Utlåtanden av lantmäteristyrelsen och kammarkollegium i vissa skogsfrågor.
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTKEDNINGÅR
1928:28
J U S T I T I E D El'AUTE ME N T ET
UTLÅTANDEN AV
L A N T M A T E R I S T Y R E L S E ^ OCH KAMMARKOLLEGIUM I V I S S A SKOGSFRÅGOR
S
T
O
C 1 9
K
H
O
8 L
M
Statens offentliga utredningar 192 8 K r o 11 o 1 o a- i s k
Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 s. U. Yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 160 s. S. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Marcus. 73 s. Fi. Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. Marcus. 183 s. Fi. Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar 80jn därmed hava samband. Norstedt. 504 s. Ju. Betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande. Marcus. 139 s. H. Ämbetsbrotten, förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 7. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 238 s. J u . Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. Norstedt. 75 s. S. 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. Norstedt. 618 s. S. Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit. Norstedt, viij, 183 s.' S. Betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. Marcus. 88 s. K. Betänkande med förslag angående omorganisation av överståthållarämbetet samt ändrad fördelning mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. Beckman. 354 s. S. Utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning. Norstedt, vj, 50 s. E. Betänkande med utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor. ' Marcus. 192 s. Fi.
f ö r t e c k n i n g
10. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution.
Marcus.
149 s. Fi.
10. Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda bestäm-
melser om vissa bostadsföreningar. Norstedt. 98 s. J u . 17. Betänkande angående ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård). Norstedt. 247 s. S. IS. Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket m. m. 1926 åra sinnessjuksakkunnigas betänkande. 2. Beckman. 183 s. S. 19. Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Norstedt. 49 s. J u . 2D. Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Marcus, viij, 461 s. J u Städerna och rättegåugsreformen. Särtryck ur betänkande angåonde ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Marcns. 112 s. J u . Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga. Norstedt. 116 s. Fö Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning. Norstedt, viij, 165 s. Fö. Betänkande med förslag till lag om ägofred. Marcus. 156 s. J u . Betänkande med förslag rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans domäner. Norstedt. (2), 258 s. Jo. Betänkande och förslag rörande uppförande av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. Marcus. 146 s., 13 pl. E. Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets verksamhet. Marcus. 263 s. Fi. Utlåtanden av lantmäteristyrelsen och kammarkollegium 28. i vissa skogsfrågor. Norstedt. 72 s. J u .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 2 8 : 2 8 JUSTITIEDEPARTEMENTET
UTLÅTANDEN AV
L A N T M Ä T E R I STYR E L S E N OCH KAMMARKOLLEGIUM I VISSA SKOGSFRÅGOR
STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER
283818 Ä&
U t l å t a n d e den 27 december 192:5 ar l a n t m ä t e r i styrelsen angående Sveriges åboförbunds styrelses framställning rörande avvittring i Värmland.
Till
Konungen.
Genom nådig remiss den 19 oktober 1921 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt lantmäteristyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande angående av Sveriges åboförbunds styrelse gjord underdånig framställning, att »den uteblivna avvittringen i Värmland måtte ofördröjligen igångsättas». I anledning därav får lantmäteristyrelsen i underdånighet anföra följande. Den gjorda framställningen grundar sig på vad kommitterade för jordundersökning i riket i sitt den 10 mars 1913 avgivna betänkande rörande jordfördelningen i Värmlands län anfört om kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen i länet. Kommitterade hava på anförda skäl kommit till den uppfattningen, att kronan uppenbart haft äganderätt till stora skogstrakter i Värmland, att avvittring ofta varit påbjuden men aldrig kommit till utförande, att kronan aldrig frånträtt sin rätt, att föreskriften i 1805 års skogsordning om avvittring i Värmland ännu är gällande, samt att kronans rätt icke preskriberats genom lagen om tjugoårig hävd. Vad kommitterade för jordundersökningen anfört rörande avvittringsfrågan i Värmland har blivit föremål för ingående behandling och betydelsefull komplettering i Mauritz Carlsons år 1915 utgivna arbete, Bidrag till utredning av den värmländska avvittringsfrågan. Carlson kommer därvid till annat resultat och sammanfattar sin utredning däri, att det icke styrkts och icke kan styrkas, att kronan i dessa trakter haft äganderätt till någon skogsmark, att frågan om avvittrmg av finnskogarna visserligen alltemellanåt varit uppe, men att, då grundligare åtgärder vidtagits för avvittringens förberedande och verkställande, försöken alltjämt uppgivits, då de visat sig praktiskt och juridiskt omöjliga, att genomföra, samt att då frågan nu åter kommit upp, dess lösande i positiv riktning stöter på ännu mera oöverstigliga hinder än förut, varibland förutom omöjligheten för kronan att visa någon regalrätt till finnskogarna sådana fakta som fastställda skiften och i många fall åkommen tjugoårig hävd äro särskilt framträdande.
4 Då lantmäteristyrelsen nu går att lämna en redogörelse för vad under olika tidsskeden förekommit av betydelse för nu föreliggande spörsmåls bedömande, torde det knappast behöva erinras om att en gruppering i olika tidsperioder alltid blir i viss mån godtycklig. Med hänsyn därtill, att kommitterade och Mauritz Carlson företräda motsatta, uppfattningar, har det synts styrelsen lämpligt att vid återgivande av materialet för varje tidsskede först framlägga vad som från vardera sidan upplysts och åberopats, varefter lantmäteristyrelsen till utredningsmaterialet gör de kompletteringar, vartill anledning finnes. Några handlingar från tiden före Gustav Vasa av betydelse för rätten till Värmlandsskogarna synas icke kunna framläggas. _ Från Gustav Vasas tid hava kommitterade för jordundersökningen omnämnt breven den 12 augusti 1535 och den 20 april 1542. Enligt förstnämnda brev skulle menige man, som bygga och bo i Värmland, tillåtas att fritt och obehindrat njuta, bruka och behålla alla de allmänningar, som de av langhg tid och hedenhös veterligen och skäligen haft. Kommitterade anse, att bakom detta medgivande ligger ett uppenbart hävdande av en kronans äganderätt Avensa anse kommitterade uttalandet i Gustav Vasas brev den 20 april 1542 till menige man i Ångermanland, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland att »sådana ägor, som obyggde ligga, höra Gud, Oss och Sveriges krona till och ingen annan», vara tillämpligt även för Värmland. I fråga om Gustav I:s brev 1535 anser Mauritz Carlson detsamma endast kunna innebära ett frånträdande av en rätt, som kronan ansett sig mnehava men som i verkligheten varit mycket tvivelaktig. Då något direkt motiv för brevet icke kunnat framletas, synes det honom icke uteslutet, att brevet o g j o r t en anvisning till ledning för skattläggningsmän, som tillsatts enligt en ar 1WÖ utfärdad instruktion. Vid de skattläggningar, som verkställdes enligt denna författning, skulle nämligen även rannsakas, om någon med orätt slagit under sig till kronan hörande ägor eller lägenheter. I avseende pa 1542 ars brev framhålles av honom, att det icke avser Värmland och att det således icke kan, särskilt med hänsyn till 1535 års brev, utgöra något bevis för kronans äganderätt till Värmlandsskogarna. I anslutning härtill påpekar Carlson, att en un' dersökning av jordeböcker och domböcker för Älvdals övre härad gave vid handen att alla hemman, som här inkommit i jordeboken efter 1540, upptagits pa äldre skattehemman. En jämförelse med förhållandena i Karlskoga bergslag visade, att den nybyggarverksamhet, som där ägde rum mot slutet av 1500talet, ansåges hava ägt rum på kronomark. Utöver den av kommitterade och Carlson förebragta utredning ma frän denna äldre tid ytterligare framhållas följande brev och förordningar. Den 17 februari 1548 skriver konungen till värmlänningarna angående röjning av nybyggen, att han kunde det väl lida, och att de måtte behålla vad de av ödemarken upptagit under kronans skatt. I plakatet den 16 februari 1555 föreskrives, att »uppa de rum och ställen, som icke ligga några hemman till hinder och förfång, ar I n t t och lovgivet, att alla de, som lust och vilja hava, må uppröja skogen och upp-
5 taga sig hemman, kronan till förbättring, så att ingen för någon ringa fördels skull, som han kan hava av de djur och fåglar, som han kan bekomma uti skogen, må det hindra». I plakatet till Nordlanden av år 1559 stadgas: »På det Nordlanden måtte byggas och kronans skatt därigenom förbättras, och mång man med äran sig föda kunna, men bygdelag äro, som sådant ej vilja efterlåta, utan förmena sig vara ägande uti skogarna, därest de vilja tillägna sig fyra eller fem milar eller till äventyrs mera in på skogarna, därtill de dock likväl varken rätt eller skäl hava, eftersom sådana ägor, som obyggde äro, höra Gud, konungen och kronan men ingen annan till; så är beslutet, att den, som kan och förmår uppsöka sig bekväma och lägliga bolstäder på skogarna, där de kunna rödja och bränna skogen av och där sedan göra sig hemman och besittning uppå, och sedan göra konungen och kronan skäl utav, skall stånda fritt och öppet, utan någons gensago eller förhindring, så vida det ej sker på annans bolstad, ängar eller fäbet, det kronofogden med nämnden bör besiktiga och rannsaka.» Vad som på den tiden åsyftades med Nordlanden synes framgå av mandatet den 4 april 1546, vari stadgas, att i Nordlanden, som är Dalarne, Hälsingland, Gästrikland, Ångermanland, Medelpad och Bottnen, ingen fick inhägna under sin bolstad mera än han kunde behöva och sköta, och att ingen fick hindra och förmena andra att bygga nya hemman, där det kunde ske utan skada för annan. Från slutet av 1500-talet må anföras hertig Karls förordning 1582, enligt vilken »den som upptog, röjde och bebyggde ödemark i Värmland, skulle efter sex års frihet evärdeligen få behålla dem mot utlagor». Genom kungl. brev den 21 april 1629 stadgades, att »Värmlands bönder efter behag skulle få lösa sina egendomar till skatte». Härav skulle kunna anses framgå, att kronan ansåg sig vara ägare till de hemman, som upptagits på de stora vidderna. Emellertid synas några allmänna skatteköp från denna tid icke kunna påvisas, och de stora skogshemmanen hava långt förut i jordeboken upptagits som skatte. Kommitterade, som i Gustav Vasas av dem åberopade brev inlade anspråk från kronans sida på äganderätt till de stora skogarna, framhålla, att med dessa anspråk även följde åtgärder för att skydda skogarna mot enskildas besittningstagande och strävan att på dem främja nya bosättningar. Bestämmelser i sådan riktning inflöto i skogsordningarna den 22 mars 1647 och den 29 augusti 1664. Kommitterade framhålla vidare, att skogsordningen den 19 december 1683 kan anses hava givit det verkliga upphovet till avvittringarna eller skiljande av kronans mark från enskildas och eventuella nybyggesanläggningar på den förra, och att densamma innebar ett uttryckligt hävdande av kronans rätt till de stora skogarna, som icke skäligen kunde anses höra till de enskilda. Bland orter, som förordningen avsåg, upptogs även Värmland. Mauritz Carlson åter erinrar, att i anledning av 1647 års skogsordnings föreskrift rörande lands-, härads- och sockenallmänningar utrönte häradsrätten i Älvdals härad vid ting den 2 september 1647, att några allmänningar icke funnos i häradet, utan var och en hade sin skog för sig. Rörande 1683 års skogsordning framhåller han, att förordningen föranletts av förhållandena i Norrland, och att förarbetena visa, att Värmland kommit att angivas i förordningen
6 utan någon undersökning av de faktiska förhållandena i denna provins, varför denna förordning icke ger stöd åt uppfattningen om Värmlandsskogarnas krononatur. För tiden närmast efter 1683 års skogsordning framhåller Mauritz Carlson följande förhållanden. Den 20 februari 1691 avlät bergskollegium en skrivelse till landshövdingen om bruksskogarnas skiljande från kronoallmänningarna, vilken åtgärd föranletts av ett meddelande från bergmästare Ceder, att vissa bruk, i synnerhet Uddeholm, troddes innehava någon del av kronans allmänningar. Någon direkt åtgärd föranledde emellertid skrivelsen ej. Den 17 februari 1694 skrev landshövdingen till Kungl. Maj:t om förmodade allmänningar i Värmland, och den 14 mars 1694 gav Kungl. Maj :t landshövdingen befallning, att han »all flit hafver ospard med de allmenningars aftagande och omrösande». Några åtgärder synas emellertid icke hava vidtagits i anledning av denna resolution. Vid en mångfald rättegångar inom Älvdals härad rörande ägogränser och dylikt har rcke gjorts gällande, att kronan ägde några skogsmarker. Vid de s. k. Sundsjöprocesserna mot slutet av 1600-talet mellan Uddeholm å ena sidan samt Sundsjöfinnarna och Filipstads bergslag å andra sidan ifrågasattes, huruvida icke ett omtvistat område vore kronoallmänning. Området tilldömdes emellertid hemman i Ekshärad och Råda. Vidare erhöllos upprepade tingsbevis, att av ålder ingen allmänning funnits i denna landsdel, och vid en mängd syneförrättningar åren 1701—1735, som förtecknats och undersökts, har ingen tanke varit på någon kronans regalrätt. År 1710 »projekterade» lantmätaren Erich Wallringh efter landshövdingens befallning en allmänning i Råda socken, ett förslag, som dock ej kom till något utförande. År 1719 drogs en tvist mellan åtskilliga personer i nordligaste Älvdalen om rätt till skogsmarker inför Kungl. Maj :t, som remitterade ärendet till landshövdingen, vilken anbefallde lantmätaren Gillberg att utreda saken och även tillse, om någon allmänning där borde anses befintlig. Resultatet synes endast hava blivit Gillbergs åren 1720 och 1721 upprättade karta över Dalby och en del av Ny socknars skogar, å vilken en »projekterad allmänningstrakt» finnes angiven. Den 10 september 1723 utfärdades ett kungl. brev till kammarkollegium, i vilket föreskrevs, att de hemman i Värmland, som beboddes av finnar, skulle revas och skattläggas samt tilldelas viss skogstrakt, varefter resten av skogen skulle räknas för allmänning. Sedan kollegium översänt skrivelsen till landshövdingen, avlät denne skrivelser i saken till vederbörande befallningsmän, häradshövdingar och lantmätare. Vid de åtgärder, som vidtogos, framkom intet, som tydde på förekomsten av någon kronans mark, och åtgärderna resulterade ej heller i avskiljande av någon allmänning. År 1726 gjorde allmogen i Älvdals härad en framställning till Kungl. Maj:t, att ingen allmänning måtte hos dem utsynas. Landshövdingen ansåg, att någon kronans allmänning icke funnits, och att allmogen borde få behålla skogen, som den »i så långliga tider okvaldt possiderat och nyttjat». Kammar- och bergskollegierna ansågo allmogen ej vara berättigad att med sina skogshävder gå så långt de behagade, och att de ej kunde undandraga sig tillämpning av 1683 års skogsordning, som stadgade, att varje hemman skulle tilläggas skälig
skogsmark och återstoden avskiljas som kronans tillhörighet. Denna åsikt gillades av Kungl. Maj:t, men någon avvittring i Älvdalen följde dock icke. År 1729 påpekade bergmästaren Ekman i skrivelse till bergskollegium, hurusom hemmansåboarna i Fryksände syntes vilja tillägna sig all skog ända till norska gränsen. Kammar- och bergskollegierna gjorde samma uttalanden som i fråga om Älvdalen, vilket gillades av Kungl. Maj:t. Icke heller här följde emellertid några åtgärder för skogarnas avvittrande. Utöver den sålunda förebragta utredningen rörande denna tid må tilläggas följande. 1647 och 1664 års skogsordningar innehöllo föreskrifter om rannsakningar rörande allmänningar. Lantmäteristyrelsen har icke kunnat finna, att dessa föreskrifter lett till några resultat i avseende på Värmland. Såsom ovan framhållits hava kommitterade för jordundersökningen visat, att 1683 års förordning innebar ett uttryckligt hävdande av kronans rätt till de stora skogar, som icke skäligen kunde anses höra till enskilda. Den anbefallde även undersökning för att utröna, vad som med rätta tillhörde de enskilda jordägarna, och, där rågång för deras hemman saknades, tilldelning av skäligt och nödigt område samt återstodens avskiljande såsom kronan tillhörigt, dock finge socknars eller härads välgrundade rätt till vissa skogar icke kränkas. Förordningen, som nämnde Värmland, Gästrikland, Dalarne, Norrland och Finland som exempel på orter, där stora skogar funnos, gällde emellertid icke endast dessa landsdelar eller några vissa trakter. Den synes bland annat hava givit upphov till de s. k. skogskommissionerna, som tillsattes inom vissa län i mellersta Sverige. Dessa kommissioner hade att göra undersökningar och döma i mål och frågor rörande allmänningar och dylikt. Instruktioner rörande skogskommissioner utfärdades bland annat för Skaraborgs län den 30 juli 1689, för Älvsborgs län den 22 december 1691, för Uppland den 14 maj 1694 och för Västmanland den 17 april 1695. Om sådana undersökningar, som anbefallts i skogsordningen och som tydligen kommo att utgöra underlag för skogskommissionernas verksamhet, där sådana tillsattes, utfärdades bestämmelser bland annat för Skaraborgs län den 27 januari 1692, för Uppland den 24 maj och den 13 juni 1693, för Västmanland den 13 februari 1694, för Närke och Värmland den 14 mars 1694 och för Älvsborgs län den 10 augusti 1696. De åtgärder, som vidtogos såväl av skogskommissionerna som direkt på grund av skogsordningens bestämmelser, voro ingenting annat än avvittringsåtgärder. De vidtogos emellertid endast i avseende på orterna i södra och mellersta delarna av landet och icke för orterna norrut, där avvittringsåtgärder först långt senare och efter nya förordningars utfärdande kommo till stånd. För att påvisa innebörden av skogskommissionernas uppgift må anföras följande ur 1694 års instruktion för kommissionen i Uppland. För att krono- och häradsskogars samt allmänningarnas begrepp ej måtte falla i någon ovisshet, skulle kommissionen i vederbörande parters närvaro noga rannsaka och utleta om skogens rätta egenskap och huru vida var parkskog och allmänning i längd och bredd sträckte sig, som allt genom kommissionens dom och
8 utslag skulle bekräftas, och sedan skulle de i behörig ordning med stenar omrösas. Vidare skulle kommissionen efterse, rannsaka och döma om hemman och torp, som voro anlagda på Kungl. Maj:ts parker och allmänningar. För bibehållande av sådan belägenhet krävdes fasta och oemotsägliga skäl, som handgripligen bevisade och försvarade, att detsamma var på parken eller allmänningen lagligen av ålder omrösat. Även om torp, ängar, hagar och annat nyttjande av enskilda å parker o. d. skulle rannsakas. Om intagan var olaglig, skulle den antingen utrivas och till parken eller allmänningen läggas eller behörigen skattläggas och bliva Kungl. Maj:t och kronan förbehållen. Undersökning skulle även ske i avseende på de skogar, å vilka kronan hade rätt till »spirors, blacks och masters fällande». Om någon allmänningsskog av ålder nyttjats som sockenallmänning, skulle därvid förbliva, dock förbehöll sig Kungl. Maj:t däri lika rätt som i härads- och landsallmänningar. Då det skulle falla kommissionen för långsamt att undersöka och döma om alla olaga inkräktningar uti var socken, skulle landshövdingen efter sin instruktion, lag och skogsordningar låta vid jordrannsakningarna och tingen undersöka lagligheten av nybyggen o. d. i och för deras utrivning eller skattläggning. Instruktionens bestämmelser åsyftade således i huvudsak detsamma som 1683 års skogsordning och inrymma även en direkt hänvisning till vad som ålåg landshövdingen enligt lag och skogsordningar. De särskilda bestämmelser, som synas hava utfärdats till följd av skogsordningens föreskrifter och som ovan omnämnts, rörde i allmänhet allmänningarnas »avtagande» och »instenande» eller »omrösande» genom lantmätare. Det har synts lantmäteristyrelsen nödvändigt att undersöka de resultat, som åtgärderna rörande Värmland ledde till. Ur årsredogörelser, som för lantmätare inom Närke och A^ärmland finnas bevarade för ett flertal av åren 1687—1698, framgår, att lantmätarna av landshövdingen fingo upprepade order om »avtagande» av allmänningar och rannsakning rörande sådana, samt att de i stor utsträckning sysselsatte sig med dessa arbeten. För att visa vad dessa order inneburo, må anföras innehållet i en sådan, som finnes tecknad på en hos lantmäteristyrelsen befintlig avskrift av kungl. brevet den 14 mars 1694, och som utfärdats av landshövdingen den 26 april 1706 till lantmätaren Erich Wallringh. Denne anbefalles att »innevarande åhr fortfara med allmänningarnas aftagande i Wermelands Millomsysslet Elfvedals och Kijls härader efter hosgående opsats, gifvandes mig sedan tidig notification när sådant är till sluth bragt sampt noga observerandes hvarest dersammastädes Master, Spiror och Blåckträn finnas att tillgå sampt hvad uthförsel till Stora Siön ernås kan genom Insiöar, Elf var eller elliest». Som resultat av lantmätarnas arbeten förvaras i styrelsens arkiv ett stort antal kartor, upprättade åren 1697—1721 över sådana skogstrakter, där allmänningar kunde komma i fråga. Kartorna avse bland annat områden inom Färnebo socken i Färnebo härad, Södra Råda, Visnums och Rudskogs socknar i Visnums härad, Kils, Frykeruds samt Övre och Nedre Ulleruds socknar i Kils härad, Långseruds socken i Gillbergs härad, Järnskogs socken i Nordmarks härad,
9 Arvika, Brunskogs, Gunnarskogs och Mangskogs socknar i Jösse härad samt Dalby, Norra Ny och Norra Råda socknar i Älvdals härad. Man finner således, att undersökningar företogos i nästan alla delar av Värmland. Flertalet här angivna kartor med tillhörande beskrivningar innehåller förslag om uttagande till »Kongl. Maij:tz och Cronones Allmänning» av sådana områden, som de enskilda jordägarna ansågos kunna undvara och som kunde anses lämpliga till allmänning. Man får väl antaga, att avsikten med dessa förslag var, att kronan skulle få äganderätt till områdena, men det synes dock icke uteslutet, att man velat avsätta områdena som allmänningar till gagn för såväl kronan som för enskilda och framför allt för att kronan skulle få »Master, Spijrer och Blacker». En närmare undersökning i denna del lärer icke vara erforderlig, då förslagen icke ledde till något resultat. Vissa kartbeskrivningar angiva, att någon allmänning icke kunde föreslås, då skogarna icke voro stora, och vissa kartor hava upprättats över vidsträckta skogstrakter utan att någon kronans allmänning omnämnes eller föreslås. Det senare är t. ex. fallet med hela södra delen av Norra Ny socken i Älvdals härad. Som nämnts föranledde de uppgjorda förslagen om allmänningars uttagande, såvitt man kunnat finna, icke några åtgärder, och någon skogskommission tillsattes icke för Värmland. Förenämnda kartor och beskrivningar visa nästan undantagslöst, att de skogstrakter, å vilka allmänningar »projekterades», med klara och tydliga rågångar hävdades av enskilda. 1683 års skogsordning hade sålunda givit upphovet till de ingående och omfattande undersökningar, som under sista årtiondet av 1600-talet och de två första årtiondena av 1700-talet utfördes i Värmland för att hävda, kronans rätt till skogarna, men något positivt resultat för kronan därav har icke kunnat påvisas. 1734 års skogsordning innehöll uttrycklig föreskrift om rannsakning av torp och hemman »på de stora skogar och ödemarker, vilka utom bygdelagen äro belägna och kronan tillhöra, såsom uti Västernorrlanden, Dalarne och Värmland», samt om tilldelning av lämpligt område och återstodens avsättande såsom kronan tillhörigt. I skogsordningen den 10 december 1793 upprepades i denna sak samma föreskrifter, som upptagits i 1734 års skogsordning. Kommitterade framhålla, att 1793 års förordning föranledde befallningshavanden i Värmland att vidtaga åtgärder. I skrivelse till kammarkollegium den 14 maj 1794 ansågs åtminstone en undersökning rörande de stora skogarna, vara erforderlig. Kammarkollegium infordrade yttrande från lantmäterikontoret (nuvarande lantmäteristyrelsen), som i utlåtande den 6 augusti 1794 framhöll nödvändigheten av en undersökning och ansåg, att stora förmåner skulle vinnas genom en avvittring, för vilken främst erfordrades en avmätning. I skrivelse till befallningshavanden den 4 februari 1795 begärde kammarkollegium en förberedande undersökning. Skriftväxlingen synes emellertid icke hava föranlett några direkta åtgärder. Den i 1734 års skogsordning intagna uttryckliga föreskriften om avvittring även i Värmland anser Mauritz Carlson endast utgöra en upprepning av förut
10 givna föreskrifter och icke hava grundats på någon särskild undersökning om skogsförhållandena i Värmland. En undersökning av vissa händelser i mitten av 1700-talet, såsom 1755 års gränsreglering mellan Sverige och Norge och därmed i samband stående förhållanden samt 1765—1766 åis riksdags befattning med skogarna i Värmland och timmerförsäljning till Norge, vilket gav anledning till kungl. resolutionen den 21 april 1768 om avmätning av Värmlandsskogarna, har enligt Mauritz Carlson icke kunnat påvisa, varken något stöd för att kronan skulle äga skogsmarkerna, snarare tvärtom, eller att några åtgärder i avvittringsfrågan vidtagits. Rörande skriftväxlingen på 1790-talet mellan befallningshavanden och kammarkollegium framhåller Mauritz Carlson, att befallningshavanden den 15 juni 1796 till kammarkollegium avgivit upplysningar i saken men att denna skrivelse icke kunnat anträffas. Som en gissning framhålles, att befallningshavandens skrivelse innehållit en hänvisning till de vid denna tid inom länet pågående storskiftena, till vilka hörde en utredning, huru stora områden, som rätteligen tillhörde de enskilda hemmanen. Vid undersökning om storskiften har Mauritz Carlson funnit, att de allra flesta skogshemmanen i Övre Älvdalen undergått sådant skifte i slutet av 1700talet och början av 1800-talet, att vid dessa förrättningar i allmänhet funnits klara och fastslagna gränser mellan hemmanen i skog och utmärker, att kronan icke ansett nödigt att vid förrättningarna bevaka någon rätt till finnskogarna, och att § 79 i 1783 års storskiftesförordning, som föreskriver, att därest »stora skogar tillstöta, som ej genom lagliga och godkända rågångar äro någon viss by tillhöriga, måste med delningen av skogen uppskjutas till dess utrönt blir, huru mycket därav byn med rätt tillhöra bör», icke i något fall kommit i tillämpning. I skogsordningen den 1 augusti 1805 upptogos uti § 15 enahanda föreskrifter som i näst föregående skogsordning. I kungl. brev till kammarkollegium den 1 augusti 1805 anbefalldes införskaffande av upplysningar om de stora skogarna i Värmland och bevakande av kronans rätt till dem. Kollegium remitterade ärendet till befallningshavanden genom skrivelse den 23 oktober 1805. Kommitterade angiva icke något svar eller några åtgärder av befallningshavanden i anledning därav. Emellertid upplysa kommitterade vidare, att genom skrivelse till kammarkollegium den 18 januari 1813 upptog befallningshavanden saken ånyo och ansåg åtgärder böra vidtagas för bevakande av kronans rätt till finnskogarna. Kammarkollegium ansåg i underdånig framställning den 9 november 1813 undersökning böra göras rörande avvittring och skattläggning. Sådan föreskrevs också i kungl. brev den 18 januari 1814, enligt vilket till undersökningars hållande skulle av befallningshavanden förordnas en lantmätare och en annan lämplig person. Den 28 juni 1814 förordnades förste lantmätaren L. G. Örn att med biträde av överjägmästaren H. Falk förrätta undersökning i fråga om skogarna inom Älvdals härad. Sammanträden med vederbörande jordägare höllos under åren 1814 och 1815. Förrättningen hindrades emellertid genom kallades uteblivande. Den 26 mars 1816 gjorde befallningshavanden ny framställning till kam-
11 markollegium i avvittringsfrågan, örns undersökning hade givit sådant resultat, att befallningshavanden ämnade vid häradsrätten göra gällande kronans rätt till skogarna. Härför erfordrades emellertid en särskild, lämplig person, för vilken arvode begärdes. Därjämte ansågos minst åtta lantmätare vara behövliga för skogarnas avmätning. Någon omedelbar åtgärd från kammarkollegii sida följde emellertid ej. 1818 anmälde torparen Josef Henriksson från Långflon i Dalby socken till justitiekanslern, att inom socknen skulle finnas betydliga kronoskogar, som innehades av skattemännen. Kanslerns undersökning visade, att befallningshavandens framställning 1816 ännu icke föranlett någon åtgärd. Kammarkollegium upptog emellertid nu 1816 års framställning till behandling. Befallningshavandens hemställan avslogs till alla delar. Något arvode åt särskilt kronoombud erfordrades ej, då landsfiskalen i länet kunde förmodas äga både skicklighet och tid att i tvistefrågorna bevaka kronans rätt. Framställningen om lantmätare för avmätning fann kollegium »både vara för tidig och även i själva beskaffenheten sakna antagliga skäl att kunna bifallas». Några ytterligare åtgärder i avvittringsfrågan hava kommitterade icke funnit vara vidtagna. Kommitterade påvisa, att statsmakterna under åren 1818—1824 vidtogo åtskilliga åtgärder rörande kronans skogar, allmänningar och överloppsmarker. Vid dessa namnes intet om avvittringsfrågan i Värmland, och även senare har vid avvittringsfrågors behandling Värmland icke omnämnts. I Mauritz Carlsons utredning uppgives, att de genom kammarkollegii skrivelse den 23 oktober 1805 begärda upplysningarna om de stora skogarna i Värmland avgåvos den 24 januari 1806 av befallningshavanden, som ansåg, att utom kronoallmänningen Sörmon och kronoparken Gränsjön inga kronoskogar funnos i Värmland. Vidare påpekas följande. Samtidigt med skrivelsen till kammarkollegium den 18 januari 1813 avlät befallningshavanden en skrivelse till häradshövdingarna Sandelin och Ferner, vari framhölls, att det syntes, som om ägare till hemman, gränsande till kronans stora ödeskogar, där finnar bosatt sig, velat tillägna sig dessa skogar och genom rättegångar sökt få bort finnarna, varför befallningshavanden anhöll, att då sådana frågor förekommo, ingen åtgärd måtte vidtagas av häradsrätten, förrän befallningshavanden underrättats och kunnat förordna ombud att bevaka kronans rätt. Vid undersökning av domböckerna för Älvdals övre tingslag hava endast påträffats två mål, i vilka på grund härav allmänt ombud förordnats. Ombudets försök att göra kronans rätt gällande ledde emellertid ej till något resultat. Vid Fryksdals häradsrätt synas icke hava förekommit några mål, i vilka allmänt ombud förordnats. Efter påvisande av laga skiftenas sammanhang med avvittringsfrågan framhålles vidare, att 1827 års skiftesstadga förbjuder laga skifte å de ställen i vissa län, där stora samfällda skogar finnas, utan att fastställd avvittring föregått, att bland dessa län icke angives Värmland, samt att i Dalby samt
12 Norra och Södra Finnskoga socknar laga skifte övergått praktiskt taget samtliga hemman. Den förebragta utredningen giver vid handen, att avvittring i Värmland upprepade gånger varit ifrågasatt men aldrig kommit till utförande. Det lärer ej tillkomma lantmäteristyrelsen att ingå på den svårlösta frågan angående huru, rent juridiskt sett, kronans och de enskildas rätt böra anses ha stått i förhållande till varandra eller att göra några uttalanden angående vad som kan hava varit orsaken till att avvittring ej kommit till stånd. Däremot torde lantmäteristyrelsen hava att till utredningen knyta de uttalanden, som kunna hava avseende å skiftesväsendets sammanhang med den föreliggande frågan. Under 1700-talet tillkom skiftesverket, och de förrättningar, som därigenom kommo till stånd, torde få anses vara av stor betydelse för här föreliggande fråga. Storskiften började i Värmland verkställas i mitten av 1700-talet. De avsågo mycket ofta endast inägor, men ett icke obetydligt antal storskiften omfattade även skogsmarken och hava ägt rum inom byar med vidsträckta skogsområden. Till förrättningarnas utförande förordnades lantmätarna av landshövdingen, och hade hos denne funnits en uppfattning, att kronan ägde rätt till de stora skogarna, borde kronans anspråk kommit att göras gällande vid förrättningarna. Vid genomgång av ett betydande antal storskiftesakter har lantmäteristyrelsen emellertid icke funnit något fall, där sådana anspråk från kronans sida gjorts gällande eller där det på något sätt varit fråga om en dylik rätt för kronan. Vid storskiftena var det ända från början regel, att skifteslagets omfång noggrant bestämdes genom ett omsorgsfullt uppgående av rågångarna, som ofta voro av häradsrätten, fastslagna. Där rågångarna icke voro ostridiga, blevo de i behörig ordning bestämda. Förrättningarna, vid vilka således förekom undersökning och prövning av äganderätten till de områden, som behandlades, blevo efter avslutandet prövade och fastställda av häradsrätten. Genom 1783 års förordning om lantmäteriet tillkom den uttryckliga föreskriften rörande storskiftena, att där stora skogar tillstöta, som ej genom lagliga och godkända rågångar voro någon viss by tillhöriga, måste med delningen uppskjutas, till dess utrönt bleve, huru mycket därav byn med rätta borde tillhöra. Vid styrelsens undersökningar har icke påträffats något fall, där denna föreskrift föranlett sådan åtgärd. I fråga om laga skiftena må först erinras om föreskriften i 9 § skiftesstadgan, att på de ställen i norra orterna av riket, nämligen Stora Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län, där skogsmarkerna, utan att vara behörigen avvittrade eller skiftade, ligga sockenvis eller för flera byar och hemman samfällda, må icke å sådan mark skifte ske förr än fastställd avvittring därå föregått. Då några motiv till denna föreskrift i 1827 års skiftesstadga icke återfunnits, kunna om dem endast göras vissa antaganden. I 1805 års skogsordning — således en kort tid förut — finnes
13 föreskrift om avvittring av de stora skogarna i vissa landsdelar, bland vilka även namnes Värmland. Då även i föregående skogsordningar Värmland .jämställts med landsdelarna norrut i fråga om avvittring, är det anmärkningsvärt, att så icke skedde även i 1827 års skiftesstadga. Erinras må, att nämnda bestämmelse, som i 1827 års skiftesstadga föreskrevs för endast vissa landsdelar, i närmast föregående allmänna lantmäteriförfattning, nämligen 1783 års förordning om lantmäteriet, föreskrevs för hela riket. Fog saknas ej för det antagande, att inskränkningen tillkommit efter prövning i fråga om de landsdelar, som kunde erfordra en sådan föreskrift. Vid utfärdande av skiftesstadgan kunna myndigheterna i viss mån anses liava genom stadgans 9 § tagit ställning till frågan om avvittring i Värmland och därvid ansett, att sådan icke kunde ifrågakomma. Laga skiftenas utförande har givetvis en mycket stor betydelse för här föreliggande fråga. Därvid bör bemärkas, att någon avvittring i Värmland till nämnvärd utsträckning icke torde vara möjlig utan rubbning av laga skiften. Skifte verkställes efter begäran av enskilda genom statliga myndigheters försorg, och vid utförandet förutsattes, att äganderätten till det område, som skall skiftas, antingen är klar eller blir utredd och avgjord. Lantmäteristyrelsen håller före, att med nu gällande rättsuppfattning verkställt laga skifte ä ett område måste anses innebära, att kronan svårligen kan till detsamma vidare göra gällande någon rätt i anledning av utebliven avvittring. Här må erinras om bland annat gällande bestämmelse, att laga skiftena skulle förbliva orubbliga. Skulle man emellertid kunna tänka sig, att laga skiftena komme att upphävas i och för avvittring, vore detta väl icke möjligt utan att staten finge ikläda sig kostnaderna för erforderliga nya skiften och alla därmed sammanhängande omfattande åtgärder. Dessa kostnader komme helt visst att stiga till synnerligen avsevärda belopp. Av Värmlands areal torde över 80 % hava undergått laga skifte. Återstoden torde till väsentlig del utgöra dels till bergslag hörande områden i östra Ariirmland, å vilka på grund av undantagslagstiftning laga skiften icke kunnat komma till stånd, dels sådana områden, å vilka laga skiften sannolikt icke komma att verkställas. De stora skogstrakter, som närmast skulle kunna komma i fråga för avvittring, hava till allra största delen undergått laga skifte. I avseende på laga skiftesförrättningar må slutligen nämnas, att vid undersökning av ett stort antal sådana har icke påträffats något fall, då en kronans rätt till de stora skogarna kommit under behandling eller ens blivit antydd. I den underdåniga framställningen har åboförbundets styrelse emellertid även antytt, att vissa kronoegendomar i Värmland skulle utan köp frångått kronan. Detta har föranlett lantmäteristyrelsen att även i någon mån göra undersökning om sådana förhållanden. Av kommitterade för jordundersökningen nämnas direkt endast två kronoskogar eller allmänningar, nämligen Sörmo allmänning inom Nors och Seger-
14 stads socknar samt Grensjö kronopark i Glava socken. Om dessa må anföras följande, som delvis hämtats ur kommitterades betänkande. 1818 års riksdag stadgade vissa grunder för alla kronoskogars försäljning »med undantag av de för flottornas eller andra kronans behov nödiga samt sådana, vartill antingen menigheter eller enskilda kunna äga någon laglig rätt». Samtidigt stadgades, »att de skogar och allmänningar, som ej ännu enligt 1805 års skogsordning blivit avvittrade, böra skyndsamt frånskiljas enskildas ägor samt förses med lagliga rör och rågångar». I anledning av riksdagens beslut infordrade Kungl. Maj:t vederbörande centrala ämbetsverks yttranden om verkställigheten härav. Befallningshavanden i Värmlands län, som på grund härav även anbefalldes yttra sig, avgav utlåtande den 25 oktober 1819. Detta innehåller ingenting om avvittringen i länet utan endast förslag om lämpliga användandet av Sörmo allmänning och Grensjö kronopark samt yttranden över de anspråk, som angränsande socknar och hemmansägare gjort på dessa kronoskogar. I de centrala ämbetsverkens gemensamma betänkande den 30 juni 18'20 »rörande kronoskogarnas användande» yttras i fråga om Värmlands län: »Av de inkomna handlingarna upplyses icke bestämt, huru många eller vilka kronoskogar inom detta län äro belägna, men uti överjägmästaren Falks memorial till landshövdingeämbetet anföres, att Grensjö kronopark och Sörmo allmänning äro uti länet de enda skogar, som lära kunna komma i fråga i anledning av rikets ständers framställning om kronoskogarnas användande.» Saken framlades av regeringen för 1823 års riksdag, vars slutliga beslut härom föreligger i riksdagens skrivelse »angående kronoskogarna och allmänningarna i riket» av den 20 december 1823. I kungl. förordning den 16 mars 1824 meddelades föreskrifter i ämnet, i anslutning vartill kammarkollegium den 14 april 1824 utfärdade cirkulär till samtliga befallningshavande angående en förändrad reglering av kronoskogarna och allmänningarna i riket. Däri föreskrevs bland annat, att överloppsmarker m. m., som bleve övriga till kronans fria disposition, skulle indelas i lotter om 15—40 tunnland och åsättas ränta samt under skattemannarätt till den högstbjudande försäljas. Kungl. Maj:t har därefter i brev till kammarkollegium den 10 mars 1837, under åberopande av ett av landshövdingeämbetet i Värmland den 28 december 1836 upprättat förslag om reglering av Grensjö (Gränsjö) kronopark enligt kammarkollegii ovannämnda cirkulär till befallningshavandena den 14 april 1824, meddelat beslut om »att denna kronopark icke kommer att för kronans räkning bibehållas» samt fastställt, att densamma skulle indelas i 27 lotter före dess avhändande från kronan. Denna kronopark omfattade en areal av 547.4433 hektar (1108 tunnland 31 kappland). På samma sätt har Kungl. Maj:t i brev till kammarkollegium den 27 april 1833 beslutat om Sörmo kronoallmänning eller kronopark, vilken indelades i 12 lotter och omfattade en areal av 299.6440 hektar (607 tunnland). Grensjö kronopark och Sörmo allmänning hava i överensstämmelse härmed disponerats och försålts.
15 Förutom ifrågavarande kronoparker har kronan under första delen av 1800talet avhänt sig så kallade rekognitionsskogar. Beträffande tillkomsten av dessa skogar framgår av åbokommitténs betänkande del I I , Utredning angående rekognitionsskogarna, hurusom bergskollegium i slutet av 1600-talet erhöll fullmakt att jämte landshövdingarna mot avgift upplåta kronoallmänningar till bruk. Sådan avgift benämndes i allmänhet rekognition eller rekognitionsavgift, varav även skogarna fått sitt namn. Å sid. 6 och 7 i nämnda betänkande läses: »Då rekognitionsavgifterna skulle beräknas efter de upplåtna skogarnas avkastning, blev det nödigt, att mera noggrant än tillförene äga kännedom om deras storlek och beskaffenhet. Allmänningsskogarnas avvittring blev fördenskull en förutsättning för deras beläggande med rekognitionsavgift.» I skogsordningarna av åren 1647 och 1664 hade redan meddelats föreskrifter i syfte att fastslå och urskilja kronans rätt å allmänningarna. »Efter framställning av bergskollegium utfärdades den 19 december 1683 en kungl. förordning angående skogarna, vilken torde kunna anses hava givit det verkliga upphovet till avvittringarna samt fastslagit kronans äganderätt till vad som ej tillkom de enskilda eller menighet. Byarnas rågångar skulle prövas och varje by tilldelas så stort utrymme och så mycket skog, som erfordrades för fullsatte hemman . I mellersta Sverige — frånsett Dalarna — torde väl allmänningarna redan vid denna tid hava varit till sina gränser i huvudsak bestämda — — . Ett verkligt avvittringsförfarande förekom dock stundom även i denna del av landet. I Dalarna och Norrland voro ännu gränserna för allmänningsskogarna obestämda. En verklig avvittring erfordrades här för att skilja enskildas mark från allmänningen.» Därefter följde 1734 års skogsordning. Beträffande denna anhöll allmogen vid 1751 och 1752 års riksdag, »att ingen skogstrakt skulle för kronoallmänning förklaras och till något bruk överlämnas, innan först by- och hemmansskogar till den vidd och storlek, de av ålder ägt, blivit avvittrade och därpå till socken- och häradsallmänningar anslagits vad som för ortens behov vore nödigt. I resolution på dessa besvär den 29 juni 1752 — § 70 — fann Kungl. Maj:t detta skäligt såsom grundande s'g på 1734 års skogsordning.» Härefter utfärdades flera föreskrifter om rekognitionsskogarnas avvittring. Under senare delen av 1700-talet synes fråga hava uppkommit om försäljning till bruken av dessa rekognitionsskogar. Vid 1809 års riksdag togs frågan på allvar upp, och i skrivelse samma år till Kungl. Maj :t meddelade riksdagen sitt beslut om försäljning av rekognitionsskogarna jämte grunderna därför. I denna skrivelse framhölls bland annat, »att äganderätten till de bruken upplåtna rekognitionsskogarna alltid blivit bevarad åt kronan, medan tiyttjanderätten mot överenskommen vederkänsla eller så kallad rekognitionsavgift för alltid blivit bergverken tillförsäkrad». I överensstämmelse med av riksdagen angivna grunder utfärdades därefter kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna. I denna kungörelse stadgades ävenledes, att när det i föreskriven ordning
K)
bestämts, huru mycket skog, som finge bibehållas under ett "bruk, skulle avvittring ske och brukets och kronans andelar skiljas från varandra. Bruk tillerkänd skog skulle skattläggas till hemmantal och få av bruksägaren köpas till skatte mot sex års räntor, varemot rekognitionsavgiften skulle upphöra. Förutsättning för skatteköp var dock, att skogen vore eller bleve avmätt och revad. Vid skattläggningen skulle visst tunnlandtal — allt efter markens beskaffenhet och skogens återväxt — bestämmas för helt hemman; dock högst 3 000 tunnland för varje hemman. Skatteköpsrätten stod* öppen sex år efter kungörelsens utfärdande. Av rekognitionsskogarna uppkommande överloppsmark, vartill kronan fick såväl ägande- som nyttjanderätt, skulle till hemman indelas och skattläggas samt säljas till skatte. 1811 års kungörelse blev sedermera på grund av skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t år 1823 kompletterad på sätt förut nämnts. Efter reglering enligt ovannämnda kungl. kungörelse den 4 februari 1811 hava i Värmland följande bruk enligt åberopade åbokommitténs betänkande, del II, angående rekognitionsskogarna, av vederbörliga myndigheter förklarats berättigade att till skatte lösa för dessa bruk behövliga lekognitionsskogar, nämligen: Ackkärrs bruk i Lungsunds socken, Bjurbäcks bruk i Lungsunds socken, Brattfors bruk i Brattfors socken, Hällefors bruk i Gåsborns socken, Krontorps och Jonsbols bruk i Visnums socken, Kungsskogs bruk i Lungsunds, ölme och Vase socknar, Lesjöfors bruk i Ramens socken, Långbansände bruk i Gåsborns socken, Matlångs eller Lundsbergs bruk i Lungsunds socken samt Niklasdams, Spjutbäcks och Älvbro bruk i Ölme socken. Vid genomförandet av för skattläggningen erforderliga förrättningsåtgärder rörande dessa bruks rekognitionsskogar hade •— enligt åbokommittén — endast i ett fall påträffats skog, som ansågs vara obehövlig för brukets behov och därför skulle frånskiljas från rekognitionsskogen och behandlas såsom överloppsmark. Denna överloppsmark, som endast omfattade 144 tunnland 5 kappland fullgod mark, utbröts från Lesjöfors bruks rekognitionsskog på Dalskogs kronoallmänning i nuvarande Ramens socken, indelades i lotter och försåldes av kronan till skatte å auktion i föreskriven ordning. Inom till dessa bruk anslagna allmänningstrakter fanns i allmänhet ett stort antal äldre hemman och lägenheter, för vilka rätt så betydande arealer vid allmänningarnas reglering enligt 1811 års kungörelse avräknades eller avrösades. Samtliga återstående delar av nämnda rekognitionsskogar, vilka ansågos behövliga för bruken, skattlades och skatteköptes därefter av bruk.
Åboförbundets styrelse framhåller, att lantmätaren Erich Wallringh i sin år 1711 upprättade beskrivning till kartan över Råda socken angiver Läns-
manshöjden som en säker och klar kronoallmänning. På grund därav må följande upplysningar lämnas. I alla jordeböcker före 1825 finnes under rubriken skattehemman upptaget: »Va mantal Råda nr 1 västra med en kronoskog». I 1825 års jordebok finnes vid detta hemman följande anteckning: »Vid hemmanet har varit tecknad en kronoskog, kallad Länsmanshöjden, men enligt 1824 års jordransakning protokoll och kvittense av d. 19 nov. 1703, är köpt till skatte för 30 R:r S:rmt.» Varken hos kammarkollegium, landsarkivet i Göteborg eller länsstyrelsen i Karlstad har kunnat vinnas närmare upplysning om detta skatteköp. Enligt kungl. brev den 18 mars 1887 har den del av Västra Råda, som benämnes Länsmanshöjden, överflyttats till Sunnemo socken och i samband därmed åsatts Vis mantal. Återstoden av Västra Råda, 13 /3o mantal, kvarstår i Norra Råda socken. Slutligen anser sig styrelsen böra redogöra för vissa förhållanden, som framkommit vid undersökningarna i föreliggande ärende. Enligt »Uddeholmsverken, Historisk skildring af D:r Joh. Ax. Almquist», utgiven år 1899, föregicks bestämningen av nuvarande läget av gränsen mellan Älvdals och Färnebo härader av omfattande tvister mellan dåvarande ägaren till Uddeholms säteri landshövdingen Posse och efter Posses död bruksägaren Johan Karlström å ena sidan och arvingarna till finnen »LångeChristoffer» å andra sidan. Om Långe-Christoffer förmäler Almquist, att denne lär i början av 1600talet hava invandrat till Värmland från Finland samt omkring 1618 fått vederbörligt tillstånd att upptaga ett »torp» på gränsen mellan Älvdalen och Färnebo härad. Detta »torp» låg i närheten av Sundsjöarna, efter vilka hans »hemman» uppkallades. Christoffer idkade även bergsbruk och anlade för sådant ändamål Sundsjöhyttans — nuvarande Motjärnshyttans — masugn, »vid pass 1651 upbygd, hvarpå intet Privilegium är igenfunnet» (enligt Lars Harmens år 1734 upprättade register över bergskollegii handlingar). Av bergskollegii handlingar har dock framgått, att bergskollegium den 3 november år 1666 utfärdade »konfirmationsbref» på de förra privilegierna, som uppgåvos hava genom vådeld förkommit. Av kollegii handlingar har även framgått, att bergskollegium redan år 1649 den 7 november behandlat en framställning från finnen »Christopher i Sundsiöön», vilken begärt någon lindring i tionden. Härav vill synas, att Sundsjö- eller Motjärnshyttan uppkommit senast sistnämnda år. Såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, har den skogstrakt, som inbegripes under denna hytta, ehuru numera redovisad under skattenatur, aldrig skatteköpts; rekognitionsavgift för densamma synes ej heller någonsin hava erlagts. Vid verkställda undersökningar rörande bergskollegii förfaringssätt vid tilldelandet av dylika privilegier vid denna tid har lantmäteristyrelsen funnit, att dåtida sökande medgåvos uppföra byggnad för bergsbruk å kronans allmänning och fingo därifrån avskild så stor skogstrakt, som ansågs erforderlig för »bedrivande och fortsättande» av ifrågavarande anläggning. Så2— 28H818
L8
dana skogstrakter bibehöllo likväl sin jordnatur såsom kronans gamla allmänningar. De återfinnas sedan vanligen som de rekognitionsskogar, vilka här ovan berörts, och blevo i regel skatteköpta och därigenom överförda till jordnaturen skatte. Ej skatteköpta skogar av omförmäld art kallas alltjämt rekognitionsskogar och bibehållas under jordnaturen krono under allmän disposition. Med kännedom härom har det synts önskvärt att söka utreda, på vad grund Motjärnshyttan, ehuru veterligen ej skatteköpt, kommit att redovisas under j skattetitel. Då denna hytta tillkom under 1600-talet, må framhållas, att redan vid denna tid var skatteköp en nödvändig förutsättning för en fastighets j överförande under skattetitel. Ursprungliga privilegiibrevet för finnen Christoffer å Motjärnshyttan har, som redan anmärkts, förkommit, på grund varav de bestämmelser bergskollegium kan hava meddelat om dispositionen av skogen omkring denna hytta ej äro kända. Då emellertid Christoffer ej hade skatterätt till någon fastighet i Färnebo socken (inom vilken socken Motjärnshyttan vid denna tid var belägen), och dylik rätt för övrigt ej utgjorde någon förutsättning för att erhålla bergskollegii tillstånd att anlägga en hammarbyggnad eller dylikt, och bergskollegii utfärdade privilegiibrev veterligen aldrig avsågo upplåtelse av erforderlig skog annat än i form av besittningsrätt till viss skogstrakt, torde få anses, att bemälde Christoffer ej hade vidsträcktare rätt till den Motjärnshyttan omgivande skogen än dylik besittningsrätt, vilken ej berättigade honom till erhållande av (dåtida) fasta å ifrågavarande skogstrakt. Av Almquists »Uddeholmsverken» framgår, att sedan Långe-Christoffer avlidit, troligen i början av 1660-talet, kommo hans söner i tvist med ägaren till Uddeholms frälsegård beträffande gränsen mot denna. Gränsen sammanföll med häradsgränsen mellan Färnebo och Älvdals härader. (Se bifogade skiss.) 1 Tvisten avgjordes slutligen genom ett kungl. brev den 8 februari 1683, varigenom gränsen bestämdes på sätt skissen utvisar. Därigenom kom det av Långe-Christoffer »upptagna» torpet eller så kallade hemmanet Sundsjön att falla inom Älvdals härad och Uddeholms frälsegårds skogstrakt. Finnarna i Sundsjön ålades dessutom att erlägga skadestånd, och till säkerhet härför måste de pantsätta bland annat sina hyttedelar, d. v. s. andelarna i Sundsjöeller Motjärnshyttan. Almquist yttrar härom (i »Uddeholmsverken» sid. 75 och 76) : »Den landsträcka, som nu tilldömts Elfdals härad, var af en betydlig vidd. Mellan Elgsjön och Tallåsen räknas öfver tre mil, och bredden öfversteg på de flesta ställen en half mil. Deraf föll dock endast den södra halfparten på Uddeholms lott. Men all den mark, som kom att tillhöra Ekshärads socken eller trakten norr om en linie, dragen från sjön Uplunden öster ut till Vålberget, borde tillhöra de hemman och byar, mot hvilkas egor den gränsade. Detta blef likväl ej alldeles fallet. Ty liksom Karlström (dåvarande ägare till Uddeholm) ensam drifvit saken, hade han ock ensam bestridt de dermed förenade kostnader, och kommissorialrätten bestämde för den skull, att han för de al 1
Här utelämnad.
19 honom således använda expenser skulle behålla äfven denna nordliga del, tills han fått sina afgifter skäligen ersatta. Faktiskt skedde detta aldrig, och 'expens skogen' har således ända från denna tid utgjort en mycket beaktansvärd del af Uddeholms alltjämt växande besittningar — — . Den skulle emellertid i sina följder ej stanna dervid. Sundsjöhyttans pantsättning till Karlström blef genom egarnes halsstarrighet och bergslagens upphetsningsförsök sålunda blott inledningen till en verklig besittningsrätt, som för Uddeholmsverkens utveckling var af synnerligt värde .» Vid av lantmäteristyrelsen verkställd undersökning har styrelsen ej kunnat finna någon karta över ifrågavarande trakter upprättad före omförmälda rättegång. Styrelsen saknar sålunda material som ådagalägger, dels att ickekronohemman i Ekshärad och Norra Råda socknar överhuvud taget före meranämnda rättegång ägde skogar belägna mot gränsen till Färnebo härad, dels att gränsen mellan Älvdals och Färnebo härader mellan Elgsjön och Tallåsrös redan före samma rättegång hade den sträckning senare tiders kartor angiva (lika med skissen). Före ifrågavarande tvists slutliga avgörande vände sig bergmästaren till regeringen, därvid bifogande ett brev från häradshövdingen i Färnebo, i vilket den sistnämnde bland annat framhöll, »att den omtvistade trakten för'60 a 70 år sedan var en ödemark, om hvilken ingen vårdat sig att disputera, och att alltsedan Långe-Christoffer der uptog mark, hans hemman med omliggande legat till Fernebo och hört kronan till, hvarföre häradshöfdingen säger sig ej veta, med hvad skäl detta område nu blifvit dömdt från kronan till frälse frän gamla bergslagen till en ny, från en å den orten skogfattig och snart utbrukad bergslag till en, som utom dess har skog i öfverflöd». (Uddeholmsverken sid. 7 8 - 7 9 . ) Kungl. Maj:t beslöt i anledning härav, att ny undersökning skulle hållas för utrönande, om kronans rätt trätts för när. Denna undersökning lär även hava verkställts och underställts Riksens råd, men föranedde ej ändring av tvistens utgång. Då kronan sålunda, ehuru direkt upplyst om förekomsten av denna rättegång, ej inlagt något veto däremot, kan detta möjligen anses innebära ett medgivande, att parterna i målet varit behöriga tvista om denna häradsgräns läge. Frågan om Motjärnshyttans skog, dess skatte eller krono natur, berördes ej eller fastslogs genom rättegången. -Denna fråga synes aldrig hava varit föremål för prövning. Uddeholm och Motjärnshyttan kommo genom ovan skildrade händelser i händerna på samme man, Johan Karlström. Under första delen av 1700-talet bröts denna ägogemenskap på grund av ett arvskifte. Gemenskapen återknöts emellertid av B. G. Geijer. Då fråga närmast är om Motjärnshyttans öden, har undersökning först verkställts härom i bergskollegii handlingar. Av ett bergskollegii utslag den 19 mars 1752 framgår, att »Collegium inhemtat, att Elfvedahls häradsrätt den 16 februari 1740 beviljat afledne Brukspatronen Bengt Gustaf Geijer fasta på 3/4 i Mokiernshyttan». Härvid må anmärkas, att Motjärnshyttan aldrig legat inom Älvdals utan i Färnebo härad. Genom detta utslag, som föranleddes av en ansökan från Geijers stärbhus »at jemte
the förr egande 3/4 uti Mokiernshyttan i Philipstads bergslag och Fernebo socken, få under bergsmannarätt besitta then öfrige fjerdedelen uti berörde hytta», prövade »K. Collegium skäligt at tillåta afledne Brukspatronen Bengt Gustaf Geijers sterbhus at thenna f jerdedel uti Mokiernshyttan under bergsmanna rätt få besitta, dock at skogen när then finnes återväxa ej till annat än blåsning likmätigt 10 § i 1748 års K. förlagsordning må användas». ^ Härvid må upplysas, att förenämnda utslag av bergskollegium föregåtts av lagenligt utbjudande av berörda 7 4 hytta till bergsmän inom samma härad som Motjärnshyttan, men att ej någon sådan velat inlösa densamma. Alltsedan denna tid har Uddeholmsbolaget, numera Uddeholms Aktiebolag, besuttit Motjärnshyttan, numera redovisad i Nordmarks socken. Omkring Uddeholm och samtliga därintill belägna och därunder lydande fastigheter (således även Motjärnshyttan) fick Uddeholmsbolaget år 1819 till stånd rågangsutstakning, som verkställdes av Sven Kolthoff. Kartan är försedd med fastställelsebevis från Älvdals nedre tingslags häradsrätt den 25 september 1820 och från Färnebo häradsrätt den 9 februari 1825. Något avgörande bevis rörande äganderätten till ifrågavarande områden torde förrättningen emellertid ej innebära. Att göra än mera ingående undersökning av frågan, huruvida de områden, som på sin tid anslogos till bergshanteringen, av de nuvarande innehavarna besittas med full äganderätt, lärer ligga utanför det uppdrag, som genom remissen givits lantmäteristyrelsen. Remissakten återställes härvid. Underdånigst TORSTEN O. BAGGER J Ö R G E N S E N .
Stockholm den 27 december 1923.
NOTHIN.
Utlåtande den 4 september 1928 ay kammarkollegium angående ifrågasatt avvittring i Värmlands län.
Till
Konungen.
Genom nådig remiss den 14 maj 1913 har kammarkollegium anoefallts avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad i jordundersökningens år 1913 av trycket utgivna betänkande »Jordförhållandena i Värmlands län och därmed sammanhängande förhållanden» anförts under rubriken »Kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen».
Till en början får kammarkollegium meddela, att juris kandidaten Mauritz Carlson år 1915 »till värmländska markägares tjänst» av trycket utgivit ett arbete betitlat »Bidrag till utredning av den värmländska avvittringsfrågan med särskild hänsyn till ämnets behandling i 1 :a delen av jordundersökningens betänkanden», samt att lantmäteristyrelsen den 27 december 1923 till Eders Kungl. Maj:t avgivit underdånigt utlåtande i anledning av en av styrelsen för Sveriges åboförbund gjord underdånig framställning i ämnet. Genom ovannämnda tryckta arbete samt lantmäteristyrelsens utlåtande hava åtskilliga omständigheter av betydelse för förevarande fråga framdragits och blivit belysta utöver vad 1913 års betänkande innehåller. För egen del får kollegium, som funnit det i betänkandet framställda farslaget om avvittring icke kunna åsyfta andra delar av Värmlands län än de stora skogshemmanen i Älvdals härad, i underdånighet anföra följande. Medan de germanska stammarnas jordbruk ännu befann sig på svedjebrukets ståndpunkt, kunde någon jordäganderätt icke förefinnas. Däremot uppkom naturligtvis för den enskilde jordbrukaren eller hans ätt en nyttjanderätt till den i anspråk tagna svedjemarken, vilken rätt emellertid måste hava upphört, så snart brukaren uppsökt nya marker. Vid ifrågavarande tid torde med berörda nyttjanderätt hava följt viss uteslutanderätt till den omkringliggande skogen. Men sistnämnda rätt har, såsom man av några kvarstående ålderdomliga stadganden i våra äldsta lagar kan sluta, varit tämligen snävt begränsad, vilket tydligen berott på hänsyn till andra jordbrukares intresse att få taga icke använda odlingsmöjligheter i anspråk. Sedan germanerna blivit bofasta, har naturligtvis jordbrukarnas intresse av
22 att få för egen räkning reservera den omkring deras odlade ägor belägna skogen vuxit i styrka. Å andra sidan har detta intresse dock rönt motstånd därigenom, att man velat hålla möjligheter öppna för dem, som ville skapa nya jordbruk, att å skogarna anlägga nybyggen. I den mån den till odling enligt dåtida uppfattning användbara marken i en viss trakt helt blivit tagen i anspråk, har emellertid hänsynen till nybyggarna därstädes bortfallit. Det har då framstått såsom en naturlig rätt för byalagen och de enstaka hemmanen att sinsemellan uppdela mellan dem liggande skogsmarker. På denna ståndpunkt står västgötalagen, i det att i Västergötland nybyggarna voro inskränkta till vissa namngivna allmänningstrakter, där nybyggesrätten för övrigt icke var fri utan beroende på landskapets eller häradets tillstånd samt förknippad med avgäldsskyldighet, medan övrig skogsmark däremot synes hava varit byalagen överlämnad till uppdelning. I mälarlandskapen har rättsutvecklingen på landskapslagarnas tid ej fortskridit fullt så långt, utan förutsattes där, att vid skogarnas uppdelning byarna emellan allmänning skulle avsättas, åtminstone om skogarna vore mera omfångsrika. Av hälsingelagen framgår, att i Hälsingland och de norr därom^ liggande delarna av det dåtida Sverige ingen uppdelning av skogarna varit tillåten, utan byalagens rätt till skog varit inskränkt till de närmaste områdena omkring deras inägor. Ägaren till en i en älvdal belägen gård fick nämligen icke sträcka sin enskilda äganderätt längre än till bergryggen, och nybyggaren^ skogarna kunde ej göra anspråk på skog längre än en »stöttingsmil» åt varje håll (Wi>erbobalk X I V : 2 och X V ) . Om värmlandslagens ståndpunkt till frågan om rätt att uppdela skogsmarken mellan hemmanen veta vi intet. Dock vill kollegium erinra därom, att nämnda lag anses i mångt och mycket hava liknat västgötalagarna. Värmland var under hela medeltiden nära anknutet till Västergötland och räknades i kyrkligt hänseende till Skara stift. Det vore med hänsyn härtill mycket naturligt, om de i Västergötland gällande rättssatserna uti ifrågavarande ^hänseende vunnit tillämpning i Värmlands sydliga åkerbruksbygder, och i sådant fall är det icke osannolikt, att samma rättssatser utbrett sig till även de nordliga delarna av landskapet. Någon visshet härom lärer emellertid icke stå att vinna. Nybyggesväsendets utveckling synes hava för en tid avbrutits av digerdöden och de under tiden därefter rådande osäkra förhållandena. Detta synes hava medfört, att de till nybyggarnas skydd gällande inskränkningarna i byalagens i de norra provinserna rätt till skog icke längre strängt upprätthållits. Då nybyggesväsendet sedermera tack vare konung Gustav Vasas omsorger ånyo uppblomstrade, blev frågan om rätten till de stora skogarna åter aktuell. Konungen upplivade då berörda inskränkningar, såsom framgår av det i betänkandet som bilaga 2 avtryckta brevet den 20 april 1542 (Konung* Gustav den förstes tryckta registrator XIV, sid. 40), det av Carlson å sid. 6 i hans arbete refererade öppna brevet den 19 april 1555 till alla landsändar angående hemmansbruken (registraturet XXV, sid. 136) ävensom det av lantmäteristyrelsen åberopade plakatet till nordlanden av år 1559 (registraturet XXIX, sid. 354). Nu-
23 mera anser den rättshistoriska vetenskapen (se t. ex. Kuylenstierna: Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman), att Gustav Vasa med dessa påbud icke avsett att tillägga kronan någon privaträttslig äganderätt till de stora skogarna utan blott åsyftat att förhindra deras intagande under bestående hemman. 1555 års öppna brev, vilket särskilt nämner Värmland, åsyftar sannolikt att bereda tillfällen till nybyggen, oavsett om dessa tillkomme på ödeskogar eller skatteskogar. Gustav Vasa lärer nämligen icke hava ryggat tillbaka för att tvinga skattebönder att mottaga nybyggare å sina ägor. Redan före ovannämnda brev hade emellertid Gustav Vasa den 12 augusti 1535 (registraturet X, sid. 242) utfärdat det i betänkandet såsom bilaga 1 intagna brevet till »den menige man» i Värmland, i vilket brev han tillförsäkrade värmlänningarna, att de skulle fria och obehindrade njuta, bruka och behålla alla de allmänningar, som de i lång tid och av hedenhös veterliga och skäliga haft hade. Orsaken till utfärdandet av detta brev, vilket både av jordundersökningen och Carlson åberopas, ehuru till stöd för riktigheten av skilda meningar, är okänd. Man synes emellertid kunna taga för visst, att brevet förorsakats av klagomål från den värmländska allmogens sida, samt att klagandena anfört bärande skäl för sina anspråk på skogarna. I annat fall skulle nämligen den om nybyggesväsendet så nitälskande konungen säkerligen icke hava godkänt desamma. Att i likhet med betänkandets författare uti ifrågavarande brev finna stöd för meningen, att kronan skulle äga de stora värmländska skogarna, har icke varit kollegium möjligt. Icke heller synes det särdeles sannolikt, att brevet skulle åsyfta vissa begränsade skogsområden, utan torde detsamma avse alla inom landskapet belägna skogar. Brevets ordalag tyda nämligen på att konungen ansett de värmländska skogarna utgöra landsallmänning. Huruvida denna åsikt också överensstämt med de verkliga förhållandena eller ifrågavarande skogar redan vid denna tid varit uppdelade mellan hemmanen, lärer icke kunna med visshet utrönas. Kollegium kommer emellertid att i det följande få tillfälle att fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vid några för bedömande av detta spörsmål betydelsefulla omständigheter. Karl IX synes icke vid meddelande av tillstånd till upptagande av nybyggen i Värmland hava gjort skillnad mellan ödeskogar och skatteskogar utan behandlat de senare på samma sätt som de förra. Denna omständighet torde dock icke få tydas såsom ett bevis på att böndernas anspråk på skogarna icke erkänts av Karl IX, ty det synes vara mycket sannolikt, att upplåtelse av rätt till nybyggen vid ifrågavarande tid betraktats såsom en beståndsdel i ränteäganderätten till hemmanen. Allmogen i Älvdals härad och häradsrätten därstädes, i vilken allmogens inflytande ännu under 1600-talet säkerligen var synnerligen starkt, hava med konsekvens och eftertryck hävdat böndernas äganderätt till skogsområdena i häradet. Visserligen har man måst böja sig för konungamaktens nybyggespolitik och, såvitt kollegium kunnat utröna, låtit med befallningshavandens byggningssedlar utrustade finnar obehindrat slå sig ned på hemmanens skogar, men därvid har man i allt fall, såsom av Carlson på sid. 9 avtryckta tingsprotokoll och såsom bilaga 5 intagna tingsrannsakning utvisa, hävdat sin rätt till
24 »bördslösen» för skatterätten till nybyggena samt, såsom bil. 2 och 3 till Carlsons arbete giva vid handen, vidhållit nybyggenas egenskap av avgärda hemman å de äldre hemmanens ägor. E t t starkt stöd fingo dessa allmogens äganderättsanspråk av översten Hugo Hamilton, i vars intresse det låg, att så många nybyggen som möjligt skulle anses vara upptagna icke på ödeskogar utan på ägorna till hans utefter Klarälven belägna så kallade donationshemman. Under sådan förutsättning kunde nämligen nybyggena skattläggas såsom avgärda hemman till Hamiltons berörda donationshemman, vilka voro av skattefrälse natur, och Hamilton därefter göra anspråk på räntan även från nybyggena. Att Hamiltons berörda strävanden haft framgång framgår av de av Carlson i bil. 1 avtryckta jordeboksutdragen, vilkas innebörd Carlson emellertid missförstått, samt av bifogade utdrag av 1665 års vederbörande landsbok och verifikationer. 1 Vid denna tid synas alltså anspråken, att till hemmanen i Älvdals härad skulle höra de stora skogarna därstädes, godtagits eller i allt fall icke blivit bestridda vare sig av de lokala myndigheterna eller av de myndigheter, som haft revisionen av kronans ränteuppbörd sig anförtrodd. Medan statsmaktens politik beträffande de vidsträckta skogarna i de norra provinserna intill reduktionstiden synes hava åsyftat allenast att hålla möjlighet öppen för nybyggare att slå sig ned därstädes, så medförde kungl. förordningen och påbudet den 19 december 1683 angående skogarna och vad därvid i akt tagas bör (bil. 3 till betänkandet; även intagen hos Schmedeman, sid. 857), att berörda skogar kommo under kronans äganderätt. Bland orter, där sådana stora skogar skulle finnas, uppräknade förordningen även Värmland. I förordningen befallas vederbörande ämbetsmän, att sedan de efter var bys och gårds egenskap och beskaffenhet prövat dess rågång eller, där sådan felades, tillagt var och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes skäligt och till fullsuttet hemman nödigt, de skulle den övriga skogen därifrån skilja och avvittra såsom Kungl. Maj :t och ingen annan tillhörig, dock att där någon genom laga avvittringar och andra välgrundade skäl kunde bevisa någon del av sådana skogar med rätta höra någon viss socken eller något härad till, Kungl. Maj :t icke ville betaga dem sådana deras rättigheter. Tillika föreskrevs, att allt vad av sådana stora skogar låge obrukat och allt, som icke med goda skäl kunde fulltygas höra någon gård, by, socken eller något härad till, ofelbart skulle vara Kungl. Maj:ts och kronans .rätta och enskilda egendom. 1683 års förordning har blivit utgångspunkten för avvittringar i Dalarne och Norrland. Såsom av betänkandet, Carlsons arbete och lantmäteristyrelsens utlåtande framgår hava upprepade ansatser till avvittring också förekommit i Värmlands län, ehuru desamma aldrig lett till resultat. Den första åtgärden i denna riktning synes innefattad i bergskollegii brev den 20 februari 1691 (Carlson, sid. 96) till landshövdingen i Örebro län, dit Värmland då hörde, Didrik Wrangel med anmodan att föranstalta om avvittring av de skogar, som innehades av vissa bruk i Värmland. Denna skrivelse synes hava föranlett landshövdingen att beordra i hans län tjänstgörande lant1
Här utelämnade.
25 mätare att upprätta kartor över de skogar, vilkas avvittrande kunde komma i fråga. Ehuru kartläggningsarbetet fortskred under de närmast följande årtiondena, kommo dock inga egentliga avvittringsåtgärder till stånd. Vid landshövdingen Wrangels avgång insände han emellertid till Kungl. Maj:t en den 17 februari 1694 dagtecknad kort och i tämligen svävande ordalag hållen redogörelse angående skogarna i länet (Carlson, sid. 97). Nämnda skrivelse föranledde dock ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att avskrift därav översändes till Wrangels efterträdare i landshövdingeämbetet med befallning att hava all flit ospard med allmänningarnas »avtagande» och omrösande. Följden härav synes icke hava blivit annan än kartläggningsarbetets fortsatta bedrivande, därvid allmänningar på åtskilliga ställen »projekterades». Genom ett memorial, som riksdagsfullmäktigen för Karlstad och Kristinehamn L. J . Ringer ingav vid 1723 års riksdag, fästes ständernas uppmärksamhet vid skogsförhållandena i Värmland. Memorialet föranledde ett den 10 september 1723 dagtecknat kungl. brev till kammarkollegium, i vilket det befredas genom förbud til publici tjenst». »beträffande de wid gränsen boende Finnar, så utlåta sig Riksens Ständer, at alla sådana hemman, som desse Finnar bebo, böra refwas, samt genom ordinarie Domare, Krono-betjenter och Landtmätare i orten skattläggas, så att hwart hemman sin wissa skogs-tract tildeles, utom hvilken ingen skall tillåtas, at få bruka hygge, och det öfriga af skogen räknas för allmänningar ock befredas genom förbud til publici tjenst.» Detta kungl. brev föranledde ett tämligen omfattande arbete för ortsmyndigheterna. Sålunda anbefalldes kronobetjäningen att upprätta förteckningar över de torp, som kunde komma i fråga till skattläggning. På förekommen anledning erinrade emellertid landshövdingeämbetet i en den 24 september 1726 till befallningsmannen i Mellansysslet avlåten skrivelse (Carlson, sid. 122), att de hemman, som en gång fått sin avrösade skog, icke komme att undergå någon vidare skattläggning, utan skulle jordägarna bliva »konserverade» vid sin laga välfångna egendom efter rösläggningar, domar, skatte- eller fastebrev och flera i händer havande bevis. Vid de kartläggningar av skogstrakterna utefter norska gränsen, som lantmätaren Gillberg med ledning av de utav kronobetjäningen upprättade förteckningarna vid denna tid företog till förberedande av de av ständerna påbjudna skattläggningarna, synes han emellertid hava funnit, att ovannämnda av landshövdingen meddelade föreskrift komme att göra hans arbete lönlöst, samt därav föranletts att i memorial till landshövdingen den 17 januari 1727 anföra bland annat följande: »Men beträffande de uti Förteckningarne till en myckenhet upförde och uppå skatte ägor belägne afgärde hemman och Torp, så hvad desse förre vidkommer så är i detta måhlet emellan dem och deras odelbyer en privat sak och lära Båhlbyerna för öfrigit likmätigt lag och Kongl:e Förordninger förmena de afgärde hemman någon afvittring i skogen. Samma sak synes och vara med de der belägne torp, och Kongl :e May :ts interesse ej uti annat der vid bestå än i sielfva skattläggningen, men icke i Skogen aldenstund grunden icke är Crono utan Skatte. Och ehuruvähl detta arbet till en dehl redan är företagit och värkstält; doch likvähl i öfvervägande häraf at Kongl. Cammar
26 Collegii bref måtte i sitt rätta förstånd effterlefvas, och at inga onödiga sysslor måtte hindra tiden uti de förrättningar som nödige äro; föranlåtes Eders Nåde iagh sådant ödmiukelrn tillkänna gifwa, och uti Eders Nådes nådiga ompröfvande hemställa, om icke sådane afgärda hemman och torp, som icke ännu hafva sine afrösade skogar, måtte här ifrån utslutas till dess som förmenas någån Cronoallmenning vid Norska gräntsen blifver lagl:n utbruten, så at der af må skiönjas på hvad grund hemmanen blifva liggande, och at öfver de oskattlagde torpen först inhämptas Heradzrätternes attestatum, huruvida de utom Båhlbyernes praeiudice mage kunna skattläggas.» Av beskrivningen till Gillbergs förrättning synes framgå, att alla därvid behandlade hemman och torp innehade avrösad skog, och någon överloppsskog redovisas icke. Landshövdingen svarade Gillberg i brev den 18 februari 1727 (Carlson, sid. 131) och anbefallde honom att fortsätta arbetet. I landshövdingens skrivelse berördes dock ej de skäl, Gillberg anfört till stöd för sin framställning. Den ifrågasatta avvittringen hade emellertid börjat oroa allmogen i Älvdals härad, vilken därav föranletts att i september 1726 ingiva en underdånig framställning, att ingen allmänning måtte därstädes utsynas. Sedan framställningen remitterats till kammarkollegium och kollegium inhämtat landshövdingens utlåtande, avgavs inom kollegium ett av kamreraren Anders Hederschiöld utarbetat memorial (Carlson, sid. 141), varur följande brottstycken må anföras: »Sedan • har Landshöfdinge Embetet i Örebro den 11 derpå följande Nov. (1726) inkommit med swar, at om man först will anse Allmogens rätt, såsom de gemenligen uti Wärmeland och äfwen i Elfwedahls Härad äro mast skattebönder, så änskiönt intet Allmogens åberopade skattebref just determinera, huru mycket under hwart och et hemman egenteligen lyder, utan tillägga allenast skattebonden en fullkomblig ägande rättighet till alt hwad derunder med rätta lyda bör, lijkwäl styrkes deras rättighet derigenom så wida, at dem tillägnas alt hwad af ålder till hemmanen legat hafwer. Detta åter ibland annat grundar sig på uhrminnes häfd, hwilken äger lijka som praeferencen framför alla andra laga fång, aldenstund det, som eljest i sig sielf olagligit är, genom uhrminnes häfd blifwer lagfångit, och må af ingen qwäljas, likmätigt 1 Cap. J . B. L. L. och sedermera giorde förordningar. At ock desse hemmans häfd uthom någon viss tilldelning af skog sträckt sig intill Norska gräntzen, det drager Landshöfdinge Embetet så mycket mindre i twifwelsmål, som det håller för ofelbart, at när skogen intet warit afrösad, hafwa de häfdat omkring sig, så långt de behöfft och kunnat komma. Således lärer äfwen en stor dehl wid förefallande skogstwister, på deras häfd fådt laga krafft wundne domar. Dertillmed hafwa hemmanen gådt i kiöp för stora penningar och skulle derföre tyckas skie skattebonden för när, om honom något af det ifråntages, som man effter man i så långlige tijder under arf, kiöp, skiftte, eller annan laga titul, oqwalde possiderat och nyttiat. Anser man åter å andra sidan Cronans här under beroende rätt och interesse, så är wähl icke utan at ju besynnerligen Hans Maij:t Högst. Sal. Konung Carl den XI, låtit d. 19 Decembr. 1683 uthgå en alfwarsam förordning om skogarne, hwarutinnan stadgas, at på de orter der widlyfttiga skogar finnas såsom i Wärmeland skulle i brist af rågång hwar och en tilläggas så stort uthrymme och skog, som till fullsatte hemman nödigt funnes, och sedan den öfrige skogen, såsom Kongl. Maij:tt och ingen annan tillhörig, derifrån skiljas och afwittras; Men hwar-
•>1
före icke detta i Wärmeland och Elfwedahls Härad wunnit wärckställighet, kan Landshöfdinge Embetet nu så långt eftter åth intet weta, om icke den allmogen omförmälte skogs Commissionen skulle hafwa funnit, at Allmogen till sin nödwändiga och oumgängeliga uthkombst borde behålla sin skog. Hwad anbelangar den nyttan som af sådane intenderade allmänningar på et och annat ställe wid gräntsen kunde förmodas, så är der wäl till märcka at almogen först afbrukat den närmaste skogen och änteligen, då nöden trängt dem, tillgripit den längre bort belägne, fast de med muhlbetes ränsande, löfhygge och annat fodergiörande altijd gådt widare och så långt de förmått, emädan det fallit dem beqwämligare så till huustarf, som at med mindre beswär bringa timbret till deras lefwererings platsar. Skulle derföre nu någon Allmänning afwitras, så håller Landshöfdinge Embetet före, at den consequenter längre bordt blefwe af lägen; än at der af någon serdeles nytta torde kunna giöras. För det andra är landet nu mera så upbrukat, at inga stora obebygda tracter ligga fierran ifrån byarne, utan äro skogarne öfwer alt upfylte med hemman och torp, hwilka fast än på några ställen långt ifrån hwarandra belägne, lijkwäl merendels intaga hela skogen, så at om någon afsöndring skulle kunna skie, blefwe då nästan så många Allmänningar som hemman eller byar; Och förmenas alt derföre ingen nytta för Cronan här wid finnas, der icke på någon wiss ort wid strömar funnes mastwärcke till Amiralitetes behof. För Bergwärcken skull, kunde wäl skogarne hafwa sin stora nytta med sig; men eftter der äro idel stångjerns hambrar, som dels snarare borde indragas än bibehållas, så lärer Kongl. Bergs Collegium bäst finna huruwida Allmänningar nedre wid gräntsen kunna wara nödige. Jmedlertijd håller Landshöfdinge Embetet för landets conservation, som bör wara förnämsta ögnemärcket, för gagneligit och nödigt, at allmogen i Elfwedalen som uthom dess hafwa swaga hemman, finge behålla sina skogar. Men at aldeles i gemen råda der till, kan Landshöfdinge Embetet så mycket mindre giöra, som wäl torde hända, at när man ginge til specialia in loco, torde en och annan nu obekant omständighet sig yppa, utan der någon skogsafwittring skall skie, måste det då ankomma på skattläggnings männens försichtighet både till Cronans och Allmogens nytta, sedan det står fast, at urminnes häfden eij hielper allmogen, ehwad de hafwa domar der på eller eij, utan at de böra nöijas med så stort utrymme, som till et fullsatt hemman i den orten nödigt är. Hwad denna Elfwedahls Härads Allmoges ansökan beträffar, så är den redan så fullkomligen afgiord genom Kongl. Maij:ts nådige till Kongl. Collegium ankombne bref af d. 10 Septembr. 1723 och K. Collegii derpå cl. 27 Dito till orten uthfärdade ordres om wärckställigheten der af, som sig altsammans grundar på Höglofl. Rijksens Ständers egit underdånige hoos Kongl. Maij:tt wid 1723 års Rijksdag ingifne betänckande, at deruti ingen ändring synes böra tillåtas, dock som Hans Kongl. Maij:tt under d. 20 Septembr. sidstl. År, i nåder godtfunnit at remittera ofwanber:de underdånige ansökan till dess Cammar och Bergs Collegiers uthlåtelse, sampt Landshöfdinge Embetet i Örebro efter erhållen communication, jembwäl uti dess ofwanandragne swar gifwit anledning till åtskillige quaestioner och således torde pröfwas nödigt at detta under widare öfwerwägande tages, så ehuruwäl hwad l:o _ . 2 :o Angående Elfwedahls Allmoges ansökan det inga Allmänningar der på orten måtte uthsynas, och eij heller deras skogar dem if råntagas, som in till och emällan finnarnes hemman äro belägne, utan at de wid sina Kongl. bref och laga krafft wundne domar om rättigheten till sådan sin wäl och lagfångne ägendom i nåder måtte blifwa bibehålldne, så är at märcka, det merhögstber:de
28 Kongl. Maij:ts nådige skrifwelse af d. 10 Septembr. 1723 intet talar om de uhrgambla hemmanen, på hwilka Inwånarne kunnat förhwärfwa sig hwarjehanda rättighet, utan allenast om sådane lägenheter som bebos af Finnar, de der i Konung Carl den IX regements tijd fådt tillstånd at sättia sig neder på Allmänningarne och ödemarckerne emellan Wärmeland och Norrige, at der opbruka jorden til Rijksens inkombsters förmering, hwaraf will synas det Allmogen i Elfwedahl intet warit befogade at beswära sig öfwer några Allmänningars uthsynande, der icke deras mening den wore at Finnarnes hemman wore at Considerera såsom afgärdade på Inwånarnes gambla hemmans ägor, det de ock uti det andra momentet af deras inlagde supplique klart nog gifwa tillkiänna, derest de förmäla om Finnarnes bygnings och kiöpebref, sampt Rätternes der å gifne fasta och skiöte, hwarmedelst skall kunna wisas, at deras hemman warit tijd eftter annan uppå Allmogens hemmans skogsägor uptagne. i skog och marek lagligen afrösade och derifrån försålde, men eij af Cronones Befallningshafware dersammanstädes såsom uppå någon Allmänning inrymde, i anledning hwaraf de ock, som tredie Momentet af deras Supl. synes påsyffta, tyckes willia tillwälla sig en ägande rättighet af all den skog och mark, som kan wara ifrån deras hemman ända in till Norrska gräntsen. För min ringa dehl kan jag oförgripligen eij annat finna än at de skogstracter, som kunna wara emellan Allmogens gambla hemmans afrösade skoug och Norrska gräntzen, böra anses som et purt regale, ty som Cronan i gemen tillkommer alla Crono Allmänningar och en dehl sig förbehåller under fri disposition för wissa afsichter skuld, fast der af ingen skenbar förmån synes flyta, så är ju så mycket mehr för ett regale at anses de ödemarcker och tracter, som för osäkerhetens skuld, wid et fremmande Rijkes gräntzor blifwit obebodde^ som på dem ganska få, icke utan tilstånd fådt sig nedsättia, äfwen som på andra Crono Allmänningar uti sielfwa Rijket skie plägar. Mindre har någon på dem kunnat acquirera sig någon ordentelig ägande rättighet, fast wäl kunnat hända, at Allmogen eftter 2 :dra punctens lydelse af dess supl. sig i någon handel med Finnar inlåtit om wissa skogsstyckens oprödiande och beboende, som de icke ens sielfwa rådt om, utan warit Cronans, hwilket om det wid en ransakning i orten så skulle befinnas, tycks eij mera än skiäligt wara, at sådane kiöpare få sina penningar igen och ändå wid sina uptagne lägenheter bibehållas, så wida de eftter 1664 Års skogsordnings 3 § kunna giöra skiähl för fierdedels hemman, der icke så befinnas skulle, at en sådan finne sig nedlåtitinom den skogstract, som eftter en rättmätig tilldelning synes kunna förswaras under något af de uhrgambla hemmanen, då åter et sådant Finnehemman kommer under af gärda byes hwillkår; Och ehuruväl Allmogen under titul af uhrminnes häfd, den de ock med sina uppå tillfälliga twister erhåldne domar wilja bestyrcka, förmena sig wara berättigade till skogarnes nyttiande ända in till gräntzen, så kan jag intet af see, huru sådant utan orimmelighet kan påstås, ty det wore at ibland kan hända under et hemman, som ligger för några daler Silf: mts ränta, förs wara skog och uthmarck om 1, 2, 3 och flere mihls district, som äfwen här lärer in tenderas. Och kan således här nogsamt ski ön jas, at uhrminnes häfd, som annars för enighetens skull såsom ett serdeles benificium af Lagstiftaren lärer wara effterlåten, skulle dragas till et så märckeligit missbruk, at der tillfälle gofwes till inkräcktande, skulle det kunna gå fort utan återwändo och öfwerheten således aldeles med tijden både till publici och andra fattige undersåtares otienst, betagas machten, at när så godt funnes, låta opbruka och bebygga sådane ödestrachter, till förtigande hwad säker nytta det på mångahanda sätt för Cronan i synnerhet desse senare tijder kan hafwa med sig, at Crono skogar ifrån andra priwate blifwa skilgde och stälde under
29 hälgd, hwarpå utan twifwel haffts afseende med åtskillige Kongl. förordningar om skogarnes conservation och i synnerhet 9 och 22 §§ af 1664 Års skogsordning, som märckeligen gifwer wid handen hwad ömhet höga Öfwerheten för Bergslagernes skull, och i synnerhet Philipstads Bergslag, haft om skogarne. Det kan ock wäl hända, at Invånare wid et och annat tillfälle kunnat fådt någon Härads Rätts dom och resolution, som indirecte skulle synas befästa dem uti någon häfd, men som sådant utan all twifwel warit emällan private parter, då kanskie ingen å Cronones sida blifwit hörd, så tyckas slijka åberopade skiähl, emot en så ansenlig publici rättighet, intet i gemen kunna gifwas något hwites ord. J a g kan ock intet afse, huru de skogar kunna förswaras under uhrminnes häfd, öfwer hwilka Cronan så längesedan excercerat fri macht, såsom uti deras Maijest:trs Glorwyrdigst i åminnelse Konung Carl den IX Regements tijd, då finnarne fådt tillstånd att sättia sig neder på desse skogar quaestionis, jembwäl då enligit Konung Carl den XI:tes bref och förordning af d. 19 Decembr. 1683 blef stadgat, at på de orter, der widlyfftige skogar finnas, såsom i Wärmeland, skulle i brist af rågång hwar och en tilläggas så stort uthrymme af skog, som till fullsatte hemman nödigt funnes, och sedan den öfrige skogen, såsom Kongl. Maij:tt och ingen annan tillhörig, derifrån skiljas och afwittras, hwilket om det då skedt hade till äfwentyrs all förment rättighet, så af uhrminnes häfd som åberopade domar uti enskylte twister, aldeles warit förswundne.» Kammarkollegium och bergskollegium, vilka den 24 juli 1727 avgåvo gemensamt underdånigt utlåtande över allmogens framställning, underläto emellertid att däri beröra frågan om rågångarnas och den urminnes hävdens betydelse för kronans avvittringsanspråk samt inskränkte sig till att förklara, att kollegierna funne allmogen så mycket mindre vara berättigad att med sina skogshävder gå så långt den behagade, som den ej mer än andra kunde undandraga sig 1683 års förordning, vilken innehölle, att när efter föregången rannsakning i orten vart och ett hemman blivit tillagd så mycken skog, som funnes skäligt och till fullsuttet hemman nödigt, den övriga skogen borde därifrån skiljas och avvittras, såsom den där kronan och ingen annan tillhörde. Kungl. Maj:t beslöt den 12 september 1727 i överensstämmelse med kollegiernas utlåtande, varom landshövdingeämbetet erhöll underrättelse genom en av kollegierna den 25 november 1727 avlåten skrivelse. Några åtgärder i och för avvittring förekommo, såvitt veterligt, icke inom det härefter följande halvseklet. Vid ett studium av de förhållanden, varför sålunda redogjorts, och vilka ytterligare belysas av de av Carlson avtryckta handlingarna från denna tid, blir man övertygad, att anledningen till att avvittringen trots de omfattande förberedelserna icke fullföljdes säkerligen legat i de verkställande ortsmyndigheternas tvekan angående den rättsliga möjligheten att för avvittringens genomförande rubba skattehemmanens rågångar, varförutan avvittringen icke lärer hava kunnat lämna nämnvärt resultat. Det är för övrigt påfallande, att medan de centrala myndigheterna ansågo avvittringen genomförbar, myndigheterna i orten i denna fråga ställt sig alltmera tveksamma, ju närmare kännedom de kunna antagas hava haft om de lokala förhållandena. Frågan om avvittring i Värmlands län upptogs på nytt i anledning av utfärdandet av 1793 års skogsordning, till vilken de från 1683 års förordning här-
30 stammande avvittringsföreskrifterna överflyttats, i det landshövdingen i länet därav föranleddes att i skrivelse den 14 maj 1794 till kammarkollegium anföra följande: »Huruwida nu de befalte Afwittringar här skola wärkställas, derom får jag först utbedja mig Eder Excellences samt Höglofl. Kongl. Collegii utlåtande, så wäl som huru och på hwad sätt den undersökning, som förmodeligen bör föregå rörande dessa Skogars rätta Natur, skall wärkställas, och det af följande skjäl: Å ena sidan synes otroligt, att näst gräntsande Hemman längs gräntsen, i Fryksdahls och Elfwedahls Härader, kunna med rätta innehafwa så stora Skogar, hwilka å några ställen skola gå till 50 ä 60 000 Tunneland å helt Hemman, och större widd i proportion å några mindre Hemmansdelar, samt dera, dels med skattning utur Hemmanet utflyttadt, dels låtit upbygga mongfaldige Torp, hwilka i äldsta tider och sedermera vid skjedde Jordransakningar aldrig kunnat skattläggas till Hemmantal, då marken icke warit kjänd af annan egenskap än såsom hörande till förut skattlagde Hemmans område; men å andra sidan synes åter detta senare styrka nu förmente Ägares rätt till ifrågavarande Stora Skogar, då dertill kommer, att de deraf i flere secler warit i besittning. Huru nu undersökning härom, utan att oroa den ömtålige ägande rätten, bör wärkställas, derom wågar jag ej besluta, utan hemställer det först ödmjukast till Eder Excellences och Höglofl. Kongl. Collegii ompröfwande, med anhållan derjemte, att till underrättelse äfwen måtte utsättas, hwad stort utrymme eller huru monga Tunland Skog ett helt Hemman bestås eller hafwa bör, och om generele Författningar, hwilka uti 15 § af Skogs Ordningen åberopas, äro i anseende till Wermeland lämpelige. J a g får dock nämna, att en sådan undersökning skulle, ehuru af mycken granlagenhet, wärka till stor winning för Kronan; ty om en Afwittring blir gjörlig och Krono skogar af dessa widsträckta marker, som skattehemmans Ägare sig tillägnat, uppkomma, följer deraf ofelbart ej allenast tillökning i Kronans Jordebok af förmodeligen åtskillige Torps skattläggande till Hemmantal, hwarom monga i min Embets tid redan anhållit, utan skulle den nu öfwade Timmerhandel säkrast förekommas, då tillfälle blefwe att dera längs efter Gräntsen inrätta Boställen för Jägerie Staten; och tillsynen således ej fela, som nu är och blir en ogjörlighet.» I utlåtande över landshövdingens skrivelse gjorde sig överdirektören för lantmäteriet (betänkandet sid. 124) till talesman för åsikten, att de mellan hemmanen i Värmland befintliga rågångarna icke kunde vara gentemot kronan bindande, men framhöll tillika, att det, innan de stora värmlandsskogarna blivit kartlagda, vore omöjligt att veta, huruvida de därintill gränsande hemmanens ägor vore med laga rågång skilda från skogarna samt vilken vidd och vilket utrymme de innehade av samma skogar. Genom skrivelse den 4 februari 1795 (betänkandet sid. 127) anbefallde kammarkollegium härefter landshövdingen att från ifrågakomna hemmansägare införskaffa upplysning om deras påstådda områden samt de avvittringar, vara deras förmenta äganderätt grundade sig, ävensom att låta genom kronofogden i orten upprätta beskrivning över torp och uppodlingar å skogarna, varvid torpens och uppodlingarnas innehavare skulle för avskrifters tagande uppvisa de handlingar, de ville åberopa till stöd för sitt innehav. Den begärda utredningen överlämnades av landshövdingen med skrivelse den 15 juni 1796 till kammarkollegium. Innehållet av utredningen är emellertid okänt, då landshövdingens skrivelse ej kunnat återfinnas. Någon åt-
31 gärd synes utredningen icke hava föranlett, och frågan om avvittring i Värmland torde icke hava uppmärksammats under den närmast följande tiden. De i betänkandet såsom bil. 8 och 9 och av Carlson såsom bil. 36 intagna handlingarna äro för nu förevarande fråga av mindre intresse, enär de huvudsakligen åsyfta kronans regalrätt till masteträd m. m. År 1813 upptogs avvittringsfrågan till ny behandling av landshövdingen Olof af Wibeli. Anledning härtill synes hava varit omsorg om torparna å vissa brukshemman, vilka torpare från bruksägarens sida utsatts för hårdhänt behandling. Samtidigt som af Wibeli företog en del åtgärder ute i orten för att tillvarataga kronans förmenta rätt (se bil. 11 till betänkandet), vilka åtgärder dock icke synas hava lett till något resultat, anhöll han i skrivelse den 18 januari 1813 (betänkandet sid. 131) till kammarkollegium om föreskrift, huru början skulle göras med avvittringarna, samt framställde i anslutning härtill förslag om vissa undersökningar på ort och ställe, af Wibelis framställning överlämnades av kammarkollegium till Kungl. Maj:t med tillstyrkan, i samband varmed kollegium anhöll, att skogsanslagets storlek i Värmland skulle av Kungl. Maj:t fastställas (betänkandet sid. 132). Som svar härpå avläts den 18 januari 1814 ett kungl. brev (betänkandet sid. 135) med befallning om de föreslagna undersökningarnas verkställande samt åläggande för landshövdingen att inkomma med förslag till avvittringsförfattning. Till åtlydnad av det kungl. brevet förordnades förste lantmätaren L. G. Örn och överjägmästaren H. Falk att företaga den anbefallda undersökningen. Ehuru förordnandets fullgörande mötte svårigheter genom åtskilliga intressenters, främst Uddeholms bolags disponent J . G. Geijers, obenägenhet att medverka till utredningen, synas därvid sådana omständigheter hava framkommit, att af Wibelis efterträdare i landshövdingeämbetet den 26 mars 1816 i skrivelse till kammarkollegium (betänkandet sid. 150) kunde påstå, att åtskilliga hemmansägare saknade allt stöd för sina påståenden samt att övriga hemmansägares åberopade råskillnader vore av beskaffenhet att böra prövas av domare. I anledning härav anhöll landshövdingen om anslag till utförande av rättegångar angående råskillnaderna ävensom därom, att åtta lantmätare skulle ställas till hans förfogande för den blivande avvittringen. Skrivelsen förkorn emellertid i kammarkollegium under omständigheter, som kunna föranleda misstanke om otillbörligt förfarande, ehuru visshet, huruvida grund för berörda misstankar verkligen föreligger, icke kunnat vinnas. Sedan förhållandet emellertid blivit uppmärksammat av justitiekanslern och avskrift av landshövdingens skrivelse i anledning därav ställts till kammarkollegii förfogande, avlät kollegium den 27 april 1819 ett brev till landshövdingen (betänkandet sid. 154), vari kollegium förklarade, att då landsfiskalen i länet borde förmodas äga både skicklighet och tid att bevaka kronans intresse samt lantmätare icke lämpligen borde förordnas, förrän kronans rätt blivit av domstol fastställd, framställningen icke föranledde någon åtgärd. Efter detta föga uppmuntrande svar synes landshövdingeämbetets intresse för avvittringarna hava upphört, och några ytterligare åtgärder i detta hänseende vidtogos icke. Av det föregående framgår, att kronans anspråk på avvittring av skogarna i
32 Värmlands län aldrig blivit slutligen prövade. Man är därför nödsakad att för bedömande av frågan om avvittringens rättsliga möjlighet undersöka, huruvida förhållandena i Värmlands län varit och äro sådana, att de om avvittring utfärdade allmänna författningarna, av vilka 1683 års förordning är den grundläggande, äro tillämpliga på därstädes befintliga skogar. Vid studiet av 1683 års förordning finner man, att från avvittring skulle undantagas skogar, som låge inom hemmans eller bys råmärke. Sistnämnda undantag kan dock icke hava varit ämnat att omfatta all skog, som faktiskt låg inom hemmans rågång, utan för fredning från kronans avvittringsanspråk har säkerligen fordrats, att råmärkena icke tillkommit i strid mot gällande bestämmelser. För att kunna fastställa, huruvida avvittring enligt 1683 års påbud, vilket utgör grunden för avvittringarna i riket, kunnat äga rum beträffande de stora skogshemmanen inom Älvdals härad, måste man tydligen undersöka, dels om de nu befintliga rågångarna omkring dessa hemman funnits redan vid tillkomsten av 1683 års påbud, dels ock, därest så befinnes vara förhållandet, om dessa rågångar tillkommit i laga ordning. Därest båda dessa frågor besvaras jakande, kan tydligen den omständigheten, att 1683 års påbud förklarar, att avvittring underkastade skogar skulle finnas i Värmland, icke medföra, att avvittring därstädes likväl kan äga rum. Beträffande först frågan om åldern av de värmländska skogshemmanens rågångar, så vill kollegium erinra om vad ovan anförts om allmogens ståndpunkt, att nybyggena i Värmland utgjorde avgärdabyar å skogshemmanens ägor, ävensom om allmogens påstående enligt de av Carlson å sid. 16 och 22 avtryckta tingsprotokollen, att någon allmänning icke funnes inom Älvdals härad. Visserligen kan det mycket väl tänkas, att nybyggenas avgärdaegenskap grundats allenast på det förhållande, att de upptagits på slåtterlägenheter eller fäbodevallar, som tidigare hävdats till bolbyarna, men sannolikheten härav försvagas dock av det förhållande, att bebyggelsen i Värmland tagit formen av enstaka hemman och ej såsom i det angränsande Dalarne av byalag. Detta förhållande tyder nämligen på att varje hemman sedan gammal tid haft egna rågångar. Ä andra sidan får kollegium erinra om uttrycket »allmänningar» i 1535 års kungl. brev, vilket uttryck närmast angiver, att skogarna då skulle hava varit oskiftade. Allt för stor vikt torde dock icke kunna tilläggas detta, från det med förhållandena i Älvdals härad säkerligen tämligen obekanta kungl. kansliet härstammande enstaka ord. Kollegium har vidare för utforskande av ifrågavarande rågångars ålder låtit taga några stickprov bland de av Carlson i bil. 18 förtecknade synerna samt därvid funnit, att i början av 1700-talet vid rågångstvister mellan ifrågavarande skogshemmans utskogar äldre råmärken i stor utsträckning åberopats av parterna och lagts till grund för häradssynerättens utslag, vilket icke kunnat ske, om icke skogarna redan länge varit uppdelade. På grund av det anförda torde kunna anses fastslaget, att rågångarna omkring skogshemmanen i Älvdals härad tillkommit redan före 1683 års förordning. Angående sedan frågan, huruvida dessa rågångar tillkommit i laga ordning,
33 får kollegium erinra om att den före 1683 gällande rätten förutsatte, att rågrannar, som råkat i tvist med varandra om rågångs rätta sträckning, skulle, innan de drogo tvisten inför domstol, söka vid ägandesyn genom förlikning avgöra densamma. Därest sådan förlikning träffades, kunde parterna utan tvivel också utmärka den genom förlikningen överenskomna rågången genom att själva, i senare tid med biträde av nämndemän, utsätta råmärken. Offentlig myndighets medverkan torde icke heller hava varit nödvändig för att i laga ordning dela en skog, där detta varit tillåtet. Endast om hemmansägarna i Värmland vid skogsdelningen och råmärkenas utsättande handlat i strid mot i gällande rätt stadgat förbud mot att lägga skogarna under hemmanen, kunde sålunda kronan hava ägt i 1683 års förordning grundade anspråk på avvittrings företagande. Ehuru man icke vet, huru värmlandslagen ställt sig till frågan om skogsdelning, förefaller det, som ovan nämnts, icke omöjligt, att förhållandena i Värmland tagit intryck av den i Västergötland gällande rätten och att sådan delning förty varit tillåten. Rätten att uppdela skogarna inskränktes för övrigt icke genom landslagarna, utan den rätt till uppdelning av skog, som kan hava gällt enligt värmlandslagen, torde alltjämt bestått, åtminstone under hela medeltiden. De av Gustav Vasa utfärdade förbuden mot skogarnas inkräktande under hemmanen utsäga icke heller något direkt förbud mot uppdelning av de värmländska skogarna. Det är nämligen att märka, att både 1542 och 1559 års författningar endast tala om Nordlanden, till vilka Värmland icke synes hava räknats. Och plakatet den 19 april 1555, där Värmland uttryckligen namnes, behöver, som tidigare utvecklats, icke hava avsett annat än att förbjuda hemmansägare med vidlyftiga skogsägor att hindra nybyggens upptagande därstädes. Ehuru det ej varit möjligt att fastställa tidpunkten för de värmländska stora skogarnas uppdelning, lärer det på grund av det ovan anförda ej kunna anses uteslutet eller ens osannolikt, att berörda uppdelning försiggått fullt rättsenligt. I varje fall torde de råmärken, som ortsbefolkningen ansett utmärka rågångarna mellan hemman och skifteslag, redan år 1683 ägt sådan ålder, att de framstått såsom orubbliga. Det är visserligen sant, att 1683 års förordning ålägger hemmansägare, som vill påstå, att viss skog tillhör hans hemman, skyldighet att »fulltyga» detta, men förordningen synes också förutsätta, att rågång härvidlag skulle vara tillfyllest. Det lärer nämligen icke kunna förutsättas, att hemmansägarna också skulle hava fått sig ålagd skyldighet att bevisa, att rågången tillkommit i laga ordning, ty på denna tid skulle en sådan skyldighet endast sällan hava kunnat fullgöras, utan det har säkerligen varit tillfyllest, att rågången av ålder hållits för laga skillnad. Dessutom lärer väl 1683 års förordnings bevisregel numera få vika för den allmänna processrättsliga grundsatsen, att den som påstår bättre rätt till eller andel i jord, som av annan innehaves under äganderättsanspråk, är bevisskyldig för sitt påståendes riktighet. Till ytterligare belysning av innebörden av 1683 års förordning vill kollegium i korthet beröra den rättsverkan, som förefintligheten av rågång ansetts hava vid awittringarna i de norrländska länen. Vid berörda avvittringar har nämligen meningsskiljaktighet yppat sig mellan den centrala förvaltningsmyndighe3— 283818
34 ten, vilken med utgångspunkt i ett feodalrättsligt åskådningssätt, som säkerligen härstammade från de tyska kameralisterna, försökt ådagalägga, att rågångar icke borde stå i vägen för kronans avvittringsanspråk, å ena, samt ortsbefolkningen, domstolarna och ständerna, vilka med stöd av 12 kapitlet 3 § jordabalken i 1734 års lag hävdade, att icke blott rå och rör utan även andra i lagrummet omnämnda bolstada skäl borde skydda mot avvittring, å andra sidan. Angående de närmare omständigheterna härvid anser sig kollegium böra anföra följande, ur docenten J . E. Almquists avhandling »Det norrländska avvittringsverket» i Svenska lantmäteriet 1628—1928 hämtade enskildheter: Den 23 november 1742 utfärdade kammarkollegium instruktion för avvittringsrätten vid kronoskogarnas avvittring från angränsande byägor i Ångermanland. Instruktionens 1 § utgick från å äldre kartor över landskapet inlagda skiljelinjer, vilka enligt vederbörande lantmätares uppgift tillkommit efter böndernas egna anvisningar, varvid bäckar, berg och träd fått tjäna till gränsmärken, enär bönderna icke kunnat angiva några lagliga råmärken, samt förklarade, att berörda skiljelinjer mellan skattehemman och allmänningar icke kunde anses laggilla och sålunda ej heller borde ligga till grund för avvittringen. Sedan avvittringsverket i Ångermanland år 1752 på allvar påbörjats, väckte emellertid tillämpningen av ovannämnda föreskrift missnöje bland landskapets befolkning, varav den ångermanländska allmogens fullmäktige vid riksdagen år 1755 föranleddes att ingiva ett memorial med klagomål över att allmogens med urminnes hävd försvarade ägor i skog och mark genom avvittringsrättens domar komme att rubbas och förminskas, samt att i berörda domar intet avseende fästes vid »de antingen i uråldriga eller senare tider dels igenom vänliga överenskommelser upprättade samt dels av härads- och lagmansrätterna stadfästade och eljest tilldömde samt i god sämja nyttjade skiljemärken och rågångar byar och grannar emellan». Memorialet föranledde en ständernas skrivelse till Kungl. Maj :t, i vilken skrivelse förklarades skäligt, att allmogen bibehölles »vid den rättighet till skog och mark för deras i och vid skogen belägna hemman och byar», som den, »på sätt och vis lagen medgiver och utstakar, kan lagligen visa sig vara ägare av». Kungl. Maj:t, som omedelbart expedierade ständernas skrivelse till vederbörande myndigheter, fastställde sedermera den 31 augusti 1762 en av riksdagen utarbetad metod, enligt vilken alla sådana hemman i Ångermanland, vilka mot allmänningen förut saknat rå och rör eller därmed lagligen jämställda skiljemärken, skulle tilldelas så mycket skog, som betarvades och kunde svara mot andra närbelägna byars och hemmans skogar. Härigenom får anses fastslaget, att icke blott rå och rör utan också andra bolstada skäl enligt 12 kap. 3 § jordabalken skulle respekteras vid avvittringen i Ångermanland. Frågan om rågångs betydelse avgjordes beträffande Finland på motsatt sätt genom en förklaring av år 1777, nämligen så att avvittring skulle ske, så snart ett hemmans ägovidd överskred det mot mantalet svarande tunnlandtalet. I en cirkulärskrivelse den 10 augusti 1778 till landshövdingarna i Finland utvecklade kammarkollegium motiven för den nya avvittringsgrundsatsen med utgångspunkt från påståendet, att den avvittring underkastade marken rätteligen
35 tillhörde kronan och olagligen underlagts hemmanen. Detta påstående, som kollegium tydligen icke ansåg kräva motivering, torde vara hämtat från ovannämnda kameralistiska åskådning. Ehuru dess giltighet i svensk rätt är tvivelaktig, må dock erinras därom, att kammarkollegium för sin ståndpunkt — åtminstone såvitt angår Norrland — icke utan fog kunnat anföra, att då såväl hälsingelagen som av Gustav Vasa utfärdade brev förbjudit bönderna därstädes att slå under sig vidsträckta skogstrakter, rågångar, som omslöte dylika trakter, icke kunde hava tillkommit i laga ordning, ett argument som dock icke är tillämpligt på förhållandena i Värmland. Kollegii mening, vilken ju, då fråga var om Ångermanland, underkänts av ständerna, lämnades icke heller nu oemotsagd. Detta visade sig, sedan Kungl. Maj:t den 23 augusti 1773 fastställt ett av kollegium upprättat förslag till skattläggningsmetod för Västerbottens län, vilken metods bestämmelse om viss skogstilldelning efter hemmantal angavs skola gälla även vid skogsavvittring. Ett den 2 april 1776 av kammarkollegium avgivet förslag till avvittringsinstruktion för Västerbottens län, i vilket förslag kollegium låtit inarbeta skattläggningsmetodens regler om skogstilldelning, blev nämligen av lagkommissionen, dit förslaget remitterades, underkastat omarbetning, varvid i förslaget intogs föreskrift, att avvittringsrätten icke fick befatta sig med »de hemman, som förut till skog och utmark äro från allmänningen genom laggilla samt erkända eller domfästa råskillnader avrösade». Det omarbetade förslaget blev härefter remitterat till justitierevisionen och anmäldes slutligen med tillstyrkan om bifall i konselj den 14 mars 1780. Kammarkollegii president greve von Hermansson, vilken var i konseljen tillstädes, utverkade emellertid, att förslaget ännu en gång remitterades till kammarkollegium för granskning, huruvida icke lagkommissionens påminnelser i ett eller annat fall kunde sägas avvika från av Kungl. Maj:t tidigare fastställda »kameralgrunder», som vore oskiljaktiga från kronans lagliga rättigheter. Samtidigt med remissens behandling i kammarkollegium förekom fråga om ovan omtalade skattläggningsmetods tillämpning å redan skattlagda hemman. .1 denna fråga uttalade kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 2 maj 1780 den meningen, att det vore onödigt att sätta i gång med kostsamma lantmäteriförrättningar för dylika hemmans förnyade skattläggning, utan att hemmanen i stället borde efter den för länet gällande skattläggningsmetoden tilldelas vissa tunnland skog och mark jämte inägorna, varigenom de »med detsamma» erhölle den fullsuttenhet i jord, som svarade mot deras redan å-satta ränta och mantal. — Den 9 maj 1780 avgav kammarkollegium vidare underdånigt utlåtande över lagkommissionens förslag till avvittringsinstruktion för Västerbottens län. Kollegium utgick även härvid från påståendet, att de norrländska skogsmarkerna ursprungligen tillhört kronan, vilket kollegium för sin del fann vara obestridligt, samt slöt därav, att hemmanen uti ifrågavarande län icke kunde äga lagliga gränser omkring skogsmark, såvida icke avvittring förekommit. Kollegium fann det emellertid vara »bäst och rådhgast» att lämna bönderna i besittning av deras överloppsjord mot skattskyldighet och åläggande att företaga nyodlingar. — Vid behandling i konseljen av kollegii båda utlåtanden utvecklade greve von Hermansson kollegii stånd-
punkt med särskilt framhållande, att i det vanliga formuläret för skatterättsbrev i Västerbotten alltid intagits ett förbehåll, att hemmanet ej skulle tilldelas mer skog än vad som tillkom detsamma vid skogsdelningen i proportion till dess hemmantal. Övriga konseljledamöter funno detta förhållande så anmärkningsvärt, att de förklarade detta bevis vara tillräckligt ensamt för sig till att bestyrka kronans rätt. På alla viktigare punkter lyckades också greve von Hermansson genomdriva, att förslaget ändrades i överensstämmelse med kammarkollegii mening. — Härtill vill kollegium i förbigående nu anmärka, att det av greve von Hermansson framförda argumentet angående skattebrevens formulering icke kan anses synnerligen bärkraftigt, då endast ett fåtal av hemmanen i Västerbotten vid denna tid kan hava varit föremål för skatteköp, medan återstoden av dem utgjordes av gamla skattehemman. Av det anförda torde framgå, att de av den centrala förvaltningsmyndigheten hävdade regalistiska synpunkterna dels, såsom då fråga var om Ångermanland, blivit av ständerna underkända, dels ock såsom beträffande Västerbottens län icke ens av samma myndighet gjorts gällande i vidare mån än ovan angivits, eller så långt som man genom skatte- och vanhävdslagstiftning skulle hava kunnat komma utan att stödja sig på kammarkollegii mening i äganderättsfrågan. Beträffande avvittringsinstruktionen för Västerbottens län får kollegium ytterligare meddela, att finska lagberedningen i ett år 1898 avgivet betänkande (sid. 188; jfr Almquist, sid. 445) eftertryckligt gjort gällande, att de i instruktionen innefattade grundsatserna, vilka även tillämpades i Finland, inneburit ett obehörigt intrång i enskild äganderätt. Den regalistiska läran, vars kärnpunkt ju var, att skatten var skattemannarättens grund och icke tvärt om, kritiserades på det bestämdaste av lagkommittén, vilken i motiven till sitt 1826 avgivna förslag till allmän civillag (sid. 131 —132) härom anförde: »Utginge man från den princip, att all jord ursprungligen hade tillhört staten och att denna låtit bland folket utdela den efter vissa mått, från vilka varje enskilds äganderätt sedermera skulle härledas; och kunde man tillika förutsätta, att, vid utmätandet av dessa ägolotter, den strängaste noggrannhet blivit iakttagen ; så komme man ofelbart till den slutsats, att alla de skiljaktigheter som förete sig emellan ägomåtten, sådana de äro bestämda i urkunder från äldre tider, och sådana de för närvarande verkligen finnas på jorden, tillkommit genom den ena lottägarens inkräktningar på den andras område; och från denna slutsats ginge man lätt över till den tanken, att naturliga rättvisan fordrade, att allt borde återställas i sitt urgamla skick, eller att en sträng reduktion vore den enda sanna grund för alla skiften. Men måste man nu, tvärtemot de ovanstående premisser, enligt historiska bevis antaga, att jordäganderätten i Sverige alldeles icke i allmänhet leder sitt ursprung från någon formlig utdelning av staten tillhörig jord, och att de mått, efter vilka hemman i forntiden blivit med varandra jämförda, alldeles icke äro noggranna eller tillförlitliga; så skall nödvändigt ett helt och hållet motsatt resultat följa. Det gavs i norden, efter vad forntidens hävder upplysa, en äganderätt, som kallades odalrätt. Det var den äldsta man känner: den var så fri och oinskränkt, att den icke tålde ens något skattevälde över sig: den var frälse i strängaste bemärkelse; men den förföll i samma mån, som en ny art av frälse uppkom och
37 de jordägare, vilka däruti ej ville eller kunde ingå, blevo skyldiga att skatta för sina gårdar. Då uppstod i stället en skattemannarätt, vilken fick sin måttstock uti de förhållanden, som lades till grund för skattberäkningen. Därigenom rubbades likväl icke själva jordäganderätten; den förlorade blott en del av sin ursprungliga betydelse. Var och en behöll sin förra jord; men den uppskattades till utgörande av de skyldigheter, för vilka ägaren dädanefter hade att svara.» På grund av vad sålunda anförts får kollegium såsom sin mening framhålla, att kronan icke torde kunna göra anspråk på avvittring i Värmlands län rättsligen gällande. Ehuru kollegium sålunda redan av ovan anförda skäl anser avvittring i Värmlands län vara utesluten, finner kollegium sig dock med hänsyn till att delade meningar angående kronans ifrågavarande anspråk måhända kunna uppstå böra beröra den rättsverkan, de laga skiften, som enligt lantmäteristyrelsens uppgift övergått allra största delen av hemmanen i Älvdals härad, kunna hava för avvittringsmöjligheterna. Kollegium vill därvid erinra om att kungl. förordningen den 12 augusti 1783 om lantmäteriet i riket i sin 79 § föreskrivit, att där stora skogar tillstötte, som ej genom lagliga och godkända rågångar vore någon viss by tillhöriga, med delning av skogen måste uppskjutas, till dess utrönt blivit, huru mycket därav byn med rätta borde tillhöra. I 34 § 8 mom. av det förslag till ny lantmäteriförordning, som av därtill kommitterade avgavs den 9 oktober 1817 (se Rhodin, H.: Förarbetena till Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket, den 9 november 1866, Stockholm 1902, sid. 1 och följande), hade i överensstämmelse härmed intagits följande stadgande: »I landsorter, där kronoskogarne ännu icke blivit ifrån bya- och hemmansmarkerne skilda, bör, innan delning sker, avvittring först anställas, efter de grunder, som för varje ort särskilt kunna vara stadgade, och att således förut bestämt blivit vad å ena sidan kronan och å den andra enskilte jordägare tillhöra skall.» Förslaget till lantmäteriförfattning remitterades sedermera till kammarkollegium, som den 26 mars 1819 avgav ett omfattande underdånigt utlåtande i ärendel. Därvid berördes emellertid icke nu ifrågavarande stadgande. Förslaget omarbetades sedermera med biträde av ordföranden i avvittringsrätten i Jämtland, förste expeditionssekreteraren Poignant, därvid stadgandet överflyttades till förslagets 8 § samt erhöll lydelsen: »På de ställen i norra orterna av riket, nämligen Stora Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län, där skogsmarkerna icke blivit behörigen avvittrade, have hemmans- eller nybyggesinnehavare icke rätt att å sådan mark söka skifte, förrän fastställd avvittring hemmanet eller nybygget övergått.» Stadgandet inflöt efter omredigering i 9 § av 1827 års skiftesstadga med följande lydelse: »På de ställen i norra orterna av riket, nämligen Stora Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län, där skogsmarkerna, utan att vara behörigen avvittrade eller skiftade, ligga socknevis eller
38 för flere byar och hemman samfällte, må icke å sådan mark skifte ske förr, än fastställd avvittring därå föregått.» Vilka grunder, som föranlett, att Värmlands län vid förslagets omarbetning icke medtogs bland avvittring underkastade landsdelar, har kollegium icke förmått utröna. Men sannolikt är väl, att man antingen ansett, att avvittring därstädes icke vore möjlig, eller att tidens statsekonomiska frihetsläror föranlett antagandet, att kronans förmenta rätt till skogarna icke komme att göras gällande. Sistnämnda åsikt vore ju särskilt förklarlig efter utfärdandet av kammarkollegii cirkulärbrev den 14 april 1824 angående en förändrad reglering med kronoskogarna och allmänningarna i riket, varigenom kungjordes ett Kungl. Majrts och ständernas beslut, åsyftande huvudsakligen att de allmänna skogarna med undantag för dem som för kronans behov borde bibehållas skulle under skattemannarätt upplåtas till enskilda. I överensstämmelse med stadgandena i 1827 års skiftesstadga, vilka i nu ifrågavarande delar sedermera överflyttats till 1866 års skiftesstadga, hava laga skiften i Älvdals härad verkställts utan föregående avvittringsundersökning. Under sådana förhållanden synes det näppeligen vara riktigt att genomföra en avvittring, som måste göra de verkställda skiftena fullständigt ändamålslösa. Beträffande härefter frågan om den rättsliga möjligheten att genomföra avvittring å skogsmark, som undergått laga skifte, får kollegium erinra om kungl. brevet den 18 oktober 1780, enligt vilket vad som i anseende till ödeshemman och deras upptagande, där storskifte övergått, kunde vara uraktlåtet finge lämnas opåtalt, och, då storskifte blivit fastställt, ej någon vidare undersökning angående ödeshemman uti ett sådant byalag finge anställas. Detta stadgande, jämfört med föreskriften i skiftesstadgorna om laga skiftes orubblighet, och bestämmelserna i 1 kapitlet 11 § jorddelningslagen, jämförda med 9 kapitlet 2 § samma lag, synas giva vid handen, att delägare i skifteslag, för vars andel ägovidd icke utlägges, går förlustig sin andel i skifteslaget. Å andra sidan förutsätter 20 kapitlet 5 § jorddelningslagen, att i laga skifte intagen mark kan frånvinnas skifteslaget. En sammanställning av nämnda båda rättssatser torde giva till resultat, att sistnämnda förhållande endast kan ifrågakomma, då i skifte av visst skifteslag intagits mark tillhörande annat skifteslag. Det fall, att vid laga skifte anspråk på avvittring icke bevakats, ligger mitt emellan ovan särskilda två fall, och tvekan kan råda, med vilket av dem avvittringsanspråket skall jämställas. För alternativet att beträffande i laga skifte intagna oavvittrade skogar analogivis tillämpa de regler, som enligt vad ovan antytts lära gälla, då i skifte intages mark, som ej hör till skifteslaget, talar framför allt den omständigheten, att kronans andel i de oavvittrade skogarna icke skulle utskiljas från skifteslagets enskilda ägor genom själva skiftet utan genom ett tidigare än detta företaget särskilt avvittringsförfarande, vilket man tilläventyrs kunde vara böjd att jämställa med en rågångsbestämning. Då ett nybygge med vederbörligt tillstånd upptagits på kronans skogar i de norrländska länen samt efter verkställd skatteomföring genom avvittring fått
89 sig skogsanslag tillagt, kan man möjligen i avvittringen se en överlåtelse av skogsmark från kronan till nybyggets ägare. I de fall däremot, då de hemman, vilkas skogsinnehav bestämts genom avvittring, icke varit kronan tillhöriga, såsom t. ex. i Dalarne, är detta betraktelsesätt icke möjligt, utan måste därstädes avvittringen anses vara en uppdelning mellan kronan och hemmanens ägare av samfälld skogsmark. Enahanda måste förhållandet bliva i Värmland, därest avvittring i berörda län skulle kunna komma till utförande. Under sådana förhållanden synes det ligga mycket nära till hands att anse, att anspråk på avvittring av de värmländska skogshemmanen bör röna samma öde som andelsrätt i skifteslag, för vilken rätt vid skifte ägolott icke utlagts. Vidkommande övriga delar av Värmlands län får kollegium erinra därom, att länets sydligare delar utgöra åkerbruksbygder, i vilka avvittring icke kan ifrågasättas, samt att länets östra delar tidigare utgjort Filipstads bergslag, varest äganderätten till skogsområdena genom rekognitionsskogsväsendets avveckling blivit slutligen reglerad. I återstående delar av länet torde, såvitt kollegium kunnat utröna, förutsättningarna för avvittring icke vara gynnsammare än i Älvdals härad. Ehuru kollegium på grund av ovan anförda skäl anser genomförandet av en avvittring i Värmlands län möta oöverstigliga hinder av rättslig art, finner sig kollegium dock, innan kollegium lämnar förevarande ämne, böra med några ord beröra de ekonomiska följder, som kunde förväntas, därest den ifrågasatta avvittringen genomfördes. Största delen av de skogar, som komme att beröras därav, tillhöra bolag, vilkas aktier äro spridda på ett stort antal innehavare, vilka i första hand komma att få lida förluster på grund av avvittringen. Dessutom hava ifrågavarande bolag utfärdat obligationer, vilka säkerligen till stor del finnas i enskild besittning. Dylika obligationer kunna dessutom antagas till ett betydande antal innehavas av banker, såväl affärsbanker som sparbanker, vilka förty genom avvittringen kunna råka i svårigheter och bliva urståndsatta att till fullo gottgöra sina insättare deras tillgodohavanden eller nödgas sänka sina inlåningsräntor. På grund av stadgande i 8 kap. 5 § i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap finnes också anledning att förmoda, att i många fall omyndigas medel blivit placerade i obligationer av ifrågavarande slag. Därjämte äro möjligen ett antal dylika obligationer placerade utomlands, varför det icke kan anses uteslutet, att den svenska industriens kredit å den utländska kapitalmarknaden komme att lida. En avvittring skulle också träffa den jordägande befolkning, som därav berördes, synnerligen hårt. Många jordägare hava säkerligen inköpt sina jordbruksfastigheter under fullständig okunnighet om att avvittring någonsin ifrågasatts för dessa trakter. Motsvarande gäller beträffande innehavare av inteckningar i fastigheter därstädes, och detta vare sig innehavarna utgöras av enskilda personer, banker eller särskilda till jordbrukets nytta anordnade kreditanstalter. Kollegium anser det på grund härav vara tvivel underkastat, huruvida icke de fördelar, avvittringen skulle medföra för kronans fiskaliska intressen samt för främjandet av den självägande jordbruksbefolkningens utveckling, komme att uppvägas av ovan antydda olägenheter.
40 På grund av vad sålunda anförts får kollegium i underdånighet hemställa, att vad i betänkandet anförts under rubriken »Kronans gamla skogar och den uteblivna avvittringen» icke må.tte föranleda någon Eders Kungl. Majrts vidare åtgärd. Förevarande ärende, som tillhör undertecknad Klockhoffs rotel, har efter förordnande enligt 19 och 21 §§ i den för kollegium gällande instruktion föredragits av t. f. sekreteraren juris doktorn Prawitz. I kollegii beslut har jämte undertecknade deltagit e. o. assessorn Wallin. Stockholm den 4 september 1928. Underdånigst G.
GREFBERG.
AXEL KLOCKHOFF. G. IPrawitz.
Utlåtande den 31 oktober 1927 av kammarkollegium angående avstyckad fastighets andel i häradsallmänning och därmed i yissa hänseenden jämställd allmänning.
Till
Konungen.
I skrivelse (nr 140) den 27 april 1927 har innevarande års riksdag, under åberopande av vad som anförts i dess andra lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande nr 25, anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande lämpligheten av bestämmelser i syfte att delägare i häradsallmänning eller därmed i vissa hänseenden jämställd allmänning, som grundar sitt delägarskap på avstyckning enligt 1926 års jorddelningslag, måtte erhålla samma formella ställning som övriga delägare, ävensom vidtaga de åtgärder, som den verkställda utredningen kunde föranleda. Genom nådig remiss den 25 augusti 1927 anbefallt avgiva underdånigt utlåtande i anledning av berörda skrivelse, får kammarkollegium anföra följande.
Andra lagutskottets i riksdagsskrivelsen åberopade utlåtande innehåller bland annat följande uttalande. »Rörande innebörden av den gällande rättens bestämmelser, såvitt nu är i fråga, torde frånsett ett avseende icke råda sådan oklarhet, att igångsättande av en utredning kan anses erforderligt. — Utskottet åsyftar härmed frågan om förhållandet mellan bestämmelsen i förordningen den 26 januari 1894, att delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal, och stadgandet i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, 19 kap. 12 §, vari bland annat, som är av intresse i detta sammanhang, även stadgas viss rätt för avstyckad ägovidd att erhålla del i stamfastigheten tillkommande andel i allmänning eller därmed likställd samfällighet. — Enligt sistnämnda lag torde vid avstyckning den avskilda ägovidden icke vid sin littera komma att erhålla någon siffra, som angiver dess förhållande till stamfastighetens mantal, men däremot torde, för den händelse den avstyckade fastigheten tilldelas andel i stamfastighetens allmänningslott, i protokollet och i beskrivningen komma att
42 göras anteckning rörande storleken av denna andel. — Vid ett dylikt förfarande kommer tydligen för ägare av område, som avstyckats, delägarrätt i häradsallmänning att angivas på ett sätt, som icke står i formell överensstämmelse med förordningen den 26 januari 1894. — Det synes därför föreligga skäl för verkställande av utredning rörande lämpligheten av att bestämmelser utfärdas, som ändra föreskrifterna i 1894 års författning på sådant sätt, att de delägare, som grunda sitt delägarskap på avstyckning, vinna samma formella ställning som övriga delägare. — En utredning i motsvarande avseende rörande de förhållanden, som uppkomma vid laga skifte enligt den nya jorddelningslagen, synes icke vara erforderlig, då vid laga skifte fastighet, som förut haft skattetal sig påfört, torde komma att bibehållas vid detsamma.» Riksdagens förevarande skrivelse har sålunda föranletts av det förhållande, att i visst fall vid avstyckning ej må meddelas bestämmelser, varigenom avstyckad ägovidd, vilken icke erhåller del i sitt stamhemmans mantal, uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, medan samtidigt ett flertal äldre lagstadganden och rättsbud kvarstå av innebörd, att delaktighet i dylika allmänningar och samfälligheter skall bestämmas efter mantal. Det sålunda av riksdagen åsyftade förhållandet ger, såsom utskottet riktigt anmärkt, icke upphov till tvekan om storleken av avstyckningsfastigheterna tillkommande andelar uti ifrågavarande allmänningar och samfälligheter. Berörda lagrum föreskriver nämligen tillika, att vid avstyckning skall bestämmas, i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa delaktighet i, bland annat, allmänningar och samfälligheter. Genom detta stadgande är sörjt för att det alltid blir bestämt, hur stor del av den på stamhemmanets mantal belöpande andelen i allmänningar och samfälligheter, som skall tillkomma varje avstyckningslott. Det har alltså allenast varit en förment brist på formell överensstämmelse mellan reglerna om avstyckad fastighets andel i allmänningar och samfälligheter samt de eljest förekommande stadganden om mantalet såsom delaktighetsgrund, som riksdagen avsett med sin förevarande skrivelse. Till belysning av denna fråga tillåter sig kollegium erinra om följande. Mantalet, som ursprungligen var ett jämförelsetal, avsett att giva ledning vid utmätande av vissa jorden åvilande skatter och besvär, kom först småningom att tillika bliva bestämmande för en del rättigheter och förmåner, som tillkommo fastigheterna å landet. Detta var tämligen självfallet, såvitt fråga var om förmåner, avsedda till understöd vid utgörande av de efter mantal bestämda skatterna och besvären, såsom t. ex. fallet var beträffande andel i rotebesparingskassor, augmentsräntor och avgälder från avsöndrade lägenheter. Därefter började man använda mantalet såsom delaktighetsgrund allenast i avsaknad av egentligt byamål eller annan bestående sådan grund. Särskilt såsom delningsgrund för mark, som brukats samfällt, lämpade sig mantalet väl, i det detsamma ursprungligen utgjorde ett mått på hemmanens storlek och godhet. I stora delar av riket har sålunda mantalet fått tjäna såsom delningsgrund med avseende å samfällda ägor och förmåner inom skifteslaget.
43 Beträffande häradsallmänningarna har åtminstone efter tillkomsten av 1827 års jordavsöndringsförfattning så småningom den uppfattningen vunnit insteg, att det för intressenterna gällande delaktighetstalet varit mantalet. Denna åskådning erhöll också första gången författningsmässigt uttryck i kungl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, som stadgade (kap. I I § 6 ) : »Delägare i häradsallmänning äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal.» Lika lydande bestämmelse har intagits i nu gällande kungl. förordning den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Enligt 7 § i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden tillkommer andel i samfälld husbehovsskog de brukningsdelar, för vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal. Detsamma gäller enligt utfärdade reglementen för de allmänningar, som vid verkställda avvittringar inom de nordliga delarna av riket avsatts för de särskilda avvittringslagen. Det må slutligen erinras, att bruket att beteckna fastigheter medelst angivande av deras mantal ävensom att beteckna ideella andelar i hemman med det å dylika delar belöpande mantal medfört, att mantalet mycket ofta tjänar till ledning vid bestämmande av de andelar i gemensam mark, vilka tillkomma genom hemmansklyvning utlagda delar av ett och samma hemman. Mantalet har alltså kunnat bliva bestämmande för omfattningen av den delaktighet, olika delar av ett hemman äga i hemmanets andel i rättighet eller samfällighet, även om sistnämnda andel icke bestämts efter mantal utan efter byamål, innehav eller dylikt. I äldre tider, medan lottdelning ännu utgjorde det enda förekommande sättet för jorddelning å landet, torde i allmänhet icke förekommit, att rättigheter och samfälligheter, i vilka delaktighet åtnjöts efter mantal, blevo skilda från detta. På detta sätt uppkom föreställningen, att sådana rättigheter och samfälligheter vore oskiljaktigt bundna vid mantalsbetecknad fastighet, och denna föreställning synes slutligen hava erhållit sådan styrka, att den i viss mån gav upphov till en rättsregel. — Att denna regel dock icke var undantagslös är otvivelaktigt, och genom kungl. förordningen den 19 december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman öppnades möjlighet att i regelrätt ordning tillskapa mantalssatt fastighet, som icke åtnjöt andel i samfällda ägor eller rättigheter. I 2 kap. 14 § av denna förordning stadgades, att om av jord, som vore tillåten till avsöndning, större andel än som svarade mot en tiondedel av hemmanets ägorymd utan behörigt tillstånd för alltid avsöndrats från hemman och innehavaren ville, då klander därå väcktes av vederbörande, under åtagande av andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägorymd, behålla hela den jord, hade han också rätt därtill, under förutsättning att lägenheten uppfyllde villkoren för besuttenhet. Samma regel gällde för det förhållande, att jämväl odaläga och äng blivit för alltid skild från hemmanet. I båda dessa fall skulle den avsöndrade jordens andel i mantal och ränta bestämmas i den ordning skatt-
44 läggningsförfattningarna innehölle med förbindelse för innehavaren att för jordavsöndringen utgöra ränta och andra allmänna utskylder utan åtnjutande av frihetsår. Det mantal, som bestämdes å sådan jord, skulle avräknas från stamhemmanets mantal, och utskylderna å detta senare minskas i förhållande därefter. En i tillämpliga delar liknande regel intogs i § 13 mom. 1 i kungl. förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordaysöndring. Den mantalsfördelning, som i dessa fall företogs, tjänade uppenbarligen allenast syftet att fördela grundskatt och jorden åvilande besvär mellan avsöndring och stamfastighet. Angående mantalsfördelningens inverkan på de till mantalet knutna rättigheterna och förmånerna anför skifteslagstiftningskommissionen i sitt betänkande (sid. 129) : »Huruvida vid mantalsfördelningen hänsyn skulle tagas till hemmanets andel i samfällda undantag eller i områden, som vid skifte lämnats odelade, framgår ej av föreskriften, ej heller om den förutvarande lägenheten skulle hava andel i ägor av nyss nämnda beskaffenhet eller i andra hemmanet tillkommande förmåner såsom t. ex. rätt till andel i häradsallmänning. Emellertid torde få anses otvivelaktigt, att mantalssättningen icke medför den verkan, att till den förutvarande lägenheten kommer att höra annat och mera än vad före mantalssättningen tillkommit densamma. Tvekan synes endast föreligga med avseende å sådana förmåner, som tillkommit stamhemmanet till lindring eller hjälp i därå vilande besvär, såsom augmentsränta, men, oavsett att detta spörsmål efter grundskatternas och indelningsverkets avskaffande har ringa praktisk betydelse, saknar det intresse för nu förevarande fråga eller vad som kan anses höra till den mantalssatta lägenheten i jord. Sker delning av oskiftad äga, bör stamhemmanet hava andel däri efter sitt mantal före mantalssättningen; och efter sistnämnda mantal bör stamhemmanet hava del i häradsallmänning, sockenallmänning och dylikt, varemot andel däri icke tillkommer den nya hemmansdelen. Här är •— om man bortser från häradsallmänning, beträffande vilken rätten till delaktighet torde få anses såsom en särskild förmån •— närmast fråga om samfälld äga. Den förutvarande lägenheten har övergått till i mantal satt jord utan mantalsrättigheter.» Till stöd för denna mening anför kommissionen ett par rättsfall. Kommissionen erinrar också om att ifrågavarande lagrum ofta enligt meddelad föreskrift kommit till användning, då visst område av ett hemman överflyttats från ett förvaltningsområde till ett annat, vilket förfarande, om därvid med mantalet följt andel i t. ex. samfällda ägor, lätteligen skulle medfört oregelbundenheter i rikets indelning eller just vad man genom mantalssättningen velat undvika. Det visar sig alltså, att det, som man ofta föreställer sig, ovillkorliga sambandet mellan mantalsbetecknad fastighet samt vissa förmåner eller rättigheter i själva verket för länge sedan blivit brutet. Den i 13 § av 1881 års förordning innehållna mantalsfördelningsföreskriften upptogs icke i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Däremot infördes en ny form för jorddelning, ägostyckning, vid vilken regelmässigt en mantalsfördelning skulle äga rum mellan de
45 till läge och gränser på marken bestämda områden, vilka skulle bilda de nya fastigheterna. Under förarbetena till 1896 års lag yppades skilda meningar angående i vilken omfattning ägostyckad fastighets särskilda rättigheter och andelar i samfälligheter borde få fördelas på annat sätt än efter fastighetens åsatta mantal. Det lagstadgande, som framgick ur meningsbrytningarna, innebar en kompromiss, i det lagen föreskrev en uppdelning av ifrågavarande rättigheter och andelar i två grupper sålunda, att de i den ena gruppen ingående skulle förbliva oskiljaktiga från mantalet, medan de till den andra hörande finge fördelas efter vederbörande jordägares gottfinnande. Nämnda stadgande återfinnes i 1896 års lags 12 §, vilken lyder: »Vid ägostyckning må ej meddelas bestämmelse till inskränkande av den varje hemmanslott tillkommande rätt till andel uti hemmanets särskilda rättigheter och förmåner, såsom rätt till väg och grustäkt, del i allmänning, augmentsränta samt ersättning för rustning och ro te ring, eller uti hemmanets lott med annat hemman, vare sig i sådana rättigheter eller förmåner eller i avgäld från för alltid avsöndrad lägenhet. — Däremot må hemmanets andel i lägenhet, som på grund av 4 § skiftesstadgan ej ingått i skifte, så ock i vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, som vid skifte eller ägostyckning avsatts såsom för de särskilda hemmanen gemensam, antingen bibehållas såsom fortfarande för de särskilda hemmanslotterna gemensam eller ock tilldelas en av dessa lotter.» Ifrågavarande regel torde givit upphov till stor osäkerhet vid lagtillämpningen. Dennas utveckling synes emellertid hava gått i riktning mot att medgiva skiljande från mantalet av allt flera rättigheter och förmåner. I skifteslagstiftningskommissionens förslag till lag om delning av jord å landet m. m. ersattes såväl ägostyckning som jordavsöndring med ett nj^tt jorddelningsförfarande, som benämnes avstyckning. Detta liknade sina föregångare däri, att det innebar utbrytning till särskild fastighet av ett på marken bestämt område och ej av ideell andel i fastighet. I motsats mot vad vid ägostyckning är fallet, skulle avstyckad fastighet icke erhålla andel i stamfastighetens mantal. Det oaktat ville kommissionen medgiva den största frihet att tillägga avstyckad fastighet delaktighet i stamfastighetens andel i samfälld jord och i dess särskilda rättigheter och förmåner. Förslagets stadgande härom förefinnes i dess 22 kapitel 10 § andra stycket, som lyder: »Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckat område må följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättriing avsatts för gemensamt behov, i äga, som är samfälld med annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten; och niå, i den mån sådant är tillåtet vid laga skifte, jord eller lägenhet undantagas för gemensamt ändamål .» Läser man detta lagrum efter ordalagen, synes det äga tillämplighet å alla rättigheter och förmåner, som åtnjutas efter mantal. Detta var emellertid icke kommissionens avsikt. I dess betänkande (sid. 353) förklaras nämligen på tal om avstyckningsinstitutets allmänna karaktär: »Vid avstyckning kommer mantal, som kan vara stamfastighet åsätt, alltid att odelat kvarstå å denna. Stam fastigheten tillkommer alltså alltjämt sådana rättigheter och förmåner,
46 som ovillkorligen åtfölja mantalet. Hit är t. ex. att hänföra andel i häradsallmänning.» Det nyssnämnda stadgandet i 22 kap. 10 § andra stycket i kommissionens lagförslag återfinnes med endast formella ändringar i 19 kap. 12 § andra stycket av det förslag till lag om delning av jord å landet, som av Eders Kungl. Maj:t förelades 1926 års riksdag (prop, nr 38). Det lydde där sålunda: »Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten; och må för de ändamål, med avseende å vilka sådant är tillåtet vid laga skifte, jord eller lägenhet undantagas såsom för sakägarna gemensam — .» I den propositionen åtföljande promemorian angående inom justitiedepartementet utarbetade författningsförslag, avseende ny lagstiftning om delning av jord å landet m. m., säges också på tal om ifrågavarande stadgande (s. 265), att i förmån, vilken är knuten vid mantalet, delaktighet icke kan tilläggas avstyckningslott. Såväl skifteslagstiftningskommissionen som författaren till nyssnämnda promemoria uttalade sålunda den meningen, att vissa förmåner och rättigheter vore så fast knutna vid mantalet, att de icke kunde skiljas därifrån. Däremot saknar man uttalanden om var gränsen mellan de till mantalet ovillkorligen bundna förmånerna och rättigheterna, å ena, samt de dylika, vilkas skiljande från mantalet skulle medgivas, å andra sidan, vore att draga. Under lagförslagets behandling vid 1926 års riksdag gjordes ett tillägg till dess 19 kapitel 12 §, varefter sagda lagrum i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet i hithörande delar erhöll följande lydelse: »Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten; dock må, därest i ägovidd, som avstyckats, ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för sådant ändamål, varom i 3 § sista stycket sägs, bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. — För de ändamål, med avseende å vilka sådant är tillåtet vid laga skifte, må jord eller lägenhet undantagas såsom för sakägarna gemensam eller .» Då sålunda den nya jorddelningslagen uttryckligen stadgar, att i visst fall avstyckad fastighet icke får uteslutas från delaktighet i, bland annat, häradsallmänning, vilken kommissionen anfört såsom typiskt exempel på rättighet, som ej kunde skiljas från mantalet, torde på grund härav och genom den redaktionella jämkning, den nu citerade paragrafen i sammanhang härmed erhöll,
" 47
numera icke vara möjligt att med stöd av lagens stadganden göra gällande, att vissa förmåner och rättigheter vore oskiljaktigt bundna vid mantalet. Nu kunde man tilläventyrs tänka sig, att den brist på formell överensstämmelse, som riksdagen förmenat föreligga mellan 19 kapitlet 12 § jorddelningslagen, å ena, samt äldre lagstadganden och rättsbud, å andra sidan, angående delaktighet i allmänning och därmed likställd samfällighet, skulle kunna undanröjas genom en föreskrift, att de rättigheter och förmåner, som ej vid ägostyckning fått skiljas från mantalet, icke heller vid avstyckning finge tilläggas avstyckad lott, utan att detta på något sätt utmärktes genom mantalsbeteckning å avstyckningslotten med en motsvarande minskning i stamfastighetens mantal. Måhända vill man föreställa sig att med en dylik anordning tillika uppnå den fördelen, att man vid efterforskande av delägarskapet i rättigheter eller förmåner av nu ifrågavarande slag icke skulle behöva anlita avstyckningshandlingarna utan ur fastighetens själva beteckning direkt kunna inhämta, huru med fastighetens rätt i nämnda hänseende förhåller sig. Såvitt kollegium kan inse, komme emellertid sagda fördel icke att vinnas på nu ifrågasatta väg. För det första måste man räkna med möjligheten, att vid ägostyckningar förfarits i strid mot 12 § i 1896 års lag, så att t. ex. viss styckningslott erhållit hela den styckade fastighetens andel i rättighet eller samfällighet, vilken egentligen bort fördelas på samma sätt som mantalet. En sådan möjlighet är så mycket sannolikare, som berörda paragraf är synnerligen svårtolkad. Därest en på ovan angivet sätt felaktig ägostyckning blivit i behörig ordning fastställd samt fastställelsen vunnit laga kraft, torde ägostyckningen lända till efterrättelse. Vidare har man att räkna med alla de enligt 1881 års och tidigare jordavsöndringsförfattningar i mantal satta och med mantal betecknade jordavsöndringar, vilka icke åtnjuta del i dylika rättigheter och förmåner. Slutligen synes intet hinder föreligga eller böra resas mot att tilldela avstyckad fastighet olika stora andelar i stamhemmanets skilda förmåner och rättigheter, i den mån dessa icke äro att hänföra till andel i de allmänningar eller samfälligheter, som det av riksdagen beslutade tillägget till 19 kapitlet 12 § jorddelningslagen avser. De många skiftande förhållanden, som sålunda kunna uppstå, kunna icke få uttryck i fastigheternas beteckningar, utan är man med avseende å dessa likvisst alltid hänvisad till förrättningshandlingarna. På grund av vad sålunda anförts och då ett åsättande å de avstyckade fastigheter, varom här är fråga, av vissa andelstal eller mantal allenast skulle leda till förvirring och misstag samt vara stridande mot avstyckningsinstitutets karaktär, måste kollegium för sin del bestämt avråda från en sådan anordning. Vidare kunde man tänka sig — och detta torde närmast varit riksdagens mening — att den av riksdagen förmenta formella bristen kunde avhjälpas genom en omredigering av de lagstadganden, genom vilka mantalet göres till grund för delaktighet i vissa rättigheter, förmåner och samfälligheter, så att sagda stadganden komme att överensstämma med de genom lagen om delning av jord ä landet tillskapade nya rättsförhållandena. Härvidlag möter emellertid den svårigheten, att dessa stadganden finnas spridda i en mängd författningar, stadgar, reglementen och dylikt, vilkas ändrande knappast torde vara lämpligt
48 eller ens möjligt. Och vad särskilt 1894 års skogsförfattning angår, täcker i själva verket det i författningstexten intagna förbehållet, »där ej för särskilt fall blivit annorlunda bestämt», formellt även det fall, då avstyckad fastighet enligt nya jorddelningslagen erhåller andel i häradsallmänning. Kollegium vill erinra, att genom sista punkten i 6 § i den vid jorddelningslagen fogade promulgationslagen har upphävts vad »i övrigt» finnes i lag eller särskild författning stridande mot den nya lagens bestämmelser. Det synes kollegium icke vara något särskilt att vinna genom ett i administrativ ordning utfärdat stadgande av enahanda innehåll särskilt beträffande delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet. Kollegium får alltså med åberopande av det ovan anförda i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t finna riksdagens förevarande framställning icke föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. I beslutandet av detta utlåtande har jämte undertecknade deltagit kammarråden friherre von Otter och Bergström, extra kammarrådet Schalling samt t. f. kammarråden Nyborg och Skoglund. Stockholm den 31 oktober 1927. Underdånigst G. GREFBERG. A X E L KLOCKHOFF, föredragande.
Herm.
Fehr.
Utlåtande den 31 juli 1928 av kammarkollegium i fråga om inlösen enligt ensittarlagen ay den å häradsallmänningen Kungsörs allmänning nr 1 belägna lägenheten Södra Snuten.
Till
Konungen.
Efter vederbörligt förordnande företog distriktslantmätaren Pehr Båth med biträde av gode män den 13 september 1926 sådan förrättning, som omförmäles i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, beträffande den av änkan Sofia Jansson innehavda lägenheten Södra Snuten å Kungsörs allmänning nr 1. Därvid utläto sig förrättningsmännen, att då Kungsörs allmänning nr 1 vore krono under allmän disposition, förrättningsmännen prövade skäligt bestämma, att på grund av 19 § i ovannämnda lag inlösning icke kunde jämlikt samma lag äga rum. Västmanlands västra domsagas ägodelningsrätt, varest Sofia Jansson anförde besvär över förrättningsmännens beslut, fann genom utslag den 18 december 1926 på anförda skäl lagligt fastställa förrättningsmännens beslut, för så vitt därigenom förklarats, att inlösningsrätt icke tillkomme Sofia Jansson. Sedan Sofia Jansson häröver anfört underdåniga besvär, har kammarkollegium genom nådig remiss den 28 januari 1928 anbefallts att inkomma med underdånigt utlåtande i målet. I anledning härav får kammarkollegium i underdånighet anföra följande. Fastigheten Kungsörs allmänning nr 1, en skogstrakt, är i gällande jordebok för Kung Karls socken i Åkerbo härad av Västmanlands län upptagen såsom jordlägenhet och betecknad såsom krono under allmän disposition med anteckning, att densamma vore upplåten Åkerbo härad enligt kungl. brev den 26 maj 1846. Nämnda kungl. brev jämte ett allmänningen rörande kungl. brev den 29 september 1868 bifogas i avskrifter. 1 Den fråga, som i målet är föremål för tvist och som torde hava förorsakat remissen till kammarkollegium, är spörsmålet, om ifrågavarande lag, den s. k. ensittarlagen, är tillämplig på jord av häradsallmänningsnatur. För ett nekande svar å denna fråga kunde i främsta rummet åberopas stadgandet i lagens 1
Här utelämnade. 4—283818
50 19 §, att lagen ej äger tillämpning å mark, som tillhör kronan. För målets utgång blir alltså frågan, huruvida kronan äger häradsallmänningarna, av betydelse. Denna fråga har tidigare av kollegium berörts i underdåniga utlåtanden den 27 september 1907 och den 27 maj 1921. Vid förstnämnda tillfälle gjorde sig i kollegium den meningen gällande, att kronan vore häradsallmänningarnas ägare, medan häradsborna, innehade äganderätt till den å allmänningarna växande skogen. Vid det senare tillfället däremot tog kollegium avstånd från tanken på statlig äganderätt till ifrågavarande allmänningar. Under senare tid hava rättshistoriska forskningar avseende äganderätten till häradsallmänningarna företagits av, bland andra, länsassessorn Ihrfors (Om häradsallmänningar enligt svensk rättsutveckling, Uppsala 1916) och professorn Holmbäck (Om äganderätten till häradsallmänningar enligt svensk rättsutveckling, tryckt som bilaga till Sveriges Häradsallmänningar, Stockholm 1918), varjämte ledning vid frågans bedömande kan hämtas ur byråchefen Kuylenstiernas avhandling: Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpte hemman (Stockholm 1916), samt ur docenten Almquists uppsats om skogskommissionerna under det karolinska enväldet i verket Svenska lantmäteriet (Stockholm 1928). Vidare har landshövdingen Husberg i en reservation till den så kallade skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande uttalat sig i förevarande fråga. Ingen av de nu uppräknade har förfäktat läran om kronans äganderätt till häradsallmänningarna. Då denna lära emellertid icke ss^nes sakna talesmän, anser sig kollegium böra i korthet sammanfatta de skäl, vilka övertygat kollegium om att sagda lära saknar stöd av vad som kan anses vara gällande rätt. Det synes vara fastslaget, att häradsallmänningarna vid medeltidens mitt varit häradena tillhöriga. Då häradena vid denna tid ännu voro verkliga kommuner samt begreppet juridisk person med den kanoniska rätten vunnit insteg i svensk rätt, finnes ingen anledning att betvivla, att häradenas rätt till häradsallmänningarna varit verklig äganderätt. I landslagarna användes också ordet »äga» för att beteckna häradenas rätt till deras allmänningar. Då häradsallmänningarna emellertid bestodo av skog och annan ouppodlad jord, kunde häradenas äganderätt till desamma icke utnyttjas annorledes än såsom en befogenhet att reglera allmänningarnas nyttjande till odling, skogsfång, mulbete, jakt, fiske m. m. samt att förbehålla dessa nyttjanderätter för häradets inbyggare ävensom till utkrävande av avgäld av nybyggare å allmänning. P å denna tid förekommo dock spår av en konungamaktens rätt till andel i häradsallmänningarna. Sålunda, synes konungen hava gjort anspråk på 1je i dylika allmänningar i Östergötland och Småland, och i åtskilliga fall har det också lyckats att genomdriva dessa anspråk, ibland till och med ända därhän att konungslotten blivit å marken utbruten. I andra fall åter har konungens ifrågavarande anspråk icke kunnat göra sig gällande. I Magnus Erikssons landslag finnes intet otvetydigt uttryck för en konungens rätt till andel i häradsallmänning, men däremot finner man i berörda lag
51 ett stadgande, som synes innebära rätt för konungen att uppbära 1/3 av de från nybyggen å allmänningarna utgående avgälderna. Stadgandet gäller hela riket. Vare sig konungens sistberörda rätt är att härleda ur en andelsrätt i allmänningarna eller är att fatta som en skatterättslig företeelse av samma slag som den i 1437 års Strängnäs stadga inskrivna regeln, att kronan ägde rätt till hälften av den avråd, skattebonde toge av sin landbo, så synes densamma, sedan kronans fiskaliska intresse tillgodosetts genom nybyggenas skattläggning, hava upphört att äga praktisk betydelse och försvunnit. Den vidare utvecklingen av häradsallmänningarnas rättsliga ställning är ganska märklig, och den sammanhänger nära med häradskommunens öden. Berörda kommun gick nämligen efterhand sin upplösning till mötes dels genom att vid dess sida uppstod en ny kommunal bildning, socknen, vilken småningom kom att efterträda häradet såsom primärkommun, dels ock genom att statsmakten tillväxte i styrka och därvid blev allt mer intresserad av det behöriga fullgörandet av åtskilliga förvaltningsuppgifter, som tidigare ankommit å häradskommunen. Sistnämnda förhållande medförde sålunda, att väg- och brobyggnad, budkavles fortskaffande med mera förvandlades till allmänna besvär, som ålågo landets inbyggare direkt gentemot överheten, medan häradet vid besvärens utgörande icke hade annan betydelse än såsom indelningsenhet. Även den häradet fordom tillhörande rättsskipningen antog en statlig karaktär. Sålunda blev häradshövdingen en av konungen utnämnd ämbetsman och häradstingets rättsvårdande uppgifter överlätos till en särskild domstol, häradsrätten. Resultatet av denna utveckling blev, att då häradets egenskap av kommun upphörde, dess rättssubjektivitet utslocknade, vilket särskilt visat sig däri, att då på senare tid väghållningsbesväret och tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa avseenden åter blivit föremål för kommunal självstyrelse, deras handhavande icke kunnat återlämnas till häradskommunen utan uppdragits åt nytillskapade specialkommuner. Häradskommunens rätt till häradsallmänningarna har givetvis icke kunnat bibehålla sin egenskap av verklig äganderätt, sedan häradena upphört att vara juridiska personer. Ett sönderfallande av berörda rätt har också inträtt, sålunda att den häradena å tinget fordom tillkommande, av deras äganderätt härflytande befogenheten att medgiva odlingstillstånd och andra nyttjanderätter överförts på häradsrätten och med dennas förstatligande tillfallit statsmakten, medan hos häradets inbyggare kvarstannat rätten att, så långt allmänningarnas härligheter sådant medgåve, nyttja desamma. Formellt har emellertid äganderätten till häradsallmänningarna förblivit häradskommunens, såsom framgår av åtskilliga lagstadganden under tidernas lopp. Ett uttalande i denna, riktning innehölls sålunda i det s. k. Karl IX :s lagförslag. I 1647 och 1664 års skogsordningar, vilka ännu låta häradsrätterna spela huvudrollen vid förvaltningen av häradsallmänningarna, talas visserligen ej om äganderätten till berörda allmänningar, men i den under reduktionstiden utfärdade och av dess betraktelsesätt starkt färgade skogsordningen av 1683 meddelas från där givna föreskriften, att sådana ägor, som låge obebyggda och fjärran från ägoskillnaderna och bygdelagen, hörde överheten och
52 kronan till och ingen annan, det undantaget, att där någon genom laga avvittringar och andra välgrundade skäl kunde bevisa någon del av sådana skogar med rätta tillhöra en viss socken eller ett härad, konungen icke ville betaga desamma sådan rätt. Någon tydlig bestämmelse om äganderätten till häradsallmänningarna återfinnes visserligen icke i 1734 års lag, men i 12 punkten av den samma år utfärdade skogsordningen omtalades i ungefär samma ordalag som 1683 det fall, att allmänning hörde härad till, och i 1739 års förklaring över sistnämnda skogsordning nämndes härad, som ägde allmänning. I 1793 och 1805 års skogsordningar återfinner man i förevarande avseende samma bestämmelse som i 1683 års skogsordning. Slutligen fastslogs uttryckligen i kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824, varigenom Kungl. Maj:ts beslut angående förändrad reglering med, bland annat, häradsallmänningarna kungjordes, att de sistnämnda borde anses såsom häradenas tillhörighet. Fasthåller man vad ovan anförts, nämligen dels att häradena upphört att vara juridiska personer, dels ock att häradenas forna äganderätt till allmänningarna uppdelats på andra rättssubjekt, kan det synas egendomligt, att man i lagtexterna gång på gång inskrivit det å all juridisk betydelse blottade stadgandet om häradenas äganderätt. Skälet härtill kan emellertid hava varit av politisk natur och bottnat i en fruktan för att andra pretendenter, såsom kronan eller häradets frälsemän, skulle tillvälla sig samma äganderätt i ändamål att sedan ur denna härleda befogenheter, som kunde bliva menliga för beståndet av de häradsborna tillkommande nyttjanderätterna. Häradsallmänningarna kunna på grund av det anförda icke anses vara föremål för äganderätt i juridisk mening, utan blott för rättigheter av mera begränsad art. Det sagda innebär från teoretisk synpunkt ingen orimlighet, men det är naturligt, att ett betraktelsesätt, som vant sig att hänföra varje sak av värde till en ägare, icke velat stanna vid en dylik slutsats. Försök hava därför gjorts att bevisa, att det ena eller det andra, rättssubjektet vore ägare av häradsallmänningarna, utan att dock något av dem efter kollegii förmenande kunnat förebringa fullgoda skäl. I förevarande sammanhang anser sig kollegium särskilt böra beröra de skäl, som anförts till stöd för en kronans påstådda äganderätt: 1) Under 1600- och förra hälften av 1700-talet härskade inom den juridiska vetenskapen i Sverige läran om den delade äganderätten till fast egendom. Man ville konstruera kronans rätt till skatt och därmed sammanhängande uppsiktsrätt såsom en överäganderätt till den skattskyldiga jorden (dominium directum), medan skattebondens rätt till sin jord, även den dock erkänd såsom äganderätt, ansågs vara av lägre rättsligt värde (dominium utile). Det låg då nära till hands att anse häradsallmänningarna vara underkastade en liknande delad äganderätt. Visserligen utgick för dem ingen skatt till kronan, men kronan ägde dock beträffande dem, såsom ovan nämnts, en reglerande och kontrollerande befogenhet, som ej alltför mycket avvek från den som gällde i fråga om skattskyldig jord. Antydda åskådning framträdde icke allenast i doktrinen utan tog sig jämväl i ett fall uttryck i författningstext, nämligen därigenom, att i 1734 års resolution på allmogens besvär förbud mot häradsallmänningar-
53 nas delning motiverades med deras egenskap att vara kronan tillhöriga. Företrädarna för nu omtalade mening ansågo häradena hava dominium utile till häradsallmänningarna. Den äganderätt, som tillades kronan, var icke äganderätt i nutida mening och lärer sålunda icke i modernt lagspråk kunna översättas med ensittarlagens »tillhör kronan». Den dubbla äganderätten försvann för övrigt inom kort ur svensk rättslära. 2) För kronans äganderätt till häradsallmänningarna. kunde därjämte tala det öde, som övergått å allmänningarna anlagda nybyggen och därur uppkomna hemman. Sålunda har häradenas andel i avgälder från dylika fastigheter försvunnit. Troligt är väl, att densamma kommit att utgöra avlöningstillgång för häradshövdingarna och, då dessa blivit statliga ämbetsmän, kommit under kronan. Möjligt är också, att kronans anspråk å skatt från nybyggarna haft den intensitet, att häradet icke utan våda för odlingarnas utvidgande kunnat göra sin rätt gällande, utan låtit densamma falla i glömska. Ifrågavarande hemman och nybyggen hava emellertid i jordeboken, åtminstone från 1600-talets slut, upptagits under kronotitel samt behandlats såsom kronohemman och i stor utsträckning försålts till skatte eller frälse. För förståelsen av denna rättsliga företeelse torde det vara nog att erinra om att nybyggarna sedan gammalt innehade sina odlingar med ärftlig besittningsrätt. Då övriga häradsbors nyttjanderätt till allmänningarna sålunda utslocknat beträffande uppodlingarna samt nybyggarna själva ej kunde göra anspråk på mer än stadgad besittningsrätt, har kronans under reduktionstiden framträdande äganderättsanspråk icke mött något motstånd beträffande sagda delar av allmänningarna. Från detta förhållande är det emellertid icke möjligt att sluta sig till, att kronan lyckats förvärva äganderätt till även ouppodlad häradsallmänningsmark. 3) Ytterligare kunde man vilja se ett bevis för kronans äganderätt till häradsallmänningarna i de många upplåtelser till bruk och gruvor av skog å häradsallmänningarna, vartill statsmakterna under senare hälften av 1600-talet samt förra hälften av 1700-talet funno sig befogade och varigenom stora områden kommit att frångå dessa allmänningar. Den första författning, som uttryckligen tillåter sådana upplåtelser, nämligen 1649 års fullmakt för bergskollegium (Ihrfors, sid. 177), grundar emellertid ingalunda befogenheten därtill å någon kronans äganderätt till häradsallmänningarna i allmänhet utan förklarar blott, att skogar, som vidhängde bruk, gruvor och lägliga strömmar samt prövades nödiga och nyttiga för nya bruks upprättande, skulle förvaras såsom ett särdeles regal. Till ytterligare belysning av dessa upplåtelsers natur må anföras, att i 1734 års skogsordning stadgades, att upplåtelse av häradsallmänning till bruk finge äga rum endast, därest häradsborna kunde undvara det till upplåtelse ifrågasatta. Samma grundsats torde även tidigare hava gällt, såsom framgår av greve Gustaf de la Grardies anförande till Wattrangs rådsprotokoll den 21 november 1681 (Kuylenstierna, sid. 57). Antydda sakförhållanden torde •— långt ifrån att stöda meningen om en kronans äganderätt till häradsallmänningarna — i själva verket vara väl ägnade att styrka ovan framställda mening, att häradsallmänningarna under ifrågava-
54 rande tid icke varit föremål för verklig äganderätt utan blott för dels en statlig förvaltningsbefogenhet, dels ock åtskilliga nyttjanderätter, varav den viktigaste utgjorts av häradsbornas rätt till mulbete och skogsfång. Häradsbornas nyttjanderätter torde då för tiden icke hava tagits i anspråk utöver husbehovet, och statsmakten, vilken ju haft förvaltningen och kontrollen av allmänningarna om händer, har därför funnit sig oförhindrad att upplåta nya nyttjanderätter till dem, i den mån häradsbornas husbehov icke därigenom träddes för när. Upplåtelserna till bruken kunna ju för övrigt väl tåla en jämförelse med de tillstånd till odling, som häradena själva tidigare meddelat beträffande allmänningarna. I båda fallen avsågs näringslivets utvidgning samt beredande av utkomstmöjligheter, och i båda fallen hade upplåtelsen en ständig besittningsrätt till följd. I varje fall torde den omständigheten, att ovannämnda fullmakt för bergskollegium åberopar regalrätt, medföra, att man icke å densamma och dess tillämpning kan grunda bevisning om statlig äganderätt till häradsallmänningar, som icke blivit bergshanteringen anslagna. 4) Slutligen påkallar häradsallmänningarnas redovisning i gällande jordebok som krono under allmän disposition ett omnämnande. Sagda allmänningar finnas icke uppförda i jordeböcker, äldre än de nu gällande, vilka upplagts å 1870- och 1880-talen. Deras redovisning däri beror säkerligen därpå, att varken skatte eller frälse titel funnits användbar å dem. Men även om den varit ett uttryck för då inom kollegium rådande uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna, synes uppenbart, att sättet för redovisningen i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk. Gentemot den ovan omförmälda, av kollegium i underdånigt utlåtande den 27 september 1907 uttalade meningen, att häradsborna innehade allenast rätt till den å häradsallmänningarna växande skogen, får kollegium erinra om allmän ningsdelägarna jämlikt 2 § i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt och 9 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske tillkommande jakt- och fiskerättigheter. Även om man på ovan anförda skäl anser, att häradsallmänningarna icke i sin helhet äro kronan tillhöriga, så kunde det tänkas, att undantaget av kronan tillhörig jord från ensittarlagens tillämplighet på en annan väg kunde komma att resa hinder för berörda tillämplighets utsträckande till häradsallmänningarna, nämligen därigenom, att häradsallmänningarna, såsom ibland påstås, numera kunde hava övergått till att vara en tillydenhet till den mantalssatta jorden inom häradena. I dylikt fall skulle kronan, som väl inom varje härad äger mantalssatt jord, likväl vara delägare uti ifrågavarande allmänningar och 19 § ensittarlagen således vara tillämplig på dem. Av vad ovan anförts angående häradsallmänningarnas rättsliga ställning i äldre tid torde med full tydlighet framgå, att desamma alltsedan medeltiden utgjort för sig bestående fastigheter. Att detta förhållande fortfarit också under förra hälften av 1800-talet, framgår av att vid då företagna uppdelningar av ett flertal häradsallmänningar å häradenas jordägare de utbrutna lotterna åsatts grundränta, en åtgärd som på grund av tidigare givna försäkringar
55 mot räntans förhöjning icke varit möjligt, därest fråga allenast varit om utbrytande av en till de olika hemmanen redan förut hörande andelsrätt i allmänningarna. Någon ändring i häradsallmänningarnas egenskap av för sig bestående fastigheter synes icke heller hava inträtt genom det i 1866 års skogsordning inskrivna och i 1894 års skogsordning bibehållna stadgandet om att delägare i häradsallmänning äro de, som i häradet bygga och bo efter deras oförmedlade hemmantal. Det måste nämligen anses synnerligen osannolikt, att samma författning, som borttog den förut medgivna möjligheten att skifta häradsallmänning, skulle hava kommit att medföra sådan allmännings utplånande från de självständiga fastigheternas krets och övergång till att vara allenast en tilllydenhet till de fastigheter, å vilka den icke längre fick uppdelas. Denna osannolikhet framträder så mycket klarare, om man betänker, att häradsallmänningens egenskap av tillyclenhet till hemmanen knappast kunde hava haft annan rättslig verkan än just rätten att uppdela den, bortsett då från friheten från ensittarlagens och övriga expropriationslagars tillämplighet, vilken sistnämnda rättsföljd rimligtvis icke varit av 1866 års lagstiftare åsyftad. Vidare vill kammarkollegium erinra om att Eders Kungl. Maj:t i särskilda mål (Nytt Juridiskt Arkiv avd. I år 1909 sid. 589 och år 1916 not.-avd. A nr 693) ansett hemman, som flyttats från ett härad till ett annat, vara berättigat att med övriga hemman inom sistnämnda härad njuta avkastningen av dettas allmänning, en åsikt som givetvis icke låter sig förena med uppfattningen, att häradsallmänningarna äro samfälld mark till bestämda hemman. Slutligen må också omnämnas, att häradsallmänningarna, då de förekomma i jordeboken och jordregistret, äro upptagna såsom för sig bestående fastigheter. Kammarkollegium får på grund av vad sålunda anförts såsom sin mening uttala, att häradsallmänningarna äro för sig bestående fastigheter och att förty förefintligheten av kronohemman inom ett härad icke kan utgöra skäl för dess allmännings fritagande från ensittarlagens tillämpning. Det kunde synas, som om det ovan anförda vore tillräckligt för att göra det möjligt att taga ståndpunkt till frågan om ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänningarna. Lagens uppställning och ordalag giva nämligen ej annat vid handen, än att densamma skulle vara tillämplig å all jord, som icke är uttryckligen undantagen. Då kollegium det oaktat finner sig böra ägna frågan ytterligare behandling, är orsaken härtill att söka i ett av regeringsrätten nyligen meddelat utslag (Regeringsrättens årsbok år 1927, referatavdelningen, sid. 113). Omständigheterna voro därvid i korthet följande: Innehavaren av en å häradsallmänning belägen lägenhet anhöll hos vederbörande länsstyrelse om förordnande för lantmätare att verkställa förrättning enligt ensittarlagen för inlösen av lägenheten. Sådant förordnande skall enligt 6 § ensittarlagen meddelas, därest det ej är uppenbart, att lösningsrätt icke kan äga rum. Länsstyrelsen fann emellertid, att enär lägenheten, som vore belägen å en under kronotitel i jordeboken uppförd häradsallmänning, finge anses tillhöra kronan och alltså enligt 19 § ensittarlagen vad i samma lag stadgas icke ägde tillämpning, beträffande ifrågavarande mark, ansökningen icke kunde bifallas. Sedan
56 lägenhetshavaren sökt ändring samt kammarkollegium och lantmäteristyrelsen tillstyrkt bifall till ändringssökandet, fann regeringsrätten i sitt utslag icke skäl göra ändring i länsstyrelsens avgörande. Två regeringsråd voro av skiljaktig mening och ville återförvisa ärendet till länsstyrelsen för utfärdande av det sökta förordnandet. I förevarande rättsfall har länsstyrelsen alltså grundat sitt av regeringsrätten sedermera utan ändring lämnade avgörande på den ovan bemötta åsikten, att häradsallmänningarna vore kronan tillhöriga. Kammarkollegium vågar emellertid icke antaga, att denna åsikt också varit avgörande för den högsta administrativa instansen. Man tvingas nämligen eljest till antagandet, att regeringsrätten icke blott själv omfattat berörda åsikt utan också funnit densamma så uppenbar, att det icke kunnat ens ifrågasättas, att icke även domstolarna delade den. Detta måste anses vara uteslutet redan av det skäl, att det är allmänt bekant, att kronans äganderätt till häradsallmänningarna på senare tid varit föremål för utredningar och blivit från flera auktoritativa håll bestridd, något som kollegium också påpekat i sitt i ovan omförmälda ärende avgivna underdåniga utlåtande. Man tvingas därför till antagandet, att regeringsrättens ifrågavarande utslag fotats på annan grund än länsstyrelsens avgörande. Det ligger då närmast till hands att undersöka, huruvida något lagbud utanför ensittarlagen skulle kunna åberopas till stöd för den i omförmälda utslag intagna ståndpunkten. I detta avseende synes intet annat lagrum kunna ifrågakomma än det i skogsordningen inskrivna stadgandet, att häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade. Läst efter ordalagen, motsäger detta lagbud åsikten, att ensittarlagen vore tillämplig å jord av häradsallmännings natur. Måhända har man funnit berörda stadgande göra det uppenbart, att inlösen enligt ensittarlagen icke kunde äga rum beträffande jord av häradsallmännings natur, ehuruväl den otvivelaktiga förefintligheten av en kompetenstvist mellan ensittarlagen och den på administrativ väg tillkomna skogsordningens if rågakomna bestämmelse enligt kollegii åsikt måste utesluta, att lösningen av samma konflikt finnes så uppenbar, att, såsom i det relaterade fallet ägde rum, förordnande av förrättningsman ansetts böra förvägras. Härtill kommer, att i och för sig avgörande skäl kunna anföras för meningen, att skogsordningens stadgande och icke ensittarlagen bör få vika. Stöd härför finner man i skogsordningens förhistoria. Densammas ifrågavarande stadgande erhåller nämligen en naturlig förklaring i det förhållande, att under tiden före 1866 allmänningarna fingo delas mellan häradenas jordägare och att ännu 1805 års skogsordning medgav rätt till anläggande av nybyggen å häradsallmänningarna. Statsmakternas beslut om upphörande av dessa möjligheter till allmänningarnas minskande är det, som tagit sig uttryck i skogsordningen av 1866 genom bestämmelsen om häradsallmänningarnas oförminskade bibehållande. Då samma stadgandes kvarstående i 1894 års skogsordning väl icke utan särskilda skäl kan antagas hava vidgat dess rättsverkningar, ligger det nära till hands att sluta, att stadgandet icke utsäger annat än att häradsallmänningarna icke genom de statliga förvaltande myndigheternas eller allmän-
57 ningsintressenternas åtgörande få genom försäljning, skifte eller beviljande av odlingsintagor förminskas. Någon anledning att antaga, att lagstiftaren avsett att skydda allmänningarna även från förminskning genom expropriativa ingrepp, synes icke förefinnas. Vill man häremot göra gällande, att det borde hava ålegat ensittarlagens stiftare att, därest de velat göra lagen tillämplig å häradsallmänningar, också sörja för att alla mot sådan tillämpning stridande lagbud avlägsnats eller underkastats erforderlig omformulering, samt att underlåtenhet härutinnan finge tolkas såsom en fingervisning, att budet om häradsallmänningarnas bibehållande icke genom ensittarlagen lidit någon inskränkning, måste dock en dylik mening avvisas. Den kunde nämligen anses tillåten allenast, därest man finge utgå från att lagstiftarens berörda underlåtenhet vore resultat av en medveten avsikt att undantaga häradsallmänningarna från tillämpligheten av inlösningsbestämmelserna i ensittarlagen. Skulle åter samma underlåtenhet bero allenast på att frågan om häradsallmänningarnas ställning till lagen vid clensammas tillkomst icke uppmärksammats, så synes denna underlåtenhet icke verka rubbning i lagstiftarens eventuella avsikt att låta lagen vinna tillämpning å all jord, som icke i dess 19 § blivit uttryckligen undantagen. Slutligen finnes ytterligare ett skäl av tämligen avgörande natur, som ådagalägger ohållbarheten av den tolkning, som i skogsordningens ifrågavarande bestämmelse inlägger ett hinder för ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänningarna. Om denna bestämmelse nämligen skulle anses utesluta ensittarlagens tillämplighet, måste den också utesluta alla andra åtgärder av expropriations natur, sålunda även vattenlagens bestämmelser om avstående av mark och vattenrätt. Redan detta är uteslutet, och betänker man vidare, att skogsordningen föreskriver, att jämväl kronoparkerna skola bibehållas oförminskade, samt att enligt nu ifrågavarande tolkning vattenlagens bestämmelser om expropriation icke heller skulle vara tillämpliga på dem, måste man finna, att nämnda tolkning för till orimliga konsekvenser. Således lämnar icke heller skogsordningens bestämmelse om häradsallmänningarnas oförminskade bibehållande stöd för riktigheten av den åsikt, att ensittarlagen ej är å samma allmänningar tillämplig. Det synes då icke återstå någon annan möjlighet att förklara ifrågavarande utslag än att antaga, att man omfattat den meningen, att häradsallmänningarnas rättsliga ställning skulle vara så egenartad, att den förbjöde tanken på ensittarlagens tillämpning på desamma. Ingår man emellertid på en analys av de rättsliga realiteter, som innefattas i denna allmänna rättsställning, så finner man, att i densamma icke ligger något annnat för tanken gripbart än sammanfattningen av de rättsregler, som gälla beträffande häradsallmänningarnas rättsliga och ekonomiska vård samt deras avkastnings förvaltning och fördelning. Bland dessa rättsregler, såvitt de kommit till synes i skriven lag, finnes, förutom den nyss dryftade, icke någon, som genom sin ordalydelse kan giva stöd åt ifrågavarande utslag. Icke heller torde något genom sedvanerätt hävdvunnet rättsbud kunna påvisas, vars förenlighet med ensittarlagens bestämmelser vore mindre, än vad fallet är beträffande de allmänna reglerna om
58 äganderätt; snarare tvärtom. Det återstår då endast att tillse, huruvida ensittarlagens tillämpning på häradsallmänningarna skulle bliva av så djupt ingripande betydelse, att dessa, ekonomiskt sett, skulle hotas till sin existens. Därest detta skulle visa sig vara fallet, kunde man möjligen med visst fog göra gällande, att ensittarlagen icke utan att denna konsekvens av dess tilllämpning blivit föremål för beaktande vid lagens tillkomst finge erhålla en tolkning, som medförde samma konsekvens. Emellertid har kollegium sig icke bekant, att de å häradsallmänningarna visserligen tämligen allmänt förekommande lägenheterna uppgå till så stort antal, att en dylik konsekvens kan befaras. Detta är för övrigt så mycket mindre sannolikt, som ensittarlagen är tillämplig allenast på redan för närvarande bebyggda lägenheter och sålunda icke kan öppna någon utväg till förvärv i större omfattning av häradsallmänningarnas skogbärande mark. vilken ju utgör den för deras ekonomiska uppgift betydelsefullaste delen av dem. Kammarkollegium vill alltså, såsom sammanfattning av det ovan anförda, uttala såsom sin åsikt, att häradsallmänningarna icke äro uteslutna från ensittarlagens tillämplighetsområde. Till ärendet hörande handlingar bifogas.1 Förevarande ärende, som tillhör undertecknad Klockhoffs rotel, har efter förordnande enligt 19 och 21 §§ i den för kollegium gällande instruktion föredragits av t. f. sekreteraren juris doktorn Prawitz. I kollegii beslut har jämte undertecknade deltagit e. o. assessorn Hedqvist. Stockholm den 31 juli 1928. Underdånigst G. G R E F B E R G . AXEL KLOCKHOFF. Josef Poss. 1 i utslag i målet den 26 oktober 1928 har Kungl. Maj:t fannit den omständigheten, att, enligt vad utrett vore, det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänningen Kungsörs allmänning nr 1 icke medföra, att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga tillämpning beträfande samma område.
Utlåtande den 25 september 1928 av kammarkollegium i fråga om ändringar i reglementet för vården och förvaltningea av Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond.
Till
Konungen.
Genom nådiga brevet den 19 september 1879 angående skogsavvittring inom Orsa socken och Hamra kapellag medgavs beträffande storleken av det skogsanslag, som borde tillkomma jordägarna inom avvittringslaget, att av skogsmarken varje besuttenhet finge tilldelas 250 tunnland, samt föreskrevs, att av de genom skogstilldelningen uppkomna samfällda skogsanslagen en tredjedel skulle avsättas såsom besparingsskog eller allmänning, därav inkomsten skulle användas till gäldande av jorden åliggande skatter och onera samt kostnader i or fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som beträffande Hamra kapellags allmänning skulle prövas och fastställas av länsstyrelsen i Gävle. Länsstyrelsen fastställde genom resolution den 31 december 1890 dylikt reglemente för besparingsskogen och av dess avkastning bildad skogsmedelsfond, i vilket reglemente ändringar sedermera vidtagits genom kungl. brev den 18 november 1892 ävensom länsstyrelsens utslag den 22 maj 1914 och resolution den 24 oktober 1916. Av handlingarna till ett annat till kollegium remitterat ärende har kollegium inhämtat, att länsstyrelsen genom resolutioner den 11 januari och den 17 mars 1921 samt utslag den 17 augusti 1923 fastställt ytterligare ändringar i reglementet. Av reglementets nuvarande innehåll märkas följande föreskrifter. Reglementets 5 § lyder: »Besparingsskogens vård och skogsmedelsfondens förvaltning ombesörjes under Konungens befallningshavandes inseende av en allmänningsstyrelse, bestående av ordförande, som med suppleant utses av länsstyrelsen, samt fyra ledamöter, vilka jämte lika antal suppleanter på ordinarie kommunalstämma i oktober månad av kapellagets jordägare utses för en tid av fyra år, dock så att efter de tvenne första åren två ledamöter efter lottning avgå och ersättas av två nya ledamöter. Tjänstgöringstid för ordförande bestämmes av Konungens befallningshavande. Avgående ledamot kan med eget medgivande i styrelsen återväljas. Såsom villkor för valbarhet till ledamot och suppleant i allmän-
60 ningsstyrelsen gälla samma bestämmelser, som i § 42 av kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 finnas stadgade i fråga om val av ledamot i kommunalnämnd. För besluts fattande skola minst tre ledamöter av styrelsen jämte ordföranden vara tillstädes. I händelse av lika röstetal för skilda meningar gälle den mening, som ordföranden biträder.» I 9 § föreskrives, att medel uppkomna genom virkesförsäljning eller tillgodogörande i övrigt av besparingsskogens avkastning må användas till bestridande av löpande utgifter i enlighet med reglementet samt att överskottet å avkastningen skall, därest länsstyrelsen icke medgiver detsammas användande på annat sätt, läggas till skogsmedelsfonden. Tillika stadgas i paragrafen, att skogsmedelsfonden icke må i någon mån förminskas annat än för ersättande i viss ordning av förluster för kapellagets brandstodsförenings fond. I 10—12 §§ föreskrives, att av skogsmedelsfondens avkastning skola, sedan kostnaderna för skogens förvaltning, vård och bevakning samt fondens förvaltning därur guldits ävensom visst belopp blivit till en särskild fond till befolkningens understöd vid inträffande missväxtår avsatt, bestridas alla de å jordbruksfastigheterna inom kapellaget med undantag av Hamra kronopark och Orsa besparingsskog belöpande skatter och onera, av vad slag de vara må, dock icke större belopp än 500 kronor för varje fastighet. Härefter föreskrives i 13 § första momentet: »Fondens avkastning må dessutom kunna användas för ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro nödiga eller gagneliga, såsom jordbruksförbättringar, läkarvård, boskapsskötselns utveckling, anläggande av nya samt förbättring och underhåll av gamla vägar eller dylikt; och må kapellaget, med iakttagande av vad i mom. 2) av denna § och i 18 § stadgas, å kommunalstämma pröva och besluta, till vilka dylika ändamål fondens avkastning bör användas, men skola sådana beslut, underställas Konungens befallningshavancles prövning.» Reglementets 18 § lyder: »I överläggningar och beslut uti alla sådana å kommunalstämma förekommande frågor, som avse fondens förvaltning och räntemedlens användande ävensom vården och förvaltningen av besparingsskogen, äga endast kapellagets jordägare att själva eller genom befullmäktigat ombud deltaga efter deras reducerade jordetal.» Slutligen föreskrives i '24 §, att förslag till ändring i eller tillägg till reglementet må av delägarna i fonden, allmänningsstyrelsen eller för granskning av räkenskaperna över fondens förvaltning utsedda revisorer väckas eller av länsstyrelsen framställas, vilka förslag, efter vederbörandes hörande, av länsstyrelsen prövas och avgöras. 1 en den 30 november 1916 till länsstyrelsen inkommen skrift har Petrus Zakrisson med flera jordägare i kapellaget anfört i huvudsak följande: Av kapellagets hela sammanlagda skattetal, 6 000 öre, innehade Ljusne-Woxna aktiebolag omkring 2 450 öre, Bergvik och Ala aktiebolag och Långrörs aktiebolag vardera omkring 650 öre, Korsnäs sågverks aktiebolag och Stora Kop-
61 parbergs Bergslags aktiebolag tillsammans omkring 250 öre, Eders Kungl. Maj:t och kronan samt Orsa socknemän tillhopa omkring 260 öre, för vilket sistnämnda skattetal rösträtt dock aldrig utövats, samt utom kapellaget bosatta enskilda jordägare omkring 150 öre, varför icke fullt 1 600 öre återstode för de inom kapellaget bosatta jordägarna. På grund härav låge makten att bestämma över användningen av skogsmedelsfondens avkastning, vilken uppginge till omkring 60 000 kronor årligen, helt och hållet i händerna på ovannämnda bolag, och kapellagets inom detsamma bosatta jordägare kunde icke i ringaste mån göra gällande sina önskemål beträffande berörda medels användning till kapellagets kommunala ändamål. Detta förhållande stode icke i god överensstämmelse med gällande regler om kommunal självstyrelse, vilket vore så mycket mer oegentligt, som, då av ovannämnda kungl. brevet den 19 september 1879 syntes framgå, att betydligt mer än hälften av besparingsskogen eller 50 av de 83 1 / 3 tunnland, som från en var besuttenhet lagts till besparingsskogen, tillhopa alltså närmare 5 000 tunnland, vore en skänk av Kungl. Maj :t och kronan, besparingsskogen och skogsmedelsfonden till stor del vore att anse såsom gemensam kommunal egendom och ej som en jordägarnas enskilda inrättning. Skriftens undertecknare ville emellertid icke förneka, att fondens avkastning blivit använd till fyllande av synnerligen välbehövliga och behjärlansvärda kommunala behov. — Ovannämnda i reglementets 5 § intagna villkor för valbarhet till ledamot och suppleant i allmänningsstyrelsen hade på grund därav, att kapellaget i borgerligt kommunalt hänseende vore förenat med Los kommun, tolkats så, att inom sistnämnda kommun men utom kapellaget bosatt person tillåtits taga säte i styrelsen. Denna tolkning vore oriktig, enär kapellaget, som genom kungl. brevet den 12 maj 1865 erhållit rätt till egen kommunal- och kyrkostämma, egen kommunalnämnd samt eget kyrko- och skolråd, förty i vad som rörde dess egna förhållanden och särskilt dess besparingsskog vore att anse såsom egen kommun. — Utgiftsstat för kapellaget hade dittills uppgjorts av allmänningsstyrelsen. Utgiftsstaten borde emellertid enligt gällande kommunallagar upprättas för den borgerliga kommunen av kommunalnämnden och för den kyrkliga av kyrko- och skolråd samt därefter, i den mån den avsåge utgifter, som skulle bestridas ur skogsmedelsfondens avkastning, föreläggas kommunalstämma med kapellagets jordägare, men i vad den rörde utgifter, som skulle bestridas av utdebiterade medel, behandlas å allmän kommunal- eller kyrkostämma. I reglementet nämndes allenast kommunalstämma, men då fondens avkastning även kunde användas till folkundervisningens främjande och frågor därom ankomme å kyrkostämmas handläggning, borde reglementet taga hänsyn därtill. Under åberopande av vad sålunda anförts anhölls i skriften, att länsstyrelsen måtte taga i övervägande, huruvida ej skäl till ändring i reglementet förelåge, och hemställdes förslagsvis om följande ändringar: 1 :o) i § 5 skulle efter orden »ledamot i kommunalnämnd» inskjutas orden »samt att vara bosatt inom kapellaget»; 2:o) i § 13 skulle satsen »Och må kapellaget » utbytas mot följande mening: »Och må kapellaget med iakttagande av, vad i mom.
2 i denna paragraf och i § 18 stadgas efter förslag av respektive kommunalnämnd, kyrko- och skolråd å kommunal- och kyrkostämma, pröva och besluta — • »; 3.-o) efter slutet av 18 § skulle fogas orden »dock så att ingen må rösta för mer än en hundradel av sammanlagda röstetalet eller 60 öre», varjämte i paragrafen ordet »kommunalstämma» skulle utbytas mot orden »kommunal- eller kyrkostämma». I skriften ifrågasattes emellertid jämväl införande av glidande röstskala. — Slutligen påpekades, att av de påyrkade reformerna ändringen i reglementets 18 § vore den mest angelägna. Över den uti ifrågavarande skrift gjorda framställningen avgåvos yttranden av kapellagets jordägare å kommunalstämma samt av allmänningsstyrelsen och vederbörande kronofogde, varjämte Zakrisson och hans medsökande inkommo med påminnelser. Genom utslag den 27 mars 1918 utlät sig länsstyrelsen i anledning av ifrågavarande framställning, att som reglementets 5 och 13 §§ med deras nuvarande lydelse tillgodosåge de önskemål, som i framställningen avsåges med begärda ändringarna i sagda paragrafer, samt känt vore, att norrländska skogsvårdskommittén avgivit förslag till lag angående vård och förvaltning av sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län, däri även intagits bestämmelser rörande grunderna för utövande av rösträtt i frågor, som anginge nämnda skogar, och för den skull vore att antaga, att det inom kort skulle bliva genom lag bestämt, huru rösträtt skulle utövas i ärenden, som lörde Hamra besparingsskog och skogsmedelsfond, länsstyrelsen icke funne framställningen föranleda till någon länsstyrelsens vidare åtgärd. Över detta länsstyrelsens utslag har Zakrisson med flera anfört underdåniga besvär, varöver avgivits yttranden av kapellagets jordägare ävensom utlåtanden den 23 november 1918 av länsstyrelsen och den 25 augusti 1920 av domänstyrelsen, vilken sistnämnda myndighet i målet hört vederbörande jägmästare och överjägmästare samt domänfiskalen.
Genom nådig remiss den 23 juni 1926 har jämväl kammarkollegium anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i målet; och får kollegium i anledning härav i underdånighet anföra följande: Till en början får kollegium meddela, att Hamra kapellag, som förr utgjort en del av Orsa sockens i Kopparbergs län så kallade finnmark men i kyrkligt hänseende varit förenat med Los pastorat i Gävleborgs län, genom kungl. brev den 13 november 1863 förklarats skola jämväl i administrativt och judiciellt hänseende överflyttas till sistnämnda län, Västra Hälsinglands fögderi och domsaga samt upptagas i jordeboken för Los socken. Genom kungl. brev den 12 maj 1865 har härefter medgivits, att sådana till kommunalstyrelses samt kyrkostämmas, kyrkoråds och skolråds handläggning hörande ärenden, vilka röra allenast kapellagets invånare och ej angå deras skyldigheter i förhållande till övriga medlemmar av Los kommun, få
68 av kapellagets medlemmar å särskild kommunalstämma och kyrkostämma samt genom eget kyrkoråd och skolråd behandlas. Beträffande naturen av Hamra kapellags besparingsskog märkes, att i ovan förstnämnda kungl. brev den 19 september 1879 allenast är tal om det skogsanslag, som skulle tillkomma avvittringslagets jordägare, samt uttryckligen sägs, att hela skogsanslaget, varav besparingsskogen skulle avsättas, tilldelades avvittringslagets besuttenheter. Redan härav synes man kunna draga slutsatsen, att besparingsskogen är en samfällighet till kapellagets i reducerat .jordtal uppskattade fastigheter och förty befinner sig under kapellagets jordägares enskilda äganderätt. För denna mening talar även, att de avvittringsiorrättningar, som övergått vidsträckta delar av riket, regelmässigt avsett allenast att från varandra avgränsa kronans och enskildas skogar. Att i förevarande fall antaga, att något annat varit avsett, lärer i avsaknad av uttryckliga föreskrifter härom icke vara tillåtet. Sökandenas i deras första framställning framförda och i deras till länsstyrelsen avgivna påminnelser närmare utvecklade påstående, att över 2/3 av besparingsskogen skulle vara kommunal egendom, grundar sig endast på det förhållande, att Kungl. Maj:t medgav kapellagets jordägare större skogsanslag än myndigheterna förordat; och sökandena synas mena, att berörda ökning av skogsanslaget, vilken ökning enligt deras mening skulle utgöra kommunal egendom, i dess helhet är att finna inom den till besparingsskog avsatta delen av berörda anslag. Tillräcklig grund för ett. dylikt antagande synes dock ingalunda föreligga. Däremot kunde ifrågasättas, huruvida icke den av sökandena framförda åsikten vunne stöd av dels samma kungl. brevs bestämmelser, att inkomsten av besparingsskogen skall användas till, bland annat, kostnader för fattigvård och folkundervisning, dels ock ett av Kungl. Maj:t den 18 november 1892 till reglementets 13 § fogat andra moment, enligt vilket fondens avkastning icke må användas för sådant kommunalt ändamål, för vilket kapellagets medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den del därav, som belöper på icke jordägande medlemmar av kapellaget, tages av fondens avkastning. Att skogsmedlen få användas till fattigvård och folkundervisning, utgör emellertid icke något bevis mot jordägarnas äganderätt till hela besparingsskogen, ty de med berörda uppgifter förenade kostnaderna drabbade sannolikt vid reglementets tillkomst nästan uteslutande kapellagets jordägare. Dessutom synes åtminstone reglementet giva uttryck åt meningen, att fondmedlens användning för berörda ändamål beror på jordägarnas beslut och icke får äga rum mot deras vilja. Såsom skäl för den av sökandena uti ifrågavarande avseende förfäktade meningen kvarstår då endast den omständigheten, att det kungl. brevets mening synes vara, att besparingsskogen icke får skiftas och att skogsmedlen icke få fördelas kapellagets jordägare emellan. Dessa omständigheter kunna dock icke ensamma tilläggas betydelsen att göra besparingsskogen eller viss del därav till kommunal egendom, ty vore detta förhållandet, skulle man tvingas anse, att också de skogar, vara kungl. förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län äger tillämpning och vilkas
64 avkastning enligt av Eders Kungl. Maj:t fastställda reglementen icke heller får i sin helhet utdelas, delvis utgöra kommunal egendom. Det av Kungl. Maj:t tillagda 2 mom. av 13 § i reglementet synes endast hava haft till syfte att hindra jordägarna, vilkas skatter av fondmedlen betalas, att begagna sin dåvarande röstövervikt å allmän kommunalstämma med kapellaget till beslutande av höga kommunala utdebiteringar, vilka allenast skulle komma att drabba kapellagets icke jordägande medlemmar, en möjlighet som på grund av att fondmedlen icke fingo utdelas låg nära till hands. På grund av det anförda anser kollegium tvivel icke kunna råda om att besparingsskogen ligger under kapellagets jordägares enskilda äganderätt samt utgör samfällighet till kapellagets i reducerat jordtal — numera skattetal — satta fastigheter. Beparingsskogen äger förty sådan natur, att bestämmelserna i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skulle vara tillämpliga å densamma, därest icke 16 § i berörda lag till annat föranledde. Enligt en rättsgrundsats, som sedan den tillämpats i det i Nytt Juridiskt Arkiv avd. I för år 1914 sid. 4*27 refererade rättsfallet, torde få anses gällande, äga en sockens jordägare icke på grund av stadgandet i 10 § 2 mom. kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet å kommunalstämma besluta i angelägenheter, som röra område, som avsatts såsom samfällighet vid skifte av hela socknens mark. Att Hamra kapellags jordägare må i de för kommunalstämma stadgade former fatta beslut angående sin besparingsskog och skogsmedelsfond, beror således allenast på att föreskrift därom meddelats uti ifrågavarande reglemente. Detta innehåller emellertid bestämmelser, t. ex. beträffande rösträtt, som icke överensstämma med de angående kommunalstämma vid tiden för reglementets tillkomst gällande. Man torde därför få anse, att innebörden av reglementets föreskrift, att beslut angående besparingsskogen och skogsmedelsfonden skola fattas av kapellagets jordägare å kommunalstämma, är, att vid sammanträde för fattande av dylika beslut för kommunalstämma gällande regler skola lända till efterrättelse i den mån andra regler icke i reglementet intagits. Nu utvecklade mening stödes av utgången i två i Regeringsrättens årsbok refererade rättsfall. Enligt det ena, intaget under år 1921 nr 90, har bestämmelsen i 14 § 3 mom. i förordningen om kommunalstyrelse på landet tydligen ansetts tillämplig på sammanträde av samma art som de nu ifrågavarande; och enligt det andra, vilket återfinnes under år 1910 nr 151, har nyssnämnda förordnings bestämmelser om rösträtt fått vika för regler, som varit meddelade i reglemente för en besparingsskog. Den kommunala ordning, som genom ovannämnda kungl. brev den 12 maj 1865 åvägabragts beträffande Hamra kapellag, påminner närmast om den för municipalsamhällen och vissa köpingar gällande. Tvivel torde knappast kunna uppstå därom, att för valbarhet till ledamot av municipalnämnd erfordras att vara inom municipalsamhället eller köpingen bosatt. Man torde med hänsyn därtill kunna antaga såsom ganska visst, att ledamot i kapellagets särskilda
65 kommunalnämnd måste vara inom kapellaget bosatt. Då emellertid kapellagets allmänningsstyrelse enligt ifrågavarande reglemente i likhet med kapellagets särskilda kommunalnämnd utses å särskild kommunalstämma med kapelllaget, torde det vara svårt att i reglementets 5 § kunna inlägga annan mening än att jämväl ledamot i allmänningsstyrelsen måste vara bosatt inom kapelllaget. Av den till länsstyrelsen ingivna skriften synes också framgå, att dess författare delat nu anförda mening. Formuleringen av länsstyrelsens överklagade utslag giver måhända vid handen, att samma mening omfattats jämväl av länsstyrelsen. Då för val av ledamöter och suppleanter i allmänningsstyrelsen enligt vad ovan anförts skola gälla för kommunalstämma meddelade stadganden, förefinnes för den med valet missnöjde enligt 75 § i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet möjlighet att genom besvär över valet hos länsstyrelsen söka rättelse. Vid sådant förhållande lära de underdåniga besvären i denna del icke förtjäna avseende. Angående vidare beredning och avgörande av ärende rörande inkomst- och utgiftsstat för kapellaget, så torde de därför nu gällande bestämmelserna på grund av ovan utvecklade mening om tillämpligheten av de för kommunalstämma givna föreskrifterna å sammanträde med delägarna i besparingsskogen och skogsmedelsf onden innebära: att jordägarna å kommunalstämma jämlikt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet icke äga fastställa utgiftsstat beträffande allmänningsstyrelsens förvaltning utan att ärendet blivit vederbörligen berett; att dylik beredning må av stämman uppdragas antingen åt kommunalnämnden eller åt särskilda för beredningen utsedda personer, varför statförslagets beredning i allmänningsstyrelsen icke kan anses stridande mot reglementet; att staten icke må av jordägarna fastställas utan att kapellagets kommunalnämnd lämnas tillfälle att yttra sig däröver; att givetvis hinder icke föreligger för kapellagets kommunalnämnd, kyrkoråd och skolråd att hos kapellagets jordägare direkt å kommunalstämma eller hos av dem för statförslagets beredning utsedda personer göra de framställningar, vartill de finna anledning föreligga; att jordägarna hava rätt att uppdraga utförandet av sina beslut åt vem de vilja; samt att jordägarnas beslutanderätt icke sträcker sig längre än till fastställande av stat för allmänningsstyrelsens förvaltning och således icke omfattar kapelllagets stat, vilken tillhör allmän kommunal- och kyrkostämmas handläggning. Av det anförda synes framgå, att möjligheter redan nu förefinnas för kapelllagets kommunalstyrelse att giva sina önskemål beträffande fondmedlens användning tillkänna för de i detta ämne avgörande. Huruvida berörda önskemål sedan vinna beaktande eller icke, beror på jordägarnas beslut. Detta förhållande synes den yrkade ändringen i reglementets 13 § icke vara ägnad att ändra, varför kollegium icke anser sig böra tillstyrka densamma. Så länge beslutanderätten över fondmedlens användning ligger hos kapelllagets jordägare — och som av sökandenas påminnelser framgår är ändring 5—283818
66 härutinnan icke ifrågasatt — komma reglerna för utövande av rösträtt vid jordägarnas sammanträden att vara av avgörande betydelse för de inom kapellaget bosatta jordägarnas möjlighet att inverka på berörda medels användning. Redan vid reglementets fastställande väcktes fråga om begränsning av rösträtten. I underdåniga besvär yrkades nämligen då, att till 18 § skulle läggas stadgande, att ingen finge utöva talan och rösträtt för högre belopp än 1/20 av kapellagets hela röstetal eller alltså 300 öre. Besvären föranledde emellertid ingen åtgärd. Genom ovannämnda utslag den 22 maj 1914 avslog länsstyrelsen vidare med samma motivering som i överklagade utslaget en framställning om införande av glidande röstskala med ett högsta röstetal av 40 öre. Som i överklagade utslaget omnämnts, har norrländska skegsvårdskommittén år 1912 framlagt förslag till lag angående vård och förvaltning av sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Detta förslags bestämmelser om rösträtt överensstämma med de i reglementet givna. Förslaget har ännu icke blivit lag. Numera gäller beträffande rösträtt å kommunalstämma, att varje röstberättigad äger en röst, en regel, som torde gälla även sådan kommunalstämma, som i 10 § 2 mom. kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet omförmäles. Då sammanträde med Hamra kapellags jordägare för handläggning av frågor rörande besparingsskogen och skogsmedelsfonden emellertid, enligt vad ovan utvecklats, i själva verket icke är dylik kommunalstämma utan närmast att jämställa med sammanträde enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter, synas de för rösträtt å kommunalstämma meddelade reglerna icke kunna utgöra grund för ändring i reglementets föreskrifter om rösträtt. Några större förändringar i fråga om jordäganderätten inom kapellaget hava icke heller sedan reglementets tillkomst inträtt, ty redan då innehades större delen av kapellagets jord av trävarurörelse idkande bolag. Däremot synes lagstiftningens ställning till frågor av nu förevarande art hava undergått en förskjutning, vilken tagit sig uttryck framför allt i lagen om förvaltning av bysamfälligheter ni. m., vari föreskrives, att därest vid omröstning vid sammanträde för fattande av beslut om sådan förvaltning viss mening erhåller högre efter delaktighetsgrunden i samfällighet beräknat röstetal än annan och tillika biträdes av större antal röstande, den meningen skall gälla, samt att om beslut ej på sådant sätt kan åstadkommas, begränsning av de röstandes röstetal skall ske så, att icke för någon av dem må beräknas mera än 1/5 eller, där delägarna i samfälligheten äro flera än 50, 1/20 av de röstandes sammanlagda röstetal, ävensom att, därest rösterna efter sistnämnda omröstningssätt utfalla lika, den mening skall gälla, som de flesta efter huvudtalet biträda, eller om rösterna även enligt denna beräkning bliva lika, ordföranden vid sammanträdet skall avgöra, vilken mening som skall gälla. Liknande bestämmelser om rösträtt äro också intagna i de reglementen, som Eders Kungl. Maj:t fastställt för vården och förvaltningen av allmänningsskogarna i de två nordligaste länen.
67 Då det således icke kan anses väl förenligt med den allmänna rättsgrundsats, som i nyssnämnda lag och reglementen tagit sig uttryck, att, på sätt beträffande Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond nu är fallet, en eller ett par delägare kunna tillvälla sig hela makten över egendom, som är gemensam för närmare ett femtiotal ägare, synes klagandenas ändringsyrkande i fråga om rösträttsbestämmelserna icke sakna fog utan vara förtjänt av Eders Kungl. Maj:ts beaktande. Härvid uppkommer dock frågan, huruvida i administrativ väg kunna meddelas bestämmelser, som ingripa i de rättsliga maktförhållandena mellan ett flertal delägare i egendom under privat äganderätt. I vanliga fall skulle något dylikt helt säkert icke kunna komma i fråga. I nu förevarande fall ligga förhållandena emellertid något annorlunda till. Det kungl. brev, varigenom besparingsskogens avsättande föreskrevs, har nämligen lagt makten över reglementet helt och hållet i länsstyrelsens händer, varför, och då reglementet självt innehåller bestämmelser om ändringar i detsamma, några hinder av formell art ej möta mot den yrkade ändringen. I materiellt avseende märkes, att det administrativa påbud, varigenom föreskrevs, att besparingsskogen skulle avsättas av ett skogsanslag, vars tillkomst dock enligt nutida uppfattning icke innebar annat än en utbrytning av jordägarnas tidigare rätt till andel i ödeskogarna, knappast kan förklaras annorledes än som beroende på ett sista utslag av en äldre åskådning, enligt vilken avvittringen innebar en tilldelning av jord mot skattskyldighet. Man kan emellertid ifrågasätta riktigheten av att i administrativ väg meddela så betydande inskränkningar i jordägarnas makt över sin egendom. Egentligen borde byggningabalkens bestämmelser om huru bys oskifte ägor i skog och mark må nyttjas samt sedermera lagen om bysamfälligheter med mera hava länt till efterrättelse beträffande besparingsskogen. Då det emellertid ansetts tillåtet att i administrativ väg meddela föreskrifter angående besparingsskogens förvaltning, vilka avvika från de i allmän lag gällande, så torde betänkligheter icke böra möta mot att i samma ordning återföra berörda föreskrifter till överensstämmelse med allmänna lagen. Icke heller synas genom ett dylikt beslut några bestående rättigheter lida inskränkning, ty som sådan kan väl knappast rätten till rösträtt å sammanträde av nu ifrågavarande slag anses. Kollegium finner alltså icke heller skäl att på denna grund avstyrka förevarande ändringssökande. Angående slutligen frågan, vilka inskränkningar i rösträtten, som lämpligen böra vidtagas, så förefaller det kollegium, som om sökandenas yrkanden sträckte sig för långt. Kollegium finner sig nämligen icke kunna tillstyrka en längre gående röstbegränsning än den i lagen om bysamfälligheter föreskrivna. Dock lärer det med hänsyn därtill, att antalet delägare i besparingsskogen uppgår till omkring 50, icke vara lämpligt att giva den rösträtten begränsande bestämmelsen samma alternativa avfattning som i nämnda lag, ty den betydelse, som däri tillägges femtiotalet såsom gräns mellan de två olika slagen av föreskriven röstbegränsning, låter befara, att försök att genom skenöverlåtelser eller på annat sätt draga delägarantalet till den önskade sidan om femtiotalsgränsen icke skulle utebliva. Då de av sökandena namngivna bolagen äro 5,
68 vartill kommer Eders Kungl. Maj:t och kronan samt Orsa socknemän, och de inom kapellaget bosatta jordägarna enligt sökandenas uppgift uppgå till ett fyrtiotal samt dessutom utom kapellaget bosatta ägare av därstädes belägen jord förekomma och antalet delägare i besparingsskogen och skogsmedelsfonden således om ej överstiger så dock i det närmaste uppgår till femtio, synes begränsning av de röstandes röstetal böra ske så, att icke för någon av dem må beräknas mera än en tjugondel av de å stämman röstandes sammanlagda röstetal. Tillika torde bestämmelse böra meddelas därom, att vid lika röstetal den mening skall gälla, som de flesta efter huvudtalet biträda, samt att därest rösterna även efter denna beräkning bliva lika, ordföranden skall få avgöra, vilken mening som skall gälla. På grund av vad sålunda anförts får kammarkollegium med remisshandlingarnas återställande i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj :t att allenast på det sätt lämna nådigt bifall till ifrågavarande besvär, att Eders Kungl. Maj:t föreskriver, att till slutet av 18 § i reglementet skall fogas följande bestämmelse: » dock må icke för någon av de röstande beräknas mera än en tjugondel av de röstandes sammanlagda röstetal. Utfalla vid sådan omröstning rösterna lika, gälle den mening, som de flesta efter huvudtalet biträda. Bliva rösterna även efter denna beräkning lika, avgöre ordföranden, vilken mening skall gälla.» I beslutet har jämte undertecknade deltagit kammarrådet friherre von Otter. Stockholm den 25 september 1928. Underdånigst G. G R E F B E R G . AXEL KLOCKHOFF, föredragande.
G.
Vrawits.
Utlåtande den 25 september 1928 av kammarkollegium i fråga om yiss inköpt skogsmarks förenande med Hamra kapellags besparingsskog.
Till
Konungen.
På förslag av Hamra kapellags i Gävleborgs län allmänningsstyrelse beslöto kapellagets jordägare på kommunalstämma den 5 december 1920 att av aktiebolaget Ljusne-Woxna intressenter i likvidation inköpa vissa i kapellaget belägna fastigheter. Över beslutet av J . A. Ågren i Tandsjö hos länsstyrelsen i länet anförda besvär blevo genom länsstyrelsens i avskrift 1 bifogade resolution den 2 april 1921 lämnade utan bifall. Sedan köpekontrakt, den 7 maj 1921 upprättats, beslöt länsstyrelsen den 11 samma månad att, som köpet måste anses vara för kapellagets jordägare förmånligt samt ett införlivande av den med köpet avsedda skogsmarken med kapellagets besparingsskog lämpligt, för möjliggörande av köpet medgiva allmänningsstyrelsen att för fullgörande av den första avbetalningen å köpeskillingen få mot säkerhet av första inteckning i de inköpta fastigheterna enligt skuldebrev, utställt av allmänningsstyrelsen, upptaga ett lån å 160 000 kronor hos kapellagets av besparingsskogens avkastning bildade skogsmedelsfond samt att till fullgörande av övriga med köpet förenade kostnader använda inflytande skogsförsäljningsmedel. Sedan köpebrev härefter utfärdats den 30 december 1921, enligt vilket bolaget till allmänningsstyrelsen för en köpeskilling av 331 000 kronor försålt 131 snesland 8.68 bandland Hamra nr 1 litt. A, 55 snesland 7.77 bandland Hamra nr 5, förr nr 11, 576.66 bandland Hamra nr 3, all den rätt, som bolaget kunde hava till Hamra bys myrodlingslägenhet under 31 snesland 5.41 bandland Hamra nr sub. 6 litt. Fd, 153 snesland 5.26 bandland Malungshed nr 1 litt. A och 201 snesland 5.59 bandland Torns Björkberg nr 1 litt. A, meddelade Ljusdals tingslags häradsrätt den 15 mars 1922 under § 101 i protokollet lagfart för »ägarna av Hamra kapellags i snesland och handland satta jordägare» å ovan uppräknade fastigheter med undantag av viss rätt till myrodlingslägenheten, beträffande vilken rätt lagfartsansökningen förklarades vilande. Efter verkställd ägostyckning, därvid den skogsmark, som ej erfordrades till stödskog åt de inköpta fastigheternas inägor, blivit frånskild, anhöll allmänningsstyrelsen i en den 20 december 1927 till länsstyrelsen ingiven skrift, 1
Här utelämnad.
7(1
att de frånskilda skogsmarkerna, vilka hade en ytvidd av tillhopa 1 305.46 hektar, varav 1 009.60 hektar produktiv mark och 295.86 hektar impediment, måtte förklaras för besparingsskog och tilläggas kapellagets nuvarande besparingsskog för att förvaltas gemensamt med denna. Med underdånig skrivelse denj 28 februari 1928 har länsstyrelsen, då det icke syntes tillkomma länsstyrelsen att förordna om ifrågavarande skogsmarks förenande med besparingsskogen, i denna del underställt ärendet Eders Kungl. Maj :ts prövning samt tillika anhållit att efter ärendets avgörande få återbekomma därtill hörande handlingar för viss på länsstyrelsen ankommande åtgärd. I ärendet har domänstyrelsen efter vederbörande skogstjänstemäns hörande avgivit underdånigt utlåtande den 3 april 1928. Genom nådig remiss den 18 april 1928 har jämväl kammarkollegium anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i ärendet.
Kammarkollegium, som innevarande dag avgivit underdånigt utlåtande angående underdåniga besvär rörande reglementet för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond, tillåter sig att beträffande besparingsskogens och skogsmedelsfondens tillkomst och natur samt de för desammas förvaltning och vård gällande bestämmelser hänvisa till vad därom anförts i berörda utlåtande. Då besparingsskogen enligt åberopade utredning utgör en samfällighet till kapellagets i reducerat jordtal uppskattade fastigheter, skulle ett förenande i rättslig mening av de inköpta skogsmarkerna med besparingsskogen innebära en sammanläggning av dessa marker med samtliga de fastigheter, vilka äga del i besparingsskogen. En dylik åtgärd, som för övrigt skulle tillhöra domstols handläggning, synes icke kunna åstadkommas enligt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet och lärer förty icke vara genomförbar. Ifrågavarande framställning synes emellertid också kunna uppfattas såsom avseende blott den inköpta skogsmarkens förvaltning tillsammans med besparingsskogen och enligt enahanda bestämmelser, som gälla för denna. Är detta framställningens syfte, uppställer sig frågan, vilket ändamål som skulle främjas genom det äskade förordnandet. För denna frågas besvarande torde klarhet erfordras angående vem äganderätten till de inköpta fastigheterna tillkommer, vilket kollegium finner ovisst. Det sammanträde, vara beslutet om inköpet kommit till stånd, är i rättsligt avseende närmast att jämställa med ett sammanträde enligt lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Delägarna i en bysamfällighet utgöra icke juridisk person, och det synes knappast finnas skäl att antaga, att Hamra kapellags jordägare i nu förevarande avseende utgöra någon sådan. Visserligen gälla enligt reglementet för besparingsskogens förvaltning, med vissa undantag, reglerna för kommunalstämma, men detta förhållande torde icke
71 böra medföra, att besparingsskogens delägare skulle vara berättigade att på sammanträdena utsträcka sin befogenhet längre än till det föremål reglementet avser. Bysamfällighetslagen lärer icke förläna sådant sammanträde, som däri omförmäles, befogenhet att med för delägarna i samfällighet bindande verkan besluta om förvärv av ytterligare fast egendom. E t t dylikt beslut, vilket icke kan medföra, att den förvärvade fastigheten sammansmälter med den tidigare samfälligheten, skulle i dylikt fall få till resultat, att andelar i äganderätten till den förvärvade fastigheten komme att bliva oskiljaktigt förenade med äganderätten till de fastigheter, vilka ägde andel i samfälligheten. Men en dylik oskiljaktig sammanbindning vid sidan av sammanläggningslagen av äganderätten till olika fastigheter lärer enligt gällande rätt icke vara möjlig. Reglementet för besparingsskogen torde alltså icke i nu ifrågavarande avseende medgiva delägarna vidsträcktare befogenheter än vad i allmänhet gäller för delägare i samfällighet. Ehuruväl köpekontraktets ordalydelse, enligt vilken allmänningsstyrelsen är köpare, tyder på att avsikten icke varit, att de inköpta fastigheterna skulle bliva kommunal egendom, skulle man emellertid kunna mena, att genom ifrågavarande köp äganderätten till de inköpta fastigheterna tillfallit ägarna av kapellagets i reducerat jordtal uppskattade fastigheter, fattade såsom en kommunal menighet. Det sammanträde, vara beslutet om inköpet tillkom, angives nämligen i protokollet såsom kommunalstämma, och besvär över beslutet hava efter prövning jämlikt 75 § av kommunalförfattningen för landet lämnats utan bifall. Av handlingarna i ärendet framgår icke, huruvida vid ovannämnda besluts fattande reglementets rösträttsbestämmelser eller föreskriften i 11 § 1 mom: förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet tillämpats. Under förutsättning, 'att de inköpta fastigheterna blivit kommunal egendom, måste man emellertid för bifall till allmänningsstyrelsens framställning fordra medgivande, som beslutats av kapelllagets jordägare å sådan kommunalstämma, som i 10 § 2 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet omförmäles, samt med tillämpning av den i 11 § 1 mom. i samma förordning stadgade omröstningsgrunden. Kollegium ifrågasätter emellertid, huruvida en så kallad jordägarstämma enligt kommunalförfattningarna utan att överskrida sin befogenhet kan fatta beslut om förvärv av fast egendom och därmed utsträcka området för sin förvaltningsverksamhet. Skulle man åter finna, att de inköpta fastigheterna allenast tillhörde de jordägare, vilka deltagit i beslutet'om köpet, kan kollegium icke finna annat än att de själva — i sådant fall såsom enkelt bolag — utan någon Eders Kungl. Maj:ts medverkan vore i stånd att förverkliga sina syften i fråga om de inköpta skogsmarkernas förvaltning och användning. Slutligen kunde man vilja fatta förvärvet allenast såsom en åtgärd för placering av en del av skogsmedelsfonden. Härvid möta dock i det närmaste samma betänkligheter som beträffande den ovan gendrivna meningen, att kapellagets jordägare såsom sådana skulle vara de förvärvade fastigheternas ägare. För övrigt visar länsstyrelsens föreskrift om ställande av säkerhet
rl genom inteckning i fastigheterna, att åtminstone länsstyrelsen icke ansett förvärvet hava ägt rum för fondens räkning. Av det anförda torde framgå, att den rättsliga karaktären av det ingångna i köpet är synnerligen oklar. Vid sådant förhållande och då, på sätt kollegium j redan framhållit, någon sammanläggning av de inköpta fastigheterna med besparingsskogen icke är möjlig, synas skäl icke föreligga för bifall till allmänningsstyrelsens framställning, för så vitt densamma hänskjutits till Eders Kungl. Maj:ts avgörande. Kollegium får alltså i underdånighet hemställa, det framställningen icke måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Remisshandlingarna återställas härjämte. I beslutet har förutom undertecknade deltagit kammarrådet friherre von Otter. Stockholm den 25 september 1928. Underdånigst G. G R E F B E R G . AXEL KLOCKHOFF, föredragande.
G. Praivitz.
Statens offentliga utredningar 1928 S y s t e m a t i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna ntredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Fångvård.
Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag. [5] Förberedande utkast till strafflag. Ämbetsbrotten.. [7] Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser om vissa bostadsföreningar. [16] Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning. [19] Betänkande ang. ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. [201 Städerna och rättegångsreformen. Särtryck ur 1928: 20. [21] Betänkande med förslag till lag om ägofred. [24] Statsförfattning.
Vattenväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Utlåtanden av lantmäteristyrelsen och kammarkollegium i vissa skogsfrågor. [28]
Industri. Betänkande med förslag ang. åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande. [6]
Allmän statsförvaltning. Handel och
1926 års pensionsntredning. Betänkande ang. familjepensionering för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. [8] " Betänkande med utredning och förslag ang. statstjänste- I männens bisysslor. [14] Kommunal förvaltning. Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. [2] Statens och kommunernas
sjöfart.
Kommunikations väsen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. [11]
fiiiansväsen.
Monopolkontrollutredningens ' betänkande ang. anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet. [4] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande tullrestitution. [15] Monopolkontrollutredningens betänkande ang. anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets verksamhet. [27] Politl. Betänkande med förslag ang. omorganisation av överståthållarämbetet samt ändrad fördelning mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. [12]
Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande ang. ordnandet av viss bostadskredit. [10]
,
Försäkringsväsen.
Socialpolitik. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. [8] 1926 års arbotslöshetssakknnniga. Betänkande och förslag ang. arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. [9] Ilälso- och sjukvård. Betänkande ang. ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård). [17] Betänkande med förslag till stadga ang. sinnessjnkvården i riket m. m. [18] Betänkande och förslag rörande uppförande av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. [26] Allmänt näringsväsen. Fast egendom.
J o r d b r u k ined b i n ä r i n g a r .
Betänkande med förslag rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans domäner. [25]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag ang. en utvidgad folkhögskolutbildning. [13]
Förs vars väsen. Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga. [22] Betänkande och förslag rörande försvarets centrala ledning och förvaltning. [23] Utrikes ärenden.
Internationell rätt.
Utrikesdepartementets organisation. [1]
Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 283818