Betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m.

%

^

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1927:8

FINANSDEPARTEMENTET

1926 ÅRS

PENSIONSUTREDNING

BETÄNKANDE MED KÖRSLAG TILL

NY

CIVIL

PENSIONSLAG

M. M.

AVGIVET DEN 29 MARS 1927 AV DE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 4 SEPTEMBER 1926 TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

2 7

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1927 Kronologisk Betänkande angående å t g ä r d e r för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas e k o n o m i m. m. Marcus. 109 s. J o . Utredning m e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser rörande a l l m ä n n a handlingars offentlighet. Av N. Herlitz. Norstedt. 291 s. J u . Betänkande m e d förslag till lag om vissa av landsting eller k o m m u n e r drivna sjukhus m. m. Norstedt. 89 s. S.

förteckning 4. Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. Norstedt. 387 s. S. 5. Betänkande och förslag rörande den a n d l i g a vården vid a r m é n . Norstedt. 51 s. F ö . 6. S u p p l e m e n t n r 3 till Sverges familjenamn 1920. Stat. repr.-anst. 31 s. J u . 7. Betänkande angående sjöfartsavgifter. I d u n . 37fi s. H. 8. 1926 års pensionsutredning. Betänkande m e d förslagl till ny civil pensionslag'ni. in. Marcus. l(i."> s. F i .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre ano r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR FINANSDEPARTEMENTET

1926 ÅRS

1927 PENSIONSUTREDNING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

NY

CIVIL

PENSIONSLAG

M.

AVGIVET DEN 29 MARS 1927 AV DE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 4 SEPTEMBER 1926 TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM

1927 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse

till statsrådet

och chefen för kungl.

finansdepartementet

1 Inledning Allmän motivering pensionslag

9 till

de

sakkunnigas

förslag

till

civil

tjänste16

Allmänna synpunkter Pensioneringens omf attni ng

16 16

Ordinarie personal Icke-ordinarie personal

16 17

Villkor och begränsningar beträffande pensionsrätt för icke-ordinarie befattningshavare. Pensionsberättigade grupper 19 Allmänna civilförvaltningen Försvarsväsendet

19 24

Kostnader för pensionering av icke-ordinarie personal

25 Familjepensionering för icke-ordinarie befattningshavare

26 Pensionsunderlag Tjänstepensions uppdelning i avgifts- och statspension.

26 Pensionsavgifter...

Pensionskommitténs betänkande år 1924 Yttranden över 1924 års kommittéförslag 1925 års riksdag Pensionskommitténs betänkande år 1925 Yttranden över 1925 års kommittéförslag De sakkunnigas yttrande

29 29 30 30 32 37 40

Pensionsfond

49 Kvinnliga befattningshavares pensionsålder

1925 års riksdag Pensionskommitténs betänkande år 1925 De sakkunnigas yttrande

50 54 55

Frågan om skyldighet att avgå från tjänsten före uppnådd pensionsålder 1907 års pensionslag Pensionskommitténs betänkande år 1924 Yttranden över 1924 års kommittéförslag 1925 års riksdag Ändring av 21 § i 1920 års pensionslag för kommunikationsverken Pensionskommitténs betänkande år 1925. Yttranden över detsamma De sakkunnigas yttrande

Uppbörd och redovisning av pensionsavgifter

56 56 56 57 58 60 61 61

Ql

4 Sid.

Specialmotivering

67 Förslag till civil tjänstepensionslag Inledning Rubriken 1 kap. (1-10 §§).. 2 kap. (11—15 §§) 3 kap. (16—27 §§) 4 kap. (28-37 §§) 5 kap. (38-41 §§) 6 kap. (42-45 §§) Övergångsbestämmelser Bilagor till lagförslaget

67 67 67 68 79 80 93 98 103 106 109

:

Förslag till följdförfattningar m. m.

118 Författningsförslag

122 Förslag till lag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen m. fl. befattningshavare (civil tjänstepensionslag) 122 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7, 13, 16 och 17 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension 150 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring 252 Förslag till kungörelse tjänstepensionslagen

med föreskrifter

rörande tillämpning

av civila 153

Förslag till kungörelse angående styrkande av frihet från sjukdom m. m. såsom villkor för viss statsanställning \$Q Förslag till kungörelse angående skyldighet för förvaltning vid straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om å sådan anstalt intagen pensionstagare 156 Förslag till kungörelse angående skyldighet för domstol att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om pensionstagare, som dömts till straff eller straffpåföljd 157 Förslag tilll kungörelse med föreskrifter angående de medel, av vilka pensioner, som beviljas jämlikt civila tjänstepensionslagen, skola u t g å m . m. 157 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 3, 4 och 5 §§ i kungörelsen den 11 oktober 1907 (nr 85, sid. 9) med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension ... 158 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 278) med föreskrifter i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare 158 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 5 i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i 34 § av

5 Sid.

lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen 159 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av nionde punkten i kungörelsen den 24 november 1876 (nr 51) angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar samt av flottans och lotsverkets gemenskap 160 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av nionde punkten i cirkuläret den 22 juni 1877 (nr 22) angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst 160 Förslag till kungörelse rörande upphävande av kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) angående tjänstårsberäkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare 161 De sakkunnigas hemställan

162 Särskilt yttrande

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Den 4 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för kungl. finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda vid överarbetning av uppgjort förslag till civil tjänstepensionslag samt av vissa andra pensionsfrågor ävensom att utse sekreterare åt de sakkunniga. På grund av det sålunda erhållna bemyndigandet uppdrog departementschefen åt följande personer att fullgöra ifrågavarande sakkunniguppdrag, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare, förste kontoristen vid statens järnvägar E. Gr. E. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren K. J. A. Gustafsson och byråchefen hos kungl. fångvårdsstyrelsen E. T. Sidenbladh; och förordnades Sidenbladh att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Tillika utsåg departementschefen bokhållaren hos kungl. järnvägsstyrelsen A. Carlsson att vara sekreterare åt de sakkunniga. Till fullgörande av sitt uppdrag, i vad detsamma avser överarbetning av uppgjort förslag till civil tjänstepensionslag, få de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1926 års pensionsutredning, härigenom överlämna betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. I samband härmed återställas följande handlingar, vilka av Kungl. Maj:t eller av vederbörande statsdepartement överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid förevarande ärendes behandling: 1) De extra jägmästarnas förbunds och Sveriges kronojägarförbunds framställning till Kungl. Maj:t den 2 oktober 1926 angående pensionering av ickeordinarie befattningshavare vid domänverket;

8 2) Styrelsens för Sveriges statstjänstemannanämnd framställning till Kungl. Maj:t den 28 oktober 1926 angående förslag till ny civil pensionslag; samt 3) Styrelsens för föreningen Sveriges ordinarie jägmästare framställning till Kungl. Maj:t den 25 november 1926 angående förslag till ny civil pensionslag. Därjämte överlämnas en av lotsförbundet till de sakkunniga ingiven, den 29 september 1926 dagtecknad framställning angående förbättring av lotspersonalens pensionsförmåner. Utdrag av vid betänkandets justering fört protokoll, innehållande därvid av undertecknad Eriksson avgivet särskilt yttrande, är bifogat. Stockholm den 29 mars 1927. E L I S SIDENBLADH. ERNST ERIKSSON.

K. J. GUSTAFSSON.

Alfred

Carlsson.

Inledning. Sedan vid 1919 års lagtima riksdag för de s. k. kommunikationsverken antagits ett på nya löneprinciper grundat avlöningssystem, utarbetades av kommunikationsverkens lönekommitté förslag till gemensam pensionslag för dessa verk, vilket förslag framlades i ett den 29 januari 1920 dagtecknat betänkande. Förslaget i fråga, som avsåg allenast ordinarie tjänstemän, var i vissa hänseenden direkt betingat av de principer, som lågo till grund för det nya lönesystemet. Då i nämnda lönesystem någon uppdelning av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar ej förekom, hade i förslaget pensionsunderlagen bestämts på annat sätt än som fallet är enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Under det att enligt sistnämnda lag pensionsunderlagets belopp inom vissa gränser kan växla för samma befattning, beroende på antalet intjänade ålderstillägg, skulle enligt förslaget pensionsunderlaget bestämmas till fixt belopp för envar av de i avlöningsreglementets löneplan intagna lönegrader, motsvarande i allmänhet två tredjedelar av slutlönen på billigaste ort (A-ort) inom vederbörande lönegrad. Pensionsunderlaget och därmed den befattningshavaren tillkommande pensionen blevo sålunda oberoende av huruvida tjänstemannen vid tiden för pensioneringen intjänat de för lönegraden bestämda avlöningsförhöjningarna eller ej. Beträffande beräkningen av pensionsavgifterna föreslog lönekommittén den i jämförelse med 1907 års lag förenklade anordningen, att dessa likaledes skulle sättas till visst belopp för varje lönegrad. Önskemålet om ett i möjligaste mån rättvist avvägande emellan utgående pension och av tjänstemannen erlagda pensionsavgifter sökte kommittén tillgodose genom att i viss omfattning särskilja den del av tjänstepensionen, som motsvarade av tjänstemannen inbetalda avgifter, från den del av pensionen, som var beräknad att bestridas av statsmedel. I enlighet härmed uppdelades pensionsunderlaget i ett avgiftspensionsunderlag, motsvarande en tredjedel, och ett statspensionsunderlag, utgörande två tredjedelar av hela pensiohsunderlaget. Den på befattningshavarnas egna avgifter grundade pensionen, den s. k. avgiftspensionen, skulle till sin storlek i regel vara beroende på den tid, varunder pensionsavgifter erlagts i ordinarie tjänst, eller, då enligt särskilda författningar rörande pensionering av icke-ordinarie befattningshavare vid ifrågavarande verk sådana befattningshavare hade att betala pensionsavgift, jämväl i icke-ordinarie anställning. Hel avgifts pension, till beloppet motsvarande avgiftspensionsunderlaget, skulle utgå, om vederbörande erlagt avgifter under 30 år (s. k. avgiftsår\ Vid färre antal avgiftsår skulle avgiftspensionen i allmänhet reduceras med 7isn a v avgiftspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet avgiftsår understege 30. Då pensionsavgifterna voro försäkringstekniskt beräknade under antagande av en trettio-årig inbetalningsperiod och befattningshavaren således efter denna tids utgång måste anses hava fullgjort den för hel avgiftspensions erhållande

erforderliga inbetalningsskyldigheten, skulle alltså någon inbetalning av pensionsavgifter efter tilländalupna 30 avgiftsår i allmänhet ej ifrågakomma. Enligt 1907 års pensionslag har däremot tjänstinnehavare att erlägga pensionsavgift intill avgången från tjänsten. Vid befordran till befattning med högre pensionsunderlag skulle enligt lönekommitténs förslag avgift alltid utkrävas under en tid av tre år från tillträdandet av den nya befattningen, även om tjänstinnehavaren eljest skulle hava varit befriad från pensionsavgift på grund av att den trettio-åriga avgiftsperioden tilländagått. Genom denna bestämmelse åsyftades att låta tjänstemannen bidraga jämväl till den förhöjning av pensionen, som befordran medförde. Lönekommittén föreslog vidare, att befattningshavare, som avginge från tjänsten före pensionsålderns inträde under sådana omständigheter, att han icke bleve pensionsberättigad, i allmänhet skulle erhålla gottgörelse i viss ordning för av honom erlagda pensionsavgifter. En dylik anordning hade redan förut vunnit tillämpning, nämligen vid den enligt beslut av 1917 års riksdag genomförda pensioneringen av viss icke-ordinare personal vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Enligt lönekommitténs förslag var gottgörelsen avsedd att utgå i den form, att de av befattningshavaren erlagda avgifterna skulle från vederbörande pensionsfond inbetalas till pensionsstyrelsen för beredande åt befattningshavaren av pension jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring. Den del av tjänstepensionen, som beräknades skola bestridas av statsmedel, betecknades av lönekommittén såsom statspension och skulle, då hel pension utginge, vara till beloppet lika med statspensionsunderlaget. För att komma i åtnjutande av hel statspension skulle vederbörande hava uppnått minst 30 tjänstår i ordinarie eller extra ordinäre eller därmed jämförlig tjänst eller ock i anställning, med vilken vore förenad pensionsrätt i kassa för pensionering av statsanställd icke-ordinarie personal. Jämväl i fråga om pensionsrättens inträde samt skyldigheten att avgå från tjänsten föreslog, lönekommittén bestämmelser, vilka i viss mån avveko från motsvarande stadganden i den civila pensionslagen. I proposition nr 313 förelade Kungl. Maj:t 1920 års riksdag ett på lönekommitténs betänkande grundat förslag till tjänstepensionslag för kommunikationsverkens ordinarie befattningshavare. Sedan riksdagen i allt väsentligt bifallit propositionen (skrivelse nr 245), utfärdades den 4 juni 1920 lag angående tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens jänvägar och statens vattenfallsverk (nr 254). Då sedermera de för kommunikationsverken godkända avlöningsprinciperna kommo i tillämpning å befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, erfordrades, i avvaktan på utarbetande av ny pensionslag för dessa verk, vissa provisoriska pensionsbestämmelser, innefattande dels fullständiga föreskrifter angående pensionering av innehavare av sådana ordinarie befattningar, som tillsättas på viss tid, dels ock, ifråga om övriga befattningshavare, vissa stadganden, avseende pensionsunderlag och pensionsavgifter m. m. Tillika påkallades en del ändringar i 1907 års civila pensionslag, varigenom från lagens tillämpning i vissa hänseenden skulle undantagas befattningar vid de sålunda nyreglerade verken. De i ämnet meddelade föreskrifterna innefattas dels i kungörelsen den 29 juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension (nr 456) och dels i lag av samma dag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension (nr 455). På grund av senare genomförda nya löneregleringar och av andra anledningar

11 hava vissa ändringar vidtagits uti ifrågavarande författningar, nämligen dels genom kungörelser den 30 juni 1922 (nr 388), den 1 juni 1923 (nr 168), den 12 juni 1925 (nr 277) och den 18 juni 1926 (nr 273) och dels genom lagar den 30 juni 1922 (nr 387) och den 12 juni 1925 (nr 276). Speciella föreskrifter om pensionsrätt, innefattande undantag i vissa hänseenden från 1907 års civila pensionslag, hava därjämte meddelats i fråga om befattningshavare vid domänverket genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 323, ändrad den 12 juni 1925, nr 251), samt för befattningshavare vid lots-och fyrstaten genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 380, ändrad den 18 juni 1925, nr 245). Nämnas må ock, att vid genomförande av lönereglering beträffande provinsialläkare och förste provinsialläkare särskild kungörelse utfärdats den 18 juni 1926 (nr 241) rörande ifrågavarande befattningshavares ställning i pensionshänseende. Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av frågan om provisoriska pensionsbestämmelser för allmänna civilförvaltningens befattningshavare (proposition nr 276 år 1921) anförde vederbörande departementschef, att — med hänsyn till de i det nya avlöningsreglementet innefattade förändringar icke allenast i fråga om avlöningens uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar utan även i andra avseenden — de nya avlöningsbestämmelserna i varje fall måste föranleda en revision av dittills gällande pensionsföreskrifter. Det syntes dock departementschefen kunna sättas ifråga, huruvida man därvid borde inskränka sig till allenast en revision av den civila pensionslagen, sedan för kommunikationsverken en helt ny pensionslag blivit utfärdad, vilken lag även i principiella hänseenden avveke från den civila pensionslagen. Departementschefen ansåg det önskvärt, att även i pensionshänseende likartade bestämmelser bleve gällande för så stora delar av statsförvaltningen som möjligt. Härför erfordrades emellertid utarbetande av en ny pensionslag, avsedd att ersätta den nuvarande civila pensionslagen. I detta avseende anslöt sig departementschefen till den av 1902 års löneregleringskommitté uttalade uppfattningen, att helt nya pensionsbestämmelser snarast borde utarbetas för att underställas riksdagens prövning; och förklarade departementschefen sig hava för avsikt att snarast igångsätta förarbeten i berörda hänseende. Det utredningsarbete, som sålunda av föredragande departementschefen åsyftats, anförtroddes sedermera åt en särskild kommitté, den s. k. 1921 års pensionskommitté. Nämnda kommitté, som vid sitt tillsättande den 29 juni 1921 fick i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag jämväl beträffande vissa andra till pensionsväsendet hörande frågor, framlade sedermera i ett den 18 oktober 1924 dagtecknat betänkande förslag till en ny civil pensionslag, avsedd att i fråga om nyreglerade verk träda i tillämpning i stället för 1907 års civila pensionslag. Den nya lagen var ämnad att i likhet med 1907 års lag tillämpas allenast å sådana befattningshavare, som vunnit ordinarie anställning. Ehuru förslaget var betingat av det för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen gemensamma nya lönesystemet, avvek detsamma i väsentliga hänseenden från 1920 års pensionslag för kommunikationsverken. Enligt pensionskommitténs mening läte det sig icke göra att vid de civila verken genomföra den vid kommunikationsverken tillämpade anordningen att — med uppdelning av pensionsunderlaget i ett avgiftspensionsunderlag, motsvarande en tredjedel, och ett statspensionsunderlag, omfattande två tredjedelar av hela pensionsunderlaget — bestämma pensionens belopp icke blott med hänsyn till antalet tjänstår utan även till det antal år, varunder avgift erlagts (avgiftsår). I stället gjorde kommittén den uppfattningen gällande, att vid de civila verken

12 pensionsunderlaget borde, i likhet med vad som gällde enligt 1907 års pensionslag, erhålla en enhetlig karaktär och att, i den mån fulla antalet tjänstår ej uppnåddes, vid bestämmande av pensionen reduktion borde ske i pensionsunderlagets belopp i dess helhet i förhållande till det felande antalet tjänstår. Vidare ansåg pensionskommittén ej heller den i kommunikationsverkens lag innefattade regeln, att avgiftsskyldigheten i allmänhet skulle upphöra efter 30 år, böra upptagas i en blivande civil tjänstepensionslag. Enligt kommitténs mening borde alltså avgift erläggas intill dess befattningshavaren avginge från tjänsten. Beträffande sättet för redovisningen av pensionsavgifterna ansåg pensionskommittén vissa förenklingar kunna genomföras. I sådant hänseende förordade kommittén, att pensionsavgifterna — i stället för att såsom för närvarande sker redovisas månadsvis eller kvartalsvis — skulle omföras årsvis från vederbörande avlöningsanslag till fonden för civila tjänstinnehavares pensionering. Även i vissa andra avseenden förtjänar kommittéförslaget särskild uppmärksamhet, nämligen i fråga om pensionsunderlag och pensionsålder för kvinnliga befattningshavare samt beträffande s. k. tvångspensionering. I anledning av den då pågående utredningen angående ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden och med utgångspunkt från pensionskommitténs principiella uppfattning, att lika lön borde utgå till man och kvinna i samma befattning, förordade kommittén, att jämväl i avseende å pensionsunderlag likställighet borde genomföras mellan manliga och kvinnliga befattningshavare. Jämväl beträffande spörsmålet om kvinnlig tjänstemans pensionsålder intog pensionskommittén den principiella ståndpunkten, att någon åtskillnad mellan man och kvinna icke borde ifrågakomma. Kommittén föreslog sålunda, att den normala pensionsåldern för kvinna skulle sättas till 67 år. Beträffande s. k. tvångspensionering föreslog kommittén vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra meddelande av avsked med pension åt tjänsteman, som av annan anledning än sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga befunnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. I proposition, nr 153, till 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett huvudsakligen på pensionskommitténs berörda betänkande grundat förslag till civil tjänstepensionslag. Vid utarbetande av nämnda proposition hade emellertid hänsyn tagits till det tidigare vid samma riksdag fattade beslutet rörande de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden, vilket innebar, att män och kvinnor visserligen skulle inordnas i en gemensam löneplan, men att slutlönen för de sistnämnda utom i chefsbefattningar skulle sättas en löneklass lägre än för män. I anslutning härtill sänktes i Kungl. Maj:ts förslag till civil tjänstepensionslag pensionsunderlaget för kvinna inom vederbörande lönegrad i motsvarande mån. I syfte att den behållna avlöningen efter avdrag av pensionsavgift skulle bliva lika för manlig och kvinnlig innehavare av befattning i samma lönegrad samt med häns\n, bland annat, till de högre kostnaderna för kvinnas pensionering på grund av hennes större livslängd m. m. föreslogs dock lika pensionsavgift för kvinna som för man i samma eller motsvarande befattning. Kungl. Majrts förslag blev av bankoutskottet i allt väsentligt tillstyrkt. Inom utskottet riktades emellertid reservationsvis vissa erinringar mot detsamma, vilka huvudsakligen hänförde sig till frågan om kvinnliga befattningshavares pensionsålder, pensions uppdelning i avgifts- och statspension samt avgiftstidens begränsning till i regel 30 år.

13 Vid propositionens behandling inom riksdagens kamrar stannade dessa i olika beslut, vilka icke gjordes till föremål för sammanjämkning; och förföll sålunda för nämnda riksdag frågan om antagande av civil tjänstepensionslag. Med föranledande härav beslöt riksdagen de ändringar i 1907 års pensionslag samt i förutberörda kungörelse av den 29 juni 1921 (nr 456), som betingades av beslutet om ordnandet av de statsanställda kvinnornas löneförhållanden. Genom beslut den 12 juni 1925 anbefallde Kungl. Maj:t 1921 års pensionskomm tté, vilken vid sitt tillsättande fått till sig överlämnad jämväl frågan om pensionering av viss statsanställd icke-ordinarie personal, att i samband med behandlingen av nyssberörda fråga taga under förnyat övervägande, huruvida även vid allmänna civilförvaltningen tjänstepension lämpligen skulle kunna för samma syfte som vid kommunikationsverken uppdelas i statspension och avgiftspension. I ett den 3o november 1925 avgivet betänkande framlade pensionskommittén nytt förslag till civil tjänstepensionslag, innefattande jämväl förslag rörande pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen m. m. I särskilt betänkande av samma dag avgav kommittén förslag i fråga om pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen. Det av pensionskommittén uppgjorda nya förslaget till civil tjänstepensionslag ansluter sig till sin allmänna karaktär nära till det vid 1925 års riksdag i propositionen nr 153 framlagda lagförslaget. Sålunda har kommittén, efter en utförlig motivering, förklarat sig vilja bestämt avråda från att vid allmänna civilförvaltningen utan vidare tillämpa det för kommunikationsverken gällande systemet med pensions uppdelning i stats- och avgiftspension ävensom den vid dessa verk gällande regeln om avgiftsskyldighetens upphörande efter utgången av 30 avgiftsär. Det nya förslaget avviker emellertid från 1924 års förslag därutinnan, att lagen avsetts skola äga tillämpning jämväl å viss icke-ordinarie personal. Kommittén har nämligen ansett de icke-ordinarie befattningshavarnas pensionering lämpligen böra vinna sin lösning på sådant sätt, att dessa befattningshavare inordnas under en blivande civil tjänstepensionslag. För detta ändamål har i det av kommittén omarbetade lagförslaget upptagits ett särskilt kapitel, innefattande pensionsbestämmelser för icke-ordinarie personal, varjämte vissa andra därav betingade jämkningar vidtagits. Vad angår de grupper icke-ordinarie personal inom den allmänna civilförvaltningen, vilkas pensionering enligt pensionskommitténs förslag skulle ordnas genom en civil tjänstepensionslag, må framhållas, att kommittén avsett, att pensionsrätt enligt i lagförslaget givna bestämmelser skulle tillkomma i första hand extra ordinarie tjänstemän vid sådana verk, för vilka ny definitiv lönereglering blivit genomförd enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451). Vidare skulle hit hänföras extra ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten. Pensionsrätt skulle jämväl tillkomma innehavare av befattning med avlöning från extra anslag vid sådana verk, som nyss nämnts, ävensom, efter särskilt beslut av Konungen och riksdagen, vid verk, som i sin helhet uppehölles med medel från extra anslag. Lagförslagets bestämmelser i fråga om tjänstepension skulle slutligen gälla för vid försvarsväsendet anställda, till arbetarpersonal ej hänförliga civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare med tjänstgöring av viss omfattning. Däremot skulle den föreslagna lagen icke äga tillämpning å vare sig ordinarie eller icke-ordinarie befattnings-

14 havare vid domänverket, enär löneregleringen för denna personal, ehuru grundad på de för nyreglerade verk gällande löneprinciper, hittills erhållit endast provisorisk karaktär. I fråga om pensionsunderlag och pensionsavgifter för icke-ordinarie befattningshavare ansluter sig kommittéförslaget till de grunder härutinnan, som beträffande ordinarie tjänstemän föreslogos i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag, dock med vissa jämkningar, betingade av de icke-ordinarie befattningshavarnas lägre avlöning i förhållande till de ordinarie tjänstemännens. Av samma skäl, som föranlett fastställande av lägre pensionsunderlag för kvinnliga innehavare av ordinarie tjänster, skulle enligt kommitténs förslag jämväl för kvinnliga innehavare av icke-ordinarie befattningar gälla lägre pensionsunderlag än för motsvarande manliga icke-ordinarie befattningshavare. Pensionsavgiften för icke-ordinarie befattningshavare skulle enligt förslaget överensstämma med avgiften för ordinarie tjänsteman i närmast lägre lönegrad. Efter liknande grunder har pensionskommittén även beräknat pensionsavgiften för den lägsta lönegraden. I likhet med vad som förordats i fråga om ordinarie tjänstemän har kommittén även beträffande icke-ordinarie personal föreslagit samma pensionsavgifter för såväl manliga som kvinnliga innehavare av samma eller motsvarande befattningar. Sedan 1921 års pensionskommittés berörda betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag varit utställt för yttrande av vederbörande ämbetsverk, tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1926 av dåvarande chefen för finansdepartementet två sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av vissa pensionsfrågor. Genom beslut den 4 september 1926 förklarade emellertid Kungl. Maj:t, att ej mindre de 1921 års pensionskommitté meddelade uppdrag, i de delar desamma icke slutförts, än även de uppdrag, som lämnats de jämlikt Kungl. Maj:ts nyss omförmälda bemyndigande tillkallade två pensionssakkunniga, skulle omedelbart upphöra. Tillika bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda vid överarbetning av pensionskommitténs förberörda förslag. Vid denna överarbetning borde, såsom framgår av föredragande departementschefens yttrande till det i ärendet förda statsrådsprotokollet, särskilt tagas under förnyat övervägande det omhandlade spörsmålet, huruvida icke det för kommunikationsverken antagna systemet med pensions uppdelning i stats- och avgiftspension skulle kunna vinna tillämpning jämväl för befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. I fråga om den vidare behandlingen av vissa andra pensioneringsspörsmål, beträffande vilka 1921 års pensionskommitté avgivit förslag, gjorde departementschefen vissa uttalanden. Han erinrade härvid till en början om dels pensionskommitténs förenämnda betänkande den 30 november 1925 med förslag till pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen och dels det utlåtande, pensionskommittén den 30 juni 1926 avgivit över kommunikationsverkens lönekommittés betänkande den 6 november 1922 angående pensionering av icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken, i vilket utlåtande pensionskommittén framlagt förslag ej mindre till ny tjänstepensionslag för kommunikationsverken — innefattande jämväl föreskrifter rörande pensionering av extra ordinarie och därmed jämnställda tjänstemän vid nämnda verk — än även till kungörelse angående rätt till tjänstepension för till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare vid dessa verk; Enligt departementschefens mening borde även de nu nämnda av pensionskom-

15 mitten utarbetade författningsförslagen överlämnas till de ifrågasatta nya pensionssakkunniga i och för utarbetande av slutgiltigt förslag till bestämmelser i ämnet. Däremot borde den fortsatta utredningen av en del andra pensioneringsfrågor, vilka varit till pensionskommittén överlämnade, tills vidare vila. Härom yttrade departementschefen: »1921 års pensionskommitté har framlagt förslag också i vissa andra pensioneringsspörsmål. Sålunda avgav kommittén i betänkande den 22 maj 1925 förslagtill militär tjänstepensionslag. Förslaget ifråga anslöt sig till försvarsväsendets dåvarande organisation och det sedan 1921 gällande, ehuru ej definitivt fastställda avlöningsreglementet av den 29 juni 1921 (officersavlöningsreglementet). Sedan riksdagen i skrivelse den 2 juni 1925 anmält, att riksdagen i huvudsak bifallit Kungl. Majrts proposition angående ny organisation av försvarsväsendet, uppdrog Kungl. Maj:t den 26 september 1925 åt pensionskommittén att verkställa den överarbetning av nyssberörda förslag till militär tjänstepensionslag, som med hänsyn till vad sålunda förekommit befunnes erforderlig. Med föranledande härav har pensionskommittén underkastat 1925 års lagförslag den sålunda anbefallda överarbetningen samt framlagt resultatet härav i ett den 11 januari 1926 dagtecknat betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag. Bland ärenden, som hänskjutits till 1921 års pensionskommitté för utredning men av kommittén ännu icke slutbehandlats, må nämnas dels den i riksdagens skrivelse den 18 maj 1920, nr 244, begärda utredning angående beredande av rätt till pension åt sådana änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser icke erhålla pension, dels ock frågan om åstadkommande av enhetliga grunder för familjepensioneringen. I nu berörda pensioneringsspörsmål — den militära tjänstepensioneringen och familjepensioneringen — torde den fortsatta utredningen lämpligen böra vila, intill dess Kungl. Maj:t och riksdagen haft tillfälle att taga slutlig ståndpunkt till frågan, om vilka principer böra ligga till grund för tjänstepensioneringen inom den allmänna civilförvaltningen. Beträffande särskilt ordnandet av den militära tjänstepensioneringen synes ett uppskov vara påkallat jämväl av det förhållandet, att på grund av Kungl. Maj:ts därom meddelade uppdrag utredning pågår inom försvarsväsendets lönenämnd rörande de ändringar i officersavlöningsreglementet, som föranledas av den beslutade omorganisationen av försvarsväsendet eller som i övrigt må befinnas lämpliga att vidtaga i samband med ett definitivt antagande av nämnda reglemente. Huruvida det framtida fullföljandet av utredningen i avseende å dessa pensionsfrågor bör anförtros åt de av mig ifrågasatta sakkunniga och huruvida och på vad sätt de sakkunnigas antal i så fall bör för den ena eller andra frågans utredning utökas, är ett spörsmål, som framdeles torde få bliva föremål för övervägande».

Allmän motivering till de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. Allmänna synpunkter. De särskilda förslag till civil tjänstepensionslag, som utarbetats av 1921 års pensionskommitté, voro visserligen i väsentliga delar grundade på den för kommunikationsverken gällande tjänstepensionslagen men avveko dock i vissa viktiga principiella hänseenden från sistnämnda pensionslag. Enligt de direktiv, som lämnats de sakkunniga, hava dessa såsom i det föregående omförmälts haft att taga under förnyat övervägande, huruvida icke de principer, som fått sitt uttryck i kommunikationsverkens pensionslag, skulle i än större utsträckning kunna följas vid avfattandet av förslag till en civil tjänstepensionslag. Vid det övervägande, de sakkunniga ägnat detta spörsmål, hava de sakkunniga trott sig hava funnit, att nämnda principer skulle kunna i allt väsentligt komma i tillämpning även i avseende å befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen, och detta jämväl i fråga om systemet med pensions uppdelning i statspension och avgiftspension. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som i vissa hänseenden äro rådande inom allmänna civilförvaltningen, torde emellertid kommunikationsverkens pensionslags bestämmelser beträffande tjänstår och avgiftsår m. m. icke kunna utan vidare tillämpas i avseende å nyssberörda förvaltning, utan hava en del avvikelser från nämnda bestämmelser befunnits påkallade. Då de sakkunniga i det följande redogöra för de principer, som ligga till grund för de sakkunnigas förslag till ny civil pensionslag, hava de skilda spörsmålen i allmänhet behandlats under samma rubriker, som återfinnas i 1921 års pensionskommittés betänkanden i ämnet.

Pensioneringens Ordinarie personal,

omfattning.

I likhet med vad förhållandet var beträffande det förslag till civil tjänstepensionslag, som genom proposition nr 153 förelades 1925 års riksdag, bör enligt de sakkunnigas mening den nya civila pensionslagen vinna tillämpning å ordinarie tjänstemän vid sådana verk inom den allmänna civilförvaltningen, vid vilka definitiv lönereglering enligt nyare principer är genomförd. Lagen är sålunda avsedd att i första hand gälla för tjänstemän vid de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni iy21 (nr 451; jfr nr 270 år 1925) äger till— lämpning. Likaledes böra under samma lag inordnas ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten, som lyda under särskilt avlöningsreglemente av den 9 juni 1922 (nr 379), ävensom förste provinsialläkare och provinsialläkare, för vilka gäller avlöningsreglemente av den 21 maj 1926 (nr 177). Dessa bägge avlöningsreglementen äro nämligen i väsentliga hänseenden grundade på det lönesystem, som fått sitt uttryck i 1921 års avlöningsreglemente.

17 Vid de senaste årens riksdagar hava emellertid löneregleringar ägt rum utan att nyssberörda lönesystem kommit i tillämpning, nämligen beträffande professorer m. fl. befattningshavare vid universiteten och karolinska institutet, ävensom landshövdingar, justitieråd och regeringsråd. Även dessa befattningshavare torde böra bliva underkastade den nya pensionslagen. Det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag omfattade icke befattningshavare vid domänverket på den grund, att för detta verk endast ett provisoriskt avlöningsreglemente för närvarande är gällande. Av nämnda skäl hava icke heller de sakkunniga funnit ordinarie befattningshavare vid domänverket böra bliva underkastade den nya tjänstepensionslagen. Behovet av en ordnad tjänstepensionering för icke-ordinarie personal torde icke-ordina numera vara i princip erkänt. Någon gensaga har icke heller framkommit rie personal. mot den av 1921 års pensionskommitté i dess den 30 november 1925 avgivna betänkande i ämnet framförda uppfattningen, att erforderliga pensionsbestämmelser för sådana till arbetarpersonal ej hänförliga icke-ordinarie befattningshavare, som tillhöra allmänna civilförvaltningen, lämpligen böra anknytas till motsvarande föreskrifter för nämnda förvaltnings ordinarie personal. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga i sitt förslag till ny civil pensionslag jämväl inrymt bestämmelser rörande icke-ordinarie befattningshavares pensionering. I likhet med 1921 års pensionskommitté hava de sakkunniga ansett, att pensionsrätten för icke-ordinarie befattningshavare bör i allmänhet begränsas till befattningshavare vid sådana verk, för vilka definitiv lönereglering genomförts enligt det nya lönesystemet och vid vilka ordinarie tjänstemän skulle bliva underkastade den nya civila pensionslagen, under det att däremot ickeordinarie befattningshavare vid s. k. oreglerade verk tills vidare böra lämnas utanför pensioneringen. Då, som förut är nämnt, den nya civila pensionslagen icke är avsedd att för närvarande äga tillämpning å ordinarie tjänstemän vid domänverket, skulle tillsvidare icke-ordinarie personal vid nämnda verk ej heller inbegripas i förevarande pensionering. En till de sakkunniga överlämnad framställning av de extra jägmästarnas förbund och Sveriges kronojägarförbund om beredande av pensionsrätt åt viss icke-ordinarie personal vid domänverket har sålunda ansetts icke böra för närvarande föranleda till något förslag i nämnda hänseende från de sakkunnigas sida. Det av 1921 års pensionskommitté i nyssberörda betänkande av år 1925 framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag innefattade jämväl pensionsbestämmelser beträffande sådana till försvarsväsendet hörande civila och civilmilitära icke-ordinarie anställningshavare, vilka intaga tjänstemannaställning. Beträffande ifrågavarande befattningshavares hittillsvarande anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden tillåta sig de sakkunniga hänvisa till den redogörelse, som härutinnan meddelats uti pensionskommitténs omförmälda betänkande sid. 17 — 23. I avgivna utlåtanden över 1921 års pensionskommittés förslag, i vad det avser icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, hava länsstyrelsen i Värmlands län, kammarrätten och direktionen över flottans pensionskassa uttalat såsom sin mening, att dylika befattningshavare ej borde inordnas under den civila tjänstepensionslagen, medan däremot marinförvaltningen förklarat sig icke se något väsentligt hinder mot att ifrågavarande befattningshavare erhölle pensionsrätt genom en civil tjänstepensionslag. 2 — 866 _>. 1926 års

pensionsutredning.

18 Såsom stöd för sin uppfattning i berörda hänseende anförde 1921 års pensionskommitté, bland annat, följande (sid. 14—15). »Någon icke-ordinarie militär personal, som kan ifrågakomma till erhållande av pensionsrätt, finnes ej. På grund härav och då den icke-ordinarie civilmilitära personalen i regel saknar motsvarighet inom den ordinarie civilmilitära personalen, torde det vara ändamålsenligast, att den militära pensionslagen får omfatta allenast de ordinarie militära och civilmilitära beställningshavarna. Med hänsyn till anställnings- och tjänsteförhållanden lärer ock den icke-ordinarie civila och civilmilitära personalen vid försvarsväsendet närmast vara att jämföra med personal vid civilförvaltningen. Det må för övrigt erinras, att åtskilliga icke-militära ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet redan äro underkastade den civila pensionslagen (t. ex. civil personal vid generalstaben, expeditionsvakter vid åtskilliga militära institutioner).» Såsom ett ytterligare stöd för denna uppfattning vilja de sakkunniga framhålla, att enligt det förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid marinen, som den 7 juni 1926 avgivits av marinförvaltningen och som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, dessa befattningshavares avlöningsförhållanden skulle ordnas i nära överensstämmelse med vad i sådant hänseende gäller för ny reglerade civila befattningshavare. Likaledes torde böra erinras, hurusom enligt ett av försvarsväsendets lönenämnd den 29 juni 1926 avgivet »förslag rörande reglerande av avlöningsförhållandena för viss civil icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet» dels å vederbörliga militära stater skulle upptagas ordinarie beställningar för vissa maskinister, eldare och montörer, vilka hittills icke innehaft ordinarie anställning, dels ock avlöningsförhållandena för sådan till arbetarpersonal ej hänförlig, vid försvarsväsendet anställd icke-ordinarie civil eller civilmilitär personal, vars avlöning bestrides av vederbörliga under fjärde huvudtiteln uppförda ordinarie anslag till avlöning åt personal vid staber, truppförband, kårer och stater m. fl., skulle ordnas enligt uppgjort förslag till kungörelse med avlöningsbestämmelser för viss civil icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet. De sålunda föreslagna avlöningsbestämmelserna grunda sig på motsvarande bestämmelser vid allmänna civilförvaltningen och vid kommunikationsverken. Även detta förslag är beroende på Kungl Maj:ts prövning. Då sålunda de föreliggande förslagen rörande ordnandet av avlöningsförhållandena för viss civil och civilmilitär icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet i huvudsak överensstämma med de för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsbestämmelser, hava de sakkunniga funnit sig sakna anledning att frångå den uppfattning beträffande ordnandet av ifrågavarande icke-ordinarie personals pensionering, som omfattats av 1921 års pensionskommitté; och förorda de sakkunniga alltså, att pensionsrätt för civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet beredes dem genom deras inordnande under bestämmelser i en blivande civil tjänstepensionslag.

19 V i l l k o r o c h b e g r ä n s n i n g a r b e t r ä f f a n d e p e n s i o n s r ä t t för i c k e - o r d i narie befattningshavare. Pensionsberättigade g r u p p e r m. m. Vidkommande härefter de närmare förutsättningar, under vilka pensionsrätt Allmänna må böra tillkomma innehavare av icke-ordinarie befattningar, vilkas pensionering civilförvaltnm eB skulle ordnas genom den civila tjänstepensionslagen, få de sakkunniga, delvis 8 i anslutning till vad 1921 års pensionskommitté i sådant hänseende uttalat, anföra följande. Såsom ett huvudvillkor för erhållande av pensionsrätt bör uppställas det kravet, att vederbörande befattningshavare vunnit en någorlunda fast anställning inom sitt verk. Pensionsrätt bör sålunda i första hand tillkomma extra ordinarie tjänstemän samt innehavare av från extra anslag avlönade befattningar, som motsvara ordinarie eller extra ordinarie tjänster. Vid vissa verk finnas vidare icke-ordinarie befattningshavare, som väl icke äro direkt hänförliga till extra ordinarie tjänstemän men likväl måste anses fullt jämförliga med sådana. Detta gäller exempelvis en del assistenter vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och vid statens skogsförsöksanstalt, vilka åtnjuta avlöning i form av arvode. Dessa assistenter bibehålla i regeln sin anställning under en följd av år; och kräves av dein tjänstgöring i ungefär samma omfattning som av ordinarie tjänstemän. Även åt dylika icke-ordinarie befattningshavare torde böra beredas pensionsrätt. Annorlunda är förhållandet beträffande assistenter vid statsmedicinska anstalten. Då dessa i regeln kvarstå i befattningarna allenast under begränsad tid, torde de nämligen icke kunna anses hava den fastare anställning, som må böra medföra pensionsrätt. Med hänsyn till anställningens art synes vidare pensionsrätt icke böra beredas åt s. k. aspiranter och extra befattningshavare i allmänhet samt ej heller åt docenter och amanuenser vid universitet och andra högre läroanstalter. Vad nu yttrats beträffande de icke-ordinarie befattningshavare, som må böra tillerkännas pensionsrätt, hänför sig till befattningshavare vid sådana verk, vilkas ordinarie tjänstemän skulle vara underkastade den nya pensionslagen. Härutöver bör emellertid, efter särskilt beslut av Konungen och riksdagen, pensionsrätt kunna tillerkännas även åt icke-ordinarie befattningshavare vid sådant nyreglerat verk, vars samtliga befattningshavare där innehava allenast icke-ordinarie anställning, såsom fallet är beträffande statens farmaceutiska laboratorium, som i sin helhet uppehälles av anslag å extra stat, samt statens reproduktionsanstalt. En särskild ställning intaga numera befattningshavare vid sistnämnda anstalt, vilken sedan den 1 juli 1926 är att hänföra till affärsdrivande verk. Direktören vid anstalten förordnas på anmälan av lantmäteristyrelsen av Kungl. Maj:t tills vidare med villkor om sex månaders ömsesidig uppsägning. Lönen för direktören är bestämd till 10,000 kronor, varjämte den nuvarande innehavaren av befattningen åtnjuter personligt lönetillägg. Assistenten, faktorn, kassören tillika bokhållare samt kontorsbiträdet förordnas av lantmäteristyrelsen med villkor om viss tids ömsesidig uppsägning. Avlöningen till nämnda befattningshavare utgår jämlikt av Kungl. Maj:t fastställd driftkostnadsstat för budgetåret 1926—1927 enligt den för extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen gällande löneplanen sålunda, att assistenten hänförts till löne-

20 graden 20, faktorn till lönegraden 17, kassören till lönegraden 11 och kontorsbiträdet till lönegraden 4. Övrig personal antages av direktören, som även bestämmer avlöningen. Då det gäller att avgöra, vilken pensionsrätt bör tillkomma personal vid statens reproduktionsanstalt, måste en bestämd skillnad göras mellan direktören och de i lönegrad inplacerade befattningshavarna, å ena sidan, samt övrig personal, å andra sidan. Befattningshavarna inom den förra gruppen torde böra erhålla pensionsrätt enligt civila tjänstepensionslagen. För övrig personal torde däremot böra tillämpas de pensioneringsgrunder, som må komma att fastställas för arbetarpersonal inom allmänna civilförvaltningen. Därest pensionsrätt sålunda skulle beredas åt personal vid anstalten, lärer detta böra föranleda, att i driftkostnadsstaten i sinom tid uppföres en särskild utgiftspost för pensioner. Såsom villkor för pensionsrätt åt icke-ordinarie befattningshavare bör, såsom ock 1921 års pensionskommitté förutsatt, uppställas fordran på tjänstgöring av samma omfattning som den, vilken åligger ordinarie tjänstemän i jämförlig tjänst. Med hänsyn härtill skulle från pensionsrätt vara uteslutna exempelvis icke-ordinarie lärare vid musikkonservatoriet, vilkas tjänstgöring är inskränkt till allenast några få timmar i veckan, så ock läkare och predikanter vid fångvårdsanstalter m. fl. inrättningar, av vilka befattningshavare likaledes kräves tjänstgöring i tämligen begränsad omfattning. Enligt 1921 års pensionskommittés förslag skulle för pensionsrätt jämväl fordras, att befattningshavarens tjänstgöring fullgöres i ett och samma verk. I enlighet härmed skulle s. k. halvtidsamanuenser inom statsdepartement och centrala ämbetsverk icke komma i åtnjutande av pensionsrätt. Kommittén anförde i förevarande avseende huvudsakligen följande (sid. 16). Det kunde visserligen synas, som om i de fall, då befattningshavare av ifrågavarande slag samtidigt uppehölle halvtidstjänstgöring i två verk och alltså fullgjorde en sammanlagd tjänstgöringsskyldighet av den omfattning, som ålåge ordinarie tjänsteman, förutsättningarna för pensionsrätt borde kunna anses uppfyllda Kommittén hade emellertid funnit stora svårigheter möta för anordnande av pensionsrätt i förevarande fall. Det förekomme t. ex. synnerligen ofta, att halvtidsamanuenserna i de båda verk, där de tjänstgjorde, vore olika placerade å löneskalan, vilket förhållande skulle göra fastställandet av pensionsunderlag till en komplicerad fråga. Vidare inträffade stundom, att en befattningshavare, som en tid fullgjort halvtidstjänstgöring i två verk, mistade anställningen i det ena verket, varvid den en gång vunna pensionsrätten skulle förloras utan att befattningshavaren likväl upphört att vara anställd i statens tjänst. Med hänsyn till de nu antydda svårigheter av praktisk art, som skulle vara förenade med pensionsrätt i förevarande fall, hade kommittén efter övervägande ansett sig icke kunna förorda, att pensionsrätt bereddes ifrågavarande befattningshavare. I själva verket syntes deras uteslutande från pensionsrätt ej komma att erhålla större betydelse, enär tendensen numera alltmera jzinge i den riktningen, att tjänstgöring såsom halvtidsamanuens i två verk utbyttes mot anställning med hel tjänstgöring i ett verk. Av de ämbetsverk, som yttrat sig över pensionskommitténs ifrågavarande förslag, hava emellertid ett flertal yrkat, att jämväl halvtidsamanuenser skulle erhålla pensionsrätt. Med föranledande härav hava de sakkunniga tagit spörsmålet härom under särskilt övervägande, men hava funnit sig icke böra frångå den av kommittén hävdade meningen. Härvid hava, förutom de av kommittén antydda svårigheterna av praktisk art, vissa skäl av mera principiell natur varit för de sakkunniga bestämmande. Det har nämligen synts de sakkunniga som om den tjänstgöring, vilken en amanuens utför inom två olika verk, på

21 grund av förhållandenas natur i allmänhet måste bliva av i viss mån lägre värde än om tjänstgöringen fullgjordes i ett och samma verk. Ävenledes torde böra framhållas, att halvtidstjänstgöring, som väl i regeln bör medgivas allenast under befattningshavarens tidigaste tjänstgöring inom statsadministrationen, torde vara närmare jämförlig med aspiranttjänstgöring än med den tjänstgöring, som åligger en ordinarie tjänsteman. Enligt de sakkunnigas uppfattning böra sålunda bland extra ordinarie tjänstemän i amanuensställning allenast de, vilka hava heltidstjänstgöring i ett och samma verk, erhålla pensionsrätt. Även vissa andra kategorier av extra ordinarie tjänstemän torde böra vara uteslutna från pensionsrätt, och gäller detta bland annat vissa befattningshavare i hovrätterna. I sitt utlåtande över 1921 års pensionskommittés betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag har Svea hovrätt framhållit, att vid hovrätten funnes ett stort antal befattningshavare, vilka, oaktat de enligt fastställd terminologi vore att hänföra till extra ordinarie tjänstemän, ingalunda hade den fasta anställning, att de borde medtagas bland pensionsberättigad personal. Till dessa tjänstemän hörde till en början de adjungerade ledamöter, vilka icke nått fram till den ställning, som medföljde ett av Kungl. Maj:t meddelat förordnande att vara assessor vid hovrätten. Dessa ledamöter — enligt vedertaget bruk benämnda extra ordinarie assessorer — utgjordes dels av yngre tjänstemän i hovrätten, vilka åstundade att vinna befordran till domarämbete i överrätt, och dels av personer, som ville ägna sig åt lantdomarbanan men på grund av gällande bestämmelser måste för en tid lämna sin eljest till häradsrätterna förlagda verksamhet och tjänstgjorde i hovrätten i och för vinnande av ytterligare utbildning och vidgad erfarenhet samt för att bereda hovrätten tillfälle att pröva deras lämplighet för domarkallet. Dessa sistnämnda extra ordinarie assessorer plägade tjänstgöra i hovrätten envar allenast ett år eller något mer. Extra ordinarie assessorer av förstberörda kategori åter kunde till en början påräkna förordnande i sådan egenskap allenast under kortare perioder, ofta nog endast under någon vecka eller dag; och även om de erhållit mera stadigvarande förordnande att uppehålla hovrättsrådsämbete, vore det ingalunda därför säkert, att de vunne fast anställning i hovrätten. Sådan anställning kunde anses uppnådd först, då de — efter att hava blivit prövade och godkända av hovrätten — på dess framställning erhållit Kungl. Maj:ts förordnande att vara assessorer i hovrätten. Vad sålunda sagts om extra ordinarie assessorer gällde, enligt vad hovrätten framhållit, i än högre grad om tillförordnade fiskaler. Åtskilliga av dessa tjänstemän innehade visserligen ett mera stadigvarande förordnande såsom vikarier för ordinarie fiskaler med anledning av dessas tjänstgöring å annan befattning. Men ett dylikt fiskalsförordnande medförde ej någon säker utsikt till assessorsförordnande eller befordran till hovrättsråd eller överhuvud till befattning i statens tjänst; och än mindre säkerhet i detta avseende förefunnes för de unga jurister, som för en helt kort tid förordnades att uppehålla fiskalsbefattning. Hovrätten har tillika erinrat, hurusom i händelse av ledighet för andra ordinarie befattningshavare vid hovrätten än hovrättsråd och fiskaler till vikarie i allmänhet förordnades någon i hovrätten tjänstgörande extra tjänsteman: en biträdande fiskal, fiskalsaspirant eller extra ordinarie notarie. Den omständigheten att en dylik vikarie, under den tid vikariatet fortfore, enligt hovrättens uppfattning vore att räkna såsom extra ordinarie befattningshavare kunde naturligtvis ej anses åt hans anställning skänka den fasthet, som borde medföra pensionsrätt och skyldighet att erlägga pensionsavgift. Även Göta hovrätt har i avgivet utlåtande över pensionskommitténs berörda betänkande uttalat såsom sin mening, att extra ordinarie assessor och till-

förordnad fiskal lika litet som annan i hovrätten tjänstgörande extra ordinarie notarie finge i pensionshänseende betraktas som extra ordinarie tjänsteman. Enligt Svea hovrätts mening borde, å andra sidan, pensionslagens bestämmelser förklaras tillämpliga å dem, som erhållit Kungl. Maj:ts förordnande att vara assessor vid hovrätten, och detta utan hänsyn till huruvida de a) vikarierade för tjänstlediga hovrättsråd, b) deras tjänstgöring föranleddes av de extra divisionernas förefintlighet eller annan omständighet, som medförde, att deras avlöning bestredes av extra anslag, eller c) de tilläventyrs i följd av överskott å assessorer för tillfället ej toges i anspråk såsom ledamöter. Beträffande ifrågavarande av Kungl. Maj:t förordnade assessorer har Göta hovrätt uttalat, att, med hänsyn till att dessa befattningshavare kort efter erhållet assessorsförordnande uppnådde ordinarie fiskalstjänst, hovrätten icke funnit anledning till åtgärder för beredande åt dylika assessorer av pensionsrätt för närvarande föreligga. De sakkunniga tillåta sig i detta sammanhang erinra, hurusom särskilda kommitterade i ett den 30 oktober 1926 avgivet betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. föreslagit, bland annat: att inom hovrätterna skulle inrättas ordinarie assessorstjänster med arbetsuppgifter närmast motsvarande dem, som åligga nuvarande adjungerade ledamöter; att de nuvarande ordinarie fiskalstjänsterna skulle utbytas mot extra ordinarie befattningar, vilkas innehavare skulle erhålla benämningen fiskaler; att de av Kungl. Maj:t förordnade assessorerna skulle benämnas extra ordinarie assessorer; samt att fiskalsaspiranter skulle hänföras till i 3:e kapitlet i avlöningsreglementet omförmälda extra befattningshavare. Beträffande frågan om uteslutande från pensionsrätt av vissa sådana befattningshavare i hovrätterna, som enligt nuvarande organisation hänföras till extra ordinarie tjänstemän, hava de sakkunniga icke kunnat undgå att finna de skäl, som av Svea och Göta hovrätter anförts för en dylik åtgärd beträffande tillförordnad fiskal och extra ordinarie assessor vara värda beaktande. Vad åter angår den, som enligt nuvarande organisation av hovrätterna innehar Kungl. Maj:ts förordnande såsom assessor i hovrätt eller enligt den föreslagna omorganisationen skulle vara innehavare av extra ordinarie assessorstjänst, hava de sakkunniga ansett dylik befattningshavare hava den fastare anställning, att pensionsrätt bör honom tillförsäkras. Även beträffande en annan kategori extra ordinarie tjänstemän hava erinringar framförts mot deras inordnande bland pensionsberättigad personal. I utlåtande över 1921 års pensionskommittés betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag har lantmäteristyrelsen anfört, bland annat, följande. Genom Kungl. Maj:ts brev den 17 februari 1922 hade förordnats, att beträffande hos lantmäteristyrelsen anställda amanuenser skulle tills vidare anstå med tillämpning av avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid stadsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Dessa amanuenser uppbure för närvarande dels såsom extra lantmätare arvode från anslaget till avlöningar åt lantmäteripersonal, som sysselsattes med utförande av lantmäteri förrättningar, dels ock såsom amanuenser arvode från ordinarie förslagsanslaget till lantmäteristyrelsen. Frånsett två amanuenser, som längre tid tjänstgjort inom styrelsen, gällde såsom regel, att tjänstgöringen där icke varade längre än ett mindre antal år och att amanuenserna efter slutad tjänstgöring hos styrelsen återginge till praktisk lantmäteriverksamhet. Motsvarande förhållanden gällde beträffande icke-ordinarie assistenter å lantmäterikontoren i länen. Först sedan lönereglering blivit genomförd beträffande den personal, som sysselsattes med utförande av lantmäteri-

23 förrättningar, kunde enligt lantmäteristyrelsens mening pensionslagen lämpligen göras gällande i fråga om förberörda amanuenser och assistenter. I likhet med lantmäteristyrelsen hava de sakkunniga funnit ifrågavarande amanuenser och assistenter åtminstone tills vidare böra undantagas från lagens tillämpning. Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att i den blivande tjänstepensionslagen intages en allmän bestämmelse av innehåll, att Konungen må kunna besluta, att från lagens tillämpning skall undantagas innehavare av viss icke-ordinarie befattning. Enligt det av 1921 års pensionskommitté framlagda nya förslaget till civil tjänstepensionslag skulle från pensionsrätt i icke-ordinarie anställning uteslutas befattningshavare, som för förut innehavd anställning i statens tjänst redan åtnjöte pension. Till stöd härför anförde pensionskommittén följande (sid. 16). Då pension i allmänhet utginge först vid en ålder, då befattningshavarens förmåga att fullgöra tjänståliggandena finge anses uttömd, syntes det visserligen vara sällsynt, att en redan pensionerad befattningshavare kunde i annan befattning ånyo vinna pensionsrätt. I de fall, då med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet en mycket tidig pensionsålder fastställts, kunde det emellertid inträffa, att befattningshavaren efter avgång ur tjänsten vid uppnådd åldersgräns kunde i icke-ordinarie anställning fullgöra tjänstgöring, som ej ställde samma krav på kroppslig vigör. Att i dylika fall medgiva pensionsrätt även för den senare icke-ordinarie anställningen skulle innebära en dubbelpensionering, som av principiella skäl syntes icke kunna förordas. I ett avseende borde emellertid ett undantag göras från den angivna huvudregeln, nämligen i fråga om pensioner enligt den s. k. reservbefälsförordningen. I avgivet utlåtande över pensionskommitténs berörda förslag yttrade arméförvaltningen uti förevarande hänseende, bland annat, följande. Då — särskilt efter det ett flertal beställningshavare vid försvarsväsendet överförts till övergångsstat — det icke kunde anses uteslutet, att en med tjänstepension vid relativt låg pensionsålder (50 år) avgången militär beställningshavare kunde vinna ordinarie befattning vid civila statsförvaltningen och där förvärva pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen och då i pensionskommitténs förslag icke upptagits bestämmelse, som skulle utesluta vederbörande från sistnämnda pensionsrätt, syntes det armé förvaltningen föga följdriktigt att förhindra den, som förvärvat rätt till militär tjänstepension, men vunnit allenast icke-ordinarie statsanställning, att få pension såsom innehavare av en dylik icke-ordinarie befattning. För sin del hava de sakkunniga icke kunnat undgå att finna den av arméförvaltningen sålunda framförda anmärkningen vara befogad och att tillräckliga skäl för olikställighet i berörda hänseende mellan innehavare av, å ena sidan, ordinarie och, å andra sidan, icke-ordinarie befattning knappast kunna göras gällande. Framhållas bör ock, att, om pensionsrätt i fall som nu avses medgives jämväl åt innehavare av icke-ordinarie befattning, allenast de i den senare befattningen förvärvade tjänståren och avgiftsåren skulle läggas till grund vid bestämmandet av pensionens belopp i denna tjänst och sålunda för erhållande av pension — frånsett sjuk- eller invalid pension — komma att fordras minst tio tjänstår i den senare befattningen. Ävenledes bör uppmärksammas, att, därest i nu omhandlade fall pension kunde erhållas jämväl i den senare befattningen, föreskrifterna om reduktion av pension vid sammanträffande av flera pensioner skulle komma i tillämpning. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett sig icke böra i sitt förslag till civil tjänstepensionslag upptaga någon bestämmelse av innebörd att

24 från pensionsrätt i icke-ordinarie befattning skulle uteslutas den, som för förut innehavd statstjänst åtnjuter pension. Enligt de grunder, som av de sakkunniga i det föregående föreslagits, torde inom den allmänna civilförvaltningen huvudsakligen nedanstående grupper av icke-ordinarie befattningshavare böra bliva delaktiga av den föreslagna pensionsrätten. Härvid må emellertid framhållas, att nedan angivna befattningar endast avse att utgöra exempel på pensionsberättigade grupper. 1) Extra ordinarie tjänstemän vid statsdepartement och centrala ämbetsverk, hovrätterna och utrikesrepresentationen (assessorer, som innehava Kungl. Maj:ts förordnande, samt amanuenser, attachéer, biträdande statskartografer, ritare, kansliskrivare, kanslibiträden, kontorsbiträden, expeditionsvakter m. fl.) ävensom vid åtskilliga andra förvaltningsområden, såsom vid fångvårdsstaten (assistenter, uppsyningsmän, överkonstaplar, yrkesmästare, vaktkonstaplar, vaktfruar, kokerskor m. fl.), vid statens tvångsarbetsanstalter (uppsyningsmän, förmän, vaktfruar m. fl.), vid hospital och asyler (sysslomän. kameralbiträden, hantverksföreståndare, vissa ekonomister, översköterskor, skötare och sköterskor m. fl.), vid länsstyrelserna (länsnotarier, länsbokhållare, landskanslister, landskontorister m. fl), vid tullverket (kammarskrivare, uppsyningsmän m. fl.), vid universiteten (biblioteksamanuenser m. fl.), vid lots- och fyrstaten (lots- och fyrpersonal) o. s. v. 2) Sådana icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk m. fl. myndigheter, vilkas avlöning bestrides från extra anslag (tjänstemän med avlöning från de för ett flertal ämbetsverk — t. ex. riksförsäkringsanstalten m. fl. — anvisade förstärkningsanslagen för upprätthållande av ämbetsverkens verksamhet eller för tillfällig ökning av arbetskrafterna, så ock befattningshavare med avlöningar från annat, för särskilt ändamål anvisat extra anslag, såsom exempelvis vissa befattningshavare å lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning, vilkas avlöningar utgå från extra anslaget till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen). 3) Andra icke-ordinarie befattningshavare med mera fast anställning och med hel tjänstgöring (assistenter vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och vid statens skogsförsöksanstalt; vissa befattningshavare vid statens farmaceutiska laboratorium och vid statens reproduktionsanstalt). Vad beträffar försvarsväsendet hava de sakkunniga redan i det föregående uttalat såsom sin mening, att pensionsrätt bör beredns åt civila eller civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare med mera fast anställning vid försvarsväsendet genom deras inordnande under bestämmelserna i en blivande civil tjänstepensionslag. Såsom förut blivit omförmält, föreligga förslag dels om överförande till ordinarie anställning av vis-sa grupper av dylik personal, exempelvis maskinister, eldare och montörer, och dels angående nya avlöningsbestämmelser för viss icke-ordinarie personal vid föi svarsväsendet. Med hänsyn härtill och då endast vissa grupper av icke-ordinarie befattningshavare torde böra erhålla pensionsrätt, har det synts de sakkunniga lämpligt, att bestämmandet av vilka kategorier av nu omhandlade icke-ordinarie personal, som skola underkastas den civila tjänstepensionslagen, bör ankomma på Kungl. Maj:t. Med frånseende av de personalgrupper, som genom överförande till ordinarie anställning skulle komma i åtnjutande av pensionsrätt i likhet med övrig till försvarsväsendet hörande ordinarie personal, torde huvudsakligen följande kategorier befattningshavare böra underkastas den civila tjänstepensionslagen nämligen: marinens månadslönare (huvudsakligen verkmästare, mästare, ritkontors-

25 och annan kontorspersonal samt förrådsbiträden) samt liknande personal vid arméns förråd, verkstäder och fabriker ävensom rullföringsbiträden. Vid marinen anställda s. k. arbetsledande förmän hava hittills närmast varit att hänföra till arbetarpersonal. Enligt det i det föregående omförmälda, av marinförvaltningen den 7 juni 1926 avgivna förslaget till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid marinen skulle ifrågavarande arbetsledande förmän under beteckningen arbetsförmän av 1 och 2 klass hänföras till icke-ordinarie befattningshavare med avlöning enligt viss lönegrad. _ Därest berörda förslag vinner bifall, torde arbetsförmännen böra erhålla pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen. Pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen bör däremot, såsom ock av 1921 års pensionskommitté framhållits, icke tillkomma sådana befattningshavare, som äro berättigade till delaktighet i statens pensionsanstalt. Detta är sålunda fallet med sjuksköterskor och husmödrar inom armén, för vilka, i den mån befattningarna genom vederbörande myndighets försorg regleras och anmälas till pensionsrätt, beredas sådan rätt i nämnda anstalt. I likhet med pensionskommittén hava de sakkunniga fördenskull ansett i den civila tjänstepensionslagen böra intagas en generell bestämmelse därom, att från pensionsrätt enligt nämnda lag skall vara utesluten sådan icke-ordinarie befattningshavare, som för anställningen äger rätt till pension från av staten upprättad eller understödd pensionsfond, pensionsanstalt eller pensionskassa.

K o s t n a d e r för p e n s i o n e r i n g av i c k e - o r d i n a r i e p e r s o n a l . I fråga om de kostnader, som kunna åsamkas statsverket for pensionering av de icke-ordinarie befattningshavare, åt vilka skulle beredas pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen, har pensionskommittén i sitt år 1925 avgivna betänkande beträffande personal inom allmänna civilförvaltningen framhållit, att, då denna personal i regel syntes komma att vinna befordran till ordinarie tjänst, ålderspensionering endast i ringa omfattning skulle komma att äga rum. Vid sådant förhållande syntes några nämnvärda kostnader för dylik pensionering icke vara att förvänta. Vad anginge kostnaderna för pensionering av sådana icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, som skulle bliva pensionsberättigade enligt den civila tjänstepensionslagen, vore det knappast att antaga, att dessa kostnader komme att i någon avsevärd grad överstiga utgifterna för den motsvarande pensionering, som hittills ägt rum dels genom flottans pensionskassa, dels enligt statsmakternas särskilda beslut (s. k. riksdagspensioner). Under sådana omständigheter och då för övrigt det anslag, från vilket pensionerna i regel komme att bestridas, nämligen anslaget till civila tjänstinnehavares pensionering, hade karaktären av förslagsanslag, hade kommittén icke ansett det erforderligt att låta verkställa någon ingående beräkning av de verkningar i kostnadshänseende, som pensioneringen av ifrågavarande ickeordinarie befattningshavare skulle medföra för statsverket. Av nu antydda skäl hava ej heller de sakkunniga funnit någon närmare kostnadsberäkning i berörda hänseende vara av behovet påkallad.

26 F a m i l j e p e n s i o n e r i n g för i c k e - o r d i n a r i e befattningshavare. I detta sammanhang tillåta sig de sakkunniga något beröra frågan om familjepensionering för icke-ordinarie befattningshavare, ehuru detta spörsmål nu icke är föremål för de sakkunnigas behandling. Därest på sätt föreslagits rätt till tjänstepension beredes för icke-ordinarie befattningshavare, framstår det såsom ett önskemål, att åtgärder måtte vidtagas för beredande av rättighet och skyldighet för icke-ordinarie personal att jämväl grundlägga rätt till familjepension. En sådan pensionsrätt torde vara möjlig att åstadkomma därigenom, att den icke-ordinarie personalen erhåller delaktighet i befintliga, för ordinarie statstjänare avsedda änke- och pupillkassor. Vad särskilt angår de månadslönare vid marinen, vilka redan äga familjepensionsrätt i flottans pensionskassa, torde dessa givetvis böra för beredande av gratial åt änka och barn kvarstå såsom delägare i kassan.

Pensionsunderlag. Enligt de pensioneringsgrunder, som framlades i proposition nr 153 vid 1925 års riksdag med förslag till civil tjänstepensionslag, skulle — i likhet med vad fallet är enligt såväl kommunikationsverkens pensionslag som de provisoriska pensionsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen — pensionsunderlagen för innehavare av sådana ordinarie befattningar, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, bestämmas till fixt belopp för en var av de i vederbörande avlöningsreglemente intagna lönegrader, ungefärligen motsvarande två tredjedelar av slutlönen å billigaste ort inom lönegraden. I fråga om pensionsunderlag för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande på viss tid, föreslogos i nämnda proposition — i anslutning till de bestämmelser, som enligt kommunikationsverkens pensionslag gälla för dylika befattningshavare — särskilda pensionsunderlag till belopp, som icke stodo i direkt relation till avlöningarnas belopp, utan som fritt avvägts. Det torde ock böra erinras, att för justitieråd och regeringsråd, landshövdingar samt professorer och vissa andra befattningshavare vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet efter beslut vid 1925 och 1926 årens riksdagar fastställts särskilda pensionsunderlag, vilka icke överensstämma med dem, som gälla för i lönegrader inplacerade befattningshavare. I fråga om pensionsunderlagen för ordinarie tjänstemän, såväl de på viss tid förordnade som de i lönegrad placerade, hava de sakkunniga ansett sig icke hava anledning ifrågasätta några principiella avvikelser från vad som föreslagits i propositionen vid 1925 års riksdag. Vad åter beträffar de ordinarie tjänstemän — frånsett de på viss tid tillsatta — för vilka enligt vad nyss nämnts särskilda pensionsunderlag fastställts, torde dylika särskilda pensionsunderlag fortfarande böra gälla för dem. I det förslag till civil tjänstepensionslag, som framlades i förberörda proposition, hade för ordinarie personal vid lots- och fyrstaten intagits en särskild skala beträffande pensionsunderlag och pensionsavgifter. Då emellertid dessa pensionsunderlag och pensionsavgifter återfinnas i den för allmänna civilförvaltningen i allmänhet föreslagna skalan, synes den förenklingen kunna vidtagas, att lots- och fyrpersonalen också inplaceras å samma skala som övriga

27 till viss lönegrad hänförda befattningshavare. På enahanda sätt torde kunnna förfaras i fråga om förste provinsialläkare och provinsialläkare, beträffande vilka enligt beslut vid 1926 års riksdag gäller, att de i pensionshänseende skola anses innehava befattning i 30:e respektive 27:e lönegraden å den för allmänna civilförvaltningen fastställda löneplanen. Vidkommande härefter frågan om bestämmande av pensionsunderlag för ickeordinarie befattningshavare må till en början erinras, hurusom enligt de den 26 juni 1925 meddelade avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (nr 356) löneskalan för extra ordinarie tjänstemän är byggd på grundvalen av den för ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Nämnda löneskala är nämligen så konstruerad, att inom varje lönegrad begynnelselönen kommer två löneklasser under den lägsta löneklassen för ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad och slutlönen en löneklass under slutlönen i motsvarande lönegrad för ordinarie tjänsteman. Då kvinnlig ordinarie tjänsteman icke äger rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, kommer alltså slutlönen för kvinnlig extra ordinarie befattningshavare en löneklass lägre än slutlönen för manlig extra ordinarie tjänsteman i samma lönegrad. Innehavare av befattning, som avlönas av extra anslag och vilken hänförts till högre lönegrad än den 20:e (befattningshavare å extra stat), äger jämlikt berörda avlöningsbestämmelser åtnjuta lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest befattningshavaren varit innehavare av ordinarie tjänst inom ifrågavarande lönegrad. Jämväl för nu ifrågavarande befattningshavare sammanfaller sålunda slutlönen med den näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad för motsvarande ordinarie tjänst. Enligt den för extra ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten från och med den 1 juli 1925 gällande löneplanen stå lönegraderna för nämnda befattningshavare i samma relation till lönegraderna för ordinarie tjänstemän vid lots- och fyrstaten, som fallet är i fråga om lönegraderna för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen. För såväl ordinarie tjänstemän som extra ordinarie tjänstemän samt i lönegrad placerade befattningshavare å extra stat inom den allmänna civilförvaltningen samt vid lots- och fyrstaten gäller sålunda numera ett enhetligt och likartat uppbyggt lönesystem. Löneskalan är i båda fallen densamma, och är skillnaden endast den, att befattningarna blivit i viss mån olika placerade på den gemensamma löneskalan. Vid nu angivna förhållande böra även pensionsunderlagen för icke-ordinarie befattningshavare kunna bestämmas efter samma system som enligt kommunikationsverkens pensionslag och de provisoriska pensionsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen samt för lots- och fyrstaten gäller för ordinarie tjänstemän. Dessa underlag böra, såsom ock av 1921 års pensionskommitté föreslagits, även för icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet utgöra ungefär två tredjedelar av slutlönen inom vederbörande lönegrad för lägsta ortsgrupp (A), med iakttagande av avrundning till närmast med tolv i helt krontal delbara belopp. Härvid bör dock vad angår till inkomst av lotspenningar berättigad lotspersonal någon förhöjning av pensionsunderlagets belopp ske med hänsyn till den sådan personal tillkommande inkomst av lotspenningar, detta i anslutning till vad som redan gäller beträffande ordinarie sådan personal. Enligt nu angivna grunder skulle pensionsunderlagen för icke-ordinarie befattningshavare komina att i regel motsvara pensionsunderlaget för ordinarie tjänst i närmast lägre lönegrad.

28 Av samma skäl, som föranlett fastställande av lägre pensionsunderlag för kvinnliga innehavare av ordinarie tjänster, bör jämväl för kvinnlig innehavare av icke-ordinarie befattning gälla motsvarande lägre pensionsunderlag än för manlig icke-ordinarie befattningshavare i samma lönegrad. I överensstämmelse med vad här angivits skulle pensionsunderlagen för ickeordmar e befattningshavare utgöra de belopp, som framgå av bilaga A till de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. Beträffande andra icke-ordinarie befattningshavare än dem, som i avlöningshänseende äro placerade i viss lönegrad å den för allmänna civilförvaltningen gällande löneskalan eller som i pensionshänseende skulle vara likställda med sådana befattningshavare, hava de sakkunniga ansett pensionsunderlaget i regel böra bestämmas på sådant sätt, att Konungen på förslag av det ämbetsverk eller den myndighet, befattningshavaren tillhör eller varunder han lyder, fastställer den lönegrad, befattningshavaren skall i pensionshänseende tillhöra. Härigenom skulle såväl pensionsunderlag som pensionsavgifter utan vidare bliva bestämda. I vissa fall lärer det emellertid icke bliva möjligt att på nyss angivet sätt inplacera icke-ordinarie befattningshavare i lönegrad. Beträffande dylika befattningshavare torde Konungen böra äga bestämma det särskilda pensionsunderlag samt den särskilda pensionsavgift, som skola gälla för dylik befattningshavare. Någon svårighet att i pensionshänseende verkställa en inpassning i lönegrad torde dock i allmänhet icke förefinnas i betraktande av omfattningen av den lönegradsskala, som återfinnes i bilagan A till den av de sakkunniga föreslagna pensionslagen. I detta sammanhang torde särskilt böra upptagas frågan om direktörens vid musikkonservatoriet pensionsförhållanden. Denne befattningshavare var tidigare ordinarie tjänsteman. Från och med den 1 juli 1926 har emellertid tjänsten förändrats till icke-ordinarie befattning med arvode av 8,600 kronor, vartill kunna komma tre arvodesförhöjningar, vardera å 480 kronor efter respektive 3, 6 och 9 år. Slutavlöningen uppgår sålunda till 10,0-10 kronor, motsvarande ungefär slutlönen för ordinarie tjänsteman å G-ort i lönegraden B 26 eller för »befattningshavare å extra stat» i lönegraden 27. Enligt vad de sakkunniga förutsatt, skulle en dylik icke-ordinarie befattningshavare kunna tillerkännas pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen. Därest så skulle bliva fallet, synes för befattningen kunna bestämmas det pensionsunderlag, som skulle gälla för icke-ordinarie befattningshavare i 27:e lönegraden. Härigenom skulle för direktören komma att gälla samma pensionsunderlag som för innehavaren av den till lönegraden B 26 hänförda ordinarie tjänsten såsom sekreterare hos musikaliska akademien, med vilken senare tjänsteman direktören vid löneregleringen ansetts böra i avlöningshänseende ungefärligen likställas. Då direktören lärer böra tillsättas allenast på viss tid, skulle det kunna ifrågasättas, huruvida ej pensionsförhållandena för denne lämpligare borde ordnas efter de grunder, som skulle tillämpas beträffande innehavare av sådana ordinarie tjänster, som avses i 2 kapitlet i avlöningsreglementet för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen, något som emellertid skulle förutsätta, att direktörsbefattningen även i avlöningshänseende ombildades till en dylik tjänst. Men då direktörens löneställning så nyligen varit under omprövning, hava de sakkunniga icke tilltrott sig att framlägga något direkt förslag i berörda syfte.

29 Tjänstepensions uppdelning i avgifts- och statspension. Pensionsavgifter. Såsom redan i inledningen antytts, utgör frågan, huruvida vid allmänna civilförvaltningen bör tillämpas det vid kommunikationsverken gällande systemet med tjänstepensions uppdelning i statspension och avgiftspension, en av de huvudpunkter, beträffande vilka meningsskiljaktigheter yppats under den behandling av spörsmålet om ny civil pensionslag, som hittills ägt rum. För frågans utredning få de sakkunniga till en början lämna en redogörelse för vad i ämnet tidigare förekommit. I sitt år 1924 avgivna betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag framhöll 1921 års pensionskommitté, att kommittén visserligen funnit principerna i kommunikationsverkens pensionslag i väsentliga delar ägnade att vinna tillämpning på de civila verken i allmänhet men att vissa för de civila verken egenartade förhållanden dock betingade betydelsefulla avvikelser från de vid kommunikationsverken genomförda pensioneringsgrunderna, särskilt i fråga om pensions uppdelning i avgifts- och statspension. I sådant hänseende anförde kommittén (betänkandet sid. 25—26) följande: »I första hand torde härvid böra vinna beaktande den olikhet, som i själva befordringsgången gör sig gällande. Medan inom stora grupper av kommunikationsverkens personal, speciellt i de lägre graderna, befordran till ordinarie befattning i allmänhet vunnits vid förhållandevis unga år och efter en relativt kortvarig icke-ordinarie tjänstgöring, torde, såsom lärer vara allmänt känt, vid de civila verken med deras i många fall fåtaliga personalbestånd tjänstemännen genomsnittligt räknat få kvarstå i icke-ordinarie tjänst under betydligt längre tid än vid kommunikationsverken och följaktligen också ordinarie anställning tillträdas vid avsevärt högre ålder än vid sistnämnda verk. — — — Det är vidare att märka, att rekryteringsförhållandena vid de civila verken i viss omfattning gestalta sig olika mot vad fallet är vid kommunikationsverken. Sålunda är vid sistnämnda verk endast för ett relativt fåtal befattningar såsom kompetenskrav uppställd högskolutbildning, medan däremot vid många av de civila verken för det övervägande antalet tjänstemän sådan utbildning kräves. Givetvis kommer under dylika förhållanden medelåldern redan vid anställning i icke-ordinarie tjänst att vid dessa verk ligga avsevärt högre än vid kommunikationsverken. Vidare förekomma vid de civila verken vissa befattningar, beträffande vilka det för vinnande av hel pension erforderliga antalet tjänstår måst sättas förhållandevis lågt, vilket varit beroende på att vissa befattningar ansetts vara av beskaffenhet att i allmänhet kräva en längre tids verksamhet utanför statstjänsten. Medan vid kommunikationsverken tjänståldern för samtliga befattningar är fixerad till 30 år, är densamma vid de civila verken lägst 10 och högst 35 år. De olikheter, vilka sålunda i befordringshänseende råda mellan de båda grupper av verk, om vilka här är fråga, torde, såsom kommittén redan antytt, böra föranleda, att pensionssystemet vid de civila verken erhåller en i vissa avseenden annan utformning än vid kommunikationsverken. Med hänsyn till den betydelse, icke-ordinarie-tiden spelar i befordringsgången vid de förra verken, samt frånvaron åtminstone tillsvidare av skyldighet att under icke-ordinarie-tiden erlägga pensionsavgift torde det icke vara möjligt att nu frångå den för dessa gällande principen, att för bestämmande av pensionens belopp tjänstetiden i icke-ordinarie anställning tillägges samma betydelse som tjänstetiden i ordinarie befattning. Det torde med andra ord icke låta sig göra att vid de civila verken genomföra den vid kommu-

nikationsverken tillämpade anordningen, att — med uppdelning av pensionsunderlaget i ett statspensionsunderlag, omfattande två tredjedelar, och ett avgiftspensionsunderlag, omfattande en tredjedel — bestämma pensionens belopp, i vad det avser sistnämnda del, med hänsyn allenast till antalet avgiftsår. _ Vid de civila verken torde i stället, i likhet med vad hittills varit fallet, pensionsunderlaget böra erhålla en enhetlig karaktär och, i den mån fulla antalet tjänstår ej uppnås, för bestämmande av pensionens belopp reduktion i förhållande till det felande antalet tjänstår böra ske i pensionsunderlaget i dess helhet. Om således systemet med särskild beräkning av avgiftsår och avgiftspension ej överflyttas till de civila verken, torde för dem ej heller böra upptagas den vid kommunikationsverken gällande, med nämnda system sammanhängande regeln, att avgiftsskyldigheten upphör efter utgången av de trettio avgiftsåren. Då kommittén detta oaktat ej föreslår någon sänkning av de nu vid de civila verken provisoriskt gällande pensionsavgifterna, vilka till beloppet överensstämma med kommunikationsverkens — under förutsättning av en till trettio år begränsad inbetalningsperiod beräknade - pensionsavgifter, beror detta därpå, att, såsom förut framhållits, skyldighet att erlägga pensionsavgifter vid de civila verken i allmänhet inträder senare än vid koramunikationsverken. I betraktande härav torde ett ur såväl statsverkets som tjänstemännens synpunkt mera rättvist avvägande av pensionsavgifterna vinnas genom att dels pensionsavgifterna fortfarande sättas lika, dels ock tjänstemännen förpliktas att erlägga pensionsavgifter ända till tjänstetidens slut.» En av kommitténs ledamöter uttalade dock, att enligt hans förmenande den vid kommunikationsverken tillämpade principen i omhandlade hänseenden otvivelaktigt vore att anse såsom mera rationell, varför han endast med tvekan anslutit sig till kommitténs därifrån avvikande förslag. I avgivet utlåtande anförde kommunikationsverkens lönenämnd, att, då det vid kommunikationsverken tillämpade systemet med tjänstepensionens uppdelning i statspension och avgiftspension jämte vad därmed sammanhängde syntes innebära en mera rationell lösning av frågan om pensionsbeloppets riktiga avvägning för olika fall än det av pensionskommittén framlagda förslaget, lönenämnden ansåge sig böra avstyrka bifall till detsamma och föreslå, att de vid kommunikationsverken härutinnan gällande principerna måtte komma till användning vid den allmänna civilförvaltningen. I samma riktning uttalade sig socialstyrelsen och kommerskollegium. Av de övriga verk, som yttrade sig över kommitténs förslag, framställdes icke någon erinran i berörda hänseende; dock att, vad angår skyldighet för tjänstemännen att erlägga pensionsavgifter till tjänstetidens slut, invändningar mot kommitténs förslag gjordes av vissa verk utan att dessa likväl i övrigt förordade det för kommunikationsverken gällande systemet. I propositionen nr 153 till 1925 års riksdag anförde föredragande departementschefen beträffande nu omhandlade spörsmål huvudsakligen följande. Det vore enligt departementschefens mening icke lämpligt att, såsom påyrkats, till de nu ifrågavarande verken överflytta det vid kommunikationsverken gällande systemet med särskild beräkning av avgiftsår och avgiftspension samt avgiftsskyldighetens upphörande efter utgången av de 30 avgiftsåren. De synpunkter, som pensionskommittén anlagt vid bedömande av detta spörsmål, hade för departementschefen varit avgörande vid hans ställningstagande i frågan. Det vore visserligen sant, att en del befattningshavare vid de civila verken, som vid unga år vunnit ordinarie anställning, genom att någon begränsning av tiden för pensionsavgifts erläggande ej funnes, hade att erlägga pensionsav-

31 gifter under kanske avsevärt större antal år än som vore stadgat för befattningshavare vid kommunikationsverken, varigenom de finge vidkännas större utgifter för sin pensionering än ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken. Men å andra sidan rådde vid allmänna civilförvaltningen det förhållandet, att ett avsevärt antal befattningshavare vid pensionsålderns inträde antingen ej uppnådde mera än omkring 30 avgiftsår eller ock kunde räkna allenast ett lägre antal avgiftsår än det nyssnämnda. Därest skyldigheten att erlägga pensionsavgifter skulle fastställas till 30 år samt pensionen, i enlighet med vad förhållandet vore vid kommunikationsverken, skulle uppdelas i stats- och avgiftspension, komme detta att föranleda, att ett avsevärt antal befattningshavare finge sina pensioner reducerade. Med hänsyn härtill hade departementschefen ansett sig böra biträda kommitténs förslag i förevarande del. En avvikelse från kommitténs förslag härutinnan skulle enligt departementschefens mening jämväl föranleda, att av kommittén framlagt förslag i fråga om upphörd och redovisning av pensionsavgifter näppeligen skulle kunna genomföras. I sitt utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet beträffande denna fråga, att utskottet med hänsyn till de särskilda förhållanden, som i befordringshanseende m. m. vore rådande inom den allmänna civilförvaltningen, delade den av föredragande departementschefen uttalade meningen, att det icke vore lämpligt att till nu ifrågavarande verk överflytta det vid kommunikationsverken år 1920 införda systemet i förevarande hänseende; och hade utskottet fördenskull ansett sig böra biträda den uppfattning, som legat till grund för lagförslaget i hithörande delar. Uti en vid utskottsutlåtandet fogad reservation, vari yrkades avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet, anförde fem ledamöter av utskottet i denna fråga huvudsakligen följande. Genom antagandet av lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk hade statsmakterna för det långt övervägande flertalet av statsanställda godkänt vissa principer för pensionsväsendets ordnande. Genom uppdelningen av pensionen i tjänstepension och avgiftspension samt bestämmelsen om att pensionsavgift skulle erläggas under 30 år för erhållande av full avgiftspension hade en rationell grund blivit lagd för denna del av pensionsproblemet. Men i den framlagda propositionen gjordes ett avsteg från detta system genom förslaget att i den civila tjänstepensionslagen skulle stadgas, att hel pension utginge oberoende av avgiftstidens längd. Enligt reservanternas mening hade icke några bärande skäl anförts för dylik olikställighet mellan två statsanställda befattningshavargrupper. Reservanterna ansåge nytt förslag till civil tjänstepensionslag böra utarbetas med tillämpning av samma principer som i den för kommunikationsverken gällande pensionslagen. Genom det uppskov med frågans avgörande, som härigenom vunnes, bleve det även möjligt att i ett sammanhang pröva, huruvida och i vilken omfattning pensionering av extra ordinarie personal lämpligen borde ske. Då vissa bestämmelser rörande pensionering av den ordinarie personalen obestridligt influerades av vad som kunde varda stadgat för den extra ordinarie, skulle ett dylikt samtidigt bedömande innebära en uppenbar fördel. Reservanterna hemställde, bland annat, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta i överensstämmelse med vad i reservationen angivits utarbeta samt för riksdagen framlägga nytt lagförslag i ämnet. Såsom förut är nämnt förföll det i förenämnda proposition framlagda förslaget på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

32 I det av 1921 års pensionskommitté år 1925 avgivna betänkandet med nytt förslag till civil tjänstepensionslag, sid. 36 o. f., upptogs förevarande spörsmål ånyo till behandling. Härvid angav kommittén till en början sin uppfattning om pensionsavgifternas allmänna karaktär och fann kommittén pensionsavgiftsbetalningen, sådan den förekomme inom statsförvaltningen i allmänhet, i själva verket vara att betrakta såsom en form för avsättning från statens sida av medel till bestridande av en del av pensioneringskostnaden, varigenom denna kostnad delvis gäldades redan under den tid, då vederbörande befattningshavare tjänade staten, i stället för att, såsom annars skulle bliva fallet, i sin helhet kastas såsom utgift på den tid, varunder befattningshavaren uppbure pension. Med utgångspunkt från denna sin uppfattning ansåg kommittén denna avsättning för bestridandet av en del av pensioneringskostnaden kunna ske på ett enklare sätt än det nu tillämpade. Genom bruttoavlöningens minskande med ett belopp, motsvarande pensionsavgiften, och genom direkt avsättning av ett i riksstaten upptaget, mot minskningen svarande anslag skulle man utan ökad kostnad för statsverket på en mera direkt väg vinna samma mål som nu nåddes genom det mera omständliga förfarandet med avgiftsavdrag vid varje avlöningsutbetalning. Av vissa skäl ansåg dock kommittén, att avgiftsbetalningen måste tills vidare bibehållas. Vad anginge spörsmålet om pensions uppdelning i statspension och avgiftspension förklarade sig kommittén icke hava kunnat bliva övertygad om att det system beträffande pensionsunderlagens uppdelning, som genomförts vid kommunikationsverken och som anpassats efter där rådande rekryterings- och befordringsförhållanden, vore lämpligt eller ens möjligt att utan vidare tilllämpa på den allmänna civilförvaltningens huvudsakligen för olikartade uppgifter avsedda och därför efter andra grunder organiserade verk. Pensionskommittén yttrade vidare: »Gentemot den anordning med pensions utgående i förhållande till antalet tjänstår utan hänsyn till avgiftstidens längd, som enligt kommitténs föregående år avgivna förslag fortfarande skulle tillämpas inom den allmänna civilförvaltningen, invändes under ärendets behandling i kamrarna, att det ej vore riktigt och rättvist, att den, som under kortare tid än en annan erlagt avgifter, ändock erhölle samma pension som denne senare, och att därför den del av pensionen, som skulle skapas av tjänstemännens pensionsavgifter, borde utgå i proportion till de faktiskt erlagda avgifterna. 1 anledning härav må framhållas, att det ur statens synpunkt bör vara nog, om summan av alla tjänstepensionsavgifter förslår till bestridande av den del av hela pensionskostnaden, som bör genom avgifter täckas. Att uppställa en dylik fordran för varje särskild tjänstemans vidkommande kan icke betraktas såsom nödvändigt eller lämpligt, och en sådan anordning skulle även i många fall leda till betänklig orättvisa. Först och främst håller kommittén sålunda före, att det givetvis vore obilligt att av vederbörande utkräva avgifter för flera år än som motsvara det antal tjänstår, som det i statens intresse ansetts nödigt stadga såsom förutsättning för hel statspensions erhållande vid vederbörande befattning, och alltså fordra avgifter för t. ex. 30 år, där den stipulerade tjänståldern är 25 eller 20 år. Vidare synes det ej heller vara rättvist, att staten av den anledning, att tjänstemannen under viss tid före ordinarieblivandet ej fått tillfälle att erlägga några avgifter, avknappar den pension, som ansetts erforderlig för beredande åt den pensionerade av skäligt uppehälle. Det må i detta sammanhang ytterligare framhållas, att det vid kommunikations-

33 verken tillämpade systemet — som visserligen såtillvida skapar likformighet för alla befattningar beträffande pensionsavgifternas inverkan på pensionsbeloppet, att alla tjänstemän måste inbetala pensionsavgift i innehavande befattning under 30 år för erhållande av hel avgiftspension — ur en annan synpunkt dock ingalunda tillfredsställer kravet på individuell rättvisa med avseende å pensionsbeloppets relation till erlagda pensionsavgifter. Om t. ex. av två befattningshavare, vilka båda pensioneras från befattning i samma lönegrad, den ene erhållit befordran från lägre tjänst tio år tidigare än den andre, så har förstnämnda befattningshavare på grund av högre årsavgifter efter befordringen ju erlagt väsentligt större belopp i pensionsavgifter än den senare utan att likväl erhålla högre pension. När man mot det av kommittén för civilförvaltningen föreslagna systemet invänder, att en tidigare till ordinarie tjänst befordrad befattningshavare under sin längre avgiftstid får bidraga att bereda full pensionsförmån åt en senare till ordinarie tjänst utnämnd, så synes med lika berättigande kunna beträffande det vid kommunikationsverken rådande systemet sägas, att den tidigare till högre tjänst befordrade tjänstemannen måste bidraga att bereda hel avgiftspension efter det högre pensionsunderlaget åt den senare befordrade tjänstemannen. An större åtskillnad i fråga om pensionsbeloppens relation till verkligen erlagda pensionsavgifter än den, som förorsakas av olikheter i befordringsgången i olika individuella fall, föranledes emellertid av skiljaktigheter beträffande pensionsålder för olika grupper av befattningar, vilka äro hänförda till samma lönegrad och vid vilka alltså utgå samma pensionsavgifter. Enligt inom kommittén verkställd beräkning täcka sålunda de sammanlagda pensionsavgifter, som vid pensionsålderns uppnående erlagts av en till 12:e lönegraden hänförd lokomotivförare (pensionsålder 60 år), blott (53 procent av det pensionsbelopp, som motsvaras av de av en i samma lönegrad placerad förrådsmästare (pensionsålder 65 år) under samma tid erlagda avgifterna. Detta oaktat erhålla båda befattningshavarna samma pensionsbelopp. Nu angivna exempel giva enligt kommitténs mening vid handen, att kommunikationsverkens pensionsavgiftssystem i förevarande avseende icke skipar vare sig individuell rättvisa eller rättvisa mellan olika i lönehänseende likställda grupper av befattningshavare. Liksom vid allmänna civilförvaltningen äro nämligen pensionsavgifterna även vid kommunikationsverken beräknade kollektivt eller alltså med hänsyn till att de för hela kåren skola kunna täcka en tredjedel av pensioneringskostnaden. Kommittén kan ej underlåta att i detta sammanhang jämväl erinra därom, att den enligt kommunikationsverkens pensionslag gällande bestämmelsen om avgiftsbetalning under trettio år såsom en av förutsättningarna för hel pension visat sig medföra en betänklig olägenhet för en grupp befattningshavare på grund därav, att de faktiska förhållandena med avseende å anställning, befordran och avgång icke stämma överens med de grundförutsättningar, på vilka lagen är byggd. Då nämligen för rikstelefonisterna gäller en avgångsålder av 55 år och befordran till sådan tjänst i regel icke kan erhållas förrän efter uppnådd 25 års ålder, har b e rörda bestämmelse medfört, att rikstelefonist under nuvarande förhållanden endast i sällsynta undantagsfall kan komma i åtnjutande av pension, motsvarande clet tjänstepensionsunderlag, som för sådan befattningshavare ansetts skäligt. Lagens principer i förevarande hänseende hava sålunda visat sig icke ens vid kommunikationsverken kunna helt genomföras utan olägenheter. Det ligger emellertid i sakens natur, att vid allmänna civilförvaltningen — med dess från förhållandena vid kommunikationsverken i allmänhet avvikande befordnngsgång och även inom förvaltningsområdet såsom sådant tämligen skiftande förhållanden i personalhänseende — svårigheten att avväga pensionsavgifternas inflytande på pensionsbeloppets storlek på ett för varje särskild befattningshavare eller 3 — 866 2. 1920 års pensionautredning.

34 befattningshavargrupp rättvist sätt måste framträda mera påtagliga än vid kommunikationsverken. Om sålunda avgiftspensionens belopp skulle göras beroende av de erlagda avgifterna, måste i de inom civilförvaltningen ingalunda fåtaliga fall, då det för hel pension stadgade antalet tjänstår avsevärt understiger den såsom huvudregel härutinnan bestämda tjänståldern, vederbörande tjänsteman för att erhålla hel pension vid avgången antingen vid tjänstens tillträdande erlägga retroaktivavgifter för det felande antalet avgiftsår eller ock under sin återstående tjänstetid vidkännas högre årliga pensionsavgifter än andra tjänstemän i samma lönegrad. Bägge dessa alternativ kunde komma att bliva ekonomiskt alltför betungande t. ex. för provinsialläkare, vilka nu endast behöva räkna 20 tjänstår för att erhålla hel pension, eller för kvinnlig sjukvårdspersonal vid hospital och as3der (förestånderskor av l:a och 2:a klass, översköterskor, sköterskor), för vilken personal gäller en tjänstålder för hel pension av 25 år. Emellertid kunde det måhända tänkas — och denna tanke har även inom kommittén blivit framförd — att man för civilförvaltningens del kunde genomföra en sådan modifikation av kommunikationsverkens beräkning av avgiftsår, att för civilförvaltningen såsom villkor för hel pension uppställdes fordran på avgiftsbetalning under den tid, som för varje särskild befattning utgör tjänstålder, samt tillika bestämdes, ätt avgiftsbetalningen skulle fortgå under befattningshavarens hela tjänstetid, dock högst 30 år. Kommittén kan emellertid icke finna en sådan anordning tilltalande eller principiellt försvarbar, vare sig den ses ur de synpunkter, som legat till grund för kommunikationsverkens pensionslags bestämmelser i förevarande hänseende, eller ur de synpunkter beträffande pensionsavgifternas karaktär, som kommittén i det föregående angivit. Man skulle genom en sådan anordning hava helt släppt principen om att alla tjänstemän för erhållande av hel pension skola erlägga avgifter under lika lång tid, och följden skulle bliva det mot kommunikationsverkens pensioneringsgrundsatser stridande förhållandet, att samma avgiftstid, som för en befattningshavare räckte till för att grundlägga hel pension, för en annan tjänstinnehavare skulle medföra avkortad pension. Då sålunda själva huvudprincipen i kommunikationsverkens pensionsavgiftssystem övergivits, vore det ej mycket värt att bibehålla blott en liten del av detta system, och en del, som enligt vad kommittén i det följande skall utveckla, måste betraktas som ur löneteknisk synpunkt olämplig. Steget över till allmänna civilförvaltningens system vore i varje fall uppenbarligen icke längre än att man, då full överensstämmelse med kommunikationsverkens ändock ej kan nås, synes kunna bibehålla de för allmänna civilförvaltningen gällande, enligt kommitténs mening principiellt riktigare grunderna på förevarande område. Till de olägenheter, vilka enligt vad ovan anförts skulle följa med ett införande vid allmänna civilförvaltningen av kommunikationsverkens avgiftspensionssystem, skulle vidare komma, att detta skulle — såsom chefen för finansdepartementet också framhållit — omöjliggöra den i det föregående berörda, av behovet synnerligen påkallade förenkling i avgiftsuppbörden, som kommittén föreslagit, och i stället göra denna uppbörd ännu besvärligare än för närvarande är fallet. — Uppbörden av pensionsavgifterna verkställes för närvarande för varje befattningshavare månadsvis medelst avdrag å det till utbetalning förfallna lönebeloppet av så stor del av pensionsavgiften, som belöper å den tid, för viken lönen utbetalas. Enligt kommitténs förslag till omläggning skulle pensionsavgifterna årsvis omföras från vederbörande avlöningsanslag på grundval av antalet enligt gällande stat för vederbörande verk uppförda befattningar i de särskilda lönegraderna. Det är uppenbart, att, om det för kommunikationsverken gällande avgiftssystemet skulle införas, avgifternas överföring till pensionsfonden ej kunde ske genom årlig omföring för varje befattning. I stället måste för avgiftsuppbörden läggas till

35 grund varje särskild befattningshavares förhållanden, med iakttagande av att avgiftsskyldigheten skulle upphöra, när befattningshavaren erlagt avgifter under 30 år. Det kunde ej heller med en sådan begränsning av avgiftstiden låta sig göra att såsom nu för varje befattningshavare månatligen allenast avdraga och redovisa don för hans lönegrad bestämda avgiften, utan redovisningen måste anordnas med hänsyn till sagda begränsning i avgiftstiden. I den mån för vissa tjänstemän retroaktivavgifter eller förhöjda årsavgifter skulle ifrågakomma, skulle detta uppenbarligen ytterligare inveckla avgiftsuppbörden och redovisningen. Av skäl, som nu anförts, måste kommittén fortfarande bestämt avråda från att å allmänna civilförvaltningen utan vidare tillämpa det för kommunikationsverken stadgade systemet med pensions uppdelning i avgifts- och statspension. Om således systemet med särskild beräkning av avgiftsår och avgiftspension ej bör överflyttas till allmänna civilförvaltningen, torde för densamma ej heller böra upptagas den vid kommunikationsverken gällande, med berörda system sammanhängande regeln om avgiftsskyldighetens upphörande efter utgången av 30 avgiftsår. Det är för övrigt naturligt, att kommittén med sin förut angivna uppfattning om innebörden av avgiftssystemet såsom en form för avsättning av statsmedel till bestridande av blivande pensioneringskostnader icke kan finna ifrågavarande regel vara i och för sig riktig. En dylik avsättning och fondering bör ej tidvis avbrytas utan för varje befattningshavare fortgå under hela tjänstetiden. Regeln ifråga medför i själva verket också den oegentligheten, att — sedan man genom lönereglering fastställt avlöningsbelopp för löneklasserna i varje lönegrad och därvid tillmätt beloppen såsom skäliga med hänsyn bland annat till den avgift, som från avlöningen avdrages för tjänstepensioneringen — genom pensionsbestämmelserna medgives frihet från berörda avdrag för den, som erlagt 30 årsavgifter. Härigenom tillskapas i realiteten ytterligare en avlöningsförhöjning utöver de vid löneregleringen avsedda, vilken avlöningsförhöjning emellertid ej såsom ålderstillägg i allmänhet inträder på grund av viss tids väl vitsordad tjänstgöring i vederbörande befattning utan med hänsjm allenast till längden av den tid, varunder befattningshavaren tidigare innehaft tjänst, med vilken följt skyldighet att erlägga pensionsavgift.» Oaktat pensionskommittén alltså icke för allmänna civilförvaltningens del förordat aygiftspliktens upphörande efter viss inbetalningstid, hade kommittén emellertid icke ansett sig kunna föreslå någon sänkning av pensionsavgifterna, vilka för ifrågavarande befattningshavare sammanfolle med avgifterna vid kommunikationsverken. Såsom bestämmande för kommitténs ståndpunktstagande i sistberörda hänseende angav kommittén den omständigheten, att en sänkning av avgifterna för vissa befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen skulle medföra, att nettoavlöningen vid dessa befattningar under största delen av tjänstetiden skulle bliva högre än vid befattningar i samma lönegrad inom kommunikationsverken. Med utgångspunkt från den uppfattning, kommittén uttalat angående pensionsavgifternas allmänna karaktär, ansåg kommittén det vara av mindre betydelse, att pensionsavgiften stode i viss relation till pensionsunderlaget eller vare sig individuellt eller i stort sett täckte viss bestämd del av pensionskostnaden. Av väsentlig och avgörande betydelse måste däremot enligt kommitténs mening vara, att den avlöning, som återstode, sedan pensionsavgiften avdragits, vore lika för alla befattningshavare i samma lönegrad. Med anledning av sitt förslag rörande beredande av pensionsrätt även åt icke-ordinarie personal yttrade pensionskommittén vidare, att det icke kunde bestridas, att vid genomförande av en pensionering för icke-ordinarie personal

36 frågan om avgiftstidens inflytande på pensionsbeloppens avvägning i viss mån skulle komma i ett annat läge. Om pensionsrätt och därmed tillfälle till erläggande av avgifter för egen pensionering bereddes jämväl för ickeordinarie befattningshavare, skulle nämligen större möjlighet yppas, att, om så funnes lämpligt, låta den tid, under vilken pensionsavgifter erlagts, inverka på pensionens storlek. Kommittén hade ock, under förutsättning att den av kommittén föreslagna pensionsrätten för icke-ordinarie personal genomfördes samt att över huvud taget ett på avgiftsbetalning byggt pensioneringssystem bibehölles, ansett sig kunna förorda en anordning, som skulle möjliggöra ett tillmötesgående av kravet härutinnan. Enligt kommitténs förslag beträffande pensionsrätt för de icke-ordinarie befattningshavarna skulle visserligen denna rätt begränsas till extra ordinarie tjänstemän och befattningshavare med avlöning från extra anslag med full tjänstgöring i ett och samma verk, vadan i regel den icke-ordinarie befattningshavaren skulle komma att fortfarande under någon tid. längre eller kortare, icke erlägga pensionsavgifter. Då emellertid kommitténs förslag om pensionering av icke-ordinarie personal i allt fall skulle innebära möjlighet att tidigare påbörja avgiftsbetalningen, hade kommittén ansett, att man utan obillighet mot tjänstemännen kunde låta avgiftsbetalningen på det sätt inverka på pensionen, att tjänstemannen finge i pensionshänseende helt tillgodoräkna endast avgiftstiden men av den tjänstetid, varunder skyldighet att erlägga pensionsavgifter icke förelegat, allenast två tredjedelar. Enligt detta förslag skulle man alltså med bibehållande av de enhetliga pensionsavgifterna allt intill tjänstemannens avgång ur tjänsten likväl tillmötesgå kravet på att pensionsbeloppets storlek borde påverkas icke blott av tjänstetidens längd utan även av längden av den tid, varunder avgifter erlagts. De erlagda avgifternas inverkan på pensionsbeloppet skulle nämligen enligt sagda förslag bliva i stort sett densamma som enligt kommunikationsverkens pensionssystem. Vid sådant förhållande ansåg pensionskommittén det ur principiell synpunkt framförda yrkandet på full överensstämmelse mellan allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens pensioneringsgrunder i nu förevarande avseende kunna förfalla. Den huvudsakliga skillnaden vid tillämpningen av de ena eller andra grunderna skulle då bliva den, att, medan enligt de senare grunderna avgiftsbetalningen skulle fortgå under 30 år och därefter i regel upphöra, vid allmänna civilförvaltningen vissa tjänstemän komme att erlägga avgifter något mer och andra något mindre än 30 år. Att sålunda de, som tidigare befordrats till med pensionsrätt förenad tjänst, komme att få erlägga något större sammanlagt belopp i pensionsavgifter, än de, som först vid mera framskriden ålder vunnit denna tryggare och högre avlönade ställning, ansåg kommittén dock icke kunna betraktas som obilligt. Vid avgivande av pensionskommitténs betänkande år 1925 anförde vissa ledamöter skiljaktiga meningar rörande kommitténs uttalanden i berörda hänseenden. Två ledamöter ansågo sålunda, att för de icke-ordinarie befattningshavare, som skulle erhålla pensionsrätt, något avdrag å avlöningen icke borde äga rum för pensionsavgifter utan dessa avgifter i stället utbetalas av statsmedel. Såsom motiv härför anfördes, att, enär de icke-ordinaries avlöning så avpassats i förhållande till ordinarie befattningshavares avlöning, att den förra vore minst en löneklass lägre än ordinarie befattningshavares i samma lönegrad, denna anordning enligt deras mening vidtagits för att, då den ordinarie måste vidkännas avdrag å avlöningen till följd av honom åliggande avgiftsplikt för

pensionering, de båda avlöningarna skulle i stort sett bliva lika. Skulle man av den icke-ordinarie befattningshavarens avlöning uttaga pensionsavgift, skulle denne så att säga få betala dubbel pensionsavgift. Samma reservanter förklarade sig därjämte icke kunna biträda pensionskommitténs förslag rörande begränsning av tjänstårsberäkningen beträffande tid, under vilken avgiftsplikt icke förelegat. Reservanterna hade nämligen ansett, att en sådan begränsning principiellt icke läte sig förena med uppfattningen om pensionsavgifternas allmänna karaktär, sådan densamma utvecklats av kommittén. Om avgiftssystemet ansåges innebära en form av avsättning av statsmedel till bestridande av blivande pensioneringskostnader, berodde det på staten, att sådan avsättning icke skett under befattningshavarens hela tjänstetid och denna omständighet kunde enligt reservanternas mening icke åberopas såsom grund för begränsning av tjänstårsberäkningen med därav följande avkortning av det pensionsbelopp, som eljest skulle hava åtgått. En annan ledamot uttalade att, då enligt hans mening pensionsavgiften måste betraktas såsom tjänstemannens direkta andel i kostnaderna för egen pensionering, en uppdelning av tjänstepensionen i statspension och avgiftspension borde ske på sätt vid kommunikationsverken ägde rum samt att avgiftstiden borde begränsas till i regeln 30 år, dock att avkortning å avgiftspensionen icke skulle ske, därest avgiftsåren uppginge till minst samma antal som det för hel statspension stadgade antalet tjänstår, i de fall då detta antal för vissa befattningar måste sättas lägre än 30. Ytterligare en ledamot av kommittén uttalade vissa betänkligheter mot kommittémajoritetens förslag med hänsyn till den avvikelse från grunderna i den för kommunikationsverken gällande tjänstepensionslagen, som förslaget innebar i fråga om betydelsen av erlagda avgifter för bestämmande av beloppet av utgående pension. Beträffande frågan, huruvida det vid kommunikationsverken tillämpade sy- Yttranden stemet rörande pensions uppdelning i avgiftspension och statspension samt av- över 1925 år giftstidens begränsning till 30 år bör läggas till grund för pensioneringens f0™JJJig*" ordnande jämväl vid allmänna civilförvaltningen, hava av de över pensionskommitténs berörda betänkande av år 1925 hörda ämbetsverken skilda meningar gjorts gällande. Å ena sidan har det övervägande flertalet ämbetsverk uttalat sin anslutning till den av kommittén hävdade uppfattningen i frågan eller ock lämnat kommitténs förslag i denna del utan erinran. Härvid har särskilt framhållits, att anställningsförhållandena för allmänna civilförvaltningens befattningshavare så väsenligt skilde sig från dem, som vore rådande vid kommunikationsverken, att de vid sistnämnda verk tillämpade grunderna i förevarande hänseende icke lämpligen borde utsträckas till de förra. En uppdelning av pensionen enligt kommunikationsverkens system skulle ock försvåra ett framtida borttagande av pensionsavgifterna. Å andra sidan hava emellertid åtskilliga ämbetsverk och myndigheter ansett ungefär samma principer för pensioneringen böra komma i tillämpning inom båda de verksgrupper, varom här är fråga, samt i allmänhet förordat det i enlighet härmed reservationsvis inom kommittén framställda förslaget. Ur de utlåtanden, som mera ingående behandlat förevarande spörsmål, må här återgivas följande. Socialstyrelsen har upptagit till närmare behandling den i pensionskommitténs argumentering påpekade olikheten i anställnings- och befordringsförhållandena inom, å ena sidan, kommunikationsverken och, å andra sidan, allmänna civilförvaltningen och därvid bland annat anfört, hurusom, enligt vad som fram-

38 ginge av en utav styrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd undersökning, antalet tjänstemän belöpte sig vid kommunikationsverken till cirka 40,000 och vid allmänna civilförvaltningen till cirka 15,500. Särskiljde man nu å ena sidan de befattningshavare, vilka för anställning i statstjänst behövt avlägga högst studentexamen och vilka sålunda vunnit sådan anställning förhållandevis tidigt, och å andra sida dem, vilka avlagt högre examina och vilkas medelålder vid anställning och befordran på grund därav i regel ställde sig relativt hög, befunnes det, att vid kommunikationsverken den förra gruppen vore den allt dominerande, nämligen cirka 98 procent av samtliga, men att den även inom den allmänna civilförvaltningen nådde upp ända till innemot 80 procent. Att vid sådant förhållande göra en uppdelning av statens befattningshavare, varigenom de till den allmänna civilförvaltningen hörande — under motivering av deras senare anställning och befordran samt därpå grundade lägre antal avgiftsår — skulle erhålla väsentligt sämre pensionsvillkor än kommunikationsverkens syntes socialstyrelsen ej blott irrationellt och godtyckligt utan även i hög grad obilligt. Det funnes uppenbarligen icke den minsta anledning, varför icke ovannämnda 80 procent av civilförvaltningens tjänstepersonal skulle i berörda avseende likställas med kommunikationsverkens, och detta oavsett huruvida förslaget om extra ordinaries pensionering förverkligades eller icke, men naturligtvis i ännu högre grad, om så skedde. Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att det starkaste av de skäl, som anförts mot överflyttande till en reviderad civil tjänstepensionslag av det vid kommunikationsverken gällande s}^stemet med särskild beräkning av avgiftsår och avgiftspension samt avgiftsskyldighetens upphörande efter 30 år, syntes vara, att befordran till ordinarie befattning i regel vore påräknelig vid avsevärt högre ålder för befattningshavare i de civila verken än för kommunikationsverkens befattningshavare. Då nu pensionskommitténs förslag avsåge att omfatta även icke-ordinarie befattningshavare i de civila verken, ville det synas länsstyrelsen som om detta skäl förlorat betydligt i värde. Länsstyrelsen, som funne det önskvärt, att pensionsförhållandena för statens olika befattningshavare så långt som möjligt ordnades efter samma principer, funne det tvivelaktigt, huruvida tillräckligt vägande skäl nu kunde anses föreligga för den olikhet härutinnan i förhållande till kommunikationsverkens pensionslag, som pensionskommitténs förslag innebure. Enligt länsstyrelsens i Älvsborgs län uttalade mening betingade förhållandena för närvarande icke en tillämpning för de civila verkens vidkommande av de för kommunikationsverkens personal genomförda pensioneringsgrunderna, i vad anginge pensionernas uppdelning i statspension och avgiftspension. Efter genomförandet av de icke-ordinarie befattningshavarnas pensionering syntes emellertid, åtminstone inom vissa förvaltningsgrenar, förhållandena framdeles komma att ställa sig annorlunda. Vad anginge landsstaten, där genomsnittsåldern vid erhållandet av fast extra ordinarie anställning för närvarande icke torde överstiga 27 år för högskoleutbildad och 22 år för annan aspirant, syntes sålunda framdeles antalet avgiftsår vid pensionsålderns uppnående i regel komma att uppgå till omkring 40. För landsstatstjänstemännens vidkommande skulle alltså en framtida tillämpning av de nu för kommunikationsverkens personal gällande bestämmelserna om frihet från avgifts erläggande efter uppnådda 30 avgiftsår innebära en uppenbar rättvisa. Kommerskollegium har i sitt utlåtande lämnat en redogörelse för möjligheten för de hos kollegiet anställda befattningshavarna att vid tillämpning av en trettioårig avgiftsperiod erhålla oavkortad pension och ansett sig på grund därav kunna avgiva det slutomdömet, att för kollegiets personal det vid kom-

39 munikationsveiken gällande pensionssystemet skulle, särskilt efter beredande av pensionsrätt åt icke-ordinarie personal enligt kommitténs förslag, beträffande summan av pensionsavgifter bliva i stort sett både jämnare avvägt och rättvisare än enligt det system, som tillämpades enligt 1907 års pensionslag; kollegiet hade för den skull ansett sig icke böra frångå sin i yttrande över kommitténs år 1924 avgivna betänkande gjorda hemställan att vid fastställande av nya pensionsbestämmelser de för kommunikationsverken nu gällande grunder måtte i berörda hänseenden i huvudsak tillämpas även på kollegiets och och övriga civila tjänstemän. Försäkringsinspektionen har i sitt utlåtande redogjort för en inom inspektionen verkställd omfattande undersökning, avsedd att utröna, om de av kommittén föreslagna pensionsavgifterna kunde vara tillräckliga för framtida befattningshavare, under förutsättning att avgiftstiden begränsades till 30 år. Ämbetsverket hade vid denna undersökning funnit, att det icke ur synpunkten av avgifternas tillräcklighet mötte något hinder att begränsa avgiftstiden till 30 år, utan att de föreslagna avgifterna fasthellre även efter en sådan begränsning skulle motsvara väsentligt mera än l / 3 av pensionerna. Försäkringsinspektionen hade genom sin undersökning ansett sig hava konstaterat, att den principiella uppfattning om pensionsavgifter och avgiftspension, som låge till grund för kommunikationsverkens pensionslag, lämpligen kunde och borde erhålla konsekvent tillämpning jämväl i den civila pensionslagen. Av anförda skäl förordade dock inspektionen det inom kommittén reservationsvis framförda förslaget, avseende viss modifikation av det vid kommunikationsverken tilllämpade systemet. Kommunikationsverkens lönenämnd, som ansett det vid kommunikationsverken tillämpade systemet med pensions uppdelning i statspension och avgiftspension samt avgiftstidens begränsning till 30 år böra komma till användning även vid allmänna civilförvaltningen, har beträffande den gjorda invändningen om den vid sistnämnda förvaltning förekommande sena befordringsåldern anfört, att efter genomförandet av pensionering av icke-ordinarie befattningshavare den levnadsålder, vid vilken befattningshavarna skulle begynna att erlägga pensionsavgifter, säkerligen i regel icke komme att bliva så hög, att det med hänsyn till sagda ålder förelåge anledning att beräkna pensionsbeloppet oberoende av antalet avgiftsår. Då vidare de vid allmänna civilförvaltningen utgående pensionsavgifterna, liksom själva pensionsbeloppen, skulle bliva desamma som vid kommunikationsverken, för vilka avgifterna beräknats efter en betalningstid av 30 år, kunde ett genomförande av kommitténs förslag med skyldighet för befattningshavarna att erlägga avgifter intill tjänstetidens slut medföra, att en befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen finge erlägga ett avsevärt högre bidrag till sin pension än som komme att uttagas av en befattningshavare i motsvarande lönegrad vid kommunikationsverken. Den betydande olikställighet, som vid ett genomförande av pensionskommitténs förslag sålunda komme att förefinnas mellan de särskilda verksgruppernas befattningshavare i fråga om skyldigheten att bidraga till den egna pensioneringen, kunde enligt lönenämndens mening icke anses vare sig principiellt eller praktiskt berättigad. Icke heller det inom kommittén reservationsvis framställda förslaget om tillämpning av kommunikations verkens system dock med viss jämkning i fråga om begränsning av avgiftstiden i de fall, då tjänståren bestämts till lägre antal än 30, samt vad därmed ägde sammanhang hade lönenämnden för sin del kunnat biträda. Endast med direkt tillämpning av kommunikationsverkens system uppehölles nämligen i full utsträckning principen, att tjänstemannen själv skulle genom avgiftsinbetalningar svara för den andel av pensionen, som enligt den

allmänna fördelningsgrunden icke skulle bekostas av staten. Den relativt obetydliga avkortning av tjänstepensionen, som vederbörande skulle få vidkännas, därest antalet avgiftsår vid avgången understege 30, syntes i allmänhet icke bliva av någon större betydelse vare sig för den enskilde tjänstemannen eller, vad staten beträffade, för möjligheten att i varje särskilt fall till tjänsten förvärva den därtill lämpligaste personen. Det förhållandet, att rätten att räkna avgifts- och tjänstår i allmänhet skulle inträda redan före ordinarieblivandet, syntes ock väsentligt bidraga till att minska antalet av de fall. då avgiftsåren' vid avgången icke uppginge till 30. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i betraktande av den föreslagna utsträckningen av pensionsrätt till även icke-ordinarie befattningshavare och de konsekvenser inom olika förvaltningsområden, vilka en dylik utsträckning måste medföra, ansett sig icke kunna ansluta sig till kommitténs betraktelsesätt, enligt vilket någon förändring av det nuvarande systemet utan uppdelning av pensionen i statspension och avgiftspension vid allmänna civilförvaltningen icke finge anses påkallat. Det av pensionskommittén föreslagna beräkningssättet av tjänstår för den tid pensionsavgift icke erlagts, skulle väl enligt lönenämndens mening innebära en tänkbar lösning av frågan om pensionsavgifternas inverkan på pensionens storlek, därest man vid denna frågas bedömande kunde bortse från såväl förhållandena vid kommunikationsverken som ock i synnerhet från de därstädes tillämpade pensionsavgifternas konstruktion och den tid, varunder de erlades. Detta läte sig emellertid icke göra främst av den anledningen, att, då såväl pensionsavgifterna som pensionen bestämts till samma belopp vid allmänna civilförvaltningen som vid kommunikationsverken, vid ett genomförande av kommitténs förslag en befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen skulle komma att under sin sammanlagda icke-ordinarie och ordinarie anställningstid få erlägga ett avsevärt högre bidrag till sin pension än som komme att uttagas av en befattningshavare i motsvarande lönegrad vid kommunikationsverken. Då lönenämnden sålunda uttalade sig för en tillämpning av systemet med pensions uppdelning i _ statspension och avgiftspension samt avgiftstidens begränsning, förklarade sig lönenämnden dock dela den inom kommittén reservationsvis framförda meningen, att avkortning å avgiftspensionen icke borde äga rum, därest avgiftsåren uppginge till minst samma antal som det för hel statspension stadgade antalet tjänstår, och att pensionsavgift även i dessa fall borde erläggas under högst 30 år, dock icke för längre tid än intill avgången. Då nu de sakkunniga haft att överväga spörsmålet om tillämpande i en ny civil pensionslag av systemet med pensions uppdelning i statspension och avgiftspension, hava de sakkunniga ansett sig böra till behandling först upptaga frågan om pensionsavgifternas allmänna karaktär, såsom varande av grundläggande betydelse för bedömandet av förstberörda spörsmål. I sådant hänseende må till en början erinras, att det förslag till definitivt ordnande av det civila pensionsväsendet, som framlades i proposition vid 1899 års riksdag, vilade på den förutsättningen, att ordinarie tjänstinnehavare icke skulle hava att erlägga avgifter för den egna pensioneringen. I riksdagens skrivelse (nr 121) i anledning av förberörda proposition framhölls, hurusom riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den meningen, att skyldighet skulle åläggas tjänstinnehavarna att själva lämna bidrag till bestridande av de med deras pensionering förenade kostnaderna. Med avslag å propositionen anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om sådant ord-

41 nande av det civila pensionsväsendet, att tjänstinnehavarna skulle lämna bidrag även till sin egen pensionering. Sedan i anledning härav Kungl. Maj:t tillsatt en ny kommitté med uppdrag att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, avgav denna kommitté den 7 november 1902 betänkande i ämnet. Det av kommittén upprättade lagförslaget skilde sig från det vid 1899 års riksdag framlagda förslaget bland annat därutinnan, att bestämmelser införts om skyldighet för befattningshavarna att erlägga pensionsavgifter. Kommitténs förslag utgick från att pensionsavgifterna skulle sättas till sådana belopp, att i händelse av deras fonderande ungefär en tredjedel av pensionskostnaderna skulle kunna täckas av avgifterna. Den proposition (nr 18), som i anslutning till kommitténs förslag avläts till 1907 års riksdag, var även byggd på grundsatsen om tjänstinnehavarnas bidrag till pensioneringskostnaden genom erläggande av pensionsavgifter. Enligt den efter riksdagens beslut i anledning av nämnda proposition den 11 oktober 1907 utfärdade lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är också avgiftsplikt ålagd de ordinarie befattningshavare, å vilka lagen äger till— lämpning. Även lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk föreskriver skyldighet för dessa tjänstemän att såsom bidrag till kostnaden för beredande av tjänstepension erlägga pensionsavgift. I proposition nr 228 till 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till bestämmelser angående pensionering av viss icke-ordinarie personal vid statens järnvägar. Den då föreslagna pensioneringen var grundad uteslutande på statens bidrag och skulle pensionen utgå med ungefär 47 procent av avlöningen å billigaste ort. Detta förslag vann emellertid icke riksdagens godkännande. I sin skrivelse i ämnet (nr 241) yttrade riksdagen bland annat, att den ansåge, att till förnyad prövning borde upptagas frågan om skyldighet för ifrågavarande anställningshavare att, för rätt att erhålla pension, själva, i enlighet med de principer, som dåmera i sådant avseende gjort sig gällande, bidraga till pensioneringen, och att pensionerna syntes böra utgå med de högre belopp, vartill en sådan skyldighet kunde anses föranleda. Det förslag till bestämmelser angående rätt till pension för vissa icke-ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk, som sedermera av Kungl. Maj:t framlades i proposition (nr 222) till 1917 års riksdag, var grundat på avgiftsplikt för befattningshavarna. Detta förslag, som med vissa mindre ändringar godkändes av riksdagen, ligger till grund för de den 29 juni 1917 utfärdade reglementena för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal, telegrafverkets pensionskassa för pensionering av verkstads-, förråds- och linjearbetare samt statens vattenfallsverks pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal (nr 441—443). Det må ock erinras, hurusom särskilda av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga i betänkande den 8 mars 1920 förordat en sådan omläggning av det för marinens arbetare gällande pensioneringssystemet, att arbetarna själva skulle genom egna avgifter bidraga till sin pensionering. Berörda förslag har emellertid icke varit föremål för slutlig prövning. Den ställning riksdagen sålunda intagit i fråga om befattningshavarnas skyldighet att erlägga pensionsavgift måste enligt de sakkunnigas mening vara grundad på en uppfattning rörande pensionsavgifternas allmänna karaktär av följande innebörd.

42 Då staten funnit sig böra ålägga befattningshavarna att betala avgifter för egen pensionering, har staten därmed avsett att medverka till att befattningshavarna skola genom avsättningar av en del av avlöningen bereda sig en ökning av de pensionsbelopp, som direkt utgå av statsmedel. Staten har, med andra ord sagt, anordnat en på befattningshavarnas avgifter grundad tjänstepensionsförsäkring i samband med den av staten helt bekostade pensioneringen. Erinras må, hurusom pensioneringen av befattningshavarnas efterlevande ock sker genom en på befattningshavarnas avgifter grundad obligatorisk försäkring, dock med något bidrag av statsmedel. Med hänsyn till den ståndpunkt riksdagen sålunda intagit i fråga om befattningshavarnas skyldighet att medelst pensionsavgifter bidraga till sin pensionering, torde det enligt de sakkunnigas mening få anses uteslutet, att — såsom reservationsvis inom pensionskommittén påyrkats — icke-ordinarie befattningshavare skulle befrias från sådan skyldighet. Skulle emellertid en dylik befrielse medgivas för de icke-ordinarie befattningshavarna, måste detta enligt de sakkunnigas uppfattning med nödvändighet leda därhän, att tjänstepensionen för dessa befattningshavare ej skulle, såsom för de ordinarie, bestämmas till två tredjedelar av slutavlöningen å billigaste ort utan, på sätt i förenämnda proposition nr 228 vid 1913 års riksdag föreslogs, avvägas så, att den skulle motsvara en väsentligt mindre del av avlöningen. En dylik konsekvens torde dock icke från något håll anses önskvärd. Till stöd för pensionering utan avgiftsplikt av icke-ordinarie personal har. såsom förut nämnts, särskilt framhållits, att den gällande anordningen med lägre avlöning för icke-ordinarie än för ordinarie befattningshavare vidtagits för att, då den ordinarie måste vidkännas avdrag å avlöningen till följd av honom åliggande avgiftsplikt för pensionering, avlöningarna skulle i stort sett bliva lika. I sådant hänseende vilja de sakkunniga erinra, hurusom enligt de avlöningsbestämmelser, som efter införandet av det nya lönesystemet utfärdades beträffande extra ordinarie tjänstemän, begynnelseavlöningen inom åtskilliga lönegrader ursprungligen sattes fyra löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie tjänstemän, vilken skillnad dock numera inskränkts till två löneklasser. Skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie tjänstemäns begynnelseavlöning i exempelvis 20:e lönegraden utgör enligt numera gällande avlöningsbestämmelser 600 kronor å billigaste och 744 kronor å dyraste ort; den avgift, ordinarie tjänsteman i nämnda lönegrad har att erlägga för egen pensionering, utgör för närvarande 192 kronor. Avvägandet av den extra ordinaries avlöning i förhållande till den ordinaries har sålunda icke skett så, att den icke-ordinaries avlöning skulle genomgående bliva i stort sett lika med den ordinaries efter avdrag av pensionsavgift för egen pensionering. Vad nu är sagt utesluter dock icke enligt de sakkunnigas mening, att, om efter införandet av pensionsavgifter för icke-ordinarie befattningshavare det till äventyrs skulle befinnas, att dessa befattningshavares behållna avlöning — särskilt inom lägsta löneklassen av vederbörande lönegrad — skulle bliva alltför ringa, en skälig avlöningsförhöjning må vidtagas. De sakkunniga vilja ock framhålla, att den utgift, som den icke-ordinarie befattningshavaren skulle komma att vidkännas i form av pensionsavgift, för honom motsvaras av en verklig förmån i form av pensionsrätt, vilken eljest en omtänksam person borde förskaffa sig genom frivillig försäkring hos pensionsstyrelsen eller i privat försäkringsanstalt. På grund av det anförda hava de sakkunniga ansett sig icke böra förorda beredande av pensionsrätt åt icke-ordinarie befattningshavare utan avgiftsplikt, vare sig på ett sådant sätt att inga som helst pensionsavgifter utgå för dem eller i den form att staten för dem erlägger avgifterna. De sakkunniga hava

43 alltså vid uppgörandet av sitt förslag till pensionslag utgått från att de ickeordinarie befattningshavarna, i likhet med de ordinarie tjänstemännen, skola erlägga pensionsavgifter genom avdrag å avlöningen. Vad härefter angår själva huvudfrågan, huruvida det vid kommunikationsverken tillämpade systemet med uppdelning av tjänstepension i avgiftspension och statspension må böra utsträckas jämväl till allmänna civilförvaltningen, tillåta sig de sakkunniga erinra om de motiv, som legat till grund för ett dylikt system. Därest tjänstemannen, såsom förhållandet är enligt 1907 års civila pensionslag, har skyldighet att erlägga pensionsavgifter från det han tillträder med pensionsrätt förenad anställning intill dess han vid uppnådd pensionsålder erhåller pension, kan summan av de pensionsavgifter, han intill pensionsåldern får betala, väsentligen understiga motsvarande summa för en annan tjänsteman i samma lönegrad, ehuru de bägge, under förutsättning att de intjänat tillräckligt antal tjänstår, komma i åtnjutande av hel pension till enahanda belopp; eller med andra ord uttryckt: statsverket får i ena fallet bidraga till pensioneringskostnaden med avsevärt högre belopp än i det andra fallet. Till undvikande härav skola enligt kommunikationsverkens pensionslag pensionsavgifterna i regeln betalas under en på förhand bestämd tidsperiod, som fastställts till 30 år, räknat från det vederbörande tillträtt med pensionsrätt förenad anställning. Efter nämnda tidsperiods förlopp är tjänstemannen i allmänhet befriad från erläggande av pensionsavgift. Har vid pensionsberättigad tjänstemans avgång från befattningen den förenämuda perioden av 30 år gått till ända, bör tjänstemannen i regeln åtnjuta den del av pensionen, som är avsedd att täckas av pensionsavgifterna (avgiftspensionen) till sitt fulla belopp. Är åter tjänstemannen av annan anledning än olycksfall skyldig att avgå före periodens utgång och är han då berättigad till pension, utgår nyssberörda del av pensionen med avkortat belopp i förhållande till det mindre antalet år, varunder han erlagt avgifter. Det är dock att märka, att en föreskrift om dylik avkortning kan bliva utan betydelse på grund av stadgandet om minimipension vid avgång på grund av sjukdom. Beträffande den del av pensionen, som icke anses motsvara pensionsavgifterna utan helt bestrides av statsmedel, (statspensionen) sker likartad avkortning för det fall, att tjänstemannen vid avgången icke intjänat ett till 30 bestämt antal tjänstår i statstjänst. I fråga om statspensionen tillämpas sålunda vid kommunikationsverken samma princip, som enligt 1907 års civila pensionslag gäller i avseende å pensionen i sin helhet. Till följd av avgiftstidens begränsning till 30 år hava enligt kommunikationsverkens pensionslag pensionsavgifternas belopp bestämts så, att avgifterna med en trettioårig betalningstid täcka ungefär en tredjedel av pensionskostnaden i sin helhet. Även 1921 års pensionskommitté har, såsom förut omförmälts, i sitt år 1925 avgivna nya förslag till civil pensionslag ansett sig böra i viss mån tillmötesgå kravet på att pensionsbeloppets storlek borde påverkas icke blott av tjänstetidens längd utan även av längden av den tid, varunder avgifter erlagts; och har kommittén i sådant syfte föreslagit, att visserligen allenast tjänstetiden skulle läggas till grund vid bestämmande av pensionens belopp, men tjänstemannen därvid få tillgodoräkna blott två tredjedelar av den tjänstetid, varunder skyldighet att erlägga pensionsavgifter icke förelegat. I de över pensionskommitténs sistnämnda betänkande avgivna yttrandena har ett flertal ämbetsverk framställt erinringar mot berörda förslag att vid beräkning av tjänstår reduktion skulle ske av den tjänstetid, som infallit före det be-

44 fattningshavaren haft skyldighet att erlägga pensionsavgift; och hava ämbetsverken i sådant hänseende framhållit, hurusom en befattningshavare, oaktat han under en lång följd av år innehaft statsanställning, i många fall icke skulle kunna uppnå för hel pension erforderligt antal tjänstår. Det torde härvid böra uppmärksammas, att enligt kommitténs förslag i regel skulle erfordras 35 tjänstår för rätt till hel pension. Medan enligt 1907 års civila pensionslag — liksom enligt pensionskommitténs förslag av år 1924 samt det i propositionen nr 153 år 1925 framlagda lagförslaget — allenast tjänstetiden skulle vara grundläggande vid beräkning av pensionens belopp, tages sålunda enligt kommunikationsverkens pensionslag samt även enligt pensionskommitténs förslag av år 1925 vid dylik beräkning hänsyn till ej mindre tjänstetidens längd utan även den tidrymd, varunder vederbörande erlagt pensionsavgift. Med den uppfattning rörande pensionsavgifternas allmänna karaktär, varåt de sakkunniga i det föregående givit uttryck, kan allenast ett sådant system för pensionsbeloppets bestämmande komma i fråga, enligt vilket den på avgifterna grundade pensionsdelen ställes i så vitt möjligt rättvist förhållande till de erlagda avgifterna. Detta syfte synes de sakkunniga hava blivit på ett rationellt sätt tillgodosett genom det vid kommunikationsverken tillämpade systemet med pensions uppdelning i statspension och avgiftspension samt begränsning av den tid, varunder vederbörande hava att erlägga avgifter. Att det även med tillämpning av ett sådant system i ett eller annat fall kan inträffa, att full individuell rättvisa icke kan skipas, ligger i sakens natur, då fråga är om ett slags försäkring och all försäkring är grundad på de stora talens lag. Det torde ock böra framhållas, att de olägenheter, som enligt pensionskommitténs förmenande skulle vara förenade med tillämpning av sagda system på befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen och som skulle sammanhänga med den vid denna förvaltning i vissa fall förekommande låga tjänståldern, i stort sett skulle kunna undanröjas genom vissa i det följande angivna modifikationer i sagda system. Det har även visat sig, att en önskvärd förenkling beträffande uppbörd och redovisning av pensionsavgifter kan i viss utsträckning ske även med tillämpning av sagda system, något som pensionskommittén icke ansett vara möjligt. I stället för att beträffande allmänna civilförvaltningen tillämpa de huvudprinciper uti nu ifrågavarande hänseende, som fått sitt uttryck i kommunikationsverkens pensionslag, skulle man ju visserligen kunna använda det förut antydda, i kommitténs förslag av år 1925 förordade tillvägagångssättet för tillgodoseende av önskemålet om pensionsbeloppets rättvisa avvägande i förhållande till erlagda pensionsavgifter. Om också en tillämpning av detta senare förslag i fråga om pensionsbelopp i stort sett skulle giva ungefär samma resultat som enligt kommunikationsverkens pensionsbestämmelser, hava de sakkunniga dock ansett ett system, som genom pensions uppdelning i statspension och avgiftspension ansluter sig till i sådant hänseende redan godtagna pensioneringsgrunder böra främst komma i fråga och ett annat tillvägagångssätt tillgripas endast för den händelse ett dylikt system befinnes omöjligt att genomföra. För de befattningshavare inom civilförvaltningen, vilka i regeln kunna beräknas uppnå en tjänste- och avgiftstid av 30 år, bör kommunikationsverkens nu omhandlade system kunna utan svårighet tillämpas. Liom civila statsförvaltningen finnas emellertid vissa grupper av befattningshavare, av vilka kräves en så lång utbildningstid före anställningen i statstjänst eller för vilka till

45 följd av tjänstgöringens art måste fastställas en så låg pensionsålder, att de icke under normala förhållanden hinna uppnå 30 års tjänstetid eller under 30 år erlägga pensionsavgifter. Sålunda har vid verkställd undersökning befunnits, att bland de nuvarande innehavarna av befattningar såsom professor vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, skogshögskolan samt fria konsternas akademi allenast 34 procent vid pensionsålderns uppnående kunna beräknas innehava 30 tjänstår i ordinarie befattning. Då dessa befattningshavare i regeln ej före ordinarieblivandet innehaft sådan icke-ordinarie befattning, som enligt föreliggande förslag skulle bliva förenad med pensionsrätt, kan nämnda procentsiffra anses även hänföra sig till antalet befattninghavare, som — frånsett den omständigheten att före år 1908 icke förelåg avgiftsskyldighet — vid pensionsålderns uppnående skulle hava medhunnit att betala avgifter under 30 år. Liknande undersökningar beträffande provinsialläkare och viss hospitalspersonal hava ock visat, att ett avsevärt antal sådana befattningshavare skulle, under förutsättning att avgiftsplikt ålegat dem under hela deras tjänstetid såsom ordinarie och icke-ordinarie, erhålla avkortad pension, därest för rätt till hel pension skulle fordras en tjänstetid av 30 år och att de erlagt avgifter under 30 år. Det må emellertid i detta sammanhang anmärkas, att de sakkunniga ansett sig hava anledning föreslå en mindre förhöjning av pensionsåldern för vissa befattningshavare, såsom exempelvis för provinsialläkare, varigenom dessa vid avgången skulle kunna räkna något större antal tjänstår än enligt nu gällande bestämmelser. En dylik förhöjning av pensionsåldern har dock visat sig icke vara tillfyllest för att flertalet sådana befattningshavare skulle kunna uppfylla fordringarna för erhållande av hel tjänstepension. Därest det förenämnda systemet med 30 tjänstår och 30 avgiftsår för rätt till oavkortad pension skulle utan vidare tillämpas även å nu omhandlade grupper befattningshavare, bleve alltså följden den, att dessa i regeln finge ätnöjas med avkortad pension, något som enligt de sakkunnigas uppfattning icke bör ifrågakomma, då den kortare tjänste- och betalningstiden ej är beroende på befattningshavaren utan föranledes uteslutande av statsintresset. Vad beträffar den tjänstetid, som må böra krävas för att vederbörande skall äga utan avkortning erhålla den del av pensionen, som helt utgår av statsmedel — statspensionsdelen — anse de sakkunniga, att vid förut antydda förhållande kravet på minst 30 års tjänstgöring i statstjänst måste i vissa fall eftergivas och att, där så befinnes av omständigheterna påkallat, en kortare tjänstetid, som lämpligen torde kunna sättas till 25 år, bör berättiga vederbörande till hel statspension, något som ju redan förekommer enligt 1907 års civila pensionslag. Därest en tjänsteman allenast en kortare tid innehaft sådan befattning, i vilken kan medgivas en tjänstetid av 25 år för hel statspensions erhållande, men tjänstgöringen i övrigt ägt rum i befattning, där 30 års tjänstetid kan fordras, bör han dock icke vara berättigad till hel statspension efter allenast 25 års sammanlagd tjänstetid i de olika befattningarna. Med föranledande härav hava de sakkunniga tänkt sig det förfaringssättet, att visserligen generellt skall fordras 30 tjänstår för hel pension, men att vid beräkningen av tjänstår den tid, under vilken tjänstemannen må hava varit innehavare av vissa angivna befattningar, bör ökas med en femtedel. Härigenom vinnes, att avkortningen i den eljest föreskrivna tjänstetiden av minst 30 år blir rättvist avvägd i förhållande till den tid, varunder vederbörande

46 innehaft nu avsedd befattning, medan däremot tjänstetid i annan befattning icke vid avkortningen övar inverkan. I tidigare framlagda förslag till civil tjänstepensionslag har förordats en bestämmelse därom, att tjänsteman efter prövning av Kungl. Maj:t må kunna förklaras berättigad att såsom tjänstår för pension få tillgodoräkna helt eller delvis den tid, varunder han utom statens tjänst må hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. Då, såsom i det följande närmare kommer att utvecklas, de sakkunniga ansett en dylik bestämmelse böra införas i en ny civil pensionslag, skulle visserligen möjligheten för befattningshavaren att uppnå 30 tjänstår i vissa fall kunna underlättas, men kvarstår i allt fall behovet av en gynnsammare beräkning av tjänstår för åtskilliga grupper av befattningshavare. Anmärkas må härvid, att ett tillgodoräknande helt eller delvis av tjänstetid utom statens tjänst icke i något fall bör kunna ske efter den gynnsammare beräkningsgrunden. En särskild ställning i pensionshänseende intager generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen. Enligt gällande civila pensionslag är denne befattningshavare berättigad till hel pension redan efter 10 års tjänstetid i nämnda befattning. Anledningen härtill är uppenbarligen den, att ifrågavarande befattnings innehavare i vissa fall måste utses bland personer, som förut icke varit i statstjänst. Även om man tager i betraktande nyss antydda gynnsammare beräkningssätt för bestämmande av antalet tjänstår och möjligheten att låta vederbörande såsom tjänstår tillgodoräkna viss tid, varunder han utom statens tjänst utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet, skulle det dock understundom kunna inträffa, att ifrågavarande befattningshavare skulle vid pensionsålderns uppnående komma i åtnjutande av allenast avkortad pension. Då emellertid generaldirektörsbefattningen i lantbruksstyrelsen torde vara nära jämförlig med sådana chefsbefattningar, som tillsättas genom förordnande på viss tid, hava de sakkunniga ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke denna befattning bör förändras till en dylik förordnandetjänst och befattningen sålunda uppföras bland de i 5 § 1 mom. av gällande avlöningsreglemente omförmälda chefsbefattningarna. Genom en dylik anordning skulle jämväl beträffande denna befattning bliva gällande de särskilda pensioneringsgrunder, som de sakkunniga avsett skola tillämpas å dylika förordnandetjänster. Skulle emellertid en dylik ombildning av befattningen i fråga anses icke böra vidtagas, torde för befattningens innehavare böra tillämpas de i det föregående antydda gynnsammare grunderna för tjänstårsberäkning. Om ock detta, i jämförelse med vad nu gäller, skulle innebära krav på ökat antal tjänstår för erhållande av hel pension, skulle dock för den nuvarande innehavaren av generaldirektörsbefattningen härigenom icke föranledas någon minskning av hans nuvarande pensionsrätt, enär de sakkunniga hava för avsikt att föreslå en allmän övergångsbestämmelse till förhindrande av minskning i nuvarande befattningshavares pensionsrätt. Därest de av de sakkunniga sålunda ifrågasatta bestämmelserna i fråga om beräkning av tjänstår skulle vinna bifall, bör enligt de sakkunnigas mening kravet på 30 tjänstår för rätt till hel statspension kunna uppställas beträffande samtliga sådana genom fullmakt eller konstitutorial tillsatta ordinarie tjänstemän samt sådana icke-ordinarie befattningshavare, vilka skulle vara underkastade den civila tjänstepensionslagen. Enligt kommunikationsverkens pensionslag gäller, att tjänstemannen för rätt att komma i åtnjutande av hel avgiftspension skall hava erlagt pensionsavgifter

47 under 30 år; och hava, såsom förut nämnts, de i nämnda lag stadgade pensionsavgifterna beräknats efter en trettioårig betalningstid. Enligt vad försäkringsinspektionen i sitt förut omförmälda utlåtande över det av 1921 års pensionskommitté år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag meddelat, har en av inspektionen verkställd undersökning utvisat, att, oaktat civilförvaltningens tjänstemän i allmänhet inträda i statstjänst vid något högre levnadsålder än vid kommunikationsverken, de för sistnämnda verk bestämda avgifterna vid en betalningstid av 30 år skulle väl förslå att täcka en tredjedel av pensionskostnaden. Något hinder bör enligt de sakkunnigas mening sålunda icke möta att för allmänna civilförvaltningen i allmänhet tillämpa de för kommunikationsverken i sådant hänseende gällande bestämmelserna, Med den begränsning av avgiftstiden, som sålunda av de sakkunniga förordas, förfaller givetvis den från åtskilliga håll mot de av pensionskommittén föreslagna pensionsavgifternas belopp framställda anmärkningen, att dessa avgifter såsom ursprungligen beräknade efter en trettioårig betalningstid, skulle komma att vid en obegränsad betalningstid i många fall täcka mer än en tredjedel av pensionskostnaden. Av enahanda anledning, som ovan anförts beträffande beräkningen av tjänstår, kan det emellertid för samma grupper av befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen, av vilka, enligt vad förut nämnts, skulle fordras en kortare tjänstetid än 30 år, möta stora svårigheter att uppfylla villkoret om en trettioårig betalningstid. En härav för vissa befattningar påkallad avkortning av sistnämnda tid till 25 år bör givetvis utan vidare kunna ske, därest de årliga avgifterna sättas så mycket högre som motsvarar den kortare betalningstiden. Verkställd försäkringsteknisk beräkning har givit vid handen, att avgifterna vid en tjugufemårig betalningstid skulle behöva höjas med 40 procent för att helt motsvara värdet av avgifter, som utgå under 30 år. Anledningen till den jämförelsevis stora höjningen är, att, då pensionsavgifter erlagda under tjänstemannens första anställningstid bliva genom räntor väsentligt mera värda än senare erlagda avgifter och då en avkortning av betalningstiden till 25 år i regeln innebär att avgifterna börja erläggas fem år senare än vid en trettioårig betalningsperiod, dessa avgifter vid en tjugufemårig betalningstid måste höjas så, att de även täcka värdet av de fem första årens avgifter vid den längre inbetalningsperioden. Att vid den ifrågasatta avkortningen av avgiftstiden låta befattningshavaren helt bestrida den ökade kostnaden för avgiftspensionen synes emellertid de sakkunniga knappast skäligt. Avkortningen av avgiftstiden påkallas nämligen, såsom redan antytts, antingen av statens intresse att för sådan befattning, varom nu är fråga, erhålla en person med en jämförelsevis långvarig utbildning före inträdet i statstjänst, vilken utbildning i allmänhet torde få i stor utsträckning bekostas av den blivande tjänstemannen, eller av nödvändigheten att föreskriva en lägre pensionsålder till följd av tjänstgöringens särskilt krävande beskaffenhet eller ock av bägge dessa omständigheter förenade. Det synes de sakkunniga under sådana omständigheter som om staten till någon del borde bära kostnadsökningen för avgiftspensionen; och hava de sakkunniga tänkt sig, att staten och tjänstemannen skulle därtill bidraga med ungefär hälften vardera, vid vilket förhållande höjningen av pensionsavgiften vid en tjugufemårig betalningstid skulle kunna sättas till omkring 20 procent. Pensionsavgifterna skulle alltså utgå enligt två särskilda tariffer: en lägre (tariff I), som motsvarar den för kommunikationsverken gällande, och en 20 procent högre (tariff II). Av liknande anledning, som anförts rörande särskild beräkningsgrund för

48 tjänstår uti nu omhandlade befattningar, bör vid beräkning av avgiftsår tid, för vilken förhöjd avgift erlagts, ökas med en femtedel. Genom denna anordning skulle sålunda för hel avgiftspension i varje fall kunna fordras 30 avgiftsår. Om också det av de sakkunniga sålunda förordade systemet i fråga om pensions uppdelning i statspension och avgiftspension samt vad därmed äger sammanhang i stort sett ansluter sig till de principer, som i omhandlade hänseenden äro gällande för befattningshavare vid kommunikationsverken, innebär detsamma dock vissa, av de särskilda förhållandena inom allmänna civilförvaltningen betingade icke oväsentliga jämkningar. Vid sådant förhållande synas de av pensionskommittén i dess år 1925 avgivna betänkande framförda invändningarna mot en tillämpning å befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen av de för kommunikationsverken tillämpade principerna uti förevarande avseenden knappast kunna göras gällande beträffande de av de sakkunniga sålunda föreslagna pensioneringsgrunderna. Icke heller de farhågor, som av vissa ämbetsverk uttalats, att tillämpningen av ett system, enligt vilket avgiftstiden övar inverkan på pensionens storlek, skulle medföra, att ett flertal befattningshavare skulle erhålla allenast avkortad pension, torde kunna göras gällande med avseende å de sakkunnigas ifrågavarande förslag. I sådant hänseende vilja de sakkunniga framhålla, hurusom genom införandet av avgiftsplikt för icke-ordinarie befattningshavare den förordade begränsningen av det för hel avgiftspension erforderliga antalet avgiftsår till trettio samt den föreslagna gynnsammare avgiftsårsberäkningen i vissa fall någon avkortning av pensionen icke synes behöva förekomma annat än undantagsvis och detta endast då befattningshavarens anställningstid i statstjänst väsentligt understiger den normala. Att en avkortning av pensionens belopp i sådana fall må förekomma, kan enligt de sakkunnigas uppfattning icke anses obilligt. I detta sammanhang må erinras, hurusom reservationsvis inom pensionskommittén framförts ett annat, likaledes på kommunikationsverkens pensionssystem grundat förslag till lösning av förevarande spörsmål. Detta förslag innebär, som förut är nämnt, att pensionen skulle uppdelas i statspension och avgiftspension samt avgiftstiden begränsas till i regeln 30 år, men att avkortning å avgiftspensionen icke skulle ske, därest avgiftsåren uppginge till minst samma antal som det för hel statspension stadgade antalet tjänstår i de fall, då detta antal för vissa befattningar måste sättas lägre än 30. Detta förslag har visserligen av åtskilliga ämbetsverk förordats, men hava de sakkunniga ansett de i det föregående föreslagna pensioneringsgrunderna i förevarande avseende böra givas företräde såsom närmare överensstämmande med huvudprinciperna i kommunikationsverkens pensionslag. Det må ock erinras, att i proposition nr 158 vid 1926 års riksdag, i nära överensstämmelse med nyssberörda i reservationen förordade grunder, föreslagits sådan ändring i kommunikationsverkens pensionslag, att beträffande rikstelefonister med hänsyn till deras låga pensionsålder, 55 år, antalet för hel avgiftspension erforderliga avgiftsår skulle bestämmas till 25 i stället för 30. Detta förslag vann emellertid icke riksdagens godkännande. Riksdagen uttalade nämligen (skrivelse nr 318), att ett bifall till berörda förslag enligt riksdagens mening skulle innebära en principiell avvikelse från de i kommunikationsverkens pensionslag fastställda reglerna för ålderspensions beräknande, enligt vilka för hel avgiftspensions bekommande erfordrades att hava erlagt pensionsavgifter under 30 år. Riksdagen erinrade, att beräkningen av gällande tjänstepensionsavgifter skett med hänsyn tagen till nyssberörda förhållande. I stället beslöt riksdagen medgiva den, som efter uppnådda 25 års ålder konstituerats eller konstituerades till rikstelefonist, rätt att erhålla hel avgiftspension vid pensionsålderns uppnående

49 mot erläggande av vissa tilläggsavgifter. Den ståndpunkt riksdagen sålunda intagit i fråga om rikstelefonisterna har synts de sakkunniga giva ett ytterligare stöd för det här ovan förordade systemet med förhöjda pensionsavgifter vid en till 25 år begränsad betalningsperiod.

Pensionsfond. Enligt 11 § av 1907 års civila pensionslag ingå de av tjänstinnehavare erlagda pensionsavgifterna till en särskild fond för pensionering av civila tjänstinnehavare (den s. k. civila pensionsfonden), vilken inrättades i samband med antagandet av nämnda lag. Från fonden bestrides så stor del av kostnaden för beredande av pension enligt lagen, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsavgifternas storlek. Motsvarande stadganden skulle enligt 3 och 9 §§ av det för 1925 års riksdag framlagda lagförslaget intagas i den nya civila pensionslagen. Av samma skäl, som år 1907 föranledde beslut om fondering av pensionsavgifterna för ordinarie tjänstinnehavare, anse de sakkunniga, i likhet med 1921 års pensionskommitté, en fondering jämväl av icke-ordinarie befattningshavares avgifter böra komma till stånd. Av pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag framgår, att inom kommittén övervägts, huruvida för fonderingen av icke-ordinarie befattningshavares pensionsavgifter lämpligen borde inrättas en särskild pensionsfond eller om även dessa avgifter kunde inflyta till den civila pensionsfonden. Då flertalet av de icke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen, som skulle erhålla pensionsrätt enligt den nya lagen, komme att i sinom tid vinna befordran till ordinarie tjänst inom den allmänna civilförvaltningen, ansåg pensionskommittén det vara lämpligast, att dessa befattningshavares avgifter tillfördes den civila pensionsfonden. Även avgifterna för de befattningshavare vid försvarsväsendet, vilka skulle underkastas den nya lagen, syntes kommittén utan olägenhet kunna ingå till samma fond. Det erinrades därvid, att avgifterna för vissa ordinarie civila befattningshavare vid försvarsväsendet redan nu inginge till fonden i fråga. Uti detta pensionskommitténs uttalande anse de sakkunniga sig böra instämma. Pensionerna till icke-ordinarie befattningshavare böra i anslutning till denna uppfattning utgå från samma anslag eller medel, som komma till användning för pensionering av ordinarie tjänstemän, varefter dessa anslag eller medel erhålla gottgörelse från civila pensionsfonden i samma ordning, som gäller beträffande pensioner åt förutvarande ordinarie tjänstinnehavare. Därest månadslönarna vid marinen skulle komma att inordnas under en civil tjänstepensionslag, skulle den hittillsvarande rätten för vissa av dessa befattningshavare att vinna delaktighet i flottans pensionskassa böra upphöra med ikraftträdande av nämnda lag. De månadslönare, som begagnat sig av rätten till sådan delaktighet, hava till nämnda kassa erlagt vissa avgifter. Månadslönarnas tjänstepensionsavgifter skulle, i enlighet med vad nu föreslagits, i framtiden komma att ingå till den civila pensionsfonden. Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas att — såsom skedde, då pensioneringen av lotsverkets personal genom beslut av 1914 års senare riksdag (proposition 1914 B 4 — 3662,

1926 års

pensionsutredning.

50 nr 228, riksdagens skrivelse nr 5 B) överflyttades från flottans pensionskassa i samband med den nya civila pensionslagens ikraftträdande från flottans pensionskassa till civila pensionsfonden överföra ett belopp, motsvarande det matematiska värdet av de utav då anställda månadslönare erlagda avgifterna för egen pensionering, vilket belopp ju även svarar mot den lättnad i förpliktelser, som skulle beredas flottans pensionskassa genom månadslönarnas överförande till den civila pensioneringen. Uppmärksammas må emellertid, att de till flottans pensionskassa inflytande avgifterna ej undergå fondering utan användas att tillika med räntan å fondens alltsedan år 1858 i stort sett oförändrade kapital bestrida utgående pensioner, till följd varav något belopp, motsvarande nyssnämnda matematiska värde, ej kan sägas förefinnas i fonden. Vid nämnda förhållande hava de sakkunniga — i likhet med 1921 års pensionskommitté, som även behandlat detta spörsmål — ej ansett nödvändigt eller lämpligt att förorda ett dylikt överförande. Någon lättnad i utgifter för statsverket skulle för övrigt en sådan anordning icke medföra, då statsverket i allt fall fyller bristen i flottans pensionskassa.

Kvinnliga befattningshavares pensionsålder. Spörsmålet om de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder har varit föremål för statsmakternas prövning i samband med de förslag, som förelades 1925 års riksdag dels i fråga om ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas löne- och pensionsförhållanden, dels ock beträffande ny pensionslag för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. 1925 års riksdag,

Enligt det vid statsverkspropositionen till 1925 års riksdag fogade utdrag av statsrådsprotokollet (Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor, sid. 173—181) angav dåvarande chefen för finansdepartementet vid föredragning av frågan om ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsoch pensionsförhållanden — i anslutning till en redogörelse för de förslag beträffande de kvinnliga tjänstemännens pensionering, som framlagts av de s. k. behörighetssakkunniga och 1921 års lönekommitté — sin principiella ställning till vissa de kvinnliga befattningshavarnas pensionering berörande frågor, vilka, vad angick tjänstepensioneringen, rörde kvinnornas pensionsålder samt de avgifter, de borde hava att gälda för ifrågavarande pensionering. I fråga om pensionsåldern för kvinnor framhöll departementschefen, att de skäl, som anförts för och emot en höjning av denna ålder till 67 år, icke kunde anses vara av den beskaffenhet, att någon säker ledning för frågans bedömande därifrån kunde hämtas. Dittills föreliggande erfarenhet om kvinnliga befattningshavares tjänstgöring vid högre ålder vore icke särskilt omfattande; såvitt anginge den tid av en kvinnas liv, varom här närmast vore fråga, eller mellan 60 och 67 år, syntes nära nog varje erfarenhet saknas. Den dittillsvarande lägre pensionsåldern för kvinna hade icke heller grundats på någon mera ingående utredning. Därest man, på sätt såväl 1921 års pensionskommitté som 1921 års lönekommitté föreslagit, genom särskilda betämmelser rörande förtidspensionering undanröjde de olägenheter, som ur tjänstens synpunkt kunde befaras till följd av en höjning av den kvinnliga pensionsåldern, ansåg sig departementschefen kunna tillstyrka, att den kvinnliga pensionsåldern sattes lika med den manliga. Detta förslag stode ock i överensstämmelse med den ställning, departements-

51 chefen intagit till de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga, vilken han ansett böra lösas på likställighetens grund, liksom detsamma innebure ett tillmötesgående av önskemålen från kvinnohåll. Om den allmänna kvinnliga pensionsåldern höjdes till 67 år, skulle detta emellertid icke anses innebära, att alla innehavare av dittills kvinnliga befattningar skulle kvarstå i tjänsten till nämnda ålder. Såsom fallet vore beträffande manliga befattningar, borde för sädana dittills kvinnliga befattningar, vilka med hänsyn till göromålens mera ansträngande natur kunde antagas medföra arbetsförmågens snabbare avtagande, bestämmas en lägre pensionsålder är den i allmänhet gällande. Skulle, på sätt departementschefen sålunda förordat, samma pensionsålder bliva gällande för kvinna som för man, syntes några vägande skäl ej heller kunna anföras mot förslag om lika avgifter för manliga och kvinnliga befattningshavares egen pensionering. Den merkostnad för statsverket, som vid lika pensionsunderlag och lika pensionsavgifter skulle uppkomma för de kvinnliga befattningshavarnas pensionering, bleve av mindre betydelse, därest pensionsåldern sattes lika för man och för kvinna. För övrigt kunde denna merkostnad uppvägas genom en lämplig anordning av familjepensioneringen. I sistnämnda hänseende förordade departementschefen, att pensioneringen av kvinnliga befattningshavares barn skulle ombesörjas av statsverket. För denna pensionering borde sådan befattningshavare till statsverket erlägga samma avgifter, som manlig innehavare av motsvarande befattning hade att erlägga till vederbörande änke- och pupillkassa. Av de erlagda avgifterna skulle givetvis i första hand bestridas uppkommande kostnader för denna pensionering. Till den del desamma översköte ifrågavarande pensionskostnad syntes de böra tillgodoföras vederbörande tjänstepensionsfonder. I sitt utlåtande (nr 17) i anledning av förslaget om ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. m. anförde statsutskottet vid 1925 års riksdag beträffande dessa befattningshavares pensionsförhållanden huvudsakligen, att, då såsom departementschefen erinrat så gott som ingen erfarenhet förelåge om kvinnliga tjänstemäns arbetsförmåga i de åldrar, varom fråga vore, enligt utskottets mening försiktigheten syntes bjuda att, intill dess sådan erfarenhet vunnits, stanna vid den av 1921 års lönekommitté föreslagna pensionsåldern eller 64 år. Skulle erfarenheten framdeles visa, att en ytterligare höjning av pensionsåldern kunde utan olägenhet ske, vore en dylik höjning lätt att genomföra, varemot, i händelse erfarenheten skulle visa ett motsatt förhållande, en sänkning av en för hög pensionsålder måste medföra större svårigheter. Reservationsvis framhöllo tio ledamöter av utskottet såsom sin mening, att riksdagen borde, först sedan förslag i pensionsfrågan i hela dess vidd blivit för riksdagen framlagt, taga ställning till frågan om pensionsålder m. m. för ifrågavarande befattningshavare. Sedan riksdagens kamrar i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas löne- och pensionsförhållanden stannat i olika beslut och dessa gjorts till föremål för gemensam omröstning, anmälde riksdagen i skrivelse den 6 mars 1925 (nr 63) sitt beslut i berörda fråga. Riksdagens beslut innebar, att manliga och kvinnliga befattningshavare visserligen skulle uppbära lön enligt en för män och kvinnor gemensam löneplan, men kvinna icke vara berättigad komma i åtnjutande av lön enligt sista löneklassen inom vederbörande lönegrad. Beträffande pensionsförhållandena innebar beslutet icke något ställningstagande. I den till 1925 års riksdag avlåtna propositionen (nr 153) med förslag till

52 civil tjänstepensionslag anförde föredragande t. f. departementschefen i förevarande fråga, att, då riksdagen i samband med lönefrågan icke gjort något uttalande angående ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas pensionsförhållanden, han saknade anledning närmare ingå på de principiella spörsmål angående denna pensionering, till vilka chefen för finansdepartementet i statsverkspropositionen redan tagit ställning. I enlighet med dennes åsikt borde alltså i allmänhet pensionsåldern ävensom avgifterna för egen pensionering vara lika för män och kvinnor. Av riksdagens beslut i lönefrågan finge emellertid anses följa, att pensionsunderlaget borde bestämmas lägre för kvinna än för man. För bådas del borde pensionsunderlaget avpassas efter slutlönen på billigaste ort, och då denna enligt riksdagens beslut bleve en löneklass lägre för kvinna än för man, borde pensionsunderlaget för kvinna sänkas i motsvarande mån. I anledning av propositionen yrkades motionsvis (II: 376) beträffande kvinnliga befattningshavares pensionsålder, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att högsta pensionsåldern för kvinnlig tjänsteman skulle fastställas till 64 år. Av motiveringen framgår dock icke, huruvida motionären därmed endast avsett en sänkning för kvinnliga befattningshavares vidkommande av den i 17 § av lagförslaget generellt angivna pensionsåldern eller jämväl åsyftat en motsvarande sänkning av pensionsåldern för de i bilagan B vid lagförslaget angivna befattningar, beträffande vilka särskilda bestämmelser rörande bland annat pensionsåldern skulle gälla. Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande i ärendet (nr 50) beträffande förevarande spörsmål följande: »Vad åter angår de'kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder måste givetvis ett ställningstagande till denna fråga innebära svårigheter särskilt, med hänsyn därtill, att erfarenhet rörande sådana befattningshavares tjänstgöring vid högre ålder hittills endast i ringa grad föreligger och ej heller inom en avsevärd tidrymd torde kunna ernås. Ehuru vid sådant förhållande vissa skäl kunde synas tala för att åtminstone tills vidare för kvinnliga tjänstemän fastställa en lägre pensionsålder än den för manliga befattningshavare i allmänhet gällande, bör å andra sidan ej förbises möjligheten av att genom särskilda bestämmelser med avseende å skyldighet att från tjänsten avgå undanröja de olägenheter, som till äventyrs kunna föranledas av en höjning utav den kvinnliga pensionsåldern. I sådant hänseende vill utskottet särskilt framhålla den i lagförslagets 19 § 3 mom. föreslagna och av utskottet i det följande tillstyrkta bestämmelsen, enligt vilken tjänsteman, som befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, i vissa fall må, därest han uppnått en levnadsålder, som med högst sju år linderstiger den for hans tjänst bestämda pensionsåldern, kunna av Konungen på därom av vederbörande myndighet gjord framställning förklaras skyldig att avgå från tjänsten. Ytterligare torde böra framhållas, att, på sätt framgår av förenämnda bilaga B vid lagförslaget, för ett avsevärt antal kvinnliga befattningar, för vilka på grund av göromålens mera krävande beskaffenhet en lägre pensionsålder ansetts påkallad, en sådan enligt förslaget skulle bliva gällande. Det bör ej heller förbises, att en sänkning av den allmänna pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare givetvis måste vara ägnad att inverka på frågan om dessa befattningshavares pensionsavgifter. Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet icke funnit skäl tillstyrka motionärens hemställan utan ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, vilket ock principiellt synes bäst överensstämma med den ståndpunkt, riksdagen intagit i lönefrågan.»

53 I en vid utskottsutlåtandet fogad, av fem ledamöter avgiven reservation, vari hemställdes om avslag å Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet, anfördes beträffande förslaget om lika pensionsålder för kvinnor och män, att av den behandling, detta spörsmål tidigare under 1925 års riksdag erhållit, enligt reservanternas mening oförtydbart framgått, att ett flertal ledamöter av riksdagen icke ville godkänna en dylik anordning. Densamma hade också på det mest bestämda sätt avstyrkts av samtliga de ämbetsverk, hos vilka hittills kvinnor i något större antal varit anställda. Reservanterna, som i främsta rummet påyrkade omarbetning av förslaget med hänsyn till frågan om tjänstepensions uppdelning i avgifts- och statspension, ansågo, att jämväl av nu anförda skäl ett godtagande av Kungl. Maj:ts förslag borde vara uteslutet. I en annani nom utskottet avgiven reservation uttalade två ledamöter, att enligt deras mening utskottets yttrande beträffande frågan om kvinnliga befattningshavares pensionsålder bort hava viss angiven ändrad lydelse. Enligt denna lydelse skulle 64 år föreslås såsom högsta åldersgräns. Härav borde emellertid icke följa, att en motsvarande sänkning skulle ske beträffande sådana i bilagan B vid det då framlagda lagförslaget upptagna befattningar, för vilka enligt propositionen ^ skulle stadgas en lägre pensionsålder än den nu angivna. För dessa befattningar borde de åldrar, som i nämnda bilaga upptagits, kunna anses skäliga och alltså godkännas. Däremot borde stadgas, att beträffande kvinnlig innehavare av befattning, för vilken i bilagan B angivits högre pensionsålder än 64 år, såsom pensionsålder skulle gälla sistnämnda antal levnadsår. Linder åberopande av vad sålunda anförts yrkade sistnämnda reservanter i fråga om lagförslagets 17 §, att denna paragraf skulle erhålla följande lydelse: »Pensionsåldern inträder vid utgången av den månad, under vilken tjänstemannen uppnår en levnadsålder, manlig tjänsteman av sextiosju och kvinnlig tjänsteman av sextiofyra år; dock att för vissa befattningar gäller en lägre pensionsålder, på sätt stadgas i bilaga B till denna lag.» Vidare yrkade samma reservanter, jämväl med hänvisning till nyss återgivna yttrande i fråga om kvinnliga befattningshavares pensionsålder, att till den vid lagförslaget fogade bilagan B skulle läggas ett stycke av följande lydelse: »För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken här ovan angivits högre pensionsålder än 64 år, inträder pensionsåldern vid 64 levnadsår. Såsom förut är omförmält, förföll frågan om antagande av civil tjänstepensionslag för 1925 års riksdag. Spörsmålet om höjning av pensionsåldern för kvinnlig tjänsteman har emellertid vunnit en provisorisk lösning för kommunikationsverkens del genom ett vid 1925 års riksdag i sådant hänseende fattat beslut. I anslutning till förslaget om civil tjänstepensionslag hade nämligen Kungl. Maj:t vid nämnda års riksdag i särskild proposition, nr 155, framlagt förslag till vissa ändringar i 1920 års tjänstepensionslag för kommunikationsverken. I denna proposition erinrade föredragande departementschefen om det i propositionen nr 153 framlagda förslaget rörande lika pensionsålder för manliga och kvinnliga befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen samt anförde, att vad sålunda föreslagits för de kvinnliga befattningshavarna vid de verk, å vilka civila tjänstepensionslagen skulle äga tillämpning, syntes böra gälla även för de kvinnliga tjänstemännen vid kommunikationsverken. Vid den omarbetning av den till 1920 års pensionslag hörande åldersförteckningen, som betingades av de dittillsvarande kvinnliga befattningarnas inordnande å den nya gemensamma löneplanen, hade departementschefen också tillämpat grundsatsen om lika pensionsålder för män och kvinnor. I anledning av sistberörda proposition väcktes inom riksdagen en motion

54 (II: 449), vari hemställdes bland annat, att 19 § i kommunikationsverkens pensionslag måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att pensionsåldern för kvinnlig befattningshavare skulle utgöra en levnadsålder, som med tre år understege den i åldersförteckningen för vederbörande befattning angivna levnadsåldern. I sitt med anledning av förevarande proposition avgivna utlåtande (nr 52) åberopade bankoutskottet i fråga om pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare vid kommunikationsverken vad utskottet i detta hänseende anfört i utlåtandet beträffande förslaget till civil tjänstepensionslag. Utskottet, som alltså anslöt sig till vad Kungl. Maj:t föreslagit, avstyrkte på grund härav det i berörda motion framställda yrkandet i nu förevarande avseende. Vid utlåtandet var fogad en reservation, vari två ledamöter av utskottet, under hänvisning till förberörda reservation vid utlåtandet nr 50 i fråga om kvinnliga befattningshavares pensionsålder, hemställde, att riksdagen måtte för sin del besluta, att till åldersförteckningen vid pensionslagen för kommunikationsverken skulle fogas en anmärkning av följande lydelse: »För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i denna förteckning angivits högre pensionsålder än 64 år, inträder pensionsåldern vid 64 levnadsår.» Vid detta ärendes behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren biföll utskottets hemställan med nyssberörda reservationsvis påyrkade tillägg till åldersförteckningen, under det att andra kammaren biföll vad utskottet hemställt utan något tillägg i förberörda hänseende. I memorial (nr 77) med förslag till sammanjämkning av de olika meningarna erinrade bankoutskottet, att frågan om antagande av civil tjänstepensionslag förfallit för 1925 års riksdag. Då enligt utskottets mening definitivt fastställande av pensionsåldern för kvinnliga befattningshavare vid kommunikationsverken syntes böra äga rum först i samband med prövning av ett blivande nytt förslag till pensionslag för den allmänna civilförvaltningen, hade utskottet ansett sig böra föreslå, att pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemän, om vilka vore fråga, provisoriskt bestämdes till högst 64 år. Utskottet hemställde för den skull, att till åldersförteckningen måtte fogas en anmärkning av följande lydelse: »För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i denna förteckning angivits högre pensionsålder än 64 år, skall pensionsåldern tills vidare och intill dess annorledes varder förordnat inträda vid 64 levnadsår.» Detta utskottets förslag bifölls av riksdagens båda kamrar. Kungl. Maj:t har den 18 juni 1925 utfärdat lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk (sv. förf.-saml. nr 215). Genom nyssnämnda lag den 18 juni 1925 har till åldersförteckningen fogats en anmärkning av den den utav riksdagen sålunda godkända lydelsen. PensionsI sitt den 30 november 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil kommitténs tjänstepensionslag har 1921 års pensionskommitté ägnat spörsmålet om de b n ?? io5S ,e kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder förnyat övervägande. Efter att hava uttalat, att kommittén funnit anledning icke föreligga att frångå den ståndpunkt, som kommittén i denna fråga intagit vid avgivande av sitt tidigare förslag i ämnet och som av Kungl. Maj:t upptogs i propositionen nr 153 till 1925 års riksdag, anförde kommittén: »Kommittén vill emellertid framhålla, att, därest det skulle anses lämpligt att för kvinnliga befattningshavare stadga en lägre pensionsålder än för manliga, de*tta

55 kan tänkas ske på två olika vägar, vilka båda antyddes vid behandlingen under 1925 års riksdag: antingen genom att för kvinnliga befattningshavare såsom huvudregel bestämma en pensionsålder, som med visst antal år understiger den normala pensionsåldern för män, och i anslutning härtill jämväl för kvinnliga innehavare av sådana befattningar, beträffande vilka undantag i fråga om pensionsåldern eljest skulle gälla, vidtaga motsvarande nedsättning av den för manliga innehavare föreskrivna pensionsåldern, eller ock genom att, såsom från vissa håll under frågans riksdagsbehandling påyrkades, med fastställande av lägre normal pensionsålder för kvinnliga tjänstinnehavare likväl för sådana befattningshavare godtaga den i fråga om särskilda befattningar föreskrivna lägre pensionsåldern, i den mån densamma icke överstiger den för kvinnor stadgade normala avgångsåldern. Enligt kommitténs mening skulle den första utvägen vara ur principiell synpunkt riktigast. Det senare alternativet skulle i själva verket innebära, att man visserligen i allmänhet ansåge tidigare avgång ur tjänst påkallad för kvinnliga tjänstinnehavare, men däremot beträffande sådana befattningar, för vilkas manliga innehavare på grund av tjänstgöringens krävande beskaffenhet ansetts böra fastställas lägre avgångsålder än den normala, funne en kvinnlig tjänsteman kunna kvarstå i tjänst till samma ålder, som stadgas för manlig befattningshavare. Något på erfarenhetsmaterial grundat stöd för en dylik uppfattning lärer näppeligen kunna påvisas. Den nu för kommunikationsverken provisoriskt gällande regeln torde sålunda få betraktas såsom mindre rationell. Därest en lägre pensionsålder anses böra genomföras för kvinnliga tjänstinnehavare, torde alltså, i anslutning till vad kommittén nu anfört, böra dels i lagförslagets 17 § angivas den lägre normala avgångsåldern för kvinnor, dels ock genom anmärkning till bilagan B vid lagförslaget stadgas motsvarande nedsättning i pensionsåldern för kvinnliga innehavare av de uti bilagan avsedda, ej uteslutande kvinnliga befattningarna, något som i regeln torde nödvändiggöra en sänkning även av för hel pension erforderlig tjänstålder.»

I de utlåtanden, som av ämbetsverk och myndigheter avgivits över pensionskommitténs berörda betänkande, hava skilda meningar framförts rörande kvinnlig befattningshavares pensionsålder, i det att vissa förordat lika pensionsålder för kvinna som för man, andra anslutit sig till pensionskommitténs förslag och åter andra påyrkat bestämmelser i anslutning till de för kommunikationsverken numera gällande. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att flera skiljaktiga meningar gjorts gällande beträffande de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder, vadan härav någon säker vägledning för frågans lösning icke står att erhålla. Och det torde väl knappast vara möjligt att, innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande verkningarna av en höjning av den för närvarande bestämda allmänna pensionsåldern för kvinnor, kunna med någon större grad av tillförlitlighet avgöra, vilken pensionsålder må för kvinna vara den lämpligaste. På grund av 1925 års riksdags nyssberörda beslut har emellertid pensionsåldern för de kvinnliga befattningshavarna vid kommunikationsverken blivit provisoriskt bestämd till 64 år, dock att, därest för särskild befattning en lägre pensionsålder än den nämnda är föreskriven, denna lägre pensionsålder skall gälla även för det fall, att innehavaren av befattningen är kvinna. Om också frågan om kvinnliga befattningshavares pensionsålder icke härigenom kan anses slutgiltigt löst, synes dock anledning icke förefinnas att för dylika befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen stadga andra bestämmelser i berörda hänseende än dem, som sålunda, om också provisoriskt, godtagits för kommunikations-

56 verken. Att i den nya civila tjänstepensionslagen beteckna bestämmelserna i sådant hänseende såsom provisoriska torde dock knappast vara nödigt, då, för den händelse att framdeles en ändring i dessa bestämmelser anses böra komma till stånd, i allt fall en lagändring måste äga rum, oavsett om föreskrifterna för det närvarande angivas vara av provisorisk natur eller ej. I de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag hava sålunda bestämmelserna i fråga om kvinnliga befattningshavares pensionsålder avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med de enligt kommunikationsverkens pensionslag numera gällande föreskrifterna i berörda hänseende. F r å g a n om skyldighet att avgå från tjänsten före u p p n å d d pensionsålder. 1907 år* pen- Jämlikt bestämmelserna i 6 § av 1907 års civila pensionslag inträder för siowslag. tjänstinnehavare — förutom vid uppnående för domare av 70 levnadsår och för annan tjänstinnehavare av pensionsåldern — skyldighet att avgå från tjänsten: l:o) för innehavare av domarämbete: där sådan tjänsteman, efter att hava uppnått de för rätt till hel pension stadgade levnads- och tjänstår (d. v. s. 67 levnads- och 35 tjänstår), oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen; 2:o) för tjänstinnehavare i allmänhet, domare däri inbegripna: dels där befattningshavare, som icke uppnått den för befattningen stadgade pensionsåldern, efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen; dels ock där befattningshavare träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring; samt 3:o) för andra tjänstinnehavare än domare: där befattningshavare befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och han tillika, om pensionsåldern inträder vid 67 år, uppnått en levnadsålder av minst 65 år eller, om pensionsåldern inträder vid 62 år eller fråga är om läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka eller förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, uppnått en levnadsålder av minst 60 år, eller ock, vad angår vissa andra i lagen särskilt angivna befattningshavare, uppnått en levnadsålder, som med högst två år understiger den för hans befattning stadgade pensionsåldern, allt under förutsättning att Konungen, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklarat sådan tjänstinnehavare skyldig att avgå från tjänsten. Pensionskom- I sitt år 1924 avgivna betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag "I'ttensi be- erinrade 1921 års pensionskommitté om den för innehavare av domarämbete 5924 enligt 1907 års pensionslag föreskrivna avgångsplikten, därest han efter uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår under sex månader på grund av sjukdom varit och fortfarande funnes vara till tjänstgöring oförmögen. Kommittén föreslog den komplettering av anledningarna till avgångsskyldighet, att bland dem skulle upptagas även vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga. Däremot ansåg kommittén den stadgade förutsättningen beträffande 35 tjänstår böra uteslutas. Det borde nämligen, yttrade kommittén, ej anses obilligt, att innehavare av dylikt ämbete, om förutsättningarna för avgångsskyldighet i övrigt

57 förelåge, kunde i likhet med andra befattningshavare få vidkännas avkortning i pensionen, helst sjukpensionens minimum enligt kommitténs förslag även 1 detta fall skulle bestämmas till i regel 75 procent av hel pension. För det fall, att en tjänstemans oförmåga att behörigen sköta sin befattning hade sm grund i olycksfall i tjänsten, hade, enligt vad kommittén vidare erinrade, för skyldigheten att avgå i 1907 års pensionslag uppställts det villkor, att olycksfallet skulle finnas för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring, och i kommunikationsverkens pensionslag, att olycksfallet för framtiden medfört oförmåga för befattningshavaren att behörigen sköta befattningen, vartill i sistnämnda pensionslag lagts, att befattningshavaren ej heller av vederbörande styrelse prövats kunna lämpligen tjänstgöra i annan befattning vid verket. Kommittén avfattade sitt förslag till bestämmelser i ämnet i nära överensstämmelse med ordalagen i kommunikationsverkens pensionslag, dock med uteslutande beträffande domare av villkoret att vederbörande ej prövats kunna lämpligen tjänstgöra i annan befattning. Vidkommande befattningshavares skyldighet att av sjukdom eller liknande anledning utan avseende å levnadsålder avgå från tjänsten, erinrade kommittén, att 1907 års pensionslag i sådant hänseende ålade befattningshavaren dylik skyldighet allenast, därest han under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och han tillika funnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. Kommunikationsverkens pensionslag hade däremot ej uppställt kravet på någon längre sammanhängande sjuktid utan begränsat sig till fordran, att den framtida arbetsoförmågan skulle vara styrkt, varjämte lagen förutom sjukdom, vanförhet och lyte även upptagit nedsatt arbetsförmåga såsom skäl till entledigande. Pensionskommitténs förslag i nämnda hänseenden anslöt sig till motsvarande stadganden i kommunikationsverkens pensionslag, dock att beträffande domare förbehållet att befattningshavare prövats icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket även i omhandlade fall uteslöts. Tillämpningen av de utav pensionskommittén sålunda föreslagna föreskrifterna om tvångspensionering förutsatte, såsom kommittén påpekade, att befattningshavarens framtida arbetsoförmåga styrkts. Pensionskommittén ansåg emellertid — i likhet med vad som framhållits av 1921 års lönekommitté i dess betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden m. m. — anledning förefinnas att för de högre åldrarna uppgiva detta krav och således möjliggöra tvångspensionering, även om denna förutsättning ej vore för handen. Redan 1907 års pensionslag hade, enligt vad pensionskommittén framhöll, i fråga om vissa tjänster upptagit en föreskrift i detta hänseende, vartill dock motsvarighet för det dåvarande saknades i kommunikationsverkens pensionslag. Särskilt med hänsyn till svårigheten att vmna den för tvångspensionering i förut omnämnda fall erforderliga bevisningen om framtida arbetsoförmåga ansåg pensionskommittén ett stadgande i sådant hänseende påkallat. En bestämmelse i nämnda hänseende beträffande civila befattningshavare med undantag för domare intogs ock i pensionskommitténs förslag till civil tjänstepensionslag.

v "'

Beträffande pensionskommitténs berörda förslag till stadganden om tjänste- Yttrandea mans skyldighet att på grund av sjukdom och liknande anledning avgå från över 1924 års tjänsten framfördes erinringar av ett flertal myndigheter i avgivna yttranden k ° m m i t t éöver kommittéförslaget. förslag. Sålunda uttalade Svea hovrätt och kammarrätten såsom sin mening, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande befattningshavares skyldighet

58 att avgå ur tjänsten icke syntes stå i full överensstämmelse med det i § 36 i regeringsformen givna stadgandet om ämbets- och tjänstemäns oavsättlighet. Åtskilliga andra myndigheter yrkade, att de nuvarande bestämmelserna om skyldighet för tjänsteman att avgå från sin tjänst borde bibehållas. 1925 år« riksdag,

Det i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till ^ j tjänstepensionslag överensstämde uti nu omhandlade hänseenden med 1921 års pensionskommittés förslag i ämnet, dock med vissa jämkningar, bland annat i fråga om domares avgångsskyldighet. Beträffande frågan, huruvida de av kommittén föreslagna skärpta bestämmelserna om skyldighet för befattningshavare att avgå från tjänsten före uppnådd pensionsålder stode i överensstämmelse med stadgandet i § 36 i regeringsformen om ämbets- och tjänstemäns oavsättlighet, framhöll vederbörande departementschef uti propositionen, att statsmakterna redan genom nu gällande bestämmelser i ämnet måste anses hava tagit ställning till principspörsmålet om möjligheten att tvångsvis pensionera tjänstemännen. Departementschefen erinrade därvid, hurusom i yttrande vid anmälan av 1907 års proposition med förslag till lag angående civila tjänstinnehavares rätt till pension dåvarande chefen för finansdepartementet anfört, bland annat, att utväg borde beredas att ur tjänsten avlägsna tjänstinnehavare, som visat sig sakna de förutsättningar utan' vilka ett kvarstående i tjänst måste anses vara mer till skada än till «agn för det allmänna; man syntes sålunda i en blivande pensionslag icke kunna undvara en bestämmelse, varigenom det överlämnades åt Konungens prövning att, uppå vederbörande ämbetsmyndighets framställning, förklara den tiänstinnehavare skyldig att från tjänsten avgå, som befunnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga urständsatt att på ett tillfredsställande satt fullgöra sina tjänståligganden. _ Departementschefen erinrade vidare i propositionen vid 192o års riksdag om den i 1907 års lag innefattade bestämmelsen om tvångspensionering av vissa befattningshavare i det fall. att befattningshavaren högst två år före uppnådd pensionsålder till följd av sjukdom eller minskad arbetsförmåga befunnes urständsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden. Under hänvisning härtill uttalade departementschefen, att han delade pensionskommitténs uppfattning angående lämpligheten att införa skärpta bestämmelser pä förevarande område och att, då enligt hans mening grundlagen icke innefattade hinder för en dylik skärpning, han funne sig böra förorda 1921 års pensionskommittés förslag, dock med vissa mindre jämkningar. I propositionen föreslogs, att stadgandet angående befattningshavares avgångsskyldighet (19 § i lagförslaget) skulle erhålla följande lydelse: ' »1. Skyldighet att avgå från tjänst inträder för innehavare av domarambete: a) vid utgången av den månad, under vilken han fyller sjuttio år; b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst; c) då han befinnes vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte, i andra fall än under b) sägs, ur stånd att för framtiden behörigen sköta sin tjänst eller då han, efter att hava uppnått pensionsåldern, oavbrutet under sex månader på grund av någon av nämnda anledningar vant och fortfarande linnes vara till tjänstgöring oförmögen. . 2. Skyldighet att avgå från tjänst inträder för annan tjänsteman an i i mom. avses: . ,., „ ,, a) vid uppnående av den för honom stadgade pensionsåldern, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten

59 likväl obetaget att låta anstå med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre än till utgången av den månad, under vilken han fyller sjuttio år; b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst samt han av vederbörande myndighet prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket; c) då han befinnes vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst samt han av vederbörande myndighet prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket. 3. Befinnes tjänsteman, som i 2 mom. avses, urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 2 mom. b) eller c) sägs, må tjänstemannen, därest han uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger den för hans tjänst bestämda pensionsåldern, kunna av Konungen, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklaras skyldig att avgå från tjänsten.» Vid frågans behandling inom riksdagen väcktes i första kammaren en motion (nr 288), som särskilt berörde frågan om avgångsskyldighet för domare. Det hemställdes, att åt 19 § 1 mom. c) måtte givas sådan ändrad lydelse, varigenom stadgandet skulle närmare ansluta sig till lydelsen av nu gällande bestämmelser i ämnet. Vidare påyrkades i en inom andra kammaren väckt motion (nr 446), att den i 19 § 3 mom. omförmälda framställning rörande avgångsskyldighet för tjänsteman, vilken befunnits urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och uppnått viss levnadsålder, icke måtte av vederbörande myndighet avlåtas utan att tjänstemannen beretts tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser. Bankoutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 50), bland annat, att utskottet för sin del icke kunnat finna de erinringar, som framförts mot de föreslagna bestämmelserna om befattningshavares avgångsskyldighet, vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring på nu förevarande punkt. På sätt av utredningen i propositionen framginge, finge nämligen erfarenheten anses hava visat, att ur statsverkets synpunkt behov förelåge av ökad möjlighet till förtidspensionering av befattningshavare i anledning av genom sjukdom eller liknande orsak vållad oförmåga för honom att behörigen sköta tjänsten. Med de föreskrifter beträffande beräkning av pensionsbelopp vid tvångspensionering, som innefattades i lagförslaget, kunde ej heller enligt utskottets förmenande de ifrågasatta skärpningarna skäligen anses innebära någon obillighet mot befattningshavarna. Utskottet ville ock erinra, att 1920 års pensionslag för kommunikationsverken innehölle bestämmelser av i stort sett samma innebörd som de nu föreslagna. Vad särskilt anginge domarbefattningar framhölls vidare, att Kungl. Maj:ts förslag i förhållande till vad 1921 års pensionskommitté hemställt innebure en lindring såtillvida, som kommittéförslagets stadgande om skyldighet jämväl för domare att avgå från sin tjänst, då han till följd av nedsatt arbetsförmåga befunnes ur stånd att för framtiden behörigen sköta tjänsten, efter yrkande av Svea hovrätt uteslutits i Kungl. Maj:ts förslag. Däremot tillstyrkte utskottet, att i lagen (19 § 3 mom.) måtte införas en föreskrift av det i förenämnda motion nr 446 föreslagna innehållet. Det torde böra omnämnas, att utskottet i fråga om medgivande för befattningshavarare att utöver pensionsåldern kvarstå i tjänsten föreslog den ändringen, att anstånd med avsked icke i något fall finge medgivas mer än tre

GO

år utöver den för befattningen stadgade pensionsåldern, i stället för, såsom i propositionen föreslagits, högst intill uppnådda 70 års ålder. Vid ärendets behandling inom riksdagens kamrar framställdes i båda kamrarna från vissa talare erinringar mot de föreslagna bestämmelserna rörande tvångspensionering. Beträffande avgångsskyldigheten för domare framhölls, bland annat, att denna skyldighet icke borde vara beroende av ett mer eller mindre godtyckligt bedömande av ett ämbetsverk eller av Kungl. Maj:t, utan att densamma borde regleras av i lagen angivna objektiva grunder, enligt vilka det kunde klart konstateras, om vederbörande vore urståndsatt att sköta sin tjänst. Ävenledes uttalades den meningen, att särskilt det föreslagna stadgandet i lagförslagets 19 § 3 mom. icke stode i överensstämmelse med regeringsformens föreskrift i dess 36 §. Berörda 19 § i lagförslaget godkändes av andra kammaren, dock med de av bankoutskottet förordade jämkningar. Då, såsom förut omförmälts, första kammaren förklarade sig icke kunna antaga lagförslaget, torde en av anledningarna härtill hava varit de nyss antydda betänkligheterna mot de föreslagna bestämmelserna angående tvångspensionering. Ändring av I detta sammanhang torde böra erinras, hurusom Kungl. Maj:t i proposition •2\ § i 1920 n r 155 vid 1925 års riksdag föreslog vissa ändringar i 1920 års pensionslag frS rr^kom- ^ ö r kommunikations verken, avseende, bland annat, införande i nämnda lag av munikations-" ett tillägg till dess 21 § av enahanda innehåll som 3 mom i 19 § av det i verken. propositionen nr 153 framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag. Sedan riksdagen bifallit de föreslagna ändringarna i kommunikationsverkens pensionslag med vissa mindre jämkningar, har genom lagen den 18 juni 1925 (nr 215) 21 § av pensionslagen för kommunikationsverken erhållit följande lydelse: »1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för tjänsteman: a) då han uppnått den för hans befattning stadgade pensionsåldern, Konungen, eller där Konungen ej tillsatt befattningen, vederbörande styrelse likväl obetaget att låta anstå med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än tre år; b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst samt han av vederbörande styrelse prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket; c) då han befinnes vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst samt han av vederbörande styrelse prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket. 2. Befinnes tjänsteman, som i detta kapitel avses, urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 1 mom. b) eller c) sägs, må tjänstemannen, därest han uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger den för honom bestämda pensionsåldern, kunna av Konungen, på därom av vederbörande styrelse gjord framställning, förklaras skyldig att avgå från tjänsten. Sådan framställning må icke avlåtas, utan att tjänstemannen beretts tillfälle att inom viss, av vederbörande styrelse fastställd tid inkomma med yttrande i ärendet; skolande avgivet yttrande åtfölja framställningen till Konungen. 3. Har tjänsteman, för vilken enligt i mom. a) av denna paragraf inträtt skyldighet att avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked eller har tjänste-

61 man, å vilken bestämmelserna i 1 mom.' b) eller c) äga tillämpning, icke själv sökt avsked, kan han jämväl utan därom gjord ansökan entledigas av Konungen, eller, där Konungen ej tillsatt befattningen, av vederbörande styrelse, och skall i sammanhang därmed frågan om tjänstemannens rätt till pension avgöras.» Då pensionskommittén år 1925 framlade nytt förslag till civil tjänstepen- Pensionskomsionslag, upptog kommittén i detta förslag bestämmelserna om tvångspensio- mittens benering med enahanda avfattning desamma fått i propositionen nr 153 vid 1925 tänkande år års riksdag, dock med vissa, i anslutning till den förändrade lydelsen av 21 § d-n 5 ^* 1 *?!" i kommunikationsverkens pensionslag vidtagna jämkningar, avseende dels den samma längsta tid, varunder anstånd med avsked skulle kunna medgivas, och dels beredande av tillfälle för tjänsteman att avgiva yttrande vid uppkommen fråga om tjänstemans avskedande i vissa fall före pensionsålderns uppnående. I de yttranden, som avgivits av de över pensionskommitténs nya förslag hörda myndigheterna, hava beträffande frågan om tvångspensionering ett stort antal velat göra gällande enahanda synpunkter i förevarande hänseende, som bland annat föranledde det tidigare lagförslagets fall vid 1925 års riksdag. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har starkt motstånd rests så- De sakkunväl från åtskilliga myndigheters sida som ock inom riksdagen mot de prin- nigas yticiper rörande tvångspensionering, som fått sitt uttryck i propositionen nr 153 rande. vid 1925 års riksdag och som av 1921 års pensionskommitté följts jämväl vid utarbetande av dess nya förslag till civil tjänstepensionslag. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke vissa bestämmelser i ämnet skulle kunna beträffande de befattningshavare inom civila statsförvaltningen, å vilka stadgandet i § 36 i regeringsformen anses äga tillämpning, närmare anslutas till de redan godtagna, i 1907 års civila pensionslag innefattade föreskrifterna i berörda hänseende. Vad till en början innehavare av domarämbete beträffar, har någon erinran icke framställts mot den i 1907 års lag förekommande bestämmelsen om avgångsskyldighet för sådan tjänsteman, då han före pensionsåldern träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst. En motsvarande bestämmelse bör enligt de sakkunnigas mening jämväl inflyta i den nya pensionslagen. Vidare anse de sakkunniga, att domare bör kunna åläggas skyldighet att avgå från tjänsten, då han, efter att under tre på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än nyss sagts varit förhindrad att tjänstgöra, befinnes ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst. Till jämförelse må erinras, att enligt 1907 års lag befattningshavare i allmänhet, således även domare, är avgångsskyldig, då han, efter att under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. Den nu av de sakkunniga ifrågasatta bestämmelsen skulle alltså överensstämma med nyss anförda stadgande i 1907 års lag, dock att avgångsskyldighet skulle inträda redan efter tre års sjukdom eller liknande anledning. Avkortningen av berörda tid från fem till tre år synes de sakkunniga påkallad av önskvärdheten att kunna utan oskäligt dröjsmål med en tjänsteduglig person besätta en befattning, som innehaves av en sjuk tjänsteman. För övrigt torde bedömandet av den sjukes framtida oförmåga till tjänstgöring i regeln kunna med lika stor säkerhet ske efter tre som efter lem år. Det torde härvid ock böra framhållas, att ett konstaterande av den framtida arbetsoförmågan givetvis måste ske på grund av läkares intyg och sålunda efter fullt objektiva grunder.

62 Än ytterligare bör, enligt de sakkunnigas mening, för domare avgångsskyldighet inträda, då han, efter att hava uppnått 67 års ålder, oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen. Medan i 1907 års lag allenast sjukdom i sådant fall angivits såsom anledning till oförmåga till tjänstgöring, hava de sakkunniga sålunda jämväl upptagit vanförhet eller lyte såsom dylik anledning. Vanförhet eller lyte torde nämligen här i allmänhet närmast vara att betrakta såsom kroniskt sjukdomstillstånd. Såsom en särskild förutsättning för avgångsskyldighet i nu omhandlade fall gäller enligt 1907 års pensionslag, att domaren skall hava uppnått de för rätt till pension stadgade levnads- och tjänstår och alltså vara berättigad till hel pension. Denna förutsättning hava de sakkunniga dock icke ansett böra bibehållas. Såsom ock av pensionskommittén framhållits, lärer det nämligen icke få anses obilligt, att innehavare av domarämbete, därest förutsättningarna för avgångsskyldighet i övrigt föreligga, kan i likhet med andra befattninghavare vidkännas avkortning i pensionen, helst sjukpensionens minimum, på sätt kommer att föreslås, även i detta fall skulle bestämmas till i regel 75 procent av hel pension. . « I detta sammanhang må omförmälas, att länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län i avgivna yttranden över pensionskommitténs betänkande av år 1925 ifrågasatt, huruvida det må anses befogat att för innehavare av domarämbeten stadga längre tjänstetid än för andra civila tjänstemän. Länsstyrelserna torde härvid hava avsett, att den domare nu tillkommande rätten att kvarstå i tjänst intill uppnådda 70 år icke borde bibehållas, utan sådan tjänsteman vara skyldig avgå vid pensionsålderns inträde eller sålunda vid 67 år. De sakkunniga tillåta sig i berörda hänseende erinra om den uppfattning, som ligger till grund för sagda medgivande beträffande domare, nämligen att de, som innehava domarämbeten, utöva ett kall av den art, att frågan om kvarstående i ämbete utöver viss åldersgräns icke bör göras beroende av någon myndighets beslut, medan beträffande andra befattningshavare frågan om kvarstående i tjänsten utöver viss åldersgräns i varje särskilt fall bör kunna överlåtas åt överordnad myndighets prövning. Då möjlighet att låta annan tjänsteman än domare kvarstå viss tid utöver pensionsåldern torde böra medgivas även i den nya pensionslagen, synes det de sakkunniga måhända innebära en alltför stark skärpning i fråga om domares avgångsskvldighet, därest dessa förvägrades möjlighet att bibehålla sin tjänst någon tid" efter uppnådd pensionsålder. Om i lagen stadgas skyldighet för domare att avgå, därest han oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen, torde någon olägenhet knappast vara att befara av domares rätt att kvarstå intill 70 år. De sakkunniga hava sålunda ansett tillräcklig anledning icke föreligga att uti ifrågavarande hänseende frångå nu gällande bestämmelse. I enlighet med det sagda bör enligt de sakkunnigas mening för innehavare av domarämbete skyldighet att avgå från tjänsten inträda — förutom vid uppnående av en levnadsålder av sjuttio år — dels då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst; dels ock då han, efter att under tre på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än vid olycksfall i tjänsten varit förhindrad att tjänstgöra, befinnes ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst eller då han, efter att hava uppnått pensionsåldern (67 år), oavbrutet

63 under sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen. 1 fråga om andra befattningshavare än domare hava de sakkunniga ansett sig kunna närmare följa de för konstituerade befattningshavare vid kommunikationsverken gällande bestämmelserna om avgångsskyldighet av annan anledning än uppnådd pensionsålder. Med hänsyn emellertid till stadgandet i § 36 i regeringsformen, vilket stadgande anses gälla allenast genom fullmakt tillsatta tjänstemän, samt de erinringar, som med stöd av nämnda stadgande framförts mot de i 1925 års proposition innefattade bestämmelserna rörande tvångspensionering, torde dock den enligt beslut vid 1925 års riksdag i 21 § 2 mom. i kommunikationsverkens pensionslag föreskrivna avgångsskyldigheten knappast böra för allmänna civilförvaltningens del stadgas i fråga om annan tjänsteman än den, som tillsatts annorledes än genom fullmakt. I såväl det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag som ock i pensionskommitténs nya förslag till sådan lag upptogs i fråga om befattningshavares skyldighet att på grund av olycksfall, sjukdom eller liknande anledning avgå från tjänsten såsom en särskild förutsättning, att vederbörande »prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket»; stadgandet i fråga var hämtat från pensionslagen för kommunikationsverken. I avgivet yttrande över pensionskommitténs förslag har kammarkollegium funnit sig böra, såvitt kollegiet anginge, avstyrka ett stadgande av nämnda innebörd. Då det emellertid mången gång kan vara möjligt för en befattningshavare, särskilt i lägre tjänsteställning, vilken genom olycksfall eller sjukdom blivit oförmögen att tjänstgöra i sin innehav ande befattning, att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra annat arbete i verkets tjänst, synes det de sakkunniga såväl ur synpunkten av statens som befattningshavarens intresse onödigt att framtvinga vederbörandes avgång, om hans arbetskraft på annat sätt kan utnyttjas. I 13 § i gällande avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen förutsattes ock, att en befattningshavare kan förflyttas till annan tjänst. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett den i förenämnda proposition upptagna bestämmelsen i förberörda hänseende böra ingå uti nu föreliggande förslag. I enlighet med vad de sakkunniga ovan förordat skulle avgångsskyldighet för sådana befattningshavare, vilka icke äro att hänföra till domare, inträda — förutom vid uppnådd pensionsålder — dels då befattningshavaren träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket; dels då befattningshavaren befinnes vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i annat fall än nyss sagts eller till följd av nedsatt arbetsförmåga ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket; och dels, vad beträffar tjänsteman, som tillsatts annorledes än genom fullmakt, där han i andra fall än ovan sagts befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden och han tillika uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger den för honom gällande pensionsåldern, allt under förutsättning att Konungen, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklarat honom skyldig avgå från tjänsten.

64 Tillika torde böra föreskrivas, att sådan framställning till Konungen, som nyss är nämnd, icke må avlåtas, utan att tillfälle beretts tjänstemannen att inom viss, av vederbörande myndighet fastställd tid inkomna med yttrande, samt att avgivet yttrande skall åtfölja framställningen till Konungen.

U p p b ö r d o c h r e d o v i s n i n g av pensionsavgifter. I fråga om uppbörd och redovisning av pensionsavgifter äro bestämmelser meddelade dels i 10 § av 1907 års civila pensionslag, dels ock i kungörelsen den 11 oktober 1907 (nr 85, sid. 9) med föreskrifter om verkställighet av nämnda lag. Bestämmelserna i fråga innehålla i huvudsak följande: Pensionsavgiften erlägges av befattningshavaren för varje månad, för vilken lön åtnjutes, ävensom för månad, under vilken, på grund av tjänstledighet eller i följd av ådömd mistning av tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres. Uppbörden av pensionsavgifterna verkställes meddelst avdrag å varje till utbetalning förfallet lönebelopp av så stor del av pensionsavgiften, som belöper å den tid, för vilken lönen utbetalas. Åtnjuter tjänstinnehavare icke själv den med tjänsten förenade lön eller kan av annan anledning uppbörd icke äga rum på nyss angivna sätt, är befattningshavaren skyldig att inom den femtonde dagen i en var av mars, juni, september och december månader till redogöraren inbetala pensionsavgiften för löpande kvartal. Vid utebliven inbetalning av pensionsavgift kan denna utan föregående dom eller utslag utmätas; och åligger det redogöraren att vidtaga de för avgiftens utbekommande nödiga åtgärder. Redovisningen av influtna pensionsavgifter sker månadsvis eller kvartalsvis. För att redogörelsen skall ingå till den myndighet, som bäst är i tillfälle att granska redogörelsen och tillse, att vid avgifternas erläggande tillämpats de i sådant avseende i pensionslagen givna stadganden, har föreskrivits, att redovisningen skall avgivas för tjänstinnehavare vid fångvården, lotsstyrelsen samt lots- och fyrstaten, hospital och asyler, tullstaten och domänförvaltningen till det centrala ämbetsverk, varunder tjänstinnehavaren lyder. För övriga tjänstinnehavare, som höra under 1907 års lag, insändes redovisningen till statskontoret. Redogörelsen skall vara avfattad enligt av Kungl Maj:t fastställt formulär: och åligger det de förstnämnda centrala ämbetsverken att, omedelbart efter redogörelsens mottagande, låta granska densamma och sist inom en månad efter det redogörelsen inkommit insända de vid redogörelsen fogade avgifter till statskontoret. Skulle något avgiftsbelopp vara oguldet, skall uppgift meddelas härom ävensom upplysning lämnas om de åtgärder, som för det resterande beloppets utbekommande vidtagits. Vid tillämpningen av ifrågavarande föreskrifter har i praktiken förfarits så, att de verk, som ej disponera egna medel och som ej ägt dragningsrätt på statsverkets giroräkning i riksbanken, vid rekvisition av avlöningsmedel från statskontoret anhållit, att det mot pensionsavgifter svarande beloppet måtte av statskontoret direkt omföras till den civila pensionsfonden, varvid en specifik uppgift å den varje befattningshavare påförda pensionsavgiften bifogats. Statskontoret har sålunda till verket utbetalat allenast återstående beloppet. Vid verk åter, som hava egen dragningsrätt å statsverkets giroräkning i riksbanken, verkställes ifrågavarande omföring från avlöningsanslaget till pensions-

65 fonden direkt hos verket självt och anmälan om omföringen göres sedermera hos statskontoret. Då de sakkunniga utgått från att befattningshavarna böra lämna bidrag till sin egen pensionering, uppstår till en början frågan, huruvida en omläggning av nu tillämpade förfaringssätt med pensionsavgifternas beräkning och uppbörd bör ske i anslutning till det system, som av de s. k. centraliseringssakkunniga föreslagits i deras den 3 november 1917 avgivna betänkande angående det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering (del, II, sid. 50 ff). De nämnda sakkunnigas förslag i berörda hänseende gick i korthet ut på att pensionsavgifterna, vilka borde omfatta avgifterna för såväl egen pensionering som familjepensionering, skulle bestämmas i lönestaten i stället för såsom nu i vederbörande pensionslag eller pensionsreglemente. Lönestaten skulle fördenskull angiva icke blott den för tjänsten bestämda bruttolönen utan även den nettolön, som skulle utbetalas till tjänstemannen. Endast nettolönen skulle utbetalas till befattningshavaren och pensionskostnaden såväl för tjänste- som familjepensionering täckas genom ett statsanslag till den pensionsanstalt, som vore avsedd att upprättas för övertagande av pensioneringen. Då emellertid — oavsett det hittills olösta spörsmålet om statens övertagande av familjepensioneringen — en tillämpning av nettolönesystemet icke ens beträffande tjänstepensionsavgifterna skulle lämpligen låta sig göra med hänsyn bland annat till den i det föregående föreslagna begränsningen av avgiftstiden, hava de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda införandet av nämnda system. Enligt de sakkunnigas mening bör alltså uppbörden av pensionsavgifterna fortfarande i regeln ske meddelst avdrag å varje till utbetalning förfallet avlöningsbelopp av så stor del av avgiften, som belöper å den tid, för vilken avlöningen utbetalas. I de fall, då befattningshavaren icke äger uppbära någon avlöning å sin befattning, bör pensionsavgiften, såsom nu ock sker, kontant inbetalas till vederbörande verk. I pensionskommitténs år 1924 angivna betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag (sid. 32—34) förordades följande förfaringssätt beträffande redovisning av pensionsavgifterna. I stället för att, såsom för närvarande sker, pensionsavgifterna redovisas månadsvis eller kvartalsvis skulle enligt kommitténs förslag dessa avgifter omföras årsvis från vederbörande avlöningsanslag till fonden för civila tjänstinnehavares pensionering. Själva omföringsåtgärden skulle verkställas av statskontoret före juli månads utgång varje år; beräkningen av det belopp, som borde omföras, skulle grundas på uppgiften i vederbörande verks stat å antalet befattningshavare i de särskilda lönegraderna, varvid hänsyn ej skulle tagas till huruvida vederbörande tjänster vore besatta med innehavare eller ej. Sedan omföringen verkställts, skulle statskontoret till de s. k. huvudförvaltningarna d. v. s. de verk, som hava eget konto i rikshuvudboken, översända meddelande om omföringen. Det av pensionskommittén sålunda föreslagna förfaringssättet förordades ock i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag. De sakkunniga anse, att nämnda förfaringssätt, om ock med vissa jämkningar, bör kunna komma till användning vid redovisning av pensionsavgifter även enligt det nu av de sakkunniga förordade förslaget till civil tjänstepensionslag. Pensionsavgifterna för såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningshavare skulle sålunda årsvis av statskontoret omföras från vederbörande avlöningsanslag till civila pensionsfonden. Uträkningen av det belopp, som skall omföras, bör dock på grund av den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av avgiftstiden verkställas av det verk, befattningshavaren tillhör eller varunder han lyder, sålunda att verket — utan specificering av varje särskild o — 3GG2. 1926 års

pensionsutredning.

66 befattningshavares avgifter — med ledning av avlöningslistorna vid räkenskapsårets utgång meddelar statskontoret uppgift å summan av de under året innehållna eller kontant erlagda avgifterna. Sedan omföringen verkställts, bör statskontoret till de s. k. huvudförvaltningarna översända besked om omföringen. I de fall, då befattningshavare på grund av tjänstledighet med avstående av samtliga avlöningsförmåner å sin befattning är skyldig att kontant erlägga pensionsavgiften, bör det sålunda inbetalda beloppet av den myndighet, som eljest har att verkställa utbetalning av befattningshavare tillkommande avlöning, tillgodoföras vederbörande avlöningsanslag, från vilket anslag omföringen till pensionsfonden ju äger rum. För nu omhandlade fall bör särskild anteckning å avlöningslistan ske om den pensionsavgift, som åligger ledig befattningshavare. Då pensionsavgiften av befattningshavaren erlägges, göres anteckning om inbetalningen å avlöningslistan för den månad, då beloppet inflyter. Med det nu ifrågasatta tillvägagångssättet skulle vinnas dels att de nu månatligen eller kvartalsvis förekommande specifika avgiftsredovisningarna till statskontoret utbytas mot en enda årlig summarisk uppgift, dels att statskontorets räkenskapsväsen i förevarande hänseende förenklas, dels ock att det belopp, som överföres till pensionsfonden, verkligen motsvarar de avdragna eller kontant erlagda avgifterna, något som däremot i vissa fall icke skulle bliva fallet enligt det av pensionskommittén förordade systemet. Såsom en olägenhet av det utav de sakkunniga nu föreslagna tillvägagångssättet skulle visserligen kunna anföras, att, då omföringen till pensionsfonden av pensionsavgifterna tänkts skola ske först i slutet av räkenskapsåret, dessa avgifter senare än vad nu är fallet kunde i sin helhet göras räntebärande för civila pensionsfonden. Emellertid är härvid att märka, att, då pensionskostnaderna skola bestridas av statsmedel, i den mån de icke kunna gottgöras av fonden, det förhållandet att avgifter någon tid så att säga kvarbliva i statskassan icke kan vara av någon nämnvärd betydelse. Uppmärksammas må ock, att även enligt hittills tillämpad praxis pensionsavgifterna icke göras räntebärande successivt allt efter som de omföras till pensionsfonden, utan placering av fondens medel sker först då lämpligt tillfälle erbjuder sig. Genom tillämpning av det här förordade tillvägagångssättet för uppbörd och redovisning av pensionsavgifter torde icke heller någon olägenhet ur kontrollsynpunkt behöva uppstå. Då uti avlöningslistan bör i förekommande fall angivas beloppet av befattningshavarens avgift för egen pensionering, blir nämligen riksräkenskapsverket i tillfälle att öva kontroll över att avgiften riktigt beräknats eller att vederbörande må vara befriad från sådan avgift på grund av att avgiftsperioden tilländagått. De närmare föreskrifterna om uppbörd och redovisning av pensionsavgifter synas de sakkunniga böra meddelas i särskild av Kungl. Maj:t utfärdad författning rörande lagens verkställighet; och framlägga de sakkunniga i det följande förslag till sådan kungörelse.

Specialmotivering. F ö r s l a g till lag a n g å e n d e rätt till t j ä n s t e p e n s i o n för t j ä n s t e m ä n i n o m a l l m ä n n a civilförvaltningen m. fl. befattningsh a v a r e (civil t j ä n s t e p e n s i o n s l a g ) . I det föregående har omförmälts, hurusom de sakkunniga vid utarbetande inledning. av förevarande förslag till civil tjänstepensionslag ansett sig böra så nära som möjligt ansluta sig till lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, sådan densamma efter vidtagna ändringar numera lyder. På grund av de inom allmänna civilförvaltningen rådande speciella förhållanden har dock, såsom likaledes i det föregående antytts, kommunikationsverkens pensionslag icke i allo kunnat tjäna till förebild vid de särskilda föreskrifternas utformande. I stället hava vissa i förevarande lagförslag förekommande stadganden ansetts böra avfattas i närmare anslutning till bestämmelser i 1907 års civila pensionslag eller i det förslag till civil tjänstepensionslag, som förelades 1925 års riksdag (prop, nr 153). I fråga om sådana i de särskilda paragraferna av förevarande förslag upptagna bestämmelser, som överensstämma med föreskrifter i gällande pensionslag för kommunikationsverken eller varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med föreläggande för 1925 års riksdag av förslag till civil tjänstepensionslag, torde någon närmare motivering från de sakkunnigas sida icke vara erforderlig. Icke heller hava de sakkunniga ansett sig i allmänhet böra till bemötande upptaga sådana erinringar, vilka framkommit i myndigheternas utlåtanden öyer pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag, i den mån dessa erinringar hänföra sig till stadganden, vilka varit upptagna i nyssberörda, vid 1925 års riksdag framlagda förslag. De bestämmelser i nu förevarande lagförslag, som äro avsedda att äga tillämpning å såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningshavare, innefattas huvudsakligen i l:a och 5:e kapitlen, medan de speciella stadgandena rörande ordinarie tjänstemän inrymts i 2:a och 3:e kapitlen och beträffande icke-ordinarie befattningshavare i 4:e kapitlet. Lagförslagets 6:e kapitel innehåller vissa föreskrifter rörande lagens tillämplighet m. m. Då lagförslaget skulle gälla ej blott ordinarie tjänstemän utan även vissa icke-ordinarie befattningshavare, hava de sakkunniga, i likhet med vad som skett i pensionskommitténs förslag av år 1925, använt benämningen tjänsteman för att beteckna innehavare av ordinarie tjänst samt beteckningen befattningshavare, där fråga är om såväl ordinarie tjänstemän som icke-ordinarie befattningshavare. Rubriken till nu förevarande lagförslag överensstämmer med det av pensions- Bubriken. kommittén år 1925 framlagda nya förslaget till civil tjänstepensionslag. För att icke göra rubriken onödigt lång har härvid lagens huvudsakliga tillämp-

68 lighetsområde angivits med det numera vedertagna begreppet »allmänna civilförvaltningen». I enlighet härmed har såsom förkortad benämning å lagen använts uttrycket »civil tjänstepensionslag».

I Kap. I det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag 1 § l mom. hade lagens tillämplighetsområde, i vad detsamma avsåg ordinarie tjänstemän, uti 1 § 1 mom. angivits sålunda, att lagens bestämmelser skulle gälla för ordinarie tjänstemän, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, eller avlöningsreglementet den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten ägde tillämpning och vilka tillsattes genom förordnande på viss tid eller genom fullmakt eller konstitutorial. Det avsågs härvid, att, i den mån nya verk lönereglerades och inordnades under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet, den civila tjänstepensionslagen skulle automatiskt bliva gällande för befattningshavare vid dessa verk och sålunda någon ändring av författningstexten i dylika fall icke bliva erforderlig. Såsom i den allmänna motiveringen antytts, synas emellertid även vissa andra ordinarie civila befattningshavare, oaktat deras avlöningar icke bestämts enligt nämnda avlöningsreglementen, böra underkastas den civila tjänstepensionslagen, nämligen justitieråd och regeringsråd, landshövdingar samt förste provinsialläkare och provinsialläkare, professorer och vissa andra befattningshavare vid universiteten och karolinska institutet. Enligt vad som framgår av det av pensionskommittén år 1925 framlagda betänkandet, förutsatte kommittén, att pensionslagen skulle i vissa hänseenden äga tillämpning å sådana befattningshavare, som nyss nämnts, men att erforderliga särskilda föreskrifter skulle meddelas i samband med avlöningsbestämmelserna eller i annan ordning. I anledning av vad pensionskommittén sålunda ifrågasatt, anförde statskontoret i sitt utlåtande över kommitténs berörda betänkande, att det med hänsyn till önskvärdheten av överskådlighet och reda i pensionsbestämmelserna måste anses fördelaktigt om dylika befattningar uppfördes å en särskild bilaga till pensionslagen, vid vilket förhållande, då nya sådana befattningar tillkomme, allenast tillägg behövde ske i nämnda bilaga. Det av statskontoret sålunda uttalade önskemålet har i de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag blivit tillgodosett på sådant sätt, att i bilagan A till lagen under en särskild avdelning förtecknats de befattningshavare, som utan att lyda under avlöningsreglementet den 22 juni 1921 skulle jämlikt stadgande i 1 § 1 mom. andra stycket vara underkastade lagens bestämmelser. Därjämte har det synts lämpligt, att i nämnda bilaga tillika meddelas föreskrifter rörande pensionsunderlag och pensionsavgifter för ifrågavarande befattningshavare. Med det nu antydda förfaringssättet skulle vid tillkomsten av nya grupper av befattningar, vilka icke underkastas avlöningsreglementet den 22 juni 1921, för lagens tillämplighet å dem allenast erfordras tillägg i bilagan A, medan själva lagtexten skulle förbliva oförändrad. i§2—4mom.

Vidkommande 2—4 mom. tillåta sig de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts å sid. 19 o. f.

l § 5 mom.

i s itt år 1925 avgivna nya förslag till civil tjänstepensionslag upptog pensionskommittén under 1 § 5 mom. en bestämmelse, i sak överensstämmande med det i 1 § 5 mom. av föreliggande lagförslag innefattade stadgandet.

69 Genom förevarande stadgande skulle pensionsförhållandena ordnas för sådana ordinarie tjänstemän, som förordnats att innehava högre avlönade, med pensionsrätt förenade icke-ordinarie befattningar. Dylika förordnanden förekomma oftast beträffande befattningar, vilka avlönas från anslag å extra stat; men det kan jämväl inträffa, att ordinarie tjänsteman förordnas såsom extra ordinarie tjänsteman med avlöning å ordinarie stat. Det lärer få anses riktigt, att ifrågavarande befattningshavare för den tid, de på grund av ett sådant förordnande icke uppehålla sin lägre avlönade ordinarie tjänst, i stället för pensionsrätten vid denna tjänst få åtnjuta sådan rätt såsom innehavare av den högre avlönade icke-ordinarie befattningen. Det torde visserligen kunna förutses, att dylika befattningshavare merendels komma att senare vinna befordran till högre ordinarie tjänst, vadan en sådan anordning icke skulle komma att erhålla någon större betydelse beträffande ålderspensionering. Då emellertid alltid skulle föreligga möjligheten av sjuk- eller invalidpensionering under den tid, förordnandet varar, lärer dock anordningen i fråga icke vara utan betydelse för tjänstemannen. De sakkunniga hava sålunda icke kunnat biträda den av länsstyrelsen i Örebro län i yttrande över pensionskommitténs betänkande år 1925 uttalade mening, att någon förmånligare ställning i pensionshänseende icke borde tillkomma ordinarie tjänsteman, som uppehåller högre avlönad icke-ordinarie befattning. Svea hovrätt har i sitt utlåtande över pensionskommitténs år 1925 avgivna förslag påyrkat införandet av ett stadgande därom, att i fall, då ordinarie befattningshavare under viss längre tid på förordnande utövat icke-ordinarie befattning, men vid pensioneringen åter tjänstgjorde i den ordinarie tjänsten eller någon därmed likvärdig, den del av de erlagda avgifterna, som överstege avgifterna för den ordinarie tjänsten, skulle från civila pensionsfonden inbetalas till pensionsstyrelsen för beredande åt befattningshavaren av pension enligt pensionsförsäkringslagen. _ Om också den av hovrätten föreslagna åtgärden icke kan frånkännas ett visst fog, hava de sakkunniga dock icke ansett sig böra förorda densamma. Uppmärksammas bör nämligen, att befattningshavaren måste anses hava haft fördel av de förhöjda avgifterna genom den rätt till större sjuk- eller invalidpension, som tillförsäkrats honom under den tid, nämnda avgifter erlagts. Det skulle för övrigt innebära införandet av en helt ny princip, om staten skulle vara skyldig att i en eller annan form återbära pensionsavgifter till en person, som kvarstår i tjänst och för vilken staten sålunda alltjämt har pensioneringsskyldighet, låt vara i något minskad omfattning. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet avser allenast det fall, då en ordinarie tjänsteman är innehavare av en icke-ordinarie befattning. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke en liknande rätt till större pension borde medgivas jämväl för den, som under längre tid på förordnande uppehåller högre avlönad ordinarie befattning (t. ex. under förordnande i succession efter expeditionschef i statsdepartement eller efter befattningshavare, som förordnats å tjänst på extra stat). I likhet med 1921 års pensionskommitté hava de sakkunniga likväl icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en dylik rätt. Skulle emellertid undantagsvis någon befattningshavare vid avgång ur tjänsten under synnerligen lång tid hava innehaft dylikt förordnande, torde frågan om tilläggspension i dylikt fall kunna ordnas genom särskild framställning till riksdagen. Därest även familjepensionering skulle komma att ordnas för icke-ordinarie befattningshavare, vilka avses i förevarande lagförslag, lärer — såsom ock av

70 pensionskommittén framhållits — det böra upptagas till särskild prövning, huruvida rätt må kunna medgivas även sådana befattningshavare, som omhandlas i detta moment, att grundlägga högre familjepension än den för innehavande ordinarie tjänst bestämda. Intill dess så möjligen kan bliva förhållandet, bör givetvis familjepensionsavgift erläggas — av manlig befattningshavare till vederbörande änke- och pupill kassa och av kvinnlig befattningshavare till statsverket — enligt de för den ordinarie tjänsten stadgade grunderna. i § 6 mom.

l de förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpning av civila tjänstepensionslagen, som pensionskommittén framlagt såväl i 1924 års som i 1925 års betänkande hava intagits bestämmelser rörande skyldighet för vederbörande verk eller myndighet med befattningshavare, som avses i den civila tjänstepensionslagen, att föra tjänstematrikel, av vilken för envar hos verket eller myndigheten anställd person skulle kunna inhämtas vissa uppgifter av betydelse för bestämmande av vederbörandes pensionsrätt. De sakkunniga finna det riktigast, att sådan skyldighet stadgas i själva lagen (1 § 6 mom.) och att allenast de detaljföreskrifter, som må erfordras i fråga om tjänstematrikelns förande, intagas i den kungörelse rörande lagens tillämpning, som det skulle tillkomma Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda. 2 §•

2 §.

I 2 § av lagförslaget angivas vissa fall, då tjänstepension icke må utgå. Paragrafens lydelse är i sak densamma, som föreslogs i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag, dock att i nu föreliggande förslag icke upptagits ett då förordat stadgande därom, att tjänstepension ej skulle tillkomma tjänsteman, vilken avginge från tjänsten utan att vara skyldig därtill enligt bestämmelserna i lagen. Ett dylikt stadgande kan nämligen, såsom ock pensionskommittén i sitt år 1925 avgivna betänkande framhållit, icke lämpligen medtagas, då lagen nu skulle bliva tillämplig även för icke-ordinarie befattningshavare, i fråga om vilka skyldigheten till avgång ur tjänsten icke kan regleras på samma sätt som beträffande ordinarie tjänstemän. Bestämmelsen, som hämtats ur 1907 års pensionslag, torde för övrigt vara utan betydelse även beträffande ordinarie tjänstemän, då lagen ju angiver de förutsättningar, under vilka tjänstepension må utgå. I fråga om den i förevarande paragraf upptagna, från nu gällande pensionslagar hämtade bestämmelsen, att tjänstepension ej må tillkomma den, som vid avgång från tjänsten icke är svensk medborgare, har skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande i ämnet åberopat en av överstyrelsen beträffande samma kommittés förslag av år 1924 gjord erinran, att det borde ligga i Kungl. Maj:ts befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva undantag från nämnda bestämmelse. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i utlåtande över pensionskommitténs förslag av år 1925 ifrågasatt, huruvida icke f. d. befattningshavare, som upphört att vara svensk medborgare, lämpligen borde i stället för årlig pension erhålla ett belopp motsvarande kapitalvärdet av erlagda avgifter. Med avseende å vad sålunda anmärkts, tillåta sig de sakkunniga erinra därom, att frågan om pensionsrätt för tjänsteman, som vid avgång från tjänsten icke är svensk medborgare, var föremål för prövning i samband med framläggande för 1925 års riksdag av förslaget till civil tjänstepensionslag. Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av detta ärende yttrade vederbörande departe-

71 mentschef rörande ifrågavarande bestämmelse bland annat, att, även om densamma icke torde hava någon egentlig praktisk betydelse, man dock alltjämt syntes böra för svensk tjänstepension bibehålla fordran på svenskt statsborgarskap. Med hänsyn till sagda uttalande och då vid propositionens behandling inom riksdagen icke framställts någon erinran i saken, hava de sakkunniga ej funnit anledning att i berörda hänseende frångå vad sålunda tidigare föreslagits. 3 §.

Föreskrifterna i 3 § äro, i vad de avse ordinarie tjänstemän, i huvudsak överensstämmande med motsvarande stadganden i 3 § av pensionslagen för kommunikationsverken. Därest ordinarie tjänsteman innehar sådan icke-ordinarie befattning, att han 3 § i mom. enligt lagförslagets 1 § 5 mom. är underkastad de för icke-ordinarie befattningshavare föreslagna föreskrifter, skall givetvis avgiftsplikt icke för honom gälla beträffande den ordinarie tjänsten. Om ock detta torde få anses ligga i sakens natur, har dock en uttrycklig bestämmelse härutinnan intagits i 1 mom. av här ifrågavarande paragraf. Ett motsvarande stadgande återfinnes jämväl i pensionskommitténs förslag av år 1925. Enligt huvudbestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf skulle, såsom 3 § 2 mom. ock för närvarande gäller, befattningshavare, som på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke är berättigad att uppbära någon avlöning, vara skyldig att kontant inbetala honom åliggande pensionsavgift. En sådan skyldighet synes emellertid vara väl hård, då det gäller en icke-ordinarie befattningshavare, som på grund av sjukledighet eller avstängning från arbetet till följd av arbetsbrist icke äger åtnjuta någon avlöning. För nu angivna fall hava de sakkunniga ansett befrielse från skyldigheten att kontant inbetala pensionsavgiften böra kunna medgivas. Från statens sida skulle ett dylikt medgivande icke medföra någon olägenhet, då med den avfattning, föreskriften om beräkning av avgiftsår givits uti 18 § 2 mom., befattningshavaren icke skulle äga beräkna avgiftsår under den tid, han sålunda befriades från erläggande av avgift. Att märka är ock, att, då jämlikt 19 § den period, varunder avgifter skola erläggas, bestämmes efter antalet intjänade avgiftsår, den tidpunkt, efter vilken avgiftsinbetalning icke vidare skall äga rum, kommer att i motsvarande mån framflyttas. Erinras må, att i det av kommunikationsverkens lönekommitté i betänkande den 6 november 1922 avgivna förslaget till kungörelse angående rätt till tjänstepension för extra ordinarie tjänstemän m. fl. vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk under 22 § intagits ett stadgande om utsträckning av avgiftsperioden för det fall, att avstängning från arbetet ägt rum på grund av arbetsbrist och vederbörande icke erlagt pensionsavgift under den tid avstängningen varat. Ett stadgande rörande avgiftsbefrielse i de av de sakkunniga ovan angivna fallen har intagits i 2 mom. av 3 § i föreliggande lagförslag. Till undvikande av missförstånd tillåta sig de sakkunniga framhålla, att nu omhandlade stadgande icke avser sådant fall, då befattningshavaren på grund av arbetsbrist entledigas ur statstjänst. Har befattningshavaren upphört att innehava statsanställning, skulle gälla de i 10 § meddelade bestämmelserna.

4§I 4 § meddelas föreskrift beträffande prövningen av fråga om befattningshavares rätt till pension. Paragrafen svarar mot 4 § i det i proposition nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget. Enligt nämnda lagförslag likasom enligt pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande skulle det ankomma på generaltullstyrelsen att pröva frågor om pension för genom fullmakt eller konstitutorial tillsatta befattningshavare vid tullverket, medan dylika frågor beträffande motsvarande befattningshavare vid samtliga övriga verk skulle prövas av statskontoret. Såsom länsstyrelsen i Skaraborgs län samt kommunikationsverkens lönenämnd i förevarande hänseende framhållit i sina yttranden över pensionskommitténs nämnda betänkande, torde emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att bibehålla en dylik undantagsbestämmelse beträffande tullverket. I fråga om ordinarie tjänsteman, som tillsättes genom fullmakt eller konstitutorial, skulle enligt det vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget Konungen hava att pröva tjänstemannens pensionsrätt i det fall, att vederbörande, oaktat skyldighet för honom inträtt att avgå från tjänsten, ej söker avsked, och skulle detta gälla oavsett om Konungen tillsatt befattningen eller ej. Då enligt 21 § 4 mom. senare stycket av de sakkunnigas lagförslag vederbörande myndighet själv skulle äga befogenhet att entlediga sådan tjänsteman, som ej tillsatts av Konungen, synes det icke erforderligt att förbehålla Konungen prövningen av dylik tjänstemans pensionsrätt, utan torde denna prövning kunna ske i eljest stadgad ordning eller sålunda av statskontoret. I det fall att Konungen jämlikt 21 § 3 mom. i förevarande lagförslag förklarar tjänsteman skyldig att avgå från tjänsten, synes det för undvikande av onödig omgång lämpligt, att i sammanhang med beslutet härom även bestämmes den pension, som må tillkomma befattningshavaren. 5 §• I 5 § uti det i proposition nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget hade, i enlighet med vad pensionskommittén förordat, intagits vissa i tillämpningsoch verkställighetskungörelserna till 1907 års pensionslag eller i annan ordning meddelade bestämmelser rörande den myndighet, till vilken ansökan om pension skulle ingivas, samt beträffande de handlingar, som skulle åtfölja pensionsansökningen, m. m. Dessa föreskrifter hade av pensionskommittén i allt väsentligt upptagits i det nya förslag till civil tjänstepensionslag, som kommittén framlagt i sitt år 1925 avgivna betänkande i ämnet. I ämbetsverkens utlåtanden över nyssnämnda betänkande hava emellertid vissa erinringar framställts mot de föreslagna stadgandena i berörda hänseende. Sålunda har direktionen över flottans pensionskassa anfört, att det hittills vid marinen tillämpade förfarandet, enligt vilket pension i förekommande fall beviljades utan särskild ansökan av befattningshavaren, vore att föredraga framför den av kommittén föreslagna anordningen. Vidare har kommunikationsverkens lönenämnd i fråga om de handlingar, som borde åtfölja ansökning om pension, uttalat, att den enskilde befattningshavaren i åtskilliga fall icke syntes vara i tillfälle att lämna styrkta uppgifter över av honom, utöver semester och därmed jämförlig ledighet, åtnjuten tjänstledighet annat än genom utdrag av hos vederbörande myndighet härutinnan förd förteckning. Då sagda myndighet jämlikt bestämmelse i lagförslaget i varje händelse skulle avgiva utlåtande över ansökningen, syntes det enklaste och med hänsyn till uppgifternas riktighet

73 ändamålsenligaste förfaringssättet vara, att de uppgifter, om vilka här vore fråga, meddelades av myndigheten i samband med yttrandets avgivande. Såsom direktionen över flottans pensionskassa påpekat, beviljas pension åt marinens befattningshavare utan att ansökan därom i varje särskilt fall behöver ingivas. Att i analogi härmed vid allmänna civilförvaltningen övergiva det redan nu tillämpade förfaringssättet med särskild ansökan bör enligt de sakkunnigas mening icke ifrågakomma, helst som prövningen av pensionsrätten i allmänhet skulle såsom hittills tillkomma statskontoret och icke det verk eller den myndighet, befattningshavaren tillhör eller varunder han lyder. Då, såsom redan nämnts, vederbörande ämbetsverk eller myndighet enligt föreliggande förslag skulle hava att beträffande i lagen avsedda befattningshavare låta föra särskild tjänstematrikel, innefattande uppgifter i de hänseenden, som äro av betydelse för bestämmande av befattningshavares pensionsrätt, har det synts de sakkunniga lämpligt, att ett utdrag av denna matrikel bifogas vederbörandes pensionsansökan, varigenom den pensionsprövande myndigheten skulle erhålla erforderliga, möjligast fullständiga uppgifter. De sakkunnigas förslag till lydelse av 5 § 2 mom. har avfattats med beaktande härav, varvid tillika iakttagits, att, enligt vad i det föregående förordats, den slutliga behandlingen av pensionsansökningar från befattningshavare vid tullverket skulle överflyttas till statskontoret. Ett mot 5 § 3 mom. i lagförslaget svarande stadgande finnes nu meddelat .5 £ 3 mom i kungörelse den 8 oktober 1918 (nr 779). Enligt bestämmelsen i 5 § av kommunikationsverkens pensionslag skall be- 5 § 4 mom. fattningshavare, som beviljats pension, erhålla pensionsbrev. En motsvarande föreskrift saknas däremot i 1907 års pensionslag liksom ock i det vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget samt pensionskommitténs förslag av år 1925. I de över kommitténs betänkande år 1925 avgivna utlåtandena hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt generaltullstyrelsen påyrkat införande jämväl vid allmänna civilförvaltningen av anordningen med särskilt pensionsbrev åt befattningshavare, som avgår från tjänsten med pension. Yrkandet i fråga är givetvis förestavat av en önskan, att befattningshavaren må efter avgång från tjänsten vara i besittning av en handling, som styrker hans pensionsrätt. Vid bedömande av detta spörsmål bör emellertid uppmärksammas, att inom kommunikationsverken en och samma myndighet i regel beslutar såväl om befattningshavare tillkommande pension som beträffande hans avsked, under det att däremot inom allmänna civilförvaltningen, i anslutning till vad nu gäller, i allmänhet statskontoret skulle hava att pröva befattningshavarens pensionsrätt, innan det ämbetsverk, befattningshavaren tillhör eller varunder har lyder, beslutar om avskedet. Det skulle med hänsyn härtill icke vara möjligt för statskontoret att i ett pensionsbrev meddela erforderliga uppgifter angående bland annat den tid, varifrån pension må uppbäras, före det vederbörande verksmyndighet fattat beslut om avskedet. Att märka är ock, hurusom — frånsett de fall då Kungl. Maj:t beviljar vederbörande avsked — för närvarande den ordningen iakttages, att befattningshavaren vid avskedet erhåller en avskrift av den skrivelse, som statskontoret avlåter till verksmyndigheten rörande befattningshavarens pensionsförmåner efter avgång från tjänsten. Ett dylikt förfarande synes vara för pensionstagaren fullt betryggande. Om sålunda den särskilda anordningen med utfärdande av pensionsbrev enligt de sakkunnigas mening icke lämpligen bör införas vid allmänna civilförvaltningen, hava de sakkunniga likväl ansett i lagen böra under 4 mom. av

74 förevarande paragraf intagas en föreskrift av innehåll, att den pensionsberättigade skall, då pension beviljats, därom erhålla skriftligt bevis. 6 §•

De i 6 § av föreliggande förslag intagna bestämmelserna beträffande utbetalning av pension m. m. återfinnas i huvudsak i 7 och 8 §§ av det vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget. Enligt de avlöningsbestämmelser, som beträffande professorer m. fl. befattninghavare vid universiteten och karolinska institutet antogos vid 1925 års riksdag, är avlöningen för dem uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, varav lönen utgår månadsvis i efterskott. Med hänsyn härtill torde pensionen för ifrågavarande befattningshavare böra, på sätt är stadgat i 1907 års pensionslag, utgå från och med månaden näst efter den, varunder avgång från befattningen skett, och hava stadgandena i förevarande paragraf formulerats i enlighet härmed. 7 §•

Stadgandena i 7 § av förevarande lagförslag överensstämma i sak med vad i sådant hänseende förordats i förslaget till 1925 års riksdag, 3 § 2 mom. 8 §•

Bestämmelserna i 8 §, vilka hava sin motsvarighet i stadgandena uti 8 § av kommunikationsverkens pensionslag, överensstämma beträffande ordalydelsen med 9 § i förslaget till 1925 års riksdag. 9 §• De i 9 § första stycket intagna föreskrifterna om överföring av kapitalvärdet av befattningshavares pensionsavgifter från civila pensionsfonden vid befattningshavares övergång från ett statens verk till annat sådant, motsvara i huvudsak stadgandena i 10 § av det i 1925 års proposition framlagda lagförslaget. Såsom förutsättning för här ifrågavarande överföring torde dock böra gälla, att vid en befattningshavares övergång i motsatt riktning liknande överföring finnes föreskriven. I enlighet härmed har i förevarande paragraf andra stycket införts ett stadgande av nu angivna innebörd. En liknande bestämmelse återfinnes i 10 § av pensionslagen för kommunikations verken. 10 §. Uti det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag hade i 11 § upptagits vissa från 12 § i kommunikationsverkens pensionslag hämtade föreskrifter, i syfte att i förslaget avsedd befattningshavare, som upphörde att innehava ordinarie anställning i statstjänst och som vid avgången icke vore berättigad till pension enligt lagen, skulle erhålla viss gottgörelse för erlagda pensionsavgifter. Enligt berörda paragraf av förslaget skulle för sådan befattningshavare beredas pension enligt pensionsförsäkringslagen därigenom, att till pensionsstyrelsen inbetalades kapitalvärdet av de avgifter, som för av honom innehavd befattning under hans tjänstetid influtit till fonden, i den mån desamma icke på grund av annan bestämmelse (i 10 §) uti förslaget blivit tagna i anspråk. Motsvarande stadgande har ock intagits i 11 § 1 mom. av det nya förslag till civil tjänstepensionslag, som pensionskommittén framlagt i sitt betänkande

75 av år 1925, dock med den jämkningen i formuleringen, som betingats av lagens tillämpning jämväl å icke-ordinarie befattningshavare. Utöver vad sålunda föreslagits skola gälla beträffande de i nyssnämnda lagförslag avsedda befattningshavare, har pensionskommittén ansett åt icke-ordinarie befattningshavare böra tillerkännas en ytterligare förmån. Därest icke-ordinarie befattningshavare, soin tjänstgjort längre tid, utan eget förvållande entledigades utan att vara berättigad till tjänstepension, fann nämligen pensionskommittén det vara obilligt, om han i pensionshänseende icke skulle få tillgodonjuta mer än vad som så att säga motsvarade den av honom under tjänstgöringstiden grundlagda avgiftspensionsdelen. I anslutning till ett liknande stadgande i 1917 års reglementen för pensionskassorna för viss icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken och i överensstämmelse med vad kommunikationsverkens lönekommitté förordat i sitt betänkande rörande pensionering av icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken har pensionskommittén (11 § 2 mom.) föreslagit, att för befattningshavare, som vid entledigandet kunde räkna sammanlagt minst tio tjänstår, finge till pensionsstyrelsen inbetalas ytterligare ett nämnda kapitalvärde motsvarande belopp. Denna ytterligare inbetalning skulle dock icke äga rum, om befattningshavaren innehade annan med pensionsrätt förenad statstjänst eller han entledigats på egen ansökan eller till följd av tjänstefel eller liknande anledning. I utlåtande över pensionskommitténs år 1925 avgivna förslag har pensionsstyrelsen beträffande bestämmelserna i allmänhet i 11 § av förslaget ansett sig på grund av den erfarenhet, som numera vunnits vid tillämpandet av liknande, för kommunikationsverken redan gällande föreskrifter, böra påpeka nödvändigheten av att åstadkomma full överensstämmelse mellan stadgandena angående här ifrågavarande inbetalning av pensionsavgifters kapitalvärde till pensionsstyrelsen för beredande av pension enligt 34 § av pensionsförsäkringslagen och de för denna försäkring gällande bestämmelser. Svårigheter hade, enligt vad ämbetsverket framhållit, yppat sig i samband med fullgörande av föreskriven inbetalning för överåriga eller till arbete redan varaktigt oförmögna personer, vilka icke kunde bliva delaktiga i den frivilliga pensionsförsäkringen. Frånvaron av närmare föreskrifter angående den tariff, som vid inbetalning av ifrågavarande slag borde användas, hade likaledes vållat svårigheter. Pensionsstyrelsen hade emellertid i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1925 föreslagit omläggning av den på frivilliga avgifter grundade försäkringen, vilken omläggning skulle väsentligen påverka inbetalning enligt den föreslagna civila tjänstepensionslagen. Liknande erinran som den av pensionsstyrelsen framställda har kommit till synes i allmänna civilförvaltningens lönenämnds utlåtande över kommittéförslaget. Lönenämnden har nämligen framhållit, att gällande bestämmelser angående allmän pensionsförsäkring icke möjliggjorde för pensionsstyrelsen att mottaga och för beredande av pension jämlikt pensionsförsäkringslagen förvalta pensionsavgifter, som inbetalts till den civila pensionsfonden för tjänsteman, vilken på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte blivit varaktigt oförmögen till arbete. Enligt kommittéförslaget komme sjukpension icke att utgå till befattningshavare, som vid avgången hade att uppvisa ett så ringa antal tjänstår, att dessa, om han kvarstode i befattningen till den levnadsålder, vid vilken skyldighet att avgå från tjänsten inträdde, icke skulle uppgå till tio. I betraktande av nyss angivna inskränkning i fråga om pension från pensionsförsäkringsfonden syntes det av kommittén föreslagna stadgandet i 11 § 1 mom. om inbetalande till pensionsstyrelsen av kapitalvärdet av pensionsavgifterna för ur statstjänst avgången befattningshavare icke kunna anses innebära

7G en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan för sådan på grund av sjukdom avskedad befattningshavare, för så vitt icke någon jämkning vidtoges i lagen om allmän pensionsförsäkring. Därjämte hava pensionsstyrelsen, socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten i sina yttranden i anledning av pensionskommitténs betänkande av år 1925 upptagit till närmare behandling den redan i propositionen nr 153 till 1925 års riksdag berörda frågan rörande omfattningen av den överföring av medel från civila pensionsfonden till pensionsförsäkringsfonden, som borde äga rum för beredande åt en ur statstjänst avgången befattningshavare av pension jämlikt 34 § av pensionsförsäkringslagen. Ifrågavarande ämbetsverk hava hävdat den uppfattningen, att vid befattningshavares avgång ur statens tjänst utan rätt till pension borde till pensionsförsäkringsfonden överföras kapitalvärdet av hela den pensionsrätt, som den avgångne kunde anses hava intjänat under den tid, han varit anställd i statens tjänst, sålunda icke blott kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter utan även vad som motsvarade statens andel i pensioneringskostnaden. Även lantbruksstyrelsen har gjort gällande en liknande uppfattning. Slutligen må nämnas, att kammarkollegium mot ifrågavarande stadgande i pensionskommitténs förslag av år 1925 framställt den erinran, att enligt ordalagen i nämnda paragraf en icke-ordinarie befattningshavare, som förlorade pensionsrätt därför, att han å innehavande befattning överginge från heltidstill halvtidstjänstgöring inom verket, icke skulle få något belopp till sin förmån överfört från den civila pensionsfonden till pensionsstyrelsen för beredande av pension enligt pensionsförsäkringslagen, alltså i olikhet mot vad här stadgats om befattningshavare, som upphörde att innehava anställning i statens tjänst och av den anledningen förlorade pensionsrätt. Denna olikhet syntes ämbetsverket omotiverad och obillig. A andra sidan ansåg ämbetsverket den föreslagna inbetalningen till pensionsstyrelsen i förut angivna fall av belopp utöver kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter icke tillräckligt motiverat. De sakkunniga, som tagit de sålunda gjorda erinringarna under övervägande, få i sådant hänseende anföra följande. Den av pensionsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd framställda anmärkningen med anledning av den hittills gällande begränsningen i möjligheten att bereda ur tjänsten avgången befattningshavare pension jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring hänför sig till det förhållandet, att på grund av nuvarande föreskrifter någon inbetalning av avgifter till pensionsstyrelsen för beredande av enskild frivillig försäkring icke kan ske beträffande sådan person, som uppnått en levnadsålder av 67 år eller som dessförinnan blivit varaktigt oförmögen till arbete. Vederbörande verk skulle sålunda sakna möjlighet att hos pensionsstyrelsen bereda dylik pension åt befattningshavare, om han lämnat tjänsten efter uppnående av nämnda ålder eller därförinnan entledigats på grund av sjukdom. Då såsom förutsättning för en dylik överföring av pensionsavgifternas kapitalvärde skulle gälla, att vederbörande icke vore berättigad till tjänstepension vid avgången, skulle nu omhandlade förhållande inträda beträffande befattningshavare, som antagits i tjänst vid så hög levnadsålder, att han vid pensionsålderns uppnående icke kunde räkna minst tio tjänstår, eller, i det fall att han entledigats på grund av sjukdom, icke skulle hava uppnått tio tjänstår vid pensionsålderns inträde, därest han kvarstått i tjänst till sistnämnda tidpunkt. Det är dock uppenbart, att dylika fall måste bliva synnerligen sällsynta. Därest det emellertid skulle inträffa, att en person anses böra nyanställas i statens tjänst vid så hög ålder, att

77 vederbörande i statsanställningen icke skulle vid uppnående av pensionsåldern kunna räkna erforderligt antal tjänstår för erhållande av pension, måste det väl förutsättas, att personen i fråga före inträdet i statstjänst innehaft sådan anställning, som särskilt kvalificerat honom för statstjänsten. Då nu enligt ett av pensionskommittén föreslaget stadgande — vilket ock upptagits i de sakkunnigas förslag under 18 § 1 mom. — åt befattningshavaren skulle kunna tillerkännas rätt att för tjänstepensions erhållande tillgodoräkna jämväl tid, varunder han utom statens tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst, lärer det härigenom i allmänhet bliva möjligt för honom att erhålla tjänstepension. Erinras må ock, att enligt lagförslaget den, som vid statens övertagande av enskilt företag övergått till statstjänst, i regeln skulle äga att såsom tjänstår för pension tillgodoräkna anställningstid hos det enskilda företaget. Därjämte är att märka, att, såsom ock pensionsstyrelsen erinrat, förslag föreligger om revision av bestämmelserna för den frivilliga pensionsförsäkringen. Enligt nämnda förslag skulle, bland annat, genomföras en höjning av högsta pensionsåldern för frivillig försäkring från 67 till 70 år. Särskilt om denna ändring av bestämmelserna rörande den frivilliga pensionsförsäkringen kommer till stånd, synes det de sakkunniga, som skulle någon olägenhet av de i pensionskommitténs berörda förslag innefattade bestämmelserna i förevarande avseende icke vara att befara. Vad därefter angår det av vissa ämbetsverk framställda kravet på att i varje sådant fäll, då avgång sker utan att vederbörande kommer i åtnjutande av pension, inbetalning till pensionsstyrelsen skulle ske ej blott av kapitalvärdet av inbetalda pensionsavgifter utan även av statens andel i pensioneringskostnaderna, tillåta sig de sakkunniga framhålla, hurusom enligt nu gällande civila pensionslag icke ens för erlagda avgifter någon gottgörelse beredes ordinarie befattningshavare, som under sådana omständigheter avgår från tjänsten. Den föreslagna inbetalningen till pensionsstyrelsen av avgifternas kapitalvarde innebär sålunda redan i och för sig en avsevärd förmån; och att i sådant hänseende gå längre än vad som medgives enligt 1920 års pensionslag för kommunikations verken synes knappast vara tillrådligt. De sakkunniga anse sig sålunda icke kunna tillstj^rka överförande av medel till pensionsstyrelsen för ordinarie tjänsteman, som avgår från statstjänst utan rätt till pension, i större utsträckning än pensionskommittén föreslagit. Såsom redan nämnts, överensstämmer ock vad pensionskommittén i nu ifrågavarande hänseende förordat i sak med motsvarande stadgande i förslaget till 1925 års riksdag. I fråga om icke-ordinarie befattningshavare, som utan eget förvållande entledigas från sin befattning efter att en längre tid hava tjänat staten, ställer sig emellertid saken annorlunda. I de fall, då sådan befattningshavare ej kommer i åtnjutande av tjänstepension och saknar annan med pensionsrätt förenad anställning i statens tjänst, synes nämligen billigheten kräva, att befattningshavaren må erhålla någon ytterligare förmån utöver gottgörelse för inbetalda pensionsavgifter; och vilja de sakkunniga tillstyrka vad pensionskommittén i sitt år 1925 avgivna nya förslag till civil tjänstepensionslag härutinnan förordat. De sakkunniga hava sålunda icke kunnat dela den uppfattning i denna fråga, som framförts i kammarkollegii ovannämnda utlåtande. I det förslag till civil tjänstepensionslag, de sakkunniga nu framlägga, hava de sakkunniga alltså ansett sig böra i huvudsak upptaga pensionskommitténs

78 i 11 § av dess förslag innefattade bestämmelser. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid, såsom kammarkollegium påpekat, inbetalning av kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter till pensionsstyrelsen kunna äga rum icke blott för det fall, att befattningshavaren lämnar statstjänsten utan även för den händelse hans anställningsförhållanden så förändras, att han icke längre skulle vara pensionsberättigad, exempelvis då en amanuens med hel tjänstgöring övergår till halvtidstjänstgöring. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av förevarande stadgande skulle hinder icke möta mot inbetalning till pensionsstyrelsen även vid dylik övergång. Inbetalning till pensionsstyrelsen bör emellertid icke äga rum vid befattningshavares övergång till anställning i eller utom statens tjänst, med vilken är förenad pensionsrätt i annan av staten upprättad pensionsfond än den civila pensionsfonden eller i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, under förutsättning att vederbörande har rätt att vid avgång från den senare anställningen för pension räkna sig tillgodo tid, för vilken pensionsavgift erlagts enligt den civila tjänstepensionslagen. Ett dylikt tillgodoräknande äger exempelvis rum enligt reglementet för statens pensionsanstalt^ Då pension från denna anstalt bestämmes med hänsyn tagen även till tidigare i statsanställning intjänade tjänstår, erhåller befattningshavaren härigenom gottgörelse även för de i den förra anställningen erlagda pensionsavgifterna. Det föreligger alltså under sådana förhållanden icke någon anledning att bereda vederbörande pensionsrätt enligt pensionsförsäkringslagen vid avgången från den förra tjänsten. Då det gäller överföring av medel från civila pensionsfonden till pensionsstyrelsen, synes det lämpligt, att frågan härom prövas av statskontoret. Även torde det böra ankomma på detta ämbetsverk att besluta angående inbetalning till pensionsstyrelsen av ytterligare medel för icke-ordinarie befattningshavare. Enligt de sakkunnigas mening bör sådan inbetalning, som avses i denna paragraf, vara beroende på framställning av den ur tjänsten avgångne; och torde beträffande sådan framställning böra gälla ungefär samma bestämmelser som i fråga om ansökning rörande pension. Föreskrifter i nu berörda hänseenden hava intagits i 4 mom. av förevarande paragraf med angivande tillika av de handlingar, som böra åtfölja ansökningen. Sådan inbetalning till pensionsstyrelsen, som avses i 2 mom. bör, såsom föreslagits under 3 mom., bestridas av det anslag eller de medel, från vilka pensionerna eljest utbetalas. Ur enkelhetens synpunkt torde vara lämpligt, att även dylik inbetalning till pensionsstyrelsen sker genom statskontorets försorg i sammanhang med överförande från den civila pensionsfonden av pensionsavgifternas kapitalvärde. I det fall att inbetalningen skall ske med anlitande av medel, varöver statskontoret icke äger förfoga (t. ex. då inbetalningen skall bestridas från det i tullverkets stat upptagna förslagsanslaget till pensioner åt avskedade tjänstemän), synes saken kunna så ordnas, att statskontoret förskotterar det belopp, som skall inbetalas till pensionsstyrelsen, och sedermera uttager gottgörelse härför från vederbörande verk eller ock att statskontoret, innan detsamma verkställer inbetalningen till pensionsstyrelsen, hos vederbörande verk rekvirerar för ändamålet erforderligt belopp. I förslaget till kungörelse med föreskrifter rörande pensionslagens tillämpning har i 9 § intagits en bestämmelse i ämnet. I det fall då en icke-ordinarie befattningshavare visserligen upphört att vara innehavare av med pensionsrätt förenad befattning men fortfarande kvarstår i annan anställning vid verket och anledning finnes antaga, att han inom ej

79 alltför avlägsen tid åter erhåller befattning av förstnämnda slag, bör anställningshavaren kunna låta tills vidare anstå med framställning om inbetalning till pensionsstyrelsen. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle vara lämpligt, exempelvis då en amanuens med heltidstjänstgöring på grund av anslagsbrist måste mera tillfälligt avlönas såsom halvtidsamanuens. I sådant fall skulle nämligen en överföring till pensionsstyrelsen från civila pensionsfonden innebära en onödig omgång, därest vederbörande ånyo erhåller med pensionsrätt förenad befattning. De särskilda föreskrifter, som avse pensionering av ordinarie tjänstemän tillsatta genom förordnande på viss tid, hava, i likhet med vad som skett såväl i kommunikationsverkens pensionslag som i det uti 1925 års proposition framlagda lagförslaget, sammanförts i ett särskilt kapitel. 11 §• De i 12 § av förslaget till 1925 års riksdag meddelade föreskrifterna hava utan någon ändring av saklig innebörd upptagits i förevarande paragraf. I fråga om de tjänstepensionsunderlag, som skola gälla för de i 2 kap. avsedda befattningshavare, har hänvisning gjorts till den vid lagförslaget fogade bilaga A, där pensionsunderlagen äro till beloppet angivna.

2 kap

ii §.

12 §. Förevarande paragraf överensstämmer till sitt innehåll med 13 § i det vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget.

^ §•

13 §. I överensstämmelse med den princip för pensions uppdelning i stats- och avgiftspension, vilken ligger till grund för de sakkunnigas förslag, har i en särskild paragraf, 13 §, föreskrivits, att av tjänstepensionen två tredjedelar skola anses utgöra statspension och en tredjedel avgiftspension. Liknande stadgande återfinnes i 14 § 2 mom. av kommunikationsverkens pensionslag.

13 §.

14 §. Bestämmelserna i 14 §, vilka avse att reglera de i 2 kap. avsedda tjänstemäns skyldighet att erlägga pensionsavgifter, hava anslutits till motsvarande föreskrifter i 15 § av kommunikationsverkens pensionslag. I enlighet härmed skulle sålunda gälla, att pensionsavgift erlägges under högst 30 år, räknat från ingången av den månad, varunder vederbörande erhållit pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen eller han dessförinnan på grund av anställning i statens tjänst börjat erlägga avgift för egen pensionering. I jämförelse med de föreskrifter i förevarande hänseende, som jämlikt 19 och 30 §§ i lagförslaget skulle med beaktande av stadgandena i 18 § 2 mom. tillämpas i fråga om genom fullmakt eller konstitutorial tillsatta befattningshavare samt pensionsberättigade icke-ordinarie befattningshavare, har visserligen stadgandet i 14 § en något snävare innebörd, i det att vid bestämmande av avgiftsperiodens längd hänsyn skulle tagas allenast till den tid, varunder vederbörande i statens tjänst erlagt pensionsavgift, men torde detta — i betraktande av de i viss mån gynnsammare pensioneringsvillkor, som skulle

§•

80 gälla för de genom förordnande tillsatta tjänstemännen än för övriga i lagförslaget avsedda befattningshavare — få anses fullt befogat. Då sålunda avgiftsperioden för ifrågavarande tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen skulle kunna uppgå till 30 år, hava i bilagan A till lagförslaget vederbörandes pensionsavgifter angivits såsom utgående enligt tariff I ocli hava desamma upptagits till enahanda belopp som för närvarande äro bestämda för dessa befattningshavare. Därest sådan tjänsteman, om vilken nu är fråga, i en föregående tjänst erlagt pensionsavgift enligt tariff II, bör han givetvis få tillgodoräkna s:g den tid, varunder han betalt avgift enligt denna tariff, med iakttagande av den i den allmänna motiveringen omförmälda förmånligare beräkningsgrunden. Härigenom skulle den för honom eljest gällande betalningstiden av 30 år komma att något avkortas. Föreskrift i sådant hänseende har intagits i nu förevarande paragraf. *5 §•

3 kap.

16 § 1 mom,

16 § 2 mom.

15 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma i sak med föreskrifterna i 15 § i förslaget till 1925 års riksdag och i 16 § i kommunikationsverkens pensionslag. Uti 3 kap. av lagförslaget hava sammanförts de närmare bestämmelser, som avse genom fullmakt eller konstitutorial tillsatta ordinarie tjänstemän. 16 §. I 16 § 1 mom. angives huvudregeln beträffande för ordinarie tjänstemän gällande tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift, varvid hänvisning göres till bilagan A till lagförslaget. Enligt bestämmelserna i 17 § skulle emellertid för en tjänsteman i vissa fall kunna bliva gällande annat pensionsunderlag och annan pensionsavgift än som i bilagan A upptagits för hans befattning. Så skulle ock kunna bliva fallet på grund av föreskrifterna i 42 och 43 §§. Det i 16 § 1 mom. förekommande uttrycket »där ej annorlunda är i denna lag stadgat» avser de nyss angivna fallen. De befattningar inom allmänna civilförvaltningen, för vilkas innehavare enligt de sakkunnigas i det föregående uttalade mening skulle medgivas en kortare tjänste- och avgiftstid för hel pension än 30 år, hava förtecknats i en särskild bilaga till lagförslaget, bilaga B. Innehavare av dylika befattningar skulle, såsom förut antytts, hava att erlägga pensionsavgift enligt en högre tariff (tariff II) än som skulle gälla för andra befattningar i samma lönegrader (tariff I). Härom stadgas i 2 mom. av förevarande paragraf. För befattningshavare tillhörande en och samma lönegrad skulle sålunda pensionsavgiften kunna utgå med olika belopp, allt eftersom vederbörandes befattning är upptagen bland de i bilaga B omförmälda tjänster eller ej. I bilaga A har för den skull för varje lönegrad avgiftsbeloppet angivits enligt såväl tariff I som tariff II. Jämväl i fråga om de befattningar, som ej äro att hänföra till viss lönegrad och för vilka därför fastställts särskilda pensionsavgifter, har i nämnda bilaga utmärkts den tariff, enligt vilken pensionsavgifterna beräknats. Då samtliga nuvarande befattningar, om vilka här är fråga, återfinnas i bilaga B, komma pensionsavgifterna för innehavare av dessa befattningar att utgå enligt tariff II. Uppmärksammas må emellertid, att, på sätt närmare utvecklas under 17 §, det undantagsvis skulle kunna inträffa, att

81 pensionsavgiften för innehavare av befattning, som ej är hänförd till viss lönegrad, bör utgå enligt tariff I och icke enligt tariff II. Att för dylika undantagsfall beträffande dessa befattningar i bilaga A upptaga avgiftsbelopp enligt bägge tarifferna torde dock icke vara erforderligt, utan synes den anordningen kunna tillämpas, att pensionsavgiften enligt tariff I i det särskilda fallet uträknas efter viss beräkningsgrund. Då avgiftsbelopp enligt tariff II i allmänhet skulle motsvara avgiftsbeloppet enligt tariff I, förhöjt med 20 procent, skulle för nu ifrågavarande ändamål det i bilagan A angivna särskilda avgiftsbeloppet rätteligen böra minskas med 16.6 7 procent för erhållande av däremot svarande pensionsavgift enligt tariff I. Ur enkelhetens synpunkt torde det dock vara lämpligt, att en reduktion med 20 procent kommer till användning, dock med iakttagande att sålunda erhållet belopp i vissa fall avrundas uppåt! I en anmärkning till bilagan A har anvisning meddelats om beräknande på nu angivet sätt av dylik särskild pensionsavgift enligt tariff I. Bestämmelsen i förevarande moment motsvarar stadgandet i 17 § 2 mom. 16 § 3 mom. av kommunikationsverkens pensionslag. 17 §. Uti de vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen gällande nya avlöningsreglementena äro vissa bestämmelser meddelade i fråga om avlöning till ordinarie tjänsteman, som förflyttas till befattning i lägre lönegrad eller vilkens befattning nedflyttas i lönegrad. I anslutning härtill hava såväl i 18 § av 1920 års pensionslag för kommunikationsverken som ock i 16 § i det förslag till civil tjänstepensionslag, som förelades 1925 års riksdag, intagits vissa föreskrifter i pensionshänseende att tillämpas vid sådan förflyttning eller nedflyttning. Därest tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttas till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag eller därest hans befattning nedflyttas till lägre lönegrad, skall sålunda enligt 18 § 1 och 3 mom. i kommunikationsverkens pensionslag för honom gälla det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift, som före förflyttningen eller nedflyttningen var för honom gällande. Motsvarande stadganden återfinnas i 1 och 3 mom. av 17 6 i nu förevarande förslag. Har tjänsteman efter egen ansökan förflyttats till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, skall enligt 18 § 2 mom. i kommunikationsverkens pensionslag för honom gälla det för den lägre befattningen bestämda statspensionsunderlaget, men skall i avseende å avgiftspensionsunderlag och honom åliggande pensionsavgift så anses, som om han kvarstode i den tjänst, varifrån förflyttningen ägt rum. Genom uppdelning av tjänstepensionsunderlaget i ett statspensionsunderlag och ett avgiftspensionsunderlag har sålunda möjlighet förefunnits att medgiva tjänsteman, som av nyssnämnda anledningar förflyttas och för vilken lön på grund av gällande avlöningsbestämmelser utgår efter den lägre tjänsten, rätt att genom fortsatt inbetalning av den för den förra tjänsten stadgade högre pensionsavgiften bereda sig den avgiftspension, som motsvarar de under hans tjänstetid gjorda insatserna. I 17 § 2 mom. av förevarande lagförslag hava intagits bestämmelser, som ansluta sig till nyssberörda stadganden i kommunikationsverkens pensionslag. Om också tjänsteman, som förflyttats till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag, enligt de sakkunnigas förslag sålunda skulle hava att erlägga den pensionsavgift, som vid förflyttningen var för honom gällande, torde emellertid de för kommunikationsverken gällande föreskrifterna härutinnan 6 — 3662.

1926 års

pensionsutredning.

17 §.

82 böra för allmänna civilförvaltningens del undergå den jämkning, som betingas därav, att i vissa fall pensionsavgiften i hans förra befattning skolat erläggas enligt högre tariff (tariff II) än som är föreskriven för den nya befattningen (tariff I). I dylikt fall, bör pensionsavgiften efter förflyttningen utgå enligt den tariff, som gäller för den nya befattningen, och till följd härav avkortning av den i allmänhet föreskrivna betalningstiden av 30 år ske endast i den mån han erlagt pensionsavgift enligt tariff II. Det torde nämligen icke kunna anses riktigt, att för en befattning, som ej tillhör de i bilagan B upptagna tjänster, tillämpa en tariff, som skulle grunda avgiftsårs- och tjänstårsberäkning enligt förmånligare bestämmelser än som eljest skulle gälla för den befattning, till vilken han övergått. I fråga om bestämmande av avgiftsbelopp enligt tariff I i sådana fall, då i bilagan A endast upptagits avgifter enligt tariff II, hänvisas till vad därom sagts i specialmotiveringen till 16 § 2 mom. I överensstämmelse med det nu anförda hava i 17 § 1 och 2 mom. föreslagits bestämmelser av innehåll, att vid förflyttning till tjänst med lägre tjänstepensionsunderlag den för befattningshavaren vid förflyttningen gällande pensionsavgiften skall utgå enligt den tariff, som gäller för den lägre befattningen. I detta sammanhang torde böra omförmälas, att kammarkollegium i sitt yttrande över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande uttalat såsom sin mening, att den tjänsteman enligt avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen föreskrivna skyldigheten att underkasta sig förflyttning till annan tjänst icke syntes sträcka sig därhän, att tjänstemannen skulle vara underkastad förflyttning till lägre befattning än den han innehade. Vid sådant förhållande ansåg kollegiet de bestämmelser böra utgå ur den föreslagna pensionslagen, som avsåge förflyttning till lägre befattning. Med anledning av kammarkollegiets sålunda uttalade uppfattning vilja de sakkunniga framhålla, hurusom i 13 § 3 mom. av förenämnda avlöningsreglemente beträffande i momentet avsedda befattningshavare säges: »Varder tjänsteman utan något sitt förvållande sålunda förflyttad till tjänst inom lägre lönegrad, skall han likväl åtnjuta lön enligt den lönegrad, han vid förflyttningen tillhörde.» Då sålunda för en viss grupp befattningshavare skyldighet att underkasta sig förflyttning jämväl till lägre lönegrad uttryckligen är fastslagen, erfordras givetvis — oavsett huru bestämmelserna i 1 och 2 mom. av berörda paragraf må böra tolkas — i pensionslagen en föreskrift angående en sålunda till lägre lönegrad förflyttad tjänstemans pensionsförhållanden. I annat fall skulle befattningshavarens rätt att i nu omhandlade fall bibehållas vid sin tidigare ställning i pensionshänseende icke bliva betryggad. De sakkunniga hava alltså ansett, att det av kammarkollegiet uti nu ifrågavarande hänseende framställda yrkandet icke bör för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen föranleda avvikelse från motsvarande bestämmelse i pensionslagen för kommunikationsverken. 18 §. 18 § i mom. Enligt 20 § 1 mom. i kommunikationsverkens pensionslag beräknas tjänstår i pensionshänseende för tid, under vilken tjänsteman, efter fyllda aderton år, i statens tjänst innehaft ordinarie eller extra ordinarie befattning eller annan anställning, som av verkets styrelse prövas vara därmed jämförlig eller bestritt förordnande å sådan tjänst eller ock varit delägare i kassa för pensionering av i statens tjänst anställd icke-ordinarie personal. Enligt samma författningsrum skall vid tjänstårsberäkningen från tjänstetiden avräknas tid omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från tjänsten

S3 ägt rum, dock icke tid, varunder tjänsteman utan att tjänstgöra å sin befattning ägt uppbära oavkortad avlöning eller han eljest åtnjutit ledighet på grund av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning. I det uti propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag, vilket såsom förut nämnts byggde på pensionskommitténs år 1924 avgivna betänkande i ämnet, hade bestämmelserna angående tjänstårsberäkning erhållit samma lydelse, som enligt pensionslagen för kommunikationsverken, dock att föreskrifter om delägarskap i kassa för pensionering av icke-ordinarie befattningshavare såsom grund för tjänstårsberäkning icke_ medtogos, då motsvarighet till de vid kommunikationsverken förefintliga pensionskassorna för icke-ordinarie personal saknades inom allmänna civilförvaltningen. I det nya förslag till civil tjänstepensionslag, som pensionskommittén framlagt år 1925, har kommittén i fråga om tjänstårsberäkningen upptagit de i 1925 års proposition härufcinnan förordade föreskrifterna, dock med den ändringen, att tid, varunder vederbörande innehaft anställning, med vilken icke följt skyldighet att erlägga avgift för tjänstepension, endast till två tredjedelar finge tillgodoräknas såsom tjänstår. I de över pensionskommitténs sistberörda betänkande avgivna yttrandena hava, såsom i det föregående omnämnts, åtskilliga ämbetsverk framställt erinringar mot de sålunda föreslagna bestämmelserna om tjänstårsberäkning, och rikta sig dessa anmärkningar i huvudsak mot den för vissa fall föreslagna avkortningen av tjänstetiden. Göta hovrätt har ock funnit anledning till erinran mot användningen av uttrycket »extra ordinarie befattning», vilket uttryck enligt hovrättens förmenande lätt kunde komma att tolkas väsentligt snävare än enligt kommitténs år 1924 framlagda förslag, där uttrycket finge anses hava sin äldre, mera obestämda betydelse. Genom sitt inställande i sammanhang med de av kommittén ^ år 1925 föreslagna bestämmelserna beträffande pensionering av ickeordinarie personal hade nämligen uttrycket »extra ordinarie befattning» vid beräkning av tjänstår fått en helt förändrad innebörd, oaktat av kommitténs motivering syntes framgå, att detta ingalunda varit kommitténs mening. Därest förslaget skulle upphöjas till lag, skulle många pensionsberättigade domare, som vid 67 års ålder komme att hava bakom sig mer än 40 års oförvitlig tjänstgöring i rättsskipningens tjänst, på grund av felande tjänstår få åtnöjas med reducerad pension. Liknande synpunkter i fråga om den extra ordinarie anställningens betydelse i förevarande hänseende hava ock gjorts gällande av kammarrätten. Ämbetsverket i fråga har härvid särskilt framhållit, att beträffande tjänstgöring, som låge långt tillbaka i tiden, det måste bliva så vanskligt att pröva, huruvida den kunde anses jämförlig med den tjänstgöring, som ålåge extra ordinarie tjänsteman i detta ords nutida mening, att risken för olika bedömande i särskilda verk och i särskilda fall inom samma verk måste bliva synnerligen stor. Med avseende å de sålunda gjorda anmärkningarna mot pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag tillåta sig de sakkunniga till en början erinra därom, att, medan enligt pensionskommitténs nyssberörda förslag pensionens belopp skulle bliva beroende av antalet tjänstår, däremot enligt de principer, som ligga till grund för de sakkunnigas förslag, pensionens belopp skulle röna inverkan av såväl det antal tjänstår som det antal avgiftsår, befattningshavaren äger tillgodoräkna. Vid sådant förhållande har någon av-

84 kortning av anställningstid vid beräkning av antalet intjänade tjänstår, på sätt pensionskommittén förordat, i syfte att låta de erlagda avgifterna inverka på pensionens storlek, icke behövt stadgas i de sakkunnigas föreliggande förslag; och torde följaktligen de av ämbetsverken härutinnan gjorda erinringarna i detta sammanhang kunna lämnas å sido. Vad härefter angår den av Göta hovrätt och kammarrätten gjorda anmärkningen i fråga om den extra ordinarie anställningens betydelse för tjänstårsberäkningen, är det uppenbart, att kommitténs förslag i denna del måste tolkas såsom innebärande en skärpning av vad som i motsvarande hänseende stadgats i 1907 års lag. Enligt nyssnämnda lag beräknas tjänstår icke allenast för tid, under vilken tjänstinnehavaren varit innehavare av tjänst, som avses i lagen, utan även för tid, under vilken han innehaft extra ordinarie anställning eller förordnande. Med den obestämdhet, som begreppet extra ordinarie anställning tidigare hade, lämnade de i 1907 års pensionslag intagna föreskrifterna om beräkning av tjänstår rum för en avsevärt vidare tolkning än som kan anses stå i överensstämmelse med nu gällande lönebestämmelser. Nämnas må exempelvis, att tjänstår i förekommande fall plägat tillgodoräknas vederbörande från den tidpunkt, då inskrivning såsom extra ordinarie notarie ägt rum i hovrätt, utan att någon närmare prövning ägt rum beträffande arten och omfattningen av hans tjänstgöring i denna egenskap. För sin del äro de sakkunniga av den uppfattningen, att i viss mån strängare krav i fråga om vederbörandes anställningsförhållanden böra kunna uppställas såsom förutsättning för tillgodoräknande av tjänstetid för det syftemål, varom här är fråga, än som enligt hittills tillämpad praxis understundom gjorts gällande, och detta så mycket hellre, som enligt de sakkunnigas förslag antalet för hel pension erforderliga tjänstår skulle begränsas till 30, där hittills fordrats ett större antal. Emellertid bör å andra sidan tillses, att formuleringen av bestämmelserna om tjänstårsberäkning icke föranleder till en alltför stark beskärning i omhandlade hänseende av föregående anställningstid. I betraktande jämväl av att enligt de sakkunnigas förslag den nya pensionslagen skulle komma i tillämpning även å befattningshavare, vilka icke innehava sådan anställning, som numera betecknas såsom extra ordinarie, hava de sakkunniga trott sig böra i sitt förslag åt tjänstårsbestämmelserna giva en från pensionskommitténs förslag något avvikande avfattning. Givetvis bör befattningshavaren i första hand såsom tjänstår för pension få tillgodoräkna sådan tid, varunder han i statens tjänst innehaft ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig befattning eller bestritt förordnande å sådan befattning. Då amanuens med halvtidstjänstgöring anses innehava extra ordinarie befattning, torde även sådan amanuens böra få såsom tjänstår tillgodoräkna den tid, varunder han fullgjort dylik inskränkt tjänstgöring. Men därutöver synes även sådan tjänstgöring i statens tjänst, som oberoende av anställningens art i övrigt varit av beskaffenhet att taga hans huvudsakliga arbetstid i anspråk eller med andra ord varit avsedd att utgöra hans huvudsakliga sysselsättning, böra få räknas honom till godo såsom tjänstår. Att härvid såsom oeftergivligt villkor kräva, att tjänstgöringen skall hava varit av samma omfattning som för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie personal, lärer väl, särskilt i betraktande av de längre tid tillbaka rådande olika anställningsoch tjänstgöringsförhållandena, knappast böra göras gällande. Eniigt de sakkunnigas mening bör sålunda stadgandet om beräkning av tjänstår för pension erhålla en sådan avfattning, att befattningshavaren skall äga räkna sig tillgodo såsom tjänstår den tid, under vilken han, efter fyllda aderton år, innehaft ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig befattning i statens

85 tjänst eller bestritt förordnande å sådan befattning eller ock innehaft annan statsanställning med tjänstgöring, avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Med den nu förordade avfattningen av stadgandet i fråga skulle exempelvis tjänstetid såsom aspirant kunna tillgodoräknas såsom tjänstår för pension. Docentur vid universitet eller annan högre läroanstalt skulle ock berättiga innehavaren till motsvarande förmån, därest han uppburit docentstipendium och till följd härav haft sig ålagd viss mera omfattande undervisningsskyldighet. Såsom tjänstår skulle likaledes räknas tid, varunder vederbörande, utan att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller tillhört den indelta stammen, innehaft anställning såsom manskap vid försvarsväsendet. _ Såsom i det föregående omförmälts, skulle enligt de sakkunnigas förslag den tid, under vilken tjänsteman må hava varit innehavare av befattning, som omförmäles i bilaga B till lagförslaget, ökas med en femtedel. Givetvis avses med denna bestämmelse allenast statstjänst och sålunda icke den tid, som utom statens tjänst eventuellt må kunna räknas vederbörande tillgodo för pension. Däremot skall naturligen vid nu omförmälda förhöjning hänsyn tagas till den tid, befattningshavaren må före den nya lagens ikraftträdande hava innehaft sådan befattning, som upptagits i förenämnda bilaga B. Vid beräkning av tjänstår för tjänstetid, som hänför sig till i bilaga B angiven befattning, bör självfallet i förekommande fall föreskrivet avdrag från tjänstetiden av åtnjuten ledighet ske, innan förhöjning äger rum. I 18 § 1 mom. andra stycket hava de sakkunniga upptagit ett från kommunikationsverkens pensionslag hämtat stadgande rörande tjänstårsberäkning för det fall, att befattningshavare övergår till statstjänst i samband med statens övertagande av enskilt företag. Föreskrift i nu berörda hänseende återfinnes i 18 § 2 mom. uti det i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget, äyenså i pensionskommitténs år 1925 avgivna nya förslag. Enligt pensionskommitténs berörda förslag skulle endast två tredjedelar av tjänstetiden i det enskilda företaget kunna få tillgodoräknas såsom tjänstår. Denna begränsning sammanhängde med det av kommittén förordade beräkningssättet av tjänstår för tid, varunder pensionsavgift icke erlagts. Av förut angivna skäl har i de sakkunnigas förslag icke upptagits någon bestämmelse om dylik begränsning. En utav skolöverstyrelsen framställd erinran att med enskilt företag i förevarande hänseende borde jämställas kommunalt företag, exempelvis en kommunal mellanskola eller ett kommunalt gymnasium, har ock av de sakkunniga beaktats vid avfattningen av nu omhandlade bestämmelse. I det uti propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget hade såsom 3 mom. i 18 § införts ett stadgande av innebörd, att tjänsteman må efter prövning av Konungen kunna förklaras berättigad att få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna intill två tredjedelar av den tid, han utom statens tjänst må hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. I anslutning härtill föreslogs i propositionen nr 155 vid samma års riksdag införande av en liknande föreskrift i kommunikationsverkens pensionslag, varvid emellertid bestämmelsen i fråga, med hänsyn till den olika innebörden av begreppet tjänstår i denna lag, erhöll en något olika formulering. Detta förslag blev ock av riksdagen bifallet. Den i propositionen nr 153 år 1925 förordade bestämmelsen i förevarande hänseende har ock upptagits i pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag. I yttranden över förslaget har styrelsen för Chalmers tekniska

86 institut ifrågasatt, att orden »av direkt allmännyttig beskaffenhet »måtte utgå. Vidare har skolöverstyrelsen ansett det önskvärt, att uttrycket »varit till särskilt gagn» måtte utbytas mot »varit av gagn», enär eljest bestämmelsen i fråga kunde komma att föranleda en ganska sträng och njugg tillämpning. Lantbruksstyrelsen har förklarat sig icke hava funnit bestämmelsen i 18 § 3 mom. av kommitténs förslag innebära en tillfredsställande och slutgiltig lösning av pensionsfrågan för befattningshavare, som övergått till statstjänst efter att förut hava tillhört den icke direkt statliga lantbruksförvaltningen (hushållningssällskapen m. fl. korporationer och anstalter). Beträffande dylika befattningshavare, som erlagt avgifter till en av staten understödd och garanterad pensionsanstalt, syntes det icke böra möta oöverstigliga hinder att vid övergång till statstjänst låta dem bevara sin pensionsrätt med full tjänstårsberäkning. Slutligen må nämnas, att kommunikationsverkens lönenämnd i sitt yttrande över betänkandet förordat den lydelse av förevarande stadgande, som av pensionskommittén föreslagits i 1924 års betänkande och som innebär, att det arbete utom statens tjänst, som må tillgodoräknas, skall till art och omfattning ur det allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde än vederbörandes arbete i statstjänst. Denna tidigare formulering syntes lönenämnden giva en fastare grund vid prövningen av här omhandlade frågor, vartill komme, att den i kommitténs tidigare förslag använda formuleringen närmare överensstämde med bestämmelsen i 11 § 2 mom. av avlöningsreglementet den 22 juni 1921. Beträffande de anmärkningar i skilda hänseenden, som sålunda framställts mot det i pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag intagna stadgandet i fråga, vilja de sakkunniga allenast framhålla, att, då för kommunikationsverkens del en viss formulering av föreskriften i fråga så nyligen blivit av statsmakterna fastslagen, anledning icke synes föreligga att beträffande allmänna civilförvaltningen giva stadgandet en annan avfattning, som skulle kunna föranleda olika tjänstårsberäkning i omhandlade fall inom särskilda områden av statsförvaltningen. Vad angår det av lantbruksstyrelsen framställda yrkandet om gynnsammare beräkning av tjänstetid utom statens tjänst i det fall, att vederbörande erlagt pensionsavgift till en av staten understödd eller garanterad pensionsanstalt, torde redan i detta sammanhang få nämnas, att genom den avfattning av 2 mom. av förevarande paragraf, som av de sakkunniga föreslås, det av lantbruksstyrelsen uttalade önskemålet torde i stort sett få anses tillgodosett. Enligt 20 § 2 mom. av kommunikationsverkens pensionslag beräknas av" giftsår endast för tid, under vilken tjänsteman erlagt avgift till fond, anstalt eller kassa för pensionering av i statens tjänst anställd ordinarie eller ickeordinarie personal. Då enligt 18 § 1 mom. tredje stycket i nu förevarande lagförslag befattningshavare skulle efter beslut av Konungen kunna tillerkännas rätt att beräkna tjänstår för pension även för tid, under vilken vederbörande innehaft anställning utom statens tjänst, torde därav böra följa, att han också för avgiftsår får tillgodoräkna samma tid, om han därunder erlagt avgifter till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Genom ett stadgande av nu angivna innebörd, vilket särskilt skulle kunna vara av betydelse för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen, komme exempelvis en i hushållningssällskaps tjänst anställd befattningshavare, som i sådan egenskap erlagt pensionsavgift till statens pensionsanstalt, att efter erhållen statsanställning få såsom avgiftsår för sin statstjänst tillgodoräkna avgifts-

tiden i den förstnämnda anställningen, i den mån han äger beräkna nämnda tid såsom tjänstår. Någon dubbelpensionering skulle härigenom icke uppstå. På grund av bestämmelserna i 20 § 1 mom. av reglementet för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) förloras nämligen rätt till uppskjuten pension, om en befattningshavare, som utan att vara berättigad till genast börjande pension övergått till befattning, i vilken han har rätt att för pension räkna sig till godo den tjänstgöring, varpå rätt till uppskjuten pension eljest skulle grunda sig. Vid beräkning av avgiftsår skulle, såsom i det föregående föreslagits, gälla, att tid, för vilken pensionsavgift erlagts i befattning, som omförmäles i bilaga B, eller sålunda enligt den högre tariffen, ökas med en femtedel. Föreskrifterna i 2 mom. hava avfattats i enlighet med vad de sakkunniga sålunda förordat. Därest en befattningshavare övergått från sådan statsanställning, beträffande vilken gälla andra pensionsbestämmelser än de, som nu föreslås för allmänna civilförvaltningen, böra givetvis vid tillämpningen av stadgandena i 1 och 2 mom. av förevarande paragraf de tjänstår och avgiftsår, som han vid avgången från den förut innehavda anställningen ägt tillgodoräkna, utan avkortning tillgodo föras honom. Detta skulle särskilt bliva av betydelse för det fall, att befattningshavare i den förra anställningen haft rätt att beräkna tjänstår och avgiftsår enligt liknande grunder, som jämlikt förevarande lagförslag skulle tillämpas beträffande i bilagan B upptagna befattningar. Om också enligt för närvarande gällande pensionsbestämmelser för andra befattningshavare än dem, som skulle falla under den civila tjänstepensionslagen, ett dylikt förmånligare beräkningssätt icke är medgivet, torde det dock icke vara uteslutet att liknande beräkningsgrunder kunna visa sig av behovet påkallade exempelvis för vissa militära befattningar. Skulle så bliva fallet, påkallas härav ett stadgande i 18 § av den civila tjänstepensionslagen, varigenom befattningshavare bibehålies vid den rätt i förberörda hänseende, han kan hava förvärvat i en föregående anställning. I förevarande moment har intagits den i 18 § 4 mom. av förslaget till 1925 is års riksdag förekommande bestämmelsen om förbud mot dubbelberäkning av tjänstår. Då vad i propositionen föreslogs beträffande tjänstår bör analogivis tillämpas vid avgiftsårsberäkningen, har en komplettering av nämnda stadgande vidtagits i föreliggande förslag. Då enligt 1 och 2 mom. av förevarande paragraf omräkning skall ske av 18 sådan tjänstetid, som infallit under det vederbörande innehaft i bilaga B angiven befattning, skulle det kunna inträffa, att del av dag uppkommer. I 4 mom. har föreslagits en bestämmelse av innehåll, att del av dag skall i sådant fall räknas såsom hel dag. 19 §. Uti 19 § hava införts föreskrifter rörande den tid, varunder pensionsavgifter skola erläggas. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 28 § 2 mom. av kommunikationsverkens pensionslag. Då enligt föreliggande förslag pensionsavgift i vissa befattningar skall utgå enligt högre tariff och vid beräkning av avgiftsår den tid, varunder sådan högre avgift erlagts, skall ökas med en femtedel, följer därav, att för allmänna civilförvaltningens del bestämmelserna rörande avgiftsperiodens

88 längd böra givas en i förhållande till kommunikationsverkens pensionslag något avvikande lydelse. Enligt de sakkunnigas förslag skall pensionsavgift erläggas från och med den månad, då tjänstemannen erhållit pensionsrätt enligt lagen, intill dess han kan räkna 30 avgiftsår. Ur saklig synpunkt innebär detta stadgande, att den verkliga tidsperioden för avgiftsinbetalningen i regeln blir 30 år men på grund av avgiftsbetalning enligt den högre tariffen kan avkortas till lägst 25 år. 20 §. 20

§•

I lagförslaget till 1925 års riksdag hade i en och samma bilaga angivits de befattningar, för vilka skulle stadgas undantag från den enligt förslaget eljest gällande allmänna pensions- och tjänståldern. Vid utarbetande av föreliggande förslag hava de sakkunniga av praktiska skäl ansett lämpligare, att de befattningar, för vilkas innehavare skulle gälla en lägre pensionsålder än den normala, upptagas i en särskild bilaga (bilaga C). I lagtexten under förevarande paragraf har alltså hänvisning gjorts till bilaga C för de fall, då pensionsåldern skulle inträda vid en lägre levnadsålder än den i allmänhet gällande. Beträffande kvinnliga befattningshavares pensionsålder hänvisas till vad som i sådant hänseende anförts i den allmänna motiveringen. I anledning av en av riksräkenskapsverket i dess utlåtande över pensionskommitténs betänkande av år 1925 gjord erinran av formell innebörd mot avfattningen av de i kommitténs förslag under 17 § intagna föreskrifterna rörande pensionsålder har lagtexten under förevarande paragraf erhållit en från kommitténs förslag något avvikande lydelse.

21 §. g Beträffande bestämmelserna i 21 g 1—3 mom., innefattande regler rörande 21 —3 mom. befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten, tillåta sig de sakkunniga åberopa vad som i allmänna motiveringen anförts i sådant avseende. Det må erinras, att enligt pensionskommitténs förslag den i paragrafen omförmälda prövning, huruvida tjänstgöring kan äga rum i annan befattning, skulle ankomma på »vederbörande myndighet». Då det emellertid, såsom kammarkollegium påpekat, enligt 13 § i avlöningsreglementet i vissa fall tillkommer Kungl. Maj:t att besluta om befattningshavares förflyttning, skulle den av pensionskommittén föreslagna formuleringen måhända kunna giva anledning till tvekan rörande rätta innebörden av stadgandet i fråga. Till undvikande härav hava orden »av vederbörande myndighet» uteslutits i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga vilja i detta sammanhang till behandling upptaga ett annat spörsmål. Socialstyrelsen och skolöverstyrelsen hava i avgivna yttranden över pensionskommitténs betänkande år 1925 föreslagit, att befattningshavare skulle viss tid före pensionsålderns uppnående vara berättigad att med pension under vissa förhållanden frivilligt avgå från tjänsten. I fråga härom få de sakkunniga erinra, hurusom detta spörsmål var föremål för övervägande vid avlåtande av propositionen nr 153 till 1925 års riksdag. Föredragande departementschefen anförde härutinnan, att det icke kunde ligga i statens intresse att förtidspensionera en befattningshavare, så länge han vore tjänsteduglig; vore befattningshavaren urståndsatt att fullgöra sina åligganden, kunde han däremot med stöd av de då föreslagna bestämmelserna om tvångspensionering erhålla förtidspension, därvid en eventuellt uttalad önskan från tjänstemannens sida givetvis underlättade en dylik åtgärd.

89 I enlighet med den uppfattning, varåt departementschefen sålunda givit uttryck, hava de sakkunniga uti nu föreliggande förslag icke upptagit några bestämmelser i omhandlade hänseende. I 21 § 4 mom. innehållas föreskrifter om huru förfaras skall, då en tjänsteman, oaktat skyldighet att avgå inträtt för honom, icke själv söker avsked. Bestämmelser i sådant hänseende återfinnas såväl uti 7 § av verkställighetskungörelsen till 1907 års civila pensionslag som ock uti 21 § 3 mom. av gällande pensionslag för kommunikationsverken. Medan enligt verkställighetskungörelsen det i varje fall torde ankomma på Konungen att besluta rörande entledigande av vederbörande tjänsteman, som icke sökt avsked, gäller enligt kommunikationsverkens pensionslag, att beslut härom meddelas av Konungen, där Konungen tillsatt tjänstemannen, men eljest av vederbörande styrelse. De sakkunniga hava vid avfattningen av bestämmelser i nu omhandlade hänseende ansett sig böra närmare ansluta dessa till vad som sålunda stadgats i kommunikationsverkens pensionslag. I fråga om bestämmande av vederbörandes pensionsrätt i fall, som nu avses, hänvisas till motiveringen under 4 § av lagförslaget. Tillika må erinras om föreskriften i 5 § 3 mom. därom, att avsked ej må meddelas, innan befattningshavarens rätt till tjänstepension blivit i vederbörlig ordning avgjord. Då enligt 4 § 1 mom. Konungen skall pröva tjänstemans pensionsrätt i fall, som avses i 21 § 3 mom. och 4 mom. första stycket, bör i den framställning, som enligt de sistnämnda lagrummen skall avlåtas till Konungen, intagas uppgifter i de hänseenden, som kunna vara av betydelse för avgörande av frågan om pensionsrätten. Såsom förut i allmänna motiveringen är nämnt, bör, innan framställning till Konungen göres om tvångspensionering av tjänsteman enligt 21 § 3 mom., denne beredas tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet, vilket yttrande bör åtfölja framställningen i fråga. Detsamma synes och böra gälla, då fråga är om framställning till Konungen rörande tjänstemans entledigande i fall som avses i 21 § 4 mom. Föreskrifter i nu omhandlade hänseenden hava intagits i 21 § 5 mom.

21 § 4— »».

22 §.

Bestämmelserna i 22 §, vilka angiva de olika fall, då rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension inträder, ansluta sig nära till vad som i sådant hänseende stadgas i 22 § av kommunikationsverkens pensionslag, sådan denna paragraf numera lyder, liksom ock till bestämmelserna i 20 § av det i 1925 års proposition framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag. Vad särskilt beträffar föreskriften i 22 § 2 mom. av föreliggande förslag må omförmälas, hurusom rikets allmänna kartverk i avgivet yttrande över pensionskommitténs betänkande av år 1925 angående civil tjänstepensionslag i anledning av motsvarande stadgande i 20 § 2 mom. av sistnämnda förslag framhållit, att den i detta lagrum innefattade principen, nämligen att en befattningshavares pensionsförhållanden icke skola påverkas av möjligen erhållet tillstånd att kvarstå i ordinarie tjänst utöver stadgad pensionsålder, frångåtts i andra fall. Sålunda kunde jämlikt 18 och 21 §§ av pensionskommitténs förslag (motsvarande 18 och 23 §§ i nu föreliggande förslag) en ordinarie befattningshavare, vilken vid inträdande pensionsålder vore berättigad till allenast avkortad pension, genom erhållet tillstånd att fortfarande kvarstå i

22 §,

90 ordinarie befattning i vissa fall skaffa sig det antal tjänstår, som erfordrades för hel pension. De sakkunniga vilja i anledning av berörda erinran framhålla, att ett stadgande därom, att den, som vid uppnående av pensionsåldern icke kan räkna tio tjänstår och alltså då icke är berättigad till erhållande av pension, icke må genom kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde förvärva rätt till pension, återfinnes bland bestämmelserna i nu gällande pensionslagar för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken. Ursprungligen inflöt nämnda föreskrift i 1907 års civila pensionslag på grund av ett av nämnda års riksdag vid behandlingen av proposition nr 18 gjort tillägg till Kungl. Maj:ts däri framlagda förslag till sådan lag. En motsvarande föreskrift upptogs ock i sedermera meddelade bestämmelser rörande pension för statens järnvägars och telegrafverkets ordinarie personal och överfördes till den år 1920 utfärdade, för kommunikationsverken gemensamma tjänstepensionslagen. Att märka är jämväl, att här ifrågavarande bestämmelse fanns intagen i det förslag till civil tjänstepensionslag, som förelades 1925 års riksdag. Det torde även böra framhållas, att, då en person erhåller sin första anställning i statstjänst så sent, att han icke vid uppnående av pensionsåldern kan räkna tio tjänstår, det måste med nödvändighet förutsättas, att han genom sin föregående verksamhet särskilt kvalificerat sig för statsanställningen. Då enligt det nu föreliggande lagförslaget (18 § 1 mom.) befattningshavare efter prövning av Konungen må kunna förklaras berättigad att såsom tjänstår tillgodoräkna även viss utomstatlig tjänstgöring, lärer den av rikets allmänna kartverk gjorda erinringen i allmänhet sakna betydelse. Erinras må ock, att enligt de föreslagna bestämmelserna i 10 § 1 mom. en befattningshavare, som avgår utan att erhålla pension enligt denna lag, i regeln erhåller gottgörelse för de av honom erlagda pensionsavgifterna. Under sådana förhållanden hava de sakkunniga ansett sig vid utarbetande av föreliggande lagförslag icke böra frångå hittillsvarande stadganden uti ifrågavarande hänseende. 23—24 §§. —24 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma i sak med motsvarande paragrafer i kommunikationsverkens pensionslag. 25 §.

25 §.

De i 25 § upptagna bestämmelserna avse beräkning av pensionens belopp för befattningshavare, som på grund av sjukdom avgår från tjänsten, s. k. sjukpension; och ansluta sig föreskrifterna i fråga till sitt innehåll till bestämmelserna i 23 § av det i propositionen vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget. Även i pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag hade bestämmelserna angående sjukpension, intagna i 23 § av förslaget, i allt väsentligt erhållit enahanda lydelse. Beträffande detta stadgande har emellertid allmänna civilförvaltningens lönenämnd i sitt utlåtande över betänkandet anfört, att tjänsteman vid s. k. tvångspensionering till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte, som föranletts av annan anledning än olycksfall i tjänsten, eller till följd av nedsatt arbetsförmåga, som gjorde honom urståndsatt att för framtiden behörigen sköta sin tjänst, eller ock vid tvångspensionering, som föranletts därav, att befattningshavaren till följd av annan orsak vore ur stånd att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, enligt kommitténs

91 förslag skulle erhålla avkortad tjänstepension, för den händelse han icke innehade för hel pension föreskrivet antal tjänstår. Denna bestämmelse syntes lönenämnden för vissa fall vara väl hård. Det kunde nämligen enligt lönenämndens mening icke anses obefogat, att den, som tvingades att före pensionsåldern avgå från tjänsten och bakom sig hade en mera avsevärd tjänstetid, komme i åtnjutande av samma pension, som skulle hava utgått, om han kvarstått i tjänst till pensionsåldern. Ä andra sidan har kommunikationsverkens lönenämnd — under erinran att enligt kommitténs förslag sjukpensionering skulle, på sätt är fallet enligt kommunikationsverkens pensionslag, utgå med lägst sjuttiofem procent av hel pension — i sitt yttrande över samma betänkande uttalat såsom sin mening, att allmänna civilförvaltningens befattningshavare, såväl ordinarie som extra ordinarie, borde under vissa förhållanden vara underkastade något mindre gynnsamma bestämmelser i fråga om sjukpension än som tillämpades vid kommunikationsverken. I sådant hänseende har lönenämnden föreslagit, att sjukpensionen skulle för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen, vilken vid avskedet icke kunde räkna fem tjänstår, utgå med tjugufem procent av hel pension, för befattningshavare, vilken vid avskedet kunde räkna fem men icke tio tjänstår, med femtio procent av hel pension samt för befattningshavare med minst tio tjänstår med minst sjuttiofem procent av hel pension. Såsom motiv härför har lönenämnden i huvudsak framhållit, att enligt dess mening stor betydelse måste vid bedömande av frågan om pension vid avsked på grund av sjukdom tillmätas de former, under vilka antagande av personal skedde inom de till allmänna civilförvaltningen hörande verken, å ena, och kommunikationsverken, å andra sidan. Inom den förra verksgruppen vore, enligt vad pensionskommittén själv framhållit, föreskrifter om vissa krav med avseende å hälsotillstånd såsom förutsättning för antagande i respektive verks tjänst endast undantagsvis tillfinnandes. Någon obligatorisk läkarundersökning före antagandet i icke-ordinarie anställning inom allmänna civilförvaltningen syntes sålunda i regel ej förekomma, och än mindre torde vid tillämnad övergång från icke-ordinarie till ordinarie tjänst vederbörandes hälsotillstånd bliva föremål för särskild undersökning. Vid kommunikationsverken vore förhållandena annorlunda, i det att vederbörande före antaogandet i ickeordinarie tjänst därstädes underkastades läkarundersökning. Åtminstone vid några av dessa verk måste dessutom ny läkarundersökning äga rum före antagandet i ordinarie tjänst. I betraktande av nu angivna förhållande kunde det enligt lönenämndens mening icke anses obefogat, att beträffande icke-ordinarie befattningshavare och även i fråga om de ordinarie tjänstemännen, åtminstone tills vidare och så länge icke enahanda anställningsvillkor i förevarande hänseende gällde vid allmänna civilförvaltningen som vid kommunikationsverken, den sjukpension, vartill vederbörande kunde vara berättigad vid avsked efter en kortare tids tjänstgöring, vid allmänna civilförvaltningen utginge efter något mindre förmånliga grunder än som för närvarande gällde för ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken. • De sakkunniga, som vid utarbetande av föreliggande förslag haft att taga de sålunda framställda erinringarna under övervägande, hava, vad till en början angår den av allmänna civilförvaltningens lönenämnd gjorda erinran, visserligen funnit vissa billighetsskäl kunna anföras för att vid s. k. tvångspensionering tillämpa en något förmånligare beräkningsgrund för pensionsbeloppets bestämmande än som av pensionskommittén förordats. Då emellertid statsmakterna så sent som vid 1925 års riksdag genom antagande av vissa ändringar i 1920 års pensionslag för kommunikationsverken godkänt enahanda principer härut-

92 innan, som innefattas i pensionskommitténs förslag, hava de sakkunniga ansett sig icke böra för allmänna civilförvaltningens vidkommande förorda andra bestämmelser i förevarande avseende. Ett ytterligare skäl för denna sin uppfattning hava de sakkunniga ock funnit i det förhållandet, att enligt de sakkunnigas föreliggande förslag hel pension skulle tillkomma befattningshavaren redan efter intjänande av 30 tjänst- och avgiftsår, varigenom större möjlighet givetvis skulle förefinnas för honom att även i fall av tvångspensionering komma i åtnjutande av skälig pension vid sin avgång från tjänsten. Vidkommande härefter den av kommunikationsverkens lönenämnd påyrkade graderingen av tjänstepensionens belopp vid avgång från tjänsten inom de första tio anställningsåren måste det enligt de sakkunnigas mening framstå såsom obilligt att i fråga om pensionsbeloppets bestämmande för ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen tillämpa ogynnsammare regler än som ansetts skäliga för så stora och talrika grupper tjänstinnehavare som de vid kommunikationsverken förefintliga. Vad särskilt angår det av lönenämnden anförda motivet för en olikhet i bestämmelserna på förevarande område mellan de båda verksgrupperna må erinras, att jämväl för betydande grupper tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen för närvarande är föreskrivet såsom villkor för anställning, att vederbörande skall vara fri från sjukdom. Sålunda fordras enligt arbetsordningen för fångvårdsstaten beträffande person, som vill vinna anställning vid fångvården såsom tjänsteman vid bevakning eller yrkesdrift, betyg av läkare, att sökanden har god hälsa och stark kroppskonstitution samt ej lider av kroppslyte, som kan anses menligt inverka på hans tjänstutövning. I fråga om sjukvårds- och ekonomipersonal vid hospital och asyler erfordras enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1923 för anställning som ordinarie befattningshavare, att vederbörande är vid fullgod kroppslig och andlig hälsa och är fri från påvisbara sjukdomsanlag. För anställning vid tullverkets lokalförvaltning, kust- eller gränsbevakning fordras enligt § 205 i tjänstgöringsreglementet för tullverket (Bih. till S. F. S. nr 86 år 1910), att vederbörande är fri från kroppslig svaghet, sjukdomsanlag, fel i syn- eller hörselorganen eller kroppsligt lyte, som kan anses vara hinderligt för tjänstgöring i tullverket. Beträffande anställning vid lots- och fyrstaten gäller enligt bestämmelser, intagna i 45 § 1 mom. av instruktionen för lotsverket (S. F. S. nr 404 år 1923), att vederbörande enligt läkares intyg skall äga god hälsa och vara fri från svaghet eller kroppslyte, som kan anses menligt inverka på tjänstgöringen. För ett mycket stort antal tjänstinnehavare vid allmänna civilförvaltningen gälla sålunda ungefär samma anställningsvillkor i förevarande avseende som för kommunikationsverkens personal. Framhållas må, att dessa kategorier just utgöras av befattningshavare, vilkas tjänsteförhållanden äro närmast jämförliga med flertalet befattningshavares vid kommunikationsverken och som med hänsyn till sjukdomsrisken under tjänstutövningen torde kunna sägas vara tämligen likställda med de sistnämnda. Om, såsom de sakkunniga vilja förorda, såsom allmänt villkor för anställning i sådan befattning, som är förenad med pensionsrätt, föreskrives företeende av läkarbetyg rörande vederbörandes hälsotillstånd, synes det de sakkunniga icke föreligga någon som helst anledning, att, vad angår ordinarie befattningshavare, i en ny civil pensionslag i fråga om bestämmande av sjukpensions belopp stadga bestämmelser, som avvika från i sådant hänseende meddelade föreskrifter i kommunikationsverkens pensionslag. Vad åter icke-ordinarie befattningshavare beträffar, synes i fråga om den pension, som vid avgång på grund av sjukdom efter kortare anställningstid

93 må anses skäligen böra tillkomma sådan befattningshavare, en nedsättning kunna ifrågasättas, och återkomma de sakkunniga härtill i motiveringen till 35 § av föreliggande lagförslag. 26—27 §§. Dessa paragrafer äro lika med motsvarande paragrafer i kommunikationsverkens pensionslag. Såsom förut nämnts hava de sakkunniga i ett särskilt kapitel, 4 kap., sammanfört de speciella bestämmelser, som beröra de i lagförslaget avsedda ickeordinarie befattningshavarna.

26—27 §§. 4 kap.

28 §. Beträffande de sakkunnigas förslag, i vad det avser beräkning av tjänste- 28 § i mom. pensionsunderlag och pensionsavgifter för icke-ordinarie personal, torde få hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen. Den huvudsakliga grupp icke-ordinarie befattningshavare, å vilken förevarande lagförslag skulle äga tillämpning, utgöres av extra ordinarie tjänstemän vid de till den allmänna civilförvaltningen hörande verken. I avlöningshänseende gäller för närvarande för ifrågavarande personalkategori, frånsett lots- och fyrstatens extra ordinarie befattningshavare, kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Enligt sagda kungörelse skola extra ordinarie befattningshavare i allmänhet hänföras till viss lönegrad i den i 6 § av kungörelsen intagna löneplanen, vilken omfattar lönegraderna 1—20. För extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än den 20:e bestämmes lönen av Kungl Maj:t. Erinras må ock, att jämlikt bestämmelserna under 2 avd. av förenämnda kungörelse befattningshavare med avlöning av extra anslag, därest de äro att hänföra till någon av lönegraderna 1—20, äga åtnjuta lön enligt sagda löneplan, medan för sådana befattningshavare, som hänförts till högre lönegrad än den 20:e (befattningshavare å extra stat), lönen i regeln skall utgå enligt särskilda i 33 § av kungörelsen meddelade föreskrifter. I bilaga A till lagförslaget hava för icke-ordinarie befattningshavare upptagits tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift för var och en lönegrad enligt nämnda löneplan ävensom för lönegraderna 21—30. För innehavare av extra ordinarie befattning skulle sålunda utan vidare gälla det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift enligt vederbörande tariff, som i nämnda bilaga angivas för den lönegrad, hans befattning tillhör. Även beträffande innehavare av andra sådana icke-ordinarie befattningar, vilka i lönehänseende inplacerats i viss lönegrad — de sakkunniga åsyfta härvid vissa befattningshavare med avlöning av extra anslag — skulle av bilagan i fråga utan vidare framgå för befattningen gällande tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift. Enligt 8 § 2 mom. av nyssnämnda kungörelse äger vederbörande verksstyrelse i fråga om viss grupp bland extra ordinarie tjänstemän eller visst slag av befattning bestämma lönen enligt lägre lönegrad eller, där sådan icke upptagits i löneplanen, till lägre belopp än som eljest kunnat ifrågakomma för befattningen. Då med tillämpning av nämnda stadgande lönen för viss befattningshavare bestämts efter någon å löneplanen för extra ordinarie tjänstemän i allmänhet gällande lönegrad, skall givetvis för befattningshavaren tilllämpas det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift, som för den lönegraden upptagits i bilagan A. Har åter, såsom fallet exempelvis är beträffande

94 viss extra ordinarie personal vid hospital och asyler, lönen för vederbörande befattningshavare bestämts lägre än den, som gäller för den å förenämnda löneplan upptagna lägsta lönegraden, bör emellertid, enligt de sakkunnigas mening, befattningshavaren i pensionshänseende så anses som om han tillhörde den lägsta lönegraden å allmänna löneplanen. Pensionsunderlaget för sistnämnda lönegrad torde nämligen få anses så nära ansluta sig till existensminimum, att detsamma icke kan tåla någon nedsättning, därest en någorlunda skälig pension skall kunna tillförsäkras vederbörande. Erinras må, att en föreskrift i nu angivna syfte intagits såväl i det förslag till pensionsbestämmelser för viss icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken, vilket den 6 november 1922 avgavs av kommunikationsverkens lönekommitté, som ock i pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag. Lagtexten i 1 mom. av förevarande paragraf har avfattats i anslutning till vad här ovan förordats. I 17 § av nu förevarande lagförslag hava beträffande ordinarie tjänstemän upptagits särskilda bestämmelser i fråga om pensionsunderlag för den, som förflyttas till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag eller vilkens befattning så nedflyttas, att för befattningshavaren eljest skulle gälla ett lägre tjänstepensionsunderlag än det han innehade före nedflyttningen. Det skulle kunna ifrågasättas att jämväl beträffande icke-ordinarie befattningshavare stadga motsvarade bestämmelser. Det må i sådant hänseende erinras, hurusom kommunikationsverkens lönekommitté i sitt den 6 november 1922 avgivna betänkande angående pensionering av icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken föreslagit bestämmelser i sådan riktning. I det av 1921 års pensionskommitté den 30 juni 1926 avgivna yttrandet över lönekommitténs berörda förslag erinrade pensionskommittén, att, därest ordinarie tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttades till befattning inom lägre lönegrad, han likväl ägde åtnjuta lön enligt den lönegrad, han förut tillhörde, samt att enahanda bestämmelser gällde beträffande den, vars befattning nedflyttades till lägre lönegrad. Då någon motsvarande föreskrift icke förefunnes beträffande extra ordinarie tjänstemän, skulle sådan befattningshavare, därest han förflyttades till befattning i lägre lönegrad eller hans befattning nedflyttades, erhålla lön enligt den nya lönegraden. Vid sådant förhållande ansåg pensionskommittén icke anledning förefinnas att stadga särskilda föreskrifter beträffande pensionsunderlag för sådan icke-ordinarie tjänsteman, som på angivna sätt erhölle befattning med lägre tjänstepensionsunderlag än det han förut innehaft. Av de skäl, som sålunda anförts av pensionskommittén, hava icke heller do sakkunniga ansett sig böra i sitt förslag till civil tjänstepensionslag upptaga någon bestämmelse i omhandlade hänseende. 28 § 2 mom.

För innehavare av annan i lagförslaget avsedd icke-ordinarie befattning än som omhandlas i 1 mom. av förevarande paragraf skulle enligt 2 mom. av samma paragraf Kungl. Maj:t äga befogenhet att på förslag av vederbörande myndighet bestämma den lönegrad enligt den för extra ordinarie tjänstemän gällande, i bilagan A intagna lönegradsskalan, till vilken hans befattning vore att med avseende å tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift hänföra, eller ock fastställa det särskilda tjänstepensionsunderlag och den särskilda pensionsavgift, som skulle gälla för befattningen. En dylik åtgärd skulle sålunda erfordras beträffande innehavare av sådana befattningar, för vilka, ehuru inplacerade i lönegrad, gäller annan löneplan än den i förenämnda kungörelse den 26 juni 1925 (nr 356) intagna löneplanen, exempelvis icke-ordinarie personal vid lots- och fyrstaten, likasom ock beträffande sådana extra ordinarie befatt-

95 ningshavare, som icke inplacerats i viss lönegrad utan för vilka lönen utgår enligt vissa löneklasser eller som fått avlöningen bestämd till visst belopp. Fastställande av särskilt tjänstepensionsunderlag och särskild pensionsavgift torde huvudsakligen behöva komma i fråga i det fall, att för viss befattning högre pensionsunderlag anses böra tillämpas än som enligt bilagan A skulle gälla för icke-ordinarie befattningshavare tillhörande 30:e lönegraden. Det i 2 mom. av förevarande paragraf intagna stadgandet ansluter sig nära till vad som av pensionskommittén i motsvarande hänseende förordats i dess nya förslag till civil tjänstepensionslag. Jämväl enligt nämnda förslag, 6 § 2 mom., skulle Kungl. Maj:t i fråga om sådan icke-ordinarie befattning, som ej tillhör viss lönegrad, äga att bestämma den lönegrad, till vilken befattningen vore att i pensionshänseende hänföra. Sådant beslut skulle, enligt vad kommittén förordade, meddelas på förslag, som avgivits av vederbörande verk efter samråd med allmänna civilförvaltningens lönenämnd eller, vad anginge ickeordinarie befattning vid försvarsväsendet, efter samråd med försvarsväsendets lönenämnd. I sitt utlåtande över pensionskommitténs nämnda förslag har kammarrätten uttalat som sin mening, att i en författning av civillags natur det icke lämpligen syntes böra förutsättas, att lönenämnderna skulle erhålla permanent karaktär. Även kommunikationsverkens lönenämnd har framställt erinran mot pensionskommitténs förslag i förevarande del samt med hänsyn till eventuella förändringar med avseende å lönenämnderna förordat viss omformulering av nyssnämnda författningsrum. Då vid skilda tillfällen framförts tanken på omorganisation av de nuvarande lönenämnderna, torde för undvikande av eventuella ändringar i pensionslagen någon uttrycklig föreskrift om lönenämndernas medverkan vid behandlingen av hithörande frågor icke böra upptagas i lagen. De sakkunniga föreställa sig, att Kungl. Maj:t i allt fall icke lärer underlåta att, då sådant må anses av omständigheterna påkallat, från vederbörande lönenämnd inhämta yttrande, innan beslut fattas om icke-ordinarie befattningshavares hänförande i pensionshänseende till viss lönegrad eller om bestämmande av särskilt pensionsunderlag och särskild pensionsavgift för sådan befattningshavare. Därest icke-ordinarie befattning direkt motsvarar i bilagan B upptagen tjänst, 28 § 3— mom bör givetvis för innehavare av sådan icke-ordinarie befattning pensionsavgiften beräknas enligt tariff II och sålunda även tillämpas den i 29 § angivna förmånligare beräkningen av avgiftsår och tjänstår. Vad nu är sagt synes ock böra gälla för det fall, att en icke-ordinarie befattning, utan att direkt motsvara i bilagan B upptagen ordinarie tjänst, likväl med avseende å rekryterings- och tjänstgöringsförhållanden kan anses jämförlig med i nämnda bilaga angivna ordinarie tjänster. Huruvida en ickeordinarie befattning i nu avsett fall skall med avseende å pensionsavgift samt avgiftsårs- och tjänstårsberäkning jämställas med sistnämnda tjänster, torde böra bero på särskilt beslut av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande ämbetsverk, på sätt i 2 mom. förordas i fråga om bestämmande av lönegrad i pensionshänseende. Även i fråga om sådan icke-ordinarie befattning, för vilken särskild pensionsavgift anses böra jämlikt 2 mom. fastställas, torde Kungl. Maj:t böra äga i förekommande fall meddela förklaring, att befattningen skall beträffande avgiftsårs- och tjänstårsberäkning likställas med i bilagan B upptagna ordinarie tjänster. Det må i detta sammanhang framhållas, att vid bestämmandet av

96 den särskilda pensionsavgiftens belopp hänsyn bör tagas till huruvida nämnda gynnsammare beräkningsgrund må tillämpas eller ej. 28 § 5 mom.

29 §.

30 §.

31 § i mom.

I överensstämmelse med vad som i 16 § 3 mom. föreslagits beträffande ordinarie tjänstemän bör även i fråga om den i lagförslaget avsedda ickeordinarie personalen gälla, att av tjänstepensionsunderlaget tvä tredjedelar skola anses utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag. 29 §. De i 18 § beträffande ordinarie tjänstemän föreslagna reglerna i fråga om beräkning av tjänstår och avgiftsår böra enligt de sakkunnigas mening kunna tillämpas jämväl beträffande pensionsberättigad icke-ordinarie personal. Härvid bör såsom en konsekvens av bestämmelserna i 28 § 3 och 4 mom. iakttagas, att för innehavare av sådan icke-ordinarie befattning, som motsvarar eller särskilt förklarats likställd med i bilagan B upptagen ordinarie tjänst, beräkning av tjänstår och avgiftsår sker enligt de i 18 § 1 och 2 mom. angivna gynnsammare grunderna. 30 §. Då pensionsavgifterna för icke-ordinarie befattningshavare äro beräknade enligt samma grunder som den ordinarie personalens avgifter, bör självfallet enahanda begränsning i avgiftstiden gälla för bägge ifrågavarande grupper av befattningshavare. I enlighet härmed har i 30 § hänvisning gjorts till de föreslagna stadgandena i 19 §. 31 g. Såsom pensionskommittén i sitt år 1925 framlagda nya förslag till civil tjänstepensionslag förordat, torde för icke-ordinarie befattningshavare böra gälla samma pensionsålder som för innehavare av motsvarande ordinarie tjänst. I de fall, då sådan direkt motsvarighet icke finnes, synes pensionsåldern kunna fastställas i samma ordning, som enligt 28 § 2 mom. av föreliggande förslag skulle tillämpas i fråga om bestämmande av tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift för sådan icke-ordinarie befattningshavare, som ej i lönehänseende tillhör viss lönegrad. Vad nu är sagt skulle sålunda jämväl gälla månadslönare vid marinen, oavsett att enligt gällande reglemente för flottans pensionskassa för sådan befattningshavare för närvarande är bestämd en pensionsålder av 55 år.

31 § 2 mom.

Enligt 21 § 2 mom. av föreliggande lagförslag skulle i fråga om ordinarie tjänsteman, som uppnått pensionsåldern, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, denna myndighet kunna under vissa förhållanden medgiva anstånd med avskedet, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt tre år. En motsvarande bestämmelse torde ock böra gälla i fråga om icke-ordinarie befattningshavare. Beträffande sådana icke-ordinarie befattningshavare, som tillsättas av Konungen, bör det sålunda tillkomma Konungen att låta anstå med avskedet, medan i fråga om annan icke-ordinarie personal detta bör bero på vederbörande ämbetsmyndighet.

32 §.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser rörande de fall, då rätt inträder för icke-ordinarie befattningshavare att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension. Bestämmelserna härutinnan ansluta sig till de

32 §.

97 för ordinarie tjänstemän i 22 § föreslagna föreskrifterna; och hava bestämmelserna i nu förevarande paragraf erhållit i allt väsentligt samma formulering som enligt 28 § av pensionskommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag. Vad särskilt beträffar stadgandet i 2 mom. av förevarande paragraf må erinras, hurusom enligt 10 § skulle för icke-ordinarie befattningshavare, som entledigas utan att vara berättigad till tjänstepension, inbetalning till pensionsförsäkringsfonden ske enligt vissa angivna grunder. Därest emellertid en ickeordinarie tjänsteman vid mera framskriden ålder entledigas på grund av oförmåga att tillfredsställande fullgöra sina åligganden, utan att olycksfall eller direkt sjukdom föreligger, hava de sakkunniga i likhet med pensionskommittén ansett det billigt, att han kommer i åtnjutande av tjänstepension. Härvid torde, i anslutning till vad som föreslagits i 22 § 1 mom. e) beträffande ordinarie tjänstemän, i fråga om icke-ordinarie befattningshavare kunna föreskrivas, att rätt till pension skall inträda, om avgången sker vid en ålder, som med högst sju år understiger pensionsåldern. I sådant fall skulle den ickeordinarie befattningshavaren komma i åtnjutande av sjukpension enligt bestämmelserna i 35 §. Då enligt förevarande förslag rätt till sjukpension skulle kunna tillkomma icke-ordinarie befattningshavare, hava de sakkunniga, i enlighet med vad förut anförts, såsom ett oeftergivligt villkor förutsatt, att icke andra personer antagas i med pensionsrätt förenad anställning, än som kunna förete läkarbetyg, utvisande att vederbörande icke lider av sådan sjukdom eller sådant kroppslyte, som kan anses inverka hinderligt på hans tjänstgöring. I anslutning till vad i motiveringen till 25 § antytts torde en allmän föreskrift i sådant hänseende böra utfärdas; och framlägga de sakkunniga i det följande förslag till kungörelse i ämnet. I _ övrigt få de sakkunniga i tillämpliga delar åberopa vad som anförts i motiveringen till 21 och 22 §§. 3 3 - 3 4 §§. I likhet med pensionskommittén anse de sakkunniga, att grunderna för beräkning av ålderspension liksom ock av invalidpension böra vara lika för ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare. I enlighet härmed har i 33 och 34 §§ allenast hänvisats till 23 respektive 24 § i lagförslaget. 35 §. Såsom ovan i motiveringen till 25 § är nämnt, har kommunikationsverkens lönenämnd föreslagit en gradering av sjukpensionens belopp beträffande befattningshavarna vid allmänna civilförvaltningen. Enligt lönenämndens förslag borde minimibeloppet av sjukpension utgå med tjugufem procent av hel pension, därest antalet tjänstår icke uppginge till fem, med femtio procent, om antalet tjänstår uppginge till fem men ej till tio, samt med sjuttiofem procent, därest antalet tjänstår utgjorde minst tio. Rikets allmänna kartverk har, såsom ock förut omförmälts, med avseende å icke-ordinarie befattningshavare förordat fastställande av viss minsta tjänstetid för rätten att vid avgång på grund av sjukdom komma i åtnjutande av tjänstepension. De sakkunniga vilja icke bestrida, att, då fråga är om sjukpension för en icke-ordinarie befattningshavare, vilken allenast under jämförelsevis kort tid innehaft statsanställning, de för ordinarie befattningshavare under 25 § i förevarande förslag förordade grunderna rörande sjukpensionens bestämmande må7 — 3co2.

1926 års

pensionautredning.

33—34 §§.

§,

98 hända kunna anses väl gynnsamma. Med beaktande härav hava de sakkunniga funnit det lämpligt, att, såsom kommunikationsverkens lönenämnd ifrågasatt, en viss gradering i sjukpensionens minimibelopp vidtages med hänsyn till befattningshavarens tjänstetid. Att bestämma detta minimibelopp så lågt som till tjugufem procent av hel pension hava de sakkunniga dock icke kunnat förorda. I betraktande av de pensionsförmåner, vilka enligt lagen om allmän pensionsförsäkring kunna tillkomma person, som blivit till varaktigt arbete oförmögen, vilja de sakkunniga för sin del föreslå, att för icke-ordinarie befattningshavare, som vid avgång på grund av sjukdom icke kan räkna tio tjänstår, sjukpensionens minimibelopp bestämmes till femtio procent av hel pension, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 25 § 2 mom. i förevarande lagförslag. För den, som vid avgången innehar minst tio tjänstår, torde däremot sjukpensionens minimibelopp böra bestämmas på enahanda sätt som för ordinarie tjänstemän.

36—37 §§.

5 kap.

38 §.

36—37 §§. Beträffande vad som av tjänstepension skall anses såsom avgiftspension och såsom statspension samt i fråga om pensionsbelopps avrundning torde för ickeordinarie befattningshavare böra gälla enahanda bestämmelser som enligt 26 och 27 §§ av lagförslaget förordats beträffande ordinarie befattningshavare. Bestämmelser rörande minskning eller indragning av pensionsbelopp innefattas i 5 kap. av förevarande lagförslag, och motsvarar detta kapitel 4 kap. i såväl kommunikationsverkens pensionslag som det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag. 38 §. I 38 § av förevarande lagförslag innefattas regler rörande reduktion av tjänstepension, som utgår enligt civila tjänstepensionslagen, i det fall att sådan pension förenas med lön eller arvode eller ock med annan pension, oavsett om sistberörda pension utgår jämlikt nyssnämnda lag eller enligt annan författning. I 25 § av det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag funnos intagna föreskrifter i sådant hänseende, vilka anslöto sig till motsvarande föreskrifter i 1907 års civila pensionslag. Vid utarbetande av sitt betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag ansåg sig emellertid pensionskommittén böra undersöka, huruvida icke de i 25 § av förslaget till 1925 års riksdag intagna jämförelsevis omständliga reglerna beträffande förening av tjänstepension med lön, arvode eller pension för annan tjänst möjligen kunde utbytas mot mera kortfattade bestämmelser. Kommittén trodde sig, utan rubbning av de principer, som kommit till uttryck i nyssnämnda paragraf, kunna vinna detta syfte genom ett stadgande av följande innehåll. Om vid sådan förening summan av tjänstepension och annan utgående förmån av ovan angiven art överstege visst, till 5,004 kronor föreslaget belopp för år, finge av tjänstepensionen, så länge sådan annan förmån åtnjötes, uppbäras endast avgiftspensionsdelen, med iakttagande likväl dels att vederbörande av statspensionsdelen i förekommande fall finge åtnjuta så mycket, att han alltid skulle äga uppbära ett belopp, motsvarande summan av den större förmånen och en tredjedel av den mindre, dels ock att avdrag skulle ske endast i den mån förmånernas sammanlagda belopp överstege 5,004 kronor. De sålunda omändrade reglerna borde enligt kommitténs mening gälla för såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningshavare. Kommittén ansåg sålunda icke skäl

99 föreligga till någon nedsättning av det avdragsfria beloppet, 5,004 kronor, beträffande icke-ordinarie befattningshavare. I enlighet med de av pensionskommittén sålunda förordade grunderna avfattades 33 § i kommitténs nya förslag till civil tjänstepensionslag. En reservant inom kommittén yrkade, att bestämmelserna i 33 § av kommitténs förslag måtte utgå och anförde som skäl härför bland annat följande. Enligt beslut vid 1925 års riksdag i anledning av proposition nr 50 angående försvarsväsendets ordnande, skulle, därest officer eller underofficer i reserven, vilken i vederbörlig ordning fullgjort honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, avlidit innan han uppnått den för rätt till pension stadgade levnadsålder (55 år), till hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare utbetalas ett mot pensionens vid tiden för dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp. Ävenså skulle sådan officer eller underofficer vid armén och kustartilleriet efter uppnådda 42 års ålder och vid flottan i samband med avgången ur reserven vara berättigad att i stället för pension utbekomma ett kapital, beräknat efter nyss nämnd grund. Enligt reservantens mening måste detta beslut anses innebära ett klart erkännande av att reservbefälet i och med fullgjord tjänstgöringsskyldighet hade rätt till hela den enligt reservbefälsförordningarna utgående pensionsförmånen. Denna förmån hade emellertid av pensionskommittén, då fråga vore om pensioners sammanläggning, fullständigt likställts med tjänstepension, som komme att utgå enligt civila eller militära tjänstepensionslagen. När det vore i princip fastslaget, att befattningshavare — under viss förutsättning till och med före pensionsålderns inträde — hade rätt till kapitaliserade värdet av hela pensionen, vore det enligt reservantens mening orimligt, att staten i andra fall och därför att vederbörande ägnade eller ägnat huvudparten av sitt arbete åt staten på annat sätt skulle, där ifrågavarande kapital ej vore lyftat, indraga två tredjedelar av pensionsförmånen. I yttrande över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande hava flera myndigheter hävdat den meningen, att den föreslagna minskningen i pensionsförmåner vid förening av pension med lön, arvode eller annan pension icke borde inträda, därest vederbörande åtnjöte pension enligt gällande bestämmelser rörande pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. Denna ståndpunkt har intagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Marinförvaltningen, chefen för generalstaben och direktionen över flottans pensionskassa samt riksförsäkringsanstalten hava anslutit sig till ovan omförmälda, inom pensionskommittén reservationsvis gjorda yrkande. Arméförvaltningen har hemställt, att innehav av reservstatspension eller pension enligt reservbefälsförordningarna icke måtte föranleda minskning av pension enligt civila tjänstepensionslagen. Skolöverstyrelsen har under åberopande av sitt yttrande över pensionskommitténs år 1924 avgivna betänkande angående civil tjänstepensionslag hemställt, att ifrågavarande paragraf i kommitténs förslag måtte omarbetas i syfte att undvika pensionens reducering för sådana fall. då det gällde tjänster, vilka samtidigt innehafts och samtidigt avlönats. Å andra sidan har kommunikationsverkens lönenämnd ifrågasatt, huruvida icke vad i kommittéförslaget under paragrafen i fråga föreslagits borde gälla även beträffande den, som vid avgång från tjänsten åtnjöte eller sedermera erhölle lön eller arvode för annan befattning i statens tjänst, vilken icke vore förenad med pensionsrätt. Vidkommande särskilt det ifrågasatta avdragsfria beloppet, 5,004 kronor, har kammarrätten yttrat, att förslaget om reduktion av pension, då samman-

100 lagda förmånerna för år räknat överstege nämnda belopp, syntes, såsom innebärande ett obehörigt tillbakasättande av de högre avlönade tjänstemännen, icke böra godkännas. Kommunikationsverkens lönenämnd har däremot ansett lämpligast, att det avdragsfria beloppet sattes något närmare den enligt 1907 års lag gällande siffran, 3,000 kronor, och i sådant hänseende förordat ett fastställande av detta belopp till 4,800 kronor. Vad till en början angår det framställda förslaget att i en ny civil pensionslag icke i något fall borde föreskrivas reduktion av pension vid förening med lön, arvode eller annan pension, hava de sakkunniga icke funnit anledning att förorda en dylik avvikelse från hittills gällande principer. Det må här allenast erinras, att bestämmelser uti förevarande hänseende från äldre pensionsförfattningar upptagits såväl i 1907 års civila pensionslag som ock i 1920 års pensionslag för kommunikationsverken. Beträffande frågan om reduktionsregelns tillämpning vid förening av pension enligt civila tjänstepensionslagen med pension, som utgår enligt förordningarna rörande försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal samt dess reservstater tillåta sig de sakkunniga anföra följande. De personalgrupper vid armén och marinen, som avses i nämnda förordningar, utgöras dels av personal i arméns och marinens reserver, dels ock av personal å reservstat vid försvarsväsondet. Till den förstnämnda kategorien höra dels pensionsavgångna och förtidsavgångna beställningshavare dels ock befäl, som i reserven fått sin första befälsanställning, eller motsvarande civil militär personal. De pensioner, som enligt reservbefälsförordningen den 15 november 1912 (nr 413) och motsvarande författning vid marinen utgå till sistnämnda personalkategori, torde hava till syfte, att genom den förmån, de innebära, förmå värnpliktiga att taga anställning i reserven och att kvarstå i densamma under fullgörande av stadgad tjänstgöring för att därigenom en vid mobilisering användbar reserv skall kunna erhållas. Rekryteringen av denna personal lärer emellertid hava visat sig vara förenad med stora svårigheter. I sitt den 15 mars 1923 avgivna betänkande rörande revision av Sveriges försvarsväsende ifrågasatte därför den s. k. försvarsrevisionen vissa åtgärder för rekryteringens säkerställande. I sådant hänseende föreslog försvarsrevisionen, vad angår armén, bland annat, att reservbefälspensionen måtte för officer höjas från 300 kronor till 500 kronor och för underofficer från 200 kronor till 350 kronor. För att den ekonomiska fördelen av förenämnda pension skulle framstå såsom mera påtaglig än dittills varit fallet förordade revisionen, att med vissa undantag den, som så önskade, skulle omedelbart efter fullgörandet av den för pensions erhållande stadgade tjänstgöring d. v. s. efter fyllda 42 år äga utbekomma pensionens kapitaliserade värde. Såsom ett ytterligare medel att underlätta rekryteringen och kyarhålla reservbefälet i tjänsten föreslog revisionen, att, om reservoficer, vilken i vederbörlig ordning fullgjort honom åliggande tjänstgöring, avlede, innan han uppnått 42 års ålder, hans efterlevande anhöriga eller annan rättsinnehavare likaledes skulle äga utbekomma pensionens kapitaliserade värde. Liknande bestämmelser skulle ock gälla viss reservpersonal vid marinen. I den vid 1924 års riksdag framlagda propositionen rörande försvarsväsendets ordnande (nr 20) upptogs ifrågavarande förslag, dock med den ändring, att pensionens belopp föreslogs till 600 kronor för officer och 400 kronor för underofficer. Propositionen i fråga vann emellertid icke riksdagens bifall. Det förslag rörande reservbefälets pensionsförmåner m. m., som innefattades i nämnda proposition, återupptogs i den proposition rörande försvarsväsendets

101 ordnande (nr 50), som år 1925 förelades riksdagen till prövning: och godkändes ifrågavarande förslag av riksdagen. Enligt riksdagens beslut kunna alltså pensioner, som jämlikt förenämnda reservbefälsförordningar tillförsäkrats viss reservpersonal, komma vederbörande tillgodo redan före den fastställda pensionsåldern, 55 år, på sådant sätt, att på hans begäran det kapitaliserade värdet av pensionen utbetalas till honom redan vid fyllda 42 år. Det synes de sakkunniga vid sådant förhållande knappast vara med billighet förenligt, att, därest vederbörande beställningshavare icke gör denna sin rätt gällande utan föredrager att låta pensionen börja utgå vid den härför bestämda levnadsåldern, han skall få vidkännas minskning i sina pensionsförmåner för det fall, att han sedermera erhåller pension för tjänst, som åsyftas i den civila tjänstepensionslagen. Ej heller ur statens synpunkt kan det anses konsekvent eller riktigt att genom ett stadgande i civila tjänstepensionslagen motverka en anordning, som tillkommit i direkt syfte att främja ett statens eget intresse. Vad åter angår de pensioner, som utgå på grund av förordningarna angående arméns och marinens reservstater (nr 518 och nr 523 år 1915), äro dessa pensioner bestämda till avsevärt högre belopp än de nyss omhandlade reservbefälspensionerna. Erinras må, hurusom i kungörelsen nr 523 år 1919 föreskrivits, att innehavare av beställning å reservstat, som utnämnes till civil befattning, med vilken följer rätt till pension, skall vara underkastad den inskränkning i med befattningen eljest förenad pensionsrätt, som framdeles tilläventyrs kan varda stadgad. Då någon rätt att utbekomma pensionens kapitaliserade värde ej förekommer för reservstatspersonal, föreligga enligt cle sakkunnigas uppfattning icke skäl att, helst som reservstatspensionerna i de högre beställningarna uppgå till ej oväsentliga belopp, vid förening av reservstatspension med pension för civil tjänst medgiva undantag från de allmänna reglerna om reduktion. I enlighet med den uppfattning, varåt de sakkunniga sålunda givit uttryck, torde undantag från tillämpningen av reduktionsbestämmelserna böra medgivas vid sammanträffande av pension enligt civila pensionslagen med pension, som utgår jämlikt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. I övrigt hava de sakkunniga ansett sig icke böra frångå de av pensionskommittén år 1925 föreslagna bestämmelserna i ämnet. Därest emellertid framdeles en omläggning av det militära pensionsväsendet kommer till stånd, kunna ändrade regler i nu omhandlade hänseende måhända befinnas böra genomföras. Det torde i detta sammanhang böra omförmälas, att chefen för rikets allmänna kartverk i sitt utlåtande över pensionskommitténs betänkande av år 1925 uttalat såsom sin mening, att det borde meddelas åläggande för vederbörande myndighet att till statskontoret lämna underrättelse om förhållande, som jämlikt 33 § i det clå avgivna förslaget till civil tjänstepensionslag (motsvarande 38 § i nu föreliggande förslag) borde komma till statskontorets kännedom. I anledning härav tillåta sig de sakkunniga framhålla, att minskning av tjänstepension enligt civila tjänstepensionslagen så gott som uteslutande torde kunna komma i fråga i sådant fall, då en redan pensionerad militär sedermera erhåller pension på grund av civil befattning. Då enligt 5 § 2 mom. av föreliggande lagförslag ansökning om pension skall vara åtföljd av bland annat uppgift huruvida sökanden utom den tjänst, för vilken pension sökes, tillika innehar annan statstjänst eller för sådan tjänst åtnjuter pension, synes det de sakkunniga, som om någon föreskrift i den av chefen för rikets allmänna kartverk antydda riktningen icke vore erforderlig. För övrigt har, enligt vad de sakkunniga från statskontoret inhämtat, något behov av en dylik föreskrift icke hittills gjort sig gällande.

102 39 §. Förevarande paragraf är i sak helt överensstämmande med 26 § i förslaget till 1925 års riksdag och 34 § i pensionskommitténs förnyade förslag. Inom pensionskommittén hade beträffande nyssnämnda 34 § reservationsvis yrkats omredigering av densamma i sådan riktning, »att minskning av tjänstepensionen endast borde äga rum, i den mån dess belopp påverkades av att vederbörande såsom tjänstår för ifrågavarande pension fått tillgodoräkna samma tid, för vilken av honom erlagda pensionsavgifter överförts till pensionsförsäkringsfonden». Detta yrkande har förordats av marinförvaltningen, riksförsäkringsanstalten och direktionen över flottans pensionskassa. Då riksdagen så sent som år 1925 för kommunikationsverkens del godkänt en föreskrift av enahanda innebörd som den av pensionskommittén föreslagna (30 § i kommunikationsverkens pensionslag), hava de sakkunniga ansett sig sakna anledning frångå nämnda förslag. 40 §.

Förevarande paragraf är av enahanda lydelse som 27 § uti det i propositionen nr 153 år 1925 framlagda lagförslaget och 35 § i pensionskommitténs förslag år 1925. Liknande bestämmelser återfinnas ock i 31 § av pensionslagen för kommunikationsverken. I detta sammanhang torde böra omförmälas ett av lotsstyrelsen i dess utlåtande över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande med nytt förslagtill civil tjänstepensionslag framställt yrkande. Efter att hava erinrat om de i förenämnda 35 § av kommitténs förslag innefattade föreskrifterna om minskning av tjänstepension i det fall, att pensionstagare underginge frihetstraff eller vore intagen å tvångsarbetsanstalt eller dömts till straffpåföljd, som avsåges i 2 kap. 19 § strafflagen eller i stället för avsättning till straff enligt^ kap. 17 § strafflagen, har styrelsen hemställt, att särskilda föreskrifter måtte utfärdas rörande det sätt, varpå den pensionsutbetalande myndigheten skulle erhålla underrättelse i nu angivna hänseenden. En tillämpning av bestämmelserna om indragning av viss del av pensionen i nu omhandlade fall lärer visserligen endast ytterst sällan komma i fråga, men synes det sakkunniga, som om fullt fog förelåge för det av lotsstyrelsen framställda yrkandet. Det må härvid framhållas, att såväl i nu gällande civila pensionslag som i andra pensionsförfattningar reduktion är föreskriven i liknande fall. Vid nu angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett lämpligt, att i särskild ordning meddelas föreskrifter om skyldighet för förvaltning vid straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt att göra anmälan till den pensionsutbetalande myndigheten om pensionstagare, vilken antingen undergår frihetsstraff, omfattande minst en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Liknande anmälningsskyldighet synes ock böra föreskrivas för domstol i fråga om pensionstagare. vilken dömts till straffpåföljd eller straff, som ovan omförmälts. Förslag till kungörelser i ämnet framläggas i det följande. 41 §. Denna paragraf är likalydande med 28 § i det uti 1925 års proposition framlagda lagförslaget samt 36 § i pensionskommitténs lagförslag av år 1925. Motsvarande bestämmelser återfinnas ock i 32 § i 1920 års pensionslag för kommunikationsverken. Beträffande 36 § i pensionskommitténs nyssnämnda förslag har kammarrätten anfört, att, då det knappast kunde antagas, att statskontoret skulle

103 vägra utbetalning av pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det förfallit till betalning, paragrafen'syntes sakna praktisk betydelse och därför borde utgå ur lagförslaget. Om ock stadgandet i nyssberörda paragraf, som jämväl återfinnes i 1907 års civila pensionslag, sällan skulle komma i tillämpning, finna de sakkunniga det likväl icke vara utan betydelse, att i lagen direkt utsäges, huru förfaras skall med pensionsbelopp, som icke inom viss tid uttagits. I 6 kap. av förevarande lagförslag hava intagits vissa särskilda bestämmelser om lagens tillämplighet m. m.

6 kap.

42 §.

I anledning av en till 1911 års riksdag avlåten proposition (nr 125) har riksdagen medgivit (skrivelse nr 10 punkt 11), att, om justitieråd eller regeringsråd avgår från sitt ämbete för fullgörande av något av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag, varmed rätt till pension ej är förenad, men för vilket ersättning av statsmedel utgår, Kungl. Maj:t må äga förordna, att vad i fråga om justitieråds- eller regeringsrådsämbete är stadgat angående rätt för innehavaren att erhålla pension av statsmedel mot uppfyllande av de för denna rätt honom åliggande förpliktelser skall gälla i avseende å berörda uppdrag, så länge den från sådant ämbete avgångne uppdraget innehar. Uti det vid 1925 års riksdag framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag var i 29 § upptagen en föreskrift av nyss angivna innebörd. Samma stadgande återfinnes även i 37 § av pensionskommitténs år 1925 avgivna nya förslag till civil tjänstepensionslag. Även de sakkunniga hava i sitt förslag till civil tjänstepensionslag upptagit föreskrifter i nu angivna hänseende, varvid emellertid bestämmelserna ansetts böra givas en något vidsträcktare omfattning. I sitt i anledning av kommitténs förberörda förslag avgivna utlåtande har Svea hovrätt hemställt, att presidenten i hovrätten i de fall, då han förut innehaft justitierådsämbete, måtte tillerkännas rätt att mot fortsatt erläggande av den för justitieråd stadgade pensionsavgift komma i åtnjutande av pension till samma belopp, som tillkomme justitieråd. Då de sakkunniga funnit fog föreligga för det av Svea hovrätt sålunda framställda yrkandet, hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att även i det fall, då justitieråd eller regeringsråd avgått från sitt ämbete för tillträdande av sådan med pensionsrätt förenad annan statstjänst, vilkens innehavare tillsättes genom fullmakt, han må bibehållas vid sin förra ställning i pensionshänseende. Enahanda rätt synes ock böra tillerkännas justitieråd eller regeringsråd, som avgått från sin tjänst för utövande av statsrådsämbete. Därest justitieråd eller regeringsråd först tillträtt statsrådsämbetet och efter avgång från sistnämnda ämbete erhåller antingen sådan med pensionsrätt förenad annan statstjänst, vilkens innehavare tillsättes genom fullmakt, eller ock sådant av Konungen meddelat uppdrag, som ovan omförmälts, torde samma regler böra gälla, som om utövandet av statsrådsämbetet icke mellankommit. Uti 42 § av förevarande lagförslag hava intagits föreskrifter avseende samtliga nu omhandlade fall. 43 §. Efter framställning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen vid 1920 års riksdag (3:e huvudtiteln punkt 25) medgav riksdagen enligt skrivelse nr 250

'• »•

^3 §.

104 (punkt 22), att, om tjänstinnehavare å staten för beskickningar och konsulat återkallades med rätt att uppbära expektansarvode eller annan avlöning av statsmedel, varmed rätt till pension icke vore förenad, Kungl. Maj:t skulle äga förordna, att vad i fråga om tjänstinnehavare å staten för beskickningar och konsulat vore stadgat angående rätt till pension skulle mot uppfyllande av de för denna rätt stadgade förpliktelser gälla i fråga om den återkallade, så länge han innehade expektansarvode eller sådan avlöning, som nyss nämnts, med iakttagande att för honom skulle fortfarande gälla samma pensionsunderlag, som han hade i den tjänst, han senast innehade å aktiv stat. Med föranledande av den vid 1921 års riksdag beslutade löneregleringen för, bland andra, tjänstemän inom Sveriges utrikesrepresentation framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 282 vid nämnda riksdag förslag till bestämmelser för ordinarie diplomatiska och konsulära tjänstemän i fråga om rätt till pension. Beträffande pensionsförhållandena för i disponibilitet försatt diplomatisk eller konsulär tjänsteman erinrades i propositionen om vad sakkunniga för omorganisation av utrikesdepartementet samt Sveriges representation i utlandet i skrivelse den 10 februari 1921 i sådant hänseende uttalat. De nämnda sakkunniga hade rörande denna fråga anfört huvudsakligen följande: Då den på grund av 1920 års förberörda riksdagsbeslut medgivna pensionsrätten enligt deras mening borde i en viss grupp av fall städse komma vederbörande till del, vore någon särskild prövning i vart och ett av dessa fäll ej erforderlig. Därvid åsyftades sådana fall, då vederbörande tjänsteman uppbure expektansarvode eller annan avlöning, varmed eljest icke vore förenad pensionsrätt, till belopp, som ej understege pensionsunderlaget för av honom senast innehavd ordinarie befattning. Vad däremot beträffade sådana fall, då i disponibilitet försatt tjänsteman icke åtnjöte någon ersättning av statsmedel eller då till honom utginge expektansarvode eller annan avlöning till lägre belopp än pensionsunderlaget å hans ordinarie befattning, borde enligt de sakkunnigas mening i varje dylikt fall tagas under övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för beredande åt tjänstemannen i fråga av pension. Ansåges därvid pension böra ifrågakomma, syntes särskild framställning därom böra göras hos riksdagen. Sedan det av Kungl. Maj:t uti förenämnda j>roposition nr 282 framlagda förslaget till bestämmelser för ordinarie diplomatiska och konsulära tjänstemän i fråga om rätt till pension av riksdagen godkänts, meddelades uti 3 g av kungörelsen den 29 juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension (nr 456) föreskrifter uti omhandlade hänseende av följande innebörd. Har diplomatisk eller konsulär tjänsteman försatts i disponibilitet och åtnjuter han expektansarvode eller annan med rätt till pension icke förenad avlöning av statsmedel till belopp i intetdera fallet understigande det för den av honom senast innehavda ordinarie befattningen enligt ifrågavarande kungörelse bestämda pensionsunderlaget, skall han vara underkastad lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension och i kungörelsen meddelade särskilda föreskrifter; och skall därvid för honom i pensionshänseende gälla vad för nämnda ordinarie befattning är stadgat. Såsom tjänstår må, utöver vad eljest i kungörelsen är stadgat, även beräknas tid, varunder diplomatisk eller konsulär tjänsteman åtnjuter expektansarvode eller annan eljest med rätt till pension icke förenad avlöning av statsmedel, för så vitt arvodets eller avlöningens belopp ej understiger pensionsunderlaget för den av honom senast innehavda ordinarie befattningen.

105 Uti såväl det vid 1925 års riksdag i propositionen nr 153 framlagda förslaget till civil tjänstepensionslag som uti pensionskommitténs år 1925 avgivna nya förslag till sådan lag voro intagna bestämmelser av enahanda innehåll, som nyss sagts. Uti det förslag till civil tjänstepensionslag, som nu av de sakkunniga framlägger», innefattas i 43 § bestämmelser rörande pensionsförhållandena för i disponibilitet försatt diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Därest i disponibilitet försatt tjänsteman åtnjuter expektansarvode eller eljest med rätt till tjänstepension icke förenad avlöning av statsmedel till belopp i intetdera fallet understigande det för den av honom senast innehavda ordinarie befattningen bestämda pensionsunderlaget, skall han, såsom nyss nämnts, enligt nuvarande bestämmelser bibehållas vid den pensionsrätt, som gäller för nämnda ordinarie befattning. Någon saklig ändring härutinnan synes de sakkunniga icke böra ske. Emellertid torde det vara lämpligt, att åt stadgandena i ämnet gives en något avvikande avfattning, varigenom det skulle bliva möjligt att tillämpa i viss mån likartade regler även för det fall, att expektansarvodet eller avlöningen utgår med lägre belopp än tjänstepensionsunderlaget för befattningshavarens senast innehavda ordinarie befattning. Enligt såväl det i propositionen nr 153 vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget som pensionskommitténs förslag av år 1925 skulle i sist omförmälda fall den i disponiblitet försatte tjänstemannen, därest han icke finge återinträda i aktiv tjänst, vara förlustig sin rätt till tjänstepension. Visserligen skulle enligt 10 § 1 mom. i nu föreliggande förslag en tjänsteman, som upphör att innehava med pensionsrätt enligt den civila tjänstepensionslagen förenad befattning utan att för densamma komma i åtnjutande av tjänstepension, kunna erhålla gottgörelse för erlagda pensionsavgifter på sådant sätt, att kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifterna överföres till pensionsstyrelsen för beredande åt honom av pension enligt pensionsförsäkringslagen. En tillämpning av en sådan bestämmelse skulle emellertid för den i disponibilitet försatte tjänstemannen medföra en så pass ogynnsam ställning i pensionshänseende, att en viss tvekan måhända understundom skulle kunna uppstå att bestämma expektansersättningen lägre än tjänstepensionsunderlaget, även då ett sådant lägre arvode i och för sig kunde anses tillfyllest. I syfte att även åt den, som tillerkänts expektansarvode eller avlöning till lägre belopp än tjänstepensionsunderlaget, må kunna, där så anses skäligt, beredas bättre pensionsförmåner, hava de sakkunniga tänkt sig en anordning, vilken i viss män ansluter sig till den, som enligt nu föreliggande lagförslag (17 § 2 mom.) skulle tillämpas beträffande tjänsteman, vilken på grund av något förfarande i tjänsten förflyttas till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag. Enligt bestämmelse i nämnda 17 § 2 mom. skulle för sådan tjänsteman gälla det för den lägre befattningen bestämda statspensionsunderlaget, men i avseende å avgiftspensionsunderlag och honom åliggande pensionsavgift så anses, som om han kvarstode i den tjänst, varifrån förflyttningen ägt rum. I enlighet med vad nu anförts torde i fråga om ordinarie diplomatisk eller konsulär tjänsteman, som försatts i disponibilitet, kunna i pensionshänseende meddelas en bestämmelse av följande innehåll. Därest ordinarie tjänsteman, om vilken nu är fråga, åtnjuter expektansarvode eller annan eljest med rätt till tjänstepension icke förenad avlöning, skall Konungen äga förordna, att för tjänstemannen i tillämpliga hänseenden skola gälla den civila tjänstepensionslagens stadganden i avseende å den av honom senast innehavda ordinarie tjänsten, dock med iakttagande att, där expektansarvodet eller avlöningen till

106 beloppet understiger det för den ordinarie tjänsten bestämda tjänstepensionsunderlaget, skall — i stället för det för den tjänsten eljest gällande statspensionsunderlaget — tillämpas det lägre statspensionsunderlag, som av Konungen fastställes med hänsyn tagen till expektansersättningens belopp. Givetvis bör ock en bestämmelse meddelas därom, att vederbörande må såsom tjänstår för pension tillgodoräkna även tid, varunder han åtnjutit expektansersättning. Tillämpningen av det antydda tillvägagångssättet har sålunda ansetts böra göras beroende av Konungens beslut i varje särskilt fall. De anledningar, vilka föranleda försättande i disponibilitet av nu omhandlade tjänstemän, kunna nämligen, särskilt då ersättningen anses böra bestämmas till lägre belopp än tjänstepensionsunderlaget för den ordinarie tjänsten, vara av så skiftande natur, att en prövning bör äga rum, huruvida det nu antydda förfaringssättet må ifrågakomma eller allenast en överföring av kapitalvärdet utav befattningshavarens pensionsavgifter till pensionsstyrelsen enligt 10 55 1 mom. i lagförslaget kan vara tillfyllest. 44—45 §§. 44—45 §§. Förevärande paragrafer överensstämma i huvudsak med 31 och 32 §§ i det vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget samt 39 och 40 §§ i pensionskommitténs förslag av år 1925, dock med vissa jämkningar föranledda bland annat av det från de nämnda förslagen avvikande sättet för uppbörd och redovisning av pensionsavgifter, som av de sakkunniga förordats. Motsvarande föreskrifter återfinnas ock i 33 och 42 §§ av kommunikationsverkens pensionslag. Övergångsbe- I l:a punkten av övergångsbestämmelserna till pensionskommitténs år 1925 stämmelser. avgivna nya förslag till civil tjänstepensionslag var intaget ett stadgande Punkt i. av följande lydelse: »Denna lag äger icke tillämpning å den, som före lagens ikraftträdande avgått från tjänsten.» De sakkunniga hava ansett motsvarande övergångsstadgande böra givas en något förändrad avfattning med hänsyn till det förhållandet, att lagens tillämpning framdeles kan komma att utsträckas till befattningar vid sådant verk, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande ännu ej undergått ny definitiv lönereglering. Den, som avgått från tjänsten före det lagen blivit gällande vid sådant verk, bör givetvis undantagas från lagens tillämplighetsområde. Punkt 2

I sammanhang med ordnandet år 1925 av de kvinnliga befattningshavarnas löne- och pensionsförhållanden bestämdes genom särskild övergångsbestämmelse i avd. B punkt 8 av kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 271), att, därest kvinnlig tjänsteman, å vilken avlöningsreglementet den 22 juni 1921 vore tillämpligt, icke ville underkasta sig de ändringar i samma reglemente samt de bestämmelser angående pensionering av kvinnliga befattningshavares efterlevande barn, som komme att träda i kraft den 1 juli 1925, hon skulle före den 15 juli 1925 till vederbörande myndighet göra anmälan i berörda hänseende; och föreskrev * tillika, att å den, som före sistnämnda tidpunkt gjort dylik anmälan, dittills gällande bestämmelser fortfarande skulle äga tillämpning. De kvinnliga befattningshavare, som i följd av denna övergångsföreskrift fortfarande kvarstå å den omedelbart före den 1 juli 1925 gällande avlöningsstaten, åtnjuta sålunda alltjämt avlöning enligt den särskilda löneplan för kvinnliga tjänstemän, som fanns intagen i 9 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) enligt paragrafens ursprungliga lydelse: och gälla för

107 dem tillika de särskilda, för kvinnliga befattningshavare avsedda pensionsunderlag och pensionsavgifter, som voro angivna i 3 § i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456), sådan denna paragraf lydde före den 1 juli 1925. Om ock ifrågavarande kvinnliga befattningshavare på grund av bestämmelserna i 36 § av förenämnda avlöningsreglemente må vara skyldiga att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda meddelade, synes det dock de sakkunniga, särskilt med hänsyn därtill att för sådan befattningshavare gäller särskild löneskala, lämpligast, att de före den 1 juli 1925 gällande pensionsbestämmelserna å henne fortfarande äga tillämpning, så länge hon innehar samma befattning som före nämnda dag. En föreskrift av denna innebörd innefattas i punkten 2 av övergångsbestämmelserna i de sakkunnigas lagförslag. Såsom förut är nämnt, skulle enligt de sakkunnigas föreliggande förslag pensionens belopp bestämmas med hänsyn till dels antalet tjänstår (statspensionsdelen) och dels antalet avgiftsår (avgiftspensionsdelen). Enligt det system för pensionens beräknande, som kommit till uttryck i 1907 års lag, beräknas däremot pensionen allenast i förhållande till antalet tjänstår, oavsett om vederbörande under tjänstetiden varit avgiftspliktig eller ej. I följd av denna olikhet mellan, å ena sidan, det föreliggande lagförslaget och, å andra sidan, 1907 års civila pensionslag i fråga om grunderna för pensionens beräknande skulle en tillämpning av nämnda förslag för nuvarande ordinarie befattningshavare innebära en inskränkning i deras rätt med avseende å tillgodoräknande för pension av föregående tjänstetid, i den mån nämligen vederbörande vid pensionsålderns inträde icke uppfyller den i förslaget för hel pensions erhållande uppställda fordran beträffande antalet intjänade avgiftsår. Då de nuvarande ordinarie befattningshavarna vid allmänna civilförvaltningen blivit avgiftspliktiga först från den tidpunkt, då 1907 års lag å dem blev tillämplig, skulle nämligen enligt huvudbestämmelserna i föreliggande förslag en sådan tjänsteman för avgiftspension icke få tillgodoräkna sig den tid, varunder han före ikraftträdande av 1907 års lag må hava innehaft ordinarie anställning, enär före den nämnda tidpunkten någon avgiftsplikt icke förelåg. Lika litet skulle en ordinarie befattningshavare kunna för avgiftspension få tillgodoräkna den tid, varunder han före det avgiftplikt stadgats för icke-ordinarie befattningshavare innehaft icke-ordinarie anställning inom den allmänna civilförvaltningen. Beträffande de nuvarande ordinarie befattningshavarna synes det därför erforderligt att meddela vissa övergångsbestämmelser, i syfte att för dessa befattningshavare må medgivas en förmånligare tillämpning av grunderna för avgiftsårsberäkningen än som följer av stadgandena i förslagets 18 § 2 mom. Sålunda torde böra föreskrivas, att den, som omedelbart före det den nya lagen blivit å honom tillämplig innehaft ordinarie tjänst, skall för bestämmande av pensionens belopp äga såsom avgiftsår jämväl tillgodoräkna den tid, under vilken han utan att vara skyldig erlägga avgift för egen pensionering må hava i statens tjänst innehaft ' sådan anställning eller bestritt sådant förordnande, som enligt 18 § 1 mom. grundar rätt till tjänstårsberäkning. Erinras må, att pensionskommittén, som i sitt år 1925 avgivna förslag till civil tjänstepensionslag förordade viss reducerad tjänstårsberäkning för tjänstetid i icke-ordinarie befattning, föreslagit vissa övergångsstadganden i syfte att bibehålla nuvarande ordinarie befattningshavare vid den dem enligt 1907 års lag tillförsäkrade rätten i förevarande hänseende. Pensionskommittén hade ock tagit under övervägande, huruvida de av kommittén sålunda ifrågasatta gynnsammare reglerna i fråga om tjänstetidens till-

Punkt 3.

108 godoräknande borde tillämpas även beträffande sådana i lagförslaget avsedda icke-ordinarie befattningshavare, vilka vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande redan innehade statstjänst. Såsom framgår av motiveringen å sid. 74 i kommitténs år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag, hade kommittén visserligen beaktat, att flertalet av de ickeordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen, vilka skulle erhålla pensionsrätt enligt lagen, beräknades komma att före uppnådd högre ålder befordras till ordinarie tjänst och att den av kommittén föreslagna reduktionsregeln i allmänhet icke skulle medföra några obilliga konsekvenser med avseende å pensionsrätten. Kommittén hade ej heller förbisett, att vid antagande av kommunikationsverkens pensionslag med däri genomförd uppdelning av pensionsunderlagen i stats- och avgiftspensionsunderlag något undantag från bestämmelsen om 30 avgiftsår såsom villkor för erhållande av hel avgiftspension ej medgivits för befattningshavare, som vid lagens ikraftträdande icke innehade ordinarie tjänst. Å andra sidan hade kommittén måst beakta, att så gott som samtliga de befattningshavare vid försvarsväsendet, vilka skulle bliva delaktiga av den utav kommittén föreslagna pensionsrätten för icke-ordinarie personal, hittills varit och fortfarande syntes bliva ställda utanför möjligheten att vinna ordinarie statsanställning. Åtskilliga av dessa befattningshavare befunne sig i sådan ålder, att en reduktion av tjänståren enligt nyss antydda regel skulle föranleda en stundom måhända avsevärd avkortning av pensionen. För de månadslönare vid marinen, som ägt och begagnat sig av rätt att inträda såsom delägare i flottans pensionskassa och alltså erlagt pensionsavgifter till nämnda kassa, kunde visserligen saken tillfredsställande ordnas genom att låta den tid, för vilken avgifter sålunda efter frivilligt inträde erlagts, anses lika med tid, varunder avgiftsplikt förelegat. De månadslönare, vilka ägt att begagna nyssberörda rätt, utgjorde dock ett avsevärt mindre antal än övriga månadslönare. Och för arméns närmast jämförliga befattningshavare hade möjlighet till beredande av pension överhuvudtaget icke förelegat. Med hänsyn till det anförda syntes det pensionskommittén för ifrågavarande befattningshavare erfordras en övergångsbestämmelse likartad med den av kommittén för de nuvarande ordinarie befattningshavarna föreslagna. Av i huvudsak samma skäl syntes undantag krävas även beträffande personal vid verk, som i sin helhet eller till större delen upprätthölles med medel av extra anslag. Av praktiska skäl ansåg emellertid kommittén en sådan övergångsbestämmelse böra gälla även beträffande övriga icke-ordinarie befattningshavare. I enlighet härmed föreslog kommittén, att för sådan i lagen avsedd ickeordinarie befattningshavare, som omedelbart före lagens ikraftträdande innehade med pensionsrätt enligt lagen förenad anställning, den omständigheten att med anställningen icke följt skyldighet att erlägga pensionsavgift ej skulle vid beräkning av tjänstår föranleda avkortning av den tid, han innehaft sådan anställning, som nyss sagts. De skäl pensionskommittén anfört för beredande åt icke-ordinarie befattningshavare, som vid ikraftträdande av den nya civila pensionslagen redan innehava i lagen avsedd icke-ordinarie anställning, av rätt att för pension utan avkortning få tillgodoräkna hela sin tjänstetid i sådan anställning, hava synts så vägande, att de sakkunniga funnit sig böra i föreliggande förslag upptaga en övergångsbestämmelse av liknande innebörd som den nyss antydda. Med det system för pensions uppdelning i avgifts- och statspension, som ligger till grund för förevarande lagförslag, torde sålunda, i anslutning till vad som ovan i omhandlade hänseende av de sakkunniga ifrågasatts beträffande nuvarande

109 ordinarie tjänstemän, böra gälla, att nu avsedd icke-ordinarie befattningshavare må för bestämmande av pensionens belopp äga såsom avgiftsår jämväl tillgodoräkna den tid, han innehaft med pensionsrätt enligt lagen förenad ickeordinarie anställning. Vad särskilt angår månadslönare vid marinen, må erinras, hurusom dessa, i den mån de ägt och begagnat sig av rätten till delaktighet i flottans pensionskassa, enligt gällande bestämmelser få för pension tillgodoräkna all tjänstetid vid marinen, sålunda även anställningstid såsom t. ex. daglönare. I anledning härav vilja de sakkunniga, i anslutning till vad pensionskommittén i motsvarande hänseende föreslagit, förorda, att sådan månadslönare, som innehaft pensionsrätt i flottans pensionskassa, må, sedan den nya lagen blivit gällande för honom, såsom avgiftsår för bestämmande av pensionens belopp tillgodoräkna även den tid, han innehaft annan anställning vid marinen. Föreskrifter i nu berörda hänseenden hava intagits under förevarande punkt i övergångsbestämmelserna. I_ detta sammanhang torde emellertid böra stadgas, att vid tillämpning av de ifrågasatta övergångsbestämmelserna en befattningshavare, som före lagens tillämpning å honom under någon tid innehaft sådan befattning, som är upptagen i bilagan B till lagen, må för den tiden äga beräkna avgiftsår enligt det i 18 § 2 mom. tredje stycket omförmälda gynnsammare beräkningssättet utan hinder därav, att han icke erlagt pensionsavgift under samma tid. Likaledes torde en föreskrift vara av behovet påkallad till förhindrande av att vid tillämpning av bestämmelserna under förevarande punkt avgiftsår tillgodoräknas i större omfattning än tjänstår. Den, som på grund av övergångsstadgandet i punkten 3 skulle få såsom avgiftsår tillgodoräkna tid. varunder han, utan att vara skyldig erlägga pensionsavgift, innehaft ordinarie statstjänst, bör vid tillämpning av de i förslagets 14, 19 eller 30 § intagna reglerna rörande bestämmande av avgiftsperiodens längd anses hava erlagt pensionsavgift jämväl under nyssnämnda tid. En _ föreskrift i sådant syfte har intagits i punkt 4. Enahanda förmån är medgiven befattningshavare vid kommunikationsverken enligt 38 § i 1920 års pensionslag. Enligt § 14 i reglementet för flottans pensionskassa den 17 november 1899 (nr 92) åligger det månadslönare, som vunnit delägarrätt i flottans pensionskassa senare än den månad, i vilken utnämning eller antagning till månadslönare ägt rum, att erlägga retroaktiva pensionsavgifter för tiden från och med den månad, i vilken han tillträtt lön eller arvode. Då månadslönare vid tillämpning av bestämmelserna i 30 § lagförslaget givetvis bör såsom avgiftsår få tillgodoräkna den tid, för vilken han sålunda erlagt retroaktivavgift, har ett särskilt stadgande härom intagits i förevarande punkt.

Punkt

-

Bestämmelserna i 5—7 punkterna äro till sin innebörd helt överstämmande Punkterna 5—7. med de övergångsföreskrifter, som voro fogade till det i 1925 års proposition intagna lagförslaget, och torde icke erfordra någon närmare motivering. Beträffande den till lagförslaget hörande bilagan A torde, utöver vad förut lBi^.fl°lr Jjjj anförts, allenast följande böra framhållas. lagförslaget. Under avdelningen »Ordinarie befattningar» har i särskild underavdelning II Bila9a Aupptagits de befattningar, som avses i lagförslagets 1 § 1 mom. andra stycket. Vissa av dessa befattningar, nämligen de under II 1) angivna, hava härvid i

110 pensionshänseende inordnats i lönegrad enligt den i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (jfr nr 270 år 1925) meddelade löneplanen. Hit höra förste provinsialläkare och provinsialläkare, vilka hänförts till lönegraderna B 30 respektive B 27, på sätt redan nu är stadgat. Likaledes har en var befattning vid lots- och fyrstaten i pensionshänseende inplacerats i lönegrad enligt nämnda plan på så sätt, att vederbörande bibehålles vid samma pensionsunderlag och samma pensionsavgift som nu äro för honom gällande. De sakkunniga hava alltså ansett sig icke kunna tillstyrka, att, såsom lotsförbundet i en till de sakkunniga ställd skrivelse påyrkat, vid avvägande av pensionsunderlagen för lotspersonalen större hänsyn tages till den del av denna personal tillkommande avlöning, som utgår i form av lotslott, än som skett vid de nu gällande pensionsunderlagens fastställande. För justitieråd, regeringsråd och landshövdingar ävensom för professorer m. fl. befattningshavare vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet gälla för närvarande särskilda pensionsunderlag och särskilda pensionsavgifter. Beträffande dessa befattningar, vilka i förevarande underavdelning upptagits under II 2), har någon ändring, så vitt angår pensionsunderlagens belopp, icke ifrågasatts, varemot, såsom förut nämnts, pensionsavgifterna omräknats. För vissa av dessa tjänstemän (exempelvis laboratorer, observatörer m. fl. befattningshavare vid universiteten och nämnda institut) skulle visserligen en lönegradsplacering i pensionshänseende, på sätt skett beträffande förste provinsialläkare och provinsialläkare, vara tänkbar, men hava de sakkunniga ansett sig icke böra framlägga förslag härutinnan, då härav skulle följa en nu icke förefintlig differentiering i pensionsförmånerna för manlig och kvinnlig innehavare av sådan befattning. Enligt skrivelse nr 300 år 1925 har riksdagen medgivit, att innehavare av personlig professur vid universitet ävensom innehavare av P. H. Malmstens professur i nervsjukdomar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet må varda i pensionshänseende likställda med ordinarie professorer vid universiteten och nämnda institut. På grund av vad riksdagen sålunda beslutat böra bestämmelserna i den föreslagna civila tjänstepensionslagen, i vad desamma avse ordinarie professorer vid universiteten och karolinska institutet, äga tillämpning å innehavare av personliga professurer samt P. H. Malmstens professur. Ett stadgande härom har intagits i en anmärkning till den vid lagförslaget fogade bilagan A. I samma bilaga hava under särskild avdelning »Icke-ordinarie befattningar» upptagits tjänstepensionsunderlag och pensionsavgifter för innehavare av sådana befattningar, allt enligt de grunder som i det föregående angivits. Biiaca B.

I bilaga B hava, såsom förut omförmälts, förtecknats de särskilda befattningar, beträffande vilka det ansetts nödigt att medgiva en kortare tjänsteoch avgiftstid för bekommande av oavkortad pension än som eljest skulle tillämpas. Innehavare av sådana befattningar skulle i enlighet med de i det föregående angivna principerna hava att erlägga avgift enligt den högre tariffen (tariff II); och skulle vid beräkning av avgiftsår och tjänstår beträffande dem tillämpas det i 18 § 1 och 2 mom. av lagförslaget angivna särskilda beräkningssättet. Jämväl i det förslag till civil tjänstepensionslag, som förelades 1925 års riksdag, hade för vissa befattningar förordats en lägre tjänstålder an 35 år, vilken sistnämnda tjänstålder då var avsedd att i allmänhet gälla såsom vill-

Ill kor för bekommande av oavkortad pension. Enligt en vid sagda lagförslagfogad bilaga B skulle för vissa befattningar tjänståldern utgöra 30 år, för andra åter 25 år; för generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen skulle hel pension liksom hittills utgå efter en tjänstetid i befattningen av allenast 10 år. Då enligt de sakkunnigas förevarande förslag för hel pension skulle såsom allmän regel uppställas fordran på en tjänstetid av 30 år och en avgiftstid av likaledes 30 år, hava de sakkunniga utgått från att de befattningar, för vilka det enligt förenämnda proposition nr 153 ansetts erforderligt att fastställa en lägre tjänstålder än 30 år, böra i första hand upptagas i förevarande bilaga. Beträffande chefen för lantbruksstyrelsen hava de sakkunniga dock, såsom i det föregående omförmälts, ansett sig böra ifrågasätta tillämpning av de pensionsbestämmelser, som skulle gälla för sådana ordinarie befattningshavare, som tillsättas genom förordnande på viss tid. Med hänsyn särskilt till att den nu föreslagna civila tjänstepensionslagen skulle komma att omedelbart omfatta ytterligare grupper av befattningar utöver dem, å vilka nyssnämnda, i proposition nr 153 framlagda lagförslag var avsett att genast tillämpas, har det befunnits erforderligt att uti ifrågavarande hänseende från huvudregeln undantaga även vissa andra befattningar än de förut omförmälda. Sålunda böra i bilagan B upptagas professorer, laboratorer, observatörer m. fl. befattningar vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, för vilka befattningshavare tjänståldern för närvarande är bestämd till 25 år. Beträffande befattningen fogde vid Uppsala universitets egendomsförvaltning, för vilken befattning för närvarande gäller en tjänstålder av 20 år, hava de sakkunniga i anslutning till ett av bankoutskottet vid 1925 års riksdag gjort uttalande ansett böra kunna bestämmas en tjänstetid av 25 år för hel pension. I bilagan B hava vidare upptagits lärarbefattningar och vissa andra tjänster vid ett flertal från och med den 1 juli 1926 nyreglerade läroanstalter och vetenskapliga institutioner, nämligen överlärare och lärare vid barnmorskeläroanstalterna, professor och lärare vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan, lärare vid musikaliska akademien med musikkonservatoriet, lärare vid tandläkarinstitutet, professor och laborator vid farmaceutiska institutet, professor vid tekniska högskolan, professor och andre lärare vid Chalmers tekniska institut, överlärare och lärare vid gymnastiska centralinstitutet, avdelningsföreståndare och överassistent vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, professor samt lärare i hovbeslag m. m. vid veterinärhögskolan, professor och lektor vid skogshögskolan samt avdelningsföreståndare vid statens skogsförsöksanstalt. För samtliga dessa befattningshavare fordras enligt 1907 års lag 25 tjänstår för hel pension. Det må dock nämnas, att de sakkunniga hyst en viss tvekan huruvida behov verkligen kan anses föreligga att tillämpa den gynnsammare beräkningsgrunden uti ifrågavarande hänseende beträffande avdelningsföreståndare och över assistent vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt avdelningsföreståndare vid statens skogsförsöksanstalt. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra inhämta yttrande i ämnet från styrelserna för dessa anstalter, varvid tillika ifrågasatts, huruvida icke pensionsåldern skulle kunna för nämnda befattningshavare höjas från nu 65 år till 67 år. Sagda styrelser hava emellertid i avgivna yttranden påyrkat bibehållande av nu gällande bestämmelser i berörda hänseenden för tjänstemännen i fråga. På grund härav hava de sakkunniga icke tilltrott sig att beträffande nu omhandlade befattningshavare föreslå någon höjning varken av för dem nu stadgad tjänstetid av 25 år för hel pension eller av pensionsåldern.

112 I nu förevarande bilaga B återfinnas vidare de från och med den 1 juli 1926 nyreglerade befattningarna såsom provinsialläkare och förste provinsialläkare. Enligt gällande civila pensionslag är det för hel pension erforderliga antalet tjänstår för dem bestämt till 20 respektive 23 år. I betraktande särskilt av den möjlighet, som vid bifall till de sakkunnigas förslag skulle kunna beredas vederbörande att såsom tjänstår för pension få tillgodoräkna jämväl tjänstetid i utomstatlig tjänst, exempelvis såsom extra provinsialläkare, lärer den höjning av tjänstårens antal till 25, som nu ifrågasattes för befattningar inom provinsialläkarstaten, i allmänhet för dem sakna praktisk betydelse. Framhållas må ock, att vad särskilt angår provinsialläkare pensionsåldern skulle, såsom de sakkunniga i det följande förorda, höjas från 62 till 65 år. A medicinalstyrelsens stat har från och med den 1 juli 1926 uppförts en ny ordinarie befattning, benämnd inspektris för sjuksköterskeväsendet. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke denna befattning borde upptagas i bilagan B. Då emellertid befattningens innehavare lärer böra rekryteras bland sjuksköterskor vid statliga eller kommunala sjukvårdsanstalter och hon sålunda bör kunna få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna föregående tjänstetid, synes något undantag uti ifrågavarande hänseende icke vara av behovet påkallat. Däremot synes den på tandläkarinstitutets stat uppförda sjuksköterskan med hänsyn till beskaffenheten av den utbildning, som torde behöva krävas av henne, böra upptagas i nämnda bilaga. För sekreteraren vid musikaliska akademien gäller för närvarande en tjänstålder av 35 år. Då emellertid för erforderlig kompetens till ifrågavarande befattning givetvis måste krävas långvarig utbildning och verksamhet inom de områden, som företrädas av akademien, och då denna kompetens i regeln icke torde kunna vinnas i statens tjänst, vill det synas de sakkunniga som om fog förefinnes att även beträffande denna befattning tillämpa den gynnsammare beräkningen av tjänstår och avgiftsår. För laborator vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet fordras för närvarande för hel pension 35 tjänstår och 67 levnadsår, medan för överassistent vid samma anstalt antalet tjänstår och levnadsår är bestämt till 25 respektive 65 år. Då någon olikhet i omhandlade hänseenden mellan nämnda befattningar icke torde vara ur saklig synpunkt motiverad, har även laboratorstjänsten upptagits i bilagan B, varjämte pensionsåldern för denna befattning i bilagan 0 angivits till 65 år. För länsveterinär gäller nu en tjänstålder av 25 år. De sakkunniga hava emellertid ansett, att för sådan befattningshavare bör kunna uppställas fordran på en tjänstetid av 30 år för hel pension. I fråga om länsveterinärer torde nämligen kunna åberopas vad som ovan beträffande befattningshavare vid provinsialläkarstaten anförts därom, att enligt de sakkunnigas förslag möjlighet skulle kunna förefinnas att låta dem för tjänstepension få tillgodoräkna jämväl viss tjänstetid utom statens tjänst. De sakkunniga åsyfta härvid tillgodoräknande särskilt av tjänstgöring såsom distriktsveterinär. I sina utlåtanden över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande hava en del ämbetsverk och myndigheter framställt yrkanden om nedsättning av tjänståldern för vissa särskilt angivna befattningar. Sålunda har styrelsen för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, under framhållande att beträffande trädgårdsmästaren vid anstalten fordrades särskild utbildning .och föregående praktik, hemställt, att det för hel pension erforderliga antalet tjänstår måtte för honom bestämmas till 25 eller samma antal som föreslagits i fråga om assistenten för jordbruket.

113 Beträffande pensionsåldern för teknisk ledamot i byggnadsstyrelsen auförde pensionskommittén i sitt år 1924 avgivna betänkande rörande ny civil pensionslag, att kommittén till prövning förehaft frågan, om behov kunde anses föreligga att för sådan ledamot bestämma lägre tjänstålder än den normala med hänsyn till önskemålet, att vid inträffande vakans å dylik befattningkunna, om så befunnes lämpligt, förvärva särskilt kvalificerad person utanför statstjänsten. Då emellertid pensionskommittén förutsatt, att detta spörsmål skulle komma under omprövning av de den 29 juni 1923 tillsatta byggnadssakkunniga, hade kommittén då icke ansett sig böra föreslå någon ändring i tjänståldern för sådan befattningshavare inom styrelsen. I sitt yttrande över pensionskommitténs ifrågavarande betänkande hemställde styrelsen, med förmälan att nämnda spörsmål icke komme att bliva föremål för de sakkunnigas prövning, på anförda skäl, att tjänståldern för byggnadsråd och intendenter hos styrelsen måtte sättas till 25 år. Styrelsen har nu i sitt utlåtande över pensionskommitténs betänkande av år 1925 — med framhållande att byggnadssakkunniga i sitt sedermera avgivna betänkande icke berört nyssnämnda fråga — ånyo hemställt, att tjänståldern för nu ifrågavarande befattningshavare hos styrelsen måtte bestämmas på nyssnämnda sätt. Vetenskapsakademien har åberopat ett av avdelningsföreståndarna vid naturhistoriska riksmuseet avgivet yttrande, däri dessa påyrkat tjänstålderns nedsättande för deras vidkommande till 25 år. Styrelsen för Chalmers tekniska institut har alternativt ifrågasatt, att antalet för hel pension erforderliga tjänstår i fråga om lärare vid institutet måtte nedsättas eller ock viss ändring vidtagas i den föreslagna bestämmelsen angående tillgodoräknande av tjänstetid utom statstjänst. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har ansett sig böra hävda den åsikten, att för lärarinna vid institutet borde såsom villkor för hel pension uppställas fordran på 25 tjänstår och i sammanhang därmed föreslagit, att pensionsåldern för sådan lärarinna måtte bestämmas till 60 år. Slutligen har kommerskollegium, under åberopande av sitt över pensionskommitténs betänkande av år 1924 avgivna yttrande, hemställt, att tjänståldern måtte bestämmas till 25 år beträffande cheferna för kollegiets handels-, sjöfarts-, industri- och bergsbyråer, ävensom beträffande byrådirektör och överinspektör, navigationsskolinspektör, skeppsmätningsöverkontrollör och överinspektör, förste byråingenjör, teknisk konsulent och sjötekniskt biträde. I anledning av de sålunda av en del ämbetsverk och myndigheter framställda yrkandena i fråga om sänkning för vissa befattningshavare av det nu för hel pension erforderliga antalet tjänstår få de sakkunniga för egen del anföra följande. Vad först angår befattningen såsom trädgårdsmästare vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt, är att märka, hurusom av innehavaren av tjänsten i fråga måste krävas lång föregående praktisk erfarenhet särskilt med hänsyn till hans befattning med försäljning av anstaltens trädgårdsprodukter, vilken handelsrörelse lärer hava en betydande omfattning. Då dylik erfarenhet knappast torde kunna förvärvas annat än i enskild tjänst, synes det de sakkunniga fullt fog förefinnas att beträffande denne befattningshavare tillämpa det gynnsammare beräkningssättet i fråga om tjänstår och avgiftsår. Likaledes synas goda skäl kunna anföras för tillämpning av nämnda gynnsammare beräkningsgrund beträffande befattningarna såsom byggnadsråd och såsom intendent hos byggnadsstyrelsen, enär vid besättande av dessa tjänster med lämpliga innehavare man framdeles såsom hittills i stor utsträckning torde 8 — 366 2. 1926 års pensionsutredning.

114 vara hänvisad till personer, som vunnit erfarenhet inom det enskilda förvärvslivet. Vad angår lärarinna vid gymnastiska centralinstitutet hava de sakkunniga inhämtat, hurusom för dylik befattning äro uppställda sådana kompetensfordringar i avseende å kunskaper och praktisk erfarenhet, att vederbörande i regeln icke kan vinna dylik anställning förr än efter uppnådda 30 levnadsår. Vid sådant förhållande och då, såsom i det följande omförmäles, de sakkunniga ansett pensionsåldern för befattningen i fråga böra bestämmas till 60 år, torde en kortare tjänste- och avgiftstid än 30 år böra medgivas för sådan befattningshavare. Bland byråcheferna i kommerskollegium intaga cheferna å industri- och bergsbyråerna i viss mån en särställning. Med hänsyn till arten av de uppgifter, som tillkomma dessa befattningshavare, synes det de sakkunniga önskligt att för rekrytering av tjänsterna i fråga kunna påräknas även personer med erfarenhet, vunnen i enskild verksamhet. På grund härav lärer det få anses lämpligt att i fråga om dessa bägge tjänster tillämpa den gynnsammare beräkningsgrunden beträffande tjänstår och avgiftsår. I fråga om de rent tekniska befattningarna såsom byrådirektör och överinspektör samt såsom förste byråingenjör torde liknande skäl kunna åberopas för en tillämpning å dem av sagda beräkningsgrund. Kvalificerad aspirant å befattning såsom skeppsmätningsöverkontrollör eller sjötekniskt biträde torde också så gott som undantagslöst vara att söka utom statstjänsten. Med hänsyn till det nu anförda hava de sakkunniga ansett sig böra i bilagan B även upptaga de tjänster vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, hos byggnadsstyrelsen, gymnastiska centralinstitutet och kommerskollegium, beträffande vilka de sakkunniga sålunda ansett kortare tjänste- och avgiftstid än 30 år böra medgivas för hel pension. Beträffande övriga i verkens utlåtanden omhandlade befattningar har det synts de sakkunniga, som om tillräckliga skäl icke föreligga att stadga undantag från de i förslaget förordade allmänna bestämmelserna i nu förevarande hänseende. Uti den i bilagan C till förevarande lagförslag innefattade förteckningen över befattningar med lägre pensionsålder än den normala hava i första hand upptagits de befattningar, för vilka i bilaga B till det i 1925 års proposition framlagda lagförslaget ifrågasatts sådan lägre pensionsålder. Vissa jämkningar hava dock härvid befunnits erforderliga, varjämte ytterligare en del befattningar uppförts uti ifrågavarande bilaga. I sådant hänseende må till en början framhållas, att, då enligt de sakkunnigas förslag den allmänna pensionsåldern för kvinna skulle vara 64 år, någon anledning icke förelegat att i bilagan C upptaga sådana för kvinnor avsedda befattningar, beträffande vilka pensionsåldern enligt nyssnämnda proposition skulle utgöra 65 år. Detta gäller sålunda första vaktfru och vaktfru vid fångvårdsstaten och statens tvångsarbetsanstalter, husmoder vid uppfostringsanstalten ä Bona samt yrkesinspektris och yrkesinspektrisassistent vid yrkesinspektionen. I staten för hospital och asyler har från och med den 1 juli 1926 upptagits en ny befattning, förman i trädgård och jordbruk. För innehavare av nämnda befattning torde pensionsåldern, i likhet med vad som förordats beträffande manlig ekonomipersonal i allmänhet vid hospital och asyler, böra inträda vid fyllda 65 år. För professorer, laboratorer, observatörer m. fl. innehavare av lärarbefattningar vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet gäller

115 för närvarande — liksom ock för lärarpersonal vid ett flertal andra statens högre läroanstalter — en pensionsålder av 65 år. Då enligt föreliggande lagförslag för ifrågavarande befattningar — i olikhet mot vad som förutsattes enligt pensionskommitténs förslag av år 1925 — icke skulle gälla särskilda föreskrifter i pensionshänseende vid sidan av lagen, torde dessa befattningar nu böra i bilagan C upptagas med nämnda pensionsålder. Beträffande fogde och assistent vid Uppsala universitets egendomsförvaltning är för närvarande stadgad en pensionsålder av 67 år. I sitt utlåtande i anledning av 1925 års proposition angående civil tjänstepensionslag föreslog emellertid bankoutskottet på anförda skäl, att pensionsåldern för ifrågavarande båda tjänster måtte bestämmas till 65 år. Detta förslag har sedermera upptagits i pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag. I enlighet härmed hava ock de sakkunniga nu föreslagit att för nämnda fogde och assistent skall gälla en pensionsålder av 65 år. Chefen för rikets allmänna kartverk har i utlåtande över pensionskommitténs nyssberörda, år 1925 avgivna betänkande — med vidhållande av förut uttalad uppfattning — yrkat, att ..pensionsåldern för observatör och geodet skulle inträda vid 62 års ålder. Ämbetsverket har såsom stöd härför framhållit de krav på kroppslig vigör, som måste ställas på ifrågavarande befattningshavare, då dessa under fältarbetena hade att bestiga lodrätt spikade stegar i observationstorn av stor höjd, att vid förekommande rekognosceringar äntra de högsta trädtoppar och att i obanade skogsmarker tillryggalägga långa dagsmarscher. Då de sakkunniga funnit det uppenbart, att det geodetiska fältarbetet ställer stora fordringar på ifrågavarande befattningshavare med avseende å kroppslig vigör och synskärpa, synes det de sakkunniga lämpligt, att pensionsåldern för dem bestämmes till 62 år. De övriga erinringar, som i yttranden över pensionskommitténs betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag framförts i fråga om pensionsåldern för vissa befattningshavare, hava de sakkunniga icke funnit vara av beskaffenhet att böra föranleda till ändring uti det i 1925 års proposition i lörevarande hänseende framlagda förslag. För kontorsbiträde och skrivbiträde skulle enligt det lagförslag, som framlades i 1925 års proposition, pensionsåldern inträda vid fyllda 63 år. Uppgift härom intogs i en anmärkning i förenämnda bilaga B till berörda lagförslag. Då de sakkunniga nu förordat, att den allmänna pensionsåldern för kvinna skall utgöra 64 år i stället för, såsom i nämnda proposition avsetts, 67 år, kunde det givetvis ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl må anses föreligga att för ifrågavarande befattningar göra något undantag från den allmänna regeln. De sakkunniga hava emellertid efter övervägande av frågan ansett sig med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som åligga kontors- och skrivbiträden, icke böra avvika från vad sålunda tidigare beträffande dem förordats i berörda avseende. I förevarande sammanhang har endast en formell förändring vidtagits, i det att befattningarna i fråga uppförts i själva förteckningen över de befattningar, för vilka skulle gälla en lägre pensionsålder än den normala, och icke, såsom skett i förenämnda proposition, i en anmärkning. Utöver de befattningar, vilka vid utarbetandet av det för 1925 års riksdag framlagda förslaget ansetts böra undantagas från den allmänna pensionsåldern, torde på grund av sedermera genomförda löneregleringar samt tillkomsten av nya befattningar i bilagan C till nu föreliggande lagförslag böra upptagas ytterligare en del tjänster. För provinsialläkare och förste provinsialläkare utgör pensionsåldern enligt 1907 års pensionslag 62 respektive 65 år. Vad angår provinsialläkarna hava

116 de sakkunniga ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke pensionsåldern för dem skulle kunna utan olägenhet höjas till den för förste provinsialläkare gällande eller till 65 år. Det har nämligen synts de sakkunniga, som om tjänstgöringen för dessa befattningshavare i viss mån skulle hava underlättats under senare år genom kommunikationsväsendets utveckling och trafikmedlens förbättring och sålunda de krav på kroppslig vitalitet, som tidigare ansetts böra på grund av de ansträngande tjänsteresorna ställas på provinsialläkarna, numera icke i samma mån som tillförene kunna göras gällande. Under åberopande av nämnda förhållanden hava de sakkunniga anhållit om medicinalstyrelsens yttrande i ämnet. I anledning härav har medicinalstyrelsen i skrivelse till de sakkunniga uttalat, att de skäl, som av pensionsutredningen anförts till stöd för en höjning av pensionsåldern för provinsialläkare från 62 till 65 år nog i allmänhet kunde sägas vara bärande. Man finge dock icke lämna åsido, att särskilt sjukvårdsarbetet fortfarande krävde, att tjänsteläkaren ständigt stode till reds såväl dag som natt för sjukresor och vidtagande av erforderliga åtgärder med de sjuka. Även sjuk- och tjänsteresorna kunde på sina håll vara mycket krävande. Hans krafter kunde sålunda utsättas för starka påfrestningar, något som, om det ofta upprepades, verkade slitande på kropp och själ. En provinsialläkare, som sålunda blivit ansträngd av en svårskött tjänst, kunde därför, även om hans hälsa icke kunde sägas helt förstörd, finna det synnerligen värdefullt att äga rätt att avgå med pension redan vid 62 års ålder. Det vore även från det allmännas sida av största vikt att icke behöva bibehålla en mindre lämplig tjänsteläkare utöver 62 år. De läkare, som hade kropps- och själskrafter oförminskade vid pensionsålderns inträde, kunde å andra sidan — som hittills i stor utsträckning skett — erhålla tillstånd att kvarstå i tjänst dock högst intill 65 års ålder. Styrelsen har sålunda för sin del förordat, att nuvarande pensionsålder bibehålles för provinsialläkarna. Såsom framgår av det vid medicinalstyrelsens skrivelse fogade utdrag av det i ärendet förda protokollet, hava emellertid två ledamöter av styrelsen ansett, att, då vägande skäl för bibehållande av nuvarande pensionsålder för provinsialläkare icke anförts, styrelsen bort tillstyrka den ifrågasatta höjuingen till 65 år. Efter det de sakkunniga mottagit medicinalstyrelsens berörda skrivelse har genom Kungl. Maj:ts remiss den 18 februari 1927 infordrats utlåtande av de sakkunniga över en av svenska provinsialläkarföreningen till Kungl. Maj:t ingiven framställning, däri föreningen yrkat, att, då frågan om provinsialläkarnas pensionering upptoges till behandling, bestämmelser måtte utfärdas därom, att provinsialläkare må vara skyldig att avgå från tjänsten vid fyllda 65 år men äga rätt att efter därom särskilt gjord begäran avgå från tjänsten med hel pension redan vid en levnadsålder av 62 år. De sakkunniga tillåta sig jämväl erinra, hurusom den av Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om reglering av avlöningsförhållandena för förste provinsialläkare och provinsialläkare i sitt den 16 december 1920 avgivna betänkande (sid. 41) föreslagit, att rätten för provinsialläkare att komma i åtnjutande av hel pension måtte för dem inträda vid 65 levnadsår. Kommittén har till stöd därför bland annat anfört, att någon större olägenhet av en sådan förändring ej syntes vara att befara. Under de senare åren hade nämligen de flesta provinsialläkare, som därom gjort framställning, erhållit tillstånd att kvarstå i tjänst ett eller annat år. För extra provinsialläkare, som vore delägare i extra provinsialläkarnas pensionkassa, inträdde rätt till pension först vid 65 års ålder. Provinsialläkarföreningen hade ock, enligt vad nämnda kommitté

117 erinrade, tidigare hos Kungl. Maj:t hemställt om pensionsålderns bestämmande på sätt av kommittén ifrågasatts. Med hänsyn till vad sålunda i ämnet förekommit hava de sakkunniga ansett sig böra nu förorda, att pensionsåldern för provinsialläkare bestämmes till 65 år i likhet med vad som för närvarande gäller för förste provinsialläkare. I provinsialläkarföreningens ovanberörda, till de sakkunniga remitterade skrivelse har emellertid, såsom redan är nämnt, yrkats, att provinsialläkare skulle äga rätt att på särskild därom gjord begäran med hel pension avgå från tjänsten vid den för dem nu fastställda pensionsåldern, 62 år. Framställningen i denna del innebär, att provinsialläkarna skulle i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten i viss mån likställas med domare, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle liksom hittills vara skyldiga att avgå från tjänsten vid fylda 70 år men äga rätt att erhålla avsked med pension vid fyllda 67 år. De särskilda förhållanden, vilka ansetts böra föranleda denna domarnas särställning i pensionshänseendc och som närmare berörts ovan å sid. 62, äro givetvis icke förhanden beträffande provinsialläkare, varför ett tillmötesgående av provinsialläkarföreningens ifrågavarande hemställan skulle enligt de sakkunnigas förmenande innebära en av förhållandena icke påkallad förmån för provinsialläkarna framför andra civila befattningshavare. De sakkunniga hava alltså icke kunnat tillstyrka bifall till provinsialläkarföreningens berörda yrkande. Såsom redan erinrats i motiveringen till bilagan B till nu föreliggande lagförslag har från och med den 1 juli 1926 lönereglering genomförts för ett flertal, i nämnda sammanhang uppräknade läroanstalter och vetenskapliga institutioner. För den manliga lärarpersonalen vid dessa anstalter är enligt 1907 års lag stadgad en pensionsålder av 65 år. De sakkunniga, som härutinnan icke ifrågasätta någon ändring, hava sålunda i bilagan C med en pensionsålder av 65 år uppfört ifrågavarande tjänster vid barnmorskeläroanstalterna, akademien för de fria konsterna med konsthögskolan, musikaliska akademien med musikkonservatoriet, tandläkarinstitutet, farmaceutiska institutet, tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut, gymnastiska centralinstitutet, veterinärhögskolan samt skogshögskolan. För vissa för kvinnor avsedda befattningar vid de nyssnämnda från och med den 1 juli 1926 ny reglerade läroanstalterna torde den av de sakkunniga för kvinna föreslagna allmänna pensionsåldern 64 år bliva alltför hög. Sålunda synes pensionsåldern för den å tandläkarinstitutets stat uppförda sjuksköterskan icke lämpligen böra bestämmas högre än 60 år. Beträffande lärarinna vid gymnastiska centralinstitutet har, såsom redan omförmälts, direktionen över nämnda institut i sitt i det föregående (sid. 113) omförmälda yttrande, ..yrkat, att pensionsåldern måtte bibehållas vid den nu gällande eller 60 år. Även enligt de sakkunnigas mening torde det ur synpunkten ay en fullgod undervisning vid institutet icke vara lämpligt att nu höja pensionsåldern för institutets lärarinnor, vadan pensionsåldern för dem föreslagits skola allt fortfarande inträda vid en levnadsålder av 60 år. I detta sammanhang torde de sakkunniga böra omförmäla, att styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona i sitt yttrande över pensionskommitténs år 1925 avgivna betänkande yrkat, att husmodern vid anstalten måtte bliva berättigad till pension vid fyllda 60 levnadsår. Därjämte har chefen för rikets allmänna kartverk i sitt utlåtande över kommitténs berörda betänkande förklarat sig anse ritare och ritbiträden vid kartverket böra vara skyldiga att avgå från tjänsten med pension vid nyssnämnda levnadsålder. Det vill emellertid synas de sakkunniga, som om tillräckliga skäl icke förelåge att, då nu för

118 kvinnliga befattningshavare i allmänhet ifrågasattes en höjning av den för ålderspensions bekommande fastställda levnadsåldern, göra undantag i nämnda hänseende beträffande de nyss omförmälda befattningshavarna vid uppfostringsanstalten samt vid kartverket-

F ö r s l a g till följdförfattningår. Lagäud ringar.

Ett godkännande av de sakkunnigas föreliggande förslag till civil tjänstepensionslag föranleder vissa ändringar i 1907 års civila pensionslag. Ur bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§ av 1907 års lag böra sålunda uteslutas sådana där avsedda befattningar, å vilka den civila tjänstepensionslagen skulle komma att äga tillämpning. De i 7, 13 och 16 §§ av civila pensionslagen föreslagna ändringar och tilllägg ansluta sig nära till det lagförslag, som förelades 1925 års riksdag i proposition nr 154; dock liar 16 § i nu förevarande lagförslag avfattats i anslutning till den formulering, som givits åt motsvarande paragraf (38 §) i de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag. I bankoutskottets utlåtande (nr 51) i anledning av nyssnämnda proposition nr 154 förordade bankoutskottet ytterligare en ändring av 1907 års lag, nämligen införande i 17 § av en bestämmelse rörande rätt att under vissa förutsättningar tillgodoräkna tjänstgöring utom statens tjänst, vilken bestämmelse var av samma innebörd som det i 18 § 1 mom. tredje stycket av de sakkunnigas nu föreliggande förslag till civil tjänstepensionslag intagna stadgandet. Av vad i utskottets utlåtande anfördes, framgår, att ifrågavarande ändring i 1907 års lag ansetts behövlig bland annat med hänsyn till professorer vid statsuniversiteten. Då enligt de sakkunnigas förslag nämnda befattningshavare äro avsedda att bliva underkastade den nya civila pensionslagen, skulle visserligen en sådan bestämmelse icke vara erforderlig för deras vidkommande. En utvidgad tjänstårsberäkning av nu ifrågavarande beskaffenhet torde emellertid vara av behovet påkallad även för lärare vid andra statliga läroanstalter, vilka icke nu skulle bliva underkastade den nya lagen; och av den redogörelse för behandlingen av nämnda fråga, som 1921 års pensionskommitté lämnat i sitt år 1924 avgivna betänkande med förslag till civil tjänstepensionslag framgår, att spörsmålet i själva verket närmast vunnit aktualitet i samband med den löne- och pensionsreglering, som vid 1918 års lagtima riksdag genomfördes för lärare vid allmänna läroverk och folkskoleseminarier m. fl. lärarkårer. Det förslag, som 1902 års löneregleringskommitté år 1920 framlade i ämnet, gick även ut på införande i 1907 års pensionslag äv bestämmelser, liknande de nu under 18 § 1 mom. tredje stycket av civila tjänstepensionslagen föreslagna. I enlighet härmed hava de sakkunniga nu föreslagit ett tillägg till 17 § i 1907 års lag, överensstämmande med det av bankoutskottet år 1925 framlagda förslaget. I sitt yttrande över pensionskommitténs meranämnda betänkande av år 1925 har allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalat, hurusom med hänsyn därtill, att 1907 års civila pensionslag fortfarande under avsevärd tid torde komma att äga giltighet för vissa grupper befattningshavare, det ville synas, som om anledning förelåge, att, då i varje fall en del ändringar vore avsedda att vidtagas i berörda lag, densamma även i vissa andra avseenden — såsom beträffande manliga och kvinnliga befattningshavares pensionsålder samt överföring till viss pensionsfond eller till allmänna pensionsförsäkringsfonden i vissa

119 fall av de utav befattningshavare inbetalda pensionsavgifter — borde bringas i närmare anslutning till den föreslagna tjänstepensionslagen. Ett förverkligande av den av lönenämnden sålunda uttalade åsikten lärer emellertid knappast kunna ske utan en genomgripande omarbetning av hela 1907 års pensionslag. En sådan omarbetning skulle väl då närmast hava till ändamål att vid de oreglerade verken införa så vitt möjligt samma pensionsbestämmelser, som ifrågasättas beträffande de reglerade. Det må emellertid framhållas, att de nya bestämmelserna icke kunde bliva gällande för andra befattningshavare vid de oreglerade verken än sådana, som frivilligt underkastade sig dessa bestämmelser eller som erhållit i lagen avsedd anställning efter det ifrågavarande stadganden vunnit laga kraft. Man torde fördenskull hava att räkna med att de ursprungliga bestämmelserna i 1907 års lag under en avsevärd tid framåt måste bibehållas vid sidan av de nya föreskrifterna. Vid sådant förhållande och då i alla händelser tillämplighetsområdet för 1907 års lag blir allt mera begränsat, i den mån nya löneregleringar genomföras, hava de sakkunniga ansett sig icke böra verkställa någon dylik mera ingående omarbetning av denna lag. Det må vidare omförmälas, att Svea hovrätt i sitt utlåtande över pensionskommitténs berörda betänkande av år 1925 — i samband med sitt yrkande om uteslutande ur kommitténs lagförslag av bestämmelserna rörande domares skyldighet att i vissa fall avgå från tjänsten före uppnådda 70 levnadsår — hemställt, att däremot svarande stadganden i 1907 års civila pensionslag måtte ur denna lag uteslutas. Då emellertid de sakkunniga, på sätt förut är nämnt, ansett sig böra i den nu föreslagna civila tjänstepensionslagen, om ock med vissa jämkningar, upptaga förskrifter, som ansluta sig till pensionskommitténs förslag i förevarande hänseende, hava de sakkunniga givetvis saknat anledning förorda Svea hovrätts nu ifrågavarande hemställan. Ett antagande av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag torde nödvändiggöra en ändring av 5 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring, i syfte att från avgiftsplikt må undantagas jämväl innehavare av ordinarie befattning, som blir underkastad förstnämnda lag. I fråga om icke-ordinarie befattningshavares undantagande från avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen lärer det jämlikt 5 § sista stycket av nämnda lag ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut i sådant hänseende. Uppmärksammas må, att, såsom ock pensionskommittén i sitt år 1925 avgivna betänkande med nytt förslag till civil tjänstepensionslag påpekat, frihet från avgiftsskyldighet beträffande ordinarie befattningshavare enligt bestämmelse i nyssnämnda paragraf gäller även befattningshavarens hustru, medan avgiftsfriheten i fråga om icke-ordinarie befattningshavare torde, så länge frågan om familjepensionering för sådan personal ännu icke blivit löst, avse allenast befattningshavaren själv. Det förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpning av civila Kungörelsetjänstepensionslagen, som de sakkunniga framlägga, ansluter sig i stort sett till för^ag. det förslag i sådant hänseende, som återfinnes i pensionskommitténs betänkande av år 1925. En del skiljaktigheter föreligga dock, och äro dessa huvudsakligen betingade av den från kommitténs förslag i vissa hänseenden avvikande ordning för uppbörd och redovisning av pensionsavgifter, som de sakkunniga ifrågasätta. Beträffande de sakkunnigas förslag i denna del torde få hänvisas till den å sid. 64 o. f. intagna redogörelsen. Enligt 1 § 6 mom. av de sakkunnigas förslag till civil tjänstepensionslag skola de närmare bestämmelserna rörande förandet av tjänstematrikel meddelas

120 av Konungen. Dylika bestämmelser hava intagits i 10 och 11 <;§ av nu ifrågavarande kungörelseförslag. Såsom framgår av nämnda 10 §, vilken till sitt innehåll i viss mån ansluter sig till bestämmelserna i 10 § av kungörelsen den 11 oktober 1907 med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, skola i tjänstematrikeln föras anteckningar i vissa angivna hänseenden beträffande en var hos vederbörande myndighet anställd person. I matrikeln skall sålunda upptagas även sådan anställningshavare, som ej innehar med pensionsrätt förenad befattning, detta med hänsyn till den eljest i många fall uppstående svårigheten att vid den tidpunkt, då dylik befattning erhålles, hava tillgång till fullt tillförlitliga uppgifter rörande vederbörandes tidigare anställningsförhållanden. Vad försvarsväsendet beträffar, torde dock matrikeln böra avse allenast befattningshavare, å vilka den civila tjänstepensionslagen skulle äga tillämpning, enär matrikeln eljest skulle belastas med anteckningar rörande ett synnerligen stort antal anställningshavare, vilka aldrig skulle komma att erhålla sådana befattningar, som avses i nämnda lag. För övrigt torde i fråga om de i förevarande kungörelseförslag intagna särskilda föreskrifterna någon motivering icke vara av behovet påkallad. Framhållas må allenast, hurusom med anledning av ett yrkande av riksräkenskapsverket i förslagets 5 § intagits ett stadgande därom, att de närmare föreskrifter rörande pensionsavgifternas uppbörd och redovisning, som, utöver vad i kungörelsen föreskrives, må befinnas erforderliga, skola utfärdas av statskontoret och riksräkenskapsverket gemensamt. Såsom i det föregående antytts, hava de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till kungörelse angående dyrkande av frihet från sjukdom m. m. såsom villkor för viss statsanställning. Enligt sagda kungörelseförslag skall läkarintyg erfordras beträffande den, som anställes i sådan befattning, som är förenad med rätt till tjänstepension. Berörda stadgande avser däremot icke den, som vid kungörelsens ikraftträdande redan innehar anställning, varom nu är fråga, liksom ej heller den, som övergår från en dylik befattning till annan^ sådan (t. ex. genom befordran från extra ordinarie till ordinarie befattning). Ä andra sidan bör omhandlade bestämmelse givetvis icke utgöra hinder för tillämpande av de strängare fordringar i fråga om vederbörandes hälsotillstånd och dylikt, som tilläventyrs kunna vara eller bliva av Kungl. Maj:t eller vederbörande ämbetsmyndighet meddelade beträffande viss befattning eller grupp av befattningar. I anslutning till vad som anförts i motiveringen till 40 § av de sakkunnigas förslag, hava de sakkunniga uppgjort förslag dels till kungörelse angående skyldighet fö)- förvaltning vid straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt (dt i vissa fall meddela underrättelse i fråga om å sådan anstalt intagen pensionstagare och dels till kungörelse angående skyldighet för domstol (dt i vissa fall meddela underrättelse i fråga om pensionstagare, som dömts till straff eller straffpåföljd. Vidare torde böra utfärdas kungörelse med föreskrifter angående de medel, av vilka pensioner, som beviljas jämlikt civila tjänstepensionslagen, skola ntgå m. m. ävensom kungörelse angående ändrad lydelse av 3, 4 och 5 §§ i kungörelsen den 11 oktober 1907 (nr 85 sid. 9) med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. De författningsförslag, de sakkunniga härutinnan framlägga, överensstämma med motsvarande förslag i pensionskommitténs betänkande av år 1924. Genom kungörelse den 12 juni 1925 (nr 278) har Kungl. Maj:t utfärdat föreskrifter i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare. Berörda

121 föreskrifter innebära, att. där efter ikraftträdande av lagen den 22 juni 1923 (nr 249), innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, kvinna tillträder statstjänst, vilken förut kunnat innehavas av man och för vilken andra pensionsbestämmelser gälla än de, som meddelats i kommunikationsverkens pensionslag eller i gällande provisoriska pensionsbestämmelser för nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen, pensionsunderlag och pensionsavgift för sådan befattningshavare skall bestämmas av Kungl. Maj:t på därom gjord framställning. Då en sålunda stadgad anordning ej skulle behöva ifrågakomma beträffande befattningar, å vilka civila tjänstepensionslagen erhåller tillämpning, torde kungörelsen böra ändras med hänsyn härtill. Uti kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen skulle erfordras ändring av författningstexten i § 5 mom. 2, i syfte att från den i mom. 1 av samma paragraf meddelade föreskriften om viss maximigräns för inbetalning av avgifter till pensionsstyrelsen må undantagas befattningshavare, som avses i civila tjänstepensionslagen. Det förslag till ändrad lydelse av förenämnda moment, de sakkunniga framlägga,, överensstämmer med vad pensionskommittén förordat i sitt betänkande av år 1924. Tillika framlägga de sakkunniga förslag till ändringar i gällande grunder för pensionering av arméns och flottans befäl och underbefäl med vederlikar. Detta förslag är av samma innebörd som det, vilket förelades 1925 års riksdag i proposition nr 157. Genom kungörelse den 8 juni 1923 (nr 208) äro meddelade bestämmelser angående tjänstårsberäkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare. Berörda bestämmelser avse rätt för sådana förste provinsialläkare och provinsialläkare, som förut varit anställda såsom extra provinsialläkare, att efter vissa angivna grunder få för pension tillgodoräkna tjänstgöringstid i sistnämnda befattning lika med tjänstetid i statens tjänst. Med hänsyn till de nu föreslagna bestämmelserna i 18 § civila tjänstepensionslagen torde omförmälda kungörelse böra kunna upphävas. Det må nämnas, att, enligt vad de sakkunniga inhämtat, samtliga nuvarande förste provinsialläkare och provinsialläkare övergått på den nu gällande lönestaten, till följd varav de äro underkastade ändringar i pensionshänseende. Därest förenämnda kungörelse, på sätt nu förordats, skulle komma att upphävas, torde ock kunna ifrågasättas, huruvida icke den genom kungörelse den 8 juni 1923 (nr 209) meddelade tilläggsbestämmelsen till § 20 i reglementet för extra provinsialläkarnas pensionskassa bör ändras eller ock helt utgå. Då emellertid, enligt vad de sakkunniga erfarit, för närvarande pågår utredning rörande inordnande av nyssnämnda pensionskassa i statens pensionsanstalt, hava de sakkunniga ansett sig icke böra framlägga något förslag härutinnan. Såsom förut är nämnt har pensionskommittén i utlåtande den 30 juni 1926 framlagt förslag till ny pensionslag för kommunikationsverkens befattningshavare (kommunikationsverkens tjänstepensionslag), avsedd att träda i tillämpning i stället för 1920 års pensionslag. Då de sakkunniga, som erhållit uppdrag att avgiva slutgiltigt förslag till ny pensionslag för befattningshavare vid kommunikationsverken, förutsätta, att sådan lag kommer att träda i kraft samtidigt med den civila tjänstepension slagen, hava de sakkunniga ansett sig böra i sammanhang med ovan omförmälda författningsändringar föreslå sådana ändringar eller kompletteringar av vissa bestämmelser i en del av nämnda författningar som betingas av en kommunikationsverkens tjänstepensionslag.

122 FÖR F A T T N I N G S FÖRSLAG.

Förslag till Jag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen m. fl. befattningshavare (civil tjänstepensionslag). 1 kap. Allmänna bestämmelser. 1 §• 1. För ordinarie tjänstemän, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, äger tillämpning och vilka tillsättas genom förordnande på viss tid eller genom fullmakt eller konstitutorial, skola i fråga om rätt till tjänstepension och skyldighet att avgå från tjänsten gälla de i denna lag givna bestämmelser. .Jämväl för innehavare av vissa andra ordinarie befattningar, vilka finnas särskilt angivna i bilaga A till denna lag, skola i omförmälda hänseenden lagens bestämmelser äga tillämpning. 2. I fråga om rätt till tjänstepension skola denna lags bestämmelser tilllika gälla: I) för nedan angivna icke-ordinarie civila befattningshavare tillhörande sådant verk, vid vilket ordinarie tjänstemän jämlikt föreskrifterna i 1 mom. äro underkastade denna lag, nämligen a) extra ordinarie tjänsteman med tjänstgöring i ett och samma verk till omfattningen motsvarande den, som åligger ordinarie tjänsteman i jämförlig tjänst; b) innehavare av från extra anslag avlönad befattning, som motsvarar i 1 mom. eller under a) här ovan avsedd ordinarie eller extra ordinarie befattning ; samt c) annan icke-ordinarie befattningshavare med mera fast anställning och med tjänstgöring i ett och samma verk av den omfattning, som under a) sägs, i den mån Konungen beslutar, att denna lag skall å sådan befattningshavare äga tillämpning:

123 II) för vid försvarsväsendet anställda, under I) här ovan ej avsedda civila eller civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare med tjänstgöring av sådan omfattning, som förut sagts, i den mån Konungen beslutar, att denna lag skall tillämpas ä sådan befattningshavare. 3. Vad i 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla även beträffande icke-ordinarie befattningshavare vid sådant verk, vars samtliga befattningshavare där innehava allenast icke-ordinarie anställning, under förutsättning att Konungen och riksdagen besluta, att denna lag skall äga tillämpning å vid verket anställd personal. 4. Från tillämpning av bestämmelserna i denna lag är undantagen sådan i 2 mom. under I) a) eller b) eller ock i 3 mom. omförmäld befattningshavare, som enligt annan lag eller författning för sin innehavande anställning äger rätt till pension från av staten upprättad eller understödd pensionsfond, pensionsanstalt eller pensionskassa. Likaledes må, i den mån Konungen sa beslutar, från lagens tillämpning undantagas annan innehavare av viss sådan befattning, som i 2 mom. under I) a) eller b) eller ock i 3 mom. avses. 5. Är ordinarie tjänsteman förordnad till innehavare av sådan icke-ordinarie befattning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt denna lag, och på grund härav icke uppehåller den ordinarie tjänsten, skola, därest enligt denna lag för den icke-ordinarie befattningen gäller ett högre tjänstepensionsunderlag än för den ordinarie tjänsten, å honom tillämpas de för icke-ordinarie befattningshavare i lagen givna bestämmelser. 6. Hos varje ämbetsverk eller myndighet med befattningshavare, som avses i denna lag, skola för utrönande av vederbörandes pensionsrätt föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen (tjänstematrikel). 2 §. Tjänstepension må ej åtnjutas av den, som blivit dömd till avsättning eller som till följd av tjänstefel blivit skild från tjänsten, och ej heller av den, som vid avgång från tjänsten icke är svensk medborgare. 3 §•

1. Befattningshavare är skyldig att såsom bidrag till kostnaden för beredande av tjänstepension erlägga pensionsavgift. Denna skall, enligt de i 14, 16, 19, 28 och 30 §§ angivna närmare grunder, erläggas månadsvis i efterskott genom avdrag å befattningshavarens avlöning eller, vad angår pensionerad befattningshavare, som avses i 11 §, å honom tillkommande tjänstepension. Är befattningshavaren, i annat fall än som avses i 2 mom., på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för månaden eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall pensionsavgiften eller vad däri brister i stället kontant inbetalas. Försummas detta, skall det sålunda förfallna beloppet avdragas å hans därefter utfallande av-

124 lönings- eller tjänstepensionsbelopp. Kan så ej ske, skall genom vederbörande myndighets försorg beloppet utan föregående dom eller utslag utmätas. För ordinarie tjänsteman, vilken jämlikt 1 § 5 mom. är underkastad de för icke-ordinarie befattningshavare i denna lag givna bestämmelser, skall vad nu stadgats icke gälla i fråga om den ordinarie tjänsten. 2. Därest icke-ordinarie befattningshavare på grund av sjukledighet eller avstängning från arbetet till följd av arbetsbrist icke äger uppbära någon avlöning för månaden, är han ej skyldig att för den tiden erlägga pensionsavgift. 3. Äterbetalning av erlagda pensionsavgifter medgives ej i annan ordning än i denna lag sägs. 4 §.

1. Fråga om rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension prövas av Konungen, vad angår i 11 § omförmäld tjänsteman, ävensom beträffande annan tjänsteman i fall, som avses i 21 § 3 mom. eller 4 mom. första stycket. 2. I andra fall än i 1 mom. avses skall fråga om erhållande av tjänstepension prövas av statskontoret.

1. Ansökning om tjänstepension för tjänsteman, som avses i 11 §, skall in-* givas i vederbörande statsdepartement. Ansökning om tjänstepension i andra fall skall ingivas, där fråga är om tjänsteman i chefs- eller därmed jämförlig ställning eller ock justitieråd eller regeringsråd, till statskontoret samt eljest till det ämbetsverk eller den myndighet, befattningshavaren tillhör eller varunder han lyder; och skall ansökningen, där ej densamma bör till statskontoret omedelbart ingivas, av ämbetsverket eller myndigheten med eget utlåtande överlämnas till statskontoret. 2. Ansökning om pension skall vara åtföljd av: a) åldersbetyg för sökanden; b) styrkt utdrag av tjänstematrikel, i vad densamma avser sökanden; c) uppgift huruvida sökanden utom den tjänst, för vilken pension sökes, tillika innehar annan statstjänst eller för sådan tjänst åtnjuter pension; samt d) därest pension sökes av anledning, som angives i 21 § 1 mom. b) eller c), 2 mom. b) eller c) eller ock i 32 § 1 mom. b) eller c) intyg av vederbörande verksläkare eller, om sådan icke finnes, av annan legitimerad läkare angående sökandens otjänstbarhet samt i fall, som avses i 21 § 1 mom. b), 2 mom. b) eller 32 § 1 mom. b) (olycksfall i tjänsten), tillika utredning om de närmare omständigheter, varunder olycksfallet inträffat. 3. Avsked må ej meddelas, innan befattningshavarens rätt till tjänstepension, där sådan fråga förekommer, blivit i vederbörlig ordning avgjord. 4. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade därom erhålla skriftligt bevis.

125 6 §• Tjänstepension till belopp för år räknat, som angives i denna lag, utgår, där ej annorlunda i lagen stadgas, för befattning, vars innehavare äger uppbära avlöning månadsvis i förskott, från och med månaden näst efter den, varunder avgång från befattningen ägt rum, men eljest från och med dagen näst efter den, då avgången ägt rum, samt utbetalas till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller pensionsrätten eljest upphör. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott av statskontoret eller, där befattningshavaren vid avgången tillhörde sådant verk, för vilket särskilda medel för ändamålet stå till förfogande, av detta verk. 7 §•

De i denna lag omförmälda pensionsavgifter ingå till fonden för pensionering av civila tjänstinnehavare (civila pensionsfonden). Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning meddelas av Konungen.

Det anslag eller de medel, från vilka pensionerna utbetalats, skola från civila pensionsfonden erhålla gottgörelse med så stor del av kostnaden, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes kunna av fonden gäldas. Sådan beräkning skall äga rum minst en gång vart tionde år och verkställas enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen. 9 §. Därest befattningshavare, å vilken denna lag äger tillämpning, avgår från sin befattning utan att för densamma komma i åtnjutande av tjänstepension samt i sammanhang därmed övergår till statstjänst, med vilken följer skyldighet att till annan pensionsfond än den civila pensionsfonden eller till särskild pensionsanstalt eller pensionskassa erlägga avgift för egen pensionering, skall till vederbörande fond, anstalt eller kassa från den civila pensionsfonden överföras kapitalvärdet av de av honom före övergången erlagda pensionsavgifter. Såsom förutsättning för tillämpning av nyssberörda stadgande gäller dock, att dylik överföring skall på grund av gällande föreskrifter äga rum till civila pensionsfonden i det fall, att en befattningshavare övergår i motsatt riktning. 10 §. 1. Upphör befattningshavare i annat fall än i 9 § sägs att innehava med pensionsrätt enligt denna lag förenad befattning utan att för densamma komma i åtnjutande av tjänstepension, skall på därom av den avgångne gjord framställning, vare sig han innehar annan statsanställning eller ej, för beredande åt honom av pension jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring från den civila pensionsfonden till pensionsstyrelsen inbetalas kapitalvärdet av de av honom erlagda pensionsavgifter, i den mån desamma kom-

126 mit fonden till godo och de icke på grund av bestämmelserna i 9 § blivit tagna i anspråk. Inbetalning, som nu är sagd, skall dock icke äga rum i det fall, att vederbörande vid avgången innehar eller i sammanhang därmed övergår till annan med pensionsrätt enligt denna lag förenad befattning, att vederbörande i sammanhang med avgången övergår till sådan anställning i eller utom statens tjänst, med vilken är förenad rätt till tjänstepension i annan av staten upprättad pensionsfond än den civila pensionsfonden eller i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, under förutsättning att han har rätt att vid avgång från den senare anställningen för pension räkna sig till godo tid,' för vilken pensionsavgift erlagts enligt denna lag, eller att vederbörande vid avgång från sin befattning icke är svensk medborgare. 2. Då på grund av stadgandet i 1 mom. till pensionsstyrelsen överföres kapitalvärdet av de av icke-ordinarie befattningshavare erlagda avgifter, skall, för det i 1 mom. angivna ändamål, till pensionsstyrelsen ytterligare inbetalas ett nämnda kapitalvärde motsvarande belopp, under förutsättning att befattningshavaren kan, enligt de i 18 § angivna grunder, räkna sammanlagt minst tio tjänstår samt att befattningshavaren icke entledigats på egen ansökan eller blivit dömd till avsättning eller ock till följd av tjänstefel blivit skild från tjänsten. 3. Inbetalning, varom i 2 mom. är fråga, skall ske från det anslag eller de medel, från vilka pensionerna eljest utbetalas. 4. Fråga om sådan inbetalning till pensionsstyrelsen, som i denna paragraf avses, prövas av statskontoret. Ansökning i sådant hänseende skall ingivas, där fråga är om tjänsteman, som avses i 11 §, eller tjänsteman i chefs- eller därmed jämförlig ställning eller ock justitieråd eller regeringsråd, till statskontoret samt eljest till det ämbetsverk eller den myndighet, den avgångne senast tillhört eller varunder han senast lytt; och skall ansökningen, där ej densamma bör till statskontoret omedelbart ingivas, av ämbetsverket eller myndigheten med eget utlåtande överlämnas till statskontoret. Sådan ansökning skall vara åtföljd av a) åldersbetyg för sökanden; b) styrkt utdrag av tjänstematrikel, i vad densamma avser sökanden; samt c) uppgift huruvida sökanden innehar eller övergått till annan sådan anställning i eller utom statens tjänst, med vilken är förenad rätt till tjänstepension i av staten upprättad eller understödd pensionsfond, pensionsanstalt eller pensionskassa.

127 2 kap. Tjänstepension för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande på viss tid. 11 §• 1. Har generaldirektör, vilken tillsatts genom förordnande på viss tid, under minst tolv år innehaft generaldirektörsbefattning eller har han, oavsett tjänstetidens längd, på grund av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, är han berättigad att vid avgång från tjänsten åtnjuta tjänstepension till belopp, motsvarande det i bilaga A till denna lag för befattningen angivna tjänstepensionsunderlaget. Därest sådan tjänsteman, innan han uppnått tolv års tjänstetid i befattningen, avgår från tjänsten antingen på grund av att förordnandet upphör utan att efterföljas av förnyat förordnande eller på grund därav, att han till följd av sjukdom, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, befunnits oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, så ock därest tjänstemannen eljest före berörda tid utan egen begäran nödgas avgå från sin befattning, äger han uppbära tjänstepension till belopp, som med 1,000 kronor understiger det för befattningen gällande tjänstepensionsunderlaget. 2. Har byggnadschef hos byggnadsstyrelsen eller kustbevakningsinspektör vid tullverket under minst tolv år innehaft sin befattning eller har sådan tjänsteman, oavsett tjänstetidens längd, på grund av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, är han berättigad att vid avgång från tjänsten åtnjuta tjänstepension till belopp, motsvarande det i bilaga A till denna lag för befattningen angivna tjänstepensionsunderlaget. Därest byggnadschef eller kustbevakningsinspektör, innan han uppnått tolv års tjänstetid i befattningen, avgår från tjänsten antingen på grund av att honom meddelat förordnande upphör utan att efterföljas av förnyat förordnande dier på grund därav, att han till följd av sjukdom, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, befunnits oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, äger han, om han innehaft befattningen minst sex år, uppbära tjänstepension till belopp, som med 1,000 kronor understiger det för befattningen gällande tjänstepensionsunderlaget. 3. Har depåchef vid stuteristaten under minst tolv år innehaft depåchefsbefattning och tillika uppnått en levnadsålder av sextiosju år eller har han, oavsett tjänstetid och levnadsålder, på grund av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, är han berättigad att vid avgång från tjänsten åtnjuta tjänstepension till belopp, motsvarande det i bilaga A till denna lag för befattningen angivna tjänstepensipnsunderlaget. Enahanda pensionsbelopp är depåchef, även om han ej uppnått en levnadsålder av sextiosju år, efter minst tolv års tjänstetid i depåchefsbefattning berättigad att vid avgång från befattningen uppbära, därest avgången sker antingen på grund av att honom meddelat förordnande upphör utan att efter-

128 följas av förnyat förordnande eller på grund därav, att han till följd av sjukdom, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, befunnits oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring. Därest depåchef, innan han uppnått tolv års tjänstetid i depåchefsbefattning, avgår från tjänsten av anledning, som i nästföregående stycke avses, äger han, om han innehaft sådan befattning under minst sex år, uppbära tjänstepension till belopp, som med 1,000 kronor understiger det för befattningen gällande tj änstepensionsunderlaget. 12 §. Innehade tjänsteman, som avses i 11 § och som avgår från tjänsten före uppnådd tolv års tjänstetid i befattningen, vid tillträdandet av sitt förordnande sådan tjänst, som tillsättes genom fullmakt eller konstitutorial, skall han erhålla tjänstepension minst till det belopp, som skolat i pension tillkomma honom, om han intill tiden för avgången ur tjänst kvarstått i sin förra befattning. 13 §. Av tjänstepension, som avses i detta kapitel, anses två tredjedelar utgöra statspension och en tredjedel avgiftspension. 14 §. Beloppet av den pensionsavgift, som åligger i 11 § avsedd tjänsteman, framgår av bilaga A till denna lag. Pensionsavgiften erlägges från och med den månad, under vilken han tillträder sin befattning, till och med den månad, under vilken han uppnår en levnadsålder av sextiosju år, även om han dessförinnan avgått från tjänsten med åtnjutande av tjänstepension; dock skall pensionsavgift icke i något fall erläggas för längre tid än intill dess trettio år förflutit från ingången av den månad, varunder vederbörande erhållit pensionsrätt enligt denna lag eller han dessförinnan på grund av anställning i statens tjänst börjat erlägga avgift för egen pensionering, under iakttagande emellertid dels att vid beräkning av förberörda tidrymd av trettio år sådan tid, för vilken pensionsavgift jämlikt 16 eller 28 § må hava erlagts enligt tariff II ökas med en femtedel, dels ock att, om på grund av avbrott i statsanställningen eller av annan anledning pensionsavgift under viss tid icke erlagts, avgift skall gäldas under ytterligare så lång tid, som erfordras för att den verkliga eller på nyss angivet sätt beräknade avgiftstiden skall uppgå till sammanlagt trettio år. Avgår tjänstemannen under sådana förhållanden, att han icke är berättigad till tjänstepension, eller avlider tjänstemannen före uppnådda sextiosju levnadsår, skall emellertid pensionsavgift icke erläggas för längre tid än till och med den dag, avgången eller dödsfallet ägt rum.

129 15 §. Befinnes tjänsteman, som avses i 11 §, före utgången av den tid, erhållet förordnande gäller, vara till följd av olycksfall i tjänsten eller av sjukdom oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring eller har Konungen av annan anledning förklarat förordnandet skola upphöra, skall tjänstemannen vara skyldig avgå från befattningen; och skall i sammanhang med beslut om förordnandets upphörande frågan om hans rätt till pension avgöras.

3 kap. Tjänstepension för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial. 16 §. 1. För sådan ordinarie tjänsteman, som tillsättes genom fullmakt eller konstitutorial, skola, där ej annorlunda är i denna lag stadgat, gälla det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift enligt vederbörande tariff, som framgå av den vid denna lag fogade bilaga A. 2. Pensionsavgiften utgår enligt tariff II för innehavare av i bilaga B till denna lag upptagen befattning men eljest enligt tariff I. 3. Av tjänstepensionsunderlaget anses två tredjedelar utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag. 17 §. 1. Varder tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttad till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag, skall i avseende å tjänstepensionsunderlag och honom åliggande pensionsavgift så anses som om han kvarstode i den tjänst, varifrån förflyttningen ägt rum; med iakttagande emellertid att den tariff, enligt vilken pensionsavgiften skall utgå, i varje fall bestämmes efter den lägre tjänsten. 2. Har tjänsteman efter egen ansökning förflyttats till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, skall för honom gälla det för den lägre befattningen bestämda statspensionsunderlaget, men skall i avseende å avgiftspensionsunderlag och honom åliggande pensionsavgift så anses, som om han kvarstode i den tjänst, varifrån förflyttningen ägt rum; dock att pensionsavgiften i varje fall skall utgå enligt den tariff, som gäller för den lägre tjänsten. 3. Sänkes till följd av befattnings nedflyttning till lägre lönegrad eller av annan anledning det för tjänsten dittills gällande tjänstepensionsunderlaget, skall för den, som då innehade befattningen, av sådan anledning någon förändring icke inträda i fråga om tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift. 9 — 3 6 6 2.

1926 års

pensionsutredning.

130 18 §. 1. Tjänstår beräknas för tid, under vilken tjänsteman, efter fyllda aderton år, innehaft ordinarie, extra ordinarie eller därmed jämförlig befattning i statens tjänst eller bestritt förordnande å sådan befattning eller ock innehaft annan statsanställning med tjänstgöring avsedd att utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning; dock att vid sådan beräkning den tid, under vilken tjänstemannen må hava varit innehavare av befattning, som omförmäles i bilaga B till denna lag, ökas med en femtedel. I övrigt skall vid tjänstårsberäkningen iakttagas, att avdrag göres för tid, omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från tjänsten ägt rum, dock icke för tid, varunder vederbörande utan att tjänstgöra ägt uppbära oavkortad av. löning eller eljest åtnjutit ledighet på grund av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med vederbörligt tillstånd företagits till egen utbildning. Har företag, anstalt eller inrättning övertagits av staten, må, där ej Konungen annorlunda bestämmer, tjänsteman, som vid sådant övertagande övergått till statstjänst, såsom tjänstår för erhållande av tjänstepension tillgodoräkna jämväl tid, varunder han prövas hava innehaft fast anställning vid företaget, anstalten eller inrättningen. Jämväl i annat fall må tjänsteman efter prövning av Konungen kunna förklaras berättigad att såsom tjänstår för pension tillgodoräkna, helt eller delvis, den tid, varunder han utom statens tjänst må hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. 2. Avgiftsår beräknas för tid, under vilken tjänsteman erlagt honom i egenskap av innehavare av statsanställning åliggande avgift för egen pensionering. Likaledes beräknas avgiftsår för tid, under vilken tjänsteman utan att vara innehavare av statsanställning må hava erlagt avgift för egen pensionering i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, i den mån nämnda tid må jämlikt 1 mom. sista stycket tillgodoräknas såsom tjänstårVid beräkning av avgiftsår enligt vad nu är sagt skall tid, för vilken pensionsavgift erlagts i befattning, som omförmäles i bilagan B, ökas med en femtedel. 3. För bestämmande av tjänstepension åt den, som vid avgång från sin tjänst innehar pension för annan statstjänst, må tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för sådan pension, ånyo tillgodoräknas såsom tjänstår endast i den mån vederbörande därunder fullgjort annan tjänstgöring än den, på vilken den förra tjänstårsberäkningen grundats. För enahanda ändamål må tid, som infallit före det vederbörande avgick med pension från den förut innehavda statstjänsten, ånyo tillgodoräknas såsom avgiftsår endast i den mån han därunder till fond, anstalt ellet kassa för pen-

131 sionering av i statens tjänst anställd personal erlagt avgift på grund av annan anställning än den, för vilken han sålunda redan innehar pension. 4. Därest vid beräkning av tjänstår och avgiftsår enligt bestämmelserna i denna paragraf uppkommer del av dag, skall sådan del räknas såsom hel dag. 19 §. Pensionsavgift erlägges från och med den månad, då tjänstemannen erhållit pensionsrätt enligt denna lag, intill dess han kan räkna trettio avgiftsår, under iakttagande emellertid: att den, som befordrats till befattning med högre tjänstepensionsunderlag, skall erlägga pensionsavgift under en tid av tre år från tillträdandet av denna befattning, även om han på grund av förberörda bestämmelse eljest skolat vara befriad från erläggande av pensionsavgift; samt att pensionsavgift icke i något fall skall erläggas för längre tid än till och med den dag, tjänstemannen avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall. 20 §.

Pensionsåldern inträder vid utgången av den månad, under vilken tjänstemannen uppnår sextiosju levnadsår eller, beträffande innehavare av i bilaga C till denna lag upptagen befattning, det lägre antal levnadsår, som i bilagan finnes angivet. I fråga om kvinnlig tjänsteman inträder dock pensionsåldern senast vid utgången av den månad, under vilken hon uppnår en levnadsålder av sextiofyra år. 21 §. 1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för innehavare av domarämbete: a) vid utgången av den månad, under vilken han fyller sjuttio år; b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst; c) då han, efter att under tre på varandra följande år till följd av sjukdom vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs varit förhindrad att tjänstgöra, befinnes ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst eller då han, efter att hava uppnått pensionsåldern, oavbrutet under sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen. 2. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för annan tjänsteman än i 1 mom. avses: a) då han uppnått den för hans befattning stadgade pensionsåldern, Konungen eller, där viss myndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten likväl obetaget att låta anstå med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt tre år; b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och olycksfallet finnes för fram-

132 tiden medföra oförmåga för honom att behörigen sköta sin tjänst samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket; c) då han befinnes vara till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin tjänst samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket. 3. Befinnes tjänsteman, vilken tillsatts annorledes än genom fullmakt, urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 2 mom. b) eller c) sägs, må tjänstemannen, därest han uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger den för honom gällande pensionsåldern, kunna av Konungen, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklaras skyldig att avgå från tjänsten. 4. Har av Konungen tillsatt tjänsteman, för vilken enligt 1 eller 2 mom. inträtt skyldighet att avgå från tjänsten, ej själv sökt avsked, kan han, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, entledigas av Konungen. I fråga om annan tjänsteman tillkommer, i fall som nu avses, enahanda befogenhet den myndighet, som tillsatt tjänstemannen. 5. I 3 eller 4 mom. avsedd framställning till Konungen skall tillika innefatta uppgifter i de hänseenden, som kunna vara av betydelse för bedömande av tjänstemannens rätt till tjänstepension. Innan dylik framställning avlåtes, skall tillfälle hava beretts tjänstemannen att inom viss, av vederbörande myndighet fastställd tid inkomma med yttrande i ärendet; skolande sålunda avgivet yttrande åtfölja framställningen i fråga. 22 §.

1. Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension tillkommer: a)" innehavare av domarämbete, vilken uppnått pensionsåldern, under förutsättning att han vid avgången kan räkna minst tio tjänstår; b) tjänsteman, för vilken skyldighet att avgå från tjänsten inträtt enligt bestämmelsen i 21 § 2 mom. a), under förutsättning att han kan räkna minst tio tjänstår; c) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. b) eller 2 mom. b) är skyldig att avgå från tjänsten; d) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 21 § 1 mom. c) eller 2 mom. c) är skyldig att avgå från tjänsten; samt e) tjänsteman, som med tillämpning av bestämmelsen i 21 § 3 mom. förklarats vara skyldig att avgå från tjänsten. 2. I 21 § 2 mom. avsedd tjänsteman, vilken vid uppnående av pensionsåldern icke kan räkna tio tjänstår och alltså då icke är berättigad till erhållande av tjänstepension enligt 1 mom. b) av förevarande paragraf må icke heller sedermera komma i åtnjutande av sådan, även om han på grund av stadgandet i 21 § 2 mom. a) tillätes kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde.

133 Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 22 § 1 mom. a) och b), (ålderspension) bestämmes enligt följande grunder: a) Innehar tjänstemannen minst trettio tjänstår och har han tillika minst trettio avgiftsår, utgår hel pension. Denna utgör samma belopp som summan av de för tjänstemannen vid tiden för hans avgång från tjänsten gällande statspensionsunderlag och avgiftspensionsunderlag. För tjänsteman, som under kortare tid än tre år innehaft den befattning, från vilken avgång äger rum, skall emellertid beloppet av hel pension utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka under vart och ett av de senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom; och skall, därest sådan tjänsteman under någon del av nämnda tid, utan att tillika innehava tjänst, som i denna lag avses, innehaft annan statstjänst, med vilken rätt till pension är förenad, pensionsunderlag beräknas jämväl för den tid, sådan tjänst innehafts, varvid, om för sådan tjänst icke gäller något pensionsunderlag, i sådant avseende skall beräknas det belopp, som bestämts såsom pension för tjänsten. b) Uppgår antalet av tjänstår eller av avgiftsår icke till trettio, utgår avkortad pension, vilken beräknas så, att densamma motsvarar beloppet av hel pension minskat med 1/120 av statspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio, och med likaledes 7120 av avgiftspensionsunderlaget för varje full fjärdedel av år, varmed antalet avgiftsår understiger trettio. 24 §. Tjänstepension i fall, som avses i 22 § 1 mom. c), (invalidpension) utgår med det belopp, som motsvarar summan av de för tjänstemannen vid tiden för olycksfallet gällande statspensionsunderlag och avgiftspensionsunderlag. 25 §. 1. Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 22 § 1 mom. d) och e), (sjukpension) bestämmes enligt de i 23 § angivna grunder; dock utgår sådan pension med lägst sjuttiofem procent av hel pension. 2. Vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 mom. gäller den inskränkningen, att tjänstepensionen icke må överstiga den pension, som skulle hava utgått, därest tjänstemannen med för honom gällande pensionsunderlag kvarstått i befattningen till den levnadsålder, vid vilken skyldighet att avgå från tjänsten inträder. 26 §. Av tjänstepension jämlikt detta kapitel anses såsom avgiftspension vad som enligt de i 23 § angivna grunder skulle utgå, därest hänsyn toges allenast till avgiftspensionsunderlaget och antalet avgiftsår; återstoden av samma tjänstepension anses såsom statspension.

134 27 §. Därest vid beräkning av tjänstepensions belopp enligt grunderna i detta kapitel beloppet icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma avrundas till närmast högre sålunda delbara tal.

4 kap. Tjänstepension för icke-ordinarie befattningshavare. 28 §. 1. För sådan innehavare av icke-ordinarie befattning, som avses uti det i 1 § 1 mom. första stycket omförmälda avlöningsreglementet och som hänförts till viss lönegrad, skola gälla det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift enligt vederbörande tariff, som för icke-ordinarie befattning finnas för den lönegraden angivna i den vid denna lag fogade bilaga A. Där för sådan extra ordinarie tjänsteman eller däremot svarande icke-ordinarie befattningshavare med avlöning från extra anslag, som avses i nyssberörda avlöningsreglemente, lönen är bestämd till lägre belopp än enligt den för extra ordinarie tjänstemän i allmänhet gällande lägsta lönegraden, skall befattningshavaren i förenämnda hänseenden anses tillhöra nyssberörda lägsta lönegrad. 2. I fråga om innehavare av annan med pensionsrätt enligt denna lag förenad icke-ordinarie befattning än som avses i 1 mom. äger Konungen på förslag av vederbörande myndighet bestämma den lönegrad enligt bilagan A, till vilken hans befattning är att i pensionshänseende hänföra, eller ock för befattningen fastställa särskilt tjänstepensionsunderlag och särskild pensionsavgift. 3. För sådan innehavare av icke-ordinarie befattning, som tillhör eller i pensionshänseende är att hänföra till viss, i bilagan A för dylik befattning upptagen lönegrad, utgår pensionsavgiften, där fråga är om icke-ordinarie befattning, vilken motsvarar eller i den uti 2 mom. föreskrivna ordning förklarats likställd med i bilaga B till denna lag angiven ordinarie tjänst, enligt tariff II men eljest enligt tariff I. 4. Därest för icke-ordinarie befattning enligt 2 mom. bestämmes särskild pensionsavgift, må i sammanhang med beslut härom befattningen kunna uti det i 29 § omförmälda hänseende förklaras likställd med i bilagan B upptagen ordinarie tjänst. 5. Av tjänstepensionsunderlaget anses två tredjedelar utgöra statspensionsunderlag och en tredjedel avgiftspensionsunderlag. 29 §. I fråga om beräkning av tjänstår och avgiftsår för icke-ordinarie befattningshavare gäller vad i 18 § är stadgat, med iakttagande att beträffande innehavare av sådan icke-ordinarie befattning, som motsvarar eller på grund av bestämmelserna i 28 § är att uti ifrågavarande avseende anse såsom likställd

135 med i bilaga B till denna lag angiven ordinarie tjänst, skall tillämpas det i fråga om innehavare av dylik ordinarie tjänst i 18 § 1 och 2 mom. föreskrivna särskilda beräkningssättet. 30 §.

Beträffande den tid, under vilken pensionsavgift skall erläggas, äga föreskrifterna i 19 § tillämpning. 31 §. 1. För innehavare av icke-ordinarie befattning gäller samma pensionsålder, som enligt denna lag är bestämd för innehavare av motsvarande ordinarie tjänst. Där sådan motsvarighet icke finnes, äger Konungen på förslag av vederbörande myndighet fastställa pensionsålder för innehavare av den ickeordinarie befattningen. 2. Utan hinder därav, att befattningshavaren uppnått pensionsåldern, äger Konungen eller, där det tillkommer viss myndighet att från befattningen avskeda, den myndigheten låta anstå med avskedet, därest och så länge befattningshavaren prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt tre år. 32 §. 1. Rätt att vid avgång från befattningen komma i åtnjutande av tjänstepension tillkommer: a) den, som uppnått pensionsåldern, under förutsättning att han kan räkna minst tio tjänstår; b) den, som träffats av olycksfall i tjänsten, därest olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga för befattningshavaren att behörigen sköta sin befattning och han prövas ej lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattningvid verket; c) den, som före uppnådd pensionsålder befinnes till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga vara ur stånd för framtiden att behörigen sköta sin befattning och han prövas ej lämpligen kunna tjänstgöra i annan befattning vid verket. 2. Rätt till tjänstepension inträder jämväl, därest befattningshavaren, efter att hava uppnått en levnadsålder, som med högst sju år understiger pensionsåldern, befinnes av annan anledning än som i 1 mom. b) eller c) sägs urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och i följd härav entledigas. 3. Befattningshavare, vilken vid uppnående av pensionsåldern icke kan räkna tio tjänstår och alltså då icke är berättigad till tjänstepension enligt 1 mom. a), må icke heller sedermera komma i åtnjutande av sådan, även om han tillätes kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde.

136 CO g .

Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 32 § 1 mom. a), (ålderspension) bestämmes enligt de grunder, som angivas i 23 §. 34 §.

Tjänstepension i fall, som avses i 32 § 1 mom. b), (invalidpension) utgår enligt de i 24 § angivna grunder. 35 §. Beloppet av tjänstepension i fall, som avses i 32 § 1 mom. c) och 2 mom., (sjukpension) bestämmes på sätt är stadgat i 25 §; dock att, där antalet tjänstår vid avgången understiger tio, pensionen skall, med iakttagande i förekommande fall av den i 2 mom. av sistnämnda paragraf föreskrivna inskränkning, utgå med lägst femtio procent av hel pension. 36 §.

Beträffande vad som av tjänstepensionen skall anses såsom avgiftspension och såsom statspension gäller föreskriften i 26 §. 37 §.

I fråga om pensionsbeloppets avrundning gäller vad därom är föreskrivet i 27 §. 5 kap. Minskning elier indragning av pensionsbelopp. 38 §.

Om den, vilken kominer i åtnjutande av tjänstepension för i denna lag avsedd befattning, vid avgång från den befattningen åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller ock annan pension för statsanställning till sådant belopp, att sammanlagda förmånerna för år räknat överstiga femtusenfyra kronor, må, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av tjänstepensionen enligt denna lag uppbäras endast den del, som anses såsom avgiftspension, med iakttagande likväl dels att i förekommande fall därutöver må utgå så mycket av statspensionsdelen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, om båda äro lika, den ena av dem, ökad med en tredjedel, dels ock att avdrag skall ske endast i den mån, som erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga femtusenfyra kronor. Vad nu är stadgat gäller dock icke vid förening av tjänstepension enligt denna lag med sådan pension, som utgår, enligt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal.

137 39 §. Om den, som är berättigad till tjänstepension enligt denna lag, tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt 10 § i denna lag eller däremot svarande stadgande i annan lag eller författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal, skall pensionen från pensionsförsäkringsfonden räknas såsom del av den honom enligt denna lag tillkommande tjänstepensionen, vilken alltså för den tid, pensionen från pensionsförsäkringsfonden åtnjutes, skall minskas med sistnämnda pensions belopp. 40 §. 1. Därest pensionstagare undergår frihetsstraff, som omfattar minst en månad, eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt, må han under tiden åtnjuta allenast avgiftspensionen. Om pensionstagare blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller, i stället för avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast avgiftspensionen. 2. Har pensionstagare, som avses i 1 mom., anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må den myndighet, som utbetalningen av pensionen åligger, kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära statspensionen eller del därav, dock endast för tid, varunder pensionstagaren undergår frihetsstraff eller är intagen å någon statens tvångsarbetsanstalt. 41 §- . Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det förfallit till betalning, är förverkat och tillfaller den civila pensionsfonden, dock med rätt för statskontoret att, på därom gjord framställning, medgiva beloppets utbetalning. 6 kap. Lagens tillämplighet m. m. 42 §.

1. Därest justitieråd eller regeringsråd avgått från sin tjänst för utövande av statsrådsämbete eller för tillträdande av sådan med pensionsrätt förenad annan statstjänst, vilkens innehavare tillsättes genom fullmakt, skola de i denna lag meddelade bestämmelser, i vad de avse justitieråd eller regeringsråd, å honom fortfarande äga tillämpning, så länge han utövar statsrådsämbete eller innehar sådan annan tjänst, som nyss är sagd; och skall vid bestämmande av honom tillkommande tjänstepension så anses, som om han under ifrågavarande tid kvarstått i justitieråds- eller regeringsrådsämbetet.

138 Vad nu är s^agt gäller ock för det fall, att vederbörande efter avgång från statsrådsämbetet omedelbart erhållit sådan med pensionsrätt förenad annan statstjänst, vilkens innehavare tillsättes genom fullmakt. 2. Har justitieråd eller regeringsråd avgått från sin tjänst för fullgörande av något av Konungen meddelat uppdrag, varmed rätt till tjänstepension icke är förenad men för vilket ersättning av statsmedel utgår, skall, där Konungen så förordnar, vad i 1 mom. första stycket är stadgat i tillämpliga hänseenden gälla beträffande den sålunda avgångne. Om den, som under i 1 mom. angiven förutsättning tillträtt statsrådsämbete, avgått från detta ämbete samt omedelbart därefter erhållit nu avsett uppdrag, äger Konungen beträffande honom förordna såsom nyss är sagt. 43 §.

Har ordinarie diplomatisk eller konsulär tjänsteman försatts i disponibilitet och åtnjuter han expektansarvode eller annan eljest med rätt till tjänstepension icke förenad avlöning av statsmedel, skall, där Konungen så förordnar, för tjänstemannen i tillämpliga hänseenden gälla vad i denna lag är stadgat i avseende å den av honom senast innehavda ordinarie tjänsten; med iakttagande emellertid att, där expektansarvodet eller avlöningen till beloppet understiger det för den ordinarie tjänsten bestämda tjänstepensionsunderlaget, i stället för det för den tjänsten eljest gällande statspensionsunderlaget skall tillämpas det lägre statspensionsunderlag, som av Konungen fastställes, samt att vid tillämpning av bestämmelserna i 18 § vederbörande må äga såsom tjänstår tillgodoräkna även tid, varunder han åtnjutit expektansarvode eller sådan annan avlöning, som ovan sägs. 44 §.

Från tillämpningen av denna lag må genom beslut av Konungen kunna undantagas befattningshavare, vilka vid statens övertagande av företag, anstalt eller inrättning övergått till befattning, som avses i lagen. 45 §. De närmare föreskrifter, som utöver vad denna lag innehåller kunna finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen. Denna lag träder i kraft den

139 Övergångsbestäm melser. 1. Denna lag äger icke tillämpning å den, som avgått från tjänsten före det lagen blivit gällande för den befattning, från vilken avgången skett, 2. Därest ordinarie kvinnlig tjänsteman, jämlikt föreskriften i punkten B 8 uti de genom kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 271) meddelade övergångsbestämmelserna i anledning av ändringarna i avlöningsreglementet den 22 juni 1921, hos vederbörande myndighet gjort anmälan, att hon icke vill underkasta sig berörda ändringar i avlöningsreglementet, skola, så länge hon kvarstår i samma befattning, som hon omedelbart före den 1 juli 1925 tillhörde, de före sistnämnda dag gällande pensionsbestämmelserna äga tillämpning å henne. 3. För bestämmande av pensions belopp må nedan angivna befattningshavare äga såsom avgiftsår jämväl tillgodoräkna a) tjänsteman, som omedelbart före den tidpunkt, då denna lag blev å honom tillämplig, var innehavare av ordinarie befattning, den tid, under vilken han utan att vara skyldig erlägga avgift för egen pensionering må hava i statens tjänst innehaft sådan anställning eller bestritt sådant förordnande som jämlikt 18 § 1 mom. grundar rätt till tjänstårsberäkning, b) befattningshavare, som omedelbart före den tidpunkt, då denna lag erhöll tillämpning vid det verk han tillhör, var innehavare av sådan icke-ordinarie anställning, som är förenad med pensionsrätt enligt lagen, den tid, han innehaft dylik anställning, samt månadslönare vid marinen, som vunnit delaktighet i flottans pensionskassa, jämväl den tid, han innehaft annan anställning vid marinen. Vid tillgodoräknande såsom avgiftsår av tid, som avses i denna punkt, skall iakttagas dels att i fråga om tjänstetid i befattning, som omförmäles i bilagan B, det i 18 § 2 mom. tredje stycket angivna beräkningssättet må komma i tilllämpning, dels ock att tjänstetid icke i något fall må såsom avgiftsår tillgodoräknas i vidare mån än att densamma enligt bestämmelserna i 18 g 1 mom. får beräknas såsom tjänstår. 4. Vid tillämpning av bestämmelserna i 14, 19 eller 30 § skall befattningshavare anses hava erlagt avgift för egen pensionering jämväl under den tid, han utan att vara skyldig erlägga sådan avgift må hava innehaft ordinarie statstjänst. Likaledes skall den, som i egenskap av månadslönare vid marinen till flottans pensionskassa erlagt retroaktiva pensionsavgifter för egen pensionering, vid tillämpning av sagda bestämmelser anses hava erlagt pensionsavgifter jämväl under den tid, de retroaktiva pensionsavgifterna avse. 5. Därest vid tillämpning av de i 23 § angivna grunder hänsyn skall tagas jämväl till pensionsunderlag eller pension för tjänst, som av vederbörande innehafts, innan denna lag blev tillämplig å honom, skall därvid så anses, som hade för nämnda tjänst gällt det pensionsunderlag eller den pension, som vid vederbörandes pensionering gäller för samma eller närmast motsvarande befattning.

140 6. Därest befattningshavare skulle vid avgång från befattningen hava enligt de pensionsbestämmelser, som för honom gällde omedelbart före det denna lag blev å honom tillämplig, kommit i åtnjutande av högre pensionsbelopp för samma befattning än med tillämpning av stadgandena i denna lag, skall pensionen utgå med nämnda högre belopp. 7. Därest ordinarie tjänsteman, som avses i denna lag, utan ändring beträffande innehavande lönegrad förflyttas till befattning, å vilken icke denna lag och ej heller kommunikationsverkens tjänstepensionslag äger tillämpning, skall tjänstemannen, så länge han kvarstår i den befattningen, vara underkastad föreskrifterna i denna lag.

141 Bilaga A. O r d i n a r i e befattningar. I.

Befattningar, som avses i 1 § 1 mom. första stycket.

1) Genom förordnande på viss tid tillsatta

befattningar. Tjänstepensionsunderlag

Befattning

Pensionsavgift for

ar

Tariff" I

Kustbevakningsinspektör vid tullverket

2) Genom fullmakt eller konstitutorial tillsatta A.

Kronor

Kronor

9,000

7,000

6,000

5,500

befattningar.

Tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning. Tjänstepensionsunderlag

Lönegrad

Pensionsavgift

för ar

Tariff I

Tariff

II

Kronor

Kronor

Kronor

A 1 \ o

7,296

7,896

570 A 3

8,496

612 A 4

8,796

633 Tjänstepensionsunderlag

Pensionsavgift för år

B. Andra tjänstemän.

Lönegrad

Tjänstepensionsunderlag Man

Kvinna

Kronor | Kronor

Pensionsavgift för år Tariff I Tariff

Lönegrad II

Man

Kvinna

Tariff I Tariff II]

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

1,320

1,236

42 B 11

2,304

2,160

102 B 2

1,404

1,320

48 B 12

2,436

2,304

108 B

1,476

1,404

51 B 13

2,640

2,436

123 B

1,560

1,476

54 B 14

2,844

2,640

138 B 5

1,644

1,560

57 B 15

3,036

2,844

156 B (i

1,716

1,644

60 B 16

3,240

3,036

168 B

1,824

1,716

69 B 17

3,444

3,240

186 B

1,920

1,824

75 B 18

3,684

3,444

210 B 9

2,040

1,920

84 B 19

3,924

3,684

231 B 10

2,160

2,040

90 B 20

3,924

3,684

231 B

142 B. Andra tjänstemän (forts.). Tjänstepensionsunderlag

Lönegrad

Man

Kvinna

Kronor , Kronor

Pensionsavgift för år Tariff I Tariff

Lönegrad

Tjänstepensionsunderlag

II

Pensionsavgift för år

Man

Kvinna

Tariff I : Tariff

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

B 21

4,200 i

3,924

255 B 26

5,724

5,400

396 B 22

4,476

4,200

282 B 27

6,036

5,724

426 B 23

4,764

4,476

306 B 28

6,360

6,036

453 B 24

5,076

4,764

336 B 29

6,681

6,360

4 KO

B 25

5,400

363 B 30

6,996

6,684

504 II\

Kronor

Anm. 1. För överläkare av l:a och 2:a klass vid hospital och asyler skola tillämpas de tjänstepensionsunderlag och de pensionsavgifter, som gälla för befattningar tillhörande lönegraden B 30 respektive B 29, dock att för överläkare, vilken tillika är professor i psykiatri vid universitetet i Uppsala eller i Lund eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet skola tillämpas för professorsbefattningen gällande tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift. Anm. 2. För länsveterinär skall tillämpas det tjänstepensionsunderlag och den pensionsavgift, som gälla för befattning tillhörande lönegraden B 22.

II.

Befattningar, som avses i 1 § 1 mom. andra stycket.

1) Innehavare av nedanstående befattningar skola i pensionshänseende anses likställda med tjänstemän i följande, under I här ovan upptagna lönegrader. b e f a t t n i n g

Lönegrad

Pron vinsialläkarstaten. Förste provinsialläkare

B 30

Provinsialläkare

B 27 Lots- och fyrstaten.

Lotskapten i mellersta, i södra och i västra lotsdistriktet

B 27

Lotskapten i annat lotsdistrikt

B 26

Lotslöjtnant samt befälhavare å lotsverkets ångfartyg

B 19

Överlots

B 13

Lotsförman å l:a klass lotsplats, distriktsfyrmästare samt fyrmästare å l:a klass fyrskepp och fyr ävensom å gasstation

B 12

Lotsförman å 2:a klass lotsplats, fyrmästare å 2:a klass i3'rskepp och fyr samt maskinist å lotsverkets ångfartyg

B 10

Lots å l:a klass lotsplats Lots å 2:a klass lotsplats, lotsförman å 3:e klass lotsplats, fyrmästare å 3:e klass fyrskepp och fyr samt expediiionsbitrade Lots å 3:e klass lotsplats, fyrvaktare å La klass fyrskepp och fyr ävensom å gasstation Fyrvaktare å 2:a och 3:e klass fyrskepp och fyr. Fyrbiträde å fyrskepp, fyr och gasstation Kontorsbiträde

13 9 B

8 B

7 B

6 B

5 B

143 2) För innehavare av nedanstående befattningar skola gälla följande särskilda tjänstepensionsunderlag och särskilda pensionsavgifter. Tjänstepensionsunderlag

Pensionsavgift för ar Tariff II

Kronor

Kronor

9,996

9,996

720 Professor

7,500

540 Laborator

6,000

432 Observatör

1^,000

432 Prosektor

6,000

432 Director musices

4,308

267 Gymnastiklärare

3,000

150 Professor Föreståndare för zoologiska institutionens entomologiska avdelning

7,500

6,000

432 Observatör

6,000

432 Kapellmästare

4,308

267 Lärare i gymnastik och fäktkonst

2,604

120 Professor

7,500

5-10

Laborator

6,000

432 Prosektor

6,000

432 B e f a t t n i n g

Högsta domstolen. Justitieråd Regeringsrätten. Regeringsråd Landsstaten. LandshövdingUniversitetet i Uppsala.

Universitetet i Lund.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet,

Anm. i. Innehavare av personlig professur vid universitetet i Uppsala eller i Lund eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom innehavare av P. H. Malmstens professur i nervsjukdomar vid nämnda institut skola i pensionshänseende anses likställda med ordinarie professorer vid ifrågavarande läroanstalter. Anm. 2. Därest på grund av bestämmelserna i 17 § pensionsavgift bör utgå enligt tariff I, skall ovan upptaget avgiftsbelopp minskas med 20 % ; med iakttagande att, om det sålunda uträknade beloppet icke är i helt krontal delbart med tre, detsamma skall avrundas till närmast högre sålunda delbara tal.

144 Icke-ordinarie befattningar. Lönegrad

Tjänstepensionsunderlag

Pensionsavgift för år

Kvinna

Tariff I Tariff

Man

Lönegrad

! Tjänstepensionsunderlag

Pensionsavgift för år

II

Man

Kvinna : Tariff

Kronor ! Kronor

Kronor

Kronor

i

I Tariff

Kronor

Kronor

1,236

1,164

3,036

2,844

1,320

1,236

3,240

3,036

168 Kronor

II\

Kronor '

1,404

1,320

3,444

3,240

1,476

1,404

3,684

3,444

1,476

3,684

3,444

1,644

1,560

3,924

3,684

1,716

1,644

4,200

3,924

1,824

1,716

4,476

4,200

1,920

1,824

4,764

4,476

2,040

1,920

5,076

4,764

2,160

2,040

5,076

2,304

2,160

5,724

5,400

2,436

2,304

6,036

5,724

2,640

2,436 ;

6,360

6,036

2,844

2,640 |

114 !

6,684

6,360

145 Bilaga B. För innehavare av nedanstående ordinarie befattningar utgår pensionsavgift enligt tariff II och tillämpas vid bestämmande av antalet tjänstår och avgiftsår det i 18 § 1 och 2 mom. angivna särskilda beräkningssättet. Verk och befattningar

Verk och befattningar

Högsta domstolen. Justitieråd.

Byggnadsstyrelsen. Byggnadsråd.

Regeringsrätten. Regeringsråd.

Intendent. Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan.

Fångvårdsstaten. Assistent av 3:e klass, för jordbruket. Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Professor i arkitektur. Professor i svensk arkitekturhistoria. Professor. Lärare i etsning.

Lantbruksinspektor.

Yrkesinspektör.

Musikaliska akademien med musikkonsservatoriet. Sekreterare.

Yrkesinspektris.

Lärare.

Yrkesinspektionen.

Yrkesinspektörsassistent.

Universitetet i Uppsala.

Yrkesinspektrisassistent.

Professor.

Underinspektör.

Laborator.

Statens tvångsarbetsanstalter.

Observatör.

Assistent av 3:e klass, för jordbruket.

Prosektor.

Trädgårdsmästare.

Director musices. Gymnastiklärare.

Medicinalstyrelsen.

Fogde.

Medicinalråd. Universitetet i Lund. Provinsialläkarstaten. Förste provinsialläkare.

ProfessorFöreståndare för zoologiska entomologiska avdelning.

Provinsialläkare. Hospital och asyler. Förestånderska av l:a och 2:a klass. Översköterska.

Observatör. Kapellmästare. Lärare i gymnastik och fäktkonst. Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Sköterska.

Professor. Barnmorskeläroansta lterna. Överlärare.

Laborator. Prosektor.

Barnmorskelärare. Tandläkarinstitutet. Landsstaten. Landshövding. 10 — 3 66 2.

institutionens

1926 års

Lärare. Sjuksköterska

pensionsutredning.

146 Verk och befattningar

Verk och befattningar

Farmaceutiska institutet.

Veterinärhögskolan.

Professor.

Professor.

Laborator.

Lärare i hovbeslag sjukdomar.

och läran

om hovens;

Tekniska högskolan. Skogshögskolan.

Professor. Chalmers tekniska institut.

Professor. Lektor.

Professor. Andre lärare.

Statens skogsförsöksanstalt. Skolöverstyrelsen.

Ledamot å ningarna.

folkskol-

och

! Avdelningsföreståndare. yrkesskolavi

Gymnastiska centralinstitutet. Överlärare. Lärare. Lärarinna. Lantbruksstyrelsen.

Kommerskollegium. Byråchef å industri- och bergsbyråerna. Byrådirektör och överinspektör. Skeppsmätningsöverkontrollör spektör.

Lantbruksakademien. Sekreterare.

överin-

Förste byråingenjör. Sjötekniskt biträde.

Bjråchef för lantbruksärenden. Statskonsulenter. Statskonsulent.

och

Sprängamnesinspektionen. Sprängämnesinspektör. Inspektionen över elektriska anläggningar för ' belysning eller arbetsöverföring. Inspektör.

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Avdelningsföreståndare.

Överdirektör-

Laborator.

Avdelningschef.

Överassistent.

Förste avdelningsingenjör.

Statens provningsanstalt.

147 Bilaga

C.

För innehavare av följande befattningar inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår nedan angivna antal levnadsår. Verk och befattningar

Levnads-

Verk och befattningar

Levnads-

ProvinsiaUäkarstaten.

Verk i allmänhet. Kontorsbiträde

63 Förste provinsialläkare

Skrivbiträde

63 Provinsialläkare

Fångvårdsstaten.

65 65

Hospital och asyler.

Assistent av 3:e klass, för jordbruket

65 Uppsyningsmän

65 Yrkesmästare av La och 2:a klass

65 Överkonstapel

65 Vaktkonstapel

65 Läkarpersonal. Överläkare av La och 2:a klass Hospitalsläkare av l:a och 2:a klass Läkare vid Visb}^ hospital

65 65 65

Sjukvårdspersonal. Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Uppsyningsmän av La och 2:a klass

Lantbruksinspektor

65 Uppsyningsmän

65 Förste förman

65 Maskinist

65 Förman

65 Förestånderska av l:a och 2:a klass Överskötare Skötare Översköterska Sköterska

Sjökarteverket.

60 55 60 60 55 55

Ekonomipersonal.

Förste aktuarie

65 Aktuarie

65 Kartograf

65 Bitare eller gravör

65 Bitbiträde

63 Maskinmästare av l:a och 2:a klass Befallningsman Hantverksföreståndare av l : a o c h 2 : a klass Maskinist av l:a och 2:a klass Trädgårdsmästare

Yrkesinspektionen. Yrkesinspektör

65 Yrkesinspektörsassistent

65 Underinspektör

65 Statens tvångsarbetsanstalter.

Köksförestånderska klass

65 65 65 65 65

av l:a och 2:a

Magasinsföreståndare Arbetsförestånderska Bageriförestånderska

Assistent av 3:e klass, för jordbruket

65 Chaufför

Trädgårdsmästare

65 Eldare av l:a och 2:a klass

Uppsyningsmän

65 Förman i trädgård och jordbruk •-•

Förste förman

65 Hantverkare

Förman

65 Post- och stadsbud

...

60 65 60 60 65 65 65 65 65

148 Verk och befattningar

Tvättförestånderska av l:a och 2:a klass Föreståndare i stall, ladugård och svinstall

Levnads-

Verk och befattningar

Assistent vid skogsförvaltningen 60

Skogvaktare

65 Universitetet i Lund.

Överlärare

65 Barnmorskelärare

65 Professor Föreståndare för zoologiska institutionens entomologiska avdelning

Barnmorskeläroanstalterna.

Observatör TuUstaten.

Kapellmästare

Gränstullmästare

62 Tullmästare

65 Gränsö veruppsyningsman

62 Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Kustöveruppsyningsman

62 Professor

Tullöveruppsyningsman

65 Laborator

Gränsuppsyningsman

62 Prosektor

Kustuppsyningsman

62 Tulluppsyningsman

65 Förste kustvakt

62 Lärare

Kustvakt

62 Sjuksköterska

Tillsyningsman

65 Kustbevakningsbiträde

62 Tullvakt

65 Lärare i gymnastik och fäktkonst---

Tandläkarinstitutet.

Farmaceutiska institutet. Professor Laborat o r

Akademien för de fri konsterna med konsthögskolan.

Tekniska högskolan.

Professor i arkitektur

65 Professor i svensk arkitekturhistoria

65 Professor

65 Lärare i etsning

65 Professor Chalmers tekniska institut. Professor Andre lärare

Musikaliska akademien med musikkonservatoriet.

Gymnastiska centralinstitutet.

65 Lärare

Överlärare Lärare

Universitetet i Uppsala. Professor

65 Laborator

65 Observatör

65 Prosektor

65 Director musices

65 Gymnastiklärare'

65 Fogde

65 Assistent vid egendomsförvaltningen

65 Skogsförvaltare

65 Lärarinna Statskonsulenter. Statskonsulent Flyinge hingstdepå och stuteri. Beridare Strömsholms hingstdepå. Beridare

149 Verk och befattningar

Levnads-

65 Laborator

65 Överassistent

65 Inspektionen över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring.

Lotsstyrelsen.

65 65

Fyringenjör

62 Verkmästare

62 Veterinärstaten.

Lota- och fyrstaten. 65

Skogshögskolan.

Lotskapten

65 Lotslöjtnan t

65 Professor

65 Överlots

Lektor ...

65 Lotsförman lotsplats

Statens skogsförsöksanstalt. 65

Rikets allmänna kartverk. Den geodetiska

avdelningen.

Observatör

62 Statsgeodet

62 Den topografiska

avdelningen.

Gravör eller heliogravyrritare

65 Inspektör

Veterinärhögskolan.

Avdelnings! öreståndare

65 Sprängämnesinspektör

Avdelningsföreståndare

Länsveterinär

Levnadsår

Sprängämnesinspektionen.

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Professor Lärare i hovbeslag och läran om hovens sjukdomar

Verk och befattningar

65 å l:a, 2:a och 3:e klass 60

Lots å l:a, 2:a och 3:e klass lotsplats

60 Fyrmästare å l:a, 2:a och 3:e klass fyrskepp och å gasstation

62 Distriktsfyrmästare

65 FjTmästare å La, 2:a och 3:e klass fyr

65 Fyrvaktare å l:a, 2:a och 3:e klass fyrskepp och å gasstation

62 Fyrvaktare å l:a, 2:a och 3:e klass fyr

65 Fyrbiträde å fyrskepp station

och å gas-

Fyrbiträde å fyr

65 Befälhavare å lotsverkets ångfart3'g

62 Statskartograf

65 Maskinist å lotsverkets ångfartyg

62 Bitare

63 Statens provningsanstalt.

Uitbiträde

63 Avdelningen för ekonomiska'och stomkartearbeten.

Sveriges geologiska undersökning. Statsgeolog

65 Överdirektör

65 Avdelningschef

65 Förste avdelningsingenjör

65 Anm. För befattningshavare, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien eller Brasilien minst fem år, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår 60 levnadsår.

150 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7,13, 16 och 17 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. 2 §• Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsrådsämbete, civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa, tjänst, å vilken civila tjänstepensionslagen äger tillämpning, tjänst vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, lärarbefattning vid folkskoleseminariernas övningsskolor, ej heller i fråga om befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i avseende å dem vad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgat. 5 §• Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder: för manlig tjänstinnehavare vid uppnådda sextiosju levnadsår och trettiofem tjänstår; för kvinnlig tjänstinnehavare vid uppnådda sextio levnadsår och trettio tjänstår; dock att sådan rätt inträder: a) för ämneslärarinna vid blindundervisningsanstalterna samt för ämneslärarinna, slöjdlärarinna, husmoder och översköterska vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte: vid femtiofem levnads- och tjugufem tjänstår: b) för gymnastiklärare och musiklärare vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna samt de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå levnads- och trettio tjänstår: c) för bergmästare, gruvingenjör, för lärare vid lantbruksinstitutet vid Ultuna samt lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, för folkskolinspektör: vid sextiofem levnads- och tjugufem tjänstår; d) för rektorer och lektorer vid tekniska fackskolor, tekniska gymnasier och tekniska elementarskolor samt för manlig rektor vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte: vid sextiofem levnads- och trettio tjänstår; e) för rektorer och ämneslärare vid allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna samt annau övningslärare vid sådan läroanstalt än de under b) särskilt angivna, rektorer vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, förskolan för blinda i Växjö samt hantverksskolan i Kristinehamn för blinda ävensom för lärare vid skeppsgosseskola: vid sextiofem levnads- och trettiotre tjänstår; f) för landsfogde och landsfiskal, andra ämnes- och övningslärare vid statens

151 läroverk än de under b), c), d) och e) särskilt angivna ävensom lantbruksingenjörer och distriktslantmätare, förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten samt föreståndare och skogsrättare vid statens skogsskoior, distriktschefer och distriktsingenjörer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten: vid sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår. 6 §•

Skyldighet att till tjänstgöring. Befinnes tjänstinnehavare vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, och har sådan tjänstinnehavare tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju levnadsår, uppnått en levnadsålder av minst sextiofem år eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år, uppnått en levnadsålder av minst sextio år eller där fråga är om tjänstinnehavare inom den förvaltande eller bevakande personalen vid skogsstaten, föreståndare eller skogsrättare vid statens skogsskolor, uppnått en levnadsålder av minst sextiotre år, äge Konungen, uppå därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehavare skyldig att från tjänsten avgå. V §• Vid avgång — levnadsålders inträde. Om den, som är berättigad till pension enligt denna lag, tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt 10 § civila tjänstepensionslagen eller däremot svarande stadgande i annan lag eller författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal, skall pensionen från pensionsförsäkringsfonden räknas såsom del av den honom enligt denna lag tillkommande pension, vilken alltså för den tid, pensionen från pensionsförsäkringsfonden åtnjutes, skall minskas med sistnämnda pensions belopp. 13 §. Pension enligt denna lag sökes i fråga om tjänst vid domänstyrelsen eller tjänst, som lyder under denna, hos domänstyrelsen, dock att pension för generaldirektör vid nämnda styrelse sökes hos statskontoret. I Övrigt — — — till fullo guldits. 16 §. Om den, vilken kommer i åtnjutande av pension för i denna lag avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller ock annan pension för statsanställning till sådant belopp, att sammanlagda förmånerna för år räknat överstiga femtusen kronor, må, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt denna lag uppbäras endast en tredjedel,

152 med iakttagande likväl dels att i förekommande fall därutöver må av pensionen utgå så mycket, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, om båda äro lika, den ena av dem, ökad med en tredjedel, dels ock att avdrag skall ske endast i den mån, som erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga femtusen kronor. Vad nu är stadgat gäller dock icke vid förening av pension enligt denna lag med sådan pension, som utgår enligt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. 17 §. Tjänstår för — — — enskilda angelägenheter. Efter prövning av Konungen i varje särskilt fall må tjänstinnehavare kunna förklaras berättigad att få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna intill två tredjedelar av den tid, varunder han utom statens tjänst må hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kan anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. I fråga — — — tjänstår beräknas. Denna lag träder i kraft den

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring. 5 §• Pensionsavgift — — — oförmögen. Från avgiftsplikt undantages jämväl: a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk eller civila tjänstepensionslagen eller ock kommunikationsverkens tjänstepensionslag äger tillämpning; b) delägare — — — pensionskassa; c) ordinarie — prästerlig tjänst; ävensom hustru — person. I övrigt lag. Denna lag träder i kraft den

153 Förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpning av civila tjänstepensionslagen. Pensionsavgifternas uppbörd och redovisning. 1 §• För uppbörd och redovisning av pensionsavgift, som utgår enligt civila tjänstepensionslagen svarar i egenskap av redogörare, såvitt angår befattningshavare åliggande pensionsavgift, den som har att ombesörja utbetalning av befattningshavaren tillkommande avlöning samt beträffande pensionsavgift, vilken enligt 14 § av nämnda lag skall erläggas av pensionstagare, den som har att ombesörja utbetalning av pensionstagarens pension. 2 §•

Uppbörd av pensionsavgift verkställes medelst avdrag å varje till utbetalning förfallet avlönings- eller pensionsbelopp av så stor del av samma avgift, som belöper å den tid, för vilken avlöning eller pension utbetalas. 3 §•

I fall, som avses i 3 § 1 mom. andra stycket av civila tjänstepensionslagen, skall pensionsavgift av befattningshavare månadsvis kontant inbetalas till vederbörande redogörare. Vid utebliven inbetalning av pensionsavgift i dylikt fall åligger det redogöraren att vidtaga de för avgiftens utbekommande nödiga åtgärder. 4 §•

Vid varje räkenskapsårs utgång skall av vederbörande ämbetsverk eller myndighet till statskontoret meddelas uppgift å sammanlagda beloppet av de pensionsavgifter, som, vare sig genom avdrag å avlöning eller genom kontant inbetalning, under räkenskapsåret erlagts av sådan ämbetsverket eller myndigheten tillhörande eller underlydande personal, vilken är underkastad den civila tjänstepensionslagen; med iakttagande därvid att i särskilda summor angivas de avgifter, som erlagts av befattningshavare, vilkas avlöningar avförts å ett och samma riksstatsanslag eller å särskild anslagspost under detsamma. Det åligger statskontoret att på grundval av förenämnda uppgifter från vederbörande riksstatstitel till den civila pensionsfonden omföra beloppet av de pensionsavgifter, som under räkenskapsåret erlagts. 5 §• De närmare föreskrifter, som må befinnas erforderliga rörande pensionsavgifternas uppbörd och redovisning, meddelas av statskontoret och riksräkenskapsverket gemensamt.

154 Civila pensionsfonden m. m. 6 §•

Den civila pensionsfonden förvaltas av statskontoret; och åligger det statskontoret i sådant avseende: att göra fondens medel räntebärande i enlighet med de bestämmelser, som äro eller framdeles må varda stadgade för statskontorets fondförvaltning i allmänhet; att, sedan summan av de pensioner, som under nästföregående budgetår utbetalts enligt civila tjänstepensionslagen, blivit känd, från pensionsfonden bereda gottgörelse åt de olika slag av medel, från vilka pensionerna utgått, med belopp, som svara mot fondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna: att från pensionsfonden utanordna dels, efter anmälan av vederbörande ämbetsverk eller myndighet, vad enligt 9 § civila tjänstepensionslagen skall överföras till annan pensionsfond, eller till särskild pensionsanstalt eller pensionskassa, ävensom vad enligt 10 § 1 mom. av nämnda lag skall inbetalas till pensionsstyrelsen, dels ock vad jämlikt 41 § av samma lag medgives till utbetalning; samt att pröva ansökning om återbekommande av erlagd pensionsavgift. 7 §•

Omedelbart efter räkenskapsårets utgång skola generaltullstyrelsen, lotsstyrelsen samt patent- och registreringsverket för dem tillhörande eller underlydande personal till statskontoret avlämna uppgift å de pensioner, vilka enligt civila tjänstepensionslagen utbetalts under räkenskapsåret. 8 §•

Till grund för beräkningen av det i 9 och 10 §§ civila tjänstepensionslagen omförmälda kapitalvärde skall läggas en räntefot av fyra procent och senaste allmänna svenska dödlighetstabeller för män och kvinnor. Uträkningen verkställes genom statskontorets försorg. 9 §. Inbetalning, som avses i 10 § 3 mom. civila tjänstepensionslagen, ombesörjes av statskontoret. Skall sådan inbetalning ske med anlitande av medel, varöver statskontoret icke äger förfoga, åligger det detta ämbetsverk att vidtaga åtgärd för utfående från vederbörande verk av för ändamålet erforderligt belopp. Tjänstematrikel. 10 §. I 1 § 6 mom. civila tjänstepensionslagen omförmäld tjänstematrikel skall så föras, att av densamma kunna beträffande en var hos vederbörande ämbetsverk eller myndighet anställd person inhämtas uppgifter i nedan angivna hänseenden, nämligen:

155 a) ålder, b) tiden för första inträdet i statens tjänst samt för anställnings vinnande hos verket eller myndigheten ävensom arten av sådan anställning, c) den tidpunkt, då befattningshavaren vunnit sådan anställning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionslagen, eller den tidigare tidpunkt, från vilken han enligt bestämmelserna i nämnda lag må äga räkna avgiftsår, d) för befattningshavaren gällande tjänstepensionsunderlag och pensionsavgift med angivande av den tariff, enligt vilken pensionsavgift utgår. e) den tidpunkt, då förändring med avseende å befattningshavarens pensionsunderlag eller pensionsavgift må hava uppstått på grund av befordran, förflyttning eller annan anledning, f) tidpunkten, då skyldighet att erlägga pensionsavgift enligt 14, 19 eller 30 § i nämnda lag upphört eller återinträtt, samt g) de tider utöver semester eller därmed jämförlig ledighet, under vilka befattningshavaren icke tjänstgjort, jämte anledningen därtill. I fråga om icke-ordinarie befattningshavare skall tjänstematrikeln även innehålla uppgifter rörande h) den pensionsålder, som på grund av stadgandena i 31 § 1 mom. civila tjänstepensionslagen gäller för befattningshavaren, samt i) de tider, under vilka befattningshavaren med stöd av 3 § 2 mom. civila tjänstepensionslagen varit befriad från erläggande av pensionsavgift. Det i 5 § 2 mom. b) civila tjänstepensionslagen omförmälda utdrag av tjänstematrikeln skall innehålla uppgifter i här ovan angivna hänseenden. Beträffande befattningshavare vid försvarsväsendet skall tjänstematrikeln dock avse allenast befattningshavare, å vilka den civila tjänstepensionslagen äger tillämpning. 11 §• Den, som tillträder anställning hos ämbetsverk eller myndighet med befattningshavare, vilka avses i civila tjänstepensionslagen, skall, ifall han förut varit anställd i statens tjänst, om denna sin tjänstgöring och tiden därför förete bevis för att i tjänstematrikeln antecknas; börande vid befattningshavares övergång till befattning hos annat ämbetsverk eller lydande under annan myndighet, det verk eller den myndighet, varifrån förflyttning skett, låta tillställa det andra verket eller den andra myndigheten ett utdrag ur sin matrikel, i vad den rör sålunda förflyttad befattningshavare.

Denna kungörelse träder i kraft den

156 Förslag till kungörelse angående styrkande av frihet från sjukdom m. m. såsom villkor för viss statsanställning. Ej må någon anställas i statstjänst på sådant sätt, att anställningen skulle för honom medföra rätt till tjänstepension, med mindre genom behörigt läkarintyg blivit styrkt, att vederbörande ej lider av sådan sjukdom eller sådant kroppslyte, som kan anses menligt inverka på hans tjänstutövning. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse angående skyldighet för förvaltning vid straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om å sådan anstalt intagen pensionstagare. Finnes anledning antaga, att någon, som undergår frihetsstraff omfattande minst en månad eller är intagen å en statens tvångsarbetsanstalt, åtnjuter pension på grund av föregående anställning i statens tjänst, åligger det förvaltningen vid vederbörande straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt att till det verk eller den inrättning, som kan hava att utbetala pensionen, ofördröjligen göra anmälan om den till frihetsstraff eller tvångsarbete dömdes namn, hans senaste statsanställning, dagen för straffets eller tvångsarbetets början samt strafftidens eller tvångsarbetstidens längd. Denna kungörelse träder i kraft den

157 Förslag till kungörelse angående skyldighet för domstol att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om pensionstagare, som dömts till straff eller straffpåföljd. Dömes någon, som innehaft anställning i statens tjänst, till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller i stället för avsättning till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen och finnes anledning antaga, att den dömde åtnjuter pension på grund av sådan anställning, åligger det vederbörande domstol att till det verk eller den inrättning, som kan hava att utbetala pensionen, ofördröjligen meddela underrättelse om den dömdes namn, hans senaste statsanställning samt dagen för utslaget. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse med föreskrifter angående de medel, av vilka pensioner, som beviljas jämlikt civila tjänstepensionslagen, skola utgå m. m. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, dels att de pensioner, som med tillämpning av civila tjänstepensionslagen beviljas, skola utgå till förutvarande befattningshavare vid tullverket av det i tullverkets utgiftsstater upptagna förslagsanslaget till pensioner åt avskedade tjänstemän, vid lotsverket av det för sådant ändamål i pensionsstaten för lotsstyrelsen samt lots- och fyrstaten upptagna förslagsanslaget, vid patent- och registreringsverket av ordinarie reservationsanslaget för detta ämbetsverk, vid försäkringsinspektionen av ordinarie reservationsanslaget till sistnämnda ämbetsverks verksamhet, samt vid annat verk av särskilt anvisat ordinarie förslagsanslag till pensionering av civila tjänstinnehavare; dels ock att åt det anslag eller de medel, från vilka pensionerna sålunda utbetalats, skall beredas gottgörelse från den civila pensionsfonden med belopp, svarande mot pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna. Denna kungörelse träder i kraft den

158 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 3, 4 och 5 §§ i kungörelsen den 11 oktober 1907 (nr 85, sid. 9) med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. 1

3§. 1. Influtna pensionsavgifter redovisas månads- eller kvartalsvis: a) för tjänstinnehavare vid domänverket till domänstyrelsen; b) för övriga tjänstinnehavare till statskontoret. 2. Redogörelse — — — blivit vidtagna. 3. De närmare — — — statskontoret.

Den pensionsfond, varom förmäles i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, skall under benämningen civila pensionsfonden förvaltas av statskontoret i enlighet med de föreskrifter, som härom äro meddelade. 5 §• Inom januari månads utgång varje år skall domänstyrelsen för sin personal till statskontoret avlämna uppgift å sammanlagda beloppet av de pensioner, vilka med anledning av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension utbetalts under nästföregående året. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 278) med föreskrifter i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare. Där kvinna tillträder statstjänst, vilken före ikraftträdandet av lagen den 22 juni 1923 (nr 249), innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, kunnat innehavas endast av man och för vilken andra pensionsbestämmelser gälla än de, som meddelats i 1

Senaste lydelse, se beträffande 3 och 5 §§ 1914 : 448.

159 civila tjänstepensionslagen, kommunikationsverkens tjänstepensionslag eller kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. ni.; vill Kungl. Maj:t, på därom gjord framställning, för befattningshavaren bestämma pensionsunderlag och pensionsavgift att tillsvidare gälla; skolande sådan befattningshavare vara skyldig att underkasta sig de bestämmelser i fråga om pension, som i samband med en blivande lönereglering för det verk eller den stat, befattningshavaren tillhör, må varda för tjänsten stadgade. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av § 5 i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen.* § 5. Mom. 1. Sammanlagda — — — erläggas. Mom. 2. Vad i 1 mom. stadgats äger icke tillämpning å sådan inbetalning till den frivilliga försäkringen, som sker jämlikt 10 § civila tjänstepensionslagen eller däremot svarande stadgande i annan lag eller författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal. Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse, se 1920 : 348.

160 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av nionde punkten i kungörelsen den 24 november 1876 (nr 51) angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar samt av flottans och lotsverkets gemenskap. 1 9. Den, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från andra allmänna medel än dem, som för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar äro anvisade, är icke berättigad till fyllnadspension, såvida icke för det fall, att pension av andra allmänna medel åtnjutes, denna utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 eller civila tjänstepensionslagen eller kommunikationsverkens tjänstepensionslag stadgade grunder. Denna kungörelse träder i kraft den och skall gälla jämväl för sådan personal, i fråga om vilken särskilt förklarats, att de fastställda grunderna för pensioneringen av flottans befäl och underbefäl med vederlikar skola tillämpas.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av nionde punkten i cirkuläret den 22 juni 1877 (nr 22) angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst.2 9. Pensionstagare — — — fyllnadspension. Den, som överstiga tretusen kronor, skolande, i fall den andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 eller civila tjänstepensionslagen eller ock kommunikationsverkens tjänstepensionslag stadgade grunder, minskning i fyllnadspensionen icke äga rum. Denna kungörelse träder i kraft den

1 2

Senaste lydelse, se 1908 : 72 (sid. 10). Senaste lydelse, se 1909 :115 (sid. 2).

161 Förslag till kungörelse angående upphävande av kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) angående tjänstårsberäkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare. Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat lag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen m. fl. befattningshavare (civil tjänstepensionslag), har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott förordna, att kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) angående tjänstårsberäkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare skall upphöra att gälla från och med den

11 — 86C2. 1926 nra pensionstitredning.

De sakkunnigas hemställan. Under åberopande av vad de sakkunniga i det föregående i skilda hänseenden anfört och föreslagit få de sakkunniga hemställa, att herr statsrådet måtte: A. utverka framläggande av förslag till riksdagen därom, att riksdagen må ej mindre

antaga av de sakkunniga framlagda förslag till dels lag angående rätt till tjänstepension för tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen m. fl. befattningshavare (civil tjänstepensionslag): dels lag angående ändrad lydelse av 2, 5, 6, 7, 13, 16 och 17 §§ i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension: dels ock lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring; än även dels besluta, att ur avlöningsstaterna för professorer m. fl. befattningshavare vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid karolinska mediko-kirurgiska institutet bestämmelser rörande pensionsunderlag och pensionsavgifter skola utgå: dels medgiva vidtagande av vissa av de sakkunniga föreslagna ändringar i grunderna för pensionering av arméns och flottans befäl och underbefäl med vederlikar: dels medgiva, att, på sätt de sakkunniga i det föregående ifrågasatt, i 5 § 1 mom. av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr nr 270 år 1925) må upptagas befattningen såsom generaldirektör och chef för lantbruksstyrelsen; dels besluta, att, därest efter ombildning, på sätt nyss är sagt, av befattningen såsom generaldirektör och chef för lantbruksstyrelsen stadgandena i 11 § av den civila tjänstepensionslagen icke skulle bliva tillämpliga å nuvarande innehavaren av befattningen i fråga P. E. G. Insulander, de pensionsbestämmelser, som omedelbart före ikraftträdandet av nämnda lag voro för honom gällande, fortfarande skola å honom tillämpas;

163 dels medgiva, att Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut, i kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) meddelade bestämmelser angående tjänstårsberäkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare må upphöra att gälla med ikraftträdandet av den civila tjänstepensionslagen; dels besluta, att de pensioner, som med tillämpning av civila tjänstepensionslagen beviljas, skola utgå till förutvarande befattningshavare vid tullverket av det i tullverkets utgiftsstater upptagna förslagsanslaget till pensioner åt avskedade tjänstemän, vid lotsverket av det för sådant ändamål i. pensionsstaten för lotsstyrelsen samt lots- och fyrstaten upptagna förslagsanslaget, vid patent- och registreringsverket av ordinarie reservationsanslaget för detta ämbetsverk. vid försäkringsinspektionen av ordinarie reservationsanslaget till sistnämnda ämbetsverks verksamhet samt vid annat verk av det ordinarie förslagsanslaget till pensionering av civila tjänstinnehavare; dels ock besluta, att åt det anslag eller de medel, från vilka pensionerna sålunda utbetalats, skall beredas gottgörelse från den civila pensionsfonden med belopp, svarande mot pensionsfondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna; B. under förutsättning att riksdagen i de under A angivna ämnen fattar beslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad där hemställts, föreslå Kungl. Maj:t att ej mindre, i enlighet med av de sakkunniga förordade förslag, utfärda dels kungörelse med föreskrifter rörande tillämpning av civila ijänstepensionslagen; dels kungörelse angående styrkande av frihet frän sjukdom ni. m. såsom villkor för viss statsanställning; dels kungörelse angående skyldighet för förvaltning vid straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om å sådan anstalt intagen pensionstagare: dels kungörelse angående skyldighet för domstol att i vissa fall meddela underrättelse i fråga om pensionstagare. som dömts till straff eller straffpåföljd: dels kungörelse angående ändrad lydelse av 3, 4 och 5 §§ i kungörelsen den 11 oktober 1907 (nr 85, sid. 9) med föreskrifter om verkställighet av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension; dels kungörelse angående ändrad lydelse av kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 278) med föreskrifter i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare;

164 dels ock kungörelse angående ändrad lydelse av § 5 i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 957) angående anordnande av den i 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade försäkringen; än även förklara, dels att gällande rätt for månadslönare vid flottan att vinna inträde såsom delägare i flottans pensionskassa skall upphöra med ikraftträdandet av civila tjänstepensionslagen; dels att månadslönare, som vid nämnda tidpunkt är i tjänst och som vunnit delaktighet i flottans pensionskassa, skall frånträda rätten till pension från kassan och fördenskull fritagas från de skyldigheter till kassan, vilka åligga honom för beredande av pension åt honom själv, men kvarstå såsom delägare i kassan, så vitt angår gratial åt änka och barn, och förty fortfarande vara skyldig att till kassan erlägga stadgade gratialavgifter; dels ock, med stöd av 5 § sista stycket i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring, att från avgiftsplikt enligt nämnda lag skall undantagas icke-ordinarie befattningshavare, ä vilken civila tjänstepensionslagen äger tillämpning. Därest tjänsten såsom generaldirektör och chef för lantbruksstyrelsen anses icke böra ombildas till befattning, som tillsättes genom förordnande på viss tid, bör sagda generaldirektörsbefattning upptagas i bilagan B till den föreslagna civila tjänstepensionslagen.

165 Utdrag av protokoll, hållet vid 1926 års pensionsutrednings sammanträde den 29 mars 1927. Närvarande: Herr ordföranden samt ledamöterna herrar ERIKSSON och GUSTAFSSON.

Företogs till slutlig behandling och justering betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. och beslöts att med skrivelse överlämna detsamma till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet. Därvid avgav ledamoten Eriksson följande särskilda yttrande: »Såsom ledamot av kommunikationsverkens lönekommitté samt av 1921 års pensionskommitté har jag uttalat, att jag ansett pensionsåldern vara allt för hög, särskilt beträffande de lägre tjänstemännen, för att de må kunna vara i stånd att under hela sin tjänstetid fullgöra en arbetsprestation, som motsvarar statens behov. Denna uppfattning vidhåller jag fortfarande. Med hänsyn emellertid till att statsmakterna vid upprepade tillfällen under den senaste tiden tagit ställning till denna fråga och därvid underkänt de av mig framförda synpunkterna har jag i samband med den nu företagna utredningen icke framställt något yrkande i förevarande avseende. Likaledes har jag såsom ledamot av 1921 års lönekommitté uttalat betänkligheter beträffande kommitténs förslag till tjänste- och familjepensionsavgifter för kvinnliga tjänstemän, vilket numera blivit av statsmakterna genomfört. Fortfarande anser jag, att dessa avgifter icke blivit fastställda efter rationella grunder. Då emellertid de sakkunniga icke haft att yttra sig beträffande frågan om familjepensioneringen, har det av mig nu berörda spörsmålet icke kunnat komma under behandling i förevarande sammanhang.»

In fidem Alfred Carlsson.

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1927 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande ang. åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi m. m. [1] Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. [2] 1926 års pensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslag m. m. [8] O

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Betänkande ang. sjöfartsavgifter. [7]

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikations väsen.

Politi. Bank-, kredit- och penningväsen.

Socialpolitik. Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. [4]

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna sjukhus in. m. [3| Betänkande ocli förslag rörande den andliga värden vid armen. [5] Supplement ni' 3 till Sverges familjenamn 192". |(j| Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Sthlin 1927, Isaac Marcus' Boktr.-A.-B.