Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 2 9 : 1 2 JUSTITIEDEPARTEMENTET

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG ANGÅENDE VISSA INTERNATIONELLA RÄTTSFÖRHÅLLANDEN

I.

FÖRSLAG TILL

K O N VE N TI

ON

MELLAN

SVERIGE, DANMARK, FINLAND OCH NORGE INNEHÅLLANDE INTERNATIONELLT PRIVATRÄTTSLIGA BESTÄMMELSER OM ÄKTENSKAP, ADOPTION OCH FÖRMYNDERSKAP M. M.

S T O C K H O L M 1 9

2 9

Statens offentliga utredningar 1929 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n

i ri g

8. -1928 års tjänstesakkunnigas ..utredning och förslag i 1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogs90 s. Fö. depån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten ni. in. vid flot9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder tans station i Stockholm. (Supplement till del 3: Lokal-, mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av frågor.) Beckman. 30 B. FÖ. samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 2. Betönkaride och förslag angående vissa ekonomiska spörs10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för mål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. blivonde lärare vid de allmänna läroverken m.fl.un3. Betänkande och förslag angående tryggande av hos endervisningsanstalter. .Norstedt. 116 s; E . skild arbetsgivare anställd personals rätt till ntf äst pen-11. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet Bion. Norstedt. 92 s. J u . m. m. Norstedt. 66 s. S. i. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1926. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella Tiden. 529 s. F i . rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan 5. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. KopparSverige, Danmark, Finland och Norge innehållande inbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman. IiJ> 718 s. E. ternationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, 6. Utredning och förslag rörande stndieundeistöd åt läradoption och förmynderskap m. m. N 0T «t e dt. 130 s. J u . jungar vid statens läroverk och med dem jämförliga -13, Lagberedningens förslag angående vissa iuternationella läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sve7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjnkyårdsfrågor rige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i 'Da.nav underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. J u . mark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilketutredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 88) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1929: 12 JUSTITIEDEPARTEMENTET

LAGBEREDNINGENS FÖKSLAG ANGÅENDE VISSA INTEENATIONELLA RÄTTSFÖRHÅLLANDEN

I.

FÖRSLAG TILL

K O NV E N

TION

MELLAN

SVERIGE, DANMARK, FINLAND OCH NORGE INNEHÅLLANDE INTERNATIONELLT PRIVATRÄTTSLIGA BESTÄMMELSER OM ÄKTENSKAP, ADOPTION OCH FÖRMYNDERSKAP M. M.

STOCKHOLM 1929 KTJNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

TILL

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 27 mars 1925 har Eders Kungl. Maj: t, efter framställning från lagberedningen, förordnat dels att från svensk sida framställning skulle göras till danska och norska regeringarna om inledande av förhand-

4 lingar genom delegerade för utrönande, i vilken omfattning överenskommelse lämpligen kunde träffas mellan länderna rörande de internationellt privaträttsliga, reglerna i fråga om äktenskaps ingående och upplösning, äktenskaps rättsverkningar, adoption och förmynderskap, ävensom för upprättande av förslag till dylika överenskommelser och dels att förhandlingarna från svensk sida skulle föras av lagberedningens ordförande och ledamöter eller vissa av dem efter Eders Kungl. Maj:ts vidare förordnande. Sedan de danska och norska regeringarna förklarat sig villiga att deltaga i sådana förhandlingar, har enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1926 jämväl finska regeringen inbjudits att deltaga i dessa, och har sistnämnda regering därefter meddelat, att den antagit denna inbjudan. Förhandlingar i ämnet hava sedermera ägt rum i Köpenhamn under tiden den 27 september—9 oktober 1926, i Oslo den 12—28 september 1927 och i Stockholm den 15—29 juni 1928. Samtidigt därmed hava mellan samma stater förhandlingar förts angående en överenskommelse om indrivning av underhållsbidrag. Beträffande detta ärende får lagberedningen hänvisa till sitt samtidigt avgivna förslag angående vissa internationella rättsförhållanden I I . Från svensk sida hava jämlikt Eders Kungl. Maj:ts förordnanden i förhandlingarna deltagit, såsom ordförande för den svenska delegationen under mötena i Oslo och Stockholm undertecknad Ekeberg, vilken den 27 maj 1927 förordnats att från och med den 1 juni s. å. vara ordförande i lagberedningen, samt, såsom delegerade vid samtliga möten, undertecknade Lindhagen och Lind. De övriga ländernas delegerade hava varit, för Danmark professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon, nationalbankdirektören F . Schroder, departementschefen i justitsministeriet A. Svendsen och dommer H. G. Bechmann, den sistnämnde vid mötena i Köpenhamn och Oslo, med sekreteraren i justitsministeriet J . Faurholt såsom sekreterare, för Finland ordföranden å finska lagberedningens första avdelning, förvaltningsrådet F . Grönvall, och, vid mötet i Köpenhamn, justitiesekreteraren K. Kaila samt för Norge höiesterettsdommer E. Alten jämte, vid mötena i Oslo och Stockholm, sekreteraren i justisdepartementet J . Trampe Broch såsom .sekreterare. Under mötet i Oslo deltog från norsk sida jämväl byråchefen i justisdepartementet Nanna Meyer. Över ett under mötet i Oslo uppgjort utkast till konvention liar utrikesdepartementets rättsavdelning erhållit tillfälle att avgiva yttrande. Såsom resultat av förhandlingarna föreligger ett av de delegerade uppgjort förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, vilket förslag, jämte av de svenska delegerade utarbetade motiv, lagberedningen härmed får till Eders Kungl. Maj: t avlämna. Beredningen får tillika överlämna vissa av undertecknade inom beredningen uppgjorda förslag till sådana författningar, som betingas av Sveriges anslutning till konventionen. Dessa förslag, vartill motiv jämväl utarbetats, avse följande ämnen: 1) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5 2) lag angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar; 3) lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption; 4) lag angående tillägg till § 84 växellagen; samt 5) förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, aidoption och förmynderskap. Förslagen till konvention och författningar jämte motiv hava sammanförts i ett betänkande under rubriken Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden I. Underdånigst BIRGER EKEBERG. ARTHUR LINDHAGEN.

Stockholm den 29 juni 1929.

ERIK LIND.

FÖRSLAG.

8 Svensk text. 1

Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privat rättsliga bestämmelser 2om äktenskap, adoption och förmynderskap. I.

Äktenskap. Artikel

1.

Vill medborgare i en av de fördragsslutande staterna träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av de övriga, skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas efter lagen i den staten, om han sedan minst två ar har hemvist därstädes, men eljest enligt hemlandets lag. Skall hemlandets lag vinna tillämpning, må rätten att ingå äktenskapet styrkas genom intyg av myndighet tillhörande hemlandet (äktenskapscertifikat) .3

Artikel

2.

Med avseende å lysning och vigsel gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör. Artikel

3.

Rättsverkningarna av äktenskap mellan dem, som äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i fördragsslutande stat, skola, såvitt angår makarnas 1 Såvitt angår Finland, har under de delegerades förhandlingar utarbetats allenast en svenskspråkig text. Denna överensstämmer, där annat ej särskilt angives, med nedanstående svenska text. 2 I Finlands svenskspråkiga text lyder rubriken: Konvention mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige innehållande — — — förmynderskap. 3 I Finlands svenskspråkiga text lyder andra stycket: Skall — — — hemlandet.

Konvention.

Dansk Tekst

Norsk tekst.

Konvention mellem Danmark, Finland, Norge og Sverige indeholdende internationalprivatretlige Bestemmelser om /Egteskab, Adoption og Vaargemaal.

Konvensjon mellem Norge, Danmark, Finland og Sverige inneholdende internasjonal-privatrettslige bestemmelser om ekteskap, adopsjon og vergemål.

I.

^Egteskab. Artikel

1.

Vil en Statsborger i en af de kontraherende Stater indgaa iEgteskab for en af de andre Staters Myndigheder, skal hans Ret til at indgaa iEgteskabet bedommes efter Loven i denne Stat, saafremt han i de sidste to Aar har vseret og fremdeles er bosat der, men eliers efter Loven i den Stat, hvor han har Statsborgerret. Skal Statsborgerlandets Lov anvendes, kan Retten til at indgaa ^Egteskabet godtgores ved Bevidnelse fra denne Stats Myndigheder (iEgteskabsattest). Artikel

2.

Om Lysning og Vielse gselder Loven i den Stat, for hvis Myndighed iEgteskabet indgaas. Artikel

3.

Retsvirkningerne af iEgteskab mellem Personer, som er og ved iEgteskabets Inclgaaelse var Statsborgere i de kontraherencle Stater, skal, 'forsaavidt angaar iEgtefaellernes Formueforhold, bedommes efter Loven i den af Stater-

I.

Ekteskap. Ariikkel

1.

Vil en statsborger i en av de kontjraherende stater inngå ekteskap for en av de andre staters myndigheter, skal hans rett til å inngå ekteskapet proves efter loven i denne stat, såfremt han i de siste to år har vsert og fremdeles er bosatt der, men ellers efter loven i den stat hvor han har statsborgerrett. Skal statsborgerlandets lov anvendes, kan retten til å inngå ekteskapet godtgjöres ved bevidnelse fra denne stats myndigheter (ekteskapsattest). Artikkel

2.

Om lysning og vigsel gjelder loven i den stat, for hvis myndighet ekteskapet inngåes. Artikkel

3.

Rettsvirkningene av ekteskap mellem personer som er og ved inngåelsen av ekteskapet var statsborgere i de kontraherende stater, skal i henseende til ektefellenes formuesforhold bedömmes

10 KonventionSvensk text.

förmögenhetsförhållanden, bedömas enligt lagen i den av staterna, där makarna vid äktenskapets ingående togo hemvist. Hava båda makarna sedermera tagit hemvist i en annan av staterna, skall den statens lag i stället vinna tillämpning, såvitt ej fråga är om verkan av rättshandling, som tidigare blivit ingången. Makes behörighet att råda över fast egendom eller vad därmed är likställt skall, om egendomen är belägen i fördragsslutande stat, städse bedömas enligt lagen i den staten.

Artikel \. Äktenskapsförord skall i avseende å formen anses giltigt i envar av de fördragsslutande staterna, ej blott om det tillkommit i enlighet med den lag, som jämlikt artikel 3 var tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, utan jämväl om det uppfyller formföreskrifterna i stat, där kontrahenterna eller en av dem var medborgare. Envar av staterna kan göra äktenskapsförords giltighet emot tredje man beroende av att förordet lagföljes enligt dess lag.

Artikel 5. Ansökan om boskillnad upptages i den stat, där makarna hava hemvist. Hava de hemvist i skilda stater, upptages ansökan i den stat, där den, mot vilken ansökningen är riktad, har hemvist, eller, om denna stat är Finland, i den stat, vars lag enligt artikel 3 är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Artikel 6. Artiklarna 3—5 hava ej avseende å äktenskap, "vars rättsverkningar enligt lagen i någon av de stater, om vilka fråga är, skola bedömas efter äldre äktenskapslagstiftning.

11 Konvention. Dansk Tekst.

Norsk tekst.

ne, hvor iEgtefaBllerne ved iEgteskabets Indgaaelse bosatte sig. Har begge iEgtefseller senere bosat sig i en anden af Staterne, skal denne Stats Lov i Stedet herfor finde Anvendelse, forsaavidt der ikke er Tale om Virkning af en Retshandel, som tidligere er indgaaet. En /Egtefaelles Befojelse til at raade over fast Ejendom eller over Rettighed, som dermed er ligestillet, skal, hvis Ejendommen er beliggende i en af Staterne, altid bedommes efter Loven i denne Stat.

efter loven i den av statene hvor ektefellene ved inngåelsen av ekteskapet bosatte sig. Har begge ektefeller senere bosatt sig i en annen av statene, skal denne stats lov i steden komme til anvendelse, forsåvidt der ikke handles om virkningen av en rettshandel som tidligere er foretatt. En ektefelles adgang til å rade over fast eiendom eller over rettighet som er likestillet dermed, skal, når eiendommen ligger i en av statene, altid bedömmes efter loven i denne stat.

Artikel 4. En iEgtepagt skal i Henseende til Formen anses for gyldig i enhver af de kontraherende Stater, ikke blot naar den Lov, som efter Artikel 3 var bestemmende for iEgtefsellernes Formueforhold, er iagttaget, men ogsaa naar uEgtepagten opfylder Formforskrifterne i den Stat, hvor Parterne eller en af dem havde Statsborgerret. Hver af Staterne kan gore en iEgtepagts Gyldighed överfor Trediemand betinget af, at den er tinglyst eller anmeldt til Retten overensstemmende med der gseldende Lov.

Artikkel 4. En ektepakt skal i henseende til formen ansees for gyldig i enhver av de kontraherende stater, ikke bare når den lov som efter artikkel 3 var bestemmende for ektefellenes formuesforhold, er iakttatt, men også når ektepakten opfyller formforskriftene i den stat hvor partene eller en av dem hadde statsborgerrett. Enhver av statene kan gjöre en ektepakts virkning överfor tredjemann avhengig av at den er tinglyst eller anmeldt til retten overensstemmende med der gjeldende lov.

Artikel 5. Begasring om Bosondring afgores i den Stat, hvor begge iEgtefseller er bosat. E r de bosat i forskellige Stater, afgores Begeeringen i den Stat, hvor den yEgtefselle, mod hvem Kravet er rettet, har Bopsel, eller, hvis han er bosat i Finland, i den Stat, hvis Lov efter Artikel 3 er bestemmende for iEgtefaellernes Formueforhold.

Artikkel o. Krav om ophevelse av formuesfellesskapet avgjöres i den stat, hvor begge ektefeller er bosatt. Bor de i forskjellige stater, treffes avgjörelsen i den stat, hvor den mot hvem kravet er rettet, har bopel, eller hvis han er bosatt i Finland, i den stat hvis lov efter artikkel 3 er bestemmende for ektefellenes formuesforhold.

Artikel 6. Artiklerne 3—5 angaar ikke iEgteskaber, hvis Retsvirkninger efter Loven i nogen af de paagseldende Stater skal

Artikkel 6. Artiklene 3—5 angår ikke ekteskaper, hvis rettsvirkninger efter loven i noen av de pågjeldende stater skal be-

12 Konvention. Svensk text.

Artikel

7.

Yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat upptages i den stat, där båda makarna hava hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt. Kan yrkandet ej enligt första stycket upptagas i någon av staterna eller skulle yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad efter hemskillnad mellan makar, som ej äro finska medborgare, enligt första stycket upptagas i Finland, må yrkandet väckas i stat, där endera maken är medborgare. Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad må städse väckas i stat, elär båda makarna äro medborgare.

Artikel

8.

I samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad må jämväl av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning,1 skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn. Yrkande, som senare yäckes angående underhållsskyldighet eller vårdnad om barn, upptages i stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut, som meddelats i annan stat.

Artikel

9.

Vid prövning av frågor, som avses i artiklarna 7 och 8, användes i varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning1 och skadestånd skola dock städse avgöras 1 I Finlands svenskspråkiga text: avvittring.

13 Konvention. Dansk Tekst.

Norsk tekst.

bedommes efter den seldre iEgteskabslovgivning.

dömmes efter den eldre ekteskapslovgivning.

Artikel 7. Sporgsmaal om Separation eller Skilsmisse mellem Statsborgere i cle kontraherende Stater afgores i den Stat, hvor begge iEgtefeeller er bosat, eller hvor de senest har vseret bosat samtidig og en af dem fremdeles er bosat. Kan Sägen ikke efter förste Stykke afgores i nogen af Staterne, eller skulde Afgorelse om Separation eller Skilsmisse paa Grundlag af Separation mellem vEgtefseller, som ikke er finske Statsborgere, efter förste Stykke traeffes i Finland, kan Afgorelsen traeffes i en Stat, hvor en af iEgtefsellerne har Statsborgerret. Skilsmisse paa Grundlag af Separation kan altid meddeles i en Stat, hvor begge iEgtefseller har Statsborgerret.

Krav om separasjon eller skilsmisse mellem statsborgere i de kontraherende stater avgjöres i den stat, hvor begge ektefeller er bosatt, eller hvor de senest har hatt bopel samtidig og en av dem fremdeles er bosatt. Kan kravet ikke efter förste ledd avgjöres i noen av statene, eller skulde avgjörelse om separasjon eller skilsmisse efter separasjon mellem ektefeller som ikke er finske statsborgere, efter förste ledd treffes i Finland, kan avgjörelsen treffes i en stat, hvor en av ektefellene har statsborgerrett. Skilsmisse på grunnlag av separasjon kan i ethvert tilfelle meddeles i den stat, hvor begge ektefeller har statsborgerrett.

Artikel 8. I Förbindelse med Krav om Separation eller Skilsmisse kan der af samme eller anden Myndighed ogsaa traeffes Afgorelse om midlertidig Ophaevelse af Samlivet, Deling af Formuen, Skadeserstatning, Underholdspligt og Fora?ldremyndighed. Sporgsmaal om Underholdspligt og Foraeldremyndighed, som rejses senere, afgores i den Stat, hvor den iEgtefaslle, mod hvem Kravet er rettet, er bosat; dette gselder ogsaa med Hensyn til ^Endring af Beslutning, som er truffet i en anden af Staterne.

Artikkel 8. I förbindelse med krav om separasjon eller skilsmisse kan der, av samme eller annen myndighet, også treffes avgjörelse om midlertidig ophevelse av samlivet, deling av formuen, skadeserstatning, underholdsplikt og omsorgen for barnene. Senere avgjorelser om underholdsplikt eller omsorgen for barnene treffes i den stat hvor den ektefelle, mot hvem kravet reises, er bosatt, også når der handles om endring av en beslutning som er truffet i en annen av statene.

Artikel

9.

Ved de i Artiklerne 7 og 8 naevnte Afgorelser anvendes i hver Stat den der gaeldende Lov. Afgorelse om Deling

Artikkel

Artikkel

7.

9.

Ved de avgjorelser som omhandles i artiklene 7 og 8, anvendes i hver stat den der gjeldencle lov. Avgjorelser om

14 Konvention.

Svensk text. efter den lag, som enligt artikel 3 är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Finsk medborgare må ej bliva hemskild i stat, där han ej har hemvist sedan minst två år. Hemskillnad, som vunnits i en av staterna, medför i de övriga samma rätt att erhålla äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten.

Artikel

10.

Beträffande återgång av äktenskap mellan dem, som äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i fördragsslutande stat, skall vad i artiklarna 7—9 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Frågan huruvida orsak till återgång är för handen bedömes dock enligt den lag, som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet.

II.

Adoption.

Artikel

11.

Vill medborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist i sådan stat, adoptera någon, som har medborgarskap i en av staterna, skall ansökningen göras i den stat, där adoptanten har hemvist. Har han ej hemvist där sedan minst två år, må ansökan även göras i hans hemland, om den, som skall adopteras, har medborgarskap och hemvist därstädes.

Konvention.

I.")

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

af Formuen og om Skadeserstatning traeffes dog altid efter den Lov, som ifolge Artikel 3 er bestemmende for jEgtefsellernes Formueforhold. Separation kan ikke meddeles finsk Statsborger, medmindre han er og i de sidste to Aar har vseret bosat i den Stat, hvor Separation soges. Separation, som er opnaaet i en af Staterne, giver i de andre Stater samme Ret til Skilsmisse som en der meddelt Separation.

deling av formuen og. om skadeserstatning skal dog i ethvert tilfelle treffes efter den lov som ifölge artikkel 3 er bestemmende for ektefellenes formuesforhold. Separasjon kan ikke meddeles finsk statsborger, medmindre han er og i de siste to år har vsert bosatt i den stat, hvor separasjon sökes. Separasjon som er opnådd i en av statene, gir i de andre stater samme rett til skilsmisse som en der meddelt separasjon.

Artikel 10. Med Hensyn til Afgorelsen af Säger om Omstodelse af jEgteskab mellem Personer, som er og ved iEgteskabets Indgaaelse var Statsborgere i de kontraherende Stater, finder Bestemmelserne i Artiklerne 7-—9 tilsvarende Anvendelse. Betingelserne for Omstodelse skal dog bedommes efter den Lov, som var bestemmende for Sagsogerens Ret til at indgaa .Egteskabet, eller, hvis Sägen rejses mod begge Mgtefseller, efter en af de Love, som var bestemmende for deres Ret til at indgaa ^Egteskabet.

Artikkel 10. Med hensyn til saker om ugyldighet eller omstötelse av et ekteskap mellem personer som er og ved inngåelsen av ekteskapet var statsborgere i de kontraherende stater, får bestemmelsene i artiklene 7—9 tilsvarende anvendelse. Vilkårene for ugyldighet eller omstötelse skal dog bedömmes efter den lov som var bestemmende for saksökerens rett til å inngå ekteskapet, eller om saken reises mot begge ektefeller, efter en av de lover som var bestemmende for deres rett til å inngå ekteskapet.

II.

Adoption.

Artikel

11.

Vil en Statsborger i en af de kontraherende Stater, som er bosat i en af disse, adoptere en Person, der har Statsborgerret i en af Staterne, skal Tilladelsen soges i den Stat, hvor Adoptanten er bosat. Har han ikke vseret bosat der i de sidste to Aar, kan Tilladelsen ogsaa soges i den Stat, hvor han har Statsborgerret, hvis den, der skal adopteres, har Statsborgerret og BopaBl i denne Stat.

II.

Adopsjon.

Artikkel

11.

Vil en statsborger i en av de kontraherende stater, som er bosatt i en av dem, adoptere noen som har statsborgerrett i en av statene, skal tillåtelsen sökes i den stat hvor adoptanten er bosatt. Har han ikke vsert bosatt der i de siste to år, kan adopsjon også sökes i den stat hvor han har statsborgerrett, hvis den som skal adopteres, har statsborgerrett og bopel i denne stat.

Konvention.

16 Svensk text.

Artikel

12.

Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande lag. Är den, som skall adopteras, under aderton år och har han hemvist i hemlandet, må ansökningen dock ej bifallas i annan stat, utan att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle att avgiva 3rttrande.

Artikel

13.

Ansökan om hävande av adoptivförhållande mellan medborgare i fördragsslutande stater skall, om adoptionen ägt rum i sådan stat, upptagas i den stat, där adoptanten har hemvist, eller, om han ej har hemvist i fördragsslutande stat, där adoptivbarnets hemvist är. Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande lag.

III.

Förmynderskap. Artikel

14.

1 Förmynderskap för underårig medborgare i en av de fördragsslutande staterna, vilken har hemvist i en av de övriga, anordnas i sistnämnda stat, såframt ej förmynderskap redan i annan fördragsslutande stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarad.

Artikel Tillfälligt förmynderskap kan anordnas tagas i envar av staterna. 1

I Finlands svenskspråkiga text: minderårig.

15. och andra tillfälliga åtgärder vid-

Konvention.

17 Dansk Tekst.

Artikel

12.

Ved Afgorelsen af Ansogningen anvendes i hver Stat den der gaeldende Lov. Er den, som skal adopteres, under 18 Aar, og er han bosat i den Stat, hvor han har Statsborgerret, maa Ansogning dog ikke bevilges i en anden Stat, forinden vedkommende Bornetilsynsmyndighed i Statsborgerlandet har haft Adgang til at ytre sig. Artikel

13.

Sporgsmaal om Ophsevelse af Adoptivforhold, som bestaar mellem Statsborgere i de kontraherende Stater, og som er stiftet i en af disse, afgores i den Stat, hvor Adoptanten er bosat, eller, hvis han ikke har Bopsel i nogen af de kontraherende Stater, i den Stat, hvor Adoptivbarnet er bosat. Ved Afgorelsen anvendes i hver Stat den der gseldende Lov.

III.

Vaergemaal. Artikel

14.

Veergemaal for mindreaarig Statsborger i en af de kontraherende Stater, som er bosat i en af de andre, horer under Myndighederne i sidstnaevnte Stat, medmindre Vaergemaal allerede udoves i en af de andre Stater ved fodt eller beskikket Vaerge. Det samme gaelder om Umyndiggorelse og Vaergemaal for en umyndiggjort. Artikel

15.

Midlertidig Vaerge kan beskikkes, og andre midlertidige Foranstaltninger kan traeffes i enhver af Staterne. 2—282457

Norsk tekst.

Artikkel

12.

Ved avgjörelsen av ansökningen anvendes i hver stat den der gjeldende lov. Har den som skal adopteres ikke fylt 18 år, og er han bosatt i den stat hvor han har statsborgerrett, må ansökningen dog ikke innvilges i en annen stat, uten at vedkommende barnetilsynsmyndighet i statsborgerlandet har hatt adgang til å uttale sig.

Artikkel

13.

Spörsmål om ophevelse av et adoptivforhold, som består mellem statsborgere i de kontraherende stater, og som er stiftet i en av disse, avgjöres i den stat hvor adoptanten er bosatt, eller hvis han ikke har bopel i noen av de kontraherende stater, i den stat hvor den adopterte er bosatt. Ved avgjörelsen anvendes i hver stat den der gjeldende lov.

III.

Vergemål.

Artikkel

14.

Vergemål for mindreårig statsborger i en av de kontraherende stater, som er bosatt i en av de andre, hörer under myndighetene i denne stat, medmindre vergemål allerede utöves i en av de andre stater ved lovbestemt eller opnevnt verge. Det samme gjelder om umyndiggjörelse og vergemål for en umyndiggjort. Artikkel

15.

Midlertidig verge kan opnevnes og andre midlertidige forföininger treffes i enhver av statene.

18 Konvention: '• Svensk text. Artikel

• .*s* ' dm

16.

!

' Vid prövning av frågor,-som avses i artiklarna 14 ooh I5j tillämpas i varje stat där gällande lag. ' i ; • ; iUt.i v .Hy i :':!:'; :. , |JJ .. i •••.. aol'. ".I.:; \'. I lll< .. ':.:>:.' iovn ' i i .: ii i rfj ,; . •> ,-.r. i 1 ' .:...'. . ijca^.i DJH! i.'i .:. .-.•. .-. "ji; n.-^.nli-yi':. •. , Em i Artikel 17. 'r1

Öhiyndighetens verkan i förniögehrietsrättsligt hänseende och förmyndarens behörighet bedömas enligt lagen i den stat, där förmynderskäpet utövas.

Artikel

18.

F ö r m y n d e r s k a p kan efter , förhandling mellan vederbörande statsdepartement 1 överflyttas till annan stat, om den omyndige tagit hemvist därstädes eller överflyttning av annan grund finnes lämplig. r.B.l . 11.') i) HIV)! !'(()?!

• •/•:..".'• ' .. i

J

"i; : fjii

. \ i

-: •:-;• . '•• , (U

,••:.!•!

'•'

i 1 ,

•'

..

lOV ii

,,.

o;-l

ttojrJ

i'

ii"! . . ' : '-

i.i*

:

. . v>4.rtikel

19.

:/ .".

•

.,

••• » ; : :

ii

;.

:"

..i'i'q >!.)..'•

•• [T<>!

•.i •• (j

:

,:.

. •;

;

..i

. 5« :i

•:• :

• •

, ; .. n ,. r;. ;;.,.,

i i F r å g a om hävande: av omyndighetsförklaring, som meddelats i : fördragsslutande stat, skall, om demomyndigförklarade är medborgare'! sådan, stat, prövas i den stat, där förmynderskäpet är anordnat. Vid prövningen tillämpas i varje stat där gällande lag. !.4ifcii»a--ra '••'/•, ." •..•• •'•:•:.•!•'.•" .'i.

".:.) T!!;

.-).-, Artikel

20.

i: .-.

:-r ".-.

•-..

1 V a r d e r medborgare i fördragsslutahde stat omyndigförklärad i annan sådan s t a t ' e l l e r häves omyndighetsförklaring i annan stat än hemlandet, skall underrättelse ofördröjligen översändas till vederbörande statsdepartemeht 2 därstädes.

Artikel

21.

V a d i artiklarna 17, 19 och 20 är stadgat angående omyndighetsförklaring skall äga motsvarande tillämpning, då danskt Lavvsergemaal 3 anordnats för med1 I 2 I 3

IFinlands svenskspråkiga text: ministerier. Finlands svenskspråkiga text: ministerium. I Finlands svenskspråkiga text: »danskt kuratel eller såkallat LavvEergéinaab.

•

Konvention.

•19

Dansk Tekst. Artikel 16.

Norsk tekst. Artikkel 16.

De Afgorelser, som omhandles i Artiklerne 14 og 15, trseffes i hver Stat efter der gaeldende Lov.

De avgjorelser sorri omhandles i artiklene 14 og 15, treffes i hver stat efter der gjeldende lov.

Artikel

17.

Om Umyndighedens Virkninger i formueretlig Henseende og om Vsergens Befojelser gaelder Loven i den Stat, hvor Va^rgemaalet udoves. Artikel

18.

i JEt Vaergemaal kan efter Forhandling mellem vedkommende Ministerier overfores til en af de andre Stater, saafremt den umyndige har bosat sig der, eller det af andre Grunde findes hensigtsmaessigt. Artikel

19.

Sporgsmaal om Ophsevelse af Umyndiggorelse, som er besluttet i en af de kontraherende Stater, skal, hvis den umyndiggjorte er Statsborger i en af disse, afgores i den Stat, hvor Vasrgemaalet udoves. ;Ved Afgorelsen anvendes i hver Stat den der gaeldende Lov. Artikel

20.

Bliver en Statsborger i en af de kontraherende Stater umyndiggjort i en af de andre, eller bliver Umyndiggorelsen ophsevet, skal der uden Ophold sendes Meddelelse til vedkommende Ministerium i den Stat, hvor han har Statsborgerret. Artikel

21.

Bestemmelserne i Artiklerne 17, 19 og 20 finder tilsvarende Anvendelse, naar en Statsborger i en af de kontra-

Artikkel

1i.

Rettsvirkningene av umyndigheten i formuerettslig henseende og vergens rådighet bedommes efter loven i den stat hvor vergemålet utöves. Artikkel

18.

E t vergemål kan efter forhandling mellem vedkommende departementer överföres til en av de andre stater, såfremt den .umyndige har bosatt sig der, eller såfremt det av andre grunner finnes hensiktsmessig. Artikkel

19.

Spörsmål om ophevelse av en umyndiggjörelse som er besluttet i en av de kontraherende stater, skal, når den umyndiggjorte har statsborgerrett i en av disse, avgjöres. i den stat hvor vergemålet utöves. Ved avgjörelsen anvendes i hver stat den der gjeldende lov. Artikkel

20.

Blir en statsborger i en av de kontraherende stater umyndiggjort i en. av de andre, eller blir umyndiggjörelsen ophevet, skal der uten ophold sendes underretning til vedkommende departement i den stat, hvor han har statsborgerrett. Artikkel

21.

Bestemmelsene i artiklene 17, 19 og 20 får tilsvarende anvendelse, när en statsborger i en av de kontraherende sta-

20 Konvention. Svensk text.

borgare i fördragsslutande stat, vilken har hemvist i Danmark och för vilken förmynderskap ej redan är anordnat i annan fördragsslutande stat. Den, som står under Lavvsergemaal1 i Danmark, må utan hinder därav omyndigförklaras i annan stat, där han tagit hemvist.

IV.

Allmänna bestämmelser.

Artikel 22. Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats jämlikt artiklarna 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna.

Artikel

23.

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationerna skola utväxlas i Stockholm så snart ske kan. Konventionen träder i kraft den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter det ratifikationerna utväxlats. Envar av staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga konventionen till upphörande från och med den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter sex månader, sedan uppsägningen skedde. 1

I Finlands svenskspråkiga text: kuratel.

Konvention.

21 Dansk Tekst.

Norsk tekst.

herende Stater, der er bosat i Danmark og ikke allerede er umyndiggjort i en af Staterne, ssettes under Lavvsergemaal i Danmark. Dette Vaergemaal er ikke til Hinder for Umyndiggorelse i en af de andre Stater, hvor vedkommende bosaetter sig-

ter, som er bosatt i Danmark og ikke allerede er umyndiggjort i en av statene, settes under lagvergemål i Danmark. Dette vergemål er ikke til hinder for umyndiggjörelse i en av de andre stater, hvor vedkommende bosetter sig.

IV.

Almindelige Bestemmelser. Artikel

22.

Administrative og retskraftige judicielle Afgorelser, som i en af Staterne er udfaerdiget i Overensstemmelse med Artiklerne 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21, skal have Gyldighed i de andre Stater uden sserlig Stadfaestelse og uden Provelse af Afgorelsens Rigtighed eller dens Forudssetninger med Hensyn til Bopael eller Statsborgerret i den ene eller den anden af de kontraherende Stater. Artikel 23. Denne Konvention skal ratificeres, og Ratifikationerne udveksles i Stockholm, saa snart ske kan. Konventionen traeder i Kraft den 1. Januar eller den 1. Juli, som folger efter Udvekslingen af Ratifikationerne. Enhver af Staterne kan i Forhold til hver af de andre opsige Konventionen med en Frist af seks Maaneder til Ophor en 1. Januar eller en 1. Juli. Anm. Forsaavidt det kraeves af nogen af de andre kontraherende Stater forudsaettes det, at Danmark gennem en Noteveksling forpligter sig til ikke at ineddele Dispensation efter dansk .Kgtcskabslov af 1922 § 13, förste Stykke, i Tilftelde, hvor nogen af Parterne er Statsborger i den anden Stat.

IV.

Almindelige bestemmelser. Artikkel

22.

Administrative og rettskraftige judicielle avgjorelser, som i en av statene er utfaerdiget i overensstemmelse med artiklene 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21, skal ha gyldighet i de andre stater uten seerskilt stadfestelse og uten prövning av avgjörelsens riktighet eller av dens forutsetninger med hensyn til bopel eller statsborgerrett i den ene eller den annen av de kontraherende stater.

Artikkel

23.

Denne konvensjon skal ratificeres, og rati fikas jonene skal utveksles i Stockholm så snart skje kan. Konvensjonen trer i kraft den 1 januar eller den 1 juli som fölger efter utvekslingen av ratifikasjonene. Enhver av statene kan i forhold til hver av de andre si op konvensjonen med en frist av seks måneder til ophör den påfölgende 1 januar eller 1 juli.

2$;

A

Förslag .... , till Lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Härigenom förordnas dels att 4 kap. 7 § och 5 kap. 9 § lagen den 8 juni 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skola upphöra att gälla, dels att i 6 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 5 §, av följande lydelse: Konungen äger, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat, stadga avvikelser från de i denna lag givna bestämmelserna och jämväl i övrigt meddela föreskrifter om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps ingående, återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad, hemskillnad samt förmynderskap för underåriga och omyndigförklarade. Efter avtal med annan stat än nu är sagt äger Konungen, med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat, stadga avvikelser från de i 4 och 5 kap. meddelade bestämmelserna. Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna reglerna om internationella rättsförhållanden, lagen i den stat, där hemvistet är, äga tillämpning med avseende å omyndighetsförklaring och anordnande av förmynderskap för underårig och omyndigförklarad, äger ock Konungen förordna beträffande undersåtar i den staten, vilka hava hemvist här i riket, att omyndighetsförklaring må ske och förmynderskap anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten, att omyndighetsförklaring må ske och förmynderskap anordnas i den främmande staten.

ts

Förslag till' Lag angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Härigenom förordnas, att Konungen skall äga, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande rättsverkningar av äktenskap mellan undersåtar i fördragsslutande stat.

24 Förslag till Lag a n g å e n d e tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption. Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 28 §, av följande lydelse: Konungen äger, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, beträffande undersåtar i fördragsslutande stat, meddela föreskrifter om internationella rättsförhållanden rörande adoption jämväl i andra avseenden än i 26 och 27 §§ sägs.

25 Förslag till Lag om tillägg till § 8 4 växellagen. Härigenom förordnas, att till § 84 växellagen skall läggas ett nytt andra stycke av följande lydelse: Konungen äger, efter avtal med främmande stat, beträffande undersåtar i den staten stadga avvikelser från vad i första stycket sägs.

M

Förslag till Förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Kungl. Maj: t har, med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 5 § lagen den 8 juli 1904 oni vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen den — — — angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar samt 26-—28 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption, funnit gott föroidna, att, såvitt angår förhållandet till Danmark, Finland och Norge, skola här i riket lända till efterrättelse följande bestämmelser, vilka ansluta sig till en den — — — mellan Sverige och nämnda stater ingången konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap: I.

Äktenskap.

Vill medborgare i en av de fördragsslutande staterna träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av de övriga, skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas efter lagen i den staten, om han sedan minst två år har hemvist därstädes, men eljest enligt hemlandets lag. Äktenskap må dock ej i något fall inför svensk myndighet slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Skall hemlandets lag vinna tillämpning, må rätten att ingå äktenskapet styrkas genom intyg av myndighet tillhörande hemlandet (äktenskapscertifikat). 2 §.

Med avseende å lysning och vigsel gäller lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör. 3 §.

Rättsverkningarna av äktenskap mellan dem, som äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i fördragsslutande stat, skola, såvitt angår makarnas

Förordning om vissa internationella rättsförhållanden.

27-

förmögenhetsförhållanden, bedömas enligt lagen i den av staterna, där makarna vid äktenskapets ingående togo hemvist. Hava l$da r .makarna sedermera tagit hemvist i en annan av staterna, skall den statens lag i stället vinna tillämp-. ning, såvitt ej fråga är om verkan av rättshandling, som tidigare blivit ingången.. Makes behörighet att råda över fast egendom eller vad därmed är likställt skall, om egendomen är belägen i fördragsslutande stat, städse bedömas, enligt lagen i den staten. . . . 4 §•

Äktenskapsförord skall i avseende å formen anses giltigt i envar av de fördragsslutande staterna, ej blott om det tillkommit i enlighet med den lag, som jämlikt 3 § var tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, utaii: jämväl om det uppfyller formföreskrifterna i stat, där kontrahenterna eller en av dem var medborgare. Förord, som enligt första stycket skall anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är sagt, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad där stadgas. Är förordet slutet mellan trolovade, och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten. 5 §. Ansökan om boskillnad upptages i den stat, där makarna hava hemvist. Hava de hemvist i skilda stater, upptages ansökan i den stat, där den, mot vilken ansökningen är riktad, har hemvist, eller, om denna stat är Finland, i den stat, vars lag enligt 3 § är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. 6 §.

Vad i 3—5 §§ stadgas skall ej hava avseende å äktenskap, vars rättsverkningar enligt lagen i någon av de stater, om vilka fråga är, skola bedömas efter äldre äktenskapslagstiftning. 7 §.

Yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat upptages i den stat, där båda makarna hava hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt. Kan yrkandet ej enligt första stycket upptagas i någon av staterna eller skulle yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad efter hemskillnad mellan makar, som ej äro finska medborgare, enligt första stycket upptagas i Finland, må yrkandet väckas i stat, där endera maken är medborgare. Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad må städse väckas i stat, där-_båda/ makarna äro medborgare.

28 Förordning om vissa internationella rättsförhållanden. 8 §.

I samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad må jämväl av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn. Yrkande, som senare väckes angående underhållsskyldighet eller vårdnad om barn, upptages i stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut, som meddelats i annan stat. 9 §. Vid prövning av frågor, som avses i 7—8 §§, användes i varje stat där gällande lag. Frågor om bodelning och skadestånd skola dock städse avgöras efter den lag, som enligt 3 § är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Finsk medborgare må ej bliva hemskild i stat, där han ej har hemvist sedan minst två år. Hemskillnad, som vunnits i en av staterna, medför i de (ivriga samma rätt att erhålla äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten. 10 §. Beträffande återgång av äktenskap mellan dem, som äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i fördragsslutande stat, skall vad i 7—9 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Frågan huruvida orsak till återgång är för handen bedömes dock enligt den lag, som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet.

II.

Adoption.

11 §• Vill medborgare i fördragsslutande stat, som har hemvist i sådan stat, adoptera någon, som har medborgarskap i en av staterna, skall ansökningen göras i den stat, där adoptanten- har hemvist. Har han ej hemvist där sedan minst två år, må ansökan även göras i hans hemland, om den, som skall adopteras, har medborgarskap och hemvist därstädes. 12 §. Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande lag. Ar den, som skall adopteras, under aderton år och har han hemvist i hemlandet, må ansökningen dock ej bifallas i annan stat, utan att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle att avgiva yttrande. 13 §. Ansökan om hävande av adoptivförhållande mellan medborgare i fördragsslutande stater skall, om adoptionen ägt rum i sådan stat, upptagas i den stat,

Förordning om vissa internationella rättsförhållanden.

där adoptanten har hemvist, eller, om han ej har hemvist i fördragsslutande stat, där adoptivbarnets hemvist är. Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat där gällande lag.

III.

Förmynderskap. 14 §.

Förmynderskap för underårig medborgare i en av de fördragsslutande staterna, vilken har hemvist i en av de övriga, anordnas i sistnämnda stat, såframt ej förmiynderskap redan i annan fördragsslutande stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarad. 15 §. Tillfälligt förmynderskap kan anordnas och andra tillfälliga åtgärder vidtagas i envar av staterna. 16 §. Vid prövning av frågor, som avses i 14 och 15 §§, tillämpas i varje stat där gällande lag. 17 §. Omyndighetens verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och förmyndarens behörighet bedömas enligt lagen i den stat, där förmynderskäpet utövas. 18 §. Förmynderskap kan efter förhandling mellan vederbörande statsdepartement (iverflyttas till annan stat, om den omyndige tagit hemvist därstädes eller överflyttning av annan grund finnes lämplig. 19 §. Fråga om hävande av omyndighetsförklaring, som meddelats i fördragsslutande stat, skall, om den omyndigförklarade är medborgare i sådan stat, prövas i den stat, där förmynderskäpet är anordnat. Vid prövningen tillämpas i varje stat där gällande lag. 20 §.

Varder medborgare i fördragsslutande stat omyndigförklarad i annan sådan stat eller häves omyndighetsförklaring i annan stat än hemlandet, skall underrättelse ofördröjligen översändas till vederbörande statsdepartement därstädes.

30 Förordning om vissa internationella rättsförhållanden. 21 §.

Vad i 17, 19 och 20 §§ är stadgat angående omyndighetsförklaring skall äga motsvarande tillämpning, då danskt Lawsergemaal anordnats för medborgare i fördragsslutande stat, vilken har hemvist i Danmark och för vilken förmynderskap ej redan är anordnat i annan fördragsslutande stat. Den, som står under Lavvsergemaal i Danmark, må utan hinder därav omyndigförklaras i annan stat, där han tagit hemvist,

IV.

Allmän bestämmelse. 22 §.

Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelas jämlikt 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14, 15, 19 eller- 21 §§, skall gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna.

Denna förordning skall träda i kraft den . . .

M O T I V.

33 Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap.

Samarbetet mellan Sverige, Danmark och Norge på familjerättens område har Inledning. hittills omfattat äktenskapsrätten, adoptionslagstiftningen samt vissa delar av Norditik rätts föräldra- och förmynderskapsrätten. Såsom resultat av detta samarbete föreligga ^Ujerättmt numera i alla tre länderna nya lagar i nämnda ämnen. Dessa lagar äro i Sverige: område. giftermålsbalken den 11 juni 1920, lagen den 14 juni 1917 om adoption, lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; i Danmark: lov af 30. juni 1922 om regteskabs indgaaelse og oplosning, lov af 18. marts 1925 om segteskabets retsvirkninger, lov af 26. marts 1923 om adoption, lov af 30. juni 1922 om umyndighed og vaergemaal; i Norge: lov av 31 mai 1918 om indgaaelse og oplosning av egteskap, lov av 20 mai 1927 om ektefellers formuesforhold, lov av 2 april 1917 om adoption och lov av 22 april 1927 om vergemål for umyndige. I vilken utsträckning de nya lagarna om förmynderskap grunda sig på skandinaviskt samarbete skall i annat sammanhang angivas. Då det gemensamma familjerättsliga lagstiftningsarbetet påbörjades, stod det fullt klart, att man här ej kunde vinna en lika fullständig överensstämmelse, som uppnåtts beträffande stora avsnitt av förmögenhetsrätten. Av skäl, som här torde kunna lämnas åsido, förete de nya lagarna delvis ganska avsevärda formella avvikelser icke blott beträffande avfattningen av de särskilda lagrummen utan ock i vissa grundläggande terminologiska frågor samt beträffande materialets fördelning på skilda lagar eller kapitel. I sakligt hänseende är däremot överensstämmelsen mycket stor, större än man vågade hoppas vid samarbetets början. Den verkställda utredningen har nämligen givit vid handen, att den i de tre länderna rådande uppfattningen även på dessa rättsområden numera i grunden är så likartad, att enhetssträvandena, utan uppoffring av nationella särdrag, på de flesta punkter av betydelse kunnat förverkligas. På sina håll kvarstå dock sakliga skiljaktigheter av vikt. I den kommission, som utarbetat förslag till iorenämnda lagar, var Finland ej företrätt. Efter frigörelsen från Ryssland har man emellertid även i Finland gripit sig an med en allmän reform av familjerätten. En av de första frukterna av detta arbete blev en lag om adoption av den 5 juni 1925, nära överensstäm3—282457

34 Inledning.

mande med de lagar i samma ämne, som kort förut antagits i de tre andra länderna. Den 13 juni 1929 erhöll Finland även en ny äktenskapslag, vilken träder i kraft den 1 januari 1930. Denna lag, som utarbetats av finska lagberedningens första avdelning efter överläggningar med ledamöter i den svenska lagberedningen, ansluter sig i sak nära till den i Sverige, Danmark och Norge gällande äktenskapsrätten. Den finska lagen om förmynderskap är av den 19 augusti 1898 och sålunda från tiden innan samarbetet på detta område upptogs, men den företer i sakligt hänseende icke några mera genomgripande avvikelser från de tre andra ländernas förmynderskapslagstiftning. Islands familjerättsliga lagstiftning ansluter sig numera på ifrågavarande områden mara till de andra nordiska ländernas. Den isländska regeringen har visserligen på grund av kommunikationsförhållandena nödgats avstå från att låta sig representeras vid de delegerades förhandlingar, men har uttalat önskan att få del av dessas resultat, och förhoppningar torde föreligga att jämväl Island inom en nära framtid skall kunna räknas till de stater, som anslutit sig till den nu föreslagna konventionen. ' Behovet av Redan i de svenska, danska och norska förslagen till lagar om äktenskaps intraktatmässig gäende och upplösning (1913) framhölls önskvärdheten utav en traktatmässig ' " reglering av vissa hithörande spörsmål.1 Allt efter som arbetet fortgått, har detta önskemål framstått klarare. Under arbetet på förmynderskapsrättens område utformade den skandinaviska familjerättskommissionen för vart och ett av de tre länderna förslag till internationellt privaträttsliga regler beträffande förmynderskap, avsedda, bland annat, att erbjuda en tidsenlig reglering av förhållandet de skandinaviska länderna emellan. Dessa förslag hava emellertid allenast i Sverige föranlett lagstiftningsåtgärder. Här bör även erinras om de gemensamt utarbetade bestämmelser av internationellt privaträttslig natur, som återfinnas i de skandinaviska ländernas adoptionslagar och vilka räkna ined möjligheten av överenskommelser på detta område skilda stater emellan. En traktatmässig reglering har tett sig såsom särskilt önskvärd men också såsom särskilt vansklig att åvägabringa på den grund att de nordiska länderna ej alla intaga samma principiella ståndpunkt till hithörande internationellt privaträttsliga spörsmål. I vari land äro dessa genom lagarna av den 8 juli 1904 och den 1 juni 1912 till största delen redan lösta på nationalitetsprincipens grund, och genom sin anslutning till de familjerättsliga Haag-konventionerna angående giftermål, skillnad, förmynderskap samt äktenskaps rättsverkningar 2 har Sverige 1

Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken I s. 504—505. Dessa konventioner äro: konventionen för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap, konventionen för lösande av konflikter mellan lagar' och jurisdiktioner i fråga om skillnad i äktenskap och ständig skillnad till säng och säte och konventionen angående förmynderskap för minderåriga, samtliga undertecknade i Haag den 12 juni 1902 och ratificerade i Stockholm den 30 april 1904, samt vidare konventionen angående konflikter mellan olika lagar i fråga om äktenskaps rättsverkningar i avseende å makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende ävensom å deras förmögenhetsförhållanden och konventionen angående omyndighetsförklaring och liknande åtgärder, båda undertecknade i Haag den 17 juli 1905 och ratificerade av Sverige den förra den 1 juli 1912, den senare den 10 oktober 1924. Texterna till 1902 års konventioner återfinnas i Svensk författningssamling 1904 nr 27, till konventionen om äktenskaps rättsverkningar i Sveriges överenskommelser med främmande makter 1912 nr 6 och till konventionen angående omyndighetsförklaring därsammastädes 1924 nr 31. 2

Inledning.

i förhållande till vissa främmande länder förbundit sig att tillämpa denna princip. I Finland, där nationalitetsprincipen länge utan stöd av lag antagits vara gällande, föreligger numera ett på denna princip byggt förslag, som utarbetats av finska lagberedningens första avdelning efter samråd med ledamöter i svenska lagberedningen och hösten 1928 förelagts riksdagen till antagande. 1 Till de familjerättsliga Haag-konventionerna har Finland emellertid ej anslutit sig, något som i viss mån torde hava sin förklaring i en önskan att hava fullt fria händer med avseende på en traktat med de övriga nordiska länderna, I Danmark och Norge däremot, där positiva lagbestämmelser saknas, är domicilprincipen fast rotad. Även beträffande sådana frågor som om äktenskapshinder, upplösning av äktenskap och anordnande av förmynderskap tillämpas i regel landets lag på där bosatta personer utan avseende å deras nationalitet, Väl hava i båda länderna röster höjts till förmån för en anslutning till nationalitetsprincipen och Haag-konventionerna. 2 Den norska lagen om adoption innehåller, liksom den svenska, på nämnda princip byggda regler, och nationalitetsprincipens förhärskande ställning i Europa har i rättstillämpningen på åtskilliga punkter framtvungit eftergifter,3 men åtminstone hittills har tanken på ett systemskifte i det hela icke vunnit sådan anslutning, att man kan räkna med dess förverkligande. Beträffande förhållandet mellan Danmark och Sverige gäller dock såtillvida ett undantag, som enligt en den 5 oktober 1907 avslutad överenskommelse undersåte i ettdera landet, som ej har hemvist i det andra, icke må inför dess myndigheter träda i äktenskap, med mindre han företer intyg av myndighet i hemlandet, att han enligt dess lag äger det äktenskap ingå.

Vid de nu avslutade förhandlingarna hava de delegerade sålunda haft att Nationalitetsutgå ifrån att i förhållande till främmande länder i allmänhet Sverige och eller äoinicilprlnci ? Finland komma att fasthålla vid nationalitetsprincipen, Danmark och Norge vid P domicilprincipen. Här är ej platsen för en allmän undersökning av dessa grundsatsers inbördes företräde. Det är i detta sammanhang tillfyllest att betona, hurusom domicilprincipen i rent praktiskt hänseende har vissa fördelar av samma art som de genom det gemensamma lagstiftningsarbetet eftersträvade. Tillämpningen av de familjerättsliga reglerna ankommer vanligen på myndigheterna i det land, där de, vilkas rättsförhållanden äro i fråga, hava sitt hemvist, och för myndigheterna innebär det en påtaglig lättnad att härvid, utan hänsyn till vederbörandes nationalitet, få använda det egna landets lagar, med vilka de äro fullt förtrogna. Därigenom vinner också rättsskipningen i säkerhet. För de enskilda har det jämväl sina fördelar att lagarna i det land, där de äro bosatta, hava sin tillämpning på dem, oaktat de äro av främmande nationalitet. De kunna i allmänhet lättare förvissa sig om rätta innebörden av ortens lag än av hemlandets och lättare anskaffa sådana bevis och legitimationshandlingar, som enligt förstnämnda lag äro av nöden. De principiella skäl, som pläga åberopas till för1 Förslag till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur, Helsingfors 1927, finska regeringens prop. 1928 nr 28. 2 Se Betsenkning om de internationale konventioner angaaende a?gteskabs indgaaelse skilsmisse og separation samt vsergemaal for umyndige, Kristiania 1903: B o r u m , Personalstatutet efter dansk og fremmed Bet, Köpenhamn 1927, s. 552 f. 8 Se B o r u m , anförda arbete, särsk. s. 370—372. ';;

36 Inledning.

mån för nationalitetsgrundsatsen, förlora å andra sidan högst väsentligt i betydelse, då fråga är om det inbördes förhållandet mellan närbefryndade folk med nästan överensstämmande lagstiftning, likartade kulturella förhållanden samt inbördes kännedom om och förtroende för varandras rättsliga institutioner. Av det nu sagda lärer framgå, att en allmän tillämpning av nationalitetsprincipen Nordens länder emellan icke skulle väl harmoniera, med de strävanden, som uppburit det gemensamma lagstiftningsarbetet, De delegerade hava fastmera ansett det vara deras uppgift, att utreda, huruvida icke genom detta arbete vägen är jämnad för den tankens genomförande, att en medborgare i ett av de nordiska länderna, som har hemvist i något av de övriga, på de rättsområden, som nämnda arbete omfattat, anses höra under det landets myndigheter och där gällande lag. Efter verkställd undersökning hava de delegerade i stort sett funnit tiden vara mogen för en sådan tingens ordning. Såsom förut framhållits, kvarstå emellertid alltjämt i ett och annat hänseende sakliga olikheter av betydelse mellan de skilda ländernas lagstiftning. Här har det gällt att finna en lösning, som med beaktande av kravet på enkelhet och följdriktighet är ägnad att förebygga kringgående av lag, kränkning av tredje mans rätt eller eljest ovälkomna konsekvenser av den nämnda grundsatsens tillämpning. I sådana undantagsfall har förslaget i viss utsträckning byggts på nationalitetsprincipen, vilken sålunda, om förslaget antages, i denna del skall vinna erkännande även i Danmark och Norge. Översiktlig En översiktlig jämförelse mellan vad nu gäller i förevaa-ande hänseende jämförelse o c h v a ( j förslaget innebär ger följande resultat. Danska och norska myndigheter l l de TättUoch tillämpa nu i det hela sitt eget lands lag på sådana främmande medborgare, som förslaget, hava hemvist i landet. I Sverige och Finland användes åter i motsvarande fall principiellt lagen i vederbörandes hemland, dock att lex fori i viss utsträckning kommmer till användning antingen jämte nämnda lag eller i stället^ för denna. En tillämpning av lex fori ensam kan vara betingad av organisatoriska skäl eller av hänsyn till ordre public men kan också bero därpå, att enligt hemlandets internationellt privaträttsliga regler rättsförhållandet skall bedömas efter lagen i det land, där personen i fråga har hemvist (återförvisning, renvoi).L Förslaget reglerar i stor utsträckning de fördragsslutande staternas inbördes kompetens att upptaga hithörande frågor och bygger därvid i första hand på • domicilprincipen. Till den del kompetensen sålunda är traktatmässigt reglerad, skall i allmänhet lex fori gälla såsom kollisionsnorm. I sak innebär tydligen detta, att även lagkonflikten regelmässigt löses efter domicilprincipen. Där ej kompetensen utan allenast lagkonflikten är reglerad i konventionen, har även domicilprincipen i stor utsträckning vunnit erkännande. Överhuvud kan det sägas, att konventionen bygger på en i vissa viktiga hänseenden modifierad domicilprincip. Såvitt angår domicilprincipens tillämpning i Danmark eller Norge, ligger nyheten väsentligen i de avsteg från nämnda princip, som konventionen stadgar. Till den del åter Sverige och Finland förbundit sig att 1 Ett uttryckligt stadgande om tillämpning i vissa fall av renvoi-principen återfinnes i 1904 års lag 1 kap. 2 §. Ett mera allmänt erkännande har denna princip vunnit i det finska forslaget till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur IV: 8.

Inledning.

tillämpa en modifierad domicilprincip, innebär detta tvärtom en landvinning för domicilprincipen, låt vara att man redan förut i större eller mindre utsträckning på andra vägar och särskilt genom tillämpning av renvoi-principen kommit till samma resultat. Genom vad sålunda föreslås skulle en ]ange eftersträvad reglering i internationellt privaträttsligt hänseende de nordiska länderna emellan vara vunnen och de praktiska fördelarna av det nordiska samarbetet på dessa områden i största möjliga utsträckning inhöstas. I 6 kap. 3 § av 1904 års lag stadgas, att om enligt, nämnda lag myndighets Vad förstås hemmstl behörighet är beroende av att part äger hemvist inom den stat, myndigheten till- med hör. frågan om parten där äger hemvist skall prövas efter lagen i sagda stat, dock att hustru ej må anses hava annat hemvist än mannen, där ej enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, hustrun äger hava särskilt hemvist. De delegerades förslag, enligt, vilket hemvistet i stor utsträckning är bestämmande ej blott för den mellanstatliga kompetensen utan även, direkt eller indirekt, för lagkonfliktens lösning, innehåller icke någon motsvarande regel. Under sådana förhållanden får frågan vad med hemvist bör förstås besvaras av varje lands myndigheter efter där rådande uppfattning; jfr art. 22. Härvid må anmärkas, att hustrun enligt alla fyra ländernas rätt kan hava annat hemvist än mannen. För att medborgare i en stat skall kunna sägas hava hemvist i en annan förutsattes uppenbarligen en mera stadigvarande bosättning. Vid prövning, huruvida en vistelse har denna karaktär, måste enligt sakens natur avseende fästas vid dess varaktighet. Även andra omständigheter äro emellertid av betydelse, särskilt vistelsens syfte. Är det upplyst, att främlingen slagit sig ned i landet för framtiden, kan han anses hava tagit hemvist därstädes, även om han ej vistats där någon längre tid. Å andra sidan är ej ett längre uppehåll tillräckligt, där förhållandena tyda på en avsikt att åter vända landet ryggen. Särskild försiktighet måste iakttagas, om det kan misstänkas, att vistelsens egentliga syfte är att bringa landets lag i tillämpning i stället för hemlandets, med andra ord att kringgå där gällande regler. Av vad nu yttrats lärer följa, att såvitt angår frågan om dansk, finsk eller norsk undersåte tagit hemvist i Sverige, mantalsskrivningen ej är allena avgörande. Väl lärer det mycket sällan föreligga tillräckliga skäl att antaga förhandenvaron av hemvist här i riket, innan mantalsskrivning ägt rum. Däremot kan det oftare inträffa, att en främmande medborgare, som blivit här mantalsskriven, likväl ej kan sägas hava tagit hemvist här i landet i den mera snäva bemärkelse, vari detta ord här tages. 1 I syfte att förebygga kringgående av hemlandets lag göres i vissa fall (art. 1 och 9) domicilprincipens tillämpning beroende av att någon sedan minst två år har hemvist i den stat, varom fråga är. Hava två år förflutit efter en bosättning, vilken dåmera framstår såsom stadigvarande, bör nämnda villkor anses uppfyllt, även om tvivel från början kan hava rått angående bosättningens karaktär. 1 Vid tillämpningen av den förut berörda överenskommelse mellan Sverige och Danmark av den 5 oktober 1907 har man i Danmark, såframt ej omständigheterna i det särskilda fallet föranlett annat, ansett svensk medborgare hava hemvist därstädes, om han sedan två år är bosatt där, men ej tidigare.

38 Inledning. —

Äktenskap.

KonventioD å konventionens rubrik talar om internationellt privaträttsliga bestämmelser nens rackvtdd om äktenskap, adoption och förmynderskap, bör redan h ä r erinras, att ehuru det föreliggande förslaget till reglering närmast föranletts av det gemensamma lagstiftningsarbetet, konventionen till sin räckvidd icke sammanfaller med de rättsområden, på vilka genom detta samarbete rättslikhet i stort sett vunnits. S å l u n d a falla vissa begränsade partier av äktenskapsrätten utanför konventionen, medan tvärtom förmynderskapsrätten i sin helhet inbegripits därunder, ehuru den allenast delvis varit föremål för samarbete. Till frågan om de lagstiftningsåtgärder, som i vårt land betingas av vår anslutning till konventionen, skall beredningen i annat s a m m a n h a n g återkomma (s. 114 f.).

I. Översikt.

Äktenskap.

Förslagets första avdelning ined rubriken Äktenskap behandlar frågorna om äktenskapshinder, lysning, vigsel, äktenskapets rättsverkningar i avseende å m a k a r n a s förmögenhetsförhållanden samt vidare hemskillnad, äktenskapsskillnad och återgång av äktenskap. Vilket lands lag skall tillämpas vid bedömande av tvister rörande trolovning bestämmes däremot icke. Detta ämne har ansetts icke erbjuda större praktiskt intresse. Det har även lämnats åsido i 1902 års Haag-konventioner och i vår lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, medan det finska förslaget till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell n a t u r därom innehåller några föreskrifter ( I V : 1 ) . Den del av förslaget, som särskilt ägnats åt frågan om äktenskapets rättsverkningar, behandlar bland dessa endast dem, som avse m a k a r n a s förmögenhetsförhållanden. H ä r hava sålunda lämnats åsido icke blott rättsverkningar, som ej äro av privaträttslig art, u t a n även sådana, som avse m a k a r n a s rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende. Förslaget är i denna del till sin räckvidd mera begränsat än 1905 års Haag-konvention och 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskapets rättsverkningar. Anledningarna till denna begränsning hava varit flera. Det p r a k t i s k a behovet av en internationellt privaträttslig reglering beträffande äktenskapets personliga rättsverkningar är i det hela ringa, då fråga är om förhållandet mellan länder med enhetlig r ä t t s k u l t u r . H ä r t i l l kommer att de personliga r ä t t s v e r k n i n g a r n a ej med samma fullständighet upptagits till behandling i de fyra ländernas äktenskapslagstiftning. Den norska lagen behandlar endast den ömsesidiga skyldigheten att bidraga till familjens underhåll, den danska ger därjämte en allmän bestämmelse, motsvarande n y a giftermålsbalken 5 : 1 , de svenska och finska därutöver en regel om gift kvinnas släktnamn. Vid detta förhållande h a r man haft under övervägande att giva kollisionsregler angående underhållsskyldigheten ensam. Sedan det emellertid visat sig, att de regler, som föreslås beträffande förmögenhetsförhållandena, icke väl passa för underhållsskyldigheten, u t a n att det bleve nödvändigt att därom träffa särskilda bestämmelser, h a r man enats om att lämna även sistnämnda ämne utanför, såvitt angår förhållandena under äktenskapets

Äktenskap.

— Artikel

1.

bestånd eller rättare innan åtgärder vidtagits för dess upplösning. I den avdelning av förslaget, som behandlar hemskillnad, äktenskapsskillnad och äktenskaps återgång, upptagas däremot regler även angående vissa personliga rättsförhållanden, bland annat underhållsskyldigheten, som i detta sammanhang tilldrager sig avsevärt praktiskt intresse. Det kan förtjäna erinras, att det förslag till konvention angående indrivning av underhållsbidrag, som de delegerade samtidigt avlämna, har avseende även på sådana underhållsbidrag makar emellan, som fastställas utan samband med åtgärder för äktenskapets upplösning. De föreslagna reglerna angående makarnas förmögenhetsförhållanden äro, såsom i a n n a t s a m m a n h a n g närmare skall visas, avsedda att omfatta även frågan om makes r ä t t att sluta avtal med förbindande verkan jämväl för andra maken.

Artikel

1.

De fyra lagarnas regler om äktenskapshinder överensstämma på de flesta Äktenskapsp u n k t e r av betydelse i sak mycket nära med varandra, I följande hänseenden hinder. o., T T I •-, i f.P . Jämförande toreligga dock avvikelser a v beskalienhet att i detta sammanhang böra omnämnas. översikt. Äktenskapsåldern för man är i Finland aderton och i Norge tjugu år, men i de båda andra länderna tjuguett. F ö r kvinna är gränsen i Finland satt vid sjutton år eller ett år tidigare än i de andra länderna, Giftommmahindret gäller i Norge varje man eller kvinna under tjuguett år. således även den, som förut varit gift, I D a n m a r k k a n Konungen tillåta sinnessjuk person att t r ä d a i äktenskap, om detta med h ä n s y n till sjukdomens art, ringa fara för sjuklig avkomma, och kontrahenternas förmåga att bedöma äktenskapets betydelse finnes tillrådligt. Även beträffande övriga sjuk doms hinder föreligga vissa avvikelser. Medan de svenska och finska l a g a r n a uppställa ett dispensabelt äktenskapsförbud för den, som är behäftad med fallandesot, härrörande av övervägande inre orsaker (i F i n l a n d : icke härrörande av övervägande y t t r e orsaker) eller med könssjukdom i smittosamt skede, stadgar den danska lagen i stället, att den, som lider av fallandesot eller könssjukdom, vilken ännu innebär fara u r smitto- eller ärftlighetssynpunkt, ej må gifta sig, såvida ej medkontrahenten u n d e r r ä t t a t s om sjukdomen och båda kontrahenterna av läkare fått muntlig vägledning beträffande de risker, som föreligga. Den norska lagen tillägger syfilis i smittosamt skede egenskap av indispensabelt äktenskapshinder, men ansluter sig beträffande övriga n ä m n d a sjukdomar ävensom spetälska till den danska lagens n y s s n ä m n d a ståndpunkt. E n l i g t finsk lag må äktenskap ej heller utan dispens ingås mellan dövstumma, med mindre lytet åtminstone hos endera kontrahenten icke är medfött. Äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling, som hos oss m å ingås allenast med Konungens tillstånd, är i Finland absolut förbjudet men i D a n m a r k och Norge däremot utan vidare tillåtet. Förbudet mot äktenskap mellan dem, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led, är i Finland och Norge, liksom hos oss, indispensabelt, men enligt dansk lag kan dispens meddelas, om det före-

4'

Artikel

1.

gående äktenskapet är upplöst, genom döden och barn av detta iiktenskap ej finnas samt i övrigt alldeles särskilda grunder föreligga. Ä andra sidan utgör enligt, dansk rätt, i motsats till vad som gäller enligt de övriga lagarna, även det på lägersmål grundade, s. k. oäkta svågerlaget i rätt upp- eller nedstigande led ett äktenskapshinder av clispensabel natur. Den finska lagen uppställer en dispensabel regel om väntetid av sex månader efter ett tidigare äktenskaps upplösning. Stadgandet har sin största betydelse beträffande man, då nämligen för kvinna vid sidan därav gälla s a m m a bestämmelser om avvaktande av tid för fosters nedkomst som i de tre andra länderna. E n l i g t dansk rätt kan vid skilsmässa på grund av horsbrott eller vad därmed är att likställa viss väntetid föreskrivas. E t t bestående adoptiv förhållande utgör icke enligt dansk och norsk rätt, såsom enligt svensk och finsk, äktenskapshinder. Det stadgas i stället, att adoptionens s a m t l i g a rättsverkningar förfalla, om adoptanten och adoptivbarnet gifta sig med varandra. D å adoptivförhållandet kan hävas efter överenskommelse. 1 är olikheten av övervägande formell art. I ett par av de främmande lagarna finner man en motsvarighet till det avvittringshinder, som stadgades i 1734 års lag men som hos oss numera ersatts med bestämmelser av annan art. Den som varit gift får enligt dansk r ä t t ej utan dispens ingå n y t t äktenskap, förrän offentligt skifte påbörjats eller privat skifte avslutats, med mindre fullständigt saereje bestod mellan m a k a r n a eller särskilda skäl föreligga för befrielse från skifte. E n liknande regel är upptagen i den norska, lagen. I D a n m a r k föreligger vidare förbud för man. som åtnjuter stadigvarande fattigvård, att ingå äktenskap utan samtycke av sin forsorgelseskommune. I detta sammanhang bör även nämnas, att enligt dansk rätt nupturienterna, (mi endera tillhör ett trossamfund, vartill den andra icke hör. före vigseln måste avgiva skriftlig förklaring, i vilken tro barnen skola uppfostras, och skall denna v a r a antingen folkekirkens eller endera nupturientens. E n v a r av nupturienterna h a r vidare att före vigseln avgiva skriftlig förklaring på tro och heder, huruvida han har barn utom äktenskap, beträffande vilka försörjnings- eller bidragsplikt, åvilar honom. Sistnämnda bestämmelse har sin motsvarighet i norsk lag, enligt vilken förklaringen dock skall avse förefintligheten överhuvud taget av barn utom äktenskap. Prövning av De nu angivna avvikelserna äro uppenbarligen av ganska växlande betydelse. avvikelsernas Beträffande flertalet bland dem lärer det utan vidare k u n n a sägas, att de ej böra få l ä g g a hinder i vägen för genomförandet av den tanken, att svenska medborgare med hemvist i något av de andra länderna behandlas enligt dess lag. I några fall gör sig dock onekligen tvekan gällande. Detta är sålunda händelsen med de avvikelser, som föreligga beträffande vissa hinder på grund av sjukdom, skyldskap och svågerlag. A t t den försiktigt avfattade danska dispensregeln beträffande sinnessjukas giftermål vinner tillämpning å svenska medborgare med hemvist i D a n m a r k synes väl lika litet ägnat att väcka betänkligheter som att den norska 1 Enligt den finska lagen om adoptivbarn § 10 skall dock rätten, vid ansökan om hävande på grund av överenskommelse, pröva huruvida anledning därtill föreligger.

Artikel

1.

iegeln om spetälska eller den finska, om dövstumhet under motsvarande förutsättning får gälla. I viss mån annorlunda ligger emellertid saken beträffande övriga sjukdomshinder. Om en svensk medborgare, som lider av fallandesot eller könssjukdom, hos Konungen anhållit att utan hinder därav få träda i äktenskap men fått sin ansökan avslagen, kan det onekligen verka stötande, om han strax därefter tager hemvist i D a n m a r k eller Norge och förverkligar sina, planer enligt där gällande lag, som ej uppställer ett dispensabelt äktenskapsförbud u t a n blott en kvalificerad sanningsplikt. Liknande synpunkter göra sig gällande med avseende å vår lags dispensabla hinder mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling, vilket saknar all motsvarighet i D a n m a r k och Norge. Och vad a n g å r hindret mot äktenskap mellan dem, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i r ä t t upp- eller nedstigande led, vilket hinder enligt svensk lag är indispensabelt och upplösande, kan det icke gärna ifrågasättas, alt Sverige skulle traktatmässigt förbinda sig att, beträffande svensk medborgare, i vissa fall medgiva dess åsidosättande genom en i, D a n m a r k meddelad dispens. Vad sistnämnda hinder angår, kan konflikten mellan lagarnas olika stånd- Svågerlags punkter enklast lösas genom en utfästelse från dansk sida att ej medgiva dispens. hindret. då fråga är om medborgare i kontraherande stat. där man är angelägen om hindrets ovillkorliga upprätthållande. De danska delegerade hava förklarat sig beredda att tillstyrka en sådan lösning. D å emellertid den danska, dispensregeln är avsedd att vinna tillämpning allenast i mycket sällsynta undantagsfall och frågan alltså sällan eller aldrig k a n förväntas uppstå med avseende å något av de relativt fåtaliga äktenskap, som regleras genom konventionen, har det ansetts mindre lämpligt att betunga konventionstexten med en regel i ämnet. De delegerade föreslå i stället, att saken skall ordnas i form av en notväxling, varigenom D a n m a r k utfäster sig att respektera nämnda önskemål. Denna form ter sig så mycket mera naturlig, som enligt vad den norska delegerade uttalat sådan utfästelse ej torde komma att påfordras från Norges sida, oaktat hindret i fråga även enligt norsk lag är indispensabelt och upplösande. S a m m a form för en lösning erbjuder sig däremot icke beträffande den konflikt, Sjukdomssom föreligger med avseende å de nämnda hindren på grund av sjukdom och hinder~ skyldskap, då både dansk och norsk lag här medgiva äktenskaps ingående utan -parmteUx. dispens. N ä r fråga är om svenska medborgare, som äro bosatta i D a n m a r k eller Norge, h a r man h ä r att välja mellan en tillämpning av nationalitets- eller domicilprincipen. F ö r närvarande gestaltar sig saken så, att danska och norska myndigheter i sådana fall tillämpa sitt eget lands lag, 1 och då de ifrågavarande hindren enligt svensk lag ej äro upplösande, blir äktenskapet gällande även i Sverige. I D a n m a r k och Norge är den grundsatsen fast rotad, att främmande Enligt vad under förhandlingarna blivit upplyst tillämpas för närvarande i Danmark nationalitets- och domicillagarna för visst fall kumulativt. Detta är nämligen händelsen, då svensk medborgare, som ej har hemvist i Danmark, vill gifta sig inför dansk myndighet. Den förpliktelse att vid hindersprövningen tillämpa svensk lag, som för detta fall följer av förenämnda överenskommelse den 5 oktober 1907 (Svensk författningssamling nr 79), har nämligen i Danmark ansetts icke utesluta, att jämväl dansk lag tillämpas. För de delegerade har det emellertid stått klart, att en kumulation icke i något fall skulle innebära någon lämplig grund för den nu ifrågavarande konventionen, som har till ett huvudsyfte att vinna klarhet och enkelhet i rättstillämpningen.

42 Artikel

1.

medborgare med stadigvarande hemvist därstädes i personliga angelägenheter av denna art böra behandlas enligt landets lagar. Något uppgivande i princip av denna ståndpunkt lärer icke v a r a att förvänta ens i förhållande till de nordiska grannländerna. F r å n svensk s y n p u n k t torde k u n n a sägas, att den nuvarande ordningen knappast erbjuder avgörande betänkligheter, såvitt fråga är om svenska medborgare, vilkas bosättning i grannlandet är stadigvarande och betingad av andra grunder än en önskan att k r i n g g å svensk lag. A t t förebygga sådant kringgående är däremot en angelägenhet av vikt. Frestelsen att i sådant syfte missb r u k a grannländernas mindre stränga regler om sjukdoms- och skyldskapshinder i förening med den elär hyllade extrema domicilprincipen är uppenbarligen så mycket större, som de skäl, vilka i allmänhet p l ä g a verka avhållande emot en överflyttning till ett främmande land, i detta fall alls icke med samma s t y r k a som eljest göra sig gällande. F ö r denna s y n p u n k t h a v a de danska och norska delegerade visat full förståelse och man h a r enats om att, såvitt äktenskapshindren angår, hemvistlandets lag skall vika för hemlandets, om personen i fråga ej har hemvist i det främmande landet sedan minst två år tillbaka. A t t någon i syfte att k r i n g g å ett hinder av förevarande art är villig göra det offer av ekonomiska och andra värden, som en bosättning för längre tid utomlands innebär, lärer sällan eller aldrig förekomma. H a n kan för övrigt alls icke förlita sig på a t t syftet är vunnet efter en t v å å r i g vistelse i grannlandet, Tvåårsregeln är nämligen ingalunda så att förstå, att vistelseortens lag städse blir tillämplig efter n ä m n d a tids förlopp. Uppehållet måste v a r a a v den art, att h a n k a n sägas hava t a g i t hemvist därstädes, vilket såsom i annat s a m m a n h a n g (s. 37) framhållits i n g a l u n d a är händelsen, om han kan antagas ämna återvända till hemlandet, sedan h a n vunnit sitt syfte. Om hans avsikt blir röjd, äro sålunda hans anstalter vidtagna förgäves. V a d särskilt a n g å r hindret p å grund av smittosam könssjukdom, k a n detta i flertalet fall antagas h a v a upphört före de t v å årens förlopp. De delegera- Det n ä m n d a kravet på hemvist under minst två år är väl p å k a l l a t allenast des förslag, med avseende å vissa hinder. Men i all synnerhet som behovet av en sådan regel är växlande, beroende på vilka länders lagar äro i fråga, är det i klarhetens och enkelhetens intresse nödvändigt a t t tillämpa samma grundsatser över hela linjen, så att myndigheter och enskilda i varje förekommande fall h a v a att räkna med en lags regler, icke med en blandning av bestämmelserna i flera. De delegerade föreslå därför en kollisionsnorm av den innebörd, att om medborgare i en av de fördragsslutande staterna vill t r ä d a i äktenskap inför m y n d i g h e t tillhörande någon av de övriga, skall hans r ä t t att ingå äktenskapet prövas efter lagen i den staten, om han sedan minst t v å år har hemvist därstädes, men eljest enligt hemlandets lag. D e t undantag, som här göres från nationalitetsprincipen, avser allenast det fall, att någon, som är medborgare i en av de fördragsslutande staterna, men sedan minst två år har hemvist i en annan, vill ingå äktenskap inför myndighet tillhörande denna senare. Hemlandets lag skall däremot tillämpas, om vigselmyndigheten tillhör fördragsslutande stat, till vilken han icke b a r a n k n y t n i n g vare sig genom medborgarskap eller genom hemvist av n y s s n ä m n d a art. De fall åter, då någon vill gifta sig inför m y n d i g h e t tillhörande hemlandet, regleras ej av kon-

Artikel 1.

ventionen. Om en svensk medborgare skall ingå äktenskap inför svensk myndighet, blir följaktligen svensk lag att tillämpa, även om han har hemvist utanför Sverige, ja även om han sedan minst två år har hemvist i Danmark, Finland eller Norge.1 Enligt förslaget är det icke i och för sig avgörande, inom vilken kontraherande stats territorium äktenskapet ingås utan vilken stat vigselmyndigheten tillhör. Sådan myndighet, tillhörande någon av de fyra staterna, kan nämligen vara lokaliserad utanför hemlandet, Sålunda kan diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat vara behörig att viga. Bemyndigande därtill har meddelats ämbetsmän, tillhörande svenska beskickningarna i Köpenhamn, Paris och Konstantinopel samt svenska diplomatiska och konsulära ämbetsmän i vissa utomeuropeiska länder. I 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden 1 kap. 5 och 8 §§ förutsattes ock, att präst i svensk församling utomlands eller i utländsk evangelisk-luthersk församling här i riket skall kunna erhålla behörighet att förrätta vigsel enligt hemlandets lag.2 Sistnämnda bestämmelse, som tillkommit med tanke särskilt på förhållandet de nordiska länderna emellan, har nyligen i viss begränsad utsträckning vunnit tillämpning beträffande pastorn i svenska församlingen i Köpenhamn (se nedan s. 46—47), men däremot ännu ej å dennes ämbetsbröder i Helsingfors och Oslo. Dessa senare äro sålunda för närvarande ej att räkna såsom vigselmyndighet »tillhörande» Sverige, såframt ej fråga är om vigsel mellan svenska undersåtar. 3 De fall, då äktenskap skall ingås inför myndighet, tillhörande ett land men lokaliserad i ett annat, böra tydligen även i det hänseende, varom nu är fråga, likställas med dem, då myndigheten har sitt säte i hemlandet. Detta bör gälla, även om myndigheten har sin verksamhet förlagd till någon av de andra kontraherande staterna, naturligtvis under förutsättning att hans vigselbehörighet erkännes i det landet, såsom händelsen är i ett par nyss anförda exempel. Av den förevarande regeln följer skyldighet för Sverige dels att i förut angiven utsträckning medgiva tillämpning av främmande lag på svenska undersålar, dels att i motsvarande utsträckning låta här bosatta danska, finska och norska undersåtars hinderslöshet prövas enligt svensk lag. Regeln ifråga innebär också förbindelse att beträffande danska, finska och norska medborgare, vilka ej sedan minst två år hava hemvist här i riket, i förekommande fall tillämpa hemlandets lag. Något undantag från denna förbindelse göres icke i konventionens text, Tolkad efter orden, skulle denna såtillvida råka i strid emot 1 kap. 2 § andra stycket i 1904 års lag, som den skulle innebära förpliktelse att, med stöd av en i hemlandet beviljad dispens, sammanviga danska medborgare, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Då emellertid nämnda lagrum ger uttryck för vad hänsynen till ordre public ' En annan sak är att svensk vigselmyndighet med säte i något av dessa länder på grund av där gällande lag kan vara förhindrad att viga svenska medborgare, som hava hemvist därstädes. 2 Motsvarande regler finnas i den norska lagen den 19 maj 1922 om adgang for utenlandsk prest til å företa ekteskapsstiftelse i Norge. s Enligt 1904 års lag blir giftermål mellan svenska undersåtar, som å utrikes ort av präst i svensk församling förrättas i enlighet med svensk lags föreskrifter, städse gällande här i riket. Åtminstone såvitt angår Danmark och Norge medgives emellertid ej i något fall, att svensk vigsel därstädes förrättas, såframt kontrahenterna eller endera av dem är bosatt i landet.

44 Artikel

1.

anses fordra, bör tydligen något u n d a n t a g därifrån ej medgivas. De danska delegerade h a v a också varit ense med de svenska därom, att förevarande artikel ej medför någon förpliktelse att på denna p u n k t modifiera 1904 års lag. Men då frågan har ytterst ringa praktisk betydelse, h a r man ej velat belasta konventionstexten med en u t t r y c k l i g bestämmelse i ämnet. Däremot har en sådan bestämmelse upptagits i den svenska förordning, som skall utfärdas i anledning av konventionen och vartill förslag avgivits av beredningen (se nedan s. 1 2 4 ) . Forslagets De föreslagna reglerna avse endast medborgare i fördragsslutande stat, som förmlighet ^ u { ^ äktenskap inför m y n d i g h e t i a n n a n sådan stat. Under dessa förhållanfe med Haai/, . , ' . . j-n i ^ r i v konventionen, nen torde den omständigheten att Sverige, i motsats till de andra nordiska länderna, biträtt den på nationalitetsprincipen grundade Haag-konventionen angående äktenskap icke innefatta hinder för anslutning till förslaget. Såvitt angår äktenskap, som ingås i D a n m a r k , F i n l a n d eller Norge, följer detta redan därav a t t Haag-konventionen endast avser äktenskap, ingångna inom de fördragsslutande staternas område. Beträffande äktenskap, som ingås i Sverige, är följande att a n m ä r k a . Tillhöra b å d a n u p t u r i e n t e r n a annan nordisk stat, ligger fallet på, sidan om Haag-konventionen, vilken gäller allenast under förutsättning att åtminstone endera är medborgare i fördragsslutande stat. Äro båda svenska medborgare eller den ena svensk, den a n d r a medborgare i en stat, som ej avses med det nu förevarande förslaget, blir åter detta ej tillämpligt beträffande någondera parten. Skall dansk, finsk eller norsk medborgare h ä r gifta sig med svensk, blir förslaget ej tillämpligt vid bedömande av den senares behörighet och Haag-kon\entionen medför å a n d r a sidan ej förpliktelse att beträffande den förra tillämpa lagen i hans hemland, då h a n ej är medborgare i kon ventio nsstat, D e t s a m m a gäller, om den ena är dansk, finsk eller norsk medborgare och den andra tillhör annan till Haag-konventionen ansluten stat än Sverige. I de båda sistnämnda fallen är Sverige sålunda oförhindrat att p å den danske, finske eller norske medborgaren tillämpa svensk l a g i stället för lagen i hans hemland. HindersE n l i g t a n d r a stycket av förevarande paragraf må, där hemlandets lag skall rannsakan. v i n n a tillämpning i annan stat, rätten att i n g å äktenskapet styrkas genom intyg av myndighet, tillhörande hemlandet. D e n n a regel medför uppenbarligen ej skyldighet för kontraherande stat att bereda u t v ä g för sina medborgare att erhålla sådant intyg, och företeendet d ä r a v kan följaktligen ej heller uppställas såsom villkor för r ä t t att e r h å l l a l y s n i n g och vigsel i den främmande staten. Meningen är allenast att tillförsäkra sådant i n t y g giltighet, där det enligt hemlandets lagstiftning kan erhållas. F ö r n u p t u r i e n t e r n a k a n detta innebära en väsentlig lättnad och en känsla av t r y g g h e t , särskilt om b å d a eller endera äro bosatta i hemlandet, men av någon anledning önska bliva vigda i något av de andra länderna, I v å r t land äro bestämmelser om sådant i n t y g redan meddelade i förordningen den 3 december 1915 h u r u svensk undersåte, som vill t r ä d a i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla akten sk apscerti fikat. V i l k a myndigheter i de särskilda staterna äga kompetens att u t f ä r d a i n t y g kan lämpligen fastslås genom notväxling. Om sådant i n t y g ej företes, får prövningen att hinder enligt hemlandets lag ej är för handen företagas av vederbörande myndighet, tillhörande den främman-

Artiklarna

1 och 2.

lä

de staten, och det ankommer tydligen på denna stat att med avseende å sådan prövning meddela de regler, som kunna vara erforderliga i syfte att säkerställa konventionsförpliktelsernas behöriga fullgörande. Hos oss återfinnas sådana bestämmelser, tillämpliga även i förevarande fall, i förordningen den 3 december 1915, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen. Tankegången är här den, att nupturienten skall förete dels intyg av viss myndighet, vilka äktenskapshinder i hemlandets lag äro stadgade, dels vissa bevis, att sådana i det föreliggande fallet ej möta, De danska delegerade hava tänkt sig att föreslå en något olikartad lösning av frågan. De hava nämligen utarbetat förslag innehållande fullständiga uppgifter om de avvikelser, som de svenska, finska och norska lagarna förete i jämförelse med den danska, ävensom detaljerade instruktioner om vad i anledning härav dansk myndighet har att iakttaga, då sådan främmande lag är att tillämpa. Denna metod, som onekligen medför lättnader både för myndigheter och enskilda, bör måhända i vårt land vinna efterföljd, då fråga är om förhållandet till länder, vilkas lag så ofta kommer till användning som våra skandinaviska grannländers. Det torde emellertid icke ankomma på de delegerade att i detta sammanhang utarbeta förslag till författningsbestämmelser, som i sådant syfte erfordras. Då genom nu förevarande artikel de frågor som avses med den förut berörda överenskommelsen den 5 oktober 1907 vinna en för hela Norden gemensam reglering, lärer samma överenskommelse böra upphöra att gälla vid tiden för ikraftträdandet av denna konvention. Artikel

2.

I denna artikel stadgas, att med avseende å lysning och vigsel skall gälla lagen Lysning och i den stat, vigselmyndigheten tillhör. vigsel. Då här talas om lysning, avses icke blott frågan, huruvida vigseln överhuvud skall föregås av ett kungörelseförfarande och huru sådant kungörande skall ske, utan här syftas även på de i de fyra lagarnas lysningskapitel inrymda reglerna om hindersrannsakan. Av vad under artikel 1 redan yttrats framgår emellertid, att det i sistnämnda hänseende ingalunda alltid är de allmänna reglerna, som skola vinna tillämpning. För de fall, då hemlandets lag skall vara bestämmande för en nupturients rätt att ingå äktenskap inför annat lands myndighet, måste nämligen reglerna om den hindersprövning, som kan vara påkallad i sistnämnda land, vara anpassade därefter. Vad här stadgas om lysning innebär, om det sammanställes med vad förut sagts beträffande artikel 1 andra stycket, att om svensk medborgare vill ingå äktenskap inför myndighet, tillhörande annan kontraherande stat, detta, även om svensk lag skall gälla beträffande hans behörighet, kan äga rum utan att svensk lysning föregått eller hans avsikt eljest blivit kungjord enligt svensk lags föreskrifter. Begagnar han sig av utvägen att styrka sin behörighet medelst svenskt äktenskapscertifikat, föregås dettas utfärdande av ett kungörande enligt svensk lag. Om han väljer utvägen att låta den främmande myndigheten företaga

46 Artikel

2.

hindersrannsakan, beror det åter p å lagen i den stat vigselmyndigheten tillhör, h u r u v i d a något k u n g ö r a n d e skall äga r u m i Sverige. 1 A t t i sistnämnda fall något kungörande i den svenska lagens ordning ej skall ske kan så mycket mindre giva anledning till allvarliga betänkligheter, som detta icke innefattar någon n y h e t i jämförelse med vad som redan enligt 1904 års lag gäller i förhållande till främmande länder i allmänhet. N å g o n förpliktelse för svensk medborgare, som vill t r ä d a i äktenskap inför utländsk myndighet, att u t t a g a äktenskapscertifikat är nämligen icke där stadgad, än mindre är föreskrivet, a t t i sådant fall lysning h ä r i riket skall ä g a r u m . 1909 års E n l i g t en deklaration av den 27 november 1909 mellan Sverige och D a n m a r k deklaration ä g B r e n v a r a v c ] e s s , a stater meddela sina i det andra landet anställda diplomatiska. rige och Dan- och konsulära ämbetsmän u p p d r a g att förrätta giftermål i enlighet med lagen mark. { d e n stat, i vars tjänst de äro anställda, dock under villkor att, åtminstone en av de blivande m a k a r n a är undersåte i sistnämnda stat samt att ingendera av dem är undersåte i den stat, å vars område giftermålet äger rum. Vid meddelande av sådant u p p d r a g skall vederbörande ämbetsman tillförbindas att icke i äktenskap förena dem, som enligt ortens lag äro på g r u n d av skyldskap eller svågerlag absolut förhindrade att gifta sig med v a r a n d r a . S å d a n t bemyndigande, som h ä r avses, h a r av Konungen givits svenske ministern i Köpenh a m n och legationssekreteraren vid därvarande beskickning. Angående vigsel, som av dem förrättas, gäller vad beträffande borgerlig vigsel är stadgat, Pastorn i svenska församlingen i K ö p e n h a m n h a r sedan ganska länge u t a n särskilt bemyndigande förrättat k y r k l i g vigsel mellan i Sverige bosatta, med svenskt lysningsbevis försedda trolovade. Mellan andra trolovade har han däremot förrättat vigsel allenast om deras r ä t t att ingå äktenskap blivit s t y r k t p å s ä t t dansk lag föreskriver. Under år 1928 blev uppmärksamheten fästad därpå, att då nämnda församling enligt dansk r ä t t är att b e t r a k t a såsom dansk dissenterförsamling, pastorn enligt 1922 års l a g om segteskabs indgaaelse og oplosning överhuvud ej ägde viga dem, vilkas behörighet ej blivit styrkt i sistnämnda ordning. E n sådan i n s k r ä n k n i n g i hans vigselrätt var tydligen ägnad att medföra oförutsedd t i d s u t d r ä k t och kostnad för de g a n s k a t a l r i k a trolovade — enligt uppgift mellan t v å h u n d r a och t r e h u n d r a p a r årligen — vilka, försedda med svenskt lysningsbevis, infinna sig i K ö p e n h a m n och önska erhålla svensk k y r k l i g vigsel. Till undanröjande av dessa ölägenheter h a r Konungen med den danska regeringens begivande den 28 september 1928 åt nämnde pastor i dennes egenskap av legationspredikant vid beskickningen i Köpenhamn u p p d r a g i t att, med iaktt a g a n d e av villkoren i 1909 års konvention, förrätta vigsel enligt svensk l a g — förutom i de fall, då av honom förrättade giftermål u t a n sådant uppdragskulle enligt lag ( 1 9 0 4 års l a g 1 k a p . 8 § första p u n k t e n ) v a r a giltiga h ä r i riket, även — mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat, dock att han icke i nu n ä m n d a egenskap må förrätta giftermål i D a n m a r k , såframt någon1 Enligt dansk lag skall, om någondera kontrahenten har hemvist i annan europeisk stat, förutom den danska lysningen ett kungörande äga rum på den kontrahentens hemort, såframt ej hans rätt att ingå äktenskapet styrkes genom intyg av myndighet i hemlandet.

Artiklarna 2 och S.

dera av kontrahenterna har hemvist i detta land. Det sålunda meddelade uppdraget avser kyrklig vigsel och sålunda ej diplomatvigsel i den bemärkelse, vari detta begrepp tages i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Bemyndigandet har därför ej meddelats med stöd av den behörighet, som enligt 1 § av sistnämnda lag tillkommer Konungen, utan enligt 1904 års lag 1 kap. 8 § andra punkten, som handlar om uppdrag åt präst i svensk församling inom främmande stat att där förrätta vigsel. Då man från dansk sida lämnat sitt medgivande, har detta sin förklaring däruti, att 1909 års konvention enligt de båda regeringarnas mening lämnar frågan om vigselformen att bestämmas enligt den stats lag, från vilken uppdraget utgått, och sålunda avser jämväl ett åt en legationspredikant lämnat bemyndigande att förrätta kyrklig vigsel, då sådant enligt hemlandets lag kan meddelas. Det är med andra ord den svenska prästens egenskap att vara på en gkng legationspredikant och präst i svensk församling inom främmande stat, som möjliggjort frågans lösning i nu angiven ordning. Av det sagda framgår, att 1909 års konvention haft en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla. Enär det är all anledning antaga, att även för framtiden fall ofta skola förekomma, då trolovade, för vilka lysning ägt rum i Sverige, önska erhålla svensk kyrklig vigsel i Köpenhamn, och man från dansk sida gärna ser. att motsvarande möjlighet i Stockholm beredes danska medborgare, hava de svenska och danska delegerade enats om att föreslå den nämnda konventionens bibehållande. Någon anledning till jämkningar beträffande dess innehåll synes icke föreligga. Det bör här tilläggas, att det år 1928 meddelade uppdraget att i viss utsträckning fungera såsom svensk vigselmyndighet ej verkat rubbning i den rätt, som enligt ett den 19 augusti 1914 givet bemyndigande tillkommer samme prästman att förrätta vigsel enligt dansk lag. Denne fungerar sålunda i vissa fall såsom svensk, i andra såsom dansk vigsel myndighet. Artikel

3.

Förevarande artikel, som reglerar frågan om äktenskapets rättsverkningar. Äktenskapets såvitt angår makarnas förmögenhetsförhållanden, uppställer den grundsatsen, rättsverkatt nämnda rättsverkningar bestämmas av lagen i den av staterna, där makarna " "f""'* vid äktenskapets ingående taga hemvist, dock att, om båda makarna sedermera ståndpunkt. taga hemvist i en annan av staterna, den statens lag i'stället skall vinna, tillämpning, såvitt ej fråga är om verkan av tidigare ingången rättshandling. Innebörden av dessa regler kan även uttryckas så, att vid prövningen skall tillämpas lagen i det land, där båda makarna då hava eller senast samtidigt haft hemvist, dock att såvitt fråga är om verkan av rättshandling, vid vars företagande båda makarna hade eller senast samtidigt haft hemvist i någon annan av staterna, lagen i den staten i stället skall komina till användning. Behörigheten att råda över fast egendom skall jämlikt andra stycket städse bestämmas av lagen i den stat, där egendomen är belägen. Såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, är denna artikel tillämplig allenast om båda makarna äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i fördragsslutande stat och då togo hemvist i sådan stat.

48 Artikel

3.

De praktiska fördelar, vilka äro förenade med den anförda huvudregeln, ligga i öppen dag. Då frågor om ä k t a makars förmögenhetsförhållanden i allmänhet komma under prövning av myndigheterna i det land, där m a k a r n a hava hemvist, undvikes den osäkerhet och omgång, som alltid är förknippad med tillämpningen av utländsk lag. De utomstående personer, vilkas intressen k u n n a vara i fråga, äro i regel både genom medborgarskap och hemvist a n k n u t n a till samma land och sålunda mest förtrogna med dess rättsordning. Även för m a k a r n a själva är det vanligen lättare att skaffa sig säker inblick i boningsortens lag än i hemlandets. Å andra sidan k u n n a uppenbarligen emot de föreslagna reglerna göras vissa invändningar av principiell n a t u r . F r å n svensk s y n p u n k t utgör stadgandet om tillämpning av lagen i den av staterna, där m a k a r n a vid äktenskapets ingående taga hemvist, en avvikelse från den eljest tillämpade grundsatsen, att äktenskapets legala rättsverkningar bestämmas av mannens nationalitet vid äktenskapets ingående. De svenska delegerade h a v a haft att överväga, huruvida ett sådant avsteg är tillrådligt, och då den n ä m n d a grundsatsen är fastslagen genom den av Sverige tillträdda Haag-konventionen i ämnet, h a r man härvid haft att pröva, huruvida den valda lösningen är förenlig med Sveriges förpliktelser enligt sagda konvention. Även i ett a n n a t hänseende innebär förslaget ett principiellt avsteg från vad för närvarande gäller. Det är en allmänt antagen regel, att den lag, som vid äktenskapets ingående blir bestämmande för rättsverkningarna, sedermera utan hänsyn till ä n d r i n g a r beträffande nationalitet eller hemvist förblir tillämplig åtminstone såvitt angår m a k a r n a s inbördes förhållanden. E n l i g t förslaget däremot medför en överflyttning från en av staterna till en annan principiellt ändring beträffande tillämplig l a g . Förklaringen till att de delegerade ansett sig böra föreslå, att de nämnda p r a k t i s k a synpunkterna skola få fälla utslaget, ligger även här i den nära sakliga överensstämmelsen mellan de fyra ländernas lagstiftning. T y d l i g t är, att om rättslikheten i sak v a r i t fullständig, frågan om den ena eller den andra lagens tillämplighet varit av allenast formell natur. Spörsmålet blir därför i sista hand, huruvida de sakliga avvikelser, som föreligga, äro av den art, att reella betänkligheter emot det föreslagna systemet därav föranledas. Bef a r a n d e t av denna fråga förutsätter en detaljerad jämförelse lagarna emellan. Jämförande Till sina g r u n d d r a g är- förmögenhetsordningen densamma, trots vissa termiöversikt av nologiska skiljaktigheter, vilka kunde synas t y d a på motsatsen. De danska ''lagarna. o c n norska lagarna tala om förmögenhetsgemenskap med rätt för vardera maken att med vissa i n s k r ä n k n i n g a r råda över den egendom av samfälld n a t u r (fselleseie), som han vid äktenskapets ingående eller sedermera inför i boet. E n l i g t svensk och finsk r ä t t betraktas åter vardera maken såsom ägare av vad han inför i boet, en äganderätt, som dock är i n s k r ä n k t av andra makens giftorätt till samma egendom. E n n ä r m a r e analys ger emellertid vid handen, att skillnaden i stort sett i n s k r ä n k e r sig till den teoretiska konstruktionen. I Sverige betraktar man, i a n s l u t n i n g till den skandinaviska familjerättskommissionens förslag, vardera, maken såsom ägare av sitt giftorättsgods i syfte att k l a r t framhäva de väsentliga ändringar det n y a systemet innefattar beträffande rätt att

Artikel 3.

råda över egendom, ansvar för gäld och rättshandlingar mellan makar. På samma ståndpunkt står den finska lagstiftningen. I Danmark och Norge åter har man under lagstiftningsärendets senare behandling givit företrädet åt ett juridiskt betraktelsesätt, mera ägnat att betona vad det nya systemet har gemensamt med den äldre ordningen än vad det innebär av legislativ nydaning. Någon olikhet beträffande den praktiska lösningen av de särskilda rättsfrågorna har emellertid knappast blivit följden av den konstruktiva avvikelsen. Om sålunda grundtankarna i de fyra lagarnas system äro desamma, före- Avvikelser ligga däremot i vissa detaljer olikheter, vilka delvis äro av betydelse för den heträffande nu diskuterade frågan. Detta gäller särskilt- vissa regler om makes rättshand- handlingar. lingar. Makes behörighet att ingå rättshandlingar med förpliktande verkan jämväl för andra maken (G. B. 5: 12—14) är i ett viktigt hänseende mera vidsträckt i Danmark, Norge och Finland än i Sverige. I förstnämnda länder kan hustrun förplikta mannen jämväl genom vissa rättshandlingar till fyllande av hennes särskilda behov, och i Finland tillkommer en motsvarande behörighet även mannen (46 och 52 §§). x Den finska lagen saknar motsvarighet till regeln i G. B. 5: 14 om makes representationsrätt vid andra makens bortovaro eller sjukdom. Med avseende å begränsningarna i ansvar för hushållsgäld och därmed likställda förbindelser (G. B. 7: 3—5) föreligga åtskilliga olikheter. Dansk rätt stadgar, liksom den svenska, en särskild preskriptionstid för hustruns ansvarighet, vilken tid emellertid i den danska lagen är satt till allenast ett år, icke till två. I Norge har man däremot låtit det bero vid de allmänna preskriptionsreglerna, vilka för fall av denna art stadga en tid av tre år från förfallodagen. Den finska lagen uppställer en särskild preskriptionstid av samma längd som den hos oss stadgade, men här föreligger icke en skyddsregel till förmån för hustrun ensam, utan regeln gäller till förmån för den av makarna, som ej själv gjort gälden. Stadgandet i G. B. 7: 4 om begränsning av hustruns ansvar för gäld av nämnda beskaffenhet, sedan bodelning skett i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning, har sin motsvarighet i den norska lagen och i viss mån även i den finska. I denna senare föreskrives, att vad hustrun efter äktenskapets upplösning förvärvar genom eget arbete skall vara fritaget från ansvar för gäld, som dessförinnan gjorts för den gemensamma hushållningen eller barnens uppfostran eller för tillgodoseende av mannens särskilda behov. I dansk rätt stadgas däremot ingen liknande begränsning. Bestämmelsen i G. B. 7: 3 andra stycket om hustruns ansvarsbefrielse efter konkurs saknar motsvarighet i Danmark och Norge. Enligt den finska konkursstadgan av 1868 85 § är hustruns framtida arbetsförtjänst fritagen från betalningsansvar. Här torde även böra nämnas, att enligt norsk lag, om formuesfellesskap råder, make, som förhyrt lägenhet 1 Den danska lagen talar om >ssedvanlige» rättshandlingar för nämnda ändamål, den norska åter om rättshandlingar, >som går ut på å skaffe det som er nödvendig til å tilfredsstille hennes sserlige tarv overensstemmende med ektefellernes kår og stillingt.

4—282457

50 Axtikel 3.,

till gemensam bostad, ej utan andra makens samtycke kan verkställa uppsägning. Även beträffande reglerna om rättshandlingar mellan makar föreligga vissa avvikelser. Frånsett tillsvidare reglerna om äktenskapsförords form, som behandlas i nästa artikel, är särskilt att anteckna, att enligt finsk lag gåvor mellan makar ej kunna äga rum, såframt de ej hava karaktären av sedvanliga skänker. De undantag, som i de övriga länderna göras från den där gällande huvudregeln att sådan gåva skall ske genom äktenskapsförord, äro i Danmark och Norge vidsträcktare än i Sverige, i det att de omfatta icke blott sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor, utan därjämte i Danmark »livsforsikring, overlevelsesrente eller lignende forsorgelse, som sikres den anden regtefelle», i Norge »föderåd eller tegning av livrente eller livsforsikring til fordel for den annen ektefelle».1 Den danska lagen saknar motsvarighet till bestämmelsen i G. B. 13: 14 för det fall att make gjort eftergift vid bodelning, en omständighet som dock har sin förklaring däruti att regeln ifråga ansågs överflödig. Måhända förtjänar i detta sammanhang även nämnas, att den danska lagen ej heller upptagit särskilda regler för det fall att ena maken biträtt den andra i hans förvärsverksamhet (G. B. 8: 6). Frågan om makes rätt att råda över fast egendom skall i det följande behandlas. I detta sammanhang böra även omnämnas de betj^delsefulla regler till skydd för makes borgenärer, som återfinnas i den finska äktenskap slagen 57 §. Det stadgas här, att makes fordran hos andra maken vid utmätning och konkurs står tillbaka för varje annan borgenärs fordran hos denne samt att maken ej må för sin fordran erhålla pant-, förmåns- eller retentionsrätt i andra makens egendom. Vad nu sagts gäller dock icke fordran, grundande sig på makes brott emot sin make, utesluter ej panträtt i fastighet för ogulden köpeskilling och inskränker ej heller makes konkursbos rätt. Tredje man, till vilken fordringen övergått annorledes än genom utmätning eller i följd av makes konkurs och vilken vetat eller bort veta, att fordringen tillhört maken, njuter ej bättre rätt än denne. Dessa regler kunna bliva av betydelse även om makens fordran icke grundar sig på rättshandling mellan makarna, men de hava uppenbarligen tillkommit närmast i syfte att bestämma verkan av en sådan rättshandling. Betydelsen av Vikten av de nu nämnda avvikelserna är ganska skiftande. Ingen av dem dessa avvikel- a r c]0ck av den natur, att hinder från denna synpunkt möter emot att låta lagen ser. . å makarnas första gemensamma hemort träda i stället för mannens nationella lag vid äktenskapets ingående även såvitt angår verkan av rättshandlingar. Vissa avvikelser äro väl i och för sig ej heller ägnade att lägga hinder i vägen för att även på nämnda område låta statutet växla med hemvistet. Beträffande 1 Vill försäkringstagaren enligt lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal 102 o. följ. §§ insätta sin make såsom förmånstagare, kan detta naturligtvis ske utan att förordsformen behöver iakttagas 1 ; se 103 §. Men förordnandet kan när som helst återkallas av försäkringstagaren, såframt han ej emot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet atå vid makt,' och sådan förbindelse äkta makar emellan måste för att bliva gällande klädas i nämnda form. -

Artikel 3.

andra är däremot förhållandet härutinnan otvivelaktigt det motsatta, Om tvenne makar, som från äktenskapets ingående haft hemvist i Danmark, sedermera överflyttat till Sverige, bör detta uppenbarligen icke få medföra, att tredje nian för framtiden går förlustig sin rätt emot mannen på grund av hustruns , före flyttningen ingångna rättshandlingar till fyllande av hennes särskilda behov. Lika litet kan en flyttning i motsatt riktning få ådraga mannen en förut icke föreliggande betalningsskyldighet för gäld av nämnda art. En förändring av hemvistet bör ej heller medföra vare sig en utvidgning eller en begränsning i hustruns tidigare ansvarighet för hushållsgäld eller vad därmed är att likställa. Frågan om preskription av sådan gäld bör följaktligen vara att bedöma enligt den lag, som vid förbindelsens tillkomst var tilllämplig, och detsamma är händelsen beträffande spörsmålen om den inverkan på hustruns betalningsskyldighet, som må föranledas av konkurs, boskillnad eller äktenskapets upplösning. Liknande synpunkter göra sig gällande, då man har att bedöma, huruvida en gåva mellan makar skall anses giltig eller icke; var svensk, dansk eller norsk lag tillämplig vid gåvotillfället och rättshandlingen enligt den lagen giltig, bör den naturligtvis ej gå om intet, därför att makarna, då frågan om dess laga verkan kommer på sin spets, tagit hemvist i Finland, och omvänt. Om ena maken genom onerös 'rättshandling ined den andra vunnit en fordran på denne, bör ej heller innebörden av detta rättsförhållande påverkas av makarnas flyttning till eller från Finland, vars lag med avseende å sådant fall innehåller avvikande regler. På nu anförda grunder har det befunnits nödvändigt att från regeln om Förslagets statutets växling med hemvistet göra undantag beträffande verkan av rätts- särregel ang. handlingar. Det vore måhända icke omöjligt att begränsa detta undantag till att ra^.tsnandgälla allenast de nu nämnda fallen eller, vilket kanske vore principiellt riktigare, samtliga cle fall, där avvikelser mellan lagarnas regler på nu förevarande område föreligga. Denna metod för frågans lösning skulle emellertid medföra, att konventionens text i denna del bleve ganska invecklad och oöverskådlig. De delegerade hava därför enats om att låta undantagsregeln gälla spörsmålet om verkan av rättshandling i hela dess vidd. Undantaget kommer väl till följd därav att få en vidsträcktare omfattning än som strängt taget är nödvändigt; den lag, som var tillämplig beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden vid tiden för rättshandlingens ingående, förblir vid bedömande av dennas verkan tillämplig även till den del den överensstämmer med lagen i den stat, där makarna sedermera tagit hemvist. Men den föreslagna lösningen har i hög grad enkelhetens företräde. Den ger en känsla av ökad trygghet åt dem, med vilka makarna inlåta sig i rättshandlingar, och torde även från de rättstillämpande myndigheternas synpunkt vara att föredraga framför det först antydda systemet, som väl leder till att myndigheterna i större utsträckning få tillämpa sin egen lag men å andra sidan innebär en i viss mån konstlad gränsdragning och därför kan vålla svårigheter, då det gäller att avgöra, huruvida den ena eller andra lagen i visst hänseende skall komma till användning. Förslaget innebär, att verkan av makes rättshandling blir att bedöma enligt

52 Artikel 3.

hemvistlandets lag, även om rättshandlingen vidtagits på annan stats — eventuellt hemlandets — område. Någon besvärande rättslig osäkerhet torde ej därigenom vållas. Makes behö- I den nyss givna översikten av skiljaktigheterna mellan lagarnas regler om ighet at t råda makars rättshandlingar har frågan om makes behörighet att råda över fast över fast egen(\om lämnats åsido. Härutinnan är att anteckna följande. Enligt G. B. 6:4 egen om. ^ m a k e e j avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne samtycker därtill. I den finska lagen återfinnes samma regel. De danska och norska lagarnas motsvarande bestämmelse är däremot i vissa hänseenden mera inskränkt, i andra åter vidsträcktare. Sålunda gäller den icke all fast egendom av fadleseies natur utan allenast sådan, som tjänar till gemensam bostad eller användes för andra makens eller bådas förvärvsverksamhet, men beträffande sådan egendom kräves samtycke icke blott till avhändelse och pantsättning utan även till upplåtelse av nyttjanderätt, varigenom egendomen skulle bliva otjänlig för nämnda ändamål. 1 Sverige är regeln tillämplig även beträffande tomträtt, i Finland beträffande sådan anläggning å annans grund, som jämte besittningsrätten till grunden kan utan grundägarens hörande till tredje man överlåtas. Beträffande formen för samtycke föreligger såtillvida en avvikelse, som detta enligt svensk och finsk rätt skall meddelas skriftligen med vittnen, varemot norsk lag allenast stadgar skriftlig form och den danska lagen helt och hållet avstått ifrån att giva någon formregel. Enligt svensk och finsk lag blir en utan vederbörligt samtycke företagen rättshandling städse ogill, om från andra makens sida talan väckes inom viss tid, men enligt de båda andra lagarna gäller detta endast under den ytterligare förutsättningen, att medkontrahenten varit i ond tro. Tiden för talans anställande är också bestämd på ett i viss mån avvikande sätt — i Finland sex månader från vunnen vetskap, i de tre andra länderna tre månader från nämnda tidpunkt, dock att i sistnämnda länder talan ej i något fall må väckas, sedan ett år förflutit efter det lagfart, inteckning eller motsvarande åtgärd ägt rum. Till undvikande av de konflikter, som eljest lätt kunde uppstå på grund av nu anförda skiljaktigheter, föreslås ett undantagsstadgande, enligt vilket makes behörighet att råda över fast egendom och vad därmed i förevarande hänseende är att likställa städse skall, om egendomen är belägen i fördragsslutande stat, bedömas enligt lagen i den staten. Genom denna naturliga och lätt tillämpliga regel främjas bäst trygghet och säkerhet på fastighetsrättens område. Såvitt angår i Sverige belägna fastigheter, undvikes den ovisshet, som eljest kunde uppstå vid tillämpning av bestämmelserna i 6 § 1 mom. lagfartsförordningen och 4 § andra stycket inteckningsförordningen. Den föreslagna regeln bör naturligtvis så tolkas, att lagen i den stat, där egendomen är belägen, skall vara avgörande även i avseende å rätten att klandra rättshandling, varom här är fråga, och sålunda jämväl beträffande tid för anställande av sådan talan. Äktenskapets Frånsett vad nu sagts om rättshandlingar, äro avvikelserna beträffande nrTö^vHgt. reglerna om äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas förmö-

Artikel 3.

genhetsförhållanden i det hela icke av större betydelse vare sig från principiell eller praktisk synpunkt, såsom framgår av följande översikt. Regeln i G. B. 5: 6 om regressrätt för make, som under visst kalenderår uppenbarligen haft större utgifter än honom ålegat, saknar motsvarighet i de danska och norska lagarna, och i Finland står regressrätt öppen, endast om överskottet är betydande och anspråket i anseende till omständigheterna skäligt. Hos oss kan ena maken under bestående samliv ej förpliktas att till den andra för redan förfluten tid utgiva bidrag till familjens underhåll; leva makarna däremot åtskilda på grund av söndring, kan sådant bidrag utdömas retroaktivt utan annan inskränkning än som följer av allmänna preskriptionsregler. Detta är väl icke uttryckligen stadgat men anses följa av de ifrågavarande förpliktelsernas egen natur. Icke heller i Finland givas några särskilda regler i detta ämne, men enligt de norska och danska lagarna kan bidragsplikt, evad samlivet består eller ej, åläggas retroaktivt, dock i Norge ej för längre tid än tre år och i Danmark blott undantagsvis för mera än ett år. Reglerna om sådan förteckning över vardera makens egendom, som omförmäles i G. B. 6:9, förete vissa avvikelser, som i tillämpningen dock ej torde spela nämnvärd roll. Den finska lagens regler om giftorätts förverkande genom brottslig gärning, varigenom make bragts om livet, gå längre än stadgandet i G. B. 6:7, varemot de båda andra lagarna sakna bestämmelser i detta ämne. I kapitlet om makars egendom upptager den finska lagen den regeln, att om makes egendom avträtts till konkurs, andra maken genom yrkande, som göres inom ett år efter konkursens början, kan föranleda, att vardera makens giftorätt förfaller (35 §). Stadgandet, som föranletts därav att den finska lagen ej innehåller några regler om boskillnad, har i de andra länderna sin motsvarighet i bestämmelserna om boskillnad i anledning av makes konkurs. Mellan de svenska, danska och norska reglerna om boskillnad föreligga vissa avvikelser. Endast den svenska lagen tillerkänner makarna rätt att utan angivande av skäl vinna boskillnad, då de äro därom ense; i Danmark och Norge har nian ansett det vara tillräckligt med utvägen att genom förord ordna förmögenhetsförhållandena efter önskan. Däremot kan enligt dansk och norsk rätt endera maken vinna boskillnad icke blott i de fall, som nämnas i G. B. 9: 1, utan i ytterligare ett fall, nämligen enligt dansk lag om andra maken olovligen hävt samlivet och enligt norsk lag om andra maken vid äktenskapets ingående honom ovetande hade ett arvsberättigat barn utom äktenskap eller senare fått ett sådant. Make, som i Norge vunnit boskillnad på sistnämnda grund eller som vid andra makens död haft rätt därtill, äger påkalla bodelning enligt de med avseende å äktenskaps återgång gällande reglerna. De materiella bestämmelserna om bodelning och vad därmed äger samband överensstämma på de flesta punkter i sak ganska nära med varandra. Frånsett vissa specialbestämmelser med avseende på hemskillnad, äktenskapsskillnad och äktenskaps återgång, vilka skola behandlas i annat sammanhang, må här anmärkas följande. Den betydelsefulla ändring, som i samband med nya arvslagens antagande vidtogs i G. B. 13: 12, i det att efterlevande make berättigades att i mån av tillgång av giftorättsgodset uttaga så mycket, att detta jämte möjligen förefintlig enskild egendom

54 Artikel 3.

t utgör tretusen kronor, medförde en praktiskt betydelsefull olikhet. Den finska lagen tillerkänner nämligen icke efterlevande make någon motsvarande företrädesrätt, och enligt dansk och norsk lag är denna rätt begränsad ungefär såsom enligt den ursprungliga lydelsen av nämnda lagrum. Vad i G. B. 13: 13 stadgas om bröstarvinges företrädesrätt till viss fast egendom saknar motsvarighet i Danmark och Norge. Den finska lagen åter medger såväl make som makes arvingar en allmän rätt att mot lösen behålla giftorättsgods utöver vad på lotten belöper med undantag blott för arbetsredskap och andra lösören, vilka erfordras för andra makens eller den efterlevandes näring. Beträffande vederlagsreglerna är särskilt att anteckna, att de enligt norsk rätt kunna åberopas endast av maken personligen men enligt de andra lagarna jämväl av hans arvingar och konkursborgenärer. Förutom nu nämnda olikheter äro slutligen att anteckna dels vissa smärre avvikelser beträffande stadgade fatalietiders längd, dels åtskilliga delvis ganska betydande sådana med avseende på hithörande frågors handläggning. Sålunda ankomma ärenden, som i Sverige och Finland behandlas av domstol, i Danmark och Norge i betydande utsträckning på administrativ myndighets handläggning; detta är händelsen med frågor om underhållsbidrag, om frånkännande av representationsrätt och om samtycke till vissa rättsärenden. Av särskild betydelse är, att bodelning, som i Sverige och Finland är en förrättning av privat natur, i de båda andra länderna på begäran verkställes genom skifterettens försorg. Sistnämnda myndighet handlägger även frågor om boskillnad. Bör förbehåll Under de delegerades överläggningar har helt naturligt tvekan i vissa hänföras beträf- s e e n c l e n yppats, huruvida trots de avvikelser, som den lämnade översikten ut13:12? visar, nationalitetsprincipen må kunna på detta område uppgivas i förhållande till de andra nordiska länderna och ersättas med regler, enligt vilka statutet i första hand bestämmes av makarnas bosättning vid äktenskapets ingående och sedermera växlar med hemvistet. Denna tvekan har särskilt föranletts av den nyss berörda ändringen i G. B. 13:12, varigenom efterlevande make fått sig tillerkänd rätten att vid bodelning med den avlidnes arvingar i mån av tillgång uttaga egendom intill tretusen kronors värde. Om denna regel ses såsom en isolerad företeelse, kan det onekligen synas främmande att låta den sättas ur kraft elleir träda i tillämpning, allteftersom makarna utflytta ur riket eller här taga hemvist. Saken ter sig dock väsentligen annorlunda, om den ses i ett större sammanhang. De delegerade tänka härvid främst på förhållandet till Danmark och Norge. I den oftast förekommande arvssituationen, nämligen då den avlidne vid sidan av sin make efterlämnar jämväl bröstarvingar, är enligt dansk och norsk rätt efterlevande maken i regel berättigad att utan skifte övertaga all den samfällda egendomen och behålla den, så länge han lever ogift. Frågan om denna rätt att sitta i oskiftat bo beröres ej av konventionen. Enligt den i nämnda länder vedertagna domicilprincipen tillämpas detta institut även på där bosatta svenska undersåtar, ett förhållande vari ändring ej lärer kunna vinnas. Men vid sidan av rätten att sitta i oskiftat bo finnes knappast något utrymme för den svenska regeln, då denna fullföljer syften, vilka för normalfallen på ett fullständigare sätt uppnås genom det dansk-norska in-

Artikel

'3.

stitutet. Är åter fråga om danska eller norska medborgare med hemvist i Sverige, bör enligt den i hemlandet gällande domicilprincipen svensk lag vinna tillämpning och någon rätt att kvarsitta i oskiftat bo med bröstarvingar sålunda icke föreligga. Den i vårt land hyllade nationalitetsprincipen leder väl i allmänhet till motsatt resultat. Men de delegerade hava ansett sig icke kunna förorda att i strid mot hemlandets uppfattning fasthålla vid en tillämpning av det dansk-norska institutet, vilket såvitt bröstarvingars rätt är i fråga står ganska främmande för svensk åskådning och för vars praktiska genomförande de organisatoriska förutsättningarna i vårt land till stor del saknas. Det nu föreliggande förslaget fastslår väl allenast, att den svenska regeln skall tillämpas jämväl på här bosatta danska och norska makar och utesluter ej att reglerna om oskiftat bo vid sidan därav komma till användning. Vid förhandlingarna har emellertid enighet rått därom, att Sverige är oförhindrat att utesluta dessa reglers tillämplighet. Då spörsmålet om en traktatmässig reglering av de arvsoch testarnentsrättsliga problemen står på dagordningen, har det synts lämpligast att låta tillsvidare anstå med internationellt privaträttsliga bestämmelser angående rätten att sitta i oskiftat bo med bröstarvingar. För det viktigaste fallet, då bröstarvingar finnas, lärer alltså, såvitt angår förhållandet till Danmark och Norge, en regel om statutets beroende av hemvistet på denna punkt innefatta den bästa lösningen. Detta är uppenbarligen i och för sig ett starkt skäl att tillämpa samma grundsats jämväl i de fall, då bröstarvingar saknas. Såvitt angår förhållandet till Danmark, medför detta så mycket mindre några betänkligheter, som enligt dansk rätt efterlevande maken i dessa fall intager en så förmånlig ställning i arvsrättsligt hänseende, att föga utrymme finnes för den ifrågavarande svenska regelns tillämpning vid sidan av arvsreglerna. Efterlämnar den avlidne föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, har efterlevande maken arvsrätt till hälften av dennes kvarlåtenskap, en rätt som ej genom testamente kan nedsättas till mindre än en tredjedel. Men maken kan, om annat ej föreskrivits genom testamente, i stället övertaga all kommunikabel egendom med rätt att fritt råda däröver, tills han dör eller träder i nytt gifte. Finnas allenast fjärmare arvingar, ärver maken det hela och har jämväl i detta fall laglottsrätt till en tredjedel. I Norge är efterlevande make i de fall, då bröstarvinge icke finnes, ej lika gynnsamt ställd som i Danmark; maken ärver en tredjedel eller, om arvsberättigad släkting icke finnes, hela kvarlåtenskapen men saknar laglottsrätt och äger ej rätt att övertaga den kommunikabla egendomen till fritt förfogande. Icke dess mindre hava de delegerade ansett sig böra förorda, att även i detta fall tre tusen kronorsregelns tillämplighet får bli beroende på makarnas hemvist. Förklaringen härtill är ingalunda att söka blott i en önskan att vinna en enhetlig lösning av det föreliggande problemet, utan jämväl i följande skäl. Den nämnda regeln fullföljer syftet att förebygga splittring av vad som i efterlevande makens intresse bör hållas samlat. Underhållssynpunkten gör sig följaktligen här med styrka gällande. För Sverige är det därför värdefullt att regeln, lika väl som andra bestämmelser, som skola garantera nödig försörjning, vinner tillämpning även å här bosatta personer av främmande nationalitet. Obestridligen vore det önsk-

56 Artikel 3.

värt, att denna regel kunde komma till användning även på svenska medborgare med hemvist i Norge. Detta önskemål står emellertid i strid med norsk rättsuppfattning. P å grund härav och till bevarande av kollisionsnormens enkelhet hava de delegerade stannat vid den förut nämnda ståndpunkten. Såvitt angår förhållandet till Finland, är läget redan på den grund ett annat, att Finland liksom Sverige hyllar nationalitetsprincipen. Då sålunda i arvsrättsligt hänseende svensk lag skall gälla beträffande kvarlåtenskapen efter där bosatta svenska medborgare, kunde det ligga nära till hands att genom särskilt förbehåll tillförsäkra efterlevande make jämväl förmånen av tre tusen kronors-regelns tillämpning. Konsekvensen härav bleve emellertid, att denna regel icke skulle få gälla finska makar med hemvist här i landet. Detta vore särskilt på den grund olyckligt, att finsk lag, som vid endera makens frånfälle jämlikt nationalitetsprincipen skall tillämpas, ej tillerkänner den efterlevande vare sig arvsrätt eller rätt att kvarsitta i oskiftat bo. Även om det kan förväntas, att efterlevande maken vid den i Finland nyligen påbörjade revisionen av ärvdabalken får sin successionsrättsliga ställning avsevärt förbättrad, är det dock i avvaktan på denna reforms genomförande synnerligen önskvärt, att den efterlevandes och av honom beroende barns underhållsbehov tillgodoses genom den nämnda svenska bodelningsregelns tillämpning. Om sålunda ett svenskt intresse talar för denna regels tillämplighet beträffande här bosatta finska makar, har å andra sidan den finske delegerade gjort gällande, att samma regel, tillämpad på svenska makar med hemvist i Finland, kunde förväntas leda till mindre tillfredsställande resultat. Med hänsyn till där rådande ekonomiska förhållanden och prisnivå komme regeln att medföra ett väsentligt större intrång i släktarvsrätten än avsett varit. Särskilt om vid sidan av efterlevande maken funnes barn, vilka jämväl hade hemvist i Finland och för sin fortkomst vore beroende av sitt arv, kunde regelns tillämpning te sig främmande för finsk rättsuppfattning. Den finske delegerade, som såvitt angår förhållandet till Danmark och Norge förordat reglerna i artikel 3 sådana de föreligga, har därför ej ansett sig böra tillstyrka ett undantag i nu förevarande avseende i förhållande till Sverige. Med hänsyn jämväl till önskvärdheten av enkla och lätt överskådliga kollisionsnormer på detta svårtillgängliga rättsområde hava de svenska delegerade funnit övervägande skäl tala emot ett undantagsstadgande, såvitt angår förhållandet mellan Sverige och Finland. övriga avBland övriga ovan antecknade avvikelser sakna vissa praktisk betydelse. vikelser. Detta gäller vad som yttrats om regeln i G. B. 5:6, om förteckning enligt G. B. 6:9, om förverkande av giftorätt och i det hela även om boskillnadsoch bodelningsreglerna. På tal om boskillnad må särskilt erinras, att konventionen enligt artikel 6 allenast gäller beträffande äktenskap, å vilka ny lag är tillämplig, och att i dessa fall boskillnadens uppgift är synnerligen begränsad. Vid detta förhållande är det ej heller ägnat att väcka betänklighet, att den nya finska lagen ej känner boskillnad, utan i stället för det viktigaste fallet —• makes konkurs — öppnar utväg att i en annan, enklare form framtvinga egendomsskillnad. Vad underhållsreglerna beträffar leder förslaget till resultat, som sakligt nära överensstämma med vedertagna internationellt-pri-

Artikel

3.

v a t r ä t t s l i g a principer. Avvikelserna beträffande h a n d l ä g g n i n g e n behöva h ä r ej komma i betraktande, då de fyra l ä n d e r n a ömsesidigt h y s a fullt förtroende till v a r a n d r a s myndigheter. U p p e n b a r t är ock, a t t stora p r a k t i s k a fördelar stå a t t vinna därigenom att ordningen för h i t h ö r a n d e frågors behandling får bestämmas av hemvistet. Såsom s a m m a n f a t t n i n g av vad nu anförts torde k u n n a sägas, att även om listan över avvikelserna k a n synas lång, dessa dock i stort sett röra mera periferiska frågor och icke rubba det förhållandet, att förmögenhetsordningens g r u n d l ä g g a n d e principer i sak äro gemensamma. E n l i g t alla fyra l a g a r n a råder vardera maken över allt vad h a n vid äktenskapets ingående äger eller senare förvärvar, men vad som ej enligt vissa n ä r a överensstämmande regler är enskild egendom, skall en g å n g delas mitt itu, och denna makarnas lika r ä t t medför skyldighet för envar av dem att förvalta sitt med tanke jämväl p å den a n d r a s intressen. Denna grundläggande princip är i det hela genomförd efter s a m m a linjer. Även reglerna om makes gäld äro i sina h u v v u d d r a g desamma. P å g r u n d av vissa avvikelser i terminologi och u p p s t ä l l n i n g möter det emellertid, trots den n ä r a överensstämmelsen i sak, stundom betydande svårigheter för den, som är förtrogen med en av lagarna, att r ä t t förstå en av de övriga. F ö r m y n d i g heter och p a r t e r måste detta arbete med a t t u p p s p å r a de i sak oftast oväsentliga skiljaktigheterna te sig föga tilltalande och v a r a ägnat att vålla osäkerhet. Den i konventionen valda principen för kollisionsfrågans lösning, enligt vilken statutet bestämmes av hemvistet och v ä x l a r med detta, torde också, även om den inför ett teoretiskt betraktelsesätt till en början k a n synas v a r a en djärv nydaning, bland dem, vilka saken n ä r m a s t gäller, k u n n a p å r ä k n a förståelse såsom en p r a k t i s k v ä g u t u r svårigheterna. F r å n svensk s y n p u n k t sett innebär denna lösning enligt de delegerades u p p f a t t n i n g i n g a sakliga eftergifter, som icke vida övervägas av de p r a k t i s k a fördelar, som inhöstas.

Sammanfattning.

Betydelsen av satsen att statutet v ä x l a r med hemvistet får ej överdrivas. Innebörden Det ligger till exempel i sakens n a t u r och följer för övrigt av g r u n d e r n a f ö r a v regeln °m 8tatutvdxhng artikel 5, att om makarna, medan de hade hemvist i ett av länderna, där vunno boskillnad eller, såvitt fråga är om F i n l a n d , utverkade motsvarande beslut, rättsverkningarna därav bestå oförändrade u t a n hinder av en flyttning. D e t h a r ej heller ansetts nödigt att i texten framhålla, hurusom ett inventarium över makarnas egendom (jfr G. B . 6 : 9 ) , som u p p r ä t t a t s under viss lags h e r r a v ä l d e och enligt dess formföreskrifter, betraktas såsom lagligen tillkommet, även om sedermera på g r u n d av flyttning m a k a r n a s förmögenhetsförhållanden bliva att bedöma enligt annan lag. Artikel 3 är, såsom i annat s a m m a n h a n g (s. 3 8 — 3 9 ) framhållits, ej tillämplig Artikelns tillmed avseende å äktenskaps r ä t t s v e r k n i n g a r överhuvud u t a n blott beträffande lämpningsmakarnas förmögenhetsförhållanden. Den h a r avseende allenast å ä k t e n s k a p ^hfllande mellan dem, som äro och vid äktenskapets ingående voro medborgare i för- till Haagkonventionen dragsslutande stat. H ä r skall sålunda komina i betraktande m a k a r n a s medborgarskap icke blott, såsom i flertalet övriga avsnitt av konventionen, vid den tidpunkt, då frågan om tillämplig l a g u p p s t å r , u t a n jämväl vid tiden för äktenskapets ingående. D e n n a senare i n s k r ä n k n i n g i stadgandets tillämplighet

58 Artiklarna 3 och h.

har sin grund i hänsyn till 1905 års Haag-konvention, av vilken Sverige är bundet. Enligt sistnämnda konvention bestämmas äktenskapets rättsverkningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, såvitt annat ej lagligen avtalats, av lagen i den stat mannen vid tidpunkten för äktenskapets ingående tillhörde; i vilket land makarna först slå sig ned är härutinnan lika litet av betydelse som en senare växling av medborgarskap eller hemvist. Hustruns nationalitet saknar väl enligt Haag-konventionen i och för sig betydelse i nyssnämnda hänseende, men det har ansetts ur internationellt-rättslig synpunkt riktigast att hålla utanför nu ifrågavarande konvention även de fall, då väl mannen men icke hustrun vid vigseln ägde medborgarskap i fördragsslutande stat. På detta sätt begränsat, råkar förslaget ej i konflikt med Sveriges på Haag-konventionen grundade förpliktelser. E n ytterligare förutsättning för denna artikels tillämplighet är, att makarna vid äktenskapets ingående taga hemvist i fördragsslutande stat. Denna stats lag förblir då tillämplig, såframt ej båda makarna sedermera taga hemvist i annan fördragsslutande stat. Flytta de till en stat, som ej är ansluten till konventionen, eller taga de hemvist i skilda stater, dessa må vara anslutna till konventionen eller icke, föranleder detta icke växling av statutet. Artikeln medför sålunda, lika litet som övriga bestämmelser i förslaget, tillämpning av annan lag än svensk, dansk, finsk eller norsk.

Artikel

4.

Äktenskaps- Med äktenskapsförord (segtepagt, ektepakt) avses icke blott avtal om änclförords form. ringar i clen legala förmögenhetsordningen utan även andra avtal mellan troa a ier r€9 l ° v a d e e l l e r makar, vilka slutas i samma form som de förstnämnda. 1 Enligt svensk lag skall förord upprättas skriftligen och bestyrkas av vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall detta meddelas i samma ordning. Förordet skall därefter ingivas till rätten i viss ort. Rätten intager förordet i protokollet, översänder ofördröjligen en bestyrkt avskrift därav till statistiska centralbyrån för införande i äktenskapsregistret samt ombesörjer, då förordet innefattar gåva, kungörelse om ingivandet i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är förordet slutet mellan trolovade, gäller det från äktenskapets ingående, om det ingives till rätten i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Eljest blir förordet ej gällande, förrän det ingivits till rätten. Lagföljandet är sålunda en förutsättning icke blott för avtalets giltighet i förhållande till tredje man; clärförutan saknar avtalet laga verkan jämväl kontrahenterna emellan. Huruvida rätten fullgjort sina åligganden med avseende å avtalets protokollering och kungörande eller huruvida förordet intagits i äktenskapsregistret saknar däremot betydelse för frågan om avtalets rättsverkningar. Regeln om skriftlig form för äktenskapsförord och för samtycke därtill gäl1 Den finska lagen använder dock termen allenast beträffande avtal av förstnämnda art. Vissa gåvor mellan trolovade skola ske >på sätt om äktenskapsförord stadgas». Gåvor mellan makar äro ej tillåtna.

Artikel b.

ler även i de tre andra länderna, men i Danmark kräves ej medverkan av vittnen. Bestämmelser om lagfoljande givas i samtliga lagar men förete flera skiljaktigheter. Av särskild vikt är att enligt norsk rätt förordet är bindande för kontrahenterna och deras arvingar, så snart det är behörigen undertecknat. Lagf öl jandet har sålunda här betydelse allenast i förhållande till tredje man. 1 Regeln att trolovades förord kan lagf öl jas med tillbakaverkan de kraft gäller med vissa avvikelser jämväl i Finland och Norge. I övrigt räknas verkan av lagföljande i Danmark och Norge från tinglysningen och i Finland från den dag, det intogs i rättens protokoll. I Danmark och Norge föras register över tinglysta äktenskapsförord. Den finska lagen däremot, som ej känner något äktenskapsregister, påbjuder kungörande i allmänna tidningarna om ingivandet. Enligt dansk rätt blir ett förord, som upprättas under äktenskapet och varigenom egendom vederlagsfritt överlåtes från den ena maken till den andra, giltigt allenast om det godkänts av justitieministeriet eller av overovrigheden jämlikt ministeriets bemyndigande. Den norska lagen innehåller inga särskilda bestämmelser angående detta slags förord, och i Finland kunna sådana ej förekomma (jfr s. 50). Reglerna i förevarande artikel avse allenast äktenskapsförords form och göra Förutsätthärutinnan skillnad mellan förutsättningarna för dess verkan mellan makarna ningarna för eller mellan ena maken och den andras arvingar och för dess giltighet mot n°f{ghet ^ tredje man. I förstnämnda hänseende stadgas, att förordet skall anses giltigt i a) m e n a n de föredragsslutande staterna ej blott om det tillkommit i enlighet med den makarna, lag, som jämlikt artikel 3 är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, utan jämväl om det uppfyller formföreskrifterna i stat, där kontrahenterna eller en av dem är medborgare. Att godkänna ett förord, som enligt förstnämnda lag är till formen giltigt, synes ej väcka betänkligheter. Enligt lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar 2 § 2. kräves visserligen, för det fall att endera kontrahenten är svensk medborgare, iakttagande av den svenska lagens formföreskrifter jämväl vid förords upprättande utomlands. Men nämnda lag avser förbållandet till en större krets av stater, för vilkas lagstiftning vi till stor del stå ganska främmande. Den enda omständighet, som kunde vålla någon tvekan, är den norska regeln att förord är gällande mellan makarna, även om det ej lagföljts. Den svenska lagens strängare ståndpunkt har sin grund i en önskan att genom krav på publicitet förebygga vissa ljusskygga transaktioner till men för makes arvingar. 2 Dessa skäl hava emellertid ej den vikt, att de kunna föranleda underkännande av ett enligt lagen i kontrahenternas hemvistland upprättat förord. Det skulle ej väl harmoniera med svensk rättsuppfattning, om endera kontrahenten eller hans arvingar kunde av formella grunder frångå ett förord, oaktat detta uppfyller fordringarna i den lag, som eljest är bestämmande för äktenskapets rättsverkningar eller •— där statutväxling skett •— var det vid tiden för förordets tillkomst. Å andra sidan har det emellertid ej heller ansetts rik1 Den danska lagen stadgar, att makarna redan i och med undertecknandet bli i så måtto bundna, att en av dem äger utan hinder av den andras bestridande trygga förordets giltighet. Detsamma torde utan stöd av uttryckligt stadgande få antagas gälla även i Sverige och Finland. 2 Se lagberedningens förslag till giftermålsbalk IV s. 325—326.

60 Artikel -4.

tigt att ovillkorligen kräva tillämpning av formföreskrifterna i nämnda lagOm en svensk kvinna, som står i begrepp att gifta sig med en man från något av grannländerna, önskar förbehålla sig en av henne i äktenskapet införd förmögenhet såsom enskild, ter det sig enligt svensk uppfattning helt naturligt, att. härvid förfares enligt vår lag, även om makarna skola taga hemvist i mannens hemland, vars lag sålunda enligt artikel 3 blir tillämplig å deras förmögenhetsförhållanden. En regel, som här frånkände ett enligt svensk lag upprättat och lagföljt förord verkan makarna emellan, skulle därför särskilt för sådana fall, då äktenskapet blivit ingånget i Sverige, sannolikt visa sig ägnad att föranleda rättsförluster. Med hänsyn härtill skall jämlikt nu förevarande artikel ett förord anses giltigt också om det upprättats enligt lagen i stat, där kontrahenterna eller en av dem är medborgare. De delegerade hava övervägt att upptaga föreskrift om giltighet även av förord, som uppfyller formkravet i den kontraherande stat, där upprättandet skedde. Emellertid har det icke ansetts vara erforderligt att genom ett sådant tillägg ytterligare komplicera regeln. Det lärer sällan förekomma, att äktenskap ingås i ett land, där ingendera maken är medborgare och makarna ej heller äga hemvist eller ämna slå sig ned, och när detta undantagsvis sker, torde kontrahenterna knappast falla på den tanken att tillämpa landets lag. b) i förhålI förhållande till tredje man kan förordet icke enligt någon av lagarna lande till vinna giltighet utan att lagföljande ägt rum. I Sverige, Danmark och Norge tredje man. ^.^ förord, som lagföljes, intagas i äktenskapsregistret. Finland saknar väl sådant register, men regeln om kungörande i allmänna tidningarna av förords ingivande erbjuder på grund av det sätt, varpå dessa tidningars innehåll är avsett att-för framtiden registreras, en ganska tillfredsställande ersättning. Frågan i vilken form publiceringen skall ske är emellertid av ringa betydelse vid sidan av spörsmålet, i vilket land den skall äga rum. Offentliggörandets huvudsakliga syfte är nämligen att skapa en källa, där intresserade vid behov kunna inhämta erforderliga upplysningar, och det är under sådana förhållanden av största vikt, att meddelandet om ett äktenskapsförords avslutande inflyter i den källa, till vilken tredje man i det särskilda fallet har anledning att vända sig. Någon valfrihet kan tydligen icke här medgivas, såsom då fråga är om förordets verkan mellan kontrahenterna, utan tvingande bestämmelser äro av nöden till skydd för tredje man. Utan tvivel vore det ur vissa synpunkter önskligt, att sådana bestämmelser gåves i konventionen, men de delegerade hava efter ingående prövning kommit till det resultatet, att denna betj'delsefulla fråga icke är mogen att lösas i nämnda ordning. Den är av ganska invecklad och svåröverskådlig art, och olika synpunkter göra sig gällande allt efter förordets innehåll. E t t förord, som allenast avser en förändring beträffande förmögenhetsordningen — som bestämmer att vad som eljest skolat äga naturen av giftorättsgods i stället skall vara enskild egendom eller omvänt •— medför icke i och för sig någon ändring beträffande möjligheten att taga egendomen i anspråk för gäld utan intresserar tredje man huvudsakligen på grund av de olikheter, som bestå med avseende å makes rätt att råda över

Artikel 4-

•egendom av ena eller andra slaget. Gåvor mellan makar utöva däremot, evad de äro förknippade med en ändring av egendomens äktenskapsrättsliga natur eller ej, en omedelbar inverkan på vardera makens betalningsförmåga. Frågar man sig nu, var publikationsåtgäiderna böra vidtagas för att bereda avsedd trygghet åt tredje man, lärer utan vidare vara klart, att publikation städse bör ske i det land, vars lag är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden vid tiden för förordets tillkomst. Det inses emellertid lätt att en sådan publikation, innefattande en enkel tillämpning av den i artikel 3 fastställda huvudregeln, icke är tillfyllestgörande. Endera maken har kanske vid nämnda tidpunkt tagit hemvist i annat land, och tredje man, som inlåter sig i rättshandlingar med honom, har då icke tillräcklig anledning att söka upplysningar angående hans äktenskapsrättsliga förhållanden i det land, där han tidigare jämte sin make varit bosatt. Ett i det praktiska livet oftare förekommande fall är det, att båda makarna efter förordets lagfarande flytta till ett annat land. Det synes då vara ett naturligt krav, att upplysningar om förordet kunna inhämtas hos vederbörande myndighet i detta land, vars lag numera är tilllämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Även i andra fall kan ifrågasättas, huruvida icke publicering i tredje mans intresse bör ske i annat länd än det i artikel 3 avsedda. Svaret på frågan, när publicitetsåtgärden senast bör hava ägt rum för att kunna åberopas mot viss tredje man, utfaller olika allt efter förordets innebörd. Då det gäller möjligheten att freda egendom emot borgenärs krav, ankommer det härvid på den tidpunkt, när denne gör sitt krav gällande. I fråga om behörighet att råda över egendom är det däremot ej nog, att registrering skett, när tvist uppkommer; den måste tydligen hava ägt rum redan då den omtvistade rättshandlingen företogs. Enär det icke varit möjligt att nå fram till en regel, som för alla de fyra länderna med erforderlig klarhet och smidighet löser alla de svårigheter, som här kunna uppkomma, hava de delegerade, efter mönstret av 1905 års Haag-konvention, föreslagit, att envar av staterna skall äga göra äktenskapsförords giltighet mot tredje man beroende av att förordet lagföljes enligt dess lag. Beredningen skall i annat sammanhang återkomma till frågan, huruvida och i vilken utsträckning Sverige bör göra bruk av denna rätt.

Nu förevarande artikel har avseende allenast å formreglerna beträffande Gränsen meläktenskapsförord. I alla övriga hänseenden är kollisionsnormen även beträf- lap formfla fande detta institut att söka i artikel 3. Att avgöra, huruvida en viss fråga.°° * ^gler! hänför sig till formen eller icke, möter i allmänhet ej någon svårighet. Uppenbart är sålunda, att under artikel 4 falla spörsmålen om avtalets upprättande och lagföljande, under artikel 3 däremot, bland annat, frågan huruvida ett avtal av visst innehåll, till exempel en gåva avseende rätt till livförsäkring, måste för att bliva gällande ske genom äktenskapsförord. Till sistnämnda kategori bör även räknas frågan, huruvida och av vem make undantagsvis har att inhämta samtycke till förords upprättande. Den för dansk rätt egendomliga bestämmelsen, att vissa förord kräva godkännande av justitsministeriet eller overovrigheden, är ej heller att betrakta såsom en formregel. Om enligt artikel 3

62 Artiklarna h och 5.

dansk lag är tillämplig, blir följaktligen sådant förord icke utan godkännande giltigt ens makarna emellan, även om dessa med stöd av artikel 4 första stycket välja utvägen att tillämpa formföreskrifterna i annan lag än den danska. Artikel

5.

Kompetensen Förevarande artikel reglerar frågan om kompetensen att pröva boskillnadsi boskillnads- ansökan. Av allmänna internationellträttsliga grundsatser följer, att lagen i det land, där ansökan skall upptagas, blir att tillämpa i processuellt hänseende. I övrigt gäller däremot med avseende å boskillnad huvudregeln i artikel 3, och frågorna huruvida anledning till boskillnad är för handen och om boskillnadens rättsverkningar bliva sålunda att bedöma enligt den lag, som reglerar makarnas förmögenhetsförhållanden i det hela. Var gränsen rätteligen är att draga mellan processuella och materiella bestämmelser är ett åt rättstillämpningen anförtrott spörsmål, vars besvarande torde kunna vålla vissa svårigheter. Med hänsyn härtill hava de delegerade övervägt den lösningen att tillerkänna kompetens i boskillnadsmål åt myndigheterna i den stat, vars lag enligt artikel 3 är bestämmande för makarnas förmögenhetsförhållanden, så att processuella och materiella spörsmål städse finge regleras av en och samma lag. Där den, mot vilken ansökningen riktas, flyttat från det land, vars lag enligt artikel 3 är tillämplig, kunde dock en sådan regel för honom vålla väsentliga olägenheter. Enligt förevarande artikel skall därför visserligen såsom huvudregel gälla, att ansökan om boskillnad upptages i den stat, där makarna hava hemvist och vars lag följaktligen är tillämplig å deras förmögenhetsförhållanden. Men om makarna hava hemvist i skilda stater, tillkommer kompetensen myndigheterna i den stat, där den, mot vilken ansökan riktas, har hemvist. Här kan det sålunda inträffa, att olika lagar bli tillämpliga i processuellt och i materiellt hänseende. Från denna undantagsregel göres i sin tur ett undantag för det fall att den på grund av vederbörande makes bosättning i Finland skulle föranleda, att kompetensen tillkomme detta lands myndigheter. Då den nya finska äktenskapslagen ej känner boskillnad och den äldre lagstiftningens processuella regler angående boskillnad ej lämpligen kunna komma till användning, har man för nämnda händelse i stället tillagt kompetens åt myndigheterna i den stat, vars lag enligt artikel 3 är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Om denna stat är Finland, kan på grund av den finska lagens nyssnämnda ståndpunkt boskillnad ej erhållas. Uppenbart är, att de regler, för vilka nu redogjorts, i praktiken endast i mycket sällsynta undantagsfall komma att leda till annat resultat än om kompetensen i boskillnadsmål tillerkändes den stat, vars lag reglerar förmögenhetsförhållandena.

63 Artikel

6.

Såsom inledningsvis framhållits, har de delegerades förord för det avsteg Konventionen från nationalitetsprincipen, som konventionsförslaget innefattar, sin för- ej tillämplig, åå alä rel klaring i den rättslikhet mellan Nordens länder, som på hithörande områden 1 ' ^ ava.gabra.gts. Endast i den utsträckning nämnda skäl kan åberopas är en an-verkningarna. slutning från Sveriges sida till de nya principerna tillrådlig. Såvitt angår äktenskaps rättsverkningar med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden, är emellertid att märka, att de nya på nordiskt samarbete grundade lagbestämmelserna i Sverige och Finland endast i mycket begränsad omfattning äro tillämpliga på äktenskap, ingångna före den nya lagstiftningens ikraftträdande, och att i Danmark och Norge den nya lagen väl såsom regel vinner tillämpning också på äldre äktenskap, men utväg dock förelegat och jämväl i viss utsträckning begagnats att göra förbehåll om fortsatt tillämpning av äldre lag på visst äktenskap. 1 Där jämlikt dessa regler rättsverkningarna av ett äktenskap skola bedömas enligt äldre lagstiftning, brista tydligen, från svensk synpunkt sett, förutsättningarna för tillämpningen av artiklarna 3—5. Det är en härav betingad begränsning av konventionens tillämplighetsområde, som stadgas i artikel 6. Själva den grundtanke, som det härvid gäller att uttrycka, är visserligen klar och enkel. Då man haft att omsätta denna i en konventionsregel, hava emellertid vissa svårigheter mött till följd av de nyss antydda principiella avvikelserna mellan å ena sidan de svenska och finska, å andra sidan de danska och^ norska övergångsbestämmelserna. Om till exempel två svenska medborgare ingått äktenskap, innan den nya lagstiftningen trätt i kraft vare sig i Sverige eller i Norge, och under hela sitt äktenskap haft hemvist i sistnämnda land, skall frågan huruvida äldre eller nyare lag är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden enligt den hos oss gällande nationalitetsprincipen avgöras efter svensk lag, medan enligt den norska domicilprincipen norsk lag skall fälla utslaget. Den svenska lagen leder härvid nästan undantagslöst till det resultatet att äldre lag skall gälla, den norska medför däremot, om särskild åtgärd ej vidtagits, att ny lag anses tillämplig och att något hinder för att bringa konventionens bestämmelser till användning sålunda ej föreligger. Sistnämnda resultat kan uppenbarligen icke från svensk sida godkännas; det skulle innebära att den nya norska lagens bestämmelser oberoende av makarnas vilja finge anses hava trätt i stället för reglerna i vår äldre giftermålsbalk. Sverige kan väl ej hindra^ att detta betraktelsesätt anlägges av norska myndigheter, men kan ej rimligen traktatmässigt godkänna detsamma och påbjuda dess tillämpande även här i riket. På nu anförda grunder hava bestämmelserna i artiklarna 3—5 förklarats otillämpliga, så snart »enligt lagen i någon av de stater, om vilka fråga är», rättsverkningarna skola bedömas enligt äldre äktenskapslagstiftning. Denna regel leder i det anförda exemplet uppenbarligen till det resultatet, att. nämnda artiklar, med hänsyn till den svenska lagens ståndpunkt, ej få komma till an? I Danmark har sådant förbehåll gjorts, beträffande omkring 20,000 äktenskap; i Norge inskränker sig förbehållens antal till inemot 1,200.

64 Artiklarna

6 och

7.

vändning. I vissa andra fall är måhända icke lika lätt att avgöra, om vilka staters lagar »fråga är» enligt konventionstextens mening. Antag att en dansk man före den 1 januari 1921 gift sig med en svensk kvinna, att makarna hela tiden haft hemvist i Norge och att förbehåll om tillämpning av äldre lag ej gjorts inom den därför stadgade tiden. Enligt den i såväl Danmark som Norge gällande domicilprincipen skall då norsk lag tillämpas å makariias förmögenhetsförhållanden. Den hos oss antagna nationalitetsprincipen, sådan den med avseende å de till Haag-konventionen anslutna staterna blivit lagfästad, leder däremot till att lagen i den stat, mannen vid äktenskapets ingående tillhörde, eller sålunda dansk lag, blir tillämplig i nämnda hänseende. 1 Den svenska äktenskapslagen, eller riktigare dess övergångsbestämmelser, skola följaktligen här ej komma i betraktande utan blott de danska och norska övergångsbestämmelserna, och clå enligt dessa ny lag skall gälla, föreligger här ett konventionsfall. Om, för att anföra ytterligare ett exempel, danska medborgare ingått äktenskap i Sverige och där tagit hemvist, blir det enligt nationalitetsprincipen de danska, enligt domicilprincipen åter de svenska övergångsbestämmelserna, som skola'gälla, och med hänsyn till dessa senare blir i regel konventionens tillämplighet utesluten. Artikel 7. Förevarande artikel, som inleder konventionens bestämmelser om hemskillHemskillnad nad och äktenskapsskillnad, reglerar vissa hithörande kompetensfrågor. Den och äktenskapsskillnad. innefattar väsentliga avvikelser från Haag-konventionens motsvarande bestämmelser. Medan dessa senare allenast avgöra, i vilket eller vilka länder mål av Förslagets huvudregel denna art må upptagas till prövning, stadgas här även en rättsskipningsplikt. ang. kompe- en skyldighet för vederbörande land att tillhandahålla de rättssökande forum. tensen. Och förevarande artikel inrymmer i regel icke, såsom nämnda konvention, flera länders myndigheter kompetens vid sidan av varandra. Detta sammanhänger med det från Haag-konventionen avvikande sätt, varpå själva lagkonflikten löses. Enligt nämnda konvention komma, om skillnad sökes i annat land än hemlandet, den nationella lagen och domslandets lag båda till användning; endast om orsak till skillnad föreligger enligt båda dessa lagar, kan sådan komma till stånd. Hemlandets lag, vilken framstår såsom den principiellt tillämpliga, sättes icke ur kraft därigenom att talan väckes i annan stat, och lättad utväg att erhålla skillnad vinnes sålunda därigenom icke. Här uppställes däremot i artikel 9 den grundsatsen, att skillnadsfrågan prövas enligt domslandet lag — enligt lex fori. Lösningen av kompetensspörsmålet blir sålunda avgörande för lösningen av lagkonflikten. En så enkel och praktisk ordning har kunnat väljas tack vare den rättslikhet, som råder de kontraherande staterna emellan. Denna likhet är emellertid, såsom i det närmast följande och nedan under artikel 9 skall närmare utvecklas, ej fullständig, och till undvikande av att de enskilda skulle av utsikten att något lättare få sitt äktenskap 1 Om renvoi-principen finge anses gälla (se N. J. A. 1919 s. 546), bleve även enligt svensk rätt den norska äktenskapslagstiftningen tillämplig; jämför emellertid U n d é n , Svensk Juristtidning 1922 s. 246 f.

Artikel 7.

upplöst frestas att draga målet under prövning i annat land än det, där handläggningen ur objektiva synpunkter ansetts lämpligast böra äga rum, har valrätt i regel uteslutits och rättsskipningsplikt ålagts viss stat. Med den allmänna grundsyn, varpå nu förevarande konvention bygger, bli de synpunkter, som i den interna lagstiftningen fått fälla utslaget vid bestämmande av forum i äktenskapsmål, av betydelse även för lösningen av den mellanstatliga kompetensfrågan. Från denna utgångspunkt ter det sig helt naturligt, att för normalfallen, då båda makarna hava hemvist i samma fördragsslutande stat, kompetensen förbehålles denna stats myndigheter. Utredningen av ett skillnadsmål företages nästan undantagslöst med större lätthet och säkerhet där än i hemlandet; icke blott för parter och vittnen utan även för vederbörande myndigheter innebär en sådan ordning påtagliga fördelar. Om åter makarna ej hava hemvist i samma fördragsslutande stat, ter sig spörsmålet ej lika enkelt, och man kan här ej stanna vid att giva interna forumbestämmelser motsvarande tillämpning. Det låter sig ej heller göra att uppställa en enhetlig regel. För det fall att makarna samtidigt haft hemvist i fördragsslutande stat, där endera kvarbor, medan den andra flyttat ur riket, tillhör enligt denna artikel kompetensen nämnda stats myndigheter, likgiltigt huruvida den kvarboende är kärande eller svarande eller målet anhängiggöres genom ansökan av båda makarna. Att för dessa fall låta det ankomma på svarandens hemvist — förutsatt att detta är förlagt till fördragsslutande stat — skulle, för den händelse att han övergivit sin make eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket, 1 medföra påtagliga olägenheter för käranden, om han är den kvarboende, och överhuvud försvåra och fördröja målets utredning. Då en flyttning, som skett under sådana omständigheter, ej bör få inverka på frågan om tillämplig lag, kunde för övrigt den nämnda lösningen knappast väljas, utan att komplikationer förorsakades i den enkla och klara regeln i artikel 9. Det skall icke bestridas, att efter endera makens flyttning till annan fördragsslutande stat läget kan vara sådant, att kompetensen lämpligast borde tillkomma denna stats myndigheter; maken har kanske efter flyttningen låtit komma sig till last något förhållande, som andra maken vill åberopa såsom skillnadsskäl. Det har emellertid icke ansetts tillrådligt att komplicera forumreglerna med hänsyn till undantagsfall, vilka i det verkliga livet sällan förekomma. Därest makarna aldrig samtidigt haft hemvist i fördragsslutande stat Undantag. eller väl haft detta men båda avflyttat därifrån utan att slå sig ned i samma fördragsslutande stat, giva de i det föregående behandlade reglerna i artikelns första stycke icke någon lösning. För att forum ej heller här skall saknas har i andra stycket upptagits en bestämmelse av innebörd, att yrkandet i brist på annat forum må väckas i stat, där endera maken är medborgare. Icke heller i dessa undantagsfall blir sålunda svarandens val av hemvist i den ena eller andra fördragsslutande staten avgörande för kompetensen och därmed för lagkonfliktens lösning, utan konventionen bygger här 1

Jfr Haag-konventionen art. 5: 2 och 1904 års lag 3 kap. 1 §.

5—282457

66 Artikel 7.

på det mera stabila anknytningsfaktum, som medborgarskapet innebär. Måhända kunde emot den sålunda givna regeln anmärkas, att den, om makarna äro medborgare i skilda stater, inrymmer en valrätt med avseende å forum och skillnadsstatut, som man vid utformandet av bestämmelserna i första stycket varit angelägen att undvika. Så skiftande som förhållandena här kunna vara, har det emellertid visat sig vanskligt att uppställa sådana regler, som för skilda tänkbara situationer utpeka viss fördragsslutande stat såsom ensam kompetent. De delegerade hava därför enats om att för de sällsynta fall, varom här är fråga, inrymma en alternativ kompetens och sålunda överr lämna åt makarna eller den av dem, som är angelägen att få äktenskapet upplöst, att träffa ett val efter omständigheterna i det särskilda fallet. Sistnämnda kompetensregel skall även gälla, därest yrkande om hemskillnad eller om äktenskapsskillnad efter hemskillnad mellan makar, som ej äro finska medborgare, enligt regeln i första stycket skulle upptagas i Finland. Detta undantag från huvudregeln har sin förklaring däruti att den nya finska äktenskapslagen ej känner hemskillnadsinstitutet. Man står här inför en avvikelse mellan finsk och- annan nordisk rätt av praktisk och i viss mån principiell betydelse. Särskilt för Sverige, som hyllar nationalitetsprincipen och följaktligen kan ansluta sig till konventionens metod för lösning av lagkonflikter allenast såvitt denna metod i sak för till väsentligen samma resultat som en tillämpning av nämnda princip, måste det anses uteslutet att godtaga en ordning, enligt vilken svenska medborgare på grund av bosättning i Finland skulle förlora möjligheten att vinna hemskillnad och sålunda se den utväg till äktenskapets upplösning stängd, som här i landet är den oftast anlitade. Då nu enligt andra stycket för sådant fall tillfälle är berett att väcka talan vid svensk domstol, är, såsom framgår av en jämförelse med artikel 9, därmed en utväg anvisad att få hemskillnadsyrkande prövat enligt svensk lag och i sinom tid även få äktenskapet upplöst på den grund att makarna levat hemskilda. Om den ena maken är svensk, den andra åter dansk eller norsk undersåte, kan yrkandet väckas och hemskillnad erhållas i enderas hemland. Endast för den händelse att makarna eller endera av dem är finsk medborgare och de enligt första stycket hava forum i Finland är möjlighet att erhålla hemskillnad utesluten. Men att hemskillnad då ej kan äga rum är en regel, som står i överensstämmelse med Haag-konventionens principer (artikel 1 ) . En avvikelse från dessa innebär det däremot, att om makarna eller endera av dem är finsk medborgare, hemskillnad utan hinder därav kan vinnas i Sverige, Danmark eller Norge, om vederbörande sedan minst två år har hemvist därstädes, och yrkande om hemskillnad med stöd av förevarande artikel där väckes (se artikel 9 ) . Från finsk sida hava betänkligheter ej rests emot en sådan ordning, då kravet på två års hemvist i domslandet ansetts erbjuda tillräcklig garanti emot missbruk. Enligt tredje stycket må yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad städse väckas i stat, där båda makarna äro medborgare. Även detta avsteg från huvudregeln om viss stats uteslutande kompetens har sin grund i väsentliga sakliga avvikelser mellan de fyra ländernas materiella rätt. I

Artikel 7.

67 Finland är nämnda skillnadsanledning okänd, medan dansk och norsk rätt uppställer i viss mån strängare förutsättningar för rätten att på denna väg få äktenskapet upplöst än den svenska. Hemskillnadstiden är sålunda i Danmark ett och ett halvt år, om makarna äro ense om skilsmässan, om underhållet till make och barn samt angående vårdnaden om barnen, eljest två och ett halvt år; i Norge kunna makarna, om de äro ense, vinna äktenskapsskillnad redan efter ett år, men om endast den ena vill hava äktenskapet upplöst, måste han vänta två år. För närvarande gäller, att makar, som äro svenska medborgare, varhelst i världen de hava sitt hemvist, kunna genom hänvändelse till svensk domstol vinna äktenskapsskillnad, sedan de under ett år levat hemskilda. För svenska medborgare, som enligt första stycket av denna artikel hava skillnadsforum i Finland, erbjuder det nyss berörda undantaget i andra stycket en möjlighet att få sitt äktenskap upplöst i sagda ordning. Enligt de delegerades mening kan det ej heller anses tillrådligt att, allenast för vinnande av större enkelhet i konventionens regler, undandraga hemskilda svenska makar, ^ vilka enligt det föregående hava forum i Danmark eller Norge, rätten att erhålla äktenskapsskillnad, så snart den tid av ett år gått till ända, som enligt svensk uppfattning anses tillräcklig såsom garanti mot förhastande. Med hänsyn härtill har i sista stycket stadgats, att yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad städse må väckas i stat, där båda makarna äro medborgare. Enligt artikel 9 medför nämligen en hänvändelse till hemlandets myndigheter, att prövningen kommer att ske enligt dess lag. Syftet hade tydligen kunnat vinnas även genom en modifikation uti artikel 9 av innebörd att i nu förevarande fall hemlandets lag skulle träda i stället för domslandets. Från svensk synpunkt skulle hinder icke hava mött emot en sådan lösning. De danska och norska delegerade hava föredragit att för detta fall lämna tillgång till alternativt forum i hemlandet i stället för att tillförbinda sina myndigheter att uteslutande tillämpa svensk lag. Emot den valrätt beträffande tillämplig lag, som härigenom öppnas, lärer från svensk synpunkt betänkligheter ej möta, då i betraktande av lagbudens innehåll någon frestelse att utöva valrätten i syfte att kringgå svensk lag icke föreligger. Enär i det föregående såsom skäl för regeln i artikelns första stycke anförts, att den hänvisar skillnadsfrågan till behandling i det land, där utredningen i allmänhet lämpligast kan äga rum, bör måhända i detta sammanhang framhållas, hurusom beträffande den skillnadsgrund, varom nu är fråga, några praktiska olägenheter icke kunna förväntas till följd därav att handläggningen sker i hemlandet, även om båda makarna hava och måhända under hela sitt äktenskap haft hemvist i annan fördragsslutande stat. Utredningen angående nämnda skillnadsgrunds förhandenvaro kan nämligen i regel företagas lika väl i det ena landet som i det andra. Med avseende å tredje styckets tolkning bör nämnas, att ett skillnadsyrkände enligt detsamma kan upptagas vid svensk domstol, så snart båda makarna enligt svensk lag äro svenska medborgare och således utan hinder därav att endera jämväl har medborgarskap i annan fördragsslutande stat, något som enligt dansk och norsk rätt, ofta nog kan vara händelsen beträffande hustrun.

68 Artiklarna 7 och 8.

irtikelm till- Förevarande artikel äger. tillämpning allenast å medborgare i fördragsslu' lämpnings- tände stater. För de fall, då båda makarna eller endera av dem saknar medomräde. borgarskap i sådan stat — de må hava hemvist inom konventionsområdet eller e j — giver förslaget sålunda icke någon lösning av kompetens- och kollisionsfrågorna. I vårt land bli här de allmänna reglerna i 1904 års lag tillämpliga. Den omständigheten att endera eller båda makarna hava medborgarskap såväl i fördragsslutande stat som i stat, vilken ej är ansluten till konventionen, utesluter icke dennas tillämplighet. Det ligger vidare i sakens natur, att frågan om skillnads meddelande i hemlandet mellan makar, som där hava hemvist, är en intern angelägenhet, som ej omfattas av denna konvention. Artikel

8.

Kompetens Yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad ger i regel upphov till att upptaga andra spörsmål, som stå i intimt samband med själva huvudsaken. Ehuru mssa J*frd- formellt av sekundär natur, framstå dessa för parterna, som i skillnadsfrågan a) i samband kanske äro ense, ej sällan såsom de mest betydelsefulla. Reglerna i dessa med skillnads- ämnen anknyta sig även i vissa delar både i form och i sak till bestämmelserna yrkandet. Q m s kiijnadsgrunderna. Starka skäl tala sålunda för att hela detta nära sammanhängande knippe av rättsfrågor kan bliva föremål för prövning i ett sammanhang och enligt en och samma lag. I första stycket av denna artikel har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad jämväl må av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn. Huruvida i visst fall sådan fråga kan sägas vara väckt »i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad» är lätt nog att avgöra, för den händelse att sistnämnda yrkande anhängiggjorts här i riket. Enligt svensk lag ankomma nämligen icke blott huvudsaken utan även samtliga bifrågor på domstols prövning och det i artikelns text avsedda sambandet åvägabringas sålunda helt enkelt därigenom att bifrågorna väckas i skillnadsmålet. På enahanda sätt förhåller det sig enligt finsk lag. I Danmark och Norge däremot är kompetensen fördelad på skilda myndigheter. Den danska lagen, enligt vilken hemskillnad (separation) och äktenskapsskillnad i vissa fall meddelas genom bevilling, av administrativ myndighet, i andra av domstol, stadgar att frågor om underhåll till make eller barn kunna, i stället för att avgöras genom bevillingen eller domen, genom denna hänskjutas till overovrighedens avgörande. Har så skett, är denna myndighet enligt nu förevarande bestämmelse behörig att upptaga ett yrkande, som utan oskäligt uppehåll bringas under dess prövning. Då yrkande om skillnad är anhängigt, vare sig hos administrativ myndighet eller vid domstol, kan vidare enligt dansk rätt overovrigheden meddela interimistiskt beslut om sammanlevnadens hävande och underhållsskyldighet till make och barn. Även här föreligger tydligen utrymme för tillämpning av artikelns första stycke. I Norge handläggas skillnadsfrågor i vissa fall av fylkesmannen, i andra av Konungen eller den han bemyndigar,

Artikel 8.

i åter andra av domstol. Däremot tillkommer det städse fylkesmannen att avgöra spörsmål om underhållsbidrag och om vårdnad. Av vad redan anförts på tal om den danska rätten framgår emellertid, att även ett yrkande, som efter skillnadsfrågans avgörande väckts hos fylkesmannen, kan falla in under den här givna regeln. Artikelns andra stycke innehåller en kompetensregel med avseende å »yr- b) utan sådant kände, som senare väckes». Med sistnämnda uttryckssätt avses uppenbarligen samba»dsådant yrkande, som ej enligt vad i det föregående yttrats får anses vara väckt »i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad». Ett senare väckt yrkande avser i regel ändring av vad i samband med huvudsakens avgörande blivit bestämt. Då detta är händelsen, har uppenbarligen den, mot vilken ändringsyrkandet riktas, ett befogat anspråk att icke nödgas försvara sin ställning inför myndighet i annat land än det, där han har sitt hemvist. Åtminstone såvitt angår vårdnaden, grundas ändringsyrkandet oftast på omständigheter, som hänföra sig till svarandens person, och en regel, som tillerkänner kompetens åt myndigheterna i sistnämnda land, är då ägnad att underlätta utredningen. Dessa skäl hava synts de delegerade väga tyngre än de grunder, som kunna anföras till stöd för att ändringsyrkande upptages till prövning i samma land, där den ursprungliga prövningen ägt rum. Om det senare yrkandet undantagsvis avser en fråga, som icke blivit prövad i samband med huvudsaken, göra sig skälen för en prövning i det land. där skillnaden ådömts, icke med synnerlig styrka gällande. Å andra sidan tala även här hänsynen till svaranden till förmån för samma kompetensregel som i nyssnämnda fall. På nu anförda grunder föreslås, att yrkande, som senare väckes angående underhållsskyldighet eller vårdnad om barn, städse upptages i stat, där den, mot vilken talan riktas, har hemvist. Att här endast talas om underhålls- och vårdnadsfrågor men ej om övriga i första stycket omförmälda ärenden har, såvitt angår frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden och om skadestånd, sin förklaring däruti, att dessa kunna väckas allenast i samband med huvudsaken. Vad åter angår bodelning, ett ämne där ett en gång träffat avgörande ej kan bliva föremål för jämkning på grund av ändrade förhållanden, hava de delegerade icke funnit erforderligt eller lämpligt att traktatmässigt reglera kompetensspörsmålet för annat fall än då talan därom väckes i samband med huvudsaken. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras, att i det avsnitt av traktaten, som behandlar äktenskapets rättsverkningar i avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden (art. 3—6), några kompetensregler ej upptagits. Konventionen avgör sålunda icke, i vilket eller vilka länder en efter boskillnad eller ena makens död uppkommen tvist angående bodelning må upptagas till prövning. Sådant avgörande bör då ej heller träffas angående tvist om bodelning efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad, såvitt ej ^tvisten står i så intimt samband med övriga av skillnaden föranledda spörsmål, som förhållandet i regel är i första styckets fall.

70 Artikel '•• •

. . .

:,;

9. lo

.

i ' i •

•

•.• •

• •

Lagkonflik- Den i artikelns första punkt givna huvudregeln att prövningen av frågor, terna i skill-SQm a v s e g j artiklarna 7 och 8, skall ske enligt lex fori har, såsom i annat nadsmål. s a m m a n h a n g r e d a n framhållits, sin förklaring i den rättslikhet, som på förevarande område i stort sett föreligger mellan de nordiska ländernas lagstiftning. Huru långt denna rättslikhet sträcker sig och i vilken omfattning den nämnda huvudregeln följaktligen med fog kan upprätthållas framgår bäst av en jämförande översikt, som här torde hava sin plats. Vad Jämförande härvid först angår rätten att vinna äktenskapsskillnad efter hemskillöversikt av nad, hava de viktigaste skiljaktigheter na redan omnämnts under artikel 7. ^käten* D e n ' f i n s k a l a £ e n k ä n n e r eJ hemskillnadsinstitutet och följaktligen ej heller äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad, och beträffande hemskillnadstidens längd föreligger mellan de andra tre ländernas lagar ganska väsentliga olikheter. Dessa skiljaktigheter hava väl ej föranlett någon avvikelse från regeln att lex fori skall vinna tillämpning, men på sätt under artikel 7 närmare utvecklats har i stället kompetensreglerna för dessa fall så jämkats, att lex fori-regeln även här leder till tillfredsställande resultat. De svenska, danska och norska reglerna angående rätt att vinna hemskillnad överensstämma sakligt ganska nära med varandra. Någon skiljaktlighet av betydelse innefattar det sålunda icke, då den danska lagen såsom villkor för liemskillnad mellan makar, som finna sig icke kunna fortsätta sammanlevnaden, kräver bevis om enighet angående underhålls- och vårdnadsfrågorna. Och då norska lagen beträffande möjligheten för make att vinna hemskillnad emot andra makens bestridande icke uttryckligen lägger vikt vid den förres förhållande och andra särskilda omständigheter, sammanhänger detta därmed, att handläggningen i Norge ankommer på Konungen, vars fria prövningsrätt man ej velat binda men vilken måste förutsättas ägna skäligt beaktande åt nämnda synpunkter. Beträffande rätten att vinna äktenskapsskillnad därför att makarna levat åtskilda på grund av söndring innehålla lagarna inbördes avvikande tidsbestämmelser. Medan den norska lagen i likhet med den svenska kräver tre års särlevnad, har den finska stannat vid allenast två år, varemot den danska förutsätter fyra år. Denna avvikelse är emellertid varken principiellt eller praktiskt av lika stor betydelse som skiljaktigheterna beträffande hemskillnadstiderna. I länder, som känna hemskillnadsinstitutet, hör det till undantagen, att makar utan att söka hemskillnad flytta ifrån varandra i syfte att efter den i lagen angivna tidens förlopp få äktenskapet upplöst på grund av särlevnad. I de fall, varom här är fråga, utveckla sig förhållandena fastmera i regel så, att makar, som leva under mera eller mindre oordnade förhållanden och obundna av konventionella hänsyn, under, omständigheternas tryck glida ifrån varandra. Emdera eller båda knyta kanske en ny förbindelse på annat håll, utan att detta i och för sig framkallar tanken på en formlig upplösning av äktenskapet. Denna väckes ofta först efter lång tid, exempelvis på grund av omtanke om barn i den nya förbindelsen. För makarna själva spelar det så-

Artikel 9.

lunda här i allmänhet icke någon större roll, huruvida den lagstadgade tiden är tre år eller fyra, Å andra sidan utvisar hela situationen regelmässigt så klart, att äktenskapet förlorat allt värde, att det icke heller ur samhällets synpunkt möter någon avgörande betänklighet att godtaga en skilsmässa, som i ett grannland vunnits med tillämpning av den där gällande till äventyrs något liberalare regeln. I Finland, där skilsmässa ej kan vinnas på grund av hemskillnad, ligger saken väl något annorlunda; nu ifrågavarande skillnadsgrund lärer där komma att i större eller mindre utsträckning träda i hemskillnadens ställe. Åtminstone från svensk synpunkt medför detta emellertid icke någon fara för kringgående av lag, då hemskillnadstiden hos oss är allenast ett år. Detta sistnämnda torde med lika stort fog kunna sägas med avseende å den skiljaktighet, som den finska lagen företer beträffande egenvilligt övergivande såsom skillnadsgrund, i det att nämligen skilsmässa kan erhållas, så snart ena maken under ett år undandragit sig sammanlevnaden, icke såsom enligt de tre andra lagarna först efter två års förlopp. Giftermålsbalkens regel om skilsmässa på grund av makes försvinnande återfinnes även i de andra lagarna. Bestämmelserna om horsbrott och vissa därmed likställda gärningar såsom skillnadsskäl överensstämma i sak ganska nära med varandra. Enligt den finska lagen är ena maken berättigad att erhålla äktenskapsskillnad, om den andra under äktenskapet ådragit sig könssjukdom och denne icke kan göra troligt, att detta skett annorledes än genom otukt, eller ock utsatt den förstnämnda för smittofara. Denna bestämmelse går längre än de andra lagarnas motsvarande regel, enligt vilken allenast det förhållandet att den sjuke med vetskap eller misstanke om sitt tillstånd genom könsumgänge (samleje, legemlig omgjamgelse) utsatt andra maken för smittofara berättigar denne att erhålla skilsmässa. Stämpling mot makes liv upptages i alla fyra lagarna såsom skillnadsgrund, likaså, med smärre variationer misshandel mot make. Den norska lagen likställer härmed vissa förbrytelser mot barnen. Reglerna om straffdom såsom skillnadsgrund förete avvikelser, vilka dock ej äro av större betydelse. Även i fråga om sinnessjukdom såsom skillnadsgrund föreligga vissa olikheter. Sålunda förtjänar anmärkas, att enligt den finska lagen vid förhandenvaron av synnerligen vägande skäl äktenskapsskillnad kan medgivas, även om sjukdomen icke fortfarit så lång tid som tre år, medan enligt den danska ej ens en så långvarig sinnessjukdom medför ovillkorlig rätt att vinna äktenskapsskillnad. Beträffande två av giftermålsbalkens skilsmässogrunder gäller det att cle sakna motsvarighet i en eller annan av de övriga lagarna. Sålunda upptager den finska lagen icke, såsom cle tre övriga, bestämmelse om rätt för make i tidigare äktenskap att få detta upplöst, om andra maken trätt i nytt gifte Missbruk av rusgivande medel är åter väl anledning till omedelbar skilsmässa l ± inland men icke i Danmark och Norge. Det nu sagda saknar emellertid praktisk betydelse i detta sammanhang. Förstnämnda skilsmässogrund torde nämligen hittills icke någon gång hava åberopats, och missbruk av rusgivande medel föranleder i vårt land allenast i ett fåtal fall äktenskapets upplösning utan forutgangen hemskillnad. Om dessa skillnadsskäl förlora sin tillämplighet

72 Artikel 9.

beträffande det jämförelsevis ringa antal makar av svensk nationalitet, som hava hemvist i stat, varom nu är fråga, spelar sålunda detta i det verkliga livet icke någon roll, och vid utformandet av reglerna i ämnet hava de delegerade ansett sig kunna bortse även från dessa avvikelser. De fyra lagarnas bestämmelser om preskription av talerätt äro nära överensstämmande. Den nu lämnade översikten lärer bestyrka, att rättslikheten på förevarande område, frånsett först berörda undantag, numera hunnit så långt, att skillnadsfrågan utan betänklighet kan, oberoende av makarnas nationalitet, såsom regel lämnas att lösas enligt lagen i den stat, där de hava hemvist. Från den huvudregel, på vilken förslaget sålunda bygger, göres emellertid det undantaget, att finsk medborgare ej må bliva hemskild i stat, där han ej har hemvist sedan minst två år. Detta stadgande har sin förklaring däruti att, såsom i annat sammanhang redan framhållits, finsk lag ej känner hemskillnadsinstitutet, Tvåårsregeln fyller här enahanda uppgift som motsvarande bestämmelse i artikel 1 — att utesluta frestelsen till flyttning i syfte att kringgå lag. Då fråga uppstår om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad, kunna förhållandena gestalta sig så, att prövningen tillkommer myndighet i annan stat än den, där. hemskillnad vunnits. Emellertid förutsätter uppenbarligen äktenskapslagstiftningen i varje stat, som över huvud känner denna skilsmässogrund, att hemskillnaden beviljats enligt samma lag. Till förebyggande av att makar, som icke längre hava skilsmässoforum i det land, där de blivit hemskilda, skulle se sig nödsakade att begynna proceduren på nytt stadgas i andra stycket av denna artikel, att hemskillnad, som vunnits i en av staterna, i de övriga medför samma rätt att erhålla äktenskapsskillnad, som om den vunnits i den staten. Såsom ett ytterligare skäl för denna regel kan hänvisas till den valrätt mellan flera fora, som enligt artikel 7 i vissa fall föreligger. Då såväl förutsättningarna för rätten att vinna hemskillnad som rättsverkningarna därav äro i allt väsentligt överensstämmande, synas inga betänkligheter möta emot en regel av nämnda innebörd. Dagkonflik- De delegerade övergå nu till behandling av spörsmålet, vilken lag bör tillterna i fall lämpas vid prövning av sådana ärenden, som avses i artikel 8. enligt art. 8. Då i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad uppSammanlevkommer fråga om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bör denna tydligen nadens hävande. lösas enligt lex fori. I sådant sammanhang uppkommande spörsmål angående Bodelning bodelning och skadestånd böra åter, på grund av sitt nära samband med maoch skade- karnas ekonomiska mellanhavanden, i det hela lösas efter den lag, som enligt stånd. artikel 3 är tillämplig å deras förmögenhetsförhållanden och vilken väl i regel men icke alltid sammanfaller med lex fori. På dessa områden äro särskilt att anteckna vissa i finsk och norsk rätt gällande regler om bodelningen vid skillnad. Då till skillnad dömes på grund av horsbrott eller eljest i följd av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andra, äger sålunda enligt finsk lag domstolen på dennes yrkande upphäva eller inskränka den skyldiges

Artikel 9.

rätt att vid bodelning på grund av giftorätt erhålla egendom, som tillhör andra maken. Norsk lag åter tillerkänner i viss utsträckning den kränkta maken befogenhet att få bodelningen verkställd enligt de med avseende på äktenskaps återgång gällande reglerna. Denna rätt tillkommer sålunda make, som fått äktenskapet upplöst på grund av horsbrott, såframt arvsberättigad avkomling av den brottsliga förbindelsen finnes. Även eljest kan, när anledning prövas vara för handen, vid skillnads meddelande bestämmas, att bodelningen skall verkställas i nämnda ordning. Vad finsk och norsk lag sålunda stadgar innefattar en ingalunda oväsentlig modifikation i den mellan makarna gällande förmögenhetsordningen, en modifikation som icke bör förlora sin giltighet, därför att skillnadsärendet undantagsvis företages till prövning av myndighet i annan stat än den, vars lag är bestämmande för makarnas förmögenhetsförhållanden. Och då denna särskilda bodelningsregel i tillämpningen på samma gång giver ett slags surrogat för skadestånd, inses lätt nödvändigheten att låta frågorna om skadestånd och bodelning regleras av en och samma lag. De svenska, danska och norska lagarna tillerkänna för vissa fall i något växlande utsträckning ena maken rätt att vid bodelning i anledning av skillnad uttaga nödigt bohag och viss annan välbehövlig egendom, även om därigenom andra makens lott skulle lida inskränkning. Den finska lagen känner däremot icke denna avvikelse från principen om lika delning av giftorättsgods (felleseie). 1 Här föreligger alltså ytterligare ett skäl för regeln, att bodelningsfrågor, även då de föranledas av skillnadsyrkande, skola prövas enligt den beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden gällande lagen. Vid tillämpning av den sålunda givna regeln kunde måhända tvekan uppstå på den grund att de här ifrågavarande särskilda bestämmelserna om bodelning vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad stundom enligt sin ordalydelse gälla under förutsättning att skillnad meddelats på viss i samma lag angiven grund, medan stadgandena i artikel 9 kunna föranleda, att skillnadsfrågan blir att bedöma enligt lagen i annan stat. I sådana fall bör svaret på spörsmålet om den särskilda bodelningsregelns tillämplighet få bero på en jämförelse mellan den sakliga innebörden av det lagrum, till vilket denna regel hänvisar, och det stadgande, enligt vilket skillnad ådömes. Med avseende å underhållsskyldighet och vårdnad om barn gäller huvud- Underhållsregeln i artikel 9. Dessa frågor skola sålunda avgöras enligt lex fori. Be- skyldighet stämmelserna i dessa ämnen förete i det hela i sak stor inbördes överensstäm- ° o V w * melse, och det är sålunda i allmänhet från praktisk synpunkt tämligen likgiltigt, huruvida den ena eller den andra lagen träder i tillämpning. I ett par hänseenden föreligga dock avvikelser av betydelse. Enligt vår giftermålsbalk skall anspråk på underhållsbidrag till frånskild make, såvida ej fråga är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet. Har sådant anspråk blivit ogillat, må bidrag sedermera ej utdömas, även om förhållandena blivit väsentligt ändrade, ej heller må bidrag på grund av sådan förändring höjas utöver förut bestämt belopp. Till förstnämnda regel hava de övriga lagarna en mot1

Däremot innehåller lagen i 91 § en motsvarighet till G. B. 13: 4.

74 ArtikeV 9.

svårighet. Enligt dessa lagar kan däremot, om väsentligt ändrade förhållanden inträtt, underhållsbidrag utdömas utan hinder därav att anspråk därpå tidigare blivit ogillat eller höjas utöver det belopp, som tidigare blivit fastställt. Enligt dansk lag kan dock, då beslut meddelas om underhåll till make, fastslås att avgörandet skall vara definitivt. En annan olikhet, som förtjänar anmärkas, består däruti, att möjligheten att vinna jämkning av sådant avtal angående makars ekonomiska mellanhavanclen, som är uppenbart obilligt, i Sverige, Danmark och Norge är till tiden snävt begränsad enligt regler, som inbördes förete vissa avvikelser, medan däremot den finska lagen icke föreskriver någon motsvarande tidsbegränsning. Lagarnas skiljaktiga ståndpunkt till frågan om möjligheten för frånskild make att senare utverka bättre villkor i underhållshänseende är onekligen ägnad att vålla vissa tvivelsmål. Om till exempel äktenskapsskillnad ägt rum i Sverige och hustruns anspråk på underhåll därvid avvisats men mannen sedermera tagit hemvist i Norge och hustrun under åberopande av ändrade förhållanden där förnyar sitt yrkande (artikel 8 andra stycket), uppstår frågan, huruvida regeln i artikel 9 om tillämplighet av lex fori skall föranleda till att de ändrade förhållandena få komma i betraktande. Att detta icke är förslagets mening lärer framgå vid en jämförelse med artikel 22. Enligt denna skall nämligen det i Sverige träffade avgörandet respekteras i Norge, och enligt svensk lag är underhållsfrågan att anse såsom definitivt avgjord i och med ogillandet av hustruns anspråk. Beslutet är i vanlig bemärkelse lagakraftvunnet; det föreligger ej den svagare form av rättskraft, som står vid makt allenast så länge de förhållanden förbliva någorlunda oförändrade, vilka voro bestämmande, då beslutet meddelades. E t t liknande spörsmål framställer sig med avseende å möjligheten att vinna jämkning i skilsmässoavtal, som förmenas vara uppenbart obilligt, en möjlighet vilken i Finland icke, såsom i de andra länderna, är underkastad en snäv begränsning till tiden. Om sådant avtal träffats i samband med en i Sverige försiggången äktenskapsskillnad och endera maken sedermera överflyttat till Finland, torde den andra icke kunna, med stöd av artiklarna 8 och 9, få avtalet där jämkat, om det enligt svensk lag är slutligt gällande. Om åter avtalet träffats i samband med en i Finland vunnen skilsmässa, lärer med stöd av nämnda artiklar jämkning kunna erhållas i Sverige, även om möjlighet därtill ej skulle stå öppen enligt svensk lag. Avtalets giltighet lärer nämligen böra bedömas enligt den lag, under vars herravälde det tillkommit. Genom att tillämpa en annan regel skulle man i viss mån göra våld på de förutsättningar, under vilka avtalet slutits. Till jämförelse må erinras om vad i artikel 3 stadgas beträffande verkan av rättshandling. Vad artikel 9 innehåller därom att underhållsfrågor skola bedömas enligt lex fori är sålunda avsett att vinna tillämpning allenast såvitt ej underhållsfrågan redan blivit avgjord i en ordning, som de kontraherande staterna enligt konventionens i andra artiklar uttalade principer och allmänna rättsgrundsatser få anses vara skyldiga att respektera. '

Artikel 9.

75 De svenska, danska och finska äktenskapslagarna innehålla något avvikande, Frånskild bestämmelser angående äktenskapsskillnadens inverkan på hustruns rätt att su^namn bära mannens namn, varemot denna fråga i Norge regleras genom lagen om personnamn den 9 februari 1923. Vilket lands lag under skilda förutsättningar skall vinna tillämpning är ett spörsmål som icke löses genom konventionen, lika litet som denna upptager bestämmelser om hustruns släktnamn under äktenskapets bestånd.

Den i det föregående anställda jämförelsen mellan de fyra rättssystemens Förhällandet ståndpunkt till hithörande frågor har hänfört sig till nu gällande lagstift- t i u åldre lag. ning. På detta område har också den äldre lagstiftningen i det hela förlorat sitt intresse. Ser man på förhållandet till vår äldre giftermålsbalk, befinnes det sålunda, att dess bestämmelser om skillnadsgrunderna sakna all praktisk betydelse. Lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning nämner väl i 7 § ett fall, då skillnad alltjämt kan erhållas enligt äldre lag: hava makarna undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 § äldre giftermålsbalken sägs, må äktenskapet upplösas av Konungen i administrativ väg. Även om något enstaka fall av denna art skulle yppa sig och möjligheten av hänvändelse till Konungen därvid vara stängd jämlikt konventionens regler i artiklarna 7 och 9, står skilsmässa alltid att vinna på den grund att makarna levat åtskilda till följd av söndring, en skilsmässoanledning, som återfinnes i samtliga konventionsstaters lagar. Utan all praktisk betydelse är numera även bestämmelsen i nämnda 7 §, att vid skillnad enligt nya lagen av orsak, som inträffat före ikraftträdandet, nämnda lags skadeståndsbestämmelser ej skola tillämpas, men väl äldre giftermålsbalkens regler om förverkande kunna komma till användning. Samma lagrum stadgar vidare, att frågan om verkan av skillnad, som meddelas enligt äldre lag, skall efter den lag bedömas. Av denna regel lärer även kunna slutas, att vad nya giftermålsbalken innehåller om ändring av redan träffade beslut ej skall gälla, om avgörandet träffats enligt äldre lag. Då nu enligt konventionen i stället för svensk lag kan träda utländsk, som lämnar utrymme för sådan ändring, kunde här vissa vanskligheter tänkas uppstå. Icke heller dessa synas emellertid vara av praktisk betydelse. Frågan gäller närmast frånskild makes rätt till underhåll. Såvitt angår de i giftermålsbalken ej behandlade frågorna om barnens vårdnad och underhåll, kan nämligen även enligt svensk rätt på grund av ändrade förhållanden bestämmelser träffas, som avvika från vad som beslutats i samband med en skilsmässa enligt äldre lag. Och vad angår underhåll till frånskild make, intager även nya giftermålsbalken den ståndpunkten, att make ej efteråt kan begära att få sin ställning i detta hänseende förbättrad. Då enligt äldre lag frånskild make i regel saknade rätt till underhåll, uppstå sålunda här i allmänhet inga vanskligheter, som ej göra sig gällande även beträffande nya giftermålsbalkens förhållande till främmande rätt (jfr det föregående s. 74). I praktiken synes det speciella spörsmål, som framkallas av hänsyn till den tidigare lagstiftningen, inskränka sig till att avse möjligheten för make, som enligt äldre lag vunnit skillnad på grund av andra makens sinnessjukdom,

("6

Artiklarna

9 och 10.

att vinna nedsättning i det underhållsbidrag, som han därvid förpliktats utgiva; endast vid skilsmässa av sådan anledning kunde nämligen bidragsplikt ådömas. Av flera lätt insedda skäl föreligger icke något praktiskt behov av särskild konventionsmässig reglering av denna fråga.

Art. 7—9 och Med avseende å frågan, huruvida Sverige på grund av sin anslutning till Ba ttnennVen' Haag-konventionen om skillnad är förhindrat att biträda artiklarna 7—9, göra sig i viss mån samma synpunkter gällande, som redan utvecklats under artikel 1 beträffande där avsedda fall. Skillnadskonventionen är tillämplig allenast beträffande skillnadstalan, som väckes inom någon av de fördragsslutande staterna och angår makar, av vilka åtminstone den ena är undersåte i någon av dessa stater, och ingen stat är förbunden att tillämpa en i konventionen ej deltagande stats lagstiftning. En i Danmark, Finland eller Norge väckt skillnadstalan faller sålunda utanför Haag-konventionen, likaså en i Sverige väckt talan mellan danska, finska eller norska medborgare. Är åter fråga om skillnad här i riket mellan makar, av vilka den ena är svensk, dansk, finne eller norrman, den andra åter medborgare i annan till Haag-konventionen ansluten stat än Sverige, saknar förslaget tillämplighet. Vad därefter angår de fall, då talan om skillnad här föres mellan makar, vilka båda äro svenskar 1 eller av vilka den ena är svensk, den andra åter dansk, finsk eller norsk undersåte, lärer Haag-konventionen ej vara tillämplig. Det står för övrigt i god överensstämmelse med Haag-konventionens regler, att enligt förslaget yrkandet här skall prövas enligt svensk lag och att lagen i någon av de andra, till Haagkonventionen ej anslutna staterna icke i något fall skall komma till användning. Det nu sagda har ej haft avseende på frågan om kompetensen att upptaga skillnadsyrkanden. Icke heller förslagets regler i denna del laka i konflikt med Haag-konventionen. Förslaget berör nämligen icke andra med Haagkonventionen avsedda personer än svenskar, och beträffande dessa är Sverige oförhindrat att meddela kompetensregler.

Artikel

10.

Äktenskaps V a d i artiklarna 7—9 är stadgat om hemskillnad och äktenskapsskillnad återgång, skall enligt artikel 10 äga motsvarande tillämpning beträffande återgång. KomArtikelns till- p e t e nsen att upptaga yrkande om återgång eller därmed sammanhängande 3 S f fråga bestämmes sålunda efter de i artiklarna 7 och 8 uttalade grundsatserna, och lagkonflikten blir att lösa med tillhjälp av artikel 9. I två hänseenden göras dock förbehåll. Det är icke här, såsom beträffande skillnad, för konventionens tillämplighet tillfyllest, att båda makarna äro 1 Detta fall hör nnder förevarande konvention allenast om endera eller båda makarna hava hemvist ntom riket.

Artikel

10.

medborgare i fördragsslutande stat, då talan väckes; det förutsattes ytterligare, att de också voro det vid tiden för äktenskapets ingående. Anledningen till denna begränsning är att söka i Sveriges anslutning till Haag-konventionen. Det har nämligen synts mindre väl förenligt med denna, att Sverige i förhållande till de nordiska länderna ikläder sig förbindelser, som kunde leda till, att äktenskap mellan makar, av vilka endera eller båda vid äktenskapets ingående voro medborgare i annan till Haag-konventionen ansluten stat än Sverige, dömdes att återgå, ehuru anledning till återgång enligt den statens lag ej vore för handen. Den andra avvikelsen från vad som gäller om skillnad består däruti, att Dagfrågan huruvida orsak till återgång är för handen skall bedömas, icke efter konflikterna. lex fori, utan enligt den lag, som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet. 1 Innebörden av denna regel får sin förklaring i artikel 1, såvitt fråga är om äktenskap, som efter det konventionens bestämmelser trätt i kraft blivit ingånget inför myndighet, tillhörande annan fördragsslutande stat än hemlandet; spörsmålet om återgångsanledning föreligger i den ena eller andra makens person blir då att bedöma efter lagen i det land vigselmyndigheten tillhörde, om maken vid vigseln hade hemvist där sedan minst två år, men eljest enligt lagen i makens dåvarande hemland. För det fall åter, då äktenskapet blivit ingånget innan konventionen trätt i kraft eller ock senare men inför myndighet tillhörande hemlandet eller en till konventionen icke ansluten stat, lämnar konventionen icke något svar på frågan, vilken lag var bestämmande för rätten att ingå äktenskapet. Denna fråga får sålunda lösas enligt domslandets allmänna internationellt privaträttsliga regler. I vårt land blir vanligen lagen i den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, att tillämpa, och detsamma torde gälla i Finland, dock att enligt såväl svensk som finsk rätt utrymme här finnes för renvoi-principens tillämpning (jfr ovan s. 36—37). Vad Danmark och Norge beträffar är spörsmålet mera tvivelaktigt, Sannolikt skulle väl, förutsatt att makarna vid äktenskapets ingående hade hemvist i en stat, vars rättsordning är jämbördig med hemlandets, till återgång dömas allenast om återgångsskäl förelegat enligt lagen i den staten, men måhända skulle i vissa fall benägenhet förefinnas att kräva förhandenvaron av återgångsskäl jämväl enligt lagen i makarnas dåvarande hemland. Huru härmed än må förhålla sig, föreligger uppenbarligen icke någon betänklighet att i konventionen lämna denna från praktisk synpunkt betydelselösa fråga öppen. Vad här stadgas angående orsakerna till äktenskapets återgång överensstämmer i princip med den svenska rättens allmänna ståndpunkt i ämnet, Lagen av 1904 kräver visserligen, att orsak till återgång är för handen dels enligt lagen i den eller de stater, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, dels även enligt svensk lag, såframt ej Konungen förordnat, att främmande lag, varom fråga är, ensam skall lända till efterrättelse. Men då artikel 1 av konD& här talas om >den lag, som var bestämmande», avses naturligtvis blott att angiva visst lands lagstiftning. Har denna efter äktenskapets ingående ändrats, blir förhållandet mellan äldre och nyare lag att bedöma enligt den interna lagstiftningen i vederbörande stat, icke enligt konventionen.

78 Artikel 10.

ventionsförslaget i viss utsträckning låter hemvistet i stället för nationaliteten bliva bestämmande för rätten att ingå äktenskap, kräva uppenbarligen de grundsatser, på vilka återgångsreglerna i 1904 års lag vila, en motsvarande modifikation jämväl beträffande återgångsskälen. Denna modifikation innebär, att de svenska domstolarna vid prövning av frågan, huruvida återgångsskäl föreligger, i viss utsträckning skola tillämpa dansk, finsk eller norsk rätt, ehuru enligt nationalitetsprincipen annan lag skulle komma till användning. Den nära överensstämmelsen mellan de fyra lagarnas regler i detta ämne talar uppenbarligen för att eftergiva kravet på kumulativ tillämpning av lex fori. Då skilda lagar varit bestämmande för makarnas rätt att ingå äktenskap, kan vardera maken endast åberopa den lag, som varit att tillämpa beträffande honom, en regel in favorem matrimonii, grundad på den tankegången, att en make icke skäligen bör kunna påfordra ett strängare bedömande av förutsättningarna för äktenskapets fulla giltighet än nämnda lag föranleder. Huruvida 1904 års lag intager samma ståndpunkt är med hänsyn till avfattningen av 2 kap. 1 § tvivelaktigt. Den norska Då i förslagets svenska text talas om återgång av äktenskap, åsyftas,^ sålagens »ugyl- N^ förhållandet till Norge angår, på sätt den norska texten utvisar såväl liksfätd ^ed ugyldighet som omstötelse. Den i Norge genomförda uppdelningen av återätergång. gångsinstitutet i tvenne har sin grund i det betraktelsesättet, att ett äktenskap, som är ingånget i indispensabla förbjudna led eller under tidigare äktenskaps bestånd, av etiska och folkpsykologiska grunder måste räknas såsom ogiltigt allt ifrån begynnelsen och sålunda icke får, såsom vid återgång (omstötelse) anses hava bestått såsom ett verkligt äktenskap, tills det blivit genom dom annulerat. Denna ståndpunkt har emellertid av hänsyn till det verkliga livets krav icke kunnat med stränghet genomföras, utan även det från begynnelsen ogiltiga äktenskapet medför, såvitt angår tiden innan ogiltigheten blivit fastslagen, rättsverkningar i sådan utsträckning, att den praktiska skillnaden mellan ugyldighet och omstötelse i verkligheten är ganska ringa. Då härtill kommer, att något behov av en traktatmässig reglering med avseende å ogiltighetsfallen sällan eller aldrig torde göra sig kännbart, hava de delegerade ansett särskilda bestämmelser för dessa icke böra meddelas. Till förklaring av förslagets ståndpunkt i denna del torde böra tilläggas, att om till exempel frågan angående verkan därav att äktenskap blivit ingånget i rätt upp- och nedstigande svågerlag skall prövas av svensk domstol, medan spörsmålet om förhanclenvaron av återgångsskäl är att bedöma enligt norsk lag, detta icke föranleder, att den svenska domstolen skall förklara äktenskapet ogiltigt. Sedan det fastslagits, att nämnda omständighet utgör ogiltighetsanledning enligt norsk rätt, skall talan fastmer bifallas i den formen, att äktenskapet dömes att återgå i den svenska lagens bemärkelse. Kompetensen. Frånsett vad nyss yttrades angående förhållandet till norsk lag, lärer den omständigheten, att frågan huruvida återgångsskäl är för, handen stundom blir att pröva enligt annan lag än lex fori icke' vara ägnad ätt föranleda några fvivélsmåF' eller vanskligheter i tillämpningen. Reglerna om återgångsskäfen

Artikel 10. — Adoption.

äro nämligen i de nya äktenskapslagarna, — äldre lag kommer här sällan eller aldrig till användning — både i form och i sak nära överensstämmande och förete i varje fall icke några avvikelser av beskaffenhet att vålla svårigheter vid tolkningen. Anledning att frångå de ur praktisk synpunkt välgrundade kompetensreglerna i artikel 7 lärer sålunda ej föreligga, Vad i artikel 8 stadgas om handläggningen av vissa bifrågor lämpar sig tydligen lika väl vid återgång som vid skillnad. De nordiska lagarnas regler om innebörden därav att äktenskap återgår Rättsverksamt om återgångens verkningar i skilda hänseenden överensstämma i sak myc- m | ^ X av W9 H9 ket nära med varandra. Något hinder emot att här i samma utsträckning som ' vid skillnad tillämpa lex fori föreligger sålunda icke. Frågor om bodelning och skadestånd böra dock även här avgöras enligt den lag, som är tillämplig å makamas förmögenhetsförhållanden. Det sagda innebär, att, likasom vid skillnad, frågor om skadestånd och underhåll kunna bliva att behandla enligt olika lagar. Detta kunde möjligen föranleda någon tvekan med hänsyn därtill, att medan svensk, dansk och finsk lag icke känna underhållsskyldighet mellan makar efter äktenskaps återgång, den norska lagen medgiver, att make, som i anledning av återgång är berättigad till ersättning för »tap i fremtidig erhverv», i stället får sig tillerkänt underhållsbidrag av andra maken. Då emellertid skadeståndsrätten här är det primära och underhållsrätten allenast har karaktären av ett surrogat därför, böra konventionens bestämmelser så förstås, att om norsk lag är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, dess nämnda regel må komma till användning även till den del den innefattar bestämmelser om underhåll, oaktat målet är anhängigt i någon av de andra staterna och domstolen sålunda skulle hava haft att enligt dess lag pröva ett yrkande, som direkt avsett underhåll till make. Giftermålsbalken innehåller i 10 kap. 9—11 §§ vissa bestämmelser om verkan av återgångsskäl i sådana fall, då ena maken dör innan återgång skett och sådan följaktligen ej kan komma till stånd. Med avseende å tillämpningen av dessa regler och de motsvarande bestämmelser, som finnas i dansk och norsk rätt, är ledning ej att hämta i artikel 10, som förutsätter att talan om återgång är anhängig eller bifallen, men väl däremot i den avdelning av konventionsförslaget (artikel 3 och följande), som innehåller allmänna bestämmelser beträffande tillämpningen av reglerna om äkta makars förmögenhetsförhållanden. II.

Adoption.

I lagen om adoption 26 och 27 §§ givas regler till lösande av vissa inter- Gällande innationella konflikter, till vilka institutet i fråga kan giva upphov. Det stadgas ternationellt sålunda i 26 §, att utländsk undersåte ej må här i riket adoptera eller adopteras, UgTrefur med mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör, samt att svensk undersåte ej må i främmande stat adoptera eller adopteras, där ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall medgivit, att det må ske. För adoption här i riket fordras följaktligen — förutom iakttagande av svensk lag såsom lex fori — att adoptionen blir gällande i den utländske adoptantens eller

80 Adoption.

adoptivbarnets hemland, och en utomlands företagen adoption kräver för sin giltighet här i riket Konungens tillstånd ej blott då adoptanten utan även då adoptivbarnet är svensk medborgare. I fråga om adoptivförhållandes hävande ankommer det däremot enligt 27 § uteslutande på adoptantens nationalitet. Är adoptanten utlänning, kan hävande här äga rum, allenast om det blir gällande i hans hemland. För att ett hävande, som skett i utlandet, skall vinna giltighet här i riket förutsattes, om adoptanten är svensk, att Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall lämnat sitt medgivande. Barnets nationalitet spelar följaktligen ej någon roll, då fråga är om adoptivförhållandes hävande: den omständigheten att barnet tillhör främmande stat föranleder ej att hänsyn till hemlandets lag skall tagas vid hävande här i riket, och omvänt kan, utan hinder av att barnet är svensk medborgare, förhållandet hävas utrikes enligt främmande lag med verkan här i riket. Motsvarande regler återfinnas i den norska adop tion slagen och voro jämväl upptagna i den danska familjerättskommissionens förslag i ämnet. I syfte att giva den beslutande myndigheten friare händer ersatte man emellertid det danska förslagets stadganden under lagstiftningsärendets fortsatta behandling med bestämmelser, som hänvisa dessa frågor att ordnas traktatmässigt men ingenting uttala för det fall att traktatlöst tillstånd är rådande. Någon överenskommelse med annan stat har Danmark ännu ej slutit på detta område, men i den praktiska tillämpningen förfares i förhållande till vissa andra stater, däribland cle nordiska, vid behandlingen av ansökan om adoption på det sätt, att förklaring inhämtas från myndigheterna i det land, som adoptanten eller adoptivbarnet tillhör. Den finska adoptionslagen innehåller inga bestämmelser i ämnet, men enligt det förut omnämnda förslaget angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur skola hithörande frågor regleras på nationalitetsprincipens grund i nära anslutning till svensk och norsk lag. Det finska förslaget behandlar emellertid ämnet mera fullständigt. Sålunda föreskrives, bland annat, att rättsverkningarna av adoption skola bedömas enligt lagen i adoptantens hemland. Olägenheterna ^ t t medborgare i ett av de nordiska länderna vill adoptera ett barn. som har aV ordntngde medborgarskap i något av de övriga, är en ganska vanlig företeelse. Särskilt förekommer det ofta, att danska adoptivföräldrar anskaffas åt svenska barn, födda utom äktenskap. Behandlingen av ett sådant ärende är för närvarande förenad med åtskillig omgång och tidsutdräkt, Den danska myndighet, som har att handlägga saken, utverkar på diplomatisk väg Konungens beslut, att det svenska barnet må adopteras i Danmark. Sådant beslut, fattas på justitieministerns föredragning och föregås av en utredning, som stundom är ganska tidsödande. I vissa fall visar det sig erforderligt att genom utrikesdepartementets förmedling inhämta kompletterande upplysningar från Danmark, i andra uppstår en fråga av sådan natur, att högsta domstolens yttrande anses böra inhämtas. Det dröjsmål, som härvid uppstår, är alltid besvärande för dem, vilka frågan gäller, och kan bliva ödesdigert för barnet, då sökanden kanske tröttnar och drager sig tillbaka. Erfarenheten synes ock bestyrka, att prövningen i hemlandet, såvitt angår förhållandet mellan de nordiska länderna, icke har

Adoption. — Artiklarna 11 och 12.

någon betydelsefull uppgift att fylla. I vårt land har denna prövning endast i ett par fall, där omständigheterna voro av egenartad natur, föranlett, avslag, varjämte Konungens bifall stundom varit förknippat med det villkoret att adoptionens rättsverkningar ordnades i närmare anslutning till svensk lag än avsett varit. Påtagliga praktiska skäl tala sålunda för en traktatmässig reglering, som gör denna omständliga behandling överflödig. »Komma huvudsakligen överensstämmande lagar om adoption att bliva antagna i Sverige, Danmark och Norge — yttrade lagberedningen i sina motiv till förenämnda 26 § — lärer det ligga nära till hands, att bestämmelser träffas, varigenom vart av länderna tillåter att dess undersåte inom något av de andra länderna adopterar eller adopteras, åtminstone såvitt angår undersåte bosatt inom det land, där adoptionen äger rum.» Tiden synes vara inne att undersöka, huruvida och i vilken form dessa önskemål må kunna förverkligas, och det är till en sådan undersökning, de delegerade nu övergå. Artiklarna

11 och 12.

Den svenska adoptionslagen av den 14 juni 1917, den norska av den 2 april De nordiska samma år och den danska av den 26 mars 1923 äro alla frukter av den skandi- adoptionslagarna naviska familjerättskommissionens arbete och förete stor inbördes överensstämmelse. Finland har väl ej deltagit i det gemensamma lagstiftningsarbetet på detta, område, men den finska lagen i ämnet av den 5 juni 1925 är likväl i huvudsak byggd på samma principer som den nordiska adoptionsrätten i övrigt. För att adoption skall komma till stånd kräves överallt medverkan av offent- Adoptivförlig myndighet, men dennas uppgift kan härvid vara av växlande art. I somliga J f ^ c * ? rättssystem inskränker den sig till en kontroll däröver att vissa i lag angivna UPP ' förutsättningar äro förhanden, i andra däremot har myndigheten därjämte att företaga en fri prövning beträffande adoptionens lämplighet i det särskilda fallet. De nordiska lagarna, av vilka de svenska och finska förlägga prövningen till domstol, de danska och norska till administrativ myndighet (justitsministeriet resp. regeringen), tillhöra samtliga den senare typen. Det är uppenbart, att i ett sådant system de i lag uttryckligen angivna förutsättningarna icke behöva vara på samma sätt i detalj utformade som enligt det förstnämnda. Med avseende å de allmänna direktiv, som i de nordiska lagarna meddelas till Direktiv för ledning vid prövningen, huruvida adoption lämpligen må äga rum, är följande P rövnin £ en att anteckna. Enligt den svenska lagen må tillstånd ej givas, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen; har sökanden bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl till adoptionen äro. De danska och norska lagarna överensstämma mycket nära med den svenska. I den finska lagen heter det, att samtycke »kan av rätten meddelas, därest det prövas, att sökandens person och förhållanden äro sådana, att dens'bästa, som skall adopteras, genom adoptionen befrämjas, samt särskilt att denne erhåller god vård och uppfostran, om han är i behov därav, ävensom att för upprättande av ett föräldra- och barnaförhållande mellan ifrågavarande personer föreligga förutsättningar och tillräcklig anledning». Trots det avvikande uttryckssättet, 6—282457

82 Artiklarna

11 och

12.

lärer detta stadgande icke i sak skilja sig från de övriga lagarnas ståndpunkt. Då adoptionen skall grunda ett rättsförhållande av väsentligen samma art som förhållandet emellan föräldrar och egna barn, följer vad det finska lagrummet i dess senare del innehåller redan av sakens egen natur, och att de omständigheter, som särskilt nämnas i förra delen av detta stadgande, skola beaktas jämväl vid adoptionsärendens behandling i de andra länderna lärer vara lika uppenbart som att de förhållanden, vilkas vikt framhålles i övriga lagar, komma i betraktande vid den finska domstolens prövning. Förutom dessa allmänna direktiv innehålla lagarna jämväl bestämmelser, som innefatta en begränsning av domstolens eller den administrativa myndighetens fria prövningsrätt, och i denna del föreligga vissa skiljaktigheter, dock utan principiell innebörd. Sålunda kan enligt dansk och norsk rätt en kvinna icke adoptera sitt eget barn utom äktenskap, varemot möjlighet därtill föreligger enligt de svenska och finska lagarna, I Sverige gäller, att den, som är omyndigförklarad, ej må antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren samtycker till adoptionen. Den norska lagen medger adoption blott i det senare av dessa båda fall, varemot den danska ej stadgar annat förbehåll beträffande omyndigförklarads rätt att adoptera än att förmyndarens samtycke skall inhämtas. I finsk lag saknas föreskrifter i ämnet. Även med avseende å gift persons behörighet att, annorledes än gemensamt med andra maken, antaga adoptivbarn föreligga vissa smärre skiljaktigheter. Beträffande reglerna om samtycke till adoptionen från den persons sida, som skall adopteras, eller från hans laga ställföreträdare överensstämma de svenska, danska och norska lagarna nära med varandra. Den ålder, vid vilken krav på hans personliga samtycke inträder, är emellertid i Danmark fjorton år, i Sverige och Norge tolv år. I Norge kunna dock fosterföräldrar utan sådant samtycke få adoptera ett fosterbarn i åldern mellan tolv och sexton år, om det är anledning antaga, att barnet tror sig vara fosterföräldrarnas eget barn. Den finska lagen stadgar ingen bestämd åldersgräns utan ställer behovet av samtycke i beroende av huruvida barnet är så utvecklat, att avseende bör fästas vid dess omdömesförmåga. Behovet av samtycke av annan å barnets vägnar ä,r i sistnämnda lag ej heller ordnat genom lika utförliga regler som i de övriga^ utan det heter blott, att samtycke erfordras av den eller dem, å vilka den minderåriges uppfostran ankommer. Till adoption av omyndigförklarad kräves här blott for det fall förmyndarens samtycke, att den, som skall adopteras, på grund av sinnessjukdom står under förmynderskap. . Den svenska lagens bestämmelser om samtycke av barnets föräldrar^ föruta m Indirekt sam tycke. K ätta utan tvivel, att samtycket lämnas till visst bestämt adoptivförhållande och sålunda med' full kännedom om adoptantens person. Detta krav, som har sin förklaring i motviljan emot att så fullständigt avskära sambandet med de naturliga föräldrarna, att dessa förlora varje möjlighet att följa barnets vidare öden, har otvivelaktigt stundom vållat svårigheter att få till stånd en kanske i och för sig önskvärd adoption. Den som vill antaga barnet såsom sitt är nämligen ofta angelägen att barnet hålles i okunnighet om sin härkomst och be-

Artiklarna

11 och 12.

traktar sig såsom adoptantens eget barn, och han vill känna sig trygg mot varje risk för obehörigt ingripande och trakasseri från de naturliga föräldrarnas sida. I Danmark har man böjt sig för dessa svårigheter, och det förekommer där i ganska stor utsträckning att mödrar till barn utom äktenskap anförtro åt föreningen ModrehJEelpen, åt föreståndarinnan för något av justitiedepartementet auktoriserat barnhem eller åt någon inom filantropien verksam person, som erhållit sådan auktorisation, att anskaffa adoptivföräldrar. Samtycke av sådan mellanhand får då träda i stället för moderns, viDven ej får kännedom om adoptivföräldrarnas namn. Genom mellanhandens försorg föras dock sådana anteckningar, som göra det möjligt att återknyta sambandet mellan föräldrar och barn, om detta av särskilda skäl skulle befinnas önskvärt. Den finska lagens ordalydelse synes ej utesluta möjligheten av enahanda förfaringssätt. Norsk praxis erbjuder jämväl exempel därpå, I Norge förekommer även att föräldrasamtycke, utan anlitande av mellanhand, gives skriftligen in blanko. I detta fall ankommer det sålunda på den beslutande myndigheten ensam att tillvarataga barnets intressen. Ehuru här föreligger en motsättning av i viss mån principiell natur, har Konungen i åtskilliga fall enligt 26 § andra stycket i lagen om adoption lämnat medgivande till adoption i grannländerna utan hinder av att samtycket lämnats i nu nämnda indirekta form. Vid tillkomsten av de nordiska adoptionslagarna har man haft uppmärksamheten riktad på faran för detta instituts missbrukande i vinningslystet syfte. Vare sig adoptanten upptager barnet huvudsakligen för att åtkomma ett honom tillförsäkrat vederlag eller han tvärtom emot klingande valuta förvärvar bestämmanderätten över barnets person, ligger tydligen den faran nära, att barnet icke erhåller den vård och uppfostran, som adoptionen skulle tillförsäkra. Svensk, dansk och norsk lag ålägger därför uttryckligen den prövande myndigheten att söka inhämta, huruvida vederlag från någondera sidan är givet eller utfäst. Enligt de danska och norska lagarna utgör emellertid lika litet som enligt den finska förekomsten av vederlag i och för sig hinder för bifall till adoptionsansökningen, men om det är sökanden, som betingat sig vederlag, kan enligt förstnämnda lagar tillståndet göras beroende därav att åtgärder vidtagas till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes till barnets bästa. Detta var ursprungligen även den svenska lagens ståndpunkt; man ville hålla möjligheten till adoption öppen även i sådana fall, då med hänsyn till adoptivföräldrarnas svaga ekonomi en eljest önskvärd adoption ej kan komma till stånd utan något bidrag till de med barnets vård och uppfostran förenade kostnaderna. Det visade sig emellertid, att denna möjlighet stundom missbrukades av personer, som genom adoptionen ville vinna det dubbla syftet att tillförsäkra sig ett större ersättningsbelopp en gång för alla och bliva befriade från den tillsyn från det allmännas sida, som drabbar fosterföräldrar men icke adoptivföräldrar. I anledning härav ändrades genom lag den 8 juni 1923 bestämmelserna i ämnet därhän, att ansökan om adoption numera ej må bifallas, om å någondera sidan vederlag är givet eller utfäst, ej heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre fråga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till barnavårdsnämnden i den försam-

84 Artiklarna

11 och

12.

ling, där adoptanten är kyrkobokförd, eller till nämnden å beloppet utfärdats förbindelse, vilken blivit av sökanden och nämnden godkänd. Sådant belopp skall av nämnden användas till inköp av livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, såframt ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Avtal om vederlag eller underhåll av beskaffenhet att enligt lag föranleda avslag å ansökningen är, även om denna råkar bliva bifallen, utan verkan. Att den svenska lagen sålunda förbjuder icke blott avtal, varigenom adoptanten betingar sig personligen förmåner, utan även avtal, varigenom barnet erhåller rätt till underhållsbidrag av periodisk natur, har sin grand i det betraktelsesättet, att den som icke redan är eller genom ett bidrag i ett för allt blir i stånd att för framtiden sörja för barnets underhåll utan bärarinnan blir beroende av annans förmåga och punktlighet att fullgöra åtagna förpliktelser, icke anses lämplig såsom adoptant. Vad sålunda uttryckligen föreskrivits i Sverige överensstämmer nära med den praxis, som följes av det danska justitsministeriet. Vid meddelande av tillstånd till adoption, vid vilken vederlag betingats, kräves nämligen, att detta åtminstone till största delen säkerställes adoptivbarnet, vilket vanligen sker genom nedsättning i overformynderiet, någon gång genom inköp av ränta i erkänt försäkringsbolag. 1 I Norge däremot har den där liksom i Danmark gällande bestämmelsen angående vederlagets säkerställande endast undantagsvis tagits i bruk. Anledningen härtill är att inga tendenser till missbruk försports. Endast i ett jämförelsevis ringa antal fall har vederlag överhuvud förekommit och därvid i regel med blygsamma belopp, som kunnat beräknas åtgå till anskaffande av kläder eller andra engångsutgifter eller i varje fall endast för helt kort tid täcka de löpande utgifterna. Utfästelse av periodiska bidrag har icke veterligen förekommit. Adoptivförhållande har ej i något fall blivit hävt och vanskötsel av adoptivbarn har icke kommit till myndigheternas kännedom.2 I Finland har adoptionsinstitutet så nyligen blivit infört, att tillförlitliga erfarenheter om dess verkningar tillsvidare saknas, s'ammanfattDen nu lämnade jämförande översikten av de nordiska lagarnas regler om nin &förutsättningarna för adoption ger vid handen, att avvikelserna i stort sett åro av ringa betydelse. De viktigaste hänföra sig till frågorna huruvida samtycke till adoption skall kunna givas genom mellanhand samt huruvida adoption skall få ske mot vederlag. I förstnämnda hänseende har utvecklingen redan fört därhän, att Konungen i åtskilliga fall medgivit adoption av svenska barn i grannländerna, oaktat adoptantens namn ej kommit till föräldrarnas kännedom. Utan tvivel har härvid avgörande vikt lagts vid den synpunkten, att de svenska barn, varom fråga är, måhända skulle gå miste om de förmåner, de genom adoptionen kunde vinna, om cle icke lika väl som landets egna barn finge upptagas under sådana former, som tryggade adoptanten emot alla konflikter med barnets närmaste. Utan hinder av den särställning vår lag intager till frågan om adoption mot vederlag har Konungen upprepade gånger av lik1 1

Jfr den danska lagen den 27 maj 1908 om barn ndenfor cegteskab og disses foneldre § 3. Se angående erfarenheterna från Norge Tidsskrift for Retsvidenskap 1924 s. 277—281.

Artiklarna 11 och 12.

nande skäl givit tillstånd till adoption i något av grannländerna enligt där gällande regler i ämnet. Överhuvud torde kunna sägas, att den erfarenhet, som vid tillämpning av 26 § adoptionslagen under årens lopp vunnits beträffande det sätt, varpå grannländernas adoptionslagstiftning fungerar i praktiken, är ägnad att ingiva fullt förtroende. Den omständigheten att prövningen sker enligt regler, som på några punkter avvika från våra egna, synes vid nu anförda förhållanden icke giva anledning till några betänkligheter emot att även beträffande ansökningar om adoption tillämpa en ordning, enligt vilken ansökningen skall göras i den av staterna, som kan antagas i det särskilda fallet erbjuda de bästa betingelserna för en tillförlitlig utredning, och prövningen verkställas enligt där gällande lag. Reglerna om kompetensen återfinnas i artikel 11, medan den genom den föregående utredningen motiverade lex fori-principen fastslagits i artikel 12.

Svensk lag innehåller för närvarande icke några internationella kompetens- De delegera regler angående adoption. Den i 25 § adoptionslagen givna formuleringen löser des förslag. ej frågan, i vilken utsträckning svensk domstol överhuvud är behörig eller icke, Kompetensen utan bestämmer blott forum för de fall, då sådan behörighet föreligger. Ar- ( a r t U ) l tikel 11 är avsedd att bestämma den statliga kompetensen, såvitt angår förhållandet de kontraherande staterna emellan. De delegerade äro ense därom att prövningen i regel bäst sker i den stat, där adoptanten har hemvist. Spörsmålet om dennes lämplighet ur skilda synpunkter — hans förmåga och vilja att verkligen bliva barnet i föräldrars ställe och sålunda bland annat hans karaktärsegenskaper, familjeförhållanden, ekonomi, motiven för åtgärden o. s. v. — kräver ofta en ingående undersökning, som uppenbarligen bäst verkställes på hans hemort. Lagen om adoption uppställer också såsom huvudregel beträffande den interna kompetensen, att den rätt, därunder adoptanten har sitt hemvist, är laga domstol i adoptionsmål. Regeln om exklusiv kompetens för myndigheterna i den stat, där sökanden har hemvist, ter sig välgrundad endast för det fall att han under avsevärd tid varit bosatt där. Uppstår frågan om adoption under loppet av de första åren efter inflyttningen, är det ofta lika, naturligt, att ärendet prövas i hans hemland. Detta gäller särskilt, om den, som skall adopteras, har medborgarskap och hemvist därstädes. Den erforderliga utredningen i målet kan då måhända med större lätthet verkställas i hemlandet, där båda parterna äro bättre kända. Å andra sidan har man ej heller för detta fall velat utesluta möjligheten att få frågan prövad i det land, där sökanden bor. Förslaget tillerkänner sålunda här undantagsvis sökanden en valrätt. Det är anledning antaga, att valet regelmässigt kommer att träffas till förmån för det forum, som in casu är lämpligast, då icke minst sökanden har intresse av att utredningen kan verkställas med största möjliga lätthet. I artikel 12 uppställes den regeln, att varje stat vid prövning av ansökan om Lagkonflikten adoption skall tillämpa där gällande lag. Det har emellertid befunnits nöclvä.n- (art- 12)digt att i ett hänseende modifiera, denna grundsats. Vid prövningen gäller det icke blott att fastställa, huruvida sökanden är lämpad att taga sig an barnet,

86 Artiklarna

11 och 12.

u t a n även att utröna, h u r u v i d a barnet verkligen har det så ställt, att en adoption från denna s y n p u n k t ter sig såsom behövlig och tillrådlig. Beträffande de barn, om vilka här i regel är fråga, plägar väl denna sida av saken ej erbjuda större svårigheter; i m å n g a fall äro behovet och n y t t a n a v en adoption uppenbara. Överflyttandet av vårdnaden från de n a t u r l i g a föräldrarna är dock städse en allvarlig sak. Såsom en säkerhetsåtgärd emot förhastade steg uppställer därför adoptionslagen i 9 § den regeln, att om barnet ej fyllt aderton år, y t t r a n d e skall inhämtas icke blott från barnavårdsnämnden å den ort, där adoptanten är kyrkobokförd, u t a n även, i fråga om b a r n utom äktenskap, från den barnavårdsnämnd, som h a r att utöva tillsyn över barnet, och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, d ä r föräldrarna eller den av dem, som h a r vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd. Det har icke synts tillrådligt a t t för de fall, då prövning av ansökan om adoption av svenskt b a r n handlägges av utländsk m y n dighet, avstå från n ä m n d a garanti för tillvaratagande av barnets intressen. L i k n a n d e önskemål h a v a uttalats av den finske delegerade. I artikel 12 h a r därför upptagits ett stadgande av innehåll, att om den, som skall adopteras, är under aderton år och h a r hemvist i hemlandet, ansökningen ej må bifallas i annan stat, utan att vederbörande b a r n a v å r d s m y n d i g h e t i hemlandet haft tillfälle att avgiva,j 7 ttrande. Till undvikande av konflikter med stater, som ej äro anslutna till konvenTillämpnings området. tionen, h a r tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelser begränsats till sådana fall, då såväl sökanden som den, vilken skall adopteras, äga medborgarskap i fördragsslutande stat. Förslaget upptager icke några bestämmelser angående adoptionens rättsverkAdoptionens rättsverk- ningar. Under sådana förhållanden bliva dessa i princip a t t bedöma enligt adopningar. Jämförande tionslandets lag. E n översikt av de avvikelser, som i detta hänseende föreligga översikt. l a g a r n a emellan, torde visa, att några avgörande betänkligheter ej föreligga emot att en g å n g för alla, utan Konungens prövning och medgivande i det särskilda fallet, låta i grannländerna bosatta svenska medborgare där adoptera eller adopteras med nämnda verkan. De danska och finska adoptionslagarna uppställa den a l l m ä n n a satsen, att adoptivbarnet genom adoptionen erhåller s a m m a rättsliga ställning som adopt a n t e n s barn i äktenskap, såvitt ej a n n a t är stadgat. I Sverige och Norge h a r man följt en annan lagteknisk metod. Dessa länders adoptionslagar reglera endast de civilrättsliga verkningarna av adoptionen, varvid i vissa hänseenden givas speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn, i andra åter hänvisas till reglerna om föräldrar och barn i äktenskap. 1 T i l l den del en reglering ansetts erforderlig utanför civilrättens område, h a r den j ä m v ä l skett genom stadganden för varje särskilt ämne. Denna olikhet h a r emellertid företrädesvis formell betydelse; i realiteten gäller även i Sverige och Norge, att adoptivbarnet i ' det väsentliga får s a m m a rättsställning som 1 Den svenska adoptionslagens arvsrättsliga bestämmelser överflyttades år 1928 efter vissa jämkningar till den nya lagen om arv. I Danmark regleras frågorna om vårdnad och förmynderskap i loven om umyndighed og vajrgemaal (1922).

Artiklarna

11 och

12.

eget barn i äktenskap. Detta är framför allt händelsen beträffande vårdnad, förmynderskap och giftomannaskap, varemot beträffande namn, arv och underhållsskyldighet överensstämmelsen ej är lika stor. Barnets rättsförhållande till de naturliga föräldrarna och övriga släktingar består enligt alla fyra lagarna orubbat, till den del detta är förenligt med adoptionens syfte. Sålunda föreligger alltjämt ömsesidig arvsrätt, låt vara att släktingarnas arvsrätt efter barnet får vidkännas vissa inskränkningar av hänsyn till adoptanten och dennes närmaste. Den ömsesidiga underhållsskyldigheten upphör ej heller men förändrar delvis natur. Mellan endera parten i adoptivförhållandet och den andras släkt uppstå rättsverkningar allenast i mycket begränsad omfattning. Barnets medborgarskap beröres ej av adoptionen. Ehuru sålunda rättsverkningarna i stort sett äro desamma, föreligga dock Avvikelser. vissa avvikelser av vikt. Detta gäller framför allt i arvsrättsligt hänseende.&' ,;JflfL °_

_

CT

Vad angår afv efter adoptanten, inledes väl i samtliga lagar bestämmelserna med regeln, att adoptivbarn äger taga arv lika med äkta barn, men denna sats får vidkännas undantag dels till förmån för bröstarvingar, där sådana finnas, dels till förmån för adoptantens testationsfrihet, och dessa undantag förete avsevärda skiljaktigheter. I svensk, dansk och norsk rätt tillgodoses bröstarvingarnas intresse genom regeln, att adoptivbarns arvsrätt ej får inkräkta på laglotten. Den sakliga innebörden av denna sats är emellertid ej densamma, då nämligen laglottsreglerna ej äro överensstämmande. Medan arvlåtaren enligt svensk rätt äger fritt förfoga över halva kvarlåtenskapen, är den disponibla kvoten i Danmark begränsad till en tredjedel och i Norge till allenast en fjärdedel. I Finland har skyddet för bröstarvingarnas intressen icke kunnat byggas på samma grund, då nämligen enhetliga regler om laglott där saknas och motsättning alltjämt råder mellan landsrätten, som endast skyddar arvejorden, och stadsrätten, enligt vilken arvlåtaren, då bröstarvinge finnes, kan disponera över allenast en sjättedel av det hela. Den finska adoptionslagen stadgar därför i stället, att där bröstarvinge finnes, denne skall taga två och adoptivbarnet en del av arvet, dock att adoptivbarn, som är adoptantens eget barn utom äktenskap och såsom sådant arvsberättigat, njuter samma rätt som bröstarvinge'. Beträffande adoptionens inverkan på testations friheten uppställer svensk och norsk rätt den regeln, att hälften av adoptivbarnets arvslott har laglotts natur. Enligt dansk rätt kan vid adoptionens beviljande på begäran bestämmas, att adoptionen överhuvud icke skall medföra någon inskränkning i adoptantens testationsfrihet. 1 Sådana förbehåll äro i praktiken synnerligen vanliga. Har förbehåll ej skett, äger adoptanten förfoga över allenast en tredjedel av barnets arvslott. Den finska lagen innehåller inga särskilda bestämmelser i detta ämne, och adoptivbarnets arvsrätt njuter sålunda samma skydd emot testamente som egna barns. I detta sammanhang bör slutligen erinras därom att efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo enligt dansk och norsk lag utesluter adoptivbarn lika väl som egna barn från att taga arv, så länge nämnda rätt består. 1 Enligt den danska familjerättskommissionens förslag var adoptivbarnet städse laglottsberättigat. Laglotten ntgjorde i regel halva arvslotten, men om make eller bröstarvingar funnos, allenast tredjedelen därav.

ligt lian-

seende.

88 Artiklarna

11 och 12.

Har adoptivbarn avlidit före testator men efterlämnat bröstarvinge, äger denne enligt alla lagarna samma rätt, som eljest skolat tillfalla adoptivbarnet. I avseende å arv efter adoptivbarnet är den svenska, danska och norska lagstiftningens principiella ståndpunkt den, att adoptionen ej medför någon inskränkning i skyldemännens arvsrätt, men att, om arvsberättigad skyldeman ej finnes, adoptanten (adoptivföräldrar till hälften var) inträder som arvinge. Från denna huvudregel göres dock i alla lagarna ett på skilda sätt utformat undantag, vilket kan sägas vila på den tanken, att skyldemännen icke hava något berättigat anspråk på kvarlåtenskapen, till den del denna härrör från adoptanten. I den svenska arvslagen av 1928 är denna tanke utförd sålunda. Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äger, där barnet var adopterat av makar och en av dem lever, denne men eljest adoptantens avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldeman taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Detsamma skall gälla egendom, som barnet erhållit i gåva av adoptant, dock att, om denne överlever barnet, han själv inträder såsom arvinge. Efterlämnar adoptivbarnet make, lider dennas arvsrätt ej någon inskränkning, utan adoptanten eller hans avkomlingar kunna först vid makens död göra sin rätt gällande (jfr arvslagen 2 kap.). Den danska lagens motsvarande regel tager blott sikte på det fall att barnet var adopterat av makar, av vilka endera dött före barnet och åt detta efterlämnat egendom i arv eller testamente, och arvsrätt till motvarande värde tillkommer blott den av adoptivföräldrarna, som lever efter. Den norska lagen inskränker sig också till att behandla allenast detta fall och tillerkänner den efterlevande arvsrätt allenast under förutsättning att denne vid adoptivbarnets död enligt reglerna om oskiftat bo innehar den egendom, vilken tillfallit barnet. Varken dansk eller norsk lag känner sålunda arvsrätt för adoptivsyskon. Den finska lagen tillerkänner adoptanten en förmånligare ställning, i det han nämligen infogats i arvsordningen före andra skyldeman än bröstarvingar. Har egendom tillfallit adoptivbarnet i arv eller testamente efter någon dess skyldeman, skall dock denna egendom eller dess värde tillfalla arvsberättigad skyldeman. Vid en jämförelse med de övriga lagarna finner man sålunda regel och undantag här omkastade. Detta gäller emellertid endast såvitt angår arvsrätt för adoptanten personligen. Lever han ej efter, få hans avkomlingar nöja sig med en arvsrätt till egendom, som tillfallit adoptivbarnet i arv eller testamente efter adoptanten, eller sådan egendoms värde. Adoptivsyskonens ställning är sålunda reglerad efter samma princip som i den svenska lagen. Icke enligt någon av lagarna njuter adoptant eller hans avkomling laglottsrätt. b) betr. under- Även beträffande underhållsskyldigheten äro avvikelser att anteckna. Enligt hållsskyldig- s v e n s k och finsk rätt hava adoptanten och adoptivbarnet samma plikt att underi e en * hålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap, och enligt svensk lag åligger underhållsskyldighet jämväl adoptantens make. Den norska lagen ålägger

Artiklarna 11 och 12.

däremot icke barnet någon underhållsplikt utan stadgar allenast, att om barnet lämnat understöd åt adoptivföräldrarna, detta förhållande skall tagas i betraktande, om fråga uppstår, huruvida det har förmåga att bidraga till de naturliga föräldrarnas underhåll. Underhållsplikten emot dessa fortbestår nämligen enligt den norska lagen liksom enligt de svenska och finska. Den danska rätten känner lika litet underhållsplikt mot adoptivföräldrar som mot naturliga föräldrar. Vad åter angår dessa senaras underhållsplikt, gäller enligt svensk och finsk rätt undantagslöst och enligt dansk och norsk såsom huvudregel, att den är subsidiär i förhållande till adoptantens och sålunda inträder allenast om denne blir ur stånd att sörja för underhållet. Det undantag, som göres i de båda sistnämnda rättssystemen, har avseende på den skyldighet att bidraga till utomäktenskapligt barns underhåll, som åligger barnets fader eller den man, vilken utan att vara förklarad för fader fått sig ålagd sådan skyldighet. Enligt dansk rätt inträder adoptanten i rätten till sådant bidrag men kan naturligtvis avstå därifrån. Den norska lagen åter intager den ståndpunkten, att bidragsrätt förutsätter särskilt beslut, som emellertid icke behöver fattas, då tillstånd gives till adoptionen, utan även kan träffas senare. Uppenbarligen är den dansk-norska ståndpunkten förestavad av en önskan att ekonomiskt underlätta anskaffandet av adoptivföräldrar åt barn utom äktenskap. I avseende å adoptionens inverkan på barnets namn stadgas i alla lagarna, c) betr. baratt barnet erhåller adoptantens namn, såframt det ej bestämmes, att det skall n e t s n a n m behålla sitt eget namn eller bära båda tillhopa, I Danmark förekommer icke så sällan, att barnet, sedan det vuxit upp. erhåller tillstånd till sådan namnändring. Vill man med ledning av den givna översikten söka finna någon skiftning i Sammanfattnin uppfattningen av mera principiell art, skulle möjligen kunna sägas, att önskan gatt skapa garantier emot missbruk av adoptionsinstitutet kommit till uttryck med något växlande styrka. Då den svenska lagen icke åt adoptanten inrymmer någon möjlighet att förbehålla sig fri testationsrätt eller rätt till underhållsbidrag av fadern till ett barn utom äktenskap, har man uppenbarligen därmed velat begränsa detta nya rättsinstituts tillämplighet till sådana fall, där adoptanten är beredd att tillförsäkra barnet en lika tryggad rättsställning, som tillkommer egna barn, och att ensam svara för dess underhåll. Att den danska lagen på nämnda båda punkter uppställer smidiga regler har åter sin förklaring i en önskan att genom ökad möjlighet att laga efter lägligheten främja institutets praktiska användbarhet, och då de danska och norska reglerna överhuvud lämna den beslutande myndigheten större handlingsfrihet än de svenska och finska, lärer detta även sammanhänga därmed, att förstnämnda lagar anförtrott adoptionsärendena åt en central myndighet, medan handläggningen i Sverige och Finland är fördelad på alla landets domstolar, av vilka de flesta uppenbarligen ej bliva i tillfälle att förvärva nämnvärd erfarenhet på området och följaktligen äro i större behov av fasta regler. Erfarenheterna från Danmark och Norge synas vittna om, att även det där gällande systemet fungerat tillfredsställande. I åtskilliga fall har också Konungen enligt 26 § adoptionslagen lämnat sitt

90 Artiklarna 11, 12 och 13.

tillstånd till adoption av svenska barn, ehuru adoptanten förbehållit sig full testationsfrihet eller, då fråga varit om barn utom äktenskap, rätt till underhållsbidrag av barnafadern. Denna ståndpunkt lärer ock, av motsvarande praktiska grunder som anförts på tal om adoption med indirekt samtycke (s. 84—85), få anses riktig. Om man sålunda från svensk sida icke bör av principiella skäl en gång för alla göra erkännandet av en i grannlandet skedd adoption av ett svenskt barn beroende därav att barnet vinner laglottsrätt och att adoptanten förmår utan hjälp av underhållsbidrag försörja barnet, lärer hinder ej heller möta att låta bero vid den prövning, som härutinnan sker av den främmande myndigheten, och eftergiva den granskning av betingelserna in casu, som för närvarande företages av Konungen. Betydelsen Lagen i det land, där beslutet meddelas, bör sålunda få bestämma icke blott av senare förutsättningarna för adoptionen utan i princip även dennas verkningar. Sistimg ' nämnda sats har ej kommit till uttryck i konventionens text, men gäller likväl, då annan bestämmelse ej meddelats. Att detta ämne lämnats åsido sammanhänger med svårigheten att närmare bestämma innebörden och räckvidden även sådan regel. Särskilt hava olika meningar visat sig råda i den viktiga frågan om adoptionens verkan i arvshänseende. Om till exempel adoptionen ägt ram i Danmark, men adoptanten sedermera flyttat till Norge och stannat där till sin död, skall enligt där rådande uppfattning rätten till hans kvarlåtenskap, även såvitt fråga är om adoptivbarnets arvsrätt, bestämmas efter norsk lag. Åtminstone om adoptanten antages vara dansk undersåte, skulle däremot efter all sannolikhet dansk lag anses tillämplig, om fallet komme under svensk domstols bedömande. Exemplet visar den föreliggande frågans nära samband med de internationellt privaträttsliga problemen på successionsrättens område, problem vilkas lösning den föreliggande konventionen så mycket mindre bör på en enstaka punkt föregripa, som förhoppningar finnas, att de inom en nära framtid skola bliva upptagna till särskild prövning.

Artikel

13.

Frågan om ett adoptivförhållandes hävande har uppenbarligen alls ej samma intresse som de förut behandlade. Erfarenheten visar nämligen, att sådant hävande i praktiken är en ytterst sällsynt företeelese. En regel i ämnet synes dock ej böra saknas i konventionen och torde så mycket lättare kunna givas, som reglerna om anledningarna till hävande och verkan därav äro mycket nära överensstämmande. I betraktande härav möter uppenbarligen icke något hinder att avgöra kompetensfrågan efter processuella synpunkter och låta varje stat vid prövningen tillämpa sin egen lag. Enligt artikel 13 i förslaget skall ansökan om hävande i regel upptagas i fördragsslutande stat, där adoptanten har hemvist. Detta överensstämmer icke blott med vad konventionen innehåller beträffande adoptionsansökan utan även med den svenska lagens interna forumregel med avseende jämväl å hävande. Då anledning till hävande kan förväntas oftare föreligga i adoptantens person än i adoptivbarnets, lärer denna kompetensregel även vara ägnad att främja* ut-

Artikel

13. — Förmynderskap.

redningen. För det fall att adoptanten ej har hemvist i fördragsslutande stat men detta åter är händelsen med adoptivbarnet, skall barnets hemvist vara avgörande. Till undvikande av kontroverser med stater, som ej äro anslutna till konventionen, har regeln begränsats till att gälla sådana fall, då även adoptionen ägt rum i fördragsslutande stat.

III. Förmynderskap. De av Sveriges biträdda Haag-konventionerna angående förmynderskap för Reglerna % minderåriga (1902) och angående omyndighetsförklaring och liknande åtgär- 1904 års lag der (1905) bygga båda på nationalitetsprincipen. Fjärde och femte kapitlen i ' 1904 års lag, vilka behandla nämnda ämnen, uppställa ock såsom allmän regel, att anordnandet av förmynderskap i första hand ankommer på hemlandets myndigheter; endast om förmynderskap ej av dem anordnas, äga domicillandets myndigheter ingripa. I förhållande till sådana främmande stater, som på dessa rättsområden tillämpa domicilprincipen, är emellertid nämnda ordning förenad med påtagliga praktiska olämpor; ett här i landet anordnat förmynderskap för svensk medborgare med hemvist i den främmande staten kan ej påräkna erkännande därstädes, och uppskov med anordnande av svenskt förmynderskap för den statens här bosatta medborgare i avvaktan på utredning, huru dess myndigheter skola förfara, är tydligen meningslöst, då det på förhand står klart, att någon åtgärd från deras sida ej är att förvänta. I anledning härav hava i 1904 års lags båda nämnda kapitel upptagits stadganden av innebörd, att om i viss främmande stat domicilprincipen gäller på dessa rättsområden, Konungen äger förordna, att Sverige skall i förhållande till den staten tillämpa samma princip och sålunda avstå från att anordna förmynderskap för där bosatta svenskar men utan vidare anordna sådant för den statens här domicilierade undersåtar. I ^enahanda syfte men också för att tillgodose behovet av en separat reglering på domioilprincipens grund i förhållande till stater, vilka hylla nationalitetsprincipen, har ^Konungen bemyndigats att, efter avtal med främmande stat, med avseende å svenska undersåtar, som där hava hemvist, eller undersåtar i den staten, vilka hava hemvist här i riket, stadga avvikelser från vissa av de båda kapitlens paragrafer. Regler av nämnda innebörd återfunnos ej i fjärde kapitlet i dess ursprungliga lydelse utan infördes först år 1924 i samband med den allmänna revisionen av vår förmyn|derskapsrätt, då jämväl nuvarande femte kapitlet upptogs i 1904 års lag. Att man därvid icke nöjde sig med att bereda möjlighet till en särskild reglering i form av konvention utan vid sidan därav öppnade även den ovan först nämnda utvägen har sin grund i de betydande svårigheter, som kunna möta, då det gäller att åvägabringa en formlig överenskommelse med främmande makt. Såsom exempel må nämnas Nordamerikas Förenta Stater, där förmynderskapsrätten är underkastad de särskilda staternas lagstiftning, medan traktater med främmande makter kunna slutas allenast av förbundsregeringen. Där en konventionsmässig reglering kan vinnas, är den emellertid i allmänhet att förorda, då den bättre kan anpassas efter omständigheterna i det särskilda fallet.

92 Förmynderskap.

Ingenstädes ter sig ett avsteg från de allmänna reglerna i 1904 års lag 4 och Skäl för konvention med 5 kap. mera naturligt än i förhållande till våra nordiska grannländer. Förgrannlänmynderskapslagstiftningen i Danmark och Norge har i viktiga delar tillkomderna.

mit efter samarbete med Sverige och är i dessa delar nära överensstämmande med den svenska. Den finska lagstiftningen åter har samma historiska rötter som vår egen och företer alltjämt på många betydelsefulla punkter överensstämmelse med denna, Alla de fyra ländernas lagstiftning i ämnet befinner sig i fullt tidsenligt skick. Några betänkligheter emot att här följa den enkla och praktiska principen, att förmynderskap skall anordnas, där den omyndige vistas, möta sålunda icke. Härtill kommer, att behovet av en reglering både av faktiska och rättsliga grunder måste betecknas såsom trängande. Det rör sig här om ett avsevärt antal personer, vilka äro i behov av förmyndarvård. Ingen av grannstaterna har anslutit sig till de nämnda Haag-konventionerna. Vad särskilt Danmark och Norge beträffar, hylla de domicilprincipen och det synes numera föga antagligt, att de, åtminstone inom en närmare framtid, komma att tillträda dessa konventioner • eller eljest antaga nationalitetsprincipen. Då år 1924 utväg öppnades att i förhållande till vissa främmande stater godkänna domicilprincipen, skedde detta också med tanke främst på dessa länder. Att en traktatsmässig reglering på domicilprincipens grund här bör eftersträvas kan sålunda sägas vara avgjort redan i och med nämnda lagstiftningsåtgärd.

Innan de delegerade övergå till en redogörelse för det nu föreliggande förÖversikt av de nordiska slaget till förverkligande av denna tanke, skall emellertid en kort översikt ländernas regler om lämnas av de i Danmark, Finland och Norge gällande reglerna om förmynderförmynder- skap. skap. Den danska lagen om umyndighed og vsergemaal av den 30 juni 1922 ar, Dansk rätt.

såvitt angår reglerna om myndighetsålder, om omyndighetsförklaring och om verkan av omyndighet, ett resultat av samarbete mellan de tre skandinaviska länderna. Ytterligare fyra betydelsefulla avsnitt, nämligen reglerna om förmyndare, om föräldramyndighet, om förmyndares allmänna plikter samt om vmrger beskikkede til saerligt hverv (gode män) hava tillkommit under samverkan mellan delegerade för Sverige och Danmark. Nu nämnda delar av den danska förmynderskap slagen motsvara 1, 2, 5, 6 och 1.1 kap. av den svenska lagen samt de bestämmelser om förmynderskap och vårdnad, vilka återfinnas i vara lagar om adoption, om barn i äktenskap och om barn utom äktenskap. I dessa delar överensstämmer den danska rätten i sak nära med den svenska. Bland avvikelserna må nämnas, att enligt dansk rätt minderårig (=underårig) kan förklaras omyndig med verkan redan från det han fyllt aderton år. Att icke, såsom enligt svensk lag, myndighetsåldern fått bilda gräns i detta hänseende sammanhänger med att vårdnaden, eller foraeldremyndigheden såsom den danska termen lyder, ej fortfar lika länge som minderårigheten utan upphör vid fyllda aderton år, vid vilken ålder enligt den förut gällande danska rätten vsergemaalet upphörde och ersattes mecl ett kuratel. En annan olikhet är, att omyndighetsförklaringen i Danmark i förhållande till godtroende tredje man har verkan först från och med dess publicering i form av tinglysning, en åtgärd som dock numera följer utan nämnvärt uppskov. I avseende å föräldrar-

Förmy nder.skap.

nas med vårdnaden förknippade rätt att taga barnets tillgångar i anspråk gäller enligt svensk lag, att icke blott avkastningen utan även kapitalet får förbrakas för bekostande av barnets uppehälle och utbildning; underhållsskyldighet åligger sålunda föräldrarna allenast såvitt, barnet saknar egna medel. Enligt dansk lag får kapitalet ej tillgripas utan samtycke av vederbörande myndighet. Reglerna om verkan av omyndighet förete allenast några smärre avvikelser, bland vilka må nämnas, att den något självständigare ställning, som den omyndige hos oss vinner vid fyllda sexton år, i Danmark inträder ett år tidigare. Bland vår lags allmänna bestämmelser om förmyndares plikter sakna, några — såsom reglerna för det fall att den omyndige har flera förmyndare — motsvarighet i den danska lagen. Kapitlet om v»rger beskikkede til saerligt hverv fyller i viss män samma syften som förmyndarlagens kapitel om god man. Reglerna om förvaltning av omyndigs egendom och kontrollen däröver äro till största delen givna i andra, lagar och författningar än 1922 års lag om umyndighed og vsergemaal, särskilt i lagen den 26 maj 1868 angående förvaltningen af umyndiges midler och justitsministeriets bekendtgörelse den 25 september 1922. Omyndigs kontanter, fordringar, aktier och andra värdepapper skola med några undantag förvaltas av det för hela landet gemensamma overformynderiet i Köpenhamn, såframt ej arvlåtare eller givare med avseende å viss egendom förordnat, att den icke skall indragas till nämnda institution. Denna fullgör sin uppgift i två skilda former. Kontanta medel ingå i en gemensam massa, som placeras i prima säkerheter och från vilken de omyndiga tillgodonjuta en till fyra och en halv procent fixerad avkastning. Förluster på förvaltningen utjämnas med hjälp av en genom avsättningar bildad reservfond. Värdepapper åter förvaltas särskilt för varje omyndig, och här svarar reservfonden endast för sådan förlust, som personalen uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat den omyndige. Papperen förses i allmänhet med prohibitivpåteckning. Förmyndarens förvaltning är sålunda begränsad till de medel, som ej omhänderhavas utav overformynderiet, bland annat vad därifrån utbetalas att användas för den omyndiges räkning, i regel endast avkastningen. Förmyndaren skall härvid tillse, att den omyndiges gods såvitt möjligt bevaras i oförminskat skick, medan en förkovran därav i allmänhet ligger utanför hans uppgift. Kontanta medel, som ej behövas för löpande utgifter, skall han i regel placera i prima inteckningar. Han har att årligen till skifteretten (i Köpenhamn overformynderiet) redovisa för sin förvaltning, dock att undantag göres för vissa smärre förhållanden. Förmyndarens behörighet att ingå rättshandlingar å den omyndiges vägnar är underkastad inskränkningar, som i viss mån erinra om vad i vår lag är stadgat. Sålunda får fast egendom ej utan overovrighedens samtycke avhändas, belastas med panträtt eller servitut eller på osedvanliga villkor utarrenderas eller uthyras. Även hans rätt att stifta gäld eller bortgiva egendom är begränsad, och omyndig kan överhuvud ej förpliktas genom borgensförbindelser. Förmyndare åtnjuter i regel ej arvode utan endast ersättning för nödiga ut-

94 Förmynderskap.

gifter. Särskilt förordnad förmyndare kan dock i enskilda fall få sig tillerkänd gottgörelse för sitt arbete. En arvlåtare kan med avseende å egendom, som han efterlämnar åt omyndig och över vilken han ägt fritt förfoga, genom testamente meddela avvikande förvaltningsföreskrifter, dock att förmyndaren icke kan fritagas från tillsyn och räkenskapsplikt. Sådana föreskrifter kunna helt eller delvis sättas ur kraft genom beslut av vederbörande departement, om de befinnas stridande mot den omyndiges bästa. Motsvarande regler gälla beträffande gåva. Norsk rätt. I den nya norska lagen om vergemaal for umyndige av den 22 april 1927 äro endast reglerna om myndighetsåldern och om verkan av omyndighet direkta resultat av skandinaviskt samarbete. I denna del är överensstämmelsen med svensk rätt ganska stor; dock bildar här liksom i Danmark femtonårsåldern den gräns, som i vår lag är satt vid sexton år. De norska delegerade i familjerättskommissionen hade i sitt förslag upptagit även regier om anledningarna till meddelande och hävande av omyndighetsförklaring, motsvarande vår lags 1 kap. 2—4 §§, men härutinnan har det i stort sett fått förbliva vid bestämmelserna i lagen om umyndiggjorelse den 28 november 1898. I sak avvika dessa dock ej mycket från den svenska lagen. Här lärer annan avvikelse ej kräva omnämnande än att omyndighetsförklaring i fall, som avses i vår lags 1 kap. 2 § fjärde punkten, i Norge kan äga rum oberoende av eget samtycke, om det nämligen prövas nödigt att bereda skydd mot bevislig fara för egennyttiga beräkningar från andra personers sida, I detta sammanhang namnes dock icke oerfarenhet såsom grund till omyndighetsförklaring. Sådan förklaring utövar liksom hos oss sin fulla verkan omedelbart från avkunnandet. Den norska förmynderskapslagen behandlar icke några andra, enligt svensk terminologi till vårdnaden hänförliga ämnen än spörsmålet om minderårigs rätt att taga tjänst, vilket regleras efter samma huvudlinjer som i svensk och dansk lag. Det förtjänar antecknas, att föräldrar i lika stor utsträckning som andra förmyndare få, med överförmyndarnas samtycke, anlita myndlingens kapital för täckande av hans utgifter. Reglerna om vem som skall vara förmyndare äro i stora drag desamma i Norge som i Sverige. Vid jäv för förmyndaren utses en setteverge och vid förfall för viss tid eller vissa angelägenheter en hjelpeverge. Beträffande förvaltningen av den omyndiges egendom föreligga väsentliga avvikelser, då nämligen den norska lagstiftningen, liksom den danska, i stor utsträckning bygger på principen om medlens direkta handhavande av ett överförmynderi. Dettas organisation är emellertid en. helt annan i Norge än i Danmark, i det att det norska överförmynderiet är kommunalt organiserat. För varje stad och herred utser den kommunala representationen, formannskapet, två överförmyndare, vilka handhava uppgiften såsom ett i stort sett oavlönat förtroendeuppdrag. Vid behov kan dock Konungen på ansökan bestämma, att överförmynderiet skall hava en fast avlönad ordförande (formann). Denne utses och avlönas av kommunen, som dock i detta fall kan upptaga en förvaltningsavgift om högst tre procent av årsavkastningen. Överförmyndarna hava att övervaka varandra, och deras verksamhet kontrolleras av fylkesmannen.

Förmynderskap.

95 Överförmynderiet förvaltar den omyndiges kontanter, fordringar, aktier och andra värdepapper, dock utan förpliktelse att mottaga förmögenbeter, ej uppgående till fem hundra kronors värde. Regeln är, att medlen skola utlånas mot pant i fast egendom inom sextio procent av värdet eller placeras i vissa slags obligationer eller, där detta icke lämpligen kan ske, insättas i sparbank. Vad som redan är anbragt i värdepapper eller i samband med skifte utlånats mot pant till vissa närstående är dock i avsevärd utsträckning fritaget från omplacering. Värdepapper förses med prohibitivpåteckning. Har överförmynderiet fast formann, kan gemensam förmögenhetsförvaltning anordnas av de omyndigas kontanta medel och vissa andra tillgångar. Kommunen är ansvarig för förlust, som en överförmyndare »ved pliktstridig eller forsommelig forhold» åsamkat en omyndig eller den gemensamma förmögenhetsmassan. Mot denna ansvarsrisk kan dock kommunen skydda sig genom försäkring på de omyndigas bekostnad. För utjämning av sådana förluster på gemensam förmögenhetsförvaltning, för vilka kommunen ej svarar och vilka ej skäligen kunna bäras av intäkterna, bildas genom årliga avsättningar en säkerhetsfond. Till den del förmyndaren har att förvalta den omyndiges tillgångar och att handla på hans vägnar, är han underkastad inskränkningar i ungefär samma utsträckning som en svensk förmyndare. Kontanta medel skola insättas i sparbank i den omyndiges namn. Till viktigare transaktioner beträffande fast egendom erfordras samtycke av överförmynderiet, likaså till gäldsstiftelse, pantsättning, större gåvor m. m. Borgensförbindelser äro förbjudna. Såväl förmyndare som överförmyndare äro underkastade årlig räkenskapsskyldighet, dock att förmyndare kan fritagas därifrån, där de medel, han har om händer, ej överstiga vad som åtgår till den omyndiges underhåll. Om förmyndares arvode och om verkan av särskilda förvaltningsföreskrifter gälla samma regler som i Danmark. I Finland regleras hithörande frågor huvudsakligen genom lagen angående F i n s k r ä t t förmynderskap den 19 augusti 1898, vilken i vissa delar omarbetats i samband med nya äktenskapslagens tillkomst. Förstnämnda lag grundar sig icke på samarbete med något av de övriga länderna men väl på en historisk utveckling, som till stor del sammanhänger med vår egen. Innebörden av dess viktigaste bestämmelser är följande. Myndighetsåldern är, liksom i det övriga Norden, tjuguett år, men omyndigheten kan, om förmyndaren befarar att myndlingen icke under minderårigheten vinner erforderlig mognad och stadga, sedan han fyllt tjugu år av rätten förlängas, dock ej utöver tjugufem års ålder. Här är ej fråga om omyndighetsförklaring i vanlig mening och grand till sådan behöver icke vara för handen. Den finska lagen går även därutinnan sin egen väg, att den låter giftermål under minderårigheten eller dess nämnda förlängning medföra omyndighetens upphörande. Vad i Finland är stadgat om anledning till omyndighetsförklaring avviker däremot mera i form än i sak från vår lag. Verkan av förklaringen inträder omedelbart. Den utpräglade skillnad, som hos oss göres mellan vårdnad och förmynderskap,

96 Förmynderskap.

är främmande för den finska rätten. För den, som är omyndig på grund av sin ålder (minderårig), äro bägge föräldrarna förmyndare, och även i detta fall räknas omsorgen för den omyndiges person såsom en förmyndarna i denna deras egenskap åliggande uppgift. Regeln att jämväl förmynderskäpet och icke blott vad vi kalla vårdnaden tillkommer båda föräldrarna innefattar dock en avvikelse av övervägande formell natur, då det nämligen enligt den finska lagen vid sådant samförmynderskap tillkommer fadern att företräda barnet inför domstol eller annan myndighet samt att förvalta dess egendom, såframt ej modern ansetts därtill mera skickad. Fader och moder, som ej äro avvita, äro berättigade och pliktiga att uppfostra sitt barn, även om cle ej äro dess förmyndare. Och då avgörande angående barnen skall träffas i samband med hemskillnad eller äktenskapets upplösning eller på den grand att föräldrarna eljest leva åtskilda, är liksom enligt vår lag omsorgen om barnets person huvudsaken; rätten har att bestämma om vårdnaden, och med denna följer förmynderskäpet. I övrigt är frågan vem som skall vara förmyndare reglerad efter samma principer som i de övriga nordiska lagarna, Den finska lagen innehåller regler om förmynderskaps handhavande av flera även i andra fall än det förut nämnda. Vid förfall för förmyndaren kan god man förordnas att för viss angelägenhet eller för kortare tid i hans ställe företräda den omyndige. Liksom i Sverige omhänderhaves förvaltningen av myndlingens egendom utav förmyndaren. Penningar, som ej för förvaltningen erfordras, skola av honom förräntas genom uppköp av säkra värdepapper eller medelst utlåning mot säkerhet, företrädesvis inteckning eller annan pant, eller ock genom insättning i penninginrättning, som står under allmän tillsyn. Kontrollmyndigheten — för varje primärkommun en förmyndarenämnd, bestående av ordförande, utsedd av rätten, och minst tre kommunalvalda ledamöter — äger dock, på särskilda skäl, tillåta annan placering. Lagen innehåller uttryckligt förbud emot att förmyndaren utlånar den omyndiges medel i eget namn eller annorledes själv använder hans egendom. Någon depositionsplikt med avseende å den omyndiges värdehandlingar föreligger icke, men förmyndarenämnden har att i samband med granskningen av de i regeln årligen avgivna räkningarna genomgå nämnda handlingar. Enligt den finska lagen måste förmyndaren till vissa rättshandlingar inhämta rättens, till andra förmyndarenämndens samtycke. Detta gäller särskilt viktigare dispositioner beträffande fast egendom, öppnande eller övertagande av handel eller annan rörelse, avtal om sammanlevnad i bo o ski fto, övertagande av ansvar för annans gäld, upptagande av lån och ingående av växelförbindelser. Den som är förmyndare för eget barn, har i vissa hänseenden en något friare dispositionsrätt och kan, om annat ej föreskrives av rätten, i stället för fullständig årsräkning lämna allenast sådan översikt över förvaltningen, att boets förändring under året därav framgår. Fader eller moder äger lika litet som annan förmyndare för egen räkning tillgodogöra sig något av barnets inkomster, men är å andra sidan berättigad att för dess underhåll och uppfostran taga även dess kapital i anspråk. Om förmyndare genom vårdslöshet tillskyndat myndlingen skada, är denne berättigad till ersättning, och hans fordran utgår med förmånsrätt av samma

Förmynderskap.

rang som enligt svensk lag. Rätten kan ålägga förmyndaren att ställa säkerhet för sin förvaltning. Förmyndarenämnden står under inseende av rätten, som tid efter annan kan förordna någon att besiktiga nämndens arkiv. Har nämnden genom uppenbar vårdslöshet eller annat sådant vållande orsakat skada, svara de, som därtill bidragit, en för alla och alla för en. Varje förmyndare — även fader eller moder — äger rätt till arvode, efter vad mot hans besvär och förmynderskapets beskaffenhet kan svara. Har omyndig genom gåva eller testamente erhållit egendom med särskild föreskrift om dess förvaltning, länder det till efterrättelse, såframt ej förändrade förhållanden uppenbarligen påkalla avvikelse och rätten ger lov därtill. Finsk lag innehåller med avseende å verkan av omyndighet icke så fullständiga regler som de tre övriga utan endast några strödda stadganden, delvis av ålderdomlig typ. I jordabalken kvarstår sålunda den gamla satsen att köp eller skifte med övermaga angående jord är ogiltigt, och i lagen om förmynderskap har upptagits regeln att omyndig ej har makt att själv förestå sin egendom, dock att den, som fyllt femton år, äger råda över det han eller hon kan genom eget arbete förvärva. Atv en jämförelse med näringslagstiftningen framgår, att omyndig under vissa villkor kan få driva näring, varvid han blir ansvarig för däri ingångna förbindelser. Bristen på moderna bestämmelser i detta ämne torde i det hela ej föranleda större skiljaktigheter i den praktiska tillämpningen, detta så mycket mindre som den finska rätten till läran om avtal och andra rättshandlingar intager samma principiella ståndpunkt som de andra nordiska länderna.1 Den nu lämnade översikten visar, att de skiljaktigheter mellan de fyra lagar- Sammanna, vilka äga större praktisk betydelse, företrädesvis hänföra sig till reglerna om fattning. förvaltningen av omyndigs kontanta medel och värdepapper. Enligt dansk och norsk rätt förvaltas dessa i regel av ett överförmynderi. Att den förvaltning, som sålunda här står till buds, ur trygghetssynpunkt fyller synnerligen högt ställda anspråk är utom varje tvivel. Den finska lagstiftningen anförtror, likasom vår egen, förvaltningen även av kontanter och värdepapper åt förmyndaren, men stadgar ej den skyldighet att vid förvaltningens utövande anlita bankernas hjälp, som var en av de centrala nyheterna i 1924 års system och ta cle vare vilken detta, ehuru i andra former, ger ungefär samma trygghet, som cle danska och norska. Å andra sidan bereder den finska lagstiftningen ett vida bättre skydel för den omyndiges intressen än vad fallet var med den svenska lagstiftningen före den senaste reformen. Beträffande placeringen av omyndigs medel innehåller den regler, som i stränghet närma sig den nya svenska lagens, och förmyndaren får icke ställa sig såsom den omyndiges gäldenär utan är skyldig att hålla dennes tillgångar skilda från sina egna. Förvaltningen är ej underkastad samma fortlöpande kontroll, som det svenska systemet innebär, men väl periodiska inventeringar. Enligt vad de delegerade inhämtat har den finska lagstiftningen i praktiken fungerat tillfredsställande. Då Finland även på den internationella 1 Den finska lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område den 13 juni 1929 överensstämmer nära med de skandinaviska avtalslagarna. 2 Se förslaget till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur I I I avd., där denna princip dock är väsentligen modifierad till förmån för domicilprincipen.

7—282457

98 Förmynderskap.

— Artikel

llf.

förmynderskapsrättens område h y l l a r nationalitetsprincipen, 2 är ett avsteg från de a l l m ä n n a reglerna i 1904 års lag, såvitt F i n l a n d angår, visserligen ej nödv ä n d i g t till undvikande av konflikter. Men då man från svensk sida h a r grundad anledning att h y s a fullt förtroende för den finska förmyndarvården, och tillämpning av de svenska reglerna angående vården av omyndigs värdehandlingar liksom överhuvud kontrollen över förmynderskapets handhavande är förenad med vissa svårigheter, när den omyndige har hemvist utomlands, synes ett tillämpande av domicilprincipen även i förhållande till F i n l a n d v a r a att föredraga. A t t en sådan ordning underlättar anskaffandet av lämpliga förmyndare lärer vara otvivelaktigt, Danska och Under det samarbete med D a n m a r k och Norge, som föregick förmynderskapsnorska inter-iagens tillkomst, utarbetades av såväl de danska som de norska delegerade alterW m?rä Z S %a"imtiva förslag till reglering av hithörande frågor, det ena b y g g a n d e p å nationaförslag. litets-, det andra på domicilprincipen, båda avsedda att, bland annat, underlätta en t r a k t a t m ä s s i g reglering av förhållandena de skandinaviska, länderna emellan. Dessa förslag h a v a ej i samband med reformeringen av förmynderskapsrätten blivit upphöjda till lag. Någon anledning torde ej föreligga att inom en n ä r a framtid förvänta en allmängiltig reglering av den internationella förmynderskapsrätten i D a n m a r k eller Norge, och sympatierna för en övergång till nationalitetsprincipen p å detta område äro där icke i stigande. Under sådana förhållanden äro uppenbarligen skälen att söka vinna en t r a k t a t m ä s s i g reglering så mycket större. Artikel 14. Kompetens att I första stycket av denna artikel uppställes den regeln, att förmynderskap för an Ztderskar u n d e r å r i g ' medborgare i en av de fördragsslutande staterna, vilken har hemvist i Jörunde? en av de övriga, anordnas i sistnämnda stat, såframt ej förmynderskap redan i dri 9annan fördragsslutande stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förm y n d a r e . Den fråga, som h ä r finner sin lösning, avser sålunda kompetensen a t t anordna förmynderskap för underårig; här avgöres med andra ord, under vilken stats myndigheter sådant förmynderskap hör, för att använda cle danska och norska texternas terminologi. Med anordnande av förmynderskap — ett u t t r y c k som kommer till användning även i 1904 års lag — åsyftas icke blott förordnande av förmyndare utan även det fall att vederbörande myndighet tager sig an ett legalt förmynderskap, något som hos oss kommer till synes i förmynderskapets inskrivande. Sedan myndigheten en gång på detta sätt dragit in förmynderskäpet under sin värjo, ankommer det tydligen p å densamma att utöva de i lag föreskrivna funktionerna beträffande förmynderskäpet, tills detta upphör eller Överflyttas till annan myndighet i samma stat eller till annan stat (jfr artikel 1 8 ) . Den mellanstatliga kompetensen bestämmes av den underåriges hemvist. Såvitt angår vården av hans person, medför denna regel l ä t t insedda p r a k t i s k a fördelar, och detsamma gäller nästan alltid beträffande förvaltningen av den förmögenhet, han må äga, då denna gemenligen finnes i samma stat. Den som är eller ifrågasattes bliva förmyndare h a r också regelmässigt hemvist därstädes. E m o t ett stadgande, som bygger på den underåriges hemvist, kunde möjligen

Artiklarna

lh och 15.

erinras, att vår lag reglerar den interna kompetensen efter en annan princip. E n ligt denna skall nämligen förmynderskap inskrivas hos rätten i den ort, där fader eller moder, som utövar eller intill sin död utövat förmynderskäpet, h a r eller senast haft hemvist, A t t grunda, konventionsregeln på den legala förmyndarens hemvist är emellertid redan p å den g r a n d icke lämpligt, att de fyra l a g a r n a s regler om legalt förmynderskap ej i allo överensstämma; sålunda tillkommer enligt finsk lag förmynderskäpet över barn i äktenskap båda föräldrarna, men enligt de övriga l a g a r n a fadern ensam. Det är vidare att märka, att enligt konventionen förmynderskap icke skall anordnas i den stat, där den underårige h a r hemvist, om förmsmderskap redan i annan stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare. Om fader eller moder, som befinner sig i utövning av förmynderskäpet, h a r hemvist i Sverige, kan sålunda myndighet i någon av de andra staterna icke t a g a befattning med förmynderskäpet, med mindre detta överflyttas dit i den ordning, som anvisas i artikel 18. Det förutsattes icke att förmynderskäpet blivit inskrivet vid svensk domstol; fadern eller modern är oberoende därav, lika väl som en särskilt förordnad förmyndare, t r y g g a d emot risken "av att se sin ställning rubbad genom ett förmyndareförgrdnande i a n n a n stat, där den underårige tagit hemvist. Om däremot den i Sverige fungerande förmyndaren avlidit utan att förmynderskäpet blivit här inskrivet, föreligger icke något^ hinder för anordnande av förmynderskap i det land, d ä r den omyndiges hemvist är. H u r u v i d a en person är att anse såsom underårig eller icke skall j ä m l i k t artikel 16 avgöras enligt lagen i den stat, där anordnande a v förmynderskap är i fråga. D å myndighetsåldern i alla fyra staterna är densamma, h a r n ä m n d a regel praktisk betydelse allenast därutinnan, att den finska lagen i motsats till de tre övriga uppställer satsen, att giftermål medför myndighet (jfr s. 1 0 2 ) . A t t detta stycke liksom hela förevarande avdelning av konventionen begränsats till att gälla allenast underåriga, som äga medborgarskap och hemvist i fördragsslutande stater, h a r sin förklaring i önskan att undvika konflikter med stater, som ej äro anslutna till förevarande konvention." E n l i g t artikelns andra stycke skola de nu utvecklade reglerna iiga motsvaran- Kompetens de tillämpning å omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförkla- betr. omyndighetsförrade. Om en medborgare i fördragsslutande stat finnes vara i behov av förmyn- klaring och darvård, skola sålunda åtgärder för hans försättande i omyndighetstillstånd och förmynderförseende med förmyndare vidtagas i den stat, där han har hemvist, samt till- skap för omyndigsyn och övriga åtgärder beträffande förmynderskäpet ankomma på m y n d i g - förklarad. heterna därstädes, såframt ej förmynderskap redan är anordnat i någon av de andra staterna. Artikel

15.

I 4 kap. 3 § av 1904 års lag stadgas, att om förmynderskap för underårig, Kompetens som vistas h ä r i riket, ej skall anordnas enligt svensk lag eller det ännu ej är ut- att vidtaga rett, om det skall ske, rätten eller domaren likväl äger att, där den omyndiges tillfälliga skyddsåtgärangelägenheter k r ä v a omedelbar vård, enligt svensk lag förordna förmyndare för der. tiden intill dess förmynderskap anordnats i enlighet med den främmande statens Gällande rätt.

100 Artikel

15.

l a g eller förmyndare blivit av rätten genom slutligt beslut utsedd. De stadganden i svensk lag, till vilka h ä r hänvisas, återfinnas i lagen om förmynderskap 12 k a p . 14 §, som innefattar bemyndigande för rätten eller domaren att i ärende angående förmyndares förordnande meddela provisoriskt beslut att gälla intill dess slutligt beslut föreligger. Ä r förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må enligt a n d r a stycket av först anförda lagrum i t r ä n g a n d e fall god man enligt svensk lag förordnas att v å r d a den omyndiges angelägenheter. H ä r åsyftas bestämmelserna om godmanskap vid temporärt eller partiellt förfall för förmyndaren, vilka läsas i 11 k a p . 1 och 2 §§ förmynderskapslagen, jämförda med 12 k a p . 20 § samma lag. Med avseende å omyndighetsförklaring givas motsvarande kompetensregler i 5 k a p . 4 § av 1904 års l a g . H ä r stadgas sålunda, att om svensk lag ej är tillämplig i avseende å omyndighetsförklaring av någon, som vistas h ä r i riket, eller ännu ej är utrett, h u r u v i d a detta är händelsen, rätten eller domaren likväl äger att, såvida dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, förordna, att h a n skall vara omyndig under tiden intill dess vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland eller rätten meddelat slutligt utslag, så ock för samma tid förordna förmyndare. P å sådant förordnande skall äga motsvarande tillämpning vad förmynderskapslagen i 12 k a p . 8 och 14 §§ stadgar om provisoriska beslut angående omyndighetsförklaring och förmyndares förordnande för den omyndigförklarade. Beträffande godmanskap för omyndigförklarad gälla enligt andra stycket av n ä m n d a lagrum i 1904 års l a g motsvarande regler som beträffande godmanskap för underårig. Förslagets D å i förevarande artikel stadgas, att tillfälligt förmynderskap k a n anordnas ståndpunkt, o c n a n r l r a tillfälliga å t g ä r d e r vidtagas i envar av staterna, åsyftas åtgärder av nu nämnd beskaffenhet, och regeln står sålunda i bästa överensstämmelse med vad som hos oss redan gäller enligt 1904 års lag. Skillnaden inskränker sig därtill att medan stadgandena i nämnda lag äro skrivna med tanke n ä r m a s t p å det fall att förmynderskap för en h ä r i landet bosatt u t l ä n n i n g är eller k a n förväntas bliva anordnat i h a n s hemland, konventionens nu förevarande bestämmelse utgör komplement till en huvudregel, enligt vilken förmynderskap skall anordnas, där personen i fråga är bosatt. Uppenbart är, att sistnämnda regel ä r ägnad a t t i hög grad förminska behovet av tillfälliga åtgärder, vilket däremot vid en tillämpning av nationalitetsprincipen gör sig starkt gällande. Finsk, dansk Det finska förslaget till l a g angående vissa familjerättsliga förhållanden av och norsk rätt. i n t e r n a t i o n e l l n a t u r u p p t a g e r jämväl en bestämmelse i detta ämne. Det stadgas nämligen, a t t där omyndigs angelägenheter k r ä v a omedelbar vård i F i n l a n d men förmynderskap enligt finsk l a g alls icke eller ej omedelbart skall anordnas, rätten eller domaren äger förordna god man. Dansk och norsk lag innehåller icke n å g r a särskilda regler för det fall, som nu är i fråga, men förut berörda stadganden om tillfälliga åtgärder till skydd för omyndigs intressen torde vid behov k u n n a tillämpas även h ä r .

101 Artikel

16.

Denna artikel giver en kollisionsnorm med avseende å de frågor, beträffande Kollisionsvilka kompetensen reglerats i de båda närmast föregående. Här stadgas nämli- norm i fall gen, att vid prövningen av dessa frågor lex fori skall tillämpas. Om dansk, finsk en 'J^jg eller norsk undersåte har hemvist i Sverige och förmynderskap ej redan i annan fördragsslutande stat utövas, skall sålunda enligt svensk lag avgöras, huruvida han är underårig eller anledning till omyndighetsförklaring föreligger,1 vem som äger söka sådan förklaring och från vilken tidpunkt dess verkningar äro att räkna, vem som skall vara förmyndare, huru den omyndiges tillgångar skola förvaltas och förmyndarens verksamhet kontrolleras, och så vidare. Behovet och innebörden av tillfälliga åtgärder, vilka enligt artikel 15 tillhöra svensk myndighets kompetens, skola även bedömas enligt svensk lag. Även 1904 års lag utgår från den principen, att då en stat har kompetens att anordna förmynderskap för utländsk undersåte, dess egen lag skall vinna t i l lämpning vid utövandet av denna kompetens. Från denna grundsats gör emellertid lagen ett undantag, som saknar motsvarighet i konventionsförslaget. Av ingressen till 4 kap. 2 § följer, att frågan, huruvida förmynderskap på grund av underårighet behöver anordnas, skall prövas enligt lagen i den stat, vederbörande tillhör, och i 4 kap. 4 § stadgas, att samma lag skall tillämpas vid bedömande, när behov av förmyndare upphör, även då förmynderskap är anordnat enligt annan lag. En allmän regel av liknande innehåll uppställer lagen icke med avseende å omyndighetsförklaring av utländsk undersåte. Såvitt svensk myndighet äger kompetens att upptaga sådant ärende, skall följaktligen såväl behörigheten att föra talan som frågan huruvida grund till omyndighetsförklaring föreligger i allmänhet prövas enligt svensk lag. I förhållande till de stater, som äro anslutna till 1905 års Haag-konvention, gäller emellertid på grund av stadgande i särskild författning, att omyndighetsförklaring av medborgare i sådan stat må sökas allenast av den, som ej blott enligt svensk lag utan ock enligt hemlandets lag är behörig att göra sådan ansökan, samt att sådan förklaring må meddelas, allenast om anledning därtill föreligger enligt båda lagarna. 2 Har omyndighetsförklaring sålunda meddelats, kan den, på ansökan av någon, som enligt endera lagen är behörig, hävas av svensk domstol, då grund därtill föreligger enligt endera lagen. Beträffande sådana tillfälliga åtgärder, som avses i artikel 15, göres en motsvarande skillnad mellan främmande stater i allmänhet och sådana, som äro anslutna till den nämnda Haag-konventionen. Att i nu förevarande artikel några undantag ej göras från regeln om tillämpning av lex fori har sin grund i den nära överensstämmelse, som råder mellan de fyra ländernas lagstiftning i detta ämne. Myndighetsåldern är i dem alla tjuguett år, anledningarna till omyndighetsförklaring äro i sak nära överensstämman1 Se emellertid vad nedan e. 102 sägs angående finsk medborgare, som ej fyllt tjuguett år men enligt finsk lag förvärvat myndighet genom att ingå äktenskap. 2 Förordningen deu 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till en den 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande omyndighetsförklaring och liknande åtgärder.

102 Artiklarna

16 och 17.

de och ej heller i avseende å behörigheten att söka omyndighetsförklaring föreligga sådana olikheter, som k u n n a vålla betänkligheter emot att fritaga myndigheterna i det land, där förmynderskap skall anordnas eller tillfällig å t g ä r d vidtagas, från skyldigheten att k u m u l a t i v t tillämpa hemlandets lag. E n d a s t i ett hänseende h a r någon tvekan y p p a t sig. Den finska lagen uppställer, i motsats till de tre övriga, den satsen att omyndighet på grund av ålder upphör, om den omyndige ingår äktenskap. E n t i l l ä m p n i n g av reglerna i 1904 års l a g medför sålunda för närvarande, att ett för finsk underårig h ä r anordnat förmynderskap upphör, om han träder i gifte, och a t t förmynderskap överhuvud ej skall anordnas, om han, då fråga därom uppstår, redan är gift. E n l i g t n u förevarande artikel däremot skall med avseende p å finsk medborgare med hemvist härstädes i b å d a hänseendena svensk lag äga t i l l ä m p n i n g och sålunda i förra fallet denne förbliva under förmyndare intill u p p n å d d a tjuguett år, i det senare förmynderskap h ä r anordnas. Detta överensstämmer med vad i D a n m a r k och Norge redan gäller i kraft av den där tillämpade domicilprincipen. F r å n finsk sida h a r man ansett sig k u n n a till vinnande av en enkel och enhetlig lösning avstå från att påy r k a ett u n d a n t a g för detta enda fall, så mycket mera som erfarenheterna, såvitt a n g å r förhållandet till D a n m a r k och Norge, icke givit vid handen några svårigheter. Naturligtvis har man härvid förutsatt, att den, som enligt finsk l a g redan blivit myndig, i överensstämmelse med vedertagen u p p f a t t n i n g skall fortfarande v a r a det u t a n hinder av flyttning till a n n a n stat. De svenska delegerade h a v a ej heller funnit avgörande betänkligheter möta emot att erkänna den finska regelns tillämplighet på svenska medborgare med hemvist i Finland. Det bör här erinras, att omyndighetens inverkan med avseende å rätten att t r ä d a i äktenskap och sluta äktenskapsförord regleras av artiklarna 1 och l>.

Artikel

17.

KollisionsD å h ä r stadgas, att omyndighetens verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende norm i fråga {)C } 1 förmyndarens behörighet skola bedömas enligt lagen i den stat, där förmynVelenT^verkan derskapet utövas, kan detta sägas innefatta allenast en närmare utveckling av och förmyn- regeln i näst föregående artikel. Bestämmelserna om myndigheternas befattning dar< rTheth0 m e c * förmynderskäpet och om förmyndarens behörighet stå, nämligen i så n ä r a inbördes samband, att den lag, som är tillämplig i det förra hänseendet, åtminstone i stor utsträckning måste v a r a det jämväl i det senare. Detsamma gäller om förhållandet mellan reglerna om förmyndarens behörighet och om cle ins k r ä n k n i n g a r i den minderåriges rättsliga handlingsförmåga, som omyndigheten medför. Gällande rätt. I 1904 års lag stadgas också, att om förmynderskap i överensstämmelse med lagens regler är anordnat enligt främmande lag, denna skall lända till efterrättelse i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att h a n d l a å den omyndiges vägnar. H a r den omyndige h ä r i riket företagit rättsh a n d l i n g på förmögenhetsrättens område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att företaga, är rättshandlingen dock för honom bindande, om h a n ägt behörighet enligt svensk lag och den, emot vilken rättshandlingen företogs,

Artikel 17.

varken insåg eller bort inse hans bristande behörighet enligt den främmande lagen. Där omyndighetsförklaring kungjorts i enlighet med lagens föreskrifter, kan medkontrahenten emellertid ej åberopa okunnighet om denna förklaring. Angående verkan av omyndigs förbindelse enligt växel eller check hänvisar 1904 års lag till cle särskilda därom gällande reglerna, Konventionsförslaget innehåller icke något stadgande om rätt för godtroende Förslaget, medkontiahent att få verkan av omyndigs rättshandling bedömd enligt lagen i annan stat än den, där förmynderskäpet är anordnat. De fyra lagarna förete så obetydliga skiljaktigheter i fråga om omyndighet och verkan därav, att faran för rättsförluster på grund av misstag beträffande tillämplig lag eller angående utländsk lags innehåll här är mycket ringa, Förhandenvaron av omyndighetsförklaring i annan konventionsstat kan väl undgå uppmärksamheten, men övervägande skäl hava ansetts tala för att låta sådan förklaring, traktatsenligt meddelad i viss konventionsstat, gälla i de övriga oberoende av särskilt kungörande därstädes. Det förtjänar erinras, att vad 1904 års lag i nämnda hänseende stadgar icke heller äger tillämpning i förhållande till de stater, som äro anslutna till Haag-konventionerna angående förmynderskap. Förslaget upptager icke någon hänvisning till växel- och checklagarnas be- Förbindelse stämmelser i ämnet Enligt dessa skall utlännings rätt att ingå växel- eller check- eniifjt växel förbindelse i regel prövas »efter hans eget lands lag». Om detta uttryck finge tagas efter orden, skulle, även om förmynderskap är anordnat annorstädes än i hemlandet, dess lag likväl vara att tillämpa. Åtminstone sedan Sverige tillträtt Haag-konventionerna i detta ämne och det genom 1904 års lag blivit fastslaget, att förmynderskap kan vara rätteligen anordnat enligt annan lag än hemlandets med den verkan att den omyndiges rättsliga handlingsförmåga blir att bedöma enligt denna andra lag, torde emellertid de citerade orden, såvitt de avse verkan av omyndighet, böra tolkas såsom åsyftande den lag, efter vilken förmynderskap är anordnat, 1 Är denna tolkning riktig, överensstämmer sålunda den nyssnämnda regeln med vad förevarancle artikel innehåller. Med avseende å förbindelse enligt växel eller check gäller emellertid enligt lagarna i dessa ämnen, till vilka 1904 års lag hänvisar, att omyndig, som här i riket åtager sig sådan förbindelse, ehuru han enligt sitt eget lands lag ej är berättigad därtill, ändock är ansvarig, såvida han enligt här gällande lag är att anse såsom behörig. Huruvida den, som åberopar förbindelsen, vid dess förvärvande ägt vetskap om hans bristande behörighet enligt hans eget lands lag, saknar betydelse. Det har nämligen ansetts oförenligt med affärslivets krav på klarhet och säkerhet i omsättningen att göra förbindelsens giltighet beroende på rent subjektiva omständigheter. Denna undantagsregel till förmån för lagen i stat, där förbindelsen blivit ingången, salen ar här motsvarighet. Sagda regel stämmer icke väl överens med de grunder, på vilka artikeln i övrigt är byggd, och med hänsyn till den lådande rättslikheten föreligger icke något praktiskt behov att i omsättningens intresse göra en avvikelse från den uppställda principen. Den ståndpunkt konventionsförslaget sålunda intager föranleder ett tillägg till § 84 växellagen, vilket i annat sammanhang skall upptagas till behandling. 1

Se lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 577.

104 Artikel

IS.

Förmynder- Enligt 4 kap. 4 § i lagen om förmynderskap äger rätten, där förmynderskap skapa över- är inskrivet, med bindande verkan besluta att tillsynen över förmynderskäpet flyttning till ^ j ö v e r f i y t t a s till annan rätt, om detta med hänsyn till den omyndiges eller Gällande r ä t t . n a n s föräldrars boningsort eller av annan orsak linnes lämpligt, Wagon iullständig motsvarighet till detta stadgande återfinnes icke i de båda Haag-konventionerna, såvitt angår förhållandet skilda stater emellan. För det fall att förmynderskap för medborgare i någon av konventioiisstaterna är anordnat i annan sådan stat, kan dock en överflyttning till hemlandet städse åvägabringas därigenom att förmynderskap anordnas därstädes. Har så skett, skall nämligen förmynderskap ej längre vara anordnat i den andra staten. Den svenska lagen av 1904, vars regler äga tillämplighet med avseende å förhållandet även till sådana stater, vilka ej äro anslutna till de nämnda konventionerna, vilar på samma princip. Här uppställes sålunda den allmänna regeln, att om förmynderskap för en utländsk medborgare, som har hemvist här i riket, anordnas i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, rätten skall förordna att en här träffad anordning skall upphöra. För det motsatta fallet att förmynderskap för svensk medborgare är anordnat utomlands stadgas, att förmynderskap utan hinder därav kan anordnas här i riket, men någon förpliktelse för den främmande staten att i anledning därav häva den där träffade anordningen föreligger allenast så långt Haagkonventionerna gälla. Förslaget. F>en nu senast beskrivna ordningen lämpar sig tydligen icke att här lägga till grund för en regel i ämnet, då förslaget icke bygger på nationalitetsprincipen. Men icke heller i en efter förslagets allmänna ståndpunkt modifierad form har nämnda ordning kunnat förordas. De delegerade hava funnit det riktigast att icke tillerkänna ensam beslutanderätt vare sig åt myndighet i den stat, där förmynderskap är anordnat, en regel, som skulle motsvara förmynderskapslagens ståndpunkt, eller, i viss anslutning till 1904 års lag, åt myndighet i den stat, dit överflyttning kan ifrågasättas böra äga ram, därför att den omyndige där tagit hemvist. Även frånsett de principiella betänkligheter, som kunna anföras mot en regel, enligt vilken beslut av denna innebörd, fattat av myndighet i en stat, skall lända till efterrättelse för myndighet i en annan, tala praktiska skäl för en ordning, enligt vilken frågan i det särskilda fallet blir skärskådad från två sidor och såvitt möjligt vinner sin lösning i samförstånd. Den omständighet, som härvid främst bör komma i betraktande, är den omyndiges hemvist; hans flyttning från en stat till en annan medför vanligen, att uppsikten över förmynderskäpet bäst utövas i sistnämnda stat. Stundom kunna dock andra omständigheter tala däremot. Särskilt är detta händelsen, om den omyndiges förmögenhet alltjämt är placerad i det land, där förmynderskap redan är anordnat, och den omyndiges person ej kräver omsorg från förmyndarens sida. Om följaktligen en ändring av den omyndiges hemvist icke alltid bör föranleda en överflyttning av förmynderskäpet, kan däremot en sådan vara motiverad, oaktat den omyndiges hemvist är oförändrat, till exempel om han genom arv förvärvat en förmögenhet i annan stat än hemlandet.

Artiklarna 18 och 19.

105 På nu anförda skäl stadgas i förevarande artikel, att förmynderskap kan efter förhandling mellan vederbörande statsdepartement överflyttas till annan stat, om den omyndige tagit hemvist därstädes eller överflyttning av annan grund finnes lämplig. Bestämmelser angående förhandlingsordningen givas ej i förslaget. Det har ansetts bäst att häratinnan lämna myndigheterna rörelsefrihet och låta en ändamålsenlig ordning utbilda sig med stöd av erfarenheten. Initiativet till en förhandling kan lika väl tänkas taget av den myndighet, vilken har uppsikten, som av myndighet i det land, elär personen i fråga numera tagit hemvist eller där förmyndarevård eljest finnes påkallad. Förslaget löser ej uttryckligen frågan, huruvida sedan enighet vunnits därom att överflyttning bör ske, den myndighet, som har uppsikten, formligen skall besluta en överflyttning eller begränsa sig till ett beslut, att förmynderskap ej längre skall vara anordnat enligt dess lag och sålunda allenast undanröja hindret för anordnande av förmynderskap i det andra landet. Den senare utvägen är emellertid den enda, som svarar mot den rättsliga innebörden av vad som sker. Skall förmynderskap anordnas i Danmark i stället för i Sverige, innebär nämligen detta icke att svensk förmyndare ställes under uppsikt av dansk myndighet, utan att ett danskt förmynderskap träder i stället för ett svenskt. Härvid måste emellertid tillses, att det svenska förmynderskäpet såvitt möjligt upphör samtidigt med tillkomsten av det danska, så att icke under någon tid förmyndarevård saknas eller är anordnad på två håll. Detta syfte vinnes lämpligen därigenom, att sedan enighet uppnåtts om själva överflyttningen, den myndighet, som först fattat sitt beslut i saken, så bestämmer tidpunken, då beslutets verkan skall inträda, att nödigt rådrum beredes myndigheten i det andra landet att anpassa sig därefter. Då förmynderskäpet skall överflyttas från Sverige till någon av de andra staterna, lärer beslutet böra innehålla, att förmynderskäpet från viss angiven tid icke längre skall vara vid rätten inskrivet samt, då fråga är om särskilt förordnad förmyndare, jämväl att denne entledigas. Sedan överflyttning ägt rum till annan stat, blir den statens lag tillämplig å förmynderskäpet. Såvitt angår omyndighetens verkan i förmögenhetsrättskgt hänseende och förmyndarens behörighet, följer detta direkt av artikel 17. Vad åter angår kontrollen, ligger det i sakens natur, att den utövas i stat, där förmynderskap är anordnat. För övrigt må här allenast hänvisas till vad vid artikel 16 blivit anfört.

Artikel

19.

Har omyndighetsförklaring meddelats i fördragsslutande stat och uppstår, Omyndigmedan förmynderskap alltjämt är där anordnat, fråga om dess hävande, bör hetsförkiadenna uppenbarligen prövas i den staten, och, liksom på sin tid frågan om omyn- ri^iävande. dighetsförklaringen, efter där gällande lag. Om åter förmynderskäpet blivit överflyttat till annan fördragsslutande stat, bör i anslutning till vad i övrigt gäller om innebörden därav spörsmål om hävande prövas i den staten och med tillämpning av dess lag.

106 Artiklarna 19, 20 och 21.

Denna artikel gäller, liksom de föregående, allenast med avseende å medborgare i fördragsslutande stat. Artikel 20. Med hänsyn till den betydelse omyndighetstillståndet äger ej blott i privatUnderrättelse ang. omyn- rättsligt hänseende föreskrives här förpliktelse att till vederbörande departement dighetsför- i hemlandet ofördröjligen översända underrättelse om omyndighetsförklaring klaring. eller hävande därav, då sådan åtgärd företagits i någon av de andra staterna. Såvitt angår svensk undersåte, skall underrättelsen sändas till utrikesdepartementet. Vad detta i sin tur har att iakttaga, när sådan underrättelse inlöper, är en fråga som får lösas i administrativ väg. Artikel 21. Det danska lavvgergemaalet har tidigare haft till enda uppgift att bereda Lavvairge- erforderligt bistånd åt änkor, vilka ej äro i behov av förmyndarevård men dock maal. i viss utsträckning tarva hjälp vid handhavandet av sina angelägenheter. Lagen Historik. skilde då mellan två former av detta egendomliga kuratel. Dels kunde änkan fritt välja en lavvasrge, dels kunde offentlig myndighet med eller utan änkans medgivande för henne förordna en »fast lavvserge». Den fritt valde hade att bistå änkan med råd och dåd i den utsträckning hon själv påkallade det. Viktigare av henne utfärdade handlingar borde förses med hans underskrift »til vitterlighed», vilken dock ej utgjorde någon förutsättning för handlingens laga verkan. Beträffande fast lavvasrge gällde däremot följande. Om en fritt vald lavvasrge befanns vara »urolig» och förorsaka änkan onödiga tvister eller eljest tillskynda henne skada, skulle vederbörande myndighet förbjuda änkan att begagna hans råd och förordna en annan god man för henne. Med stöd av plakatet den 10 april 1841 har i senare tid förordnandet av fast lavvaerge ansetts medföra, att änkan förlorade sin fullmyndighet och erhöll samma ställning, som före nya danska förmynderskapslagen tillkom personer i åldern mellan aderton och tjugufem år (minderåriga under kurator). Detta innebar, att rättshandlingar, varigenom änka överlät eller pantsatte egendom eller iklädde sig förbindelse, för sin giltighet krävde lavvsergens samtycke. Vid förordnande av fast lavvasrge tillämpades reglerna för omyndighetsförklaring, dock att i praxis förordnandet meddelades utan närmare prövning, om änkan själv begärt det. Lika med änka betraktades i förevarande hänseende frånskild hustru samt gift kvinna, som erhållit separation. Gällande rätt. De gynnsamma erfarenheter, som vunnits av detta institut, hava föranlett en väsentlig utvidgning av dess tillämpningsområde. I nya förmynderskapslagen har upptagits ett kapitel om lawasrgemaal, vilket trätt i stället för de äldre reglerna i ämnet. Här stadgas, att en person — man eller kvinna — kan på egen begäran sättas under lavvsergemaal, när helst det erfordras av hänsyn till hans oerfarenhet eller på grund av brister i hans kroppsliga eller själsliga tillstånd. Institutet kan sägas innefatta en lindrigare art av omyndighetsförklaring, till formen städse frivillig men i verkligheten måhända framtvungen,

Artikel 21.

därigenom att vederbörande ställts i valet mellan omyndighet och lavvaargemaal. Utvidgningen av tillämpningsområdet står i visst samband med avskaffandet av kuratel för minderåriga. Kuratelets avskaffande avsåg å ena sidan att bereda personer i åldern mellan aderton och tjuguett år ett säkrare skydd, framför allt genom att ersätta den okontrollerade kurator-förvaltningen med förmynderskap, å andra sidan att tillerkänna personer i åldern mellan tjuguett och tjugufem år full rättslig handlingsförmåga. Det skydd, som kuratelet gav åt dessa senare, har emellertid ansetts alltjämt vara i vissa fall behövligt, och då detta är händelsen, kommer det mot kuratelet svarande lavvasrgemaalet väl till pass. Detta kan anordnas »fra det fyldte 21: de aar at regne», och dess varaktighet kan begränsas till viss tid. Beträffande lavvsergemaalets rättsverkningar stadgar den nya lagen, att den därunder försatte endast i förening med lawasrgen kan råda över sin förmögenhet och förplikta sig genom rättshandlingar, dock att han själv äger ingå och upphäva avtal om tjänst eller annat personligt arbete. Innebörden av detta stadgande är ej fullt klar. Av ordalydelsen vill det synas, som om rättshandlingar städse måste företagas under samverkan. Men troligen får alltjämt anses gälla, vad tidigare antogs beträffande änka under lawaerge, eller att den under lavVicrge försatte kan på egen hand träffa till den dagliga hushållningen hörande dispositioner o. dyl. Även i övrigt intager han en självständigare ställning än en omyndig. Han äger sålunda själv omhänderhava egendomen, dock att lavvasrgen torde kunna påfordra deposition av penningar och värdepapper eller att dessa senare förses med prohibitivpåteckning. Vad den under lavvasrgemaal ställde själv förvärvar kan icke fråntagas honom, och han förblir i personligt hänseende fullmyndig. Lavvasrgen står icke under tillsyn och behöver ej till vissa åtgärder inhämta myndighets samtycke, men han är naturligtvis ersättningsskyldig för den skada, han av uppsåt eller oaktsamhet förvållar. Angående påföljden därav att rättshandling företages utan hans medverkan gälla samma regler som beträffande omyndiga. Även med avseende på lawaargens tillsättande och entledigande äga förmynderskapsreglerna motsvarande tillämpning. Av den nu givna framställningen följer, att det danska lawaugemaalet är ett med förmynderskap nära besläktat institut, som till stor del fyller samma uppgifter och som kan förväntas vinna en alltmer ökad betydelse. På grund härav har det ansetts lämpligt att i konventionen ägna uppmärksamhet åt detsamma. Reglerna i ämnet, som återfinnas i denna artikel, innebära, att om danskt lawsergemaal anordnats för medborgare i fördragsslutande stat, vilken hade hemvist i Danmark och för vilken ej förmynderskap redan i annan fördragsslutande stat utövades av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare, denna åtgärd skall respekteras av de övriga länderna och sålunda lavvajrgemaalets verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och lavveergens behörighet där bedömas enligt dansk lag, vidare att fråga om hävande skall prövas i Danmark efter dansk rätt, att underrättelse om lavvaergemaals anordnande och hävande, såvitt angår medborgare i annan fördragsslutande stat, ofördröjligen skall översändas till vederbörande stats departement i hemlandet samt att det danska lavvsergemaalet ej skall stå i vägen för omyndighetsförklaring i annan

Förslaget,

Artiklarna

21 och

22.

stat, där personen i fråga har hemvist. Sistnämnda sats innefattar en avvikelse från vad som enligt artikel 14 gäller om förmynderskap. Där stadgas nämligen, att förmynderskap ej må anordnas i hemvistlandet, om förmynderskap redan i annan fördragsslutande stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare. Anledningen till denna avvikelse är att söka därati att lavvsergemaalet är en skyddsåtgärd av svagare natur framför allt därutinnan att offentlig kontroll över förvaltningen ej utövas. Vid detta förhållande har det ansetts oriktigt, att en stat, vars lag ej känner lavveergemaal, på grund av förhandenvaron av ett sådant skall vara förhindrad att anordna förmynderskap, då enligt huvudprincipen i artikel 14 kompetens därtill tillkommer den staten och anledning till omyndighetsförklaring enligt dess lag föreligger.

IV.

Allmänna bestämmelser. Artikel

22.

Utländska Vår lag innehåller icke några allmänna bestämmelser om utländska domars domars rätts- rättskraft. Endast beträffande utländsk myndighets beslut, varigenom äktenkra t .... skapsskillnad eller hemskillnad blivit beviljad, givas regler, scm innefatta ett r:.H ! ' Gällande rat. ^ ^ e r k ä n n a n d e a v r ättskraften. 1 I vissa andra fall har lagen förklarat utländska domar exigibla utan att direkt taga ståndpunkt till spörsmålet om rättskraften. 2 Den frågan framställer sig då, huruvida de fall, i vilka rättskraften sålunda erkiinnes, äro uttryck för en allmän regel eller tvärtom hava karaktären av undantag. Både i teori och praxis antages det senare vara händelsen; utländska domar hava i allmänhet ej rättskraft enligt svensk lag. Såvitt fråga är om rättsgestaltande (konstitutiva) domar, t, ex. domar, som stadga förändring i någons personliga status, kan denna sats emellertid ej upprätthållas. Åtminstone där det gäller undersåtar i den stat, där dom meddelats, kan Sverige ej undandraga sig att erkänna domen. Men härvid kan man icke stanna, Redan i tiden före 1904 års lag hava sålunda utländska statusdomar angående svenska undersåtar här vunnit erkännande, låt vara att man ej nått fram till någon klar ståndpunkt beträffande frågan, åt vilka omständigheter härvid borde tillmätas utslagsgivande betydelse.3 Uppfattningen ter sig så mycket mera välgrundad, sedan 1 Lagen den 8 jnli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 3 kap. 4—7 §§. ä Förordningen den 15 jnni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i konungariket Danmark, lagen den 6 mars 1899 om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut, lagen den 22 december 1927 i anledning av Sveriges anslutning till de internationella konventionerna angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring å järnväg av resande och resgods §§ 4 och 5 och lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående rlyttlapparnas rätt till renbetning. Se ock det av särskilda sakkunniga den 19 december 1928 avgivna förslaget till konvention mellan Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten; k. prop 1929 nr 236. 3 Se N. J. A 1900 s. 148, 1901 s. 365, 1902 s. 288 och 289 samt K. M:ts resolution den 5 september 1902 (högsta domstolens protokoll den 13 augusti).

Artikel 22.

vissa bestämmelser av denna innebörd numera influtit i nämnda lag. Beträffande det närmare innehållet av de regler, som få anses gälla, kan vad där stadgas om förutsättningarna för erkännade av skillnadsdomar tjäna till ledning. Sålunda måste antagas, att utländsk återgångsdom bör vinna erkännande i samma utsträckning som skillnadsdom. Enligt 1904 års lag göres i detta hänseende en olikhet, allt efter som de makar, som vunnit skillnad, äro medborgare i domslandet eller icke. I förra fallet erkännes utan vidare ett beslut, varigenom äktenskapsskillnad eller hemskillnad beviljats. Kompetens anses städse tillkomma hemlandet. Vilken lag vederbörande myndighet därstädes tillämpat vid målets prövning saknar betydelse och beslutet gäller i alla hänseenden utan stadfästelse av svensk domstol, vartill lagen för övrigt i detta fall ej erbjuder tillfälle. Har åter myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan undersåtar i annan stat, länder beslutet allenast under vissa villkor till efterrättelse här i landet. Dessa villkor avse till en början domslandets kompetens; det förutsattes att svaranden hade hemvist där vid målets anhängiggörande eller att båda makarna där haft hemvist samtidigt men svaranden övergivit käranden eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur landet ävensom att icke enligt lagen i makarnas hemland prövning av sådan talan, varom fråga är, förbehållits åt inländsk myndighet. Sistnämnda förutsättning gäller dock icke, om äktenskapet i makarnas hemland anses icke vara i behörig form avslutat. E t t ytterligare villkor är att orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit för handen enligt lagen i makarnas hemland. Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, gäller det allenast om nämnda omständighet icke utgör hinder för dess erkännande i hemlandet

De förutsättningar, som sålunda, i anslutning till Haag-konventionen, stadgats för erkännande av främmande stats skillnadsbeslut beträffande annan stats undersåtar, äro så pass invecklade, att tvivelsmål kunna uppstå vid tillämpningen. Lagen bereder därför möjlighet åt den, som så önskar, att få beslutet stadfästat av Svea hovrätt att gälla såsom laga kraft ägande dom. Innan stadfästelse vunnits å beslut om äktenskapsskillnad, medför detta icke rätt att träda i nytt gifte. I övrigt är däremot stadfästelsen icke något villkor för att skillnadsbeslutet skall lända till efterrättelse. Enligt nu förevarande artikel skall lagakraftvunnen dom eller administrativ Förslagets myndighets beslut, som i en av de fördragsslutande staterna meddelats jämlikt ståndpunkt. någon av vissa uppräknade artiklar, gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till makarnas hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra fördragsslutande staten. Bland de beslut, som upprälmas, återfinnas sådana angående hemskillnad j}om 0ch' beoch äktenskapsskillnad, och förslagets innebörd framstår måhända klarast vid slut ang. skillna en jämförelse mellan de resultat, till vilka förslaget leder beträffande erkännan' det av sådana beslut, och 1904 års lags ståndpunkt i samma ämne. Det visar sig då, att förslaget, i motsats till nämnda lag, ej gör någon olikhet, allteftersom makarna tillhöra samma stat som den beslutande myndigheten eller icke.

110 Artikel 22.

I båda fallen erkännes avgörandet utan någon som helst prövning i sakligt hänseende och sålunda oberoende av efter vilken lag skillnad meddelats. Och i båda fallen prövas kompetensfrågan efter enahanda principer och i mycket begränsad omfattning; beslutet skall, såsom nyss nämndes, gälla utan prövning av dess förutsättningar med hänsyn till makarnas hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna. Om fråga här i Sverige uppstår, huruvida ett av dansk myndighet meddelat skillnadsbeslut äger giltighet här i landet, skall sålunda beslutet tagas för gott, även om den danska myndighetens uppfattning av kompetensfrågan har sin grund uti att makar, som i verkligheten hade hemvist eller medborgarskap i Sverige, antagits äga danskt hemvist eller dansk nationalitet. Ett felaktigt bedömande av en nordisk kompetenskonflikt inverkar sålunda icke på frågan om beslutets erkännande i nordisk stat Däremot är Sverige icke på grund av denna konvention pliktigt att erkänna det danska skilsmässobeslutet, om makarna eller endera av dem icke är medborgare i fördragsslutande stat. Varje stat har sålunda rätt att pröva, huruvida ett konventionsfall föreligger eller icke, och detta även om den beslutande myndigheten uttalat, att sådant fall vore för handen, vilket väl i regel ej sker. Det sagda innebär emellertid icke, att varje i något av grannländerna fattat beslut angående skilsmässa mellan medborgare i en till konventionen ej ansluten stat skulle sakna giltighet här i landet. Om t. ex. dansk myndighet meddelat skilsmässa mellan tyska makar, kan beslutet bliva gällande här enligt reglerna i 1904 års lag, som i detta fall är tilllämplig. Föreligger ett konventions fall, något som i regel utan svårighet kan konstateras, länder beslutet utan vidare till efterrättelse. Någon prövning skall sålunda ej ske, vilken lag myndigheten tillämpat; enligt konventionen skall lex fori komma till användning, en regel vars åsidosättande svårligen kan befaras. Och lika litet här som enligt 1904 års lag är beslutets giltighet beroende av avgörandets överensstämmelse med reglerna i den lag, enligt vilken det träffats. Beslutet skall enligt konventionen gälla utan särskild stadfästelse. Vad i 1904 års lag för vissa fall stadgas om stadfästelse av utländskt skilsmässobeslut såsom villkor för rätt att träda i nytt gifte äger sålunda ej tillämpning inom konventionens giltighetsområde. Så jämförelsevis enkel som prövningen av beslutets giltighet här ställer sig, har det icke ens ansetts erforderligt att bereda möjlighet att erhålla sådan prövning för den, som så önskar. Konventionen intager bärarinnan samma ståndpunkt som 1904 års lag valt för det fall att utländska medborgare erhållit skillnad i hemlandet. Huruvida beslutet skall lända till efterrättelse får sålunda prövas, när fråga därom uppstår. Om någon, som förut varit gift, till styrkande av sin rätt att träda i nytt äktenskap företer ett av myndighet i konventionsstat träffat skilsmässobeslut, får vid hindersrannsakningen tillses, huruvida båda makarna i det tidigare äktenskapet voro medborgare i konventionsstat och ett konventions fall sålunda \ r ar för handen. Är detta händelsen, skall beslutet utan vidare tagas för gott. Något bevis från myndighet i det land, där beslutet fattats, att detta härrör från kompetent forum, kräves icke. Ej heller har det ansetts erforderligt eller lämpligt att i kon-

Artikel 22.

Ill

ventionen upptaga regler om styrkandet av den företedda handlingens autenticitet. Artikeln tillerkänner rättskraft inom könventionsområdet åt vissa andra kon- Andra konstistitutiva domar och beslut än dem som avse hemskillnad eller äktenskapsskillnad, t uotci v a domar i, ..

,

,..

,

i

T T

T

i

i

o

o

n

" beslut.

tramst at de därmed närbesläktade besluten om äktenskaps återgång men därjämte även åt beslut om boskillnad, adoption, adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring och hävande därav samt vårdnad om barn. Förutsättningarna för rättskraft äro i samtliga fall i princip desamma. I tillämpningen är emellertid att beakta, att villkoren för att ett konventionsfall skall anses vara för handen äro i viss mån växlande. Medan i fråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad konventionen är tillämplig, så snart båda makarna äro medborgare i fördragsslutande stat, kräves i fråga om återgång ytterligare att de voro det jämväl vid äktenskapets ingående, och vid adoption och förmynderskap förutsattes såväl medborgarskap som hemvist i fördragsslutande stat, på sätt närmare framgår av artiklarna 11, 13, 14, 15, 19 och 21. Vad slutligen angår boskillnad, faller fråga om dess beviljande under konventionen, allenast om makarna vid äktenskapets ingående voro och vid ansökningen äro medborgare i fördragslutande stat samt de vid förstnämnda tidpunkt togo hemvist inom konventionsområdet och den, mot vilken ansökningen är riktad, har hemvist där. En prövning, huruvida ett konventionsfall är för handen och giltighet sålunda tillkommer beslutet, kan följaktligen här erbjuda större svårigheter än beträffande skillnad. Det har emellertid icke ansetts behövligt att öppna möjlighet att erhålla svensk stadfästelse å sådana beslut. Förutom nu nämnda konstitutiva, domar och beslut avser artikel 22 vissa be- Beslut, värd slut av beskaffenhet att verkställighet därå kräves. Hit höra till en början beslut verk^älhghet i ämnen, som avses i artikel 8, d. v. s. av skillnads- och återgångsärenden föranledda beslut om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet samt vårdnad om barn. Även i boskillnadsärenden förekomma beslut, som kräva verkställighet, I alla dessa fall gäller om beslutets giltighet vad förut sagts om de konstitutiva besluten. Det är emellertid väl att märka, att erkännande av ett besluts giltighet ej är detsamma som erkännande av dess exigibilitet. Sistnämnda fråga faller utanför denna konvention. Av det samtidigt utarbetade förslaget till konvention mellan samma stater angående indrivning av underhållsbidrag följer, att i nu förevarande konvention avsedda beslut om sådana bidrag — liksom åtskilliga andra beslut i samma ämne •— äro exigibla över hela könventionsområdet, Såvitt angår förhållandet mellan Sverige och Danmark kan redan för närvarande enligt konventionen den 25 april 1861 och i anslutning till denna utfärdade författningar exekution vinnas ej blott av underhållsbidrag utan även av andra hithörande beslut, såvitt de innefatta åläggande av betalningsskyldighet eller — ehuru frågan i denna del är tveksam —• utgivande av egendom.1 Den föregående framställningen har närmast avsett sådana fall, då det beslut, Negativ rätts" kraft. Se härom A l e x a n d e r s o n , Under vilka förutsättningar bör verkställighet av dom eller skiljedom, meddelad i något av de nordiska länderna, kunna erhållas i de övriga? (i: Elfte nordiska juristmötets förhandlingar, Stockholm 1920) s. 9 f.: K a l l e n b e r g , Svensk civilprocess I s. 113 not 20; R e u t e r s k i ö l d , Handbok i svensk privat internationell rätt, 1907, s. 67.

112 Artikel 22.

varom fråga är, har positiv innebörd. Det återstår att avgöra, huruvida ett beslut, varigenom den förda talan ogillats och som till sin natur är av beskaffenhet att hindra förnyat upptagande av samma yrkande, skall äga denna verkan jämväl i annan stat än den, där det meddelats. Spörsmålet är sålunda, huruvida till exempel en dom, varigenom talan om äktenskapsskillnad ogillats, står i vägen för prövning av skilsmässoyrkande på samma grund i annan stat. Haagkonventionen talar allenast om verkan av äktenskapsskillnad och hemskillnad, som beviljats, men ej om betydelsen av beslut, varigenom skillnadspåstående ogillats. Vid detta förhållande torde konventionen ej medföra skyldighet att eikänna beslut av sistnämnda innebörd. Verkan av sådana behandlas ej heller i 1904 års lag. Då däremot nu förevarande artikel, jämförd med artikel 7, tillerkänner giltighet över hela Norden åt vissa domar och beslut i anledning av yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad utan att denna regels giltighet inskränkes till sådana fall, då yrkandet bifallits, lärer därav med erforderlig tydlighet framgå, att jämväl den negativa rättskraften här avses. Denna ståndpunkt ter sig med hänsyn till konventionens hela läggning och i betraktande av den nära överensstämmelsen mellan de nordiska ländernas rättsuppfattning såsom den naturligaste. Några bärande skäl torde här ej kunna anföras, på grund av vilka den, som i ett land fått sitt yrkande avslaget, skulle få pröva sin lycka i något av de övriga, ifall enligt konventionen kompetens tillkomme det landets myndigheter. Vad nu sagts med tanke närmast på beslut i äktenskapsskillnadsmål äger sin tillämpning även å beslut i de övriga mål, som avses i förevarande artikel. Härvid äro emellertid de särskilda regler att uppmärksamma, som gälla om beslut i underhålls- och vårdnadsfrågor och enligt vilka rättskraften ej står i vägen för sådan rubbning av ett en gång fattat beslut, som må vara betingad av att en förändring inträtt i de faktiska förutsättningarna för detsamma. Är rättskraften enligt den lag, som vunnit tillämpning, på detta sätt begränsad, står möjligheten öppen för en jämkning icke blott i det land, där beslutet fattats, utan även i annan kontraherande stat, vars myndigheter må äga kompetens att upptaga ett ändringsyrkande. I vilken utsträckning sådan jämkning må äga rum har närmare utvecklats under artikel 9. Av vad där yttrats framgår, att ändring av beslut angående underhåll kan avse icke blott beloppet av fastställt bidrag utan jämväl frågan huruvida underhåll överhuvud skall utgå. Art. 22 avser Förevarande artikel nämner ej domar och beslut, meddelade med tillämpning ej beslut en- a v c ] e j artikel 3 givna reglerna angående äktenskaps rättsverkningar beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden. Anledningen härtill är den, att dessa domar och beslut i mycket stor utsträckning innefatta tillämpning av även andra regler än de äktenskapsrättsliga. En rättegång om giltigheten av en gift persons avtal med en tredje man kan till exempel gälla dels egendomens natur av giftorättsgods eller enskild egendom, dels huruvida avtalet enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler är att anse såsom lagligen tillkommet. Att i ett sådant fall tillerkänna domen rättskraft över hela konventionsområdet skulle uppenbarligen föra längre än som vore förenligt med den legislativa granden för denna artikel, vars innehåll ju motiverats med en hänvisning till rådande rätts-

Artiklarna 22 och 23.

likhet på det äktenskapsrättsliga området, Att åter ställa rättskraften i beroende av huruvida domen eller beslutet innefattar tillämpning av allenast äktenskap sr ätts liga regler låter sig ej väl göra av hänsyn till kravet på klarhet och säkerhet på förevarande område. Konventionen löser ej uttryckligen frågan, huruvida den omständigheten, jjxispendens att talan är behörigen väckt i en av staterna, medför rätt att göra invändning om litispendens i de övriga. Sådan invändning lärer emellertid böra vinna beaktande, om domen i målet skall äga rättskraft enligt denna artikel. Artikel

23.

Här givas regler om ratifikation, ikraftträdande och uppsägning av konven- Ratifikation tionen. Med hänsyn till de reglerade ämnenas stora vikt har det ansetts riktigast, ikraftträatt konventionen ej får bringas att träda i kraft eller upphöra på vilken dag d^ningPP som helst utan allenast vid ett halvårsskifte. Någon viss giltighetstid är icke bestämd, allenast en uppsägningstid av sex månader. Detta sammanhänger därmed, att konventionen är skriven under förutsättning att rättslikhet i stort sett gäller på de områden, om vilka fråga är. Då konventionen emellertid ej kan få medföra någon inskränkning i de kontraherande staternas lagstiftningsrätt, har det varit nödvändigt att hålla möjlighet öppen för envar av staterna att jämförelsevis hastigt bringa konventionen att upphöra, om detta finnes påkallat på grund av en i någon av cle övriga företagen lagändring eller i sjTfte att vinna friare händer med tanke på en ifrågasatt lagstiftningsåtgärd. Om konventionen uppsäges av någon stat, upphör den att gälla allenast såvitt angår förhållandet mellan den staten och den eller dem bland de övriga, i förhållande till vilka uppsägning skett. I övrigt- medför uppsägningen icke någon ändring beträffande konventionens giltighet. Såsom i andra sammanhang (s. 45 och 46) framhållits, bör överenskommelsen av den 5 oktober 1907 mellan Sverige och Danmark angående äktenskapscertifikat upphöra att gälla, då nu förevarande konvention träder i kraft, varemot deklarationen av den 27 november 1909 mellan samma länder angående äktenskaps ingående i vissa fall inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman alltjämt har en uppgift att fylla och sålunda bör få bestå. Detta bör i samband med ratifikationen fastslås genom en notväxling mellan de båda länderna,

Hi

Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Allmänna Då det gällt att med den interna svenska rätten införliva regler av intersynpunkter. nationellt privaträttslig natur, vilka Sverige genom konventioner med andra makter förbundit sig att tilllämpa, har man gått tillväga på olika sätt. I sammanhang med Sveriges tillträde till de i Haag år 1902 avslutade konventionerna om äktenskap och om förmynderskap för minderåriga utarbetades lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, vilken reglerar hithörande frågor i förhållande icke blott till konventionsstaterna utan till främmande makter överhuvud. Att avfatta en lag med sådan räckvidd i fullständig anslutning till konventionstexterna var uppenbarligen uteslutet. Lagen av 1904 upptog konventionernas regler allenast såvitt dessa äro av betydelse för den svenska rättstillämpningen, men gav dem i dessa delar en allmängiltig avfattning och kompletterade dem i åtskilliga hänseenden. När Sverige anslöt sig till 1905 års Haag-konvention rörande äktenskaps rättsverkningar, förfor man väsentligt annorlunda. Då en genomgripande revision av giftermålsbalken förestod, ansågs tidpunkten icke lämplig för en allmängiltig och mera uttömmande lagstiftning på ifrågavarande område. I lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar upptogs därför allenast konventionstexten tillika med nödiga föreskrifter med avseende å tillämpningen i Sverige, och lagen begränsades till att gälla i förhållande till sådana stater, beträffande vilka särskilt förordnande om deras tillämplighet meddelades av Konungen. Sådant förordnande kan enligt lagen givas allenast under förutsättning av ömsesidighet. En tredje väg beträddes, då Sverige år 1924 ratificerade 1905 års Haag-konvention rörande omyndighetsförklaring och liknande åtgärder. Genom en lag den 27 juni 1924 upptogs i 1904 års lag ett nytt 5 kap. med rubriken Om förmynderskap för omyndigförklarade. Detta kapitel innehåller, liksom de övriga, allmängiltiga bestämmelser. Då emellertid dessa icke i allo motsvarade konventionsreglerna, och då jämväl i förhållande till andra stater än dem, som anslutit sig till nämnda konvention, avvikelser kunde befinnas påkallade, bemyndigades Konungen (5 kap. 9 § första stycket) att under vissa förutsättningar

Lag angående ändring i lagen den 8 juli 190-k.

efter avtal med främmande makt stadga avvikelser från kapitlets föreskrifter. I det samtidigt reviderade 4 kap., som avser förmynderskap för underåriga, upptogs en motsvarande regel (7 § första stycket). Den nu föreslagna konventionen mellan de nordiska staterna avser en internationellt privaträttslig reglering dessa stater emellan av, bland andra, de ämnen, som behandlas i lagarna av 1904 och 1912. Då varken Danmark, Finland eller Norge anslutit sig till Haag-konventionen om äktenskaps rättsverkningar ooh förordnande följaktligen ej meddelats om tillämpning av 1912 års lag beträffande något av dessa länder, föranleder den föreslagna konventionen icke någon ändring av denna lag eller av därtill sig anslutande författningar. Däremot innebär förslaget betydande avvikelser ifrån 1904 års lag och innehåller i där behandlade ämnen även vissa stadganden, som sakna motsvarighet i lagen. Vid förslagets införlivande med det svenska rättssystemet kan följaktligen 1904 års lag, vars bestämmelser för närvarande gälla även danska, finska och norska undersåtar, icke lämnas oberörd. Såvitt angår de i sistnämnda lag behandlade ämnena, hava flera skilda lösningar varit under övervägande. Att i denna lag upptaga alla de undantag ooh tillägg, som betingas av den föreslagna konventionen, är av flera skäl icke tillrådligt. Därigenom skulle å ena sidan lagens överskådlighet äventyras, å andra sidan konventions förslagets regler på ett betänkligt sätt söndersplittras, detta så mycket mera, som förslaget till stor del avser ämnen, vilka falla helt och hållet utanför lagens ram och följaktligen måste behandlas i annat sammanhang. De nya regler, som skola gälla i förhållande till övriga nordiska länder, böra följaktligen givas i särskild ordning och i ett sammanhang. Härvid kan man, efter mönstret av 1904 års lag, begränsa sig till att upptaga konventionens innehåll, såvitt detta är av intresse från den interna svenska rättsordningens synpunkt. Vid verkställd undersökning har det emellertid visat sig, att den omstöpning av konventionens regler, som för detta ändamål skulle erfordras, komme att kräva ett mycket vittutseende arbete utan att däremot svarande fördelar vunnes. Vad som härvid särskilt vållar svårigheter är det förhållandet, att förslaget icke ensidigt bygger vare sig på nationalitets- eller på domicilprincipen utan tillmäter betydelse åt såväl nationalitet som domicil. Nationaliteten är företrädesvis av betydelse för frågan, huruvida konventionen i visst fall skall vinna tillämpning eller icke; denna avser allenast dem, som då rättsfrågan uppstår äro medborgare i konventionsstat, och stundom förutsattes, att vederbörande ägt medborgarskap i sådan stat redan vid ett tidigare tillfälle. Vilkendera statens lag skall komma till användning bestämmes åter i stor utsträckning direkt eller indirekt av hemvistet, vilket också, jämte nationaliteten, spelar en roll för bestämmande av konventionens tillämplighetsområde. Om en dansk medborgares rättsförhållanden komma under prövning i Sverige, kan sålunda fråga uppstå om tillämpning icke blott av svensk eller dansk utan även av finsk eller norsk rätt. Ser man till det praktiska resultatet, kunna konventionens regler sägas i stort sett verka såsom om hela Norden i här förevarande hänseenden utgjorde en enhet, inom vilken den enskilde medborgaren har sitt forum i det land, där han har hemvist, och får sina rättsförhållanden bedömda enligt där gällande

116 Lag angående ändring i lagen den 8 juli

lag. P å g r a n d h ä r a v k o m m a reglerna i ämnet med större klarhet och lättfattlighet till uttryck, om de också vid deras införlivande med den svenska lagstiftningen givas i en form, som återspeglar n ä m n d a betraktelsesätt, än om de, efter mönstret av 1904 års lag, skola ensidigt anpassas efter den svenska r ä t t s tillämpningens behov. E m o t sistnämnda tillvägagångssätt talar även den omständigheten, att konventionens räckvidd k a n k o m m a att inskränkas eller u t vidgas genom u p p s ä g n i n g eller tillträde från någon stats sida, vilket k u n d e framkalla behov av g a n s k a besvärliga ändringar i en lag av 1904 ars t y p . Såtillvida bör alltså den år 1912 tillämpade metoden vinna efterföljd, att konventionstexten i oförändrat skick införlivas med den svenska lagstiftningen. H ä r v i d k a n man, liksom då, g å så tillväga, att denna text upptages i en särskild lag, om vars t i l l ä m p n i n g i förhållande till grannstaterna Konungen äger förordna. Beredningen anser emellertid den u t v ä g förtjäna företräde, som valdes, när man år 1924 ville bereda r u m för avvikelser från de då reviderade och kompletterade reglerna om förmynderskap i 1904 års lag. F r å g a n bör med andra ord lösas genom ett i denna l a g i n r y m t bemyndigande för Konungen att förordna om konventionsreglernas t i l l ä m p n i n g . F ö r denna s t å n d p u n k t t a l a åtskilliga skäl. Sedan man år 1924 slagit in p å denna väg, lärer följdriktigheten kräva, att den anlitas även nu, såframt ej särskilda grunder t a l a däremot. N å g r a sådana torde emellertid ej föreligga. Visserligen är det denna g å n g fråga om u n d a n t a g icke blott från lagens fjärde och femte kapitel u t a n j ä m v ä l från de tre föregående, men å andra sidan k a n och bör detta vidsträcktare bemyndigande begränsas till att gälla förhållandet till de nordiska staterna, vilka särskilt på nu förevarande rättsområden stå oss så nära, att frågan om valet av tillämplig lag ej är av lika stor betydelse som eljest. P r a k t i s k a fördelar vinnas även genom en .så- v dan lösning. Om någon s t a t uppsäger konventionen eller tillträder denna och till följd därav j ä m k n i n g a r behövas i konventionstexten, föranledes ej därav, att civillagstiftningens t u n g a a p p a r a t sättes i gkng, såsom händelsen bleve, om konventionstexten intagits i en lag. D å Konungens rätt att förordna i ämnet naturligtvis bör gälla allenast under förutsättning av ömsesidighet, erbjuda å andra sidan de konstitutionella reglerna om avtal med främmande m a k t erforderlig garanti för en g r u n d l i g prövning av cle n y a reglernas innehåll. N ä r rätten att träffa från 1904 års l a g avvikande bestämmelser angående förm y n d e r s k a p tillerkändes Konungen, skedde detta i den formen att i vartdera av lagens fjärde och femte kapitel upptogs ett stadgande därom. E n tillämpning av motsvarande förfaringssätt skulle nu leda till att liknande staclganden u p p toges i vart och ett av lagens fem första kapitel. F r å g a n löses emellertid enklare därigenom att till de särskilda bestämmelserna i lagens sjätte kapitel fogas en n y paragraf, till vilken förstnämnda bestämmelser ( 4 k a p . 7 § och 0 k a p . 9 §) överflyttas och i vilken j ä m v ä l det n y a delegationsstadgandet får inflyta. Första stycket.

E n l i g t sistnämnda stadgande, som u p p t a g i t s i den nya paragrafens första stycke, äger Konungen, efter avtal med D a n m a r k , Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, med avseende å medborgare i fördragsslutande stat stadga avvikelser från lagens bestämmelser och jämväl i övrigt

Lag angående ändring i lagen den 8 juli 1901}.

meddela föreskrifter om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps ingående, återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad, hemskillnad samt förmynderskap för underåriga och omyndigförklarade. I jämförelse med de i 4 kap. 7 § och 5 kap. 9 § upptagna bestämmelserna om rätt för Konungen att efter avtal med främmande stat meddela särskilda regler angående förmynderskap innebär detta stadgande vissa skiljaktigheter. Medan de förra innehålla en uppräkning av ett antal paragrafer, från vilka avvikelse får äga rum, föreskrives här helt allmänt, att avvikelser få stadgas från vad lagen innehåller. Anledningen härtill har varit en önskan att undvika en tröttande enumeration, vilken hade måst omfatta det stora flertalet av lagens paragrafer, och att förebygga behovet av ytterligare jämkningar i 1904 års lag i samband med möjligen behövliga ändringar i konventionen. Det föreslagna delegationsstadgandet innefattar vidare icke, såsom de nu gällande, den begränsningen, att de av Konungen meddelade särskilda bestämmelserna allenast få avse svenska undersåtar, som hava hemvist i den främmande stat, med vilken avtal slutits, eller undersåtar i den staten med hemvist här i riket. Att någon motsvarighet till denna begränsning ej upptagits har sin grund däruti, att vissa av konventionsförslagets hithörande artiklar, exempelvis artiklarna 15 och 18, äro avsedda att äga tilllämplighet oberoende av hemvist inom könventionsområdet. Av särskild betydelse är. att Konungen enligt förslaget skall äga icke blott stadga avvikelser från 1904 års lag utan även i övrigt meddela föreskrifter i de ämnen, som i nämnda lag avses. E t t så vidsträckt bemyndigande är av nöden redan på den grand att konventionsförslaget innehåller en del stadganden på detta område, vilka sakna motsvarighet i lagen: detta är sålunda händelsen med artikel 8 st, 2, artikel 9 st. 2 och artikel 10 punkt 1. Men konventionen upptager även åtskilliga regler, som helt eller delvis överensstämma med motsvarande föreskrifter i lagen; artiklarna 1 och 2 erbjuda exempel härpå. Om en blivande förordning i ämnet av förut angivna skäl bör ansluta sig till konventionstexten, kunna tydligen ej utan men för sammanhanget sådana regler lämnas åsido i de delar, där överensstämmelse är för handen. Även om man valde att utforma förordningen efter mönstret av 1904 års lag, bleve det av samma skäl nödvändigt att medtaga jämväl ifrågavarande regler. Någon saklig olägenhet lärer icke uppkomma, om förordningen sålunda i vissa delar allenast uttalar vad som oberoende av sådant stadgande skulle gälla enligt 1904 års lag. Däremot kan möjligen ovisshet uppstå, huruvida vid tillämpningen av dylika bestämmelser både lagen och förordningen skola åberopas eller allenast endera och i sådant fall vilken. Beredningen anser delegationsstadgandet böra så uppfattas, att förordningen även i sådana delar, varom nu är fråga, träder i lagens ställe och sålunda ensam skall åberopas. Även om förordningen fullständigt upptager konventionens bestämmelser, återstå alltjämt vissa partier av 1904 års lag, vilka sakna all motsvarighet i de nya reglerna och alltså förbliva tillämpliga även såvitt angår Danmark, Finland och Norge. Detta gäller särskilt 1 kap. 5, 7. 8 och 9 §§. Den tanken har dryftats att i förordningen upptaga en motsvarighet jämväl till sådana stadganden och från lagens tillämplighetsområde helt och hållet utesluta cle spors-

118 Lag angående ändring i lagen den 8 juli 190-k.

mål, som uppstå i förhållande till stater, anslutna till nu ifrågavarande konvention. Genomförandet av denna tanke är emellertid förenat med synnerliga svårigheter, bland annat på den grund att konventionens tillämplighet icke i alla hänseenden beror enbart på vederbörandes nationalitet vid det tillfälle, då rättsfrågan uppstår. Någon allmängiltig princip för bestämmande av gränsen mellan lagens och förordningens tillämpningsområden kan följaktligen ej angivas, och nämnda lösning skulle på den grund föranleda mycket invecklade och detaljerade regler. Beredningens förslag, som i praktiken icke heller på denna punkt torde föranleda några ölägenheter, lärer sålunda förtjäna företrädet. Det bemyndigande, som här lämnas Konungen, är såsom framgår av det ovan sagda i vissa hänseenden betydligt mera vittgående än de nu gällande delegationsstadgandena. Detta motväges emellertid därav att det nya stadgandet ej avser förhållandet till främmande stater i allmänhet utan blott till våra nordiska grannar. Andra stycket.

Såsom redan omnämnts, äger Konungen enligt 4 kap. 7 § första stycket och 5 kap. 9 § första stycket under vissa förutsättningar efter avtal med främmande makt modifiera reglerna i nämnda kapitel. Syftet med dessa bestämmelser var främst att bereda utväg för avvikelser från nationalitetsprincipen i förhållande till stater, som omfatta domicilprincipen. I denna del hava bestämmelserna i viss mån ersatts av stadgandet i förevarande paragrafs första stycke, nämligen såvitt angår Danmark, Finland, Island och Norge. Bestämmelserna avsågo emellertid att öppna möjlighet för vissa avvikelser också i förhållande till stater, som hylla nationalitetsprincipen. Särskilt framhölls, att då åt reglerna om förmynderskap i 1904 års lag givits allmän giltighet och till följd därav dessa regler på ett par punkter måst avfattas på ett från Haag-konventionerna avvikande sätt, det bleve nödvändigt att härutinnan stadga jämkningar beträffande förhållandet till konventionsstaterna'till undanröjande av denna konflikt mellan lagen och konventionerna. 1 Den 10 oktober 1924 utfärdades också två förordningar med särskilda föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till nämnda båda konventioner. Behovet av nämnda regler i 4 kap. 7 § och 5 kap. 9 § kvarstår alltjämt, såvitt angår förhållandet till andra stater än de nordiska. Tillkomsten av det enhetliga delegationsstadgandet i första stycket har emellertid föranlett dessa reglers sammanförande till ett andra stycke av nu förevarande paragraf. I sammanhang härmed hava jämkningar vidtagits även vad innehållet angår. För närvarande äger Konungen träffa från lagen avvikande bestämmelser allenast med avseende å svenska undersåtar, som hava hemvist i vederbörande främmande stat, eller undersåtar i den staten, vilka hava hemvist här i riket. Särskilt på grund av de erfarenheter, som vunnits under det nordiska samarbetet på detta område, finner beredningen anledning föreslå, att bestämmelser må kunna träffas med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat utan hänsyn till deras hemvist. Till vinnande av likformighet med första stycket, har det ansetts önskvärt att, med uppgivande av den i förenämnda paragrafer tillämpade enumerations1

Se lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 571, 578 f. och 586.

Lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904.

principen, utvidga det där givna bemyndigandet till att avse 4 och 5 kap. i deras helhet. Någon nämnvärd praktisk betydelse har denna ändring icke. Andra styckena av 4 kap. 7 § och 5 kap. 9 § innehålla bemyndigande för Konungen att i förhållande till stater, som hylla domicilprincipen, oberoende av traktat förordna om denna princips tillämpande. Stadgandena äro givna med tanke främst på Nordamerikas Förenta Stater, med vilka en överenskommelse i detta ämne på den grund ej kan åvägabringas, att förmynderskapsrätten är underkastad de särskilda staternas lagstiftning, medan traktater kunna slutas allenast av förbundsregeringen. Reglerna i fråga böra uppenbarligen bibehållas och hava utan saklig ändring sammanförts i tredje stycket av denna paragraf.

Tredje stycket.

120 Förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Av ovan (s. 115) anförda skäl medföra konventionsförslagets bestämmelser om äktenskaps rättsverkningar icke behov av jämkningar i bestående regler. Däremot böra lagstiftningsåtgärder vidtagas för nämnda bestämmelsers införlivande med gällande rätt och bör inan tydligen härvid framgå efter samma princip som förordats beträffande förslagets regler med avseende å övriga delar av äktenskapsrätten ävensom förmynderskapsrätten. Sålunda bör i civillags form Konungen bemyndigas att, efter avtal med övriga nordiska, stater eller någon eller några bland dessa, meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stater. Då för närvarande någon lag ej finnes, där denna regel lämpligen kan infogas, står annan utväg ej öppen än att meddela densamma i form av särskild lag.

121 Förslag till lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption. De förut i annat sammanhang (s. 79—80) berörda reglerna i 26 och 27 §§ adoptionslagen innebära, bland annat, att svenska medborgare ej må i främmande stat adoptera eller adopteras, där ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall lämnar sitt medgivande, samt att samma förutsättning gäller hävande i främmande stat av adoptivförhållande, såframt adoptanten är svensk. Det i dessa regler innefattade bemyndigandet för Konungen att i förhållande till viss främmande stat en gång för alla lämna sådant medgivande varom fråga är har hittills ej begagnats, utan prövningen har städse skett från fall till fall. Tydligt är emellertid, att Konungen kan med stöd av cle anförda reglerna förordna, att konventiomsförslagets bestämmelser om stiftande och hävande i annan nordisk stat av adoptivförhållande rörande svensk medborgare skola lända till efterrättelse. I nämnda lagrum stadgas vidare, att utländsk undersåte ej må här i riket adoptera eller adopteras, med mindre adoptionen blir gällande i hemlandet, samt att adoptivförhållande, där adoptanten är utländsk undersåte, ej må här hävas, såframt ej beslutet därom vinner sådan giltighet. Såvitt angår dessa spörsmål, innebär konventionsförslaget allenast, att förutsättningarna för det svenska beslutets godkännande en gång för alla fastslås, såvitt angår medborgare i övriga konventionsstater, och Konungen torde äga att utan särskilt bemyndigande meddela sådana föreskrifter, som överensstämma med vad konventionsförslaget i denna del innehåller. Konventionen reglerar emellertid vissa frågor av internationell natur utöver de nu nämnda. Sålunda meddelas föreskrifter,'när ansökan om adoption eller om adoptivförhållandes hävande överhuvud må upptagas i Sverige. Denna fråga, är i adoptionslagen lämnad öppen; vad i 25 § stadgas om forum innefattar allenast en reglering av de svenska domstolarnas inbördes kompetens. Konventionsförslaget innebär på detta område avvikelser ifrån vad som för närvarande utan stöd av uttryckliga bestämmelser får anses gälla. Sålunda frånkännes i vissa fall svensk domstol behörighet att handlägga adoptionsärenden, oaktat adoptanten eller kanske båda parterna äro svenska medborgare. Ett vidgat bemyndigande för Konungen erfordras alltså för att konventionsförslagets bestämmelser om adoption må kunna införlivas med den svenska

122 Lag om tillägg till lagen den lk juni 1917 om adoption.

lagstiftningen i samma ordning som dess regler om äktenskap och förmynderskap. Ett stadgande i detta syfte bör lämpligen upptagas i adoptionslagen såsom en ny paragraf, betecknad 28 §, ooh innehålla, att Konungen skall äga, efter avtal med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller flera av dessa stater, beträffande undersåtar i fördragsslutande stat meddela föreskrifter om internationella rättsförhållanden rörande adoption jämväl i andra avseenden än i 26 och 27 §§ sägs.

123 Förslag till lag om tillägg till § 84 växellagen. Såsom i annat sammanhang (s. 103) framhållits, innefattar regeln om verkan av omyndighet i artikel 17 av konventionsförslaget i visst hänseende en avvikelse från vad i § 84 växellagen sägs om utlännings rätt att ingå växelförbindelse och följaktligen också från 14 § checklagen, som föreskriver, att vad i förstnämnda lagrum stadgas i avseende å växel skall äga motsvarande tillämpning å check. Konventionsförslaget betingar sålunda en ändring av § 84 växellagen. Av samma grunder, som utvecklats i motiven till de föreslagna ändringarna i 1904 års lag, vore det härvid mindre lämpligt att i växellagen inrycka, särskilda med konventionen överensstämmande regler beträffande medborgare i de till denna anslutna staterna; ett i nämnda lag inrymt bemyndigande för Konungen att i administrativ väg träffa avvikande bestämmelser innefattar en mera praktisk lösning av frågan. Detta bemyndigande bör lämpligen så utformas, att överensstämmelse vinnes med vad som enligt andra stycket av den föreslagna 6 kap. 5 § i 1904 års lag skall gälla om Konungens rätt att stadga avvikelser från samma lags regler angående verkan av omyndighet. Beredningen föreslår därför, att till § 84 växellagen skall läggas ett nytt andra stycke, enligt vilket Konungen skall äga att efter avtal med främmande stat beträffande undersåtar i den staten stadga avvikelser från vad första stycket innehåller angående utlännings rätt att ingå växelförbindelse. På grund av den i checklagen givna hänvisningen vinner detta bemyndigande tillämplighet även beträffade check.

124 Förslag till förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Såsom nämnts vid behandlingen av ovannämnda fyra lagförslag, har genom dessa uppdragits åt Konungen att meddela de föreskrifter, som äro erforderliga för införlivande av konventionens bestämmelser med den svenska lagstiftningen. Dylika föreskrifter hava upptagits i nu föreliggande förslag till förordning. Då förordningen ej skall hava allmän giltighet utan gälla blott förhållandet till konventionsstaterna, har, på motsvarande sätt som skedde i den av 1905 års Haag-konvention föranledda lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, konventionstexten ordagrant upptagits i författningen. Frånsett att artikel 23, som handlar om konventionens ratifikation, ikraftträdande och uppsägning, utelämnats, skilja sig allenast 1 och 4 §§ i sakligt hänseende från konventionstexten. I 1 § har inrymts ett uttryckligt förbud emot äktenskaps ingående inför svensk myndighet emellan dem, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Även om enligt reglerna i första punkten av samma paragraf kontrahenternas rätt att ingå äktenskap skall bedömas enligt dansk lag och dispens från nämnda hinder behörigen erhållits i Danmark (jfr ovan s. 41), skall svensk myndighet vägra vigsel, då det nämligen här i landet anses stridande mot ordre public, att äktenskap ingås mellan dem, som äro sålunda besvågrade. Med hänsyn till denna frågas ringa praktiska vikt har den i konventionstexten lämnats åsido, men från såväl dansk som svensk sida har man utgått ifrån att Sverige icke genom att tillträda konventionen skall se sig förhindrat att hävda den svenska rättens ståndpunkt i denna del, sådan den kommit till uttryck i 1904 års lag 1 kap. 2 §.* Enligt andra stycket av konventionsförslagets artikel 4 kan envar av staterna göra äktenskapsförords giltighet emot tredje man beroende av att förordet lagföljes enligt dess lag, även om förordet med stöd av artikelns första stycke tillkommit i enlighet med lagen i någon av de andra staterna. Sådana i tredje mans intresse meddelade publicitetsföreskrifter givas ofta i fall av här förevarande art. I Danmark gäller sålunda, att om en man, som inflyttar till riket, har äktenskapsförord, som var gällande i det land, där han förut hade hemvist, skall detta förord för att förbli giltigt emot tredje man tinglysas inom en månad efter inflyttningen. Sker tinglysningen senare, räknas förordets rättsverkningar först från tinglysningsdagen. Utan stöd av uttryckligt lagstadgande antages även i 1

Se ovan s. 43—44 samt de danska motiven till artikel 1 i konventionen.

Förordning om vissa internationella rättsförhållanden.

125 Norge tinglysning vara erforderlig vid inflyttning till riket, varjämte beträffande förord om fast egendom tinglysning anses nödvändig, även om båda makarna hava hemvist utomlands. Enligt det finska förslaget till lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur skall make, vars rättsförhållanden till andra maken bestämmas av utländsk lag, om han vill i Finland åberopa förord emot tredje man, göra anmälan därom hos domaren i den ort, där han har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i Finland, hos rådstuvurätten i Helsingfors. I Sverige saknas allmängiltiga bestämmelser i detta ämne. Såvitt angår stater, anslutna till 1905 års Haag-konvention, stadgas emellertid i 1912 års lag 2 § 3., att avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är sagt om äktenskapsförord, ej må här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. Verkan av avtal mellan trolovade räknas dock från vigseln, om det till rätten ingives inom viss tid därefter. Det är anledning antaga, att de övriga länderna komma att begagna sig av rätten att låta förenämnda regler gälla även i förhållandet de nordiska staterna emellan. Under sådana omständigheter är det så mycket mindre anledning att från svensk sida avstå från särskilda bestämmelser till skydd för tredje man. För upprätthållande av önskvärd kontinuitet i lagstiftningen böra reglerna i ämnet så nära som möjligt ansluta sig till de nyss berörda stadgandena i 1912 års lag. I andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits bestämmelser, som i sak och i stort sett även i form överensstämma med nämnda stadganden.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Skrivelse till Konungen Förslag till Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap I. Äktenskap II. Adoption III. Förmynderskap IV. Allmänna bestämmelser • . . . Lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap Lag angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar Lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption . . Lag om tillägg till § 84 växellagen Förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap Motiv. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap Inledning Nordisk rättslikhet på familjerättens område Behovet av traktatmässig reglering Nationalitets- eller domicilprincip? översiktlig jämförelse mellan gällande rätt och förslaget Vad förstås med hemvist? Konventionens räckvidd Svenska lagstiftningsåtgärder I.

Sid. 3

8 8 14 16 20 22 23 24 25 26

33 33 33 34 35 36 37 38 38

Äktenskap. översikt

Innehållsförteckning.

127 Sid.

A r t i k e l 1. Äktenskapshinder: Jämförande översikt Prövning av avvikelsernas vikt Svågerlagshindret Sjukdomshinder. — Respectus parentelae De delegerades förslag Förslagets förenlighet med Haag-konventionen Hindersrannsakan

39 40 41 41 42 44 44

A r t i k e l 2. Lysning och vigsel 1909 års deklaration mellan Sverige och Danmark .

45 46

A r t i k e l 3. Äktenskapets rättsverkningar: Förslagets ståndpunkt , Jämförande översikt av de nordiska lagarna Avvikelser beträffande makes rättshandlingar Betydelsen av dessa avvikelser Förslagets särregel ang. rättshandlingar Makes behörighet att råda över fast egendom Äktenskapets rättsverkningar i övrigt Bör förbehåll göras beträffande G. B. 13: 12? övriga avvikelser Sammanfattning Innebörden av regeln om statutväxling Artikelns tillämpningsområde och förhållande till Haagkonventionen A r t i k e l 4. Äktenskapsförords form: Gällande regler Förutsättningarna för nordisk giltighet: a) mellan makarna b) i förhållande till tredje man Gränsen mellan formella och materiella regler A r t i k e l 5. Kompetensen i boskillnadsmål A r t i k e l 6. Konventionen ej tillämplig, då äldre lag reglerar rättsverkningarna A r t i k e l 7. Hemskillnad och äktenskapsskillnad: Förslagets huvudregel ang. kompetensen Undantag Artikelns tillämpningsområde

47 48 49 50 51 52 52 54 56 57 57 57

58 59 60 61 62 . .

64 65 68

Innehållsförteckning. Sid.

a) i samband med skillnadsyrkandet b) utan sådant samband A r t i k e l 9. Lagkonflikterna i skillnadsmål Jämförande översikt av skillnadsskälen Lex fori tillämpas beträffande skillnadsskälcn Lagkonflikterna i fall enligt art. 8 Sammanlevnadens hävande Bodelning och skadestånd Underhållsskyldighet och vårdnad om barn Frånskild hustrus släktnamn Förhållandet till äldre lag

68 69 70 70 72 72 , . 72 72 73 75 75

Art. 7—9 och Haag-konventionen A r t i k e l 10. Äktenskaps återgång: Artikelns tillämpningsområde Lagkonflikterna Den norska lagens »ugyldighet» här likställd med återgång Kompetensen Rättsverkningarna av återgång Adoption. Gällande internationellt privaträttsliga regler Olägenheterna av gällande ordning A r t i k l a r n a 1 1 och 1 2 . De nordiska adoptionslagarna Adoptivförhållandets uppkomst Direktiv för prövningen . Samtycke från barnets sida Indirekt samtycke Sammanfattning De delegerades förslag Kompetensen (art. 11) Lagkonflikten (art. 12) Tillämpningsområdet Adoptionens rättsverkningar: Jämförande översikt Avvikelser: a) i arvsrättsligt hänseende b) betr. underhållsskyldigheten c) betr. barnets namn

. . . .

76 77 78 78 79 79 80 81 .81 81 82 82 84 85 85 85 86 .86 87 88 89

Innehållsförteckning. Sammanfattning Betydelsen av senare flyttning

129 Sid. 89 '• . . 90

Artikel 13. Adoptivförhållandets hävande III.[.

90 Förmynderskap. Reglerna i 1904 års lag Skäl för konvention med grannländerna

91 92

översikt av de nordiska ländernas regler om förmynderskap: Dansk rätt Norsk rätt Finsk rätt Sammanfattning Danska och norska internationellt privaträttsliga förslag

92 94 95 97 98

A r t i k e l 14. Kompetens att anordna förmynderskap för underårig Kompetens betr. omyndighetsförklaring och förmynderskap för omyndigförklarad

98 99

A r t i k e l 15. Kompetens att vidtaga tillfälliga skyddsåtgärder Gällande rätt Förslagets ståndpunkt Finsk, dansk och norsk rätt

.

99 99 100 •. . 100

A r t i k e l 16. Kollisionsnorm i fall enligt art. 14 och 15

.

101 A r t i k e l 17. Kollisionsnorm i fråga om omyndighetens verkan och förmyndarens behörighet Gällande rätt Förslaget Förbindelse enligt växel eller check

102 102 103 103

Artikel 18. Förmynderskaps överflyttning till annan stat Gällande rätt Förslaget

104 104 104

A r t i k e l 19. Omyndighetsförklarings hävande

105 A r t i k e l 20. Underrättelse ang. omyndighetsförklaring

9—3—282467

130 Innehållsförteckning. Sid. A r t i k e l 21. Lavvsergemaal Historik Gällande rätt Förslaget

IV.

Allmänna

10b 106

•

.

bestämmelser.

A r t i k e l 22. Utländska domars rättskraft Gällande rätt Förslagets ståndpunkt Dom och beslut ang. skillnad Andra konstitutiva domar och beslut Beslut, vara verkställighet kräves Negativ rättskraft Artikel 22 avser ej beslut enligt art. 3 Litispendens Artikel 23. Ratifikation, ikraftträdande, uppsägning

• •

108 108

109 ! °9 Hl Hl Hl 112 ll

°

113 Förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap . . . . 114 Allmänna synpunkter : . . . . ' 114 Första stycket H6 Andra stycket • H8 Tredje stycket . . . . . . . . . . . . 119 Förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar . . . . 120 Förslag till lag angående tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption 121 Förslag till lag om tillägg! till § 84 växellagen 123 Förslag till förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap • l^4

Statens offentliga utredningar 1929 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g :

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nammer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet m. m[11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltium Kommunikationsväsen. Betänkande och föralag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Statens och kommunernas finansväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Polltl. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9]

Försäkrings väsen. Betänkande och förslag ang. tryggande av hoa enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. [3]

Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. C. Kopparbergs län. [5]

Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. [10] Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vis39 byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes ärenden.

Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 282457

Internationell rätt.