotal av år, som statsmakterna kunde besluta sig för genomförandet av en allmän svensk skogslag, nämligen 1903 års "lag om vård av enskildes skogar". Denna, i vilken hänsyn ej behövde tagas till särförhållandena i biologiskt vanlottade landsdelar, kunde utformas efter helt andra och mildare principer än de speciella "landskapslagarna". I densamma inskränkte sig lagstiftarna därför till att taga fasta på det mest väsentliga ur skoglig och nationalekonomisk synpunkt, nämligen att garantera produktion från de svenska skogsmarkerna även åt kommande generationer. I enlighet därmed utformades 1903 års författning som en ren återväxtlag. Dock är att märka, att denna därvid kompletterades av en skyddsskogslag för de skogar nedom lappmarken, som på grund av närhet till fjällen voro i behov av mera effektiva skyddsbestämmelser.

124 Slutligen bör nämnas, att under trycket av den påtagliga överavverkning, som framkallades av högkonjunkturens starkt stegrade virkespriser under åren 1916—1918, den allmänna skogslagen sistnämnda år kompletterades med en provisorisk, sedermera årligen fram till den 1 juli 1923 förnyad lag, vars uppgift var att, intill dess den då på dagordningen stående frågan om skogslagstiftningens revision blivit löst, dels bereda ett verksamt skydd för ungskogarna och dels hindra skövling av spekulationsvis förvärvade egendomar inom den allmänna skogslagens giltighetsområde. Sedermera har vid riksdagen 1923 såväl 1903 års lag som den provisoriska lagen och ölandslagen avlösts och ersatts med den nya skogsvårdslagen, vilken erhöll gällande kraft den 1 juli samma år. Vid 1924 års riksdag har därefter beslutats, att den s. k. dimensionslagen för Norr- och Västerbottens läns kustland skulle upphöra att gälla den 1 jan. 1925 samt då ersättas av skogsvårdslagen. De nu i gällande kraft varande skogslagarna äro alltså skogsvårdslagen, lappmarkslagen, skyddsskogslagen och gottlandslagen. Den svenska skogslagstiftningen är sålunda alltfort uppdelad på författningar av två skilda typer, nämligen å ena sidan en allmän lag, byggd på återväxt och ungskogsskyddsprinciperna, samt å andra sidan tre lokala lagar, vilkas bestämmelser äro anpassade efter förhållandena inom vars och ens särskilda tillämpningsområde. Ehuru dessa sistnämnda lagar inbördes äro varandra mycket olika, hava de dock samtliga det gemensamt, att de i större eller mindre omfattning stadga utsyningstvång vid avverkning utöver husbehovet. Vid sidan av ovan nämnda lagar, vilka samtliga äro av mer allmängiltig natur, finnas vissa skogsförfattningar, vilka avse att reglera hushållningen vid några speciella slag av skogar, nämligen vissa gemensamhetsskogar i Dalarna och allmänningar i Norr- och Västerbotten. Det torde ej vara erforderligt eller lämpligt att här närmare ingå på dessa författningar. Efter förestående orienterande översikt lämnas här nedan en kort skildring av innehållet i de särskilda lagarna. Jag har ansett lämpligt, att därvid lämna en kortfattad redogörelse järn-

125 väl för 1903 års lag, provisoriska lagen och dimensionslagen, ty ehuruväl dessa nu äro ur gällande kraft, så är det dock de, som hava reglerat det enskilda svenska skogsbruket under den tidsperiod, som efterföljande skildring omfattar. Den nya skogsvårdslagen har, när detta arbete går i tryck, ännu ej hunnit sätta några spår efter sig i svenskt skogsbruk. Såsom i det föregående framhållits, var 1903 års lag om vård igoj års av enskildes skogar en ren återväxtlag. Dess huvudstadgande skogslag hade i enlighet härmed erhållit följande lydelse: "Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej avverkning så bedrivas eller efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras. Har sådan vanskötsel av skogsmark ägt rum, vare den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga." Lagen inskränkte sig sålunda till att föreskriva anskaffandet av återväxt i avverkad skogs ställe, men ställde inga hinder i vägen för avverknings bedrivande efter vilka grunder eller i vad omfattning som helst. Häri låg lagens svaghet beträffande trakter med mera extrema naturförhållanden, där olämpligt bedriven avverkning kunde avsevärt försvåra eller omöjliggöra anskaffandet av återväxt även genom kultur. I anslutning till antagandet av 1903 års skogslag inrättades ett organ — skogsvårdsstyrelserna — vilka fingo till uppgift dels att handhava den omedelbara kontrollen över lagens efterlevande och tillämpning samt dels att genom upplysnings- och understödsverksamhet samt i övrigt på lämpligt sätt verka fölen förbättrad vård av enskildes skogar. Skogsvårdsstyrelser ha inrättats en för varje landstingsområde inom de delar av riket, där allmänna skogslagen — numera skogsvårdslagen — äger tillämpning, ävensom på Gottland. De bestå vardera av tre ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj :t, en av landstinget och en av hushållningssällskapet. Dessa organ hava erhållit en mycket självständig ställning, i det att de icke sortera under någon myndighet. Denna oberoende ställning torde ha varit både till gagn och skada. Den har skänkt skogsvårds-

126 styrelserna en rörelsefrihet, som säkerligen verkat höjande på deras initiativkraft och arbetslust, men den har å andra sidan medfört en viss olikformighet i de olika styrelsernas lagtillämpning och arbetsmetoder samt har därjämte i ett och annat fal! inbjudit till maktfullkomlighet, som ej kunnat undgå att verka som ett irritationsmoment hos dem, som haft att ställa sig skogslagarna till efterrättelse. Den allmänna gången vid lagens tillämpning var följande. När avverkning bedrivits i strid mot lagens här ovan citerade bestämmelser, plägade skogsvårdsstyrelsen (ehuru direkt föreskrift härom ej inrymdes i lagen) försöka träffa frivillig överenskommelse med den för avverkningen.ansvarige om utförande av erforderliga återväxtåtgärder. Vägrade avverkaren ingå på sådant avtal, hade styrelsen att hos Kon. Bfde påkalla syn, som verkställdes av därtill förordnad skogsstatstjänsteman med biträde av gode män. Med stöd av syneinstrumentet skulle skogsvårdsstyrelsen därefter ånyo söka träffa frivillig uppgörelse med avverkaren om utförande av de i instrumentet omtalade åtgärderna. Vägrade denne fortfarande gå med härpå, hade styrelsen att instämma honom till domstol, vilken därefter föreskrev de arbeten, som till återväxtens betryggande inom viss tid skulle av avverkaren utföras. Fullgjorde denne ej inom utsatt tid domstolens åläggande, så verkställdes de föreskrivna åtgärderna på hans bekostnad av skogsvårdsstyrelsen. Befanns vid den genom Kon. Bfde förordnade synen, att skogsmarken varit utsatt för vanskötsel, kunde, efter hemställan av skogsvårdsstyrelsen, vederbörande överexekutor meddela avverkaren förbud att bedriva avverkning å så stor del av den honom tillhöriga skogen, som befanns skäligt. Enahanda förbud kunde meddelas av domstolen, sedan saken blivit dit instämd. Förbudet gällde intill dess återväxtåtgärderna blivit verkställda eller pant eller borgen för deras fullgörande ställd. Ekonomiskt och rättsligt ansvarig för dessa åtgärders behöriga utförande var den, som verkställt den lagstridiga avverk-

127 ningen. Var denne en annan än jordägaren, var jämväl den senare i andra hand ansvarsskyldig, men ägde han från avverkaren söka åter, vad han för återväxtåtgärdernas vidtagande nödgats utgiva. Från lagens tillämpning undantogs försumpad skogsmark, enär återväxtåtgärderna därstädes ansågos kräva så stora kostnader, att de skäligen ej kunde i lag åläggas vederbörande. Såsom ovan framhållits, blevo under krigsårens högkonjunk,

.,1 o

, •, ,

•

Den provisoriska

tur skogstillgångarna a enskildes skogar, ej minst pa grund av skogslagen. de omfattande vedavverkningarna, tämligen hårt anlitade. Det framstod därför snart såsom en nödvändig åtgärd att, intill dess frågan om en revision av skogslagstiftningen i dess helhet blivit löst, bereda särskilt den ur nationalekonomisk synpunkt viktigaste och värdefullaste delen av landets skogskapital, nämligen de växtliga ungskogarna, ett verksamt skydd. Samtidigt ansågs jämväl erforderligt att stoppa skogsskövlingen på spekulationsvis förvärvade fastigheter. I dessa syften antogs för första gången år 1918 en för ett år gällande, men sedermera årligen och fram till skogsvårdslagens ikraftträdande 1 juli 1923 förnyad lag, som fått namnet "provisoriska skogslagen". Avsikten med denna lag har sålunda varit dels beredande av skydd för ungskog och dels hämmande av skövling av fastigheter i spekulanthänder. 1 det förra syftemålet innehöll lagens § 2 följande stadgande: "Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för skogsbeståndets utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form". I det senare hänseendet meddelades bestämmelser därom, att å fastigheter, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått till annan person än vissa närstående anförvanter till förutvarande ägaren, jämväl avverkning av annan skog än ungskog ej fick äga rum i de fall, då "den strider mot grunderna för god skogsvård" eller då fastighetens tillgång på husbehovsvirke skulle äventyras. I fråga om avverkningsrätter, upplåtna eller för-

128 nyade efter nämnda datum, gällde ävenledes samma strängare bestämmelser. Under sina sista tillämpningsår erhöll lagen delvis ny karaktär, i det att den kompletterades med vissa bestämmelser, som hade natur av skyddsskogslag. I lagen infördes nämligen då det stadgandet, att ifråga om skogar inom kustområden, där genom ovarsam avverkning återväxten kunde äventyras, försenas eller försvagas, Kon. Bfde kunde förordna, att enahanda inskränkningar skulle gälla i rätten att bedriva avverkning, som stadgats ifråga om fastigheter, vilka bytt ägare efter den 14 maj 1918. Stadgandena rörande tillsynen över lagens efterlevnad avveko väsentligt från motsvarande bestämmelser i 1903 års lag. Den provisoriska skogslagen tillkom och utbyggdes årligen vidare under de år, då krigskonjunkturen framkallat en stark spekulation i skogsfastigheter och då skövling av virkesförråden å sådana fastigheter dessvärre ej hörde till undantagen. Detta återspeglas tydligt i lagens tillämpningsföreskrifter. Dessa ha påtagligt utformats i syfte att giva de skogliga myndigheterna möjlighet att kunna genom ett snabbt ingripande förhindra irrationella avverkningar, redan innan någon skada ännu kunnat anstiftas. För detta ändamål förlades sålunda rätten att meddela avverkningsförbud, vilken enligt 1903 års lag tillkom överexekutor och domstol, till skogsvårdsstyrelsen; ja, man gick till och med så långt, att avverkningsförbudet interimistiskt kunde få meddelas även av skogsvårds styrelsens skogligt bildade tjänsteman, läns jägmästaren. Avverknings förbud fick av skogsvårdsstyrelsen meddelas, antingen då avverkning skett i strid mot lagens stadganden eller i strid mot av skogsvårdsstyrelsen meddelade anvisningar och föreskrifter eller ock då genom stämpling eller annan dylik åtgärd framgick, att lagstridig avverkning förbereddes. Om sålunda den provisoriska lagen avsevärt ökade skogsvårdsstyrelsens befogenhet, så anvisade den i motsats till 1903 års lag å andra sidan även klagoinstanser, i det att stadgande meddelades därom, att beslut om avverkningsförbud eller av-

129 slag å begärd rätt till avverkning finge överklagas hos Kon. Bfde och därefter i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Efter ett 12-årigt utredningsarbete antogs av riksdagen år Skogsvårds1923 den nu gällande skogsvårdslagen. Denna kan i stort sett anses som en sammanarbetning i en permanent lag av å ena sidan 1903 års återväxtlag och å andra sidan den provisoriska ungskogslagen. Dock avviker den i några hänseenden från båda dessa lagar och inför i svensk skogslagstiftning några helt nya stadganden. Den har, såsom ovan framhållits, ett något större tillämpningsområde än 1903 års lag, i det att den gäller jämväl för Öland och de båda nordliga länens kustland. Skogsvårdslagen inledes med en allmän principiell deklaration, "att skogsmark skall — användas till skogsbörd". Den uppdelar lagtekniskt enskildes skogar under dess domvärjo i två skilda huvudgrupper nämligen dels "svårföryngrade skogar" och dels övriga skogar. Stadgandena om svårföryngrade skogar ha skyddsskogslags natur och avse marker i havsbandet, å höjder eller eljest i exponerade lägen, där ovarsam avverkning skulle kunna allvarsamt äventyra återväxten. Om sådana marker kan Kungl. Maj :t, efter framställning av skogsvårdsstyrelsen, förordna, att de skola betraktas som "svårföryngrade", och gälla sedan för dem vissa strängare bestämmelser, vilka i huvudsak utmynna i utsyningstvång för avverkningar utöver husbehovet. Dessa föreskrifter överensstämma i stort sett med gottlandslagens, för vilka här längre fram redogöres. Stadgandena om svårföryngrade skogar skola enligt lagens föreskrift utan särskilt förordnande gälla å Öland. För andra skogar än "svårföryngrade", d. v. s. enskildes skogar i allmänhet, inrymmer lagen såväl avverknings- som återväxtbestämmelser. De förra avse dels den yngre och dels i viss mån även den äldre skogen. Föreskrifterna om "yngre skog" skola ersätta provisoriska lagens ungskogsbestämmelser men ha givit dessa utsträckt tillämplighet i beståndens liv, i det att uttrycket "ungskog" i provisoriska lagen nu utbytts mot terDet svenska skogsbruket.

130 men "yngre skog". Ehuru någon definition av begreppet "yngre skog" icke införts i lagtexten, torde dock alla vara ense om att lagstiftarna därmed avsett, att förbudet mot annan avverkning än "ändamålsenlig gallring" skall sträcka sig ett stycke in i skogens medelålder. Förändringen syftar till att skydda det tillväxande virkesförrådet under hela den period, då dess massatillväxt är starkast. Den är utan tvivel nationalekonomiskt synnerligen välgrundad. Avverkning till husbehov är under vissa förutsättningar undantagen från bestämmelserna om huggning i "yngre skog". Rörande avverkning i "äldre skog", d. v. s. all skog som faller ovan "yngre skogs"-gränsen, stadgas, att sådan "må ej så bedrivas, ej heller må efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras". Detta stadgande, vilket kopierats ur 1903 års lag, kan måhända anses överflödigt, sedan de svårföryngrade markerna lagts under särskilda och strängare föreskrifter, men torde avse sådana smärre, svårföryngrade områden, som på grund av sin litenhet eller spridda belägenhet ej lämpligen kunna genom särskilt förordnande av Kungl. Maj :t göras till föremål för de strängare lagbestämmelserna. Skogsvårdslagens avverknings föreskrifter inrymma en betydelsefull nyhet såtillvida, att de bland annat även stadga, att avverkning till avsalu ej får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd "äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden". Provisoriska lagens särskilda bestämmelser om fastigheter, som efter 14 maj 1918 bytt ägare, hava ej upptagits i skogsvårdslagen. Tillämpningen av skogsvårdslagens avverknings föreskri f ter sker på följande sätt. Envar jordägare har rätt att av skogsvårdsstyrelsen kostnadsfritt erhålla skriftligt besked om huruvida visst bestånd är att räkna till yngre eller äldre skog eller om tilltänkt avverkning är i överensstämmelse med lagens föreskrifter eller ej. Företages avverkning i överensstämmelse med sådant besked, är den städse att anse som laglig. Sker avverk-

131 ning i strid mot lagen eller mot av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrifter, eller framgår av verkställd stämpling eller på annat sätt, att lagstridig avverkning är tilltänkt, äger skogsvårdsstyrelsen — eller interimistiskt läns jägmästaren — meddela avverknings förbud, vilket kan omfatta antingen fastigheten i dess helhet eller ock viss del av dess virkesförråd. De grundläggande återväxtbestämmelserna äro samlade i lagens § 9, som lyder: "Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog." Dessa bestämmelser innebära två nyheter mot 1903 års lag. Dels skänka de skogsvårdsmyndigheten möjlighet att tvinga skogsägaren att avröja sådan mindrevärdig skog, som han kan hava kvarlämnat vid avverkningen i syfte att maskera denna och undgå återväxtskyldigheten, dels stadga de, att återväxten skall vidmakthållas så länge den befinner sig i plantstadiet, d. v. s. till dess "yngre skogs"-paragrafen träder i kraft. En annan nyhet i skogsvårdslagen är, att skyldighet att anskaffa återväxt stadgats även för de fall, då skog skadats genom brand, storm, snötryck, insekthärjning eller bete; reproduktionsskyldigheten är dock i detta fall begränsad till värdet av de träd, som till förebyggande eller till följd av skadan måste avverkas. Skogsvårdslagen lägger reproduktionsskyldigheten i första hand å markägaren och supplementärt å avverkaren, om denne är annan person. Enligt 1903 års lag var förhållandet omvänt. Förfaringssättet vid återväxtbestämmelsernas tillämpning är i stort sett detsamma som enligt 1903 års lag. En väsentlig skillnad är dock, att skogsvårdsstyrelsen ej ovillkorligen behöver hos Kon. Bfde begära syn, innan en tredskande

132 skogsägare instämmes till domstol, utan äger styrelsen själv pröva, om sådan syn lämpligen behöver hållas. Försumpad skogsmark är undantagen från lagens tillämpning. Avverkning för skogsmarks omläggning till åker, tomt eller trädgård är fri. Beträffande betesmark stadgas, att avverkning för anordnande av dylik fritt får ske, om "yngre skog" icke beröres därav; eljest fordras skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Denna är jämväl i varje fall berättigad kräva, att skogsmarkens användande till beteshage dokumenteras genom röjningsåtgärder, i den mån sådana äro behövliga. 1 samband med antagandet av nya skogsvårdslagen genomfördes vissa förändringar i förordningen om skogsvårdsstyrelser. Dessa äro dock icke av större intresse ur skogsbrukets synpunkt. Såsom i det föregående framhållits, hava de för vissa bestämda delar av landet gällande skogslagarna, vilka tillkommit för att skydda skogarnas bestånd i trakter, där förutsättningarna för skogens växt och trevnad på grund av klimatiska eller andra orsaker varit ogynnsamma, utformats med betydligt strängare bestämmelser rörande skogsägarnas handlingsfrihet än de ovan omtalade, för landets huvuddelar gällande författningarna. Dessa i de "lokala" lagarna stadgade inskränkningar gå i samtliga fall ut på att utsyning genom offentlig myndighet skall ske i viss omfattning vid avverkning utöver husbehovet. Även om sålunda utsyningstvånget är den återkommande grundprincipen i hela den lokala skogslagstiftningen, så har dock denna princip i de särskilda författningarna tillämpats under växlande former. I den nu avlösta dimensionslagen berörde utsyningstvånget blott skog under viss grovlek. I samtliga övriga lagar avser det däremot all avverkning utöver husbehovet. Enligt gottlandslagen verkställes utsyningen genom skogsvårdsstyrelse. Vidare kan enligt denna lag utsyningstvånget ersättas med ett för varje särskilt fall meddelat tillstånd att avverka utan föregången utsyning. Enligt skyddsskogs- samt lappmarkslagarna däremot skall utsyningen före-

133 tagas av skogsstatstjänstemän, och utsyningstvånget är ovillkorligt. Efter förestående allmänna översikt lämnas här nedan några utfyllande uppgifter om de särskilda lagarna var för sig. Skyddsskogslagen avser, som ovan framhållits, i första hand Skyddsskogsatt skapa skydd mot fjällgränsens nedgående genom ovarsamma avverkningar i fjällbygderna nedom Lappmarken. Därjämte gäller lagen för vissa flygsandsfält i södra Sverige. Den stadgar för all avverkning utöver husbehovet utsyning genom stämpling, som efter av skogsägaren gjord ansökan utföres av skogsstatens personal. Skogsägaren är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor omfattning "som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig". Utsyningstvång även för husbehovsvirke kan, där så i särskilda fall finnes nödigt, av Kungl. Maj :t föreskrivas. Skyddsskogslagen tar endast hänsyn till sättet för avverkningarnas bedrivande samt innehåller inga stadganden om återväxtåtgärder eller dylikt. Dock pågår för närvarande utredning om lagens kompletterande i sistnämnda hänseende. Lappmarkslagen gäller för så gott som samtliga enskilda hem- Lappmarksman inom lappmarkerna samt därjämte för ett mindre antal strödda hemman i Norrlands övriga delar (se härom under historiken, sid. 116). Lagen föreskriver utsyning vid avverkning av barrskog för annat ändamål än till husbehov. Utsyningen verkställes för en tid av i regel 3 år i sänder av skogsstatstjänsteman. Till grund för utsyningens storlek skall läggas en efter taxering av skogen av sagda tjänsteman uppgjord avverkningsplan. Sådan plan kan jämväl av skogsägaren själv få upprättas, men skall densamma då prövas och godkännas av Domänstyrelsen. Avverkning för odlingsändamål får ske endast efter tillstånd av Kon. Bfde. Dimensionslagen, vilken till den 1 jan. 1925 gällde för Norr- Dimensionsoch Västerbottens läns kustland, byggde, såsom av namnet framgår, på den principen, att träd under viss grovlek skulle vara

134 underkastade utsyningstvång, medan den övriga delen av skogen var fri från sådant tvång. Dimensionsgränsen var 21 centimeters diameter innanför bark på ett avstånd av 4,7 5 meter från stubben. Lagen var alltså till sitt syftemål närmast att anse som en ungskogslag men var såsom sådan synnerligen ofullkomlig, enär den å ena sidan medgav raserande av växtliga bestånd genast de överskredo dimensionsgränsen och å andra sidan lade under utsyningstvång oväxtliga, senvuxna och överåriga bestånd, som av en eller annan orsak trots hög ålder ej nått upp till den fastställda dimensionsgränsen. Det torde huvudsakligen ha varit på grund av nämnda bristfälligheter, som lagen nu ersatts med skogsvårdslagen. Dimensionslagen gällde endast barrskog. Utsyning av undermålig skog verkställdes efter av skogsägaren gjord ansökan av skogsstatstjänstemän, vilka voro tillsatta särskilt för detta arbete. Helt fri från utsyningstvång var avverkning, som avsåg virke för förbrukning till husbehov ej blott å det hemman, där avverkningen företogs, utan jämväl inom hela skifteslaget och angränsande skifteslag. Beträffande avverkning av skog till ved gällde dessutom frihet från utsyningstvång beträffande allt virke, som var avsett för förbrukning inom Norr- och Västerbottens läns kustland. Gottlands- och Gottlandslagen skiljer sig från de övriga lokala skogslagarna Ölands- därutinnan,» att kontrollen över dess efterlevnad handhaves av lagarna. en skogsvårdsstyrelse och ej av skogsstatstjänstemän. Vidare föreligger enligt denna lag ej absolut tvång till stämpling genom sagda myndighet då avverkning för försäljning skall bedrivas, utan skogsvårdsstyrelsen äger rätt att efter förutgången undersökning på marken meddela tillstånd till avverkning utan utsyning, om så befinnes kunna ske utan att skogens återväxt äventyras. Gottlandslagen skiljer sig från de båda andra lokala lagarna även så tillvida, atl den innehåller vissa positiva skogsvårdsbestämmelser. Den .stadgar nämligen, att skogsvårdsstyrelsen, då tillstånd till avverkning meddelas, skall föreskriva de åtgärder, som för återväxtens betryggande prövas erforderliga.

135 Försummar avverkare eller jordägare att vidtaga dessa, äger domstol att på talan av skogsvårdsstyrelsen förklara denna berättigad att på den försumliges bekostnad utföra de nödiga arbetena. Avverkning till husbehov eller för skogsmarks uppodling är fri, men får för sådant ändamål hugget virke ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd användas för annat än gårdens behov. Kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vid till- Kostnaderna ö

for de olika

lämpningen av 1903 års lag, provisoriska lagen samt gottlands- skogslagames och ölandslagarna bestridas till allra största delen genom de tillämpning. så kallade skogsvårdsavgifterna, vilka utgå med 1,3 % av det värde, vartill virke, avsett för försäljning, uppskattas vid taxeringen till skogsaccis. Därutöver lämna emellertid såväl staten som ock landsting och hushållningssällskap bidrag för ändamålet. Tillämpningen av skyddsskogs-, lappmarks- och dimensionslagarna handhaves, som ovan sagts, av skogsstatens personal. Kostnaderna härför bestridas med statsmedel. (En obetydlig utsyningsavgift upptages därjämte av skogsägarna vid stämplingen enligt lappmarks- och dimensionslagarna.) Det torde vara av visst intresse att se, vad dessa olika lagar i sin tillämpning kosta. Av T. Baeckström har härom gjorts en utredning, från vilken följande siffror hämtats. År Kostnader för tillämpning av

i 1, OOO-tal kronor 1903 års lag, prov. lagen samt gottlands- och ölandslagarna

1,615

2,262

4,496

3,697

903 I,H5

Dimensionslagen

; Skyddsskogslagen

523 121

715 167

3,516

136 Fördelas dessa totalkostnader per hektar produktiv skogsmark, som lyder under de olika lagarna, så erhållas följande siffror: Kostnad i öre pr har skogsmark 1917

1903 års lag, prov. lagen samt gottlands- och ölandslagarna Lappmarkslagen

61 Dimensionslagen

40 Skyddsskogslagen

19 Om de kostnader, som belöpa på de tre sistnämnda lagarna, vilka stadga utsyningstvång, fördelas pr utsynad virkesmassa, erhållas följande siffror i öre pr kubikmeter. Kostnad i öre pr utsynad kubikmeter

1920 Lappmarkslagen

33 Dimensionslagen

59 35

78 43

45 Skyddsskogslagen

82 Förestående sammanställningar ge vid handen, att särskilt de lokala skogslagarna vid sin tillämpning bliva mycket dyra. I synnerhet gäller detta lappmarkslagen. En kostnad för utsyning (jämte upprättande av avverkningsplan vart 20 :e år) av upp till 70 å 80 öre pr kubikmeter måste anses som mycket hög. Beträffande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet är det anmärkningsvärt, att provisoriska skogslagens tillkomst på en gång drev upp omkostnaderna till det dubbla.

137 Jordlagstiftningen. Det är givetvis varken erforderligt eller lämpligt att i detta arbete lämna en allmän översikt över innehållet i hela den nu gällande svenska jordlagstiftningen. Flertalet av hithörande författningar hava icke utövat någon nämnvärd påverkan på landets skogsbruk och äro sålunda för den efterföljande framställningen över detta av underordnat intresse. Emellertid finnes det en speciell grupp av de till den svenska jordlagstiftningen hörande författningarna, vilken tillkommit direkt i syfte att reglera det s*törre skogsbrukets jordbesittningsförhållanden och som jämväl övat mycket starkt inflytande på skogshanteringen i landet. Över innehållet i dessa särskilda författningar, vilka pläga sammanfattas under benämningen "norrlandslagstiftningen", torde vara lämpligt att här meddela en kort översikt. Till norrlandslagstiftningen, för vars tillkomst redogjorts under historiken, räknas lagarna om förbud för bolags jordförvärv, de norrländska arrende- och vanhävdslagarna ävensom de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringsförfattningarna. Den första "förbudslagen" antogs 1906 samt gällde Norrland Lagarna om i

-r» i

<••••• i

r->" i t.

förbud

mot

och Dalarna med undantag for södra delarna av Gavleborgs bolags jordoch Kopparbergs län. 1917 genomfördes denna lagstiftning forvarv. för Värmland, och år 1921 antogs slutligen en lag om förbud för bolags jordförvärv i övriga delar av riket. Dessa tre lagar hava i det väsentliga samma innehåll samt skilja sig blott i visst hänseende beträffande rätten för bolag att förvärva sådan skog, som ej är stödskog. Den förevarande lagstiftningens huvudbestämmelse är, att bolag och ekonomiska föreningar ej få från enskilda personer utan Kungl. Maj :ts för varje särskilt fall lämnade tillstånd förvärva jordbruksfastighet. Förvärv emellan bolag inbördes äro däremot fria. Förbudet gäller ej heller de fastigheter, vars huvudsakliga värden ligga i byggnaderna, eller sådana, som skola användas som tomt eller upplagsplats, eller utgöra grustag, stenbrott, vattenfall eller dylikt (lägen-

138 heter). Då förvärv av fastighet av nyss nämnd art är ifrågasatt, skall Kon. Bfde pröva, om fastigheten är av sådan natur, så att den må kunna fritt förvärvas. Beträffande förvärv av jordbruks- och skogs fastigheter i egentlig mening kräves enligt samtliga lagarna Kungl. Maj :ts tillstånd. Dock förefinnes härutinnan viss olikhet mellan norra och södra Sverige. I de delar av Norrland, Dalarna och Värmland, där 1906 och 1917 års lagar gälla, hava bolagen bibehållits vid rätten att fritt förvärva sådan skog, som ej är att hänföra till "stödskog" och odlingsområde. Beträffande vad som skall anses som stödskog lämnas bestämda arealföreskrifter, och är den lagfästa stödskogsarealen störst längst norrut för att sedan sjunka ju längre söderut man kommer inom lagens tillämpningsområde. (I Kopparbergs län skall som "stödskog" anses vad som vid storskiftet betecknats som hemskog och fäbodeskog.) I den för södra Sverige gällande lagen har den fria förvärvsrätten till icke-stödskog borttagits, och där gäller alltså förbudet all skog. Har bolag förvärvat fastighet, vartill tillstånd erfordrats, och har sådant antingen ej begärts inom därför fastställd tid eller begärt tillstånd förvägrats, så är bolagets fång av fastigheten ogillt. De norrländska arrende- och vanhävdslagarna.

Den for Norrland gällande, särskilda arrendelagen och dess komplement, vanhävds- eller uppsiktslagen, hava tillkommit i syfte att stödja arrendatorsklassen och höja jordbruket JL sådana fastigheter inom den första förbudslagens tillämpningsområde, som besittas av bolag och skogsspekulanter. Ehuru dessa lagar ej direkt beröra skogshanteringen såsom sådan, hava de dock i ej obetydlig mån påverkat frågan om det rationella skogsbrukets förseende med lämplig arbetskraft och hava därför varit av viss betydelse för skogshushållningen i Norrland. Arrendelagens tillämpningsområde är i huvudsak detsamma som den norrländska förbudslagens. Den äger ej giltighet i Värmland. Lagen avser endast sådana fastigheter, som inom sagda område ägas av bolag och ekonomiska föreningar eller ock av privatpersoner, som icke äro mantalsskrivna å fastig-

139 heten eller å fastighet, som är i sambruk med denna. Därjämte har stadgats en annan inskränkning i fråga om lagens räckvidd, nämligen att den skall gälla blott för arrenden, som omfatta mer än 4 hektar inrösningsjord. Man har sålunda med lagen velat träffa de arrenden, där jordbruket är av nämnvärd betydelse och där jordägaren besitter fastigheten huvudsakligen i syfte att för sig nyttiggöra dess skogstillgångar, vare sig nu detta sker under god skogsvård eller genom exploatering. Lagens syftemål är att bereda brukarna av arrendelotter av ovan anfört slag en i förhållande till jordägarna trygg och oberoende samt ekonomiskt stark ställning. För att nå detta mål ha lagstiftarna gått fram på tre olika vägar. Sålunda ha de först fastställt en mycket lång minimitid för arrendena, nämligen 15 år. Att detta för arrendatorerna medför en viss trygghet är ovedersägligt, varemot det å andra sidan för markägarna omöjliggör att bli av med mindre skötsamma arrendatorer. Vidare har man stadgat, att i kontraktet ej får innehållas föreskrift om skyldighet för arrendatorn att verkställa arbeten åt jordägaren för större belopp pr år, än som motsvarar legan för arrendet. Denna bestämmelse, som tillkommit i syfte att ärrendatorn skall kunna disponera sin arbetskraft helt efter eget gottfinnande, har ej kunnat undgå att försvåra det rationella skogsbrukets strävan att genom fasta avtal förvärva en stam dugliga arbetare, från vilka arbetskraft med säkerhet kan påräknas. Slutligen har i lagen till arrendatorns tjänst intagits bestämmelser därom, att vid arrendets tillträdande såväl åbyggnader som ock jord, diken, hägnader, vägar m. m. skola befinna sig i "efter ortens sed behörigt skick". Likaså har stadgats skyldighet för jordägaren att verkställa alla under arrendetiden erforderliga nybyggnader och större reparationer. Jämväl i övrigt förefinnas vissa skiljaktigheter mellan den norrländska och den allmänna arrendelagen, men äro dessa skiljaktigheter icke av den betydenhet, att de torde behöva här omnämnas. Vanhävds- eller uppsiktslagen utgör i viss mån ett komplement till arrendelagen samt torde hava tillkommit bland annat för att förhindra, att de jordägare, som drabbades av arrende-

140 lagen, skulle undandraga sig denna genom att nedlägga jordbruken. Vanhävdslagen gäller för samma delar av landet som arrendelagen samt dessutom för Värmland. Den äger tillämpning å fastigheter, som ägas av bolag och ekonomiska föreningar eller av skogsspekulanter, som ej äro å fastigheten bosatta. Såsom i arrendelagen har även här stadgats, att endast större jordbruk, i detta fall de å vilka "ett självständigt jordbruk" kan idkas, skola lyda under lagen. -Beträffande sådana stadgas, att uppsikt skall hållas däröver, att jordbruket ej så vanvårdas, att dess bestånd därigenom äventyras ävensom att för fastigheten som särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla. Denna uppsikt utövas av länsvis av Kungl. Maj :t förordnade jordbrukskommissioner. Då anmälan om vanhävd inkommit till sådan kommission, förordnar denna om syn på platsen genom gode män, varefter kommissionen har att söka träffa avtal med jordägaren om avhjälpandet av de brister, som kunna hava påvisats vid synen. Kan sådant avtal ej träffas, äger kommissionen att instämma jordägaren till domstol, vilken kan ålägga honom att före viss tid utföra de ifrågasatta arbetena. ÄgostyckTill den särskilda norrlandslagstiftningen pläga jämväl räkjordavsört- n a s l a g a r n a o m inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning ringslagama. och jordavsöndring. Dessa lagar hava tillkommit i syfte att förhindra, att genom olämpligt verkställda ägostyckningar och avsöndringar i nprra och mellersta Sverige för jordbrukets bedrivande otjänliga fastigheter skulle bildas. I detta hänseende stadgas beträffande styckning, att tillstånd till sådan skall sökas hos Kon. Bfde samt att denna myndighet ej äger medgiva ägostyckning med mindre det visas, att de uppstyckade hemmanslotterna erhållit inägojord, odlingsmark och husbehovsskog i den omfattning, att de bliva "tjänliga för jordbruk". Jordavsöndring återigen får i landet norr om Mälaren ej verkställas på sådant sätt, att stamhemmanets jordbruk genom avsöndringen "märkligen försvagas". Det tillkommer Kon. Bfde att häröver jämväl utöva kontroll.

Virkesmarknaden och skogsbruket. Skogsbruket är en ekonomisk hantering; såsom i fråga om all produktiv verksamhet är dess ändamål att skapa nyttigheter. Dess bestånd är därför helt beroende av att det till bäriga priser kan vinna avsättning för sina produkter. Dess strävan måste sålunda städse vara att söka frambringa sådana skogsalster, som äro begärliga i marknaden. I den framställning över den enskilda svenska skogshanteringen, som i ett samtidigt utkommet arbete lämnas, har därför särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan om huru skogsbruk av olika typer och art kunnat anpassa sin produktion efter marknadens krav. Här nedan skall därför blott lämnas en kort, orienterande översikt över skogsbrukets avsättningsmöjligheter inom de olika landsdelarna. Sverige är en av världens största exportörer av trävaror, massa och papper. Av vårt lands totala virkesproduktion användes enligt senaste beräkningar dock blott inemot två tredjedelar för industriella ändamål och export. Resten förbrukas inom landet för hushålls-, jordbruks- och byggnadsändamål. De beräkningar, som tid efter annan verkställts häröver, äro visserligen i brist på pålitligt statistiskt underlag föga tillförlitliga, men de äro dock ägnade att giva en ungefärlig föreställning om proportionerna mellan den industriella virkesförbrukningen och husbehovskonsumtionen. I nedanstående tabell meddelas resultatet av de kalkyler, som häröver hitintills verkställts.

142 Beräkningar över den totala, årliga avverkningen i Sverige Virke för förädling och export:

Beräkningen verkställd av

Husbehovsförbrukning :

Summa avverkning:

kbm. fast måttlkbm. fast mått kbm. fast mått 1855 1 ) års skogskommitté

6,656,600

12,057,500

18,714,000

J. O. av Zellén år 1882

8,503,470

29,049,000

1896 års skogskommitté

13,236,000

20,545,530 15,853,000 \

1906 års skogsundervisningssakkunniga (1904)

16,700,000

21,043,000

37,743,000

K. G. G. Norling år 1910 (1908)

17,800,000

2I.3OO.OOO

39,100,000

H . Bergström 1915 U 9 « )

40,300,000

29,089,000

och G. Wesslén år 17,600,000

22,700,000

A. Joachimsson år 1915 (1912) ...

19,900,000

22,420,000

42,320,000

E. Hubendick år 1917 (1913)

22,500,000

l8,500,000

41,000,000

20,756,650

23,572,700

44,329,350

21,575,000

26,307,734

47,882,734

27,440,000

I4,8lO,000

42,250,000

U. Danielson år 1917 (1913) P. Ödman år 1920 (1913—14) T. Jonsson år 1923

...

Husbehovskonsumtionen fördelade sig år 1913 på olika virkesslag på följande sätt: Förbrukningens storlek Konsumtionens art kbm. fast mått Till bränsle

Summa

)

12,400,000

5,300,000

2,700,000

20,400,000

100 D e i tabellens främsta k o l u m n först meddelade årtalen avse det

år, då u n d e r s ö k n i n g e n p u b l i c e r a d e s ; de därefter i n o m parentes m e d d e lade årtalen beteckna det år, s o m u n d e r s ö k n i n g e n

avser.

143 Av siffrorna i dessa tabeller framgår, att den inhemska virkesförbrukningen kvantitativt sett är en mycket betydande avnämare för vårt skogsbruk. Beträffande det utnyttjade virkets värde spelar hemmakonsumtionen ej en lika betydande roll. Den inre konsumtionen förbrukar nämligen övervägande lågvärdigt virke, såsom ved och hägnadsvirke m. m. samt sågat virke av lägre kvaliteter, medan huvudparten av det högvärdiga virket användes för exportindustrierna. Under kristidens sista år skedde visserligen en utjämning i detta förhållande, i det att vedprisen då nådde samma höjd som prisen på åtskilliga gagnvirkessortiment, men detta var en rent tillfällig, av bristen på kolbränslen orsakad företeelse. Även om sålunda den del av skogarnas avkastning, som användes för export i förädlad eller oförädlad form, i värde betydligt överstiger de till täckande av landets eget virkesbehov förbrukade skogsprodukterna, så utgöra dock dessa senare ett mycket viktigt avsättningsområde för det svenska skogsbruket. Storleken av den inrikes virkeskonsumtionen står givetvis i visst förhållande till bebyggelsens täthet. Vad speciellt beträffar husbehovsförbrukningen å själva landsbygden, så är denna förbrukning i regel av rent lokal art. Jordbruksbefolkningen hämtar sitt behov av bränsle, byggnads- och hägnadsvirke i orten, så länge dennas skogstillgångar det medgiva. Jämväl mindre samhällen anlita för täckande av dessa behov den rent lokala virkesproduktionen. I fråga om större konsumtionscentra blir förhållandet ett annat. Kringliggande skogsbygders virkesavkastning räcker ej att förse sådana orter med ved och byggnadsvirke, utan tillförsel från avlägsnare trakter måste anordnas. De större städerna täcka sålunda normalt sitt vedbehov genom inköp över tämligen stora rayoner, och deras förseende med byggnadsvirke sker i stor utsträckning genom förvärv av exportsågverkens lägre kvaliteter av sågade varor. Den inhemska virkeskonsumtionen kan sålunda karakteriseras på det sätt, att landsbygden och de mindre samhällena å denna täcka sina behov ur ortens produktion. I den mån denna

144 är för ändamålet otillräcklig, utsträckas förvärven till mer avlägset liggande trakter. De större städerna däremot, vilkas virkesförbrukning dock blott utgör en obetydlig del av landets totala, göra sina förvärv i allmänna marknaden över vidsträcktare områden, vilka dock beträffande den viktigaste konsumtionsvaran, nämligen ved, ej kunna på grund av denna varas fraktdyrhet utsträckas över en viss gräns. Den inhemska virkesförbrukningens intensitet blir av dessa anledningar i stort sett proportionell mot befolkningens täthet i resp. orter. Nu är vidare att märka, att bebyggelsen i regel är tätast i de mindre skogrika jordbruks- och slättbygderna, medan skogstrakterna — även i södra Sverige — hava att uppvisa en mer fåtalig befolkning. Denna omständighet bidrager till att skärpa husbehovsförbrukningens påkänning på skogarna i de tätt bebyggda landsdelarna, medan däremot i de stora skogsbygderna den del av skogarnas avkastning, som användes för befolkningens behov, ofta blir en ren obetydlighet. Man får sålunda — givetvis med en mångfald lokala variationer och undantag — en geografisk sortering av rikets olika bygder i dels sådana, som kunna uppvisa höga befolkningssiffror och relativt små skogstillgångar och som på grund därav konsumera hela eller huvudparten av skogsproduktionen för lokala behov, och dels sådana, som genom stora skogstillgångar och samtidigt låg befolkningsnumerär hava en ytterst obetydlig husbehovsförbrukning av virke. Detta förhållande kan i viss mån belysas med siffror. För landet i dess helhet belöper i medeltal på varje inbyggare 3,6 hektar skogsmark. För Norrland och Dalarna är motsvarande siffra 12,1 har; för Värmland och Bergslagen 3,6 har; för Småland 2,8 har; för Södermanland 2,1 har och för Skåne, Halland, Blekinge blott 0,7 har. Ehuruväl även i orter av det förstnämnda slaget skogsbruket plägar reservera en del av sina värdefullaste sortiment för förädling och export, medan samtidigt skogsbygderna i möjligaste mån söka avsätta sina lägre virkeskvaliteter, särskilt brännved, på den inhemska marknaden, så har dock den fördelning av den

145 inhemska virkeskonsumtionen, som i det föregående berörts, lett till den naturliga utvecklingen, att de träförädlande exportindustrierna måst lokalisera sig till de glesbebyggda skogstrakterna eller efter de kommunikationsleder, där virket från dessa har sin naturliga utfrakt. Norrland och Dalarna samt delar av Bergslagen, Värmland och Småland ha därför blivit den svenska trävaruindustriens huvudsäten. Granskar man de olika landsdelarna var för sig, gestalta sig skogsbrukets avsättningsförhållanden i stora drag på följande sätt. I de översta delarna av Norrland kunna — åtminstone vad de inre trakterna av landet beträffar — avsättningsmöjligheterna för virke ej anses vara ur skogsvårdssynpunkt fullt tillfredsställande. Flottledsnätet har där ännu ej hunnit att få samma utgrening som längre söderut, och vidare ha de redan förefintliga flottlederna i regel ej hunnit slutamorteras. Detta gör, att flottningsmöjligheterna i dessa landsdelar äro något mer begränsade än i Norrland i övrigt samt att flottningskostnaderna ställa sig högre. Vidare är att märka, att förädlingsindustrierna efter Bottenhavets översta del på grund av dyrare sjöfrakter och kort skeppningssäsong haft att kämpa med avsättningssvårigheter, vilket påtagligt påverkat den industriella spekulationen i Norrbotten. Dessa förhållanden ha samfällt orsakat, att i översta Norrland marknad funnits huvudsakligen blott för det värdefullare rundvirket, nämligen timmer av medelgrova och grova dimensioner samt prima sulfitmasseved. För virke av lägre kvaliteter ha försäljningsmöjligheterna varit ytterst begränsade. Särskilt gäller detta det klenare furuvirket. Ur skogsvårdssynpunkt är detta att beklaga, ty beståndsvårdande genomhuggningar av de vidsträckta tallskogarna på de norrbottniska sandmarkerna ha ej kunnat komma till stånd i den utsträckning, som önskvärt varit. Den relativt obetydliga propsexport, som äger rum från de välbelägna kusttrakterna, ävensom krisårens tillfälliga företeelse av omfattande skogskolningar i Norrbotten ha icke kunnat skapa någon lättnad i beDet svenska skogsbruket.

146 rörda förhållande. För brännved finnes i nu ifrågavarande trakter avsättning blott för den rent lokala konsumtionens täckande. Sjötransporter av ved till konsumtionscentra i södra Sverige äro ej ekonomiskt bäriga. En stadigt fortskridande förbättring av avsättnings förhållandena i Norrbotten kan emellertid förväntas dels till följd av flottledernas fortsatta utbyggande och amortering och dels genom den här tidigare omtalade, ständigt växande efterfrågan på norrbottniskt virke från industrierna i mellersta och södra Norrland. De nedom Norrbotten belägna delarna av Norrland ävensom Dalarna kunna ur virkesavsättningssynpunkt sägas vara ett i stora drag tämligen enhetligt område. Med undantag för några smärre verk, huvudsakligen belägna kring Storsjön och Siljan, är förädlingsverksamheten koncentrerad till kusten, där industriföretagen återfinnas grupperade kring flottledernas mynningar. Enligt en offentlig utredning överstiger förädlingsverkens inom detta område årliga råvarubehov tillgångarna av rundvirke, och mycket goda avsättningsförhållanden för allt flottbart virke förefinnas av denna anledning. Flottledsnätet är inom hela området väl utbyggt och flertalet av de större lederna slutamorterade, varför flottningskostnaderna i regel äro låga. För skogsbrukets vidkommande äro sålunda avsättningsmöjligheterna i allmänhet synnerligen goda. Undantag härifrån utgör dock även här det klenare furuvirket. Tillgången på sådant, vilket i första hand användes som råvara vid sulfatmasseframställningen, överstiger ännu de förefintliga sulfatfabrikernas behov. Avsättningsmöjligheterna för ej flottningsbart virke sammanhänga, enär brännved ej kan i nämnvärd omfattning avsättas till södra Sverige, med konjunkturerna på järnmarknaden. Vid goda träkolspriser kan skogskolning med vinst bedrivas ända upp i Jämtlands och Västernorrlands län. Med vikande järnkonjiunkturers fallande kolpriser krymper det norrländska kolningsområdet ihop emot söder. Stadigvarande bedrives milkolning blott i Gävleborgs och Kopparbergs län.

147 Inom Värmland och Bergslagen ligga avsättningsförhållandena för virke något olika till mot i landet norr om Dalälven. I de mellansvenska bergslagsbygderna har skogskolningen gammal hävd. En god stam av skickliga kolare finnes, och närheten till järnbruken gör, att kolfrakterna bliva låga. Under normala tider är därför skogskolningen städse ekonomiskt lönande i Bergslagen och Värmland. Närheten till tätt bebyggda orter samt de goda järnvägs-, sjö- och kanalförbindelserna med .stora konsumtionsorter för brännved orsaka jämväl, att lövskogsvirket i regel kan vinna avsättning. Skogsbruket inom detta område kan sålunda påräkna förmånliga priser även för eljest svårsålda virkessortiment. Detta har varit av utomordentligt stor betydelse för skogsvården, och man torde kunna våga det omdömet, att de beståndsvårdande huggningarna, vilka speciellt äro beroende av avsättningsmöjligheterna för småvirke, inom Bergslagen kommit till utförande i väsentligt större omfattning än i några andra delar av landet. Beträffande virke för sågning och massafabrikation råder viss olikhet mellan å ena sidan Värmland och närmast angränsande delar av Örebro län samt å andra sidan övriga delar av Bergslagen. Flertalet av de värmländska vattendragen äro flottbargjorda, och inom detta landskap finnes sålunda såsom i Norrland möjlighet för billiga råvarutransporter genom flottning. Inom Värmland har därjämte förädlingsindustrien nått en mycket vidsträckt omfattning. Särskilt är antalet massafabriker mycket stort, och konkurrensen om råvaran är i Värmland större än kanske i någon annan del av landet. Detta torde hava återverkat på rundvirkespriserna, vilka inom sagda landskap i regel ligga på en högre nivå än inom rikets övriga delar, vissa trakter av Småland samt begränsade orter med hög lokalkonsumtion måhända undantagna. Inom Bergslagens övriga delar äro flottningsmöjligheterna synnerligen begränsade, och rundvirkestransporterna måste alltså ske pr järnväg. Kostnaderna härför bliva emellertid betydande, och sågverksindustrien inom området har därför tvingats

148 att söka sig så nära råvarukällorna som möjligt. Man finner därför denna industri här — såväl som i södra Sverige i övrigt — splittrad på ett antal små verk, vilka efter järnvägarna sökt sig upp i hjärtat av skogsbygderna. Massaindustrien har inom Bergslagen erhållit en tämligen obetydlig omfattning. Särskilt från områdets västra trakter försaljes massaveden pr järnväg till Värmland. Från norra Västmanland och Uppland ske omfattande rundvirkesförsäljningar till verken vid Dalälven. Inom landet söder om Mälaren påverkas avsättnings förhållandena för skogsprodukter starkt av den lokala konsumtionens växlingar. Sågverksindustrien är, såsom i Bergslagen, uppdelad på små, efter järnvägarna belägna verk. Massaindustrien har erhållit en stark utveckling inom vissa delar av Östergötland samt framför allt inom Småland, där efterfrågan på pappersved är mycket stark och virkesprisen på grund därav uppdrivna. Inom södra Södermanland, Östergötland och norra Småland bedrives sedan gammalt skogskolning. Slutligen är att märka, att inom de södra kustlandskapen och södra Småland efterfrågan på vissa specialsortiment från Danmark ej är utan betydelse för skogsbruket. I stort sett äro inom södra Sverige avsättningsförhållandena för trävaror mycket oenhetliga, och priserna kunna växla starkt även inom små områden.

Skogshanteringens och lantbrukets inbördes förhållande. Vid den begynnande åkerkulturens framträngande i Sverige togos i första hand de sedimentära jordarterna såsom sandavlagringar och leror i anspråk för odlingen. Om man undantager de stora slättbygderna i södra Skåne, vissa delar av Österoch Västergötland samt Uppland förekomma emellertid sådana jordar i Syd- och Mellansveriges starkt brutna terräng mera sällan över större sammanhängande områden. De lämpliga odlingsmarkerna återfinnas i det kuperade landskapets många små dalgångar och sjöbäcken. Mellan dessa hava skogarna allt fort intagit höjdsträckningarnas och platålandens moränmarker. Odlingen kom därför, med undantag för nyss nämnda slättområden, att från första början bliva fördelad på ett stort antal smärre bebyggelser, åtskilda genom större eller mindre skogsområden. Det syd- och mellansvenska landskapets säregna karaktär med tät växling mellan odlingsbara jordområden och svårodlade moränmarker har sålunda orsakat, att inägor och skog i dessa delar av landet återfinnas i ständig växling. Jordbruket och skogsbruket äro redan till sin belägenhet på marken tätt sammanflätade med varandra. Än intimare blev denna förening, när jordbruket började tränga in även på skogens område. Svedjebruket öppnade odlingar på de rena moränmarkerna, och ofta nog uppstodo av dessa stadigvarande bebyggelser. I södra Sverige finnes sålunda — exempelvis i Småland — i stor utsträckning åkerbruk även på moränjord.

150 Jämväl i de mellansvenska skogsbygderna är jordbruket i första hand knutet till de starkt spridda förekomsterna av sedimentära jordavlagringar, vilka dock här förekomma i väsentligt mindre utsträckning än söderut. I dessa bygder förefinnas emellertid, såsom ett arv av finnarnas nybyggareverksamhet, odlingar till mycket stort antal ute på skogarnas moränmarker. Även här möter man sålunda samma nära förknippande på marken av jordbruk och skog. I Norrland har förhållandet från början varit väsentligen ett annat. De odlingsbara markerna hava där — innan man fick upp ögonen för vissa myrmarkers odlingsvärde — återfunnits inom kustlandets slättområde och å älvdalarnas och vissa sjöbäckens skarpt begränsade sedimentära jordar. Å vattendelarna däremellan har morän jorden erbjudit ytterst ringa odlingsmöjligheter. Det norrländska åkerbruket har därför i huvudsak knutits till kusten och till vattendragen, även om befolkningen för sin extensiva boskapsskötsel och fäbodbruket lade in även skogsområdena under sina ägovidder. I Norrland och jämväl i stora delar av Dalarna förefinnes sålunda icke samma geografiska omblandning av mark för åkerkultur och skogsbörd som i landets södra och mellersta delar. Tvärt om ligga dessa olika markslag i Norrland i regel tämligen väl avgränsade från varandra och över stora samlade ytor var för sig. Genom de naturliga förhållandenas egen makt hava sålunda enligt vad ovan anförts jordbesittningarna i södra och mellersta Sverige i det övervägande flertalet fall kommit att omfatta mark både för åkerbruk och skogsdrift. Det har i många orter helt enkelt knappast varit möjligt att vid skiftena i byalagen lägga ägogränserna så, att icke skog kommit med till varje lott. I rikets norra skogsbygder däremot, där byarnas inägoområden ligga samlade och väl avgränsade från skogarna, har det vid lantmäteriförrättningarna mött stora svårigheter att kunna på ett rimligt sätt placera skogslotterna till de skilda hemmanen. Man har antingen nödgats påhaka inägoområdena dessa foandformiga, otympliga skiften, som sträcka sig mils vitt över skogarna, eller också har man fått förlägga skogslotterna utan kon-

151 nektion med inägojorden och på långt avstånd från denna. Norrland vet alltså endast i ringa omfattning av den i södra Sverige förekommande, av själva landskapets karaktär framtvingade nära föreningen mellan skogs- och jordbruk. De båda näringarnas anknytning till varandra är för Norrlands vidkommande beroende av helt andra orsaker. Den sammanflätning på marken av jordbrukets och skogshanteringens brukningsobjekt, som landskapet i södra och mellersta Sverige framvisar, har ej kunnat undgå att sätta sin prägel på dessa båda näringar. Här är emellertid ej platsen att redogöra för den påverkan, som jordbruket och väl även den sydsvenska herrgårds- och bondekulturen kan hava rönt av berörda förhållande. Vad däremot den svenska skogshanteringen beträffar, så har dess utformning genom tiderna så påvisbart tagit intryck av det intima förknippandet med lantbruket, att en rätt förståelse av skogsbrukets nuvarande gestaltning i landet näppeligen kan vinnas, utan att denna närings förhållande till jordbruket belyses. De svenska jordbruksfastigheterna — de större såväl som de mindre — hava enligt vad ovan sagts i regel varit förenade med avsevärda skogsinnehav, och befolkningen har sålunda sedan äldsta tider kunnat räkna med att disponera över tämligen rikliga virkestillgångar. Utnyttjandet av dessa skedde emellertid på väsentligt olika sätt i de delar av landet, där den svenska järnhanteringen under gångna århundraden hade sitt säte, mot i de trakter, där bruksrörelse icke förekom. I bruksbygderna tog tillverkningen av träkol å bondeskogarna tidigt fart. Järnbrukens kolbehov var stort redan under 1600- och 1700-talen. Såsom under historiken här tidigare framhållits, sökte statsmakterna på bästa sätt genom lagstiftningsåtgärder och privilegier stödja och reglera de olika bruksföretagens kolfångst. Skogskolning åt bruken blev sålunda redan tidigt en regelbunden hantering å- allmogeskogarna i bergslagsbygderna. Även om bönderna voro misslynta med och ofta i riksdagen klagade över det tvång till kolning under visst bruk, som småningom infördes, hade de likväl ett ej obetydligt gagn av kolningen, ty denna

152 utgjorde den ofta nog enda förvärvskälla, genom vilken kontanta penningar kunde anskaffas. Under 1600- och 1700-talen voro sålunda skattehemmanens — då ännu o skiftade — skogar för allmogen en betydelsefull inkomstkälla, vilken jämväl flitigt utnyttjades. Därutöver användes givetvis byalagens skogar för fångst av husbehovsvirke och för gemensamt mulbete. Att bönderna värderade de förvärvsmöjligheter, som skogskolningen skänkte, framgår bland annat även därav, att de ej sällan försökte förmå bruksägarna att anlägga masugnar eller hammarverk i trakter, där sådana förut saknades. Småningom minskades emellertid genom bergshanteringens kolkonsumtion virkestillgångarna i många bruksorter, och en konflikt mellan kolningsintresset och allmogens behov av husbehovsvirke från de oskiftade skogarna uppstod. Då samtidigt jordbruket på grund av ökad odling och förbättrade driftsmetoder började lämna en större och säkrare avkastning än förr, minskades allmogens kolningsintresse avsevärt. Såsom här tidigare i historiken meddelats, upphävdes småningom dels under trycket av de nya ekonomiska idéer, som bröto igenom vid 1800-talets början, och dels på grund av allmogens egna strävanden bruksprivilegierna och koltvånget. Sedan skattehemmanens skogar jämväl blivit skiftade, minskades väsentligt eller upphörde rent av skogskolningen å dessa. För att täcka sitt kolbehov började bruken då köpa egna skogar. Emellertid var allmogen i bergslagsbygderna invand vid att betrakta skogen som en förvärvskälla, och då skogskolningen å bondehemmanen frivilligt nedlades, grep man i stället ivrigt de förtjänstmöjligheter, som avyttrandet av avverkningsrätter eller virke till den kring 1800talets mitt uppblomstrande trävaruindustrien skänkte. I de delar av Sverige, där järnindustri under gångna århundraden bedrivits, har skogsbruket å allmogens skogar sålunda i första hand inriktats på kolleveranser till denna; skogen har därför i dessa orter sedan äldsta tider utgjort en viktig förvärvskälla för bönderna, men har givetvis vid sidan därav även fått betjäna jordbruket med husbehovsvirke och bete.

153 I de ingalunda obetydliga delar av södra och mellersta Sverige, där bruksrörelse icke förekom, intog skogen en avsevärt mer undanskymd plats i böndernas hushållning. Väl förekom även i dessa orter under flera perioder avverkning av skog för avsalu å bondehemmanen, men vinsten härav var på grund av de ofullkomliga förädlingsmetoderna och de dyrbara transporterna till skeppningsorterna ringa eller ingen. Allmogen hade därför i dessa landsdelar knappast något gagn av sin skog, annat än i den mån den kunde utnyttjas i det egna jordbrukets tjänst och vid konsumtion i hemmen. För att få så stor nytta som möjligt av densamma inställde sig därför allmogen i de nu ifrågavarande trakterna på en så stor husbehovsförbrukning avvirke som möjligt. Byggnadsstilarna på den svenska landsbygden hava under påverkan av denna uppfattning blivit mycket spatiösa och virkeskrävande; våra traditionella metoder för hägnaders uppsättande äro även mer virkesslukande än i något annat land i världen. Det råder sålunda en bestämd åtskillnad i allmogens syn på skogsbruket i bergslagsbygderna och i jordbrukstrakterna. I de förra såg man i skogen en viktig försörjningsmöjlighet. I de senare däremot utgjorde skogen blott en leverantör av vissa råvaror åt jordbruket. Denna sistnämnda uppfattning har under tidernas lopp genomsyrat befolkningen i jordbrukstrakterna. Skogen har av denna aldrig betraktats som ett självständigt förvaltningsobjekt, vilket till äventyrs skulle kunna vara förtjänt av några omsorger vid sidan av jordbruket. Skogsinnehaven till hemmanen betraktades blott som ett stöd för lantbruket, vilket från dem kunde erhålla erforderligt virke, bete och eventuellt nödfoder. Denna jordbruksbefolkningens uppfattning om skog och skogsbruk har i hög grad påverkat även statsmakterna och därigenom satt starka spår efter sig i skogslagstiftningen. Denna har sålunda i äldre tider påtagligt inriktats på att skydda jordbrukets behov av virke och övriga skogsprodukter. Väl följde, såsom ovan framhållits, statsmakterna vid sidan härav även andra

154 skogspolitiska riktlinjer, förestavade av omsorgen om järnhanteringen och dennas förseende med träkol. De mera allmänt ekonomiska synpunkter, som i anledning därav lades på skogsbruket i bergslagsbygderna, ha dock aldrig förmått att i den äldre svenska skogslagstiftningen undanskjuta den ställning av hjälpnäring till jordbruket, med vilken skogshanteringen städse fått åtnöjas. Den väsentligt skiljaktiga ställning, som skogsbruket sålunda intagit gentemot lantbruket å ena sidan i bergslagerna och å andra sidan i jordbruksbygderna, har ej kunnat undgå att sätta sin prägel på allmogens skogsskötsel. Denna står avsevärt högre i de förra trakterna än i de senare. Allmogen i bruksorterna har sedan århundraden tillbaka hämtat förtjänster ur skogarna. Dess jordbruk ha däremot ofta varit svaga. Bönderna i dessa trakter ha därför lärt sig uppskatta och värdesätta skogen, och detta har utlöst sig i ett visst intresse för dennas vård och bevarande. I de gamla jordbruksbygderna däremot, där bönderna ej kunde nyttiggöra skogen annat än inom jordbrukets ram, fortlever flerstädes med förunderlig styrka det gamla föreställningssättet, att skogshanteringen är en ren binäring till jordbruket och att dess huvudsakliga och främsta uppgift är att stödja och upphjälpa detta. Till skada för skogsbruket hava statsmakterna jämväl under senare tid fortsatt att i jordlagstiftningen göra denna sistnämnda åskådning till sin egen. I den sekundära jorddelningslagstiftningen, i arrende- och vanhävdslagstiftningen hava jordbrukets intressen städse satts framför skogshanteringens, och skogen har — utan hänsyn till dess egna produktionsmöjligheter — fått sig tilldelad rollen som stöd åt jordbruket. Man har av sociala orsaker velat skapa självständiga jordbruksenheter, och har därför på jordlagstiftningens område knäsatt en ny form av protektionism. Statsmakterna synas emellertid ha haft på känn — det har i övrigt öppet utsagts i offentliga utredningar — att denna strävan att låta skogsbruket, utan några som helst hänsyn till dettas

155 egna intressen, i första rummet stödja landets jordbruk ej kunnat undgå att minska skogsproduktionen. Staten har då velat möta denna fara genom en skogslagstiftning, lagd efter skogligt ekonomiska grunder. Man står alltså här inför det skådespelet, att statsmakterna på jordlagstiftningens område driva en politik, som oiframkomligt leder till sänkt skogsproduktion, medan de samtidigt genom skogslagstiftningsåtgärder söka hålla samma produktion uppe.

Det svenska skogsbrukets nära beroende av jordbruket har emellertid sträckt sig vida längre än till den allmänna ekonomiska grundsynen på näringens bedrivande. Även det rent praktiska arbetet för skogens vård och nyttiggörande har rönt starkt inflytande av den intima sammankopplingen på marken av inägor och skogsmark. Skogsdriften har tidigare, innan moderna skogsvårdsåtgärder mer allmänt kommo till utförande, varit ett till vinterhalvåret förlagt säsongarbete. För detta kunde då disponeras de arbetskrafter, som under övriga årstider betjänade jordbruket. En samverkan har sålunda sedan äldsta tider ägt rum mellan de båda näringarna på det sätt, att de tillhopa på ett avsevärt bättre sätt än var och en för sig kunnat bereda arbete och utkomstmöjligheter för landsbygdens befolkning. Förvisso har detta samarbete varit till båda näringarnas gagn.

Skogsbrukets egenskaper ur ekonomisk synpunkt. I det föregående har vid flera tillfällen uttalats, att skogshanteringen är en näring, som till sina ekonomiska egenskaper helt skiljer sig från lanthushållningens övriga grenar. Det torde vara på sin plats att här meddela en redogörelse för dessa skogsbrukets ekonomiska särdrag, ty av dem har förvisso i hög grad påverkats den utformning, som skogshanteringen erhållit å skogsbesittningar av olika typer och storlek. Den för skogshanteringen väsentliga och grundläggande egenskapen är ytterst av biologisk art och består däri, att de hos oss användbara trädslagen för sin fulla utveckling till högvärdiga virkesdimensioner behöva en mycket lång växttid. Inom södra och mellersta Sverige samt på de bättre boniteterna utgör den tidsperiod, som förflyter från ett skogsbestånds grundläggande och till dess ekonomiska mognadstid, 50 a 80 år samt stiger å sämre marker och i landets nordliga delar upp till det dubbla. Den långa omloppstid, som sålunda kräves inom skogsbruket, gör, att dettas produktionsprocess blir synnerligen långsam i jämförelse med vad fallcu är inom andra näringar. Jordbruket arbetar med kulturväxter, som nå sin mognad på ett eller högst två år; jämväl inom industrien lärer man väl i allmänhet ej behöva beräkna, att produktionsprocessen för den särskilda varan skall tänjas ut över något större antal år. Skogsbruket intager sålunda en undantagsställning därutinnan, att det måste räkna med en mycket lång produktionsperiod

157 (omloppstid). I stort medeltal torde denna för vårt lands vidkommande ligga kring 100 år. Ur detta för skogshanteringen säregna förhållande härflyta ett flertal egenskaper, som i ekonomiskt hänseende skilja denna näring från alla andra. Den första och måhända mest betydelsefulla av dessa egenskaper är skogens dubbla karaktär av att samtidigt vara produktionskapital och färdig produkt. Sedan ett skogsbestånd grundlagts på marken, vare sig nu detta skett genom självsådd eller kultur, fortskrider produktionen genom att beståndets tillväxt år ifrån år ackumuleras. Därigenom erhålles en oavlåtlig ökning av den på marken förefintliga virkesmassan. Produktionskapitalet utgöres sålunda ej enbart av marken, utan av denna tillhopa med det därå befintliga skogsbeståndet, och själva produktionen består i en anhopning av de årliga tillväxtmassorna. Nu är emellertid att märka, att det sålunda anhopade virkesförrådet erhåller teknisk användbarhet och därmed saluvärde långt före den tidpunkt, då det når sin ekonomiska mognad, d. v. s. då det kan vara med en klok hushållning överensstämmande att slutavverka detsamma. Detta skogens inträdande i ekonomiskt avsättningsbar dimension inträffar stundom redan innan halva den lämpliga omloppstiden förlupit och i varje fall avsevärt före sagda tids utgång. Detta innebär, att det i skogsbruket produktiva kapitalet, d. v. s. virkesförrådet, har saluvärde såsom färdig produkt under en mycket betydande del av produktionsperioden. Då detta försäljningsvärde under normala konjunkturer är tämligen högt, så följer härav, att produktionsapparaten inom skogshanteringen representerar ett mycket betydande kapitalvärde. Skogsbruket är sålunda en kapitalintensiv näring, den kräver för sitt bedrivande stor kapitalstyrka. Detta skogshanteringens höga kapitalbehov accentueras ytterligare av produktionsperiodens längd. Ser man på det enskilda skogsbeståndet, så bli de kapitalbelopp, som utgivas för dettas grundläggande och vård, bundna för en avsevärt lång tid. Den person, som nedlagt kostnader för sådant ändamål, kan i regel ej påräkna att genom avverkning få dessa och på dem belö-

158 pande räntor återburna i sin livstid. Nedläggandet av penningar i uppdragande och vård av ett skogsbestånd är alltså en utpräglad långplacering. Frånser man åter det särskilda beståndet samt undersöker förhållandet å en hel skog, så är denna i regel sammansatt av ett större eller mindre antal till åldern växlande bestånd. Enskilda av dessa kunna ju ligga vid eller nära den slutliga avverkningsåldern, och beträffande dem skulle — för en förvärvare av skogen — kapitalinvesteringen kunna bli kortare. Här är emellertid först att märka, att den som avverkar ett bestånd enligt lag är skyldig att sörja för att återväxt anskaffas. Han tillförbindes sålunda att göra kapitalinvestering i det nya bestånd, som skall efterträda det avverkade. Vidare torde numera i regel å enskildes skogar i landet åldersklass fördelningen vara sådan, att de yngre och medelålders bestånden intaga ojämförligt största delen av arealen. Kapitalinsats i skog blir på grund härav, även om de äldre bestånden, som till äventyrs förekomma å ett skogskomplex, efter en relativt kort tid återbörda det investerade kapitalet, i stort medeltal för samtliga bestånd en placering på mycket lång sikt. Givetvis bli härigenom räntorna å det i skogsbruket nedlagda kapitalet mer betungande än i andra näringar, där framställandet av den salufärdiga produkten sker på en bråkdel av den tid, som inom skogshanteringen kräves för detta ändamål. Sammanställes produktionsapparatens inom skogsbruket här ovan omtalade höga kapitalvärde med produktionens långsamhet, så framgår, att skogshanteringen måste vara en i osedvanligt hög grad kapitalkrävande näring. Däremot kräver den för sin produktion ett relativt litet mått av arbete. Inom det extensivt skötta skogsbruket erfordras över huvudtaget arbete blott för virkesskördens utvinnande. Omsorgen om återväxts uppdragande och beståndens utveckling överlämnas där helt åt naturen. Inom det intensiva skogsbruket med dess krav på direkta skogsvårdsåtgärder framträder ett något ökat behov av arbetskraft. Markförbättringsåtgärder skola genomföras, syftande att höja markens produktionsförmåga; återväxtema skola påskyndas och säkerställas genom kulturåtgärder; genom lämp-

159 liga beståndsvårdshuggningar skola skogsbeståndens produktion under hela omloppstiden hållas uppe vid så hög nivå som möjligt, och slutligen skola åtgärder vidtagas för underlättande och förbilligande av skogsprodukternas utforsling. Alla dessa ingripanden kräva arbetskraft i visst mått, men åtgången av sådan blir dock försvinnande liten i jämförelse med vad fallet är inom andra näringar. Kulturåtgärderna — vilka även i sig själva äro föga arbetskrävande — beröra blott ett eller ett par år av beståndets liv. Röjningar, gallringar och andra beståndsvårdsåtgärder återkomma högst vart femte år. Något mer arbete kräva visserligen dikningar och vägarbeten medan de pågå, men de äro engångsarbeten och representera föga arbetsåtgång i förhållande till omloppstidens hela längd. Arbetets andel i produktionen är alltså relativt liten och högst avsevärt mycket mindre än inom exempelvis jordbruket, där jordens årliga behandling och djurens vård kräver en stor och kontinuerlig insats av arbete. Verkställda beräkningar hava givit vid handen, att inom ett rationellt skött skogsbruk de årliga kostnaderna för nedlagt arbete pläga hålla sig kring en femtiondedel av det i skogsbruket investerade kapitalet. För jordbrukets vidkommande pläga de årliga arbetskostnaderna däremot uppgå till en tiondel av jordbrukets kapitalvärde. Per ytenhet behöver lantbruket 10 till 20 gånger så mycket kroppsarbete och 4 till 6 gånger så mycket arbete för rörelsens administration och ledning som skogshanteringen. Då är emellertid att märka, att jordbruket med denna höga arbetsförbrukning lämnar en avsevärt större nettoavkastning per hektar disponerad mark, än vad skogsbruket kan giva. Sättes arbetsåtgången i förhållande till de båda näringarnas nettoavkastning, så torde man kunna säga, att inom jordbrukets produktion arbetets insats är 3 till 5 gånger så stor som inom skogsbrukets. Av vad i det föregående anförts torde framgå, att inom skogshanteringen kapitalet är den betydelsefullaste produktionsfaktorn, under det att arbetets medverkan är av mer underordnad betydelse. Näringen är kapitalintensiv och arbetsextensiv.

160 Dessa egenskaper hos densamma ävensom produktionsprocessens här förut omtalade längd och virkesförrådets dubbla egenskap av produktionsfaktor och produkt ha givetvis ej kunnat undgå att påverka skogsbrukets praktiska gestaltning. Det erbjuder jämväl mycket av intresse att undersöka det samband, som kan förefinnas mellan å ena sidan dessa skogshanteringens speciella ekonomiska egenskaper och å andra sidan den praktiska utformning, som näringen fått hos utövare av olika ekonomisk karaktär. Ej heller saknar det sitt intresse att iakttaga, i vad mån statsmakternas jord- och skogspolitik till äventyrs anpassats efter skogsbrukets ekonomiska egenart. Skogsbrukets natur av kapitalintensiv näring orsakar, att det med verklig framgång kan bedrivas endast av kapitalkraftiga utövare. Endast sådana hava nämligen den ekonomiska styrka, som erfordras för att under hela omloppstiden kunna låta produktionskapitalet arbeta ostört. För den ekonomiskt svaga skogsbrukaren medför virkesförrådets i ung ålder erhållna karaktär av saluduglig produkt städse en frestelse att genom avverkningar på ett allt för tidigt stadium i beståndets liv lösgöra en del av det investerade kapitalet. Genom en sådan åtgärd avbrytes eller rubbas emellertid produktionsprocessen, innan den förlupit på sitt ekonomiskt mest fördelaktiga sätt, varigenom en sänkning av produktionen i dess helhet vållas. (Med avverkningar avses i detta sammanhang givetvis ej de beståndsz/årdande huggningar, som under vissa perioder av beståndets liv både ur biologisk och ekonomisk synpunkt böra ske just i avsikt att hålla produktionsintensiteten uppe.) Kreditsvårigheter, behovet av kapital i jordbruket (se föregående kapitel) och diverse andra skogshanteringen ovidkommande omständigheter nödga sålunda de kapital svaga skogsägarna att i förtid realisera delar av virkesförrådet. En sänkning av skogsproduktionen blir enligt vad ovan sagts en ofrånkomlig följd härav. Ju större del av landets skogsareal, som är placerad på kapitalsvaga händer, dess mindre blir därför dess skogshanterings totala alstring.

161 Dessa slutsatser hava, grundade på skogsbrukets ekonomiska särdrag, ernåtts på rent teoretisk väg. I det praktiska livet läreidet i allmänhet — även om talrika undantag kunna påvisas — förhålla sig så, att de mindre och minsta skogsbrukens ägare äro mer eller mindre kapitalsvaga, under det att de stora skogsbesittningarna i landet innehavas av personer eller sammanslutningar, som representera större kapitalkraft. De kapitalsvaga skogsbrukens egenskaper borde sålunda återfinnas hos alla de små skogsbesittningsenheterna, medan de medelstora och stora skogsdomänerna skulle förete en hushållning av den art, som enligt det föregående är utmärkande för ett kapitalkraftigt skogsbruk. Vid den redogörelse för svenska skogsbruk av olika art, som i ett samtidigt utkommande arbete lämnas, skall särskild uppmärksamhet ägnas åt att undersöka huru med denna sak förhåller sig. Enligt vad här tidigare anförts är skogshanteringens behov av arbetskraft obetydligt i jämförelse med andra näringars. Nu lärer det förhålla sig så, att de små, kapitalfattiga jordbesittningarnas förnämsta produktiva tillgång just är arbetskraften. På jordbrukets område ligger småbruksrörelsens styrka förnämligast i dess i förhållande till den brukade arealen goda och säkra tillgång till arbetskraft. Vad som härutinnan gäller ifråga om en arbetsintensiv näring såsom jordbruket kan emellertid ej tillämpas på skogsbruket. En må vara aldrig så riklig tillgång på arbetskraft kan där aldrig ersätta behovet av stor kapitalinsats. Det är och förblir sålunda felaktigt att på skogsbruket tillämpa jordbruksnäringens erfarenheter om de fördelar, som småbruket kan skänka. Att insnöra skogshanteringen i smådriftens former är blott att återföra eller kvarhålla denna i vad den tidigare varit, nämligen en efter nutida uppfattning föga produktiv binäring till jordbruket. Skogshanteringen är sålunda en näring, vars hela ekonomiska karaktär predisponerar den för stordrift. Ser man återigen på de biologiska och skogligt tekniska förutsättningarna för skogsbrukets framgångsrika bedrivande, så verka dessa i samma riktning. Å små och framför allt å samtidigt illa formade husDet svenska

skogsbruket.

162 hållsenheter betungas och försvåras arbetet för skogens förvaltning, vård och nyttiggörande i allra högsta grad. En första praktisk olägenhet med de små skogsbruken är avkastningens starka periodicitet. Ju större areal en skogsfastighet (den skogliga hushållsenheten) har, dess sannolikare är, att bestånd i alla olika åldersgrupper skola finnas företrädda och att sålunda årligen eller åtminstone med korta mellantider ständigt nya bestånd skola uppnå den ekonomiska mognadsåldern, varigenom, även om avverkningen företages blott när densamma ur nationalekonomisk synpunkt bör företagas, ett årligt virkesutfall kan erhållas.. A mindre skogs fastigheter ställa sig förhållandena annorlunda. Å dessa saknas i flertalet fall skog i flera olika åldrar, och skogsavkastningen kommer då att utfalla med mycket långa intervaller, kanske blott vart 50 å 100 år, om skogshushållningens berättigade krav skola tillgodoses. Medan de större skogsfastigheterna sålunda ge en tämligen regelbundet utfallande ränta å virkeskapitalet, lämna de små skogarna blott med mycket långa mellanrum någon avkastning. Denna omständighet ökar givetvis de mindre skogsägarnas här förut omtalade benägenhet att genom avverkning lösgöra virkeskapital vid en olämplig tidpunkt. Det är för dem ofta svårt att under långa perioder helt avstå från inkomster från skogen, och de låta då yxan gå, även om detta ej är försvarligt vare sig ur skoglig eller ekonomisk synpunkt. En lättnad i berörda förhållande, skulle kunna ernås, om lån mot hypotek i växande skog kunde stå mindre skogsägare till buds. Det tillfälliga penningbehovet behövde då ej framtvinga olämpliga avverkningar. Kredit av denna art torde emellertid ännu ej stå att erhålla i nämnvärd omfattning i vårt land. Jämväl de praktiska skogsvårdsåtgärderna och kostnaderna härför påverkas direkt av skogens storlek och form. Å små skogar med sina i förhållande till arealen ofta vidsträckta rågångslinjer röna bestånden ej sällan ett ogynnsamt inflytande av åtgärder från rågrannarnas sida. Genom kalhuggningar emot rågångarna bliva ohärdade bestånd plötsligt satta i exponerade lägen samt vindfällas och torka. Illa skötta avverkningar or-

163 saka-massförökning av skadliga skogsinsekter, vjlka kunna kasta sig över grannarnas skogsbestånd i de mest ömtåliga åldrarna och därvid orsaka svåra skadegörelser. Dylika kalamiteter äro välbekanta för en var person, som handhaft vården av små skogs fastigheter. Rent tekniskt fördyras skogsvårds- och avverkningsarbetena å de små skogarna. Torrläggning av till skogsbörd lämpliga moss- eller kärrmarker omöjliggöres, enär dessa marker ofta sträcka sig över ett flertal olika ägares var för sig små skiften och frågan om vattnets avlopp ej kan utan oöverstigliga svårigheter ordnas. Att torrlägga enbart ett litet stycke av en större mossmark är i regel tekniskt out förbart. För ett rationellt tillvaratagande av små-dimensioner och skogsavfall, vilket är av allra största nationalekonomiska betydelse, krävas väganläggningar å skogsskiftena. Sådana anläggningar bli emellertid för dyra och kunna ej bära sig på mindre skogslotter. Alla dessa svårigheter bliva än ytterligare skärpta, om skogslotterna, såsom i Norrland, Dalarna och Värmland i regel är fallet, hava en mycket långsmal form. Proportionen mellan rågångslinjernas längd och skogens areal blir då besvärande. Betesfrågan kan ej ordnas och skogskulturen försvåras därigenom. På grund av skiftenas sträckning tvärsöver impediment och vattendrag, åsar och höjdsträckningar i landskapet borttagas de sista möjligheterna för skogsdikning och anläggning av även sommartid användbara vägar. Även rent affärstekniska olägenheter framträda vid de alltför små skogsenheterna. Dessas ägare sakna ofta förutsättningar för att kunna följa marknadens prisförskjutningar mellan de olika sortimenten och kunna då ej heller beräkna de behöriga gränserna mellan skilda sortiment. Härav orsakas oriktig aptering och felaktigt utnyttjande av virket. Sker detta i större omfattning, uppstår nationalekonomiskt sett en värdeförlust, i det att högvärdigt virke kommer att förbrukas till lågvärdiga ändamål. Det är, särskilt i södra och mellersta Sverige, icke obetydliga mängder värdefullt timmer från små skogar, som av denna anledning årligen upphuggas och salubjudas som ved.

164 Samtliga ovan anförda omständigheter samverka därhän, att såväl biologiskt i fråga om skogsmarkens produktion som ock tekniskt i fråga om skogsvårdsåtgärdernas verkställande och skogsavkastningens rätta tillgodogörande de små skogsbruksenheterna få mindre genomsnittlig tillväxt och automatiskt dyrare omkostnader än de större enheterna. Detta betyder med andra ord, att ett uppdelande av skogsbruket på små enheter medför sänkt produktion och minskad räntabilitet hos landets skogshantering. Det saknar ej sitt intresse att undersöka, i vad mån statsmakterna låtit sin skogs- och jordpolitik anpassa sig efter de skogsbrukets speciella ekonomiska och tekniska egenskaper, som i det föregående omtalats. Staten har haft att taga ställning till detta spörsmål dels inom sin egen skogsförvaltning och dels vid lagstiftandet rörande de enskildes jordbesittande. Vad då först beträffar statens egna domäner, har en målmedveten politik genomförts just i syfte att skapa sådana stora, väl formade skogsbrukskomplex, å vilka alla de här ovan omtalade tekniska och ekonomiska förutsättningarna för ett framgångsrikt skogsbruk skulle vara för handen. I statens ägo sedan äldre tider varande mindre skogar ha, därest utsikt ej 'förefunnits att kunna genom köp utvidga desamma, försålts. Vid förvärv av nya kronoparker har städse tillsetts, att dessa varit tillräckligt stora och så formade, att de utgjort goda, självständiga hushållskomplex. Småskogar ha endast inköpts, då desamma angränsat kronan tillhörande skogsfastigheter. Det nära sammanhanget mellan skogshushållningens resultat och hushållsenheternas storlek har jämväl med synnerlig skärpa framhållits av de sakkunniga inom Jordbruksdepartementet, som år 1915 framlade ett betänkande rörande förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. Dessa sakkunniga skildra ingående alla svårigheter för produktionen å smärre skogar och utforma sitt slutomdöme på följande sätt: "Således enbart den omständigheten, att en skog, under i övrigt likartade förhållanden, är mindre än en annan, medför, att den förra förräntar sig sämre än den senare". Det är sålunda ove-

165 dersägligt, att staten för sin egen räkning velat tillämpa fullt riktiga ekonomiska principer inom skogshanteringen. Vid utformandet av den lagstiftning, som reglerat de enskildes skogsbesittande, ha däremot statsmakterna följt helt andra ledstjärnor. Näppeligen kan detta hava skett på grund av bristande insikter om näringens krav. Redan 1896 års skogskommitté påpekade skogsbrukets egenskap av kapitalintensiv näring och risken av för tidig exploatering av de små skogsinnehaven. Ett annat vittnesbörd om skogsskötseln å större och mindre skogsfastigheter lämnas i landshövding Widens år 1913 utgivna redogörelse för den norrländska förbudslagstiftningens verkningar. I denna skrift anföres i nu ifrågavarande spörsmål: "Det ligger i öppen dag, att skogsskötseln bäst befrämjas, om skogarna underläggas företag, som av ren självbevarelsedrift böra förväntas sträva efter en framtida jämn avkastning därå och som även hava kapitalstyrka att bära de med en uthållig drift förenade kostnaderna. Härtill kommer, att stordriften på skogsbrukets område också i allmänt ekonomiskt avseende innebär påtagliga fördelar, i det att kostnaderna för förvaltning och bevakning därigenom minskas och att utdrivningarna kunna anordnas billigare genom avverkningarnas sammanförande." Skogslagstiftningskommittén har därefter i sitt betänkande av år 1918 behandlat samma fråga. I en allmän principdiskussion rörande lämpliga åtgärder för förbättrandet av skogsvården å de enskilda skogarna har kommittén även varit inne på spörsmålet om lagstadgat anlitande av skogligt bildad personal å de större skogsfastigheterna. I anledning därav ville kommittén skaffa sig en uppfattning om skogsvården å de större skogsdomänerna i jämförelse med de mindre och verkställde i detta syfte en utredning. Resultatet av denna sammanfattar kommittén sålunda: " — av skogsvårdsstyrelsernas berättelser framgår oförtydbart, att de större skogsegendomarna på det hela taget äro i åtnjutande av en väsentligt bättre skötsel än de mindre, i många fall en verkligt god sådan." Kommittén erinrar därefter om att den i Värmland verkställda stora taxeringen av länets skogar gav vid handen, att bolagsskogarnas genomsnittliga virkesförråd översteg 80 kbm. per har,

166 medan medeltalet för hela länet (inklusive bolagsskogarna) var 63 kbm., "varav inses", säger kommittén, "att det på hemmansskogarna i allmänhet är synnerligen illa ställt med virkesförrådet". Slutligen har till och med Jordkommissionen (betänkande, del I, år 1922) uttalat, att de största skogsbesittningarna i regel erhålla den bästa skötseln. Kommissionen har ansett detta bero på att de stora skogsdomänerna i regel ägas av "gamla" företag. Då kommissionen ej analyserat frågans ekonomiska sammanhang, är det emellertid mindre underligt, att den kommit att giva ägarnas ålder förtjänsten av ett förhållande, vars orsaker förnämligast äro att söka i skogsbesittningarnas egen konstruktion. När statsmakterna lagstiftat i jordfrågan hava emellertid direktiv av ovan antydd art ej blivit följda. Staten har för de enskilda jordägarnas vidkommande velat fasthålla vid den gamla uppfattningen, att skogsbrukets viktigaste uppgift är — ej att giva landet en hög virkesproduktion — utan att vara ett stöd för dess jordbruk. I enlighet härmed har jordlagstiftningen följdriktigt utformats i syfte att förhindra skogsbrukets koncentration till stordrift och i stället söka med mönster ifrån jordbruket utminutera detsamma på små brukningsenheter. Det tillkommer ej författaren till detta arbete att ingå i prövning av huruvida de sociala värden, som stå att vinna med den nu bedrivna jordpolitiken, till äventyrs upp- eller överväga de nationalekonomiska förluster, som skogsbrukets tillbakahållande i ekonomiskt olämpliga besittningsformer årligen medför. Man må emellertid ej föreställa sig, a:t det genom en skogsvårdslagstiftning, som tid efter annan omarbetas och skarpes, eller genom en aldrig så väl bedriven jpplysnings-, premierings- och understödsverksamhet går att över landet i gemen framtvinga en rationell skogsproduktion å brukningsenheter, vilkas hela ekonomiska konstruktion skär emot skogshanteringens fundamentala lagar. Alla de vackra förhoppningar härom, som regelbundet återkomma i varje betänkande på jordlagstiftningens område, lära som hittills komma att bli gäckade.

Litteraturhänvisningar. Till tjänst för dem, som vilja förvärva en mer ingående kännedom än som i detta arbete kunnat lämnas om det svenska skogsbrukets historia samt jord- och skogspolitiken under gångna århundraden, meddelas här nedan några uppgifter rörande lämpliga arbeten. De hava även kommit till användning vid utarbetandet av föreliggande framställning. Den mest fullständiga samling data beträffande såväl skogslagstiftningen och samtliga författningar rörande avvittring, jorddelning, nybyggesväsendet m. m. som ock det enskilda skogsbruket under äldre tider innehades i det av J. O. Th. von Engeström författade, av Domänstyrelsen år 1879 utgivna arbetet "Skogs- och jaktväsendet i Sverige intill år 1870". I C. Kuylenstiernas såsom bilaga till Åbokommitténs betänkande år 1916 publicerade arbete "Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman" meddelas en ingående och kritisk redogörelse för kronans jordpolitik, särskilt med hänsyn till dess skatteintressen i äldre tider, den feodala rättsuppfattningens inträngande i Sverige, statens jordpolitik gentemot bergsbruket och nybyggesintressena m. m. Rörande bebyggelsens framskridande och näringslivets utveckling i Norrlands och Dalarnas skogsbygder finnes en värdefull och klargörande framställning i B. Boéthius' arbete: "Ur de stora skogarnas historia" (Sthlm 1917). För redogörelserna om trävarurörelsen och handeln med skogsprodukter i äldre tider hava använts dels v. Engeströms ovanberörda arbete och dels en av Th. Askergren författad, i arbetet "Skogar och skogsbruk, studier tillägnade Frans Kempe på hans 70-årsdag" (.Sthlm 1917), intagen uppsats: "Svenska

168 trävaruhanteringen under tidigare år". Skildringen av den moderna trävaruindustriens genombrott under 1800-talet har grundats dels på W. Ekman: "Några skogspolitiska problem för Norrland" (Skogsvårdsföreningens Tidskrift 1921) och dels på följande arbeten rörande olika trävarubolags utveckling och historia, nämligen J. A. Almquist: "Uddeholmsverken" (Sthlm 1899); Gust. Ekman: "Ur Storforsverkens historia" (Gbg 1921); E. Malmberg: "Strömsbergs Bruks historia" (Uppsala 1917); Ax. R. Nylén: "Möns Trävaru A.-B. 1867—1917" (Sthlm 1917); H. Fahlén: "Svanö A.-B. 1867—1917" (Sthlm 1917); J. A. Almquist: "Graningeverken (Sthlm 1909); Nils Ahnlund: "Mo- och Domsjö Verken" (Sthlm 1917); B. Boéthius: "Robertsfors Bruks historia" (Uppsala 1921). Skildringen av cellulosaindustriens uppkomst och utveckling har i huvudsak byggts på Svenska Cellulosa föreningens år 1918 utgivna festskrift. Slutligen är att märka, att i de offentliga kommittébetänkanden, som beröra jord- och skogspolitiska förhållanden, ej sällan finnas historiska utredningar av stort värde. Rörande den äldre jorddelningslagstiftningen och dennas tillämpning på marken finnes sålunda en överskådlig historik i Jordstyckningskommissionens betänkande av år 1920. Norrländska Skogsvårdskommitténs betänkande av år 1912 är en god källa beträffande avvi ttringsväsendet och den moderna skogsvårdslagstiftningens första framträdande i Norrland. Rörande skogsvårdslagstiftningen i övrigt under 1800-talet erhållas alla data ur dels 1896 års skogskommittés betänkande av år 1899 och dels Skogslagstiftningskommitténs betänkande av år 1919. Rörande norrlandsfrågans uppkomst är Norrlandskommitténs betänkande av år 1904 den värdefullaste framställningen. Detta ämne behandlas jämväl i J. Widens utredning av år 1913 om "Den norrländska förbudslagstiftningen och dess verkningar".

Statens offentliga Systematisk

utredningar

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Tull- och traktatkommitténs utredningar och bet ä n k a n d e n . 31. D e n svenska tvättmedelsindustrien. [2] 29. Den svenska skoindustrien. [3] 30. Den svenska cementindustrien. [41 32. Den svenska porslinsindustrien. [5] 33. T r y c k e r i - o c h pappersförädlingsindustri i Sverige. [6] Betänkande med förslag till grunder för avsättning till de affärsdrivande verkens förnyelsefouder m. m. [9] , Förslag till förordning ang. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. [10]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Politi.

Betänkande med utredning och förslag socialförsäkringens organisation. [8]

angående

Socialpolitik. Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia. [11] Sveriges enskilda skogar. [12]

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning av vissa frågor rörande privatläroverken.

W Försvarsväsen. Underofficerssakkunnigas yttrande och förslag.

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm, Bokförl.-A.-B. T i d e n s tryckeri, 1925.

[7]