Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
-H
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1928:23
FÖRSVAKSDEPAKTEJIEIfTET
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE
FÖRSVARETS CENTRALA LEDNING OCH FÖRVALTNING A V G I V E T D E N 6 O K T O B E R 1928 AV JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 2 MARS 1928 TILLKALLADE SAKKUNNIGA
S
T
O
C 1 9
K
H
O
åC& pesHj
L
M
Statens offentliga utredningar 1928 Kronologisk
1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. 2. Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar orn kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Almqvist & Wiksell, "Uppsala. 160 s. S. 3. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Marcus. 73 s. F i . 4. Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga' kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. Marcus. 183 s. F i . 5. Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar som därmed hava samband. Norstedt. 504 s. Ju. 6. Betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande. Marcus. 139 s. H. 7. Ämbetsbrotten. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 7. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 238 s. J u . 8. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emicrationen. Norstedt. 75 s. S. 9. 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. Norstedt. 618 s. S. 10. Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit. Norstedt, viij, 183 s. S. 11. Betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendefc ' m. m. Marcus. 88 s. K. 12. Betänkande med förslag angående omorganisation av överståthållarämbetet samt ändrad fördelning mellan
förteckning
staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. Beckman. 354 s. S. 13. Utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning. Norstedt, vj, 50 s. E. 14. Betänkande med utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor. Marcus. 192 s. Fi. 15. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution. Marcus. 149 s. F i . 16. Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar. Norstedt. 98 s. J u . 17. Betänkande angående ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård). Norstedt. 247 s. S. 18. Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket m. m. 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande. 2. Beckman. 183 s. S. 19. Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Norstedt. (2), 45 s. J u . 20. Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Marcus, viij, 461 s. J u . 21. Städerna och rättegångsreformen. Särtryck nr betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Marcus. 112 s. J u . 22. Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga. Norstedt. 116 s. Fö. 23. Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning. Norstedt, viij, 165 s. Fö.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i Omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R
1928:23
FÖRSVARSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG RÖRANDE
FÖRSVARETS CENTRALA LEDNING OCH FÖRVALTNING A V G I V E T DEN 6 O K T O B E R 1 9 2 8 AV JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BESLUT DEN 2 MARS 1928 TILLKALLADE SAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1928 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P . A. NORSTEDT & SÖNER
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet I. Inledning I I . Huvudgrunderna i de föreliggande förslagen angående arméns och marinens centrala ledning och förvaltning 1. Armén 2. Marinen III. Brister i arméns och marinens centrala ledning och förvaltning 1. I allmänhet 2. Vid armén 3. Vid marinen IV. Olika sätt att avhjälpa bristerna i arméns och marinens centrala ledning och förvaltning 1. I allmänhet 2. Armén • 3. Marinen V. Förslag till avhjälpande av bristerna i arméns centrala ledning och förvaltning 1. Allmänna synpunkter 2. Chefskapet över armén 3. Generalstaben 4. Arméförvaltningen Chefen för arméförvaltningen Arméförvaltningens departement Vapendepartementet Fortifikationsdepartementet Intendenturdepartementet Sjukvårdsdepartementet Civila departementet
Sid. v. 1. 4. 4. 12. 19. 19. 21. 26. 29. 29. 39. 43. 45. 45. 51. 55. 57. 57. 62. 63. 74. 81. 82. 83-
5. Trnppslagsinspektioner m. m 84. 6. Till lantförsvaret hörande kommissioner och kommittéer 85. 7. Personalförändringar och kostnadsberäkningar 85. VI. Förslag till avhjälpande av bristerna i marinens centrala ledning och förvaltning 89 1. Allmänna synpunkter 89. 2. Kommenderande amiralen 95. 3. Marinstaben 95. 4. Marinförvaltningen 106. 5. Marinens övriga myndigheter m. m 134. 6. Personalförändringar och kostnadsberäkningar 142. VII. Flygvapnet 148. VIII. De föreslagna organisationernas förhållande till krigsorganisationen . . . .154.
Bilaga. Översikt av de högsta styrelseorganen inom vissa främmande marinorganisationer 157.
Till Statsrådet
och Chefen för Kungl.
Försvarsdepartementet.
Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 2 mars 1928 bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga — därav en i egenskap av ordförande — för att inom departementet biträda med fortsatt beredning av frågan rörande omorganisation av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet med flera i sammanhang därmed stående spörsmål, har herr statsrådet genom departementschefsskrivelse den 9 i samma månad anmodat generalen L. H. Ting sten, konteramiralen C. L. de Champs, översten och militärbefälhavaren på Gotland O. G. Thörnell samt kommendören C. F. Tamm att utföra ifrågavarande uppdrag, varvid Tingsten i egenskap av ordförande skulle leda de sakkunnigas arbete. Vid departementschefsskrivelsen var fogat ett utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 2 mars 1928, så lydande: »Den 29 oktober 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän för att inom departementet verkställa utredning rörande omorganisation av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet m. m. I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed hemställan om utredningsmännens tillkallande motiverades, anförde jag, bland annat, att utredningsarbetet, som dittills varit inriktat på den lokala förvaltningsorganisationen inom armén och marinen, nu syntes böra fullföljas i vad avsåge arméns och marinens centrala förvaltningsmyndigheter, varvid skulle undersökas, vilka omläggningar och förenklingar som borde genomföras med avseende å dessa myndigheters organisation och arbetssätt i syfte att å ena sidan såvitt möjligt nedbringa kostnaderna för förvaltningsorganisationen och å andra sidan befrämja effektivitet och ändamålsenlighet i utförandet av myndigheterna åliggande arbetsuppgifter. Vad marinen anginge, syntes emellertid undersökningen icke blott böra avse den centrala förvaltningsmyndigheten, marinförvaltningen, utan torde densamma böra utvidgas
VI
till att omfatta frågan om organisationen av marinens överstyrelse i dess helhet. Den nuvarande anordningen med ett flertal direkt under Kungl. Maj:t lydande överstyrelseorgan, vilkas verksamhetsområden djupt ingrepe i varandra, hade nämligen visat sig vara förenad med olägenheter i olika hänseenden. Slutligen borde även frågan om ett mera definitivt ordnande av förvaltningen vid flygvapnet upptagas till prövning. De jämlikt berörda bemyndigande utsedda utredningsmännen hava den 14 november 1927 avgivit betänkande och förslag rörande den centrala förvarsförvaltningen. Över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen samt chefen för generalstaben och chefen för marinstaben ävensom övriga vederbörande militära myndigheter. Rörande innehållet i utredningsmännens förslag får jag hänvisa till betänkandet. Här må endast omnämnas, att enligt berörda förslag försvarsväsendets ledning och förvaltning i fred skulle utövas av — förutom försvarsdepartementet med kansli och kommandoexpeditioner — följande centrala organ, nämligen: arméstyrelsen under en generalsperson, chefen för armén; marinstyrelsen under en flaggman, chefen för marinen; samt flygstyrelsen under en generalsperson eller flaggman, chefen för flygvapnet. Till avgörande av cheferna för resp. försvarsgrenar skulle överlämnas ett betydande antal ärenden, vilka nu avgöras såsom kommandomål. I de avgivna yttrandena hava erinringar i olika avseenden framställts mot utredningsmännens förslag. Chefen för generalstaben har sålunda i sitt yttrande anfört, bland annat, att en chef för armén borde inrättas endast under förutsättning att han erhölle befogenheter, som svarade mot honom åliggande ansvar. Därest, på sätt utredningsmännen föreslagit, chefens för armén befogenhet i fråga om de rent militära ärendena inskränktes till allenast de mindre viktiga kommandomålen, kunde ifrågasättas, om man erhölle en central myndighet, som kunde utöva en verklig ledning av armén ur militär synpunkt. Konsekvensen av skapandet av en chef för armén borde vara, att arméchefen bleve Konungens rådgivare i kommandomål, vilket i viss mån skulle innebära en återgång till de förhållanden, som rådde under tiden före 1840, då kommandomålen föredrogos av generaladjutanterna. Det kravet borde sålunda uppställas, att chefen för armén skulle vara föredragande i samtliga kommandomål. Det av generalstabschefen sålunda väckta spörsmålet har under tiden efter år 1840 vid olika tillfällen varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning i samband med ifrågasatt sammanslagning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen till ett gemensamt departement. En av de invändningar, som framfördes mot en dylik sammanslagning, gick ut på att densamma skulle nödvändiggöra en återgång till den före 1840 års departementalreform tillämpade anordningen med särskilda, konstitutionellt ansvariga föredragande för arméns och marinens kommandomål (generaladjutanterna). Härom anförde föredragande departementschefen vid framläggande av proposition (nr 359) till 1919 års riksdag med förslag till lag om statsde-
VII
partementen, bland annat, att han i likhet med departementalkommitterade, vilka i sitt år 1912 avgivna betänkande ägnat synnerlig uppmärksamhet åt kommandomålens handläggning i ett sammanslutet försvarsdepartement, ansåge, att något hinder icke kunde anses föreligga för den gemensamme försvarsministern, vare sig han vore militär eller civil, att inför Konungen föredraga kommandomålen och därvid bära det konstitutionella ansvaret för dessa ärendens riktiga handläggning. En anordning med särskilda militära tjänstemän för länt- och sjöförsvaret såsom konstitutionellt ansvariga föredragande av kommandomålen kunde departementschefen så mycket mindre förorda, som denna anordning enligt hans mening påtagligen skulle vara ägnad att motverka ett av de huvudsakliga syftemålen med försvarsdepartementens förening, nämligen åvägabringande av enhetlighet i försvarets militära ledning, samt anordningen under den tid (1809—1840), då densamma varit i tillämpning, ansetts medföra splittring och slitningar vid de militära angelägenheternas handhavande. J a g ansluter mig obetingat till vad föredragande departementschefen år 1919 sålunda uttalat i fråga om kommandomålens handläggning och kan följaktligen ej finna vad generalstabschefen anfört härutinnan godtagbart. Emellertid synes, såsom i vissa avgivna yttranden framhållits, jämväl den av utredningsmännen föreslagna uppdelningen av kommandomålen mellan Kungl. Maj:t med chefen för försvarsdepartementet såsom föredragande och cheferna för resp. försvarsgrenar giva anledning till betänkligheter. Mot en sådan uppdelning lärer kunna göras i viss mån enahanda erinringar som mot anordningen med särskilda konstitutionellt ansvariga föredragande av kommandomålen. Det torde nämligen kunna på goda grunder befaras, att den föreslagna uppdelningen av kommandomålen, vilka i många fall äga nära samband med varandra och med konseljmålen, skulle komma att medföra slitningar och konflikter mellan chefen för försvarsdepartementet och de olika försvarsgrenarnas chefer samt mellan de sistnämnda inbördes. Jämväl den av utredningsmännen föreslagna anordningen i fråga om kommandomålens handläggning synes sålunda vara ägnad att motverka åsyftad enhetlighet i försvarsväsendets ledning. Vid utarbetandet av utredningsmännens förslag har en ledande princip varit att sammanföra rent militära ärenden och förvaltningsärenden till behandling och avgörande av en och samma myndighet. Häremot hava flera av de hörda myndigheterna framfört betänkligheter och i de av marinförvaltningen och chefen för marinstaben avgivna yttrandena har berörda princip blivit föremål för ingående kritik, varvid framhållits, bland annat, att utvecklingen i allmänhet av den militära organisationen, tvärt emot vad utredningsmännen föreslagit, gått i riktning av de militära befälhavarnas befriande från förvaltningsuppgifter. Icke minst med hänsyn till nödvändigheten att begränsa vederbörande myndigheters arbetsuppgifter inom rimlig omfattning synas mig de i förevarande avseende framställda erinringarna värda beaktande. På grund av vad jag sålunda anfört och med hänsyn till de erinringar i skilda hänseenden, som i de avgivna yttrandena framställts mot utrednings-
VIII
männens förslag, har jag kommit till den övertygelsen, att de former, som däri föreslagits för förverkligande av utredningens syfte — åstadkommande av enhetlig ledning av försvarsgrenarna samt intimare samverkan mellan de skilda överstyrelseorganen för tillgodoseende av försvarets effektivitet — icke äro i allo lyckligt funna. J a g finner därför förslaget icke kunna i oförändrat skick läggas till grund för beslutet i ämnet, utan anser med hänsyn till den föreliggande organisationsfrågans stora betydelse och räckvidd nödvändigt, att densamma underkastas en förnyad omprövning och ingående granskning ur olika synpunkter. Det synes icke uteslutet, att en tillfredsställande lösning av de spörsmål, som utredningsmännen enligt sitt uppdrag haft att upptaga till behandling, skulle kunna vinnas genom en mindre vittgående reform av försvarsväsendets ledning än den av utredningsmännen föreslagna. Åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena synas mig lämna stöd för denna uppfattning. Det torde vara välbetänkt, att man vid en omorganisation av nu ifrågavarande art går fram med en viss varsamhet och avvaktar de erfarenheter, som kunna vara att hämta från en ej alltför vittgående reform, så att man icke i strävan att råda bot på de olägenheter, som äro förbundna med den nuvarande organisationen, giver till spillo de med densamma förenade fördelarna. Vid frågans fortsatta behandling torde därför böra undersökas, huruvida icke åsyftade omläggningar och förenklingar med avseende å arméns och marinens centrala förvaltningsmyndigheter samt avhjälpande av de olägenheter, som, vad marinen angår, visat sig vara förenade med att ett flertal överstyrelseorgan lyda direkt under Kungl. Maj:t, skulle kunna åstadkommas utan en så genomgripande ombildning av den nuvarande, historiskt framvuxna organisationen, som utredningsmännen föreslagit. Den fortsatta beredning av den föreliggande organisationsfrågan, som alltså synes erforderlig, torde lämpligen böra verkställas inom försvarsdepartementet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa synas böra vara högst fem till antalet. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga — därav en i Rgengkap av ordförande — för att inom departementet biträda med fortsatt beredning av frågan rörande omorganisation av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet med flera i sammanhang därmed stående spörsmål.» Sedan de sakkunniga denna dag slutfört sitt uppdrag, få de vördsamt härmed överlämna »Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning.» Stockholm den 6 oktober 1928. LARS T I N G S T E N . CH. DE CHAMPS.
O. G. F. TAMM.
THÖRNELL.
I. Inledning. Den fråga, för vars behandling de sakkunniga blivit tillkallade, är av en synnerligen stor omfattning. Den avser icke blott de tre försvarsgrenarnas — arméns, marinens och flygvapnets — centrala förvaltning, utan ock deras centrala ledning. Dock gäller det icke, såsom uttrycket »den centrala försvarsförvaltningen» måhända skulle kunna tydas, någon för dem samfälld organisation, utan fastmer tre särskilda organisationer, vilka emellertid i åtskilliga avseenden kunna betraktas ur gemensamma synpunkter. Vid ordnandet av statsförvaltningen och dess olika huvudgrenar torde en av de främsta uppgifterna vara att lämpligt avväga förhållandet mellan centralisation och decentralisation. Principen om åvägabringandet av enhetlighet och koncentrering i förevarande avseende är utan gensägelse mycket betydelsefull. Den finner dock sin begränsning i kraven på ändamålsenlighet och genomförbarhet i praktiskt avseende. Uti den näst högsta instansen av varje större statsförvaltningsgren inträder också i regeln en decentralisation av ärendena på underlydande självständigt verkande organ, såväl för att vid deras handläggning sakkunskapen må komma till sin rätt, som också för att i fråga om deras avgörande befogenheten och ansvaret må varda ändamålsenligt fördelade. Inom en organisation bör det, som synes förtorkat, bortskäras samt ersättas med nya eller andra grenar, men klok varsamhet bör därvid iakttagas. Bestående organ för ledning och förvaltning böra nämligen icke nedbrytas eller nedtryckas, utan att något bättre sättes i stället. På en god tradition bör icke heller göras våld. Under en och samma chef böra icke sammanföras flera ärenden eller grupper av ärenden, än som han på ett tillfredsställande sätt förmår behärska. Slutligen torde icke böra förbises, att det, som man önskar vinna genom en organisationsändring, icke sällan kan fullt effektivt nås medelst ändringar i gällande författningar, reglementen och instruktioner. I verkligheten gives det i organisationsfrågor icke några ideallösningar. Ur vissa synpunkter kunna mer eller mindre genomgripande ändringar i en organisation medföra påtagliga förbättringar, ur andra åter kunna samma ändringar vara mindre ändamålsenliga. Huru en organisation, avsedd att utöva ledningen inom en statsförvaltningsgren, verkar, beror väsentligen av de ämbets- och tjänstemän, som giva den liv, av den anda, som genomströmmar dess särskilda delar. Det är dock alltid av stor vikt, att arbetet sker under enkla, men säkra former, att befogenhet och ansvar äro klart utstakade och lämpligt
2 a v v ä g d a , samt a t t följaktligen ensidigheter i ena eller a n d r a vikas.
riktningen
und-
I det redan å t e r g i v n a u t d r a g e t av statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 2 m a r s 1928 h a r framhållits nödvändigheten av, a t t f r å g a n om organisationen av försvarets centrala ledning och förvaltning borde med h ä n s y n till sin stora betydelse och räckvidd u n d e r k a s t a s en förnyad omprövning och ingående granskning ur olika synpunkter. I sådant syfte torde det v a r a lämpligt: a t t s k ä r s k å d a h u v u d g r u n d e r n a i de föreliggande förslagen a n g å e n d e försvarsg r e n a r n a s centrala ledning och förvaltning och möjligheten av deras praktiska t i l l ä m p n i n g ; a t t framställa de n u v a r a n d e bristerna i arméns och marinens centrala ledning och f ö r v a l t n i n g ; a t t undersöka de sätt, som k u n n a v a r a ä g n a d e a t t avhjälpa de b r i s t e r n a ; samt
förefintliga
a t t på g r u n d av denna omprövning och g r a n s k n i n g avgiva förslag till frågans lösning. T y n g d p u n k t e n härvid ligger otvivelaktigt uti a t t finna de h u v u d g r u n d e r , som böra u p p b ä r a organisationerna. B e t r ä f f a n d e flygvapnet, v a r s organisation nyligen blivit bestämd, s y n a s end a s t vissa enskildheter behöva u p p t a g a s till behandling. D e t t a torde lämpligen böra ske i ett s a m m a n h a n g , sedan utredningen angående a r m é n s och m a r i nens centrala ledning och förvaltning slutförts.
De föreliggande förslagen till organisation av försvarsväsendets centrala ledning och förvaltning äro: betänkande och förslag rörande den centrala försvarsförvaltningen den 14 november 1927 av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1926 tillsatta beredningen: beredningens förslag; chefens för generalstaben yttrande den 18 januari 1928 över beredningens förslag: chefens för generalstaben, förslag; arméförvaltningens yttrande den 17 januari 1928 över beredningens förslag: arméförvaltningens förslag; chefens för marinstaben yttrande den 19 januari 1928 över beredningens förslag: chefens för marinstaben förslag; och marinförvaltningens yttrande den 19 januari 1928 över beredningens förslag: marinförvaltningens förslag. I det följande komma de förkortade kursiverade benämningarna att användas. P å nedan upptagna betänkanden och förslag komma även liknande benämningar till användning, nämligen: betänkande och förslag i fråga om lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens förening till ett departement den 17 december 1895 av den genom nådigt beslut den 9 augusti 1894 förordnade kommittén: sammanslagningslcommitténs förslag; betänkande och slutligt förslag rörande arméförvaltningens omorganisation den 22 mars 1907 av genom nådigt beslut den 21 december 1906 tillkallade sakkunniga (betänkandet icke särskilt tryckt, men i huvudsak återgivet i utdraget ur proto-
3 kollet över lantförsvarsärenden den 26 mars 1907, vidfogat Kungl. Maj:ts proposition nr 141 samma dag angående omorganisation av arméns centrala förvaltningsmyndighet): arméförvaltningssakkunnigas av år 1906 förslag (dessa sakkunniga även benämnda 1907 års sakkunniga); betänkande angående försvarsväsendets stärkande den 5 december 1910 av den av Kungl. Maj:t den 28 september 1907 tillsatta kommittén för granskning av uppgjorda förslag till samfälld plan för rikets försvar m. m.: 1907 års parlamentariska kommittés förslag; betänkande angående erforderliga och lämpliga förändringar i statsdepartementens genom grundlag fastställda indelning den 31 december 1912 av genom nådigt beslut den 11 december 1908 förordnade kommitterade: departementalkommitterades förslag; betänkande och förslag angående tillsättandet av en chef för flottans officerskår den 15 maj 1919 av på grund av nådigt beslut den 15 mars 1918 av chefen för sjöförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga: 1918 års flottsakkunnigas förslag; och betänkande och förslag angående organisation av den centrala försvarsförvaltningen den 23 november 1921 av genom nådigt beslut den 6 februari 1920 tillkallade sakkunniga: 1920 års förvaltningssakkunnigas förslag.
II. Huvudgrunderna i de föreliggande förslagen angående arméns och marinens centrala ledning och förvaltning. 1. Armén. Beredningens förslag avser upprättandet av en omedelbart under Kungl. Maj:t (försvarsdepartementet) lydande arméstyrelse, vilken, under en chef för armén, skulle utgöras av arméförvaltningen med dess departement samt av generalstaben, underställd en souschef. Chefen för armén skulle följaktligen vara: dels militärchef samt i denna egenskap hava befälet icke blott över arméns truppförband, inspektioner m. m. utan ock över generalstaben; dels förvaltningschef, chef för arméförvaltningen, dock med myndigheten begränsad till viktigare frågor rörande krigsorganisationen, försvarsförberedelsen och armébudgeten samt vad därmed närmast äger sammanhang, i allt fall med åliggande att följa och övervaka de olika departementens arbeten. Till chefen för armén i egenskap av militärchef med befäl över truppförband, inspektioner m. m. komma att inlöpa — förutom de ärenden, som nu insändas från generalstaben och arméförvaltningen — samtliga skrivelser rörande lantförsvaret, vilka nu ingå till försvarsdepartementets kansli och lantförsvarets kommandoexpedition, antingen för att av honom avgöras eller för att med utlåtande eller påskrift vidare befordras. Redan detta antal ärenden — väsentligt större än det, som handlägges i nämnda kommandoexpedition -— torde komma att taga chefens för armén arbetskraft fullt i anspråk, så att han näppeligen kan fullgöra de vittomfattande inspektioner och tjänsteresor, som honom synas vara tillämnade. Arbetsbördan kommer att väsentligt ökas, om han samtidigt skall utöva ett verkligt, icke endast ett nominellt, chefskap över generalstaben. För att chefen för armén i egenskap av förvaltningschef må kunna ombesörja de med detta ämbete förenade uppgifterna, måste han vara i det stora hela underkunnig om de ärenden, som handläggas inom arméförvaltningen, enär han eljest icke kan följa och övervaka de olika departementens arbeten. Därtill kommer, att han beträffande de ärenden, i vilkas avgörande han på ena eller andra sättet skall deltaga, eller rörande vilka han självständigt skall fatta beslut, bör hava bildat sig en egen, väl grundad mening. Detta torde i allmänhet icke kunna ske utan ett allvarligt arbete, utan ett omsorgsfullt stu-
5 dium av de till varje särskilt ärende hörande handlingarna. Uppgiften att vara chef för arméförvaltningen låter sig sålunda svårligen förenas med chefskapet över armén eller över generalstaben, än mindre med båda dessa chefskap. P å grund av att chefen för armén skall övertaga rätten att avgöra kommandomål av lägre ordning, de s. k. kommandoärendena, kan det beräknas, att antalet kommandomål inom lantförsvarets kommandoexpedition kominer att minskas. Men med organisationsförslagets tillämpning kommer den sammanlagda mängden av ärenden i högsta och näst högsta instans icke att bliva mindre än antalet motsvarande nu handlagda ärenden. Om ock remisstocken från försvarsdepartementet och kommandoexpeditionen hopkrymper, inträder i stället remissförfarandet från chefens för armén expedition. Inrättandet av ett särskilt chefskap över armén innebär bildandet av en ny befäls- och expeditionsinstans. Inskjutandet av en sådan uti ett i övrigt bestående system medför i allmänhet icke någon minskning i antalet skrivelser. Endast en under icke alltför kort tid förvärvad erfarenhet kan ådagalägga, huruvida det skulle vara med någon fördel förenat att, på sätt beredningen föreslagit, uppdela de nuvarande kommandomålen i kommandomål och kommandoärenden. Minskningen i antalet ärenden uti lantförsvarets kommandoexpedition kan åtföljas av olägenheter, såsom uppdelandet av nu utgående samfällda generalorder uti generalorder och arméchefsorder, splittring av de tryckta tjänstemeddelandena och av övrigt tryck m. m. d. Under alla förhållanden torde det komina att krävas en ganska lång tid, innan en stadgad praxis i nu berörda hänseende hinner att utvecklas. Genom beredningens förslag skulle generalstaben direkt samhöra med arméchefsämbetet. Hittills har i allmänhet förfäktats den principen, att chefen för generalstaben i fred bör beklädas med ett självständigt ämbete och intaga en omedelbart under den högsta statsmyndigheten (Konungen) lydande ställning. Sådan var en av de viktigaste grunderna för ordnandet av den svenska generalstaben år 1873. I regel torde det bliva synnerligen svårt för en och samma person, även om han vore i besittning av osedvanlig arbetskraft, att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de båda värven såsom chef för armén och såsom chef för generalstaben. Beredningen avser att lösa denna svårighet genom att överflytta en del av chefens för generalstaben arbetsbörda på en souschef. Vid bedömandet av frågan angående generalstabens ställning inom en härordning synas dock följande omständigheter icke böra förbises eller skjutas i bakgrunden. Förutom åliggandet att ombesörja mycket betydelsefulla uppgifter på den rent militära försvarsförberedelsens m. fl. områden tillkommer det alldeles särskilt generalstaben att företräda och främja den krigsvetenskapliga bildningen inom armén. Detta målsmanskap måste främst uppbäras av generalstabens chef. Detta är desto angelägnare, som det företrädesvis måste vara hans sak att personligen leda utbildningen av generalstabens officerare. För detta ändamål, för att komma i åtnjutande av obetingad auktoritet, för att allt mer fördjupa sitt strategiska och taktiska tänkande måste han oav-
6 låtligen ägna sig åt studier, grundade på krigshistorien, krigsvetenskapens urkälla. För att i nu berörda avseenden uppfostra och dana generalstabens officerare måste chefen träda i en personlig, andlig förbindelse med en var av dem. Detta är möjligt, endast genom att han är deras förste lärare. En souschef kan här icke träda i chefens ställe. Den uppgift, som enligt beredningens förslag skall tillkomma souschefen vid generalstaben, nämligen att med arméfördelningschefs makt och myndighet utöva befälet över generalstabens personal samt vara ansvarig för arbetet inom generalstaben, är för övrigt ganska oklar. Särskilt den honom i vissa ärenden tillerkända reservationsrätten mot chefens för armén beslut torde kunna leda till allvarliga konflikter mellan chefen för armén, tillika chef för generalstaben, och souschefen. Det är mycket ovisst, vem som i realiteten skulle bliva den bestämmande. Arbetet inom staben och dess auktoritet torde icke vinna härpå. Den föreslagna anordningen synes alltså böra undvikas och chefen för generalstaben i främsta rummet böra kunna ägna sig åt uppgifterna såsom generalstabschef, d. v. s. åt generalstabsverksamheten i trängre och egentlig bemärkelse. Förenad, på sätt beredningen föreslagit, med arméchefsämbetet,, skulle generalstaben — detta är fara värt — se sin ställning såsom sådan småningom gå förlorad, och därigenom skulle stora militära värden försvinna. Ännu olämpligare skulle det vara, att, såsom av två ledamöter inom beredningen föreslagits, ställa chefen för generalstaben under chefen för armén. Denna fråga synes lämpligen böra avhandlas i samband med vad arméförvaltningen i denna del anfört. Den av beredningen föreslagna arméstyrelsen — vilket uttryck icke synes motsvara ett verkligt begrepp och därför kan föranleda en skev uppfattning om förslagets innebörd — är en, vad armén angår, central, dock icke fullt genomförd, samfälld organisation under försvarsdepartementet. Det torde knappast vara behövligt att fästa uppmärksamheten därpå, att då beredningen föreslagit, att chefen för armén i främsta rummet skulle vara Konungen ansvarig för dess tjänstbarhet och krigsduglighet, på honom lagts ett ansvar, som han icke förmår att bära. Ansvaret kan icke sträckas längre, än till vad på honom kan ankomma eller bero.
Chefens för generalstaben förslag avser, att chefen för armén skulle vara:: militärchef över arméns truppförband, inspektioner m. m.; chef för generalstaben; föredragande i kommandomål; och chef för arméförvaltningen (departementen underställda honom), varvid dock utövandet av den förvaltningsmyndighet, vilken enligt beredningens förslag borde tillkomma honom, icke finge hindra hans rent militära verksamhet. Chefens för armén ämbetsbefattning skulle följaktligen bliva ännu mer omfattande än enligt beredningens förslag. Det kan näppeligen vara att vänta, att han på ett tillfredsställande sätt skulle kunna fullgöra alla sina åligganden. Sannolikt bleve han i främsta rummet föredragande för vederbörliga
kommandomål. Såsom sådan bleve han i likhet med generaladjutanten för armén (1809—1840) i ansvarighetshänseende likställd med statsråd och underkastad »ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare i kommandomål den 10 februari 1810». Förslagsställaren förutsätter grundlagsändring för förslagets genomförande. Ur grundlagssynpunkt torde det ock, enkannerligen i två avseenden, böra särskilt skärskådas. En första fråga är, huruvida föredraganden i kommandomål lämpligen bör föra befäl över armén, på sätt som förslaget avser. Generaladjutanten för armén hade på sin tid icke sådant befäl. Han var endast chef för Konungens generalstab, vilken då icke utgjorde någon kår på egen stat, utan en samling officerare, som tillhörde arméns truppförband och blott tidvis förrättade generalstabstjänst i generaladjutantsexpeditionen för armén och i högre staber. Med departementalreformen år 1840, då chefen för lantförsvarsdepartementet övertog generaladjutantsbefattningen för armén, inträdde icke någon ändring i nu berört avseende. Nämnde chef hade icke och utövade icke något annat befäl än över Konungens generalstab, vilken fortfarande icke var någon självständig kår på egen stat. Den 11 januari 1859 utfärdade emellertid Kungl. Maj:t i konseljväg »på förekommen anledning» till samtliga generalbefälhavare i militärdistrikten m. fl. ett cirkulär, enligt vilket Kungl. Maj :t förklarade »chefen för lantförsvarsdepartementet att vara närmast Kungl. Maj:t befälhavare för armén och honom i sådan egenskap tillkomma att med chefs makt och gott så bestämma, utövar, närmast under Honom och i Hans namn, chefen för lantförsvarsdepartementet endast några få gånger gjort bruk av denna befälsrätt, och då har det gällt åläggandet av disciplinstraff. Den 5 april 1889 utfärdades ett kungl. brev, så lydande: »Med upphävande av nådiga cirkuläret den 11 januari 1859 angående chefens för lantförsvarsdepartementet bemyndigande att närmast Konungen vara befälhavare för armén, har Kungl. Maj:t funnit gott förordna, att i nämnda avseende följande stadgande skall lända till efterrättelse: 'Där Hans Maj:t Konungen finner gott så bestämma, utövar, närmast under Honom och i Hans namn, chefen för lantförsvarsdepartementet befälet över krigsmakten till lands'». Efter år 1889 har i samband med — i ett fall någon tid efter — utnämningen av ny militär chef för lantförsvarsdepartementet sådant personligt bemyndigande givits, varvid några gånger fogats tillägget: »skolande befallningar, som på grund av detta förordnande meddelas, följaktligen utfärdas 'på nådigste befallning'». Om den verkliga betydelsen av ifrågavarande kungl. brev av år 1889 hava ganska skarpa meningsskiften uppstått, men föreskriften har icke blivit före1 Den »förekomna anledningen» var, att Högsta domstolen den 17 november 1858 ådömt en generalsperson »extra-judiciell bestraffning» (disciplinstraff), dock utan att bestämma bestraffningens varaktighet Då det icke ansågs lämpligt, att arméns högste befälhavare — Konungen — utmätte straffet, tillgreps den utvägen, att chefen för lantförsvarsdepartementet skulle göra det, för vilket ändamål det dock erfordrades, att han därtill bemyndigades. I fråga om cirkulärets lydelse är att märka, att bemälde chef »förklarades», icke »förordnades», att närmast Konungen vara befälhavare för armén, ävensom att befalhavarskapet erhöll ett begränsande tillägg. Utförlig framställning om denna sak finnes i justitieombudsmannens berättelse till riksdagen år 1859, sid. 131—138
8 mål för någon Kungl. Maj:ts tolkning eller utläggning. Veterligen har icke någon militär chef för lantförsvarsdepartementet gjort bruk av meromnämnda förordnande. Ifrågavarande departementschefer hava, liksom på sin tid generaladjutanterna, i egenskap av föredragande i kommandomål »på nådigste befallning» utfärdat generalorder, men det torde icke finnas några exempel på, att de utgivit några befallningar i form av t. ex. departementschefsorder. Sammanslagningskommittén yttrade i denna fråga (sid. 40—41): »På grund av särskilda stadganden har visserligen under tiden 1859—1889, liksom sedermera, chefen för lantförsvarsdepartementet haft sig tillerkänt befälet, närmast under Konungen, över krigsmakten till lands, men detta befäl har, till följd av arméns organisation, i verkligheten knappast avsett annat än utövandet av bestraffningsrätten i disciplinmål samt sålunda icke varit av samma beskaffenhet som det av chefen för sjöförsvarsdepartementet faktiskt utövade chefskapet över flottans personal». I betraktande av nu antydda omständigheter, nämligen generaladjutantens för armén och chefens för lantförsvarsdepartementet mycket begränsade chefskap åren 1809—1859, den speciella anledningen till utfärdandet av 1859 års cirkulär och den tämligen oklara innebörden av 1889 års nådiga brev, ligger den frågan nära till hands, huruvida det skulle vara förenligt med för statsmaktens utövning hos oss gällande principer att utrusta föredraganden i kommandomål med fullständig befälsrätt över arméns truppförband, inspektioner m. m., över generalstaben och över arméförvaltningen. Det synes ligga något främmande i en anordning, enligt vilken en och samma person på nådigste befallning underskriver generalorder och sedan på grund av dessa utfärdar egna order. Det kan för övrigt knappast ifrågasättas, att den, som är föredragande i kommandomål, i sin egenskap av chef för armén skulle kunna giva arméförvaltningens departementschefer befallningar. Av det nu sagda torde framgå, att frågan om chefens för armén — samtidigt föredragande i kommandomål — befälsrätt är av en ömtålig, grannlaga och tillika invecklad natur. En andra fråga är, huruvida det kan vara med grundlagens bud överensstämmande och i övrigt lämpligt, att föredraganden i kommandomål utövar, förutom chefskapet över armén, även ämbetena såsom chef för generalstaben och såsom chef för arméförvaltningen. Det spörsmålet kan åtminstone framställas, huruvida han, som i egenskap av sådan föredragande är underkastad ansvarighetslagen och i detta avseende likställd med statsråd, icke bör ställas i samma kategori som ledamot av statsrådet enligt § 34 regeringsformen, d. v. s. att han icke må tillika annat ämbete utöva. Ur andra synpunkter kan det dessutom näppeligen vara överensstämmande med riktiga principer och med kraven på en ändamålsenlig ordning, att en och samma person bekläder strängt taget fyra ämbeten. Visserligen kunna Kungl. Maj:t och riksdagen förklara, att alla dessa ämbeten äro i chefens för armén person sammanförda till ett enda. Sannolikheten för, att statsmakterna skulle vara benägna till en dylik förklaring, torde dock vara ringa. Svårligen synes det kunna uppställas såsom en ovillkorlig regel, att chefen för generalstaben, om han tillika vore föredragande i kommandomål och chef
9 för armén, skulle vara den lämpligaste att vid mobilisering ingå såsom generalstabschef i högkvarteret. Under utövandet av sina befattningar såsom sådan föredragande och såsom chef för armén skulle han nämligen allt mer komma att avlägsna sig från den egentliga generalstabsverksamheten samt från studiet av därmed sammanhängande operativa uppgifter. Den intima förbindelse, i vilken en chef för generalstaben bör stå till sin kår, skulle på grund av omständigheternas makt snart upphöra. Chefens för generalstaben förslag till ordnandet av arméns centrala ledning och förvaltning skulle kunna sägas avse en central samfälld organisation, vars spets befinner sig inom själva försvarsdepartementet.
Arméförvaltningens förslag synes avse: ämbetsverkets ställning i stort sett oförändrad; en chef för armén, med befälsrätt över truppförband, inspektioner m. m.; och en honom underställd, dock under egen chef stående generalstab. Arméförvaltningen avstyrker beredningens förslag om förening av chefskapen över armén och arméförvaltningen. Sammankopplingen av chefen för armén med ämbetsverket och generalstaben skulle nämligen endast vålla oklarhet samt olämplig uppdelning av befogenhet och ansvar i förvaltningen. Arméförvaltningen ägnar dock icke någon uppmärksamhet åt behovet av en dess gemensamme chef. Saknaden av en sådan chef har i tidigare förslag och uttalanden angående ordnandet av lantförsvarets centrala förvaltningsmyndighet framhållits vara en brist, vilken borde avhjälpas. Tanken på önskvärdheten av en sammanhållande kraft i arméförvaltningen framträder självmant inför de helt naturliga kraven på den samverkan, som bör äga rum mellan den myndighet, vilken representerar den rent militära försvarsförberedelsen, för närvarande generalstaben, och den myndighet, som ansvarar för den militäradministrativa, arméförvaltningen eller rättare sagt dess särskilda departement. Ämbetsverket giver uttryck åt den uppfattningen, att chefen för armén bör kunna utöva inflytande på förvaltningen dels genom att infordra uppgifter från dess olika departement och meddela dessa anvisningar, dels genom att fatta beslut i särskilda frågor, såsom fastställande av vissa delar av krigsutrustnings- och krigsförplägnadsplanerna ävensom av vissa modeller, dels genom att granska arméförvaltningens budgetförslag och däröver avgiva utlåtande. Det torde icke särskilt behöva påvisas, att denna samverkan och detta inflytande från den rent militära myndighetens sida lättare och fullständigare böra kunna göras gällande, om departementen äro ställda under en gemensam chef, än då ämbetsverket är i saknad av ett sammanhållande element såväl utåt som inåt. Enligt arméförvaltningens mening bör en utanför ämbetsverket helt och hållet ställd arméchef kunna bliva till gagn, om hans befattning i främsta rummet skulle avse frågor om utbildning och övningar, mobilisering och krigsbe2—283012
LO redskap, varvid till hans avgörande borde överlämnas de ärenden, som beredningen betecknat såsom kommandoärenden. Målsmanskapet för »mobilisering och krigsberedskap», d. v. s. för den rent militära försvarsförberedelsen, tillkommer nu generalstaben, vilken arméförvaltningen anser böra bibehållas såsom självständig kår under egen chef — en utan tvivel väl grundad uppfattning. Det torde icke vara vare sig behövligt eller lämpligt att uppdela nämnda målsmanskap mellan chefen för armén och chefen för generalstaben, utan den senare synes böra bibehållas vid sin nuvarande uppgift, men väl kan det, såsom nyss antytts, vara ändamålsenligt att i den militära och den militäradministrativa försvarsförberedelsens intresse reglera tjänsteförhållandet mellan å ena sidan chefen för generalstaben och å andra sidan arméförvaltningen, ställd under en särskild chef, varvid den förres nuvarande befogenheter i viss mån synas böra utvidgas och lämpligen preciseras.
Då arméförvaltningen ävensom åtskilliga andra myndigheter tänkt sig, att chefen för generalstaben lämpligen skulle kunna underställas chefen för armén, torde i detta sammanhang detta viktiga spörsmål böra upptagas till omprövning. En lydnadsställning av denna art skulle — så har det stundom förmenats — återverka gynnsamt på hela den militära försvarsförberedelsen, truppernas utbildning däri medräknad. Denna utbildning står dock icke uti något oskiljaktigt förhållande till utarbetandet av de mobiliserings-, uppmarsch-, m. fl. planer, vilka vid krigstillfälle skola sättas i verket, varför det ur denna synpunkt icke är erforderligt, att chefen för generalstaben är underställd chefen för armén. I betraktande av andra på detta spörsmål inverkande omständigheter måste en dylik anordning betecknas rent av såsom mindre lämplig. För utarbetandet av nyss antydda planer, i vilka främst ingå åtgärderna för lantstridskrafternas bringande på krigsfot och ändamålsenliga krigsindelning ävensom för deras, med hänsyn till olika krigsfall skeende, sammandragning till olika krigsskådeplatser m. m., bör allenast en person vara ansvarig. Denne bör ock vara tillförsäkrad erforderligt inflytande på den militäradministrativa försvarsförberedelsen, vilken, såsom benämningen angiver, avser truppernas förseende vid mobilisering med behövlig utrustning, begreppet taget i vidsträcktaste bemärkelse, samt desammas underhåll under operationerna. Slutligen får han icke stå främmande för den civila (ekonomiska) försvarsförberedelsen. Med hänsyn därtill bör han vara berättigad till initiativ även på detta område. Ifrågavarande person är chefen för generalstaben. Skulle nu chefen för generalstaben träda under befäl av chefen för armén, måste denne utfärda de grundläggande direktiven för såväl den militära som den militäradministrativa försvarsförberedelsen och skulle alltså ytterst komma att bära ansvaret för härmed förenade arbeten. Härigenom skulle chefens för generalstaben självständighet inskränkas på ett icke önskvärt sätt, och den ställning, som denna institution intager i arméorganisationen, väsentligen ändras. Planmässigheten och kontinuiteten i generalstabens verksamhet beträffan-
11 de försvarsförberedelsen torde bättre utvecklas och bevaras, om chefen för generalstaben odelat är i detta avseende ansvarig och detta ansvar utan störande ingrepp fortplantas från den ena generalstabschefen till den andra, än om ändrade eller till äventyrs alldeles nya direktiv för ifrågavarande ämbetsuppgift skulle bliva utfärdade med varje ombyte av chef för armén. Det är för övrigt tvivelaktigt, huruvida en sådan chef, därest han icke dessförinnan stått i spetsen för generalstaben, verkligen skulle äga erforderlig överblick över alla hithörande förhållanden för att vara i stånd att utfärda ändamålsenliga direktiv. Synnerligast som hans tid till större delen kommer att upptagas av en mångfald löpande ärenden angående fredsutbildningen och därmed sammanhängande förhållanden, kan det vara fara för, att hans intresse huvudsakligen varder koncentrerat på dessa göromål, samt att han på generalstabens försvarsförberedelsearbete kommer att verka icke befrämjande utan förtyngande. Helt visst är det lättare att med lämpliga personer besätta posterna såsom chef för armén och såsom chef för generalstaben, om dessa chefer till varandra icke stå uti något lydnadsförhållande, än om den senare är underställd den förre. Är t. ex. chefen för generalstaben vid tillsättandet av en ny chef för armén den till tjänsteställningen främre, är det icke lämpligt att underordna honom under en till chef för armén förordnad officer av lägre sådan ställning. Det torde i detta sammanhang icke vara behövligt att särskilt fästa uppmärksamheten därpå, att chefen för armén, även om han hade en självständigt organiserad generalstab under sitt befäl, endast i alldeles särskilda fall kan tänkas vid krig bliva högste befälhavare för fälthären eller generalstabschef i högkvarteret. Konungen, enligt grundlagens bud högste befälhavare över rikets krigsmakt, bör nämligen, såsom hittills på grund av synnerligen starka skäl varit avsett, även direkt utöva det högsta befälet såväl över huvuddelen av de mobiliserade lantstridskrafterna, innefattade under begreppet fälthären, som över marinstridskrafterna. Skulle Konungen icke övertaga detta befäl, kan det icke anses vara ett axiom, att den i fred funktionerande chefen för armén alltid skulle vara den lämpligaste att i detta avseende ersätta Konungen och besitta därför erforderlig auktoritet. Det låter sig mycket väl tänkas, att någon annan högre officer, i aktiv tjänst eller nyligen därifrån avgången, bättre skulle ägna sig till högste befälhavare. A t t i fred författningsenligt fastslå, huru högsta befälet vid krig, under förutsättning att Konungen vore hindrad att utöva detta, skall vara ordnat, kan i varje fall icke lämpligen ifrågasättas. Det kan lika litet lämnas ur sikte, att den, som i fred är chef för generalstaben, vid mobilisering bör vara självskriven till generalstabschefsbefattningen i högkvarteret. I denna befattning kan han icke utan de svåraste olägenheter ersättas vare sig av chefen för armén eller av någon annan. Av det nu anförda torde framgå, att det icke finnes någon bärkraftig förutsättning för arméförvaltningens uttalande, att chefen för generalstaben i fred ändamålsenligen skulle underställas en chef för armén. Arméförvaltningen giver även uttryck åt den uppfattningen, att chefen för
12 armén eller honom underställd regementsofficer bör verkställa föredragning av befordringsärendena inför chefen för försvarsdepartementet — till förebyggande av att »en helt fristående chef för kommandoexpeditionen» skulle kunna desavuera chefen för armén. Då emellertid denne; såsom stående i spetsen för armén, torde böra avgiva befordringsförslag eller utlåtanden över sådana förslag (förse dem med sin påskrift), synes det icke erforderligt och dessutom knappast lämpligt, att han såsom föredragande inflyttas i försvarsdepartementet. I varje fall löses frågan angående befordringsärendenas lämpliga handläggning icke genom den föreslagna anordningen. Detta viktiga spörsmål kominer framdeles i annat sammanhang att upptagas till behandling.
Övriga i frågan hörda lantförsvarsmyndigheter uttala sig i regel för tanken att upprätta ett arméchefsämbete i fred, dock utan att närmare inlåta sig på sättet för dess ordnande och möjligheten för chefen för armén att behärska siaa många uppgifter. Dessa anses dock i allmänhet bliva allt för omfattande. Ganska enig är uppfattningen därutinnan, att chefens för armén chefskap icke bör förenas med chefens för generalstaben. Av inspektören för infanteriet förordas, att arméförvaltningen bör uti en särskild chef erhålla en sammanhållande kraft. Denna tanke kommer även till uttryck i ett annat yttrande. Från andra håll framföres önskningsmålet, att chefen för armén borde komma i en närmare tjänsteförbindelse med chefen för försvarsdepartementet, än vad beredningens förslag avser. Uttrycket »arméstyrelse» betecknas i regel såsom alldeles olämpligt, likaså anordningen att uti en och samma instruktion sammanföra åliggandena för chefen för armén, för chefen för generalstaben och för arméförvaltningen. I vissa yttranden betvivlas lämpligheten att uppdela kommandomålen. Beredningens förslag anses i åtskilliga viktiga avseenden icke äga önskvärd klarhet. 2.
Marinen.
Enligt beredningens förslag till organisation av marinens centrala ledning och förvaltning är chefen för marinen avsedd att vara: militärchef med ständig befälsrätt över sjöstyrkor, stationsbefälhavare, personalkårchefer, chefen för kustartilleriet samt marinens truppförband och anstalter m. m., samt chef för ett för hela marinen gemensamt ämbetsverk, benämnt marinstyrelsen, inom vilket de ärenden, som nu åligga marinstaben, marinförvaltningen, chefen för kustartilleriet, inspektören för undervattensbåtvapnet, personalkårcheferna m. fl., äro avsedda att handläggas. Förslaget innebär sålunda en koncentrering av marinens ärenden, ännu trängre än den för motsvarande ärenden vid armén föreslagna. Chefen för marinen representerar i allo en central, samfälld organisation under Kungl. Maj:t (försvarsdepartementet). Chefen för marinen skall deltaga i behandlingen av och avgöra ett betydande antal stabs- och förvaltningsangelägenheter, varjämte
13 äreniden, som nu handläggas av högste befälhavaren över kustflottan, befälhavande amiralen i Karlskrona, två stationsbefälhavare, chefen för kustartilleriet,, inspektören för undervattensbåtvapnet, tre personalkårchefer, befordringskommissionen och marinundervisningskommissionen, jämväl i viss utsträckning skola tillhöra chefens för marinen ämbetsutövning. Denne skall, bland annat, vara den inom marinstyrelsen beslutande samt avgiva utlåtanden över underlydande myndigheters till Konungen eller chefen för försvarsdepartementet riktade framställningar. Då dylika ärenden, vilka utgöra blott en detalj av hans verksamhet i stort, enbart från marinförvaltningen och marinstaben uppgå till omkring 1 250 per år, komme denna gren av hans ämbetsuppgift att taga avsevärd tid i anspråk. Inför chefen för marinen skola även föredragas alla ärenden, vilka föranleda utgift av natur att icke kunna bestridas av för ändamålet honom tillgängliga eller av marinstyrelsen till vederbörande sektions- och avdelningschefers förfogande ställda medel. Antalet ärenden av dylik beskaffenhet kommer att bliva mycket stort, men mången gång omfatta mål av ganska ringa betydelse. Chefen för marinen skall i stor utsträckning övertaga beredningen och avgörandet av kommandomålen. Därjämte skall han utfärda flertalet av de beslut och order, vilka utgå från marinstyrelsen samt icke blott utgöra chefens för marinen egna order, utan jämväl omfatta de åtgärder, vilka avse verkställighet i militäriskt hänseende av vad marinen har att iakttaga eller fullgöra på grund av lagar, författningar eller särskilda av Konungen fattade beslut. Chefen för marinen skall tid efter annan företaga inspektionsresor för att förskaffa sig kännedom om marinens tillstånd och behov, personalens tjänsteduglighet, allmän ordning och krigstukt m. m. samt därvid tillse, att meddelade föreskrifter efterlevas. Han skall ock vara ledamot av försvarsrådet och rikskommissionen för den ekonomiska försvarsberedskapen. I egenskap av marinens högste befälhavare skall chefen för marinen ingå i högkvarteret. Detta förutsätter givetvis, att han redan i fredstid skall vara fullt förtrogen med de åligganden, som tillkomma marinstabschefen i högkvarteret. Alla till marinstyrelsen ingående handlingar skola passera registratorskon1oret inom styrelsens kommandoavdelning och torde i de flesta fall komma att i någon form meddelas chefen för marinen. Därvid åligger det honom att bestämma sättet för de olika ärendenas handläggning. Med den sammanblandning av stabs- och förvaltningsärenden på olika områden, som beredningens förslag innebär, torde detta långt ifrån alltid bliva en lätt sak. På grund av det stora ansvar och det omfattande verksamhetsområde, som skulle tillkomma chefen för marinen, måste han, enligt beredningens mening, ägna sin huvudsakliga tid och uppmärksamhet åt dirigerandet av marinens verksamhet i dess helhet. I betraktande härav borde han i betydande grad hava möjlighet att delegera avgöranderätten av ärenden till honom underlydande chefer i marinstyrelsen. Men, såsom beredningens förslag formulerats, saknar han i stor utsträckning denna möjlighet. Att inrätta en befattning, som så i högsta mått bliver överhopad med olika
14 arbetsuppgifter, kan icke vara förenat med någon fördel. En ny myndighet uppstår, som, med en enhetlighet och koncentration i ledningen överstigande det praktiskt utförbara, kommer att förtynga ärendenas handläggning samt orsaka omgång, dubbelarbete och tidsutdräkt. Det torde sålunda näppeligen kunna förväntas, att chefen för marinen skulle förmå att nöjaktigt fullgöra sina många och viktiga ämbetsuppgifter. Främst komma hans arbetsförmåga, tid och intresse att upptagas av de dagligdags förekommande göromålen, och han kan icke ersätta vare sig chefen för marinstaben eller chefen för marinförvaltningen. Chefen för marinen torde icke heller bliva i tillfälle att i någon nämnvärd grad ägna sig åt de stora uppgifterna beträffande försvarsförberedelser av olika slag, planer för sjöstridskrafternas användning i olika krigsfall, krigsmaterielens utveckling m. m. I anledning härav torde det icke böra uppställas som regel, att chefen för marinen vid mobilisering skulle komma att ingå såsom marinstabschef i högkvarteret. Därest Konungen icke skulle komma att i krig utöva högsta befälet över marinstridskrafterna, lärer det av liknande skäl, som anförts beträffande armén, endast i särskilda fall kunna tänkas, att chefen för marinen är självskriven eller den lämpligaste att i sådant fall övertaga detta befäl. Upphävandet av marinstaben och marinförvaltningen såsom självständiga institutioner och deras inordnande i en av tre sektioner sammansatt, under chefen för marinen lydande ämbetsorganisation torde säkerligen komma att medföra betydande olägenheter. Under alla förhållanden synes vinsten bliva skäligen ringa i jämförelse med de värden, som gå förlorade. Då, såsom redan framhållits, chefens för marinen arbetsbörda bliver så stor, att han icke förmår behärska samtliga honom åliggande ämbetsuppgifter, ligger det en fara däri. att de förut självständiga organen mista sin nuvarande ställning. Det vill nämligen synas, som om befintligheten av marinstaben och marinförvaltningen såsom fristående organ skulle medföra en större säkerhet beträffande ärendenas handläggande med på de särskilda områdena erforderlig insikt och sakkännedom, än om de sammanhopas i ett ämbetsverk, med åliggande att ombesörja i flera avseenden vitt skilda uppgifter på såväl kommandoområdet som förvaltningsom rådet. Slutligen torde böra erinras om, att chefen för marinen enligt beredningens förslag i främsta rummet skulle vara Konungen ansvarig för marinens ledning. Uppenbart innebär detta ett förbiseende, enär alla viktigare beslut avgöras efter föredragning av chefen för försvardepartementet, varför den senare i främsta rummet kommer att uppbära detta ansvar.
Enligt eJiefens för marinstaben förslag skulle chefen för marinen, tillika chef för marinstaben, förutom en kommandoavdelning, hava under sig: marinstaben under en souschef; marin förvaltning en, dock med lämplig begränsning av den förvaltningsbefogenhet, som borde tillkomma chefen för marinen; och
15 en kustartilleriinspektion; samtliga dessa tre institutioner förenade till en gemensam organisation, benämnd »marinstyrelsen». Dessutom skulle han i egenskap av militärchef hava under sig sjöstyrkor, stationsbefälhavare, chefen för kustartilleriet (såsom personalchef) o. s. v. Den av chefen för marinstaben sålunda förordade organisationen har en mycket nära frändskap med beredningens förslag, i vad detta avser ordnandet av arméns centrala ledning och förvaltning. Genom den begränsade befogenheten i fråga om förvaltningsärendenas handläggning och avgörande skulle chefens för marinen arbetsuppgifter i viss mån minskas i jämförelse med den omfattning, som de skulle erhålla enligt beredningens förslag beträffande marinen. De torde dock i allt fall bliva så stora, att han icke i önskvärd grad skulle vara i stånd att åt dem alla ägna behörig uppmärksamhet. Åtminstone skulle hans arbetsbörda bliva synnerligen stor. De vanliga, oavlåtligen återkommande tjänstebestyren skulle antagligen komma att taga hans arbetskraft så i anspråk, att de större marinstabsuppgifterna bleve skjutna åt sidan. Fullgiltiga skäl synas icke förefinnas för den uti marinstabschefens förslag förordade principen, att chefen för marinen vid mobilisering skulle i högkvarteret företräda sjökrigföringen. Chefen för marinstaben — vilken giver uttryck åt den meningen, att den av beredningen föreslagna anordningen med uppdelningen av kommandomålen skulle »på sitt sätt» kunna motverka åsyftad enhetlighet i dessa ärendens handläggning — har, såväl på grund härav som i anledning av vad tidigare gjorts gällande beträffande upprättandet av en generaladjutants-(generalinspektörs-) befattning vid marinen, framhållit, att det borde utrönas, huruvida icke chefen för marinen borde bliva föredragande eller avgörande i alla kommandomål, som ankomme på sjöförsvarsgrenen. I fråga om en militär föredragande för sjöförsvarets kommandomål torde vad som i det föregående sagts angående en dylik föredragande för motsvarande mål vid lantförsvaret hava tillämpning. Även för generaladjutanten för marinen måste den förut omnämnda ansvarighetslagen vara gällande. Det torde vara tvivelaktigt, huruvida han skulle kunna beklädas med ständig, på verkligt chefskap grundad befälsrätt över marinstaben, sjöstyrkor, stationsbefälhavare, kustartilleriet o. s. v. Någon militär befälsrätt eller chefskap över marinförvaltningen kan över huvud icke tänkas böra tillerkännas en föredragande i kommandomål. I fråga om den befälsrätt, som tillkommit, eller det chefskap, som utövats av de militära cheferna för sjöförsvarsdepartementet sedan år 1840, synas följande data här böra meddelas. Vid en i Kristiania den 1 april 1845 hållen svensk konselj beslöt Kungl. Maj:t förklara, »att, sedan storamiralsämbetet, i följd av statsrådets förändrade organisation, blivit upplöst, chefsbefattningen vid Kungl. Maj:ts flotta, i vad reglementet för styrelsen och ekonomien vid stationerna av flottan den 28 september 1836 därom föreskriver, tillkommer chefen för sjöförsvarsdepartementet i denna dess egenskap och såsom tillika föredragande i kommando-
16 mål». Motivet till denna förklaring var, att efter upplösningen av nämnda ämbete det kunde anses tvivelaktigt, vilken det tillkomme att utöva det uti ifrågavarande reglemente omförmälda chefskapet vid flottan. Den sålunda genom nådiga beslutet den 1 april 1845 åt chefen för sjöförsvarsdepartementet uppdragna chefsbefattningen vid flottan, jämlikt därom i reglementet den 28 september 1836 givna föreskrifter, innebar dock icke något verkligt befäl över flottan med därur härflytande ständig befälsrätt, utan avsåg fast mer att reglera förfaringssättet vid placeringar och kommenderingar av officerare m. m. I det stora hela blevo nu berörda befälsförhållanden oförändrade, till dess flottan år 1866 uppdelades i den egentliga flottan med station i Karlskrona och skärgårdsartilleriet med station i Stockholm, vardera organisationen med sin särskilda, militärpersonal underställd vederbörande stationsbefälhavare, vilka voro chefer för resp. officerskårer. Därigenom upphävdes emellertid icke chefens för sjöförsvarsdepartementet chefsbefattning av år 1845. Den 1 oktober 1873 blevo flottan och skärgårdsartilleriet åter förenade under benämningen Kungl. Flottan. Uti det den 27 augusti 1875 i konselj fastställda reglementet för flottan — i samband varmed cirkuläret den 1 april 1845 upphävdes •— stadgades bland annat: att chefen för sjöförsvarsdepartementet närmast Konungen skulle vara befälhavare för flottan, i vilken egenskap honom tillkomme att med chefs makt och myndighet avgöra frågor, som rörde disciplinen; samt att överstyrelsen vid flottan i militäriskt hänseende under chefen för sjöförsvarsdepartementet i allt. som rörde militärpersonalen, skulle utövas av chefen för flottans militärpersonal. Då dennes befattning, på grund av uttalande av 1880 års parlamentariska sjöförsvarskommitté, indrogs år 1884, fördelades hans göromål mellan chefen för sjöförsvarsdepartementet, chefen för flottans stab och stationsbefiilhavarna. Enligt reglementet för flottan den 10 juli 1884 bestämdes nämligen bland annat, att »i rent militära frågor biträdes chefen för sjöförsvarsdepartementet av en utav Kungl. Maj:t till chef för flottans stab förordnad officer av flaggmans eller kommendörs gTad samt av departementets kommandoexpedition». Härigenom blev chefskapet för flottans personal upphävt, men behovet av detsamma gjorde sig fortfarande synnerligen kraftigt gällande, varför chefen för sjöförsvarsdepartementet genom omständigheternas makt kom att erhålla sådan ställning, att han måste betraktas såsom chef för flottans personal. I fråga om indragandet av nämnda chefskap yttrade sammanslagningskommittén i sitt betänkande (sid. 40), att det medfört, att chefen för sjöförsvarsdepartementet erhållit befogenheter och uppgifter, som icke syntes vara förenliga med hans ställning såsom ledamot av statsrådet. Vissa beslut, som på grund av sagda chefskap meddelades av chefen för sjöförsvarsdepartementet, borde nämligen kunna hos Kungl. Maj:t överklagas, och departementschefen skulle i sådana fall egentligen själv föredraga underdåniga besvär över av honom fattade beslut. Anordningen hade under rådande förhållanden visat sig, om ock olämplig, likväl möjlig; men sammansloges lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen till ett departement, så framträdde behovet av en verk-
17 lig chef för flottans personal såsom oavvisligt. Kommittén höll före, att detta chefskap borde förenas med den generaladjutantsbefattning, som kommittén föreslagit. Genom reglementet för flottan den 8 december 1899 ändrades föreskriften angående chefens för sjöförsvarsdepartementet befälsrätt sålunda: »Där Konungen finner gott så bestämma, skall chefen för sjöförsvarsdepartementet, närmast under Konungen och i Hans namn, utöva befäl över flottan.» Bestämmelserna rörande båda försvarsdepartementschefernas befälsrätt blevo sålunda med varandra fullt överensstämmande. Genom den upplaga av nämnda reglemente, vilken benämnts »1907 års upplaga», skedde icke någon ändring uti nyss återgivna föreskrift. Fortfarande var militär chef för sjöförsvarsdepartementet att betrakta såsom chef för flottans personal.
EnligtmarinförvcUtningetis förslag skulle chefen för marinen vara: militärchef med ständig befälsrätt över sjöstyrkor och fartyg, truppförband, formationer och anstalter samt sålunda honom vara underställda: chefen för marinstaben, befälhavande amiralen i Karlskrona, stationsbefälhavarna vid flottans stationer, högste befälhavaren över kustflottan och denne icke underlj^dande fartygsförband och enkla fartyg, chefen för kustartilleriet, kommendanterna i kustfästningarna, cheferna för de civilmilitära kårerna samt cheferna för sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan; ävensom medlem med ensam beslutanderätt inom marinstyrelsen, vilken för vissa ärendens handläggning skulle bildas av chefen för marinen, marinförvaltningen och (chefen för) marinstaben, dessa tre myndigheter närmast under Konungen utövande marinens ledning. Om ifrågavarande ärenden berörde kustartilleriet (kustfästningarna), skulle jämväl chefen för kustartilleriet ingå såsom medlem av marinstyrelsen. Marinförvaltningen skulle föreslå bestämmelser för vissa samråd samt föreskrifter angående vilka ärenden, som skulle i marinstyrelsen handläggas. Förutom till marinstyrelsen ställda remisser skulle dessa bestämmelser huvudsakligen avse ärenden, som anginge: framställningar rörande marinens medelsbehov, äskande av anslag till ny materiel eller viktigare ändringar av materiel, förslag till nästkommande statsregleringsår, planläggning av fartygsanskaffning och förändringar beträffande kustfästningarna, flottans övningar, ärenden, vid vilkas behandling skiljaktiga meningar uppstått vid samråd mellan marinförvaltningen, marinstaben och chefen för kustartilleriet, samt ärenden, vid vilkas behandling stabschefen hos kustartillerichefen uttalat avvikande mening. Det skulle tillkomma chefen för marinen att i tveksamma fall avgöra, huruvida ärende borde tillhöra marinstyrelsens handläggning eller icke. Chefen för marinförvaltningen samt civil ledamot skulle deltaga vid samtliga ärendens behandling inom marinstyrelsen. Chefen för marinförvaltningen, chefen för marinstaben, chefen för kustartilleriet och vederbörande före-
18 dragande samt från marinförvaltningen deltagande annan ämbetsverkets ledamot borde äga reservationsrätt mot marinstyrelsens beslut. Föredragning skulle ske genom vederbörande avdelningschef i marinförvaltningen eller marinstaben. Marinförvaltningen ansluter sig till beredningens tanke att överflytta en del av marinens nuvarande kommandomål från Kungl. Maj :t och departementschefen till chefen för marinen, och ämbetsverket anser lämpligt att ställa sjöförsvarets kommandoexpedition och chefens för marinen kommandoavdelning under gemensam chef med en regementsofficer som souschef. Vid utarbetandet av planer för marinens användande m. m. samt vid handläggningen av militära mål och kommandoärenden i allmänhet skulle chefen för marinen biträdas av marinstaben, vars expedition skulle bliva gemensam med kommandoavdelningens. I jämförelse med såväl beredningens som chefens för marinstaben förslag skulle sålunda, enligt marinförvaltningens mening, chefens för marinen ämbetsuppgifter väsentligt begränsas samt huvudsakligen bestå i ett militäriskt chefskap över sjöstyrkor, flottstationer, personalkårer, kustartilleriet m. m. Uppgifterna såsom chef för marinen med därtill hörande kommandoärenden samt såsom beslutande ledamot i marinstyrelsen bliva dock betydande, och hans ämbete torde bliva mycket krävande. Hans makt inom marinstyrelsen skulle, formellt sett, bliva ganska stor, men i verkligheten bliva mycket kringskuren på grund av deltagarnas reservationsrätt.
Högste befälhavaren över kustflottan, befälhavande amiralen i Karlskrona, stationsbefälhavaren i Stockholm och chefen för kustartilleriet hava i princip ingenting att erinra mot inrättandet av en marinstyrelse under en chef för marinen. Den förstnämnde framställer ett förslag, vilket i det stora hela överensstämmer med chefens för marinstaben. Inspektören för undervattensbåtvapnet anser på anförda skäl, att det borde övervägas, huruvida icke en återgång till riksförsvarets organisation på två skilda departement — ett lantförsvarsdepartement och ett marindepartement — borde ske, varvid marinens centrala myndigheter, förenade till en marinstyrelse under gemensam chef, borde organiseras såsom beståndsdelar av och förenas under samma tak som marindepartementet, men med i stort sett bibehållen initiativrätt och självständighet gent emot Kungl. Maj:t i statsrådet. Härvid skulle de grundtankar kunna förverkligas, från vilka de departementalkommitterade utgingo, nämligen: beredande av erforderlig fackkunskap vid regeringsärendenas behandling i statsdepartementet, undvikande av omgång och ticlsutdräkt vid dessa ärendens beredning och avgörande, åstadkommande av erforderligt samarbete inom centralförvaltningen samt, framför allt, åvägabringande av en närmare förbindelse mellan departementschefen och de centrala verken.
III. Brister i arméns och marinens centrala ledning och förvaltning. 1. I allmänhet. Det genomgående motivet i beredningens förslag rörande ändrad organisation av den centrala försvarsförvaltningen är bristen på koncentration och enhetlighet i fråga om ärendenas handläggning i den till försvarsväsendet hörande näst högsta instansen. Under förutsättning att nämnda brist vore så stor, som uttrycket därom är ofta återkommande i beredningens betänkande, ävensom att detsamma innebure en princip, för vilken alla andra hänsyn beträffande ordnandet av arméns och marinens befäls- och förvaltningsförhållanden måste vika, är strävandet att inom en var av försvarets huvudgrenar »sammanknyta» de olika myndigheterna under gemensam ledning väl förklarligt. Förslaget rörande den s. k. marinstyrelsen avser att, med upphävande av marinstaben och marinförvaltningen såsom självständiga institutioner, åvägabringa en i det stora hela ny samfälld organisation av marinens centrala ledning och förvaltning, en fullständig centralisering av ärendena i chefens för marinen hand. Så fullständig är icke sammangjutningen, vad den s. k. arméstyrelsen angår. Inom denna är generalstaben bestående åtminstone till namnet, och arméförvaltningen är fortfarande ett ämbetsverk, om än ett flertal viktiga ärenden skola för avgörande hänskjutas till chefen för armén med rätt för denne att även i vissa andra ärenden av allmän natur särskilt förbehålla sig beslutanderätten. Skiljaktigheten mellan de båda styrelserna är sålunda ganska väsentlig. I detta uttalande ligger i och för sig icke någon anmärkning, alldenstund det icke kan sägas vara en given sak, att vad som i detta avseende passar för aimén även lämpar sig för marinen och tvärt om. För att kunna bedöma arten och omfånget av bristerna i arméns och marintns centrala ledning och förvaltning är det nödvändigt att från de allmänna talesätten övergå till en undersökning av, i vad mån inom särskilda viktiga grupper av ärenden deras handläggning är mindre tillfredsställande och därför skulle tarva ändring. I detta sammanhang torde uppmärksamheten böra fästas på en olägenhet i fråga om arméns och marinens ledning och förvaltning i högsta instans, vilken visserligen icke synes hava varit den bestämmande anledningen för beslutet av år 1926 att verkställa utredning rörande omorganisation av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet, men ingått såsom motiv i beredningens
20 förslag, nämligen chefens för försvarsdepartementet stora arbetsbörda, vilken behövde lättas. Det kan näppeligen bestridas, att denna arbetsbörda är allt för stor. Till en del kan detta bero av den i svenska statsförvaltningen starkt tillämpade centraliseringen av även mindre betydelsefulla ärenden till den högsta instansen. Den förnämsta orsaken till ovanberörda olägenhet torde emellertid ligga däri, att samtliga försvarsärenden numera äro sammanförda under ett statsdepartement, vars chef i regel tillsättes efter parlamentariska synpunkter. Flygvapnets tillkomst har ytterligare bidragit till att öka försvarsdepartementets verksamhetsområde. Särskilt under nuvarande förhållanden förefinnes otvivelaktigt på olika områden för arméns och marinens verksamhet, såsom i fråga om utbildningen, den allmänna disciplinen och det inre livet, ett starkt behov av ett för vardera försvarsgrenen gemensamt militärt målsmanskap, vilket i flera avseenden skulle kunna utöva ett fruktbringande inflytande: utgöra ett uttryck för arméns (marinens) enhet, stärka vederbörlig försvarsgrens inre solidaritet och höja dess värde för rikets försvar. Såsom förhållandena utvecklat sig, har chefen för lantförsvarets (sjöförsvarets) kommandoexpedition kommit att allt mer framstå såsom arméns (marinens) militäre målsman. Sådan synes ock, åtminstone till en viss grad, tanken hava varit, då propositionen om lag om statsdepartementen den 21 mars 1919 (nr 359) framlades, vilken, bland annat, avsåg upprättandet av ett gemensamt försvarsdepartement. I chefens för justitiedepartementet yttrande till vederbörligt statsrådsprotokoll, sid. 45—46, gjordes nämligen gällande, att kommandoexpeditionerna och särskilt deras chefer borde hava till uppgift icke blott att biträda chefen för försvarsdepartementet vid beredning av kommandomålen till föredragning inför Konungen, utan även att, var inom sin försvarsgren, inför försvarsministern representera fackkunskapen. Cheferna för dessa expeditioner ansågos kunna ersätta de av departementalkommitterade föreslagna generalinspektörerna. Föredragande "departementschefen tillade emellertid i fortsättningen av sitt anförande: »Därest det emellertid i det nya försvarsdepartementet skulle visa sig av behovet påkallat att såsom chefer för kommandoexpeditionerna anställa personer i generals-, resp. amiralsgraderna, lärer något hinder härför icke förefinnas. En sådan anordning bör dock icke fastslås i organisationen», enär försvarsministern borde hava större möjlighet att välja lämpliga innehavare av dessa chefsposter, än som skulle stå honom till buds inom den relativt trånga kretsen av generals- och amiralspersoner. Det torde likväl icke kunna bestridas, att det understundom kan vara nog så svårt för cheferna för lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner att utöva den oskrivna befattningen såsom arméns och marinens målsmän, icke minst då det gäller kommenderingsfrågor eller i allmänhet personalfrågor. Beträffande sådana ärenden kan, såsom längre fram kommer att närmare utvecklas, chefens för sjöförsvarets kommandoexpedition ställning sägas vara svårare och uppgiften mera omfattande än chefens för lantförsvarets kommandoexpedition, enär, utom i några få fall, närmast under försvarsdepartementet lydande marinmyndigheter icke avgiva förslag rörande kommenderingar.
21 I fråga om nu berörda förhållanden vid marinen synes böra erinras om, att ge;nom 1884 års reglemente för flottan det då befintliga chefskapet för flottans personal blev upphävt. I stället blevo de militära cheferna för sjöförsvarsdepartementet nödsakade att verka såsom personalchefer. Sammanslagningskommittén betonade kraftigt nödvändigheten av ett sådant chefskap och hemställde, a t t det skulle förenas med den generaladjutantsbefattning för flottan, vars upprättande ingick i kommitténs förslag. De flottsakkunniga av år 1918, vilka bland annat hade i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om tillsättandet av en chef för flottans officerskår, uttalade såsom sin mening, a t t en sådan chef borde tillsättas, så snart lämpligen läte sig göra, med uppgift a t t ansvara för kårens krigs duglighet och tjänstbarhet i övrigt samt bevaka kårens intressen. Till honom borde flottans officerare av såväl stam som reserv kunna vända sig i personliga angelägenheter. Ur allmänt principiell synpunkt torde det följaktligen vara önskvärt, att den nu berörda bristen på ett gemensamt militärt målsmanskap såväl vid armén som vid marinen kommer att avhjälpas. Därför tala, såsom i det följande skall framhållas, även andra förhållanden. För chefen för försvarsdepartementet kan det dessutom vara en fördel att beträffande viktigare militära angelägenheter kunna få rådgöra med en person, vilken i kraft av sin befattning representerar armén (marinen).
2.
Vid armén.
P å tal om brister i arméns centrala ledning och förvaltning torde särskild uppmärksamhet böra ägnas åt befordrings- och utbildningsangelägenheterna m. m., åt spörsmålet rörande den centrala förvaltningsmyndighetens behov av gemensamt chefskap ävensom åt sättet för att säkerställa det erforderliga sambandet mellan försvarsförberedelsen på det rent militära området och på det militära förvaltningsområdet. Avgivandet av befordringsförslag förutsätter kännedom om de officerares militära duglighet och användbarhet, vilka närmast kunna ifrågakomma till befordran. En sådan kännedom äga — förutom regementscheferna •—• i främsta rummet arméfördelningschefer och vederbörande truppslagsinspektörer, vilka myndigheter nu avgiva förslag till majorer och överstelöjtnanter. Beträffande regementschefs- och högre befordringar är chefen för försvarsdepartementet den förslagsställande. I flertalet fall torde han icke besitta en sådan personalkännedom, att han därpå förmår grunda sin föredragning i nu berörda befordringsmål. Det måste betecknas såsom önskvärt, att på detta område ett mera tillfredsställande förfaringssätt kunde åvägabringas. Visserligen kan i detta, lika litet som i så många andra avseenden, vinnas någon ideallösning, men de förefintliga olägenheterna torde likväl i avsevärd mån kunna avhjälpas. E t t sätt härför vore att — i likhet med vad' fallet är vid flottan och vid kustartilleriet — en befordringskommission inrättades. Inom en sådan kunde chefen för generalstaben, truppslagsinspektörerna och eventuellt armé-
22 fördelningscheferna, vilkas personalkännedom dock i regel är inskränkt till vederbörliga arméfördelningar, på ett ingående sätt överlägga om de befordringar, som förutses komma att inträffa under en viss beräknad period. Den s. k. generalskommissionen, vilken ursprungligen tillkallades för att fullgöra densamma vid varje särskilt tillfälle givna uppdrag, kom även att taga befattning med befordringsärenden, men den var icke en permanent institution med författningsenligt bestämd verksamhet eller eljest särskilt utstakade uppgifter med hänsyn till ifrågavarande ärenden. E t t annat sätt vore, att en omedelbart under försvarsdepartementet ställd militär chef — han må benämnas chef för armén, generalinspektör eller något annat — ålades att, efter vederbörande myndigheters förslag eller hörande, i sista hand officiellt föreslå samtliga regementsofficersbefordringar ävensom att avgiva förslag till besättandet av generalsbeställningar. Tidsenliga och goda utbildningsföreskrifter utgöra en av förutsättningarna för en ändamålsenlig daning av trupper och truppförband för tjänsten vid fäderneslandets försvar. För varje särskilt truppslags reglementen och instruktioner är vederbörande inspektör den närmast ansvarige målsmannen. För sådana åter, vilka gälla samtliga truppslag och avse tjänsten i fält, svarar enligt vedertagen praxis generalstaben. Nya reglementen och instruktioner av större vikt eller omfattning pläga utarbetas av kommittéer eller sakkunniga. För åstadkommandet av överensstämmelse i innehåll, terminologi och uppställning o. s. v. mellan olika truppslags utbildningsföreskrifter o. d., såväl inbördes som i förhållande till gemensamma sådana, fordras en särskild tillsyn, vilken nu utövas inom lantförsvarets kommandoexpedition. Det kan dock ur vissa synpunkter för dennas chef vara svårt att ingripa till vinnande av möjligen erforderlig rättelse i detta avseende, varför en högre gemensam myndighet här kan hava en mycket betydelsefull uppgift att fylla. Det nu sagda har även tillämpning pä för armén i dess helhet gemensamma utbildningskurser och övningar, såsom signalkurser, arméfältövningar m. m. ävensom sådana gemensamma skolor, vilka icke lämpligen böra vara underställda inspektören för militärläroverken eller någon truppslagsinspektör. På grund av anciennitetsförhållandena kan det icke alltid vara lämpligt, att chefen för generalstaben leder arméfältövningar, vilka avse utbildningen av arméfördelningschefer och högre befälhavare. Följden bliver lätt, att generalspersoner, vilka innehava högre tjänsteställning än chefen för generalstaben, icke komma att deltaga i dessa med hänsyn till försvarsförberedelsen oundgängligen erforderliga övningar. Beträffande de större fälttjänstövningarna med trupper ur alla vapen, vilka skulle kunna benämnas arméfälttjänstövningar, kan det, då Konungen icke är i tillfälle att över dem taga högsta befälet, bliva behov av en särskild ledare, vilken står högre än de i övningarna deltagande arméfördelningscheferna. För övervakandet av truppslagens och truppförbandens utbildning och dess ledande i lämplig riktning böra i allmänhet arméfördelningscheferna och truppslagsinspektörerna vara tillräckligt verkande organ. Den, som utför inspektion av truppförband, större eller mindre, bör dock icke nedsjunka till att vara
enbart åskådare eller, såsom det heter, att »följa övningarna», utan han bör till lösning framställa väl genomtänkta uppgifter. På det område, som nu bLivit berört, kan en högre myndighet spela en betydande och fruktbringande roll genom att ingripa reglerande och föranleda rättelse, där så skulle befinnas erforderligt. Sättet för förläggandet och ordnandet av vissa övningar kan ock stundom vara i behov av direktiv och kontroll av en högre militär myndighet. Det torde böra anses vara av stor vikt, att därest i ena eller andra avseendet missbruk skulle hota att insmyga sig, förhållandet snarast möjligt och på genaste väg kommer att rättas. E t t dylikt ingripande är av stor betydelse även i disciplinärt hänseende. Det är redan antytt, att en högre militär myndighet kan utöva ett gynnsamt inflytande på den allmänna tukten och ordningen inom armén, den allmänna disciplinen, liksom den kan verka till fromma för efterlevnaden av gällande Kungl. Maj:ts föreskrifter, såsom författningar, reglementen och instruktioner, samt för upprätthållandet av en god anda inom arméns truppförband.
Vad vidkommer bristerna i arméns centrala förvaltning, samlar sig intresset huvudsakligast till frågan, huruvida ett gemensamt chefskap över arméförvaltningen lämpligen bör upprättas. Arméförvaltningssakkunniga av år 1906, även benämnda 1907 års sakkunniga, gåvo uttryck åt behovet av ett sådant chefskap. De uppgifter, som de tillämnade den gemensamme chefen, voro i främsta rummet följande. 1. Chefen skulle representera enheten och sammanhållningen i ämbetsverket; i hans hand skulle samlas alla de trådar, som förbundo centralförvaltningen å ena sidan med lantförsvarsdepartementet och å den andra med lokalförvaltningarna. 2. Chefen skulle följa göromålen å de särskilda departementen och, då han så ansåge nödigt och nyttigt, äga deltaga i ärendenas behandling. Han skulle själv handlägga ärenden av sådan räckvidd, att de berörde flera departements verksamhetsområden eller hela den centrala förvaltningen, såsom t. ex. organisationsfrågor och förberedelserna för statsregleringen, samt även överse och ansvara för krigsberedskapen beträffande materiel och förnödenheter. Enligt de sakkunnigas mening bleve det dock synnerligen svårt att rätt avväga befogenhet, makt och ansvar mellan å ena sidan chefen för arméförvaltningen och å andra sidan dels chefen för lantförsvarsdepartementet, dels armé>förvaltningens departementschefer. Under den tid, som stått de sakkunniga till buds, hade det icke varit möjligt att lösa denna fråga. De hemställde emellertid, att den framdeles efter allsidig utredning upptoges till prövning. 1 Sedan år 1919 beslut fattats om förening av länt- och sjöförsvarsdepartementen till ett försvarsdepartement, tillkallades den 6 februari 1920 sakkun1 Hade frågan upptagits till en närmare behandling år 1907, hade detta haft till följd, att den då avlåtna propositionen angående arméns centrala förvaltningsmyndighet måst uppskjutas. Att saken sedan lades åt sidan, har sin förklaring i tillsättandet av departementalkommitteradc i slutet av år 1908.
24 niga för att verkställa utredning beträffande ordnandet av den centrala förvaltningen inom det gemensamma departementet. Föredragande departementschefen hänvisade därvid till ett av honom hållet anförande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1919. I detta anförande hade han, bland annat, framhållit följande. Det kunde icke bestridas, att den år 1907 beslutade organisationen av arméförvaltningen icke i allo motsvarade de förväntningar, man vid dess tillkomst ställt på densamma. Erfarenheten hade tydligt givit vid handen, att förändringar i åtskilliga avseenden vore av behovet påkallade, därest ämbetsverket skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter. En av de mest framträdande bristerna i den nuvarande organisationen vore, att denna icke medgåve den enhetliga ledning av med varandra sammanhängande ärenden, som 1907 års sakkunniga ansett särskilt eftersträvansvärd. De olika departementen hade allt mer utvecklat sig till självständiga styrelser, och det sammanhållande momentet, som arméförvaltningens plenum skulle utgöra, hade icke visat sig vara till fyllest. Denna brist på enhetlig ledning framträdde särskilt vid behandlingen av den viktiga grupp av ärenden, som avsåge förberedelserna för krigsbereclskapen och för uppgörandet av statsregleringen under fjärde huvudtiteln. Såsom skäl för dessa ärendens behandling i plenum hade 1907 års sakkunniga framhållit, att det uppenbarligen vore av stor vikt, att redan från början, då de för olika grenar av lantförsvaret erforderliga medelsbeloppen övervägdes, samarbete ägde rum mellan representanterna för dessa grenar, så att kraven och önskningsmålen kunde mätas med varandra, vad som funnes mindre nödvändigt tills vidare skjutas å sido och de gemensamma krafterna inriktas på framförandet och möjliggörandet av det, som vore framför annat viktigt. Erfarenheten hade emellertid otvetydigt givit vid handen, att ett dylikt gemensamt övervägande och mätande av de olika anslagskraven icke kunde med arméförvaltningens nuvarande organisation i önskvärd grad åvägabringas. En organisationsförändring i syfte att främja en mera enhetlig ledning av de för ämbetsverkets särskilda avdelningar gemensamma ärendena torde därför böra vidtagas. Huruvida detta borde ske genom inrättande av ett gemensamt chefskap för hela arméförvaltningen på sätt 1907 års sakkunniga ifrågasatt, eller huruvida frågan borde lösas genom vidtagande av andra lämpliga åtgärder, kunde givetvis icke avgöras utan en ingående och allsidig utredning i ämnet. De i sådant syfte tillkallade sakkunniga, 1920 års förvaltningssakkunniga, undersökte frågan ur följande synpunkter: a) allmänna författningars utredande eller ändring; b) organisationen av försvarets förvaltning såsom helhet betraktad; c) statsregleringar och framställningar, som skola prövas av Kungl. Maj:t och riksdagen; samt d) allmänna åtgärder för krigsberedskapen, i vad de avsågo försvarsförvaltningen. De kommo till det resultat, att en gemensam chef för försvarsförvaltningen, varmed ur deras synpunkt är att förstå de sammanslagna armé- och marinförvaltningarna, icke kunde erhålla samma ledande ställning som cheferna i andra ämbetsverk, att han endast kunde avgöra vissa, om än viktiga och betydelsefulla, ärenden, att han knappast kunde ens
25 i alla dessa ärenden besitta nödig sakkunskap, att avdelningarna i allt fall i andra ärenden måste äga en självständig ställning direkt under Kungl. Maj:t, samt att stora svårigheter mötte att giva honom en sådan ställning, att han kunde utöva någon verklig ledning av verkets allmänna angelägenheter utan a t t verka hämmande, förlamande och fördröjande på verksamheten och ärendemas avgörande inom ämbetsverkets avdelningar. Den ganska utförliga motivering, som föregår de sakkunnigas sammanfattning rörande denna angelägenhet, kan dock icke sägas hava vederlagt den förut omnämnde föredragande departementschefens uttalanden. De sakkunniga synas huvudsakligen hava bedömt frågan med hänsyn till den av dem förordade sammanslagningen av armé- och marinförvaltningarna. Det ligger i sakens natur, att det skulle te sig svårare att anordna ett gemensamt chefskap för hela den förenade centrala försvarsförvaltningen än enbart för arméförvaltningen. De sakkunniga höllo dock före, att den kamerala avdelningen och dess chef skulle inom den centrala förvaltningssammanslutningen utgöra det sammanhållande elementet. Den slutledningen ligger nära till hands, att de sakkunniga icke tillräckligt uppmärksammat betydelsen av: att arméförvaltningen komme att framstå såsom en enhet både utåt och inåt, samt att det funnes en av Kungl. Maj:t särskilt förordnad ständig ordförande i ämbetsverkets plenum eller vid sammanträde mellan två eller flera departement; att en gemensam chef kunde spela en i många avseenden gagnande, för att icke säga oundgänglig, roll med hänsyn till statsregleringsärendena; att han i en högst väsentlig grad vore i stånd att främja den militäradministrativa försvarsförberedelsen; samt att han utgjorde en sammanhållande kraft, som gåve stadga åt ämbetsverket i dess helhet. Det torde icke vara behövligt att särskilt fästa uppmärksamheten på det mindre lämpliga i en sådan sakernas ordning, att den äldste departementschefen är självskriven ordförande i arméförvaltningens plenum. Det är alldeles icke sagt, att denne alltid är passande för uppdraget. Såväl reellt som formellt sett lämnar den nuvarande anordningen helt visst mycket övrigt att önska. Så långt till buds stående medel göra det möjligt, åligger det arméförvaltningens departement att förse i mobiliseringsplanerna upptagna truppförband och formationer med erforderlig materiel och annan behövlig utrustning. Det härför nödvändiga arbetet torde oavlåtligen böra föras framåt och kontrolleras. Icke minst ur denna synpunkt bör den militäradministrativa försvarsförberedelsen hava en målsman, vilken enhetligt och med kraft kan verka i dennas intresse. För en sådan målsman finnes det icke någon lämpligare plats än den såsom chef för arméförvaltningen, synnerligast som ämbetsverket även ur andra synpunkter är i behov av ett förenande chefskap. Omöjligheten att i en instruktion så avväga den gemensamme chefens befogenhet, makt och ansvar, att han icke skulle komma att verka hämmande på underlydande departementschefers initiativ eller förlamande och fördröjande på verksamheten och ärende3—2S3012
26 nas avgörande inom ämbetsverkets avdelningar, synes icke vara bevisad. Veterligen har icke något försök till avfattande av en sådan instruktion blivit gjort. Att tjänsteförbindelsen mellan generalstaben och arméförvaltningen bör ordnas på ett med hänsyn till den militära och den militäradministrativa försvarsförberedelsen fullt verksamt sätt, därom må i detta sammanhang endast i förbigående erinras. Liksom chefen för marinförvaltningen är militär, flaggman, måste även en chef för arméförvaltningen vara militär, generalsperson. En civil person •— hans duglighet må i övrigt vara oomtvistad — kan icke hava de insikter och förutsättningar, som fordras för att bekläda ett chefskap av detta slag.
Då det tillkommer truppslagsinspektörerna att hos Konungen göra framställning om, vad de anse kunna främja vederbörligt truppslags utveckling, måste denna uppgift även avse utrustningsangelägenheter. Om inspektörerna göra dylika framställningar direkt till Kungl. Maj:t, föranleder detta endast omgång (remisser). Ärendet bör, så vitt möjligt är, till den högsta myndigheten komma i fullt utrett skick beträffande såväl sakens ändamålsenlighet som därmed till äventyrs förenade kostnader, varför samverkan mellan å ena sidan arméförvaltningens departement samt å andra sidan truppslagsinspektörerna bör komma till ett otvetydigt uttryck uti vederbörliga instruktioner. 3.
Vid marinen.
I fråga om be fordrings ärendenas handläggning förefinnas vid marinen icke samma brister som vid armén, enär en befordringskommission författningsenligt verkar såväl vid flottan som vid kustartilleriet. Tillkomsten av en högre myndighet, vars representant vore självskriven ordförande i flottans och kustartilleriets befordringskommissioner för officerare, skulle dock kunna inverka gynnsamt i avseende å den planmässighet, som erfordras vid avgivandet av utlåtanden baserade på längre sikt. I sistnämnda avseende torde den nuvarande befordringskommissionen för officerare vid flottan icke alltid hava helt fyllt sin uppgift. Efter försvarsdepartementens sammanslagning till ett statsdepartement synes befordringskommissionen jämväl böra ingiva förslag till befordran till flaggmans grad. Icke heller beträffande den centrala förvaltningsmyndigheten kan den brist på sammanhållande kraft, som förefinnes vid armén, påvisas. Marinförvaltningen har nämligen allt sedan år 1881 haft sin särskilda chef. Såsom redan är framhållet, skulle vid marinen en högre myndighet kunna utöva ett gynnsamt inflytande på utbildning och allmän disciplin. Enligt nu gällande reglementen äger chefen för försvarsdepartementet högsta inseendet över sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan. Man torde emellertid knappast kunna förvänta, att nämnde chef skall hinna taga närmare befattning med ifrågavarande undervisningsanstalter. Av honom verkställda inspektioner tor-
die, därest han icke är sjöofficer, i allmänhet få karaktären av blott besök. Två siå viktiga utbildningsanstalter böra dock vara underkastade en inspektörs betydelsefulla inflytande. Men även i avseende å övriga skolor och utbildningskurser, såväl i land som om bord, samt fartygsförbandens övningar och krigsbteredskap kan en hö>gre sakkunnig myndighet spela en stor roll för åvägab ringande av kontroll beträffande utbildningens likartade bedrivande samt för mieddelande av direktiv och erforderliga rättelser. Skulle det härvid visa sig, a t t utbildning och övningar blivit inledda på i ett eller annat avseende mindre fördelaktiga banor, eller av förhållandena icke betingade skiljaktigheter förekomma på de olika stationerna och förbanden eller eljest missförhållanden konstateras, kan genom dylik myndighet rättelse snarast åvägabringas. Enahanda bliver förhållandet beträffande upprätthållandet av en god disciplin och ordning inom marinens förband. Så snart chefskapet för marinstaben icke innehaves av den äldste i tjänst varande amiralen, vilket icke kan förutsättas såsom regel, kan ifrågavarande chef, på grund av anciennitetsförhållanden, icke bliva ledare för sådana större krigsövningar, i vilka äldre flaggmän på grund av innehavande tjänsteposter eller andra förhållanden borde deltaga. Detsamma gäller rörande chefen för kustartilleriet vid gemensamma övningar mellan detta vapen och flottan. Om Konungen i nu avsedda fall icke är i tillfälle att övertaga högsta befälet, förefinnes behov av en särskild ledare, vilken genom sin tjänsteställning står över sramtliga flaggmän och chefen för kustartilleriet. En chef för marinen skulle här hava att fylla en viktig uppgift. En ofta påtalad brist i marinens nuvarande organisation är anordningen med ett flertal direkt under Kungl. Maj:t lydande myndigheter, vilkas verksamhetsområden djupt ingripa i varandra. Till följd härav kunna skrivelser i ett och samma ärende från olika myndigheter inlöpa till försvarsdepartementet, varvid större eller mindre skiljaktigheter myndigheterna emellan kunna förekomma. För att avlägsna eller i möjligaste mån minska denna olägenhet har det, visat sig i hög grad önskvärt, att alla ärenden, som beröra flera myndigheter, äro gemensamt och slutgiltigt behandlade, innan de insändas till försvarsdömartementet. I allmänhet beredas numera dylika ärenden av myndigheterna i samråd, vilket visat sig fördelaktigt. Den samverkan, som i sådant syfte genom omständigheternas makt uppstått, bör ytterligare utvecklas och klarläggas i myndigheternas instruktioner samt iakttagas vid eventuellt nytillkommande organisationer. Detta skulle kunna vara departementschefen till stor hjälp, då det för honom gäller att träffa ett på riktig grund vilande slutgiltigt avgörande. Sambandet mellan marinförvaltningen och marinstaben måste stärkas samt instruktionerna så avfattas, att de strategisk-taktiska och militära synpunkterna komma att vid marinens ärenden varda behörigen beaktade, och gäller detta icke minst i fråga om de arbeten, som avse den militäradministrativa försvarsförberedelsen. Förhållandet mellan dessa båda myndigheter och högste befälhavaren över kustflottan bör även betryggas på ett tillfredsställande
28 sätt, varvid den senares ställning bör så avvägas, att han, utan att tillhöra marinens överstyrelse, inom kustflottan bibehåller den myndighet, som han nu äger, och av vilken han bör vara i besittning för fullgörandet av sitt viktiga kall. Behovet av en särskild chef för flottans officerskår är redan framhållet och närmare utvecklat. Detta behov torde kunna betraktas såsom allmänt erkänt. Utbildningsföreskrifter och reglementen m. m. utarbetas i regel inom marinstaben, eventuellt med biträde från marinförvaltningen, eller av särskilt tillsatta sakkunniga. För åvägabringande av enhetlighet och överensstämmelse på olika områden utövar chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition en viss tillsyn. Denna skulle i händerna på en högre myndighet lättare kunna göra sig gällande. I det förgående är framhållet, att chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition i kommenderingsfrågor har en svårare ställning och en mer omfattande uppgift att fylla, än vad fallet är med chefen för lantförsvarets kommandoexpedition. I de kommenderingsfrågor beträffande officerare, som förstnämnde chef föredrager inför chefen för försvarsdepartementet, finnas, utom i några undantagsfall, icke några förslag till kommenderingar från närmast under försvarsdepartementet lydande marinmyndigheter, utan dessa äger chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition själv uppgöra. Härvid bör han söka se varje officers utbildning och i sammanhang därmed stående kommenderingar i stort och hava den uppgjorda planen städse för ögonen, medan — såsom naturligt är — varje enskild befälhavare vill med de bästa arbetskrafterna tillgodose sitt tjänsteområde. De förhandlingar beträffande officerskommenderingarna, som sålunda i rätt betydande omfattning måste äga rum mellan chefen för kommandoexpeditionen och olika högre befälhavare och chefer, bliva icke blott besvärliga och tidsödande, utan mången gång av en ganska ömtålig natur. J u äldre den officer är, som har att uppgöra officerskommenderingarna, ju lättare torde han kunna göra sitt inflytande gällande i fråga om att fasthålla den såväl för officerskåren i dess helhet som för varje enskild individ lämpligaste kommenderings- och utbildningsplanen samt därigenom främja danandet av en duglig officerskår. Nu berörda förhållanden synas vara av den beskaffenhet, att det på goda grunder måste ifrågasättas, huruvida icke officerskommenderingarna vid flottan borde, i ungefärlig överensstämmelse med motsvarande förhållanden vid kustartilleriet, läggas i händerna på en flaggman^ vilken i sådant fall samtidigt borde vara chef för sjöofficerskåren.
IV. Olika sätt att avhjälpa bristerna i arméns och marinens centrala ledning och förvaltning. 1.
I allmänhet.
Det uppdrag, som 1926 års beredning erhöll, avsåg i allmänhet att verkställa utredning rörande den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet m. m. Beträffande marinen borde undersökningen utvidgas till att omfatta frågan om marinens överstyrelse i dess helhet. Beredningen föreslog icke någon ändring av den centrala ledningen och förvaltningen i högsta instans, men i motiveringen för de föreslagna organisationerna har lättandet av chefens för försvarsdepartementet arbetsbörda intagit ett ganska framstående rum. Därjämte har beredningen framhållit, att det, »vad särskilt den rent militära ledningen beträffar, framstår såsom synnerligen anmärkningsvärt, att de båda stora huvudgrenarna av försvarsväsendet, armén och flottan, sakna omedelbart under Konungen enande och sammanhållande chefer med direkt ansvar för respektive vapens tjänstbarhet och krigsduglighet». Det torde icke vara omöjligt att i någon mån lätta chefens för försvarsdepartementet arbetsbörda, genom att beslutanderätten i en del konseljmål överflyttas till närmast underlydande vederbörliga myndigheter samt genom uppdelning av kommandomålen på det sätt, som beredningen tänkt sig saken ordnad. Decentralisationsprincipen synes i detta avseende böra vinna tillämpning, så långt den visar sig praktiskt ändamålsenlig. Huru mycket härigenom skulle kunna vinnas, torde det icke vara möjligt att på förhand med säkerhet avgöra. E t t betydande resultat kan dock näppeligen vara att vänta härav. En stor och verklig lättnad i chefens för försvarsdepartementet ämbetsuppgifter och därav betingade göromål samt ökad möjlighet att inom vardera försvarsgrenens olika områden åvägabringa en intim samverkan torde, såsom i viss mån redan antytts, endast kunna vinnas genom att uppdela försvarsdepartementet i två departement, vilket kan ske utan ändring av regeringsformen. Till en viss grad torde samma resultat jämväl kunna vinnas genom att införa särskilda militära rådgivare i kommandomål: en för armén och en för m.arinen. En sådan åtgärd kräver emellertid grundlagsändring. I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över beredningens förslag, hava, såsom i redogörelsen för dem angivits, uttalats, att påtalade brister i försvarets ledning i främsta rummet vore att söka i lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens förening till ett statsdepartement samt i besättandet av chefs-
30 posten med civila personer. Uti ett av yttrandena har gjorts gällande, att det borde tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke en återgång till riksförsvarets organisation på två skilda departement borde ske, och i ett annat har en anordning med särskilda rådgivare blivit livligt förordad. Såväl det ena som det andra av dessa båda spörsmål ligger utanför de sakkunnigas uppdrag, sådant detta har kommit till uttryck i det utdrag av protokollet över försvarsärenden den 2 mars 1928, som överlämnats till de sakkunniga. I detta framhölls, bland annat, att det icke syntes uteslutet, att en tillfredsställande lösning av de föreliggande spörsmålen skulle kunna vinnas genom en mindre vittgående reform av försvarsväsendets ledning än den av beredningen föreslagna, och gavs uttryck åt den uppfattningen, att det torde vara välbetänkt, att man vid en omorganisation av denna art ginge fram med en viss försiktighet och avvaktade de erfarenheter, som kunde vara att hämta från en icke alltför vittgående reform, så att man icke i strävan att råda bot på de olägenheter, som vore förbundna med den gällande organisationen, gave till spillo de med densamma förenade fördelarna. Därför borde undersökas, huruvida icke åsyftade omläggningar och förenklingar med avseende å arméns och marinens centrala förvaltningsmyndigheter samt avhjälpande av de olägenheter, som, vad marinen anginge, visat sig vara förenade med, att ett flertal överstyrelseorgan direkt lydde under Kungl. Maj :t, skulle kunna åstadkommas utan en så genomgripande ombildning av den historiskt framvuxna organisationen, som beredningen föreslagit. Vad beträffar frågan om uppdelandet av försvarsdepartementet, måste dessutom hänsyn tagas till det nyorganiserade flygvapnet. Enär detta befinner sig i sin första utveckling, saknas för närvarande fasta utgångspunkter för ett uttalande rörande detta spörsmål.
Vad angår frågan om införandet av särskilda föredragande i kommandomål, kan den emellertid anses stå i ett visst samband med spörsmålet angående ett chefskap för armén, resp. marinen, dess art och omfattning sann t torde ur denna synpunkt förtjäna någon ytterligare uppmärksamhet. Föredragande i kommandomål —- han må vara civil eller militär — är, såsom tillförene sagts, konstitutionellt ansvarig för de beslut i dylika mål, som Konungen fattar, och underkastad ansvarighetslagen. Enligt de förslag till instruktioner, som sammanslagningskommittén avfattade för generaladjutanten för hären och för generaladjutanten för flottan, skulle dessa vara föredragande i kommandomål samt dessutom hava följande tjänsteplikter och befogenheter. 1. Generaladjutanterna skulle vara ansvariga för, att beslut, som i kommandomål fattades, behörigen expedierades. Genom deras försorg skulle besluten utan uppskov delgivas chefen för försvarsdepartementet. 2. Generaladjutanten för hären skulle avgiva förslag, då regements- eller kårchef skulle utnämnas: I övriga till försvarsdepartementet inkommande mål, som rörde anställning, befordran eller avsked för personal vid hären, skulle
31 handlingarna, innan de inför Konungen i statsrådet föredroges, granskas av generaladjutanten och yttrande av honom avgivas. Motsvarande gransknings- och yttrandeskyldighet skulle även åligga generaladjutanten för flottan, där icke denne på grund av sin befattning såsom chef för flottans personal förut handlagt målet. 3. Då till föredragning inför Konungen i statsrådet ärenden, hörande till försvarsdepartementet, bereddes, skulle generaladjutanterna uppå kallelse närvara för att i beredningen deltaga. De skulle ock vara pliktiga att lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde i övrigt, som denne påkallade vid utredning av förekommande frågor. 4. Generaladjutanterna hade att med uppmärksamhet följa, vad som kunde lända till härväsendets (sjökrigsväsendets) förbättrande och utveckling samt, när de funne sådan åtgärd böra vidtagas, som icke kunde ske i den för kommandomål stadgade ordning, anmäla frågan hos chefen för försvarsdepartementet. 5. Generaladjutanten för flottan skulle vara chef för flottans personal och i denna egenskap fullgöra de åligganden, som bestämdes i särskild instruktion. I anslutning till denna redogörelse för de av sammanslagningskommittén förordade generaladjutanternas ämbetsåligganclen synas några yttranden ur samma kommittés motivering, vilka äro ägnade att belysa därmed sammanhängande förhållanden, böra återgivas. Sedan kommittén framhållit, att den erinran, som mot den ifrågasatta föreningen av länt- och sjöförsvarsdepartementen kunde framställas i fråga om sakkunskapen inom det gemensamma departementet, vore av en viss betydelse, uttalade kommittén sig sålunda (sid. 28): »Det kan invändas, att vare sig departementschefen vore länt- eller sjöofficer, han saknade den fackmässiga kännedomen rörande den avdelning av försvaret, varmed han under sin militära tjänstgöring icke haft befattning, och att, för det — visserligen icke otänkbara — fall, att en icke-militär utsåges till försvarsminister, bristen på fackinsikter hos denne minister måste bliva ganska stor. Kommittén har icke på denna punkt av sin framställning att inlåta sig på frågan om betydelsen av denna svårighet, men väl att se till, om utväg finnes för undanröjande eller åtminstone förminskande av de olägenheter, som nämnda förhållande kan anses medföra.» Och vidare: »Av de uppgifter, som enligt nu gällande bestämmelser åligga cheferna för försvarsdepartementen, är det utan tvivel handläggningen av kommandomålen, som i främsta rummet kräver speciella fackinsikter. Att överlämna beredandet och föredragningen av dessa mål åt en icke-militär, förefaller i själva verket knappast möjligt.» Alla skäl syntes kommittén tala för, att befattningen med dessa mål skulle anförtros åt särskilda ämbetsmän — generaladjutanter — en för hären och en för flottan. Dessa skulle — förutom att inför Konungen föredraga kommandomålen — hava att var för sitt område »hos regeringen representera den speciellt militära fackkunskapen, dock i sådant hänseende försvarsministern underordnade».
32 I fråga om ordnandet av generaladjutanternas förhållande till försvarsministern yttrade kommittén å sid. 29: »Vid den här ifrågasatta anordningen bör generaladjutanternas ställning visserligen icke göras så undanskjuten, att därigenom vikten av de meningar, de uttala i sin egenskap av de regeringen närmast stående representanterna för den militära fackkunskapen, förringas eller deras förmåga av initiativ på det militära området förlamas. Kommittén föreställer sig ock, att generaladjutanterna alltid komme att innehava den höga militära rangställning, som kräves av deras egenskap av föredragande omedelbart hos Konungen uti kommandomål, samt att de borde under ämbetsmannaansvar avgiva yttranden i vissa militära regeringsärenden, särskilt befordringsmål, ävensom att de borde var i sin mån ägna omsorg åt försvarsväsendets förbättrande. Men å andra sidan borde i deras instruktion klart framhållas deras underordnade ställning gentemot försvarsministern, som i sista hand bär ansvaret för försvarsväsendets ledning och utveckling, likasom även generaladjutantens egenskap av ministerns närmaste militära biträde med skyldighet att medverka vid beredningen av till försvarsdepartementet hörande ärenden.» Beträffande behovet av en chef för flottans personal framhöll kommittén (sid. 4 1 ) : »Men sammanslås länt- och sjöförsvarsdepartementen till ett departement under en gemensam chef, så framträder behovet av en verklig chef för flottans personal såsom oavvisligt.» Emellertid må erinras om, att tre av sammanslagningskommitténs reservanter höllo före, att anordningen med ett försvarsdepartement och två generaladjutanter i själva verket vore detsamma som att ersätta de två dåvarande Konungens rådgivare i frågor angående försvaret med tre sådana rådgivare, och de påminde (sid. 76) om vad 1834—35 års riksdags konstitutionsutskott yttrat, att »i dessa styrelsegrenar (ang. försvaret) förvaltning och verkställighet, medel och utföring vanligen äro, fastän utan behov av sannmanblandning, så förbundna, att om enhet och kraft skola väntas, rådgivarekflllen i både regerings- och kommandoärendena måste utövas av samma ämbetsr/iän», ävensom om kanslirådet von Hartmansdorffs uttalande i denna fråga, a t t »det hör till fullständigheten av de militära förvaltningschefernas befattning att hos sig förena befplet över både personal och materiel för att behandla bagge efter p.n gemensam plan: följaktligen att vara både tjänstgörande adjutanter och statssekreterare». Reservanterna erinrade jämväl (sid. 79) om, att 1819 års kommitté på sin tid föreslagit att dela vården av krigsväsendet mellan tvenne personer, varvid »större enhet vinnes än nu, då dessa ärenden äro mellan trenne föredrag ande fördelte». Av nu återgivna uttalanden framgår, att sammanslagningskommittén, vilken var den första, som hade till uppdrag att utreda frågan om lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens förening till ett statsdepartement, var angelägen om, att inom det gemensamma departementet den militära sakkunskapen skulle företrädas på ett verksamt sätt och detta genom upprättandet av generaladjutantsämbetena. Om det nu kunde vara fråga om att upprätta sådana ämbeten som de ovan
33 avhandlade, torde det på goda grunder kunna sägas, att vad sammanslagningskommittén förordat beträffande därmed förenade åligganden och befogenheter synes vara väl avvägt. Att ytterligare utsträcka den myndighet, som enligt kommitténs förslag till generaladjutantsinstruktioner skulle tillkomma de särskilda föredragandena i kommandomål vid armén och marinen möter, såsom redan gjorts gällande, starka konstitutionella betänkligheter — vare sig denna viktiga befattning skulle förenas med ett ständigt chefskap för armén (marinen) eller för generalstaben (marinstaben). En sådan förening torde dessutom sannolikt komma att överstiga en persons arbetskrafter. Att en föredragande i kommandomål skulle erhålla något slags chefskap över arméförvaltningen (marinförvaltningen), kan över huvud icke sättas i fråga. Vid bedömandet av anordningen — chefen för försvarsdepartementet föredragande i statsrådet av konseljmål samt särskilda militära föredragande inför Konungen i kommandomål — kan man icke bortse från möjligheten av konflikter mellan den förre och de senare. Att det under tiden 1809—1840 icke sällan rådde bristande överensstämmelse i handläggningen av konseljmålen och kommandomålen, samt att till följd härav slitningar uppstodo mellan å ena sidan statssekreteraren för krigsärenden — vilken ägde säte och stämma i statsrådet, då han där var föredragande — samt å andra sidan föredragandena i kommandomålen, generaladjutanten för armén och generaladjutanten för flottorna, är en känd sak. Under den första delen av ifrågavarande period voro uppfattningarna angående de mål, som voro konseljmål, och de mål, som voro kommandomål, icke stadgade. Att de nu berörda förhållandena lämnade åtskilligt övrigt att önska, därom vittnade den krigsberedning, som tillsattes genom nådigt beslut den 12 januari 1813 och upphörde först under år 1819. Den utgjordes av ett statsråd, de båda föredragandena i kommandomål och statssekreteraren för krigsärenden med uppgift att i förväg granska alla inkommande militära mål, undantagandes allenast sådana kommandomål, vilkas verkställighet icke ägde något sammanhang med de administrativa ärendena och icke heller hade någon penningutgift till påföljd. De sålunda beredda målen upptogos och avgjordes i nästa konselj. Krigsberedningens huvudsakliga uppgift var att ernå »erforderlig motsvarighet och överensstämmelse i beslut, som rörde olika delar av den militära styrelsen». Det torde kunna antagas, att krigsberedningen 1 motsvarat sitt syfte genom att i ärendenas handläggning utbilda en viss praxis. Men att en dualism fortfarande rådde därutinnan på 1820- och 1830-talen, kan man finna därav, att motivet för departementalreformen, i vad denna avsåg försvarsgrenarnas ledning, var, att inom envar av dem rådgivarkallen i både regerings- och kommandoärenden borde utövas av samme ämbetsman. Sedan emellertid år 1921 en lag om kommandomål utfärdats, genom vilken dessa ytterligare preciserats, synes frågan »konseljmål eller kommandomål?» 1 Krigsberedningen synes hava upphört, utan att någon författning därom utfärdades. Någon tid dessförinnan, den 27 januari 1819, hade Kungl. Maj:t beslutat ett tillägg till generaladjutantsinstruk tionen, enligt vilket begreppet kommandomål närmare bestämdes, än vad förut varit fallet.
34 icke böra föranleda några tvister, åtminstone icke några allvarliga sådana. Fastmer borde man hava anledning att antaga, att samarbetet mellan chefen för försvarsdepartementet och de särskilda föredragandena i kommandomål skulle bliva tillfredsställande. Men det är naturligen också möjligt, att förhållandena i detta avseende bleve mer eller mindre ogynnsamma. E t t med återinförandet av generaladjutanter för de båda försvarsgrenarna i viss mån besläktat förslag är 1908 års departementalkommitterades förslag angående generalinspektörer för krigsmakten: en för armén och en för marinen. Dessa skulle tillika vara chefer för vederbörliga kommandoexpeditioner. Det torde vara lämpligt att ingå i en något närmare redogörelse för ifrågavarande förslag, enär detsamma berör åtskilliga betydelsefulla spörsmål angående arméns och marinens ledning. Förslaget om upprättandet av dessa inspektörskap stod på det intimaste i samband med frågan om lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens då ifrågasatta förening till ett statsdepartement. Kommitterade undersökte därvid, huru en sådan organisation borde utföras, på det att vid regeringsärendenas handläggning och avgörande den speciella sakkunskap på arméns och marinens områden, som hittills i regeln företrätts av de båda försvarsministrarna, skulle bliva behörigen ersatt, samt yttrade härom i sitt betänkandes allmänna del bland annat följande (sid. 100) : »En försvarsminister, som utgått från armén eller flottan, kan icke vara i samma grad sakkunnig på både det lantmilitära och det sjömilitära området. Men härtill kommer, att det blivande försvarsministerämbetet kan innehavas även av civil person, och i sådant fall är han i militäriskt hänseende ej sakkunnig på någotdera av nämnda områden. Man bör därvid beakta, att utövandet av befäl ej ifrågasattes. Vad som huvudsakligen bör fordras av honom är, att han känner försvarets tillstånd och behov i stort sett och äger förmåga att på bästa sätt tillgodose dessa behov. För detta ändamål måste han hava vid sin sida de högsta förvaltningscheferna ävensom i rent militärt hänseende framstående tjänstemän, med vilka han kan rådgöra. Kompriitterade hava sökt att utarbeta förslag till en organisation, som svarar mot dessa krav och som enligt kommitterades uppfattning är ägnad dels att vid Konungens rådsbord bereda plats för den person, militär eller civil, som i varje fall må anses äga de största förutsättningarna för att med framgång kunna föra försvarets talan, dels att på bästa sätt tillförsäkra den rent militära sakkunskapen tillbörligt inflytande på försvarsärendenas behandling och avgörande hos den högsta myndigheten, även om till chef för försvarsdepartementet utses en civil person.» Beträffande kommandomålens handläggning i ett gemensamt försvarsdepartement framhöllo kommitterade vikten av (sid. 102): »att den militära sakkunskapen vid deras beredning blir fullt tillgodosedd samt att dessa ärenden, såvitt ske kan, genom decentralisation eller annorledes minskas till antalet, på det att de icke må i avsevärd mån tynga försvarsministerns arbete». Angående bibehållandet av den militära sakkunskapen inom de båda för-
35 svarsgrenarna vid kommandomålens handläggning tillade de kommitterade följande (sid. 103): »Den militära sakkunskap inom båda försvarsgrenarna, vilken vid kommandomålens behandling förefunnits hos cheferna för försvarsdepartementen, hava kommitterade velat bevara genom att ställa de militära expeditionerna i försvarsdepartementet, kommandoexpeditionerna, under ledning av fullt sakkunniga militära tjänstemän, nämligen en generalinspektör för armén och en generalinspektör för marinen. Dessa skola övervaka kommandoärendenas utarbetande i behörig tid och deras noggranna beredning samt, fastän utan konstitutionellt ansvar, närvara, då dessa ärenden av chefen för försvarsdepartementet föredragas inför Konungen, och därvid lämna alla de upplysningar, som påkallas. Härigenom torde tillräckligt vara sörjt för, att sakkunskapen får fullständigt göra sig gällande vid kommandomålens beredning och avgörande.» I anslutning härtill sade sig kommitterade hava undersökt, i vilken omfattning ärenden, vilka behandlades såsom kommandomål, skulle kunna överlämnas till prövning av underordnad myndighet, i första hand generalinspektörerna för armén och marinen i deras egenskaper av chefer för kommandoexpeditionerna, samt i utarbetat förslag till instruktion för dessa angivit de ärenden, som kunde till dem överlämnas. Antalet kommandomål, som därefter skulle återstå att föredragas inför Konungen, vore icke större, än att chefen för försvarsdepartementet borde utan svårighet kunna med kommandoexpeditionernas hjälp bereda och föredraga dem.1 I betänkandets del I I : 2 »Försvarsdepartementet» återkommo departementalkommitterade till nu berörda angelägenheter. Sedan de erinrat om, att 1907 års parlamentariska försvarskommitté föreslagit uppförandet av en generalinspektörsbeställning på generalitetets stat, anförde de (sid. 212): »Generalinspektörsbefattningen vid armén och chefsbefattningen vid lantförsvarsdepartementets (lantförsvarets) kommandoexpedition synas kommitterade böra förenas hos samma person. Genom inspektionerna av arméns övningar komme han att erhålla den allsidigaste uppfattningen om huru instruktioner och exercisreglementen verka, och den närmaste kännedomen om vederbörande chefers åsikter därom. Såsom chef för kommandoexpeditionen hade han lättast att åstadkomma behövliga ändringar däri. Han torde ock bliva den, som erhölle den mest vittomfattande kännedom om arméns personal, vilken kännedom bleve av betydelse för befordringar och utnämningar, om vilka försvarsministern icke lärer kunna underlåta att rådgöra med honom, innan de föredragas i konselj. Hans uppgifter komma att kräva ett omfattande arbete 1 Det torde måhända böra erinras om, att enligt departementalkommitterades förslag skulle de centrala ämbetsverken, med bibehållande av sin självständighet med avseende å initiativrätt och innehållet i utredningar och yttranden i regeringsärenden samt deras nuvarande uppgifter och befogenheter, förenas under samma tak med de statsdepartement, till vilka de hörde, och i viss utsträckning organiseras såsom beståndsdelar av dessa. För vederbörliga regeringsärendens vidkommande skulle verken övertaga den departementen nu åliggande beredningen, föredragningen och expedieringen. Dessa grundtankar avsågo sålunda beredande av erforderlig fackkunskap vid regeringsärendenas behandling inom statsdepartementen och särskilt vid deras föredragning inom statsrådsberedningen, undvikande av dubbelarbete, omgång och tidsutdräkt vid dessa ärendens beredning och avgörande, underlättande av en planmässig ledning av statsförvaltningen och åstadkommande av samarbete inom densamma samt åvägabringande av en närmare förbindelse mellan departementscheferna och den centrala förvaltningen.
36 och kommandoexpeditionen anåste därför utrustas med motsvarande personal.» Rörande förhållandet vid marinen yttrades det i fortsättningen: »Jämväl i fråga om marinen framträder behovet av en generalinspektör. Visserligen finnes redan en inspektör av flottans övningar till sjöss, men för utbildningen och övningarna å flottans stationer finnes för närvarande ingen annan inspektion än den, som utövas av de lokala befälhavarna. Någon inspektionsmyndighet för marinen såsom helhet betraktad finnes ej. Dock torde det få anses vara av stor vikt, att en sådan myndighet finnes med skyldighet att överse hela marinens tillstånd och organiska utveckling samt svara för dess krigsberedskap. Förut har denna funktion kunnat, om än icke i fullt tillfredsställande mån, fyllas av de militära cheferna för sjöförsvarsdepartementet, men i ett sammanslaget försvarsdepartement kommer departementschefen sannolikt endast undantagsvis att äga för detta ändamål nödig kompetens, även om hans göromål i övrigt icke lade hinder i vägen därför. Genom en generalinspektör för marinen skulle den sammanhållande kraften för denna försvarsgren vinnas. Inspektionen komme att vila på honom i fråga om denna försvarsgren i dess helhet samt på chefen för marinavdelningen 1 m. fl. beträffande förvaltningen, på stationsbefälhavarna beträffande stationerna, på inspektören av flottans övningar till sjöss beträffande utbildningen ombord och den därför använda materielen samt på chefen för kustartilleriet beträffande detta truppslags övningar och materiel. Av enahanda skäl, som angivits i fråga om chefskapet för arméns kommandoexpedition, bör generalinspektören för marinen vara chef för marinens kommandoexpedition.» Generalinspektörernas vid krigsmakten ämbetsuppgifter, så som departementalkommitterade tänkt sig dem, framgå av det förslag till instruktion för de båda inspektörerna, vilket är vidfogat kommitterades betänkande I I : 2 »Försvarsdepartementet» (sid. 306—310), och vars viktigaste bestämmelser här nedan återgivas i sammandrag. 1. Generalinspektören för armén skulle vara inspektör över arméns samtliga truppförband, formationer och anstalter samt tillika chef för arméns kommandoexpedition. Generalinspektören för marinen skulle vara inspektör över marinens personal samt över dess fartyg, stationer med tillhörande varv, befästningar och övriga anstalter samt tillika chef för marinens kommandoexpedition. Generalinspektörerna för armén och marinen skulle vara överordnade all annan militär och civilmilitär personal vid vederbörlig försvarsgren. Deras förordnande skulle gälla allenast tillsvidare för en tid av högst fem år, men kunna förnyas. 2. Generalinspektörerna skulle, en var för sin gren av försvaret, icke blott handlägga från underordnade myndigheter och tjänstemän eller annorledes inkommande mål och ärenden, utan även av eget initiativ utarbeta förslag till 1
Motsvarande marinförvaltningen.
alla föjr tjänstgöringen och utbildningen vid armén och marinen erforderliga order och andra föreskrifter av natur att kunna i kommandoväg meddelas samt, i vad på dem ankomme, föranstalta därom, att dessa bleve i behörig tid och ordning utfärdade. 3. Även i andra fall än dem, som avsåges i mom. 2, skulle generalinspektörerna tillhandagå chefen för försvarsdepartementet med utredningar, förslag och upplysningar i allt, som anginge försvarets organisation, personal, materiel m. m., särskilt lämna departementschefen erforderliga uppgifter angående officerares och likställda tjänstemäns lämplighet för befordran till högre tjänst. 4. Såsom chefer för kommandoexpeditionerna skulle generalinspektörerna på eget ansvar handlägga och avgöra vissa uti instruktionsförslaget angivna ärenden (kommandomål av enklare art och rena expeditionsåtgärder). 5. En var av generalinspektörerna för armén och för marinen skulle ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt tillståndet inom den försvarsgren, han tillhörde, samt, i vad på honom ankomme, vara Konungen ansvarig för dess stridsduglighet och krigsberedskap. 'Generalinspektörerna skulle hålla sig noga underrättade om gällande planer för arméns och marinens mobilisering och användning i krig ävensom samråda med varandra samt med cheferna för generalstaben och för marinstaben rörande behov av ändring i dessa planer. 6. Generalinspektören för armén skulle äga att företaga inspektioner vid arméns samtliga truppförband, befästningar, formationer och anstalter samt därvid särskilt förvissa sig om utbildningens ändamålsenliga och likformiga bedrivande, om för utbildningen gällande föreskrifters behöriga efterlevnad, om truppernas marsch- och manöverduglighet, manskapets förplägnad och beklädnad m. m. samt materielens beskaffenhet och vård. Generalinspektören för marinen skulle äga att företaga de inspektioner av marinens personal samt av dess fartyg, stationer med tillhörande varv, befästningar och andra anstalter, som han funne erforderliga för inhämtande av kännedom om marinens tillstånd och behov. Därvid borde han särskilt rikta sin uppmärksamhet på utbildningens ändamålsenlighet och likformigheten i dess bedrivande, på de för utbildningen gällande föreskrifternas behöriga efterlevnad, ävensom på manskapets förplägnad och beklädnad m. m. samt materielens beskaffenhet och vård. 7. Generalinspektörerna skulle äga, en var beträffande vederbörlig försvarsgren, att från arméfördelningschefer och truppförbandschefer, befälhavare och andra tjänstemän vid armén och marinen infordra rapporter om särskilda förhållanden samt de upplysningar i övrigt, som de funne nödiga. Även skulle de göra sig noga underrättade om officerarnas duglighet och lämplighet för användning å särskilda platser och befattningar i händelse av mobilisering samt för befordran till regementsofficers- och högre beställningar. 8. Hos chefen för försvarsdepartementet skulle generalinspektörerna äga att göra framställning om vidtagande av sådana åtgärder för arméns och ma-
38 rinens planmässiga utveckling, som de funne lämpliga och möjliga att genomföra. 9. Vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt mom. 2 och 3 ovan skulle generalinspektörerna hava att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats dem av chefen för försvarsdepartementet. Av vad som nu blivit anfört angående departementalkommitteracles förslag att upprätta två generalinspektörskap, ett för armén och ett för marinen, med vilka chefskapen över vederbörliga kommandoexpeditioner skulle förenas, torde framgå, att kommitterade lagt sig synnerligen stor vinn om att inom det av dem föreslagna gemensamma försvarsdepartementet ersätta den militära sakkunskap, som förut funnits representerad hos de militära lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementscheferna. Generalinspektörerna skulle nämligen icke blott såsom kommandoexpeditionschefer handlägga kommandomålen, utan även närvara vid föredragningen inför Konungen av dessa mål för att tillhandagå med upplysningar. 1 De skulle hava vidsträckt inspektions- och initiativrätt samt kunde ingripa på resp. arméns och marinens samtliga områden, undantagandes armé- och marinförvaltningarnas. Något direkt chefskap över flottans officerskår skulle generalinspektören för marinen icke komma att utöva. I kraft av sina båda befattningar skulle generalinspektören för armén (marinen) i vida högre grad än chefen för lantförsvarets (sjöförsvarets) kommandoexpedition enligt nuvarande ordning framträda såsom en målsman för armén (marinen) och i förhållande till denna intaga en starkare ställning. Genom honom tillerkänd initiativrätt och övrig befogenhet skulle han kunna främja arméns (marinens) tjänsteduglighet och intressen. Det synes dock i verkligheten näppeligen vara möjligt för generalinspektören — vare sig den vid armén eller dein vid marinen •— att. på ett tillfredsställande sätt ombesörja de åligganden, som skulle vara förenade med båda dessa befattningar. Såsom hans främsta uppgift måste utövandet av ett effektivt chefskap för vederbörlig kommandoexpedition anses. Att därjämte fullgöra en omfattande inspektionsskyldighet synes så gott som uteslutet. Lämpligheten av att med nämnda chefskap förena en ständig inspektionsbefattning synes även ur andra synpunkter kunna starkt ifrågasättas. Generalinspektörerna skulle, enligt departementalkommitteracles förslag, jämväl sysselsätta sig med planerna för arméns (marinens) mobilisering och användning i krig ävensom samråda med chefen för generalstaben (marin staben) rörande behov av ändring i dessa planer. Även om deras huvuduppgift skulle lämna dem tid övrig till ett ingående studium av ifrågavarande handlingar — vilket icke torde vara händelsen — synes det icke ändamålsenligt, att ansvaret i dessa stycken skulle delas mellan dem samt cheferna för 1 Bestämmelsen härom var inryckt i departementalkommitterades förslag till lag om kommandomål, till vilken förslaget till instruktion för generalinspektörerna vid krigsmakten i denna del hänvisade.
39 generalstaben och marinstaben, liksom de icke skulle vara i stånd att utöva någon verklig tillsyn i fråga om överensstämmelsen mellan den rent militära och den militäradministrativa försvarsförberedelsen, den senare representerad av arméförvaltningen (marinförvaltningen). I besittning av alla de befogenheter, som departementalkommitterade tillämnat generalinspektören för armén (marinen) — bland andra även en överordnad ställning till all annan militär och civilmilitär personal — skulle han, som i egenskap av chef för kommandoexpeditionen vore försvarsdepartementschefens underlydande, praktiskt sett bliva en slags befälhavare för armén (marinen), dock utan ämbetsmannaansvar. Den dubbla ämbetsställning, som han i verkligheten skulle intaga, bleve säkerligen mycket ömtålig och kunde medföra ganska allvarsamma vanskligheter. Över huvud sjmes det möta starka betänkligheter att förena chefskapet för lantförsvarets (sjöförsvarets) kommandoexpedition med någon annan stadigvarande befattning, även om den vore vida mindre omfattande än den av departementalkommitterade föreslagna.
2.
Armén.
I överensstämmelse med vad i det föregående anförts, torde det icke ligga inom de sakkunnigas uppdrag att vidare ingå på frågan om upprättande, såsom beredningen föreslagit, av en arméstyrelse under en chef för armén, tillika chef för generalstaben och i viss mån även chef för arméförvaltningen. De fördelar, som skulle vara förenade med en sådan anordning, hava icke heller, i stort sett, synts kunna uppväga därmed förknippade olägenheter. Det har även framhållits, att införandet, enligt chefens för generalstaben yrkande, av ett särskilt rådgivarskap för kommandomålen, vars innehavare samtidigt skulle vara chef för armén och chef för generalstaben samt dessutom vara beklädd med en viss förvaltningsmyndighet, ur konstitutionella och andra synpunkter möter betänkligheter. Icke heller har det funnits tillrådligt att söka anordna ett generalinspektörskap för armén i den mening, som departementalkommitterade åsyftat, eller över huvud att utrusta chefen för kommandoexpeditionen med liknande befogenhet. Däremot har det gjorts gällande, att generalstaben och arméförvaltningen framgent böra förbliva självständiga, omedelbart under Kungl. Maj:t lydande institutioner, i sammanhang varmed påvisats angelägenheten av att upprätta ett gemensamt chefskap för arméförvaltningen. Att rubba generalstabens och dess chefs ställning med hänsyn till nuvarande åligganden i fråga om försvarsförberedelsen och generalstabsofficerarnas högre krigsvetenskapliga utbildning samt beträffande generalstabschefens uppgifter vid krigstillfälle kan näppeligen vara välbetänkt. Under förutsättning alltså, att generalstabens och arméförvaltningens ställning inom härordningen bliver i stort sett oförändrad — arméförvaltningen dock imder gemensam chef — skulle huvudsakligen följande utvägar kunna
tänkas för åvägabringande av bättre förhållanden med hänsyn till arméns centrala ledning. a) Ett chefskap för armén inrättas med ständigt befäl över truppförband, inspektioner m. m.; nuvarande kommandoexpedition i stort sett oförändrad. b) En generalinspektion över armén inrättas med till vissa grenar av tjänsten begränsad befälsrätt (inspektionsrätt) över truppförband, inspektioner m. m.; nuvarande kommandoexpedition likaledes i stort sett oförändrad. c) Ät chefen för generalstaben uppdrages en myndighet, mer eller mindre motsvarande den, som skulle tillerkännas en chef eller en generalinspektör för armén; även i detta fall kommandoexpeditionen i stort sett oförändrad.
En chef för armén med den ständiga befälsrätten begränsad till truppförband, inspektioner m. m. skulle bliva en sammanhållande kraft beträffande de honom underställda myndigheterna, kunna åvägabringa erforderlig samverkan dem emellan samt bliva en målsman för personalen, utbildningen och den allmänna disciplinen. Han kunde antingen bliva ordförande i en författningsenligt förordnad befordringskommission eller ock äga att, efter vederbörliga myndigheters förslag och yttranden, själv avgiva befordringsförslag. Genom införande av ett chefskap av nu antydd art, med bibehållande av generalstaben såsom självständig kår och med en gemensam chef för arméförvaltningen, behöver chefen för försvarsdepartementet vända sig till och rådföra sig med allenast tre myndigheter, av vilka i huvudsak en representerar trupputbildningen, befordringsväsendet och den allmänna disciplinen vid armén, en lantförsvarets rent militära försvarsförberedelse och organisation ävensom den krigsvetenskapliga bildningen inom hären i högre mening samt en den militäradministrativa försvarsförberedelsen och enheten i förvaltningen, däri inbegripet uppgörande av förslag till den årliga lantförsvarsbudgeten. Den erforderliga samverkan mellan ifrågavarande tre chefer samt chefens för generalstaben inflytande på den militäradministrativa försvarsförberedelsen synas kunna författningsenligt betryggas, även utan att ett direkt subordillätionsförhållande behöver stadgas annat än möjligen i vissa särskilda avseenden. Chefen för armén bör hava sin egen expedition. Därigenom uppstår en särskild instans mellan å ena sidan chefen för försvarsdepartementet och å andra sidan de myndigheter, som äro underställda chefen för armén. Omfattningen av expeditionen torde bliva ganska avsevärd, enär till eller genom densamma kommer att gå ett stort antal skrivelser såväl till som från försvarsdepartementet. Det synes dock lämpligt, att, förutom ärenden, som avse den direkta försvarsförberedelsen — mobiliseringsärendena —, även vissa andra ärenden, t. ex. värnpliktsärenden, undandragas chefens för armén handläggning. Att alla rena expeditionsskrivelser, såsom beträffande utsändandet av böcker, instruktioner o. d., böra, samtidigt med att erforderliga exemplar skickas till chefens för armén expedition, direkt gå till trupp-
41 förbanden, säger sig självt. Men om chefen för armén skall utöva ett verkligt chefskap med ständig befälsrätt över arméfördelningar, truppslagsinspektioner m. m., böra sådana ärenden, vilka stå i samband med utövandet av hans befäl, icke undandragas honom. Huruvida en uppdelning av kommandomålen lämpligen bör äga rum och avgörandet av de s. k. kommandoärendena överlåtas till chefen för armén, är ganska svårt att bestämma. Frågan torde böra ses och bedömas icke blott ur rent aritmetisk synpunkt, utan även och företrädesvis ur synpunkten av lantförsvarets kommandoexpeditions och arméexpeditionens samfällda arbete. Det finnes mycket, som talar för, att de nu utgående tryckta tjänstemeddelandena icke uppdelas på två expeditioner, ävensom att icke en liknande delning inträder i fråga om reglementen och instruktioner. Även om nu berörda ärenden fortfarande skulle sammanhållas uti kommandoexpeditionen, behöver chefen för armén icke beträffande deras handläggning skjutas åt sidan. Det bliver i allt fall han, som i stor utsträckning framlägger förslagen till generalorder, reglementen, instruktioner o. s. v. Man torde hava rätt att förvänta, att, likaväl som nu redan sker mellan generalstaben och kommandoexpeditionen, ett i stort sett gott samarbete kommer att utvecklas mellan denna expedition och arméexpeditionen, samt att vid möjligen uppstående meningsskiljaktigheter angående ändamålsenligheten och den formella lydelsen av de föreskrifter, som skola utfärdas, saken kommer att utan svårighet läggas till rätta efter förhandling mellan dem det vederbör. Större torde svårigheterna vara att förebygga friktioner mellan chefen för generalstaben och chefen för armén. Detta torde endast kunna ske på det sättet, att chefens för armén befogenheter begränsas till utbildningsarbetet, befordringsväsendet, den allmänna disciplinen inom armén och med dessa angelägenheter sammanhängande förhållanden, medan chefens för generalstaben verksamhet huvudsakligen omfattar den direkta försvarsförberedelsen. Tjänsteförbindelsen mellan nämnda myndigheter bör dessutom författningsenligt regleras. Om så sker, torde faran för slitningar förebyggas eller åtminstone bliva väsentligen mindre, än vad den, vid tillämpning av beredningens förslag, skulle bliva mellan chefen för armén -— samtidigt i formellt avseende chef för generalstaben — och den verklige ledaren av generalstaben — souschefen —, vilken skulle hava reservationsrätt i vissa frågor. Chefen för armén bör naturligtvis hava inspektionsrätt, dock icke i syfte att han alltjämt skulle befinna sig på resor, utan endast för att han skulle hava möjlighet att personligen göra sig underkunnig om för varje gång bestämda viktigare förhållanden. Ät honom kunde uppdragas att leda arméfältövningar, där icke ledningen liksom nu hellre bör åligga chefen för generalstaben, samt i vissa fall, t. ex. om Konungen skulle vara hindrad att själv övertaga högsta befälet, större fälttjänstövningar.
En generalinspektör för armén med verksamheten begränsad till truppförband, inspektioner m. m. skulle, såsom benämningen angiver, icke äga någon 4—283012
ständig befälsrätt över arméfördelningar, truppslagsinspektioner m. m., men i övrigt skulle han i tillämpliga delar hava samma åligganden, som enligt föregående alternativ skulle tillkomma chefen för armén. 1 Ehuru i saknad av ständig befälsrätt, skulle åt generalinspektören kunna tilldelas sådan befogenhet, att han på befordringsväsendets och utbildningens område — reglementen, instruktioner m. m. medräknat — skulle kunna ingripa på liknande sätt som chefen för armén, men i jämförelse med denne skulle han beträffande målsmanskapet för armén och den allmänna disciplinen icke kunna framträda med samma kraft. För att i ena eller andra avseendet åvägabringa rättelse eller undanröja uppspi rande missbruk 'torde en generalinspektör oftare än en chef för armén nödgas vända sig till Kungl. Maj :t.
Det tredje av de ovan angivna förslagen till frågans lösning skulle innebära, att chefen för generalstaben skulle, jämte befattningen såsom sådan, utöva en myndighet, i vissa avseenden motsvarande den, som enligt det föregående skulle tillerkännas en generalinspektör för armén, myndigheten begränsad till truppförband, inspektioner m. m. Förutom den befogenhet, som under alla förhållanden synes böra tillkomma chefen för generalstaben med avseende på den militäradministrativa försvarsförberedelsen, skulle han tillerkännas lämpligt inflytande på utbildning och övningar, ävensom beträffande befordringsväsendet o. d. Vid första påseendet skulle det måhända kunna tyckas, som om vid tilllämpningen av i sådan riktning mer eller mindre långt gående förslag en ny instans i ärendenas handläggning skulle kunna undvikas. Så torde dock i verkligheten icke bliva förhållandet. För fullgörande av sina uppgifter utanför generalstabens egentliga verksamhetsområde behöver chefen en särskild expedition, enär generalstabsärendena icke synas böra sammanblandas med truppförbands- och inspektionsärendena. Uti denna expedition komnie ett avsevärt antal ärenden att handläggas. Det synes vara fara värt, att ett förslag av nu antydd art i åtskilliga avseenden komme att bära halvhetens och oklarhetens prägel, inverka förryckande på chefens för generalstaben ställning och draga honom bort från huvuduppgifterna. Dessa få under inga förhållanden skjutas åt sidan. Det torde icke vara överensstämmande vare sig med generalstabsidén eller med de av en god tradition uppburna föreställningssätten, att chefen för generalstaben tilldelas befogenheter, gående långt utanför huvudsyftet med stabens organi1 Den parlamentariska försvarskommittén av år 1907 föreslog en generalinspektör för armén med uppgift att bliva högste befälhavare för fälthären, därest Konungen icke själv ginge i fält, att utarbeta planer för lantstridskrafternas användning under olika krigsfall, att planlägga större fälttjänstövningar, att i samråd med inspektören för flottans övningar till sjöss och chefen för kustartilleriet planlägga gemensamma övningar med avdelningar ur armén och marinen samt att vara inspektör för infanteriet. Det måste betecknas såsom mindre lämpligt, att generalinspektören skulle blanda sig i chefens för generalstaben åligganden, ävensom att hans befattning skulle förenas med den såsom infanteriinspektör. Hans ämbetsåligganden synas icke hava varit lyckligt avvägda.
43 mation. Det möter ock starka betänkligheter att åt chefen för generalstaben, vilken själv är chef för en av arméns kårer, i n ^ m m a ett avgörande inflytande på alla viktigare befordringar inom armén. Helt visst komme han därigenom i en ömtålig ställning. 1
3.
Marinen.
Det syfte, som såväl sammanslagningskommittén som departementalkommitterade — under förutsättning av lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens förening till ett statsdepartement — även för marinens del fullföljde genom att förorda återinförandet av ett generaladjutantsämbete, resp. upprättandet av ett generalinspektörskap, vars innehavare tillika skulle vara chef för marinens kommandoexpedition, var helt visst lovvärt. Därigenom ville förslagsställarna stärka den sjömilitära sakkunskapen i det nya departementet, så långt som det enligt deras uppfattning var lämpligt och möjligt, eller med andra ord ersätta den militära sakkunskap, som fanns representerad hos den forne chefen för sjöförsvarsdepartementet. Av samma skäl, som redan framhållits beträffande armén, kan emellertid varken den ena eller den andra av dessa utvägar lämpligen väljas för att avhjälpa bristerna i marinens centrala ledning och förvaltning. Vid marinen skulle visserligen åt en generaladjutant kunna uppdragas, förutom uppgiften att vara föredragande i kommandomål, även chefskapet över flottans personal. Men skulle han därtill bliva chef för marinen och förrätta därmed förenade inspektionsskyldigheter m. m., vore det — frånsett andra skäl, som tala mot en dylik anordning — för honom knappast möjligt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Genomförandet av en sådan organisation förutsätter för övrigt, såsom i det föregående sagts, grundlagsändring. De ämbetsuppgifter, som departementalkommitterade tillämnade den av dem föreslagne generalinspektören fpr marinen, voro redan i och för sig synnerligen omfattande. Skulle dessa ökas med chefskap över sjöofficerskåren och marinen i dess helhet, förenat med visst inflytande på förvaltningsärendena, bleve arbetsbördan över hövan stor. Ett för marinen inrättat fristående generalinspektörskap torde icke ernå den effektivitet, som marinens centrala ledning i andra instans onekligen kräver. Att hos en och samma person förena befattningarna såsom chef för marinen och såsom chef för marinstaben synes, på grund av de i det föregående angivna skäl, ur åtskilliga beaktansvärda synpunkter icke heller vara tillrådligt. 1 Det torde i detta sammanhang icke sakna sitt intresse att erinra om, att de, som under tiden 1873— 1922 utnämnts till ordinarie chefer för generalstaben, vid utnämningen varit: den förste överstelöjtnant, den andre omkring tre års överste, den tredje omkring fem års överste, den fjärde omkring två års generalmajor, den femte den äldste i tjänst varande generallöjtnanten och den sjätte omkring tre års generalmajor. Samtliga t. f. chefer, inalles fyra, voro vid sitt förordnande överstar och erhöllo då icke någon högre grad.
44 I betraktande av nu anförda omständigheter och med hänsyn till de på frågans lösning i övrigt inverkande förhållandena torde strävandena att avhjälpa bristerna i marinens centrala ledning och förvaltning böra inriktas på ett, i jämförelse med beredningens förslag, mera begränsat chefskap för marinen, men förenat med sådana anordningar, att marinens överstyrelse i sin helhet kommer att fungera på ett tillfredsställande, tillika verksamt och sammanhållande sätt.
Y. Förslag till avhjälpande av bristerna i arméns centrala ledning och förvaltning. 1. Allmänna synpunkter. Av de i det föregående upptagna förslagen till ordnandet av arméns centrala ledning och förvaltning synes inrättandet av ett chefskap för armén, begränsat till truppförband, inspektioner m. m., i främsta rummet vara förtjänt att uppmärksammas och förverkligas. Dess innehavare skulle, såsom förut framhållits, inom sitt befälsområde bliva en arméns målsman samt kunna främja dess utbildning och allmänna disciplin ävensom utöva en gynnsam inverkan på befordringsväsendet. Enär hans uppgifter icke böra gå in på generalstabens nuvarande verksamhetsområde, behöva de icke bliva större, än att de av honom må kunna utföras på ett fullt tillfredsställande sätt. Det torde dock redan nu böra anmärkas, att benämningen »chef för armén» eller »arméchef» icke är lämplig med hänsyn till den betydelse, som detta uttryck har i åtskilliga reglementen för tjänsten i fält. I stället synes benämningen »kommenderande general» böra användas. En fristående generalinspektör för armén, med motsvarande verksamhetsområde som den kommenderande generalen, skulle kunna utöva sitt ämbete i samma syfte som denne. Men i saknad av ständig befälsrätt kan han icke förläna önskvärd kraft åt sin befattning. Att bekläda chefen för generalstaben med ett slags begränsat chefskap (inspektörskåp) över arméns truppförband, inspektioner m. m. vore en anordning, som, enligt vad som redan anförts, stöter på liknande betänkligheter som dem, vilka framförts mot förenandet av chefsbefattningarna för armén och generalstaben till ett enda ämbete, och som i främsta rummet grunda sig på de fordringar, som måste ställas på hans verksamhet beträffande de egentliga generalstabsuppgifterna: målsman för försvarsförberedelsen, bärare av den krigsvetenskapliga bildningen och uppfostrare av generalstabspersonalen. Generalstabens ställning torde sålunda böra förbliva orubbad. Chefen för generalstaben bör emellertid tillerkännas utvidgad befogenhet, i jämförelse med den honom nu tillkommande, såväl beträffande den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten som ock med avseende på den militäradministrativa försvarsförberedelsen, vars uppgift är att i materiellt hänseende göra armén operations- och stridsduglig.
46 Tillgodoseendet av den militäradministrativa försvarsförberedelsens krav samt dess övervakande är jämväl ett av huvudmotiven för inrättandet av ett chefskap över arméförvaltningen. Ett annat är skapandet av ett sanmianhållande ansvarigt organ för den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten, beträffande ändringar i densamma, äskande av nya erforderliga medel för arméns räkning o. d., innan budgetförslaget för uppgörandet av riksstaten överlämnas till försvarsdepartementet. Därtill kommer angelägenheten av, att ett lämpligt och effektivt ordförandeskap bildas för ämbetsverkets plenum samt för sammanträden mellan två eller flera departement. Slutligen måste det anses hava sin stora betydelse, att arméförvaltningen såväl utåt som inåt framträder såsom ett enhetligt verk. Vad lantförsvarets kommandoexpedition angår, synas icke tillräckligt starka skäl förefinnas för någon mera genomgripande omorganisation av expeditionen. Den ändring i dess sammansättning, som beredningen föreslagit, står i samband med uppdelningen av de nuvarande kommandomålen i kommandomål och kommandoärenden, vilka senare enligt beredningens tanke skulle avgöras av chefen för armén (kommenderande generalen). Om denna anordning har chefen för generalstaben i sitt yttrande över beredningens förslag sagt, att »det vill synas som om den föreslagna uppdelningen av kommandomålen mellan chefen för försvarsdepartementet och chefen för armén mera avsåge att bereda lättnad i chefens för försvarsdepartementet arbetsbörda än att giva chefen för armén en verklig befogenhet såsom kommandomyndighet». Så torde ock vara förhållandet. Överlåtandet av kommandoärendena till kommenderande generalen har för denne knappast någon betydelse med hänsyn till utövandet av det befäl, som enligt det föregående bör tillkomma honom1. Det är, i den utsträckning beredningen föreslagit uppdelningen av kommandomålen, att befara, att denna uppdelning komme att i tekniskt avseende, såsom beträffande de tryckta tjänstemeddelandena, bokdetaljen m. m., medföra avsevärda olägenheter. Med hänsyn till lättandet av chefens för försvarsdepartementet arbetsbörda kan ifrågavarande åtgärd, såsom förut framhållits, icke sägas spela någon avsevärd roll. Härmed är dock icke sagt, att icke en decentralisation av vissa ärenden från lantförsvarets kommandoexpedition till kommenderande generalens expedition i vissa fall skulle kunna vara fördelaktig. Inrättas ett chefskap för armén, torde denna fråga, på grund av med tiden förvärvad erfarenhet, lätt kunna lösas på ett ändamålsenligt sätt med tillämpning av 4 § i lagen om kommandomål. Enligt denna § är nämligen Konungen, i för sådana mål stadgad ordning, oförhindrad att, när så synes bliva benövligt eller önskvärt, åt särskild militär tjänsteman eller myndighet uppdraga att avgöra ärenden, vilka enligt nämnda lag må behandlas såsom kommandomål, och som äro av enklare beskaffenhet. Följaktligen kan decentralisationstanken, i den mån så finnes ändamålsenligt, vinna tillämpning. Därest så skulle komma att ske, torde i samband därmed frågan om överflyttning av personal från kommandoexpeditionen till kommenderande generalens expedition böra tagas under omprövning. .
47 Den i fråga om våra statsförvaltningsmyndigheter stadgade principen, att dessa skola samverka och räcka varandra handen, har naturligen och bör hava tillämpning även på myndigheterna inom lantförsvaret. Den synes dock i detta sammanhang böra något beröras, i vissa avseenden närmare utvecklas samt bringas till ett författningsenligt uttryck. Beträffande den arméförvaltningen åliggande försvarsförberedelsen tillkomma enligt nu gällande föreskrifter chefen för generalstaben huvudsakligen följande befogenheter och åligganden. 1 Till ledning för arméförvaltningens försvarförberedelsearbeten skola, bland annat, tjäna de allmänna anvisningar rörande krigsorganisation och anordningar för krigföringen, som chefen för generalstaben äger meddela. I vissa av de s. k. krigsförvaltningsreglementena — krigsförplägnads-, krigssjukvårds- m. fl. reglementen — stadgas, att de däri omförmälda allmänna krigsförvaltningsplanerna, såsom allmän krigsförplägnadsplan, allmän krigssjukvårdsplan o. s. v., skola av arméförvaltningens vederbörliga departement och sjukvårdsstyrelse utarbetas enligt av chefen för generalstaben meddelade allmänna anvisningar och i samråd med honom. Ävenledes är det särskilt bestämt, att vissa krigsförvaltningsplaner skola revideras i samråd med chefen för generalstaben, samt att denne äger att själv eller genom underlydande personal taga del av handlingar, som inom vederbörligt departement o. s. v. grunda sig på eller stå i samband med sådan plan. Slutligen har i det år 1928 försöksvis fastställda etappreglementet stadgats, att chefen för generalstaben skall under samråd med arméförvaltningen planlägga och, så långt ske kan, förbereda etappväsendets ordnande inom olika krigsskådeplatser och vid olika krigsfall, varjämte tillerkänts honom rätt att från vederbörande myndigheter infordra de upplysningar och begära de utredningar, som härför kunde erfordras. Nu återgivna och vissa övriga föreskrifter rörande chefens för generalstaben åligganden i förevarande avseende synas böra fullständigas samt erhålla en allmänt gällande betydelse och eventuellt i behöriga delar införas i en särskild författning, vilken reglerar tjänsteförbindelsen mellan chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen samt mellan dessa båda myndigheter och kommenderande generalen. Sålunda synas i korthet huvudsakligen följande stadganden böra fastställas. Chefen för generalstaben är, i vad på honom ankommer, ansvarig för den militära försvarsförberedelsen samt skall, när så erfordras, i fråga om lantstridskrafterna på krigsfot lämna chefen för arméförvaltningen de meddelanden och anvisningar, vilka, utöver vad Kungl. Maj:t kan hava föreskrivit och fastställt, äro erforderliga för att ombesörja med den militäradministrativa försvarsförberedelsen förenade åligganden: de mobiliserade truppförbandens, formationernas och anstalternas förseende med erforderlig materiel och behövliga förnödenheter m. m. Chefen för generalstaben äger att från chefen för arméförvaltningen begära de upplysningar och de utredningar, som erfordras för utförandet av honom till1 Chefens för generalstaben uppgifter med hänsyn till vissa civila myndigheters åligganden i fråga om försvarsförberedelsen beröras icke här.
48 kommande uppgifter med hänsyn till den militära försvarsförberedelsen. Han skall, i den utsträckning som erfordras för vinnande av överensstämmelse mellan den militära och den militäradministrativa försvarsförberedelsen, själv eller genom underlydande personal taga del av de till sistnämnda förberedelse hörande handlingar, såsom planer, beräkningar med tillhörande tabeller, uppgifter, kontrakt och förslag till sådana, samt meddela anvisningar om möjligen behövliga rättelser. Även i fråga om sådana angelägenheter, som tillhöra kommenderande generalens ämbetsbefattning, såsom utbildnings- och befordringsärenden, bör chefen för generalstaben erhålla rätt att i vissa fall göra sina synpunkter gällande. Chefen för arméförvaltning en är, i vad på honom ankommer, ansvarig för den militäradministrativa försvarsförberedelsen, tagen i dess vidsträcktaste bemärkelse. Han är pliktig att, så långt det är möjligt och honom till buds stående medel medgiva, efterkomma chefens för generalstaben honom behörigen lämnade anvisningar i fråga om utförandet av i samband med nämnda förberedelse stående arbeten. Chefen för arméförvaltningen åligger ock att utan dröjsmål lämna de upplysningar och verkställa de utredningar, som i fråga om försvarsförberedelsen begäras av chefen för generalstaben, ävensom'att vidtaga möjligen behövliga rättelser, om vilka denne meddelat anvisning. Med den nu omhandlade grenen av försvarsförberedelsen skulle kommenderande generalen icke taga befattning. Däremot bör honom tillerkännas rätt att taga initiativ såväl till äskande av nya anslag och ändringar i lantförsvarsbudgeten som ock till av honom såsom erforderliga befunna organisatoriska förbättringar o. d. För att dylika framställningar, till vilka givetvis även chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen skulle hava initiativrätt, må kunna framkomma till Kungl. Maj:t i ett sammanhang och i behövlig grad utredda, synas formen och sättet för deras handläggning böra lämpligen fastslås. Vad först angår den förberedande behandlingen av länt för svarsbud geten eller, såsom uttrycket lyder i arméförvaltningens instruktion, »framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, vilka skola till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition», torde exempelvis följande förfaringssätt i huvudsak visa sig ändamålsenligt. Vill kommenderande generalen — av eget initiativ eller på grund av yrkande från närmast underlydande chef eller inspektör — göra framställning om äskande av medel för visst ändamål eller om ändring i lantförsvarets budget, avlåter han på lämplig tidpunkt varje år i ämnet till Kungl. Maj :t ställd skrivelse och översänder den till chefen för generalstaben. Över sådan skrivelse avgiver chefen för generalstaben yttrande eller förser den med påskrift, börande därvid, därest så synes erforderligt, angivas den ordning, i vilken framställda förslag med hänsyn till sin betydelse för försvaret böra tillgodoses. I god tid överlämnas handlingarna till chefen för arméförvaltningen. Samtidigt avlåter chefen för generalstaben till denne den framställning angående äskande av 'medel m. m., som han till äventyrs själv finner sig böra göra.
49 Chefen för arméförvaltningen låter vederbörande departement granska de sålunda till honom insända förslagen jämte kostnadsberäkningar. Till honom överlämna departementen de framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, som de dessutom finna erforderliga. Sedan de gjorda äskandena — efter, i den mån så erfordras, förhandling med chefen för generalstaben och kommenderande generalen samt ytterligare bearbetning inom arméförvaltningen — undergått den granskning och prövning, som äro behövliga, uppgör chefen för arméförvaltningen slutligt förslag till nästkommande års lantförsvarsbudget, vilket han delgiver chefen för generalstaben och kommenderande generalen. Dessa myndigheter äga att gemensamt eller var för sig till förslaget foga det yttrande, som de finna av omständigheterna påkallat. Vid den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten bör den ledande principen vara att främst förorda de förslag, vilka med hänsyn till försvarets främjande äro de viktigaste. I övrigt böra kommenderande generalen, chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen samverka i syfte, att de ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:t, varda i möjligaste mån förberedda, innan de insändas till försvarsdepartementet. A t t en person på ett ändamålsenligt och effektivt sätt skulle kunna representera nu omförmälda tre ämbeten, av vilka vart och ett kräver sin man, torde icke vara möjligt. Anordningen i andra instans med tre omedelbart under Kungl. Maj:t lydande myndigheter, för vilka tydliga verksamhetsområden äro utstakade, och som äro ålagda att sinsemellan samverka, synes vara en lösning, ägnad att säkerställa handläggningen av lantförsvarets angelägenheter.
Såsom ovan framhållits, bör en författning utfärdas angående tjänsteförbindelsen mellan kommenderande generalen, chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen. Den synes böra innehålla huvudsakligen följande föreskrifter att, utöver vad som eljest är eller kan vara stadgat rörande nämnda myndigheters uppgifter och verksamhet, lända till efterrättelse. 1. Kommenderande generalen, chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen skola vid fullgörandet av sina ämbetsåligganden idka samråd och samverka i syfte dels att främja och underlätta varandras verksamhet, dels att ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:t, dessförinnan må vara i möjligaste mån fullständigt utredda. Sådant samarbete skall särskilt i nedan angivna avseenden äga rum. 2. Chefen för generalstaben skall, till ledning för de försvarsförberedelsearbeten, som1 det jämlikt gällande författningar och Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter åligger arméförvaltningen att utföra, meddela chefen för arméförvaltningen erforderliga upplysningar och allmänna anvisningar, skolande sistnämnda chef efterkomma dessa anvisningar, så långt ske kan med till buds stå-
i
50 ende krafter och medel samt i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts i ämnet utfärdade föreskrifter. 3. För vinnande av överensstämmelse mellan generalstabens och arméförvaltningens försvarsförberedelsearbeten skall chefen för generalstaben, då så erfordras, själv eller genom underlydande personal taga del av arméförvaltningens krigshandlingar — till försvarsförberedelsen hörande planer och beräkningar jämte tabeller, uppgifter, kontrakts- och skrivelseförslag m. m. d. — ävensom giva anvisning om vidtagande av därvid såsom behövliga befunna rättelser. 4. Chefen för generalstaben äger att från chefen för arméförvaltningen infordra de upplysningar och begära de utredningar, som erfordras för generalstabens försvarsförberedelsearbeten, skolande dylika upplysningar och utredningar lämnas, så fort sig göra låter. 5. Då kommenderande generalen till chefen för arméförvaltningen avgiver eller vidare befordrar från underlydande myndighet kommande framställning angående medelsbehov, vilken skall upptagas till prövning i samband med övriga sådana framställningar vid upprättandet av förslag till nästföljande års statsverksproposition, skall framställningen sändas genom chefen för generalstaben. Över densamma avgiver sistnämnde chef yttrande med angivande av den ordning, i vilken olika förekommande äskanden anses böra vinna beaktande. 6. Innan chefen för generalstaben själv till chefen för arméförvaltningen avgiver framställning av nyss omförmält slag, vilken berör kommenderande generalens verksamhetsområde, skall han hava samrått med honom i frågan. 7. Sedan chefen för arméförvaltningen uppgjort honom åliggande förslag till nästföljande års statsverksproposition, i vad den avser lantförsvaret, skall han i sammanträde med kommenderande generalen och chefen för generalstaben delgiva dem förslaget, ägande dessa båda myndigheter att gemensamt eller var för sig till detsamma foga särskilt yttrande, därest de hysa en från chefen för arméförvaltningen avvikande mening. 8. Chefen för arméförvaltningen skall hålla kommenderande generalen och chefen för generalstaben underrättad om pågående försök med vapen, ammunition, utrustning o. s. v., vilka stå under arméförvaltningens ledning, och, då så erfordras, samråda med nämnda myndigheter angående anordnandet och ledningen av sådana försök. 9. Före avgivandet av särskilt föreskrivet förslag till regementsofficer eller högre beställning eller grad eller till beställning, varmed följer chefskap över regemente, likställt eller högre truppförband, skola o. s. v., skall kommenderande generalen hava samrått med chefen för generalstaben samt även med chefen för arméförvaltningen beträffande denne underlydande personal. Dessa båda myndigheters yttranden påtecknas eller bifogas förslaget, 10. Chefen för generalstaben skall meddela kommenderande generalen de synpunkter, som .enligt hans uppfattning böra beaktas vid arméns och de särskilda truppslagens utbildning, officersövningar o. s. v., vid försök för prov-
51 ning av nya eller ändrade organisationsformer o. d. samt delgiva honom resultetet av generalstabens taktiska studiearbete, i vad det kan komma nämnda utbildning till godo. Kommenderande generalen skall, i den mån det är honom möjligt, efterkomma i nu antytt syfte gjorda framställningar samt i fråga om nya eller ändrade viktigare reglementen och utbildningsföreskrifter samråda med chefen för generalstaben. 2.
Chefskapet över armén.
I överensstämmelse med vad som anförts i det föregående, bör chefskapet över armén, utövat av kommenderande generalen, begränsas till truppförband, inspektioner, skolor och anstalter samt följaktligen icke omfatta lantförsvarets kommandoexpedition, generalstaben och arméförvaltningen jämte underställda fabriker m. m. Kommenderande generalen bör dock icke handlägga ärenden, vilka för utövandet av hans befäl icke hava någon egentlig betydelse, såsom förvaltnings-, inskrivnings- och värnpliktsärenden m. fl. Följaktligen bör kommenderande generalen, närmast under Konungen, hava befälet över till lantförsvaret hörande myndigheter — undantagandes lantförsvarets kommandoexpedition, generalstaben, myndigheter vid inskrivnings- och värnpliktsväsendet och arméförvaltningen jämte underlydande fabriker och anstalter — samt äga ständig befälsrätt över honom underställda delar av lantförsvaret ävensom över arméns militära och civilmilitära personal, med undantag för generalstabens officerare på stat och i reserven. Kommenderande generalens huvudsakligaste uppgifter kunna i korthet angivas sålunda. I vad på honom ankommer bör han: ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt tillståndet inom honom underställda delar av lantförsvaret och ansvara för deras tjänstbarhet ävensom för ordning och krigstukt inom truppförbanden och bland den personal, över vilken han i övrigt har befälsrätt; övervaka utbildningen inom nämnda delar av lantförsvaret beträffande densammas ledning och gällande föreskrifters efterlevnad; tillse, att behörig överensstämmelse förefinnes mellan för olika truppslag gällande reglementen och instruktioner m. m.; samt handlägga ärenden rörande officersbefordringar m. m., innan de insändas till Kungl. Maj :t. Uppgifterna med hänsyn till truppernas utbildning torde i allmänhet sett böra fördelas sålunda. För varje särskilt truppslags utbildning ävensom för dess förseende med tidsenliga utbildningsföreskrifter (reglementen och instruktioner) är vederbörande inspektör målsman. Honom tillkommer att framställa förslag till sådana föreskrifter. Dylikt förslag granskas av kommenderande generalen, innan det för fastställelse insändes till Konungen. Beträffande alla grundläggande reglementen o. s. v. (t. ex. exercisreglementen och skjutinstruktioner) bör detta ske först efter samråd med chefen för generalstaben.
52 I fråga om för armén i dess helhet eller flera truppslag gällande reglementen synes chefen för generalstaben vara den främst ansvarige representanten. Han bör, såsom i det följande kommer att föreslås, hava till sitt förfogande ett organ, en särskild avdelning, för den krigsvetenskapliga utbildningen, med uppgift, bland annat, att studera den högre taktiken, särskilt truppslagens samverkan. Innan han gör framställning om ändring uti ifrågavarande tjänsteföreskrifter, bör han, om så är erforderligt, hava samrått med kommenderande generalen. Uppgifterna med hänsyn till skolor och utbildningskurser böra i allmänhet så fördelas, att truppslagsinspektör närmast svarar för sitt truppslags anstalter av detta slag samt dessutom för sådana skolor m. m., som särskilt underställts honom (t. ex. inspektören för infanteriet för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet), medan kommenderande generalen är målsman för de skolor och utbildningskurser, vilka äro gemensamma för armén i dess helhet eller för flera truppslag och icke underställda viss truppslagsinspektör. Givetvis bör det vara chefen för generalstaben obetaget att, då han så finner erforderligt, taga initiativ till nya skolor och utbildningskurser eller till ändringar i redan bestående sådana. Därvid bör, innan framställning i ämnet göres till Kungl. Maj:t, samråd med kommenderande generalen hava ägt rum. Då kommenderande generalen skulle hava militärläroverken under sitt omedelbara befäl, synes det lämpligt, att han övertager inspektörens för militärläroverken åligganden, vilken befattning i sådant fall kan upphöra, samt tilllika bliver ordförande i krigsundervisningskommissionen, vilken med hänsyn till sin uppgift torde böra förbliva beståndande. Några andra undervisningsanstalter för officerare synas icke böra stå under hans omedelbara befäl, enär de torde böra underställas vederbörande truppslagsinspektörer. Arméns underofficersskolor kunna lämpligen lyda antingen under kommenderande generalen eller under inspektören för infanteriet. Vad befordringsväsendet beträffar, är det av stor betydelse, att kommenderande generalen söker bilda sig en bestämd uppfattning om sådana honom underställda officerares tjänsteduglighet och lämplighet i övrigt, vilka kunna ifrågakomma att föreslås till regements-(kår-)chefs eller högre befattning. För ordnandet av ifrågavarande befordringar gives det, såsom förut antytts, två vägar. Antingen avgiver kommenderande generalen underdånigt förslag efter att hava hört eller mottagit förslag från vederbörande arméfördelningschefer (likställda chefer) och truppslagsinspektörer, varjämte även samråd med chefen för generalstaben bör äga rum. Eller ock bildas en befordringskommission, under ordförandeskap av kommenderande generalen, med uppgift att upprätta befordringsförslag till major, överstelöjtnant, överste och generalmajor på stat. Skulle — förutom kommenderande generalen, cheferna för generalstaben och arméförvaltningen samt truppslagsinspektörerna — även arméfördelningscheferna och likställda befälhavare bliva ledamöter av en befordringskommission, synes denna bliva allt för stor. Stora dylika kommissioner kunna vara förenade med avsevärda olägenheter. Men å andra sidan synes det knappast
53 lämpligt att utesluta arméfördelningscheferna och bibehålla truppslagsinspektörerna såsom kommissionsmedlemmar. Visserligen kan det sägas ligga en fördel uti det muntliga meningsutbyte, som kommissionsbehandling medför, men å andra sidan är omröstning icke något tilltalande förfaringssätt. I betraktande av det nu anförda torde det böra bliva den kommenderande generalens sak att, på grund av förslag från arméfördelningschefer och inspektörer m. fl. eller efter deras hörande, avgiva förslag (slutligt förslag) till de befordringar, som här avses. Han skall samråda med chefen för generalstaben, ävensom med chefen för arméförvaltningen beträffande denne underlydande personal. Dessa båda myndigheters yttranden påtecknas eller bifogas förslaget. I fråga om befordringar inom generalstaben bör dennas chef ensam avgiva förslag, vilket insändes genom kommenderande generalen. Ett annat viktigt spörsmål är kommenderande generalens inspektionsåligganden. Enligt beredningens förslag skulle chefen för armén hava så vidsträckta skyldigheter i detta avseende, att deras fullgörande helt visst hade kommit att i hög grad ofördelaktigt inverka på hans övriga synnerligen omfattande ämbetsverksamhet. Ur rent befälshierarkisk synpunkt torde kommenderande generalen endast behöva utöva tillsyn över arméfördelningschefernas och truppslagsinspektörernas sätt att föra sitt befäl och verkställa sina inspektioner. Endast i alldeles speciella fall bör han själv förrätta inspektion vid de lägre truppförbanden. Såsom förut antytts, är antalet inspektioner icke huvudsaken, utan varje inspektions effektivitet. Ofta återkommande inspektioner, synnerligast vid arméer med kort utbildning, verka mera skada än gagn. Helt och hållet skadligt verka truppförbandsinspektioner, vilka icke annat äro än uppvisningar efter föregående överspelning. Det har med hänsyn härtill blivit en alltmer stadgad uppfattning, att inspektion av trupputbildning — den må ske på exercisfältet, i terrängen utanför detta eller på krigsspelskartan — bör ske på sådant sätt, att den inspekterande omedelbart ställer uppgifter att lösas av det truppförband, som skall undergå inspektion. Denna utan tvivel riktiga uppfattning synes böra komina till ett klart uttryck i tjänstgöringsreglementets föreskrifter angående inspektioner. I nu berörda avseenden torde kommenderande generalen kunna inverka fördelaktigt. Såsom i det föregående framhållits, skulle kommenderande generalen, därest så särskilt bleve anbefallt, leda fält- och liknande övningar ävensom större fälttjänstövningar. Någon bestämmelse härom synes clock icke behöva inflyta uti instruktionen. Däremot torde i densamma böra införas, att han är pliktig att lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde, som denne påkallar vid handläggning av förekommande frågor, ävensom att på kallelse närvara vid statsrådsberedningen för meddelande av upplysningar. Att kommenderande generalen skulle förse samtliga tjänstemeddelanden från underlydande myndigheter, vilka genom honom skola insändas till försvarsdepartementet, med yttrande eller påskrift, torde icke behöva särskilt påvisas. Såsom redan antytts, böra dock vissa ärenden icke gå genom hans expedition, utan direkt överlämnas till vederbörande myndigheter, t. ex.: för-
54 valtningsärenden, som avse annat än utbildning och utrustning eller ändringar i gällande stater, mobiliseringsärenden, inskrivnings- och värnpliktsärenden samt styrkebesked. Kommenderande generalen måste till sitt biträde hava en stab. Att med full säkerhet angiva dennas storlek är, då direkt erfarenhet i frågan saknas, givetvis svårt. Staben synes kunna beräknas till: 1 stabschef, överste på generalstabens stat 1 , 2 kaptener ur generalstaben, 1 kompaniofficer ur armén, I pensionerad officer såsom registrator samt 1—2 pensionerade underofficerare såsom expeditionsunderofficerare. I denna personal inräknas den nuvarande inspektörens för militärläroverken stab. Dennes expedition torde nämligen böra uppgå i kommenderande generalens. Att det skulle vara till stor fördel, om kommenderande generalens expedition kunde inrymmas i samma byggnad som försvarsdepartementet, torde ligga i öppen dag.
En sammanfattning av de åligganden, som huvudsakligen skulle tillkomma kommenderande generalen, ter sig sålunda. 1. Kommenderande generalen utövar i fred närmast under Konungen högsta befälet över till lantförsvaret hörande myndigheter, staber, truppförband, skolor och anstalter med undantag av försvarsdepartementets kommandoexpedition, generalstaben, myndigheter vid inskrivnings- och värnpliktsväsendet samt arméförvaltningen med densamma underställda fabriker och anstalter. Han har ständig befälsrätt över honom underställda delar av lantförsvaret samt över arméns militära och civilmilitära personal med undantag av generalstabens officerare på stat och i reserven, allt där icke annorlunda särskilt stadgas. 2. Han skall ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt tillståndet inom honom underställda delar av lantförsvaret och är, i vad på honom ankommer, Konungen ansvarig för deras tjänstbarhet samt för ordning och krigstukt såväl inom desamma som bland den personal, över vilken han i övrigt har befälsrätt, samt äger göra på grund härav erforderliga framställningar. 3. Han skall särskilt övervaka, att honom underlydande arméfördelningschefer (likställda befälhavare) och truppslagsinspektörer m. fl. på ändamålsenligt sätt leda utbildningen och använda därtill anvisade medel. I syfte av utbildningens ändamålsenliga bedrivande, gällande föreskrifters efterlevnad och, i stort sett, likformiga tillämpning äger han att utfärda de föreskrifter, som kunna vara erforderliga utöver de av Kungl. Maj:t fastställda. 4. Han skall tillse, att erforderliga samövningar äga rum mellan olika truppslag, samt att behörig överensstämmelse förefinnes mellan för olika truppslag gällande utbildningsföreskrifter och reglementen m. m. 1 Anledningen till, att stabschefen hos kommenderande generalen föreslagits vara överste, är, att befattningen i fråga synes böra bestridas av en officer, som gjort tjänst såsom regementschef och är fullt förtrogen med en sådan chefs åligganden.
55 I dessa avseenden erforderliga framställningar till Kungl. Maj:t göras, där sä erfordras, efter samråd med chefen för generalstaben. 5. Han övervakar för armén i dess helhet eller för två eller flera truppslag gemensamma skolor och utbildningskurser, vilka icke äro underställda viss truppslagsinspektör. Han föreslår, efter samråd med chefen för generalstaben, erforderliga nya sådana kurser. 6. Han skall förskaffa sig personlig kännedom om sådana honom underställda officerares tjänsteduglighet och lämplighet i övrigt, vilka kunna ifrågakomma att föreslås till regements-(kår-)chefs- o. s. v. eller högre befattningar. 7. För fullgörande av honom enligt mom. 2—6 åliggande skyldigheter äger han vid behov företaga särskilda, för bestämt syfte avsedda inspektioner. 8. Han skall med yttrande eller påskrift förse samtliga tjänstemeddelanden från honom underlydande myndigheter eller personal, som skola insändas till försvarsdepartementet, med undantag av: mobiliseringsärenden ; inkrivnings- och värnpliktsärenden; styrkebesked; flertalet tjänsteförteckningar; sparbanksmedelsbesked; rekvisitioner å böcker, blanketter o. d.; förvaltningsärenden, som avse annat än utbildning och utrustning eller ändringar i gällande stater; samt kassaärenden. Dessa ärenden insändas av underlydande myndigheter direkt till de myndigheter, för vilka de äro avsedda. 9. Det åligger kommenderande generalen att, då så begäres, tillhandagå chefen för försvarsdepartementet med utredningar, förslag ooh upplysningar i allt, som angår hans verksamhetsområde, samt att på kallelse närvara vid statsrådsberedningen för lämnande av upplysningar. 10. Angående hans åligganden beträffande avgivande av befordringsförslag eller förslag till besättande av vissa beställningar och befattningar ävensom beträffande hans befogenhet att enligt Kungl. Maj:ts uppdrag avgöra vissa ärenden, vilka jämlikt därför gällande särskild lag må behandlas såsom kommandomål, gäller vad därom är eller kan vara särskilt stadgat,
3.
Generalstaben.
Enligt vad som framhållits i det föregående, bör generalstabens ställning inom armén i stort sett förbliva orubbad, men chefen för generalstaben tillerkännas utvidgat inflytande, särskilt i fråga om den militäradministrativa försvarsförberedelsen och den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten. Såsom redan gjorts gällande, bör han vara målsman för utarbetandet av reglementen och instruktioner, vilka avse armén i dess helhet eller flera
56 truppslag, börande han rörande dessa spörsmål samråda med kommenderande generalen. Beträffande organisationen av generalstabens huvudstation på särskilda avdelningar har icke gjorts någon erinran mot behövligheten av central-, organisations-, utrikes-, kommunikations-, krigshistoriska och topografiska avdelningarna. Beredningen har föreslagit, att den tekniska avdelningen skulle kunna indragas genom överflyttning till andra avdelningar av de ärenden, som den handlägger. Dessa röra i huvudsak flygvapnet och civil luftfart, gastjänst, signaltjänst och motorfordon. Enligt chefens för generalstaben uppfattning torde det vara möjligt att indraga den tekniska avdelningen, vilket dock skulle nödvändiggöra, att såväl centralavdelningen som kommunikationsavdelningen förstärktes med en generalstabsofficer. De tekniska ärenden, som skulle överflyttas till andra avdelningar, syntes däremot icke böra medföra behov av personalökning på dessa avdelningar. Några mera avsevärda betänkligheter mot indragandet av den tekniska avdelningen och fördelandet, i den mån så erfordras, av där handlagda ärenden på andra avdelningar torde icke förefinnas. Att inom lämplig avdelning, förslagsvis centralavdelningen, inrymmes en detalj för handläggningen av ärenden rörande luftförsvaret och flygväsendet, synes vara en behövlig anordning. I huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för generalstaben föreslagit, torde inom generalstabens huvudstation en avdelning böra inrättas för det strategisk-taktiska studiearbetet. Inom den skulle förslag till reglementen och utbildningsföreskrifter, gemensamma för armén eller för flera truppslag, utarbetas eller granskas, liksom ock initiativ till däri erforderliga ändringar tagas. Frukten av avdelningens studier borde komma till godo icke blott generalstabens officerare och aspiranter m. fl. utan ock genom utgivna skrifter armén i dess helhet. Avdelningen skulle alltså i sin mån verka för den i gällande instruktion för generalstaben angivna uppgiften »att bidraga till vidmakthållande och utveckling av den krigsvetenskapliga bildningen inom armén». I denna strategisk-taktiska avdelning böra de officerare, vilka vid krigshögskolan äro lärare i taktik och krigshistoria samt där uppbära sina fulla avlöningsförmåner, tjänstgöra under den tid, som de icke äro upptagna av sin undervisningsskyldighet vid skolan eller därför bereda sig. En dylik anordning måste anses såsom synnerligen ändamålsenlig. Såväl avdelningen som ifrågavarande officerare arbeta mot samma mål: den strategiska och taktiska utvecklingens och utbildningens tillgodogörande. Samarbetet kommer att leda till båtnad för såväl generalstaben som krigshögskolan. Den nu föreslagna anordningen synes så mycket mera befogad, som ifrågavarande officerare uppbära vid krigshögskolan, förutom full lön, även ett särskilt arvode. Vid frågan om generalstabens organisation i allmänhet har i detta sammanhang ansetts böra tagas hänsyn endast till vad som förekommit i beredningens förslag eller däröver avgivna yttranden, således icke till den ombildning av generalstaben, som ur andra synpunkter skulle kunna tänkas behövlig och lämplig, bland annat med hänsyn till den nya härordningen. Dock torde följande omständigheter böra uppmärksammas. På grund av vad
57 som sagts i samband med frågan om kommenderande generalens stab, skulle i densamma anställas tre generalstabsofficerare (i detta antal inräknas den nu vid militärläroverksinspektionen tjänstgörande). Enligt vad som framhålles i det följande, bör chefen för arméförvaltningen biträdas av, bland andra, en regementsofficer ur generalstaben. Det vill synas, som om för ifrågavarande ändamål ökning av generalstabsofficerare på stat skulle kunna undvikas, om arbetskrafterna i generalstaben erhålla det ovan föreslagna tillskottet från krigshögskolan. Antalet regementsofficerare är dock i behov av att ökas, vilket lämpligast synes böra ske, genom att två kaptensbeställningar uppflyttas: en till överste- och en till majorsbeställning. I likhet med vad för kommenderande generalen bör föreskrivas och vad för chefen för arméförvaltningen kommer att föreslås, bör chefen för generalstaben lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde, som denne påkallar vid handläggning av if rågakommande ärenden (redan nu stadgat), ävensom på kallelse närvara vid statsrådsberedningen för meddelande av upplysningar.
4.
Arméförvaltningen.
Enligt beredningens förslag skulle chefen för armén, tillika chef för generalstaben, även vara chef för arméförvaltningen, vilket ämbetsverk skulle utgöras av fem departement, nämligen vapendepartementet under generalfälttygmästaren, intendenturdepartementet under generalintendenten, fortifikationsdepartementet under generalkvartermästaren, sjukvårdsdepartementet under generalfältläkaren och civila departementet under generalkrigskommissarien. I jämförelse med den nuvarande organisationen av arméförvaltningen innebär den av beredningen förordade huvudsakligen följande ändringar. Ämbetsverket skulle i chefen för armén erhålla en chef, till vilkens avgörande ett ganska betydande antal ärenden skulle hänskjutas, och vilken skulle vara ordförande i dess plenum. Vapendepartementet skulle med väsentligt ökade arbetsuppgifter efterträda artilleridepartementet, fortifikationsdepartementet åter se sin verksamhet minskad och dess chef benämnas generalkvartermästare, intendentsdepartementets namn ändras till intendenturdepartementet samt sjukvårdsstyrelsens till sjukvårdsdepartementet. Civila departementet skulle bliva så gott som oförändrat. Slutligen skulle generalfälttygmästaren icke längre vara inspektör för artilleriet, för vilken en särskild beställning skulle inrättas. Chefen för
arméförvaltningen.
De ärenden, som, enligt beredningens förslag (sid. 224), skulle för avgörande hänskjutas till chefen för armén, voro följande: framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, att tjäna till ledning vid upprättande av nästföljande års statsverksproposition (den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten) ; 5—283012
58 Konungens befallningar rörande den ekonomiska förvaltningen, som anginge arméstyrelsen i allmänhet, varvid verkställigheten i särskilda delar finge hänvisas till vederbörligt departement; utfärdandet av kungörelser eller cirkulär rörande den ekonomiska förvaltningen, vilka rörde arméstyrelsen i allmänhet; avgivandet av årsrapport, förteckning över de före utgången av nästföregående år till arméförvaltningen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda, och för riksdagens revisorer avsedd berättelse; arméförvaltningens arbetsordning i de delar, vilka inom ämbetsverket borde allmänt tillämpas, varvid dock varje departement skulle äga att för sig besluta om ordnandet av arbetena inom departementet; fastställandet av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m.; allmänna krigsmateriel-, krigsförplägnacls-, krigssjukvårds- och krigskassaplaner m. fl., vilka för fastställelse vore av natur att böra insändas till Konungen, ävensom andra viktigare mobiliseringsplaner; ärenden, beträffande vilka vid handläggningen mellan två eller flera departement skiljaktiga meningar uppstått, eller där eljest någon av departementscheferna ansåge, att ärendet borde avgöras av chefen för armén; samt annat ärende av allmän natur, vilket vore av den vikt, att chefen för armén särskilt förbehölle sig beslutanderätten. Chefen för armén skulle vara ordförande i arméförvaltningens plenum. Vore han icke närvarande, skulle ordförandeskapet övertagas av den till tjänsteåldern äldste departementschefen. Av ovanstående redogörelse torde framgå, att de uppgifter, vilka enligt beredningens förslag skulle tillkomma chefen för armén såsom stående i spetsen för arméförvaltningen, i flera avseenden sammanfalla med de åligganden, som, enligt vad förut blivit framhållet, skulle ingå i chefens för arméförvaltningen ämbetsbefattning. Dennes befogenhet torde dock i vissa avseenden böra närmare angivas. I överensstämmelse med det nu sagda skulle den förberedande handläggningen av länt försvarsbudgeten icke höra till de ärenden, som avgöras i arméförvaltningens plenum. På grund av de framställningar rörande äskande av anslag för upprättandet av nästföljande års statsverksproposition, som gjorts eller överlämnats av chefen för generalstaben och kommenderande, generalen samt av arméförvaltningens departement, samt med hänsyn till den granskning och utredning, som i ärendet verkställes inom ämbetsverket, bör chefen för arméförvaltningen, under prövning av de förebragta motiven, självständigt uppgöra det slutliga förslag till lantförsvarsbudget, som av honom, sedan det delgivits chefen för generalstaben och kommenderande generalen, insändes till Kungl. Maj:t. Det kan näppeligen vara lämpligt, att ifrågavarande ärende avgöres genom omröstning i plenum, utan bakom beslutet bör stå endast en ansvarig ämbetsman, vilken i sin hand har möjlighet att ur alla if rågakommande synpunkter taga ärendet under omprövning.
59 Liknande bör förhållandet vara med den militäradministrativa försvars förberedelsen. Därtill hörande planer — krigsförplägnads-, krigssjukvårds- m. fl. planer jämte tillhörande handlingar — ävensom andra viktigare militäradministrativa mobiliseringsplaner utarbetas inom de särskilda departementen med ledning av de bestämmelser, som chefen för arméförvaltningen — under iakttagande av chefens för generalstaben uti ifrågavarande avseenden lämnade allmänna meddelanden och anvisningar — finner sig böra giva. Innan planerna fastställas, resp. insändas till fastställelse av Kungl. Maj:t, är det chefen för arméförvaltningen, som prövar dem efter att i erforderliga delar hava samrått med chefen för generalstaben. Chefen för arméförvaltningen bör alldeles särskilt ägna sin uppmärksamhet åt att arbetena för den militärädministrativa försvarsförberedelsen bedrivas på föreskrivet sätt och med all omsorg. Det är dock icke nog med, att han tillser, att dithörande planer behörigen uppgöras, utan han måste övervaka, att i de omedelbart under de' olika departementen lydande anstalterna och förråden erforderliga tillgångar på vid mobilisering erforderliga utrustningspersedlar, förnödenheter m. m. förefinnas och väl vårdas. I vad på honom kan ankomma, måste chefen for arméförvaltningen vara den ansvarige för den militäradministrativa försvårsförberedelsen. Chefen för arméförvaltningen bör givetvis utöva den allmänna uppsikten över tjänsteverksamheten inom ämbetsverket samt vara ordförande i dess plenum ävensom vid sammanträde mellan två eller flera departement. Att chefen för arméförvaltningen skulle tillkallas först vid uppstående meningsskiljaktigheter, eller då eljest någon av departementscheferna ansåge, att ärendet borde underställas ämbetsverkschefen, synes innebära en halv åtgärd. Han bör äga rätt att, då så synes erforderligt, deltaga i handläggningen av viktigt ärende av allmän natur å de särskilda departementen. I regel böra dock dessas chefer, beträffande i detta sammanhang icke omförmälda förvaltningsangelägenheter, förbliva i okvald utövning av sina ämbeten. Dem skulle dock vara tillerkänd rätt att underställa chefen för arméförvaltningen ärendes avgörande. Om en chef med nu i korthet angivna åligganden infördes i arméförvaltningens organisation, skulle helt visst väsentliga brister i den centrala ledningen av arméns förvaltningsangelägenheter avhjälpas. Behovet av ett verkligt målsmanskap under ämbetsmannaansvar för såväl den militäradministrativa försvarsförberedelsen som clen förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten är av den art, att därför bör rådas bot. Angeläget är även, att en över departementen stående person är ordförande vid behandling av pleniärenden ävensom vid sammanträde mellan två eller flera departement. Saknaden av en ämbetsverkets sammanhållande kraft framträder till och med i dess yttrande över beredningens förslag. Sedan arméförvaltningen i en jämförelsevis kort inledning uttalat sig över de allmänna grunderna för den nya organisationen av arméns centrala ledning och förvaltning, utgöres huvuddelen av yttrandet av utlåtanden, vilka utarbetats av de särskilda departementen och sjukvårdsstyrelsen beträffande resp. avdelningars inre organisation och därav betingade personalbehov. På detta sätt har intrycket av ämbetsverkets gemen-
60 samma karaktär och enhetlighet uteblivit, men å andra sidan önskvärdheten av ett sammanhållande element starkt gjort sig gällande. För att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra de med befattningen förenade ämbetsuppgifterna måste chefen för arméförvaltningen äga en i teoretiskt och praktiskt avseende ingående kännedom om arméns organisation, mobilisering, verksamhet på krigsfot m. m. d. Han måste även vara förtrogen med krigföringens väsen samt kunna bedöma de krav, som förhållandena i fält ställa på truppernas förseende med materiel (utrustning) och förnödenheter av olika slag. I besittning av nu antydda teoretiska och praktiska insikter varder han i stånd att i möjligaste mån riktigt värdesätta och sins emellan avväga framställningarna rörande lantförsvarsbudgeten samt att bedöma samtliga till den militäradministrativa försvarsförberedelsen hörande ärenden med tillhörande planer. Till sitt omedelbara biträde synes chefen för arméförvaltningen böra hava en adjutant, regementsofficer ur generalstaben, och en juridiskt utbildad person, sekreterare, varjämte han bör hava tillgång till för registrering och skriftväxling erforderlig personal, förslagsvis en pensionerad officer såsom registrator och en pensionerad underofficer såsom skrivbiträde. 1 Då chefen för arméförvaltningen åtnjuter semester eller eljest är förhindrad att förrätta sin tjänst, bör en hans ställföreträdare finnas. Såsom sådan synes en av de militära departementscheferna i ämbetsverket böra av Kungl. Maj:t särskilt förordnas.
Chefen för arméförvaltningen synes lämpligen böra bliva ordinarie ledamot av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i stället för generalfälttygmästaren, ävensom ordförande i utrustningskommissionen. Denna senare kommission, till vilken Kungl. Maj:t förklarat sig vilja hänskjuta viktigare frågor rörande arméns fältutrustning, har till uppgift att sätta generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen och generalintendenten, vilka såsom chefer för departement i arméförvaltningen hava befattning med anskaffning, vård och förvaltning av arméns fältutrustning, samt övriga ledamöter i kommissionen, såsom chefen för generalstaben, truppslagsinspektörerna och generalfältläkaren, i tillfälle att samverka, på det att fältutrustningsangelägenheterna må erhålla en allsidig prövning och arméns fältutrustning utvecklas tidsenligt, planmässigt och likformigt inom de olika truppslagen och tjänstegrenarna. Med hänsyn till instruktionens för kommissionen föreskrifter i allmänhet och särskilt beträffande kommissionsledamöternas åligganden bör och kan icke utrustningskommissionen avskaffas i omedelbart samband med en ändrad organisation av arméns centrala ledning och förvaltning. Först sedan en änd1 Enligt krigskollegii organisation 1850—1865, således omedelbart innan ämbetsverket förändrades till en arméförvaltning, hade presidenten till sitt biträde, förutom en adjutant, som förestod presidentsexpeditionen, ett kansli, bestående av 1 sekreterare (för pleniärenden), 4 notarier och 4 kanslister.
61 rad förvaltningsordning trätt i kraft och verkat tillräckligt länge, torde frågan om utrustningskommissionens upphörande böra upptagas till omprövning. Liksom beträffande kommenderande generalen och chefen för generalstaben bör för chefen för arméförvaltningen stadgas skyldighet att lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde, som denne påkallar vid handläggning av förekommande frågor, ävensom att på kallelse närvara vid statsrådsberedningen för meddelande av upplysningar.
En sammanfattning av chefens för arméförvaltningen huvudsakliga åligganden ter sig sålunda. 1. Chefen för arméförvaltningen är ämbetsverkets geniensamme chef, med uppgift att sammanhålla dess departement, utöva den allmänna uppsikten över göromålens gång samt vara ordförande i plenum och vid sammanträde mellan två eller flera departement. 2. Han leder arbetet vid den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten, tager under omprövning i ämnet gjorda framställningar samt uppgör och insänder underdånigt förslag till upprättande av nästföljande års statsverksproposition, i vad den avser lantförsvaret. 3. Han är ansvarig för den militäradministrativa försvarsförberedelsen, i vad denna avser därför erforderliga planer jämte tillhörande handlingar. Han lämnar departementen erforderliga anvisningar för arbetet med dessa planer samt granskar och godkänner deras förslag, innan dessa av honom insändas till Kungl. Maj :t. Han skall övervaka, att fastställda planer revideras och hållas i behörigt skick. 4. Han är, i vad på honom ankommer, ansvarig för, att anskaffningen av för arméns mobilisering erforderlig utrustningsmateriel och förnödenheter av olika slag sker i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t bestämda anslagsbelopp och givna föreskrifter. Han övervakar, att denna materiel o. s. v., i vad den skall inrymmas i omedelbart under departementen lydande anstalter och förråd, är förefintlig och väl vårdas. 5. / arméför vattning ens plenum handläggas de ärenden, som enligt nu gällande föreskrifter skola där behandlas. Ärenden enligt mom. 2—4 äro icke pleniärenden. 6. Vid sammanträde mellan två eller flera departement gäller, då skiljaktiga meningar uppstå mellan däri deltagande departementschefer, den mening, som ordföranden biträder. 7. Han äger, då så synes erforderligt, deltaga i handläggningen av viktiga ärenden av allmän natur å de särskilda departementen, men bör icke i annat fall, än 'då så för tjänstens behöriga gång är behövligt, inblanda sig i deras göromål. 8. Han är ordförande i utrustningskommissionen och ordinarie ledamot av rikskommissionen för den ekonomiska försvarsberedskapen.
(r2 9. A n g å e n d e tjänsteförbindelsen mellan chefen för arméförvaltningen samt kommenderande generalen och chefen för generalstaben är s ä r s k i l t s t a d g a t .
Arméförvaltningens
departement.
Det är redan omnämnt, a t t enligt beredningens förslag, a n t a l e t avdelningar ( d e p a r t e m e n t ) inom arméförvaltningen fortfarande skulle förbliva fem, dock med en i vissa avseenden ä n d r a d u p p d e l n i n g av materielförvaltningen. Omflyttningen av materielen avsåg (enligt beredningens förslag, sid. 9 4 ) , a t t fortifikationsdepartementet skulle frigöras från ärenden rörande viss materiel, som för n ä r v a r a n d e s t å r under dess förvaltning, genom överflyttning till vapendepartementet av ärenden rörande signal- och ingenjörmateriel (utom den egentliga fästningsmaterielen), s t r å l k a s t a r - och ballongmateriel, anskaffning av k r u t och s p r ä n g ä m n e n , fordon och fordonspersedlar, optiska och finmekaniska i n s t r u m e n t s a m t fotografimateriel. Till intendenturdepartementet skulle överflyttas ärenden rörande h ä s t u t r e d n i n g s - och r e m t y g s p e r s e d l a r samt till civila departementet ärenden angående pensionering av a r b e t a r e . I sitt yttrande över beredningens förslag uttalar arméförvaltningen, att de av beredningen anförda allmänna synpunkterna i fråga om uppdelningen av materielförvaltningen vore värda beaktande, men gör tillika gällande, att den förteckning, som gjorts i materielgrupper, icke vore så rationellt uppgjord eller i detalj utarbetad, att den kunde läggas till grund för krigsmaterielanskaffningens uppdelande på de särskilda departementen. Även håller ämbetsverket före, att allt för stora förändringar gjorts i den nuvarande organisationen, vilket ingalunda kunde vara till gagn för en sund och naturlig utveckling samt icke i och för sig syntes innebära en rationell lösning av hithörande problem. Beträffande den föreslagna överflyttningen av materiel till intendenturdepartementet hade emellertid arméförvaltningen intet att erinra, liksom icke heller mot överflyttningen till vapendepartementet av ballong- och fordonsmaterielen. Vad åter anginge överflyttningen till sistnämnda departement av ärenden rörande den ingenjör- och signaltekniska materielen, hade ämbetsverket funnit, att allvarliga olägenheter skulle därmed bliva förbundna, utan att någon däremot svarande fördel skulle vinnas. Det vore nämligen olämpligt att till ett departement sammanföra så olikartad materiel som vapen och ammunition å den ena sidan och ingenjör- och signalteknisk materiel å den andra, ävensom att förlägga det vittomfattande konstruktionsarbetet jämväl av ingenjör- och signalmaterielen till vapendepartementets konstruktionsavdelning. Enligt arméförvaltningens mening tillgodosåges ingenjör- och signaltekniska materielens utveckling bäst, om förvaltningen av denna materiel bibehölles av fortifikationsdepartementet. Fördelarna av den nuvarande organisationen, vilka kommit till uttryck i påtagliga framsteg beträffande fältbro- och radiomatcrielens konstruktion, borde icke offras. Den rationalisering av materielärendenas handläggning inom arméförvaltningen, vartill beredningen syftade, kunde lika fullt bliva tillgodosedd genom att till fortifikationsdepartementet överföra även den för övriga truppslag avsedda ingenjör- och signaltekniska materiel, som för närvarande förvaltades av dels artilleri-, dels intendentsdepartementet — en åtgärd, vilken arméförvaltningen med hänsyn till ifrågavarande materiels tekniska hemortsrätt och till fromma för enhetligheten i materielanskaffningen ville förorda. Några svårigheter med hänsyn till de krigsindustriella beredskapsarbetena kunde icke heller uppstå ge-
63 nom denna modifikation av beredningens förslag, alldenstund de industrigrenar, som därav skulle beröras, den elektrotekniska industrien och verktygsindustrien, vore i Sverige organisatoriskt tämligen fullständigt skilda från den övriga metall- och verkstadsi ndustrien. Mot beredningens förslag i övrigt i fråga om materielens uppdelning på olika departement hade arméförvaltningen i stort sett ingen annan erinran, än att all förvaltning av motormateriel — med undantag av specialmotorfordon för ingenjör-, intendentur- och sjukvårdstjänst — borde helt överföras till vapendepartementet. Vissa andra smärre jämkningar kunde framdeles befinnas nödvändiga, när fråga uppstode att utforma bestämmelserna för omläggning av vissa statsanslag, som den föreslagna omorganisationen givetvis måste föra med sig. De s k ä l , som ämbetsverket — och d e t t a u t a n någon meningsskiljaktighet — anfört för en modifikation av beredningens förslag beträffande materieluppdelningen, synas vara väl g r u n d a d e och h ä m t a sin s t y r k a u r de f a k t i s k t förefintliga förhållandena. De utvecklas y t t e r l i g a r e särskilt av artilleri- och fortifikationsdepartementen. Vapendepartementet. E n l i g t beredningens förslag (sid. 218) skulle vapendepartementet v a r a indelat i nedan a n g i v n a b y r å e r och a v d e l n i n g a r med huvudsakligen följande fördelning a v ärendena: centralbyrån: industriens krigsorganisation, departementets övriga mobiliseringsärenden, allmänna organisationsärenden o. s. v.; handvapenbyrån: handvapen, k u l s p r u t o r , lyspistoler, g r a n a t k a s t a r e m. m. med ammunition, s t r i d s v a g n a r , p a n s a r b i l a r , motorcyklar, velocipeder, infanteriets och kavalleriets fordon, skidmateriel, målskjutningsmateriel för handvapen, skjuttekniska a n o r d n i n g a r å skjutbanor för handvapen och k u l s p r u t o r , driften a v g e v ä r s f a k t o r i e t ; artilleribyrån: artilleripjäser med ammunition och sprängmedel, motor- och anspannsfordon, g a s s k y d d o. s. v., optiska instrument, artilleriets målskjutningsmateriel, skjuttekniska a n o r d n i n g a r å artilleriets skjutfält, driften av vapendepartementets fabriker och t y g a n s t a l t e r utom g e v ä r s f a k t o r i e t m. m.; ingenjörbyrån: signal-, pionjär- och ingenjörteknisk materiel s a m t ingenjö r t r i p p e r n a s fordon; cirilbyrån: leverans- och a n d r a k o n t r a k t , u t b e t a l n i n g s å t g ä r d e r , tolkning och *illämpning av k o n t r a k t s b e s t ä m m e l s e r , av a d m i n i s t r a t i v a och ekonomiska författningar m. m.; s a m t konstruktionsavdelningen, kontrollavdelningen och tekniska revisionskontoret
j \ g e m e n s a m m a för hela departementet. >
I fråga om denna sammansättning av och arbetsfördelning inom vapendepartementet gir artilleridepartementet följande erinringar. Utgående från, att ingenjörbyrån, fortifikationsdepartementets nuvarande materiabyrå, bör, såsom arméförvaltningen ansett, kvarbliva under detta departement, framhåller artilleridepartementet, att vapendepartementet bör organiseras på fyra
64 byråer: centralbyrån, handvapenbyrån, artilleribyrån och civilbyrån, vartill komma konstruktions- och kontrollavdelningarna. Då centralbyråns huvuduppgift komme att bliva handläggande av ärenden angående industriens krigsorganisation och byrån i detta avseende skulle intaga en ledande ställning inom krigsförvaltningen i dess helhet, samt då den på grund därav måste upprätthålla en intim förbindelse med de industriella organisationerna och företagen inom landet, syntes det artilleridepartementet lämpligare, att den benämndes »krigsindustribyrån», vilket uttryck gåve ett tydligare begrepp om byråns huvuduppgift. D e t m å redan h ä r a n m ä r k a s , a t t den av a r t i l l e r i d e p a r t e m e n t e t föreslagna benämningen icke väl p a s s a r med h ä n s y n till de övriga ärenden, som byrån skall h a n d l ä g g a . D å k r i g s i n d u s t r i ä r e n d e n k u n n a r ä k n a s till mobiliseringsärenden, skulle benämningen »mobiliseringsbyrå» k u n n a anses såsom mera passande. Beträffande fördelningen av ärendena på handvapen- och artilleribyråerna framhåller artilleridepartementet, att även en annan fördelning än den av beredningen föreslagna skulle kunna ifrågasättas. Anskaffningen av vapen, ammunition och dithörande materiel kunde nämligen handhavas av den ena byrån samt anskaffningen av motorfordon, stridsvagnar, pansarbilar, anspannsfordon m. m. av den andra byrån. Då emellertid den av beredningen föreslagna fördelningen av anskaffnings- och förvaltningsärendena vore uppgjord i överensstämmelse med anslagens uppställning i riksstaten samt nu gällande grunder för förvaltning och redovisning vid truppförbanden, syntes den föreslagna organisationen å handvapenbyrå och artilleribyrå innebära vissa fördelar, dock under förutsättning att ärendenas enhetliga handläggning i tekniskt avseende vore säkerställd, överförandet av skidmaterielen från intendentsdepartementet till handvapenbyrån vore icke lämpligt, enär anskaffningen av denna materiel mera sammanhängde med den materielanskaffning, som skulle vara underställd intendenturdepartementet. Artilleri departementet har icke något att erinra mot, att civilbyråns chef, krigsrådet, fortfarande skulle stå även till fortifikationsdepartementets förfogande, under förutsättning likväl att erforderlig personal för ärendenas förberedande handläggning funnes till hans biträde vid såväl vapen- som fortifikationsdepartementet. 1 Det av beredningen beräknade antalet civila tjänstemän å vapendepartementets civilbyrå — 1 krigsråd, 1 sekreterare och kamrerare, 1 amanuens, 2 kontorsbiträden samt 2 e. o. kvinnliga biträden — syntes tillräckligt även med nyss angivna förbehåll. Därest ingenjörbyrån överfördes till fortifikationsdepartementet, kunde de kvinnliga biträdena minskas till ett. Sedan artilleridepartementet framhållit, att det militärtekniska arbetet proportionsvis bleve mera tyngande vid en liten armé än vid en stor, gör det gällande, att en ökning av nu befintlig tekniskt utbildad personal inom departementet vore nödvändig, såväl på grund av den anskaffning av till större delen outprövad materiel, som beslutits i samband med 1925 års härordning, och densammas underhåll som ock med hänsyn till nödvändigheten av att oavbrutet följa teknikens utveckling. Beredningen hade även givit uttryck åt en sådan uppfattning genom att föreslå nytillsättandet av ett mindre antal ordinarie beställningshavare på artilleristabens och infanteriinspektionens stater ävensom en ökning av antalet ur truppförbanden till vapendepartementet beordrade officerare. E h u r u det måhända vore tvivelaktigt, huruvida denna förstärkning av arbetskrafterna vore tillräcklig för att nödtorftigt kunna bedriva den tekniska tjänsten, innebure, enligt departementets mening, beredningens förslag så avsevärda fördelar, att detsamma icke kunde nog kraftigt tillstyrkas. 1
Angående denna fråga yttrar sig även fortifikationsdepartementet (se sid. 77).
65 I detta s a m m a n h a n g torde böra erinras om, a t t den k n a p p a tillgången på officerare på s t a t vid truppförbanden svårligen medgiver, a t t antalet från dem till vapendepartementet kommenderade officerare skulle ökas. I övrigt uttalade artilleridepartementet huvudsakligen följande. Till vapendepartementets förvaltningsområde hörande ärenden krävde så omfattande tekniska utredningar, att dessa icke kunde utföras av den på byråerna placerade personalen, vilken vore fullt sysselsatt med densamma åliggande förvaltningsoch organisationsarbeten m. m. Fördenskull verkställdes ärendenas sakkunniga handläggning i tekniskt avseende i regel vid konstruktions- och kontrollavdelningarna, vid fabrikerna och i viss utsträckning även vid tyganstalterna, för vilket ändamål ett intimt samarbete dem emellan måste äga rum. Med hänsyn därtill vore det oundgängligen nödvändigt, att ifrågavarande avdelningar, fabriker och tyganstalter stode under enhetlig ledning i tekniskt avseende. Detta krav hade av beredningen beaktats i så måtto, att enligt dess förslag arbetet å konstruktionsoch kontrollavdelningarna skulle planläggas och ledas av fälttygmästaren, samt att ärenden angående driften vid fabriker och tyganstalter, utom vid gevärsfaktoriet, skulle handläggas vid den honom underställda artilleribyrån. För säkerställande av den oundgängligen nödvändiga enhetligheten i ledningen av den tekniska tjänsten vore det emellertid ett oavvisligt krav att, såsom för närvarande vore fallet, jämväl driften vid gevärsfaktoriet underställdes fälttygmästaren. För den tekniska tjänstens rationella bedrivande skulle det utan tvivel vara lämpligast, om konstruktions- och kontrollavdelningarna, fabrikerna och tyganstalterna underställdes en fälttygmästare, vilken icke samtidigt vore byråchef. Denne skulle då odelat kunna ägna sig åt det tekniska utvecklingsarbetet, ledandet av driften vid fabriker och tyganstalter samt verkställandet av viktigare tekniska utredningar, särskilt sådana av mera omfattande art. Vikten och omfattningen av den tekniska tjänsten vid vapendepartementet (artilleridepartementet) motsvarade i hög grad en sådan organisation. Då emellertid en dylik organisation skulle medföra behovet av ytterligare en byråchefsbefattning, syntes det artilleridepartementet, att med denna organisation tills vidare borde anstå i avvaktan på den utredning rörande organiserandet av en vapenteknisk kår, som av beredningen ifrågasatts. För att fälttygmästaren, kvarstående såsom chef för artilleribyrån, likväl skulle i högre grad, än hittills varit fallet, kunna ägna sig åt den tekniska tjänsten, borde den kompaniofficer ur artilleristaben, som av beredningen beräknats erforderlig för artilleribyrån, besitta sådan kompetens, att han i den utsträckning, som departementschefen bestämde, kunde förordnas såsom extra föredragande å nämnda byrå. I anledning av vad arméförvaltningen i sin helhet och dess artilleridepartement anfört angående vapendepartementets organisation, torde det v a r a l ä m p l i g t att g r u n d a denna på den u p p f a t t n i n g , å t vilken ämbetsverket och departementet givit u t t r y c k . I överensstämmelse med beredningens förslag synas alltså de i dess betänkande å sid. 80—81 u p p t a g n a m a t e r i e l g r u p p e r n a 1—15 böra hänföras till vapendepartementet, men i olikhet med samma förslag böra g r u p p e r n a 16—20 tillhöra fortifikationsdepartementet. P å g r u n d h ä r a v skulle till vapendepartementet ö v e r f l y t t a s : flertalet ärenden å a r t i l l e r i d e p a r t e m e n t e t ; från de övriga departementen och sjukvårdsstyrelsen ärenden angående nyanskaffning av fordon och motorfordon, med u n d a n t a g av ingenjör-, sjukvårds-
(]6
och intendenturtruppernas specialfordon, ävensom alla ärenden rörande vinterfordonsmaterielen; samt från intendentsdepartementet alla ärenden angående optisk materiel, kompasser, ammunitionsvagnar, motorcyklar och velocipeder.1 Från det nuvarande artilleridepartementet skulle överflyttas: till fortifikationsdepartementet ärenden rörande nyanskaffning av artilleriets signalmateriel, varvid dock förvaltning och underhåll av samma materiel skulle ombesörjas av vapendepartementet; till intendenturdepartementet ärenden rörande remtygs- och hästutredningspersedlar; och till civila departementet ärenden rörande pensionering av arbetare vid vapendepartementets fabriker och tyganstalter. Den tanke, som artilleridepartementet uttalar, att fälttygmästaren icke samtidigt bör vara byråchef, torde vara förtjänt av särskild uppmärksamhet. Denne synes nämligen böra sättas i stånd att i lika hög grad ägna sig åt handvapen- som åt artillerivapenärendena, vilket icke synes vara möjligt, därest han är chef för artilleribyrån. Saken är av den vikt, att den icke lämpligen bör, såsom artilleridepartementet föreslagit, sammankopplas med frågan om en vapenteknisk kår. Såsom förut är nämnt, har beredningen föreslagit, att befattningen såsom chef för vapendepartementet icke skulle förenas med befattningen såsom inspektör för artilleriet, enär det vore av största vikt, att vid utseendet av chef för detta viktiga departement hänsyn toges endast till vedcrbörandes vapentekniska och administrativa skicklighet, utan att samtidigt fordrades sådana speciella kvalifikationer, som måste ställas på en artilleriinspektör. Med den starka utvecklingen av infanteriets stridsmedel vore det knappast heller lämpligt och riktigt, att artilleriinspektören i bcväpnings- och förvaltningshänseende alltjämt skulle företräda även infanteriets och i stridsavseende därmed jämställda truppslags vapentekniska intressen. Det syntes vara en fördel, att departementschefen praktiskt taget stode fri från varje speciellt truppslagsintresse och endast företrädde det för lada armén gemensamma intresset för vapen, fordon och övrig krigsmateriel. Inspektören för infanteriet intager i sitt yttrande över beredningens förslag samma ståndpunkt. Ur såväl militär som praktisk synpunkt vore det icke lämpligt, att artilleriet och dess målsman skulle omhänderhava initiativ och avgörande i fråga om infanteriets vapenärenden. De anslagssummor, som anvisats för genomförande av i samband med 1925 urs härordning beslutad nyanskaffning av materiel, liksom de enligt riksstaten årligen återkommande anslagen vore för infanteriets materiel avsevärt större än för den egentliga artillerimaterielen. Personal, som för närvarande kunde stå till inspektörens omedelbara förfogande för lösande av den mångfald vapentekniska frågor, vilken påvilade infanteriet, har först tillkommit i sam1 Att den i materielgrupperna 9 och 10 angivna strålkastar- och belysningsmaterielen samt ballongmaterielen överflyttas från fortifikations- till artilleri-, (vapen-)departementet, är en följd av 1925 års härordningsbeslut, enligt vilket strålkastar- och ballongformationerna skola organiseras av artilleriet.
67 band med 1925 års härordningsbeslut och utgjordes av summa en officer (den ene adjutanten i infanteriinspektionen). Artilleridepartementet åter disponerade 34 officerare, men av dem vore endast 3 infanteriofficerare och dessa i mer underordnad ställning. Erfarenheterna från i världskriget deltagande länder, där liknande organisationer som den nuvarande svenska icke bestått provet utan länge sedan förkastats, torde i sin mån hava bidragit till den lösning av frågan, som beredningen framlagt. Därvid hade två alternativ vägts mot varandra. I alt. I hade föreslagits ett för samtliga truppslag gemensamt vapendepartement (borde lämpligare benämnas tekniskt departement), där emellertid chefskapet icke vore förenat med befattningen såsom inspektör för artilleriet, och där chefen stode fri från varje speciellt truppslagsintresse. Under förutsättning, att arméförvaltningens nuvarande truppslagsbetonade organisation ansågcs av artilleriets och fortifikationens målsmän böra bibehållas, hade alt. I I uppställts för infanteriets behov. Enligt detta alternativ hade åt infanteriet inrymts ett eget departement inom arméförvaltningen med inspektören för detta truppslag såsom chef. De skäl, vilka framlagts mot det senare alternativet, och som givetvis vore tilllämpliga å nuvarande artilleri- och fortifikationsdepartementen, ansåg inspektören för infanteriet vara vägande, och på denna grund syntes från infanteriets sida alt. I böra föredragas. Även från artilleriets sida syntes enligt inspektörens för infanteriet mening en tudelning av befattningen såsom generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet vara att förorda. Vapentekniska och utrustningsfrågor finge allt större betydelse och ställde allt högre fordringar på särskild sakkunskap hos vederbörande målsmän inom arméförvaltningen. Generalfälttygmästare och artilleristabens personal komme att i första hand väljas bland vapnets mest framstående officerare. Om generalfälttygmästaren tillika skulle vara vapeninspektör, kunde lätt inträffa, att den del av inspektörens verksamhet, som skulle ägnas åt enhetligt ledande och utvecklande av det artilleritekniska utbildningsarbetet, komme i efterhand. En självständig inspektör, vilken helt kunde ägna sig åt utbildningsarbetet inom sitt vapen, borde däremot under samverkan med övriga inspektörer och arméfördelningscheferna ernå en gynnsammare ställning i detta avseende. Chefen för intendenturkåren giver i sitt yttrande över beredningens förslag uttryck åt den åsikten, att stor vikt borde tillmätas beredningens strävan att så vitt möjligt förebygga, att speciella truppslagsintressen skulle kunna inom arméförvaltningen undanskymma blicken för armén i dess helhet. Särskilt beaktansvärt i detta avseende syntes beredningens förslag, att chefsbefattningen å det för alla truppslag så utomordentligt viktiga vapendepartementet helt skildes från befattningen såsom truppslagsinspektör. Om motormaterielen och därmed sammanhängande förvaltningsfrågor rörande transportväsendet i fred och krig komme att helt överflyttas från intendentsdepartementets förvaltning till vapendepartementets — mot vilket förslag i och för sig icke vore något att erinra — syntes vapendepartementets chef få en så stor arbetsbörda, att han näppeligen samtidigt kunde sköta en inspektörsbefattning, utan att endera befattningen i själva verket bleve försummad. Särskiljandet av befattningarna såsom vapendepartementschef och artilleriinspektör utgjorde alltså en förutsättning för, att den föreslagna organisationen skulle kunna godtagas. Inspektören för trängen uttalar samma mening som inspektören för infanteriet och chefen för intendenturkåren. Principen, att departementen i arméförvaltningen skola vara neutrala, d. v. s. att de skola opartiskt tillgodose samtliga truppslags förvaltningsbehov, i den mån dessa falla inom respektive departements verksamhetsområde, vore av grundläggande betydelse icke endast för arméns i dess helhet krigsberedskap, utan även för främjandet av ett gott samarbete mellan truppslagen samt för vidmakthållande av intresse och arbetsglädje inom desamma. Uppfattningen, att ett truppslag gynnades på andras bekostnad, måste med alla medel motarbetas.
68 Icke minst ur denna synpunkt vore beredningens förslag, att chefskapet för det nyorganiserade vapendepartementet skulle skiljas från inspektörskapet för artilleriet, värt beaktande och livligt att förorda. Av arméfördelningscheferna finner chefen för I. arméfördelningen det ändamålsenligt, att ett särskilt inspektörskap för artilleriet inrättas, enär chefens för vapendepartementet arbetsbörda skulle bliva allt för stor, därest han även vore inspektör för artilleriet. Mången gång hade »kanske generalfälttygmästaren varit allt för artilleristiskt betonad — dock icke den nuvarande innehavaren av detta ämbete —», men för framtiden måste han kunna med lika stor sakkunnighet överse alla truppslags förseende med vapen och ammunition, vilket säkerligen krävde sin man, utan att han samtidigt skulle ha ansvaret för artilleriets utbildning. I m o t s a t t r i k t n i n g till nu å t e r g i v n a å s i k t e r angående åtskiljandet av generali ä l t t y g m ä s t a r - och artilleriinspektörsämbetena gå u t t a l a n d e n av artilleridepartementet, inspektören för artilleriet, chefen för generalstaben och chefen för 1J. arméfördelningen. Sedan artilleridepartementet fäst uppmärksamheten på, att generalfälttygmästaren, vilken endast skulle hava den tekniska materielanskaffningen sig anförtrodd Och således icke såsom de övriga militära departementscheferna, generalkvartermästaren och generalintendenten, hava t r u p p sig direkt eller indirekt underställd, yttrar departementet huvudsakligen följande. Då vid anskaffning av krigsmateriel, särskilt av vapen och ammunititon, samt v i d ledande av det härför erforderliga samarbetet med vetenskapliga och industriella institutioner det måste anses vara av utomordentlig vikt, att de militära synPunkterna bleve fullt beaktade, syntes det nödvändigt, att chefen för vapendepartementet stode i så intim kontakt med t r u p p , att han själv kunde ständigt hålla sig underkunnig om truppens materielbehov. Detta kunde icke nås på lämpligare sätt, tin att chefen för vapendepartementet tillika vore vapeninspektör. Fördelarna av, att departementschefer i arméförvaltningen tillika vore sådana inspektörer, hade även av beredningen med skärpa framhållits (betänkandet, sid. 82). Den enda inspektörsbefattning, som lämpligen borde kunna förenas med chefskapet för vapendepartementet, vore befattningen såsom inspektör för artilleriet. Detta truppslags taktiska uppträdande vore i särskilt hög grad beroende på en i tekniskt avseende fulländad beväpning och utrustning, varjämte för dess rätta utnyttjande en ingående kännedom hos artilleriets ledning om övriga truppslags beväpning vore oundgängligen nödvändig. Inspektören för artilleriet måste därför oavvisligen vara i behov av en omfattande erfarenhet i alla vapentekniska frågor, beträffande icke blott dem, som direkt berörde det egna truppslaget, utan även dylika, som avsåge övriga truppslag. Den grundliga vapentekniska utbildning, som gåves artilleriets officerare, men som av många skäl icke kunde i tillräcklig utsträckning givas motsvarighet beträffande övriga truppslags, avsåge just att bibringa denna allsidiga erfarenhet i vapentekniska frågor. Därför måste en person, åt vilken kunde anförtros befattningen såsom inspektör för artilleriet, anses vara fullt kvalificerad även såsom chef för vapendepartementet. Under förutsättning att erforderlig personal inom såväl detta departement som artilleriinspektionen stode till förfogande för ärendenas förberedande handläggning, syntes icke heller med hänsyn till arbetets omfattning hinder möta att fortfarande hos en person förena chefskapet för vapendepartementet (artilleridepartementet) och befattningen som inspektör för artilleriet. Enär flertalet av vapendepartementets Personal bestode av officerare, beordrade ur artilleristaben och artilleriets truppförband, torde även ett förenande av de båda befattningarna i hög grad underlätta e t t lämpligt personval vid uppgörande av kommenderingarna till departementet samt förhindra en onödig dualism i befälet över artilleristabens officerare.
69 Inspektören för artilleriet utvecklar ytterligare artilleridepartementets motiv f<»r den nuvarande ordningen beträffande chefskapet för vapendepartementet. Han erinrar till en början om, att beredningen kraftigt understrukit fördelarna av att departementschef i arméförvaltningen samtidigt vore truppslagsinspektör, men att den det oaktat, på såsom det förefölle icke fullt bärande grunder, framhållit, att chefen för vapendepartementet icke borde vara truppslagsinspektör, åtminstone icke inspektör för artilleriet. Med hänsyn till vikten av att till chef för vapendepartementet utsåges en officer med stora kvalifikationer i vapentekniskt avseende, kunde man, enligt vad inspektören för artilleriet gör gällande, utgå ifrån, att inom en ganska lång tidspericd framåt endast artilleriofficerare kunde anses kompetenta att bekläda befattningen i fråga. Posten som inspektör för artilleriet syntes alltså tills vidare lika som hittills vara den enda inspektörspost, som kunde förenas med generalfälttygmästarämbetet. Beredningen anförde vidare som en brist i den nuvarande organisationen av arméförvaltningen, att vissa departement till följd av sina benämningar uppfattats, som om de närmast haft att bevaka mera vederbörligt truppslags intresse än arméns i dess helhet. I den mån detta berörde artilleridepartementet, ändrades ju genom förslaget denna benämning. Vad anginge beredningens uttalande, att det syntes vara en fördel, att chefen för vapendepartementet praktiskt taget stode fri från varje speciellt truppslagsintresse, vore det tvärt om av utomordentlig betydelse, att chefen för vapendepartementet, i likhet med cheferna för fortifikations- och intendenturdepartementen, fortfarande hade omedelbar kontakt med t r u p p . Eljest förelåge risk för, att icke militära synpunkter bleve dominerande. Särskilt med hänsyn till de spörsmål rörande de olika truppslagens förseende med moderna vapen, vilka vore och under den närmaste tiden förbleve aktuella, vore det av vikt, att chefen för vapendepartementet även vore truppslagsinspektör, då han därigenom kunde följa kraven på beväpningen på ett helt annat sätt, än om han vore en från trupptjänsten fristående officer. » Vad det speciella truppslagsintresset anginge — för den händelse att generalfälttygmästaren även vore inspektör för artilleriet —, torde detta icke medföra någon som helst risk för, att infanteriet icke skulle bliva i vapenhänseende tillgodosett. Artideriet vore utrustat med flertalet av infanteriets vapen, och anslagen vore genom riksdagens åtgärder skarpt åtskilda. Då infanteriet vidare genom beredningens förs!ig — skapandet av en infanteribyrå i vapendepartementet och infanteriinspektionens organiserande på i stort samma sätt som artilleriinspektionen —• bleve fullt jämställt med artilleriet i avseende på det intima och fruktbringande samarbetet melhn vederbörande truppslagsinspektioner och den centrala förvaltningsmyndigheten, torde därav ytterligare framgå, att ovannämnda risk bleve ingen, allra minst som chefen för armén komme att härvidlag göra sitt inflytande gällande. Arbetsbördan för en chef för vapendepartementet, vilken tillika vore inspektör för artilleriet, komme icke att ökas, snarare att minskas: hans arbete såsom departementschef genom införande av flera byråchefer och materielgruppernas 16—^0 överförande till fortifikationsdepartementet; hans arbete som inspektör därigenom a t t chefen för artilleriets skjutskola kunde biträda vid och utföra vissa truppförbancsinspektioner, och hans arbete i allmänhet genom de inskränkningar i arméns och irtilleriets organisation, som skett genom 1925 års härordning. Pi. grund av nu återgivna motiv avstyrkte inspektören för artilleriet på det bestärrdaste ett skiljande av generalfälttygmästarbefattningen från befattningen som inspektör för artilleriet. Chefen för generalstaben finner, att de skäl, som anförts för att skilja de nu på tal ^ärande befattningarna, icke verka övertygande. Ciefen för II. arméfördelningen uttalar sig för ett infanteridepartement i arméförviltningen (beredningens alt. I I ) , men framhåller, att ett skiljande av general-
70 fälttygmästarbefattningen från artilleriinspektörsbefattningen skulle bliva dubbelt kännbart för artilleriet samt betyda en tillbakagång i truppslagets utveckling. Därest det vid anskaffningen av ny artillerimateriel för omkring 25 år sedan rått dualism inom den högre artilleriledningen, hade det då uppnådda lyckliga resultatet, enligt arméfördelningschefens mening, icke blivit möjligt. Om det nu rådande sambandet mellan artilleriinspektionen och artilleridepartementet bleve brutet, skulle kontakten förloras mellan den myndighet, som anskaffade materielen, och den, som använde densamma, ett förhållande, vilket beredningen med skäl ansett betänkligt. Ett ytterligare skäl för bibehållande av den enhetliga ledningen inom artilleriet låge däri, att artilleristaben skulle förse såväl vapendepartementet som artilleriinspektionen med erforderlig stabspersonal. Ledningen måste därför ligga i en hand. I den nu avhandlade frågan stå sålunda meningarna ganska skarpt emot varandra. Det torde knappast vara behövligt att erinra om, att enligt vederbörliga instruktioners andemening varje truppslagsinspektör, även om han icke är departementschef i arméförvaltningen, har både rätt och plikt att taga initiativ till förbättringar på beväpningens och utrustningens område, enär honom åligger att hos Konungen göra framställning om, vad han anser kunna främja truppslagets utveckling, vilket emellertid synes böra tydligare uttalas uti instruktionerna. Utdragas konsekvenserna av de yttranden, som behandlat frågan angående ordnandet av generalfälttygmästar- och artilleriinspektörsbefattningarna, skulle resultatet bliva: å ena sidan att varje truppslagsinspektör skulle hava sitt departement, och å andra sidan att samtliga truppslagsinspektörer skulle; frigöras från chefskap inom arméförvaltningen. En så radikal utväg i den ena eller andra riktningen har man, begripligt nog, dock icke ansett sig böra föreslå. Traditionen och de faktiskt förefintliga omständigheterna tala onekligen däremot. Inspektören för infanteriet har ock föredragit ett gemensamt vapendepartement med en särskild, huvudsakligen för truppslaget avsedd byrå framför upprättandet av ett speciellt infanteridepartement. Säkerligen har han haft goda grunder för denna sin mening. innebörden av den nu föreliggande frågan är dels spörsmålet, huruvida de olika truppslagens intressen, främst infanteriets, skulle kräva, att chefen för vapenclepartementet icke tillika skulle vara inspektör för artilleriet, dels spörsmålet, huruvida en person kan vara i stånd att samtidigt på ett tillfredsställande sätt sköta dessa båda befattningar. Såsom i några av de återgivna yttrandena framhållits, skulle ett särskiljande av de båda befattningarna i vissa avseenden lända artilleriet till skada. Å andra sidan synes det dock icke uteslutet., att skilsmässan skulle kunna vara till fördel för ledningen av det artilleris tiska utbildningsarbetet. Faran för det speciella truppslagsintresset försvinner emellertid icke, även om departementschefen endast bekläder generalfälttygmä.starbefattningen, enär under en avsevärd tid framåt en högre artilleriofficer sannolikt kommer att ställas i spetsen för vapenclepartementet. Samma fara, eliuru i motsatt riktning, skulle kunna uppstå, om en infanteriofficer bleve dess chef. Att till departementschef skulle utses en utanför armén stående person, vore en
71 anordning, som alldeles icke lämpligen kan eller bör ifrågasättas. Då honom bland annat åligger att föreslå modeller till arméns beväpning, måste han kunna bilda sig en på egen insikt grundad uppfattning angående deras ändamålsenlighet under stridens förhållanden. Hans uppgifter i fråga om materieiförs örjning under krig fordra en ingående kunskap rörande arméns organisation på fältfot och mobilisering samt krigföringen i allmänhet o. s. v. För att vara vuxen sin befattning måste han följaktligen vara en erfaren och väl beprövad officer. Med en icke-militär såsom chef för vapenclepartementet skulle det intima samband, som ständigt måste förefinnas mellan å ena sidan truppföring och trupputbildning och å andra sidan krigsmaterielanskaffning, givas till spillo. Några särskilda omständigheter, som skulle ådagalägga, att vid nuvarande organisation infanteriets intressen blivit undanskjutna inom arméförvaltningens artilleridepartement, eller att detta icke varit i stånd att med biträde av infanteriets myndigheter fullgöra sina åligganden med hänsyn till nämnda truppslags beväpning och utrustning, hava icke anförts i de avgivna yttrandena. Dessa synas för övrigt icke hava närmare inträngt i frågan, huruvida föreningen av generalfälttygmästar- och inspektörsbefattningarna visat sig överstiga en persons arbetsförmåga. Ända till tiden före världskriget utgjordes infanteriets beväpning huvudsakligen av geväret. Så länge detta var förhållandet, åstadkommos ändringar i fråga om detta vapen under samverkan mellan arméförvaltningens artilleridepartement och infanteriskjutskolan. Så tillkom kulsprutan. Vid dess införande ägde liknande samarbete rum. Med världskriget ökades infanteriets stridsmedel, och några år efter krigets slut blev detta truppslag representerat av en officer i nämnda departement. Sedermera har infanteriinspektören i sin stab erhållit en officer, som företräder den tekniska sakkunskapen. Dessa anordningar kunna dock icke anses tillräckliga för tillgodoseendet av infanteriets intressen i fråga om beväpning och utrustning. Genom det av beredningen föreslagna upprättandet av en handvapenbyrå, vilken måhända hellre borde benämnas »infanteribyrå», skulle emellertid infanteriet bliva verkligen representerat inom vapendepartementet, varjämte dess beväpnings- och utrustningsangelägenheter, genom den föreslagna ökningen av inspektörens för infanteriet stab, torde kunna göras till föremål för ett grundligare studium inom densamma, än vad hittills kunnat ske. På så sätt skulle för denne infanteriets målsman beredas möjlighet att göra verksammare bruk av sin rätt till initiativ. Om sålunda en särskild för infanteriet avsedd byrå kommer att finnas inom vapendepartementet och i sammanhang därmed fälttygmästaren upphör att vara chef för artilleribyrån samt i lika mån kan ägna sig åt såväl infanteriets som artilleriets angelägenheter på beväpningens och utrustningens område, om uti inspektörens för infanteriet stab inrättas en utrustningsdetalj, om samme inspektör och generalfälttygmästaren idka behörigt samråd och samverka beträffande såväl anordnandet och verkställandet av erforderliga utredningar och försök m. m. som användningen av infanteriofficerare inom vapendepartementet samt vid dess fabriker och anstalter, om anslagen till infante-
72 riets och artilleriets beväpning och materiel fortfarande hållas strängt åtskilda, om, såsom är föreslaget, tillsynen över arméförvaltningens försvarsförberedelse skarpes och erhåller en ansvarig och beslutande målsman, och om slutligen chefen för generalstaben och kommenderande generalen komma att utöva behörigt inflytande på den förberedande handläggningen av lantförsvarsbudgeten, torde en väsentligt ökad säkerhet vinnas för, att infanteriets beväpnings- och utrustningsangelägenheter bliva behörigen beaktade. Med hänsyn till infanteriets intressen synes under angivna förutsättningar ett särskiljande av generalfälttygmästar- och artilleriinspektörsbefattningarna för närvarande icke vara nödvändigt. Huruvida en sådan åtgärd skulle vara önskvärd med hänsyn till svårigheten för en person att samtidigt vara chef för departement i arméförvaltningen och truppslagsinspektör, är svårt att avgöra. Att den nuvarande enhetligheten vid behandlingen av artilleriets materiel- och utbildningsfrågor skulle kunna bliva lidande genom en skilsmässa, synes uppenbart. Likaså är det möjligt, att, därest generalfälttygmästaren upphörde att taga direkt befattning med trupp, detta skulle ofördelaktigt inverka på hans förmåga att vid ledningen av vapendepartementet, i allmänhet sett, tillräckligt beakta de krav, som ur truppsynpunkt, oavsett truppslaget, böra ställas på materiel och utrustning. Å andra sidan kan med fog göras gällande, att departementschefens redan nu omfattande ämbetsgöromål komma att ytterligare ökas genom den avsedda omorganisationen. Väsentligt ökade fordringar torde med all sannolikhet komma att ställas i fråga om förberedelsearbetet för industriens mobilisering. Samtidigt har tillgodogörandet för artilleriet av erfarenheterna från världskriget och den därav föranledda utvecklingen på artilleriväsendets område gjort inspektörens uppgifter mera omfattande än tillförene. Den svårighet, som med hänsyn till den alltjämt fortgående specialiseringen inom olika områden kan uppstå att för befattningen såsom generalfälttygmästare-artilleriinspektör finna en innehavare, vilken förenar erforderliga såväl tekniska som rent militära insikter, får icke heller underskattas. Den nu berörda frågan torde emellertid, betydligt lättare än nu, framdeles kunna besvaras, om, såsom föreslagits, befattningarna såsom kommenderande general och chef för arméförvaltningen inrättas, av vilka den förre övervakar inspektörens verksamhet och den senare har departementschefen sig underställd. Erfarenheten i detta avseende torde böra avvaktas, varför under nyss angiven förutsättning tillräcklig anledning icke för närvarande synes föreligga att förorda den av beredningen föreslagna organisationsändringen i fråga om generalfälttygmästar- och artilleriinspektörsbefattningarna.
På grund av det ovan sagda skulle vapendepartementet i allmänhet sett böra ordnas efter följande grunder. 1. Chef för vapendepartementet är generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet. Närmast under honom leder fälttygmästaren den tekniska tjänsten inom
73 departementet och vid detsamma underställda fabriker och tyganstalter i den utsträckning, som i denna instruktion säges. 2. Departementet indelas i fyra byråer: centralbyrån (mobiliseringsbyrån), handvapenbyrån (infanteribyrån), artilleribyrån och civilbyrån, varjämte för departementet i dess helhet finnas en konstruktions- och en kontrollavdelning, direkt underställda fälttygmästaren, samt ett tekniskt revisionskontor. 3. Chefen för central-(mobiliserings-)byrån är en regementsofficer ur artilleristaben, chef för handvapenbyrån (infanteribyrån) en regementsofficer, uppförd å staten för arméfördelningschefer, militärbefäl och inspektörer, chef för artilleribyrån en regementsofficer ur artilleristaben samt chef för civilbyrån ett krigsråd, tillika chef för fortifikationsdepartementets civilbyrå. Föreskrifterna angående ärendenas handläggning å vapendepartementet torde i huvudsak kunna avfattas sålunda: Å_ vapendepartementet handläggas: å centralbyrån(mobiliseringsbyrån) ärenden, som angå: departementets mobilisering, industriens krigsorganisation därunder inbegripen, varjämte byrån åligger att inhämta för arméns centrala förvaltningsmyndigheters gemensamma räkning erforderliga uppgifter rörande den privata industrien och dess verksamhet ävensom att handleda och fördela sådant krigsindustriellt arbete, som för nämnda förvaltningsmyndigheter är av gemensam natur; å handvapenbyrån (infanteribyrån) ärenden, som angå: handvapen, kulsprutor, granatkastare, lyspistoler m. m. med tillhörande ammunition; stridsvagnar och pansarbilar; gasskyddsmateriel; velocipeder; övriga fordon för infanteriet och kavalleriet; målskjutningsmateriel för handvapen; skjuttekniska anordningar å skjutbanor för handvapen och kulsprutor; belöningar för skicklighet i skjutning med handvapen m. m.; å artilleribyrån ärenden, som angå: artilleripjäser med tillhörande ammunition, fordon och utredning; sprängmedel; artilleriets anspanns- och motorfordon; nyanskaffning av arméns övriga anspanns- och motorfordon, utom vissa specialfordon; strålkastar- och belysningsmateriel; ballongmateriel; instrumentoch mätmateriel; flytande bränsle och smörjmedel; skjuttekniska anordningar å artilleriets skjutfält; belöningar för skicklighet i skjutning med artilleripjäser m. m.; å civilbyrån ärenden, som angå: departementet vidkommande utbetalningsåtgärder; tolkning och tillämpning av administrativa och ekonomiska författningar, som angå departementet eller äga tillämplighet å dess förvaltning; varjämte det tillkommer byrån att biträda vid upprättandet av leverans- och andra kontrakt, att förvara kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar ävensom vidtaga åtgärder för bibehållande av dylika handlingars gällande kraft. Arbetet å konstruktions- och kontrollavdelningarna ledes av fälttygmästaren. Arbetet omfattar: utarbetande eller granskning av bestämmelser för materielens konstruktion och tillverkning med tillhörande beräkningar, ritningar m. m. samt materielbestämmelser; utarbetande av vissa materierbeskrivningar, säkerhetsbestämmelser, bestämmelser för materielens skötsel och vård m. m.; utfö6—283012
rande av erforderliga försök; verkställande av tekniska utredningar; utförande av kontroll och prövning av materiel, som levereras från enskilda verkstäder; verkställande av undersökning och besiktning av departementets materiel; upprättande av tekniska bestämmelser för leverans- och andra kontrakt m. m. Fälttygmästaren ansvarar, under departementschefen, för driften vid vapendepartementets fabriker och tyganstalter och det tekniska försöksarbete, som utföres vid dem, samt utövar tillsyn över artillerimuseum. I tekniska revisionskontoret verkställes: granskning av materielredogörelser; granskning i tekniskt avseende av medelsredogörelser; utarbetande av statistiska uppgifter m. m.
I det föregående är omnämnt, att beredningen föreslagit sammanförandet av de för vapendepartementet samt infanteri- och artilleriinspektionerna avsedda tekniska befattningarna ävensom vissa ledande befattningar vid artilleriets fabriker och tyganstalter m. fl. till en vapenteknisk kår, underställd generalfälttygmästaren. Artilleridepartementet anser, att organiserandet av en sådan kår skulle kunna innebära vissa fördelar. Chefen för II. arméfördelningen åter fäster uppmärksamheten på, att det i en sådan organisation kunde ligga den faran, att teknikens män ännu mera än hittills komme att avlägsnas från truppen. Snarare vore det enligt hans mening att önska, att de artilleritekniska officerarna mera än tillförene bereddes tillfälle att tjänstgöra vid trupp och göras förtrogna med dennas behov. Beredningens uppslag synes värt beaktande. Det kan vara sannolikt, att befintligheten av en vapenteknisk kår skulle locka officerare ur andra truppslag än artilleriet att i större antal än hittills underkasta sig den för inträde i densamma erforderliga tekniska utbildningen, något som skulle kunna underlätta rekryteringen särskilt av infanteritekniskt skolad personal vid handvapenbyrån, infanteribyrån, gevärsfaktoriet, infanteriinspektionen o. s. v. Möjligen skulle ock den fördelen vinnas, att den mest svårersättliga specialutbildade personalen längre skulle kunna kvarstå i sina befattningar utan att härigenom gå miste om sina befordringsutsikter. Teknikens män få dock icke förlora blicken och känslan för truppen och dess behov. I frågans nuvarande outredda läge torde icke något vidare uttalande lämpligen kunna göras, än mindre något förslag framställas. Saken måste först, såsom ock beredningen föreslagit, ur alla ifrågakommande synpunkter utredas. Fortifikationsdepartementet. Enligt beredningens förslag (sid. 220) skulle fortifikationsdepartementet vara indelat i nedan angivna byråer med huvudsakligen följande fördelning av ärendena: fortifikations- och byggnadsbyrån: förvaltningen av lantförsvaret tillhöriga fastigheter; rikets landfästningar jämte speciell befästningsmateriel av ingen-
75 jörtelknisk a r t ; n y a b y g g n a d e r för lantförsvaret samt u n d e r h å l l och v å r d av l a n t f ö r s v a r e t s b y g g n a d e r jämte kasernvårdsmateriel; i n k v a r t e r i n g i under dep a r t e m e n t e t s v å r d ställda b y g g n a d e r ; g r a n s k n i n g i tekniskt avseende av hith ö r a n d e medelsredogörelser m. m.; samt maskin- och värmebyrån: ångpanne- och u p p v ä r m n i n g s a n l ä g g n i n g a r , ledning a r m e d tillbehör för belysning, gas, vatten och avlopp ävensom, gemensamt med i n t e n d e n t u r d e p a r t e m e n t e t s underhållsbyrå, kok-, bad- och t v ä t t i n r ä t t n i n g a r s m a s k i n e l l a u t r u s t n i n g ; g r a n s k n i n g i tekniskt avseende av hithörande medelsredogörelser. D e p a r t e m e n t e t vidkommande utbetalningsåtgärder skulle h a n d l ä g g a s av dep a r t e m e n t e t s sekreterare och k a m r e r a r e . Med hänvisning till att arméförvaltningen i sin helhet ansett, att arméns ingenjöroch signaltekniska materiel borde förvaltas av fortifikationsdepartementet, uttalar detta departement för sin del, att den naturliga följden därav vore, att dess matenelbyrå allt fortfarande borde äga bestånd, samt gör_ i övrigt huvudsakligen följande åsikter gällande beträffande departementets organisation. Genom materielbyråns bibehållande komme överinseendet av å denna byrå forekommande konstruktions- m. fl. ärenden att bibehållas av chefen för fortifikationen, vilken i fortifikationsstaben och i sina övriga specialutbildade officerare disponerade över den på det militära ingenjör- och signaltekniska området tillgängliga sakkunskapen, och som vid ingenjörkårernas och fälttelegrafkårens tygverkstäder samt ingenjörtruppförbanden kunde låta anställa erforderliga tillverkningar och försök. Även läte sig arbetenas planläggning och lämpliga inramning i övriga arbeten och övningar lättare verkställas än med den av beredningen föreslagna organisationen. Denna skulle dessutom vålla, att en ökning av fortifikationens personal med fyra kompaniofficerare, såsom i chefens för fortifikationen yttrande över beredningens förslag närmare framhållits (se sid. 78), bleve nödvändig. Truppbyrån hade beredningen föreslagit skola indragas. Chefen för byrån såsom sådan föredroge endast ett mindre antal ärenden, men å andra sidan borde icke bortses från den bestämda fördel, som med hänsyn till möjligheten för allsidig utredning och bedömning av materielf rågors samband med truppens organisation och utbildning stode att vinna därigenom, att dithörande ärenden handlades jämväl å truppbyrån och av dennes chef bereddes och foredroges. Då truppbyråns bestånd icke medförde någon som helst kostnad, syntes det meningslöst att anförtro sagda föredragning åt någon därtill mindre skickad annan byråchef. Någon fördel vunnes icke, men väl uppstode olägenheter. Befästningsbyrån skulle enligt beredningens förslag sammanslås med kasernbyran till en gemensam byrå, benämnd »fortifikations- och byggnadsbyrån» under en regementsofficer såsom chef och med en personal i övrigt av tre kompaniofficerare, en pensionerad officer (domänofficer), en pensionerad underofficer, en kommenderad officer (skjutbaneofficer ur infanteriet) samt en civil arkitekt. Av de tre kompaniofficerarna förutsattes två tillika tjänstgöra vid fortifikationsstaben samt vid marmstyrelsen (befästningsärenden). Chefen för den hittillsvarande kasernbyrån komme enligt beredningens forslag att få sitt verksamhetsfält ökat icke allenast med befästningsärenden från den nuvarande befästningsbyrån, utan även med domänförvaltningen, som skulle överföras från civilförvaltningen. Såsom i annat sammanhang komme att anföras, bleve de nu till civilbyrån hörande ärenden, som kunde handläggas å kasernbyrån och sålunda dit överföras, skäligen obetydliga. Men det oaktat komme chefen för kasernbyrån säkerligen a t t så tagas i anspråk av övriga uppgifter, att någon mera avsevärd tid att ägna åt befästningsärenden icke bleve honom övrig.
76 För rena kasernfrågor (nybyggnads- och förändringsärenden) torde, såsom hittills, två av de tre kompani officerarna vara erforderliga. Då den pensionerade och den kommenderade officeren vore avsedda att bekläda speciella befattningar, återstode sålunda för handläggningen av befästningsfrågor endast en kompaniofficer, vilken dessutom skulle tjänstgöra vid marinstyrelsen såsom chef för kustartilleriavdelningens fortifikationsbyrå. Att dylika frågor komme att inom fortifikations- och byggnadsbyrån få en ganska undanskjuten ställning, vore uppenbart. Det vore nämligen att märka, att till den nuvarande befästningsbyrån och den med denna sammanhörande befästningsavdelningens arbetsuppgifter hörde icke allenast frågor rörande nyanläggningar och förändringar av våra landfästningar, underhållet av desamma, fortifikationsförråden och deras vård samt tekniska revision, utan även studiet av främmande länders befästningsväsende samt ordnandet och bearbetandet av underrättelser beträffande grannländernas fasta försvar, vartill komme uppgiften att följa utvecklingen i allmänhet inom befästningsväsendet. Därtill komme, att på denna avdelning handlades de frågor, som rörde äskande av anslag till nya kustfästningar eller till viktigare förändringar av befintliga sådana fästningar, så ock övriga frågor, som rörde planläggning av nya eller viktigare förändringar å eller nedläggande av befintliga kustfästningar. Jämlikt sm instruktion hade nämligen marinförvaltningen att samråda med chefen för fortifikationen i nu berörda frågor. Detta samråd borde bibehållas likaväl som chefens för fortifikationens inspektionsrätt, då denne ju företrädde den högsta sakkunskapen i frågor rörande fortifikatoriska anläggningar och av ålder vore det fasta försvarets främste målsman. Att dessa arbetsuppgifter skulle bliva bättre tillgodosedda genom att läggas under en annan byrå, som dem förutan torde hava arbete nog, vore icke att förvänta. Under sådant förhållande, och då samma personal inom denna detalj avsåges for tjänstgöring inom såväl fortifikationens huvudstation som fortifikationsdepartementet, samt då någon personalminskning icke avsåges med den föreslagna sammanslagningen, förelåge ingen som helst anledning till ändring av den nuvarande organisationen, utan borde befästningsbyrån och kasernbyrån såsom hittills bibehållas såsom särskilda byråer. Befästningsbyråns chef borde fortfarande vara regementsofficer och ingå i marinstyrelsen, där sagda grad torde vara erforderlig med hänsyn till bland annat vederbörlig auktoritet gent emot fortifikationsbefälhavarna å kustfästningarna. Fortifikationsdepartementets civilbyrå skulle enligt beredningens förslag indragas. Såsom skäl därför hade anförts: dels att inom fortifikationsdepartementet arbetet skulle vara så ordnat, att, under det att ärendenas beredning å militärbyråerna ombesörjdes av dess militära personal, expeditioners och andra skrivelsers uppsättande nu ombesörjdes av den civila personalen, vilket icke framdeles skulle bliva fallet; dels att, enligt gällande instruktion för arméförvaltningen, byråns verksamhetsområde endast omfattade: a) upprättande av leverans- och andra kontrakt; b) departementet vidkommande utbetalningsåtgärder; c) tolkning av kontraktsbestämmelser och författningar ävensom förvaring av kontrakt och andra värdehandlingar m. m.; samt d) förvärv eller försäljning av fast egendom och dylikt; dels ock att med den minskning av ärendenas omfattning, som bleve en följd av truppförbandsindragningarna, åtminstone en del ärenden borde kunna överflyttas till respektive militärbyråer. Å civilbyrån skulle komma att kvarstå ett starkt begränsat antal ärenden av rent juridisk eller civiladministrativ natur, vartill skulle komma vissa ärenden rörande domänförvaltningen. Det första av dessa tre skäl vore icke överensstämmande med de faktiska förhållandena, enär de militära byråerna sedan lång tid tillbaka ombesörjde sin skrift-
77 växling med egen personal. Någon minskning av civilbyråns personal kunde därför i eke motiveras med ifrågavarande skäl. Beträffande omfattningen av civilbyråns verksamhetsområde hade beredningen h å l l i t sig till de ordalag, varmed densamma angåves i instruktionen för arméförvaltniingen. Då någon närmare redogörelse för de på byråns handläggning beroende ärendena icke — på sätt skett beträffande motsvarande ärenden å artillerioch iintendentsdepartenienten — angivits i betänkandet, hade fortifikationsdepartementet ansett nödvändigt att därom lämna en del uppgifter. D e vidlyftigaste av de ärenden, som handlades å civilbyrån, anginge köp, byte eller försäljning av fast egendom. Dessa kunde på grund av sin natur ofta icke utan noggranna och tidskrävande utredningar och underhandlingar, icke sällan nödvändiggörande besök å vederbörliga platser, bringas till avgörande., Dylika ärenden uppgingo år 1926 till ett antal av 63 stycken olika mål. Av övriga å byrån förekommande »domänärenden», under år 1926 inalles 356, torde det hava varit möjligt att till beredande och föredragande å kasernbyrån överflytta endast ett fåtal. För återstoden kunde en icke juridiskt utbildad byråchef .på grund av ärendenas n a t u r icke rimligen åläggas föredragandes ansvar. ö v r i g a mål, som år 1926 förelegat till behandling å civilbyrån, hade varit ärenden r ö r a n d e : avlöning och dylikt 42, personalfrågor 21, bokföring, räkenskaper m. m. 310, utbetalningar 492, taxering av fastigheter 64, upphandling och dylikt 12, anmärkningsmål 43, pensionering 6, diverse andra ärenden 134. Av dessa grupper av äi-enden skulle enligt beredningens förslag endast pensioneringsmål avlastas från fortifikationsdepartementet, d. v. s. en grupp, vilken år 1926 omfattade blott 6 ärenden. Av det sålunda anförda framginge, att endast ett fåtal domänärenden — enligt verkställd beräkning några tiotal — lämpligen kunde övertagas av kasernbyrån, varjämte pensioneringsärendena — vilka kunde beräknas uppgå till allenast ett eller annat tiotal per år — kunde överflyttas till civila departementet, Den verkställda utredningen gåve vidare vid handen, att den arbetsbörda, som ålåge civilbyrån, vore betydande, och att den icke komme att i nämnvärd grad minskas, om beredningens förslag vunne statsmakternas bifall. Om så bleve fallet, kunde det därjämte, såsom även förutsatts i beredningens betänkande, förutses, att det å vapendepartementet placerade krigsrådet komme att för tjänstgöring å detta departement tagas i anspråk i långt större utsträckning, än nu vore fallet. På grund härav borde, därest organisationsförslaget i övrigt skulle genomföras, ett särskilt krigsråd avses för fortifikationsdepartementet. Den manliga civila personal, som nu tjänstgjorde å fortifikationsdepartementet — en sekreterare och kamrerare, en notarie, en bokhållare och två amanuenser — , bleve även framdeles erforderlig, därest göromålen skulle kunna behörigen skötas. Ansåges emellertid anordningen med gemensamt krigsråd för artilleri- och fortifikationsdepartementen tills vidare försöksvis böra bibehållas, måste vissa grupper av ärenden anförtros åt sekreteraren såsom särskild föredragande, och borde denne under sådana förhållanden uppflyttas till lönegraden B. 26. Bokhållarens tjänsteåligganden vore så betydande och av den art, att de icke kunde anförtros åt den vid fortifikationsstaben placerade fortifikationskassören såsom ett tillägg till dennes egentliga arbete. Mot förslaget, att chefen för fortifikationen i egenskap av chef för fortifikationsdepartemetet benämndes generalkvartermästare, vore intet att erinra. P å grund av det sålunda anförda uttalade fortifikationsdepartementet: att departementets nuvarande organisation å sex byråer borde bibehållas; att ett särskilt för fortifikationsdepartementet avsett krigsråd borde uppföras å stat, eller att — därest anordningen med gemensamt krigsråd för .vapendepartementet och fortifikationsdepartementet tills vidare skulle bibehållas — den å civilbyrån placerade sekreteraren och kamreraren borde erhålla uppdrag såsom extra
78 föredragande och under sådana förhållanden uppflyttas till lönegraden B. 26; samt att den nu å departementet anställda civila personalen i övrigt borde bibehållas. Chefen för fortifikationen utvecklar ytterligare frågan om fortifikationsdepartementets organisation. Sedan han erinrat om, hurusom, enligt vad beredningen framhållit, ett intimt och fruktbringande samarbete mellan vederbörande truppslagsinspektioner och de centrala förvaltningsmyndigheterna vore ett nödvändigt villkor för ernående av en ändamålsenlig materielförvaltning, återgiver han följande uttalande av beredningen: »Ett dylikt samarbete äger för närvarande rum mellan artilleridepartementet och artilleriinspektionen, fortifikationsdepartementet och fortifikationens huvudstation, framför allt därigenom, att departementscheferna samtidigt äro truppslagsinspektörer. Inom dessa inspektioner finnas därjämte särskilda avdelningar för behandling av frågor rörande respektive truppslags organisation och utrustning samt för försöks- och konstruktionsverksamhet, varigenom dylika frågor från början till slut bliva på ett sakkunnigt och enhetligt sätt behandlade.» Efter att sålunda — y t t r a r chefen för fortifikationen i fortsättningen — fullt riktigt hava framhållit de stora fördelar, som den nu bestående organisationen innebure för artilleriet och fortifikationen, avlägsnade beredningen inspektören för artilleriet från artilleri-(vapen-)departementet, sönderbröte fortifikationsdepartementet och berövade chefen för fortifikationen det inflytande, han hittills utövat på de med ingenjörtruppernas verksamhet förbundna materielgrupperna: materiel för ingenjörtekniska arbeten samt tråd- och radiomateriel. Såsom motiv för denna ståndpunkt hade beredningen angivit hänsynen till materielanskaffningens rationella ordnande. Därmed hade dock förbisetts den viktiga sida av de tekniska departementens uppgift, som hänförde sig till truppslagens tekniska utveckling. I sådant avseende måste det anses olämpligt att till ett departement sammanföra så olikartad materiel som vapen och ammunition å ena sidan och ingenjöroch signalteknisk materiel å den andra. Den bristande ändamålsenligheten av den sålunda föreslagna organisationsformen framträdde desto skarpare, som det vittomfattande konstruktionsarbetet inom vapendepartementet vore avsett att sammanföras inom dess konstruktionsavdelning. Det låge i öppen dag, att det icke vore möjligt att vare sig inom eller utom armén finna en tekniker — såsom chef för vapendepartementet eller för dess konstruktionsavdelning —, som behärskade så vidsträckta och artskilda tekniska arbetsområden. Efter att ytterligare hava framhållit, att den ingenjör- och signaltekniska materielens utveckling och fulländning bäst tillgodosåges genom ett nära och omedelbart samarbete mellan de rent militära, tekniska och medelsförvaltande myndigheterna, gör chefen för fortifikationen gällande, att de i beredningens förslag å sid. 81 upptagna materielgrupperna 16—21 borde hänföras till fortifikationsdepartementet. E n dylik ändring i beredningens förslag innebure blott en modifikation. 1 Beredningen hade nämligen själv gått in för att uppdela materielanskaffningen på flera olika departement. Att under sådana omständigheter hänföra ovanberörda materielgrupper till fortifikationsdepartementet innebure sålunda icke ett avsteg av principiell natur. Den rationalisering inom arméförvaltningen, vartill beredningen syftade, bleve likafullt tillgodosedd, genom att till fortifikationsdepartementet hänfördes jämväl den ingenjör- och signaltekniska materiel, som för närvarande förvaltades av dels artilleri-, dels intendentsdepartementet. Chefen för fortifikationen kunde sålunda icke förorda någon ändring beträffande fortifikationsdepartementets organisation, men ansåg sig böra framhålla, att utvecklingen på det signaltekniska området sannolikt komme att inom en relativt 1 Detta och det närmast följande har även framhållits i arméförvaltningens gemensamma yttrande.
79 närbelägen framtid framtvinga en viss omgruppering. De ingenjör- och signaltekniska ärenden, som nu handlades dels inom truppavdelningen (truppbyrån), dels inonn materielavdelningen (materielbyrån), bleve det nog nödvändigt att var för sig sammanföra till en ingenjöravdelning (ingenjörbyrå), respektive signalavdeln i n g (signalbyrå). En sådan förändring borde emellertid på grund av vissa personalförhållanden — brist på signalutbildade äldre officerare — ännu icke genomföra.s. Chefen för fortifikationen granskar även de konsekvenser i fråga om fortifikationens personalförhållanden, som genomförandet av beredningens förslag skulle föranleda, samt finner dessa mindre fördelaktiga. Bland annat skulle, såsom förut sagt», en personalökning av omkring fyra kompaniofficerare sannolikt komma att krävas. Beredningens förslag, att chefen för fortifikationsdepartementet skulle benämnas generalkvartermästare, funne sig chefen för fortifikationen böra tillstyrka. Chefen för generalstaben giver beträffande fortifikationsdepartementets organisation uttryck åt den meningen, att det syntes mindre lämpligt att till en byrå sammanföra ärenden rörande rikets befästningar och byggnader, med undantag för de ärenden, vilka handlades av maskin- och värmebyrån. Det vore ändamålsenligare att bilda en befästningsbyrå och en byggnadsbyrå, i vilken senare maskin- och värmebyrån lämpligen borde ingå. E n l i g t chefens för generalstaben uppfattning vore benämningen generalkvartermästare olämplig, emedan den enligt såväl svenskt som utländskt språkbruk numera icke hänförde sig till någon verksamhet inom fortifikationens, utan inom generalstabstjänstens område. Benämningen borde reserveras för viss befattning inom högkvarteret. R ö r a n d e detta spörsmål må, utöver vad chefen för generalstaben framhållit, a n m ä r k a s , a t t i f r å g a v a r a n d e benämning icke står i något s a m b a n d med själva o r g a n i s a t i o n s f r å g a n . Den n u v a r a n d e enhetliga benämningen g i v e r ett synnerligen s t a r k t u t t r y c k för fortifikationens och fortifikationsdepartementets samhörighet, v a r f ö r den även u r denna s y n p u n k t icke torde böra ä n d r a s .
D e motiv, som fortifikationsdepartementet och chefen för fortifikationen anfört för organisationen av fortifikationsdepartementet, s y n a s i a l l m ä n h e t v a r a väl g r u n d a d e och därmed förenade fördelar — i jämförelse med dem, som beredningens förslag skulle k u n n a erbjuda — de l å n g t övervägande. F o r t i f i k a tionsdepartementet synes alltså fortfarande böra indelas i sex b y r å e r : t r u p p b y r å n , m a t e r i e l b y r å n , befästningsbyrån, k a s e r n b y r å n , maskin- och v ä r m e b y r å n s a m t c i v i l b y r å n . Chef för envar av t r u p p - , materiel-, befästnings- och kasernb y r å e r n a ä r en regementsofficer u r fortifikationen, chef för m a s k i n - och värmeb y r å n en i facken högskolebildad ingenjör, chef för civilbyrån ett k r i g s r å d , tillika chef för artilleridepartementets civilbyrå. D e t torde dock icke v a r a oundgängligen erforderligt a t t t i l l s ä t t a en särskild byråchef vid v a r t d e r a departementet, s y n n e r l i g a s t om vederbörande sekreterare och k a m r e r a r e erhålla i u p p d r a g a t t t j ä n s t g ö r a såsom extra föredragande eller f ö r e d r a g a n d e för vissa ärenden. A t t genom denna anordning u p p f l y t t n i n g av s e k r e t e r a r e n till högre lönegrad skulle p å k a l l a s , synes icke v a r a t i l l r ä c k l i g t å d a g a l a g t .
80 Å fortifikationsdepartementet böra alltså nedan upptagna ärenden handläggas med huvudsakligen följande fördelning å byråerna: å truppbyrån: ärenden, som röra personalen vid departementet eller vid detsamma underställda verkstäder o. s. v.; förvaltningsärenden, som stå i samband med ingenjörtruppernas organisation och utbildning, och vilka ur dessa synpunkter kräva särskild handläggning, innan de överlämnas till materiel-, befästnings- eller kasernbyrån, eller sedan de där bearbetats; ärenden, vilka efter föregående handläggning på två eller flera byråer kräva en enhetlig överarbetning; å materielbyrån: konstruktion, anskaffning och underhåll av den under departementet ställda materiel, vars handläggning icke tillhör annan byrå; driften av departementet underställda, för tillverkning eller reparation av sådan materiel avsedda verkstäder; granskning i tekniskt avseende av arbets-, mate nel- och medelsredogöreiser angående samma materiel och samma verkstäder; krigsindustri- och krigsmaterielplaner ävensom, i den mån de icke tillhöra annan byrås verksamhet, övriga departementet åliggande mobiliseringsåtgärder; å befästningsbyrån: under lantförsvaret hörande befästningar av olika slag, omfattande nybyggnad, förändring, underhåll och vård jämte viss för dem avsedd materiel; den under departementet ställda materiel, som avses för fästningsverks och övriga befästningars under lantförsvaret uppförande, underhåll och vård samt fästningarnas rustning; granskning i tekniskt hänseende av hithörande arbets-, byggnads-, materiel- och medelsredogörelser; å kasernbyrån: underhåll och vård av lantförsvarets fastigheter med tillhörande byggnader, skjutbaneanläggningar, ridbanor m. m., rörande vilka handläggningen icke åligger civilbyrån; uppförande av nya anläggningar för lantförsvaret, vilka icke tillhöra av civilbyrån förvaltade fastigheter; anskaffning och underhåll av inventarier och redskap för eldsläckning och yttre renhållning samt verktyg och redskap för byggnadsreparationer m. m., allt med den inskränkning, som betingas av ärenden åliggande civilbyrån; inkvartering i under departementets (kasernbyråns) vård ställda byggnader; granskning i tekniskt hänseende av hithörande arbets-, byggnads-, materiel- och medelsredogörelser; å maskin- och värmebyrån: anläggningar med tillbehör för kraft, uppvärmning, belysning, gas, vatten och avlopp ävensom, gemensamt med intendenturdepartementets underhållsbyrå, kok-, bad- och tvättinrättningars maskinella utrustning; redskap och verktyg för dessa anläggningars skötsel; maskinistoch eldarpersonalens vid lantförsvaret förhållanden; samt å civilbyrån: departementet vidkommande utbetalningsåtgärder; förvärv och försäljning av fast egendom; besvär över taxering av lantförsvaret tillhörig fast egendom; förvaltning och vård av sådana lantförsvaret tillhöriga fastigheter med därå uppförda byggnader, växande skog m. m., som äro att hänföra till jordbruks- och skogsfastigheter, samt uppförande av nya byggnader eller andra anläggningar för lantförsvaret å dessa fastigheter; granskning i tekniskt avseende av hit hörande medelsredogörelser; tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser samt av administrativa och ekonomiska författningar,
81 som a n g å departementet eller ä g a tillämplighet å dess förvaltning, ävensom l ä m n a n d e av b i t r ä d e åt a n d r a byråer vid u p p r ä t t a n d e av deras förvaltningsomr å d e n b e r ö r a n d e leverans- och a n d r a k o n t r a k t ; varjämte b y r å n tillkommer a t t f ö r v a r a k o n t r a k t , uppbörds- och leveransbevis samt andra v ä r d e h a n d l i n g a r ävensom a t t v i d t a g a å t g ä r d e r för bibehållande av dylika h a n d l i n g a r s gällande
kraft. Intendenturdepartementet, B e r e d n i n g e n s förslag (sid. 219) till organisation av intendenturdepartementet — en i och för sig icke nödvändig namnförändring — , dess ämbetsverks a m h e t och indelning i fyra b y r å e r : centralbyrån, u t r u s t n i n g s b y r å n , underh å l l s b y r å n och civilbyrån, har över huvud icke givit a n l e d n i n g till a n d r a e r i n r i n g a r , än dels a t t skidmaterielen icke skulle överflyttas till vapenclepartementet, u t a n bibehållas vid intendentsdepartementet (intendenturdepartement e t ) , dels a t t någon ändring i f r å g a om remonteringsväsendets s t ä l l n i n g icke skulle ä g a r u m . V a d först skidmaterielen angår, synas n å g r a starkare skäl för en ä n d r i n g icke förefinnas. Skidorna äro icke något vapen samt k u n n a med fog r ä k n a s till intendenturmaterielen. Beträffande remonteringsväsendet yttrar intendentsdepartementet, att det icke kunde biträda förslaget om dess organisation, enligt vilket den nuvarande remonteringsnämnden skulle närmare anknytas till intendenturdepartementet och nämndens främste ledamot ingå i departementet med föredragningsskyldighet inför departementschefen i ärenden rörande remontering m. m. Såväl med hänsyn till arbetsförhållandena inom departementet som med hänsyn till remonteringsärendenas sakliga behandling funne intendentsdepartementet en dylik anordning icke vara lycklig. Organisationen skulle innebära, att inspektören för kavalleriet berövades det inflytande på remonteringsverksamheten, som han hittills haft. Det vore emellertid uppenbart, att anskaffningen i fred av arméns remonter såväl som planläggningen av anskaffningen i krigstid av till krigsbruk tjänliga hästar måste behandlas av personer, som besutte erforderliga förutsättningar för detta, en betydande speciell sakkunskap krävande arbete. Och inspektören för kavalleriet torde, på grund av sin verksamhet och kännedom om hippologiska förhållanden, vara den mest skickade att utöva den högsta ledningen av remonteringsväsendet. Allt sedan bemälde inspektör — från och med år 1893 — haft ett avgörande inflytande på remonteringsverksamheten, hade ock denna så utövats, att armén kunnat tillföras ett gott hästmateriel, samtidigt som hästuppfödningen inom landet främjats. Genom 1925 års försvarsbeslut hade en viss omorganisation av remonteringsväsendet skett och inspektören för kavalleriet därvid på sätt och vis övertagit förutvarande chefens för remonteringsstyrelsen verksamhet samt därigenom knutits ännu mera direkt till remonteringsverksamheten. Detta syntes ock vara riktigt och ändamålsenligt, varför någon förändring härutinnan icke kunde tillstyrkas av intendentsdepartementet. Chefen för intendenturkåren gör i korthet samma synpunkter gällande. Inspektören för kavalleriet avstyrker även förslaget, men framhåller, att 1925 års forsvarsordning ingalunda löst detta spörsmål på ett tillfredsställande sätt. H a n kunde icke utan en permanent föredragande i remonteringsfrågor på ett rationellt satt ombesörja hela den verksamhet, som hittills utövats av remonteringsstyrelsen. Remonteringsväsendet borde alltjämt vara förenat med kavalleriinspektionen, men erhålla en organisation, som fullt motsvarade berättigade krav på en rationell re-
82 monteringsverksamhet, ej mindre i fred än även under krig. Inspektören for kavalleriet beredde sig att i detta avseende avgiva underdånigt förslag. Chefen för generalstaben erinrar om, att det år 1925 beslutade överflyttandet av remonteringsväsendet till kavalleriinspektionen trädde i kraft den 1 januari 1928, varför några praktiska olägenheter av denna anordning vid tidpunkten för avgivandet av beredningens förslag icke kunnat påvisas. Teoretiskt syntes det påtagligt, att inspektören för kavalleriet måste vara mera kompetent att avgöra den särskilt för kavalleriet vitala frågan rörande remonteringsanskaffningen än chefen för intendenturdepartementet och den överste vid intendenturkåren, som kunde bliva chef för departementets centralbyrå, i vilken remonteringsväsendet skulle ingå. Den omständigheten, att vissa anslagsfrågor rörande arméns hästar komme att behandlas på denna byrå, utgjorde icke tillräckligt skäl för att låta frågor om anskaffandet av remonter avgöras av icke sakkunnig personal. I det läge, v a r i denna f r å g a befinner sig, och p å g r u n d a v de skäl, som n y s s återgivits, synes någon ö v e r f l y t t n i n g av r e m o n t e r i n g s ä r e n d e n a till intendenturdepartementet icke lämpligen böra i f r å g a k o m m a . Ärendenas fördelning inom och h a n d l ä g g n i n g å i n t e n d e n t u r d e p a r t e m e n t e t synas för övrigt böra ske enligt beredningens förslag ( B i l . 4, § 2 0 ) , dock a t t å c e n t r a l b y r å n icke u p p t a g a s ärenden a n g å e n d e r e m o n t e r i n g och h ä s t h å l l n i n g , samt a t t skidmaterielen hänföres till u t r u s t n i n g s b y r å n och u p p t a g e s under intendenturmaterielen. Sjukvårdsdepartementet. Beredningen h a r föreslagit, a t t den n u v a r a n d e sjukvårdsstyrelsen skulle benämnas sjukvårdsdepartementet. D å styrelsens göromål icke komma a t t ökas, utan fastmer — enligt beredningens förslag, mot vilket icke n å g o t synes v a r a a t t erinra i denna del — äro avsedda a t t m i n s k a s genom å t s k i l l i g a ärendens överflyttning till intendentur-, resp. v a p e n d e p a r t e m e n t e t , torde en tvekan angående lämpligheten a v denna n a m n f ö r ä n d r i n g v a r a f ö r k l a r l i g . Benämningen »departement» synes icke r ä t t väl m o t s v a r a i f r å g a v a r a n d e avdelnings inom arméförvaltningen begränsade v e r k s a m h e t s o m r å d e . Mot den av beredningen (betänkandet, sid 221) föreslagna organisationen på en faltläkarbyrå och en fältveterinärbyrå har sjukvårdsstyrelsen gjort endast ett par erinringar i personalfrågor. Så yrkar styrelsen, att assistenten å fältläkarbyrån icke skulle vara föredragande i sjukvårdsärenden inom fly g styr elsen, samt att inom denna skulle upprättas en sjukvårdsbyrå under chefskap av en regementsläkare vid flygvapnet, eller i vart fall att arvode å flygstyrelsens stat måtte uppföras för en sådan föredragande. Enligt beredningens förslag skulle den nu å extra stat uppförda sekreteraren ersattas med en notarie. Sjukvårdsstyrelsen inlägger häremot sin gensaga och framhåller det, för behörigt utförande av sjukvårdsdepartementets arbetsuppgifter, vara nödvändigt, att å departementet anställes en tjänsteman med sekreterares kompetens och däremot svarande avlöning, minst motsvarande den i nuvarande 24 lönegraden. I samband med förslaget att ersätta sekreteraren med en notarie hade beredningen tänkt sig att, då å sjukvårdsdepartementet icke funnes någon civil byråchef såsom rådgivare i frågor av juridisk och civiladministrativ natur, skulle såsom dylik rådgivare tjänstgöra byråchefen å civila departementets kanslibyrå. I fråga härom anmärker sjukvårdsstyrelsen, att den redan nu ägde denna förmån, i det
83 styrelsen hade möjlighet att med nämnda departement kunna kommunicera ärenren av angiven natur. Den kompensation, styrelsen föreslagits skola erhålla för u t b y t e av sekreteraren mot en mindre kvalificerad tjänsteman, vore i verkligheten illufsorisk. F r å g a n angående föredragande i sjukvårdsärenden inom flygstyrelsen synes l ä m p l i g e n böra behandlas längre fram, i samband med a t t flygstyrelsens organ i s a t i o n tages under omprövning. S j u k v å r d s s t y r e l s e n s behov av en administrativt kunnig person torde böra tillg o d o s e s antingen på det sätt, som beredningen föreslagit, eller ock genom anordn a n d e t a v ett gemensamt civilt byråchefskap för intendenturdepartementet och s j u k v å r d s s t y r e l s e n . Den senare lösningen torde vara a t t föredraga och vida lämipligare än det av beredningen framställda förslaget, a t t k r i g s r å d e t å intend e n t u r d e p a r t e m e n t e t skulle tjänstgöra i flygstyrelsen. P e r s o n a l f ö r h å l l a n d e n a s ordnande samt ärendenas fördelning inom och handl ä g g n i n g å sjukvårdsstyrelsen synas i övrigt böra ske i överensstämmelse med beredningens förslag ( B i l . 4, § 2 2 ) . Det synes dock kunna i f r å g a s ä t t a s , huruv i d a assistenten å f ä l t l ä k a r b y r å n behöver v a r a regementsläkare. Civila
departementet.
Civila departementet skulle enligt beredningens förslag bliva oförändrat, dock m e d den n u v a r a n d e extra revisionsbyrån förändrad till ordinarie och benämnd revisions- och bokföringsbyrån, alltså tre b y r å e r : k a n s l i b y r å n , k a m e r a l b y r å n s a m t revisions- och bokföringsbj^rån. Det nuvarande civila departementet biträder i huvudsak förslaget om byråindeln i n g och ärendenas fördelning mellan de olika byråerna samt har icke något att erinra mot, att ärenden rörande pensionering av beställningshavare på reservstat och i reserven överflyttas från kansli- till kameralbyrån, icke heller mot att från de militära departementen till civila departementet för handläggning å sistnämnda byrå överlämnas ärenden rörande pensionering av arbetarpersonal vid under lantförsvaret lydande fabriker, tyganstalter, förråd och verkstäder m. m. Ifrågavarande pensionsärenden borde dock handläggas gemensamt av civila departementet och vederbörande militära departement. Enligt civila departementets uppfattning böra, i olikhet med beredningens förslag, ärenden rörande flyttningsersättning icke överflyttas från kanslibyrån till kameralbyrån. F ö r denna senare mening anförda skäl synas vara väl g r u n d a d e liksom ock de motiv, som anföras för departementets uppfattning, a t t den tjänsteman, som v e r k s t ä l l e r den s. k. underhandsgranskningen, bör u p p f l y t t a s till lönegrad B . 26. U t t a l a n d e t , a t t för departementet, utöver vad av beredningen föreslagits, borde b e r ä k n a s medel till avlöning av ett ordinarie k v i n n l i g t b i t r ä d e i löneg r a d B . 4 och en amanuens, b å d a avsedda för civilbyrån, t o r d e böra u p p t a g a s till särskild p r ö v n i n g . V a d departementet anfört angående behov av y t t e r l i g a r e minst två a m a n u e n s e r och t v å kvinnliga extra biträden, motiverade med behovet av v i k a r i e u n d e r ledighet för ordinarie befattningsinnehavare, synes icke böra föranleda ä n d r i n g i beredningens förslag.
84 Ärendenas fördelning inom och handläggning å civila departementet synas böra ske enligt beredningens förslag (Bil. 4, § 23), med den ändring att ärenden angående flyttningsersättning överföras från kameralbyrån till kanslibyrån, samt att å sistnämnda byrå upptagas följande, icke i beredningens förslag angivna ärenden, nämligen angående: pensionering av beställningshavare på reservstat och i reserven: befrämjande av den andliga vården vid armén (i stället för soldathemsverksamliet); semester åt vid lantförsvaret anställda arbetare: samt, gemensamt med vederbörliga militära departement, frågor rörande pensionering av civila arbetare (i stället för blott: frågor rörande pensionering av civila arbetare).
5. Truppslagsinspektioner m. m. ^ Då, enligt vad som torde framgå av det föregående, inspektören för kavalleriet icke bör skiljas från sina åligganden i fråga om remonteringsväsendet, generalfälttygmästar- och artilleriinspektörsbefattningarna tills vidare böra vara förenade hos en och samma person samt arméförvaltningens fortifikationsdepartement i allt väsentligt bör bibehålla sin nuvarande organisation, är det endast infanteriinspektionen, som synes påkalla ytterligare någon uppmärksamhet. För att förse vapendepartementets handvapenbyrå (infanteribyrå) med byråchef m. m. ävensom för bildandet av en utrustningsdetalj inom infanteriinspektionen har beredningen föreslagit, att för densamma skulle tillkomma såsom ordinarie beställningshavare: 1 överstelöjtnant eller major, 1 major och 2 kaptener. Häremot har icke från något håll gjorts någon invändning. Personalökningen synes motiverad av det viktiga kravet, att infanteriets materiel- och utrustningsangelägenheter komma att bliva behörigen ombesörjda, I detta sammanhang torde emellertid ytterligare böra framhållas angelägenheten av, att officerare ur infanteriet, vilka därtill gjort sig kompetenta, i fråga om anställning vid de artilleriets fabriker, som nu tillverka vapen och ammunition för infanteriet, bliva likställda med officerare ur artilleriet.
Inspektören för infanteriet synes beträffande sådan anställning böra erhålla rätt att angiva sin mening, och med honom bör följaktligen samråd i detta avseende äga rum. Häråt bör givas uttryck i vederbörliga reglementen o. d. Oavsett huruvida en vapenteknisk kår framdeles kommer till stånd eller icke, torde man endast under denna förutsättning kunna räkna med, att erforderligt antal unga infanteriofficerare ägna sig åt den infanteritekniska utbildningen genom att genomgå artilleri- och ingenjörhögskolan. Såsom redan framhållits, bör i instruktionerna för truppslagsinspektörerna uttryckligen sägas, icke blott att dem åligger att övervaka och främja truppernas utbildning, utan ock att de hava rätt och plikt att uppmärksamma och befordra truppslagens materiel- och utrustningsangelägenheter samt i detta avseende göra av omständigheterna påkallade framställningar. Enligt vad som
85 i det föregående anförts angående vapendepartementet, bör beträffande åtskilliga spörsmål samråd äga rum mellan chefen for detta departement och inspektören för infanteriet. 1 Till dennes verksamhetsområde synes av lätt insedda skäl den nuvarande infant criofficersskolan böra överflyttas. 2 I överensstämmelse med vad förut föreslagits, bör militärläroverksinspektioncn indragas och dess åligganden övertagas av kommenderande generalen.
6.
Till lantförsvaret hörande kommissioner och kommittéer.
Beredningen har i sitt betänkande å sid. 112 i största korthet upptagit till behandling frågan om lantförsvaret tillhörande kommissioner och kommittéer, vilka å sid. 48 angivits vara dels permanenta: utrustningskommissionen, krigsundervisningskommissionen och skjutkommitterade, dels tillfälliga: generalskommissionen, artillerikommittén, fortifikationskommittén och »övriga tillfälliga kommittéer». Beredningen framställer likväl icke några bestämda yrkanden. De tillfälliga, för visst ändamål (utredning och förslag i det ena eller andra hänseendet) förordnade kommittéerna synas lämpligen icke i detta sammanhang böra upptagas till prövning. Vad de permanenta angår, vilka ur statsutgiftssynpunkt icke spela någon nämnvärd roll, torde om dem i allmänhet kunna sägas det, som redan framhållits beträffande utrustningskommissionen, nämligen att spörsmålen angående deras fortvaro, ändrade sammansättning eller dylikt icke nu böra sammankopplas med frågan om arméns centrala ledning och förvaltning, utan först, sedan denna fråga blivit löst, göras till föremål för undersökning och utredning. Beredningen har även berört vissa för försvarsväsendet gemensamma kommissioner, såsom industriberedskapskommissionen, fartygsuttagningskommissionen, försvarsväsendets lönenämnd och statens bostadsnämnd. Genom beslutet vid 1928 års riksdag om inrättande av en rikskommission för den ekonomiska försvarsberedskapen har man icke längre att räkna med någon industriberedskapskommission. Fartygsuttagningskommissionen och de båda nämnderna synas icke stå i något oskiljaktigt samband med frågan om försvarsväsendets centrala ledning och förvaltning. 7.
Personalförändringar och kostnadsberäkningar.
Efterföljande beräkningar — gjorda i förhållande till nu gällande stater och avlöningsanslag, således icke i förhållande till beredningens motsvarande förslag — äro allenast approximativa. Förhållandena hava icke medgivit att verkställa fullt 1 Vad nu anförts angående inspektören för infanteriet, gäller i tillämpliga delar övriga truppslagsinspektörer. a Förut är framhållet, att även arméns underofficersskolor skulle kunna ställas under inspektören för infanteriet, därest de icke anses böra lyda direkt under kommenderande generalen.
86 exakta beräkningar. Det har visat sig svårt att anställa en jämförelse med beredningens framställningar angående kostnaderna för ordnandet av den centrala förvaltningen. Behovet av personal i arméförvaltningen torde med full säkerhet kunna bestämmas endast av med verksamheten därstädes fullt förtrogen person. Armén kan ännu sägas befinna sig i ett övergångsstadium, varför det, ur denna synpunkt sett, icke faller sig lätt att bedöma, huruvida och i vad mån förvaltningsärendena komma att minskas. Det borde emellertid kunna förutsättas, att så kommer att ske, då ett stort antal truppförband indragits. Men å andra sidan hava, särskilt inom arméförvaltningens artilleri- (vapen-) och fortifikationsdepartements verksamhetsområden, de olika slagen av utrustningspersedlar blivit vida flera än före världskriget. De sakkunniga hava ansett det ligga utanför sin uppgift att yttra sig angående de indragningar av tjänstebeställningar, som beredningen föreslagit på områden, vilka icke stå i något samband med den föreliggande frågan. Kommenderande generalen. Kostnadsökning : 1 generalsperson (0.8) kr. 17 040 1 stabschef, överste (0.6), lön 13 020. Platsen fylles genom uppflyttning av 1 kapten på generalstabens stat (0.3) till överste. Alltså ökad kostnad: 13 020 — 7 728 (lönekl. 9) = 5 292 » 5 292 1 kapten ur generalstaben (den vid militärläroverksinspektionen) . . » — 1 kapten ur generalstaben (från generalstabens huvudstation) » — 1 kapten ur armén (kommenderad) » 1 pensionerad officer, registrator, arvode » 3 180 1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer (den vid militärläroverksinspektionen) » 1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer, arvode » 2 100 Summa kr. 27 612 Chefen för arméförvaltningen. Kostnadsökning : 1 generalsperson (0.8) kr. 17 040 1 stabschef, major (0.4, lönekl. 12), lön 9 900 kr. Platsen fylles genom uppflyttning av 1 kapten på generalstabens stat (0.3) till major. Alltså ökad kostnad 9 900 — 7 728 (lönekl. 9) = 2 172 » 2 172 1 sekreterare (B. 24, lönekl. 26) » 8 580 1 pensionerad officer, registrator, arvode » 3 180 1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer, arvode » 2 100 Summa kr. 33 072 Inspektören för infanteriet. Kostnadsökning: 1 major (0.4, lönekl. 12)1 , . . . - . . . . f kr 1 kapten, arvode J f ° r Vapeninspektionens utrustningsdetalj j % \
9 900 m
87 1 m a j o r 1 (0.4, lönekl. 12) \ för vapendepartementets handvapen- I kr. 1 k a p t e n (0.3, lönekl. 9) | (infanteri-)byrå | » 1 k a p t e n (0.3, lönekl. 9) I för vapendepartementets konstruktions- \ j ä m t e arvode (kr. 600) j avdelning f
9 900 7 728 g
32g
S u m m a kr. 36 456 A r t i l l e r i s t a b en. Kosfnadsöknin g: 1 major 1 (0.4, lönekl. 12) för vapendepartementets artilleribyrå kr. 1 k a p t e n (0.3, lönekl. 9), motorspecialist, j ä m t e arvode (kr. 600), för v a p e n d e p a r t e m e n t e t s konstruktionsavdelning »
9 900 8 328
S u m m a kr. 18 228 Intendenturkåren. 1 pensionerad officer, arvode, för i n t e n d e n t u r d e p a r t e m e n t e t
kr.
3 180
S u m m a kr.
3 180
A r m é f ö r v a l t n i n g e n s personal. 2 Yapendepartemcntet. Kostnadsökning: 1 k o n t o r s b i t r ä d e (B. 4, lönekl. 7) kr. 1 pensionerad officer, arvode (fabriker och t y g a n s t a l t e r ) . » 1 pensionerad officer, registrator, arvode »>
2 832 3 180 3 180 k r .
Kostnadsminskning : 1 kansliskrivare (B. 11, lönekl. 14)
» Total kostnadsökning kr.
9 192 4
1°4
5 088
Fortiilkationsdepartementet. Kostnadsökning : 1 pensionerad officer, arvode
kr.
3 180
Kostnadsminskning: 1 kansliskrivare (B. 11, lönekl. 14)
»
4 104
Total kostnadsminskning kr.
924 Intendenturdepartementet. Kostnadsökning : 1 pensionerad officer, registrator Kostnadsminskning: 1 pensionerad underofficer 1 notarie (B. 2 1 , lönekl. 23) 1 bokhållare (B. 2 1 , lönekl. 23) 1 2
Kan även vara överstelöjtnant (kostnadsökning kr. 600). I stort sett i överensstämmelse med beredningens förslag.
kr. kr. » »
2 100 7 212 7 212
3 180
88 2 amanuenser med halvtidstjänstgöring (e. o. lönegrad 15, lönekl. 16) å kr. 2 298 kr. 1 kansliskrivare (B. 11, lönekl. 14) » 1 kanslibiträde (B. 7, lönekl. 10) » 1 e. o. kvinnligt biträde (e. o. lönegrad 3, lönekl. 3) . . . . »
4 596 4 104 3 300 2 208 kr 30 732
Total kostnadsminskning kr. 27 552 Sjukvårdsstyrelsen. Kostn adsök nin g: 1 notarie (B. 21, lönekl. 23) 1 kontorsbiträde (B. 4, lönekl. 7) 1 pensionerad officer, registrator, arvode
kr. 7 212 » 2 832 » 3 180 kr 13 224
Kostnadsminskning: 1 sekreterare (B. 24, lönekl. 26) 1 kanslibiträde (B. 7, lönekl. 10) 1 e. o. kvinnligt biträde (e. o. lönegrad 3, lönekl. 3)
kr. 8 580 » 3 300 » 2 208 k r 14 088
Total kostnadsminskning kr.
864 Anm. Om assistenten å fältläkarbyrån nedflyttas från regementsläkare till bataljonsläkare, uppstår en ytterligare kostnadsminskning av minst kr. 1 764; alltså bleve i sådant fall den totala kostnadsminskningen kr. 2 628. Civila departementet. Kostnadsökning : 1 tjänsteman uppflyttad från 24 till 26 lönegraden, högst kr. 960 1 pensionerad officer, registrator, arvode » 3 180 1 kvinnligt biträde (B. 4, lönekl. 6) » 2 676 kr. 6 816 Kostnadsniinsknin g : 2 tjänstemän (B. 24, lönekl. 26) å kr. 8 580 kr. 17 160 3 tjänstemän (B. 21, lönekl. 23) å kr. 7 212 » 21 636 1 kanslibiträde (B. 7, lönekl. 10) » 3 300 1 kontorsbiträde (B. 4, lönekl. 7) » 2 832 1 expeditions vakt (B. 5, lönekl. 8) » 2 988 4 amanuenser med halvtidstjänstgöring (e. o. lönegrad 15, lönekl. 16) å kr. 2 298 » 9 192 3 e. o. kvinnliga biträden (e. o. lönegrad 3, lönekl. 3) å kr. 2 208 » 6 624 kr. 63 732 Total kostnadsminskning kr. 56 916 Den sammanlagda kostnadsökningen utgör sålunda 27 612 + 33 072 -f- 36 456 -f 18 228 + 3 180 -f- 5 088 == 123 636 kr., medan den sammanlagda kostnadsminskningen uppgår till 9 2 4 + 2 7 5 5 2 + 8 6 4 + 5 6 916 = 56 256 kr., eller eventuellt (se sjukvårdsstyrelsen) = 88020 kr.
Yl. Förslag tiU avhjälpande ay bristerna i marinens centrala ledning och förvaltning. 1. Allmänna synpunkter. Helt visst har beredningen med sitt förslag om inrättande av en marinstyrelse under en chef för marinen åsyftat att i näst högsta instans, sålunda omedelbart under Kungl. Maj :t, bilda en sammanhållande kraft med hänsyn till marinens centrala ledning och förvaltning. Men, såsom framhållits i det föregående, den ifrågasatte chefen skulle erhålla en allt för omfattande verksamhet, så att det svårligen kan antagas, att han skulle förmå att på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina många och viktiga arbetsuppgifter. Den synnerligen stora arbetsbördan skulle med all sannolikhet vålla, att ärendenas handläggning komme att fördröjas, samt att han icke finge någon mera avsevärd tid övrig för de större, mera maktpåliggande uppgifterna. Därtill skulle marinstaben och marinförvaltningen upphöra såsom självständiga institutioner för att införlivas i marinstyrelsen — en organisation, vilken över huvud icke rönt någon anslutning, utan fast mer mött tungt vägande betänkligheter. I enlighet med vad redan sagts, böra, i fråga om marinen liksom beträffande armén, strävandena inriktas på ett, i jämförelse med beredningens förslag, i flera avseenden begränsat chefskap för marinen. Vidkommande detta chefskaps organisation gälla för båda försvarsgrenarna i allmänhet sett enahanda synpunkter. Dock synes det möjligt och lämpligt att vid marinen anordna en något starkare centralisering av ledningen än vid armén. För att vinna en i möjligaste män enhetlig, sammanhållande, sakkunnig och effektiv ledning av marinens angelägenheter, skulle det tvivelsutan i vissa avseenden kunna anses vara i hög grad önskvärt, att inom försvarsdepartementet en omedelbar personlig tjänsteförbindelse komme till stånd mellan dettas chef och chefen för marinen. Härigenom skulle den militära sakkunskapen tillförsäkras ett större inflytande på försvarsärendenas behandling och avgörande hos den högsta myndigheten, även om denne vore civil person. En ytterligare åtgärd av största betydelse för stärkande av sjöförsvarets högsta ledning, undvikande av dubbelarbete och främjande av samarbetet myndigheterna emellan v o r e — såsom redan framhållits — att inrymma samtliga i marinens nuvarande överstyrelse ingående myndigheter under ett och samma tak. 7—283012
90 Det nu sagda gäller, vare sig försvarsdepartementets chef är civil eller militär eller departementet är gemensamt eller uppdelat. Men med två skilda departement bliva fördelarna mera påtagliga och åtgärderna lättare att genomföra, ty samtidigt som departementschefens arbetsbörda då bliver lättad, bliva utsikterna större, för att departementschefen må hinna intränga uti sant bemästra alla honom tillkommande göromål, varjämte den mycket betydelsefulla lokalfrågan då lättare kan finna sin lösning. Det intima och personliga samarbetet mellan departementschefen och fackkunskapens män, som, enligt de departementalkommitterades uttalande, allena utgjorde en säker borgen för ett fullgott arbetsresultat, skulle härigenom i viss utsträckning kunna åvägabringas utan förändring av departementets och de underlydande verkens organisation och inbördes ställning. Inom utländska mariner har en dylik kontakt sedan länge befunnits nödvändig och eftersträvansvärd. Det torde därför vara lämpligt att i stora drag återgiva, huru motsvarande förhållanden gestalta sig i några av dessa, varvid det givetvis måste beaktas, att dessa främmande organisationer framvuxit och utvecklats i samband med regerings- och förvaltningssystem, som i regel betydligt avvika från de i vårt land gällande. På frågans bedömande ur maritim synpunkt hava dessa omständigheter emellertid ingen mera avsevärd betydelse. I närlagda bilaga återfinnas kortfattade redogörelser för organisationen av de högsta styrelseorganen i Storbritanniens, Norges och Danmarks mariner. Beträffande vissa andra mariners motsvarande organ hänvisas till beredningens betänkande (Bil. 1). Vid en granskning av dessa organisationer framgår följande. I Storbritannien är sjöförsvarets bela ledning koncentrerad till amiralitetet, vars chef — den i regel civile sjöministern — deltager i handläggningen av alla större frågor, vare sig dessa äro att hänföra till stabsärenden eller förvaltningsärenden. Han står ständigt i kontakt och samarbete med den högsta sakkunskapen på alla marinens områden, men han kan samtidigt i betydande utsträckning delegera avgörandet till underlydande inom amiralitetet. Särskilt har förste sjölorden en mycket vidsträckt befogenhet. Samtidigt som han är ministerns förste maritime rådgivare, är ban den sjömilitäre ledaren av hela amiralitetet, högste chef för samtliga rustade sjöstyrkor och fartyg, såväl vad operationer som personal och materiel angår, samt är ansvarig för hela flottans krigsberedskap och effektivitet. Storamiral v. Tirpitz har i sina »Erinnerungen» upprepade gånger framhållit styrkan i det engelska amiralitetets organisation. I sammanhang med tyska amiralstabens bildande, med tyska generalstaben som mönster och med dess självständiga ställning till högsta kommandomyndigheten under kejsaren, uttalar v. Tirpitz följande reflektion: »Diese Zerspaltung geschah im Ermangelung des unerreichbahren Besseren, der Vereinheitlichung der Marine in einer Admiralitet, wie sie in England stets und bei uns bis 1888 bestand. mangels einer einheitlichen Admiralitet musste ich häufig verhandeln statt zu handeln.»1 I Frankrike är marinens såväl militära som teknisk-ekonomiska ledning koncentrerad inom marinministeriet under den i regel civile marinministern. Marinmi1 Tyska marinens ledning under perioden 1871—1888 var koncentrerad inom ett amiralitet som omfattade marinens hela överstyrelse. År 1888, efter kejsar Wilhelm ILs tronbestigning, uppdelades detta överkommando, och ett marinkabinett under kejsarens direkta ledning bildades.
91 nisteriet är uppdelat i marinstab, förvaltningsdirektioner och kansli. Till ^ marinministerns förfogande står därjämte högsta marinrådet, bestående av marinstabschefen och fem viceamiraler. Chefen för marinstaben, som är avsedd att vara flottans högste befälhavare vid mobilisering, ansvarar för alla frågor rörande krigsförberedelsen, rustningar, underhåll och nybyggnader. H a n är marinministerns organ för utövandet av befälet över marinen och hans rådgivare i alla viktigare frågor rörande såväl personal som materiel. H a n framlägger sålunda förslag till kommenderingar och utnämningar av högre officerare samt utövar för fyllandet av sina uppgifter inflytande och kontroll över förvaltningsdirektionerna, vilka skola rätta sin verksamhet efter hans direktiv och äro skyldiga att hålla honom underkunnig om sina förehavanden. I sådant syfte äger han sammankalla förvaltningsdirektionerna för åvägabringande av enhetlighet i uppfattningen och hävdande av de militära kraven framför de teknisk-ekonomiska. Under marinstabschefen tjänstgöra två souschefer, i regel konteramiraler, och såsom chef för kansliets militärkabinett tjänstgör en högre sjöofficer, medan dess civilkabinett står under juridiskt utbildad ämbetsmans ledning. Den norska marinens överstyrelse är nu fördelad på marinstyrelsen och kommenderande amiralen — framdeles tillika chef för amiralstaben. Marinstyrelsen är helt förlagd inom försvarsdepartementet, och dess avdelningschefer föredraga direkt inför försvarsministern, vilken senare står i ständig kontakt och intimt samarbete med representanter för den maritima administrationens olika specialgrenar. Härigenom få facksynpunkterna tillfälle att göra sig fullt gällande, varjämte omgång och dubbelarbete undvikas. I den kommenderande amiralen har sjöofficerskåren sin chef och norska flottan en militär överbefälhavare, vilken, i vad på honom ankommer, ansvarar för marinens effektivitet och försvarsförberedelsearbeten samt har ett däremot svarande inflytande på ärendenas handläggning inom departementet. Norges försvarskommission, i vilken försvarsministern är ordförande, behandlar frågor av särskild betydelse för landets försvar och befordrar samverkan och samarbete i olika avseenden mellan här och flotta. I Danmark är marinens överstyrelse delad mellan marinministeriet och viceamiralen. Det danska marinministeriet utgör en särskild organisation för sig, helt skild från krigsministeriet. För närvarande stå emellertid båda under en gemensam försvarsminister, men enligt författningen kunna de jämväl hava var sin minister. Det danska marinministeriet står under det direkta chefskapet av en »direktör» — sjöofficer, i regel konteramiral —, vilken faktiskt övertagit en betydande del av försvarsministerns funktioner och ansvar, i vad angår marinen. H a n sammanhåller alla marinens angelägenheter och utövar chefskap över hela ministeriet — alltså även dess civila avdelning. E n sjöofficer är även chef för ministeriets förs;a avdelning — »amiralitetsavdelningen» —, genom vilken expedieringen för hela ministeriet äger rum. Amiralitetsavdelningen kan anses motsvara svenska sjöförsvarets kommandoexpedition, dess kansli och delvis dess marinstab. Viceamiralen — Flaadeinspektören — är generalinspektör för sjövärnet och vid mobilisering chef för flottans överkommando. Han är ansvarig för sjövapnets krigsberedskap och effektivitet samt erhåller därför del av alla viktigare ärenden, som handläggas inom ministeriet. I fredstid utövar han icke befälsmyndighet över flotan i dess helhet, men han har en mycket vidsträckt inspektionsskyldighet. H a n står i intimt samarbete med direktören i marinministeriet. Då denne fattar beslut i fcrsvarsministerns namn och på hans ansvar, har viceamiralen i regel ingen svårighet att finna gehör för sina framställningar.
92 Marinstaben lyder såväl under marinministeriet som i viss mån under viceamiralen. Staben arbetar i närmaste anslutning till marinministeriet och dess kontor. Därvid undvikes, så långt möjligt är, inbördes skriftväxling dem emellan. Samarbetet med viceamiralen avser huvudsakligen försvarsförberedelsen en direkt följd av att stabschefen i detta avseende är viceamiralens närmaste medhjälpare. Vid mobilisering ingår marinstaben i marinens överkommando.
I ovannämnda länder, där i regel marinens eller försvarsväsendets högsta ledning i regeringen företrädes genom civil person, stå till denna lednings direkta förfogande organ, som representera sakkunskap på såväl de militära som de förvaltnings-tekniska områdena i långt högre grad, än vad fallet är inom det svenska försvarsdepartementet. Dessa organ äro också i allmänhet utrustade med en vidsträckt befogenhet, vare sig det gäller den direkta befälsföringen eller det helas ledning och sammanhållning, och de äro i stort sett inpassade inom en gemensam organisation, varigenom sannolikhet för ernående av en god arbetseffekt föreligger. Vad angår frågan om tillsättandet av en chef för den svenska marinen, har emellertid förut påvisats, att denne — med nuvarande indelning av statsdepartementen och organisation av försvarets ledning i högsta instans — icke lämpligen borde bliva föredragande i kommandomål, och icke heller borde tjänsteförbindelsen mellan honom och chefen för försvarsdepartementet så ordnas, att den förre bleve föredragande inför den senare och sålunda skulle vara att räkna såsom en ämbetsman inom försvarsdepartementet. Likaså har framhållits, att chefen för marinen hos oss icke lämpligen samtidigt borde vara chef för marinstaben eller hava denna sig direkt underställd. Vid sådant förhållande varder det desto angelägnare, att marinens högsta myndigheter i näst högsta instans — alltså den ifrågasatte chefen för marinen, vilken lämpligen torde böra benämnas kommenderande amiral, samt cheferna för marinstaben och marinförvaltningen — komma att beträffande marinens viktigare ärenden i bästa mening samverka, samt att därtill hörande frågor i ett så fullständigt och utrett skick som möjligt ingå till försvarsdepartementet. Med andra ord, ifrågavarande tre chefer skulle under Kungl. Maj:t utgöra en marinens överledning, mellan vars medlemmar tjänsteförbindelsen bör ordnas på lämpligaste sätt. Att kommenderande amiralen bör bliva chef för flottans officerskår — varigenom nuvarande påtagliga och allmänt erkända brist i flottans organisation skulle avhjälpas —, därom torde icke några skiljaktiga meningar kunna råda. Honom böra ock till minskande av de många marinens myndigheter, som nu omedelbart lyda under Kungl. Maj:t, eller rättare sagt till dessas förenande under gemensamt befäl, ifrågavarande myndigheter m. m. underställas, dock icke sjöförsvarets kommandoexpedition, marinstaben och marinförvaltningen. För att på ett ändamålsenligt sätt ordna frågan om marinens överledning med vad därtill hörer gäller det närmast att taga under omprövning densammas verksamhetsområde och arbetssätt samt att därefter var för sig utforma äm-
93 betsuippgifterna för kommenderande amiralen, marinstaben och marinförvaltningien. I sammanhang härmed torde organisationen av sistnämnda båda institutioner böra bliva föremål för framställning. Redan nu torde emellertid uppmärksamheten böra fästas på, att, för åvägabringandet av en så god förbindelse mellan chefen för försvarsdepartementet och kommenderande amiralen, som förhållandena kunna medgiva, det vore synnerligen önskvärt, att den senare kunde erhålla sin expedition uti departementets byggnad eller i dennas omedelbara närhet. Därigenom kan ett personligt samarbete utan tidsutdräkt äga rum mellan den kommenderande amiralen och hans expedition å ena sidan samt chefen för försvarsdepartementet, dettas kansli och sjöförsvarets kommandoexpedition å den andra. Utövandet av det militära befälet över marinen och chefskapet över sjöofficerskåren, särskilt i allt vad angår personalens tjänsteförhållanden, kommenderingar och utbildning, härf.ör erforderliga reglementen och instruktioner m. m., påvila nämligen samtidigt i viss utsträckning jämväl sjöförsvarets kommandoexpedition. Sistnämnda expedition torde böra förbliva i det stora hela orubbad på grund av samma motiv, som anförts beträffande lantförsvarets motsvarande expedition. Huruvida och i vad mån någon decentralisering av göromålen i sjöförsvarets kommandoexpedition lämpligen bör ske genom uppdelning av de nuvarande kommandomålen, torde böra få bero av framtida erfarenhet. Med tillämpning av § 4 i lagen om kommandomål kan, såsom i annat sammanhang redan framhållits, denna fråga när som helst finna sin lösning. I samverkans intresse torde det böra komma till ett författningsenligt uttryck, att en var av de tre ovanberörda cheferna — kommenderande amiralen samt cheferna för marinstaben och marinförvaltningen — är pliktig att lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde, som denne påkallar vid utredning av förekommande frågor, ävensom att på kallelse närvara i statsrådsberedningen för meddelande av upplysningar. Tjänsteförhållandena mellan chefen för marinstaben och marinförvaltningen beträffande den militära och den militäradministrativa försvarsförberedelsen synas böra vara ordnade efter samma grunder som mellan cheferna för generalstaben och arméförvaltningen. De föreskrifter, som i detta avseende äro föreslagna för ifrågavarande båda myndigheter vid armén, torde följaktligen, i tillämpliga delar, böra gälla motsvarande myndigheter vid marinen.
Kommenderande amiralen samt cheferna för marinstaben och marinförvaltningen skulle kunna sammanfattas under den nu använda benämningen överstyrelse, vilket ord dock icke får uppfattas såsom en beteckning på ett ämbetsverk med särskild expedition. Till förebyggande av missförstånd — men endast såsom ett kollektivuttryck — synes benämningen amiralitet bättre lämpa sig. Vid samråd mellan ifrågavarande myndigheter torde chefen för kustartilleriet böra deltaga i fråga om mera betydande ärenden rörande kustartilleriet och kustfästningarna, synnerligast om honom — i enlighet med vad framdeles kommer att närmare utvecklas — över dessa tillerkännes inspektionsrätt. Vid
94 handläggning av frågor om anslag till eller förslag rörande ny eller viktigare förändring av befintlig kustfästning bör ock chefen för fortifikationen på liknande sätt deltaga. För ständigt återkommande samråd inom amiralitetet böra huvudsakligen följande ärenden bliva föremål: planläggning av flottans övningar; reglementen och instruktioner av större vikt för utbildningen i dess helhet; framställningar rörande marinens medelsbehov, vilka skola till Kungl. Maj :t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättande av nästkommande års statsverksproposition ; äskande av anslag till ny krigsmateriel eller till ny kustfästning eller till viktigare förändring av befintlig krigsmateriel eller kustfästning; förslag till nybyggnad av större fartyg eller fortifikatorisk anläggning; planläggning av ny fartygsanskaffning eller viktigare förändring eller utrangering av äldre fartyg; andra ärenden av större vikt, särskilt sådana, i fråga om vilka under den föregående handläggningen mellan vederbörande myndigheter skiljaktiga meningar yppats; samt ärenden, vilka av någon eller några av ovannämnda chefer anses böra behandlas i samråd, börande framställning därom göras hos den, som är ordförande. Om, såsom beredningen framhållit, vid marinen personal- och materielfrågor i viss mån böra anses stå i närmare samband, än vad fallet är vid armén — vilken uppfattning emellertid chefen för marinstaben icke synes dela —, skulle formen för samrådet måhända i författningsväg böra regleras något mera i detalj, än vad vid armén är erforderligt eller lämpligt. Formen för samrådet kunde tänkas i huvudsak bliva följande. Vid sammanträde för samråd, varom nu är fråga, synes kommenderande amiralen böra föra ordet, därest icke Kungl. Maj:t finner gott att därtill förordna annan deltagare. Ordföranden är pliktig att, när så erfordras eller därom göres framställning, utfärda kallelse till sådant sammanträde. Innan ärende därvid upptages till behandling, bör det hava undergått fullständig utredning: allt efter sin natur i kommenderande amiralens expedition, i marinstaben, i marinförvaltningen eller av chefen för kustartilleriet. Vid samrådet föredrages ärende av den däri deltagande chef, till vilkens ämbetsbefattning ärendet i främsta rummet hörer; dock må han låta föredragning ske genom den, som under honom berett ärendet. Ifrågavarande chef äger att själv i ärendet fatta beslut ävensom att expediera detsamma. Vid expedition till Kungl. Maj:t, till statsdepartement eller till sidoordnad myndighet utanför marinen skall härvid angivas, vilka myndigheter deltagit i samrådet, samt huruvida dessa äro med beslutet ense. Sådan myndighet, som ej är med beslutet ense, äger att till expeditionen av detsamma vidfoga särskilt yttrande. Till sammanträde inom amiralitetet kan — allt efter ordförandens bestämmande — för meddelande av upplysningar m. m. högste befälhavaren över kustflottan eller annan högre myndighet vid marinen kallas.
95 2.
Kommenderande amiralen.
I överensstämmelse med vad som sagts i det föregående, bör kommenderande amiralen under Kungl. Maj:t vara chef för flottans officerskår samt hava ständig befälsrätt över marinens militära och civilmilitära personal, dess sjöstyrkor, fartyg, stationer och depåer, kustfästningar, skolor och utbildningsanstailter samt övriga marinen tillhörande organisationer, dock icke över sjöförsvarets kommandoexpedition, marinstaben och marinförvaltningen. Följande myndigheter skulle således vara underställda kommenderande amiralen: stationsbefälhavarna vid flottans stationer, högste befälhavaren över kustflottan ävensom honom icke underlydande förband och enkla fartyg, inspektören för undervattensbåtvapnet, cheferna för de civilmilitära kårerna, cheferna för sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, chefen för kustartilleriet samt kommendanterna i kustfästningarna. Kommenderande amiralen skall ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt marinens tillstånd och behov samt, i vad på honom ankommer, ansvara för dess tjänstbarhet ävensom för ordning och krigstukt inom de anstalter och bland den personal, varöver han har befälsrätt. Han skall i sådant syfte företaga de tjänsteresor och inspektioner, som kunna påkallas, samt hos Konungen föreslå eller eljest vidtaga de åtgärder, som visa sig erforderliga. Dessa inspektioner skola icke utföras oftare eller i större utsträckning, än verkligt behov kräver. Kommenderande amiralen äger att från marinstaben och marinförvaltningen äska upplysningar rörande förhållanden, om vilka han för utövande av sitt ämbete bör äga kännedom. Kommenderande amiralen är medlem av och, därest icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, ordförande i amiralitetet. Kommenderande amiralen skall, såsom förut framhållits, vara pliktig att lämna chefen för försvarsdepartementet det biträde, som denne påkallar vid utredning av förekommande frågor, ävensom att på kallelse närvara i statsrådsberedningen för meddelande av upplysningar. Kommenderande amiralen skall vara ledare av större krigsövning, därest Konungen icke är i tillfälle att övertaga ledningen, eller därest icke annorlunda särskilt befallés. Även skall kommenderande amiralen vara ordförande i flottans och kustartilleriets befordringskommissioner för officerare. Beträffande förslag till befordran till flaggmans grad ingiver han underdånigt förslag efter övriga flaggmäns hörande. I egenskap av chef för flottans officerskår skall kommenderande amiralen handlägga ärenden rörande: rekrytering av samt befordran och avgång inom officerskåren; officerarnas placering å flottans stationer, tjänstgöring, utbildning m. m. d.; sjökadetter och reservkadetter vid marinens kadettkår; sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan; kommenderingar, förordnanden m. m., föreslagna av chefen för kustartilleriet;
96 framställningar, avgivna av cheferna för de civilmilitära kårerna; samt föreskrivna årsberättelser och rapporter. 1 Såsom chef för marinen åligger det kommenderande amiralen att genom utfärdande av order och föreskrifter m. m. själv ombesörja eller, i enlighet med vad i gällande instruktioner eller eljest är stadgat, hos Konungen föreslå åtgärder beträffande: a) personalens antagning, utnämning, tjänsteduglighet, tjänstgöring, placering å tjänstgöringsort, befordran, tjänstledighet, vistelse utom riket, rullföring, klädsel, avgång och pensionering m. m.; b) ordning och krigstukts upprätthållande inom marinens sjöstyrkor, fästningar, förband och anstalter; och c) tillträde till marinens fartyg, etablissemang och övningar m. m. av utomstående personer. I ovannämnda avseende åligger det kommenderande amiralen att till Konungen avgiva förslag till utnämning eller förordnande till och befordran av officerare och civilmilitära tjänstemän av officers tjänsteklass, vilka, enligt vad därom är särskilt stadgat, skola av Konungen utnämnas (förordnas), varvid av vederbörlig befordringskommission och personalchef inlämnade förslag eller yttranden bifogas. Även tillkommer det kommenderande amiralen att anmäla, då sådan personal vid uppnådd pensionsålder eller av annan anledning bör avgå eller avgått ur tjänsten. Kommenderande amiralen måste till sitt biträde hava en stab, lämpligen bestående av: stabschef, kommendör vid flottan, samt 3 adjutanter, kaptener, av vilka en ur kustartilleriet.
3.
Marinstaben.
Enligt beredningens förslag (sid. 245) skulle marinstaben — nu indelad i en mobiliserings-, en operations-, en kommunikations-, en organisations- och en utrikesavdelning — inordnas uti marinstyrelsen såsom sektion I, omfattande en operations-, en utrikes- och en sjökrigshistorisk avdelning. Marinstabens nuvarande mobiliserinp- och organisationsavdelhiiigai- skulle ersiiitas av en centralavdelning, tillhörande sektion I I (motsvarande marinförvaltningen), och till samma sektion skulle kommunikationsavdelningen överflyttas. Med andra ord, marinstabs ärendena skulle .väsentligt minskas, medan de redan nu mycket omfattande marinförvaltningsgöromålen skulle i motsvarande grad ökas. I det föregående iiro de allmänna skäl anförda, vilka tala mot marinstabens och marinförvaltniyigms upphörande såsom självständiga institutioner. Beredningens förslag har i denna del över huvud icke rönt någon anslutning uti de avgivna yttrandena. 1 I 1918 års flottsakkunnigas förslag (»III: 2 Chef för Flottans officerskår») finnes i Bil. 1, Alternativ 2. ett forslag till instruktion för chefen för flottans officerskår, vilket beträffande detta chefskap synes i huvudsakliga delar kunna läggas till grund för en instruktion rörande kommenderande amiralens'verksamhet i detta avseende.
97 Sat y t t r a r marinförvaltningen, att beredningen, »i stället för att inrikta sig på lösningen av marinens organisationsproblem från grunden, genom sitt förslag förberett en ytterligare sammanblandning vid tjänsteärendets uppkomst, som vid dess fortsatta behandling kräver sakkunskap i olika riktningar, vilka enligt organisationsförslaget komma att förefinnas å de många avdelningarna inom marinen» (marinstyrelsen). Benägenheten till en dylik sammanblandning understöddes, och ökat samarbete mellan de olika avdelningarna påbjödes i sådan omfattning, att avdelningscheferna med svårighet skulle beredas tillfälle att ostört ägna sig åt sin avdelnings angelägenheter. Till och med militära kommandomål och egentliga förvaltningsärenden bleve sammansmälta, framkallande olägenheter jämväl i det hänseendet, att vid ovisshet, huruvida civil ledamot skulle deltaga eller icke, amiralitetsrådet först måste höras. Man skulle sålunda först anställa en särskild prövning beträffande sättet för ärendets handläggning. Även skulle ofta erfordras särskilt beslut för bestämmande, huruvida visst ärende skulle avgöras av chefen för marinen, av sektionschefen, och i så fall av vilken sektionschef, eller av avdelningschef. Enligt marinförvaltningens mening skulle, tvärt emot vad beredningen avsett, arbetssättet komma att förtyngas och ärendenas handläggning i hög grad fördröjas. Förslaget kunde därför icke heller genomföras utan ökning av den personal, som beredningen avsett för marinstyrelsen. Ämbetsverket finner det nödvändigt, att marinstaben bibehålies såsom självständig myndighet. Chefen för marinstaben framhåller, att såväl inom armén som inom marinen ärenden inom den centrala styrelsen hittills fördelats till en stabsgren och en tekniskekonomisk gren. Samma skäl, som talade för att inom armén ledningen fördelades till generalstab och förvaltning, gällde även för att inom marinens ledning ärendena fördelades till marinstab och förvaltning. Marinstabens fortvaro såsom sammanhållande organ för operationer, strategi, taktik, förbindelseväsende, mobilisering, krigsberedskap, övningar, utbildning, organisation, värnplikt och reglementen bildade en hörnsten i den marina styrelsens organisation. Cheferna för de av beredningen förslagna I och I I sektionerna skulle bliva mycket olika belastade med göromål. Chefens för marinförvaltningen arbetsbörda vore emellertid redan nu så stor, att den icke lämpligen tålde någon ytterligare ökning. En ytterligare decentralisering av ärendena till avdelningscheferna, vilket enligt beredningen borde kunna utöva motvikt mot en dylik ökning av chefens för I I sektionen arbetsbörda, skulle snart medföra, att splittring i ledningen uppkomme. Beredningen h a r på goda g r u n d e r gjort gällande, a t t marinens centrala ledning i stort sett h a d e till h u v u d u p p g i f t a t t inom ramen för beviljade .anslag v i d m a k t h å l l a ett så effektivt sjöförsvar som möjligt, och a t t ledningen i första h a n d borde i n r i k t a sig på å v ä g a b r i n g a n d e t av en operationsduglig flotta. H ä r vid spelade f a r t y g s m a t e r i e l e n med dess olika a k t i v a och passiva stridsmedel en s t a r k t f r a m t r ä d a n d e roll. D e t synes dock icke böra bortses från, a t t u p p b y g g a n d e t , s a m m a n s ä t t n i n g e n och a n v ä n d a n d e t av ett lands flotta är och m å s t e v a r a funktion a v detta lands utrikespolitiska, s t r a t e g i s k a , n a u t i s k a och ekonomiska förhållanden. D å dessa faktorer, inbördes v ä l a v v ä g d a , b e s t ä m m a en flottas u p p g i f t e r och b y g g n a d , ä r det u p p e n b a r t , a t t den g r u n d l ä g g a n d e organisationen a v sjökriget och dess materiel t i l l k o m m e r marinstaben och icke den teknisk-ekonomiska m y n d i g h e t e n . Den förra u p p d r a g e r de linjer, efter vilka sjövapnet bör organiseras och a n v ä n d a s ; den k l a r l ä g g e r det motstånd, som skall n e d k ä m p a s , och de mål, som skola u p p n å s , och den skall i samarbete med den teknisk-ekonomiska m y n d i g h e t e n bestämma och å v ä g a b r i n g a de medel,
!i
| I
:
som böra komma till användning för att vinna nämnda mål. Det h&rför nödvändiga samarbetet myndigheterna emellan skall även avse en växelverkan mellan mål och medel, så att, å ena sidan, den föreslagna marinpolitiker: finner sin motsvarighet i utvecklingen av materielen och, å andra sidan, de för denna utveckling ansvariga myndigheterna bliva inriktade efter de fordringar, som denna marinpolitik kräver. Denna sjökrigsvetenskapliga princip, vars tillämpning sedan länge kunnat spåras i utländska livskraftiga marinorganisationer, måste även inom vårt land vinna fullt beaktande och mera komma till sin rätt, än vad hittills i allmänhet varit fallet. Marinstabens verksamhetsfält och befogenheter på detta område böra därför utökas och finna uttryck såväl i organisationen som i gällande instruktioner. Frågor rörande marinpolitikens och taktikens krav och inflytande på fartygskonstruktion och vapen böra tillkomma marinstaben och handläggas av dess operationsavdelning. Så kan för närvarande icke sägas vara fallet. Beredningens förslag avhjälper icke detta förhållande. Fastmer skjuter det förvaltnings- och tekniska synpunkter i förgrunden, varjämte personalärenden och materielfrågor på ett betänkligt sätt sammanblandas. Beredningens grundläggande tanke har härvid varit att så vitt möjligt sammanföra ärenden rörande såväl likartad materiel som för dess bemanning avsedd personal till en och samma sektion och avdelning. Men då militära ärenden och förvaltningsärenden måste strängt åtskiljas och handläggas dels i marinstaben, dels i marinförvaltningen eller inom häremot svarande sektioner, framtvingas härav samtidigt en annan uppdelning, som i regel ansluter sig till ärendenas natur ur konstitutionell synpunkt.
I fråga om beredningens förslag till ärendenas fördelning å olika avdelningar inom sektionerna — marinstab och marinförvaltning — hava myndigheterna haft åtskilliga erinringar. Så framhåller marinförvaltningen, att ämbetsverket icke vill lämna sin medverkan till ett sönderslående av de i enlighet med erfarenheten framvuxna organisationsformer, som nu finnas i marinförvaltningen och marinstaben. Dess» myndigheter borde alltså bestå utan någon väsentlig förändring i deras arbetsuppgifter, varvid dock samarbete olika avdelningar emellan borde föreskrivas för beredning av ärendena. Denna erinran synes hava fullt fog för sig. _ Beträffande beredningens förslag att överflytta vissa operationsavdelningen närliggande ärenden till andra avdelningar inom marinstyrelsen, särskilt utrikesoch kustartilleriavdelningarna, fäster chefen för marinstaben uppmärksamheten på, att operationsavdelningen borde handlägga ärenden rörande Nationernas förbund och internationell rätt, vilka ärenden beredningen förlagt till utrikesavdelmngen. I d e n mån förstnämnda ärenden folie inom marina myndigheters verksamhetsområde, gällde de Sveriges ställningstagande till olika spörsmål om militära avtal och dessas konsekvenser, om flottbyggnads- eller flottbegränsningsplaner m. fl. frågor av marmpolitisk betydelse, vilket allt hörde samman med den operativa, strategiska och taktiska verksamhet, som utövades av operationsavdelningen. Likaså hade frågor om internationell rätt ett oupplösligt samband med den operativa ledningen.
99 Av d e n n a behandlades nämligen sådana frågor som anfall mot eller skydd av sjöhandel, konvojer, visitering och uppbringning, krigskontraband, mineringars utföramde i öppna sjön, kustorters beskjutande m. m., varav operationers planläggning: och utförande bleve beroende. I flera av dessa fall påkallades givetvis samarbete med utrikesavdelningen. M.arinstabschefen gör även gällande, att operationsavdelningen måste helt handlägga ärenden rörande kustartilleriets samverkan med armé- och flygstridskrafter samtt civila myndigheter under krig och vid neutralitetsskydd, vilka i beredningens förslag lagts till kustartilleriavdelningen. I dylika frågor liksom i vissa andira såsom rörande mineringar m. m., vilka även lagts till sistnämnda avdelning, mås-te en enhetlig operativ ledning göra sig gällande. Såväl för dessa liksom för frågor om kustfästningarnas användning under krig och vid neutralitetsskydd samt om instruktioner för kommendanter vid nämnda tillfälle fordrades emellertid, att, såsom n u vore fallet, en kustartilleriofficer tjänstgjorde å operationsavdelningen och följde denna vid dess ingående i högkvarterets marinstab. N u anförda, av chefen för marinstaben framställda s y n p u n k t e r synas v a r a väl g r u n d a d e och förtjänta av a t t b e a k t a s . Marinstabens operationsavdelnings u p p g i f t e r t o r d e dessutom böra ökas med ärenden rörande marinpolitikens och t a k t i k e n s k r a v och inflytande på skeppsbyggnadspolitik och f a r t y g s k o n s t r u k tion j ä m t e tillhörande vapen. E n l i g t beredningens förslag skulle de uppgifter, som nu t i l l k o m m a marinstabenä kommunikationsavdelning, ävensom de åligganden, som n u påvila, b l a n d a n d r a , marinförvaltning ms torped- och nautiska avdelningar, övertagas a v en kommunikationsavdelning inom marinförvaltningen. Om detta förslag yttrar chefen för marinstaben huvudsakligen följande. Kommunikationsavdelningen hade förlagts till sektion I I (marinförvaltningen), men operationsavdelningen till sektion I (marinstaben). Dessa båda avdelningar hörde dock oskiljaktigt samman. Att ärenden rörande förbindelsematerielen så vitt möjligt borde samlas till ett organ av sektion I I (marinförvaltningen), vore en sak för sig, men själva förbindelseväsendet vore något annat. Förbindelseväsendet vore en vetenskap, som stode till krigföringens förfogande, och av vilken denna omedelbart betjänade sig. Dit hörde uppgörandet av en lämplig signalcode, vilkens utseende till väsentlig del berodde av sjökrigföringens strategi, formella och tillämpade taktik samt bevakningstjänst, allt föremål för operationsavdelningens verksamhet. Sjökrigföringen betjänade sig av de till buds stående sätten för meddelandens överbringande, och därför borde ock den, som utövade ledningen av denna krigföring, även hava närmaste inflytande på frågor om signalsystemens och signalmaterielens utnyttjande (radio, telegraf, telefon, optisk signalering o. s. v.) samt codens användande, alltså frågor om signaleringsföreskrifter, desto mer som allt detta sammanhängde med igenkänningssignalering, chiffer och censurväsende. Frågor om utnyttjande av post, telegraf och telefon m. m. anslöte sig till och hade sin betydelse för operationerna. Hela radiotrafiken komme nämligen att i krig underläggas marinstabschefen och måste tillhöra en avdelning, som vid mobilisering förutsattes vara avsedd att överflyttas till högkvarteret. Till denna avdelning hörde också frågor om väderlekstjänsten, sjömätning och militärledsnätets färdighållande för sjöstyrkorna, kustgeografi, kustsignal- och kustrapportväsende, kustfarvattnens gränser m. fl. frågor, vilka alla stode så nära operationsavdelningens arbetsområden, att samarbete nära nog dagligen ägde rum mellan dessa båda avdelningar: operationsavdelningen och kommunikationsavdelningen. Man finge icke förbise förbindelsetjänstens oerhört stora betydelse för den operativa ledningen.
100 ^ Av kommunikationsavdelningens officerare borde en vara xadioexpert och samtidigt tjänstgöra som marinassistent i telegrafstyrelsen, en vara kunnig i kustsignalväsendet och samtidigt tjänstgöra såsom extra ledamot av lotsstyrelsen samt en vara utbildad för sjömätning m. m. och tjänstgöra såsom militärledsassistent i sjökarteverket. Det låge i öppen dag. huru nära dessa officerares arbeten sammanhängde med verksamheten inom högkvarteret i krig, och hurusom marinstabschefen måste genom samma officerare kunna upprätthålla nödig förbindelse med ovannämnda styrelser och verk. De ärenden i den av beredningen föreslagna kommunikationsavdelningen, som anginge rena materiel- och förvaltningsfrågor, ävensom ärenden rörande uppbörder, materielbeskrivningar m. m., i vad anginge förbindelsemateriel (radiotelegraf-, radiotelefon-, trådtelefon-, optisk signal-, undervattenssignal- och hydrofonmateriel) borde förläggas till ett organ inom I I sektionen (marinförvaltningen), vilket också lämpligen kunde omhänderhava ärenden rörande nautiska instrument, magnetkompasser, logg- och lodapparater samt annan materiel tillhörande styrmansuppbörden och materiel tillhörande skepparuppbörden. Detta organ borde lämpligen bliva en nautisk avdelning, vars tilltänkta verksamhet dock icke vore att förblanda med den nuvarande nautiska avdelningens. I likhet med chefen för marinstaben anser marinförvaltningen det icke lämpligt, att en kommunikationsavdelning inrättas efter de grunder, som beredningen föreslagit. I stället borde inom ämbetsverket en motsvarande avdelning bibehållas med i huvudsak samma uppgifter som den hittillsvarande nautiska avdelningen, ökade med alla ärenden rörande radio samt de förbindelsemedel i övrigt, som lämpligen kunde överföras till avdelningen. Till avdelningen borde sålunda återföras de ärenden, som av beredningen tänkts behandlade å skeppsbyggnadsavdelningen med biträde av ditkommenderade officerare. Det vore ju möjligt, att ett mera uttrycksfullt namn på avdelningen skulle kunna uppletas, men så länge detta icke skett, syntes benämningen nautiska avdelningen böra bibehållas. Denna avdelning hade en stor uppgift att fylla dels som representant inom ämbetsverket för de nautiska och rent sjömilitära intressena, dels som ett sammanhållande element, varest sådana frågor behandlades, som berörde ett flertal avdelningar, utan att likväl vara av rent teknisk eller rent ekonomisk eller juridisk innebörd. H i t hördes de organisations- och övningsfrågor, som fölle inom marinförvaltningens verksamhetsområde. För att likväl de fördelar, som beredningen väntat sig av anordningen att sammanslå alla förbindelsefrågor, såväl de strategiska och taktiska somi de tekiusktekonomiska, till en och samma avdelning inom sektion I I , skulle i erforderlig mån bliva tillvaratagna, har marinförvaltningen tänkt sig möjligheten a t t fördela frågorna efter deras n a t u r mellan en avdelning i marinstaben och en i marinförvaltningen under gemensam chef. Don senare avdelningen borde då lämpliggn b§nämnas nautiska avdelningen och även upptaga vissa andra på den nuvarande? nautiska avdelningen liggande ärenden. v '. I överensstämmelse med vad chefen för m a r i n s t a b e n och marin förvaltningen anfört, torde kommunikationsavdelningen f o r t f a r a n d e b ö r a tillhöra m a r i n staben. Den av m a r i n f ö r v a l t n i n g e n t ä n k t a anordningen med två avdelningar, en u r marinstaben och en u r marinförvaltningen, u n d e r samme chef k a n n ä p p e ligen v a r a ä n d a m å l s e n l i g . Oavsett a t t en person icke k a n tillfredsställande behärska alla de betydelsefulla frågor, som, enligt vad ovan anförts, skulle tillkomma m a r i n s t a b e n s k o m m u n i k a t i o n s a v d e l n i n g och m a r i n f ö r v a l t n i n g e n s nautiska avdelning, faller n ä m n d a förslag p å u p p g i f t e n s olösbarhet vid mobilisering. Den föreslagne gemensamme chefen l ä r e r n ä m l i g e n icke k u n n a be-
101 s t r i d a sin v i k t i g a syssla i högkvarteret, s a m t i d i g t som han o m h ä n d e r h a r alla h i t h ö r a n d e tekniska och anskaffningsfrågor inom marinförvaltningen. Marins t a b e n s kommunikationsavdelning och marinförvaltningens n a u t i s k a avdelning böra. s å l u n d a h a v a var sin avdelningschef.
Marinstabens nuvarande organisationsoch mobiliseringsavdelningar skulle, enligt beredningens förslag, e r s ä t t a s av en centralavdelning, vilken j ä m v ä l s k u l l e ö v e r t a g a en del av den n u v a r a n d e n a u t i s k a avdelningens u p p g i f t e r . C e n t r a l a v d e l n i n g e n skulle tillhöra I I sektionen ( m a r i n f ö r v a l t n i n g e n ) och liksom ö v r i g a avdelningar inom denna sektion h a n d l ä g g a ärenden rörande såväl p e r s o n a l som materiel, av vilka ärenden vissa äro a v rent m i l i t ä r n a t u r , a n d r a åter av förvaltningsteknisk a r t . I n o m dess v e r k s a m h e t skulle falla u t f ä r d a n d e t av föreskrifter för såväl allmän militärutbildn i n g som specialutbildning av flottans personal, p l a n l ä g g n i n g e n av flottans mobilisering, dess övningar j ä m t e k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r härför, i n s t r u k t i o n e r för b e f ä l h a v a r e över sjöstyrkor och f a r t y g i,fredstid, v ä r n p l i k t s ä r e n d e n m. m. D e flesta av dessa betydelsefulla frågor höra emellertid intimt samman med det o r g a n , som h a r ledningen av marinens operationer om hand. Chefen för marinstaben framhåller, hurusom fartygens strategiska fördelning vid mobilisering vore grundläggande för krigsorganisationen. Härav berodde även i väsentlig mån personalorganisationen, såsom personalkårernas fördelning till stationerna, värnpliktigas inkallande m. fl. frågor, som av givna skäl handlades på operationsavdelningen eller inom marinstaben i övrigt. Frågor om fartygs förläggande under reparation eller i beredskap inverkade på krigsberedskap och krigsorganisation, varför operationsavdelningen måste medverka vid dessas handläggande, men de berörde jämväl övnings- och fredsrustningsplaner, som nu handlades av marinstabens organisationsavdelning. I frågor rörande krigsövningar måste strategiska önskemål lämpas efter förefintlig tillgång på personal och övningsmedel. Operationsavdelningen bevakade därvid krigföringens allmänna krav, organisationsavdelningen personalutbildningens. Vid utarbetande av reglementen, skjutregler, taktiska föreskrifter m. fl. instruktionsböcker måste på enahanda sätt utbildningshänsyn lämpas efter taktiska och liknande krav. Marinstabschefen godkände icke beredningens skäl för personalärendenas förläggande till I I sektionen (marinförvaltningen). Sålunda hade beredningen anfört, att fartygens besättningslistor borde utarbetas av det organ, som handhade materielens ledning. Men vid besättningslistornas uppgörande måste hänsyn tagas ej blott till det antal man, som erfordrades för betjänande av stridsmedel, maskinanläggningar och annan materiel, som företräddes av I I sektionens avdelningar, utan även till personal, som vore nödvändig för förbindelsetjänsten, stridsberedskap, bevakning, vaktgöring eller över huvud taget allt, som krävdes för att en besättning även ur taktisk-nautisk synpunkt skulle bliva tillfredsställande. Sammanhållandet av alla besättningslistor, vilka tillsammans bildade grunden för personalbehovet och för personalens fördelning till stationer och yrkesgrenar, hade icke något omedelbart samband med de tekniska avdelningarnas arbeten. Enligt beredningens förslag skulle mobiliseringsarbetet komma att fördelas på ett flertal avdelningar. Marinstabschefen framhåller, att mobiliseringsarbetet givetvis i vissa detaljer kunde handläggas å avdelning, som ej tillhörde marinstaben, men att sammanhållandet måste ske därstädes. Endast genom att i fred kunna förbereda och överblicka hithörande frågor bleve den operativa ledningen i stånd
102 att övertaga ansvaret för marinstridskrafternas ledning i krig. Marinstabschefen anför även vägande skäl för, att marinstaben liksom hittills skulle utöva ledningen av utbildningsärendena, i den mån detta vore erforderligt för samverkan mellan olika fartygsslag och olika yrkesgrenar eller eljest nödvändigt för att åvägabringa överensstämmelse mellan föreskrifter. Marinstabschefen gör slutligen gällande, att, ehuru verksamheten inom marinstabens nuvarande mobiliseringsavdelning vore av särskilt slag och i vissa avseenden mycket omfattande, denna avdelning torde, om så vore nödvändigt för vinnande av personalbesparing, kunna införlivas med organisationsavdelningen, vilket namn borde bibehållas på den till marinstaben förlagda centralavdelningen. Marinförvaltningen har i sitt yttrande i olika sammanhang uttalat sin mening rörande olämpligheten av att sammanföra rent militära frågor såsom personalärenden med ärenden av teknisk-ekonomisk natur. Militära personalärenden hade hittills behandlats i marinstaben, varemot den ekonomiska och tekniska delen av dessa ärenden behandlats i marinförvaltningen, varest också författnings- och reglementsförslag undergått en juridiskt-administrativ granskning, då marinstaben ju icke förfogade över arbetskrafter med härför erforderlig utbildning. Marinförvaltningen anser, att denna arbetsfördelning i stort sett fungerat väl och sålunda bör bibehållas. I ett avseende anser dock ämbetsverket, att en förskjutning bör äga rum i den riktning, som ginge i beredningens syfte. Inom marinförvaltningen hade hittills, i huvudsaklig överensstämmelse med ämbetsverkets instruktion, i avseende å reglementen och instruktionsböcker endast utarbetats rena materielbeskrivningar samt föreskrifter för materielens skötsel och vård. Vid utarbetandet av exercisreglementen, skjutinstruktioner och dylikt hade i regel visat sig nödvändigt att förstärka marinstabens arbetskrafter med personal från marinförvaltningen eller annan personal med teknisk utbildning. Det syntes ämbetsverket lämpligt, att vid en omorganisation av överstyrelsen utarbetandet av dylika reglementen och instruktioner med teknisk läggning ägde rum inom marinförvaltningen och sålunda under ledning av vederbörande tekniska avdelningschefer. Avgörandet av dessa ärenden borde emellertid icke uppdragas åt det förvaltande verket. Såsom en lämplig anordning för handläggandet föreslår marinförvaltningen, att beslutanderätten överlämnades åt chefen för marinen på föredragning av vederbörande avdelningschef. Dylika ärenden borde emellertid beredas i samarbete med vederbörlig avdelningschef i marinstaben, som borde hava den sammanhållande handen över samtliga reglementen och utbildningsföreskrifter. P å g r u n d a v v a d s å l u n d a anförts synes den av beredningen föreslagna centralavdelningen böra f l y t t a s från marinförvaltningen ( I I . s e k t i o n e n ) till m a r i n staben ( I sektionen) s a m t där benämnas organisationsavdelningen. D e bestående förhållandena h a v a nämligen i stort sett v i s a t sig ä n d a m å l s e n l i g a . P å g r u n d av i f r å g a v a r a n d e ärendens n a t u r torde m å l s m a n s k a p e t för d e s a m m a f r ä m s t böra utövas a v marinstaben. I vederbörliga i n s t r u k t i o n e r torde böra föreskrivas, a t t ärenden r ö r a n d e exercisreglementen, skjutinstruktioner och a n d r a utbildningsföreskrifter, vilka avse betjänandet av m a t e r i e l , vars anskaffning och underhåll t i l l k o m m a avdelning inom m a r i n f ö r v a l t n i n g e n , böra beredas inom denna avdelning o c k marinstabens organisationsavdelning gemensamt, varjämte viktigare d y l i k a ärenden böra h a n d l ä g g a s inom amiralitetet.
103 Enligt beredningens förslag skulle en sjökrigshistorisk avdelning ordnas inom marinstaben och underställas chefen för sjökrigshögskolan. En pensionerad officer med arvode borde, såsom hittills, avses att bestrida befattningen såsom bibliotekarie och biträde vid den sjökrigshistoriska forskningen. Dessutom borde ytterligare en pensionerad officer tjänstgöra å avdelningen samt vid densamma anställas erforderlig kontorspersonal. Beredningen förutsatte, att ett nära samband skulle äga rum mellan denna avdelning och den krigshistoriska avdelningen inom generalstaben. Tillsättandet av en sjökrigsarkivarie — en tjänsteman inom riksarkivet för att tillhandagå marinstaben med erforderliga upplysningar och anvisningar beträffande inom riksarkivet befintliga sjökrigshistoriska arkivalier — borde upptagas till avgörande, först sedan erfarenhet vunnits om avdelningens arbetsfält. Chefen för marinstaben, vilken i en underdånig skrivelse den 27 maj 1927 tagit initiativ i frågan, anser, att den föreslagna avdelningen skulle bliva ett svagt instrument för att åstadkomma en fastare ordning av den sjökrigshistoriska forskningen, enär chefen samtidigt skulle vara chef för sjökrigshögskolan och den vid avdelningen anställda personalen utgöras — förutom av den nuvarande bibliotekarien — av endast en pensionerad officer. För att emellertid utan personalökning åstadkomma någon förbättring ansåge marinstabschefen, att ett arvode borde upptagas i staten för marinstaben, för att en officer, antingen tillhörande stammen (aktiv eller på övergångsstat) men jämväl kommenderad till annan tjänstgöring, eller också en officer ur reserven, som lämpade sig för uppdraget, skulle kunna förordnas till avdelningschef. Att utan vidare pålägga chefen för sjökrigshögskolan en dubbeltjänst kunde icke vara riktigt, och dessutom funnes alls ingen säkerhet för, att denne chef alltid lämpade sig för historisk forskning. Dessutom borde upptagas ett arvode för en tjänsteman i riksarkivet (sjökrigsarkivarien) med ovannämnda uppgift. Utan råd och stöd av denne tjänsteman skulle avdelningen över huvud icke komma i gång med sitt arbete. Huvudsaken synes närmast vara, att den ifrågasatta sjökrigshistoriska avdelningen varder ordnad och sättes i stånd att börja sin verksamhet, varför chefens för marinstaben synnerligen moderata förslag är förtjänt av välvilligt beaktande. I fråga om tanken, att chefen . för sjökrigshögskolan skulle bestrida befattningen såsom avdelningschef, må erinras, att han under 7—8 månader om året är fullt sysselsatt med utövandet av sitt chefskap, samt att han under en del av sommarmånaderna plägar vikariera för chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition. Marinstabens utrikesavdelning bör icke undergå någon förändring utan bibehålla sina nuvarande uppgifter. Beredningen anser, att denna avdelning borde handlägga ärenden rörande Nationernas förbund och internationell rätt, i den mån dessa frågor beröra sjöförsvaret, men — såsom ovan framhållits — böra sistnämnda frågor tillhöra operationsavdelningen. På grund av det sålunda anförda torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för marinstaben och marinförvaltningen föreslagit, marinstaben böra irganiseras på fem avdelningar: operationsavdelningen, kommunikationsavdehingen, organisationsavdelningen, utrikesavdelningen och sjökrigshistoriska avdelningen.
104 På de olika avdelningarna synas ärendena böra fördelas på följande sätt: operationsavdelningen: sjöstyrkornas och kustfästningarnas användning under krig och till neutralitetsskydd; sjöstyrkornas beredskap, fördelning och gruppering; kustfästningarnas utveckling och krigsberedskap; under krig och vid neutralitetsskydd gällande instruktioner för befälhavare över sjöstyrkor och för kommendanter i kustfästningar; mineringsplaner för flottan; operationsbaser, krigsankarplatser samt planer för deras förberedande; samverkan mellan marinstridskrafter, lantstridskrafter och luftstridskrafter ävensom med till försvaret anslutna frivilliga kårer och civila myndigheter, i vad avser stridskrafternas användning under krig och till neutralitetsskydd; krigsövningar; sjöstyrkornas taktik och bevakningstjänst; internationell rätt och Nationernas förbund; marinpolitikens och taktikens krav och inflytande på skeppsbyggnadspolitik och fartygskonstruktion jämte tillhörande vapen; samt mobiliseringshandlingar m. m., berörande avdelningen tillhörande ärenden; kommunikationsavdelningen: marinens förbindelseväsende (radiotelegraf-, radiotelefon-, trådtelegraf-, trådtelefon-, optiska signal-, undervattenssignal-, kustsignalväsendet m. m.), i den mån dylika ärenden icke tillhöra annan avdelning; till marinens förbindelsetjänst hörande signaleringsföreskrifter, chiffer- och censurbestämmelser, bestämmelser angående post- och telegrafväsendena m. m.; väderlekstjänsten vid marinen; militär sjömätning, militärleder och militärhamnar samt kommunikationsleder, hamnar och kustgeografi, i vad berör marinen; sjökarteväsendet, sjökort och annan kartmateriel för marinens behov; marinen berörande sjö-, länt- och lufttrafikfrågor i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; landets radioväsende ävensom den allmänna sjöfarten och dess upprätthållande under krig och vid neutralitetsskydd, i vad på marinen ankommer; samverkan med sjökarteverket, telegraf-, post-, järnvägs- och lotsstyrelserna samt kommerskollegium, i vad avser marinens förbindelseväsende; samt mobiliseringshandlingar m. m., berörande avdelningen tillhörande ärenden; organisationsavdelning en: för tjänsten inom flottan erforderliga författningar, reglementen och föreskrifter, som icke huvudsakligen falla inom annan avdelnings verksamhetsområde; för flottan erforderliga exercis- och skolreglementen samt instruktioner i övrigt för personalens organisation, uttagning och utbildning m. m., vilka äro av allmän natur och icke skola av annan avdelning handläggas; ombesörjandet av enhetligheten i skolreglementen, exercisreglementen, skjut-
105 läror, instruktioner och föreskrifter rörande personalens vid flottan organisation, uttagning fö: olika yrkesgrenar och tjänster samt utbildning i skolor och kurser nn. m.; idrott; personalens omhändertagande under fritid m. m. d., vad beträffar flottan; planläggandet av övningar med flottans personal och med till sjöförsvaret anslutna frivilliga kårer jämte kostnadsberäkningar härför; övningar med och personalutbildningen vid flygvapnet, i vad angår marinen; instruktioner för befälhavare över de sjöstyrkor och fartyg, som rustas i fredstid; krigslagstiftningen, i vad den berör marinen; lagar, författningar och föreskrifter rörande marinens värnpliktsväsende; flottans organisation; mobiliseringshandlingar m. m., berörande å avdelningen handlagda ärenden; samt sammanhållandet i övrigt av planläggningen för flottans mobilisering; utrikesavdelningen: inhämtandet av sjömilitära underrättelser, såsom beträffande olika mariners organisation, personal, materiel, budget, övningar och fartygsförflyttningar, m. m.: handhavandet av marinens underrättelseväsende i övrigt; svenska och utländska undersåtars tillträde till marinens etablissemang, befästningar, fartyg, övningar och utbildningskurser; främmande örlogsfartygs tillträde till svenska hamnar och annat svenskt territorialvatten ; reglementen, författningar, föreskrifter och uppslagsböcker, som beröra rikets förhållande till utländska makter och deras undersåtar, allt i den mån ärendena beröra sjöförsvaret och icke skola av annan avdelning handläggas; instruktioner för marinattachéer och deras verksamhet; beskrivningar över utländska orter, som äro avsedda att besökas av svenska örlogsfartyg; besvarande av marinen berörande förfrågningar från representanter för främmande makter; sammanställande och utdelning av särskilda föreskrifter, som vid svenska örlogsfartygs expeditioner till främmande farvatten skola iakttagas i fråga om tillträde till utländska hamnar och farleder, kommunikation med och besök i land m. m. d.; föreskrifter om salut, honnör o. d.; film- och annan bildcensur; samt mobiliseringshandlingar m. m., berörande avdelningen tillhörande ärenden; sjökrigshistoriska avdelningen: historiska forskningar beträffande såväl Sveriges som främmande makters sjökrig; samt ordnandet och vården av marinstabens bibliotek och arkiv. 8—283012
106 4.
Marinförvaltningen.
Enligt nu gällande bestämmelser är marinförvaltningen indelad i nio avdelningar: artilleri-, torped-, min-, nautiska, fortifikations-, ingenjör-, intendent-, sanitets- och civilavdelningarna. Beredningen har, såsom redan antytts, föreslagit, att ämbetsverket skulle införlivas i den nya marinstyrelsen samt bilda dennas I I sektion, vilken skulle organiseras på åtta avdelningar: artilleri-, min- och torped-, kommunikations-, skeppsbyggnads-, intendentur-, sjukvårds-, central- och civila avdelningarna. Enligt vad som redan sagts vid frågan om marinstaben, skulle dels kommunikationsavdelningen överflyttas från staben till nämnda sektion med bibehållande av sin benämning, dels mobiliserings- och organisationsavdelningarna även överföras på liknande sätt men förenas till en avdelning: centralavdelningen. Slutligen skulle kustartilleriförvaltningens ärenden, vilka allt efter sin natur nu handlades å marinförvaltningens olika avdelningar, utbrytas från dessa och förenas i en särskild avdelning, benämnd kustartilleriavdelningen och tillika utgörande den nya marinstyrelsens I I I sektion, varvid dock en del kustartilleriärenden fortfarande skulle handläggas inom I I sektionen (marinförvaltningen). I det föregående är framhållet, att marinförvaltningen bör bestå såsom självständigt ämbetsverk. Ävenledes äro frågorna om överflyttningen av kommunikationsavdelningen samt av mobiliserings- och organisationsavdelningarna från marinstaben till marinstyrelsens I I sektion (marinförvaltningen) avhandlade, därvid de i detta avseende framställda förslagen befunnits mindre ändamålsenliga och följaktligen icke tillrådliga. Slutligen har nautiska avdelningen ansetts böra bibehållas under egen chef men med utvidgad verksamhet beträffande ärenden rörande förbindelsemedlen och därmed sammanhängande förvaltningsfrågor, varjämte gjorts gällande, att ärenden rörande utbildningsföreskrifter m. m. för betjänande av materiel, vars anskaffning och underhåll ålåge avdelning inom marinförvaltningen, borde beredas av denna avdelning och marinstabens organisationsavdelning gemensamt. Det återstår sålunda beträffande marinförvaltningen att taga under omprövning de övriga av beredningen föreslagna avdelningarna, nämligen: artilleri-, min- och torped-, skeppsbyggnads-, intendentur-, sjukvårds- och civilavdelningarna, ävensom frågan angående kustartilleriets förvaltning. Enligt beredningens förslag skulle artilleriavdelningen i allmänhet bibehålla sina hittillsvarande uppgifter. Den personliga gasskyddsmaterielen skulle dock överföras till skeppsbyggnadsavdelningen (nuvarande ingenjöravdelningen) . Marinförvaltningen anser rörande detta spörsmål, att ifrågavarande materiel, såsom varande ett medel mot och sålunda havande nära frändskap med gaskriget eller den kemiska krigföringen, vilken i sin ordning närmast sammanhängde med artillerifrågor, fortfarande borde tillhöra artilleriavdelningen. Mot denna uppfattning synes över huvud icke något vara att erinra. Å fartygen fast inbyggd gasskyddsmateriel, som ingår i den allmänna skydds-
107 tjänsten och står i nära samband med frågor rörande fartygens inredning jämte motsvarande materiel å kustfästningarna och marinens anläggningar i övrigt, bör däremot omhänderhavas av marinförvaltningens ingenjöravdelning. Beredningen har föreslagit, att min- och torpedavdelningarna skulle förenas till en avdelning, min- och torpedavdelningen, samt i sådant syfte anfört, bland annate följande. Under senare tid hade utvecklingen inom sjökrigsväsendet hänvisat på lämpligheten av att sammanföra den personal, som avsåges att å flottans fartyg betjäna minan och torpeden, vilka båda stridsmedel hade en viktig gemensam beröringspunkt i sprängämnet. De sammanslagna avdelningarna borde emellertid frigöras från vissa dem nu tillkommande ärenden: minavdelningen från ärenden rörande telegraf- och telefonmaterielen samt torpedavdelningen från ärenden rörande radioväsendet. Samtliga dessa ärenden skulle överföras till den inom sektion I I förlagda kommunikationsavdelningen. Frågor rörande kustartilleriets strålkastare syntes, i den utsträckning de icke borde ankomma på kustartilleriavdelningens prövning, tillhöra skeppsbyggnadsavdelningen, till vilken även de göromål, som nu tillkomme minavdelningens befattning med industriens krigsorganisation, borde hänföras. Därigenom skulle min- och torpedavdelningarna befrias från de arbetsuppgifter, som tillkommit under de senare åren, samt uteslutande komma att syssla med min- och torpedväsendena. Chefen för marinstaben har i denna fråga blott framhållit, att den sammanslagna avdelningen borde benämnas torped- och minavdelningen, för att överensstämmelse skulle vinnas med den ordning, i vilken dessa vapen nämndes i mobiliseringstabeller och reglementen. Under ovan angiven förutsättning och under framhållande, att det givetvis vore en fördel, att antalet avdelningar kunde nedbringas, biträder även marinförvaltningen detta beredningens förslag. En nödvändig förutsättning härför vore emellertid, att officerare utbildades till såväl min- som torpedtjänst, medan för närvarande vartdera vapnet utgjorde en särskild utbildningsgren. Högste befälhavaren över kustflottan delar marinstabschefens uppfattning rörande denna avdelnings benämning, särskilt med hänsyn till de båda vapnens betydelse och omfattning.
!
^
Den av beredningen föreslagna organisationen av en gemensam avdelning för torped- och minärendena, vilken jämlikt marinstabschefens mening torde böra benämnas torped- och minavdelningen, synes vara ändamålsenlig, under förutsättning att den frigöres från de ovan omförmälda, under senare åren tilllagda särskilda uppgifterna. Men då, såsom i det föregående förordats, kommunikationsavdelningen icke skulle ingå i marinförvaltningen, varemot den nautiska avdelningen, omfattande de grenar av förbindelse- och kommunikationsväsendet, som tillhöra marinförvaltningen, skulle förbliva inom ämbetsverket, böra ärendena rörande telegraf- och telefonmaterielen samt radioväsendet överflyttas till denna avdelning. Vad angår industriens krigsorganisation, vilken för närvarande är och enligt beredningens uppfattning bör vara föremål för behandling å flera avdelningar, ävensom kustartilleriets strålkastare, komma dessa spörsmål att behandlas längre fram.
108 Enligt beredningens förslag skulle den nuvarande ingenjöravdelningens samtliga göromål övertagas av en skeppsbygg nåds av delning, till vilken skulle överföras åtskilliga ärenden, nämligen: från artilleriavdelningen ärenden rörande gasskyddsmaterielen, från minavdelningen ärenden rörande kustartilleriets strålkastare samt från nautiska avdelningen ärenden rörande inventarier tillhörande skepparuppbörden m. fl. uppbörder. Därjämte skulle skeppsbyggnadsavdelningen erhålla uppgiften att handlägga ärenden rörande specialutbildning m. m. av personal, erforderlig för handhavande av sådan flottans materiel, som tillhörde avdelningen. Slutligen skulle den övertaga behandlingen av ärenden rörande marinstyrelsen vidkommande arbetarfrågor, sammanhålla ärenden beträffande industriens krigsorganisation, i vad de avsåge marinen i dess helhet, 1 övertaga den till nautiska avdelningen hörande inkallelsedetaljen, vilken borde tillhöra den avdelning, vilken finge sig anförtrodd industriens krigsorganisation, ävensom samverka med fartygsuttagningskommissionen rörande handelsfartygs utrustning för krigsbruk. Vid byggande av krigsfartyg måste givetvis, framhåller beredningen, ett ständigt samarbete mellan representanter för alla dithörande intressen äga rum, för att fartyget i största möjliga mån skall bliva lämpat för sitt yttersta ändamål, striden. Erfarenheterna från världskriget beträffande fartygs konstruktion visade, att, därest ett intimt samarbete mellan representanter för militära och tekniska synpunkter förefunnes vid såväl fartygets planläggning som sedermera vid samtliga detaljers utarbetande, möjlighet funnes att i fråga om fartygens stridsvärde, flytbarhet och motståndskraft nå utomordentligt goda resultat. För att vidga möjligheterna till ett intimt samarbete på ifrågavarande område borde, enligt beredningens åsikt, i skeppsbyggnadsavdelningen ingå, förutom ingenjörtekniskt utbildad personal, jämväl militär personal med huvuduppgift att inom avdelningen representera de allmänt militära synpunkterna samt att medverka vid avdelningens samarbete med övriga avdelningar. Av ifrågavarande militära personal — av beredningen upptagen till 3 officerare från flottan, därav 1 regementsofficer (samtidigt ordförande i fartygsuttagningskommissionen), och 1 officer från kustartilleriet (jämväl avsedd för tjänstgöring å min- och torpedavdelningen samt å kommunikationsavdelningen) — borde en officer vara utbildad till undervattensbåttjänst och en hava praktisk erfarenhet av skyddstjänst. Dessa officerare borde, förutom ovan nämnda uppgifter, i lämplig omfattning handlägga ärenden rörande skyddstjänsten, däri inbegripet gasskyddstjänsten, strålkastare och inventarier, tillhörande skepparuppbörden, ävensom vissa avdelningen tillhörande mobiliserings ärenden. Om de förslag, som beredningen framställt angående skeppsbyggnadsavdelningen, dess organisation och verksamhet, yttrar sig marinförvaltningen huvudsakligen sålunda. Benämningen ingenjöravdelning borde bibehållas, enär avdelningen hade många arbetsuppgifter, vilka icke inrymdes i beteckningen skeppsbyggnad, såsom ärenden angående hus, byggnader, kajer, dockor m. m. 1 Det skulle dock stå marinstyrelsen fritt att, därest skäl talade därför, besluta om denna uppgifts förläggande till annan avdelning.
109 Den ifrågasatta utvidgningen av avdelningens verksamhetsfält vore olämplig, enär arbetsbördan icke tålde någon nämnvärd ökning, om nämligen avdelningen liksom hittills skulle ledas enhetligt. Förslaget att kommendera officerare till ständig tjänstgöring å skeppsbyggnadsavdelningen avstyrktes på det bestämdaste. De åberopade erfarenheterna från världskriget syftade på sådana organisationsförhållanden, där representanterna för olika intressen intoge en mera fristående ställning till varandra, än vad fallet vore inom den svenska marinförvaltningen, där samarbetet mellan avdelningarna vore instruktionsmässigt reglerat. De av beredningen mellan de olika ansvariga avdelningscheferna inskjutna officerarna komme att förorsaka omgång och hindra kontakten mellan avdelningscheferna och marinöverdirektören, samtidigt medförande dubbelarbete. Däremot vore intet att erinra mot, att en undervattensbåtofficer tjänstgjorde på ingenjöravdelningen, enär, i händelse av att befattningen såsom inspektör för undervattensbåtvapnet indroges, det icke funnes någon avdelning eller däremot svarande myndighet, där undervattensbåtfrågor särskilt handlades. Enligt 1925 års försvarsbeslut beräknades också en officer för tjänstgöring inom marinförvaltningen såsom representant för undervattensbåtvapnet. De båda övriga officerarna borde avses för nautiska avdelningen. Flottiljchefen för undervattensbåtflottiljen borde vid behov stå till ämbetsverkets förfogande vid frågor rörande undervattensbåtvapnet, antingen de förekomme å ingenjöravdelningen eller å annan avdelning, samt deltaga i plenum med reservationsrätt. Härutöver erfordrades, att en i skyddstjänsten särskilt förfaren officer temporärt kommenderades till tjänstgöring, då ny- eller ombyggnad av fartyg planlades. Hittills använd praxis att, då nybyggt fartyg närmade sig sin fullbordan, ställa en officer (blivande fartygschef eller sekond) till ingenjöravdelningens förfogande borde jämväl bibehållas. Frågor rörande marinens arbetar personal berörde icke blott varvens arbetare utan jämväl arbetare, tjänstgörande å stationerna, kustfästningarna och vid truppförbanden, och sammanhängde ofta med frågor rörande månadslönarpersonalen och underofficerarna. Då dessa frågor vore av omfattande art och toge mycken tid i anspråk samt i avseende å beredandet rätt mycket avveke från å ingenjöravdelningen eljest förekommande arbeten, funnes det goda skäl att avstyrka deras förläggande under ingenjöravdelningen. Skulle emellertid, såsom ifrågasatt blivit, en för försvarsväsendets myndigheter gemensam ombudsman bliva tillsatt och åt honom uppdragas de direkta förhandlingarna jämte en del av utredningsarbetet, syntes beredningens förslag i detta fall utvisa den mest framkomliga vägen. Den omorganiserade nautiska avdelningen kunde nämligen icke lämpligen övertaga dessa uppgifter. Sammanhållandet av till industriens krigsorganisation hörande tekniska och ekonomiska samt personalärenden borde uppdragas åt endast en avdelning, men under inga förhållanden åt ingenjöravdelningen. Denna avdelning hade visserligen krigsleveranskontrakt av betydande ekonomiska värden, men det mera omfattande arbetet i avseende å industriens krigsorganisation avsåge dock sådana frågor som exempelvis marinens ammunitionsförsörjning, åliggande de vapentekniska avdelningarna att handlägga. Någon av dessa avdelningar borde sålunda sammanhålla dessa frågor. övriga marinmyndigheter ingå icke närmare på frågan om skeppsbyggnadsavdelningen. Vad först a n g å r benämningen p å denna avdelning, synes ingenjöravdelning b o r t bibehållas, e n ä r detta u t t r y c k innebär, i överensstämmelse med avdelningens a r b e t s u p p g i f t e r , ett v i d s t r ä c k t a r e och dessa mera m o t s v a r a n d e begrepp
110 än skeppsbyggnadsavdelningen. Därtill kommer, att ordet »mariningenjör» har burskap inom marinen. En ökning av ingenjör av delning ens verksamhet i den stora omfattning, som beredningen ifrågasatt, synes svårligen lämplig. Arbetsbördan är redan nu nog stor. Det mindre ändamålsenliga i överförandet av den personliga gassky ddsmaterielen från artilleriavdelningen har i det föregående framhållits. Däremot bör ingenjöravdelningen övertaga ärenden rörande den allmänna skyddstjänsten inom marinen i dess helhet. Huruvida även ärenden rörande kustartilleriets strålkastare borde överföras från minavdelningen till ingenjöravdelningen, synes böra underkastas ytterligare utredning. 1 Då den nautiska avdelningen funnits böra bibehållas, torde från densamma icke några ärenden böra överflyttas till ingenjöravdelningen. Beredningens strävan att låta de militära synpunkterna fullt komma till sin rätt vid fartygskonstruktioners uppgörande är berättigad och erkännansvärd. Huruvida dess förslag om ständig kommendering av sjöofficerare till ingenjöravdelningen leder till det eftersträvade målet, torde emellertid vara ovisst. De krigserfarenheter, varpå beredningen i detta sammanhang syftar, äro synbarligen hämtade från den tyska flottan, som under världskriget, särskilt vad materielen beträffar, gav många, även av motståndaren erkända prov på teknisk fulländning och kampkraft. Inom denna flotta stod emellertid all krigsfartygsbyggnad, alltsedan 1899 och intill dess den nya organisationen efter världskriget infördes, under en sjöofficers direkta ledning med såväl ingenjörer som sjöofficerare tjänstgörande på konstruktionsavdelningen. Att de militära synpunkterna då kunde komma till sin rätt, är uppenbart. I den nya tyska marinorganisationen hava militära frågor rörande krigsfartygs konstruktion samt förseende med vapen m. m. överförts till »Marine-Ausbildungsabteilung», lydande under en sjöofficer och tillhörande »Marinekommandoamt», som motsvarar den svenska marinstaben. Dessa intressen bevakas sålunda i nämnda »Amt» av en sidoordnad myndighet till chefen för konstruktionsavdelningen. Den förra kan alltså göra sig fullt gällande inför den gemensamme chefen för den tyska marinstyrelsen. I beredningens förslag är detta icke fallet, ty den militära personal, som är avsedd att ingå i ingenjöravdelningen, lyder under denna avdelnings chef, vilket giver dem en helt underordnad ställning. Samarbetet mellan de olika avdelningarna inom marinförvaltningen är visserligen instruktionsmässigt reglerat, men ämbetsverket representerar icke de militärpolitiska och strategi sk t-takti ska synpunkter, på vilka en sund skeppsbyggnadspolitik bör grundas. Ej heller är detta samarbete enligt gällande instruktion ordnat på ett tillfredsställande sätt. Ovannämnda synpunkter skola finnas representerade inom marinstaben och särskilt dess operationsavdelning, vilken bör omhänderhava motsvarande uppgifter och utökas med härför erforderlig personal. Detta hindrar givetvis icke, att en i skyddstjänsten eller på annat område för avdelningens verksamhet särskilt förfaren officer till1 Det torde nämligen kunna ifrågasättas, att marinens samtliga strålkastare, såsom varande huvudsakligen ett hjälpmedel vid artilleriets eldledning, skulle kunna hänföras till artilleriavdelningen.
Ill fälligt kan kommenderas till tjänstgöring å ingenjöravdelningen, då ny- eller ombyggnad av fartyg planeras, eller att blivande chef eller sekond ställes till avdelningens förfogande, då nybyggt fartyg närmar sig sin fullbordan. Marinförvaltningens förslag, att flottiljchefen för undervattensbåtflottiljen vid behov skulle stå till ämbetsverkets förfogande vid handläggandet av frågor rörande uncervattensbåtvapnet, vare sig de förekomme å ingenjöravdelningen eller å annan avdelning, samt deltaga i plenum med reservationsrätt, synes näppeligen praktiskt genomförbart. Han är nämligen sjökommenderad året runt, med förläggning långt avlägsen från huvudstaden under största delen av kommenderingstiden, vadan en dylik lösning bleve både dyrbar och synnerligen otillfredsställande. Det varder emellertid tillfälle att längre fram återkomma till detta spörsmål. I fråga om handläggningen av marinen vidkommande arbetarfrågor och sammanhållandet av ärenden rörande industriens' krigsorganisation synes böra hänvisas till vad marinförvaltningen yttrat i dessa ämnen. Skulle emellertid, såsom ifrågasatt blivit, en för försvarsväsendets myndigheter gemensam ombudsman i arbetarfrågor bliva tillsatt och åt honom uppdragas de direkta förhandlingarna med arbetarpersonalen jämte en del av utredningsarbetet, komma hithörande spörsmål i ett väsentligen nytt läge. Vid sådant förhållande torde frågor rörande marinens arbetarpersonal ännu så länge böra handläggas å ingenjöravdelningen. Ingenjören är nämligen den naturliga mellanhanden mellan arbetsgivaren och arbetaren. Beträffande industriens krigsorganisation synes artilleriavdelningen i allmänhet vara den av de vapentekniska avdelningarna, som närmast bör utöva det sammanhållande inflytandet. Det torde dock böra tillkomma marinförvaltningen att besluta i denna fråga. Enligt beredningens förslag skulle de nuvarande intendent- och sanitetsavdelningarna i allmänhet sett bibehålla sina uppgifter, men deras verksamhet ökas: intendentavdelningens med ärenden angående föreskrifter för specialutbildning av flottans ekonomipersonal samt sanitetsavdelningens med motsvarande ärenden rörande sjukvårdspersonalens specialutbildning. Förslaget har icke föranlett några erinringar uti de avgivna yttrandena. Benämningarna å avdelningarna skulle dock ändras till intendenturavdelningen och sjukvårdsavdelningen. Dessa ändringar synas vara utan betydelse, varför någon åtgärd härutinnan icke torde böra vidtagas. Den av beredningen föreslagna, men icke såsom ändamålsenlig befunna centralavdelningen har redan varit föremål för behandling. Beredningen har föreslagit, att den nuvarande fortifikationsavdelningen, vilken handlägger ärenden rörande kustfästningarnas fortifikatoriska anordningar, byggnader och fortifikationsmateriel, skulle ingå såsom en fortifikationsbyrå inom den kustartilleriavdelning, som beredningen förordat.
112 I fråga härom anför marinförvaltningen, att enligt ämbetsverkets instruktion en regementsofficer från fortifikationen skall tjänstgöra såsom chef för fortifikationsavdelningen. Så borde även i fortsättningen bliva förhållandet, dels emedan befattningen krävde mogen erfarenhet, dels för att dess innehavare skulle med nödig auktoritet kunna göra sig gällande gentemot fortifikationsbefälhavare (i kustfästning) av regementsofficers grad. Fortifikationsavdelningen borde i varje fall bibehållas såsom självständig avdelning och sidoordnas med kustartilleriavdelningen, därest en sådan skulle inrättas. Chefen för marinstaben och högste befälhavaren över kustflottan hava givit uttryck åt en liknande uppfattning. Mot denna u p p f a t t n i n g synes icke någon avsevärd erinran kunna göras.
Den a v beredningen föreslagna I I I sektionen inom marinstyrelsen skulle omf a t t a förvaltningen av kustartilleriet och u t g ö r a en kustartilleriavdelning med u p p g i f t a t t inom marinstyrelsen h a n d l ä g g a ärenden rörande såväl detta vapens l a g som k u s t f ä s t n i n g a r n a s personal, materiel, försvarsförberedelse m. m. N ä m n d a ärenden borde sammanföras till en särskild avdelning, i clen m å n de icke — med h ä n s y n till kustartilleriets s a m b a n d med flottan samt nödvändigheten a t t u n d v i k a dubbelorganisation — borde förläggas till do avdeln i n g a r , som hade a t t h a n d l ä g g a l i k a r t a d e ärenden rörande flottan. Begreppet k u s t a r t i l l e r i e t borde sålunda även omfatta k u s t f ä s t n i n g a r n a . B e t r ä f f a n d e personalen, dess organisation och utbildning borde, enligt v a d beredningen gör gällande, avdelningen i stort sett omfatta samma verksamhetsområde, som nu tillkomme chefen för k u s t a r t i l l e r i e t , ökat med de ärenden, som nu h a n d l a d e s av marinstaben. D ä r v i d borde dock u n d a n t a g a s de frågor, v i l k a hade s å d a n t samband med liknande inom flottan, a t t de icke lämpligen borde h a n d l ä g g a s uteslutande av å k u s t a r t i l l e r i e t utbildad personal. B l a n d d y l i k a spörsmål m ä r k t e s k u s t f ä s t n i n g a r n a s a l l m ä n n a användning under k r i g , förbindelsetjänsten i vissa avseenden s a m t redovisning av v ä r n p l i k t i g a . Vidk o m m a n d e materielen borde kustartilleriavdelningen utföra den dirigerande h a n d l ä g g n i n g e n , medan de avdelningar, som behandlade ärenden angående materiel av l i k n a n d e a r t , tillhörande flottan, borde ombesörja erforderliga tekn i s k a och ekonomiska utredningar s a m t h a n d l ä g g a ärenden rörande u n d e r h å l l och förvaltning a v den förefintliga materielen ävensom föiiådsförvallningen. Såsom redan ä r framhållet, avsåg även beredningens förslag, a t t den n u v a r a n d e fortifikationsavdelningen skulle såsom en fortifikationsbyrå ingå i k u s t a r t i l l e r i avdelningen. Chefen för marinstaben yttrar i fråga om kustartilleriavdelningen huvudsakligen följande. Med begreppet kustartilleriet borde förstås kustartilleriets personal jämte den tygmateriel, som denna personal vore avsedd att betjäna, men icke fästningarna såsom sådana. Den föreslagna organisationsformen innebure ett brytande av marmförvaltningens enhetlighet, vilken hittills med ratta ansetts som en styrka hos detta ämbetsverk. Beredningen hade synbarligen tvekat mellan olika synpunkter med därav följande ojämnheter vid anvisandet av kustartilleriförvaltningens uppgifter. Helt skulle kustartilleriförvaltningen omhänderhava endast spörsmål, som avsåge materiel, tillhörande kustfästningarnas fortifikationsförvaltningar, med till-
113 hörande anslag, under det att ärenden angående fästningarnas tygförvaltningar jämte anslag skulle delas mellan marinförvaltningen och kustartilleriförvaltningen. Ärenden rörande kustfästningarnas intendentur och sjukvård skulle helt handhavas av marinförvaltningen. De anslag, som den föreslagna kustartilleriförvaltningen skulle helt omhänderhava, bleve till beloppen jämförelsevis små i förhållande till de anslag för kustartilleri och kustfästningar, som marinförvaltningen allt fortfarande skulle helt eller delvis förvalta. Benämningen kustartilleriförvaltning syntes därför icke motsvara detta organs uppgifter, vilka ej omfatta anslagsförvaltningen på samma sätt som marinförvaltningens. I stället kunde tänkas inrättandet av en kustartilleriinspektion, uppdelad på en kustartilleriavdelning och en fortifikationsavdelning. / detta uttalande låge dock icke något tillstyrkande i och för sig, enär en förnyad undersökning i frågan borde ske. Högste befälhavaren över kustflottan anser, att införandet av en kustartilleriavdelning vore lämpligt endast under den förutsättningen, att dess omfattning bleve begränsad till rena kustartilleriärenden. Med begreppet kustartilleriet borde förstås kustartilleriets personal jämte för densamma avsedd kustartillerimateriel. Rörande nu omhandlade angelägenhet anser marinförvaltningen »det ej vara opåkallat att erinra om, att kustartilleriet är en del av sjöförsvaret, som har till uppgift att skydda örlogsbaserna, och därför i eminent grad är hänvisad att anpassa sig efter flottans förhållanden. Detta må ej förbises, även om man är ense med beredningen däri, att kustartilleriets egen, för dess ändamål utbildade personal, måste tillförsäkras behörigt inflytande å hithörande frågor. Så sker också i stor utsträckning nu dels därigenom, att kommendant i kustfästning insänder framställning till Kungl. Maj:t eller marinförvaltningen i vissa viktiga befästningsoch materielfrågor genom chefen för kustartilleriet, dels enligt gällande föreskrifter om samråd mellan marinförvaltningen och sistnämnda chef i frågor av nu nämnd art, dels genom stabschefens hos chefen för kustartilleriet deltagande i marinförvaltningens handläggning av kustartilleriet berörande ärenden. Förslaget om inrättande av en särskild kustartilleriförvaltning kan marinförvaltningen icke biträda. Beredningen sönderbryter genom sitt förslag en nu tillämpad enhetlighet i handläggningen av materielanskaffnings- och underhållsfrågor för sjöförsvaret. Då beredningen likväl icke velat gå så långt som till inrättande av två likställda förvaltningar, med var sin i samma verksamhetsgrenar utbildad personal — något som framskymtar såsom ett framtidsperspektiv —, så har beredningen å sid. 135 i betänkandet stannat vid en skisserad, man må väl säga synnerligen egenartad anordning, innebärande bl. a., att disponerandet av anslag till kustartillerimaterielens anskaffning och underhåll sönderdelas i olika moment, fördelade till å ena sidan den avdelning, som handhaver anslaget, å andra sidan till avdelning under annan sektion. Avdelning under I I sektionen torde i dylika frågor få föredraga inför chefen för I I I sektionen. Förslaget skulle resultera i ej obetydligt dubbelarbete samt oklarhet rörande ansvaret för anslagsdispositionerna och är praktiskt taget omöjligt att genomföra på det avsedda sättet.» I fortsättningen yttrar marinförvaltningen, som alltså icke ansåge sig kunna tilllägga chefen för kustartilleriet beslutanderätt i tekniska och ekonomiska frågor, att det däremot intet hade att erinra mot, att denne chef bleve initiativtagare i dylika frågor, därigenom att han erhölle inspektionsrätt över kustartillerimaterielen och kustfästningarna, och ämbetsverket ansåge, att intet hinder förelåge i den omständigheten, att befälhavande amiralen i Karlskrona tillika vore kommendant i Karlskrona fästning. Att chefen för fortifikationen därvid skulle frånhändas sin inspektionsrätt, kunde marinförvaltningen dock icke finna motiverat, då denne i avseende å fortifikatoriska anläggningar företrädde den högsta sakkunskapen och av
114 ålder vore det fasta försvarets främste målsman. Marinförvaltningen föreslår även, att föreskriften om samråd med chefen för fortifikationen i frågor om fästningsverks anläggande m. m. fortfarande skall gälla. F r å g a n om inrättande av en kustartilleriavdelning upptager marinförvaltniagen även i annat sammanhang och yttrar, att en sådan avdelning i marinförvaltningen skulle tänkas — frånsett en eventuellt däri ingående fortifikationsbyrå — komma att handhava det ordinarie anslaget till kustartilleriets materiel samt de extra anslag för liknande ändamål, vilkas disponerande lämpligen borde uppdragas kz avdelningen. Avdelningschefen skulle givetvis övertaga stabschefens hos chefen för kustartilleriet nuvarande uppgift såsom deltagande i beredningen och närvarande vid föredragningen av ärenden, som anginge kustfästningarna samt kustartilleriets personal och materiel. Enär de å avdelningen kommande ärendena varken vore många eller i regeln synnerligen omfattande, skulle för befattningen icke behöva avses en särskild regementsofficer. Den syntes i stället, i likhet med chefskapet för fortifikationsavdelningen, kunna förenas med annan befattning (stabschef hos chefen för kustartilleriet), eventuellt mot åtnjutande av arvode. Enligt marinförvaltningens uppfattning vore det dock icke lämpligt att upprätta en kustartilleriavdelning inom ämbetsverket. Då det år 1919 varit fråga om en sådan organisation, hade denna avstyrkts av marinförvaltningen på skäl, vilka ännu syntes vara bärande. E n ökning av antalet avdelningar inom marinförvaltningen vore i och för sig ägnad att försvåra arbetet; de ärenden, som skulle ankomma på avdelningen, vore väl icke många till antalet, men tillhörde ganska skilda verksamhetsgrenar, i vilka man icke kunde förvänta sakkunskap hos avdelningschefen, utan i stället å andra avdelningar inom verket; om avdelningschefen tillika vore stabschef hos chefen för kustartilleriet, kunde han icke i marinförvaltningen vara representant för bemälde chef, såsom han nu vore, utan skulle komma i en rätt egendomlig dubbelställning. Marinförvaltningen hade icke förbisett, att kustartilleriets högste målsman kunde hava berättigade krav å inflytande över förvaltningen av kustartilleriet. Dessa krav syntes dock kunna tillgodoses på ett långt bättre sätt — utom därigenom, att han övertoge inspektion beträffande kustartilleriets materiel och befästningar — jämväl genom vissa andra anordningar, till vilka ämbetsverket i annat sammanhang återkommer. I fråga om upprättandet av en kustartilleriavdelning inom den av beredningen föreslagna marinstyrelsen delar chefen för kustartilleriet beredningens uppfattning. Därigenom skulle rådas bot för de brister, som vidlådde den nuvarande organisationen av försvarsväsendets ledning och förvaltning, och vilka framför allt gjort sig gällande därutinnan, att nämnde chef icke vore tillförsäkrad erforderligt inflytande på avgörandet av frågor, vilka berörde kustartilleriet och kustfästningarna. Mot beredningens förslag gör dock chefen för kustartilleriet huvudsakligen följande erinringar. E n ä r chefen för kustartilleriet hade behov av en stabschef och en stab, borde det uttryckligen föreskrivas, a t t kustartilleriavdelningen och dess chef jämväl skulle funktionera såsom chefens för kustartilleriet stab, resp. stabschef. Sektion I I I borde benämnas kustartillerisektionen. Den av beredningen föreslagna fortifikationsbyrån inom kustartilleriavdelningen borde utbrytas ur denna och utgöra en särskild avdelning, fortifikationsavdelningen, inom marinstyrelsens I I I sektion. Denna avdelning skulle handlägga — förutom ärenden angående befästningar, kaserner, byggnader m. m. — ärenden rörande kustfästningarnas hamnområden, tomter, vägar, kajer o. d., industriens krigsorganisation, i vad den avsåge fortifikationsmaterielen, granskning av års- och medelsredogörelser m. m. Planläggandet av övningar och krigsövningar för kustartilleriet och kustfästnin-
115 garna borde ankomma på kustartilleriavdelningen, jämväl i vad anginge samövningar med flygvapnet och med till sjöförsvaret anslutna frivilliga kårer. I fråga om sin ställning inom marinstyrelsen framhåller chefen för kustartilleriet, att han borde erhålla befogenhet att i stort sett i samma utsträckning som hittills avgöra rent militära ärenden, samt att honom borde tillerkännas reservationsrätt i sådana ärenden, som icke av honom själv avgjordes, och vilka berörde frågor angående kustartilleriets övningar, organisation, krigsberedskap, utbildningsföreskrifter, exercis- och skolreglementen, läroböcker, mobiliseringshandlingar o. d. Kommendanten i Vaxholms fästning finner beredningens förslag om ordnandet av en marinstyrelse ändamålsenligt. Det innebure garantier för, att frågor, som rörde kustfästningarna, skulle komma att behandlas på ett fullt sakkunnigt och ändamålsenligt sätt och utan onödig omgång. Alldeles särskilt hade förslaget betydelse för kustfästningarnas mobiliseringsförberedelser, genom att det medförde dessa ärendens överflyttande till kustartilleriavdelningen. Arbetet i detta hänseende bleve vida snabbare och effektivare, än som med nuvarande organisation vore möjligt. Till sistnämnda avdelning borde även ärenden rörande den speciella väderlekstjänsten vid kustfästningarna överföras, enär denna tjänst vore av stor betydelse för kustartilleriets stridsverksamhet. Ärenden angående den allmänna väderlekstjänsten borde förbliva vid kommunikationsavdelningen. I fråga om planläggandet av kustartilleriet och kustfästningarna berörande övningar med till sjöförsvaret anslutna frivilliga kårer samt med flygvapnet uttalar kommendanten i Vaxholms fästning samma mening, åt vilken chefen för kustartilleriet enligt ovan givit uttryck. U p p r ä t t a n d e t a v en fullständig, från marin förvaltning en skild kustartilleriförvaltning, med u p p g i f t a t t ombesörja k u s t a r t i l l e r i e t s och k u s t f ä s t n i n g a r n a s samtliga förvaltningsangelägenheter, skulle helt visst i n n e b ä r a en dubbelorganisation. Såsom beredningen framhåller, bör en sådan u n d v i k a s . E n dylik k u s t a r t i l l e r i f ö r v a l t n i n g måste, med h ä n s y n till de i f r å g a k o m m a n d e ärendenas olika art, indelas i ett flertal a v d e l n i n g a r eller b y r å e r . Den komme a t t handlägga ärenden, l i k a r t a d e dem, som falla inom m a r i n f ö r v a l t n i n g e n s verksamhetsområde. Ä v e n u r a n d r a s y n p u n k t e r k a n det icke v a r a l ä m p l i g t a t t å v ä g a b r i n g a en skilsmässa mellan flottans och k u s t a r t i l l e r i e t s f ö r v a l t n i n g . Beredningen h a r dock icke föreslagit ett d y l i k t fullständigt åtskiljande, u t a n b e g r ä n s a t kustartilleriavdelningens u p p g i f t e r s a m t från dess v e r k s a m h e t s o m r å d e u n d a n t a g i t ärenden, vilka, med h ä n s y n till kustartilleriets samband med flottan och nödvändigheten a t t u n d v i k a dubbelorganisation, borde f ö r l ä g g a s till de avdelningar, som h a d e a t t h a n d l ä g g a l i k a r t a d e ärenden r ö r a n d e flottan. Beträffande frågor r ö r a n d e k u s t a r t i l l e r i e t s materiel h a r beredningen, såsom i det föregående s a g t s , t ä n k t sig dessa ordnade p å det sätt, a t t kustartilleriavdelninjen skulle u t f ö r a den d i r i g e r a n d e h a n d l ä g g n i n g e n , m e d a n de avdelningar, som behandlade ärenden a n g å e n d e materiel a v liknande a r t , tillhörande flottan, borde ombesörja erforderliga tekniska och ekonomiska u t r e d n i n g a r samt handlägga ärenden rörande u n d e r h å l l och förvaltning a v den förefintliga materielen ävensom f ö r r å d s f ö r v a l t n i n g . Den sålunda i f r å g a s a t t a organisationen k a n icke anses ä g a erforderlig klarhet Den skulle säkerligen i vissa fall medföra s v å r i g h e t e r vid ärendenas u p p -
116 delande mellan marinförvaltningen (sektion I I ) och kustartilleriavclelningen (sektion I I I ) . Icke utan fog kan framställas den frågan, huruvida det kan vara lämpligt, att kustartilleriavdelningen skulle representera den dirigerande handläggningen av ärenden, rörande vilka den tekniska och ekonomiska utredningen skulle verkställas inom avdelningar, tillhörande marinförvaltningen. Därtill kommer, att, såsom särskilt detta ämbetsverk betonat, marinens förvaltningssystem skulle sönderbrytas, samt omgång, dubbelarbete och tidsutdräkt bliva följden. Även skulle organisationen medföra ökade kostnader. Såsom i det föregående blivit framhållet, kunde det icke vara lämpligt att upphäva marinförvaltningens fortifikationsavdelning och ersätta den med en fortifikationsbyrå inom kustartilleriavdelningen. I betraktande av vad sålunda blivit anfört, synes det icke vara tillrådligt att upprätta en särskild kustartilleriavdelning (kustartilleriförvaltning, kustartillerisektion). Däremot torde den nuvarande anordningen — stabschefen hos chefen för kustartilleriet, deltagande i beredningen inom marinförvaltningen av ärenden, som angå kustfästningarna samt kustartilleriets personal och materiel, och tre kustartilleriofficerare tjänstgörande på två av ämbetsverkets avdelningar — böra erhålla en i möjligaste mån rationell och följdriktig tillämpning. Därtill torde höra, att stabschefen i fråga om ärende, i vars behandling han skall deltaga, underrättas redan vid dess uppkomst, och att honom beredes tillfälle att studera till ärendet hörande handlingar, samt att utdrag ur protokollet över beslutet tillställes chefen för kustartilleriet, därest stabschefen till protokollet antecknat sin skiljaktiga mening. Dessutom bör, där så synes lämpligt och erforderligt, vid varje sådan avdelning inom marinstaben och marinförvaltningen, under vilken viktigare kustartilleriärenden höra, placeras en kustartilleriofficer såsom biträde åt avdelningschefen, börande förenämnde officer jämväl vara föredragande i mål, som huvudsakligen beröra endast kustartilleriet. Genom det uti det föregående av de sakkunniga framställda förslaget, att chefen för kustartilleriet i vissa fall skulle komma att ingå uti amiralitetet, skulle han se sitt inflytande vidgat. I enahanda syfte synes han böra erhålla befogenhet att inspektera kustfästningarna, vilken fråga kommer att längre fram behandlas, Därvid torde även spörsmålet angående inspektion av kustfästnings mobiliseringshandlingar böra upptagas till prövning.
Enligt gällande instruktion för marinförvaltningen den 20 september 1919 med däri vidtagna ändringar är marinöverkommissarien ledamot av ämbetsverket och tillika avdelningschef för civilavdelningen, medan amiralitetsrådet är chef för kameralbyrån, vilken byrå jämlikt § 5 tillhör civilavdelningen. Enligt § 6, mom. 3, inträder amiralitetsrådet såsom ledamot i marinförvaltningen vid handläggning av ärende, som i något avseende tillhör honom. Av avdelningschefen (i instruktionen även benämnd chefen) för civilavdelningen beredas och föredragas ärenden angående ( § 8 , mom. 1 ) : »marinens fasta egendom i de delar, som ej tillhöra annan avdelning;
117 förklaring, ändring eller upphävande av gällande-eller förslag till nya allmänna författningar; allmänna föreskrifter, som bero av marinförvaltningen att utfärda för verkställighet av gällande författningar eller av Kungl. Maj:t särskilt givna befallningar; tillsättning av och avsked från annan civil tjänstebefattning vid marinförvaltningen än kemist- och andre kemistbefattningarna, ledighet från och förordnande å dylik befattning samt ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal; frågor om fastställelse av löneklass för civil personal vid marinförvaltningen; balans-, avskrivnings- och besvärsmål; samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet.» Inom civilavdelningen finnas ett kansli och en kameralbyrå. Till kansliet höra registratorskontoret och advokatfiskalskontoret, till kameralbyrån bokslutskontoret, revisionskontoret och kassakontoret. Amiralitetsrådets åligganden äro så avfattade ( § 8 , mom. 2) : »Amiralitetsrådet bereder och föredrager ärenden, som angå uppbörden, anordnandet och redovisningen av alla till marinförvaltningens befattning hörande medel, balans-, avskrivnings-, anmärknings- och besvärsmål undantagna, ävensom sammanfattandet av förslagen till staterna å fjärde huvudtiteln, avdelning I I I , sjöförsvaret, i vad marinförvaltningen vidkommer.» Därjämte är föreskrivet (§ 13), att ledamot av marinförvaltningen icke må »fatta beslut, som medför utgift, såframt icke amiralitetsrådet vid samråd biträder detsamma», ävensom att amiralitetsrådet må »meddela beslut angående utbetalning på grund av i gällande stat eller allmän författning eller eljest i behörig ordning meddelad föreskrift, som är fullständig och tydlig med hänsyn till ej blott utgiftens ändamål och belopp utan även den medelstillgång, varifrån utgiften skall bestridas». Beträffande förfaringssättet vid anmärkningsmål stadgar instruktionen följande (§ 25): »Sedan anmärkning blivit framställd, skall anmärkningsakten genom förste revisorn överlämnas till kameralbyrån, som utställer densamma till förklaring. Efter det förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skall anmärkningsmålet av förste revisorn i närvaro av amiralitetsrådet föredragas inför marinöverkommissarien, varefter det, om ytterligare utredning ej anses behövlig, av marinöverkommissarien avgöres. Föredraganden och amiralitetsrådet äro skyldiga att yttra sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta densamma i protokoll anteckna. Resolution å anmärkningen undertecknas av marinöverkommissarien och kontrasigneras av föredraganden.» I fråga om ärendenas handläggning i marinförvaltningens plenum föreskriver § 10 följande: »1. Marinförvaltningens plenum utgöres av ämbetsverkets chef samt de ledamöter till ett antal av minst två, vilka enligt mom. 2 skola uti pleniärendes handläggning deltaga.
118 2. I plenum skola marinförvaltningens ledamöter deltaga, chefen för civilavdelningen i handläggningen av alla ärenden med undantag av dem, som i ett eller annat hänseende tillhöra amiralitetsrådet, såvida de icke i något avseende tillhöra jämväl bemälde avdelningschef; samt ämbetsverkets övriga ledamöter, envar i handläggningen av ärende, som i något hänseende tillhör honom, och dessutom, i den mån sådant erfordras till fyllande av antalet tre eller ämbetsverkets chef anser sådant nödigt, jämväl i andra ärenden; skolande dock deltaga ämbetsverkets samtliga ledamöter jämte amiralitetsrådet i ärenden, som angå statsregleringen, marinförvaltningens organisation samt tillsättning och fördelning till tjänstgöring av ämbetsverkets civila personal, i frågor om fastställelse av löneklass för nämnda personal ävensom i frågor om ansvar för tjänstefel av samma personal. 3. .» Det vill synas, som om föreskriften i § 6, mom. 3, att »vid handläggning av ärende, som i något hänseende tillhör amiralitetsrådet, inträder denne såsom ledamot av marinförvaltningen», jämförd med föreskriften i § 10, mom. 2, att chefen för civilavdelningen skall deltaga i plenum »i handläggningen av alla ärenden med undantag av dem, som i ett eller annat hänseende tillhöra amiralitetsrådet, såvida de icke i något avseende tillhöra jämväl bemälde avdelningschef», kan giva anledning till olika tolkning angående ifrågavarande båda ämbetsmäns deltagande i plenum. Enligt vad som inhämtats, tolkas de nyss återgivna bestämmelserna på det sätt, att amiralitetsrådet icke äger deltaga i de hans kompetensområde tillhörande frågor om användningen av beviljade anslagsmedel, så snart det ärende, med vilket frågorna sammanhänga, antingen skall föredragas av chefen för civilavdelningen eller ock, därest det tillhör annan avdelningschefs föredragning, tillika är av den beskaffenhet, att chefen för civilavdelningen måste däri deltaga. Beredningen gör, beträffande chefen för civilavdelningen — marinöverkommissarien — och amiralitetsrådet, gällande, att båda dessa hava sin verksamhet inriktad å dels uppgifter av mera självständig art, vilkas beredning ålåge den civile ledamoten, dels uppgifter av rådgivande natur vid annan ledamots föredragning. I båda dessa avseenden tillhörde det större antalet ärenden amiralitetsrådet. Då det icke kunde vara lämpligt, att hos samme befattningshavare förena mera självständiga uppgifter med en ganska betydande rådgivande verksamhet, höll beredningen före, »att fördelningen av göromålen mellan marinöverkommissarien och amiralitetsrådet bör så avpassas, att den förre såsom avdelningschef övertager, förutom handläggningen av de mål, som nu ankomma på civilavdelningen, jämväl ärenden rörande uppbörden, anordnandet av redovisningen av till marinstyrelsen hörande medel och i stället befrias från skyldighet att deltaga i avgörandet av ärenden, som, utan att direkt beröra civilavdelningen, föredragas av annan ledamot. Denna senare skyldighet bör helt och hållet över-
119 flyttas på amiralitetsrådet. En sådan anordning kommer att medföra vissa avsevärda fördelar även ur annan synpunkt. Sålunda skulle de rent ekonomiska frågorna i marinstyrelsen komma att företrädas av avdelningschef, jämställd med de ledamöter, vilka handlägga de tekniska spörsmålen.» Chefen för civilavdelningen bör, enligt beredningens förslag, i de på honom ankommande frågorna erhålla en något ökad befogenhet, varför beredningen ifrågasätter »icke blott att amiralitetsrådets nuvarande befogenhet enligt § 13 i instruktionen för marinförvaltningen överflyttas på chefen för civilavdelningen, utan även att denne avdelningschef skall fatta beslut i kassaärende samt i besvär över underlydande myndighets beslut i kassaärende, varvid med kassaärende skulle förstås sådant ärende, i vilket enligt kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. ( S F S 528/1924) klagan emot beslut fullföljes till kammarrätten, och vilka frågor samtliga äro av den art, att utbetalningsbeslutet beror på tillämpning av gällande författning eller annan rättsgrund. Såsom föredragande i dylika besvärsmål avses en sekreterare, vilken — i likhet med förste revisorn, som är föredragande i anmärkningsmål —• bör vara placerad i löneraden B. 26. Vidare förutsattes, såväl att denne sekreterare deltager i handläggningen inför chefen för civilavdelningen av anmärkningsmål, som ock att förste revisorn på enahanda sätt deltager i avgörandet av besvär i kassaärenden, båda med reservationsrätt. Amiralitetsrådet bör däremot icke deltaga i behandlingen av dessa kassaärenden och anmärkningsmål.» I överensstämmelse med denna tankegång föreslår beredningen i förslaget till instruktion för marinstyrelsen (§ 8), att i marinstyrelsen skulle ingå såsom ledamöter, förutom sektionschefer, militära avdelningschefer m. fl., marinöverkommissarien såsom avdelningschef för civilavdelningen samt amiralitetsrådet. Till civilavdelningen skulle höra ärenden angående (§ 30): »utgifter rörande: avlöning, rekrytering, resekostnader m. m.; de värnpliktigas avlöning, inskrivning och redovisning; undervisning, understöd och expenser m. m.; marinens fasta egendom i rättsligt hänseende samt i övrigt i de delar, som ej ankomma på annan avdelning; uppbörden, anordnandet och redovisningen av alla till marinstyrelsens befattning hörande medel; simmanfattandet av förslagen till nya eller förändrade stater angående marinstyrelsen tillhörande medelsförvaltning; frågor av administrativ och allmänt juridisk natur, som icke tillhöra annan avcelning; tillsättning av och avsked från civil tjänstebefattning vid marinstyrelsen i 26 eller lägre lönegrad, ledighet från och förordnande å dylik befattning samt ansvar för tjänstefel av marinstyrelsens civila personal; jlacering i löneklass av marinstyrelsens civila personal; samt avskrivnings-, besvärs- och anmärkningsmål.» Å avdelningen borde finnas kansli, advokatfiskalskontor, bokslutskontor, kassakontor och revisionskontor. Det för hela marinstyrelsen gemensamma re-
120 g i s t r a t o r s k o n t o r e t vore det lämpligt a t t överflytta till den av beredningen föreslagna kommandoavdelningen, avsedd a t t direkt l y d a u n d e r chefen för marinen. I fråga om den rådgivande verksamhet i ekonomiskt och administrativt hänseende, vilken skulle tillkomma amiralitetsrådet, u t t a l a r beredningen den meningen, a t t densamma syntes kunna u n d e r l ä t t a s , genom a t t hans justering av ärenden av mindre v i k t i regel begränsades till själva anslagsfrågan. I admin i s t r a t i v t avseende borde han deltaga i större ärendens beredning. F ö r e s k r i f t e r n a rörande amiralitetsrådets tjänsteåligganden äro i beredningens förslag till instruktion för marinstyrelsen a v f a t t a d e sålunda (§§ 14, 33 och 36, sid. 247, 256 och 2 5 7 ) : » A m i r a l i t e t s r å d e t åligger a t t vaka över, a t t de ärenden inom marinstyrelsen, i vilkas h a n d l ä g g n i n g han deltager, behandlas enhetligt och i enlighet med gällande författningar, a t t disposition av medel sker inom ramen av anvisade a n s l a g , ävensom a t t anslagna medel användas till därmed avsedda ä n d a m å l . A m i r a l i t e t s r å d e t deltager i beredningen a v alla ärenden av ekonomisk eller j u r i d i s k - a d m i n i s t r a t i v a r t med u n d a n t a g av dem, som tillhöra civilavdelningen.» Såsom en följd h ä r a v skulle amiralitetsrådet v a r a n ä r v a r a n d e vid föredragning av sådant ärende inför chefen för marinen eller vederbörande sektionschef. Med a n m ä r k n i n g s m å l skulle amiralitetsrådet icke h a v a a t t t a g a någon befattning. D e ärenden, i vilkas beredning a m i r a l i t e t s r å d e t sålunda komme a t t deltaga, skulle h u v u d s a k l i g e n avse: anvisning av medel, u t f ä r d a n d e och t i l l ä m p n i n g av f ö r f a t t n i n g a r eller allmänna föreskrifter, a v f a t t a n d e och tillämpning av kont r a k t , utbetalningsorder på grund av k o n t r a k t , remisser av ekonomisk innebörd m. m. I fråga om de spörsmål, som i det föregående blivit avhandlade, gör marinförvaltningen, en väsentligen avvikande mening gällande. Ämbetsverket erinrar till en början, att arméförvaltningens räkenskapsverk icke inordnats i det allmänna kamerala räkenskapsverket. Däremot hade så skett med marinförvaltningens räkenskapsverk, ehuru samma anledningar till självständighet som för arméförvaltningen här förelåge. Marinens räkenskapsväsende hörde liksom dess kassaväsende till marinförvaltningens kameralbyrå, vars chef vore föredragande inför ämbetsverkets chef. Enligt beredningens förslag till instruktion för marinstyrelsen skulle denna föredragningsskyldighet överflyttas på chefen för civilavdelningen, varvid, att dömu UV motiveringen, avsikten syntes hava varit att bereda civilavdelningen en självständig ställning även vid avgörande av räkenskapsärenden, huvudgrunderna för bokföringen måhända undantagna. Anledningen till den nu rådande skillnaden i förevarande avseende mellan motsvarande organ vid armén och marinen vore icke lätt att inse. Fastmer borde den avsikt hos beredningen, som framskymtade ur dess motivering, i största möjliga utsträckning förverkligas. I fortsättningen uttalar marinförvaltningen den åsikten, att beredningen, i anslutning till nyss angivna avsikt, i sitt förslag bort ålägga kamreraren å civilavdelningen föredragningsskyldighet inför chefen för avdelningen i kassa- och räkenskapsärenden och följaktligen uppföra denne befattningshavare i lönegraden B. 26. Med hänsyn till det högre ansvar och det ökade arbete, som med den av beredningen föreslagna omorganisationen skulle överflyttas till marinöverkommissarien, syntes det skäligt och, i betraktande av vad vid föregående lönereglering förekommit, jämväl billigt, att lön för denne befattningshavare uppfördes i lönegraden A. 2. Beredningens förslag att ställa amiralitetsrådet utanför civilavdelningen med rådgivande uppgifter i ärenden av juridisk och ekonomisk art kunde medföra vissa
121 olägenheter. Genom att denna verksamhet avskildes från civilavdelningen, skulle, om rättstvist yppades, ansvaret i en rättslig fråga överflyttas till annan befattningshavare, nämligen chefen för civilavdelningen, vilket knappast syntes vara en lämplig anordning. Vad anginge amiralitetsrådets åliggande att övervaka, att anslagen icke överskredes, saknade han enligt förslaget det därför erforderliga överinseendet över bokslutskontorets dispositionsbokföring. E t t e r att hava gjort åtskilliga erinringar i fråga om beredningens förslag angående den till den civila avdelningen hörande personalens tjänste- och avlöningsförhållanden förklarar marinförvaltningen, att den icke kunde godtaga den ifrågasatta organisationen av civil avdelningen, och gör i anslutning därtill huvudsakligen följande uttalande. Flera av de anmärkta olägenheterna skulle avlägsnas genom indragning av amiralitetsrådsämbetet. För att icke chefens för civilavdelningen arbetsbörda därvid skulle bliva allt för betungande, borde den sekreterare, vilken placerats i lönegraden B. 26, erhålla ställning såsom assistent åt avdelningschefen samt erhålla benämningen byrådirektör. För den omfattande, men annars icke särskilt krävande uppgiften att kontrollera anslagsdispositionerna kunde kamreraren lämpligen erhålla i uppdrag att i detta avseende övertaga den civile ledamotens funktioner. Därjämte borde han inför avdelningschefen föredraga kassaärenden, vilka, enligt beredningens motivering, borde avgöras å avdelningen. Bokslutskontorets personal borde samtidigt ökas med en ordinarie revisorsbefattning i lönegraden B. 21. Benämningen förste revisor för föredraganden i anmärkningsmål borde ändras till revisionskommissarie. Genom nu omförmälda åtgärder skulle civilavdelningens verksamhetsområde i huvudsak bliva det av beredningen föreslagna, men tillökat med de uppgifter, som beredningen avsett för amiralitetsrådet. Byrådirektören skulle vara avdelningschefens assistent. Chefen för civilavdelningen skulle i nedan upptagna ärenden »fatta marinförvaltningens beslut», varvid reservationsrätt skulle tillkomma övriga i beslutet deltagande. Ifrågavarande ärenden skulle vara: a) besvär över underordnade myndigheters beslut i kassa- m. fl. uti instruktionen angivna ärenden ävensom avskrivningsmål — byrådirektören, i närvaro av förste revisorn (revisionskommissarien), föredragande; b) kassaärenden — kamreraren föredragande; samt c) anmärkningsmål — revisionskommissarien, i närvaro av byrådirektören, föredragande. Remisser å besvär över marinförvaltningens å civilavdelningen fattade beslut i nu angivna ärenden skulle handläggas i enahanda ordning. Vid annan ledamots föredragning skulle civil ledamot deltaga i plenum i ungefär samma utsträckning, som beredningen föreslagit, vilket dock, på sätt denna förutsatt, borde kunna ske medelst samråd eller genom justering å föredragningslista. Det skulle åligga kamreraren, att övervaka, att disposition av medel skedde inom ramen av anvisade anslag, ävensom att anslagna medel användes för avsedda ändamål, varför han skulle ingå såsom ledamot för civilavdelningen i de ärenden, där dylik fråga förekomme. Hans deltagande respektive justering skulle dock begränsas till anslagsfrågan. Om likväl civil ledamot bleve erforderlig även för annat syfte, t. ex. i ärenden av juridisk art, skulle chefen för civilavdelningen (assistenten) deltaga, men icke kamreraren. Sekreteraren i lönegraden B. 24 skulle ombesörja uppsättning av expeditioner, utredningar m. m. för de tekniska avdelningarna, på sätt i arbetsordningen närmare borde angivas. Till marinförvaltningens utlåtande har amiralitetsrådet — dock utan att inlåta sig på de nu avhandlade spörsmålen angående civil avdelningen m. m. — fogat ett 9— 283012
122 särskilt yttrande, i vilket han, med stöd av en under närmare fyra årtionden vunnen erfarenhet inom marinens administration, giver uttryck åt den uppfattningen, att det av marinförvaltningens majoritet framlagda organisationsförslaget i allt väsentligt måste anses underlägset beredningens förslag. Det syntes nämligen på en del punkter vila på ohållbar eller synnerligen vag grund. Av det nu anförda angående marinöverkommissariens och amiralitetsrådets tjänsteförhållanden, vilka enligt gällande föreskrifter icke i allo synas vara lämpligt avvägda och nog tydligt bestämda, torde huvudsakligen framgå, att beredningen avser att uppdraga en gränsskillnad mellan de båda befattningarna och att ställa amiralitetsrådet helt och hållet utanför civilavdelningen. Amiralitetsrådet skulle liksom marinöverkommissarien bliva ledamot i marinstyrelsen, med uppgift att deltaga i alla ärenden av ekonomisk eller juridisk-administrativ art med undantag av dem, som tillhörde civilavdelningen, samt att därvid utöva en övervakande verksamhet med hänsyn till författningars tillämpning och anvisade anslagsmedels användning. Vid en jämförelse med behandlingen av motsvarande åligganden inom arméförvaltningen skulle det kunna sägas, att inom civilavdelningen skulle handläggas ärenden, vilka tillhöra civila departementets verksamhetsområde, samt att amiralitetsrådets ämbetsuppgifter i stort sett motsvaras av de å arméförvaltningens övriga departement tjänstgörande civila krigsrådens. Marin förvaltning en åter anser, att såväl marinöverkommissariens som amiralitetsrådets åligganden böra samlas inom civilavdelningen, och att amiralitetsrådsämbetet bör indragas. Dettas innehavare skulle ersättas med en byrådirektör, vilken skulle vara assistent åt marinöverkommissarien och tillika chef för civilavdelningens kansli. I sammanhang därmed skulle vissa åtgärder vidtagas till motverkande av den med ämbetsverkets förslag följande betydande ökningen i marinöverkommissariens arbetsbörda. Sålunda skulle, att döma av marinförvaltningens yttrande, byrådirektören-assistenten inträda såsom ledamot av ämbetsverket vid handläggning av ärenden av juridisk art, därest icke chefen för civilavdelningen själv deltoge i deras behandling. Kamreraren skulle inträda såsom ledamot (av marinförvaltningen) för civilavdelningen i ärenden beträffande övervakandet av, att dispositionen av medel verkställdes inom ramen av anvisade anslag och för avsedda ändamål. I fråga om organisationen av marinförvaltningens civilavdelning torde, så vitt möjligt är, böra tillses, att inom densamma arbetsfördelningen bliver lämpligt avvägd och arbetsuppgifterna tydligt bestämda, samt att sättet för ärendenas handläggning och avgörande förenklas. Därtill bör den nuvarande olägenheten, att de kamerala ärendena i plenum företrädas än av en högre chef, marinöverkommissarien, än av en lägre chef, amiralitetsrådet, avhjälpas. Med hänsyn till en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna och förenkling av sättet för ärendenas handläggning kan det näppeligen vara lämpligt, att marinöverkommissarien skulle övertaga amiralitetsrådets åligganden. Därigenom skulle marinöverkommissariens arbetsbörda över hövan ökas, till följd varav åtskilliga anordningar måste träffas för att avlasta en del av denna börda
123 på honom underställd personal. Det synes icke vara en tillfredsställande anordning, att, då chefen för civilavdelningen är i tjänstgöring, honom underlydande ämbets- eller tjänsteman i hans ställe inträder såsom ledamot i ämbetsverket. Beredningens förslag, att såväl marinöverkommissarien som amiralitetsrådet skulle vara ledamöter i marinförvaltningen inom var sitt tydligt utstakade verksamhetsområde, torde, om ock med vissa modifikationer, vara en framkomlig väg för frågans lösning. Därigenom skulle ock den ovan berörda olägenheten angående representantskapet i marinförvaltningens plenum avhjälpas. I sammanhang härmed synes uppmärksamheten böra fästas på marinförvaltningens uttalande, att amiralitetsrådets skiljande från civilavdelningen kunde medföra vissa olägenheter. Om nämligen beträffande amiralitetsrådets rådgivande uppgifter i ärenden av juridisk och ekonomisk art rättstvist komme att yppas, skulle, enligt marinförvaltningens mening, ansvaret överflyttas från amiralitetsrådet till chefen för civilavdelningen. Det synes rätt svårt att inse, på vilken grund ansvaret för ett av amiralitetsrådet eventuellt begånget misstag skulle kunna övergå till marinöverkommissarien, därför att denne senare befattningshavare äger att i fortsättningen handlägga målet i fråga. En annan olägenhet av ovan angivna organisationsåtgärd skulle, enligt vad marinförvaltningen gör gällande, uppstå därav, att överinseendet över bokslutskontorets dispositionsbokföring komme att överföras från amiralitetsrådet till marinöverkommissarien. Denna omständighet lärer icke kunna minska amiralitetsrådets — lika litet som ämbetsverkets övriga ledamöters — möjligheter att taga del av ifrågavarande bokföring och därigenom övervaka, att anslagen icke överskridas.
I anslutning till det nu sagda torde de civila ledamöternas i marinförvaltningen ämbetsåligganden i vissa avseenden böra tagas under omprövning. Såväl beredningen som marinförvaltningen hava ifrågasatt eller föreslagit en utvidgning av marinöverkommissariens befogenhet till att omfatta jämväl beslut såväl i allmänhet i kassaärenden som å besvär över underlydande myndighets beslut i dylikt ärende, varvid med kassaärende torde avses sådana mål, som angå beslut om uppdebitering, anordning, omföring, verificering o. d. i marinförvaltningens kassa, men icke fastställande av räkenskapsformulär eller eljest meddelande av allmän föreskrift. Marinförvaltningen har jämväl föreslagit, att vissa andra i instruktionen angivna civila besvärsmål, såsom avskrivningsoch undersökningsmål, skulle avgöras av chefen för civilavdelningen. Den sålunda ifrågasatta ökade befogenheten medför förenkling och arbetsbesparing samt synes följaktligen lämplig. Liksom inom arméförvaltningen torde beslut i ovannämnda ärenden böra fattas på föredragning av viss tjänsteman — allt efter deras art, sekreteraren, kamreraren eller förste revisorn (revisionskommissarien) — med reservationsrätt. Den nuvarande föreskriften (§ 25 i instruktionen), att i anmärkningsmål
124 därjämte annan tjänsteman skall närvara vid beslutet, torde knappast vara erforderlig. Genom en förenkling i detta avseende sparas ytterligare tid och arbetskraft. Beredningens förslag angående civilavdelningens verksamhetsområde synes medföra en bestämd avgränsning för avdelningens uppgifter. Jämlikt detta förslag skola exempelvis frågor om utfärdande av författningar eller allmänna föreskrifter tillhöra civilavdelningen, därest de angå anslagen till avlöning, rekrytering, resekostnader m. m., de värnpliktigas avlöning, inskrivning och redovisning, understöd och expenser eller kassa- och räkenskapsväsendet, men icke eljest, utom så vitt de äro av allmänt juridisk natur och icke tillhöra annan avdelning. Det har i detta avseende hittills rått en viss oklarhet. Vidare ankommer på civilavdelningen beslut om utbetalning i marinförvaltningens kassa från här ovan nämnda anslag, men icke från andra anslag, frånsett kassaärenden (anordningsbeslut). Enligt nu gällande instruktion för marinförvaltningen och tillämpad praxis föredrager amiralitetsrådet ett stort antal utbetalningsbeslut, vilken verksamhet i beredningens och marinförvaltningens förslag icke blivit överflyttad till civilavdelningen, utom i vad angår av denna avdelning förvaltade anslag. Sistnämnda utbetalningsbeslut skulle alltså ankomma på vederbörande tekniska avdelnings föredragning. Å arméförvaltningens tekniska departement handläggas dylika utbetalningsåtgärder i allmänhet av civil byråchef. Skulle motsvarighet i organisationen sökas beträffande marinförvaltningen, torde böra föreskrivas, att viss civil ledamot, amiralitetsrådet, skulle deltaga vid dessa ärendens föredragning. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida vid föredragning av ärende, som endast berör civilavdelningens verksamhetsområde och icke kan hava någon återverkan på andra förhållanden, förutom ämbetsverkets chef, militär ledamot skall behöva närvara »till fyllandet av antalet tre» i plenum deltagande ledamöter. Denna föreskrift i instruktionens § 10, mom. 2, medför avsevärd tidspillan för chefen för nautiska avdelningen, vilken chef i dylika fall i allmänhet plägar tillkallas. Instruktionens § 9, mom. l : b , synes härvid kunna tilllämpas, det vill säga, att ärendet avgöres av marinförvaltningens chef i närvaro endast av föredraganden. Om, såsom ovan är förordat, civil ledamot med huvudsakligen rådgivande åligganden i nära anslutning till beredningens förslag skulle komma att ingå i ämbetsverket, torde åt denne böra uppdragas den rättsliga tillsynen av marinens fastigheter. Ifrågavarande civile ledamot — amiralitetsrådet — bör åligga att föra fastighetsliggare, omfattande marinens samtliga fastigheter, oavsett å vilken avdelning ärende rörande fastighet (fastigheter) eljest må ankomma. Fastighetsärendena kunde då bortfalla från civilavdelningens arbetsuppgifter och i stället direkt tillvaratagas vid vederbörande militära eller civilmilitära avdelningschefs föredragning utan ärendets hänskjutande till civilavdelningen. Till sistnämnda avdelning torde däremot böra hänföras en förut ej nämnd grupp av ärenden, nämligen pensioneringsfrågor. Såsom redan är nämnt, föreslår beredningen, att amiralitetsrådet, i egenskap av rådgivande ledamot, skall deltaga i handläggningen av alla ärenden av eko-
125 nomisk eller juridisk-administrativ art med undantag av dem, som tillhöra civilavdelningen. Denna verksamhet motsvarar de civila ledamöternas, marinöverkommissariens och amiralitetsrådets, nuvarande uppgifter såsom rådgivande i plenum. Dessa ärenden kunna fördelas i följande grupper: a) ärenden angående anvisning av medel; b) utfärdande av författningar eller allmänna föreskrifter, ingående av kontrakt m. fl. hithörande ärenden ävensom frågor rörande tillämpning av författningar eller kontrakt; c) utbetalningsåtgärder, huvudsakligen på grund av kontrakt; samt d) nådiga remisser av ekonomisk innebörd. Vad vidkommer ärenden angående anvisning av medel, vilka äro de till antalet vida övervägande, hava både beredningen och marinförvaltningen övervägt åtgärder för lättande av den civile ledamotens arbetsbörda. Sålunda har beredningen begränsat amiralitetsrådets deltagande och justering »i ärenden av mindre vikt» till själva anslagsfrågan. Enligt marinförvaltningens förslag skulle kontrollen i anslagsfrågor ankomma på kamreraren, vilken i egenskap av i ämbetsverket inträdande ledamot för civilavdelningen skulle fullfölja detta åliggande medelst annotering å föredragningslistan. Å arméförvaltningens militära departement beslutar i dylika fall chefen på den militäre byråchefens föredragning. Även om det någon gång förekommer, att alla byråcheferna äro närvarande vid de två gånger i veckan förekommande föredragningarna, så kan likväl endast föredragande byråchef deltaga i beslutet. Den nyss berörda kontrollen avser tillsyn däröver, att anslag å titlar icke överskridas, samt att medlen användas för därmed avsedda ändamål. I förra hänseendet är att märka, att dispositionsbok föres å bokslutskontoret, men även enligt praxis å de större avdelningarna. Det är lika lätt för den föredragande avdelningschefen som för den civile ledamoten att därur inhämta upplysning om ett anslags eller en titels ställning. Avdelningscheferna i marinförvaltningen kunna säkerligen lika väl som byråcheferna i arméförvaltningen ensamma ansvara för, att överskridande icke äger rum. Det torde för sådant ändamål endast erfordras instruktionsmässigt stadfästande av den praxis, enligt vilken marinförvaltningen verkställer anslagsfördelning mellan avdelningarna. Vad beträffar kontrollen däröver, att anslagen icke användas för andra ändamål än dem, vartill de beviljats, torde en anordning, som består i annotering å en föredragningslista, vara föga värdefull. Med kännedom om den utsträckning, vari kamreraren tages i anspråk för utlåtande i anslagsfrågor, torde det vara berättigat att antaga, att hans utlåtande inhämtas vid minsta tvivel om möjligheten att för visst ändamål disponera visst anslag. På grund av vad sålunda anförts, torde ifrågavarande civile ledamot nu åliggande kontrolluppgifter böra avlyftas från honom samt således vederbörande föredragande hava att svara för vederbörliga anslags ställning. I marinförvaltningens nuvarande organisation synes det vara en påtaglig olägenhet, att amiralitetsrådets arbetsbörda svårligen medgiver honom att alltid medverka vid beredningen av frågor, i vilka hans sakkunskap är erforderlig.
126 Be övriga, under b), c) och d) upptagna ärendena, med tillägg, enligt vad förut blivit sagt, av fastighetsärenden, torde bilda en grupp av frågor, som ungefär motsvarar verksamhetsområdet för civil byråchef å arméförvaltningens militära departement. En del av dessa frågor — vissa tillämpnings-, utbetalnings- och fastighetsärenden — torde nu föredragas av civil ledamot i marinförvaltningen, ehuru någon bestämd regel ej lärer vara utbildad. I andra fall föredragas de av vederbörande tekniska avdelnings chef i närvaro av civil ledamot, och det är en sådan anordning, som torde förutsättas i såväl beredningens som marinförvaltningens förslag. Genom beredningens förslag, med däri i det föregående förordade ändringar, kommer den oklarhet, som nu kan sägas råda beträffande personal och tjänsteförhållandena inom civilavdelningen, särskilt mellan marinöverkommissarien och amiralitetsrådet, att avhjälpas. Såsom redan antytts, komma de civila arbetsuppgifterna i marinförvaltningen att hava sin tydliga motsvarighet inom arméförvaltningen på sådant sätt, att civilavdelningens tjänsteåligganden motsvaras av arméförvaltningens civila departements verksamhet, medan amiralitetsrådets ämbete i stort sett är av samma art som de civila byråchefernas å de övriga departementen. Därtill är att märka, att de olägenheter, som skulle följa av marinförvaltningens förslag, nämligen dels att civilavdelningen skulle komma att intaga en särställning inom marinförvaltningen, dels att densammas arbetsuppgifter skulle bliva allt för omfattande, komma att avlägsnas genom den nu föreslagna ordningen. Ifrågavarande särställning skulle bestå däri, att chefen för civilavdelningen enligt eget bestämmande skulle kunna delegera såväl honom som amiralitetsrådet nu åliggande föredragning och skyldighet att närvara i plenum på två underordnade tjänstemän. Detta skulle möjliggöras därigenom, att amiralitetsrådet ersattes genom en assistent å civilavdelningen. En dylik befogenhet att själv bestämma omfånget av egen befattning åliggande tjänsteuppgifter tillkommer icke annan avdelningschef inom marinförvaltningen. Jämlikt dess instruktion, § 29, mom. 1, är det ämbetsverket, som äger att på framställning av ledamot uppdraga åt någon å vederbörande avdelning tjänstgörande att vid handläggning av §är§kilt ärende eller viss grupp av ärenden i dennes ställe inträda såsom ledamot av ämbetsverket. Dessa bestämmelser torde alltjämt böra äga allmänt gällande kraft, och anledning att härutinnan giva chefen för civilavdelningen en särställning synes icke förefinnas. Samtidigt som marin förvaltningen föreslagit, att civilavdelningen skulle övertaga amiralitetsrådets åligganden, har ämbetsverket förordat lättnad i marinöverkommissariens arbetsbörda, men därigenom komme en avsevärd ökning i underordnade befattningshavares arbete att inträda. På grund härav synes det vara fara, att marinförvaltningens förslag i denna del icke skulle bliva genomförbart. Enligt nuvarande organisation har kamreraren en betydande arbetsuppgift, vilken med tillämpning av marinförvaltningens förslag komme att ökas med såväl föredragningsskyldighet i kassaärenden som övertagandet av den civile ledamotens omfattande uppgift att kontrollera anslagsdispositio-
127 nerna. Därest byrådirektören (marinöverkommissariens assistent) bliver mycket upptagen av honom ålagda föredragningar och eljest anbefalld att närvara i plenum, kommer sannolikt notarien att få ett avsevärt antal uppsättningar av skrivelser m. m. på sin lott. Förutom civilavdelningens nuvarande expedition kommer det nämligen att åligga honom den betydande expeditionen av kassaärenden och därmed sammanhängande angelägenheter, vilka förut gått genom kameralbyrån. Ur nu antydda förhållanden synes även kunna hämtas talande skäl för amiralitetsrådets bibehållande, dock med omläggning av hans ämbetsuppgift. Med hänsyn till den mångfald ärenden av stor räckvidd, särskilt sammanhängande med användningen av marinens nyanskaffnings- och underhållsanslag, vilka stiga till betydande belopp och kräva upprättandet av ett stort antal kontrakt m. fl. affärshandlingar, kommer amiralitetsrådet emellertid att i så hög grad tagas i anspråk, att honom icke bör åläggas föredragningsskyldighet, utan hans verksamhet huvudsakligen begränsas till rådgivande. Även härvid måste dock på grund av arbetets omfattning en viss återhållsamhet iakttagas, så att hans sakkunskap verkligen må kunna stå till förfogande i sådana frågor, där behov av densamma i främsta rummet föreligger. Han bör därför — såsom ock ovan föreslagits — fritagas från att deltaga i handläggningen av tekniska ärenden enbart för kontroll av anvisningar. Frågor rörande exempelvis fartygsbyggnadskontrakt, arbetarförhållanden m. fl. påkalla åter en grundlig förberedande behandling från amiralitetsrådets sida. Det nu sagda angående denne ämbetsmans deltagande i marinförvaltningens plenum gäller givetvis ävenledes samråd med avdelningschef i frågor, som denne äger själv besluta. För utredningar och uppsättningar av koncept i ärenden, i vilka amiralitetsrådet deltager, bör han biträdas av en sekreterare. På grund av det sålunda anförda rörande ifrågavarande spörsmål synes marinförvaltningens nuvarande civilavdelning böra omorganiseras enligt följande huvudgrunder. 1. Amiralitetsrådsämbetet skiljes helt från civilavdelningen. Dennas chef, marinöverkommissarien, och amiralitetsrådet bliva båda ledamöter i marinförvaltningen, en var med särskilda uppgifter. 2. Inom civilavdelningen handläggas i det föregående angivna ärenden (enligt beredningens förslag), med undantag av marinens fastighetsärenden. Avdelningen övertager de pensionsärenden, som behandlas inom marinförvaltningen. Chefen för civilavdelningen beslutar angående medels uppdebitering och utbetalning (genom anordning eller omföring) på grund av gällande stat eller allmän författning, Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter eller annat i behörig ordning meddelat beslut, ävensom angående räkenskapsposters verificering, allt så vitt beslutet angår marinförvaltningens kassa. Chefen för civilavdelningen fattar beslut på föredragning, allt efter ärendenas art, av förste revisor (revisionskommissarie), kamrerare eller sekreterare mec den föredragande tillerkänd reservationsrätt. ^ id civilavdelningens föredragning deltager annan ledamot, om ärendet be-
128 rör denne, har återverkan på utanför civilavdelningens ämbetsområde varande förhållanden eller chefen för marinförvaltningen så beslutar. 3. Amiralitetsrådet deltager huvudsakligen vid beredning och förelragning av civilavdelningen icke tillhörande ärenden rörande: utfärdande av författningar och allmänna bestämmelser: ingående av kontrakt och andra avtal; tillämpning av författningar och kontrakt; marinens fasta egendom; medelsanvisning, då tvekan angående ärendet kan råda; nådiga remisser av ekonomisk innebörd; samt i övrigt, då chefen för marinförvaltningen så bestämmer.
Slutligen synes en för marinförvaltningen i dess helhet viktig fråga böra upptagas till prövning, nämligen den angående ställföreträdare för ämbetsverkets chef. Beträffande utövandet av chefskapet för marinförvaltningen vid förfall för dess ordinarie chef föreskriver instruktionens § 15 följande. »När marinförvaltningens chef åtnjuter semester eller eljest under tid, som icke överstiger 15 dagar, är förhindrad att sitt ämbete förrätta, skall, därest icke annorlunda av Kungl. Maj:t förordnas, den till grad eller tjänsteklass och tur äldste tjänstgörande ordinarie militära eller civilmilitära avdelningschefen, därest han till utnämning eller förordnande till avdelningschef är äldre än ordinarie chefen för civilavdelningen, men eljest denne inträda i utövningen av chefens för ämbetsverket åligganden, cheferna för fortifikations- och sanitetsavdelningarna dock endast uti ärende, i vars handläggning de enligt instruktionen skola deltaga. Äro militär eller civilmilitär avdelningschef och chefen för civilavdelningen utnämnda eller förordnade samma dag, äger den till levnadsåren äldre företräde framför den yngre. Är marinförvaltningens chef av annan anledning än den, att han begagnar semester, hindrad att sitt ämbete förrätta och fortfar hindret utöver 15 dagar, bör ämbetet fortfarande uppehållas på sätt nyss är sagt, intill dess> Kungl.
Maj:t å ämbetet meddelar förordnande.» Enär de militära avdelningscheferna innehava sina befattningar såsom avdelningschefer under en relativt kort tidsperiod, i allmänhet omfattande endast 3—6 år, bliva dessa beträffande utnämning eller förordnande i regel yngre än cheferna för de civilmilitära avdelningarna och chefen för civilavdelningen. Då därjämte inom svensk statsförvaltning innehavare av högre beställningar, som kräva juridisk utbildning, vanligen erhålla dessa vid yngre ålder, än vad fallet är beträffande såväl militära som civilmilitära befattningshavare, kommer enligt na gällande instruktion civilavdelningens chef i de flesta fall att, därest han icke samtidigt åtnjuter semester eller eljest är frånvarande, ersätta den ordinarie chefen. För varje gång detta inträffar, skall, jämlikt instruktionens § 40, amiralitetsrådet förestå civilavdelningen och annan civilavdelningen tillhörande tjänsteman — i allmänhet kamreraren — erhålla ämbetsverkets för-
129 ordnande att upprätthålla amiralitetsrådets befattning. I kamrerarens ställe inträder i regel kassören och för den sistnämnde annan tjänsteman, vilket kräver ytterligare två förordnanden. I sammanhang härmed måste ett icke obetydligt antal skrivelser expedieras till riksbanken och dess avdelningskontor och i vissa fall jämväl till andra bankinrättningar med meddelande angående de tjänstemän, som äga underteckna ämbetsverkets ekonomiska anvisningar och anordningar. Det bör tilläggas, att detta förhållande inträder icke endast vid chefens för marinförvaltningen semester utan även vid tjänsteresor, vilka kanske vara endast ett par dagar. Sådana resor förekomma icke sällan. Det torde knappast behöva framhållas, att det icke kan vara förenligt med tjänstens bästa, a t t beträffande åtskilliga av civilavdelningens högre befattningar ombyten ofta inträffa med därav orsakade avlämningar och omkastningar i tjänsteuppgifter. E n annan följd av ovannämnda föreskrift är, att det militära inflytandet helt bortelimineras vid många marinförvaltningens beslut. I de flesta frågor, som föredragas i plenum av civilmilitär avdelningschef, deltaga i beslutet, förutom föredraganden, ämbetsverkets ställföreträdande chef — under ovan angivna förutsättning marinöverkommissarien — samt tjänstförrättande chefen för civilavdelningen — amiralitetsrådet. En på sådant sätt sammansatt beslutande myndighet lärer i allmänhet icke kunna motsvara de krav, som måste ställas på den militärtekniska överstyrelsen för rikets sjöförsvar. Beträffande motsvarande förhållanden vid arméförvaltningen har vid behandling av frågan om dess organisation framhållits, att endast militär departementschef borde vara ställföreträdare för chefen för ifrågavarande ämbetsverk. Samma synpunkter torde även gälla, vad marinförvaltningen angår — och detta just med hänsyn till ämbetsverkets uppgift. Därest detta av en eller annan anledning icke skulle bliva förhållandet, kan möjligen den anordningen tänkas, att chefens för marinförvaltningen befogenhet att avgöra ärenden utövas av tre ledamöter: föredraganden, chefen för civilavdelningen och den till grad och tur främste av cheferna för artilleri-, torped- och min- eller nautiska avdelningarna. Är den främste av de tre sistnämnda militära avdelningscheferna eller chefen för civilavdelningen föredragande, inträder den till grad och tur näst främste av ovannämnda militära avdelningschefer såsom beslutande. Stanna nämnda tre ledamöter i olika mening, bliver den mening, varom två av de beslutande ledamöterna förena sig, marinförvaltningens beslut. En dylik anordning kommer att medföra, att alltid minst en militär ledamot deltager i beslutet. Förfaringssättet bliver så till vida tyngre, som tre personer skola underteckna utgående expeditioner, men denna olägenhet uppväges mer än väl av fördelen, att en var inom civilavdelningen kan upprätthålla sin egen tjänstebefattning.
I överensstämmelse med det i det föregående anförda skulle marinförvaltningen organiseras på följande avdelningar: artilleriavdelningen, torped- och minavdelningen, nautiska avdelningen, fortifikationsavdelningen, ingenjöravdel-
130 ningen, intendentavdelningen, sanitetsavdelningen och civilavdelningea. Därtill kommer amiralitetsrådet. Ärendena inom marinförvaltningen skulle huvudsakligen uppdelas sålunda: å artilleriavdelningen: marinens artilleriväsende; inventarier tillhörande artilleriuppbörden jämte därför erforderlig utredning m. m.; artilleriammuntionsuppbörden; marinens artilleri- och handeldvapensskjutbanor; materielbeskrivningar och föreskrifter för ovan nämnd materiels skötsel och vård ; exercisreglementen, läroböcker, skjutläror m. m., erforderliga för handhavandet av ovan nämnd flottan tillhörande materiel; föreskrifter m. m. beträffande flottan för uttagning av personal till betjänande av olika slag avdelningen vidkommande materiel ävensom för specialutbildningen av ifrågavarande personal, i vad avser betjänandet och användningen av denna materiel; tillsättning eller förordnande av samt ledighet och avsked för marinförvaltningens kemist; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel m. m.; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; samt granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; å torped- och minavdelningen: marinens torped- och minväsenden; inventarier tillhörande torped- och minuppbörderna jämte därför erforderlig utredning m. m.; torpedammunitions- och minainnmnitionsuppbörderna; marinens torpedskjutbanor j materielbeskrivningar och föreskrifter för ovan nämnd materiels skötsel och vård; exercisreglementen, läroböcker, skjutläror m. m., erforderliga för handhavandet av ovan nämnd flottan tillhörande materiel; föreskrifter m. m. beträffande flottan för uttagning av personal till betjänande av avdelningen vidkommande materiel ävensom för specialutbildningen av ifrågavarande personal, i vad avser betjänandet eller användningen av denna materiel; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel m. m.; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; samt
131 granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; å nautiska avdelningen: inventarier tillhörande radio-, styrmans- och skepparuppbörderna jämte därför erforderlig utredning m. m. (till dessa uppbörder förutsättas komma att höra: radiotelegraf-, radiotelefon-, trådtelefon-, optisk signal-, kustsignal-, undervattenssignal- och lyssningsmateriel, den sistnämnda dock endast i den mån den icke tillhör annan avdelning) ; materielbeskrivningar och föreskrifter för ovan nämnd materiels skötsel och vård; exercisreglementen och läroböcker m. m. erforderliga för handhavandet av ovan nämnd flottan tillhörande materiel; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel m. m.; sjökarte- och sjöinstrumentförråden; marinmuseum; stationernas och kustfästningarnas eldsläckningsväsende, varvspolis, sjötransporter, körslor och järnvägstrafik, i den mån dylika ärenden icke handläggas å annan avdelning; den rörliga materielen till flottans järnvägar; förhyrning och försäkring samt bärgning av flytande materiel; trupptransportmateriel ; samverkan med fartygsuttagningskommissionen; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; granskning i taxeringsavseende av avgiftsbelagda radiotelegram vid marinens radiostationer; granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; samt ärenden, som äro av allmänt militär natur och icke tillhöra annan avdelning; å fortifikationsavdelningen: konstruktion och nybyggnad samt underhåll av kustfästningar och till dem hörande eller eljest för kustartilleriet avsedda kasern- och andra byggnader; fortifikationsuppbörden tillhörande materiel och materialier med vad därtill hör: tekniska frågor, i vad avdelningen angår, rörande kustfästningars hamnområden, tomter, vägar och kajer m. m.; samt granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; å ingenjöravdelningen: konstruktion, nybyggnad samt underhåll av fartyg och annan flytande materiel; inventarier tillhörande maskin- och timmermansuppbörderna samt elektriska uppbörden, elektriska belysningen för marinens etablissemang jämte för nämnda
132 uppbörder och materiel erforderlig utredning m. m., allt i den mån dylika ärenden icke tillhöra annan avdelning; skyddsmateriel å flottans fartyg, å kustfästningarna och å marinens anläggningar i övrigt; materielbeskrivningar och föreskrifter för ovan nämnd materiels skötsel och vård ; exercisreglementen och läroböcker m. m.. erforderliga för handhavandet av ovan nämnd flottan tillhörande materiel; föreskrifter m. m. beträffande flottan för uttagning av personal till betjänande av olika slag av ovan nämnd materiel ävensom för specialutbildningen av ifrågavarande personal, i vad avser betjänandet eller användningen av denna materiel; flottans tekniska inrättningar i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; marinens justeringsväsende; flottan tillhörande hamnområden, tomter, gatudelar, marker, vägar, kajer, hus och andra byggnader samt tillhörande inventarier, gas- och vattenledningar, med vad därtill hör, i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; marinens arbetarfrågor; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel in. m.; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; samt granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; å intendentavdelningen: den marinen tillhörande personalens förplägnad och förseende med beklädnad och sängservis samt inkvartering i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; materialutredning i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; marinens förråds väsen de; välfärdsinrättningar för personalen i intendenturavseende; upphandling av kol, olja och intendenturmateriel samt i övrigt av förnödenheter i större omfattning, dar sa prövas lämpligt och upphandlingen icke tillhör annan avdelning; uthyrning eller annan upplåtelse av marinens för egen räkning icke använda fasta egendom i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; föreskrifter m. m. beträffande uttagning av personal till utövande av ekonomitjänsten vid flottan, med undantag av sjukvårdare, ävensom för härför erforderlig specialutbildning av ifrågavarande personal; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel m. m.; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; samt granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver;
133 å sanitetsavdelningen : hälso- och sjukvården vid marinen ävensom därför avsedda inventarier och utredning; materielbeskrivningar och föreskrifter för sjukvårdsmaterielens skötsel och vård; for handhavandet av ovannämnda materiel erforderliga exercisreglementen och läroböcker m. m.; föreskrifter m. m. beträffande uttagning av personal till utövande av sjukvårdstjänsten vid marinen ävensom för erforderlig specialutbildning av marinens personal i nämnda tjänst; industriens krigsorganisation, vad beträffar framställning av avdelningen vidkommande materiel m. m.; mobiliseringshandlingar m. m. angående avdelningen tillhörande ärenden; samt granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser, i vad avdelningen angår, och utarbetande av statistik däröver; å civilavdelningen: utgifter rörande: avlöning, rekrytering, resekostnader, m. m., de värnpliktigas avlöning, inskrivning och redovisning; undervisning, pensionering, understöd och expenser m. m.; uppbörden, anordnandet och redovisningen av alla till marinförvaltningens befattning hörande medel; sammanfattandet av förslagen till nya eller förändrade stater angående marinförvaltningen tillhörande medelsförvaltning; frågor av administrativ och allmänt juridisk natur, som icke tillhöra annan avdelning; tillsättning och avsked från civil tjänstebefattning vid marinförvaltningen i 26 eller lägre lönegrad, ledighet från och förordnande å dylik befattning samt ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal; placering i löneklass av marinförvaltningens civila personal; samt avskrivnings-, besvärs- och anmärkningsmål. Amiralitetsrådet deltager huvudsakligen vid beredning och föredragning av civilavdelningen icke tillhörande ärenden rörande: utfärdande av författningar och allmänna bestämmelser; ingående av kontrakt och andra avtal; tillämpning av författningar och kontrakt; marinens fasta egendom; medelsanvändning, då tvekan angående ärendet kan råda; nådiga remisser av ekonomisk innebörd; samt i övrigt, då chefen för marinförvaltningen så bestämmer. Ärenden rörande industriens krigsorganisation, vad beträffar marinen i dess helhet, synas böra förläggas till den av artilleriavdelningen eller torped- och minavdelningen, som ämbetsverket bestämmer. Detta torde böra iakttagas även beträffande med industriens krigsorganisation sammanhängande mobiliseringsinkallelser av vid enskilda verk och fabriker anställd värnpliktig personal.
5. Marinens övriga myndigheter m. m. De m y n d i g h e t e r , som h ä r avses, äro: inspektören för undervattensbåtvapnet, cheferna för de c i v i l m i l i t a r a kårerna och chefen för kustartilleriet samt marinundervisningskommissionen. Beredningen föreslår, a t t befattningen såsom inspektör för undervattensbåtvapnet skall i n d r a g a s , s a m t anför till stöd härför följande skäl (sid. 1 5 9 ) : »Befattningen såsom inspektör för undervattensbåtvapnet har i den nuvarande organisationen av m a r i n e n s överstyrelse tillkommit delvis på grund av nödvändigheten att, s å v i t t det i denna organisation varit möjligt, sammanhålla frågor rörande personal och materiel inom undervattensbåtvapnet till ett överstyrelseorgan, vilket s ä r s k i l t vid detta vapens u p p s ä t t a n d e varit av stort v ä r d e . D å u n d e r v a t t e n s b å t v a p n e t nu torde få anses hava erhållit erforderlig s t a d g a , och då m a r i n s t y r e l s e n i sig förenar ledningen av marinens såväl personal som materiel, anser beredningen, att någon särskild målsman för undervattensbåtv a p n e t icke l ä n g r e e r f o r d r a s . Såsom under skeppsbyggnadsavdelningen framhållits, bör en å denna avdelning tjänstgörande officer v a r a undervattensbåtutbildad.» Chefen för marinstaben uttalar sig i denna fråga sålunda: »Undervattensbåtvapnet och tjänsten ombord å undervattensbåtar är något speciellt för sig. Det är onekligen ett fartygsslag vid sidan av övriga. Det är inte heller större än en målsman kan överblicka detsamma ur såväl materiel- som i vissa fall ur personalsynpunkt- Befattningen har hittills medfört uppenbar nytta. Vi hava dess bättre undgått undervattensbåtolyckor i vårt land. Man kan naturligtvis icke säga, att detta berott pä inspektörsbefattningen, men hur som helst hava därifrån kommit många påpekanden om materielen och säkerhetsåtgärder å densamma, om utbildningsföreskrifter, som kunna säkerställa ett rätt betjänande, om iakttagelser, som kunna förebygga minstag, om bestämmelser för i möjligaste mån effektiva övningar utan riskerande av båtarna o. s. v. Från inspektören har dessutom kommit initiativ i många frågor, sorn gälla undervattensbåtvapnets effektivitet och krigsberedskap, såsom om inrättande av undervattensbåtdepäerna, om rustnings- och mobiliseringsövningar, om uthållighetsövningar m. m., och över huvud taget har inspektören väsentligen medverkat till den stadga, som utan tvivel kännetecknar vårt undervattensbåtvapen. Undervattensbåtpersonalen själv håller på befattningen i fråga, och allmänt torde uppfattningen vara den, att inspektören för undervattensbåtvapnet varit välbehövlig, ej minst under undervattensbåtvapnets uppsättnings- och utprövningstid. Även om man anser, att utprövningstiden för båtarna i och för sig skulle vara över, så hava under världskriget framkommit många olikartade tekniska och andra anordningar för undervattensbåtarnas förstörande eller för hämmande av deras verksamhet (motmedel), och dessa hava i sin ordning framkallat förändringar beträffande undervattensbåtars konstruktion och utrustning, vilka alltjämt fortgå, medförande försök och prov av allehanda slag. I detta hänseende fortsätter utprövningstiden alltjämt. På dessa grunder synes inspektörsbefattningen böra bestå. Den kan möjligen förenas med annan befattning.»
135 Marinförvaltningen har intet att erinra mot, att befattningen som inspektör för undervattensbåtvapnet upphör, därest samtidigt tillses, att inspektörens viktigare funktioner på annat sätt hållas vid makt. Ämbetsverket anser, att inspektionsskyldigheten kan uppdragas åt flottiljchefen för undervattensbåtflottiljen under högste befälhavaren för kustflottan. Flottiljchefen bör beredas plats i den ständiga organisationen och på honom överflyttas den betydelsefulla rullföringen och vissa andra uppgifter i personalhänseende, som nu åligga inspektören. Då det, om inspektörsbefattningen indrages, icke finnes någon avdelning eller däremot svarande myndighet, där undervattensbåtfrågor särskilt handläggas, har marinförvaltningen intet att erinra mot, att en undervattensbåtofficer — kapten eller löjtnant — tjänstgör å ingenjöravdelningen, varjämte ämbetsverket dessutom föreslår, att flottilj chefen för undervattensbåtflottiljen vid behov skall stå till förfogande vid frågor rörande undervattensbåtvapnet, vare sig de förekomma å sistnämnda eller annan avdelning, och deltaga i plenum med reservationsrätt. I denna fråga hava inom marinförvaltningen reservationer avgivits av avdelningscheferna för nautiska- och sanitetsavdelningarna samt av amiralitetsrådet. Chefen för sanitetsavdelningen anför följande: »1 avseende på inspektören för undervattensbåtvapnet anser jag, att denna befattning bör bibehållas på grund av undervattensbåtvapnets stora betydelse för rikets försvar. Den av marinförvaltningen föreslagna utvägen tillgodoser icke de sjömilitära krav, som vid befattningens inrättande anfördes av myndigheterna och vilka fortfarande gälla. Härtill kan numera också läggas motåtgärder mot undervattensbåtar, något som vunnit stor omfattning och är av största vikt. Ej heller tillgodoser marinförvaltningens förslag den rent personliga säkerhetssynpunkten, som delvis sammanfaller med undervattensbåtvapnets effektivitet. Härifrån får icke bortses, ty ett felgrepp av en person i mycket underordnad ställning kan äventyra såväl fartyg som besättning. Med nuvarande organisation äger inspektören för undervattensbåtvapnet noggrann kännedom om varje honom underställd individs kvalifikationer i personligt avseende. Marinförvaltningens förslag torde ej heller bereda undervattensbåtvapnets målsman tillfälle varken att nöjaktigt deltaga i eller att göra sig gällande i de hans vapen rörande ärendena i marinförvaltningen.» I detta yttrande instämmer chefen för nautiska avdelningen*. Amiralitetsrådet giver uttryck åt samma mening. Inspektören för under vattensbåt vapnet framhåller beträffande beredningens förslag, att de av chefen för marinstaben och dåvarande inspektören av flottans övningar till sjöss år 1917 framhållna synpunkterna — dessa återgivas här nedan — alltjämt äga full giltighet, samt fortsätter: »Att undervattensbåtvapnet, som beredningen framhåller, nu torde få anses hava erhållit erforderlig stadga, är fullt riktigt. Men anledningen härtill är just den, att vapnet i fråga har en målsman, som i militärt, nautiskt, tekniskt, organisatoriskt och personellt avseende kunnat bevaka vapnets intressen och såmedelst kunnat föra detsamma framåt till den höga ståndpunkt i såväl tekniskt som utbildningshänseende, som det svenska undervattensbåtvapnet f. n. onekligen innehar. Möjlighet att kunna utöva ett dylikt gynnsamt inflytande på samtliga vapnet berörande frågor har huvudsakligen beretts inspektören för undervattensbåtvapnet genom den tjänsteställning han inom den nuvarande organisationen innehar. Den av beredningen ofta såsom nödvändig framhållna enhetligheten, vilken f. n. förefinnes vid handläggandet av alla med undervattensbåtvapnet sammanhörande spörsmål, skulle med befattningens indragande bortfalla. Att denna befattning otvetydigt varit och allt fortfarande är till fromma för undervattensbåtvapnet såväl beträffande personal som materiel, synes vara ett föga bärande skäl för att nu slopa densamma, varigenom detta speciella vapen skulle återföras under likartade förhållanden, som varit rå-
136 dande före befattningens skapande och då visade sig vara för dess utveckling ogynnsamma. Tekniken var visserligen vid sistnämnda tidpunkt stadd i en sällsport hastig utveckling på g r u n d av under världskriget vunna erfarenheter, men i lika hög grad som vid andra vapenslag är detta för undervattensbåtvapnets vidkommande alltjämt förhållandet. Härtill kommer, att undervattensbåtmaterielens utveckling måste hålla jämna steg med de för densammas bekämpande avsedda talrika motmedlen, vilka särskilt under de senare åren avsevärt tilltagit i effektivitet. Att undervattensbåtvapnet i likhet med flygvapnet såväl i freds- som krigstid är av en säregen natur i jämförelse med andra vapenslag, lärer väl aldrig kunna bestridas, ehuru det senare lika litet som det förra är ett självständigt vapen. Båda äro hjälpvapen. Men det är då ägnat att förvåna, att beredningen å ena sidan ökat självständigheten hos det redan fristående flygvapnet — vars personal och materiel endast utgöra en integrerande del av arméns och marinens stridskrafter — genom att giva detta en ställning fullt jämförlig med arméns och marinens, under det att å andra sidan undervattensbåtvapnet ej ens ansetts böra tillerkännas en för dess utveckling ansvarig särskild målsman. Beredningen framhåller (sid. 163), att inspektören för undervattensbåtvapnet, i likhet med ett flertal andra myndigheter, huvudsakligen har att handlägga rent militära ärenden. Denna uppgift är ej med verkliga förhållandet överensstämmande. Samtliga de ärenden av teknisk art berörande undervattensbåtvapnet, som handläggas inom marinförvaltningen, remitteras nämligen till inspektören för yttrande, varjämte denne dels i ämbetsverkets plenum deltager i handläggningen av alla hithörande frågor, dels själv ingiver förslag till tekniska förbättringar i ett eller annat avseende. Att en å skeppsbyggnadsavdelningen —• under marinöverdirektören — kommenderad undervattensbåtutbildad officer, på grund av denna sin underordnade tjänsteställning, icke lärer kunna göra sin mening gällande i önskvärd grad, ligger i öppen dag. Beträffande inspektörens för undervattensbåtvapnet ställning till behandlingen av undervattensbåtvapnet vidrörande personalfrågor kan anföras, att inspektören enligt gällande nådig instruktion bl. a. äger att uppgöra kommenderingsförslag för såväl officerare som underofficerare, varigenom en myndighet fått möjlighet att på ett följdriktigt och rättvist sätt kunna ordna ifrågavarande personalplaceringar. Enär vidare i inspektörens expedition föras noggranna statistiska uppgifter rörande samtlig undervattensbätpersonals tjänstgöringsförhållanden m. m., har därigenom en möjlighet skapats till ett allsidigt bedömande av den enskilde individens lämplighet för bestridande av de olika befattningarna ombord, vilket är av särskild betydelse å ett fartygsslag, vars rätta betjänande jämväl ur säkerhetssynpunkt ställer synnerligen höga krav på personalen av alla grader.» D e motiv, som chefen för marinstaben och inspektören av flottans ö v n i n g a r till sjöss å r 1917 i gemensam framställning anförde för i n r ä t t a n d e t a v en bef a t t n i n g såsom i n s p e k t ö r för undervattensbåtvapnet, hade i sina h u v u d s y n p u n k ter följande lydelse. » U n d e r v a t t e n s b å t a r n a s i militärt hänseende mest säregna egenskap utgöres a v förmågan a t t s ä n k a sig samt uppehålla sig och framgå under v a t t e n y t a n . D å emellertid u t n y t t j a n d e t av denna egenskap ä r väsentligt beroende av det sätt, p å vilket de h ä r m e d sammanhängande synnerligen invecklade t e k n i s k a problemen lösas, bliver en ingående samverkan mellan den militära och den tekniska f a c k k u n s k a p e n än mera nödvändig i fråga om dessa f a r t y g än beträffande a n d r a s t r i d s f a r t y g . E n ä r de militära s y n p u n k t e r n a härvid böra bliva de ledande, och enär det torde vara dessa synpunkter, som i f r ä m s t a r u m m e t påk a l l a en u t v e c k l i n g av fartygstyperna, torde det för b e t r y g g a n d e av ett önsk-
137 värt resultat av nyssnämnda samverkan vara erforderligt att ställa arbetet med undervattensbåtarnas konstruktion i nära kontakt med de erfarenheter, som under den praktiska tjänsten kunnat vinnas. Att, som nu sker, låta en officer, som förut varit undervattensbåtchef, tjänstgöra å marinförvaltningens ingenjöravdelning torde icke vara tillfyllest för att tillvarataga undervattensbåtvapnets alla intressen i materiellt hänseende. Genom den nuvarande anordningen har undervattensbåtvapnets militära representant en jämförelsevis underordnad plats å en viss avdelning, och innehar på den grund ej den tjänsteställning, som erfordras för att taga initiativ i samtliga undervattensbåtvapnets angelägenheter, vilka beröra marinförvaltningens alla avdelningar.» Enligt 1925 års försvarsproposition avsågs en regementsofficer från flottan såsom representant för undervattensbåtvapnet med tjänstgöring inom marinförvaltningen. Huruvida nämnde regementsofficer jämte sin tjänstgöring inom marinförvaltningen borde bestrida befattningen såsom inspektör för undervattensbåtvapnet, skulle bero på framtida prövning. Någon ytterligare personal för ändamålet beräknades nämligen icke i nämnda proposition. Beredningen går i sitt förslag ännu längre, i det att den vill indraga icke blott inspektören för undervattensbåtvapnet utan även den i 1925 års försvarsproposition föreslagna representanten för undervattensbåtvapnet av regementsofficers grad samt ersätta dessa med en undervattensbåtofficer i underordnad ställning tjänstgörande å skeppsbyggnadsavdelningen under marinöverdirektören. Beredningens uttalande, att någon särskild målsman för undervattensbåtvapnet icke längre vore behövlig — enär vapnet skulle hava erhållit erforderlig stadga samt marinstyrelsen i sig förenade ledningen av marinens så.väl personal som materiel — synes icke innebära den prövning, som frågans vikt tarvar, eller innebära tillfyllestgörande skäl för den ifrågasatta åtgärden. De i det föregående återgivna motiven mot samma åtgärd torde hava den betydelse, att det icke skulle kunna vara lämpligt att indraga den för undervattensbåtvapnet avsedda inspektörsbefattningen. Det samarbete mellan skilda, likställda myndigheter, representerande dels militära, dels teknisk-ekonomiska intressen inom olika fackgrenar, som beredningen genom den föreslagna marinstyrelsen just velat möjliggöra och främja, skulle nämligen i detta fall helt åsidosättas, enär marinöverdirektören i undervattensbåtfrågor icke erhölle någon likställd myndighet, med vilken dylikt samarbete kunde etableras. Marinförvaltningens förslag, att inspektionsskyldigheten och det därmed förenade åliggandet att särskilt företräda undervattensbåtvapnet borde uppdragas å flottiljchefen för undervattensbåtflottiljen, synes näppeligen vara tillrådligt, enär flottiljchefen, som enligt gällande övningsplan är sjökommenderad året runt, oftast med förläggning långt från huvudstaden och tidvis fast bunden vid sitt förband, icke samtidigt kan bevaka undervattensbåtvapnets intressen inom marinstab och marinförvaltning samt stå till ämbetsverkets förfogande vid handläggning av hithörande frågor inom såväl ingenjöravdelningen som andra avdelningar ävensom deltaga i ämbetsverkets plenum. 10—283012
138 I s a m m a n h a n g h ä r m e d torde uppmärksamheten böra fästas därpå, a t t under de tider av å r e t — från slutet av april till slutet a v augusti —, då a n t a l e t rustade u n d e r v a t t e n s b å t a r är störst och dessa äro s a m m a n d r a g n a dels till undervattensbåtskola, dels till deltagande i kustflottans tillämpningsövningar, inspektören i regel bör övertaga befälet över undervattensbåtflottiljen. Härigenom underhålles k o n t a k t e n med den p r a k t i s k a undervattensbåttjänsten och eskadertjänsten. U n d e r återstoden av året är antalet rustade undervattensbåt a r enligt nu g ä l l a n d e plan högst 5. Dessa äro emellertid tidvis splittrade för olika u p p g i f t e r eller förlagda under reparation eller översyn, varigenom antalet tjänstedugliga b å t a r sällan överstiger en divisions storlek. Anses det o a k t a t skäl föreligga för a t t under denna period bibehålla flottiljförbandet, bör annan regementsofficer härtill kommenderas. Detta medför även en för flottiljchefen välbehövlig omväxling i hans tjänstgöringsförhållanden. Skulle den året runt sjökommenderade flottiljchefen jämväl vara inspektör för undervattensbåtvapnet, måste h a n innehava denna befattning i en följd av år. Men det torde icke v a r a l ä m p l i g t i vårt klimat och med våra f a r t y g s långa stationära f ö r l ä g g n i n g a r med d ä r a v följande ringa rörlighet och omväxling a t t sommar och vinter under flera å r innehava samma befattning. Erfarenheterna inom und e r v a t t e n s b å t v a p n e t g i v a vid handen, att lämplig omväxling bliver nödvändig.
E n l i g t beredningens förslag skulle de ärenden, som nu ankomma på chefen för kustartilleriet såsom personalchef och på cheferna för de civilmilitära kårerna, h a n d l ä g g a s a v vederbörande sektions- eller avdelningschef inom marinstyrelsen, i likhet med vad beredningen föreslagit för a n d r a kommandoärenden inom denna styrelse. H ä r u t i n n a n framhåller marinförvaltningen, att i rena personalfrågor för kustartilleriet och de civilmilitära kårerna, som skulle handläggas av chefen for marinen, syntes det ämbetsverket, som om föredragande personalchefens mening, enligt beredningens förslag, icke skulle tillförsäkras den betydelse, som hans ställning kunde fordra. H a n borde åtminstone avgiva sina förslag skriftligen och, om ärendet skulle avgöras av Kungl. Maj:t, ställa förslaget till Konungen men ingiva detsamma till chefen för marinen : Beredningens betänkande avsåge, enligt vad ämbetsverket gör gällande, att de nuvarande dubbelbefattningarna, som marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren beklädde, nämligen dels såsom chefer för respektive civilmilitära kårer, dels såsom avdelningschefer i marinförvaltningen, skulle sammanslås till deras befattningar såsom avdelningschefer för respektive skeppsbyggnadsavdelningen, intendenturavdelningen och sjukvårdsavdelningen. Förutom av det skäl, som ovan nämnts, vore ett sådant sammanförande mindre lämpligt, enär dessa myndigheter ofta behövde just i egenskap av chef för respektive kår korrespondera eller eljest träda i förbindelse med andra myndigheter både inom och utom marinen. Vad särskilt marinöverläkarens befattning beträffade, må uppmärksammas, a t t hans verksamhet vore förenad med vissa funktioner, som icke kunna övertagas av en marinstyrelse eller en chef för marinen. Dit hörde marinöverläkarens befattning med de i vissa förordningar omnämnda ärendena rörande värnpliktiga samt kroppsbeskaffenheten hos personalen och vidare den medicinska vetenskapens tillämpning i vissa fall vid marinen. Det sistnämnda slaget av ärenden kunde exempelvis vid
139 farsoter eller på grund av andra viktiga hälso- och sjukvårdsförhållanden föranleda militära beslut, såsom ändringar i värnpliktigas inkallelser och övningsprogram m. m. Andra sådana ärenden kunde föranleda konseljbeslut. Då ifrågavarande ärenden, särskilt i krigstid, kunde vara av största betydelse, ansåge marinförvaltningen, att marinöverläkaren fortfarande borde deltaga i handläggningen av dessa frågor. F ö r u t ä r framhållet, hurusom den k o m m e n d e r a n d e amiralens u p p g i f t e r och verksamhet m å s t e i n s k r ä n k a s till de stora frågorna, varigenom han icke kan kommt, a t t utöva det direkta och effektiva chefskapet över de personalkårer, vilkas s ä r s k i l d a chefer enligt nu g ä l l a n d e reglemente ingå i marinens överstyrelse. T i l l följd h ä r a v böra cheferna för k u s t a r t i l l e r i e t och de civilmilitära kårerna alltjämt utöva sina å l i g g a n d e n såsom personalchefer med i stort sett samma befogenheter som enligt nu g ä l l a n d e organisation. I ä r m d e n , d ä r kommenderande amiralen själv äger besluta, göra cheferna för de c i v l m i l i t ä r a k å r e r n a till honom r i k t a d e f r a m s t ä l l n i n g a r . I sådana frågor, som kommenderande amiralen måste h ä n s k j u t a till Konungens avgörande, böra däremot såväl chefen för k u s t a r t i l l e r i e t som cheferna för de civilmilitära kårerna göra u n d e r d å n i g a f r a m s t ä l l n i n g a r såsom hittills, men skall dylik framställning i n s ä n d a s genom k o m m e n d e r a n d e a m i r a l e n . I sitt yttrande över beredningens förslag har chefen för kustartilleriet gjort gällande, att han i stort sett bör i samma utsträckning som hittills avgöra rent militära ärenden rörande kustartilleriet, samt att inom marinstyrelsen honom borde tillerkännas reservationsrätt i sådana ärenden, som icke av honom själv avgjordes, och som berörd} frågor angående kustartilleriets övningar, organisation, krigsberedskap, utbildniigsföreskrifter, exercis- och skolreglementen, läroböcker, mobiliseringshandlingar o. d. Även har han uttalat den meningen, att han — vilket även beredningen fö-eslagit — bör handhava ledningen av kustfästningarna. Såsom följd därav borde kommendantskapet i Karlskrona fästning överflyttas på chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, varvid befälhavande amiralen i fredstid skulle tjänstgöra sisom platsbefälhavare samt i krigstid såsom befälhavare över visst område av kusten varvid kommendanten i fästningen skulle vara honom underställd. Che\en för marinstaben yttrar rörande nu berörda angelägenheter, att chefen för kustartilleriet — såsom det vill synas under förutsättning, att en kustartilleriinspektion uider honom komme att inrättas — kunde övertaga den inspektionsskyldighet gentenot kustfästningarna, som för närvarande ålåge chefen för fortifikationen. Någor förändring beträffande kommendantskapet i Karlskrona fästning vore icke till fö-del vare sig för fästningens försvar eller för tjänsten inom örlogsstationen samt symtes sålunda icke behöva vidtagas. Såscm redan är antytt, har marinförvaltningen icke förbisett, att kustartilleriets högste målsman kunde hava berättigade krav å inflytande över förvaltningen av kustaitilleriärendena. Dessa krav kunde dock på ett långt bättre sätt tillgodoses genon att han övertoge inspektion beträffande kustartilleriets materiel och befästninga samt genom att han behandlade, under chefen för marinen, liksom nu frågor on kustartilleriets organisation, personal, utbildning och övningar, ävensom genom a t i personalärenden, vilka icke av honom avgjordes, avgiva skriftliga förslag, som sälldes till Kungl. Maj:t, resp. chefen för marinen (i båda fallen ingivna till den sitnämnde). Befilhavande amiralen i Karlskrona finner det egendomligt, att den av beredningei förutsatta överflyttningen av inspektörskapet över kustfästningarna från
140 chefen för fortifikationen till chefen för kustartilleriet kunde medföra den påföljd, att befälhavande amiralen skulle upphöra att vara kommendant i Karlskrona fästning. Då chefen för fortifikationen i sin egenskap av inspektör icke haft befälsrätt över befälhavande amiralen, måste det ju väcka förvåning, att icke chefen för kustartilleriet kunde utföra en dylik inspektionsskyldighet utan att tillerkännas särskild befälsrätt. Befälhavande amiralen finner också, att det verkliga skälet till den föreslagna åtgärden finge sökas på annat håll, nämligen i beredningens förslag att under begreppet kustartilleriet jämväl inbegripa kustfästningarna. Skulle detta vinna stadfästelse, bleve befälhavande amiralen direkt underställd icke blott marinstyrelsen, vilket vore fullt riktigt, utan även chefen för kustartilleriet i dennes egenskap av vapenchef, vilket icke läte sig göra. Det bleve därför nödvändigt att överflytta kommendantsbefattningen på chefen för Karlskrona kustartilleriregemente eller, riktigare uttryckt, uppdela densamma mellan nämnde chef och befälhavande amiralen. Möjligen hade likhet eftersträvats med organisationen i Vaxholms fästning, men denna hade endast besättning, under det att Karlskrona fästning inneslöte flottans huvudstation med tillhörande varv samt hade förutom besättningen jämväl talrik garnison i övrigt. Frågor rörande garnisonen i dess helhet, alltså även stationen, måste otvivelaktigt handläggas av befälhavande amiralen, varigenom kommendantsbefattningen i verkligheten komme att uppdelas på två befattningshavare. Detta skulle emellertid medföra, förutom betydande militära olägenheter, även ekonomiska konsekvenser. Befälhavande amiralen förutsatte alltså, att han skulle bibehålla sin befälsrätt i avseende å garnisonstjänst, ordningshållning, fästningspolis- och censurväsende. Härför erforderliga planer måste utarbetas i befälhavande amiralens stab, vilket även i viss utsträckning vore fallet beträffande säkerhetstjänsten, d. v. s. bevaknings- och luftbevaknings planer, föreskrifter rörande alarmering av garnisonen och fästningens civila befolkning samt skyddsåtgärder vid luftanfall. Planläggandet av mineringar i och utanför fästningen sammanhängde intimt med sjöstridskrafternas operationer, och då befälhavande amiralen vid krigstillfälle hade sig underställd sjöstyrka och i övrigt skulle underlätta såväl dennas som kustflottans in- och utlöpande i fästningen, måste han redan i fredstid handlägga ifrågavarande ärenden. som vid krigstillfälle tilldelades fästningen, måste ställas g De luftstridskrafter, till befälhavande amiralens förfogande, enär de vore avsedda icke blott för fästningens direkta behov utan även för andra uppgifter. Planer härför måste sålunda utarbetas av befälhavande amiralen. i Befälhavande amiralen sporde även, huru rekvisitionsväsendet skulle ordnas. Skulle såväl befälhavande amiralen som kommendanten äga rätt att verkställa rekvisitioner, eller skulle rekvisitionsområdet delas? Ovannämnda grenar av försvaret, vilka alltjämt måste tillhöra befälhavande amiralens verksamhetsområde, ingrepe i hög grad i de planer, som kunde tänkas överlåtna till kommendanten. Härigenom komme arbetet att tyngas för båda dessa myndigheter, oklara befälsförhållanden skulle alstras med divisionsansvar, således ett tillstånd, som ur försvarssynpunkt sett vore förkastligt, och ett steg i motsatt riktning mot den enhetliga befälsföringen, för vilken beredningen själv gjorde sig till kraftig tolk, skulle tagas. Vid krigstillfälle skulle befälhavande amiralen givetvis utöva högsta befälet över orlogsstationen, däri inbegripet fiistningen, samt över tillgängliga sjöstridskrafter. Skulle ^ kustartilleriregementschefen fortfarande kvarstå i kommendantsbefattningen, måste han frånträda utövandet av befattningarna som artilleribefälhavare och regementschef, i samband varmed annan regementsofficer måste frigöras och avses for sistnämnda befattningar. Även måste två staber stå till förfogande, den ena avsedd för befälhavande amiralen och den andra för kommendanten. Då redan med
141 nuvarande organisation personalbrist förefunnes vid mobilisering, skulle härigenom krav p;å personalökning framtvingas, ett krav, som f. ö. redan i fredstid skulle yppas ined hänsyn till tjänsten i de båda kommendantsstaberna. Befälhavande amiralen anser det oförenligt med kustfästningarnas bästa att frånhända chefen för fortifikationen den inspektionsrätt beträffande kustfästningarna, som för närvarande tillkomme honom, och överlåta densamma på chefen för kustartilleriet. Han framhåller i detta sammanhang, att beredningen beträffande Bodens fästning, vars artilleribemanning lämnades av Bodens artilleriregemente, icke föreslagit ett överflyttande av inspektionsrätten från chefen för fortifikationen till inspektören för artilleriet. Några egentliga skäl synas icke hava blivit anförda för vare sig de i ifrågasatta ändrade kommendantsförhållandena i Karlskrona eller upphävandet av chefens för fortifikationen inspektionsrätt över kustfästningarna. Fastmer hava tungt vägande erinringar gjorts mot dessa åtgärder, vilka huvudsakligen skulle komma att medföra olägenheter och därför icke kunna vara tillrådliga. Vad åter angår utvidgandet av chefens för kustartilleriet inspektionsrätt, må först erinras om, att för närvarande åligger honom att inspektera underlydande truppförband jämte dessas krigsförberedelser samt den honom direkt underställda skjutskolan. Han är även i viss mån redan nu inspektör för kustfästningarna, i det att det tillkommer honom att, med stöd av under nyssnämnda inspektioner vunna erfarenheter, framställa de erinringar beträffande kustartilleriets materiel, byggnader och fortifikatoriska anordningar, vartill fog må förefinnas, samt yttra sig över kommendanternas framställningar rörande nyanskaffning av materiel, fördelning av underhållsanslag m. m. Det synes emellertid icke lämpligen kunna göras någon erinran mot, att det inflytande, som chefen för kustartilleriet uti inspektionsavseende redan äger, kommer att utvidgas och även omfatta kustfästningarna med tillhörande materiel å tyg- och fortifikationsförvaltningarna. Han bör därjämte hava rätt att inspektera — beträffande Karlskrona fästning, i de avseenden som beröra kustartilleriet, taga del av — de av fästningskommendant upprättade mobiliseringshandlingarna. Genom dessa befogenheter kan han lättare taga initiativ i frågor, som beröra kustartilleriet och dess uppgifter. Vid ifrågavarande inspektioner skulle dock icke någon särskild befälsrätt tillkomma honom. Chefens för kustartilleriet inspektionsrätt behöver givetvis icke komma i kollision med chefens för fortifikationen motsvarande rätt, liksom den icke skulle göra densamma överflödig. Såsom förut sagts, skulle ytterligare inflytande tillförsäkras chefen för kustartilleriet genom deltagande i amiralitetets förhandlingar i ärenden, som beröra kustartilleriet och kustfästningarna, varvid han skulle äga rätt att i vissa fall själv expediera ärendet eller därtill foga särskilt yttrande. Skulle dessutom föreskrivas, att sådana marinförvaltningens kustartilleriärenden, som föranlett stabschefen hos chefen för kustartilleriet att till protokollet anteckna avvikande mening, skola hänskjutas till amiralitetets prövning, bleve hans inflytande på kustartilleriet berörande frågor ytterligare stärkt.
142 Beträffande k o m m e n d e r i n g och placering a v officerare tillhörande kustartilleriet torde chefen för d e t t a vapen böra bibehålla honom nu tillkommande befogenheter. Beredningen föreslår upphävandet a v marinundervisningskommissionen på den grund, a t t m a r i n s t y r e l s e n inom sig kommer a t t förfoga över erforderlig k u n s k a p b e t r ä f f a n d e a l l a marina frågor. Rörande detta spörsmål framhåller chefen för marinstaben, att, ehuruväl en chef för marinen kunde ställa till sitt förfogande de myndigheter, som för närvarande vore företrädda inom marinundervisningskommissionen, det kunde ifrågasättas, huruvida icke en dylik kommission borde kvarstå. Chefen för marinen, vilken borde utöva överinseendet över sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, borde själv vara ordförande i kommissionen, som i övrigt lämpligen i huvudsak kunde hava enahanda sammansättning som för närvarande. Marinförvaltningen förklarar sig icke kunna dela beredningens förslag om indragandet av marinundervisningskommissionen. Om tanken varit, att denna skulle bliva överflödig genom inrättande av den enhetliga marinstyrelsen, så ville ämbetsverket däremot framhålla, att chefens för marinen tid bleve för dyrbar att upptagas för behandling av de frågor, som förekomme inom kommissionen. Såsom ett sammanhållande element dels mellan cheferna för sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan sinsemellan, dels mellan dessa och högste befälhavaren över kustflottan samt de avdelningschefer i marinförvaltningen och marinstaben, vilka representerade krav på utbildning hos officerarna, var inom sin tjänstegren, fyllde marinundervisningskommissionen ett verkligt behov. Då den därtill icke droge någon särskild kostnad, borde det vara uteslutet, att den skulle indragas. D e u t t a l a n d e n , som blivit gjorda till förmån för bibehållandet av imarinundervisningskommissionen, synas icke k u n n a skjutas å t sidan, u t a n böra fastmer anses fotade på goda s k ä l . Lämpligast torde v a r a , a t t kommenderande ;amiralen v a r d e r ordförande i kommissionen, vars s a m m a n s ä t t n i n g i det stora helat bör bliva oförändrad.
Personalförändringar och kostnadsberäkningar. A v enahanda anledning, gom beträffande personalförändringar och k o s t n a d s beräkningar vid armén blivit angiven i det föregående (sid. 8 5 ) , är det., i fråga om motsvarande förhållanden vid marinen, icke möjligt a t t v e r k s t ä l l a n å g r a exakta b e r ä k n i n g a r a n g å e n d e de kostnader, vilka skulle bliva förenade; med de föreslagna personalförändringarna. Marinförvaltningen h a r rörande den till ämbetsverket hörande civiHa personalens avlöningsförhållanden avgivit ett utförligt y t t r a n d e — vilket i vissa väsentliga delar kominer a t t i det följande återgivas — , men dock icke f r a m s t ä l l t n å g o t slutgiltigt förslag i ämnet. Ä m b e t s v e r k e t h a r nämligen icke angivit, i vilken u t s t r ä c k n i n g e x t r a ordinarie personal bör överföras till o r d i n a r i e befattning, en fråga, vilken sedan länge v ä n t a t på sin lösning. D e t k a n vid såd a n t förhållande k n a p p a s t fordras, a t t ett d y l i k t förslag skulle k u n n a framl ä g g a s i samband med den förevarande utredningen.
143 Kommenderande amiralen. Kostnadsökning: 1 flaggman (0.8) kr. 17 040 1 stabschef, kommendör (0.6) » 13 020 1 kapten vid flottan (0.3, lönekl. 9) » 7 728 1 d:o d:o » 7 728 1 kapten vid kustartilleriet (0.3, lönekl. 9) » 7 728 1 pensionerad officer, registrator, arvode » 3 180 1 pensionerad underofficer, expeditionsunderofficer, arvode . . . . » 2 100 Summa kr. 58 524 Marinstaben. För den sjökrigshistoriska avdelning, som föreslagits böra nytillkomma inom marinstaben, har det av dennas chef beräknats en avdelningschef, med arvode, och en tjänsteman i riksarkivet (sjökrigsarkivarien), likaledes med arvode till belopp, som här nedan upptagas. Enligt vad chefen för marinstaben framhåller, är tillgången på personal till den grad knappt beräknad, »att ett följdriktigt och framgångsrikt arbete inom ledningen icke kan ske, särskilt under sommarhalvåret, då detsamma under långa tider och i stor omfattning måste ligga helt och hållet nere. En verkligt arbetsduglig styrelse kan icke åstadkommas utan viss ökning av 1925 års stater. En icke oväsentlig förbättring skulle ernås, om lärarna i vissa huvudämnen i sjökrigshögskolan och sjökrigskolan, vilka lärare av helt givna skäl i allmänhet hava sin ordinarie tjänst inom överstyrelsen, uppfördes på vederbörande skolas stat med ledning av staterna för krigsskolan, krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan. För närvarande inräknas de såsom tillgång å ordinarie arbetsplatser, under det att deras tid under terminerna så gott som helt upptages av lärarkallet.» Frågan om ändring i sjökrigshögskolans och sjökrigsskolans stater torde i dett& sammanhang icke böra upptagas till behandling. Men i betraktande av den omständigheten, att marinstabens uppgifter skulle komma att ökas, och att de till marinstaben, särskilt dess operationsavdelning, hörande officerarna i allmänhet bestrida lärarbefattningar vid nämnda officersskolor, synas arbetskrafterna inom staben böra erhålla förstärkning, för vilket ändamål beräknats en kapten vid flottan och en pensionerad officer, den senare avsedd för tjänstgöring under hela året å operationsavdelningen, särskilt för avdelningens betydance registreringsarbete. Kostnadsökning: Avdelningschefen för sjökrigshistoriska avdelningen, arvode . . . . kr. T.änsteman i riksarkivet (sjökrigsarkivarien), arvode » 1 kapten vid flottan (0.3, lönekl. 9) » 1 pensionerad officer, arvode »
3 180 2 500 7;728 3 180
Summa kr. 16 588
144 Marinförvaltningen. I fråga om marinförvaltningens civila personal föreslår beredningen indragandet av följande civila b e f a t t n i n g a r : 1 a k t u a r i e och r e g i s t r a t o r och 1 kontorsbiträde, varjämte a n s l a g e t till icke-ordinarie b e f a t t n i n g s h a v a r e ro. m. skulle nedbringas från 79 000 k r . till 65 580 k r . genom i n d r a g a n d e av t v å amanuensb e f a t t n i n g a r och en icke-ordinarie b e f a t t n i n g s h a v a r e i 11 lönegraden, varemot 1 sekreterare i lönegraden B . 26 och en k a n s l i s k r i v a r e i lönegraden B . 11 skulle tillkomma utöver gällande stat. Marinför vattning en åter framhåller i detta ämne, att marinöverkommissarien bör uppflyttas till lönegrad A. 2, amiralitetsrådsbefattningen indragas, kamreraren uppflyttas från lönegrad B. 24 till B. 26 och 1 revisor erhålla lön i 21 lönegraden i stället för a t t föras såsom extra-ordinarie. Ytterligare gör ämbetsverket gällande, att den där tjänstgörande extra civila personalen, vilken toges i anspråk även för de civilmilitära kårchefernas expeditioner, länge hade avbidat att, i sammanhang med den en gång väntade omorganisationen av marinförvaltningen, få sina anställningsvillkor upptagna till prövning. Enligt beredningens förslag skulle fortfarande, approximativt räknat, endast 40 % av hela den civila personalen, pensionerad personal undantagen, uppföras å ordinarie stat, under det motsvarande siffra för arméförvaltningen syntes bliva 75 %. I anslutning härtill y t t r a s : »För tjänstgöring å civilavdelningens kansli har beredningen beräknat bland andra tjänstemän en amanuens. Då nu icke finnes och icke heller tidigare funnits mer än en heltidsamanuens, innebär beredningens förslag en motsägelse, och det belopp av 4 000 kronor, som i anledning av förslaget fråndragits anslagsposten till extra personalens avlöning, bör till rättelse av detta misstag åter tilläggas densamma. Beredningen har vidare konstaterat, att kassa-, boksluts- och revisionskontoren böra bibehålla sina nuvarande arbetsuppgifter och den härför avsedda personalen, och härtill i annat sammanhang vitsordat, att arbete finnes å revisionskontoret jämväl för den nuvarande aktuarien, som enligt förslaget överflyttas till övergångsstat. Med dessa utgångspunkter hade beredningen enligt marinförvaltningens åsikt bort icke reducera anslaget till den å dessa kontor nu anställda personalen utan i stället utrett, vartill avlöningen till denna personal belöper sig. Marinförvaltningen vill härmed förutskicka, att ifrågavarande anslagspost, nu 79 000 kronor, blivit, emot ämbetsverkets protest, reducerad till nämnda belopp 79 000 kronor. Tillika har marinförvaltningen ålagts följa en författning, som tillerkänner extra ordinarie personal avlöningsförhöjning vart tredje år. Med hänsyn till det stora antalet extra ordinarie tjänstemän — över 60 % av hela den civila personalen ~ förekomma dylika avlöningsförhöjningar nästan i varje kvartal. Då det icke är möjligt att då och då avskeda någon av den fåtaliga personalen för att bereda de öyriga bättre förmåner, måste orimliga förhållanden så småningom inträda. För närvarande belöpa sig dessa ålderstillägg till omkring 8 500 kronor, men komma givetvis att successivt ökas. Marinförvaltningen har också upprepade gånger begärt ökning &v anslagsposten under framhållande, att då de löpande göromålen icke kunna åsidosättas, så måste den bristande tillgången på avlöningsmedel föranleda ytterligare minskning i kontrollen av räkenskaperna. Och enligt marinförvaltningens åsikt har reduktionen här för länge sedan nått bristningsgränsen. N ä r beredningen nu ytterligare emot egna uttalanden i motiveringen om behovet av den nuvarande personalen synes vilja ytterligare beskära ifrågavarande anslagspost, nodgas marinförvaltningen utsäga, att kontrollens effektivitet härigenom vedervågas. Om man utgår ifrån, att vid befordran av ordinarie tjänsteman på aktiv stat härigenom uppkommen vakans får fyllas, även om tjänsteman i motsvarande löne-
145 grad finnes på övergångsstat, vilket för övrigt med den vidtagna personalminskningfen är alldeles ofrånkomligt, så utgör den kostnad för extra personalen, varmed beredningen bort räkna, om den använt egna utgångspunkter och härvid använt den vanliga beräkningen av näst högsta löneklassen i varje lönegrad — även med iakttagande av att någon del av medelsbehovet under semestervikariat får täckas av d<et ordinarie anslaget — 80 000 kronor. Om däri, såsom å den nuvarande staten, inräknas arvodet till advokatfiskalen å 4 000 kronor, stiger beloppet till 84 000 kronior. Efter vad beredningen synes hava förutsatt, och enligt gällande organisationsplan är medgivet, bleve fortfarande erforderligt att anslagen till fartygsbyggnader och andra särskilda anskaffningar bidroge till kostnaden för de renskrivning sarbeten, vilka betingas av dessa anskaffningar.» Marinförvaltningen avstår emellertid från att ännu, innan tiden medgivit ett mera ingående skärskådande av hithörande spörsmål, hemställa om överflyttning till ordinarie befattning av extra personal inom verket, som vore ovillkorligen nödvändig både för personalrekryteringen och för att organisationen skulle erhålla den fasthet, som vore ett bestående centralt verks kännemärke. I sitt förut omnämnda yttrande yrkar amiralitetsrådet, att den civila personalen ökas med sammanlagt 14—15 befattningar på stat, dock utan att närmare ingå på och motivera denna sin mening. Vid beräkning av staten för marinförvaltningen har ämbetsverket däri uppfört anslagsposten till avlöningar till icke ordinarie befattningshavare med 74 000 kronor. Vid beräkningen härav hade marinförvaltningen utgått från den siffra, som, enligt vad förut anförts, beredningen hade bort komma till med dess egna beräkningsgrunder, eller 80 000 kronor. I anledning därav att marinförvaltningen upptagit en nytillkommande ordinarie befattning såsom revisor, hade nämnda belopp av 80 000 kronor synts böra minskas med avlöningen till äldste nu tjänstgörande amanuensen, omkring 6 000 kronor, till 74 000 kronor. Chefen för marinstaben framhåller i sitt yttrande över beredningens förslag önskvärdheten av, att ett visst antal arvoden funnes upptagna i stat och tilldelas vissa officerare, som genomgått högre kurs vid sjökrigshögskolan och efter vederbörlig provtjänstgöring erhållit ordinarie tjänstebefattning inom marinens styrelse. Dessa arvoden borde utgå i tillämpliga delar efter de grunder, som gällde för arvoden inom artilleristaben och fortifikationsstaben. Marinförvaltningen upptager denna fråga i ett längre så lydande uttalande: »De arbetsuppgifter, som med den nuvarande organisationen av marinförvaltningen tillkomma de militärtekniska avdelningarna, äro så omfattande, att kännbar brist på personal för arbetenas utförande vid flera tillfällen gjort sig gällande. Beredningens förslag innebär i detta hänseende ingen lättnad, tvärtom hava nya arbetsuppgifter tillkommit för dessa avdelningar, utan att hänsyn tagits till den därför erforderliga personalökningen. Även om de modifikationer, som av marinförvaltningen föreslagits beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna på de olika avdelningarna samt personalens placering å dessa, komma att tillämpas, kvarstår alltjämt, att personalen är för fåtalig. Detta gäller framför allt under månaderna maj—september, då en del av de å dessa avdelningar tjänstgörande officerarna måste avses för sjökommendering. Då med nuvarande officerskader väl icke finnes möjlighet att till fullo tillgodose behovet, är det en angelägenhet av desto större vikt, att ifrågavarande avdelningar genom lämpliga åtgärder tillförsäkras väl kvalificerade arbetskrafter. För rekrytering av å dessa avdelningar tjänstgörande personal har en viss praxis utbildat sig, bestående däri, att för erhållande av kommendering till sådan tjänst i allmänhet fordrats genomgången specialutbildning i sjökrigshögskolans tekniska fortsättningskurser eller i artilleri- och ingenjörhögskolans högre artillerikurs. Denna praxis torde för framtiden böra fastslås genom särskilda bestämmelser, vilka även
146 böra innefatta föreskrifter för viss praktisk utbildning för förvärvande av nödig kompetens för befattningarna. Det är emellertid ej nog härmed. I ändamål att dels sporra till ökade ansträngningar för erhållande av sådan kommendering, dels bereda möjlighet till lämpligt urval, bör dylik specialutbildning premieras. Denna princip har länge tillämpats vid armén och visat sig vara ett effektivt medel att erhålla kvalificerad personal. Sålunda finnas där i stat upptagna arvoden å kronor 600: —• för ett visst antal officerare tillhörande artilleristaben och fortifikationsstaben. En stor del av dessa officerare tjänstgöra i arméförvaltningen och hava där likartade arbetsuppgifter som de i marinförvaltningen tjänstgörande. Samma arvoden synas böra utgå till ett begränsat antal officerare vid marinen, vilka efter genomgången specialutbildning kommenderas till tjänstgöring i marinförvaltningen. Förslagsvis böra 6 sådana arvoden utgå, varav 4 till sjöofficerare och 2 till kustartilleriofficerare av kaptens eller lägre grad. Det synes i detta sammanhang böra erinras därom, att beredningen i sitt betänkande beträffande ökning av personalen vid det föreslagna vapendepartementet inom arméförvaltningen räknat med tillkomsten av nya arvoden och sålunda för sin del godkänt principen med särskilda arvoden. De här föreslagna arvodena synas ej böra utgå, då till arvode berättigad officer är sjökommenderad. Med en genomsnittlig sjökommendering av 3 månader per år för arvodesberättigad sjöofficer skulle alltså totalbeloppet av ifrågavarande arvoden uppgå till (6 X 600 — 600 = ) 3 000 kronor för år. För åtnjutande av dylikt arvode bör uppställas dessa fordringar: 1) Genomgången specialutbildning i sjökrigshögskolans tekniska fortsättningskurser eller i artilleri- och ingenjörhögskolans högre artillerikurs eller motsvarande utbildning vid tekniska högskolan eller utländsk högskola. 2) Viss tids provtjänstgöring i marinförvaltningen. 3) Viss tids tjänstgöring å flottans varv eller vid kustfästnings tygförvaltning. Marinförvaltningen har under staten för ämbetsverket för nu ifrågavarande ändamål beräknat arvoden med i genomsnitt 500 kronor för år för sex officerare å militärtekniska avdelningarna. I samband härmed anser sig marinförvaltningen böra framhålla, att det finnes fog för beredande av särskilda arvoden åt även annan personal å nämnda avdelningar, i likhet med vad som medgivits motsvarande personal i arméförvaltningens artilleridepartement. E h u r u även detta medelsbehov bör tillgodoses i den nya organisationen, är marinförvaltningen icke för närvarande beredd att framlägga förslag i ämnet, men torde, efter det närmare utredning ägt rum, få framdeles återkomma till denna fråga.» V a d först a n g å r marinförvaltningens u t t a l a n d e angående överflyttning av extra personal till ordinarie befattning, synes onekligen ett behov föreligga, a t t denna fråga kommer a t t ordnas p å ett tillfredsställande s ä t t . Men då ämbetsverket anser y t t e r l i g a r e u t r e d n i n g i ämnet erforderlig, torde i d e t t a samm a n h a n g frågan icke lämpligen k u n n a u p p t a g a s till slutlig b e h a n d l i n g . P å g r u n d h ä r a v synas i vederbörliga s t a t e r endast de f ö r ä n d r i n g a r b ö r a föreslås, vilka omedelbart s a m m a n h ä n g a med den nu förordade organisationen a v marinförvaltningens civilavdelning och a m i r a l i t e t s r å d s ä m b e t e , och som framgå av följande b e r ä k n i n g a r .
147 Kostnadsökning: 1 sekreterare (höjd från B. 24, lönekl. 26 till B. 26, lönekl. 28), avsedd för civilavdelningen , . kr. 1 sekreterare (B. 24, lönekl. 26), avsedd för amiralitetsrådet. . . . » 1 sekreterare (B. 24, lönekl. 26), avsedd för de tekniska avdelningarna » 1 revisor (B. 21, lönekl. 23) »
960 8 580 8 580 7 212
Summa kronor 25 332 Kostnadsminskning: Avlöningar till icke ordinarie befattningshavare m. m. (från 79 000 kr. till 74 000 kr.) Kostnadsökningen
kr.
5 000
Summa kronor
5 000
utgör alltså 25 332 — 5 000 = 20 332 kronor.
Beträffande av chefen för marinstaben och marinförvaltningen föreslagna arvoden åt vissa officerare synes följdriktigheten fordra, att de officerare vid marinen, som i detta avseende kunna anses vara likställda med officerare vid armén, vilka äro i åtnjutande av denna avlöningsförmån, även därav varda delaktiga. Marinförvaltningen har för ändamålet beräknat ett sammanlagt belopp av 3 000 kronor. Då emellertid erforderlig utredning saknas angående de befattningar vid marinen, för vilka, ur med de sakkunnigas uppdrag sammanhörande synpunkter, uppförandet i staterna av särskilda arvoden utöver de redan utgående skulle kunna, vara berättigat, kan något i enskildheter gående förslag i förevarande avseende icke nu framläggas.
Den sammanlagda kostnadsökningen, utgör sålunda 58 524 + + 16 588 + 20 332 = kronor 95 444.
VII. Flygvapnet. I fråga om f l y g v a p n e t avser beredningens förslag h u v u d s a k l i g a s t : u p p r ä t t a n d e t av en särskild kommandoexpedition för f l y g v a p n e t ; samt organisation av flygstyrelsen, vilken nu ä r indelad i tre b y r å e r (militärbyrån, tekniska b y r å n och i n t e n d e n t u r b y r å n ) , p å fyra b y r å e r , nämligen cent r a l b y r å n , m i l i t ä r b y r å n , t e k n i s k a b y r å n och i n t e n d e n t u r b y r å n , varvid befattningen såsom stabschef hos chefen för f l y g v a p n e t skulle e r s ä t t a s med befattningen såsom chef för c e n t r a l b y r å n , tillika s t ä l l f ö r e t r ä d a r e för vapenchefen. D ä r j ä m t e hava föreslagits å t g ä r d e r för a t t tillgodose flygstyrelsens behov av juridiskt biträde s a m t av föredragande i hälso- och sjukvårdsärenden. Chefen för generalstaben anför i denna fråga följande. Frågan, huruvida och i vilken omfattning chefen för flygvapnet borde deltaga i det operativa förberedelsearbetet tillsammans med de av beredningen föreslagna cheferna för armén och marinen, vore nära förbunden med spörsmålet rörande flygvapnets verksamhetsområde och uppgifter i krig. Dessa bleve dels sådana, vilka löstes av flygförbanden under omedelbar samverkan med länt-(sjö-)stridskrafter, dels sådana, vilka flygförbanden borde lösa utan omedelbart samband med andra stridskrafter, men dock i anslutning till planerna för användningen av krigsmakten i dess helhet. De delar av flygvapnet, som vid krig avsåges för lösandet av de förstnämnda uppgifterna, borde helt få disponeras av de befälhavare ur armén och marinen, vilka de bleve underställda, därest icke för visst fall annorlunda bestämdes av högste befälhavaren. Uppgörandet av planer för dessa flygstridskrafters användning och uppträdande borde sålunda åligga cheferna för armén och marinen. Behov förefunnes icke, att chefen för flygvapnet med hänsyn till dessa flygförbands användning deltoge i det operativa förberedelsearbetet. Annorlunda ställde sig i viss mån frågan om chefens för flygvapnet ställning beträffande det operativa förberedelsearbetet med hänsyn till självständiga flygstridskrafters (luftflottans) uppträdande. Avsikten med sådana krafters användande borde vara att gagna krigföringen i stort. Målet för deras företag borde i krig angivas av högste befälhavaren efter föredragning av generalstabschefen och marinstabschefen i högkvarteret. Även bestämmandet av dessa flygstridskrafters uppgifter borde således under det operativa planläggningsarbetet tillkomma cheferna för armén och marinen i samråd. Chefen för flygvapnet borde kunna tillkallas vid detta arbete, då det gällde att fastställa, huruvida till förfogande stående flygstridskrafter kunde lösa uppgifterna. Ansvaret för det operativa förberedelsearbetet borde sålunda åläggas cheferna för armén och marinen. Vad anginge en särskild flygvapnets kommandoexpedition, bereddes och handlades för närvarande vapnets kommandomål vid sjöförsvarets kommandoexpedition.
149 Skälet till denna anordning hade i 1925 års försvarsproposition angivits vara, att nämnda kommandoexpedition vore den minst arbetstyngda. Det syntes hava varit lämpligare, att beredningen och föredragningen av flygvapnets kommandomål förlagts till lantförsvarets kommandoexpedition, då denna försvarsgren vid flygvapnets upprättande lämnade huvuddelen av personalen och materielen, samt då den större delen av de mobiliserade flygstridskrafterna skulle ställas under befälhavare ur armén. Det hade också visat sig, att olägenheter varit förenade med det sätt, på vilket flygvapnets kommandomål sålunda handlagts. Vid bedömandet av denna fråga måste emellertid beaktas, att genom särskilda nådiga brev hade cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet anbefallts att i samråd verkställa utredningar rörande flygvapnets materiel och chefens för flygvapnet ställning vid krig. Dessa utredningar vore under arbete. Det syntes fördenskull icke lämpligt att vidtaga partiella förändringar i gällande organisation förr, än denna utredning förelåge. Av samma skäl borde en särskild flygvapnets kommandoexpedition för närvarande icke inrättas och icke heller beredningens förslag beträffande fly g styr elsens omorganisation nu komma till utförande. Däremot syntes redan nu bestämmelser böra utfärdas, vilka säkerställde, att vid handläggandet av flygvapnets kommandoärenden arméns intressen bleve tillgodosedda. Förslag till erforderliga bestämmelser i detta avseende hade chefen för generalstaben avgivit i skrivelse nr 69 den 19 januari 1928.1 Börande nu avhandlade spörsmål uttalar sig chefen för marinstaben sålunda. Beredningens förslag förutsatte det självständiga flygvapnets bibehållande samt förordade införandet av en kommandoexpedition för flygvapnet. Erfarenheterna under den tid, som förflutit, sedan detta vapen mot försvarsrevisionens uppfattning och trots militära avstyrkanden infördes, hade icke givit säkra resultat. Armén och marinen behövde var för sig specialiserade flygstridskrafter, varjämte härutöver erfordras särskilda flygstridskrafter till högsta krigsledningens förfogande för självständiga uppgifter. Men huruvida dessa sistnämnda flygstridskrafter påfordrade sin särskilda ständiga indelning, vore icke bevisat. Det kunde bliva nödvändigt att överväga denna fråga i samband med andra ännu under utredning liggande frågor, såsom om flygmaterielens uppsättande, flygvapenchefens ställning, flygkårernas förläggning, rekrytering av personal från marinen till flygvapnet m. m. Därför borde icke nu vidtagas organisatoriska åtgärder, som försvårade samtliga dessa frågors avgörande. Militärbefälhavaren på Gotland framhåller, att den starkt omtvistade frågan, huruvida flygvapnet bör vara en självständig försvarsgren eller icke, borde upptagas till omprövning. Det syntes icke uteslutet, att lantförsvaret och sjöförsvaret med nödvändighet krävde var sin i vederbörlig försvarsgren fast inordnade och på dess särskilda behov specialiserade flygstyrka. Det syntes ock böra tagas under omprövning, huruvida en för hela krigsmakten gemensam strategisk flygenhet verkligen behövde ingå i en ständig indelning, varigenom skulle motiveras, att flygvapnet vore en självständig försvarsgren och icke vid behov kunde bildas genom en tillfällig indelning. Vidare kunde det icke bestridas, att flygvapnet i jämförelse med de båda övriga försvarsgrenarna hade så ringa personal och materiel, att dess organiserande efter för dem gällande grunder gjorde intryck av en överorganisation, som medförde kostnader. Alla skäl talade således för att även i detta avseende förslaget fullständigades. 1 I denna skrivelse föreslog chefen för generalstaben, att beträffande flygvapnets kommando mål bestämmelser måtte utfärdas av innehåll: att före föredragning inför statsrådet av flygärenden, som berörde armén, samråd skulle äga rum med chefen för lantförsvarets kommandoexpedition; och att denne skulle erhålla rätt att närvara vid föredragning av ärende, som blivit honom för samråd meddelat.
150 Inspektören för und er vatt ensbåt vapnet yttrar i samma fråga följande: »Då jag är av den uppfattning, att flygvapnets nuvarande organisation och indelning inom en nära framtid måste upptagas till förnyad prövning, synes det mig, att någon dess egen kommandoexpedition nu ej bör upprättas. Den i enhetlighetens tecken under åren 1924—25 av regeringen föreslagna och av riksdagen gillade sammanslagningen av arméns och marinens flygväsenden genomdrevs emot från ansvarigt militärt håll framförda protester och emot en, särskilt inom marinen, mycket starkt grundad opinion. De dolda krafter, som härvid verkade till undergrävande av flygvapnets effektivitet och aldrig trätt fram i dagsljuset, äro så mycket märkligare, som den stora parlamentariska försvarsrevisionen i sitt så sent som våren 1923 avgivna slutbetänkande ställde sig avböjande gentemot sammanslagningen. Beslutet tillkom, heter det i motiveringen, i syfte att skapa ett självständigt flygvapen, som på ett 'ändamålsenligt sätt förmår fylla icke blott sin uppgift att samverka med länt- och sjöstridskrafterna, utan jämväl utföra självständiga företag, utan omedelbart samband med härens eller flottans operationer'. Men flygvapnet är lika litet som undervattensbåtvapnet ett självständigt vapen. Den uppfattning är icke riktig, som förmenar, att, emedan armén opererar på land och örlogsflottan på sjön. de stridskrafter, som operera i luften, skulle kunna göra detta oberoende av de andra vapnen. En luftstyrka av systemet tyngre än luften består av ett fåtal män, burna av maskiner, som efter ett fåtal timmar måste gå ned antingen på land eller pä vattenytan och därvid äro i båda fallen beroende av bistånd från trupper eller fartyg. De kunna därför icke operera från andra områden än sådana, som äro kontrollerade av trupper eller sjöstyrkor. Det sjömilitära flygvapnet är därjämte till hela sin natur lika åtskilt från det lantmilitära, som sjöartilleriet är i förhållande till lantartilleriet, men ingen har ännu, mig veterligt, framkommit med det uppslaget, att i enhetlighetens eller det gemensamma samarbetets namn föreslå en sammanslagning av arméns och marinens artilleri jämte dess personal. Flygvapnet är därjämte ett synnerligen dyrbart vapen, ty personalförlusterna äro stora och materielen kräver ej blott höga anskaffningskostnader utan jämväl mycket hastig omsättning. De grundläggande ekonomiska kalkyler, som lågo bakom riksdagens ovannämnda beslut, måste hava varit bristfälliga eller missvisande, ty skall flygvapnet k u n n a icke blott utföra erforderlig samverkan med länt- och sjöstridskrafterna, utan jämväl självständiga uppdrag, krävas anslag av helt andra mått än de hittills för flygvapnet beviljade. Flygvapnets uppgift som hjälpvapen måste dock under alla förhållanden tillgodoses, och detta gynnas bäst genom uppdelning i två vapen: arméns och marinens flygvapen. Det är av denna anledning, som jag inko anser lämpligt att nu utöka flygvapnets organisation.» I sitt yttrande angående beredningens förslag uttalar sig flygstyrelsen huvudsakligen på följande sätt. Styrelsen ansåge, liksom beredningens majoritet, att inrättandet av en flygvapnets egen kommandoexpedition inom försvarsdepartementet kunde förväntas befrämja enhetlighet, sammanhållning och följdriktighet beträffande vapnets kommandomål, samt att en sådan åtgärd skulle vara en logisk följd av 1925 års försvarsbeslut, vilket avsett upprättandet av ett självständigt flygvapen. Om en sådan kommandoexpedition hade chefen för flygvapnet gjort underdånig framställning den 29 november 1926. Mot beredningens förslag till instruktion, för flygstyrelsen hade styrelsen vissa principiella erinringar. Det vore icke lämpligt att, i stället för stabschefen med biträde av särskilt beordrad personal, u p p r ä t t a en centralbyrå för handläggningen av stabs- och personal-
151 ärenden. Benämningarna »centralbyrå» och »byråchef» vore otjänliga, varför »stabsavdelning» och »stabschef» borde bibehållas. Styrelsen hade icke något att erinra mot, att övningsärendena förflyttades från den nuvarande ganska betungade militärbyrån till centralbyrån (stabsavdelningen), men starka skäl talade för, att övningsanslagets förvaltning förlades till intendenturbyrån. Mot denna anordning hade gjorts den invändningen, att denna byrås sammansättning uteslutande av förvaltningspersonal icke vore ägnad att tillförsäkra ifrågavarande ärenden den handläggning, som deras beskaffenhet krävde. I fråga om en dylik uppfattning behövde dock endast framhållas, att byråns ansvar, för att tillgängliga medel användes på ett med gällande föreskrifter och stater överensstämmande sätt samt icke överskredes, icke vore att förblanda med övningarnas planläggande och utförande för vinnande av bästa möjliga utbildningsresultat och krigsberedskap. Denna del av övningsärendena skulle självfallet tillhöra centralbyrån (stabsavdelningen). Beredningens förslag att tillgodose behovet av juridisk och administrativ sakkunskap inom flygstyrelsen, genom att krigsrådet i arméförvaltningens intendenturdepartement och amiralitetsrådet i marinförvaltningen skulle i frågor av administrativ och allmänt juridisk natur stå till flygstyrelsens förfogande, fyllde icke sitt ändamål, enär styrelsen icke komme att i erforderlig omfattning kunna tillgodogöra sig den sakkunskap, som de representerade. Då, enligt beredningens förslag, det framdeles skulle tillkomma flygstyrelsen att i första instans avgöra besvärsmål, syntes det styrelsen, att det behov, varom nu vore fråga, borde fyllas genom anställandet av en civil tjänsteman med benämning »krigsråd» med uppgift icke blott att föredraga besvärsmål utan även att utöva en rådgivande verksamhet i ekonomiskt och administrativt hänseende av liknande art, som tillkomme krigsrådet i arméförvaltningens intendenturdepartement och amiralitetsrådet i marinförvaltningen. Beträffande beredningens förslag, att vid behandling av ärenden rörande hälsooch sjukvård assistenten å sjukvårdsstyrelsens (sjukvårdsdepartementets) inom arméförvaltningen fältläkarbyrå skulle inträda såsom ledamot av flygstyrelsen i egenskap av föredragande i dessa ärenden, hade flygstyrelsen, med åberopande av i ämnet gjorda uttalanden av medicinalstyrelsen och marinöverläkaren, efter en längre utredning icke funnit detsamma tillfredsställande, utan vore det fastmer ofrånkomligt att inom flygstyrelsen bereda plats för ett ansvarsfullt och förutseende omhänderhavande av flygvapnets centrala hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Frågan kunde icke ändamålsenligen lösas på annat sätt, än att inom flygstyrelsen anordnades en självständig sjukvårdsbyrå med egen å flygstyrelsens stat anställd chef, fristående från styrelsens övriga byråer utom i det avseendet, att expeditionspersonal för denna byrå tills vidare disponerades från annan byrå. Chefen för sjukvårdsbyrån borde — med hänsyn till, att flygvapnets läkare i övrigt för närvarande vore en bataljonsläkare (vid flygskolan) samt mot arvoden anställda extra läkare (civila eller pensionerade militära) —• vara en regementsläkare med samma anställningsformer som regementsläkare vid armén. Slutligen gör flygstyrelsen gällande, att den av beredningen införda benämningen »kassaförvaltare» icke vore lyckligt vald, enär den icke återfunnes på annan liknande befattningshavare inom försvarsväsendet, att förtydligande bestämmelser borde utfärdas angående utlämnande av förskott till den, som förrättade de till kassaväsendet hörande göromålen, samt att besvärsmål i såväl förvaltningsärenden som kassaärenden i första instans borde avgöras av flygstyrelsen. Beredningen hade föreslagit, att arméförvaltningens befattning med båda dessa slag av besvärsmål skulle upphöra, att flygstyrelsen, sedan den tillförts civiladministrativ kunskap, skulle övertaga handläggningen av besvär i förvaltningsärenden, samt att besvär i kassaärenden skulle överlämnas till avgörande av riksräkenskapsverket.
152 Beträffande hälso- och sjukvårdsärendena inom flygstyrelsen har, såsom förut framhållits, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse uttalat sig, med yrkande att assistenten å dess fältläkarbyrå icke vidare skulle vara föredragande i sjukvårdsärenden inom flygstyrelsen, samt att inom denna skulle upprättas en sjukvårdsbyrå under chefskap av en regementsläkare vid flygvapnet. I varje fall borde ett arvode uppföras å flygstyrelsens stat för en sådan föredragande.
Vad först angår det av vissa myndigheter berörda spörsmålet angående flygvapnets ställning i stort sett inom försvaret, rörande vilken angelägenhet skiljaktiga meningar synas vara rådande, torde denna fråga icke ligga inom de sakkunnigas uppdrag, utan synes utgångspunkten för vad här nedan säges böra vara den nuvarande organisationen. I betraktande av den självständiga ställning, som enligt denna organisation tillkommer flygvapnet, synes upprättandet, såsom beredningen föreslagit, av en särskild kommandoexpedition för ifrågavarande vapen vara en ur principiell synpunkt riktig anordning, ägnad att främja vapnets utveckling samt i möjligaste mån förebygga skadliga slitningar mellan de lantmilitära och sjömilitära intressena. Cheferna för generalstaben och marinstaben hava emellertid ansett, att för närvarande lösningen av vissa andra flygvapnet berörande frågor först borde avvaktas. Praktiskt sett kan vidare mot den föreslagna anordningen den invändningen framställas, att den icke bör genomföras, därest icke vapnets kommandomål hava en sådan omfattning, att en fristående kommandoexpedition kan få full sysselsättning. Den tillgängliga statistiken angående antalet ärenden inom flygdetaljen av sjöförsvarets kommandoexpedition synes i detta avseende icke lämna säkra hållpunkter för frågans bedömande. En självständig expedition kan svårligen funktionera med en svagare sammansättning än en chef och två officerare (en adjutant och en registrator). Å andra sidan bör beaktas, att flygvapnet hittills icke. nått den enligt 1925 års försvarsorganisation avsedda omfattningen. Bland annat har den del av flygvapnet, som företrädesvis skulle användas för självständiga uppdrag (1 flygkåren), ännu icke uppsatts. När så sker, tillkommer — förutom det ökade antalet ärenden — ett ytterligare motiv lör en flygvapnets egen kommandoexpedition, enär behovet av en allsidigt flygsakkunnig och samtidigt fullt objektiv behandling av flygärendena i högsta instans då torde komma att särskilt framträda. Frågan angående flygvapnets kommandoexpedition kan, såsom framgår av det ovan anförda, bedömas på olika sätt. De övervägande skälen synas emellertid tala för, att, därest ett självständigt flygvapen i enlighet med 1925 års försvarsorganisation skall bibehållas, detsamma senast i och med genomförandet av denna organisation erhåller sin egen kommandoexpedition. Så länge den nuvarande anordningen bibehålles, bör det i varje fall finnas sådana föreskrifter beträffande beredningen och handläggningen av på tal varande ärenden, att ett smidigt samarbete i behöriga delar verkligen äger rum mellan lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner. Ett sådant samarbete är anbefallt i § 3 av lagen om kommandomål. Numera hava ock särskilda former bestämts
153 för detsamma. behövliga.
Möjligen kunna ytterligare åtgärder i detta avseende visa sig
Beredningens förslag, att inom fly g styrelsen flygvapnets stab skulle ersättas av en centralbyrå, synes huvudsakligen vara en namnförändring, vilken knappast kan sägas vara motiverad. Däremot måste det anses vara lämpligt, att övningsärendenas handläggning, i vad denna avser övningarnas planläggande och utförande, överflyttas från militärbyrån till staben, men att förvaltningen av övningsanslaget förlägges till intendenturbyrån. Behovet för flygstyrelsen att hava tillgång till juridisk och administrativ kunskap torde icke kunna bestridas, men det bör icke, såsom beredningen föreslår, tillgodoses genom anlitande av krigsrådet i arméförvaltningens intendenturdcpartement och amiralitetsrådet i marinförvaltningen. Frågan synes fastmer böra lösas på det sätt, att inom flygstyrelsen anställes en person, som äger erforderlig juridisk-administrativ bildning och skolning, med titeln sekreterare, intagande motsvarande ställning som sekreterare i arméförvaltningen. Med en sekreterare såsom föredragande inom flygstyrelsen kan det svårligen möta betänkligheter, att denna uti första instans skulle få avgöra besvärsmål i förvaltningsärenden och kassaärenden. Att flygstyrelsens förslag om en fullt sakkunnig föredragande i hälso- och sjukvårdsärenden är väl grundat, styrkes av de uttalanden, som rörande denna angelägenhet gjorts av medicinalstyrelsen, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och marinöverläkaren. Med hänsyn till de särskilda egenskaper, som beklädandet av denna plats fordrar, synas icke några avsevärda erinringar kunna göras mot anställandet av en regementsläkare inom flygstyrelsen. Den approximativa kostnadsökningen 1 sekreterare (B. 24, lönekl. 26) 1 regementsläkare (C. 11, lönekl. 22)
11 — 283012
för flygstyrelsen bliver följande. kr. 8 580 >> 9 540 Summa kr. 18 120
VIII. De föreslagna organisationernas förhållande till krigsorganisationen. Börande det spörsmålet, i vilket förhållande de i det föregående förordade organisationsändringarna vid armén och marinen kunna stå till deras organisation på krigsfot i dess stora, allmänt kända drag, kan det icke ifrågakomma att ingå i några enskildheter. Det gäller egentligen endast att tillse, huruvida och i vad mån de omedelbart under Kungl. Maj:t lydande cheferna — kommenderande generalen, chefen för generalstaben och chefen för arméförvaltningen, respektive kommenderande amiralen, chefen för marinstaben och chefen för marinförvaltningen — låta sig inpassas uti befälsförhållandena vid mobilisering. Att chefen för generalstaben vid mobilisering bör bliva generalstabschef i högkvarteret, därom torde icke någon meningsskiljaktighet råda. I det föregående är framhållet, hurusom en chef för generalstaben, vilken, jämte denna sin befattning, i fred även beklädde posten såsom chef för armén (kommenderande general) och därigenom komme att i avsevärd grad dragas bort från de egentliga generalstabsuppgifterna, icke under alla omständigheter kunde förutsättas lika lämplig för generalstabschefsbefattningen i högkvarteret som en person, vilken haft tillfälle att odelat förbereda sig på dennas utövande. Genom den omfattande befogenhet, som chefen för generalstaben, enligt vad som föreslagits, skulle erhålla beträffande den militäradministrativa försvarsförberedelsen och den förberedande bihandlingen av lantförsvarsbudgeten, torde enhetligheten mellan denna förberedelse och den rent militära bliva väsentligt bättre tillgodosedd, än vad för närvarande är fallet eller vad som med tillämpning av t. ex. beredningens förslag skulle åvägabringas. Personligen torde generalstabschefen komma att bättre behärska krigsförvaltningsangelägenheterna än vid nyssnämnda förslag, vilket i hög grad skulle splittra hans arbetskraft på de vanliga och dagliga, utanför generalstabstjänsten liggande fredsgöromålen. Att en från generalstaben fristående chef för armén (kommenderande general) vid mobilisering skulle bliva generalstabschef i högkvarteret med den i fred varande chefen för generalstaben såsom sitt närmaste biträde (såsom souschef e. d.), skulle väl någon gång vara möjligt, men i flertalet fall mindre ändamålsenligt. Av samma skäl, som ovan anförts beträffande chefen för generalstaben, bör
155 chefen för marinstaben vid mobilisering ingå såsom inarinstabschef i högkvarteret. I denna befattning torde han i allmänhet icke utan allvarliga olägenheter kunna ersättas, vare sig av kommenderande amiralen eller av någon annan person. Införandet av ett chefskap för armé förvaltning en, med tyngdpunkten av dess verksamhet förlagd till den militäradministrativa försvarsförberedelsen och den förberedande behandlingen av lantförsvarsbudgeten samt till ämbetsverkets sammanhållande, torde ur synpunkten av försvarsförberedelsen bliva en odelat fördelaktig anordning. Den torde även vid krig visa sig ändamålsenlig, vare sig arméförvaltningen kommer att stå direkt under Kungl. Maj :t — dock med skyldighet att efterkomma högste befälhavarens anvisningar — eller helt eller delvis ingå i högkvarteret. Marinförvaltningen med sin chef bör efter marinens mobilisering fortfarande ägna sig åt de militäradministrativa uppgifterna, ett område, å vilket ämbetsverket i fredstid vidtagit erforderliga förberedelser. Marinförvaltningens ställning bör således även efter mobilisering förbliva orubbad, dock med skyldighet att efterkomma icke blott Kungl. Maj:ts, utan även högste befälhavarens anvisningar. Den uppgift, som vid arméns mobilisering bör tillkomma kommenderande generalen, kan icke på förhand med absolut bestämdhet sägas. Därest Konungen, såsom är avsett och ur flera synpunkter önskvärt, personligen tager befälet över de mobiliserade stridskrafterna, torde kommenderande generalen lämpligen finna användning såsom arméchef på en krigsskådeplats, eventuellt på huvudkrigsskådeplatsen, eller — såsom en sammanhållande och organiserande myndighet under högkvarterets ledning — för det med krigföringen sammanhängande utbildnings- o. s. v. arbetet inom hemorten eller för försvaret av densamma. Vid en fredsorganisation med en fristående, dock under en chef för armén stående chef för generalstaben skulle en placering av förstnämnde chef såsom befälhavare å krigsskådeplats eller i annan under högkvarteret lydande befattning möta avsevärda svårigheter, enär den sålunda placerade komme att praktiskt sett underordnas den, över vilken han förut haft befäl. Vid marinens mobilisering torde kommenderande amiralen i regel icke böra avses att ingå i högkvarteret. Men för att högkvarteret icke skall mer, än som är oundgängligt, behöva splittra sin uppmärksamhet på såväl den egentliga krigföringen och vad därmed närmast står i samband som. på den med krigföringen sammanhängande verksamheten i hemorten (ersättningstjänst, personalutbildning, försök med ny materiel o. s. v.), behoves en sammanhållande myndighet för sistnämnda verksamhet. Då motsvarande uppgifter redan i fred tillkomma kommenderande amiralen, torde han även i krig i allmänhet sett vara den lämpligaste att förvalta desamma. Kommenderande amiralens ställning i krig borde alltså i allmänhet principiellt sett bliva densamma som i fred.
156 I det ovanstående har förutsatts, att Konungen personligen tager högsta befälet över de mobiliserade stridskrafterna av armén och marinen. Skulle omständigheterna föranleda, att så icke kan ske, kan det givetvis tänkas, att endera kommenderande generalen eller kommenderande amiralen skulle kunna utses till högste befälhavare. Av skäl, som tidigare (sid. 11) framhållits, är det emellertid icke möjligt att i fredstid med någon säkerhet bestämma, huru i ett dylikt fall högsta befälet lämpligast bör ordnas.
Då, enligt vad som blivit upplyst, chefens för flygvapnet ställning inom försvarsväsendet i krig är under utredning, synes härom icke något uttalande lämpligen böra göras.
Bilaga.
översikt av de högsta styrelseorganen inom vissa främmande marinorganisationer. Storbritannien. Konungen utövar högsta befälet över krigsmakten i Storbritannien och dess kronkolonier. De riksdelar (»Dominions») däremot, som hava självstyrelse, äga själva besluta om sina försvarsåtgärder, men frågor angående sådana åtgärder, som kunna beröra hela det brittiska imperiet, handläggas av »The Imperial Defence Committee». »The Imperial Defence Committee» består av premiärministern som ordförande och varje brittisk undersåte, som han finner för gott att kalla. I regel erhålla emellertid följande personer kallelse att deltaga i förhandlingarna, nämligen: »The Lord President of the Council», »The Lord Privy Seal», Utrikesministern, Finansministern, Ministern för »Dominion Affairs», Kolonialministern, Ministern för Indien, Förste amiralitetslorden, Krigsministern, Luftförsvarsministern, Chefen för marinstaben (förste sjölorden), Chefen för generalstaben, Chefen för luftstridskrafternas stab, samt »The Permanent Secretary to the Treasury». Denna kommitté har en rent rådgivande karaktär, men dess inflytande å försvarsfrågornas behandling är högst betydande. Dess verksamhet omfattar nationens samtliga kraftkällor. Under densamma arbeta omkring 50 sub-kommittéer, fördelade på två stora huvudgrenar: samverkan mellan de tre försvarsledningarna, amiralitetet, krigsdepartementet och luftförsvarsdepartementet, samt understödsverksamheten från de civila departementen. Under budgetåret 1925—26 bevistades kommitténs sammanträden av ej mindre än 430 olika personer, däribland 19 brittiska ministrar, 6 representanter för »Dominions» m. m., 142 officerare, 157 civila tjänstemän och 48 utomstående experter. Kommittén söker förutse de krav, som ett krigsutbrott ställer på en stats ekonomiska och sociala system, samt träffa de förberedelser, som erfordras för att kunna möta den utomordentliga påfrestningen med utomordentliga medel. Av subkommittéerna må särskilt nämnas den utav de tre ovan nämnda stabscheferna sammansatta »Committee of Chiefs of Staff», som har till uppgift att ordna det strategiska samarbetet mellan de tre försvarsgrenarna och att inför huvudkommittén framlägga gemensamma förslag härutinnan.
158 Amiralitetet handhaver under Konungen flottans styrelse och förvaltning såväl i militärt som i organisatoriskt, tekniskt och finansiellt hänseende. Amiralitetets ledamöter sammanträda minst en gång i veckan, varvid viktigare frågor diskuteras och beslut fattas i sådana ärenden, som enligt hävd eller gällande föreskrifter behandlas in pleno. Ledningen av Amiralitetet utövas av »The First Lord of Admiralty», som är inedlem av regeringen (sjöminister). Han tillsätter högre befattningar, befordrar och avskedar högre officerare och ämbetsmän, antager sjökadetter m. m. Till lians förfogande är ställd en »Naval Secretary» — i regel konteramiral — såsom rådgivare och föredragande av ärenden rörande högre officerares (flaggmän och »captains») tjänsteförhållanden m. m. Under sjöministern sortera närmast: »The First Sea Lord and Chief of Naval Staff», »The Second Sea Lord and Chief of Naval Personnel», »The Third Sea Lord and Controller», »The F o u r t h Sea Lord and Chief of Supplies and Transport», . »The Civil Lord», »The Parliamentary and Financial Secretary», samt »The Permanent Secretary: . Nu uppräknade befattningshavare jämte de under förste sjölorden lydande: »The Deputy Chief of Naval Staff» (souschef i marinstaben) och »The Assistant Chief of Naval Staff» (biträdande chef i marinstaben) utgöra marinöverstyrelsen, »The Board of Admiralty». Med undantag av de båda sekreterarna benämnas ovannämnda myndigheter även »Lords Commissioners of the Admiralty». »The First Sealord and Chief of Naval Staff» (amiral) har en mycket vidsträckt befogenhet. H a n är närmaste rådgivare till sjöministern, och övriga ledamöter av »The Board of Admiralty» inhämta hans åsikt i alla viktigare frågor. Han handlägger ärenden rörande flottans stridsdugligliet och krigsberedskap, marinpolitik, sjökrigföring och organisation. Han utfärdar i eget namn order till flottor och eskadrar rörande dessas operationer m. m. »The Deputy Chief of Naval Staff» (amiral) handlägger ärenden rörande operationer, underrättelse- och förbindelseväsendet, övningar, handelsskydd, samverkan mellan fartyg och luftstridskrafter, internationell sjörätt m. m. Följande avdelningar av staben, nämligen »Naval Intelligence Division», »Operations Division», »Plans Division» och »Trade Division» äro närmast underställda denne amiral. »The Assistant Chief of Naval Staff» (amiral) handlägger ärenden rörande materielens utveckling och användning omfattande såväl fartygstyper som olika vapen, taktik, stridsövningar 0(;ll signalering m. m. Under honom sortera följande avdelningar av staben, nämligen: »Training and Staff Duties Division», »Gunnery Division», »Torpedo Division», »Tactical Section» och »Naval Air Section». Den förstnämnda av dessa avdelningar innesluter f. n. jämväl en sjökrigshistorisk sektion under ledning av en reservofficer. »The Second Sealord» (amiral) omhänderhar utnämningar och kommenderingar av lägre officerare samt annan personal, rekrytering och utbildning, personalens mobilisering, reservpersonalen, Koyal Marines, kustbevakningen, sjukhus samt disciplinära frågor. »The Third Sealord» (amiral) handlägger ärenden rörande anskaffning och underhåll av sjökrigsmateriel såsom fartyg, maskiner, vapen m. m. enligt direktiv från »First Sealord», uppfinningar för sjömilitära ändamål, handelsfartyg för krigsbruk, ammunition m. m. Under denne amiral sortera följande amiralitetsmyndigheter, nämligen »The Director of Naval Construction», »The Engineer-inChief», »The Director of Dockyards», »The Director of Naval Equipment», »Compass Department», »The Director of Naval Ordnance» (artilleri), »The Director
159 of Torpedoes and Mining», »The Director of Electrical Engineering», »Signal Department», »The Director of Scientific Research and Experiments» m. fl. »The Fourth Sealord» (amiral) sköter frågor rörande förråder, transporter, bränsle, avlöning, pensioner, medicin och sjukvårdsinventarier. »The Civil Lord» — politiker — omhänderhar kontrakt och upphandlingar av förråd och materiel, hus, byggnader, civila personalfrågor samt besvarar i överhuset interpellationer rörande flottan. »The Parliamentary and Financial Secretary» — politiker — handha ver finansiella frågor och anslagsberäkningar, varvsdrift, arbetarefrågor; biträder »First Lord» i parlamentsfrågor. »The Permanent Secretary» — civil — expeditionschef i amiralitetet; handhaver organisationsfrågor och sköter korrespondensen m. m. Sekretariatet är av ganska komplicerad n a t u r och rikt utgrenat. Hela amiralitetet är inrymt i gemensam byggnad, belägen helt nära regeringens övriga tjänstelokaler. Norge. Försvarsministern, som kan vara civil eller militär, utövar högsta ledningen av försvarsdepartementet, men har icke militärt befäl. Detta är under Konungen uppdraget åt en kommenderande general för armén och en kommenderande amiral för marinen. Dessa båda myndigheter hava ansvaret för arméns, respektive marinens krigsberedskap och krigsförberedelser och hava därför ett visst inflytande på handläggandet av ärendena inom försvarsdepartementet. E n l i g t stortingsbeslut den 4 juli 1927 om en ny försvarsordning, som avses träda i kraft den 1 januari 1930, förutsattes, att kommenderande amiralen (liksom kommenderande generalen) skall upphöra att vara en särskild befattning, och dennes väsentligaste åligganden överflyttas på chefen för amiralstaben, samtidigt med att departementet övertager hans åligganden i övrigt. I praktiken torde emellertid nu nämnd omorganisation närmast komma att te sig såsom en indragning av chefen för amiralstaben som én särskild beställning under kommenderande amiralen. Försvarsdepartementet är uppdelat på två sinsemellan likartat organiserade styrelser, arméstyrelsen för arméns och marinstyrelsen för marinens angelägenheter. Marinstyrelsen är uppdelad på två avdelningar: En militär avdelning, I avdelningen, med en sjöofficer som avdelningschef och en civil avdelning, I I avdelningen, under en juridiskt utbildad expeditionschef. Vardera avdelningen är uppdelad på två kontor. I avdelningen: 1 kontoret, med en sjöofficer som kontorschef, handlägger ärenden rörande marinens organisation och förvaltning, utnämningar och avsked, undervisningsväsende och övningar, reglementen m. m. Detta kontor utarbetar även budgetsförslag i vad angår personalen samt expedierar kommandomålen. 2 kontoret står även under en sjöofficer som kontorschef och ombesörjer angelägenheter rörande anskaffning, byggande och underhåll av krigsfartyg, materiel och förråd, frågor rörande artilleri-, min- och flygväsende, intendentur, sanitet, förvaltning av varv, upplag och befästningar, uniformsväsende och modeller, materielens krigsduglighet samt nautiska spörsmål m. m. Å detta kontor utarbetas jämväl budgetsförslag, i vad angår materielen. 77 avdelningen: 3 kontoret, under en juridiskt utbildad kontorschef, handlägger ärenden angående värnplikt, utskrivning till övningar i fred, strafflagstiftning, rättegångsväsende, kyrko- och skolväsende, sjukvård, lots-, fyr- och båkväsende m. m.
160 4 kontoret, jämväl under juridiskt utbildad kontorschef, omhänderhar marinens räkenskapsväsende, avlönings- och understödsfrågor m. m. Detta kontor skall emellertid enligt stortinget, i det föregående omnämnda beslut sammanslås med 3 kontoret. En revidering av samtliga kontors arbetsuppgifter kommer i samband härmed att äga rum. Varje avdelning har sin egen expedition och registrator. Avdelningschefen föredrager sina ärenden inför försvarsministern samt kontrasignerar besluten var för sin avdelning. Under världskriget u p p r i t lades genom kungl. resolution den 23 mars 1915 en teknisk avdelning inom marinstyrelsen. Anledningen härtill var de stora och betydelsefulla arbeten och nyanskaffningar med avseende å flottans materiel, som då pågingo. Denna avdelning indrogs fr. o. m. den 1 januari 1921, och den tekniske avdelningschefen övergick till att vara teknisk direktör i marinstyrelsen. Sistnämnda befattning indrogs emellertid före stortingets i det föregående omnämnda beslut om en ny försvarsordning. Direkt under marinstyrelsen finnas 9 fasta kommissioner, som handlägga tekniska ärenden m. m., vilka föreläggas dem av försvarsministern, avdelningschef inom försvarsdepartementet, kommenderande amiralen eller vederbörande kommissions ordförande. Dessa kommissioner äro f. n. följande: Keguleringskommissionen, Tekniske Faelleskommissionen, Maskin- og Skibsbygningskommissionen, Artillerikommissionen, Torpedo- og Minekommissionen, Intendanturkommissionen, Sanitetskommissionen, Den permanenta Flyvekommissionen samt Kommissionen vedrörende det artilleristiske Luftförsvar. Nu nämnda kommissioner, av vilka Maskin- og Skibsbygningskommissionen samt Kommissionen vedrörende det artilleristiske Luftförsvar icke återfinnas i den nya försvarsordningen, komma att i samband med övergången till denna givas benämningen »råd», sålunda »Marinens reguleringsråd» etc. Kommenderande amiralen — med adjutantur under en kommendörkapten som stabschef (»1 Officer») — utövar det militära befälet över marinens kårer och stater, alltså över sjöofficerskåren med dess skolor, sjömilitära kåren och hantverkskåren med respektive skolor, intendenturkåren och marinens sanitetskår. Kommenderande amiralen är själv chef för sjöofficerskåren, medan övriga kårer hava sina egna, under kommenderande amiralen stående chefer. Vidare är amiralstaben och — vad beträffar militära ärenden och mobiliseringsfrågor — de fem sjömilitära distriktskommandona omedelbart underställda kommenderande amiralen. Kommenderande amiralen verkställer sjöofficerarnas kommenderingar med undantag för vissa högre tjänstebefattningar ombord och i land, vilka på förslag av honom och på försvarsministerns föredragning tillsättas i statsrådet, ävensom kommenderingar av ingenjörer, intendenter och läkare efter förslag frän respektive chefer för hantverkskåren, intendenturkåren och sanitetskåren. Kommenderande amiralen anbefaller årligen fartygsrustningar samt sjöexpeditioners utgående och avslutande. Kommandomålen, vilka endast utgöras av ärenden rörande mobiliserings- och xörsvarsplaner o. d., och till vilka exempelvis kommenderingsärenden icke äro att hänföra (se ovan), äro följaktligen fåtaliga, enligt uppgift i regel 2 å 3 om året, beredas av kommenderande amiralen och föreläggas försvarsministern, som föredrager dem för Konungen, varvid kommenderande amiralen kan åläggas närvara. Kommenderande amiralen är icke chef för någon avdelning inom marinstyrelsen, men han utövar inflytande på handläggningen av ärenden därstädes på så sätt, att alla frågor av militär eller militäradministrativ natur skola förläggas honom, innan de föredragas för försvarsministern. Kommenderande amiralen kan därvid göra erinringar, och vid avgörande av större frågor inom marinstyrelsen bör hans skriftliga utlåtande föreligga. En del militäradministrativa ärenden, som icke äro av konstitutionell betydelse och ej medföra disposition av penningmedel, som icke sär-
161 skilt ställts till kommenderande amiralens förfogande, äro för övrigt överlämnade till hans omedelbara avgörande. Samarbetet mellan marinstyrelsen och kommenderande amiralen är ordnat på följande sätt. Vederbörande avdelningschef sänder koncepten till skrivelser till kommenderande amiralen, som, därest intet finnes att erinra, tecknar sina initialer å handlingen. Ofta låter amiralen kalla vederbörande avdelningschef för att få frågan närmare refererad och belyst. I viktigare ärenden, där det kan förmodas, att kommenderande amiralen vill höra amiralstaben, sjömilitära kåren m. fl., anmodar departementet amiralen att skriftligen uttala sig. Ständiga konferenser förekomma mellan försvarsministern och kommenderande amiralen, och den förre giver ofta amiralen muntligt besked om aktuella planer och förslag, liksom den senare när som helst kan hänvända sig till statsrådet med framställningar om beslut i viss riktning eller viss fråga. Oftast är vederbörande avdelningschef därvid närvarande, särskilt om skriftlig expedition skall uppsättas. I Norge är ministerstyrelse tillämpad i vidsträckt omfattning, och ett stort antal ärenden avgöras av försvarsministern utan att behandlas i statsrådet. Detta är fallet med ärenden rörande räkenskapsväsende och revision, medels anvisande i enlighet med gällande lagar och fastställda stater, förordningar, som endast avse verkställighet av lagar eller Kungl. resolutioner samt vissa ärenden, som av hävd överlämnats till ministerns avgörande. Dylika beslut underskrivas av ministern och kontrasigneras av vederbörande avdelningschef i marinstyrelsen. »Säger av viktighet» — ej kommandomål — skola dock föredragas i statsrådet, där besluten protokollföras av en för alla departement gemensam statssekreterare. Expedieringen av sådant beslut underskrives — om det är särskilt viktigt — av Konungen och kontrasigneras av statsministern; eljest sammanföras flera beslut till ett protokoll, vilket på enahanda sätt underskrives och kontrasigneras, varefter besluten utformas och utfärdas genom skrivelser, undertecknade av vederbörande minister — i detta fall försvarsministern. Propositioner till stortinget i fråga om sjöförsvaret uppsättas av marinstyrelsens 1 avdelning, den militära, dit underlydande institutioner insända sina specialförslag. Då dessa i regel överskrida de belopp, för vilkas beviljande utsikt förefinnes, måste en lämplig avvägning göras. Härom konfererar den militäre avdelningschefen med kommenderande amiralen och försvarsministern, varefter den senare bestämmer den summa, han vill äska. Om det sålunda fattade beslutet underrättas finansdepartementet, som samlar uppgifter angående preliminära anslagsäskanden jämväl från övriga departement. 1 statsrådsberedning bestämmas därefter de belopp, som från varje departement må äskas, varefter propositionen utarbetas. Under detta arbete får kommenderande amiralen fullt tillfälle att göra sitt inflytande gällande, i det att avdelningschefen förelägger honom de olika spörsmålen muntligen eller genom överlämnande av koncept eller korrektur. Ofta överlämnas det färdiga utkastet i sin helhet av försvarsministern till kommenderande amiralen, för att denne skall kunna yttra sig över detsamma, även vad angår dess ekonomiska sida, innan det framlägges i statsrådet. Amiralstaben är nu underställd kommenderande amiralen och kommer f. o. m. den 1 januari 1930 att stå under hans direkta befäl. Dess personal är relativt fåtalig, enär en avsevärd mängd stabsärenden handläggas inom marinstyrelsens avdelningar. Amiralstaben avgiver yttranden över ärenden, som av försvarsdepartementet eller kommenderande amiralen överlämnas till densamma. Expedieringen av ärenden mellan försvarsdepartementet och amiralstaben skall i regel ske genom kommenderande amiralen. För övrigt omfattar amiralstabens verksamhet strategiska och taktiska frågor, krigsvetenskapliga arbeten, instruktioner för utbildning och övningar, farvattensbeskrivningar, granskning av rapporter m. m. Förutom försvarsministern äro generaladvokaten, krigsdomarena, generalkrigskommissarien, krigskommissarien och utskrivningsväsendet gemensamma för armé
162 och marin. I övrigt äro försvarsgrenarna fullt skilda, men samarbetet dem emellan upprätthålles av Norges försvarskommission. Norges försvarskommission består av: försvarsministern, ordförande, kommenderande generalen, kommenderande amiralen, chefen för generalstaben och chefen för amiralstaben. Kommissionen kan därjämte förstärkas med sakkunniga ledamöter från hären eller marinen. Kommissionen kommer att f. o. m. den 1 januari 1930 undergå den förändring till sin sammansättning, som betingas av i det föregående omnämnt stortingsbeslut om sammanslagning av kommenderande generals- och amiralsämbetena med cheferna för general- resp. amiralstaben. Kommissionen skall behandla och vid anfordran avgiva yttranden över sådana spörsmål av särskild betydelse för landets försvar, som kunna bliva kommissionen förelagda. Kommissionen skall befordra samarbetet och samverkan i olika avseenden mellan armén och marinen, och finnas härutinnan vissa bestämmelser utfärdade. Försvarskommissionen skall årligen hålla 2 ordinarie sammanträden: ett om våren, innan övningstiderna fastställas, och ett om hösten, sedan underlydande myndigheters budgetförslag inkommit. Till dessa sammanträden kallas, förutom kommissionens fasta medlemmar, cheferna för fästningsartilleriet och ingenjörvapnet. Vid dessa sammanträden behandlas bl. a. frågor om gemensamma övningar under året för armén och marinen. Kommenderande amiralen och fästningsartilleriets chef sammanträda jämväl varje vår för att avhandla flottans och fästningsartilleriets eventuella samverkan under årets övningar. Cheferna för general- och amiralstaberna jämte vissa officerare från dessa staber sammanträda i januari varje år för att överlägga om krigsoperationsplaner, mobiliseringsbestämmelser och transportanordningar under krig samt sådana reglementen och instruktioner, som i något avseende hava ömsesidigt samband med varandra, allt för att i lämplig utsträckning åstadkomma överensstämmelse mellan de båda vapnen. E t t motsvarande sammanträde skall årligen hållas mellan arméns och flottans tekniska myndigheter för att överlägga om sådan anskaffning av materiel, som kan ske gemensamt, om fastställandet av gemensamma typer för vissa inom båda försvarsgrenarna erforderliga vapen eller annan materiel m. m. Även skall efter liknande grunder samarbete äga rum mellan arméns och marinens intendenturledningar. Vad flygvapnet beträffar, utövas samarbetet därigenom, att i den förut omnämnda permanenta flygkommissionen (framdeles »flyverådet») ingå 2 officerare från hären och 2 från marinen. Samverkan i fråga om försvaret mot luftanfall är organiserat'därigenom, att i kommissionen för det artilleristiska luftförsvaret ingå 4 armé- och 2 marinofficerare. I övrigt äro såväl arméns som marinens flygvapen som deras försvarsanordningar mot luftanfall fullt åtskilda och självständiga inom vardera försvarsgrenen. Officerare och underofficerare vid fästningsartilleriet skola i så stor utsträckning, som omständigheterna medgiva, beordras deltaga i flottans övningar till sjöss, liksom även sjöofficerare skola deltaga i fästningsartilleriets vapenövningar. Anledningen härtill är, att fästningsartilleriet i Norge handhaver kustfästningarna, enär intet särskilt kustartilleri förefinnes. På samma sätt beordras personal av flottan till deltagande i skjutskolor, befälsövningar och krigsspel vid armén, och lantofficerare skola deltaga i motsvarande övningar vid flottan.
163 Danmark. Av Danmarks elva ministerier utgör krigsministeriet det andra och marinministeriet det tredje ministeriet. Enligt författningen kunna sistnämnda ministerier stå u n d e r var sin chef eller ock under gemensam försvarsminister. Sist anförda form h a r tillämpats under åren 1869—1873, 1876—1879, 1881—1884 samt från 1905 till nuvarande tid. Närmast under den gemensamme försvarsministern står emellertid för vardera ministeriet en fackman — högre lantofficer, respektive högre sjöofficer — såsom »direktör». Om försvarsministern själv är militär, kan den ena eller den andra av de båda direktörsposterna lämnas obesatt. Försvarsministerierna äro sinsemellan i stort sett lika organiserade. Marinministeriets verksamhet omfattar ärenden rörande marinen, lotsväsendet, fyrvusendet, sjömätning och utprickning, fiskeriinspektionen och meteorologiska institutet m. m. H i t hänföres även marinens flygväsende, som är fullt självständigt och skilt från arméns flygväsende. Marinministeriet är uppdelat på två avdelningar, nämligen Amiralitetsavdelningen med en sjöofficer »udenfor nummer» som chef och Kommissariatsavdelningen med en sjöofficer »udenfor nummer» eller en civil tjänsteman som chef. (F. n. är chefen sjöofficer.) A. Amiralitetsavdelningen arbetar på två kontor, »Sekretariat- og kommandokontoret» och »Amiralitetskontoret», vardera under en civil kontorschef. Sekretariatoch kommandokontoret handlägger följande ärenden: registrering och fördelning av alla till ministeriet inkommande handlingar, antagning, befordran, avskedande och pensionering av flottans personal samt av ministeriets civila tjänstemän, expedierande av alla lagförslag angående marinen, utgivande av kungörelser och bestämmelser för sjöförsvaret, nådevedermälen med undantag av minnesmedaljer, tjänstledighet, tjänstgöring i främmande mariner, studieresor o. d., ministeriets arkiv, de värnpliktigas inkallelse, fördelning och beklädnad, organisatoriska bestämmelser och instruktioner, fartygsrustningar och hamnar som skola besökas, personalens övning och utbildning, instruktioner för fartygschefer och högre befälhavare, besättningslistor, fiskeriinspektion, tekniska och vetenskapliga ärenden rörande marinen, flottstationen, örlogsvarvet, flottans nybyggnader, flottans kemiska laboratorium, flottans jurisdiktion, flottans skolor, sjömätnings- och sjötransportväsendet, utarbetande av alla kontoret vidkommande lagförslag och budgetutkast, samt alla ärenden, som på grund av nedanstående icke handläggas å annat kontor. Amiralitetskontoret handlägger ärenden rörande lots- och fyrväsendet, livräddningsväsendet vid kusterna, sjökortarkivet, meteorologiska institutet, oskadliggörande av vrak, som äro hinderliga för skeppsfarten, »underrättelser för sjöfarande», sjömätningar och uppmuddringsarbeten, kustsignalväsendet, marinens bibliotek, minnesmedaljer samt utarbetande av kontoret vidkommande lagförslag och budgetutkast. B. Kommissariatavdelningen är uppdelad på ett »kommissariats- og bogholderkontor» under en kontorschef och den s. k. »filialen på holmen», vilken senare är att betrakta som marinens kassa och förestås av en kassör. I »kommissariats- og bogholderkontoret» handläggas i huvudsak följande ärenden: flottans ekonomi och upphandling, skeppens proviantering, förvaltning och bokföring av till marinens förfogande av riksdagen ställda medel, marinministeriets slutliga budgetförslag, flottans intendenturväsende, flottans sjukhus- och sjukvårdsväsende, avlöningsfrågor, understödsfrågor, pensionering av civila funktionärer och hantverkare vid sjöförsvaret, flottans bostadsbyggnader, värnpliktigas användande för civilt arbete såväl inom armén som marinen, förvaltning av fonder och legater samt utarbetande av kontoret vidkommande lagförslag och budgetutkast.
164 »Filialen på holmen» utbetalar avlöningar och likviderar gjorda inköp samt inkasserar marinens fordringar. Danska riksstyrelsen är i utpräglad grad ministeriell, varigenom — vad marinministeriet beträffar — försvarsministern äger att personligen avgöra en hel del av marinens angelägenheter. Det är i stort sett endast lagförslag, som behandlas inför Konungen i statsråd. Den ministern tillkommande avgöranderätten brukar denne i enlighet med gammal praxis överlämna till direktören för marinministeriet, som därför i själva verket har mycket stor maktbefogenhet. Detta förhållande har emellertid ej stöd i gällande författningar. Av direktören sålunda avgjorda ärenden undertecknas av denne under formen »f. m.», det vill säga »for ministeren». Med ministerns medgivande kan direktören sedan i sin ordning överlämna åt avdelningscheferna att i vissa angivna fall fatta beslut å ministerns vägnar. Utgående handlingar undertecknas i detta fall med »p. m. v.», det vill säga »på ministerens vägne». Alla utgående handlingar kontrasigneras av vederbörande kontorschef. Skrivelser till Konungen undertecknas av ministern, och kontrasigneras även de av en av kontorscheferna. Viceamiralen är »Flaadeinspektör». I fredstid utövar han icke befälsmyndighet över flottan i dess helhet, men vid mobilisering eller »Säkringsstyrkans formering» övertager han tjänsten som chef för flottans överkommando, vilket upprättas i marinstaben. På den grund skall han leda förarbetena angående flottans användande i krigstid och dess samverkan med hären, uppgöra planer för krigsövningar och personalens övningar ombord och i land samt granska och yttra sig över viktigare rapporter och skrivelser m. m. Han har till sitt förfogande en stab, bestående av stabschef och en adjutant. Såsom »Flaadeinspektör» är han skyldig att efter närmare order eller på eget initiativ företaga inspektion av på expedition varande sjöstyrkor och fartyg, sjövärnets undervisningsanstalter och andra under sjövärnet hörande militära institutioner. Viceamiralen kan förvänta sig att från marinministeriet få sig tillsända alla viktigare skrivelser, rapporter och dylikt, som höra till området för hans verksamhet och äro av större betydelse för sjöförsvaret i allmänhet. Marinstaben, med en kommendör om chef, lyder under marinministeriet. Staben har att tillhandagå nämnda myndighet med utredningar och förslag i frågor, som angå flottans effektivitet och krigsberedskap. Den arbetar i närmaste anslutning till ministeriet och dess kontor samt är uppdelad å avdelningar. Antalet avdelningar är ej författningsenligt bestämt men är f. n. två, varav den ena huvudsakligen handlägger ärenden av strategisk-taktisk natur och den andra handhaver mobiliseringsfrågor. Vid mobilisering ingår marinstaben under flottans överkommando, och dess chef blir stabschef vid överkommandot. Expedieringen av ärenden, som av marinministeriet hänskjutas till stabens behandling, försiggår på vanligt sätt vid ministeriets kontor. Därvid är föreskrivet, att inbördes skriftväxling skall undvikas i alla de fall, då onödig omgång eller tidspillan därav kan uppkomma. * Samarbetet mellan viceamiralen och marinstaben avser huvudsakligast sådana frågor rörande krigsförberedelser, som äro en direkt följd av, att chefen för staben är viceamiralens närmaste medhjälpare i detta avseende, och försiggår detta samarbete under samma former som vid krigsberedskap och mobilisering. Under marinministeriet lyda, förutom marinstaben, följande anstalter och institutioner : 1. Chefen för Köpenhamns sjödefension (konteramiral). Under denna myndighet sortera alla fartyg och annan materiel, som äro avsedda att under krig användas vid huvudstadens försvar åt sjösidan. Som chef för sjödefensionen avses en sjöofficer av konteramirals rang. I fredstid h a r han
I
165 överinseende över allt som rör detta försvar, och han äger inkomma med framställningar rörande dess tidsenliga utveckling. I krigstid lyder under defensionschefen icke blott defensionseskadern och minförsvaret, som bemannas från flottan, utan även sjöfästningarna, som bemannas från härens till Köpenhamn förlagda kustartilleriregemente. Vid mobilisering övertager defensionschefen det samlade försvaret av Köpenhamn mot sjösidan och underställes härvid den »höjstbefalende» i Köpenhamn enligt särskilda bestämmelser. 2. Flottstationen i Köpenhamn med en konteramiral som chef med stab och sekretariat. Under stationsbefälhavåren lyda bl. a. ekipaget, flottans förrådsmagasin, sjöartilleriet och sjöminväsendet samt flottans kompassväsende. Som chef för sjöartilleriet resp. sjöminväsendet tjänstgör en kommendör. 3. Örlogsvarvet i Köpenhamn, vilket skötes som ett statens affärsdrivande verk, ar underställt en direktör som chef. 4. Sjövärnets skolor — kadett-, officers-, däcksofficerselevs-, konstapels- och reservelevsskolor. 5. Gymnastikinspektionen under en sjöofficer som chef (örlogskapten). 6. Sjökortarkivet, under en kommendör. 7. Kustutkiksväsendet, under en kommendör. 8. Sjötransportväsendet, under en kommendör. 9. Sjövärnets byggnadsväsende, kemiska laboratoriet, marinhospitalet, Nyboders kommendantskap m. m. 10. Sjöofficerskåren, läkarkåren under generalläkaren och auditörkåren under generalauditörem 11. Marinens flygväsende under en örlogskapten som chef. Till främjande av olika frågors ändamålsenliga behandling finnes ett flertal fasta kommissioner såsom befordringsråd av olika slag, materielkommissionen m. fl.
Statens offentliga utredningar 1928 S y s t e m a t i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmfiaer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Fångvård.
Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag. [5] Förberedande ntkast till strafflag. Ämbetsbrotten. [7] Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar. [16] Lagrådets utlåtande över proce.^kommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning. [19] Betänkande ang. ordnande av vis^a ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. [20] Städerna och rättegångsreformen. Särtryck ur 1928:20. [21] Statsförfattning.
Vattenväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Industri. Betänkande med förslag ang. åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande. [6]
Allmän statsförvaltning.
1926 års ponsionsutredning. Betänkande ang. familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i Btatens tjänst, [st] Betänkande med utredning och förslag ang. statstjänstemännens bisysslor. [14] Kommunalförvaltning. Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. [2]
Handel o c h sjöfart.
Kommunikations väsen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendet m. m, [11]
Statens och kommunernas fiiiansväsen. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitntion. [15] Bank-, kredit- och nemiingväseii. Betänkande ang. ordnandet av viss bostadskredit. [10] Politi. Monopolkontrollntredningens betänkande ang. anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. [4] Betänkande med förslag ang. omorganisation av överståthållarämbetet samt ändrad fördelning mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. [12]
F ö r s ä k r i n g s vilsen.
Socialpolitik. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. [8] 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande och förslag ang. arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. [9]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. A n d l i g o d l i n g i övrigt. Utredning och förslag ang. en utvidgad folkhögskolutbildning. [13]
Ilälso- och sjukvård. Betänkande ang. ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård). [17] Betänkande med förslag till stadga ang. sinnessjukvården i riket m. m. [18]
F ö r s vars vilsen. Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga. [22] Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning. [28]
Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt. Utrikesdepartementets organisation. [1] Fast egendom.
Jordbruk med binäringar.
Stockholm 1928. P. A. Norstedt & Söner 283012