Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1929:25
JUSTITIEDEPARTEMENTET
YTTRANDEN AV
HÄRADSHÖVDINGAR OCH RÅDHUSRÄTTER Ö V E R PROCESSKOMMISSIONENS B E T Ä N K A N D E ANGÅENDE RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING
S T O C K H O L M 1 9
2 9
Statens offentliga utredningar 1929 Kronologisk
1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. Fö. 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 8. Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. Fi. 6. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E. 6. Utredning och förslag rörande studiennderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fablcrantz. 90 s. Fö. 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid do allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E. 11. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. J u .
förteckning
13. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning av underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. J u . 14. Betänkande med förslag till steriliseringslag. Beckman. I l l s. S. 15. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s. Fl. 16. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. Marcus. 305 s. K. 17 Betänkande angående rutionell skatteuppbörd. Marcus. 334 s. 5 utkast till blanketter. Fi. . 18 Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 s. J o . 1? Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s. 28 skissritningar. J o . 20. Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. Marcus. 120 s. J o . 21. Betänkande och förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. Beckman. 198 s. K. 22. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. Norstedt. 450 s. J u . 23. Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen med motivering jämte utkast till anvisningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. F i . 24 Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring m. m. Beckman, vj, 99 s. S. 25. Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Norstedt. —iv, 325 s. J u .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, Ur tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1929:25 J U S T I T I E D E P A R T E M E N T E T
YTTRANDEN AV
HÄRADSHÖVDINGAR
OCH
RÅDHUSRÄTTER ÖVER PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE ANGÅENDE RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING
STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Yttranden av donihavandena i följande domsagor: Stockholms läns västra Södra Roslags Sollentuna och Färentuna härad . . Södertörns Uppsala läns norra Nyköpings Livgedingets Gotlands södra Fryksdals Öster-Närke Väster-Närke Västmanlands södra Västmanlands västra Västmanlands norra Nås och Malungs Gästriklands östra Gästriklands västra Bollnäs Ångermanlands södra Jämtlands norra Luleå Kalix Torneå
1 3 8 19 22 31 33 36 38 44 46 47 55 68 69 70 74 80 82 83 88 88 88
Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds 90 Kinda och Ydre härad 93 Brå bygdens och Finspånga läns . . 93 Linköpings 98 Tveta, Vista och Mo härads . . . . 1 0 6 Norra och Södra Vedbo 108 östra Värends 108 Mellersta Värends 112 Sunnerbo härads 114 Södra Möre härads 118 Ölands 126 Hallands läns södra 128 Hallands läns mellersta 129 Askims m. fl. häraders 132 If—291921
Inlands 139 Nordals, Sundals och Valbo härads . . 139 Tössbo och Vedbo härads 140 Vartofta och Frökinds härads . . .141 Skånings, Vilske och Valle härads . . 144 Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads 151 östra härads 153 Gärds och Albo härads 155 Villands 157 Västra Göinge 159 Norra Åsbo härads 162 Oxie och Skytts härads 163 Torna och Bara härads 166 Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads 177 Färs härads 181 Frosta och Eslövs 183 Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet . 195—198 Yttranden av rådhusrätterna i följande städer: Stockholm 199 Särskilt yttrande av borgmästaren Lindhagen 228 Uppsala 237 Trosa 240 Linköping 240 Norrköping 242 Jönköping 243 Särskilda yttranden av: borgmästaren Dahlbäck . . . . 243 stadsnotarien Wirgin 248 Vimmerby 248 Karlskrona 249 Sölvesborg 250 Malmö 250 Lund 273
IV
Särskilt yttrande av borgmästaren Gamstorp 276 Landskrona 276 Hälsingborg 279 Särskilt yttrande av borgmästaren Bååth 279 Ystad 279 Trälleborg 280 Skanör med Falsterbo 281 Laholm 281 Göteborg 285 Särskilda yttranden av: rådmannen Björkman 285 rådmännen Wallinder, Gedda och Bäärnhielm 288 Uddevalla 288 Strömstad 290 Alingsås 290 Ulricehamn 295 Hjo 297 Falköping 299
Kristinehamn 300 Örebro 303 Särskilda yttranden av: borgmästaren Schneider . . . . 304 rådmannen Siösteen 304 Västerås 307 Söderhamn 310 Särskilt yttrande av litterate rådmannen Sandström 313 Sundsvall 314 Särskilt yttrande av litterate rådmannen Brinck 314 Östersund 316 Umeå 319 Skellefteå 320 Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet . . . . 321—322 Register
Häradshövdingar. Häradshövdingen i Stockholms läns västra domsaga ( T H . BORELL) : De anmärkningar, som riktats mot vår rättskipning, hänföra sig huvudsakligast till dess långsamhet och brist på säkerhet. Av dessa är den förstnämnda utan tvivel fullt befogad. Vad däremot angår den senare torde, utan förnekande av att rättskipningen med avseende å säkerheten är behäftad med brister, dock med fog kunna påstås, att. densamma, vilande på historisk grund och utbildad i anslutning till samhällsbyggnadens fortsatta utveckling, i^ stort sett väl fyller de anspråk, som i sist angivna hänseende böra ställas på densamma. Bedömer man anmärkningarnas tyngd med hänsyn till de särskilda instanserna, synes mig anmärkningen beträffande bristande skyndsamhet, om än i viss mån befogad även i fråga om handläggningen vid underrätterna, dock huvudsakligen vara att hänföra till överrättsproceduren, varemot anmärkningen om brister i fråga om rättssäkerheten väsentligen äro förknippade med underrätternas organisation och förhandlingsordningen därstädes. Vad till en början angår underrätterna framställer sig för mig spörsmålet, huruvida, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande organisationen, rättssäkerhetens krav kan tillfyllest tillgodoses genom partiella reformer. Svaret härpå måste enligt min mening bliva jakande. Vår nuvarande rättsordning, vilande på hos vårt folk djupt rotade traditioner, äger förvisso bet3^dande förtjänster och bör icke utan tvingande skäl raseras genom steg ut i det ovissa och oprövade. Vad underdomstolarnas sammansättning beträffar, synes mig, oavsett den ekonomiska frågan, tillräckliga skäl icke vara anförda att i fråga om städerna vidtaga sådan ändring av organisationen, som processkommissionens förslag avser, särskilt som redan nu den tendensen gör sig gällande, att mindre städer, där ekonomiska förutsättningar saknas för avlönande av tillräckligt kvalificerade domare, i judiciellt hänseende sammanslås med kringliggande landsbygd. I fråga om häradsrätterna har nämndens deltagande i rättskipningen varit ägnaJ ätt skapa anseende åt och förtroende för dessa domstolar. J a g instämmer till fullo i vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört därom att, för upprätthållandet av denna tradition, det nuvarande för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden bör bibehållas, varigenom ock den värdefulla insats, som person- och sakkännedom utgör vid prövningen av mål och ärenden, bevaras, ävensom att den nuvarande kollektiva rösträtten jämväl bör bibehållas eller att, i varje fall för införande av individuell rösträtt bör krävas, att av det domföra antalet nämndemän sex skola vara ense för att kunna överrösta domaren. I sistangivna hänseende äro enligt min mening de farhågor, som uttalats för ett politiserande av häradsrätterna, tungt vägande. En viktig angelägenhet är, att häradshövdingen befrias från befattningen med inskrivningsärendena samt från arbeten av mera underordnad art och således mera odelat kan ägna sig åt de egentliga domargöromålen. I samband härmed framträder frågan om förändring av nuvarande domkretsindelning på sådant sätt att, efter
2 avskiljande av inskrivningsärendena och de mindre krävande göromålen, häradshövdingarnas arbetskraft blir till fullo utnyttjad. Uppenbarligen skulle den senast angivna anordningen vara ägnad att höja domarnas intresse och kapacitet. I detta sammanhang torde frågan om domsagobiträdena lämpligen kunna beröras. Såväl ur utbildningens som ur rättskipningens synpunkt synes mig tanken på att nämnda biträden, efter viss utbildningstid, skulle erhålla befogenhet att på eget ansvar vid sidan av den ordinarie domhavanden deltaga i domstolsförhandlingen vara förtjänt av allvarligt övervägande. Härvid anser jag mig böra framhålla, att den tendens till inskränkning av de unga juristernas befogenhet att på eget ansvar deltaga i rättskipningen, som under senare tid gjort sig gällande, enligt min mening ur densammas egen synpunkt är ägnad att väcka betänkligheter. I fråga om processkommissionens förslag i vad detsamma avser införandet av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsernas tillämpning ansluter jag mig helt till vad häradshövdingarnas förening därom anfört och anser således i likhet med densamma, att det muntligt-protokollariska systemet bör bibehållas med iakttagande av föreslagna förenklingar. Beträffande förfarandet i övrigt i fråga om underrättsproceduren måste jag inskränka mig till den allmänna anmärkningen, att de bristfälligheter, som äro att hänföra icke till själva domstolsorganisationen utan till lagstiftningen, givetvis kunna förväntas bliva föremål för vederbörlig uppmärksamhet i samband med lagstiftningsarbetet på hithörande områden. J a g övergår härefter till frågan om hovrätterna och deras organisation. Beträffande den från vissa håll väckta tanken på mellaninstansernas avskaffande förbiser jag ingalunda tyngden av de anmärkningar, som ur traditionens och rättssäkerhetens synpunkt kunna riktas häremot. Det synes mig emellertid icke kunna förnekas, att en sådan åtgärd är den enda, som är verkligt effektiv för vinnande av avsevärdare skyndsamhet i rättskipningen. En sådan anordning skulle givetvis i alldeles särskild grad aktualisera kravet på en förstärkning av de rättsbildade krafterna i underdomstolarna. Utan att våga uttala någon bestämdare uppfattning i frågan anser jag dock densamma vara förtjänt av att tagas under närmare omprövning. Vad angår det nu föreliggande förslaget om hovrätternas omorganisation finner jag detsamma giva anledning till vägande invändningar. Behovet och nyttan av nämnd i hovrätterna finner jag ingalunda ådagalagt, lika litet som den föreslagna utökningen av deras antal. Genomförandet av nämnda förslag skulle leda till ett visst dubbelarbete i fråga om upptagandet av rättsmaterialet och således, i stället för att medföra besparing och förenkling, ytterligare tynga och förlänga domstolsproceduren. Förbises må ej heller de ofrånkomliga konsekvenserna av väsentligt ökade kostnader för det allmänna. Invändas kan möjligen, att förslaget om rätt för parterna att i vissa tvistemål anhängiggöra talan i hovrätt såsom första instans är ägnat att verka i det av mig angivna syftet att genom minskning av instansernas antal medföra större snabbhet i rättskipningen. Denna utväg torde emellertid ej böra accepteras, då densamma givetvis skulle verka därhän, att underdomstolarnas kapacitet och förtroendet till dem minskades, ett förhållande som måste menligt inverka på hela rättskipningen. Såsom sammanfattande omdöme om det föreliggande förslaget har häradshövdingarnas förening anfört, att det syntes möjligt, att detsamma, om vissa, delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtoges, särskilt i syfte att yinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden, kunde bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande. Med mina utgångspunkter måste jag modifiera detta omdöme på det sätt, att jag väl anser, att processkommissionens förslag innehåller åtskilliga beaktansvärda uppslag
3 och således utgör en betydelsefull insats i utredningsarbetet, men att en blivande rättegångsreform måste vara fotad på väsentligen andra grunder än dem, på vilka det ifrågavarande förslaget bygger. Häradshövdingen i Södra Roslags domsaga (Y. WISÉN) : Av grundläggande betydelse uti det av processkommissionen föreslagna rättegångsförfarandet äro principerna muntlighet och omedelbarhet. Vad först angår muntlighetsprincipen får jag hänvisa till vad föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomareföreningen därom och vid jämförelse mellan nämnda princip och det muntligt-protokollariska systemet ^ utvecklat. Det synes mig därigenom vara klarlagt, att det sistnämnda har så avgjorda och tungt vägande företräden framför det av processkommissionen föreslagna muntlighetssystemet, att dettas införande i det förras ställe ej bör komma i fråga — härmed icke sagt, att ej brister kunna finnas att avhjälpa och förbättringar att göra i det nuvarande systemet. Till vad i de nämnda utlåtandena framhållits får jag vidare anföra: processkommissionen yttrar beträffande protokoll vid huvudförhandlingen, att ett upptagande däri av parters, vittnens och sakkunnigas utsagor måste medföra avsevärda olägenheter, ja t. o. m. kunde innebära en fara för muntlighetens upprätthållande ( 1 : 1 7 2 ) . Detta yttrande låter som i ett blixtljus framstå, hurusom processkommissionen gjort muntligheten icke till ett medel utan till ett självändamål, dit det med all makt gällt att komma. Helt naturligt har emellertid processkommissionen måst föreslå vissa undantag från sin regel. Som förutsättning för en protokollsuppteckning uppställes därvid först och främst, att det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas. »Lagmansrätten har sålunda att på grund av föreliggande omständigheter söka bilda sig en föreställning därom. Vidare förutsattes, att det kan antagas, att lagmans rättens protokoll över där hörda vittnens och sakkunnigas utsagor skulle komma att i hovrätten bliva begagnade som bevis.» Huru lagmansrätten skall kunna uppfylla dessa krav och bilda sig en uppfattning i nämnda hänseenden, angives icke och torde också vara synnerligen svårt att angiva. Att endast taga i betraktande målets beskaffenhet, i juridiskt eller bevisningshänseende, är icke möjligt, då erfarenheten visat, att fullföljd ingalunda alltid underlåtes i »självklara» mål. Och nog är det mycket begärt av lagmansrätten, att denna skall vid handläggningen kunna räkna ut sannolikheten av att parterna ej komma att i hovrätten åberopa protokollen som bevis, utan där påkalla nytt förhör, eller sannolikheten av att hovrätten kan förväntas själv fordra nytt förhör. Det vore väl rent tvärtom icke otänkbart, att hovrätten mången gång skulle finna nytt förhör där icke erforderligt, om det funnes fullständiga protokoll från underrätten — till fromma för både snabbheten och billigheten och utan men för säkerheten. Ej minst beaktansvärd är härvid frågan om parternas kostnader å målet i hovrätten. Uppenbarligen torde hovrättsproceduren i ett mål ställa sig åtskilligt billigare i de fall, där protokoll från underrätten komme att användas som processmaterial, än i dem, där en förnyad förhandling företoges. Men att låta en dylik olikhet i fråga om parternas kostnader å ett fullföljt mål bliva beroende av, huruvida underrätten funnit vissa sannolikheter föreligga eller icke, kan väl ej anses rationellt eller rimligt. Belysande är härvid ock den av processkommissionen föreslagna rätten för part i tvistemål och enskild part i brottmål att på egen bekostnad och för rätten att i åklagaremål på statens bekostnad låta uppteckna vad som yttras under huvudförhandlingen. Detta medgivande, som enligt processkommissionen för enskild parts del lämnats av billighet (1:175), innefattar i själva verket ett erkännande av den utav processkommissionen hävdade muntlighets-
principens ohållbarhet, och det skulle i den mån det komme att begagnas säkerligen medföra både vittgående och egendomliga konsekvenser. Uti varje fall, där dom icke meddelades omedelbart efter en huvudförhandling, skulle, om den ifrågavarande rätten använts, före domen föreligga ett rättegångsreferat av angiven art, vilket i uppteckning med vanlig skrift skulle biläggas protokollet samt utan tillerkänd officiell trovärdighet få gälla vad det kunde ( 1 : 1 7 5 ) . Vad betyder detta, och hur skulle förhållandena bliva? Om skiljaktighet i någon väsentlig punkt förekomme mellan domarens minnesanteckningar och nämnda referat, skulle då de förra, ehuru ej kommande till synes, ändå få vitsord, och i så fall, skulle detta komma fram genom någon anteckning i det officiella protokollet eller endast så att säga tacite, d. v. s. genom domen? Även om, såsom nyss sagts, officiell trovärdighet icke skulle tillerkännas dessa särskilt föranstaltade uppteckningar, står det dock fast, att dessa genom att biläggas protokollet varda av officiell karaktär. Och om motparten resp. svaranden i åklagaremål skulle bestrida riktigheten av det upptecknade, skulle då utredning och bevisning därom få sättas i gång och även denna protokolleras på samma halvofficiella sätt? Av betydelse är även här kostnadsfrågan. Då enskild part, som ville hava särskilt referat över målets huvudförhandling, skulle hava att själv bekosta detta, skulle detta, såvitt jag kunnat finna, medföra ett gynnande av bemedlade parter i jämförelse med obemedlade. De nuvarande bestämmelserna om fri rättegång lära icke kunna inbegripa en kostnad av ifrågavarande art, och ett utsträckande av^dem i sådant hänseende torde ej enligt förslaget vara tänkt att komma i fråga. Processkommissionen synes visserligen hava avsett att till utarbetandet av lagtext lämna öppet att utreda, huruvida därvid nu gällande lags bestämmelser rörande fri rättegång böra modifieras (11:309, I I I : 214), men även vid en sådan omarbetning torde den kostnadshjälp, som genom bestämmelserna om fri rättegång må lämnas den obemedlade, icke komma att få avse hur mycket som helst utan endast vad som så att säga normalt erfordras för en nöjaktig utredning av målet. Att inom denna väl i sakens natur liggande gräns föra även bekostandet av ett upptecknande av rättegångsförhandlingarna på ifrågavarande sätt lär ej vara förenligt med processkommissionens ståndpunkt i fråga om huvudförhandling och muntlighetsprincipen m. m. och vilken även framgår av att kommissionen icke velat tillerkänna en dylik uppteckning, ehuruväl det skulle ankomma på rätten att sörja för dess anordnande på ett o tillförlitligt sätt, någon officiell trovärdighet. Likaså må anmärkas, att någon ersättning för kostnaden för en dylik uppteckning icke torde kunna tillerkännas vederbörande part, även om denne vinner målet, och så ej heller en svarande i ett åklagaremål förpliktas gottgöra statsverket sådan kostnad. Skulle emellertid likväl kostnaden för en halvofficiell uppteckning komma att inbegripas i förmånen av fri rättegång och medräknas bland de en motpart ålagda ersättningsbelopp för havda rättegångskostnader, är det min övertygelse, att föranstaltandet av sådana uppteckningar skulle tillitas så ofta, att det bleve regel, liksom jag är förvissad om att de jämkningar och eftergifter i det helt muntliga förfarandet, vilka processkommissionen sett sig nödsakad att medgiva, skulle vinna en sådan, av verklighetens krav och förhållanden framkallad tillämpning, att kommissionens muntlighetsprincip inom kort tid nedsjönke till allenast en bestämmelse på papperet. Bland de syftemål och fördelar, som ett rent muntligt förfarande skulle främja framför det muntligt-protokollariska, framhåller processkommissionen, att endast i en muntlig process lekmannadomarnas deltagande kan bliva av verklig betydelse ( I I : 20). Oavsett vilken ställning man intager till frågan om lekmannadomarna, torde nämnda påstående icke vara riktigt, om »muntlig
5 process» tages i den mening processkommissionen angivit som sin. De argument, som anföras för kommissionens påstående, äro, att medan den juridiskt utbildade ämbetsmannadomaren kan lätt genom studium av en samling protokoll och övriga handlingar i ett mål bilda sig en uppfattning av målet sådant det återgives i handlingarna, däremot för en lekman vanligen ett sådant arbete möter stora svårigheter, att för honom det är vida naturligare att genom åhörande av en muntlig förhandling bilda sig en mening om målet, och att en sådan förhandling kan på ett helt annat sätt än en skriftlig process ledas så, att den blir klar och översiktlig även för en lekman ( I I : 20—21). Dessa argument torde emellertid icke kunna påstås gälla emot det muntligt-pr•otokollariska förfarandet, utan mycket väl stå tillsammans med detsamma. I processkommissionens nästfoljande ord: »Skall lekmannadomarnas deltagande i rättskipningen vara mera än en yttre form, måste rättegången vara till sina huvuddrag muntlig», instämmes därför, såsom inrymmande även' det muntligt-protokollariska förfarandet. Till jämförelse med och i motsättning till processkommissionens ståndpunkt och utläggning i denna del hänvisar jag till vad stadsdomareföreningen härutinnan har uttalat under rubriken »Lekmännens deltagande i rättskipningen». Detta uttalande synes mig på ett övertygande sätt vederlägga processkommissionens ståndpunkt. I stadsdomareföreningens utlåtande antydes även en annan synpunkt, som är av betydelse vid jämförelsen mellan det rent muntliga och det muntligtprotokollariska systemet, då föreningen omnämner det, som det synes, oöverstigliga hinder frånvaron av ett fullständigt protokoll måste innebära för resning i ett mål efter längre tid. Härutöver kan ock erinras om behovet och betydelsen av ej alltför innehållslösa protokoll vid inhämtande av läkarutlåtande rörande tilltalades sinnesbeskaffenhet, vid fråga om internering, då någon villkorligt dömd ställts under övervakning eller då någon intagits i allmän uppfostringsanstalt. Vad angår omedelbarhetsprincipen instämmer jag i häradshövdingeföreningens kritik därav (s. 39—40), men anser, att denna borde fått starkare uttryck. För den lagfarne domarens del erinrar jag om det allmänna avståndstagande, som just i denna punkt skett från häradshövdingars sida vid anslutning i övrigt till principer i det s. k. Askims-systemet eller andra rättegångsreformer utan lagändring (Sv. J u r . Tidn.). Redan nu gäller ju, att »domare bör sakens slut ej uppehålla med uppskovsdom, utan så är att vissa omständigheter det oundgängligen kräva» (RB 24: 1), och att »när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan» (K. F . 17 maj 1872 ang. ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, 7 §). J a g betvivlar, att den för en doms materiella riktighet ansvarskännande domaren skulle av en skärpt bestämmelse i enlighet med förslaget förmås att i ökad grad eftersträva en genom snabba domslut vunnen statistisk ära. Vad beträffar lekmannadomarna, hänvisar jag ånyo till den starka kritiken härutinnan från stadsdomareföreningen, till vilken kritik jag helt ansluter mig. I fråga om stämning har processkommissionen, förutom vissa fordringar, vilkas uppfyllande bör utgöra ett nödvändigt villkor för att stämning må meddelas, ansett att i lagen böra givas vissa närmare anvisningar, huru en stämningsansökan bör vara avfattad, därvid underlåtenhet att följa dessa anvisningar dock icke bör föranleda ansökningens avvisande, men väl försök att få bristfälligheterna avhjälpta (111:36). De uttalanden och önskemål, som härutinnan hava anförts, må vara hur
6 tilltalande och teoretiskt riktiga som helst, så torde likväl det sätt, som föreslagits för ernående därav, icke kunna anses lyckligt. Först och främst kan anmärkas, att valören av lagbestämmelser icke bör givas åt föreskrifter, som i realiteten endast äro önskemål och utan vidare påföljd kunna av den enskilde åsidosättas. Vidare synes lämpligheten av att rätten eller någon dess ledamot skulle vara skyldig att taga så ingående befattning med en inkommen stämningsansökan, som föreslagits, vara tvivelaktig. Processkommissionen har själv såsom argumentering emot ett bibehållande av den nuvarande rättigheten för en part att muntligen göra framställning om utfärdandet av stämning anfört, att det då måste bliva domaren såsom stämningsgivare, som finge skriftligen formulera kärandens påstående med grunderna därför, men att det icke kunde anses lämpligt, att domaren sålunda finge till åliggande att i förevarande avseende biträda den ena parten. Denna argumentering synes även kunna göras gällande beträffande en domarens verksamhet för korrigering och komplettering av en stämnings innehåll. Vad detta innehåll beträffar och att däri bör medtagas uppgift, vilka bevismedel, t. ex. vilka vittnen eller vilka skriftliga bevis käranden vill åberopa för att styrka sina uppgifter, kan jag icke ansluta mig till processkommissionens förslag. Kommissionen har själv — helt naturligt — ej kunnat komma längre än till att käranden bör om möjligt redan i stämningsansökningen lämna berörda uppgifter, och vidare heter det, att lämnandet härav skall vara beroende av, om käranden kan vänta eller ej, att svaranden skall lämna kärandens uppgifter obestridda eller icke. Det vaga i dessa bestämmelser skulle säkerligen medföra, att där ej intresse för dessa förhållanden förefunnes hos både stämningsgivare och kärande, bestämmelserna bleve skäligen effektlösa. Där återigen sådant intresse föreligger, ordnas det utan lagbestämmelser, såsom redan visat sig vid de processreformer utan lagändring, vilka på vissa håll företagits. Emellertid kan det anmärkas vara väl mycket begärt av en kärande, att han skall redan i stämningsansökningen uppgiva, vilka bevismedel han har att tillgå. Utöver vad av häradshövdingarnas förening härutinnan framhållits, må särskilt beträffande vittnen anmärkas, det den lojale rättssökanden kan riskera att bliva lidande genom fullgörande av nämnda skyldighet. Beklagligtvis är det nämligen ofta så, enligt vad erfarenheten visat, att åberopade vittnen bliva utsatta för påtryckningar och bearbetningar från motpartens sida. I betraktande av de sålunda anförda anmärkningarna angående de omständigheter, som föranlett processkommissionens förslag att endast rätten själv (eller någon dess ledamot) skulle vara stämningsgivare, och med åberopande av vad vidare nedan säges om måls förberedande behandling, får jag uttala mig emot nämnda förslag. Den användning av rätten för häradshövdingen att förorda särskilda stämningsgivare, vilken hittills förekommit, lär ock ådagalägga ett praktiskt behov av denna rätt, särskilt framkallat av avståndsoch kommunikationsförhållandena inom en domsaga. Och skulle en omreglering ske av domsagorna i riktning av dessas utökning till omfånget, skulle därav detta behov komma att ökas. I nära samband med frågan om muntlighet—omedelbarhet står ett måls uppdelning på förberedande behandling och huvudförhandling. Enligt min mening är detta samband till och med så intimt, att om de förstnämnda principerna underkännas, därmed också det egentliga motivet för nämnda uppdelning bortfaller. Emellertid har häradshövdingarnas förening oaktat sitt ogillande av processkommissionens berörda principer icke haft något att erinra mot en uppdelning av förfarandet på angivet sätt. Det lär alltså hava ansetts, att även med bibehållandet av det muntligt-protokollariska förfarandet sagda upp-
delning skulle medföra fördelar, som gjorde densamma önskvärd. Dessa fördelar skulle väl tänkas dels i en förbättrad processledning och dels i en minskad omgång med en del måls avgörande. Den förra skulle åsyfta ökad reda och fullständighet i utredningen av ett mål. Men att härför —-- då det ej mera är fråga om förberedelser för en helt muntlig huvudförhandling — tillskapa så många och så formbundna bestämmelser som förslagets torde varken vara nödvändigt eller ändamålsenligt. Den andra fördelen med förberedande behandling och huvudförhandling skulle bestå i att i vissa fall ett mål kunde avdömas redan under den förra. Även häri nödgas jag reservera mig. Väl är det sant, att åtskilliga mål äro sådana, att nämnden knappast har möjlighet att öva inflytande vid deras avgörande, men den grad, vari dylika mål tynga förhandlingarna, är icke så väsentlig eller menlig för dessa, att därav kan anses befogad den vittgående anordningen, som föreslagits, att låta vissa mål avdömas av den lagfarne domaren ensam. Då denne därvid ändock skulle hetas företräda rätten, är detta endast ett jonglerande med ord, ty oaktat processkommissionens förklaring, att förslaget avstått från att skapa en särskild form för behandlingen av bagatellmål ( I I I : 53), är något sådant likväl just vad som skett. Häradshövdingarnas förening har, såsom argument mot den föreslagna prorogationsrätten till hovrätt, anfört, hurusom det förhållandet, att våra underrätter ha befogenhet att upptaga och bedöma mål av allehanda slag utan begränsning i fråga om tvistemålets värde utgör en av hörnstenarna i nuvarande urgamla domstolsorganisation, som därigenom på ett egenartat sätt har ett bestämt företräde framför underdomstolarna i många andra kulturländer. Detta synes mig äga sin riktighet även i den meningen, att intet mål bör få neddragas till den enkla behandling, som ligger i ett avgörande på förberedelsestadiet. De rättssökandes intryck av att de dock befunne sig inför domstol och finge ett domstolsavgörande skulle säkerligen försvagas, vid jämförelse med huvudförhandling och domstolens sammansättning därvid. En omständighet, ägnad att bidraga till ett pejorerande omdöme om ett måls avdömande redan på det förberedande stadiet, skulle även vara själva nomenklaturen: målet hade ju aldrig kommit till någon egentlig förhandling, utan endast förberetts. Den manifesterade omtanken om lekmännen i riktning av att bereda dem lättnad i tjänstgöringen torde för övrigt icke härleda sig från de hittillsvarande nämnderna, ity att några klagomål i sådant hänseende icke, såvitt jag har mig bekant, försports. Det åsyftade sparandet av lekmannadomarna — något sparande för parternas del bleve det ju ej — torde ock kunna befaras bliva mer än kompenserat av ökad omgång för den lagfarne domaren, genom det omständliga och klavbundna förfarandet med den förberedande behandlingen, överhuvud taget ger hela anordningen med förberedande behandling och huvudförhandling det beklämmande intrycket av en apparat, där medlen ^ och tillvägagångssättet stå i en sådan disproportion till det åsyftade ändamålet, att detta, i den mån det verkligen ernåddes, bleve för dyrköpt. J a g åberopar slutligen även härutinnan stadsdomareföreningens kritik uti punkten om lekmannaelementets deltagande i rättskipningen och om rättegångsförfarandets uppdelning i förberedande och huvudförhandling. I de delar, som ej här ovan särskilt berörts, instämmer jag i den kritik, som ägnats betänkandet av stadsdomareföreningen och rådmannen Gustaf Tisell, vilkens av trycket utgivna anmärkningar jämväl torde vara för kungl. hovrätten tillgängliga. Vad häradshövdingarnas förenings utlåtande beträffar, finner jag — som varit förhindrad att.närvara vid den tidpunkt av föreningens diskussionssam-
8 manträde, då beslut om utlåtandet fattades — detta utlåtande i en del stycken innehålla ett godtagande av betänkandets förslag eller eljest uttalanden, som jag icke kan ansluta mig till. Såsom exempel härpå må nämnas förslagen om exekutionsärendens överflyttning till underrätterna och om strafföreläggande, gent emot vilket sistnämnda jag åberopar Tisells yttrande sid. 56 nederst. Såsom ett sammanfattande omdöme om processkommissionens betänkande får jag anföra: att detsamma, trots sin deklarerade vilja i motsatt riktning, icke i tillbörlig grad byggt på det bestående, att det i många stycken tagit efter utländska regler, som ej torde lämpa sig på svensk botten, att det vidare i hög grad gått alltför dogmatiskt tillväga, därvid likvisst på flera punkter låtande kategoriska påståenden ersätta den utredning och bevisning, som kunnat erfordras, och att det som sålunda åstadkommits blivit en konstgjord byggnad utan nödigt fäste på realiteternas grund. Då de anmärkningar, som riktats mot betänkandet, gälla dess grundväsentliga delar, nödgas jag, även om något fristående från nämnda delar kunde varda ett underlag för förbättringar i det nuvarande systemet, avstyrka, att betänkandet må bliva utgångspunkt för något reformarbete. Häradshövdingen
i Sollentuna
och Färentuna härads domsaga (Ä. BAGGE) :
I allt väsentligt kan jag instämma i det utlåtande, som föreningen Sveriges häradshövdingar till kungl. hovrätten avlämnat angående samma ämne. Rörande vissa centrala frågor inom själva rättegångsförfarandet, åt vilka jag under min tidigare verksamhet kommit att ägna särskild uppmärksamhet, vill jag dock göra några tillägg. I en uppsats, skriven år 1911 och publicerad år 1912 i Nytt Jurid. Arkiv Avd. I I , redogjorde jag för resultatet av studier företagna åren 1906—1909 i Schweiz, Österrike och Tyskland rörande det lämpligaste anordnandet av ett förberedande förfarande i rättegången i tvistemål. J a g yttrade där: »För ett fullt tillgodogörande av de betydande fördelar, ett muntligt-ome-" delbart förfarande erbjuder, kräves, att grundvalen för domen, hela det muntliga processmaterialet, blir infört i processen inom den korta tidrymd, under vilken domarens intryck av det talade ordet kan bibehålla sig oförsvagat. Processmaterialet borde följaktligen inpressas inom ramen av en, eller ock flera så tätt på varandra följande muntliga förhandlingar att detaljerna från varje förhandling äro vid domens fällande i friskt minne. Häremot resa sig hinder, som svårligen kunna helt övervinnas. Nya avlägset boende vittnen måste kanske inkallas, och ny utredning måste in, vars nödvändighet parterna ej haft anledning förutse och vars anskaffande tar avsevärd tid i anspråk. Uppskov med längre mellanrum kunna ej alltid undvikas, och domarens minne av den eller de föregående förhandlingarna borde då, före domens fällande, uppfriskas genom en upprepning av vad förut förekommit. En sådan anordning, strängt genomförd, skulle dock innebära att omedelbarhetens fördelar köptes för dyrt. Oavsett de fall, då grundsatsen ej kan genomföras, emedan materialet gått förlorat, blir denna anordning, tagen som regel, orimligt kostbar och tidsödande. En skriftlig uppteckning av det förekomna måste, särskilt då det gäller vittnesmål och annan dylik utredning, för minnet ersätta en upprepad förhandling. En processlagstiftning, som upptagit omedelbarhet såsom ledande grundsats — och för senare tiders lagstiftare har ju den grundsatsens förverkligande varit ett huvudönskemål — måste dock givetvis söka att, så långt det låter sig göra, förebygga alltför betänkliga avvikelser därifrån. Parten måste förmås att, i vad på honom ankommer, hålla ett fullständigt och bearbetat processmaterial redo genast vid första sammanträdet under den
9 muntliga förhandlingen. Ej alltid är detta beroende ensamt av den part, som skall förebringa utredningen. Ofta kan insikten om viss utrednings nödvändighet vinnas först genom en detaljerad kännedom om motpartens stridsställning. Här kommer den obligatoriska förberedelsens stora betydelse till synes. Anordnandet av ett avskilt, inledande och förberedande stadium inom rättegången verkar i två riktningar. Det bereder samvetsgranna parter erforderligt tillfälle att få kännedom om motpartens huvudlinjer och därmed möjlighet att före den muntliga huvudförhandlingen fullständiga och noggrannare genomarbeta den egna utredningen. Men den medför dessutom möjlighet för domstolen att konstatera försumlighet eller tredska hos part, som underlåtit att vidtaga den komplettering av materialet, vartill motpartens bestridanden och uppgifter under förberedelsen kunna föranleda. Åtminstone en del av de förevändningar, som eljest ligga nära till hands att anlita som ursäkt för underlåtenhetssynder i fråga om materialanskaffningen, falla härigenom till marken, och därmed följer ökade tillfällen att tillämpa de tvångsmedel till koncentration, som lagstiftaren kan vilja sätta i domarens hand. Även utförandet av domaren ålagda förberedande åtgärder för sakens utredning kräver i flertalet fall kännedom på förhand om de grundlinjer, varefter parterna ämna inrikta sin ställning vid huvudförhandlingen. Det nu sagda gäller företrädesvis de mera invecklade sakerna. Små enkla saker kunna säkerligen i regel med någon ansträngning av parter och domare klaras med det material parterna kunna anskaffa utan annan kännedom om varandras ställning än den som kan inhämtas utanför rättegången. Den koncentration av den muntliga förhandlingen, som är ett livsvillkor för ett tillfredsställande muntligt-omedelbart förfarande, saknar ingalunda betydelse vid ett muntligt-protokollariskt förfarande. Visserligen är här processmaterialet genom protokollet bevarat från en förhandling till annan. Då protokollet bildar grundvalen för domen, är, teoretiskt sett, någon upprepning av föregående förhandlingar icke nödvändig. Men självklart är, att i fråga om vissa delar av processmaterialet den bibehållna friskheten av domarens personliga intryck är en oskattbar fördel, som icke kan ersättas genom läsning av än så välskrivna protokoll. Är någon del av domstolens ledamöter lekmän, ligger dessutom den möjligheten ej alldeles fjärran att studiet av protokollen på grund av bristande vana eller av andra skäl ej sker med tillbörlig noggrannhet eller riktig uppfattning. Ofullständig kännedom om de faktiska förhållandena i målet kan ej annat än göra dessa ledamöters inflytande, om det utövas på allvar, uteslutande skadligt. J u mer förhandlingen koncentreras, ju mer komma lekmannaelementets goda egenskaper till sin rätt. Det är vidare uppenbart, att, oberoende av om det muntliga förfarandet anordnas efter den ena eller den andra principen, en domare med föregående kännedom om parternas stridslinjer kan leda själva huvudförhandlingen i större mål på ett helt annat sätt än den som har att handskas med ett för honom alldeles främmande material. Visserligen kan invändas, att domaren därmed också lätteligen kommer till huvudförhandlingen med en förutfattad mening, men denna risk är icke mindre i en förhandling, avbruten av uppskov. Under förberedelsen torde domaren tvärtom starkare känna skyldigheten att avvakta den kompletterande utredningen inför domstolen, innan han fattar position i saken, än i de fall då på grund av bristen på koncentration utredningen inför domstolen kommer styckvis med övervikten vid det ena rättegångstillfället at ena sidan och följande gång åt den andra. Som en av förberedelsens betydelsefullare fördelar må även framhävas den möjlighet den medför till lättnad i protokolleringen vid huvudförhandlingen. E t t bevarande i skrift av åtminstone delar av materialet är ju alltid erforder-
10 hgt. Det är då nödvändigt att tillse att det liv och den friskhet, som muntlighet och omedelbarhet skänker, ej torkas ut av en alltför vidlyftig protokollering under huvudförhandlingen — ett synnerligen svårt problem vid det muntliga förfarandet och svårare ju större plats vittnesberättelser intaga bland bevismedlen. Det innebär under sådana förhållanden en avsevärd fördel att hava en del av materialet före huvudförhandlingen fixerat vare sig i förberedande skrifter eller i protokoll, som förts över en muntlig förberedelse. Slutligen — med en väl anordnad förberedelse följer ett snabbare förfarande.» J a g yttrade vidare rörande de problem, som närmast möta vid förberedelsens reglering i lagstiftningen: »Förberedelsen avser, som nämnts, i främsta rummet att ge en orientering över parternas blivande stridslinjer. Det kräves härför ej att under förberedelsen intagna ståndpunkter äro bindande för parterna eller att det material, som genom förberedelsen bekantgjorts för parter och domstol, eo ipso är domsgrundval. Med det stränga omedelbarhetskravet överensstämmer onekligen bättre att förberedelsen endast är en till intet förbindande generalrepetition och att förberedelsematerialet blir grundval för domen endast i den mån detsamma av part införes under huvudförhandlingen. Mot denna inskränkning av förberedelsens uppgift kan emellertid anföras en del betänkligheter. Det medför ju alltid en obehaglig osäkerhet för både parter och domare, att parten ej är bunden av sin under förberedelsen angivna ståndpunkt och utredning. Det förefaller även motbjudande att domstolen skulle vara nödsakad att vid dömandet lämna ur räkningen under förberedelsen inkommet material, vars användande part sedermera av mer eller mindre legitim anledning motsätter sig eller möjligen bortglömmer. Från processekonomiens synpunkt är ju även önskvärt, att upprepning av för alla känd utredning ej äger rum i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt. Å andra sidan kan, om det under förberedelsen införda materialet utan vidare blir grundval för domen, fara uppstå för ett försvagande av just den koncentration, som förberedelsen avser att skapa. Om materialet ej behöver upprepas vid huvudförhandlingen, blir förberedelsen i verkligheten en, om ock något olika anordnad, del av det förfarande, som lämnar grundvalen för domen. Denna ^splittring av domsgrundvalen på två i tiden skilda delar av förfarandet är så mycket ^betänkligare som den är en gång för alla given genom lagens föreskrift och således ej kan undvikas genom den bästa processledning. Men härvid bör erinras att i större processer ett lättande av en just genom den åtrådda koncentrationen alltför överlastad huvudförhandling kan vara av behovet i högsta grad påkallad. Domstolens och parternas tid samt förmågan att smälta nytillkommet material har ju sina gränser. Sättas fordringarna för högt, plägar praxis vanligen finna utväg att vinna rättelse härutinnan på egen hand. Men ett sådant regellöst omordnande efter praxis' behov leder ej sällan till ett tillstånd långt sämre än det lagstiftaren med blygsammare fordringar kunnat åstadkomma. En klokt genomförd delning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling kan därför, oaktat det intrång det förorsakar i koncentrationen, medföra ett kraftigare förverkligande av koncentrationssträvandet i mindre, men därför också genomförbar omfattning. En av de nackdelar en sådan delning medför — helhetsintryckets försvagande — kunde dessutom tänkas i någon mån avhjälpt med att huvudförhandlingen inledes med en av part eller domare gjord rekapitulation av förberedelsematerialet. Nyttan härav är dock säkerligen ej stor nog att i de fall, då samtliga, parter och domstol, redan förut fått kännedom om förberedelsematerialet, kunna förebygga, att en sådan åtgärd nedsjunker till en intresselös formalitet. Om däremot domstolen består av ett kollegium, vars flertal ej haft med förberedel-
11 sen att skaffa och således på något sätt måste bibringas kännedom därom, kan givetvis en dylik föreskrift tänkas besitta erforderlig livskraft. Att utfinna den lämpliga fördelningen av processmaterialet mellan förberedelse och huvudförhandling och genom lagstadganden fastslå densamma kan vara vanskligt nog. Tydligt är emellertid att grunden för fördelningen bör sökas huvudsakligen i processmaterialets beskaffenhet. Huvudförhandlingen får icke berövas något av det processmaterial, varav domaren får ett tillförlitligt intryck endast om det direkt, utan förmedling bringas till hans kännedom. Som exempel härpå kan anföras vittnens berättelser. Däremot höra yrkanden, bestridanden och erkännanden samt påståenden och förklaringar rörande rättsgrundande, rättsupphävande och rättshindrande fakta uppenbarligen till den stomme för den blivande huvudförhandlingen, som förberedelsen avser att uppbygga. Detta material är även av den natur, att det omedelbara intrycket av det sätt, varpå detsamma införes i rättegången, lättare kan undvaras. I de fall, där advokaten står emellan domaren och parten är ju omedelbarheten i denna del ändock bortfallen. Likaså hör hit angivande av de bevismedel, varav part ämnar begagna sig vid huvudförhandlingen, samt motpartens yttranden däröver. Efter frågan om den rätta fördelningen av processmaterialet mellan förberedelse och huvudförhandling kommer dock det svåraste problemet. Med vilka medel skall lagstiftaren övertyga parterna, att det är för dem lämpligast och angenämast att följa de direktiv lagstiftaren anser sig böra giva i detta hänseende? Det finnes så många orsaker — oberättigad tredska och berättigad taktik, oförlåtlig slöhet och förklarlig önskan att ej göra sig besvär och omkostnader i onödan, bristande kännedom om betydelsen av viss utredning och svårighet att i tid utforska dess tillvaro — som kan föranleda, att part ej ställer sig till efterrättelse lagstiftarens önskan att material av viss beskaffenhet skall förebringas redan under förberedelsen. Möjliga tvångsmedel äro tillbakavisande av för sent inkommet material samt åläggande att utge rättegångskostnadsersättning och fällande till böter. För det fall att föreskriften avser skyldighet att vidtaga viss åtgärd under förberedelsen, t. ex. att avlämna skrift eller iakttaga inställelse, finnes även det kraftiga tvångsmedel, som benämnes kontumacialdom. I regel gäller det ju dock i fråga om förberedelsen ej att tvinga part att vidtaga viss åtgärd utan att förmå honom att, om han i rättegången vill begagna sig av visst processmaterial, ej dröja därmed till huvudförhandlingen utan införa det redan under förberedelsen. Den tvingande nackdelen kan således inträda endast för det fall att parten söker under huvudförhandlingen begagna sig av materialet i fråga. Om nu användandet av det tvångsmedel, som består i tillbakavisande av för sent inkommet material, skall göras beroende av om underlåtenheten att inom föreskriven tid förebringa materialet kan läggas parten till last, torde tillämpningen bli sällsynt. Domstolen har vanligen så svårt att avgöra, huruvida de ursäkter parten anför ej ha någon skymt av berättigande, att den antagligen skulle i regel underlåta att använda detta tvångsmedel, så snart tillämpningen därav kunde medföra den allvarliga följden att utredningen bleve bristfällig. Övriga tvångsmedel, fällande till böter eller utdömande av ersättning för den ytterligare rättegångskostnad, som uraktlåtenheten förorsakat, besitta åter näppeligen tillräcklig effektivitet. En tredskande part vidkännes nog villigt dessa extra kostnader, åtminstone om de ej sättas tämligen högt, och därtill ha domstolarna, som ju i det avseendet måste givas diskretionär myndighet, i allmänhet föga lust. För en tappande part saknar ju hotet om åläggande av
rättegångskostnad all udd. Likaså för part med fattigrätt, om det gäller avgift till staten. Det i alla väder verkligt effektiva tvångsmedlet är en automatiskt verkande föreskrift om preklusion av för sent infört material. Men den har sina stora vådor. Där goda advokater finnas, behöver man visserligen ej befara, att partens materiella rätt skall få sitta emellan, men där parten själv för talan eller hans rättegångsbiträde är underhaltigt, drives koncentrationen oftast fram på bekostnad av utredningens fullständighet. Preklusionen kan ju visserligen inskränkas att gälla endast första instans och därigenom mildras, men detta medför åter den stora nackdelen att en god del av utredningen f örlägges till högre instans. Betänkligheterna äro särskilt stora, om preklusionen bortskär bevisfakta. I fråga om dessa gäller att ofta blir först genom vittnesberättelserna under huvudförhandlingen tillvaron och nödvändigheten av ny utredning uppdagad. A t t då försöka uppställa som fordran vid preklusionsäventyr, att samtliga bevisfakta skola vara angivna under förberedelsen, är uppenbarligen i högsta grad vanskligt. Med avseende å rättsgrundande, rättsupphävande eller rättshindrande fakta, i den mån dessa kunna särskiljas från bevisfakta, ligger saken något annorlunda. Tämligen allmänt förekommer ju förbud för kärande att ändra den grund för käromålet han angivit i stämningen. Detta är en ren preklusionsbestämmelse i den mån grunden konsumeras av rättskraften. Motsvarande bestämmelse skulle möjligen kunna, utan alltför stor skada å den materiella rätten tänkas införd beträffande svaranden i fråga om rättsupphävande och rättshindrande fakta. Svaranden måste i regel redan under förberedelsen hava erhållit kännedom om deras tillvaro och betydelse. Ä r så förhållandet, är ju ej oskäligt, att svaranden riskerar preklusion i händelse av försummelse att införa dem i tid. Men härmed följer dock att svarande, som anser sig på ett så tidigt stadium i rättegången ej kunna till fullo överblicka följden av att utelämna en tänkbar ehuru föga grundad invändning, frestas att medtaga och sedermera vidhålla invändningar, som endast ha den verkan att de onödigtvis inveckla och fördröja rättegången. I länder, där lagstiftningen icke sedan gammalt innehållit preklusionsbestämmelser av betydenhet, torde ock sannolikt även en preklusion av nämnda blygsamma omfattning kännas tämligen motbjudande, om därigenom bortskäres material, som, om det fått beaktas, kunnat ge saken en annan utgång. Det återstår då såsom medel att ernå den önskade fördelningen av materialet, förutom den ringa hjälp fällande till bote* och åläggande av rättegångskostnadsersättning kan giva, endast det tryck å parterna, som utövas genom en kraftig processledning från domstolens sida. Processledning redan under förberedelsen nödvändiggör emellertid i fråga om dennas yttre gestaltning att förberedelsen sker ej blott genom skriftväxling mellan parterna — en form, som ju för övrigt är fruktbärande endast om parterna företrädas av advokater — utan även genom domarens ingripande vid sammanträden med parterna eller genom skriftliga meddelanden. Det förefaller nämligen som om i rättegångar, där advokater å ömse sidor föra parternas talan, en samverkan under förberedelsen mellan ordförande och parter skulle i många fall kunna vinnas med enklare medel än tidsödande sammanträden. Då advokaternas skriftväxling gett ett något så när fullständigt förberedelsematerial, gäller det huvudsakligen att lämna den, som skall döma, tillfälle att före huvudförhandlingen ge parterna en antydan i vad avseende enligt hans mening oklarhet och luckor ännu kunna finnas i förberedelsematerialet. Att därmed i viss mån följer ett uttalande på förhand av domarens upp-
13 fattning av saken på grundval av det då förebragta materialet är visserligen sant, men olägenheten därav, om sådan finnes, torde uppvägas av den stora fördelen att få materialet kompletterat till huvudförhandlingen. Detsamma torde vara förhållandet med den ofta framhållna möjligheten att advokaternas ansvarskänsla skulle kunna slappas genom vetskapen om att domaren vakar över utredningens fullständighet. . Att ett förfarande, anordnat i nu antydd riktning, slagit väl ut i praktiken har Bahr påpekat i en uppsats år 1894 över det då nyligen framkomna österrikiska civilprocessförslaget. (Zeitschrift fur deutschen Civilprocess. Band XIX.) I samband med att Bahr mot det österrikiska förslaget anmärkte, att dess skriftväxling och »Erste Tagsatzung» ej innebära säkerhet för en fullgod förberedelse, erinrade han om en form för domarens kompletterande ingripande vid advokatprocessen, som med framgång kommit till användning i den kurhessiska processen under tiden efter år 1863. Vid en nämnda år företagen omarbetning av den kurhessiska rättegångsordningen, därvid dock i detta avseende endast sanktionerades vad förut tillämpats i praxis, infördes i lagen följande förberedande förfarande. Sedan »Klage» och »Klagebeantwortung» växlats samt, om det befunnits nödvändigt, domaren infordrat jämväl replik och duplik, utsattes saken till muntlig förhandling. Det ålåg domaren att samtidigt meddela^parterna, i vad avseende det krävdes ytterligare utredning eller förklaring i anledning av gjorda påståenden, samt vilka bevis, som voro erforderliga. Vidare skulle domaren ålägga parterna att inkomma med ej bifogade skriftliga bevis och andra handlingar samt anordna syn och inkalla sakkunniga. Bahr anmärker att han, som haft tillfälle att se verkningarna av dessa föreskrifter i praxis, anser detta slag av förberedelse vida att föredraga framför det österrikiska. För de fall, då advokater ej äro att tillgå och någon förberedande skriftväxling följaktligen icke kan med fördel anordnas, finnes icke material för sådana meddelanden till parterna, som Bahr förordat. Kräves i sådana fall domstolens deltagande i förberedelsen, är ett förberedande sammanträde mellan en medlem av domstolen och parterna oundgängligt. Därvid må erinras om det redan förut påpekade förhållandet att de fördelar i fråga om arbetsbesparing och snabbhet, som därigenom kunna vinnas, äro mindre betydande vid enmansdomstolar än vid kollegiala domstolar och framför allt sådana kollegiala domstolar, där till följd av lekmäns deltagande i rättskipningen eller andra omständigheter längre uppehåll mellan domstolens sammanträden in pleno äro oundvikliga.» De åsikter jag i nämnda uppsats givit uttryck åt anser jag fortfarande riktiga. J a ? tror sålunda, att den av processkommissionen föreslagna förberedelsen i tvistemål skulle vunnit betydligt i värde, om domaren, i stället för att genast efter en ofullständig skriftväxling tillgripa ett för både domare och parter tidsödande sammanträde, erhållit rättighet att skriftligen meddela parterna, i vilket avseende ytterligare utredning och förklaring äro erforderliga, samt ålägga parterna att inkomma med skriftliga bevis. Man skulle därigenom vinna två saker. Tidigare har jag framhållit, att enligt nin mening brister i förberedelsen kunna förebyggas endast genom en kraftig processledning från domstolens sida. Pr>cesskommissionen har tydligen tänkt sig, att dess regel, att huvudf örhandlingei skall inställas, om hinder möter för målets slutliga handläggning, skall verka därhän att parterna söka genom en grundlig förberedelse så långt ske kan undanröja varje hinder för målets slutliga handläggning. Pncesskommissionen har emellertid genom vissa undantag modifierat denna stränga regel. Troligt är för övrigt, att i alla de fall, då endera parten verk-
14 ligen förberett sig på allvar för en förhandling och inkallat vittnen m. m., ett i lag föreskrivet inställande av förhandlingen skall visa sig för parten så betungande att processkommissionens tanke icke kommer att i praxis förverkligas. Hava åter parterna privatim enats om att söka få anledning till målets uppskjutande och därför inställt sig oförberedda, kan regeln om förhandlingens nödtvungna inställande leda till något liknande den tyska processens tidigare partsherravälde över uppskoven. Domaren bör för sådana fall erhålla befogenhet att skrida till förhandling även i fall, där ett uppskov allenast på sju dagar icke är möjligt. Troligt är alltså att den press på parterna till en fullständig skriftlig förberedelse, som processkommissionens regel om inställande av förhandlingen har tänkts medföra, ej blir särdeles effektiv. För att vinna säkerhet för att förberedelsen blir fullständig, blir man därför även enligt processkommissionens förslag huvudsakligen hänvisad till domarens processledning under förberedelsen. Att göra muntlig förhandling till förutsättning för en dylik processledning synes emellertid icke praktiskt. Även utan ett tidsödande muntligt förberedande sammanträde bör processledning kunna utövas. Undertecknad kan till stöd för den av mig framförda åsikten om lämpligheten av skriftlig processledning från domarens sida åberopa erfarenheter från den engelsk-tyska skiljedomstolen i London. Den avdelning därav, som undertecknad ledde såsom ordförande under ett och ett halvt år, ålade i regel parterna genom s. k. »instructions» att inkomma med ytterligare utredning, förklaringar och skriftliga bevis med den lyckliga påföljd att mål, som eljest krävt tidsödande sammanträden med parter och advokater, kunde avgöras ojämförligt mycket snabbare och billigare än eljest varit fallet. J a g kommer här över till den andra fördel, som skulle vinnas genom den av mig ifrågasatta anordningen. Processkommissionen har föreslagit, att domstolen må upptaga mål till avgörande vid muntlig förberedande förhandling, om därvid svaranden medgivit käromålet eller bägge parterna äro ense därom och till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa, eller rätten finner uppenbart att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill. Har svaranden i ingiven skrift medgivit käromålet, kan dom meddelas jämväl enbart på skriftväxlingen. Processkommissionen kan icke anses hava därmed tillfredsställande löst den oerhört viktiga frågan om ett tidsbesparande och snabbt förfarande vid enkla mål. Nämnd på landet och, såsom, föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit, juridiskt utbildade bisittare i stad, vid sidan av lagmännen, är en anordning, som kräver den yttersta sparsamhet i processekonomien. Stärkandet av ensamdomarens ställning får icke ske på bekostnad av kvaliteten hos hans medhjälpare. Nämnden företer redan nu på grund av de tätare sammanträdena en viss förändring till det sämre i förhållande till den tid då nämndemännen, som samlades till ting endast fyra gånger om året, kunde med sin övriga verksamhet såsom traktens mest betrodda män förena ett deltagande i rättskipningen under hela sin livstid. En utveckling av nämnden i riktning mot allt kortare tjänstgöringsperioder vore helt visst ödesdiger. Juridiskt utbildade bisittare i städerna få icke heller tagas i anspråk i sådan utsträckning att mängden av dylika befattningar nödvändiggör anlitande av jurister, vilkas kvalitet och löneanspråk hålla sig på medelnivå. I ena som i andra fallet bör genom avlastande av enklare mål från den kollegiala domstolens rättsförhandlingar denna domstols arbetstid uteslutande ägnas åt de viktigare målen. De mindre viktiga och lättare avgjorda kunna lugnt överlämnas åt ensamdomareförfarandet.
15 Då processkommissionen, för att bibehålla sitt muntlighetssystem, föreslagit, att förberedande förhandling skall äga rum i alla, även de enklaste mål, borde processkommissionen ha gjort allt ej blott för att göra förberedelsen så enkel som möjligt utan även för att möjliggöra att enkla mål under detta förberedande förfarande kunna slutligen avgöras. I det utlåtande, som föreningen Sveriges häradshövdingar avgivit, har anförts, att ett avgörande av målen under den förberedande förhandlingen borde kunna ske i större utsträckning än processkommissionen föreslagit. Detta kan åstadkommas därigenom att, om vid muntlig förberedande förhandling ena parten överlämnar målet samt den andra partens uppskovsskäl uppenbarligen äro ogrundade, domaren äger vägra ytterligare uppskov och meddela dom i målet. Men framför allt skulle en förenkling nås, om domaren beredes tillfälle att redan på grundval av den förberedande skriftväxlingen, kompletterad genom upplysningar och bevis, som inkommit genom domarens skriftliga processledning, avgöra bl. a. de talrika obetydligare kravmål, som uteslutande grunda sig på skriftliga bevis. Anses det för äventyrligt att lämna avgörandet huruvida uppskov skall medges eller ej i domarens hand, kan efter skriftväxlingens och kompletteringsåtgärdernas avslutande domaren skriftligen meddela parterna att enligt hans åsikt målet är färdigt för avgörande och att, om part inom viss kort tid icke anför grundade skäl för uppskov, domaren kommer att å viss dag meddela utslag i målet. Särskilt i^ städerna, där massan av dylika mål kan vara överväldigande stor, skulle ett sådant enkelt förfarande medföra en betydande tids- och kostnadsbesparing. J a g ber att härutinnan få åberopa vad jag härom anfört i min ovannämnda uppsats i_ N. J . A. 1912 rörande det muntliga förberedande instruktionsförfarandet i Basel: Enligt upp< »Instruktionsförfarandet säges hava förr varit flitigt använt, gifter, som jag erhållit av justitiedepartementet i Basel, förekommer emellertid detsamma numera endast i fem till tio procent av hela det antal rättegångar, vara det nu beskrivna reguljära förfarandet är tillämpligt, Anledningen därtill är, enligt vad domare och advokater uppgiva, dels att torfarandet tar bort tid för de mycket upptagna presidenterna, dels att det stora flertalet rättegångar röra affärstvister, som i allmänhet lätteligen kunna av advokaterna göras färdiga till avgörande genom de förberedande skrifterna och därvid fogade skriftliga bevis. Emellertid synes instruktionsförfarandet, enligt samstämmande uppgifter i ran domare och advokater, arbeta tillfredsställande i den mån det kommer till användning.» Erfarenheten synes alltså visa, att där domaren har att välja — såsom processkommissionen föreslagit — mellan en skriftlig och muntlig förberedelse, han i det längsta kommer att anlita den skriftliga, för att ej sätta bort tid i onödan Även för parter och advokater betyder trivetvis en uppvaktning vid ratten tidspillan och kostnad. Kunna tidspillan och kostnad undvikas utan att rättssäkerheten äventyras, ta naturligtvis de s. k. processprinciperna ej stå hindrande i vägen för ett praktiskt anordnande av rättegången. Trots den lättnad i behandling och avgörande av särskilt enklare kravmål, som ett dylikt skriftligt förfarande skulle medlora ar emellertid att befara att en sådan anordning möter en instinktiv misstro hos dem, för vilka muntlighet är A och O i processen. De frukta, att om man ger skriftligheten ett finger, den snart tar hela handen. Har är dock att märka, att skriftligheten enligt mitt förslag begränsas till en viss del av processen, utöver vilken den ej kan komma. Finner domaren sig ej kunna avgöra saken på det skriftliga materialet, inträder eo ipso muntlig-
16 heten såsom kompletterande och hjälpande, och fortsatt skriftlighet är då utesluten. Befarar man, att den skriftliga förberedelsen skall, om den förvandlas till huvudförhandling, under samförstånd mellan domare och advokater draga otillbörligt ut på längden, kan detta förebyggas genom en föreskrift att muntlig förberedelse eller muntlig huvudförhandling måste anordnas, därest ej den skriftliga förberedelsen avslutas inom viss tid. Enligt processkommissionens förslag synas domare och advokater i fråga om uppskov under förberedelsen ha fått alltför fria händer. Processkommissionen säger: »Uppskov innebär alltid en olägenhet, men denna är av ojämförligt mindre räckvidd, om uppskovet sker under förberedelsen, än om uppskov vid själva huvudförhandlingen orsakas av brister i målets förberedande. Detta framgår redan därav, att, som annorstädes framhållits, vad som vid den muntliga förberedelsen förekommer skall i korthet protokolleras för att tjäna till ledning vid huvudförhandlingen. Vid uppskov under förberedelsen kan detta protokoll minska olägenheterna därav. Det är emellertid av vikt, att uppskovet icke sker på längre tid, än som oundgängligen påkallas av anledningen till uppskovet.» Några särskilda anordningar för att förhindra en alltför utdragen förberedelse har processkommissionen icke föreslagit. Bestämmelsen om huvudförhandlings utsättande inom viss tid räknar denna tid från den förberedande förhandlingens avslutande. Det vore emellertid i och för sig önskvärt, att även möjligheten till uppskov under det förberedande förfarandet begränsades. Detta kan ju i fråga om nämnda förfarande ske betydligt lättare än under huvudförhandlingen. Fortgår förberedelsen oproportionerligt länge, betyder detta i regel, att dess funktion är slut och att intet är att vinna med att låta huvudförhandlingen vänta. Detta stadium måste i regel tämligen snart anses inträda. I anslutning till denna fråga om förberedelsens utnyttjande som ett snabbt, tidsbesparande och billigt förfarande i enklare kravmål, avsett att ersätta det utomlands brukade förfarandet inför särskilda bagatelldomstolar, får jag erinra om betydelsen av att, särskilt vad städerna angår, de alltjämt ofta förekommande s. k. sakförarna utestängas till förmån för rättsbildade advokater. En tillfredsställande skriftlig förberedelse förutsätter givetvis juridiskt biträde. Oaktat min erfarenhet från förfarandet i första instans är mycket begränsad, har jag dock kunnat komma till den bestämda övertygelsen att åtminstone vad angår städer eller stadsliknande samhällen de s. k. sakförarna ej endast äro obehövliga utan i regel även skadliga. Den hjälp dessa lämna parterna består ofta i mer eller mindre misslyckade invändningar, som förlänga rättegången och orsaka parten dryga rättegångskostnader. Säkerligen ställer sig därför i regel en rättsbildad advokat billigare, oaktat det något högre arvode han kan betinga sig. Från det allmännas synpunkt är givetvis en rättsbildad advokat att föredraga. J a g förbiser naturligtvis ingalunda att undantagsfall kunna förekomma, då en sakförare på grund av sina personliga egenskaper utgör ett bättre rättegångsombud än den rättsbildade advokaten. För dessa undantagsfall, som vad städerna beträffar torde vara ytterst sällsynta, kan ett dispensförfarande anordnas. För regelfallen — och d e t ä r ju med dessa lagstiftaren måste räkna — är från alla synpunkter lämpligast att i städer och stadsliknande samhällen, där advokattillgången är god, advokatmonopol införes. Ät Kungl. Maj:t torde kunna överlämnas att efter förhållandena å varje ort därvidlag meddela föreskrifter. I ett land som Sverige, där förhållandena växla emellan Norrlands ödemarker och Skånes tätt befolkade bygder, mellan de stora städerna med deras sammanträngda befolkning och småstäder, som knappt stå att skilja från den omgivande landsbygden, kan man icke och bör man icke schablonisera. Advokatmonopol passar för närvarande icke på
den rena landsbygden och synes — bland annat på grund av den starka oviljan däremot från landsbefolkningens sida men även på grund av den svårighet och kostnad som anlitande av juridiskt biträde därstädes medför — icke böra där ifrågakomma. Någon förkärlek från stadsbefolkningens sida för städernas ofta underhaltiga sakförareelement har däremot icke kommit till synes, och, som sagt, säkerligen bli de för parten ganska kostbara. Det synes för övrigt uppenbart att skola parter och domare hava någon den minsta utsikt att motsvara de stora förväntningar, som processkommissionen ställer på dem särskilt under huvudförhandlingen, advokatmonopol måste i största möjliga utsträckning genomföras. Det förefaller som om de engelska domstolarnas högt stående rättegångsförfarande_ stått för processkommissionen såsom ett visserligen ouppnåeligt men dock i viss mån efterföljansvärt föredöme. Förutsättningarna i Sverige och England äro dock så vitt skilda, att det synes förenat med en viss risk att inrikta sina ansträngningar i antydd riktning. En engelsk domare i High Court of Justice får ej blott fakta utan även lag i målet sig förelagt av advokater, som tillhöra de främsta juristerna i landet. Målet har förberetts av solicitors, som insamlat all relevant utredning, hört vittnena och sammanställt det hela i systematisk ordning i ett till advokaten eller advokaterna överlämnat »Brief». Advokaterna bearbeta detta i sin tur, särskilt från rättslig synpunkt, och sedan serveras allt i bästa ordning för domaren, med prejudikat och lagtolkning. Processledande verksamhet från domarens sida är obehövlig; jag har sett domare uteslutande sysselsatta med att lyssna och göra anteckningar ända till dess domen fälles. Att under så gynnsamma förhållanden den engelske domaren ofta kan under handläggningens fortgång bilda sig en uppfattning både i sak- och rättsfrågan även i mera invecklade mål och därefter omedelbart avkunna sin dom är så mycket mindre förvånande som domarna i High Court of Justice såväl genom en långvarig framstående advokatverksamhet som genom ständigt och odelat sysslande med dylika frågor nått en synnerligen hög grad av fullkomning i att omedelbart tränga till kärnan av tvisten och därå tillämpa lag. Vidare underlättas den engelske domarens uppgift genom den starka tendensen att begränsa prövningen till det av advokaterna framlagda, ej blott faktiska utan även rättsliga materialet. Att förutsätta att svenska domare under ojämförligt mycket svårare förhållanden, under bristfällig partsverksamhet, under ständig processledning och ex officio beaktande av varje tillämplig rättsregel samt med onekligen mindre personliga förutsättningar än dem, som besittas av de efter den hårdaste konkurrens med Englands främsta advokater till utomordentligt väl avlönade befattningar efter många års praktisk juridisk skolning utnämnda fåtaliga domarna i High Court of Justice, skulle i regel kunna, i likhet med dessa, omedelbart efter jmålets handläggning avkunna domen, är säkerligen att hoppas för mycket, låt vara att den svenske domaren skulle genom förberedelsen komma bättre rustad med förhandskännedom i saken än vad den engelske domaren gemenligen är. Processkommissionens stolta fordran, att i regel omedelbart efter det huvudförhandlingen i ett mål avslutats och innan nytt mål företages till handläggning överläggning till dom skall företagas samt domen skriftligen uppsättas och offentligen avkunnas, torde därför tyvärr få förvisas till de fromma önskningarnas område. Givet är också att den möjlighet, som finnes för den engelske domaren att genom anteckningar, gjorda under förhandlingen, få fram ett material för domen, icke kan påräknas för den med processledningen fullt upptagne svenske domaren. Med processkommissionens utgångspunkt att protokollet bör nedskä2— 291921
18 ras till ett minimum har den icke intresserat sig för själva protokollsföringens större fullkomning. Utgår man därifrån att protokollet vid huvudförhandlingen måste upptaga ej blott vittnesmål och sakkunnigutlåtanden utan även ändringar och tillägg till sakframställningen under förberedelsen, blir frågan om protokollet en central punkt i reformen. J a g tillåter mig att härutinnan ännu en gång hänvisa till de schweiziska domstolarnas särskilt för oss så intressanta, men av processkommissionen tyvärr något förbisedda rättegångsförfarande, som i hög grad bestämts av lekmannaelementets deltagande i rättskipningen. I min ovannämnda uppsats förekommer angående Baseldomstolarnas protokoll: »Över förhandlingen föres protokoll av 'Gerichtsschreiber'. Denne är en av de märkligaste personerna i den schweiziska processen. Han besitter vanligen samma juridiska utbildning som presidenten och har i det närmaste samma avlöning. Hans huvudfunktion är protokollsföringen och formulering av motiveringen till domarna, Han har dock ofta — och så är fallet i Basel — även 'beratende Stimme' vid avkunnandet av dom men får ej delta i omröstningen. Ofta kvarstannar han på sm plats för livstiden. . Denna institution har antagligen från början uppkommit ur nödvändigheten att ställa juridisk sakkunskap till domstolens förfogande i de numera sällsynta_ fall, då domstolen består av uteslutande lekmän. Juristernas inträngande i domstolarna har gjort 'Gerichtsschreibers' rådgivande verksamhet mindre behövlig, men hans betydelse såsom protokollsförare är alltjämt synnerligen stor. Hans utbildning och rutin möjliggöra avfattandet av ett koncist protokoll direkt under förhandlingen eller efteråt på grund av memorialanteckningar och även ibland på grundval av notiser, som advokaterna privat inge till honom. Förhandlingen uppehälles icke av protokolleringen och domstolen behöver ej betungas med omformuleringar och kontroll.» Det synes som om även hos oss ansträngningarna borde inriktas mindre pa protokollets hopkrympande än på anordningar för en tillförlitlig protokollsfoling. Svårigheterna ha givetvis i mycket hög grad minskats genom den fullständiga skriftliga avfattning av sakframställningen, som enligt processkommissionens förslag skall äga rum under den förberedande behandlingen Men skall protokolleringen av ändringar och tillägg i denna framställning och framför allt av vittnesmålen icke alltför mycket störa huvudförhandlingen bor rattens ordförande befrias från protokollet och detta anförtros åt en verkligt förfaren och kunnig jurist, som känner till akten i målet lika grundligt som ordföranden. J a g delar till fullo den åsikt, som den engelske domaren mr Justice Horridge gav uttryck åt vid ett rättegångstillfälle i High Court of Justice förliclen vår, då han förklarade att en särskild protokollsförare borde anställas vid domstolen och tillade: »Här måste jag sitta och upptaga folks tid med att göra alla dessa anteckningar och att göra dem så läsliga så att Court of Appeal kan läsa dem.» . . , .. 0 J a g vill slutligen i anslutning till ett yttrande i föreningen bvenges häradshövdingars utlåtande, som antyder möjligheten av en viss begränsning av högsta domstolens prövning av sakfrågan, framhålla, att överrätt synes bora iakttaga en viss varsamhet vid ändring av första instansens avgöranden i frågor där sistnämnda instans på grund av närmare personlig kännedom om förhållandena får antagas äga större förutsättningar att bedöma sakfrågan an den högre instansen. Detta gäller naturligtvis ej blott hovrätterna utan, etter en rättegångsform som inför, om ock i tämligen inskränkt omfattning, muntligt förfarande i hovrätten men i regel icke i högsta instans, i ännu högre grad den sistnämnda. I mål, där domsmaterialet huvudsakligen bestar av kontrakt eller andra skriftliga handlingar, föreligger givetvis mindre anledning till en sådan varsamhet än där bevisningen i huvudsak utgöres av vittnes- eller
19 partsutsagor. I sistnämnda fall måste en viss återhållsamhet i omförmälda hänseende förefalla helt naturlig. Möjligen kan en dylik tankegång giva uppslaget till en sådan begränsning av högsta domstolens prövning av målet som, på samma gång den möjliggör för den högsta instansen att jämväl i sakfrågan ändra uppenbart oriktiga underrättsdomar, likväl beaktar de ofrånkomliga faktiska omständigheter, som sätta landets högsta domstol i en annan ställning vid bedömandet av vissa delar av processmaterialet än de lägre domstolorna och enkannerligen den första instansen. Värt att övervägas kunde även vara huruvida icke, med hänsyn till de förstklassiga rättegångsombud, som skulle företräda parterna i högsta domstolen, prövningen av hovrättens dom i fråga om bevisbedömandet kunde begränsas till sådana punkter, som parterna uttryckligen begärt att få på nytt prövade, vare sig iakttagandet av en sådan begränsning skulle göras till en skyldighet eller kanske allenast till en befogenhet för domstolen. Tillvaratagas dessa möjligheter till en begränsning av högsta domstolens prövning av sakfrågan — en begränsning som torde närma sig i engelska överdomstolar tillämpad praxis — skulle måhända så ytterliggående åtgärder som de av processkommissionen i detta hänseende föreslagna bliva obehövliga. Häradshövdingen i Södertörns domsaga (E. BERGELMER) : Den erfarenhet, jag såsom häradshövding under nära sexton år i rikets näst största domsaga vunnit, har icke bibragt mig den övertygelsen, att vårt rättegångsväsende är behäftat med så stora brister, att därav bör föranledas en sådan omstöpning av rättegångsväsendet som processkommissionen ifrågasatt. Väl kan jag vara ense med processkommissionen däri, att de brister, som onekligen finnas och som företrädesvis medföra långsamhet i rättskipningen, icke kunna avhjälpas med smärre partiella reformer (Del I, sid. 26), men de kunna enligt min övertygelse avhjälpas genom större sådana reformer. Och det är på denna väg — de partiella reformernas väg — man först enligt min mening bör söka gå fram, innan man ger sig ut på ett sådant äventyr som att införa en ny rättegångsordning, ty detta innebär i själva verket processkommissionens förslag. J a g anser att man bör slå in på nyssnämnda väg så mycket mer som enligt min mening processkommissionens förslag icke skulle komma att avhjälpa den största bristen i vårt rättegångsväsende, långsamheten i överrätterna. Vill man helt avhjälpa denna brist, då finnes det nog ingen annan utväg än att slopa mellaninstansen och låta som regel endast rättsfrågan bli föremål för högsta domstolens prövning. Och detta kan enligt min mening ske utan att kravet på tillfyllestgörande rättssäkerhet eftersattes, under den förutsättning likväl att till ordförande i underrätt utses endast en synnerligen högt kvalificerad jurist. Ty vad en högt kvalificerad ensamdomare jämte fem a sju kloka och förståndiga lekmän anse såsom bevisat, därom lär ett juristkollegium i en överrätt icke gärna kunna ha en annan mening, förutsatt att bevismaterialet är detsamma. Och det måste anses såsom ett oting, att parterna icke skola vara skyldiga att redan vid underrätten förete all den bevisning, varav de vilja i målet begagna sig. Underrätten bör dock icke kunna avvisa en parts talan på den grund, att visst förhållande icke av parten styrkts, utan så är att parten uttryckligen av domstolen lämnats tillfälle att styrka sagda förhållande. Skulle ensamdomaren och lekmännen till visst antal icke vara eniga i bevisfrågan, borde målet i hela dess vidd kunna prövas av högsta domstolen. Liksom högsta domstolen, därest underrätten skulle felaktigt bedömt frågan, vad som i målet bör styrkas — något som väl sällan torde förekomma •— borde äga rätt återförvisa målet för ny behandling. Införes dylika rättsregler, har
20 man enligt mitt förmenande tillräckligt sörjt för rättssäkerheten, och man har — förutsatt att vissa reformer vidtagas i fråga om målens handläggning vid underrätten — vunnit en utomordentlig snabbhet och billighet i rättskipningen samt därjämte något, som icke kan skattas nog högt, möjlighet att giva underdomaren en sådan avlöning, att han blir fullt ekonomiskt oberoende och utan något som helst behov av extra förtjänster, även om han skulle ha skulder från sin studie- och utbildningstid att gälda samt mer eller mindre stor familj att försörja. För närvarande lära endast häradshövdingarna i de största domsagorna uppbära en dylik avlöning. J a g är visserligen övertygad om, att det förslag till reform av vart rättegångsväsende, som jag här skisserat, icke har några utsikter att vinna beaktande, ty detsamma skulle med all säkerhet komma i strid med övermäktiga intressen av skilda slag, men jag har dock ansett mig böra framlägga detsamma, då det enligt min bestämda mening är den enda utvägen att fa till stånd en rättegångsordning, som innebär full garanti för rättskipningens skyndsamhet och billighet utan att samtidigt eftersätta rättssäkerheten.
De partiella reformer, som i fråga om rättskipningen vid underrätterna bora o-enomföras och det snarast möjligt, äro enligt min åsikt framfor allt följande ' l:o) anordnande av förberedande behandling av målet före dess handläggning inför rätten, . , , , . H ..,,. , 2:o) förenkling av domboken och större garanti for dess tillförlitlighet, 3:o) större kompetens hos åklagarna, . . , , 4:o) rationell uppdelning av målen så, att den ordinarie domaren kommer att få handlägga endast de viktigare målen. _ , . I fråga om det närmare innehållet i dessa reformer tillåter jag mig hanvisa till vad styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anfört i ett pa uppdrag av föreningen avfattat underdånigt yttrande över processkommissionens förslag, vilket yttrande enligt vad jag har mig bekant kommer att någon av de närmaste dagarna avlämnas jämväl till kungl. hovratten För egen del tillåter jag mig göra följande tillägg, som i huvudsak utgör ett understrykande av vissa, i sagda yttrande angivna synpunkter men i viss mån innebär en avvikelse därifrån. Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen passar icke for oss svenskar. Principen förutsätter, att vid den så kallade huvudförhandlingen parten skall, helst själv, offentligen uppträda och utveckla sin talan. För en genomsnittssvensk är det en pina att uppträda offentligt, särskilt om han icke far uppläsa ett skriftligt anförande och icke ens, därest det ej kan anses nödvändigt, anlita skriftliga anteckningar. Menige man behöver när han infinner sig inför rätta, all den hjälp en god domare kan bereda honom. Domaren tar, med andra ord, söka hjälpa honom ur hans förlägenhet, som icke utan vidare får tillskrivas den omständigheten, att han har orätt, utan i regel ovana att uppträda offentligt. Menige man vill icke gärna anlita en advokat, beroende dels på visst, ofta berättigat misstroende till hans förmåga att tillvarataga sin huvudmans intresse och dels av sparsamhetsskäl. Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen bygger allt för mycket pa de omedelbara intryck man får av huvudförhandlingen. Mm erfarenhet ar den, att de intryck, man får av en förhandling inför rätta, ofta äro vilseledande basom exempel kan jag nämna, att jag för några år sedan hade att rannsaka en äldre person, häktad såsom misstänkt för stöld. Gråtande bedyrade han sm oskuld och såsom bevis mot honom fanns blott beedigad utsago av ett par gummor som tyckt sig igenkänna den tilltalade såsom den, som de sett taga
21 det stulna. Åklagaren överlämnade målet i saknad av ytterligare bevisning, men jag uppsköt målet för att bli i tillfälle att närmare få synat i sömmarna vissa av den tilltalade lämnade uppgifter. Vid nästa rannsakning erkände den tilltalade. Man får också akta sig för att allt för mycket lita till ett trovärdigt och ogenerat uppträdande, bestickande vältalighet hos parten eller hans advokat o. s. v. Med gammal svenskmannatradition och svenskt sunt förnuft torde det mera överensstämma att för undvikande av förhastade beslut stadga, att utslag efter en huvudförhandling får meddelas tidigast dagen därefter, än att, såsom processkommissionen föreslagit, föreskriva, att utslag i regel skall meddelas omedelbart efter förhandlingens slut. Beträffande den ifrågasatta utökningen av nämndens befogenhet anser jag mig böra omnämna, att inom den mig anförtrodda domsagan tjänstgöra trettiosex nämndemän, att jag under min tid såsom häradshövding haft att göra med nämndemän av de mest skilda samhällslager, från den grevlige fideikommissarien till den socialdemokratiske hantverkaren, men att jag aldrig från nämndens eller enskilda nämndemäns sida hört något önskemål om någon utökning av nämndens befogenhet. Orsaken härtill torde vara den, att jag alltid före utslags avkunnande lämnar en ganska ingående redogörelse för vad i målet förekommit och överlåter åt nämnden stort inflytande vid bestämmande av skadestånds storlek och utmätning av straff. Då frågan om utökning av nämndens befogenhet för något år sedan var under diskussion, frågade jag direkt, var för sig, ett par representativa nämndemän av olika politisk åskådning, om de önskade individuell rösträtt, men de svarade alla bestämt nej; det var bra som det var. Den socialdemokratiske nämndemannen sade rent ut, att om dylik rösträtt infördes, bleve det sannolikt röstning efter partilinjer, något som han ingalunda ansåg önskvärt. Parts hörande under straffansvar må enligt processkommissionens förslag först ske efter det övrig bevisning förebragts. En dylik anordning kommer med all säkerhet av mången part att anses innefatta ett slags legaliserande av den gamla, utdömda satsen: Prima regula juris est negare. Part får ju onekligen lätt den uppfattningen, att intill dess han höres under straffansvar, må han ljuga hur mycket som helst; och då hans hörande under straffansvar icke får ske förr än all annan bevisning konsumerats, så kan ju en samvetslös part utan större risk fortsätta att ljuga. Parts ovillkorliga skyldighet att tala sanning bör från början strängt upprätthållas och inskärpas. När part höres personligen inför rätta — och det bör i regel ske redan vid rättegångens början — bör han genast höras under straffansvar. Erfarenheten i Danmark, där man lär tillämpa en dylik metod, lär givit vid handen, att annan bevisning ofta blir överflödig. Inför risken att genom bevisning, om vars verkan parlen icke har säker kännedom, beslås med osanning faller parten till föga och talar sanning. E t t dylikt resultat är så mycket mera eftersträvansvärt, som det enligt min mening är ytterst betänkligt att tillåta vittnesbevisning i den utsträckning förslaget ifrågasätter. J a g åsyftar borttagande av vittnesjäven. Varje erfaren domare vet, att vittnesbeviset är det sämsta bevismedel som finnes, om man undantager det fall, då vittnen på uppmaning iakttagit ett visst faktum. Det heter visserligen, att domstolen har fri bevisprövning och bör beakta förhållanden, som enligt nu gällande rätt utgöra jäv. Men jag fruktar storligen, särskilt om nämnden får större inflytande, att allt för stor hänsyn kommer att tagas till edfästad utsago av ett jävigt vittne, som har förmåga att uppträda trovärdigt. Man vill ju ock gärna tro, att en person talar sanning, när han utsäger något under edsansvar. Det ligger sekelgammal, djup visdom och människokännedom bakom
22 dessa jäv, och jag anser för min del icke tillrådligt att slopa dem. Däremot bör det alltid vara tillåtet att höra jäviga personer upplysningsvis. Beträffande advokatväsendet anser jag det vara synnerligen önskvärt, om sådana bestämmelser meddelades, som möjliggjorde ett förhindrande av att olämpliga personer, ej tillhörande advokatkåren, yrkesmässigt uppträdde såsom rättegångsombud eller biträde åt part. För dylik yrkesmässig verksamhet av andra än advokater borde erfordras tillstånd av vederbörande domstol; och sådant tillstånd borde endast givas för viss tid. Till slut kan jag icke underlåta att framhålla, att om domstolarna ej kunna slippa ifrån besväret med delgivande av stämningar, det bör stadgas, att ett mål är anhängiggjort, så snart ansökan om stämning gjorts hos vederbörande stämningsgivare. Ty det måste anses synnerligen olämpligt att låta en talans bevarande, där denna skall anhängiggöras inom viss tid, bero på, om domstolen hinner ombesörja stämningens behöriga delgivning före utgången av berörda tid. Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga (N. EDLING) : Då jag nu avgiver yttrande över processkommissionens betänkande, vill jag förutskicka, att tidens knapphet medfört att jag ingalunda hunnit överväga betänkandets alla delar så noga som rätteligen bort ske. Tillika har jag naturligtvis helt och hållet frånsett den ekonomiska sidan av saken. Vad först angår domstolsorganisationen finner jag förslaget riktigt så tillvida som det bibehållit enmansdomstolar med nämnd å landet. I stad, som hittills lytt under landsrätt, eller där underrätten hittills bestått av borgmästare och illitterata rådmän, bör samma domstolsorganisation som på landet lämpligen ifrågakomma. Huruvida i övriga städer nuvarande organisation av historiska skäl bör bibehållas — frånsett att domarna ej böra tillsättas genom val — eller en nämnd även här bör anlitas, synes vara en fråga, vilken jag möjligen kan vara berättigad förbigå. . o Enligt min mening böra ock domkretsarna göras så stora, att en kvalitativ uppdelning av arbetet lämpligen kan äga rum. Vad förslaget innehåller om fullständig befrielse för den egentliga domaren, lagmannen, från handläggning av enklare mål samt inskrivnings- och ansökningsärenden och dessas överflyttning till särskild domare innebär strängt taget icke någon nyhet utan blott en utvidgning av vad som hittills, ehuru i mindre omfattning, tillämpats enligt de grundsatser som tagit sig uttryck i gällande domsagostadga. Det nya består egentligen i permanensen hos anordningen. Någon särskild motivering för tillstyrkande av förslaget i denna del är icke av behovet påkallad. Vad särskilt angår lagfarts- och inteckningsväsendet har jag tidigare uttalat mig för att dessa ärenden böra anförtros åt en inskrivningsdomare samt att denna befattning bör förses med ordinarie innehavare. Det har invänts, dels att arbetets art skulle medföra svårighet att rekrytera befattningen därest denna bleve ordinarie, dels att genom inskrivningsväsendets skiljande från den egentliga domarens verksamhet denne skulle bliva främmande för en del av domkretsens rättsliv och för dess struktur ur jordfördelningssynpunkt. Den förra farhågan torde enligt de erfarenheter jag har säkerligen vara överdriven, särskilt med nuvarande starka tillströmning på juristbanan. Och olägenheten av domarens avskärande från kunskap om domsagans jordförhållanden kan motverkas, om inskrivningsdomarens kansli förlägges i samma hus som de övriga kanslilokalerna och en nyutnämnd lagman därjämte har skyldighet att under någon tidsperiod efter sin utnämning tjänstgöra som inskrivningsdomare. Man kan emellertid ej underlåta att påpeka nödvändigheten av att, om sportelsystemet i samband med denna reform avskaffas såsom avlöningsform för under-
23 domarna, fullständig kompensation tillägges dem för vad de hittills såsom inskrivningsdomare och stämpelförsäljare uppburit. Förslaget innefattar vidare överflyttning å underrätterna av de exekutiva Exekutionsmyndigheternas åligganden beträffande verkställighet av civilrättsliga förplik- göromåls över y mng telser, beslut om böter och viten, lagsökningsmål och handräckningsärenden. " Härutinnan delar jag visserligen processkommissionens åsikt att de blivande lagmansrätterna i fråga om lättillgänglighet för allmänheten torde bliva fullt likställda med de nuvarande magistraterna. Men de betänkligheter, som vid utsökmingslagens antagande anfördes mot domstolarnas befattning med hithörande ärenden, synas mig kvarstå. Dessa ärenden måste vinna på att handhavas av myndighet som tillika äger annan administrativ befogenhet. Den dömande och den verkställande myndigheten böra tillkomma skilda organ. Att magistraterna i vissa städer enligt 1877 års lag hava verkställande befogenhet, har väl samband med att staten därigenom undsluppit kostnaden för exekutionsväsendets utövande i städerna, Det är visserligen sant, att den ordning, som nu föreslagits, i visst avseende skulle innebära en fördel, nämligen så tillvida som fastighetsböckerna bleve lättare tillgängliga för den myndighet som hade att handlägga de exekutiva försäljningarna, men frågan är om denna vinst skulle uppväga den nackdel som givetvis låge däri att domstolarna utövade förmanskapet över polisverksamheten, vilket med hänsyn till avfattningen av gällande lag om polisväsendet i riket skulle bliva en följd därest åtgärder i utsökningsmål, vid indrivning av böter och vid annan handräckning fölle under domstolens tillsyn. En väsentlig förändring i organisatoriskt hänseende föreslås av processkom- Lekmannamissionen rörande lekmannaelementets ställning och består vad angår under- elementet, rätterna på landet i dels minskning av antalet på en gkng tjänstgörande nämndemän till fem, dels ock vidgning i nämndemannens möjlighet att öva inflytande på domen såväl i brottmål som tvistemål genom bestämmelse om att nämnden ej behöver vara enhällig för att överrösta domaren. Det synes vid studium av betänkandet uppenbart att dessa förändringar icke för processkommissionen framstått såsom självändamål utan snarare såsom konsekvenser av andra delar av förslaget. Minskningen i antalet nämndemän är väl sålunda en följd av eller snarare en förutsättning för anordnandet av tätare sammanträden med underrätten. Omröstningsreglerna åter äro väl en kompensation för minskningen i antalet. Möjligen anses de ock motiverade av den fria bevisprövningens införande. Ser man på frågan om minskningen i antalet på en gång tjänstgörande nämndemän för sig, är det uppenbart att en så kraftig nedskärning som från tolv till fem (i Uppsala läns norra domsaga tjänstgöra alltid tolv nämndemän) kan medföra att mål komma att handläggas inför främmande nämnd. Detta är ock en medveten följd av förslaget i vad det avser att införa tätare sammanträden utan inskränkning i rätten att anhängiggöra mål från varje del av domsagan å varje sammanträdesdag. Skäl kunna anföras såväl mot som för detta lossande av sambandet mellan mål och nämnd. En_ oundviklig konsekvens blir att intresset hos nämnden för målen slappas, åtminstone i jämförelse med nuvarande förhållanden. Vidare går domaren ofta miste om det stöd, som ligger i nämndens kännedom om den miljö, varur ett mål framgått. Processkommissionen yttrar, att domen i ett mål icke bör grunda sig på upplysningar som på privat väg komma domaren tillhanda. Detta är kanske i viss mån riktigt, men å andra sidan bör väl varje domstol sträva efter att nå den materiella rätten, oberoende av huruvida skenet kan visa i den ena eller andra riktningen, i all synnerhet om den fria bevisprövningens princip uttryckligen lagfästes. Den förebragta utredningen i ett mål må vara aldrig så tillfyllestgörande; skall bevisprövningen bli något annat än rent formell, är det av vikt, att så mycken kunskap som möjligt, även ort- och
personkännedom är samlad hos domstolen. Den mänskliga naturen kan ej omskapas genom lagstiftning. Fortfarande som hittills kommer det att finnas vittnen, som misstaga sig, minnas fel eller av en eller annan anledning se saken skevt. Man bör ej heller förbise betydelsen av att parter och vittnen inför rätta se sig ställda ansikte mot ansikte med sin hemsockens förtroendemän, som lägga märke till vad de yttra. Å andra sidan kan naturligtvis personkännedomen hos nämnden, om den allt för mycket anlitas, övergå från att vara ett korrektivt moment till att spela en mera positiv roll än den rätteligen borde göra. Åtminstone kan det tänkas att en eller annan part tror att så är fallet, något varpå jag sett exempel. Enbart denna omständighet kan ju tagas till intäkt för att minska motståndet mot det lokala sambandets uppoffrande. Då jag, på sätt i det följande skall framgå, bestämt mig för att icke avråda från detta offer — en ståndpunkt motsatt den jag tidigare intagit i detta spörsmål — sker det emellertid för att därigenom nå en betydande vinst, som förslaget i annat avseende innebär. Till frågan om nedskärning av antalet nämndemän skall jag strax återkomma vid behandling av spörsmålet om tätare tingssammanträden. J a g vill blott här fästa uppmärksamheten på att det totala antalet nämndemän i. varje socken ej bör sänkas, enär nämndemännen hava funktioner sig ålagda även utom rätta. Vad därefter angår omröstningen, må det framhållas, att i och med det man frångår kravet på enhällighet hos nämnden har man helt och hållet rubbat på nämndens ställning. Nämnden har, frånsett sin funktion av sakkunnig rådgivare, hittills spelat rollen av att vara ett uttryck för »folkets röst». Meningen har varit att endast när domarens votum får hela folkmeningen mot sig, när lekmannaförnuftet enhälligt och kraftigt reagerar emot berörda votum, skall en reaktion tillmätas betydelse. Däremot är det för nämndens rätta funktion främmande att i varje mål anställa omröstning. Detta senare kommer naturligtvis att bliva följden om processkommissionens förslag i denna del upphöjes till lag. Visserligen torde någon större tendens hos nämnden i underrätterna att utöva den dem nu tillkommande makten att överrösta domaren icke hittills spårats — vilket ju icke hindrar att hänsyn till nämndens mening och råd ofta ändå tages — men detta visar icke huru förhållandena komma att bliva om rösträttsbestämmelserna förändras i den föreslagna riktningen, särskilt om med nämndemannauppdraget kommer att förenas större avlöning, i vilket fall en persons politiska åsikt och ej hans omdömesgillhet och vederhäftighet säkerligen kommer att bliva avgörande vid valet till nämndeman. Kravet på enhällighet hos nämnden torde icke böra frångås. Kan jag således ej förorda förslagets bestämmelser om rösträtt, måste jag ock uttala min bestämda protest mot förslaget att tillämpa proportionell valmetod — låt vara blott Proportionella i vissa fall — vid nämndemansval. Det vore ju att erkänna det berättigade i valatt politiska och ej sakliga synpunkter böra vara avgörande vid doms fällande. Avlöning. I detta sammanhang framhålles, att den ersättning, som kan ifrågakomma till nämndemän, icke bör omfatta annat än de direkta utgifter som äro förenade med tingsresorna, Huvud- och Mot de föreslagna bestämmelserna om bitingsställen och om förläggningen av bitingsstäilen, rättens kansli torde icke vara annat att tillägga än att vid bestämmande av kansli. kansliorten de geografiska synpunkterna icke alltid böra få vara avgörande. Stundom förhåller sig så att en domsagas centralpunkt ligger utanför dess område. Hänsyn bör också tagas till att tillgång på dugliga advokater kan erhållas å tingsplatsen samt önskvärdheten i och för sig av lätta förbindelser mellan kansliet och olika ortsmyndigheter. Tätare tings- Beträffande frågan om antalet tingsdagar yttrar processkommissionen att samman- c ] e t städse måste utgöra ett hinder för skyndsamheten vid målets behandling, traden. n « r a n hängiggjorda mål måste under veckor vänta på handläggning av det skä-
25 let att domstolen icke sammanträder tidigare. Vidare medför enligt processkommissionen den nuvarande ordningen, att till varje sammanträde måste sammanföras ett stort antal mål, och att, då den tid, som varje mål kräver, svårligen kan på förhand beräknas, domstolen icke hinner agna varje mål en fullständig och noggrann behandling, i följd varav uppskov bli oundvikliga. Det rnå till en början framhållas, att denna kritik torde vara överdriven, åtminstone om den gör anspråk på att gälla förhållandena i alla delar av landet. Vad exempelvis Uppsala läns norra domsaga, som utgör ett tingslag med ett tredagarssammanträde i månaden under vår- och hösteting, har under år 1926 handläggningen av mål och ärenden å de allmänna tingsdagarna tagit en tid av i medeltal fem timmar om dagen, inberäknat överläggning till dom, därav på mål och ärenden, som avses i lagen om tremansting, belöper omkring en timme om dagen.^ Att målens handläggning skulle blivit lidande av tidens knapphet är ett påstående, som jag ej kan vitsorda. Uppskov föranledas icke därav utan av att parterna icke vid första rättegångstillfället medhava bevisning. I förbigående sagt får detta rättegångstillfälle under nuvarande förhållanden i realiteten tjänstgöra såsom ett slags förberedande behandling, något varemot icke torde vara så mycket att erinra. Det är emellertid riktigt att under nuvarande förhållanden mål ibland måste vänta på handläggning en eller annan vecka. Anser man nu detta vara en betänklig brist, finnes väl ej annan utväg att råda bot härpå än den av processkommissionen föreslagna anordningen av tätare tingssammanträden. Givetvis förebygges därigenom även för stor anhopning av mål å en och samma rättegångsdag. J a g tillåter mig att först söka giva en bild av hur processkommissionens förslag kommer att gestalta sig i tillämpningen beträffande norra Uppland. Med ledning av de anvisningar som finnas å sid. 137 del I av betänkandet kan man ungefär beräkna de nya lagmansrätternas tjänstgöring. Hålles varje vecka ett sammanträde om två dagar i följd under tio månader av året, såsom där förutsattes, kommer antalet tingsdagar om året att uppgå till omkring åttiotvå, å vilka enligt processkommissionens beräkningsgrund antalet sessionstimmar finge uppgå till sammanlagt högst fyrahundranittiotvå. Till jämförelse kan meddelas, att inom Uppsala läns norra domsaga hållas för närvarande trettio tingsdagar om aret. Av dessa hava åtminstone under år 1926 allenast nio stycken överskridit det av processkommissionen såsom maximum tänkta timantalet (sex timmar) per dag (frånräknas tremansmålen, har överskridande ägt rum allenast å tre dagar), medan flertalet dagar i minst motsvarande grad understigit nämnda timantal. Hela antalet effektiva arbetstimmar å 1926 års tingsdagar utgjorde etthundrasextiofem (frånräknas tremansmålen: etthundratrettiofem). Fördelade på åttiotvå tingsdagar skulle således antalet arbetstimmar per dag här i norra Uppland komina att utgöra två timmar (frånräknas tremansmålen: en och en halv). Att för så korta sa ni muntraden bibehålla tolvmannanämnden vore ju uppenbart orimligt. Vill man för övrigt vinna något med tätare sammanträden, måste man utgå från att mål från alla delar av domsagan skola kunna anhängiggöras å alla sammanträden. Härmed är ju, såsom ock ovan framhållits, det lokala sambandet mellan mål och nämnd brutet och motivet för att hava fulltalig nämnd borta. Har man således en gång beslutat sig för täta sammanträden, måste en reduktion i nämndens antal göras. Genom en sänkning av antalet skulle ock intrycket av onödig apparat försvinna. Frågan blir då, i vilken grad en sänkning av antalet bör äga rum. Utgår man från en minskning av antalet till fem såsom processkommissionen föreslagit, blir hela antalet_ dagstjänstgöringar per år (5 X 8 2 = ) 410. Processkommissionen tänker sig att varje nämndeman bör få tjänstgöra i regel tio eller allra högst femton dagar om året. Räknar man exempelvis med 11
dagar, får man en uppsättning nämndemän inom domsagan av (410 : 11 = c:a) 37, vilket antal för övrigt nära motsvarar det, som nu finnes i Uppsala läns norra domsaga, eller 36. Tjänstgöringens fördelning bleve^ emellertid rätt invecklad. Man kan nämligen ej helt bortse från kravet på kontinuitet i nämndens sammansättning å olika rättegångsdagar. Även om uppskov med mål från ett rättegångstilifälle till ett annat komme att bliva undantag och likaså anstånd med avkunnande av dom från ett sammanträde till ett annat bleve sällsynt, måste man dock även enligt processkommissionen räkna med att dylika uppskovs- och anståndsbeslut åtminstone någon gång förekomme. Då växling i nämndens sammansättning i sådana fall måste undvikas, bleve det därför givetvis ur denna synpunkt nödvändigt att indelningen skedde så att samma nämndemän för kontinuitetens skull tjänstgjorde såväl vid första som vid den eventuella andra handläggningen resp. såväl vid huvudförhandlingen som vid utslagets meddelande. Om nu å dagen för andra handläggningen resp. för utslaget nya mål_ tillkomma, bör nämnden kvarstanna även över dessa mål. Då vidare dessa i sm tur kunna föranleda ytterligare handläggning vid senare tillfälle, blir konsekvensen att samma nämnd bör få tjänstgöra även då. En plan, genom vilken tjänstgöringen på förhand fastställes, måste taga hänsyn härtill, och detta kan ske genom föreskrift att nämnd, som en gång börjat tjänstgöra, får fortsätta därmed några veckor i sträck. Dock kunde tillika bestämmas att olika grupper nämndeman skulle tjänstgöra å olika dagar av varje tvådagarssammanträde, så att en grupp närvore å den första dagen och en annan grupp å den andra dagen, ävensom att en och samma grupp tjänstgjorde blott varannan vecka, exempelvis gruppen A måndagar i första, tredje och femte veckan, gruppen B tisdagar i samma vecka, gruppen C måndagar i andra, fjärde och sjätte veckan samt gruppen D tisdagar i samma veckor. Om det ordinarie antalet tjänstgöringsdagar per år bleve tio, kunde ock tjänstgöringen ytterligare uppdelas i perioder om exempelvis fem dagar, så att varje nämndeman finge inom sin grupp tjänstgöra en dag varannan vecka under tio veckor i sträck i två olika omgångar under året. Ombyte av nämndemän inom varje grupp kunde i möjligaste mån ske successivt så att en nämndeman inträdde och en frånträdde för varje dag som gruppen tjänstgjorde. J a g har uppehållit mig så detaljerat vid tillämpningen i praktiken av processkommissionens förslag i denna del, emedan det eljest enligt min mening varit omöjligt att bedöma förslagets innebörd. Resultatet av undersökningen har givit vid handen att förslaget om ett tvådagssammanträde i veckan med fem nämndemän tjänstgörande i rätten kan realiseras utan att alltför mycket betunga nämndemännen, under förutsättning att den ovan skisserade indelningsplanen tillämpas, enligt vilken, när uppskov eller anstånd sker, uppskovs- resp. anståndstiden utsträckes från den tid av sju dagar, som processkommissionen i detta avseende föreslagit såsom maximum, till fjorton dagar, för att härigenom bibehålla kontinuiteten i nämndens sammansättning. Det måste emellertid sägas att allmogen kommer att få svårt att förstå nödvändigheten av så täta och korta sammanträden som förslaget innebär. ..Det komme för dem att framstå såsom ett slöseri med tid och arbetskraft. Även för åklagarna komme saken att te sig på enahanda sätt. De riskera nämligen att få sina tjänstmål uppdelade på fyra dagar i månaden i stället för att de nu få dem koncentrerade till en dag. Enligt min mening torde ej heller så täta sammanträden som en gång i veckan behövas. Även om man behjärtar processkommissionens syfte med dessa täta sammanträden, nämligen möjligheten att snabbare anhängiggöra mål, och därtill lägger att ett tillfredsställande sätt att föra protokollen — vilka man enligt min mening på sätt nedan närmare sägs icke kan undvara — förutsätter, att anhopning av mål undvikes, torde det
27 i de flesta fall räcka med allenast ett tvådagssammanträde var fjortonde dag. Man skulle härigenom även undvika en så kraftig nedskärning av antalet på en gång närvarande nämndemän, som processkommissionen föreslagit. Om tjänstgöringen fördelas i huvudsaklig överensstämmelse med den plan härför jag ovan skisserat för sammanträden var vecka med femmannanämnd, kan för sammanträden var fjortonde dag antalet mycket väl sättas till sju, eller det antal som nu fordras för att nämnden skall vara domför. Visserligen återknytes ej härigenom fullt det lokala sambandet mellan mål och nämnd, men rättskipningens folkliga bas blir bredare än enligt processkommissionens förslag. Då en uppdelning av domsagoarbetet så att inskrivningsväsendet förlägges till särskild domare är högeligen önskvärd, och dylik uppdelning förutsätter en utökning av domsagornas områden, vilket åter måste medföra en ökning av antalet rättegångsdagar, samt vidare en tillfredsställande protokollsföring förutsätter rundligare tid för varje måls behandling, anser jag mig efter synnerlig tvekan icke kunna bestämt avråda från att med uppoffring av fördelen av ett städse fast knutet lokalt samband mellan mål och nämnd godtaga tätare sammanträden med till ett antal av sju minskad nämnd. J a g har emellertid även därvid utgått från att huvudtingsstället förlägges i stad, där kansliet ur olika synpunkter är bäst beläget och tillgång på goda advokater finnes, dit kommunikationerna äro väl ordnade och där nämnden och befolkningen kunna kombinera tingsbesöken med andra ärenden, ävensom att de jämkningar i processkommissionens förslag jag i övrigt tillåtit mig föreslå jämväl vinna beaktande. Till organisationsfrågorna ansluter sig nära förslaget att hovrätterna skola Hovrätten kunna anlitas såsom första instans i vissa tvistemål, om parterna äro ense där- f9J!ta i n s t a n s om. Denna punkt innebär enligt min mening den största fara för att underrät- ^ ^ ™£~ terna skola nedsjunka till bagatelldomstolar. Säkerligen skulle en dylik anord- bevisfrågor, ning medföra att parter av advokater tillråddes att välja bort underrätten och därigenom förkorta instansordningen. Även om valrätten enligt förslaget är utesluten i vissa mål, är dock själva principen farlig. Har man en gång slagit in på denna väg, kan det befaras att krav snart framställas på valrättens tilllämplighet i allt vidsträcktare omfattning. J a g avstyrker således på det livligaste antagande av denna bestämmelse. Likaledes tror jag det vore mycket olyckligt att avskära högsta domstolen från prövning av sakfrågor redan av det skäl att svårigheten att avgränsa sakfrågor från rättsfrågor torde vara mycket stora. E t t ytterligare skäl i sistnämnda avseende är att genom en dylik anordning ett alltför stort antal mål, nämligen de, i vilka egentligen blott föreligger en bevisfråga, undandragas högsta domstolens prövning. E t t lagfästande av principen om fri bevisprövning är givetvis en nödvändig Fri bevisprövåtgärd. J a g tillåter mig emellertid framhålla, att avskaffande av skyldskapsning. och svågerskapsjäv för vittnen ej bör göras så, att dessa vittnesjäv försvinna jämväl från det extra judiciella rättslivet. Fortfarande komma väl nämligen stadganden, som kräva ojäviga vittnen för vissa rättshandlingar (köpeavtal, delgivning av handling m. m.), att kvarstå. _ Beträffande muntlighetsprincipens tillämpning ansluter jag mig i stort sett Muntlighet till vad styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför därom i det o c n P5°.toyttrande över förslaget, som styrelsen avgiver till Kungl. Maj:t. J a g anser, kollsförin&såsom jag redan antytt, att man icke kan undvara protokollsföring i underrätt. Uppskov med mål eller anstånd med utslag kan ej helt undvikas. Det är. varje domares rätt och plikt att betänka sig när han är tveksam. Att utgå från att betänketid alltid vore onödig, vore löjligt. Man kommer således fram till att protokollsföring måste äga rum för den dömande instansens egen skull. Av processkommissionens förslag synes det ock som om protokollsföring åtminstone av vittnesförhör måste bliva regel, då förslaget stadgar att protokoll över dessa skall föras, när det kan förutses att klagan kommer att äga rum. Parten kom-
28 mer då säkerligen alltid att i förväg reservationsvis anmäla sig ämna föra talan mot den blivande domen, för att icke avskära sig från möjligheten att i hovrätten förebringa underrättens protokoll. — Men givet är å andra sidan, att protokollsföringen bör anordnas så litet betungande för domstolen som möjligt. Den bör om möjligt försiggå under domstolsförhandlingen och sålunda, att domaren i slutgiltig form neddikterar protokollet för protokollsföraren, som stenografiskt upptecknar detsamma. Själv anser jag dylik diktamen visserligen ej vara lätt att utföra men tror att svårigheten kan övervinnas. I de rättsbildade domarbiträdenas utbildning bör, liksom för närvarande i Österrike, ingå såsom ett obligatoriskt led att vara fullt kunnig stenograf. Protokollet göres emellertid så kortfattat som möjligt, I detsamma intages blott vad parterna anföra utöver vad i den föregående skriftväxlingen förekommit, vilket uppenbarligen icke kommer att vara mycket, ävensom vittnesmål och sakkunnigutlåtanden. Till protokollet användas blanketter, vara domstolens namn, årtalet etc. äro tryckta men plats lämnas för ifyllande av datorn, parternas namn och så vidare, varjämte varje sida i blanketten är uppdelad i två spalter. Stenogrammet tecknas å ena spalten samt renskrives inom viss kort tid efter förhandlingarnas slut på den andra spalten. Fullmakter, skrifter, intyg och dylikt biläggas protokollsarket, och det hela bildar en akt, vilken om klagan föres översändes till hovrätten. Ett betydelsefullt moment vid muntlighetens tillämpning är parternas personliga avhörande. Uttryckligt stadgande härom är önskvärt, då den uppfattningen torde vara allmänt utbredd bland advokater att domstolens föreläggande för part att iakttaga personlig inställelse innebär ett misstroendevotum mot ombudet. De väsentliga bristerna hos nuvarande rättegångsordningen äro givetvis processförfarandets långsamhet samt den omständigheten att i överrätterna råder allenast skriftlig process. Långsamheten torde huvudsakligen vara beroende av arbetsbalansen i hovrätten, varemot förfarandet vid underrätt sedan målet där en gång är anhängiggjort, för närvarande i stort sett icke lär kunna vara föremål för berättigade anmärkningar i detta avseende, åtminstone icke nu i lika hög grad som för ett antal år sedan. 1 Arbetsbalansen i hovrätterna sammanhänger med frågan om muntligheten på det sätt att balansen möjliggöres genom att processmaterialet är bevarat i underrättens protokoll och att det ur denna synpunkt är likgiltigt om målet i hovrätten företages till behandling förr eller senare. Såsom förslaget tänkt sig den muntliga förhandlingen i hovrätten, torde förutsättningar finnas för att målen där snabbare än nu skola företagas till behandling. Den muntliga förhandlingen i hovrätten tjänar emellertid även och framför allt rättssäkerheten genom att förhindra att hovrätten dömer enbart på underrätternas protokoll. Hur mycket arbete än må nedläggas på protokollsskrivningen, kan man ändå aldrig komma därhän att protokollen giva fullt åskådligt uttryck åt vad vid handläggningen förekommer. Givet är under sådana omständigheter, att vid en prövning i hovrätten sådana moment som större eller mindre 1 Det synes som om processkommissionen underskattat betydelsen av den strävan att förkorta rättegångarna i underrätt som på sista tiden gjort sig gällande. Den statistik över rättegångarnas långvarighet, som processkommissionen meddelat, torde vara föråldrad. Jag tillåter mig i detta samband meddela, att åren 1925 och 1926 vid Uppsala läns norra domsaga hava — frånsett mål angående häktade, på förhand erkända polisförseelser och andra mindre brottmål, samt tredskovis avdömda tvistemål, vilka i regel kräva blott en handläggning, ävensom barnuppfostringsmål, vilka senare på grund av edgångsbesluten stå i en klass för sig — omkring fyrtio procent av samtliga mål avgjorts redan vid första rättegångstillfället, elva procent då överlämnats och satts på utslag till senare dag, tjugosex procent handlagts två gånger och avdömts vid andra rättegångstillfållet samt tjugotre procent handlagts långsammare. De anförda siffrorna styrka antagandet att arbetsbalansen i hovrätterna är den väsentliga grunden till nuvarande rättskipnings långsamhet.
synbar övertygelse hos parter och vittnen om riktigheten av egna uppgifter, det mer eller mindre vederhäftiga hos dem och så vidare, icke kunna komma till sin rätt. Då dylika imponderabilia icke kunna av underrätten protokollsföras, fordras att muntlighet införes i rättegången även vid hovrätten. Underrätten kan eljest stundom frestas från att i domen följa sin övertygelse, i medvetande om att hovrätten, om domen överklagas, blott har tillgång till protokollen. I synnerhet om fri bevisprövning införes, torde den muntliga hovrättsproceduren böra i princip fastslås. Emellertid kan ej nekas, att om en fullständigt ny muntlig förhandling med bevisupptagning städse skulle erfordras vid en högre instans, och vad i sådant avseende förekommit vid underrätten vore helt och hållet onyttigt, parterna lätt skulle frestas till att förringa betydelsen av förhandling vid underrätt. Detta åter måste givetvis med alla till buds stående medel förhindras. J a g föreställer mig att en medelväg härvid vore framkomlig. Denna skulle bestå däri, att muntlig förhandling och bevisupptagning i hovrätt icke skulle vara erforderlig om ej part begärde sådan eller hovrätten ansåge ändring i överklagade domen beträffande bevisprövning eller straffmätning kunna förekomma, I övriga fall skulle hovrätten äga döma på underrättens protokoll. Del I I av processkommissionens betänkande föranleder från min sida föl- Straffproces scn jande erinringar. Den förberedande undersökningen och ackusatoriska processen kräver en om- Kap. 4. gestaltning av hela vårt polisväsende. Våra nuvarande åklagare äro i stort sett väl skickade att fylla sin plats under nuvarande förhållanden. Men till att sköta en ackusatorisk process äro de i regel icke i stånd. Att åtal icke skall få anhängiggöras utan stämning, när den mot vilken Kap. S. det riktas är närvarande, är visserligen en logisk konsekvens av förslaget i övrigt men innebär otvivelaktigt en mycket stor svaghet. Ändring av förslaget i denna del tillstyrkes. Ätal böra icke kunna avgöras under förberedande förhandling. Det är av Kap. 9. vikt att nämnden medverkar i alla brottmål, frånsett bagatellmål, som avgöras genom strafföreläggande. Svenskens sinne för lag och rätt torde sammanhänga med att folket vid rättskipningen i första instans fått närvara vid överläggningar och deltaga i avgörandet, särskilt av brottmål. Den uppfostrande betydelsen härav får ej förbises och bör ej heller offras. Huvudförhandling med nämnd torde därför böra erfordras vid enskilda åtal i samma grad som vid allmänna. H ä r föreslår processkommissionen bland annat anordnande av en motsvarig- Kap. 10. het inom straffprocessen till treclskoförfarandet i tvistemål. Häremot är intet annat att erinra än att rätten till återvinning synes böra snävt begränsas. När processkommissionen uttalar att huvudförhandlingen i undantagsfall helt eller delvis kan uppskjutas, men att anståndet då ej bör räcka längre än en vecka, utgår den givetvis från att underrätten sammanträder varje vecka. Enligt vad jag ovan framhållit, torde tätare sammanträden än ett var fjortonde dag ej vara nödvändiga. Anståndstiden bör då ock utsträckas till två veckor. Detsamma torde bliva förhållandet när anstånd med domens avkunnande sker. Vad nuvarande uppskovsväsendet beträffar tillåter jag mig hänvisa till min förut avgivna statistik rörande Uppsala läns norra domsaga. Mot införande av strafföreläggande av åklagare i bagatellmål vill jag, ehuru Kap. 12. jag känt mig åtskilligt tveksam, i princip icke erinra något. J a g vill emellertid framhålla dels att befogenheten att meddela sådant föreläggande bör förbehållas statsåklagare, dels att kvaliteten av de mål, vari dylikt föreläggande må förekomma, bör sänkas under vad processkommissionen föreslagit, dels ock att, därest även underåklagarna finge behörighet att meddela straffföreläggande, detta skärper nödvändigheten att stadga förbud för dessa tjänste-
30 män att åtaga sig enskilda inkasso- eller rättegångsuppdrag, enär den dubbelställning en åklagare, som innehar dylika uppdrag intager,' särskilt lätt möjliggör missbruk av tjänstemyndigheten. 14 kap. Beträffande rättegången i hovrätt i brottmål skulle jag, såsom i det föregående framhållits, önska en föreskrift om att ändring i underrätts utslag beträffande bevisprövning eller straffmätning, frånsett rättelse av uppenbara fel i åberopande av lagrum eller utmätning av straff (exempelvis vid överskridande av straffskalans maximum), icke skulle få äga rum med mindre helt ny muntlig förhandling försiggått även i hovrätten. 22 kap. Att syn i brottmål får äga rum på bekostnad av allmänna medel anser jag vara ett önskemål av stor betydelse. I domsagor, där mål angående motorfordonsförseelser ofta förekomma, inträffar ej sällan att en rättens besiktning av exempelvis platsen för en sammanstötning är av behovet påkallad, men måste underlåtas, enär bestämmelser saknas hur kostnaden för en dylik besiktning skall gäldas, där talan föres av åklagare och syn ej av enskild part påkallas. I övrigt åberopas beträffande straffprocessen ovannämnda stj^relses yttrande. Civilprocessen. Beträffande del I I I av betänkandet erinras följande: Kap. 1. Att prorogations rätt till annan underrätt icke skall få äga rum i mål angående fast egendom eller mål som beröra familjerätten torde böra stadgas. Kap. 4. Den förberedande behandlingen i tvistemål inför ensamdomaren är väl ägnad att minska arbetsbördan för den samlade domstolen. J a g har tidigare offentligen uttalat mig för en dylik anordning och har icke någon anledning att nu ändra ståndpunkt i frågan. Att tredskoclomar, avvisande av obefogade mål samt avdömandet av medgivna mål böra få förekomma under den förberedande behandlingen, däremot synes icke heller vara något att erinra. Måhända bör även eljest avgörande av ensamdomare kunna äga rum om det kan ske utan att vittnen höras. Emellertid torde man enligt min mening icke böra gå längre. När bevisupptagning genom vittnen skall äga rum, bör nämndens medverkan påkallas, och detta av enahanda skäl som anförts i fråga om förberedande behandling av brottmål, vari enskild målsägare för talan. Den förberedande behandlingen kan enligt förslaget vara antingen skriftlig eller muntlig. Då advokattvång ej råder vid lagmansrätten, torde det mycket ofta bliva fallet, att den förberedande behandlingen anses böra ske muntligen. För att därvid skänka förhandlingen prägel av att vara en rättsförhandling anser jag det nödvändigt att densamma äger rum i tingssalen, ej å domstolens kansli. Härom saknas i förslaget uttrycklig bestämmelse. Kap. 5. De föreslagna bestämmelserna om huvudförhandling innehålla bland annat att parterna vid framläggandet av vissa sakuppgifter icke äro ovillkorligen bundna av vad de tidigare åberopat, men att ändring eller tillägg, som göres härutinnan, dock må av rätten lämnas utan avseende, om parts underlåtenhet att i tid framkomma med de uppgifter eller den bevisning han åberopar kan antagas ha skett i syfte att förhala rättegången eller att överrumpla motparten. • Denna bestämmelse är ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den innebär nämligen helt enkelt att vid huvudförhandlingen kan slopas allt vad som under den förberedande behandlingen förekommit. Medgivanden kunna återkallas, sakuppgifter ändras, nya sakuppgifter lämnas. Den förberedande behandlingens syfte, att åstadkomma en fast grundval av ostridiga fakta, till vilka vid huvudförhandlingen skall läggas bevisningen rörande vad som ännu är tvistigt, blir härigenom förfelat. Domarens kunskap om målet före huvudförhandlingen blir av föga värde, om alltjämt nytt material kan införas. Häri-
31 genom kan det omedelbara avkunnandet av dom, där detta eljest utan svårighet kunde ske, äventyras. Å andra sidan inses lätt att ett totalt förbud för part att vid huvudförhandlingen ändra ståndpunkt i sakfrågor, som varit på tal vid den förberedande förhandlingen, knappast är lämpligt. Genom ett sådant förbud skulle ju den materiella rätten kunna lida intrång, då ju den nya uppgift parten vill lämna kan vara riktig och den tidigare uppgiften bero på misstag eller förbiseende. Processkommissionens förslag innebär visserligen att om part genom nya påståenden åstadkommer att uppskov med huvudförhandlingen blir nödvändigt, skall kostnaden härför drabba parten. Men det kan ifrågasättas, huruvida detta indirekta korrektiv är tillräckligt. I varje fall blir det nog svårt att i praktiken tillämpa rättvist. Åtminstone borde ett direkt förbud mot att vid huvudförhandlingen återtaga tidigare gjorda medgivanden införas. 1 nära samband med denna fråga står ytterligare ett spörsmål, som synes vara av vikt, nämligen huruvida det bör medgivas part att vid huvudförhandlingen utföra sin talan skriftligen. Då advokattvång ej stadgats, kommer part ofta att företräda personligen eller genom, ombud, som ej är kompetent att utföra en muntlig argumentation. Säkerligen kommer då att påkallas domstolens medgivande till att ingiva en skriftlig inlaga. Tillätes detta, är emellertid gärdet uppgivet, då det kommer att ha till följd en frestelse för parterna att från den förberedande behandlingen undanskjuta material, som rätteligen bort förebringas där, i tanke att möjlighet ju alltid står till buds att i en skrift vid huvudförhandlingen inflicka vad som förut överhoppats. Uttryckligt förbud att vid huvudförhandlingen ingiva skrift synes böra tagas i övervägande. Däremot måste det vara part medgivet att vid huvudförhandlingen föredraga tidigare ingiven skrift i stället för att hålla muntligt anförande. I övrigt åberopas beträffande civilprocessen styrelsens yttrande. Av vad jag i det föregående anfört framgår, att jag icke kan tillstyrka processkommissionens förslag i oförändrat skick, men anser att en omarbetning bör äga rum i överensstämmelse med de av mig framförda anmärkningarna. J a g tillåter mig slutligen fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, som, ehuru det icke har direkt samband med frågan om rättegångsreform, dock lämpligen kan vid en sådan väckas på tal, nämligen frågan om åtgärder till förhindrande av icke objektiva tidningsreferat av rättegångar. Knappast en dag förflyter utan att i pressen återfinnas redogörelser för domstolsförhandlingar, i vilka på förhand mer eller mindre tydligt tages parti för eller mot någondera parten. Självklart är såväl att opinionen härav kan vilseledas till att få missaktning för domstolen om målets utgång blir en annan än den resp. tidningsskrivare väntar, som ock att steget icke är långt från dylika referat till domkval. Något måste göras för att stäv ja sådant ofog, och det lär icke kunna ske utan genom lagbestämmelser. Häradshövdingen i Nyköpings domsaga (T. G. RUDLING) : Processkommissionen anför i inledningen till betänkandet, att de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, avse, att densamma skall garantera rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Den brist i vår nuvarande rättskipning, som — enligt processkommissionens mening — låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och
32 som därför mest överklagas, torde vara dess långsamhet. Av processkommissionen verkställd undersökning härutinnan, byggd på. den helt summariska officiella statistiken för så lång tid tillbaka som 1918, skulle bestyrka detta förhållande. Av densamma framgår, att den påtalade långsamheten knappast kan tillskrivas underdomstolarna, som omhänderhava hela förhandlingen och utredningen i målen, det mest tidsödande arbetet, medan de två överdomstolarna, inför vilka allt rättegångsmaterialet förebringas fullt färdigt till bedömande, var för sig taga i anspråk minst lika lång tid som underdomstolen. Genom tätare sammanträden med häradsrätterna allt efter de olika orternas behov och genom en kraftigare processledning med mer praktiska processföreskrifter och förberedande skriftväxling torde rättegångarna vid häradsrätterna vinna den skyndsamhet, som må anses tillfyllest. Att för ändamålet inaugurera en helt ny processordning, den må vara aldrig så modern, passar icke vårt i grunden helt konservativa folk. Enligt processkommissionens betänkande skulle domkretsarna på landet högst väsentligt utvidgas och underdomarna påläggas ett betydligt förökat arbete i övrigt, däribland genom utsökningsväsendets överflyttande från länsstyrelserna till underdomstolarna samt en hel del nya expeditionsgöromål, vilket allt åtminstone måste av underdomarna övervakas. Då till deras hjälp att möta det förökade arbetet icke skulle ställas någon mera kompetent kraft än förut, torde lätteligen inses i vilken mån processkommissionens förslag komme att råda bot på den påtalade långsamheten i rättskipningen. Att konstatera, huruvida rättskipningen lider av bristande säkerhet möter — enligt vad processkommissionen vidare anför — större svårighet, då man i detta hänseende icke har att stödja sig på lika påtagliga fakta, som de, vilka utmärka, att rättskipningen brister i skyndsamhet. Någon utredning om huru härutinnan förhåller sig med vår nuvarande rättskipning förekommer icke heller i betänkandet. En sådan boide dock icke hava mött oöverstigliga hinder under den avsevärda tid processkommissionen arbetat och skulle, med urskillning och skicklighet bedriven under jämförelse med vad i fråga om säkerhet presteras av utländsk såsom mönster framhållen modern rättskipning, hava varit av största värde icke minst för våra domstolar själva. Det får väl nämligen anses, att anspråket på rättskipningens säkerhet är det dominerande bland de tre ovannämnda önskemålen, och först bör fastslås, att större påtagliga brister härutinnan förefinnas, innan man går att revolutionera vårt på urgamla traditioner uppbyggda domstolsväsende. För att tillmötesgå en del krav på åtgärder för mera kontinuerlighet i processledningen genom avsevärd inskränkning i vikariatsystemet äro redan åtgärder vidtagna, vilka dock böra kompletteras genom mera praktiska ändringar i förefintliga föreskrifter särskilt i den föga ändamålsenliga domsagostadgan, varvid bör framhållas ett avlyftande från häradshövdingarna av de rena expeditionsgöromålen och anställande av mera fasta, väl avlönade rättsbildade biträden. Vad beträffar det tredje anspråket, som bör ställas på rättskipningen, dess billighet, lärer — enligt processkommissionens betänkande — icke vara något egentligen att anmärka på vår nuvarande rättegångsordning. Det kan då frågas, vad ger processkommissionen i stället för detta med sitt i stort sett revolutionerande reformförslag. Ja, därom lämnar processkommissionens betänkande just ingen vidare upplysning. Men den som icke är allt för oerfaren torde med en till visshet gränsande sannolikhet kunna beräkna, att utgifterna för den rättssökande allmänheten komma att stiga till den höjd, att förslaget i det stora hela avklipper möjligheten för andra parter än de med privilegiet fri rättegång rustade att söka sin rätt vid domstolarna, om nu detta kan anses såsom det huvudsakliga önskemålet. Men därjämte öppnar förslaget utsikt till så betydliga utgifter för stat och kommun, vilka skulle ställa de redan förut
33 icke allt för blygsamma utgifterna härutinnan i skuggan. För att taga ett exempel lära_ enbart de många hovrätterna (ända till tio enligt uppgift från processkommissionen vid advokatföreningens årsmöte) draga med sig ett och annat tiotal miljoner. Och för att till någon del avlasla dessa utgifter skulle av den rättssökande allmänheten upptagas förhöjda rättegångsavgifter, vilka avsevärt komme att öka rättegångskostnaderna, helt säkert till ingen båtnad för parterna. Att under de något mer än tre månader, under vilka processkommissionens betänkande varit utställt till remiss, genomstudcra detsamma, för vars sammanarbetande processkommissionen använt en tid av omkring sexton år, samt överväga och bedöma däri framkomna förslag lärer för den, vilkens tid jämsides tagits i anspråk av en hel del brådskande andra änibetsgöromål, icke resultera i annat än ett granskande av förslagets allmänna grunder. I sådant avseende anser jag mig genom vad ovan anförts hava framhållit vad som är mest anmärkningsvärt. Vad processkommissionen uttalat vid beröring av spörsmålet om medlen för snabbare rättskipning i frågorna om muntlighet i processen och fri bevisföring finner jag icke vara av beskaffenhet att bidraga till motivering av förslaget om en fullständig omstöpning av vårt rättegångsväsende. Den skyndsamhet, som den av processkommissionen föreslagna rena muntligheten skulle åstadkomma, synes mig vara ägnad att högst väsentligt äventyra den med förslaget åsyftade säkerheten. Ett av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar utarbetat utkast till mera detaljerat yttrande över processkommissionens betänkande har varit för mig tillgängligt; och har jag ansett mig kunna i det stora hela biträda detsamma. Vid ett möte därefter med nämnda förening hava däri gjorts vissa tilllägg och ändringar, av vilka ett yttrande om domareutbildningen och vissa modifikationer av ursprungliga yttrandet i en del punkter icke bragts till min kännedom, varför jag icke kan utlåta mig därom. Då emellertid dessa modifikationer, vilka antydningsvis angivits, icke kunna vara av så stor betydelse, att desamma böra anses rubba min angivna ståndpunkt till yttrandet i sin helhet, finner jag mig vilja biträda detsamma, såvitt det icke strider mot vad jag härovan först anfört. Såsom sammanfattning av mitt omdöme om processkommissionens betänkande får jag anföra, att jag anser detsamma icke böra. läggas till grund för en reform av vårt rättegångsväsende, utan att man bör framgå på de partiella reformernas väg och med iakttagande av, att nödiga reformer endast småningom och med anknytning till bestående förhållanden införas samt mjukt och ändamålsenligt anpassas efter desamma. Häradshövdingen i Livgedingcts domsaga (H. KYLANDER) ansluter sig väsentligen till vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt utlåtande anfört med tillägg av följande: I överensstämmelse med den betydelse, föreningen tillmäter den omständigheten, att samma domare, som upptagit parternas anföranden i protokollet, dömer i _ målet, anför föreningen vidare: »Regeln att i händelse av uppskov med påbörjad huvudförhandling målet skall i fortsättningen handläggas av samma domare bör utan tvivel med rätta fasthållas även med bibehållande av det muntligt-protokollariska systemet i den modifierade form föreningen förordat, och självfallet måste med ännu större skäl krävas, att domen alltid meddelas av den domare, som handlagt målet vid huvudförhandling. Det bör även i fråga om nämnden ordnas så, att samma nämnd är tillstädes som vid föregående huvudförhandling.» Härmed har föreningen gillat något av det mest väsentliga i processkommissionens förslag. När det gäller att draga en viktig konsekvens av den sålunda fastslagna principen, följer föreningen emellertid icke kom3 — 291921
34 missionen. Något längre fram i föreningens yttrande heter det nämligen: »Om emellertid på grund av någon ledamots laga förfall eller av annat skäl ombyte av domare undantagsvis måste ske, bör under bibehållande av det muntligt-protokollariska systemet det icke vara erforderligt, att den föregående handläggningen återupprepas. Särskilt bör det väl knappast kunna ifrågasättas, att återupprepning skulle behöva ske endast av den anledning att någon nämndeman, som förut suttit i rätten, blivit förhindrad att tjänstgöra vid den senare handläggningen eller vid domens avkunnande.» J a g skulle i stället vilja säga: Om på grund av någon ledamots laga förfall eller av annat skäl ombyte av domare undantagsvis måste ske, bör i överensstämmelse med vad förut anförts den föregående handläggningen i viss omfattning återupprepas (åtminstone för det fall, att den domare, som skall döma i målet, icke heller tagit befattning med förberedelsen till huvudförhandlingen). Däremot bör det väl knappast kunna ifrågasättas, att återupprepning etc. Enligt kommissionen skulle i många fall och enligt föreningen i ännu flera fall huvudförhandling icke behöva förekomma. Med utgångspunkt härifrån torde det kunna förutsättas, att huvudförhandling icke förekommer annat än när det verkligen behöves. Men när huvudförhandling är erforderlig, bör man, synes det mig, icke frångå principen, att samma domare leder huvudförhandlingen och dömer i målet. J a g instämmer livligt i vad föreningen framhållit därom, att det icke är något brott emot muntlighetens princip, att det föres ett ordentligt protokoll i stället för okontrollerbara anteckningar. Men att i ett mål, där huvudförhandling anses erforderlig och jämväl förekommit, målet avdömes av en domare, som icke varit med om målets föregående handläggning, alltså på ett uteslutande skriftligt material, det synes mig vara ett betänkligt avsteg från muntlighetens princip. J a g grundar detta omdöme på erfarenhet som överrättsdomare. Det är väl i själva verket icke så ofta man i sådan egenskap tager befattning med något viktigare mål, det vill i stort sett säga mål av beskaffenhet att enligt de nya reglerna huvudförhandling däri skolat förekomma, utan att man känner sig beklämd över att nödgas se allt genom papperen i stället för i levande livet, Naturligtvis menar jag icke, att på grund av nödtvunget ombyte av domare alla vittnen skulle behöva ånyo inkallas o. s. v., utan snarare något jämförligt med vad föreningen anser önskvärt för hovrättsprocedurens vidkommande. Den av processkommissionen föreslagna anordningen, att i stad, som bildar eget tingslag, lagmansrätten skall vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare utan bisittare, torde, såsom föreningen anfört, icke vara lämplig. Kommissionen synes visserligen hava givit goda skäl för att i förevarande fall icke föreslå ett juristkollegium, men dessa skäl torde äga giltighet allenast under den förutsättningen, att vid den ende lagfarne domarens sida finnes en nämnd. Lekmannainflytande å rättskipningen i första instans, jämväl i tvistemål, torde hava sitt värde även i städerna. Det är nog icke blott så, som föreningen säger, att nämndens deltagande i rättskipningen har varit ägnat att bland allmänheten skapa anseende åt och förtroende för lantdomstolarna, utan det hade kunnat i stället sägas: ett anseende åt och förtroende för lantdomstolarna, som icke i samma mån kommit stadsdomstolarna till del. Emellertid är det givetvis för denna fråga av den största betydelse, huru nämndinstitutet är anordnat. Den av processkommissionen föreslagna nämnden påminner ju mera om de illitterata rådmännen i våra småstäder än om häradsnämnderna; och rådstuvurätten i dessa städer torde icke vara en domstolstyp, som bör efterliknas vid en reformering av rättegångsväsendet. Då är det naturligtvis bättre med en ensam domare. Kommissionen synes hellre böra hava föreslagit denna form även för lantdomstolarna.
35 Anledningen till att processkommissionen icke upptagit nämnd vid huvudförhandling i tvistemål i större städer, fastän kommissionen tydligen icke saknat sympatier för en enhetlig domstolsorganisation för land och stad, torde väl också i själva verket vara den, att den av kommissionen föreslagna anordningen av nämndinstitutet icke är lämplig för varken land eller stad men givetvis skulle bliva mest vådlig för rättssäkerheten i de större städerna. Emellertid tala, såsom föreningen påvisat, de av kommissionen anförda sakskälen för bibehållande av nämndens nuvarande organisation och befogenhet, möjligen med de av föreningen alternativt förordade modifikationerna, och emot införande av den av kommissionen föreslagna »nämnden». Att kommissionen likväl stannat vid denna typ beror uppenbarligen på att »det krav, som sålunda (vid ett flertal riksdagar) framkommit på ett ökat inflytande för lekmannaelementet, torde vid enombildning av rättegångsväsendet icke kunna lämnas utan beaktande». De tidigare framställda kraven på jury ha dock av kommissionen avvisats. Det förefaller således icke uteslutet, att fördomarna i denna del äro på väg att skingras. När det gäller stadsdomstolarna stöter man emellertid på ett av föreningen anfört skäl, som visserligen icke är något sakskäl, men så mycket mera orubbligt, nämligen att en förändring beträffande anordningen av stadsdomstolarna »helt visst icke önskas av städerna själva». Huru sant detta är, framgår bäst, om man betraktar behandlingen och utgången under nuvarande förhållanden av frågor om småstäders läggande under landsrätt. Om det således är ofrånkomligt, att i städerna lekmannainflytandet åsidosattes till förmån för juristkollegiet, synes detta i allt fall böra ske i minsta möjliga utsträckning. Ty »med frånseende måhända av de allra största städerna torde ej kunna påstås, att målen i ifrågavarande städer (de större städerna) i genomsnitt kräva en handläggning och prövning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri». I detta sammanhang må anmärkas, att jag ingalunda känner mig övertygad om att föreningen riktigare än kommissionen avvägt gränsen mellan städer," som skulle bilda eller icke bilda egna tingslag. Vidare ber jag att få beröra en visserligen mindre väsentlig men måhända icke alldeles oviktig fråga. Av min åsikt angående underdomstolarnas organisation följer, att dessas benämning enligt min mening bör vara gemensam. I alla händelser synas benämningarna lagmansrätt och lagman vara att föredraga framför rådstuvurätt och borgmästare resp. häradsrätt och häradshövding. Den sistnämnda titeln har, genom den äldre vice-häradshövdinginstitutionen och därav föranledd ytterligare usurpation, blivit så neddragen, att densammas bibehållande vid en omorganisation av domstolsväsendet icke lärer vara att förorda. Dessutom synes det i densamma ingående ledet »hövding» bättre lämpa sig för ett administrativt ämbete såsom landshövdingens än för ett domarämbete. Även borgmästaretiteln torde lämpa sig bättre för en administrativ tjänsteman och lärer väl komma att behövas för kommunalborgmästarebefattningarna. I allt fall synes det mera åtbärligt, att domaren i en domsaga, som innefattar jämväl stad,' eventuellt såsoni eget tingslag, kallas lagman än häradshövding. Benämningen lagmansrätt i stället för hovrätt (med »lagmansråd» eller assessorer i stället för hovrättsråd) synes icke heller tilltalande. Det har framhållits, att den av föreningen föreslagna terminologin skulle bättre överensstämma med motsvarande benämningar i ett par av våra grannländer, men detta torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Slutligen må nämnas, att jag icke sett häradshövdingeföreningens utlåtande utan endast grundar min kännedom därom på styrelsens förslag till utlåtande, närvaro vid förslagets behandling av föreningen samt styrelsens cirkulär till föreningens ledamöter med antydan om beslutade ändringar i styrelsens förslag.
36 Häradshövdingen i Gotlands södra domsaga (H. KROK) : I huvudsak vill jag ansluta mig till det yttrande i saken, som häradshövdingarnas förening avgivit. Men ett par punkter finner jag dunkla och tarva någon utläggning. Föreningen ansluter sig till kommissionen i fråga om domsagornas storlek, en högt kvalificerad underdomare för viktigare mål, vikariatsystemets avskaffande samt särskilt ordnande av inskrivningsväsendet. Domsagorna skola sålunda minskas till omkring 100 stycken. Meningen härmed är tydligen den, att varje domstol skall få tillräckligt att göra. Men jag fruktar för att målet ej nås på den vägen. Göromålen bero ej uteslutande av folkmängdens storlek. Det kan den vitsorda som tjänstgjort i olika domsagor. Vidare kan det endast delvis utläsas av statistiken, som ej innehåller något om göromålens art att rätta sig efter. Det är nu meningen att bryta med ett månghundraårigt beprövat system med enmansdomare, vilket i alla fall oaktat alla påfrestningar har försett och förser hela Sveriges statsförvaltning med dess tjänstemän. Ur befolkningens synpunkt tillåter jag mig tvivla på, att den blir så glad att mista sin jurisdiktion, där detta kommer att ske — för att ej tala om den nye högt kvalificerade domarens förlorade kontakt med folket. Här på Gotland exempelvis, som förmodligen skall bli en domsaga, skedde uppdelningen i två domsagor redan år 1G80. De viktigaste göromålen skola förbehållas en högt kvalificerad domare. Det talas på många ställen om denne högt kvalificerade domare. Man undrar, om alla högt kvalificerade domare skola undandragas överrätterna och placeras vid underdomstolarna. Egendomligt nog talas ej om högt kvalificerade domare vid överrätterna. Det kan till en början frågas, vilken hög kvalifikation denne domare skall hava. Skall han vara skicklig att döma? Det förutsattes. Men skall han ock vara skicklig att leda utredningen i rättegången? Även det måste förutsättas, ehuru det låter annorlunda hos kommissionen (sid. 110—111 i första delen). Som bekant äro nuvarande högt kvalificerade domare att finna vid våra överrätter och våra största underdomstolar. Och de ha i regel fått sin huvudsakliga utbildning vid överrätterna, där ett system härskar, som är diametralt motsatt, kan man säga, till det som finnes vid underrätterna. Därför är det troligen tveksamt, om dessa nu tillfinnandes högst kvalificerade domare äro skickade att upptaga en utredning av ett mål vid en underrätt. Alltså, för att få denne nye högt kvalificerade domare finnes ingen måttstock att gå efter bland nu levande generation. Han skall nyskapas. Att vilja jämföra honom med våra nuvarande häradshövdingar förbjuder mig min blygsamhet såsom tillhörande kåren, och häradshövdingarna nämnas ej heller i det sammanhanget. Utan som sagt denne högt kvalificerade domare skall nyskapas. Vidare skall denne högt kvalificerade domare endast syssla med de viktigare målen. Det säges intet om vilka som äro de viktigare målen — förmodligen alla utom dels de civila, som avgöras vid första rättegångstillfället, och dels alla brottmål med blott böter i skalan eller alltså undantaget motsvarande vad enligt gällande författning får avgöras på s. k. tremansting. Det kan då vara intressant att se ett litet slag på statistiken rörande Gotland till den del den kan lämna upplysning härom. J a g har tillgänglig domstolsstatistik för åren 1915—1918, 1923 och 1924. Då befinnas omkring 90 civila mål tillhöra båda häradsrätterna, vilka mål ej tredskovis eller eljest omedelbart avdömas, samt ifråga om brottmål dels omkring 30 enligt strafflagen utom 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §, dels ock omkring 100 enligt strafflagen 11 kap. 15 § samt 18 kap. 15 § jämte specialförfattningar — allt årligen. Siff-
37 rorna äro emellertid otillförlitliga särskilt för åren 1917 och 1918 beroende på dåvarande kristidsmål. Emellertid är omöjligt att avgöra, hurudan målens beskaffenhet är, varken de civilas eller de kriminellas. Bland de sistnämnda kunna mål rörande tilllämpning av specialförfattningar vara besvärliga nog; och till och med i denna lilla domsaga, som den anses, har jag setat i upprepade vittnesförhör rörande samma mål såväl civilt som kriminellt, vilka vittnesförhör varit dagsarbete d. v. s. över 6 timmar. Huvudförhandlingen skall vara två dagar i veckan d. v. s. omkring 100 dagar om året i en domsaga. I båda härvarande domsagor äro årliga tingsdagarna tillhopa omkring 50 st. Bliva båda domsagorna sammanslagna, kommer således att vinnas_ omkring 50 rättegångsdagar med den nya ordningen. Att den nye högt kvalificerade domaren skall medhinna sina göromål synes då uppenbart i betraktande av blotta antalet rättegångsdagar, och vidare skall han ju endast syssla med de viktigare målen, under det att våra nuvarande tingsdagar gå åt till mycket annat. Men huru detta kommer att verka med det nya förfarandet, torde dock vara omöjligt att säga, ty även det nya förfarandet i såväl brottmål som tvistemål är i huvudsak nytt, Skall nu Visby stad läggas till de båda domsagorna, ökas otvivelaktigt göromålen, men huru stor ökningen blir är omöjligt att säga, även med anlitande av statistiska siffror. Angående rättegångsdagarnas antal skulle med Visbys sammanläggande den nya domsagan ej få mera dagar till huvudförhandling än vad hela Gotland förut hade. Rådstuvurätten har för närvarande omkring 60 rättegångsdagar årligen. För Gotlands del medför den nya ordningen, om Visby medtages, ingen ändring i rättegångsdagarnas antal till huvudförhandling, och i vilket fall som helst bliva verkningarna okända. J a g misstänker, att detsamma gäller fastlandet också. Kommissionen har satt som fyrbåk snabbhet, säkerhet och billighet. På sidan 22 i del I av förslaget har kommissionen nämnt några siffror till belysning av snabbheten vid våra underdomstolar, vilka siffror tagits från 1918 års statistik. I denna statistik äro emellertid vattenmålen med, som nu äro borta och som vid häradsrätterna voro de långsammaste av alla mål. Denna statistik blir sålunda för nuvarande förhållanden missvisande. För övrigt, kan man verkligen klaga över snabbheten vid underrätterna, om mera än 50 % mål avgöras inom 6 månader från första handläggningen och blott omkring 3 % sträcka sig över 1 1j2 år, då man samtidigt vet, att vilket litet vademål som helst utan förtur ligger 1 år i hovrätt och 2 år hos Konungen? Vidare skall det nuvarande vikariatsystemet försvinna såsom skadligt särskilt ur säkerhetens synpunkt. Det är väl härmed som med mycket annat, att detta system fått bära hundhuvudet för mera än sina egna fel. En häradshövding med ansvar släpper ej målen eller göromålen även med vikarie. Och det är ju ej meningen, att den nye domaren ej skall hava någon ledighet. Ty då skola meddomarna d. v. s. de s. k. rådmännen vikariera, och för rådmännen behövas även vikarier. Så ha vi vikariatsystemet igen — visserligen ej i samma form. . Vikariatsystemet bör aldrig borttagas — är min mening. Endast genom praktik i tjänsten vinnes erfarenhet. Och begränsning är möjlig. Nuvarande ordning är synnerligen olämplig, enär de unga måste släppas mindre dugliga än förr. Inskrivningsväsendet skall nu den nye högt kvalificerade domaren ej befatta sig med. Det anses synbarligen mindervärdigt och skall anförtros åt mindre kompetent folk. Emellertid vore skäl att tänka en smula härpå. Inskrivningsväsendet griper in i större delen av civilrätten, och på detsamma vilar
38 själva samhällslivet. För mig står för närvarande som mål för biträdenas uppfostran att lära dem småprotokoll och att behandla vanliga rättegångssaker vid domstolen. Om det nya systemets billighet vågar jag ej uttala mig. Min allmänna uppfattning är av reformen, att underdomstolarna skola ordnas med hänsyn till de viktigare målen. För detta ändamål skola domsagorna bliva större och högt kvalificerade domare finnas samt vissa göromål av mindre betydenhet utgallras, men är det verkligen underdomstolens huvuduppgift! J a g vågar betvivla det, Häradshövdingen i Fryksdals domsaga (E. v. SYDOW) : Processkommissionen angiver i första delen av betänkandet sid. 17, att god rättegångsordning bör garantera rättskipningens säkerhet, skyndsamhet, billighet. Rörande sista kravet, billighet, torde, såsom ock kommissionen antager, anmärkning rättvisligen ej kunna riktas emot svenska rättegångsförfarandet. Säkerheten torde ej heller i regel giva anledning till anmärkning, åtminstone icke i betydlig mån. Däremot angives såsom väsentligt fel hos svenska rättegångsförfarandet dess långsamhet. Det kan i allmänhet anmärkas, att kraven å säkerhet och å skyndsamhet stå i viss mån till varandra i omvänt förhållande. Hastig procedur torde icke befordra säkerheten. Processkommissionen föreslår åtskilliga åtgärder för rättegångs påskyndande. Främst bland dessa torde vara inrättande av muntlig rättegång med en huvudförhandling. Under denna huvudförhandling bör allt, som kan medverka vid målets slutliga avgörande, förekomma. Vid huvudförhandlingen såväl som under måls förberedande förhandlingar böra föras s. k. sakprotokoll, upptagande i regel allenast kortfattade notiser angående så att säga målets yttre historia, såsom domstol, tid, rum m. m. som omtalas i 9 kap. 3 och 4 punkterna i betänkandets första del. Förfarandets muntlighet till skillnad från nuvarande förfarande består just däruti, att målets inre väsende, såvitt möjligt är, utelämnas ur protokollet. Huvudförhandlingens slutliga utförande vid ett enda rättegångstillfälle förutsätter enligt processkommissionens betänkande förutgående beredande av målet. Dylik förberedande förhandling erfordras i synnerhet i fråga om tvistemål, i mindre mån i brottmål. Den omtalas för tvistemålen i tredje delen av betänkandet, kap. 4. Målets förberedande behandling består först däruti, att sedan käranden enligt 3 kap. i betänkandet anhängiggjort sin talan, svaranden enligt 4 kap. 2 punkten i betänkandet tillförbindes att svara antingen, där så lämpligen kan ske, skriftligen eller ock vid muntlig förhandling inför rätten. Enligt 4 kap. 3 punkten kan sammanträde för förberedande muntlig förhandling uppskjutas till senare tillfälle, om rätten finner uppskov vara erforderligt. Sedan svaranden svarat, äger enligt 4 punkten rätten i fall av behov att infordra ytterligare skrifter från parterna samt även förordna, att förberedelsen fortsattes genom muntlig förhandling. I vissa fall, som angivas i 16 kap. 7 punkten; 17 kap. 11 punkten; 18 kap. 6 punkten och 19 kap. 3 punkten, kan rätten utom huvudförhandlingen upptaga bevisning. ^— Beträffande 17 kap. 11 punkten och 18 kap. 6 punkten anmärkes, att förhör med vittnen och med sakkunnig må äga rum utom huvudförhandlingen, om det kan antagas, att vittne eller sakkunnig av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej kan inställa sig vid huvudförhandlingen. Men grund till dylikt antagande föreligger alltid. Döden väntar icke till huvudförhandlingen. Upptagande av vittnesbevisning under målets förberedande behandling torde varda regel. Men vittnesförhör, som verkställes under målets förberedande behandling, måste, om det under huvudförhandlingen skall komma under beaktande, avfattas
39 skriftligen, såsom nu sker. Denna nödvändighet medför väsentlig avvikelse från förhandlingens muntlighet. Vad som är föreskrivet angående den förberedande förhandlingen gör emellertid syftemålet, rättegångens förkortande, tämligen illusoriskt. Skillnaden emot nuvarande ordning är väsentligen endast den, att uppskov, som föranledes av tvistens slutliga fixering, av anskaffande av handlingar, hörande av vittnen och av annat dylikt, förlägges till förberedande förhandling i stället för, såsom nu, till den i ett sammanhang fortgående huvudförhandlingen. Rättegången i dess helhet varder icke genom förberedande behandlingen förkortad. Överhuvud är det ganska omöjligt att både med säkerhet och med snabbhet avgöra tvistemål, som icke är av särdeles enkel natur. Redan stämningen fordrar rätt betydligt arbete. Svaromålet ännu mera, Handlingar måste efterforskas och anskaffas. Arkivforskningar måste göras, ofta nog specialstudier ske. Sällan hava parternas påståenden formen av ja—nej. Merendels innefatta de invändningar och inpass av mångfaldiga slag. Dessa inpass, även om de äro obefogade, kunna icke lämnas utan avseende. Deras obehörighet måste påvisas. — Bevisning med vittnen måste förebringas. Denna är nästan aldrig av enkel natur. Varje vittne giver skiftning åt sin berättelse, som gör att den ej är alldeles lika annat vittnes berättelse om samma tilldragelse. Vittnes berättelse giver anledning åt endera parten eller åt båda att modifiera sina uppgifter eller att komplettera desamma; allt med påföljd, att motparten har I att därå svara. J a g tror icke, att nu nämnda förhandlingar komma att förlöpa hastigare än > nu, därför att behandlingen av desamma kallas förberedande. Möjligen kunde rättegång förkortas därigenom, att tiden, som måste förlöpa emellan sanvmanträdena, förkortas. Men ej heller dylik förkortning kan ske i väsentlig mån, åtminstone ej där tingssammanträden äga rum varje månad. En månads tid för part att bereda sig till svaromål å motparts anförande är i regeln ej för lång. Rättegångsinlaga av någon betydelse förutsätter nästan alltid ut, redning, som sällan kan ske utan tidsutdräkt. Väl medgiver jag gärna, att i vår rättskipning obehöriga uppskov och longörer förekommit och förekomma, kanske oftare förr än nu. Men jag skyller detta missförhållande icke så mycket å rättegångsordningen som icke fastmera å domstolen och, företrädesvis, å parterna. Rättens ordförande har icke använt möjlighet, som stått honom till buds, till målets förkortande. Part kan ock av tredska söka utdraga målet, begagnande sig av rättegångsförmåner, som rätten ej kan — åtminstone ej genast — förvägra honom. Sådant torde komma att inträffa, även om domstolsförfarandet ordnas efter processkommissionens betänkande. Efter förberedelsens avslutande utsattes målet till huvudförhandling, varom talas i 5 kap. i avdelningen angående tvistemål. Bestämmelsen angående huvudförhandlingen gör, tyckes det, den förberedande förhandlingen tämligen överflödig. Vad som förekommit under förberedelsen föredrages, såvitt jag kan finna, icke. Förberedelsen har ej annan betydelse än den att tjäna såsom kontroll, enligt 4 punkten, att part ej lämnar uppgift, som står i strid med vad han under förberedelsen anfört. Angående stridande uppgift har han att förklara sig. — Huvudförhandlingen inledes, enligt 6 punkten, därmed, att kä| randen framställer sitt yrkande och svaranden angiver, i vad mån han medgiver eller bestrider detsamma, varefter parterna skola var i sin ordning utveckla sin talan, utan att vara ovillkorligen bundna av vad de tidigare åberopat. Därefter förebringas bevisningen, varefter parterna enligt 8 punkten äga att slutligen utföra sin talan. Emot denna procedur kan det anmärkas, att för den, som ej förut läst förberedelsehandlingarna, det kan vara ganska omöjligt att bilda sig sådan före-
40 ställning om målet, att han kan med säkerhet avgöra detsamma. Visserligen stadgas det uti 2 punkten, att rättens ordförande har att övervaka, att ordning och reda iakttagas, och förordna, att skilda frågor eller delar av målet behandlas var för sig. Dessa bestämmelser kunna bidraga till klarhet i målet. Men de äro icke tillfyllest att förmå part, som därtill icke har vilja eller förmåga, att klart framställa sin talan. Men ej nog härmed. Part kan enligt 6 punkten utveckla sin talan på helt annat sätt än det, som han använt vid förberedelsen, blott han icke åberopar ny uppgift, varom talas i 4 punkten. Han kan föranledas till sådan avvikelse från sin egen förutvarande ståndpunkt av motpartens anförande eller av annan orsak. Han kan rent av önska, att genom att i sista minuten framställa sin verkliga talan överraska såväl domstolen som motparten. Huru kan man antaga, att han haft syfte att överrumpla^ motparten, såsom det säges i 6 punkten? Under nu angivna förutsättning erhåller målet helt annat utseende, än vad det vid förberedelsen hade. Ej ens domstolens ordförande har härefter stöd av förberedelsehandlingarna. Liknande ömvändning av förhållandena kan ske under vittnesförhöret. Vittnesberättelse _ kan giva helt annat utseende åt målet än det förut hade. Berättelsen nödgar i sådant fall båda parterna att modifiera, en var sin talan. Under nuvarande förhållande giver dylik oväntad vittnesberättelse merendels anledning till berättigat uppskov, som sätter parterna i stånd att däröver sig yttra. Enligt 8 kap. 4 punkten i betänkandets tredje del skall domen grundas uteslutande på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Enligt 8 kap^. 3 punkten har rättens ordförande att vid överläggning till dom föredraga målet i erforderliga delar. Först med denna föredragning, därvid ordföranden torde utgå från stämningen, erhålla övriga ledamöter klar föreställning^ om målets innebörd. Först därefter erhålla de möjlighet att uppskatta bevisningen i målet. Det synes mig således, att huvudförhandlingen bör inledas med enskild överläggning, under vilken ordföranden hade att för övriga ledamöter föredraga, vad under förberedelsen förekommit. Men enligt betänkandet får förberedelsen ej påverka domstolens ledamöter. Här föreligger en tämligen påtaglig motsägelse. Ordföranden kan knappast undgå att taga hänsyn till förberedelsen. Han måste hava först på grund av denna genomtänkt målet och bestämt sig för dess avgörande på eventuellt sätt, det är på visst sätt, därest ej huvudförhandlingen kullkastar hans tanke. Därigenom, att han känner förberedelsehandlingarna, som åtminstone till stor del och i sitt sammanhang äro okända för domstolens övriga ledamöter, erhåller han framför dem ett företräde, som ej torde vara betänkandets mening. På det hela taget utgår processkommissionen såsom från ett axiom, att den s. k. muntliga processen är att föredraga framför den muntligt-skriftliga processen, som nu användes i Sverige. Detta axiomatiska påstående har jag sett framställas alltsedan jag för snart femtio år sedan börjat studera juridik. Men jag har aldrig sett bevis för detsamma, åtminstone ej tillfredsställande bevis, framställas. Att vittnesmåls avfattande i skrift försvagar dess kraft är svårt att förstå. Vad vittne sett eller hört kan väl icke ändras därav, att berättelsen därom framställes muntligen eller skriftligen. Den skriftliga avfattningen — förutsatt, att den är korrekt — är tydligen att föredraga, ty den förvarar för framtiden, vad vittnet sagt. Den innehåller även annan fördel, nämligen den, att den angiver, huru domaren uppfattat vittnes berättelse. I vittnesmålets skriftliga avfattning ligger fördolt domskäl, som förflyktigas med den muntliga berättelsen. I själva verket, den punkt, som torde ligga till grund för hela betänkandet, är bestämmelsen i första delens 9 kap. 7 punkt därom, att parts anförande,
41 vittnes och sakkunnigs berättelser ej återgivas i domstolens protokoll, där ej särskild vikt ligger å ordalydelsen. Emot denna bestämmelse kan först det anmärkas, att i själva verket vikt alltid ligger å ordalydelsen, om anförandet eller berättelsen äro rätt avfattade. Om parts anförande är koncist, om vittnes eller sakkunnigs uppgifter äro precisa, såsom de böra vara vid deras emottagande av domstol, ligger vikt just å deras ordalydelse. Vid sådant förhållande böra de alltid återgivas i protokollet. I samma 7 punkt stadgas såsom undantag från regeln detta, att utsago av vittne eller sakkunnig skall återgivas i protokollet jämväl, när antagas kan, att talan ej kommer att fullföljas i hovrätt. Huru kan lagmansrätten antaga, att så ej kominer att ske? Även i det enklaste mål kan felaktighet vid handläggningen insmyga sig, nödvändiggörande dess fullföljande. Part kan ock för tids vinnande eller rent av för chikan fullfölja ett alldeles klart mål. Om så sker. huru skall hovrätt i saknad av protokoll kunna bedöma, om målet vid dess behandling av lagmansrätten varit klart, I hovrätt kan part framställa ogrundade påståenden, som gör, att målet ej längre är klart. Lagmansrätten måste för att skydda sig själv alltid intaga utsagor av vittne och av sakkunnig i protokollet. — Likaledes skola utsagor av vittne och av sakkunnig återgivas i protokollet, när det kan antagas, att målets handläggning måste uppskjutas mera än sju dagar. Huru skall domstol kunna antaga sådant, innan målet är handlagt? Överhuvud kan emot hela betänkandet anmärkas det, att dess bestämmelser väsentligen grundas å antaganden. Men lag bör innehålla fixa bestämmelser. Domstols antaganden böra icke intagas såsom moment i lagbestämmelserna. Själva principen att officiellt upptecknande av parts anförande, vittnes och sakkunnigs uppgift ej må ske, kan jag icke gilla. Denna princip är hämtad från utlandet. Därvarande förhållanden torde göra den därstädes både förklarlig och försvarlig, ehuru de många undantagen, som angivas i betänkandets motiver, kunna giva anledning till tro, att principen icke går fri från anmärkning. Principens överförande till svensk rätt grundas, synes det mig, å denna enkla slutledning: därför att i flera länder, såsom England, Frankrike, Tyskland, denna princip är gällande, bör den gälla även i Sverige. Inre företräde för det s. k. muntliga förfarandet har icke anförts. Det s. k. muntliga förfarandet torde vara lägre, ej fullt utarbetad form för rättegångsförfarandet, Att infora detta muntliga förfarande i Sverige är återgång, icke framåtgång. — Egendomligt är, att man skall betrakta såsom brist, att domstol expressis verbis gör klart för sig och för andra, vad part andrager, vad vittne och sakkunnig berätta. Tvärtom bör sådant klargörande vara domstols förnämsta åliggande, näst efter själva domen. I själva verket kan dom ej meddelas, utan att domstolen gjort klart för sig både parts tankegång och innebörden i vittnes eller sakkunnigs berättelse. Denna innebörd kan ej göras klar, om ej berättelsen antecknats och av vittne och sakkunnig justerats. Först därefter vet man med säkerhet, vad vittne och sakkunnig velat säga.^ Ej heller vet man med säkerhet parts tankegång, innan den antecknats och justerats. Dom kan visst grundas å muntliga anföranden och berättelser, men den varder oviss och svävande, såsom dessa anföranden och berättelser själva äro. Domstols förhandling bör till alla delar återgivas i protokoll och i protokoll skrivet med lapidarskrift. Först därefter varder domen tillförlitlig. Visst kan mycket anmärkas emot den vanliga avfattningen av protokollen under nuvarande rättegångsförfarande. Men anmärkningarna grundas därå, att protokollen icke äro skrivna med den precision och noggrannhet, som erfordras. Förbättring av rättegångsväsendet bör gå i den riktning, att protokollen förbättras, icke i den, att de avskaffas. Uti andra delen av betänkandet, sid. 20, säges det, utom annat, att »för upp-
42 skattningen av ett vittnesmåls värde ofta är av avgörande betydelse att se och höra, huru vittnesmålet avlägges». Ä samma sida anföres det vidare, huru man av parts och vittnes uppträdande kan få ledning till bedömande av trovärdigheten. Betänkandets författare har förbisett, att såväl part som vittne kan hava skådespelaretalang och med användande av den bibringa domstolen uppfattning, som alldeles icke överensstämmer med sanningen. Stort företräde hos nuvarande rättegångsväsende är dess objektivitet. Domstol, som dömer allenast efter protokollen, kan icke låta påverka sig av parts eller vittnes förslagenhet. Part och vittne må hava vilket utseende, vilket personligt uppträdande som helst, domstol dömer å vad de säga, å det och å intet annat. Domstolen erhåller opartiskhet, som torde vara svår att ernå med den muntliga proceduren. Denna opartiskhet borde räknas till svenska rättegångens förtjänst, ej klandras. Genom nuvarande ordning undgår domstol vältalighetsprov av part eller av ombud. Till stor förmån för rättvisans skipande är vältalighet bannlyst från svensk domstol. Så lärer icke alltid vara förhållandet annorstädes. Förbudet emot protokollering lär icke heller kunna upprätthållas. I betänkandets första del, kap. 9 punkt 8 medgives det part att få genom snabbskrift eller på mekanisk väg uppteckna, vad som yttras under huvudförhandlingen. Det är svårt att se, huru sådan uppteckning skall kunna hindras, där förhandlingen är offentlig. Antagligen kommer part att i regel åstadkomma stenografiskt referat angående huvudförhandlingen. Dylikt referat kommer att verka såsom domstols protokoll. Det torde icke kunna förnekas part att förete referatet i hovrätt samt att därstädes åberopa det, i händelse motpartens anförande i hovrätt avviker från hans yttranden vid lagmansrätten, eller vittne, där det ånyo höres i hovrätten, i någon punkt har annan uppgift än den, som förut avgivits. Bestämmelsen i 8 kap. 4 punkten av betänkandets tredje del därom, att domen skall grundas allenast å vad som förekommer vid huvudförhandlingen, torde gälla även hovrätt. Men hovrätt kan, i rättvisans intresse, näppeligen undgå att taga hänsyn till parts referat av handläggningen vid lagmansrätten, i fall att detta strider emot vad som andragits och förekommit i hovrätten. Men i sådant fall kommer hovrätten att avvika från regeln i 8 kap. 4 punkten. Här såsom flerstädes medför betänkandet, synes det mig, motsägelse emot sig självt. I motiven till 11 kap. av andra delen säges det å sid. 165, att »från straffprocessens område erfarenheten bekräftat, att om förhandlingen koncentreras, omedelbart avgörande även av mera invecklade mål utan olägenhet kan ske». Säkerligen. Så snart målet är fullständigt behandlat, kan och bör detsamma omedelbart avgöras. Så sker redan nu. Koncentrationen ligger uti ordförandens egen uppfattning av målet, vilken uppfattning han hämtar ur polisförhörsprotokoll, ur samtliga rannsakningsprotokoll och ur annat, som möjligen kan hava under målets behandling förekommit. Enligt 11 kap. 4 punkten skall dom i brottmål •—• liksom i tvistemål — grundas uteslutande å vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Denna bestämmelse anser jag vara felaktig. Enligt nuvarande rättegångsförhandling måste rättens ordförande före målets avgörande ur allt, som däruti förekommit, hava bildat sig omdöme angående målets juridiska struktur. Han har sålunda i regel större kunskap om målet än rättens övriga ledamöter. Men det torde tillika åligga ordföranden att före domens beslutande fullständigt föredraga målet för övriga ledamöter. Dessa erhålla sålunda samma kunskap om målet, som ordföranden själv har. Därefter börjas diskussion om beslutets avfattande, därvid allt, som i målet förekommit, tages under övervägande. Åtminstone tillgår det så i Fryksdals domsaga och det både i brottmål och i tvistemål.
43 Överhuvud förstår jag icke av vad anledning t. ex. uppgift vid polisförhör ej kan komima i betraktande vid huvudförhandlingen. Olikhet i vittnes uppgifter vid polisförhör och inför domstol bidrager åtminstone därtill, att den minskar vittnes trovärdighet. Allt, som förekommit såväl vid den förberedande behandlingen från och med polisförhöret och, i fråga om tvistemål, från och med stämningen, som vid förhandlingen inför domstolen, bör läggas till grund för domen och bör genom fullständig föredragning av ordföranden bringas till övriga ledamöters kännedom i lätt begriplig form. Sådant kan ske, det har jag genom mångårig egen erfarenhet funnit, såväl i de största tvistemål och brottmål somi i enklare mål. Men med denna uppfattning saknar processkommissionens stränga skillnad emellan förberedande förhandling och huvudförhandling grund. Denna skillnad leder endast till svårigheter. Domstolen kan icke, om den vill främja rättvisa, bortse från förberedande förhandlingen och kommer säkerligen ej heller i praktiken att bortse från den. Hela skillnaden är ej annat än tankeprodukt och kommer, även om den i lagen införes, troligen •— med de svenska domstolarnas praktiska läggning — ej väsentligen att i sak ändra nuvarande förfarande. Nuvarande rättegångsförfarande har efter införande av 1734 års lag, möjligen ock förut, så småningom utbildats. Denna utbildning har skett på grund av faktiska förhållanden, som göra att förfarandet är det enda lämpliga och kanske enda möjliga i Sverige, huru än förhållandet må vara annorstädes. Försök har gång efter annan gjorts att ändra förfarandet, t. ex. genom införande av muntliga förhör i hovrätt enligt 26 kap. 15 § rättegångsbalken. Dylika muntliga förhör tillämpas endast sällan. De äro mestadels opraktiska och hava betydelse endast i ett eller annat undantagsfall. De torde icke varda mera lämpliga eller praktiska om betänkandet godkännes såsom lag. Processkommissionens betänkande är, tjrckes det, snarast lämpat för undantagsfall, sådana som de, vilka nu påkalla muntligt förhör i hovrätt, Betänkandet vill införa såsom allmän regel det, som möjligen kan vara lämpligt beträffande vissa sällan förekommande undantagsfall. I betänkandets andra del, sid. 24 m. fl., talar kommissionen om fri bevisprövning. Det förefaller, som om kommissionen anser, att fri bevisprövning förutsätter s. k. muntlig domstolsförhandling. Emellertid torde så ej vara fallet. Fri bevisprövning tillämpas dagligen och stundligen i varje, kan jag nästan säga, vid svensk domstol handlagt mål. Det enda band, som föreligger, är vittnesjäven. Men, om dessa äro snäva, kunna de lättas utan rättegångsförfarandets ombildning. Med min uppfattning om rättegång kan jag ej annat än avstyrka betänkandet i dess helhet. Reform av rättegångsväsendet bör, enligt min mening, i främsta rummet gå ut därpå att förbättra, icke avskaffa nuvarande ordning. Ordningen torde i sig vara god, till och med mycket god, men tillämpningen kan vara bristfällig. Tillämpningen åter beror på domarna. Deras kvalitet torde ej bättras genom införande av betänkandet såsom lag. I tre specialpunkter vill jag särskilt avstyrka bifall till betänkandet: l:o) Bestämmelsen i 1 kap. 1 punkten av första delen, att skillnaden emellan land och stad i avseende å rättskipningen i första instans upphäves. Denna skillnad är grundad å så djupgående historiska och sakliga olikheter, att den svårligen bör utplånas genom domstolsorganisation. Ingenstädes har jag sett eller hört angivas, att rådstuvurätt åtminstone i medelstora och större städer sämre skipat rättvisa än häradsrätt. Varför skall man ändra eller upphäva dessa, då de funktionera oklanderligt? Uniformitet, som leder till det, som ej är bättre än det förutvarande, torde böra förkastas. 2:o) I betänkandets första dels 2 kap. punkt 2 angives antalet nämndemän
och sättet för omröstning i nämnden. I och för sig torde väl denna punkt kunna, om ock med tvekan, godkännas. Men den giver möjlighet att i domstol införa politiskt element, som hittills varit för vårt rättegångsväsende främmande. Under nuvarande förhållanden måste jag avstyrka bifall till denna punkt. 3:o) Betänkandets första dels 1 kap. 5 punkt, att befattningen såsom överexekutor skulle överflyttas från Kungl. Maj:ts befallningshavande, magistrat eller magistrats ledamot till lagmansrätten. Mig veterligen har nuvarande ordning med exekutionsväsendet ej givit anledning till anmärkning. J a g vill ånyo anmärka, att det synes mig vara god princip vid lagstiftning att ej ändra institution, som fungerar oklanderligt. Den omständighet, att utomlands exekution må åligga domstol, kan väl ej vara skäl att ordna förhållandet på liknande sätt här i landet. Kommissionen"grundar sitt förslag härom huvudsakligen därå, att överexekutors göromål äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Första delen, sid. 76. Detta påstående torde kunna bestridas. Domstols funktion är att uttala, vad rätt, in casu, är. Domen kan liknas vid lagstiftningshandling beträffande det enskilda fallet. Sammanblandning av lagstiftande och verkställande myndighet har sällan visat sig vara lycklig. Det ligger något motbjudande däruti, att domaren skall exekvera sin egen dom. Själva befattningen såsom exekutor är icke lämplig för domaren. Han förlorar sin objektivitet. För den dömde är exekutorn icke sympatisk. Domaren, som hittills stått alldeles fristående från båda parterna, antager såsom exekutor av sin egen dom åtminstone utseende att vara den vinnande partens hjälpare. Ej heller är det lämpligt, att domstolen såsom överexekutor kommer att utöva förmanskap för landsfiskaler och andra administrativa funktionärer, som eljest lyda under Kungl. Maj:ts befallningshavande. A t t kontrollera deras räkenskaper ligger även utanför domstols verksamhet. — J a g avstyrker förslaget jämväl i denna del. Häradshövdingen i Öster-Närke domsaga (G. LINDQUIST) : Kommissionen har anfört såsom de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, att den skall garantera rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet, och kommissionen synes förutsätta att brister i nämnda hänseenden förefinnas i ganska allvarlig grad beträffande vår rättskipning. Bevisen härför äro emellertid synnerligen torftiga, och den enda påtagliga brist kommissionen lyckats konstatera är den länge kända och omdebatterade långsamheten. För att avhjälpa denna tillgripas dock medel, som rent av förringa säkerheten. Säkerheten är ju avhängig av domstolarnas organisation; och som några berättigade anmärkningar mot säkerheten icke framkommit, torde den nuvarande organisationen i stort sett kunna bibehållas. E t t berättigat krav, som emellertid icke längre torde kunna tillbakavisas, är att staten övertager all kostnad för rättskipningen och sålunda även i städerna. I samband härmed torde på det beståendes grund en förbättring i underdomstolarnas organisation kunna vidtagas. Önskligt är ju, att endast en typ av likvärdiga underdomstolar finnes för land och stad, och detta mål kan nås utan att nedbryta de nuvarande kollegiala rådstuvurätterna med tre jurister, om i varje domkrets bibehållas såväl den nuvarande häradsrätten med domare och nämnd som ock en kollegial avdelning med tre jurister. Ordförande i båda avdelningarna skulle givetvis vara häradshövdingen eller lagmannen, vad man nu vill kalla honom. Målen skulle så fördelas, att lekmannaavdelningen handlade alla nuvarande besvärsmål jämte förmynderskapsärenden och den andra avdelningen alla civila mål. J a g förutsätter, att inskrivningsväsendet helt skiljes från domstolen och till-
45 delas ett särskilt inskrivningskontor, som torde kunna vara gemensamt för hela länet, om all den fullständigt onödiga protokollskrivningen avskaffas och nya lagfarter och inteckningar behandlas i samma ordning, som äger rum i fråga om bouppteckningar. Domstolen skulle då icke behöva anlitas annat än vid avslag eller såsom besvärsinstans. I samband med en dylik förändring torde avsevärda andra förenklingar ifråga om inskrivningsväsendet kunna äga rum, ägnade att bringa reda i det kaos, som nu är rådande. — En fördel med den av mig skisserade anordningen av underrätterna vore även, att den kollegiala juristavdelningen bleve en god skola för de unga juristerna, där de finge sin första utbildning som domare i egenskap av bisittare och icke såsom ordförande i rätten. Åt nämnden torde böra beredas ökat inflytande i fråga om beyispröynmgen och straffmätningen och i förra hänseendet dess votum vara lika bindande som en jurys. I sådant fall bortfölle också allt behov av lekmän i hovrätten. Den av kommissionen härutinnan föreslagna anordningen torde i allt fall vara meningslös, då anledning saknas att förutsätta, att hovrättsnämndemännen skulle sitta inne med större vishet än häradsnämnden. Vid en minskning av nämndemännens antal förlorar nämnden en stor del av sin betydelse, varför det nuvarande antalet bör bibehållas. Likaså bör valsättet förbliva oförändrat. Det av kommissionen föreslagna valsättet jämte systemet för avlöning torde vara det farligaste experiment som någonsin ifrågasatts beträffande rättskipningen, med hänsyn till det ökade inflytande som skulle beredas lekmännen, utsedda efter politiska linjer. Kommissionens ifråga plädering för den muntliga förhandlingen torde knappast kunna tagas på allvar. Man behöver blott taga den enda förutsättningen, att underrätten i ett mål icke hade anledning misstänka, att saken skulle gå vidare, och därför underlät att föra något protokoll samt att samtliga vittnen vore oanträffbara vid målets behandling i hovrätten. Kommissionen bar som en utväg anvisat att höra de personer, som åhört vittnesmålen i underrätten! För en dylik rättskipning torde vårt folk böra betacka sig. Någon skada av protokollföring torde omöjligen kunna uppstå, men däremot torde ur både rättslig och kulturell synpunkt vara att beklaga, om för kommande tider det verkliga underlaget för de flesta domar skulle saknas. Däremot torde det vara obestridligt, att all protokollföring bör ske omedelbart och justeras under målets behandling. Detta låter sig även redan nu göra med en del förenklingar i skrivsättet och systematisering av handläggningen. Att den fria bevisprövningen bör införas, torde alla nu vara ense om, och det torde kunna ske utan någon förändring i domstolarnas sammansättning^ Ifråga om offentligheten vid domstolarna torde icke vara annat att erinra, än att det numera kan med skäl ifrågasättas, om icke i grövre brottmål den tilltalade skulle äga rätt påfordra att allmänheten utestänges från förhandlingarna med rätt för den tilltalade att hava två vittnen närvarande. Huru dessa skulle utses kunde »vid lagtextens utarbetande» bestämmas. Den föreslagna, organisationen av hovrätterna synes icke vara någon förbättring. Särskilt torde ambuleringen vara ägnad att verka i hög grad störande på det vid överrättsarbete nödvändiga lugna, noggranna hemarbetet. E t t färre antal stora hovrätter torde ur alla synpunkter vara att föredraga framför flera små, och om muntlig förhandling icke skall ifrågakomma, torde behovet kunna fyllas med fyra. , , Högsta domstolen torde, om hänsyn skall tagas till fackmeningen i landet, böra bibehållas vid sitt nuvarande fullständiga prövningssätt och organisation. Den förberedande behandling av och tillsyn i målen som enligt förslaget skulle åligga ledamöter i överrätterna torde icke vara möjlig att genomföra utan att förrycka arbetet.
46 Långsamheten i rättskipningen, särskilt i hovrätten, torde genom en dej förenklingar kunna begränsas. Om alla mål fullföljas efter vad, bortfalleJ tiden för kommunikation. De flesta av de nu så talrika målen angående in] ställelsekostnad för motparten vid underlåten fullföljd skulle säkerligen bortj falla, om den vädjande ägde rätt att hos underrätten intill halva inställelsen tiden anmäla, att vadet icke fullföljdes, och motparten vore skyldig att före inställelsen i hovrätten förvissa sig om, huruvida dylik anmälan skett. Efter en sådan anmälan skulle vadet givetvis anses förfallet. Detta blott som ett; exempel. Befrielse i större utsträckning för ledamöterna att själva föredraga mål torde även vara ägnad att påskynda arbetet. Likaså en genomförd specialisering å särskilda divisioner av bagatellmål, brottmål m. m. Underrätterna skulle kunna befrias från en hel del tidsödande arbete med bagatellmål, om ett av två stämningsmän bevittnat godkännande gjordes exigibelt i likhet med lagakraftvunnen dom. Det av kommissionen förordade strafföreläggande vågar jag bestämt avstyrka, blott på den grund att det är föga tilltalande att straff ålägges en person, utan att domstol prövat hans brottslighet. Som ett exempel på, vart det skulle kunna leda, kan jag anföra ett konkret fall ur min egen erfarenhet. En tillförordnad länsman hade instämt en person med yrkande om ansvar enligt 18 kap. 14_§ strafflagen, och vid målets påropande inlämnades erkännande av befullmäktigat ombud, som i övrigt icke visste något i saken. Sedan målet uppskjutits för hörande av svaranden, upplystes det, att han och tre vänner en gång i veckan spelade vira hos honom med synnerligen låg poäng. I övrigt tillåter jag mig vördsamt åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt utlåtande anfört. T. f. domhavanden i Väster-Närke domsaga (O. KARLSSON): Processkommissionen har genom sitt betänkande anvisat de vägar, som den anser leda till den största möjliga säkerhet, snabbhet och billighet i rättegången. För sådant ändamål har kommissionen i huvudsak föreslagit dels vidtagande av sådana förändringar i domstolarnas organisation, som skulle leda till att lekmannaförståndet erhölle ett större inflytande vid rättskipningen än som hittills varit förhållandet, dels med vissa undantag införande av det enbart muntliga processförfarandet i rättegången och dels lagfästande av den rättsutveckling mot allt friare bevisprövning, som redan länge i vårt land försiggått. Den insats lekmannaförståndet kan göra i rättskipningen synes mig vara skäligen obetydlig och icke tillräcklig såsom anledning till en omgestaltning av hela rättegångsväsendet. Något mera allmänt krav vare sig på landsbygden om utökande av lekmannainflytande inom häradsrätterna eller i städerna om införande av lekmannadomare vid rådstuvurätterna har icke framträtt. Processkommissionen har icke heller förebragt några vägande skäl för brytande av den åldriga tradition, som de nuvarande häradsrätternas organisation med domare och nämnd i alla mål har bakom sig. För övrigt synes mig förslaget om proportionella val vid utseende av nämndemän icke vara lyckligt och faran icke utesluten för att ett partipolitiskt inflytande vid dessas utövande av sitt kall kommer att göra sig gällande, särskilt i de större städerna, där mål med politisk bakgrund ofta förekomma. Vidkommande det av processkommissionen föreslagna muntlighetsförfarandet, varmed även sammanhänger den s. k. omedelbarhetsprincipen, medgiver jag att ett sådant förfarande under vissa villkor mera är ägnat att åstadkomma säkerhet i avgörande av rent faktiska frågor än det s. k. muntligt protokollariska systemet, som nu tillämpas vid våra underdomstolar. Emellertid tvivlar jag på att den muntliga processen med de väsentligt stegrade anspråk, den
47 I kommer att ställa på domaren, skall med någon fördel kunna genomföras vid I underdomstolar med allenast en lagfaren ledamot. För ett verkligt och ej blott skenbart muntligt förfarande vid underrätterna fordras för övrigt ett ordnat advokatstånd med skyldighet för parterna att anlita dess medlemmar som sakförare. Utan dem finnes ingen möjlighet att åvägabringa de skriftliga förberedelser och den strängt formbundna ordning, som processkommissionen fordrar för den nödiga koncentrationen. Genom kommissionens ställning till frågan om en eller flera lagfarna domare i samma rätt samt genom att ej föreskriva advokattvång vid underrätterna torde kommissionens förslag om muntlig och omedelbar förhandling i rättegången svårligen kunna genomföras. Vidkommande processkommissionens förslag om att nu gällande regler för uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skola upphöra att gälla och att rätten i stället skall äga att fritt bedöma vad som skall anses bevisat delar jag helt kommissionens åsikter härutinnan. Däremot kan jag ej ansluta mig till den stundom uttalade meningen att förutsättning för en fri bevisprövning är genomförandet av muntlighets- och omedelbarhetsprincipen. Under en skicklig och erfaren domares ledning bör en vittnesutsaga, återgiven i skrift, kunna klart och tydligt återgiva vad vittnet_ haft att intyga utan att tillförlitligheten av bevismedlet i väsentlig grad förringas. Såsom ovan nämnts innebär ett av kraven på en god rättegångsordning, att rättskipningen skall vara billig. Emellertid får man icke genom processkommissionens betänkande någon uppfattning av huruvida förslaget om en ny rättegångsordning är ekonomiskt genomförbart. Men även om förslaget, ekonomiskt sett, skulle kunna genomföras, torde det vara ganska klart att genomförandet, särskilt med hänsyn till parters och vittnens inställelser i hovrätterna, kommer att göra processen avsevärt dyrare för den rättssökande allmänheten^ Angående de delar av förslaget, som av mig icke berörts, hänvisar jag till de synpunkter, som härutinnan framlagts av föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. J a g är ense med processkommissionen om att de stora brister som, såsom allmänt erkänts, vidlåda vårt rättsväsende icke kunna botas genom smärre reformer, men å andra sidan vill jag uttala den åsikten, att det svenska rättegångsväsendet kan på vår nuvarande grund reformeras så att det uppfyller de nämnda kraven på säkerhet, snabbhet och billighet i rättskipningen. Först då full ;. visshet föreligger, att det som sättes i stället är övervägande bättre, ^ kan en gammal under inverkan av olika samhällsskick och rättsuppfattning på skilda j tider framvuxen rättegångsordning helt och hållet slopas. Häradshövdingen i Västmanlands södra domsaga (B. MALMSTRÖM) : En god rättegångsordning bör enligt gängse uppfattning bereda möjlighet : till en rättskipning, som motsvarar kraven på säkerhet, snabbhet och billighet. Processkommissionen synes anse den största bristen hos vår nuvarande rättegångsordning utgöra dess långsamhet, men ej heller säkerheten tyckes ^vara fullt tillfredsställande. Däremot anser processkommissionen, att rättegångsförfarandet icke är dyrt, om ock kostnaden vid underrätterna genom inskränkning i antalet rättegångstillfällen skulle kunna göras billigare. De allvarliga bristerna i säkerhet och snabbhet anser processkommissionen icke kunna avhjälpas på annat sätt än genom en ingående granskning och revision av rättegångsväsendet i hela dess omfattning. Processkommissionen förklarar sig dock vilja framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Med sålunda angivna utgångspunkter har processkommissionen utarbetat sitt betänkande och inriktat sina reformsträvanden på ändringar i såväl domstolarnas organisation som rättegångsförfarandet vid dem.
48 Den ledande grundtanken för reformen i sin helhet har varit föreställningen om tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna såsom det enda verksamma botemedlet. Processkommissionen utgår därvid från den såsom självklar antagna satsen, att parters och vittnens muntliga anföranden inför domstolen bilda det material, som domstolen har att utan reservation uppfatta och därefter vid målets bedömande lita till. Det torde vara känt, att parterna långt ifrån alltid förstå sin egen sak och kunna framställa den så, att framställningen rätt återger sakförhållandet och kan leda till det av sakförhållandet betingade resultat, Det gäller ock ofta nog om vittnen, att de icke förstå att riktigt återgiva något, som de iakttagit. På grund härav lärer det väl under nuvarande förhållanden vara domarens uppgift att på lämpligaste sätt utforska vad vederbörande åsyftar eller bevittnat samt att däråt giva det skriftliga uttryck, som vederbörande part eller vittne kan godkänna. Domarens formulering av det sagda plägar i regel av vederbörande förstås och godkännas eller ock ogillas, ogillas ibland upprepade gånger, till dess att en av domaren gjord formulering godtages. Därest parterna anlita advokater, ställer saken därutinnan sig vida bättre. Införandet av en uteslutande niuntlig rättegång torde nödvändiggöra anlitande av juridiskt bildade rättegångsombud, i vart fall av rättegångsombud, som blivit av domstol godkända. Det händer emellertid även att parten instruerat sitt ombud mindre tillförlitligt och på sådant sätt, att domaren lättare får reda på sakförhållandet av parten själv och efter förhör med denne bättre återger ett ifrågakommet sakförhållande än efter förhör med partens ombud, som i sådant fall varit bristfälligt underrättat. Med det sagda vill jag framhålla, att för utforskande av sanningen i ett mål en domare bör få anlita alla de möjligheter, som kunna leda till upplysning i målet. Skrifter, däri part eller dess ombud utvecklat partens talan, skriftliga intyg, däri ett vittne återger vad det iakttagit, äro alldeles icke värdelösa källor, även om deras innehåll icke är korrekt. En domare torde nog i de allra flesta fall snart utröna papperets verkliga innebörd och värde. ^ Papperet kan understundom vara sådant, att det helt underkännes, eller ock sådant, att det med korrigerande anteckningar i protokollet blir ett gott, ibland till och med fullgott processmaterial. Därmed bestrides icke att, då parten själv är mäktig konsten att föra sin talan, partens muntliga redogörelse kan vara den bästa kunskapskällan, men det är å andra sidan icke av processkommissionen ådagalagt, att det muntligt-protokollariska förfarandet såsom sådant har någon andel i nuvarande rättegångsförfarandes bristande säkerhet och snabbhet. Processkommissionen har i sitt betänkande gjort så inånga undantag från muntlighetens princip, att det förefaller mig som om ett förfarande enligt betänkandet, särskilt i tvistemål, i stort sett icke skulle mycket skilja sig från det nu gällande muntligt-protokollariska systemet. Då processkommissionen beträffande vittnesbevisning säger, att ett protokoll från förhör med vittnen utom huvudförhandlingen vid huvudförhandlingen skall uppläsas av part, men icke av rättens ordförande, kan väl en sådan föreskrift icke innebära tillämpning av något slags muntlighetsprincip. Avfattningen av uttalandet därom är emellertid sådant, att man kan bli tveksam om anledningen till den sålunda föreslagna bestämmelsen. J a g är av den meningen, att det helt muntliga förfarandet kan och bör förekomma vid enklare mål och att därigenom snabbheten i rättskipningen kan avsevärt befrämjas utan att säkerheten äventyras. Huru gränsen emellan sådana mål och dem, där jämväl ett mer skriftligt förfarande må ifrågakomma, bör dragas kan väl vara föremål för olika meningar, men kunde kanske lättast och enklast låta bestämma sig under den praktiska handläggningen. I lagen kunde måhända föreskrivas, att domaren i vart särskilt fall, efter parternas hörande, finge bestämma, om målet skulle handläggas muntligt eller muntligt-
49 protokollariskt med föreskrift tillika att beslut därom, helst med motivering, skulle antecknas i protokollet. Det är icke möjligt att med tillfredsställande resultat draga gränsen efter tvisteföremålens värde. Övervakande myndigheter borde kunna kontrollera, att beslutanderätten icke bleve missbrukad. Beträffande mål av något vidlyftigare eller mer invecklad beskaffenhet är jag övertygad, att det muntligt-protokollariska förfarandet är det lämpligaste och bästa. Betänkandets förslag, att protokoll över vittnesförhör skulle föras i de fall, då domaren ägde anledning antaga att muntlig procedur icke skulle ifrågakomma i hovrätt, om målet sedermera droges under dess prövning, förefaller knappast övervägt. I en del fall skulle ett dylikt utforskande i förväg, huruvida målet komme att överklagas och om i sådant fall muntligt förhör komme att i hovrätten påkallas, kanske låta sig göra, men det är nog mycket sannolikt, att i de flesta fallen parterna själva antingen icke skulle kunna eller icke skulle vara benägna att på förhand lämna besked därom. Processkommissionen anför rörande rättegångsprotokollens bristfällighet, att vid handläggningen göras korta minnesanteckningar, att med ledning av dessa protokollen avfattas samt att minnesanteckningarna helt naturligt ofta äro behäftade med brister, som återverka på protokollets tillförlitlighet. Det kan möjligen medgivas, att minnesanteckningarna understundom kunna vara sådana, men det måste dock betvivlas, att detta är ofta förekommande. Men även om så vore fallet, synes mig antagligt, att en dylik missuppfattning, som föranleder en felaktig minnesanteckning, vida oftare måste kunna förekomma vid en muntlig rättegång, där anföranden och repliker givetvis måste komma i hastigare takt. Det måste ju i båda fallen vara domarens uppfattning av det yttrade, i ena fallet fixerat i protokollet, i det andra icke, som blir material för målets bedömande. Att uppfattningen skulle bli riktigare och mer tillförlitlig vid ett hastigare förlopp av yttranden än vid ett långsammare, förefaller icke sannolikt. Det torde väl vara vanligt, att, om domaren finner en missuppfattning möjlig, han repeterar och dikterar ned vad som bör antecknas. Parterna kunna då genast kontrollera anteckningens riktighet. Under ett helt muntligt förfarande torde lättare kunna inträffa, att en dylik missuppfattning icke korrigeras. Dessutom torde böra påpekas, att missuppfattningar lättare förekomma vid första rättegångstillfället i ett mål än vid ett senare. Processkommissionen säger ock att, även om brister, som återverka på protokollets tillförlitlighet, icke förekomma, måste i allt fall protokollet såsom uteslutande grund för målets prövning lida av vissa svagheter. — Dessa svagheter äro icke närmare angivna, Om sådana brister eller svagheter, som kunna återverka på protokollets tillförlitlighet, icke förekomma, torde väl kunna ifrågasättas om överhuvud möjlighet förefinnes att i de bristfälliga avseendena erhålla en önskad och eventuellt erforderlig utredning eller förbättring. Påståenden hava dessutom förekommit, att med nu tillämpade så kallade muntligt-protokollariska rättegångar vore förenad den så kallade legala bevisteorien med dess stränga bestämmelser om vittnesjäv samt att protokollering av allt, som yttras i målet, plägade ske med hänsyn till överrätter. Avser påståendets första del att konstatera ett faktiskt förhållande, är detsamma i den delen riktigt, men påståendet har förekommit i sammanhang med yttranden on att med den muntliga processens införande skulle den legala bevisteorien ocl därmed sammanhängande jävsregler falla. Det muntliga förfarandet skulle innebära ett nedbrytande av den legala bevisteoriens skrankor och medföra nöjlighet att döma omedelbart på själva källan. Dessa senare anförda yttranden synas åsyfta, att legala bevisteorien skulle vara oupplösligt förbundei med muntligt-protokollarisk rättegång och alldeles icke kunna förekomma i muntlig rättegång. E t t sådant påstående torde väl icke vara riktigt. Något hinder emot att förena bestämmelser om vittnesjäv och legal be4—2U921
50 visteori med en rent muntlig rättegång torde väl icke förefinnas. Den omständigheten att vittnesjäv och legal bevisteori i allmänhet varit förbundna med muntligt-protokollarisk rättegång, utgör icke något bevis för påståendet. Det lärer icke stöta på några större svårigheter att förena fri bevisprövning och frånvaro av vittnesjäv med en muntligt-protokollarisk rättegång. Konstaterandet av att till exempel två vittnen överensstämma i sina utsagor beträffande relevanta och andra omständigheter torde kunna försiggå lika väl i den muntliga som i den muntligt-protokollariska rättegången, och den fria bevisprövningen torde kunna tillämpas även i den muntligt-protokollariska rättegången. o Skillnad kommer dock att förefinnas däruti att i den muntliga processen någon kontroll över korrektheten av fria bevisprövningens tillämpning näppeligen lärer kunna förekomma, och denna omständighet talar väl snarast till nackdel för den muntliga processen. Uppfattningen att under nu gällande muntligt-protokollariska förfarande protokolleringen av allt sker med hänsyn till överrätter och att även underrättsdomaren så småningom kommit att döma på det skriftliga protokollet måste väl vara överdriven. Det skulle innebära en frestelse att dröja med avgörandet. Protokollsuppsättandet vore också ett så maktpåhggande och tidsödande arbete och bleve lätt så omfattande, att det icke bleve mycket tid över för det juridiska bedömandet. Många skulle i protokollsföringen se underdomarens främsta uppgift. Hur omsorgsfullt protokollen än fördes, skulle det likväl ej stå i mänsklig makt att i skrift ge det intryck, som den muntliga framställningen gåve. Själva dömandet bleve dessutom helt mekaniskt, eftersom domaren vore bunden av vad som stode i protokollen. Det bleve lätt ett summerande av de röster, som talade för och emot. Domaren måste säga: » J a g har inte att bedöma människor utan dessa papper, såsom mina överordnade göra.» Det har vidare sagts, att principen om den muntliga processen finge ej betraktas såsom en teori, som till varje pris skulle genomföras. Den vore vunnen på empirisk väg och ledde fram till en bättre, sakrare och tryggare rättskipning. Den gave domaren möjlighet att begagna källor, som nu vore stängda, eftersom med den muntliga processen den legala bevisteorien och därmed sammanhängande jävsregler fölle. Det muntliga förfarandet innebure en möjlighet att döma omedelbart på själva källan, på°själva materialet i dess bästa form. Domaren komme i verklig kontakt med de människor han skulle döma. Det skulle vara en underlig känsla för en överrättsdomare att till exempel döma en medborgare till mångårigt straffarbete utan att handens sett denne man eller denne fått tillfälle att tala med sin domare. En sådan framställning av domarens strävan att avfatta protokoll och att döma i målet borde väl knappast kunna eller behöva tagas på fullt allvar. Det förefaller som om Sveriges domarekår i hundratals år sysslat med en protokollsskri vnmg, som långt ifrån tillfredsställande återgivit vad som muntligen förekommit inför domstolen och på ett sätt som icke ägde samband med juridiskt bedömande. Det kan väl medgivas, att protokollen icke fotografiskt fullständigt återgiva den muntliga förhandlingen, men jag betvivlar att detta slags återgivande skulle befordra snabbhet och säkerhet i rättskipningen Protokollsuppsättandet är ett maktpåhggande och tidsödande arbete, men icke huvudsakligen ur den mekaniska synpunkt, som i det ovan anförda synes framträda. J a g är övertygad om att de allra flesta domare under nålets handläggning utan bitankar söka för sig i möjligaste mån klargöra målets såväl sakliga som rättsliga läge, med strävan att i protokollet få saken så klart utredd, att icke blott överrätterna utan även vem som helst annan må kunna få en så vitt möjligt, riktig uppfattning av målet. De söka säkerligen att ur vad som förekommit inför domstolen göra klart för sig de olika resultat, som kunna vara möjliga, och försöka säkerligen ock att, så långt detta är möjligt, i protokollet återgiva denna sålunda vunna uppfattning. Att derna uppfattning
51 skulle bdiva sämre därför att en protokollsförare antecknar vad som förekommit i einlighet med domarens anvisning eller diktamen förefaller icke sannolikt. E>äremot torde kunna inträffa, att målets handläggning komme att lida därav, aitt domaren själv, såsom processkommissionen föreslår, skulle föra minnesanteckningar. J a g har ock den uppfattningen, att vad som av parter och vittnen yttras i regel i de delar, som äro av betydelse för målets bedömande, blir riktigt antecknat i domstolarnas protokoll. Det kan medges att understundom kan vara av intresse och även av betydelse att se parterna inför domstolen, men jag tror dock att i övervägande antalet fall akterna tala ett språk, som är tillräckligt tydligt för erforderlig inblick i målets beskaffenhet och läge. Därför bör muntlig process inför hovrätt icke i regel förekomma, men hovrätten äga möjlighet att, när den finner detta av behovet påkallat, anordna en muntlig handläggning inför hovrätten. Dylika fall ble^ve nog icke ofta förekommande och kunde säkerligen anordnas med vida mindre kostnad än inrättandet av en mängd nya hovrätter. Att domaren vid målets avgörande skulle anse sig hava att bedöma icke människor, utan »dessa papper, såsom mina överordnade göra» och att bedömandet skulle inskränka sig till ett summerande av de röster, som tala för och emot, kan jag icke efter min erfarenhet finna överensstämmande med verkligheten. Sådana yttranden och en del andra synas antyda, att principen om den muntliga processen blivit en teori, som till varje pris skall genomföras. Uppgiften att den är vunnen på empirisk väg och leder fram till en bättre, säkrare och tryggare rättskipning är en uppgift, vars riktighet tarvar stöd av bättre bevisning än den som nu förebragts. Den muntliga förhandling, som skulle förekomma även i mer invecklade mål, komme möjligen att öka snabbheten i. rättegången, men näppeligen säkerheten, och den komme säkerligen att mycket fördyra kostnaderna för rättegången. Parterna komme i regel icke att kunna själva föra sin talan, och säkerligen skulle avsevärt höjda anspråk ställas på advokaterna. Därigenom komme ersättningarna till advokaterna, för vilka arbetet bleve avsevärt ökat, att stegras. Vidkommande vattnens och sakkunnigas hörande i mål lärer väl icke kunna bestridas, att sakkunnigas yttranden rent av helst böra avgivas skriftligen så snart de röra sig på fackliga områden eller äro av någon vidlyftigare beskaffenhet. Deras utlåtanden kunna ofta nog icke avgivas muntligen utan stor svårighet, till exempel då skisser och ritningar äro nödvändiga för ett riktigt uppfattande av utsagan och till förtydligande böra förklaras. De sakkunniga torde ändå i allmänhet böra höras jämväl muntligen. Processkommissionen har Ésjälv medgivit vittnens hörande utom huvudförhandling i så stor utsträckning, att det förefaller som om processkommissionen icke borde hava något att erinra imot vittnesförhörens ständiga antecknande i protokollet hos den domstol, so. m handlägger målet. Därigenom skulle åstadkommas följdriktighet och likformighet i målens behandling. Enligt mm mening avhjälpas icke långsamheten i rättskipningen och bristerna i materialet för prövningen genom införande av muntlighet och omedelbarhet. Säkerheten i rättskipningen torde med visshet komma att sjunka. Detta förhållande kommer icke att motverkas genom ställandet av aldrig så stora krav på domaren. Huru framstående och skicklig än domaren är, kommer hans rättskipninig icke att nå högre vid muntligt förfarande än vid muntligtprotokollariskt. Han komme i senare fallet att ösa ur alla tillgängliga källor, av vilka mimtligheten bleve den förnämsta. Muntlighet och omedelbarhet äro förträffliga principer för ett rättegångsförfarande, men om desamma icke fulländat tillämpas, bliva de viktiga grundsatserna om säkerhet och i synnerhet den om billighet säkerligen i hög grad tillbakasatta. Brister vidlåda förvisso det nuvarande rättegångsförfarandet. Dock är
52 rättegången nu icke dyr. Varje ändring komme att omedelbart höja kostnaderna. Däremot torde både säkerheten och snabbheten kunna höjas genom förbättrade anordningar i det på nationell grund vilande rättegångsförfarandet. Den rörelse för processreformer utan lagändring, som sedan några år pågått, synes mig hava lämnat anvisningar på utmärkta möjligheter. Sedan ett par år tillbaka har jag begagnat mig av denna möjlighet och vunnit goda resultat. Den förberedande skriftväxlingen bereder möjlighet att få till stånd en huvudförhandling, som avsevärt befrämjar snabbheten och skulle, därest domaren erhölle lagstadgad möjlighet att framtvinga yttranden inom viss kort tid från parterna, säkerligen ytterligare befrämja snabbhet och även säkerhet. E t t lagstadgat ordnande av en förberedande skriftväxling och därmed sammanhängande frågor skulle medföra stora förbättringar i rättegången. Beträffande muntlighet och omedelbarhet åberopar jag i övrigt vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande därom anfört. Vad därefter angår domstolarna, så synes mig organisationen med tre instanser böra bibehållas, även i det avseendet att högsta domstolen allt fortfarande, åtminstone i allmänhet i viktigare mål, bör pröva såväl sakfrågan som rättsfrågan. Anordningen med allenast två instanser skulle möjligen kunna anses öka rättegångens snabbhet, men då sådan anordning tidigare avsetts utan att föreskrifterna länt till efterrättelse, torde knappast kunna förväntas att allmänheten skulle bli tillfredsställd med en förnyad begränsning av instansernas antal. Allmänheten komme säkerligen att anse en sådan begränsning innebära en nedsättning i rättskipningens säkerhet. _ Förslaget, att hovrätten i vissa fall skulle bli första instans, att handläggningen där skulle bli muntlig på samma sätt som i underrätterna och att hovrätterna i anledning därav skulle ökas i antal till sju eller nio, synes mig föga lyckligt. Även om i främmande länder en sådan anordning varit fördelaktig, tror jag dock icke att i vårt land densamma är lämplig. Skulle domarkåren icke för närvarande vara tillräckligt framstående för att fortfarande i underrätterna handlägga mål av alla slag, torde detta förhållande väl i allt fall kunna förbättras under den övergångstid, som domstolsreformens genomförande under alla omständigheter måste taga i anspråk. Enligt min mening måste en rättegångsreform i Sverige gå ut på att förbättra underdomstolarna och förfarandet vid dem utan att rubba den hävdvunna grund, på vilken vårt rättegångsväsen vilar sedan uråldriga tider. Våra underdomstolar måste utgöra rättegångsväsendets förnämsta grundval och styrka, och för den skull måste dessa på allt sätt stärkas, oberoende av förhållandena i främmande länder. Visserligen böra främmande länders erfarenhet tillgodogöras, men mke om anledning finnes antaga att förutsättningarna äro varandra olika. Såvitt jag vet åtnjuta våra underdomstolar allmänhetens förtroende i mycket hög grad, och jag har ej heller erfarit, att de icke skulle kunna anses värda detta förtroende. Skulle hovrätterna ökas för att i någon mån intaga underrätternas plats, är ju icke så alldeles visst, att hovrätterna omedelbart kunna remplacera underrätterna, som då komme att nedsjunka till bagatelldomstolar och helt förlora den förtroendeingivande ställning de haft. Då jag dessutom anser, att muntlighet visserligen, efter särskilt beslut, må kunna vid behov förekomma i hovrätten, men icke bör bli regel därstädes, torde talet om att genom ökandet av hovrätternas antal nedbringa kostnaderna för parters och vittnens inställelse där sakna betydelse. Den kännedom om ortsförhållanden och personer, som hovrättsledamöterna skulle förvärva, torde nog också bli tämligen värdelös dels på grund därav att hovrättsområdena i allt fall, även om de bleve nio, bleve rätt så vidsträckta, dels ock därför att man kan befara, att hovrätterna i landsortsstäderna, mer än under nuvarande förhållanden är fallet med de nuvarande hovrätterna, komme att för hovrättsledamöterna bliva
53 genomgångsstationer för vidare befordran. För övrigt är för att erhålla verkligt framstående ledamöter, som ägna sig åt allenast domarverksamheten, i hovrätterna nödvändigt att dessa befattningar avlönas på ett fullt tillfredsställande sätt, i vart fall på ett avsevärt bättre sätt än nu är förhållandet. Skulle dock hovrätterna anses böra i vissa fall bli första instans, torde kanske kunna ifrågasättas, om icke i stället för vidlyftiga anordningar med en mängd nya hovrätter, allenast en ny hovrätt inrättades för Norrland med säte icke sydligare än i Umeå och om hovrätterna såsom första instans sammanträdde i vederbörande domkrets' tingshus. En sådan anordning skulle säkerligen bli avsevärt mindre kostsam, och den för hovrätten för visst måls avgörande eftersträvade miljön erhölles på ett vida bättre sätt än vid sammanträde i en hovrättsstad. För parterna innebure en sådan anordning en vida större lindring i rättegångskostnaderna än genom anordningen med en mängd nya hovrätter. Beträffande slutligen underrätterna och deras organisation kan jag i stort sett ansluta mig till det av föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtande. J a g anser således att städerna, så långt detta kan visas vara lämpligt, böra införlivas med angränsande lantdomstolar. Giva de tillräckligt arbete, böra de få bestå såsom självständiga tingslag. De städer, som äro så stora att de kunna utgöra egen domsaga eller lagsaga, böra få utgöra egen domkrets, eventuellt med flera avdelningar i domstolen, om detta finnes behövligt. Beträffande domarnas benämning synes mig denna bäst kunna vara lagman och rådmän. Häradshövding kunde ju bibehållas, men borgmästare torde väl mera hava betecknat ställningen i administrativt hänseende än ställningen såsom domare, och ur sådana synpunkter och till vinnande av enhetlighet vore kanske bäst att benämningen lagman infördes, såvida icke benämningen häradshövding kunde bibehållas och tillämpas även på förste domaren i städerna. I så fall bleve i varje domkrets en lagman eller häradshövding, vice lagmän eller vice häradshövdingar, där så erfordrades, och två rådmän, eventuellt flera rådmän om så vore av behovet påkallat. Nämnden torde till antal och ställning böra bibehållas. En till fem ledamöter nedsatt nämnd komme att bliva något helt annat än den hittills varit. Den har hittills utgjort en exponent för allmänna rättsmedvetandet samt med sin person- och ortskännedom medverkat till goda och lämpliga resultat av domstolarnas åtgärder. — Nämndemännen hava säkerligen också i hög grad bidragit till att häradsrätterna åtnjutit och åtnjuta allmänhetens förtroende just därigenom, att de icke allt för fåtaligt närvarit vid rättens förhandlingar och så att säga kontrollerat vad som därvid förekommit. Därav inses ock att en nämnd om fem ledamöter, särskilt då domkretsarna komme att utvidgas, komme att representera en avsevärt minskad person- och ortskännedom. — Åtminstone borde väl nämndemännens antal icke under några omständigheter få vara mindre än sju, och helst borde väl ordnas så att, liksom nu, domaren hade möjlighet att till handläggning av mål kalla en nämndeman eller flera från den trakt, som målet vidkomme. Förslaget om bitingsställen torde vara synnerligen lämpligt för en hel del orter, särskilt vid den sammanslagning till större domkretsar, som komme att bliva en följd av genomförandet av den nya rättegångsordningen. Utseendet av nämndemän bör helst ske på samma sätt som hittills. Det synes opåkallat att förändra den tid, för vilken de väljas, till fyra år liksom ock att förändra valen till val för viss period. Varje nämndeman bör väljas för sex år och i övrigt på samma villkor som hittills. Huruvida förslaget att nämnd skall tjänstgöra i hovrätt bleve till någon fördel synes mig ovisst, och anordningen komme under alla omständigheter att öka kostnaden för rättskipningen rätt avsevärt.
54 Det synes mig otvivelaktigt, att en förbättring av åklagarväsendet är behövlig. En enkel möjlighet därtill försummades då kronofogdeinstitutionen borttogs. Man kunde hava av kronofogdarna utkrävt den lagstadgade skyldigheten för dem att vara åklagare och på sådan grund genom förbättrad lagstiftning så småningom erhållit en vida bättre organisation av åklagarväsendet med mera än den på annan och helt ny grund genomförda organisationen av uppbörds- och åklagarväsendet, vilken omorganisation väl tämligen allmänt anses, minst sagt, mindre lyckad. Det vore synnerligen önskvärt att advokatväsendet ordnades. Om processkommissionens _ förslag beträffande muntligheten antages, blir detta en tvingande nödvändighet. Men även om denna del av lagförslaget icke godkännes, skulle det lända till förbättrad rättegång i allmänhet, om det ordnades så att icke vem som helst utan vidare finge uppträda såsom rättegångsombud, utan att därför erfordrades uttrycklig tillåtelse eller godkännande av domstolen i vederbörande aspirants hemort. J a g har svårt att förstå nödvändigheten av att domstol belastas med ombesörjande av handlingars delgivning. Mig synes detta lika ovidkommande som förmanskapet och kontrollen över underexekutorerna. Beträffande rättegången såväl i tvistemål som i brottmål ansluter jag mig i huvudsak till vad föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande därom anfört. Vittnesjävens bortfallande och lagstadgat införande av fri bevisprövning äro av mycket stor vikt. — Såsom jag redan tidigare anfört, torde, genom lagstadgande och utvecklande av förberedande skriftväxling till rättegångens koncentrerande till en huvudförhandling eller ett fåtal sådana, rättegången kunna vinna betydligt i säkerhet och snabbhet. Föreslagna strafförelägganden synas mig kunna bidraga till en förenkling för parternas del, men måhända är fastställelse från domstolens eller domarens sida lämplig, om böterna fortfarande böra redovisas i saköreslängd. Till sist synes mig böra anmärkas, att genomförandet av processkommissionens förslag torde komma att försämra juristutbildningen. — För dem, som utbilda sig för inträde i administrationen, advokatyrket eller annan juridisk verksamhet utom domarverksamheten, torde tillräcklig erfarenhet möjligen kunna beredas. Då det gäller utbildning till domare, blir möjligheten att inom en icke alltför avlägsen tid få pröva sig på en krävande uppgift antagligen fördröjd. En sådan möjlighet är dock av stor betydelse för utbildande av dugliga domare. — Domstolarnas uppgift är visserligen främst att på bästa sätt sörja för en god rättskipning i landet. Utbildandet av domare torde emellertid icke kunna ske annorstädes än vid domstolarna. På grund därav torde det böra åligga staten jämväl att vid domstolarna bereda domaraspiranter möjlighet att utbilda sig till dugliga domare. Då väl icke någon domare undandrar sig att med råd och dåd på bästa sätt understödja en hos honom tjänstgörande jurist i dennes arbete, synes mig den påstådda faran av unga vikariers tjänstgöring åtminstone icke i genomsnitt vara så stor som processkommissionen synes antaga. Faran kunde för övrigt kanske avsevärt förminskas genom ytterligare inskärpande och lagstadgande, att icke någon ung jurist erhölle domarförordnande, som icke under sin tjänstgöring vid just ifrågavarande domstolen till fullo ådagalagt, att förordnandet utan risk kunde anförtros honom. Slutligen får jag beträffande vad som icke strider mot det här anförda och rörande vad som icke blivit här vidrört, då ett fullständigare utlåtande icke medhunnits, i huvudsak ansluta mig till det yttrande, som föreningen Sveriges häradshövdingar avgivit.
55 Häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga (O. WALLIN) : De svenska lantdomstolarna, våra häradsrätter, hava såsom bekant, såväl beträffande organisation som processordning utvecklat s^ig huvudsakligen på nationell grund och icke någonsin blivit gjorda till föremål för något mera genomgripande omläggningsarbete samt äga därför numera en ålderdomlig och egenartad prägel, som icke återfinnes hos motsvarande institutioner inom andra kulturländer. I och för sig behövde ju detta icke föranleda därtill, att dessa domstolar ej även numera skulle äga förutsättningarna för att väl fylla sin uppgift; men vid en undersökning, huru härmed sig förhåller, kan man knappast undgå finna, att den utveckling, som samhället under senare tider såväl ekonomiskt som i andra hänseenden undergått, givit anledning till uppkomsten av förhållanden, efter vilka domstolarna och formerna för deras arbete ej i allo låtit sig anpassa; och det är således också lätt förklarligt, att en reform av underdomstolarna på landet länge stått på dagordningen och icke kan avvisas. Då i samband härmed frågan kommit att röra sig om lämpligaste sättet för en dylik reform, gå emellertid meningarna i sär, i det somliga helt och hållet utdöma den nuvarande rättegångsordningen och vilja från grunden uppbygga en ny sådan, lämpad efter moderna principer inom processrätten, medan andra, mera betänksamma hålla före, att man bör beträda de partiella reformernas väg och endast ur det bestående avsöndra vad som ej lämpar sig för nutida förhållanden samt för tillgodoseende av dessa infoga nytt i den gamla byggnaden. De synpunkter i nyssberörda fråga, enligt vilka processkommissionen velat anlägga sitt arbete, hava av kommissionen tydligt angivits. Angående vidden av den omläggning av själva domstolsorganisationen, som bör ifrågakomma, uttalar sig kommissionen sålunda: »den hos vårt folk djupt rotade tradition,^ som, uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida», och för den ledande tanken vid sitt reformarbete på rättegångsförfarandets område giver kommissionen uttryck på följande sätt: »de brister, av vilka vår gällande rättegångsordning lider, bero i stor omfattning därpå, att de grundsatser, på vilka den vilar, icke\ blivit genomförda på ett sätt, som tillfredsställer nutidens krav, eller så småningom kommit att rubbas och lämna rum för en tillämpning, som i sig burit fröet till många av de nuvarande svagheterna. I flera hänseenden kommer därför en reform i enlighet med de förut angivna principerna endast att innebära ett fullföljande av grundsatser, på vilka den gällande rättsordningen är byggd, och att alltså omedelbart anknyta till det utvecklingsdugliga i det bestående.» Av den plan för sitt arbete, som processkommissionen sålunda uppställt, följer, att kommissionen först haft att undersöka, vilka bristfälligheter som vidlåda de nuvarande häradsrätterna, samt att sedermera med denna utgångspunkt föreslå de förändringar i häradsrätternas organisation och arbetssätt, som till rättskipningens fromma kunna vara behövliga; och en granskning av kommissionens förslag måste lämpligen ske efter samma linjer, som för gången av kommissionens arbete sålunda varit bestämmande. Då processkommissionen således först gått att angiva de svagheter i rättegångsväsendet, som borde tillskrivas sammansättningen av våra häradsrätter och formerna för deras arbete, har kommissionen trott sig kunna påvisa tre särskilda omständigheter, såsom var för sig ägnade att menligt inverka på rättskipningen, nämligen att denna i stor utsträckning ej skulle utövas av häradshövdingarna själva utan av tillförordnade domare, vilka ofta saknade förutsättningarna för att på ett tillfredsställande sätt kunna förestå ämbetet; att lekmannaelementet på grund av flera samverkande omständigheter vid häradsrätterna saknade det inflytande, som borde detsamma tillkomma, ävensom att
56 häradsrätterna enligt för dem gällande arbetsordning sammanträdde med alltför stora mellanrum för att berättigade anspråk på rättskipningens skyndsamhet skulle anses tillgodosedda. Frågan, huruvida och i vilken omfattning av processkommissionen sålunda angivna brister hos lantdomstolarna kunde kräva en omläggning av dessa, äger sådant samband med kommissionens förslag härutinnan, att åt båda dessa frågor måste ägnas gemensam behandling; men redan här torde några anmärkningar kunna riktas mot kommissionens skildring av nuvarande förhållanden vid häradsrätterna. _ Det är visserligen riktigt, att häradshövdingarna under forna tider ofta varit i åtnjutande av ledighet från sin ämbetsutövning i en omfattning, som icke kunnat annat än menligt inverka på rättskipningen; men dessa domsagevikariat hava i väsentlig mån varit beroende på häradshövdingarna under dessa tider författningsenligt tillkommande rätt att kvarstå vid sina ämbeten, även sedan de av ålder eller annan orsak blivit urståndsatta att själva sköta dem; och man får icke glömma, att just nämnda förhållanden gåvo anledning till tillkomsten av en kår äldre, obefordrade och beprövade lantdomare, varigenom följderna av systemet avsevärt minskades. Dessa tider äro emellertid längesedan förbi, och häradshövdingarnas rätt till ledighet är numera på sådant sätt begränsad, att de i detta hänseende blivit tämligen likställda med andra statstjänare, vadan processkommissionens påstående, att rättsvården vid häradsrätterna fortfarande i stor omfattning skulle vara överlämnad till vikarier, näppeligen har sin motsvarighet i verkligheten. Till frågan om nämndens ställning i den nuvarande rättegångsordningen återkommer jag längre fram. Att i 1734 års lag stadgad tingsordning för nutida förhållanden är otidsenlig, har länge varit erkänt och också föranlett därtill, att inom flertalet domsagor den så kallade nya tingsordningen blivit införd med allmänna rättegångssammanträden antingen varje eller varannan månad under större delen av året; och troligt är, att man genom tingssammanslagningar snart nog skall komina därhän, att, med undantag för ett fåtal vidsträckta domsagor inom den nordligaste delen av riket, månadsting uti hela den övriga delen av handen komma att hållas; och jag har svårt att förstå, att sedan en dylik reglering blivit genomförd, någon ytterligare ökning av rättegångstillfällenas antal skulle vara behövlig. Detta mitt antagande bekräftas också därav, att rätten till påkallande av urtima ting ytterst sällan anlitas, ehuru man skulle kunna tycka, att i tvistemål, som gälla stora värden, i förhållande till vilka utgifterna för särskilt ting ställa sig jämförelsevis obetydliga, de tvistande parterna ej skulle underlåta att anlita ovannämnda utväg för att påskynda avgörandet av sina rättegångar. De statistiska siffror, som processkommissionen för belysning av arbetsförhållandena vid häradsrätterna åberopat, äro för nu förevarande frågas bedömande tämligen värdelösa, då de avse sammanfattningen av alla under visst år vid rikets samtliga häradsrätter avdömda mål, oberoende därav, huruvida dessa förskrivit sig från domsaga med ett eller flera tingslag; och självklart är, att dessa siffror skulle ställt sig betydligt vackrare, därest de, efter uppdelning av domsagorna, enligt nyss antydd grund, hänfört sig till varje sådan grupp domsagor. I sammanhang härmed bör icke lämnas oanmärkt att de särskilda bestämmelser, som finnas meddelade i syfte att påskynda rannsakningar med häktade personer, väl motsvara sitt ändamål, såsom bäst framgår därav, att enligt vad processkommissionen själv upplyser de statistiska siffrorna i detta hänseende för vårt land äro, jämförda med främmande länders, mycket gynnsamma. Vid uppgörande av plan för omläggning av underdomstolarna på landet har processkommissionen givetvis haft att taga den största hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som kommissionen funnit nödiga, och som för att kunna vinna tillämpning måste förutsätta en emot dem svarande
57 struktur i domstolsorganisationen. Då nu processkommissionen funnit rättegången böra i sina huvuddrag gestaltas muntlig och enligt omedelbarhetsgrundsatsen samt ett dylikt rättegångssätt ställer stora fordringar på domaren i fråga om processledande verksamhet och förmåga att tillgodogöra sig rättegångsmaterialet, har kommissionen tagit under omprövning, huruvida häradshövdingen kunde i de blivande domstolarna bibehållas vid ungefär enahanda ställning, som han nu innehar, samt därvid funnit, att sådant icke kan låta sig göra, huvudsakligen på grund av den stora arbetsbörda, som nu vilar på häradshövdingarna, och som utgör hinder för dem att själva fylla samtliga sina domareuppgifter. För undanrödjande av dessa svagheter vid genomförande av en reform i antydd riktning vill processkommissionen uti de nya domstolarna, av kommissionen benämnda lagmansrätter, från »lagmannen» avlasta ärenden och mål av mindre viktig natur, vars handhavande skulle överlämnas till domare i mera underordnad ställning, benämnda rådmän, samt på sådant sätt få lagmannens arbetsfält begränsat till behandlingen av de större och mera krävande målen. Då domkretsarna således måste göras så omfattande, att de gåve tillräckligt arbete för flera domare, bleve det också nödvändigt att sammanslå de nuvarande mindre domsagorna med andra sådana. Att en reform av underdomstolarna på landet enligt processkommissionens förslag skulle innebära ett sönderbrytande av den uråldriga häradshövdingeinstitutionen, lärer svårligen kunna förnekas, och man kan också lätt nog inse, huru detta skulle uppfattas inom breda lager av vårt folk. Häradshövdingarna intaga nu, var inom sin ort, en ställning, som är mycket egenartad och endast kan förklaras av flera samverkande omständigheter, som varit ägnade att giva förhållandet emellan häradshövdingen och allmänheten en rent personlig prägel. Man ser i häradshövdingen icke endast rättens representant i orten, utan man betraktar honom, på grund av den befattning han innehar, såsom även satt att med de insikter han besitter och den erfarenhet han förvärvat lämna menige man bistånd och råd i varjehanda deras angelägenheter. Vanligen är han också därtill väl skickad, särskilt på grund av den ingående kännedom om ekonomiska och andra förhållanden inom domsagan, som han genom sitt sysslande med fastighetsväsendet samt sin befattning med förmyndareärenden, bouppteckningar och andra legala handlingar förvärvat. Allt detta skulle nu undergå förändring, ty lagmannen, vilkens enda uppgift bleve att slita uppkomna rättstvister, och som således egentligen icke hade något att skaffa med vad som ej tilldroge sig vid domarebordet, samt endast från sin plats vid detta komme i beröring med folket, bleve därför förmodligen alltid lika främmande för befolkningen som denna för honom. Dessa synpunkter vinna icke beaktande hos processkommissionen, som håller före, att en organisation av underrätterna ej kan grundas på ett bevarande av den gammaldags patriarkaliska underdomaren. Möjligen står denna uppfattning i ett visst samband med iakttagelser om förhållandena i domsagor, vilka såsom gränsande till större städer därigenom delvis erhållit en stadsliknande prägel; men att uti bygder, där sådana kommunala företeelser saknas, förhållandet ställer sig väsentligt annorlunda, lärer nog vara visst. Den centrala ställning i förhållande till arbetsuppgifterna i domsagorna, som häradshövdingen nu intager, står i god överensstämmelse med detta arbetes natur. Jämte det att göromålen åtminstone i flertalet domsagor äro av ej obetydlig omfattning, måste i allmänhet, även då fråga är om arbete av jämförelsevis enkel beskaffenhet, till förekommande av misstag och därav härflytande förvecklingar, stor omsorg och punktlighet iakttagas, och av samma skäl bör arbetet för att på bestämd tid vara utfört vara anlagt efter en för vinnande av detta syfte uppgjord plan och bedrivas med ett omtänksamt tillvaratagande av tillgängliga arbetskrafter. Alla dessa och andra liknande för-
58 hållanden medföra krav på en kraftig och enhetlig ledning vid förvaltningen av domsagorna; och den nuvarande ordningen, enligt vilken häradshövdingen ensam har bestämmanderätt i alla frågor, är således väl ägnad att tillgodose allmänhetens intresse och anspråk på domaren. Huruvida däremot underdomstolarnas arbetssätt och sammansättning enligt processkommissionens förslag skulle säkerställa ett lika gott arbetsresultat, kan givetvis nu icke med visshet bedömas, men det förefaller emellertid som om förutsättningarna härför ej i allo förelåge. Processkommissionen har visserligen tänkt sig, att det skulle tillkomma lagmannen såsom främste mannen i rätten att ordna arbetet och leda dess fördelning; men den myndighet, med vilken han sålunda utrustats, är uppenbarligen alldeles otillräcklig för att bereda honom ett avgörande inflytande på alla områden inom domsageförvaltningen; och då de underordnade domarna själva skulle komma att bära ansvaret för sina ämbetsåtgärder, måste dem i många hänseenden tillerkännas en självbestämningsrätt, som ej låter sig väl förena med en kraftig ledning från ordförandens sida, och som lätt nog kan^ menligt inverka på samarbetet inom domsagan. Stor vikt ligger också uppå,o huruvida det kan förväntas att lämpliga krafter skulle kunna förvärvas för rådmanstjänsterna. Processkommissionen tänker sig, att vid dylik rekrytering företrädesvis två olika typer domare skulle förekomma, nämligen dels sådana, som genom längre tids tjänstgöring å likartade platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten, men som likväl icke lämpade sig för befordran till lagmän, och dels personer, vilka kunde påräkna uppflyttning till högre domareämbeten. Den bild, som sålunda tecknas av dessa domstolars förmodade sammansättning, är icke fullt tillfredsställande. Erfarenheten inom förvaltningens olika grenar ådagalägger, att i fall, där utsikter till vinnande av befordran från underordnade tjänster till följd av bristande lämplighet saknas, sådant i hög grad är ägnat att menligt inverka på arbetsduglighet och arbetsresultat; och det är därför antagligt, att ett införande i lagmansrätterna av sådana element ej skulle komma att bereda dessa domstolar inre styrka. E t t besättande av rådmanstjänsterna med fullt kvalificerade domare, med goda befordringsutsikter, skulle säkerligen medföra en annan olägenhet, nämligen att dylika domare komme att betrakta sina befattningar i lagmansrätterna allenast såsom övergångstjänster, samt att således täta tjänsteombyten med därav härflytande olägenheter ej kunde undvikas. Den omfattning, i vilken processkommissionen funnit en reform av underdomstolarna böra genomföras, giver osökt uppslag till spörsmålet, huruvida verkligen en så genomgripande omläggning av dessa domstolar är för därmed avsett syfte erforderlig, eller om icke detta skulle kunna tillgodoses med ett större hänsynstagande till bestående förhållanden. Processkommissionen har icke lämnat denna sida av saken helt och hållet obeaktad, såsom framgår av kommissionens uttalande att »en utväg ur det nuvarande tillståndet vore att vid indelningen av domkretsarna tillse, att domsagorna ej bleve större, än att lagmannen i allmänhet kunde medhinna att själv utföra det väsentliga av göromålen»; men huru denna tanke borde kunna närmare utformas, har av kommissionen ej blivit berört, ehuru det förefaller som om anledning därtill icke saknats. Enligt vad kommissionen uttryckligen framhåller, visar erfarenheten, som vi hava från våra häradsrätter, att dessa gå väl i land med att pröva även de största och svåraste saker, oaktat de yttre förhållandena, under vilka häradsrätterna nu verka, icke äro tillfredsställande; och därest detta omdöme är riktigt, vill det synas som om det för åstadkommande av möjligheten till en förbättrad rättskipning endast behövde gälla att nedbringa arbetskvantiteterna i domsagorna efter sådana mått, att häradshövdingarna därigenom sattes i tillfälle att med erforderligt biträde själva utföra det huvudsakligaste av sina tjänsteåligganden. Att ett sådant förhållande i fråga om arbetsbör-
59 dan redan nu föreligger i de minsta och en del av de medelstora domsagorna, lärer vara visst; och det skulle således möjligen allenast behövas att genom klyvning av övriga domsagor bringa dem till överensstämmelse med normaltypen. Därest på detta sätt omorganisationen av häradsrätterna kunde begränsas till en omreglering av domsagorna, är det tydligt, att detta skulle medföra högst avsevärda fördelar; man skulle därigenom besparas nödvändigheten att bära hand på institutioner, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt, och som uppbäras av dess förtroende, ävensom att giva underdomstolarna en sammansättning, som i särskilda hänseenden är^ betydligt underlägsen den nuvarande. I det outredda skick, varuti denna fråga befinner sig, kan det naturligtvis icke komma i fråga att ens närmelsevis beräkna omfattningen av den behövliga uppdelningen av domsagor; men om man utgår från, att enligt kommissionens förslag omkring tjugufem domsagor skulle försvinna såsom alltför små för att utgöra egna domkretsar, samt att utom dessa jämväl en ej obetydlig del av återstående domsagor, vilka sammanlagt utgöra omkring ett hundra, lämpade sig för att i oförändrat skick bibehållas, vill det synas som om den av mig ifrågasatta omregleringen ej skulle ställa sig alltför avskräckande. Någon svårighet att på grund av det därigenom ökade antalet häradshövdingeämbeten få dessa väl besatta behövde säkerligen icke befaras, därest övergångstiden för omläggningen erhölle lämplig längd ; och den stora tillströmningen till den juridiska banan, som för närvarande pågår, och även under framtiden synes vara att förvänta, innebär också en garanti för en tillfredsställande lösning av frågan. Att vikariatsystemet ej skulle försvinna, utan i nu tillämpad form och med sin nuvarande begränsade omfattning fortfarande tillhöra organisationen, torde icke gärna kunna åberopas såsom innebärande en svaghet uti den ifrågasatta anordningen i jämförelse med processkommissionens förslag. Kommissionen synes tänka sig att vid ledighet för lagmannen dennes ämbete i allmänhet skulle förestås av någon av hans rådmän, vilket också förefaller att lämpa sig efter förhållandena; men om man betänker att en sådan vikarie skulle hava sin dagliga gärning förlagd till område, som alls icke är ägnat att underhålla eller lämna för lagmansämbetets bestridande erforderlig utbildning, kan det icke gärna antagas, att han för förvaltningen av detta ämbete vore bättre skickad än enligt det nuvarande systemet häradshövdingens juridiska biträde, som genom dagligt samarbete med häradshövdingen och den ledning, som han under detta arbete av häradshövdingen erhåller, måste förväntas uppfylla alla skäliga fordringar på innehavaren av ett sådant vikariat. Från statsfinansiell synpunkt hade det onekligen varit önskligt, att processkommissionen uppgjort en beräkning över de approximativa kostnaderna för lagmansrätterna, men ehuru sådan beräkning icke föreligger, kan man likväl, med hänsyn till det stora antal^ tjänster, som kommissionen funnit vara för dessa domstolar behövligt, utgå från, att ifrågavarande kostnader skulle bliva mycket betydande, vida överstigande motsvarande utgifter för närvarande. Ehuru det egentligen ligger utanför ramen av denna undersökning att ingå i någon granskning av processkommissionens förslag till omläggning av domstolarna i städerna, finner jag likväl i det samband, som föreligger emellan denna fråga och det sätt, på vilket kommissionen vill reformera häradsrätterna, en anledning att här något beröra förstnämnda spörsmål. Vad beträffar småstäderna förefaller problemet enkelt, ty någon egentlig meningsskiljaktighet synes icke förefinnas därom, att dessa städer för att begagna ett gängse uttryck »böra läggas under landsrätt», och en dylik inkorporering lärer i organisatoriskt hänseende icke erbjuda någon svårighet, vare sig häradsrätterna omgestaltas på det ena eller det andra sättet. Däremot föreligga otvivelaktigt, vidkommande de medelstora och större städerna, omständigheter, som göra
det tveksamt, huruvida överhuvud taget en reform av domstolarna i dessa städer bör äga rum. Processkommissionen har emellertid icke ansett sig kunna härvid fästa någon avgörande vikt utan för ifrågavarande städer föreslagit huvudsakligen samma domstolsorganisation som för landsbygden, dock att på befolkningsförhållandena skulle bero, huruvida sådan stad skulle bilda egen lagsaga eller såsom särskilt tingslag tillhöra samma domkrets som angränsande landsbygd. Att verkligen några bärande skäl förefinnas för denna reform, har jag svårt att fatta. Processkommissionen vitsordar själv, att rättskipningen inom de städer, varom nu är fråga, i allmänhet är god, och då det således bör kunna antagas, att domstolarna där äro fullt vuxna även de uppgifter, som genom av kommissionen föreslagen omläggning av rättegångsförfarandet till muntligt, skulle möta, synes någon verklig grund för förändring av dessa domstolars sammansättning saknas. Härtill kommer ytterligare, att ifrågavarande domstolar, såsom kollegiala, i sin nuvarande organisation äro synnerligen väl lämpade just för behandlingen av de större och mera invecklade mål, som där företrädesvis pläga förekomma, nämligen handelstvister. J a g är därför övertygad, att man skulle handla mest välbetänkt genom att låta dessa städer behålla sina domstolar i deras nuvarande skick. Det är visserligen sant, att lekmannaelementet i allmänhet icke uti ifrågavarande stadsdomstolar är representerat, men detsamma blir ju enligt processkommissionens förslag fortfarande förhållandet i tvistemål, och om det överhuvud taget skulle vara behövligt att vid behandlingen av brottmål för lekmännen inrymma plats i dessa domstolar, vilket likväl hittills icke varit allvarligt ifrågasatt, synes sådant kunna låta sig göra under mera enkla och naturliga former än medelst införande i städerna av nämndemansinstitutionen, som där icke uppbäres av någon tradition och sannolikt komme att betraktas såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag av underordnad art. Att processkommissionen uti sitt förslag till underdomstolarnas på landet omorganisation i dessa bibehållit nämnden, måste hälsas med bifall, ty denna institution intager på grund av historiska skäl och andra förhållanden en sådan ställning i vårt nuvarande domstolsväsen, att varje rubbning därav i flera hänseenden måste vara av djupt ingripande betydelse. Därigenom att folket uti nämnden ser en sin representant i domstolen och under denna form själv deltager i rättskipningen, starkes folkets tillit och förtroende till denna; och rättsvården blir en folkets egen angelägenhet, för vars tillgodoseende det känner sig bära ansvaret. Den insats i rättskipningen, som nämnden är i tillfälle att lämna, är betingad av förhållandenas egen natur och erhåller sin begränsning av dessa. På grund av sin vanligen förtrogna kännedom om orten och dess befolkning samt sin erfarenhet på de verksamhetsområden, inom vilka de^ hava sin dagliga gärning, äro nämndemännen ofta i tillfälle att meddela för målens utredning värdefulla upplysningar; och i enklare mål, där det låter sig göra att komma till rätta med sakfrågan eller bevisfrågan, utan att detta kräver andra insikter eller större förmåga att tillgodogöra sig rättförhandlingarna, än lekmannen i allmänhet besitter, äger nämnden helt visst också goda förutsättningar för att kunna även från juridisk synpunkt riktigt bedöma ett mål. Annorlunda ställer sig förhållandet i större eller mera invecklade saker. Tänker man sig ett mål, där sakfrågan ligger klar och tvisten gäller, huruvida det ena eller det andra lagstadgandet skall komma till tillämpning, eller på vad sätt ett visst ^dylikt stadgande skall tolkas, är det givet, att i allra flesta fall sådana anspråk ställas på domaren, som han icke utan juridisk underbyggnad kan uppfylla. Är det åter fråga om mål, varuti domarens verksamhet skall vara inriktad på att ur parternas mot varandra stridande framställningar och den förebragta bevisningen förskaffa sig en riktig uppfattning om de förhållanden, varpå prövningen av målet skall bero, är det lika tydligt, att lekmannen
61 vanligen skall komma till korta, då han saknar just de egenskaper, som domaren i slikt fall för att komma till ett tillfredsställande resultat i målet, måste besitta, nämligen juridisk träning och juridisk rutin, förmågan att ur det befintliga rättegångsmaterialet utsovra det oväsentliga och tillgodogöra sig det betydelsefulla, ävensom att kunna på sådant sätt inom sig uppkonstruera en bild av det omtvistade förhållandet, som har inre kriterier på att vara riktig. Det är under beaktande av alla dessa synpunkter, som vår gällande rättsordning anvisat nämnden den plats i domstolen, som den för närvarande där innehar, och som kännetecknas därav, att nämnden vid målens avgörande deltager allenast med kollektiv rösträtt; och det lider intet tvivel om, att en sådan avvägning emellan domaren och nämnden av deras inbördes maktområde är synnerligen väl lämpad efter beskaffenheten och omfattningen av nämndens insats i rättskipningen. Då processkommissionen för att bereda nämnden vidgat inflytande på domstolsarbetet vill tillerkänna dess ledamöter individuell röst och därjämte av organisatoriska skäl högst betydligt nedsätta nämndens antal i rätten, vilket än ytterligare ökar dess betydelse, blir på detta sätt domarens maktställning väsentligt reducerad och nämndens i motsvarande mån ökad. Att en dylik reform icke väl låter sig förena med de grunder, på vilka nämndemansinstitutionen är byggd, har jag redan sökt uppvisa; och jag kan icke frigöra mig från tanken, att denna omläggning under särskilda förhållanden rent av kan innebära en fara för rättskipningen. Härtill bidrager också den omständigheten, att processkommissionen vill göra nämndemansbefattningen avlönad. Erfarenheten från andra delar av kommunalförvaltningen ådagalägger nämligen, att med ekonomiska fördelar förenade kommunala uppdrag lätt nog bliva uppfattade huvudsakligen såsom partibelöningar, samt att därför vid deras besättande hänsyn tages till andra egenskaper än lämplighet för befattningen. P å grund av de djupt ingripande verkningar i varjehanda hänseenden, som en omläggning av rättegångsförfarandet måste medföra, ligger givetvis stor vikt uppå, att en dylik reform icke företages utan på fullgoda skäl; och vid avgörandet huruvida detta är fallet är det alls icke nog, om man kan i den gällande processordningen påvisa bristfälligheter och svagheter, låt vara av allvarlig natur, ty det låter sig väl tänka, att själva kärnan av processförfarandet vilar på fullt riktiga grunder, medan vad som däruti brister utgör utväxter, som kunna avlägsnas; och försiktigheten manar i sådant fall till att ej kasta det bestående systemet över bord, utan behålla detsamma och genom lämpliga åtgärder göra det livsdugligt. Processkommissionen har icke lämnat dessa synpunkter obeaktade samt därför låtit sitt förslag till införande av muntligt förfarande i rättegången föregås av en granskning av nu gällande muntligt-protokollariska processordning samt därvid trott sig just i detta sätt för målens behandling hava funnit den egentliga grunden för den mest framträdande bristen uti vår nuvarande rättegångsordning vid underdomstolarna, nämligen där rådande uppskovsväsen och därav i olika hänseenden härflytande svagheter vid målens behandling och avdömande. Med skäl torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida icke denna kommissionens uppfattning lider av en viss ensidighet. Naturligtvis kan icke bestridas, att anmärkta missförhållanden äro rådande, men orsaken till deras tillkomst torde nog i väsentlig mån vara att söka i förhållanden, som äro tämligen främmande för själva processförfarandet, sådant detta finnes i lag reglerat. Redan stadgandet i 2 kap. 3 § rättegångsbalken, att häradshövdingen skall i var sak giva utslag efter ty ske kan, innan han från tingsstad reser, antyder, att lagstiftaren icke tänkt sig behovet av någon långvarig behandling av målen; och samma tanke återkommer på flera ställen uti 14 kap. samma balk. Ihågkommas bör tillika, att lagen är byggd på förutsättningen om tillkomsten av ett ordnat advokatväsen och därmed förenad gynnsam inverkan på gången av rättegångsförhandlingar-
na. Då emellertid förhållandena i sistnämnda hänseende utvecklat sig på ett helt annat sätt, än som varit meningen, har följden därav blivit, att målens utförande inför domstolarna ofta skett på ett mindre tillfredsställande sätt, och detta åter har i sin ordning nödgat domstolarna att icke alltför strängt inrikta sin strävan på rättegångarnas skyndsamma avgörande utan i första rummet söka tillse, att målen icke i alltför outrett skick bleve föremål för bedömande, även om sådant ej kunde ske utan att deras avgörande därigenom fördröjdes. Av den nu skildrade utvecklingen har också blivit en given följd, att processmaterialet ofta uti rättegångarna framföres i ett oordnat skick och därigenom brister i öyerskådlighet; men detta likasom förmodligen det mesta av allt vad som i övrigt plägar anmärkas mot vårt nuvarande rättegångsförfarande utgör missförhållanden, som antagligen numera utan alltför stora svårigheter skulle kunna avhjälpas. _ Redan ett utnyttjande på ett målmedvetet och kraftigt sätt av den processledning, som står domstolarna till buds, och varav de på grund av det förbättrade sätt, varpå parternas talan numera plägar utföras, vida lättare än förr kunde göra bruk, skulle, på sätt erfarenheten också på allra sista tiden ådagalagt, bidraga till koncentration i rättegången, och för vinnande av detta syfte kunde också icke så litet göras på lagstiftningens väg. Om man således vid bedömandet av värdet av processkommissionens förslag till ny processordning vill jämföra detta med vårt nuvarande rättegångsväsen och tillika anser det sistnämnda väl tåla en dylik jämförelse, ställes man direkt inför spörsmålet om muntligt eller blandat rättegångsförfarande såsom lämpligaste formen för domstolsförhandlingarna. Såsom en styrka uti det muntliga processförfarandet plägar företrädesvis framhållas den omedelbarhet, varmed processmaterialet enligt denna rättegångsform framlägges inför domstolen, och de fördelar i processuellt hänseende, som därmed äro förenade. Naturligtvis kan icke bestridas, att dessa synpunkter äro beaktansvärda, men frågan gäller, huruvida icke nämnda förmåner vinnas på bekostnad av andra värden i rättegången av ingalunda oväsentlig natur, som stå i ett nära samband med ett rent psykologiskt moment, nämligen det talade och det skrivna ordets olikartade verkan på den mänskliga uppfattningsförmågan. Att en muntlig framställning så till vida är ägnad att giva åhöraren en alldeles särskild behållning, som det intryck, vilket han därigenom erhåller, blir levande och präglat av sättet för framställningen, vet var och en av egen erfarenhet, men denna giver också vid handen något annat, nämligen att i skrift återgivna tankar utgöra ett vida mera fullständigt och pålitligt material för ett grundligt inträngande i dessa än den muntliga formen. Att det nu sagda även äger sin fulla tillämpning inom processområdet, finner jag obestridligt, och jag kan därför icke värja mig för tanken, att det högsta målet för rättskipningen, nämligen att tillgodose rättssäkerheten, lättare äventyras vid ett muntligt rättegångsförfarande än vid ett skriftligt. Processkommissionen har visserligen såsom en svaghet hos det sistnämnda anmärkt, att en fara skulle föreligga för att protokollet på grund av det sätt, på vilket det vid våra domstolar plägade föras, ej komme att riktigt återgiva förhandlingarna; men häremot kan med skäl erinras, att därest dylika missförhållanden understundom förekomma, varemot parternas rätt till protokollsjustering dock erbjuder en viss garanti, sådant är beroende på ett åsidosättande från domarens sida av honom åliggande skyldighet att ansvara för protokollets avfattning och således på ett förhållande, som ligger utom själva processförfarandet. Att ett muntlig^ rättegångsväsen bättre lämpar sig för brottmålen än för tvistemålen, framgår av sakens egen natur; vid brottmålen utgör nämligen skuldfrågan det centrala, och förhandlingarna erhålla därigenom en naturlig begränsning till att huvudsakligen utgöras av parternas anföranden och framläggandet av bevisningen. Vad angår mindre omfattande mål av denna art, kom-
63 mer därför domaren uti dem lätt nog till rätta med sin uppgift, men väsentligt annorlunda ställer sig förhållandet i avseende å större och mera invecklade sa[ ker. Uti den behandling, som domaren har att ägna ett mål, låta sig urskilja I två särskilda moment, nämligen dels hans verksamhet i och för uppsamlande av processmaterialet, och dels den prövning och undersökning, som han har att ägna detta, och som slutligen mynnar ut i domen. Vår nuvarande processordning vilar på ett aktgivande härav samt är därefter lämpad och äger därför i detta som i många andra hänseenden den oskattbara förtjänsten att på ett smidigt och naturligt sätt ansluta sig till de förhållanden, som därav skola regleras och icke behöva åsidosätta dessa för vinnande av däremot stridande syften. En helt annan ståndpunkt intager härutinnan processkomissionens förslag, som på grund av den koncentration i rättegången, som av det muntliga förfarandet är betingad, och detta förfarandes egenartade natur är ägnat att ställa domaren inför synnerligen svårlösta uppgifter. Vid behandlingen av ett brottmål av större omfattning och med en vidlyftig bevisning måste domaren i första rummet inrikta hela sin tankeskärpa på att få fram allt vad som för målets bedömande kan vara av vikt; och det är ofta nog icke möjligt för honom att redan i detta stadium av målet bilda sig någon bestämd uppfattning i själva huvudfrågan, nämligen huruvida den tilltalade är skyldig eller ej. Detta kan ofta ske först efter förhandlingarnas avslutande, genom jämförelse mellan olika och mot varandra stridande vittnesberättelser, mellan dessa och parternas uppgifter, genom aktgivande å fakta, vilkas relevans först genom ett noggrant studium av vad som i målet förekommit tydligt framgår, jämte andra liknande omständigheter, vid vilkas bedömande den förberedande undersökningen, huru omsorgsfullt denna än må hava blivit utförd, icke alltid lämnar erforderlig ledning. Att under sådana förhållanden låta så gott som uteslutande vad domaren av förhandlingarna i målet kunnat i sitt minne bevara utgöra grundvalen för domen, utan att värdet av detta material kan göras till föremål för någon egentlig kontroll eller justering vare sig från domarens egen eller från någon annans sida, måste anses föga överensstämmande med ett tillbörligt beaktande av de oerhört viktiga intressen, som av utgången av dessa mål ofta beröras, och det är icke möjligt frånse från, att huru vuxen domaren än må vara sin uppgift, ett processförfarande i större brottmål, sådant som det av processkommissionen föreslagna, rent av kan innebära en fara för rättssäkerheten. Processkommissionens hänvisning till att det med vårt nuvarande rättegångsväsen i mål angående häktad visat sig möjligt att besluta och avkunna domen omedelbart vid handläggningens slut, är mycket missvisande, då det säkerligen är ett sällan förekommande undantagsfall, att ett större brottmål efter handläggning endast en gång är färdigt till avgörande, samt domaren således, då dom i dylikt mål skall meddelas, vanligtvis varit i tillfälle att ur protokollen för föregående rättsförhandlingar förskaffa sig en ingående kännedom om målet. Då tvistemålen i väsentlig mån kännetecknas av parternas ställning däruti, måste detta verka bestämmande på sättet för ordnande av processförfarandet i dylika mål, däribland särskilt i fråga om det utrymme vid utförande av deras talan, som under rättegången skall tillkomma parterna; och omfattningen av den möjlighet att inverka på förloppet av förhandlingarna, som enligt gällande rättegångsväsen står parterna öppen, tarvar därför en särskild undersökning. Då två personer rörande ett sitt mellanvarande råkat i delo och finna sig föranlåtna att för tvistefrågans bedömande påkalla domstols medverkan, inrikta givetvis båda från början sin strävan på att »vinna målet» och lämpa därefter sättet för utförande av sin talan däruti. Naturligtvis är det därvid för dem av I viss vikt att redan i början av målet angiva sin ställning i detta och sin uppI fattning angående de förhållanden, som dem emellan äro tvistiga, men deras
avsikt är nog i allmänhet icke att sedermera under fortgången av målet orubbligt behöva vidhålla utgångspunkterna, utan dessa lämpas och förändras allt efter som det med hänsyn till motpartens sätt att utföra sin talan och andra omständigheter kan finnas förmånligt. Att part skulle vara pliktig att i den mån på honom kunde bero bidraga till en rättvis lösning av tvisten, även om sådant bleve för honom ofördelaktigt, ingår säkerligen icke i den allmänna uppfattningen. Sålunda lärer det nog sällan förekomma att part, som sitter inne med kännedom om ett för honom besvärande faktum, anser sig skyldig att yppa detta. Att bestrida obekväma omständigheter uteslutande på den grund, att man anser dem icke kunna av motparten bevisas, är en ofta förekommande företeelse; och domböckerna bära tyvärr vittne om, att man icke så sällan ej ens drager sig för att genom osanna uppgifter söka vilseleda domstolen. Den bild av domstolsförhandlingarna, som jag nu lämnat, är, ehuru föga tilltalande, otvivelaktigt ej överdriven samt ådagalägger med vilka stora svårigheter domstolarna hava att kämpa, då det gäller att få parternas förhållande till målet fastslaget, och därigenom erhålla den grund, på vilken domen skall vila; och detta låter sig ofta icke göra förrän målet närmar sig sitt avslutande, då parterna ej äro i tillfälle att däruti vidare göra några inlägg samt därför finna med sin fördel förenligt att uti ett »slutpåstående» göra en sammanfattning av vad som under förhandlingarna förekommit och till ledning för domstolen definitivt angiva sin ställning till de frågor, som föreligga till lösning. Processkommissionens förslag vilar på antagandet om möjligheten till en gestaltning av rättegångsförfarandet på ett helt annat sätt, nämligen så att redan i målets första skede, nämligen under den förberedande förhandlingen, parterna under medverkan av domaren skulle framlägga de faktiska omständigheter, varpå de kunde vilja bygga sin talan i målet, och utredningen härom således före huvudförhandlingen vara undangjord. E t t sådant ordnande av rättegången är emellertid förenat med vissa svårigheter av beaktansvärd natur. Först och främst måste ihågkommas, att ofta nog kan inträffa, att part, även om han härtill skulle vara villig, ej redan i detta stadium av målet är i tillfälle att på ett bindande eller fullständigt sätt angiva sin ställning, ty denna kan bero på för honom ännu ej kända omständigheter, som först under huvudförhandlingen blivit klarlagda, särskilt innehållet av bevisningen i målet, och där detta är förhållandet, är det lätt nog förklarligt om parten iakttager en viss försiktighet och ställer sig avvisande gent emot domarens försök att förmå honom att fullständigt angiva sin ståndpunkt. Vidare får man icke förbise den inverkan på partens förhållande härutinnan, som äger samband med beskaffenheten av hans talan. Den, vilkens sak ligger klar och tydlig, som stöder sig på fakta, vilkas framläggande endast är ägnat att stärka hans sak, äger egentligen icke någon anledning att ej villigt meddela alla de upplysningar, som honom av domaren avfordras, och som han även utan sådan påverkan i sitt eget intresse hade all anledning att lämna. Helt annorlunda ter sig saken för en part, som icke befinner sig i detta lyckliga läge; ty även om han icke driver en orättrådig sak, kan han på grund av svagheter, som vidlåda hans talan, befinna sig i en sådan ställning, att han genom ett oförbehållsamt angivande av denna skulle skada sig själv och endast gagna motparten; och det är icke svårt att förstå, att en part, som för en så beskaffad rättegång, icke skall visa sig alltför villig att bidraga till målets utredning. Man får således icke vänta något mera givande resultat av det förberedande förfarandet, därest det ej låter sig göra att genom särskilda anordningar i fall av behov framtvinga en medverkan från partens sida till målets utredning. Processkommissionen har likväl icke tänkt sig något verksamt dylikt tvångsmedel, ty såsom sådant får man ej betrakta av kommissionen föreslaget förhör med part under straffansvar, enär detta förhör såsom i första rummet avsett att fullständiga bevisningen, icke
65 I skulle förekomma under den förberedande förhandlingen och heller icke under I huvudförhandlingen, förr än parterna i allmänhet redan utvecklat sin talan. E t t uppdelande, på sätt processkommissionen tänkt sig, av processförfarandet i två skilda avdelningar medför således avsevärda olägenheter och står ej i god överensstämmelse med förhållandenas egen natur, som på grund av det inre sambandet emellan förhandlingarnas olika delar gör det önskligt, att domstolsförfarandet, för så vitt möjligt är, får utan yttre ingripande och reglementerande fortskrida under enkla och naturliga former. J a g förbiser ingalunda, att genomförandet av ett muntligt förfarande i processen icke låter sig göra utan att denna ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens förslag eller så, att det för målets muntliga behandling erforderliga materialet dessförinnan anskaffats; men det förefaller som om just de svårigheter och olägenheter, som ett hänsynstagande härtill medför vid gestaltningen av processen, skulle göra lämpligheten av ett muntligt förfarande i tvistemålen i hög grad tvivelaktig. Varje processordning, efter vilka former den än må vara anordnad, kräver medverkan i rättegången från parternas sida, och dennas beskaffenhet övar ej obetydligt inflytande på domstolarnas förmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa sin uppgift. I de flesta länder har detta också beaktats och föranlett till bestämmelser, som hava till syfte att bereda garantier för att parternas talan endast utföres av personer, som äro vuxna de uppgifter, som därmed äro förenade. I detta hänseende intager emellertid, såsom bekant, vårt land en sär\ deles egendomlig ställning, i det att de fordringar, som vår lag uppställer för rätt att vid domstol uppträda för annan, äro mycket obetydliga och alls icke ägnade att göra parternas insats i rättskipningen vidare värdefull. Att likväl detta icke allt för menligt inverkat på rättsväsendet, har otvivelaktigt i väsentlig mån berott därpå, att vår processordning delvis äger skriftlig form; ty då parternas inlagor åtminstone i större mål pläga vara uppsatta av personer, vilka äro detta uppdrag vuxna, blir det möjligt för domstolen att, även om målets utförande är överlämnat i mindre skickliga händer, ur parternas skrifter erhålla sådan insikt i målet, att domstolen kan taga hand om detta och åstadkomma den utredning, som för tvistefrågans bedömande erfordras. Att processkommissionen i sitt betänkande velat bibehålla parterna vid dem nu till; kommande rätt att själva utföra sin talan inför domstol, äger föga praktisk betydelse, då det numera är ett tämligen sällsynt fall, att part icke, även i obetydliga saker, företrädes av ombud; och då det gäller mål av enklare beskaffenhet, äro några egentliga olägenheter icke att befara genom ett bibehållande beträffande underdomstolarna av nu gällande ordning i fråga om rätt att såsom rättegångsombud uppträda inför rätta. Vidkommande åter större och mera invecklade mål ställer sig förhållandet på ett helt annat sätt. Man får nämligen ihågkomma, att med muntligt rättegångsförfarande rättegångens tyngdpunkt är förlagd till huvudförhandlingen, som försiggår under muntlig form, samt att därför mycket stora fordringar måste ställas på parternas förmåga att under denna förhandling utföra sin talan, ävensom att .vad därutinnan brister icke alltid kan på annat sätt ersättas. Att vårt nuvarande advokatväsen icke i någon mån motsvarar de anspråk, som vid en omgestaltning av rättegångsväsendet måste ställas på detta, lider intet tvivel. I de större städerna finnes visserligen i allmänhet god tillgång på fullt kvalificerade dylika yrkesidkare, men helt annat är förhållandet på landsbygden; och att införa muntlig rättegång, utan att vår nuvarande sakförareinstitution undergår en genomgripande förändring, är icke tänkbart. Att genomförandet av en dylik omor: ganisation i väsentlig mån är ett statsintresse, kan icke förnekas; ty i och med I det att staten uppställer ökade fordringar på parternas förmåga att i rättegången hävda sin ställning, blir det en statens skyldighet att sätta parterna i 5 — 291921
66 stånd att kunna motsvara dessa anspråk. I vilken riktning en dylik omläggning av sakförareväsendet skulle företagas kan naturligtvis här icke bliva föremål för någon undersökning; men jag tror att ett steg i rätt riktning vore taget genom anställande exempelvis i varje län av utav staten avlönade högt kvalificerade advokater, vilka företrädesvis hade att taga befattning med mål av mera krävande art; och jag är övertygad, att en dylik institution skulle erhålla ett vidsträckt arbetsfält och vore ägnad att avhjälpa redan under nuvarande förhållanden för den rättssökande allmänheten ofta kännbara svårigheter att utan allt för stora kostnader erhålla fullt kompetent biträde vid utförande av mål av mera omfattande natur. Däremot anser jag den lösning av förevarande fråga, som processkommissionen tänkt sig, föga lycklig, ty en sådan^ legal organisation av advokaterna, som kommissionen förordar, skulle icke i någon avsevärd mån kunna bidraga till åstadkommande av den erforderliga ökningen av de yrkesdugliga advokaternas antal, utan huvudsakligen få samma betydelse som den nuvarande sammanslutningen inom advokatkåren, nämligen att medföra möjlighet till disciplinär kontroll över kårens medlemmar. E t t av de svåraste problemen, som föreligga, vid inrättandet av muntligt processförfarande, gäller sättet för lämpligaste anordnandet av rättsmedelsväsendet mot underrättens dom. Då det material, vara denna är byggd, ej bevarats i skriftlig form, och således efter domens meddelande förflyktigats, kan överdomstolen, strängt taget, allenast genom ett fullständigt förnyande av förhandlingarna komma i tillfälle att pröva domen. De praktiska olägenheter, som härmed äro^ förenade, hava emellertid föranlett till att man på olika sätt sökt komma ifrån detta; men alla sådana åtgärder äro nödfallsutvägar, som strida mot grunden för det processuella förfarandet och därför icke väl låta sig infogas däruti. Detta bekräftas på ett påtagligt sätt genom den anordning, som processkommissionen tänkt sig i fråga om vittnesbevisningen inför hovrätten, ty för att i särskilda fall göra vittnenas förnyade hörande där obehövligt skulle enligt processkommissionens förslag vittnesförhör i vissa mål vid underdomstolen protokollföras för det fall att antagas kunde, att målet skulle komma att fullföljas. Det är emellertid svårt att förstå, huru ett dylikt stadgande skulle kunna efterlevas, ty underdomstolen kunde väl i allmänhet icke på annat sätt än genom partens egen utsago få upplysning, huruvida det förutsatta fallet för inprotokollering av ett begärt vittnesförhör förelåge; men vid en hänvändelse härom till parten erhölles sannolikt i de allra flesta fall intet annat besked, än att parten ej vore i tillfälle att lämna den begärda upplysningen, då på innehållet av domstolens blivande utslag berodde, huruvida han med detta komme att åtnöjas eller ej. Frånsett emellertid alla detaljanmärkningar mot processkommissionens förslag i förevarande del torde icke kunna förnekas, att en muntlig hovrättsprocedur, huru denna än inrättades, skulle medföra olägenheter, som stå i samband med vissa sidor av vårt rättsväsen, som äro för detta egendomliga. I vårt land anlitas rätten till fullföljd av talan mot underrätternas domar i vida större utsträckning, än som i allmänhet förekommer i andra länder, ett förhållande, som säkerligen beror på flera samverkande omständigheter och däribland icke minst på den självkänsla, som präglar det svenska folklynnet, och i rättstvister giver sig uttryck genom en viss obenägenhet att böja sig för en dom, som ej innebär ett definitivt avgörande av tvisten; och dessa känslor skulle säkerligen erhålla ytterligare näring vid ett muntligt rättegångsförfarande, då parten vida mindre, än som nu är förhållandet, kunde ingå i undersökning av processmaterialet och därigenom förskaffa sig en närmare inblick i grunderna för domen. Det vore således att förvänta, att omgestaltningen av processen till muntlig skulle medföra en ökning i den redan nu stora tillströmningen av mål till hovrätterna; och då man tillika kan utgå från att ett muntligt förfarande skulle göra hov-
67 rätternas arbete mera tidsödande än det nu tillämpade skriftliga och således vore ägnat att öka hovrätternas arbetsbörda, skulle omläggningen antagligen få till följd, att hovrätternas arbetsresultat bleve mindre än för närvarande och reformen således långt ifrån att avhjälpa den nu mycket överklagade långsamheten i hovrätternas rättskipning medföra en alldeles motsatt verkan, vartill än ytterligare skulle bidraga den vidsträckta rätt att i hovrätt såsom första instans anhängiggöra tvistemål, som processkommissionen vill tillerkänna parterna. Även i ett annat hänseende skulle förändringen medföra_ ogynnsamma verkningar. Med vårt nuvarande domstolsförfarande ställa sig kostnaderna för fullföljd av talan i hovrätten mycket obetydligare. Däremot ^skulle dessa utgifter vid ett muntligt förfarande, då parterna och väl icke så sällan även vittnena hade att inställa sig inför hovrätten, bliva avsevärda och många gånger tryckande. Processkommissionen har visserligen trott sig kunna utgå från, att genom den av kommissionen förordade fördelningen av hovrätterna på olika landsdelar inställelseplikten skulle bliva väsentligt underlättad, men med undantag möjligen för de nordligaste delarna av riket äro trafikförhållandena inom vårt land numera sådana, att hovrättsstadens belägenhet i nu förevarande hänseende icke är av någon egentlig betydelse. Av den uppfattning angående processkommissionens betänkande, som jag kunnat bilda mig och som utvecklats i det föregående, framgår, att jag^ ej skulle anse önskligt, att en reform av vårt rättegångsväsen komme till stånd efter sådana grunder som de av kommissionen förordade. Det råder visserligen intet tvivel därom, att kommissionens arbete motsvarar även högt ställda anspråk i avseende å förmågan att på ett fullständigt och systematiskt sätt uppgöra planen på en ny domstolsorganisation, samt därjämte ådagalägger, att kommissionen vetat tillgodogöra sig det bästa av andra länders lagstiftning och erfarenhet på hithörande område; men dessa förtjänster hos arbetet kunna egentligen icke komma till beaktande vid bedömande av den fråga, som i första rummet kräver sin lösning, och till vilken kommissionen också velat taga ställning, nämligen huruvida vårt nuvarande domstolsväsen bör utdömas eller behållas och medelst partiella reformer bättras. Kommissionen har visserligen uttalat såsom sin mening, att dess förslag ej innebure ett utbyte av den nu gällande organisationen mot en annan sådan; men jag kan icke medgiva, att denna uppfattning är riktig, utan förmenar, att av vårt gamla domstolsväsen knappast något skulle finnas kvar efter en i enlighet med av kommissionen utstakade grunder företagen omgestaltning av domstolarna och deras arbetssätt. De brister, som vidlåda det nuvarande systemet, få visserligen icke underskattas, men jag tror, att de ej äro av sådan natur, att de icke med bibehållande av gällande organisation skulle låta sig avhjälpa; och i motsats mot kommissionen förmenar jag därför också, att dessa brister icke kunna åberopas såsom skäl för vidtagande av så genomgripande förändringar i vårt domstolsväsen, som kommissionens förslag innebär. Det muntliga rättegångssättet är för vårt land helt och hållet främmande; och ingen vet, huru ett försök med dess införande skulle utfalla, utom så till vida att något tvivel ej kan råda därom, att saknaden hos oss av ett ordnat advokatväsen skulle i hög grad försvåra domstolarnas arbete och menligt inverka på rättegångsförhandlingarna. Ett åberopande av erfarenheten från andra länder innebär föga vägledning, då förhållandena där i betydelsefulla delar äro olikartade mot våra; och man får heller icke glömma, att det muntliga processförfarandet på sina ställan framtvingats av förhållanden, som icke äga sin motsvarighet hos oss. Att processkommissionens arbete, även om därmed nu avsett syfte icke ernås, skulle vara ändamålslöst, är ej att befara, ty de många på värdefulla utredningar grundade uppslag inom skilda delar av processområdet, med vilka processkommissionen framkommit, bliva otvivelaktigt tillgodogjorda, även om ar-
68 betet med omgestaltning av vårt processväsen kommer att beträda de partiella reformernas väg. Häradshövdingen i Västmanlands norra domsaga (C. NORDENSTRÖM): I den mån det är möjligt att tänka sig en praktisk tillämpning av konsekvenserna av de i processkommissionens betänkande framlagda huvudgrunderna för en ny processlag kan denna ej annat än framstå såsom alltför revolutionär genom sitt nedbrytande av nu gällande rättegångsförfarande och institutioner. Vår gamla rättegångsordning torde väl hellre böra — utan alltför radikala rubbningar av sina grunder — kunna åtminstone tillsvidare genom partiella ändringar och förbättringar moderniseras i syfte att vinna större rättssäkerhet och snabbhet i rättskipningen. Ett gammalt bristfälligt hus gömmer merendels åtskilligt kärnfriskt virke och bör väl då — i stället för utsyning och nybyggn a d — hellre iståndsättas genom ombyggnad eller reparationer i dess bristfälliga delar. o Uti kommissionens betänkande finnas ett flertal bestämmelser, vilka — även såsom lösryckta ur det föreslagna nya processlagsystemet — äro ägnade att i flere avseenden befordra ett för vår tid mera lämpligt rättegångsförfarande särskilt i fråga om fri bevisprövning, protokollsföringen, en förberedande förhandling av partsförhandlingen, strafföreläggande m. fl. lagstiftningsåtgärder, som kunna vidtagas utan sammanhang med en helt ny rättegångsbalk. Beträffande den förordade rent muntliga förhandlingsmetoden synes mig denna ej i allmänhet kunna praktiseras med ett för rättssäkerheten mera gynnsamt resultat än nuvarande muntligt protokollariska system, och i fråga om en för stad och land gemensam jurisdiktion torde väl de principer, som yttrats i Nya lagberedningens år 1884 givna betänkande, böra mera beaktas. Angående häradsnämnden är väl också mindre välbetänkt att företaga en rubbning av nu bestående förhållanden, särskilt genom att nedbringa antalet av 7 till 5 ledamöter, vilket givetvis måste såväl utom som inom domstolen förringa nämndens betydelse. Förbindelsen mellan folket och rättskipningen bör enligt min åsikt alls icke försvagas. Nämndens inflytande på voteringen torde väl möjligen numera kunna ökas, dock endast i så måtto att ordförandens mening ej bleve gällande, såvitt ej minst 2 av antalet tjänstgörande nämndemän förenat sig om densamma. Önskvärd vore även en föreskrift att det ålåge rättens ordförande att, där så ske kunde, ombesörja att en nämndeman från den socken eller ort, som genom parts hemvist eller på annat sätt huuvudsakligen beröres av en rättegång, tjänstgör under dess handläggning och avgörande. — Som ett sidohugg mot nämndens betydelse förefaller även den ifrågasatta bestämmelsen att val av nämndeman skall gälla endast för en tid av 4 år. Det är ju helt naturligt att ju längre en nämndeman får tillfälle att deltaga i tingssessioner och syner, ju mera säkerhet vinner han i sitt omdöme, och ju äldre han blir i tjänsten, dess mer förtrogen blir han ock med den upngift, som han i egenskap av domare har att fylla. — I fråga om ersättning för nämndens tjänstgöring synes mig billigheten fordra att kostnad för resor gottgöres. Till frågan om en större rättssäkerhet torde även böra hänföras möjligheten att på det sätt öka en lagfaren domares rutin och kapacitet att han i sin tjänstgöring befrias från deltagande i handläggning av en viss grupp av rättegångar för att åt en annan sådan kunna uteslutande ägna sin arbetskraft. Principen om en arbetsfördelning inom samma domstol, så att vissa av dess ledamöter tilldelas alla förekommande tvistemål och andra ledamöter brottmålen, har ju länge praktiserats i flera rådhusrätter och borde väl även kunna göras gällande i samtliga domstolar, då minst två lagfarna personer där samarbeta. Ett stadgande om tätare tingssammanträden utan sammanhang med en helt
69 ny processlag på de av kommissionen föreslagna huvudgrunder, torde väl ej heller möta något oöverstigligt hinder. I fråga om underrättens arbetstid föreslår kommissionen cirka 6 timmar dagligen och ett visst klockslag för början av varje måls handläggning, men vore det ej mera lämpligt att bestämma vissa minimi- och maximitider (t, ex. 6 och 9 timmar) för tjänstgöring under en rättegångsdag med skyldighet för domstolen att vid visst klockslag (t. ex. kl. 9) börja handläggningen av det första målet å uppropslistan och där i fråga om övriga mål tillkännagiva att de ropades först efter vissa angivna klockslag. Beträffande delgivning av stämningar och andra handlingar borde stadgas att därest härför anlitas person, som är bosatt utom den kommun, där delgivningen skall verkställas, den ersättning för hans resekostnad, som skall gäldas av annan än den, som påkallat delgivningsåtgärden, icke må bestämmas högre än det belopp, som lagligen kan tillkomma en inom samma kommun bosatt stämningsman. Frågan om den för åtal av brott gällande legalitetsprincipen fortfarande bör vidhållas är ju beroende på det förtroende, som kan ställas till åklagarens omdömesförmåga i varje särskilt fall, och med inskränkningar i hans behörighet att underlåta åtal för vissa brott eller för brott, förövade under vissa förhållanden, torde väl en »statsåklagare» kunna lämnas en lagstadgad frihet att efter föreliggande omständigheter själv bedöma huruvida åtal bör eller icke bör äga rum. — Även i fråga om häktning synes mig en »statsåklagare» böra utan kontroll av domstol äga behörighet att besluta och vidtaga en dylik åtgärd. Beträffande proceduren i allmänhet är jag av den mening att en sådan omläggning av processkommissionens förslag bör företagas, att dess alltför stora skiljaktigheter från nu gällande praxis avjämnas. Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga (E. DAHL) ansluter sig till det av föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet samt gör därutöver följande tillägg: Det utbildningsmoment, som ligger uti domareaspirants utövande av den mest krävande domarefunktionen, såsom ordförande i och ensam juridiskt utbildad medlem av häradsrätt vid behandling av samtliga mål och ärenden, synes mig på grund av den erfarenhet, jag vunnit ej blott ifråga om eget utövande av sådant ordförandeskap under mina första domareår, utan jämväl och framför allt beträffande mina domarebiträdens framträdanden uti sådana situationer,vara av den genomgripande betydelse för utvecklingen av deras ansvarskänsla och för framtvingandet av allt vad hos dem kan finnas värdefullt såsom domare samt följaktligen även för det fullt rättvisa bedömandet av deras värde såsom domare, att jag har svårt att vänja mig vid tanken att släppa denna utbildningsform, därest ej olägenheterna därav uppenbart visas överstiga fördelarna. Och därom har jag icke ännu övertygats. Det synes mig nämligen, som om olägenheterna betydligt överdrivits. J a g tror för min del, att en av ambitionskänsla fylld domareaspirant — och sådana äro säkerligen de flesta — mången gång handlägger ett ting bättre än en äldre, ofta slentrianmässigt betonad ordinarie domare, ity att vad hos den sistnämnde finnes mera av erfarenhet väl uppväges av den förstnämndes större vitalitet, färskare kunskapsförråd och ej minst genom hans naturliga starka känsla av osäkerhet vid förstlingsprovet alstrade mångdubbling därvid av hans själsliga kraftutveckling. Härvid förutsätter jag emellertid — och vill med all styrka understryka förutsättningen — att aspiranten av den ordinarie domaren har all den hjälp i råd och anvisningar, som rimligen tänkas kan, och att följaktligen omfattningen av den senares eget arbete icke — såsom säkerligen händelsen är i de större eller åtmin-
70 stone de största domsagorna — härför lägger allt för stora hinder i vägen. Dessa hinder böra emellertid på ett eller annat sätt undanröjas. Skillnaden i förhållandena inom å ena sidan de större eller största och å andra sidan de mindre domsagorna, vilken nyss antytts, synes mig för övrigt, mera än som skett i processkommissionens betänkande, böra giva sin prägel åt en ny rättegångsordning, särskilt vad angår själva domstolsorganisationen. Det synes mig, som om processkommissionen i sin strävan efter likformighet härutinnan gått för långt. För mig framstår det såsom riktigast att ej blott i görligaste mån bibehålla stadsdomstolarna åtminstone i de större och medelstora städerna vid sina nuvarande former, givetvis med bland andra det förbehåll, att deras domaretjänster tillsättas uteslutande av regeringen, utan även beträffande domstolarna på landet framgå efter en utvecklingslinje, påminnande om den, som tagit sig uttryck i K. F . den 17 maj 1872 om ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, nämligen så, att nyorganisationen genomföres allenast efter hand i den ena domsagan efter den andra (eventuellt i den ena klassen av domsagor efter den andra), så att början göres med de domsagor, vilka genom den talrika förekomsten inom dem av stadsliknande samhällen till sin inre struktur mest närmat sig städerna, och deras domstolsförhållanden lämpas därefter, i den mån det finnes erforderligt, samt fortsättning därpå efter hand sker med de mindre domsagorna med allt mera enhetliga jordbruksförhållanden. Min tanke är, att det därvid kommer att visa sig, att förhållandena i de domsagor, där den rena lantbefolkningen är väsentligt övervägande, äro sådana, att mera genomgripande omdaningar i rättskipningen i sistnämnda domsagor, därest huvudsaklig hänsyn tages till befolkningens önskemål, icke äro inom den närmare framtiden erforderliga, utan att reformer inom ramen av nuvarande lagbestämmelser skola visa sig vara i stort sett tillräckliga. Häradshövdingen i Gästriklands östra domsaga (O. KROOK) : Den brist i vår nuvarande rättsordning, vara i allmänhet mest klagats, är långsamheten, men torde klagomålen härutinnan, såvitt angår underrätterna, numera vara i stort sett obefogade, om man frånser våra nordligaste landsändar, där särskilda förhållanden, såsom dåliga kommunikationer, domsagornas stora areal och befolkningens avlägsenhet från tingsställena m. m. inverka. För sistnämnda landsändar torde processkommissionens förslag ej alls lämpa sig, om man ej avser att parterna där så gott som uteslutande skola föra sin talan genom ombud. Beträffande landet i övrigt kan man nog säga, att det beror på parterna själva eller deras ombud, om rättegången vid underrätterna utdrages. Förebringa de nämligen snabbt sin bevisning, erhålla de även dom inom rimlig tid. Här erfordras sålunda endast sådan lagändring, att domstolen erhåller makt att tillhålla parterna att ej onödigt utdraga rättegången. Processkommissionens förslag hindrar ej parterna att vid den förberedande förhandlingen i tvistemål i ungefär samma omfattning, som nu sker, genom uppskovsbegäran utdraga målet. Enligt processkommissionen skall dom i varje mål avkunnas efter huvudförhandlingens avslutande. Då det emellertid, särskilt i större mål, är svårt att beräkna, hur lång tid huvudförhandlingen kan komma att taga, blir naturligen härav ofta en följd att målets huvudförhandling visar sig taga så lång tid att ett eller flera andra mål, som utsatts till huvudförhandling samma dag, ej medhinnas utan måste anstå till följande dag. Nämnden samt parter, vittnen och andra, som skola höras i dessa mål, ådragas då stora kostnader genom att få vänta en dag eller två, och det kan även hända, att de äro förhindrade av egna angelägenheter att vänta till följande dag. Överläggningen till dom efter huvudförhandlingens slut kommer också säkerligen att i alla större eller svårare mål taga mycket längre tid än vad nu är fallet, emedan domaren icke förut fått tillfälle att övertänka saken och sammanfatta
71 bevisningen. Utsikterna till en oriktig dom bliva även större, särskilt om flera svåra mål förekomma till huvudförhandling samma dag, och följden härav blir, att hovrätterna i än högre grad än nu sker komma att betungas genom målens fullföljande. . Att rättskipningen i hovrätterna nu går för långsamt kan nog ej bestridas, men häri kan säkerligen vinnas ändring utan att nuvarande rättsordning brytes. Inskrivningsärendenas förläggande till domsagans kansli är däremot en lämplig åtgärd, men så bör ock kunna anordnas med nuvarande rättsordning. Att däremot tillåta allmänheten att i domsaga, bestående av flera tingslag, besvära domaren efter huvudförhandlingens för dagen slut med mottagande av handlingar i inskrivningsärenden kan ej vara lämpligt. Vid ingivandet av sådana handlingar brukar allmänheten ofta rådföra sig med domaren om desamma, och skulle han i så fall kunna nödgas anslå en eller ett par timmar för ändamålet, då han i stället väl kan behöva vila, om huvudförhandlingen skall fortsättas nästa dag, eller i annat fall återvända till hemorten. __ Beträffande nämndens deltagande i rättegången är processkommissionens förslag i flera hänseenden anmärkningsvärt och mycket avvikande frän vad hitintills sedan långliga tider tillbaka ansetts vara nämndens ändamål. Med sin kännedom om sin hembygds befolkning och sin kunskap om där rådande bruk och sedvana har nämnden i våra häradsrätter, sådan densamma nu är där sammansatt, en betydelsefull uppgift att fylla, och kan man nog även säga att nämnden väl fyllt denna uppgift, ty dess inlägg hava säkerligen många gånger varit för domaren av stort värde. Enligt processkommissionen skulle nämndemännens antal minskas till den grad att nämnden därefter ej skulle kunna anses besitta den kännedom om de lokala och personliga förhållanden, som ofta är av betydelse för målets handläggning, utan vara närvarande mera i egenskap av någon slags jury med rätt att överrösta domaren om fyra av dem förena sig mot domaren och den femte nämndemannen. Vid sådant förhållande framställer sig osökt frågan, varför nämnd skall i tvistemål vara erforderlig i domsaga, som består av allenast landsbygd eller landsbygd och mindre stad, men ej i domsaga bestående allenast av stad. Det kan väl ej vara meningen att i domsagor av sistnämnda slag skulle tillsättas domare, som kunde anses hava högre kvalifikationer än de, som skulle tillsättas Enligt 'processkommissionens förslag skall nämnd ej deltaga i förberedande förhandling av målen utan endast i huvudförhandlingen. Med nu gällande rättsordning är nämnden närvarande under hela handläggningen av målen, och enligt min erfarenhet har nämnden vid överläggning till dom visat sig hava icke ringa insikt om vad under de olika målens handläggning i dem förekommit, vilket föranlett, att den sammanfattning av de olika målens innehåll, som före överläggningen ägt rum, ofta ej behövt vara så ingående. Med tillämpning av processkommissionens förslag skulle nämnden sa gott som omedelbart efter huvudförhandlingens slut vara beredd att avgöra målet, och då nämnden ej deltagit i den förberedande förhandlingen, kommer att pa nämndemännen ställas än större fordringar än på den lagfarne domaren, vilken ju under den förberedande förhandlingen fått en om än ofullständig kannedom om målet. Att den lagfarne domaren dock besitter större kvalifikationer än en var av nämndemännen att avgiva en riktig dom vill ju ej ens processkommissionen göra gällande, och detta får väl anses gälla såväl sakförhållandet som an mer gällande rättsregler, vadan bestämmelsen att fyra nämndemän skulle överrösta domaren och den femte nämndemannen synes mindre välbetänkt. Beträffande själva förfarandet inför rätten skall ju detta enligt processkommissionen vara vid underrätt och även i hovrätt i huvudsak muntligt och omedel-
72 bart. En följd härav är att protokollet över förhandlingen endast skall innehålla en kortfattad redogörelse för förhandlingens förlopp och att med vissa undantag parternas, vittnenas och andra hörda personers uttalanden och utsagor ej skola intagas i protokollet vid underrätten, såvida det ej kan antagas att talan i målet kommer att fullföljas, därom underrätten på grund av föreliggande omständigheter har att bilda sig en föreställning. Huru denna föreställning skall vinnas meddelas däremot icke i förslaget och torde säkerligen ej heller kunna med anspråk på tillförlitlighet meddelas. Vid målens handläggning i underrätten och i viss mån även då målen fullföljas till högre rätt skola enligt processkommissionen parterna äga att själva eller genom ombud, advokat, utföra sin talan. Att det vid tillämpningen av förslaget emellertid kommer att visa sig svårt, ofta till och med omöjligt, för part, som ej är bosatt å plats, där domstolen har sitt säte, att själv föra sin talan synes mig uppenbart. Parterna komma alltså enligt förslaget att i stort sett vara hänvisade till att begagna sig av rättegångsombud. Detta kommer med nödvändighet att medföra inrättandet av ett ordnat advokatstånd med rättskunniga advokater, och biträde av dylika advokater torde nog även komma att visa sig nödvändigt för domaren för att utredningen av målen skall kunna försiggå med snabbhet och ordning. _ Såvitt betänkandet giver vid handen, avser processkommissionens förslag att vinna större skyndsamhet och säkerhet vid målens avgörande. Vad skyndsamheten angår har jag redan ovan i korthet yttrat mig. Beträffande säkerheten tror jag, att förslaget skulle komma att verka till större osäkerhet i domarna än nu är rådande. Att dom i mindre invecklade mål meddelas genast efter handläggningens slut torde nog vara lämpligt och ej innebära någon risk för rättssäkerheten. Vid våra underrätter tillämpas även detta numera i rätt stor utsträckning så tillvida, att i dylika mål meddelas dom vid rättegångstimmans slut. Att däremot i vidlyftigare och mera invecklade mål meddela dom genast efter huvudförhandlingens slut kan medföra betydlig fara för rättssäkerheten, särskilt då man betänker att mången gång flera dylika mål kunna komma att avgöras på en och samma dag, vilket ställer mycket stora fordringar på domarens krafter. _ Vad betänkandet innehåller om införandet i vår rättegångsordning av fri bevisprövning och i samband därmed om borttagandet av de flesta vittnesjäven måste givet anses som en fördel. Redan nu tillämpa nog domstolarna den fria bevisprövningen i så stor utsträckning, som lagen medgiver; om lämpligheten att helt borttaga parts ed i brottmål och att i tvistemål utbyta densamma mot förhör med part under straffansvar kan råda tvivel. Huvudförhandlingen i hovrätten skall enligt processkommissionens förslag gestalta sig på ungefär samma sätt som i underrätten. Här framställer sig osökt den frågan, om det kan verkligen anses nödigt eller ens lämpligt att tvinga part till kostnader för målets fullständiga återupptagning i hovrätten, om han anser sig nöjd med att endast få en omprövning av underrättens dom på grundval av den i underrätten verkställda utredningen. Det kan även tänkas, att vittne avlidit mellan förhandlingen i underrätten och i hovrätten eller endast med betydliga kostnader, som ej stå i rimligt förhållande till tvistemålets värde, kan inställas i hovrätten. Processkommissionens förslag angående förhandlingen i hovrätten synes mig redan på grund av vad sålunda anförts olämpligt, och härtill kommer att proceduren i hovrätten enligt förslaget blir för parterna betydligt dyrare än nu är fallet och givetvis skall medföra, att det blir för dyrt för part att fullfölja tvister angående mindre värden till hovrätten, hur önskvärt det än kan vara för parten att i sådana mål få en omprövning av underrättens dom. Den rätt processkommissionen vill giva parterna, om de äro därom överens,
73 att i vissa tvistemål med förbigående av underrätten instämma sin talan direkt till hovrätten kommer sannolikt att medföra att nästan alla dylika mål av större vikt komma att instämmas direkt till hovrätten av parter, som hava sin hemvist å eller i närheten av plats, där hovrätt har sitt säte. Man kommer då till det egendomliga resultatet, att för dessa mål det blir allenast en instans i sakfrågan, enär enligt processkommissionen endast rättsfrågan får fullföljas till högsta domstolen. Enklare mål och mål från orter avlägsna från hovrätts säte få sålunda två instanser i sakfrågan, medan ovanberörda större mål få endasten sådan instans. En enligt mitt förmenande synnerligen egendomlig rättsordning, som jag tror knappast blir uppskattad av allmänheten. Vad angår högsta domstolen skall denna, såsom angivits, endast pröva rättsfrågan såväl i civil- som i brottmålen, men det kan ifrågasättas, om denna landets förnämsta domstol då icke nästan kommer att sakna existensberättigande. Ty om två instanser skola anses tillräckliga för avgörande av sakfrågan, bör det räcka till även för avgörande av rättsfrågan. För parterna är oftast sakfrågan den viktigaste. Att för genomförandet av en tillfredsställande rättegångsreform såväl advokat- som åklagarväsendet måste organiseras på annat sätt än nu är rådande torde vara otvivelaktigt. Huruvida av processkommissionen i sådant hänseende givna förslag är det lämpligaste, medgiver tiden mig icke att närmare ingå på. En omorganisation av vårt åklagarväsende visar sig emellertid för varje dag allt mera nödvändig. Beträffande processkommissionens förslag till ändrad arbetsfördelning i lantdomsagorna kan anmärkas, bland annat, att processkommissionen säkerligen beräknat för litet arbetskrafter med juridisk utbildning i dessa. Lämpligheten att till rådman förordna person, som icke lämpar sig för befordran till lagman, torde vara tvivelaktig, då rådman ju är avsedd att kunna vikariera vid behov för lagmannen. Likaså torde bestämmelsen, att rådman skall vara pliktig att inom det län, där han är anställd, emottaga förordnande att uppehålla lagmans eller vice lagmans tjänst verka avkylande på lusten att söka rådmanstjänst och sålunda verka menligt på rekryteringen. Det kan ej vara angenämt för en rådman, kanske ofta familjefader, att måhända för avsevärd tid få tjänstgöra å annan ort än hemvisten. Att till domare skall kunna utses åklagare eller advokater anser jag böra vara fullständigt uteslutet, då dessa icke fått någon utbildning härför och genom sin tjänstgöring nog fått delvis annan syn på rättskipningen än den, som en domare bör innehava. Beträffande domareutbildningen anser jag nuvarande vikariatsystem vara betydligt att föredraga framför processkommissionens förslag. Först genom att den unge juristen får taga plats vid dombordet erhåller han den självständighet och den känsla av ansvar, som han nödvändigt måste förvärva, om han skall bliva en god domare. Övning är ju nödvändig för uppnående av färdighet. Har han ej fått övning, innan han blir ordinarie, är han ju efter utnämningen till ordinarie till en början ej så säker. Statistiken visar även, att nuvarande vikariatsystem ej vidare utgör så stor fara för felaktiga domar, och beror detta säkerligen därpå, att de ordinarie domarna med rätta anse sig böra giva vikarierna det stöd och den ledning, varav dessa äro i behov. Beträffande kommissionärerna vid domstolarna framgår ej med tydlighet av betänkandet, om kommissionären får tillhöra kanslipersonalen eller icke. Ar det sistnämnda meningen, måste kommissionären otvivelaktigt i viss mån avlönas av staten, ty vid de flesta lantdomsagorna torde kommissionären icke kunna livnära sig på sin befattning som kommissionär.
74 Förutom de erinringar jag ovan anfört mot betänkandet ansluter jag mig till vad av häradshövdingarnas förening anförts mot detsamma. Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga (R, GRÖNHAGEN) : Att vårt nuvarande rättegångsväsen är behäftat med brister, lärer icke kunna förnekas. Särskilt för vinnande av ökad snabbhet vid målens avgörande torde reformer vara behövliga. Det får dock icke förbises, att den nuvarande rättsorganisationen har urgamla anor och särskilt vad angår underrätterna är starkt sammanvuxen med vårt folks vanor och uppfattningssätt och därför, trots vidlådande brister, alltjämt åtnjuter folkets förtroende och aktning. En reform måste därför, såsom ock av processkommissionen uttalats, bygga på den bestående grunden för att kunna bliva omfattad med det allmänna förtroende, som är en nödvändig förutsättning för att den skall kunna bliva av bestående värde. Ett utmönstrande av delar av den nuvarande organisationen och deras ersättande med nytt bör därför icke ske utan att vad som sättes i stället för det nuvarande med säkerhet kan förväntas bliva ett bättre. Om än detta kan sägas vara fallet beträffande mycket av vad som föreslagits, måste dock framhållas, att i åtskilliga, icke oviktiga, hänseenden rubbningar i det bestående företagits utan att de därför åberopade skälen kunna anses övertygande._ Om emellertid vissa, delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar i processkommissionens förslag vidtagas särskilt i syfte att vinna närmare anslutning till den redan bestående, för våra förhållanden genom århundraden av utveckling avpassade, ordningen samt för avlägsnande av en del från främmande rättssystem hämtade föreskrifter, synes det möjligt att förslaget, som innehåller mycket av värde och åtskilliga beaktansvärda uppslag, skall kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets vidare bedrivande.
Den brist i vår nuvarande rättskipning, som mest och väl med rätta påtalats, är dess långsamhet. I kommissionens betänkande hava en del statistiska siffror därom framlagts. Av dessa siffror framgår emellertid oförtydbart att det icke är i underrätterna, dit dock det tidskrävande utredningsarbetet till sin huvudsakliga del är förlagt, utan i överrätterna, framför allt i hovrätterna, som den största långsamheten vid målens, särskilt tvistemålens, avgörande är till finnandes. Det förefaller, som om tyngdpunkten av reformarbetet bort förläggas till dessa instanser. Processkommissionen har föreslagit — enligt betänkandet i syfte att hovrätterna må bliva lättare tillgängliga för allmänheten men icke för tillgodoseende av det utav samma allmänhet framförda önskemålet av ett snabbare avgörande — att antalet hovrätter skulle utökas till sju, högst nio och i sammanhang därmed föreslagit nedsättande av det domföra antalet lagfarna ledamöter till tre. Huru många avdelningar en var av de sålunda nybildade mellaninstanserna skulle innehålla, framgår icke av kommissionens utlåtande. Oavsett nedsättningen i ledamotsantalet — vars lämplighet starkt kan dragas i tvivelsmål — lärer särskilt med hänsyn till de betydligt ökade arbetsbördor, som processkommissionen velat lägga på hovrätterna, en väsentlig utökning av ledamotsantalet bliva nödvändig för att kunna tillgodose berättigade krav på större skyndsamhet vid målens avgörande i mellaninstansen. Någon utredning härom föreligger emellertid icke. Enligt processkommissionens förslag skall även i hovrätterna i avsevärd utsträckning direkt och muntlig förhandling mellan parterna samt i allmänhet även ett upprepande av vittnes- och sakkunnigbevisning förekomma. Denna sak torde närmare framdeles få beröras. Endast det bör här sägas, a t t genom den föreslagna ordningen ett påskyndat förfarande i hovrätterna knappast stal-
75 les i utsikt, alldeles oavsett att intet uppslag gives till den nu rådande väldiga balansens avarbetande. På vad sätt den överklagade långsamheten vid målens avgörande i högsta domstolen skulle avhjälpas, framgår icke av förslaget. _ Enligt detta skulle antalet ledamöter på varje avdelning nedsättas till 5, varjämte den ur mer än en synpunkt omtvistliga ordningen föreslagits, att endast rättsfrågan skall komma under högsta domstolens prövning. Någon annan åtgärd för att minska den alltjämt betydliga balansen oavgjorda mål i högsta instans synes icke vara föreslagen. I stället har intresset för påskyndat förfarande huvudsakligen inriktats pa den instans, där den minsta långsamheten torde vara tillfinnandes, nämligen underrätterna. Härmed är dock icke avsett säga att icke tiden för målens handläggning i denna instans skulle kunna förkortas. Det förefaller dock som om ett säkrare resultat beträffande den mest påtalade bristen i vårt rättegångsväsen skulle kunnat vinnas, om reformarbetet i denna del mera inriktats på de högre instanserna, där felet veterligen är att söka. Anledningen till att så icke skett vid processkommissionens förslag torde huvudsakligen vara att söka i det allt annat överskyggande intresse, som kommissionen ägnat åt sitt skötebarn, den s. k. omedelbarhets- och muntlighetsprincipen, vars införande i vår rättegångsordning gjorts till det trollspö, som skulle komma alla påtalade brister däri att försvinna. Genom tillämpning av de angivna principerna på sätt kommissionen i betänkandet föreslagit skulle helt visst rättegångarna länkas in i helt andra banor än tillförene, men det torde icke med någon större grad av sannolikhet kunna förutses att dessa skola åstadkomma ett bättre och snabbare avgörande än nu är fallet. Beträffande domstolsförfattningen och underrätterna har processkommissionen föreslagit den enligt min mening enda utväg, som med bibehållande i huvudsak av nuvarande organisation står öppen, nämligen utökande av domkretsarnas storlek, uppdelning inom dessa av domargöromålen sålunda, att de viktigaste förbehållas en högre kvalificerad domare och övriga göromål_ överlämnas åt andra befattningshavare, samt slutligen upphörande av de mindre städernas egna jurisdiktion och deras inordnande i större domkretsar. Emot förslaget om en arbetsfördelning inom lantdomstolarna synes någon anmärkning icke böra göras. Ej heller emot att en del mindre städer inordnas i omgivande lantdomkretsar. Dock får anses, att processkommissionen härutinnan gått längre än nödvändigt och lämpligt är. Då stadsdomstolarna i vårt land av ålder varit anordnade på annat sätt än lantdomstolarna och några befogade anmärkningar mot de större stadsdomstolarnas kompetens icke torde kunna framställas — statistiken i fråga om ändringsfrekvensen talar här ett helt annat språk — synes en förändring därutinnan, som helt visst icke önskas av städerna själva, icke böra vidtagas endast för åstadkommande av likformighet i domstolsorganisationen. Processkommissionen har icke heller beträffande sammansättningen av de föreslagna underdomstolarna kunnat i allo vidhålla denna likformighet utan, beträffande lekmannadeltagandet, föreslagit ganska stor avvikelse i fråga om de tingslag, som omfatta endast stad. Något trängande behov ur rättskipningens synpunkt att nu genom lagstiftning tvångsvis förlägga en del i kommissionens betänkande avsedda större städer under landsrätt torde icke heller hava uppvisats. I varje fall synes det rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes emot en starkare opinion inom den stad frågan gäller. Beträffande domstolsorganisationen i de större städer som fortfarande skulle bilda egna domkretsar, torde kring frågan om enmansdomstolar eller kollegiala sådana alltjämt strid komma att stå. Några tvingande skäl till frångående härvidlag av städernas urgamla självständiga organisation, som ju är
starkt sammanvuxen med andra speciella organ därstädes, såsom magistrat och i dylikt, synes icke vara förebragta. Processkommissionen framhåller i sitt betänkande, att man vid ombildning av rättegångsväsendet bör framgå med varsamhet och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor i och föreställningssätt och som omfattas av dess förtroende, icke utan vägande ! skäl få avlägsnas. Konsekvensen härav borde vara att icke genom ett omedel- i bart lagbud domstolsinrättningen i dessa städer omgestaltas i likhet med landsbygden utan allenast möjligheten därav hålles öppen och frågan om sådan omgestaltning får bero på stads- och statsmyndigheternas gemensamma prövning i varje särskilt fall. Ett omedelbart anordnande av »lagmansrätter» i de största städerna såsom Stockholm och Göteborg skulle helt visst stöta på stora svårigheter och för de nuvarande förtjänta och ansedda, domstolarna därstädes te sig såsom nedsättande. Bibehållandet av egenartad och särskild jurisdiktion för de större städerna bör icke utgöra något hinder för att domstolsväsendet i dem övertages av staten, något som under alla omständigheter bör anses eftersträvansvärt. Benämning.
Beträffande benämningen å underdomstolarna torde det kunna ifrågasättas, huruvida ieke olika benämning bör användas för domstolarna i de städer, som bilda egna domkretsar, och övriga underdomstolar. Därigenom komme tydligt att utmärkas vilka städer äro av det förra slaget, varjämte gammal tradition bibehölles. Domstolarna i dessa städer skulle sålunda alltjämt få benämnas rådhusrätt. Processkommissionen har benämnt samtliga underdomstolar lagmansrätt och beträffande de olika domarna inom domstolen föreslagit benämningen lagman för dess främste man samt rådman för de övriga domarna. Kommissionen har sålunda helt uppoffrat de urgamla benämningarna häradsrätt och häradshövding men, tämligen omotiverat för övrigt, bibehållit benämningen rådman, vilken i domkretsar, som helt bestå av landsbygd, nog komme att te sig skäligen främmande. Ifrågasättas kan, om det icke varit lyckligare att bibehålla de nuvarande namnen häradsrätt, särskilt om benämningen rådhusrätt kvarbliver i de största städerna, samt häradshövding såsom namn på chefdomaren i häradsrätt. Sammansätt- J f r å g a om sammansättningen av underdomstolarna på landet — däri inbening. gripet jämväl tingslag, som omfattar både land och stad — har processkommissionen föreslagit att lagmansrätten skall bestå av lagfaren ordförande jämte nämnd, dock att i vissa fall rätten skulle utgöras av lagfaren domare ensam, särskilt då beträffande inskrivningsärenden, flertalet andra ansökningsärenden, förberedande handläggning av mål samt vissa mindre brottmål. Emot överflyttandet å den lagfarne domaren ensam av dessa mål och ärenden, av vilka inskrivningsärendena faktiskt om ej rättsligt redan kommit över i hans händer, torde icke vara något att erinra. Att nämnd bibehålles vid huvudförhandling i alla andra mål är förvisso välbetänkt. Nämndens deltagande i rättskipningen har städse varit ägnat att bland allmänheten skapa anseende åt och ^förtroende för lantdomstolarna; och ett uppgivande av denna månghundraåriga, bland allmogen starkt rotfästade tradition bör icke under några omständigheter få förekomma. Processkommissionens nedsättande av antalet ledamöter av nämnden till 5 synes dock innebära en alltför kraftig stympning av den ursprungliga nämndsinstitutionen, varför det nuvarande för domförhet föreskrivna antalet ledamöter synes böra bibehållas, icke minst för att kunna i de genom förslaget starkt utvidgade domkretsarna bibehålla den insats, som person- och ortskännedomen stundom utgör vid prövningen av mål och ärenden, bättre bevarad. Det torde dock kunna ifrågasättas om icke den nuva-
77 rande ordningen med två olika nämnder, den ena om minst sju och den andra om tre ledamöter, för olika arter av mål borde bibehållas. Vid omröstning i lagmansrätt, bestående av lagfaren ordförande med nämnd, skall enligt processkommissionens förslag den mening bliva gällande varom fyra av nämndens fem ledamöter förena sig. Bestämmes enligt undertecknads mening nämndens antal till sju resp. 3, skulle det i analogi därmed krävas sex nämndemäns enhälliga mening för att överrösta domaren samt vid 3-mansnämnd enhällighet bland dessa för att gälla. Frågan om kollektiv eller individuell rösträtt för nämnden torde väl bliva Nämnden, ett av de ämnen, varom meningarna inom och utom fackmännens krets komma starkast att bryta sig. Processkommissionen har på, som det synes, fullgoda skäl avvisat införandet av individuell rösträtt och stannat för ovannämnda, ganska blygsamt utvidgade kollektiva rösträtt. Även emot denna hava starka betänkligheter rests. Man har, ej utan skäl, framhållit att på detta sätt partipolitiken och de politiska synpunkterna skola, särskilt om nämnclemansvalen skola verkställas efter proportionalistisk grund, göra sitt inträde i domstolarna och dessa på så sätt göras till politiska inrättningar av en för rättssäkerheten synnerligen farlig karaktär. Skulle exempelvis fyra femtedelar av nämnden bestå av kommunister och syndikalister, vilka ju äro principiella motståndare till hela vår rättsordning och vårt rättssamhälle, komme detta att utsättas för den allvarligaste fara. Av processkommissionen har anvisats att den utförliga rådplägning med nämnden, som bör föregå domen, skulle bereda en betydande trygghet för de faror, som ovan antytts. Det är dock att befara, att mer än domarens råd skulle gälla vad partistyrelse dekreterade och mötesresolutioner »fastslagit». Ehuruväl, så långt min personliga erfarenhet sträcker sig, partipolitiska synpunkter icke sökt göra sig gällande vid måls avgörande, kan dock av denna omständighet knappast någon vidsträcktare slutsats dragas, för den händelse nämndens ställning blir väsentligt olika emot nu. Skäl för utvidgning av nämndens rösträtt torde därför, enligt min mening, knappast finnas; i varje fall bör vid införande av rösträtt av föreslagen art stadgas, att antalet nämndemän sättes till 7 resp. 3 samt att 6, eventuellt alla 3, skola vara ense om beslutet för att kunna överrösta den lagfarne domaren. Att i de domkretsar, som skulle bestå av enbart stad, införa nämndemansinstitutionen, anser jag opåkallat. Några röster för lekmannaelementets införande i rättskipningen uti dessa städer torde knappast ens bland lekmännen själva hava gjort sig gällande. Så mycket mindre skäl torde då finnas att införa utländska sedvänjor därvidlag. I varje fall bör icke denna reform tvångsvis, med ett slag, genomföras utan, då fråga uppstår om dessa domstolars omorganisation, även frågan om nämnds deltagande i rättskipningen upptagas och prövas efter åtgärdens lämplighet i det särskilda fallet och lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. Angående lämpligheten av processkommissionens förslag om rätt för par- Prorogations terna att, då de äro därom ense, i vissa tvistemål gå underdomstolarna förbi rätt. och anhängiggöra sin talan omedelbart i hovrätt torde nog tvekan böra råda. En sådan anordning skulle tvivelsutan verka misskrediterande för underrätterna, vartill kominer att då högsta domstolens prövning, enligt förslaget, skulle inskränkas till enbart rättsfrågan, prövningen av själva sakfrågan i dessa fall skulle vara överlämnad till en enda instans emot nuvarande tre, vilket näppeligen kan i allo betraktas som en utveckling till det bättre. Hovrätternas arbetsbörda skulle betänkligt ökas, då förslaget ju förutsätter, att sakfrågan skall slutligen avgöras i hovrätten och denna alltså har att fastställa vad som skall anses bevisat ej blott beträffande de omtändigheter, vara
78 dess eget utslag grundas, utan över huvud beträffande alla omständigheter, som kunna tänkas bliva relevanta för högsta domstolens dom, ett säkerligen både drygt och ofta otacksamt arbete. Anordningen skulle hava sitt berättigande huvudsakligen blott beträffande mål, däri själva rättsfrågan är den dominerande. Processkommissionens förslag om att i vissa fall domsaga skall kunna uppdelas i tingslag, ibland med gemensam tingsstad, såsom då en mindre stad ingår i domkretsen, ävensom inrättande av ett eller flera bi tingsställen inom domsagan, tillstyrkes. Frågan om landets förändrade indelning i domsagor torde bereda åtskilliga svårigheter, då givetvis här starka lokala intressen komma att göra sig gällande. Att problemet icke låter sig lösas utan svårighet även av ekonomisk art, lärer vara uppenbart. I fråga om sättet för lagfarna domares tillsättande torde icke något vara att anmärka emot processkommissionens förslag. Huru vikariefrågan skall, med fastställande av den uttalade grundsatsen att som vikarie för lagman eller vice lagman endast ordinarie domare må förordnas, kunna ordnas, beröres icke i förslaget i vidare mån än att åläggande skulle kunna givas rådman att vikariera för lagman. Emellertid återstår då frågan, med det begränsade antal domare som förutsattes samt oviljan mot allt extra-ordinariesystem, huru vikarie för rådmannen skall erhållas samt på vad sätt semesterfrågan skall kunna tillfredsställande lösas. Val av nämnd. Beträffande frågan om vilka valkorporationer skola förrätta nämndemansvalen torde icke vara något att erinra emot betänkandet, likaså synes lämpligt att förslag till ledning för valet upprättas. Huruvida dessa skola bliva av någon praktisk betydelse, återstår emellertid att se. I fråga om valsättet torde strid komma att stå kring förslaget om proportionella val i angivet fall. Det måste i möjligaste mån undvikas, att politiska synpunkter göra sig gällande vid sådana val, och möjligheten av proportionella val ökar nog faran för att dylika synpunkter komma att anläggas. Emellertid torde få förutsättas att även vid majoritetsval partipolitiken skall bliva avgörande — i undertecknads domsaga ha de två senaste nämndemansvalen helt gått i partipolitikens tecken — varför genom proportionellt valsätt en utväg gives från att det härskande partiet inom valkretsar insätter blott partivänner oavsett dessas lämplighet för uppdraget. Antalet nämndemän beräknar processkommissionen till 45 i en genomsnittlig domsaga. Utökas antalet ledamöter i nämnden till sju, såsom undertecknad föreslagit, kan möjligen en förhöjning av hela antalet bliva påkallad. Det får förväntas, att innan Kungl. Maj :t träffar avgörande angående nämndemansantalet och beträffande skilda kommuners förenande till en valkrets, domstolar och ortsmyndigheter få uttala sig i ämnet. Mot förslaget om avlöning åt nämndens ledamöter synas betänkligheter böra möta, då därigenom nämndens ställning kommer att bliva väsentligen en annan och faran för politisering kommer att ökas. _ Att nämnd erhåller gottgörelse för resekostnad vid inställelse för tjänstgöring får dock anses vara skäligt. Emot vad processkommissionen föreslagit beträffande tiderna för underdomstolens sammanträden, offentlighet och ordning vid domstolarna samt om kansli därstädes torde i huvudsak icke vara något att erinra. Delgivning. Däremot kan tvekan råda beträffande lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna om att delgivning av stämningar, kallelser m. m. skulle i regel ske genom rättens försorg. Då delgivning av stämningar hittills utan olägenhet kunnat^ ske på vederbörande sakägares föranstaltande och bekostnad, kan knappast något skäl påvisas till att domstolen skulle belastas med sådana bestyr och kostnader. Mot att göra postverket och särskilt dess underordnade funk-
79 tionärer till delgivningsmyndighet härvidlag torde betänklighet möta. Att i övrigt en del kallelser kunna verkställas genom rättens försorg och då med anlitande av postverket, ifrågasattes däremot icke. Av betänkandet framgår icke med klarhet huru processkommissionen tänkt sig kostnaden för delgivning — sådan förutsattes ju ibland ske genom stämningsmän — skola gäldas och vem skall förskottera sådan kostnad eller slutligen vidkännas densamma, om^parten undandrager sig fullföljd av saken eller befinnes sakna tillgångar. _ Då det väl knappast kan förutsättas, att icke postverkets kostnader för delgivningen skola gäldas och beloppet av vederbörande uttagas, drager systemet med sig bokföring, med en mängd småposter och mycken tidsspillan. Antalet hovrätter har, såsom förut nämnts, av processkommissionen antagits Hovrätterna, böra utökas till 7 a 9. Samtidigt härmed har det domföra antalet ledamöter i hovrätterna av kommissionen nedsatts till 3. Lämpligheten härav kan starkt sättas i fråga. Möjligen hava ekonomiska, skäl — att icke göra kommissionens förslag av kostnadsskäl oantagligt — här spelat in. Enligt undertecknads mening är emellertid denna nedsättning av ledamotsantalet en av de svagaste punkterna i förslaget. Då däri synnerligen stora fordringar ställas på underdomstolarnas kvalifikation, torde fordringarna för hovrätternas vidkommande icke böra eftergivas. Av flera skäl torde antalet ledamöter böra sättas till 4, därvid tillfälle torde kunna beredas extra ordinarie ledamot att deltaga såsom domare. Processkommissionen har även föreslagit, att hovrätterna skola i viss utsträckning hålla sammanträden å andra orter inom domkretsarna än förläggningsorten. Även beträffande lagmansrätterna hava dylika regler föreslagits. Nyttan och ändamålsenligheten härav kunna betvivlas, över huvud torde för mycket hava i betänkandet skattats åt syftemålet att göra domstolarna tillgängliga för allmänheten. Med våra tiders starkt utvecklade kommunikationsväsende kan utan risk fasthållas, att parterna skola gå till domstolen, icke tvärtom, och domstolarnas föreslagna ambulatoriska verksamhet åtskilligt inskränkas. Förslaget om nämnd i hovrätt avstyrkes på det bestämdaste. Något behov av lekmäns medverkan i högre instanser torde icke föreligga, och anledning saknas till att i detta hänseende efterfölja utländska förebilder. Den föreslagna tungrodda apparaten med nämndemän skulle säkerligen på hovrätternas arbete verka synnerligen betungande, utan att någon verklig fördel skulle ernås. I varje fall lära de fördelar, som möjligen kunna därmed vinnas, icke stå i rimlig proportion till de olägenheter och kostnader, som äro med en sådan anordning förknippade. Faran för politiskt dömande blir här större än i underrätt, då genom bevisfrågans definitiva prövning i hovrätten möjlighet till korrigering av ett ur politiska synpunkter bestämt utslag kan bliva undanryckt den högsta instansen. Dömandet i de högre instanserna bör såsom hittills vara förbehållet yrkesdomare; något krav på ändring härav har undertecknad veterligen aldrig blivit framställt; våra överrätter hava under sekler med oväld och skicklighet skipat rätt och torde även i sin nuvarande gestaltning vara omfattade av folkets fulla förtroende. Någon anledning till att, såsom förslaget upptager, å de allmänna underdomstolarna överflytta de åligganden, som nu tillkomma administrativa myndigheter såsom överexekutorer, synes icke föreligga. I varje fall bör sådant icke genomföras innan någon tids erfarenhet vunnits om tillgängliga arbetskrafter vid underdomstolarna förslå till fullgörande av de uppgifter, som i övrigt pålagts dessa. Vad processkommissionen föreslagit ifråga om åklagarväsendets ombildning tillstyrkes. Enligt undertecknads mening är en av de allvarligaste bristerna vid rättsväsendets nuvarande gestaltning att söka i de allmänna åkla-
80 garnas ^bristfälliga utbildning för sitt yrke och därav följande inkompetens. Snara åtgärder i den av kommissionen utstakade riktning äro därför av nöden. Även förslaget i vad det rör advokatväsendets gestaltning torde kunna i huvudsak godkännas. Såsom förut framhållits har processkommissionen såsom ett osvikligt medel till förbättrade förhållanden inom vårt rättsväsen åberopat muntlighets- och omedelbarhetsprincipens tillämpning i blivande processordning. I sin anslutning till denna grundsats har emellertid kommissionen säkerligen gått åtskilligt för långt. I detta hänseende tillåter sig undertecknad hänvisa till vad föreningen Sveriges häradshövdingar genom sin styrelse anfört i avgivet yttrande, vilket skall bliva för kungl. hovrätten tillgängligt. Det må, beträffande denna fråga, för övrigt vara tillåtet betvivla möjligheten av att i alla mål kunna uppehålla den muntliga och koncentrerade förhandling, som betänkandet avser att skapa. Man tanke sig exempelvis huvudförhandling i ett mål av sådana dimensioner som Lanforsen-processen. I varje fall torde det föreslagna förfarandet, även med de förändringar, som betingats av en omläggning därav i närmare anslutning till nu rådande processordning, icke kunna genomföras på en gång utan böra inträda etappvis och i den mån gynnsamma erfarenheter kunna bestyrka lämpligheten av ett fortsatt inslående på denna väg. Med den i omförmälda yttrande hävdade uppfattningen om bibehållande i viss mån av nu praktiserade muntligt-protokollariska förfarande följer möjlighet a t t fullfölja sakfrågan i högsta instans, vilken möjlighet, även om önskemålet om ett snabbare avgörande skulle i viss mån därigenom motverkas, alltjämt torde^ med hänsyn till vårt folks vana vid och fortfarande vidhållna krav på att^få sina tvister prövade till sista instans oansett processkommissionens därifrån avvikande mening böra bibehållas. Med svensk rättsuppfattning torde det knappast stå i överensstämmelse, att talan även i de grövsta brottmål skulle i högsta domstolen vara fullständigt utesluten beträffande sakfrågan, vilken fråga dock enligt processkommissionens eget uttalande i regel är den i brottmål dominerande. Beträffande förslaget i vad det rör rättegången i tvistemål och brottmål tillåter sig undertecknad hänvisa till ovan åberopade föreningsutlåtande, därvid dock det beträffande förberedande förhandling framförda uttalandet om att mål i större omfattning än processkommissionen ansett skulle kunna bringas till avgörande utan nämnds medverkan bör, med hänsyn till undertecknads mening att 3-mansnämnd fortfarande bör för vissa fall användas, underkastas modifikation, som påkallas härav. Även i fråga om domareutbildningen får undertecknad åberopa förenämnda föreningsyttrande. Vad slutligen beträffar frågan om kostnaderna för förslagets genomförande, kan på grund av den alltför knapphändiga utredning, som betänkandet i denna del innehåller, något mera bestämt yttrande i denna del icke avgivas. Att ett rättegångsväsen, anordnat enligt processkommissionens förslag, emellertid skulle såväl för den enskilde som statsverket medföra högst avsevärt ökade omkostnader emot nu, torde emellertid vara ställt utom tvivel. Att utan en säker och tillförlitlig överblick över den kostnadsökning, som reformen måste medföra för statsverket och kommunerna, statsmakterna skulle godkänna reformförslagets principer torde få anses uteslutet; att låta kostnadsfrågan bliva föremål för en efterföljande utredning lärer icke vara tänkbart. Häradshövdingen i Bollnäs domsaga (G. GRÖNING) : De anmärkningar, som framkommit mot rättskipningen i landet, torde huvudsakligen avse dess förment bristande snabbhet, säkerhet och billighet,
81 Ej utan fog har man klagat över rättskipningens långsamhet. Allt för ofta har det hänt, att den, som slutligen vunnit'målet, saknat möjlighet att göra sin rätt gällande mot en part, som begagnat sig av den långa tid, målet varit anhängigt, för att sätta sina tillgångar utom räckhåll för exekution. I fråga om säkerheten torde vår gällande rättsordning motsvara ganska stora anspråk. De brister, som föreligga, bero huvudsakligen på ofullständig utredning och i viss mån på felaktigt framläggande av processmaterialet. Den ekonomiska uppoffring, en part nödgas underkasta sig för att få sin rätt fastslagen, torde i många fall förökas genom långsamhet i rättsförhandlingen. Den överklagade förseningen i målens handläggning vid häradsrätterna beror till ej ringa del på den ökade och alltjämt växande arbetsbörda, som den nya lagstiftningen ålägger häradshövdingarna. Målens snabba handläggning hindras också av ordningen för rättegången, enligt vilken rättens ordförande i regel ej får kännedom om processmaterialet, förrän detsamma framlägges inför häradsrätten. Det är till och med endast undantagsvis han får tillfälle att vid stämningens uttagande genomögna stämningsansökningen. Brådskande förvaltningsbestyr, den tidsödande handläggningen och expedieringen av småprotokollsärendena och gravationsbevisen hindra ofta häradshövdingen att i tid ägna målen och deras fortsatta handläggning erforderlig uppmärksamhet. De ombyten av ordförande i rätten, som föranledas av nödvändigheten att bereda häradshövdingen lättnad i arbetsbördan, torde också i viss mån föranleda försening av handläggningen. Förnämsta orsaken till rätts förhandlingarnas försenande torde dock få sökas i parternas egen eller deras ombuds bristande förmåga eller intresse att skyndsamt framlägga processmaterialet. Den brist i rättskipningens säkerhet, som kan anses föreligga, vållas huvudsakligen av ovanberörda svårighet för domaren att öva verksam processledning. Det kan ej förnekas, att rättskipningen fördyras för parterna genom den långsamma rättegången och de många uppskoven. De åtgärder, som kunna vidtagas i syfte att förkorta tiden för rättegångarna, böra således även medföra billigare rättskipning. Ovan angivna brister i rättegången söker processkommissionen bota genom en fullständig omläggning av vårt rättegångsväsen efter moderna, utländska mönster med i huvudsak muntligt förfarande och rättegångens koncentrering till i regel endast en huvudförhandling. Till fullo instämmande i den kritik, som av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar framförts i avgivet underdånigt yttrande, varav jag tagit del, och i dess försvar för det muntligt protokollariska systemet och för nämndens kollektiva rösträtt, vill jag allenast tillägga några ord angående protokollföringen och angående antalet nämndemän. Protokollet bör upptaga allt, som är av vikt för målets avgörande. Vid den häradsrätt, där undertecknad har sin verksamhet, är det vanligt, att såväl parternas anföranden som vittnesmålen av ordföranden omedelbart dikteras till minnesprotokollet, därvid tillfälle lämnas parter och vittnen, att göra erinringar, rättelser eller tillägg. De sålunda gjorda anteckningarna införas sedan i domboken utan någon förändring i sak. Det synes önskligt, att ett liknande förfarande vid protokollföringen bleve i lag föreskrivet. Den gamla tolvmannan ämnden borde helst bibehållas med oförändrat antal, men då nämndemännens tid sannolikt därmed komme att alltför mycket tagas i anspråk, borde bestämmelse givas, att häradsnämnden skulle bestå av högst åtta ledamöter och vara domför, då minst sju nämndemän vore tillstädes. De brister i rättskipningen, som föreligga, torde kunna utan frångående av huvudgrunderna i vårt bestående och på nationell grund uppvuxna rättegångsväsen bättras genom en sådan arbetsfördelning vid häradsrätterna, att häradshövdingarna befriades från huvudparten av det arbete, som ej har direkt sam6—261921
82 band med handläggning av rättegångsmålen, att domkretsarna, såsom ock processkommissionen föreslagit, för sådant ändamål så förstorades, att fullt arbete bereddes en hos häradsrätten anställd ämbetsman, som skulle hava till huvudsaklig uppgift att på eget ansvar handlägga lagfarts- och inteckningsärenden, utfärda gravationsbevis och tilläventyrs även tjänstgöra som överexekutor, att förberedande handläggning av målen anordnades i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens förslag, ehuru under friare former för den ledning, som därvid borde tillkomma domaren, samt att tätare rättegångstillfällen bereddes. Vid den förberedande behandlingen, som borde vara bunden vid särskilda, tätt och regelbundet återkommande rättegångstillfällen, skulle häradshövdingen biträdas av en sekreterare, som hade att föra protokollet och ombesörja expedieringen. Därvid borde också mål av mindre betydenhet och på parternas begäran jämväl andra kunna omedelbart avdömas. Övriga mål skulle hänvisas till huvudförhandling inför domare med nämnd. Vid häradsrätterna borde vara anställda notarier med i huvudsak samma uppgifter som nu åligga förste och andre notarierna å domsagokansliet. I likhet med processkommissionens och häradshövdingeföreningens styrelse anser jag, att tillträde som rättegångsombud till underrätterna fortfarande bör medgivas jämväl personer, som sakna juridisk utbildning. Det måste emellertid förutsättas, att verksamma lagbud givas om avvisande av sådana rättegångsombud, som sakna förmåga att tillfredsställande utföra sina huvudmäns talan eller den redbarhet, förtroendet att vara rättegångsombud förutsätter. I övrigt borde personer, som vid en underrätt visat sig motsvara fordringarna på ett dugligt och redbart rättegångsombud, kunna erhålla auktorisation såsom sådant, gällande för vissa år i sänder och medförande rätt att under tiden användas som rättegångsombud vid övriga underrätter. Den klagan över rättegångsombud, som mest förspörjes, avser de höga arvoden, de betinga sig eller utkräva och som ofta ej stå i skäligt förhållande till processföremålets värde. De missbruk av dylik art, som säkerligen föreligga, borde kunna verksamt stävjas genom föreskrift, att envar, som uppträtt såsom rättegångsombud, skulle vara pliktig att inom viss tid efter målets avgörande hos domaren avlämna uppgift på det arvode och den ersättning i övrigt, han betingat sig i målet. _ Den förnyade fördelning av underrätternas domkretsar, som processkommissionens förslag förutsätter, har ej bekantgjorts för annan del av riket än Gävleborgs län. Vad förslaget i den delen innebär synes framhäva nödvändigheten av varsamhet i vidtagande av förändringar, som skulle i vissa landsdelar medföra stora olägenheter för allmogen. Tyvärr hava mina övriga ämbetsgöromål ej tillåtit mig att under den korta tid, som stått mig till buds, ägna ett sorgfälligare studium åt det värdefulla principbetänkande, som processkommissionen utarbetat och som säkerligen kommer att visa sig fruktbringande, även om den omstöpning av vår rättegångsordning, som detsamma söker förbereda och som enligt min åsikt lika litet överensstämmer med vårt folks kynne, som med den historiska rättsutvecklingen, ej kommer till utförande. J a g måste därför efter ovan gjorda erinringar inskränka mig till att i övrigt instämma i styrelsens för häradshövdingeföreningen yttrande, som jag i huvudsak gillar. Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga (K. EKBOM) åberopar det vid processkommissionens betänkande (del I I I sid. 239) fogade yttrande, som avgivits av flertalet av de personer, vilka varit tillkallade att biträda kommissionen.
83 Häradshövdingen i Jämtlands norra domsaga (E. LEIJONHUFVUD) : För att en rättegångsordning må kunna kallas god, måste den fylla kraven på säkerhet, snabbhet och billighet. Processkommissionen har i sitt betänkande utgått från att vårt nuvarande rättegångsväsende lider av allvarliga och djupgående brister i de båda förstnämnda hänseendena. Den har framhållit att uppskovsväsendet vid underrätterna och det långa mellanrummet mellan häradsrätternas sammanträden i hög grad bidraga till långsamheten i rättskipningen, samt att vikariatsystemet vid häradsrätterna, det muntligt-protokollariska systemet, målens handläggning vid olika rättegångstillfällen och domens grundande på protokollet skulle medföra osäkerhet i rättvisans utövande. Tillika förmenar kommissionen att nämnden i häradsrätten icke har den befogenhet, som bör tillkomma densamma. Efter att hava konstaterat allt detta, uttalar kommissionen såsom sin mening att erfarenheten visat, att bristerna icke kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer, utan att en genomgripande förändring är erforderlig för att råda bot för det onda. Kommissionen har därför, utan att göra någon undersökning, om icke partiella reformer med bibehållande av det grundväsentliga i vår rättegångsordning kunna giva ett resultat, som tillfullo motsvarar behovet, kastat sig in på en fullständig reformering såväl av domstolsorganisationen som av rättegångsförfarandet — därvid följande de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer slagit in på — och detta fastän kommissionen i samma andetag uttalar att man bör framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. J a g menar härmed i främsta rummet muntlighets- och omedelbarhetsprincipen. Visserligen kan man ju icke ifrånkomma att en viss långsamhet vidlåder vårt rättegångsförfarande, men huruvida detta huvudsakligen beror på uppskovsväsendet i underrätterna torde väl vara ganska tvivelaktigt. Den statistik, som kommissionen härutinnan åberopat, synes mig snarare visa hän på att den tid som åtgår för målens behandling i överrätterna i det övervägande antalet fall är vida längre än den som tarvats för underrätten — och detta framstår så mycket tydligare om man tager i betraktande att det är på underrätterna som hela utredningen och bevisningen i målen ankommer. J a g har därmed dock icke velat säga att långsamheten beror på överrätternas arbetssätt •—• det torde huvudsakligen vara att tillskriva deras organisation. Att det långa mellanrummet mellan häradsrätternas sammanträden i viss mån bidrager till långsamheten torde vara tämligen klart med det nuvarande rättegångsförfarandet. Den brist, som består i långsamhet i rättegångsförfarandet, förefinnes sålunda uppenbarligen i vårt land och måste på ett eller annat sätt undanröjas. Vad däremot beträffar kommissionens påstående att vårt rättegångsväsende lider av vissa fel, som medföra att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material, och att detta hänför sig både till organisationen och till förfarandet, så framgår av vad jag förut yttrat, att kommissionen enligt mitt förmenande icke visat vare sig att de svenska domstolarna beträffande rättskipningens säkerhet skulle stå på en lägre nivå än domstolarna i andra kulturländer eller att deras domar och utslag skulle vittna om en sådan osäkerhet beträffande sakfrågan och rättsfrågan, att en fullkomlig omgestaltning av både domstolarna och rättegångsförfarandet är erforderlig. Visserligen har ett utsträckt vikariatsystem sina vådor, men det förefaller mig som om den största olägenheten med avseende på vikariernas rättskipning är att den kanske icke åtnjuter allmänhetens fulla förtroende. En statistik över ändringsprocenten av häradsrätternas utslag för 1924 och 1925 utvisar en obetydlig skillnad mellan mål under ordförandeskap av ordinarie domare och under ordförandeskap av vikarie. Om man har rätt att från en statistik för
84 så kort tidrymd draga några slutsatser, synes mig faran av vikariatsystem ur rättskipningens synpunkt icke vara vidare stor. Resultatet torde väl också bero på ett tankeutbyte mellan de rättsbildade krafterna å ett domsagokansli angående de juridiska spörsmålen. Vidare har processkommissionen förmenat att själva systemet med muntligtprotokollariskt förfarande skulle bidraga till osäkerheten i rättskipningen och att detta system därför i huvudsak borde försvinna. Enligt mitt förmenande har kommissionen emellertid icke kunnat förebringa några bärande skäl för en sådan åtgärd. Snarare förefaller det som om kommissionen från främmande länders processordningar insupit en subjektiv tro på det muntliga systemets företräden framför det hos oss använda och utan vidare ansett att vad som tycks passa för andra folk, som icke haft det goda rättegångsförfarande vi sedan gammalt tillämpat, också borde införas hos oss. Icke heller kan jag finna det vara någon brist i vårt system att dom icke avkunnas omedelbart efter förhandlingarnas slut. Tid till eftertanke torde väl snarare öka säkerheten. Naturligen måste det vara fördelaktigare om ett mål kan handläggas på en gång i hela dess vidd och alla vittnen höras vid samma rättegångstillfälle, om domstolen har hela materialet samtidigt tillgängligt. Men det är tämligen klart att förverkligandet av ett sådant förfarande är förenat med hart när oöverkomliga svårigheter i stora delar av vårt land, och i fortsättningen kommer nog även med ett delvis ändrat rättegångsförfarande uppskov att bliva nödvändiga. Det kan därför icke gärna anses såsom en så allvarlig brist i rättegångsförfarandet att allt icke förhandlas på en gång, såsom kommissionen förmenar. Vad slutligen nämndens befogenhet beträffar torde det enligt min mening icke alls vara någon brist i vårt rättegångsväsende att nämnden icke har större inflytande i domstolen än den nu äger. Att man vid sammanslagning av tingslag merendels gått så tillväga att man bibehållit det ursprungliga antalet nämndemän och därmed föranlett att samma nämndemän icke komma att deltaga i målens behandling ända fram till domen, torde icke utgöra något skäl för ökande av nämndens befogenhet. E t t mera praktiskt tillvägagående, som på mitt förslag genomförts vid sammanslagningen av Lits och Rödöns tingslag i den mig anförtrodda domsagan, torde väl vara att nedbringa nämndemännens antal till 12 •— en åtgärd, som icke medfört någon som helst olägenhet. Icke heller har jag förmärkt någon olägenhet i min domsaga av den bestämmelsen att endast sju nämndemän behöva närvara. I allmänhet är nämnden fulltaligt närvarande vid varje sammanträde, och de nämndemän torde vara lätt räknade som icke äro närvarande vid varje handläggning av de viktigare målen. Att några allvarliga brister med avseende å rättssäkerheten föranledas av den nuvarande domstolsorganisationen och det nu gällande rättegångsförfarandet torde kommissionen sålunda icke hava uppvisat. Detta hindrar naturligen icke att åtskilligt finnes, som kunde vara bättre och som bör reformeras. Men man bör därvid icke gå tillväga på sätt kommissionen tänkt sig. J a g har härmed — innan jag ingår på en kritik av betänkandet — velat uttala såsom min mening att vårt rättegångsväsende i stort sett alltjämt passar för vårt folk och att bristerna i detsamma icke äro större än att de kunna botas genom partiella reformer. I en god rättegångsordning är det av den allra största betydelse att den domstol, som har att verkställa själva utredningen, upptaga bevisningen och fälla den första domen i målen, är väl organiserad. Processkommissionen har föreslagit att underrätten på landet skall bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän, av vilka fyra, om de äro ense, må överrösta domaren. Kommissionen har alltså bibehållit den nu gällande bestämmelsen att i underrätten skall sitta allenast en lagfaren domare men minskat nämndemännens antal från
85 12 eller 7, om man så vill, till allenast 5. Då enligt min mening nämndens största betydelse är att den genom sin närvaro i domstolen skapar förtroende för densamma hos allmänheten och förhindrar att domstolen blir en byråkratisk inrättning, är det givet att en minskning av nämndemännens antal motverkar denna uppgift. Likaså har nämnden sin stora betydelse på grund av sin lokaloch personalkännedom, och det måste bliva en stor olägenhet för domstolen om den icke sitter inne med dylik kännedom från skilda trakter inom tingslaget — något som naturligen kommer att bliva händelsen med ett minskat antal nämndemän. A t t inrymma större befogenhet åt nämnden än för närvarande synes mig icke heller ägnat att öka säkerheten i rättskipningen. Det är icke säkert att ett sunt förstånd alltid skänker förmåga att vara objektiv. J a g förmenar därför att anledning saknas att ändra de nu gällande bestämmelserna angående nämndemännens antal och deras betydelse. Likaså är det föreslagna valsättet betänkligt. Att föreskriva att under vissa förhållanden nämndemän kunna väljas proportionellt är ju nästan att inbjuda därtill, och man kan vara förvissad därom att om ett sådant valsätt kommer till stånd, det icke skall dröja länge förrän politiken kommit in i underrätterna. Någon anledning att förkorta valperioden föreligger ej heller. Det är ju givet att ju längre en nämndeman sitter i domstolen, dess större erfarenhet förvärvar han. Någon ändring med avseende på nämnden torde sålunda icke böra äga rum. Däremot skulle man ju kunna tänka sig en ökning i häradsrätten av antalet lagfarna domare. E t t samarbete mellan sådana måste verka befruktande och lända till ökning av säkerheten i rättskipningen. Enligt processkommissionens förslag skulle ju antalet av rättsbildade biträden ökas i de förstorade domsagorna, och det ligger ju nära till hands — utan att kostnaden därför behövde avsevärt ökas — att fördelningen av arbetet mellan dessa gjordes så, att de utom vissa övriga uppgifter jämväl vid handläggning av vissa mål finge säte och stämma i rätten. Det skulle ju också bidraga till deras juristutbildning och deras framtida befordran till häradshövdingar — tanken att dessa rådmän eller vad de nu komina att kallas skulle vara mindre kvalificerade personer, som icke i allmänhet vore avsedda att befordras till häradshövdingar, tycks även vara så pass konturlös att motsatsen väl icke är utesluten. Processkommissionens förslag att lagmannen eller häradshövdingen, såsom han väl snarare fortfarande borde benämnas, endast skall sysselsätta sig med de viktigare tviste- och brottmålen och till övriga rättsbildade befattningshavare i domsagan anvisas inskrivningsärenden och mindre betydande tviste- och brottmål, är däremot synnerligen beaktansvärt och torde höra, till de reformer, som oavsett processkommissionens övriga förslag böra om möjligt förverkligas. Det är ju blott en fördelning av arbetet inom domsagan som, om också icke fullt genomförd, dock delvis redan fått sin tillämpning i några större domsagor. Reformon skulle emellertid medföra en förstoring av domsagorna, men då något förslag" härom ännu icke föreligger, torde det för närvarande icke vara möjligt att yttra sig om utförbarheten av förslaget. En så sträng fördelning av målen, som processkommissionen tänkt sig, torde dock med hänsyn till vad jag förut anfört angående lagfaren meddomare i häradsrätt kanske böra undvikas. Den av processkommissionen föreslagna rätten för parterna att i vissa mål förbigå underrätten och anhängiggöra målet i hovrätten såsom första instans torde väcka vissa betänkligheter. Därigenom skulle otvivelaktigt underrättens prestige få en ganska stark knäck, i synnerhet skulle detta bliva fallet i de städer, där hovrätterna komme att få sitt säte. Där bleve underrätten naturligen allenast en bagatelldomstol. Styrkan hos våra underrätter ligger bland annat just däri att de få upptaga till behandling mål och ansökningar av alla slag. Den styrkan komme att i hög grad eluderas genom den föreslagna prorogationsrätten.
86 För närvarande torde häradsrätterna i de flesta domsagorna sammanträda en gång i månaden. Enligt processkommissionens förslag skola sammanträden hållas så ofta det med hänsyn till arbetet behöves och beträffande de viktigare målen i allmänhet en gång i veckan för s. k. huvudförhandling. För domstolen vore detta kanske ej så betungande, även om forceringen möjligen skulle medföra ett alltför nervöst arbete, men frågan är väl om advokater, vilka väl framdeles liksom nu komma att anlitas i de viktigare målen, verkligen skola kunna hinna nedlägga ett grundligt arbete på utförande av sina huvudmäns talan, om rätten skall sammanträda så ofta. Man må betänka att det ofta för dem gäller att uppträda vid flera olika underrätter och att det sålunda kan bliva flera gånger i samma vecka, som de hava att vid huvudförhandling utföra målet i hela dess vidd och detta alltjämt. Månne icke ett något långsammare förfarande skulle lämna advokaterna bättre tillfälle att fördjupa sig i målen och därigenom också skänka deras huvudmän större säkerhet med hänsyn till resultatet. J a g föreställer mig att ett sammanträde en gång i månaden i alla domsagorna och icke såsom nu blott i en del vore både tillräckligt och välbetänkt. Därest sammanträdenas antal sättes till ett i månaden, påkallas icke heller den stora ökning av nämndemännens antal, kommissionen tänkt sig. Det betydelsefullaste av processkommissionens förslag är utan tvivel införandet av den muntliga proceduren med övergivande av det muntligt-protokollariska systemet, som hos oss gällt sedan långliga tider tillbaka. Kommissionen förmenar att därigenom större rättssäkerhet skulle vinnas. J a g tilllåter mig uttala en rakt motsatt åsikt. E t t noggrant protokollerande av vad som i en _ rättegång förekommer måste väl ändock: medföra större säkerhet för att vid målets bedömande uppmärksamhet ägnas åt allt vad som är i saken relevant. Särskilt är det naturligen av den största vikt att vittnenas utsagor uppfattas på det rätta sättet, och ett bättre medel härtill kan väl knappast tänkas än att desamma nedskrivas ord för ord och av vittnena bestyrkas såsom rätt uppfattade. Visserligen säges det att rättens ordförande må till minnes göra anteckningar över utsagorna, men de få ej ligga till grund för domen. Detta förefaller mig vara endast teoretiska spekulationer som i praktiken icke komma att vinna beaktande. J a g föreställer mig att det skulle bliva mindre behagliga situationer vid överläggningen till dom, om en nämndeman också gjort minnesanteckningar över vittnesutsagorna och dessa ej överensstämde med de anteckningar rättens ordförande gjort. Ingendera anteckningen är ju officiell. Det är ju icke heller uteslutet att någon nämndeman besitter ett säkrare minne än rättens ordförande. Detta blott som ett exempel på den osäkerhet, som otvivelaktigt komme att följa av den muntliga förhandlingen. Den medför dessutom det fullkomligt överflödiga upprepandet av hela proceduren i hovrätten, där kanske vittnena, som veta att deras utsagor icke protokollerats, använda andra ord för att beskriva ett faktiskt förhållande, som därigenom kanske får en helt annan belysning. I vårt land, där vältaligheten och förmågan att genom ord inverka på människors känslor och tankar icke intager en sådan rangplats som i sydligare länder, står det skrivna ordet sedan gammalt såsom en väktare för rätt och sanning, och så torde det framledes förbliva. I nära sammanhang med det muntliga förfarandet står också principen om doms avkunnande omedelbart efter förhandlingarnas slut. Såsom jag förut anfört torde tid till eftertanke öka rättssäkerheten. Visserligen bör rättens ordförande redan före den slutliga handläggningen vara så inne i målet att han fullkomligt behärskar detsamma — men det är icke uteslutet, utan snarare högst antagligt att ofta nya fakta kunna framkomma vid den slutliga handläggningen, nya synpunkter framställas av parter och ombud, nya vittnen upp-
87 träda, som omkullkasta den förut förebragta bevisningen. Målet kommer kanske i ett alldeles nytt läge, och det bör då naturligen, för rättssäkerhetens skull, tillstädjas domstolen någon tids betänketid. Vid ett muntligt-protokollariskt system är det ej heller erforderligt att överläggning till dom omedelbart äger rum efter förhandlingarnas slut, Det torde vara fullt tillräckligt att överläggning och dom äger rum vid nästa sammanträde efter en månad. Vad själva rättegången beträffar är kommissionens förslag att uppdela densamma i förberedande behandling och huvudförhandling i stort sett tillfredsställande. Fråga är dock om det icke vore önskligt att ett urskiljande av bagatellmålens behandling från övriga mål vore att föredraga. Såsom kommissionen uppdragit konturerna av den förberedande behandlingen synes det som om lagmannen (eller häradshövdingen) skulle handlägga även bagatellmålen. Liksom han skulle befrias från inskrivnings- och ansökningsärenden borde väl även de mål, som nu kunna handläggas av domare och tremansnämnd, uttryckligen undantagas från hans verksamhetsområde. Såsom jag förut anfört är det högst antagligt att åtminstone i glest bebodda och med mindre goda kommunikationer försedda domsagor huvudförhandlingen icke kan komma att slutföras vid ett sammanträde. Naturligen bör det därför stadgas att samme domare och nämnd skall handlägga målet i fortsättningen. Likaså bör det icke förbjudas parter att ingiva nya skrifter vid huvudförhandlingen. Processkommissionen har vidare föreslagit att i de fall edgång skall ifrågakomma den bekräftelse, som bör äga rum, i regel skall ske i form av ed men att den, som på grund av sin religiösa åskådning hyser betänklighet att avlägga eden, skall få utbyta densamma mot annan bekräftelseform. Då det med nutida uppfattning väl icke kan ifrågakomma att anställa^ någon _ undersökning rörande vederbörandes religiösa åskådning, skulle följden bliva att fritt valsätt komme att stå öppet mellan den ena eller den andra bekräftelseformen. Att stadga två på angivna sätt valfria bekräftelseformer torde dock knappast vara lämpligt. För övrigt torde det väl i de flesta fall vara hotet om straff för falskt vittnesbörd, som förmår dem, som icke för sanningens egen skull avgiva en sanningsenlig vittnesberättelse, att hålla sig till sanningen. J a g föreslår därför att eden borttages ur rättegångsordningen och ersattes ined en högtidlig försäkran. I sammanhang härmed torde kanske vid antagande av en reformerad_ rättegångsordning övervägas om icke domareeden bör borttagas och domaren i detta fall likställas med övriga ämbetsmän, liksom ock föreskrifterna om tingspredikan, som numera fullständigt mist sin betydelse, bör upphävas. De av processkommissionen föreslagna bestämmelserna om strafföreläggande torde, om de nu alls böra ifrågakomma, endast böra avse obetydliga förseelser och först efter rättens godkännande bliva giltiga. Det torde nämligen, då man icke på förhand kan bedöma huru åklagarebefattningarna^komma att besättas, vara förenat med en viss risk att till åklagaren överlåta bestämmandet av straff i en så pass stor del av nu vid häradsrätten förekommande brottmål, som det efter processkommissionens förslag skulle bliva fallet. Beträffande rättegångsförfarandets billighet kan man ju icke säga, att det nuvarande är dyrt. Man kan däremot med ganska stor visshet säga, att det av processkommissionen föreslagna rättegångsförfarandet kommer att medföra betydligt ökade kostnader för parterna. Vad slutligen angår kostnaderna för en domstolsorganisation och ett rättegångsförfarande i enlighet med processkommissionens förslag saknas ju någon utredning, men allt talar för att det blir betydligt dyrare för statsverket än för närvarande. I övrigt ansluter jag mig till det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar.
88 T. f. domhavanden i Luleå domsaga (K. JANCKE) : Den väsentliga bristen hos det nuvarande rättegångsväsendet är rättskipningens långsamhet. Att för avhjälpande av denna brist rubba grunderna för den gällande rättegångsordningen i så stor omfattning, som kommissionens förslag innebär, synes icke vara nödvändigt. En o snabbare rättskipning i första instans kan säkerligen vinnas även med bibehållande av underrätternas nuvarande organisation i huvudsak oförändrad. Enligt förslaget skulle de domare, som hade att handlägga rättegångsmålen,' helt och hållet skiljas från sysslandet med inskrivningsärenden. Den förtrogenhet med ortsförhållandena och särskilt fastighetsförhållandena, som förvärvas genom handläggning av dessa ärenden, är emellertid synnerligen värdefull för en domare även i hans ämbetsutövning i övrigt, och det kan därför dragas i tvivelsmål, om i allmänhet en sådan uppdelning av domargöromålen, som nyss nämnts, är lämplig. Erfarenheten giver knappast vid handen, att det nuvarande rättegångsförfarandet i och för sig medför alltför stor svårighet för nämndemännen att bilda sig en uppfattning om målen. Även för närvarande kan nämndemännens tjänstgöring ordnas på det sättet, att samma nämndemän, som övervarit förhandlingarna i ett mål, få deltaga i målets avgörande. Den grad av intresse, som nämndemännen ägna åt ett mål, är högeligen beroende på i vilken mån målet berör personer och förhållanden, som äro för dem kända. Ur denna synpunkt är det önskligt, att tingslagen bibehållas vid en måttlig omfattning. Förslaget att nämndemännen skulle utses genom proportionella val synes icke vara lyckligt; det är att befara, att ett sådant valsätt skulle inbjuda till anläggande av politiska synpunkter på nämndemansvalen. I vilken mån ett koncentrerat muntligt rättegångsförfarande efter förberedande förhandling med framgång kan genomföras, är uppenbarligen i hög grad beroende på tillgången å dugliga och intresserade advokater och på parternas benägenhet att anlita sådana. I de större städerna och de tätare befolkade landsdelarna i övrigt föreligga måhända i detta avseende gynnsamma förutsättningar. I stora delar av riket, särskilt i Norrland, är däremot detta icke fallet. T. f. domhavanden i Kalix domsaga ( F . WIBERG) har förklarat sig i huvudsak instämma i borgmästare V. Schneiders vid processkommissionens betänkande (del I I I s. 241) avgivna särskilda yttrande med tillägg att en nödvändig förutsättning för reformen torde vara, att advokatmonopol införes samt att processkommissionens förslag ej måtte i befintligt skick läggas till grund för en blivande lagstiftning. Häradshövdingen i Tomeå domsaga (A. H. KÖRLOF) : J a g instämmer i huvudsak i det utlåtande, föreningen Sveriges häradshövdingar vid sammanträde den 20 april 1927 i ärendet avgivit till kungl. hovrätten, till vilket utlåtande jag sålunda får hänvisa. Dock vill jag i nedan anmärkta frågor andraga följande. Ifrågavarande betänkande, som avser en genomgripande omdaning av hela rättegångsväsendet i vårt land, förbigår så gott som alldeles sakens ekonomiska sida. Det viktiga spörsmålet om ordnandet av förhållandet mellan staten och de städer, som för närvarande hava egen jurisdiktion och som alltså själva bekosta sm rättskipning, har sålunda icke i betänkandet utretts. Förslaget undandrager sig sålunda möjligheten av ett bedömande, huru en lag av förslagets innehåll statsekonomiskt sett skulle verka i tillämpningen. Betänkandet innehåller intet detaljerat förslag rörande lagsmansrätternas junsdiktionsområden. Ej heller i denna fråga kan man sålunda Hlda sig en uppfattning om huru den tilltänkta lagen komme att i tillämpningen verka.
89 Dock vill jag härvid framhålla, att betänkandet allt för litet synes taga hänsyn till de stora avstånden inom domsagorna i övre Norrland. Det skulle med nuvarande kommunikationer ofta vara en ren omöjlighet för såväl domare som parter att i trakter, där avståndet mellan tingsställena är 10, ja kanske ända till 20 mil, uthärda en tingsordning, som förutsätter tingssammanträden var fjortonde dag. Domaren finge ju under sådana förhållanden i dessa trakter vara stadd på resa så gott som året runt, och tingsmenigheten, som kanske har ända till 15 mils väg från hemorten till tingsstället, och som vintertiden ofta har sin sysselsättning vid skogsarbeten i långt avlägsna ödebygder, komme att finna en sådan tingsordning, som den föreslagna, outhärdlig. I detta sammanhang vill jag ock beträffande den föreslagna arbetsordningen för mellaninstansen, hovrätterna, framhålla den faktiska omöjligheten för parter och vittnen från avlägsna orter, exempelvis från Torneå domsaga, att iakttaga personlig inställelse vid en hovrätt, förlagd i Umeå, eller ens vid en sådan, förlagd i Luleå. En hovrätt, förlagd i övre Norrland, bleve med en sådan arbetsordning som den i betänkandet föreslagna, mycket snart övertygad om nödvändigheten av att ständigt fara omkring från tingsställe till tingsställe i och för handläggning och avdömande av mål. De kostnader, som dylik tingshållning skulle förorsaka statsverket, och den tidsförlust, som skulle förorsakas hovrättens divisioner genom dylika resor, kan knappast beräknas. Betänkandet innehåller i första delens andra kapitel bestämmelser om lagmansrättens nämnd, vilken skulle vara domför om jämte den lagfarne domaren fem nämndemän deltoge i beslutet. Uppenbart är, att med så ofta återkommande sammanträden, som i betänkandet föreslås, man måste räkna med ett nedbringande av nämndemännens antal. Men förslagets bestämmelser därom, att fyra av nämndemännen, därest de äro eniga, skola kunna överrösta den lagfarne domaren och den femte nämndemannen, ävensom bestämmelserna att nämndemanstjänsterna skola vara avlönade och förslagets föreskrifter om sättet för nämndemännens väljande måste anses ägnade att väcka starka betänkligheter. Den nämnd, som processkommissionen föreslår, bleve säkerligen icke den opolitiska häradsnämnd, som för närvarande kännetecknar häradsrätterna i vårt land. Den komme säkerligen, åtminstone på många orter, att få en utpräglat politisk anstrykning, vilket ur rättssäkerhetens synpunkt, måste anses olämpligt. I första delen 11 kapitlet och tredje delen 2 kapitlet av betänkandet har föreslagits bestämmelser om rätt att uppträda såsom sakförare och fullmäktig i rättegång. De kompetensvillkor, betänkandet uppställt för fullmäktig vid lagmansrätt, torde vara alldeles för lindriga. Om man betänker det missförhållande, som, åtminstone i mera avlägset liggande domsagor, redan förefinnes beträffande sakförarna, i det domstolarna nödgas tillåta personer att uppträda såsom rättegångsfullmäktige, ehuru dessa personer ofta sakna klara begrepp om vad som i målet är relevant och om bevisbördans fördelning mellan parterna, då måste man fråga sig, huruvida icke med de stränga bestämmelser om koncentration i rättegången, som betänkandet avser att genomföra, man måste fordra större kvalifikationer av rättegångsfullmäktige. I andra delen andra kapitlet punkt 8 av betänkandet har föreslagits, att om åtal nedlägges, rätten skall förklara åtalet förfallet, och att sålunda förfallet åtal icke får utan särskilt rättsmedel — resning — ånyo upptagas. E t t dylikt lagstadgande torde uppenbarligen vara mindre lämpligt, särskilt med hänsyn till orter, belägna invid rikets landgräns, där det synnerligen ofta förekommer, att åklagare i följd av svarandes tillfälliga vistelse på andra sidan riksgränsen tills vidare måste avstå från fullföljd av talan i målet, men enligt nu gällande lag har möjlighet att ånyo väcka talan mot svaranden, när denne återvänt till hemorten.
90 Beträffande den i andra delen 8 kapitlet av betänkandet stadgade skyldigheten för svarandepart i brottmål att inom viss tid muntligen eller skriftligen å rättens kansli uppgiva de bevismedel, han vill använda i rättegången, och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, kan man icke undgå den misstanken, att ett sådant lagstadgande ofta bleve allenast en tom formel. Tyvärr är det nog så, att svarandepart i brottmål ofta anser med sin fördel bäst förenligt att tiga och att bestrida, tills åklagaren förebragt sin bevisning. Först därefter bliver svaranden angelägen att omtala sin motbevisning. I andra delen 20 kapitlet av betänkandet har föreslagits, att vittne icke må övervara tingsförhandlingen, innan förhöret med vittnet äger rum. J a g vill framhålla det synnerligen ofta förekommande fall, att part icke vid tingsförhandlingens början har avsett att höra vittne i målet, men sedan under målets handläggning plötsligt finner, att någon i tingssalen tillstädesvarande skulle kunna lämna värdefulla upplysningar i målet, och därför begär vittnesförhör med denne._ Sådant torde även med den i betänkandet föreslagna rättegångsordningen icke kunna undvikas. Det föreliggande förslaget synes avse att i görligaste mån avskaffa det nuvarande vikariatsystemet vid underrätter och hovrätter. Häremot torde intet vara att anmärka, om man blott kan påräkna, att den utbildning, som den nya rättegångsordningen avser att bereda de unga juristerna å domarebanan, bliver åtminstone lika effektiv, som nämnda utbildning för närvarande får anses vara. Enligt betänkandet komme domstolsjuristerna merendels att ända till 40-årsåldern syssla med sekreterare- och rådmansgöromål. Först därefter kunde de i allmänhet påräkna förordnanden såsom vikarier för lagmän eller utnämning till ordinarie lagmän. Det bör emellertid icke förbises, att självständigheten och ansvarskänslan såsom domare hos den unge juristen utvecklas ofantligt mycket snabbare, om han själv tillätes döma i svårare mål, än om han allenast anförtros kanslitjänstgöring och handläggning av ärenden och enkla mål. Om jurister av den yngre generationen icke i tid och i nödig omfattning få öva sig med mera maktpåhggande domstolsuppgifter, innan de blivit ordinarie domare, kunna de ej, när de en dag skola träda i den äldre generationens ställe, väntas hava erhållit nödig erfarenhet för det värv, som då förestår dem. Det kan ock befaras, att om staten icke anser sig böra anförtro åt dugliga yngre jurister å domarebanan annan sysselsättning än tämligen osjälvständiga sekreterare- eller rådmansuppdrag, de unga juristerna hellre välja privat juridisk verksamhet än domstolsbanan. T. f. domhavanden i Hammarkinds,
Stegeborgs
och Skärkinds
domsaga (E.
SEVERIN) :
Visst och sant är, att vårt svenska, på 1734 års lag vilande rättegångsväsende är behäftat med åtskilliga under utvecklingens gång alltmera framträdande brister såväl med avseende å domstolarnas organisation som i anseende till förfarandet. Befogade anmärkningar hava framförts rörande den mestadels på uppskovsväsendet i underrätterna och på otillräckligheten av arbetskrafter i _ överrätterna grundade långsamheten i rättskipningen. Man har pekat på befintligheten av många hinder, som onaturligt begränsat möjligheterna för domstolarna att i rättegångarna utleta sanningen, främst tillämpningen av den s. k. legala bevisteorin med dit hörande delvis egendomliga jävsgrunder. Framkomna anmärkningar hava vidare rört vikariatsystemet, det rådande muntligt-protokollariska förf ärandet, sättet för lekmännens deltagande i rättskipningen och, beträffande brottmål, brister i åklagarorganisationen. På fackmannahåll torde det icke råda mera än en mening därom att reformer på rättskipningens område äro nödvändiga, Man torde numera icke tvista
91 om annat än de sätt, på vilka rättegångsordningens brister böra botas. Processkommissionen har enligt min mening i många hänseenden framkommit med förslag, som synas ägnade att bygga vidare uppå, men å andra sidan innehåller betänkandet huvudgrunder och riktlinjer för en rättegångsreform, emot vilkas antagande såsom basis för lagstiftning enligt min mening bör bestämt opponeras. Tyvärr har det icke varit mig möjligt med den tid, som stått mig tillbuds vid sidan om de dagliga domaregöromålen, att ägna betänkandet det djupgående studium, som jag velat och ämnet är värt. J a g nödgas därför inskränka min efterföljande detaljgranskning att omfatta allenast de mera väsentliga dragen i betänkandet. Vidkommande domstolsorganisationen och då först underrätterna förordar kommissionen upphörande av de nuvarande häradsrätterna och rådstuvurätterna samt inrättandet av på likställighet mellan land och stad grundade lagmansrätter med närmare angiven organisation och kompetens. Härutinnan synes kommissionen icke hava följt den av kommissionen framhållna angelägenheten av att vid en reform framgå med största varsamhet och utan att söka efterbilda utländska mönster. Våra nuvarande underrätter vila på så gammal historisk, nationell ;grund och hava, såsom Nya lagberedningen på sin tid framhöll, visat sådan hållbarhet, att de därigenom »utmärka sig framför den teoretiska formbildningens verk». De hava därjämte så djupa rötter i folket, att de enligt min menimg icke böra utan mycket tvingande skäl avskaffas. Sådana skäl hava icke. emligt vad jag kan finna, anförts. Det kan icke innebära klok lagstiftning att aivskaffa sådana samhällsinstitutioner, som veterligen alltjämt omfattas med allmänt folkförtroende. De nuvarande underdomstolarnas avskaffande skulle i die vidaste kretsar framkalla missnöje, därom råder intet tvivel. Om man soke? avlyssna folkstämningen här på orten, skall man finna, att landsbefolkningen icke vill vara med på den »samröre» med städerna, som skulle uppstå genom lagmansrätternas införande, och att döma av vad som förekommit vid de tillfällen, då det gällt att lägga vissa mindre städer med egen jurisdiktion under landsrätt, kan man våga uttala, att även stadsbefolkningen är obenägen att förena sig med landsbygdens folk i en gemensam underdomstol. J a g förmenar sålunda, att kommissionens förslag om inrättande av lagmansrätter såsom första instans icke bör tillstyrkas, utan bör man i stället på^ grundvalen av de nuvarande underdomstolarna genom partiella reformer söka åstadkomma snabbare rättskipning med iakttagande av allmänhetens berättigade krav på billigt rättsväsende och med rättssäkerheten såsom det främst eftersträvansvärda. I detta sammanhang anser jag mig böra beträffande domsagorna såsom min personliga, på egen erfarenhet grundade mening framhålla, att till nående av målet: största möjliga rättssäkerhet, de större domsagorna i riket böra genom uppdelning, eventuellt omreglering med angränsande domsagor bringas att upphöra. J u större en domsaga är, dess mera maskinmässigt blir arbetet i mångt och mycket och dess mindre tid har häradshövdingen att ägna åt varje särskilt rättsärende eller varje särskild rättegång. Enligt min mening bör allmänheten äga berättigat krav uppå, att dess angelägenheter »knäckas» så omsorgsfullt som möjligt och att domaren äger tillräcklig tid att ägna sig däråt. Det blir städse mera eller mindre jäktigt och oroligt beträffande arbetet i en större domsaga än i en mindre. J a g ifrågasätter, huruvida det kan vara lämpligt och nödvändigt att helt avkoppla häradshövdingen från inskrivningsärendena. Mångenstädes äro fastighetsförhållandena så invecklade och juridiskt svårartade, att man måste anse det såsom klokast och för allmänheten tjänligast, därest häradshövdingen med sin större erfarenhet och sina större kunskaper får syssla därmed eller åtminstone, handhava uppsikten däröver istället för de yngre, mindre erfarna domstolsjuristerna. Dessutom kan i detta sammanhang tilläggas, att domaren genom inskrivningsärendena kommer i mycket god kontakt med domsagans befolkning.
92 Att vidtaga någon förändring i den nuvarande anordningen av häradsnämnden med sju nämndemän, vilka åtnjutit allenast kollektiv rösträtt, anser jag mig icke kunna tillstyrka. Processkommissionens förslag, innefattande fem nämndemän^ med individuell rösträtt, av vilka fyra skulle kunna överrösta domaren, måste anses betänkligt i förhållande till nu gällande ordning. J a g anser mig kunna instämma med revisionssekreteraren Holdo Edling därutinnan, att den såsom följd av den moderna kulturutvecklingen inom rättskipningen uppkomna tendensen, att domstolarna i allt större omfattning få lösa invecklade och svårartade rättsliga spörsmål, icke inbjuder till ökat lekmannainflytande. Att å andra sidan minska nämndemännens antal kan heller icke vara tillrådligt, då det i så fall inom domstolen skulle uppkomma minskning av tillförlitligheten i person- och ortskännedom. För att om möjligt söka förhindra, att politiska synpunkter anläggas vid nämndemansval, torde det icke kunna tillrådas, att dessa förrättas efter proportionella grunder. Av processkommissionens betänkande har jag känt mig övertygad om, att det föreslagna muntliga förfarandet vid underdomstolarna är av beskaffenhet att avsevärt bidraga till snabbare avgörande av rättegångarna. Men vid vägning av de fördelar, nämnda förfarande bjuder i förhållande till nu tillämpade muntligt-protokollariska system, kan jag ej annat än tillråda bibehållandet av det senare, då det enligt min mening är för rättssäkerheten mera betryggande och snabbheten måste vika för rättssäkerheten. Ytterligare en vinst av det muntligt-protokollariska systemets bibehållande synes mig ligga däruti, att en upprepning inför hovrätten av stora delar av målens handläggning inför underdomstolen med nytt förhör av de förut hörda vittnena, nya partsförhör o. s. v. blir onödig. _ Då processkommissionen anlagt grundsatsen ett billigt rättsväsende, synes mig det förslag, som innebär en dylik upprepning, komma att strida emot nämnda grundsats. Vad processkommissionen anfört om fri bevisprövning och då alldeles särskilt om vittnesjävens avskaffande, samt om införandet av editionsplikt, ansluter jag mig fullständigt till. Beträffande förfarandet i civilmål och sådana brottmål, i vilka ansvarstalan föres allenast av målsägande, har jag, för vinnande av större snabbhet med avgörandet, sedan flera år tillbaka sökt i största möjliga mån tillämpa de huvudgrunder, som rekommenderats av häradshövdingen i Askims m. fl. härads domsaga, K. J. Schlyter, uti ett den 3 oktober 1924 i Stockholms Juristförening hållet, sedan i Svensk Juristtidning av honom själv refererat föredrag med rubriken »Processreformer utan lagändring». Min erfarenhet av detta reformförslag har varit god, och här på orten synes mig allmänheten hava med verklig välvilja och förståelse omfattat häradshövdingen Schlyters reformsträvanden, i all synnerhet som dessa varit av beskaffenhet att kunna förverkligas inom den nuvarande rättegångsordningens ram. J a g vågar uttala, att dessa strävanden äro värda så allmänt stöd och så allmänt förverkligande som möjligt. I tvistemålen böra parterna, likasom förut, sörja för anskaffning av bevisningen och målens utredning. Beträffande förfarandet i brottmålen torde det icke vara något att erinra emot processkommissionens förslag därutinnan, att utredningen icke i främsta rummet skall åvila, domstolen. För detta ändamål förutsattes en betryggande åklagareorganisation och trygghet för tilltalad att erhålla biträde av försvarare. Att å domstolen överflytta bestämmandet om vidtagande av häktningsåtgärd, därför_ synas övertygande skäl icke hava anförts. Till den kritik, föreningen Sveriges häradshövdingar ägnat förslaget om strafförläggande, ansluter jag mig helt och fullt. En konsekvens av processkommissionens förslag om införande såväl i underrätt som hovrätt av muntligt förfarande torde betänkandet, i vad det avser att
93 inskränka fullföljdsrätten till högsta domstolen, innebära. Att högsta domstolen icke såsom nu skulle äga pröva sakfrågan, utan allenast^ rättstillämpningen, kommer utan varje tvivel att hos allmänheten uppfattas såsom ett ingrepp i en urgammal rätt, rätten att få »gå till kungs», rätten att få målen och ärendena fullständigt prövade av den högsta dömande myndigheten i landet. De inskränkningar, som redan förekomma beträffande fullföljden till högsta domstolen, synas icke böra påökas. J a g finner mig följaktligen böra bestämt avstyrka kommissionens förslag i denna del. Häradshövdingen
i Kinda
och Ydre
härads' domsaga (C. H. G. CEDER-
SCHIÖLD) :
Kommissionen har såsom ledande grundsats för de i betänkandet framlagda förslagen anslutit sig till muntlighets- och omedelbarhetsprincipen i rättegångsförfarandet samt såsom en oavvislig följd härav föreslagit, att i högsta instansen allenast rättsfrågan skulle kunna komma under bedömande. Då emellertid enligt min mening undandragandet av sakfrågans prövning i denna instans skulle innebära en allvarlig försämring av nuvarande rättegångsväsendet, samt denna försämring ingalunda motväges av de fördelar, som må kunna förväntas av förslagens genomförande i övriga delar, anser jag mig böra avstyrka, att betänkandet lägges till grund för lagförslag i ämnet. Enligt mitt förmenande borde tagas under övervägande huruvida icke, innan vidare åtgärder vidtagas i reformarbetet, de resultat borde avvaktas, som komma att härflyta från de nya anordningarna, med tätare tingssammanträden samt från de vid underdomstolarna allmänt pågående försöken att med tillämpning av gällande lag förkorta rättegångarna. Häradshövdingen i Bråbygdcns och Finspånga läns domsaga (S. NYRÉN) : Väl klagas det ofta över den rådande långsamheten. Härmed åsyftas emel- Bristerna i lertid i regel den tid av tre år och mera, som förflyter från anhängiggörandet vårt nuvaranav ett vanligt tvistemål till dess Kungl. Maj:ts dom i målet föreligger; klagan de ^ J ™ 9 " över långsamhet i underrätterna är sällan hörd. Vad angår säkerheten, får väl dock medgivas, att det muntligt-protokollariska systemet hos oss är ej blott beprövat utan till och med väl beprövat. Det är ju ett obestridligt faktum att våra överinstanser sedan långliga tider dömt på skriftligt, medelbart inbragt material och att deras dömande verksamhet åtnjuter ett högt mått av förtroende. Och vad underrätterna beträffar, råder ju hos dem även vid det muntligt-protokollariska förfarandet i allt väsentligt såväl muntlighet som omedelbarhet. Något trängande behov att helt övergiva nu gällande ordning kan således ej sägas föreligga. Om någon, som ej vore bevandrad i svenska förhållanden, t. ex. en dansk eller norrman, t()ge del av processkommissionens betänkande, kunde han näppeligen undgå den uppfattningen att ett fullständigt oefterrättlighetstillstånd för närvarande måste råda i svenskt rättegångsväsen. Så är ju emellertid ingalunda fallet; låt vara att i överrätterna långsam heten är kännbar och att vid underrätterna en dol andra olägenheter föreligga, Med några partiella, tillräckligt långt gående reformer skulle helt visst det mesta av sistnämnda olägenheter vara undanröjt. De ha sin verkliga grund förnämligast däri, att underdomarens tid är oskäligt mycket upptagen av inskrivningsväsendet samt expeditionella och administrativa bestyr och att bevisningen i rättegångsmålen hämmas av vittnesjäv och brist på bestämmelser rörande editionsplikt. Genom inrättande av tillräckligt antal inskrivningsdomare samt en modern lagstiftning rörande vittnesjäv och editionsplikt vore följaktligen reformbehovet i allt väsentligt tillgodosett. Bleve därjämte genom några enkla regler det nu praktiserade förberedande förfarandet i brottmål förbättrat
94 och lagfästat, så behövde man förmodligen för decennier framåt ej vidare dragas med bekymmer för en rättegångsreform. Vad processkommissionen har att föreslå innebär emellertid ett fullständigt brytande med så gott som allt vad i svenskt rättegångsväsen är hävdvunnet och beprövat. . Oaktat kommissionen flerstädes uttalar vikten av att man vid reformeringen måste framgå varsamt och söka bibehålla former, regler eller åskådningssätt, som ha djupa rötter hos vårt folk, har kommissionen vid närmare utformande av sina förslag i allra vidaste mån satt den uttalade grundsatsen å sido. DomstolsförKommissionens förslag att anordna s. k. bitingsställen ser jag mig nödsakad fattningen. a t t på det bestämdaste avstyrka. Det kanske allra viktigaste vid rättegångsförhandlingen är att domstolen befinner sig i största möjliga funktionsduglighet. Men det måste på goda grunder antagas, att denna duglighet blir betydligt nedsatt vid sammanträden å bitingsställena, något som jag av egen erfarenhet kan betyga. Dels löper domaren fara att bliva tröttad genom långa resor till dessa ställen samt att där på platsen ej få åtnjuta vare sig ordentlig sömn eller ordentlig föda, dels kommer han före förhandlingarnas början att tröttas med mottagning av och stämpelberäkning för varjehanda handlingar, som höra till inskrivningsväsendet och med vilka han rätteligen intet har att skaffa, dels kommer han samtidigt härmed att besväras av allmänheten med en mängd förfrågningar och beställning å allehanda bevis m. m. och dels är domstolen på bitings stället avskuren från sina ofta synnerligen viktiga arkivaliska och litterära hjälpmedel, såsom kartor, äldre protokoll, fastighets- och förmynderskapsböcker, uppslagsböcker och prejudikatsamlingar, vilken sistnämnda omständighet kommer att visa sig särskilt ödesdiger därest, såsom kommissionen fordrar, dom i rättegångsmålen regelmässigt skall meddelas omedelbart efter det huvudförhandlingen slutförts. Därtill kommer att domens avfattande, d. v. s. dess uppsättande i sin slutgiltiga skriftliga form, på ett bitingsställe måste möta särskilda svårigheter. Innan domen är färdig, har naturligtvis först ett eller flera förslag måst uppsättas, en hel del justeringar måst vidtagas och måhända flera omskrivningar måst ske. För att kunna verkställa detta måste domaren givetvis åtföljas av sekreterare, maskinskriverska och skrivmaskin, stundom kanske även stenograf, vilket dock blir en väl stor och dyrbar apparat. — I jämförelse med de olägenheter domaren har av bitingsställets befintlighet väger allmänhetens nackdel av dess avsaknad mycket lätt. »Allmänheten» består nämligen dels av yrkesmän, vilka ofta hava ärenden till domstolen och för vilka det är tämligen likgiltigt var domstolen sammanträder, samt dels av en fåtalig, vid varje tillfälle olika sammansatt grupp av personer, som komma tillstädes en var för sitt mål eller sitt ärende samt därefter icke under åratal eller kanske aldrig mera få något med domstolen att skaffa. Att de personer, som sålunda utgöra den egentliga »allmänheten» vid domstolarna, en eller några få gånger i sitt liv skulle behöva underkasta sig en måhända jämförelsevis lång och kostsam resa till sin domstols ordinarie sessionsort utgör icke ett tillräckligt skäl för att inrätta bitingsställen och belasta domstolen med alla de svårigheter och obehag som sammanträden å dessa ställen medföra. Man skall icke, såsom man vid ett ytligt betraktelsesätt nog är benägen till, överdriva »allmänhetens» intresse att hava domstolen lätt tillgänglig; man får ej jämställa detta intresse med allmänhetens intresse att i ex. hava sin postanstalt inom nära håll. Ty med postanstalterna har verkligen hela den existerande allmänheten kontinuerligt att skaffa, däremot icke med domstolarna. — Vad som nu yttrats rörande bitingsställen gäller varje anordnande av tingsställen utom domstolens ordinarie sessions- och arbetsort. Varje av förhållandena icke strängt påkallad uppdelning av domsagor i
95 flera tingslag måste jag jämväl avstyrka. Uppdelningen medför, såsom varje fackmam vid någon eftertanke finner, en besvärlig arbetssplittring och ett dubbelarbete, som, även om det ej skulle vila omedelbart å lagmannen, dock kommer att tynga hans kanslipersonal utan att bereda »allmänheten» några påvisbara fördelar. Frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen finnes behandlad på flera skilda ställen i kommissionens betänkande och har, som det vill synas, även blivit av kommissionen löst på ett lämpligt sätt såvitt angår rättskipningen å landsbygden. Något övertygande skäl varför icke nämnd skulle medverka i samma utsträckning vid städernas rättskipning som vid landsbygdens har emellertid icke blivit förebragt. Att i städerna icke finnes samma av folkmeningen uppburna tradition för lekmannadomare, som förhållandet är i avseende å landsbygden (Del I, sid. 94), innebär nämligen icke något giltigt skäl i förevarande hänseende. Nämndens deltagande bör förty bliva enahanda i alla domkretsar. Vill man emellertid nödvändigt i vissa städer låta underrätterna fungera utan nämnd i tvistemål, så torde det vara tillräckligt att låta detta undantag gälla de tre största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, men låta underrätternas sammansättning bliva ensartad för hela riket i övrigt. Vid frågan om domstolarnas inre organisation uppställer sig såsom en oeftergivlig fordran, att underdomaren-lagmannen befrias från allt onödigt skriveri, all expedition och administration samt alla andra periferiska göromål, som i och för sig ej hava att skaffa med själva handläggningen och avdömandet av rättegångsmålen. Sker ej detta, så kommer hans tid att, såsom för närvarande är fallet, alltför mycket upptagas av bestyr, främmande för hans centrala uppgifter, samt dessa senare löpa fara att försummas. Kommissionen har ej med tillräckligt eftertryck uttalat sig i denna riktning. Benämningen »ting» å rättens sammanträden är för städerna alldeles främmande och passar å landsbygden endast för sammanträden, som äro relativt fåtaliga och förenade med en viss solennitet. Den lämpar sig således ej för de täta sessioner, som kommissionen föreslår, och bör ej bibehållas. Titeln »rådman» är ej lyckligt funnen. Benämningen »assessor» torde vida vara att föredraga. »Vice lagman» är ej heller något lyckligt förslag, då tanken nämligen lätt föres på att titelns innehavare ej är ordinarie ämbetsman. Bättre är då en benämning sådan som »andre lagman». Mot kommissionens avsikt att belasta rätten med så gott som alla eldgivningar, kallelser och andra meddelanden, till vilka en rättegång kan giva anledning, inlägger jag min bestämda reservation. Det nuvarande systemet fungerar i dessa avseenden mycket gott, och intet övertygande skäl för bestyrens överlåtande åt rätten har förebragts. Allra minst för tvistemålens del borde det ifrågakomma att lägga denna börda på rätten. Rätten och dess personal torde även det förutan bli överhopade med arbete genom den komplicerade behandling av rättegångsmålen, som är tillämnad. I allt fall bör det ej komma ifråga, att lagmannen eller rätten skall anses ansvarig för delgivningars och kallelsers verkställande, utan bör såväl arbetet härmed som ansvaret härför självständigt åvila rättens sekreterare eller annan befattningshavare å dess kansli. Såsom ett genomgående fel i kommissionens förslag nödgas jag^ beteckna, att kommissionen så gott som undantagslöst fordrar att alla de mångahanda åtgärder och beslut, som föranledas av en rättegång, skola ankomma på rätten, detta även i de till antalet övervägande fall där det synes naturligast att icke blott reellt utan även formellt låta lagmannen såsom sådan besörja ärendena. Det, som ej hör till huvudförhandlingen, och hit vill jag räkna t. o. m. tredskodomar, obehörighetsförklaringar, beslut om måls avvisande, häktningsbeslut o. s. v., bör i största möjliga utsträckning även formellt hänföras till vad det
96 i verkligheten är, nämligen kansliarbete, samt följaktligen också få utföras av lagmannen på hans tjänsterum. Sker ej detta, utan vidmakthåller man fiktionen att rätten vidtager alla åtgärder och meddelar alla beslut, så skulle rätten-lagmannen helt visst nödgas att icke blott under de två fasta rättegångsdagar i veckan, som kommissionen har tänkt sig, utan även alla övriga söckendagar hålla till i rättens sessionsal; denna lokal kommer nämligen givetvis framdeles liksom hittills att vara den plats, där rättens beslut och åtgirder i regel måste komma till för att erkännas såsom lagliga. En uppdelning, enligt vilken allt, varmed rätten ej nödvändigt behöver taga befattning, uttryckligen överlåtes å lagmannen är således av behovet påkallad. I andra delen, 3—7 kapitlen, har kommissionen kringgärdat myndigheternas åtgärder med så många svårigheter och restriktioner till den misstänkteg fördel, att förundersökningens effektivitet därigenom väsentligt äventyras. Den misstänkte tillförsäkras en alltför varsam behandling och alltför skyddad ställning. Kommissionen synes bortse därifrån, att den, som är skäligen misstänkt, i de ojämförligt flesta fallen faktiskt även är skyldig. Den omständigheten, att ett fåtal misstänkta eller anhållna slutligen befinnas uppenbart oskyldiga, är ej tillräcklig grund för att tillerkänna samtliga misstänkta och anhållna personer förmåner, på vilka man med skäl kan göra anspråk blott undei förutsättning att misstanken är obefogad eller löst grundad. — Gång på gång låter kommissionen även komma till synes en djup misstro mot undersökningsförrättarnas, t. o. m. de högt kvalificerade statsåklagarnas, omdöme och kunskaper, en misstro som jag ej kan dela och som förefaller underlig i betraktande därav, att dessa myndigheter just äro sådana, vilkas inrättande kommissionen själv föreslår. Misstron resulterar bl. a. däri, att rätten skulle besväras med prövning av varje häktningsåtgärd, vilken prövning till och med skulle föregås av kontradiktorisk förhandling inför rätten. Här har emellertid kommissionen uppenbarligen gått alldeles för långt. Utan oro för nämnvärda missgrepp torde såväl frågan om häktning som begagnande av andra tvångsmedel kunna överlåtas åt polis- och åklagarmyndigheterna. Det är att märka (Del I I , sid. 93) att kommissionen vill tillerkänna åklagare och undersökningsförrättare befogenhet att frigiva person, vars häktande beslutits av rätten. Det synes hava gått kommissionen förbi, att den omdömesgillhet, som kommissionen härmed tillerkänner åklagare och polis, strängt taget överträffar den grad av gott omdöme, som kräves vid själva häktningsbesluten. I andra delen, 8 kapitlet, säges bland annat, att åklagaren redan i stämningen har att angiva sina bevismedel. Det må nu åberopas aldrig så mycket att modern straff process i teori eller praktik uppställer denna princip; säkert är att dess införande hos oss ytterligare skulle försvåra sanningens uppdagande i grova och medelsvåra brottmål samt öka skaran av dem som, ehuru synnerligen starkt misstänkta, dock måste frias och släppas. Just det, som kommissionen alldeles riktigt betecknar såsom överrumpling, kan ofta vara ett medel att rubba den nekande skyldige ur hans säkra position men behöver däremot knappast befaras leda till att den tilltalade oskyldige tappar koncepterna och blir sakfälld. J a g erinrar om det riksbekanta åtalet mot mördaren Bruno Poukka; tack vare att denne överrumplades med dels statens materialprovningsanstalts utlåtanden rörande mordvapnet och ammunitionen och dels svensk konsuls rapporter om vad Poukkas fästmö vid förhör erkänt, kunde sanningen pressas fram och den skyldige befordras till straff. Det nu anförda gäller mutatis mutandis även i tvistemål. Den, som har en rättvis sak, undergräver sin ställning genom att i förtid angiva sina bevismedel och bör därför ej heller tvingas härtill. Att även motparten ålägges i förväg angiva sina bevismedel innebär ej någon utjämning av denna orättvisa, såsom man vid någon eftertanke lätt finner.
97 Kommissionens förslag (Del I I , sid. 259) att den tilltalade uttryckligen tillerkännes rätt till vägran att yttra sig finner jag synnerligen betänkligt. Något övertygande skäl för ett fullständigt avskaffande av det inkvisitoriska förfarandet har ej förebragts och lär ej heller kunna presteras. De utländska rättegångsordningarna må vara aldrig så renodlat ackusatoriska; för svenska förhållanden lämpar sig den rena ackusationen i svåra och medelsvåra brottmål icke. Ej heller existerar någon allmän opinion, som fordrar det inkvisitoriska förfarandets avskaffande. Fastmera skulle vid en allmän omröstning en överväldigande majoritet förorda dess bibehållande. Blir det ackusatoriska förfarandet genomfört hos oss, så kommer nedläggande av åtal och frikännande av starkt misstänkta personer att äga rum ännu mycket oftare än vad nu sker, säkerligen icke till båtnad för domstolarnas auktoritet och brottslighetens begränsning. — Framför allt i brottmål, men även i tvistemål, bör domstolen bibehållas vid en oinskränkt befogenhet att utfråga parterna samt dessa vid en principiell skyldighet att besvara rättens frågor. Omedelbarheten och muntligheten äro processkommissionens skötebarn. Endast motsträvigt ser sig kommissionen nödsakad att här och där medgiva att ett vid huvudförhandlingens början redan befintligt eller under dess fortgång tillkommet skriftligt material må vinna avseende samt läggas till grund för domen. Icke ens rättens anteckningar eller protokoll vid syn i tvistemål (Del I I I , sid. 183) vill kommissionen förbehållslöst erkänna såsom bevismedel. Man frågar sig vad i så fall överhuvud skall vinnas med en syn, som ju givetvis för det mesta rör jämförelsevis komplicerade faktiska förhållanden samt icke kan företagas i så omedelbart sammanhang med huvudförhandlingen att rättens iakttagelser från synen vid nämnda förhandling ännu äro i orubbat friskt minne. — Såväl vid invecklade tvistemål, som framför allt vid grövre brottmål, vilkas huvudförhandling under avhörande av tiotals vittnen kan fortgå i dagar, blir det för domstolen helt enkelt ogörligt att behålla i minnet vad som anförts av parter och vittnen. Domstolens anteckningar eller protokoll komma oundvikligen att utgöra det material, på vilket domen huvudsakligen grundas. Det är givet att domstolarna i varje mål i första hand komma att fästa avseende vid tillförlitligt, skriftligt material, vare sig detta nu består av skrifter, intyg och protokoll från målets förberedelse eller av dylikt material från syn eller huvudförhandling. Att söka genom lagbestämmelser hindra en så naturlig och självklar procedur vore oklokt; man kan riskera att huvudförhandlingen därigenom småningom reduceras till en de facto tom formalitet. — Kommissionens principer rörande det skriftliga materialets undanträngande i andra planet tarva förty enligt min mening en genomgående omredigering. Förslaget att dom i regel skall meddelas omedelbart efter huvudförhandlingen hör alldeles säkert även till de icke genomförbara projekten, helst som domen, efter vad det vill synas (Del I, sid. 179), redan då skulle erhålla sin slutgiltiga vidlyftiga formulering och väl även förses med vederbörandes underskrifter. J a g hänvisar till borgmästaren Schneiders yttrande i detta avseende. Likaså skall man fåfängt söka att genom lagbud framtvinga domsmotiveringar, som i fråga om utförligheten eller precisionen nämnvärt skilja sig från vad som nu brukas. Svårigheterna att besluta dom och att prestera fullt klara uttömmande domskäl ha sin grund förnämligast däri, att vår gällande materiella rätt är behäftad med de betänkligaste luckor och i övrigt osystematiskt kodifierad. Må man i detta sammanhang ej förglömma att våra överrätter, så snart det gäller ett i någon mån s. k. »svårt» mål, ej ens efter den skickligaste föredragning, och trots det man efter avslutad föredragning i lugn och ro kan diskutera fallet, omedelbart besluta sin dom utan i stället taga sig några dagars eller till och med veckors rådrum härtill. Det vore 7—291921
98 orimligt att begära att underrätterna med sin ende lagfarne ledamot skulle kunna åstadkomma vad våra nuvarande högt stående juristkollegier ej våga sig på. Faran för mängder med förhastade, oriktiga domar är härvidlag alltför uppenbar för att kunna negligeras. Såsom regel bör därför uppställas att domstolen äger för domens meddelande taga sig det rådrum den finner behövligt; undantagsvis eller där domstolen så själv finner lämpligt skall dom meddelas genast. Utöver vad jag anfört åberopar jag och ansluter mig till det yttrande i ärendet, som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar. Häradshövdingen i Linköpings domsaga (C. ÅSTRAND) : Såsom allmänt omdöme om betänkandet vill jag - i huvudsaklig anslutning till den av Sveriges stadsdomare vid nyligen hållet sammanträde uttalade meningen förklara, att jag anser, att, då en ombildning av rättegångsväsendet i enlighet med de av kommissionen angivna grunderna, alldeles oförändrade, skulle snarare minska än öka säkerheten i rättskipningen, troligen ganska obetydligt, om ens något, befordra snabbheten däri, åtminstone såvitt rör underdomstolarna, och med stor sannolikhet väsentligt öka såväl statens kostnader för rättsväsendet i allmänhet som de enskilda rättssökandenas kostnader, särskilt betänkandet icke, åtminstone icke utan att hava i åtskilliga avseenden underkastats genomgripande förändringar, bör läggas till grund för rättegångsväsendets omdaning, utan att en sådan i stället bör ske genom partiella, successivt skeende förbättringar, därvid särskilt i fråga om muntlighetsoch omedelbarhetsprinciperna snarare de av Nya lagberedningen på sin tid uppställda än de nu av processkommissionen framförda huvudgrunderna böra tilllämpas. Beträffande då först organisationen av underrätterna och därvid främst borttagandet av den nu rådande skillnaden mellan land och stad instämmer jag i allt väsentligt i de synpunkter, som framhållits i en av rådmannen Gustaf Tisell nyligen i tryck utgiven broschyr, vilken jag tillåter mig bifoga. I fråga därefter särskilt om organisationen av lantdomstolarna, varmed jag närmast avser de underdomstolar, som skulle omfatta enbart landsbygd eller landsbygd och förutvarande stad i förening, av vilka, om de i broschyren förordade riktlinjerna komma att följas, de senare särskilt till en början skulle bliva väsentligt mindre till antalet än enligt kommissionens förslag, kan jag ej finna, att kommissionen för sitt förslag om ändrad organisation av dessa domstolar förmått anföra de starka och bärande skäl, som synas mig hava varit av nöden för att motivera den väsentliga omstöpning av den nu gällande rättegångsordningen med dess månghundraåriga hävd och anor, som kommissionens förslag innebär. Såsom skäl för detta omdöme kan jag ävenledes i huvudsak hänvisa till den nämnda broschyren. Det synes mig alldeles riktigt, då däri påvisas, att, såsom jag skulle vilja uttrycka saken, kommissionen till den grad förälskat sig i det moderna, i utlandet mer eller mindre fullständigt genomförda muntlighets- och omedelbarhetssystemet, att kommissionen för att få detta genomfört här hemma i sina ytterst möjliga konsekvenser icke tillräckligt beaktat, huruvida de föreslagna förändringarna skulle innebära en verklig, för svenska förhållanden passande förbättring av vårt rättsväsen. Och samma omdöme måste enligt min mening i stort sett gälla även om kommissionens, i syfte att genomföra nämnda system, föreslagna förändringar i rättegångsförfarandet. Beträffande de blivande underdomstolarnas i gemen organisation och nämndens roll i desamma skulle jag särskilt vilja framhålla, att kommissionens uppfattning om nämndemännens förmåga att i synnerhet i de svårare och mera invecklade tvistemålen — även i de svårare brottmålen — kunna följa med en i
99 allmänhet till ett enda rättegångstillfälle koncentrerad huvudförhandling och omedelbart efter dess slut vara färdiga att avgiva sina vota synes mig vittna om en ganska hög grad av sangvinism. J a g tror, att detta i ett processförfarande, anordnat helt och hållet efter de av kommissionen angivna riktlinjerna, skulle bliva svårt nog redan för den yrkesbildade domaren och den nödiga kompetensen härtill knappast kunna av honom förvärvas förr än efter åtskillig praktik och övning; ännu mycket större skulle svårigheterna härvidlag bliva för nämnden. Redan med nu gällande ordning kan utan överdrift avståndet mellan yrkesdomaren och nämndemännen-lekmännen i allmänhet i fråga om förutsättningar att riktigt uppfatta och bedöma processmaterialet samt därå grunda en rättvis dom sägas vara stort. Huru mycket större skulle det icke bliva med en rättegångsordning, som påbjuder ögonblickligt avgörande vid en enda huvudförhandling av svåra mål, beträffande vilka endast yrkesdomaren varit i tillfälle att under den förberedande förhandlingen grundligt sätta sig in i målets alla detaljer? Detta så mycket mera som kommissionens förslag innehåller uttryckligt förbud att vid huvudförhandlingen framdraga det under den förberedande förhandlingen samlade processmaterialet, en i och för sig rätt egendomlig bestämmelse, då den i praktiken säkerligen skulle föranleda till, att detta material till stor del bleve alldeles onyttigt. Redan från den nu framhållna synpunkten måste det framstå som ganska betänkligt att, såsom kommissionen föreslagit, i dubbel måtto, d. v. s. genom nämndens minskning från sju till fem nämndemän och genom att borttaga kravet på enhällighet hos nämnden för bestämmande av domslutet, öka nämndens inflytande på detsamma. Att på detta sätt tillkomna domar skulle komma att öka rättssäkerheten synes mig alldeles otänkbart. Det motsatta förhållandet förefaller mig mycket troligare och detta desto mer, ju mera nämndemännen göra bruk av sin ökade befogenhet. Den troligaste påföljden av processreformen i denna del skulle dock, synes det mig, bliva, att nämndemännen, i känslan av sin oförmåga att följa med förhandlingen, vida mera än nu bleve stumma komparser, som, då det gäller att forma domslutet, nöjde sig med att nicka bifall nästan till allt vad ordföranden komme att föreslå. Med denna min mening kan jag ej heller godkänna kommissionens förslag, att nämndemansinstitutionen skulle — visserligen blott i brottmål, som icke vore hänförliga till s. k. polismål — införas såväl för städer, som enligt förslaget skulle bilda egna lagsagor, som ock för städer, som skulle bilda eget tingslag inom en större lagsaga, omfattande även ett annat eller flera andra av enbart landsbygd eller blandad landsbygd och småstad eller småstäder bestående tingslag. Mig synes, som om för de två förstnämnda kategorierna städer ( storstäder och medelstora städer) det icke passade att alls införa nämnd ens i brottmål eller åtminstone icke i annat än brottmål av svårare beskaffenhet. Såväl olämpligheten av att för dessa två slag av städer överhuvud använda nämnd i domstolarna som det oundgängliga behovet för dem av rättsbildade arbetskrafter pekar för dessa städers räkning direkt hän på en domstolsorganisation i ungefärlig överensstämmelse med den nuvarande, i större städer gällande, blott att i fråga om städer, som skulle bilda eget tingslag inom större lagsaga, borgmästaren borde ersättas av lagmannen (häradshövdingen), rådmännens antal möjligen i något fall något minskas och kansliets personal — såväl den rättsbildade som den icke rättsbildade — ökas med hänsyn till det eller de andra tingslagen. I det enbart staden omfattande tingslaget skulle man då få en kollektiv domstol av minst tre rättsbildade ledamöter ungefär som nu, under det att domstolen i det eller de andra tingslagen skulle utgöras endast av en lagfaren jämte nämnd i enlighet med kommissionens förslag, dock att sjumannanämnden bibehålles och nämnden finge samma inflytande på domsluten som nu. Naturligtvis skulle domstolen vara sammansatt och fungera på sistnämnda
100 sätt i lagsagor, bestående av enbart landsbygd eller landsbygd och småstad (småstäder) i förening. Med en sådan domstolsförfattning som den nu skisserade bortfölle visserligen den uniformitet, som kommissionen synes framför allt eftersträva, men denna är icke någon huvudsak, snarare tvärtom. Huvudsaken torde vara en domstolsorganisation, som väl passar och smidigt ansluter sig till de säregna förhållandena inom de olika domstolsområdena. Men, på sätt i broschyren framhållits, borde det vara Kungl. Maj :ts sak att härom besluta i varje särskilt fall, då stad upphörde med sin egna jurisdiktion. Rörande det av kommissionen föreslagna sättet för nämndemansval och de olyckliga följder, det kan befaras komma att medföra genom införande av politiska intressen och synpunkter vid valen och såsom följd därav vid de rättsliga avgörandena, hänvisar jag också till broschyren, vari dessa förhållanden synas mig riktigt skildrade. Kommissionen har ju icke varit alldeles blind för dessa möjliga påföljder men synes mig allt för mycket bagatellisera desamma. Med nutidens starka tendenser att göra politik av allting och sålunda införa en skev bedömning av olika samhällsförhållanden, som icke hava direkt med politik att göra, synes mig, om kommissionens förslag i dessa delar godkännes, faran även för rättskipningens utartning i samma riktning vara stor och att man bör noga akta sig för all lagstiftning, som kan göra denna fara mera aktuell än den redan är. . o •, Ej heller synes det mig lämpligt och tillräckligt motiverat att, såsom kommissionen föreslagit, nedsätta nämndens tjänstgöringstid från nuvarande sex till fyra år. Visserligen står det ju enligt nu gällande ordning nämndeman fritt att efter två års tjänstgöring avsäga sig mandatet, men erfarenheten visar, åtminstone i denna landsort, att detta endast mera undantagsvis sker, och, om det sker, torde det i regel ske av grunder, som icke hava något att skaffa med valperiodens längd, vadan dess förkortande icke, på sätt kommissionen förmenat, torde komma att minska avsägelserna. Resultatet bleve säkerligen i stället endast en tendens till tätare nämndemansombyten med därav följande försvagning av nämndens förmåga att fylla sin uppgift. Beträffande den åt nämnden föreslagna avlöningen anser jag visserligen principiella betänkligheter icke vara att resa mot förslaget att tillerkänna nämndemännen ersättning för resekostnader och dagtraktamenten även för deras inställelser vid de allmänna tingssammanträdena. Tvärtom anser jag dylik ersättning önsklig i större mån, ju mera processkommissionens synpunkter på ett utsträckt lekmannainflytande i domstolarna vinna beaktande. Men liksom jag anser, att detta inflytande icke bör givas på långt när samma omfattning, som kommissionen föreslagit, anser jag också, att, om en fullständig utredning skulle visa, att de ökade kostnader, som dessa ersättningar komma att medföra, skulle, såsom är att befara, bliva så betydande, att de äventyra de absolut oundgängliga kostnaderna för att domstolarna, vad det rättsbildade elementet däri beträffar, skola få en tillfredsställande organisation, de förra kostnaderna böra givet stå tillbaka för de senare. Det bör dock alltid lhågkommas och fasthållas såsom huvudprincip, att nämndemansbefattningarna böra betraktas såsom förtroendebefattningar, för vilka ingen avlöning avses. I fråga om underdomstolarnas och deras främste ledamots benämningar anser jag lika med broschyrförfattaren alla skäl tala för att beträffande de största städer, som få behålla egen jurisdiktion, domstolen också får behålla — liksom sin nuvarande organisation — också sitt nuvarande namn: rådhusrätt och den i rätten främste sin titel: borgmästare. Vidkommande övriga underdomstolar synas mig föga skäl finnas för att i fråga om dem, som omfatta endast landsbygd eller landsbygd och förutvarande stad av så ringa storlek, att den ej kommer att utgöra eget tingslag, ändra domstolens namn från häradsrätt till lagmansrätt. Då det hittills gått för sig vid bildandet av s. k. fögderistäder,
101 ofta av betydande storlek, att, utan några mera hörbara protester, för den domstol, som fortfarande omfattar även dessa nya städer, bibehålla benämningen häradsrätt, synes mig den honnetta ambition, som, så snart en småstad, som haft egen jurisdiktion, förlorar densamma och i rättsligt avseende förenas med kringliggande landsbygd, påfordrar ny benämning för den domstol, varunder staden inordnas, icke vara förtjänt av någon uppmuntran. Men då förhållandet nog är något annorlunda med städer av den storlek, att de vid upphörandet av deras egen jurisdiktion skola bilda eget tingslag inom den större lagsagan, och en tredje benämning å dessa domkretsar ej torde kunna komma i fråga, blir det möjligen nödvändigt att för alla underdomstolar, som icke få benämnas rådhusrätt, taga i anspråk det mera neutrala namnet lagmansrätt och för dess främste namnet lagman. Bäst vore dock, synes det mig, med hänsyn till uråldrig tradition, om benämningarna häradsrätt och häradshövding för sistberörda domstolar i gemen finge bibehållas. Tilltalande är, från domsagornas synpunkt sett, kommissionens förslag, såvitt det avser att ersätta de nuvarande, ständigt växlande, kommande och farande juridiskt bildade biträdena med ordinarie tjänstemän såväl för domareverksamheten som för kansliet. Olägenheterna av dessa oupphörliga ombyten av arbetskrafter i domsagorna hava så ofta framhållits, att det icke torde vara av nöden att upprepa dem. En annan synpunkt på denna reform kan nog däremot med skäl anläggas av de i domsagorna tjänstgörande extraordinarierna, vilka dels komma att bliva alldeles avskurna från den högre juridiska utbildning, som nu står dem till buds i hållandet av allmänna tingssammanträden och förvaltande av domareämbete utan inskränkning, dels ock i sannolikt mycket högre grad än nu bliva utsatta för att få flytta från den ena domstolen till den andra för att först efter en längre tids förlopp äntligen vinna fast fot i någon över- eller underrätt men då i allmänhet i en ganska underordnad ställning att börja med. Att detta vid konkurrensen med andra sysselsättningar inom juridikens vida fält skall i väsentlig grad både kvantitativt och framför allt kvalitativt försämra den kader av e. o. notarier, som kommer att stå till buds för extra tjänstgöring i domsagorna, är uppenbart och erkännes också av processkommissionen åtminstone indirekt (Del I I I , sid. 232—233). A t t icke ens ett försök gjorts till närmare utredning av hithörande förhållanden, är, såsom från olika håll påpekats, en av de största svagheterna, som vidlåda kommissionens betänkande. Mot den föreslagna uppdelningen av domaregöremålen mellan lagmannen och de biträdande domarna kunna ej göras invändningar av sådan betydenhet, att denna uppdelning kan avstyrkas. Den måste nog accepteras, ehuru den icke saknar sina stora avigsidor. En sådan och icke den minsta är, att den kan bliva till skada för såväl häradshövdingen (lagmannen) som för domsagornas inskrivningsväsen så till vida, att den förre avskäres från direkt befattning med och uppsikt över de ärenden, som tillhöra de nuvarande lagfarts- och inteckningsprotokollen, vilka ofta äro viktiga och numera stundom rätt svårbehandlade samt för att skötas rätt fordra en ingående förtrogenhet med personer och förhållanden inom domsagan. Det kan rent av ifrågasättas, huruvida icke vid övergången till den nya arbetsordningen bestämmelser borde meddelas, som möjliggjorde för åtminstone de häradshövdingar, vilka då innehaft och skött sina ämbeten så länge, att de vunnit full förtrogenhet med domsagans fastighetsförhållanden, att fortfarande handhava och öva uppsikt över desamma. Men detta torde måhända stöta på oövervinneliga praktiska svårigheter. —• Beträffande benämningen på de häradshövdingarna (lagmännen) biträdande domarna, saknar kommissionens förslag, att de skulle kallas rådmän, all tradition i domsagorna och torde sålunda icke vara tillfyllestgörande motiverat, åtminstone ej i domsagor, bestående av uteslutande landsbygd eller av landsbygd och
102 så små städer, att de ej finge bilda eget tingslag, i förening. Vore det icke bättre att rätt och slätt kalla dessa yngre rättsledamöter för domare? Att denna benämning nu användes såsom beteckning för alla, som syssla med rättskipning, synes mig härvidlag icke spela någon roll, då bruket att använda titeln i nu föreslagna inskränkta mening säkerligen mycket snart skulle vinna hävd och benämningen för övrigt gott skulle kunna användas såväl i vidsträcktare som i inskränktare betydelse vid sidan av varandra. Ej heller kan man rätt väl förstå, varför den hittills brukade benämningen notarie på rättsbildade biträden i kansliet skall vrakas till förmån för den nya benämningen »sekreterare», som i och för sig synes mig ljuda varken förmögnare eller förnämligare. Sekreterare torde förut finnas även i enskild tjänst av allehanda slag, och titeln plägar i somliga landsdelar usurperas av sakförare utan några juridiska kvalifikationer. Skall så benämningen sekreterare såsom titulatur förses med prefixet »lagmansrätts», torde den bliva mera hals- och tungbrytande än egentligen vidare smaklig. Om åter titeln notarie, för att låta mera vederhäftig, anses behöva en förstärkning, kan den ju lämpligen förses med ett prefix såsom lag- eller tings-, varigenom vunnes en titulatur, vars användande i samhällslivet icke skulle medföra direkta obehag. En allvarligare anmärkning mot kommissionens betänkande synes mig vara, att även i genomsnittsdomsagorna de ifrågasatta arbetskrafterna i de blivande domstolarna uppenbarligen äro av kommissionen för snävt beräknade. För att taga ett närliggande exempel, så skulle enligt kommissionens förslag Linköpings domsaga sammanslås med Linköpings stad till en lagsaga med två tingslag, därav staden skulle ensam bilda det ena. Utom en hel del icke rättsbildade biträden finnas f. n. anställda: vid rådhusrätten en borgmästare, tre rådmän och en stadsnotarie och vid häradsrätten: en häradshövding och tre notarier (förste, andre och extra notarie, den sistnämnde visserligen över stat), och alla dessa hava fullt upp att göra, åtminstone de vid häradsrätten tjänstgörande. I den nya lagsagan (domsagan) skulle enligt kommissionens förslag, som i normallagsagorna, dit den nu ifrågavarande väl bleve att hänföra, synes räkna med endast två rådmän, dessa nio jurister ersättas med fem eller, om en biträdande lagman skulle kunna utverkas, med sex. En sådan reducering av arbetskrafterna torde — även i betraktande av att borgmästaren nu tages i anspråk även för magistratsgöromål och stadens allmänna angelägenheter — komma, om arbetsresultatet skall kunna upprätthållas på åtminstone något så när samma nivå som nu, att visa sig alldeles omöjlig redan i och för sig, men särskilt om kommissionens förslag, att exekutiva ärenden skola överflyttas till domstolarna och dessa därjämte betungas med en tidsödande, nu ej förekommande ex officiodelgivning av stämningar och andra beslut, genomfördes. Kommissionens betänkande innehåller också en hel del andra, av de nya processbestämmelserna föranledda åligganden för domstolarna, och, även om mskränkningen av protokollföringen och dess överflyttning helt och hållet på kansliet (i verkligheten finge nog domarna kraftigt övervaka densamma) kommer att medföra någon lättnad i domsagans arbete, bleve slutresultatet dock helt säkert en ökning av domstolarnas arbetsbörda i dess helhet och särskilt av domarnas. I kritikerna över kommissionens betänkande har ju rätteligen framhållits såsom en stor brist, att all utredning rörande kostnaderna för den nya organisationen saknas, och vid sådant förhållande vet man ju ej heller med säkerhet, med vilka kostnader kommissionen härvidlag räknat, men av kommissionens allmänna resonemang i bilagan nr 2 till tredje delen i betänkandet om kostnaderna för avlöning till domare och rättsbildade tjänstemän får man det intrycket, att kommissionen tänkt sig en inskränkning av de f. n. i underdomstolarna verksamma rättsbildade arbetskrafterna, vilken med all säkerhet kommer att, om domstolarnas nuvarande kvalitet skall kunna upprätthållas, i verk-
103 ligheten visa sig outförbar, och att kommissionen såväl i följd av denna beräkning som av andra orsaker räknat med kostnader i allmänhet för den nya organisationens genomförande, som, om icke dess förslag rörande rättegångsförfarandet väsentligt beskäras, komma att visa sig betydligt understiga de verkliga kostnaderna. Likaledes torde kommissionens antagande, att med det nya systemets införande enligt kommissionens förslag de rättssökandes kostnader på det hela icke skulle i underrätterna bliva dyrare än nu, vila på mycket lösa grunder. Allt synes i stället peka därhän, att dessa kostnader komma att bliva ej oväsentligt högre både på grund av det mycket mera formbundna rättegångsförfarandet i allmänhet med därav följande tvång för parterna att använda advokater och särskilt med hänsyn därtill att staten med all säkerhet måste komma att göra sig skadeslös för sina i följd av reformen ökade utgifter för rättsväsendet genom en betydlig ökning av de nuvarande relativt synnerligen låga belopp, som de enskilde hava att erlägga i rättegångsavgifter (f. n. lösen och stämpel). Och att de enskildes rättegångskostnader i hovrätterna komma att i betydande grad ökas, har kommissionen själv medgivit, och den saken torde f. ö. ligga i öppen dag. I fråga om rättegångsförfarandet i tvistemål och därvid först de av kommissionen föreslagna reglerna för stämning och förberedande förhandling torde mot dessa i huvudsak icke finnas något att anmärka, blott att de föreskrifter utgallras, vilka alldeles onödigtvis göra rättegången stel och formbunden eller belasta domstolen med åligganden, som böra kunna utföras av parterna själva. Hit synas mig höra föreskrifterna, att käranden redan i stämningsansökningen skall för varje särskild punkt angiva andra bevismedel än skriftliga handlingar, att rätten skall ex officio ombesörja delgivning av stämningen, att ändring och utvidgning av den genom stämningen väckta talan i allmänhet icke skall vara tillåten, att målen endast i de av käranden särskilt angivna fall skola kunna avgöras redan vid den förberedande förhandlingen och att, om mål utsattes till huvudförhandling senare än inom i lagen bestämd tid efter den förberedande förhandlingens avslutande, rätten varje gång sådant sker skall ingiva skriftlig anmälan därom till hovrätten. I detta sammanhang vill jag såsom min mening uttala, att den förberedande förhandlingen synes mig vara av sådan betydelse för att giva reda och stadga åt rättegången, att den bör införas alldeles oavsett om huvudförhandling anordnas med det av kommissionen föreslagna stränga tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna och alldeles oavsett om vid huvudförhandlingen sitta lekmän i domstolen eller icke, men att, i den mån lekmannaelementet uteslutes ur domstolarna, ytterligare förenklingar av förfarandet vid den förberedande förhandlingen utöver det redan framhållna böra kunna ske. I vad mån det förfarande, som föranletts av den på häradshövdingen Schlyters initiativ vidtagna rättegångsreformen utan lagändring, bör lagfästas, torde i detta sammanhang böra tagas i närmare övervägande. I fråga^om huvudförhandlingen framgår redan av det förut sagda, att jag icke är någon anhängare av muntlighets- och omedelbarhetssystemet, såsom det av kommissionen utformats. I följd härav ställer jag mig principiellt avvisande mot de av kommissionen uppställda grunderna för ändring av sättet för protokollsföringen och föredrager avgjort det nu tillämpade muntligt-protokollariska systemet. Skälen för dettas bibehållande i princip liksom de allvarliga betänkligheter, som kunna resas mot det av kommissionen förordade systemet, hava på ett, såsom det synes mig, klart och övertygande sätt utvecklats såväl särskilt i häradshövdingeföreningens yttrande som även i den bifogade broschyren, vari emellertid också framhållits, att det muntligt-protokollariska systemet är i behov av väsentliga förbättringar. En sådan förbättring är införandet av den s. k. aktbildningen, som redan praktiseras vid vissa dom-
104 stolar men torde böra genom lagstiftning göras obligatorisk för alla. Även med införande av aktsystem synes mig dock ett verkligt protokoll liksom nu böra föras, som till ett sammanbinder alla de olika momenten i förhandlingen, blott att icke de särskilda handlingar, som bilda akten, intagas i protokollet utan endast hänvisning däri sker till dem. Till underlättande av aktbildningen böra föreskrifter lämnas om skyldighet för parterna att inlämna handlingar i 'dubbla exemplar eller, då det är fråga om originalhandlingar, som måste till parterna återställas, i huvudskrift och styrkt avskrift. Vidare böra, på sätt Nya lagberedningen föreslagit i sitt å sid. 41—43 av broschyren återgivna förslag, i lag lämnas föreskrifter dels i syfte att inskränka protokollsföring av parternas anföranden, så att protokollet icke, såsom nu sker, belastas med parternas utläggningar av rättsfrågan och lagtillämpningen (att i allmänhet förbjuda intagandet i protokollet av närmare utveckling av deras talan torde icke kunna ske), dels ock om omedelbar uppläsning för justering ur protokollet (memorialet) av parternas muntliga anföranden. Däremot torde icke, på sätt nya lagberedningen jämväl föreslagit, bestämmelser lämpligen böra lämnas om protokollets uppsättande vid själva rättegångstillfället, om upprepning av parternas muntliga framställningar före deras tagande till protokollet och om uppläsning av föregående protokoll vid nästa rättegångstillfälle, enär härigenom rättegångsförhandlingarna skulle avsevärt fördröjas utan att lämna någon däremot svarande vinst i säkerhet för korrekt återgivande av vad som blivit talat eller svarat. Särskilt torde det kunna påfordras, att part självmant övertygar sig om protokollets riktighet och däremot gör de anmärkningar, vartill han anser sig hava fog. Någon särskild domstolens prövning av sådan anmärknings riktighet torde i regel ej heller behövas. Såsom ett av de olyckligaste momenten i det av kommissionen hävdade muntlighets- och omedelbarhetssystemet anser jag bestämmelsen vara, att omedelbart efter huvudförhandlingens avslutande och innan nytt mål företages till handläggning överläggning till dom skall i allmänhet äga rum samt domen skriftligen uppsättas och offentligen avkunnas. Med undantag för de allra enklaste målen — såväl tvistemål som brottmål — torde det tvärtom för ett riktigt och säkert domslut vara alldeles oundgängligt, att något rådrum alltid lämnas för sakens närmare övertänkande och avgörande. Huru tilltalande teoretiskt än en bestämmelse må vara, som föreskriver ett omedelbart domslut, medan intrycket av förhandlingen ännu är friskt och livligt, i den praktiska tillämpningen torde den leda till en osäkerhet i rättskipningen, som endast kan bliva till skada för densamma. Och detta icke blott under nu rådande förhållanden. J a g är övertygad om, att denna olägenhet, för att använda ett milt ord, skall komma att kvarstå i långliga tider, även sedan en i det nya systemet intränad domarekår däri fått all möjlig rutin och vana. eller rättare sagt i alla tider. Ty förhållandet torde ytterst bottna i mänsklig svaghet och ofullkomlighet, som lagstiftning och praxis väl kunna mildra men aldrig helt upphäva. Däremot anser jag principen om fri bevisprövning med därav följande borttagande av vittnesjäven och partseden i dess nuvarande gestaltning böra i huvudsak godkännas i överensstämmelse med kommissionens förslag, dock med 'de modifikationer, som föranledas av att det muntligt-protokollariska systemet bibehålles, och vidare med de förändringar, bland andra, att den uppställda regeln, att vittne alltid först skall vid förhör av domaren avgiva en sammanhängande berättelse och parterna först därefter få ställa frågor på vittnet, såsom för mycket formbunden uteslutes, att vittneseden liksom eden av sakkunnig på de av häradshövdingeföreningens styrelse åberopade skäl bör för alla fall ersättas av en på heder och samvete avgiven försäkran att tala sanning eller också, ifall eden bibehålies, att densamma skall avläggas av alla vittnen utan undantag, att vittnesattest väl må åberopas till ledning för vittnesförhö-
105 ret men domaren vara skyldig att med eller utan ledning av densamma anställa detaljerat förhör med vittnet rörande de förhållanden, attesten avser, och att möjlighet för domstolen fortfarande bör finnas att anlita tvångsmedel mot part,, som underlåter att efter vederbörlig kallelse personligen infinna sig. I fråga eljest om de allmänna processuella påföljderna av parts ute va ro synes intet vara att anmärka mot de av kommissionen uppställda reglerna med undantag därav att, på sätt i häradshövdingeföreningens yttrande anmärkts, i fråga om tredskodom vid senare rättegångstillfälle än det första varken vid förberedande förhandling eller under huvudförhandling tredskodom bör få meddelas, utan att föreläggande lämnats för part att komma tillstädes vid äventyr av tredskodom. Vad därefter särskilt angår rättegångsförfarandet i brottmål anser jag, att även i dem förberedande undersökning och huvudförhandling böra anordnas i huvudsak på sätt kommissionen föreslagit, men att, om det muntligt-protokollariska systemet, såsom jag på det kraftigaste även härvidlag vill förorda, bibehålles, väsentliga förenklingar böra och kunna ske i de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, särskilt såvitt angår den förberedande undersökningen. I synnerhet böra de fall, då rättens ingripande föreskrives, kunna väsentligt inskränkas. Likasom om det i civilprocessen av kommissionen föreslagna stadgandet, att vittnesmål skulle få tagas till protokollet endast om det kan antagas, att målet komme att fullföljas till högre rätt och att protokollet där komme att användas såsom bevis, kan, om kommissionens förslag till stadgande i brottmålsprocessen, att om ett vittne avhörts i underrätt, utan att vittnesmålet tagits till protokollet, och för vittnets hörande hinder möter i överrätten, personer, som närvarit vid underrätten kunde i överrätten höras angående innehållet av den utsaga som vid underrätten avgivits av någon, mot vars förnyade avhörande hinder möter, med rätta det omdömet fällas, att dessa uttalanden äro uteslutande teoretiska spekulationer, som icke höra hemma i det praktiska rättslivet, utan där skulle visa sig alldeles omöjliga i tilllämpningen. — Angående rätten och skyldigheten för allmän åklagare att anställa åtal synes det mig bäst överensstämma med modern processuell åskådning, att, på sätt häradshövdingeföreningens styrelse förordat, även den s. k. opportunitetsprincipen kommer till tillämpning, såsom förhållandet är i våra grannländer, och under garantier liknande dem, vilka där, särskilt i Norge, föreskrivits. I fråga om den tilltalade och hans försvar synes det vara väl strängt att föreskriva ovillkorlig personlig inställelse för honom vid huvudförhandlingen i lagmansrätt och hovrätt, så snart å brottet kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Undantag härifrån torde i varje fall böra göras för vissa slag av brott. Förhörsledaren bör tillerkännas rätt att alltid bestämma, huruvida försvararen skall äga närvara vid polisförhör. Rätten bör icke i allmänhet, såsom det synes alldeles onödigtvis, besväras med att bestämma, om och under vilka villkor annan försvarare än offentlig må få överlägga med den anhållne eller häktade. — I fråga om häktning och reseförbud torde den tilltalades rättssäkerhet vara tillräckligt tillgodosedd, om statsåklagare tillerkännes rätt att för alla förekommande fall besluta härom, och rättens ingripande ej böra påkallas förr än efter klagomål från den tilltalades sida. Det av kommissionen föreslagna förfarandet torde medföra onödigt upptagande av rättens oftast hårt upptagna tid och onödiga kostnader. Likaså torde föreskrifterna, att behörigheten av gjort beslag skall av beslagtagaren alltid underställas rättens prövning och att rätten skall bestämma, att beslut eller skingringsförbud skall för visst fall förfalla, vara onödiga och det vara nog för den av åtgärden drabbade att hos rätten överklaga densamma. Även synes befogenhet att verkställa hus- och kroppsrannsakan alltid böra tillerkännas statsåklagare eller polismyndighet utan rättens ingripande. — Beträffande det fö-
106 reslagna nya institutet strafföreläggande synas mig övervägande skäl mot dess införande hava förebragts. Olägenheterna av det nu praktiserade förfarandet i de mål, strafföreläggandet avser, torde icke få tillerkännas någon avgörande vikt, då det ju alltid beror på den tilltalade själv att taga reda på utslaget och, om han anser det utdömda straffet för hårt, överklaga detsamma. Häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo härads domsaga (A. Roos): J a g instämmer tillfullo i den kritik, som av föreningen Sveriges häradshövdingar riktats mot det moderna muntlighetssystemet, varemot jag i fråga om domstolsorganisationen hyser en från föreningen avvikande mening. I en i Svensk Juristtidning för år 1919 införd uppsats av professorn friherre R. A. Wrede påpekar denne, hurusom enmansdomstolar, ehuru i allo lämpliga för prövningen av det stora flertalet brottmål, i regel icke förmå att på ett fullt tillfredsställande sätt handlägga de största och svåraste målen. Vad tvistemålen beträffade, vore det likaledes känt att de, som voro av mycket invecklad beskaffenhet, i ett flertal fall icke kunde med erforderlig sakkunskap avgöras av underrätterna. E t t behov förelåge således av underdomstolar med starkare sammansättning än de nuvarande för handläggningen av grova brottmål och invecklade tvistemål. Då det emellertid redan av finansiella skäl vore omöjligt att utrusta alla underrätter med ett kollegium av rättslärda domare, bleve resultatet att man måste hava underrätter av två olika typer, den ena för det stora flertalet mål och den andra för de största och svåraste målen. Häradsrätterna skulle fortfarande förbliva kompetenta för mål av stor betydelse, varför det ej med fog kunde påstås att de skulle förvandlas till bagatelldomstolar. De skäl processkommissionen anfört mot en dylik anordning hos oss, vilken såsom bekant jämväl förordats av justitierådet Hellner, synas äga föga beviskraft, och kommissionen har ej ens inlåtit sig på själva huvudspörsmålet eller angående enmansdomstols kompetens i de större målen. Måhända förklaringen härtill är att söka i kommissionens ej klart angivna ståndpunkt i fråga om kollegialitetens betydelse. Under det att denna å ett ställe vitsordas, förekommer å annat ställe — sid. 97 — följande egendomliga reflexion: »Även om man skulle vara benägen att i allmänhet anse den kollegiala formen vara överlägsen, lär dock vid valet mellan en ensamdomare av framstående kvalitet och ett kollegium av mindre framstående ledamöter det förra alternativet böra anses äga företräde.» Det synes dock ligga i öppen dager, att då det gäller att söka åstadkomma den största möjliga säkerhet i rättskipningen, lagstiftarens strävande i främsta rummet måste utgå på att skapa en domstolsorganisation, som erbjuder den bästa garanti i sådant avseende. Den moderna utvecklingen har medfört, att domstolarna i allt större omfattning få lösa svåra och invecklade rättsliga spörsmål, och ju mera därför behovet av specialisering gör sig gällande jämväl inom domstolsväsendet, desto starkare måste också kravet växa på att erhålla en domstolsorganisation, som möjliggör ett sakkunnigt och allsidigt bedömande av förekommande tvister. En förnyad prövning av frågan angående den lämpligaste organisationen av underrätterna samt därmed sammanhängande spörsmål synes mig sålunda med nödvändighet böra äga rum, innan statsmakterna taga ställning till kommissionens betänkande i dess helhet. Skulle emellertid vid en sådan prövning en organisation av ovan antydd beskaffenhet icke befinnas ändamålsenlig, torde övervägande skäl tala för att en ny organisation sker i enlighet med de av föreningen utstakade riktlinjer. Enligt föreningens uppfattning bör en domstolsorganisation, sådan föreningen förordat, jämväl medföra den konsekvens, att i hovrätterna en muntlig
107 förhandling äger rum i nästan samtliga mål. J a g kan ej dela denna åsikt. Vad först tvistemålen angår, torde enligt min uppfattning en dylik förhandling endast undantagsvis kunna anses vara av verkligt behov påkallad. E t t annat förhållande föreligger onekligen i fråga om brottmålen, då det i många fall måste framstå såsom önskvärt att vederbörande höras inför hovrätten, men därifrån är långt till att, såsom föreningen proklamerat, föreskriva sådant förhör »åtminstone i regel». Föreningen har själv påpekat — sid. 53 — att den, i motsats mot kommissionen, anser att underrättens protokoll i regel böra utgöra material för hovrättens prövning, men härav torde väl också följa, att åtminstone i alla de fall, där ett ändringssökande befinnes obefogat, något muntligt förhör icke är av nöden. Samma anmärkning gäller vad beträffar föreningen å sid. 46 yttrat därom, att i mål rörande grövre brott — med vissa av föreningen föreslagna undantag — tilltalad alltid skall vara skyldig att inställa sig personligen. Om till exempel en åklagare yrkar högre straff å en för sådant straff dömd person, men hovrätten finner besvären ej förtjäna avseende, av vilken orsak skall då den dömde åläggas personlig inställelse? H u r u en ny domstolsorganisation än må te sig, är det givet att det måste dröja en avsevärd tid, innan densamma kan träda i kraft. Lika uppenbart torde vara, att någon anledning numera ej förefinnes att i avbidan därå ytterligare fördröja de reformer i fråga om själva rättegångsförfarandet, som måste anses nödiga och ej stå i intimt samband med själva organisationen. Bland de frågor som sålunda redan nu kräva sin lösning, framstår enligt min uppfattning i främsta rummet införandet av fri bevisprövning. Lika med föreningen anser jag denna princip böra lagfästas, och instämmer jag i vad föreningen yttrat å sid. 41 om vittnen samt å sid. 54 angående bevisningen. I en hithörande fråga eller angående vittneseden har kommissionen föreslagit, att ed i regel skall avläggas men att den, som på grund av sin religiösa åskådning hyser betänklighet häremot, skall äga rätt att i stället avgiva en högtidlig försäkran »på heder och samvete». I detta avseende kan jag ej dela kommissionens mening. Då det med nutida uppfattning icke torde ifrågakomma att anställa en undersökning rörande vederbörandes religiösa åskådning, skulle följden faktiskt bliva att det lämnades fri valrätt mellan två olika bekräftelseformer, en anordning som väl icke kan anses lämplig. Vid sådant förhållande och då, såsom kommissionen påpekat, eden numera icke är av samma betydelse som förut för sanningspliktens inskärpande, synes det kunna ifrågasättas, om ej den lämpligaste utvägen vore att i enlighet med den danska lagen — med bibehållande av straff för falsk vittnesutsaga — föreskriva ed endast för det fall att någon av parterna påkallar sådan och domstolen finner det nödigt. I fråga om förberedande förhandling i tvistemål torde någon tvekan ej kunna föreligga därom, att en sådan i många fall skulle avsevärt påskynda utredningen av stora och invecklade mål. För övriga mål åter, och dessa utgöra det stora flertalet, synes en dylik förhandling vara onödig, varjämte den i många fall praktiskt skulle medföra »advokattvång». Vidkommande protokollsföringen vid underrätterna synes vad Nya lagberedningen i sådant avseende föreslagit i allmänhet böra lända till efterrättelse. Föreningen har i denna fråga framhållit, att enligt dess åsikt ett stenografiskt återgivande av vittnesberättelse icke skulle vara lämpligt. Enligt min uppfattning åter skulle ett dylikt förfarande ur rättssäkerhetens intresse vara i hög grad önskvärt. Då föreningen egentligen grundar sin anmärkning därå, att ett dylikt referat skulle försvåra protokollsföringen, vill jag påpeka att den lämpligaste utvägen naturligen vore, såsom ock föreslagits av justitierådet Hellner, att det stenografiska referatet fogades såsom bilaga till protokollet.
108 T. f. domhavanden i Norra och Södra Vedbo härads domsaga (A. ARBMAN)» har ansett processkommissionens betänkande — sedan utredning i ekonomiskt avseende vunnits beträffande rättegångsreformens kostnader —böra, så att kostnaderna ej bleve alltför stora, ligga till grund för en blivande processordning. Häradshövdingen i Östra Värends domsaga (T. AHLSTRÖM) : Mitt första intryck vid och efter genomläsandet av betänkandet blev en undran, om vårt nuvarande rättegångsväsen verkligen är behäftat med sådana och så stora brister, att en sådan och så omfattande rensopning, som betänkandet innebär, kan anses vara av behovet påkallad. Min egen erfarenhet från 23 års arbete i domsagor, 6 års tjänstgöring i hovrätt och inemot 7 års tjänstgöring såsom föredragande i högsta domstolen har väl givit vid handen att brister och otidsenligheter förefinnas i vårt rättegångsväsen, vilka böra och kunna avhjälpas, men att likväl i stort sett vårt nuvarande rättegångsväsen såväl i administrativt som i processuellt hänseende kan verka och verkar på ett för rättssäkerheten och rättsbehovet tillfredsställande sätt samt väl lämpar sig för vår nuvarande samhällsutveckling. Betänkandet synes mig hava allt för litet fästat avseende vid vårt lands säregna förhållanden, dess geografiska förhållanden och dess befolkningsförhållanden utan har med förebilder från utländska, från våra vitt skilda förhållanden avseende lagstiftningar med reformiver sökt ikläda vårt rättegångsväsen en helt ny s. k. modern klädnad, oberoende av om denna verkligen är behövlig eller om den passar eller ej och utan hänsyn till om bristfälligheterna i den gamla klädnaden skulle kunna lagas utan att denna behövde helt kasseras. Enligt min uppfattning äro de huvudsakligaste bristfälligheter, som vidlåda vårt nuvarande rättegångsväsen, dels av administrativ art, nämligen otillfredsställande personurval vid tillsättandet av lantdomare- och stadsdomarebefattningar, beroende på bristande tillsyn över domsagoaspiranter från vederbörande hovrätter och på sättet för utseendet av de flesta stadsdomare, olämpligheten av smärre stadsdomstolar jämte åklagareväsendets otillräcklighet närmast såsom en följd av den ändrade fögderiförvaltningen, dels ock av processuell art nämligen bibehållandet i hela dess omfattning av reglerna för den legala bevisningen samt uppskovssystemet vid underrätterna i rättegångar, till huvudsaklig del beroende på ej sin ställning fullt vuxna domare och på bristande förmåga och insikter hos de personer, som underdomstolarna nödgas godtaga såsom rättegångsombud. Samtliga angivna bristfälligheter synas mig dock väl kunna avhjälpas, utan att så radikala åtgärder, som betänkandet innehåller, behöva tillgripas. Det betänkligaste med den föreslagna nya domstolsorganisationen synes mig vara den ändrade sammansättningen av lantdomstolarna samt domarens ställande ovanför och i viss mån utanför det dagliga arbetet i domsagan. Det är uppenbart att de personer, som utarbetat betänkandet, ej äga någon ingående kännedom om eller något förstående för det förtroende, varmed våra lantdomstolar med dess nuvarande sammansättning omfattas av folket, och vilken insats en av sitt arbete intresserad och i sitt arbete verksam domare kan såväl inom som utom rätten göra till domsagobefolkningens och deras rättsangelägenheters fromma. En minskning i nämndemännens antal, särskilt i domsagor med vidsträckta områden och talrik befolkning, samt deras utseende enligt politiska partinormer skulle för visso komma att rubba det förtroende för domstolen, som enligt min uppfattning utgör en av grundvalarna för dess verksamhet. En strävan att göra domaren huvudsakligast till en s. k. casusknäckare samt avskilja honom från alla småärenden kan visserligen förklaras från deras synpunkt, som i allt annat än casusknäckning se något för en upplyst jurist mindervärdigt; men en dylik anordning torde ej motsvara det behov av
109 och de anspråk på en lantdomare, som fortfarande finnas och som säkerligen för lång tid framåt komma att finnas i den allra största delen av våra landamären. Min domareerfarenhet bjuder mig alltså att på det allra bestämdaste avråda tillskapandet av föreskrifter, som avse ändring av våra nuvarande lantdomstolars sammansättning och arbetssätt, domstolarnas belastning med exekutiva ärenden, »lantöverdomarens» hänvisande till allenast handläggandet och avdöma ndet av rättegångar och i samband därmed anordnandet av lokala domstolsämbetsverk med en talrik stab av domare, sekreterare, notarier, kanslister och skrivbiträden. E t t avskaffande däremot av domstolarna i smärre städer torde vara synnerligen önskvärt. Likaså torde åklagarväsendet böra undergå en genomgripande förändring, avseende att tillskapa tjänstemän, som bättre än nu äro danade för samt kunna ägna tid åt åklagarevärvet. De av processkommissionen härutinnan föreslagna föreskrifterna synas mig dock innebära en överorganisation, vidlyftigare än vad det verkliga behovet påkallar. Att belasta en processlag med så detaljerade föreskrifter, som betänkandet innehåller beträffande åklagarens arbetsmetoder, torde vara onödigt, utan böra dessa snarare hava sin plats i en åklagareinstruktion. För en erfaren domare måste alla de skyddsföreskrifter, som påtänkts för brottslingar, te sig rätt så egendomliga, möjligen framkallade av någon lekmännens folktro från fordomtima om den inkvisition brottslingar varit utsatta för vid domstolarna. Den insats, som domarna gjort och göra, alla teoretiska spekulationer till trots, för sanningens utrönande beträffande begångna brott, torde ej böra underskattas eller äventyras genom lagstiftningsåtgärder i s. k. humanitära syften. Ehuruväl det ej borde tillkomma mig att yttra mig rörande de ifrågasatta ändringarna beträffande överdomstolarna, anser jag mig dock ej böra underlåta att framhålla att enligt min domareerfarenhet den nuvarande organisationen av överdomstolarna och deras arbetssätt varit och är för rättssäkerheten fullt tillfredsställande, och att överdomstolarna omfattas av folkets fulla förtroende. Införandet i hovrätterna av lekmannaelement kan ej vara av något rättssäkerhetens eller rättskipningens behov påkallat utan torde huvudsakligast grunda sig å teoretiska spekulationer. E t t uteslutande av de yngre mer livaktiga och oftast teoretiskt kunnigare arbetskrafterna från deltagandet i och ansvaret för besluten torde komma att innebära en betänklig försämring i arbetsresultatet. Anordningen med kringresande hovrätter verkar föga tilltalande. ^ De av processkommissionen föreslagna anordningarna beträffande rättegångsväsendet torde även hava till följd, att de i högsta domstolen föredragande revisionssekreterarna komma att sakna erforderlig domareerfarenhet, föredragningsvana och föredragningsteknik. Den ifrågasatta upprepade fullständiga handläggningen med parts- och vittnesförhör i hovrätt torde ej vara påkallad av några erfarenhetsrön rörande osäkerhet i rättskipningen eller farhågor för rättssäkerheten utan synes mig vara framkallad av några på förhand efter utländska förebilder uppgjorda teorier samt skulle onödigtvis komma att fördyra, förlänga och försvåra rättegångar. Lämpligare synes mig vara att stadga föreskrifter, effektivare än de nuvarande, samt avseende att, där sådant av part påfordras eller domstolen eljest finner det erforderligt, föranstalta om förhör med parter och vittnen i hovrätten. Den nuvarande praxis att på esomoftast tämligen lösliga grunder återförvisa rättegångar till underdomstolarna har verkat onödigt uppskov med prövning av dessa och torde i icke oväsentlig mån hava bidragit till klagomålen över rättskipningens långsamhet. Genom än mer utsträckt prorogationsrätt skulle snabbheten i rättskipningen
110 kunna befordras, utan att för de rättegångar, beträffande vilka ett hastigt avgörande kan anses vara av behovet påkallat eller eljest önskvärt och som ju tämligen sparsamt förekomma vid lantdomstolarna, behöva tillgripa anordningar med täta, i vissa landsändar synnerligen besvärliga och kostsamma domstolssammanträden. Att hänvisa högsta domstolen till att allenast vara ett kollegium för prövning av rättsprinciper utan saklig prövning och att sålunda få en rättegång av den vikt, att den bör och får fullföljas till högsta instans, i sak prövad blott tva ganger eller t. o. m. beträffande viktigare handels- och sjömål allenast en gang star uppenbarligen i strid med folkets krav på rättskipningens grundlighet och tillförlitlighet samt synes mig enligt min egen domareerfarenhet ingalunda vara att förorda. Dispensansökningarnas antal och antalet mål däri ändring i sak förekommit i hovrättens domar och utslag, tala sitt tydliga språk for önskemålen och behovet beträffande högsta domstolens bibehållande såsom instans även rörande sakfrågorna. Vad angår betänkandet rörande rättegången i brottmål torde med ett anordnande av bättre och tidsenligare polis- och åklagareväsende än det nuvarande de väsentligaste anmärkningarna mot och bristfälligheterna i vårt nuvarande rättegångsförfarande i brottmål komma att bliva avhjälpta Såsom jag redan framhållit torde det vara både obehövligt och oklokt att i rättegången binda åklagare och domare med så minutiösa föreskrifter som betänkandet innehåller. Med ett gott domare- och åklagaremateriel låta förvisso förhållandena i även de största och viktigaste brottmål fullt tillfredsställande ordna upp sig utan att en tilltalad behöver anses vara över hövan blottställd men till fromma för sanningens utrönande. Folkopinioner vid bedömandet av brottslighet eller ej torde i regel vara värdelösa. Med en fullständig förberedande undersökning bör i de flesta fall, likasom nu, efter allenast en huvudförhandling dom kunna meddelas. Enligt betänkandet synes dock denna dom, som lärer omedelbarligen skola tillhandahållas vederbörande, skola komma att få karaktären av en promemoria rörande målet, upptagande yrkanden, invändningar, bevisning samt domstolens premisser och konklusioner. Däremot skulle något domstolens protokoll ej föras, för såvitt ej domaren är utrustad med siareförmågan att kunna förutse att målet kommer att fullföljas till hovrätten. Det torde krävas den högre upplysning och erfarenhet, varmed processkommissionens ledamöter äro utrustade, för att kunna inse det för rättskipningen fördelaktiga i att vad som förekommer vid handläggningen av ett brottmål ej skall, utom i vissa gissningsfall, protokollföras utan först med ledning av privata minnesanteckningar i koncentrerad form framkomma i domen. Möjligen anses protokollsskrivandet såsom varande något för en upplyst, högtstående jurist mindervärdigt. Däremot synes mig betänkandet i avseende å bevisningen i brottmål, sakkunniga, besiktning och syn samt rättegångskostnad vara synnerligen beaktansvärt, ehuruväl det torde kunna ifrågasättas huruvida parts ed lämpligen helt bör avskaffas och om ej det närmaste släktskapsjävet bör bibehållas. Vidkommande betänkandet rörande rättegången i tvistemål verkar det ifrågasatta förberedande förfarandet främmande för vår rättsuppfattning och föga tilltalande. Med föreskrifter om ett förberedande skriftväxlingsförfarande i tvistemål, som ej kunna tredskovis avgöras, och om koncentration i rättegången samtidigt med stadganden avseende att i möjligaste måtto förebygga återförvisning av mål från hovrätten torde all önskvärd snabbhet vid handläggning och prövning av tvistemål vid underrätterna kunna vinnas. Omsorgsfullt urval av underdomare och högt ställda fordringar även på de personer, vilka må tillåtas föra andras talan inför rätta, skulle för visso komma a t t ' i hög grad avhjälpa beträffande tvistemål påtalade bristfälligheter i vårt nuvarande
Ill rättegångsväsen. Vad rättegångsombuden beträffar innebär betänkandet dock tyvärr en ytterligare sänkning i de redan nu allför bedrövliga kompetensvillkoren för dem, som må inför rätta för andra tala och svara. Säkerligen äro processkommissionens ledamöter obekanta med de svårigheter och hinder vid handläggning och prövning av rättegångar, som det nuvarande ombudssystemet erbjuder vid de flesta lantdomstolar, då domstolen nödgas godtaga såsom ombud personer, vilka sakna såväl kunskaper och förmåga som vilja att bidraga till utredningen av dem anförtrodda rättegångar och till påskyndandet av dessas prövning. Att med dylika personer anordna ett förberedande förfarande med därpå en enda huvudförhandling torde få betecknas såsom hopplöst. Det lärer väl även med fog kunna ifrågasättas huruvida parter, ombud och även nämndemännen besitta sådan träning i att kunna följa med en ordförandes föredragning samt nämndemännen att omedelbart efter densamma bilda sig en klar uppfattning om saken, att utbytet av huvudförhandlingen blir det av processkommissionen tänkta. Rättskipningens säkerhet är ett viktigare önskemål än dess fortfärdighet; och säkerheten torde ingalunda befordras genom tvångsföreskrifter om ett omedelbart avgörande av de vid huvudförhandlingarna förekommande tvisterna jämte tillhandahållande av en promemorieartacl dom i stället för protokollsföring. Betänkandets 7 kap. samt 15—22 kapitlen synas mig väl ägnade att komplettera nu gällande rättegångsordning. Huruvida föreskrifter rörande omröstning vid domstolssyn såsom bevismedel äro behövliga torde kunna ifrågasättas. Betänkandet rörande den blivande domareutbildningen ådagalägger uppenbart en betydande försämring i anordningarna för denna i jämförelse med den nuvarande mer allsidiga utbildning som domareaspiranterna erhålla. Skulle av processkommissionen härutinnan tänkta anordningar komma att realiseras, skulle otvivelaktigt efter någon tid svårigheter göra sig gällande vid tillsättandet av lagmansämbeten med erfarna och ansvarskännande personer, som tillika ha rätt uppfattning om domarekallets förpliktelser. Huruvida högsta domstolen och allmänheten kunna komma att bliva väl betjänade av dem, vilka enligt betänkandet skulle vara kvalificerade att erhålla uppdrag att vara revisionssekreterare, lärer vara mer än tvivelaktigt. Även hovrätternas rekrytering med för överdomareskap kunniga och lämpliga personer torde säkerligen komina att äventyras, då personer, som erhållit lagmanstjänst, ej rimligen utan mot avsevärt bättre ekonomiskt vederlag kunna anses bliva hågade att utbyta sin chefsställning i en lagmansrätt mot en ledamotsbefattning i en kringresande hovrätt. Vad slutligen angår betänkandet i fråga om rättegångsreformens ekonomiska verkningar måste det framhållas såsom synnerligen anmärkningsvärt huru svävande _ och hypotetiska processkommissionens uttalanden härutinnan äro. Kommissionen har uppenbarligen själv haft känslan av att befinna sig på ett gungfly och har visligen undvikit att framlägga några kalkyler men har — i likhet med vad fallet plägar vara, när reformsträvare söka driva sina förslag igenom — försökt framkomma med en skönmålning, bagatellisera de blivande utgifterna genom att, bland annat, framhäva vissa såsom även med den nu gällande rättegångsordningen förment ofrånkomliga, exempelvis ersättningar till nämndemännen, samt väcka förhoppningar om blivande stora inkomster för statsverket genom löseninkomsternas enligt deras nu beräknade belopp indragning till detta. Det torde väl vara otvivelaktigt att vårt nuvarande rättegångsväsen förorsakar såväl statskassan som den rättssökande allmänheten minsta möjliga utgifter eller med andra ord att vårt nuvarande rättegångsväsen är det prisbilligast möjliga. Städerna och delvis allmänheten bekosta rättsväsendet i städerna, å landet bekosta de tingshusbyggnadsskyldiga domstolslokaler, och länt-
112 domarna avlönas av staten blott till en del av deras erforderliga inkomster, varjämte ledamöter och tjänstemän i överdomstolarna åtnjuta mindre än knappa avlöningar. En blivande rättegångsreform enligt processkommissionens recept skulle komma att medföra till en början högst betydande engångskostnader i form av inlösen av hittillsvarande domstolsbyggnader jämte anordnandet av lokaler för lagmansrättsämbetsverken, för åklagaremyndigheter och för överdomstolarna samt därefter i fortsättningen utgifter i form av avlöningar och reseersättningar till all den personal, som skulle komma att anses behövlig vid domstols- och åklagareämbetsverk. En god illustration till huru en organisation enligt nyare principer skulle komma att gestalta sig lämnar för närvarande Askimsdomsagan, till vars skötande för närvarande är anställd och antagligen anses erforderlig en personal tre gånger så talrik som den, varmed den mig anförtrodda, till arbetsmyckenheten och arbetsbesvärligheterna med Askimsdomsagan fullt jämbördiga domsagan väl kan förvaltas. Tilllika är det uppenbart att allmänhetens kostnader för rättegångar skulle komma att högst väsentligt stegras efter ett genomförande av de utav processkommissionen ifrågasatta anordningarna, likasom ock svårigheterna att få personer att åtaga sig nämndemansuppdrag måste bliva betydande med hänsyn till ovissheten beträffande tiderna för tjänstgöring och till därmed förenad tidsspillan. Huruvida vikten av att vissa rättegångar vinna en hastig prövning kan uppväga alla dessa hela landet betungande merkostnader torde med fog kunna betvivlas. I hopp om att icke processkommissionens hela förslag skall göras till föremål för en partipolitisk makt- eller prestigefråga bjuder min domareerfarenhet och min kännedom om folkets önskningar mig att än ytterligare framhålla att rättskipningens behov ej påkallar någon så omstöpande ändring i det nuvarande rättegångsväsendet som betänkandet innebär, utan att till fromma för rättskipningen vår nuvarande domstolsorganisation och i stort sett även dess arbetssätt väl kan bibehållas. I övrigt instämmer jag till fullo i den av kommissionsledamoten Axel Wennersten vid betänkandet antecknade skiljaktiga meningen. Häradshövdingen i Mellersta Värends domsaga (S. BELLINDER) ansluter sig i huvudsak till det av föreningen Sveriges häradshövdingar över betänkandet avgivna yttrandet samt anför ytterligare: Det muntligt-protokollariska systemet synes mig äga ett obestridligt före1) Muntlighets- och träde framför det rent muntliga därutinnan, att huvudförhandlingen icke beomedelbar- höver upprepas vare sig i händelse av uppskov eller vid överklagande i högre hetsgrundrätt. satsen. 2) ArbetsförDen föreslagna uppdelningen av arbetet medför ju den fördelen, att häradsdelningen i hövdingen kan koncentrera sig på den rent dömande verksamheten, men komlantdomstomer å andra sidan att fullkomligt göra slut på det patriarkaliska system, som larna. högt uppskattats av vår lantbefolkning och i mångt och mycket varit grunden till häradshövdingarnas ansedda ställning i domsagorna. Vid handläggningen av målen kommer domaren i beröring allenast med ett fåtal, som ofta nog icke tillhör de bättre elementen av befolkningen, medan däremot så gott som alla invånare i domsagan förr eller senare få vända sig till domstolen i och för något ansökningsärende. Behandlingen av dessa ärenden framstår därför för den stora massan av befolkningen såsom den viktigaste delen av domsagoarbetet, och man har sedan gammalt varit van att anlita häradshövdingarnas erfarenhet och hjälp för att få lösta de svårigheter, som i många fall kunna förekomma i sådana ärenden. Auktoritet och erfarenhet kräves därför icke minst på detta område, ehuru det ofta nog av jurister, som sakna mera in-
113 gående erfarenhet i lantdomarekallet, föraktfullt talas om »inskrivningsärenden». Enligt min mening vore det därför önskligt, om häradshövdingen i en eller annan form kunde bibehållas vid uppsikten över ansökningsärendenas behandling; Då de särskilda domstolarna i en domsaga torde böra få samma benäm- 3) Underdomning och benämningen häradsrätt icke lämpligen kan användas på under- stolarnas bedomstol i stad, synes den gemensamma benämningen lagmansrätt vara att före- n ä m n i n sdraga. Domaren bör ock hava en titel, som angiver hans yrke, i vilket hänseende titeln lagman bättre fyller måttet än den mycket missbrukade häradshövdingetiteln, som numera helt frikostigt tilldelas nästan alla jurister och ej sällan till och med icke rättsbildade sakförare. I detta avseende hänvisar jag till rådmannen Gustaf Tisells träffande an- 4) Lekmannamärkningar. När det i betänkandet talas om den oförvillade lekmannablic- elementet, ken, frågar man sig, vari domarens förvillelser skulle bestå. J a g kan ej förstå annat än att det skulle vara kunskapen om gällande rätt och erfarenhet i dess tillämpning. Processkommissionen borde därför följdriktigt hava förordat ständigt växlande lekmän i stället för den mera permanenta nämnden, som genom sitt deltagande i rättskipningen kan få sin omedelbara rättsuppfattning grumlad. Tillämpade på det medicinska området skulle kommissionens grundsatser leda till, att man vid sjukdomsfall, åtminstone de mera svårartade, skulle tillkalla kvacksalvare jämte läkare. Talet om ökat inflytande för lekmannaelementet beror också på missuppfattning av nämndens betydelse och verksamhet. Nämnden är i själva verket att betrakta såsom en rådgivande församling åt domaren, som under överläggningen med densamma får tillfälle att fullständiga sin uppfattning i sådana frågor, där inhämtande av nämndens kunskaper och åsikter kan vara av värde. Systemet vilar på förtroendefullt samarbete mellan domare och nämnd och införandet av ett konstlat omröstningssystem skulle endast vara ägnat att åstadkomma ett motsatsförhållande, som snarare skulle skada än gagna nämndens anseende. Den nuvarande nämnden har även stor betydelse i det avseendet, att den i ansökningsärenden utgör en mellanhand mellan domsagans invånare och domaren, därvid den genom tjänstgöringen vid domstolen förvärvade erfarenheten kommer uppdragsgivarna till godo. Det är ^därför av stor vikt, att nämnden bibehålies vid sin nuvarande storlek och får tjänstgöra permanent. Domstolssammanträdena böra därför icke göras alltför täta, vilket ock i det övervägande flertalet av våra lantdomstolar är alldeles överflödigt. I detta sammanhang vill jag framhålla, att nämndens uppdelning i grupper, som skulle tjänstgöra under ett halvt eller helt år i sträck, uppenbarligen icke skulle betraktas såsom någon lättnad för nämndemännen. Införandet av nämnd i hovrätt kan tydligen ej förekomma om det muntligt-protokollariska systemet bibehålles, för vilket fall handläggningen av målen i hovrätt till stor del komme att ske i form av föredragning av underrättens protokoll. o I alla händelser lär det bliva förenat med mycken svårighet att anskaffa sådana statister, som skulle tjänstgöra såsom nämndemän i hovrätt. Skulle kommissionens förslag beträffande det muntliga förfarandet genomföras, så att domen skulle grundas på det omedelbara intrycket av huvudförhandlingen, ter sig systemet med lekmannadomare så mycket mera förkastligt, då lekmännen lätt kunna påverkas av den advokatoriska skickligheten och domen kan bliva ett uttryck för en tillfällig känslostämning. 8—291921
114 5) ProrogaInförandet av sådan rätt skulle leda till att underdomstolarna i hovrättstionsrätten. städer och således våra största rådstuvurätter, där särskilt stor erfarenhet i handels- och sjörättsmål är till finnandes, i första hand skulle förbigås. Prorogations rätten utgör också ett alldeles opåkallat avsteg från principen om likhet inför lagen. 6) Huyudför- Skräcken för uppskov har i kommissionens betänkande tagit sig rent grohandlmgen. t e s k a uttryck. E t t eller annat uppskov är ingalunda så farligt, utan kan vara både nödigt och nyttigt. Däremot bör domstolen för att motarbeta tredska och försumlighet utrustas med rätt att meddela effektiva förelägganden, som — frånsett laga förfall och liknande omständigheter —• skola hållas i respekt både av underrätt och överrätt. Sådana som förhållandena nu äro, då målen återförvisas av hovrätterna, så snart det visas sannolika skäl beträffande möjligheten att förebringa ytterligare bevisning, sakna underrätterna möjlighet att påskynda rättegången genom att framtvinga argumentation och bevisning så snart som möjligt. 7) Domen. Regeln att domen skall avkunnas omedelbart efter huvudförhandlingens slut är, utom i vissa mål, såsom bagatellmål och mål angående häktade, ingalunda att rekommendera. Det korta uppskov med domens avkunnande, som nu merendels äger rum, har man full ersättning för i den större säkerhet, som därigenom yinnes. Omedelbar dom medför ofelbart i många fall förhastande och försök till ändringar i den slutliga avfattningen. 8) Hovrätter- Något vägande skäl att helt och hållet övergiva det nuvarande, för parterna Ha särdeles billiga förfarandet i hovrätterna har ej förebragts. Muntligt förhör torde böra införas i vissa fall, men i det stora flertalet mål lär intet vara att vinna genom muntlig förhandling i hovrätt. 9) ExekuDä så gott som ingen utredning förebragts beträffande möjligheten att översa ena. flytta överexekutors åligganden till underdomstolarna, torde frågan böra underkastas ytterligare utredning. 1 °tbIldmare" Tjänstgöring å advokatkontor och hos åklagare kan enligt min åsikt icke u i ning. v a r a behövlig för domareaspiranter, då dessa genom tjänstgöring vid domstol erhålla nöjaktig kunskap om advokaters och åklagares verksamhet. Då försök att reformera rättegångsväsendet för vinnande av större säkerhet, snabbhet och billighet skall underkastas kritisk granskning, innebär det ju en rätt stor brist att utesluta den sista synpunkten, såsom av vissa orsaker skett i föreningens yttrande. För min del vill jag emellertid framhålla, att rättskipningen enligt förslaget kommer att bliva så orimligt dyr såväl för staten som för enskilda parter, att det redan därför är omöjligt att förorda detsamma. Särskilt förfarandet i hovrätten kommer att medföra sådana kostnader, att endast förmögna personer och de, som processa på statens bekostnad, kunna fullfölja talan dit. Det kan därtill på goda grunder betvivlas att det nya förfarandet i och för sig skulle leda till väsentligt större snabbhet i målens avgörande. ^Vad slutligen angår säkerheten, så kommer denna i åtskilliga hänseenden att på ett betänkligt sätt äventyras. _ J a g måste därför bestämt avstyrka förslaget och anser detsamma endast i vissa detaljer kunna läggas till grund för ändring i vår nuvarande rättegångsordning. Häradshövdingen i Sunnerbo härads domsaga (N. MUNCK AV ROSENSCHÖLD) : De brister, som vidlåda vårt rättegångsväsen, vilka kommissionen givit alltför stora dimensioner, synas mig mycket väl kunna botas utan att en så grundlig och genomgripande omstöpning sker av hela vårt rättegångs väsen. J a g kan tillfullo instämma i vad kommissionen å sid. 69 i del I anfört att de svenska
115 underrätterna utgöra i stort sett en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation. Att kommissionen med denna åsikt föreslagit en genomgripande omorganisation är ägnat att förvåna. Den första fordran kommissionen uppsätter på en god rättegångsordning är säkerhet. Någon utredning om vårt land i detta avseende står efter andra länder har icke förebragts, och det torde icke vara tvivel om att vårt land väl kan uthärda jämförelse med de mest högtstående kulturländer. Kommissionen har i detta avseende såsom en av de största bristerna i domstolsorganisationen på landet anfört att ordförandeskapet i häradsrätterna ofta innehaves av unga oerfarna jurister. För min del kan jag icke finna annat än att denna sak givits alltför stora dimensioner. Kommissionens ledamöter måtte antingen hava glömt sin egen ungdom eller också funnit att erfarenheten från densamma varit avskräckande. Den unge man, åt vilken anförtros ordförandeskapet i häradsrätten, har erhållit en teoretisk och en praktisk utbildfring, den senare under minst två år, och har dessutom uppnått en ålder av i genomsnitt 26 år. Risken att åt en så kvalificerad ung man, som uppehälles av känsla av ansvar och högtidlighet, anförtro ordförandeskapet i häradsrätten är enligt min erfarenhet mycket ringa. Det är bland oss domare en allmän erfarenhet, att många notarier, om vilkas intresse och förmåga vi haft vissa tvivel, efter att hava hållit ett eller annat ting, andligen vuxit till och utvecklats på ett synnerligen glädjande sätt. För juristutbildningen är det därför enligt min erfarenheten oundgänglig nödvändighet att de unga juristerna få tillfälle att pröva sina krafter som ordförande. Härmed vill jag icke hava sagt att det icke syndats mycket, dels däri att hovrätterna förordnat unga män att t. ex. hålla rannsakningar, som överstigit deras förmåga, och dels däri att av häradshövdingar föreslagits personer till vikarier, vilka icke hållit måttet, men då rättelse häri icke är utesluten, torde detta icke behöva föranleda till förbud för alla de unga att pröva sina krafter. Även beträffande hovrätterna har kommissionen lagt i dagen obenägenhet att släppa fram de unga. Att i hovrätterna stundom vikariesystemet fått väl stor omfattning är sant, men att divisionernas sammansättning av äldre och yngre verkat befruktande, därom torde alla som tjänstgjort i hovrätt vara ense. Av min egen hovrättserfarenhet kan jag våga det bestämda påståendet att i många fall divisionerna uppburos av de yngre krafterna. För de yngres utbildning till kunniga och ansvarskännande domare är hovrättstjänstgöringen såsom ledamot av allra största betydelse. Hovrätterna hava alltid verkat och verka än såsom juridikens högskolor. Att förhindra de unga att såsom ledamöter tillgodogöra sig den erfarenhet, skicklighet och ansvarskänsla, som i stort sett däri förefinnes, är att allvarligt försämra juristutbildningen i vårt land. I detta sammanhang synes mig också böra påpekas att de i betänkandet föreslagna hovrättsdivisionerna skulle bliva betydligt mindre kvalificerade än de nuvarande. Det kan hända och torde kanske bliva ofta förekommande att av de tre ledamöterna å en division två närma sig 70 år och en tredje är i medelåldern. Med all respekt för den erfarenhet och stora kapacitet i övrigt, varmed kommissionen velat utrusta hovrättsråden, kan jag icke finna annat än att rättskipningen i hovrätterna genom den föreslagna anordningen blir sämre. Den möjligheten att dom i hovrätten kan komma att dikteras av de föredragande sekreterarna, som sakna ansvaret för domens innehåll, är icke utesluten. Olägenheterna härav ligga i öppen dag. Kommissionen anför vidare att skyndsamhet i avgörandet av rättegångar är nödvändig för en god rättsordning. Den långsamhet, varöver i vårt land klagas, är tillfinnandes i över rätterna. Beträffande hovrätterna vill jag erinra därom att den reform, som genomfördes genom lagen den 14 juni 1901, icke fick verka såsom den avsetts på grund av hovrätternas motvilja mot muntlig
116 förhandling. Med skärpning av bestämmelserna i denna lag och förbud mot återförvisning av mål utom i speciella fall torde mycket kunna vinnas. Beträffande underrätterna skulle genom enkla medel — som ju redan praktiseras — t. ex. kommunikation av stämning och partskrifter, handläggningen kunna vinna önskvärd koncentration och påskyndas. En huvudförhandling av den beskaffenhet kommissionen tänkt sig synes mig vara ren humbug och ägnad att göra teater av allvarliga förhandlingar. Särskilt i större brottmålsrannsakningar skulle nödvändigheten att till ett rättegångstillfälle sammanföra all bevisning och utredning göra, att häktningstiden skulle bliva förlängd. Bättre synes mig då det nuvarande systemet med flera genast offentliga rättegångstillfällen. Exempel från utlandet i detta avseende avskräcka. För att ännu mera påskynda målens behandling i häradsrätterna torde hinder icke möta att anordna sammanträde med häradsrätten varje måndag. Det är emellertid uppenbart att* en dylik anordning blir väsentligt dyrare än den nuvarande med ett sammanträde i månaden. En väsentlig förutsättning för tätare sammanträden är emellertid att nämndemännens antal ökas, vilket dock icke med ökade domkretsar torde väcka för stora betänkligheter. För min egen del har jag förut motsatt mig att tätare sammanträden anordnades av skäl dels att behov icke syntes mig föreligga och dels att kostnaderna för skötseln av domsagan skulle bliva större utan att vederlag härför avsågs skola lämnas. Därest ersättning lämnas eller fasta löner införas för häradshövdingarna, synas dessa tätare sammanträden väl kunna tillstyrkas. Förslaget avser att skilja den förnämste underdomaren från all förbindelse med de s. k. småprotokollen. Detta synes mig vara ett mycket stort missgrepp. Därigenom att dessa ärenden äro bibehållna i en kvalificerad persons händer och under hans ansvar, få de den bästa behandling, som står till buds. Anledningen till att vår fastighetsbokföring, trots många och stora brister, dock fungerat så väl som den gjort är uteslutande att tillskriva den omständigheten att den skötts av en kvalificerad person. Vikten av noggrannhet och sakkunskap vid handhavande av fastighetsbokföringen synes mig alltför uppenbar för att behöva påpekas. Den intima kontakt mellan häradshövdingen och allmänheten, vartill handhavandet av småprotokollen ger anledning, och vid vilken tillfälle beredes att i en mångfald ärenden hjälpa folket till rätta, är något alldeles för värdefullt att utan vidare bortkasta. Det synes mig uppenbart att dessa ärendens handläggning av en av de föreslagna rådmännen, vilka komma att betraktas ungefär som notarierna i hovrätterna, icke skall mötas med sådant förtroende, som om ärendena handhavas av ordföranden i häradsrätten. Kommissionens bagatelliserande av denna sak visar dess ringa kontakt med verkligheten. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka den obekantskap med verkliga förhållandena kommissionen lägger i dagen genom att åt en av rådmännen vilja anförtro de exekutiva auktionerna, vilkas handläggning kräver helt andra kvalifikationer än de föreslagna rådmännen kunna väntas skola fylla. Såsom tredje huvudvillkor för en god rättsordning anger kommissionen billighet. A t t vårt nuvarande rättsväsen är för såväl staten som de enskilda synnerligen billigt har kommissionen måst medgiva. Då emellertid kommissionen skall ingå på frågan om kostnaderna för förslagets genomförande, mötes man av idel fraser. Det är uppenbart att berörda kostnader bliva högst väsentligt högre än de nuvarande. Varje lagsaga blir ju ett ämbetsverk. Därest förhållandena i Askimsdomsagan kunna tjäna till ledning för bedömandet av den personal, som kommer att behövas för skötseln av en lagsaga, komma kostnaderna för rättsväsendet att mångdubblas. Avskaffandet av det nuvarande entreprenadsystemet för gäldande av kanslikostnader kommer också att verka så, att dessa kostnader, vilka ingen då har intresse av att hålla nere, springa i höjden.
117 Vad i betänkandet yttras om ombildning av åklagareväsendet samt införandet av fri bevisprövning kan jag obetingat gilla. Sådana rena spektakel, som Marsjö- och Grimslövsaffärerna, för att ej tala om ett inom min personliga erfarenhet liggande dylikt mål, måste skyllas på bristerna i åklagareväsendet samt bristen på skolade detektiver och polismän. Den synnerliga hänsyn betänkandet tager till den för brott tilltalade är ju vacker, men nog förefaller det mig som om kommissionen visar väl liten förståelse för verkligheten. Det torde nog tyvärr finnas brottslingar, på vilka ett dylikt humant förfarande är totalt förspillt och vilka nog torde behöva minst sådana tvångsmedel som »snärjande frågor». Strafföreläggande av åklagare är med vår nuvarande åklagarekår absurt, och även med de mera kvalificerade åklagarna icke att förorda. Skall ett dylikt institut införas, bör föreläggandet utfärdas av rätten eller av domaren. Då jag följaktligen bestämt avstyrker den föreslagna omorganisationen av underrätterna på landet, vilka böra bibehållas sådana som de äro med domare och nämnd — eventuellt böra mindre domsagor sammanslås — har jag däremot icke något att erinra mot att mindre städer sammanslås med kringliggande land samt vill tillstyrka att städernas domare icke tillsättas genom val utan av Kungl. Maj:t. A t t mot protester av de städer, som avses skola bilda egna jurisdiktioner, rubba deras domstolsorganisation synes mig icke tillrådligt, särskilt som denna visat sig fungera väl och uppbäres av folkets förtroende. Att skilja den dömande och den administrativa myndigheten i medelstora städer synes väl kunna genomföras. Att nämnden bör hava kollektiv rösträtt är för mig alldeles uppenbart. Exempel från min erfarenhet visa att införandet av annan princip skulle kunna äventyra rättssäkerheten. Kommissionen har uppenbarligen stirrat sig fullkomligt blind på muntligheten och omedelbarheten och därigenom låtit sig förledas till sådana rent naiva uttalanden som att protokoll skulle skrivas allenast i sådana mål, som väntas komma under högre rätts prövning. Det vid underrätterna nu brukade muntligt-protokollariska systemet synes mig fylla alla anspråk på tillförlitlighet. Att på sina håll då och då skrivas dåliga protokoll är väl sant, men att av denna anledning, vartill väl enklare botemedel kunna utletas, helt och hållet ändra om rättegångsförfarandet vid underrätterna torde vara orimligt. J a g kan därför i detta avseende till fullo instämma i styrelsens för häradshövdingeföreningen iitlåtande i denna del. I betänkandet förekommer en mängd lämpliga och nyttiga förslag, väl ägnade att ligga till grund för ombildning av rättegångsbalken. Den korta tiden medgiver mig ieke att härpå vidare ingå, och jag kan i det väsentliga instämma i det utlåtande häradshövdingeföreningen avgivit. Bristerna i vår rättegångsordning såvitt rör underrätterna synas mig — så mycket som i vår ofullkomliga värld är möjligt — kunna avhjälpas därigenom: att omsorgsfull prövning icke blott i fråga om pappersmeriter utan i fråga om duglighet, ansvarskänsla och arbetslust sker beträffande tillsättandet av ordförandeplafser i underrätterna; att vid förordnande av vikarier för ordförandena tillses att de unga icke givas svårare uppgifter än som kunna av dem fyllas, därvid givetvis ett visst ansvar bör läggas på den, som föreslagit vikarien; att åt protokollsföringen ägnas stor omsorg och att slarv och ofullständighet däri icke tolereras; att åklagareväsendet ombildas och i varje län dugliga detektiver till erforderligt antal anställas; att beträffande de mål, däri sådant är erforderligt, ett förberedande förfarande anordnas, varefter målet utsattes till handläggning vid rätten, därvid en
118 effektiv processledande verksamhet kan ske från ordförandens sida och då vittnesförhör och dylikt bör om möjligt hållas, samt att fri bevisprövning införes. Häradshövdingen i Södra Möre härads domsaga (N. HELLING) : Vid varje reformering bör man betänka bestående förhållandens fördelar och svagheter samt tillse, att man vid försök att bota de senare icke förlorar de förra. Detta gäller särskilt vid omgestaltning av något i samhällslivet så ingripande som rättegångsväsendet. Bland fördelarna hos vår nuvarande processordning skattar jag högst vår urgamla och säregna häradsnämnd, varigenom befolkningen varit och är i tillfälle att uti detalj följa häradsrätternas arbete och inverka på detsamma. Häradsnämndens goda inflytande spårar jag även i den stora formfrihet, som utmärker vår svenska process, särskilt i dess första instans. Formalbestämmelser hava där ej fått bliva självändamål, som ofta skulle kunnat förhindra materiellt tillfredsställande resultat. Häradsnämndens betydelse framträder så mycket starkare, då man jämför det allmänhetens förtroende, som våra häradsrätter städse åtnjutit, med den allmänna misstro, som mött kontinentens juristdomstolar med deras hemlighetsfullhet, skriftliga procedur och formalism, och som numera där framtvingat ändrade rättegångsordningar. En följd av vårt nuvarande rättegångsförfarandes formfrihet är även, att gemene man kunnat i stor utsträckning utan anlitande av sakförare och advokater utföra sina rättssaker, vilket bidragit till att förfarandet blivit för parter särdeles billigt. Mot säkerheten i häradsrätternas domslut torde ej heller göras befogade anmärkningar, om man bortser från sådana under en del vikariers ordförandeskap. Processkommissionen säger i sitt betänkande: »Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få ej utan vägande skäl avlägsnas.» I detta yttrande vill jag fullt instämma. För att övergå till bristerna hos vår nuvarande rättegångsordning anför processkommissionen två huvudanmärkningar, nämligen dess långsamhet och vikariatsystemet. Beträffande rådstuvurätterna framhåller kommissionen särskilt, att sättet för utseende av deras ledamöter icke är tillfredsställande och att ledamöterna ofta ej äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål, vilka omständigheter medföra angivna, mindre goda följder. Processkommissionen har nu föreslagit ett rättegångsförfarande efter modernt, kontinentalt mönster. På kontinenten med dess sorgliga erfarenhet av hemlig och skriftlig rättsprocess har naturligen vid reformerna eftersträvats »omedelbarhet» och »muntlighet». Dessa slagord hava nu helt upptagits av kommissionen. I dess förslag har sålunda processen med en mängd formålbestämmelser uppdelats i en förberedande, huvudsakligen skriftlig behandling inför en domare samt en muntlig, koncentrerad huvudförhandling eller generalrepetition inför domare och nämnd med därpå omedelbart följande utslag i rättegången. J a g ställer mig mycket skeptisk mot denna uppdelning; och mina minnen från Civilkammern vid tyska Landesgerichten befästa denna min mening. Vid öyervarande av Civilkammer-sessioner har jag fått den bestämda uppfattningen, att »muntligheten» vid huvudförhandlingen var humbug, samt att det verkliga processmaterialet utgjordes av förut ingivna skrifter jämte protokoll angående förut hållna vittnesförhör med mera, eller med andra ord att rättegångsförfarandet i Tyskland allt fortfarande var huvudsakligen skriftligt. Vad man kan vinna genom föreslagna uppdelningen av processförfarandet,
119 icke är det större snabbhet i avgörandet; utsättande av målet till huvudförhandling kommer alltid att fördröja målets handläggning. För övrigt torde anmärkningen mot långsamheten hos våra rättegångar icke gälla sådana vid rådstuvurätter med sammanträden varje vecka och häradsrätter med sammanträden var fjärde vecka, vid vilka målen avgöras lika fort som vid rådstuvurätterna, utan drabba häradsrätter med färre sammanträden samt framför allt våra överdomstolar. J a g tror ej, att de tyska Landesgenchten avgöra målen snabbare än de svenska underdomstolarna. Vertagung förekom oupphörligt och Rechtsanwälte räknade sina Gebuhren. Vad särskilt angår den föreslagna bestämmelsen, att huvudförhandlingen eller generalrepetitionen måste upprepas, därest icke densamma skulle kunna omedelbart avslutas med beslutande av utslag, vill jag erinra, att även med denna generalrepetition rättens lagfarne ledamot nog måste göra en nu sedvanlig sammanfattning eller föredragning av målet, för att nämnden skall kunna uppfatta riktigheten av utslaget och dess domskäl. Vid sådant förhållande får handläggningens kontinuitet ej så stor betydelse, som processkommissionen tillmäter densamma; uppskov i handläggningen har ej så menligt inflytande på nämndens uppfattning av målet. Bland olägenheterna av en uppdelning vill jag särskilt framhålla, att under den förberedande behandlingen den ensamme domaren är i saknad av nämndens kontroll och upplysningar samt den ökade auktoritet, som nämnden giver. Med förfarandets många formalbestämmelser och dess koncentrerade huvudförhandling skall det säkerligen nästan undantagslöst bliva nödvändigt för parterna att anlita skolade rättegångsbiträden med ty åtföljande extra kostTI P f l f*~V
Processkommissionens förslag, att domstolen — oavsett processmaterialets beskaffenhet — skall omedelbart efter huvudförhandlingens avslutande meddela utslag, skulle vid tillämpning ej bidraga till att öka rättssäkerheten, utan föranleda inånga förhastade och oriktiga utslag. Häremot måste varje samvetsgrann domare reagera; och vill jag härutinnan åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat i avgivet utlåtande angående betänkandet. En konsekvens av principen, att utslaget skall grundas endast på den exklusivt muntliga huvudförhandlingen, är, att protokoll ej får föras. Processkommissionen har emellertid av anförda skäl kompromissat med denna princip så långt, att enligt dess förslag protokoll skall föras angående utsagor av målsägande, vittnen och sakkunniga, »om det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas» i högre instans, något som alltid kan antagas. J a g vill beträffande protokollering av parternas anföranden åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar härutinnan yttrat. Föreningen _ har stannat vid den meningen, att även partsanföranden böra protokollföras, i vad de avse yrkanden och yttranden angående faktiska förhållanden, men ansett att parternas utveckling av rättsfrågor skulle kunna utelämnas. Genom ett sådant undantag torde dock ej någon väsentlig lättnad i det svåra arbetet med protokollsföring vinnas. »Muntligheten» får ej bliva självändamål, och fullständigt protokoll — som väl i fall av flera handläggningar ej är fullt systematiskt och någon gång kan bliva skevt, ja oriktigt, men dock varder föremål for justering — är vida att föredraga framför de privata anteckningar, som eljest ofta måste föras av såväl domare som parter för att de skola kunna hålla samman vad som anförts och få en bestämd uppfattning i målet. Ehuru protokollsföringens inskränkande enligt kommissionens förslag skulle betydligt minska därmed förenade arbetet, måste jag i rättssäkerhetens intresse fororda att fullständiga protokoll föras ungefär såsom nu sker, och detta oavsett huru rättegångsförfarandet i hovrätt varder ordnat.
120 I detta sammanhang vill jag yttra några ord om doms avfattning Kommissionen torde vilja införa den uppställning av utslag, som nu förekommer i lyskland med dess Tatbestand och i kåserande form framställda domskäl J a g foredrager den nu hos oss brukliga ordknappa, i möjligaste mån logiskt uppställda domen, som — om ej fullständiga protokoll föras — dock måste ayen vid underdomstolarna förses med rubrik. En gängse anmärkning mot vara överrättsutslag är emellertid, att då överrätt icke finner skäl göra ändring i underdomstolens utslag, densamma endast nämner detta, även om part klagat under särskilt åberopande av förhållande, varom underdomstolen av en eller annan anledning ej yttrat sig i sitt utslag. Det anses därvid, att överdomstolen borde genom ett tillagt domskäl redogöra för sin uppfattning angående det särskilt åberopade förhållandet, J a g kan således ej tillstyrka kommissionens förslag om processförfarandets uppdelning i förberedande förfarande och huvudförhandling, det förra skriftligt samt den senare koncentrerad och muntlig utan ordentlig protokollsföring. För mig står som idealet vårt nuvarande formfria förfarande, vari utredningen kan även uti rättegångens sista skede kompletteras till vinnande av materiellt riktigt resultat samt part får använda skriftlig framställning, när han finner sådant lämpligt, och muntligt anförande, när han föredrager detta. Formen får ej göras till huvudsak eller tillmätas större betydelse än nödvändigt är. Det har sagts, att skrifter förhindra domarens processledande verksamhet; detta kan jag ej medgiva, om skrifterna blott ordentligt uppläsas inför domstolen. Skrifter kunna å andra sidan medföra viss trygghet mot missuppfattning och förbiseende. Om jag alltså icke kan gilla förenämnda, av processkommissionen föreslagna, för oss nya principer, finnes dock i dess betänkande en mängd detaljförslag, vilkas genomförande enligt min åsikt skulle väsentligen förbättra vårt rättegångsförfarande. Hit räknar jag i första rummet betänkandets förslag till tvångsmedel, som domstolen till snabbare utredande av rättegången skulle kunna använda mot parterna. För närvarande står en domstol ganska hjälplös mot part, som på ett mindre grovt sätt saboterar processen, och mot advokater, som i eget intresse vilja förlänga densamma. Det enda tvångsmedel, som domstolen härvid skulle hava, är att efter föreläggande avdöma målet utan hänsyn till begäran om ytterligare uppskov, men detta medel har förlorat sin kraft genom den vid sidan om lagen uppkomna hovrättspraxis att på hemställan av part återförvisa mål till underrätt, oaktat rättegångsfel ej förekommit; en praxis, som kan åsamka part direkt rättsförlust, om han fått utmätning för underrätts utslag, men vid nytt utslag av underrätten med liknande innehåll ej kan erhålla exekution på grund av att motparten hunnit undanskaffa sina tillgångar. Genom föreslagna möjligheten att även efter målets första handläggning meddela tredskodom torde mycket kunna vinnas till rättegångsförfarandets koncentrering. Kommissionens förslag om fri bevisprövning och formellt borttagande av legala bevisreglerna vill jag även förorda. Beträffande partsed får jag dock anmärka, att möjlighet till åläggande av normerad sådan dock fortfarande bör stå öppen för domstolen såväl i mål angående faderskap till barn utom äktenskap som i andra mål. Kommissionens förslag till förhör med part under straffansvar anser jag mindre tillfredsställande; och vill jag till inskärpande av parts sanningsplikt förorda straffbestämmelse av art, som föreningen Sveriges häradshövdingar antytt i sitt utlåtande. En mängd av kommissionens förslag beröra häradsnämnden. Ehuru kommissionen synes ganska väl uppskatta dess nuvarande betydelse, har densamma föreslagit bestämmelser, som helt förändra dess sammansättning och
121 arbete. Sålunda skulle införas ett flertal nämnder i samma tingslag, nämndemännens utseende ordnas liksom politiska val, antalet nämndemän för domförhet minskas, omröstningssättet ändras och arvode för nämndemän införas. Med min goda erfarenhet av häradsnämnder vill jag ej förorda andra förändringar beträffande dessa än som visa sig absolut nödvändiga. I fråga om deras utseende kan jag biträda allenast förslaget att överflytta nämndemansvalen till kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, där sådana finnas. Beträffande domförhet och omröstningssätt finner jag ej skäl till någon ändring; och vill jag åberopa vad föreningen Sveriges häradshövdingar härutinnan anfört. Emellertid kan det ej förbises, att i åtskilliga domsagor mött svårigheter få lämpliga nämndemän att längre tid kvarstanna i tjänsten samt sålunda uppehålla häradsnämndens erfarenhet och kontinuiteten inom densamma, detta säkerligen för att nämndemanskapet krävt stora uppoffringar av tid och penningar. Till minskande av dessa uppoffringar föreslår kommissionen, att flera nämnder utses i varje domkrets, att till handläggning av ensam domare överlämnas det förberedande förfarandet i rättegångar och alla inskrivningsärenden, särskilt fastighetsärenden, samt att mindre brottmål avgöras utav vederbörande åklagare genom strafförelägganden. Nämnderna skulle alltså tjänstgöra huvudsakligen endast vid huvudförhandlingarna eller generalrepetitionerna i rättegångar, vilka dock skulle förekomma vid täta sammanträden. För kostnader och tidsspillan skulle nämndemannen åtnjuta dagtraktamente och i fall av resa ersättning för utgifterna därtill. Tillsättande av flera nämnder inom samma domkrets anser jag ej böra förekomma annorstädes än där förhållandena visat sådant vara nödvändigt. Beträffande målens förberedande handläggning av en ensam domare har jag redan yttrat mig vid mitt avstyrkande av rättegångars uppdelning i förberedande behandling och huvudförhandling. Det torde emellertid vara från flera synpunkter önskvärt att kunna från handläggning vid domstol utsöndra mål, i vilka icke föreligger någon verklig rättstvist. J a g tror sådant vara möjligt i alla mål, som nu kunna bliva föremål för tredskodom enligt 12 kap. 3 § 2 punkten rättegångsbalken, genom införande av ett anmaningsförfärande. Detta skulle kunna anordnas med en längre stämningsresolution, innehållande dels föreläggande för svaranden att inom viss tid hos domaren skriftligen bestrida kravet, vid äventyr att det fordrade jämte bestämd stämningskostnad eljest finge hos honom exekutivt uttagas, dels tillkännagivande att, om sådant bestridande inkom, målet såsom lagligen instämt skulle handläggas vid domstolen å viss angiven tid. Inkommet partiellt medgivande skulle föranleda beslut av domaren om exekutivt uttagande av det medgivna. Inkomsten av ett bestridande borde föranleda käranden att redan vid första handläggningen förebringa verklig utredning i målet, något som skulle bidraga till processförfarandets förkortande. Vad angår fastighetsärendenas överlämnande till behandling av ensam domare å särskilda inskrivningsdagar, finnas många skäl som tala härför, särskilt att dessa ärenden redan vid nuvarande förhållanden icke kunna prövas under domstolens sammanträde, då granskning av fastighetsböckerna där ej kan ske. Härjämte kräva lagfarts- och inteckningsärenden vid domstolen en ganska lång tid. Å andra sidan medför fastighetsärendenas handläggning vid domstolen, att nämndemännen bliva något insatta uti och vinna intresse för fastighetsväsendet, varjämte åtskilliga nämndemän erhålla någon inkomst på ombudsmannaskap i hithörande ärenden. J a g anser emellertid mig böra tillstyrka att fastighetsärendena överlämnas till behandling av ensam domare å särskilda, på kansliet hållna inskrivningsdagar, om jag ock fruktar, att nu rådande misskännandet av fastighetsväsendets svårigheter, vartill jag nedan
122 vill återkomma, skall härigenom än mera befästas. Övriga, nu av rätten handlagda ärenden, böra enligt min åsikt där förbliva. Kommissionens förslag om strafföreläggande av åklagare anser jag mig ej kunna förorda. Det strider alldeles mot nuvarande rättsuppfattningen samt kräver först och främst, att åklagaren står utan varje eget ekonomiskt intresse i bötesbeloppets storlek. Nuvarande åklagare sakna för sådana förelägganden erforderlig objektivitet. Enligt kommissionens förslag skulle tingssammanträdena bliva kortvariga, men tätt återkommande. Detta medför större splittring av arbetstid för såväl domare som nämnd, särskilt på grund av därmed förenade ökade resor. Om allmänna tingssammanträden hållas var fjärde vecka, torde detta vara fullt tillräckligt för vanliga rättegångsmål. Det kräves beredelsetid såväl för parterna som för domstolen, och rättskipningen blir ej snabbare genom tätare tingssammanträden. Detta senare torde framgå därav, att rättegångar i städer med domstolssammanträden varje vecka för närvarande ej avgöras snabbare än i domsagor med tingssammanträden var fjärde vecka. J a g vill antaga, att den nu i e n domsaga införda tingsordningen med tingssammanträden varje yecka i serier under olika domares ordförandeskap ej heller förkortat rättegångarna därstädes. Vad angår frågan om ekonomisk ersättning till nämndemännen anser jag att de böra vid alla förrättningar åtnjuta gottgörelse för resekostnaderna. I fråga om dagarvode ställer jag mig mera tveksam, men har stannat vid den meningen, att om ersättningen för förlorade bötesandelar indrages samt genom omläggning av fastighetsärendenas handläggning berörda inkomst av sådana upphör, traktamente bör tillerkännas de nämndemän, som åtnjuta reseersättning, men ej sådana, som äro bosatta i närheten av förrättningsstället. Kommissionen vill göra domsagorna eller lagsagorna större än för närvarande. Det må ske, men ett ofrånkomligt villkor härför är, att domaren får verkligen duglig, rättsbildad arbetshjälp. Även på andra sätt skall enligt kommissionens förslag domstolens arbete ökas; så skall rätten ombesörja delgivning av kallelser, övertaga överexekutorsgöromålen samt besluta om häktning m. m. Förutsättningen för möjligheten härav är likaledes, att vid domstolarna verkligen erhålles duglig rättsbildad arbetshjälp, men mot förslagen kunna göras befogade anmärkningar. J a g kan ej finna någon anledning belasta domstolen med delgivningar; härutinnan torde kunna förbliva vid nuvarande förhållanden. För närvarande har överexekutor att besluta angående lagsökning och fastställande av fordran till betalning ur intecknad fastighet, handräckning för fordrans utbekommande, kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och annan handräckning. Dessa ärenden kanske lämpligen böra övertagas av domaren. Däremot finnes ingen som helst anledning, att domaren även skall taga befattning med själva exekutionen, vare sig såsom kontrollant och besvärsinstans över utmätningsmännen eller såsom själv exekutor vid exekutiva fastighetsauktioner. Det bör tillkomma vederbörande åklagare, eventuellt landsfogden, besluta om häktning, husrannsakan o. d.; domstolen eller domaren får därmed ej taga någon befattning före rannsakningsmålets handläggning, om verklig ackusatorisk process skall kunna förekomma. Kommissionens förslag, att staten skall övertaga rättskipningen även i de gamla städerna, finner jag fullt befogat. I de städer, som kommissionen ansett böra bilda egna jurisdiktionsområden — antagligen endast Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — torde icke vara lämpligt införa domstol med nämnd ens i brottmål, såsom kommissionen föreslagit. J a g fruktar för att det i sådana städer skulle bliva svårt förmå därtill lämpliga personer att under längre tid ägna sig åt nämndemannauppgifterna. Kommissionens för-
123 slag att i städer överlämna den huvudsakliga rättskipningen till en ensam domare tilltalar mig icke, då en sådan domstol i allmänna uppfattningen har en för svag ställning. J a g anser bäst, att i nämnda största städer domstolarna fortfarande få utgöras av tre jurister, dock statsanställda. I mindre städer torde domstolarna kunna ordnas på samma sätt som i därmed judiciellt förenade landsbygd. Beträffande hovrätterna föreslår kommissionen, att sådan domstol skall vara domför med tre ledamöter. J a g tror det skulle vara till väsentlig skada för rättssäkerheten att minska nuvarande antalet ledamöter för domförhet nämligen fyra, såvida av dem ej två äro skiljaktiga, i vilket fall fordras fem ledamöter. J a g anser således att i detta hänseende nu gällande bestämmelser böra bibehållas. Kommissionen vill införa nämnd vid hovrätts handläggning av grövre brottmål. Förslaget torde hava tillkommit på grund av allmänhetens ganska stora misstro mot nuvarande hovrätterna på grund av benägenhet till formalism och bristande allmänerfarenhet hos deras ledamöter. En tillfälligtvis hopplockad nämnd torde emellertid bliva utan all praktisk betydelse för hovrätts dömande verksamhet. Härtill kommer, att nämnd skulle förekomma endast vid avgörandet av ett fåtal mål, men ändock väsentligen tynga arbetet. J a g anser mig böra avstyrka införandet av nämnd i hovrätt. Botemedel mot nuvarande hovrätternas brister bör sökas på annan väg, genom mångsidigare utbildning av dess ledamöter. I fråga om rättegångsförfarandet i hovrätt föreslår kommissionen, att i alla egentliga mål skall efter skriftväxling förekomma fullständig, ny muntlig huvudförhandling, därvid dock vittnen ej skulle regelmässigt behöva ånyo höras. Nuvarande hovrättsproceduren är efter målens beskaffenhet antingen besvärsförfarande, som städse bestått i allenast skriftväxling, eller vademålsförfarande, som ursprungligen innefattat först skriftväxling mellan parterna, därpå berättelse i målet av referenten och härefter — om sådant begärdes — muntlig förhandling av parterna. Genom hovrättspraxis blev emellertid berättelsen så småningom ej en fullständig promemoria i målet, utan kom att upptaga allenast vad som till individualiserande av yrkandena var erforderligt, således motsvarande nu brukliga utslagsrubrik, till dess att berättelsen år 1901 såsom i dåvarande skick utan betydelse helt avskaffades. Vadeförfarandets muntliga förhandling blev även genom praxis endast ett tomt sken, och parterna fingo vid detsamma endast åberopa ingivna skrifter. Vid berörda lagändring år 1901 betogos även parterna rätten att begära muntlig förhandling, och kvar står endast bestämmelsen, att hovrätt till vinnande av erforderlig upplysning äger anställa muntligt förhör med parterna — en praktiskt taget död bestämmelse. Fullständig ny muntlig huvudförhandling i hovrätt enligt kommissionens förslag skulle i de flesta mål bliva utan varje praktisk nytta, men skulle helt naturligt kräva mycken tid — helst nuvarande hovrättsledamöter i allmänhet torde sakna kompetens för muntlig förhandling — samt förorsaka parterna stora kostnader, särskilt på grund av därmed förenade faktiska advokattvång. En annan sak är, att i åtskilliga mål muntlig förhandling skulle vara till stort gagn, men detta bör ej föranleda till dess påbjudande i alla mål. Önskvärt vore ett nytt, enkelt och enhetligt fullföljdsförfarande i hovrätt för såväl rättegångsmål som ärenden utan flera formalbestämmelser än som äro absolut nödvändiga. Man skulle kunna tänka sig ungefär följande: Efter meddelandet av underdomstolens utslag inom en vecka anmälan av missnöje hos domaren och inom en månad klagoskrift till hovrätt. Inom en månad efter inkomsten till hovrätten av fullständig klagoskrift jämte underrättens protokoll skall hovrätten antingen utan kommunikation meddela utslag (ej ändring)
124 eller ock låta tillställa parterna fullständig berättelse i målet (avfattad ungefär såsom föredragspromemoria i högsta domstolen) jämte klagoskrifterna med föreläggande för svaranden att inom lämplig kortare tid avgiva skriftligt svaromål. Om under skriftväxlingen part begärt muntlig handläggning vid hovrätten eller denna själv finner sådan erforderlig, vidtager verklig muntlig process med rätt för part att yttra sig muntligen och få det sagda protokollsfört. Om ej målet utställes till muntlig förhandling, skall hovrätten inom en månad efter skriftväxlingens slut meddela utslag i målet. — Den ovan föreslagna tiden av en månad för berättelse eller utslag bör utan större svårighet kunna hållas, om vederbörande referent omedelbart efter det han fått mål sig tilldelat tager itu med detsamma. Underdomstolarna hava alltid varit ålagda att meddela utslag inom viss kort tid efter målens överlämnande till avgörande; och liknande bestämmelse bör naturligen givas för hovrätterna. De besvärligheter, som kanske möta under första tiden efter införandet av sådan bestämmelse, skulle säkerligen övervinnas, om hovrättsledamöterna förklarades icke berättigade utfå semester förr än utslag meddelats i därför färdiga mål. Ett sådant villkor för semester anser jag ej vara så särdeles hårt, helst jag själv i brist på duglig rättsbildad arbetshjälp under de 13 år, som Södra Möre härads domsaga varit mig anförtrodd, kunnat uttaga mig författningsenligt tillkommande semester allenast en månad (år 1917). J a g förbiser ingalunda den stora vikten av att domare, särskilt yngre och mindre erfarna, erhålla lugn beredelsetid vid utslags avfattande, men med de av mig angivna tider bör detta intresse vara skäligen tillgodosett. Huru rättegångsförfarandet i hovrätt än ordnas, måste införas skyldighet att där meddela utslag inom viss tid efter det målet blivit färdigt till avgörande. Anmärkningen mot vår nuvarande process för långsamhet avser huvudsakligen förfarandet i överrätterna och där rådande praxis att hålla stora lager av mål. Det gamla önskemålet om särskild hovrätt i Norrland bör naturligen bifallas, men om nuvarande hovrätter lämpligen skola än vidare splittras, torde bliva beroende på, om muntlig huvudförhandling i hovrätt skall införas i alla mål. Det är emellertid en viss fara förbunden med »en liten garnison». Kommissionen har föreslagit rätt för parterna att i en del mål, särskilt handelsmål, efter överenskommelse mellan sig instämma talan direkt till hovrätt. På skäl, som anförts av föreningen Sveriges häradshövdingar, vill jag avstyrka detta förslag. Därest i alla städer, som förenas med landsbygd, införes nämnd vid handläggning även av tvistemål, torde där till nämndemän väljas ganska många affärsmän; i de fyra största städerna kunde utses handelssakkunniga bisittare vid domstols behandling av handelsmål; de föreslagna särskilda hovrättsavdelningarna för handläggning av handels- och sjörättsmål skulle alltså bliva obehövliga. Rätt till fullföljd av talan mot hovrätts utslag skall enligt kommissionens förslag inskränkas till att avse allenast rättsfrågan. Sakfrågan eller avgörandet, vilka faktiska förhållanden äro att anse såsom utredda i målet, skulle ej få prövas av högsta domstolen, då »det icke borde ifrågakomma att upprepa hela förhandlingen för tredje gången». Angivna skälet är väl riktigt, men torde ej behöva medföra sådan konsekvens. Rättsfrågan och sakfrågan äro så intimt förenade, att ett särskiljande av dem på föreslaget sätt ofta ej går för sig. Även kan hända, att högsta domstolen stannar vid en annan uppfattning i rättsfrågan än hovrätten och att därvid ett sakförhållande, varom hovrätten ej yttrat sig, blir av betydelse för avgörandet. Då högsta domstolen ej får döma angående detta sakförhållande, skulle högsta domstolen hamna i en återvändsgränd, om densamma ej förvandlades till en kassationsdomstol efter utländskt monter med återförvisning såsom enda form för änd-
125 ring något som kommissionen synes ej hava avsett. Våra nuvarande hovrätter äro för svaga för att få säga sista ordet, låt vara endast i sakfrågan. Redan nu klagar allmänheten över den inskränkning i fullföljdsrätten, som infördes år 1915 beträffande s. k. mindre viktiga mål. Det är ingalunda visst att hovrätterna efter den nu föreslagna reformen erhålla större förtroende; och till dess sådant visar sig vara förhållandet, borde fullföljdsrätten snarare utsträckas. Härvid förbiser jag ingalunda angelägenheten därav, att högsta domstolens arbetsmängd hålles nere, men rättssäkerheten måste ga i framstå rummet. . „ . ,, •, , -, I det föregående har jag vid åtskilliga tillfällen berört den ena av processkommissionens huvudanmärkningar mot nuvarande rättegångsförfarandet, nämligen dess långsamhet; och vill jag nu övergå till att yttra mig något om den andra huvudanmärkningen, nämligen mot det nu rådande vikariatsystemet i underrätter och hovrätter. # Denna kommissionens anmärkning är fullt berättigad; och hava förhållandena härutinnan vid häradsrätterna, åtminstone i de större domsagorna numera passerat bristningsgränsen. Nödig rättsbildad arbetshjälp har lorut erhållits genom ett passagesystem, men detta har under innevarande århundrade alldeles urartat. De unga notarierna lämna nu domsagorna, innan de erhållit erforderlig rutin för att utföra arbete på egen hand, på grund av den införda bestämmelsen, att de icke få hålla mera än tre allmänna tmgssammanträden förr än de haft förordnande i hovrätt. Sedan de fått sådant förordnande vilja de ej återvända såsom biträden i domsagorna, då de erhålla väsentligen högre avlöningar i hovrätterna. De personer, som av hovrätterna utskickas såsom vikarier i domsagorna, äro understundom alldeles undermåliga Något mera betydande mått av underdomarmenter kräves ej for avancemang i hovrätterna. Följden härav har blivit, att i domsagorna, varest arbetet genom införda nya bestämmelser i synnerlig mån ökats under den senare tiden saknas arbetshjälp med behövliga kvalifikationer, samt att hovrattsledamöterna ingalunda äga erforderlig underdomarutbildning och allman erfarenhet. Särskilt har denna brist på tillräckligt kvalificerad arbetshjälp i domsagorna gått ut över fastighetsväsendet, vars svårigheter ingalunda uppfattas inom justitiedepartementet och i hovrätterna. Här anses fastighetsväsendet böra överlämnas till notarier och häradshövdingens befattning därmed inskränkas till att då och då taga stickprov; en uppfattning som fullt, befästs genom införandet av tingssammanträden med tre nämndeman. Det ar sant att fastighetsväsendet berör en relativt begränsad del av rättssystemet, men detsamma kräver synnerlig rutin, ordning och omdöme, egenskaper som notarier mera sällan förvärva under den mycket begränsade tid, som de numera syssla med dessa göromål, helst nämnda underskattning av fastighetsväsendet smittat även dem och de i allmänhet sträva att komma undan detta arbete så lindrigt som möjligt. Därtill kommer att, innan jordregistret vunnit i stadga, en ganska stor del av hithörande ärenden kräva mycket och svart arbete för komplettering och justering av fastighetsförhållandena, vilket arbete kan utföras endast av en i ortens fastighetsväsende fullt insatt person. J a g överdriver ej, då jag säger, att om fastighets väsendet skall skotas tillfredsställande, den ordinarie häradshövdingen måste häråt ägna mera tid än som kräves av honom till det övriga arbetet i domsagan. Detta mitt, påstående jävas ej därav, att en del häradshövdingar i trötthetens tecken följa lämnade anvisningar och låta fastighetsväsendet skötas av oskolade Yl O T,P1 T I P T*
Till avhjälpande av nuvarande vikariatsystems olägenheter föreslår kommissionen, att göromålen i domsagorna eller lagsagorna uppdelas i sådana av mera krävande art, vilka skulle förbehållas häradshövdingen eller lagman-
126 nen, samt dylika av enklare beskaffenhet, vilka skulle anförtros till en del åt lägre ordinarie tjänstemän och till en del åt extra biträden. Mot föreslagna uppdelningen av göromålen i mera krävande och enklare sådana vill jag till en början anmärka, att det är mycket svårt uppställa allmänna regler för en sådan fördelning. Såväl rättegångsmål som ärenden äro oftast ganska enkla, men stora svårigheter kunna möta var som helst. Fördelning, som naturligen är nödvändig, bör alltså ej — såsom föreslagits bestämmas i en av Kungl. Maj :t utfärdad stadga eller instruktion, utan överlämnas till häradshövdingen eller lagmannen, som har närmare kännedom såväl angående arbetets art som om biträdenas förmåga. Enligt förslaget skulle de lägre ordinarie tjänsterna besättas med personer, som vore i saknad av förutsättningar för befordran till verkliga domarämbeten! Sådana tjänstemän kunna befaras skola i tjänsten inskränka sig till försvarsarbete och koncentrera sina intressen på förvärv av biinkomster utanför densamma, helst avsedd stadga eller instruktion skulle försvåra verkligt förmanskap. Innan man slår in på denna väg med sådana lägre ordinarie tjänstemän, bör emellertid prövas, om man ej genom återgång till ett verkligt passagesystem kan upphjälpa förhållandena. Härvid måste emellertid fasthållas två regler, den ena att för assessorat skall fordras ett betydande mått underdomarerfarenhet, exempelvis 50 fullständiga rättegångsdagar, och den andra, att till erhållande av verklig cirkulation alla extra befattningshavare, oavsett vilken tjänst de förordnats uppehålla, skola erhålla lika avlöning och därtill vissa tillägg allt efter de meriter, som förut förvärvats. E t t sådant passagesystem skulle förbättra hovrätterna i överklagade hänseenden och i viss mån bereda tillgång på bättre kvalificerad arbetshjälp i domsagorna. Om det visar sig att domsagorna ej kunna genom ett förbättrat passagesystem erhålla sådan arbetshjälp, som erfordras, måste man kombinera detta med det vanskliga systemet av lägre ordinarie tjänstemän. J a g delar ej kommissionens förhoppning, att med genomförande av dess förslag behovet av vikarier skall bliva väsentligen mindre än för närvarande. Lagstiftning, föredragning i högsta domstolen och andra allmänna värv komma nog alltjämt att taga en mängd arbetskrafter från underdomstolar och hovrätter. I allt fall måste något göras till avhjälpande av de olidliga förhållanden som nuvarande vikariatsystem medför. Av vad jag ovan anfört torde framgå, att processkommissionens betänkande enligt mm mening ej lämpligen kan läggas till grund för en ny rättegångsbalk, men att detsamma innehåller många goda förslag, som på de partiella reformernas väg böra förverkligas. Häradshövdingen i Ölands domsaga ( H . SÖDERBAUM) : Otvivelaktigt är vårt nuvarande rättegångsväsen behäftat med åtskilliga brister av sa väsentlig beskaffenhet, att en reformering är erforderlig, men å andra sidan har detsamma även många och stora förtjänster, som ej utan vidare bora givas till spillo. Processkommissionen medgiver också i sitt betänkande angående sattet för ombildnmgen av rättegångsväsendet, att man därvid bör framgå med varsamhet, och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av förtroende, icke utan vagande skäl få avlägsnas. Denna ståndpunkt är givetvis alldeles riktig. Men har väl kommissionen också dragit konsekvenserna av densamma i sitt betankande i Denna fråga måste tyvärr obetingat besvaras med nei. Ingenting i det bestående har lämnats kvar — allt har gjorts nytt och utan någon anknytning eller påbyggnad av det nuvarande. Förslaget verkar därför i stort
127 sett såsom en teoretisk konstruktion med synnerligen invecklade bestämmelser och verklighetsfrämmande. Många exempel härpå skulle kunna anföras J a g vill endast nämna: Förslaget förutsätter på åtskilliga ställen, att domarbelattningarna i framtiden skulle komma att besättas av personer med framstående duglighet och skicklighet, men trots detta har frågan om domaraspiranternas utbildning lämnats fullständigt obeaktad. Det synes som om förhållandet snarare skulle komma att bliva motsatsen, då ju vikariatsystemet skulle helt avskaffas, varigenom möjligheterna till erhållande av den framstående utbildningen skulle i väsentlig mån minskas. Redan detta att förslaget ej tagit någon hänsyn till det bestående ar en sa väsentlig brist i detsamma, att det enligt min mening icke bör läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet. . En annan även väsentlig brist i betänkandet är, att detsamma icke innehåller förslag till domkretsindelning eller utredning om möjligheten av dess genomförande med hänsyn till såväl den fråga, om städerna mot sin vilja kunna och böra »förläggas under landsrätt», som ock den ekonomiska sidan. Med hansyn till vad hittills förekommit, då fråga väckts om stads förläggande under landsrätt, torde man nämligen kunna förutsätta, att städerna i gemen komma att motsätta sig förslagets genomförande och i varje fall utgivandet av ersättning för statens övertagande av rättskipningen. Och det förefaller icke heller osannolikt, att en utredning av den ekonomiska frågan skall visa ett sådant resultat, att kostnaderna — både för staten och ännu mera för den rättsökande allmänheten — komma att vida överstiga de mycket tvivelaktiga fordelar, som äro att vinna med förslaget. , -. Den största fördelen med förslaget skulle, såvitt jag kan finna, vara, att okad snabbhet i måls avgörande skulle vinnas — åtminstone på papperet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om med förslaget vinnes någon större snabbhet än vad nu är fallet i avgörandet, vad underrätterna beträffa, om man tager hänsyn till tiden för både det förberedande förfarandet och huvudförhandlingen, och vidare torde det även vara uppenbart, att om tiden enligt förslaget skulle kunna förkortas genom meddelande av bestämmelser om att ej flera än så och så många uppskov äro tillåtna, då torde det icke heller möta hinder för att liknande bestämmelser inarbetas i det nuvarande systemet. Och beträffande hovrätterna torde det redan med nuvarande bestämmelser endast vara en kostnadsfråga att vinna ökad snabbhet i måls avgörande. Däremot känner jag mig icke alls övertygad om, att säkerheten skulle vinna genom förslagets genomförande — sättet för nämndens väljande och utövande av rösträtt, målens avgörande utan nödigt rådrum, enmansdomstolar i stad, minskat antal ledamöter i hovrätt, visserligen i vissa mål »förstärkta» med nämndemän, alla dessa bestämmelser, för att nu taga några ur högen, måste göra en synnerligen betänksam om säkerheten har något att vinna genom förslaget. Att slutligen billighetskravet ej i någon mån bliver tillgodosett genom förslaget torde, tack vare det muntliga förfarandet och dess konsekvenser, vara alldeles uppenbart, utan rättegångarna komma tvärtom att bliva oskäligt kostsamma för parterna. , J a g anser således den enda framkomliga] vägen vara, att nytt iorsfagmed fullständig utredning uppgöres eller — om man så vill — att omarbetning i väsentliga delar av det uppgjorda förslaget vidtages, varvid rättegångsväsendet på sin nuvarande grund reformeras, så att det vinner särskilt i snabbhet. J a g finner under dylika förhållanden icke skäl föreligga att ingå på en närmare granskning av betänkandet, helst en sådan på grund av den alltför knappa tiden skulle bliva ganska ofullständig och det för övrigt är att hoppas, att ett blivande förslag kommer att i sinom tid i vederbörlig ordning remitteras för yttrande och då erforderlig tid kommer att tillmätas.
128 T. f. domhavanden i Hallands läns södra domsaga ( H . TORELL) : Processkommissionen har själv på flera ställen i sitt betänkande framhållit att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande, på gamla historiska traditioner vilande rättegangsväsen, icke får förspillas och att institutioner och former med vilka folket sedan gammalt är vant att röra sig, och som omfattas av dess förtroende, icke utan vägande skäl böra ersättas med nya Man känner sig da besviken över, att det framlagda förslaget så litet som sker synes tillvarataga och beakta den nuvarande rättegångsordningens fördelar och i stallet nästan omstöper hela vårt rättegångsväsen från lägsta till högsta instans Det huvudsakliga felet, som väl med fog kan tillvitas vårt nuvarande rättegangsväsen, torde vara dess långsamhet. Att en förändring, avseende att undanröja nämnda i och för sig nog så betydande olägenhet, givetvis måste medlora ändringar i olika avseenden och det av ganska stor räckvidd förefaller nog uppenbart, men nog torde väl ändringar i nämnda syfte kunna genomforas mom ramen av det bestående rättegångsväsendets grundstomme, utan att en rasering av densamma är nödvändig. En författare, som sysslat med hithörande frågor, har påpekat, att den obrutna tradition, som de nuvarande häradsrätternas organisation med domare och nämnd har bakom sig, som bevarar förbindelsen mellan folket och rättskipningen och som alltjämt åtnjuter folkets förtroende, ej vore värd ett sådant öde som enligt förslaget drabbade den Även om man icke tillerkänner traditionen större betydelse än som rätteligen bör tillkomna den, måste man likväl medgiva, att nämnda ord komma sanningen nära Mycket har ju talats och skrivits om vår häradsnämnd och dess betydelse men därom torde väl också för övrigt de flesta vara ense, att en »lantdomstol» bör bestå av lagfaren domare och visst antal, efter en eller annan grund utsedda folkvalda, ledamöter. Beträffande nämndens förhållande till domaren synes kravet pa ökning av nämndens befogenhet inom vissa gränser äga ett visst fog : - ° ^ S 1 ^ fevarigneten gäller väl mest att i nämnda ämne draga gränsen riktigt Medan man sålunda torde kunna säga, att den allmänna meningen å landsbygden uppenbarligen önskar och fäster vikt vid lekmännens delaktighet i rättskipningen är förhållandet med all sannolikhet det motsatta i städerna. Intresse for lekmännens deltagande i rättskipningen därstädes, vilket för övrigt ej har stod av gammal historisk tradition, torde knappast förefinnas, och processkommissionen tyckes ju till och med själv ifrågasätta, huruvida ett lekmannainflytande i rättskipningen i städerna skulle i alla avseenden vara önskvärt. ^ X orhallandena mellan land och stad i det avseende, varom här är fråga aro sa olika, att ett bortseende från desamma, då det gäller underrätternas organisation icke gärna kan försvaras. Den nu bestående skillnaden i organisation mellan stads- och lantdomstolar synes mig därför vila på så goda grunder, att ett upphävande av desamma knappast kan lända till rättsväsendets fromma Underdomstolarnas gestaltning enligt kommissionens förslag synes icke lyckligt. Att benämna underdomstolen »lagmansrätt» är väl för övrigt ett brott mot historisk tradition, då ju våra förra lagmansrätter huvudsakligen voro appellationsdomstolar. En hörnsten i det nya föreslagna rättegångsväsendet är ju det muntligt protokollanska systemets ersättande med rent muntlig förhandling. Bortsett frän, att denna ju icke kunnat genomföras utan vissa modifikationer för att ej bliva allt for betungande för parterna, måste ju en rent muntlig process nästan nödvändiggöra anlitandet av advokat i målet. Om målet är utav större betydelse, torde dess utförande utan anlitande av advokat vara nästan omöjligt Även om införande av s. k. advokattvång — något som ju står alldeles i strid med vart folks urgamla vana och privilegium att själv utföra sin talan — e;I bliver nödvändig i underrätterna, varom det givetvis på förhand är svårt att uttala sig, kommer emellertid förhållandet att bliva ungefär detsamma som
129 om dylikt vore legaliserat. Den muntliga processen torde därför komma att beröva gemene man möjlighet eller rent av rätt att själv uppträda i målet och torde dessutom medföra betydligt större rättegångskostnader än nu är fallet. Även om man bortser från nu anmärkta förhållanden, torde väl kunna ifrågasättas, om den muntliga processen kan medföra samma säkerhet för processmaterialets tillvaratagande och tillgodogörande som den nuvarande processformen. Kommissionens åsikt, att större skyndsamhet vinnes genom en muntlig och omedelbar process vid våra underrätter, torde kunna ifrågasättas. Man får icke bortse ifrån, att den förberedande förhandlingen, som ju blir en väsentlig beståndsdel i den nya processen, kan taga rätt avsevärd tid. Genom införande i den nuvarande processen av bestämmelser om skyldighet för käranden att i stämningen lämna en i alla avseenden fullständig utredning av käromålet med flera dylika, åsyftande samma mål, vilka ju för övrigt åtminstone delvis praktiserats vid en del domstolar på senaste tiden, torde man väl kunna uppnå ungefär samma resultat i detta avseende som det, man trott sig kunna vinna genom införande av muntlig förhandlingsmetod. Häradshövdingen i Hallands läns mellersta domsaga ( J . SAMUELSON) : Det av processkommissionen framlagda betänkandet avser att åstadkomma en ordning för rättskipningen i vårt land, fri från den nuvarande rättegångsordningens mest framträdande brister. Då det gällt att realisera detta önskemål, har kommissionen stannat inför ett system, som i mångt och mycket icke blott till sin utformning skiljer sig från det hos oss rådande, utan är detta fullkomligt främmande. Grunden för vårt rättegångsväsende har vrakats, och kommissionens förslag till ett nytt sådant har byggts på principer, som äro i vår rättegångsordning okända. Det är med förvåning man konstaterar detta kommissionens resultat efter att hava läst orden i början av dess betänkande om vikten av att framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Den huvudprincip, på vilken kommissionen b3^gger sitt reformförslag, är den s. k. muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning vid rättegångsförfarandet i såväl lägre som högre rätt. J a g kan för min del icke finna annat än att kommissionen, övertygad om förträffligheten av denna grundsats, uppsatt genomförandet av densamma på sitt program och med den utgångspunkten sökt åstadkomma ett avhjälpande av alla de brister, den ansett vidlåda den svenska rättegångsordningen, i stället för att med bibehållande av huvudgrunderna för vårt på nationell utveckling stödda och med allmänt förtroende omfattade rättegångsväsende söka sig fram till ett system, som på samma gång det tillgodogör sig och befäster det svenska rättegångsväsendets erkända förtjänster även avhjälper dess olägenheter och brister, vilka torde bero mera av tidsförhållandenas och den allmänna samfärdselns snabba fortskridande än av mindervärdighet hos rättegångsväsendet självt. I allt fall giver kommissionens betänkande icke vid handen, att en sådan undersökning ägt rum och att densamma nödvändigtvis lett till de utländska förebildernas eftergörande och tilllämpning hos oss. »En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas genom att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område», säger processkommissionen; och den tillägger: »reformen kominer eljest säkerligen att förfela sitt syfte». Riktigheten av detta kategoriska påstående tillåter jag mig att bestrida; och i själva verket lär ett dylikt bestridande framställas i flertalet av de yttranden över kommissionens betänkanden, som i dessa dagar avgivas av landets domstolsjurister och myndigheter. Lika kategoriskt och med större utsikt att med instämmande omfattas av den med vårt rättegångsväsendes såväl brister som förtjänster förtrogne torde kun9— 291921
130 na påstås, att nämnda brister, även där de äro som mest framträdande, låta sig avhjälpas genom partiella reformer, vilka, om de ock i vissa punkter måste bliva nog så genomgripande, likväl lämna själva grunden för det gällande svenska rättegångsväsendet orubbad. I stället för kommissionens muntlighets- och omedelbarhetsgrundsats beträffande rättegångsförfarandet torde det muntligtprotokollariska förfarandet böra lagfästas. Sistnämnda förfarande, befriat från avarter och missbruk och tillämpat i överrätterna lika väl som i underrätterna, utesluter ingalunda möjligheten av en snabbare rättskipning, ja, torde medgiva en sådan i lika hög grad som det av kommissionen förordade, vilket för övrigt måste i åtskilliga fall modifieras genom föreskrifter om protokollsföring. I detta sammanhang kan jag ej underlåta att framställa anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen om att protokoll vid underrätt skall föras, då anledning finnes till antagande att målet skall fullföljas till högre rätt. Förr än i målet blivit dömt torde ett dylikt antagande vara svårt, om icke omöjligt att göra för parterna själva, ej mindre än för domaren. Inom ramen för ett muntligt-protokollariskt system torde till snabbhetens befordrande ett lämpligen avvägt förberedande förfarande inför vederbörande domare, innan ännu målet bragts inför rätten, mycket väl låta sig genomföras. Och vad angår önskemålen om säkerhet i rättskipningen och billighet vid dess anlitande har kommissionen icke förmått visa, att dessa önskemål skulle i vidsträcktare mån realiseras genom muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning på sätt föreslagits. I det sistberörda hänseendet torde fastmer kunna antagas, att ett genomförande i vårt rättegångsväsende av nämnda grundsats skulle medföra avsevärt ökade kostnader för den rättssökande allmänheten. Kommissionen har såsom fel hos det nuvarande rättegångsväsendet särskilt framhållit vissa omständigheter, som skulle bereda svårigheter eller hinder för domstolarna att komma i tillfälle att döma på den bästa möjliga utredning och som därför måste medföra, att domstolarna icke sällan nödgas avgöra mål på ett bristfälligt eller mindre tillförlitligt material. Häremot må erinras, att det muntligt-protokollariska systemet icke heller i detta avseende utesluter möjlighet till berörda fels avlägsnande. För de ändringar inom domstolsorganisationen på det beståendes grund, vilka må finnas erforderliga, lär nyssnämnda system icke lägga hinder i vägen. Ej heller för åklagareväsendets omdaning eller en reglering av advokatväsendet. Och lika litet torde det omöjliggöra ett önskvärt övergivande, helt eller delvis, av den legala bevisteorien och tillämpandet av en fri bevisprövning. En kommissionens förslag vidlådande nackdel, värd den allvarligaste uppmärksamhet, torde vara den av en rent muntlig processordning nödvändiggjorda begränsningen av högsta domstolens prövningsrätt i dit fullföljt mål. Att högsta domstolen icke skulle äga pröva; sakfrågan i målet utan allenast rättstilllämpningen, lär för visso av allmänheten uppfattas såsom en kränkning av dess sekelgamla rätt att få sin sak i allo prövad även i högsta instans och torde även innebära en svår förlust för rättskipningens enhetlighet och grundlighet i vårt land. Behandlingen av domstolsorganisationen vill synas vara den avdelning av kommissionens betänkande, som minst avviker från den bestående ordningen. Emellertid innebär överensstämmelserna med det bestående huvudsakligast domstolarnas anordning i tre instanser, medan den föreslagna organisationen av domstolarna, särskilt underrätterna, har att uppvisa en fullkomligt genomgripande förändring. Nämndens bibehållande i underrätterna jävar icke detta påstående. Den nämnd, som enligt förslaget skulle komma att deltaga i målens avgörande vid domstolarna i lägsta instans, är med avseende å sättet för dess utväljande, dess sammansättning och funktion en annan än den nuvarande hä-
131 radsnämnden. Av dennas uppgift att vara en exponent å befolkningens förtroende för domstolen i orten och tillika representera person- och ortskännedomen inom domkretsen återstår ej mycket enligt förslaget. Den nya nämndens uppgift synes huvudsakligast vara att utgöra en representation för lekmannaförståndet vid dömandet. Men såsom sådan torde den vara av föga värde i ett rättegångssystem, där en grundläggande förhandling förlagts till ett förberedande stadium utanför domstolen och huvudförhandlingen inför densamma utgöres av ett koncentrat av bevisnings förebringande samt plädering med omedelbart därefter följande avgörande av målet. Denna rättegångsanordning talar snarare för ett fullständigt uteslutande av lekmannaelementet och dessutom för samtliga domstolars inrättande till juridiskt-kollegial sammansättning i mål, som ej äro av bagatellartad beskaffenhet. Något behov av nämnd i våra nuvarande rådhusrätter har ej yppats; och nämndens införande i de domstolar enligt förslaget, som skulle komma att omfatta endast stad såsom domkrets, synes även av denna anledning opåkallat, Nämnds förekomst i hovrätt, låt vara blott i grövre brottmål, förefaller ej heller tillräckligt motiverad. E t t upphävande av städernas domsrätt synes ej vara ett trängande reformkrav, åtminstone beträffande de medelstora och större städerna. Att skillnaden i judiciellt hänseende mellan land och stad är egenartad för svenska förhållanden bör icke i och för sig vara anledning till den skillnadens upphävande. Vad angår de tilltänkta domkretsarnas storlek måste anmärkning göras mot den alltför vidsträckta omfattningen av desamma. Bortsett från den ovan antydda olägenheten att nämndens ingående kännedom om parter och ortsförhållanden omöjliggöres, skulle arbetsbördan inom respektive domkretsar säkerligen visa sig i de flesta fall överstiga domarens-lagmannens förmåga. Anmärkningsvärt härutinnan är ock att kommissionen vill till underrätternais handläggning överföra de för dem hittills främmande överexekutorsärendena. Dessa ärenden äro emellertid av så speciell natur, att de fortfarande böra läggas på annan särskild myndighet, I allt fall borde hållandet av exekutiva auktioner och köpeskillingslikvider, ävensom vissa handräckningsåtgärder, vara undandragna underrättsdomarens befattning. överhuvud taget torde kunna sägas, att underrätterna enligt kommissionens förslag skulle — med hänsyn till domkretsarnas storlek och det maktpåhggande avdömandet av varje mål av än så invecklad beskaffenhet omedelbart efter dess slutförande — bliva betydligt svagare besatta än förhållandet i allmänhet är med våra nuvarande häradsrätter och rådstuvurätter. Ur denna synpunkt borde förvisso målens utredning inför underrätterna genom yrkesbildade advokater vara av lika stor eller större vikt än då det gäller processandet inför överrätterna. Men kommissionen gör fastmera gällande, att större fordringar måste ställas på talans utförande i hovrätt och i högsta domstolen och att part förty skulle vara bunden att i sistnämnda instanser anlita advokat, medan han vid underrätterna kunde få begagna också annat ombud. Med fog torde häremot kunna invändas, att även med en genomgående muntlig processordning det borde vara av vikt, att målets utredning vid underrätten av parterna göres så fullständig och klar, att den i sin verksamhet ensamme domaren åtminstone därutinnan har en hjälp vid det snabba dömande, som fordras av honom. I åtskilliga andra avseenden än de av mig berörda lämnar ett genomläsande av kommissionens betänkande anledning till anmärkningar och erinringar; men den begränsade tid, som står mig till buds för yttrandets avgivande, tillåter mig icke att närmare utveckla desamma. De viktigaste av dem lära ock komma att från annat håll utförligare framläggas. Med åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag vördsamt, att kungl. hovrätten måtte i sitt underdåniga utlåtande till Kungl. Maj:t förklara sig icke kunna tillstyrka att
132 processkommissionens förevarande betänkande lägges till grund för lagstiftning i ämnet. T. f. domhavanden i Askims m. fl. häraders domsaga (H. W U L L T ) : De ledande grundsatserna för en blivande reform av rättegångsväsendet har av kommissionen — som det förefaller fullt riktigt — sammanfattats i fordringarna på skyndsamhet, säkerhet och billighet, vartill en av de sakkunniga tillagt kravet på domstolarnas lättillgänglighet. Med denna utgångspunkt förefaller det egendomligt, att kommissionen — i stort s e t t — underlåtit att ingå på kostnadsfrågan, även om ett formellt stöd för denna negativa ställning till saken kan erhållas i innehållet av Kungl. Maj:ts nådiga uppdrag till kommissionen. Det förefaller som om kommissionen själv i någon mån varit medveten om, att dess förslag utan stödet av en dylik utredning är av mindre värde, enär kommissionen funnit det lämpligt att i en särskild bilaga i någon mån upptaga kostnadsfrågan till behandling. De slutsatser, som dragas av denna framställning (del I I I , sid. 229), verka dock långt ifrån övertygande, och vad påståendet, att den enskilda partens kostnader i underrätt ej skulle bliva större, angår, torde detta med fog kunna utsättas för berättigad kritik, särskilt som den föreslagna reformen efter allt att döma kommer att medföra så stora krav på parternas juridiska kvalifikationer att •— åtminstone i civilmålen — rent faktiskt om också ej formellt ett advokattvång blir nödvändigt. E t t problem som i detta sammanhang bör upptagas till behandling, ehuru det principiellt hör samman med andra frågor, är spörsmålet om statens övertagande av städernas domstolsväsen. Ur ren principsynpunkt är kommissionens förslag på denna punkt det enda lämpliga och:riktiga, men kommissionen synes ej i tillbörligt hög grad beaktat de konsekvenser, som följa därav, att de flesta städernas rätt att själva omhänderhava rättskipningen är av privilegienatur. Något formellt juridiskt hinder för upphävande av denna rätt torde visserligen icke förefinnas, men ett ersättningslöst upphävande torde dock stöta den allmänna uppfattningen. J a g ställer mig sålunda ytterst tveksam i fråga om riktigheten av kommissionens uttalande, »att städerna i större eller mindre grad böra gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring staten genom övertagandet av rättskipningen i städerna ådrager sig». Det av de tre ovan omtalade grundkraven på en god rättskipning, som kommissionen i första hand ägnat sitt intresse, är skyndsamheten, och häremot kan i och för sig icke någon anmärkning riktas, i synnerhet som uppskovsväsendet är den nuvarande processens svaga sida. Orsakerna till den långsamhet, som nu vidlåder rättegångsordningen vid underrätterna, hänföra sig dock mindre till principerna för detsamma än till dess genom praxis utbildade tillämpningssätt. Det rådande vikariatsystemet för med sig uppskov. Man må icke förtänka att en ung oerfaren notarie vid handläggning av ett större mål lätt faller för frestelsen att om icke precis uppmana parterna eller dessas ombud att för förebringande av utredning av någon mindre detalj begära uppskov till sådan tidpunkt att målets avgörande icke kommer att åvila honom, så åtminstone visa största beredvillighet att tillmötesgå anhållan om dylikt uppskov. Men även en äldre tillfälligtvis i domsagan tjänstgörande vikarie torde nog även icke ställa sig alltför avvisande mot uppskovsanhållan i dylika fall. I dessa tillfälliga ordföranden har sålunda uppskovsväsendet tillskyndare och ganska mäktiga sådana. En ständigt tjänstgörande domare, som vet, att han har att avdöma det förhandenvarande målet, har icke något intresse att få detsamma uppskjutet. Tvärtom blir arbetet med ett mål i regeln mindre betungande ju mera dess handläggning kan koncentreras till ett fåtal rättegångstillfällen. I detta sam-
133 manhang finner jag mig föranlåten påpeka, att kungl. hovrätten åtminstone tidigare i en del fall — givetvis oavsiktligt — främjat uppskovsväsendet vid underrätterna. J a g syftar här på fall, då vikarie från annan ort förordnats att hålla tingssammanträde utan att därvid hava erhållit rådrum att förut sätta sig in i de mål, som vid sammanträdet skola avdömas eller vinna handläggning. J a g känner till fall då tidigare överlämnade mål av dylik anledning satts på utslag till påföljande sammanträde. Känner icke vikarien till de mål, som skola handläggas, blir följden därav gärna uppskov. J a g ansluter mig sålunda livligt till kommissionens strävan att råda bot pa vikariatsystemet. Domarvikariaten böra förbehållas domaraspiranterna. Utbildningen av unga jurister, vilka ej hava för avsikt att ägna sig åt domarbanan, representerar ett sekundärt intresse i förhållande till kravet på en säker och snabb rättskipning. Dessa jurister kunna för visso få erforderlig utbildning genom tjänstgöring såsom domstolssekreterare eller inom de juridiska områden, där de hava för avsikt att söka sin utkomst. Då det härutöver gällt att finna botemedel mot uppskovsväsendet, har kommissionen, som principiellt förklarar sig endast åsyfta en utveckling av redan förefintliga, ehuru ej klart uttryckta tankegångar i den forna svenska processen, dock i hög grad låtit sig bestämmas av innehållet i utländsk rätt, Icke heller häremot kan i och för sig någon kritik riktas, men den framställning av den utländska rätten, som givits, "har begränsats till ett återgivande av nu gällande regler utan att dessa insatts i sitt rättshistoriska och folkpsykologiska sammanhang, på grund varav den rätta förståelsen av betingelserna för dessa reglers tillämpning i någon mån fördunklats. Detta gäller särskilt framställningen av engelsk rätt, vars bestämmelser, såsom erfarenheten visar, svårligen kunna tillämpas utanför England, men även utredningen av fransk samt norsk och dansk rätt, där endast ringa intresse visats för den stundom ytterst skarpa kritik, som i dessa länder riktats mot vissa nyligen antagna lagar. Viktigare synes dock vara, att kommissionens framställning av gällande svensk rätt är ytterst summarisk, liksom den i regeln underlåter att giva en rättshistorisk redogörelse för den svenska processrättens utveckling. Härigenom går det historiska perspektivet och sinnet för sammanhanget med nuvarande eller äldre förhållanden lätt förlorat, ett sammanhang, som är av största vikt för ett lyckligt genomförande av en reform som den ifrågavarande. Kommissionen har såsom botemedel mot processens långsamhet, under samtidigt framhållande av att även säkerheten i rättskipningen därigenom skulle främjas, föreslagit införande av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Det är svårt att värja sig för den tanken, att kommissionen härvidlag låtit en väl motiverad slutledning ersättas av ett rent aprioristiskt omdöme (jfr del I I , sid. 17 och 20 samt del I I I , sid. 11). Den moderna lagstiftningen tenderar onekligen till ett främjande av muntlighetsprincipen, men härvidlag bör största hänsyn tagas till de i varje land rådande ekonomiska och sociala förhållandena. I länder, där på grund av dylika skäl användandet av rättsbildade advokater sedan länge varit regel, kan denna princip i sin renhet lättare införas än i länder, där befolkningens flertal endast har en begränsad möjlighet härtill. Kommissionen har ej heller ansett sig böra förorda införandet hos oss av advokattvång utan har bibehållit den nu gällande regeln, att varje part skall äga att själv företräda inför domstolen. Likaledes har kommissionen beaktat, att en fara för ett materiellt riktigt slut kan uppstå i en process, där den ena parten företrädes av en advokat men den andra icke. Denna fara synes bliva större vid en muntlig process än vid den nu gällande, som ej ställer lika stora fordringar på partens uppfattningsförmåga, snabbtänkthet, skicklighet att uttrycka sig och möjlighet att sammanfatta och överblicka ett komplex av faktiska och juridiska kunskaper. Slutligen bör i detta samman-
134 hang påpekas, att dessa fordringar på parten äro större i civilprocessen än i straffprocessen, detta på grund av den senares i regel ur juridisk synpunkt enklare beskaffenhet. Av nu anförda skäl torde parterna vid en muntlig process — åtminstone i civilmålen — vara nödsakade att anlita advokater. Kommissionen har visserligen ansett sig kunna försvaga denna invändning med en hänvisning till den starka processledningsmakt, som skulle tillerkännas domaren, men kommissionen synes ej tillräckligt hava beaktat, att även om domaren skulle kunna bibehålla sin opartiska, över parterna upphöjda ställning, han dock inför allmänheten lätt skulle framstå som den ena partens advokat. En annan bärande invändning mot muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna är svårigheten att anordna rättsmedlen. E t t strängt tillämpande av dessa principer medför att prövningen i överrätten icke blir en överprövning av ett en gång bedömt processmaterial utan innebär en helt ny handläggning av målet. I sak synes även kommissionen för hovrättens vidkommande i de större brottmålen hava dragit denna konsekvens. Förutom en betydligt ökad arbetsbörda för hovrätten skulle parterna drabbas av högst väsentliga kostnader; och dessa olägenheter motvägas i endast ringa grad av att hovrätternas antal skulle ökas. För civilmålens vidkommande har kommissionen för övrigt i betydande grad i nu förevarande hänseende frångått muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, då den givit möjlighet, att hovrättens dom i stor utsträckning i fråga om bevisningen skulle bygga på av underrätten förda protokoll. Härvidlag har uttalats den tanken, att underrättens ordförande skulle vidtaga anstalter för protokollering, om det kunde förväntas, att domen skulle komma att överklagas. Visserligen kommer domaren genom den föreslagna förberedande förhandlingen att redan vid huvudförhandlingen erhålla en tämligen ingående kunskap om parternas uppfattning av målet, men huru denna hans kunskap skall kunna giva någon ledning för bedömande av, om parterna komma att överklaga den blivande domen, är synnerligen svårt att avgöra. Sannolikheten av att part kommer att överklaga ett beslut är nämligen beroende på en hel del psykologiska och andra endast för parten kända förhållanden, vilka för övrigt icke ens av honom kunna angivas förrän efter det domen fallit. Följden torde därför komma att bliva att domaren i de flesta fall kommer att låta protokollera åtminstone den bevisning, som förekommer under förhandlingen. Av dessa skäl bör övervägas huruvida icke fordran på en överrättsprövning, att den skall grunda sig på lika gott material, som underrättsprövningen, kunde vinnas med bibehållande — åtminstone i civilprocessen — av den nuvarande muntligt-protokollariska metoden förenad med en parterna ovillkorligen given rätt att i hovrätten i den utsträckning, de själva önskade, genom muntligt förhör motbevisa eller förtydliga innehållet i underrättens protokoll. Ytterligare en konsekvens av ifrågavarande principers antagande är, att högsta domstolen komme att pröva enbart rättsfrågan. Härvidlag kan göras gällande, att den för en teoretisk-systematisk uppfattning naturliga skillnaden mellan rätts- och sakfrågan torde vara svår att på ett fullt tydligt och klart sätt genomföra i praktiken, vilket även framgår av de erfarenheter, som gjorts på vissa håll i utlandet ävensom av ett av kommissionen själv framhävt exempel (del I I I , sid. 129 f.). Denna svårighet torde ej bliva mindre därigenom, att kommissionen frångått tanken på att göra högsta domstolen till en ren kassationsdomstol. Därjämte kan anföras, att en dylik inskränkning av möjligheten att få sakfrågan prövad i högre instanser, torde innebära något för den allmänna uppfattningen i vårt land främmande, vilket förhållande styrkes därav, att tidigare försök att inskränka revisionen till att avse endast en prövning av rättsfrågan snart nog måst uppgivas.
135 E n följd av muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas antagande är även att en noggrann avvägning mellan den förberedande förhandlingen och huvudförhandlingen måste ske, i det att man måste undvika såväl att huvudförhandlingen blir en ren »paraduppvisning» för allmänheten som att under huvudförhandlingen nytt material införes till den grad att målet får en helt ny prägel, i vilket senare fall domarens förmåga att omedelbart efter förhandlingen giva en materiellt riktig dom blir i hög grad förminskad. I stort sett torde en anslutning kunna ske till kommissionens förslag att gestalta denna avvägning, även om den senare synpunkten törhända i någon mån skjutits i bakgrunden i och med att kommissionen föreslår inrättandet av enmansdomstolar i underrätt. Det muntliga förfarandet torde — särskilt om parterna ej äro företrädda av advokater — ställa ytterst stora fordringar på domarens processledande verksamhet, och den faran torde ej vara helt utesluten, att domaren genom att på detta sätt nödgas i stor utsträckning koncentrera sig på detaljfrågor förlorar helhetsintrycket av målet. I domstolar, där mera än en lagfaren domare finnes, uppstår naturligtvis ej denna olägenhet. I detta sammanhang kan påpekas den rent praktiska svårighet, som särskilt för civilmålens del uppstår vid genomförandet av det av kommissionen framförda kravet på att domen skall redigeras genast efter förhandlingens slut. Den inskränkning av protokollet, som kommissionen föreslagit, jämte domens tekniska självständighet från detta, synes medföra, att domen — åtminstone i civilmålen — måste faktiskt, om också ej formellt, skrivas med rubrik, återgivande såväl yrkanden som alla relevanta bevisningsdata och ^ övriga upplysningar, och det torde för den ensamme juristen vara svårt att på den korta tid, som skulle stå honom till buds, verkställa redigeringen av en rent summarisk dylik rubrik. — För civilprocessens del torde kravet på en omedelbart efter förhandlingens slut given dom näppeligen utan fara för rättssäkerheten rigoröst kunna upprätthållas så länge endast en lagfaren domare finnes i domstolen och då dessutom ej med säkerhet kan antagas, att parterna komma att företrädas av advokater, vilka såsom rättsbildade hava förmågan att framlägga målet på ett systematiskt sätt. . . Av hänsyn till rättssäkerheten kan jag sålunda icke förorda, att dom i civilmål skall avkunnas efter förhandlingens slut. Domaren bör ovillkorligen givas tillfälle att i lugn övertänka sin dom. Det korta uppskov, som härav kan föranledas, spelar ej någon roll för parterna; dessa torde i de flesta fall föredraga att domaren »sover på saken» framför att utsättas för risken att få en förhastad dom, vilken kan åsamka besvär och kostnader. I härvarande domsaga tillämpas regeln, att dom avsäges omedelbart efter förhandlingens slut, men min erfarenhet av detta tillvägagångssätt är ej sådan, att jag anser mig kunna tillråda ovillkorligt tillämpande därav. Nu är här brukligt att vid det rättegångstillfälle, som förväntas bliva det sista, förslag till dom förut författats med ledning av vad tidigare i målet förekommit, och ungefär samma förfarande finge väl tillämpas efter genomförandet av kommissionens förslag. E t t sådant bruk har det goda med sig att det tvingar domaren att grundligt sätta sig in i målet, vilket är till stor båtnad för handläggningen. Men ett noggrant instuderande av målen är ej allenast domarens plikt, utan han har jämväl intresse därav, då därigenom handläggningen underlättas och blir angenämare. En nackdel med dylika färdigskrivna domar är emellertid att de lätt föra med sig benägenhet att fasthålla vid den uppfattning, som i dem fått form. Detta kan inverka menligt på processledningen och locka till avkunnandet av en dom, som efter lugnt övervägande av vad vid sista rättegångstillfället förekommit kanske ej kommit till stånd. Antydda olägenhet < behöver ej befaras därest domaren har tillfälle i lugn genomgå processmaterialet i sin helhet. Väl må vara att dylikt rådrum ej passar rätt till muntlighets- och
136 omedelbarhetsprinciperna, men då är det ett ytterligare skäl att ej ansluta sig till desamma. Den gamla goda regeln bör hållas i helgd, att »domaren skall icke vara för hastig till att döma förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt». På nu anförda grunder synes mig att man icke kan ansluta sig till det strikta tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna, som kommissionen föreslagit, utan torde i stället böra övervägas huruvida icke genom att komplettera det nuvarande muntligt-protokollariska systemet med en förberedande förhandling •— i stort sett anordnad på vis kommissionen föreslagit — olägenheterna av det nuvarande systemet skulle kunna motverkas. J a g anser mig hava ganska rik erfarenhet av fördelarna med skriftväxling, såväl förberedande som sådan på ett mera fortskridet stadium av handläggningen, dels från flerårig verksamhet vid vattendomstol, dels ock från min tjänstgöring i denna domsaga, Under skriftväxlingen vid vattendomstolen har vattenrättsdomaren stor möjlighet — varav han också i stor utsträckning begagnar sig — att genom föreläggande få processmaterialet i det skick, att målen — åtminstone i fråga om stämningsmål — redan vid första handläggningen inför domstolen äro i det skick, att de efter samma handläggnings slut kunna avgöras. Härigenom påskyndas målens avgörande betydligt, varjämte rättegångskostnaderna väsentligt nedbringas. I min åsikt angående fördelarna av skriftväxling starkes jag av den erfarenhet, som jag vunnit av den i denna domsaga tillämpade skriftväxling, som ju dock lider av den begränsning, att den är helt beroende av parternas eller deras ombuds tillmötesgående. Vidkommande den föreslagna domstolsorganisationen kan jag icke gilla förslaget att med ökning av nuvarande domsagors storlek genomföra en uppdelning av göromålen mellan ett flertal där tjänstgörande domare. Bortsett från inskrivningsväsendet, som lämpligen på sätt kommissionen föreslagit bör handhavas av särskild inskrivningsdomare, torde det i praktiken bliva svårt att fördela mål och ärenden så, att de mera invecklade komma att handläggas av den mera kvalificerade domaren (lagmannen) och de andra av mindre kvalificerade. Det är ytterst vanskligt att på förhand bedöma huruvida ett instämt mål blir lätt eller svårt att handlägga. Det visar sig i regeln först efter någon handläggning av målet. J a g är övertygad om att i praktiken kommer rådmannens arbetsuppgift att bliva lika kvalificerad som lagmannens. Och därmed bortfalla alla skäl för införande av särskilda domare vid lagmannens sida. Den senare skulle ju därjämte hava chefställning i förhållande till rådmännen. Visserligen skulle så vara förhållandet endast i fråga om organisationen och arbetsfördelningen inom domstolen, men det skulle nog ej kunna undgås att denna myndighet jämväl i någon mån komme att påverka rådmannens dömande verksamhet. J a g anser, att förefintligheten av en dylik chefdomare är oförenlig med den självständighet, som rådmannen såsom domare bör äga. Domsagorna böra följaktligen icke göras större än att de kunna skötas av en domare med tillhjälp av inskrivningsdomare och erforderliga biträden. Min erfarenhet från det dussin domsagor, av växlande storlek och arbetsbörda, i vilka jag längre eller kortare tid tjänstgjort, är att domsagor med omkring 35,000 invånare äro med hänsyn till storleken de under nuvarande förhållanden bäst avpassade, då de giva domaren tillräckligt kvalificerat arbete, samtidigt som han där har möjlighet att både stå i intim kontakt med den rättssökande allmänheten och överblicka alla inom domsagan förekommande göromål. Sistnämnda förhållanden äro till ovärderlig nytta för rättskipningen. Vidkommande domstolsorganisationen i övrigt ansluter jag mig i stort till det av tillkallade sakkunnige borgmästaren Schneider särskilt avgivna yttrandet. I likhet med denne anser jag, att kommissionen i någon mån övervärderat lekmännens betydelse för avgörande av civilmålen. Som kommissionen fram-
137 hållit, måste lekmännens uppgift inskränka sig till en prövning av sakfrågan d. v. s. en prövning av bevisningen. I civilmålen är dock denna på grund av civilrättens stadganden till den grad beroende på den rättsliga kvalifikationen av vissa fakta, att rätts- och sakfrågan näppeligen i praktiken lär kunna skiljas åt. Kommissionen yttrar även på ett ställe (del I I I , sid. 142) att »den part som gör gällande ett privaträttsligt rättsförhållande har bevisbördan för de omständigheter, som enligt normala förhållanden äro tillräcklig grund för rättsförhållandets uppkomst». Det torde vara ogörligt, att närmare bestämma innebörden av detta uttryck »normala förhållanden» utan ingående juridiska kunskaper. — I brottmål är förhållandet åter ett annat, och därför möter ur denna synpunkt intet hinder för lekmännens deltagande. Huruvida nämnd bör deltaga i hovrätt synes bero på om part önskar muntlighet även här. Denna inskränkning i vad konsekvensen egentligen fordrar synes föranledas av behovet att nedbringa kostnaderna. Vidkommande nämndemännens antal synes detta utan fara kunna minskas, ty det nuvarande antalet är ju endast en rättshistorisk kvarleva utan verkligt innehåll. Däremot torde med hänsyn till kravet på objektivitet fordran på individuell rösträtt för nämnden böra avvisas. Lekmannainflytandet kan ju vinna tillbörligt beaktande genom att antalet nämndemän minskas. Genom införande av nämnd även i städerna blir fråga, om icke garantier emot politiska för rättskipningen främmande synpunkter erfordras mera än nu; detta enär nämndemansvalen å landet sedan gammalt betraktats från synpunkter, vilka ej göra sig gällande i städerna med deras mindre patriarkaliska bruk. Valen av nämndemän i städerna — särskilt om deras antal skulle nedbringas till fem med möjlighet för fyra av dem att överrösta den lagfarne domaren och en nämndeman —- komme enligt min tro att ske efter politiska grunder. Erfarenheterna från nuvarande borgmästar- och rådmansval bestyrka riktigheten av denna förmodan. Under min tjänstgöring i denna domsaga, som i fråga om vissa områden rönt inflytande av grannskapet med Göteborg och vilken därjämte i sig innesluter staden Mölndal, har jag fått den uppfattning, att nämndemän från dylika orter ibland icke visat sig helt fria från politiskt hänsynstagande. Om så kan vara förhållandet med nämndens nuvarande möjlighet att göra sin röst gällande, kan man med fog befara att en nämnd med den ökade befogenhet, som föreslagits, och kanske vald efter en proportionell valmetod av en politiskt intresserad stadsbefolkning komme att föra in politiska synpunkter i rättegången i sådan grad, att rättssäkerheten äventyrades. Icke är det att förmoda, att städernas valmän vid dessa val skulle låta sig ledas av andra bevekelsegrunder än dem, de pläga följa vid andra val. Till bemötande av nu uttalade farhågor anför kommissionen bl. a. att »då nämndemansval förrättas, kunna väljarna i regeln icke hava kännedom om de mål, som skola komma före, varför politiska beräkningar vid valen bliva vanskliga och jämväl mindre frestande». Denna invändning synes mig synnerligen svag, då ju valperioden skulle omfatta fyra år, under vilken tid för visso kan förekomma en mängd mål av innebörd, att möjlighet gives för en nämndeman att med åsidosättande av sin opartiskhet påverka domen till gynnande av den av honom företrädda politiska åskådningen. De av kommissionen föreslagna garantierna emot obehörigt politiskt hänsynstagande — särskilt förbud emot partibeteckningen — synes mig otillräckliga. Starkare garantier böra införas. För min del finner jag mig tilltalad av den i Finland brukliga metoden, att urväljarna endast göra upp förslag på tre män till ledig nämndemansbefattning, av vilka häradsrätten sedan utser en till nämndeman. De nuvarande kollegiala stadsdomstolarnas ersättande med enmansdomare
138 torde för civilprocessens vidkommande av redan anförda skäl böra tagas under ytterligare övervägande, i synnerhet som processen härigenom åtminstone för den allmänna uppfattningen komme att framstå såsom försvagad gentemot nuvarande ordningen. Kommissionen har framhållit att den tidigare förefintliga skillnaden mellan stad och land upphört, och detta torde i huvudsak vara riktigt, om också skillnaden i ett till ytinnehållet så vidsträckt land som vårt med dess relativt ringa lantbefolkning fortfarande i ej så obetydliga avseenden förefinnas. Av denna orsak torde övervägas om icke olikheten i organisation allt framgent bör bibehållas, särskilt som ändringen i förevarande avseenden torde stöta på synnerligen kraftigt motstånd i städerna. De mindre städerna, som kunna sägas sakna möjlighet att tillfredsställande sörja för sin rättskipning, böra emellertid läggas under landsrätt — oavsett om därmed såsom förut antytts ersättningskostnader skulle förknippas. Införandet av tätare tingssammanträden förordas, dock bör härvidlag iakttagas att alltför täta sammanträden gärna medföra användandet av flera arbetskrafter, medan ett något längre uppehåll mellan sammanträdena möjliggöra ett smidigare utnyttjande av ett mindre antal arbetskrafter. Huruvida även i nu berörda avseende en skillnad mellan landsbygd och stad bör iakttagas, torde göras till föremål för utredning. Angående den av kommissionen föreslagna prorogationsrätten för parterna kan befaras, att densamma med den föreslagna organisationen för underrätterna i städer, som bilda en domkrets, lätteligen leder till, att parter i mål som skulle hava avgjorts i stad, där även hovrätt är förlagd, i de flesta fall instämma det direkt till hovrätten, åtminstone om målet är av någorlunda vidlyftig natur. En motvikt häremot är onekligen, att sakfrågan i detta fall kommer att prövas av endast en instans. Men det torde dock få anses mindre tilltalande att på detta sätt tvinga parten till ett val mellan ä ena sidan kostnaderna för en dubbel handläggning och å andra sidan en skarp begränsning i möjligheten att få sakfrågan förelagd för en överprövning, isynnerhet som med den utformning av institutet, som föreslagits, mål av mindre värde alltid skulle kunna prövas i tre instanser. Finge prorogationsrätten en större användning, komme under angivna förutsättning förhållandet lätteligen att bliva sådant, att underrätten bleve en domstol enbart för bagatellmålen, under det att hovrättens arbetsbörda komme att ökas i oroväckande grad. Detta strider dock mot den av kommissionen förfäktade meningen, att rättskipningsförfarandets tyngdpunkt bör ligga hos domstolarna (del I, sid. 69). Angående förslaget om delgivning av stämningen och övriga rättens beslut bör framhållas, att parternas rådighet över processen härmed framflyttats till tidpunkten för stämningens uttagande i stället för som nu till stämningens delgivning, vilket torde i någon mån utgöra hinder för part att i civila mål erhålla motpartens medverkan till en förlikning utom rätta, då han härigenom förlorar det psykiska tvångsmedel som ligger i att erbjuda förlikning samtidigt med stämningens delgivning. — Reglerna angående delgivning genom postverket synas under alla förhållanden vara fullt effektiva. Huruvida exekutionsärendena böra överflyttas till domstol synes vara en fråga som bör bedömas ur förvaltningsrättsliga synpunkter. Något principiellt hinder mot en dylik överflyttning synes ej förefinnas. Allmänt torde erkännas hurusom det nuvarande åklagarväsendet äir synnerligen dåligt. Behovet av snar reformering härutinnan är särdeles starirt. Emot de riktlinjer, efter vilka kommissionen föreslagit en reform, har j a g icke i huvudsak något att anföra. Angående förfarandet i underrätt i brottmål ansluter jag mig i princip till kommissionens förslag. Regleringen av förfarandet vid polisundersökming, husrannsakan, kroppsbesiktning och beslag torde under alla förhållanden böra ske,
139 och kommissionens förslag i dessa avseenden synes i stort sett innebära en klok avvägning mellan samhällets intresse att få en brottsling befordrad till straff och den adltid i svensk rätt starkt framträdande principen om individens skydd mot obeKöriga ingrepp. Huruvida den av kommissionen föreslagna regleringen av de olika detaljspörsmålen är i allo lämplig, torde tillkomma polis- och förvaltningsmyndigheterna att yttra sig om. Dock bör framhållas, att skillnaden mellan anhållande och häktning torde bliva ytterst liten. Likaledes torde boxa påpekas, att kommissionens påstående, att vite och häkte såsom tvångsmedel mot den, som vägrar åtlyda under förberedelsen givet editionsföreläggamde, icke kan användas gentemot den misstänkte (del I I I , sid. 108), hänför sig till en väl långt driven slutsats av en låt vara teoretiskt riktig uppfattning av modern straffprocess. Vidkommande förfarandet med huvudförhandling i brottmål kan ifrågasättas, om denna ej borde inledas med ett av ordföranden givet referat av förundersökningens huvudsakliga innehåll, till vilket referat åklagare och svarande eller den sistnämndes försvarare hava att anknyta sina föreställningar. Härigenom erhåller nämnden en ledning för uppfattande av den kommunala förhandlingen. Häradshövdingen i Inlands domsaga (C. E. LAGERGREN) har förklarat sig finna processkommissionens betänkande omfatta förslag till reformer av betänklig a r t och av beskaffenhet att icke vara för vare sig domstolar eller allmänhet tilltalande eller behövliga samt dessutom omöjliga att i praktiken följa eller genomföra. T. f. domhavanden i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga (G. OTTOSSON) :
I fråga om domstolsförfattningens omdaning enligt kommissionens betänkande torde dess genomförande rent praktiskt sett avsevärt försvåras genom den föreslagna sammanslagningen av land och stad och de ekonomiska uppgörelser med städerna, som utgöra en förutsättning för den föreslagna ombildningen. Vad angår den i betänkandet föreslagna nämndemansinstitutionens sammansättning och sättet för dess deltagande i rättskipningen kan mot förslaget i denna del med rätta uttalas vissa betänkligheter. Genom föreningen av land och stad blir nämndens sammansättning väsentligen olika mot vad nu är fallet och motsättningen inom densamma större, vartill i ej ringa grad komma att medverka sådana förhållanden som införande av proportionellt valsätt med påföljd av domstolarnas politisering samt bestämmande av ersättning åt nämndemännen för deras uppdrag, varigenom befattningens karaktär av förtroendeuppdrag frångås. På grund av tätare tingssammanträden med ty åtföljande uppoffring av tid torde det bliva förenat med avsevärda svårigheter att erhålla för uppdraget fullt lämpliga personer; och man torde väl kunna sätta i fråga, om de nya nämndemännen komma att hos allmänheten ingiva samma förtroende som de gamla häradsnämnderna. En sak torde dock i varje fall vara ofrånkomlig, nämligen att genom domsagornas förstoring och reducering av nämndemännens antal i rätten nämndemännens kontakt med orten och befolkningen skall minskas. Nämndemännens person- och ortskännedom har jag för min egen del funnit vara av synnerligen stor betydelse, även om utredningen i ett mål är fullständig. Av processkommissionens betydelsefulla och vittgående förslag torde det om den fria bevisprövningens införande kunna påräkna allmän tillslutning. Den fria bevisprövningen, som förutsätter muntligt och omedelbart förfarande, torde dock i praktiken medföra en del olägenheter, därav jag exempelvis vill nämna ökandet av lekmannainflytandet vid våra underrätter, vartill sak-
140 nas berättigad anledning vare sig från synpunkten av ökad rättssäkerhet eller av förtroende för våra domstolar. Det lider väl intet tvivel om, att vårt rättegångsväsende i flera avseenden behöver reformeras. Men detta har uråldrig hävd i vårt svenska rättsliv, och en anpassning efter förändrade tidsförhållanden bör säkrare kunna åstadkommas genom partiella reformer och icke genom så på en gång djupgående ingrepp i nuvarande ordningen, som processkommissionens betänkande innebär. Häradshövdingen i Tössbo och Vedbo härads domsaga (K. MELLÉN) : Att i detalj bemöta de i betänkandet framkomna förslagen, därtill har alltför kort tid blivit oss anvisad. Förslagen innebära emellertid så genomgripande förändringar i domstolarnas nuvarande organisation, i förfarandet inför rätta samt uti rättegångsväsendet i hela dess vidd att, om förslagen realiserades, icke mycket komme att återstå av vår urgamla och med odelat förtroende av allmänheten uppburna rättegångsorganisation. Allmänt såväl bland jurister som lekmän och långt ute på landsbygden har betänkandet också väckt förstämning, och man frågar sig, om det verkligen finnes vägande skäl att bortkasta vår förnämliga, uråldriga rättsordning mot något, som icke är bevisligen bättre. Säkerhet, skyndsamhet och billighet äro fundamentala krav, som alltid ansetts böra ställas på ett lands rättskipning. Frågar man sig, om icke vårt nuvarande rättegångssystem fyller dessa krav, så torde ifråga om kraven å säkerhet och billighet det vara ostridigt, att i intet annat land dessa krav bättre tillgodoses än hos oss. I fråga om skyndsamhet kan det ju ej förnekas, att vårt rättegångsväsende mången gång brister, men denna brist torde kunna avhjälpas på enklare och billigare sätt än nu föreslagits. Kommissionens förslag att trygga rättskipningens säkerhet synas mig mycket problematiska. Lekmännens ökade inflytande samt kravet å huvudsakligen muntligt och omedelbart förfarande inför rätta synas mig snarare öka än utesluta risken, att materialet för en dom saknar nödig reda, ordning och tillförlitlighet. Rättskipningens billighet! Ja, den synpunkten har processkommissionen totalt förbisett. Det skall tydligen reformeras, kosta vad det vill. Men en praktisk man med ekonomiskt sinne kan ur betänkandet utläsa, att, om däruti framlagda idéer bleve realiserade, vårt rättegångsväsende ställde sig ohyggligt dyrbart för staten, och en rättegång för enskild skulle draga så stora kostnader, att ingen åtminstone obemedlad vågade sig på att processa. Såvitt det ej är meningen, att staten så småningom skall övertaga all rättegångskostnad, bleve på så sätt rättvisan till endast för de rika. Det vore orätt förneka, att en del mindre brister vidlåda nuvarande rättegångsordning och att betänkandet ej innehåller en del goda uppslag. Dessa uppslag kunna emellertid så småningom inarbetas i vårt nuvarande rättegångsväsende, utan att detta rubbas till sina grundvalar. Att i vissa tvister göra hovrätten till första instans måste ur alla synpunkter anses olämpligt. Likaså att degradera vår nuvarande högsta instans, högsta domstolen, till en blott och bar revisionsbyrå. Den tänkta sammanslagningen av domsagorna till större jurisdiktioner med tillsättandet av en mängd olika graderade domare i underrätterna skulle undergräva domarens anseende. Den misslyckade domsagostadgan, som redan nu möjliggör eller rättare sagt nödvändiggör, att vid samma rättegångstillfälle två eller flera personer, även kvinnliga, springa upp och ned från domaresätet, har gjort nog i detta avseende. Det är en felaktig princip, som börjat tilllämpas, då man sammanslår domsagor till större enheter med ökade arbetskrafter. Allt för stor koncentration är farlig. Det ställde sig billigare och allmänheten bleve mera betjänad om, såsom tidigare skett, de större domsagorna i stället delades. Förslaget om strafföreläggande är ett gott och ovan-
141 ligt nog även ett praktiskt och billigt förslag. Dock synes det mig som om ett godkänt föreläggande alltid borde underställas vederbörande domares provOm betänkandet vore mycket mera att säga, men som det är ägnat att helt nedbryta vår nuvarande goda rättegångsordning, som av allmänheten omfattas med förtroende, samt realiserandet av betänkandets forslag skulle medföra sådana kostnader i fråga om rättegång, att anlitande av domstol for mangen bleve en faktisk omöjlighet, kan jag icke biträda kommissionens torslag. Detta så mycket mindre som jag icke har grundad anledning antaga, att de framlagda förslagen, realiserade, skulle medföra någon förändring till det bättre. Häradshövdingen i Vartofla och Frökinds härads domsaga (A. JOHANSON) : Den allmänna uppfattning jag erhållit av betänkandet är den att processkommissionen synes hava för sitt arbete uppställt vissa huvudgrunder, nämligen att en ny rättegångsordning hos oss måste för att motsvara de krav, som ställas på en god sådan, grundas på en sträng tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsprincipen samt ett ökat lekmannainflytande i rättskipningen. Från dessa utgångspunkter är förslaget uppbyggt, och i rent teoretiskt avseende torde det hava stora förtjänster och fylla även högt ställda krav Men en annan fråga är, om en sådan rättegångsordning som den föreslagna passar oss och våra förhållanden, sådana de småningom utvecklats a traditionell och historisk grund. . . . I sitt betänkande säger processkommissionen redan i inledningen till huvuddragen av reformen, att denna måste ske med största varsamhet och att man icke bör söka efterbilda främmande mönster, som icke passa for vart land och vårt folk samt att det myckna värdefulla, som finnes i vart nuvarande rattegångsväsen, icke får förspillas. Denna kloka tanke, vilken säkerligen alla landets domare skänka sitt varma erkännande, går sedermera igen pa flera stallen i betänkandet. Såvitt jag kan finna, har denna tanke dock stannat vid blotta ord; den har i stort sett icke kommit till tillämpning i betänkandet. I den rättegångsordning processkommissionen föreslagit, återfinnes ej mycket ay vart nuvarande rättegångsväsen, åtminstone ej i sak, och detta är ganska naturligt, då förslaget rigoröst offrat åt omedelbarhets- och muntlighetsprincipen, såsom kommissionen utformat denna, ehuru densamma är en importerad nyhet ganska främmande för oss. Med undantag för själva instansordningen torde ej vara mycket kvar av det gamla förutom en del benämningar, som bibehållits för att göra förslaget till synes mindre radikalt. För vår nuvarande nämndinstitution synes processkommissionen hysa stort intresse och denna traditionella tillgång skulle vi alltså få behålla men endast till namnet, ty den föreslagna nämnden kan väl knappast sagas hava stort mera än namnet gemensamt med den nuvarande häradsnämnden. Efter dessa allmänna anmärkningar vill jag visst icke pasta, att allt ar bra som det är, och därför icke heller förneka, att vårt nuvarande rättegangsvasen är behäftat med vissa och i en del avseenden ganska stora brister. Härom torde alla vara ense. De hänseenden, däri dessa brister äro mest framträdande äro i främsta rummet med avseende å rättskipningens snabbhet och därnäst i avseende å säkerhet i denna. Allt vad som kan göras for avhjälpandet av dessa brister hälsas helt visst med tillfredsställelse av alla landets domare. Den påtalade långsamheten vid underrätterna är dock enligt mm erfarenhet betydligt mindre framträdande nu än endast för ett eller annat tiotal år sedan och beror numera till väsentlig del dels på organisationen av häradsrätterna dels på de därstädes verksamma advokaterna. En erfarenhet, som
142 säkerligen icke endast är min, är att det just är dessa advokater, som ofta lägga hinder i vägen för ett snabbt avgörande av målen, trots att domaren begagnar all den makt, som står honom till buds för att komma därhän. Detta kan förefalla vara ett hårt omdöme, men det förhåller sig dock ofta så, och anledningen härtill ar så väl känd, att jag icke behöver närmare angiva den En annan anledning till långsamheten, vilken jag icke vill underlåta att här framhålla, ar den allmänt bristande respekten för sanningsplikten, om man ens kan tala om en sådan i vår svenska process, där satsen »prima regula juris est negare» är sorgligt inrotad. Vilket arbete och vilken tid får icke domaren ofta nedlägga för att utröna sanningen i målet och precisera rättstvisten utan att härvid få det biträde av advokaten, som borde vara helt naturligt Om darfor sanningsplikten och äventyret av dennas åsidosättande i processen bleve uttryckligen erkänd, vore redan nu mycket vunnet för avhjälpandet av langsamheten. En annan orsak till nämnda missförhållande är häradsrätternas organisation, vilken gör att domarens tid är alltför mycket upptagen av inskrivningsväsendet, som år från år sväller ut och verkar i hög grad menligt pa själva rättskipningen. För att råda bot på de påtalade missförhållandena är därför enligt min mening första villkoret, att domarna befrias från all befattning med inskrivningsväsendet. Sker detta, blir en given följd, att säkerheten, på vilken numera enligt min mening i allmänhet icke kan med fog klagas, också av sig självt ökas. För att komma därhän måste emellertid de nuvarande domkretsarna ökas och underrätterna så organiseras, att den där anställda personalen får full sysselsättning, var på sin plats. J a g förordar därför processkommissionens förslag om större domkretsar, att de mindre rådstuvurätterna därvid förenas med kringliggande landsbygd, samt att aU kostnad för rättskipningen övertages av staten. Att landets större städer måste bilda egna domkretsar är givet, men var gränsen skall dragas för dessa, tilltror jag mig icke att nu bedöma. A t t underrätterna i allmänhet benämnas lagmansrätter torde icke finnas något att invända mot, likasom icke heller att ordföranden i dessa benämnes lagman och att vid dennes sida sättes en nämnd, bestående av icke rättsbildade lekmän. Någon anledning att i sådana städer, som bilda egen domkrets eller utgöra eget tingslag inom en domkrets, inrätta en nämnd, såsom förslaget innebär, synes mig emellertid icke föreligga. Frågan om nämndens antal, fem eller nuvarande sju, torde vara av underordnad betydelse, men däremot icke frågan om dennas befogenhet och rösträtt. J a g anser, att nämndens ledamöter icke böra hava individuell utan endast kollektiv rösträtt. De skäl, processkommissionen anfört för den individuella rösträtten, äro enligt min praktiska erfarenhet icke bärande, äro endast ett offer åt det nu moderna ropet på ökat lekmannainflytande i rättskipningen och smakar likasom sättet för nämndens utseende alltför mycket av politik. Vi ha hittills varit förskonade for politik i rättskipningen, och jag hoppas, att denna icke heller genom denna bakväg skall vinna insteg i underrätterna. Vidare anser jag, att nämnden bör liksom nu utses för en tid av sex år, och att fyllnadsval icke bör ske. o Vad jag sålunda yttrat gäller domsaga bestående endast av landsbygd eller sådan jämte en eller flera mindre städer, där organisationen bör vara likformig. Den av processkommissionen förordade likformigheten över hela linien torde principiellt icke behöva sträckas därhän, att den måste omfatta även städer, som bilda eget tingslag i en domsaga. I sådana städer bör organisationen kunna prdnas något så när i överensstämmelse med rådande tradition, och domstolen i såväl dessa som i städer, som bilda egen domkrets, få bibehålla
143 det traditionella namnet rådstuvurätt eller rådhusrätt, samt ordföranden i dessa bibehålla namnet borgmästare. Emot processkommissionens förslag, att de åligganden, som tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande eller magistrat såsom överexekutor, överflyttas till underrätterna torde icke vara något att erinra. Med den sammansättning lagmansrätterna med tillhörande kansli erhållit i förslaget eller i varje fall böra få, torde åtgärden vara synnerligen välbetänkt. Processkommissionens förslag om prorogationsrätt till hovrätten lärer stå eller falla med det uppbyggda systemet i övrigt. Skulle statsmakterna icke antaga förslaget i dess helhet eller åtminstone i allt väsentligt, lär denna rätt icke böra ifrågakomma. Men även om förslaget emot förmodan skulle antagas, torde det vara ganska tvivelaktigt, om denna prorogationsrätt bör medgivas. Att denna rätt skulle i en mängd fall vara en fördel för parterna och av dem eller rättare deras advokater omfattas med begärlighet, lider intet tvivel. Men härigenom äventyras också lagmansrätternas ställning och anseende, och risken att hovrätternas arbete förryckes ligger nära till hands. Det centrala i processkommissionens förslag är, såsom förut anmärkts, dess hävdande av muntlighets- och omedelbarhetsprincipens axiomatiska förutsättning för en god rättegångsordning. Någon erfarenhet angående fördelarna eller olägenheterna av denna princips tillämpning besitter jag icke och kan därför icke göra anspråk på att kunna i allo bedöma denna fråga. Det är därför med stor tvekan jag yttrar mig om den. Att grundsatsen omfattas av alla moderna rättegångsordningar måste ju dock visa, att dess tillämpning har vissa fördelar för rättskipningen, som icke kunna underkännas. Men dess tillämpning får dock icke vara självändamål, vilket den blir, om den drives allt för långt. På sätt den genomförts i förslaget passar den enligt min mening icke för våra förhållanden, och jag betvivlar, att vårt folk skulle finna sig till rätta med en sådan rättegångsordning och få förtroende för den rättskipning, som komme att övas i dess hägn. Grundsatsens tillämpning förutsätter ju en uppdelning av processen i en förberedande förhandling och en huvudförhandling med därpå omedelbart följande dom, som skall grundas på det rent muntliga förfarandet vid huvudförhandlingen. Utan att ingå på frågor, som stå i samband härmed, såsom om sättet för ordnandet av den förberedande förhandlingen, om domstolens protokoll och rätten för ordföranden att under målets handläggning föra egna minnesanteckningar, vilka dock icke skulle få ligga till grund för domen, om alla de avsteg från muntlighetens stränga tillämpning, som processkommissionen själv nödgats göra, tillåter jag mig ifrågasätta, om grundsatsen kan genomföras annat än i mindre invecklade mål, såvida icke rättssäkerheten skall äventyras. I stora och mera invecklade mål förutsätter systemet först och främst skickliga och samvetsgranna advokater å ömse sidor och därnäst, att domaren besitter ett minne, som aldrig sviker, och en förmåga att sovra och sammanhålla förhandlingsmaterialet, som kanske icke alltid förefinnes. Faran för en förhastad och icke väl genomtänkt dom ligger eljest nära till hands, och den rättssökande allmänheten torde vara mera tillfredsställd med utsikten av en säker dom, även om den måste pruta av något på snabbheten. Såvitt jag förstår är det hos oss använda muntligt-protokollariska systemet att föredraga, särskilt om detta förbättras genom vissa bestämmelser i avseende å protokollsföringen. Snabbheten i rättskipningen, som den av processkommissionen så varmt omhuldade muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen skulle befordra, torde enligt min mening kunna förbättras på ett enklare sätt än det av kommissionen föreslagna. Skulle det vara alldeles omöjligt att genom lagändring befordra den praxis, som i fråga om tvistemålens handläggning börjat utbildas vid en
144 del av våra större rådhusrätter och även vid en eller annan häradsrätt, bl. a. Askims m. fl. härads? Om därtill domaren utrustas med större makt att utöva sin processledande verksamhet, torde säkert mycket vara vunnet för en förbättring av den eftersträvade snabbheten av rättskipningen i tvistemål. De svårigheter, som härvid uppstå, underskattar jag ingalunda, men omöjlig borde lösningen av denna fråga icke vara, åtminstone om advokaterna vilja lojalt medverka härvid. I sitt betänkande förklarar sig processkommissionen på goda grunder, synes det mig, icke vilja vara med om införandet av advokattvång. Det synes mig dock, som om även i detta fall kommissionens sanna ord icke stå i samklang med dess förslag, ty detta nödvändiggör helt säkert anlitandet av advokat under hela förfarandet i lagmansrätten i alla mål utom de allra enklaste. Hur det sedan kommer att gå med den mycket beprisade billigheten för den rättssökande allmänheten att anlita domstolarna, behöver jag icke påvisa. I fråga om den fria bevisprövningen och behövligheten av dennas lagfästande, torde processkommissionen hava landets hela domarekår på sin sida. Men detta torde däremot icke vara fallet, då kommissionen synes förutsätta, att införandet av fri bevisprövning icke kan ske utan i samband med tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsen. Praxis har redan med vår nuvarande rättegångsordning gått mot fri bevisprövning, och hinder synes mig icke föreligga att lagfästa denna, även om vårt rättegångsväsen icke orastöpes så fullständigt, som processkommissionen nu föreslår. Från sin utgångspunkt föreslår processkommissionen, att högsta domstolen i dit fullföljda mål skulle pröva hovrättens dom endast med avseende a rättstillämpningen men ej i sakfrågan. Detta sammanhänger givetvis med muntlighetsprincipen och är beroende av dennas godtagande. Godtages ej denna, torde icke finnas någon som helst anledning att bryta med nu gällande ordning. Med anledning av vad jag sålunda anfört och då för våra förhållanden det muntligt-protokollariska systemet är att föredraga framför det muntlighets- och omedelbarhetsförfarande, som processkommissionen föreslagit, då vi ännu icke torde vara mogna för den föreslagna radikala omstöpningen av rättegångsväsendet, då vi under alla omständigheter först måste ombilda hela vårt åklagarväsen, innan vi ens kunna tänka på förslagets genomförande, då man för närvarande icke känner annat om de med förslagets genomförande uppkommande ökade kostnaderna än att de måste bliva högst betydande, då processkommissionen icke ens antytt, hur uppgörelse skall ske emellan städerna och staten angående dennas övertagande av alla kostnaderna för rättegångsväsendet, och då slutligen den föreslagna nya rättegångsordningen måste förorsaka den rättssökande väsentligen ökade kostnader, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att ombildningen sker i enlighet med det förslag, betänkandet innehåller. Denna ombildning bör enligt min mening ske på de partiella reformernas väg och med bibehållande av allt det goda, livsdugliga och traditionsbundna, som vår nuvarande rättegångsordning onekligen innehåller, därvid emellertid en del av de uppslag, betänkandet bjuder på, lämpligen böra ligga till grund. Häradshövdingen i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga (G. KRONLUND):
Vilken åsikt man än må hysa beträffande den av kommissionen ifrågasatta omgestaltningen av vår processordning måste dock kommissionens föreliggande betänkande betecknas såsom ett standardverk i svensk grundlighet och ge-
145 digenhet, i omfattande och djupgående studier på såväl det vetenskapliga som det praktiska området inom rättsväsendet. Betänkandets svaghet ligger enligt mitt förmenande huvudsakligast däri att kommissionen beträffande underdomstolarna vill infoga de stora kulturländernas moderna processordning inom ramen för våra nuvarande underdomstolar på landet, om ock med vissa förändringar i deras organisation. Inom dessa moderna processordningar har man i ändamål att såväl sörja för rättssäkerheten som befordra snabbheten i rättskipningen inrättat olika domstolar allt efter målens olika beskaffenhet; de enklare såväl civil- som brottmål hava ansetts kunna handläggas under enklare former inför enmansdomstolar, under det att de vidlyftigare, mera invecklade och krävande målen äro hänvisade till behandling inför kollegiala, av rättsligt bildade ledamöter sammansatta domstolar, där dessa mål kunna bliva föremål för en mångsidigare prövning, ett djupare skärskådande av de spörsmål, som föreligga till avgörande. På sådant sätt sammansatta kollegiala domstolar förefinnas_ även i vårt land i de större städerna, där en utvecklad handel och industri, sjöfart och affärsliv ofta skapa invecklade, svårlösta rättstvister, vilkas riktiga lösning tarva därför rustade domstolar, sådana som de kollegiala domstolarna kunna anses vara. Kommissionen framhåller själv, hurusom i en dylik domstol, sammansatt av flera rättsligt bildade domare, »arbetet genom den inverkan ledamöterna utöva på varandra är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet». Det av kommissionen föreslagna muntlighetssystemet i rättegången ställer enligt kommissionens åsikt större anspråk på domstolen än en rättegång efter nuvarande system, och det kan med hänsyn därtill, säger kommissionen, vara av värde att domstolen är av kollegial natur. Kommissionen finner det oaktat dylika domstolar icke erforderliga, då man i allt fall äger fullfölja talan i högre instans mot underrättens dom. A t t döma av detta uttalande synes kommissionen sålunda anse det ej vara av någon grundläggande betydelse att inrätta våra underdomstolar på det för rättssäkerheten mest betryggande sätt. P å ett annat ställe i sitt betänkande betonar dock kommissionen vikten av att underdomstolarna organiseras så att de erbjuda tillräckliga garantier för både en säker prövning av sakfrågan och en tillförlitlig rättstillämpning, då ju en tillfredsställande organisation av dessa domstolar är »en av de förnämsta förutsättningarna för en god rättskipning». Sett mot bakgrunden av vad här ovan framhållits och de åsikter kommissionen själv uttalat, synes mig dess förslag till organisation av underdomstolarna vara att, så att säga, ställa förhållandena på huvudet. Kommissionen bjuder i sitt betänkande på en enligt mitt förmenande försämrad upplaga av våra nuvarande underdomstolar på landet, avsedd ej allenast att ersätta dessa utan även att träda i stället för städernas kollegiala domstolar. I underrätterna på landet föreslås visserligen att bibehålla nämndemannainstitutionen, men nämndemännens antal skall minskas från 12 till 5, dessa skola inom större valdistrikt väljas proportionellt. Genom denna väsentliga reducering av nämndens ledamöter kommer densamma ej att kunna fylla den ytterst viktiga uppgift densamma för närvarande har, nämligen att företräda en ingående lokal- och personalkännedom inom en domsagas olika områden; den rika, mångsidiga livserfarenhet, varmed nämnden för närvarande riktar våra underdomstolar på landet, bortelimineras jämväl i väsentlig grad genom denna minskning av nämnden. Med proportionalismens tillämpning på nämndemannavalen är vidare dör10—291,921
146 ren öppnad för klass- och partipolitikens inträde i våra underdomstolar på landet, vilka för närvarande kunna sägas vara undantagslöst fria därifrån. Kommissionen finner ej fara härutinnan föreligga, då de vid dessa domstolar förekommande mål icke inbjuda till någon dylik politik. Men man behöver blott nämna några exempel på de olika slag av mål, som där förekomma till handläggning, såsom tvister mellan jordägare och arrendator, mellan dessa å ena samt torpare och statare å andra sidan, mål angående förgripelser mot arbetsvilliga med mera, för att inse att dylika mål osökt erbjuda anledning till ett klasspolitiskt ståndpunkttagande och att även vid nämndemansval låta detta i möjligaste måtto göra sig gällande, synnerligast som maktbefogenheten inom dessa domstolar är för lekmannaelementet betydligt vidgad enligt kommissionens förslag. Om sålunda den av kommissionen föreslagna organisationen av landsbygdens domstolar måste göra dessa svagare än de nuvarande, blir svagheten i de föreslagna domstolarna så mycket större, då de skola avlösa städernas kollegiala domstolar och där fungera utan nämnd. Kommissionen drager därmed ett streck över stadsdomstolarna, av vilka de större städernas domstolar, utrustade med enbart juridiska bisittare, sedan långliga tider betraktats såsom verkliga hörnstenar bland våra underdomstolar. Att rättssäkerheten genom kommissionens förslag härutinnan försvagas låter sig ej bortförklaras. Uppenbart är ju, såsom även kommissionen själv måste anses vidgå, att de större vidlyftigare mera invecklade rättstvister, som av förut angivna skäl förekomma vid de större städernas domstolar, vinna en mera tillfredsställande och allsidigare prövning under en rådplägning mellan flera rättsbildade domare än av blott en sådan av normal typ. För kommissionen synes emellertid uniformiteten inom underdomstolarna gå framför hänsyn till rättssäkerheten. För förtroendet till densamma vore det högst betänkligt, om man, såsom kommissionen synes vilja göra, söker överskyla svagheten i underdomstolarnas föreslagna organisation med en hänvisning till utvägen att hos överdomstolarna överklaga underrättens dom. På grund av vad jag här ovan anfört måste jag anse kommissionens förslag till omorganisering av underdomstolarna innebära en försämring och desorganisation av de nuvarande domstolarna. Proceduren inför underdomstolen skulle vara uteslutande muntlig, intet protokoll föras över rättens förhandlingar eller vad vid ett måls handläggning förekommit med undantag huvudsakligast av vittnesmål och sakkunnigas utsago, men endast i det fall att det nämligen kan antagas att målet fullföljes i hovrätten, en ytterst svävande bestämmelse, som säkerligen kommer att medföra högst olika praxis inom olika domstolar. Innan målet förekommer till handläggning inför domstolen, skall en förberedande förhandling mellan parterna äga rum inför rättens ordförande i syfte att klarlägga tvistens beskaffenhet, parternas ställning till densamma samt beskaffenheten av de bevismedel, varmed de vilja belysa den, med mera; sedan denna förhandling avslutats, vidtager målets handläggning inför domstolen; därvid få i regel inga skriftliga anföranden göras, utan parterna eller deras ombud hava endast att muntligen andraga allt vad de anse nödigt samt förebringa all den bevisning som genom vittnen, sakkunniga eller annorledes kan åstadkommas; på grundvalen av vad sålunda förekommit skall målets avgörande omedelbart ske. Då det måste anses uteslutet för rättens ledamöter att i vidlyftigare mål kunna i minnet sammanhålla det ofta synnerligen omfångsrika material, som av målets handläggning vunnits, måste givetvis rättens ordförande eller dess
147 sekreterare däröver föra privata minnesanteckningar; dessa privata, okontrollerade anteckningar och de lösryckta bilder, som målets handläggning efterlämnat i minnet, jämte ett muntligt referat av vad som vid målets förberedande behandling förekommit utgöra grundvalen för målets avgörande. Det kan med största sannolikhet påstås att det redan för en rättsbildad, genom långvarig vana tränad domare ofta skall vara förenat med stora svårigheter att i större mål fatta ett omedelbart avgörande, nödvändigtvis förbundet med en allsidig och grundlig prövning av alla på avgörandet inverkande omständigheter. Huru svårt, för att ej säga omöjligt, skall det då ej vara för en lekmannadomare att bilda sig ett självständigt, på föreliggande faktiska förhållanden grundat omdöme i målet. Man behöver ju blott tänka på de skiftande slag av vid underdomstolarna på landet förekommande tvister, vilka tarva en längre och mera djupgående prövning, såsom större arvstvister, äganderättsmål, klander av redovisning, konkurstvister, skadeståndsanspråk, för att ej tala om de ofta ytterst omfångsrika och svårlösta tvister, som städernas handels- och affärsliv med mera föra med sig, såsom vidlyftigare leveransmål, försäkringstvister, sjörättsmål med mera. Muntlighetssystemet med det omedelbara avgörandet i dessa mål befordrar visserligen snabbhet i rättskipningen, men detta måste i dylika fall givetvis ske på bekostnad av grundligheten och sorgfälligheten i målets prövning och är sålunda i hög grad ägnat att äventyra rättssäkerheten. E t t dylikt omedelbart och hastigt avgörande överensstämmer föga med vårt svenska folklynne, där betänksamhet utgör ett utmärkande drag; att hava betänketid vid ett viktigt avgörande betraktas såsom en självskriven sak; betänksamhet och betänketid måste givetvis vara så mycket mera påkallade som det på hithörande område ofta gäller ekonomiska och personliga frågor av största betydelse för en människa. Principen om muntlighet och omedelbarhet är inom de stora kulturländerna, varifrån förebilderna hämtats, visserligen teoretiskt genomförd, men i verkligheten dock ofta åsidosatt. J a g hade själv tillfälle att under en kortare tid för några år sedan bevista civilsessioner vid de franska underdomstolarna i Paris; vid ett måls handläggning syntes parternas advokater mera pro forma hålla några kortare anföranden, varåt rättens ledamöter ej föreföllo ägna någon vidare uppmärksamhet, efter dessa anföranden överlämnade advokaterna till rätten var sin dossier, synbarligen innehållande all behövlig utredning i målet, och därpå tillkännagavs, att utslag skulle meddelas å viss uppgiven dag. Omedelbarhetsprincipen synes sålunda ej ens i dessa framstående kollegiala domstolar kunna upprätthållas. Så mycket mindre torde detta kunna bliva fallet inom de av kommissionen föreslagna domstolar. Då såsom nyss framhållits intet förhandlingsprotokoll föres vid underdomstolen, måste hela den därstädes vunna utredningen upprepas inför hovrätten med undantag för vittnesmål och sakkunnigas yttrande som ju i vissa fall protokollföras i underdomstolen; allt arbete som där nedlagts för målets utredning är sålunda beträffande målets handläggning i hovrätten förspilld möda, anordningen med enbart muntlig procedur inför underdomstolarna kommer säkerligen att för de rättssökande i de flesta fall medföra nödvändigheten att anlita advokater vid utförandet av deras talan. Den för de rättssökande säkerligen mycket värdefulla förmånen att själv få under domarens processledning utföra sin talan torde sålunda oftast bortfalla vid genomförandet av kommissionens förslag. I överdomstolarna blir detta alltid fallet.
148 Med säkerhet torde därför kunna antagas att kostnaderna för de rättssökande vid anlitande av domstolarna komma att högst betydligt ökas genom den föreslagna processreformen. De ifrågasatta domstolarna skulle sammanträda tvenne dagar i veckan med en arbetstid av allenast 6 timmar om dagen, därvid klockslaget för varje måls pårop skulle vara på förhand angivet. Detta synes mig vara en frihandsteckning av förhållandena, som ej torde motsvaras av verkligheten. Såväl arbetstiden som tiden för varje måls pårop torde vara omöjlig att på förhand fixera, då detta är beroende på målens mängd och på den tid handläggningen och avgörandet av varje mål tager i anspråk. o Jämte de två veckodagarnas sessionstid skulle rättens ordförande hava att hålla förberedande förhandlingar i varje mål, att bereda målen till föredragning och dom vid den följande sessionen och dessutom handlägga andra viktiga göromål, till exempel uppdraget såsom överexekutor, varmed följer förrättande av de ofta tidsödande exekutiva auktionerna. Allt detta arbete måste väl i huvudsak vara anförtrott åt rättens ordförande, då det ju måste vara angeläget att på dessa viktiga områden undvika vikariatsystemet. Även om arbetstiden för rättens ordförande utsträcktes till det yttersta, kan det med skäl antagas att arbetsbördan bleve för stor om också såsom föreslås en eller två rådmän jämte sekreterare skulle finnas i varje domsaga. Då i samband med processreformen en reglering av domsagorna skulle vidtagas, varigenom dessa bleve väsentligt större än de nuvarande mindre domsagorna, bleve rådmännens och sekreterarens tid säkerligen fullt upptagen med övriga domsagogöromål, helst som från städer, sammanslagna med närgränsande domsaga, nog komme att framställas anspråk att inom dessa städer inrättades så kallade bitingsställen för tillgodoseende av en snabbare rättskipning. Underdomstolarnas organisering kommer därför att medföra behov av en hel stab av nya tjänstemän; enligt kommissionens förslag skulle inom varje domsaga finnas en lagman samt såsom förut nämnts 1 ä 2 rådmän samt en sekreterare; i större domsagor skulle dessutom tillkomma en vice lagman. Med hänsyn till de förstorade domsagorna samt det ökade och forcerade arbete som kommissionens förslag medför, lär nog dess genomförande komma att kräva en högst betydande ökning i de sålunda beräknade arbetskrafter. Emellertid finnes i kommissionens betänkande ingen som helst beräkning eller ens en antydan om huru kostnadsfrågan ställer sig beträffande den föreslagna omorganisationen. Redan övertagandet av rättskipningen inom städerna, vilka nu själva bekosta densamma, kommer säkerligen att för staten medföra dryga utgifter, desto mera opåkallade som från städernas sida aldrig höjts någon röst om statens övertagande av kostnaderna för deras rättskipning. Bland detaljerna i kommissionens betänkande är dess förslag om straffföreläggande ägnat att väcka betänkligheter. Det är visserligen sant att en åklagares talan i fråga om smärre förseelser ofta följes av ett erkännande och att ett avgörande inför domstol sålunda vore onödigt om i stället svarandeparterna lämnades tillfälle välja mellan ett av åklagaren åsätt bötesstraff eller målets hänskjutande till domstol Men man kan nog befara att den enskilde, i synnerhet bland landsbygdens enkla, okonstlade invånare, ofta skall falla till föga inför ett straffhot och underkasta sig påföljden hellre än att ställas inför rätta. Vid strafföreläggandet blir det i själva verket åklagaren, som inom en rätt bred marginal bestämmer straffet för en förseelse, oaktat han själv är partens
149 vederdeloman, något som ej gärna kan vara lämpligt då det ju alltid bör vara domstolen, som fritt och oväldigt utmäter straffet. Med de anmärkningar mot kommissionens förslag jag nu i största korthet framställt har jag ingalunda velat förneka att en modernisering av vårt nuvarande rättegångsväsende är av behovet påkallad. J a g anser emellertid, att en dylik modernisering kan utan en fullkomlig omstöpning av vårt domstolsväsende genomföras inom ramen av vår nuvarande domstolsorganisation och med en obetydlig kostnad för statsverket samt med tillämpning av de många värdefulla uppslag kommissionens betänkande innehåller. Den mest överklagade olägenheten i den nuvarande processordningen synes vara den långsamma rättskipningen. Att klagomålen härutinnan vad underdomstolarna beträffar äro i viss grad överdrivna framgår av rättsstatistiken, som visar, att där handlagda mål jämförelsevis snabbt avgöras, särskilt torde detta vara fallet vid stadsdomstolarna och de lantdomstolar, där sammanträden hållas varje månad under största delen av året. Långsamheten i avgörandet är däremot påtaglig inom rikets överdomstolar. Beträffande hovrätterna har detta sin grund i dessa domstolars organisation och arbetssätt samt isynnerhet i bristen på tillräckliga arbetskrafter, en brist som det emellertid tillkommer statsmakterna att avhjälpa. Vad angår högsta domstolen beror långsamheten därstädes på alltför stor anhopning i arbetsbördan. Den enda utväg att lindra denna torde vara den av kommissionen anvisade utväg att begränsa högsta domstolens verksamhet till en prövning av enbart rättsfrågan, det vill säga huruvida rättens regler av hovrätten riktigt tillämpats på det sakförhållande varom är fråga. Beträffande slutligen underdom stolarna torde där förekommande upprepade uppskov vid målens handläggning och därav följande dröjsmål i avgörandet kunna förekommas genom föreskrift om en förberedande förhandling mellan parterna inför rättens ordförande av ungefär samma art som den av kommissionen föreslagna. Genom att få tvistens beskaffenhet i hela sin omfattning utredd under denna förhandling skulle tvistens handläggning inför domstolen i väsentlig grad koncentreras och hastigare» än eljest föreligga till avgörande. Om man undantager de fall då uppskov med målet måste ske till följd av förfall från parts sida eller åberopade vittnens utevaro med mera, skulle ett mål under normala förhållanden i regel behöva förekomma blott en gång. En dylik anordning kan, vad beträffar lantdomstolarna, utan olägenhet åstadkommas genom en rationell arbetsfördelning och minskning i den fulltaliga häradsrättens arbetsbörda. Redan nu handlägges en mängd av de obetydligaste mål och ärenden inför de så kallade trenämndssammanträdena, som äro anordnade inom ett stort antal domstolar. Genom att anordna dylika sammanträden inom varje domsaga och dit hänvisa de enklare och mindre krävande målen, i vilka en förberedande förhandling kan anses onödig, skulle, under förutsättning av en rationell arbetsfördelning i övrigt, tillräcklig tid beredas rättens ordförande för särskild behandling av de större och mera invecklade målen, som borde förekomma inför fulltalig häradsrätt. Trenämndssammanträdena borde anordnas en gång i veckan, varemot fulltalig häradsrätt lämpligen kunde sammanträda en gång i månaden. Under förutsättning att de till dessa hänvisade mål kunde genom den förut angivna koncentration vinna sin slutliga behandling i ett sådant sammanträde
150 borde den rättssökande allmänhetens berättigade anspråk på rättskipningen vid våra underdomstolar på landet vara tillgodosedda såväl i avseende på snabbhet och sorgfällighet soim lätt tillgänglighet vid anlitandet av domstolarna. Mot den ifrågasatta fördelningen av målen i enkla mål samt större och vidlyftigare mål framhålles måhända svårigheten att åstadkomma en väl avvägd fördelning i detta hänseende. En sådan finnes dock redan nu, såsom här ovan nämnts, genomförd vid underdomstolarna på landet, ehuru i ringa omfattning, i det att en del obetydliga mål kunna handläggas å trenämndssammanträdena; det förefinnes emellertid enligt mitt förmenande ej den ringaste fara för rättssäkerheten att vidga omfatt ningen av dessa mål. I vidsträcktaste grad är en dylik uppdelning av målen genomförd i till exempel Tysklands och Frankrikes lagstiftning utan att några klagomål däröver försports, tvärtom har omfattningen av de mål, vilka behandlas av enmansdomstolar, ibland med, ibland utan lekmannabisittare, utökats genom senare års lagändringar. För genomförande av den sålunda av mig skisserade moderniseringen av vårt domstolsväsende skulle endast behöva anställas en biträdande domare, som hade sig i huvudsak anförtrott ordförandeskapet vid trenämndssammanträden, under det att häradshövdingen finge ägna sig åt målen vid den fulltaliga häradsrätten och i övrigt handhava domareämbetet. De unga domareaspiranterna, som vanligen få sin första utbildning och träning på domsagekanslien, tillföra efter hand domsageförvaltningen en värdefull arbetskraft, som fortfarande borde kunna påräknas och som underlättar en rationell arbetsfördelning. Genom anställandet av en biträdande domare inom varje domsaga skulle domsagornas storlek utan olägenhet kunna ökas, deras antal i någon mån minskas och en besparing för statsverket därigenom vinnas; slutligen skulle man också därigenom kunna undvika det nu överklagade vikariatsystemet, som för närvarande nödvändiggöres genom den anhopning av arbeten av de mest skilda slag som nu påvila lantdomaren. Närmare föreskrifter borde meddelas rörande protokollsföringen vid underdomstolarna, sålunda borde allt vad som tages till protokollet omedelbart därefter justeras, varigenom de rättssökande kunde erhålla visshet om protokollets riktiga avfattning; i mer omfattande mål kunde ju för undvikande av tidsutdräkt med fördel användas nutidens praktiska hjälpmedel, till exempel diktafon som ordagrant upptoge och omedelbart återgåve allt vad i målet till protokollet dikterats, de längst gående krav på snabbhet och säkerhet vid protokollsföringen skulle därigenom tillfredsställas, och ovan angivna utväg är vida att föredraga framför av kommissionen omnämnda stenografiska referat, som, huru noggranna de än äro, dock alltid lida av en viss osäkerhet. J a g har själv på hithörande område med fördel prövat användningen av diktafon. Vad här ovan framhållits beträffande proceduren vid underdomstolarna på landet torde även i tillämpliga delar kunna gälla om städernas kollegiala domstolar. En länge efterlängtad reform har kommissionen upptagit i sitt betänkande, nämligen fri bevisprövning, och kan väl oberoende av kommissionens betänkande i övrigt anses mogen till genomförande. Något skäl att låta denna reform anstå tills en genomgripande omgestaltning av vårt rättegångsväsende ägt rum borde ej förefinnas. Den förträffliga och mångsidiga skolning, som nutidens domareaspiranter erhålla och de under senaste årtionden utnämnda lantdomare i allmänhet erhållit genom dels en längre lantdomarepraktik dels en ofta mångårig tjänstgöring i hovrätter samt i många fall genom föredragning i högsta domstolen,
151 har skänkt lantdomarekåren en ypperlig såväl formell som praktisk utbildning, som gör den väl skickad att uppbära den betydelsefulla reform som fri bevisprövning innebär och som tillåter domaren att bedöma vittnen efter deras människovärde och icke blott såsom matematiska siffror, såsom halvt bevis etc. Kommissionens förtjänstfulla förslag till förfarandet vid häktning och därmed sammanhängande frågor torde böra tjäna till ledning vid en snar och välbehövlig lagstiftning därutinnan. På ovan angivna grunder finner jag mig böra avstyrka kommissionens föreliggande förslag till ombildning av rättegångsväsendet; däremot tillåter jag mig hemställa, att det måtte tagas under övervägande, huruvida man icke på partiella reformernas väg och med tillämpning av kommissionens förslag i vissa avseenden kan i den riktning jag påvisat avhjälpa olägenheterna i den nuvarande processordningen och därigenom utan nämnvärda kostnader vinna det syfte, som kommissionens betänkande avser. Häradshövdingen (W.
i Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands härads
domsaga
ZETHELIUS) :
Föreningen Sveriges häradshövdingar har i dagarna avgivit infordrat underdånigt yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Ehuru jag, som av det följande torde framgå, i många stycken ansluter mig till detta yttrande, kan jag icke instämma i yttrandets första sats, vilken synes innehålla ett medgivande att vårt rättegångsväsen är behäftat med åtskilliga, delvis ganska framträdande brister. Den svåraste tillvitelsen har varit för bristande snabbhet. Kristiden med alla dess tillfälliga förordningar medförde visserligen en överansträngning av domstolarna, därvid likväl häradsrätterna klarade sig bäst med ett minimum av arbetskrafter. Att sen taga de delvis kanske ännu kvarstående följderna av den då inträdda stockningen till intäkt för kravet på reform av rättegångsväsendet synes orimligt. Helst man kan misstänka att processkommissionens domstolar med sin synnerligen kringskurna expansionsförmåga vid kristidsliknande förhållanden skulle leda till verklig katastrof för rättskipningen med nödtvunget återinförande av det nu utdömda, men enligt min mening ur alla synpunkter välgörande vikariatsystemet, sådant det av ålder tillämpats vid våra domstolar. I vad häradshövdingeföreningen yttrar om det muntligt-protokollariska systemets överlägsenhet instämmer jag. Vad beträffar domstolsförfattningen torde vara allmänt erkänt att ett kollegium av domare giver den bästa garanti för ett säkert avgörande i enlighet med gällande rätt. Det synes därför vara ett steg i orätt riktning att vilja ersätta redan existerande kollegiala underrätter med enmansdomstolar. Tvärtom borde utvecklingen gå därhän att i den mån en bygd erhåller mera stadsliknande karaktär och ett av handel, sjöfart, industri eller eljest i rikare former utvecklat ekonomiskt liv, sådana orter förläggas under stadsrätt, För fyra femtedelar av rikets landsbygd torde man tills vidare kunna åtnöjas med förefintliga enmansdomstolar, vilka synas i hög grad åtnjuta landsbygdens förtroende. A t t häradsrätten, ehuru enmansdomstol, kunnat under så lång tid hävda sitt berättigande och nu till och med förordas av processkommissionen såsom enhetsdomstol för landet i sin helhet, lär i främsta rummet få tillskrivas den enastående förträffliga utbildning häradshövdingarna erhållit genom det ännu till för några år sedan tillämpade vikariatsystemet, först vid häradsrätt och sedan i hovrätt.
152 Härvid förbiser jag ingalunda värdet av nämndens deltagande i rättskipningen: icke minst genom a t t blott finnas till, men också genom ingående ortsoch personkännedom samt det tillfälle den ger domaren att diskutera icke blott sak- utan också rättsfrågan med omdömesgilla personer, åtnjutande allmänhetens förtroende. Nämnden förmedlar på det yppersta sätt kontakten mellan domaren och allmänheten och giver i lämplig omfattning domstolen en verkligt folklig karaktär. Häradsrätten får ett mindre byråkratiskt, mindre främmande utseende, en omständighet av synnerligt värde på den rena landsbygden dar de rattssokande ännu i stor utsträckning komma i egen person för att utföra sm talan. Nämndens närvaro gör förhandlingen mindre skrämmande tor en part som år saklös. Den, som saker är, uppträder däremot mindre saker, da han ser domaren omgiven av personer, som känna hans föregåenden även o m d e icke fört honom i kollision med rättvisan. Bibehållandet av enmansdomstolar bör dock icke ske under annan förutSa : n T ? ä l \ a t t d o m a r eutbildningen sker huvudsakligen i den ordning som galide tore domsagostadgans utfärdande och med obligatorisk adjunktion i hovratt under icke alltför kort tid. I fråga om nämndens rösträtt är folkligheten fullt tillgodosedd om nämnden har kollektiv rösträtt. A andra sidan innebär kravet på enhällighet hos nämnden ett nödvändigt skydd mot utslag av känslotänkande och, i sämsta tall, partiskhet Vid överläggning med åtskilliga nämndemän om processkommissionens forslag visades intet intresse för den kollektiva rösträttens utbytande mot praktiskt taget individuell rösträtt, Som en kuriositet kan nämnas att samma nämnd samma dag, utan domarens tillskyndan, överröstat honom i m vagande invändning mot den individuella rösträtten var att den i mål som satte intressen eller känsla i starkare rörelse, skulle utsätta nämndens'ledamöter for bearbetning eller t. o. m. påtryckning. Om metoderna för denna vittna dagliga företeelser vid lönestrider. Värt beaktande är också att den kollektiva rösträtten under århundraden tillämpats med framgång, och a t t den bygger på en princip att sakkunskapen har avgörandet, om icke folkmeningen är enhällig. E t t tummande på principen for ut i det rena godtycket. I fråga om nämndens storlek förordas status quo. Av mm ståndpunkt i fråga om domstolsorganisationen följer att, liksom uppk0 1 S n av f f ^ . ] stadsliknande förhållanden bör medföra förläggande under stadsratt, förändrade förhallanden kunna tänkas lända till att hittillsvarande städer kunna bliva for sm rättsvård fullt betjänta med att läggas under landsrätt. l>et domfora; antalet ledamöter i hovrätt och hos Kungl. Maj:t torde icke bora sattas lägre än för närvarande. Detta vad hovrätterna beträffar icke a fwlLt i l , g l - a + t l l l f 5 l e ! ? t t . j i r f o f d e r l i ^ ^sträckning bibehålla vikariatsystemet vilket jämte att det tillför hovrätterna en icke obehövlig föryng2 i l e r e d K e r de til förordnade ledamöterna den bästa tänkbara skolning för domareämbetets fortsatta utövande. Det yngre elementets närvaro i domstolen förhindrar domandets urartnmg till enbart rutin, i det att rättsfrågorna ständigt a er J f . . u P . ^ a s . . ^ diskussion. Utan diskussion, ingen utveckling. (Det kfn darlor ifrågasattas om icke häradshövdingens närmaste man borde deltaga med J SJäl a V erket f ö r b l ,ZZ\TTåeP T , » f ^ man över den processknmmisande , ? w L 1 - i ! e n 0 m S a e n 1 c l e r ä d s l a n a t t a n f ö r t r o d e ™ S a något så när " f P P P ^ . Mycket av det bästa hos den svenska statsförvaltfrån 1 FA-gSa ? nV Jn u di nl cg ieenl l a e lil ( ;er] adt lev nt rse änltv administrativa, torde härleda sig tikpJlf" l • ^l° i V ; i stänclig domareverksamhet såsom vikarie for häradshövding och adjungerad ledamot i hovrätt. Mycket av samhällets ryggrad skulle försvinna efter genomförandet av den utav processkommissionen skisserade domstolsförfattningen och domareutbildningen
153 Vill man göra rättskipningen till ett spännande skådespel för allmänheten, Rättegången i bör man driva koncentrationen till en huvudförhandling med omedelbart föl- tvistemål jande dom. Med skickliga advokater å ömse sidor vid skranket och väl tränade domare vid bordet kan systemet också understundom leda till en rättvis dom. Men under de förhållanden, som ännu råda i den övervägande delen av landsorten och med hänsyn till befolkningens invanda betänksamhet, tror jag att förfarandet sådant det mästerligt i få ord angives i 14 kap. rättegångsbalken bättre tillgodoser rättens seger, nota bene, om domaren utövar clen processledning honom tillkommer. I varje fall erfordras icke någon radikal omstöpning av förfarandet, blott några få kompletterande bestämmelser. A t t omedelbart efter en huvudförhandling, där ett vidlyftigt och invecklat mål framlägges i muntliga anföranden och ett rikligt bevismaterial förebringas, vara färdig med sin mening är även för en tränad jurist en prövande uppgift. Helst borde sådant icke få förekomma annat än vid kollegiala domstolar. Huru skola processkommissionens nämndemän vara denna uppgift vuxna? Vad bliver det annat än i bästa fall ett obestämt intryck att den har rätt och den orätt. Att lekmännens rättskänsla skulle reagera med säkrare utslag än den vane domarens torde icke med framgång kunna påstås. Även yrkesdomaren rådfrågar sin känsla för var rätten ligger. Men han har genom hela sin utbildning förvärvat förmågan att objektivt döma om denna känslas berättigande och kritiskt undersöka om den håller provet mot skriven lag och rätt. Dömandet förutsätter i själva verket även i ganska ringa mål en fullständig överblick över hela rättssystemet. Så länge de gamla balkarna av 1734 års lag ännu gällde med ett fåtal tillägg och ändringar, var en sådan överblick kanske möjlig även för lekmannen. Våra odalmäns lagkunskap bär därom vittne. Men annorlunda nu. Lagstiftningen är även för en tränad domare en labyrint, där Ariadnetråden icke alltid är så lätt att finna. Parallellt gälla gamla och nya lagar med invecklade övergångsbestämmelser. Det vill verkligen till ett »av sakkunskap oförvillat omdöme» för att tro sig om att »på rak arm» säga vad som i ett visst fall är rätt, även om omedelbarhet och muntlighet vid en aldrig så väl arrangerad huvudförhandling fått driva sitt magiska spel. I anslutning till vad sålunda anförts vågar jag i underdånighet hemställa om icke land och folk fara bäst om våra hederliga domstolar och förfarandet vid dem lämnas så mycket som möjligt orubbade. Vi veta vad vi hava. En god domare är bättre än en god lag. I de delar där jag icke ovan uttalat avvikande mening instämmer jag i det av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrande. Häradshövdingen i Östra härads domsaga ( J . BLADH) : Processkommissionen har själv i sitt betänkande betonat nödvändigheten av att vid en förändring av vår rättegångsordning framgå med största varsamhet samt tillse, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen icke förspilles, samt institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, icke utan tungt vägande skäl avlägsnas. Det torde nog icke kunna finnas mera än en mening därom, att den sålunda uttalade principen är fullkomligt riktig. Emellertid förefaller det, som om processkommissionen själv vid utarbetandet av sitt förslag icke tillräckligt haft denna princip för ögonen utan alltför mycket begagnat sig av utländska förebilder, som äro för oss främmande. Skulle processkommissionens förslag
154 i alla delar genomföras, synes ej så synnerligen mycket bliva kvar av vår nuvarande rättegångsordning. Även om man måste medgiva, att i denna finnas ganska väsentliga brister, så torde dock allvarligt kunna ifrågasättas, om dessa brister äro allvarligare, än att desamma åtminstone i huvudsak kunna avlägsnas genom partiella reformer och med bibehållande av den nuvarande grunden för rättegångsordningen. Vad som företrädesvis anmärkts mot vårt rättegångsväsende är, att detsamma fungerar alltför långsamt. Denna anmärkning drabbar kanske i ännu högre grad överrätterna än underrätterna, men härvid är emellertid att märka, att långsamheten i överrätterna ju icke beror på själva rättegångsordningen eller överrätternas arbetssätt, utan endast därpå, att till följd av bristande arbetskraft målen måste vila alltför länge i avbidan på att bliva föremål för huvudsaklig behandling. Funnes endast tillräcklig arbetskraft, skulle målens behandling i överrätterna säkerligen icke taga längre tid med den nuvarande rättegångsordningen än med den av processkommissionen föreslagna. Beträffande långsamheten i underrätterna så gäller nog anmärkningarna företrädesvis de större civilmålen, vilka vanligtvis icke kunna på en gång slutbehandlas utan måste uppskjutas, ofta flera gånger, i och för utredning, innan avgörande kan ske. Medel mot denna olägenhet torde emellertid kunna vinnas genom en i lag reglerad förberedande behandling av målen, innan desamma företagas till huvudsaklig handläggning av rätten, samt genom tätare tingssammanträden i domsagorna. De grövre brottmålen, i vilka de tilltalade vanligen äro häktade, handläggas och avgöras ju redan för närvarande synnerligen snabbt, och vad angår behandlingen och avgörandet av de mindre civiloch brottmålen samt ansökningsärendena så kan man icke heller numera med fog klaga över långsamhet. Beträffande sistnämnda mål samt ärendena kan dock ännu större snabbhet vinnas genom förenklat förfarande, såsom handläggning av domare utan nämnd vid särskilda oftare återkommande sammanträden. —• Genom nu ifrågasatta och möjligen även andra förändringar i rättegångsordningen torde lika stor snabbhet i rättskipningen kunna vinnas vid underrätterna som genom den processordning, som av processkommissionen föreslagits. — Vad säkerheten i rättskipningen med vår nuvarande rättegångsordning beträffar, så har icke visats eller ens gjorts sannolikt, att några allvarligare brister i detta avseende skulle förefinnas eller att rättskipningen hos oss skulle vara mindre tillförlitlig än i andra kulturländer. De anmärkningar, som framställts beträffande det så kallade vikariatsystemet, anser jag överdrivna, och detsamma anser jag i möjligen ännu högre grad vara fallet beträffande påståendet att protokollsföringen vid underrätterna icke skulle vara tillförlitlig. Att för vinnande av ökad säkerhet i rättskipningen offra den vid underrätterna nu tillämpade muntligt-protokollariska förhandlingsmetoden och i stället tillämpa den så kallade muntlighets- och omedelbarhetsprincipen, anser jag icke välbetänkt. Vad som anförts till förmån för denna princip kan nog teoretiskt sett verka ganska tilltalande, men i praktiken torde den icke hålla vad den lovar. Enligt min uppfattning skulle genom införandet av denna princip rättssäkerheten minskas i stället för att ökas. •— Att kostnaderna för processerna genom en ny rättegångsordning skulle kunna nedbringas, har aldrig påståtts. Säkerligen bleve förhållandet det motsatta. J a g tror sålunda, att vår nuvarande rättegångsordning, vari på senare tiden betydliga förbättringar vidtagits, bör kunna genom fortsatta partiella reformer ytterligare förbättras, så att densamma kan bliva ganska^ god. Emellertid har såväl av processkommissionen som från andra håll framhållits, att ett fullt tillfredsställande resultat icke kan på de partiella reformernas väg ernås, och är det nog möjligt, att detta påstående är riktigt. Att rätt-
155 skipningen bör helt och hållet skiljas från förvaltningen samt staten övertaga rättskipningen även i städerna, torde vara alldeles riktigt, och att en fordelning av de med rättskipningen förenade olikartade göromålen mellan olika kvalificerade arbetskrafter är synnerligen önskvärd, kan icke heller tornekas. A t t dessa önskemål icke kunna vinnas utan en mera genomgripande omläggning av rättegångsväsendet är uppenbart, men huruvida samma önskemal bora genomföras, anser jag vara en kostnadsfråga, som först måste utredas Skall omläggningen bliva så fullständig som processkommissionen föreslagit, bliva kostnaderna säkerligen högst betydande, och det kan ifrågasättas, huruvida vad som vinnes motsvarar kostnaderna. o Skulle dock en mera genomgripande förändring av rättegångsväsendet anses böra ske — vilket jag för närvarande lämnar osagt — vill jag i huvudsak ansluta mig till det yttrande, som av föreningen Sveriges häradshövdingar beslutats vid dess sammanträde i Stockholm den 20 i denna manad och varav kungl. hovrätten kommer att erhålla del. — J a g vill emellertid for egen del anmärka och framhålla följande. Enligt yttrandet liksom enligt betankandet böra domsagorna göras så stora, att arbetet i desamma lämnar tull sysselsättning för tre ordinarie domare och en tredelnmg av arbetet kan ske. Ifrågasättas kan emellertid, om icke med minst lika stor fördel domsagornas storlek bör bestämmas med hänsyn till, att i desamma skola finnas, tva ordinarie domare och en tudelning av arbetet bör genomföras. Skall i sistnämnda fall stad med eget tingslag ingå i en domsaga, borde rätten i staden bestå av endast två lagfarna ledamöter, vilket antal synes vara tillräckligt och kanske även i viss mån verka tilltalande med hänsyn därtill, att det domfora antalet lagfarna ledamöter i hovrätt föreslagits till tre. — Nämnd i underratt dar sådan skall förekomma, bör enligt min mening fortfarande bestå av minst sju medlemmar, med kollektiv rösträtt. Den reseersättning, som skall tillkomma nämndemännen, bör innefatta icke blott själva resekostnaden utan även skäligt dagtraktamente. Att nämnd icke bör beträffande några mal hava sate i hovrätt, anser jag uppenbart, då det icke kan tänkas, att nyttan av en anordning med nämnd i hovrätt skall motsvara de kostnader samt det besvai icke blott för nämndemännen själva utan även för hovrätten, som en dylik anordning måste medföra. — Skall nämnd icke erhålla säte i hovratt och skall protokollsföringen i underrätterna bibehållas i den i åberopade yttrandet föreslagna omfattning, vilket skulle medföra, att hörandet av vittnen och sakkunniga endast undantagsvis skulle behöva förekomma i hovratt torde grunden för införandet av muntlig partsförhandling i hovrätt delvis och kanske all icke oväsentlig del hava bortfallit. Det torde vid sådant förhallande med hansyn till kostnaderna för parterna vara obilligt att fordra, att parterna skola i alla mål i hovrätt inställa sig för muntlig förhandling, utan synes det skaligen kunna medgivas parterna rätt att välja mellan muntlig förhandling och sådant skriftligt förfarande, som för närvarande tillämpas, ratten dock alltid obetaget att, om särskilda omständigheter därtill föranleda, inkalla part till muntligt förhör eller förordna om muntligt förfarande. Möjligen skulle genom en dylik valfrihet det skriftliga förfarandet bliva regel och kunna medföra minskning i de erforderliga hovrätternas antal. Slutligen vill jag anmärka, att då i åberopade yttrandet foreslagits, att benämningen rådhusrätt eller rådstuvurätt skall bibehållas, for domstol i stad, som utgör eget tingslag, jag icke kan finna någon anledning varför icke benämningen häradsrätt skulle kunna bibehållas för övriga underrätter. Häradshövdingen i Gärds och Albo härads domsaga ( H . EDLING) : Processkommissionen har i sitt betänkande framhållit angelägenheten av att vid en reform å rättegångsväsendets område framgå med största varsamhet
156 och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och folk. Emellertid synes mig processkommissionen i det avgivna förslaget icke hava följt den sålunda uttalade grundsatsen utan verkställt en fullständig omdaning av vårt rättegångsväsende. Enligt min mening hade förefintliga brister däri kunnat avhjälpas genom partiella reformer. Enligt förslaget skall lagmansrätt i domkrets, omfattande landsbygd och stad eller allenast landsbygd, utgöras av lagfaren ordförande och nämnd, bestående av fem nämndemän med i realiteten individuell rösträtt. Den' nuvarande ordningen, enligt vilken nämndens antal utgör minst sju och har allenast kollektiv rösträtt, förtjänar enligt min mening avgjort företräde. Genom det större antalet nämndemän såväl skapas större auktoritet och förtroende för domstolen som kunna lätteligen inom densamma erhållas erforderliga upplysningar om sak- och personförhållanden. Den moderna kulturutvecklingen har medfört, att domstolarna i allt större omfattning få lösa invecklade och svårartade rättsliga spörsmål. Denna tendens inom rättskipningen inbjuder icke till ökat lekmannainflytande utan tvärtom. Redan genom den av processkommissionen förordade minskningen av nämndemännens antal till fem lär för övrigt tillräckligt vara sörjt för sådant ökat inflytande, därest detta eljest kunde hava fog för sig. Avgörande för min ståndpunkt till förslaget i vad det avser nämndemännens rösträtt är emellertid den allvarliga farhågan för att härigenom rätten ovidkommande hänsyn — politiska eller andra kunna komma att inverka på domstolarnas beslut. Den ansvarighet, som nämndemännen enligt förslaget äro underkastade, ifall de bestämma domens innehåll i strid mot ordförandens mening, och som väl för övrigt sällan lär bringas till användning, torde icke innefatta tillräckligt korrektiv mot missbruk av rösträtten. Genom den väsentligt ökade tjänstgöringsskyldighet, som enligt förslaget åligger nämnden, torde för övrigt svårligen kunna erhållas så kvalificerade krafter för nämndemannaskapet som önskligt vore. Den i förslaget förutsatta ersättningen till nämndemännen för uppdragets fullgörande torde jämväl vara ägnad att verka i samma riktning. Den föreslagna organisationen av lagmansrätt i tingslag, omfattande allenast stad, enligt vilken organisation lagmansrätten i tvistemål skall bestå endast av lagfaren domare, torde i jämförelse med vad nu gäller innebära ett väsentligt försvagande av rättskipningen i stad. Den i förslaget förordade anordningen att i vissa fall omedelbart få anhängiggöra mål i hovrätt är betänklig ur den synpunkten, att underrättens anseende och auktoritet därigenom kunna bliva lidande. Nämndemäns deltagande i behandling av mål i hovrätt torde icke vara påkallat. Enligt förslaget skall högsta domstolen icke äga pröva sakfrågan utan allenast rättstillämpningen i målet. Detta torde helt visst av folkets flertal komma att anses såsom en väsentlig nackdel hos förslaget. Berörda spörsmål sammanhänger nära med det av processkommissionen förordade rent muntliga förfarandet. ^ Vid ändring av förslaget i denna del torde ej möta hinder att såsom nu låta högsta instansen pröva målet i hela dess vidd. Det muntligt-protokollariska systemet sådant det hos oss praktiseras synes enligt min mening vara att föredraga framför det i betänkandet föreslagna rent muntliga rättegångsförfarandet. I invecklade eller vidlyftiga mål torde det rent muntliga förfarandet helt visst icke erbjuda tillförlitlig grundval för målets avgörande. Det återupprepande av hela förhandlingen i ett mål inför överrätt, som förslaget i denna del nödvändiggör, är förenat med så avsevärda kostnader och andra olägenheter såväl för parter som vittnen, att det om möjligt bör undvikas. Erinras må jämväl, att upptagande i protokoll av vad i målet förekommit har betydelse icke allenast direkt för målets behandling och
157 bedömande utan jämväl i andra avseenden, så t. ex. för erhållande av nåd eller villkorlig frigivning, utkrävande av straffansvar av vittne eller part. Och stundom kan vad som förekommit i ett mål hava avgörande betydelse för ett annat mål, som sedermera kommer under domstols prövning. Beträffande förfarandet i brottmål må framhållas, hurusom domstolens ingripande vid användningen av straffprocessuella tvångsmedel mot part knappast synes påkallat i den omfattning som förslaget förutsätter. I de fall åtminstone där tvångsmedlens användning står under ledning och kontroll av rättsbildade åklagare torde domstolens befattning därmed kunna väsentligen minskas. . . , Det av processkommissionen föreslagna institutet med strafforelaggande av åklagare (underåklagare) synes mig mindre sympatiskt. En tillfredsställande tillämpning av detta institut förutsätter högt stående åklagare, som med oväld och omsorg handhava detsamma, Ändock kan lätteligen hos allmänheten uppstå misstanke därom att vederbörligt straff icke blivit utmätt. Institutets användning bör givetvis vara utesluten i mål, där åklagaren har andelsrätt i böterna. Häradshövdingen i Villands domsaga (B. LJLIENBERG) : Så länge ett rättegångsförfarande verkar något så när säkert, snabbt och billigt, synes mig icke några skäl föreligga att vidtaga alltför genomgripande förändringar i detsamma. I vårt land har rättegångsorganisationen gamla nationella anor och jag vågar påstå, att det uppbäres av en ganska stabil grundval, nämligen allmänhetens förtroende, just därför att det icke alltför mycket brister i nyssnämnda tre hänseenden. Statistiken torde visa, att ändringsprocenten beträffande underrätternas domar ingalunda ställer sig alltför ogynnsam. Det förkättrade vikariatsystemet anser jag ej vara så av ondo som allmänt anses. Helt kommer det för övrigt aldrig att kunna undvaras — uppdrag av offentlig natur utav ett eller annat slag torde fortfarande som hittills draga domare från deras ämbeten. Dessutom är nämnda system ett av de viktigaste medlen för ungdomens utbildning — trots den olyckliga och i så mycket oförståndiga domsagostadgan. Vårt nuvarande muntligt-protokollariska system sätter jag vida framfor de lösa anteckningar av domaren, varom betänkandet talar. Det synes mig uppenbart, vilket av de båda systemen medför den största rättssäkerheten. Det kan visserligen vara sant, att arbetet med protokollets uppsättande kan vara betungande och tidsutdragande. Men protokollet giver nödvändig grundval för och säkerhet vid domens meddelande. Protokollet bör därför bibehållas — om i nuvarande skick eller i s. k. aktsystem lämnar jag därhän. Enligt min mening skall en god domare, naturligtvis med hjälp av biträden för löpande och mera mekaniska ärendens handläggning, i största möjliga utsträckning handhava sitt ämbetes alla skiftande göromål. Likaväl som han avdömer tvister, skall han giva råd och anvisningar i alla angelägenheter, som häriskjutas till honom. Härigenom erhåller och bibehåller han kontakten med folket och blir en folklig domare, till vilken allmänheten har förtroende. Väl kan det synas som om fara föreligger att han under sådana förhållanden dragés val mycket från sin egentliga sysselsättning, den dömande verksamheten, och att så mångenstädes sker är nog sant. Men denna olägenhet torde kunna undanröjas genom att reformera och förenkla inskrivningsväsendet. I sin nuvarande onödigt omständliga form är inskrivninesväsendet och därmed sammanhängande göromål den tyngd, det »lik i lasten», som drager så mycken tid från domaren. Ske effektiva reformer på det området, torde det ej vara alltför sangviniskt att tro, att kraven på snabbhet och säkerhet bliva i väsentlig mån tillgodosedda, åtminstone vad på domarens verksamhet ankommer.
158 Det talas så mycket om långsamheten i rättskipningen. Villigt skall erkännas att fog finnes för dylikt tal — särskilt beträffande överrätterna, där balansen av mål är stor — men huru ofta förhalas ej ett mål vid underrätt av parterna själva och — av advokaterna, mot vilkas intresse ett flertal inställelser i målet icke står i alltför stor strid. Och vad skall domaren i sådana fal] göra? Hellre än att vägra begäran om uppskov och därigenom kanske släppa målet ifrån sig i outrett skick, bifalles uppskovsbegäran. Har ett mål icke redan vid underrätten blivit utrett, torde det enligt vad erfarenheten visar också så förbliva. Det kan ju återförvisas, men för dylik åtgärd drager man sig nog i det längsta; och det »muntliga förhöret», till vilket man på sin tid satte sä stora förhoppningar, har ju genom den sparsamma användning det fått ej motsvarat dessa. Och samma torde nog bliva förhållandet med de föreslagna reglerna om den muntliga partsförhandlingen i överrätt. Nämnda förhandling, därest den kommer till verklighet, lär å andra sidan otvivelaktigt i högst väsentlig mån orsaka långsamhet i rättskipningen. Detta om anspråken på säkerhet och snabbhet i rättskipningen. Vad angår kravet på billighet, så torde icke rättvisligen kunna påstås, att rättegångsförfarandet i vårt land är dyrt vare sig för parterna eller för staten. Helt annorlunda torde däremot förhållandena härutinnan gestalta sig, om förfarandet anordnas efter de principer, som uttalas i processkommissionens betänkande. Stora, mycket stora kostnader komma att drabba såväl staten som de enskilda, och jag kan ej annat än uttala min förvåning över att ett betänkande, som innebär en så radikal omgestalning av hela vårt rättegångsväsende som det ifrågavarande, framlägges, utan att detsamma åtföljes vare sig av någon som helst utredning om domstolskretsar, domarkårens omfattning och alla därmed sammanhängande spörsmål eller av några därpå grundade ekonomiska kalkyler. Så går det dock icke till i det praktiska livet, då förslag där framläggas. I fråga om vissa särskilda delar av betänkandet vill jag likaledes uttala avvikande mening. Sålunda bestrider jag bestämt, att nämnden bör tillerkännas ökat inflytande. Den nämnd, som återfinnes i betänkandet, är i själva verket en helt annan än den som nu fungerar, och något bärande skäl att frångå den säreget nationella, sedan århundraden tillbaka fungerande och på folkets förtroende grundade häradsnämnden synes mig icke hava förebragts. Medelstora städer (12 000 a 15 000 invånare) böra fortfarande utgöra eget jurisdiktionsområde. Fri bevisföring gillar jag; så mycket hellre som dylikt förfaringssätt redan nu i det stora hela (jag undantager naturligtvis i första hand vittnesjäven) tilllämpas. Såväl sakfrågan som rättsfrågan bör få bliva föremål för prövning i högsta domstolen. Föreskriften om rätt för parter att i vissa fall anlita hovrätt såsom första instans synes mig icke alls tilltalande. Den kan komma att verka anstötlig för de föreslagna lagmansrätterna och föranleda till att dessa i många fall förbigås med därav följande anhopning av mål i hovrätterna. Föreskrifterna om »förberedande behandling» och »huvudförhandling» synas mig vara onödiga och i alla händelser alltför vidlyftiga. Somliga äro till och med äventyrliga för rättssäkerheten. Att föreskriva, att dom skall i regel meddelas omedelbart efter det huvudförhandlingen avslutats, synes mig ytterst olämpligt, och erfarenheten på det håll, där liknande förfaringssätt redan nu praktiseras, tror jag icke manar till efterföljd. Emellertid erkänner jag gärna nyttan av bestämmelser i den riktning, att käranden skall redan i stämningsansökningen utförligt angiva grunden för sin talan och de bevis han, såvitt han då kan se, har till hands.
159 Häradshövdingen i Västra Göinge domsaga ( E . HÅKANSON) : Vad först angår processkommissionens allmänna grunder för domstolsförfattningen torde näppeligen den nu bestående skillnaden mellan land och stad i avseende å rättskipningen i första instans böra, såsom kommissionen foresfagit, helt och hållet upphävas. Väl må det synas lämpligt, att de mindre staderna icke vidare få bilda egna jurisdiktionsområden. Däremot torde knappast några vägande skäl kunna anföras för att inordna jämväl de större städerna i omgivande lantdomkretsar. Såsom större städer torde få anses städer, som hava större antal invånare än tiotusen. Då stadsdomstolarna i vårt land av ålder varit anordnade på annat sätt än lantdomstolarna samt några befogade anmärkningar mot de större stadsdomstolarnas kompetens icke torde kunna framställas synes en förändring därutinnan, som helt visst icke önskas av staderna själva ej böra vidtagas endast för åstadkommande av likformighet i domstolsorganisationen. Underdomstolarna i städer, som utgöra egen domkrets, kunna allt fortfarande benämnas rådhusrätt eller rådstuvurätt, under det övriga underdomstolar erhålla den av kommissionen föreslagna benämningen lagmansratt Förslaget att högsta domstolen skall hava att pröva hovrättsdom endast såvitt angår rättstillämpningen synes mig synnerligen betänkligt. Processkommissionen yttrar själv i sitt betänkande, att möjligheten att fullfölja ett mal o lran en instans till en annan sedan länge ingår i vårt folks föreställningssätt såsom en av de verksammaste garantierna för en säker rättskipning. Detta uttalande är fullkomligt sant. Tillämpningen därav innebär ett krav från allmänhetens sida att få rättegångsmålen slutligt prövade även av den högsta dömande instansen och ej blott i rättsfrågan utan i målens hela vidd. Att förhållandena nödvändiggöra en inskränkning av fullföljdsrätten beträffande mal av mindre betydenhet, torde allmänt inses, men helt visst torde man komma att livligt reagera mot ett fullständigt upphävande av möjligheten att fa viktigare mal prövade i den högsta instansen i både sakfrågan och rättsfrågan. Syftet att minska långsamheten i rättskipningen och att nedbringa högsta domstolens arbetsbörda synes kunna vinnas genom att från fullföljdsrätt utesluta en hel del mål, som nu fullföljas till högsta instans. En mängd brottmål böra utan olagenhet kunna i berörda avseende utmönstras, och beträffande tvistemålen torde värdet å processföremålet kunna sättas åtskilligt högre än för närvarande samt högre fullföljdsavgift fastställas. De skäl, processkommissionen framlagt for förslaget att till lagmansrätten överflytta befattningen såsom överexekutor, synas mig synnerligen svaga. För min del har jag icke någonsin förnummit att, såsom kommissionen anför, vid exekutiva fastighetsauktioner »ett icke ringa besvär vållas därav, att på landet fastighetsböckerna icke finnas hos overexekutor». Icke skulle väl besväret med en fastighetsauktion bliva mindre tor överexekutor, om han jämväl hade att göra äganderätts- och gravationsbevis rörande den fastighet, som skulle försäljas. Särskilt olämpligt torde vara, att till lagmans rättema överflytta förmanskapet för underexekutorema och kontrollen över dessa. Utövande av sådan kontroll kan knappast anses hava något sammanhang med domstolarnas allmänna uppgifter. Det förefaller mig icke vara av något verkligt behov påkallat att för behandling av handels- och sjörättsmål i hovrätterna inrätta särskilda avdelningar bestående av ambetsdomare och sakkunniga lekmän. Under alla förhållanden torde det fa anses alldeles olämpligt att låta pluraliteten å dessa avdelningar utgöras av lekman med individuell rösträtt. Tillgång å sakkunskap i dylika mål torde kunna beredas genom inhämtande av yttrande av sakkunniga. I fråga om lagmansrätterna eller underdomstolarna synes mig intet vara att erinra mot kommissionens förslag att lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast landsbygd eller landsbygd och stad, skall bestå av lagfaren ordförande samt nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna. Underdomstolarna pa lan-
160 det hava ju av ålder varit sålunda sammansatta. Däremot torde knappast några hållbara skäl anförts för inrättande av nämnd jämväl i underdomstol i tingslag, som omfattar allenast stad. Nämnd har hittills icke funnits i stadsdomstol, och införande därav skulle säkerligen icke öka vare sig domstolarnas kompetens eller auktoritet. Antalet nämndemän, som skola sitta i lagmansratt, har föreslagits till fem. För min del finner jag det nuvarande för domforhet föreskrivna antalet (sju) ledamöter i nämnden böra bibehållas Ett mindre antal lämnar mindre utsikt till förefintlighet inom nämnden av person- och ortskännedom, som stundom kan vara av betydelse vid prövning av mål och ärenden. Om det emellertid med rätta kan sägas att det i och för sig icke kan anses vara av större vikt eller betydelse, huruvida antalet ledamöter i nämnden bibehålles vid det nuvarande eller minskas på sätt kommissionen föreslagit, så är ett annat i samband därmed framställt förslag av desto större räckvidd och betydelse. Kommissionen har nämligen i omedelbar anslutning till sitt ovannämnda förslag om fem nämndemän i lagmansrätten föreslagit följande: »Förena sig fyra av nämndens ledamöter om en mening, skall den gälla. Eljest gäller den lagfarne domarens mening.» J a g kan icke undgå att säga att jag finner detta sistnämnda förslag i hög grad betänkligt och befarar att dess genomförande skulle i rättskipningen införa en osäkerhet, som för närvarande icke existerar. Sett i samband härmed bliver jämväl förslaget om minskning av antalet samtidigt tjänstgörande nämndemän betänkligt. Även om det må antagas att med den sammansättning, nämnden i våra häradsrätter for närvarande i allmänhet har, någon vidare fara för osäkerhet i rättskipningen genom utsträckning av nämndens befogenhet icke skulle uppstå, så måste man betänka, att en sådan sammansättning ganska fort kan ändras. Några sakliga skäl för ökande av nämndens inflytande finnas enligt min mening icke. Det haj- icke heller mig veterligen någonsin gjorts gällande att bättre resultat skulle ha vunnits i rättskipningen hittills, om nämnden haft tillfälle att i större omfattning inverka på målens utgång. Väl erinrar jag mig, att vid behandling i riksdagen av förslag om »fri bevisprövning» i utbyte fordrats eller kanske rent av erbjudits ökad befogenhet för nämnden, men, såsom bekant, har något resultat därav ej kommit. Såsom min bestämda åsikt måste jag uttala att, vare sig det nu för domförhet föreskrivna antalet ledamöter i nämnden bibehålies eller minskas, endast kollektiv röst må tilläggas nämnden samt att förty i i råga härom må fortfarande bliva gällande ett stadgande av samma innebörd som d e t i 23 kap. 2 § rättegångsbalken förefintliga: »Äro ej alle i nämnden ense_; stande vid det som häradshövding rättvist prövar.» Vidkommande hovrätterna vill jag endast anföra, att jag finner processkommissionens förslag dels därom att vid behandling av vissa brottmål skall i hovratt deltaga nämnd, vars ledamöter icke behöva vara lagfarna, dels ock därom att vissa tvistemål skola upptagas omedelbart av hovrätt som första instans, om partema därom överenskommit, vara både onödiga och olämpliga Om inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål har jag här ovan redan yttrat mig. Beträffande domare, deras behörighetsvillkor och tillsättande vill jag framhålla att lagfarna domare i städer, som utgöra egen domkrets, böra tillsättas pa samma sått och i samma ordning som lagfarna domare i övriga domkretsar Val av nämndemän bör under inga omständigheter få ske proportionellt. Möjligheten av proportionellt val kan lätteligen föranleda väljarna att anlägga politiska synpunkter vid sådana val, något som måste i möjligaste mån undvikas. Vad angår domstols protokoll kan jag alldeles icke ansluta mig till processkommissionens uttalande att utsaga, som vid huvudförhandling avgives av vittne eller sakkunnig eller i brottmål av målsägande, som ej är part, icke skall annat an i särskilda fall återgivas i protokollet. Tvärtom är det min bestämda
161 åsikt att i protokollet alltid bör återgivas icke allenast parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri, medgivande av motparternas anspråk och erkännande såväl i tvistemål som i brottmål utan även utsaga av vittne eller sakkunnig eller målsägande, som ej är part, i den mån dessa utsagor höra till målet. Endast på sådant sätt kan säkerhet vinnas, att vid målets avgörande alla därå inverkande omständigheter bliva behörigen beaktade. Även om målet företages till avgörande omedelbart efter huvudförhandlingen, kan tvekan om innehållet i ett eller flera vittnesmål uppstå, och domstolens ledamöter kunna därom hava olika meningar utan att möjlighet finnes att med stöd av ett protokoll avgöra huru vittnesberättelsen rätteligen bör uppfattas. Då kommissionen uttalar att utsaga av vittne eller sakkunnig skall återgivas i protokollet, när det kan antagas att målets handläggning måste uppskjutas mera än sju dagar, samt vid huvudförhandling i lagmansrätt jämväl när antagas kan, att talan i målet kommer att fullföljas i hovrätten, vill jag endast erinra, att förhör med vittne eller sakkunnig ofta kan förekomma vid ett skede i målet, då det icke är möjligt att med någon grad av visshet göra några antaganden i berörda avseenden. Den av mig nu förordade protokolleringen låter ju enligt processkommissionens mening icke förena sig med den av kommissionen så varmt förordade muntlighetsoch omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning i rättegångsförfarandet. E t t rent muntligt förhalndlingssätt är enligt kommissionen i hög grad ägnat att befrämja snabbheten i rättegången. Detta kan ju ock, åtminstone i allmänhet, vara riktigt. Däremot synes otvivelaktigt ett muntligt-protokollariskt system medföra större säkerhet i rättskipningen. Då beträffande rättskipningen säkerheten är långt viktigare än snabbheten, måste jag framför kommissionens rent muntliga förhandlingssätt förorda ett muntligt-protokollariskt system. Vid tillämpning av ett sådant system kan möjligen ock den slutliga domen givas en mindre vidlyftig avfattning än kommissionen synes avse. Vidkommande åklagar- och polismyndigheter vill jag endast såsom min åsikt uttala, att det bör tillkomma statsåklagare att i hovrätt föra talan såsom åklagare i mål, som fullföljts från underrätt. Beträffande offentliga sakförare har processkommissionen föreslagit att advokattvång ej skall införas utan envar vara behörig att vid alla domstolar själv utföra sin talan, ävensom att advokatmonopol skall endast i så måtto råda, att såsom ombud eller försvarare i hovrätt och högsta domstolen ej må användas annan än offentlig sakförare (advokat). Därest det av kommissionen förordade forhandlingssättet i rättegång blir gällande, torde det ytterst sällan inträffa att enskilda parter själva kunna föra sin talan ens vid underdomstolarna. Detta förhandlingssätt ställer nämligen på parterna så stora krav, att de högst sällan kunna fyllas av andra än rättegångsvana och helst juridiskt bildade personer, samt torde förty i de flesta fall komma att leda till ett faktiskt advokattvång. J a g vågar antaga att processkommissionen väl insett detta och endast för att icke »stöta den allmänna rättsuppfattningen» och sålunda riskera hela förslagets fall, underlåtit föreslå advokattvång. Delgivning av handlingar i rättegång har hittills utan olägenhet kunnat ske på vederbörande sakägares föranstaltande och bekostnad. J a g kan icke finna något skäl att nu överflytta besväret med delgivningen på domstolarna. Skulle kostnaden för delgivning uttagas av vederbörande sakägare, torde därav föranledas en nog så vidlyftig bokföring samt förlust ej så sällan uppkomma för statsverket. Till vad jag här ovan anfört rörande huvudsakligen domstolsförfattningens mera allmänna grunder vill jag tillägga, att jag finner mig icke kunna förorda införande i vår brottmålsprocess av institutet strafföreläggande. Det torde lätteligen erhålla en anstrykning av godtycke, som ej synes eftersträvansvärd. Naturligtvis skulle ännu mycket kunna vara att anföra i anledning av ett så 11—291921
162 vidlyftigt betänkande i en så viktig fråga som förevarande, men jag har måst begränsa mig till det ovan sagda och vill därutöver endast framhålla, att man vid reformering av vårt gamla rättegångsväsen bör framgå med varsamhet, Om det å ena sidan icke kan bestridas, att vår rättegångsordning är behäftad med brister i åtskilliga avseenden, måste det å andra sidan medgivas, att den jämväl har stora förtjänster och är djupt rotad i vårt folks rättsmedvetande. Det bör icke ifrågakomma att i vår rättegångsordning från utländsk rätt införa stadganden, om vilka man icke är fullt förvissad att de lämpa sig för vårt land och folk. Man må icke sträva efter att ändra allt endast därför att det är gammalt. Man bör ock vara fast övertygad därom att det nya man vill sätta i stället är minst lika bra som det gamla och i åtminstone lika hög grad som detta ägnat att främja rätt och rättvisa. Häradshövdingen i Norra Åsbo härads domsaga (A. BRUNNBERG) : Riktigheten av processkommissionens åsikt, att de brister, som vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer, kan måhända icke bestridas. Men även om en omfattande omgestaltning på området skall företagas, bör, såsom processkommissionen själv framhåller, det som sedan gammalt beprövats och befunnits värdefullt till så stor del som möjligt bevaras. Ehuru det må erkännas, att åtskilligt sådant bibehållits i det föreliggande förslaget, torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke reformen i några delar skulle kunna utan olägenhet ske mera varsamt. En förtjänst, som det nuvarande rättegångsförfarandet onekligen har, ligger däri, att rättegången är billig för parterna. Huru härmed skulle komma att ställa sig efter genomförande av förevarande förslag, kan visserligen icke utan närmare utredning säkert bedömas, men det synes sannolikt, att rättegången skulle komma att genom reformen fördyras. Vad angår frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen, anser jag i likhet med processkommissionen, att i domkretsar, som innefatta landsbygd, nämnden bör bibehållas även i tvistemål. Utom det att avskaffande av nämnden i dessa mål kan tänkas vara ägnat att rubba befolkningens förtroende för rättskipningen, må framhållas, att även om det kan förutsättas, att i allmänhet efter den blivande reformen parterna komma att förebringa bättre utredning i tvistemålen än nu, det dock, vad landsbygden beträffar, kan beräknas, att även därefter ofta skola förekomma fall, då domaren har avsevärd nytta av upplysningar, som nämnden på grund av sin kännedom om personer och förhållanden kan lämna. Vidkommande åter frågan om förstärkande av nämndens ställning ansluter jag mig till den på många håll hävdade uppfattningen, att man icke bör gå så långt som processkommissionen föreslagit. Om antalet ledamöter i nämnden nedsättes till fem, vilket ur annan synpunkt kan anses lämpligt, synes mig därmed, även med bibehållande av bestämmelsen, att endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne domaren, kravet på ökat inflytande åt nämnden hava blivit tillbörligt tillgodosett. I fråga om rättegången vid underrätt tillåter jag mig uttala som min åsikt att en del föreslagna bestämmelser, såsom angående doms meddelande, säkerligen skulle komma att visa sig svåra att tillämpa eller medföra praktiska olägenheter. I övrigt anser jag mig icke böra framställa någon anmärkning mot betänkandets huvudgrunder, men vill vid detta uttalande framhålla svårigheten att för närvarande bilda sig ett omdöme om hur förslagets genomförande skulle komma att verka i olika hänseenden.
163 Häradshövdingen i Oxic och Skytts härads domsaga (I. ÖHMAN) : Under min verksamhet som domare har jag kommit till insikt om att vårt rättegångsväsen är behäftat med väsentliga brister. Av dessa göra sig kanske de mest gällande, som härröra av det protokollariska förfarandet. Men även processkommissionens förslag synes mig bliva förenat med ej obetydliga olägenheter, av vilka en del såsom sammanhängande med det förordade systemet måhända äro ofrånkomliga. Då likväl sagda förslag i det stora hela i centrala punkter innebär avgjorda förbättringar, anser jag mig kunna, om än med viss tvekan, uttala min anslutning till förslagets huvudgrunder. Denna tvekan har även sin orsak däri, att jag ej medhunnit att tillräckligt sätta mig in i det vidlyftiga och svåra ämnet. J a g är därför ej heller i stånd att ägna betänkandet någon mera ingående behandling, utan måste jag här inskränka mig till att meddela en del reflexioner i ämnet, Det vore ur flera synpunkter önskvärt, att i underrätten lagfaren ledamots befogenhet att handlägga och avgöra enklare mål utan medverkan av nämnd gjordes vidsträcktare än i betänkandet avsetts. Detta gäller särskilt brottmålen. Men även om det beträffande tvistemålen må vara svårare att draga en gräns, borde dock försök i sådan riktning göras. Kommissionen synes överhuvud ha överskattat lekmannaelementets betydelse för rättskipningen. Vid sidan av reglerna för den här ifrågasatta fördelningen av mål måste naturligen finnas utrymme för bedömande i det särskilda fallet huruvida ett mål skulle handläggas med eller utan nämnd. En ytterligare garanti kan erhållas, om man med begagnande av ett uppslag, som i fråga om tvistemåls behandling i stadstingslag givits i en uppsats om processreformen i Svensk Juristtidning, 1927 s. 18, stadgade, att även den domaren biträdande sekreteraren skulle biträda vid målens avgörande. För min del håller jag emellertid före, att sekreteraren härvid ej, såsom enligt sagda uppsats synes vara meningen, skulle göras till meddomare i vanlig bemärkelse, utan borde, efter förebild från 49 § i landshövdingeinstruktionen, ordföranden ensam äga beslutanderätt, men sekreteraren vara skyldig uttala sin mening samt, därest beslutet avveke därifrån, anteckna den till protokollet. En sådan anordning skulle ej blott innebära en mera betryggande form för målens avgörande utan även vara ett ganska gott medel för juristutbildningen. Den ifrågasatta anordningen kunde tillämpas även då nämnd deltager i måls avgörande, isynnerhet om det stadgades, att ordföranden vid handläggning av mera svåra och invecklade mål finge biträdas av en rådman såsom sekreterare. Det är uppenbart, att härigenom rättskipningen skulle i ej ringa mån säkerställas. En rättegång efter muntligt och omedelbart system ställer, såsom betänkandet framhåller, större anspråk på domaren än en rättegång enligt den skriftliga metoden. Det synes mig kunna befaras, att det ibland kommer att överstiga en domares förmåga att, utan tillfälle till rådplägning med en ansvarig lagfaren kollega, avgöra ett stort och svårt mål omedelbart efter en huvudförhandling, som kanske pågått flera dagar i följd. Antalet nämndemän, som i underrätt skola deltaga i måls behandling, synes utan olägenhet kunna nedsättas till fyra. Nämndens kollektiva rösträtt torde böra bibehållas. I detta hänseende kommer i betraktande att, såsom äldre lagberedningen framhållit, nämndens kollektiva rösträtt, fördelad på färre ledamöter, måste anses lämna rum för större individuellt inflytande. Detta är även min egen erfarenhet från handläggning av syner. Även processkommissionen medger, att en nedsättning av antalet nämndemän verkar till stärkande av nämndens ställning. Å andra sidan torde, om nämndemännens antal bestämmes till fyra, tillräckligt bliva sörjt såväl för mångsidighet i nämndens sammansättning som ock för önskemålet att nämndens mening bör vara ett ut-
164 tryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Även enligt betänkandet skall ju fyra nämndemäns mening bliva gällande mot den lagfarne domarens. _ Enligt betänkandet skall i domkrets, som omfattar endast stad, underrätten vid handläggning av tvistemål bestå allenast av lagfaren domare. Denna avvikelse från likformigheten i underrätternas organisation utgör enligt min åsikt en avgjord svaghet i betänkandet. Den härutinnan åberopade motiveringen synes mig ej vara hållbai. I betraktande av det livliga intresse för allmänna angelägenheter, som är till finnandes hos de större städernas befolkning, ej minst bland de bredare lagren, saknas det skäl att antaga, varför ej i dessa städer liksom i andra städer och på landsbygden skulle kunna i tillräckligt antal uppbringas lekmän, lämpliga för ifrågavarande värv. Den i betänkandet uttalade farhågan för att nämndemännen i de större städerna komme att åläggas alltför stor arbetsbörda förringas för övrigt i den mån man i större utsträckning än i betänkandet avsetts avstår från att kräva medverkan av nämnd vid rättskipningen i allmänhet. I betänkandet framhålles, att den omständigheten att nämndemansvalen i allmänhet skola ske medelbart, kommer att bereda, en viss trygghet för att politiska hänsyn därvid ej göra sig gällande, och anföres till stöd härför, att åt de kommunala representationerna redan äro anförtrodda val av styrelser och nämnder, som äro utan politisk innebörd och som också i stort sett torde ha bevarats fria från politisk färg. I själva verket lär det tvärtom förhålla sig så, att även sådana val som de åsyftade numera i allmänhet förrättas efter partilinjer. Man får därför nog räkna med att politiken kommer att spela en roll även vid nämndemansvalen, vartill för övrigt bestämda tendenser redan visat sig. Med hänsyn därtill, att partiväsendet kan sägas i stort sett florera lika starkt överallt i vårt land, torde emellertid ej finnas tillräckligt fog för kommissionens förmenande, att faran för att dessa val komme att präglas av partipolitiska hänsyn skulle vara vida allvarligare i de större städerna än annorstädes. Därest antalet nämndemän vid behandling av brottmål i hovrätt även bleve bestämt till fyra, står ej gärna annan omröstningsregel till buds än att, om bland de tre lagfarna ledamöterna äro olika meningar och samtliga nämndemännen biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna mening bör bli gällande. Att såsom i betänkandet föreslagits låta fem nämndemäns mening gälla mot tre lagfarna överrättsledamöters, skulle vara att giva det lagfarna elementet ett alltför ringa inflytande. I betraktande av svårigheterna att ordna ett lekmannadeltagande i hovrätt, och då det är i de svåraste brottmålen, som behov av nämnd särskilt får anses göra sig gällande, synes gränsen för nämnds medverkan i hovrätt kunna dragas snävare än i betänkandet skett, så att denna medverkan bleve inskränkt allenast till mål, där fråga är om betydligt strängare straff än de i betänkandet i detta hänseende angivna. Om så sker, kan det ifrågasättas om ej antalet nämndemän i hovrätt kunde bestämmas till fem. Även i sådant fall borde rösträtten vara kollektiv samt förty den förut förordade omröstningsregeln få motsvarande tilllämpning. Genom ovan ifrågasatta minskning i nämndens antal liksom i antalet mål, vid vilka nämnd behövde medverka, skulle vinnas en kostnadsbesparing, som sannolikt komme att överstiga kostnaden för anlitande av nämnd även för tvistemålen i stadstingslag och den kostnadsökning, som antagligen komme att föranledas därav, att en sekreterare eller rådman skulle biträda vid målens avgörande i underrätten. Enligt min åsikt föreligger ej behov av särskilda handelsrättsliga avdelningar i hovrätt. För handeln råder ej så egendomliga förhållanden, och bedömandet av handelsbruk är ej så svårt, att ifrågavarande mål kräva en särskild domstolsform. Den ordinarie domstolen torde härvidlag liksom eljest
165 kunna reda sig genom att erhålla tillgång till särskild sakkunskap utom domstolen. För övrigt förekomma på andra områden mål, i vilka behovet av sakkunskap, företrädd i själva domstolen, kan sägas vara större än i handelsmålen. Belysande är vilket ringa intresse, som hittills visats för handelsavdelningarna vid vissa rådhusrätter. I varje fall skulle ej vara tillrådligt att giva sådana avdelningar vid hovrätt en sådan sammansättning, att lekmannaelementet far majoritet. Skola särskilda handelsavdelningar finnas, böra de fortfarande vara förlagda till underrätterna, hos vilka, såsom betänkandet framhåller, rättskipningens tyngdpunkt bör ligga, Nu har kommissionen föreslagit inrättande av handelsavdelningar vid hovrätt särskilt för de fall, då parterna omedelbart dit hänskjuta ett mål. Den i betänkandet för en mängd mål föreslagna prorogationsrätten kan emellertid, om den anlitas i större utsträckning, komma att avsevärt förrycka hovrättens egenskap av överinstans. Härtill kommer, att det ej bör vara särskilt angeläget att befordra ett förfarande, som medför, att sakfrågan, som dock ofta är den viktigaste, blir prövad endast i en enda instans. . Förslaget att protokoll skall uppsättas och justeras omedelbart vid själva domstolsförhandlingen anser jag vara synnerligen välbetänkt. Denna anordning kommer emellertid att betydligt förlänga målens handläggning och sålunda medföra att endast ett ganska begränsat antal mål hinna handläggas under en session. Man torde ej böra göra sig någon överdriven föreställning rörande skyndsamheten av målens behandling överhuvud taget. Sannolikt kommer för förberedande skriftväxling och förberedelsen i övrigt med därunder nödvändiga befunna uppskov att åtgå en ej ringa tid. Och många gånger måste en huvudförhandling av olika anledningar inställas eller uppskjutas. Tidsvinsten under det nya systemet blir kanske ej så betydande, men det får antagas, att i stället säkerheten för målens riktiga avgörande blir desto större. Som en svår olägenhet måste anses, att en huvudförhandling, vid vilken kanske en mängd inkallade vittnen kommit tillstädes, kan behöva inställas därför att ett eller annat vittne uteblivit. En sådan olägenhet torde emellertid knappast kunna undgås, då den sammanhänger med själva systemet. Ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att i brottmål vittnesbevisning finge i större omfattning än som föreslagits tillföras hovrätten medelst underrättens protokoll. Härigenom skulle emellertid underrättens sessioner bli betungade med uppteckning av vittnesmål i kanske alltför hög grad. Överhuvud torde reglerandet av bevisningen i hovrätt höra till de svåraste uppgifterna vid en processreform, byggd på förevarande grunder. En betänklig sak är att i högsta domstolen revision av straffmätning ej skall vara tillåten. Härutinnan borde man åtminstone söka ansluta sig till den förmedlande ståndpunkt, som den norska rätten intager. Lika med betänkandet anser jag, att betydande fördelar skulle vinnas genom överflyttning av överexekutors göromål å underrätterna. Beträffande den för underrätten föreslagna benämningen, har visserligen namnet lagmansrätt gamla anor, men icke desto mindre synes det ej särdeles lyckat att uppkalla en domstol efter en funktionär däri, helst som i underrätten skola finnas även andra lagfarna domare än lagmannen. Då för rättskipningen i underrätterna riket skall indelas i tingslag samt underrätternas sammanträden skola kallas ting, synes underrätten lämpligen kunna benämnas f i n 0*m*fi1"1~
Enligt min erfarenhet besitta landsfiskalerna i allmänhet tillräcklig kompetens för att man åt dem skulle kunna överlämna beivrande av brott i större omfattning än i betänkandet avses. Det kan eljest befaras, att statsåklagarna komma att få en alltför stor arbetsbörda och att det antal av omkring tret-
166 tio sådana åklagare, som kommissionen tänkt sig, ej på långt när skall räcka till. E t t ganska verksamt korrektiv finnes i den föreslagna bestämmelsen, att underåklagare, om ett mera invecklat fall inträffar, bör anmäla detta hos statsåklagaren, som då själv må övertaga målet. Särskilt torde underåklagarna på grund av sin större kännedom om ortens och dess inbyggares förhållanden böra äga föra talan i fråga om tjuvnadsbrotten. Att inskränka deras befogenhet härvidlag till åtal allenast för första resan stöld är så mycket mindre motiverat som utförandet av ett sådant åtal ofta kan vara en svårare och mera grannlaga uppgift än att beivra itererade tjuvnadsbrott. Enligt betänkandet skall i fråga om fullföljd av åtal till andra instansen avgörandet ej tillkomma den åklagare, som förut fört talan i målet. J a g föreställer mig, att det ej sällan blir svårt för en hovrättsåklagare att på grundvalen av befintligt, ofta knapphändigt material fatta beslut om fullföljande av åtal. För de fall, då det skall stå advokat öppet att överklaga beslut av alvokatföreningens styrelse, föreslår betänkandet att talan må föras hos högsta domstolen. I sådana mål lär det dock oftare komma an på utredning av faktiska omständigheter än på frågor av övervägande rättslig natur. Vid sådant forhållande synes det lämpligare att ifrågavarande talan finge föras his hovrätten mom området för vederbörande avdelning av advokatföreninger. Mot hovrättens beslut borde i eljest gällande ordning talan få fullföljas till högsta domstolen. Häradshövdingen i Torna och Bara härads domsaga (CHR. AHLGREN) : Vid betänkandet finnes icke fogat något förslag till lagtext eller till följdförordningar. Om den tilltänkta domkretsindelningen, domarnas antal, kanslipersonal, avlöning och mycket annat, som är av avgörande betydelse för den foreliggande frågan, innehåller betänkandet ingen närmare utredning. Beträffande domstolsorganisationen torde betänkandet vara att betrakta allenast såsom ett på ett tidigt förberedelsestadium gjort utkast eller en skiss angående de grunder, som anses böra följas vid en blivande rättegångsreform. Vid sådant förhållande är det synnerligen svårt att taga ståndpunkt till den ifrågasatta rättegångsreformen, om vars tilltänkta utförande, praktiskt och ekonomiskt, erforderlig upplysning saknas. A. DomI en vid betänkandet fogad skiljaktig mening har såsom en brist framhållits, stolsfor fatt- att betänkandet ej upptagit och måhända ej kunnat upptaga till prövning den Ängen. p g, g n m d a v d e t föreslagna upphävandet av skillnaden mellan land och stad i avseende å rättskipningen erforderliga ekonomiska uppgörelsen mellan staten och de städer, som nu hava egen jurisdiktion, samt den därmed sammanhängande svara frågan, huru de statliga funktioner, som bekostas av nämnda städer, ef ter Jblivande reform skulle upprätthållas. Frånsett detta, anser jag betydande fördelar, såsom kommissionen anfört, kunna vinnas därigenom att staten övertager rättskipningen i städerna och arbetskrafterna i en del rådhusrätter utnyttjas bättre än som nu sker. Emellertid torde det böra övervägas, huruvida dessa fördelar utgöra ett tillräcklig^ skäl för ett fullständigt upphävande av den i vårt land sedan urminnes tid bestående skillnaden mellan land och stad i avseende å rättskipningen. Det är riktigt, att de historiska förutsättningarna för denna skillnad till stor del försvunnit, men samhällslivet och det ekonomiska livet i stad och på landet företer fortfarande djupgående olikheter, efter vilka rättskipningen har att anpassa sig. Processkommissionen har själv i viss mån erkänt denna olikhet, bland annat, vid anordnandet av domstolarnas lekmanna element. J u större staden är, dess större är skillnaden; i fråga om mindre städer är skillnaden mindre betydande eller ingen. J a g skulle tro, att denna åsikt överensstämmer
167 med en ganska utpräglad folkmening, som, vad städerna angår, tagit sig uttryck å ett vid flera tillfällen ådagalagt motstånd mot stads läggande under landsrätt. För min del tror jag, att från landsbygdens sida i regel skulle resas ett lika bestämt motstånd mot domsagas förening med större stad. ^ i v e t y i s får denna opinion icke tillerkännas avgörande betydelse, men den vilar, enligt min tanke, på fullt rationell grund, såvitt angår sammanläggning av domsagor med större eller medelstora städer. # F r å n denna synpunkt kan jag icke tillstyrka det i betankandet ioresfagna upphävandet av ifrågavarande skillnad i vidare mån, än såvitt angår de mindre städerna. En sådan modifikation skulle medföra, att man icke nu behövde upptaga frågan om överexekutorsgöromålens överförande till domstolarna. Den ifrågasatta överföringen, som nog eljest har goda skäl för sig, kommer nämligen enligt min tanke att betänkligt öka svårigheterna för genomforande av en rättegångsreform. Däremot torde överexekutorsgöromålen från de sma staderna utan större svårigheter kunna överflyttas till länsstyrelserna. Var gränsen mellan mindre och större städer skulle dragas, är vanskligt att avgöra. För min del tror jag, att den skulle kunna sättas vid ett invånarantal av 10 000, möjligen något över eller något under. Givetvis skulle även andra omständigheter, såsom arbetsbördan och vissa lämplighetsfrågor, komma att ta avgörande betydelse. -,..-,.-,,. i n jr» u De mindre städernas läggande under lands jurisdiktion skulle medföra en betydande personalreduktion. Frågan om och i vad mån uti de fall, da stad enligt min åsikt skulle behålla sin särskilda rättskipning, en omorganisation av domstolen må anses befogad, anser jag falla utanför ramen för dettao yttrande. I första häftet av Svensk Juristtidning för 1927 förekommer angående processreformen en av häradshövdingen K. Schlyter författad artikel, som avslutas med en redogörelse för domkretsindelningen för Gävleborgs län, sådan processkommissionen skall hava tänkt sig densamma. Artikeln åtföljes av en tablå rörande, bland annat, dels arbetsbördan, dels ock domstolspersonalen enligt den nuvarande organisationen och den tilltänkta. I anledning av nämnda redogörelse får jag anmärka följande. Det statistiska materialet är synnerligen ofullständigt. Utom vad i sådant avseende påpekats i artikeln bör framhållas, att uppgifter om urtima ting (rannsakningar med häktade) saknas, likaså angående konkurser, likaså angående den arbetsbörda, som överexekutorsgöromålen skulle tillföra domsagan. De slutsatser, som knutits till statistiken, äro också i flera avseenden felaktiga och vilseledande. ,„.. Den starka ökning i göromålen, som den nya ordningen skulle medföra, framhålles ej. J a g tillåter mig till en början påpeka diarieföringen av inkomna handlingar, som uppenbarligen måste medföra en högst betydande ökning av kansliets göromål. Vidare bör framhållas den förberedande förhandlingen med därtill hörande skriftväxling, den rätten ålagda delgivning av hand ; lingar samt den starka ökningen av tingssammanträdenas antal och andra pa domaren ankommande åtgärder. Förestående uppräkning är givetvis icke pa långt när fullständig. . . . På grund av vad jag sålunda anfört, synes mig den i redogörelsen omtormalda domkretsindelning och beräkningen av arbetskrafter, som skulle vara erforderliga för den föreslagna rättegångsordningen, icke vara hållbar. I ett av mig åhört föredrag om processreformen, hållet av en processkommissionen närstående person, lämnades meddelanden om den tilltänkta domkretsindelningen för Skåne. Härvid meddelades, bland annat, att en domkrets skulle bestå av Torna och Bara domsaga och Lunds stad och skulle skötas av en lagman, två rådmän samt en eller två sekreterare samt att Malmö stads domkrets skulle skötas av en lagman och en vice lagman jämte något antal
168 radman for handläggning av mindre viktiga mål, inskrivnings- och överexekutorsarenden Om detta meddelande är riktigt, torde detsamma ytterligare visa att processkommissionen icke rätt uppskattat vaire sig den nuvarande arbetsbördan eller den ökning, som efter rimlig beräkning komme att bliva en föl id av den föreslagna reformen. Under förutsättning att ovan angivna meddelanden skulle riktigt återgiva processkommissionens tankar beträffande domkretsindelningen, tillåter jag mig vidare anmärka, att de tilltänkta domkretsarna äro mycket för stora. Härav komma säkerligen att uppstå betydande organisatoriska svårigheter. Vanskligheten att bedöma verkningarna av den föreslagna reformen ökas i hog grad därav, att frågan om arbetets fördelning inom domstolen lämnats öppen och beroende på en arbetsordning, vari allmänna grunder skulle av Konungen fastställas för varje domkrets. Tillämpningen av denna arbetsordning skulle anförtros åt lagmannen. Det synes, som om fördelningen av målen mellan lagmannen och de övriga rättsbildade domarna, huvudsakligen skulle komma att bero på lagmannen ensam. Mig förekommer en sådan anordning av denna viktiga fråga ganska betänklig. I varje fall bör arbetsordningen innehålla föreskrifter till förekommande av att fördelningen sker godtyckligt 1 slutet av ovannämnda artikel i Svensk Juristtidning förekommer ett yttrande, som synes röja tvivel på tillräckligheten av de beräknade ordinarie arbetskrafterna. Detta tvivel synes mig synnerligen välgrundat. I varje fall synes det framgå, att man räknar med extraordinarie oavlönad arbetskraft Naturligtvis är det fullt berättigat att någon tids oavlönad tjänstgöring fordras av den unge aspiranten, men det torde kunna förväntas, att en tilltänkt reform icke skall medföra en återgång till förut rådande förhållanden, då obetald extra ordinarie arbetskraft i stor utsträckning hänsynslöst utnyttjades av staten sa att aspiranterna först efter flera år hade utsikt till någon avsevärd arbetsförtjänst. nTlvtk i- ? ? t 0 r d r 6 o Vara allmänt erkänt, att 1734 års lag, vad häradsrätterna angår, mannaeieintn- ^ a/ l<l ?v l?l ?t ? f™** **ett utomordentligt lyckligt sätt. Nämnden har synnerligen tet. y fekmannaelementets uppgift och har, jämte domarens person, varit det iornamsta stödet för det förtroende, som häradsrätterna allt fortfarande åtnjuta. Kravet på utsträckt inflytande för lekmannaelementet utgår ingalunda från nämnderna själva. Domaren visar dem städse den aktning och hänsyn, som de tor visso förtjäna och nämndemännen äro kloka nog att icke åstunda större inflytande an som betingas av deras kompetens för domarevärv, ett inflytande som ar ganska betydande. Ifrågavarande krav har icke sin grund i något verkligt behov för rättskipningen; motivet är att söka på helt andra områden. .Det ar möjligt att en utökning av nämndens inflytande, på sätt kommissionen toreslagit, ej skulle medföra några större vådor för rättskipningen, så länge nämnderna äro så beskaffade som nu. Huru förhållandet skulle bliva, om enligt betänkandets anvisningar i de gamla nämndernas ställe skulle träda en efter politiska grunder vald organisation, torde vara mera tvivelaktigt. Beträffande val ay nämndeman föreslås i betänkandet ett valsätt, som vilar pa utpräglat politiska grunder. Kommissionen påpekar lugnande, att åt de kommunala representationerna redan nu äro anförtrodda sådana val av olika styrelser och nämnder, som äro utan politisk innebörd och som i stort sett torde hava bevarats fria från politisk färg. Sistnämnda påstående är, enligt min tanke, alldeles oriktigt. All erfarenhet visar, att det politiska inflytandet vanligen utnyttjas hänsynslöst. Såsom ett färskt exempel tillåter jag mig påpeka det senaste uppseendeväckande valet av överförmyndare i Malmö stads ena krets. Liknande exempel skulle säkerligen kunna uppletas i stor mängd Nämndemännen skola enligt förslaget åtnjuta ersättning för alla inställelser
169 vid rättens sammanträden — ett förslag som på sin tid väckte enhällig opposition i denna domsagas nämnd, då den hördes i denna fråga, Ersättningen kan tilläventyrs bliva sådan att de blivande nämndemansplatserna kunna komma i åtanke såsom politiska belöningar. Jämförelsen med ersättningen till landstingsmän torde vara mycket haltande. Hittills hava nämndemansvalen varit opolitiska, de hava rört sig om nämndemännens personliga lämplighet; detta har medfört aktning för nämnden och för domstolen i dess helhet. A t t det tilltänkta politiska inslaget i domstolen är stridande mot grunderna för en sund rättegångsordning, synes mig uppenbart, Skall en reform i förslagets anda ändock komma till stånd, torde historisk pietet och god smak fordra, att för den nya institutionen icke usurperas det gamla nämndemansnamnet, ty med de gamla nämnderna har den nya institutionen icke annat gemensamt än namnet. Den föreslagna förkortningen av valperioden synes mig olämplig. För min del har jag aldrig försport, att dess nuvarande längd skulle vara anledning till avsägelser. A ena sidan utökar reformen starkt antalet av rättens sammanträden, ordinarie och extra ordinarie. A andra sidan föreskrives att i dom ej må deltaga någon domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Under dylika förhållanden lär det bliva svårt att finna kvalificerade personer, som kunna befinnas villiga underkasta sig den tidsspillan, som nämndemanskapet skulle medföra. Att undanröja denna svårighet genom organisatoriska anordningar lär näppeligen lyckas. A t t närmare yttra sig i föreliggande fråga är för övrigt ganska vanskligt på grund av osäkerheten om den tilltänkta domstolsförfattningens utseende såsom utförd organisation. Varje svensk rättegångsreform måste givetvis gå ut på någon ökning av an- Tid och ort talet tingssammanträden. Det är emellertid vanskligt att närmare yttra sig f;ir dom stolarhärom, då denna fråga på det närmaste sammanhänger med domkretsindelnin- n a s s a m m ångern de disponibla arbetskrafterna och organisationen i övrigt. Härvid bör emellertid, i vida större utsträckning än kommissionen synes hava gjort, beaktas, att de tätare rättssammanträdena i hög grad splittra arbetstiden, vilket måste anses vara en synnerlig olägenhet, Kansligöromålen skulle enligt min mening genom de ifrågasatta förändrin- Domstolsgarna på ett betänkligt sätt ökas utan motsvarande nytta. Denna obehövliga kansli, ökning måste medföra betydande kostnader och andra organisatoriska svårigheter. Bland kansliets göromål förekommer, bland annat, att diarieföra till domstolen inkommande handlingar. Denna bestämmelse belyses i motiveringen rörande kansliet med följande ord: »Som nu skola handlingar, som inkomma, där mottagas och diarieföras.» Frånsett föreskrifter om dagbok angående konkurser och andra särskilda fall, finnes i vår lag ingen bestämmelse, som ålägger häradshövdingen att diarieföra inkommande handlingar. Sådan anordning är också enligt min tanke fullständigt obehövlig. I min domsaga tillämpas följande praxis: över stämningar föras särskilda listor, likaså angående inkomna inskrivningsärenden; alla övriga ansökningar och andra handlingar som skola föredragas för rätten läggas i ett särskilt härför avsett konvolut. Denna anordning har under min tioåriga ämbetstid såsom häradshövding fungerat väl, och jag är förvissad om att någon mera ingående diarieföring icke är eller någonsin varit anordnad i de allra flesta av våra domsagor. Vid de största rådhusrätterna förekommer av särskilda skäl diarieföring i viss utsträckning och är för sådant ändamål en särskild tjänsteman anställd. Evad den nu ifrågasatta diarieföringen är avsedd att inskränka sig till vad som gäller vid de
170 större rådhusrätterna eller den är avsedd att bliva ännu mera utsträckt, är det uppenbart att härigenom en betydlig arbetsbörda pålägges kansliet. Endast för några år sedan anställdes genom lagbestämmelse vid domsagokanslierna en kommissionär med uppdrag att tillhandagå parterna med ingivande och uttagande av handlingar och i andra ärenden hos domaren. Denna välbetänkta inrättning synes redan nu vara mogen för reform. Det heter, att det i allmänhet skall, med vissa undantag, stå en var fritt att med posten till kansliet insända handlingar, som skola ingivas till domstolen, och att kansliet på begäran skall ombesörja, att expeditioner och andra handlingar bliva med posten översända till vederbörande. Är det nu meningen att kansliet jämväl skall vara skyldigt att såsom ombud för insändaren ombesörja ärendets vidare handläggning? Är kansliet skyldigt att å insändarens vägnar sköta exempelvis ett med posten insänt outrett eller ofullständigt lagfarts-, intecknings- eller bouppteckningsärende? Eller skall detta skötas av kommissionären? Gränsen för kansliets och kommissionärens verksamhet är i betänkandet mycket oklart angiven. Eller är kansliet skyldigt att på sitt ansvar verkställa utredning av ärendet och sköta den härför erforderliga ofta vidlyftiga och tidsödande korrespondensen? Redan nu insända parter i stor utsträckning till kansliet handlingar med posten, i den mån sådant icke är uttryckligen förbjudet; parternas ärenden utredas med den största beredvillighet, och upplysningar lämnas dem i stor utsträckning muntligen, per telefon och per post. Genom den föreslagna bestämmelsen bleve kansliets och kommissionärens inbördes ställning oklar. Kansliet komme att belastas med kommissionärsarbete. Bestämmelsen skulle säkerligen alstra oreda och oklarhet i fråga om kansliets skyldigheter. Då man läst kapitlet om kansliet, är det med en viss undran man tager del av förutnämnda redogörelse för domkretsarna i Gävleborgs län och särskilt dess uppgifter om den tilltänkta kanslipersonalen. Det är fullständigt otänkbart att en eller eventuellt två sekreterare skola, utom sina många andra omfattande åligganden, kunna sköta kansligöromålen i dessa stora domkretsar. Möjligen är det meningen att unga extra ordinarie notarier skola förbereda sig för domarekallet förmedelst sysselsättning med dylika göromål. Visserligen är under nuvarande abnorma förhållanden tillgången på dylik arbetskraft stor, åtminstone på somliga håll, men det torde vara vanskligt och, enligt min tanke, otillbörligt att räkna med dylik arbetskraft i så stor utsträckning, som synes vara avsett. Delgivning av Möjligen skulle, såsom i betänkandet framhålles, någon fördel vara att vinhandlingar i n a genom införande av s. k. officialdelgivning. rättegång. j ^ r min del kan jag emellertid icke tillstyrka förslaget härutinnan. Med avseende å de viktiga rättsverkningar, som enligt svensk rätt i en mängd fall knutits till delgivningen, har vår svenska lagstiftning angående delgivning ställt vissa krav på säkerheten. Den omständigheten, att i ett eller annat utländskt rättssystem delgivningen anses kunna äga rum på ett lättvindigare sätt, utgör enligt min mening intet skäl att pruta på vår lagstiftnings synnerligen berättigade krav i detta avseende. För min del är jag ingalunda övertygad om att en så viktig rättshandling som delgivning skulle med trygghet kunna anförtros åt postverkets personal. Ej heller eljest torde i denna punkt föreligga något verkligt behov att frångå den nu gällande ordningen. Processkommissionen, som pålagt kanslierna en mängd nya arbetsuppgifter, men synes vilja reducera den ordinarie personalen till ett minimum, borde hava låtit sig angeläget vara att icke betunga kanslierna med denna ytterligare arbetspålaga.
171 Vad i betänkandet härutinnan föreslagits, synes i huvudsak vara väl grun- Strafförelägdat. sandeBetänkandet härutinnan torde falla utom ramen för detta yttrande. J a g vill Rättsmedlens dock anmärka, att jag finner förslaget att låta vadeinlagan ingivas till under- anordnande rätten vara olämpligt. £ - £ & En av vår nuvarande domstolsorganisations bästa sidor är, att den medfört Domareuten högst fruktbärande växelverkan mellan de olika instanserna i fråga om do- bildningen, mareutbildningen. Såsom domare i första instans sitta nu mycket ofta personer som genom tjänstgöring i hovrätt och såsom revisionssekreterare blivit väl kvalificerade för sitt värv, och å andra sidan tillföras överrätterna ständigt nya arbetskrafter från underrätterna, medförande erfarenhet om arbetet därstädes. Att denna samverkan varit synnerligen gynnsam för rättskipningen, lär icke kunna förnekas. I varje fall befordras nu till domareämbetet icke annan än den, som har en lång, allsidig utbildning vid underrätt. Den föreslagna reformen avskaffar allt detta. Till lagmän skola •— heter det — huvudsakligen befordras de skickligaste rådmännen. Huru skola nu dessa få tillfälle att förvärva erforderlig skicklighet för det viktiga lagmanskallet? Lagmannen skall handlägga de viktigare målen, rådmannen får i regel endast handlägga inskrivningsärenden och mindre betydande mål. I följd av de stränga bestämmelserna mot vikariat lär rådmannen få tillfälle att tjänstgöra såsom lagman endast vid laga förfall för denne eller under hans semester på sommaren, då rättens arbete reduceras. Således komma att till lagmän befordras personer, som förut huvudsakligen icke sysslat med annat än mindre viktiga mål, inskrivningsärenden och kansligöromål. Det blir efter all sannolikhet en betydlig skillnad mellan dessa lagmän och de domare i första instans, som nu tillträda sitt ämbete efter en lång allsidig underrättstjänstgöring eller tjänstgöring i hovrätt eller såsom revisionssekreterare. Svårligen kan förändringen anses komma att utfalla till det bättre. I betänkandet understrykes starkt de stora krav på skicklighet, som komma att ställas på de blivande lagmännen. Huru skola rådmännen, som förut huvudsakligen endast sysslat med mindre viktiga mål och ärenden, kunna motsvara dessa krav? Med de höga inkomster, som ställas i utsikt för lagmännen, är det sannolikt riktigt att icke räkna med dem för besättande av domareplatserna i hovrätten. Dessa domareplatser skulle alltså huvudsakligen komma att besättas med de skickligaste rådmännen. Sysslande vid underrätt med mindre viktiga mål, inskrivningsärenden och kansligöromål skulle således i framtiden anses såsom tillräcklig kvalifikation för ett överdomareämbete. J a g vågar uttala den förmodan, att de nuvarande hovrättsdomarnas höga, nivå skulle med tilllämpning av ett dylikt befordringssystem hastigt sjunka, Till rådmansämbetena skola sekreterarna företrädesvis komma i åtanke. Huru innehavaren av denna tjänst, med den stora arbetsbörda av kansligöromål, som synes komma att vila på honom, skall kunna hinna kvalificera sig för egentliga domaregöromål, är svårt att förstå. Ändock anses det icke uteslutet att befordran från denna tjänst skall kunna äga rum så väl till hovrättsråds- som revisionssekreterareämbete. Av de upplysningar, som under förestående rubrik lämnats, bekräftas, att extra-ordinariesystemet skall komma till användning i stor utsträckning och att extra-ordinarietiden kommer att bliva ganska lång. Det heter, att de extraordinarie tjänstemännen skola biträda domarna. Förmodligen skola de väl också biträda sekreteraren, ty de skola ju vid behov vikariera för denne och befordras till sekreterare. Av den till synes mycket knappa beräkningen av den ordinarie arbetskraften för kanslierna synes med nödvändighet följa, att extra-
172 ordinarierna i stor utsträckning beräknas vara tillgängliga för det starkt ökade ka;nsliarbetet. Att dylikt arbete skall få utföras med hjälp av statsavlönade, icke rättsbildade biträden av det slag, som nu ofta förekommer i domsagorna, antydes ej. J a g vågar påstå att diarieföring, sysslande med officialdelgivning och andra rena expeditionsåtgärder äro göromål, som föga lämpa sig för itbildning till domarekallet. Den nuvarande utbildningen, vilken, så snart ske kan, inriktar de ungas arbete på deras blivande domareuppgifter, måste vara av vida större värde. Frågan om avlöning till de extraordinarie tjänstemännen beröres, såvitt jag kunnat finna, ej i betänkandet. Om det mot förmodan skulle ingå i beräkningarna, att diarieföring och därmed jämförliga rena expeditionsgöromål skulle i större utsträckning bestridas med oavlönad arbetskraft, tillåter jag mig såsom min mening uttala, att jag finner en dylik anordning förkastlig. B. Muntlig- Vår rättegångsordning har redan av ålder i stor utsträckning tillgodogjort hets-omedelbarhetsprin- sig denna princip vad underrätterna angår. cipen såsom Den i betänkandet förordade, från utländska rättssystem hämtade, ensidiga, grund för utsträckningen av principen måste enligt min mening avstyrkas huvudsakrättegången. ligen på följande grunder: 1) Principen i dess utsträckta tillämpning är för vår rättsuppfattning fullkomligt främmande; 2) Principen torde icke motsvara rättssäkerhetens fordringar, därest den skall tillämpas på sätt i betänkandet synes vara avsett; 3) Tillämpad på sätt, som föreslagits, måste principen medföra, att processens tyngdpunkt kominer att förläggas till förberedelsen, som icke är bunden av muntlighetsprincipen. Principens verkan på processen torde därför i realiteten bliva ganska ringa. Då vårt rättssystem redan tillgodogjort sig fördelarna av denna princip i stor utsträckning, torde den erforderliga reformen kunna verkställas utan det fullständiga sönderbrytande av denna rättegångsordning, som betänkandet innebär. Den i betänkandet riktade kritiken mot den gamla rättegångsordningen är givetvis i en del fall riktig, men är ofta felaktig eller vilseledande. Vid utvecklingen av dessa synpunkter tillåter jag mig följa de vanliga linjerna: snabbhet, säkerhet och billighet. I. Snabbhet. En reform i syfte att vinna koncentration av förhandlingarna vid underdomstolarna och förekomma rättegångens uttänjande till ett flertal rättegångstillfällen, är starkt påkallad av behovet. En sådan koncentration skulle givetvis i hög grad befordras genom en förberedande förhandling, som skulle kunna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de i betänkandet angivna huvudgrunder. Enligt min övertygelse skulle en dylik förberedande behandling, ledd av en domare med auktoritet, giva synnerligen goda resultat. Förberedelsen med därvid tillämpad aktbildning skulle mycket förenkla förhandlingen inför rätten och protokollsföringen. Sannolikt skulle i många fall förlikning kunna åvägabringas under den förberedande förhandlingen, och en del mål kunde, såsom processkommissionen föreslagit, redan på detta stadium av processen avgöras av domaren. En rätt anordnad och ordentligt skött förberedande behandling skulle, enligt min tanke, medföra att största delen av målen därefter icke skulle behöva förekomma inför domstolen vid mera än ett rättegångstillfälle. Enligt min övertygelse skulle en sådan, till äventyrs något modifierad förberedande förhandling kunna anbringas genom partiell reform av vårt nuvarande rättegångssystem. II. Säkerhet. J a g tillåter mig till en början framhålla, att muntlighetsprincipens tillämpning ingalunda har lika stor betydelse i alla mål. I så gott som alla brottmål och en del civila mål är den betydelsefull. I andra civila mål, där tvistefrågan är en ren rättsfråga eller eljest ligger så, att medverkan från parterna
173 personligen och vittnen icke alls eller i mindre grad är erforderlig, är betydelsen av principens tillämpning vida mindre eller ingen. Domstolen kan lika väl döma på skriftligt material. Men framför allt torde det vara nödvändigt att taga hänsyn till det mänskliga intellektets begränsning i fråga om förmågan att uppfatta och sammanhålla och ordna mera invecklade faktiska och rättsliga förhållanden, särskilt då dessa under en enda förhandling i stor omfattning och ofta i en mindre redig form föreläggas domstolen. Nu är det klart, att många mål äro av den enkla beskaffenhet, att processmaterialet utan svårighet kan sammanhållas. Men ofta äro målen av invecklad beskaffenhet. Antingen är processmaterialet mycket stort, de tvistiga anspråken många och bevismaterialet omfångsrikt. Eller också äro de faktiska frågorna besvärliga, t, ex. kombinerade med en mängd siffror eller andra invecklade omständigheter. Slutligen erbjuda ju även rättsfrågorna ofta betydande svårigheter. J a g vågar påstå, att även den mest begåvade, kunnige och erfarne jurist mången gång icke skall kunna gå i land med uppgiften att enbart på grund av en huvudförhandling, anordnad efter kommissionens anvisning, skrida till överläggning och dom i en mera invecklad sak. Och hur skola lekmännen, som av kommissionen tillärnas en mera framskjuten ställning i rättskipningen än de nu äga, på grund allenast av muntlig förhandling kunna ens tillnärmelsevis bilda sig en uppfattning om ett mera invecklat mål? Betänkandet anvisar lösningen av frågan. Det heter, att domaren vanligen i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Uppenbarligen måste denna förberedelse vara mycket grundlig, om därå skall kunna grundas sådan kännedom om målet att domaren icke blott skall kunna ordentligt sköta den krävande handläggningen utan även vara beredd att omedelbart därefter skrida till domsöverläggning i de mest invecklade mål. Men är detta riktigt, synes mig huvudprincipen vara frånträdd, ty lagmannen har redan bildat sig sin mening under förberedelsen, som genom sin formlöshet och frihet från principiella skrankor lämnar honom tillfälle att genomtränga saken. Med hänsyn härtill och till den rättsbildade ledamotens inflytelserika ställning synes mig tyngdpunkten i hela underrättsförfarandet komma att förläggas till den förberedande behandlingen, som icke är anordnad efter muntlighets- och omedelbarhetsprincipen. Om ock mot det hos oss tillämpade s. k. muntligt-protokollariska systemet kunna riktas befogade anmärkningar, torde detsamma dock i vida högre grad än den i betänkandet förordade principen fylla rättssäkerhetens krav. Rättssäkerheten fordrar, enligt min mening, att parts utsaga protokolleras i varje fall, då den är av beskaffenhet att inverka på det faktiska processmaterialet, dock ej i det fall att anförandet endast innefattar plädering angående ett visst faktums rättsliga betydelse. Dylik plädering bör hava skett under förberedelsen och torde eljest icke behöva protokolleras. Vittnesmål och utsagor av sakkunniga böra städse protokolleras. E t t vittnesmåls avfattande i skrift är ovillkorligen nödvändigt redan på grund därav att endast det skriftliga upptecknandet giver full klarhet och visshet om, vad vittnet sagt och velat säga. Det muntliga till sin lydelse ej fastslagna vittnesmålet är ett mycket osäkert bevismaterial. Upptecknandet av vittnesmålen är nödvändigt på det att vittnesbevisningen i tillförlitlig form må vara tillgänglig för rätten vid överläggningen till dom. Att i minnet sammanhålla en något omfattande vittnesbevisning i en mera invecklad sak är även för den tränade juristen och ännu mera för lekmannen alldeles omöjligt. Minnet kan i detta fall icke räcka till att utgöra någon grund, som kan tillfredsställa rättssäkerheten.
174 I betänkandet förekommer titt och ofta om muntlighetsprincipen lovordet »modern». Nämnda princip har säkerligen varit modern länge. Öm den fortfarande är det, lär vara ovisst, och om dess modernitet kommer att fortfara till den ovissa framtid, då en rättegångsreform kan genomföras här i landet, torde vara synnerligen osäkert. För min del har jag försport, att man länge reagerat mot de vådor, som en ensidig tillämpning av principen medför. Förmodligen är det så, att goda domare i tillämpningen vetat på varjehanda sätt avvärja följderna av ensidighet i lagstiftningen. Betänkandets framställning är ägnad att framkalla en alldeles oriktig bild av det nuvarande s. k. muntligt-protokollalriska systemet, För min del har jag, såsom ordförande i häradsrätten, städse i fråga om protokollet tillämpat det förfarandet, att varje yttrande av part eller vittne, som skall införas i domboken, av mig upprepas högt och tydligt, så att både parter och vittnen må kunna göra sina erinringar, för den händelse missuppfattning ägt rum. Vad som dikteras införes i memorialet av den tjänstgörande notarien. Vid uppsättning av domboken användas de i memorialet upptecknade uttrycken ordagrant, för den händelse på ordalagen rimligen ligger någon vikt. Ur domboken uteslutas naturligtvis anföranden, som sakna betydelse eller gjorts förut. J a g skulle tro, att den praxis, jag tillämpar, är den allmänna både vid häradsrätter och rådhusrätter. Det står ju part fritt att vid underrätten eller eventuellt i hovrätten göra erinringar mot^ protokollet. Redan den omständigheten att dylika erinringar förekomma i så pass liten utsträckning, som sker, torde vara ägnad att vederlägga kommissionens uttalanden om domböckernas otillförlitlighet. Det anmärkes av kommissionen i detta sammanhang, att protokollet icke göres färdigt genast vid målets handläggning. Från min första tjänstgöring i Svea hovrätt såsom fiskal och ledamot fortleva ännu såsom ett dystert minne de mål, som kommo från en viss domsaga, vilken då innehades av en numera avliden häradshövding. Att få någon reda eller sammanhang i detta i tidsföljd införda oordnade material, var ytterst mödosamt. Domboken i denna domsaga tillverkades efter det av kommissionen förordade recept. Såsom villkor för dombokens tillförlitlighet synes kommissionen vilja uppställa, att memorialanteckningarna skola föras av ordföranden själv. Det torde vara obegripligt, varför icke det rent manuella upptecknandet av parters och vittnens anföranden, dikterade av ordföranden, skulle kunna anförtros åt en för ändamålet kvalificerad notarie. Likaledes torde det vara uppenbart, att ordförandens egna sysslande med anteckningar på ett betänkligt sätt försenar och förrycker själva handläggningen, som för visso kräver all hans uppmärksamhet. Oaktat den föreslagna rigorösa tillämpningen av muntlighetsprincipen har kommissionen icke kunnat undgå att finna protokollsföring nödvändig under vissa förutsättningar. Uttalandena om denna protokollsföring äro ganska märkliga. Beträffande en viss förutsättning för behövligheten av protokollering (att det kan antagas att målet kommer att fullföljas i överrätt) (del I, sid. 173) får man det besked, att lagmansrätten har att »på grand av föreliggande omständigheter söka bilda sig en föreställning därom». Det torde vara svårt att förstå, huru lagmannen skall kunna bilda sig nämnda föreställning. Om part låtit en sak gå till domstol, lär han sällan vara villig att på förhand avsäga sig fullföljdsrätt. En dylik avsägelse bör väl ej heller vara rättsligen bindande. För övrigt synes det mig otillbörligt att domaren under målets handläggning söker avvinna parten någon som helst förklaring angående fullföljden. _ Och om ifrågavarande föreställning icke lämpligen kan vinnas genom förklaringar från parternas sida, huru skall den då ernås?
175 Vidkommande en annan förutsättning (att protokollet kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet) beror denna i sin ordning av en del andra närmare angivna villkor. Såvitt jag kan finna, är det omöjligt för lagmannen att vid den tidpunkt, då frågan om vittnesmåls protokollering ^ uppstår, avgöra, huruvida ifrågavarande villkor är förhanden eller ej, för såvitt det icke existerar något för de blivande lagmännen avsett arcanum, som utrustar dem med siaregåvor. Mot betänkandets uttalanden i förevarande fråga vore mycket annat att erinra, men detta skulle föra in i en detaljgranskning, som ej är avsedd. Huru lösligt och verklighetsfrämmande denna fråga behandlats, framgår av vad som förekommer i del I å sid. 173 och 174. Där talas (sid. 174) om »den stora mängden av mål, i vilka det i regel ej kan vara tal om fullföljd till högre instans». Nu visar emellertid all erfarenhet, att det är omöjligt att förutse, vilka mål som komma att fullföljas eller icke; ofta äger fullföljd rum, där man minst väntat, och tvärtom. Denna fråga undandrager sig fullständigt förhandsbedömning. Orden »förväntas» och »antagas» förekomma i detta sammanhang uti stort antal. Hela denna viktiga fråga synes av kommissionen hava behandlats på basis av antaganden och förväntningar. Slutligen föreskrives i betänkandet, att protokollet skall omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form. Av den omständigheten att särskild föreskrift rörande stenografiska protokoll meddelats, kunde man till äventyrs draga den slutsatsen, att kommissionen skulle tillåta den jämkning i grundprincipen, att ordföranden skulle få sammanfatta parts eller vittnes utsaga och således diktera denna till protokollet. Uttalanden på andra ställen i betänkandet synas emellertid antyda, att så icke är fallet och att ansvaret for protokollsföringen skulle vila å någon underordnad juridiskt bildad tjänsteman, fastän det skulle åligga ordföranden att »kontrollera protokollets behöriga förande». Huru dylika under pressen av pågående förhandlingar nedkastade anteckningar komma att te sig i protokollsform, är icke svårt att förstå, Varje med handläggning av mål vid underrätt förtrogen domare vet, att utsagor av parter och vittnen, i följd av vanliga människors oförmåga att klart uttrycka sina tankar, ofta framkomma i en form, som icke alls uttrycker den talandes verkliga mening eller allenast ofullkomligt meddelar densamma. Det tillkommer domaren att söka åvägabringa klarhet om den talandes mening, då oklarhet eller ofullständighet synes föreligga. Först härefter böra anteckningar till memorialprotokollet ske enligt diktamen av ordföranden, därvid part eller vittne har tillfälle att göra sina erinringar, såsom ock ofta nu i praxis sker. Om kompletterande föreskrifter givas angående dylika memorialanteckningar och förvaring därav, synas rättssäkerhetens intressen vara tillgodosedda i vida högre grad än genom ett brådstörtat avfattande av protokollet under handläggningen. Genom bestyret med avfattning och justering måste ju ovillkorligen uppstå en betydande tidsutdräkt, som måste medföra en mycket oförmånlig inverkan å rättsförhandlingarna i övrigt. I denna fråga, såsom överallt eljest, hänvisar kommissionen till erfarenheten från utländska rättsordningar. Man måste emellertid ställa sig ganska tvivlande mot beviskraften av denna erfarenhet, då man av betänkandet tilllika erfar, att en del av berörda främmande rättsordningar icke tveka anförtro protokollsföringen åt icke rättsbildad person. Rättssäkerheten torde vidare kräva att i mål av mera invecklad beskaffenhet domstolen erhåller vederbörligt rådrum för att efter övervägande _ av det förebragta materialet besluta dom. Det har varit en av vår rättskipnings hörnstenar och stora företräden framför andra, att domaren haft sådant rådrum, vilket ock av samvetsgranna domare väl begagnats till ofantligt gagn
176 för rättskipningen. För rättssäkerheten är detta rådrum av ett synnerligt värde, som icke får förspillas på en ensidig principtillämpning. Beträffande organisationen riktar sig kritiken vidare huvudsakligen mot vikariatsystemet och de därmed sammanhängande täta ombytena av domare. cariat- ^ Rätt tillämpat är enligt min tanke vådorna av vårt vikariatsystem tämligen met. rtnga och i varje fall långt mindre än som på sina håll göres gällande. Att beteckna detta system såsom en våda för rättssäkerheten, synes mig innebära en stor överdrift. Systemet har för övrigt haft en mycket stor betydelse för den svenska juristutbildningen, som enligt min tanke genom nämnda system påverkats synnerligen gynnsamt. J a g vill emellertid ingalunda bestrida, att lagstiftningsåtgärder i syfte att inskränka vikariaten och höja vikarierna^ kompetens äro av behovet påkallade. Men sådana åtgärder behöva icke föranleda ett upphävande av hela den nuvarande rättegångsordningen. Den nu gällande domsagostadgan anvisar i väsentliga delar den väg, som reformen enligt min tanke bör gå. byten ^ Reform härutinnan torde vara. önskvärd, men kommissionen har uppenbarmare. \{„en underskattat svårigheterna att genomföra den i betänkandet hävdade principen i den utsträckning, som synes vara avsedd. Vad slutligen angår kritiken mot det nuvarande systemet i fråga om den s. k. legala bevisteorien är det sedan lång tid tillbaka allmänt erkänt, att den svenska lagstiftningen om vittnes jäv ofta föranleder en onaturlig begränsning av möiligheterna att utreda sanningen. En ändring i denna lagstiftning är sålunda av behovet påkallad. Frånsett detta, torde i den svenska rättskipningen fri bevisföring länge hava varit av praxis tillämpad. . Billighet.
Huru den föreslagna rättegångsordningen i detta avseende kommer att ställa sig, kan, med hänsyn till det mycket ofullständiga skick, vari förslaget framlagts, ej med säkerhet avgöras. Det torde däremot icke råda mera än en mening därom, att det nuvarande rättegångssystemet både för staten och enskilda, är synnerligen billigt. Beträffande statens kostnader vill jag endast anmärka, att kommissionens förhoppningar på personalreduktion torde vara överdrivna. Kommissionens beräkningar rörande de blivande behövliga arbetskrafterna i de särskilda domkretsarna, såvitt man har någon kännedom om dessa beräkningar, synas mig ohållbara. Kommissionen antager att rättegången i första instans ej kommer att bliva dyrare för parterna än nu. J a g tillåter mig betvivla riktigheten av detta antagande. De ökade krav på partens medverkan i rättegången och den starka komplicering av förfarandet vid underrätt, som den föreslagna reformen skulle medföra, måste med nödvändighet föranleda, att rättsbildat biträde i rättegången i regel icke kan undvaras. Då utgiften till sådant biträde, åtminstone hittills, städse varit en av de största posterna av rättegångskostnaden, torde det vara att förvänta att parternas kostnader i detta avseende komma att stegras betydligt. Kommissionen förväntar sig att antalet inställelser under förberedelsen och huvudförhandlingen sammanlagt icke skulle bliva tillnärmelsevis så stort som nu ofta är fallet. J a g kan icke finna någon grund för denna optimism. Åtskilligt vore att tillägga till vad ovan anförts, men detta skulle till äventyrs komina att falla utanför ramen för utlåtandet, och den knappt tillmätta tiden tillåter för övrigt ingen vidare granskning.
Såsom slutomdöme om betänkandet tillåter jag mig uttala, att det innebär ett starkt underskattande av de stora värden, som vårt nuvarande rättssystem innehåller. De utfästelser att tillvarataga dessa nationella värden, som i betänkandet lämnas, hava ingalunda infriats. I den underliga blandning av våra båda nuvarande underrättsorganisationer, som är en av den föreslagna reformens huvudpunkter, torde ingen kunna återfinna det värdefulla hos våra gamla underdomstolar. Desto mera har betänkandet kopierat utländska förebilder, utan att tillräckligt noga överväga, huruvida dessa förebilder passa för oss. Svårigheterna att anpassa detta utländska importgods på vår gamla rättegångsordning hade sannolikt kommit att stå klarare för processkommissionen, om det skissartade förberedelsearbete, som betänkandet utgör, hade fortskridit till omsättning av betänkandets uttalanden i verkligheten, alltså i lagtext, följdförordningar, utarbetad domstolsorganisation och ekonomiska beräkningar. Man ser med häpnad, huru lätt även de största svårigheter behandlats i betänkandet. J a g hemställer i underdånighet, att betänkandet icke matte läggas till grund för utarbetande av förslag till ny rättegångsordning. Häradshövdingen (B.
i Vemmenhögs,
Ljunits
och Herrestads
härads
domsaga
PETRÉN) :
Vid ett av mig bevistat sammanträde den 20 sistlidne april har föreningen Sveriges häradshövdingar beslutat avgiva ett numera sedan några dagar tillbaka i tryck föreliggande yttrande över processkommissionens betänkande. Då de uttalanden rörande betänkandets huvudgrunder, vilka innefattas i detta yttrande — av vilket ett exemplar här bilägges — i allt väsentligt återgiva även min uppfattning i nu förevarande ämne, har jag ansett mig kunna och böra såsom mig avfordrat utlåtande i ärendet åberopa vad i nämnda yttrande anförts beträffande betänkandets huvudgrunder, därtill endast å en och annan punkt anknytande några vid genomläsningen av betänkandet gjorda, från egna erfarenhetsrön stammande ytterligare reflexioner. En begränsning på sätt processkommissionen tänkt sig i fråga om förandet av protokoll vid handläggning av mål skulle bl. a. tvivelsutan i ej ringa grad försvåra en tillfredsställande prövning av ansökningsärenden om erhållande av nåd och om villkorlig frigivning ävensom ej sällan för fångvårdsmyndigheternas del borteliminera för utövande av en effektiv fångvård önsklig kännedom om åtskilliga förhållanden med avseende å brottslingen och å omständigheterna vid brottets begående. Anmärkningsvärt är, att, i händelse protokollsföringen skulle komma att begränsas enligt processkommissionens förslag, det beträffande brottmål komme att i ej ringa utsträckning få byggas å protokoll över obeedigade utsagor av vid polisförhör avhörda personer i stället för å uppteckningar av inför domstol lämnade vittnes- och andra uppgifter. # Även medgivet att protokoll över vittnesförhör, på sätt i härvid bilagda tryckta yttrande framhållits, helst böra avfattas i slutgiltig form under eller omedelbart efter förhöret, håller jag dock före, att det i många fall för åvägabringande av en redig och överskådlig uppteckning av ett vittnes utsagor skall vara att föredraga en först efter förhandlingarna i enlighet med de därunder förda anteckningarna verkställd sammanställning av vittnets uppgifter. För att nämndens ledamöter skola kunna för kommande domfällning vederbörligen tillgodogöra sig vad som förekommer vid en huvudförhandling torde befinnas nödigt, att synnerligast då det under den förberedande behandlingen av ett mål framkomna processmaterialet är mera omfattande eller invecklat, 12—291921
178 före huvudförhandlingens början av rättens ordförande lämnas en orienterande framställning av målet. Anledning finnes nämligen förmoda, att en parts utveckling av sin talan och grunderna för densamma mången gång ej utan en dylik orientering skulle lämna nämndens ledamöter, vilka vid huvulförhandlmgens början merendels ej äga någon förhandskännedom om målet nödigt underlag för att följa med vad som under huvudförhandlingen förebringas genom uttalanden av parterna och bevisning m. m. Mot det i bilagda tryckta yttrande framförda förslaget att benämna underdomstolar, omfattande även en medelstor stad såsom särskilt tingslag, för häradsrätter synes mig ej utan fog viss erinran kunna göras. Beträffande förslaget att överflytta exekutionsärenden till underdomstolarna synes en mera ingående behandling av hithörande spörsmål än den, som innefattas oi betänkandet, vara erforderlig för att ståndpunkt skall kunna rågas till frågan, vilka dylika ärenden lämpligen må kunna överflyttas till underrätterna. Att i allt fall lagsökningsmål och ärenden om handräckning för fordrans utfående kunna med fördel dit överflyttas, torde vara ställt utom allt tvivel. Antalet städer, som skulle bilda eget tingslag, synes lämpligen böra utökas vida utöver vad processkommissionen avsett. Så torde städer med åtminstone ned till ett invånarantal av cirka 10 000 ej tvångsvis böra sammanslås med kringliggande landsbygd till en domkrets. Det skulle enligt min mening varit till ett visst gagn, i händelse genom yttrandens infordrande för landsbygdens del ej blott från vederbörande domhavande utan även från häradsrätterna en närmare kännedom vunnits om allmänhetens uppfattning i spörsmålen om lämpliga sammansättningen av lagmansrätterna och om omröstningsreglerna inom desamma. Åtskilligt torde tala för att de tidigare framkomna kraven å en utvidgning av nämndens inflytande vid domfällandet genom införande av individuell i stället för kollektiv rösträtt ej längre med samma styrka uppbäras av en allmän folkmening, likasom att de ej heller mera allmänt omfattas av nämndernas egna ledamöter. Mycket kan detta ^bero på, att nämnden, där förhållandet mellan denna och domhavanden är såsom det bör vara, redan med nuvarande omröstningsregler efter hand kommit att de facto få ett allt större inflytande å målens avgörande än vad tidigare varit fallet, särskilt i vad angår brottmål. Tydligt är ock, att med genomförande av en koncentrerad huvudförhandling, vars hela förlopp samtliga i domfällandet deltagande nämndemän hava att följa, betingelser komma att skapas för ett än större inflytande från nämndens sida å målens avgörande även utan ändring i nu gällande omröstningsregler. Bland nämndsledamöter med någon längre tids erfarenhet torde den meningen vara allmän, att särskilt i mera invecklade tvistemål och sådana, där tvisten gäller ej så mycket prövning av faktiska förhållanden, utan exempelvis tolkning av de rättsliga bestämmelserna i ämnet, ett ändrat omröstningssätt i den av processkommissionen föreslagna riktningen icke är att önska. I händelse ändring skulle komma att göras i den nuvarande kollegiala rösträtten för nämnden, böjde denna enligt min mening i allt fall begränsas till att gälla enbart brottmål. Mången gång är ju emellertid såsom känt gränsen mellan brottmål och civila mål ganska flytande. Sålunda kan t. ex. en större, för nämndens ledamöter jämförelsevis svårbedömbar redovisningstvist, vars tyngdpunkt legat å den under den förberedande behandlingen av målet skedda sovringen av materialet, genom tillkoppling av ett ansvarsyrkande för trolöshet mot huvudman komma att bliva av brottmåls natur. Då jag ej känner mig övertygad om, att genom en omläggning av rösträttssättet inom nämnden på föreslagna sättet skulle vinnas garantier för vare sig materiellt riktigare domslut i målen eller för ökning i allmänhetens förtroende för rättskipningen i underrät-
179 terna utöver det, som för närvarande förefinnes, har jag å nu förevarande punkt funnit övervägande skäl tala för att stanna vid den ordning, som för närvarande härutinnan gäller. J a g har blivit än mera befäst i denna min uppfattning som det vid överläggning i frågan med nämnden i den av mig innehavda domsagan befunnits, att samma mening allmänt omfattades av nämndens ledamöter. Vad angår frågan om lämpliga antalet samtidigt tjänstgörande nämndsledamöter i lagmansrätterna förtjänar framhållas, att, därest en anordning kunde träffas, varigenom huvudförhandling av mål för särskilda delar av domsagan komme att ske å regelbundet återkommande dagar i månaden med enbart nämndemän för respektive del av domsagan då tjänstgörande, skulle ett antal av fem nämndemän såsom domföra vara fullt acceptabelt, De tillstädesvarande fem nämndemännen skulle då ur synpunkten av orts- och personkännedom väl uppväga en av sju nämndemän från hela domsagan sammansatt nämnd. överhuvud torde det komma att möta synnerligen stora svårigheter att få till stånd sådana anordningar för indelning av nämnden till tjänstgöring, att även för de — särskilt under övergången till reformens genomförande men även sedermera — säkerligen ej få fall, då huvudförhandling komme att äga rum i målen vid mer än ett rättegångstillfälle och då utslag komme att avkunnas först å senare rättegångsdag än den, vara huvudförhandlingen avslutats, garanti skulle kunna vinnas för att samma nämndsledamöter, som tillhört rätten vid början av en huvudförhandling, skulle komma att följa målet fram till dess avdömande. Det skulle kunna tänkas såsom en läglig utväg att städse låta en nämndeman utöver det domföra antalet sådana tjänstgöra för att ej genom en nämndemans sjukdomsfall olägenheter skola uppstå vid ett måls förevarande till handläggning eller till överläggning om utslag vid ett senare rättegångstillfälle. Lämpligt skulle med hänsyn till vad nu sagts kunna vara att låta indela nämnden till tjänstgöring med sex ledamöter i varje lag samtidigt som för domförhet bestämdes ett antal av, såsom processkommissionen tänkt sig, fem nämndemän. I händelse prorogationsrätt till hovrätt skulle genomföras på sätt processkommissionen föreslagit, skulle följden därav helt visst bliva, att särskilt i de stadssamhällen, där hovrätterna bleve förlagda, och närmaste orten däromkring, man rätt allmänt komme att gå förbi anlitande av underrätterna, i det att parterna i rätt stor utsträckning efter överenskommelse med motparterna där komme att instämma målen direkt till hovrätten. Att en dylik utveckling ur flerahanda synpunkter ej skulle vara önsklig, synes mig visst. I fråga om åklagarväsendet i hovrätterna torde advokatfiskalens rätt att förordna statsåklagare, som utfört ett åtal vid lagmansrätt, att föra talan i målet jämväl i hovrätten ej böra begränsas så snävt, som i förslaget skett. Det synes nämligen vara naturligast, att dylik statsåklagare, om hans tid det medgiver, ock utför åklagartalan i hovrätten. Särskilt synes så vara en naturlig anordning för de i hovrättsstäderna bosatta statsåklagarnas del. Därest rätten att få mål prövade i högsta domstolen skulle begränsas till allenast frågor om rättstillämpning, torde därav för brottmålens del bliva en självfallen följd, att sakfällda personer, vilka önska få sin sak underställd högsta domstolen även i själva sakfrågan, komme att genom framställande alternativt i besvären om straffrihet eller straffmildring nådevägen bereda sig denna möjlighet, och skulle såmedelst tvivelsutan den avsedda begränsningen i högsta domstolens prövningsrätt beträffande brottmålen komma att i verkligheten till mycket väsentlig del bortelimineras. Vad angår sättet för val av nämndemän är det nog beklagligen att förvänta, att så snart dylikt val skall förrättas av en korporation (stadsfullmäktige
180 eller kommunalfullmäktige), vilken i sin ordning tillsatts efter strid emellan skilda politiska grupperingar, valet trots anordningar med förslag o. d. i det stora flertalet fall kommer att bliva förrättat efter partipolitiska linjer med avgörandet lagt i den största gruppens eller flera mindre vid valet samverkande gruppers händer. I händelse mandattiden, såsom synes lämpligt, får förbliva sex år samt de å en kommun fallande nämndemansplatserna bliva i valhänseende fördelade å de olika åren, torde jämförelsevis sällan förutsättningarna för proportionell valmetods användning komma att förefinnas. Vid samråd å denna punkt med nämndsledamöter i den av mig innehavda domsagan har allmänt uttalats en önskan att, till förebyggande i görligaste mån av att nämndemansvalen skulle komma att ske efter partipolitiska linjer, samma val städse måtte såsom nu få förrättas direkt å kommunalstämma. Vad beträffar det av processkommissionen föreslagna institutet strafföreläggande synes mig starka betänkligheter resa sig mot dess användande annat än i fråga om rena bagatellförseelser, såsom underlåtenhet att föra tänt ljus efter mörkrets inbrott å velocipedlykta o. d. I den utsträckning institutet föreslagits till användning skulle det kunna komma till användning i säkerligen mera än 90' procent av vid häradsrätterna förekommande brottmål. Folkmeningen skulle otvivelaktigt och efter min mening med full rätt reagera emot en dylik anordning, varigenom straffmätningen för förbrytelser med straffskala ända upp till sex månaders fängelse och till förelagda bötesbelopp av intill femhundra kronor skulle komma att förflyttas från domstolarna med dess folkliga sammansättning över till åklagarna. Den efterföljande omprövning av de av åklagarna förelagda straffmåtten, vilken i förslaget tillagts, ej — såsom man skulle helst sett — rätten i dess sammansättning av domare och nämnd, utan den lagfarne domaren ensam, skulle helt visst i saknad ofta av nödigt underlag för straffmätningens handhavande ej bliva till därmed avsett gagn. Många av de i betänkandet skisserade processuella bestämmelserna verka — såsom ock i det härvid i tryck bilagda yttrandet i ett flertal fall framhållits -—• onödigt och olämpligt klavbindande för domstolarna. Medan sålunda t. ex. å fullgoda grunder medgives, att vid hörande av sakkunniga domstolen må lägga till grund för förhöret skriftliga attester av de hörda, är en liknande anordning alldeles förbjuden vid förhör med vittnen. Tydligt är emellertid, att samma skäl kunna tala för en liknande ordning, då det i en rent teknisk fråga gäller att höra av parter åberopade vittnen. Det i bilagda tryckta yttrande framhållna behovet att få till stånd bestämmelser, som möjliggöra meddelande av tredskodom utan att käranden behöver inställa sig vid rätten, ber jag att få med synnerlig styrka understryka på grund av under årens lopp därutinnan vunna erfarenheter. Det kännes verkligt beklämmande att tingsdag efter tingsdag behöva gentemot med ekonomiska svårigheter kämpande personer meddela tredskodom ar, däri utdömda rättegångskostnader -— ej sällan överstigande storleken av de omstämda fordringsbeloppen — till vanligen mer än halva beloppet avse ersättning för kärandens inställelse vid rätten, vilken med en omläggning av förfarandet bort kunna göras överflödig. I fråga om ersättning åt nämndens ledamöter för deras inställelser vid domstolen är jag böjd för den anordningen, att dagtraktamenten till dem ej må utgå, men väl reseersättning till utjämning nämndemännen emellan av deras olika kostnader allt efter den större eller mindre avlägsenheten av deras hem från tingsstaden. Innan de föreslagna riktlinjerna för domstolsorganisationen bringas vidare till utförande, är det givet, att de ekonomiska verkningarna av förslagen i denna del måste ingående utredas. Min fasta övertygelse är, att det därvid
181 skall komma att visa sig, att förslagets genomförande i denna del kommer att bliva mycket väsentligt kostbarare än vad kommissionen i sina beräkningar utgått ifrån, liksom jag ock är viss om att förande av rättegångar med en processanordning efter förslagets riktlinjer kommer att för parternas del i det stora flertalet fall ställa sig betydligt dyrbarare än vad för närvarande är fallet. Tydligt är, att innan utarbetade förslag till domkretsindelning^ befattningshavare i domkretsarna, och dessas avlöning framlagts, det^är svårt att bilda sig en slutgiltig ståndpunkt till organisationsfrågorna, Visst är emellertid, att en mångfald av de i betänkandet föreslagna processuella föreskrifterna under alla förhållanden skulle vara synnerligen önskligt att snarast få lagfästa. Häradshövdingen i Färs härads domsaga ( F . AHLGREN) : Kommissionen lovar att framgå med största varsamhet och utan att söka efterbilda främmande mönster eller förspilla det myckna värdefulla, i vårt nuvarande rättegångsväsen. I så måtto har kommissionen hållit ord, att de nuvarande domstolarna bevarats med modifikationer, som väl i flera fall betingas av nödvändigheten, men i övrigt återstår så gott som intet av den nuvarande rättegångsordningen, och efterbildningen efter främmande mönster är betänkandets mest framträdande drag. . Med eftertryck framhåller kommissionen såsom nödvändigt att vid rättskipningen åt lekmännen bereda ett ökat inflytande, vilket kommissionen säger överensstämma med svensk rättsuppfattning. Varpå kommissionen grundar sitt uttalande i sistnämnda hänseende är ej veterligt. Möjligt är att personer finnas som omfatta, denna åsikt, men de torde utgöra ett fåtal. Någon utbredd mening härom lär ej vara till finnandes och kan troligen icke heller utan svårighet allmänheten bibringas. Lekmännens insats i rättskipningen för närvarande genom häradsnämnden bör skattas mycket högt, men dess värde ligger i synnerhet däri att nämndemännen äro folkets förtroendemän hos domstolen och förmå tillhandagå domaren med betydelsefulla upplysningar. Nämndens inflytande på domsluten har ofta överdrivits, De fall, då nämnden dikterat domar, som blivit beståndande, äro så få, att de kunna lämnas ur räkningen. Lekmännens förmåga att döma emellan parter under nuvarande, allt annat än enkla samfundsförhållanden är ringa eller ingen, även om det toges hänsyn till vad kommissionen kallar det oförvillade lekmannaomdömet. Nämnden i dess nuvarande gestalt räknas icke till det värdefulla, som kommissionen anser icke böra förspillas. 1 stället för denna nämnd har kommissionen inrättat en lagskipande församling med minst 45 medlemmar, vilka till och med kunna utses efter en proportionell metod. Det återstår att se, om denna skara dömande lekmän kan fika allmänhetens förtroende till domstolen. Förmodligen har kommissionen i viss mån drivits till detta förslag av sin påtänkta anordning med mycket täta domstolssammanträden. Bibehålles denna anordning, möter det svårigheter att bevara nämnden i dess sedan gammalt beprövade och värderade skick. _ Verksamheten vid lagmansrätterna synes bliva särdeles intensiv. Genom det otvivelaktigt lämpliga överflyttandet av exekutiva ärenden till dem ^och genom deras förpliktelse att sörja för en förberedande handläggning av målen ökas den tyngande arbetsbörda, som redan nu påvilar häradsrätterna, vartill kommer att sammanträden skola hållas så ofta som en gång i veckan samt till och med för att besluta om häktning. För att vinna den för övrigt mycket eftersträvansvärda snabbheten i rättskipningen äro så täta sammanträden icke av nöden, i synnerhet om det betänkes att huvudförhandlingen skall föregås av en målen förberedande behandling, vilken icke kan undanstökas på några
182 få dagar, samt att uppskov vid huvudförhandlingen såsom regel ej skall medgivas. Det är uppenbarligen det muntliga förfarandet vid huvudförhandlingen, som i sm mån framtvingat olägenheten av så talrika sammanträden, i det att kommissionen med all rätt funnit dom icke alltid kunna beslutas i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen, men däremot icke velat medgiva längre anstånd än en vecka, enär den av kommissionen högt skattade friskheten i intrycken från huvudförhandlingen kunde komma att fördunsta. Lagmannens arbetsbörda måste bliva övermäktig, vilket kommissionen synes ana, då den påpekar att på honom måste ställas stora anspråk. De tilltänkta radmännen och sekreterarna bliva nog ej heller lottlösa, I Svensk Juristtidning för 1927 häftet I förekommer å sidan 30 en tablå som torde vara avsedd att verka vägledande vid bedömandet av göromålens omfattning vid en lagmansrätt. Egendomligt nog synes den författare, som framlagt tablån, medgiva otillräckligheten av den personal, som efter hans antydningar skall anställas vid lagmansrätterna, i det att han hänvisar till biträde av unga notarier vilka han antager tacksamt skola ställa sin arbetskraft till förfogande. Det kan väl icke vara avsett annat än att dessa unga notariers ställning skall regleras genom lag och att de för sitt arbete skola erhålla skälig vedergällning. Staten bör icke genomföra en domstolsorganisation med beräkning att gratis kunna förskaffa sig erforderlig arbetskraft. Det är svårt att inse hur lagmannen skall finna tid för det begrundande av invecklade rättsfall, som för en tillförlitlig rättskipning är nödvändigt. Härvid lönar det sig icke att hänvisa till nu gällande ordning, som genom sitt medgivande av vidsträckt ledighet åt ordinarie domare skapat en visserligen foga lämplig, men nödvändig säkerhetsventil mot överbelastning i arbetet. Den föreslagna prorogationsrätten till hovrätterna kan möjligen komma att betydligt lätta arbetet för lagmansrättema och i motsvarande mån öka detsamma i hovrätterna. Med visshet kan sägas att denna rätt flitigt kommer att anlitas, allra helst om hovrätterna skola resa omkring i sin jurisdiktion. D å emellertid statistisk utredning saknas, kunna verkningarna av prorogationsrätten icke bedömas och frågan härom icke bliva föremål för någon vidare diskussion. o Allt vad kommissionen föreslagit syftar ytterst till att bereda rum för det sa kallade muntliga rättegångsförfarandet, vilket emellertid är en ren efterbildnmg av utländska mönster och saknar varje anknytning till svensk rättegångsordning. Det får väl antagas, att förfarandet vid dess prövning i utlandet befunnits fördelaktigt, och det må vara att hoppas att de länder, som lämna förebilden, icke utdöma förfarandet, redan innan det här införes. Det är en öppen fråga om förfarandet i föreslagen omfattning lämpar sig för svenska förhållanden. Det är möjligt att det flödande ordet och det dramatiska forloppet, som utmärka förfarandet, icke tilltala den svenska allmänheten i samma man som befolkningen hos de i förevarande fall tongivande länderna. Det vore för visso en förmån, om det nu rådande inprotokolleringssystemet kunde få något maka åt sig, särskilt i brottmålen, vilkas handläggning för närvarande, enkannerligen i överrätterna, icke kan betraktas som tillfredsställande, men det vore även önskligt att sådant kunde ske utan att nyheter med nästan oöverskådliga följder införas. Fördelarna av ett rent muntligt förfarande i tvistemål synas tvivelaktiga. Den samvetsgranne domaren kommer naturligtvis att under den förberedande behandlingen i den mån det för honom är möjligt söka^ skaffa sig en så ingående kännedom om målet, att han bliver färdig med sin åsikt före huvudförhandlingen. Det skådespel, som därvid uppföres, torde i allmänhet lämna honom oberörd. Att lekmännen skulle kunna skaffa sig en självständig uppfattning i annat än de enklaste målen är alldeles uteslutet och uppenbart för en var med erfarenhet på detta område. Förekom-
183 mer vid huvudförhandlingen något väsentligt nytt, blir det helt visst oftast anstånd med domen. Den ingående prövning av saken, som före domen hittills ägt rum, torde icke böra avskaffas, även om snabbheten i domsluten kommer att stå något tillbaka. ' . o Påfallande är kommissionens ringa anspråk på rättegångsombuden vid lagmansrätterna. Med en mycket ringa begränsning står det en var fritt att åtminstone försöka sig som sådant ombud. Menighetens bästa synes icke härigenom hava tillvaratagits. Den tilltänkta rättegångsordningen räknar för övrigt med ett advokatstand av helt annan typ än det som nu finnes. Det är att hoppas att när tiden är inne advokatståndet så utvecklats, att det står redo inför de uppgifter, som komma att det föreläggas. Mera än en förhoppning finnes dock icke. Mycket i kommissionens betänkande är av den beskaffenhet att det kommer att tilltala fantasien hos reformvänliga personer, på vilka i dessa tider icke råder någon brist, men flertalet av dem, som förvärvat större praktisk erfarenhet vid dombordet, kommer säkerligen att känna sig tvehågset inför de i betänkandet gjorda förslag, vilkas genomförande icke komma att befordra grundlighet och eftertanke vid dömandet, utan fastmera måste medföra en viss risk att tvistens utgång kan bliva beroende på stundens ingivelser. Den nuvarande organisationen torde icke böra så, som skett, kastas över bord, utan kunna så utvecklas, att den tillfredsställer anspråken icke allenast på den med rätta efterlängtade snabbheten i rättskipningen utan ock på den trygghet därutinnan, vilken nu icke saknas och icke bör givas till spillo. Häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga (G. LINDSTEDT): Arbetet med förbättring av rättegångsväsendet i vårt land, sådant detsamma ordnats i rättegångsbalken av 1734 års lag, har som bekant pågått alltsedan början av förra århundradet. Ehuru därvid under årens lopp åtskilliga partiella reformer genomförts, kvarstå dock alltjämt en del allmänt erkända brister i gällande rättegångsordning. E t t fortsatt reformarbete är därför otvivelaktigt av nöden. Emellertid torde det vara oomtvistligt, att vårt nuvarande rättegångsväsende äger många och stora förtjänster, som uppenbarligen vid ett reformarbete måste tillvaratagas. Av de allmänna krav, som enligt vad kommissionen framhåller böra ställas på en god rättegångsordning, nämligen kraven på rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet, torde den nuvarande rättegångsordningen i stort sett tillgodose två. Säkerligen måste densamma anses innefatta den önskvärda garantien för rättskipningens billighet, i det de rättssökandes kostnader torde vara mindre i vårt land än i flertalet andra kulturstater. Av alldeles särskild vikt torde emellertid vara den garanti för rättskipningens säkerhet, som vårt rättegångsväsende, trots däremot framställda erinringar, otvivelaktigt iniefattar. Därom vittnar tydligt det av kommissionen vid upprepade tillfällen åberopade stora förtroende, som den svenska allmänheten hyser för rättskipningen vid våra domstolar. Säkerligen skulle icke ett sådant förtroende göra sig gällande, därest det i någon större utsträckning förekomme, att oriktiga domar meddelades. Även om vissa reformer anses önskvärda till ytterligare förbättring av säkerheten i rättskipningen, torde man därför, då man talar om bristerna i vår nuvarande rättegångsordning, i huvudsak åsyfta rättskipningens långsamhet. Särskilt med hänsyn till det allmänna förtroende, den svenska rättskipningen otvivelaktigt åtnjuter, har det hittills ansetts såsom en självklar utgångspunkt vid det, sedan mera än 100 år pågående reformarbetet, att detta måste bedrivas med stor varsamhet och i allt väsentligt bygga på det beståendes grund. I enlighet härmed har man ock med partiella reformer sökt efter hand avhjälpa det
184 beståendes brister. Det torde ock ligga i sakens natur, att en rättegångsordning, som i stort sett erbjuder det väsentligaste, man av en sådan fordrar, nämligen säkerhet, endast bör rubbas i de delar, där förbättringar kunna vinnas utan att nämnda förmån förloras. Den första frågan, som vid det ifrågavarande reformarbetet uppställer sig, är därför: Kunna ej erforderliga förbättringar till vinnande av snabbhet och ytterligare säkerhet vinnas redan genom partiella reformer? Då man emellertid i kommissionens betänkande söker svar på den nyssnämnda frågan, visar det sig svårt att avgöra, vilken ståndpunkt kommissionen egentligen intagit därtill. Kommissionens allmänna uttalanden synas nämligen dels stå i strid inbördes med varandra och dels med kommissionens förslag. Kommissionen anför sålunda bland annat: »I högre grad än på många andra områden av samhällslivet är det av vikt att framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas», samt vidare: »Men såsom förut framhållits, bör en sådan reform icke företagas utan den största varsamhet. Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida.» — Med hänsyn till dessa kommissionens yttranden, hade man haft rätt att förvänta, att kommissionen, som lämnar upplysning om de brister, som enligt dess mening vidlåda den gällande rättegångsordningen, därefter skulle söka för en var av dem utreda, vilka reformer som för dess avhjälpande erfordrades. Någon sådan utredning finnes emellertid icke i kommissionens betänkande. I stället för att undersöka om vissa partiella reformer skulle avhjälpa felen, uppställer kommissionen utan motivering vissa bestämda utgångspunkter för en blivande rättegångsordning: förfarandet skall vara muntligt och omedelbart, utan protokoll, dom skall meddelas genast utan uppskov och lekmännen skola hava ökat inflytande på avgörandet, Med dessa utgångspunkter förklarar därefter kommissionen, beträffande dom stödorganisationen, att denna är helt beroende av det förfarande, man vill använda, och att en reform, som innebär införande av ett muntligt rättegångsförfarande, måste »medföra en reform också av domstolsorganisationen, så att denna anpassas etter förfarandets krav», samt, beträffande förfarandet, att för att råda bot pa de allvarliga brister, som vidlåda detta, »och skapa på en gång erforderlig snabbhet och betryggande säkerhet för materiellt riktiga avgöranden i rättskipningen, är det förvisso icke tillräckligt att begränsa reformen till allenast jämkningar i det nuvarande förfarandet. En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas genom att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område.» Med hänsyn till dessa och andra liknande mot varandra stridande uttalanden kan man först vid en granskning av förslaget i dess helhet bilda sig en uppfattning om, huruvida och i vad mån kommissionen i verkligheten avsett att bibehålla något av den bestående ordningen. En sådan granskning synes giva vid handen, att förfarandet vid underrätt helt omlagts såväl i princip som i detalj: ordningen for rättegångens öppnande har ändrats, förberedande förhandling utom domstol införts, förhandlingen inför domstolen och parternas ställning under förfarandet samt protokollets betydelse omlagts, varjämte grunderna för bevisprovningen, principerna för omröstning till dom och ordningen för domens beslutande och meddelande ändrats, att domstolsorganisationen väsentligen ändrats: målen hava med hänsyn till
185 de-ras beskaffenhet uppdelats till behandling av olika domare, domstolarnas sammansättning har ändrats, domkretsindelningen är avsedd att omläggas och än drad tingsordning har föreslagits, . att ny instansordning föreslagits med ändrad organisation av andra instansen och av förfarandet inför densamma samt av omröstningen, att högsta instansens behörighet inskränkts, att åklagareväsendet omorganiserats, att nytt advokatväsende förutsattes samt att ny ordning för domares utbildning och tillsättande och nya former tor kansliarbetet föreslås. . , ' . • • . . u« +• Uppenbarligen kan detta kommissionens förslag icke sagas innebära »partiella reformer», utan innefattar detsamma ett helt nytt rättegångssystem om vilket icke ens torde kunna påstås, att detsamma är byggt, pa gällande rattegångsordning. Av det gamla återstår i själva verket ingenting annat an vad som torde utgöra nödvändiga beståndsdelar av varje rättegangssystem eller att domstolar skola finnas, i viss utsträckning besatta med lagfarna ledamöter att innan dom meddelas, förhandling inför rätta måste aga rum, därvid åklagare och parter deltaga i förhandlingen, samt att förlorande part i viss utsträckning skall äga rätt till klagan över underrätts domslut. Härvid synes kommissionen, såvitt av betänkandet framgår, icke ansett erforderligt att ens undersöka möjligheten av ett framgående på de partiella reformernas vag. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som det resultat, vartill kommissionen kommit, står i strid med såväl förut gängse uppfattning och tillämpade arbetsmetoder som kommissionens egna uttalanden i fråga om sattet tor reformarbetets bedrivande och angelägenheten av att därvid framgå med försiktighet En undersökning hade för övrigt varit så mycket mera påkallad, som det knappast torde vara något tvivel om att densamma givit vid handen, att ett genomförande så småninaom av partiella reformer ar en framkomlig vug. Riktigheten av vad sålunda anförts rörande möjligheten att i erforderliga delar allenast, reformera vår nuvarande rättegångsordning torde framgå av en jämförelse mellan de erinringar, som framställts mot densamma, och de delar av kommissionens ändringsförslag, som synas ägnade att avhjälpa de påtalade bristerna. . . n , 0 Vad framför allt i huvudsak anmärkts mot rättskipningen i vart land nar varit dess långsamhet. Anledningen härtill synes kommissionen for sm del huvudsakligen sökt i det hos oss tillämpade muntligt-protokollariska systemet och bristen på bestämmelser om förberedande utredning av målen, innan de handläggas inför rätten. Domarens göromål, säger kommissionen, komma till stor del att bestå i uppsättande och justerande av protokoll, och protokollssygtemet framtvingar långa uppskov under förfarandet och fördröjer avgörandet Då en förberedande utredning icke äger rum, framkommer processmaterialet i ett oordnat och föga överskådligt skick, varigenom en snabb handläggning inför domstolen och ett omedelbart avgörande försvaras eller förhindras Visserligen är detta resonemang så till vida ensidigt, som det endast, riktar sig mot förfarandet i underrätten, där långsamheten numera icke ar sa anmärkningsvärd som i överrätterna, framför allt i hovrätterna och vad brottmålsförfarandet angår torde överhuvud taget icke kunna med tog pastas, att detsamma är långsammare hos oss än i något annat land. Även med dessa reservationer framstår dock fortfarande långsamheten i rättskipningen som ett uppenbart missförhållande. . Bestämmelser om en förberedande förhandling utom domstolen, vilka otvivelaktigt kunna vara ägnade att i inånga fall påskynda rättegångs! ort ärandet och i varje fall i ej ringa mån torde komma att minska de påtalade olagenheterna av rättegångens skriftlighet, torde utan svårighet kunna inpassas i
186 gällande lagstiftning. Där sa sker, torde något behov icke föreligga att för okande av förfarandets snabbhet utbyta det muntligt-protokollariska systemet mot ett rent muntligt, något som för övrigt av nedan anförda skäl i vart fall icke bör ifrågakomma. Det av kommissionen vidare anmärkta förhållandet, att bristen på ändamålsenlig arbetsfördelning, särskilt vid underrätterna på landet, har till följd att domaren måste splittra sin arbetskraft på en mängd mindre viktiga göro"i-iij r i P t S a t t : l ä m v ä l S a m g å r av kommissionens därutinnan framställda forslag, kunna inom ramen av den gällande rättegångsordningen avhjälpas. Jamyal en del andra av kommissionen till motverkande av långsamheten framställda ändringsförslag, såsom förslag till bestämmelser om stämnings form och innehåll, ordningen för partsförhandlingen, verkan av parts utevaro o. s. v., torde utan rubbande av rättegångsordningen i övrigt kunna genomföras. Ehuru i stort sett den gällande processordningen motsvarar kravet på garanti tor materiellt riktiga avgöranden, hava dock även i denna del några erfTmJ$™ framställts. Sålunda har anmärkts, att domstolssammanträdena äro tor fåtaliga, sa att^ ett alltför stort antal mål måste vid varje sammanträde handlaggas och svårigheter för domstolen uppstå att ägna varje mål den grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt att göromalens mängd ofta tvingar domaren att taga ledigt, så att rättskipningen även i stora och viktiga mal måste anförtros vikarier, vilka icke alltid kunna vara vuxna sm uppgift. Visserligen hava dessa anmärkningar till sin betydelse väsentligt överdrivits, särskilt sedan numera åtgärder med anledning av dem vidtagits men fog kan dock sägas finnas för kravet på ytterligare åtgärder Såsom sådana måste dock redan i viss mån anses dels den omförmälda arbetsfördelningen och dels den föreslagna förberedande förhandlingen I den mån ytterligare åtgärder erfordras, synas de lämpligen kunna åstadkommas på den vag, varpa man redan genom bestämmelserna i domsagostadgan lagen om särskilda tingssammanträden m. fl. inslagit. För avhjälpande av här omförmälda brister synes följaktligen någon ändring av grunderna för rättegångsväsendet icke behöva tillgripas. Vad nu sagts torde jämväl gälla övriga av kommissionen påpekade brister 1 /attegangsförfarandet. Den otvivelaktigt välbehövliga omorganisationen av vart aklagarvasen, ävensom sådan statlig reglering av advokatväsendet, som nia finnas erforderlig, såsom medel att stärka rättskipningens säkerhet och oka dess snabbhet, torde var för sig och i huvudsak och utan inbördes sammanhang kunna genomföras utan någon omgestaltning av vårt rättegångssystem. Även en uppdelning av våra nuvarande tre hovrätter i fem sju eller flera sådana som kommissionen framställer såsom ett önskemål, torde kunna ske utan sådan omgestaltning. I den mån rättssäkerheten, såsom kommissionen gor gällande, skulle lida av det sätt, på vilket protokollet nu med ledning av memorialanteckningar föres, lär felet lätt kunna avhjälpas med särskilda föreskrifter, vilket för övrigt torde utgöra ett säkrare sätt för rättssäkerhetens förhöjande an det av kommissionen föreslagna, nämligen att protokoll icke skall föras. Vad slutligen angår de ändringar, kommissionen föreslår i domstolsorganisationen för åstadkommande av ökat lekmannainflytande vid våra domstolar ar svart att förstå, vad betydelse desamma skulle få för tillgodoseendet av något av de förenämnda tre kraven på en god rättskipning, nämligen dess snabbhet, dess säkerhet och dess billighet för parterna. Då förslaget i denna del icke torde avse att avhjälpa någon av de anmärkta bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsende, lär detsamma sålunda icke behöva tagas i be-
187 traktande vid bedömandet av frågan, huruvida rättegångsväsendet kan forbättras genom vissa partiella reformer eller ej. Av vad sålunda anförts torde framgå, att en reformering av vart rattegangsväsen låter sig genomföra utan omgestaltning av dess grunder och med bibehållande av dess många och högst avsevärda förtjänster. Om emellertid nämnda slutsats är riktig, torde redan därmed vara givet, att ett kasserande av gällande rättegångsordning och dess ersättande med en helt ny rättegångsordning icke bör äga rum. Med en dylik metod for rättskipningens förbättrande måste nämligen ovillkorligen följa, dels att åtskilliga goda sidor av den gamla ordningen offras, och dels att det nya oprövade systemet i sin tur måste komma att framvisa brister, av vilka visserligen en del redan vid en teoretisk granskning synas kunna påvisas, men andra med sakerhet först komma att framgå av en dyrköpt erfarenhet. Även vid den mest noggranna granskning av vad som föreslås måste komma att kvarstå en känsla av att det omöjligen kan på förhand sägas, att vad som vmnes verkligen är bättre eller ens lika bra som det man förlorar, och sa dålig ar den nuvarande rättskipningen för visso icke att det på grund därav skulle kunna anses berättigat att inlåta sig på något experiment a ett för hela samhället så betydelsefullt område som rättskipningen. Vad sålunda anförts innebär icke, att processkommissionens förslag till en helt ny rättegångsordning icke skulle kunna läggas till grund for lagstiftning. E t t sådant påstående vore lika oriktigt • som att fälla ett dylikt omdöme om den nu gällande lagstiftningen eller om vilken som helst annan rättegångsordning i någon av kulturstaterna. Varje modern rättegångsordning, liksom den av kommissionen föreslagna, torde efter genomgripande omarbetning kunna bringas i samklang med traditioner och förhållanden i vart land. Men tor att inslå på en sådan väg lär fordras, att förslaget i fråga, såsom utgångspunkt för det vidare reformarbetet, med säkerhet kan antagas giva väsentligt bättre resultat än det mera säkra och överskådliga, som med den nuvarande rättegångsordningen såsom grund otvivelaktigt kan vinnas. En granskning av processkommissionens förslag, såsom helhet betraktat, synes närmast föranleda till antagandet, att åtminstone två av de av kommissionen uppställda huvudsakliga kraven på en god rättskipning, nämligen kraven på rättskipningens säkerhet och billighet, snarare bliva mindre tillgodosedda med den föreslagna än med den nuvarande rättegångsordningen, varemot beträffande det tredje, kravet på rättskipningens snabbhet, en viss torbättring i de nuvarande förhållandena synes sannolik. Kostnaderna för rättskipningen bestridas för närvarande dels ay staderna, av vilka flertalet själva bekosta sin rättskipning, dels av övriga kommuner, som bygga och underhålla tingshus, dels av den rattssokande allmänheten genom lösen och stämpel å utgående expeditioner dels ock, i övrigt, av staten. Kommissionen, som tänker sig ett bibehållande av de ^ttegangsaygifter, den rättssökande allmänheten erlägger och jämväl synes avse ^ behålla bestämmelserna om kommunernas tingshusbyggnadsskyldighet, har Joreolagit ett överflyttande i övrigt på statsverket av samtliga utgifter for saval rättskipningen som åklagarväsendet. Kommissionen har däremot icke verkställt någon utredning rörande kostnadernas storlek, utan allenast nöjt sig med ^ t ^ ^ ^ ^ ^ e n ä e t s ^ s k i l d a utgiftsposter komma att ökas vid ett genomförande av processkommissionens forslag, torde> v a r a otvivelaktigt. Flera av de föreslagna reformerna verka i denna riktnmg Sa ar i första hand fallet med statens övertagande av stadernas rat t ^ m m n g . V i dare må nämnas löneregleringen för lagmän och hovrättsråd ^ T f t a n ^ e t ay de nya ordinarie rådmans- och sekreterarebefattningarna, beredandet av ersatt
188 ning åt nämndemännen för resor och tidsspillan jämte ökningen till ungefär det fyrdubbla av antalet domstolssammanträden, nämndemäns tjänstgöring i hovrätt och rådhusrätter i vissa mål, domstolarnas sammanträden å annan ort än den ordinarie sammanträdesorten, inrättandet av handelsdomstolar med sakkunniga ledamöter, de nuvarande tre hovrätternas uppdelning i sju med därav följande kostnader för anskaffande av nya hovrättslokaler m. fl. En mycket betydande merutgift kommer den föreslagna omorganisationen av åklagareväsendet uppenbarligen att medföra, då därmed bland annat avses inrättandet av en ny kår av tjänstemän, rättsutbildade statsåklagare, vilka jämte underåklagare skulle träda i stället för de nuvarande landsfogdarna samt lands- och stadsfiskalerna. Den högst betydande merkostnad, som skulle uppkomma för avlöning av hovrätternas och underrätternas mest kvalificerade domare, hovrättsråden och lagmännen, samt för avlöning till de nyinrättade rådmans- och sekreterarebefattningarna, förmodar kommissionen skola mer än täckas redan av den minskning i antalet arbetskrafter, som »den rationella domstolsindelningen i första instans och avskaffandet av de nuvarande kollegiala stadsdomstolarna» skulle medföra. Denna förmodan torde dock knappast vara riktig. Erfarenheten torde nämligen visa, att man icke genom ett så enkelt medel, som en »omorganisation» kan avsevärt minska antalet av förut erforderliga, fullt sysselsatta arbetskrafter, om icke arbetsbördan samtidigt minskas eller sämre arbetsresultat önskas. Någon annan minskning i arbetsbördan föreslås^ emellertid icke än den, minskningen i protokollsskrivandet i rättegångsmålen skulle innebära, under det en ökning skulle inträda genom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna, Vid sådant förhållande och då de föreslagna rådmännen och sekreterarna väl i huvudsak icke komma att utföra mera arbete än det, som för närvarande utföres av biträdande domare samt förste och andra notarier, kan väl icke de nuvarande »lagmännens», häradshövdingarnas, antal avsevärt minskas, och då man icke utan vidare kan å en domare pålägga den dömande verksamhet, som förut utförts av tre, torde väl minskningen av domarnas antal i städernas blivande lagmansrätter komma att begränsas av behovet av ökat antal avdelningar i de nuvarande rådhusrätterna. En avsevärd besparing beräknar kommissionen vidare skola uppstå i kostnaderna för renskrivning, men då kommissionens förslag om upphörande i viss utsträckning av protokollsförandet i rättegångsmålen icke lär vinna bifall, torde även denna besparing vara överskattad och endast böra beräknas beträffande inskrivningsväsendet, därest formerna för detta väsentligen omläggas. Men även om det antages, att i nu berörda hänseenden möjliga besparing-ar i förening med sportlernas indragning till statsverket uppväga de kostnadsökningar, som löneutgifterna komma att föranleda, återstår dock vissa säkra merutgifter för statsverket, nämligen, bland andra, mindre väsentliga, utgifterna för ersättning till nämnden, vilka kommissionen beräknat komma a t t överstiga 1 350 000 kronor, utgifterna för nya hovrättslokaler samt framför allt utgifterna för övertagandet av städernas rättskipning och omorganisationen av åklagarväsendet. Merkostnaderna för staten i sistnämnda hänseende torde böra räknas i sexsiffrigt tal och för belysande av betydelsen av statens övertagande av städernas rättskipning må nämnas, att dessas utgifter för magistrat och rådhusrätt, enligt en av statistiska centralbyrån på grundval av sammandragen av städernas räkenskaper för år 1919 upprättad tabell, under nämnda år uppgingo till 4 912 360 kronor. Även dessa, obestridliga merutgifter synes kommissionen förutsätta kunina till väsentlig del ersättas av nya statsinkomster. Kommissionen anför s;å-
189 lunda att statens övertagande av rättskipningen i städerna icke synes bora ske »utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten for den ekonomiska uppoffring, den därigenom ådrager sig till städernas forman». Med detta uttalande torde kommissionen knappast kunna avsett någon särskild rättegångsskatt av städerna, utan torde därmed åsyftats indragning till viss del av de städerna tidigare av staten beviljade särskilda inkomster. En sådan indragning torde dock knappast kunna ske i någon ^ avsevärd utstrackninjr Möjligen skulle nu utgående ersättning för frångångna botesandelar ävensom andra städerna tillkommande bötesmedel, under ar 1919 uppgående till sammanlagt cirka 108 000 kronor, kunna indragas I övrigt lar däremot någon indragning av dessa särskilda inkomster, vilka enligt ovannämnda Sbell under år 1919 uppgingo till i runt tal 10 000 000 kronor, icke skahgen kunna därför att staten övertager kostnaderna för domstols- och åklagarväsendet, ifrågasättas annat än i sammanhang med ett övertagande trän statsverkets sida jämväl av de städernas övriga utgifter for egentliga statsändamål, cirka 20 000 000 kronor, som alltjämt skulle ankomma pa staA t t man sålunda, trots kommissionens uttalanden i motsatt riktning, måste bestämt utgå ifrån, att ett genomförande av de utay kommissionen föreslagna reformerna komme att föranleda mycket betydande merkostnader for rättskipningen bör emellertid icke få tillmätas avgörande betydelse. Varje mera ingripande reform på ifrågavarande område torde medföra kostnadsökning, något som väl varit en av de viktigaste orsakerna till den alltför langsamma takt vari det hittills pågående reformarbetet bedrivits. Den nämnda omständigheten lär därför icke i och för sig böra på annat sätt påverka omdömet om processkommissionens förslag än att densamma ytterligare bestyrker nödvändigheten av att framgå med partiella reformer och att icke med forslagets godkännande i princip på en gång binda sig för alla dessa utgifter Däremot måste såsom allmän grundsats alltjämt gälla, att reformer som aio oundgängligen nödvändiga, också måste genomföras, även om rättskipningen darig
TSes f t° r eme a ilértid merutgifterna för rättskipningen enligt kommissionens förslag skulle bliva så betydande, som ovan antagits, uppstår helt naturligt frågan, om icke, såsom kommissionen också antytt, staten bör genom höjning av rättegångsavgifterna reglera sina uppoffringar för rättsvården Möjligen är detta i viss mån både berättigat och nödvändigt, men därmed torde även vara givet att kravet på en för de rättssökande billig rättskipning i motsvarande mån åsidosattes. Ett genomförande av kommissionens forslag synes följaktligen redan härigenom verka till fördyrande av rättegången for de tvisian
ML P även n den vida större del av den rättssökande allmänhetens kostnader, som består i utgifterna för juridiskt biträde i målen och ersättning at vittnen och sakkunniga, torde komma att avsevärt ökas. Harfor tala åtskilliga omständigheter. Liksom det föreslagna nya rattegangsforiarandet ställer utomordentligt stora krav på domaren, komma ökade krav att ställas pa partema och deras ombud, och behovet av rättsbildat ombud kommer att vasenthgt okas På sätt kommissionen påpekar, kommer den föreslagna muntliga rättegången i hovrätten, där hela rättegångsförfarandet med parts- och vittnesförhör skall upprepas, att mångdubbla parternas kostnader i denna instans Kravet pa särskild kompetens hos ombuden i högsta domstolen kommer attfordyra^ rattegången där o s. v. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av erfaren, heten från de utländska rättegångssystem, som tjänat kommissionen som " Kra" t ^ ^ ä t t S n g e n s
billighet blir sålunda såväl från det allmännas
e gna f0rfarandets allmänna n'ition ^ s t a l t n i n g som domstolarnas orgt" På sätt kommissionen framhållit, kommer det föreslagna förfarandet att ställa utomorden ligt stora krav på domaren, särskilt i underrätterna Såsom material för domen skall nämligen enlist förslå J l S S « * A * det material som muntligt och a n ^ l b ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ enda koncentrerad huvudförhandling. Visserligen skulle en fSberelande fö? handling med parterna äga rum inför rätten, men vid denna f ö r h a n d W ^ l i domstolen endast bestå av den lagfarne ledamoten ensam vilken fö a k t l t e ensam kommer att på förhand förvärva kunskap om parternas h m d Ä sta lnmg i målet. Domstolens övriga ledamöter däremot, vilka endast d e l W i huvudförhandlingen, bliva hänvisade att söka på en gång t i l W 0 f f ö r a ^ det da framkomna materialet, som ensamt skall ligga tiU g i S n f f ö ? d ? m e ? Materialets fullständighet och säkerhet bliver följaktligen för des å ledTmö' ter helt beroende på det sätt, på vilket förhandlingen ledes och S r k a v parterna framlägges. Då härtill kommer att protokoll skall f ö L endast i i gränsad omfattning och att dom skall meddelas genast t o r d e l t s S l W osä" kerhetsmoment, som nu icke finnas, genom det ffreslagna förfSiSdSftiUfö" ras rättskipningen. De krav, som detsamma ställer på domstolen torde i s ml va verket vara så stora att med fog kan ifrågasättas, om man kar påräkna domstolsledamöter, som fullt kunna motsvara dem. påräkna förllandlm en fZl £ > . f ö r den fulltaliga domstolen får några skrifter icke förekomma, utan materialet i dess helhet, såväl parternas yrkanden och an
W a s " S 0 k u l l b r v S n m f n T ° m Vit 1 t 1 nen T h « ^ i g a , ^ l l m u X g e n framläggas. Skulle härvid parterna, vilket lätt torde kunna inträffa bortglömma någon synpunkt av betydelse eller någon upplysning av vik? får X f a T m a id d e n ?I™ °ZdGna n dAe ÖTVTTmiits m m a i T förberedande förhandlingen L f r S t - ' bet
^ b ° r ' ^ 5° ^ k t a n d e såsom material för domen Visserligen kommer val domaren i många fall att tillspörja parterna i saken men ej sällan torde komma att inträffa, att han, som i huvudsakkänner saken n e f0 rbereda e
w f" M ,
?i
R i n g e n , särskilt om målet är av n å g o n f d l y f d S
het, förblandar, vad han från förberedelsen inhämtat med vad parterna undfr huvudförhandlingen anfört och därför underlåter att framtvinga en komplet
Sm^rT*? ' fTa'
^
med hänSyn m
rättens
ordförandes f T r W
skap i målet torde en fara föreligga, att huvudförhandlingen av honom icke ledes 8med den omsorg, som för meddomarnas erforderliga instruktion er S timmar ' flS mSt0l f" S" f t * " * * n•*g a" lfe d?a m ' ö™ ^ n d l ä g g n i n g kafske pågfr i fleTa t o o X / t ' lt-J° f °y e r framlägges i ett ofullständigt e l l S oordnat skick, som försvarar avgörandet. Särskilt vid upptagandet av be
fame ledamot torde sammanhållandet av det material, som sålunda
s Ä i * £
£ S Ä Ä ^ t ^ ö " Ä T *$**»£ beskaffenhet, bHva In S vara överkomhg P P g ^ ^ ° V n g a b l S l t t a r e t o r d e *PP«iften iclke Även om parternas ställning i rättegången måste vara väsentligt bättre i n u
191 förevarande hänseende, då de ju böra vara fullt insatta i sin egen sak, torde förfarandet dock även för dem komma att erbjuda åtskilliga svårigheter. Av såväl parterna som deras ombud kräves, att de »pa stående fot» skola uppfatta och tillgodogöra sig allt, som förekommit i målet även om detta ar yidyftig? och förhandlingen långvarig. Till stöd för sitt minne få de endast använda minnesanteckningar, som dock ej få för rätten uppläsas. Säkerligen kan part under en dylik koncentrerad huvudförhandling lätt komma att glömma att muntligen framhålla, vad han förut under den förberedande forhandlingen kanske vid upprepade tillfällen betonat. Tvånget i och for sig att just vid detta tillfälle eller icke alls framhålla allt, vad han vill åberopa i målet, är ägnat att hos många framkalla en för saken menlig nervositet, och parterna torde gentemot varandra ofta bliva benägna, att liksom nu men med större utsikt till framgång, genom skenbart framhållande av mindre viktiga omständigheter avleda motpartens uppmärksamhet från någon viktigare sådan Vad särskilt rättegångsombuden beträffar, kommer en av deras uppgifter att bliva att söka taktiskt väl lägga sitt angrepp eller försvar. Därvid lar ordföranden endast i ringa grad kunna genom processledande verksamhet ingripa. Det torde vara ett känt förhållande, att vad som sist. säges i allmänhet först ihagkommes och vid advokatens strävan att söka påverka domarens omdöme till hans förmån kommer redan den omständigheten, i vilken ordning advokaten framhåller sina synpunkter, att kunna bliva av betydelse för avgörandet. Men även rent ytliga förhållanden, såsom parternas mer eller mindre trovärdiga utseende säkerheten i deras uppträdande och dylikt, kunna bliva av betydelse, och vältalighet och förställningskonst kunna komma att påverka avgörandet. Överhuvud taget komma alla de olägenheter som jämväl av kommissionen abempats mot juryinstitutionen att göra sig gällande. J u vidlyftigare målet ar, dess större blir faran för att såsom material för domen skall komma att kvarstå ailenast ett allmänt intryck om vilkendera parten som har rätt men ej någon visshet om de sakförhållanden, som i själva verket blivit utredda i målet. Särskilt betänklig från rättssäkerhetens synpunkt synes det muntligt-omedelbara förfarandet bliva, med hänsyn dels till det sätt varpå enligt kommissionens förslag protokoll skall föras, och dels därtill, att dom skall meddelas genast medan det erhållna allmänna intrycket ännu är levande nhukgmé Enligt förslaget skola i allmänhet varken parternas eller vittnenas utsagor antecknas till protokollet. Endast partemas yrkanden och invändningar ävensom förfarandets allmänna förlopp antecknas men i övrigt icke ens Partenias uppgifter rörande sakförhållandets händelseförlopp. Härigenom avser kommissionen att vinna bl. a. att materialet för domen icke bliver såsom nu »en matt och färglös bild av händelseförloppet» inför domstolen, utan en levande bild av parter och vittnen. Men då kommissionen jämväl synes utgå ifrån, att denna bild även bereder en säkrare, tillförlitligare och fullständigare grund för målets prövning, torde kommissionens utgångspunkt icke vara riktig. Visserligen är det sant, att åtskilliga moment, som eljest lämnas åsido, komma att få större betydelse. Men detta torde endast vara just ovannämnda, ytliga torhållanden, såsom parters och vittnens säkerhet eller nervositet förmåga av klart uttryckssätt, uppträdande m. fl., vilka i allmänhet icke b o r a k w a M i betraktande. De känslosynpunkter, de föranleda, skulle liksom i fransk^rattegång, komma att öva ett stort inflytande på utgången, och de omständigheter, som i rättegången huvudsakligen äro av betydelse, nämligen de protokollförda sakskälen, skulle, jämte de nyss nämnda känsloskälen, i lika man påverka det allmänna intryck av händelseförloppet, som kvarstode i domarens minne. Da i allmänhet känsloskälen lättare torde kvarstanna i minnet än de sakliga detaljerna, torde faran för, att de rättvisan ovidkommande synpunkterna, olta kunna bliva dominerande, icke böra underskattas.
192 Det osäkerhetsmoment, som den nyssnämnda förskjutningen av de olikartade domskälens betydelse för avgörande otvivelaktigt medför, förstärkes ytterligare av det sätt, varpå det förebragta materialet tillgodogöres. Ledamöterna utgöra i själva verket endast vittnen på vad vid förhandlingen inför domstolen förekommit. Materialet som sådant är således icke ostridigt utan kan bliva föremål för olika uppfattning hos domstolens särskilda ledamöter. Om en av domstolens bisittare, vilken icke leder förhandlingen, tillfälligtvis läte sig distraheras under dennas förlopp, så att något av händelseförloppet undginge honom, bleve dessutom hans material och grund för domen ofullständiga och kunde påverka domen i orätt riktning. I själva verket komma alla de anmärkningar som nu pläga framställas mot vittnesbevisningens otillförlitlighet att gälla ^domstolsledamöternas upptagande av materialet. Det torde vara klart, att frågan om vilken bevisning, som förebragts i målet, vare sig genom vittnens eller parters utsagor, måste vara ostridigt och ej får kunna få bliva föremål för diskussion inom rätten, något som icke hindrar, att prövningen av verkan av den ostridiga bevisningen bör vara fri från legala regler. En utebliven protokollföring kan även indirekt inverka menligt på den sakliga utredningen därigenom, att vittnen i vissa fall, medvetna om att bevisning om det exakta innehållet, av deras utsagor för framtiden kommer att saknas eller bliva beroende av vittnesförhör med domstolens ledamöter, lätt kunna förledas att icke iakttaga samma noggrannhet med återgivandet av sina iakttagelser som eljest. Särskilt lär detta kunna göra sig gällande på det sätt, att vittnet underlåter omtala allt, vad det vet, i förvissningen om att bevisning därom, att vittnet icke lämnat upplysning om ett visst faktum, efter någon tid är otänkbar. Det lär icke heller kunna förnekas, att den, som med sin utsago skall bidraga till avgörandet av medmänniskors vare sig personliga eller ekonomiska rättigheter, har rätt att fordra säkerhet för att hans utsaga riktigt uppfattats. För honom kan det ej vara tillfredsställande, att rättens ledamöter kanske på olika sätt uppfatta, vad han. velat angiva såsom sin iakttagelse. Han bör ha rätt att fordra, att vad han säger upptecknas, så att någon tvekan om meningen icke kan uppstå. Vittnets krav härutinnan rättfärdiggöres icke blott utav vittnets eget begär att i sanningens intresse medverka till en riktig sakprövning i tvisten, utan även därav, att vittnet måste ha säkerhet för att icke efteråt en talan om falskt vittnesbörd skall kunna förasi mot honom. Att under nu angivna förhållanden, som kommissionen föreslår, förneka vittnet att själv avfatta sitt vittnesmål och ingiva sitt intyg till rätten, synes otänkbart, lika klart som det synes vara, att vittnesmålet i övriga delar bör protokollföras. Att på ett förfarande sådant, som det kommissionen föreslagit, d. v. s. muntligt och omedelbart, måste följa dom genast efter förhandlingens slut, ligger i sakens natur. Så snart någon tid förlidit mellan förhandlingens avslutande och domens meddelande, har minnet av vad vid förhandlingen förekommit hunnit förblekna, och då materialet i sin helhet icke blivit till protokoll antecknat, skulle detsamma otvivelaktigt ej längre kunna tjäna som grund för domen. Åtskilliga av de osäkerhetsmoment, som förfarandet enligt vad ovan anförts, tillföra avgörandet, erhålla emellertid härigenom ökad betydelse. Om något bör ske med eftertanke och lugn besinning är det väl just den dömande verksamheten. Beredes icke erforderlig tid till eftertanke, utan skall dom meddelas, medan ännu den levande bilden av förfarandet i hela dess vidd övar intryck på domarens uppfattning av saken, måste de känsloskäl, som genom det muntliga och omedelbara förfarandets natur i särskilt hög grad väckas till liv, allt för lätt kunna tränga sakskälen i bakgrunden och förleda domaren att »vara för hastig till att döma». Även för prövningen av vad vid förhandlingen blivit utrett och för en följdriktig uppställning av sakskälen erfordras tid
193 till lugn eftertanke. Ett åsidosättande av dessa synpunkter måste vara ägnat att menligt inverka på möjligheten att vinna ett materiellt riktigt avgörande. Härvid lär man icke kunna hänvisa till att den lagfarne ledamoten i rätten genom den förberedande förhandlingen givits tid till att sätta sig in i saken. Dels gäller detta icke nämnden, som även skall deltaga i avgörandet, och dels torde även den lagfarne ledamoten kunna påverkas av det rent yttre sätt, varpå parterna förstått att vid den strax före domen avslutade huvudförhandlingen framföra sin sak. Även den vana vid opartiskt dömande, som den lagfarne domarens utbildning och erfarenhet givit, kommer att förlora i betydelse, på grund av bristen på protokoll och den nyss avslutade huvudförhandlingens tröttande verkan. Av domstolen kräves emellertid icke blott ett ståndpunkttagande till sakfrågans läge, utan även en omedelbar prövning av rättsfrågan. Härigenom försvåras den lagfarne domarens uppgift ytterligare, och det torde med gamska stor visshet kunna sägas, att det åtminstone för närvarande hos oss icke finnes någon domare, som besitter en tillräckligt allsidig rättskunskap i förening med den minnesgodhet och vitalitet, som erfordras för att tillfredsställande kunna fullgöra den uppgift kommissionens förslag pålägger honom. Någon anledning att antaga att förhållandet framdeles skulle bliva ett annat synes ej föreligga. Med det sätt, på vilket kommissionen tänkt sig ordnandet av domareutbildningen, skulle domaren först vid relativt hög ålder, då just de ovannämnda egenskaperna börjat slappna, beräknas komma att få utöva domarfunktion. Endast för det "fall att domaren tager lätt på saken och noggrant följer processkommissionens förslag: utan protokoll, muntligt och omedelbart med dom genast, torde det bliva möjligt att medhinna arbetet, men det sker då säkerligen på rättssäkerhetens bekostnad. Ä r vad ovan anförts om den lagfarne ledamoten, som utbildats för den dömande verksamheten, riktigt, måste detsamma uppenbarligen i ännu högre grad gälla rättens icke lagfarna ledamöter. Vid behandling av frågan, huruvida prövning av sakfrågan i dess helhet bör anförtros lekmännen ensamma, anför kommissionen med rätta, att om »bevisprövningen överlämnas åt lekmännen allena, äventyrar man att det blir godtycket eller slumpen, som kommer att giva utslaget», och bland andra svagheter hos lekmannadomaren framhåller kommissionen, att »det naturligen lätt kan inträffa, att känsloskälen spela en stor roll» samt att hos lekmannen kan »förväntas en brist på motståndskraft mot folkmeningen för dagen; han låter sig lättare påverkas av ögonblickets stämningar, han har större känslighet för klander eller beröm än yrkesdomaren, som genom fostran i domarämbetets utövning är van att övervinna sådana inflytelser». Då dessa kommissionens uttalanden synas vinna avsevärt i styrka med de olägenheter av det muntliga rättegångsförfarandet, som ovan framhållits, synes ett system, som: nödvändiggör, att lekmannen icke beredes någon betänketid, som kan förtaga verkan av de för en rättvis prövning av saken ovidkommande synpunkterna, icke kunna anses innefatta den garanti för säkerhet i rättskipningen, som först av allt bör krävas av en god rättegångsordning. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det enda verkligt bärande skäl, som kan åberopas för den omedelbara domen är införandet av muntligt och omedelbart förfarande. Visserligen är det för partema av vikt att få målet slutfört så fort som möjligt och för rättskipningens rent yttre gestaltning värdefullt, att allmänheten erhåller del av domslutet, medan den ännu har förhandlingsförloppet i minnet. Men från partemas synpunkt lär uppskovet med domen, där detsamma står i rimligt förhållande till den tid målets utredning förut krävt, icke vara av så avgörande betydelse. Rättsförhållandet parterna emellan är för övrigt anmärkningsvärt ofta tvistigt under åratal, innan IB—291921
194 de komma sig för med att draga tvisten inför domstols prövning. I dylika fall torde från parternas sida någon berättigad erinran knappast kunna göras mot att domen någon vecka uppskjutes, varjämte sakförhållandena i regel även torde vara kända för den del av den vid rättsförhandlingen närvarande allmänheten, som kan anses hava ett berättigat intresse av kännedomen om målets utgång. I varje fall lära båda de nu berörda synpunkterna vara av vida mindre vikt, än att domen bliver materiellt riktig. Det nu anförda synes särskilt böra beaktas med hänsyn därtill, att nödvändigheten av domens omedelbara meddelande följaktligen står och faller med genomförandet av det av kommissionen förordade muntliga rättegångsförfarandet, en omständighet, som ytterligare talar emot kommissionens förslag i denna del. Med hänsyn till det föreslagna muntliga förfarandets ovan anförda brister synes domstolsorganisationen icke kunna, på sätt kommissionen föreslår, försvagas, samtidigt som ett dylikt förfarande genomföres. A t t sålunda kommissionens förslag att minska nämndemännens antal och samtidigt öka deras inflytande vid omröstning till dom måste vara ägnat att ytterligare framhålla förfarandets brister, synes uppenbart. Likaså förslaget att ombilda våra kollegiala rådhusrätter i gemen till enmansdomstolar, oaktat rättskipningen vid domstolar med mer än en lagfaren ledamot, enligt vad erfarenheten visat, är säkrare än vid enmansdomstolarna. Kommissionen synes i själva verket själv så litet nöjd med de underrätter, den skapat, att den, i samband med påpekandet av de förhöjda krav, som det muntliga förfarandet skulle komma att ställa på domaren, anser lämpligt särskilt hänvisa dels till att partema bibehållas vid rätt att fullfölja talan till högre domstol och dels till att partema enligt förslaget skulle i vissa tvistemål — nämligen handels- och sjörättsmål — äga avtala, att ett mål skall i första hand anhängiggöras vid hovrätt, en prorogationsrätt, som emellertid endast bereder redare och handelsmän bättre rättegångsordning än den, som för övriga medborgare skulle vara tillfyllest. Vidare torde genom den av förfarandets omläggning i underrätterna nödvändiggjorda ombildningen av förfarandet jämväl i hovrätterna till muntligt förfarande samt lekmäns tjänstgöring i dessa domstolar med avsevärt inflytande på avgörandet komma att tillföra rättskipningen i hovrätterna likartade moment av osäkerhet, som motsvarande förfarande vid underrätterna. Slutligen måste även förändringen av högsta domstolen från appelldomstol till revisionsdomstol, som även den nödvändiggöres av införandet av muntligt förfarande i underrätterna, komma att i nu förevarande hänseende innefatta en försämring. Såsom resultat av det ovan anförda torde framgå, att även om vissa anmärkningar kunna framställas mot säkerheten i vår nuvarande rättskipning, de påtalade bristerna dock icke avhjälpas av den av kommissionen föreslagna rättegångsordningen, samt att denna i åtskilliga hänseenden är ägnad att i rättskipningen införa alldeles nya väsentliga moment av osäkerhet. Det torde emellertid jämväl framgå, att detta förhållande är en följd så gott som uteslutande av införandet av ett muntligt och omedelbart rättegångsförfarande och av de ändringar i domstolsorganisationen, som därav nödvändiggöras. Ehuru sålunda enligt min mening kommissionens förslag särskilt på grund av här ovan påpekade brister icke bör läggas till grund för lagstiftning, innefattar dock förslaget på åtskilliga väsentliga punkter högst avsevärda förbättringar och synes mig därför i sådana särskilda delar vara ägnat att läggas till grund för de partiella, reformer, varmed den nu gällande rättegångsordningen bör, på sätt ovan anförts, så småningom förbättras. Beträffande förslagets särskilda delar åberopar jag i huvudsak vad föreningen Sveriges häradshövdingar i underdånigt yttrande den 22 april 1927 anfört, i vad detsamma icke står i strid med vad jag här ovan yttrat.
Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet.1 Nedan angivna domhavande hava i huvudsak instämt i det av föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet över processkommissionens betänkande. Flertalet av dessa hava såsom särskilt önskemål framhävt, att rättegångsväsendets omgestaltning måtte ske på de partiella reformernas väg. Från många håll har också betonats, att processkommissionens förslag syntes alltför mycket avvika från de grundsatser, på vilka vår nuvarande rättegångsordning vore byggd. I övrigt har merendels envar, som anslutit sig till häradshövdingeföreningens utlåtande, särskilt understrukit vissa synpunkter, som framför andra synts honom beaktansvärda.
Häradshövdingar under Svea hovrätt: Häradshövdingen i Norra Roslags domsaga (G. ÅBERG); » i Mellersta Roslags domsaga (E. LÖFGREN); » i Uppsala läns södra domsaga (A. OLIVECRONA; med tillägg, att vittneseden borde utbytas mot en högtidlig försäkran); » i Oppunda och Villåttinge härads domsaga (E. HAGSTRÖMER); » i Gotlands norra härads domsaga (A. TOLL); » * Östersysslets domsaga (J. v. KNORRING; med tillägg bl. a., att strafföreläggande bör få ifrågakomma endast om straffet stannar vid högst 15 kr. böter); » i Mellansysslets domsaga (K. CHRISTENSON; med tillägg bl. a., att befogenhet att giva strafföreläggande ej bör anförtros underåklagarna); » i Södersysslels domsaga (H. WISTRAND; med tillägg bl. a., att en rättegångsordning enligt processkommissionens förslag måste komma att högst betydligt fördyra rättegången); » i Nordmarks härads domsaga (B. WIJKMARK); t. f. Domhavanden i Jösse domsaga (A. v. HARTMANSDORFF); Häradshövdingen i Älvdals och Nyeds domsaga (T. NILSSON; med tillägg bl. a., att straffgränsen för strafföreläggande sättes vid 25 eller 50 kronors böter); » i Nora domsaga (B. ZETTERSTRAND; med tillägg bl. a., att vittneseden borde utbytas mot en högtidlig försäkran); » i Lindes domsaga (K. G. ANDERSSON); 1 Tryckt i Statens off. utredningar 1927: 15, sid. 203. Ett förslag till utlåtande utarbetades av en kommitté inom föreningen, vari deltogo häradshövdingarna A. Olivecrona, C. Arhusiander och B. Zetterstrand. Vid sammanträde med föreningen den 20 april 1927 beslöt föreningen att i huvudsaklig överensstämmelse med kommitterades förslag avgiva yttrande över processkommissionens betänkande.
196 Häradshövdingen i Västmanlands östra domsaga (A. WETTERLING); med tillag» bl. a., att officialdelgivning ej bör införas); » * Falu domsaga (E. ALINDER; med tillägg bl. a., att domstol bör på sätt processkommissionen föreslagit ha möjlighet att höra part under straffansvar; att strafföreläggande bör kunna meddelas endast av ordinarie underåklagare och möjligen endast efter domarens eller statsåklagarens uppdrag; att en nedsättning av antalet domföra ledamöter i hovrätt till tre knappast syntes vara tillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt, därest hovrätten skulle vara sista instans i sakfrågan, men att' om även denna i viktigare mål finge fullföljas till högsta domstolen, det föreslagna antalet lagfarna domare kunde anses tillfyllest); » i Hedemora domsaga ( P H . EHRENKRONA); » i Västerbergslags domsaga (E. BJÖRKMAN); » i Nedan-Siljans domsaga (W. ANREP; med tillägg bl. a., att processkommissionens förslag, att vid huvudförhandling skriftligt anförande finge användas allenast i viss inskränkt omfattning, borde bibehållas; att antalet nämndemän i lagmansrätt ej borde sättas lägre än till sju med kollektiv rösträtt, men att, därest nämnden skulle erhålla ökad rösträtt, minst 6 nämndemän borde vara ense för att överrösta domaren; att strafföreläggande ej borde införas); » i Ovan-Siljans domsaga (C. HARTMAN; med tillägg bl. a., att städerna fortfarande borde äga rätt till rättsskipning' vid egna domstolar, rådstuvurätter med endast lagfarna ledamöter såsom bisittare, därvid dock mindre städer borde lämnas öppet att kunna läggas under landsrätt; att häradsnämnden borde bibehållas vid sitt förutvarande antal samt att annan ersättning än för resekostnader ej borde utgå till nämndeman); » i Sydöstra Hälsinglands domsaga (H. WIKSTRÖM; med tillägg bl. a., att muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna icke borde vinna tillämpning; att exekutionsärendena ej borde överföras till underrätterna; att högsta domstolen ej borde förvandlas till revisionsinstans; att statsåklagaren borde erhålla rätt att häkta); » i Norra Hälsinglands domsaga (N. WIHLBORG; med tillägg att antalet ledamöter i nämnden i underrätt borde vara 7 och att i så fall, därest vid omröstning till dom 6 av nämndemännen vore ense, nämndens mening skulle gälla); » i Västra Hälsinglands domsaga (A. DE VERDIER); » * Medelpads västra domsaga (H. FORSBERG); t. f. Domhavanden i Medelpads östra domsaga (T. BRANDT); Häradshövdingen i Ångermanlands mellersta domsaga (P. HANSSON; med tilllägg bl. a., att samtliga städer, vilkas rådhusrätter f. n. utgjordes av minst tre lagfarna ledamöter, borde få bilda egen domsaga; att antalet domföra ledamöter i hovrätt borde bestämmas till fyra, yaryid tillfälle kunde beredas för en icke ordinarie ledamot att få tjänstgöra på varje avdelning; att möjlighet borde beredas part att endast skriftligen inför hovrätten fullfölja sin talan; att åklagartalan i hovrätt ifrån underrätt fullföljt brottmål borde få föras av statsåklagarna); » * Ångermanlands västra domsaga (C. LUNDMARKER);
197 Häradshövdingen
i Nätra och Nordingrå domsaga (G. A. SKOTTE; med tillagg bl. a., att processkommissionens "betänkande syntes hava gått alltför långt i beredvillighet att reformera för att böra tagas till mönster för reformering av rikets rättegångs väsen); t f Domhavanden i Själevads och Arnäs domsaga (H. RUMAR; med tillägg bl. a., att förbud borde meddelas för utmätningsmän och underåklagare att åtaga sig enskilt ombudsmannaskap); Häradshövdingen i Jämtlands östra domsaga (A. LARSSON); » i Jämtlands västra domsaga (O. SCHOUGH); » i Härjedalens domsaga (T. HUMMERHIELM; med tillägg bl. a., att det syntes möta stora hinder att genomföra den av processkommisssionen föreslagna rättegångsordningen i den norrländska landsbygden med dess glesa befolkning och stora avstånd); » i Umeå domsaga (I. KRAMER); » i Västerbottens södra domsaga (E. RÖNQUIST); t. /. Domhavanden i Västerbottens västra domsaga (E. MELLDAHL); Häradshövdingen i Västerbottens mellersta domsaga (R. SELDÉN; med tillägg bl. a., att processkommissionens betänkande i föreliggande formicke syntes böra läggas till grund för omdaning av vårt rättegångsväsende); » i Västerbottens norra domsaga (A. HEDBORG); » i Piteå domsaga (H. ÅBERG; med tillägg bl. a., att det enligt förslaget stämningen vidfogade föreläggandet för den tilltalade att uppgiva de bevismedel, han ville använda i rättegången, kunde befaras i praktiken bliva fullgjort endast i få fall och särskilt i Norrland ej kunna eller komma att lända till efterföljd; en huvudförhandling utan uppskov syntes därför komma att bliva sällsynt; en rättegång enligt kommissionens förslag^ kunde befaras komma att tvinga parterna att anlita rättegångsbiträde, vilket skulle ha till följd att rättegångarna bleve avsevärt fördyrade); » i Gällivare domsaga (J. LARSON); feHiiradshövdingar
u n d e r Gröta h o v r ä t t :
Häradshövdingen i Mjölby domsaga (E. G. H J . PETERSSON); » i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga (A. TÖRNER); » i Östra härads domsaga (K. WESTHOLM); » i Vas'ra härads domsaga (F. LANDERGREN); » i Östbo och Västbo härads domsaga (G. KINNANDER); » i Västra Värends domsaga (G. LINDWALL); » i Norra och Södra Tjusts härads domsaga (A. NORDSTRÖM; med tillägg bl. a., att institutet strafföreläggande ej bör införas); » i Sevede och Tunaläns härads domsaga (O. HANSON); » i Aspelands och Handbörds härads domsaga (C. CERVIN); » i Norra Möre och Stranda härads domsaga (J. ZETTERSTEDT); » i Hallands läns norra domsaga (R. ÅBERG; med tillägg bl. a., att i lagmansrätten vid målens huvudförhandling borde sitta tre lagfarna domare; nämnd borde såväl i lands- som stadsunderrätter medverka endast i brottmål; strafföreläggande borde ej införas);
198 Häradshövdingen » » » » » »
» » » »
i Orusts och Tjärns härads domsaga (H. BLOMSTEDT); i Sunnervikens domsaga (I. KOCK); i Norrvikens domsaga (B. HELLBORN); * Marks domsaga (A. NYRÉN; med tillägg att det icke kunde anses möjligt att taga processkommissionens förslag till utgångspunkt för reformer i rättegångsordningen); i Borås domsaga (J. BRACONIER); i Vättle, Ale och Kullings härads domsaga (M. TÄCKLIND); i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga (T. COLLEEN; med tillägg, att ett nöjaktigt resultat i avseende å processreformen icke syntes kunna vinnas på de partiella reformernas väg samt att processkommissionens förslag om parts hörande under straffansvar ej syntes böra föranleda någon anmärkning); * Vadsbo norra domsaga (C. A. NORELIUS); i Vadsbo södra domsaga (L. BECK-FRIIS); i Gudhems och Kåkinds härads domsaga (O. NYMAN); i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga (C. ARHUSIANDER);
Häradshövdingar under hovrätten över Skåne och Blekinge. Häradshövdingen i Medelsta härads domsaga (C. SÖDERSTRÖM; med tillägg, att det borde tagas under övervägande, om ej på varje hovrättsavdelning alltid borde sitta en ordinarie underdomare; denne skulle efter en uppgjord plan inkallas till tjänstgöring under relativt korta tidsperioder); » i Brakne härads domsaga (A. REUTERSKIÖLD); » i Listers härads domsaga (K. FAGERLIN; med tillägg att den nuvarande domkretsindelningen borde ändras så att domsagorna gjordes mindre; att domföra antalet nämndemän borde bliva 7, varvid den mening, varom 5 nämndemän ena sig, borde bliva dom; att ingen erinran funnes att göra mot vad processkommissionen föreslagit om tillämpning av proportionell valmetod i vissa fall vid val av nämndemän; att summa revisibilis borde avskaffas; att fara syntes vara förhanden att den förberedande behandlingen kunde få som konsekvens en utveckling av skriftligheten i första instans samt att strafföreläggande ej borde införas); » i Östra Göinge domsaga (V. HYDEN); » i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga (J. LINDERS).
199 Rådhusrätter. Magistraten i Stockholm: Helt visst har ingen inom rättsvårdens område verkande person kunnat undgå att med stort intresse taga del av detta senaste resultat av det långvariga arbetet för omdaning av vårt rättegångsväsen. Detta betänkande betecknar en ny etapp på den väg, dar närmast toregående anhalt markeras av Nya lagberedningens stora principbetänkande av år 1884 med Förstärkta lagberedningens sig därtill i väsentliga delar anslutande granskningsmemorial av år 1887. . Nya lagberedningens betänkande inledde på visst sätt en vilopaus i det tidigare med intensivt intresse bedrivna arbetet på att söka åvägabringa en mera omfattande rättegångsreform. För reformarbetets egentliga forkampar torde resultatet av Nya lagberedningens verksamhet närmast hava inneburit en besvikelse, i det att beredningen ansågs hava visat alltför liten förståelse för de reformtankar, som utgjorde tidens lösen. Den beskylldes ock for att genom sitt förslag hava lett in reformarbetet i en återvändsgränd. Forvisso ar det att beklaga, att det läge, vari frågan därigenom kom under den gångna tiden utgjort ett hinder för genomförande av en del partiella förbättringar som i och för sig varit av behovet påkallade. Men det kan dock allvarligt ifrågasättas om ej det framtvungna anståndet haft sitt stora gagn med sig. Många skola kanske anse detta vara fallet av det skäl, att en processreform i Nya lagberedningens anda, som i det väsentliga byggde pa det bestaendes grund skulle hava stängt vägen för vida längre gående omstopningsplaner och förmena att det nu gäller att begagna situationen för att såvitt möjligt bringa dessa planer till genomförande Andra äter torde hysa den uppfattningen att den under mellantiden samlade erfarenheten fastmer kommit dessa mera vittutseende reformsträvanden att inför den allmänna opinionen framstå i mindre lockande dager och därigenom berett den jordman for en mera varsam reform, som vid framläggandet av Nya lagberedningens forslag ännu sakn *"i H P ^ I
«•
•
•
Sistnämnda ståndpunkt har i varje fall icke intagits av processkommissionen. Hos kommissionen har, efter vad av dess förslag framgår, känslan av var rättegångaordnings brister tydligen v a n t sa stark, att kommissionen funnit vårt nuvarande rättegångsväsen i knappast någon väsentligare punkt vara förtiänt av att bibehållas orubbat. I dess s t ä l e vill processkommissionen sätta ett i huvudsak liksom i en mångfald detaljer nytt system. Ehuru visserligen enligt planen för processkommissionens arbete detta nya system nu endaft skolat till sina principer angivas, har dock även med denna begransnnig f ö S a g e t kommit att svälla ut till ett betydande omfång A andra sidan har processkommissionen med avsikt lämnat åsido ett flertal frågor, yilkas besvarande emellertid är av synnerlig betydelse för bedömandet av forslagets innebörd och verkningar i olika hänseenden Av bada dessa skal skulle det, trots betänkandets formella förtjänster, under alla förhållandenL varit-iorenat med mycket stora svårigheter att inom den tidrymd, ^ m b l m t magistraten tillmätt för avgivande av utlåtande i ämnet kunna bilda sig och uttala en bestämd uppfattning om förslagets värde och P ^ ^ . . ^ 0 ^ ; het i alla de punkter detsamma berör. Dessa svårigheter hava blivit särskilt
200 framträdande med hänsyn till att Stockholms magistrat, i olikhet med magistraterna i övriga städer, haft att under nästlidne mars månad förrätta stadsfullmäktige- och elektorsval, vilka omfattande förrättningar jämte förberedelserna därtill ytterligare inskränkt den till buds stående knappa tiden för granskningens företagande och yttrandets utarbetande. A t t under sådana förhallanden inom utsatt tid framlägga något fullständigt yttrande över förelagets alla delar har magistraten funnit icke ligga inom möjlighetens gränser Da magistraten därför nu måste åtnöja sig med att beröra vissa huvudpunkter i_ förslaget, sker detta med beklagande, att magistraten icke i större utsträckning kunnat begagna tillfället att yttra sig i ämnet, och under förhoppning, att det i en framtid må varda magistraten beskärt att vidare få uttala sig om de nu förbigångna delarna, innan någon ny lagstiftning i dessa delar eventuellt kommer till stånd. I vad mån magistraten delar kommissionens uppfattning om vårt rättegangsväsens brister och sättet för deras avhjälpande kommer att — i den man granskning därav medhunnits — framgå av det följande. Såsom en allmän anmärkning mot kommissionens förslag vill magistraten dock redan nu förutskicka, att kommissionen icke synes hava i tillräcklig grad behjärtat sanningen i kommissionens eget inledningsvis gjorda uttalande om vikten av att vid reformarbetet på förevarande område framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk, samt att en fördomsfri undersökning av vårt rättegångsväsen under behörigt hänsynstagande till denna utgångspunkt enligt magistratens mening giver vid handen, att vår rättegångsordning vilar på grundvalar, som i vida större omfattning, än kommissionen antager, äro förtjänta av att respekteras och bevaras. Vid granskningen av förslagets innebörd kunde det synas lämpligast att beröra forslagets olika delar i den ordning de förekomma i betänkandet och sålunda liksom processkommissionen begynna med organisationsfrågorna. H u r u viktigt det än är att äga en tillfredsställande organisation, måste dock huvudvikten anses ligga på beskaffenheten av de regler, vilkas tillämpning är organisationens _ uppgift, och domstolsorganisationen måste, såsom kommissionen uttalar, följaktligen inrättas med hänsyn till det förfarande, som den är avsedd att tjäna. Granskningen torde därför lämpligen först böra inriktas p å Bevis de materiellt mera betydelsefulla frågorna. fördelning08 Processkommissionen påpekar härutinnan först, att eventuell osäkerhet i rättskipningen även kan i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Om reformer härutinnan har det givetvis icke tillkommit processkommissionen att avgiva något förslag. Endast mera i förbigående berör kommissionen frågan om bevisbördans fordelning, vilken fråga ju närmast får anses vara av materiellt-rättslig a r t . De av processkommissionen i denna del gjorda uttalanden (se del I I I , sid. 14 2 —143), som bland annat gå ut på upphävande av regeln i 17 kap. 33 § rättegångsbalken, föranleda från magistratens sida ej annan erinran än att denna regel trots sin allmänna avfattning dock torde äga ett visst värde i praktiskt Fri bevis- avseende. prövning. Av grundläggande betydelse från rent processuell synpunkt är däremo>t processkommissionens förslag om de allmänna grunderna för bevisningens värdering, d. v. s. förutsättningarna för att ett visst förhållande skall kunna i målet ^betraktas^ som styrkt. I detta avseende har, såsom processkommissio.nen . Påpekar, vår svenska rätt sedan länge behärskats av den legala bevis;teorien. Denna från medeltiden kvarlevande strängt formella metod har, såsom processkommissionen erinrar, i andra kulturländer nästan genomgående ersatts med principen om fri bevisprövning. Förslag om en reformering i
201 denna riktning även av den svenska processen hava länge varit på tal. I själva verket torde icke i någon punkt enigheten om behovet och önskvärdheten av en reform varit så fullständig som härvidlag. Att densamma icke för länge sedan i lagstiftningen genomförts, synes åtminstone delvis bero på en förut ganska spridd uppfattning, att dess tillämpande icke med fullt förtroende kunde läggas i händerna på våra domstolar i deras hittillsvarande sammansättning, utan att därför krävdes en förstärkning av lekmannainflytandet i domstolarna åtminstone i form av utvidgning av häradsnämndens befogenhet. Dylika synpunkter torde i varje fall varit en bidragande orsak till misslyckandet av de gjorda försöken att på grundval av N y a lagberedningens betänkande i denna del få till stånd en ny bevislagstiftning, väsentligen fotad på regeln om fri bevisprövning. Den legala bevisteoriens herravälde har alltså i lagstiftningen tett sig orubbat. Redan vid tidpunkten för de första reformförsöken konstaterades emellertid, att dess bindande kraft väsentligt försvagats genoin praxis. Denna utveckling torde sedermera hava fortgått så att rättstillämpningen nu, frånsett vittnesjäven, i allt väsentligt redan tillgodogjort sig den fria bevisprövningens fördelar. Att jämväl lagstiftningen deciderat ansluter sig till den ståndpunkt, som praxis sålunda redan i mån av möjlighet intagit, är endast ägnat att hälsas med tillfredsställelse, så mycket mer som ju endast härigenom de återstående hindren kunna fullkomligt undanröjas. Processkommissionen utgår tydligen från, att de synpunkter, som, på sätt ovan påpekats, tidigare föranlett reformens fall, fortfarande äga giltighet såtillvida, att övergång till regeln om fri bevisprövning ej bör ske utan en samtidig ökning av lekmannaelementets inflytande. Det krav, som sålunda framkommit på ett ökat inflytande för lekmannaelementet, torde, yttrar kommissionen (del I sid. 102), vid en ombildning av rättegångsväsendet icke kunna lämnas utan beaktande. Bland annat av detta skäl föreslår kommissionen en väsentlig förstärkning av lekmannaelementet i domstolarna. För magistraten, som av skäl, som senare komma att närmare utvecklas, härutinnan icke kan ansluta sig till kommissionens förslag, uppkommer då frågan, om denna magistratens ståndpunkt kräver ett övergivande av förhoppningarna på den fria bevisprövningens fulla genomförande. Magistraten anser detta icke på allvar kunna ifrågasättas. Den fria bevisprövningens läggande i händerna på våra domstolar även med fullständigt bibehållen organisation skulle enligt magistratens åsikt icke rimligen kunna medföra några vådor vare sig för rättskipningens säkerhet eller i övrigt. Stöd för denna uppfattning kan hämtas från det ovan påpekade förhållandet, att våra domstolar redan lång tid faktiskt i stor utsträckning tilllämpat fri bevisprövning utan att därav veterligen försports någon olägenhet. Såsom processkoimmissionen anmärker, ställer den fria bevisprövningen större krav på domarens sunda omdömesförmåga än prövningen enligt legala regler. Men dessa krav borde domstolarna redan hava visat sig i stånd att fylla. Givet är dock, att ett lagfästande av den fria bevisprövningen ingalunda är förenligt med ett eftergivande av kraven på domstolsledamöternas utbildning och förmåga. Just från denna synpunkt må det väl förefalla egendomligt, att ett utvidgande av lekmannaelementets inflytande skulle anses vara en förutsättning för den fria bevisprövningens genomförande. Det skulle i varje fall förvåna magistraten, om någon utbredd opinion numera skulle kräva en sådan sammankoppling. Ett uttryck för en ändrad uppfattning härutinnan synes man kunna fmna i vad vid 1915 års riksdag förekom i denna fråga. I anledning av motion av borgmästaren Carl Lindhagen hemställde nämligen denna riksdag till Kungl. Maj:t att — i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning
kunde komma till stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning inför rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen borde återupptagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kunde föranleda. I motiveringen till denna framställning anförde riksdagen bland annat följande: »Vid den tidigare behandlingen inom riksdagen har frågan om ändrade bestämmelser angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande ämnen av andra kammaren förknippats med en utvidgning av häradsnämndens befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade tillfällen av kammaren gjorts till villkor för antagandet av lagförslag i ämnet. E t t så nära samband nellan dessa frågor, att de med nödvändighet böra samtidigt finna sin lösning, synes emellertid icke förefinnas. Lagfästandet av den fria bevisprövningens princip kan nämligen icke i och för sig anses påkalla ändring i domares ich nämnds inbördes ställning.» Riksdagen framhöll visserligen, att riksdagen med vad sålunda anförts icke ville hava uttalat någon mening i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets inflytande inom häradsrätterna, utan att frågan, huruvida en utvidgning av nämndens befogenhet borde under vissa förutsättningar äga rum, enligt sakens natur borde lösas i samband med den reform av domstolsorganisationen, som förbereddes. Men riksdagens uttalanden innebära dock ett uttryckligt erkännande av att grundsatsen om fri bevisprövning kan lagfästas utan att nämnden i häradsrätterna på grund därav beredes ökat inflytande. Att nämnda grundsats skulle kräva lekmannainflytande resp. ökat sådant i rådhusrätterna har som synes icke ens varit på tal. Här förtjänar vidare anföras vad processkommissionen i del I, sid. 90, yttrar angående prövningen av sakfrågan i målen: »Denna innefattar ur flera synpunkter en uppgift, för vilken den lagfarne domaren har särskilda förutsättningar. Den erfarenhet han förvärvat i sin domargärning måste för honom underlätta att överskåda bevisningen, att sovra det trovärdiga från det, som förtjänar misstroende, och att därmed objektivt uppskatta bevisningen i allmänhet.» Häri kan magistraten helt instämma. I del I I , sid. 20, gör processkommissionen det uttalandet, att grundsatsen om fri bevisprövning ej med framgång kan genomföras utan muntlig process, medan däremot med skriftligheten följer den begränsning, som lagarna brukat uppdraga i form av legal bevisteori. I den mån härmed avses, att ej ens vårt nuvarande muntligt-protokollariska system skulle lämpa sig såsom grundval för en tillämpning av den fria bevisprövningen, vill magistraten likaledes redan här uttala en motsatt uppfattning. Resultatet av det sagda blir alltså, att magistraten oförbehållsamt ansluter sig till processkommissionens förslag om införande av fri bevisprövning och anser detsamma utan olägenhet kunna genomföras utan samband med kommissionens övriga förslag. Parts sanLikaledes kan magistraten i princip ansluta sig till de av processkommissioningspiikt nen föreslagna regler, som åsyfta skärpandet av parts sanningsplikt, ävensom m- m. förslaget till vissa nya bestämmelser om editionsplikt beträffande skriftliga handlingar, om sakkunniga samt om besiktning och syn. Vad särskilt beträffar de regler, som processkommissionen föreslagit i syfte att skärpa parts sanningsplikt, vill magistraten såsom sin mening framhålla, att vad processkommissionen i sådant avseende föreslår utan svårighet låter sig genomföras även med bibehållande av grunderna för vår nuvarande rättegångsordning. Under erinran att ifrågavarande förslag hänföra sig till civilmålen, får magistraten uttala sin anslutning till vad processkommissionen anfört dels därom, att det bör åligga parterna å ömse sidor att medverka
203 till en sannfärdig utredning av de sakförhållanden, som äro av betydelse för rättegången, dels ock angående befogenhet för rätten att, när den finner det lämpligt eller erforderligt, höra part personligen — en befogenhet, som för övrigt redan nu tillkommer domstolarna. I frågan huruvida mot part, som tredskas att efter kallelse infinna sig vid rätten eller, där tillstädes, undandrager sig att svara på framställda frågor, tvångsmedel, såsom exempelvis vite böra komma till användning, ansluter sig magistraten, om ock med tvekan' till processkommissionens åsikt, att det icke synes erforderligt att tillgripa dylika medel, utan att domstolen enligt grundsatsen om den fria bevisprövningen har att bedöma, vilken verkan såsom bevis partens förhallande må tillmätas. Beträffande brottmålen har processkommissionen uttalat den uppfattningen, att den tilltalade icke skulle vara skyldig att besvara till honom ställda frågor, utan, därest han så funne för gott, kunde underlåta att yttra sig i målet, ävensom föreslagit att det borde tillkomma domstolen att åt den tilltalades underlåtenhet i berörda hänseende tillmäta den betydelse i bevisningsavseende, vartill en objektiv prövning av omständigheterna i målet berättigade. Magistraten anser, att, därest den tilltalades vägran i angivna hänseende skall kunna tillerkännas någon verkan i bevisningshänseende, forutsättning därför bör vara att det i lag uttryckligen stadgas skyldighe^ tor den tilltalade att besvara till honom ställda frågor — låt vara att något tvångsmedel för att förmå den tilltalade att yttra sig icke lämpligen bor komma till användning. Mot processkommissionens förslag om avskaffande av den normerade eden har magistraten icke annat att erinra än att parts ed torde böra bibehållas i mål angående faderskap till barn utom äktenskap. Såsom processkommissionen framhåller, lär dock, därest parts ed icke vidare skulle förekomma, i civila mål förefinnas behov av något medel, som i stället för eden kan i torekommande fall anlitas för att söka få fram sanningen. Huruvida det av processkommissionen föreslagna förhöret med part under straffansvar utgör den i sådant avseende lämpligaste anordningen, finner magistraten vanskligt att bedöma. , .„ . . ., 01 . r .. , Skulle emellertid förhör med part under straffansvar i civilmål inforas, har magistraten i huvudsak icke något att erinra mot de av processkommissionen rörande detsammas anordnande föreslagna bestämmelser. De förändringar, processkommissionen i övrigt föreslår, hänföra sig dels till själva förfarandet såväl vid domstolarna som hos de övriga organ, som tjäna rättsvården, dels ock till dessa myndigheters organisation. En väsentlig förbättring, säger processkommissionen pa tal om förtärandet (del I sid. 28) kan endast vinnas genom att man slår m på de vägar, som reföiniälbetet i övriga kulturländer följt på detta område. I överensstämmelse härmed anser processkommissionen rättegången så i underrätterna som i hovrätterna böra till sina huvuddrag gestaltas muntlig och enligt omedelbarhetsgrundsatsen. Därmed följer, yttrar processkommissionen vidare, nödvändigheten av att själva huvudförhandlingen koncentreras, vilket äter ej kan vinnas utan att en omsorgsfull förberedelse anordnas ! • « « . , . * Att den rena skriftligheten i den form, vari den förekommer exempelvis ^ i g f r a t såsom grund för avgöranden i ansökningsärenden, skulle lampa sig såsom all^ f ^ män form för proceduren vid underrätterna, torde ingen i vara dagar vilja d e t munt ii g tnåstå Vid all förhandling, där det kommer an på att precisera mot varandra protokoilastridande anspråk och utveckla parternas olika ståndpunkter, ligger det na- riska systeturligtvis en oskattbar fördel i att genom muntligt meningsutbyte med de intresserade och andra, som antagas kunna lämna upplysningar i saken, söka utkristallisera sakens kärna och avskilja oväsentliga element Lika överdrivet som det sålunda vore att tillämpa en skrittlighet, som ute-
204 slöte muntlighet, lika litet torde man emellertid böra tillerkänna muntligheten någon allenahärskande ställning. Utan att kunna beskylla processkomnissionen för att gå så långt, får man dock vid studiet av dess betänkande en känsla av att processkommissionen icke obetydligt överskattat värdet av såsom processkommissionen på ett ställe uttrycker sig — den »naturliga mintliga rättegången» jämförd med den »förkonstlade skriftliga». Förkonstling är alltid ett ont, men ej heller en muntlig procedur är i och för sig helt säkerställd mot risken för förkonstling och överdrift. I det rätta avvägandet av de båda elementen ligger helt säkert den rätta lösningen. Man får dock icke glömma, att äldre tiders rent muntliga form för rättegången, på vilken processkommissionen med en viss saknad synes tänka tillbaka, givetvis var betingad av att talet var den första praktiskt användbara metod för meddelande av tankar i för andra fattbar form och att det dröjde länge innan skrivkonsten så utvecklats och färdigheten däri blivit så allmän, att det överhuvud var möjligt att begagna sig därav för processuella ändamål. Det fanns ju en tid, då exempelvis här i Norden även rättssatserna existerade endast i muntlig form, fortplantade genom tradition från äldre släktled till yngre, utan att veterligen någon av detta skäl velat påstå, att detta förfarande skulle vara det enda naturliga. Denna metod kunde nödtorftigt fylla behovet under en tid, då rättsförhållandena lågo enkla och klara och hänförde sig till ett fåtal för alla i huvudsak kända situationer och utgångspunkter, men skulle ohjälpligt hava kommit till korta med den stigande utvecklingen och den därmed följande mera invecklade beskaffenheten °eller, om man så vill, »förkonstlingen» av samfundslivet. Liksom ^sålunda beträffande rättssatserna en tid kom, då de därmed sysselsatta måste komma till insikt om nödvändigheten att fixera rättssatserna i skrift, så befanns det så småningom naturligt att begagna den skriftliga uppteckningen även såsom medel för att sammanhålla ett processmaterial, som i likhet med rättsreglerna helt visst ofta svällde ut för mycket för att kunna bemästras av minnet. A t t man därefter i känslan av frigjordhet från det tvång till snabb behandling, som minnets ofullkomlighet måste föra med sig, låtit förleda sig till obestridliga överdrifter i fråga om senfärdighet och uppskovsväsen, innebär visserligen en bestämd maning att söka avhjälpa dessa fel, men utgör intet skäl att principiellt förneka berättigandet av den skriftliga formen även på processens område såsom en av kulturutvecklingen betingad utbyggnad av och stundom ett naturligt och värdefullt substitut för den muntliga. o Såsom en slutsats av det sagda framstår för magistraten, att för rättegångens anordnande den form såvitt möjligt bör väljas, som i varje särskilt fall och för varje föreliggande sak lämpar sig bäst för vinnande av en okonstlad och naturlig behandling. Helt visst skall det visa sig, att därigenom tillika bäst tillgodoses de allmänna krav, som pläga ställas på en god rättegångsordning, nämligen att den skall garantera rättskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Granskar man nu med utgångspunkt härifrån vårt nuvarande rättegångssystem, det muntligt-protokollariska, och därvid till en början tager sikte å underrätterna, kan man enligt magistratens mening icke undgå att erkänna, att detta system i avseende å smidig anpassning till olika föreliggande omständigheter fyller mycket högt ställda krav. I en mångfald mål, kanske i det stora flertalet, äro utan tvivel förhållandena av den relativt enkla beskaffenhet, att det icke möter någon svårighet att vid en muntlig förhandling klarlägga situationen och på grundval av den förebragta utredningen omedelbart skrida till avgörande. I alla sådana fall bereder vårt nuvarande system erforderlig möjlighet att handla efter omstän-
205 digheterna- och såväl vid Stockholms rådhusrätt som vid landets övriga underrätter sker ock prövningen av en mångfald mål huvudsakligen i munthghetens och omedelbarhetens tecken. Att i dessa fall därjämte enligt gällande ordning en protokollering av allt relevant material äger rum, hindrar icke pa något sätt dessa grundsatsers tillämpning. Ett sådant förfarande lämpar sig förvisso väl för sådana mal, dar avgörandet hänger på frågan, huruvida ett enda faktum — eller ett ringa fatal sådana — skall aases styrkt eller ej. Däremot passar det helt säkert ic*e tor de vidlyftigare mera invecklade och juridiskt svårbedömda målen. Den torra kategorien mål är företrädesvis till finnandes bland brottmålen, den senare bland de civila Även en anhängare av det muntliga systemet, professorn E Kallenberg medger (Sv. Juristtidning 1922, sid. 308, not), att »åtskilliga jordatvister, tvister om avverkning o. d. knappast passa för muntlig domsförhandling». Uppenbarligen är det dessa tvisters ofta vidlyftiga beskaffenhet, som gör det svårt för domaren att behärska processmaterialet utan hjälp av ett ordentligt protokoll och tid att begrunda dess innehåll. En stor mängd mal, som härflyta ur kommersiella, industriella och andra förhållanden, aro i detta avseende fullt jämförliga med jordatvister och avverkningsmål Att det bevarande av processmaterialet, som följer av protokollenngssystemet i och för sig skulle innebära någon nackdel, torde icke någon vilja påstå ' Bortsett från den kulturhistoriska synpunkten, måste det ju både för de intresserade parterna och för andra, som haft eller kunna få med saken att skaffa innebära en fördel, att det ofta mödosamma arbete med hopsamlande av material för en viss frågas bedömande, som ligger bakom varje procedur hos en offentlig myndighet och icke minst inför en domstol, blir till sitt resultat bevarat för framtiden. Redan under rättegångens lopp liksom även efter dess slut måste det väl anses för såväl domstol som part fördelaktigt, att parten genom protokollet blir i tillfälle att kontrollera, att det framlagda materialet verkligen blivit av domstolen uppfattat på rätt sätt, och i motsatt fall lätt vinna erforderlig rättelse. Motsvarande möjlighet saknas vid det rent muntliga förfarandet. . . . Kommissionens anvisning till domaren att genom privata minnesanteckningar avhjälpa bristen på officiellt protokoll — vari för övrigt ligger ett erkännande av att anteckningar ofta krävas för processmatenalets sammanhållande — innebär en klen tröst för parten, som ju svävar i fullständig ovisshet om vad dessa anteckningar innehålla. . o Saknaden av fullständigt protokoll torde bliva särskilt kännbar vid ±ragor om rättspsykiatriska undersökningar, villkorlig frigivnmg samt beviljande av resning eller nåd. Till frågan om protokollets betydelse såsom underlag för Överrätt p rnas prövning återkommer magistraten längre fram. Vill man göra rättvisa åt vårt muntligt-protokollariska system, sådant det för närvarande tillämpas, måste man erkänna, att det ytterst sällan inträt tar att en felaktig eller eljest ofullkomlig protokollsföring ger anledning till en felaktig dom. Denna omständighet innebär ett kraftigt försvar for vart nuvarande system ur säkerhetens synpunkt. Visserligen säges det, att särskilt beträffande ett vittnesmål studerandet av det skriftligen avfattade protokollet icke kan utgöra ett lika säkert medel for en riktig uppfattning av dess innebörd som åhörandet av själva de muntliga utsagorna. Men även vid det protokollariska förfarandet kommer det ju frän början an på uppfattningen av just de muntliga uppgifterna. Uppfattar do ; maren dessa riktigt, lär han ock ha förmåga att i protokollet avfatta dem pa ett betryggande sätt. Ordföranden bör naturligtvis — såsom också allmanneligen sker — upprepa och till protokollet diktera varje muntlig utsaga av vittnen och andra, och så väl den som avgivit utsagan som alla övriga i processen
206 medverkande ha ju därvid tillfälle att öva nödig kontroll. Äro vittnets egna ord »av särskild betydelse», lär domaren ej underlåta att återgiva dem ordagrant. Många av domstolarnas protokollförande tjänstemän äro för övrigt redan nu kunniga i stenograf i. Om stenografisk färdighet bleve regel — och ett krav härpå kunde förvisso ej anses obilligt — skulle utan särskild kostnad vinnas möjlighet att i alla fall, där sådant syntes av nöden, låta föra stenografiska anteckningar, som sedermera i tvivelaktiga fall kunde tjäna till kontroll å vad en muntlig utsaga verkligen innehållit. Anser man lika med processkommissionen, att ökad trygghet mot missuppfattning vinnes genom att vittnesmål, som skola tagas till protokoll, redan under pågående session uppsättas i slutgiltig form och slutgiltigt justeras, möter givetvis intet hinder att tillämpa denna metod även inom det nuvarande protokollssystemets ram. Redan den nuvarande regeln i 17 kap. 28 § rättegångsbalken synes strängt taget kräva detta. Varför, såsom kommissionen säger (del I I , sid. 20), protokollet lätt skulle bliva felaktigt »på grund av missförstånd», är ofattbart. Det förefaller tvärt om, som om just nödvändigheten att i skrift avfatta de muntliga utsagorna, skulle utgöra en kraftig press på domaren att vid förhöret gå till väga på sådant sätt, att han kan vara viss om att hava riktigt fattat vad vittnet sagt och verkligen menat. Det är ytterst vanligt att, om ett vittne för mycket lämnas åt sig själv, vartill ju större frestelse föreligger vid ett rent muntligt förfarande, dess utsagor framkomma i oklar och tvetydig form, som lätt kan framkalla missförstånd. De s. k. sammanhängande berättelserna äro därför — liksom »vittnets egna ord» — ofta av tvivelaktigt värde. — En sådan hälsosam press på domaren, som skyldigheten att föra ett utförligt protokoll medför, saknas vid det genomförda muntliga förfarandet, och följden härav kan lätt tänkas bliva en ökad risk för oriktig uppfattning. Även därutinnan äger det protokollariska systemet ett visst företräde, att det sakliga innehållet av ett vittnesmål eller ett anförande av part eller advokat kommer till sin rätt oavsett det mer eller mindre bestickande sätt, varpå det framföres. # Mot det nuvarande protokollssystemet anmärker emellertid processkommissionen, att förandet av protokoll tynger handläggningen och försvårar för ordföranden att utöva vederbörlig processledande verksamhet. Klart är, att den noggrannhet, som erfordras vid protokolleringen, icke får utmynna i en sådan omständlighet, att sammanhanget i handläggningen går förlorat. En duglig ordförande med en van protokollsförare vid sin sida lär emellertid veta att härvid hålla den rätta medelvägen. Svårigheten härvidlag framträder för övrigt mest vid vittnesförhör, och just beträffande sådana har processkommissionen själv gjort ett mycket väsentligt undantag från tillämpningen av muntlighetsgrundsatsen. Processkommissionen förutsätter nämligen, såsom redan ovan antytts, att vittnesmål skola i vissa fall protokolleras, och detta bland annat så snart rätten finner antagligt att saken kommer att fullföljas i hc.gre rätt och att svårighet där kan möta för vittnets förnyade avhörande. Beaktar man svårigheten, för att ej säga omöjligheten, för underrätten att bedöma, om hinder kan komma att möta mot vittnets inställelse i överrätten, kan man tryggt utgå från att protokollering av vittnesmål blir regel. Ej heller med processkommissionens förslag undgår man alltså den väsentliga tungan av protokolleringen. Tvärtom skulle bördan härav, såvitt angår själva handläggningen, bliva^ mera framträdande genom kommissionens ovannämnda förslag om vittnesmålens slutjustering redan under själva sessionen. Vill man ytterligare minska faran för onödig tyngd i handläggningen som följd av protokolleringen, synes detta för övrigt kunna ske genom den ovan antydda utvägen att i viss utsträckning anlita stenografisk uppteckningsmetod.
207 Även i övrigt synas förenklingar och praktiska anordningar beträffande protokollsföringen kunna och böra vidtagas i största möjliga utsträckning. Mot den uppfattningen, att muntligheten skulle vara en oundgänglig torutsättning för tillämpning av den fria bevisprövningen, har magistraten redan ovan tillåtit sig inlägga en gensaga. 4.i:„w 0 „ I ännu ett hänseende har processkommissionen velat uppställa munthgneten såsom förutsättning för en av kommissionen föreslagen reform nämligen beträffande den av kommissionen föreslagna utvidgningen av lekmannae ementets användning och inflytande. Då magistraten, av skäl som nedan skola vidare beröras icke för sin del kan biträda kommissionens reformprojekt i denna del, kan magistraten givetvis icke heller tillmäta detta någon betydelse såsom motiv för ökad muntlighet i förfarandet. Även om, såsom magistraten haller före den nuvarande nämnden å landet bör bibehållas, finner magistraten ej heller häri tillräcklig anledning till något krav på ökad muntlighet, da någon svårighet för nämnden att förskaffa sig det inflytande, som ma anses skäligt-, näppeligen följt av det nuvarande muntligt-protokollariska systemet. Med fog kan för övrigt ifrågasättas, om en ökad muntlighet i processtortarandet överhuvud taget är något för svenskens fallenhet och lynne lämpligt. Detta spörsmål är uppenbarligen av den allra största vikt, men det synes icke hava av kommissionen tillbörligt beaktats. Att exempelvis i Danmark, dar pa senare tiden muntlighet och omedelbarhet införts denna reform enligt uppgift slagit väl ut, torde dock stå i samband med den skillnad som förefinnes mellan danskt och svenskt folklynne. Dansken är ju i allmänhet livlig, obesvärad och utrustad med stor lätthet att tala, under det att svensken i genomsnitt i vida mindre grad besitter dessa egenskaper, utan vilka ett pa muntlighet och omedelbarhet grundat processförfarande ej kan komma till sm ratt. Också hava de svenska advokaterna hitintills med tydlig förkarlek använt den skriftliga formen. Det är fara värt att domstolarna skulle komma att i hog grad sakna de rättegångsskrifter, i vilka våra samvetsgranna och skickliga advokater pläga sammanfatta, belysa och ur juridiska synpunkter ventilera sina mål. Även om detta kunde tänkas ske muntligt och dock lika förtjänstfullt _ vilket emellertid helt säkert endast sällan skulle bliva fallet — ar ofta innehållet av den svårsmälta beskaffenhet, att åhöraren, även om han ar utrustad med god fattningsförmåga, ej hinner tillgodogöra sig detsamma vid ett muntligt framförande, vore detta än så formfulländat. Om också undantagsvis en större, förmåga av muntlig framställning kommer till synes även här ökar detta endast faran för de härutinnan mera klent utrustade att pa grund därav få stå tillbaka. De olägenheter, som av sådana grunder vidlåda det offentliga livet och kanske där icke kunna undgås, torde vara alltför val kända för ätt man utan tvingande nödvändighet skulle vilja se vart nu dock erkänt sunda rättegångsväsen hotas av liknande äventyr. — JJuli irinet att begagna den muntliga eller skriftliga formen allt efter som vederbörande själv finner det lämpligt torde således passa bäst ej blott för vara domstolar, utan även för parter och advokater. På de oarter, som mera indirekt följt av vart muntligt-protokollariska system torde man tvivelsutan kunna råda bot genom andra åtgärder an de av kommissionen sålunda föreslagna. Främst är härvid att beakta det med ratta klandrade överdrivna uppskovsväsendet. Härvid avser magistraten emellertid ingalunda det uppskov som stundom ^ Pgov för erfordras för meddelande av dom i målet. Att domstolen i de fall, da målets ™™f™åe mera vidlyftiga eller juridiskt tveksamma beskaffenhet därtill ger anledning, efter slutad handläggning tar sig erforderlig betänketid för att kunna grundligt sätta sig in i målet, studera lag och författningar, prejudikatsamlingar och annan litteratur samt formulera domen, lär i rättssäkerhetens intresse långt
208 if ran bora anses olämpligt. Det är dock av synnerligt stor vikt att underrättens dom ar 1 bade yttre och inre mening så väl motiverad att utsikterna att få den andrad i högre instans te sig så små som möjligt a I enklare och mindre vidlyftiga men dock tvistiga mål pläga såsom bekant vara underdomstolar redan nu mycket ofta avkunna dom samma dag som handläggningen avslutats men trots den relativt lätta prövningen av dessa mål föreligger dock alltid en viss risk att just genom en sådan snabbhet resultatet av provningen blir mindre gott än det skulle blivit, om domstolen tagit sig något längre betänketid. Förhåller det sig så i jämförelsevis enkla mål är det uppenbart att det sagda i än högre grad gäller i fråga om de vidlvftmare e och mera invecklade. Ännu ligger det helt visst sanning i den bland våra med rätta prisade domareregler, som lyder: Domaren skall icke vara för hastig till att döma förr an han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt J u större och mera invecklat målet är, desto klarare framstår befogenheten av derma for övrigt självklara regel. Betänker man den av varje domare erfarna svårigheten att i minnet sammanhålla ett vidlyftigare processmaterial — såväl vittnesmål som annat — synes det alldeles uppenbart, att saknaden av erforderligt radrum till begrundande skulle i många fall leda till en förhastad provning av saken och alltså till en kvalitativ försämring av domen Hur ofta befinnes det ej för övrigt oundgängligen nödvändigt att i och för prövningen av en sak underkasta sig det tidskrävande arbetet att vid sidan av protokollet upprätta vidlyftiga promemorior över en mångfald detaljer i både vittnesmål och andra delar av materialet, för att man skall känna sig säker om att ei en eller annan viktig omständighet blivit förbisedd? Dä remot må ste d e t m Ä d a S f8™> a t t handläggningen av målen alltemellanåt på 1 1 P J u d av £f ? Särskilt om man 0 uppskovsvasendet drager alltför långt ut på tiden. utgår Iran att efter en rättegångsreform, huru den än i övrigt må gestaltas underdomstolarna å landet komma att sammanträda betydligt oftare än nu i allmänhet ar fallet samt att protokollsföringen, såsom ovan ifrågasatts i viss man forenklas, kan ett väsentligt påskyndande av rättegången, särskilt i civilmål, emellertid utan allt tvivel ernås utan en sådan fullständig förändring av själva grundvalen för vår nuvarande processordning, som kommissionen föreslår. Redan enligt nuvarande ordning stå ju medel mot långsamheten domstolarna till buds, och ytterligare sådana kunna helt visst på lagstiftningens väg beredas. Det inträffar icke så sällan, att en part, som visat sig försumlig i utförandet av sm talan, redan på ett tidigt stadium av rättegången av domstolen erhåller foreläggande att å dag, därtill målet uppskjutes, slutligen utföra sin talan Erfarenheten bestyrker att ett dylikt föreläggande i de flesta fall åstadkommer en synnerligen god verkan. Om domstolarna mera allmänt gjorde bruk av sm rätt att giva och strängt tillämpa dylika förelägganden vartill de ju for övrigt genom nya lagbestämmelser kunna tillhållas, synes det som om processen i underrätt icke skulle med bibehållande i huvudsak av vart nuvarande system behöva bliva långsammare än den mången gång skulle bliva enligt kommissionens förslag, vars förberedande förhandling ju i större mal lämnar rum för och ofta även kräver ett flertal uppskov och vars huvudförhandling även den i vissa fall måste uppskjutas eller rent av tagas om igen Iran början. Enligt vad erfarenheten lär giva vid handen, har i länder, dar rättegången redan nu är baserad på muntlighet och omedelbarhet ProcessmatP r a ™ e 2 a n £ e n i första instans i allmänhet ingalunda ett snabbare förlopp än här! rialets ord-" E n a n n a n b n e f ° g a d anmärkning, som framställts mot vårt nuvarande pronande. cessvasen, ar den, att processmatenalet ofta förebringas så att säga i småportioner och utan vederbörlig hänsyn till de olika omständigheternas tidsföljd eller logiska sammanhang. Genom en kraftig processledning från domsto-
209 larnas sida i förening med i lagen införda utförligare bestämmelser rörande processens gång lär dock ett tillfyllestgörande botemedel mot denna olagenhet kunna vinnas. En förberedande förhandling, ej olik den, som av kommissionen föreslås, synes ej oförenlig med grunderna för vart nuvarande processväsen. . , , . Åtgärder till vinnande av de förenklingar och den bättre ordning i proceduren och protokollsföringen, som magistraten ovan uttalat sig till torman för hava föreslagits av Nya lagberedningen, vars förslag härutinnan synas vara väl förtjänta av beaktande. På sista tiden har i samma syfte uppstått en rörelse för genomförande av vissa så kallade processreformer utan lagändring. Genom att lagstiftningens stöd bereddes åt dessa strävanden skulle givetvis deras utsikter att göra sig gällande väsentligt ökas, och därigenom vore helt visst synnerligen mycket vunnet för avhjälpande av vårt rättegangsvasens brister, i vad de bestå i långsamhet vid målens behandling och i oordnat pro* T T d e T s a g d a torde framgå, att magistraten anser processförfarandets säkerhet ingalunda främjas genom ett övergivande av vårt nuvarande muntligtprotokollariska system vid underrätterna till förmån för muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna samt att utsikterna till en snabb rättegång åtminstone icke behöva vara mindre enligt förstnämnda system. Beträffande den tredje ovan omnämnda huvudsynpunkten, den som avser rättegångens billighet, har kommissionen antytt, att uppskovsväsendet i var nuvarande underrättsprocedur torde medföra kostnader, som skulle kunna undvikas, om förhandlingen vore mera koncentrerad. Det måste emellertid starkt dragas i tvivelsmal, om en rättegång enligt kommissionens system verkligen skulle ställa sig billigare för parterna an var nuvarande underrättsprocedur, vars enkelhet och formlöshet torde hava gjort den till en bland de billigaste i världen. Fastmer torde man med ganska stor visshet kunna beräkna en väsentlig fördyring såsom följd av ett förverkligande av kommissionens förslag, och detta ej blott i följd av det uppskovsväsen, som, enligt vad nyss nämndes, även därmed är förenat och vars kostsamhet visar sig särskilt i ett sådant fall, da en huvudförhandling måste tagas om på den ena partens bekostnad, utan kanske i än högre grad genom det taktiska advokattvång, som, på sätt längre fram skall uppvisas, måste följa av kravet, på en koncentrerad muntlig huvudförhandling. Kommissionen synes icke vilja bestrida den nackdel hos dess förslag, som består i dess relativa dyrhet för parterna. Samma uppfattning kommer till synesi i ett yttrande av en rättslärare, professorn A. Hassler (återgivet i förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Stockholm år 1926 § 11, sid. 17), vari såsom ett av de största hindren för processreformen framhalles, att varje muntligt förfarande ställer sig dyrare än det skriftliga. Ej heller i detta hänseende torde alltså kommissionens system äga något företräde framfor den nuvarande ordningen, utan snarare tvärtom. . # Vad nu anförts angående domstolsförfarandet i underratt äger, dels direkt, dels indirekt, huvudsaklig tillämpning beträffande proceduren i hovrätterna: direkt i avseende å den tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna, som kommissionen tänkt sig skola ske även i hovrätterna och indirekt genom den inverkan sättet för rättegångens ordnande i underrätten måste utöva på hovrättens behandling av målen. Vissa reservationer måste dock göras. Sålunda är det till en början klart, att modifikationer i den nuvarande i huvudsak rent skriftliga hovrättsproceduren i viss utsträckning kunna vara till nytta. Att i princip införa muntlig förhandling i hovrätterna torde dock icke vara behövligt, utan synes det vara tillfyllest att muntlig förhandling äger rum då detta begäres av part eller hovrätten finner sådan lörhandlmg nödig. Ge14— 291921
210 nom att såsom hittills bibehålla protokollering i underrätterna beredes ja nöjhghet till en dylik valfrihet i fråga om hovrättsproceduren. Vad särskilt angår snabbheten, torde för dess tillgodoseende i hovrätten införande därstädes av muntlig förhandlingsordning icke innebära något medel till dess befrämjande. Bristen härutinnan består ju ej i längden av cen tid ett måls behandling drager, utan i den långa tidrymd som förflyter innan nålet överhuvud kommer i tur att behandlas. Frågan huru denna brist skill avhjälpas är magistraten ej i tillfälle att ingå på. Genom det bättre ordnaide av processmaterialet i underrätten, varom ovan uttalats önskemål, skulle enellertid helt säkert bland annat även en väsentlig arbetsbesparing i hovrätten vara att motse. Angående förfarandet i högsta domstolen har magistraten ej ansett sig hiva anledning att ingå i någon granskning av betänkandet i annan del än såvitt däri föreslagits, att högsta domstolens prövning av målen skulle begränsas till allenast rättsfrågor, vilket förslag av magistraten kommer att i annat sammanhang beröras. Domstolsorga- Beträffande organisationen av domstolarna och därvid först underrätterna, nisationen. framhåller kommissionen, att de nuvarande svenska underrätterna i stort sett utgöra en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation. I olikhet med vad förhållandet varit i många främmande länder hava de nämligen icke under trycket från de högre domstolarna pressats ned till att utgira allenast en försöksinstans, utan rättskipningens tyngdpunkt har alltjämt förblivit hos underrätterna. Att icke förspilla utan i stället befästa den starka ställning, som våra underrätter sålunda inneha, måste enligt kommissionens åsikt oavvisligen vara ett ögonmärke vid varje reform på detta område. Icke desto mindre innebär kommissionens förslag en fullständig omstöpning av första instansens domstolar och detta just i sådan riktning att det måste noggrant undersökas, huruvida icke därav följer långt ifrån en förbättring, utan fastmer en allvarlig risk för en sådan försämring som kommissionen säger sig vilja undvika. Såsom en utgångspunkt för sitt förslag har kommissionen angivit avskaffandet av städernas särskilda jurisdiktion. Grunden för denna har, anser kommissionen, numera bortfallit, och därav måste följa, att städernas inflytande på ordnandet av sina domstolar och däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra. Liksom på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens. Rättskipningens ordnande och bekostande är också, yttrar kommissionen, enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en kommunal uppgift. Lagfaren domare skall ock enligt kommissionens förslag utnämnas av Konungen efter av ämbetsmyndighet upprättat förslag. Mot vad kommissionen sålunda anfört är i princip intet att erinra. Härmed vill magistraten emellertid ej hava sagt, att städernas särskilda jurisdiktion utan vidare bör upphävas. Detta är en fråga, vars besvarande i hög grad beror på arten av de konsekvenser i övrigt, en sådan reform skulle draga med sig, och det befogade intresse, som på grund härav städernas invånare eventuellt kunna äga av den nuvarande anordningens bibehållande. Städernas särställning härvidlag innebär ju ej mindre en rättighet än en skyldighet, och huruvida den ena eller andra synpunkten ter sig för städernas invånare såsom den viktigare är ett spörsmål som icke är så alldeles lätt att besvara. Härvid möter bland annat frågan om det ekonomiska mellanhavande mellan städerna och staten, som uppkommer med statens övertagande av rättskipningen i städerna. Processkommissionen antyder nödvändigheten av att finna en lösning av detta spörsmål, men anser sig ej hava att närmare ingå därpå. Kommissionen har emellertid i en bilaga till sitt betänkande i någon mån belyst
211 frågan om reformens ekonomiska följder. Det yttras där bland annat, att statens övertagande av rättskipningen i städerna ej synes böra ske, utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådrager sig till städernas förmån. Dessutom synes kommissionen ha tänkt sig, att anskaffandet och underhållet av lokaler åt första instansens domstolar skulle fortfarande komma att vila å domkretsarnas invånare. Något detaljerat förslag föreligger emellertid icke, och i brist därpå är det för närvarande svårt att yttra sig i denna punkt. — Erinras^ må i detta samband om en av numera generaldirektören T. Nothin år 1922 på offentligt uppdrag verkställd utredning angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, vilken utmynnar i förslag om avlösning av dessa såväl skyldigheter som rättigheter, en avlösning som beträffande rättskipningen tankes ifrågakomma just i samband med en rättegångsreform. Vidare måste beaktas de säregna svårigheter, som följa av det hos städer med egen jurisdiktion existerande sambandet mellan rättskipning och förvaltning, och den därav föranledda frågan, till vilken myndighet de magistrat nu åliggande kommunala och administrativa uppgifterna i framtiden jskola förläggas. Ej heller på detta spörsmål har kommissionen närmare ingått. Ehuru Stockholms stad och dess magistrat föga beröras av detta spörsmål, enär ju i huvudstaden ifrågavarande uppgifter i det väsentligaste redan ^ överflyttats på andra organ, har magistraten likväl icke ansett sig böra underlåta att framhålla, att den övergång till en ren domstolsorganisation, som praktiskt taget redan genomförts i huvudstaden, här försiggått med en viss lätthet, på den grund att man i överståthållarämbetet ägt en myndighet, som varit mycket väl skickad att övertaga de magistrat på andra håll tillkommande admistrativa uppgifter, som icke lämpat sig att överföra till stadens egna förvaltningsorgan, samt att det ingalunda är säkert, att det organ, som — förmodligen i form av stadsstyrelse eller kommunal magistrat av en eller annan typ — i andra städer skulle från den nuvarande magistraten övertaga dylika bestyr, skulle vara i stånd att fullgöra desamma med något av den auktoritet, som dessa städers magistrater nu i allmänhet besitta. Om emellertid enligt processkommissionens förslag staten skulle övertaga rättskipningen i första instans jämväl i de städer, som nu hava egen jurisdiktion, behöver detta, anser kommissionen, icke med nödvändighet medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan underrätten i en stad och underrätten på landsbygden. På själva stommen till underrätterna kunna dock, säger kommissionen, dessa olikheter icke inverka. Vissa gemensamma drag måste alltid sammanhålla alla sålunda av staten uppehållna underrätter till en enhetlig typ, i Vilkgll (lock kunna medgivas vissa organisatoriska variationer, i den mån sådana påkallas av förhållandena. Ifrågavarande nya underrätter, vilka skulle träda i stället för de nuvarande häradsrätterna och rådhusrätterna, benämnas av kommissionen lagmansrätter. Bland det för alla dessa underrätter karakteristiska märkes först och främst, att kommissionen vill till samtliga underrätter utsträcka den nu i häradsrätterna och vissa mindre städer tillämpade regeln, att städse endast en lagfaren ledamot har säte i rätten. Det andra betydelsefulla momentet är att ett lekmannaelement skulle införas över hela linjen, med viss modifikation för de större städerna beträffande civila rättegångar. I äldre tider voro även stadsdomstolarna i gemen försedda med endast en juridiskt bildad ledamot: borgmästaren. Ej ens för denne gällde någon legal föreskrift om lagfarenhet, men kravet därpå torde dock hava allmänt upprätthållits. Vid hans sida sutto, såsom nu i de mindre städerna, rådmän, på vilka icke ställdes motsvarande krav.
212 I detta förhållande gjorde 1734 års lag ingen principiell ändring. Är 1749 stadgades, att ingen skulle få föreslås till borgmästare, som ej med akademiskt intyg styrkt, att han ådagalagt tillfredsställande kunskaper i lagfarenhet. Beträffande övriga ledamöter av magistrater och stadsdomstolar finnes alltjämt ingen allmän författning i ämnet, utan återfinnas reglerna om dem i för de olika städerna meddelade specialstadganden. Desto större intresse och beaktande förtjänar den utveckling, som vid sidan av lagen fortgått och resulterat i, att numera i alla större och ett flertal medelstora städer domstolen består av endast lagfarna ledamöter. Då antalet ledamöter är fastslaget till minst tre, vilket antal väl sällan överskrides, innebär alltså detta en regelmässig organisation av domstolen i dessa städer såsom ett kollegium av tre jurister. Anledningarna till denna utveckling kunna vara flera, men såsom den viktigaste framstår dock en bestämd tendens att åstadkomma en kvalitativ förbättring av domstolen. Denna tendens har givetvis i första hand berott på den allmänna utvecklingen av samhälls- och rättslivet med därav följande krav på insikter i rättsliga frågor hos dem som hava att därmed taga befattning. Den utveckling i riktning av en förbättring av domstolarna i de större städerna, som sålunda fortgått, skulle nu avbrytas och de inrättade juristkollegierna ersättas med en domstolstyp med allenast en jurist med lekmän vid sin sida i stället för juridiskt bildade bisittare (i vissa fall endast en jurist utan lekmannabisittare). Att häri ligger en given försämring finner magistraten uppenbart. Processkommissionen synes emellertid för sin del icke utan vidare vilja medgiva detta. Den söker uppvisa, att lekmannadomarna tillföra domstolen ett element av sådant värde, att redan därav kan hämtas ett viktigt stöd för den föreslagna åtgärden. LekmannaTendensen är ju ingalunda ny. Med näring delvis i våra egna inhemska elementet i förhållanden och delvis i utländsk jordmån har den tvärtom åtminstone till oms o ama. e n ^ v u x j{. fay[ sådan styrka, att dess berättigande inom vida kretsar nära nog betraktats såsom ett axiom. Ett fördomsfritt granskande av dess förutsättningar torde emellertid giva vid handen att värdet av lekmannaelementet högst väsentligt överskattats och att många av de faktorer, som från begynnelsen tjänat att giva stöd åt teorien om betydelsen av dess insats, numera väsentligt förlorat sin beviskraft. Processkommissionen är ingalunda blind härför. Den erkänner att de politiska och därmed besläktade synpunkter, som ofta legat bakom kraven på lekmannadeltagande i rättskipningen, i vårt land kunna anses helt sakna tillämpning. De skäl, som då kunna anses kvarstå, angiver kommissionen i del I sid. 85 o. ff. Kommissionen framhåller här såsom en fördel av ett sådant deltagande, att folkets förtroende för rättskipningen därigenom underhålles och starkes. Folket kommer därigenom att icke betrakta rättskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. Särskilt vid allvarligare brott fattas lekmännens deltagande i rättskipningen som ett uttryck för folkets del i en viktig samhällsuppgift och som en garanti för dess fyllande. En följd blir ock, fortsätter kommissionen, att kännedomen om rätten och vördnaden för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot hos folket. För fastheten och stadgan i samhället vore därmed icke litet vunnet. Vidare framhålles, att, då för prövningen av sakfrågan i ett mål i främsta rummet fordras vanligt gott omdöme, lekmännen med sin människokännedom och livserfarenhet kunna göra goda insatser i sakfrågans prövning. Slutligen anses lekmännen vara av värde även vid rättsprövningen, då deras gärna mera individualistiska betraktelsesätt vore en lämplig motvikt mot den lagfarne domarens befarade benägenhet att alltför mycket generalisera.
213 A t t lekmäns medverkan vid prövningen av själva rättsfrågan skulle hava någon nämnvärd betydelse, torde dock kommissionen själv icke härmed avse. Den benägenhet att generalisera, som kommissionen tror vara tillfinnandes företrädesvis hos en lagfaren domare, torde kunna i lika hög grad spåras just hos lekmän, som utan tillräcklig utbildning sättas att verka på ett för dem främmande område. En samvetsgrann person — och andra vill man givetvis ej se vare sig som nämndemän eller som juristdomare —, som ställes inför nödvändigheten att fatta ståndpunkt till en fråga, med vilken han är mindre förtrogen, drives med naturnödvändighet att söka ledning för sitt ställningstagande genom att inpassa det föreliggande fallet i någon för honom känd kategori, och just genom sin begränsade erfarenhet råkar lekmannen därvid lättare än den sakkunnige ut för faran att sammanställa fall, som i själva verket ej äro analoga. Vördnaden för prejudikat är ingalunda mindre hos den samvetsgranne lekmannen än hos juristen, men risken att misstaga sig om prejudikatens betydelse är vida större för den förre än för den senare. Detta är en erfarenhet, som mycket ofta göres vid samarbete mellan jurister och lekmän exempelvis i administrativa ärenden. Motsvarande iakttagelse kan göras i fråga om tolkningen av författningar. Benägenhet för formalism och bokstavstolkning yppar sig i själva verket vida mera hos lekmannen än hos juristen. Lekmannen ser sig lätt blind på paragrafernas ordalydelse, medan den tränade juristen mycket lättare bakom orden skönjer författningens anda och mening. Allt detta kan i förstone förefalla som paradoxer, men var och en, som rannsakar sin erfarenhet, torde i stort sett komma till samma resultat. Det är möjligt, att förhållandena tidigare varit annorlunda. Detta torde väl i så fall haft sin förklaring i en alltför utpräglad ståndsskillnad, som alstrat ett ämbetsmanna- och domarestånd i en alltför avskild ställning med därav följande bristande kännedom om och förståelse av vad som föll utom dess egen sfär. Men sedan utvecklingen alltmer utplånat ståndsgränserna, har denna byråkratism med dess osunda följdföreteelser successivt försvunnit, och magistraten vågar påstå, att den formalism och oförmåga att se saker och ting praktiskt, som tidigare ansågs utmärkande för den svenske ämbetsmannen såväl i domareställning som i andra värv, numera i huvudsak är ett minne blott. I det sagda ligger i viss mån även ett motsvarande omdöme om processkommissionens jämförelse mellan lekmäns och juristers förmåga att bedöma sakfrågor i en rättegång. Att först och främst gränsen mellan sak- och rättsfrågor är svår att draga, har kommissionen själv på ett övertygande sätt uppvisat, då den bland annat på grund därav kraftigt avvisar jurysystemet. Men även i rena sakfrågor lär man icke kunna frånkänna magistratens ovannämnda, §ynpilllkter berättigande. Man torde göra, sig skyldig till en ren konstruktion, om man i våra dagar söker uppdraga någon gränslinje mellan det s. k. oförvillade lekmanna-omdömet och det omdöme, som grumlats av bokligt och praktiskt förvärvade insikter på juridikens område. En person med vanligt gott omdöme, sådan som ensam bör ifrågakomma till domare, torde icke genom den utbildning, som i våra dagar beredes juristen, löpa någon som helst fara att få detta omdöme förvillat. Och under sin efter utbildningstiden fortgående praktiska verksamhet har han helt visst fullt samma möjligheter som lekmannen att förvärva den människokännedom och livserfarenhet, som krävas för ett fullgott utövande av domarekallet. Magistraten måste alltså med bestämdhet hävda den meningen att, där icke vissa omständigheter, till vilka magistraten sedermera återkommer, göra lekmäns medverkan särskilt önskvärd, sådan medverkan icke medför något nämnvärt gagn för rättskipningen. Den kan däremot förvisso medföra påtagliga olägenheter. Kommissionen
214 medgiver själv detta, då den anser det kunna ifrågasättas, huruvida icke i de större städerna ett lekmannaelement i rättskipningen skulle medföra fara för att ett moment av oberäknelighet infördes i rättskipningen till skada för dess säkerhet och att understundom ovidkommande hänsyn komme att vid dömandet göra sig gällande. Kommissionen har emellertid ansett sitt förslag i fråga om lekmännens antal, rösträtt och ansvarighet vara ägnat att undanröja betänkligheterna mot lekmannadeltagande. Bestämmelserna om nämndemännens antal och rösträtt synas emellertid icke på något sätt betryggande. Kommissionen formulerar visserligen rösträttsbestämmelsen så, att för att nämndens mening skall bliva gällande mot den lagfarne domarens erfordras att densamma inom nämnden omfattas med fyra femtedelars majoritet. Men då nämnden föreslås skola bestå av endast fem ledamöter, innebär detta i realiteten, att i det ej sällan förekommande fall, att vid omröstning till dom två meningar förekomma, lekmännen tillerkännas individuell rösträtt och den lagfarne ordföranden likaledes endast äger en röst. Ty att ordföranden dessutom vid lika röstetal äger utslagsröst är ju en regel, som, bortsett från vissa undantagsfall (in dubio mitius), är genomgående såväl i kollegiala juristdomstolar som i alla andra beslutande kollegier, och detta kan alltså icke tillgodoräknas kommissionens system såsom någon särskild garanti just mot nämndens inflytande. Att låta tre nämndemäns mening vara gällande mot ordförandens och två nämndemäns hade väl icke under några förhållanden kunnat ifrågakomma. Lika litet hade det väl kunnat tänkas att låta de nämndemän, som i en sålunda beskaffad domstol beslutat en dom mot den lagfarne ordförandens mening, undgå vanligt domareansvar för beslutet. Ej heller de av kommissionen föreslagna reglerna om nämndens ansvarighet kunna därför betraktas som någon särskild garanti mot missbruk av nämndens ställning. Genom lämpligt avvägda bestämmelser om sättet för nämndemännens utväljande hade man måhända kunnat skapa någon trygghet mot sådana missbruk. Men de möjligheter, som i detta hänseende erbjuda sig exempelvis i form av en särskild, jämväl fackmannaelement innefattande valnämnd, som upprättar en urlista, inom vilken därefter genom lottning uttages erforderligt antal, har kommissionen icke ansett sig böra begagna. De invändningar, kommissionen riktar mot ett dylikt system, synas dock ganska svaga. Så till exempel behövde väl icke, såsom kommissionen förutsätter, lottning nödvändigtvis ske för varje rättssammanträde, varigenom möjligheten för nämndemännen att genom längre tids tjänstgöring vinna en viss vana skulle bortfalla, utan lottningen kunde anordnas så, att de utsedda hade att tjänstgöra under en period av ett eller flera år. Det av processkommissionen föreslagna sättet för nämndemännens utväljande innebär enligt magistratens mening en vida större fara för obehöriga inflytelser av partipolitisk art, än kommissionen föreställt sig. Då kommissionen till stöd för sin uppfattning, att någon större risk i detta hänseende icke hotar, åberopar erfarenheten — det vill uppenbarligen säga erfarenheten från hittillsvarande nämndemansval — tyder detta på, att kommissionen icke själv till fullo insett skillnaden mellan nuvarande häradsnämnd och den av kommissionen föreslagna nämnden. Särskilt är givetvis den nuvarande föreskriften om enhällighet såsom villkor för nämndens överröstande av den lagfarne domaren en mycket god garanti mot inflytelser av angiven art. — Partipolitiska beräkningar vid valen behöva vidare icke, såsom kommissionen synes antaga, vara inriktade på vissa bestämda rättegångar eller ens överhuvud på att vinna politiskt inflytande i domstolen. Men genom att partipolitiken beredes insteg vid valen, alstras lätteligen hos de valda — helst som de ju för sitt fortsatta bibehållande vid befattningen äro underkastade omval — en viss bena-
215 genhet att i förekommande fall låta hänsyn till partiband spela in. Härtill konamer att lekmannadomaren i långt större grad än fackmannadomaren särskilt i mera uppseendeväckande brottmål tager intryck av uttalanden i pressen eller från sin omgivning. Redan däri att vid val partisynpunkter kunna befaras göra sig gällande mer än lämplighetshänsyn ligger en fara för att valresultatet blir kvalitativt sämre. A t t partipolitik kan inverka även vid val, där sådant synes som mest oväntat, därpå vill magistraten icke anföra några exempel, ehuru otvetydiga sådana skulle kunna framläggas. I betraktande av det överväldigande inflytande, partipolitiken fått vid valen till de kommunala representationerna och vid ärendenas behandling därstädes, utgör förslaget om nämndemansvalens förläggande dit ej heller någon garanti mot ntissbruk i här antydd riktning, allra minst om, såsom kommissionen föreslår, valen under vissa förutsättningar skola få förrättas proportionellt. Med lekmannaelement i en domstol följer ock den olägenheten, att domstolens arbetsformer bliva tyngre och att rättskipningens enhetlighet i större eller miindre grad äventyras. . , A v de argument för lekmannadeltagande i domstolarna, som kommissionen antför, återstår att beröra dem som hänföra sig till kravet att en domstol skall äga folkets förtroende. Här rör man givetvis vid synpunkter, som äro av största vikt för frågans bedömande. Otvivelaktigt är, att en värdefull tillgång ligger i den känsla av hemvand trygghet, varmed befolkningen på landet lärt sig betrakta sina nämndemän. Denna institutions värde ligger förvisso ej blott i nämndemännens rent direkta befattning med avgörandena i domstolen — även domhavandena på landet betraktas väl i allmänhet med motsvarande förtroende — utan tillika på nämndemännens därav härflytande, givetvis mer eller mindre utpräglade egenskap av att vara sin hemtrakts rådgivare i enklare ärenden och spörsmål av juridisk art. Denna deras egenskap i växelverkan med deras ofta långvariga tjänstgöring i domstolen bibringar dem utan tvivel i längden en sådan förtrogenhet med vissa juridiska värv, att även deras insats i domstolen ej sällan kan bliva till verkligt påtagligt gagn. Detta gagn ökas av att det å landsbygden ej sällan förekommer rättstvister av sådan art, att inom nämnden finnes samlad en betydande fond av praktisk insikt på de områden tvisterna beröra, såsom i fråga om jordbruksangelägenheter m. m. Ytterligare må erinras, hurusom just å landsbygden, helst i trakter, dit samhällsbebyggelsen ännu icke nått, finnes en rikare jordmån för lokal sedvanerätt av beskaffenhet att vara mindre lätt tillgänglig för en med ortens liv ej fullt förtrogen person. Nämndemännen få av dessa skäl i ganska stor utsträckning en ställning snarlik den, som intages av de sakkunniga bisittarna i vissa specialdomstolar. Framför allt må man emellertid, här som eljest på rättegångsväsendets område, icke underskatta traditionens makt. I trots av landsbygdens alltmera tilltagande industrialisering och den därmed sammanhängande uppkomsten av smärre stadsliknande samhällen till stort antal finnas dock ännu vidsträckta trakter av vårt land, som alltjämt bibehållit sin agrara karaktär och där i följd härav det underlag, å vilket häradsnämnden framvuxit och fortlevat, alltjämt förefinnes. Där sådana förutsättningar äro för handen, skulle ett ingripande mot denna urgamla institution, resulterande i att befolkningen fråntoges sin hävdvunna rätt att se sina representanter taga säte i domstolen, säkerligen kännas som en våldsåtgärd, ägnad att väcka djup misstro såväl mot statsmakternas syften med en sådan åtgärd som mot den nya domstolstyp, som man hade för avsikt att sätta i stället. Helt visst skulle det dröja länge innan det sålunda rubbade förtroendet till domstolen komme att återställas. I betraktande av de fördelar, som sålunda äro förknippade med ett bibehål-
216 lande av nämnden i häradsrätterna, synas de betänkligheter, som enligt vad ovan anförts eljest förefinnas mot lekmannaelements användande, böra vika, helst dessa betänkligheter väsentligen försvagas genom den ovan påpekade omständigheten, att nämnden endast äger kollektiv rösträtt. Där förefinnes icke o Annorlunda ligger emellertid förhållandet i städerna. någon motsvarande tradition till förmån för lekmannaelement i domstolen. De lekmän, som fordom haft och delvis ännu hava plats i städernas domstolar, torde först och främst icke hava på samma sätt som häradsnämndens ledamöter betraktats som representanter för menigheten i motsättning mot de juridiskt bildade ämbetsmannadomarna, utan torde åtminstone i senare tid snarare liksom dessa tett sig som av staden tillsatta tjänstemän. Av dessa skäl och då från befolkningens i städerna sida icke veterligen yppats några önskemål om ökat lekmannainflytande i städernas domstolar, utan fastmer, såsom redan nämnts, en tendens att ersätta lekmännen med lagfarna ledamöter, kan man utan tvekan draga den slutsatsen, att en åtgärd i syfte att införa nämnd i städerna vore, i vad därmed avsåges att stärka förtroendet för domstolarna, en fullkomlig överloppsgärning och, vad värre är, en åtgärd med kanske rakt motsatt verkan. Processkommissionen synes i själva verket dela denna åsikt i vad civilmålen angår. Kommissionen föreslår nämligen att i städer, som enligt dess förslag skulle bilda antingen egen domsaga eller åtminstone eget tingslag, d. v. s. städer med ett invånarantal av omkring 14- till 15 000 eller däröver, nämnd icke skulle deltaga i behandlingen av civilmål. Däremot har kommissionen ansett sig böra föreslå att i brottmål nämnd skall förekomma även i dessa städer. Att detta skulle erfordras för att stärka allmänhetens förtroende till brottmålsrättskipningen i ifrågavarande städer har kommissionen icke direkt påstått, men har däremot ansett mycket sannolikt, att befolkningen i dessa städer skulle komma att omfatta brottmålsrättskipningen med ett helt annat intresse än tvistemålsrättskipningen. Detta gäller redan nu. Till den del ett sådant intresse tar sig uttryck i tillströmningen av åhörare vid domstolssessionerna, kan det väl dock sättas i fråga, om detsamma är en faktor av sådant värde, att den lämpar sig att tjäna som regulator för domstolens organisation. Det torde kunna sägas, att det större tillopp av åhörare, som omisskänneligen äger rum i brottmål och helst i mera betydande sådana, bottnar i en sensationslystnad, som fullt kan tillfredsställas genom rättegångens offentlighet. De personer, som man skulle önska se som ledamöter i en domstolsnämnd, äro förvisso icke att söka bland den publik, som vid rannsakningar i regel befolkar domstolarnas åhörarbänkar. Till den del åter detta intresse verkligen härflyter av ett vaket rättsmedvetande, kunna väl dess befogade krav icke på bättre sätt tillgodoses än genom att åt domstolen gives den bästa möjliga besättning, och detta sker enligt magistratens mening icke genom att i domstolen införa ett lekmannaelement. Såsom ett slutomdöme om processkommissionens förslag, i vad det avser lekmannaelementet i de allmänna underdomstolarna, vill magistraten alltså uttala, att magistraten finner den gamla häradsnämnden i oförändrat skick vara i hög grad förtjänt av att bibehållas, men att magistraten icke kan anse nödigt eller lämpligt, att nämnd införes i städernas underdomstolar. Här uppkomma givetvis särskilda spörsmål i fråga om de mindre städer, som ännu äga lekmannabisittare i sina rådhusrätter, ävensom andra städer, vilkas domstolar på grund av stadens litenhet sakna tillräcklig arbetsuppgift. Innan dessa frågor beröras, vill magistraten till skärskådande upptaga processkommissionens förslag, i vad det avser juristelementet i domstolarna. Det lagfarna Såsom redan ovan nämnts står kommissionen på den ståndpunkten, att i undomstoiarna1. derdomstol icke skall finnas mer än en lagfaren ledamot, även i de fall då dom-
217 stolen för närvarande består av tre jurister. Processkommissionen nedlägger mycken möda på att uppvisa, att en jurist kan döma lika väl som tre eller stundom än bättre. Vid sin jämförelse mellan de båda typerna, ensamdomare och juristkollegium, har kommissionen dock icke lyckats komma till annan ovederlägglig slutsats, än att vid valet mellan en ensamdomare av framstående kvalitet och ett kollegium av mindre framstående ledamöter det förra alternativet bör anses äga företräde. Den framställning av det kollegiala systemets fördelar, som kommissionen själv ger, synes nämligen icke medgiva annan slutsats än att detta system i och för sig äger övervägande förtjänster. Den kollegiala behandlingen, säger kommissionen (del I sid. 97), ökar utsikten för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir förbisedd eller missuppfattad. Den rådplägning, som vid besluts fattande skall hållas mellan domarna, det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl, som därvid äger rum, måste leda till ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium är genom den inverkan ledamöterna utöva på varandra ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet. Professor Kallenberg framhåller (Svensk civilprocess I, sid. 134), att det är en allmänt omfattad åsikt, att en domstol, som utgöres av ett kollegium av jurister, är domstolen med endast en lagfaren domare överlägsen i förmåga att lösa mera invecklade rättsfrågor, samt tillägger, att detta förhållande icke synes med fog kunna bestridas. Härmed må jämföras vissa beaktansvärda uttalanden av en framstående fransk processrättslärare, vilken i fråga om kollegialiteten hos domstolarna framhåller bland annat: att den överläggning, som föregår domen, framkallar invändningar, upplyser omdömet och klarar upp medvetandet; att en domare kan uppmärksamma en viktig omständighet, som undgått en annan; att det är sannolikt att med samma förmåga flera domare skola döma bättre än en; samt att till och med bland domare av olika valör sanningen har större utsikt att triumfera, enär även den bäste kan misstaga sig. Till stöd för riktigheten av dessa skildringar av det kollegiala arbetssättets fördelar kunna magistratens ledamöter åberopa sin egen rikhaltiga och långvariga erfarenhet. Denna talar ock för, att de olägenheter, kommissionen söker påvisa hos detta arbetssätt, icke göra sig kännbara i praktiken. Kommissionen gör gällande, att för ensamdomaren arbetet i allmänhet går snabbare samt att förfarandet inför honom kan gestalta sig enklare och mindre bundet av former. Magistraten kan icke finna, att kollegialiteten i våra domstolar i någon mån visat sig vara orsak till bristande snabbhet och enkelhet eller till Ökad formbundenhet. Befintligheten av flera ledamöter bereder fastmer tillfälle till en viss arbetsfördelning mellan dem, som i och för sig är ägnad att påskynda arbetet. En ordförande, som förstår sin sak, torde ej heller behöva av hänsyn till bisittarna känna sig nödgad till större bundenhet vid formerna, än han för egen del finner nödig och lämplig. Genom den långvariga träning i kollegialt samarbete, som förvärvas av ledamöterna i en kollegial domstol, blir det för övrigt för varje ledamot så småningom en självklar och vanemässig sak att anpassa sitt arbete så, att det i samverkan med kollegernas arbetsinsatser länder till bästa och snabbaste resultat. Att ordföranden i en kollegial domstol stundom har anledning avbryta ett måls handläggning för att överlägga med sina bisittare, är uppenbarligen i regel endast ett ytterligare bevis på den förmån, han framför ensamdomaren äger i form av möjlighet att med bisittarna diskutera uppkommande frågor. Även om, såsom kommissionen framhåller, den omständigheten, att domaren är ensam, är ägnad att stärka hans ansvarskänsla, måste dock å andra sidan kollegialiteten ofta
218 verka som en sporre till ökad kraftutveckling. — Då kommissionen slutligen förklarar ensamdomarsystemet särskilt ägnat att utveckla domarens skarpsinnighet, torde man under hänvisning till det redan anförda kunna med :og bestrida, att detta system härutinnan skulle äga något företräde framför det kollegiala. Magistraten är alltså övertygad om att ett kollegium av tre jurister utgör en bättre typ av underdomstol än en sådan med endast en jurist, och hyser sålunda den uppfattningen, att för de städer, som redan besatt sina domstolar endast med juridiskt bildade ledamöter, en övergång till enmansdomaresystem skulle innebära en avgjord försämring av organisationen. Den enda vägande invändning, som kan riktas mot ett bibehållande av detta system i ifrågavarande städer, hänför sig till kostnadssynpunkten. Även dess betydelse synes emellertid av kommissionen väsentligt överskattad. Med rätta uttalar kommissionen, att det skulle vara att använda mer än erforderligt stora arbetskrafter och kostnader att för den huvudmassa av mål, som är av ganska enkel beskaffenhet, anlita ett kollegium av minst tre jurister. Men ett hävdande av tremannakollegialiteten såsom huvudprincip utesluter icke att undantag göres för de grupper av mål och ärenden, som huvudsakligen kräva rutin och i vilka kollegialitetens fördelar sålunda icke göra sig nämnvärt gällande. Avskiljer man dessa mål och ärenden och överlämnar dem till behandling av endast en av domstolens ledamöter, torde det visa sig, att en tremannadomstol i övriga fall icke behöver avsevärt stegra kostnaderna. Särskild ordAvgränsningen av de mål och ärenden, som skulle avgöras av endast en lag° mg d ^ or be" faren domare, skulle möjligen kunna överlämnas åt domstolen själv eller dess bagateUmaL ordförande enligt ungefär samma system, som kommissionen tänkt sig för arbetsfördelningen mellan lagman och rådmän i de av kommissionen föreslagna lagmansrätterna. E t t annat sätt vore att tillämpa regler, motsvarande dem, som nu gälla för upptagandet av mål å så kallade tremansting vid häradsrätterna, därvid dock sannolikt gränsen för enmansdomarens befogenhet kunde ej oväsentligt vidgas. Att härutinnan närmare utforma något förslag är med hänsyn till den knappa tiden icke för magistraten möjligt. En förebild till den ifrågasatta anordningen finnes vid rådhusrätterna redan i konkursdomareinstitutet. Konkursdomaren handlägger såsom ensamdomare de grupper av konkurssaker, som lagstiftaren ansett vara av enklare beskaffenhet. I de av konkursen härflytande frågor, då lagen kräver sakens hänskjutande till domstolen i dess vanliga sammansättning, ingår konkursdomaren såsom ledamot i rätten. Härigenom skapas en viss garanti för enheten i rättskipningen å detta område. En liknande anordning torde lämpligen böra övervägas för det ifrågasatta bagatellförfarandet, så att alltså enmansdomaren i de fall, som av någon anledning icke kunna av honom slutbehandlas, utan skola hänskjutas till tremansdomstol, ingår däri såsom ledamot. Det synes sannolikt att antalet arbetskrafter i kommissionens lagmansrätt icke kräver mycken ökning för att erbjuda underlag för nu antydda system. Till en början är det klart, att de sekreterare, som kommissionen förutsätter skola biträda vid målens och ärendenas behandling, utan större olägenhet kunna beklädas med ledamotskap i domstolen. Detta innebure intet annat än en tillämpning av det nu i många större rådhusrätter praktiserade systemet, enligt vilket protokollsförande tjänstemän, stadsnotarier eller assessorer, äro ledamöter i rätten. Fördelen ur utbildningssynpunkt av att tjänstemännen sålunda redan på ett tidigt stadium beredas tillfälle att såsom ansvariga bisittare deltaga i rättens arbete kan magistraten för sin del livligt vitsorda. Härefter erfordras endast att en av de övriga jurister, som enligt kommissionen skola vara anställda vid domstolen, träder in i rätten i de fall, då tre ledamöter anses behövliga. Det torde kunna antagas, att den ökning i antalet
219 jurister vid stadsdomstolarna, som detta skulle föranleda jämfört med kommissionens förslag, skulle endast föga inverka på rättegångsreformens ekonomiska förutsättningar. . Det är med tvekan magistraten berör frågan, huruvida en organisation sådan som den nu angivna, alltså med en lagfaren ledamot för mindre mål och ärenden och tre för de större, skulle kunna låta tillämpa sig även å landsbygden. Magistraten kan emellertid icke undertrycka en känsla av att här liksom i stad vissa fördelar, däribland även ur utbildningssynpunkt, kunde vara att vinna med en sådan anordning; och de nuvarande hindren för en sådan organisation skulle delvis bortfalla genom en tillämpning av kommissionens förslag om större domkretsar och ökat antal jurister i varje domkrets. Genom att nämnd skulle medverka å landsbygden uppkomme en del svårigheter. Huruvida och på vad sätt dessa skulle kunna lösas, har magistraten icke haft tillfälle att undersöka. Magistraten har allenast velat framkasta tanken på att även detta alternativ åtminstone kunde förtjäna en närmare undersökning. Blandade Om alltså på sätt magistraten förordar, en olikhet i organisation kommer domkretsar. att bestå mellan å ena sidan landsbygdens domstolar och å andra sidan stadsdomstolar (benämningarna häradsrätt och rådstuvurätt eller rådhusrätt borde då bibehållas), uppstår, såsom förut antytts, frågan huru förfaras skall i fråga om domstolarna i mindre städer. E t t flertal sådana torde träffas av kommissionens anmärkning, att stadsdomstolarnas domkretsar i många fall äro för små för att bereda domstolen lämpligt avvägd arbetsbörda. Såsom allmän regel torde härvid böra gälla, att de städer, som icke hava så stor folkmängd, att de lämpligen kunna bilda egen domkrets, böra i judiciellt hänseende förenas med kringliggande landsbygd. Allt eftersom i den sålunda uppkommande sammansatta domkretsen stad eller landsbygd dominerade, skulle då domstolen kunna bliva antingen kollegial eller av häradsrättstypen. Utvecklingen i denna riktning torde dock icke böra tvångsvis påskyndas, utan fortgå på den väg, som inslagits genom lagen den 13 juni 1924 om stads läggande under landsrätt. Möjligen borde i alla de fall, då blandade domkretsar sålunda uppkomme, staten övertaga bekostandet av domstolen, även om denna bleve av rådhusrättstyp. Avgörandet härutinnan torde dock få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I detta sammanhang vill magistraten till behandling upptaga det av process- Prorogationsrätt mellan kommissionen gjorda förslaget om rätt för parter att beträffande de flesta underrätter. slag av civilmål träffa överenskommelse om, vilken underdomstol de vilja anlita. Såsom processkommissionen erinrar, avstyrkte Nya lagberedningen vid framläggande av sitt förslag av år 1893 till lag angående vissa invändningar i rättegång införande av en dylik prorogationsrätt av det skäl, att det kunde med fog befaras, att den skulle leda till missbruk eller i allt fall förorsaka, att vissa domstolar, särskilt i de större städerna, bleve över hövan betungade med tvistemål. Säkerligen skulle det nämligen bliva ganska vanligt, att i synnerhet större bolag, såsom försäkringsbolag och dylika, men även enskilda personer, vilkas affärsverksamhet vore av sådan beskaffenhet och^ utsträckning, att de kunde antagas skola emellanåt bliva invecklade i rättegångar, till egen bekvämlighet i försäkringsbrev, kontrakt o. d. inryckte en bestämmelse, att uppkommande tvister skulle upptagas vid en viss domstol, i de flesta fall naturligen bolagets eller affärsmännens eget forum. Magistraten är av den övertygelsen, att vad sålunda av Nya lagberedningen anförts mot en dylik prorogationsrätt fortfarande äger giltighet, och finner det sålunda uppenbart, att särskilt domstolen i huvudstaden skulle bliva överhopad med civilmål. I allt fall anser magistraten prorogationsrätt i den utsträckning som processkommissionen föreslagit icke böra mellan underdomstolar införas. Beträffande överrätternas organisation är det för magistraten särskilt svårt
220 att på den till buds stående knappa tiden ingå i någon närmare granskning av betänkandet. Hovrätterna. I fråga om införande av lekmannaelement i hovrätterna kan magistraten emellertid inskränka sig till att, under åberopande av tidigare anförda skäl, avstyrka förslaget i denna del. Antalet juridiskt bildade ledamöter i hovrätt har av kommissionen föreslagits nedsatt till tre. Om, såsom magistraten ifrågasatt, även i framtiden skulle i viss utsträckning förekomma underrätter bestående av tre lagfarna ledamöter, skulle enligt den av kommissionen tillämpade principen, att antalet lagfarna ledamöter bör växa med instanserna, hovrätten vid prövning av mål, som dit fullföljts från tremansdomstol, böra besättas med minst fyra ledamöter Utan att våga yttra sig om, huruvida denna princip här måste upprätthållas, vill magistraten endast framhålla, att frågan om den kostnadsökning, som härav skulle föranledas, delvis beror på huruvida kommissionens förslag om fullständig ny förhandling i hovrätt kommer att genomföras eller om man fortfarande såsom hittills har att räkna med föredragningsformen såsom den för hoyrättsarbetet normala. I senare fallet torde kostnadsökningen kunna väsentligt begränsas genom att icke, såsom föreslagits i det av särskilda sakkunniga år 1926 avgivna förslaget till hovrätternas omorganisation, i princip skilja föredragning och ledamotskap, utan låta föredraganden tillika hava säte i rätten — en anordning alltså, jämförlig med förslaget att bekläda domstolssekreterare i underrätt med visst ledamotskap. En utveckling i denna riktning skulle utan tvivel befordras genom att, såsom magistraten ovan föreslagit, bibehålla protokollering vid underrätten i sådan omfattning, att ett fullföljt mål kan prövas på grundval av underrättens protokoll, därest icke part särskilt begär muntlig förhandling eller hovrätten finner sådan nödig. Genom uteslutandet från hovrätten av lekmannaelementet skulle möjligheten av dylika arbetsformers tillämpning ökas. HandelsdomI syfte att åstadkomma en snabb och förbättrad rättskipning i handels3 ar ° och sjörättsmål har processkommissionen föreslagit, att i de hovrätter, beträffande vilka sådant av Konungen förordnades, skulle för handläggning och avgörande av dessa mål inrättas särskilda avdelningar. Å sådan avdelning skulle döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelssakkunniga ledamöter. Var och en av de fem ledamöterna skulle hava en röst. Man torde till en början böra uppkasta den frågan, huruvida något verkligt behov av särskilda handelsdomstolar kan anses föreligga. Från allmänhetens sida har ett sådant behov icke med någon nämnvärd styrka gjort sig gällande. Lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål lämnade tillfälle för part att få rätten sammansatt av två lagfarna och två handelskunniga ledamöter. Men den möjlighet, som sålunda erbjöds, har blivit föga uppskattad från allmänhetens sida, i det att lagens tillämpning endast i ytterst ringa omfattning påkallats. Vad slutligen värdet av de handelssakkunniga ledamöternas medverkan i domstolen beträffar, måste detta värde anses skäligen begränsat, då de i allmänhet icke torde äga sakkunskap av ifrågavarande art utom området av sin egen affärsverksamhet. Härmed är ej sagt, att icke en domstol i många fall kan behöva, såsom nu i vissa sjörätts- och patentmål, tillgodogöra sig sakkunskapen hos personer inom vissa specialfack. Behovet från domstolens sida av sakkunnigt biträde i dylika fall synes emellertid vara till fullo tillgodosett genom den befogenhet att inhämta yttrande från sakkunniga, som enligt processkommissionens förslag skulle tillkomma domstolen. Högsta domEn nyhet av svåröverskådlig innebörd och verkan utgör kommissionens förstolen. s]ag> a t t högsta domstolen skulle ombildas till huvudsakligen allenast revisions-
221 instans, vilken prövar endast huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara genom utredningen i målet fastslaget. Denna omläggning av högsta domstolens arbetsuppgift synes till en början möta starka betänkligheter, om man i likhet med kommissionen låter hovrätt i vissai mål tjänstgöra som första instans. I nu avsedda mål komme ju någon överprövning av sakfrågorna icke att äga rum, utan en enda instans komme att bedöma dessa. Om man vidare, likaledes enligt kommissionen, räknar med att fullständiga protokoll icke skulle vara att tillgå, måste man, såsom kommissionen också gör, förutsätta, att hovrättens dom skulle göras så fullständig, att den jämte handlingarna i målet kunde tjäna till ledning för högsta domstolens_ prövning. Härigenom vållades förvisso ett tidsödande och i viss mån obehövligt arbete. Ty uppgiften att i ett protokoll anteckna yttranden och fakta är dock väsentligt lättare än att uppsätta en dom med omsorgsfullt och formfulländat upptagande av allt väsentligt, men lika omsorgsfullt uteslutande av allt ej relevant. E t t av kommissionens skäl till den föreslagna inskränkningen i högsta domstolens uppgift har varit att ingen möjlighet funnes att låta målet i hela dess vidd där prövas med full tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Med magistratens uppfattning angående dessa principers begränsade värde bortfaller nödvändigheten att förknippa en sakprövning i högsta domstolen med en tillämpning av dessa principer. Härtill kommer den ofta betydande svårigheten ätt skilja rättsfrågan från sakfrågan. Vad kommissionen (del I , sid. 89) på tal om juryn yttrar om de »oövervinneliga svårigheterna» att verkställa en sådan uppdelning på ett tillfredsställande sätt äger, om än ej i fullt samma utsträckning, dock i det väsentliga tillämpning även här. En nyttig verkan av reformen skulle ovedersägligen bestå i att högsta domstolens arbetsbörda skulle minskas, vilket ju vore ägnat att medverka till den' begränsning i ledamöternas antal, som särskilt beträffande högsta instansen givetvis är önskvärd. Det synes emellertid som om man först borde pröva andra medel för vinnande av detta syfte, innan man beslutar sig för att tillgripa ett medel av så tvivelaktig art. Magistraten anser därför tillräckliga skäl ej föreligga att på föreslaget sätt begränsa högsta domstolens uppgift och därigenom beröva allmänheten dess hävdvunna och tvivelsutan högt skattade rätt att få målen i hela deras vidd underkastade högsta instansens prövning. Mot förslaget om avskaffande av underställningsinstitutet har magistraten icke något att erinra. Magistraten vill här beröra det av prooesskommissionen framlagda förslag, Prorogations enligt vilket part skulle äga rätt att i civila mål, där tvisteföremålets värde r a t t *2jthov" överstiger 1,500 kronor — med undantag dock för vissa grupper av mål, bland andra fastighetsmål och mål, däri parterna icke äga fritt förfoga över tvisteföremålet — med förbigående av underrätten börja rättegången i hovrätten. Såsom huvudsakligt skäl för detta förslag har av processkommissionen anförts, att det i många mål kunde vara av stor vikt för parterna, att deras sak avgjordes med största möjliga skyndsamhet, något som särskilt skulle vara fallet i fråga om de talrikt förekommande handelsmålen; och förmenar processkommissionen att långsamheten i vår nuvarande rättskipning säkerligen varit en huvudorsak till, att dessa mål på senare tider i stor omfattning av parterna hänskjutits till skiljemäns avgörande. Visst är, att skiljemän i stor utsträckning anlitas, och tvivelsutan är anledningen därtill i viss mån den, att rättskipningen för närvarande fungerar för långsamt. Men magistraten kan dock icke finna annat än att förslaget om in-
förande av dylik prorogationsrätt till hovrätt är ägnat att väcka synnerligen stora betänkligheter. Enligt magistratens mening måste den föreslagna prorogationsrätten, under förutsättning att den komme att allmännare utnyttjas, medföra, att underrätterna finge handlägga huvudsakligen mindre betydande tvistenål. Underdomstolarna skulle säkerligen under sådana förhållanden i allmänhetens ögon komma att framstå såsom domstolar av mindre betydenhet. En sådan utveckling måste dock anses synnerligen olycklig. Såsom magistraten redan erinrat, har processkommissionen vid behandlingen av de allmänna grunderna för domstolsförfattningen framhållit, hurusom rättegångens tyngdpunkt bör förbliva hos underrätterna och att det oavvisligen måste vara ett ögonmärke att icke förspilla utan i stället befästa den starka ställning, som våra underrätter för närvarande innehava. För magistraten, som helt och hållet ansluter sig härtill, framstår det klart, att förslaget om prorogationsrätt till hovrätterna innebär ett mycket stort avsteg från dessa grundsatser. Men införandet av den föreslagna prorogationsrätten skulle enligt magistratens mening även kunna verka i hög grad menligt på möjligheten för hovrätterna att tillfredsställande fullgöra sin verksamhet. Skulle nämligen prorogationsrätten i större utsträckning komma till användning, torde man med stor visshet våga påstå, att hovrätternas arbetsbörda skulle bliva över hövan ökad. För att rättskipningen i hovrätterna icke skulle bliva allt för långsam, skulle det bliva nödvändigt att betydligt utöka antalet ledamöter i hovrätterna. Därest åter en sådan åtgärd, som enligt magistratens förmenande dock måste anses olämplig, icke vidtoges, skulle sålunda den ökade snabbheten i avgörandet av de mål, som prorogerades till hovrätterna, kunna föra med sig en långsammare handläggning av de utav underrätterna i första hand avgjorda och till överdomstolarna fullföljda målen. Med hänsyn till ovissheten om, i vilken utsträckning prorogationsrätten skulle komma till användning, skulle för övrigt frågan om hovrätternas organisation bereda mycket stora svårigheter. En ytterligare svårighet därutinnan uppkommer även genom processkommissionens förslag, att det skulle tillkomma parterna själva att avgöra, till vilken hovrätt ett mål skulle prorogeras. På grund av vad sålunda anförts får magistraten avstyrka införande av prorogationsrätt från underrätterna till hovrätterna. Rättskipningens långsamhet bör, såsom ovan visats, bekämpas genom andra åtgärder. ÅklagareDet torde vara obestridligt, att — frånsett huvudstaden och vissa andra väsendet. orter — vårt nuvarande åklagareväsen icke kan anses tillfredsställande. De förnämsta bristerna äro åklagarnas otillräckliga juridiska kompetens samt deras belastning med allehanda göromål, som ej hava med åklagareverksamheten att skaffa. Oberoende av, huruvida processkommissionens förslag? i fråga om domstolsorganisationen och brottmålsprocessen antages i huvudsak eller icke, torde därför en reform av åklagareväsendet vara påkallad. En uppdelning av åklagareverksamheten vid domstolarna i första instans efter de olika fordringar på kompetens hos åklagaren, som brottmålen kräva, förefaller därvid lämplig. De mera betydande och svårutredda brottmålen skulle <då, på sätt processkommissionen föreslagit, anförtros åt statsåklagare, vilka skuille vara rättsbildade, under det att de mindre betydande brottmålen skulle anförtros åt icke rättsbildade åklagare, de s. k. underåklagarna, vilka sistnämmda tillika skulle vara polistjänstemän. I fråga om fördelningen av brottmållen emellan statsåklagarna och underåklagarna har processkommissionen föreslagit, att underåklagarna skulle äga att föra talan allenast för brott, som ej är belagt med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första res,an stöld. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke underåklagarnas verksamhetsområde lämpligen kunde utsträckas att jämväl omfatta vissa andlra
223 brott, såsom exempelvis erkända tillgreppsbrott, som förskylla högre straff och falla under strängare rubrik än nu angivits. Någon risk härvid torde icke föreligga, då, såsom processkommissionen föreslagit, överordnad åklagare kunde, då omständigheterna därtill föranledde, utföra åtalet i stället för underåklagaren. , Det erforderliga antalet statsåklagare har av processkommissionen provisoriskt beräknats till några och trettio. I brist på statistiskt material är det icke möjligt att bedöma denna beräknings tillförlitlighet. Men vare sig det angivna antalet är tillräckligt eller ej, torde den av processkommissionen ifrågasatta utvägen att till minskning av kostnaderna för åklagareyäsendets reformering uppdraga åt advokat att i vissa fall föra åklagaretalan i mål, som ej må utföras av underåklagare, icke böra anlitas. Advokat torde nämligen endast i ytterst sällsynta fall äga utbildning för åklagareverksamhet. I detta sammanhang torde lämpligen böra behandlas frågan om den för- Förnndersökberedande undersökningen i brottmål och därvid först om tvångsmedlen för °jj^ *h g ^ _ straffprocessens genomförande. I detta hänseende har processkommissionen rapro0Cggsxiella" föreslagit två huvudformer, anhållande, som kunde beslutas av statsåklagare tvångsmedel. eller polismyndighet, och häktning, varom allenast rätten kunde besluta. Häktningen skulle i likhet med anhållandet utgöra allenast en förberedande tvångsåtgärd och icke såsom nu samtidigt innebära åtals anställande. När någon blivit anhållen, skulle den, som förordnat om anhållandet, ofördröjligen göra anmälan därom hos rätten samt tillika överlämna protokoll över vad dittills förekommit under den förberedande undersökningen. Om för prövning av häktningsåtgärden ytterligare utredning ansåges erforderlig, finge med anmälningen anstå högst tre till fyra dagar. Sedan anmälan om anhållandet inkommit till rätten, skulle denna om möjligt samma dag eller påföljande dag eller eljest så fort ske kunde hålla sammanträde för behandling av häktningsfrågan. Då rätten beslöte häktning, skulle tillika enligt vissa angivna regler bestämmas viss tid, inom vilken den häktade skulle instämmas till rätten eller frigivas. I vår nu gällande rätt saknas bestämmelser angående anhållande, och synes det synnerligen önskvärt, att sådana bestämmelser fastställas. Därvid torde den tid, som processkommissionen beräknat från anhållandet och till häktningsfrågans avgörande, böra förlängas. Erfarenheten har nämligen visat, att den av processkommissionen i sådant avseende förutsatta tiden av tre till fyra dagar är vid större och mera betydande brottmål för kort för vinnande av nödig utredning i och för bedömande av, huruvida häktning bör företagas. Vad själva prövningen av häktningsfrågan beträffar torde det med de garantier mot övergrepp, varmed den misstänkte i övrigt omgärdats, icke vara nödigt att förbehålla densamma uteslutande åt rätten. Förutom det att detta skulle avsevärt öka rättens arbete och därigenom måhända föranleda ökning av dess arbetskrafter, skulle det enligt magistratens mening innebära en onödig omgång och cHärjämte i viss mån äventyra den opartiska ställning, rätten bör intaga i den blivande rättegången, eller åtminstone föranleda tvivelsmål om domstolens opartiskhet. Med de kvalifikationer, statsåklagarna enligt processkommissionens förslag komme att besitta, synes det icke vara förenat med någon risk att tillägga dem häktningsrätt. Över häktningsbeslut av statsåklagare borde den häktade äga besvärsrätt. Besvären skulle då omedelbart anmälas hos rätten och samtidigt därmed överlämnas protokoll över den dittills hållna förberedande undersökningen. Rätten hade att därefter så fort ske kunde pröva häktningsbeslutet. Mot en dylik överprövning från rättens sida, som enligt sakens natur bleve mera undantagsvis förekommande, torde cle betänkligheter, som ovan uttalats i fråga om domstolens regelmässiga tjänstgöring som häktningsmyndighet, icke med fog kunna göras gällande. I fråga om övriga straffprocessuella tvångsmedel — beslag och skihgrings-
224 förbud samt hus- och kroppsrannsakan — torde rättens befattning böra i ti.lllämpliga delar regleras i enlighet med vad nu sagts rörande häktning. Överhuvud synes rätten med hänsyn till dess opartiskhet böra hållas utanför ett aktivt deltagande i förundersökningen intill dess målet blivit vid rätten inhängigt. # Den av processkommissionen offentlig försvarare tillagda rätten till ohindrat samtal med en anhållen synes under vissa omständigheter kunna leda till missbruk och förhindra eller försvåra utredningen. Det förtjänar att taga; i övervägande, huruvida ej nämnda samtalsrätt bör begränsas att avse allenast häktad. Mot de föreslagna nya reglerna om förundersökning i brottmål har magistraten, utöver vad ovan nämnts, i huvudsak intet att erinra. StrafforelägSåsom en form för behandling av mindre betydande brottmål har processgande. kommissionen upptagit institutet strafföreläggande. Allmänne åklagaren skulle, då han i fråga om brott, vara ej kan följa svårare straff än fängelse, funne den misstänkte hava gjort sig förfallen till böter högst 500 kronor, knnna i stället för att utfärda stämning å den misstänkte förelägga honom till godkännande det straff, som åklagaren ansåge böra tillämpas. Godkände den misstänkte föreläggande, som avsåge böter till högre belopp än 100 kronor, skulle frågan underställas rättens prövning. Straff, som godkändes av den misstänkte och icke undanröjdes av rätten, skulle betraktas såsom laga krtitvunnen dom. Om den misstänkte ej godkände strafföreläggandet eller rätten undanröjde underställt strafföreläggande, skulle åtal i vanlig ordning anställas. Mot det sålunda föreslagna institutet kan ju erinras, att därigenom en icke önskvärd sammanblandning komme att ske mellan åklaga.re- och domarefunktioner samt att fara för ojämnhet i tillämpningen komme att föreligga. Men då fördelen av avlastning från domstolens arbetsbörda av ifrågavarande mål synes överväga dessa betänkligheter, har magistraten i huvudsak intet att erinra mot kommissionens förslag i denna del. ExekutionsEnligt processkommissionens förslag skulle befattningen såsom överexekuväsendet. tor, vilken nu tillkommer i Stockholm överståthållarämbetet, i andra större städer magistraten och i det övriga landet länsstyrelserna, för framtiden överflyttas till underdomstolarna. Förvisso äro de med överexekutorsbefattningen förenade göromål i många fall av sådan art, att för deras rätta handhavande kräves verklig juridisk insikt. Med hänsyn härtill och till det samband, som förefinnes mellan rättsprövning och exekution, kunna vissa skäl anses tala för kommissionens förslag i denna del, helst därigenom på många orter även vinnes lättare tillgång till överexekutorn än nu är fallet. I ett flertal städer innebär ock den föreslagna reformen en ändring mera i form än i sak. I Stockholm synas dock förhållandena i förevarande avseende ligga väsentligen annorlunda till än eljest inom landet. Utom det att den föreslagna överflyttningen här givetvis icke medför ovannämnda vinst i form av lättare tillgång till myndighetens expedition, har med den omfattning, överexekutorsgöromålen i Stockholm tagit, den därmed sysselsatta personalen i själva verket kommit att svälla ut till ett helt litet ämbetsverk för sig, och denna organisation torde man även efter en överflyttning till domstolen vara nödsakad att i huvudsak bibehålla. Förändringen skulle alltså huvudsakligen endast innebära en överflyttning av en befintlig underavdelning i ett verk till ett annat. Ty om domstolsledamöterna härstädes skulle i någon avsevärdare grad befatta sig med tillsynen över exekutionspersonalen och det vidlyftiga redovisningsväsen, som på detta område icke kan undgås, skulle detta förvisso i hög grad vara ägnat att förrycka deras väsentliga arbetsuppgifter. Även en sådan sak som de exekutiva auktionerna är i Stockholm en angelägenhet av så vittomfattande
225 art, att sannolikt särskilda tjänstemän måste avses för dessa. Domstolsledamöternas befattning med överexekutorsgöromålen skulle därför troligen komma att inskränka sig till prövningen av de verkligt krävande juridiska spörsmålen. Då man emellertid redan i överståthållarämbetet äger en myndighet med en i avseende å juridisk sakkunskap väl utrustad organisation, mot vars sätt att förvalta ifrågavarande uppgift inga som helst anmärkningar torde kunna framställas, synes ej heller från denna synpunkt någon fördel vara att vinna genom överflyttningen. Då härtill kommer, att den nuvarande anordningen synes vara förenad med vissa fördelar genom den samorganisation av exekutionsverket med uppbördsväsendet och polisväsendet, som därav följer, samt att en överflyttning sannolikt skulle medföra vissa lokalsvårigheter, anser magistraten — även om principen om domstolarnas övertagande av överexekutorsgöromålen godkännes för landet i övrigt — tillräckliga skäl finnas för att medgiva ett undantag för Stockholms stad och låta härstädes bero vid den befintliga organisationen. Under förutsättning att processen anordnas i överensstämmelse med de av Advokatprocesskommissionen förordade principer synes icke något vara att erinra mot väsendet, att de, som yrkesmässigt bedriva sakförarverksamhet och äga erforderlig kompetens (advokater), sammanslutas till en särskild kår och komma i åtnjutande av en i viss mån privilegierad ställning. Ej heller mot processkommissionens förslag beträffande kompetensvillkoren för att antagas till advokat eller beträffande reglerna för advokatföreningens och dess styrelses verksamhet är från magistratens sida någon anmärkning att framställa. I sitt betänkande har processkommissionen bibehållit part vid hans nuvarande rätt att själv föra sin talan i samtliga instanser, men inskränkt hans befogenhet att välja ombud och försvarare så till vida_ som det föreslagits att såsom sådana finge i hovrätt och högsta domstolen icke anlitas andra än advokater. Om emellertid parten själv eller en av honom utsedd icke juridiskt bildad sakförare tillätes plädera inför lagmansrätten i den huvudförhandling, som tvivelsutan är en av de viktigaste nyheterna och rent av centralpunkten i det av kommissionen förordade reformerade processförfarandet, skulle med all säkerhet huvudförhandlingen i de ojämförligt flesta fall förryckas och helt eller delvis förfela sitt ändamål, nämligen att inom ett strängt begränsat tidsmoment giva domstolen och ej minst dess ej lagfarna bisittare ett i såväl sakligt som juridiskt hänseende, såvitt möjligt, fullständigt och redigt framlagt material för den dom, som omedelbart eller kort efter huvudförhandlingens slut komme att meddelas. Hos den som i huvudförhandlingen utför talan — här avses närmast tvistemålen — erfordras ej blott juridiska kunskaper utan även förmåga att kunna klart, koncist och. obesvärat redogöra för det eller de anspråk, som framställas, och grunderna därför, att kunna dryfta sakens faktiska och rättsliga sida samt att kmna i minnet kvarhålla vad som förut under förhandlingen förekommit och bemöta motpartens invändningar utan att låta sig förvirras eller snärjas av från motsidan gjorda försåtliga frågor eller inpass. Då ju processens utgång är helt och hållet beroende på förloppet av huvudförhandlingen, kan en part, som brister i något av nämnda stycken, lätteligen förlora en materiellt rättvis sak. Men haru ofta äger en part eller en obildad sakförare några, eller ens någon av angivna egenskaper? Den känsla av trygghet, varmed menige man i den nuvarande processen med dess enkla och folkliga former infinner sig och uppträder inför domstol, skulle säkerligen i det föreslagna nya förfarandet lämna rum för känslor av farhåga och oro hos den part, som, okunnig om de krav huvudförhandlingen oavvisligt Ib—291921
226 ställer på den pläderande, själv utförde sin talan och funne, att han därned inlåtit sig på något, som vida översteg hans förmåga och krafter. I låigt större utsträckning än nu skulle en part komma av sig, helst det kunde befaias, att en å motsidan pläderande advokat i sin huvudmans intresse ej sällan skdle mer eller mindre avsiktligt lägga an på att så skulle ske. I sin förvirring kunde parten lätteligen glömma att till vittnen och sakkunniga framställa frågor, av vilkas besvarande målets utgång vore beroende, och icke framföra vad som vore ägnat att stödja hans talan. I långt ringare grad än nu är övhgt skulle den domare, som ledde förhandlingarna, anse sig kunna, utan att frinträda sin opartiska, av kommissionen anvisade ställning i processen, hjälpa en bortkommen part till rätta. Och denne skulle vara betagen möjligheten att såsom nu erhålla uppskov för att med sakkunnigt biträde bättra vad som i angivna hänseende kunde hava brustit, åtminstone med mindre huvudförhandlingen upprepades och parten ersatte därmed förenade kostnader. Att beakta är ock att det, i motsats till vad nu är fallet, skulle vara paren förmenat att få under förhandlingen uppläsa en av honom själv eller av annan på hans uppdrag författad skrift till utveckling av hans talan. Även om en person är mäktig att i skrift klart och redigt framlägga sina tankar, är det ju, såsom den dagliga erfarenheten utvisar, därför ej sagt att han äger motsvarande färdighet beträffande det muntliga framställningssättet. En huvudförhandling sådan som här skildrats skulle emellertid säkerligen ej ofta förekomma. För sin egen värdighets skull och för att förhindra, att genom avvisande under huvudförhandlingen av en icke juridiskt utbildad sakförare förhandlingen komme att uppskjutas och förnyas, skulle helt visst domstolarna låta sig angeläget vara att göra klart för allmänheten, att de icke ämnade — bortsett möjligen från något enstaka fall — tillåta icke-jurister att plädera. I annat fall komme rättskipningens säkerhet att äventyras till den grad att det bleve olidligt. Sådant det nya rättegångsförfarandet konstruerats av processkommissionen förutsätter det i praktiken såsom oavvislig advokaters medverkan i huvudförhandlingen. Det synes därför med processkommissionens utgångspunkt hava varit mera konsekvent att stadga advokattvång i samtliga instanser eller, om man drager sig för ett så långt gående steg, åtminstone advokatmonopol jämväl beträffande lagmansrätt. Att detta emellertid från de rättsökandes sida, vana som de sedan urminnes tider äro att själva eller genom ombud, till vilka de hysa förtroende, få föra talan inför rätta, skulle möta allvarsamt motstånd lär knappast kunna betvivlas. Om det nu anförda är riktigt, skulle i och med det nya rättegångsförfarandets genomförande en rättssökande nödgas i och för sina rättstvister i stor utsträckning anlita advokat. För att med större visshet vinna sin sak, vore den än materiellt rättvis, skulle vederbörande helt visst företrädesvis hänvända sig till en advokat med rykte att kunna framgångsrikt plädera, även om advokaten vore känd för att fordra högre arvode än hans måhända mera skickliga och erfarna kollega, som saknade hans förmåga att vara vältalig. Vissa mindre nogräknade advokater kunde härigenom lätteligen frestas att lägga mera vikt vid att under huvudförhandlingen prestera vältalighetsprov och väcka uppseende än att grundligt sätta sig in i målet. En sådan utveckling åter skulle kunna leda därhän att den ene advokaten åt den andre, som tilläventyrs vore mera. skicklig, men på grund av bristande utförsgåvor icke kunde förvärva sig större klientel, uppdroge att förbereda målet för huvudförhandlingen och uppsätta en därför avsedd promemoria, men förbehölle sig själv pläderingen och därvid tilläventyrs använde sig av den uppsatta promemorian utan att själv hava tagit närmare del av sakmaterialet i dess helhet. Skulle detta inträffa — och erfarenheten från utlandet är ej ägnad att minska farhågorna i detta hänseende
227 — komme att inom vårt land uppstå en här hittills okänd och, såsom processkommissionen själv medger, långtifrån önskvärd skillnad mellan olika utövare av advokatverksamheten, i viss mån liknande exempelvis den i England förefintliga mellan barristers och solicitors. Från kommissionens sida har ej ens gjorts något försök till utredning av spörsmålet huruvida erforderligt antal advokater komme att förefinnas för att fylla det ökade behov av sådana, som en processreform i av kommissionen åsyftad utsträckning under alla förhållanden kommer att medföra. Att så skulle bliva fallet torde emellertid med skäl kunna betvivlas. E j heller har i kommissionens betänkande berörts spörsmålet, huruvida ej, då advokattvång faktiskt införes, storleken av det advokat tillkommande arvode lämpligen kunde och borde, på sätt flerstädes i utlandet skett, genom lagstiftning i viss utsträckning regleras. Denna fråga synes tarva utredning. Innan magistraten lämnar förevarande ämne, vill magistraten uttala önskvärdheten av att — oavsett huruvida den av kommissionen föreslagna processreformen kommer till stånd eller ej — icke rättsbildade personer ej tillåtas mera yrkesmässigt föra andras talan inför rätta, med mindre rätten därtill meddelat uttryckligt tillstånd. Den härutinnan i 15 kap. 2 § rättegångsbalken förekommande bestämmelsen har på grund av innehållet i stadgandets tredje punkt kommit att sakna praktisk betydelse. Med hänsyn till vad magistraten anfört avstyrker magistraten, att processkommissionens föreliggande betänkande i oförändrat skick lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Såsom av det ovan sagda framgår, grundar sig detta avstyrkande särskilt på att magistraten icke kan biträda kommissionens förslag till förändrad organisation av städernas underdomstolar, till ombildning av häradsnämnden, till det nuvarande muntligt-protokollariska systemets utbytande mot ett system, byggt på muntlighets- och omedelbarthetsgrundsatserna, till införande av prorogationsrätt i vissa fall till hovrätt samt till högsta domstolens ombildning till enbart revisionsinstans. Med framhållande av att de förbättringar av vårt rättegångsväsen, som äro erforderliga, böra genomföras på de partiella reformernas väg, får magistraten däremot tillstyrka, att kommissionens förslag i vissa ovan närmare angivna delar lägges till grund för ett dylikt reformarbete, såsom bland annat i vad detsamma avser fri bevisprövning, editionsplikt, sakkunniga, besiktning och syn ävensom strafföreläggande samt — med de förbehåll, som i varje särskilt fall i yttrandet angivits — parts sanningsplikt, förundersökning i brottmål samt åklagare- och exekutionsväsendet, varjämte magistraten, i likhet med kommissionen, fastän med vissa väsentliga modifikationer i dess förslag, anser domstolsförfarandet, särskilt i mindre betydande mål och ärenden, böra förenklas. Magistraten vill i detta sammanhang betona, att, då magistraten på grund av tidens knapphet icke varit i stånd att uttala sig i åtskilliga av processkommissionen behandlade spörsmål, denna magistratens uraktlåtenhet icke må tolkas såsom ett godtagande av processkommissionens åsikt i dessa frågor. Magistraten kan till sist icke underlåta att framhålla, att all utredning saknas angående de ekonomiska verkningar för det allmänna, ett genomförande av kommissionens förslag under alla förhållanden skulle medföra. Detta viktiga och invecklade spörsmål bör enligt magistratens uppfattning i varje fall bliva föremål för grundlig utredning, innan förslag framlägges om en så omfattande processreform, som kommissionens betänkande avser.
228 Särskilt yttrande av borgmästaren C. Lindhagen. Tvivlet — Det är begripligt och lovvärt, att efter ett mer än hundraårigt fruklöst sanningens utredningsarbete för rättegångsväsendets ombildning nu av processkommissiomoder. n e n f r a m l a g t s ett förslag, som verkligen kan kallas för en ombildning o:h i väsentliga delar närmar sig en omstörtning av bestående förhållanden. En sådan föresats måste emellertid alltid bliva vansklig. Den kan icke undgå att möta ett samlat motstånd från traditionen med djupa rötter i det svenska samhället och den förivrar sig även lätt i godtyckliga konstruktioner och (tillräcklig hänsyn till en sådan ofrånkomlig realitet. Magistraten har på den otillräckliga tid, som förunnats för granskningen, helt naturligt företrädesvis måst fästa sig vid förslagets svagheter. Detta desto hellre som ett dylikt förslag i förevarande angelägenhet, vilket ej upplyses av några gamla ktnda mänskliga idéer, måste för oss alla vid första påseendet te sig såsom ett spiång ut i mörkret. Vi kunna icke överblicka de oprövade verkningarna men förnimma livligt vådorna att rycka landet loss från ett historiskt arv, som iigalunda varit enbart av ondo. Med ingående kännedom från alla instanser om det nuvarande tillståidet och försatt i nödläget av teoretiska betraktelser över det ovissa, som förehgts oss, har icke heller jag kunnat undgå att i väsentliga delar förnimma enahanda tvivel, som funnit sitt uttryck i magistratens utlåtande. Därtill vill jag enellertid foga den bekännelsen, att jag icke känner mig beredd att avgiva ett slutgiltigt omdöme över betydande delar av förslaget utan att ha på närmare håll fått någon levande kännedom om verkningarna av den s. k. muntligheten och dess huvudförhandling, vilka förslaget sökt taga till förebild. En erftren dansk lagkunnig har försäkrat mig, att om han fick tillfälle att införa mig i den danska ordningens mysterier, skulle mina betänkligheter säkerligen försvinna. En sådan försäkran har icke kunnat annat än skärpa tvivlet även på min egen sakkunskap. Vad man sålunda främst skulle kunna anmärka i den nuvarande situationen är, att statsmakten nödgats ensidigt uppdraga åt några få att inkomma med ett förslag till ombildning av rättegångsväsendet och bereda allenast dessa tillfälle att vidga sin synkrets genom utländska studier, men också på grund av uppdragets kategoriska krav äventyrat att de, i avsaknad tilläventyrs i många fall av egna idéer, lätteligen kunnat falla offer i åtskilligt för en äventyrlig efterhärmning av teoretiska experiment i utlandet. Den övriga svenska allmänheten, de lagkunniga däri inbegripna, som fått den lättare uppgiften att göra erinringar, saknar emellertid allsidig erfarenhet om det nya i förslaget för att kunna inlåta sig på det med tillräcklig kompetens. Den är visserligen i tillfälle att utan något tryck ovanifrån se nyktert på saken och taga hänsyn i första rummet till svenska förhållanden. Men vi falla i vår ordning, likaledes i brist på egna idéer, lätt offer för benägenhet att klänga oss fast vid den svenska traditionen utan förmåga till nyskapande. Svenska folk- Med denna mycket viktiga reservation har jag dock som sagt ej kunnat lynnet. undgå att i åtskilligt dela magistratens betänkligheter. I en punkt nödgas jag redan nu anteckna skiljaktighet, nämligen beträffande magistratens tvivel på att svenskarna till skillnad från andra folkslag ha fallenhet och lynne för införandet av muntlighet med huvudförhandling i processförfarandet. Särskilt betonas i utlåtandet skillnaden mellan danskt och svenskt folklynne. Denna ganska spridda uppfattning om svenskens blyghet och tafatthet i tålandets konst har väl i mycket sitt ursprung i Gustav Sundbärgs särdeles omstridda skildring i emigrationsutredningen av svenska folklynnet. Givetvis har också vårt folk i mångt och mycket ett visst kynne. Men jag har
229 aldrig vid de många förhandlingar mellan danskar och svenskar, som jag övervarit, funnit annat än att mina landsmän varit lika tillräckligt talföra som danskarna. I vår rättegångsordning hava visserligen advokaterna blivit vanda vid att mest anlita skriftliga inlagor, men om denna vana förbjudes dem, komma säkerligen även de att kunna anpassa sig efter de ändrade förhållandena. Icke heller bör det tagas för gott att muntligheten, såsom ofta anföres, passar bäst för de latinska folken med deras talförhet. Det är möjligt att förhållandet kan vara det motsatta. Den galliska livligheten kan måhända ofta förvandla den stora slutspurten i processen till ett obehörigt skådespel, under det att den kärva svenska sakligheten skulle göra den mera vederhäftig. Till detta skulle jag vilja lägga även några särskilda synpunkter som icke alls eller föga framförts av processkommissionen eller dess granskare. Enligt min uppfattning förtjäna nämligen dessa synpunkter att icke bliva alldeles förbigångna. I förslaget uppställas de kraven på en processordning, att den skall verka »itättsäkerför rättssäkerhet, snabbhet och billighet i målens avgörande. Det är förmodheten.» ligen ostridigt, att rättssäkerheten är det förnämsta kravet, men det är ej alltid lika klart uppfattat vad som inbegripes under detta begrepp. E t t huvudvillkor för rättssäkerheten är givetvis att lagarna, efter vilka det skall dömas, äro goda. På processordningen åter, om vilken här är fråga, vilar att möjliggöra en fullständig utredning om de faktiska förhållandena, som skola ligga till grund för lagtillämpningen. Givetvis ökas rättssäkerheten genom vidgade möjligheter till ett uttömmande bevismaterial. Mera oklart är, i vad mån »muntlighet och omedelbarhet» i rättegången äro ägnade att medföra en övervägande förbättring eller försämring av rättssäkerheten. Likaledes innebära de föreslagna formella omstöpningarna av domstolsorganisationen knappast några förhoppningar om förbättring av rättssäkerheten. Formerna betyda givetvis åtskilligt, men så särdeles mycket kan välo ej vinnas genom de nya formerna till skillnad från de gamla, och ovisshet råder om de förra överhuvud taget äro mäktiga att framlocka ett framsteg. Rättssäkerhetens förnämligaste ankarfäste är domarens sinnelag. Förslaget blundar alldeles för betydelsen för domstolsorganisationen av en bättre utbildning för domarekåren, och dennas fostran till kärlek för den verkliga rättvisan ligger förslaget förmodligen än mer främmande. Måhända är förhållandet enahanda med de utländska förebilderna. Det enda som enligt min förvissning kan redan nu förutspås om förslaget är, att det ej i någon mån kommer att skänka de rättssökande rättvisare domar än förut. Med den stora formella omstöpningen i formaldemokratiens övergångsskede är följaktligen så särdeles mycket ej vunnet. Den stora allmänheten blir av de stora försäkringarna förd bakom ljuset om det väsentliga. Den gamla legala bevisteorien, på vilken vi nu se ned med förakt och som Beyisprövi praxis redan övergivits, vilade dock även den på viktiga grundsatser, som ningen, den fria bevisprövningen löper fara att alltför mycket förbise. Vår gamla processordning försökte nämligen taga behörig hänsyn till det faktiska förhållandet, att människorna till förstånd och sinnelag äro mycket olika utrustade. Detta gäller således också om domare, parter och vittnen. Att betrakta ett så olikartat människomaterial såsom likartat samt med övervägande lika tilltro överlåta åt envar av dem att tala, svara, vittna och döma ansågs verklighetsfrämmande och äventyrligt. De ofullkomliga människorna behövde även i detta fall vissa regler, som man kunde lita till och vilkas iakttagande tillförsäkrade dem någon gripbar rättssäkerhet samt räddade dem från att behöva lita på olikvärdigas godtycke. På detta sätt tillkom exempelvis^ föreskriften, att två vittnen äro fullt laga bevis i vad de sammanstämma. På samma sätt
230 tog teorien hänsyn till människomas inre svårigheter både för deras egen skull och i rättssäkerhetens intresse. Man borde icke, menade den gamla tiden, tillfoga släktingar och personer, som hade i saken del, det inre lidandet att behöva yppa vad de helst ville förtiga, och det var även äventyrligt för dömandet att behöva bygga dom på utsagor av vittnen, som av kärlek eller hat till endera parten kunde förledas att avgiva otillräcklig eller till och med falsk utsaga. Den fria beyisprövningen åter är ett bam av vår tid, som mobiliserar upp människorna till likvärdiga nummer och föga efterfrågar deras inre lidanden och deras personligheters skilda skaplynnen. Där är den fria bevisprövningen i en mindre begåvad eller mera känslolös domares hand lätteligen en farlig rättegångsordning, som mången gång äventyrar rättssäkerheten. De redskap, som erfordras för den fria bevisprövningen, framtvinga emellertid i sin hänsynslöshet ett rikare material ur de faktiska förhållandena. Den kan därför i en god domares hand utnyttjas för att bättre än med den legala teorien bygga domen på sanningen. Den är dessutom som sagt en naturlig frukt av tiden, och det återstår för den nuvarande generationen ingenting annat än att driva den till fulländning och sedan låta även här erfarenheten få fälla sitt slutgiltiga utslag. Redan i den nuvarande rättegångsordningen har emellertid fri bevisprövning kunnat enligt praxis väsentligen genomföras. Det felas endast ett uttryckligt lagbud, som befäster denna praxis, samt därtill framför allt en ny lagstiftning, som skänker bevisprövningen åtskilliga nya redskap, såsom parts sanningsplikt, mindre vittnesjäv, skyldighet att förete handlingar, regler för bevisning genom sakkunniga med mera dylikt. Regeringen framlade vid sekelskiftet för riksdagen upprepade förslag om ny bevisningslag i sådant syfte. På initiativ ursprungligen av Karl Staaff avslogos dessa framställningar av riksdagen icke på grand av någon meningsskiljaktighet om själva saken utan därför, att andra kammaren ansåg oundgängligt att förbinda reformen med en utvidgning av häradsnämndens befogenhet, under det att första kammaren motsatte sig en sådan sammankoppling. För min del kunde jag under dessa år ej biträda den huvudsakligen från landsbygden rekryterade andrakammarmajoritetens ställning. Denna byggde visserligen på den ingalunda oriktiga uppfattningen, att den fria bevisprövningen lägger större krav på domarens omdömesförmåga. Men den var ju såsom en omdömesfråga redan genomförd och det nya anskaffande av bevismaterial, som krävdes, var endast ägnat att underlätta omdömet. Icke heller kunde den i rättsordningen oskolade lekmannen tillföra domstolen något vidsyntare omdöme än domarens i detta invecklade bedömande och allra minst genom att tillläggas ytterligare en liten matematisk bråkdel av inflytande. Detta föreföll mig således vara ett alldeles ofruktbart återfall i den legala bevisningsteoriens tankevärld. En viss motsägelse låg ju ock däri att misstron riktade sig endast mot häradsrätterna — möjligen på grund av att de inrymde allenast en juridisk sakkunnig med avgörande inflytande — men ej mot rådhusrätterna, som ju dock eljest ofta brukat sättas i andra klass. När till sist regeringen tröttnade på grand av andra kammarens upprepade motstånd, upptogs av mig frågan flera gånger genom motioner i andra kammaren. De avslogos till en början, men slutligen biföll riksdagen år 1915 förslaget och begärde att Kungl. Maj:t skulle återkomma, varvid försäkrades även av andra kammaren, att den icke längre fann ett så nära samband föreligga mellan bevisningslagen och utvidgning av häradsnämndens befogenhet som förut förfäktats. Förr hade regeringen velat genomföra en bevisningslag men riksdagen vägrat. När nu riksdagen önskade den, visade regeringen icke längre något intresse därför. Riksdagsskrivelsen låg under många år i justitiedepartementet
231 utan någon åtgärd, ja utan att ens remitteras till processkommissionen. ^ Den 30 dec. 1922 blev den till sist jämte en annan samtidig lika försummad, på motion av mig avlåten riksdagsskrivelse om taxor för vittneslöner avskriven från vidare behandling. Det är oförklarligt, huru en så viktig fråga kunnat försummas pa detta sätt. Emellertid har sålunda genom andra kammarens teoretiserande och regeringens därpå följande intresselöshet den svenska rättskipningen till oöverskådlig skada för den rättssökande allmänheten fått även under de sista decennierna undvara förmånen av tillräckliga utvägar för att kunna bringa sanningen i dagen och få till stånd ett tillräckligt material, på vilket en rättvis dom kunnat byggas. Detta tillstånd måste nu enligt min mening omsider upphöra. Den definitiva ombildningen av rättegångsväsendet ligger ännu i vida fältet och kan säkerligen ej på flera år hinna avgöras. Regeringen bör därför, i samband med det tillämnade framläggandet för nästa riksdag av principer för en rättegångsreform, tillika såsom ett nödigt provisorium återkomma med det förut framförda förslaget om bevisning inför rätta med erforderliga modifikationer på grund av nya uppslag eller erfarenheter. Det synes mig önskligt, att Svea hovrätt ingår till regeringen med en formlig vädjan i detta avseende, varom härmed göres en vördsam hemställan. När svenska statsmakten omsider skänkt rättskipningen en sådan lag om bevisning som ovan sägs, har verkligen vunnits ett tillskott av rättssäkerhet i rättskipningen. En vanskligare fråga är, huruvida och på vad sätt kommissionens förslag i Domstolsorgaövriga delar äro ägnade att främja rättssäkerheten, såvitt på formerna ankom- msationen. ma. Vad då först angår domstolsorganisationen vågar jag ej uttala mig, huruvida dessa betydande omläggningar, som förslaget innefattar, kunna medföra tilläventyrs något litet tillskott i rättssäkerhet. Det verkar^ mera såsom utväg för att åstadkomma någonting, men kanske beror detta på ett misstag, då ju en genomtänkt övertygelse om goda verkningar dock bär upp förslaget. A t t återgång från kollegiala domstolar till enmansdomstolar är en tillbakagång i rättssäkerhet, detta ligger i sakens natur. Presidenten i Göta hovrätt Stael v. Holstein uttryckte detta en gång så, att en kollegial domstol bör bestå av så pass många ledamöter, att utsikt kan anses föreligga, att åtminstone en av dem förstår sin sak ordentligt. Ä andra sidan är det givetvis ett slöseri med penningar och i någon mån även med tid att hava ett kollegialt avgörande för bagatellsaker. En lämplig utväg synes mig vara, att enmansdomaren är pliktig hänskjuta saken till kollegialt avgörande, då han finner sig böra avslå en framställning, samt äger rättighet till en dylik hänvändelse, när han anser frågan vara tvivelaktig eller svårbedömlig. _ Efter sådana grundsatser är för närvarande det provisoriska överförmynderiet i huvudstaden inrättat. I rättssäkerhetens intresse reses även kravet på lekmannaelementets delta- Lekmannagande i rättskipningen. Det skulle tillföra den juridiska prövningen ett er- elementet, forderligt tillskott av sunt förnuft och oförvillad sakkunskap och skulle dessutom sprida kännedom om rätten bland allmänheten och stärka dess förtroende till rättsvården. Denna fråga är ett utslag av det odödliga spörsmålet om demokratiens tillblivelse samt folkets kontroll på sina styresmän. Outsläckliga och blodiga erfarenheter under alla kända tidsåldrar ådagalägg^ behovet, och principiellt föreligger det således också på detta område av civilisationen. I tillämpningen ha dessa grundsatser dock ofta lidit skeppsbrott, merendels uppenbarat även oanade skuggsidor och aldrig nått fram till målet. Makten kommer alltid att bli älskad jämväl för dess egen skull, och i alla tider har den knappast fruktat någonting så mycket som folkets intelligens. Med andra ord, folkets upplysande blir sällan någon kär angelägenhet för dess styresmän, och de senare anse merendels, att de lyckas bäst om folket går i deras ledband. Man må besinna, att de menige äro upptagna helt av sina förvärvs-
232 bekymmer, de kunna sitt yrke men känna sig främmande på andra håll icke minst i statsmaskineriets invecklade värld. De få därför ett behov utav att ledas och bliva det följaktligen helt och hållet i mycket väsentliga delar. Diri bottna missräkningarna på de vårliga förväntningarna om demokratiens tillblivelse. Den som varit med om vårarna och sedan vaknat upp ur drömmirna måste konstatera att efter allmänna rösträttens införande och parlamentarismens anpassning efter densamma har parlamentarismens idé blivit besturen på grund av nyssnämnda förhållanden. Beroendet av den tekniska kunskapen och politiska ledningar har verkat, att framsteget icke kunnat bliva, vad vi väntat av detsamma. Många livets realiteter ligga lika bortglömda' i sina vinklar och vrår och i vissa fall ännu mer än förut. Liknande erfarenheter ha givetvis skördats på de flesta områden, där man experimenterat med att giva lekmännen kontroll och medinflytande i funktionärers och tekniskt sakkunnigas utövning av sina uppdrag. Sakens natur och erfarenheterna måste således leda till någon varsamhet. Lekmannaelementet i rättskipningen bör ej oförbehållsamt tilläggas uppgifter, som det ej är mäktigt att behärska, och ej överhopas med förtroenden, som det omöjligen kan motsvara. Med denna uppfattning, tillämpad på rättskipningen, bör väl åt lekmannen i regel ej uppdragas att bedöma själva lagarna, om vilkas innehåll och tilllämpning han ^ saknar kunskap och praktik. Han blir därvid merendels ett blint redskap åt de juridiskt bildade domarna eller, vad än värre är, åt någon av dem. Och vill han höja sig till självständigt bedömande, hemfaller han ofta åt godtycket eller blir, såsom erfarenheten visat, lätteligen benägen för bokstavstolkning och formalism i högre grad än den rättsbildade. Rättssäkerheten blir således övervägande lidande på ett sådant förtroende. Knappast någon rättssökande, som tror på sin rätt, skulle vilja ha sin sak prövad rättsligt av ett lekmannaelement, åtminstone icke i civila mål. Å andra sidan kan lekmannaelementet bättre kanske här än inom andra förvaltningsområden fylla en uppgift för att utöva kontroll mot en domares övergrepp, tillföra domstolen vid något viktigt tillfälle ett tillskott av sunt förnuft och som sagt stärka förtroendet till rättsvården. Framför allt i brottmål böra lekmännen kunna fylla en uppgift på grand av det intresse allmänheten hyser för dylika avgöranden och de mänskliga bedömanden för vilka fältet här ligger öppet. Lekmannen har i brottmål möjligheter att representera evangelium i dess motsättning till lagen, vars oblidkeliga tillämpning i synnerhet här leder till, att högsta rätt blir högsta orättvisa. Domaren är visserligen av domareeden ålagd att döma enligt Guds och Sveriges lag, men huvudsaken är emellertid det senare dömandet. Underlåtenhet att rätta sig efter Sveriges lag är förenad med äventyr, under det att underlåtenhet att döma efter Guds lag icke har för domaren någon som helst påföljd. Lekmannen äger däremot större förutsättningar att ostraffat få godtyckligt sätta sig över författningarna i behjärtansvärda fall. Det är väl av denna hänsyn som jury i brottmål enligt vissa lagstiftningar tillmätes rätt att med bindande verkan uttala ett frikännande men däremot icke ett fällande. Förslaget vill emellertid underkasta dess lekmannaelement domareansvar. Principiellt kan detta sjmas vara rimligt. Det förefaller mig dock stå i strid med lekmannaelementets förutsättningar och uppgifter. Det är obilligt att fordra av lekmannen en rätt tillämpning av lagar, som han ej närmare känner, vid laga ansvar. E t t sådant äventyr kommer att av flera skäl minska hans avsedda inflytande. Vår gamla häradsnämnd har ansetts vara en övervägande lycklig anordning för lekmannaelementets medverkan i rättskipningen. Under tiden för formåldemokratiens vårbrytning framstod därför en utvidgning av häradsnämndens
233 befogenhet såsom en stor sak. Detta visade sig bland annat i andra kammarens motstånd mot en bevisningslag. Även processkommissionen skattar i viss mån till nämnda krav. En sådan utvidgning av nämndens befogenhet äger enligt min förvissning en särdeles ringa om ens någon betydelse i praktiken. Någon fara uppkommer ej av ett dylikt tillmötesgående. Detta skulle snart inses även av dem, som föreställa sig att ett sådant oförargligt steg betyder ett farofullt språng ut i det obekanta. A v processkommissionen ifrågasattes nu lekmannaelement jämväl vid rådhusrätterna. Mot detta förslag har inom magistraten rests betänkligheter. Den skillnad som hitintills ägt rum i detta avseende mellan länt- och stadsdomstolar är nog grundad icke blott i historisk tradition utan även på faktiska förhållanden. Men å andra sidan möter införandet av lekmannaelement även i stadsdomstolarna motstånd helt enkelt därför att traditionen där ännu saknas. Bli vi vana vid saken, förlika vi oss nog även här med en sådan ordning. Vid sekelskiftet hörde till »det mål vartill man numera i övriga kulturländer vid varje reform i rättegångsväsendet strävar» även införandet av jury i vissa brottmål. Denna övertygelse är nu övergiven av processkommissionen, men man måste fortfarande fråga sig om icke en sådan medverkan från lekmannaelement är åtminstone lika försvarlig som de inslag av lekmannaelement, vilka kommissionen förordat. Detta dock under förutsättning att juryn ej får med bindande verkan uttala ett fällande, vilket av ovan redan antydda skäl vore för rättssäkerheten äventyrligare än den nuvarande ordningen. En olägenhet med lekmannaelementet är den tidsödande undervisning i elementära ting, som kräves från den rättsbildade domarens sida. Till frågan om lekmannaelementets medverkan hör även spörsmålet om de rättsbildade domarnas tillsättning genom allmänt val eller utnämning av regeringsmakten. Båda metoderna ha sina fördelar och olägenheter. Särskilt under nuvarande ordning, då domarens sinnelag, såsom nedan närmare belyses, ej tillmätes någon betydelse vid regeringsmaktens utnämningar, bör frågan om en medverkan även av folket vid utnämningar exempelvis genom det blandade systemet, som äger rum vid rådhusrätterna, vara förtjänt av åtminstone ett övervägande. Då år 1908 vid ett rådmansval i huvudstaden ej såsom vanligt ett fåtal valmän konfirmerat magistratens förslag utan valmännen i stället under livligt deltagande satt den av magistraten i andra rummet uppförde ur spelet, föranledde detta magistraten att hos regeringen begära ett upphävande av valmännens ifrågavarande valrätt. Beslutet fattades den 13 november 1908, och däremot avgavs av mig en omfattande principiell reservation. Till båda dessa dokument, som, med anspelning på ett praktiskt fall, diskuterade konflikten mellan lekmannaelement och rättsbildade domare, tillåter jag mig hänvisa intresserade. 1 Till frågan om lekmannaelementets deltagande i rättskipningen hör nära samman den gällande rätten för parter att själva föra sin talan vid alla domstolar. I följd av samhällslivets komplicering och lagarnas mångfald börjar denna rättighet allt mer att förvittra. En part kan i växande omfattning ej reda sig i rättegångsmål utan biträde av advokat. Med muntligheten och omedelbarheten kommer advokattvånget över oss. För slutspurten i en muntlighetsprocess fordras skickliga aktörer. Den enkla, billiga, lättfattliga svenska processen förvandlas definitivt till en dyrbar historia för parterna med ytterligare äventyrande i all synnerhet av medelklassens och de obemedlades utsikter. Den som förmår betala mest kan ock försäkra sig om den skickligaste avokaten. Visserligen medgiver förslaget bibehållandet av rätten för 1
Reservationen finnes intagen i min bok: Drömmar och stridslinjer, band III, sid. 255 o. f.
Advokatt v ng-
234 en var att uppträda som ombud vid underrätterna. Detta är förmodligen ett medgivande särskilt åt lantmännen i riksdagen. När den stora huvudförhandlingen skall före i underrätterna, blir det i alla fall omöjligt annat än för en rättsbildad person att föra en någorlunda effektiv talan och finna sig tillrätta i de påfrestande ögonblicken. Parten tvingas än mer att söka advokat trots den formella friheten. Eller ock får han stå som statist utan förmåga att göra sig gällande. Därmed är spelet lätt förlorat, helst som domaren förmodligen enligt det nya systemet icke får ingripa för att hjälpa endera parten till rätta. Det är intressant att även här få belägg på, hur utvecklingens orm biter sig i stjärten. Under vistelse i januari 1918 i Petrograd besökte jag justitiekommissarien och frågade honom om åtskilligt. Han berättade därvid, att bland det första den andra revolutionen gjorde var att ge respass åt det gamla systemets _ privilegierade advokatstånd och domare. Något mera reaktionärt och omöjligt fanns knappast inom det ryska riket, sade han. På min fråga, hur det nu ställts med advokatverksamheten, svarade han, att en författning utfärdats om att varje rysk medborgare kan få vara ombud vid alla domstolar. Sålunda, vid samma tid, som Sverige hotas med advokattvång, avskaffas i Ryssland den privilegierade advokatkåren och införes såsom en befraktande nyhet den frihet i ombudskap. som i Sverige åtnjutits åtminstone sedan år 1734. Det är säkerligen ingenting att göra åt detta. Advokattvånget kommer över oss och förtrustningen på alla områden är vår tids lösen. Med det nya systemet i processordningen tenderar kanske advokatrörelsen till och med att övergå på några få stora advokatfirmor, liksom de små detaljhandlarna försvinna för de stora varuhusen. Om denna utveckling är oundviklig, kan den väl ändå ej betraktas såsom lycklig. Det förslag, som främjar advokattvånget, kan knappast sägas komma med ett framstegsprogram. Muntlighet Såsom redan erinrats, behövs med det snaraste en ny bevisningslag. E t t och omedel- av kraven är parternas sanningsplikt. Dennas framtvingande förutsätter a t t barhet. parterna, där sk utan olägenhet kan ske, komma personligen tillstädes och göra det samtidigt. Ombuden känna ej till huvudmännens förhållanden och nödgas ofta begära uppskov för att inhämta upplysningar. Att vittnena samtidigt höras kan ock vara en fördel, ehuru det givetvis ofta måste vara ett lidande för ett vittne och äventyra objektiviteten i hans vittnesmål, om det senare skall avgivas i närvaro av en part, som står honom nära eller för vilken han hyser fruktan. Det är mänskligare, att sådana vittnen få höras vid tillfällen, då partens närvaro i domsalen eller dess förmak ej kastar sin skugjga över vittnet och dess sanningsplikt. Att ej, på sätt som nu sker, protokollsföra vad som förekommer kan väl åtminstone ej befordra rättssäkerheten utan snarare äventyra den. Bevarandet av vad i en rättegång förekommit har dessutom betydelse både för målets fullföljd och för parternas och även andras förhållanden i övrigt. Det fruktbaraste sättet för vittnesmåls avgivande är väl, att domaren vägleder vittnet in på det, som har aktualitet för målet, sammanfattar hans latsaga samt dikterar det ordagrant för protokollsföraren för varje gång m<ed fråga till vittnet om dess utsaga blivit rätt uppfattat. Att vittnet får beediga på förhand uppsatt attest har under ledning av en vaksam ordförande, särskilt i civilprocessen, också stora fördelar, vilka enligt min uppfattning vida överväga vad som kan erinras däremot. På samma sätt måste det bidraga till reda och möjlighet till eftertanke, a t t parternas egna anföranden skriftligen eller genom diktamen till protokollet taga en koncentrerad, övertänkt och varaktig gestalt. Det kan visserligen anses mera maktpåhggande för alla parter att vid den muntliga huvudföir-
235 handlingen framträda med inlärda utanläxor, och intresseväckande blir nog den oratoriska duellen mellan advokater, betalda med dyra arvoden efter deras rykte och förmåga. E n sådan ordning kan inrättas, men rättssäkerheten blir väl i rimlighetens namn icke ökad därav utan snarare mången gång förminskad. Skådespelet kan icke heller lämna efter sig annat än ett snabbt förbleknat minne. Kravet på att efter huvudförhandlingen domen bör såvitt möjligt falla genast är ett nödtvång av muntligheten, innan den förbleknat. Men rättssäkerheten kan väl omöjligen höjas genom ett sådant förfarande. Det gamla hederliga sättet att få i lugn och ro samvetsgrant genomtänka ett votum förblir nog i alla tider den bästa förberedelsen för överläggning till dom. Det är skada att behöva övergiva en rättegångsordning, som måste vara den bästa på en så avgörande punkt. Det må förhålla sig med skriftlighet, muntlighet eller något mellansystem Rättvisare hur som helst. Vad som kan fastslås såsom tämligen visst är, att genom de domar? föreslagna formella omläggningarna icke i någon mån åstadkommas rättvisare domar än som kan ske genom en förbättrad bevisningslag, vilken är lika erforderlig och genomförbar med alla tre systemen. Denna fråga diskuterar icke förslaget. Möjligen beror detta därpå, att ett sådant strävande synes vara och kanske också är hopplöst. Men under sådana förhållanden finnes ingen anledning att göra en allt för stor sak av en del fonnella omstöpningar mera på måfå utan att därmed i den viktigaste realiteten vinnes ens något och i varje fall ej något avsevärt. Förslaget sysslar överhuvud taget icke med frågan om domarens utbild- Domareutning, som väl är en grundval i domstolsorganisationen. Indirekt kan det större anspråk, som ställes på ledandet av en muntlig huvudförhandling, nog framtvinga en större rörlighet i intelligensen. Å andra sidan äventyras, så vitt jag förstår, att förslaget genom andra anordningar lätteligen nedsätter domarekårens kompetens och förhindrar dess rekrytering med de bästa krafterna. Detta äventyr sammanhänger främst med kommissionens uppfattning, att vikariatsystemet i domarämbetena bör i görligaste mån avskaffas. En modern tidsströmning är att stänga ute den yngre generationen. Den avskedas från verk och yrkesområden, som monopoliseras för så kallade ordinarie och således även för stofiler av olika slag. Ungdomen skall icke anförtros något annat än obetydliga saker. Först sedan den blivit ordinarie kan man anförtro den allt. Detta är verkligen ett dramatiskt utslag av den statskonst, med vilken styresmän i skydd av de funktionaristiska strömningarna i vår tid tilllåtas att oreflekterat förgifta livskällorna. Den yngre generationen har många företräden, som de äldre ordinarie ofta sakna. Den har ambition och måste även utöva denna, därför att den yngre generationen icke är ordinarie. Den har lättare att sätta sig in i det rörliga livet, just därför att den är ung. J a g får verkligen säga att vi unga notarier i den domsaga, där jag tjänstgjorde, i all anspråkslöshet tyckte att vi skötte oss bättre än den ordinarie domhavanden, som var gammal och uttråkad. De unga måste öva sig även i de maktpåhggande uppdragen och dessa intressera ungdomen i hög grad. Man skall för övrigt icke föreställa sig, att i rättskipningen föreligga sådana oerhörda vetenskapliga uppgifter, som man endast mäktar efter en lång erfarenhet. Det är helt enkelt en parad av livet självt i dess enkla dagliga företeelser. Om den unga generationen icke får öva sig även i det mera maktpåhggande, innan den blir ordinarie, var får den då erfarenhet och djupsinne ifrån just den dag, då den på grund av äldres frånfälle eller andra tillfälligheter blir ordinarie? Alla dessa lättvindiga försök från makthavande och gubbar med sitt på det torra att förklara det unga
236 livet inkompetent är ett av de mest upplysande bevisen för, hur grundligt tidm är ur led i våra dagar. I överensstämmelse härined ingår ofta i kommissionens system att söka uppdela målen inom samma domstol i viktiga och oviktiga samt anförtro de förra åt de mera kompetenta domarna och de senare åt de mnndre kompetenta. Let blir verkligen synd om både målen och deras domare i bägge fallen. Och vilket upplyst omdöme skall på guldvikt tillskapa denna klasskillnad i sak och person uti vanliga fall, som ej kunna rubriceras såsom specialmål. Det ir för övrigt särdeles nyttigt även för de så kallade begåvningarna att stå i kontakt med livets detaljer. Kommissionens förslag måste, såvitt jag förstår, genom en dylik dogmatik i förening med andra företeelser i dess domstolsorganisation snarare försämra den nuvarande domarutbildningen i stället för att såsom vederbort söka förbättra den. De tröstlösa befordringsutsiktema och det evigt hotande godtycket från slätstrukna överordnade kunna icke annat än utarma tilloppet av verkliga begåvningar. Förslaget hotar i denna del, synes det mig, att ruinera domarutbildningen, befordringssystemet och rättssäkerheten. Då domarutbildningen på enahanda sätt lämnas ur räkningen såvitt jag vet i alla förslag till en rättegångsreform, må man icke förvåna sig över att kritik på denna viktiga punkt också uteblir i brist på uppfordran därtill. Denna tystnad kan bliva ödesdiger. Föreningen Sveriges häradshövdingar berör saken något i sitt yttrande. Endast i en läsvärd broschyr med granskning av förslaget, utgiven av rådmannen i Örebro Gustaf Tisell, har jag funnit denna fara mera målmedvetet belyst uti ett slutkapitel avhandlande »juristutbildningen». Frågan om domareutbildningen har emellertid en annan ännu allvarligare sida, vilken än mindre beaktas och således icke heller beröres i det föreliggande förslaget. Det förnämligaste i all fostran är karaktärsdaningen och skapandet av ett sinnelag i dess anda. Det finnes säkerligen ej mer än en mening om att särskilt domarkallet påkallar en sådan fostran. Det undras emellertid, hur ofta från en juridisk lärostol, vid sidan av den myckna undervisningen i vad lagens bokstav formaliter bjuder, även riktas någon maning till det unga byråkratämnets bättre jag. Domarreglerna, som »en domare skall sig alldeles efterrätta», ståta visserligen i våra lagböcker, men säkerligen har aldrig, åtminstone så vitt jag erfarit, hållits återkommande serier av förstående föreläsningar eller behjärtade kollegier över detta högviktiga ämne. Kanske har ämnet icke ens annat än undantagsvis flyktigt berörts. Professurer i rättskänsla och medkänsla är vad våra juridiska fakulteter också behöva men nog det som sist av allt skulle ifrågakomma. Man kan ju medgiva, att det säkerligen åtminstone till en början skulle möta svårigheter att finna kompetenta innehavare. Blott domaren är skicklig, det vill säga förstår att i sina domar hålla sig inom lagens bokstav, och är i besittning av nödiga yttre färdigheter, gärna utvecklade till talang, fyller han måttet. Vid domareämbetenas besättande förbises vanligen den viktigaste befordringsgrunden, nämligen den verkliga rättskänslan, som söker förstå den stora skillnaden mellan att döma och fördöma, mellan att i domen lägga till grund livets betingelser mera än domarens personliga stämningar och synpunkter. Hänsyn tagas ej till annat än skicklighet och andra erkända befordringsgrunder. En för domareämbetet lämpad sinnesbeskaffenhet är icke någon särdeles erkänd befordringsgrund. Mycket tal uti utnämningsfrågor till domareämbeten har jag bevittnat, men aldrig, såvitt jag minnes, förnummit en antydan om, att kvalifikationerna i ovannämnda avseende varit föremål för något intresse eller tillagts någon betydelse. Det skarpa huvudet samt yttre färdigheter såsom flit och orden t-
237 lighet lätthet att uttrycka sig eller att föra ordet och dylikt, detta är vad man vid sidan av tjänstemeriterna lägger vikt på. En ung man, vilken skarpsinnigt kan framtolka förhinder i författningarna för ett mänskligt krav att komma till sin rätt, blir gärna beundrad och förespådd så kallad k a r n ä r . Men om han i stället söker göra gällande, att man bör försöka övervinna formaliteterna för att komma till ett verkligt rättvist resultat, kan man vara viss om, att han ej vinner lika stort erkännande. I alla tidsåldrar och i alla länder ha myndighetspersoner lika väl som den övriga mänskligheten enligt människonaturen oöverlagt låtit ett ouppodlat sinnelag och icke minst politiska motiv, intressen, läror och åsikter omedvetet bestämma deras handlingssätt. E t t effektivt skydd mot missbruk och för rättssäkerhet nås aldrig genom lagar utan endast genom milda seder, framsprungna ur ett inneboende behov hos människorna att vara goda, rättvisa och förlåtande. Detta behovs genombrott uppmuntras icke av tidsandan. Så mycket större skäl synes då föreligga att begynna någon gång med att i myndighetspersonernas utbildning bibringa dem även någon vägledning i den statskonst som menade »att äga makt utan ädelmod och mildhet är något, som jag aldrig kan fördraga att se». Processkommissionens förslag lämnar inga övertygande bevis på att med Snabbhet och detsamma vinnes större snabbhet i rättskipningen. I vissa punkter kan man biiiignet. möjligen förmoda det och i andra föreligga farhågor snarare för motsatsen. Överrätternas balansfråga, som är den viktigaste, blir icke löst. Det beräknas visserligen en avsevärd minskning av målens inströmning till högsta domstolen, i fall prövningen där inskränkes till rättsfrågan. Denna förhoppning är oviss. Att förbjuda prövning av sakfrågan och ny bevisning i högsta instans är för övrigt en fattig nödfallsutväg, som förbjudes av sunda förnuftet och aldrig kan påräkna förståelse från den rättssökande allmänheten. En särdeles viktig fråga i en rättegångsreform är kostnadsfrågan. Förslaget sysselsätter sig föga härmed. Då såsom ovan framhållits rättvisare domar icke vinnas genom de stora omläggningarna i förslaget beträffande domstolsorganisationen och förfarandet, föreligger så mycket större skäl att låta även kostnadsfrågan spela en ganska avgörande roll. En behövlig bevisningslag kan däremot åstadkommas utan utgifter. Rådhusrätten i Uppsala har anslutit sig till det av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet med följande tillägg: Till stöd för sitt förslag om upphävande av skillnaden i judiciellt hänseende mellan stad och land har processkommissionen huvudsakligen anfört, att de historiska skäl, som tidigare betingat denna åtskillnad, icke längre äro förhanden. Emellertid föreligger alltjämt en realskillnad mellan stad och land i det förhållandet, att stadsdom stolama jämväl äro beklädda med administrativ myndighet. De äro ej blott såsom rådstuvurätt stadens domstol utan även såsom magistrat stadens styrelse. Det torde just vara denna omständighet, som intill våra dagar bevarat stadsdomstolarnas särställning både i fråga om organisationen och sättet för rekryteringen. Processkommissionen berör endast i förbigående detta problem och synes närmast betrakta det som ett axiom, att kombinationen mellan dömande och administrativ myndighet är olämplig och bör försvinna. Då frågan på detta knapphändiga sätt avfärdats av kommissionen och ej heller eljest i den förda diskussionen blivit så belyst, som den enligt vår mening förtjänar, vilja vi här något utförligare uppehålla oss vid densamma. Vad först magistratsfunktionerna beträffar är det ju klart, att vid ett bifall till kommissionens förslag desamma måste uppdragas åt en ny myndighet. Doktor Sigurd Hansson i Göteborg har ju också Kungl. Maj:ts uppdrag att
238 utarbeta förslag i sådant hänseende. Vad detta kommer att innehålla är ännu icke känt, men sannolikt kommer det väl att bygga på redan nu för städer under landsrätt gällande bestämmelser om stadsstyrelse bestående av kommunalborgmästare och kommunalrådmän. Utan förmätenhet torde man våga påstå. att magistratsbestyren med en sådan anordning som regel komma att ligga i mindre kvalificerade händer än när de omhänderhavas av domstolsjurister. En domaretjänst utövar större lockelse på en dugande jurist än en rent administrativ befattning. Därtill kommer, att domarevärvet i och för sig ger sin innehavare en särskild auktoritet. Och auktoritet behövs för dessa tjänster, om de skola bliva till avsett gagn i städernas förvaltning med den ömtåliga uppgiften att bland annat kontrollera de självstyrande organens verksamhet. Av de gång efter annan i Svensk författningssamling inflytande reglementena för stadsstyrelser vill det synas, som om dessa befattningshavare närmast intaga ställningen av kommunalsekreterare. Härtill kommer den ekonomiska synpunkten. Det är väl tämligen givet, att det skall bliva avsevärt dyrare med två olika myndigheter för samma uppgifter, vilka nu ombesörjas av en. Även om städerna genom statens övertagande av kostnaderna för domstolsväsendet komma att shppa undan med mindre utgifter för sina kommunala magistrater än de nu måste vidkännas för kombinationen rådstuvurätt och magistrat, blir dock slutresultatet en nationalekonomisk förlust. En fråga som är vanskligare att bedöma är den, huruvida det ur domstolsarbetets synpunkt är önskvärt, att förbindelsen mellan dömande och administrativ verksamhet upphör. Skulle så vara förhållandet, måste givetvis alla skäl r som eljest tala för kombinationen, vika. Även om man från teoretiska utgångspunkter lätt nog kan visa upp kombinationens olämplighet, torde den praktiska erfarenheten i många fall vittna därom, att båda verksamhetsgrenarna draga nytta av föreningen. Att domareställningen inverkar gynnsamt på magistratsarbetet har redan framhållits. Även domaren har emellertid i sin verksamhet gagn av den erfarenhet om stadens olika förhållanden, som magistratsarbetet ger. Han kommer därigenom i personlig kontakt ej blott med de kommunala myndigheterna utan också med de enskilda medborgarna på ett sätt som, rätt handhaft, kan bidraga till att skänka ökat förtroende för domstolen och honom själv den intima kännedom om det praktiska livet i dess olika aspekter, som för en domare är av så stor betydelse. Den centrala och i bästa mening folkliga inställning av domstolen mitt ibland stadens medborgare, som på detta sätt vunnits, torde innefatta ett värde, som icke bör utan vägande skäl uppoffras. Månne man icke häri har att söka förklaringen till, att frågan om lekmäns deltagande i städernas rättskipning icke blivit aktuell annat än i processkommisjäionens förslag? Ej minst i våra mindre städer torde den verksamhet, som på nu angivet sätt utövats och alltjämt utövas av dem, som genom folkets förtroende blivit satta att döma, styra och ställa, kunna betecknas som en verklig kulturgärning. Det torde till ej ringa del vara i känslan häravr, som städerna städse tidigare kämpat för bibehållandet av sina domstolar. En konsekvens av kombinationen rådstuvurätt och magistrat, som ytterligare måste beaktas, gäller tillsättningen. Att städerna själva välja sina domare har sm förklaring däri, att dessa tillika utgöra stadens styrelse. Med den djupt rotade och ömtåligt bevakade kommunala självstyrelsen låter det sig knappast förenas att giva staden en styrelse, som den icke själv får välja eller ined andra ord, så länge magistrat och domstol höra samman, torde man icke komma ifrån tjänsternas tillsättande genom val. Häremot kan givetvis anföras vägande skäl. Vid valen kunna politiska och andra obehöriga inflytelser göra sig gällande. Fråga är emellertid, om man icke vågar hysa sådan tilltro till den folkliga uppskattningen av domareämbetets betydelse, att man h a r anledning utgå ifrån, att även i de fall, då valen bliva politiskt betonade, mr
239 desamma skola framgå för uppdraget skickade krafter. I varje fall torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke ur nu angiven synpunkt större risker skulle knyta sig till valen för viss tid av de av processkommissionen föreslagna lekmännen än till de nuvarande valen av stadsdomare för livstid. Det nu tilllämpade systemet saknar icke heller sina förtjänster. För den valde och hans gärning är det en styrka, att han uppbäres av förtroende från samhällets flertal. De s. k. pappersmeriterna bliva icke allena avgörande utan den personliga dugligheten kan oberoende av tjänsteålder lättare komma till sin rätt. Såsom redan torde hava framgått, hava vi med vad ovan anförts rörande stadsdomstolarnas ställning icke avsett att grunda ett yrkande om deras bibehållande i oförändrad form utan endast velat framlägga synpunkter, som vi anse böra övervägas vid det slutliga ställningstagandet i denna fråga. Kommissionen yttrar på ett ställe i sitt betänkande, att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas. Det har synts oss angeläget erinra om, att stadsdomstolarna äro att hänföra till denna kategori av institutioner. Därest ett särskiljande av rättskipningen och administrationen i städerna skulle komma till stånd, hava vi i princip intet att erinra mot att överexekutorsgöromålen, i den mån de äro av judiciell natur, bliva domstolarna tillagda. Överexekutors uppgift att utöva chefskap över utmätningsmannen och kontroll över exekutionsväsendet synes oss emellertid lämpligen böra hänföras till länsstyrelserna. I fråga om de ekonomiska verkningarna av processkommissionens förslag vilja vi särskilt vända oss emot kommissionens uttalande å sid. 230 i betänkandets tredje del, där det heter att »statens övertagande av rättskipningen i städerna synes ej böra ske utan att städerna i större eller .niindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring, den därigenom ådrager sig till städernas förmån». I den mån kommissionen härmed kan åsyfta, att i sammanhang med statens övertagande av rättskipningen en avlösning bör ske av de städerna för rättskipningens uppehållande tillförsäkrade särskilda förmåner, synes intet vara att invända. Men att härutöver begära särskild gottgörelse av städerna för statens övertagande av en uppgift, som förklaras vara en ren statsuppgift, lär icke rättvisligen kunna ifrågakomma. Att städerna i århundraden bekostat sin rättskipning har ju haft sin grund däri, att de själva fått utse sina domare och att dessa jämväl ombesörjt administrationen. Skulle nu domstolarna i städerna i likhet med vad fallet är på landet bliva rena statsinstitutioner och städerna i stället få övertaga ansvaret för nya rent administrativa myndigheter, saknas uppenbarligen varje anledning att till skillnad från vad som gäller beträffande landsbygden kräva bidrag av städerna till domstolsväsendets uppehållande. Såsom ett sammanfattande omdöme om det remitterade betänkandet skulle vi vilja uttala, att. processkommissionen synes oss hava brukat större våld än nöden kräver. Lika helt som vi instämma med kommissionen, då den på olika ställen i betänkandet såsom ledmotiv för en reformering av rättegångsväsendet framhåller nödvändigheten av att gå fram med varsamhet, att bygga på det bestående och att undvika efterbildning av främmande mönster, lika svårt hava vi att följa kommissionen i dess med denna grundtanke föga harmonierande slutsatser. Det är givetvis icke vår mening att göra gällande, att allt är bra som det är. Men den förefintliga, på urgammal grund resta stommen torde alltjämt vara ägnad att i sig upptaga de förbättringar, som äro av behovet påkallade. Erfarenheterna av de vid sidan av lagen på åtskilliga håll tillämpade bestämmelserna om förberedande skriftväxling och koncentrering av processen synas giva vid handen, att redan genom ett utbyggande och lag-
240 fästande av dylika regler mycket skulle vara vunnet. Alltsedan början av förlidet år har i detta avseende vid härvarande rådstuvurätt med gynnsamt resultat tillämpats bestämmelser av det innehåll, som framgår av bifogade P. M.1 I stora drag skulle vi i fråga om processordningen vilja skissera en lösning, som ginge därpå ut, att en förberedande skriftväxling i huvudsaklig överensstämmelse med processkommissionens förslag införes, att processen i övrigt i möjligaste mån koncentreras till en huvudförhandling med därpå inom görligast korta tid följande dom, att bevisprövningen blir fri samt att protokoll såsom hittills föras i underrätten med rätt såväl för part att, där han så finner önskligt, i hovrätten yrka på omhörande av visst vittne som ock för hovrätten att ex officio påkalla parts närvaro eller vittnes omhörande. På en dylik väg synes oss en förening kunna uppnås mellan de fördelar, som skriftligheten och muntligheten var för sig erbjuda. Lägger man härtill de av processkommissionen i skilda hänseenden väckta förslag, som blivit av stadsdoma ref öreningen tillstyrkta, torde i stort sett de krav, som av tidsförhållandena uppställas ur synpunkten av rättskipningens säkerhet, snabbhet och billighet, bliva behörigen tillgodosedda utan uppoffrande av något väsentligt drag i vårt historiskt givna rättsväsen, som trots allt även i sitt nuvarande skick torde utgöra en av landets förnämsta tillgångar. Rådhusrätten i Trosa har förklarat sig i huvudsak ansluta sig till de av processkommissionen uppdragna huvudprinciperna för rättegångsreformen, dock att ökat lekmannainflytande i över- och underrätter icke vore att förorda, ej heller minskning av ledamöter i häradsnämnden; domstolar med endast en lagfaren domare borde icke förekomma. Rådhusrätten i Linköping: Lika med processkommissionen finner rådhusrätten, att det nuvarande rättegångsväsendet i vårt land är behäftat med icke oväsentliga brister i fråga om underrätternas organisation och främst organisationen av rådhusrätterna. Rådhusrätten gillar fullständigt den meningen, att grunderna för städernas särställning i judiciellt hänseende för länge sedan bortfallit, och har den uppfattningen, att denna särställning, framför allt stadsdomarnas beroende av medborgares val, kanske ofta godtycke, på många håll medfört skadliga påföljder, vadan ett första villkor för en rättegångsreform enligt rådhusrättens åsikt är att staten helt och hållet övertager omsorgen om rättskipningen i städerna. Angående processkommissionens förslag rörande underrätternas organisation ställer sig rådhusrätten mycket tveksam. Då uppenbart är att till domare i de föreslagna lagmansrätterna icke skola utses andra än högt kvalificerade jurister samt det enligt rådhusrättens mening vore slöseri att använda dylik arbetskraft för den stora mängd av bagatellmål, som handläggas av de allmänna underrätterna, och vilkas antal synes vara statt i ständig ökning, vill rådhusrätten för sin del uttala sig för att efter utländska mönster s. k. bagatelldomstolar inrättas. Dessa skulle naturligtvis bliva enmansdomstolar o>ch döma utan nämnd. Enligt rådhusrättens mening är processkommissionens förslag att lagmansrätt i tingslag, som omfattar medelstor stad, skulle bestå av endast lagfaren ordförande och nämnd, icke nöjaktigt. Måhända, ehuru jämväl detta är tvivel underkastat, äro lagmansrätter med denna organisation tillräckliga för ren landsbygd eller landsbygd jämte en eller flera småstäder, men för större städer med den myckenhet av svåra mål, som där förekomma, äro de föreslagna lagmansrätterna otillräckliga. Rådhusrätten är övertygad om att i dessa lagmansrätter flera än en lagfaren ledamot böra finnas. Ej heller är det lärmp1
Här ntesluten.
241 ligt att utrusta lagmansrätterna i tingslag med medelstora städer med nämnd i andra fall än då fråga är om grövre brottmål, och i varje fall vågar rådhusrätten på det livligaste protestera mot förslaget att utsträcka nämndens inflytande vid omröstningen till dom på föreslaget sätt. Sistnämnda förslag synes så mycket mindre vara lämpligt som enligt rådhusrättens tanke det måste antagas, att nämndemansvalen så gott som genast komma att bliva starkt partipolitiskt färgade och således kunna föranleda, att nämndemännen låta partipolitiska synpunkter öva inflytande på domarekallets utövande. Rådhusrätten är nästan benägen påstå, det processkommissionens uttalade förhoppningar i motsatt riktning vittna om en brist på kännedom om nutida förhållanden, som är anmärkningsvärd. Tyvärr finnes nu knappast något yal, vid vilket icke partisynpunkterna göra sig gällande, och den, som ej följer partiets befallningar, blir i de flesta fall utsatt för starka påtryckningar. Härtill kommer att, därest, såsom processkommissionen föreslår, nämndemansbefattningarna skola bliva avlönade, de med skäl kunna antagas komma att bliva använda såsom partibelöningar. • Enligt processkommissionens förslag skulle, schematiskt och i största korthet framställt, behandlingen vid underrätt av civila mål te sig sålunda: Pa stämning följer en förberedande behandling. Sedan denna, som ledes av domstolen, avslutats, utsattes målet till slutlig eller huvudförhandling inför lagmansrätten, då parterna eller deras ombud, vilka icke behöva vara rättsbildade, plädera i saken och då bevisning förebringas. Sedan härefter rattens ende'lagfarne ledamot med nämnden hållit överläggning, avkunnas omedelbart domen. På denna ställes den fordran, att den skall upptaga allt, som är av väsentlig betydelse för målets utgång, och innehålla en uttömmande motivering varjämte det förutsattes, att domaren skall använda sig av tillgängliga prejudikatsamlingar och nödig litteratur. Något protokoll av betydelse for målet skall icke föras i andra än särskilt angivna fall, främst da »det kan antagas att talan i målet kommer att fullföljas» till hovrätt, i vilket fall uppteckning av vittnes- och sakkunnigutsagor skall ske. Då uppteckning av utsagorna skall ske, skola desamma sådana de avgivits och antecknats till memorialprotokollet genast uppläsas för vittnena och de sakkunniga for vitsordande, och får därefter ändring i utsagorna ej göras. Av detta finnes enligt rådhusrättens mening mycket att tillvarataga. Den förberedande behandlingen av målet, vilken redan med nu gällande lag kommit i användning, synes nödvändig för att undvika kostsamma och tidsödande uppskov och bör följaktligen lagfästas. Även huvudförhandling av målen torde kunna upptagas i en ny processlag, om också icke så formalistisk som den av processkommissionen föreslagna. Att, såsom processkommissionen föreslagit i ordinära fall omedelbart efter bevisningens upptagande och pläderingen dom skall avkunnas stöter nog på praktiska svårigheter och kommer enligt rådhusrättens mening att minska rättssäkerheten. Få äldre domare torde finnas som icke haft erfarenhet av att omedelbart avkunnade domar icke aro de bästa och man torde icke kunna vänta, att, såsom processkommissionen synes hava förutsatt, de kommande underrättsdomarna skola bliva övermänniskor i fråga om juridisk kapacitet. Antalet dylika lär icke komma att racka till för att besätta både högsta domstolen, alla hovrätterna och underdomstolama Huru ordförandena i lagmansrätterna skola kunna med någon man av säkerhet bedöma vilka mål som skola fullföljas till högre rätt, har processkommissionen underlåtit antyda. Förmodligen komma ambitiösa ordförande att i flertalet mål i protokollet anteckna utsagor av vittnen och sakkunniga, medan de övriga, kanske större delen, ty även domare äro skröpliga människor skola av bekvämlighetsskäl underlåta att göra sig besvär härmed. Detta kommer att alstra en ojämnhet i målens behandling, som ej ar lämplig. Icke 13—291921
242 heller är rådhusrätten nöjd med det föreslagna sättet att till protokollet taga utsagor av vittnen och sakkunniga. Utsagorna, upptagna på det sätt processkommissionen föreslagit, skola helt säkert oftast bliva så orediga och dunkla, att deras värde såsom bevis blir tvivelaktigt. Enligt rådhusrättens mening är den nu tillämpade muntligt-protokollariska processen vida att föredraga framför den av processkommissionen föreslagna, vilken synes vara fotad mera på teoretiska spekulationer än på kännedom om det praktiska livets krav. I frågan om fri bevisprövning och borttagande av vittnesjäven delar rådhusrätten processkommissionens åsikt. Processkommissionens förslag att helt och hållet avskaffa partseden leder enligt rådhusrättens mening till betänkliga missförhållanden. Rådhusrätten vill för sin del sätta i fråga att den i vissa utländska rättssystem använda ordningen att parter höras på ed i fritt förhör på samma sätt som vittnen är att föredraga framför processkommissionens förslag i denna del. Härutinnan vill rådhusrätten endast erinra om svårigheten att utan partsed utleta sanningen i de ytterst ofta förekommande målen rörande faderskap. Såsom en sammanfattning av rådhusrättens anmärkningar skulle rådhusrätten vilja uttala, att processkommissionen icke nog beaktat den av processkommissionen själv framhållna angelägenheten av att vid en reform av vårt rättegångsväsen framgå med varsamhet och utan att söka efterbilda utländska mönster. Processkommissionens förslag kan därför enligt rådhusrättens mening, ehuru i vissa delar synnerligen beaktansvärt, ej anses vara av beskaffenhet att böra läggas till grund för en genomgripande rättegångsreform. Rådhusrätten i Norrköping: Det är för våra stadsdomstolars vidkommande anmärkningsvärt, att samma myndighet omhänderhar rättskipning och administration. Domstolen är en med stadens privilegier sammanhängande institution, ordnad såsom en stadens angelägenhet och till sin sammansättning i viss mån beroende på stadsinvånarnas val. Förslaget, som utgår ifrån att all rättskipning i första hand är en statens angelägenhet, vill organisera underrätterna i stad och på landet på i huvudsak samma sätt och upplösa sambandet med administrationen. Detta torde, särskilt med hänsyn till den omfattning, domstolarnas verksamhet numera vunnit, bliva till fromma för rättskipningen. För ett enhetligt ordnande av rättskipningen vid de allmänna underdomstolarna tala, att de särskilda förhållanden, som kunna hava givit anledning till en särställning för underdomstol i stad, numera icke hava samma betydelse som förr. Kommissionens förslag förutsätter såsom en given sak ett upphörande av städernas rätt att öva inflytandet på tillsättandet av de fackutbildade domarna. Enligt vad erfarenheten givit vid handen har vid domareval i städerna dessas privilegier i avseende å domarnas tillsättande lett därhän, att de befordringsgrunder — skicklighet och förtjänst — som grundlagsenligt skola tilllämpas vid tillsättande av ämbetsmän i allmänhet, endast i begränsad omfattning kommit till sin rätt. I stället har ofta nog parti- eller kotteriväsen influerat på valens utgång. Det måste givetvis bliva till båtnad för domstolarnas rekrytering att en ändring härutinnan sker. Den föreslagna lagmansrätten skall i regel bestå av enmansdomare med nämnd. Sådan skall emellertid ej förekomma uti de tvistemål, vilka handläggas av lagmansrätt i sådan stad, som utgör särskilt tingslag. Denna åtskillnad synes vara tämligen godtycklig. Nämndens betydelse för rättskipningen torde vara omtvistad. Den olikhet, som nyss anmärkts i förslaget, kan
243 tydas så, som om kommissionen icke varit fullt övertygad om dess nödvändighet. Under sådana förhållanden vore det måhända lämpligt^ att inskränka nämndens deltagande i rättskipningen till de viktigare brottmålen även i de tingsslag, som ej bestå av endast stad. Det finnes icke anledning att göra någon invändning emot förslaget att enklare mål och alla ansökningsärenden böra anförtros åt enmansdomare. Vad de vidlyftigare målen beträffar så synes kommissionen principiellt tillerkänna en kollegial domstol företräde framför en enmansdomstol med nämnd. Då anledning finnes att antaga, att vid varje lagmansrätt kommer att vara anställda minst tre juridiskt utbildade domare, torde skäl förefinnas att låta domstolen åtminstone i fråga om de viktigare tvistemålen bestå av ordföranden .— lagmannen — jämte sekreteraren och eventuellt en tredje ledamot. För kommissionens antagande att säkerhet och snabbhet i rättskipningen skulle befordras genom införande i förfarandet av omedelbarhets- och muntlighetsprincipen synas ej tillräckliga skäl vara förebragta. I alla händelser bör denna princip ej generellt genomföras utan till en början praktiseras endast uti de brottmål, i vilka nämnd komme att deltaga. De uppställda önskemålen stå för övrigt helt visst att vinna även vid det muntligt-protokollariska förfarandet genom införande av förberedande förhandling, koncentration i rättegången och en lämplig processledning. För ändamålet är av synnerlig vikt att parternas medverkan i vidsträckt omfattning tages i anspråk och särskilt att, i den mån biträde åt part erfordras, sådant biträde besitter juridisk utbildning samt att större fordringar ställas på åklagarnas kompetens. Ett införande av rätt för parterna att förbigå första instansen torde komma att inverka menligt på allmänhetens förtroende för underrätterna och medföra fara att dessas kompetens försvagas och kan därför ej tillrådas. Även kan ifrågasättas lämpligheten av att fråntaga underrätterna handläggningen av handels- och sjörättsmål. Något behov i sådant avseende torde icke för närvarande förefinnas och bör desto mindre befaras för framtiden om reformen inriktas på att göra underrätten bättre kvalificerad. Mot den föreslagna fria bevisprövningen synes icke något vara att erinra. Förslaget innehåller även i övrigt åtskilliga nyheter, vilkas lämplighet kan ifrågasättas. Särskilt vill rådhusrätten anmärka, att det föreslagna straffföreläggandet synes vara alltför främmande för svensk rättsåskådning och att ett sådant institut innefattar en betänklig sammanblandning av den anklagande och den dömande makten. Rådhusrätten i Jönköping: Rådhusrätten ansluter sig i huvudsak till ett av föreningen Sveriges stadsdomare den 9 april 1927 avgivet underdånigt yttrande i ämnet, varav ett tryckt exemplar härvid fogas. Vid ärendets behandling i rådhusrätten har rådmannen Edlund förklarat sig helt vilja ansluta sig till stadsdomareföreningens berörda underdåniga yttrande samt dels borgmästaren Dahlbäck, med vilken rådmannen Ekdahl förenat sig, och dels stadsnotarien Wirgin särskilt velat framhålla vissa i nedan intagna yttranden framhållna synpunkter. Särskilt yttrande av borgmästaren Dahlbäck: Vad beträffar domstolsförfattningen behärskas processkommissionens förslag helt av den synpunkten, att alldenstund rättskipningen är en statens angelägenhet, det skall ankomma uteslutande på statsmakterna att ordna och bekosta domstolsväsendet. I följd härav skola med ett fullständigt avbrytande av det historiskt givna, vad stadsdomstolarna vidkommer, dessa försvinna
244 och såväl städer som landsbygd schematiskt inordnas i ett system, varigenom hela^riket inrutats i ungefär ett hundratal lagsagor utan hänsynstagande till bestående intressemotsättningar emellan de rena jordbruksbygderna och de mera tätbefolkade industri- och handelsbetonade samhällena. Även med risk att vårt land skulle bliva ensamt i världen om att äga en rättskipning, som betingades av skillnaden mellan land och stad, synas de säreget svenska traditionerna i detta hänseende vara av den art, att det kan ifrågasättas, huruvida en omläggning av domstolsförfattningen i den riktning, processkommissionen föreslagit, verkligen kommer att medföra större fördelar än det nuvarande systemet, behörigen modifierat, kunde komma att erbjuda. Vid realiserandet av tanken på att staten skulle övertaga och bekosta all lagskipning hava förslagsställarna stött på den praktiska svårigheten att hela förslaget blir en för staten synnerligen dyrbar affär. Härigenom hava de tvingats att inskränka på antalet domkretsar mer än vad skäligt och rimligt är och framför allt mer än vad den hittills givna erfarenheten visat vara lämpligt i vårt land. Förslagets olägenheter härutinnan framträda också i öppen dag. Vad särskilt beträffar den rättsökande allmänhetens bekvämlighet, lär den, ju större underdomstolarnas domkretsar bliva, förminskas, då det ju är uppenbart, att allmänheten måste vara bättre betjänad av det större antal domstolar som nu stå till förfogande än av det ungefär tre gånger lägre antal, som med reformen åsyftas. Ur rent psykologisk synpunkt kommer förslaget också att verka ofolkligt. Det är nämligen tydligt, att den ständiga beröring, vari rättens ordförande för närvarande dagligen och stundligen kommer med invånarna i staden eller domsagan, är av den personliga art, att något motsvarande icke gärna kan bliva fallet inom en lagsaga om måhända 70 000 invånare, där för övrigt göromålens art och omfattning komma att tvinga domaren till större isolering, omgiven som han måste bli av en hel stab av biträdande domare, sekreterare, notarier, kanslibiträden och andra, vilket allt sannolikt kommer att göra honom snarare till en byråchef än en folkets domare, som gemene man med tillförsikt om välvilligt intresse kan anförtro sig åt i uppkommande brydsamma situationer. Å andra sidan skall villigt medgivas, att den självständiga jurisdiktion, som är inrymd åt de smärre städerna, givetvis under den närmaste tiden bör bliva föremål för en varsam avveckling. Skälen därför äro allmänt kända. Men så snart en stad nått en storlek av 10 000 invånare eller, om den är mindre, dock finner rättsförhållandena inom staden och dess närmaste omkrets påkalla inrättande eller uppehållande av en rådhusrätt, av vars ledamöter åtminstone två skola vara juridiskt utbildade, och staden vill åtaga sig kostnaderna för en sådan rådhusrätt, synes densamma med hänsyn till de vitala intressen för staden, som den självständiga jurisdiktionen otvivelaktigt innebär, böra bibehållas vid egen jurisdiktion. Vad härefter angår frågan om lekmannaelementets inflytande på rättskipningen, synes det, som om alls icke någon förändring av nämnden vid domstolarna på landet av förhållandena påkallas. Tvärt om vitsordas från de mest skilda håll, att nämnden med dess uråldriga sammansättning än i dag med heder hävdar sin ställning som en betydelsfull faktor i den svenska rättskipningen. När processkommissionen gått in för att tumma både på dess sammansättning och gränserna för dess inflytande på rättsavgörelsen, måste ett dylikt förslag betecknas såsom ödesdigert och icke ägnat att utan vidare upptagas och förverkligas av lagstiftaren. Vad åter angår frågan om lekmannainflytande vid stadsdomstolarna synes frågan om det nu bestående förhållandets modernisering böra bliva föremål för allvarligt övervägande.
245 Historiskt sett hava ej mindre i städerna än på landsbygden domstolarna i sin helhet utgjorts av lekmannadomare, framsprungna ur menighetens egen krets och upphöjda till sin betydelsefulla ställning av folkets förtroende. I samma mån som lagen blivit alltmera invecklad och sålunda upphört att i egentlig mening vara var mans egendom, har ju i tidernas lopp behovet av juridisk fackmaiinautbildning för domareämbetets utövare med allt starkare krav gjort sig gällande. Till en början hava sålunda för beklädande av borgmästare- och senare i allt större utsträckning rådmansämbeten och andra till stadsdomstolarna knutna tjänster uppställts juridisk utbildning såsom villkor. Härigenom har det rent folkliga inslaget i våra stadsdomstolar blivit alltmer borteliminerat, så att detsamma numera i någon mån kvarstår endast i de mindre och minsta städer, där illitterata rådmän alltjämt äro till finnandes. Bortser man från dessa städer, där enligt den av mig ovan utvecklade tankegången den självständiga jurisdiktionen i sinom tid bör försvinna, bestå rådhusrätterna av idel jurister. Det är visserligen uppenbart — vad också statistiken över ändringsfrekvensen beträffande meddelade domar och utslag visar — att säkerheten i fråga om rättsavgörelsernas riktighet är större i dessa juristkollegiala stadsdomstolar än i andra underrätter, och ur denna synpunkt lär deras slopande och ersättande med enmansdomstolar vara att betrakta såsom ett steg i orätt riktning. Men vad som däremot torde vara ovedersägligt, det är att bristen på rent folkligt inslag i dessa domstolar, låt vara att det faktiskt intet har att betyda för den objektiva rättens tillämpning, dock psykologiskt verkar otillfredsställande i den rättsökande allmänhetens omdöme. Förtroendet för de dömande juristernas rättrådighet må vara aldrig så starkt, blotta medvetandet att man i rättegången endast har med rent formellt tränade, uteslutande juridiskt tänkande och handlande fackmän att göra, kräver i detta demokratiens tidevarv att även de folkliga, eller måhända rättare de mänskliga, icke-fackmässiga synpunkterna garanteras ett visst utrymme i våra stadsdomstolar. Det moderna kultursamhällets problem tendera i stor utsträckning att bliva av personlig art med psykologiskt komplicerade och rent mänskligt betonade konflikter samt tränga sig förty in på domstolarna med helt andra krav på beaktande av subtila och ömtåligt intima intressekomplex än dem, som den rutinerade fackmannadomaren kanske vill medgiva eller har sinne för. Lekmannen ser mycket, som fackmannen icke ser, och han ser mången gång framför allt friskare och frigjordare på saker och personer. Med hänsyn härtill bör det moderna samhällets domstolar heller icke stå främmande för de hälsosamma impulser, som från detta håll stå att vinna. Framför allt har det i familjerättsmål ofta stått klart för mig att en väsentlig brist vidlått underdomstolarnas sammansättning, då, såsom i dessa mål sker, kvinnors, hustrurs, mödrars och barns öden prövas och avgöras, utan att någon representant för kvinnokönet sitter med bland domarna. Medgivas må visserligen, att även om en kvinna varit bisittare i rätten, målen säkerligen icke skulle hava fått en annan utgång ävensom att domstolen i vissa fall kan inhämta yttranden av barnavårdsnämnden med flera samhällsorgan, inom vilka en kvinna obligatoriskt skall vara ledamot. Men det lär dock icke kunna bestridas, att blotta medvetandet hos den kvinnliga parten, att det inom domstolen finnes någon, som redan under handläggningen ser på hennes sak med en kvinnas ögon, måste verka välgörande för hennes tillit till, att densamma sktll få en i möjligaste mån god utgång. Det kan nämligen icke frånkommas, att, i de fall då en kvinnlig part, såsom icke så sällan inträffar, har att personligen, låt vara inom tyckta dörrar och låt vara med biträde av merendels manlig advokat, redogöra för personligt intima förhållanden, avseende
246 t. ex. könsomständigheter, hennes uppträdande måste i viss mån till hennes nackdel betingas av det förhållande, att hon ser idel män omkring sig. Funnes det åter åtminstone i underrätten vid dylika måls handläggning och avgörande en kvinnlig ledamot närvarande, synes det mig uppenbart, att ett välgörande moment av större naturlighet och större likhet mellan könen vore införlivat med vårt rättsväsen. Det stode också i god överensstämmelse med lagstiftarens hittills på den sociala lagstiftningens fält införda bestämmelser därom, att minst en kvinnlig ledamot skall sitta med i fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, om även garanti gåves för att kvinnokönet bleve representerat i familjerättsmål vid våra domstolar. En kvinnlig ledamots deltagande i förhandlingar och avgöranden angående vårdnaden om barn, deras skiljande från den ena av föräldrarna, underhållsbeloppens storlek och en hel del praktiska anordningar, som i dylika mål förekomma, skulle enligt min tanke vara enbart till nytta och ledning för de regelrätta domstolsledamöterna samtidigt som därigenom skapades en trygghetskänsla för den kvinnliga parten, vilken icke kan överskattas. För att tillgodose dessa och dylika krav på inrymmande i vårt domstolsväsen av rent mänskliga och folkliga moment synes det mig emellertid alldeles icke nödvändigt att, såsom processkommissionen föreslår, tillerkänna lekmannabisittarna rösträtt på i stort sett samma sätt som de juridiskt utbildade domarna. För flertalet måls avgörande är detta icke av något behov påkallat, då ju en betydande kategori av både tvistemål och smärre brottmål icke gärna kunna få mer än, i stort sett, en utgång. Och att beträffande det återstående antalet mål, där det helt enkelt ankommer på juridiska kunskaper, juridisk blick och juridiskt skarpsinne, låta lekmän få ett avgörande inflytande, måste vara uppenbart oriktigt. Då jag icke förty för min del pläderar för lekmannarepresentanter i våra stadsdomstolar, sker det i akt och mening att lekmän väl skola till ett antal av t. ex. två, därav i familjerättsmål alltid en kvinna, vara bisittare under såväl alla handläggningar som under överläggningarna till dom, men likväl med den inskränkning att det votum, som de skola hava rätt att avgiva, icke skall inverka på de beslutande juristdomarnas domslut utan endast utgöra ett moraliskt och psykologiskt betydelsefullt uttalande, som, i den mån det återspeglar ett djupare rättsmedvetande hos gemene man, icke kan undgå att öva ett visst betydelsefullt inflytande på de för rättsavgörelsen ansvariga juristledamöterna. Längre torde man för närvarande icke böra gå för att skänka lekmannasynpunkterna det inflytande, varmed processkommissionen velat betrygga allmänhetens förtroende för domstolarna. Och längre torde icke heller den tänkande delen av vårt folk gå i sina krav på beredande av erforderligt inslag av folklighet i vårt stadsdomstolsväsen. Anordningen med lekmannabisittare i stadsdomstolarna, på sätt här ovan föreslagits, torde vid förverkligandet icke stöta på allt för stora svårigheter. Tänker man sig deras tjänstgöring ordnad på samma sätt som politirådmännens i vissa städers poliskamrar, nämligen så att, exempelvis av sex, två och två tjänstgöra halvårsvis, lär uppdraget att vara sådan bisittare icke bliva särdeles betungande. Givetvis böra dessa bisittare vara bundna av domareed och jämväl vara underkastade ansvar i ungefär samma mån som nämndemän samt jämväl beredas ersättning för sin tjänstgöring i domstolen. Men deras främsta uppgift skall dock icke vara ämbetsmannens utan förtroendemannens. Vad härefter angår frågan om åtgärder för befrämjande av muntlighet, omedelbarhet och snabbhet i vårt rättegångsväsen synes det icke tillrådligt att
247 därutinnan omedelbart övergå till ett helt och hållet nytt system — låt vara att det i andra länder allmänt anses modernt och där flerstädes kommit till användning — innan man i vårt land funnit det omöjligt att genom mindre genomgripande lagändringar på det beståendes grund komma till någorlunda tillfredsställande resultat. De 'reformer utan lagändring' i processföringen, som bland annat vid rådhusrätten i Jönköping under de senaste två åren prövats, hava visat sig vara en framkomlig väg till processmaterialets ordnande och rättegångens koncentrering. Men vad som utgjort det egentliga hindret för ett framgångsrikt begagnande av denna väg har varit avsaknaden av tvingande lagbestämmelser; allt har berott på den goda viljan hos vederbörande, och resultatet har blivit därefter. Utan tvivel hade dessa reformer, därest de lagfästs, skolat föra processen vid underrätterna till mycket större snabbhet och koncentration på den bestående inhemska rättegångsordningens grund; och det är blott att beklaga, att nu en helt ny, av främmande inflytanden bemängd omgestaltning skall genomföras, innan domstolarna beretts tillfälle att under åtskilliga år få sagda processreformer i lagbefäst ordning prövade. Varje princip, genomförd i renodlad form, lär i praktiken städse visa sig mindre tillfredsställande. Så ock när det gäller muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna i rättegångsförfarandet. Vissa lagkomplex, även de mest moderna sådana, äro för övrigt av den art, att muntligheten vid deras tillämpning inför rätta uteslutes och man praktiskt taget endast har att röra sig med data i skriftlig eller eljest vid papperet fixerad form. Hit hör processmaterialet i jordatvister, tvister, som hänföra sig till vattenlagen, med mera. För övrigt får man under besök vid förhandlingar vid utländska domstolar, vilka arbeta med rent muntligt förhandlingssätt — under förutsättning att det icke sker en speciell uppvisning i muntlighet inför en officiell utländsk studiekommission — närmast det intrycket, att skrifter, skrifter och åter skrifter är vad som växlas mellan parterna, och det talade ordet existerar, frånsett större brottmål, endast på papperet. Rent muntlig process har _i verkligheten säkerligen aldrig existerat annat än under de kulturellt primitiva tider, då man dömde från tingets sten och folket över huvud icke behärskade skrivkonsten. Rätt använd bör skriftligheten kunna befordra både snabbhet och säkerhet utan att förhindra omedelbarhet. Kombinerad med muntligheten men också utrustad med de tekniska hjälpmedel och färdigheter i snabbskrift, som numera stå till buds, bör den i en pånyttfödelse i modern riktning av det muntligtprotokollariska systemet kunna visa sig ägnad att på ett fullt ändamålsenligt sätt tjäna det svenska rättssamhället ännu under många generationer. Utan vidare kan icke heller förbigås den betänkliga del av processkommissionens förslag, som åsyftar domslutets avkunnande omedelbart efter huvudförhandlingen. Envar, som deltagit i en underrätts handläggning av mål och som särskilt i egenskap av ordförande måst under ett måls hela gång behärska största delen av dess huvudfrågor och detaljer, vet, huru dunkelt bilden av målet likväl efter sista rättegångstillfället står för medvetandet, och huru, först sedan alla moment gång efter annan noggrant genomgåtts och fått sjunka ned i undermedvetandet, det blir möjligt att på ett sätt, som man själv kan bliva tillfreds med, företaga prövningen av själva saken till dom. En snar dom är sällan god. Denna sanning, som stått sig igenom tiderna, lider intet undantag i våra dagar. Domaren själv kräver, även om han genom noggrann förberedelse- och huvudförhandling är väl inne i ett mål, ro och ensamhet samt en tids vila för att få fram ett resultat, som han däremot kanske, när han icke haft tillfälle att 'sova på saken', är angelägen att, ehuru då för sent, få ändrat. Processkommissionens förslag synes på denna punkt komma
248 att införa ett moment av äventyrlighet, som står det svenska kynnet främmande. Ln snabb dom är en god sak, men en rätt och riktig dom är dock oattre. Särskilt yttrande av stadsnotarien Wirgin: Sedan jag i enlighet med ovanstående förklarat mig i huvudsak ansluta mig till loreningen Sveriges stadsdomares utlåtande av den 9 april 1927 har jag dock för mm del särskilt velat framhålla följande synpunkter, vilka delvis aro grundade a annan uppfattning än som i berörda utlåtandet kommer till svnes, i loljd varav jag framhåller: • att jag otvivelaktigt sätter vårt nu rådande, muntligt protokollariska rättegangssystem långt framför de lösa anteckningar av domaren, varom betänkandet talar; att enligt min uppfattning inskrivningsväsendet i sin nuvarande omständma 0r l T lafT h0T\ a l l t f ö ? m y c k e t t i d f r å n d e n r e n a dömande verksamheten, vadan bast hade vant, om det nu föreliggande och vidlyftiga förslaget till en processreform sökt avkoppla inskrivningsväsendet till särskilda förvaltningsmyndigheter, fullt fristående från all domarverksamhet; att då förslaget till processreform emellertid icke i någon mån upptager ens eventuellt förslag till sådan avkoppling, inskrivningsväsendet bör genom lämpliga lagstiftningsåtgärder åtminstone förenklas; att jag på det bestämdaste hävdar, att det myckna talet i processkommissionens betankande rörande nämndens betydelse icke är med verkligheten överensstämmande, vadan någon som helst utökning vare sig till att omfatta jämväl stadernas junsdiktionsområden eller till ökat inflytande å rättskipningen i de landsbygdskretsar, där nämnd nu finnes och fortfarande bör finnas beträffande nämnd icke bör ifrågakomma; att jag finner städer av minst ett invånarantal av tiotusen personer böra bibehållas osasom egna jurisdiktionsområden; att det å landet gällande vikariatsystemet vid häradsrätterna icke bör över hövan inskränkas, då detsamma måste anses utgöra själva grundvalen för yngre juristers utbildning i domarevärv; att jag anser antalet dömande ledamöter i hovrätterna mycket väl kunna inskränkas till tre personer; att i säkerhetsintresse såväl sak- som rättsfrågan fortfarande bör få bliva föremal for prövning i högsta domstolen; samt att jag finner det föreliggande betänkandet, som innebär en genomgående och radika omgestaltning av hela vårt rättegångsväsen, böra kompletteras genom utredning om domstolskretsar, domarkårens omfattning och därav föranledda ekonomiska kalkyler, innan betänkandet bör i någon form definitivt godkännas ens ifråga om allmänna grundprinciper. Rådhusrätten i Vimmerby: ... -9 e aUmänna principer, som processkommissionen lagt till grund för sitt betänkande, synas vara ägnade att råda bot på de huvudsakliga bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsende, men torde åtminstone följande erinringar däremot bora göras. Beträffande den viktiga frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen föreslås i betankandet vad underrätterna angår, att vid den lagfarne domarens sida vid huvudförhandling samt avgörande av tviste- och brottmål skall sitta en nämnd bestående av fem lekmän, av vilka fyra, om de äro ense, kunna överrösta den lagfarne domaren. Från denna regel göres undantag för stad, so.m bildar egen domkrets, alltså de större och medelstora städerna Någon åtskillnad härvidlag synes icke vara att förorda.
249 Om nu i enlighet med kommissionens förslag nämndens betydelse vid omröstning ökas, bör det vara anledning att begränsa dess deltagande till de^ viktigare brottmålen, närmast sådana där den tilltalade är häktad eller fråga är om längre frihetsstraff. Vidare må framhållas, att vid betänkandet icke äro fogade beräkningar over de kostnader, förslagets genomförande skulle medföra. Då dessutom närmare redogörelse för den tilltänkta domkretsindelningen icke lämnas i betänkandet, är det svårt att avgöra, huruvida det krav på god rättegångsordning, som domstolarnas lättillgänglighet för allmänheten innebär, kommer att tillgodoses. . E j heller har betänkandet till närmare prövning upptagit den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och de städer, som nu hava egen jurisdiktion, samt den därmed sammanhängande frågan, huru de statliga funktioner, som nu handhavas av magistraten och bekostas av städerna, efter en blivande reform, komma att upprätthållas. Rådhusrätten i Karlskrona instämmer i det av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet. Rådhusrätten gör dock följande erinringar: Rådhusrätten biträder till fullo den av processkommissionen angivna grundprincipen, att rättskipningens ordnande och bekostande såväl för stad som för landsbygd är en statens och icke en kommunernas angelägenhet, samt att staten sålunda bör övertaga rättskipningen, även i städerna, varav jämväl följer, att sambandet mellan rättskipningen och förvaltningen i städerna måste upphöra. Beträffande underdomstolarnas organisation vill rådhusrätten särskilt framhålla, att vid denna organisation icke är nödigt att tillgripa så stora och vittgående omvälvningar, som processkommissionens förslag innebär. Rådhusrätten håller nämligen före, att man mycket väl kan bygga på det goda och ändamålsenliga i nu bestående förhållanden. Sålunda är det rådhusrättens åsikt, att i domkretsar (tingslag), som omfatta både landsbygd och stad eller allenast landsbygd, lagmansrätten bör utgöras av lagfaren ordförande samt nämnd, tillsatt som nu och ungefär med dess nuvarande befogenhet. I domkretsar (tingslag), som omfatta endast stad, bör lagmansrätten saval i tvistemål som i brottmål bestå av lagfaren ordförande och två^ vid sagda rätt anställda juridiskt bildade tjänstemän. Härigenom bevarades åt de större stadsdomstolarna den domstolsform — den kollegiala juristdomstolen — som från rättssäkerhetens synpunkt visat sig vara mest betryggande. Protokollsföringen bör av praktiska skäl göras avsevärt fullständigare än processkommissionen föreslagit, i det att vittnesmål samt sakkunnigas muntliga utlåtanden ävensom parts under straffansvar lämnade uppgifter böra i protokollet inflyta. Därest så sker, skulle stora fördelar vinnas, i det att processförfarandet i såväl under- som överrätt skulle underlättas och förenklas samt rättegångskostnaderna för parterna bleve betydligt minskade, enär av processkommissionen avsedda upprepade förhör med vittnen, sakkunniga och parter icke bleve erforderliga. Rådhusrätten instämmer i borgmästaren Schneiders i hans reservation uttalade mening, att förberedande förhandling bör äga rum allenast då domaren finner förhållandena så kräva. Därjämte bör något lättas på bestämmelserna om huvudförhandlingen och doms omedelbara avkunnande. Domaren bör även här tillerkännas någon rörelsefrihet, utan att därigenom koncentrationen av rättsförhandlingarna och tillbörlig snabbhet i målens avgörande eftersättas. Som den av processkommissionen föreslagna nämnden i hovrätt otvivelaktigt bleve till ringa gagn för hovrättens arbete, bör i hovrätt icke förekomma
250 nämnd, och under alla förhållanden icke med den av kommissionen tillerkända befogenhet att i vissa fall kunna överrösta hovrättens lagfarna ledamöter. På av stadsdomareföreningen andragna skäl, i vilka rådhusrätten instämmer, bör hovrätt icke vara första instans i tvistemål efter parternas godtycke och ej heller i handels- och sjörättsmål. Här vill rådhusrätten understryka, att då, såsom stadsdomareföreningen framhåller, det säkerligen endast undantagsvis komme att ställa sig så, att i ett mål komme att deltaga just sådana lekmän, som ägde därför erforderlig sakkunskap, inrättande av särskilda domstolar för handels- och sjörättsmål överhuvud taget icke kan av rådhusrätten förordas. Vad som däremot skulle vara av verkligt värde för domstolen vid handläggning av handels- och sjörättsmål, vore, att domstolen, då den funne behov därav föreligga, skulle inhämta av domstolen utsedda opartiska sakkunnigas yttrande. Härigenom bleve för domstolen tillgänglig den sakkunskap, som i varje särskilt mål kunde vara för domstolen nödig. Kostnaden för sakkunnigas anlitande skulle gäldas av statsverket. I likhet med stadsdomareföreningen kan rådhusrätten icke biträda förslaget, att högsta domstolen icke skulle äga pröva själva sakförhållandet i målen utan endast rättsfrågan. En sådan märklig inskränkning i högsta domstolens befogenhet kan rådhusrätten icke finna välbetänkt. I rättssäkerhetens sanna intresse bör denna domstol pröva såväl sak- som rättsfrågan d. v. s. målet i hela dess vidd. Ehuru starka betänkligheter sålunda i flera hänseenden rests mot processkommissionens föreliggande förslag, är rådhusrätten likväl av den åsikt, att detsamma bör efter vittomfattande omarbetning kunna tjäna till grund för lagstiftning i förevarande ämne. Rådhusrätten i Sölvesborg avstyrker att processkommissionens betänkande lägges till grund för lagförslag i ämnet, men förordar partiella reformer bl. a. beträffande vikariatsystemet och uppskovsväsendet. Rådhusrätten i Malmö: Förutsättningen för en så genomgripande omgestaltning av vårt rättegångsväsen, som processkommissionens förslag innebär, måste vara att rättegångsväsendet i sin nuvarande form icke förmår fylla de krav, som samhällsbehovet måste ställa på detsamma. Tydligt är, att vilken organisation man än får, den kommer att i ett eller flera avseenden bliva behäftad med svagheter, ty samhällsintressen av olika art och ofta varandra motsatta gripa så in i varandra, att en riktig avvägning dem emellan näppeligen låter sig verkställa. Processkommissionen framhåller på flera ställen i sitt betänkande, att man vid reformering av rättegångsväsendet bör gå fram med största varsamhet och icke förkasta något, som visat sig värdefullt. Sålunda säges i del I sid. 26: »Då det svenska rättegångsväsendet till hela sin byggnad intar en mycket egenartad ställning i förhållande till rättegångsordningarna i övriga kulturländer, är det naturligt, att ett svenskt reformarbete på detta område med en sådan syftning framkallar en jämförande undersökning, som ådagalägger i vad mån en förbättrad rättegångsordning kan bygga på grunderna för vårt nuvarande rättegångsväsen och i vad mån nya grunder måste fastställas. I högre grad än på många andra områden av samhällslivet är det emellertid av vikt att därvid framgå med största varsamhet och icke söka efterbilda främmande mönster, som icke passa för vårt land och vårt folk. Det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas; institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas.» Ä sid. I : 67 uttalar processkommissio-
251 nen följande: »Men såsom förut framhållits, bör en sådan reform icke företagas utan den största varsamhet. Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida.» Dessa uttalanden vill rådhusrätten för sin del livligt instämma uti. Rådhusrätten kan tyvärr icke finna att denna grundsats varit ledande för processkommissionen vid utformningen av ändringsförslagen. De brister processkommissionen funnit mest anmärkningsvärda i vår nuvarande rättskipning äro: 1 :o) Långsamhet. 2:o) Domstolarna nödgas ofta döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material. 3:o) I fråga om de allra flesta domsagorna är det icke möjligt för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet ställer på honom, vilket medfört utveckling av vikariesystem i stor omfattning. 4:o) Sammansättningen av rådhusrätterna i de större och medelstora städerna är för stor och dyrbar och ledamöterna i dessa rådhusrätter äro icke fullt upptagna av sina ämbetsgöromål. 5 :o) De minsta städerna kunna icke anslå mera än en skäligen blygsam avlöning åt sin borgmästare och kunna därför icke erhålla särdeles högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande, och denne kan icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning, utan måste snarare väntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper. 6:o) Lekmannaelementet äger icke det inflytande, som bör tillkomma det. 7:o) Underrättsdomarna få på grund av den muntligt-protokollariska metoden för rättegångens utförande större delen av sitt arbete förlagt till uppsättning och justering av protokoll. 8:o) I fråga om hovrätten har vikariesystemet fått för stor omfattning och lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt okänt även i brottmål. 9:o) Stora brister vidlåda åklagareväsendet. 10 :o) Bevissystemet kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Processkommissionen finner de anmärkta bristerna vara av så allvarlig beskaffenhet, att de ej kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer, utan att en verklig förbättring kan vinnas endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision ( I : 26). Då bristerna hänföra sig till både domstolsorganisationen och till själva förfarandets gestaltning, måste enligt processkommissionens uppfattning reformen omfatta såväl organisationen som proceduren. Innan rådhusrätten yttrar sig om de föreslagna omgestaltningarna, vill rådhusrätten dröja något vid de påtalade bristerna. Vad beträffar civila mål och brottmål, däri enskild part är kärande, måste det medgivas, att det dröjer alltför lång tid, innan ett mål blir avgjort i alla instanser. Det är riktigt, att i praxis utvecklat sig ett uppskovsväsen, vilket icke har stöd i rättegångsbalkens föreskrifter. Såsom processkommissionen säger ägna parterna eller deras sakförare alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling av målet. Under påverkan av den teori, enligt vilken parterna äga förfoga över tvisteföremålet, hava domstolarna låtit parterna få inflytande jämväl på rättegångsförfarandets fortgång och medgivit uppskov, så snart parterna varit ense därom, något som ofta haft till påföljd att rättegångarna i underrätten dragit ut på tiden längre än som varit erforderligt. Processkommissionen framhåller jämväl, att stämningen ofta är synnerligen ofullständig. Jämväl detta är riktigt. Det har helt visst icke varit lagstiftarens mening, att grunden för kärandens anspråk eller saken skulle i stämningsansökningen angivas så knapphändigt som mången gång sker, men utvecklingen i allmänhet har se-
252 dan länge gått i den riktningen, att man skall hålla så litet som möjligt på formföreskrifter. Man får därför ej förtänka underdomstolarna för att de låtit sig nöja med även det snävaste angivande av saken, som är tvisteföremål I detta avseende torde dock ett förtydligande av lagen vara erforderligt för vinnande av effektiv förbättring. Förvisso kan förfarandet i underrätten i åtskilliga hänseenden förändras och förbättras i syfte att vinna större snabbhet i rättskipningen. För underrätternas vidkommande torde den nuvarande domstolsorganisationen i och för sig icke lägga något avsevärt hinder i vägen för den skyndsamhet i avgörandet av tvisterna, som kan och bör äga rum. Långsamheten hänför sig icke enbart och knappast huvudsakligast till underrätterna Även i överrätterna har avgörandet av målen dragit alltför långt ut pa tiden, men detta har givetvis i främsta rummet berott på brist på arbetskrafter. Det är parterna, som skola åvägabringa det material, vara domstolen skall grunda sm dom, och därutinnan förutsattes icke någon ändring I regel söka nog domstolarna redan nu tillse, att materialet blir så fullständigt som möjligt Mot liknöjdhet från partemas sida i detta hänseende bör väl knappast användas något tvangsmedel i mål mellan enskilda parter. Redan nu hava domstolarna möjlighet att inkalla parterna personligen för att höras, ehuru den utvägen kanske ej anlitas så ofta som sig borde. Vad otillförlitligheten hos processmaterialet beträffar, sa lär det icke stå i mänsklig makt att undanröja denna. Lagen ma stadga sanningsplikt för parter och vittnen hur mycket som helst, det kommer likväl alltid att finnas människor som av olika anledningar föredraga att icke tala sanning såväl inför rätten som utom densamma. En domstol som tillförlitligt kan skilja det sanna från det osanna, lär heller icke kunna åstadkommas. Vad bristen på arbetskrafter vid häradsrätterna och där rådande vikariesystemet angår, så utgör den härutinnan påtalade bristen, framför allt vikariesystemet, utan tvivel den mest vägande av de utav processkommissionen anförda bristerna. Detta synes ock vara processkommissionens egen uppfattning Se sid. I : 18, 110, 132. Den historiska utvecklingen av vikariesystemet har processkommissionen tydligen icke velat skildra. Att systemet varit fördelaktigt för häradshövdingarna och nära nog nödvändigt för de unga juristernas praktiska utbildning torde dock kunna sagas. Ehuru detta vikariesystem alltjämt spelar en mycket stor roll för junstutbildmngen i vårt land och ur denna synpunkt blir svårt att ersätta torde det dock med hänsyn till rättskipningen böra avlysas. Den arbetskraft de unga juristerna representera, är utan tvivel i flertalet fall erforderlig för domsagans skötsel, och i den mån så är fallet, bör den givetvis ersättas med annan arbetskraft, sa kvalificerad som behovet i varje särskilt fall kräver. Vikariesystemet har som så mycket annat växt upp vid sidan om den av lagstiftaren fastställda organisationen och dess borttagande kan icke motivera en omläggning av underrättsorganisationen i dess helhet. t Processkommissionens påstående att anordningen med kollegial juristdomstol i de större och medelstora städerna är för stor och dyrbar är ett påstående, som närmast kan betecknas sakna fog. Processkommissionen har icke haft någon anknytning till stadsdomstolarna och synes icke hava ägnat något nämnvärt studium at dem eller åt stadsförvaltningen i övrigt. Det torde kunna sägas, att stadsdomstolarnas utveckling och nuvarande organisation är en frukt av den utveckling vårt svenska samhälle undergått under tiden sedan 1734. Tack vare den frihet stadssamhällena haft ifråga om gestaltningen av sina underdomstolar hava de kunnat tillgodose samhällslivets krav på ett helt annat sätt än som skett beträffande underdomstolarna på landet, Häradsrätternas utveckling har gått i motsatt riktning, i det att vid dem rättskipningen alltmera glidit över i
253 händerna på unga och oerfarna jurister, ända till dess statsmakterna ingrepo och begränsade häradshövdingarnas rätt till ledighet. Rådhusrätternas organisation torde därför snarare böra tjäna såsom föredöme vid en omorganisation av domstolsväsendet än framhållas såsom en brist. Organisationen av stadsdomstolarna sammanhänger ofta med andra grenar av stadsförvaltningen, och den nytta städerna haft av sina domstolsjurister i olika grenar av förvaltningen torde också förtjäna att framhållas. Påståendet att rådhusrätternas ledamöter i åtskilliga fall icke äro fullt upptagna av sina tjänstegöromål innesluter måhända för vissa rådhusrätters del någon sanning, men det kunde med lika stort fog ha sagts om häradshövdingarna, vilka ofta tack vare vikariesystemet kunna åt sin domsaga ägna den tid, de finna lämpligt. 1 varje fall kunna dessa omständigheter icke rätt gärna tjäna som motiv för en fullständig omläggning av underrättsorganisationen. Vad de mindre städerna angår är processkommissionens uttalande synnerligen oförsynt. Det är väl sant, att det bland småstadsborgmästarna tidigare funnits en del mindre värdefulla domare, men det kan icke vara processkommissionen obekant, att sådana funnits även inom häradshövdingamas led. Numera torde de å båda hållen hava i det närmaste försvunnit. Även i småstäderna hava borgmästarna en betydlig arbetsbörda på grund av de mångskiftande administrativa göromål de där hava. Det har också visat sig att dessa städer icke i regel kunna ordna sin administration på ett enklare eller billigare sätt än de nu hava. Det är ägnat att förvåna att processkommissionen velat upptaga frågan om lekmannaelementets inflytande på rättskipningen såsom en brist i vårt rättegångsväsen. Av processkommissionens egna uttalanden torde med all önskvärd tydlighet få anses framgå, att processkommissionen själv anser lekmännens värde såsom meddomare vara mycket tvivelaktigt. Att för den sakens skull omgestalta såväl domstolsorganisationen som rättegångsförfarandet skulle enligt rådhusrättens mening vara icke blott omotiverat utan det skulle även kunna bliva ödesdigert för rättskipningen. Att en allmän mening hos vårt folk skulle kräva en sådan omgestaltning är helt visst icke riktigt. Till frågan om omläggning av lekmännens deltagande i rättskipningen vill rådhusrätten i annat sammanhang återkomma. Det är ju givet att med den betydelse, protokollet äger för vår nuvarande rättegångsordning, mycken omsorg bör ägnas åt detsamma. Men tyngden av detta arbete är ju i hög grad beroende av vem som utför detsamma. En tränad och förfaren protokollsförare verkställer helt naturligt arbetet ifråga med oändligt större lätthet och säkerhet än en nybörjare, som skall göra sina lärospån. Den domstolsordförande, som har en van och skicklig protokollsförare till förfogande, har icke något tungt och besvärligt arbete med justeringen av protokollet. Vid häradsrätterna är det vanligt att de unga notarierna användas dels till att göra memorialanteckningarna vid häradsrättens sammanträden och_dels till att därefter utarbeta protokollen. Att i protokollet på ett riktigt sätt återgiva vad som vid sammanträdet förekommit är den unge notarien i regel icke vuxen, och det skulle nog ofta vara lättare för häradshövdingen att helt skriva om protokollet än att justera detsamma. De brister, som nu vidlåda protokollsföringen, äro i stort sett att hänföra till vikariesystemet. De kunna alltså avhjälpas utan en omläggning av vare sig domstolsorganisationen eller förfarandet. Processkommissionen har icke ansett protokollet helt kunna undvaras och har förordat, att en hel del sakuppgifter och förhör skola protokolleras. Den muntligt-protokollariska metoden har otvivelaktigt sina förtjänster, om den handhaves på det rätta sättet, och den torde även vara arbetsbesparande, enär den möjliggör processmaterialets bedömande i högre instans utan att materialet på nytt förebringas. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde den vara överlägsen den rent muntliga metoden. Då det gäller ett mål med
254 obetydligt material, kan det nog gå för sig att bevara det sagda i minnet under någon tid, men är fråga om ett mål av större omfattning, torde det ej vara möjligt att bevara i minnet vad parter och vittnen yttrat om målets olika detaljer, även om målet avgöres omedelbart efter förhandlingarnas slut. Om det gäller att med varandra jämföra uttalanden och berättelser av olika personer, så är detta så gott som omöjligt utan ett upptecknande av det sagda, Processkommissionen medger också själv, att det muntliga material, varpå domstolen skall träffa sitt avgörande, förflyktigas i och med att det förebringas {IL:180). Det torde vara ovedersägligt att det i våra hovrätter rådande vikariesystemet ur rättskipningssynpunkt icke är tillfredsställande. Såsom processkommissionen anmärker ( I : 117 och 133) äro hovrätterna nu i hög grad utbildningsanstalter för unga jurister, vilka efter några års tjänstgöring i hovrätten övergå till justitierevisionen, till tjänstgöring hos kungl. kommittéer eller till administrativa befattningar. Det är uppenbart att en ung jurist några få år efter den obligatoriska tingstjänstgöringen icke kan hava nått den mognad och erfarenhet i domarevärv, som en överrättsdomare bör äga, allra helst som han har att döma i sista hand i en stor mängd mål. Hur värdefull hovrättstjänstgöringen än må vara för utbildning av s. k. karriärsjurister, är hovrätternas uppgift inom rättskipningen likväl så viktig, att hänsyn icke bör tagas till annat än rättskipningens krav. Det är därför av stor vikt, att det här anmärkta förhållandet ändras, men detta kan ske utan någon ändring av hovrätternas organisation. Vad de större städerna beträffar kan någon befogad anmärkning mot åklagarnas sätt att fylla sin uppgift enligt den nuvarande ordningen ej göras. P å landsbygden och i småstäderna är det måhända ej alltid lika välbeställt. Det torde framför allt vara med avseende å polisundersökningen, som det brister. Utan tvivel sammanhänger detta med den bristfälliga organisationen av polisväsendet å landsbygden. Landsfiskalen har icke i erforderlig grad tillgång till tränad medhjälpare för undersökningarnas bedrivande. Hans egen tid räcker icke till för att han ensam skall hinna utföra undersökningsarbetet. Stundom brista nog också de personliga förutsättningarna. Med den tillströmning till den juridiska banan, som ägt rum på senare tiden, torde dock, om myndigheterna visa benägenhet för att besätta landsfiskalstjänsterna med juridiskt utbildade personer, möjlighet förefinnas att höja de personliga kvalifikationerna inom lan dsf iskalskåren. Bristerna inom åklagareväsendet torde icke kunna med fog sägas vara av så allvarlig beskaffenhet att en så genomgripande omläggning, som processkommissionen föreslagit, är av behovet påkallad. _ Det är väl riktigt, att vårt gällande bevissystem står på den legala bevisteoriens allmänna ståndpunkt, men andra inskränkningar än de, som utgöras av vittnesjäven, hindra icke förebringandet av den bevisning av varjehanda slag, som kan vara för part tillgänglig. Domstolen äger redan nu prova den förebragta bevisningen. Processkommissionen medger också, att våra legala regler om bevisvärderingen icke avsevärt binda domaren. Den medger jämväl, att de legala bevisreglerna äro ett uttryck för långa tiders allmänna erfarenhet o»m skilda bevismedels värde för sanningens uppdagande. Det kan vara en smaksak om man vill säga, att det av processkommissionen föreslagna bevissystemet skall anses stå på den legala bevisteorins eller på den den fria bevisprövningens grundval. Ä ena sidan säges det, att det ankommer endast på domaren själv att pröva bevisningens värde som medel att bibringa honom övertygelse om sanningen i målet och bilda sin övertygelse därefter. Ä andra sidan framhålles det, att han icke får följa sitt subjektiva tycke, utan f.år anse endast det bevisat, som vilar å objektivt giltiga, även för andra övertygan-
255 de grunder. Det får således icke komma an på hans egen rent personliga uppfattning av trovärdigheten av parters och vittnens utsagor utan bevisen skola vara objektiverade, så att de äro giltiga för var och en. Domaren måste således följa vissa allmängiltiga regler för bevisningens värdesättande. Detta är just vad som nu sker. Det blir således ingen annan ändring, än att lagen icke skall innehålla några anvisningar för bedömandet. Om detta blir en fördel eller en brist må i detta sammanhang lämnas därhän. Det kan vid sådant förhållande icke vara av någon större betydelse om vittnesjäven bibehållas eller icke. Genom vittnesjäven hava vissa personer stämplats såsom icke trovärdiga, och det kan på goda grunder antagas, att de i regel icke äro det. Långa tiders erfarenhet och sakens natur visa det. Processkommissionen har såsom en svaghet i den nuvarande rättskipningen framhållit, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material. Så mycket kan utan överdrift sägas, att mängden av det otillförlitliga materialet i målen icke kommer att minskas utan i stället att ökas genom vittnesjävens inskränkande. Det blir såsom processkommissionen även framhåller, mycket svårt för domaren att bilda sig en objektivt giltig uppfattning om målet, och det är givet att denna svårighet blir större ju mera otillförlitligt material, som däri införes. Samtidigt härmed anser sig processkommissionen kunna försvaga domstolarnas organisation. Man kan vara berättigad att undra om det är ironi eller allvar, då processkommissionen förklarar, att en sådan reform för visso är ett av de säkraste medlen mot den formalistiska prägel, för vilken vårt rättsväsen stundoni klandras. Då man granskar de brister, som äro till finnandes hos vårt rättegångsväsen, och orsaken till de väsentligaste av dem, har man svårt att förstå, det processkommissionen kunnat på grundval av dem komma till den slutsatsen, att man endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision kan vinna en verklig förbättring. Processkommissionen säger själv (1:29) att de brister, av vilka vår gällande rättegångsordning lider, i stor omfattning bero därpå, att de grundsatser, på vilka den vilar, icke blivit genomförda på ett sätt, som tillfredsställer nutidens krav, eller så småningom kommit att rubbas och lämna rum för en tillämpning som i sig b u n t fröet till många av de nuvarande svagheterna. Man kan helt instämma uti vad processkommissionen här anfört. De principer för rättegången, som fått sitt uttryck i vår nu gällande rättegångsbalk, erkännas alltjämt vara riktiga. Nya idéer göra sig emellertid gällande tid efter annan och, även om de icke få uttryck i lagstiftningen, så kunna de likväl understundom få inflytande på rättskipningen. Nu har emellertid utvecklingen visat, att här ifrågavarande idéer icke varit så goda som de lagfästade principerna. Så komme det utan tvivel att gå även med många av de moderniteter, som nu förts fram av processkommissionen, om de bleve upptagna i lagstiftningen. Den slutsats man bör draga av dessa förutsättningar bör rimligtvis vara, att man skall avlägsna de genom praxis tillkomna förändringarna i systemet och icke att man skall skapa ett nytt system. Det är således rådhusrättens uppfattning, att de brister, som vidlåda vårt nuvarande rättegångsväsen, icke äro av sådan beskaffenhet, att de kunna motivera en fullständig omläggning av domstolsorganisationen och rättegångsförandet. Rådhusrätten övergår härefter till att granska processkommissionens förslag. Härvid vill rådhusrätten föratskicka, att den korta tid rådhusrätten haft till sitt förfogande att sätta sig in uti och granska ett betänkande av det omfång och den räckvidd, det föreliggande förslaget har, icke varit tillräckligt för att radhusrätten skall kunna yttra sig om förslaget i alla hänseenden. Innan rådhusrätten ingår på frågan om domstolsorganisationen, torde det vara lämpligt att taga ståndpunkt till frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen. , Processkommissionen framhåller hurusom det under enkla samhallstorhal-
256 landen är naturligt, att rättskipningen vilar hos samhällsmedlemmarna själva och att något behov av särskilda yrkesdomare icke gör sig så starkt gällande men att så snart en större livaktighet i samfärdsel och omsättning framträder i samhället samt rättsreglerna börja upptecknas och nya skrivna författningar till reglering av det rikare samhällslivet börja utfärdas, domaruppgiften blir alltmer krävande och lekmännen visa sig otillräckliga för rättskipningens tillfredsställande handhavande. Det blir nödvändigt att anlita särskilda yrkesdomare. Denna korta skildring av utvecklingen är utan tvivel riktig. Kvarlevor av lekmannadomare hava vi ännu i häradsnämnden och i de illitterata rådmän, som ännu finnas, särskilt i våra småstäder. Det säger sig ju självt att under enkla förhallanden, då få eller inga skrivna rättsbud finnas utan man dömer efter allmän rattsuppfattning eller sedvanerätt, rättskipningen måste handhavas av lekmän Innan den vetenskapliga odlingen i samhället börjat växa, fick man på alla omraden av samhällslivet nöja sig med vad som stod att få. Med samhällsutvecklingen eller rättare i spetsen för densamma gick den andliga odlingen. Rättsordningen kodifierades. Det blev tillgång till personer, som utbildat sig för speciella grenar av samhällslivet. Under sådana förhållanden blev det naturligt att till de poster mom samhällslivet, för vilka särskild fackutbildning var önskvärd utsagos personer med erforderlig fackutbildning. Samhällslivet har alltmera komplicerats. Rättsbudens antal har ökats i oerhörd grad. P å de flesta områden i samhället kräves större eller mindre fackutbildning. Ingen ifrågasätter att besätta exempelvis läkaretjänster med personer utan läkareutbildning. Är månne domarekallet av sådan beskaffenhet, att dess utövare icke behöva speciell utbildning? Det säger sig nästan självt att ju mera invecklade samhällsförhållandena aro, ju större omfattning rättsbuden hava, desto större krav måste ställas på domarens såväl praktiska som teoretiska utbildning. Processkommissionen framhåller själv att den fria bevisprövningen och ledningen av förhandlingarna i ett muntligt processförfarande ställa mycket stora krav på domaren. Den framhåller också att lagmannen bör vara en väl kvalificerad domare med stor erfarenhet och framstående duglighet, som fyller högt ställda fordringar. Då processkommissionen sålunda erkänner behovet av för sitt kall väl utbildade domare, är det ganska egendomligt, att processkommissionen samtidigt kan framhålla såsom en brist i vår domstolsorganisation, att lekmannaelementet icke äger det inflytande, som bör tillkomma detsamma. Processkommissionen framhåller hurusom i åtskilliga länder politiska grunder förelegat för användandet av lekmän i rättskipningen. Så har förhållandet icke varit i vårt land, utan det lekmannaelement som ännu finns kvar i vårt domstolsväsen är en återstod från den tid, då rättskipningen i sin helhet låg i lekmäns händer. Att häradsnämnden och de illitterata rådmännen icke numera spela någon nämnvärd roll i rättskipningen har även processkommissionen kunnat konstatera, men kommissionen vill icke se orsaken härtill i lekmännens oförmåga att utöva domareverksamhet utan skyller på att förfarandet icke är tillrättalagt, så att det passar dem. Såsom kommissionen framhåller (1:86) är den meningen nog allmän, att lekmännens betydelse huvudsakligen består däri, att de på grund av sin kännedom oin personliga och lokala förhållanden kunna tillföra domstolen upplysningar. Kommissionen gör emellertid gällande och nog med rätta, att denna omständighet för den nya processen icke kommer att spela någon större roll. Lekmännens betydelse för rättskipningen skulle i stället ligga i deras förmåga att medverka till en god prövning av målen. Processkommissionen synes emellertid icke hava varit riktigt ense med sig själv i detta avseende. På sid. I : 27 heter det: »I rättskipningen måste vidare at lekmännen, vilkas ställning genom förändringar i grunderna för deltagandet i domstolarnas arbete och den så småningom försiggångna ombildningen av förfarandet blivit väsentligt försvagad, beredas det inflytande, som överens-
257 stämmer med svensk rättsuppfattning och som kräves för bibehållande och stärkande av folkets förtroende till rättskipningen.» Samma synpunkt kommer åter till synes å sid. I : 85, där det säges: »En fördel, som lekmäns deltagande i rättskipningen medför, är, att folkets förtroende för rättskipningen därigenom underhålles och starkes.» Det synes som om processkommissionen tillmätt denna synpunkt mycket stor betydelse. Härtill må anmärkas att det förtroende våra nuvarande domstolar otvivelaktigt äga hos folket hittills varit grundat på deras sätt att fullgöra sitt värv. Tillvaron av lekmän i domstolarna kommer helt säkert aldrig att åt dem skänka ett förtroende, som de icke genom sin verksamhet kunna förvärva sig. Snarare torde förhållandet vara, att lekmännen hos allmänheten misstänkas för att icke kunna skilja mellan sak och person och att vara tillgängliga för obehörig påverkan. Ä sid. I : 86 framhålles hurusom vid prövningen av huruvida ett visst sakförhållande skall anses bevisat eller icke bevisat lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera kunna göra goda insatser, men å sid. 1:90 säges att, om bevisprövningen överlämnas åt lekmän allena, äventyrar man, att det blir godtycket eller slumpen, som kommer att fälla utslaget. Härav kan man vara berättigad draga den slutsatsen, att jämväl processkommissionen icke skattat lekmännens insats ifråga om bevisprövningen särdeles högt. Vidare konstaterar processkommissionen att lekmännens deltagande i prövningen av rättsfrågan är av mindre betydelse än beträffande bevisprövningen, eftersom lekmännen i regel icke hava den kännedom om rätten, som erfordras. Processkommissionen anser, att det kan vara fara för att den lagfarne domaren är benägen för att lägga väl mycken vikt vid generaliseringssynpunkten, medan lekmannadomaren åter, som har mindre anledning att intressera sig för de allmänna reglerna och även mindre förmåga att överskåda dem, är böjd för att anlägga ett mera individualistiskt betraktelsesätt och sålunda lösa frågorna med hänsyn framför allt till omständigheterna i det varje gång föreliggande fallet. Denna processkommissionens uppfattning är helt visst felaktig. Ingen vet väl bättre än juristdomaren, att omständigheterna sällan äro lika i de särskilda fallen, och hans erfarenhet har lärt honom att vederbörligt beakta olikheterna. Däremot torde erfarenheten såväl från de under krisåren fungerande folkhushållningsmyndigheterna som från de kommunala förvaltningarna hava givit vid handen att lekmän, framför allt de riktigt samvetsgranna, då de sättas att tolka lagar och författningar, känna sig strängt bundna av lagens bokstav. Detta är icke på något sätt ägnat att förvåna, ty de känna med sig att de icke behärska lagen tillräckligt för att förstå dess andemening. Såsom en svaghet hos lekmannadomaren framhåller processkommissionen, att denne särskilt i upprörda tider kan förväntas icke hava någon motståndskraft mot folkmeningen för dagen och att han lätt låter sig påverkas av ögonblickets stämningar. Den starka känsla av ovisshet i fråga om lekmannadomarna, processkommissionen haft, har även fått uttryck i följande yttranden, nämligen å sid. I : 102, där det heter: »Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid en ensam lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig rubbning av rättskipningens säkerhet» och å sid. I : 134, där det säges: »Det ökade inflytande, som den nya domstolsorganisationen ger åt lekmännen, medför att rättskipningen i hög grad kommer att vara beroende av om det lyckas att till nämndemän förvärva redbara, dugliga och för sitt domarkall intresserade lekman.» Dessa farhågor hava likväl icke hindrat processkommissionen att icke giva den lagfarne domaren i underrätten annat försteg framför lekmännen, än att han har utslagsröst, då röstetalet står lika, och processkommissionen uttalar även den förvissningen, att med den vana, folket nu hos oss fått att deltaga i allmänna ärendens 17— 291921
258 avgörande, det icke behöver befaras att lekmännen, när verkligen objektiva skäl forefinnas, skola underlåta att bestämma utgången. Det kan ju frågas v i i e n garanti man har för att så skall ske, endast då objektiva skäl föreligga. Svårigheten för dem att bedöma såväl bevisningen som rättsfrågan har processkommissionen själv framhållit, och den ligger även i öppen dag. _ Processkommissionen finner det olämpligt, att städerna, såsom nu sker. vilja sina domare, men den accepterar samtidigt valmetoden för lekmannadomire, ehuru icke utan betänkligheter, ty den säger å sid. I : 134: »Emot valprincipen kan naturligtvis invändas att valen kunna befaras bliva mer eller mindre starkt partipolitiskt färgade. Farhågan kan icke avvisas såsom helt och hållet ogrundad, och skulle den komma att bekräftas, bleve förvisso rättskipningen allvarligt rubbad och en betänklig skada tillfogad samhället.» Huru processkommissionen kunnat tänka sig, att valen icke skola bliva partipolitiskt färgade, då de skola företagas av efter partipolitiska linjer utsedda valkorporationer och därtill oftast komma att ske proportionellt, är omöjligt att förstå. Våra juristdomare hava en stark känsla av sin plikt att icke låta politiska synpunkter öva inflytande vid utövandet av sin domaregärning, och så bör det vara. Ett notsatt förhållande kommer, såsom processkommissionen även framhåller, att bliva ödesdigert. Såsom en garanti mot att lekmännen skola missbruka sin makt föreslås, att lekmännen, då de bestämma utgången, skola motivera sin dom och bära vanligt domaransvar för densamma. Att de på egen hand skola kunna avfatta en som sig bör motiverad dom enligt processkommissionens föreskrifter är väl ändå i regel en orimlig begäran. Då lekmännen icke skola hava säte i rätten under rättegångens hela förlopp, har det blivit nödvändigt att hårdare än som eljest varit lämpligt skilja mellan målets förberedande och den s. k. huvudförhandlingen. Såsom totalomdöme om processkommissionens argumentering för införande av ökat inflytande för lekmännen på rättskipningen torde man kunna säga, att processkommissionen har presterat mera bevisning mot än för lämpligheten härav. ^ Sett ur utvecklingens synpunkt är förslaget otvivelaktigt ett steg tillbaka. I^våra städer, där man haft möjlighet att inom vissa gränser fritt gestalta sin rådhusrätt, har man så långt det varit möjligt ersatt lekmännen med jurister. Vad häradsrätterna beträffar har ingen möjlighet till förändring funnits utan ändrad lagstiftning, men även för häradsrätternas vidkommande är det ostridigt, att nämnden icke förmått göra sig gällande. Denna utveckling vederlägger processkommissionens tal om att svensk rättsuppfattning skulle kräva ökat lekmannainflytande på rättskipningen. Vill man akta ^ på kulturutvecklingens krav, torde reformen, om en sådan skall ske, gå ut på avskaffande av lekmannaelementet ur domstolarna, önskar man däremot ur traditionssynpunkt bevara häradsnämnden, bör man väl ändå så mycket taga hänsyn till utvecklingen och även till nämnden själv, att man icke ökar nämndens formella inflytande. Liksom lekmannen på sitt speciella kompetensområde i samhället icke vill mästras av en icke fackkunnig, så måste denne lekman känna sig bortkommen och främmande, då han sättes att fullgöra domarens svåra uppgift. Rådhusrätten måste för sin del bestämt avstyrka processkommissionens förslag så vitt det avser utvidgning av lekmännens inflytande på rättskipningen. _ Processkommissionen föreslår bl. a. härutinnan avskaffandet av städernas jurisdiktion. Att denna bakom sig har en tradition minst lika vördnadsvärd som häradsnämndens, att den haft och alltjämt har stor betydelse för städerna och att städernas invånare i regel hålla hårt fast vid sin rätt härutinnan, har icke åstadkommit den minsta betänklighet hos processkommissionen. Allt processkommissionens vackra tal om att det värdefulla, som finnes i vårt nuvarande
259 rättegångsväsen, icke får förspillas, att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och omfattas med dess förtroende, icke får utan vägande skäl avlägsnas och att man bör framgå med stor varsamhet, när det gäller jämkningar i den nuvarande domkretsindelningen, allt detta har processkommissionen icke ansett nödigt tillämpa i fråga om stadsdomstolarna. Processkommissionen erkänner i förbigående, att rådhusrätterna åtnjuta ett stadgat förtroende hos allmänheten och att rättskipningen vid rådhusrätterna i synnerhet i många av våra större städer är synnerligen god. Antalet rådhusrätter i riket är icke så särdeles mycket färre än antalet domsagor, och antalet vid dem anställda domare är betydligt större än häradshövdingarnas antal. Av dem som gå till bedömande av saken utan förutfattad mening torde nog oförbehållsamt erkännas, att rådhusrätternas organisation är betydligt överlägsen häradsrätternas. Processkommissionen, av vars medlemmar icke någon hämtats från stadsdomarnas krets, kunde nog hava haft nytta av att taga närmare kännedom om rådhusrätternas organisation än fallet varit. Hade så skett, skulle den nog icke hava dristat sig att så gott som utan motivering föreslå utmönstring av våra stadsdomstolar. Processkommissionen framhåller, att denna organisationsform är för dyrbar, men denna anmärkning är ganska omotiverad, eftersom städerna själva bekosta sitt domstolsväsen och det från städerna icke försports någon klagan. Vad den av processkommissionen föreslagna organisationsformen kommer att kosta vet ingen, icke ens processkommissionen själv. Vid sådant förhållande är det knappast rätt att framföra ett sådant argument. Nämndemännen skola naturligtvis ha ersättning, som kan täcka deras kostnader och tidsspillan, eljest kommer ingen att åtaga sig detta uppdrag, och dagtraktamentet får väl tänkas satt till samma belopp som gäller för riksdagsmän, därtill så kommer reseersättning. Processkommissionen borde hava gjort någon beräkning över kostnaderna härför. Det är ingalunda uteslutet, att den utav processkommissionen föreslagna organisationen ställer sig avsevärt dyrare än den nuvarande och kanske även dyrare än om även för landsbygden infördes kollegiala juristdomstolar. Det vill synas som om processkommissionen vad angår domstolsorganisationen behärskats av den enda tanken, att lekmannaelementets inflytande skall ökas, och för dess förverkligande äro inga offer för stora, Processkommissionen vill icke ens principiellt fullt erkänna den kollegiala juristdomstolens överlägsenhet över enmansdomstolen. Processkommissionen framhåller visserligen, att den kollegiala behandlingen ökar utsikten för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir förbisedd eller missuppfattad, att genom den rådplägning, som vid besluts fattande skall hållas mellan domarna, det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl måste leda till ett djupare och mångsidigare skärskådande av föreliggande frågor och att arbetet i ett kollegium är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet. Därjämte medger processkommissionen, att en rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system, ställer större krav på domstolen än en rättegång enligt den skriftliga metoden. Det gäller för domstolen att klart uppfatta och sammanhålla allt vad som förekommer under den muntliga förhandlingen och på grund av det sålunda föreliggande materialet omedelbart eller snarast möjligt efter förhandlingarnas avslutande fatta sitt beslut, Strax efteråt är processkommissionen emellertid beredd att förklara, att sannolikheten för en lika god rättskipning med allenast en lagfaren^ ledamot är tämligen stor. Lika underligt som sistnämnda påstående är också processkommissionens argument att juristkollegiets värde framför enmansdomaren förringas därav att domen kan överklagas. Processkommissionen säger vidare, att det är bättre med en domare av framstående kvalitet än tre mindre framstående. Emellertid beror väl den saken på hur pass framstående enmansdomaren är och hur olämpliga de tre äro. Som känt är, gives det ingen
260 så framstående, att han icke kan begå misstag, och det är svårt att förstå, varför processkommissionen ständigt skall behöva operera med mindre skickliga domare. Enligt den nuvarande organisationen hava helt visst alla strävat efter att få så goda domare som möjligt, och så bör väl förhållandet bliva även för framtiden. Alla kunna väl icke vara lika skickliga, men ingen organisation i världen torde kunna förebygga, att de mindre skickliga stundom komma på de ansvarsfullare posterna. Att processkommissionen velat föra fram argument av sådan beskaffenhet som dessa vittnar bättre än något annat om svagheten i den av processkommissionen intagna positionen. Processkommissionen betonar, sid. I : 68, att en tillfredsställande organisation av första instansens domstolar är en av de förnämsta förutsättningarna för en god rättskipning. Att redan den första domstolen erbjuder tillräckliga garantier för både en säker prövning av sakfrågan och en tillförlitlig rättstillämpning är nödvändigt för att rättegångens tyngdpunkt som sig bör skall förbliva hos underrätten och en förryckning härutinnan icke till rättskipningens skada må äga rum. Processkommissionen framhåller ytterligare att de nuvarande svenska underrätterna i stort sett utgöra en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation. I olikhet med vad förhållandet varit i många främmande länder hava de icke under trycket från de högre domstolarna pressats ned till att utgöra allenast en försöksinstans, utan rättskipningens tyngdpunkt har alltjämt förblivit hos underrätterna. Att icke förspilla utan i stället befästa den starka ställning, som våra underrätter sålunda inneha måste oavvisligen vara ett ögonmärke vid varje reform på detta område. Här är åter ett uttalande av processkommissionen, som röjer mycken klokhet, men när man sedan ser hur detta program blivit följt, förvånas man. I det här berörda avseendet har processkommissionen först genom ändringar i själva förfarandet ställt domstolen inför svårare uppgifter än förut, vidare har den försvagat domstolsorganisationen dels genom införandet av lekmannadomare med väsentligt ökat inflytande och dels genom borttagande av de kollegiala juristdomstolarna i städerna, och slutligen har den medgivit parterna rätt att i alia viktigare civilmål anlita hovrätten såsom första instans. Kan man överhuvud taget bättre än som sålunda föreslagits bereda möjlighet till underrätternas nedpressande till rena försöksinstanser? Organisationen av lagmansrätten är mycket löst skisserad. Om någon kostnadsbesparing genom den föreslagna omorganisationen kan vinnas vet ingen. Skall en reform av domstolsorganisationen äga ram, bör man naturligtvis erhålla visshet om att man får en avsevärt bättre organisation än den man har. Processkommissionen bjuder emellertid på en underrättsorganisation, om vilken man utan tvekan kan säga att den är betydligt svagare än vår nuvarande. N ä r processkommissionen själv erkänner att våra nuvarande underrätter utgöra en mycket stark och lycklig grundval för en domstolsorganisation, kan det i eke gärna vara lyckligt att så i grund bryta ned dem, som processkommissionen vill göra. Man bör i stället nöja sig med att avhjälpa de brister, som kunna förefinnas. Om man fruktar för att städerna skola missbruka sin rätt att utse domare, så kan ju regeringsmaktens inflytande över domarnas tillsättning ökas. Vad häradsrätterna angår kan vid dem anställas ordinarie tjänstemän, som äro fullt kvalificerade för övertagande av vissa delar av häradshövdingens åligganden, bl. a. protokollsföringen. Härigenom kunde det nu rådande skadliga vikariesystemet försvinna. Den i våra städer nu rådande ordningen för handläggning av överexekutorsgöromålen torde icke hava visat sig på något sätt olämplig. Från allmänhetens synpunkt skulle det otvivelaktigt vara fördelaktigt att få överexekutor tillgänglig på närmare håll än som nu är fallet. Om häradsrätterna bliva tillräckligt försedda med ordinarie arbetskrafter för göromålens skötande, torde någon
261 vägande anmärkning mot den föreslagna förändringen icke kunna göras. Det är dock sannolikt att förläggningren av överexekutorsbefattningen till häradsrätterna kommer att bli dyrare än den nuvarande organisationen. Till stöd för införande av lekmiannadomare i hovrätterna kan icke åberopas det skäl som utan tvivel talar starkast för lekmannaelementets bibehållande i häradsrätten nämligen traditionen. De övriga grunderna äro så svaga, att de icke böra tillmätas någon betydelse, då det gäller en överrätt. Rättssäkerheten fordrar ovillkorligt att icke andra än fullt kompetenta domare där äga säte. Det kan icke rätt gärna råda någon tvekan om att parternas rätt att anhängiggöra viktigare tvistemål direkt i hovrätten verksamt skall bidraga till att sänka underrätternas anseende, allra helst om deras organisation skall försämras på sätt processkommissionen föreslagit. Den rätt som tidigare funnits för vissa personer att omedelbart i hovrätt anhängiggöra vissa tvister har borttagits. Att nu återinföra en dylik rätt i ännu vidsträcktare omfattning kan icke gärna vara lämpligt. Tidsvinsten kan, om ett snabbare rättegångsförfarande införes, icke bliva så avsevärd, att den får någon större betydelse. De handelsdomstolar, om man så får kalla dem, som genom 1905 års lagstiftning inrättades vid bl. a, rådhusrätten i Malmö, hava icke fått någon betydelse. Vid rådhusrätten i Malmö har det inträffat endast i 14 mål, att part begärt handelskunniga ledamöters deltagande i målets behandling. Det sista av dessa mål handlades år 1918. I nio av dessa mål hava de handelskunniga ledamöterna icke alls varit hemmastadda i den bransch, inom vilken målet rört sig, i tre fall har den ene och i två fall hava båda varit verksamma inom branschen. Det har endast en gång inträffat, att någon av de handelskunniga ledamöterna haft annan mening än juristdomarna. Det var endast den ene av de handelskunniga som då hade annan mening än de tre övriga ledamöterna, och skiljaktigheten gällde huruvida bindande köpeavtal kommit till stånd eller icke. Denna redogörelse kan i någon mån giva förklaring till den ringa användning anlitandet av handelskunniga domstolsledamöter fått. Köpmannens sakkunskap sträcker sig icke till alla grenar av handeln utan den är begränsad till hans egen. Då det är så gott som otänkbart att alla inom handeln förekommande grenar kunna vara representerade i en handelsdomstol och lekmän utan den speciella sakkunskap, som erfordras i det särskilda fallet, äro av föga värde såsom medlemmar i en handelsdomstol, är en sådan domstol utan större värde. Det blir juristerna, som få avgörandet i sin hand. Det är ingalunda alltid särskild sakkunskap i handelsyrket är av nöden, och då den behövs, kan den vinnas genom hörande av sakkunniga vittnen. Man får icke gå ut ifrån, att domstols juristerna äro främmande för de förhållanden, som råda å handelns område. Åtminstone vad stadsdomstolarna angår utgöra handels tvisterna flertalet av där förekommande mål. Som bekant har för rätt att idka handel i vårt land icke uppställts någon fordran på utbildning i handelsyrket. Icke ens för idkande av grosshandel erfordras annat än att råda över sig själv och sin egendom. Detta har medfört a t t sakkunskapen inom handelskåren ofta lämnar åtskilligt övrigt att önska. Förhållandena inom handelsyrket hava icke hos oss såsom mångenstädes i främmande länder nått sådan fasthet och ordning, att speciella av staten inrättade handelsdomstolar äro behövliga. Det är utan tvivel riktigt att skyndsamhet är av nöden i fråga om handelstvister, men att detta, i förening med långsamheten hos statens rättskipning, framför allt skulle vara anledningen till den betydande omfattning, vari handelstvister numera hos oss hänskjutas till skiljemäns avgörande, är säkert icke riktigt. Orsakerna härtill äro mångahanda. Det har blivit alltmera vanligt, a t t de skiljedomsklausuler, som intagits i de tryckta avtalsbestämmelser, vilka i så riklig omfattning förekomma å slutsedelsblanketter, kontraktsblanketter, försäkringsbrev och dylikt, avse en viss angiven skiljenämnd. Detta förhållande ger helt visst den store affärsidkaren
262 ett visst övertag över de många små. Han har sin ständige jurist, som förvärvat stor erfarenhet på detta område, under det att medkontrahenten är mindre hemmastadd i fråga om dylika tvisters skötande. Detta skiljedomsförfarande är billigt och ofta mycket formlöst. Parterna behöva icke inställa sig inför skiljenämnden. I fråga om snabbhet kan ett statligt rättegångsförfarande, även om instanserna inskränkas till två, icke tävla med dessa skiljedomstolar. De komma helt visst att fortleva med oförminskad styrka. Även om den säkerhet i rättskipning, de erbjuda, ej blir särdeles stor, erbjuda de så många andra fördelar att affärsmännen i stor utsträckning komma att föredraga dem. Rådhusrätten kan därför icke finna att speciella handelsdomstolar, framför allt icke av den typ processkommissionen föreslår, äro av behovet påkallade. Enligt processkommissionens förslag skall i protokollet förutom vissa anteckningar rörande rättegångens yttre förlopp antecknas parternas yrkanden och invändningar, ändringar härutinnan samt i fråga om tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, yrkanden av vittnen, sakkunniga och andra, avseende rättegången, samt parternas genmäle å sådana yrkanden, anteckningar om företedda skriftliga bevis, uppgift å vilka vittnen eller sakkunniga, som höras, eller i övrigt förebringad bevisning samt av rätten meddelade beslut. Vid den muntliga förberedelse, rätten skall företaga i tvistemål och i sådana brottmål, där talan föres av enskild målsägande, skall upptagas en kort redogörelse för parternas uppgifter angående sakförhållandet samt vad i övrigt kan anses nödigt till ledning för huvudförhandlingen. I övrigt skola parternas, vittnens och sakkunnigas utsagor som regel icke upptecknas. Från denna regel kan dock undantag göras i fråga om vittnen och sakkunniga, om rätten antager att förhandlingen icke kan fortgå i ett sammanhang och att denna icke kan åter företagas inom en vecka samt nytt förhör antingen icke skulle vara möjligt eller medföra i förhållande till sakens beskaffenhet oskäliga kostnader eller besvär. Vidare skulle sådan uppteckning ske dels i brottmål, däri strängare straff än sex månaders fängelse ej kunde följa, och dels i alla tvistemål, under förutsättning att det kunde antagas att målet komme att fullföljas till hovrätten samt att protokollen komme att i hovrätten bliva begagnade som bevis. Det av processkommissionen föreslagna protokollsföringssystemet är icke ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande. Till och med de bristfälligaste protokoll enligt nu rådande system äro bättre än den föreslagna anordningen. Från parternas synpunkt sett så hava de icke någon möjlighet att kontrollera huruvida deras uttalanden och sakuppgifter blivit riktigt uppfattade eller alls uppfattade av domstolen. Det blir icke på något sätt fastslaget vad de hava sagt eller icke sagt. För en oredlig part kan detta måhända stundom vara en fördel, ty han kan därigenom bliva i tillfälle att ändra sina uppgifter som det passar honom, utan att det blir konstaterat hur han ändrat dem. En av de allra viktigaste källorna för vinnande av utredning av målet är parternas hörande mot varandra. Det sätt, varpå den ena upplysningen efter den andra kommer fram, kan vara av betydelse. Det är ofta av mycket stort värde a t t dylika förhör upptagas i protokollet precis som de förekommit. Det kan tänkas, att domstolen grundar sin dom just på det material, som sålunda kommit i dagen, men detta kan icke återgivas i domsmotiveringen på det sätt det förekommit. Då målet därefter kommer till hovrätten, blir måhända av någon anledning förhöret icke upprepat, eller kan det hända att endera parten kommit underfund med att han lämnat för sig ofördelaktiga uppgifter och ändrar desamma. Härigenom kan åstadkommas, att hovrätten får en annan uppfattning av målet än underrätten och kommer till ett annat resultat. Det material, som förelegat i underrätten, kan aldrig förekomma i hovrätten i samma skick. Det talade ordet kan icke oförändrat upprepas med någon tids mellanrum. Vittnesmålen komma icke att bliva lika lydande. Olika förhörsledare kunna kom-
263 ma till olika resultat, även om vittnet vill säga detsamma båda gångerna. E t t vittne förmår mera sällan av sig självt giva en sammanhängande och fullständig berättelse om vad det vet. Det kan förtiga viktiga omständigheter, enär det icke förstår vad som är av betydelse eller icke. Den ene förhorsledaren kan måhända få fram flera viktiga omständigheter än den andre. Under sådana förhållanden kan det icke bliva någon säkerhet i rättskipningen. Ur domstolens egen synpunkt är protokollet även av stor betydelse. Ett mals handläggning kan hava pågått under flera timmar i följd, kanske under tva på varandra följande dagar. Det är självklart, att det skall vara oändligt svårt för att icke säga omöjligt för domaren att bevara i minnet allt vad däri talats och svarats precis såsom det skett. Ännu svårare blir det, om handläggningen uppskjutes en vecka. Med hänsyn till den utförliga, motivering, domen skall erhålla, måste med domens avfattande ofta anstå till någon dag efter huvudförhandlingens avslutande, och även detta kommer att ställa minnet på svåra prov. Visserligen kan domaren föra vissa minnesanteckningar, men den som skall leda förhandlingarna kan ej alltför mycket syssla därmed, för att ej fördröja handläggningens fortgång. Minnesanteckningarna bliva av privat natur och kunna således icke kontrolleras av parterna. Processkommissionen synes förutsätta, att parterna, då rättegången äger rum i hovrättsstad, som regel skola önska vittnenas hörande på nytt i hovrätten. Härvidlag bortser processkommissionen helt från kostnadsfrågan. Vittnesersättningarna äro emellertid icke någon obetydlig utgift för parterna, och de önska förvisso icke den utgiften fördubblad. Processkommissionen har ingalunda, såsom den vill göra gällande, påvisat några avsevärda olägenheter vara förenade med en god protokollsföring, och även om sådan skulle medföra fara för den av processkommissionen så varmt omhuldade omedelbarheten och muntligheten, så måste dock rättssäkerheten sättas i främsta rummet. Erfarenheten har lärt människorna i allmänhet att skrift är det lämpligaste för att bereda säkerhet åt avtal eller meddelanden, som man vill hava oförändrade. Många parter föredraga redan nu att nedskriva sina yttranden, för att få dem uttryckta just på det sätt de önska. Emellertid har processkommissionen så stor rädsla för det skrivna, att parterna vid förhandlingen icke ens få hava på förhand nedskrivit vad de vilja säga. Om domstolen enligt det nya förfarandet i parts mun lägger något annat än vad han yttrat, har parten icke någon möjlighet att få det korrigerat. Av anförda skäl avstyrker rådhusrätten processkommissionens förslag i denna del. Processkommissionens förslag till ombildning av vårt åklagarväsen är i väsentlig grad betingat av förslaget till införande av ackusatoriskt förfarande i brottmålsprocessen. Skulle så hända att förslaget i vad det avser skärpning av det ackusatoriska momentet i vår rättegång förfaller, är därmed ett av skälen till omorganisationen avlägsnat. Rådhusrätten har förut gjort gällande att behov av en så genomgripande förändring av åklagarväsendet som den föreslagna icke är av behovet påkallad. Man kan med skäl fråga sig, varför det skall erfordras så höga kvalifikationer hos åklagaren i medelsvåra och grövre brottmål, då processkommissionen ansett det vara av största vikt, att i domstolen sättes in en majoritet av personer utan någon som helst kompetens för domareverksamhet. Man kan ju tycka, att, om en lekman kan duga till domare, så kan han även duga till åklagare. Åklagarens misstag äro icke så ödesdigra för den tilltalade som domstolens. Även om man bortser från denna rent praktiska synpunkt, så synes den föreslagna organisationen icke vara lämplig. Statsåklagarens uppgift bör icke vara fristående i förhållande till kriminalpolisen. Han bör vara ansvarig för att undersökningen angående brottet bedrives med erforderlig omsorg. För det än-
264 damålet erfordras, att han intar chefsställning även gentemot de personer som skola vara behjälpliga vid dylik undersökning. Det kan ej heller vara en lycklig anordning att hava särskilda åklagare för underrätterna och särskilda för en var av överinstanserna. Dels blir det dubbelarbete i mycket stor omfattning och dels lär man knappast av åklagarna i överinstanserna kunna förvänta något större mått av intresse för målen. Rättegångsbalkens bestämmelser angående rättegångsfullmäktige borde, om de rätt tillämpades, kunna sätta domstolarna i stånd att avlägsna olämpliga rättegångsombud. Det kan emellertid icke förnekas, att det inträtt slapphet i tillämpningen av lagens bestämmelser. I män som det finns tillgång till goda och väl utbildade rättegångsombud, borde domstolarna tillse, att icke kvalificerade personer höllos borta. Att de icke avvisas i tillräcklig omfattning beror nog till största delen därpå, att underrätten fruktar för att beslutet skall upphävas av högre instans, och att domstolen därav skall lida förlust å prestige. Det är ofta så, att domstolen icke kan i sitt protokoll anteckna alla de rön angående_ vederbörandes olämplighet, som den gjort eller inhämtat. De bestämmelser i förevarande hänseende, som föreslås av processkommissionen, komma för underrätternas vidkommande icke att medföra någon förbättring utan snarare tvärtom. De domstolar, som hittills strävat efter att hålla nivån uppe, komma måhända att se _ sig nödsakade att giva upp striden. Någon förbättring torde icke vara att vinna med mindre vissa bestämda kvalifikationer för ombuden fastställas. ^ Att fastställa regler för en enskild advokatförening, kan väl knappast vara påkallat, då man lämnar ombudsförhållandena vid underdomstolarna fullständigt oreglerade. Vårt nuvarande rättegångsförfarande i brottmål erbjuder för visso mycket stor säkerhet för att oskyldiga ej bliva sakfällda. Däremot torde kunna antagas att många skyldiga förbliva ostraffade. Processkommissionens uppfattning, att det ur allmän synpunkt är lika viktigt, att en oskyldig ej blir dömd till straff och att den skyldige ej undgår straffet, torde få godkännas såsom riktig. Statens straffande verksamhet vilar helt visst ytterst på nödvändigheten för staten att garantera rättsskydd och säkerhet i främsta rummet åt sina laglydiga medborgare. Därest så icke sker, kan vördnaden för lagen lätt förspillas. Samhällsdisciplinen och laglydnaden vila ytterst på statens förmåga att upprätthålla sina lagbud och straffa dem, som göra sig skyldiga till brott mot desamma. Den reform, som således skulle betingas av de faktiska förhållandena, borde alltså avse att åvägabringa ett förfarande som bättre vore ägnat att utröna sanningen i brottmålssaker än det nuvarande. Det av processkommissionen skisserade systemet synes vara mera ägnat att få den skyldige frikänd än att få honom dömd. Processkommissionen finner att en reform av den svenska straff processen bör innefatta en ytterligare utveckling av densamma i ackusatorisk riktning. Den tilltalade skall för sådant ändamål betraktas ungefär som en part i en vanlig rättegång. Åklagaren skall överbevisa honom icke blott om den brottsliga handlingen utan även om hans brottslighet. Det skall stå i den tilltalades fria val om han vill förklara sig angående omständigheterna i målet eller icke. Han skälig väl uppmanas att förklara sig, men han får icke på något sätt påverkas i sådant syfte, icke ens genom övertalning. Något förhör med honom i egentlig mening kan således icke äga ram. Redan under den förberedande undersökningen skall undersökningsledaren meddela den misstänkte den mot honom riktade misstanken, och denne är berättigad att få kännedom om det mot honom förefintliga bevismaterialet. Undersökningsledaren är skyldig beakta allt, som kan vara till favör för den misstänkte, och han skall framföra och bearbeta även det material, den misstänkte vill åberopa. Den misstänkte har även redan under förundersökningen rätt att vara biträdd av för-
265 svårare, med vilken han får meddela sig i enrum. Det kan väl knappast råda någon tvekan om att efter en sådan ordning den tilltalade får den fördelaktigaste positionen. Åklagaren är tjänsteman och måste därför strängt följa de givna reglerna för att icke utsätta sig för åtal för tjänstefel. Om han icke tillfredsställer den misstänktes fordringar i fråga om utredningen, kan han vänta en angivelse till justitieombudsmannen eller justitiekanslern med därmed följande obehag. Det torde därför kunna förväntas, att det i många fall blir den misstänkte som i verkligheten kommer att dirigera undersökningen. Den misstänkte å sin sida behöver icke besvara några frågor, behöver icke yppa något_ om den försvarslinjje, han tänker följa. För närvarande finns visserligen icke något tvångsmedel för att förmå den misstänkte att lämna upplysningar, men det anses likväl vara hans plikt att göra det, och hans underlåtenhet att svara försvagar hans ställning, men förhållandet måste bliva ett annat, om lagen ger honom r ä t t att tiga, ty då kan ej rimligen hans tystnad få ligga honom emot. Processkommissionen antyder väl att så skulle vara förhållandet, men det bevissystem, som ej vill tillerkänna vitsord åt ett fritt och otvunget lämnat erkännande, kan rimligtvis icke giva något bevisvärde åt av lagen medgiven tystnad. I fråga om en stor mängd brott kan icke framställas vittnen till gärningens begående. Särskilt beträffande dessa brott här förhöret med den eller de misstänkta varit den viktigaste källan till upplysningar i saken, och ofta hava de misstänkta därunder invecklat sig i uppgifter och förklaringar på ett sådant sätt att de till slut sett sig föranlåtna att erkänna. Att förhörsledarens frågor därvid ofta till sin natur bliva snärjande är ganska naturligt. E t t förhör enligt processkommissionens principer skulle gestalta sig ungefär så här: Förhörsledaren: »Ni är misstänkt för att hava begått inbrottsstöld hos N. N. då eller då och därvid hava tillgripit de eller de föremålen. Berätta nu i ett sammanhang sanningsenligt vad ni vet om den saken.» Den misstänkte: »Jag vet ingenting om den saken. J a g har inte begått den stölden.» Efter det svaret kan förhörsledaren ej gärna fortsätta förhöret, ty enligt processkommissionens anvisningar får han icke gå ut från, att den misstänkte är skyldig, och de frågor, han därefter skulle framställa, måste avse att snärja den misstänkte. Utan överdrift torde kunna sägas, att endast mycket enfaldiga brottslingar skulle kunna falla för ett sådant förhör. Kravet på att åklagaren skall styrka icke blott den brottsliga handlingen utan även den tilltalades brottslighet komme även att mången gång ställa åklagaren inför oöverkomliga svårigheter. För närvarande torde domstolarna anse, att den tilltalade är skyldig att åtminstone göra det förhållande sannolikt, som han vill åberopa till grund för brottslighetens upphävande. Att vidtaga ändring härutinnan skulle vara ödesdigert. Mången brottsling skulle vara i stånd att hitta, på något som åklagaren kunde få svårt att motbevisa. Att gå längre i fråga om acknsatoriska metoder än som redan är fallet hos oss torde icke vara klokt. Samhällets intresse måste stå över individens. Efterforskningen av brott är en så viktig samhällsuppgift, att små hänsyn till individen därvid få vika. Dessa hänsyn gagna för övrigt i främsta rummet de illojala och farliga samhällsmedlemmarna. Den av processkommissionen föreslagna muntliga rättegångsordningen är heller icke ägnad att öka säkerheten i rättskipningen. Den föreslagna uppdelningen i två strängt åtskilda avdelningar är icke naturlig. Den är ju också konstruerad med hänsyn till lekmannadomarnas medverkan, och hänsynen till dem har varit starkare än kravet på ändamålsenlighet. Hela förundersökningen skall endast ha till uppgift att förse åklagaren med upplysning om saken, och detta material i sin helhet ligger öppet även för den tilltalade, medan den tilltalade saklöst kan behålla för sig själv sitt material till huvud-
266 förhandlingen. Han är icke avskuren från möjlighet att vid huvudförhandlingen förebringa bevisning, varom icke i förväg meddelande lämnats. Vid huvudförhandlingen skall allting företagas på nytt, och undersökningsprotokollen få därvid icke ens användas som ledning. Processkommissionen säger sig till och med hava övervägt huruvida domstolen ens skulle få taga del av dessa protokoll, men att den dock funnit sig kunna tillåta detta. Regeln om en till ett enda rättegångstillfälle sammanträngd förhandling inför domstolen kan vara lämplig för mindre mål, men för stora mål komme den att bliva ytterst svår att tillämpa. Då många personer skola höras, måste det ofta stöta på svårigheter att få dem alla samlade till ett tillfälle. 'Någon kan drabbas av sjukdom, någon kan vara bortrest, så att kallelse ej kunnat delgivas honom, någon uteblir kanske av motvilja att komma till rätten. Stundom vålla dessa hinder inställande av huvudförhandlingen och dess utsättande till annan dag. Kallelse att komma till rätten kan tänkas vara delgiven ett stort antal personer, och de hava träffat anstalter för att begiva sig dit, då de få meddelande om uppskovet. Hur mycken förtret skulle icke sådant vålla Om ett vittne uteblir, händer det mera sällan att det kan inställas genom myndighets försorg redan samma dag. och så blir huvudförhandlingen uppskjuten Den ekonomiska påföljd, varav vittnet skulle drabbas i händelse det utebleve utan laga förfall, kan icke tänkas avskräcka andra än dem, som hava utmätningsbara tillgångar. Vid huvudförhandlingen kunna många överraskningar mota. Varken åklagare eller tilltalad kan med någon säkerhet veta vad ett åberopat vittne kommer att säga, Även om vittnet hörts under förundersökningen, kan det i väsentliga avseenden ändra sin utsaga inför rätten. Det har kanske under förundersökningen icke tillsports om någon betydelsefull angefagenhet. Dess yttrande kan hava blivit missuppfattat. Det kan också hända att det då fördolt någon omständighet men sedan kommit på bättre tankar Åklagaren kan framför allt icke veta vad den tilltalades vittnen hava att förmala Under förhandlingen kunna yppas många nya omständigheter och framkomma nya upplysningar, vilka kräva förnyad undersökning och utredmn i ? ' , I ) e t 1 s y n e s s o m o m processkommissionen ansett, att uppskov med huyudtorhandlmg för kompletterande av utredningen icke skulle få äga rum (sid. I I : 158 o. 187). Processkommissionen åberopar ofta såsom motiv för sina förslag svensk rättsuppfattning även i sådana fall, då det kan vara tvivelaktigt om denna rättsuppfattning är allmän. Det torde däremot kunna sagas, att enligt allmän svensk rättsuppfattning det är mera angeläget att målet ar tillfredsställande utrett, än att avgörandet faller någon vecka tidigare. En materiellt riktig dom kan ej gäma grundas på ofullständig utredning. Det i brottmål nu tillämpade förfarandet är mycket bättre ur rättskipningssynpunkt än det av processkommissionen föreslagna ty det tillåter materialets förebringande inför domstolen efter hand det framkommer Det ar muntligt ity att alla parter äga att muntligt framföra vad de vilja åberopa. Protokolleringen är en fördel, därför att man då får veta, på vilket material domen vilar. Minnet är alltid en bristfällig kunskapskälla Processkommissionen säger att skriften aldrig kan bliva mera än en matt och färglös bild av händelseförloppet. Minnet torde dock vara behäftat med större svaghet. * or domare, som under en eller flera dagar suttit och åhört uppgifter och skildringar av ett flertal personer och om olika förhållanden måste bilden av det passerade bliva om icke färglös så flytande och osäker. Färgen och intrycket kunna ofta vara ägnade att förvilla omdömet. Att grunda sin mening pa det intryck en person gjort, är mycket riskabelt. Processkommissionen framhåller också att domstolens mening icke får grundas på subjektiv uppfattning utan skall vila på objektiva grunder. Värdet av omedelbarhet ligger i främsta rummet däri, att domaren kan med den människokän-
267 nedom eller intuition han är i besittning av genomskåda de parter och vittnen, som träda fram inför honom, och därvid bilda sig en uppfattning om vad som är sant. Detta blir emellertid en subjektiv värdesättning av bevisning. Det är dock ej många människor, som äga förmåga att se verkligheten bakom fraserna, och ett sådant system, vilket likväl är det enda, som förtjänar benämningen av fri bevisprövning, kan giva rum för mycket godtycke, och det torde därför, såsom ock processkommissionen funnit, icke vara tillrådligt att införa ett sådant. Dock är det av mycket stor betydelse, att domaren kan använda parterna såsom kunskapskälla för att få de faktiska omständigheterna klarlagda. Domstolarna borde därför i alla viktigare mål kräva att parterna komma personligen tillstädes. Äro de faktiska förhållandena en gång klarlagda och antecknade i protokollet, så är betydelsen av bevisningens upprepande i överrätterna icke synnerligen stor. Processkommissionen säger, att, om det lyckas underdomstolen att till ett enda rättegångstillfälle sammanföra förhandlingen i ett mål, komme reformen vad huvudförhandlingen angår förnämligast att innebära, att domaren finge en välkommen och behövlig lättnad i den tunga protokollsföringsplikten och bereddes domaren därigenom bättre tid till en omsorgsfull prövning av de mål, som skulle avgöras. Förhållandena i detta hänseende torde dock enligt den föreslagna ordningen bliva värre än nu. Processkommissionen föreslår nämligen, att såsom regel bör föreskrivas, att omedelbart efter huvudförhandlingens slut överläggning till dom skall företagas och att domen därvid skall skriftligen avfattas. Då det ej kan bortses från möjligheten att i mera invecklade mål en eller flera av nämndens ledamöter i saknad av yrkesdomarens vana att följa rättsförhandlingar icke i alla delar av målet kunnat bilda sig en klar föreställning om sakläget, liksom tydligen kunskap om rättens regler ej alltid kunna förutsättas hos nämnden, bör rättens ordförande lämna nämnden de upplysningar, som erfordras, för att nämnden skall kunna göra sin insats i rättskipningen. Domen får icke avfattas så knapphändigt som nu ofta sker. Den skall innehålla en noggrann redogörelse för sakens sammanhang och de yrkanden som framställts och ett fullständigt angivande av domskälen. En utförlig redogörelse skall lämnas för den bevisning som förebragts, dess värdering och de faktiska omständigheter som på grund därav anses bevisade, för att därigenom skall vinnas material för en ny prövning av rättsfrågan (sid. I I : 180). Är målet av någon vidlyftighet, är det självklart, att domens avfattande blir ett omständligt och tidsödande arbete. Att det blir mycket ringa tid till övervägande är uppenbart, och att det icke rätt gärna kan bliva någon tid till litteraturstudier angående det speciella fallet är också tydligt. Eftersom domaren icke på förhand kan förutse huru målet efter huvudförhandlingen skall ligga till, kan han icke göra några förarbeten för domen. Om han frestades att göra det, skulle detta vara mycket olyckligt, ty då kunde den mening han på förhand bildat sig lätt påverka honom att söka leda utredningen så att den passade hans förhandsdom. Såsom ovan nämnts framhåller processkommissionen själv huru viktigt det är att domaren får tid på sig till omsorgsfull prövning av de mål, som skola avgöras, men på denna punkt som så många andra, finns det ej överensstämmelse mellan processkommissionens teori och den praktiska utformningen av förslagen. Lika ödesdigert som det kan vara för målens utredning att tvinga parterna till att förebringa sin utredning vid ett enda tillfälle, lika olyckligt är det för själva domen att tvinga domstolen till att avkunna densamma utan tillräcklig tid till dess övervägande och avfattande. Lika litet som i fråga om brottmål kan det anses naturligt att uppdela civilprocessen i två avdelningar. Den första avdelningen, som kallas den för-
268 beredande behandlingen, skall hava till uppgift att klargöra parternas ställning till tvisten, därvid de var för sig skola uppgiva de faktiska omständigheter de åberopa för sin talan och tillika yttra sig om motpartens uppgifter. De skola även angiva de bevismedel, de åberopa, och vad de vilja styrka med varje bevismedel. Det betonas emellertid, att de icke skola utlägga saken utförligt under förberedelsen, utan skall detta ske först under huvudförhandlingen. Denna inskränkning förtager emellertid mycket av förberedelsens värde. Den kan medföra att parterna ej komma riktigt underfund med varandras ställning. Att på förhand angiva, vilken bevisning man ämnar åberopa, kan också vara mycket svårt. Grundar man sitt anspråk på skriftlig handling eller på ett muntligt avtal, vid vilket vittnen varit tillstädes, är saken enkel. Det gives emellertid i ett civilmål så många omständigheter av skiftande art, som kunna vara av betydelse, men som icke falla i minnet genast eller vilkas betydelse framträder, först sedan motparten framlagt sin bevisning. Det är också mången gång svårt att på förhand veta vad ett åberopat vittne kan hava sig bekant eller vill yppa. Särskilt gäller detta om personer som äro i motpartens tjänst eller eljest stå honom nära. Om en part sålunda är tvungen att på förhand uppgiva vad ett vittne skall höras om, nödgas han för visso ofta angiva det så allmänt, att uppgiften blir föga upplysande. Parterna kunna härvidlag också få tillfälle att bluffa så mycket dem lyster. Vid huvudförhandlingen kunna många överraskningar möta parterna Motpartens utläggningar av sakförhållandet kunna vara helt andra än väntat vant, bevisningen likaså, vilket framför allt kan tänkas vara fallet med sakkunniga vittnen. Åtskilligt av det, som framkommer, kan vara sådant som motparten kan vederlägga, om han får tid på sig. Processkommissionens mening synes vara att part visserligen kan få anstånd för bemötande av motparts bevisning, men att det skall gälla endast i fråga om bevismedel som icke angivits under förberedelsen, och begäran därom skall framställas före huvudförhandlingens början. För annat fall skall part först i överrätten kunna förebringa ytterligare bevisning. E t t dylikt system är icke tillfredsställande. Saken blir på detta sätt icke fullständigt utredd i underrätten och parten kan vara utan skuld härtill. Vad som i fråga om domens meddelande anförts beträffande brottmålen äger även tillämpning i fråga om tvistemålen. o I fråga om stämningen må anmärkas, att det icke kan vara lämpligt med sådan anordning, att rätten skall hava att framställa erinringar till stämningssökanden angående stämningens innehåll men att denne icke skall vara skyldig vidtaga rättelse. Enligt rådhusrättens mening bör processkommissionens förslag angående förfarandet i underrätt icke godkännas. I fråga om rättsmedlen föreslår processkommissionen att för fullföljd av talan mot lagmansrätts dom i själva saken skall anordnas ett allmänt rättsmedel, vad till hovrätten som avser förnyad prövning av saken i dess helhet, medan for tulltofjd av talan mot beslut, varigenom lagmansrätten skilt målet llran sig utan prövning av saken, och vissa beslut före eller under rättegången skulle anordnas ett besvärsförfarande hos hovrätten. Hovrättens prövning av vadetalan skulle ske vid muntlig förhandling, vid vilken i regel bevisningen skulle pa nytt förebringas. I det närmaste hela underrättsproceduren skall således upprepas i hovrätten. Lnligt processkommissionens uttalande är motiveringen härtill den att förutsättningarna för en riktig prövning icke skola bliva ogynnsammare för overdomstolen än de varit för den lägre domstolen. Det måste dock starkt ifrågasattas, om fördelen för överrätten att hava parterna och vittnena inför sig kan uppväga det besvär och de kostnader ett dylikt förfarande medför
269 för parterna. Det är väl föga sannolikt att hovrätten, även om den blir ambulerande, skall kunna resa ut till de olika tingsställena så ofta, som erfordras för huvudförhandlingens företagande inom behörig tid. Flertalet mål lära väl därför få avgöras i hovrättsstaden. Det blir icke obetydliga kostnader parterna få vidkännas för egna, för rättegångsbiträdens och för vittnens resor och uppehåll därstädes. Även för vissa delar av Skåne torde få beräknas minst tre dagar för hovrättsresan. Lägger man dessa kostnader till dem som hafts i underrätten, så skall processföremålet vara av ganska högt värde för att motsvara processkostnaderna. För att ett lands rättegångsväsen skall kunna vara folket i dess helhet till verkligt gagn bör det vara så billigt som möjligt att anlita detsamma. För den rike spelar kostnaden ej avgörande roll, och för den fattige spelar den icke alls någon roll, eftersom staten betalar hans kostnader, men för mellanskiktet har den mycket stor betydelse. Är det förenat med stora kostnader att vedervåga en rättegång, måste den, som själv får bära risken, resonera så, att det är bättre att giva sin rätt till spillo än våga kostnader på en rättegång. Det kan ofta icke på förhand sägas, hur en rättegång kommer att utfalla, eller vad som kommer att hållas för rätt. Uppfattningen om vad som är rätt växlar i hög grad, därom vittna de olika meningar, som yppas i domstolarna. Därför böra också samhällsmedlemmarna hava möjlighet att få sina anspråk prövade av domstolarna. Processkommissionen säger, att den främsta fordringen på rättskipningen är säkerhet. Det torde dock icke kunna bestridas, att det från samhällets synpunkt är bättre, att hava en någorlunda god rättskipning, som vem som helst har råd att anlita, än den bästa i världen, vilken blott ett fåtal kan begagna sig av. Även den bästa når emellertid fram endast till en relativ säkerhet. Från den rättssökande allmänhetens synpunkt torde det därför vara av utomordentlig betydelse att den, som gjort sig stor möda för att i underrätten få fram en god och fullständig utredning för sin talan, icke skall vara nödsakad att upprepa denna utredning i hovrätten. Även om han vunnit sitt mål i underrätten, blir han tvungen att upprepa utredningen i hovrätten, då motparten drager saken dit. Med de stora avstånden i vårt land och dess mångenstädes bristfälliga kommunikationer och med hänsyn till de med ett upprepande av bevisningen förenade kostnaderna, torde det vara lämpligast att bibehålla det skriftliga förfarandet i hovrätten såsom regel. Detta hindrar icke att muntliga förhandlingar kunna äga rum i hovrätten, då skäl därtill äro. Huvudvikten ligger uppå att den i underrätten förebragta utredningen icke behöver upprepas i hovrätten. Det behöver heller icke hindra, att parterna kunna få närvara i hovrätten, då deras mål där föredragas. Värdet av måls hovrättsprövning anses icke för närvarande vara ringa, varför något behov av omläggning av förfarandet i hovrätten icke kan anses vara för handen. Enligt processkommissionens förslag får talan mot hovrätts dom i själva saken fullföljas genom revision, varigenom skulle beredas tillfälle till prövning i högsta domstolen av rättsliga spörsmål. Processkommissionen finner själv, att den förändrade rättskipningsuppgift högsta domstolen sålunda fått är en av de viktigaste följderna av det muntliga rättegångsförfarandets införande, och den förklarar sig anse, att den föreslagna begränsningen måste redan i sig anses som en fördel för rättskipningen i dess helhet, vilken är att skriva upp å muntlighetens kreditkonto. Huruvida denna vinst är att anse såsom »oomtvistlig», såsom processkommissionen vill göra gällande, är dock ingalunda säkert. Förhållandet är väl snarare det motsatta. Högsta domstolens anseende är helt visst så starkt rotfäst hos vårt folk att vid valet mellan muntlighet, i den mening processkommissionen fattar den, och rätten att få draga sin sak under högsta domstolens oinskränkta prövning, muntligheten nog får stryka på foten. Processkommissionen har tidigare ( I : 89) upplyst
270 om att i utlandet gjorda försök att på ett tillfredsställande sätt göra uppdelning mellan prövning av sakfrågan och prövning av rättsfrågan mött oövervinneliga svårigheter, men då processkommissionen vill göra en dylik uppdelning, äro svårigheterna icke längre oövervinneliga. Kanske har processkommissionen förenklat problemet något vad brottmålen beträffar genom foreskriften att i brottmål åklagaren eller målsäganden skall bevisa icke blott den brottsliga gärningen utan även den subjektiva brottsligheten, men svårigheterna stå dock ändå kvar, så sammanvävda som dessa frågor äro. De flesta svårigheterna möta måhända dock på tvistemålens område. Väl förklarar processkommissionen, att bevisfrågan spelar en mera underordnad roll i dessa ( I : 89), men hur och var denna erfarenhet gjorts omtalar ej processkommissionen, och påståendet torde ej förtjäna vitsord. I de civila målen möter man emellertid frågan om vilkendera parten har bevisskyldighet för ett uppgivet förhållande. Denna fråga, som ofta är mycket svårlöst, måste anses vara en rättsfråga. Vid dess avgörande är det ej fråga om bevisvärdering. Högsta domstolen kan således icke utan vidare gå ut ifrån det av hovrätten konstaterade sakförhållandet. I praktiken kommer högsta domstolen att möta många spörsmål, inför vilka det kommer att frågas, om det är en sakfråga eller en rättsfråga. Det blir ej heller lätt att ompröva en rättsfråga, då processmaterialet är flytande och utan sammanhang. Även om sakförhållandena äro skildrade i domen, så kan denna skildring dock ej bliva så minutiös -som vad den skulle hava varit i ett protokoll över rättegångsförhandlingarna. Det mesta av materialet kommer att försvinna. I alla instanserna kommer mycket understundom värdefullt material att förflyktigas. Processkommissionens muntlighetssystem får mycket på sitt debetkonto även om processkommissionen vill på kreditkontot uppföra högsta domstolens undanskjutande från sakfrågans prövning. Om man nödvändigt måste välja mellan att låta hovrätten utgöra sista instans för vissa mål av mindre betydenhet och att inskränka högsta domstolens prövningsrätt i alla mål, kan det knappast råda tvekan om man väljer det förra alternativet. Rådhusrätten kan för sin del icke tillstyrka, att högsta domstolens prövningsrätt inskränkes på sätt processkommissionen föreslagit. Processkommissionen föreslår att den fria bevisprövningens grundsats skall gälla såväl i brottmål som i tvistemål, vilket enligt processkommissionens uttolkning så skall förstås, att domaren skall med noggrant beaktande och övervägande av allt vad i målet förekommit söka bilda sig en objektivt giltig övertygelse om vad som är sant, men domaren får däremot icke grunda sin dom på ett instinktivt försanthållande. Såsom rådhusrätten förut framhållit blir detta, om de sålunda angivna reglerna verkligen följas, i sak ej något annat än som nu sker. Några regler för bevisvärderingen skulle emellertid icke givas i lagen. Ej heller skall lagen enligt processkommissionens förslag innehålla några regler för bevisbördans fördelning. Liksom processkommissionen har förkärlek för lekmannadomare, synes den också hysa sympatier för oskriven lag. Om icke några regler för bevisvärderingen finnas i lagen angivna och den bevisning, som skall bedömas, icke finnes upptecknad, kan det sannolikt icke undvikas, att domaren följer sin subjektiva uppfattning om vad som är sant. Om personer, som på olika grunder hava ett personligt intresse knutet till sakens utgång, skola få höras såsom vittnen, måste domaren äga rätt att på grund av sin personliga uppfattning om vittnenas trovärdighet, bedöma värdet av deras uppgifter, ty eljest blir deras hörande antingen värdelöst eller vilseledande. Det är givet att domarens omdöme stundom kan bliva felaktigt, vilket i sin tur kan medföra, att domen blir materiellt felaktig. Det är naturligtvis vanskligt att bedöma personers trovärdighet efter deras uppträdan-
271 de eller det intryck de göra, men någon annan grund gives knappast, om man i vittnenas krets drager in personer, som på grund av skyldskap eller av annan grund hava intresse av målets utgång och domaren skall till dessa vittnens utsagor taga samma hänsyn som till andra vittnens. Det förefaller som om processkommissionen hyste den uppfattningen, att vittnesjäven i förening med den legala bevisprövningen stode hindrande i vägen för materiellt riktiga avgöranden av rättegångar, men att man med borttagande av dessa jäv och införande av fri bevisprövning skulle ernå överensstämmelse mellan vad som vore sant och vad som kunde bevisas ( I : 26), eller med andra ord att materiell rätt alltid kunde skipas. Det är förvånansvärt att män med så stor erfarenhet av livet, som processkommissionens medlemmar dock äga, kunna vilja framkomma med ett sådant uttalande. De veta utan tvivel lika väl som varje annan människa att en så fullkomlig rättskipning är otänkbar. De svårigheter, som möta domaren vid skiljandet mellan vad som är falskt och vad som är sant i mot varandra stridande utsagor, äro mycket stora. Att misstag därvid kunna äga rum kan icke undvikas. Det är icke rätt att vilja låta påskina, att säkerheten i rättskipningen skall bliva avsevärt större med en av alla lagliga regler obunden bevisprövning än med det nuvarande systemet. Det kan icke heller vara lyckligt att ur lagen borttaga varje regel om bevisbördans fördelning, därför att man icke kan utfinna några allmänna regler, vilka täcka alla tänkbara fall. Förhållandet är ju enahanda på de flesta områden av rätten. Lagstiftaren kan aldrig förutse och lagstifta för alla de situationer, som inträffa i det praktiska livet, utan den lagskipande myndigheten får lösa dessa med ledning av de allmänna reglerna. De nuvarande bestämmelserna äro till mycket god ledning vid avgörande av bevisbördans fördelning och torde böra bibehållas. Processkommissionen vill vidare beröva det fria erkännandet den betydelse, det hittills haft i svensk rättskipning. Det må väl vara riktigt, att det understundom kan inträffa att part erkänner eller vitsordar förhållanden, som icke äro med verkligheten överensstämmande, men ofta torde det icke vara. På familjerättens område anser sig samhället ej kunna lämna åt samhällsmedlemmarna att fritt överenskomma om vissa även för samhället viktiga förhållanden, och det har därför tillika stadgats, att parts erkännande av visst förhållande icke är tillräckligt bevis för förhållandets förhandenvaro. Att utsträcka dessa undantagsbestämmelser och giva dem vidsträcktare giltighet kan icke vara lämpligt. Människors handlingar äro ofta irrationella. Skulle nu domstolen, därför att ett mellan parterna efter vitsordande ostridigt förhållande synes domstolen irrationellt, äga rätt säga, att det icke förhåller sig så som parterna uppgivit utan på annat sätt, så kan detta komma att föra till stor osäkerhet på rättskipningens område. Det erkända förhållandet bör i ungefär samma utsträckning som nu sker ligga till grund för avgörandet av rättsförhållandet parterna emellan. Processkommissionen älskar inga fasta punkter på bevisrättens omåde, men den synes tro att de domare, som skola skipa rätt under den nya ordningen, skola vara utrustade med övernaturlig förmåga att skåda sammanhanget mellan händelserna i världen. Om vår nuvarande rättegångsordning kan med skäl sägas, att den är enkel och folklig. Ingen invecklad procedur hindrar part att själv utföra sin talan och många begagna sig även därav. Det råder således frihet från advokattvång icke blott på papperet utan i verkligheten. Man får framföra sitt processmaterial skriftligen eller muntligen som man själv vill. Det är så billigt att anlita rättsväsendet, som det gärna kan vara. Mot säkerheten hos rättskipningen har veterligen icke framställts några anmärkningar, och processkommissionen gör ej heller gällande att det skulle vara illa beställt därmed. Domstolen har nu tid att sorgfälligt granska det förebragta processnia-
272 terialet och att överväga sitt domslut, vilket i sin mån givetvis bidrager till att öka säkerheten. Det material, som skall granskas och bedömas, innehålles i rättens protokoll. Man vet således på vilken utredning domen är grundad. »Luftbevisning» kan följaktligen icke användas såsom grund för en dom. Visserligen är snabbheten i rättskipningen icke så stor som önskligt vore, men det felet kan otvivelaktigt avhjälpas utan bortkastande av det myckna värdefulla, som finnes i vår rättegångsordning. Förtjänsterna hos den av processkommissionen föreslagna rättegångsordningen äro däremot icke lätta att finna. Kanske blir den något snabbare än den nuvarande, men därom vet man ingenting med säkerhet. Det kan mycket väl tänkas, att det nu rådande uppskovsväsendet kan inrymmas under det förberedande förfarandet, och, om brist på arbetskrafter gör sig gällande, kan tiden mellan förberedelsen och huvudförhandlingen bliva ganska lång såväl i underrätter som överrätter. Det heter väl, att advokattvång ej införes, men i verkligheten torde den part, som ej anlitar advokat, hava mycket små möjligheter att få den materiella rätt, han möjligen kan göra anspråk på. Parten kan knappast ens klara sig själv vid de förberedande förhandlingarna, men än svårare blir det vid huvudförhandlingen. Där gäller det att kunna framställa sin sak klart och logiskt, att giva sina motiv den vackrast möjliga färgen, och det gäller vidare att göra ned motpartens skäl och bevisning. Den, som besitter retorisk talang, den, som kan åstadkomma det bästa intrycket, har därvid de största utsikterna att vinna sin talan. Kommer en enkel man av folket, har han små utsikter att kunna göra sig gällande, ty han förstår icke den invecklade proceduren. I realiteten blir det sålunda advokattvång. Huvudförhandlingen kan endast av vissa formella skäl uppskjutas; för bemötande av den förebragta bevisningen får uppskov icke äga rum. Part får skylla sig själv, om han ej införskaffat all bevisning till huvudförhandlingen. Det intresserar således icke alls domstolen om utredningen är tillfredsställande eller icke. Advokattvånget för givetvis med sig att kostnaderna för rättegången stiga. Den^muntliga proceduren i hovrätten med ty åtföljande inställelser av part, rättegångsbiträde och vittnen i och för upprepande av utredningen medför också en högst avsevärd ökning av rättegångsomkostnaderna. Den nya ordningen kan förvisso icke förtjäna att betecknas såsom billig. Det material, vara domen skall grundas, finns åtminstone icke i sin helhet upptecknat, utan det existerar huvudsakligen i en eller några personers minne. Detta gör, att den inre halten av det sagda icke kan prövas och vägas så särdeles noga' utan totalintrycket blir det avgörande, vilket lätt kan leda till känslodömande. Ej heller har domstolen någon nämnvärd tid för granskning av materialet eller övervägande av domen, ty denna skall utom i undantagsfall avkunnas omedelbart. Hur stor säkerheten i dömandet i verkligheten komme att bliva är ej gott att veta, men förfarandet innesluter i sig moment, som kunna göra säkerheten mycket problematisk. Allmänheten är alltid misstänksam i fråga om rättskipningen, och denna misstänksamhet kan få god näring, därigenom att det material, vara dömt blivit, icke finnes upptecknat och ram således lämnas för godtycke. En jämförelse mellan de båda systemen utfaller alltså till nackdel för processkommissionens förslag. _ Såsom borgmästaren Schneider anmärkt i sitt uttalande om processkommissionens betänkande är processkommissionens utredning ofullständig i åtskilliga synnerligen viktiga hänseenden. Det föreslås upphävande av städernas egen jurisdiktion, men huru detta skall tillgå har icke med ett ord berörts i betänkandet. Ä r det enbart jurisdiktion en, som skall övertagas av staten, eller skola samtliga de statliga funktioner, städerna handhava, övertagas? Som bekant äro jurisdiktionen och administrationen mer eller mindre sammanflä-
273 tade med varandra, och upplösningen av detta samband blir icke någon lätt sak att ordna. Såsom förut anmärkts börjar processkommissionen sitt betänkande med den förklaringen, att i fråga om rättegångsväsendet gäller i högre grad än på många andra områden av samhällslivet att man vid reformarbetet bör framgå med största varsamhet, icke söka efterbilda främmande mönster, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen icke får förspillas, och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och omfattade med dess förtroende, icke få utan vägande skäl avlägsnas. Nu vill emellertid processkommissionen riva ned hela den nuvarande domstolsorganisationen och helt lägga om förfarandet, och den lämnar därvid knappt sten på sten kvar av den gamla byggnaden, men därigenom har processkommissionen tillika dömt sig själv och sitt förslag. P å grund av det anförda får rådhusrätten såsom sin mening förklara, att processkommissionens ifrågavarande förslag icke bör läggas till grund för en reformering av vårt rättegångsväsen. Rådhusrätten i Lund: Enligt rådhusrättens mening är det — •— — — — ytterst tveksamt, huruvida det kan vara nyttigt och nödvändigt att på en gång genomföra en så genomgripande förändring av vårt rättegångsväsen, som processkommissionen föreslagit. Väl är vår rättegångsordning för närvarande behäftad med åtskilliga brister, men den har även högst värdefulla förtjänster, och fråga är, om ej de senare äro de tyngst vägande. Det kan därför allvarligt ifrågasättas, huruvida det ej är möjligt att genom partiella reformer av vårt nuvarande rättegångssystem nå fram till ett även efter moderna krav fullt tillfredsställande resultat. Enligt rådhusrättens uppfattning bör denna möjlighet noggrant undersökas, innan man går in för en så allvarlig omgestaltning av det svenska rättegångsväsendet, som kommissionen tänkt sig. Detta synes rådhusrätten så mycket mera angeläget, som det torde vara ställt utom varje tvivel, att det av kommissionen föreslagna systemet såväl för samhället som för den enskilde rättssökanden skulle komma att ställa sig väsentligt dyrbarare än den rådande ordningen, en omständighet, som måste betecknas som en högst allvarlig brist. Visar det sig nu vid företagen undersökning möjligt att begränsa processreformen till partiella förbättringar av det nu gällande systemet, bör enligt rådshusrättens mening i första hand ifrågakomma att i städerna helt skilja rättskipning och magistratsförvaltning från varandra, att införa tvingande regler angående den förberedande behandlingen av såväl tvistesom brottmål, att införa fri bevisprövning, att överflytta det huvudsakliga av den frivilliga rättsvården till särskild inskrivningsdomare, att införa offentlig förhandling i överrätterna samt att genomföra en bättre ordning av vårt åklagar- och advokatväsen. Kan emellertid — måhända på den grund, att vår nuvarande domstolsorganisation, åtminstone såvitt angår landsbygden, icke väl lämpar sig för en verkligt rationell fördelning av de olika arbetsuppgifterna — en mera genomgripande reform icke undvikas, synas huvudgrunderna av processkommissionens förslag med vissa modifikationer kunna bilda utgångspunkten för en dylik reform. De jämkningar, som rådhusrätten då i första hand tänker på, gäller domstolsorganisationen. Enligt rådhusrättens mening kan det minst sagt icke anses välbetänkt att ur vårt rättegångs väsen för underrätternas vidkommande fullständigt avföra kollegialiteten, så mycket mindre som den av kommissionen föreslagna ordningen skulle komma att ställa än högre krav på domstolarna än vad för närvarande är fallet. 18-297.92/
274 Kommissionens mening om betydelsen av lekmännens deltagande i rättskipningen kan rådhusrätten ej heller dela. Rådhusrätten medger visserligen, att nämnden i våra häradsrätter varit och fortfarande är av värde, men är desslikes övertygad om, att detta i väsentlig grad sammanhänger med, att nämndens ledamöter hittills huvudsakligen kunnat rekryteras från bygder med en stabil, i allmänhet jordbrukande befolkning. I den mån även landsbygden i högre eller lägre grad influeras av det moderna kulturlivet med dess sammansatta, rörliga och mera socialt och politiskt betonade förhållanden, torde emellertid systemet med nämnd snart visa sig mindre tillfredsställande. Det synes därför ej välbetänkt att öka nämndens deltagande i rättskipningen. E t t visst medgivande av riktigheten av dessa farhågor får väl anses ligga i kommissionens förslag, att nämnd ej skall deltaga i handläggningen av tvistemål i domsagor och tingslag, som endast omfatta stad. Detta förslag torde emellertid få anses såsom en betänklig halvhet, som pekar på att principen lider av konstitutionella brister. Det synes därför rådhusrätten, att en väsentligt lyckligare domstolsorganisation skulle vinnas, om underdomstolarna såväl i stad som jämväl på landet vid handläggning av större tvistemål utgjordes av tre lagfarna ledamöter och att nämnden förbehölles de grövre brottmålen, det område där lekmannaomdömet så gott som uteslutande kan vara till verkligt gagn. En sådan organisation behövde icke bliva ens nämnvärt dyrbarare än den av kommissionen föreslagna, då en av domstolssekreterarna och en annan yngre tjänsteman vid domstolen eller möjligen en av rådmännen kunde beredas säte och stämma i rätten vid handläggningen av de tvistemål, som enligt kommissionens förslag ej skola handläggas av en av rådmännen. För de grövre brottmålens vidkommande synes domstolen lämpligen kunna bestå av lagmannen, en av domstolssekreterarna samt tre nämndemän, till vilket antal nämndemännen utan varje olägenhet säkerligen kan begränsas. I en på sistnämnda sätt bildad domstol kan omröstningen lämpligen anordnas i huvudsak i enlighet med vad kommissionen å sidan 127 i första delen av betänkandet föreslagit för hovrätt. I detta sammanhang förtjänar annmärkas, att detta förslag jämväl öppnar möjlighet för att vid underrätterna tillgodose domarutbildningen på ett vida bättre sätt än som enligt kommissionens förslaig är tänkbart. Vad angår nämndens inflytande på domen vill rådhusrätten på det allvarligaste avstyrka förslaget att låta en majoritet inom nämnden överrösta det lagfarna elementet. Enligt betänkandet skulle lagmannen handlägga såväl viktigare tvistemål som grövre brottmål. Det synes emellertid vara värt att taga under övervägande, huruvida det icke vore en riktigare och lämpligare fördelning av arbetsuppgifterna, att en av ordförandena i lagmansrätten handlade uteslutande tvistemål och en annan uteslutande brottmål. På dessa båda ordförande skulle för sådan händelse givetvis ställas samma krav på erfarenhet och skicklighet. Processkommissionens förslag beträffande val av nämndemän synes rådhusrätten vidare ej erbjuda erforderlig trygghet mot politiskt inflytande, en fara av den räckvidd, att alla möjliga försiktighetsmått synas böra vidtagas för att utesluta densamma. Därvid torde kunna komma under övervägande, huruvida ej av kommunalrepresentation eller av allmän rådstuga eller kommunalstämma kunde upprättas förslag å ett större antal personer, bland vilka exempelvis länsstyrelsen sedan kunde utse erforderligt antal nämndemän. Särskild organisation för handläggning av handelstvister synes ej böra begränsas till hovrätt utan bör i likhet med vad för närvarande är fallet anordnas jämväl vid underrätterna i några av våra större städer.
275 R ä t t att omedelbart anhängiggöra mål i hovrätt bör utom i undantagsfall icke få ifrågakomma. En dylik möjlighet kan lätt giva underdomstolarna sken av att vara blott bagatelldomstolar och måste dessutom anses betänklig, om, såsom kommissionen föreslagit, högsta domstolens prövning skall begränsas till rättsfrågan. . . . . n Mot den föreslagna organisationen av överrätterna är i princip icke annat att anmärka än att förslaget om lekmäns deltagande i rättskipningen i hovrätt icke synes motiverat av mera vägande skäl. Den av rådhusrätten föreslagna kollegialiteten i underdomstolarna synes icke behöva föranleda ökning av det antal ledamöter i hovrätt, som erfordras för domförhet. Vad angår själva rättegångsförfarandet, synes det rådhusrätten ej välbetänkt att i den utsträckning, som kommissionen föreslagit, genomföra muntlighet och omedelbarhet. Nyttan därav torde icke på något sätt motsvara de därmed förenade ökade kostnaderna för rättskipningen. Förhandlingarna i underrätterna synas böra protokolleras i den utsträckning, att ett upprepande i hovrätt av vad i underrätten förekommit ej som regel skulle behöva förekomma. Ett förnyat hörande i hovrätt av vittne eller sakkunnig bör ej ifrågakomma i vidare mån än hovrätten för sakens behöriga utredning prövar det erforderligt. Härmed har rådhusrätten dock ej velat säga, att underrättens protokoll behöver erhålla den omfattning, som nu är fallet. Det mesta av partsanförandena bör kunna uteslutas, då de få antagas återgivna i skrifter, som växlats under den förberedande förhandlingen. Det synes rådhusrätten vidare, att fullt, så stränga regler som kommissionen föreslagit om huvudförhandlingens begränsande till ett tillfälle och domens omedelbara avkunnande icke äro av nöden. Särskilt i det senare avseendet synas reglerna betänkliga. En god, väl övervägd dom är vida bättre än en omedelbart, under trycket av påtvingad skyndsamhet meddelad dom. Häremot kan ej invändas, att möjlighet till målets vidare prövning av högre rätt står öppen, ty önskemålet är att redan underrättens dom tillfredsställer alla berättigade anspråk, så att parterna om möjligt besparas de med ett överklagande förenade kostnader. . . På kommissionens förslag i övrigt är rådhusrätten av förut angivet ^skäl icke i tillfälle närmare ingå. Rådhusrätten vill emellertid anmärka, att rådhusrätten finner förslaget, såvitt det avser åtskilliga arbetsuppgifters överflyttande på en person, införandet av fri bevisprövning, meddelandet av fasta regler angående den förberedande undersökningen i brottmål och den förberedande behandlingen av såväl tvistemål som brottmål samt införandet av offentlig förhandling i överrätterna ävensom ordnandet av åklagar- och advokatväsendet, innebära bestämda fördelar. Däremot synes det rådhusrätten mindre lämpligt att i den utsträckning, kommissionen föreslagit, överflytta delgivningsuppdrag på domstolarna, liksom rådhusrätten icke finner det på något sätt vare sig för den enskilda säkerheten nödvändigt eller för utredningens behöriga fortskridande lämpligt, att vidtagande av tvångsåtgärder under den förberedande undersökningen i brottmål i den omfattning, kommissionen tänkt sig, skall bero på beslut av domstolen. En påtaglig brist i kommissionens betänkande är, att någon tillförlitlig beräkning av de årliga kostnaderna för den föreslagna organisationen icke inrymts i detsamma, Rådhusrätten har redan anmärkt, att det enligt rådhusrättens mening är otvivelaktigt, att organisationen i fråga skulle komma att medföra väsentligt ökade kostnader, men det är möjligt, att de skola kunna väsentligen begränsas, därest kraven på muntlighet och omedelbarhet beskäras. I detta sammanhang vill rådhusrätten emellertid anmärka, att det enligt rådhusrättens mening, därest kommissionens förslag genomfördes, omedelbart skulle komma att visa sig, att kommissionen räknat med alldeles för få ar-
276 betskrafter, åtminstone i underrätterna. Rådhusrätten är nämligen övertygad om, att den föreslagna organisationens genomförande skulle innebära en högst väsentligt ökad arbetsbörda för domstolarna, och det förefaller, som om kommissionen i den delen icke tillräckligt beräknat konsekvenserna av sitt förslag. (Yttrandet innefattar rådmannen Bergstens, av rådmännen Forsberg, Sandahl och Magnusson biträdda mening; borgmästaren Gamstorp åberopar som yttrande sin skiljaktiga mening mot det av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna förslag till föreningens yttrande över processkommissionens betänkande.) Det av borgmästaren Gamstorp åberopade yttrandet var av följande lydelse: I likhet med borgmästaren Bååth 1 ansluter jag mig i huvudsak till processkommissionens betänkande. De viktigaste erinringarna jag skulle vilja göra mot betänkandet äro följande. Förslaget därom, att nämnden överröstar domaren, även om den senares mening biträdes av den ena nämndemannen, avstyrker jag på det bestämdaste och instämmer i denna del med majoriteten inom stadsdomareföreningens styrelse. Det synes mig innebära en förbättring av den föreslagna domstolsorganisationen i städer, som bilda eget tingslag, om vid huvudförhandlingen i de viktigare civilmålen åtminstone en eller möjligen två av de vid domstolen tjänstgörande yngre juristerna fungerade som ledamöter av rätten. En dylik anordning skulle jämväl bidraga till att i någon mån befordra juristutbildningen. Slutligen instämmer jag med borgmästaren Bååth beträffande protokollsföringen. Rådhusrätten i Landskrona: Lika med kommissionen finner rådhusrätten, att tiden nu är inne för åstadkommande av en skilsmässa mellan rådhusrätter och magistrater, så att rättskipningen även inom städerna blir odelat en statens angelägenhet, vilken befrias från kommunalt inflytande. Domkretsarna böra följaktligen därefter omfatta både stad och landsbygd och organiseras efter rationella grunder. I varje domkrets bör finnas en lagman, som, på samma gång han är den främste domaren i kretsen, tillika blir chef för hela kansliet och hovrätten närmast ansvarig för ärendenas riktiga behandling. Allmänheten, icke minst på landet, är van vid att hava en domare, till vilken de i olika frågor kunna vända sig och som kan hjälpa dem till rätta. De olika konkurs-, inskrivnings-, förmynderskaps- m. fl. domare, som i domkretsen erfordras, torde lämpligen kallas häradsråd eller lagmansråd. Allt efter målens vikt och beskaffenhet bör rättskipningen ske i bagatellmål av enmansdomstol, men eljest av domare med nämnd eller tremansdomstol, ev. även den med nämnd. Möjligen torde en viss valfrihet mellan olika sammansatta domstolar kunna medgivas parterna. En ändring av nämndens hävdvunna sammansättning och befogenhet bör under inga förhållanden ifrågakomma. Proportionellt valsätt vid utseende av nämndemän bör heller icke komma till användning. Dess förutsättning är uppdelning i partier, men val av nämndemän får icke vara en partisak. Blir så i allt fall på någon ort förhållandet, bör lagstiftningen i varje fall icke sätta sin hallstämpel därpå. Nämndemansbefattningen bör vara oavlönad. Om i städerna val av nämndemän sker i enmansvalkretsarna, bör en allsidig representation vara säkerställd, och detta syfte främjas ytterligare, om i domkrets, omfattande 1 Se Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (Statens off. utredn. 1927: 15) s. 274.
277 både stad och landsbygd, ensidig stads- eller landsbygdsnämnd icke får förekomma. Nämndens betydelse ligger dels däri, att domstolen genom nämnden tillföres värdefull kännedom om personliga och lokala förhållanden, dels däri att den lagfarne domaren sättes i intim kontakt med ett folkligt rättsmedvetande, som, då det med full styrka framträder, efter vad erfarenheten visat, kan tjäna såsom en säkerhetsventil för den materiella rättens förverkligande. Kommissionens förslag innebär i realiteten, att varje nämndeman får en röst och domaren två. För att kunna hävda denna ståndpunkt tvingas kommissionen, som tydligen icke under de ändrade förhållandena vågar lita på den lagfarne domarens föredragning av målen under enskild överläggning med nämnden, in på det system för muntlig handläggning av målen, som utformats under trycket av jurysystemet, En ökning av nämndens befogenhet för med sig en hel del konsekvenser, som äro svåra att överblicka och i hög grad försvårar processreformens genomförande. Enligt rådhusrättens mening skulle processkommissionens förslag att införa enmansdomstolar i städerna och öka nämndens inflytande verka i hög grad försvagande på underdomstolarnas förmåga av säker och rättvis lagskipning, en verkan som på intet sätt komme att motvägas genom en del i och för sig goda reformförslag beträffande själva rättegångsförfarandet. Reformen bör gå i alldeles motsatt riktning och ett bevarande och utvecklande av de nuvarande rådhusrätterna ligger därvid närmast till hands. Erfarenheten har övertygat rådhusrätten om, att icke blott vid avgörandet utan även vid handläggningen av svårare och mera invecklade mål det är av mycket stor betydelse, att rättens ordförande har stödet av rättsutbildade meddomare. I särskild grad blir detta givetvis fallet, när ordföranden av ålder eller sjuklighet försvagats, en omständighet varmed man ju alltid har att räkna trots alla processreformer. Det synes rådhusrätten därför kunna tagas i övervägande, huruvida icke underdomstolen även på landsbygden i viktigare mål borde utgöras av lagman, två rättsbildade meddomare, som tillika kunde föra protokollet, samt i vissa, fall det av kommissionen föreslagna antalet av fem nämndemän. I händelse av olika meningar mellan de rättsbildade domarna, borde majoritetens mening vara aVgörande, så vida icke den tredje domaren finge stödet av en enhällig nämnd, i vilket fall hans åsikt borde bliva den gällande. Om de rättsbildade domarna omfattade var sin mening, borde domen lämpligen avfattas i enlighet med den åsikt, som finge stödet av de flesta rösterna inom nämnden. I fråga om tillämpningen av det muntliga förfarandet har kommissionen enligt rådhusrättens mening gått för långt. Givetvis kan en huvudförhandling, sådan som kommissionen tänkt sig densamma, ofta visa sig vara synnerligen ändamålsenlig. Alla yrkandena och skälen därför äro framlagda, alla bestridanden och medgivanden på förhand noga fastställda, all bevisning framlägges i ett sammanhang. Parter och vittnen konfronteras mot varandra och rättegångsbiträden, om sådana anlitas, hava tvingats att sätta sig fullt in i målet. Ätt en skicklig domare, som på förhand tagit kännedom om målets beskaffenhet, genom en sådan handläggning sättes i stånd att på bästa möjliga sätt tränga in i saken, kan icke betvivlas, ehuruväl även han i många fall kan behöva att ägna någon tid åt sakens begrundande, innan han fäller sin dom, men att herrar nämndemän, särskilt om handläggningen varat många timmar eller till och med dagar, i regel skulle kunnai fullt behärska det framlagda materialet, så att de fått klart för sig t. ex. vad som verkligen blivit styrkt och icke endast påstått, kan icke förväntas. Hur omsorgsfullt man än koncentrerar förhandlingarna för att sätta nämnden i tillfälle att förskaffa sig en personlig uppfattning om satken, kan därav icke hämtas något stöd för att öka nämndens befogenhet och ansvar.
278 I talrika fall kommer emellertid en huvudförhandling att vara önskvärd både för nämndens och domarens räkning, och domaren bör därför alltid äga rätt att föranstalta därom, men det bör icke vara ett ovillkorligt tvång. Åberopade vittnen böra av domaren kunna höras på förhand endast i närvaro av parterna. Inför en stor församling och under ovana förhållanden förlora vittnena lätt fattningen och lämna en ofullständig berättelse. Under alla förhållanden böra vittnesmålen skriftligen upptecknas och av vittnena vidkännas. Kommissionens förslag, att vittnen först skulle kunna korsförhöras vid en huvudförhandling inför lagmansrätten, utan att anteckningar gjordes om vad som förekommit, samt några månader senare på samma sätt höras om igen i hovrätten, skulle tvivelsutan ofta framkalla påståenden om, att utsagorna icke överensstämde med varandra. Med tanke på, hur lätt minnesbilder kunna förblandas och utplånas, helst i en sak där påståenden stå mot varandra och omväxlande förklaringar avgivits, kan man med fullt fog utgå ifrån, att så mången gång också skulle bli förhållandet, I flertalet fall vore väl det första vittnesmålet, om det ärligt avgivits, det tillförlitligaste, men hur rekonstruera detsamma? Och hur vill man göra, om vittnet förklarar, att nu har jag glömt de närmare omständigheterna? J u mera man tänker sig in i de praktiska följderna utav en uraktlåten protokollsföring, desto betänkligare synas de vara. Att rättegången även i hovrätt bör vara muntlig och föredragningen offentlig synes fullt riktigt, men det bör ankomma på domstolen, delvis även på parterna att avgöra, i vad mån ett upptagande ånyo av redan förebragt bevisning må ske. Anhängiggörande av mål i hovrätten såsom första instans utom i specialmål bör icke få förekomma. Däremot böra parterna äga rätt att i vissa fall från lagmansrätten hänskjuta målet direkt till högsta domstolen. Mål, vilkas avgörande hänger på en ren knäckningsfråga, lämpa sig särskilt härför. En sådan rättegångsordning praktiserades förr rätt ofta vid sidan om lagen på det sätt, att man lät målet bliva desert i hovrätten, men därefter fullföljde detsamma i högsta domstolen, vilket visar att mellaninstansens bortfallande ibland fyllt ett behov. J u r y i hovrätt synes obehövlig och olämplig, men i lagen bör inskärpas, att domarekollegiet vid prövning av underrättens dom icke bör lämna obeaktat, att den tillkommit under medverkan av ett lekmannaelement, som också har en uppgift att fylla inom lagskipningen. Inom varje hovrätt bör finnas en president. J u mindre hovrätten är, desto mera oumbärlig är presidentens insats i arbetet. Presidenten bör äga vidsträckt befogenhet att meddela förordnanden och bevilja tjänstledighet. Tiden har icke medgivit rådhusrätten att närmare ingå på en mängd av kommissionen berörda frågor, som kunde ge anledning till erinringar. Som slutomdöme vill rådhusrätten endast framhålla, att kommissionens betänkande är i behov av en omarbetning, som bör gå i riktning av närmare anslutning till bestående förhållanden. Särskilt är det önskvärt, att en sådan fråga, som ökning av lekmannainflytandet på rättskipningen, ställes på framtiden, till dess det visat sig, hur processreformen verkar. Finner man sedan, att en ändring i sådan riktning är önskvärd, kan den saken utan svårighet genoinföras såsom en fristående reform. Sedan alla yttranden över kommissionens förslag inkommit och sammanfattats, vore det för sakens vidare utredning säkerligen till fördel att efter engelskt mönster låta den eller de personer, som skola föra frågan vidare, inhämta muntliga utlåtanden i olika avseenden från personer med sakkännedom och erfarenhet i de föreliggande frågorna för att på detta sätt söka få visshet om, i vad mån gjorda anmärkningar och framförda betänkligheter hava stödet av vägande skäl och samlad erfarenhel.
279 Rådhusrätten
i
Hälsingborg: Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med magistraten och samfällda rådhusrätten i Hälsingborg den 21 april 1927. Närvarande: Ordförande: Herr Borgmästaren Bååth. Ledamöter: Rådmännen Norrsell och Sandell samt t, f. rådmannen Lundgren. Vid protokollet: Radmannen Norrsell. Företogs till slutlig behandling ärendet angående av Kungl. hovrättens över Skåne och Blekinge genom skrivelser den 18 januari 1927 från radhusratten och magistraten infordrade yttranden över processkommissionens till Kungl. Maj:t avgivna underdåniga betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt angår dess huvudgrunder. T f rådmannen Lundgren samt rådmännen Sandell och Norrsell förklarade sitr därvid i huvudsak ansluta sig till det yttrande i ärendet, som Föreningen Sveriges stadsdomare i underdånig skrivelse den 9 april 1927 till Konungen framfört, vilken skrivelse i tryck skulle biläggas detta protokoll. Herr Borgmästaren Bååth yttrade för sin del: . . »Enligt min mening synas de allmänna principer, som processkommissionen lagt till grund för sitt betänkande, vara väl ägnade att råda bot på de förnämsta bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen, varför jag i huvudsak ansluter mig till detta betänkande. Bland de erinringar, som synas mig kunna i vissa avseenden göras mot betänkandet, vill jag särskilt framhålla, att, såsom en bland processkommissionens sakkunniga, borgmästaren V. Schneider, i avgiven reservation närmare utvecklat, lekmännen icke torde böra medverka vid lagmansrätterna annat än under huvudförhandlingen i svårare brottmål. Vidare torde man böra taga under övervägande, huruvida icke ett par av de vid lagmansrätterna tjänstgörande yngre juristerna borde vid huvudförhandlingen i de viktigare civilmålen fungera som ledamöter av rätten. Förutom en viss torstärkning av domstolen, som härigenom onekligen skulle äga rum, bleve även ur synpunkten av en god juristutbildning åtskilligt att vinna genom en sådan anordning. Slutligen vill jag framhålla, att ehuruväl det givetvis är ur manga synpunkter av stort intresse, att protokollsföringen vid underrätterna ej blir vidlyftigare, än som vid det nya systemet är oundgängligen nödvändigt, torde det ej minst med tanke på vikten av att processmaterialet i manga fatt bevaras åt högre instans, kunna ifrågasättas, huruvida icke utsagor av vittnen och andra böra i underrätternas protokoll införas i något större utsträckning, an man synes hava förutsatt i betänkandet.» Rådhusrätten i Ystad: En ombildning av rättegångsväsendet i enlighet med de huvudgrunder, som i processkommissionens betänkande angivits, finna vi oss, väsentligen pa skal, som av Föreningen Sveriges stadsdomare anförts, ej kunna tillstyrka. Det förefaller enligt vår mening uppenbart, att den reglering av underdomstolarna, kommissionen ifrågasatt, särskilt ur synpunkten av rättskipningens säkerhet, innebär en avsevärd försämring i jämförelse med den nuvarande organisationen åtminstone så vitt fråga är om städer av den storlek, Ystad äger. horslaget synes i denna punkt vila å en kolartro på betydelsen av lekmännens deltagande i rättskipningen, som endast torde låta förklara sig därav, att kommissionen, med sin ensidiga erfarenhet om häradsrätternas hittillsvarande funktionsformer icke velat beakta den statistiska utredningens påvisande av styrkan i den juri disk-kollegiala sammansättningen av rådhusrätterna i vara medelstora ' ^Kommissionens betänkande, i vad det innebär anordnande vid vissa hovrätter
280 av särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål ävensom upptagande omedelbart i hovrätt som första instans av vissa tvistemål, om parterna överenskommit, att målet skall där anhängiggöras, måste jämväl särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt giva rum för allvarliga betänkligheter. ^ Dessa framträda med påtaglig styrka, om man besinnar, att kommissionen ifrågasätter, att högsta domstolens prövningsrätt i dit fullföljda mål bör inskränkas till ett bedömande av rättsfrågan, i följd varav under nu angivna förhållanden prövningen av sakfrågan endast skulle äga rum i en instans. Att förslaget i dessa delar ävenledes skulle komma att rubba de normala arbetsförhållandena i dessa överrätter finna vi uppenbart. Den snabbhet, som med berörda förslag åsyftats, lär på grund härav bliva minst sagt tvivelaktig. För vår del hålla vi före, att en utbyggnad av skiljedomssystemet, vari det juridiska elementet erhåller tillbörligt inflytande, vore att föredraga framför de föreslagna handelsdomstolarna. Även om genom sålunda ifrågasatta och vissa andra ändringar i den bestående rättegångsordningen ett snabbare processuellt förfarande skulle kunna uppnås, måste detta enligt vårt förmenande ske på bekostnad av rättssäkerheten, vilken åtminstone vi betrakta som den primära grundsatsen för varje rättegångsordning. Då en processreform sådan som den föreslagna, på sätt stadsdomareföreningen erinrat, säkerligen icke heller skulle lända till minskning i rättegångskostnaderna, finna vi oss böra bestämt avstyrka, att förslaget i dess huvudformer lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet. Vad beträffar äskade utlåtandet, så vitt magistraten vidkommer, konstaterar processkommissionen: »Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten, försvinner. Därvid uppstår spörsmålet, vart de kommunala och administrativa uppgifter, som nu åligga magistraten, skola förläggas. Likaså måste det ekonomiska mellanhavande mellan städerna och staten, som därigenom uppkommer, vinna sin lösning. På nu nämnda spörsmål anser sig processkommissionen icke hava att närmare ingå.» Då sålunda kommissionen icke funnit sig hava anledning ingå på berörda för organisationen av domstolsväsendet för städerna vitala ämne, sakna vi självfallet grund att beröra annan del därav än den, vartill kommissionens förslag omedelbart föranleder, eller överflyttande av befattningen som överexekutor från magistraten till den avsedda lagmansrätten. Då en sådan överflyttning självfallet sammanhänger med frågan om en allmän reglering av exekutionsväsendet, men någon sådan ej i förslaget ifrågasatts, finna vi oss ej heller kunna tillstyrka bifall till förslaget i denna del. Rådhusrätten i Trälleborg: Då kommissionen —• ej framlagt någon som helst utredning angående landets indelning i judiciellt avseende i det fall, att dess förslag skulle komma till genomförande, har rådhusrätten ej kunnat skärskåda föreliggande frågor med hänsyn fästad delvis till det sätt, på vilket domstolsorganisationens »omändring skulle kunna komma att verka i en stad som Trälleborg — alltså en uppblomstrande industri- och sjöstad med för närvarande omkring 13,000 invånare, omgiven av en mycket tätbefolkad landsbygd och med rättegångsmål ofta av komplicerad beskaffenhet. Rådhusrätten har alltså jämväl på denna grund i sitt uttalande här nedan utgått från uteslutande allmänna synpunkter. Av kommissionens föreliggande reformförslag synes den fria bevisprövningens lagfästande i vår rätt och i samband därmed vittnesjävens borttagande och stadgande om sanningsplikt för part i tvistemål vara krav, som anses bottna i en allmän önskan om modernisering av vårt rättegångsväsende såväl från domstolarnas som den rättssökande allmänhetens sida. Så torde, enligt råd-
281 husrättens mening ock vara förhållandet. Den på senare år iakttagna utvecklingen häri till fri bevisprövning, som inom domstolarna gjort sig gällande, har efter rådhusrättens förmenande inneburit en lycklig strävan att ytterligare tillgodose den materiella rätten. Ä t t en praxis i angivna avseende göres till gällande lag anser rådhusrätten utan tvekan lyckligt. Beträffande kommissionens förslag om domstolsorganisationens omändring vill rådhusrätten emellertid framföra sina stora betänkligheter särskilt i två avseenden. Den första gäller sammanslagningen i av kommissionen angiven mån av land och stad under gemensam jurisdiktion. Kommissionen har i sitt betänkande uttalat önskemålet om påbyggande av vår nuvarande rättegångsordning på urgammal historisk grund. I här föreliggande avseende synes det rådhusrätten som kommissionen betänkligt avvikit från sin angivna utgångspunkt och i sin reformiver åsidosatt vederbörliga hänsyn såväl till urminnes lagstiftning som ock till rent praktiska förhållanden, grundade på senare tiders utveckling. Den urgamla skillnaden mellan lands- och stadsrätt, härledande sig från våra städers uppkomst på 1200-talet, bör enligt rådhusrättens förmenande ingalunda brytas på det sätt, kommissionen föreslagit. I fråga härefter om lekmannainflytandets ökande inom underrätterna ställer sig rådhusrätten bestämt avvisande till kommissionens förslag. Någon sådan önskan har enligt rådhusrättens förmenande icke gjort sig gällande från den rättssökande allmänhetens sida, utan torde förtroendet till landets domarekår, sådan den för närvarande är organiserad, och tilliten till densammas objektivitet och sakkunskap allt fortfarande vara att påräkna från de rättssökande. Med erkännande av den betydelse, den folkvalda nämnden med dess nuvarande befogenhet äger vid bedömande av vissa rättsfall och dess för lantclomaren ofta värdefulla upplysningar i speciellt lantbruks-, väg-, orts- och personalfrågor, vill rådhusrätten på det bestämdaste avstyrka kommissionens förslag om lekmannainflytandets ökande därutöver. Val av lekmannabisittare i de föreslagna lagmansrätterna jämte hovrätterna komma med visshet att ske efter partipolitiska grunder, ett förhållande, som vid bedömande av ett eller annat rättsfall kan komma att medföra våda för tillgodoseende av den materiella rätt, som uteslutande bör tillgodoses. Införandet av politik i svenskt rättsväsende kan ej sägas utgöra en påbyggnad på »urgammal historisk grund». Tvärtom vill rådhusrätten gentemot kommissionens förslag understryka betydelsen i större och medelstora städer av kollegiala domstolar med fackutbildade domare. Med åberopande av här ovan angivna synpunkter får rådhusrätten i övrigt ansluta sig till Svenska stadsdomareföreningens till Konungen i ämnet avgivna yttrande. Rådhusrätten tänkande.
i Skanör med Falsterbo avstyrker processkommissionens be-
Rådhusrätten i Laholm: »Det mycket värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsen, får icke förspillas, institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas med förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas.» I dessa processkommissionens ord torde envar kunna instämma. Desto beklagligare är, att kommissionen vid utformande av sitt betänkande totalt tyckes hava förgätit andan i det citerade och med äkta tysk grundlighet gått till storms mot det svenska rättsväsendet för att i dess ställe
282 sätta en vid skrivborden hopkommen konstruktion, vars värde knappast någon med den ringaste erfarenhet av vårt folks kynne och vårt rättegångsväsende torde kunna uppskatta. Då kommissionens betänkande är synnerligen vidlyftigt och den tid, som anslagits för granskning av detsamma, blivit så kort tilltagen, kan rådstuvurätten icke annat än i största korthet yttra sig över betänkandet. Vad först beträffar domstolsorganisationen är rådstuvurätten ense med kommissionen däruti, att de tre instanserna böra bibehållas. Av ålder har rättsskipningen på land och i stad varit olika organiserad. Rådstuvurätten håller före, att denna skillnad fortfarande betingas av ett praktiskt behov. I städerna med dess sammanträngda befolkning och rikt utvecklade affärs- och nöjesliv böra domstolarna liksom hittills sammanträda minst en gång i veckan. Den av kommissionen utdömda kollegiala domstolstypen, som nu förekommer i våra större och medelstora städer, torde enligt rådstuvurättens mening vara den förnämsta typ av en stadsdomstol i första instans, som kan skapas. Kommissionen erkänner rättsskipningen vid rådstuvurätterna, i synnerhet i många av våra större städer, vara synnerligen god; dock antager kommissionen att detta mindre beror därpå, att domstolen är kollegial, än därpå, att dessa städer i allmänhet väl avlöna sina ledamöter och därför kunnat förvärva ett tillräckligt antal verkligt skickliga domare. Det torde emellertid vara allmänt bekant, att vid våra större rådstuvurätter omhuldas den inre karriären, så att domstolen rekryteras av unga, nyexaminerade jurister, som genom den uppfostran och den utbildning, som en kollegial domstol erbjuder, utvecklas till de goda domare som t. o. m. kommissionen uppskattar. Det är för övrigt beklämmande, men typiskt för kommissionen, att den anser, att en god domare kan skapas endast om tillräckligt hög avlöning bjudes. Kommissionen bortser fullständigt ifrån att det kan finnas människor som äro så underligt skapade, att de av intresse för domareyrket ägna sig däråt. För mindre städer torde lagen den 13 juni 1924 fortfarande böra lämna möjlighet öppen att, därest staden så skulle vilja, i judiciellt avseende läggas under landsrätt. Detta i trots av att nämnda lag i verkligheten haft den minsta tänkbara effekt. Orsaken härtill torde otvivelaktigt vara, att även de mindre städerna med orubbat förtroende omfatta sina domstolar, vilka anses som en värdefull tillgång icke blott i judiciellt utan även i kulturellt avseende. Det från år 1904 gällande förbudet för nya städer att erhålla egen jurisdiktion, torde böra upphävas. I många av de nya städerna lär behovet av en egen domstol vara synnerligen starkt, varom ock framställningar till Kungl. Maj:t bära vittnesbörd. Invändningen att de egna domstolarna ställa sig för dyra för städerna, torde kunna jävas med hänvisning till att de städer, som hava egen jurisdiktion, icke hava högre kommunalskatter än övriga städer, utan snarare tvärtom. Att rättsskipningen och rättsvården i städer med egen jurisdiktion är snabbare än i övriga städer, torde vara oomtvistligt, och att säkerheten i rättsskipningen i våra stadsdomstolar skulle vara mindre än i våra lantdomstolar, torde ingen våga påstå. Beträffande organisationen av våra underdomstolar har kommissionen i valet mellan större eller mindre domsagor förordat de förra. Då kommissionen har klart för sig att en domsaga av sådan storlek, som den av kommissionen föreslagna, icke kan skötas av en man, har kommissionen föreslagit att flera domaretjänster skola inrättas i varje domsaga och de särskilda arbetsuppgifterna fördelas efter deras kvalitet. Att denna kommissionens uppfattning är synnerligen verklighetsfrämmande, torde ej vara svårt att inse. Det hade varit lyckligare och mera i överensstämmelse med tidens anda, att domsagorna ej gjorts för stora. Ingen domsaga borde i allmänhet hava mer än 25,000 inne-
283 vanare. Den rent personliga kontakten mellan domstolen och folket får icke minskas. Domaren å landet bör icke vara främmande för det verkliga livet. Han bör ej, såsom kommissionens lagman, vara en hög ämbetsman som lärt sig livet i böcker, gjort sin karriär i ämbetsverken och plöjt igenom världslitteraturen i juridik, utan han bör i stället känna de människor han är satt att verka ibland, möta dem med mildhet och förståelse och deltaga i deras glädje och sorg. Han bör vara starkare i viljan att skipa verklig rättvisa än i förmågan att med passare och linjal mäta ut var och ens del av den paragraferade rättvisan. I domsagan bör ting hållas varje månad året runt. Den gamla svenska nämnden, vårt rättssystems viktigaste tillgång, bör bibehållas i sm nuvarande förnäma form. Nämndemansuppdraget bör som hittills anses som ett hedersuppdrag och hållas fritt från politiskt inflytande. I denna ordning torde böra påpekas, att de av kommissionen föreslagna benämningarna lagman och rådman icke böra godtagas för den typ av domare, som kommissionen föreslagit. Att känna lagen är numera var mans privilegium, och att helt och hållet av traditionella skäl upptaga en titel,, lockad av dess historiska glans, torde icke vara värt att uppmuntras. Titeln rådman angiver att personen i fråga saknar rätt att självständigt avgöra en sak men att hans råd är av beskaffenhet att böra inhämtas. Då kommissionens rådmän äro självständiga domare, torde benämningen rådman få anses som synnerligen omotiverad. I fråga om tillsättande av domare är rådstuvurätten av den meningen att städerna böra bibehållas vid sin urgamla rätt att häröver själva bestämma. Det torde ock få anses som ett oavvisligt tidens krav att lantbefolkningen lämnas tillfälle att på något mot politiska inflytelser säkrat sätt inverka på tillsättandet av sina domare. De av kommissionen föreslagna hovrätterna torde bliva för vårt land alldeles för tunga och dyrbara. Att i hovrätten upprepa underrättsproceduren med muntliga parts- och vittnesförhör, torde endast böra ske i sådana fall, då part så fordrar eller hovrätten finner detsamma nödvändigt. Högsta domstolen bör bibehållas vid rätten att i målen pröva såväl sak- som rättsfrågan. Sedan en längre tid tillbaka hava våra teoretici på juridikens område pläderat för muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas införande i vår rättegångsordning. Jämväl kommissionen har omfattat dessa principer, oaktat erfarenheten i de länder, vilka anammat dessa principer, gjort att desamma redan övergivits eller modifierats. Det torde ock vara höjt över allt tvivel att det svenska systemet, det så kallade muntligt-protokollariska, förnuftigt tilllämpat, är det bästa. Redan ur den synpunkten att en människa har lättare att uttrycka sig i ord och en annan i skrift bör det icke vara någon part förmenat att utföra sin talan muntligen eller skriftligen. Skulle kommissionens förslag om muntlighetens allenahärskande genomföras, torde detta vara detsamma som att praktiskt taget infora advokatmonopol i vårt land och således varje svensks rättighet att själv utföra sin talan inför domstolen snart vara historisk. Att det föreslagna systemet skulle göra processen dyrare, torde envar lätt inse. Kommissionen har föreslagit att rättsförhandlingarna skola delas i en förberedande förhandling och en huvudförhandling, med därefter omedelbart på grundval av det muntliga agerandet följd dom och slut i saken. Den förberedande förhandlingen skulle så att säga klarlägga målets struktur och sammanföra processmaterialet för att bereda plats för huvudförhandlingen med sina muntliga parts- och vittnesförhör. Genom en, som det synes, särskild nåd medgiver kommissionen part att vid det muntliga förhöret begagna skriftliga anteckningar som stöd för minnet. Därest något vittne, som nödvändigtvis be-
284 höver höras i målet, icke kommer tillstädes å den för huvudförhandlingen utsatta dagen, skall målets handläggning uppskjutas till annan dag. Frågan om huruvida tillstädeskomna parter, vittnen och sakkunniga äga av statsmedel utfå ersättning för det tvungna uppehållet i ty fall, har kommissionen lämnat obesvarad. Skulle så lyckligt vara, att samtliga för huvudförhandlingen nödvändiga personer iakttagit inställelse, vidtager det skådespel, som kallas huvudförhandlingen. I kritiken över det föreslagna anordnandet av vår process instämmer rådstuvurätten i följande uttalande därom av borgmästaren Lindhagen: »När även det stora skådespelet skall utspelas i underrätterna, blir det omöjligt för annat än en juridisk konstnär att föra en någorlunda effektiv talan och finna sig till rätta i det påfrestande ögonblicket. Parterna tvingas säkerligen att söka advokat, trots den formella friheten, eller också får parten stå som statist utan all förmåga att göra sig gällande på den teatraliska scenen, och därmed är också spelet lätt förlorat, helst som domaren förmodligen icke får ingripa för att hjälpa endera parten till rätta.» För det enkla förståndet borde det vara klart att en rättegångsförhandling icke kan ordnas med så sträng formell bundenhet som den av kommissionen föreslagna. Det vore sannerligen egendomligt om icke en domare, som deltagit i och följt med den förberedande förhandlingen i ett mål, inför utsikten att omedelbart efter huvudförhandlingen vara tvungen avkunna dom, skapat sig en bestämd uppfattning av målet och således går till huvudförhandlingen med förutfattad mening eller än värre med en färdigskriven dom på fickan. Var och en, som har någon erfarenhet av en domares göromål, torde vara underkunnig om, att det behövs en viss tid mellan förhandlingarnas slut och dömandet för att målet skall kunna skärskådas lidelsefritt. En snabb dom på bekostnad av säkerheten i avgörandet kan ej anses som någon god dom. För övrigt torde en förhandlingsordning, som vilar på de agerande advokaternas vältalighet, vara något för svensk rättsuppfattning främmande och skrämmande. Rörande behovet av friare bevisprövning är rådstuvurätten ense med kommissionen. Likaså däruti att allt bör göras, som i processen kan underlätta sanningens utletande för att nå ett materiellt riktigt slut i saken. Att den fria bevisprövningen nödvändigtvis måste förutsätta en förhandlingsordning, bestämd i enlighet med muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, är ett påstående, som det torde åligga kommissionen att bevisa. Domareutbildningen bör ägnas noggrann omtanke. Denna bör icke endast taga sikte på att bibringa kunskaper utan även visa på domarämbetets etiska sida. Advokater, som vunnit erfarenhet och aktning i sitt yrke, böra beredas tillfälle att söka befattningar vid såväl över- som underdomstolar. Pappersmeriter böra ej vara de avgörande vid domarnas tillsättande utan fastmera den personliga dugligheten och lämpligheten för domarekallet. Ingen med än så imponerande juridisk utbildning får anses hava rätt till ett domareämbete. Att domaren är till för folket och icke folket för domaren bör vara en självklar sak. Vårt nuvarande system lämnar i dessa avseenden betydligt övrigt att önska. De unga juristerna böra icke utestängas från ett handlande på eget ansvar. Beträffande den föreslagna ombildningen av åklagareväsendet med justitiekansler, advokatfiskaler, statsåklagare och underåklagare, vilka samtliga utom de sistnämnda skola hava juridisk utbildning, ifrågasätter rådstuvurätten, som väl anser vårt nuvarande åklagareväsen på många punkter bristfälligt, huruvida vårt vidsträckta men glest befolkade land med relativt lite brottslingar har råd ined en säkerligen synnerligen dyrbar åklagarekår som den föreslagna. Då rådstuvurätten kommit till den uppfattningen att en omgestaltning av vårt rättegångsväsende i enlighet med processkommissionens förslag å ena sidan skulle minska säkerheten i rättskipningen, icke befordra dess snabbhet
285 samt väsentligt fördyra kostnaderna för den rättssökande allmänheten och å andra sidan öka avståndet mellan domaren och allmänheten, främja byråkrati sm och minska folkets förtroende för sina domstolar, vill rådstuvurätten för sin del bestämt avstyrka att betänkandet lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Däremot vill rådstuvurätten förorda, att partiella förbättringar vidtagas i vårt rättegångsväsende, så att den rättssökande allmänheten under friare former och utan oskälig kostnad kan erhålla domstolarnas bistånd till rättvisans främjande. Rådhusrätten i Göteborg: Transumt av protokollet, hållet hos Samfällda Rådhusrätten i Göteborg den 22 april 1927. Närvarande: herr justitieborgmästaren Lindberg; herrar rådmännen Dalen, Björkman, Wadström, Hamberg, Wallinder, Falck och Nyborg samt t. f. rådmännen Gedda, Buhrman och Bäärnhielm. Vid protokollet undertecknad, Holmquist, magistratssekreterare. § 13. Samfällda rådhusrätten företog ånyo till behandling det under § 51 i protokollet för den 18 sistlidne februari senast antecknade ärendet angående Kungl. Göta hovrätts begäran om yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder, uti vilket ärende den av rådhusrätten tillsatta beredningen till rådhusrätten inlämnade tryckt exemplar av ett utav Föreningen Sveriges stadsdomare den 9 innevarande april avgivit underdånigt yttrande i ärendet under hemställan, att rådhusrätten måtte såsom eget utlåtande över processkommissionens betänkande åberopa innehållet i sagda underdåniga yttrande; varande detsamma av följande lydelse 1 : Under överläggningen i ärendet yrkades av justitieborgmästaren Lindberg, att rådhusrätten måtte såsom eget utlåtande över betänkandet åberopa stadsdomareföreningens förenämnda yttrande. Med justitieborgmästare Lindberg förenade sig rådhusrättens övriga ledamöter med undantag för rådmännen Björkman och Wallinder samt t. f. rådmännen Gedda och Bäärnhielm, vilka yttrade, rådmannen Björkman: I likhet med processkommissionen anser jag att särskilt i mera invecklade mål eller sådana mål, däri hörande av vittnen och sakkunniga påkallas, handläggningen skulle vinna i ordning, reda och fullständighet om densamma uppdelades i två stadier, en förberedande förhandling och en huvudförhandling. Mot den nuvarande processen i underrätt kan anmärkas, att processmaterialet vid måls överlämnande till avgörande merendels befinnes i ett osovrat och oordnat skick samt ofta brister i fullständighet. Detta kommer att sträcka sina verkningar även till processen i överrätterna och bidrager säkerligen i ej ringa mån till fördröjande av målens avgörande därstädes. En av de största olägenheterna, som vidlåda underrättsprocessen, är att vittnesförhör kunna av part påkallas när som helst under processens gång, således kanske innan svaranden avgivit svaromål i saken. Uppenbart är, att, om ett vittnesförhör avhålles, innan förhörsledaren är fullt insatt i de förhållanden, varom målet rör sig, lätt blir följden att vittnena icke komma att tillräckligt ingående höras angående förhållanden, som äro av största vikt vid målets avgörande, och att å andra sidan upptagas uttalanden av vittnena, som seder1 Se Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (Statens off. utredn. 1927: 15) sid. 255.
286 mera visa sig sakna betydelse i saken. Genom att vittnena höras vid olika tillfällen, betages rätten möjlighet att mot varandra höra vittnen, vilkas utsagor synas vara motstridiga. Redan av det sagda torde framgå behövligheten av lagbestämmelser, varigenom hindras, att vittnesförhör utom i undantagsfall upptages, innan till fullo blivit utrett, varom målet rör sig och vilka omständigheter parterna åberopa till stöd för sina yrkanden. En sådan utredning är huvudsakliga ändamålet med den förberedande förhandlingen. Den i stadsdomareföreningens underdåniga yttrande över processkommissionens betänkande omförmälda ordning, som vid några av våra underdomstolar med advokaternas frivilliga medverkan tillämpas i större tvistemål, råder icke bot för berörda olägenheter. Visserligen har denna ordning, då domstolsordföranden hyst ett verkligt intresse för processens förbättrande och mötts av förståelse från goda partsombud, säkerligen haft goda verkningar. Men då sådana förutsättningar finnas, kan givetvis alltid ett gott resultat vinnas även med en bristfällig processlagstiftning, varemot, då dessa förutsättningar saknas, den omförmälda processordningen icke kommer till tillämpning eller giver endast mindre tillfredsställande resultat. Genom en sådan förberedande förhandling, som processkommissionen föreslagit, möjliggöres en stor koncentration av huvudförhandlingen, om också denna icke kan inskränkas till endast ett rättegångstillfälle. Denna koncentration torde i regel komma att medföra, att de domare, som döma i ett mål, övervarit hela huvudförhandlingen, vilket uppenbarligen är en avsevärd fördel. Visserligen uppställer processkommissionen med hänsyn till muntlighetskravet såsom en oeftergivlig fordran, att hela huvudförhandlingen skall övervaras av dem, som skola döma i målet, men enligt mitt förmenande sträcker kommissionen detta krav väl långt, bland annat genom fordran att vid längre uppskov än 7 dagar i huvudförhandlingen hela förhandlingen vid det senare rättegångstillfället skall upprepas. Såväl härigenom som genom andra långt gående offer åt muntlighetsprincipen kommer rättegången otvivelaktigt att betydligt fördyras. I likhet med stadsdomareföreningen anser jag, att kollegialitetens avlägsnande från domstol i stad, som utgör särskilt tingslag, skulle verka till försvagande av domstolen, men a andra sidan får det väl betecknas såsom slöseri med arbetskraft, att exempelvis erkända mål och mål, som avdömas tredskovis, skola handläggas av hela tremansdomstolen, liksom att förberedelse av mål till huvudförhandling försiggår inför denna. Härför synes en domare vara fullt tillräcklig, helst om, för den händelse att under den förberedande förhandlingen skulle framkomma någon fråga av mera svårlöst beskaffenhet, det lämnas öppet för domaren, som leder förhandlingen, att hänskjuta frågans avgörande till domstolskollegiet. En förberedande behandling av större mål skulle även medföra fördelen, att samtliga domare, snm närvara vid huvudförhandlingen, kunna dessförinnan noga sätta sig in i vad som förekommit vid den förberedande förhandlingen och äger betydelse för målet. Härvid bör lämpligen tjäna till ledning en av den domare, som lett den förberedande förhandlingen eller på hans föranstaltande uppsatt promemoria över vad därvid förekommit med förbigående av icke relevanta förhållanden. En sådan promemoria kunde sedermera även ej blott bliva till nytta vid huvudförhandlingen och målets avgörande i underdomstolen, utan även, därest den åtföljde rättegångshandlingarna till överdomstolarna, underlätta målens förberedande därstädes. Enligt min åsikt skulle det leda till större översiktlighet över processmaterialet, om skrifter och andra handlingar, som av parterna ingåves i ett mål, i regel icke intoges i protokollet utan sammanfördes till en akt. En förutsätt-
287 ning härför är att sådana handlingar av part avgivas i två exemplar, därav ett till rätten och ett till motparten. Processkommissionen föreslår, att i de hovrätter, beträffande vilka sådant av Konungen förordnas, skola inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål. Sådan avdelning skulle bestå av två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter. Kommissionen angiver icke närmare huru dessa sistnämnda skulle utses, men uttalar såsom sannolikt, att en blivande utredning kommer att giva vid handen, att handelskamrarna i riket äro de lämpligaste valkorporationerna. För inrättande av sådana särskilda domstolsavdelningar för handels- och sjöfartsmål har såsom skäl framhållits önskvärdheten att i domstolen hava företrädd den omedelbart ur praktiska livet hämtade sakkunskap, som erfordras för ett riktigt avgörande av dylika mål. Med hänsyn därtill, att inom olika handelsbranscher handelsbruken äro mycket växlande, bliver, om verklig sakkunskap skall tillföras domstolen, nödigt att för varje mål inkalla i domstolen sådana handelskunniga ledamöter, som äga speciell sakkunskap på det område, vartill tvisten hänför sig. Då domstolen säkerligen inom många handelsbranscher skulle få till avgörande endast ett eller annat mål om året i varje bransch, bleve följden, att domstolens handelskunniga ledamöter vid behandlingen av dessa mål erhölle endast ringa domareerfarenhet, desto betänkligare som dessa lekmannadomare kunde överrösta domstolens lagfarna ledamöter. Det kan även dragas i tvivelsmål om man till och med i en så stor handelsstad som Göteborg skulle i vissa branscher kunna för ett mål uppleta tre inom branschen sakkunniga, för gott omdöme kända och utanför inflytelser från parterna stående personer att deltaga i målets avgörande. önskvärdheten av att sakkunnige insättas i själva domstolen torde ej heller vara oomtvistlig. För att den processledande verksamheten från domstolens sida skall på ett tillfredsställande sätt utövas, lär icke behövas att sakkunskapen beredes säte i domstolen, utan vara tillfyllest, om åt domstolen lämnas befogenhet att, då så finnes erforderligt, tillkalla sakkunnig att biträda domstolen. Kommissionen framhåller såsom ett skäl för handelskunniges insättande i domstolen, att det för att vid ett måls avgörande kunna riktigt tillgodogöra sig de yttranden, som avgivits av de inför domstolen hörda sakkunnige, och det övriga sakliga materialet i målet ofta fordrades en större förtrogenhet med handelns säregna förhållanden än den lagfarna domaren i allmänhet besitter. Men det kan med skäl ifrågasättas om icke denna fördel kommer att motvägas av ännu större nackdelar. Det torde här vara anledning att erinra om följande kommissionens uttalande i ett annat sammanhang å sid. 255 i andra delen av betänkandet: 'Rätten skulle alltså ej äga grunda sin dom på sådant, som ej framkommit vid målets handläggning, men varom rättens ledamöter eller någon av dem kan äga enskild kännedom. I kravet på att rätten endast må utnyttja kunskapskällor, som sålunda kunna kontrolleras av parterna, ligger en viktig borgen för trygghet i rättskipningen.' En fara ligger däri, att en handelskunnig domstolsledamot vid domsöverläggningen framkommer med upplysningar eller över i målet ådagalagda förhållanden avgiver förklaringar, vilkas riktighet ej är obestridlig. Men härom erhålla parterna ej kännedom förrän tilläventyrs genom domen, vilken icke får överklagas i sakfrågan. Rättssäkerheten torde kräva att sakkunnige få utöva inflytande på målets avgörande endast genom upplysningar, som-kunna kontrolleras av parterna. Vilja parterna själva hava tvist avgjord av sakkunnige, står dem ju öppet påkalla skiljedom. Under hänvisning till vad ovan anförts får jag för övrigt i huvudsak instämma uti stadsdomareföreningens i ärendet avgivna underdåniga yttrande.
288 rådmannen Wallinder: J a g biträder vad rådmannen Björkman i särskilt yttrande anfört rörande önskvärdheten av införande i vår processordning av en förberedande förhandling och en huvudförhandling ävensom angående sammanförandet av processmaterial, såsom skrifter och handlingar m. m., till en akt. I övrigt instämmer jag med magistratens flertal. t. f. rådmannen Gedda: _ Enligt mitt förmenande böra såväl allmän underrätt som hovrätt vara organiserade som kollegiala domstolar utan lekmannainslag utom möjligen vid handläggningen och avgörande av grövre brottmål. Underrätt synes mig böra vara första instans i samma utsträckning som nu är fallet. I övrigt ansluter jag mig till huvudprinciperna i processkommissionens betänkande. t. f. rådmannen Bäärnhielm: J a g biträder majoritetens mening med den inskränkning att jag anser, att sammanförandet av land och stad till gemensam jurisdiktion bör -—• under förutsättning av nödiga garantier för att stadens befogade intressen varda behörigen tillvaratagna — kunna ske även mot stadens bestridande. Rådhusrätten hade alltså beslutit i enlighet med justitieborgmästaren Lindbergs yrkande; och skulle i överensstämmelse härmed skrivelse avlåtas till Kungl. Göta hovrätt enligt registraturet, Rådhusrätten i Uddevalla: Det lär icke kunna ifrågasättas annat än att rättskipningen är en uteslutande statens angelägenhet och att i följd härav rättskipningens utövare skola icke blott stå under statens kontroll utan även tillsättas av staten. Domaremaktens utövande är alldeles för viktigt för att vid tillsättandet av domarebefattningar något sidoinflytande genom kommunala val, som jämväl kunna vara partipolitiskt färgade eller taga rent personliga hänsyn, får göra sig gällande. Härav följer med nödvändighet, att det inflytande, städernas invånare hittills haft vid tillsättandet av domarebefattningar, bör helt försvinna. Men detta måste ytterligare leda till att inga grundade skäl kunna anföras för upprätthållande av nu rådande skillnad mellan domstolsväsendet i stad och på landet. Det synes rådhusrätten som om stadsdomareföreningen alltför mycket skattat åt känslouttryck, då densamma endast under åberopande av »århundradens tradition», avstyrkt det av processkommissionen föreslagna upphörande av de nuvarande stadsdomstolarna (sid. 6). Städer och kringliggande landsbygd hava stora gemensamma intressen, och utjämning av olikheter i rättigheter och skyldigheter dem emellan har under det sista århundradet pågått i så stark fart, att det vore meningslöst att fortfarande omgärda domstolarna i stad och på land med var sin kinesiska mur. Rådhusrätten anser sig därför helt böra ansluta sig till processkommissionens förslag om statens övertagande av domstolsväsendet och likformighet i domstolarnas sammansättning vare sig det gäller stad eller land eller båda tillsammans. Lekmännens Denna fråga sammanhänger till allra största del med införandet av den deltagande i rättsskip- fria bevisprövningen. Kommer dylikt att införas, lär det icke kunna ifrågasättas annat än att lekmannainflytandet bör mera utvidgas. Huru mycket ningen. än en rättsbildad domare kan tro på sin egen förmåga att bedöma vad som är rätt, måste han dock någon gång ha fått klart för sig, i huru hög grad hans uppfattning påverkats av det omdöme av själva sakförhållandet, som kan hava fällts av personer, som icke varit bundna av vissa bestämda regler för saklägets bedömande. Det är just detta som gjort frågan om den fria bevisprövningen aktuell och som icke kan undgå att verka därhän, att en domare måste känna sig tacksam för att vid sin sida hava lekmän, som kunna medDomstolsörfatt ningen
289 dela honom huru de från sin synpunkt uppfattat den föreliggande frågan. I huru hög grad lekmännen böra tillerkännas inflytande kan visserligen vara föremål för meningsskiljaktigheter, men att detta bör förstärkas utöver det nuvarande, torde under tiderna hava mer än nog ådagalagts. Rådhusrätten delar i allo processkommissionens förslag, att allenast en lag- Det 1*8£™* faren ledamot skall deltaga i handläggningen och avgörandet att vid underrätt ^ J ^ t t e r n a . förekommande mål. Stadsdomareföreningen åter har förmenat att såsom hittills skillnad skulle äga rum mellan stad och land, domstolatrna i städerna skulle vara kollegiala och på landet enmansdomstolar. Inkonsekvensen är påtaglig. Finnes det behov av kollegiala domstolar i stad, så finnes sådant även för landet. Frågan om kollegiala domstolar eller icke sammanhänger emellertid med sättet för domarekårens rekrytering. Det torde härvid icke kunna förnekas, att icke allt är bra som det hittills skett. Sättet att, som förut ägt rum, en stor del av dem som misslyckats i sin tjänstgöring i hovrätterna utsänts på landet och vikarierat för domhavandena och därefter slutligen erhållit ordinarie domarebefattning, måste anses förkastligt. Har en person befunnits olämplig för en tjänstgöring i lägre grad i hovrätten, kan han icke, utan att rättskipningen i högsta grad skall lida därav, placeras som ordförande i en underdomstol. I de fall åter, då väl meriterade jurister utnämnts till ordinarie domhavande, torde erfarenheten hava visat, att dessa lika bra och kanske bättre än kollegiala underrätter handhaft rättskipningen. Därest således principen att endast väl meriterade, omdömesgilla personer sättas som ordförande i alla underrätter, förfaller helt det av stadsdomareföreningen framställda kravet på kollegiala domstolar. Ett ytterligare skäl för kollegiala domstolars bibehållande har stadsdomareföreningen förmenat skulle ligga i nödvändigheten att sörja för de yngre juristernas utbildning för domalrekallet. Innan en person anförtros att bekläda en så viktig befattning som domarens, låt vara endast på tillfälligt förordnande, bör han hava prövats icke endast vid underrätt utan även vid överrätt i sådan syssla, att överrätten, som skall utfärda förordnandet, vet att det lägges i rätta händer. De prov, som han härvid genomgår, äro betydligt mera riskfria för allmänheten, än om proven avläggas genom ledamotskap i en underrätt, där en olämplig ledamot lätt kan sätta rättssäkerheten i fara. Rådhusrätten finner alltså jämväl sistnämnda av stadsdomareföreningen anförda skäl för bibehållande av kollegiala underrätter icke vara bärande. Det av processkommissionen föreslagna rättegångsförfarandet innefattar så Rättegången, väsentliga ändringar i det nuvarande, att den frågan uppställer sig, huruvida det kan vara riktigt att med ens genomföra detsamma i dess helhet. För att så skall kunna ske, måste nämligen ändringen fullt motsvaras av ett för allmänheten eftersträvat önskemål. Det är rådhusrättens uppfattning att så för närvarande icke är förhållandet. Ändringarna måste vidtagas successivt, dock med blicken öppen för att ändringarna till slut sammanföras till ett helt. Så låter sig med säkerhet ske utan att den föreslagna domstolsreformen, som för närvarande torde vara det viktigaste av processkommissionens förslag, härigenom skulle rubbas. Sålunda synes, i första rummet, den fria beyisprövningen kunna lagfästas. Vidare torde i fråga om brottmål åtgärder vidtagas, för att en fullt förutsättningslös och god förundersökning äger rum. Däremot hyser rådhusrätten större betänkligheter för att avskaffa den nu brukliga protokollsföringen. Visserligen kunna förenklingar vidtagas häri, såsom, bland annat, att av parterna ingivna skrifter ävensom andra handlingar icke böra intagas i rättens protokoll, men däremot torde rättssäkerheten komma att lida av ett uteslutande ur protokollet av parternas muntliga anföranden och vittnesberättelserna, särskilt de sistnämnda. Ett uteslutande ur protokollet 19—291921
290 ay vittnesberättelserna, men med biläggande av i protokollet över förundersökningen upptagna vittnesutsagor, skulle omedvetet åt de senare förläna en betydelse, som mången gång skulle bliva svårt att förringa utan anteckning i rättens protokoll av vad vittnena under den avlagda eden vågat vidhålla. Särskilt för överrätterna skulle det förorsaka onödigt besvär att utan ledning av vid underrätterna protokollsförda vittnesberättelser vidtaga förnyat förhör med vittnena. Vidare torde allmänheten ännu icke vara mogen för rättegångens sammanförande till en enda huvudförhandling. Låt vara att mera ordning och reda i sakens framställning och dess bedömande härigenom skulle uppnås. Det torde dock kunna förutses, att allmänheten icke för närvarande skulle tillräckligt uppfatta huvudförhandlingens innebörd. I vad stadsdomareföreningen anfört rörande högsta domstolen, handelsdomstolar och hovrätterna såsom första domstol i vissa mål instämmer rådhusrätten. Såsom allmänt omdöme om de av processkommissionen framlagda förslag, anser rådhusrätten sig kunna biträda, vad rådmannen Höglind uti sin till stadsdomareföreningens yttrande avgivna reservation andragit. Rådhusrätten i Strömstad har förklarat sig instämma med det av borgmästare V. Schneider avgivna, vid processkommissionens betänkande (del I I I sid. 241) fogade särskilda yttrande. Rådhusrätten i Alingsås: Det svenska rättegångsväsendet med urgamla historiska traditioner har genomgått en utveckling, som i betydelsefulla delar varit tämligen fri från inflytande från utländsk rättegångslagstiftning. Flera institutioner hava vuxit fram så att säga ur landets egen jordmån och så småningom slagit rot i folkmedvetandet samt därigenom vunnit folkets förtroende. Vissa former hava utbildats, vid vilka folket vant sig, och de sålunda hävdvunna institutionerna och de många väl avvägda formerna för rättskipningen äro skatter, som man har alla skäl att omsorgsfullt bevara och icke, utan att nödvändigheten kräver det, bör låta gå förlorade. Visserligen må det erkännas att den nuvarande rättegångsordningen liksom så mycket annat är behäftad med brister, men nog tycker man att dessa borde kunna avhjälpas utan de genomgripande förändringar processkommissionen föreslagit. Det torde innebära alltför stora vådor att på det sättet våldföra sig på ett system, som vunnit sådant burskap hos befolkningen och såvitt rådhusrätten erfarit aldrig från något håll helt utdömts. Man må också med skäl undra huruvida icke den nya rättegångsordning, som processkommissionen föreslår, kommer att förete betydligt större brister än den nuvarande, av ålder prövade. Allmänna Allmän underrätt skall enligt processkommissionens förslag vara lagmansf ^ t T r * rä*'*' ^ e n n u bestående skillnaden mellan stad och land i första instans skall fattningen1" u PPh° r a; staten skall ombesörja rättskipningen i städerna såväl som på landsbygden. Lagmansrättens domkrets skall utgöras av endast landsbygd eller endast stad eller både landsbygd och stad. Sambandet mellan rättskipning och förvaltning i städerna skall upphöra. Befattningen såsom överexekutor skall även överflyttas till lagmansrätten. Allmän överrätt skall vara hovrätt (appelldomstol). Över hovrätterna skall såsom nu finnas en högsta domstol, ehuru dock med andra funktioner än den nuvarande, i det att den huvudsakligen skall bliva en revisionsinstans för prövning huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade. Den första fråga, till vilken processkommissionen haft att fatta ståndpunkt
291 vid den reformering av underrätterna, som ansetts av behovet påkallad, har givetvis varit, huruvida den nu rådande olikheten mellan domstolsväsendet på landet och i stad skulle upphöra. Frågan synes icke hava vållat kommissionen nämnvärt besvär. Utan någon mera tillfyllestgörande utredning och med stöd endast av det kategoriska påståendet att grunderna för städernas särställning i detta fall numera bortfallit har processkommissionen funnit det så gott som självfallet att denna särställning hädanefter skall bortfalla och staten övertaga rättskipningen även i städerna. Denna fråga är emellertid för städernas del av så ömtålig natur och medförande så vittgående konsekvenser att man bort kunna förutsätta att den underkastats en betydligt omsorgsfullare granskning än vad som skett och att de grunder, som angivas såväl i lagen den 13 juni 1924 om stads läggande under landsrätt som de utlåtanden, varpå denna lag vilar, därvid icke lämnats helt obeaktade. Man må ju gärna medgiva, att det rent teoretiskt sett finnes skäl, som tala för ett sammanslående av städernas och landsbygdens domstolsväsende och att all rättskipning förstatligas, men därav följer ingalunda att det kan anses lämpligt att på en gång tvångsvis söka genomföra en sådan i städernas självstyrelse djupt ingripande förändring, varom här är fråga. Och det kan så mycket mindre förordas som den av processkommissionen föreslagna omorganisationen av underrätterna innebär en stor fara för rättskipningens försämring icke blott för städerna utan även för landsbygden. Och det är väl icke dit man skall komma, då man söker reformera vårt domstolsväsende? Att t. ex. ersätta kollegiala underrätter i städerna med enmansdomstolar förefaller ingalunda vara rätta vägen att få en bättre rättsvård till stånd, ty undersöker man saken något närmare och ser på ändringsprocenten i av hovrätterna till prövning upptagna mål från olika slags underrätter, så kommer man till motsatt resultat än processkommissionen, nämligen att de kollegiala underdomstolarna i städerna utgöra den starkare och bättre typen i fråga om rättskipningens handha vande och icke tvärtom. Då nu städerna i regel visat att de icke vilja avstå från sina egna domstolar, utan hava fullt förtroende till dessa, varför skola de då påtvingas en domstolsorganisation, som är för dem helt och hållet främmande och är så litet förankrad i stadsbefolkningens vanor och föreställningssätt. Och hur skall det tänkas, att förtroendet för deras domstolar skall kunna överflyttas på enmansdomstolar med lekmannanämnd, till större delen kanske bestående av personer från landsbygden? Nej, så hava städernas och landsbygdens intressen ännu ej smält ihop. Lagmansrätt i tingslag, som omfattar allenast stad, skall enligt betänkandet Lagmanei tvistemål bestå av en lagfaren domare och i brottmål av en lagfaren domare rätterna, jämte lekmannanämnd. Lagmansrätt i tingslag, som omfattar landsbygd eller landsbygd och stad, skall däremot i såväl tvistemål som brottmål hava sistnämnda sammansättning. Därjämte skola i domsagan anställas en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. I de största städerna och i andra domsagor, där så erfordras, anställas en eller flera vice lagmän. Antalet nämndemän skola vara fem. Äro fyra nämndemän ense, gäller deras mening, eljest skall den lagfarne domarens mening gälla. För att nu återkomma till frågan om utvidgningen av lekmannainflytandet på rättskipningen måste man säga att de skäl, som av processkommissionen åberopats härför, äro synnerligen svaga och grundade mest på antaganden. Påståendet att intresset för rättskipningen skulle vara större i de mindre städerna än i de större, vilket bland annat skulle utgöra ett skäl till införandet av enmansdomstolar med nämnd för flertalet städer, torde t. ex. få anses vara alldeles gripet ur luften. Rådhusrätten har åtminstone svårt at följa med i en sådan tankegång, och varför lekmännen i dessa städer skulle hava större för-
292 utsättningar för domarekallet än lekmännen i storstäderna är en fråga, som processkommissionen icke har besvarat och icke heller torde kunna besvara. Det moment av oberäknelighet, som kommissionen befarar kunna uppstå genom lekmannadeltagandet i rättskipningen vad de största städerna beträffar, torde med all säkerhet få tagas i beräkning jämväl då det gäller övriga städer. Vad landsbygden beträffar är det en annan sak. Där har lekmannanämnden uråldrig hävd för sig, och landsbefolkningen,' som lärt sig sätta ett visst värde på lekmännens insats i rättskipningen och icke heller prövat någon annan form därför, torde därför icke önska någon förändring av häradsrätternas organisation.^ Det finnes därför ingen anledning att göra någon rubbning häri. Men en sådan inträder givetvis genom processkommissionens förslag att sammanslå stad och landsbygd under en gemensam domstol och, såvitt rådhusrätten förstår, kan den uppblandning av nämnden med personer från stad och landsbygd, vilka ofta nog hava helt olika intressen och uppfattning, icke gärna lända till landsbygdens fördel. Icke torde det åtminstone bidraga att öka landsbefolkningens förtroende för de nya domstolarna. Att lekmannaelementet i städer av någon betydenhet icke tillmätes någon större betydelse, framgår därav att, så fort städerna nått en viss storlek och de ekonomiska förhållandena det medgivit, de icke lagfarna ledamöterna i rådhusrätten utbytts mot lagfarna. Det har sålunda närmast varit en ekonomisk fråga, och i övrigt mera berott på stadsbefolkningens mera kritiska läggning och större fordringar på sina domstolars förutsättningar för rättskipningens handhavande än, såsom processkommissionen antager, bristande intresse därför. Processkommissionen betonar också (se del I sid. 917) uttryckligen att den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare medför bland annat fördelen av ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning, och är ägnad att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet. Man skulle då tycka, att dessa fördelar äro av så stor betydelse för just rättskipningens rätta handhavande, att de fördelar, som kunna tillgodoräknas systemet med enmansdomstolar, vilka enligt kommissionen huvudsakligen skulle bestå i ett snabbare och av former mindre bundet arbete och i ett stärkande av den ensamme domarens ansvar, skulle komma helt i bakgrunden, men icke förty hava dessa senare, hur egendomligt det än kan förefalla, blivit för kommissionen de mest vägande. Q Vad som i vår tid dock talar mest mot utvidgandet av lekmannainflytandet på rättskipningen är dock den fara, som ligger däri, att valen av nämndemän särskilt i städerna i likhet med alla andra val, även rent kommunala sådana, givetvis komma att ske efter partipolitiska linjer. För denna fara har processkommissionen ej heller stått alldeles främmande, men söker dock kommissionen på tämligen lösa grunder invagga sig i den förhoppningen att faran ändock icke i själva verket är så stor. Att då det gäller en så viktig sak bygga på förhoppningar kan ingalunda vara berättigat, då minsta erfarenhet i vår tids kommunala förhållanden giver vid handen, att ingen som helst korporation numera kan sammansättas utan att varje politiskt parti får sin proportionella anpart därav, även om proportionellt valsätt icke direkt tillämpas. Och skulle vår rättskipning få minsta anstrykning av partipolitik, då kommer detta att i hög grad undergräva domstolarnas auktoritet och anseende, samtidigt med att rättssäkerheten lider ett betänkligt avbräck. Faran blir så mycket större om, såsom processkommissionen föreslår, nämndens inflytande på domstolen skall ökas därhän, att fyra nämndemän av fem skola kunna diktera dessa. Rådhusrätten hyser för sin del de största betänkligheter emot detta förslag och vill hoppas, att det icke vinner statsmakternas bifall. Det kan sannerligen vara tillräckligt långt gående att den nuvarande större häradsnämnden, om den är enig, kan överrösta domaren och göra sin
293 mening gällande. Hur skall det nämligen kunna tänkas, att de allmänna intryck, som nämndemännen i den nya lagmansrätten, vilka ju icke ens skola närvara vid den förberedande behandlingen, få under huvudförhandlingen av ett mål, skola kunna läggas till grund för en dom. I tvistemål åtminstone synes detta knappast kunna ens sättas i fråga. Rådhusrätten kan för övrigt icke förstå, att de nya enmansdomstolarna skola ställa sig så mycket billigare än kollegiala sådana, då ju ändå vid dessa enmansdomstolar skola anställas flera jurister, som skola taga en viss del i rättskipningsgöromålen, och vars avlöning icke torde kunna sättas alltför lågt. Varför icke, åtminstone i de viktigare tvistemålen, göra dessa även till meddomare med domareansvar? Rådhusrätten tror att rättssäkerheten skulle i hög grad vinna därpå, förutom att detta hade stor betydelse för domareutbildningen, vilken fråga processkommissionen ägnat allt för liten uppmärksamhet, men som rådhusrätten icke vill gå närmare in på, I sammanhang härmed kan rådhusrätten icke undgå att uttrycka sin stora förundran över huru processkommissionen kunnat i sitt betänkande låta undfalla sig ett så olyckligt uttalande som att rådmännen i de nya lagmansrätterna skola utgöras av »yngre eller mindre erfarna personer, som icke lämpa sig för befordran till lagmän». Vilka tankar skall allmänheten få om dessa »domare», som redan från början brännmärkts såsom icke dugande mycket till, och skall det månne öka det allmänna förtroendet för domstolarna, som redan av andra skäl, såsom förut framhållits, nog blir rätt så kringskuret. Och hurudana bliva de yngre jurister, som med ett sådant betyg på fickan vilja söka sig in på domarebanan. Icke blir det de mest begåvade, det är då tämligen säkert. En av de mest genomgripande förändringar processkommissionen föreslagit är införandet av muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Denna förändring innebär i högsta grad ett frångående av domstolarnas och ännu mer de rättssökandes vanor. Givetvis tar det lång tid, innan särskilt allmänheten hinner sätta sig in i en sådan sakernas ordning, och därav följer också en viss osäkerhet för parterna, särskilt för dem, som1 av en eller annan anledning icke äro i tillfälle att anlita advokater. Här liksom vid införandet av reformer i allmänhet gäller det, att de fördelar, som vinnas därav, skola vara så betydande och så iögonenfallande att något tvivel om reformens berättigande icke kan uppstå. Är nu detta fallet här? Rådhusrätten ställer sig rätt skeptisk härutinnan. Den största fördelen skulle väl bestå däri att rättegången antages bliva kortvarigare än nu. J a , det är ju möjligt att så blir fallet, men först måste man se på resultatet hur detta blir. Ty vad vinnes genom snabbhet, om icke resultatet blir tillfredsställande? Resultatet här är domslutet — utslaget —, som i många fall kan vara av den mest avgörande betydelse för parterna och innebärande konsekvenser av den största räckvidd. Skall det då icke vid införandet av en ny rättegångsordning tillses, att denna lämnar största möjliga garantier för att domsluten bliva grundade på den mest mognade eftertanke och att ingen del av målet lämnas obeaktad? Kan nu detta sägas bliva fallet i ett huvudsakligen muntligt processförfarande? Rådhusrätten betvivlar detta, och, då protokollen ej få innehålla stort annat än parternas yrkanden med uteslutande av vittnesberättelser o. d., har ju domaren att stödja sitt domslut endast på sitt minne och de minnesanteckningar, han enligt processkommissionen i vissa fall förutsattes komma att föra. Ja, dessa komina nog att ofta behöva tagas i bruk, och fråga är, om icke de till slut få formen av ett protokoll vid sidan av det officiella. Det kan ju nämligen icke gäma tänkas att en domare skall våga lita så på sitt minne att han i vidlyftigare tvistemål går att avkunna utslag utan att vara fullkomligt säker på att han tagit alla omständigheter i målet med i beräkning, och hans minnesanteckningar kanske då få större betydelse än det officiella protokollet. I vissa fall, då det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföl-
Domstols protokoll,
294 jas i hovrätten, skall dock protokollet göras utförligare, men detta förutsätter en viss profetisk förmåga hos domaren, som kanske dock icke alltid är tillstädes. Huru som helst kan en sådan ordning icke gagna rättssäkerheten lika litet som föreskriften att utslag i regel skola avkunnas omedelbart efter huvudförhandlingens slut. Huru ofta händer det icke att en domare får gå och tanka på ett utslag i flera dagar, ja, kanske de icke ens lämna honom i ro under nattens timmar, prejudikat få studeras och överläggningar äga rum med kolleger o. d. Och så kan processkommissionen ändå föreslå att utslag skall avkunnas genast vid rättegångens slut och utan att domaren ens har utförliga protokoll att lägga till grund för utslaget. Det ligger nära till hands att uttrycka sitt beklagande både till domare och parter, om ett sådant förfarande skulle fastslås i lag. Det är nog gott och väl att genom bestämmelsen om kortfattade protokoll en avsevärd tidsbesparing skulle vinnas, men denna tidsbesparing blir nog tämligen illusorisk, då ju flera mål än nu säkerligen komme att fullföljas i hovrätten, där hela rättegångsförfarandet skall upprepas, vilket knappast vore behövligt om fullständiga protokoll fördes vid underrätterna. Och saknaden härav inverkar menligt på rättssäkerheten även såtillvida att vittnesberättelser såväl på grund av minnesfel som påtryckningar från olika håll kunna ställa sig ganska olika då ett vittne skall höras vid två olika domstolar med rätt lång tids mellanrum. Skall vittnesbevisningen upprepas i hovrätten, synes det vara nödvändigt att denna domstol i alla fall har en uppteckning av vad vittnet uppgivit vid underrätten att tillgå. Kommer så kostnadsfrågan. Någon som helst utredning om statens och icke minst städernas kostnader, som komma att föranledas av den nya domstolsorganisationen, har processkommissionen icke förebragt, och troligen komma enbart dessa att omöjliggöra dess genomförande. Detta blir ju emellertid en senare fråga, Men vad man redan säkert vet är att kostnaderna för allmänheten att föra rättegångar bli i avsevärd mån fördyrade. Detta kan visserligen vara en fördel såtillvida att de verka avskräckande och därigenom kunna leda till minskning av antalet rättegångar, men detta torde icke vara tillräckligt skäl för att göra processförfarandet dyrare för allmänheten än vad det nu är. Detta blir ovillkorligen händelsen genom att parterna indirekt komma att tvingas till användning av advokater till utförande av sin talan såväl vid underrätt som hovrätt, vid vilken senare domstol parts personliga närvaro även ofta torde bliva nödvändig. Processkommissionen talar så mycket om den folklighet, som bör vila över proceduren vid våra domstolar för att de skola få den rättssökande allmänhetens förtroende, men hur blir det med denna folklighet, om rättegången såsom medel att erhålla sin rätt göres så dyrbar, att det blir så gott som omöjligt för den fattige att begagna sig därav. Det vore naturligtvis mycket mera att säga om processkommissionens betänkande, även i gillande riktning — däribland först och främst må nämnas införandet av fri bevisprövning — men det sagda torde vara nog för att visa att det genomgripande förslaget icke kan av rådhusrätten förordas att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Processkommissionen säger i början av sitt betänkande: »Att icke förspilla utan i stället befästa den starka ställning, som våra underrätter sålunda inneha, måste oavvisligen vara ett ögonmärke vid varje reform på detta område.» Det må sättas i fråga huruvida kommissionen vid utarbetandet av sitt förslag följt detta ögonmärke. Rådhusrätten erkänner att mycket i vårt rättegångsväsen är i behov av omdaning, men denna bör såsom redan påpekats kunna ske partiellt utan rubbande av de grundvalar, på vilka vårt nuvarande rättegångsväsende vilar, och varför icke med viss anslutning till de processmetoder, som redan börjat tillämpas vid domstolarna.
295 Rådhusrätten i Ulricehamn: Beträffande de allmänna grunderna för domstolsförfattningen (sid. 82 och 83 i del I ) har rådstuvurätten intet att erinra. Särskilt vill rådstuvurätten uttala, att den rådande skillnaden mellan rättsskipningen i stad och på landet bör upphävas. På grund av det sätt, varpå stadsdomarna utses, förefinnes icke tillräcklig garanti för lämplighet, knappast för kompetens. Alldeles ovidkommande synpunkter bliva ej sällan bestämmande för utgången av såväl borgmästare- som rådmansval, och det lär ju också finnas exempel på att till den enda litterata domaretjänsten i stad utsetts person, som icke tidigare självständigt utövat domareämbete. — Det kan vidare inte nog starkt understrykas, att borgmästaren i en mindre stad har sitt arbete så splittrat och får ägna en så ringa del av sin tid åt egentligt domarearbete, att han icke har möjlighet att förvärva domarerutin eller bibehålla en tidigare förvärvad sådan, än mindre att följa med i den fortgående utvecklingen av rättslivet. På grund av den snabbhet, med vilken denna utveckling sker, så blir det alltmera nödvändigt att anordna domstolarna så, att även stadsdomaren får ägna sig helt och hållet åt rättsskipningen i inskränkt bemärkelse. Med den ifrågasatta anordningen av lagmansrätterna kommer detta önskemål att kunna realiseras. Mot tilldelandet av individuell rösträtt åt nämndemännen vill rådstuvurätten uttala sina starka betänkligheter. Man kan icke alltid påräkna ett opartiskt bedömande från dessa nämndemäns sida, och det går därför inte an att giva dem ett inflytande, som kan missbrukas. Det är icke nämndemännens egenskap av att icke vara lagfarna, som förmenas äventyra rättsskipningens säkerhet, ty lekmannen lär inom sig ha samma förutsättningar att vara opartisk som juristen, utan det är den omständigheten, att dömandet för nämndemannen blir endast ett helt tillfälligt intermezzo, som icke medger honom att förvärva den vana vid opartiskhet, som snart nog går den, som ägnar sig helt åt domareverksamhet, så att säga, i bladet. Säkerligen ligger här anledningen till att juryväsendet ofta visat sig fungera så illa — och även skiljemannaväsendet. En illiterat rådman, som är vald för livstid och en dag i veckan hela året om får sitta vid domarebordet, har vida större förutsättningar att förvärva den för en domare nödiga vanan vid opartiskhet än processkommissionens nämndemän, vilka skola utses för viss tid och alternera i tjänstgöringen, så att var och en kommer att fungera sammanlagt högst 15 dagar om året med jämförelsevis långa mellanrum. Det kan antagas att denna tjänstgöring i praktiken kommer att inskränka sig till några få dagar om året, ty utan tvivel skall varje större kommun sträva efter att bli särskilt valdistrikt och antalet nämndemän inom varje domsaga på så sätt bli högst betydande. Då indelningen av nämndemännen i tjänstgöringsgrupper måste ske för längre tid framåt, komma parterna att kunna på förhand beräkna vilka nämndemän, som skola tjänstgöra vid huvudförhandlingen och domen. Helt visst skola inånga av nämndemännen få synnerligen svårt att i sin domareverksamhet frigöra sig från förutfattade meningar och för rätten ovidkommande synpunkter. Lekmannaelementets deltagande i rättsskipningen har betydelse först och främst som en garanti mot övergrepp från ämbetsdomarens sida. Denna uppgift fylla lekmännen genom sin blotta närvaro i domstolen. Därnäst böra lekmännen vara talesmän för det allmänna rättsmedvetandet, där detta någon gång står i strid med den formella rätten, men för att härutinnan kunna göra sig behörigen gällande behöva de icke individuell rösträtt. Det är nog att de hava tillfälle att såsom den nuvarande häradsnämnden göra sin röst hörd, innan dom avkunnas. Måhända hava åtskilliga domare med den nu rådande ordningen ställt nämnden alltför mycket i skuggan och därigenom frammanat kravet på en starkare ställning, men det förefaller tydligt, att den förnämsta orsaken till nämndens
296 minskade inflytande ligger i uppskovsväsendet och i rättslivets starka utveckling, som med vårt nuvarande processystem icke medgiver nämndemännen att bibehålla överblicken över samtliga mål, som vid varje tillfälle föreligga till bedömande. Med den större koncentration av processen, om vars behövlighet full enighet råder, skall nämnden få möjlighet att återvinna sin forna ställning. I samma riktning skall också en minskning av nämndens storlek från tolv till fem nämndemän verka utan att det är erforderligt att tilldela nämndemännen individuell rösträtt. Enligt rådstuvurättens förmenande kan antalet tingsställen på grund av utvecklingen av kommunikationsväsendet väsentligen inskränkas, och kunna tingsställena i allmänhet förläggas enbart till den ort, där lagmansrätten har sitt säte, vilket skall medföra stor fördel för domstolsarbetet. Numera medför det ringa tidsförlust och därför också ringa kostnad för de rättssökande att förflytta sig med automobil •— kanske snart nog alternativt med flygmaskin — ett tiotal mil, och längre blir näppeligen åtminstone i södra och mellersta Sverige avståndet mellan lagmansrättens förläggningsort och även den mest avlägsna orten i domsagan. — Processkommissionens tal om bitingsställen förefaller vara huvudsakligen tillkommet för att lugna dem, som hava intresse av bibehållandet av äldre tingsställen, vilkas framtid synes vara genom rättegångsreformen äventyrad. En uppdelning av hovrätterna till ett antal av sju ä nio förefaller icke vara välbetänkt. Det måste leda till en sänkning av hovrättsledamöternas nivå och kommer att försvåra ernåendet av en enhetlig rättspraxis. Efter tillkomsten av en hovrätt för Norrland äro hovrätterna nog många och ganska väl fördelade i landet. Att låta parterna genom avtal bestämma att mål skall omedelbart handläggas av hovrätt som första instans är ägnat att misskreditera underrätterna. Därjämte kan det leda till ojämnhet i arbetsbelastningen och svårigheter i fråga om hovrättsarbetet. Att ömsom handlägga mål, som tillrättalagts i första instans, och ömsom mål, som icke tidigare undergått domstolsbehandling, måste bliva besvärligt. Härtill kommer att det bör anses vara ett det allmännas intresse att den som vill anlita statens rättsvård icke tillätes att gå några genvägar, som ej äro öppna för alla. Processkommissionen går för långt i fråga om kravet på muntlighet och omedelbarhet. Grundorsaken till att vår nuvarande processordning råkat i ett visst vanrykte är att det är medgivet parterna att belasta domstolen med massor av processmaterial utan någon föregående sovring och i huru oordnat skick som helst. Kompletterad med ett grundligt förberedelseförfarande under domarens ledning, vilket resulterar i en av domaren upprättad sammanfattning av parternas ståndpunkter, och som på så sätt kan utgöra en säker grundval för huvudförhandlingen, skall säkerligen vår urgamla processordning tillfredsställa alla rimliga anspråk på både säkerhet, snabbhet och billighet. Bristen på ett förberedande förfarande är det som är skulden till 75 % av alla »uppskov». De övriga uppskoven äro i regel väl motiverade, de äro ägnade att öka rättssäkerheten, och dem kommer man inte alldeles ifrån med den nya processordningen heller. Enligt rådstuvurättens förmenande bör man icke hysa en så stor förskräckelse för ett uppskov, vare sig det gäller ett uppskov med handläggning eller ett uppskov med dom. »Fort» kan ofta bliva »dumt», och ett uppskov klarar ofta ett invecklat förhållande både för parterna och domaren. Ett starkt moment av osäkerhet införes i rättsskipningen genom den föreslagna bestämmelsen, att vittnesutsagor i allmänhet icke skola protokollsföras. En vittnesutsaga är mest omedelbar och i regel mest tillförlitlig i den form den första gången framföres. Sedan vittnet blivit hört flera gånger om samma sak, kan visserligen utsagan bliva bestämdare, enär vittnet vinner övning i att be-
297 rätta och är mera förberett på förhörsledarens frågor, och det kan därför förefalla, som om vittnesutsagan för varje gång bleve av mera värde, men i verkligheten är helt visst den första utsagan för utrönandet av sanningen den värdefullaste, och det är för den slutliga utgången av ett mål av yttersta vikt att vittnesmålen, sådana de avgivits vid underrätten, bliva bevarade i skriftlig form, så att de bliva tillgängliga även för överrätterna. Man vinner då en viss välbehövlig trygghet emot den eljest föreliggande risken, att vittnet jämkar på sin utsaga, då den i underrätten visat sig ogynnsam för den part, för vilken vittnet har sympatier. Man undviker också den olägenhet, som kan följa av att ett vittne avlider eller försvinner, efter det vittnet hörts vid underrätten, men innan huvudförhandlingen i överrätten ägt rum. — Ofta kan det också vara av framtida betydelse både för parterna och för utomstående personer, att vittnesmål få en bestående form. Det må vara sant att illa protokollsförda vittnesmål äro föga njutbara, men att sådana överhuvud förekomma beror mest på den överbelastning, som domarna — stundom unga och mindre erfarna vikarier — bliva föremål för under tingen, och detta förhållande kan i sin ordning väsentligen hänföras till det oordnade skick, vari alltför ofta sakerna till domstolen överlämnas, något som, på sätt nyss sades, i första hand bör ändras. Att det är nödvändigt att söka åstadkomma en minskning i den nuvarande protokollsföringen, som i de flesta domstolar är mycket betungande, är uppenbart, men denna minskning skall till stor del vinnas just genom ett väl ordnat förberedelseförfarande. Det är på denna punkt en reformering av rättegångsväsendet i civila mål framför allt bör inriktas. Därutöver bör man så småningom söka åstadkomma likhet i domstolsorganisationen mellan land och stad genom att städerna frivilligt låta lägga sig under landsrätt vilket bör för dem göras till en ekonomisk förmån. Beträffande rättegången inför hovrätterna, så borde, om ingendera parten uttrj-ckligen begär ny huvudförhandling i överrätten, en sådan icke vara nödvändig. Ofta kan det vara fråga om en ren rättsfråga, som hovrätten kan bedöma lika bra på grundvalen av det från underrätten föreliggande skriftliga materialet som efter ny huvudförhandling. I sådant fall borde, även om i övrigt processkommissionens förslag genomföres beträffande hovrätterna, rättegången därstädes kunna få äga rum i huvudsak enligt nu gällande metod. Vidkommande särskilt brottmålsprocessen, så gäller det framförallt att höja åklagarnas kompetens. I regel kan nog sägas att städernas åklagare numera fylla ganska högt ställda anspråk, i det de utgöras av personer, som undergått modern polisutbildning och som därvid lärt sig att på ett utmärkt sätt både verkställa nödig förundersökning och skriftligen avfatta vad därvid förekommer. Däremot är det synnerligen ofta ganska klent beställt med landsfiskalerna, och vad som närmast behöves är att giva dessa tjänstemän en mycket bättre polisutbildning. Det gäller att befria dem från en större del av deras myckna räkenskapsarbete, vilket kan koncentreras hos länsstyrelserna, samt i stället av landsfiskalerna kräva vida grundligare och livligare verksamhet såsom polistjänstemän och åklagare. Rådhusrätten i Hjo: De mest betydande anmärkningar, som kunna framställas mot rättskipningen, avse dess långsamhet. Rådstuvurätten anser icke, att processkommissionens förslag är ägnat att råda bot på denna brist. För dyrt för parterna kan man icke säga, att vårt rättegångsväsen är. Då på ett rättegångsväsen måste ställas fordringarna säkerhet, snabbhet och billighet, återstår att något se, huru kommissionen tänkt sig vinnandet av säkerhet. Kommissionen vill införa små nämnder med större verksamhetsområden och större befogenhet. Något större krav om utökande av häradsnämndernas inflytande eller om införande
298 av lekmannadomare har icke framträtt. Rådstuvurätten anser, att, vad säkerheten angår, kollegiala domstolar äro att föredraga framför processkommissionens domstolsorganisation. Då förtroendet för rättskipningen är beroende på säkerheten, anser rådstuvurätten förty, att den föreslagna organisationen skulle minska förtroendet från allmänhetens sida, helst då grund visserligen icke saknas för antagandet, att partipolitiken och dess syften komma att lägga sin tunga hand på valen av nämndemän samt nämndemännens utövande av sitt uppdrag. Vidare vill rådstuvurätten framhålla, att städernas befolkning icke framställt någon önskan om ändring av sina domstolar, vilkas bestånd de räkna med såsom ett privilegium, och något trängande behov ur rättskipningens synpunkt att nu genom lagstiftning förlägga vissa städer under landsrätt har icke visats; städernas självbestämningsrätt i avseende å rättskipningens ordnande bör icke ytterligare inskränkas. Beträffande ifråga ställd ändring av åklagarnas organisation vill rådstuvurätten framhålla: De brott, vilkas åtalande skulle handhavas av den nytillkomna åklagarekåren, äro alla sådana brott, vara kunna följa fängelse i över sex månader. Dessutom är att märka, att underåklagare icke skulle som hittills fullfölja talan hos överrätt; all sådan fullföljd skulle handhavas av andra myndigheter. Det är sålunda tydligt, att underåklagarnas åtalsbefogenhet skulle komma att bliva synnerligen inskränkt, även om den komme att sträcka sig något längre än till de rena s. k. polisförseelserna. Beträffande de brott och förseelser, som åtalas av underåklagarna, blir förhållandet givetvis, att dessa även komma att handhava den förberedande undersökningen. Vad åter de övriga beträffar, ledes undersökningen av statsåklagaren, som därvid har att övervaka och kontrollera polismyndigheterna samt giva dem föreskrifter och infordra upplysningar. Att förslagets genomförande skulle komma att medföra en stor prestigeförlust för underåklagarna är nog oundvikligt. Hittills hava dessa tjänstemän innehaft en relativt självständig ställning och i allmänhet som statsmaktens representanter åtnjutit stort anseende bland befolkningen. Den tillgång, som ligger däruti, att ordningens representant ute bland folket åtnjuter den största möjliga respekt och aktning, synes väl vara värd att taga vård om, och man bör även taga sådana synpunkter under övervägande, innan man skrider till åtgärder, som kunna rubba det bestående förhållandet härvidlag. Med statsåklagareinstitutionens införande torde väl processkommissionen i första hand vilja tillgodose det ofta hörda kravet på »juristutbildade åklagare». Man må emellertid komina ihåg, att en åklagares uppgift är icke densamma som det privata rättegångsombudets, nämligen att med alla till buds stående medel »vinna processen». Åklagarens uppgift är lika väl som domstolens att åstadkomma det rättvisast möjliga bedömande av brottet. Härvid är emellertid icke den juridiska utbildningen det väsentliga utan helt andra egenskaper. Bland annat erfordras synnerligen ofta för ett rätt bedömande av de omständigheter, förmildrande eller försvårande, som kunna inverka på domen, en ingående personkännedom. Här synas de nuvarande åklagarna med sina relativt små distrikt överlägsna, I processkommissionens förslag stadgas särskilt, att åtal för första resan stöld alltid skulle åtalas av statsåklagare. Vid ett sådant brott synes emellertid en förvärvad kännedom om den levnadsmiljö, varuti den brottslige växt upp, etc. vara nästan den viktigaste egenskapen för åklagaren. Samlandet av det för en fällande dom nödvändiga bevismaterialet är ju en sak, som åligger polispersonalen och ofta kräver skickliga polismän. Den rent juridiska bildningen kommer för detta arbete i andra planet och bör icke
299 tillmätas alltför stor betydelse. Behovet av högt kvalificerad^ polispersonal kan emellertid tillgodoses på annat sätt och motiverar icke en sådan rubbning av åklagareorganisationen som den nu ifrågasatta. På grund av vad sålunda anförts, får rådstuvurätten avstyrka bifall till processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Rådhusrätten i Falköping: Processkommissionen anför i inledningen till 1 kapitlet i betänkandet, Allmänna grunder för domstolsförfattningen, att en reform av rättegångsväsen• det icke bör företagas utan den största varsamhet. Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga förtroendet från folkets sida. Rådstuvurätten ansluter sig helt till denna, av processkommissionen uttalade mening. Vid granskning av förslaget måste rådstuvurätten emellertid beklaga, att processkommissionen icke vidhållit denna grundsats. Tvärtom torde såsom en allmän anmärkning mot betänkandet kunna anföras, att processkommissionen i allt för ringa grad byggt på det bestående och alltför mycket skattat åt en strävan att systematisera och uniformera. I kommissionens betänkande saknas all utredning om landets tilltänkta judiciella indelning, domstolarnas och tingsställenas förläggning och domarekårens omfattning, ävensom utredning om de synpunkter i övrigt, som riksdagen förutsatt såsom nödvändiga att taga under omprövning vid frågan om våra minsta städers förläggande under landsrätt. Befolkningen i städerna har icke uttryckt någon önskan om ändring av sina domstolar, vilkas bestånd de med rätta räkna med såsom ett privilegium. Något trängande behov ur rättskipningens synpunkt att nu genom lagstiftning förlägga i kommissionens betänkande avsedda städer under landsrätt har icke visats. Rådstuvurätten anser städernas självbestämmanderätt med avseende å rättskipningens ordnande icke böra ytterligare inskränkas. Den av processkommissionen föreslagna nämnden visar sig vid närmare granskning hava föga mer än namnet gemensamt med den nuvarande häradsnämnden. Med våra nuvarande, på uråldrig tradition vilande stora nämnder och deras starkt begränsade verksamhetsområden och möjligheter att diktera utslagen har rättskipningen kunnat hållas fri från politiska inflytanden. Helt annorlunda ställer sig saken med små nämnder, utsträckta verksamhetsområden och större befogenhet, helst om partiväsendet bemäktigar sig nämndemansvalet, en farhåga, som förvisso kommer att besannas och som säkerligen komme att allvarligt rubba rättskipningen och tillfoga samhället betänklig skada. Den insats, »det oförvillade lekmannaförståndet» kan göra i rättskipningen, synes skäligen obetydlig och förvisso icke tillräcklig såsom anledning till en omgestaltning av hela vårt rättegångsväsende. Något mera allmänt krav vare sig på landsbygden om. utökande av lekmannainflytandet inom häradsrätterna eller i städerna om införande av lekmannadomare vid rådhusrätterna, där sådana icke redan finnas, har icke framträtt. Vad säkerheten angår, torde helt visst juristkollegierna vara att föredraga framför den domstolsorganisation, som av processkommissionen föreslagits för underrätterna. Då förtroendet för rättskipningen är beroende på säkerheten, befarar rådstuvurätten, att förtroendet för rättskipningen skulle minskas, om den av processkommissionen föreslagna organisationen skulle genomföras. Enligt processkommissionens förslag skulle högsta domstolens verksamhet begränsas till prövning av, huruvida rättens regler av hovrätt riktigt tillämpats på det sakförhållande, som är i fråga. Prövningen av själva sakförhållandets riktiga bedömande skulle sålunda
300 bortfalla. Då det emellertid ofta möter de största svårigheter att vid ett mål skilja sakfrågan från rättsfrågan, anser rådstuvurätten, att högsta domstolen såsom hittills bör pröva målen i hela dess vidd, dock att ny bevisning ej må i högsta domstolen förebringas. Den av processkommissionen föreslagna ordningen i dom stolsförfärandet behärskas av de båda principerna: muntlighet och omedelbarhet, vilkas genomförande åter huvudsakligen betingas av lekmannadomares upptagande i dom-» stolarna i de två lägre instanserna. Det nuvarande förfarandet i underrätterna är det muntligt-protokollariska, och anser rådstuvurätten detta förfarande rätt tillämpat, vara att föredraga framför ett enbart muntligt. Den eftersträvade storm snabbheten kan bättre åstadkommas på annan väg än den föreslagna. Rådstuvurätten vill härvid erinra om den ordning, som sedan en tid tillbaka med advokaternas frivilliga medverkan tillämpas i vissa av våra underdomstolar. ^ Verkan av tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna på rättegångsordningen i avseende å parternas kostnader måste bliva synnerligen vittgående. Den för part ojämförligast dyraste kostnaden utgör arvode till advokat, som av honom anlitas. Med det enkla formfria förfarande, som för närvarande kännetecknar rättegången, kan dock utgiften för advokat ofta undvikas. Parten för själv sin talan. Möjligheten härtill betraktas säkerligen av allmänheten som en mycket värdefull förmån Denna förmån torde med all visshet så gott som helt och hållet bortfalla, om'processkommissionens förslag skulle genomföras. Det av processkommissionen från främmande rätt hämtade institutet om strafföreläggande avstyrkes, då detsamma strider mot grundsatsen att domare och åklagare icke få förenas i samma person. Härtill kommer att vid tillämpningen av strafföreläggandena en mycket stor ojämnhet vid straffutmätningen skulle uppstå. I övrigt får rådstuvurätten till alla delar instämma i det av föreningen Sveriges stadsdomare till Konungen avgivna underdåniga utlåtandet, varav ett tryckt exemplar bifogas. Slutligen får rådstuvurätten uttala, att då en ombildning av rättegångsväsendet i enlighet med de i betänkandet angivna grunderna skulle minska säkerheten i rättskipningen, troligen icke befordra snabbhet däri och säkerligen åsamka de rättssökande ökade kostnader, betänkandet icke bör läggas till grund för vart rättegångsväsendes ombildning. Rådhusrätten i Kristinehamn: , o T i I ! , åtlydande av kungl. hovrättens föreskrift den 17 sistlidne januari t a r radhusratten såsom underdånigt utlåtande över ett av processkommissionen avgivit betänkande angående rättegångsväsendets ombildning vördsamt anföra följande: Betänkandet omspänner så väsentliga områden och är så djupt ingripande uti nu radande förhållanden, att en granskning av mera ingående beskaffenhet icke v a n t radhusrätten möjlig att åvägabringa inom den tid, som står till buds for yttrandets avgivande. Rådhusrätten har därför icke funnit möjligt att verkställa granskning på sådant sätt, som ärendets vikt kräver Kommissionen har utgått ifrån den åsikten, att den nu bestående skillnaden mellan land och stad beträffande rättskipningen i första instans icke vidare skall bestå, och åberopar därvid bland annat, att samhället icke längre vilar pa de iorr härskande ståndsidéerna, att den principiella skillnaden uti privatrattsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört att den städerna tillerkända monopolställningen å stadsmannanäringarnas 'område upphävts, ayensom att rättskipningen såväl för landsbygd som stad är en statens icke en kommunal uppgift. Det torde väl vara riktigt, att städernas särstiäll-
301 ning gent emot landsbygden i viss mån förändrats, men därav följer icke ined nödvändighet, att det särskilda domstolsväsende, som utbildats och befunnits lämpligt för stad, skall försvinna. Den omständigheten, att sedan 1904 nytillkomna städer icke tillerkänts särskild domsrätt, utgör intet bevis därför, att den förmån, som övriga städer åtnjuta uti sin särskilda domstol, lämpligen bör borttagas, och vad särskilt de minsta rådstuvurätterna beträffar, kan det under nuvarande förhållanden icke vara riktigt, såsom kommissionen uppger, att upprätthållandet av egen domstol i dessa städer »ofta innebär också ett betänkligt slöseri med andliga och materiella tillgångar», ty domstolens rättsbildade ledamot eller ledamöter utföra jämväl andra statliga och kommunala förvaltningsåtgärder, som, i händelse domstolarna borttagas, måste på annat sätt fyllas. Väl är rättskipningen en statens och icke en kommunens uppgift, men så länge städerna jämväl uppbära andra statliga uppgifter, såsom kronouppbörd och polisväsende, synes det icke vara rimligt att först fråntaga städerna den uppgift, som för dem äger den största betydelse, utan att dessförinnan en fullständig utredning har ägt rum, huruvida och på vilka villkor städernas åtaganden av statlig beskaffenhet fortfarande skall åvila dem eller icke, och i sistnämnda fall, hur den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och staden skall gestalta sig. Först sedan överenskommelse härom är skedd, torde det kunna med tillförsikt överblickas, huruvida processkommissionens generalisering av rättsväsendet i första instans lämpligen bör äga rum. Det är anmärkningsvärt, att kommissionen icke undantagslöst vidhåller sin egen ståndpunkt, utan frångår densamma beträffande de största staderna, samt att det under arbetets gång inom kommissionen tidigare ansetts axiomatiskt att även de största städernas rådstuvurätter skulle ersättas med den enhetliga typen. Kommissionen har strävat efter att uppställa en domstolstyp, där de viktigare målen förbehållas domstolens främsta ledamot och göromålen i övrigt anförtros åt andra, samt sökt skapa så stora domkretsar, att intresset för arbetet kan upprätthållas. Beträffande den senare synpunkten torde tillräckliga slutsatser icke kunna dragas enbart av statistiskt material. Arbetet inom domstolarna är dessutom icke konstant, utan återspeglar de växlingar, som äga rum genom de ekonomiska förändringarna. Om än större förutsättningar finnas, att i en större domkrets erhålla större antal invecklade mål än i en mindre, torde det dock till sist bero på domarens intresse för sitt kall, därest han skall kunna uppehålla sina kunskaper och utvidga sin erfarenhet beträffande de områden, som förut icke kommit under hans personliga handläggning. De större domsagorna medföra med nödvändighet större svårigheter att hålla expeditionerna färdiga inom föreskriven tid, de äro mindre lätt tillgängliga för allmänheten för sådana expeditioner, som utfärdas direkt av domaren, och det kommer ock att försvåra det personliga förhållandet mellan domaren och befolkningen, vilket under nu rådande domkretsindelning är en icke föraktlig faktor. Det förefaller därför som om fördelen med de stora domkretsarna vore ganska problematisk och att ändring uti bestående domskretsindelning icke bör förekomma annat än i undantagsfall. Beträffande lekmannaelementets medverkan vid rättskipningen framhåller kommissionen såväl fördelar som nackdelar med nuvarande anordningar med nämndemän vid häradsrätter och icke rättsbildade rådmän i de mellanstora och mindre städerna. Kommissionen uttalar, att den fördelen, som lekmännens deltagande i rättskipningen enligt kommissionens åsikt utan tvivel medför, är, att folkets förtroende för rättskipningen därigenom underhålles och starkes, samt att, då lekmännen i stadsdomstolarna övergått att bliva avlönade tjänstemän, lekmännen i dessa städer icke skulle kunna göra den insats uti rättskipningen, som avses med lekmännens deltagande däri. Samtidigt
302 framhåller kommissionen att jämväl de rådstuvurätter, i vilka lekmän icke deltaga, samt överrätterna, åtnjuta ett stadgat förtroende hos allmänheten. Sistnämnda förhållande är otvivelaktigt så överensstämmande med verkligheten, att det hitintills icke torde hava fallit någon in att framkasta tanken på motsatsen eller för att använda ett exempel, att rådhusrätten i en större stad, som består av uteslutande yrkesdomare, skulle åtnjuta mindre anseende än en häradsrätt, som har sitt tingsställe i samma stad. Härav bör man kunna draga någon slutsats, och denna slutsats kan icke bliva annan, än att lekmännens deltagande i rättskipningen icke är erforderlig för underhållande och stärkande av folkets förtroende för rättskipningen. Då kommissionen tidigare anför, att domstolar med lekmän som meddomare utgöra de nutida reformsträvandenas mest aktuella ämne, kan man icke undgå den uppfattningen, att kommissionen i överensstämmelse härmed velat öka lekmännens betydelse inom domstolen, och en av.kommissionens ledamöter har uti en uppsats i Svenska Stadsförbundets Tidskrift givit uttryck åt den åsikten, att det ökade inflytande, som enligt förslaget tillerkänts lekmannaelementet, innebär ett tillmötesgående av inom riksdagen ofta framställda krav. Enligt rådhusrättens åsikt är det synnerligen tveksamt om detta likväl bör äga rum. Kommissionen har redan givit uttryck åt de många olägenheter, som lekmännens deltagande medför. Med den erfarenhet, som står rådhusrätten till buds genom domstolens sammansättning av rättsbildade och icke rättsbildade ledamöter, finner radhusrätten fördelen med lekmännens deltagande i domstolen, frånsett'de fall då målen omfatta just den speciella yrkesgren, som vederbörande representerar, eller falla mom hans livserfarenhet, huvudsakligen vara den, att rätten mom sig äger tillgång till det omdöme om skäligheten och lämpligheten av en dom som allmänheten kommer att hysa. Då dessutom all erfarenhet giver vid handen, att ett kollegium av yrkesdomare lättare genomtränger ett mål av invecklad beskaffenhet än en ensam domare, synas fördelarna av en domstol bestående av yrkesdomare, vara påtaglig. Därest emellertid lekmännens deltagande uti domstolen likväl anses böra äga rum, bör detsamma, såsom borgmästaren V. Schneider anfört i sin reservation till betänkandet, begränsas tilf grövre brottmål, en åtgärd, som likväl medför vanskligheter. Beträffande spörsmålet om muntlighet eller skriftlighet uti rättegången och i samband därmed sättet för avfattande av protokollen, torde det vara obestridlig fordel, att, såsom vid rådhusrätterna äger rum, domstolens ledamöter äga en peronhg uppfattning om parterna och vittnen. Att däremot gå så långt som kommissionen förordar, att det muntliga förfarandet skall vara huvudsaken, torde icke vara tillrådligt. Dels motsvarar en fordran på muntlighet icke allmänhetens förmåga att själv föra sina rättegångar, utan förfarandet nödvändiggör advokattvång, och dels torde det uti invecklade mål, även om desamma fortsättas i ett sträck, vara rätt vanskligt att kunna från den massa spörsmål som avhandlas, utsöndra det väsentliga och därvid icke förbigå någon detalj, som kan hava betydelse i målet. Det i huvudsak skriftliga förfarandet torde, vad underrätterna beträffar, böra bibehållas, dock kan givetvis förenkling uti protokollssystemet äga rum därigenom att i målen bildas akter av parternas i tre exemplar ingivna inlagor och rättens protokoll över muntliga yttranden och vittnesmål, i stället för att såsom nu äger rum parternas inlagor, avskrivas. I samband härmed bör framhållas, att den långsamhet rörande ärendenas avgörande, som stundom förekommer, dels beror på olämplig tingsordning, såsom i vissa häradsrätter ännu förekommer, dels sammanhänger med att parterna vid målets anhängiggörande icke alltid äga den fullständiga överblick oyer målet, som de borde äga, och dels beror på parternas önskan att söka la målet fullständigt. Visserligen föreskrives uti 14 kap. 5 § av gällande rättegångsbalk, att käranden strax skall ingiva sina skrifter och de bevis
303 vara han grundar sin talan, men denna föreskrift vinner i allmänhet icke efterföljd. Härjämte förekommer att svarandepart, som finner sin ställning svag, underlåter att avgiva svaromål vid första rättegångstillfället för att kunna närmare övertänka den ställning, han bör intaga. Det är angeläget, att gällande bestämmelser om jäv mot vittnen bortfalla, och att parterna, som ju måste äga bäst kännedom om saken, verkligen kunna tvingas att avgiva en tydlig och uttömmande berättelse över sakens sammanhang, så att icke nu gällande föreskrift om parts sanningsplikt fortfarande blir ett tomt ord. Även om kommissionens betänkande skulle befinnas vara sådant, att det vore ägnat att utgöra grunden föir en blivande processreform, kan man, då ingen som helst utredning föreligger rörande kostnaderna för den genomgripande förändring, som härigenom är avsedd att äga rum, icke för närvarande bilda sig en uppfattning, huruvida förslaget är värt de ekonomiska uppoffringar, som det medför. Uti en i Svensk; Juristtidning intagen uppsats om processreformen har en av kommissionens ledamöter antytt hur arbetskrafterna vid den blivande lagmansrätten beräknas komma att utfalla. Vid bedömande härav har ingen som helst hänsyn tagits därtill, att en av den blivande lagmansrättens medlemmar skall handhava överexekutors göromål, vilket säkerligen kommer att helt taga dennes tid i anspråk, och ej heller därtill, att med den utformning, som kommissionen tilldelar domstolen med avseende på delgivning och kallelser, domarekansliet måste äga avsevärda arbetskrafter för att kunna fullgöra sitt arbete. Härtill kommer jämväl att kommissionens statistiska material hänför sig till åren 1923—1925, då såsom allmänfkänt är, en väsentlig stagnation rådde uti affärslivet, vilket avspeglar sig uti civilmål och ansökningsärenden. Det rättegångsväsen, som vi nu äga, har fungerat på i stort sett tillfredsställande sätt, och det har framför allt varit ekonomiskt billigt för den rättssökande. Det torde icke vara omöjligt att med beaktande av de fördelar, som nu finnas, och med hänsyn till den utveckling, som inom vårt eget land ägt rum, kunna i väsentlig grad borttaga nu rådande brister och införa erforderliga förbättringar. På grund härav får rådhusrätten vördsamt uttala, att rådhusrätten icke finner förslaget i sitt nuvarande skick vara ägnat att läggas till grund för rättegångsväsendets ombildning. Rådhusrätten i Örebro instämmer i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrande samt anför vidare: Processkommissionen framhåller i början av sitt betänkande att i fråga om rättegångsväsendet gäller i högre grad än på många andra områden av samhällslivet att man vid reformarbetet bör framgå med största varsamhet, icke söka efterlikna främmande mönster, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande rättegångsväsende, icke får förspillas, och att institutioner och former, som äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och omfattade med dess förtroende, icke få utan vägande skäl avlägsnas. Processkommissionen har ej iakttagit sådan varsamhet utan i stället rivit ned hela den nuvarande domstolsorganisationen och helt lagt om rättegångsförfarandet, därvid den knappt lämnat sten på sten kvar av den gamla byggnaden. I avseende på ett par punkter, som ej berörts i stadsdomareföreningens ovan åberopade underdåniga yttrande tillåter rådhusrätten sig anföra följande. Rådhusrätten kan icke dela processkommissionens uppfattning om lämpligheten att i vår lagstiftning införa det förfarande, som benämnes strafföreläggande; med ojämnhet i tillämpningen skulle förfarandet naturligen komma att förena en icke önskvärd karaktär av frivillig överenskommelse mellan enskild
304 part och åklagare, vilken senare ju blir både part och domare, en för vår rättskipning omöjlig sammanblandning, som otvivelaktigt skulle bidraga till minskning av rättskipningens auktoritet. Endast domstol eller annan över parterna stående statsmyndighet synes böra givas befogenhet ålägga straff. Den i våra städer nu rådande ordningen för handläggning av överexekutorsgöromålen torde icke hava visat sig på något sätt olämplig. Från allmänhetens synpunkt skulle det emellertid vad landsbygden beträffar ofta vara fördelaktigt att få överexekutor tillgänglig på närmare håll än vad nu är fallet; bliva häradsrätterna tillräckligt försedda med ordinarie arbetskrafter för göromålens skötande, torde någon vägande anmärkning mot den föreslagna ändringen icke kunna göras, i vart fall ej beträffande ärenden rörande lagsökning för gäld och handräckning för fordran samt ärenden rörande kvarstad, skingrings- och reseförbud, vilka ju i övervägande grad kunna betraktas såsom domstolsärenden. Transumt av protokoll, hållet hos samfällda rådhusrätten i Örebro der} 30 april 1927. §2. Samfällda rådhusrätten beslöt avgiva detta yttrande: Från detta beslut, varom förenade sig rådmännen Tisell och Aschan samt assessorn Högby, anfördes skiljaktig mening dels av borgmästaren Schneider, vilken yttrade: J a g vidhåller i allo min till processkommissionen avgivna reservation, med erinran om däri förekommande passus, att jag, på de skäl som i reservationens första del antytts, och ej minst enär av betänkandet ej framgår, huruvida de nuvarande jurisdiktionsberättigade städerna vid uppgörelse med staten kunna motse en för dem acceptabel lösning av den vittomfattande frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, är i frågans nuvarande läge förhindrad att taga slutlig ståndpunkt till betänkandet. I stadsdomareföreningens av rådhusrätten biträdda yttrande förekomma emellertid synpunkter rörande skilda delar av förslaget, angående vilka den av mig i nämnda reservation yttrade mening att goda skäl kunna anföras för en annan ståndpunkt än den, vid vilken kommissionen stannat, framkommit med sådan styrka, att jag anser mig böra i detta sammanhang deklarera min ståndpunkt till desamma. Den första gäller domstolsförfattningen, därvid stadsdomareföreningen uttalat sig emot tvångsvis förläggande av städerna under landsrätt. J a g finner denna synpunkt mycket beaktansvärd, så vitt ej angår de mindre städerna. Vidare framhålles fördelen av att bibehålla juristkollegium för stadsdomstolarna. Däri ligger onekligen en mycket god borgen för en god rättskipning, och därmed synes kunna ordnas utan större kostnader för staten. I fråga om protokoll, muntlighet eller skriftlighet i rättegången, synes mig stadsdomareföreningens yttrande innehålla goda synpunkter. Med bibehållande av det muntligt-protokollariska förfarandet, dock med lämplig inskränkning och reglering, vinnes även att högsta domstolen kan, såsom även jag anser synnerligen önskvärt, behållas vid ej blott rättsprövning utan även vid sakprövning. Kommissionens förslag synes mig hava skattat för mycket åt muntligheten. I fråga om överexekutorsgöromålen instämmer jag med rådhusrättens tanke att med dessa bör, om möjligt, ordnas på olika sätt för stad och landsbygd. dels ock av rådmannen Siösteen, vilken yttrade: Det utan tvivel allvarligaste fel, som vidlåder vårt nuvarande rättegångs-
305 väsende, är den långsamhet, varmed tvistemål avdömas, särskilt i överrätterna. Förhållandena härutinnan hava utvecklat sig därhän, att den rättssökande allmänheten för att snabbt erhålla ett slut på sina tvister i stor omfattning nödgas underlåta att anlita statens rättskipande organ och i stället hänskjuta desamma till skiljedom. . . 0 , ., Därjämte torde ej kunna förnekas, att säkerheten i rättskipningen i åtskilliga hänseenden lämnar övrigt att önska. Främsta anledning härtill torde vara att söka i upprätthållandet av yittnesjäven. P a r t torde tyvärr understundom vid svensk domstol förvägras sin rätt, beroende därpå, att domstolen är tvungen skänka vittnesmål^ större bevisvärde än vid fri bevisprövning skulle tillmätas dem, ävensom därpå, att domstol kan vara tvungen jäva av part såsom vittne åberopad person, ehuru denne kan vara fullt trovärdig och i tillfälle att yppa för sakens utredning viktiga fakta. E n annan källa till bristande säkerhet ligger onekligen i viss mån i det s. k. vikariatsystemet. Ordets makt över tanken har dock i detta hänseende åstadkommit någon överdrift och tankeoreda i förhållandets bedömande. Huruvida en domare är ordinarie eller vikarie torde icke i och för sig vara av större betydelse, men till den del vikariatväsendet medför, att personer med allt för ringa erfarenhet och allmän mognad erhålla tillfälle att såsom enmansdomare döma i underrätt eller såsom adjunkter i överrätt deltaga i prövning av underdomstolarnas domar, har systemet sina risker och är i alla händelser menligt för domstolarnas anseende. Det synes mig ock vara antagligt, ehuru jag icke därom vågar uttala någon bestämd mening, att skriftligheten samt den bristande offentligheten i överrätterna i någon mån måste medföra bristande säkerhet i domsluten. I varje fall torde kravet på offentlighet vid överdomstolarna, åtminstone i mellaninstanserna, få anses väl grundat. Om dessa domstolar i likhet med underdomstolarna arbetade under partemas och allmänhetens kontroll, skulle, förutom antagligen i viss mån större säkerhet eller i vart fall ökat förtroende för domslutens säkerhet, vinnas något större skyndsamhet i målens avgörande, då all erfarenhet, såvitt jag vet, ådagalagt, att skriftlig, icke offentlig procedur på grand av vissa kända med förfarandet förenade nackdelar bidrager till långsamhet. Beträffande domstolsorganisationen föreligga olägenheter därutinnan, att en del häradsrätter samt ett flertal rådhusrätter omfatta för små juris diktionsområden, så att domstolarna icke bliva tillräckligt sysselsatta med krävande uppgifter. Slutligen föreligger i avseende på den svenske domarens processledning en brist därutinnan, att processledningen, på grund av praxis samt saknaden av tvingande bestämmelser, icke alltid bliver så effektiv som önskligt vore. Härav blir ibland följden bristande koncentration och reda i processmaterialets framförande, vilket bidrager såväl till den överklagade långsamheten som ock, sannolikt, i någon mån till bristande säkerhet. Men vårt rättegångsväsende äger i flera hänseenden stora företräden. Rättskipningen är i vårt land billig och lättillgänglig för allmänheten, i^ överdomstolarna är den synnerligen billig. Underrättsorganisationen vilar på gammal nedärvd grand och ansluter sig i mycket till lokala förhållanden samt folkets vanor och skaplynne. överrätternas domare äro av folket omfattade med förtroende såsom synnerligen skickliga, högsta domstolen framstår för folkmedvetandet såsom en areopag med oemotsagd auktoritet, och även underdomarna åtnjuta allmänhetens förtroende. Den svenske domaren åtnjuter i gemen stadgat anseende för oväld samt noggrannhet, och i fråga om kunskaper står han säkerligen fullt på höjd med de utländska kulturstaternas domare. Ett domstolsväsende sådant som detta, visserligen med anmärkningsvärda 20—291921
306 fel men ock med synnerligen stora företräden, bör endast med varsamhet underkastas reform. Utländska institut och processteorier få icke kritiklöst anammas, då varje kännare av utländsk process, sådan den i praxis gestaltar sig vet, att även de utländska processystemen äro bristfälliga. Bristerna i utlandets rättegångsordningar må vara andra än hos oss, men de existera dock t Processkommissionens förslag avser en radikal omgestaltning såväl av vår judiciella organisation som av vårt förfarande. Efter studium av förslaget har jag ej kunnat finna annat än att, därest de nödiga reformerna i vårt rättegångsväsende icke kunna på annan väg åvägabringas, processkommissionens förslag bör läggas till grund för fortsatt reformarbete. Det torde dock därvid komma att visa sig, att större anslutning till nuvarande förhållanden kan åstadkommas än vad processkommissionen förutsatt, framför allt i syfte att göra rättskipningen billig. Skulle reformverket fortsättas på den av processkommissionen lagda grunden, ansluter jag mig till de synpunkter rörande förslaget som av borgmästaren Schneider uttalats i hans vid betänkandet fogade särskilda yttrande. J a g känner mig emellertid icke övertygad om, att en så radikal förändring av rättegångsväsendet, som processkommissionens förslag innebär, bör ifrågakomma, innan det verkligen utretts, huruvida ej genom ett system av vittgående partiella reformer, ej minst beträffande hovrätterna, bristerna i vår nuvarande rättegångsordning kunna hävas med bevarande av dess förtjänster Det förefaller mig icke oomtvistligt, att långsamheten i rättskipningen komme att genom processkommissionens förslag hävas i större omfattning än vad som vore görligt med partiella reformer. Det synes mig ock antagligt, ehuru utredning därom saknas, att rättsvården vid förverkligande av processkommissionens förslag bleve dyrare för det allmänna än nu, ävensom att kostnaderna for den rattssokande allmänheten bleve avsevärt högre än nu. Detta sistnämnda vore en mycket allvarlig olägenhet. I vårt land kan det icke, såsom i vissa utländska stater, med fog sägas, att den fattige icke kan vända sig till domstol tor att fa rått I den mån kostnaden för den fattige redan nu må anses för hog, har han tillgång till fri rättegång. Men om rättegångskostnaden väsentligt stegras, kan ifrågasättas, huruvida staten, med den tendens till utveckling systemet kostnadsfri rättegång redan nu visar, i längden kan träda emellan Det vore ett fruktansvärt missförhållande, totalt överskuggande nuvarande frister, huru kännbara de än må vara, om vi komme därhän, att statens rattsvard o faktiskt ej vore tillgänglig för den fattige. Vid frågan om reformerandet av vårt rättegångsförfarande torde kravet på processens muntlighet i modem mening icke böra allt för starkt skjutas i förgrunden. Det är nogsamt känt, hurusom exempelvis i Tyskland det i praxis icke visat sig möjligt att i fråga om muntligheten fullständigt genomföra lagstiftningens intentioner. Vid ej så få tyska domstolar lär. enligt insiktsfulla iakttagares, vittnesbörd, processen hava nedsjunkit till skriftlig. Vårt muntligt-protokollariska system torde i allmänhet rädda oss från ett sådant förtall. A andra sidan torde ej kunna förnekas den tendens mot överdriven skrifthghet som yppats vid vissa domstolar. Bestämda garantier mot en förstärkt utveckling i sådan riktning måste givas i lagstiftningsväg, då det icke i längden torde kunna förväntas, att systemet 'processreform utan lagändring', huru välgörande det än i vissa avseenden visat sig vid åtskilliga domstolar, i nämnda avseende skall visa sig tillräckligt effektivt. Vidkommande överrätterna föreligger i avseende å förfarandets muntlighet e J ^ r sknitlighet det synnerligen svåra och hittills, såvitt jag kunnat finna, otillräckligt utredda problemet, huru en önskvärd övergång från skriftlighet tall åtminstone en modifierad muntlighet skall kunna vinnas utan att rättegångskostnaderna allt för mycket stegras.
307 I avseende å domstolsorganisationens reformerande torde det för vinnande av en rationell indelning icke kunna undgås, att mindre och medelstora städer måste förenas med kringliggande landsbygd. Det synes mig uppenbart, att omorganisationen i nämnda hänseende icke alldeles kan göras beroende av frivillig anslutning från städernas sida, Vid den uppgörelse, som är nödvändig i samband med statens övertagande av rättskipningen i städerna, böra emellertid städerna, som så länge bestritt denna statliga uppgift jämte en del övriga statliga funktioner, hava rätt att förvänta ett synnerligen gott bemötande från statsverkets sida. Det synes mig ock som om städernas stadsfullmäktige bort redan nu beredas tillfälle att yttra sig i hithörande avseenden. Måhända torde man vara befogad varna mot en överdrift av de tendenser, som framkommit, att göra underrätternas jurisdiktioner synnerligen stora i syfte att antalet krävande mål skall giva domaren full sysselsättning och han sålunda kunna befrias från mindre krävande expeditionsarbete och ansökningsärenden. I princip är givetvis en sådan ståndpunkt riktig, men rättsstatistiken torde knappast giva belägg för möjligheten att i vårt land genomföra grundsatsen utan att jurisdiktionsområdena bleve så stora, att domstolarna ej längre komme att framstå såsom för allmänheten lättillgängliga. Samhörigheten mellan domstolen och jurisdiktionsområdets allmänhet tillhör dessa imponderabilia, som ej böra alldeles uppoffras vid en rättegångsreform. Då antalet krävande tvistemål och brottmål, enligt vad rättsstatistiken torde visa i vårt land, icke är tillräckligt stort för att man skulle kunna verkställa indelningen med hänsynstagande huvudsakligen till ovannämnda, i sig själv riktiga princip, torde det befinnas ändamålsenligt att framgent som hittills räkna med att underdomarna, frånsett de allra största städerna, vid sidan av den rent dömande verksamheten, även, naturligtvis med erforderliga biträden, i viss utsträckning sysselsättas med de mindre krävande göromålen. Likaväl som en domares allmänna vitalitet och duglighet äventyras, om han har allt för få krävande mål att avdöma, likaväl kan en sådan ogynnsam utveckling vara att befara, om arbetsbördan, även om den utgöres av krävande saker, blir allt för ringa. Systemet underdomare, som endast syssla med avdömande av krävande mål, torde som regel i vårt land vara en utopi. Till och med våra överrätter nödgas i viss utsträckning syssla med bagatellsaker. Till sist får jag anföra, att jag instämmer i vad i det av rådhusrättens övriga ledamöter åberopade, av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet i sak anföres rörande högsta domstolen, handelsdomstolar och hovrätt såsom första instans, varjämte jag anser, att protokollsföringen vid underrätterna utan olägenhet kan samt bör bevakas i större överensstämmelse med nu rådande förhållanden. Likaledes instämmer jag uti vad rådhusrättens majoritet anfört rörande strafföreläggande samt ordningen för handläggning av överexekutorsgöromålen. Rådhusrätten i Västerås: Rådhusrätten instämmer i huvudsak uti det utlåtande i frågan, som av föreningen Sveriges stadsdomare den 9 innevarande april avgivits. Beträffande stadsdomareföreningens yttrande rörande domstolsförfattningen har dock Rådhusrätten en avvikande mening. Såsom förhållandena nu äro utgöras domarna vid de svenska underdomstolarna av två kårer, en för land och en för stad, strängt avskilda från varandra i vad angår sättet för tillsättning, avlöning och utbildning. Det senare i så måtto att befordran från den ena kåren till den andra ytterst sällan äger rum. Stadsdomstolarna och landsdomstolarna äro också organiserade på olika sätt. Dessa skiljaktigheter vila visserligen på tradition och städernas privilegier, och
308 kan därför ett anordnande av domstolsorganisationen i städerna i enlighet med processkommissionens förslag anses såsom ett brytande av dessa privilegier. Även om såsom statsdomareföreningen framhåller i sitt yttrande »befolkningens förtroende för sina städers rättsvård är orubbad» och »även om befolkningen i städerna icke uttryckt någon önskan om ändring av sina domstolar» — ett uttalande uti vilket rådhusrätten anser sig kunna instämma — föreligger enligt rådhusrättens förmenande andra, viktigare skäl, varför processkommissionens förslag till domstolsväsendets organisation dock är att föredraga framför den nuvarande organisationen. Att en domare bör i alla avseenden vara fullt självständig är ett så oeftergivligt villkor att någon rubbning i denna princip icke under några förhållanden kan tillåtas. Domareverksamhet bör därför icke förenas med administrativa göromål. Det förhållande att såsom nu i städerna samma person såsom ledamot av magistraten, eller såsom i denna egenskap ledamot på tjänstens vägnar inom vissa stadens nämnder och förvaltning eller såsom polischef utövar vissa förvaltande funktioner och såsom ledamot av Rådhusrätten utövar dömande verksamhet, därvid den möjligheten icke är utesluten att han såsom domare har att taga ställning till vad som inom de förvaltande myndigheterna beslutats eller ock att han på grund av sitt deltagande i de förvaltande myndigheternas beslut nödgas förklara sig jävig deltaga i domstolens beslut, då prövning av uppkomna intressekonflikter dit hänskjutas, kan icke anses lämpligt. Visserligen är det sant, att dylika konflikter hittills endast undantagsvis må hava förekommit, men redan den möjligheten att de kunna uppkomma måste anses såsom tillräcklig grund för påyrkande av ändring och för att motivera ett särskiljande av stadsdomarna från allt deltagande i göromålen i stadens magistrat. Ett stöd för dessa åsikter föreligger dels i äldre historiska förhållanden — så har i äldre tider och intill senaste tid i vissa städer funnits särskilda politieborgmästare och politierådmän samt särskilda justitieborgmästare och justitierådmän — dels i den nuvarande utvecklingen såsom densamma tagit sig uttryck vid anordnandet av de s. k. magistratsstäderna, av vilka flera till storlek och betydelse äro mera betydande än inånga av de nuvarande städerna med egen jurisdiktion. Tillsättandet av domarna i städerna sker nu efter val av städernas innevånare eller deras beslutande myndighet, stadsfullmäktige. Av samma skäl som förut anförts eller hänsyn till domarekårens självständighet bör så icke ske. Även om det måste sägas att hittills tillämpade tillsättningssättet icke medfört särskilda eller anmärkningsvärda olägenheter, är det dock icke uteslutet, att systemet varit eller kan bliva utan vådor. Någon garanti för att den bäst kvalificerade kraften vinner befordran utgör det i varje fall icke. Såsom nu är fallet bestämmer, visserligen efter Kungl. Maj:ts godkännande, den beslutande myndigheten i staden alla frågor rörande stadsdomstolens organisation och avlöningsförmåner för domstolens ledamöter. Följden härav har blivit att, om man jämför förhållandena i städer, där förhållandena i övrigt kunna anses vara enahanda, knappast några rådhusrätter hava likartade arbetsordningar, samt att avlönings- och pensionsförmåner i dessa städer äro högst växlande. Rekrytering och befordran inom stadsdomarekåren är oftast inskränkt inom resp. städer. Stadsdomareföreningen säger i sitt yttrande: »Våra domstolars oväld dragés icke av någon i tvivelsmål, och detta förhållande utgör för visso för vårt folk en så dyrbar skatt, att vid en omändring av rättegångsordningen främst måste tillses att den icke äventyras.» Vidare säger föreningen: »Det materiellt tillfredsställande resultatet av domstolarnas verksamhet torde väl under-
309 stundom ifrågasättas, enligt stadsdomareföreningens mening dock i mindre omfattning än processkommissionen synes vilja göra gällande.» Med instämmande uti sistnämnda yttranden och med hänsyn till möjligheten dels att för domarevärvet erhålla endast de bästa krafter, som stå till buds, dels att domare under sin utbildningstid erhåller tillfälle till allsidig och rik erfarenhet, dels ock att domarekåren blir i alla avseenden fullt oberoende och självständig synes rådhusrätten tillräckligt bärande skäl få anses föreligga att, om ock med inskränkning uti städernas s. k. privilegier, ur rättsskipningens intresse genomföra en enhetlig organisation av samtliga underrätter i riket, och måste med dessa synpunkter på den föreliggande frågan processkommissionens förslag vara lämpligt att läggas till grand för en blivande organisation av underrätterna; dock med erinran att rådhusrätten delar de åsikter angående lekmännens deltagande i rättskipningen, varåt stadsdomareföreningen i sitt utlåtande givit uttryck. I likhet med stadsdomareföreningen vill rådhusrätten framhålla, att övergången till ett system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner, ej bör ske i ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningar därför i ena eller andra orten inträda. Såsom särskilda skäl härför förtjänar påpekas, att all utredning uti processkommissionens betänkande saknas om landets judiciella indelning, domstolarnas och tingsställenas förläggning och domarekårens omfattning. Underhandlingar måste också ske med resp. städer angående eventuellt upplåtande av domstolslokaler. Det framtida ordnandet av de nuvarande magistratsgöromålen måste ävenledes övervägas. Ersättning till de av de nuvarande stadsdomarna, vilka ej lämpligen komma eller böra inplaceras uti det nya systemet, måste beviljas. Alla dessa frågor av ekonomisk art måste utredas, förrän det nya systemet kan träda i kraft. I detta sammanhang kan ej nog betonas vikten av att statsverket tillfullo ikläder sig kostnaderna för den blivande domarekårens avlöning och pensionering och att någon del därav icke lägges på städerna och att avlöning för domarna, främst då lagmännen, sättes så högt, att domarekåren blir fullt ekonomiskt oberoende. Nödig garanti för att städernas och stadsdomarnas berättigade intressen varda behörigen tillvaratagna äro således förutsättningar för att ett sammanförande av land och stad skall kunna ske även mot städernas bestridande. I samband med den av processkommissionen upptagna frågan om åklagareväsendets organisation synes det rådhusrätten som om jämväl frågan om polisväsendets ordnande, särskilt i vad gäller kriminalpolisen, bör upptagas till förnyad omprövning. Åklagare- och polisväsendet synes liksom domstolsorganisationen helt böra frikopplas från allt beroende av kommunerna och göras till helt statliga organisationer. Slutligen vill rådhusrätten, då något uttalande därom icke influtit i stadsdomareföreningens yttrande, framhålla, att processkommissionens förslag om strafföreläggande icke enligt rådhusrättens förmenande är av beskaffenhet att böra genomföras och detta av rent principiella skäl. Domare- och åklagarefunktioner böra icke förenas i en persons hand. Detta är en princip, som hittills ansetts självklar och bör strängt vidmakthållas även om det gäller endast bagatellmål. Svårighet bör ej möta att anförtro avdömandet av dylika mål, om ock lagmannens tid ej bör upptagas därmed, åt någon av de övriga vid rätten tjänstgörande ledamöterna. Samma resultat beträffande snabbt avgörande av dessa mål, som avses med processkommissionens förslag, kan vinnas, då ju intet hindrar, att målen omedelbart upptagas och avgöras vid rätten lika fort som om de avgöras av vederbörande åklagare. Det svenska folket ser
310 i åklagaren något annat än i domaren, och blotta misstanken att en för dylikt brott anhållen person kan komma att anse sig kvarhållen å polisstationen till dess föreläggande meddelats eller han underskrivit dylikt, verkar misskrediterande, även om dylik misstanke må vara aldrig så ogrundad. I likhet med vad stadsdomareföreningen erinrat vill rådhusrätten sålunda erinra om vikten av att ombildningen av rättegångsväsendet endast sker genom partiella reformer och enligt de riktlinjer som av stadsdomareföreningen och radhusrätten härovan framhållits. Rådhusrätten i Söderhamn: Vår nuvarande domstolsförfattning har utbildats under inverkan av olika samhällsskick och rättsuppfattning på skilda tider. Den tillfredsställer därför givetvis icke moderna jurister, som förälskat sig i utländska förebilder såsom icke tillräckligt planmässig och följdriktig, men vad som därutinnan möjligen kan brista ersattes därav, att den vilar på gammal historisk grund och ar anpassad efter vårt lands förhållanden. I motsats till vad processkommissionen påstår, åtnjuter också vårt rättegångsväsen förtroende inom alla lager av vart folk, även om brister i ett eller annat avseende kunna påvisas Att, såsom processkommissionen gör, bryta sönder en dylik, i folkmeningen fast rotad rättegångsordning, kan icke vara överensstämmande med god lagstiftning, som bör framväxa ur praktiska krav och för den skull ej införa andra nyheter än sådana, om vilka man med visshet kan säga, att de bättre an förutvarande bestämmelserna motsvara nutidens behov. Med fullt fog framhåller processkommissionen, att endast den rättegångsordning kan anses for god, som medför säkerhet, snabbhet och billighet i rättskipningen. Enligt kommissionens förmenande uppfyller icke vårt nuvarande rättegångsväsen des^a anspråk. Rådstuvurätten och magistraten kunna dock icke biträda denna åsikt. Vad först beträffar säkerheten i rättskipningen, som ju huvudsakligen betingas av domstolarnas oväld och skicklighet, erkännes allmänt, att domstolarnas opartiskhet är höjd över allt tvivel. Deras skicklighet har däremot ibland ifrågasatts, men ändringsprocenten vid överklagandet av underdomstolarnas utslag giver dock icke stöd för processkommissionens hårda omdöme om domstolarnas verksamhet i berörda avseende, så mycket mindre som, enligt vad kommissionen själv framhåller, bristerna härutinnan säkerligen bero till stor del pa bristfälligheter i den civila och kriminella lagstiftningen samt, vad häradsrätterna o beträffar, jämväl i någon mån på det omfattande vikariatsystemet. Det måste medgivas, att ej blott processkommissionen utan även allmänheten förebrår vår rättskipning, att den är alltför långsam. Den av kommissionen åberopade officiella statistiken visar emellertid, att det icke är i underrätterna, där dock så gott som all utredning förebringas, utan i överrätterna och framför allt i hovrätterna, som den största långsamheten är till finnandes. Kunde ett måls handläggning och avgörande i hovrätterna inskränkas till i allmänhet sex månader, vilket utan tvivel läte sig göra, om tillräckliga arbetskrafter ställdes till förfogande, skulle den tid, som krävdes för att ett mål skulle hinna genomgå samtliga våra instanser, antagligen, om skälig hänsyn tages till vårt lands vidsträckthet och glesa befolkning, snarare understiga än överstiga motsvarande i andra länder med s. k. modernt rättegångsväsen. Om likväl något berättigande möjligen kan finnas i vad processkommissionen anmärker i fråga om rättskipningens osäkerhet och långsamhet, så är detta däremot helt visst icke fallet i fråga om kommissionens påstående, att vår rättskipning är alltför dyrbar för parterna. Utan allt tvivel är nämligen rättsproceduren vid våra domstolar, särskilt vid överrätterna, billigare än i något annat land. Processkommissionens förmenande, att kostnaderna vid
311 underrätterna skulle väsentligen minskas genom den av kommissionen föreslagna koncentrationen av förhandlingarna, torde komma att visa sig mycket problematisk, helst som förslaget innebär, om än icke direkt utsagt så dock i verkligheten, nödvändigheten för parterna att anlita advokater för utförande av sin talan. I alla händelser kommer proceduren vid överrätterna, särskilt hovrätterna, att bliva så mycket dyrare. Av det anförda framgår, att rådstuvurätten och magistraten anse att skälig anledning ^ icke förefinnes att, såsom processkommissionen vill, från grunden uppriva vårt mångsekelgamla, av folkets stora flertal med förtroende omfattade rättegångsväsende och att betänkandet för den skull icke bör föranleda till annat än partiell lagstiftning, avseende att inom den nuvarande ramen utveckla vårt rättegångsväsen till närmare överensstämmelse med vad nutidens brådskande och mångskiftande samfärdsel kan kräva. Efter att sålunda hava i allmänhet uttalat sig om betänkandet vilja rådstuvurätten och magistraten härutöver göra följande erinringar: Enligt betänkandet skall den nu bestående olikheten mellan landsbygden och städerna i judiciellt avseende bortfalla samt följaktligen städernas rättskipning bekostas av statsverket. Allmän underrätt skall vara lagmansrätt, vilken i allmänhet utgör första instans i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Då domkretsen omfattar endast landsbygd eller stad och landsbygd, skall lagmansrätten bestå av en lagfaren domare och nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna, men då domkretsen omfattar endast stad, skall lagmansrätten i tvistemål bestå av en lagfaren domare samt i brottmål av en lagfaren ordförande och nämnd, vars ledamöter ej behöva vara lagfarna. Även vid hovrätterna skall nämnd förekomma, dock endast vid handläggningen avsvårare brottmål. Med denna nämnds väsentligen ökade befogenhet och sättet för dess utseende har den föga mera än namnet gemensamt med den urgamla häradsnämnden. Processkommissionen anser emellertid, att den föreslagna nämnden är nödvändig, för att den nya domstolsorganisationen skall uppbäras av folkets förtroende. Denna mening förefaller dock föga grundad. Häradsrätten, som har uråldrig hävd för sig, har aldrig givit anledning till anmärkning, men någon utvidgning av dess verksamhet eller befogenhet har veterligen ej heller förut, åtminstone mera allmänt, ifrågasatts. I städerna har utvecklingen gått i den riktningen, att så snart tillfälle och lämplig anledning därtill givits, antalet lagfarna domstolsledamöter ökats, så att de större städernas rådstuvurätter numera bestå uteslutande av lagfarna ledamöter. Införandet av den föreslagna nämnden kräves alltså icke av någon allmänt utbredd folkmening. Men dess införande i vårt rättegångsväsen kunde ju vara berättigat, om man hade anledning att därav förvänta ett materiellt säkrare resultat vid målens bedömande och därigenom ett ökat förtroende för rättskipningen. Då emellertid lekmannadomarens befattning med målen, enligt processkommissionens förslag, endast skall bestå däri, att han skall närvara vid huvudförhandlingen och i regel omedelbart därpå deltaga i målets avgörande, är det uppenbart, att hans kunskap om målet, därest detta v a n t av något så när invecklad beskaffenhet, blir alltför osäker och obestämd tor att kunna tjäna som grundval för en dom. På grund härav och i betraktande jämväl av den ökade befogenhet, som tillagts lekmannadomaren, kan det med allt skäl ifrågasättas om ej — för att nu begagna processkommissionens egna ord — lekmannainflytandet i rättskipningen skall medföra fara tor att ett moment av oberäknelighet införes i densamma till skada för dess säkerhet och att understundom ovidkommande hänsyn komma att vid domslut göra sig gällande Men vid sådant förhållande har man all anledning förmoda, att processkommissionens förhoppning, att det nya institutet skall skapa okat tortroende för vår rättskipning, icke kommer att gå i uppfyllelse och att således
312 ej heller någon verklig grund för dess upptagande i vår lagstiftning förefinnes. Även om det principiellt medgives, att rättskipningen såsom varande en statens angelägenhet bör jämväl i städerna omhändertagas av staten, bör dock, såsom nya lagberedningen framhåller, i fråga om förstatligandet av städernas rättegångsväsen och förening i lämpliga fall av land och stad i gemensamma junsdiktioner, lagstiftningen inskränkas till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från städernas sida och i möjligaste måtto uppmuntra därtill genom att göra den förmånlig för alla parter. I denna riktning har lagstiftningen också hittills gått, och vägande skäl att härutinnan göra ändring kan icke anses föreligga, helst som den domstolsform med två eller flera lagfarna ledamöter, som förekomma i våra medelstora och större städer, måste anses minst lika god som den av processkommissionen föreslagna. o Processkommissionen uttalar sig för muntlig förhandlingsordning i rättegången såväl vid underrätterna som vid hovrätterna. Efter vissa förberedande åtgärder inför lagmannen skall huvudförhandling äga rum inför lagmansrätten, varvid parterna skola muntligen utföra sin talan samt förebringa all sin bevisning. Omedelbart därefter, medan ännu intrycket är färskt, skall i regel dom meddelas, vilken icke får grunda sig på annat än vad som förekommit vid förhandlingen. Fullföljes målet till hovrätt, skall förfarandet där i allmänhet återupprepas. Härav, och då protokollet från huvudförhandlingen vid underrätten i regel blott skall innehålla uppgifter om förfarandets yttre form och förlopp samt en kort redogörelse för förhandlingens gång, följer, att hovrätten får grunda sin dom på ett helt annat material än underrätten. A t t detta skall medföra större osäkerhet och ojämnhet i rättskipningen, än vad nu är förhållandet, då överrätten på grund av det vid underrätterna använda muntligt-protokollariska systemet, praktiskt taget, har till sitt förfogande samma domsmateriel som underrätten, ligger i öppen dag. Mot den ifrågasatta förhandlingsordningen kan vidare erinras, dels att den genom sin koncentrering av processförfarandet tvingar parterna att även i enklare mål använda advokater för utförande av sin talan, varigenom rättegångskostnaderna givetvis väsentligt ökas, dels ock att, enligt vad varje erfaren domare kan bekräfta, den dom, som kommer att avsägas omedelbart efter en förhandling, som kanske räckt flera timmar och ställt stora anspråk på ordföranden, aldrig kan bliva i rättsligt avseende så väl grundad eller i formellt avseende så väl motiverad som den dom, vilken avkunnas någon tid efter rättegångens avslutning, sedan domaren fått tillfälle att i lugn och ro överväga omständigheterna i målet. Rådstuvurätten och magistraten kunna därför icke förorda till godkännande processkommissionens förslag till förhandlingsordning utan håller fast vid vårt nuvarande enkla och formfria rättegångsförfarande, som vid god processledning och god protokollsföring lämnar domstolarna ett varaktigt och tillförlitligt material att stödja sina domar på samt därigenom och genom den tidsfrist för doms avkunnande, som lämnas domaren, skapar alla förutsättningar för en fullt tillfredsställande rättskipning. Förslaget att göra hovrätt till första instans i vissa fall liksom även förslaget att inskränka högsta domstolens prövningsrätt till själva rättsfrågan äro ägnade att väcka mycket starka betänkligheter. Det förra förslaget gynnar den bemedlade och kan komma att avsevärt öka hovrätternas redan tillräckligt^ stora arbetsbörda; det senare strider alltför mycket mot svensk rättsåskådning. Processkommissionens förslag om fri bevisprövning och i sammanhang därmed om avskaffande av de nuvarande vittnesjäven överensstämmer med rättsutvecklingen och föranleder därför ej till någon gensaga.
313 Beträffande de föreslagna bestämmelserna, rörande delgivning av handlingar i rättegång, anse rådstuvurätten och magistraten det olämpligt att i den utsträckning som förutsatts, belasta domstolarna med dylika förrättningar, som kunna av parterna utföras minst lika bra och ofta för billigare kostnad. Slutligen vilja rådstuvurätten och magistraten framhålla att utan en toregående utredning av de högst betydande kostnader, som genomförandet av processkommissionens förslag helt säkert kommer att medföra för statsverket, samma förslag näppeligen torde ens till sina huvuddrag bora taststailas. Särskilt yttrande av litterate rådmannen C. Sandström: I betänkandet klagas särskilt över rättskipningens långsamhet, till bevis varom åberopats några siffror från den officiella rättsstatistiken 1918, da samtliga vid underdomstolarna avdömda tvistemål utgjort 5,994 st., av vilka i mera an hälften eller 3,604 fall utslag meddelats inom en tid av 3—6 månader. För avgörandet av de övriga tvistemålen har visserligen åtgått längre tid, men de allra flesta hava avgjorts inom ett år. . o J a g förnekar bestämt, att dessa siffror visa brister i avseende pa lagskipningens långsamhet vid underdomstolarna, där i allmänhet all utredning i målen sker och måste ske. . Kunde man sedermera komma därhän, att för målens avgörande i hovrätterna och hos Kungl. Maj :t ej erfordras mera än cirka ett halvt år i vardera av dessa instanser, så skulle för slutligt avgörande av ett mål i högsta domstolen i allmänhet åtgå en tid av högst två år. • E t t dylikt påskyndande av målens avgörande i överdomstolarna etterstrava uppenbarligen dessa domstolar mycket energiskt och med synnerligen gott re,U a D et kommer helt säkert ej att dröja länge, sedan verkningarna av kristiden med dess många processer numera i det närmaste upphört, till dess man med gott samvete kan påstå, att slutliga avgörandet av ett mål, som dragés under högta domstolens prövning, i allmänhet kommer att ske inom högst tva ar trän målets anhängiggörande vid underdomstolen. Men för ernående av detta resultat, vilket jag för mm del anser fullt tillfredsställande för att ej säga rätt gott, erfordras alldeles mga omorganisationer av vare sig under- eller överdomstolar. . Kommissionen klagar även över rättssäkerheten med nuvarande organisation, särskilt i fråga om underdomstolarna och lantdomarnas vikarier, samt förmenar, att större rättssäkerhet skulle vinnas genom den av kommissionen toresfagna omorganisationen av underdomstolarna. o J a g vågar bestrida jämväl riktigheten av detta påstående särskilt med hansyn till förslagen i fråga om protokollsföringen m m. Enligt hittills gällande praxis, grundad på goda skäl, skall protokollet vid underrätten innehålla fullständiga och noggranna uppgifter om parterna och deras yrkanden samt ett riktigt och noggrant återgivande av vittnesmålen Enligt betänkandet däremot skall utsaga av vittne eller sakkunnig icke återgivas i protokollet, »utom när det ligger särskild vikt på utsagans ordalydelse eller för det fall, att det kan antagas, att talan i målet fullföljes i hovratten». Vid underrätterna måste man emellertid alltid antaga, att talan mot utslag i ej erkända eller medgivna mål kommer att fullföljas i högre rätt. Förslagen i betänkandet om protokollets avfattnmg bland annat därom, att detsamma skall omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form, att protokollet skall föras av en till kansliet hörande tjänsteman, som icke ens behöver hava erhållit juridisk utbildning, samt att dom, som ju skall avkunnas omedelbart efter förhandlingarnas slut, utom själva domslutet skall innehålla en noggrann redogörelse för parternas yrkanden om de väsentliga grunderna dar-
314 for med angivande av vad som blivit å motsidan medgivet eller erkänt eller bestritt_samt o en uttömmande framställning av domskälen med angivande av de grunder, pa vilka rätten stöder sin övertygelse om vad som är sant i målet' visa en sa betänklig saknad av kännedom om, huru det tillgår och måste tillgå vid behandlingen av ett mål vid underrätt, a t t blott härav framgår, huru orimligt for att ej saga omöjligt betänkandet är i fråga om denna synnerligen viktiga och maktpåhggande del av underdomstolarnas verksamhet. • Hu,ni1fko111a P ro tokollen, berättelserna om domsluten med anförda skäl taga sig ut, da allt sådant skall avgöras på en gång vid avslutandet av förhandlingarna i ett mal. J o helt visst ganska bedrövliga; och rättssäkerheten skulle med all sannolikhet bliva lidande därav. I rättssäkerhetens intresse ligger det däremot, att protokollet avfattas av juridiskt tränad och skolad person, a t t alla vittnesmål noggrant och riktigt återgivas i protokollet, samt att, sedan parterna slutfört sin talan, domstolen tager lämplig kort tid pa sig för avkunnande av dom i målet, d. v. s. alldeles precis pa det sätt som det tillgår för närvarande. Vad härefter beträffar den föreslagna omorganisationen av underdomstolarna ar densamma varken lämplig eller lycklig. För cirka 30 år sedan var den allmänna uppfattningen inom juristkretsar den • * en del domsagor voro för stora, med påföljd att dylika större domsagor vid inträffande vakans uppdelades i mindre, efter vad jag tror, till verkli o- fromma för rättssäkerheten. ° Mycket, mycket mera vore helt visst a t t andraga mot kommissionens betänkande, som enligt min mening alldeles icke motsvarar utvecklingens krav helst detsamma i betänklig mån strider mot svensk rättsuppfattning och svensk sedvänja. Vissa av kommissionen uttalade önskemål såsom i fråga om avskaffande av vittnesjaven och i sammanhang därmed om införandet av mera fri bevisprövmng kunna lätt ernås genom partiella reformer på den bestående lagstiftningens grund. Med hänvisning till ovanstående och under åberopande av f. statsrådet Axel Vennerstens mot kommittébetänkandet avgivna reservation yrkas vördsamt att Kungl. Hovrätten ville föreslå, att betänkandet ej lägges till grund för nv 'lagstiftning i ämnet, Rådhusrätten i Sundsvall åberopar innehållet i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrande. Särskilt yttrande av litterate rådmannen B. Brinck: Enligt min mening synas de allmänna principer, som processkommissionen lagt till grund for sitt betänkande, vara riktiga och ägnade att råda bot för de lornamsta bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsende, varför jag ansluter mig till betänkandet. o E n reform av rättegångsväsendet, genomförd enligt dessa huvudprinciper bör pa satt radmannen Höglind anfört i sitt yttrande, intaget bland »Särskilda uttalanden av ledamöter i stadsdomareföreningens styrelse», vara ägnat att åstadkomma 1) en större koncentration av rätts förhandlingarna vid underrätt, 2) en kraitigare processledande verksamhet från domarens resp. domstolsordförandens sida i tvistemål, 3) en för land och stad uniform domstolsorganisation vars domare med undantag för lekmannadomairna tillsättas av statsmyndighet; samt 4j en bättre kvalificerad åklagarekår med obligatorisk juridisk utbildning Det kan emellertid tagas för givet att det skall möta avsevärda praktiska svårigheter att i den omfattning processkommissionen avsett grunda rättegångs-
315 förfarandet på principen om muntlighet och omedelbarhet. Vid utarbetandet av de speciella bestämmelserna torde därför modifikationer böra ske i syfte att förenkla det processuella förfarandet och att undvika fördyrande av kostnaderna för parterna. Men även om vid utarbetandet av lagtexten det skulle befinnas nödvändigt att i viss omfattning bibehålla det nuvarande muntligt-protokollariska förfarandet, böra de därav föranledda avvikelserna från förslagets principer icke utgöra hinder för att omedelbart genomföra det förslag processkommissionen framlagt rörande domstolarnas organisation. J a g delar kommissionens uppfattning att grunderna för städernas särställning i judiciellt hänseende numera hava förfallit. Beträffande stadsdomstolarnas organisation föreligga även förhållanden som äro av den säregna beskaffenhet att de enligt nu rådande uppfattning om rättskipningens anordnande påkalla en reform. Allvarliga anmärkningar måste nämligen göras mot sättet för stadsdomarnas tillsättande. Det ligger i sakens natur att den väljande korporationen, de kommunalt röstberättigade eller stadsfullmäktige, då det gäller att tillsätta yrkesdomare, icke kunna företaga en sådan prövning av de sökandes kompetens att trygghet vinnes för att grundsatsen att vid domarnas tillsättande avseende bör göras allenast på förtjänst och skicklighet vinner tillbörligt beaktande. Faran för att partipolitiska och lokala hänsyn göra sig gällande är, såsom erfarenheten i åtskilliga fall visat, icke främmande. En annan omständighet, som föranleder berättigad anmärkning, är att i ett flertal städer den till stadsdomarna utgående avlöningen är så ringa att de icke beredas skälig bärgning av sin lön utan hänvisas att skaffa sig biinkomster. A t t domaren vid en allmän domstol för sin utkomst är beroende av enskild tjänst måste anses vara olämpligt. J u mindre domkretsen är desto mer framträder olägenheten av ett sådant förhållande. Nutida uppfattning kräver att åt domare beredes en sådan ställning att deras oavhängighet åt alla håll icke äventyras. Den svaghet som i nu anmärkta avseenden vidlåder en stor del av våra stadsdomstolar har sin grund i den dubbelställning stadsdomarna intaga till följd av det existerande sambandet mellan rättsskipning och förvaltning och sammanhänger även med den omständigheten att de flesta städers domsområden äro för små för att rättskipningen skall kunna bereda full sysselsättning åt en av yrkesdomare sammansatt kollegial domstol. En ändring beträffande domstolsorganisation en bör sålunda ske, varigenom grunden till nu påtalade olägenheter undanröjes. Då, såsom processkommissionen funnit, anledning icke finnes att bibehålla underrätter av två skilda typer, måste tiden numera anses vara inne att ordna rättskipningen i underrätterna på ett för landsbygd och stad i huvudsak enhetligt sätt. Den isolerade ställning stadsdomarna intaga i domstolsorganisationen bör upphöra. Den av processkommissionen föreslagna fonnen för underrätterna måste anses förtjänstfull därutinnan att organisationen inrättats med hänsyn till att alla arbetskrafter fullt utnyttjas och att arbetssättet anpassats efter de olika uppgifterna. Beträffande lagmansrättens organisation anser jag emellertid att det bör tagas under övervägande, huruvida icke — på sätt av borgmästaren Bååth m. fl. föreslagits — vid lagmansrätt i städerna vid handläggning av de viktigare tvistemålen även en av de vid domstolen tjänstgörande juristerna bör fungera såsom ledamot av domstolen. Vid utarbetande av de speciella bestämmelserna bör undersökas, huruvida
316 icke nämndens deltagande i tvistemål kan begränsas, så att nämndemännen icke belastas med för stor tjänstgöring. Vid genomförandet av ett på principen om muntlighet och omedelbarhet grundat rättegångsförfarande i hovrätt såsom andra instans framträder nog i särskilt hög grad svårigheten att träffa sådana anordningar att icke kostnaderna för de rättssökande bliva onödigt betungande. o Den av processkommissionen föreslagna befogenheten för de rättssökande att få vissa mål omedelbart upptagna i hovrätt synes icke vara av behovet påkallad. J a g åberopar i denna del vad stadsdomareföreningen anfört i sitt yttrande. Processkommissionens förslag att till domstolarna överföra överexekutorsbefattningen är betydelsefullt och underlättar även vad städerna angår rättegångsreformens genomförande. Rådhusrätten i Östersund åberopar såsom eget utlåtande det yttrande, som Föreningen Sveriges stadsdomare avgivit, samt anför ytterligare följande: ätterna Emot organisationen och arbetsresultatet vid rådhusrätterna i de större och medelstora städerna, till vilka räknats städer från 14—15,000 invånare, har av^et^agfåj- P r o c e s s kommissionen förklarat sig ej hava annat att erinra än att systemet med na elementet, flera lagfarna domare synts väl dyrt, varjämte processkommissionen trott sig kunna göra det antagandet att frånvaron av allt lekmannaelement i dessa domstolar skulle kunna tänkas vara en brist för rättskipningen. Emellertid hava dessa rådhusrätter i flera avseenden fått tjäna såsom förebild i processkommissionens förslag, särskilt rörande fördelning av arbetet emellan domstolens ledamöter med mera. Då nu processkommissionen uti sitt förslag går in för ett nedbrytande av denna organisation i dessa städer, synes det rådhusrätten böra särskilt framhållas, att dessa städers domstolar ändock behandla och avgöra nära hälften av alla vid rikets underrätter förekommande mål. Enligt 1924 års rättsstatistiska uppgifter utgjorde antalet av s. k. tvistiga civilmål, vilka ju anses särskilt ägnade att belysa en domstols arbetsbörda, med uteslutande av de i städerna talrikt förekommande växelmålen, vid samtliga häradsrätter 9,459 och vid samtliga -rådhusrätter 7,184, därav i städer med över 14,000 invånare 5,771, medan hela antalet civila mål vid samtliga häradsrätter utgjorde 29,389 och vid samtliga rådhusrätter 37,961, därav i städer med över 14,000 invånare 27,481. — Enligt den i stadsdomareföreningens utlåtande angivna statistiken är ändringsfrekvensen i hovrätterna i mål från underdomstolar med flera lagfarna ledamöter den lägsta. Man har under sådana förhållanden anledning fråga, om det verkligen kan förebringas bärande skäl för att till vinnande av förbättring i landsbygdens domstolsförhållanden nedbryta nu i frågavarande städers erkänt väl fungerande domstolsorganisation och detta oaktat den allmänna meningen icke givit något som helst uttryck för önskemål vare sig i den riktningen eller för införandet i städerna av lekmannaelement i brottmål. En annan sak är, att en förändring av arbetssättet kan finnas påkallad, med hänsyn till de av kommissionen förordade muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna, t. ex. sålunda att varje domare dömer ensam i av honom handhavda mål samt två eller tre domare döma i svåra brottmål och i tvistemål, där processföremålets värde överstiger 1,500 kronor etc. Uti härvarande rådhusrätt tillämpas i mycket stor utsträckning en uppdelning av bagatellmålen på de olika rådmännen, ity att dessa mål, som ju måste behandlas i rätten, dock avgöras och expedieras av vederbörande rådman på hans särskilda ansvar. Sålunda handha ver en rådman växelmål, konkursmål, boskillnadsmål, årsstämningsmål, förmyndaremål med mera, en rådman lagfartsoch inteckningsärenden, och en rådman de s. k. polismålen och överexekutors-
317 målen samt stadsnotarien tredskovis avdömda tvistemål Ovnga mal, d a n utslag och domar meddelas, behandlas efter cirkulation mellan ledamöterna i domstolen. Därest bagatellmålen jämväl finge rättsligen avgöras av en domare, vore mvcket att vinna ur organisationssynpunkt. V ä f h a r processkommissionen icke avgivit något utarbetat förs ag till nkets £ • £ £ * £ indelning i domkretsar, men av betänkandet framgår att processkommissionen tänkt sig att vid bestämmandet av de städer, som skola bilda egen domsaga eller eget tingslag, räkna med invånareantalet i stället för arbetsbördan i de olika städernas domstolar. Detta måste vara ägnat att väcka en viss lorvanmg. Ått döma av den utredning, som en förutvarande ledamot av processkommissionen häradshövding Schlyter framlagt, kommer processkommissionen till det märkliga resultatet att Östersund och Sundsvall, vilka med respektive 14 200 och 17,000 invånare envar utvisa betydligt större arbetsbörda for rådhusrätterna än Gävle, skola bilda allenast eget tingslag, under det Gävle med 38,500 invånare skall bilda egen domsaga. . Till upplysning om att arbetsbördan icke kan matas efter invanareantalet tar rådhusrätten bifoga närlagda tablå. 1 . -i m *i Av denna tablå framgår, att medeltalet av antalet s. k. tvistiga civilmål (frånräknat växelmål) under åren 1918—1924 utgjorde i Gävle med 38,591 invånare 98.7 i Sundsvall » 17,050 » \j^\ 107 5 i Östersund » 14,216 » - Härtill komma tvistiga växelmål, vilka i samtliga städer med 20,000—50,000 invånare utgjorde 484, medan Östersund under samma tid ensamt redovisar 6
Anfaleftmdskovis avdömda växelmål, vilka visserligen äro av enkel beskaffenhet, men med hänsyn till den snabbhet och noggrannhet som erfordras i expeditionen taga icke ringa tid i anspråk, är vid rådhusrätten i Östersund högst betydande och har i statistiskt avseende alltid kommit närmast Stockholm och under år 1922 till och med icke obetydligt överstigit antalet sådana mal i fetock° Under sådana förhållanden bör Östersund givetvis förr än Gävle komma i fråga att bilda egen domsaga, varvid möjligen någon del av kringliggande landsbygd skulle kunna förenas med staden till en domsaga. Enligt rådhusrättens förmenande kommer underdomstolarnas auktoritet att tion8r P r o bätten. anda synnerligen stort avbräck genom den prorogationsrätt, som föreslagits i vissa tvistemål. Processkommissionen framhåller flerstädes angelägenheten av att stärka det förtroende, varmed underdomstolarna omfattats, och torre ledamoten av kommissionen Schlyter understryker med rätta (i en uppsats i Svensk Juristtidning) att det karakteristiska för den mest nationella domartypen i hela vårt rättsväsen, häradshövdingen, är den auktoritativa ställning, som tillkommer honom såsom domare i en allmän underrätt, som är behong även for de viktigaste mål och ärenden. Redan genom att borttaga kollegialiteten vid radhusrätterna i de större och medelstora städerna försvagar man fortroendet tor dessa domstolar, och detta synes också stå klart för kommissionens ledamöter, fastän kostnadssynpunkten fått fälla avgörandet. Men da kommissionen darutover lämnar parterna rätt att i vissa mål efter överenskommelse ga direkt till overrätten giver man i själva verket knäcken åt det anseende underdomstolarna hitintills'åtnjutit. Faran härav är så stor att rådhusrätten finner sig bora med synnerlig skärpa framhålla denna sin synpunkt, ^ n e j \ e V 0 - m f ^ na om prorogationsrätten lätt få skenet av en oviktig detalj i förhållande till betänkandets centrala delar. 1
Här nteslnten.
318 Genom prorogationsrättens införande i vårt rättssystem sönderbrytes ock den hävdvunna principen om rätt för part att få sin sak prövad i mer än en instan" Därest Högsta domstolen såsom föreslagits endast komme att pröva rättsfrågan' bleve ju sakprovningen i dessa viktiga mål endast behandlad i en instans *or vinnandet av erforderlig snabbhet i de s. k. handelsmålen kunde ju exekutionen av underrätts dom i dylika mål underlättas i likhet med vad gäller om vaxelmal samt avhysnmgsmål. Baner ^ w Y J ?O CnI *m e£c l p reorc e s s l ™ m ™ssionens förslag skulle nu en person kunna stämmas till
i rättegång.
L
P
POSt.
vprVaf t o m . d e 1 t . o l ä m P l i ^ u t i att i den utsträckning som ifrågasatts anlita postr för>tl « ; t t s k l P n m « e n 8 tjänst, sa komme otvivelaktigt detta system att medföra att mangen person lätt blir dömd ohörd. Redan nu torde det finnas otaliga tall, da personer forsumma sin post, och antalet skulle nog ökas betydligt om någon vantar sig även stämningar per post. Helt säkert är det nu tillämpade delgivningssatte betydligt säkrare för båda parterna, och principen a t U n g e n bor dömas ohord bleve nog illusorisk, om stämningar delgivas i slutet kuvert A t t tva stamningsmän nu lämna en bestyrkt avskrift av stämningen åt parten är !^™ * • — m e r a - ^ e t r y ^ n d e ; Erfarenheten har vidare visat att många uttagna stamningar icke ens delgivas. Rättegången fullföljes ej. Skulle nu ratten ombestyra delgivningen, blir det svårare att återkalla ärendet i allt fall mycket omständligare än om en part endast underlåter att delgiva stämningen Domstolens kansli kommer att onödigtvis översvämmas med ansökningar om delgivnmgar och kallelser av ohka slag samt återkallandet av begärda delgivna™* r ' 77 ^ ™ v a r a n d e 4 e l 4 v n i n g s s ä t t e t finnas inga befogade anmärkningar att göra. Kallelser i övngt från domstolen rörande ett redan anhängiggjort mal kunna ju lämpligen sändas postledes i rek. försändelse, men att utsträcka delgivnmgssystemet i den omfattning som processkommissionen föreslagit synes icke motiverat. För en part bör det väl vara mera betryggande att hava en i lag bestämd tid for delgivning av stämning än att det skall överlåtas åt domstolen att bestämma vr K , , S ^ J / -^ocesskommissionens förslag härutinnan synes icke lyckligt. ÄtSfflS? h 3 £ h M i r a t t e . n , k a { ; .icke finna annat än att åtskilliga av processkommissionens o Ä Ä S a m m e l s e r l h l t h o r a n d e d e l a r ä r o « n t utav omöjliga att efterfölja i prakhandling.
T.
"
" s •, f** t ^ rådhusrätten sålunda onaturligt och konstlat att mellan parter unprotokoikn. der förberedande forhandling växlade skrifter och handlingar icke få behandlas såsom processmaterial vid huvudförhandlingen, oaktat innehållet är känt för domare 0 ch parter Helt säkert skulle det allmänna rättsmedvetandet i vårt land reagera mot dylik formalism i rättegången. Nämnden intager ej samma ställning i processen som juryn. Då nämnd ej förekommer i stadsdomstolarna blir det an onaturligare med ett dylikt system. Har part gjort ett uttalande i sak under en förberedande förhandling eller omständigheter berörts, som hava betydelse i målet, bora dylika förhållanden få beaktas i målet. En part bör ej heller aga ratt iranga dylika uttalanden. Det skulle verka stötande, om han Ikp n ™ Ä ? n Å i n g t n k ° ? , m e i r m?{? a n d r a u PPg i f t er. När ett avgörande skall ske omedelbart efter huvudförhandlingen, bleve det i sanning svårt att skilja mellan vad som förekommit under förberedande förhandling och under huvudförhandling. Förbudet för part eller ombud att uppläsa skrifter bleve ett olidligt tvang ,som ej kan upprätthållas i praktiken, vilket även erfarenheten från andra lander visar En person kan ha svårt att yttra sig muntligen men i stälw ! ? f 7 c k e * b a t t r e skriftligen. Det huvudsakliga torde vara att processmaterialet framlägges pa ett för part och domstol betryggande sätt. ™ J £ ^ s l a g n a bestämmelserna om vad som skall upptagas i protokollet av parts anföranden och vittnesberättelser synas icke vara lämpliga från rent prak-
319 tiska synpunkter. En parts sakuppgifter böra helt naturligt återgivas i protokollet, och för rättssäkerhetens skull böra alla vittnesberättelser protokollföras. Bestämmelsen om att dtessa endast skola protokollsföras, om antagas kan att målet kommer att fullföljas, verkar minst sagt konstlad och rent praktiskt taget outförbar, då domaren ju har svårt att bilda sig en uppfattning därom. Erfarenheten visar såsom väll alla domare i underrätt kunna vitsorda, att ett upprepande av ett vittnesmål föranleder att vittnets minnesbild av händelsen försvagas. E t t upprepat vittnesmål blir alltid mindre tillförlitligt än det ursprungligen avgivna. Skiljaktiga meningar om ett vittnes utsago skulle ju lätt kunna uppstå även inom domstolen, om det ej genom protokollering fastslås vad vittnet sagt. Sådant är ej lämpligt, utan genom protokollet skall fastslås, hurudant vittnesmålet uppfattats av domaren. I v å r t land skulle det rent; av verka nedsättande för domstolen om den utvägen skulle anlitas, som processkommissionen framkastar, att låta personer som åhört en vittnesberättelse höiras på ed om innehållet av en sådan berättelse. Bestämmelsen om att protokoll över förhandlingar och vittnesberättelser skall genast slutgiltigt upprättas skulle föranleda till att behandlingen av målen utan någon nytta bleve synnerligen tidsödande och på samma gång tröttande för parter och domare. E t t på betryggande sätt fört memorial bör vara tillfyllest, och vittnesmålen kunna utan svårighet uppläsas för ett vittne ur detta memorial. Enligt förslaget skulle vidare ett mål alltid utsättas till huvudförhandling även om detsamma blivit fullständigt utrett under den förberedande förhandlingen. Att återupprepa förhandlingen i ett sådant mål, leder ej till en snabbare rättskipning utan till motsatsen, och det verkar konstlat med ett dylikt upprepande av en förhandling. Skall nämnd sitta uti ett dylikt mål, har ju domaren möjlighet att referera målet till nämnden. Ben fria bevisprövningen ä r enligt rådhusrättens förmenande ingalunda bunden av ett muntligt förhandliingsförfarande i den omfattning processkommissionen föreslagit, utan kan utan svårighet genomföras med ett muntligt-protokollariskt förhandlingssätt. Processkommissionen har utgått ifrån att en tillfredsställande rättegångsordning ej kan vinnas utan att de nuvarande grunderna övergivas och att ett muntligt förhandlingssätt är oavvisligen nödvändigt för en god rättegångsordning. Någon undersökning som giver stöd åt denna ståndpunkts riktighet föreligger icke, och helt visst reser sig det allmänna rättsmedvetandet i vårt land emot denna processkommissions ståndpunkt. Muntlighetens genomförande kräver förutsättningar, som vi — dess bättre vore man frestad säga — ej hava här i landet. Det synes rådhusrätten otvivelaktigt att rättegångsväsendet kan reformeras på nuvarande grund. Helt visst kan därigenom säkerheten vidmakthållas och snabbheten i processen befordras. Genom ett muntligt-protokollariskt förfaringssätt, vederbörligen reformerat, kan också kravet på billighet tillgodoses. Med ett muntligt förhandlingssätt skulle kostnaderna bli synnerligen betungande både för staten och de enskilda parterna, och följden bleve, att medan vi nu här i landet torde hava billigare rättegångskostnader än något annat land, möjligheten att skydda sin rätt genom process komme att, såsom i England, endast stå rikeman till buds. Rådhusrätten i Umeå har förklarat sig i huvudsak instämma i det av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtande samt anför därutöver följande : Vad stadsdomareföreningen i sitt utlåtande anfört därom att föreningen hyser den fasta förvissningen att farhågan för partipolitiskt inflytande vid valen av nämndemän och vid dessas utövande av sitt kall skall besannas, vill
320 rådstuvurätten för sin del ytterligare understryka. Erfarenheten visar nämligen, såsom föreningen ock påpekar, att alla val, som företagas av kommunala institutioner, i alltjämt stegrad grad behärskas av partipolitiska synpunkter. I fråga om protokoll i underrätterna anser rådstuvurätten det nu tillämpade muntligt-protokollariska systemet vara ur säkerhetssynpunkt att föredraga framför ett rent muntligt förfarande. Särskilt anser rådstuvurätten att vittnesberättelserna böra, liksom nu sker, upptecknas och protokollsföras samt omedelbart justeras. Att upprepa vittnenas hörande i hovrätten bleve med sådan anordning i regel onödigt och kunde vara ställt i beroende av parternas begäran eller om hovrätten med hänsyn till utredningen funne det nödigt. Utöver vad stadsdomareföreningen i detta ämne anfört förtjänar även framhållas frågan om svårigheten att förebringa bevis i menedsmål, om vittnesutsagorna icke upptoges i protokollet. Ej heller synes det rådstuvurätten vara ur rättskipningens intresse erforderligt att helt och hållet förbjuda ingivande av vittnesattester. Förhållanden kunna nog tänkas då dylika attester rent av äro att föredraga framför en muntlig vittnesutsaga. Förundersökningen i brottmål synes rådstuvurätten alltför mycket i detalj reglerad och opraktisk. Föreskrifterna äro onödigt omständliga och lämna för litet frihet åt polismyndigheten i dess verksamhet. Domstolen har att under förundersökningen taga ståndpunkt till ett flertal spörsmål, som utan olägenhet borde kunna överlämnas till polismyndighetens prövning. Föreskriften att jämväl ledamot av rätten äger att omedelbart framställa frågor till sakens utredning synes rådstuvurätten betänklig. Rätt för ledamot att framställa frågor för sakens utredning bör väl få förekomma, dock icke annat än efter medgivande av ordföranden, som bör förmedla frågorna till part eller vittne. Bevisning i ett mål bör enligt rådstuvurättens mening kunna förebringas i alla instanser, och högsta domstolens prövning bör omfatta såväl rättsfrågan som sakfrågan. För att förhindra allt för stor anhopning av mål i högsta instans, bör därför bestämmelsen om summa revisibilis bibehållas. Rådhusrätten i Skellefteå har förklarat sig instämma i det av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet samt meddelar, att stadsdomarna i övre Norrland vid sammanträde för överläggning i ämnet beslutat särskilt framhålla bland annat följande synpunkter: att rättegångsväsendets ombildning oborde i större utsträckning än vad processkommissionen föreslagit bygga på den bestående rättsordningen, vari förbättringar lämpligen kunde ske genom partiella reformer, att något verkligt trängande behov av städernas tvangsvisa förläggande under landsrätt icke torde föreligga, vadan en landsrättsförläggning lämpligast kunde ske genom frivillig anslutning från städernas sida, att farhågorna för partipolitiskt inflytande vid valen av nämndemän och vid dessas tjänsteutövning ingalunda borde underskattas (ett färskt exempel på partipolitiskt sidoinflytande hade uppvisats vid ett nyligen avhållet rådmansval i en närbelägen grannstad), att, därest mål skulle kunna upptagas i hovrätt såsom första instans, om parterna så överenskomme, detta torde bliva regel i de mera betydande målen till men för såväl över- som underdomstolarna, samt att muntligt-protokollariskt förfarande vore att föredraga framför enbart eller huvudsakligen muntligt.
Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet.1 Nedan angivna rådhusrätter hava i huvudsak instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet över processkommissionens betänkande: Varberg Eksjö Södertälje Kungsbacka Gränna Vaxholm Kungälv Växjö Norrtälje Marstrand Kalmar3 Sigtuna Lysekilb Oskarshamn Enköping Vänersborg Västervik* Nyköping Bords6 Visby Eskilstuna* Åmål Ronneby Torshälla Mariestad Karlshamn Strängnäs Lidköping Kristianstad Mariefred Skara Simrishamn Söderköping Skövde Ängelholm Motala Karlstad Halmstad Vadstena Filipstad Falkenberg Skänninge 1 Tryckt i Statens off. utredningar 1927: 15, sid. 255. Ett förslag till utlåtande utarbetades av en kommitté inom föreningen, vari deltogo borgmästarna B. Lindberg, W. Hallin, H. Sundberg och G. Bissmark samt rådmannen G. Tisell. Vid sammanträde med föreningen den 8 april 1927 beslöt föreningen att i huvudsaklig överensstämmelse med kommitterades förslag avgiva yttrande över processkommissionens betänkande. 2 Med tillägg, att det icke syntes vara lämpligt att till den ifrågasatta lagmansrätten förlägga sådana överexekutorsgöromål som förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förenade kontrollen över deras förfarande, förrättandet av exekutiva fastighetsauktioner m. m., vilka ärenden syntes vara skäligen främmande för domstolens övriga verksamhet. 3 Med tillägg, att åklagare ej borde lämnas rätt att meddela strafföreläggande. 4 Med tillägg, att all rättskipning borde ombesörjas av staten samt att städernas myndigheter borde skiljas från varje bestämningsrätt med avseende å rättskipningens ordnande. 5 Med tillägg, att rådhusrätten — under förutsättning, att överenskommelse kunde träffas med staden om avstående av dess privilegium att hava egen jurisdiktion samt att de vid rådhusrätten och magistraten anställda personer, om de vid omorganisationen nödgades avgå, bleve bibehållna vid sina löneförmåner — ej hade något att erinra emot att staden judiciellt införlivades med en domsaga i norra Bohuslän; domsagans säte borde dock förläggas till något större samhälle med goda kommunikationer vid kusten. 6 Med tillägg, att rådhusrätten i princip biträdde den av processkommissionen företrädda meningen, att rättskipningen såsom en statens angelägenhet jämväl i städerna borde omhänderhavas av staten och skiljas från städernas administration samt att ett sammanförande av land och mindre stad till gemensam jurisdiktion borde kunna ske även mot stadens bestridande under förutsättning, att uödig garanti för stadens befogade intressen åstadkommes.
21—291921
322 Askersund1 Nora Lindesberg Sala Köping
Arboga Falun5 Säter Hedemora Gävle
Hudiksvall Härnösand Örnsköldsvik* Luleå5 Piteå
x Med tillägg, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej häradsrätterna borde ombildas till kollegiala domstolar med tre rättsbildade ledamöter och fyra lekmannabisittare, och borde häradsrätterna* sammanträden ordnas kontinuerligt var eller varannan månad; förhandling mellan parterna inför rättens ordförande borde anordnas; yrkesmässig advokat borde hava avlagt examen, som erfordras för att bliva domare, samt erhållit utbildning vid domstol under minst två år; rättighet till advokatverksamhet borde vara fri for varje därtill kvalificerad person; disciplinär myndighet över advokaterna borde anordnas genom en särskild delegation av advokater och domare, utsedda av överdomstolen; obehörighet att vidare utöva advokatyrket borde kunna ådömas endast av domstol; vissa önskemål framställda angående delgivning av handlingar. 2 Med tillägg, att en hel del av processkommissionen föreslagna och såsom nödvändiga ansedda reformkrav syntes mycket väl låta sig förenas med bibehåUande i stort sett av den nuvarande organisationen av underrätterna samt att starka principiella skäl talade emot införande i rättegångsordningen 6 av institutet strafföreläggande. 3 Med tillägg, att det syntes olämpligt att med maktspråk framdriva frågan om städernas läggande under landsratt; att domstolarna även i medelstora städer borde förbliva såsom tremansdomstolar i yilka alla ledamöter deltoge med domaransvar i vanliga rättegångsmåls handläggning, även om vissa ärenden, såsom inskrivningsärenden, konknrsmål och överexekutorsmål. vore fördelade på de olika ledamöterna i ratten; att ett måls handläggning i två avdelningar, förberedande utredning och huvudförhandling, icke kunde förväntas komma att förkorta tiden för ett måls avgörande vid underdomstol i stad samt att det i c ke torde vara möjligt att i något mera invecklade eller större mål efter endast muntlig förhandling omedelbart meddela dom i målet. M tiU | ^ S ' a t t s P o r t e l s ys t e n ?ets avskaffande vore olämpligt, bl. a. av den anledning att, därest + - 1 A^ förbindelsen for mera avsevärd tid skulle avbrytas meUan landets centrum och dess mera avlägsna delar, därigenom skulle upphöra utbetalandet inom dessa sistnämnda områden av för domstolsväsendet avsedda medel och domstolarna därstädes icke kunna fungera. För dylikt fall ävensom då ekog i n t r ä d d e för s t a t e n håHande > k n n d e sportlerna nödtorftigt tjäna till institutionernas uppe8 Med tiUägg, bl. a. att rådhusrätten därjämte anslöte sig till direktör A. Vennerstens reservation till processkommissionens betänkande (del III sid. 239).
323 R E G I S T E R . Härad shö vdingar.1 Ahlgren, Chr. s. 166 Ahlgren, F . s. 181 Ahlström, T. s. 108 Alinder, E. L. s. 196 Andersson, K. G. s. 195 Anrep, C. W. s. 196 Arbman, A. s. 108 Arhusiander, O. E. s. 198 Bagge, A. s. 8 Beck-Friis, L. R. s. 198 Bellinder, S. s. 112 Bengtsson, C. E.** Bergelmer, E. s. 19 Bergfeldt, O. G.* Björkman, E. s. 196 Bladh, J. s. 153 Blomstedt, H. s. 198 Borell, T. s. 1 Braconier, J. H. s. 198 Brandt, T. s. 196 Brunnberg, A. O. s. 162 Cederschiöld, C. H . G. s. 93 Cederström, B. C.* Cervin, C. s. 197 Christenson, H . A. s. 195 Colleen, T. s. 198 Dahl, E. R. s. 69 Edling, H. M. s. 155 Edling, N. s. 22 Ehrenkrona, P . s. 196 Ekbom, K. s. 82 Ekenstam af, C. T.**
Fagerlin, K. s. 198 Forsberg, H. G. s. 196 Grönhagen, R. s. 74 Gröning, P. G. s. 80 Hagströmer, E. s. 195 Hamilton, H . A. H.** Hanson, O. s. 197 Hansson, J.* Hansson, P. s. 196 Hartman, C. s. 196 Hartmansdorff, v. A. s. 195 Hedborg, S. A. A. s. 197 Hellborn, B. s. 198 Helling, N. J. M. s. 118 Hult, A. D.** Hummerhielm, T. K. s. 197 Hydén, V. s. 198 Håkanson, E. M. s. 159 Jancke, K. s. 88 Johanson A. P . s. 141 Johansson, N.** Karlsson, O. s. 46 Kinnander, G. s. 197 Knorring von, L. J. s. 195 Kock, I. s. 198 Kramer, I. s. 197 Krok, H . s. 36 Kronlund, G. A. E. s. 144 Krook, O. s. 70 Kylander, II. s. 33 Körlof, A. H . s. 88
1 Beteckningen * anger, att utlåtande ej avgivits av häradshövdingen i fråga samt ** att utlåtandet ej avgivits av den ordinarie häradshövdingen utan av t. f. domhavande.
324 Lagergren, C. E. G. s. 139 Landergren, F . s. 197 Larson, J. M. s. 197 Larsson, A. T. s. 197 Leijonhufvud, E. s. 83 Lilienberg, B. s. 157 Lilienberg, C. H . A.** Linders, J. s. 198 Lindquist, G. J. A. s. 44 Lindstedt, G. F . s. 183 Lindwall, G. s. 197 Lundmarker, C. s. 196 Löfgren, E. A. s. 195 Malmström, A. B. s. 47 Melldahl, E. s. 197 Mellén, K. F . s. 140 Munck av Rosenschöld, N. s. 1 Nilsson, K. T. s. 195 Nordenström, C. s. 68 Nordström, A. s. 197 Norelius, C. A. s. 198 Nyman, F. O. s. 198 Nyrén, A. s. 198 Nyrén, S. M. s. 93 Olivecrona, A. s. 195 Ottosson, G. s. 139 Petersson, E. G. H. s. 197 Petrén, B. s. 177 Quennerstedt, N. H.** Reuterskiöld, A. s. 198 Rogstadius, W. G. H . * * Roos, A. H. s. 106 Rudling, T. G. s. 31 Rumar, H . s. 197 Rönquist, E. J. s. 197
Samuelson, J. A. s. 129 Schlyter, K. J. D.** Schough, J. O. s. 197 Seldén, R. W. e. 197 Severin, E. s. 90 Skotte, G. A. s. 197 Sydow von, E. s. 38 Sydow von, K. H.** Söderbaum, II s. 126 Söderström, C. F . s. 198 Toll, J. A. s. 195 Torell, H. s. 128 Täcklind, M. J. s. 198 Törner, A. F . s. 197 Verdier de, A. s. 196 Wallin, O. s. 55 Warmark, H . * Westholm, K. G. s. 197 Wetterling, G. A. s. 196 Wiberg, F . s. 88 Wickström, A. IL s. 196 Wihlborg, N. s. 196 Wijkmark, B. C. O. s. 195 Wisén, Y. s. 3 Wistrand, H . s. 195 Wullt, H. s. 132 Zethelius, H . W. s. 151 Zetterstedt, J. E. s. 197 Zetterstrand, B. R. s. 195 Äberg, C. R. s. 197 Åberg, G. R. s. 195 Äberg, H. O. E. s. 197 Åkerman, A. E.** Åstrand, C. s. 98 Öhman, I. E. s. 163
Rådhusrätter. Alingsås s. 290 Arboga s. 322 Askersund s. 322 Borås s. 321
Falkenberg s. 321 Falköping s. 299 Falsterbo (se Skanör med Falsterbo) Falun s. 322 Filipstad s. 321
Eksjö s. 321 Enköping s. 321 Eskilstuna s. 321
Gränna s. 321 Gävle s. 322 Göteborg s. 285
325 Simrishamn s. 321 Skanör med Falsterbo s. 281 Skara s. 321 Skellefteå s. 320 Skänninge s. 321 Skövde s. 321 Stockholm s. 199 Strängnäs s. 321 Strömstad s. 290 Sundsvall s. 314 Säter s. 322 Söderhamn s. 310 Söderköping s. 321 Södertälje s. 321 Sölvesborg s. 250
Halmstad s. 321 Hedemora s. 322 Hjo s. 297 Hudiksvall s. 322 Hälsingborg s. 279 Härnösand s. 322 Jönköping s. 243 Kalmar s. 321 Karlshamn s. 321 Karlskrona s. 249 Karlstad s. 321 Kristianstad s. 321 Kristinehamn s. 300 Kungsbacka s. 321 Kungälv s. 321 Köping s. 322
Torshälla s. 321 Trosa s. 240 Trälleborg s. 280
Laholm s. 281 Landskrona s. 276 Lidköping s. 321 Lindesberg s. 322 Linköping s. 240 Luleå s. 322 Lund s. 273 Lysekil s. 321
.
Uddevalla s. 288 Ulricehamn s. 295 Umeå s. 319 Uppsala s. 237 Vadstena s. 321 Varberg s. 321 Vaxholm s. 321 Vimmerby s. 248 Visby s. 321 Vänersborg s. 321 Västervik s. 321 Västerås s. 307 Växjö s. 321
Malmö s. 250 Mariefred s. 321 Mariestad s. 321 Marstrand s. 321 Motala s. 321 Nora s. 322 Norrköping s. 242 Norrtälje s. 321 Nyköping s. 321
Ystad s. 279
Oskarshamn s. 321
Åmål s. 321
Piteå s. 322
Ängelholm s. 321
Ronneby s. 321
Örebro s. 303 Örnsköldsvik s. 322 Östersund s. 316
Sala s. 322 Sigtuna s. 321 Särs Borgmästaren C. Lindhagen s. 22S » O. Dahlbäck s. 243 Stadsnotarien A. C. Wirgin s. 248 Borgmästaren P. Gamstorp s. 276 » J. Bååth s. 279 Rådmannen K. A. Björkman s. 285 » B. A. Wallinder s. 288
yttranden. t. f. rådmannen H. T. Gedda s. 288 » » G. Bäärnhielm s. 288 Borgmästaren V. Schneider s. 304 Rådmannen N. Siösteen s. 304 > C. Sandström s. 313 » B. Brinck s. 314
.
Statens offentliga utredningar 1929 S y s t e m a t i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nammer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning.
Rättskipning.
Fångvård.
Vattenväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Förslag till omorganisation av rättsobdncentväsendet m. mLagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehallande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. [22] Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning. [25] Statsförfattning.
Allmän statsförvaltning.
Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas
flnansväsen.
Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [17] Förslag till tillämpningsföreskrifter till tnlltaxeförordningen. [23]
Industri.
Handel och sjöfart.
Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [16] Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. [21]
Bank-, kredit- och penntngväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [15]
Politi. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällBskadlig art. [9]
Försäkringsväsen. Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. [3]
Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4] Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24] Hälso- och sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7] Betänkande med förBlag till steriliseringslag. [14] Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). [18] Allmänt näringsväsen. Fast egendom.
Kyrkoväsen. Under visnings väsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkårs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. [10] Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. [20] Försvarsväsen.
Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i frågaj om underofficerarnas tjänsteställning. [8]
Jordbruk med binäringar.
Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. [19]
Utrikes ärenden.
Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 291921
Internationell rätt.