Yttranden i anledning av Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1,
%
^
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 9 : 30 JUSTITIEDEPARTEMENTET
Y T T R A N D E N I ANLEDNING AV
BETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖR HÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN
(HOVRÄTTER, NEDRE JUSTITIEREVISIONEN, JUST1TIEKANSLERN, HÄRADSHÖVDINGAR)
S T O C K H O L M 1 9
Statens offentliga utredningar 1929 K r o n o l o g i s k
1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. m. ;vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 B. FÖ. 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 3. Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. Fi., 5. Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E. 6. -Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E. 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. 90 s. Fö. 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m.fi.undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s. E. 11. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. J u . 13. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning av underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. J u . 14. Betänkande med förslag till steriliseringslag. Beckman. I l l s. S. 15. Betänkande -med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåuingsrörelse. Marcus. 39 s. Fi. 16. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon
f ö r t e c k n i n g ?
m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. Marcus. 305 s. K. 17. Betänkande angående nitionell skatteuppbörd. Marcus. " S34 s. 5 utkast till blanketter. Fi. 18. Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 s. J o . 19. Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s. 28 skissritningar. J o . 20. Utredning och förslag rörande lantmäteriundcrvisningens ordnande. Marcus. 120 s. J o . 21. Betänkande och förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. Beckman. 198 s. K. 22. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. Norstedt. 450 s. J u . 23. Förslag till tillämpningsföreskrifter till tnlltaxeförordningen med motivering jämte utkast till anvisningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. Fi. 24. Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring m. m. Beckman, vj, 99 s. S. 25. Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Norstedt, iv, 325 s. J u . 26. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 8. Av J. C.W.Thyrén. Lund, Berling.' 217 s. J u . 27. Betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker. Marcus. 120 s. J o . 28. Betänkande angående moderskapsskydd. Norstedt. 213 s. S. 29. Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård. Marcus. 126 s. S. 30. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden Tid genomförande av den ifrågasatta rättegåugsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justitierevisionen, jnstitiekanslern, häradshövdingar.) Norstedt, vj, 304 (2) s. J u . 31. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 2. (Rådhusrätter, vjssa centrala verk, lansstyrelser, vissa sammanslutningar.) Norstedt, vj, 429 s. J u .
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (ur 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 9 : 30. JUSTITIEDEPARTEMENTET
YTTRANDEN I ANLEDNING AV
BETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN
I (HOVRÄTTER, NEDRE JUSTITIEREVISIONEN, JUSTITIEKANSLERN, HÄRADSHÖVDINGAR)
STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT <fc SÖNER
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. I. Svea hovrätt Göta hovrätt
1 .
23 Hovrätten över Skåne och Blekinge
44 Nedre justiti ere vision en
51 Justitiekanslersämbetet
55 Föreningen Sveriges häradshövdingar
59 Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet . . 85—87 Yttranden av domhavandena i följande domsagor: Norra Roslags 88 Sollentuna och Färentuna 90 Södertörns 92 Uppsala läns södra 96 Uppsala läns norra 99 Nyköpings 104 Livgedingets 106 Gotlands södra 107 SödersysBlets 109 Nordmarks 111 Fryksdals 111 Älvdals och Nyeds 112 Öster-Närke 114 Väster-Närke 117 Nora 119 Västmanlands västra 127 Västmanlands mellersta 130 Västmanlands östra . . . . - . . . 1 3 1 Västerbergslags 133 Nås och Malungs 134 Nedan-Siljans 136 Ovan-Siljans 138 Bollnäs 140
Norra Hälsinglands Nätra och Nordingrå Härjedalens Umeå Västerbottens mellersta Västerbottens norra Luleå Kalix Torneå Gällivare
142 146 149 154 156 157 159 160 161 163
Kinda och Ydre härads 164 Mjölby 165 Bråbygdens och Finspånga läns . . 1 6 7 Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds härads 176 Linköpings 178 Tveta, Vista och Mo 187 Norra och Södra Vedbo härads . . 189 östra härads 195 Västra härads . . . • . . • 196 östbo och Västbo härads 196 östra Värends 197 Mellersta Värends 200 Sunnerbo härads 204 Norra och Södra Tjusts härads . . 204 Norra Möre och Stranda härads . . 205 Södra Möre härads 206 Ölands 208 Hallands läns södra . . . . . . . 211 Hallands läns mellersta . . . . . . 2 1 2 Hallands läns norra 214 Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals härads 215 Inlands 216 Sunnervikens 218 Marks 219 Kinds och Redvägs härads . . . . 223 Borås 225
IV
Flundre, Väne och Bjärke härads . 2 2 6 Nordals, Sundals och Valbo härads . 227 Tössbo och Vedbo härads 230 Vadsbo 233 Gudhems och Kåkinds härads . . . 234 Vartofta och Frökinds härads . . . 235 Skånings, Vilske och Valle . . . . 239 Åse, Viste, Barne och Laske . . . 244 Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads 245 östra härads 247 Medelsta härads 248 Bräkne härads 249 Listers härads 251 Ingelstads och Järrestads härads . . 2 5 2 Gärds och Albo härads 253 Villands 254 östra Göinge 257 Västra Göinge 257 Norra Åsbo härads 258 Södra Åsbo och Bjäre härads . . . 258 Oxie och Skytts härads 259 Torna och Bara härads 262 Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads 271 Färs härads 273 Frosta och Eslövs 275 Rönnebergs, Onsjö och Harjagers . 293 Luggude härads 295 Personregister över domhavande.
II. Föreningen Sveriges stadsdomare . . 305 Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet 352 Yttranden av rådhusrätterna i följande städer: Stockholm 353 Särskilt yttrande av borgmästaren Lindhagen . . . 404 rådmannen Holmberg . . . . 4 1 3 Södertälje 417 Sigtuna 417 Uppsala 418 Torshälla 419 Linköping 420 Norrköping 422 Skänninge 424
Eksjö 425 Västervik 425 Vimmerby 429 Karlskrona Yttrande av ombudsmannen Eneroth 430 Sölvesborg 436 Kristianstad 437 Malmö 438 Lund 461 Landskrona 468 Hälsingborg 471 Ystad 472 Trälleborg 476 Skanör och Falsterbo 484 Laholm 484 Falkenberg 486 Varberg 487 Göteborg 489 Särskilda yttranden av rådmännen: Björkman 497 Falck 497 Nyborg och t.f. rådmannen Gedda 498 Lysekil 498 Uddevalla 499 Strömstad 501 Vänersborg 501 Alingsås 505 Borås 511 Ulricehamn 512 Hjo 517 Falköping 525 Kristinehamn 527 Filipstad 528 Örebro 528 Askersund 531 Västerås 532 Sala 535 Köping 537 Falun 538 Gävle 539 Söderhamn 539 Sundsvall 542 Särskilt yttrande av litterate rådmannen Brinck 542 Östersund 544 Umeå 549 Skellefteå 549 Luleå 550 Piteå Yttrande av borgmästaren Markström 551 Statskontoret
v Riksräkenskaps verket
556 Kommerskollegium
560 Allmänna nämnd
civilförvaltningens
löne575
Yttranden av Kungl. Maj:ts B efall ningshavande. över slåthållar ämbetet 585 Promemoria av tredje polisintendenten E. Hallgren 585 Promemoria av polisdomaren E. Willers 588 Länsstyrelserna i följande Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs
län: 589 594 599 601 604 614 615 619 625 637 639 643 646 652
Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens
661 665 667 669 674 675 677 678 684 686
Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund 690 Styrelsen för Svenska Stadsförbundet 698 Rådhusrätter, som instämt i det av styrelsen för Svenslca stadsförbundet avgivna utlåtandet 709 Föreningen Sveriges Landsfogdar
.710
Föreningen Sveriges Landsfiskaler
.718
Föreningen Sveriges Stadsfiskaler
.720
Bilaga. Bör i första instans finnas både över- och underåklagare (av hovrättspresidenten Jur. Dr. K. Schlyter) 727 Register över rådhusrätter
SVEA HOVRATT. Genom nådig remiss den 24 september 1928 har Eungl. Maj:t anbefallt hovrätten att, efter hörande av vederbörande domhavande, vilka hade att inhämta yttrande från vederbörande tingshusbyggnadsskyldige, ävensom av vederbörande överexekutorer och rådstuvurätter, inkomma med underdånigt utlåtande över ett av särskilda sakkunnige inom justitiedepartementet den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Sedan de yttranden hovrätten sålunda haft att infordra inkommit, får hovrätten, med överlämnande av desamma, härmed för egen del i underdånighet anföra följande. 1 fråga om själva utgångspunkten för det utlåtande hovrätten enligt den nådiga remissen har att avgiva har hovrätten funnit sig i viss mån tveksam. Enligt den instruktion för de sakkunnige, som av Kungl. Maj:t meddelats på grundvalen av chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 8 april 1927, hava de sakkunnige haft att — efter närmare beräknande av de erforderliga arbetskrafterna i en ny domstolsorganisation i enlighet med de grunder, som angivits i processkommissionens betänkande — verkställa undersökning rörande, bland annat, de kostnader, som vid genomförande av detta förslag skulle uppkomma. Särskild uppmärksamhet borde därvid ägnas spörsmålet om domstolspersonalens avlöningsförhållanden, i vilket sammanhang även vissa frågor om juristutbildningen borde komma under övervägande. Vidare borde till behandling upptagas frågan om lönereglering för befattningshavare vid åklagarväsendet enligt den av processkommissionen föreslagna organisationen ävensom övriga spörsmål av organisatorisk art, som kunde uppkomma vid genomförande av en ny domstolsorganisation. Denna instruktion synes närmast häntyda på att de sakkunnige borde i sina beräkningar och förslag utgå från de grundsatser, som innefattas i processkömmissionens betänkande. Så har emellertid instruktionen icke uppfattats av nämnda departementschef eller av de sakkunnige själva. De principer för organisationen av domstols- och åklagarväsendet, som ligga till grund för de sakkunniges betänkande, skilja sig väsentligt från dem, på vilka processkommissionen byggt sina förslag, och i åtskilliga fall hava de sakkunnige såsom anledning till dylik avvikelse åberopat direktiv, som under hand meddelats dem av departementschefen. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke, i fall där de sakkunnige i sitt betänkande byggt antingen på förslag av processkommissionen eller på departementschefens direktiv, hovrätten borde, i det skick vari ärendet nu föreligger, inskränka sig till att undersöka, huruvida de sakkunnige från de utgångspunkter de haft sig anvisade lyckats finna en tillfredsställande lösning av de till dem
2 hänskjutna spörsmålen. Hovrätten föreställer sig emellertid, att en dylik begränsning av hovrättens uppgift icke kan hava varit avsedd, utan att vad som med den nådiga remissen åsyftas är att hovrätten, nu liksom vid avgivande av sitt yttrande över processkommissionens betänkande, skall hävda sin egen mening i fråga om grunderna för en processreform och alltså äga ingå i kritik av såväl processkommissionens som de sakkunniges allmänna ståndpunkt, något som tydligen icke utesluter, att hovrätten i vissa fall uttalar sig även rörande det sätt, varpå de sakkunnige närmare utfört de av dem antagna principerna. xtraordina- J} n huvudanmärkning, vartill de sakkunniges betänkande under alla förhållesysemet. \an^en g e r anledning, ligger i deras underskattande av betydelsen av domarekårens oberoende ställning och deras bristande insikt om de krav, som den tillämnade nya rättegångsordningen ställer på denna kår. Den i regeringsformen hävdade grundsatsen om domares oavsättlighet har i den av de sakkunnige föreslagna domstolsorganisationen blivit i väsentlig grad åsidosatt, i det den dömande personalen i första och andra instansens domstolar till stor del utgöres av befattningshavare, som sakna fast anställning eller äro skyldiga att underkasta sig täta förflyttningar. Den ståndpunkt de sakkunnige i detta fall intagit är så till vida förklarlig, som i följd av åtskilliga omständigheter vikariatväsendet kommit att spela en betydande roll i den nuvarande domstolsorganisationen. Icke desto mindre skulle det enligt hovrättens mening vara betänkligt, om man vid den omgestaltning av domstolsväsendet, varom nu är fråga, komme att för en obegränsad tid framåt fastlåsa sig vid en domstolsorganisation, vari extraordinariesystemet ingår såsom ett integrerande led och den »fasta» domarepersonalen till stor del är ambulerande. De jämförelsevis lugna förhållanden, som sedan mer än ett sekel varit rådande i vårt land, hava ej givit anledning att uppmärksamma angelägenheten av domarekårens oberoende gent emot regeringsmakt eller dagsopinion. Den historiskt bevandrade är emellertid ej okunnig om att tendenser till obehörigt inflytande på domstolarna tidigare ej varit alldeles främmande för våra förhållanden; och går man till andra länder, saknas ingalunda erfarenhet om de påtryckningar, för vilka domstolarna under tider av politisk eller social spänning kunna utsättas från maktägande av skilda typer. Utan att alltför starkt räkna med möjligheten av dylika missbruk i ett land sådant som vårt och utan att underskatta våra domstolars motståndskraft gent emot tendenser av här antydd art, anser hovrätten det önskvärt att i en ny rättegångsordning domare i högre och lägre instanser erhålla en ställning, som icke blott gör dem i verkligheten oberoende gent emot obehöriga inflytelser utan utesluter varje misstanke om mottaglighet för obehörig påverkan. Från denna utgångspunkt måste hovrätten förorda, att alla yrkesdomare — bortsett från de tillfälliga vikarier som ej kunna undvaras och, tilläventyrs, inskrivningsdomare — erhålla en ställning, som omöjliggör administrativt entledigande eller tvångsförflyttning, samt att denna ställning göres ur ekonomisk synpunkt så fördelaktig, att den med fog kan betraktas såsom slutmål för en dugande jurist. Även bortsett från nu antydda synpunkt ligger enligt hovrättens uppfattning stor makt uppå att den domstolspersonal, som skall handhava det reformerade rättegångsväsendet, erhåller den goda och tryggade ställning, som kan vara ägnad att förse domstolarna med fullt kompetenta krafter. Såsom processkommissionen framhållit ställer den koncentrerade förhandling, som kännetecknar den nya rättegångsordningen, mycket stora krav på domaren. Den processledning, som blir av nöden såväl under den förberedande förhandlingen som, framför allt, under den i regel till ett enda tillfälle sammanträngda huvudförhand-
3 lingen, måste, särskilt i vårt land, där advokattvång anses icke kunna genomföras i avseende å rättegången i första instans, kräva en sinnesnärvaro, tankeskärpa och psykologisk blick, som icke torde kunna påräknas hos jurister av genomsnitt. Saknas hos domaren förmåga att under den kortvariga huvudförhandlingen behörigen utnyttja den dit koncentrerade vittnesbevisningen och de partsförhör, som där skola äga rum, kan huvudförhandlingen, lättare än den nu förekommande, vanligen på ett flertal tillfällen uppdelade rättegången, bliva missvisande och den därpå byggda domen oriktig. Reformen kan då lätt, i stället för att medföra ökad rättssäkerhet, komma att verka i motsatt riktning. Även själva domfällandet ställer på domaren långt större anspråk i den reformerade processen än i den nuvarande. Särskilt gäller detta, om man skulle komma att ansluta sig till den av processkommissionen förordade muntlighetsprincipen, vilken kräver ett så gott som omedelbart uppsättande av en dom med utförlig framställning av parternas ståndpunkter och en uttömmande redogörelse för den bevisning och de övriga skäl, varpå rätten stöder sitt domslut. Men även i en rättegångsordning, som, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande protokollföringen, dock bygger på koncentrationsprincipen •—• en typ som tidigare förordats av denna hovrätt och andra över processkommissionens betänkande hörda myndigheter — lärer kravet på domar med utförlig sakframställning och motivering göra sig gällande. Erkännes riktigheten av vad nu anförts, torde därav framgå såväl olämpligheten av att låta domarefunktioner i stor utsträckning utövas av unga oerfarna jurister i extra ordinarie ställning som nödvändigheten av att sörja för en relativt hög avlöning åt den fasta domstolspersonalen. < Att, såsom de sakkunniges förslag innebär, jurister med helt obetydlig praktisk utbildning och erfarenhet skulle efter reformens genomförande få, likasom för närvarande, fungera såsom ordförande i underrätt kan hovrätten alltså icke tillstyrka. Utan att förbise de fördelar en dylik tjänstgöring medför för den unga juristens egen utbildning och därigenom medelbart även för det allmänna, måste hovrätten såsom avgörande synpunkt fasthålla kravet på den garanti för en tillfredsställande utövning av den maktpåliggande domaregärningen, som ligger i en under långvarig tjänstgöring vid rättsväsendet ådagalagd duglighet och förvärvad erfarenhet. Då de sakkunnige — och i viss mån även processkommissionen — tänka sig en sådan uppdelning av domaregöromålen i domsagorna, att handläggningen av enklare eller mindre viktiga mål skulle utan vidare anförtros de i domsagorna anställda yngre funktionärerna och endast de svårare ellero viktigare målen förbehållas lagmannen, synes häri ligga ett förbiseende av såväl det förhållande att i den reformade rättegångsordningen de här förut antydda kraven på höga kvalifikationer hos domstolens ordförande ofta nog kunna göra sig gällande även i mål av till synes enkel beskaffenhet eller ringare vikt, som ock den, särskilt i tvistemål, framträdande svårigheten att i lag eller arbetsordning uppdraga en tillfredsställande gräns mellan de enklare eller obetydligare målen och de övriga. Såsom nyss antytts vill hovrätten ej bestrida, att den möjlighet, som för närvarande beredes yngre jurister att på eget ansvar öva sig i domarevärv, är av största värde även för det allmänna. E t t visst mått av dylik tjänstgöring bör i själva verket utgöra en oeftergivlig förutsättning för vinnande av anställning såsom ordinarie domare. Innan sådan anställning erhålles måste aspiranten ej blott hava i tjänstemannaställning inhämtat långvarig praktisk erfarenhet om ^ rättegångsväsendet utan även i personlig domareverksamhet lämnat prov på sina förutsättningar för domarekallet. Men med allt erkännande av nödvändigheten av dylik förberedande domaretjänstgöring, kan hovrätten dock ej anse nödigt att den utsträckes därhän att, såsom de sakkunniges förslag innebär, den vid underdomstolarna anställda dömande personalen
4 till långt mera än hälften utgöres av extraordinarie eller ambulatoriska befattningshavare och även i hovrätterna ett avsevärt antal domarebefattningar anordnas såsom »utbildningsplatser». Än mindre bör enligt hovrättens mening den omständigheten, att domstolarna för närvarande fungera såsom utbildningsanstalter för blivande administrativa befattningshavare i högre eller lägre grader, få åberopas såsom skäl för bibehållande av extraordinariesystemet. Tvärtom är det enligt hovrättens mening en ofrånkomlig konsekvens av processreformen att domstolarna icke längre böra få tagas i anspråk såsom förskolor för en stor personal inom statsförvaltningens område, utan att deras uppfostrande och vägledande verksamhet i stort sett begränsas till den personal som förbereder sig för rättsväsendet i någon av dess former. Ur ekonomisk synpunkt kommer naturligtvis en domstolsorganisation med huvudsakligen fasta, väl avlönade domare av mogen ålder att från det allmännas sida kräva större offer än en på extraordinariesystemet baserad. Hovrätten kan icke heller undertrycka den förmodan, att insikten härom i hög grad inverkat på de sakkunniges ståndpunktstagande i frågorna om domareutbildning och befordringsgång. Härvidlag likasom i åtskilliga andra fall lämnar förslaget det intryck, att sparsamhetsintresset — i och för sig befogat och berömvärt — fått spela en alltför dominerande roll i de sakkunniges betänkande. För flertalet av dem, som intressera sig för processreformen och över huvud äga förutsättningar för frågans bedömande, har det helt visst förefallit förvånande, att en reform, som skall byggas på de av processkommissionen förordade huvudgrunderna eller som över huvud kan vara ägnad att avhjälpa de olägenheter som äro förknippade med nuvarande rättegångsordning, skulle, såsom de sakkunnige tänka sig, kunna medföra minskade i stället för ökade utgifter för det allmänna. Möjligheten av ett dylikt resultat ligger — bortsett från en långt driven allmän sparsamhet och i viss mån uppenbarligen även mindre hållbara kalkyler — däri att de sakkunnige, säkerligen i bästa övertygelse, trott sig kunna konstatera, att vissa organisationsformer, som draga jämförelsevis låg kostnad, vore även ur rättsvårdens synpunkt att föredraga framför andra, ekonomiskt mera krävande anordningar och därför ej tvekat att förorda de förra. Håller man i likhet med hovrätten före att den dömande personalen bör i huvudsak bestå av ordinarie befattningshavare med en avlöning, ägnad att åstadkomma den väl kvalificerade besättning av befattningarna som är av nöden, komma, efter en rättegångsreform av den typ som processkommissionen åsyftat eller tilläventyrs den i någon mån avvikande typ, som hovrätten för sin del tidigare förordat, kostnaderna för rättsvården tvivelsutan att avsevärt överstiga vad som nu i detta hänseende kräves av staten ävensom av städerna och andra samfälligheter. Om denna kostnadsökning är en oundgänglig konsekvens av reformen, bör dock enligt hovrättens mening häri ej ligga något avgörande skäl för uppgivande av tanken på densamma. Hovrätten har redan tidigare framhållit det anmärkningsvärda i att statens kostnader för rättsvården, vilken hör till statens primära och självfallna uppgifter, stanna vid ungefär 1 % av samtliga statsutgifter. En avsevärd höjning av denna utgiftspost kan enligt hovrättens mening icke betraktas såsom en oskälig uppoffring för den förbättring av rättsvården, som en processreform skulle kunna medföra, om det reformerade rättsväsendets handhavande anförtros en på lämpligt sätt organiserad och avlönad personal. För den händelse att man emellertid skulle anse priset vara för högt, måste hovrätten för sin del — inför utsikten att en ny rättegångsordning kommer att byggas på otillfredsställande organisatoriska grundvalar — förorda, att man då hellre beslutar sig för att uppgiva tanken på en mera genomgripande processreform och stannar vid en
5 del mindre omfattande förbättringar i den nuvarande rättegångsordningen, vilken, trots vissa med fog anmärkta brister, dock även har avgjorda förtjänster och i stort sett uppbäres av allmänhetens förtroende. Vad angår organisationen av de olika instansernas domstolar och därvid först underrätterna, har hovrätten tidigare avstyrkt processkommissionens förslag om inrättande av stora domsagor med kvalitativ uppdelning av de i varje domsaga förekommande göromålen mellan en lagman och en eller flera lägre ställda fast anställda domare, s. k. rådmän. Hovrätten har därvid, med erkännande av att vissa skäl kunde tala för en differentiering av domareuppgifterna, framhållit dels svårigheten att på lämpligt sätt rekrytera rådmansplatserna och dels önskvärdheten av att kunna bevara det förtroendefulla personliga förhållande, som ännu i många fall råder mellan en häradshövding och befolkningen i hans domsaga och som med den nya anordningen skulle gå förlorat. Men framför allt har hovrätten mot processkommissionens förslag gjort gällande, att ett väsentligare förstorande av domkretsarna skulle leda till undergrävande av den ställning nämnden för närvarande intager såsom förbindelseled mellan yrkesdomaren och befolkningen, en ställning som hovrätten ansett vara u r rättsväsendets synpunkt synnerligen betydelsefull. Hovrätten tillåter sig hänvisa till den närmare utveckling av dessa synpunkter, som innefattas i hovrättens tidigare utlåtande. Vad där blivit anfört äger i huvudsak tillämpning å de sakkunniges förslag, vilket likasom processkommissionens åsyftar inrättande av domsagor med betydande folkmängd och utsträckning. Så till vida skiljer sig emellertid de sakkunniges förslag från det tidigare, som enligt de sakkunniges mening den vid sidan av lagmannen fungerande domarepersonalen icke, såsom processkommissionen åsyftat, skall utgöras av oavsättliga rådmän utan — bortsett från ett antal fast anställda inskrivningsdomare — bestå av extra ordinarie notarier och från vederbörande hovrätt utsända fiskaler och assessorer. Denna anordning, som ej drabbas av den mot processkommissionens förslag riktade invändningen om svårighet att på lämpligt sätt fylla ordinarie platser av rådmanstyp, har däremot i det föregående kritiserats ur andra synpunkter, vartill här må läggas att den ständiga växlingen av de många funktionärerna i varje domsaga måste vara ägnad att i än högre grad än den av processkommissionen tilltänkta anordningen göra slut på det personliga förhållandet mellan domarepersonalen och befolkningen samt åt domsageförvaltningen giva karaktären av ett ämbetsverk utan närmare kännedom och erfarenhet om ortsförhållandena. I betraktande av vad nu och tidigare blivit från hovrättens sida anfört i fråga om rikets indelning i domsagor och organisationen i de särskilda domsagorna anser hovrätten sig böra fasthålla, att domkretsarna i allmänhet icke böra ökas utöver sin nuvarande storlek, och att i varje domsaga bör i regel finnas endast en domare, häradshövdingen, vilken bör biträdas dels av en förvissa år förordnad sekreterare och dels en eller två notarier. Därest, på sätt hovrättens tidigare utlåtande innebär, häradshövdingen befrias från all protokollföring och så gott som all expedition ävensom från utfärdande av gravationsbevis, kommer han i tillfälle att huvudsakligen ägna sig åt sin egentliga domaregärning. Att denna kommer att omfatta även mindre viktiga mål räknar hovrätten såsom en fördel ur den redan framhållna synpunkten att jämväl handläggningen av dylika mål kan komma att kräva egenskaper, vilka i främsta rummet äro att förutsätta hos en erfaren och beprövad domare, vartill kommer fördelen att undgå de missförhållanden, som städse äro förknippade med en uppdelning av målen efter deras större eller mindre vikt. Inskrivningsärendena torde, av skäl som angivas i hovrättens tidigare utlåtande, böra i det stora flertalet domsagor handläggas av häradshövdingen själv men under former, som väsentligen lätta den med dessa ärenden sammanhängande arbets-
bördan. I några av de största eller tätast befolkade trakterna torde emellertid inskrivningsdomare böra anställas. I fråga om vissa av de minsta domsagorna synes en sammanslagning böra tagas under övervägande, varemot de mest arbetstyngda domsagorna — och i främsta rummet de i vilka biträdande domare behövt anställas — torde böra delas. Kollegiala I avseende å domstolsorganisationen i de större och medelstora städerna, stadsdomvilka enligt de sakunniges likasom enligt processkommissionens förslag skulle stolar. ingå i domsageindelningen, vidhåller hovrätten sin tidigare hemställan oin bibehållande eller inrättande av kollegiala domstolar med tre lagfarna ledamöter. Hovrätterna, Beträffande hovrätternas domarepersonal karakteriseras de sakkunniges förslag i främsta rummet därav att endast ett mindre antal av de i dessa överdomstolar anställda domare skulle innehava vad de sakkunnige benämna sluttjänst. En avsevärd del av domstolsledamöterna, de s. k. assessorsaspiranterna, skulle vara vanliga extraordinarie befattningshavare, andra, assessorerna, skulle erhålla konstitutorial eller tilläventyrs fullmakt men vara underkastade skyldighet att mottaga längre eller kortare tids förordnanden vid lagmansrätt. Det övervägande antalet, hovrättsråden, skulle visserligen förses med fullmakt och därigenom fritagas från skyldighet att tjänstgöra i annan domstol, men vid bestämmande av avlöningen för deras platser skulle dessa anses såsom övergångsplatser, med andra ord befattningar, på vilka ingen, som vore i stånd att erhålla en bättre avlönad plats, vore benägen att stanna. Såsom slutplatser skulle endast befattningarna såsom president och divisionsordförande vara att betrakta. I fråga om divisionernas sammansättning hava de sakkunnige tänkt sig, att division skulle vara domför med fyra ledamöter och att en av ledamotsplatserna skulle såsom utbildningsplats vara förbehållen en assessor eller assessorsaspirant. Ett dylikt förslag till organisation av andra instansens domstolar bär enligt hovrättens mening vittne om en genomgripande missuppfattning rörande den uppgift dessa domstolar hava att fylla i rättsskipningen och framför allt i en reformerad process, där ett muntligt koncentrerat förfarande bör förekcmma även i appellinstansen. Inrättande av överdomstolar påkallas dels av nödvändigheten att förebygga rättsförluster för parter, som först genom rättegången i underrätten och dess dom komma till rätt insikt om det faktiska och rättsliga läget av den i första instansen avgjorda frågan, och dels av svårigheten eller omöjligheten att åt de talrika och över hela landet spridda underrätterna bereda en organisation, som erbjuder fullt tillfredsställande garanti för undvikande av misstag i särskilda fall. Ur dessa synpunkter anses så gott som allestädes inrättandet av en andra instans vara ofrånkomligt. Organiserandet av ännu en instans påkallas däremot ingalunda av nu angivna omständigheter. Det kan ej vara förenat med oöverstigliga svårigheter att så anordna andra instansens domstolar och den dit förlagda processen, att ur de tvistande parternas synpunkt något skäligt krav påträtt till ytterligare fullföljd ej kan sägas vara för handen. Tillvaron av en såsom tredje instans fungerande högsta domstol, låt vara av yppersta kvalitet, är icke i och för sig något gott. Då de flesta dit fullföljda klagomål säkerligen bliva resultatlösa, innebär detta i själva verket, att den part, som i de båda överinstanserna och kanske i alla tre instanserna befunnits hava rätt, måst finna sig i ett för honom ofta nog högst olägligt och någon gång ödesdigert förhalande av det bistånd staten principiellt varit pliktig att snarast möjligt tillhandahålla honom för realiserande av hans rättskrav. A t t i flertalet länder en tredje instans likväl icke kan undvaras beror därav att rättslivet kräver den enhetliga ledning som ligger i en högt kvalificerad centraldomstols avgöranden i rättsfrågor. Men tillvaron av en dylik cen-
7 tralinstans bör ingalunda medföra ett åsidosättande av statens plikt att draga försorg om att målen i andra instansen vinna en prövning, som gör det möjligt att till ett minimum inskränka fullföljden av mål till den högsta instansen. Förbises angelägenheten härav, kan följden bliva icke blott den att parter i stor utsträckning nödgas finna sig i ett betänkligt förhalande av den slutgiltiga prövningen av deras rättskrav, utan även att den högsta instansen ej medhinner att såsom sig bör fullgöra sin ytterst maktpåliggande uppgift att fungera såsom regulator på rättslivet. Det är alltså av största vikt att andra instansens domstolar och förfarandet i denna instans inrättas så, att ur de tvistande parternas synpunkt något befogat krav på ytterligare prövning av deras sak icke kan framställas. Huruvida under förutsättning härav garantier mot ett mera allmänt överklagande av andra instansens domar — med därav följande fördröjande av det slutliga avgörandet och överbelastning av den högsta instansen — böra sökas i lagbestämmelser, som helt eller delvis inskränka den högsta instansens prövning till rättsfrågan eller eljest på ett eller annat sätt utesluta tillträdet till denna instans, är ett omtvistat spörsmål, som här ej skall närmare beröras. Men tydligt är å ena sidan att, så till vida som appelldomstolarna genom lagbud göras till sista instans, staten ikläder sig ett starkt ansvar för kvaliteten av den rättsskipning som där utövas, å andra-sidan att, i den mån tillträdet till den högsta instansen av lagstiftningen lämnas öppet för de rättssökande, staten bör genom stärkande av den andra instansens kvalitet och auktoritet söka förebygga den fara, som ligger i att denna instans efter hand framstår såsom en mer eller mindre meningslös spärr på den allfarväg, där den högsta instansen utgör målet. Vad nu blivit anfört äger i viss mån tillämpning oberoende av spörsmålet om en processreform av det slag, som nu är i fråga. Genomförandet av en dylik reform är emellertid ägnat att ytterligare motivera kravet på hovrätternas utrustande med en domarepersonal av framstående kvalitet. Även i hovrätterna kommer en koncentrerad huvudförhandling att ställa stora anspråk på domstolens ordförande och övriga ledamöter. Även där kommer man att kräva fylligt motiverade domar, som ej få grundas allenast på aktstudium utan böra meddelas på grundvalen av den muntliga förhandlingen och omedelbart eller med kort frist följa på denna. Skulle därjämte, såsom i det föregående förordats, domareverksamheten i första instans i stort sett förbehållas en högt avlönad och på grund därav högt kvalificerad kår av ordinarie domare, vore det föga klokt eller rimligt att låta andra instansen huvudsakligen bestå av ledamöter, pom ännu ej uppnått fast domareställning eller som väntade att framdeles vinna befordran till domare i första instans eller tilläventyrs blivit, såsom mindre ägnade för dylik befordran, kvarsittande såsom diskvalificerade lagmansaspiranter. E n dylik organisation av andra instansens domstolar kan näppeligen i förhållande till underrättsorganisationen erbjuda den ökade garanti för målens riktiga avgörande, som ligger i appellsystemets idé. I varje fall kunna sålunda organiserade domstolar svårligen komma att i den stora allmänhetens ögon framstå såsom ägnade att normalt fungera såsom slutinstans. Hovrätten måste alltså för sin del ställa sig bestämt avvisande till de sakkunniges förslag i fråga om den dömande hovrättspersonalen. Enligt hovrättens mening bör det endast undantagsvis ifrågakomma att såsom ledamöter i hovrätt tjänstgöra andra befattningshavare än sådana som där intaga ställningen av hovrättsråd, divisionsordförande eller president. Något anordnande av ledamotsplatser för utbildning av blivande hovrättsåd bör alltså icke äga rum. Tvärtom bör extraordinariesystemet begränsas genom sådana lagbestämmelser om divisionernas domförhet som kunna motverka eller omöjliggöra nu
rådande tradition att för offentliga uppdrag utanför hovrätten anlita ett större antal hovrättsråd. Avlöningarna för hovrättsrådsämbetena böra sättas till belopp, som kunna göra dessa befattningar till ett eftersträvansvärt slutmål för högt kvalificerade jurister. De böra därför ej understiga lönerna för lagmän, bortsett tilläventyrs från innehavarna av ett fåtal bland de mest arbetstyngda domsagorna, övergång från hovrättsråds- till lagmansämbete bör alltså i regel ej ifrågakomma. Divisionsordförande böra erhålla en avlöning, som avsevärt överstiger den normala lagmanslönen och alltså kan erbjuda lockelse för särskilt framstående lagmän. Till presidenter bör utgå samma avlöning som till justitieråd. Under förutsättning att dessa hovrättens uttalanden vinna godkännande, anser hovrätten sig kunna vidhålla sitt tidigare gjorda uttalande om möjligheten för att i hovrätterna nedsätta det domföra antalet ledamöter från fyra till tre. I sitt föregående utlåtande har hovrätten avstyrkt processkommissionens förslag om de i hovrätten fullföljda målens föredragande genom parternas advokater och i stället förordat föredragningens uppdragande åt tjänstemän i hovrätten. Gentemot de sakkunnige, vilka härutinnan anslutit sig till processkommissionen, vidhåller hovrätten sin tidigare ståndpunkt. Hovrätten anser nämligen alltjämt tjänstemannaföredragningen i och för sig äga avgjort företräde framför en på advokaterna ankommande framställning och dessutom medföra den synnerligen beaktansvärda fördel, som ligger i möjligheten att på denna väg pröva och utbilda yngre krafter. Vad beträffar antalet hovrätter hava de sakkunnige förordat dessa domstolars utökande från tre till sju. Denna hovrätt har i sitt tidigare utlåtande ansett att, under förutsättning av anordnande i de särskilda länen av s. k. hovrättsting för grövre brottmål, annan utökning ej skulle behöva ifrågakomma än att för de fyra norrländska länen inrättades en särskild hovrätt. Även härutinnan vidhåller hovrätten sin tidigare ståndpunkt. De sakkunnige, som ej kunnat undgå att inlåta sig på beräkningar om antalet behövliga divisioner, hava därvid, under antagande att efter reformens genomförande antalet inkommande mål skulle komma att bliva ungefär detsamma som för närvarande, uppgjort vissa kalkyler över det antal mål som skulle kunna medhinnas varje sessionsdag samt från dessa utgångspunkter ernått ett visst antal divisioner och med hänsyn därtill beräknat antalet hovrättsledamöter. Hovrätten tilltror sig icke att göra något mera vägande uttalande angående tillförlitligheten av dessa beräkningar men vill framhålla, att då det advokattvång, som skulle tillämpas i hovrätterna, säkerligen komme att medföra avsevärd stegring av kostnaden för fullföljd och därigenom även en viss minskning av antalet fullföljda mål, det av de sakkunnige beräknade antalet divisioner och hovrättsledamöter torde få anses tillsvidare vara tillräckligt. DomareutbUd- Vad de sakkunniges betänkande innehåller i fråga om domareutbildning och ning och be- befordringsgång är byggt på helt andra principer i fråga om domstolsorganifordnngsgang. s a f t o n Q ^ avlöningsförhållanden än dem hovrätten i det föregående förordat och skall därför ej föranleda några mera ingående uttalanden från hovrättens sida. Hovrätten anser sig dock böra framhålla, att ett så detaljerat reglemen terande av domareaspiranternas tjänstgöring fram till hovrättsrådsutnämningen, som de sakkunnige tänkt sig, knappast torde vara genomförbart, då vissa svårberäkneliga omständigheter, såsom ökad eller minskad tillgång på aspiranter, här spela in, att den långt drivna uppstyckningen i perioder av tjänstgöring vid underdomstol och i hovrätt icke torde väl lämpa sig för alla de unga krafter med skiftande håg och läggning, som stå till buds för rekryteringen och förtjäna tillvaratagas, samt att kravet på ett ända fram mot fyrtioårsåldern fortsatt ambulerande levnadssätt och därav ofta nog föranlett celibat torde komma att från domarebanan avskräcka åtskilliga, som där skulle göra det
9 allmänna goda tjänster. Om det, såsom hovrätten tillåtit sig framhålla, är av vikt att domarekarriären i framtiden göres ekonomiskt lockande för personer med framstående begåvning, så är det ur liknande synpunkt angeläget att staten ej alltför starkt och alltför byråkratiskt ingriper i aspiranternas livsföring. Att staten söker med en viss planmässighet leda domareutbildningen och domareaspiranternas tjänstgöring är blott i sin ordning, men därvid får ej förbises möjligheten av att en del domareaspiranter lämpligen kunna i en annan ordning än den utstakade genomgå de olika slag av tjänstgöring, som anses böra föregå en domareutnämning, eller, i särskilda fall, utan genomgående av dessa stadier, ådagalägga sin mogenhet och duglighet. I sitt utlåtande över processkommissionens förslag har hovrätten såsom en ordinär befordringsväg för domareaspiranter angivit följande tjänstgöringsserie: 1) Tjänstgöring såsom domsagenotarie, förknippad med någon tjänstgöring hovrätt; 2) sekreterareanställning i domsaga eller vid kollegial underrätt i stad med därunder förekommande domarevikariat; 3) anställning såsom föredragande i hovrätt; 4) vikariat för underdomare eller hovrättsråd; samt 5) ordinarie domarebefattning i underrätt eller hovrätt. Sin sålunda uttalade uppfattning vidhåller hovrätten, med tillägg att den tjänstgöring i hovrätt, som normalt skulle följa på sekreterareanställning i domsaga, borde omfatta till en början protokollföring i hovrätten, därefter utförande av åklagaretalan i vissa mål och sedermera föredragning i hovrätten samt i vissa fall tjänstgöring såsom revisionsfiskal eller revisionssekreterare. Beträffande de löner, som i de sakkunniges betänkande föreslås för domstols- Domstolsper personalen, framgår av det föregående, att hovrätten finner de principer, på aonalens löner vilka förslaget härutinnan är byggt, vara otillfredsställande. Vid en mera de' taljerad granskning av de ifrågasatta lönebeloppen för de domarebefattningar, som enligt hovrättens egen mening böra ingå i organisationen — de enda, om vilka hovrätten torde behöva yttra sig — finner hovrätten till en början lagmansbefattningarna vara så till vida väl tillgodosedda, som åtskilliga innehavare av dylika befattningar, ovisst dock huru många, skola, tack vare de föreslagna s. k. lönetilläggen, uppnå en totalavlöning av 21 000 kronor. Såsom föga tillfredsställande måste däremot betecknas, att för vissa lagmän — dem som över huvud ej komma i åtnjutande av lönetillägg — avlöningen skulle komma att stanna vid omkring 13 000 kronor. Det vill synas hovrätten som om ingen lagman borde behöva åtnöjas med lägre avlöning än omkring 15 000 kronor, och att för flertalet av dem lönen borde hålla sig omkring ett belopp av 17 000 kronor. Därest så blir fallet torde ur synpunkter, som i det föregående antytts, lönen för hovrättsråd skäligen böra sättas till sistnämnda belopp. Vad de sakkunnige anföra om att hovrättsrådsbefattningarnas utbrytande ur avlöningsreglementets lönegrad B 30 (den så kallade rådsgraden) skulle medföra motsvarande förhöjning i löneställning för stora grupper av administrativa tjänstemän härrör ur en helt annan grundsyn på överdomstolarnas ställning än den, som hovrätten förmenar vara den rätta. Skola dessa domstolar kunna fylla den uppgift i rättsvården, som enligt hovrättens mening bör tillkomma dem, bör en jämförelse mellan hovrätternas domarepersonal och de administrativa råden vara helt utesluteji. Divisionsordförande torde i avlöningshänseende böra likställas med de bäst avlönade lagmännen och alltså erhålla en lön av 21 000 kronor. För justitieråd anser hovrätten en avlöning av 24 000 kronor skäligen kunna ifrågakomma. Under förutsättning att hovrätternas antal stannar vid fyra, synes sistnämnda avlöningsbelopp böra utgå även till hovrättspresidenter. De sakkunniges förslag rörande domsagenotariernas ställning och avlöning föranleder ej erinran från hovrättens sida. Till de sekreterare, som enligt hovrättens förslag skola på förordnande
10 tjänstgöra i domsagorna, synes skäligen böra utgå ett arvode av omkring 5 000 kronor. Protokollföringen i hovrätterna blir, om denna hovrätts förslag rörande hovrättsförfarandet godkännes, av rätt maktpåliggande beskaffenhet. För dess fullgörande torde böra på förordnande anställas vissa befattningshavare. I allmänhet torde därtill komma att anlitas jurister, som nyss passerat stadiet av domsagesekreterare. De torde skäligen kunna avlönas med samma belopp som sistnämnda befattningshavare. De befattningshavare, åt vilka enligt hovrättens mening borde uppdragas att utföra föredragningen i hovrätterna, synas, likasom domsagesekreterarna, böra vara endast tillförordnade. E t t arvode av omkring 7 000 kronor, med förhöjning efter viss tids tjänstgöring, synes skäligen kunna ifrågakomma för dessa befattningshavare. För avlönande av ett antal yngre domareaspiranter, som vilja i utbildningssyfte tjänstgöra å hovrätts kansli, antingen före eller strax efter tjänstgöring såsom domsagesekreterare, torde böra till varje hovrätts förfogande ställas ettvisst antal arvoden av ungefär samma storlek som de till förste notarie utgående. • Den av de sakkunnige föreslagna avlöningen för inskrivningsdomare synes ej giva anledning till erinran. _ I avseende å åklagareväsendet ansluter sig de sakkunniges betänkande så till vida till det av processkommissionen avgivna, som åklagarefunktionerna vid underrätt skola uppdelas mellan s. k. statsåklagare — vilka huvudsakligen skola uppträda i de svårare brottmålen och helt ägna sig åt sin åklagareuppgift — samt underåklagare, som i de flesta fall tillika äro polismän och kunna i viss mån tagas i anspråk även för annan verksamhet. I de högre instanserna skulle enligt såväl de sakkunniges som processkommissionens mening åklagaretalan utföras av där anställda tjänstemän — i hovrätt advokatfiskalen eller en hovrättsfiskal. Hovrätten har för sin del i princip intet att erinra mot de sålunda framställda förslagen, i vad de avse åklagareväsendet i överinstanserna, ej heller mot förslaget att fritaga statsåklagarna från polisgöromål — förundersökning i brottmål häri ej inbegripen — och från åligganden, som överhuvud ej sammanhänga med åklagarefunktionen. Likaledes finner hovrätten övervägande skäl tala för att, på sätt de sakkunnige föreslagit, statsåklagarepersonalen uppdelas i ett relativt litet antal distrikt — enligt de sakkunnige sammanlagt sexton — med två eller flera statsåklagare i vart sådant distrikt. Vad beträffar underåklagarna föreställer hovrätten sig, att den nu rådande kombinationen ay åklagare- och polismannafunktionen svårligen kan undvaras. I vad mån underåklagare må kunna befrias från andra administrativa bestyr än polismannaverksamhet har icke närmare utretts av de sakkunnige. De inskränka sig till att, med erkännande av olämpligheten av att nu ifrågavarande befattningshavares åklagareuppgift eftersattes för andra åligganden, framhålla dels den minskning i underåklagarnas arbetsbörda, som kommer att uppstå genom statsåklagaretjänsternas inrättande, och dels den lättnad, som redan vunnits genom vissa på senare tid vidtagna anordningar. Hovrätten måste för sin del förorda, att det tages under noggrant övervägande, huruvida icke underåklagarna kunna befrias från alla andra offentliga åligganden än åklagare- och polisgöromål, framför allt från skatteindrivning och andra utmätnmgsmannabestyr. Erfarenheten visar att dessa senare åligganden esomoftast taga i anspråk största delen av en landsfiskals tid och intresse, och det vore helt visst till stor fördel för rättsvården, om de kunde uppdragas åt särskilda tjänstemän. Att en dylik reform skulle medföra ökade utgifter för staten ligger i öppen dag; men då såväl underåklagaredistrikten som de nu ifrågasatta särskilda utmätningsmännens tjänsteområden kunde göras betydligt större än de
11 nuvarande landsfiskalsdistrikten, torde kostnadsökningen ej befinnas alltför avskräckande. I sitt utlåtande över processkommissionens betänkande har hovrätten förordat förbud för underåklagare att utöva advokatverksamhet. Denna ståndpunkt vidhåller hovrätten fortfarande. Skulle, såsom hovrätten nu föreslagit, underåklagarna befrias från utmätningsmannabestyr, bortfaller visserligen den av hovrätten i det tidigare utlåtandet framhållna betänkliga dubbelställning en åklagare kan komma att intaga såsom på en gång ombud för en till betalning dömd part och indrivare av motpartens fordran; men vad som kvarstår är faran för att det yrkesmässiga utövandet av ombudsmannaskap vid en viss underrätt skulle kunna i förhållande till allmänheten medföra ett beroende, som, när det gäller en tjänsteman i åklagareställning, bör undvikas. De vid stadsdomstolarna fungerande åklagarna, vilka för närvarande äro kommunala befattningshavare, skola enligt de sakkunniges förslag göras till statsfunktionärer. Denna omläggning anser hovrätten sig böra tillstyrka. P å den föreslagna anordningens detaljer finner hovrätten sig ej böra ingå i vidare mån, än att hovrätten avstyrker att, såsom de sakkunnige ifrågasatt, med åklagarebefattningarna i vissa städer förknippas de göromål, som eljest åligga stadsfogde. För ernående av en väsentlig förbättring av åklagareväsendet — en förbättring som redan under nuvarande rättegångsordning är högst önskvärd och ur processreformens synvinkel måste anses nödvändig — är det emellertid ett huvudvillkor, att åklagarepersonalens avlöningsförmåner bestämmas efter grunder, som göra det möjligt att få åklagarebefattningarna besatta med lämpliga personer. I detta avseende lämnar enligt hovrättens mening de sakkunniges förslag rum för befogade anmärkningar. Sålunda anser hovrätten den föreslagna avlöningen för statsåklagarna otillräcklig. Dessa befattningshavare, som av de sakkunnige placerats i en lönegrad svarande mot B 28 i det allmänna avlöningsreglementet, torde, med hänsyn till befattningshavarnas maktpåliggande beskaffenhet och den begränsade utsikten till vidare befordran, böra inordnas i en lönegrad motsvarande avlöningsreglementets B 30, med en begynnelselön å dyraste ort av 10 500 kronor och slutlön av 11 940 kronor, i sammanhang varmed även advokatfiskals löneställning torde böra förbättras, så att hans avlöning på olika tjänsteåldersstadier överstiger statsåklagarnas med ett ej alltför obetydligt belopp, förslagsvis omkring 1 000 kronor. I hög grad otillfredsställande är de sakkunniges förslag beträffande avlöningsförmåner till underåklagarna. För flertalet av dessa räkna de sakkunnige ej med någon som helst ändring av den nuvarande löneplaceringen, som innebär att begynnelseavlöningen utgör 4 250 kronor och slutlönen 5 050 kronor. En dyrköpt erfarenhet visar, att en dylik avlöning redan under nuvarande förhållanden är otillräcklig; och skulle, såsom hovrätten förordat, möjligheten till biförtjänst genom fullmäktigskap vid rätten betagas underåklagarna, framstår nödvändigheten av en betydlig löneförbättring. Hovrätten anser ifrågavarande befattningshavare icke böra placeras i lägre lönegrad än B 25 i gällande löneplan, med en begynnelseavlöning för befattningshavare å dyraste ort av 8 124 kronor och en slutaylöning av 9 540 kronor. Skulle, såsom de sakkunnige föreslå, för vissa underåklagarebefattningar uppställas krav på juridisk examen — något som hovratten emellertid ej anser oundgängligt — torde hithörande befattningshavare böra placeras i lönegraden B 26. I fråga om byggande och underhållande av domstolslokaler uttala de sak- Domstolslokaler kunnige den ståndpunkten att, likasom hittills, lokaler för de högre instansernas domstolar skola tillhandahållas av staten men tingshusen däremot byggas och vidmakthållas av tingslagen. I vad rörer överdomstolarna torde i princip enighet råda om att staten själv bör åtaga sig ifrågavarande kostnad och bestyr. Det enda som tilläventyrs icke står klart för envar och därför må här framhållas 2—291185
12 är angelägenheten av att, vid bestämmande av förläggningsort för den eller de nya hovrätter, till vilkas inrättande processreformen kan giva upphov, bortse från den medverkan till lokalfrågans lösande, som en eller annan stadskommun kan finna sig böra erbjuda. När det gäller bekostande av underrättslokaler äro meningarna icke lika enstämmiga. Från olika håll har man tidigare uttalat sig för statens omhändertagande av även dessa lokaler. Onekligen kunna ock starka skäl anföras för en dylik lösning av frågan; men med hänsyn till de praktiska svårigheter, som skulle vara förknippade med statens övertagande av den omfattande förvaltningsuppgift, varom här bleve fråga, har hovrätten -— om ock med en viss tvekan — funnit sig böra i denna del ansluta sig till de sakkunnige. Därvid anser hovrätten sig emellertid böra framhålla angelägenheten av att i lag givas noggranna och effektiva föreskrifter rörande omfattningen av tingslagens skyldigheter, vilka synas böra inbegripa byggande och underhållande även av kansli- och arkivlokaler med nödiga inventarier samt lokalernas uppvärmning, belysning och städning ävensom hållande av telefon. Att däremot, på sätt de sakkunnige tänkt sig, i tingslagens skyldigheter skulle ingå bestridande av kostnad för anskaffande av skrivmaterialier samt diarier och jämförliga böcker eller för inbindning av fastighetsböcker och protokoll finner hovrätten opåkallat. Dessa kostnader torde böra påvila statsverket. Städernas er- Med spörsmålet om statens övertagande av rättsskipningen i städerna sammansättningsskyl- hänger frågan, huruvida staten bör avkräva städerna något slags gottgörelse dighet till för j e n minskning i utgifter, som en dylik omläggning medför. De sakkunnige staten. k a v a härutinnan föreslagit, att städerna skulle förpliktas att årligen inom loppet av tjugu år betala en viss »övergångsersättning», vars i början betydande belopp skulle för varje år under tjuguårsperioden minskas med en tjugondel. Hovrätten har i sitt utlåtande över processkommissionens betänkande framhållit olämpligheten av att staten på sitt övertagande av rättsskipningen i städerna söker bygga några ersättningskrav. Denna ståndpunkt vidhåller hovrätten. Den av de sakkunnige åberopade omständigheten, att det för städerna innebär en fördel, att staten övertager deras rättsväsende, kan enligt hovrättens mening varken ur rätts- eller billighetssynpunkt motivera uttagandet från statens sida av ersättning för att staten fullgör något som den betraktar såsom sitt åliggande. Det är svårt att inse, varför just städernas befolkning skulle lämna vederlag för en fördel, som denna befolkning har gemensam med landets övriga innebyggare. Veterligen har staten ej heller hittills i de särskilda fall, då en stad begärt att läggas under landsrätt, gjort anspråk på någon gottgörelse för stadens införlivande i ett statligt jurisdiktionsområde. E t t krav av denna art skulle säkerligen hava tett sig tämligen svårfattligt. Annorlunda ligger, såsom hovrätten tidigare erinrat, frågan om de särskilda inkomster, som av staten tillförsäkrats vissa städer för bestridande av kostnaderna för rättsvården, såsom de s. k. källarfrihetsmedlen och, enligt de sakkunniges och andras mening, tolagsersättningen. I den mån dylika inkomster må hava uppburits såsom bidrag till rättsskipningens bekostande — vilket i vad rörer tolagsersättningen ej synes fullt utrett — böra de naturligtvis bortfalla i sammanhang med statens övertagande av rättsskipningen. Övergången Bland de problem, som vid genomförande av processreformen kräva sin löstill den nya ning, framstår såsom ett av de viktigaste och på samma gång mest svårlösta det, ordningen. g o m gäller anskaffandet av den domare- och åklagarepersonal, som skall få till uppgift att från början realisera reformen. Den i och för sig förträffligaste lagstiftning rörande rättegångsväsendet blir i själva verket av föga värde, om de, som äro satta till dess handha vare, icke äro sitt värv vuxna; och av särskild vikt är att de, som vid själva ikraftträdandet av en genomgripande processreform hava att tillämpa de nya principerna, äga håg och förmåga att göra dessa principer till en levande verklighet. Skulle den personal det gäller visa sig i
13 större omfattning inkompetent för den stora uppgiften och reformen i följd därav komma att från början förfuskas, torde det bliva svårt att bota den skada, som ligger i uppkomsten av en slapp eller missriktad praxis och därav härrörande allmän misstro eller ovilja mot reformen. Dessa synpunkter hava icke vunnit tillbörligt beaktande från de sakkunniges sida. ^Vad till en början angår den dömande personalen synas de sakkunnige anse några särskilda övergångsanordningar knappast vara erforderliga. De utgå från att flertalet av de häradshövdingar, som äro i tjänst vid reformens ikraftträdande, komma att övergå till lagmanstjänster vid de nya underrätterna, och de synas vara alldeles främmande för tanken att bland dessa häradshövdingar skulle kunna finnas några, som ej vore lämpade för handhavande av ett lagmansämbete. Endast stadigvarande sjukdom skulle enligt de sakkunniges mening komma i betraktande såsom hinder för övergång till lagmansbefattning. Även av personalen vid rådstuvurätterna böra enligt de sakkunniges mening en stor del kunna ifrågakomma att överflyttas till den nya domstolsorganisationen. Beträffande hovrätterna vänta sig de sakkunnige att häradshövdingar i åtskilliga fall övergå till att bliva divisionsordförande eller hovrättsråd. Att de nuvarande ordinarie hovrättsledamöterna tagas i anspråk för befattningar i de nya hovrätterna synas de finna självfallet. Till den ståndpunkt de sakkunnige härutinnan intaga kan hovrätten ej ansluta sig. Vid införande av en rättegångsordning, som så väsentligt avviker från den nu rådande, kan man ej påräkna, att flertalet av de äldre domare, som utbildats och verkat under den tidigare ordningen, skola vara skickade att föra de nya principerna ut i livet. Den första uppsättningen av den nya ordningens handhavare torde därför till stor del böra utgöras av jämförelsevis unga krafter, som haft^ anledning att tidigt intressera och förbereda sig för en domareverksamhet sådan som den nya ordningen kräver. Med hänsyn härtill är det önskvärt att ikraftträdandet av denna nya ordning får anstå en avsevärd tid, förslagsvis tio till femton år, från det den antagits. I avseende å de domare i första eller andra instans, som vid reformens ikraftträdande uppnått en viss något mera framskriden ålder, måhända 50 eller 55 år, synes staten böra avstå från anspråk på deras inordnande i den nya organisationen och, såframt ej dylik befattnigshavare själv önskar ingå i denna och befinnes därtill lämplig, försätta honom på övergångsstat med bibehållande av avlöningsförmåner, motsvarande dem han förut åtnjutit. Domare, som vid den nya ordningens ikraftträdande ännu icke uppnått nyss antydda åldersgräns, torde, under förutsättning att någon löneminskning ej ifrågakommer, böra bliva underkastade skyldighet att övergå till domareställning i samma instans som deras förutvarande befattning tillhör och å samma ort där de förut haft anställning. Någon rätt att påfordra sådan övergång torde ej böra tillkomma ens dessa yngre befattningshavare, varemot de, i händelse övergång ej ifrågakommer, böra med bibehållna avlöningsförmåner sättas på övergångsstat. För att, så långt ske kan, nedbringa antalet av de domare, som måste sättas på övergångsstat, torde man böra finna sig i att under ett visst antal år — måhända fem eller tio — före reformens ikraftträdande ledigblivna domaresysslor vakanssättas. Den period, som kan komma att förflyta mellan reformens antagande och dess ikraftträdande, bör på bästa sätt användas för att rekrytera och förberedelsevis utbilda den kår av statsåklagare, som skall träda i funktion vid periodens utgång. Vad härutinnan kan åtgöras bör bliva föremål för omsorgsfull utredning. Måhända skulle under senare delen av nämnda period tillfälle till åklagaretjänstgöring av mera kvalificerad art kunna beredas ett antal aspiranter.
14 Utöver vad den nu lämnade framställningen utvisar, har hovrätten icke varit i tillfälle att ägna de sakkunniges betänkande någon ingående granskning. En uttömmande behandling av alla de spörsmål, som av de sakkunnige berörts, skulle hava lett till ett åsidosättande av hovrättens lagskipande uppgift, som ej torde hava i den nådiga remissen förutsatts. Av den omständigheten, att hovrätten förbigått åtskilliga i de sakkunniges betänkande behandlade spörsmål eller avhållit sig från detaljgranskning av vissa av de sakkunnige framställda förslag, som hovrätten av principiella grunder avstyrkt, får alltså icke dragas den slutsats, att hovrätten eller vissa ledamöter, som tidigare uttalat särskilda meningar, i dessa hänseenden funnit skäl till anmärkning ej föreligga. Utdrag av hovrättens protokoll, utvisande de inom hovrätten yppade särskilda meningar, bifogas.
15 Utdrag av Kungl. Maj.ts och Rikets pleniprotokoll den 8 april 1929.
Svea
Hovrätts
Närvarande: Presidenten friherre Marks von Wurtemberg samt hovrättsråden Kiellander, Weidenhielm, von Oelreich, friherre af Ugglas, Renström, Billman, friherre von Rosen, friherre Giertta, Olin, Glimstedt, friherre Stael von Holstein, Ström, Bjurner, Mörner, Aastrup, Sjögren och Rosengren ävensom assessorerna Afzelius, Thelin, Lindby, Nissen, Nyström, Persson, Wijnbladh, Lindeberg, Strandberg, Strandell och Quensel. Företogs till slutlig behandling det i protokollet för den 14 nästlidne mars senast omförmälda ärendet rörande särskilda sakkunniges betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen; och beslöts underdånigt utlåtande. (se registraturet). Nedannämnda ledamöter avgåvo följande särskilda yttranden: Hovrättsrådet friherre af Ugglas, med vilken hovrättsrådet Kiellander stämde :
in-
»I de uttalanden, som upptagits uti det av hovrätten denna dag beslutade underdåniga utlåtandet, anser jag mig kunna i huvudsak instämma. Vad utlåtandet innehåller i fråga om vikten av ett vidmakthållande och ytterligare befästande av vår domarkårs oberoende ställning synes mig värt det största beaktande. Med denna uppfattning kan jag — lika litet som hovrättens pluralitet — tillstyrka bifall till de sakkunniges i fråga om domstolsorganisationen gjorda förslag, enligt vilket den dömande personalen vid underrätt och hovrätt skulle komma att till mycket stor del utgöras av befattningshavare utan fastna nställning eller med skyldighet att underkasta sig täta förflyttningar. Såsom medel för bevarande av domarkårens oberoende har hovrätten i utlåtande hänvisat på, bland annat, vissa åtgärder, avsedda att i möjligaste mån för framtiden förhindra tillämpandet av ett vikariatsystem, motsvarande det nu rådande. De åtgärder, som för detta ändamåls vinnande borde komma till användning, skulle — att döma av hovrättens uttalande i dess över processkommissionens förslag tidigare avgivna utlåtande — för underrätternas vidkommande bland annat åsyfta att begränsa möjligheten för den ordinarie domaren att erhålla ledighet från sin tjänst. För hovrätternas del förordas i det nu beslutade utlåtandet en begränsning av vikariatsystemet genom sådana lagbestämmelser om divisions domförhet, som kunde motverka eller omöjliggöra nu rådande tradition att för offentliga uppdrag utanför hovrätten anlita ett större antal hovrättsråd. Det lärer icke kunna förnekas, att ett allt för långt drivet vikariatsystem medför olägenheter, som böra undvikas; men å andra sidan böra olägenheterna
16 icke heller överdrivas. I denna fråga tillåter jag mig hänvisa till de särskilda yttranden i avseende å domareutbildningen, som, enligt hovrättens protokoll den 3 juni 1927, vid behandling av processkommissionens betänkande och med instämmande av åtskilliga ledamöter i hovrätten avgivits av referenten, assessorn Montelius samt av hovrättsrådet Petrén. Beträffande underdomstolarna på landet ansluter jag mig så mycket hellre till de i nämnda yttranden anförda synpunkterna, som det icke lärer kunna med fog påstås, att den aktning och det allmänna förtroende dessa domstolar sedan gammalt åtnjuta förringats trots den omständighet att unga domarkrafter numera i stor utsträckning där tillåtits tjänstgöra såsom ordförande. Vad hovrätterna angår torde det goda resultat, som allmänt erkännes såsom utmärkande för hovrätternas arbete, enligt min mening vara att tillskriva i avsevärd grad just det samarbete, som där utövas mellan äldre och yngre domare. Enligt min uppfattning lärer vidare den omständighet, att ett antal hovrättsledamöter tagas i anspråk för värv inom administrationen, icke kunna betecknas såsom en olägenhet. Tvärtom lärer det vara att anse såsom av stor vikt för det allmänna att för lagstiftnings- och administrativt arbete äga tillgång till vid domareverksamhet tränade krafter. Det bör ej heller förbises, att tillgången till arbetskrafter på domarebanan sannolikt skulle minskas, därest domaraspiranten utestängdes från utsikten att kunna vinna tillträde till befattningar inom den högre administrationen. Vad ovan anförts hänför sig väsentligen till förhållandena sådana de nu äro, men de antydda synpunkterna torde innebära en viss grad av allmängiltighet och följaktligen kunna komma i betraktande, jämväl då frågan gäller ett reformerat rättegångsväsende. Något närmare utformande av den ordning, som i avseende å nu antydda förhållanden lämpligen borde gälla efter införandet av ett nytt rättegångsväsende, synes mig icke kunna verkställas, innan hela frågan kommit i det skick, att den kan tydligare överskådas. Vidkommande slutligen hovrättens utlåtande i vad angår vissa förhållanden med avseende å övergången till en ny rättegångsordning, synes mig vad hovrätten därom anfört knappast stå väl tillsammans med den av hovrätten i övrigt hävdade grundsatsen om domares oavhängiga ställning. Hovrättens hemställan i denna del innebär, att i samband med reformens genomförande dels under en avsevärd följd av år före den nya ordningens ikraftträdande ledigblivna domarsysslor skulle uppehållas på vakansförordnande, dels ock ett synnerligen stort antal av dem, som vid ikraftträdandet innehade domaresysslor, därvid skulle nödgas övergå på övergångsstat. Kunde det verkligen befaras, att utövandet av domarebefattning enligt den nya ordningen skulle vara av den krävande art, att en stor, måhända den största delen av vår domarekår befunnes otjänlig handhava de nya uppgifterna, synes priset för de fördelar reformen avser att medföra bliva högre än skäligt. I likhet med vad hovrätten i annat sammanhang uttalat, synes det mig i så fall, att man borde uppgiva tanken på en sådan processreform och stanna vid en del mindre omfattande förbättringar i den nuvarande ordningen.» Assessorn Lindby: »Hur processordningen må vara gestaltad, är dock alltid frågan om domarutbildningen av central betydelse. Vid en reform av rättegångsväsendet framträder emellertid dess betydelse i förstärkt grad. Om vid en processreform av mera genomgripande omfattning icke tillses, att efter reformens genomförande tillgång beredes till en domarkår, mäktig att i det levande livet föra ut vad lagens bokstav stadgar, kan denna processreform — den må sedan vara aldrig så väl genomtänkt och aldrig så förträfflig i sina principer — lätt bliva endast en reform på papperet. En förbättring av rättegångsväsendet torde under sådana förhållanden icke vara att förvänta, och den faran skulle kunna hota.
17 att processreformen, där den med nödvändighet, i högre eller mindre grad. går raserande fram över det gamla, i stället skulle komma att leda till en försämring. Innebär processreformen en mer eller mindre fullständig brytning med det gamla, som med alla sina brister dock har rot i det förflutna och därur hämtar sin kraft, är risken, att den nya ordningen — om den icke bäres upp av krafter fullt i stånd att ur det nya hämta fram det goda som där bjudes — endast skall skapa ett sämre läge än det gamla, blott så mycket större. Och ju större krav den reformerade processordningen ställer på domaren, desto mera betydelsefull skall frågan om domarutbildningen framstå. Den reform av det svenska rättegångsväsendet, till vilken de första förberedelserna nu blivit gjorda, syftar till en djupgående omgestaltning av processordningen. Huruvida det skall lyckas att särskilt till de krävande befattningarna som lagmän och divisionsordförande i hovrätt förvärva de bästa krafterna är givetvis i hög grad en ekonomisk fråga. Endast om staten ser sig i stånd till och är villig att erbjuda dem, vilka ägna sig åt en domares värv, tillräckligt goda löner, kan en garanti skapas för en tillfredsställande rekrytering av domarkåren. Men även om denna garanti skulle erbjudas, blir vikten och betydelsen av att de blivande domarna erhålla en möjligast god utbildning för sitt kall ej därför mindre. Frågan hur domarutbildningen bör ordnas är givetvis i särskild grad beroende av domstolsväsendets organisation. De sakkunnige utgå härutinnan, vad beträffar den första instansens domstolar, från det av processkommissionen framlagda förslaget, som förutsätter relativt stora domsagor, i vilka domaruppgifterna skola efter kvalitativa grunder fördelas mellan en lagman såsom rättens främste ledamot och två rådmän. Beträffande hovrätternas organisation utvisar de sakkunniges förslag den avvikelsen från processkommissionens, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt ökats från tre till fyra. Ehuru av en annan mening än de sakkunnige i fråga om den lämpligaste organisationen av domstolsväsendet i första instans, anser jag mig dock böra lägga de sakkunniges förslag till grund för ett övervägande av spörsmålet om principerna för domarutbildningen. Enligt de sakkunniges förslag skulle den domaraspirant, som vid en ålder av 23 a 24 år börjat sin tjänstgöring å ett lagmansrättskansli, efter två års tjänstgöring erhålla en på visst sätt begränsad domarbefogenhet, i det att han skulle äga befogenhet att, efter lagmannens prövning i varje särskilt fall, handlägga och avdöma brottmål, för vilka den normala strafflatituden ej överstege sex månaders fängelse, samt civilmål av enklare beskaffenhet. De sakkunnige hava alltså tillmötesgått de önskemål, som i olika yttranden över processkommissionens förslag eller i därvid fogade reservationer framställdes därom, att tillfälle borde bereddas domaraspiranterna att även vid unga år i visserligen begränsad omfattning under eget ansvar utöva domarvärv. Det torde icke vara nödvändigt att upprepa de skäl, som anfördes till stöd för dessa önskemål. Mot de sakkunniges förslag härutinnan synes man emellertid med så mycket mindre fog kunna ur synpunkten av rättsskipningens säkerhet rikta någon anmärkning, som förutsättningarna och villkoren för den på notariestadiet i domsagan tjänstgörande domaraspirantens deltagande i den dömande verksamheten blivit avsevärt skärpta i förhållande till vad nu gäller och inskränkts till en omfattning, som ter sig synnerligen begränsad i jämförelse med den nu gällande ordningen. Visserligen får i detta sammanhang icke förbises, att i den reformerade rättegångsordningen handläggningen och avdömandet även av de enklare målen kan komma att ställa större krav på domaren än vad nu är fallet, men svårigheterna att bemästra de mindre målen torde väl dock i allmänhet komma att vara avsevärt mindre. Efter att därefter hava under ett år tjänstgjort i hovrätten — under första
18 tiden sysselsatt med arbete å hovrättskansliet och senare förordnad att utföra åklagaretalan i ett antal mindre brottmål — skulle domaraspiranten vid en ålder av omkring 29 år återvända till lagmansrätten. Aspiranten måste då förvisso anses vara i besittning av den praktiska erfarenhet och ha ernått den mognad i omdömet, att, såsom de sakkunnige föreslagit, en rådmanstjänst skall kunna honom anförtros. För aspirantens fortsatta utbildning till domarvärvet torde det även vara av det största värde, att han i mera vidgad omfattning får deltaga i den dömande verksamheten. I jämförelse med den nu tillämpade ordningen, som vid ungefär samma ålder leder den tillförordnade hovrättsfiskalen till hans första adjunktion i hovrätten, äger de sakkuniges förslag det företrädet, att den unge domaraspirantens tjänstgöring såsom rådman vid en lagmansrätt dock torde bättre motsvara hans ålder och erfarenhet än tjänstgöringen såsom ledamot i en överdomstol. Man synes, efter min mening, icke heller mot de sakkunniges förslag i denna del kunna framställa den anmärkningen, att de gått längre än som ur rättsskipningens synpunkt kan anses rådligt och lämpligt. Sedan aspiranten under omkring två år tjänstgjort såsom rådman vid lagmansrätten, skulle aspiranten vid en ålder av omkring 31 år återinträda i hovrätten för att efter någon tid erhålla sitt första förordnande att tjänstgöra såsom ledamot i hovrätten. Denna anordning kan sägas vara möjliggjord därigenom, att de sakkunnige, på sätt förut nämnts, ökat det domföra antalet ledamöter i hovrätt från tre till fyra och, såsom de sakkunnige anföra, reserverat den fjärde platsen till utbildningsplats. Då de sakkunnige sålunda för utbildningsändamål »reserverat» den fjärde ledamotsplatsen å hovrättsdivisionerna, torde de hava gått längre eller kanske snarare en annan väg än som kan anses hava åsyftats av de ledamöter av denna hovrätt, vilka vid behandlingen av processkommissionens betänkande ansågo sig böra avstyrka processkommissionens förslag att inskränka antalet domföra ledamöter i hovrätt till tre, särskilt därför att de funno det i hög grad önskvärt att i princip bevara det nuvarande systemet med adjungering i hovrätterna av yngre jurister. För ernående härav torde det icke vara nödvändigt att »reservera» den fjärde ledamotsplatsen för de yngre juristernas adjunktion. Jämväl denna plats torde kunna besättas med en ordinarie innehavare av hovrättsrådstjänst. Det torde nämligen även för den händelse den ifrågasatta rättegångsreformen genomföres alltjämt liksom hittills — om än i mindre omfattning än nu — komma att inträffa, att hovrättsråd kallas att utom hovrätten fullgöra särskilda uppdrag i synnerhet av legislativ natur. Då ett hovrättsråd sålunda förordnas att utföra offentligt uppdrag liksom även då ett hovrättsråd på grund av sjukdom åtnjuter ledighet från sin tjänst, skall alltså uppstå ett behov av vikarie för hovrättsrådsämbetets uppehållande under den ifrågavarande tiden. Skulle nu emellertid antalet domföra ledamöter i hovrätt utgöra allenast tre, torde såsom vikarie böra ifrågakomma endast person, vilken i ålder och erfarenhet i domarevärvs utövande är att anse såsom nära jämställd med ett hovrättsråd. Om däremot antalet domföra ledamöter skulle bestämmas till fyra, torde några allvarliga betänkligheter icke behöva möta mot att såsom vikarie för hovrättsråd å den fjärde ledamotsplatsen förordna en yngre jurist. Hovrättens anseende och dess auktoritativa ställning tord'3 väl knappast kunna rubbas därav, att i rätten jämte tre äldre i domare värv synnerligen erfarna ledamöter tjänstgör en yngre ledamot. Denne sistnämnde skall dock även i det mest ogynnsamma fallet — då det gäller hans första adjunktion — hava uppnått en ålder av minst 31 år samt hava bakom sig först fyra års tjänstgöring vid en domsaga, under vilken tid han även såsom rådman handlagt och avdömt vissa enklare mål, ett års tjänstgöring i hovrätt, därunder han
19 jämväl utfört åklagaretalan i mindre brottmål, två års tjänstgöring vid lagmansrätt såsom rådman och därutöver i regel även tjänstgöring i hovrätt såsom åklagare i svårare brottmål. För att vikariatsystemet i hovrätterna icke må erhålla alltför stor omfattning torde lämpligen kunna stadgas, att å en hovrättsdivision alltid skola tjänstgöra minst tre ordinarie innehavare av hovrättsrådstjänst. Om sålunda några betänkligheter icke torde kunna möta mot att under angivna förutsättningar till vikarie för hovrättsråd förordna en domaraspirant, vilken uppnått den ålder och skolning, varom här är fråga, torde, å andra sidan, såsom redan i åtskilliga yttranden över processkommissionens betänkande framhållits, böra beaktas, att knappast något kan tillmätas samma värde för den unge juristens utbildning för domarkallet, som samarbetet på en hovrättsdivision med de äldre ledamöterna erbjuder. Med en anordning som den här ifrågasatta torde detta kunna ernås utan att därmed andra värden skulle komma att äventyras. Sedan domaraspiranten under ett år fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt, skulle enligt de sakkunniges förslag slutligen prövas, om aspiranten bör vinna befordran på domarbanan. Anses så böra ske, skall aspiranten vid en ålder av omkring 32 år erhålla ordinarie tjänst såsom hovrättsassessor. Därefter skulle emellertid efter de sakkunniges förslag den utnämnde hovrättsassessorn ånyo nödgas tjänstgöra vid lagmansrätten såsom rådman eller vikarie för lagman. Först efter två års tjänstgöring vid lagmansrätten skulle han vid en ålder av omkring 34 å 35 år mera stadigvarande knytas till hovrätten, där han i första hand skulle ha att inträda såsom fjärde man på en hovrättsdivision. Huruvida det skall anses nödvändigt, att den utnämnde hovrättsassessorn efter sin utnämning återvänder till lagmansrätten, torde kunna starkt ifrågasättas. Ur utbildningssynpunkt torde det icke vara påkallat, då den för domarkallet godkände aspirantens fortsatta utbildning lika väl torde kunna ske i hovrätten på den fjärde ledamotsplatsen. Härtill kommer att hovrättsassessorn, då han, efter de sakkunniges förslag, skulle återgå till domsagan, även skulle kunna förordnas till vikarie för lagman. Även om ett sådant förordnande endast i undantagsfall skulle ifrågakomma, kan lämpligheten därav dragas i tvivelsmål. Emellertid möta dessutom på här ifrågavarande punkt i ett annat hänseende allvarliga betänkligheter emot de sakkunniges förslag. Vid den tidpunkt, då domaraspirantens utnämning till hovrättsassessor kan beräknas ske, skall aspiranten hava nått den ålder, att hans cirkulation mellan hovrätt och lagmansrätt — icke minst ur synpunkten av hans möjlighet att bilda en egen familj — är förbunden med så svåra olägenheter, att den ej längre bör ifrågakomma. Därest den till hovrättsassessor utnämnde domaraspirantens fortsatta gång på domarbanan i stället skulle komma att gå fram över en tjänstgöring i hovrätten, skulle aspirantens cirkulation mellan hovrätt och lagmansrätt komma att upphöra vid en tidpunkt, som ur nu antydda synpunkter torde kunna anses vara ej alltför sen. Med denna anordning skulle även den fördelen kunna vinnas, att allenast ett mindre antal rådmanstjänster skulle behöva avses för de blivande domarnas första praktiska utövning av domarevärv. Ehuru, såsom av det nu anförda framgår, även enligt min mening vissa anmärkningar kunna framställas mot de sakkunniges förslag till domaraspiranternas utbildningsgång, måste dock, efter mitt förmenande, de sakkunniges förslag härutinnan tillerkännas ett avgjort företräde framför processkommissionens förslag, vilket, såsom de sakkunnige anfört, skulle medföra, att den blivande överrättsjuristen — och detsamma gäller ju även den blivande lagmannen — skulle komma att få tillbringa sina bästa år på en med hänsyn till arbetsuppgifterna underordnad tjänst i lagmansrätt.
20 Till de principer för domarutbildningens genomförande, som ligga till grund för de sakkunniges förslag, anser jag mig alltså — med de reservationer, som av det förestående framgå — kunna giva min anslutning. # Huruvida det skall vara möjligt att vid en sådan organisation av den första instansens domstolar, som hovrätten för sin del förordat och vartill även jag ansluter mig, bringa dessa principer i tillämpning, är ett annat spörsmål. Den av hovrätten ifrågasatta organisationen av lantdomstolarna — häri inbegripet domstolar, som skulle omfatta på en gång land och stad — bygger på bibehållandet av mindre domsagor, där allenast en juristdomare skulle komma att tjänstgöra. Under en sådan organisation skulle för de i domsagorna tjänstgörande domaraspiranterna rådmansvikariat icke finnas att tillgå. Emellertid torde väl icke alltför stora svårigheter möta för att även vid denna organisation åt den tingsmyndige notarien anförtro handläggning och avdömande av enklare mål. Om med hänsyn till rättegångsförfarandets omläggning avgörande skäl anses tala häremot, skulle emellertid — under förutsättning att ett tremannakollegium bibehålles i de större städernas domstolar — alltid den möjligheten stå öppen, att, såsom även i olika till hovrätten inkomna yttranden föreslagits, förordnande å platsen såsom yngste ledamot i ett sådant kollegium i viss utsträckning tilldelades yngre domaraspiranter, ej blott sådana, som börjat sin tjänstgöring i samma domstol, utan även sådana, som fullgjort sin första tjänstgöring vid en lantdomstol. I den mån, som hinder emellertid kan möta mot domaraspiranternas förordnande att vid första instansens domstolar på eget ansvar utöva domarvärv, blir bevarandet av möjligheten för de yngre juristernas adjunktion i hovrätt av så mycket större betydelse. Med hänsyn härtill kan jag icke biträda den av hovrättens majoritet upptagna tanken att i hovrätterna nedsätta det domföra antalet ledamöter från fyra till tre. Beträffande den redogörelse, som vid muntlig huvudförhandling i hovrätt kan erfordras angående vad som tidigare förekommit i målet, vidhåller ^ jag min vid behandlingen av processkommissionens betänkande intagna ståndpunkt, att den, hellre än att överlämnas åt föredragande i tjänsteställning, bör anförtros åt parterna och deras ombud.» Assessorn Nissen, med vilken assessorerna Thelin och Quensel förenade sig: »Beträffande frågan om domarutbildningen hänvisar jag till det av mig biträdda yttrande, som avgavs vid behandlingen i hovrätten av processkommissionens betänkande. Då de synpunkter, som i detta yttrande framfördes, i stor utsträckning tillgodosetts i de sakkunniges förslag, kan jag icke annat än i förevarande avseende tillstyrka detsamma i dess huvudgrunder. Huruvida detaljutformningen på varje punkt blivit den lyckligaste må väl vara underkastat tvivel; särskilt synes domaraspiranternas cirkulation mellan de olika instansernas domstolar hava drivits alltför långt. J a g skall emellertid här icke ingå på någon detaljgranskning eller framställa något alternativt förslag. Frågan sammanhänger ju nära med spörsmålet om domstolarnas organisation. Anmärkas må endast, att därest hovrättens tidigare förslag med jämförelsevis små domsagor med endast en rättsbildad domare genomföres och således rådmansförordnande icke finnes att tillgå, möjlighet väl ändå förefinnes att låta den tingsmyndige notarien göra sina första lärospån i utövandet av självständig domarverksamhet genom handläggning av jämförelsevis enkla mål. Det må erkännas, att med den nya rättegångsordningen synnerligen stora krav komma att ställas på lagmannen vid handläggningen av mera omfattande eller invecklade mål, och jag förstår väl de betänkligheter, som förefinnas mot att lämna dylika uppdrag i oerfarna händer. Möta emellertid oöverstigliga svårigheter att låta den unge aspiranten i tillräcklig utsträckning pröva och stärka sina krafter genom självständig domarverksamhet i första instansens domstolar,
21 synes det mig bliva desto angelägnare, att möjlighet beredes honom att tillräckligt tidigt genom tjänstgöring vid hovrätternas dombord få ersättning för det förlorade. Förmånen ur utbildningssynpunkt av sådan tjänstgöring vitsordas av alla, och jag tror för min del, att den icke kan gå ett tillfredsställande sätt ersättas av något annat. Värdet av fiskalsföredragning, som hovrättens majoritet vill i viss mån sätta i stället, må väl icke underskattas, men denna form av utbildning anser jag icke till fyllest. Det är enligt min erfarenhet påfallande, vilken utveckling domaraspiranten undergår just under sin första adjunktionstid. Ur nu ifrågavarande synpunkt kan ingenting jämföras med det dagliga samarbetet med äldre ledamöter under de otvungna former, som ledamotsställningen och likställigheten beträffande arbetets fördelning medföra, och under den sporrande och förpliktande känslan av det egna domaransvaret. Det är också av vikt, att denna utbildning får komma på ett åldersstadium, då förmågan och måhända också viljan att taga lärdom av de äldres föredöme ännu icke börjat avtrubbas. Ingen kan väl göra gällande, att en hovrättsdivisions kompetens skulle minskas genom att till de tre äldre ledamöterna kommer en yngre, som väl ännu saknar de många årens erfarenhet och mognad men som naturligtvis bör hava av hovrätten grundligt prövats och befunnits skickad för sin uppgift. Det har sagts, att hovrätternas auktoritet skulle minskas genom förefintligheten av den utav de sakkunnige föreslagna »elevplatsen». Det synes mig finnas lika stor anledning till farhåga, att om på grund av otillräcklig utbildning de ordinarie ledamöterna icke kunna fylla på dem ställda krav, hovrätternas anseende — och nu med större fog — kommer att lida avbräck. Den nuvarande domarkårens genomsnittliga skicklighet har icke dragits i tvivelsmål; men om anspråken därpå ökas i så avsevärd grad, som nu synes vara fallet, och samtidigt utbildningen försämras, förefaller mig faran överhängande, att det befintliga överskottet av förmåga i förhållande till arbetets svårighet övergår till ett betydande underskott, och för den händelsen instämmer jag i deras mening, som anse det bättre, att hela den stora reformen skrinlägges. J a g vill slutligen understryka ytterligare en synpunkt på det föreliggande problemet, nämligen den, att det för en tillfredsställande rekrytering av domarkåren är av en viss betydelse att icke alltför många år i början av karriären anslås åt det uteslutande sysslandet med notarie-, sekreterare- och registratorsgöromål. Det torde just vara förhoppningen att jämförelsevis tidigt få ägna sig åt det egentliga domarvärvet, som drager många, och kanske många av de bästa, till domarbanan. Ställd inför utsikten att i åtskilliga år få nöta sina krafter på sysslor av underordnad art, lärer mången skicklig ung jurist komma att föredraga någon verksamhet, där hans begåvning och kunskaper tidigare få tillfälle att göras nyttiga för andra och för honom själv, och detta trots lockelsen av de i ett avlägset fjärran skimrande höga avlöningsförmånerna, vilkas införande för övrigt förutsätter en av erfarenheten att döma långt ifrån sannolik revolutionerande omläggning av statsmakternas nuvarande lönepolitik.» Assessorn Lindeberg, med vilken hovrättsråden friherre Staél von Holstein och Aastrup samt assessorn Strandell instämde: »Vad angår frågan om skyldigheten att bekosta arbetslokaler åt underrätterna anser jag, att denna skyldighet bör åläggas statsverket och icke, såsom de sakkunnige föreslagit, tingslagen. Utöver de av Nya lagberedningen framförda skälen, som fortfarande aga full giltighet, må framhållas, att de sakkunnige själva utgå från, att vid processreformens genomförande nya tingshus måste uppföras för åtminstone 6 domsagor och eventuellt för ytterligare 14 domsagor. I de fall då de tingshusbyggnadsskyldiga å nuvarande tingsställe
22 uppfört tillfredsställande tingshus, som på grund av tingsställets förflyttning bliver oanvändbart för sitt ändamål, måste det anses innebära en betänklig orättvisa att ålägga tingslaget skyldighet att uppföra nytt tingshus å annan plats. Det är därjämte uppenbart, att den av de sakkunnige föreslagna anordningen lätt kan medföra konflikter mellan domstolarnas personal och tingslagen angående vården och underhållet av byggnaderna.» Presidenten, med vilken hovrättsråden Weidenhielm,
Olin och Bjarner
för-
enade sig: »Ett spörsmål, som jag för min del anser icke böra förbigås i det utlåtande hovrätten nu har att avgiva, är det som angår förfarandet vid tillsättande av ordinarie domarebefattningar. Att utnämningsrätten skall i fråga om alla dylika befattningar tillkomma Kungl. Maj:t torde få anses självfallet. Men vad som förtjänar övervägas är, huruvida utnämningen bör föregås av ett officiellt uttalande från domarehåll, och i så fall vilken domstol eller domarekorporation det bör tillkomma att avgiva utlåtandet. I samband med denna hovrätts yttrande över processkommissionens betänkande framkastade jag, huruvida det icke, efter mönster i viss mån från Finland, kunde uppdragas åt högsta domstolen att, i fråga om ordinarie domarebefattningar över huvud, avgiva ett till föreliggande ansökningar icke begränsat utlåtande, varvid beträffande lagmans- och hovrättsrådsämbeten förutsattes att ett förslag förut uppsatts av vederbörande hovrätt. Denna tanke anser jag mig på nytt böra framföra till övervägande. Det synes mig högeligen angeläget att, om möjligt, varje misstanke om obehöriga synpunkters inverkan vid domareutnämningar förebygges. Särskilt om, såsom man inom processkommissionen tänkt sig, tjänsteåldern icke skall erhålla övervägande betydelse vid befordran till ordinarie domareämbete och understundom jurister utanför domarekarriären skola ifrågakomma till sådan befordran, ligger det makt på att befordringarna icke kunna, med eller utan fog, stämplas såsom härrörande av motiv, som härvidlag ej böra få spela in. J a g är emellertid ej blind för att högsta domstolens indragande i det judiciella befordringsväsendet medför en viss risk för att domstolen å sin sida, till skada för rättsväsendet, utsattes för misstro och kritik. För den händelse häri kan anses ligga en avgörande betänklighet mot den av mig ifrågasatta anordningen, anser jag mig böra, i anslutning delvis till processkommissionen, förorda att åt hovrättspresidenterna uppdrages att samfällt upprätta förslag till besättande av lagmans- och hovrättsrådsämbeten ävensom divisionsordförandebefattningar.»
#.
In fidem: Hammarskiöld.
GÖTA H O V R A T T . G-enom nådig remiss den 24 september 1928 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten att, efter att hava infordrat yttranden från domhavandena — vilka hade att inhämta yttrande från vederbörande tingshusbyggnadsskyldige — ävensom från överexekutorer och rådhusrätter, inkomma med underdånigt utlåtande över ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till åtlydnad av remissen får hovrätten, till vilken inkommit de yttranden, som skolat av hovrätten införskaffas, med översändande av samma yttranden, anföra följande. För var och en, som ägnar uppmärksamhet åt frågan om en allmän reform av landets rättegångsväsende, borde det stå klart, huru intimt de oändligt många detaljerna på olika områden av rättegångsväsendet hava sammanhang med varandra, exempelvis huru rättegångsförfarandets gestaltning måste inverka på organisationens anordnande och vice versa. Har man blicken öppen för detta organiska inre sammanhang, framträda tydligt de synnerliga svårigheter, som måste vara förenade med varje mera omfattande reformarbete på området. Insikten härom är ägnad att frammana allvarlig respekt för arbetets krävande natur och utesluta förenklade, för en lättköpt lösning tillrättalagda problemställningar. Därest förfarandet i den framtida svenska processen skulle komma att gestaltas i enlighet med processkommissionens förslag och alltså, med avvikelse i mycket väsentliga avseenden från vad nu gäller, bliva baserat på principerna om muntlighet och omedelbarhet, skulle givetvis detta i icke ringa mån komma att återverka på organisationen. Vid den granskning, processkommissionens betänkande från skilda håll underkastats, har kritiken i alldeles särskilt hög grad riktats just mot det sätt, varpå rättegångsförfarandet föreslagits skola bliva gestaltat. Enligt hovrättens uppfattning hava härvid så bärande skäl förebragts mot ett utbytande av den muntligt-protokollariska processformen mot den förordade muntliga processformen, att det borde kunna antagas, att processkommissionens förslag i denna del endast i en högst modifierad form lägges till grund för ett fortsatt reformarbete. Förslagets öde i samma del är emellertid av avgörande betydelse för åtskilliga frågor särskilt på organisationens område. Nya förslag rörande organisationsproblemen och en ytterligare diskussion angående dessa komma så att säga att sväva i luften, till dess statsmakternas ställning till grundprinciperna för rättegångsförfarandets anordnande blivit kand. Ur denna synpunkt hade det helt visst varit lyckligast, om de sakkunnigas uppdrag varit inskränkt till att utreda de ekonomiska verkningarna av en processreform, anordnad enligt de av processkommissionen uppdragna linjerna. Förhållandet har emellertid varit ett annat. De sakkunniga hava i sitt betänkande, med frångående på åtskilliga punkter av processkommissionens iorslag, förordat nya lösningar av ett flertal organisatoriska spörsmål.
24 När processkommissionens betänkande på sin tid var föremål för hovrättens granskning, hade hovrätten att yttra sig över betänkandet allenast såvitt angick dess huvudgrunder, och i anledning därav kunde hovrätten då med tystnad förbigå flera i och för sig betydelsefulla frågor, bland annat sådana på organisationens område. Den nu förevarande nådiga remissen begränsar icke på samma sätt hovrättens granskningsarbete. Av olika, lätt insedda skäl har emellertid hovrätten funnit sig böra avstå från en å detaljerna alltför ingående granskning. Vissa delar av de sakkunnigas betänkande, i vilka behandlas ämnen, liggande mera vid sidan om rättsskipningsområdet, komma vidare att i hovrättens yttrande lämnas helt åsido. Givetvis uppdyka vid ett närmare genomgående av de sakkunnigas betänkande undan för undan sådana frågor, till vilka hovrätten haft att taga ståndpunkt redan i anledning av den nådiga remissen angående processkommissionens betänkande. Stundom torde det knappast kunna undvikas, att dylika frågor nu ånyo bliva föremål för yttrande från hovrättens sida. I andra fall åter synes det vara obehövligt, att förnyade uttalanden nu göras av hovrätten. Emellertid får hovrätten generellt hänvisa till vad i dess förutberörda yttrande över processkommissionens betänkande anförts. Med uppmärksamheten riktad på de organisatoriska förhållandena vill hovrätten redan i detta sammanhang på det kraftigaste understryka, huru oerhört betydelsefullt det är, att vid en blivande reform organisationen redan från begynnelsen erhåller en i allo fullgod gestaltning. Förfarandets omläggning i enlighet med processkommissionens programpunkter måste, såsom fullt riktigt framhållits, komma att ställa ökade krav på domarens förmåga. Tydligt är, att med ett rättegångsförfarande, anordnat efter processkommissionens mönster, de mest betänkliga följder äro att förvänta, därest kvalifikationer, motsvarande högt ställda anspråk, ej förefinnas hos domarkårens representanter. Vid reformens genomförande får detta icke lämnas ur ögonsikte. Ej heller bör förglömmas vikten av att arbetskrafter finnas i tillräcklig mängd, så att arbetsanhopningar med därav följande svåra olägenheter kunna undvikas. Strävandena måste konsekvent inriktas på att tillskapa alla nödiga förutsättningar för att organisationen skall fylla måttet. E t t eftersättande av detta krav kan ej leda till annat resultat, än att den framtida rättsskipningen blir den nuvarande kvalitativt underlägsen. En organisation så beskaffad, att den fyller de anspråk, som böra ställas på densamma, måste komma att medföra dryga kostnader för det allmänna. Att dessa kostnader skulle kunna understiga eller ens stanna vid ett belopp, motsvarande nuvarande utgifter för ändamålet, är enligt hovrättens åsikt uteslutet. Man har i stället att räkna med en ganska väsentlig ökning av sagda utgifter. Till denna ekonomiska konsekvens av reformens genomförande torde följaktligen de, på vilkas avgörande processreformen är beroende, hava att taga hänsyn. Huruvida däri skall anses ligga ett hinder för reformens genomförande, lär vara beroende på den betydelse, man vill tillerkänna en god rättsvård. Hovrätten har tidigare vid skilda tillfällen haft tillfälle giva tillkänna sin uppfattning rörande betydelsen av en sådan och därvid uttalat, bland annat, att enär rättsvården är att beteckna såsom en primär och central statsuppgift i främsta planet, det icke bör ifrågakomma att utan absolut tvingande skäl eftersätta någonting, som kan vara ägnat att bidraga till uppnåendet av bästa möjliga resultat för rättsvårdens tillgodoseende, att statsfinanserna i landet ej kunna anses vara så ansträngda, att någon prutmån uti nyss berörda avseende är befogad, samt att följaktligen det icke kan vara försvarligt att göra sig till anhängare av den under senare tid alltmera framträdande tendensen att för tillgodoseende av rättsvården ständigt hålla sig i underkant av marginalen mellan å ena sidan det för fullt tillfredsställande anordningar erforderliga och å andra sidan det absolut oundgängliga. De sakkunniga hava väl på mera än ett ställe i betänkandet gjort uttalan-
25 den, varigenom kraftigt vitsordats nödvändigheten av en stark organisation. Man måste också utgå från att de gått till arbetet med föresatser att bidraga till skapandet av en sådan. Tyvärr kan det dock ej sägas, att dessa föresatser blivit omsatta i handling. De i betänkandet framlagda förslagen äro icke av den beskaffenheten, att man genom ett realiserande av desamma kan uppnå det önskade målet, en tillfredsställande organisation. A t t arbetsresultatet blivit sådant det är torde visserligen delvis bero därpå, att de sakkunniga till följd av dem frikostigt meddelade direktiv saknat nödig rörelsefrihet. Man lär emellertid ej taga fel, om man huvudsakligen tillskriver misslyckandet en visserligen i och för sig berömvärd men allt för långt driven omsorg om statsfinanserna. De sakkunniga hava uppenbarligen ständigt med ängslan haft uppmärksamheten riktad på kostnadsfrågan och härav föranletts till en genomgående underkantsberäkning. Önskan att till ett minimum nedpressa det allmännas utgifter för rättegångsväsendet kan måhända hos de sakkunniga suggestivt hava framkallat en eljest svårförklarlig optimism beträffande lämpliga framkomstvägar, då det gällt att komma till rätta med organisationsproblemen. Orsaken må hava varit den ena eller den andra; man söker förgäves i betänkandet den verkliga förståelsen för de olika frågornas inbördes sammanhang, och man spårar däri en frapperande felvärdering av frågornas valör. Redan den uppställning, som givits åt betänkandet, väcker en känsla av förvåning. Medan betänkandets första kapitel ägnats åt behandling av domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan, hava först i närmast påföljande kapitel behandlats frågan om behovet av arbetskrafter vid domstolarna och i samband därmed till lösning föreliggande organisationsproblem. Den sålunda törst behandlade frågan är utan tvivel mycket betydelsefull, men i förhallande till övriga nyssberörda frågor är den sekundär. Det gäller i främsta rummet att taga ställning till spörsmålet, huru organisationen bör vara beskafiad tor att fylla sitt ändamål, vilka anordningar, som krävas, och vilka arbetskrafter, som äro erforderliga. Först därefter och sedan sålunda vissa fasta utgångspunkter vunnits bör det tillses, huru domarutbildningen lämpligast bör bedrivas och huru befordringsgången på domarbanan bör gestaltas. De sakkunniga hava emellertid slagit in på den motsatta vägen med påföljd, att organisationen kommit att få rätta sig efter det sätt, varpå de övriga nyssberörda frågorna foreslagits lösta. i 53 V r i ä f t e n V ° n ^ ^ T ö v e r 2 . å ti11 e n närmare granskning av betänkandet, Tjnderrätteri vad det angår domstolsorganisationen, och därvid till en början uppehålla nas organisasig vid underrätternas anordnande. I sitt yttrande över processkommissionens tion - E x t r a " betankande har hovrätten, med den reservation, som här nedan skall närmare o r d f a r i f angivas anslutit sig till kommissionens förslag, att i varje domsaga skulle fin- S y s t e m e t nas anställda dels en ordinarie lagfaren domare, benämnd lagman, som skulle förestå domsagan och dels i regel därjämte ytterligare en eller flera lagfarna fikaledes ordinarie domare, benämnda rådmän, med lägre kvalifikationer an lagmannen samt a t t domaruppgifterna i domsaga, där flera än en lagfaren domare funnes, skulle efter kvalitativa grunder fördelas mellan lag2 ? % ° ? d e i n e l I e r d e Ö v n ? a domarna på sätt i betänkandet närmare an?W;tp7 k o m m u n e n s förslag skulle i enlighet härmed det lagfarna MvTf- l U ^ e r r f t s t *dse vara begränsat till en juridiskt utbildad domare. Mot. forslaget i denna de fann sig hovrätten böra göra den erinran, att r , 1 l f T e f e l ° m i aTt?t °l °a J ° C h W , * * ' - v i l k a ^gjordes av stad, ej kunde vara S I l l t ? j ™ * p l k « i e r n a bliva ersatta med domstolar, bestående av lagfaren ordförande jämte nämnd eller allenast en juristdomare ™ ™ S T J 8 ? 1 1 hovrätten förklarade sig anse, att domstolarna i n u ^ ö r e llZm.rtT ^ ^ ^ ' r e g G l i° r d * e ' e f t ? r m ö n s t e r a v d e nuvarande större rådliusratterna, vara organiserade såsom kollegiala domstolar med endast lagfar-
26 na ledamöter. Processkommissionen, som på sitt program upptagit extraordinariesystemets och vikariatsystemets avskaffande, uppbyggde sitt organisationsförslag på den fasta grunden, att samtliga domare skulle vara ordinarie befattningshavare, och på denna punkt vann förslaget helt naturligt allmän genklang. Med nyssberörda organisationsprincip hava de sakkunniga emellertid brutit och därigenom gjort sig skyldiga till ett av sina betänkligaste misstag. Då de sakkunniga avvikit från processkommissionens förslag i förevarande avseende, hava de velat tillgodose domarutbildningen och domarkårens fullgoda rekrytering. För visso är det synnerligen viktiga intressen, som här äro i fråga. De kunna emellertid tillgodoses utan anlitande av anordningar, vilka innebära avsteg från principen om domares oavsättlighet, och det kan då icke försvaras att uppoffra denna fundamentala princip. Det är tungt vägande skäl, som föranlett föreskriften i § 36 regeringsformen, att de som bekläda domarämbeten, så högre som lägre, icke kunna, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas. Upprätthållandet av denna princip utesluter obehöriga ingrepp mot domaren från regeringsmakten, medför skydd för honom mot påtryckning i olika former från andra myndigheter och mot påverkningar från mer eller mindre tillfälliga strömningar och opinionsbildningar samt stärker domarens auktoritet. Därest denna princip ej iakttages, får domaren ej den självständighet, hans gärning kräver. På sätt ovan upptagits innebär processkommissionens förslag, att vid lagmannens sida i regel skulle finnas en eller flera rådmän. Enligt kommissionens uppfattning skulle den mest tillfredsställande arbetsfördelningen vinnas med en domstol, där arbetet vore så omfattande, att det efter kvalitativa grunder fördelades i tre grupper, som var och en bildade full arbetsbörda, och vid vilken domstol alltså jämte lagmannen borde vara anställda två rådmän. Arbetsfördelningen borde enligt kommissionens åsikt, därest domstolen vore på nämnda sätt organiserad, ordnas så, att under det de viktigare tviste- och brottmålen hänfördes till lagmannen, det övriga arbetet fördelades på rådmännen, därvid inskrivningsärendena, om icke deras mängd påkallade en uppdelning av dem på flera, borde förläggas hos den ene rådmannen, åt vilken i åtskilliga fall lämpligen borde anförtros jämväl bestyret såsom överexekutor, samt de smärre tviste- och brottmålen borde samlas hos den andre rådmannen. De sakkunniga hava i sitt förslag visserligen till namnet bibehållit rådmännen men i verkligheten givit dem en helt annan skepnad än den av processkommissionen avsedda. De hava också velat tillföra domarkåren vid underrätterna ännu ett lagfaret element, extra ordinarie notarier med viss domarkompetens. Beträffande rådmansbefattningarna hava de sakkunniga ansett lämpligt föreslå en uppdelning av desamma i övergångstjänster och sluttjänster. Såsom sluttjänster skulle avsöndras vissa rådmansbefattningar, vilkas irinehavare i huvudsak skulle få karaktären av inskrivningsdomare. Dessa befattningar, som i görligaste mån skulle begränsas till antalet, skulle bliva ordinarie tjänster, övriga rådmansbefattningar, avsedda för egentlig domarverksamhet, skulle bliva övergångstjänster. De skulle icke besättas med ordinarie innehavare utan på förordnande skötas dels, i de största domsagorna, av befattningshavare, som efter föregående, tämligen långvarig tjänstgöring i underrätt och hovrätt blivit godkända för befordran på domarbanan och erhållit ordinarie anställning i hovrätt såsom assessorer, och dels, i andra domsagor, av på prövningsstadiet varande, till åklagarkåren såsom förordnade fiskaler knutna domaraspiranter med 41/* å 5 års bakomliggande tjänstgöring i underrätt och hovrätt. Förordnandet för varje rådman av denna typ skulle icke hava längre varaktighet än högst cirka 2 år. Efter avslutad tjänstgöring
skulle den förordnade rådmannen efterträdas av en annan sådan och så vidare undan för undan. Enligt de sakkunnigas närmare beräkningar borde, bortsett från de största städerna, vilka ansetts böra bilda egna domsagor, anställas rådmän av inskrivningsdomartypen i ungefär halva antalet domsagor, rådmän med assessorskompetens i ej fullt en femtedel av domsagorna samt rådmän med fiskalskompetens i mindre än hälften av domsagorna, allt med utgångspunkt från den domsagoindelning, som innefattas uti det preliminära utkast till rikets indelning i domsagor, med vilket de sakkunniga haft att räkna. De av processkommissionen föreslagna ordinarie sekreterarbefattningarna hava de sakkunniga ansett böra utbytas mot extra ordinarie notarietjänster. I varje domsaga skulle enligt de sakkunnigas förslag sålunda vara anställda minst en och i regel två eller flera extra ordinarie notarier, d. v. s. domaraspiranter på det tidigaste utbildningsstadiet, och i närmare en fjärdedel av domsagorna, ovannämnda stadsdomsagor frånräknade, skulle för domarsysslornas utförande vid sidan av lagmannen andra arbetskrafter än notarierna ej finnas att tillgå. E t t realiserande av de sakkunnigas förslag beträffande underrättsorganisationen skulle medföra, att över halva antalet befattningshavare i domarställning skulle vara extra ordinarie. Långt ifrån att i enlighet med processkommissionens intentioner söka framkomliga vägar för extraordinariesystemets avskaffande hava alltså de sakkunniga till det yttersta velat utnyttja detta system — något som möjliggjort för dem att vid kalkylering av lönerna komma till ett ur statsfinansiell synpunkt lockande resultat. Bristerna i den föreslagna underrättsorganisationen äro påtagliga. Anordningen med rådmän, som uppehålla tjänsten endast under en relativt kort tidsperiod för att sedan efterträdas av yngre och mindre erfarna arbetskrafter, är synnerligen svag. Det med jämna mellanrum ständigt återkommande utbytet av domare måste verka i ogynnsam riktning. Bland de sysslor, som tänkas skola ankomma på underrättsdomare i annan ställning än lagmannens, äro åtskilliga mycket krävande. Det är fullkomligt felaktigt och missvisande att efter uppdragandet av en gräns mellan lagmannens och de övriga underrättsdomarnas arbetsuppgifter låta blott de förra gå under beteckningen kyalitetsgöromål och åsätta de senare hallstämpeln bagatellsysslor. Har man blicken öppen för detta, lär det vara tydligt, att av dem, som skola ombestyra de senast omnämnda sysslorna, måste krävas både erfarenhet och ett tränat omdöme. Liksom på andra verksamhetsområden gäller det inom rättsskipningen, att rutinen icke erhålles på en gång. Nybörjaren må hava aldrig så utmärkta kunskaper och förutsättningar i övrigt att bliva en god domare; den önskvärda mognaden vinnes först så småningom. Med hänsyn härtill måste det vara ett allmänt intresse att i största möjliga utsträckning tillvarataga och utnyttja den erfarenhet, en befattningshavare på en viss post inom rättsskipningen förvärvat. Det bör följaktligen också tillses, att täta ombyten på domarplatserna såvitt möjligt undvikas. För domaren är det också av betydelse, att han äger närmare orts- och personkännedom samt i övrigt är insatt i de speciella förhållandena i den domkrets, där han verkar, och kännedom i dessa avseenden vinnes först med en mera varaktig tjänstgöring. Även ur en annan synpunkt än de redan berörda är de sakkunnigas förslag i förevarande avseende mindre lyckat. De sakkunniga använda på tal om rådmanstjänsterna gärna uttrycket utbildningsplatser och synas glömma, att innehavarna av dessa befattningar icke skola uträtta dem åliggande sysslor huvudsakligen för egen förkovran utan främst hava till uppgift att fylla en viktig funktion i samhällets tjänst. Därest rådmanstjänsterna anordnas på sätt de sakkunniga föreslagit, föreligger fara för att en liknande felaktig uppfattning får fäste i 3—291185
28 allmänhetens medvetande. Att detta skulle vara ägnat att väsentligt nedsätta ifrågavarande domarbefattningars auktoritet säger sig självt. Ur processkommissionens betänkande kan icke framläsas, att kommissionen tänkt sig en så skarpt genomförd kategoriklyvning av rådmansbefattningarna, som de sakkunniga föreslagit. Av kommissionens uttalande, att lagmans- och hovrättsrådsämbetena i regel torde böra besättas med personer ur de skickligaste rådmännens krets, kan måhända dock dragas den slutsatsen, att kommissionen närmast avsett, att de rådmän, som skulle hava att syssla med egentlig domarverksamhet, skulle komma i fråga för vidarebefordran på domarbanan. Det låter sig svårligen göra att med ledning av det arbetsresultat, som presteras av en person, vilken mestadels och huvudsakligen sysslar endast med inskrivningsväsendet tillhörande göromål, bedöma hans lämplighet för domarkallet. I allt fall lämnar kommissionens betänkande ej säker ledning för bedömande av kommissionens uppfattning, om enahanda kvalifikationer skulle fordras för samtliga rådmansbefattningar eller huruvida särskilda kompetenskrav böra uppställas för befordran till den ena eller andra rådmansbefattningen. Med hänsyn till kommissionens allmänna uppfattning om domarsysslornas vikt och betydelse torde det dock kunna antagas, att kommissionen åtminstone såvitt angår rådmän med egentlig domarverksamhet ansett nödigt uppställa tämligen stora kompetenskrav. Denna uppfattning delas av hovrätten. Av skäl, som framlagts redan av processkommissionen, kan det ej vara lämpligt att stöpa alla underrätter i en och samma form. Anpassning måste ske efter de olika förhållandena i landets skilda delar. Den avsedda uppdelningen av arbetsuppgifterna efter kvalitativa grunder måste till följd härav också med nödvändighet göras olika i olika domsagor. I sitt underdåniga yttrande över de sakkunnigas betänkande har Föreningen Sveriges häradshövdingar under rubriken »Organisationen av underrätternas arbete» framlagt sin uppfattning angående de huvudsakliga grunder, efter vilka arbetsfördelningen bör ske. I vad föreningen härutinnan anfört vill hovrätten instämma. Lika med föreningen anser alltså hovrätten det önskligt, att lagmännen, så långt det är möjligt, befrias från befattning med inskrivningsväsendet och att inskrivningsgöromålen anförtros åt rådmän. I konsekvens härmed kan hovrätten lika litet som föreningen ansluta sig till de sakkunnigas förslag att i görligaste mån begränsa antalet rådmän av inskrivningsdomartypen. Tvärtom bör, enligt hovrättens åsikt, i alla de domsagor, där så kan ske, inrättas dylika befattningar. I sådana domsagor, där inskrivningsgöromålen ej hava den omfattningen, att de kunna bereda en person full sysselsättning, torde vidare den anordningen kunna genomföras, att åt en rådman anförtros, förutom inskrivningsgöromålen, andra sysslor i erforderlig utsträckning. Det förslag i sådan riktning, som framlagts i häradshövdingeföreningens ovan omnämnda yttrande (sid. 12), synes hovrätten vara lämpligt. Av vad hovrätten i föregående sammanhang anfört framgår, att hovrätten vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning därom, att rådmanstjänsterna böra inrättas såsom ordinarie befattningar. Beträffande kraven å kompetens hos dem, som böra ifrågakomma vid besättande av rådmanstjänster, kan det måhända bliva nödvändigt att sätta dessa på ett annat plan för rena inskrivningsdomarbefattningar än för övriga rådmansbefattningar. Vidkommande de senare är det emellertid ej rådligt att åtnöjas med de kvalifikationer, en rådman av den utav de sakkunniga förordade fiskalstypen skulle hava. På sätt ovan blivit omnämnt hava de sakkunniga baserat sitt organisationsförslag bland annat på att åt de extra ordinarie notarierna i domsagorna skulle anförtros vissa domarvärv. Sålunda ifrågasattes, att notarie, låt vara först
29 efter två års kanslitjänstgöring och efter lagmannens bedömande i varje särskilt fall, skulle äga befogenhet dels att handlägga och avdöma brottmål, för vilka den normala strafflatituden ej överstege sex månaders fängelse, samt måhända även tvistiga civilmål av enklare beskaffenhet, dels, i domsaga, däri rådman för dömande verksamhet ej funnes anställd, handlägga sådana överexekutorsgöromål, som avhandlas i 8 kapitlet utsökningslagen (meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsförhållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande), ävensom ärenden rörande verkställighet av skiljedom och av domstols dom i de fall, då verkställighet ej må äga rum utan att överexekutor förordnat därom. Vidare föreslås, att notarie, efter föregående kanslitjänstgöring av den varaktighet, som nyss sagts, skulle äga handlägga lagsökningsärenden och ärenden rörande prövning av gjorda strafförelägganden. En så långt utsträckt formell kompetens för domaraspiranterna på detta tidiga stadium av deras verksamhet inom rättsskipningen kan hovrätten icke förorda. Det är att märka, att den grupp av brottmål, i fråga om vilka den övre strafflatituden stannar vid sex månaders fängelse, är mycket omfattande. Likaså måste det ihågkommas, att, såsom redan förut framhållits, en ny rättegångsordning med ett starkt koncentrerat, muntligt förfarande kommer att ställa väsentligt ökade krav på domaren. De ovan särskilt angivna ärenden, med vilka notarierna skulle kunna komma att taga befattning, äro vidare av den beskaffenheten, att deras behandling och avgörande kräva ett mera mognat omdöme än som kan påräknas hos de unga domaraspiranterna. Därest, såsom de sakkunniga tänkt sig, notarie med domarkompetens i viss utsträckning skulle bliva anlitad såsom vikarie för lagman, kan det icke vara lämpligt, att han skulle äga taga befattning med frågor rörande användandet av straffprocessuella tvångsmedel sådana som häktning och husrannsakan. Det må erinras om att dylika frågor ansetts icke böra anförtros ens åt de föreslagna högt kvalificerade statsåklagarna. För dessa synpunkter hava de sakkunniga uppenbarligen ej haft förståelse. I betänkandet hava de framhållit, att notariernas tagande i anspråk på antytt sätt för dömande verksamhet, komme att medföra en minskning i den arbetsbörda, som eljest skulle åvila rådmännen. Tydligen hava de sakkunniga funnit ett sådant resultat mycket önskvärt och rent av inriktat sig på att söka minska rådmännens arbetsfält. Härigenom har det blivit de sakkunniga möjligt att hårt begränsa antalet rådmän och i stor utsträckning låta notarier träda i deras ställe samt dymedelst nedbringa de beräknade kostnaderna för rättegångsreförmens genomförande. Hovrätten finner denna tendens vara högst betänklig. Skall en underrättsorganisation enligt processkommissionens riktlinjer kunna fungera tillfredsställande, måste det tillses, att de arbetsuppgifter, vilka ej skola åvila lagmannen, läggas i händerna på dugliga och erfarna personer. I första hand och i så stor utsträckning som möjligt bör man följaktligen för dessa arbetsuppgifter anlita domare med de kvalifikationer, rådmännen skulle hava. I tidigare sammanhang har erinrats om att hovrätten i sitt yttrande över processkommissionens betänkande uttalat sig för att i städer, som komme att bilda egen domsaga eller i allt fall utgöra eget tingslag, underrätterna i regel borde vara organiserade såsom kollegiala domstolar med endast lagfarna ledamöter. Denna uppfattning vidhålles. De sakkunniga hava utgått från att lagmansrätterna i ifrågavarande städer skulle bliva enmansdomstolar. De hava emellertid förklarat, att därest kollegialiteten skulle bibehållas i stadsdomstolarna, en sådan ordning torde låta sig genomföras, utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Under framhållande av att några organisatoriska svårigheter icke skulle möta i de domsagor, som skulle utgöras enbart av en stads område, hava de tillagt, att i
30 domsaga, som skulle utgöras av såväl stads- som lanttingslag, i det förra tingslaget torde kunna bildas ett domarkollegium av lagmännen, en av rådmännen samt en notarie med domarkompetens, vilka samtliga i lanttingslaget skulle tjänstgöra såsom ensamdomare. I de rena stadsdomsagorna måste tydligen, om den kollegiala domstolsformen skall komma till tillämpning, vid sidan av en eller flera lagmän finnas tillgängligt erforderligt antal ordinarie rådmän — givetvis flera än som skulle erfordras för ensamdomarsystemet •— för bildande av en eller flera domföra avdelningar. Därest rådmännen få den ställning, hovrätten i det föregående förordat, torde för dessa stadsdomsagor organisationen med lagmän och två bisittande rådmän kunna accepteras. Dock är att märka, att den — med hänsyn därtill att rådmännen väl icke, såsom för närvarande mestadels är fallet, skulle komma att behålla sina befattningar som sluttjänster utan, sedan de vunnit större grad av erfarenhet, successivt bliva befordrade till högre domartjänster — i styrka icke lär kunna mäta sig med rådhusrätternas i de större städerna nuvarande organisation. För övriga ifrågavarande städer skulle åter organisationen, därest den anordnades på sätt de sakkunniga föreslagit, bliva alltför svag. Anordningen bör även här bliva den, att lagmannens bisittare utgöras av två ordinarie rådmän med fullgoda kvalifikationer. Det torde vara lämpligt, att dessa rådmän, i likhet med lagmannen, uti lanttingslaget fungera såsom ensamma juristdomare. Vid uppgörandet av definitiv plan för domsagoindelning bör hänsyn tagas härtill. Att enligt hovrättens uppfattning en grupp av mål, nämligen polismålen, skulle kunna undantagas från handläggning av den kollegialt sammansatta stadsdomstolen och anförtros åt en ensamdomare framgår av hovrättens över processkommissionens betänkande avgivna yttrande, till vilket hänvisas. Hovrätternas I fråga om hovrätternas organisation innehåller de sakkunnigas betänkande organisation. e ^ förslag, som till sin innebörd torde vitt skilja sig från vad processkommissionen åsyftat. Vid utarbetande av sitt förslag hava de sakkunniga, enligt vad deras motiv giva vid handen, särskilt tagit sikte på utbildnings- och rekryteringssynpunkter. Man torde emellertid ej taga alltför mycket fel, om man vågar det antagandet, att hänsyn till kostnadsfrågan högst väsentligt bidragit till att förslaget fått den utformning det har. Huru härmed än må förhålla sig; förslaget sådant det föreligger utvisar enligt hovrättens mening tydligt, att dess upphovsmän fullkomligt felbedömt det dem i förevarande avseende till lösning förelagda problemet. Processkommissionens förslag rörande hovrättsorganisationen utmynnar i att hovrätterna skulle bestå av, förutom presidenter, högt kvalificerade ordinarie ledamöter, vilkas befattningar skulle hava karaktären av sluttjänster, och att ledamöterna, om antalet det medgåve, skulle fördelas på avdelningar, var med sin därtill förordnade ordförande, vilka avdelningar skulle vara domföra med tre ledamöter. Såtillvida överensstämmer de sakkunnigas förslag med processkommissionens, att hovrätterna skulle vara kollegiala domstolar, arbetande på avdelningar, att i spetsen för hovrätterna skulle stå presidenter, och att för varje avdelning skulle finnas en ordförande, vilkens befattning skulle hava karaktären av sluttjänst. Emellertid skulle även presidenterna, utom i Svea hovrätt, fungera som divisionsordförande. I övrigt innebär förslaget, att hovrätterna skulle arbeta med följande befattningshavare i domarställning, nämligen hovrättsråd, assessorer och assessorsaspiranter, samt att, bortsett från avdelningar för specialmål, varje avdelning vid utövande av sin dömande verksamhet skulle vara sammansatt med en ordförande, två hovrättsråd och en assessor eller assessorsaspirant. Hovrättsrådsbefattningarna skulle emellertid endast vara genomgångstjänster. Ur leden av deras innehavare skulle avdelningsordförandena och lagmännen rekryteras. Assessorerna skulle, såsom tidigare omnämnts, utgöras av till hovrätterna knutna befattningshavare, vilka efter viss föregående utbildning godkänts till vidarebe-
31 fordran å domarbanan, medan assessorsaspiranterna skulle tillhöra de ännu ej slutprövade domaraspiranternas krets. Såsom motiv för att de sakkunniga frångått processkommissionens förslag om domfört antal ledamöter å avdelning har anförts önskvärdheten att tillskapa utbildningsplatser. Tvivelsutan är det, såsom hovrätten i det föregående haft tillfälle uttala, av mycket stor betydelse, att vid en omdaning av landets rättegångsväsende underrätterna erhålla en stark organisation. Lika tydligt är emellertid, att hovrätterna för att kunna fullt tillfredsställande fylla sin viktiga uppgift såsom överinstans måste få bästa möjliga sammansättning. Att anordna hovrättsrådsämbetena såsom genomgångsposter till lagmanstjänster kan ej försvaras. Skall det vara någon mening med överinstanser, böra de naturligtvis få sådan sammansättning, att deras arbetsresultat kan väntas bliva överlägset underrätternas. Det framstår då såsom synnerligen oegentligt att anordna hovrättsrådsämbetena såsom genomgångsposter till lagmansämbetena, med risk att på en del av hovrättsrådsplatserna komme att samlas domare, som ej befunnits duga till lagmän. Att, såsom de sakkunniga, söka vinna en framstående lagmanskår genom nedtryckning av hovrättrådsämbetenas standard, är en förkastlig metod, helt stridande mot instansordningens idé. Uppenbart torde därför vara att samtliga hovrättsrådsämbeten böra, på sätt processkommissionen jämväl ansett, anordnas såsom högt kvalificerade sluttjänster. Framhållas må tillika, att det ifrågasatta nya rättegångsförfarandet skulle komma att även på hovrätts domaren ställa väsentligt ökade krav. Därest högsta domstolen skulle förvandlas till revisionsdomstol med befogenhet att pröva endast rättsfrågor, ligger det desto större vikt på att hovrätternas sakprövning motsvarar synnerligen högt ställda anspråk. I sitt yttrande över processkommissionens betänkande har hovrätten uttalat en från såväl processkommissionens som de sakkunnigas uppfattning avvikande mening beträffande det antal ledamöter, med vilka de blivande hovrätternas avdelningar borde vara domföra. Hovrätten saknar anledning att frångå denna mening. Därest hovrättens åsikt i frågan vunne beaktande, komme för hovrättsorganisationen ett större antal domarbefattningar att bliva erforderligt än som skulle behövas, om de sakkunnigas förslag bleve genomfört. Att såsom de sakkunniga föreslagit tillskapa extra ledamotsbefattningar uteslutande för att tillgodose utbildningen kan hovrätten under inga förhållanden gilla. För att de önskade verkningarna av en reformering utav hovrätterna icke skola utebliva, måste det i samband med rättegångsreformens genomförande vidtagas åtgärder till förhindrande av att vikariatsystemet i dessa domstolar även för framtiden får florera, och detta blir desto mera nödvändigt, om hovrätterna bliva domföra med färre ledamöter än för närvarande. De sakkunnigas uppfattning, att denna fråga är helt fristående från processreformen och att dess lösning bör anstå i avbidan på en framtida organisationsförändring inom departementen, är uppenbarligen ohållbar. Beträffande det ovan antydda förslaget om hovrättspresidents skyldighet att göra tjänst även som divisionsordförande måste det sägas, att denna detalj vittnar om en utpräglad brist på verklig sakkunskap. Anordningen skulle för närvarande ej kunna genomföras i en större hovrätt utan att endera eller sannolikt båda uppgifterna bleve betänkligt lidande. Och det reformerade hovrättsförfarandet skulle än mer utesluta möjligheten av en dylik dubblering. Vid beräkning av de behövliga arbetskrafterna vid domstolarna hava de sak- Behövliga kunniga haft att utgå från ett av numera presidenten K. Schlyter inom justitie- arbetskrafter departementet utarbetat förberedande utkast till rikets indelning i domsagor. l domstolarna. Enligt vad betänkandet angiver är detta utkast icke att betrakta såsom ett för- on^atfnSgS slag utan har tillkommit för att belysa de principer, på vilka processkommis-
32 sionen byggt. Vid detta förhållande saknar hovrätten anledning att ingå på en närmare detaljgranskning av utkastet. En blivande domsagoindelning måste givetvis föregås av en synnerligen ingående undersökning angående de olika förhållanden, till vilka hänsyn i ena eller andra avseendet bör tagas. Noggranna upplysningar från de skilda bygderna i landet måste finnas tillgängliga. På sätt Svea hovrätt anfört i sitt yttrande över processkommissionens betänkande, borde den eller de personer, som finge syssla med detta utredningsarbete, efter egna, på de särskilda orterna gjorda iakttagelser och undersökningar samt överläggning med befolkningen och ortsmyndigheterna, avgiva förslag, helst i ett sammanhang, rörande reglering av domsagor och tingslag i hela riket. I de yttranden, hovrätten i anledning av förevarande remiss haft att införskaffa, hava beträffande indelningen från olika håll önskemål uttalats, och däri hava jämväl lämnats åtskilliga upplysningar, som för det fortsatta utredningsarbetet torde kunna äga stort värde. Hovrätten får hänvisa till vad sålunda framkommit. Ett av de spörsmål, som föreligga till lösning vid domsagoindelningens bestämmande, gäller städernas inordnande i de blivande domkretsarna. Hovrätten, som i sitt yttrande över processkommissionens betänkande förklarade sig intet hava att erinra mot betänkandet, i vad därigenom föreslagits, att de största städerna i riket böra bilda egna domsagor, uttalade i samma yttrande vidare, att det förefölle hovrätten antagligt, att städer med ett invånarantal över 30,000 a 40,000 skulle bliva bäst betjänta med att få utgöra egna domsagor, men att hovrätten emellertid funne en närmare utredning av spörsmålet erforderlig. I viss mån har frågan blivit belyst genom de uppgifter rörande arbetsbördans omfattning, som blivit framlagda i det Schlyterska utkastet och de sakkunnigas betänkande. Dessa uppgifter äro emellertid dels ofullständiga och dels i viss grad baserade på sådant material, att deras tillförlitlighet ej är ställd utom tvivel. Enligt det Schlyterska utkastet skulle endast de sju största städerna i riket bilda egna domsagor. Den nedre storleksgränsen är då dragen vid ett invånarantal av cirka 37,000. För att läggas till grund för en jämförande kostnadsberäkning har senare utarbetats ytterligare ett utkast till domsagoindelning, upptagande ett större antal domsagor än det Schlyterska utkastet. Det senast tillkomna utkastet, vilket varit för hovrätten tillgängligt, utgår från att ytterligare sex städer (Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås), samtliga med ett invånarantal överstigande 29,000, skulle tillhöra kategorien stadsdomsagor. Hovrätten får som sin mening uttala, att även dessa städer böra få bilda egna domsagor. Den arbetsbörda, som redan nu åvilar domstolarna i samma städer, torde i och för sig motivera en dylik åtgärd. Sagda städer kunna ju också samtliga förväntas i en snar framtid tillväxa ej obetydligt. Uppenbart är, ätten framdeles skeende utbrytning av städer ur domsagor skulle få vittgående konsekvenser för den övriga domsagoindelningen inom stora omkringliggande områden. Denna omständighet utgör ytterligare ett skäl för att ej i jurisdiktionsavseende sammankoppla nu ifrågavarande städer med landsbygd, ty om iså sker kan det befaras, att domsagoindelningen snart nog måste bliva föremål för väsentliga omändringar. Där omständigheterna så medgiva, kan vidare den åtgärden tillgripas, att närmast angränsande landsbygd förenas med stads jurisdiktionsområde. I ett fall kan det måhända också vara lämpligt, att en mindre grannstad förenas med en större stad till gemensam domkrets. Hovrätten åsyftar härvidlag en sådan förening mellan Jönköping och Huskvarna, vilka båda städer angränsa varandra. I fråga om huru gränsen bör dragas beträffande de städer, vilka i en jämväl landsbygd omfattande domsaga böra bilda egna tingslag, hänvisar hovrätten till sitt uttalande därom i det över processkommissionens betänkande avgivna yttrandet.
33 Med föranledande av innehållet i det Schlyterska utkastet tillåter sig hovrätten mera allmänt uttala, att i sagda utkast åt flera domsagor givits allt för stor omfattning, medan i några fall domsagornas storlek blivit för knappt tillmätt. Enligt hovrättens uppfattning borde vid en rationell domsagoindelning antalet domsagor bliva större än vad det Schlyterska utkastet utvisar. Att beräkna den arbetsbörda, som skulle komma att åvila domstolarna i en framtid, då processreformen kunde tänkas bliva genomförd, är givetvis ytterligt vanskligt. Resultatet kan ej bliva annat än en mycket osäker approximativ uppskattning. Rättsstatistiken som hjälpkälla kan icke undvaras. Man bör emellertid taga sig i akt för att, såsom de sakkunniga synas hava gjort, betrakta densamma såsom en någorlunda säker grundval, ty dels saknas beträffande ett stort antal göromål av skiftande art helt och hållet statistiska uppgifter och dels kan i fråga om sådana göromål, beträffande vilka dylika uppgifter föreligga, icke med ledning av de nakna siffrorna med någon större grad av tillförlitlighet beräknas, huru tidsödande de olika sysslorna må vara. Den schematiska uppställningen blir mången gång högst missvisande. Därför att exempelvis antalet mål av visst slag på ett håll uppgår till enahanda antal som på ett annat håll, är det ej sagt, att den arbetsbörda dessa mål medföra är den samma på båda hållen. Skillnaden kan vara väsentlig. För att utgå från de sakkunnigas betänkande och taga ett annat exempel torde den gjorda uppdelningen i strafflagsmål och specialförfattningsmål icke vara särdeles värdefull, om ändamålet med uppdelningen skall vara att söka draga en gräns mellan mera och mindre arbetskrävande brottmål. Hovrätten kan på grund av egen erfarenhet göra det uttalandet, att den kategori mål, som av de sakkunniga hänförts till specialförfattningsmål, inom sig rymmer ett betydande antal ur arbetssynpunkt minst lika krävande mål som strafflagsmålen i gemen. I detta sammanhang vill hovrätten icke underlåta att påpeka, att då de sakkunniga vid beräkning av huru stor del av underrätternas arbetsbörda, som härrör från städerna, ansett en högst betydlig nedprutning böra ske av det genom en direkt jämförelse mellan de statistiska siffrorna för städer och landsbygd framkomna procenttalet och såsom skäl härför anfört, att i städerna antalet bagatellartade mål vore avsevärt mycket större än på landsbygden, de sakkunniga icke torde hava tillräckligt beaktat, att å andra sidan antalet vid rådhusrätter förekommande stora och invecklade rättegångar proportionsvis säkerligen är vida större än antalet av dylika rättegångar vid häradsrätterna. De sakkunnigas uppskattning av förhållandet mellan häradsrätternas och rådhusrätternas arbetsbörda förefaller med hänsyn härtill icke hållbar. Vad angår hovrätterna hava de sakkunniga själva betonat, att med ett förändrat rättegångsskick olika faktorer tillkomma, som i hög grad försvåra alla beräkningar angående dessa domstolars blivande arbetsbörda. Hovrätten vill understryka denna synpunkt och såsom sin åsikt framhålla, att intill dess det blivit närmare bestämt, hurudant rättegångs förfarandet i andra instans skall bliva gestaltat, en uppskattning av nämnda arbetsbörda måste röra sig på de rena gissningarnas område. Skulle, på sätt processkommissionen föreslagit, beträffande det stora övervägande flertalet mål — de som med kommissionens terminologi betecknas såsom vademål — förfarandet obligatoriskt bliva muntligt, torde det nog kunna tänkas, att tillströmningen av mål till hovrätterna komme att understiga den nuvarande frekvensen, ty med den avsevärda fördyring av processen, som skulle bliva en ofrånkomlig följd av berörda rättegångsförfarande, bleve säkerligen många parter nödsakade avstå från fullföljd mot underrätts dom, även om de skulle finna sig hava fullgod anledning draga den under prövning av högre instans. Om däremot förfarandet finge den gestaltning, hovrätten i sitt yttrande över processkommissionens betänkande före-
34 slagit, och följaktligen muntlig förhandling skulle komma till stånd endast i de fall, då part det påkallade eller hovrätt ansåge det erforderligt, torde man med skäl kunna utgå från att mål skulle fullföljas till hovrätt i minst samma utsträckning som för närvarande. Vid beräkning av förhållandet mellan antalet vademål och antalet besvärsmål — uttrycken använda i överensstämmelse med processkommissionens terminologi -—• torde annan metod än den, av vilken de sakkunniga begagnat sig, knappast stå till buds; något tillförlitligt resultat kan i allt fall ej uppnås. Om de sakkunnigas kalkyler för arbetsbördans beräkning kan i stort sett sägas, att de giva intryck av att vara alldeles för sangviniska. Då de grunda sig uteslutande på statistiska uppgifter, vilka för övrigt till en del äro ofullständiga, kunna de helt enkelt icke vara rättvisande. Mot det statistiska material, som använts, kan såvitt angår underrätterna särskilt anmärkas, att det omfattar allt för kort tidsperiod, endast fyra år, eller, delvis, endast ett år. Medtagandet av uppgifter för längre tid, såsom ett par decennier, skulle varit av värde även ur den synpunkten, att därav skulle framgått, hurusom domstolarnas arbetsbörda successivt är i tilltagande. Belysande är härvidlag den uppgift, som i betänkandet lämnats angående till hovrätterna inkomna mål under tidsperioderna 1909—1925 och 1921—1925. Medan det årliga medeltalet för dessa mål för den förra tidsperioden stannar vid 6 757, uppgår det för den senare tidsperioden till 7 639. Till den omständigheten, att domstolarnas arbetsbörda permanent tenderar att ökas, borde hänsyn hava tagits. En ej alltför knappt tilltagen tilläggsprocent hade varit fullt motiverad, ty det är ju ej med den nuvarande utan en framtida arbetsbörda man i förevarande sammanhang bör räkna, alldenstund rättegångsreformen icke gärna kan tänkas bliva genomförd ännu på något tiotal år. De sakkunniga hava i den del av betänkandet, som rör behovet av arbetskrafter vid lagmansrätterna, förklarat, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden torde komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing, och närmare utvecklat sin uppfattning härutinnan. Hovrätten vill medgiva, att det ej är uteslutet, att någon arbetsbesparing kan vara att emotse exempelvis genom ett förenklat protokolleringssystem. Å andra sidan komma enligt hovrättens åsikt flera omständigheter att verka i rakt motsatt riktning mot arbetsbesparing och 'detta i sådan utsträckning, att slutresultatet icke gärna kan bliva det av de sakkunniga antagna. Föreningen Sveriges häradshövdingar har i en särskild avdelning av sitt förutberörda yttrande ingått på bemötande av de sakkunnigas i förevarande avseende gjorda uttalande. Hovrätten instämmer i huvudsak uti vad föreningen beträffande denna fråga anfört och vill endast tillägga, att -— förutsatt att institutet strafföreläggande införes i vårt rättssystem — enligt hovrättens åsikt varje gjort strafföreläggande bör underställas rättens prövning och att, om så sker, bruket av dylika förelägganden ingalunda torde kunna i den omfattning, de sakkunniga antagit, medföra arbetsbesparing. Även om det läte sig göra att rent siffermässigt fastslå antalet mål, ärenden och göromål av olika slag, vilkas behandling efter rättegångsreformens genomförande skulle ankomma på domstolarna, måste, såsom redan ovan antytts, vid beräknande av behovet utav arbetskrafter alltid kvarstå svårigheten att uppskatta omfattningen av det arbete, som måste presteras för arbetsuppgifternas lösande. Värdet av de beräkningar, som i sådan riktning gjorts av de sakkunniga, förefaller till följd härav vara tvivelaktigt. För hovrätten vill det synas, som om de sakkunniga även här bedömt förhållandena utan att vara tillräckligt insatta i desamma. Den dagliga arbetsprestation, uttryckt i antal mål, med vilken de sakkunniga för olika representanter av domarkåren ansett sig kunna räkna, förefaller ju vid ett första påseende ganska blygsam, särskilt om den ställes i jämförelse med de siffror från utländska domstolars
35 verksamhet, som blivit framlagda i betänkandet. De talrika omständigheter, vilka i fråga om främmande länders rättsskipning kunna utöva inflytande på det utåt synliga arbetsresultatet, äro emellertid undandragna den oinvigdes bedömande. För vårt lands vidkommande nödgas man utgå från den erfarenhet, som står att vinna vid ett närmare studium av de egna domstolarnas verksamhet. Med en dylik utgångspunkt och med hänsyn till den ökade tidsutdräkt, ett moderniserat rättegångsförfarande måste komma att medföra, lär man i fråga om det arbetsresultat, som kan vara att förvänta, nödgas begränsa pretentionerna därhän, att man stannar vid lägre siffror än de sakkunniga. Dessa hava också själva, särskilt såvitt angår hovrätterna, givit tillkänna, att de endast med tvekan vågat räkna med den arbetsprestation, som i betänkandet angivits. Denna tveksamhet synes vara fullt motiverad. Bland annat hava de sakkunniga, enligt vad betänkandet giver vid handen, ej vederbörligen beaktat det mycket tidsödande och krävande arbete, som skulle komma att åvila hovrättsledamöterna i egenskap av referenter. Med hänsyn till den av hovrätten i det föregående uttalade, i olika huvudpunkter från de sakkunnigas åsikt avvikande mening angående organisationens anordnande ävensom därtill att de sakkunniga utgått från en domsagoindelning, vilken ej ens är avsedd att i oförändrat skick genomföras, anser sig hovrätten, huru tacksamt det än kunde vara, icke böra ingå på detaljkritik av de sakkunnigas närmare beräkning av behovet utav arbetskrafter i den blivande organisationen. Enligt hovrättens bestämda uppfattning skulle emellertid, även om de allmänna förutsättningar, från vilka de sakkunniga utgått, lades till grund för beräkning av de behövliga arbetskrafterna, desammas antal bör bliva väsentligt högre än betänkandet utvisar. Tydligt är också, att om vid organisationens anordnande de riktlinjer, som hovrätten i det föregående ansett sig böra förorda, skulle följas, det behövliga antalet arbetskrafter skulle bliva ännu större, liksom ock att i och med att minskning skulle komma att ske av kategorien lägre kvalificerade, extra ordinarie arbetskrafter, motsvarande ökning skulle komma att äga rum av kategorien högre kvalificerade, ordinarie befattningshavare. Av vad hovrätten i det föregående anfört framgår, att hovrätten icke kan ansluta sig till de sakkunnigas förslag rörande domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan. De sakkunniga hava uppenbarligen nedlagt mycken möda på att lösa problemet om domarutbildningen. Huvudanledningen till att de emellertid icke lyckats i sina strävanden är, såsom ovan framhållits, att de haft felaktig utgångspunkt, i det de nämligen bedömt frågan alltför fristående utan tillräckliga _ hänsyn till dess beroende av organisationens lämpliga anordnande. Därest, i enlighet med vad processkommissionen föreslagit och hovrätten förordat, vikariatsystemet inom domstolsorganisationen bringas att upphöra, blir^det icke möjligt att i tillnärmelsevis samma utsträckning som för närvarande låta domaraspiranterna förskaffa sig utbildning genom att under domares ledighet förvalta domarämbete i underrätt och hovrätt. Detta är, om man bedömer saken uteslutande med tanke på utbildningen, tvivelsutan oförmånligt, ty intet är så ägnat att utveckla de egenskaper, vilka böra krävas av en domare, som just det självständiga sysslandet med domarvärv. Men organisationens fasthet måste vara det primära ögonmärket. Det har blivit anmärkt, att därest processkommissionens förslag komme att genomföras, domarutbildningen framdeles bleve sämre tillgodosedd än för närvarande. Att anmärkningen framställts är förklarligt. Hovrätten anser sig emellertid våga uttala, att farhågorna för att domarkåren efter rättegångsreformens genomförande icke skulle kunna tillföras tillräckligt utbildade arbetskrafter ej skola visa sig vara befogade. Även därefter måste det ju inträffa, att de ordinarie domarna i underrätter och hovrätter i någon utsträckning erhålla ledighet från utövandet av sina
36 ämbeten, och vid sådant förhållande kommer fortfarande vikariatstjänstgöring, ehuru i begränsad omfattning, att ingå som ett led i domarutbildningen. Till vikarier för innehavarna av de högre domarbefattningarna i underrätterna, lagmännen, vilka i stort sett icke böra komma i åtnjutande av annan ledighet utav betydelse än semester och sjukledighet, böra ifrågakomma endast personer, som genom en mera varaktig och meriterande tjänstgöring inom rättsskipningen förvärvat för ändamålet nödiga kvalifikationer. Hovrätten åsyftar härvidlag närmast, att dessa vikarier skulle erhållas ur rådmännens krets. Det torde bliva erforderligt att genom direkta föreskrifter ålägga rådmännen skyldighet att i viss omfattning mottaga dylika vikariat. I fråga om hovrätternas ledamöter böra möjligheterna till erhållande av ledighet vara begränsade på samma sätt som för lagmännen. Därest, såsom föreslagits, varje hovrätt kommer att bestå av minst två avdelningar, torde behov av vikarier för semesterledighet inom dessa domstolar icke komma att föreligga, enär en avdelning då alltid kan vara i tjänstgöring och ombestyra alla göromål av brådskande natur. Däremot kvarstår, att på grund av sjukdomsfall dylikt behov kan uppstå. Vikariatfrågan bör då lämpligen lösas på enahanda sätt som för lagmännen blivit föreslaget. Bliva rådmännen, på sätt ovan förordats, tagna i bruk för upprätthållande av tjänstlediga lagmäns och hovrättsråds befattningar, måste även av denna anledning behov av vikarier för rådmännen uppstå. Denna ur direkt rättsskipningssynpunkt visserligen ej eftersträvansvärda omständighet medför den fördelen, att utan alltför lång väntetid tillfällen kunna beredas de unga domaraspiranterna att såsom vikarier pröva sina krafter på dömande verksamhet av mera krävande art. Hovrätten, som delar de sakkunnigas mening att domaraspiranternas utbildning bör påbörjas vid underrätterna, anser också lämpligt, att utbildningen där i stort sett bedrives efter de riktlinjer, vilka av de sakkunniga föreslagits för den av dem förutsatta första tjänstgöringen vid underrätt. Domaraspiranten bör alltså efter viss tids förberedelsetjänstgöring erhålla anställning såsom andre notarie och efter tjänstgöring viss tid som sådan tilldelas kompetens som förste notarie, vilken kompetens efter ytterligare tjänstgöring bör utsträckas. Under tiden intill dess domaraspiranten blir förste notarie bör han syssla med expeditionsbestyr och, i egenskap av biträde åt de i domsagan anställda domarna, sätta sig in i övriga enklare göromål. Förste notarierna böra äga att i första kompetensstadiet på eget ansvar handlägga ärenden av den art, med vilka förste notarie för närvarande äger taga självständig befattning, och i senare kompetensstadiet jämväl handlägga och avdöma vissa mål. Av vad hovrätten i tidigare sammanhang anfört framgår hovrättens uppfattning därom, att den grupp mål, varom här är fråga, icke bör få så stor omfattning som de sakkunniga föreslagit, samt att domaraspiranterna på det tidiga skede av utbildningen, som i betänkandet avses, ej besitta erforderlig mognad för handläggning av vissa i betänkandet närmare angivna ärenden, vilka de sakkunniga ansett lämpligt anförtro dem. Jämväl under förstenotarietiden bör domaraspiranten i största möjliga utsträckning av de ordinarie domarna anlitas som biträde för utförande under deras ledning och på deras ansvar av dem åliggande domargöromål. E t t planmässigt utnyttjande av notariernas arbetskraft för sagda ändamål med iakttagande av att dem successivt förelades svårare arbetsuppgifter borde ur utbildningssynpunkt kunna bliva givande. Därigenom skulle vinnas ej blott, att notarierna bleve insatta i sysslor av skiftande beskaffenhet, utan även, att de ordinarie domarna bereddes tillfälle att bedöma deras lämplighet för domarkallet. Hovrätten vill tillägga, att bibehållandet av det muntligt-protokollariska förfarandet enligt hovrättens mening skulle i ej ringa mån bidraga till utbildningens rationella bedrivande efter denna metod. Nota-
37 rierna skulle, därest de vid rättegångsförhandlingarna finge biträda rättens ordförande med uppsättande av protokoll, kunna bliva bättre förtrogna med rättegångsmaterialet, än de skulle bliva vid ett blott åhörande av förhandlingarna, och till följd därav också lättare kunna tillgodogöra sig lärdomar rörande det sätt, varpå handläggningen bör skötas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle domaraspiranterna under sin utbildningstid tjänstgöra ej endast i underrätt utan, i likhet med vad för närvarande är fallet, jämväl i hovrätt. Även hovrätten finner det önskligt, att man i den mån det är möjligt bibehåller metoden att låta underrättsutbildningen kompletteras av tjänstgöring i hovrätt. Detta önskemål måste emellertid otvivelaktigt bliva synnerligen svårt att realisera. Efter rättegångsreformens genomförande komma betingelserna för utbildningen att bliva andra än de nu äro. Å ena sidan torde till följd av stadsjurisdiktionens förstatligande tillströmningen av domaraspiranter till hovrätterna bliva avsevärt större än för närvarande, och å andra sidan komma de nuvarande utbildningsplatserna i hovrätt åtminstone delvis att försvinna. Hovrätten har redan i det föregående uttalat sig för att de dömande avdelningarna i hovrätt böra bestå endast av ordinarie ledamöter samt förklarat sig ej kunna godtaga de sakkunnigas förslag att tillskapa extra ledamotsbefattningar uteslutande för att tillgodose utbildningen. I sitt yttrande över processkommissionens betänkande har hovrätten vidare framhållit, att därest det skriftliga rättegångsförfarandet i hovrätt bleve bibehållet i den utsträckning, hovrätten förordat, det alltjämt skulle bliva behövligt att i hovrätterna anställa föredragande tjänstemän, motsvarande de nuvarande fiskalerna. Tydligt är emellertid, att, med hänsyn därtill att i åtskilliga mål förfarandet torde komma att bliva rent muntligt, antalet dylika tjänstemän ej kan bliva lika stort som för närvarande. För den händelse åklagarväsendet omdanades enligt i betänkandet angivna riktlinjer, skulle vidare för hovrätterna tillskapas nya åklagarbefattningar, av de sakkunniga benämnda fiskalstjänster. Det torde vara lämpligt, att dessa åklagarbefattningar liksom de föredragandebefattningar, som eventuellt må komma att finnas, anförtros domaraspiranter med bakomliggande underrättsutbildning. Härigenom blir det i någon mån möjligt att tillgodose behovet av hovrättsutbildning för domaraspiranterna. Den av de sakkunniga förordade tjänstgöringen å hovrätts kansli kan ju bereda domaraspirant en viss inblick i hovrätternas arbete. Något större värde ur utbildningssynpunkt lär den emellertid ej hava. Befattningen med protokollsgöromål torde i hovrätt ej vara mera givande än i underrätt och tillfälle att syssla därmed i någon nämnvärd omfattning kan ej gärna beredas alla dem, som kunna förväntas samtidigt komma att för sin utbildning tjänstgöra å hovrätts kansli.^ Flertalet av dessa domaraspiranter torde merendels få åtnöjas med att såsom åhörare övervara hovrätternas förhandlingar. Utan att i vidare mån än som skett söka framlägga något förslag rörande domarutbildningen finner hovrätten sig emellertid mera allmänt böra uttala, att det synes ofrånkomligt att utbildningens tyngdpunkt efter rättegångsreformens genomförande förlägges till underrätterna, att dessa, därest de, såsom avsett är, genomsnittligt bliva de nuvarande underrätterna kvalitativt överlägsna, också kunna antagas komma att äga förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt omhänderhava utbildningen, samt att det måhända ej blir görligt att för alla domaraspiranter kräva likartad utbildning. Rörande detaljerna i det av de sakkunniga utarbetade programmet för domarutbildningen kunde åtskilligt utöver vadovan andragits vara att anföra. Hovrätten inskränker sig emellertid till ett påpekande, att en utbildning enligt de sakkunnigas riktlinjer skulle bliva alldeles för hårt sönderstyckad på olika perioder av tjänstgöring, förlagd än till lagmansrätt och än till hovrätt, samt att de täta förflyttningar från en ort till en annan, som skulle bliva en följd härav, för domaraspiranterna skulle
38 komma att medföra så stora olägenheter i olika avseenden, att fara kan föreligga för att mången för domarbanan väl lämpad person därav skulle avskräckas från att ägna sig åt domarkallet. Av processkommissionens betänkande framgår, att kommissionen avsett, att såväl lagmans- som hovrättsrådsbefattningarna normalt skulle bliva sluttjänster och att dessa befattningar i regel skulle rekryteras ur rådmännens krets. I fråga om ordförandena torde kommissionen närmast hava tänkt sig, att dessa skulle utväljas bland hovrättsråden. Kommissionen har vidare anfört att, huruvida lagmän komme att låta förflytta sig till domarplatser i hovrätterna och hovrättsdomare till lagmansämbeten, bleve beroende på de inbördes avlöningsförhållandena och givetvis också på en mängd personliga bevekelsegrunder i de enskilda fallen. För hovrätten synes det vara uppenbart, att befordringsgången bör följa de riktlinjer, som av kommissionen angivits. De sakkunnigas härifrån avvikande mening, enligt vilken hovrättsrådsämbetena med undantag av ordförandeposterna skulle bliva allenast genomgångstjänster för dem, som aspirerade på lagmans- och avdelningsordförandebefattningar, har redan i det föregående blivit föremål för hovrättens kritik. Vid detta_ förhållande föranleder nu föreliggande fråga i detta sammanhang ej något vidare yttrande från hovrättens sida. DomstolsDe sakkunniga hava ansett, att för de befattningshavare, vilka, såsom de personalens sakkunniga uttrycka sig, tillhöra själva domarkarriären, borde utarbetas ett löner " särskilt avlöningsreglemente med en speciell löneplan, och de hava även framlagt förslag till en dylik löneplan. Med den uppfattning, hovrätten hyser om en fullgod rättsskipnings betydelse för samhället, finner hovrätten det vara fullt naturligt, att lönerna för domarkårens befattningshavare bestämmas utan direkta jämförelser med löneförmåner, tillkommande andra statliga befattningshavare av skilda slag. Även för hovrätten framstår det därför såsom lämpligt, att förstnämnda befattningshavare icke inordnas under ett allmänt civilt avlöningsreglemente. Processkommissionen har i sitt betänkande yttrat, att en oeftergivlig förutsättning för att ett tillfredsställande resultat skulle vinnas av den utav kommissionen föreslagna reformen av landets rättegångsväsende vore, att domarbefattningarna besattes med de bästa krafter, som vore att tillgå, samt i omedelbar anslutning till vad sålunda återgivits vidare anfört, att såsom rättesnöre därvid borde gälla, att domarnas löner avvägdes så, att framstående jurister ville ägna sig åt domarkallet. I samma riktning hava också de sakkunniga uttalat sig. Det förslag rörande domstolspersonalens löner, som de sakkunniga framlagt, står emellertid i väsentliga delar ej i överensstämmelse med de gjorda uttalandena. Hovrätten nödgas säga, att därest förslaget lades till grund för bestämmandet av ifrågavarande löner, en fullgod rekrytering av domarkåren måste anses utesluten. Flera av de föreslagna lönerna äro enligt hovrättens åsikt synnerligen otillfredsställande. De sakkunniga hava förklarat, att till grund för deras förslag låge »önskemålet att icke offra stora belopp på onödigt höga löneutgifter i de lägre graderna och mellangraderna utan att — så att säga — koncentrera lönestaten uppåt». Hovrätten, som finner det riktigt, att sluttjänsternas innehavare bliva mycket väl betalda, anser det emellertid vara felaktigt att för tillgodoseende av detta önskemål tillmäta de lägre befattningshavarna knappa löneförmåner. Vilken innebörd som skall givas åt uttrycket »onödigt höga löneutgifter» kan naturligen vara föremål för olika meningar. De sakkunnigas åsikt härutinnan överensstämmer ej med hovrättens. Med föranledande av löneförslagets detaljer vill hovrätten i det närmast följande framhålla vissa synpunkter. Till en början må erinras om att enligt hovrättens mening tva grupper av
39 befattningshavare inom domstolspersonalen, nämligen rådmännen och hovrättsråden, böra intaga en helt annan ställning än den, de sakkunniga förordat. Därest hovrättens åsikt i frågan vunne beaktande, måste detta föranleda, att lönerna för samma befattningshavare bestämdes efter andra principer än de sakkunniga ansett böra tillämpas. Det numera i statens lönepolitik tillämpade systemet att bestämma lönerna för dem, som äro anställda i statens tjänst, efter dyrortsgruppering är tvivelsutan i det stora flertalet fall väl motiverat. För några av de domstolspersonalen tillhörande befattningshavare, vilka upptagits i de sakkunnigas förslag till löneplan, bland andra hovrätternas ordinarie ledamöter, hava de sakkunniga förordat tillämpning av nämnda system. Hovrätten finner denna anordning, såvitt angår innehavare av domarposter i hovrätt, icke vara lämplig. Landets allra största städer, till vilka enligt de sakkunnigas förslag vissa hovrätter skulle vara förlagda, komma säkerligen att även framdeles tillhöra de högsta dyrortsgrupperna. För flertalet framstår det säkerligen som en avsevärd förmån att få sin verksamhet förlagd till nämnda städer. Därest för ledamöterna i de till samma städer förlagda hovrätterna lönerna bliva högre än för övriga hovrätters ledamöter, föreligger fara för att förstnämnda hovrätter komma att draga till sig de mest dugande arbetskrafterna. Hovrätten utgår härvidlag från att efter rättegångsreformens genomförande det nu tillämpade systemet, enligt vilket varje hovrätts domaruppsättning nästan undantagslöst rekryteras ur kretsen av domstolspersonal inom det egna jurisdiktionsområdet, icke vidare kommer att tillämpas. För att undvika att hovrätterna i mindre städer i rekryteringsavseende skola bliva sämre ställda än övriga hovrätter, torde någon differentiering av hovrättsledamöternas löner efter dyrortsgruppering ej böra ske. Det må framhållas, att före tillkomsten av Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila förvaltningen, för ledamöterna i rikets hovrätter varit bestämda lika löneförmåner, och att denna anordning berott just på hänsyn till rekryteringsförhållandena. De sakkunniga hava ju också själva i fråga om lagmännen, med tanke på rekryteringsmöjligheterna, avstått från att föreslå tillämpning av systemet med dyrortsgruppering. Beträffande lönerna till de särskilda befattningshavarna anföres: De obefordrade domaraspiranterna. Såsom begynnelselöner torde de löner, som av de sakkunniga föreslagits skola utgå till notarier, vara tillräckliga. Då det merendels måste komma att inträffa, att aspiranterna få tjänstgöra såsom extra ordinarie tjänstemän under flera år, innan de vinna befordran till ordinarie befattning, och det rimligtvis icke bör ifrågakomma, att de under hela denna tid skola behöva åtnöjas med den relativt blygsamma lön, de såsom nybörjare komma i åtnjutande av, anser sig hovrätten böra föreslå, att aspiranternas lön etappvis med lämpliga tidsintervaller höjes med skäliga belopp. Rådmännen. Hovrätten har, på sätt framgår av det föregående, förordat att rådmansbefattningarna anordnas efter andra principer än de av de sakkunniga föreslagna och samtliga inrättas såsom ordinarie tjänster. Det framstår för hovrätten såsom ett oeftergivligt krav, att åt innehavarna av dessa befattningar beredes en god ekonomisk ställning. För tillgodoseende av detta önskemål böra, enligt hovrättens uppfattning, lönerna för ifrågavarande befattningshavare i gemen utmätas så, att de icke komma att understiga de av de sakkunniga för inskrivningsrådmännen föreslagna lönerna. Lagmännen. Hovrätten delar de sakkunnigas uppfattning, att löneförmånerna ej böra bliva desamma för alla lagmän utan böra bestämmas olika för de skilda domsagorna i förhållande till arbetets mer eller mindre krävande art. I fråga om de föreslagna maximilönerna har hovrätten intet att erinra mot de sakkunnigas förslag. Däremot anser hovrätten, att den nedre gränsen för lag-
40 männens löner i de sakkunnigas förslag blivit satt för lågt. Det är vidare hovrättens åsikt, att löneförmånerna för flertalet lagmän böra betydligt överskrida den nedre storleksgränsen för lagmanslön. Hovrättsråden I tidigare sammanhang har hovrätten påpekat, att därest hovrätterna skola, och ord- bliva i stånd att efter rättegångsreformens genomförande fylla sin viktiga upp°novrätts- &i^ inom rättsskipningen, det är nödvändigt, att de komma att bestå av synavdelning, nerligen framstående domare. Hovrätten har också framhållit, att ledamotsbefattningarna i hovrätt med hänsyn härtill böra få karaktären av sluttjänster. Det låter sig emellertid uppenbarligen ej göra att vid hovrätterna binda mycket framstående jurister utan att löneförmånerna bliva verkligt lockande. Om de löner, som av de sakkunniga föreslagits skola utgå till innehavarna av domarposter i hovrätt, kan emellertid omöjligt sägas, att de äro ägnade att befrämja hovrätternas fullgoda rekrytering. Till och med för ordförande å avdelning i hovrätt skulle, därest den av de sakkunniga förordade lönepolitiken komme att följas, löneförmånerna väsentligt understiga de löneförmåner, av vilka ett stort antal lagmän skulle komma i åtnjutande. Detta framstår som en uppenbar orimlighet. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit är desto mera ägnat att väcka förvåning, som de sakkunniga själva vitsordat, att på avdelningsordförandena såsom förhandlingsledare i viktigare mål måste ställas minst samma kvalitativa krav som på lagmännen. Då hovrätterna beträffande sin kvalitativa sammansättning böra vara lagmansrätterna överlägsna, måste det iakttagas, att proportionen mellan hovrättsledamöternas och lagmännens löner blir sådan, att hovrätterna i konkurrensen om de mest dugande arbetskrafterna ej komma att "Bliva satta i efterhand. Vad angår avdelningsordförandena är att märka, att de på dem ankommande arbetsuppgifterna måste bliva i alldeles särskilt hög grad*krävande, enär sammanträdena för handläggning av mål skulle bliva tätare i hovrätt än vid lagmansrätt och målen i genomsnitt av naturliga skäl bliva av mera invecklad beskaffenhet i överinstans än i underinstans, samt förhandlingsformen i hovrätt icke skulle bliva av enklare beskaffenhet än vid lagmansrätt. Det synes med hänsyn härtill riktigt, att åt divisionsordförandena tillerkännas löneförmåner, icke understigande de högst avlönade lagmännens. För övriga ledamöter böra löneförmånerna icke understiga lagmännens i de större domsagorna. Beaktas bör, att utnämning till hovrättsråd icke kan komma att ske förrän vid relativt hög ålder. Till vice ordförandena bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, utgå särskilt arvode utöver den normala ledamotslönen. Även om domarlönerna bliva bestämda efter de grundlinjer, hovrätten nu uppdragit, är det emellertid ingalunda säkert, att vid rättegångsreformens genomförande möjligheter föreligga att genomgående besätta det ganska avsevärda antalet högre domarposter med personer, kompetenta att omhänderhava de ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, som komma att åligga dessa befattningshavare. För att så skall kunna bliva fallet, måste i god tid förut vidtagas åtgärder, ägnade att vid domarkåren fästa och kvarhålla största möjliga antal skickliga och för kallet väl lämpade jurister. Den enda utvägen är härvidlag, att statsmakterna, med övergivande av för närvarande i lönepolitiken tillämpad njugghet, genomgående tillerkänna de statsanställda domarna goda löner. Åklagarväsendet.
Hovrätten har i sitt yttrande över processkommissionens betänkande förklarat, att någon anledning att bibehålla skillnaden mellan åklagarväsendet på landet och i städerna icke syntes föreligga. Denna med kommissionens åsikt överensstämmande mening vidhålles. I de sakkunnigas förslag, att jämväl underrättsåklagarna i städerna böra vara statsanställda, instämmer hovrätten. Processkommissionens förslag angående ordnandet av åklagarväsendet inne-
41 bar, bland annat, att för åklagarverksamheten vid lagmansrätterna skulle finnas åklagare av två skilda typer, dels juridiskt bildade och i övrigt högre kvalificerade sådana, av kommissionen benämnda statsåklagare, och dels lägre kvalificerade sådana utan juridisk utbildning, av kommissionen benämnda underåklagare, vilka senare, i motsats till statsåklagarna, jämväl skulle vara polistjänstemän, samt att åklagarsysslorna skulle fördelas mellan de båda slagen av åklagare sålunda, att de högst kvalificerade skulle utföra åtal i mål rörande grövre brott och de lägre kvalificerade i mål angående ringare brott. De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag angående åklagarväsendets organisation följt de av kommissionen sålunda uppdragna grundlinjerna. Emot kommissionens förslag i nyssberörda del ansåg sig hovrätten vid avgivandet av yttrande över kommissionens betänkande i princip icke hava något att erinra. Emellertid har hovrätten senare haft tillfälle taga del av ett nyligen framlagt förslag till förevarande organisationsfrågas lösande efter andra grunder, vilket förslag hovrätten finner vara mycket beaktansvärt. Dess upphovsman, presidenten Schlyter, har behandlat frågan dels i en den 21 januari 1929 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse och dels i en uppsats 1 med överskriften: »Bör i första instans finnas både över- och underåklagare», under innevarande vår publicerad i en av Juridiska Föreningen i Finland utgiven festskrift för presidenten Grotenfelt. I detta nya förslag är den av processkommissionen förordade dualismen inom den för underrätterna avsedda åklagarkåren ej bibehållen. Förslaget är i stora drag av följande innebörd. Vid lagmansrätterna skulle finnas åklagare av endast en typ, förslagsvis benämnda distriktsfiskaler. Dessa skulle samtliga vara juridiskt bildade och i övrigt äga sådana kvalifikationer, att de vore kompetenta utföra åtal även i grövre brottmål. I likhet med de nuvarande landsfiskalerna skulle distriktsfiskalerna hava att syssla även mede polisgöromål. De skulle däremot vara befriade från övriga landsfiskalerna åliggande, med åklagarverksamheten icke sammanhängande arbetsuppgifter, vilka borde överflyttas på särskilda tjänstemän. Enär landsfiskalernas arbetstid till omkring tre fjärdedelar upptoges av sistberörda arbetsuppgifter, skulle med denna anordning antalet underrättsåklagare bliva högst avsevärt mycket lägre än för närvarande. Det kunde beräknas, att för den allra största delen av riket det merendels skulle bliva tillräckligt med en åklagare för varje lagmansrätts jurisdiktionsområde. För de glesast befolkade delarna av landet kunde det bliva erforderligt att bibehålla befattningshavare med enahanda arbetsuppgifter som landsfiskalerna. I de största domsagorna borde finnas fler än en åklagare eller i vissa fall vid sidan av åklagaren en biträdande åklagare. Förutsett att anordningen med, i regel, en åklagare för varje domsaga i praktiken är genomförbar, anser hovrätten det Schlyterska förslaget äga avgjorda företräden framför processkommissionens av de sakkunniga accepterade förslag att ordna åklagarväsendet vid underrätterna. Redan ur rent organisatorisk synpunkt måste det vara en stor vinst att komma från det ganska tunga systemet med olika typer av underrättsåklagare. Fördelen av att samtliga åklagare skulle vara rättsbildade är också uppenbar. Arbetets koncentrering på huvudsakligen åklagarverksamhet måste vidare vara i hög grad ägnad att bidraga till att åklagarna vinna önskvärd rutin och erfarenhet. Hovrätten, som i övrigt hänvisar till den av presidenten Schlyter i ovannämnda uppsats närmare anförda motivering för det av honom framlagda förslaget, vill i detta sammanhang endast understryka, att en organisation enligt samma förslag kräver, att det sörjes för, ej mindre att ifrågavarande åklagare erhålla god specialutbildning och komma i åtnjutande av tillfredsställande löner än även att det lokala polisväsendet organiseras på ett rationellt sätt. Under åbero1
Återgiven å sid. 727 o. f.
42 pande av vad sålunda andragits får hovrätten förorda, att en närmare undersökning verkställes angående betingelserna för åklagarväsendets vid underrätterna anordnande efter de utav presidenten Schlyter föreslagna riktlinjerna. Förutberörda uppsats innehåller tillika en kritik av de sakkunnigas förslag till ordnande av åklagarorganisationen vid underrätterna. I denna kritik instämmer hovrätten. Beträffande åklagarväsendet vid hovrätterna inskränker sig hovrätten till ett påpekande av att det enligt hovrättens åsikt är nödvändigt tillse, att de åklagare, som skola hava att vid muntliga förhandlingar utföra åtal inför hovrätt, besitta goda kvalifikationer för sitt värv, och att det icke bör ifrågakomma, att samma åklagare i fråga om utbildning och erfarenhet äro underlägsna underrättsåklagarna. DomstolsOm det erkännes, att rättsskipningen är en statens angelägenhet, skulle väl lokaler m. m. d ä r a v följa, att staten borde vidkännas alla för densamma nödiga utgifter och således även kostnaderna för, bland annat, uppförande och underhåll av domstolarnas arbetslokaler, dessas uppvärmning, belysning och städning samt erforderliga inventarier och arbetsmaterial med mera dylikt. I fråga om överrätterna hava de sakkunniga också utgått från att alla kostnader av berörda art undantagslöst skola drabba statsverket. Att så bör vara fallet torde vara självklart. Såvitt angår underrätterna hava emellertid de sakkunniga förordat en annan ordning. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, att tingslagen skulle bygga och underhålla tingshus och kanslilokaler samt svara för kostnaderna för övriga ovan angivna särskilda ändamål. Förslagets innehåll i förevarande avseende är uppenbarligen beroende på den omständigheten, att tingshusbyggnadsskyldigheten sedan urminnes tid åvilat tingslagen. Av rent praktiska skäl finner hovrätten sig böra tillstyrka vad de sakkunniga sålunda föreslagit, dock med den inskränkningen, att utgifter för skrivmaterialier, för anskaffande av diarier och jämförliga böcker samt för inbindning av dylika och av protokoll ävensom andra liknande utgifter böra betalas med statsmedel. De sakkunniga hava verkställt undersökning, i vad mån de nuvarande domstolslokalerna för underrätterna kunna vara användbara även efter processreformens genomförande, samt i vilken utsträckning nybyggnad eller ock ombyggnad av äldre lokaler må erfordras. Att närmare ingå på dessa frågor, innan den blivande domsagoindelningen blivit bestämd, finner hovrätten ändamålslöst. Emellertid får hovrätten hänvisa till vad av hovrätten införskaffade yttranden i ämnet innehålla. Till följd av rättegångsreformens genomförande torde det i ej så få fall inträffa, att tingslag och städer för ny- eller ombyggnad av tingshus eller för amortering av skuld för tidigare uppförd domstolsbyggnad, som ej kan lämpligen utnyttjas, komma att drabbas av en oskälig tunga. Då sådana omständigheter komma att föreligga, bör det enligt hovrättens åsikt åligga staten att träda emellan och lämna skälig gottgörelse. Redan inledningsvis har i detta yttrande framhållits, att hovrätten funnit sig ej böra alltför ingående granska betänkandets detaljer och komme att helt lämna åsido vissa delar av betänkandet. Här må tilläggas, att den omständigheten, att hovrätten ej i vidare mån än som skett yttrat sig beträffande betänkandet, icke får tolkas så, som om hovrätten ansett sig sakna fog till framställande av ytterligare anmärkningar. Detta gäller, bland annat, de sakkunnigas uttalanden angående övergångsförhållandenas ordnande vid rättegångsreformens genomförande, i vilken del betänkandet kan inbjuda till kritik. I fråga om skiljaktig mening, som vid remissärendets behandling uttalats, hänvisar hovrätten till härvid fogat protokollsutdrag.
43 Utdrag av pleniprotokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets Göta hovrätt i Jönköping den 10 maj 1929. Närvarande: Herr presidenten Berglöf; herrar hovrättsråden Nordin, Zetterberg, Kellgren, Lejman, Fischer, Ericsson, Rydin, Olsén, Lindman, Aurell, Palmgren, Herrlin, Löthner, Ljungholm, Hellichius. I behandlingen av det under denna § upptagna ärendet deltogo även assessorerna Lundin, Schneider, Eriksson, Fredriksson, Engzell, Bouveng och Drangel men däremot icke herr hovrättsrådet Ljungholm. Företogs till slutlig behandling det i protokollet för den 13 april 1929 senast omförmälda ärendet rörande ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av clen ifrågasatta rättegångsreformen; och beslöts underdånigt utlåtande. (Se registraturet.) Följande skiljaktiga mening uttalades av herr hovrättsrådet Aurell, med vilken herrar hovrättsråden Lejman, Ericsson, Rydin, Olsén, Lindman, Palmgren, Herrlin och Löthner instämde: »Jag är så till vida skiljaktig från pluraliteten att jag — på sätt jag vid avgivande av yttrande över processkommissionens betänkande anfört — i likhet med processkommissionen anser, att hovrättsdivisionerna böra vara domföra med tre ledamöter.» Som ovan. In fidem: Edgar Wieslander.
i—291185
HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE. I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 24 september 1928, varigenom Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten att, efter hörande av vederbörande domhavande, överexekutorer och rådhusrätter, avgiva underdånigt utlåtande över ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetat betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, får hovrätten med överlämnande av samtliga till hovrätten inkomna yttranden i underdånighet anföra följande: Hovrätten har vid granskningen av betänkandet ansett sig böra taga ställning allenast till de frågor, som mera direkt sammanhänga med rättsskipningen. Följaktligen har hovrätten icke ingått på sådana spörsmål som till exempel ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen och bestridandet av kostnaderna för domstolslokaler. LagmansrätI fråga om lagmansrätternas organisation hava de sakkunniga utgått från temas organi- den av processkommissionen antagna förutsättningen, att arbetet i domsagan sation. ska\\ efter kvalitativa grunder fördelas mellan flera befattningshavare. Emellertid hava de sakkunniga vid den närmare utformningen av organisationen särskilt i ett hänseende avvikit från vad processkommissionen förordat. Medan befattningshavarna i domsagorna enligt processkommissionen i allmänhet skulle hava fast anställning i domsagan, skall, enligt de sakkunnigas förslag, så vara förhållandet endast i fråga om lagmän och inskrivningsdomare; övriga befattningshavare skola däremot tjänstgöra i domsagan endast på förordnande under några få år. Detta sammanhänger med den av de sakkunniga tänkta utbildningsgången å domarbanan. I nära anslutning till nuvarande förhållanden å lantdomarbanan skulle nämligen förekomma en cirkulation av domaraspiranter mellan lagmansrätter och hovrätter, i vilka sistnämnda domstolar prövningen av de unga juristernas lämplighet alltjämt skulle ske. Den sålunda föreslagna ordningen är otvivelaktigt bättre ägnad att tillgodose intresset av en god utbildning och rekrytering av domarkåren än det av processkommissionen förordade systemet. Med fog kunde nämligen i fråga om detta anmärkas, att processkommissionen i sin strävan att giva lagmansrätterna en fast organisation alltför mycket åsidosatt nyssnämnda intresse. Emellertid måste de sakkunniga anses hava gjort sig skyldiga till en motsatt överdrift. Utbildningsintresset har tillgodosetts på ett sätt, som gjort organisationen av lagmansrätterna alltför löslig. Denna anmärkning gäller i främsta rummet de större eller mera arbetstyngda lagmansrätterna, särskilt de lagmansrätter, som endast omfatta stad eller i vilka stad ingår som eget tingslag. Det är påtagligen av vikt, att arbetet i sådana lagmansrätter icke för mycket kommer att vila på personer, som endast under några få år beräknas skola tjänstgöra i domsagan. Åt rådmanstjänsterna i dessa lagmansrätter måste
45 åtminstone i allmänhet givas sådan fast karaktär, att de under en längre tid komma att innehavas av samma person. I fråga om övriga rådmanstjänster torde däremot möjligen kunna förordas den av de sakkunniga föreslagna ordningen att desamma skulle besättas med yngre jurister, förordnade för några år i sänder. I de yttranden, som avgivits över processkommissionens betänkande, har ganska allmänt och även av denna hovrätt framhållits, att juristkollegialiteten bör bibehållas i de städer, som utgöra egen domkrets eller eget tingslag. De sakkunniga, vilka vid sina beräkningar utgått från, att lagmansrätterna även i dylika städer skulle vara enmansdomstolar, hava gjort gällande, att en ordning med juristkollegialitet i stadsdomstolarna kunde genomföras utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Emellertid bör härvidlag anmärkas, att kollegialiteten i dessa stadsdomstolar måste, om därmed avsett syfte skall vinnas, bliva av annat och fastare slag än den de sakkunniga synas hava räknat med. Särskilt i de rena stadsdomstolarna torde det vara nödvändigt att bredvid lagmannen sätta åtminstone någon högt kvalificerad bisittare med fast anställning vid domstolen. De sakkunniga hava ansett önskligt att antalet inskrivningsdomartjänster i Inskrivningsgörligaste mån begränsas och hava räknat med att inskrivningsdomare endast domare, skall finnas i sådana domsagor, där en dylik tjänsteman antages bliva fullt sysselsatt med inskrivningsärenden och därmed sammanhängande göromål. Den befattning med inskrivningsväsendet, som i övriga domsagor beräknats skola åvila lagmannen, torde emellertid i flertalet av dessa domsagor bliva sa betungande, att arbetet därmed skulle komma att allt för mycket inkräkta på lagmannens egentliga arbetsuppgifter. Med en domsagoindelning, sådan som den de sakkunniga utgått från, torde därför bliva nödvändigt att i betydligt flera domsagor, än de sakkunniga tänkt sig, låta arbetet med inskrivningsärendena vila å annan befattningshavare än lagmannen, även om i en eller annan domsaga denne befattningshavare för att erhålla full sysselsättning också skulle hava att handlägga göromål, som ej direkt sammanhänga med inskrivningsväsendet. Vissa farhågor hava yppats därom, att det skulle bliva svart att på ett tillfredsställande sätt rekrytera inskrivningsdomartjänsterna. Hovratten som ej är övertygad om befogenheten av dessa farhågor, anser det vara onskhgt att inskrivningsdomartjänsterna i allmänhet erhålla karaktär av sluttjänster. Endast i de domsagor, där vederbörande befattningshavare har att i mera avsevärd mån syssla även med andra göromål än inskrivningsärenden, synes det kunna ifrågasättas att giva tjänsten karaktär av övergangstjänst. Enligt de sakkunnigas förslag skola notarierna efter 2 års tjänstgöring vid Notarier och lagmansratt erhålla en begränsad domarbefogenhet, vilken skulle omfatta icke rådmän, endast de mål, som ingå under den nuvarande s. k. andra kompetensgraden, utan även, efter lagmannens beprövande, vissa andra mål. Dessutom skulle notarien taga befattning med vissa exekutiva ärenden, pröva strafförelägganden och i viss omfattning även kunna vikariera för rådman, inskrivningsdomare eller lagman. Denna anordning är av i viss mån grundläggande betydelse för den föreslagna organisationen av lagmansrätterna. Så har beträffande 20 domsagor beräknats skola finnas endast lagman och notarier, mellan vilka befattningshavare arbetsbördan i domsagan skulle fördelas. I flertalet domsagor skulle emellertid vara anställda även vissa tjänstemän med högre kompetens, benämnda rådmän. Av rådmännen skulle 52 vara sådana domaraspiranter, vilka efter notarietjänstgöring under cirka ett år tjänstgjort i hovrätt och därunder visat sig lämpliga för befordran samt på grund härav blivit förordnade till hovrättsfiskaler. Övriga rådmän, som beräknats skola till antalet vara 33, skulle vara hovrättsassessorer, d. v. s. domaraspiranter, som efter slu-
40 tad tjänstgöring som fiskalsrådmän under ytterligare 2 år tjänstgjort i hovrätt dels såsom åklagare och dels såsom adjungerad ledamot samt därefter genom utnämning till assessorer blivit definitivt godkända för vidare befordran. Det är å ena sidan ett önskemål — såsom hovrätten i sitt yttrande over processkommissionens betänkande framhållit — att även under en ny rättegångsordning möjlighet beredes för de blivande domarna att redan tidigt få självständigt deltaga i dömandet. Ä andra sidan är tydligt att det nya rättegångsförfarandet kommer att ställa mycket stora krav på domstolsordföranden icke endast i fråga om kunskaper utan även med avseende å erfarenhet och auktoritet. Frågan huru domarutbildningen skall kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas i en ny rättegångsordning, enligt vilken kollegialitet icke skulle finnas i underrätterna och praktiskt taget ingen möjlighet till referentföredragning i hovrätterna, måste därför bliva ett synnerligen svårlöst problem. Vad emellertid härvid främst måste tillses är att sådana anordningar ej vidtagas som äro ägnade att menligt inverka på rättsskipningens säkerhet. Med denna utgångspunkt anser sig hovrätten — utan att framställa något positivt förslag — hava skäl att mot de sakkunnigas förslag framställa åtskilliga erI fråga om notariernas domarkompetens anser hovrätten det kunna starkt ifrågasättas, om ej de sakkunniga gått längre än som med hänsyn till det nya rätteo-ångsferfarandet kan anses tillrådligt, Hovrätten finner det visserligen lämpligt att de unga juristerna få handlägga och avdöma sådana mal och ärenden som tillhöra den nuvarande s. k. andra kompetensgraden, samt taga befattning med strafföreläggande. Några större betänkligheter torde ej heller möta mot att notarierna få behandla lagsöknings- och liknande exekutiva mal. Däremot synes i hög grad tvivelaktigt om det är tillrådligt att härutöver utsträcka notariernas kompetens att handlägga och avdöma mal. starka betänkligheter i detta avseende möta redan med hänsyn till oeskaffenheten av de mål, som skulle komma ifråga. Därtill kommer emellertid att en dylik utsträckning av befogenheten med hänsyn till den betydande arbetsbörda, som i allmänhet synes komma att åvila särskilt lagmannen men även radmannen, säkerligen skulle få till följd, att notarierna i stor omfattning skulle komma att tjänstgöra som ordförande i lagmansrätt. I de flesta domsagor skulle lagmannen ej heller kunna medhinna att, såsom nu i allmänhet sker, övervaka notariernas dömande verksamhet. Det torde för övrigt böra erinras att det nya rättegångsförfarandet giver mindre tillfälle till en dylik övervakning an vad som är fallet för närvarande, då långt rådrum lämnas for uppsättande av utslag och fullständiga protokoll över vad som under målets handläggning förekommit äro tillgängliga. Den befattning med handläggning av ärenden angående domstols medverkan vid förundersökning i brottmål som under vissa förhållanden tänkts kunna anförtros åt notarierna måste säkerligen he t undantagas från dessas kompetens. Det synes hovratten uppenbart, att dylika ärenden i vilka, särskilt då det gäller häktning, ofta kan förekomma en vidlyftig och invecklad muntlig förhandling, alltid böra handlaggas av en mera erfaren och kvalificerad person. Erinras må, att processkommissionen icke ansett sig kunna anförtro statsåklagaren att fatta beslut i dylika ärenden, ehuru denne skulle vara en mycket erfaren jurist. Enligt den tänkta arbetsfördelningen i domsagorna skulle lagmannen taga befattning med de viktigare målen under det att rådmännen skulle handlägga ochTvgöraTvriga mål med undantag av sådana, som skulle ankomma pa notarierna Gränsen mellan lagmannens och rådmännens kompetens kommer därför att vara beroende av arbetsbördan i domsagan. Även i de medelstora domsagorna, där enligt de sakkunnigas förslag en fiskal skulle uppehålla rad-
47 manstjänsten, torde arbetsbördan bliva sådan, att rådmannen måste taga befattning med ganska krävande mål. I allmänhet skulle rådmannen även vikariera för lagmannen. Det är enligt hovrättens förmenande vanskligt att bygga på antagandet att en jurist på hovrättsfiskalens stadium bör kunna gå i land med de uppgifter, som sålunda skulle vila å rådmannen. Det års utbildning i hovrätt, notarien efter tjänstgöring i underrätten skulle enligt de sakkunnigas förslag hava att genomgå, innan han återbördas till lagmansrätten som fiskalsrådman, torde näppeligen bliva av den art, att hans kvalifikationer för dömande verksamhet därigenom i nämnvärd grad ökas. Under detta år skulle nämligen notarien huvudsakligen tjänstgöra å hovrättens kansli samt dessutom under det senare halvåret utföra åtal i mindre svåra brottmål. Den träning i bedömande av juridiska spörsmål, som nuvarande fiskalstjänstgöring giver tillfälle till, kommer ej att hava någon motsvarighet i det nya systemet, Sist men icke minst möta betänkligheter därutinnan att notariens ifrågasatta verksamhet under hovrättsåret näppeligen kan sätta hovrätten i tillfälle att tillfredsställande pröva hans lämplighet för domarbanan. För uppehållande av rådmanstjänst måste alltså fordras betydligt starkare garanti för vederbörandes kompetens än de sakkunniga tänkt sig. Det kan icke anses försvarligt att i detta avseende i allmänhet fordra mindre än att vederbörandes lämplighet för domarbanan kunnat definitivt prövas. Även under en ny rättegångsordning torde lämpligen böra gälla såsom regel, att prövningen av domaraspiranterna sker i hovrätterna. Som en allmän erinran mot den föreslagna utbildningsgången bör vidare uttalas, att växlingen mellan tjänstgöring i underrätt och hovrätt drivits alltför långt. I varje fall torde den rent schematiska utbildningsgång, som de sakkunniga tänkt sig, näppeligen kunna genomföras i praktiken. En omständighet, som de sakkunniga för övrigt vid utstakningen av befordringsgången allt för litet beaktat, är, att tjänstgöringen ej bör ordnas så, att den medför allt för stora rent personliga olägenheter för de unga juristerna, varigenom rekryteringen av domarkåren försvåras. De sakkunniga synas vid beräkningen av det erforderliga antalet arbets- Antalet arkrafter i lagmansrätterna genomgående hava räknat med ett för ringa antal, betskrafter i Det statistiska material, varpå de sakkunniga grundat sin beräkning, har så domsa g° raa till vida varit ofullständigt, att i detsamma uppgifter saknas rörande ett flertal för lagmansrätterna högst tyngande göromål. Sålunda förefinnes ingen utredning rörande antalet jorddelningsärenden och konkurser, syner och gravationsbevis. Beträffande de till lagmansrätten överflyttade överexekutorsgöromålen har vidare hänsyn endast tagits till antalet exekutiva auktioner. Bortsett härifrån torde den åberopade statistiken avse en alltför kort tidrymd för att kunna vara någon tillförlitlig mätare av arbetsbördan. I vissa hänseenden synas de sakkunniga sålunda hava grundat sina beräkningar på statistiska uppgifter för endast ett år. En omständighet, som de sakkunniga vid sina beräkningar tillagt stor betydelse, är den arbetsbesparing, som förväntas skola bliva en följd av det nya rättegångssystemet. Uppenbarligen är det svårt att uttala sig härom, men det synes hovrätten föga antagligt, att man härvidlag kan räkna med någon nämnvärd besparing. Till ytterligare stöd för hovrättens uppfattning rörande de sakkunnigas beräkning a,v antalet arbetskrafter i domsagorna vill hovrätten för övrigt hänvisa till de till hovrätten inkomna yttrandena. I fråga om hovrätternas organisation innebär de sakkunnigas förslag vissa Hovrätternas avvikelser från vad processkommissionen förordat. Detta sammanhänger med organisation, den av de sakkunniga tänkta utbildnings- och befordringsgången på domarbanan. Såsom framgår av hovrättens yttrande över processkommissionens betänkande gillar hovrätten de sakkunnigas förslag att utöka det domföra anta-
48 let ledamöter å division till fyra och att reservera den fjärde platsen för adjunktion av yngre jurister. Övriga ledamöter skulle enligt de sakkunnigas förslag utgöras av ordinarie hovrättsledamöter. Men medan processkommissionen räknat med att de ordinarie ledamotsbefattningarna skulle vara sluttjänster, hava de sakkunniga föreslagit, att endast befattningen såsom divisionsordförande skulle få dylik karaktär och att övriga ordinarie ledamotsbefattningar, hovrättsrådsämbetena, skulle vara övergångstjänster. Enär härigenom skulle möjliggöras, att utnämningen till hovrättsråd skulle ske relativt tidigt samt karriären till lagman och divisionsordförande kunna gå genom befattningen som hovrättsråd, hava de sakkunniga ansett den av dem föreslagna ordningen vara att föredraga framför den av processkommissionen förordade. Den organisation av hovrätterna, som de sakkunniga sålunda tänkt sig, kan ej sägas hava en styrka, som motsvarar de stora krav, som måste ställas på hovrätternas insats i rättsskipningen. Bland de ofta påtalade olägenheterna i hovrätternas nuvarande arbetsförhållanden är den ständiga växlingen i hovrätternas sammansättning. Med rätta har framhållits, att det med hänsyn till såväl arbetets kvalitet som kvantitet är önskvärt, att domstolens sammansättning blir så konstant som möjligt. De sakkunniga hava visserligen ifrågasatt vidtagande av vissa åtgärder för att motverka den fara för vikariatsystem i hovrätterna, som är förenad med att låta hovrättsrådsbefattningarna bliva övergångstjänster. Även om dessa åtgärder skulle vara för sitt syfte tillfyllest, är därmed påtagligen icke vunnet, att hovrätterna erhålla en något så när konstant sammansättning. Om endast en av ledamotsbefattningarna på varje division får karaktär av sluttjänst, har man uppenbarligen att räkna med täta ombyten på övriga ledamotsplatser. Det måste anses oeftergivligt, att hovrätterna erhålla en fastare organisation än som sålunda skulle ernås med de sakkunnigas förslag. Även om^ med hänsyn till utbildnings- och rekryteringssynpunkter det önskemålet måhända ej kan förverkligas, att sluttjänster inrättas till så stort antal som processkommissionen tänkt sig, synes det under alla förhållanden nödvändigt, att å varje division utöver ordförandebefattningen inrättas ytterligare åtminstone en sluttjänst. Att i varje fall viceordförandebefattningen göres till sluttjänst synes naturligt även från en annan synpunkt. Viceordföranden har att vissa sessionsdagar tjänstgöra som ordförande å division, och på honom bör därför liksom på ordföranden ställas särskilt stora anspråk ifråga om erfarenhet och skicklighet. Rörande de befattningar i hovrätterna, som få karaktär av sluttjänst, synes önskligt, att de erhålla en sådan ställning, att rekrytering av desamma kan väntas komma att ske även från lagmännens krets. Enligt vad de sakkunniga beräknat, skulle varje ledamot å hovrättsdivision och alltså även divisionsordföranden i allmänhet tjänstgöra tre sessionsdagar i veckan. En dylik tjänstgöringsskyldighet torde beträffande divisionsordföranden bliva alltför betungande. De sakkunniga hava visserligen räknat med att för varje mål skulle utses en referent, men då det i varje fall skulle ankomma på divisionsordföranden att leda förhandlingen i målet, måste även han, för att tillfredsställande kunna fylla denna sin uppgift, nedlägga ett betydligt förberedande arbete å studium av lagmansrättens akt och skriftväxlingen i hovrätten. Beträffande hovrätternas arbetsbörda under en ny rättegångsordning och den i hovrätterna erforderliga personalen tilltror hovrätten sig i övrigt icke kunna göra något närmare uttalande. De sakkunnigas icke utan tvekan gjorda antagande, att å varje division och sessionsdag skulle kunna handläggas och avgöras 2 vademål, är måhända alltför optimistiskt. Varje möjlighet< saknas att ens tillnärmelsevis kunna beräkna hovrätternas arbetsbörda i anledning av den föreslagna prorogationsrätten. Däremot är det antagligt att den fördyring av hovrättsprocessen, som måste bliva en följd av det nya förfarandet i hovrätt, kom-
49 mer att medföra en avsevärd minskning av antalet till hovrätterna fullföljda mål. De sakkunniga hava tänkt sig, att statsåklagarna i allmänhet skulle rekryte- Åkiagarväsendet> ras bland hovrättsassessorerna. Som skäl härför kan ju anföras, att statsåklagarna böra hava domstolsutbildning samt att enligt de sakkunnigas förslag även tjänstgöring som åklagare ingår i utbildningen till assessor. Emellertid kan med hänsyn till åklagareutbildningen den anmärkningen göras mot den föreslagna ordningen, att utbildningen alltför litet skulle bliva anknuten till åklagarnas framtida verksamhet. Före utnämningen till assessor skulle aspiranten endast under omkring ett och ett halvt år syssla med åklagareverksamhet. Då denna verksamhet i allmänhet tänkts förlagd till hovrätt, skulle den ej heller lämna tillfälle att förvärva erfarenhet i att leda och övervaka förberedande undersökning i brottmål. Det måste emellertid vara av vikt, att den blivande statsåklagaren redan tidigt beredes tillfälle att förskaffa sig för åklagarkallet erforderlig specialutbildning. Med hänsyn härtill synes domarbanan och åklagarbanan böra skiljas åt på ett betydligt tidigare stadium, än de sakkunniga räknat med. Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att det begränsade antal ledamotsplatser i hovrätt, som vore avsedda för adjunktion av yngre jurister, kunde förbehållas blivande domare. De sakkunniga synas hava anfört åtskilliga goda skäl för sitt förslag, att statsåklagaredistrikten skola göras så omfattande, att mer än en statsåklagare skall kunna anställas i varje distrikt. Emellertid torde böra tillses, att distrikten ej göras alltför stora, ty eljest är att befara, att, även om flera statsåklagare finnas i distriktet, statsåklagarna icke komina att i önskvärd omfattning personligen taga befattning med den förberedande undersökningen i brottmål. Enligt de sakkunnigas förslag skulle underåklagarna i städerna erhålla statsanställning. Denna förändring synes vara en naturlig konsekvens av statens övertagande av ansvaret för rättsskipningen i städerna. Mot de anordningar, som de sakkunniga i anledning härav förorda, vill hovrätten inskränka sig till två anmärkningar. ^ De sakkunniga hava räknat med, att i städer upptill 20,000 invånare underåklagaren, som även skulle vara polischef, dessutom i allmänhet skulle vara stadsfogde. Det synes vara att befara att med en dylik anordning vederbörande kunde bliva alltför betungad av göromål för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt vad de sakkunniga tänkt sig, skulle underåklagarna i de största städerna endast hava polisutbildning. För utförande av åklagartalan även i sådana mål, som skulle ankomma på en dylik åklagare, måste emellertid, med hänsyn till det föreslagna rättegångsförfarandet, fordras en bättre utbildning. Erinras må också, att de s. k. straffföreläggandena i allmänhet skulle komma att utfärdas av underåklagarna. Vid behandlingen av frågan om avlöningsförhållandena för de befattningsha- Lönefdrmåner vare, som enligt de sakkunnigas förslag äro eller varit anslutna till domarkarriären, erinra de sakkunniga med rätta om vikten av att erhålla en högt kvalificerad domarkår._ De framhålla, att om staten ej blir i tillfälle att för domarsysslornas bestridande förvärva personer, som motsvara högt ställda anspråk, har processreformen till god del förfelat sitt syfte och att staten givetvis ej bör undandraga sig de finansiella bördor, som äro nödvändiga för erhållande av en god domarkår. Trots de allmänna synpunkter, som sålunda ansetts böra vara avgörande vid bestämmandet av domarnas framtida löner, torde mot den av de sakkunniga framlagda löneplanen med fog kunna anmärkas, att den synes föga ägnad att garantera en god rekrytering av domarkåren. I fråga om de befattningshavare, som endast på förordnande skulle vara anställda vid domstolarna, äro de föreslagna lönerna mycket knappt tilltagna. Därest lönerna för dessa tjänster sättas för lågt, lär, även om sluttjänsterna bliva relativt förmånligt ställda i lönehänseende, kunna befaras, att de unga
50 juristerna icke i den omfattning, den nya organisationen med dess talrika extraordinariebefattningar kräver, komma att välja domarbanan, där befordringsutsikterna dessutom under ett flertal år måste te sig mer eller mindre ovissa. Emellertid torde med ännu större fog anmärkningar kunna göras mot den löneställning, som föreslagits för övriga befattningar, särskilt för de befattningar, som äro avsedda att vara sluttjänster. I fråga om de för lagmän och inskrivningsdomare föreslagna löneförmånerna anser hovrätten sig sålunda kunna instämma i vad Föreningen Sveriges häradshövdingar anfört i det yttrande, föreningen avgivit över ifrågavarande betänkande. Hovrätten vill i detta sammanhang, framhålla, att åt de rådmanstjänster av mera fast karaktär, som enligt hovrättens förmenande böra inrättas vid större eller mera arbetstyngda lagmansrätter, måste givas en ganska förmånlig löneställning. Ehuru de sakkunniga i fråga om divisionsord förande vid hovrätt framhållit, att på denne bör ställas minst samma kvalitativa krav som på lagmannen samt att det därför också är väl motiverat att i lönehänseende principiellt likställa divisionsordförande och lagman, synas löneförmånerna för divisionsordföranden näppeligen vara tillmätta i överensstämmelse härmed. Då det efter vad förut anförts synes hovrätten önskvärt att de befattningar i hovrätterna, som få karaktär av sluttjänster, må kunna rekryteras även från lagmännens krets, anser hovrätten det angeläget att för nämnda befattningar bestämmes en löneställning, som är bättre avvägd i förhållande till den för lagmännen avsedda. De för advokatfiskaler och statsåklagare föreslagna avlöningsförmånerna synas även vara alltför knappa. I allt fall torde den av de sakkunniga tänkta befordringsgången genom assessorsgraden till dessa tjänster icke kunna förverkligas, därest ej lönerna höjas. ( I behandlingen av ärendet hava deltagit: t. f. presidenten Bruzelius samt hovrättsråden Schartau, Strandberg, Ljungman och Beskow samt assessorerna Dahlman (föredragande), Werner, Ulfsparre, Carlsson, Backman och Nilsson.)
51 NEDRE
JUSTITIEREVISIONEN.
Genom nådig remiss den 24 september 1928 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt nedre justitierevisionen att inkomma med underdånigt utlåtande över ett av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen; och får nedre revisionen till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande. Till en början tillåter sig nedre revisionen att påvisa några smärre felaktigheter, vilka insmugit sig i betänkandet. Å sidan 167 lämnas en redogörelse för det sätt, varpå arbetet inom högsta domstolen för närvarande är ordnat. Av denna redogörelse, i vad den avser högsta domstolens tjänstgöring å de dömande avdelningarna, synes framgå, att dessa avdelningar årligen tjänstgöra sammanlagt 115 veckor, de under juloch påskferierna förekommande sammanträdena då oberäknade. Årliga antalet dylika tjänstgöringsveckor är visserligen oftast 115, men det kan uppgå till 117, vilket inträffar ungefär vart femte år och är beroende på den tidrymd under året, som upptages av julferier. Sålunda är antalet tjänstgöringsveckor under år 1929 sammanlagt 117, och detta orsakas därav, att julferierna vid årsskiftet 1928—1929 omfattade tiden den 16 december 1928—den 5 januari 1929, men vid årsskiftet 1929—1930 inträffa den 22 december 1929—den 11 januari 1930. Motsvarande förhållande ägde rum åren 1918 och 1924. I sådana fall tjänstgör sjumansavdelningen 48 veckor och den ena femmansavdelningen 40 veckor under året. Erinras må, att under den tid, lagen den 26 maj 1909 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar ägde tilllämplighet, antalet tjänstgöringsveckor under året vanligen var 103 men ungefär vart femte år utgjorde 105. Å sidan 168 uppgives, att antalet ordinarie revisionssekreterare för närvarande utgör 23, och att dessutom äro för avarbetande av rådande balans anställda 4 extra revisionssekreterare. Sistnämnda 4 revisionssekreterare, avlönade från ett å extra stat anvisat anslag för tillfällig förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter, benämnas rätteligen förordnade revisionssekreterare. Befattningarna tillkommo i sammanhang med ikraftträdandet av lagen den 14 maj 1915 om ändrad lj^delse av 30 kapitlet rättegångsbalken och lagen samma dag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Ändamålet med befattningarnas inrättande var att bereda nedre revisionen nödiga arbetskrafter för fullgörande av dels föredragning inför högsta domstolens dömande avdelningar under 12 tjänstgöringsveckor årligen, tillkomna genom sistnämnda lag i syfte att nedbringa den dåvarande balansen, dels ock föredragningen av dispensansökningar, i den mån samma föredragning icke kunde fullgöras av de förut befintliga 23 revisionssekreterarna. Före nämnda båda lagars ikraftträdande hade var revisionssekreterare att föredraga inför högsta domstolen 22 dagar årligen, dock att innehavarna av de båda rotlarna för skiftesmål m. m.
52 föredrogo vardera 18 dagar vart år. Arbetet inom högsta domstolen var då så ordnat, att under den tid, högsta domstolen tjänstgjorde på en eller två avdelningar, var avdelning bestod av sju ledamöter, under det att, då tre avdelningar samtidigt tjänstgjorde, en av dem utgjordes av fem ledamöter samt å vardera av de båda andra avdelningarna sju ledamöter voro i tjänstgöring. Sedan den 1 oktober 1915 är föredragningen inför högsta domstolen ordnad på följande sätt. Innehavarna av de båda rotlarna för skiftesmål m. m. föredraga vardera årligen 18 dagar inför dömande avdelning samt hava vidare att inför dispensavdelning föredraga dispensansökningar i specialmål, vilka skola tilldelas dessa rotlar. Dylika dispensansökningar förekomma ytterst sällan; medeltalet hitintills understiger en ansökning årligen. Av de övriga 25 revisionssekreterarna föredrager en var 21 dagar inför dömande avdelning och har vidare att föredraga de dispensansökningar, vilka tillfalla hans rotel enligt uppgjord indelning eller såsom avseende specialmål, tillhörande roteln. Den föredragning av dispensmål, som sålunda åligger en var av dessa 25 revisionssekreterare, beräknades år 1915 skola motsvara två dagars föredragning inför dömande avdelning, men dispensmålens oavlåtligt ökade antal har orsakat, att deras beredande och föredragande nu innefatta en vida mera betungande arbetsbörda, än den sålunda beräknade. Vad nu anförts har särskild betydelse med hänsyn till de åtgärder, vilka måste vidtagas, då den befintliga balansen nedbragts till normal omfattning och högsta domstolens tjänstgöring å de dömande avdelningarna förty kan nedbringas till vad som var stadgat genom ovannämnda lag den 26 maj 1909. Vidkommande den å sidan 171 lämnade redogörelsen för den från och med den 1 maj 1923 inrättade centrala avdelningen utav nedre revisionens kansli må erinras, att å denna avdelning alltsedan 1926 års ingång tjänstgöra två kontorsbiträden, samt att avlöningen till andre protokollssekreteraren, fyra amanuenser och de båda kontorsbiträdena ävensom arvodet till avdelningens föreståndare bestridas av anslaget till icke-ordinarie befattningshavare, medan en amanuens åtnjuter avlöning från anslaget till tillfällig förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter. I tredje stycket uppifrån å sidan 171 förekommer ett tryckfel, »1 andre protokollssekreterare» i stället för »1 tillförordnad protokollssekreterare». De sakkunniga hava vid framläggandet av sina förslag, i vad dessa beröra nedre revisionen, utgått från den förutsättningen, att genom rättegångsreformens genomförande högsta domstolen skulle erhålla karaktären av en revisionsinstans i egentlig bemärkelse. På grund av numera föreliggande förhållanden måste man emellertid hålla för visst, att högsta domstolen allt fortfarande kommer att intaga enahanda ställning som nu. Det torde ävqn kunna antagas, att gällande inskränkningar i rätten att fullfölja talan hos högsta domstolen varda bibehållna. Man lär alltså böra utgå ifrån, att några egentliga ändringar beträffande nedre revisionens arbetsuppgifter icke lämpligen kunna komma till stånd. Vid sådant förhållande synes någon minskning av antalet ordinarie revisionssekreterare icke böra ifrågasättas, utan torde det i stället vara att överväga, om icke en ökning av detta antal är erforderlig. Av vad ovan anförts rörande syftet med inrättandet av de fyra revisionssekreterarebefattningarna med avlöning från anslag å extra stat ävensom angående samtliga revisionssekreterares arbetsbörda lär framgå, att nämnda fyra befattningar icke utan vidare kunna indragas, när den nuvarande arbetsbalansen nedbragts till normal omfattning. Visserligen torde då antalet av högsta domstolens årliga tjänstgöringsveckor kunna nedbringas till vad som var stadgat enligt lagen den 26 maj 1909, men då revisionssekreterarna numera hava att fullgöra även föredragningen av dispensmål, erfordras uppenbarligen flera
53 än 23 revisionssekreterare för att såväl denna föredragning som ock föredragningen inför de dömande avdelningarna må varda behörigen upprätthållen. För så vitt icke den revisionssekreterarna för närvarande åliggande arbetsbörda skulle oskäligt ökas — den torde redan vara så stor som låter sig förena med nödvändig hänsyn till befattningshavarnas hälsa — måste 25 revisionssekreterare oavbrutet vara i tjänstgöring, sedan högsta domstolens arbete å de dömande avdelningarna på angivet sätt minskats, och anledning torde icke föreligga att anställa någon av dem annorledes än såsom ordinarie. Av den kanslipersonal, som nu åtnjuter avlöning från anslaget för tillfällig förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter, bliva, på sätt framgår av vad redan anförts, en protokollssekreterare, en amanuens och ett kontorsbiträde alltjämt erforderliga samt torde böra uppföras å ordinarie stat, dock att amanuensens avlöning lär böra utgå av anslaget till icke-ordinarie befattningshavare, vilket då måste ökas med härför erforderligt belopp. Beträffande de å den centrala avdelningen av nedre revisionens kansli anställda andre protokollssekreteraren och kontorsbiträdena har nedre revisionen redan tidigare i underdånighet hemställt om deras uppförande bland nedre revisionens ordinarie befattningshavare. Till utredning härom och om behovet av ytterligare en ordinarie expeditionsvakt samt jämväl till ytterligare upplysning i ärendet, även i vad angår nedan förekommande granskning av vad i lönehänseende föreslagits av de sakkunniga, åberopas bifogade avskrifter utav underdåniga skrivelserna den 14 augusti 1926 och den 25 augusti 1928. Till fullständigande av de i den förra skrivelsen lämnade uppgifter rörande antalet årligen prövade dispensansökningar må nämnas, att detta antal utgjorde år 1926 174, år 1927 197 och år 1928 234. Under den gångna delen av år 1929 hava 60 dylika ansökningar inkommit. Beträffande de föreslagna löneförmånerna till befattningshavare, om vilka nedre revisionen kan anses böra yttra sig, må erinras, att enligt nedre revisionens åsikt de sakkunniga — i likhet med löneregleringskommittén vid framläggande av 1920 års förslag till lönereglering — icke tagit vederbörlig hänsyn till den väsentliga skillnad, som föreligger mellan, å ena sidan, rikets domare i högre och lägre instans, samt, å den andra, administrativa befattningshavare, i följd varav ock de löneförmåner, som nu föreslagits, icke kunna anses motsvara vad som är nödvändigt för ett behörigt upprätthållande av statens rättsskipande verksamhet. Vad angår de principer, som böra läggas till grund för bestämmandet av revisionssekreterarnas löner, samt avlöningen till övriga befattningshavare hos nedre revisionen tillåter nedre revisionen sig åberopa innehållet i underdåniga skrivelsen den 14 augusti 1926. Vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen och den lönereglering, som i sammanhang därmed är nödvändig, lär avlöningen till justitieråd näppeligen varda bestämd till lägre belopp än 24 000 kronor. Men hänsyn härtill samt med avseende å betydelsen av revisionssekreterarnas arbete och den för rättsskipningen i högsta instans synnerligen stora angelägenheten därav, att revisionssekreterarebefattningarna kunna besättas med vederbörligen kvalificerade innehavare, torde lönen för revisionssekreterare böra sättas till 17 000 kronor. Fullmakt såsom revisionssekreterare erhålles sedan flera år tillbaka först efter en långvarig tids tjänstgöring inom nedre revisionen. Nämnas må, att de fyra revisionssekreterare, vilka utnämndes under december 1928, tillträdde sitt första förordnande att uppehålla revisionssekreterareämbete, två den 1 augusti 1920, en den 8 i sistnämnda månad och en den 15 oktober 1920. I anledning av de sakkunnigas erinran därom, att hittills de ordinarie revisionssekreterareämbetena, om man bortser från ett fåtal undantagsfall, hava utgjort genomgångsplatser, må anmärkas, dels att revisionssekreterarnas utsikter till befordran torde bliva minskade genom rättegångsreformen, dels ock att vid bestämmande av ämbets-
54 mäns löner huvudsaklig vikt bör fästas vid det arbete, som ämbetet medför, och de kvalifikationer, detsamma kräver, men icke vid befordringsmöjligheter, vilka ju alltid äro ovissa och beroende på oberäkneliga förhållanden. I sammanhang härmed torde böra påpekas, att för närvarande de ordinarie revisionssekreterarna i allmänhet innehava sina befattningar betydligt längre tid än vad som var det vanliga för omkring 20 år sedan och tidigare. De fyra näst efter nedre revisionens ordförande till tjänsteåren äldsta revisionssekreterarna hava sålunda erhållit sina fullmakter, en den 25 oktober 1918, en den 19 december 1919, en den 13 oktober 1921 och en den 9 mars 1923; de hava börjat sin tjänstgöring såsom tillförordnade revisionssekreterare respektive den 28 juni 1913, den 1 augusti 1914, den 21 november 1915 och den 21 december 1915. Beträffande befattningen såsom ordförande i nedre revisionen åberopar nedre revisionen vad i underdåniga skrivelsen den 14 augusti 1926 anförts angående densamma, Ofta återkommande ombyten av denna befattnings innehavare skulle orsaka synnerligen stora olägenheter för ämbetsverket och även för högsta domstolen samt ock i viss mån öka arbetsbördan för statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Befattningen bör alltså icke betraktas såsom en genomgångsplats. Avlöningen torde skäligen böra bestämmas till ett belopp, 2 000 kronor högre än det ovan för revisionssekreterare föreslagna eller alltså 19 000 kronor. Slutligen må erinras, att anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare från och med den 1 juli 1929 höjts till 37 600 kronor.
55 J U S T I T I E KANSLERSÄMBETET. Genom nådig remiss den 24 september 1928 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt justitiekanslersämbetet att, i vad dess ämbetsområde angår, avgiva utlåtande över ett den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till åtlydnad härav får justitiekanslersämbetet i underdånighet anföra följande. Vad åklagarväsendet angår bygger remitterade betänkandet i allt väsentligt på processkommissionens förslag. Uti ett från justitiekanslersämbetet den 14 maj 1927 avgivet utlåtande över sist nämnda förslag hava mot detsamma framförts en del erinringar. Dessa måste givetvis även gälla nu remitterade betänkandet. I ett avseende står detta emellertid ännu hårdare än processkommissionens förslag i strid med de principer, som enligt justitiekanslersämbetets mening böra ligga till grund för ett modernt åklagareväsen. I städer med upp till omkring 20 000 invånare skulle nämligen stadsfiskalstjänsten komma att inkludera även stadsfogdegöromålen. Detta innebär ett utsträckande till ett stort antal städer av det system, som nu råder på landsbygden. Även i en del städer finnes redan en viss motsvarighet, i det att stadsfiskalen där tillika innehar stadsfogdetjänst. Mot en dylik sammanslagning av tjänster har justitiekanslersämbetet visserligen haft mycket allvarliga betänkligheter. Då stadsfiskalstjänsternas avlönande påvilat vederbörande kommun, har justitiekanslersämbetet dock för att åt stadsfiskalen vinna sådana löneförmåner, som kunde anses tillräckliga för hans uppehälle, nödgats gå med på att stadsfiskalen finge bliva jämväl stadsfogde. Justitiekanslersämbetet hade hoppats, att processreformen skulle råda bot mot dylika mindre önskvärda förhållanden. Justitiekanslersämbetet måste därför beklaga, att remitterade betänkandet i stället utvidgar tillämpningen av ett system, som så att säga saknar juridisk hygien. Ty de fiskaler, om vilka nu är fråga, skulle ju kunna komina att i ett och samma mål fungera såsom polis, åklagare, domare (genom strafföreläggande) och exekutor. Vid beräkning av behövliga antalet statsåklagare utgår remitterade betänkandet från att för hela riket i runt tal 3 000 mål årligen skulle tillhöra statsåklagarnas åtalsplikt, sådan denna fixerats i processkommissionens förslag. Gentemot denna utgångspunkt tillåter sig justitiekanslersämbetet anmärka, dels att i berörda siffra 3 000 medräknats statsåklagare tillhörande mål enligt specialförfattningarna, endast såvida den tilltalade varit häktad i målet, dels ock att i siffran icke medräknats ett stort antal mål om ansvar enligt 19 kap. 17 § strafflagen, där åtalsrätt dock skulle tillhöra statsåklagare.
56 Med berörda bristfälliga utgångspunkt anger remitterade betänkandet antalet behövliga statsåklagare till 47 och beräknar årliga genomsnittsbelastningen för varje statsåklagare till 63 mål och 95 förundersökningar. Remitterade betänkandet tror denna belastning vara rimlig, dock under erkännande av de stora svårigheterna att ens approximativt beräkna den arbetsbörda som kan läggas på en var av statsåklagarna. När det gäller lagmännen, tvekar remitterade betänkandet emellertid om möjligheten av en årlig arbetsbelastning av 130 mål. Och ändå måste enligt justitiekanslersämbetets uppfattning varje brottmål — om det nu skall i svårare brottmål bliva en sådan muntlig process, som processkommissionen tillämnat — anses svårare för statsåklagaren än för lagmannen, så tillvida som den senare endast har att ägna tid åt den muntliga förhandlingen jämte domens avfattande, under det att statsåklagaren måste på förhand ägna tid åt målets inlärande och kanske för dess repeterande. En kategori befattningshavare, vilkas ämbete hittills avsett en dylik inläsning av mål, nämligen revisionssekreterarna, torde måhända erbjuda ännu tillförlitligare jämförelsepunkter. Deras årliga arbetsbörda, som ändå medger fullständiga promemorior vid målens handläggning, torde väl ungefär stannat vid det statsåklagaren tillämnade antalet mål; därutöver skulle emellertid statsåklagaren hinna med 95 förundersökningar, resor till dessa likasom till målens handläggning, konferensresor och sist men icke minst underåklagarnas handledande. Trots denna starka belastning synes remitterade betänkandet dock icke tilltro sig att kunna hålla statsåklagarnas antal inom siffran 47, med mindre de sammanföras till ett slags åklagarecentraler. I den föreslagna utsträckningen torde detta system näppeligen förekomma i någon modern processordning. Att på förhand beräkna, huru systemet kan komma att verka, synes justitiekanslersämbetet vanskligt. Anse statsmakterna det böra genomföras, torde väl i allt fall ett statsåklagaredistrikt icke, såsom föreslagits, böra bestå av delar från två hovrättsområden. Att en statsåklagare i Malmö skulle göra konferensresor till Göteborg, synes vara att driva systemet, väl långt. Av det anförda framgår, att justitiekanslersämbetet anser remitterade betänkandets beräkning av behövliga antalet statsåklagare kunna bliva föremål för befogade invändningar. Betänkandet synes självt vilja medgiva, att arbetskrafterna i vissa fall kunna bliva för fåtaliga, och anvisar då den utvägen att justitiekanslern skulle förordna hovrättsfiskal att under viss tid tjänstgöra hos vederbörande statsåklagare. Men betänkandet synes justitiekanslersämbetet icke säkerställa, att hovrättsfiskal finnes att tillgå för dylikt förordnande. Vid granskning av det remitterade betänkandets förslag till löneförmåner för åklagarna har justitiekanslersämbetet icke kunnat undgå att finna detta förslag nästan genomgående hållet alltför lågt, Vad statsåklagarna angår synes processkommissionen hava tänkt sig dessa såsom synnerligen kvalificerade personer. En medlem av högsta domstolen har i Svensk juristtidning (1929, haft. I, sid. 9) anslutit sig till kommissionens optimistiska tro, att det verkligen skulle komma att finnas erforderlig tillgång på sådana personer, som kommissionen avsett, men har framhållit nödvändigheten av att dessa personer givas löner, som kunna motsvara en så kvalificerad arbetskraft. Han har anfört, att statsåklagaren väl ej behöver bliva lagmannens vederlike, men att han nog kommer nära därintill, och att lönen för en statsåklagare väl därför icke bör sättas lägre än till närmaste lönegrad under lagmannens. I remitterade betänkandet har statsåklagarna — vilka i regel skola rekryteras från hovrättens assessorer (lön lägst 8 100 kronor) — tilldelats byrådirektörs lön (begynnelselön å A-ort 8 100 kronor), varjämte ett mindretal av dem tilldelats ett lönetillägg av 900 kronor; för lagmännen har däremot begynnelselönen å såväl A-ort som övriga orter upptagits till 13 020 kronor, varjämte
57 det stora flertalet av lagmännen tillämnats ett lönetillägg av i bästa fall ända upp till 8 000 kronor. För de relativt fåtaliga juridiskt utbildade åklagarnas vidkommande befarar justitiekanslersämbetet, att det remitterade betänkandets löneplan och rekryteringssätt komma att medföra, att åklagareväsendet genomgående erhåller endast sekunda krafter. Den jurist, som avstår från advokatbanan, lär i det längsta försöka hålla sig kvar på domarebanan med dess åtminstone relativt, taget höga vinstmöjligheter; endast i resignationens tecken torde han komma att slå in på åklagarbanan. Hur detta system kommer att verka, torde vara självklart. Remitterade betänkandet har i ett annat sammanhang haft öppen blick för dylika konsekvenser, nämligen när betänkandet avvisar processkommissionens sekreterarhjälp åt statsåklagarna, På denna punkt framhåller betänkandet farhågor för att sekreterarbefattningarna hos statsåklagarna skulle komma att besättas med personer, som sakna utsikt att vinna befordran på domar- och åklagarbanan och därför nödgats begränsa sina anspråk till en dylik sekreterartjänst; användbarheten av personer, som kommit till korta vid tävlingen, drar betänkandet i tvivelsmål. Trots åklagarnas jämförelsevis låga löner anger emellertid remitterade betänkandet, att statens kostnader för åklagarväsendet — landsfiskalerna till väsentlig del lämnade åsido — skulle komma att stiga från nuvarande 54 000 kronor till 1 664 000 kronor. Det måste enligt justitiekanslersämbetets mening vara av stort intresse, om sist nämnda siffra, i vilken för övrigt icke medräknats vissa lokalkostnader, kunde jämföras med vad åklagarväsendet kostar i våra grannländer Norge och Danmark. Justitiekanslersämbetet vågar därför i underdånighet ifrågasätta, att Eders Kungl. Maj:t täcktes införskaffa upplysningar i detta avseende. Och torde i så fall utredningen jämväl lämpligen böra kompletteras med uppgifter om relationen mellan domare- och åklagarlöner i dessa våra grannländer. (Utlåtandet avgivet av justitiekanslern O. H. ARSELL.)
FÖRENINGEN SVERIGES HÄRADSHÖVDINGAR.1 Föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt underdåniga yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning uttalat som sin mening, att det syntes föreningen möjligt att det i betänkandet framlagda förslaget kunde bli utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande under förutsättning att vissa delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar vidtoges särskilt i syfte att vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden, och föreningen har vidare i sammanhang därmed som sin mening framhållit, att detta reformarbete borde utföras med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg. Givetvis måste vid en processreform beaktas, att i ett land som Sverige, där den första instansens allmänna domstolar i olika delar av landet arbeta under mycket olika förhållanden, kan och bör icke eftersträvas den enhetlighet i första instans, som är utmärkande för domstolarna i andra länder med större folktäthet. Anordningar, som äro genomförbara och lämpliga i de större städerna, passa icke för landsbygden, och anordningar, som lämpa sig för en tätt bebyggd och med goda kommunikationer försedd landsbygd, där industri och handel äro rikligt företrädda, bliva skadliga eller i bästa fall en åtgärd på papperet i domskretsar, som till stora delar bestå av ödemarker. Under århundraden har i Sverige utbildats en sakernas ordning i första instans, avpassad efter landets säregna förhållanden. På denna grund bör alltjämt byggas med de förvisso betydande ändringar som tidsförhållandena kräva. Dessa berättigade krav på ändringar göra sig särskilt gällande vid behandling av frågan om själva organisationen av domstolsarbetet. Därvid träda i förgrunden fördelningen av arbetsuppgifterna efter deras natur mellan mera kvalificerade och mindre kvalificerade krafter, mellan ordinarie och extra ordinarie krafter ävensom de extra ordinaries erforderliga utbildning för domarevärvet. Samstämmighet synes rätt allmänt råda rörande önskvärdheten att vidtaga de åtgärder, som er1
I utarbetande av förslag till detta yttrande hava deltagit häradshövdingarna A. Olivecrona, C. Arhusiander, A. Bagge och B. Zetterstrand. Vid sammanträde den 2 februari 1929 med häradshövdingeföreningen blev förslaget i huvudsak godkänt. 5—291185.
60(6) fordras för en rationell arbetsfördelning vid domstolarna, och man är jämväl enig om att synnerligen stora krav måste ställas på utövarna av den egentliga domareverksamheten. Rörande frågan på vilka vägar de sålunda uppställda önskemålen kunna nås utan att äventyra andra betydelsefulla värden därom ha likväl, som naturligt är, olika meningar yppats.
Organisationen
av underrätternas
arbete.
En kvalitativ uppdelning av arbetsuppgifterna förekommer för närvarande icke i tillräcklig utsträckning vid underrätterna. Trots de möjligheter domsagostadgan erbjuder att överflytta en del expeditionsgöromål å de fast anställda notarierna, kvarstår, att häradshövdingen i mycket stor utsträckning har att ägna sig åt göromål, som icke hava med den egentliga rättsskipningen att skaffa. Särskilt betungande är därvid det arbete, som sammanhänger med inskrivningsväsendet, vilket på senare tid i hög grad ökat arbetsbelastningen på det icke judiciella området. Behovet att frånskilja dessa göromål gör sig numera gällande i ökat mått och måste tillfredsställas, om rättsskipningen i underrätterna fullt ut skall kunna motsvara de krav, som böra ställas på densamma. Förutsättningen för att åtgärder i sådan riktning skola bli möjliga är givetvis, att de till den egentliga rättsskipningen hörande och övriga göromål äro av den omfattningen, att de kunna uppdelas på olika personer med full sysselsättning för var och en. Detta förhållande bör således vara vägledande vid bedömande av domkretsarnas storlek. Där de lokala förhållandena kräva undantag från regeln, måste man lämpa indelningen därefter. Det är tydligt, att så måste bli förhållandet i glest bebyggda delar av landet, där vid bestämmandet av domsagornas omkrets måste tillses, att avstånden från domsagans ytterkanter till domstolens säte ej bliva allt för stora. Vid granskning från här avgivna synpunkter av de sakkunnigas organisationsförslag har föreningen funnit det anmärkningsvärt, att de sakkunniga ansett i sig önskligt att i möjligaste mån begränsa antalet inskrivningsdomare, och dock måste, i enlighet med vad ovan anförts, där inskrivningsdomare ej finnes, en tillfredsställande arbetsfördelning anses utesluten. De sakkunniga ha, av sammanhanget att döma, i denna del anslutit sig till Svea hovrätt, som i sitt yttrande över processkommissionens betänkande uttalat sig för att särskilda inskrivningsdomare borde endast i undantagsfall anställas. Liknande motvilja mot anställande av inskrivningsdomare har kommit till uttryck i flera av de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena, men det
61(7) har, såvitt föreningen kunnat finna, icke anförts tillräckligt vägande skäl för att sålunda gynna en fortfarande sammanblandning av inskrivnings- och domaregöromål. Det finnes enligt föreningens mening ingen anledning att på grund av enstaka tvister angående fastigheter sammankoppla inskrivningsgöromålen med handhavandet av rättsskipningen, än mindre att genom en dylik sammankoppling försvaga förutsättningarna för en fullgod rättsskipning. Visserligen måste den, som ansvarar för inskrivningsärendena vara juridiskt bildad person, men därav följer ej att lagmannen måste handhava dessa ärenden, och faktiskt har ju beträffande ett avsevärt antal domsagor kravet i detta avseende ej heller kunnat upprätthållas. Därmed är också medgivet, att något nödvändigt samband ej förefinnes emellan inskrivningsärendena och rättsskipningen. Den fördel, som skulle ligga däri, att lagmannen finge tillfälle att, om han själv skulle ansvara för inskrivningsärendena, sätta sig in i ortens fastighetsförhållanden, uppväges mer än väl av de betydande olägenheter, som följa av en sådan anordning. Den kännedom om ortens fastighetsväsen, som lagmannen bör ha, torde han, särskilt då en avdelning av domstolen alltjämt har fastighetsväsendet om hand, kunna förskaffa sig utan att betungas av alla detaljerna i inskrivningarna. Redan såsom ägodelningsdomare lärer han för övrigt förvärva sig en icke obetydlig kännedom om fastighetsförhållandena i domsagan. Mot en uppdelning av arbetet efter kvalitet med bland annat skild dömande och inskrivningsverksamhet har vidare anförts, att det knappast torde vara möjligt att finna ett hundratal jurister, som kunde väntas vara villiga och lämpade att för livet ägna sig åt en inskrivningsdomares »ej alltför intresseväckande» uppgifter. Denna uppfattning synes alltför pessimistisk, men det är onekligen i och för sig önskligt, att inskrivningsdomarebefattningen göres så intresseväckande som möjligt genom att en viss omväxling i göromålen beredes befattningens innehavare. Därmed minskas jämväl nu nämnda anmärknings räckvidd. Att en sådan anordning är ej blott från denna utan även från andra synpunkter lämplig och att den även är utförbar skall längre fram påvisas. För övrigt kan gentemot samma anmärkning invändas, att även lagmannen, om han till väsentlig eller kanske övervägande del skall ha sin tid upptagen av inskrivningsärenden, kan ha anledning att känna sig mindre väl till mods. Hans tid borde väl också kunna användas på bättre sätt, och man kan ej undertrycka den tanken att hans sysslande med inskrivningsärenden innebär slöseri med kvalificerad arbetskraft. Ytterligare har invänts, att häradshövdingens befattning med inskrivningsväsendet i särskild grad befrämjar det personliga för-
62(8) troendefulla förhållandet mellan häradshövdingen och befolkningen i hans domsaga och att detta lyckliga tillstånd skulle, om förslaget genomfördes, upphöra. Det kan dock ifrågasättas om sysslandet med inskrivningsväsendet någonsin haft och än mera om det numera har en så stor betydelse i nämnda avseende. Lagfarts- och inteckningsansökningarna och andra jurisdictio voluntaria tillhörande frågor ha i de domsagor, där personliga hänvändelser till häradsrättens ordförande förekommit, så gott som uteslutande handhafts av nämdemän, landsfiskaler, fjärdingsman och andra, med vilka häradshövdingen i sin egentliga domaregärning kommer i ganska nära beröring; att sysslandet med inskrivningsärendena skulle härutöver krävas för att genom nämnda personer upprätthålla den behövliga kontakten med ortsbefolkningen synes icke antagligt. För övrigt torde särskilt handräckningsmålens överflyttande till underrätterna komma att medföra ökad anledning till personlig kontakt med befolkningen. Emellertid får det ej förbises, att förutsättningarna för en fullgod rättsskipning måste tillgodoses i första rummet. Sker detta, och blir rättsskipningen av bästa möjliga beskaffenhet, kan man också vara säker på att allmänheten kommer att skänka domaren sitt förtroende. I detta sammanhang skulle föreningen vilja bemöta ett uttalande av de sakkunniga i anledning av Svea hovrätts förslag rörande en viss begränsning av häradshövdingarnas befattning med inskrivningsväsendet. Enligt detta förslag skulle häradshövdingarna i de domsagor, där särskild inskrivningsdomare icke bleve anställd, med befrielse från gravationsbevisen dock fortfarande ha själva avgörandet av inskrivningsärendena och även bära ansvaret för anteckningarna i fastighetsboken. Därom säga de sakkunniga, att det icke vore att befara att lagmannens sålunda begränsade befattning med inskrivningsväsendet i dessa domsagor skulle komma att över hövan inkräkta på den tid, han borde ägna åt den egentliga domareverksamheten. Mot denna uppfattning vill föreningen inlägga en bestämd gensaga, under framhållande att den förespeglade lättnaden i själva verket skulle inskränka sig till befrielse från gravationsbevisen, under det för göromålen i övrigt lättnaden bleve så gott som ingen. Med hänsyn till den stora vikt föreningen sålunda fäster vid inskrivningsärendenas skiljande från den egentliga domareverksamheten vill föreningen även uttala den meningen, att det är av långt större vikt att åstadkomma ett sådant särskiljande än att särskild befattning inrättas för behandling av de s. k. bagatellmålen. Självfallet synes vidare vara att det närmaste ansvaret för allt registreringsarbete, ävensom diarie- och protokollföring samt expeditionsarbete ålägges annan tjänsteman än lagmannen.
63(9)
Domsagornas
storlek.
Enligt processkommissionens förslag och de sakkunnigas betänkande skulle de mindre städerna helt sammansmälta med angränsande domsaga och de medelstora städerna ingå i domsagan såsom eget tingslag. Denna anordning står i full samklang med processkommissionens och de sakkunnigas allmänna uppfattning om lämpligheten av en utvidgning av domsagornas storlek, föranledd av önskan att kunna, med bibehållande av erforderlig arbetsbörda åt en var inom domsagan anställd jurist, fördela arbete av olika natur och invecklad beskaffenhet på olika kvalificerade ämbets- och tjänstemän och därjämte kunna för det mest krävande arbetet förvärva en särskilt framstående domare. Såväl processkommissionen som de sakkunniga ha, för att ernå nyssnämnda synnerligen betydelsefulla mål, förutsatt, förutom den ökning av domsagornas storlek som städernas införlivande med domsagorna medför, jämväl en sammanslagning av domsagor, allt innebärande att domsagornas antal skulle stanna vid omkring etthundra. Åtgärder i sådant syfte stå i full överensstämmelse med vad föreningen i detta avseende uttalat i sitt yttrande över processkommissionens betänkande, och föreningen, som vidhåller denna sin ståndpunkt, vill endast i detta sammanhang göra vissa erinringar. Innan föreningen närmare ingår på frågan om organisationen av arbetet inom lagmansrätterna, vill föreningen i anslutning till vad nu sagts något beröra den del av de sakkunnigas betänkande, som avser domkretsindelningen på grundval av häradshövdingen Schlyters utkast. En detaljgranskning i detta avseende kan näppeligen ifrågakomma, enär därtill skulle förutsättas en ingående kännedom om förhållandena å varje ort. Emellertid bör det anmärkas, att vid en blivande domkretsindelning bör iakttagas, att domkretsar, i vilka endast en lagman skall vara anställd, ej göras så stora, att lagmannen under normala förhållanden icke skulle medhinna att själv handlägga alla de mål och ärenden, som enligt grunderna för den tilltänkta arbetsfördelningen böra behandlas av honom. Från denna synpunkt torde några av de i indelningsförslaget upptagna domkretsarna vara för stora. Mot domsagornas förstoring har framförts den anmärkningen att avstånden inom de stora domsagorna skulle lossa de personliga banden mellan lantdomarepersonalen och folket. Häremot kan dock erinras, att sedan endast några tiotal år tillbaka kommunikationerna på landsbygden så förbättrats att befolkningen, även om domsagorna i hög grad förstorades, likväl skulle numera i regel befinna sig i nämnda avseende i en bättre ställning än den som befolkningen före 5f— 291185.
64 (10) nämnda tid åtnjöt även i de geografiskt mycket små domsagorna i riket. Emellertid synes för tillgodoseende av det allmänhetens intresse, som ligger däri att ej genom förstorandet av de nuvarande domsagorna kostnaderna och besväret för tingsresor ökas, bitingsställen böra anordnas i erforderlig omfattning. Kostnaderna för tingslokaler behöva härigenom icke ökas, enär ju de nuvarande tingsställena härvid skulle tagas i anspråk. En annan fördel skulle vinnas därutinnan, att genom ökning av antalet nämndemän inom domkretsen och indelning till tjänstgöring å varje bitingsställe av nämndemän från den omgivande bygden, person- och ortskännedomen bleve fylligare representerad inom domstolen. Den olägenhet, som kan ligga däri att med en sådan anordning tingssammanträden ej kunna bli så täta som i städerna, torde i förevarande fall, som ju avser landsbygden, icke få överskattas. Överhuvud torde befolkningen på den verkliga landsbygden icke på långt när känna samma behov av täta tingssammanträden som befolkningen i städerna. Denna omständighet jämte det förhållandet att tätt återkommande sammanträden i hög grad försvåra dugliga nämndemäns kvarstannande på sin post, talar för att icke för ernående av likhet i de olika domsagorna i fråga om sammanträdenas täthet äventyra andra långt mera betydelsefulla värden. Föreningen vill i anslutning härtill, på sätt föreningen redan i sitt yttrande över processkommissionens betänkande uttalat, på det eftertryckligaste framhålla den stora vikten av att nämndemännens domföra antal icke minskas i förhållande till det nu gällande. Vidare torde böra anmärkas, att de olikheter i målens beskaffenhet, som föreligga i de föreslagna domsagorna, ej synas hava tillräckligt tagits i betraktande. På sätt föreningen påpekat i sitt utlåtande över processkommissionens betänkande är det oftast inom de större och medelstora städerna, som de tvistemål förekomma, vilka erbjuda de mest svårlösta juridiska spörsmålen. Föreningen hade i sitt yttrande över processkommissionens förslag bland annat av nu nämnda anledning ifrågasatt en kollegial juristdomstol ej blott i de städer, som bilda egen domsaga, utan även i städer, som inom en domsaga utgöra egen domkrets. Denna uppfattning, som även lagrådet visat sig dela, åtminstone vad tvistemålen angår, torde böra läggas till grund för domstolsorganisationen inom de större och medelstora städerna.
Domarekompetensen
och
anställningsformen.
Vad beträffar domarekompetensen och anställningsformen hava de sakkunniga föreslagit att vid lagmännens sida skulle i de större
65 (11) och största domsagorna sättas en resp. flera rådmän med assessorskompetens, vilka skulle förordnas att tjänstgöra i sådan egenskap under t. ex. två år. Denna anordning med domare, som endast en helt kort tid tjänstgöra i domsagan, synes i varje fall icke lämplig för alla rådmansplatser i de städer, som bilda egen domsaga. Arbetets beskaffenhet torde i dessa städer kräva åtminstone en del fast anställda rådmän såsom bisittare. Vad vidare angår de medelstora städer, som äro avsedda att inom domsaga utgöra eget tingslag, torde en kollegial organisation av rätten lämpligen anordnas så, att en rådman och en notarie bliva bisittare vid lagmannens sida. Ifrågasättas kan om ej även i en del av sistnämnda städer vissa rådmansplatser böra avses för fast anställning. Där åter städer införlivas med domsagor utan att utgöra egen domkrets, synes den av de sakkunniga föreslagna anordningen med biträdande ensamdomare, tillsatta genom förordnande på vissa år och bestående av jurister, som vunnit kompetens såsom assessor i hovrätt, på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om erforderlig hjälp åt lagmannen i domareverksamheten. Däremot torde de sakkunnigas förslag att till rådmän skulle i vissa domsagor förordnas personer med allenast fiskalskompetens böra helt avstyrkas. Skillnaden i mognad mellan en förste notarie och en jurist med fiskalskompetens är icke så stor, att den icke mer än väl uppväges av den större förtrogenhet med förhållandena i domsagan, som den förste notarien besitter. Det torde snarare vara lämpligt att tänka sig ett stärkande av förste notariens kompetens genom förlängd tjänstgöring i domsagan än att avbryta denna tjänstgöring genom en förvisso nyttig, men för lantdom are värvet icke lika utbildande verksamhet såsom åklagare i hovrätt. Vad som talar mot användande av unga jurister såsom domare åtminstone i mindre svåra mål är icke farhågan för brist i kunskaper, i ordentlighet eller i ett redligt bemödande att träffa det rätta men väl en hos menigheten understundom förekommande känsla av alltför stor ungdomlighet och bristande personlig auktoritet hos domaren och även möjligen dennes egen rädsla för att utsätta sig för klander genom åtgärder, som han måhända fruktar icke äro formellt berättigade, ehuru de uppenbarligen äro sakligt erforderliga och väl grundade. Dessa brister torde emellertid i nästan lika hög grad vidlåda den unga hovrättsfiskalen. För utövande av rådmannens mera krävande befattning synes därför böra anlitas jurister med större erfarenhet och auktoritet än den unga hovrättsfiskalen i regel besitter. Däremot torde ett års adjunktion i hovrätt — d. v. s. kompetens att bli befordrad till ordinarie assessor i hovrätt
66 (12) — få anses tillräcklig, och kompetensen att förordnas till rådman således ej behöva bero därav att utnämning till ordinarie assessor ägt rum. Utom rådmansplatser avsedda för rådmän förordnade på vissa år torde emellertid böra reserveras en del sådana platser i utbildningssyfte för e. o. rådmän förordnade på kortare tid. Om man vidare räknar med rådmän såsom inskrivningsdomare enligt de sakkunnigas förslag, skulle rådmännen alltså böra bli av följande slag: 1) Fast anställda rådmän, tjänstgörande såsom bisittare i rätten dels i städer, som bilda egen domsaga, dels i städer, som inom domsaga utgöra egen domkrets. Dessa rådmän skulle i förra fallet motsvara de nuvarande lagfarna bisittarna i de större städerna. I domsagor, däri ingå städer, som bilda egen domkrets, skulle rådmannens funktion bli av två slag, dels som bisittare i rätten jämte lagmannen och en notarie i stadstingslagets domarekollegium i svårare mål, dels som ensam juristdomare med eller utan nämnd i fråga om vissa slag av mål från hela domsagan. 2) Rådmän med assessorskompetens förordnade för vissa år skulle ha samma uppgift som de under 1) upptagna rådmännen i domsagor med både stads- och lanttingslag. I domsaga med endast lanttingslag skulle han dels vara ensamdomare med eller utan nämnd för vissa slag av mål, dels biträda lagmannen i dennes ämbetsgöromål. 3) E. o. rådmän förordnade för kortare tid, högst ett år, för tjänstgöring såsom bisittare i domstol bestående av juristkollegium. 4) Fast anställda rådmän för inskrivnings- och därmed sammanhängande göromål m. m. Vad dessa rådmän beträffar synes det lämpligt att de finge, i de fall då inskrivningsgöromålen icke kunna helt utfylla arbetstiden, omhänderhava vissa andra göromål i den omfattning, som för varje särskild domsaga, där sådan domare finnes anställd, ansåges erforderligt. Till sådana göromål torde i första rummet böra räknas förmynderskapsärenden och -mål, övervakning av överförmyndarnes verksamhet, inregistrering av bouppteckningar och vad i övrigt hör till bouppteckningsprotokollet, ärenden angående äktenskapsförord, konkurs- och boskillnadsmål, ävensom överexekutorsgöromål. Därjämte skulle, i den mån det kunde behövas, mål av viss beskaffenhet tillhörande den egentliga domareverksamheten anförtros inskrivningsdomaren, allt i enlighet med fastställd arbetsordning. I sistnämnda fall skulle även vinnas fördelen av större omväxling och mera intresseväckande göromål, och inskrivningsdomaren kunde jämväl erhålla förordnande att upprätthålla lagmans-
67 (13) ämbetet under semester, därest icke särskilda omständigheter skulle föranleda förordnande av annan vikarie. Då dessa nu nämnda domarekategoriers uppgift och ställning skulle bli avsevärt olika, torde de ej kunna jämställas i löneavseende, och en lika benämning för dem alla synes också olämplig och vilseledande. Under det processkommissionen föreslagit ombildning av de nuvarande notarietjänsterna till fasta sekreteraretjänster, ha de sakkunniga bibehållit notarietjänsterna utan förening med fast anställning, och föreningen anser sig böra bestämt förorda de sakkunnigas förslag i denna del. Även om man utgår från, att lagmansrätterna i allmänhet, även på landsbygden, böra organiseras så, att vid sidan av lagmännen anställas rådmän till erforderligt antal för handläggning av enklare mål och framför allt för inskrivningsväsendets handhavande, måste, såsom ovan påpekats, tydligen räknas med, att i vissa glesare befolkade delar av vårt land det icke kan vara lämpligt eller ens möjligt att anordna domstolar, som kunna giva sysselsättning åt en så omfattande arbetspersonal. Man blir i sådana fall hänvisad till att anordna domkretsar med mindre påräknad arbetsmängd och däremot svarande mindre personal. Även i domkretsar av nu åsyftade typ bör det dock såvitt möjligt tillses, att lagmannen icke blir betungad med handläggning av inskrivningsärenden eller med expeditionsgöromål på sådant sätt, att han därigenom förhindras att i den egentliga domareverksamheten se sin huvudsakliga uppgift. En ändamålsenlig arbetsfördelning mellan lagmannen och honom underlydande biträden bör sålunda även i dessa domkretsar eftersträvas. För sådant ändamål synes i dessa domsagor böra anställas ett biträde med större erfarenhet och rutin än domsagonotarierna, vilket biträde emellertid lika litet som dessa notarier skulle innehava sin befattning såsom sluttjänst. Det skulle kunna ifrågasättas, att i dessa domsagor helt enkelt låta förste notarien kvarstanna under längre tid än eljest vanligen plägar vara fallet, i vilken händelse hans avlöningsförmåner för den förlängda tjänstgöringstiden givetvis borde höjas och möjligen även en särskild benämning tilldelas honom t. ex. biträdande domare. O m det omedelbara arbetet med inskrivnings- och därmed sammanhängande ärenden ävensom expeditionsgöromålen handhavas av en tjänsteman med sådana kvalifikationer, synes den uppsikt över inskrivningsväsendet, som i sådant fall dock skulle åligga lagmannen, avsevärt kunna lättas — t. ex. inskränkas till att kvartalsvis kontrollera införningarna i fastighetsböckerna — samtidigt som han givetvis kunde och borde befrias från utfärdande av gravationsbevis.
68 (14)
Domareutbildningen
och
befordringsgången.
Beträffande anställandet av domsagonotarierna och deras utbildning torde i förbigående böra anmärkas, att ett gott urval från början skulle befordras och ett fördjupande av studierna vid universiteten stimuleras, om något större hänsyn tages till erhållna examensbetyg. Vad sedan domareutbildningen angår kan mot beskaffenheten av den första domsagotjänstgöringen sådan den nu är anordnad anmärkas, dels att i en del domsagor alltför lång tid måste ägnas åt småprotokollsärenden och expeditionsgöromål, dels att åtskilligt av notarierna utfört arbete hellre borde anförtros åt icke rättsbildade biträden, dels att, särskilt i de mindre domsagorna, erfarenheten blir alltför begränsad och tillfälle icke, eller i alltför ringa utsträckning, gives till deltagande i behandling av mål härflytande från ett mera utvecklat affärsliv. Det kanske mest värdefulla i den domareutbildning, som erhålles vid den första tjänstgöringen i domsaga, torde för närvarande bestå däri, att den unge juristen får på eget ansvar öva sig i domarevärv. Emellertid är det just på denna punkt, som kritiken mot den nuvarande domareutbildningen sättes in, i det man anser det olämpligt att unga notarier tillåtas att självständigt utöva domareämbetet. Med de stegrade anspråk, som uppställas i sammanhang med en reformerad rättegångsordning, faller det sig naturligt, att ett självständigt utövande av ordförandeskap i häradsrätt av alltför unga extra ordinarie domare bör undvikas. Till utbildningen hör emellertid ovillkorligen självständig utövning på eget ansvar av domareämbete, men denna torde åtminstone beträffande andra än mycket enkla mål lämpligast till en början böra ske icke såsom ordförande och ensam lagfaren ledamot i rätten utan såsom bisittare i kollegial domstol antingen underrätt eller hovrätt. Domareutbildningen synes med en organisation av domarebefattningarna i underrätt sådan som den ovan skisserade kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Först kommer tjänstgöringen såsom andre notarie, då visserligen expeditionsgöromål skulle i stor utsträckning bli hans huvudsakliga sysselsättning, men då han jämväl borde genom närvaro vid domstolssessionerna och förberedande arbete åt domsagans domare — genom utarbetande av promemorior, utredningar och därav föranledda rådplägningar med domarna — förberedas för de första domaregöromålen. Sedan den unge juristen tjänstgjort i domsagan t. ex. ett och ett halvt år samt lagmannen och de övriga domarna i domsagan haft tillfälle att lära känna hans kompetens, skulle han såsom förste notarie kunna
69 (15) dels förestå kansliet under uppsikt möjligen av inskrivningsdomaren, som på denna sida skulle representera traditionen inom domsagan, dels såsom bisittare eller e. o. rådman jämte lagmannen och rådmannen i stadstingslag deltaga i dömandet, dels såsom ensam juristdomare handlägga sådana bagatellmål, som nu avgöras å tremansting, dels slutligen vikariera för inskrivningsdomaren under dennes tjänstledighet. Huruvida även i domsagor, där stadstingslag ej finnes, viss tids tjänstgöring såsom bisittare skall krävas för befogenhet att såsom ensamdomare handlägga enklare mål, torde få bero på de möjligheter, som komma att finnas för förste notarier att annorstädes erhålla en sådan utan tvivel mycket utbildande kollegial domareverksamhet. Att, såsom i de sakkunnigas betänkande ifrågasattes, utöka den begränsade domarekompetensen för notarierna till att omfatta brottmål, i vilka den normala strafflatituden uppgår till högst sex månaders fängelse, finner föreningen under de omständigheter, som föreligga efter en genomförd rättegångsreform, icke tillrådligt. För övrigt torde dessa mål i de flesta domsagorna komma att handläggas av rådmän eller inskrivningsdomare. Endast i de domsagor, där varken rådman eller inskrivningsdomare finnes, torde därvarande förste notarie, som ju där skulle kvarstanna längre än eljest vore fallet, böra anförtros denna ökade kompetens. I övriga fall torde förste notariens kompetens efter viss längre tids tjänstgöring böra vara av ungefär den grad, som nu är gällande enligt 23 § 2 domsagostadgan. Sedan notarien på detta sätt under en tjänstgöringstid, som lämpligen kan beräknas till fyra år, erhållit en viss, jämväl på självständig domareverksamhet grundad erfarenhet av den första instansens domstolar, står han inför valet om han vill ägna sig åt domarebanan eller annan juridisk verksamhet, t. ex. advokatyrket. Det torde nämligen få förutsättas att såsom hittills det måste anses såsom en ovärderlig fördel även för en blivande advokat att såsom en förberedelse ha tjänstgjort i domsaga och utövat domareverksamhet. När det talas om nödvändigheten att sörja för domareutbildningen får icke förbises att i synnerhet med de krav, som en blivande rättegångsreform ställer på advokaterna, det är lika nödvändigt att väl sörja för advokatutbildningen. För denna är en från det inre arbetet i domsagan förvärvad erfarenhet om domstolarnas arbetssätt om icke oumbärlig så dock i högsta grad nyttig. Beslutar sig den unge juristen för att söka gå fram domarevägen, är nu tiden inne för tjänstgöringen i hovrätt. Den första tiden där-
70 (16) städes måste säkerligen ägnas åt kanslitjänsten, som visserligen i och för sig har mindre betydelse för utbildningen men torde vara behövlig såsom förberedelse till arbete av mera krävande art antingen såsom föredragande eller åklagare i brottmål. Denna tjänstgöring blir beroende av dels huru processförfarandet i hovrätten kommer att ordnas och dels huru man tänker sig befordringen i stort sett på domarebanan. Processkommissionen och de sakkunniga ha i det senare avseendet anvisat helt olika vägar. Kommissionen vill ha befordringsgången riktad från underrätt till överrätt, så att domareaspiranten efter kanslitjänstgöring i hovrätten skulle återgå till tjänstgöring i lagmansrätt, där han skulle vinna befordran först till sekreterare och sedan till rådman, varefter befordran skulle kunna ske till lagmans- eller hovrättsrådsämbete. De sakkunniga åter ansluta sig mera till den nuvarande befordringsgången och vilja låta befordringen gå över hovrättsråds- eller revisionssekreteraretjänst till sluttjänster såsom ordförande i hovrättsdivision, lagman eller justitieråd. I valet mellan dessa båda olika linjer vill föreningen för sin del obetingat ge företräde åt de sakkunnigas. Därigenom vinnes icke blott en säkrare och på det juridiska området mera vidsträckt erfarenhet för dem, som kunna ifrågakomma till sistnämnda särskilt viktiga domareplatser, utan även större möjlighet för ett allsidigt bedömande av vederbörandes förmåga. Processkommissionens linje står emellertid i visst samband med dess förslag angående hovrättsorganisationen, enligt vilket det domföra antalet ledamöter i hovrätten skulle minskas till tre ordinarie hovrättsråd, vadan vikariatsystemet i hovrätten skulle upphöra. Med en sådan anordning bleve det knappast möjligt att såsom nu huvudsakligen i hovrätten meritera sig och vinna utbildning för befordran till hovrättsrådsämbete, då det ju även var förutsatt att tjänstemannaföredragning icke skulle äga rum, och ännu mera bleve det omöjligt att erhålla hovrättsutbildning för rådmanstjänsterna vid lagmansrätterna. Genom de sakkunnigas förslag att öka det domföra antalet i hovrätten till fyra med den fjärde ledamotsplatsen reserverad såsom utbildningsplats för en tillförordnad ledamot synas de nämnda svårigheterna kunna bli undanröjda och möjlighet beredd för yngre jurister att få tjänstgöra såsom ledamöter i hovrätt. Nu kunde man ju befara, att, då även stadsdomstolarnas domarepersonal skulle rekryteras via hovrätterna, det icke skulle bli möjligt för hovrätterna att för prövning och utbildning mottaga ett så väsentligt ökat antal domareaspiranter, som där skulle tjänstgöra såsom adjungerade ledamöter för att sedan dels vinna befordran i hovrätten, dels spridas ut i lagmansrätterna. Vill man i detta avse-
71 (17) ende anställa jämförelse mellan nu rådande förhållanden och de förhållanden, som de sakkunniga tänkt sig, finner man, att enligt uppgift i deras betänkande (sid. 141—142) vid 1928 års ingång 25 hovrättsrådsämbeten uppehöllos av tillförordnade vikarier, och att därutöver för de extra hovrättsdivisionernas skull extra personal anlitats, så att tillsammans samtidigt på grund av förordnanden tjänstgjorde 45 personer såsom hovrättsledamöter (33 assessorer, 11 e. o. assessorer och en vice häradshövding). I de sakkunnigas förslag upptagas 25 assessorer och 15 assessorsaspiranter, vilka senare beräknas såsom tjänstgörande ledamöter vid förfall för ordinarie sådana. Det förefaller därför ej alldeles säkert att hovrätterna skulle kunna i fullständig omfattning bli genomgångsstationer för ett ökat antal domare. Skulle plats ej i tillräcklig omfattning alltid kunna beredas för yngre jurister att tjänstgöra såsom ledamöter i hovrätt, torde man få tänka sig motsvarande utbildning genom ledamotstjänstgöring i de största rådhusrätterna, åtföljd av någon kortare tids prövning såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Hovrätternas möjligheter i ifrågavarande avseende synas emellertid i någon mån större, om, såsom de sakkunniga tänkt sig, assessorernas och assessorsaspiranternas ledamotstjänstgöring skulle begränsas till endast två sessioner i veckan. Vidare bör det antagas, att assessorskompetens ej kommer att behövas för vinnande av inskrivningsdomaretjänst, så att, vad lagmansrätterna angår, tjänstgöring för vinnande av dylik kompetens endast komme i fråga för dessa domstolars egentligen dömande personal.. Såsom redan är nämnt, ställer sig föreningen avvisande mot de sakkunnigas förslag att låta unga jurister med endast fiskalskompetens efter endast en kortare tids hovrättstjänstgöring återgå till lagmansrätterna för att där under en tid av omkring två år tjänstgöra såsom rådmän i de medelstora domsagorna. Föreningen anser sig böra bestämt avstyrka det av de sakkunniga föreslagna systemet med upprepade flyttningar från hovrätt till lagmansrätt, så att efter börjad hovrättstjänstgöring den unga juristen skulle tjänstgöra vid lagmansrätt först någon tid efter vunnen fiskalskompetens och sedan ytterligare någon tid efter det assessorskompetens vunnits i hovrätten. Utom den redan påtalade bristen i kompetens till den förra tjänstgöringen vid lagmansrätt är att märka de stora olägenheter dylika flyttningar med därav följande kostnader måste medföra, och särskilt för dem, som vilja bilda eget hem, måste detta system verka avskräckande. Emellertid bör den, som erhållit assessorskompetens, ha skyldighet att åtminstone under viss begränsad tid mottaga förordnande att vikariera för lagman eller rådman för dömande verksamhet, eller att uppehålla rådmanstjänst av dylik beskaffenhet utan fast anställning.
72 (18) Dylikt vikariat under en ej alltför kort tid bör för övrigt enligt föreningens mening vara obligatoriskt för befordran till hovrättsråds- eller lagmanstjänst. De flyttningar, som på grund av dessa vikariat bli nödvändiga, böra tillräckligt kompenseras med särskilt lönetillägg. Vad beträffar de fasta rådmansbefattningarna måste, om man skall kunna tänka sig att för dessa förvärva goda förmågor, för dessas innehavare beredas högre löneförmåner än för assessorerna. Då, såsom redan sagts, den fullständigare hovrättsutbildningen icke torde kunna fordras för inskrivningsdomare, synes befordringsgången till tjänst såsom sådan befattningshavare böra i regel gå genom tjänstgöring antingen såsom förste notarie i högre lönegrad (biträdande domare), eller såsom bisittare i rådhusrätt.
Beräkningen
av arbetsbesparingen
genom
processreformen.
De sakkunniga förmena, att, även om man utgår från oförändrad frekvens av mål och ärenden, det nya rättegångssystemet skulle i vissa hänseenden medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing, dock mindre framträdande i fråga om tvistemålen. Besparingen skulle för tvistemålen visserligen ej framträda vid de förberedande förhandlingarna, då protokollföring avsetts att äga rum ungefär som nu, men däremot skulle besparingen göra sig gällande genom den starkare koncentrationen i målens handläggning, och vid den muntliga huvudförhandlingen skulle arbetet med protokollföring icke bli synnerligen tidsödande. Mot detta uttalande kan emellertid anmärkas, att man här ej tillräckligt beaktat åtskilliga omständigheter, som i vissa avseenden motverka den väntade arbetsbesparingen. Då det talas om koncentrationen i rättegången såsom arbetsbesparande för domstolspersonalen, torde detta antagande knappast komma att visa sig riktigt. Det bör nämligen ihågkommas, att den förberedande behandlingen blir ganska likartad med en nutida rättegång med skriftväxling och uppskov, men härtill komme framdeles dessutom, även om målet är fullständigt utrett, en huvudförhandling, då, jämte eventuella vittnesförhör, allt vad som förut förekommit i målet skall återupprepas. Vidare må här framhållas, att, om protokollet skall under rättegångsdagen uppsättas i slutgiltigt skick, man måste beräkna betydligt längre tid än som nu för tiden kräves för rättegångsförhandlingarna, således också flera rättegångsdagar med därav följande ökning av arbetstiden. Vad beträffar den motsedda arbetsbesparingen på grund av det muntliga förhandlingssättet, så torde även den komma att visa sig
73 (19) vara en illusion. Av det föreslagna rättegångssystemet följer nämligen, att domen icke, som för närvarande hos oss är fallet, skall ansluta sig till ett protokoll innefattande allt vad i målet förekommit utan skall bilda ett självständigt helt. Processkommissionen säger härom (I sid. 176), att domen måste »avfattas som ett självständigt utlåtande, som utan att behöva kompletteras av protokollen otvetydigt angiver sakens föremål och det domslut, som meddelats», och att domen måste innehålla en »noggrann redogörelse för sakens föremål och för parternas yrkanden i huvudsaken». Angående hovrättsdomarna säges, att de måste så noggrant redogöra för bevisningen, dess värdering och de som bevisade ansedda faktiska omständigheterna, att högsta domstolen med ledning därav kan fylla sin uppgift i rättsskipningen, och det tilllägges omedelbart därpå, att även underrätternas domar måste vara utförligt motiverade av hänsyn till hovrättsförfarandet, så att de kunna lämna en värdefull ledning, när hovrätten går att bestämma omfattningen av den bevisning, som skall ånyo förebringas där efter att redan hava förebragts i underrätten. För ernående av dessa syften borde enligt processkommissionen »varje dom innehålla en noggrann redogörelse för parternas påståenden i saken med angivande av vad därav blivit å motsidan erkänt eller bestritt samt en uttömmande framställning av domskälen med särskilt angivande av de grunder, på vilka rätten stöder sin övertygelse om vad som bör hållas för sant i målet». Arbetet med uppsättningen av en sådan redogörelse blir säkerligen mången gång mycket större och mer tidskrävande än att, såsom nu är brukligt, endast i annan och mera utförd form omsätta memorialanteckningar från en förhandling till ett protokoll. Särskilt blir det för domaren mera maktpåliggande att uppsätta eller justera en dylik dom i vad den innehåller redogörelse för målet än att justera ett nutida protokoll. Tyvärr har varken i processkommissionens eller i det nu behandlade betänkandet lämnats något exempel på huru man tänkt sig en dom enligt det föreslagna systemet, men av den brukliga avfattningen av t. ex. de tyska domstolsutslagen kan man få en föreställning om det vidlyftiga arbete, som måste nedläggas på dem. Ett dylikt arbete kan säkerligen ej i andra fall än då det gäller mycket enkla mål medhinnas å den dag då huvudförhandlingen ägt rum och domen avkunnas, så framt ej redogörelsen är i huvudsak på förhand uppsatt. Om, såsom föreningen i sitt yttrande över processkommissionens betänkande bestämt förordat, allt vad som förekommit vid den förberedande behandlingen och där finnes bevarat i skrift finge räknas till processmaterialet och de av parterna först vid den muntliga förhandlingen lämnade uppgifter om relevanta fakta finge protokoll-
74 (20)
föras, torde dock en sådan fullständig redogörelse, som nyss nämndes, icke behöva uppsättas särskilt för domen, utan man kunde inskränka sig till något liknande rubriken till en nutida hovrättsdom. Men om verkligen akten med dess innehåll från den förberedande behandlingen officiellt skall vid avgörandet behandlas som luft, i det hänsyn endast får tagas till det muntligen framförda, kan nog det mödosamma men eljest till stor del onödiga arbetet med den fullständiga redogörelsen vid domen ej undvikas. Det må emellertid i detta sammanhang här anmärkas, att föreningen skulle än mer av andra skäl än det, som nu är ifråga, anse det mycket beklagligt, om sådana lagbestämmelser infördes, att vad som anförts vid den förberedande behandlingen icke ovillkorligen skulle tillhöra processmaterialet och bli beaktat. Även utöver vad nu anmärkts synes man böra räkna med en ökning av domstolarnas arbetsbörda. Sålunda komma säkerligen jorddelningsmålen att i sammanhang med den nya lagstiftningen taga allt mer tid i anspråk. Detta bekräftas av redan vunnen erfarenhet särskilt i de orter där lagstiftningen om fastighetsbildning i stad skall tillämpas. Enahanda blir förhållandet med arbetet med aktbildning, registrering och diarieföring, delgivningsbestyr och tillhandagående av allmänheten i betydligt större utsträckning än nu. De sakkunniga, som genom de dem lämnade direktiven varit bundna av förutsättningen att lagmansrätt i stadstingslag blir enmansdomstol, ha i sitt betänkande inskränkt sig till att framhålla att juristkollegialitet i stadsdomstolarna torde låta sig genomföras utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum och att ur ekonomisk synpunkt hinder för en kollegial domstolstyp i stadstingslag ej möter. Att införandet av en kollegial handläggning av målen dock måste taga mera arbetskraft och tid i anspråk än ett enmansdomareförfarande synes uppenbart, såväl vad angår städer som bilda egen domsaga som städer, vilka utgöra inom domsaga egen domkrets. De sakkunniga hava, på grund av de förutsättningar, från vilka de haft att utgå, tydligen ej djupare ingått på frågan, och en utredning på denna punkt vore därför önskvärd. Då åklagarväsendet blir reformerat, kan därav komma att följa ökad intensitet i uppspårande av brott och förseelser och sålunda även ökning i antalet brottmål. Åklagarna äro nämligen nu ofta alltför mycket upptagna av andra tjänsteärenden för att kunna med tillräcklig kraft ägna sig åt sin egentliga uppgift som allmänna åklagare. I vad mån lättnad i arbetet kommer att vinnas i fråga om brottmålen på grund av bättre utredning, då åklagarsidan förstärkts, torde vara svårt att beräkna, men i allt fall bör man ej ställa förväntningarna alltför högt åtminstone innan åklagarkåren hunnit att fullt re-
75 (21) organiseras. Vidare bör beaktas att då det gäller häktade personer den rätten åliggande skyldigheten att pröva häktningens befogenhet kan komma att rätt mycket taga domstolens tid i anspråk. En allmän iakttagelse torde vara, att handelsmål ofta gå till skiljedom för att vinna ett snabbare avgörande än för närvarande är möjligt. Blir tiden för en rättegång, såsom ju avses med rättegångsreformen, avsevärt förkortad, lärer väl härav följa, att i dessa tvister domstolarna komma att anlitas i högre grad än nu är fallet. Man har således anledning att även på grund av detta förhållande förvänta en stegring i domstolarnas arbetsbelastning. Den ökning i arbetet, som måste följa av exekutionsärendenas behandling, blir avsevärd, men kan icke av föreningen med någon grad av säkerhet bedömas. Enligt vad de sakkunniga uppgiva, äro inom den nuvarande domstolsorganisationen, vad underrätterna angår, för närvarande sysselsatta sammanlagt 746 befattningshavare med juridisk utbildning. Däremot hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån att inom den föreslagna domstolsorganisationen skulle komma att erfordras sammanlagt allenast 615 befattningshavare med sådan utbildning, innebärande sålunda en minskning med ej mindre än 131 personer. Givet är att vissa omständigheter bidraga till att möjliggöra en minskning på en del håll av antalet nu tjänstgörande befattningshavare med juridisk utbildning. Särskilt kommer därvid i betraktande att i fråga om innehavarna av vissa borgmästar- och rådmanstjänster, som äro avsedda att indragas, gäller, att deras tid hittills i allmänhet ingalunda varit helt upptagen av judiciella uppgifter. Att härutöver räkna med någon större nedgång av de inom domstolsorganisationen erforderliga arbetskrafterna är emellertid säkerligen icke välbetänkt, då det föreslagna rättegångssättet, på sätt föreningen förut sökt påvisa, svårligen kan antagas i och för sig komma att leda till någon större lättnad i arbetet för de dömande myndigheterna. Väl torde vissa möjliga och önskvärda förenklingar i expeditionssättet, särskilt beträffande småprotokollsärendena, kunna leda till lindring i arbetet, men detta kommer att bliva av betydelse huvudsakligen för de icke juridiskt bildade befattningshavarnas del. Vid jämförelse mellan det här förut upptagna antalet befattningshavare med juridisk utbildning inom den nuvarande och inom den tilltänkta domstolsorganisationen måste vidare ihågkommas, att det förstnämnda av de sakkunniga avgivna antalet eller 746 personer icke avser samtliga de jurister, som för närvarande äro sysselsatta vid domstolarna. Siffran 746 avser det antal jurister, som för närvarande vid våra domstolar inneha verklig anställning. Som bekant tjänstgöra emellertid för närvarande i ett stort antal domstolar en eller flera no-
76 (22) tarier utan förordnande allenast i avvaktan på att framdeles erhålla sådant. Detta förhållande beror endast delvis på att tillströmningen av nyexaminerade jurister till domsagorna på senaste tiden varit särskilt stor, och det är obestridligt, att en stor del av dessa utan förordnande i domsagorna tjänstgörande notarier verkligen äro behövliga för domsagoarbetets bedrivande. O m emellertid statsverket omedelbart övertager kostnaderna för avlöning av den vid domstolarna tjänstgörande personalen, kan det visserligen anses rimligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, de nyexaminerade juristerna få arbeta utan avlöning under omkring ett halvt år i avbidan på förordnande som andre notarie, men det måste med bestämdhet fasthållas, att all övrig för domstolsarbetets bedrivande erforderlig arbetskraft skall av staten vederbörligen avlönas. På anförda skäl är föreningen av den bestämda uppfattningen, att det av de sakkunniga för den föreslagna domstolsorganisationen upptagna antalet av 615 juridiskt bildade befattningshavare är alldeles för lågt beräknat. Att närmare uppskatta det antal sådana befattningshavare, som framdeles kan bliva erforderligt, är tydligen icke möjligt för föreningen.
Avlöningarna. De sakkunniga hava med rätta betonat, att det för ett lyckligt utfall av rättegångsreformen är av den största vikt att för domaresysslornas bestridande kunna förvärvas personer, som motsvara högt ställda anspråk. De sakkunniga hava ytterligare framhållit den betydelse för förvärvet av goda krafter för domarebanan, som ligger i tillförsäkrandet av tillräckliga avlöningsförmåner, och detta särskilt beträffande de befattningar, som äro avsedda att utgöra sluttjänster. Ifråga om regleringen av avlöningsförmånerna påkallas föreningens uppmärksamhet givetvis i första hand av de befattningshavare, som skola tjänstgöra i lagmansrätterna eller utöva en befattning ingående i den karriär, som är avsedd att leda till tjänst vid lagmansrätt. Vad då först beträffar de i domsagorna tjänstgörande notarierna hava de sakkunniga föreslagit den ändring i nu gällande bestämmelser, att förste notariearvodet må efter lagmannens beprövande tilldelas notarie efter sammanlagt ett års tjänstgöring i domsagan utan avseende därpå, huruvida i domsagan redan förut finnes någon som uppbär sådant arvode. De sakkunnigas förslag i denna del synes föreningen välbetänkt. De sakkunnigas förslag ifråga om avlöningsförmånerna för övriga befattningar, som äro att anse som övergångstjänster i domarekarriären, torde icke heller giva anledning till större
77 (23)
anmärkningar, om det än kunde synas som om avlöningarna vidkommande vissa av dessa tjänster blivit väl knappt tillmätta. Emellertid måste, såsom de sakkunniga framhållit, den avgjort största betydelsen tillmätas det sätt, på vilket avlöningsförmånerna fastställas med avseende på slutposterna i karriären, eller, ifråga om lagmansrätterna, för lagmän och inskrivningsdomare. För inskrivningsdomarnas del har av de sakkunniga föreslagits en begynnelseavlöning växlande mellan 8,100 kronor och 9,540 kronor allt efter olika dyrortsgrupper, vartill ytterligare skulle komma dyrtidstillägg ävensom ålderstillägg i angiven ordning. Då inskrivningsdomarens tjänst är avsedd att vara sluttjänst, synes den beräknade avlöningen vara alltför knappt tilltagen. Vad beträffar lagmännens avlöningsfråga är denna, såsom de sakkunniga jämväl framhållit, av största betydelse. På lagmännen kommer det väsentligen att bero, om rättsskipningen kommer att handhavas i sådan anda, att processreformen över huvud kan bliva till avsett gagn. Då en god rättsskipning vid lagmansrätterna utgör en grundval för rättsväsendet i dess helhet, kan betydelsen för hela rättsvården av en framstående lagmanskår knappast överskattas. De sakkunniga hava också med styrka betonat lagmännens betydelse i förevarande avseende och de hava med värme uttalat sig om det kulturarv i rättsvårdande syfte, som lagmännen få att övertaga särskilt från den hittillsvarande häradshövdingkåren. Det hade vid sådant förhållande varit att förvänta, att för lagmännens del föreslagits löneförmåner, som kunna vara ägnade att även i den konkurrens, som från andra håll gör sig gällande, tillföra lagmanskåren verkligt framstående förmågor. Så torde dock tyvärr icke kunna sägas vara fallet. De sakkunniga hava för samtliga lagmän föreslagit en grundlön av 13,020 kronor. Härtill skulle, bortsett från dyrtidstillägg samt utgående stämpelprovision, avlöningsförmånerna för en del av lagmännen komma att inskränka sig. Emellertid hava de sakkunniga, enligt föreningens mening med rätta, ansett, att med hänsyn till domsagornas olika omfattning en viss differentiering bör ske mellan de olika lagmännens inkomster. I sådant syfte hava de sakkunniga för lagmännen i åtskilliga domsagor föreslagit ett lönetillägg, beräknat med hänsyn till domsagans folkmängd och areal. Såsom maximum för lönetillägget har upptagits ett belopp av 8,000 kronor, varigenom de lagmän, som komma i åtnjutande av detta maximum, skulle erhålla en sammanlagd inkomst motsvande justitierådens. Föreningen har ingen erinran att göra mot det föreslagna systemet för avlöning med en fast grundlön jämte ett lönetillägg, men med avseende å det föreslagna sättet för lönetilläggets beräknande med ledning av sådana omständigheter
78 (24)
som domsagornas folkmängd och areal kan ur principiell synpunkt anmärkas, att detta sätt icke är fullt tillfredsställande. Att lägga arealen till grund för denna beräkning kan bli ganska vilseledande. Däremot synes det nödvändigt att jämte folkmängden taga i beräkning arbetsmängden och svårigheterna vid de särskilda domsagornas skötsel ävensom andra därmed jämförliga omständigheter. Även om goda skäl skulle kunna anföras för att en höjning sker av själva grundlönen, vill föreningen dock ej påkalla en sådan höjning under förutsättning, att de avsedda lönetilläggen komma att utgå i sådan omfattning och med sådant belopp, att en verkligt god löneställning för lagmännen kan anses uppnådd. Föreningen finner det riktigt, att maximiinkomsten för lagmännen bestämmes till ett belopp motsvarande justitierådslönen, även om därvid måste ske en viss nedskärning av topplönerna i vissa av de mest givande domsagorna. Huru avlöningsförmånerna skulle komma att i de särskilda fallen gestalta sig för de lagmän, som icke komma i åtnjutande av lönetilläggets maximum, kan icke med ledning av de sakkunnigas betänkande närmare bedömas. Det är givetvis att beklaga, att de sakkunniga icke ansett det ingå i sitt uppdrag att framlägga ett detaljerat förslag i fråga om lönetilläggens storlek i de olika domsagorna. Föreningen vill emellertid framhålla nödvändigheten av att vid ett framtida utarbetande av ett dylikt förslag de av de sakkunniga framhållna allmänna synpunkterna vid lagmanslönernas bestämmande vinna beaktande. Med utgångspunkt från dessa synpunkter förefaller det föreningen icke böra ifrågakomma att enbart grundlön skulle utgå annat än till lagmannen i en eller annan av de allra minsta domsagorna. I alla övriga domsagor bör lönetillägg beredas. Grunderna för lönetilläget torde böra bestämmas så, att lönetilläggets maximum 8,000 kr. tillgodokommer lagmännen i ett betydande antal domsagor samt att för flertalet övriga lagmän lönetillägget kommer att ligga ej under 4 å 5,000 kr. Endast under förutsättning att dylika löneförmåner erbjudas på lagmansposterna lärer den goda rekrytering av lagmanskåren kunna vinnas, som de sakkunniga så energiskt förordat. Föreningen vill emellertid påpeka att, om lönetilläggen sättas till nu antydda belopp, det av de sakkunniga i kostnadskalkylen upptagna anslaget till lönetillägg å 250,000 kr., för att ej behöva permanent överskridas, måste väsentligt höjas. Härtill torde så mycket större skäl föreligga som de sakkunniga givetvis icke kunna ha avsett, att genom den angivna siffran begränsa lönetilläggens belopp, utan torde de sakkunnigas beräkning ha grundats på en allenast preliminär och mera överslagsvis gjord uppskattning. Ett ytterligare skäl till att
79 (25)
avlöningsförmånerna icke böra tillmätas för knappt ligger i den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för domare att avgå från tjänsten redan vid 67 års ålder. Föreningen håller dock före, att tillräckliga skäl icke blivit förebragta för denna av de sakkunniga föreslagna bestämmelse. Den ej oväsentliga höjning av medellivslängden, som i senare tid ägt rum, synes icke ägnad att motivera en sänkning av åldern för ovillkorlig avgång ur tjänsten. Föreningen är även av den bestämda meningen att allt för knappa avlöningsförmåner av de sakkunniga föreslagits beträffande de tjänster inom hovrättskarriären, som äro att anse såsom sluttjänster, nämligen ordförandeposten och i viss mån även vice ordförandeposten å hovrättsdivision. På frågan om avlöningarna till ifrågavarande befattningshavare i hovrätterna finner föreningen sig dock icke hava anledning att närmare ingå. De av de sakkunniga vidrörda mera lönetekniska bestämmelserna ifråga om lagmännens avlöning föranleda ingen erinran från föreningens sida. Särskilt vill föreningen uttala sin anslutning till de sakkunnigas mening att någon åtskillnad i avlöningarna för lagmännens del icke bör ske med hänsyn till olika dyrortsgrupper. Slutligen ha de sakkunniga berört frågan huruvida, i det fall att vid genomförande av den tilltänkta rättegångsreformen häradshövding skulle tillträda lagmanstjänst men lagmanslönen understiga den genomsnittliga nettoinkomsten av häradshövdingetjänsten, ersättning bör utgå för skillnaden. De sakkunniga uttala härvid den meningen att sportlerna »otvivelaktigt» icke ingå i de häradshövdingarna i denna deras egenskap tillförsäkrade avlöningsförmånerna. Mot detta uttalande, som innebär, att häradshövdingarna icke skulle äga något rättsligen grundat anspråk på dem tillkommande sportler enligt lösenförordningen, anser sig föreningen böra uttala avvikande mening. De sakkunnigas uppfattning hade sin giltighet under de första årtiondena efter 1876, men i samma mån som penningevärdet föll och sportelinkomsterna ökades, ha dessa kommit att bli en mycket väsentlig del av häradshövdingarnas avlöningsförmåner. Denna småningom inträdda förändring i sportelinkomsternas betydelse såsom avlöningsmedel har möjliggjort, att en verklig lönereglering för häradshövdingarna hittills kunnat undvikas, och av sättet för den faktiskt genomförda och av tidsförhållandena påkallade höjningen av löneinkomsterna måste anses följa, att man ej kan anlägga en alltför formelt juridisk måttstock vid bedömandet av den häradshövdingarna tillkommande rätten att bibehållas vid de inkomster, som de författningsenligt åtnjuta. Det förändrade sakläget ha också Kungl. Maj:t och riksdagen visat sig godkänna, framförallt vid utfärdande av domsagostadgan och kungörelsen den 20 maj
80 (26) 1927 med vissa föreskrifter angående de vid domsagornas kanslier anställda, icke rättsbildade biträden. Enligt domsagostadgan skola arvode till vikarie i vissa fall och bidrag till andre notaries avlöning utgå ur häradshövdingens lönemedel. Om exempelvis i en domsaga, där två andre notarier äro anställda, till vilkas avlöning å lönemedlen avdragas ettusensexhundra kronor årligen, häradshövdingen skulle under ett helt år bliva sjuk, och hans vikarie således åtnjuta tretusen kronor för år räknat att utgå av häradshövdingens avlöningsmedel, skulle det kunna hända att av lön och tjänstgöringspenningar knappast mer återstode än dyrtidstillägget. Det lär väl icke kunna antagas, att en dylik nedskärning av häradshövdings lönemedel skulle kunna ske utan att man givit häradshövdingarna full rätt till sportelinkomsterna, vilket ock synes framgå av 36 § i nu gällande domsagostadga. Före domsagostadgans tillkomst ordnades häradshövdingens rätt till sportlerna, i händelse av längre tids ledighet, genom avtal med vikarien. Enligt kungörelsen den 20 maj 1927 ha de häradshövdingar, som före viss, numera förfluten tid förklarat sig villiga underkasta sig kungörelsens bestämmelser, något som alla häradshövdingar gjort, berättigats uppbära vissa förhöjda lösensatser, som förut haft endast provisorisk karaktär. Då sportlerna alltså numera måste anses ingå i de häradshövdingarna tillförsäkrade avlöningsförmånerna, kunna de sakkunnigas från en motsatt utgångspunkt gjorda uttalanden och förslag icke av föreningen biträdas. O m det skulle förhålla sig så som de sakkunniga förmena, skulle detta innebära, att sportlerna när som hälst genom ändring i förordningen om expeditionslösen skulle kunna begränsas så, att de ungefärligen täckte kanslikostnaderna, och därigenom skulle en mycket väsentlig del eller största delen av den faktiska löneinkomsten indragas. Inför en sådan möjlighet skulle i uppenbar strid mot andan i regeringsformen lantdomarekårens ställning kunna bli en helt annan än den i regeringsformen avsedda. Föreningen kan emellertid ej föreställa sig annat än att statsmakterna, då de skola taga ställning till frågan, komma att taga hänsyn till här berörda förhållanden.
Kostnader
för tingshus
m. m.
De sakkunnigas förslag att ålägga de särskilda tingslagen skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och kanslilokaler är för visso välbetänkt, och det samma gäller det föreslagna åläggandet för tings-
81 (27)
lagen att anskaffa och underhålla för tingshus och kanslilokaler erforderliga inventarier. Dock förutsattes härvid, att sådana bestämmelser meddelas, att de tingshusbyggnadsskyldige måste rätta sig efter vissa regler, så att skäliga krav kunna tillfredsställas utan godtycklig beskärning. Större anledning till tvekan kunde synas föreligga ifråga om den föreslagna skyldigheten för tingslagen att bekosta jämväl skrivmaterialerna. Dessa materialer hava hittills i domsagorna bekostats av häradshövdingarna, vilkas rätt till sportler utgjort vederlag bland annat för de härigenom uppkomna utgifterna. Då det lärer få anses självfallet, att de rättegångsavgifter, som under en ny rättegångsordning komma att motsvara de tidigare sportlerna, skola, åtminstone i det väsentliga, ingå till statsverket, bör det också vara riktigast att statsverket bestrider kostnaderna för skrivmaterialerna. Det synes jämväl vara en given fördel att blankett-tryck, som kan oförändrat användas vid alla eller ett större antal domstolar, tillhandahålles av statsverket. Under alla förhållanden bör allt papper, som tillhandahålles genom allmänna medel, för varje domstol vara försett med domstolens namn i tryck.
Kostnadsberäkning
för
reformen.
Föreningen har redan förut uttalat, att de sakkunniga säkerligen beräknat det erforderliga antalet befattningshavare med juridisk utbildning inom den föreslagna domstolsorganisationen allt för lågt. Då härtill kommer, att de föreslagna avlöningarna till åtminstone vissa av dessa befattningshavare enligt föreningens mening böra höjas, synes det uppenbart, att kostnaderna för den blivande domstolsorganisationen komma att icke obetydligt överstiga vad av de sakkunniga i sådant hänseende beräknats. De sakkunniga hava ansett sig kunna utgå från, att ett genomförande av rättegångsreformen skulle för det allmänna komma att medföra en årlig besparing av omkring en million kronor. Att så emellertid icke kan bliva fallet är för föreningen tydligt, och sannolikt är, att reformens genomförande kommer att för det allmänna medföra ökade kostnader, måhända till ett icke alltför obetydligt belopp. Detta förhållande bör dock enligt föreningens mening icke utgöra hinder för en reform, om den ur andra synpunkter befinnes önskvärd. Rättsvården är statens primära uppgift. Väl har den moderna staten i hög grad utvidgat sin verksamhet även till andra områden i syfte att befrämja andlig och materiell kultur. Men alltjämt gäller, att en god rättsvård utgör en av de väsentliga grundvalarna för allt framåtskridande i kulturellt avseende. De kostnader, som samhället får vidkännas för rättsvårdens främjande, äro därför ägnade att tillgodose en av de nödvändiga betingelserna för samhällets utveckling.
82 (28)
Åklagarväsendet. Ifråga om åklagarorganisationen vid lagmansrätterna hava de sakkunniga icke framlagt något förslag till reformering av underåklagarväsendet, en fråga som enligt de sakkunnigas förmenande bör göras till föremål för särskild utredning. Beträffande överåklagarna, de så kallade statsåklagarna, har däremot föreslagits, att i riket skulle anställas tillhopa 47 statsåklagare, fördelade på 16 statsåklagardistrikt, så att, bortsett från ett undantagsfall, två eller flera statsåklagare skulle komma att tjänstgöra i varje distrikt. Att en reform av åklagarväsendet bör komma till stånd synes icke kunna bestridas. Det kan med bestämdhet påstås, att redan under nuvarande förhållanden åklagarväsendet på många håll i vårt land fungerar på ett otillfredsställande sätt, och bristerna i åklagarväsendet komma tydligen att framträda med ännu större styrka under en reformerad rättegångsordning med dess ökade krav på åklagarna. De önskemål i nu förevarande avseende, som för närvarande framför allt göra sig gällande, äro dels att det på ett bättre sätt än hittills varit fallet sörjes för åklagarnas utbildning för sin uppgift samt dels att åklagarna icke, såsom nu är händelsen, betungas med för åklagartjänsten främmande göromål. Huru dessa önskemål lämpligast skola förverkligas, därom har föreningen icke kunnat bilda sig någon bestämd mening. Föreningen vill emellertid därvid såsom en utväg ifrågasätta, att, åtminstone i den omfattning förhållandena det medgiva, för varje lagmansrätt anställes en person, som uteslutande har till uppgift att omhänderhava polis- och åklagargöromål och som för sådan verksamhet förvärvat sig erforderlig utbildning. Föreningen måste emellertid i detta sammanhang framhålla sitt beklagande av att, trots de mindre gynnsamma erfarenheter, som för åklagarväsendets del åtminstone på vissa håll föreligga av nuvarande sammanförande hos samma befattningshavare av polis- och åklagargöromål med andra tidskrävande lantstaten tillhörande sysslor, de sakkunniga icke skarpare tagit avstånd från det nuvarande systemet. Processkommissionen har förutsatt, att vid en blivande reform underåklagarna skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, och funnit det icke uteslutet, att dessa åklagare toges i anspråk jämväl för annan verksamhet än polis- och åklagarsysslan. Det nyss berörda förhållandet att polis- och åklagargärningen, då den förenas med andra göromål, särskilt sådana som medföra redovisningsansvar, i regel drar det kortaste strået, borde dock ha avhållit processkommissionen från att i fråga om underåklagarna knäsätta den nuvarande organisationen.
83 (29) De nya underåklagarna skulle visserligen ej taga befattning med de svårare och grövre brottmålen, men fråga är om ej för rättsvården det är minst lika viktigt att den stora mängden av småmål av åklagarna handläggas på ett tillfredsställande sätt som att de svåraste brottmålen icke vanskötas.
Övergdngsförhällandenas
ordnande.
Processkommissionen har icke ägnat övergångsförhållandena någon uppmärksamhet, antagligen därför att den ansett sin uppgift begränsad till att för Kungl. Maj:t framlägga principerna för en rättegångsreform. Emellertid är det uppenbart att vid fattande av ståndpunkt till grunderna för en rättegångsreform särskild vikt måste fästas vid frågan huru en i sig lämplig rättegångsordning och domstolsorganisation skall kunna genomföras utan att under en längre tid efter den nya ordningens införande bristen på överensstämmelse mellan å ena sidan kraven på dem, som utbildats under den förutvarande ordningen men nu skola föra reformen ut i livet, och å andra sidan dessas förmåga att motsvara dessa krav ej blott leder till skada för rättsvården under denna tid utan även sätter hela reformens lyckliga genomförande i fara. För att taga endast ett exempel. Processkommissionens förslag förutsätter statsåklagare av hög kvalitet. Varifrån skola dessa tagas? Åklagarna i de större städerna ha visserligen en betydande erfarenhet även i fråga om invecklade brottmål, men dels är deras antal ringa i förhållande till det erforderliga antalet statsåklagare och dels blir det säkerligen ej lätt för en åklagare, som vant sig vid en höggradig passivitet inför domstolen, att finna hela bördan — och mer än den nuvarande bördan — förflyttad från domaren till åklagaren under omständigheter, som ställa alldeles särskilda anspråk på hans förmåga bl. a. på grund av den utmärkta brottmålsadvokat, som enligt processkommissionens system skall tillvarataga den åtalades intressen. Att utanför de nu nämnda åklagarnas krets inom åklagarkåren finna personer med erforderliga kvalifikationer torde vara ännu svårare. Den möjligheten kan ju tänkas att, såsom understundom sker utomlands, förordna advokater till åklagare i svårare mål och därigenom under övergångstiden uppfostra en kår, varur blivande statsåklagare kunde tagas. Tyvärr lämnar dock det nuvarande förfarandet i brottmål ej något spelrum för utbildningen av dugliga brottmålsadvokater, åtminstone icke i erforderlig omfattning, och det torde ej heller bli lätt att för åklagarverksamhet förvärva skickliga advokater. 6 — 291185.
84 (30)
Endast en snart genomförd genomgripande förbättring av den nuvarande åklagarkårens utbildning, avlöning och arbetsförhållanden kan därför tänkas skapa en kår, varur de blivande åklagarna kunna rekryteras. De sakkunniga hava ej vidrört denna viktiga fråga — lika litet som de svårigheter överhuvud taget övergångstiden måste medföra. Den mera formella sidan av övergången: förtidspensionering, minskning i avlöningsförmåner, kommunalt anställda befattningshavares placering, pensionsfrågor m. m., allt för visso synnerligen viktiga spörsmål, hava de sakkunniga beaktat, men icke den minst lika betydelsefulla frågan: komma vid en övergång från den nuvarande rättegångsordningen till ett reformerat rättegångsskick befattningshavare att finnas att tillgå, som mäkta genomföra reformens grundprinciper? Föreningen anser, att denna fråga kräver en mycket ingående prövning, innan ett förslag framlägges för de bestämmande statliga organens ståndpunktstagande till de principer, som böra bliva de för reformen grundläggande.
Sidd. 59 (5)—84 (30) tryckta hos Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B., Uppsala, 1929.
Domhavande, som instämt i det ay Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet. Följande domhavande h a v a i h u v u d s a k i n s t ä m t i det a v Föreningen Sveriges h ä r a d s h ö v d i n g a r avgivna u t l å t a n d e t :
Domhavande under Svea hovrätt: Häradshövdingen t. f. Domhavanden
Häradshövdingen
» »
» »
7—291185
i Mellersta Roslags domsaga (E. L Ö F G R E N ) ; i Stockholms läns västra domsaga (T. B R A N D T ; med tillägg, a t t en utvidgning a v domsagan väl vore påkallad, men a t t ' d e t k u n d e befaras, a t t den föreslagna n y a Sollentunadomsagan skulle bli allt för stor för a t t en lämplig arbetsfördelning enligt d e a v häradshövdingeföreningen förordade grunderna skulle v a r a möjlig. D e t a n t a l d o m a r e och notarier, som a v de sakk u n n i g a b e r ä k n a t s för Sollentunadomsagan, eller sju, syntes v a r a alldeles för litet i förhållande till de inom m o t s v a r a n d e d o m k r e t s a r f.n. tjänstgörande 2 häradshövdingar, 1 borgmästare, 1 b i t r ä d a n d e domare samt, förutom åtskilliga extra notarier, 2 förste och 3 andre notarier); i Södra Roslags domsaga (Y. W I S É N ; med tillägg, a t t h a n j ä m v ä l anslöte sig till en a v r å d m a n n e n Gr. T I S E L L av t r y c k e t utgiven broschyr: »Några a n m ä r k n i n g a r vid särskilda sakkunnigas b e t ä n k a n d e angående o r d n a n d e a v vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande a v den ifrågas a t t a processreformen»); i Oppunda och Villåttinge härads domsaga (E. HAGSTRÖMER); i Gotlands norra domsaga (A. T O L L ; med tillägg, a t t samtliga vid de båda h ä r a d s r ä t t e r n a på Gotland s a m t vid rådhusr ä t t e n i Visby förekommande mål icke vore flera eller mera b e t u n g a n d e än a t t lagmannen, om h a n uteslutande skulle ägna sig å t dessa, u t a n svårighet k u n d e medhinna dem alla. D ä r e m o t vore t v e k s a m t , om en enda inskrivningsdomare skulle k u n n a m e d h i n n a alla inskrivningsärenden, särskilt om därmed skulle förenas skyldighet a t t utfärda gravations- och äganderättsbevis. * Ostersysslets domsaga (C. L I L I E N B E R G ) ; i Mellansysslets domsaga (H. C H R I S T E N S O N ; med tillägg, att betänkligheter syntes möta mot de alltför stora domsagorna, mot sammanslagningen av de medelstora städerna med landsbygden ävensom mot de alltför ofta förekommande förflyttningarna av icke ordinarie befattningshavare mellan hovrätt och lagmansrätt. Alsters och Östra Fågelviks socknar borde förenas med Mellansysslets domsaga);
86 Häradshövdingen i Jösse domsaga (W. ROGSTADIUS; med tillägg, att domsagorna syntes ha gjorts allt för stora); » i Lindes domsaga (K. G. ANDERSSON); » i Falu domsaga (E. ALINDER; med tillägg, att intet syntes vara att erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga om bekostande av de för domsagorna erforderliga skrivmaterialier samt att intet vore att erinra mot att Falu domsaga utökades med Falu stad samt Leksands och Gagnefs tingslag); » i Hedemora domsaga (P. EHRENKRONA); » i Gästriklands östra domsaga (O. KROOK; med tillägg, att den arbetskraft, som beräknats för Gästriklands blivande domsaga syntes vara för liten); » i Gästriklands västra domsaga (R. GRÖNHAGEN; med tillägg, att de beräknade arbetskrafterna för den föreslagna Gästriklands domsaga knappast torde bliva tillräckliga); » i Sydöstra Hälsinglands domsaga (H. WICKSTRÖM; med tillägg, att ingen erinran vore att göra mot förslaget att sammanslå Ala tingslag, Söderhamns stad och Bollnäs domsaga till en domsaga med huvudtingsställe i Söderhamn och bitingsställe i Bollnäs; bitingsställe i Enånger vore ej behövligt); » i Västra Hälsinglands domsaga (A. DE VERDIER; med tillägg, att indelningen av Hälsingland i domsagor icke syntes kunna verkställas på lämpligare sätt än i betänkandet föreslagits samt att utöver de i betänkandet beräknade arbetskrafterna i domsagan erfordrades en inskrivningsdomare); » i Medelpads västra domsaga (H. FORSBERG; med tillägg, att beträffande omfattningen av den föreslagna Ljunga domsaga någon berättigad erinran ej syntes kunna framställas samt att för domsagan borde beräknas, förutom lagmannen antingen en inskrivningsdomare och två notarier eller ock en rådman för den dömande verksamheten och tre notarier; bitingställe i Byn vore ej erforderligt); t. f. Domhavanden i Medelpads östra domsaga (K. JANCKE); Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga (K. EKBOM; med tillägg, att mot förening av Härnösands stad och Nordingrå tingslag med den nuvarande domsagan ingen erinran vore att göra, men att lämpligheten av att med samma domsaga förena jämväl Boteå tingslag kunde ifrågasättas, då domsagan med en sådan utvidgning kunde befaras bliva alltför arbetstyngd för en lagman); » i Ångermanlands mellersta domsaga (P. HANSSON; med tillägg, att det borde tagas under övervägande, om ej Boteå tingslag borde lämpligen förenas med den föreslagna Ådalens domsaga); » i Ångermanlands västra domsaga (C. LUNDMARKER); » % Själevads och Arnäs domsaga (A. H U L T ) ; » i Jämtlands östra domsaga (A. LARSSON); » i Jämtlands norra domsaga (E. LEIJONHUFVUD; med tillägg, att någon erinran icke vore att göra mot förslaget till indelning av domsagorna i Jämtlands län, såvitt anginge Norra Jämtlands domsaga, samt att det föreslagna antalet arbetskrafter syntes böra utökas med ytterligare en notarie eller sekreterare); » i Jämtlands västra domsaga (O. SCHOUGH); » i Västerbottens södra domsaga (E. RÖNQUIST, som tillika framlagt följande förslag till domsagoindelning i Västerbottens län: en domsaga, benämnd Umeå domsaga, bildas av Umeå stad samt nuvarande Umeå domsaga med kansli och tingsställe i
87 Umeå; en domsaga, den södra, bildas av nuv. södra domsagan samt Lycksele och Örträsk socknar med kansli i Umeå, tingsställe i Nyåker samt bitingsställe i Lycksele och Degerfors; en domsaga, den västra, bildas av nuv. västra domsagan med undantag av Lycksele och Örträsk socknar med kansli och tingsställe i Vilhelmina samt bitingsställe i Stensele; en domsaga, den mellersta, bildas av nuv. mellersta domsagan samt Norsjö och Mala tingslag med kansli i Skellefteå, tingsställe i Burträsk samt bitingsställen i Norsjö och Nysätra; en domsaga, den norra, bildas av Skellefteå stad och Skellefteå tingslag med kansli och tingsställe i Skellefteå. Möjligen kunde ifrågasättas, om icke jämväl Fredrika socken med hänsyn till kommunikationsförhållandena borde förenas med den blivande södra domsagan); Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga (A. ARBMAN; med tillägg, att Västerbottens västra domsaga borde bibehållas odelad); » i Piteå domsaga (H. ÅBERG; med tillägg, att någon erinran ej vore att göra mot den föreslagna organisationen av Piteå domsaga);
Domhavande under Göta hovrätt. Häradshövdingen i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga (A. TÖRNER; med tilllägg, att det syntes mindre välbetänkt att utöka domsagan jämte därinom befintliga städer med Mjölby domsaga. På grund av den industriella utvecklingen syntes kunna med säkerhet beräknas, att mom en nära liggande framtid enbart Aska domsaga med Motala och Vadstena skulle komma att bilda en i folkmängdshänseende fullt tillräcklig domsaga. Denna borde ej utökas med mera än möjligen Godegårds och Tjällmo socknar); » ^ Västra Värends domsaga (G. LIND WALL; med tillägg, att den föreslagna domsagoindelningen i Kronobergs län syntes ändamålsenlig, dock att tingsstället borde förläggas till Växjö. 1 domsagan borde vara anställda förutom lagmannen en rådman och fyra notarier); * Sevede och Tunaläns härads domsaga (O. HANSON); l s * .Å Velands och Handbörds härads domsaga (C. CERVIN; med tillägg, att det syntes vara osannolikt, att de av de sakkunniga beräknade arbetskrafterna skulle vara tillräckliga); » tOrusts och Tjärns härads domsaga (G. OTTOSSON; med tilllägg, att kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus ävensom för lokalernas uppvärmning, för inventarier och skrivmaterialier borde bestridas av statsverket); t Norrvikens domsaga (B. HELLBORN; med tillägg, att huvudtingsställe och kansli för den föreslagna Vikens domsaga borde forläggas till Strömstad); i Vättle, Ale och Kullings härads domsaga (M. TÄCKLIND; med tillägg, att ett av Ale härads tingshusbyggnadsskyldige framställt önskemål, att Ale härad skulle få bibehållas såsom ett tingslag för sig syntes — med hänsyn bl. a. till de stora kostnader, som nedlagts å tingshuset i Älvängen — ha fog för sig).
HÄRADSHÖVDINGAR. Häradshövdingen i Norra Roslags domsaga (G. ÅBERG) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet med följande tillägg: I fråga om de blivande områdena för underdomstolarnas verksamhet torde det vara uppenbart, att de flesta av de nuvarande domsagorna måste förstoras om den grundtanken i processreformen skall kunna genomföras, att arbetsuppgifterna i domsagan i betydligt större utsträckning än nu är förhållandet skola fördelas mellan olika befattningshavare efter uppgifternas mer eller mindre krävande art. Såsom föreningen framhållit, synes det dock, som i en del fall föreslagits allt för stora domkretsar. Så kan dock näppeligen anses vara förhållandet i fråga om den föreslagna föreningen av Norra Roslags domsaga med Mellersta Roslags domsaga och Norrtälje stad. Emellertid torde det vara nödvändigt att en inskrivningsdomare inrättas i den nya domsagan. De sakkunniga hava avvisat behovet av en sådan med hänsyn bland annat till att överexekutorsgöromålen väntades bliva föga betungande i den nya domsagan Det torde dock vara antagligt, att dessa göromål alltmera ö k a s m e d den allt större livaktighet i det ekonomiska livet, som under de senare aren visat sig så gott som överallt å landsbygden och vilken i nuvarande Norra Roslags domsaga särskilt framträtt inom Väddö och Närdinghundra tingslag. V idare äro de rena domargöromålen i nuvarande Norra Roslags domsaga redan tor det närvarande så betungande, att även om de i den övriga delen av den blivande domkretsen äro av betydligt lindrigare art, det ändock kan betaras, att lagmannen ej skall medhinna att jämväl hava överinseendet oyer lagt arts-, intecknings- och andra s. k. småprotokollsärenden. Såsom kansliort for den nya domsagan har föreslagits Norrtälje, och denna stad är väl utan all traga den lämpligaste platsen härför. I de sakkunnigas förslag till domsagoreglering synes man emellertid hava tänkt sig, att i vissa fall länsgränsen icke behöver följas vid bestämmandet av domsagans område. Därest sa ar fallet bora nog Almunge och Faringe socknar samt kanske även Knutby socken avskiljas trän den nya domsagan och förenas med domsaga i Uppsala lan. Befolkningen i dessa socknar har nämligen sina intressen inriktade på Uppsala såsom den centrala orten och har ej alls någon anledning i v a n h g a f e l l att resa till Norrtälje och än mindre till Östhammar. En enda blick pa kartan torde ock bekräfta detta. Under förutsättning av att domsagan får den av de sakkunniga föreslagna omfattningen hava ju dock ombuden för de tmgshusbyggnadsskyldige i nämnda socknar liksom så gott som samtliga ombud tor de byggnadsskyldige i övriga delar av Väddö och Närdinghundra tingslag uttalat, att de ansågo Norrtälje lämpligare såsom kansliort än den nuvarande östhammar. De tingshusbyggnadsskyldige i Frösåkers tingslag hava, såsom naturligt ar önskat, att kansliet fortfarande skall vara förlagt i sistnämnda stad Därvid har bland annat åberopats ett skriftligt yttrande, som mm företrädare i ha-
89 radshövdingämbetet funnit gott avgiva och varav skulle framgå, att byggandet av det nu befintliga nya tingshuset i Östhammar företagits med tanke på och med hänsyn till att domarekansliet för framtiden skulle vara förlagt därstädes. Oavsett att vad sålunda planerats naturligen icke kan vara avgörande för bestämmande av kansliorten för den nya domsagan, vill jag framhålla, att därest man verkligen tänkt sig, att häradshövdingen för framtiden skulle vara bosatt i Osthammar, det förefaller anmärkningsvärt, att man ej vidtagit några åtgärder för att skaffa lämplig bostad åt häradshövdingen, detta så mycket mer som i Osthammar så gott som alldeles saknas bostäder, som motsvara moderna anspråk på sådana. Beträffande överhuvud taget förstoringen av domsagan så hava ju samtliga de hörda tingshusbyggnadsskyldige motsatt sig denna. Något bärande skäl mot den föreslagna regleringen av domsagan synes dock icke hava förebragts, och oviljan mot förändringen bottnar nog huvudsakligen i vad ett ombud för Väddö och Närdinghundra tingslags byggnadsskyldige anfört, att befolkningen hölle på de gamla traditionerna. Det har jämväl åberopats, att befolkningen skulle genom förstoringen av domsagan och längre väg till domsagokansliet få svårare att komma i personlig beröring med domaren och övriga tjänstemän på kansliet. Att detta icke har så stor betydelse, torde — även med fästat avseende vid de synnerligen dåliga kommunikationerna till Osthammar — framgå därav, att under den tid av snart tre år, som jag varit häradshövding i domsagan, blott cirka tio personer bosatta i Vaddoo och Närdinghundra tingslag personligen besökt domsagans kansli i rättegångs- eller småpappersärenden. Detta är så mycket mer anmärkningsvart som gott två tredjedelar av arbetsbördan i domsagan såväl beträffande egentliga rattegangsärenden som i fråga om småpappersärenden faller å ärenden trän Vaddo och Närdinghundra tingslag. I sammanhang härmed torde bora framhållas, att, såsom det nu förefaller, kommunikationerna till Östhammar icke torde mom rimlig tid så förbättras, att det är möjligt för domaren att etablera det personliga samarbete med advokater, som enligt reformförslaget förutsattes skola äga rum. Att någon rättsbildad advokat skulle bosatta sig i Osthammar, är under nuvarande förhållanden icke tänkbart. Slutligen har framhållits såsom skäl mot den föreslagna förstorade domsagan de tva nya dyrbara tingshus, vilka invigts för sitt ändamål, det i Häverösund för Vaddo och Närdinghundra tingslag byggda år 1923 och det i Östhammar för F rosakers tingslag uppförda år 1924. Befolkningen i domsagan kommer att tor dessa tingshus under en längre tid framåt få dragas med dryga utgifter, och det har uttalats farhågor för att efter den föreslagna förstoringen av domsagan tingshusen ej skulle komma till full användning. Om emellertid anordning med bitingsställen på lämpligt sätt genomföres och därvid särskilt beaktas av föreningen Sveriges häradshövdingar i sådant hänseende framförda synpunkter, torde invändningen i denna del mot den föreslagna organisationen a v domsagan t i n största delen förlora sitt berättigande. Beträffande domareutbildningen och befordringsgången enligt de sakkunnigas förslag får jag understryka föreningens uttalande om olämpligheten av at * o, u n ? a J u r i s terna efter kortare tids huvudsaklig kanslitjänstgöring i hovratt aterga till underdomstolarna för att tjänstgöra såsom rådmän i medelstora domsagor. Till grund för förslaget torde ligga en märklig överskattning av betydelsen av kanslitjänstgöring och någon tids fiskalstjänstgöring i hovrätt, samma overskattnmg som synes kommit till uttryck i gällande domsagostadgas bestämmelse i 24 § att i vissa fall sex månaders »tjänstgöring» i hovrätt okar kompetens för förordnande i domsaga. Det torde väl vara få häradshövdingar, som icke äro av den meningen, att nämnda »tjänstgöring» är så gott som utan varde för arbete i domsagan, under det att det är av stor betydelse för den unge juristen., om han före sin tjänstgöring i domsaga fått en avsevärdare
90 tid biträda vid protokollsföring i en större rådstuvurätt, såsom Stockholms^ådstuvurätt, vilket däremot enligt domsagestadgan icke alls får räknas såsom merit. I samband med förslaget om utsändande av unga fiskalsaspiranter till domsagorna kan framhållas en annan sak. Det ordas ofta om nödvändigheten av att häradshövdingen har ortskännedom å den plats han är satt att verka. Nödvändigheten härav brukar anföras såsom argument mot häradshövdingarnas förflyttning från en domsaga till en annan. Vidare har samma argumentering åtminstone tidvis av hovrätterna framförts, då mera meriterade domsagoaspiranter sökt att erhålla förmånliga förordnanden, som uppehållits av till meriter underlägsna kamrater. Den sålunda framhållna ortskännedomen har visserligen säkerligen till sin betydelse överdrivits, men även för en tränad äldre domsagoaspirant är det en betydlig skillnad att hålla ting på en främmande ort mot å plats där han är invand vid förhållandena. Bristande kännedom om de lokala förhållandena torde i de flesta fall åtminstone så till vida verka distraherande att processledningen därav försämras. Beträffande den med någon tids kansli- eller fiskalstjänstgöring i hovrätt utrustade unge mannen tycks man däremot anse ortskännedom sakna alla betydelse. Ehuru denne fiskalsaspirant just ej är mera meriterad än en förste notarie i domsagan, får han enligt den nuvarande domsagostadgan krävande förordnanden å för honom alldeles främmande orter, där han icke heller kan beräkna att få samråda vare sig med häradshövdingen eller annan mera erfaren jurist samt dessutom genom sakens natur får ytterst kort beredelsetid att sätta sig m i ärendena. Att detta icke kan vara till gagn för rättskipningen, synes uppenbart, och det vore synnerligen olyckligt om de sakkunnigas förslag att bygga vidare på denna utveckling vunne bifall. J a g vill i detta sammanhang betona, vad förut offentligen uttalats, att den enda verkligt kvalificerande utbildning för vidare tjänstgöring vid underrätterna, som under nuvarande förhallanden står till buds, är tjänstgöringen såsom ledamot i hovrätten. Såsom föreningen framhållit, är de sakkunnigas förslag i denna del en avgjord förbättring av processkommissionens, ehuru det synes beklagligt, att adjunktionstiden i hovrätten skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva så kort som ett ar, ja kanske icke ens så lång. Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna härads domsaga (A. BAGGE) åberopar det utlåtande, som avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, samt tillägger: Beträffande det i de sakkunnigas betänkande under förutsättning av en rättegångsreform och därav följande omorganisation av domarebefattningar och kansli framkomna förslaget att sammanslå Sollentuna och Färentuna härads domsaga med Stockholms läns västra domsaga har jag ingenting att invända, men vill i anslutning till häradshövdingeföreningens yttrande erinra att de torvisso ytterst approximativa beräkningar, som de sakkunniga verkställt rörande antalet erforderliga arbetskrafter, säkerligen lett till en för låg siffra. Att på denna punkt framkomma med ett förslag synes dock omöjligt med hansyn till de många faktorer, som ännu äro osäkra och outredda men med vilka dock måste räknas till och med för ett rent approximativt resultat. I fråga om beredande av tingshuslokaler och tillhandahållande av inventarier och skrivmaterialier m. m. ansluter jag mig till vad de tingshusbyggnadsskyldige yttrat. . J a g får slutligen vördsamt framhålla några synpunkter i en i råga, som synes mig ha ett visst sammanhang med spörsmålen om arbetsbördan, organisationen av domstolsarbetet samt dess lämpliga fördelning mellan domsagans &To6tSK.r£Llt6r
Häradshövdingeföreningen har i sitt tidigare avgivna underdåniga utlåtan-
91 de utgått från att protokollering borde förekomma vid första instans i ojämförligt mycket större utsträckning än processkommissionen avsett. Därmed blir också frågan, under vilka former denna protokollering skall äga rum och åt vilken densamma skall anförtros, synnerligen betydelsefull. Det kan måhända synas lönlöst att gent emot de uttalanden, som förekommit till förmån för protokollets slutliga avfattning under domstolsförhandlingen, uttala att en närmare prövning av frågan på just denna punkt synes i hög grad av behovet påkallad. Det förefaller emellertid synnerligen tveksamt, om den snabbhet, varmed ett protokoll, som skall göras färdigt under själva förhandlingen, måste uppsättas och till riktigheten vitsordas av vederbörande, är förenlig med kravet på tillförlitlighet, d. v. s. just vad man avsett att vinna med ett protokoll, som färdigställes under ögonen på dem som saken gäller. Mycket — om icke det mesta — beror därvid på om vittnen och parter och framför allt parternas ombud hava förmåga att upptäcka de felaktigheter och den ofullständighet, som alltför lätt kunna insmyga sig i ett protokoll, som av protokollsföraren uppsattes under trycket av att varje dröjsmål kännes besvärande för de i förhandlingarna deltagande. I en del fall kan måhända vittnena tänkas vara samvetsgranna, uppmärksamma och intresserade nog att framställa erforderliga anmärkningar, innan de med sin underskrift stadfästa protokollets riktighet. I flertalet fall blir nog — detta är åtminstone mitt intryck från domstolsförhandlingar utomlands — undertecknandet en ren formsak. Någon som belst anledning att antaga att i Sverige vittnena skulle i störie . utsträckning besitta förmågan att snabbt uppfatta oriktighet eller ofullständighet i ett för dem uppläst protokoll och därjämte — även om de därtill uppmanas — komma sig för med att framställa anmärkningar mot protokollsförarens arbete, torde ej föreligga. Detsamma synes i stor omfattning gälla även parterna själva. Annorlunda är eller borde förhållandet vara i fråga om advokaterna, men i första instans komma ju enligt processkommissionens förslag råttegångar i stor utsträckning att föras utan biträde av advokater. Om sa ett protokoll föreligger, som till riktigheten vitsordats av närvarande vittnen eller parter, lära utsikterna för ett beriktigande av detsamma vara skäligen sma. Men även om man antar att på grund åtminstone av domstolsordförandens övervakande verksamhet en viss säkerhet för protokollets riktighet är att vinnao genom protokollets färdigställande under själva sammanträdet, återstår dock frågan om det icke är möjligt att nå denna säkerhet på ett sätt, som icke medför de störande uppehåll i förhandlingarna, som uppsättandet av ett något sa nar tillförlitligt protokoll dock oundvikligen medför. Mot den nuvarande anordningen att uppsätta protokollet först efter förhandlingarnas slut har anmärkts, att minnet av förhandlingarna då försvagats; att protokollet av denna och andra anledningar icke alltid återger riktigt och fullständigt vad som förekommit och att en efterföljande kontroll från parternas sida är svår, om icke omöjlig. Nu nämnda anmärkningar torde till största delen bortfalla, om, såsom hovratten synes hava förutsatt i sitt utlåtande över processkommissionens förslag, förhandlingarna stenograferas och möjlighet därtill erhålles genom att färdighet i stenografi uppställes såsom villkor för avläggande av juridisk ämbetsexamen. Förefinnes ett fullständigt stenogram, d. v. s. ett stenogram, som upptager icke blott vad protokollföraren anser väsentligt utan ordagrant allting som förekommit, har i själva verket ett material bevarats, som möjliggör uppsättandet av ett fullt tillförlitligt protokoll, även efter förhandlingarna. Förflyter ej heller alltför lång tid mellan förhandlingen och uppsättandet av protokollet, hålles nog minnet tillräckligt friskt med hjälp av stenogrammet.
92 Då stenogrammet därjämte bör vara en offentlig handling, tillgänglig för en var som önskar förvissa sig om protokollets riktighet, föreligger härigenom i själva verket möjlighet till en ytterst effektiv kontroll i fråga om det sätt, varpå protokollet uppsattes. Det kan icke antagas, att en protokollsförare, som riskerar att få sitt protokoll granskat i ljuset av ett fullständigt och för alla tillgängligt stenogram, skulle tillåta sig andra avvikelser från detta än han tryggt kan försvara. . . En sådan anordning skulle icke blott medföra en stor lättnad vid själva förhandlingen utan även möjliggöra en betydande arbetsbesparing överhuvud Uppsättande av ett utförligt protokoll eller rättare sagt det stenografiska protokollets omformning till ett läsbart protokoll kräves ju huvudsakligen av hänsyn till dess nödvändighet för målets fullföljd i högre instans. A t t uppsätta ett sådant protokoll i de massor av mål, som aldrig gå vidare, är således i viss mån ett bortkastat arbete. Kan med protokollets uppsättande anstå till dess parten bestämt sig, huruvida han vill klaga eller ej — ett avgörande, vilket han i alla mål liksom nu i vädjade mål borde kunna träffa inom en vecka efter domen — behöver protokoll uppsättas endast i de fall då part vädjat. Att en oerhörd arbetsbesparing därigenom skulle vinnas ligger i öppen dag. Mot ett sådant uppskov med protokollets uppsättande till en vecka efter domen kan ju invändas att om vid förhandlingarna förekommit ett eller flera uppskov, tiden från den första förhandlingen till en vecka efter domen bleve alltför lång. Häremot kan dock sägas, att stenogrammet ju finnes, som kan och skall i minsta detalj återge vad som förekommit och att för övrigt förutsattes att uppskoven ej få bli vare sig många eller långa. Den ifrågasatta anordningen ansluter sig till processkommissionens tanke att protokollering ej alltid skulle äga rum, men förverkligar denna tanke p a ett sätt, som låter protokollets uppsättande bli beroende av ett verkligen fastslaget behov — målets fullföljd till högre instans — och icke av domarens mer eller mindre befogade gissningar om sannolikheten av en sådan fullföljd eller andra på domarens personliga uppfattning beroende grunder. Protokollering i den ringa omfattning, som här föreslagits, torde kunna anförtros åt förste notarien utan att alltför mycket inkräkta på hans övriga göromål. , Det synes slutligen kunna ifrågasättas om icke en anordning sådan som den nu föreslagna skulle kunna med fördel genomföras även såsom en partiell reform i fråga om mål, som vid första rättegångstillfället överlämnas till rättens prövning. Häradshövdingen i Södertörns domsaga ( E . BERGELMER) : Vid sammanträde den 2 februari 1929 med Föreningen Sveriges häradshövdingar, som av Kungl. Maj:t lämnats tillfälle att yttra sig över omförmälda betänkande, beslöts avgiva ett underdånigt yttrande, vilket befordrats till trycket och vilket tillställts jämväl kungl. hovrätten. J a g , som var närvarande vid sagda föreningssammanträde, tillåter mig såsom eget yttrande åberopa föreningens, utom i vissa delar, som jag icke kunnat godkänna; och redogöres i det följande för min från föreningens yttrande i dessa delar avvikande mening. Under rubriken »Organisation av underrätternas arbete» har föreningen, visserligen med synnerligen knapp majoritet, gjort gällande, att inskrivningsdomare (rådman) borde tillsättas i de flesta domsagor, varjämte föreningen (sid. 12) uttalat sig för att å denne borde överlåtas icke blott alla insknvningsgöromål utan även alla andra ärenden, tillhörande jurisdictio voluntaria.
93 Samtidigt har föreningen sökt visa, att en sådan åtgärd icke skulle föranleda någon rubbning i det patriarkaliska förhållandet mellan häradshövdingen och befolkningen i domsagan. Det bevis, som föreningen härutinnan presterat, anser jag fullständigt misslyckat. Om jag tänker mig, hur förhållandena skulle gestalta sig i Södertörns domsaga, därest jag helt frånkopplades från handläggning av dylika ärenden, med vilka tingslagsbor skulle jag då komma i beröring? Jo, en utsökt samling s. k. »bildrullar», mer eller mindre svåra brottslingar och mer eller mindre skickliga avdokater. Med den laglydiga delen av befolkningen skulle jag icke alls komma i någon beröring. För närvarande händer det synnerligen ofta, att rättssökande vända sig till mig med sina bekymmer rörande kvistiga lagfarts-, intecknings-, förmynderskaps- och arvskatteärenden, vanligen personligen, någon gång åtföljda av en advokat och någon gång uteslutande genom en nämndeman, advokat, hypotekseller bankombudsman. Och ingen går ifrån mig utan att ha erhållit bestämt besked, vilka åtgärder vederbörande bör vidtaga. Visserligen handlägger jag ej själv alla dessa ärenden, men givet är, att de unga t. f. domhavandena rådfråga mig och i regel följa min mening. På sådant sätt och således icke såsom föreningen yttrar, »så gott som uteslutande genom landsfiskaler, fjärdingsman och andra, med vilka häradshövdingen i sin egentliga domaregärning kommer i ganska nära beröring», kommer jag i beröring med den laglydiga delen av befolkningen till ömsesidig tillfredsställelse. Då jag för 18 år sedan tillträdde häradshövdingeämbetet, sade en framstående ledamot av nämnden också till mig, att man i domsagan var van att få vända sig till häradshövdingen i dylika angelägenheter. Föreningens ordande om att lagmannen såsom ägodelningsdomare skulle förvärva sig en icke obetydlig kännedom om fastighetsförhållandena i domsagan förefaller egendomligt. Ty om jag såsom ägodelningsdomare fastställer aldrig så många laga skiften, ägoutbyten och rågångsförrättningar eller handlägger aldrig så många rågångs- och äganderättstvister, så får jag därigenom icke någon kännedom om de ekonomiska förhållandena på fastighetsväsendets område; och det är just dessa förhållanden som äro av avgörande vikt för kännedom om de för rättslivet inom domsagan betydelsefullaste omständigheterna. T detta sammanhang vill jag framhålla, att lagrådet vid granskning av processkommissionens förslag yttrat, att, därest domarens personliga kontakt med befolkningen minskades, om domsagan vidgades och hans befattning med inskrivningsärenden och andra ansökningsärenden upphörde, vore detta onekligen en olägenhet, som måste skrivas på reformens debetsida (sid. 26 i lagrådets tryckta betänkande). Då lagmannen endast undantagsvis skulle taga befattning med handräckningsmål, kommer lagmannen sällan på denna väg i personlig kontakt med befolkningen. J a g kan icke bättre karakterisera lagmannens ställning, därest föreningens mening finge göra sig gällande, än med det engelska uttrycket: splendid isolation. Det är emellertid givetvis icke min mening, att lagmannen skulle taga någon befattning med dessa tusentals enkla lagfarts- och inteckningsärenden, som mera ha karaktären av rena registreringsärenden än egentliga rättsärenden. Till lagmannens avgörande skulle hänskjutas endast tveksamma fall. Med andra ord, inskrivningsdomaren skulle stå i samma förhållande till lagmannen som nu ägodelningsdomaren och överlantmätaren till ägodelningsrätten. Ägodelningsdomare och överlantmätare kunna nu fastställa, den förra laga skiften, ägoutbyten och rågångsförrättningar och den senare ägostyckningar. Men om anledning förekommer, som gör att ägodelningsdomaren eller överlantmätaren är tveksam, huruvida en ägodelningsförrättning kan fastställas, då skall ärendet hänskjutas till ägodelningsrätten. Av samma orsak skulle inskriv-
94 ningsdomaren hänskjuta lagfarts- och inteckningsärende eller annat ärende, tillhörande jurisdictio voluntaria, till lagmannens avgörande. På sådant sätt skulle lagmannen fortfarande bliva verklig chef för hela domsagan, och den rättssökande allmänheten skulle ha all anledning vända sig till honom rörande sina tvistiga rättsärenden. I detta sammanhang vill jag framhålla, att bland dessa ärenden ofta finnas sådana, som äro av mera vital betydelse för en rättssökande än frågor, som måste avgöras i rättegång. J a g åsyftar särskilt arvskatteärenden. Om lagmannen delvis skall bibehållas vid skyldigheten att utfärda gravationsbevis och granska fastighetsböckerna, synes mig vara en lämplighetsfråga och bero på arbetsbördans storlek i övrigt i domsagan. Enligt min mening bör lagmannen hellre helt befrias från berörda granskning än från utfärdande av gravationsbevis, enär det senare arbetet är den bästa källan för kännedom om befolkningens i domsagan ekonomiska förhållanden. Detta förslag rörande lagmannens ställning till inskrivningsväsendet och övriga ärenden, hörande till jurisdictio voluntaria, framställde jag vid föreningens sammanträde, och det vann understöd av åtskilliga kolleger samt antogs såsom kontraproposition mot det förslag till yttrande, som såsom nämnts med knapp majoritet av föreningen antogs. Det har sagts, att lagmannens arbetsbörda skulle bliva alltför tung, därest han skulle taga befattning med nyssberörda ärenden, och icke få tid att ägna sig åt den egentliga domareyerksamheten. Enligt min bestämda mening är detta oriktigt. Om exempelvis en sådan arbetsfördelning genomfördes i Södertörns domsaga, att häradshövdingen hölle alla rannsakningar, i vilka landsfogden bör vara åklagare, samt å alla rättegångsdagar å allmänna tingssammanträden handlade sådana mål, som ej kunna slutligen handläggas å sammanträde med tremansnämnd, samt brottmål, i vilka åtalade brottet kan förskylla straffarbete, men befriades från granskning av fastighetsböcker och i huvudsak från utfärdande av gravationsbevis samt från annan befattning med övriga rättsärenden än sådana, som ansåges vara av tvistig natur, så får häradshövdingen god tid för den egentliga domareverksamheten. Och detta torde gälla även om Södertälje stad skulle läggas till domsagan. Skulle mot förmodan arbetsbördan bliva för stor, kunde lämpligen antalet tvistemål, som lagmannen skulle taga befattning med, lämpligen minskas. Erfarenheten har nämligen visat, att medo ovanberörda, i domsagan för närvarande tillämpad begränsning av de tvistemål, som häradshövdingen har att taga befattning med, komma åtskilliga skäligen enkla tvistemål, såsom hemskillnads- och barnuppfostringsmål, att handläggas av mig. En inskrivningsdomare eller rådman av den typ, som föreningen förordat, kommer icke att anställas i Södertörns domsaga, så länge jag kan förhindra det; och jag skulle helst se, att jag kunde få den nuvarande biträdande domarebefattningen utbytt mot ytterligare en första notarie. Under rubriken »Domsagornas storlek» har föreningen förordat kollegial juristdomstol även i städer, som inom en domsaga utgöra egen domkrets. Således, om Södertälje stad uppginge i Södertörns domsaga och ändock skulle utgöra egen domkrets, skulle lagmannen i domsagan kunna sitta i Stockholm och ensam med nämnd avgöra det mest invecklade tvistemål och svåraste brottmål berörande de stora stadsliknande samhällena i närheten av Stockholm, men när han kommer till Södertälje, då skulle han icke vara kompetent att såsom ensamdomare handlägga ens enkla tvistemål eller brottmål utan måste då ha hjälp av två honom underlägsna jurister. J a g finner en sådan anordning parodisk. Detta mitt uttalande gäller även vad föreningen härutinnan uttalat under rubriken »Domarekompetens och anställningsform». Beträffande första punkten i föreningens yttrande under sistnämnda rubrik
95 har jag vid sammanträdet yrkat, att densamma skulle utgå. Efter votering avslogs detta yrkande. Efter att hava framhållit att examensbetygen vore av mycket underordnad betydelse för bedömande av biträdenas kompetens samt att de värdefullaste juridiska kunskaperna förvärvades genom självstudier i samband med praktisk verksamhet, anför häradshövding Bergelmer vidare: Föreningen har vidare (sid. 16) förklarat sig obetingat ansluta sig till de sakkunnigas förslag rörande befordringsgången till lagmanstjänst. För min del tvekar jag inför ett så kategoriskt uttalande. J a g tror, att på den av processkommissionen anvisade vägen kan likaväl erhållas en framstående lagman. Erfarenheten har ock visat, att häradshövdingar, som gått lantdomarevägen, ofta äro minst lika dugliga, som de, som gått hovrättsvägen, och att mindre dugliga domare finnas såväl bland dem, vilka gått lantdomarevägen, som bland dem, vilka gått hovrätts- och revisionssekreterarevägen. Med anledning av föreningens uttalande om att biträden ofta alltför länge måste ägna sig åt småprotokollsärenden vill jag framhålla, att enligt min mening ett biträde näppeligen kan för lång tid syssla med dylika ärenden. Han bör på detta område förvärva sig rutin. Det har han gott av under hela sin juristbana. J a g är ense med föreningen, då den (sid. 22) förklarar, att de sakkunniga beräknat det behövliga antalet av juridiskt bildade befattningshavare alldeles för lågt. De föreslagna arbetskrafterna för Södertörns domsaga äro i varje fall för få. E n lagman, en inskrivningsdomare, en rådman och fem notarier skulle erfordras redan nu i domsagan med dess nuvarande storlek. Om Södertälje stad införlivas med domsagan, fordras enligt min mening ytterligare minst två notarier. Föreningen yttrar (sid. 23), att, då de sakkunniga med styrka betonat lagmännens betydelse för rättskipningen och med värme uttalat sig om det kulturarv i rättsvårdande syfte, som lagmännen få övertaga, särskilt från den hittillsvarande häradshövdingekåren, det hade varit att förvänta, att för lagmännens del föreslagits löneförmåner, som kunde vara ägnade att även i den konkurrens, som från andra håll gjorde sig gällande, tillföra lagmanskåren verkligt framstående förinågor, men att detta tyvärr icke kunde sägas vara fallet. I anslutning till detta föreningens yttrande hade det varit att förvänta, att föreningen själv föreslagit dylika löneförmåner. Så har tyvärr icke varit fallet. För min del anser jag, med utgångspunkt från den betydelse lagmannen kommer att få enligt de sakkunnigas nyssberörda uttalande, att varje lagman bör ha minst justitierådslön samt att lagmännen i vissa större lagsagor böra därutöver få minst de lönetillägg, som de sakkunniga föreslagit. Då skulle man beträffande de stora domsagorna komma till avlöningsförmåner, som ungefär motsvara de nuvarande. Från stats finansiell synpunkt kan härför icke anföras något vägande skäl, helst om, såsom jag i yttrande över processkommissionens förslag hemställt, mellaninstansen slopades, något som lagrådet icke ansett i princip oriktigt. För rättskipningen vore det av oskattbart värde, icke blott att, såsom nu sker, på underdomarebefattning kunna kvarhålla dugande förmågor, utan även att förmå justitieråd att söka lagmansbefattningar. Nu förekommer ju sporadisk cirkulation i motsatt riktning; och det har som bekant förekommit, att justitieråd sökt bliva häradshövdingar i mera givande domsagor, men dessa försök ha avvisats enligt uppgift med exemplet om det obestridligen olämpliga i att befordra general till major. Oavsett att liknelsen betydligt haltar, så är ju all rangordning borttagen bland civila ämbetsmän. Bland de föreslagna avlöningsförmånerna äro sportler bannlysta. Det är ur statsfinansiell synpunkt att beklaga. E t t väl avvägt sportelsystem är enligt
96 min mening den bästa avlöningsformen, ty därigenom får den, som arbetar mer, ock mera betalt. Erfarenhet har visat, att, när sportelsystemet slopats, följer omedelbart ett stort behov av ökade arbetskrafter. — — -— Med all säkerhet kommer att av nu nämnd anledning i lagsagorna erfordras vida flera arbetskrafter än dem som erfordrades i lika stora domsagor. A t t förhindrande av enstaka missbruk i fråga om sportlers utkrävande (missbruk, som kunna förekommas genom tydligare föreskrifter) skulle utgöra en så stor förmån, att den motväger dessa ökade utgifter för statsverket, kan jag för min del icke inse. Orsaken till motviljan mot sportler ligger nog på ett helt annat, för svenskt folklynne karakteristiskt plan. Såsom av bifogade protokoll framgår ha de tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan ej haft något att invända mot att bekosta för domsagan behövliga skrivmaterial. Det torde väl knappast vara någon häradshövding, som icke hellre har att göra med de tingshusbyggnadsskyldiga och deras revisorer än med statsverket och statsrevisorerna. En god domare får, enligt vad erfarenhet giver vid handen, av de tingshusbyggnadsskyldiga allt vad han inom rimliga gränser vill ha. J a g tillstyrker därför på det livligaste, att de tingshusbyggnadsskyldiga bliva skyldiga bekosta skrivmaterialier. Det uttalande, som de sakkunniga (sid. 320) gjort beträffande häradshövdingarnas rätt till nu utgående sportler, har föreningen bemött (sid. 25) under rubriken »Avlöningarna». Detta föreningens yttrande står i huvudsaklig överensstämmelse med ett av mig avgivet förslag till yttrande. J a g hade emellertid önskat, att föreningen ännu skarpare hävdat häradshövdingarnas rätt till sportlerna såsom numera ingående i deras avlöningsförmåner. Det har alltid framstått för mig såsom något alldeles oförklarligt, att tre framstående jurister och därtill häradshövdingar, som ju väl känna förhållandena i fråga, kunnat göra ett sådant uttalande som det, vilket de sakkunniga (sid. 320) uppenbarligen med stor tillfredsställelse citerat. Häradshövdingen i Södertörns domsaga har i lön och tjänstgöringspenningar 5 900 kronor. Härifrån avgår till pensionsavgifter 433 kronor 20 öre och till avlöning av två andre notarier 1 600 kronor. Under år 1928 har jag betalt till tillfälliga vikarier, som alltid måste anlitas för domsagans behöriga skötsel, 1 840 kronor 32 öre. Återstår 2 026 kronor 48 öre jämte dyrtidstillägget, som uppgår till omkring 3 000 kronor. Skulle jag bliva av sjukdom hindrad att tjänstgöra under ett helt år, skall min vikarie ha 3 000 kronor om året, vilken avlöning skall enligt domsagostadgan gäldas av mina avlöningsmedel. J a g skulle alltså enligt bemälda häradshövdingars mening icke äga »något rättsligen grundat anspråk» på mer för mitt uppehälle under dylikt förhållande än något över 2 000 kronor, d. v. s. mindre än mina sämst avlönade skrivbiträden. Orimligheten härav synes mig uppenbar. Faktiskt ha av häradshövdingarnas avlöningsförmåner lön och tjänstgöringspenningar blivit bisak och sportlerna huvudsak, och detta förhållande har godkänts genom den av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande utfärdade domsagostadgan. ( I förevarande avseende åberopar häradshövding BERGELMER, vad rådman G. Tisell yttrat under kap. V I I I (sid. 52) i en av honom från trycket utgiven skrift med titel »Några anmärkningar vid särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen».) Häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga (A. OLIVECRONA) åberopar såsom eget yttrande det av föreningen Sveriges häradshövdingar ingivna yttrandet samt tillägger: Ehuru föreningen i sitt yttrande, enligt min mening med rätta, bestämt uttalat sig för utvidgning av domsagornas storlek, anser jag mig böra, särskilt
97 med hänsyn till vad som i den offentliga diskussionen rörande denna fråga på sista tiden förekommit, göra ett ytterligare uttalande därom. Det synes mig påfallande, att man vid frågans behandling alltför mycket fästat sig vid förhållanden, som icke böra ha avgörande betydelse, i stället för att söka träffa sakens kärnpunkt. Sålunda har det mycket ordats om domarens så kallade patriarkaliska ställning till befolkningen och att denna ställning skulle försvagas, om domsagorna göras stora. Det måste sägas ifrån, att dylikt tal endast ger uttryck åt en verklighetsfrämmande romantik. Även föreställer man sig på en del håll, att domaren för att ha tillräcklig kontakt med befolkningen och kunna vinna dess förtroende, måste syssla med inskrivningsärendena, d. v. s. man förutsätter såsom nödvändigt för en dylik eftersträvansvärd förmån, att domaren skall ha till en av sina främsta uppgifter att vara rådgivare åt allmänheten i fråga om de ansökningsärenden han har att handlägga. En dylik verksamhet å domarens sida, i den mån den skulle ha någon betydelse i förevarande avseende, tillhör numera en förfluten tid. Den upplysningsverksamhet beträffande ansökningsärenden, som för allmänheten är önskvärd, meddelas numera allmänt på domsagans kansli av någon tjänstgörande notarie, och det är endast i tveksamma fall, som frågan hänskjutes till häradshövdingen. För allmänheten finnes således allt fortfarande tillfälle till erhållande av erforderliga upplysningar, därvid numera även telefonen flitigt användes, men icke skall det väl vara behövligt att häradshövdingens egentliga domareverksamhet skall hållas inom trånga gränser för att han skall få tid att ägna sig åt en ganska tidskrävande upplysningsverksamhet, vilken lika väl i flertalet fall kan utövas av en notarie — endast för att därigenom medelst ett välvilligt tillmötesgående vinna allmänhetens förtroende. Det förtroende domaren bör ha måste vinnas på andra vägar, om det skall ha något verkligt värde. Det måste ske därigenom, att han i domstolen inför allmänheten framträder såsom den oväldige och skicklige domaren och därigenom att han har ett förtroendefullt samarbete med nämnden. Det är i detta samarbete han får den verkliga och värdefulla kontakten med befolkningen på landet. Kärnpunkten och det väsentliga i frågan om stora eller små domsagor måste hänföra sig till vad som härvid är av betydelse ur rättskipningens synpunkt, och frågeställningen blir då den: Under vilketdera systemet kan domarekåren bäst hävda sin ställning, sådan den bör vara och särskilt sådan den måste vara om de stora krav skola kunna tillfredsställas, som under en reformerad rättegångsordning ställas på domare i underrätt? Svaret synes mig utan tvekan böra utfalla till förmån för systemet med stora domsagor. Endast därigenom kommer man ifrån det så att säga småstadsaktiga i de små domsagorna med deras begränsning i fråga om målens både beskaffenhet och mångfald. Arbetets rationalisering gäller icke blott på industriens utan även på jurisdiktionens område, och då yrkesskickligheten i regel står i direkt förhållande till intensiteten i yrkets utövande, måste det för att ställa domarekallets utövare på så högt plan som möjligt bli ett ofrånkomligt krav att varje domare får en sådan ställning att han fullt och odelat måste ägna sig åt sin dömande verksamhet. För en sådan arbetets rationalisering i domstolarna i underrätt måste enligt min mening domsagorna göras så stora som de lokala förhållandena det medgiva. Detta är det väsentliga i frågan om domsagornas storlek, och det bör ej få skymmas av en del omständigheter, som i jämförelse därmed ha underordnad vikt. Man kan näppeligen komma ifrån den inriktning, som här framhållits, om man vill göra allvar av kravet på att de blivande lagmännen skola motsvara mycket högt ställda anspråk, och det bör ej förglömmas, att de måste bli i stånd att väl hävda sin ställning gentemot den advokatkår, som
98 nu håller pä att växa fram och som säkerligen kommer att alltmer vinna i anseende och styrka under hägnet av en moderniserad rättegångsordning. En nödvändig förutsättning för att kunna rekrytera en lagmanskår med framstående^ jurister är givetvis att avlöningarna lämpas därefter, men det är säkerligen fåfängt att tro, att tillräckliga avlöningar för ändamålet kunna förväntas, så framt ej antalet begränsas så mycket som möjligt genom att domsagorna göras så stora som möjligt. J u svagare underdomstolarna bli, desto större måste överbyggnaden bli, d. v. s. desto mera arbete kommer att läggas på överrätterna. Det blir därför också i grunden en dålig ekonomi att ordna underrätterna i små domsagor med befattningshavare i knapp avlöning. Vad nu angår den ifrågasatta förändringen beträffande Uppsala läns södra domsaga så är från min sida icke något att erinra mot att Enköpings stad införlivas med domsagan, men den av de sakkunniga på grundval av häradshövdingen Schlyters utkast beräknade domkretsindelningen i Uppsala län synes mig överhuvud icke tillfredsställande. En sådan ojämnhet i uppdelningen som att den ena domsagan skulle få en befolkningssiffra på 83 960, under det motsvarande tal för den andra endast skulle bli 55 497, är ju ägnad att väcka betänkligheter. Härtill kommer, att ojämnheten skulle ytterligare skärpas därigenom, att antalet brottmål i Uppsala stad och norra domsagan kan beräknas bli betydligt större än i södra domsagan förenad med Enköping. Det torde böra tagas i övervägande, om icke andra domkretsanordningar kunna tänkas. En möjlighet härvidlag är den att bilda en domsaga av hela länet. Denna möjlighet är beroende på huru göromålen lämpligen kunna fördelas på olika befattningshavare i domstolen och icke minst på huru rättegångsförfarandet slutligen blir bestämt. Redan nu äro, frånsett Enköpings stad, alla länets domstolskanslier förlagda till Uppsala, och vad beträffar avstånden till tingsställena kan det sägas, att kommunikationerna genom järnvägar och ett vitt utgrenat nät av busslinjer äro sådana, att avstånden inom länet numera icke ha någon avgörande betydelse i förevarande avseende. Under förutsättning av endast en domsaga i länet må gärna bitingsställen finnas i örbyhus och Enköping — resan till det senare stället är ungefär som från Djursholm till Riddarholmen. Men det är ett misstag att tro, att för parterna, om de bo i landsorten, det skulle bli billigare att få rättegången förd på det för dem närmast liggande tingsstället. Tvärtom blir det i allmänhet dyrare än om processen får föras i Uppsala. Detta gäller då advokater anlitas, det sker numera regelmässigt i tvistemål, och det bör ihågkommas, att de obemedlade få fri rättegång. De advokater, som anlitas vid rättegångar i Enköping och örbyhus, komma från Stockholm, Uppsala och Gävle, och det blir ganska dyra inställelser. Det är givet att kostnaden skulle bli mindre, om rättegången finge föras i Uppsala, där det finnes ett flertal advokater. För t. ex. en advokat bosatt i Uppsala är det helt naturligt vida mer tidsödande, om han skall för kanske ett enda mål tillsätta en hel dag i Enköping eller örbyhus än om han finge föra sin talan i Uppsala. Vad beträffar parterna själva och vittnen skulle det säkerligen av dem i många fall anses såsom en fördel att få inställa sig i länets ^törsta stad, där de mången gång ha egna ärenden att uträtta, i stället för på ett tingsställe i landsorten. Om två domsagor anses böra finnas i länet, synes det nödvändigt att söka en annan uppdelning än i den föreliggande planen. Det bör därvid fasthållas såsom önskvärt, _ att den Uppsala stad närmast omgivande landsbygden med där befintliga villasamhällen kommer att ingå i samma domsaga som denna stad. Den landsbygd det härvid gäller innefattas i Vaksala härad och Bondkyrko socken. Om man nu skulle tilldela norra domsagan Rasbo och Bälinge härader samt Ulleråkers härad med undantag av Bondkyrko socken, skulle norra domsagan få ett invånarantal på 64 730, under det motsvarande tal för den
99 andra domsagan, innefattande återstoden av södra domsagan jämte Uppsala och Enköping, skulle bli 74 727. Härigenom skulle vinnas en jämnare fördelning både i fråga om invånarantal och antal brottmål än som enligt betänkandet ifrågasatts.^ Emellertid måste det bli nödvändigt att tillse, att den från södra domsagan till den norra utbrutna delen fortfarande finge ha tingsställe i Uppsala, och säkerligen vore det behövligt för åtminstone Norunda härad att även få sitt tingsställe förlagt dit. Den omständigheten att domsagan ej skulle nå fram till stadens gräns borde ej utgöra hinder härför, om blott möjlighet författningsvis beredes. Enligt den sålunda föreslagna fördelningen skulle en inskrivningsdomare i vardera domsagan ha full sysselsättning. Det kan vara tvivelaktigt, om rådman skulle behövas i den norra domsagan, men att sådan med fast anställning ; skulle behövas i den södra är otvivelaktigt, varjämte där även torde böra beräknas en extra rådman i det syfte häradshövdingeföreningens yttrande anger. Vid jämförelse med nuvarande arbetskrafter i Uppsala bör beaktas, att borgmästarebefattningen är tillrättalagd enligt gammal tradition för att befattningens innehavare skall ägna en väsentlig del av sin tid åt kommunala angelägenheter. Beträffande arbete och tjänstgörande personal i den nuvarande södra domsagan kan anmärkas följande. Utom häradshövdingen tjänstgöra biträdande domare och fyra notarier, av vilka dock en för närvarande tjänstgör endast på förmiddagen kl. 10—3. Gravationsbevis utfärdas till ett antal av 80 a 90 i månaden i medeltal, vilket medför en arbetsbelastning, som icke blir synlig i de statistiska uppgifterna. Två ordinarie skrivbiträden tjänstgöra. Införingarna i fastighetsböckerna ombesörjas av en av dem, men all protokollsuppsättning verkställes av notarierna. Mot den av de sakkunniga gjorda beräkningen av arbetskrafterna är intet att erinra, men enligt min mening bör rådmannen vara inskrivningsdomare. Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga (N. EDLING) : Beträffande frågan om domareutbildningen är väl den tjänstgöring växel- Domarevis i hovrätt och i underrätt, som i det remitterade betänkandet föreslagits för utbildning. domareaspiranter, ur utbildningssynpunkt något mindre av behovet påkallad efter genomförande av rättegångsreformen än nu. Genom införande av muntlig procedur i hovrätten minskas nämligen olikheterna mellan rättegångssäti tet i de båda underinstanserna. Givetvis medför emellertid tjänstgöring i överrätt vidgade synpunkter hos domareaspiranterna, i synnerhet som härigenom motverkas ensidighet i fråga om arten av mål som komma under deras behandling. Ofta är det så att förhållandena på en viss trakt ge upphov till rättegångar av visst slag, medan andra slags mål härstamma från andra trakter. Även om lagmansrätternas domkretsar göras stora, kan dylik ensidighet ej undgås. I hovrätterna med deras alltid än större jurisdiktionsområden är det större utsikt för ledamöterna att få deltaga i handläggning av alla slags mål. Därjämte är själva det kollegiala arbetet i och för sig synnerligen ägnat att tjäna till utbildning. Vidare är det av vikt att hovrättsledamöterna lära känna domareaspiranternas duglighet i arbetet. En cirkulation mellan underrätterna och hovrätterna är således av godo. Huruvida förslaget i sitt försök att regri? ;?*' v a x l i n g J u s t träffat det rätta, synes ej vara lätt att avgöra. I varje fall torde det komma att visa sig att, även om noggranna riktlinjer uppdragas efter vilka tjänstgöringen skall förläggas i underrätt och i hovrätt, det i praktiken blir svårt att upprätthålla den fastställda planen. Att i stället för den nu ifrågasatta föreslå en annan plan, synes därför vara onödigt. Det praktiska behovet kommer säkerligen att i efterhand verka såsom korrigerande moment. Så mycket må emellertid anmärkas att det är önskvärt att domarebi-
100 trädena, när de efter hovrättstjänstgöring skola åter ut på landet, om möjligt placeras i samma domsaga där de tidigare tjänstgjort. Innan jag lämnar frågan om domareutbildningen vill jag emellertid beröra ännu en sak. Sedan domaren nått befordran till lagman, är hans utbildning icke därmed avslutad. Man blir aldrig för gammal att lära, och han får liksom varje ämbetsman lära under utövningen av sin tjänst. Den nytta, det för med sig, att deltaga i kollegialt arbete är han emellertid avskuren från. Ur den synpunkten kan det ifrågasättas om ej möjligen tillfälle borde beredas domaren att efter erhållen lagmansfullmakt tjänstgöra såsom vikarie i hovrätt. Visserligen kominer enligt förslaget vikariatsystemet i hovrätten att inskränkas, men alldeles avskaffa detsamma lär väl icke gå. Man kunde då tänka sig att varje lagman under någon lämplig tid vore skyldig åtaga sig vikariat för divisionsordförande i hovrätt. Om vid rättegångsreformens genomförande dåvarande häradshövdingar utses till lagmän, komma de åtminstone till att börja med att äga större vana vid muntlig partsförhandling än hovrattsledamöterna. Kanske är det också icke för djärvt att antaga att hovrättsledamöterna någon gång jämväl i annat avsende skulle hava gagn av samarbete med olika lagmän. Under nuvarande förhållanden förekommer ju ej sällan adjunktion av häradshövdingar. Systemet med underdomare såsom bisittare såväl i mellaninstans som i högsta instans har ock gamla anor i vårt land, varom man lätt kan övertyga sig exempelvis genom studiet av äldre domstolsprotokoll. I Svea hovrätts yttrande över processkommissionens betänkande har ock upptagits tanken på ordinarie underdomare såsom bisittare vid så kallat hovrättsting i brottmål. Uppsala län har för närvarande fyra domkretsar, Uppsala stad, Enköpings stad, norra domsagan och södra domsagan, vilken senare inom gränserna för sin domkrets inkapslar de båda städernas områden. Att bibehålla fyra domkretsar i länet kan icke ifrågasättas. I mitt yttrande över processkommissionens förslag har jag förklarat mig icke vilja avstyrka detsamma med hänsyn till de fördelar det bereder genom arbetsfördelning inom domsagorna. Med denna ståndpunkt och då en arbetsfördelning icke lämpligen kan ske utan en avsevärd förstoring av domkretsarna står det för mig klart att antalet domsagor i Uppsala län måste nedbringas åtminstone till två. J a g har således intet att erinra mot att de båda städerna läggas till lantdomkretsar. Emellertid vill jag framhålla, att en fullt tillfredsställande domsagoreglering i Uppland ej kan komma till stånd utan i samband med reglering av länsgränserna såväl mellan Uppsala och Gävleborgs län, genom att vissa områden här överflyttades till sistnämnda län, som mellan Uppsala och Stockholms län, genom att vissa trakter här lades till Uppsala län. Gränserna för städerna Gävles och Uppsalas intressesfärer skära nämligen länsgränserna. Omöjligt vore ej att tänka sig att efter en dylik gränsreglering Uppsala läns hela landsbygd förenades med städerna till en enda domsaga. J u större domsagor dess högre löner kunna bestås och dess mer kvalificerade domare erhållas. I det följande har jag emellertid utgått från att länet bildar två domsagor genom att Uppsala stad och nuvarande Uppsala läns norra domsaga skola förenas till en domsaga. Då Uppsala stad har 30 000 invånare och norra domsagan 54 000 invånare, skulle den nya domsagan erhålla 84 000 invånare. Medeltalet invånare per domsaga enligt utkastet utgör cirka 66 000. Enligt den å sidan 34 i betänkandet intagna tablån kommer Uppsaladomsagan att tillhöra de två största gruppernas domsagor. Emellertid är det ej invånarantalet utan antalet mål, som bör vara avgörande. Icke tvistiga civilmål komma att uppgå till 340, tvistiga till 174, strafflagsmål till 148 och andra brottmål till 769. Sammanläggas tvistiga civil-
101 mål med antalet strafflagsmål, det vill säga de kvalificerade målen, får man antalet 322. Härför avses en lagman, låt vara med biträde i viss mån av rådman. Betraktar man siffrorna i jämförelse med förhållandena i andra domsagor, får man fram att motsvarande antal kvalificerade mål per lagman kommer att utgöra för exempelvis Stockholm 460, för Malmö 330, för Ljunits domsaga 330, för Lunds 350, för Landskrona 370, för Villands 340, för Göinge 350, för Ängelholms 330, för Falkenbergs 330, för Göteborgs 360, för Karlstads 330, för Sundsvalls 470 och för Östersunds domsaga 410, allt i runda tal. Medeltalet kvalificerade mål per lagman för hela riket utgör cirka 260. Varken invånareantalet eller antalet kvalificerade mål per lagman är således så stort, att Uppsaladomsagan enligt utkastet intager någon särställning. En annan sak är huruvida den domarepersonal, 1 lagman, 2 rådmän, 3 notarier pch 5 skrivbiträden, som i betänkandet avses för alla de 1,431 målen jämte inskrivnings- och andra ärenden, är tillräcklig. J a g sätter i fråga om så är fallet. Därtill kommer att betänkandet icke tagit hänsyn till jorddelningsmålen. Dessa äro ibland ganska krävande till såväl beskaffenhet som antal och visa efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande allt mer tendens att öka i omfattning. Enligt min mening kräves större personal än den föreslagna. Att öka antalet domare utöver tre bör dock ej ifrågakomma. Tillräckligt vore om blott personalen i notariegraden ökas till 4 avlönade notarier och skrivbiträdenas antal till 6. Genom lämplig arbetsfördelning kan på detta sätt tid beredas för lagmannen respektive ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten att handlägga även sysslor av den art som jag nyss berört. Vidare kan då en av notarierna eller ett av skrivbiträdena tjänstgöra såsom registrator. Registratorsbefattning är icke föreslagen i betänkandet, men det är givet att ordning och reda befordras genom inrättande av en dylik syssla. Registratorn borde hava till uppgift att föra diarier över alla inkomna ärenden, även sådana som ej redan nu skola på särskilt sätt diarieföras, samt handhava registrering av förmyndare och omyndiga. E t t alfabetiskt register till saköreslängden torde ock böra införas i vissa domsagor. Vad därefter angår domsagans uppdelning i tingslag samt dess tingsställens Tingslag. placering ansluter jag mig till betänkandet, såvitt enligt detta en uppdelning på två tingslag skall äga rum. I denna del är följande att erinra. Utkastet innehåller att det ena tingslaget skall utgöras av Uppsala stad med tingsställe i Uppsala och det andra av nuvarande norra domsagan jämte Gamla Uppsala socken (som skulle frångå södra domsagan) med huvudtingsställe i Uppsala och bitingsställe i Örbyhus. Vad då till en början angår detaljfrågan om överflyttning av Gamla Uppsala socken från nuvarande södra domsagan till den norra, är betänkandet i denna del föranlett av det av processkommissionen föreslagna stadgandet att en domsagas kansli och tingsställe skall ligga inom domsagans geografiska område. Följden av ifrågavarande anordning skulle emellertid bli att Gamla Uppsala socken för de mål som skola handläggas vid bitmgsstället finge sin domsplats förflyttad från Uppsala, där det nu har Tiunda tingslags tingshus för alla mål, till Örbyhus. Denna försämring synes opåkallad. Nyssnämnda stadgande i processkommissionens förslag är enligt förslagets egen lydelse icke alldeles ovillkorligt, utan man synes hava tänkt sig möjligheten av undantag från regeln. Det kan ifrågasättas om man ej skulle ^ göra dylikt undantag för just denna domsaga. Uppsala är nämligen ändå så pass mycket centrum för nuvarande norra domsagan — frånsett dess nordligaste del, som har Gävle till centrum — att detta undantag vore väl motiverat. Till denna fråga om Uppsalas beskaffenhet av centralpunkt skall jag i det följande återkomma. Anser man emellertid en överflyttning av Gamla Uppsala socken till den nya domsagan u r geografisk synpunkt nödvändig, bör socknen läggas till det södra och mindre tingslaget eller 8—291185
102 Uppsala stads tingslag, varigenom socknen får sitt tingsställe för alla mål i Uppsala. Domsagan blir då fortfarande ett ur geografisk synpunkt sammanhängande helt, ehuru det norra tingslaget skulle få sitt tingsställe beläget utom tingslagets område. Av skäl som nyss antytts är detta sistnämnda förhållande icke något orimligt. Det kan emellertid ifrågasättas en annan tingsindelning. Det förhåller sig så att Norunda härad av nuvarande norra domsagan ligger närmare Uppsala än örbyhus. Vidare har Olands forna tingslag, det vill säga de sex sydligaste socknarna i Olands härad, sina kommunikationer till Uppsala så ordnade att till exempel flera nämndemän från denna trakt vid sina tingsresor till örbyhus resa över Uppsala. Norunda härad (cirka 6 400 invånare) kunde därför sammanslås med Uppsala stad och Gamla Uppsala socken och bilda ett tingslag, övriga delar av nuvarande norra domsagan bleve då det andra tingslaget. Härigenom vunnes en mera jämn fördelning mellan tingslagen av invånareantalet, varjämte socknarna i Norunda och Oland finge den fördelen att ha sitt huvudtingsställe förlagt till länets huvudort. J u flera socknar som — utan att avståndet bleve alltför stort — finge det så ordnat för sig, dess bättre. I detta avseende åberopar jag vad representanter för Norunda härad anförde vid de tingshusbyggnadsskyldigas sammanträde inför häradsrätten den 24 oktober 1928. J a g kan tillägga att jag, innan förevarande remiss ägt rum, under hand hållit överläggningar med ett antal representanter från olika delar av domsagan, däribland en nämndeman från Skepthammars socken i Olands forna tingslag. Denne uttalade då såsom sin bestämda uppfattning att det vore för hela detta tingslag fördelaktigt att få sitt tingsställe förflyttat till Uppsala. Denne nämndeman var närvarande i rätten även den 24 oktober 1928, ehuru han då avstod från att yttra sig. Tingsställe- Det återstår nu frågan om de båda tingslagens tingsställen. Att södra nas läge. tingslaget, vilketdera alternativet man än väljer, skall ha sitt tingsställe i Uppsala är givet. Betänkandet innehåller att norra tingslaget skall ha huvudtingsställe i Uppsala och bitingsställe i Örby hus. Betänkandet ifrågasätter ej att tingsstället förlägges å annan plats i nuvarande domsagan än örbyhus. J a g kan ej heller tillråda något sådant förslag. Vid det enskilda sammanträde, varom jag nämnt, framhölls enhälligt, att en flyttning av tingsstället till Tierps köping icke skulle medföra någon avsevärd vinst för de norra socknarna i domsagan. Tierps köping med 1 400 invånare har på senaste åren icke varit stadd i livlig utveckling. De mest avlägsna socknarna, Löfsta och Hållnäs, ha nästan lika långt dit bilvägen som till Örbyhus. Järnvägen Tierp—Strömsberg kan man ej räkna med såsom kommunikationsled. Tingsställets förläggning än längre norrut, i norra delen av Älvkarleby socken, kunde väl ifrågasättas ur befolkningssynpunkt (Älvkarleby socken har 9 600 invånare, varav Skutskärs kapellförsamling 5 500), men man enades om, att här funnes ingen central punkt, som kunde motivera en flyttning hit. Skutskär är enbart fabrikssamhälle. J a g gillar därför betänkandet i denna del. Kansliorten. I det föregående har jag utgått från att Uppsala stad införlivas med domsagan. Att kansliet då skall ligga i centrum, det vill säga Uppsala, är utan vidare klart. Även om ej Uppsala stad förenas med norra domsagan, vill jag framhålla att centrum för norra domsagan, frånsett dess nordligaste del som har sitt centrum i Gävle, ligger i Uppsala, och detta av följande skäl: 1. Järnvägstrafiken mellan Uppsala och domsagan är inrättad med Uppsala såsom centralpunkt. Till Uppsala anlända från domsagan sju tåg om dagen, medan från Uppsala norrut gå sex tåg, varav ett dubblerat. I god tid före vanlig kanslitid (klockan tio) ankomma dagligen två tåg norrifrån till Uppsala. Sista tåget avgår från Uppsala norrut vid tjugotiden. Sista lägenheten från Örbyhus söderut avgår redan före klockan sjutton. Första
103 tåg, med vilket advokater från Uppsala bekvämligen och utan högst avsevärd tidsutdräkt kunna komma till nuvarande tingsstället, ankommer dit vid tolvtiden och till Tierp något senare. 2. Norunda härad ligger såsom nämnts geografiskt närmare Uppsala än Örbyhus. Olands härad har bättre och avsevärt billigare kommunikationer på Uppsala än till örbyhus. 3. I Uppsala finnas advokatbyråer av hög standard. Det är föga troligt att sådana skulle i tillräckligt antal och av tillräcklig godhet uppväxa på någon av de båda ovannämnda platser i domsagan, där ett tingsställe kunde tänkas förlagt. 4. I Uppsala finnes vidare länsstyrelse, hushållningssällskap, lantmäterikontor, båda häradsskrivarna i länet, egnahemsnämnd, straffängelse, landsarkiv (dit inom parentes sagt domsagans arkiv överflyttats även för åtskilliga senare år än författningsenligt är nödvändigt samt inregistrerats, så att arkivet där upptar sjuttio hyllmeter utöver den stadgade leveransplikten). Vidare finnes i Uppsala sprithandelsbolag utom för nordligaste delen av domsagan, som har sitt systembolag i Gävle. 5. En decentralisering av kansliet, det vill säga en förläggning därav till någon av de obetydliga orterna inom domsagan, skulle innebära en avgjord försämring. Processkommissionen har, med kraftigt instämmande av Svea hovrätt, yttrat angående en alltför stark decentralisering av hovrätterna, att en sådan åtgärd skulle medföra den ensidighet och begränsning i synvidden som följer av tvånget att arbeta under små förhållanden. Detsamma gäller om domsagans kansliorter. J a g går så långt att jag anser det vara en given fördel, om domaren bor litet avskild från den egentliga domsagobefolkningen, där detta kan låta sig göra (vilket ju dock ej är händelsen om stad ingår i domsagan). 6. — — — , 7. Det är lämpligt att de båda lagmännen i länets domsagor bo på samma ort, då de lättare kunna vikariera för varandra såsom ägodelningsdomare. 8. Ytterligare en synpunkt. Man skulle kunna tro, att när domsagans kansli såsom nu är fallet, ligger ett stycke utanför domsagan i stället för på tingsstället örbyhus eller i domsagans köping, Tierp, domsagoborna finge betala kostnaden härför genom högre kommissionsarvoden. J a g har gjort en undersökning av hur kommissionärskostnaderna fördelat sig under ett antal år och därvid funnit att femton procent därav belöper sig å försändelser till örbyhus och Tierps poststationer tillhopa. Skulle kansliet flyttas till någon av dessa^ orter, komme således kommissionärskostnaderna att minskas med allenast något mindre procenttal än femton procent (jag har icke fördelat de femton procenten på de båda poststationerna) men ökas med försändelserna från den nya kansliorten till Uppsala, vars advokater givetvis fortfarande komme att anlita domsagan, men då genom kommissionär i stället för såsom nu genom bud. — övriga åttiofem procent av nuvarande kommissionärskostnaderna belöpa sig icke i sin helhet på övriga platser inom domsagan, utan cirka trettiofem procent avse kostnader för försändelser utom domsagan, Gävle, Stockholm, med mera. Någon minskning av kostnaden för domsagoborna kommer således icke att äga rum genom kansliets förflyttning. Beträffande tingshuslokalernas beskaffenhet böra laga föreskrifter med- Tingshusen. delas angående det antal utrymmen som erfordras för allmänheten, parter, ombud, åklagare och vittnen, varjämte åt k. byggnadsstyrelsen bör uppdragas att jämte lagmannen hava uppsikt över föreskrifternas efterlevnad. Örbyhus tingshus tarvar någon, ehuru ej särdeles omfattande, tillbyggnad för att fullt kunna motsvara de anspråk, som ställas å en modern rättsbyggnad. Så till exempel erfordras ytterligare ett isoleringsrum för vittnen, vidare överlägg-
104 ningsrum för ombud och parter. Även Uppsala rådhus behöver underkastas förändrad inredning för att kunna uppfylla alla krav. Beträffande kostnaderna för lagmansrättens sessionsutrymmen finner jag intet att erinra i anledning av förslaget. Ej heller i fråga om kanslikostnaderna. I denna senare del vill jag meddela att de tingshusbyggnadsskyldiga i nuvarande Uppsala läns norra domsaga — med en utdebitering av två öre per etthundra kronors bevillningsinkomst •—• från och med den 1 januari 1929 till häradshövdingen erlägga ett årligt anslag av ettusentvåhundra kronor. Arskostnaden för nuvarande kansliet (hyra, värme, lyse, städning, telefon med mera) beräknar jag till omkring tvåtusenetthundra kronor, men efter reformens genomförande erfordras större och tidsenligare kanslilokaler än de nuvarande, vadan kostnaden icke stannar vid berörda belopp. Förmodligen kommer nuvarande domsagans andel i kanslihyran att efter sammanslagning med Uppsala stad uppgå till omkring tvåtusen kronor. En kostnadsökning skulle således här för domsagans del inträda på cirka åttahundra kronor. Om de tingshusbyggnadsskyldiga skola bekosta kanslilokal, böra de även hålla inventarier. Vad angår kostnaden för skrivmaterial, är frågan kanske tveksam. J a g vill dock stanna vid att även dessa kostnader, som för närvarande i denna domsaga uppgå till i medeltal sjuhundra kronor om året, böra gäldas av de tingshusbyggnadsskyldiga. Med den ökade personal, som efter reformens genomförande erfordras, blir detta belopp ingalunda tillräckligt, men å andra sidan skall den blivande totalkostnaden fördelas å de båda tingslagen, vadan nuvarande domsagans andel därav måhända ej blir högre än nuvarande belopp, sjuhundra kronor. Totala ökningen i kostnad för de tingshusbyggnadsskyldiga skulle således komma att uppgå till omkring ettusenfemhundra kronor om året. Häradshövdingen i Nyköpings domsaga (T. RUDLING) : De sakkunniga hava liksom processkommissionen helt och hållet undervärderat underdomstolarnas arbetsbörda och arbetsprestationer, något som kommit till uttryck såväl i motiveringen i processkommissionens förslag som i detsammas utformande. Härvid synas de huvudsakligen stött sig på rättsstatistiken. Denna må i visst avseende vara så bra, men den liksom allt mänskligt lider av ofullständighet. Med blotta siffror härutinnan kan ingenting bevisas. Eller hur menar man att vare sig de olika målens betydenhet eller beskaffenheten av överrätters ändring av underrätters domar skall kunna komma till uttryck i statistiken. När de sakkunnigas förslag går ut på en så pass stor ökning av Jönåkers domsaga (obegripligt varför den icke får behålla dess hävdvunna benämning: Nyköpings domsaga), att till densamma läggas två städer med en sammanlagd folkmängd av 13 000 och med 4 jurister som ordinarie domare, hade man kunnat vänta att till lagmannens biträde skulle ställas en meddomare med mera fast anställning och större erfarenhet än vad som föreslagits. I stället belastas den blivande domaren med ytterligare avsevärt arbete genom överflyttande å densamme av exekutionsväsendet. Det torde böra erinras att Nyköping är sjöstad, varför rådhusrätten därstädes haft att handlägga en hel del vidlyftiga tullbeslagsmål samt upptagit sjöförklaringar, varjämte rådhusrätten hållit avsevärt många vittnesförhör i mål, anhängiga vid andra domstolar. Icke ens ansvaret för småprotokollen skulle ju avlyftas från lagmannen, som dessutom hade att hålla boställs- och ägodelningsrättssyner och handlägga jorddelningsmål under sommarhalvåret. Under beräkning enligt sakkunnigeförslaget att lagmannen hade att handlägga tre större mål varje vecka under 43 av årets veckor torde detta vara tillräckligt att helt sysselsätta honom, om man tager hänsyn till det arbete processkommissionen ansett honom böra nedlägga därpå genom förberedande förhandlingar mellan parterna. Än vidare tillkom-
105 ma de i en stad alltid till antalet talrikare konkurserna med förhör och tvistefrågors prövning, vilka stundom äro av rätt så invecklad beskaffenhet utan att sådant kan utläsas ur statistiken. Det skulle därjämte åligga lagmannen att övervaka den talrika kanslipersonalen och allt expeditionsarbete samt sist och ej minst att handleda och utbilda de unga notarierna. Sannerligen, de^ fordringar, som ställas på lagmannen, äro av den beskaffenhet, att högst få personer skulle förmå fylla dessa, och man kan frukta att vid tider av mer än vanlig tillströmning av arbete det bleve antingen personen eller ämbetet eller kanske båda, som bleve lidande. Processkommissionens förslag går ut på att i möjligaste mån avskaffa vikariatsystemet genom att icke anförtro unga jurister domareförordnande med större kompetens, då detta skulle innebära en fara för rättssäkerheten. Något stöd för sistnämnda påstående kan emellertid icke hämtas av den statistik, som processkommissionen haft att stödja sig på. Snarare visar densamma motsatsen. Varför då de unga skulle berövas den sporre till arbete, som ett vid jämförelsevis unga år efter erforderlig skolning erhållet vidsträcktare förordnande onekligen utgör, är svårt att förstå. Den unge domareaspiranten har ju dock bakom sig en studietid vid akademien av i genomsnitt fem till sex år och därefter två till tre års praktisk underbyggnad, således tilhopa sju till nio års utbildning. Efter en jämförelse mellan utbildningstiden för läkare och domare, anföres i utlåtandet vidare: Sakkunnigas förslag går ut på att befordran till sluttjänst på domarebanan skulle kunna ske vid cirka 45 års ålder. Hur pass tillförlitlig denna beräkning är, torde vara svårt att bedöma, då konjunkturerna här spela in. Antagligen bör tidpunkten förskjutas till närmare 50-talsåldern. Då förslaget ställer i utsikt, att avlöningarna såväl under karriärtiden som för sluttjänsten skola sättas höga för att locka framstående förmågor in på domarebanan, möter stor besvikelse, när man tager del av förslagets löneplan. För en domareaspirant, som under hela befordringstiden nödgats flacka fram och tillbaka mellan underrätter och överrätter samt underkasta sig därmed förenade utgifter och obehag, lär den föreslagna lönen te sig bedrövligt liten. När sluttjänsten äntligen uppnås, borde enligt vad man kunnat hoppas någon kompensation i lönehänseende stått att vinna för avbördande av de skulder, som helt visst ådragits under studie- och karriärtiden, men den som då bildar familj lär med svårighet kunna draga sig fram på den föreslagna lönen, i synnerhet som tid för extra förtjänst naturligen icke utmätts och under alla förhållanden vid dylik framskriden ålder krafterna icke förslå till en extra arbetsbörda, om sådan stode att vinna. I mitt yttrande år 1927 över processkommissionens förslag har framhållits såsom önskvärt att man framginge på de successiva reformernas väg vid bättrande av bristerna i vår nuvarande domstolsorganisation. Men vid varje förslag till även de minsta, nödiga reformer framhålles numera att man bör vänta därmed tills processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning föreligger och inrymma reformen däri. Man skulle kunna förmoda att syftet därmed vore att göra processkommissionens förslag mera begärligt, då motståndet mot detsamma visat sig allt för kompakt hos dem, som sitta inne med den egentliga kunskapen och erfarenheten för dess bedömande. Helt säkert skulle en lagom utökning av rättegångstillfällena vid underrätterna, förkortning av såväl klagotiderna som skriftväxlingstiderna i överrätterna ävensom inrättandet av en hovrätt för Norrland vara fullt till fyllest för åstadkommande av nöjaktig skyndsamhet i rättskipningen. Kostnaderna för rättskipningen i anledning av processreformens genomförande har av de sakkunniga beräknats medföra en årlig besparing på cirka en
106 million kronor ur det allmännas synpunkt, därvid de nuvarande kostnaderna för rättegångsväsendet beräknats till i runt tal 12 millioner kr., varvid dock är att märka, att betydande kostnadsökningar för det allmänna, såsom avseende utgifter, vilka ej varit föremål för de sakkunnigas utredning, icke ingå i kalkylen. Man kan vara viss om att ifrågavarande kalkyl är uppgjord med beräkning att ställa sig så gynnsam som möjligt för reformens genomförande. Till vilka belopp de utelämnade utgifterna kunna uppgå undandrager sig bedömande, men man torde böra räkna med en årlig kostnadsökning av ett tiotal millioner kr. för att vara på den säkra sidan. Härtill komma de betydligt stegrade utgifterna för den rättssökande allmänheten, vilka de sakkunniga icke haft anledning vidare ingå på. Utom de helt visst avsevärt höjda advokatarvodena skulle allmänheten betungas med särskilda avgifter till statsverket, vilka nog många gånger överstege de nu jämförelsevis obetydliga kostnaderna för protokollslösen. Man skulle nu kunna uppställa den frågan, huruvida icke genomförande av reformförslaget, även om detsamma egentligen ej medförde några fördelar för rättskipningen, likväl kunde vara önskvärt ur folkpsykologisk synpunkt så tillvida att allmänna meningen i landet blivit så övertygad om förslagets nödvändighet och förträfflighet, att det skulle medföra en utbredd besvikelse och misstämning samt misstroende mot domstolarnas framtida verksamhet, om det icke komme till utförande. Visserligen hava advokaterna och intill senare tid pressen pläderat för reformen, om nu den senare representerar allmänheten, vilket den dock icke obetingat kan antagas göra, men till och med i pressen hava nyligen uttalats betänkligheter mot densamma. J a g vill emellertid påstå att vår lantbefolkning, av skilda åskådningar i övrigt, dock i denna sak enigt ställer sig konservativ och avvisande mot en så revolutionerande omstöpning av vårt domstolsväsende. Den befarar med skäl att mista en stor del av sitt inflytande på rättskipningen, om en förberedande förhandling i dess frånvaro och en inskränkning i dess representation i domstolen komme till stånd, och den skulle, försiktig och betänksam som den är, icke äga förtroende för en i hast tillkommen dom. Det är därför min tro att det tvärtom vore ett svårt missgrepp att nu forcera igenom reformförslaget, och jag finner därav anledning att bestämt avstyrka dess antagande. Häradshövdingen i Livgedingets domsaga ( H . KYLANDER) åberopar det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: Domsagorna böra, såvitt möjligt undantagslöst, vara så stora, att genomförande av en rationell arbetsfördelning kan ske. Synnerlig vikt ligger uppå, »att inskrivningsväsendet med vad därtill hör anförtros åt särskilda domare, under det att den rent dömande verksamheten fördelas mellan lagmannen, som handlägger de viktigare målen, och en tredje domare, som har att behandla de enklare målen». Varje avsteg från denna princip kommer att medföra en domsaga av lägre klass, något som de sakkunniga med all rätt beteckna såsom i hög grad betänkligt. Med utgångspunkt från det anförda torde den i det förberedande utkastet för Södermanslands län såsom alternativ I I föreslagna indelningen i domsagor vara icke blott synnerligen lämplig utan, som det vill synas, den enda möjliga. Den bibehåller de nuvarande invanda och naturliga yttergränserna men utplånar de meningslösa och olämpliga inre gränserna till områdenas städer. De sakkunniga ha emellertid framkastat tanken, att alla städer med över 20 000 invånare skulle få bilda egna domsagor. Det skulle för länets vidkommande innebära, att Eskilstuna skulle bilda en egen liten domsaga och vidare antingen Livgedingets domsaga bli en domsaga av en efter de nya förhållandena synnerligen låg klass eller också de hävdvunna domsagogränserna
107 brytas. Visserligen skulle i allt fall Strängnäs, Torshälla och Mariefred komma att tillhöra sistnämnda domsaga, men det skulle givetvis icke nämnvärt förbättra läget. Daga härad har förr tillhört domsagan, men icke heller genom detta härads överflyttning till Livgedingets domsaga bleve denna av erforderlig storlek, varemot i så fall Nyköpings domsaga berövades ett område, som numera torde känna sig samhörigt med denna. En indelning av länet utom Eskilstuna i två domsagor har på sammanträdena med de tingshusbyggnadsskyldiga diskuterats men icke vunnit anklang. Något mindre obenägen är man inom Rekarnehäradena för alternativ I enligt det förberedande utkastet, nämligen med dessa härader samt Eskilstuna och Torshälla såsom en domsaga. Detta alternativ motsätter man sig emellertid bestämt inom Äkers och Selebo härader, bland annat av det skälet, att länsgränserna icke böra brytas. E t t förslag, som någon av Rekarneombuden hört framkastas från Eskilstunahåll, att en del av den närmaste trakten omkring staden, exempelvis Torshälla stad och socken, skulle i judiciellt hänseende utbrytas ur Rekarnebygden och läggas till Eskilstuna stad, utdömdes av Rekarneombuden med synnerlig skärpa. Mot förslaget beträffande tingslagsindelningen, kansliort och tingsställen i den förordade domsagan är intet att erinra. Det föreslagna antalet juridiskt bildade arbetskrafter i domsagan torde, såvitt under nuvarande förhållanden kan bedömas, vara väl avvägt, under förutsättning dock av erforderligt antal, delvis jämförelsevis högt avlönade icke juridiskt bildade medhjälpare. Högre kompetens och fastare tjänstgöringsförhållanden för rådmännen torde dock, här som annorstädes, erfordras. Tingshusbyggnadsskyldigheten bör vara ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad för närvarande gäller och alltså icke överflyttas på statsverket. Den häradshövdingarna åliggande skyldigheten att hålla skrivmaterialier m. m. bör däremot med sportelsystemets avskaffande övertagas av staten. Häradshövdingen i Gotlands södra domsaga (H. KROK) : Först upptager jag de lokala förhållandena till granskning. För en del av södra häradet kommer en inställelse i Visby att förorsaka en resa på 8 mil. Det föreslås nytt tingshus i Visby. Detta blir säkert en dryg post, om invånarna själva skola betala. E t t enfamiljshus av tegel med omkring 8 rum belöper sig nu exempelvis till omkring 40,000 kronor — och detta utan tomt. Och så komma härtill underhållskostnader. Samtidigt är norra häradets tingshus fullt användbart. Landstingsskatten är f. n. över 2 procent och är i stigande. Kommunalskatten är nära 8 procent i Visby och på landsbygden upp till 20 procent. I Visby stad finnas borgmästare, 2 litterata rådmän och en extra rådman, även denne litterat. Vidare finnas på Gotland 2 häradshövdingar samt 2 notarier i södra och 1 notarie i norra häradet. I den nya domsagan kommer att finnas en lagman, två rådmän, därav en för inskrivningsärenden, samt 3 sekreterare eller notarier. Detta blir således 2 tjänstemän mindre än förut. Emellertid bör här anmärkas, att i norra domsagan, som nu har blott en notarie, skötes åtskilligt kvalificerat arbete med icke rättsbildat skrivbiträde. Sannolikt komma lagmannen och den ena rådmannen att med den övriga personalens hjälp gå i land med sitt arbete. Men man vet ju aldrig, huru det nya systemet kommer att verka. Inskrivningsdomaren däremot lär svårligen här på Gotland kunna gå i land med sin arbetsbörda, särskilt om till denna skola läggas exekutionsgöromålen. Arbetsbördan är i betänkandet beräknad efter år 1926. Detta år visar åtminstone för södra häradet ett bottenläge. Det framhålles i betänkandet, att häradsrätt är mera betungad än rådstuvurätt av småpapperen. Det kan vara rätt på ett sätt. Men observeras bör då, att särskilt lagfarterna äro betydligt omständligare i stad än på land. Här på Gotland
108 bör vidare märkas, att på grund av gammal kultur jorden är mycket splittrad. Och detta tager sig uttryck i lagfarter och inteckningar på så sätt, att man beträffande fastighetsuppläggen får beräkna minst 1 / 3 ökning på ärendenas antal. Detta gäller även gravationsbevisen. Härigenom tynges ju arbetet betydligt. Beträffande gravationsbevisen, som i allmänhet knappt omnämnas vid utredning om arbetsbördan i domsaga, äro dessa här på Gotland en mycket tyngande post. I södra häradet röra de sig omkring ett antal mellan 300 och 400 st. årligen. Jordens stora splittring övar även inflytande på exekutivauktioner å fast egendom, vilka härigenom göras besvärligare. Emellertid föreslås även, att gravationsbevisen borde anförtros åt rättens sekreterare. Härigenom lindrades för visso inskrivningsdomarens arbetsbörda. Men skall sekreteraren också bära det ekonomiska ansvaret, om han förblir en extra ordinarie tjänsteman? Nu kunna 5 ordinarie innehavare av domartjänster på Gotland bilda familj. Med den nya ordningen kunna på sin höjd 3 dylika tjänstemän ingå äktenskap. Detta är en absolut försämring icke blott ur kårens utan även ur allmän synpunkt. Slutligen skall jag tillåta mig beröra något litet en del allmänna detaljer i avgivna förslag. I fråga om inskrivningsdomaren överhuvud instämmer jag till fullo med kungl. hovrätten angående svårigheten att på lämpligt sätt rekrytera dessa tjänster. Det är möjligt, att inskrivningsdomaren kommer att gå i land med sitt arbete med de förenklingar, som äro påtänkta för småprotokollen. Men under alla förhållanden får han säkerligen en enorm arbetsbörda, särskilt i domsaga vid stora och medelstora städer. Och arbetets beskaffenhet måste i längden skada honom. Inskrivningsdomaren bliver emellertid en ordinarie tjänsteman. övriga rådmanstjänster skulle tillsättas dels på förordnande och dels genom fullmakt. Men alltid komma dessa tjänster att vara genomgångsplatser. Avancemang skulle vinnas till hovrättsråd vid omkring 38 år och till lagman omkring 10 år därefter •— detta enligt betänkandet. Enligt processkommissionens mening skulle hovrättsråd och lagmanstjänst vara sluttjänst vid beräknad ålder av omkring 50 år. Huru än tjänstgöringen ordnas, måste sena slutplatser inverka menligt på tjänstemännen ur många synpunkter. Och det verkar beklämmande, när betänkandet framhåller, att lagmannen behöver vara en man i sin fulla kraft, men enligt dess egen utredning han icke kommer till denna plats förrän vid omkring 50 års ålder efter 25-årig tjänstgöring och sträng sådan, om, såsom skett de sista 20 åren, tyngdpunkten förlägges till överrätt. Vid 50 års ålder anses ju som bekant militärerna förbrukade. Begreppet stora domsagor är slagordet för närvarande och sedan en tid tillbaka. Nu skall Sverige uppdelas på ett mindretal jämnstora domsagor. Huru har detta skett? Jo, i en skala av domsagor med invånareantal från 23 000 till över 100 000. < Vikariatsystemet skall avskaffas. Men blir det icke på sätt och vis ett värre vikariatsystem än förut, då en stor del av rådmansplatserna bliva genomgångstjänster samt hovrättsråds- och lagmanstjänst nås först sent. Hovrätt skall bliva utbildningsanstalt för domarna. Såväl hovrättsråds- som lagmanstjänst kan nås med samma tjänstgöring. Samtidigt äro en stor del av de i hovrätten tjänstgörande själva aspiranter. Och hovrätt är överrätt. Kunna dylika förhållanden vara lugna och självständiga? Eventuellt skall över ett 100-tal domare förtidspensioneras, samtidigt som det nya systemet i och för sig blir dyrare. Är Sverige så förmöget, att råd finnes till detta? Snabbhet, billighet och säkerhet. I betänkandet uttalas, att man åtminstone i hovrätt och högsta domstolen torde få räkna med avsevärt längre dröjsmål än förut. Den ökade snabbheten
109 vid lagmansrätt känner man ej ännu. Vidare säges på flera ställen, att hänsyn icke är tagen till kostnaden för reformens genomförande. Det vill med andra ord säga, att det blir dyrare än förut. Huru ställer sig rättssäkerheten då? Den borde väl bliva bra med den långa och omväxlande utbildningstiden för domarna. Blott den ej blir så bra, att lagmannen är utsliten vid framkomsten, eller ock så bra, att överrätterna bli onödiga. Häradshövdingen i Söder sysslets domsaga (H. WISTRAND) : De sakkunnigas förslag går ut på en väsentlig förstoring av domsagorna, vilka i regel skulle var för sig utgöra ett tingslag med ett enda tingsställe och, endast undantagsvis, s. k. bitingsställen. Den föreslagna förändringen är mycket genomgripande och bör naturligtvis icke komma till stånd, med mindre därigenom vinnas fördelar, som avsevärt överväga uppkommande olägenheter. De påräknade fördelarna torde kunna sammanfattas så, att den nya ordningen skulle möjliggöra en uppdelning efter arbetets art mellan flera befattningshavare i domsagan. En av dessa, lagmannen, skulle hava till sin enda eller huvudsakliga uppgift att handlägga de större och viktigare målen. Befattningen skulle beklädas av en framstående jurist, som genom att uteslutande få ägna sig åt dömande verksamhet skulle kunna bibehålla sin skicklighet. Detta vore av särskild vikt med hänsyn till de stora krav, som efter processreformens genomförande komme att ställas på domaren. Bland de påtagligaste olägenheterna av den nya domsagoindelningen äro att nämna de för stora delar av domsagans befolkning ökade avstånden till domsagokansli och tingsställe. Detta skulle säkerligen, allt tal om förbättrade kommunikationer till trots, komma att kännas såsom en allvarlig olägenhet. Slopandet av de flesta nuvarande tingshusen och nödvändigheten att flerstädes bygga nya lär väl också få räknas såsom en olägenhet. Förhållandet kommer utan tvivel, vare sig kostnaderna för tingshus och vad i övrigt erfordras för domstolarnas verksamhet skola bekostas av staten eller domsagorna, att väcka motstånd mot förändringen från ortsbefolkningarnas sida. Den föreslagna förändringen skulle ju tillgodose rättssäkerheten. J a g håller för möjligt och sannolikt, att i detta avseende någon förbättring skulle kunna vinnas. Emellertid tror jag att, såsom processkommissionen vitsordat, rättskipningen även sådan den för närvarande är ordnad icke giver anledning till några allvarligare anmärkningar beträffande säkerheten. Naturligtvis är det önskvärt och riktigt, att domaren icke skall behöva syssla med expeditions- och andra mera mekaniska göromål utan få ägna sig uteslutande åt den egentliga domareverksamheten. Men även om en sådan ordning icke kan helt åvägabringas, bör dock ihågkommas, att domarens personlighet betyder mera än yttre rationalisering. Givetvis bör arbetets uppdelning efter beskaffenhet eftersträvas. Möjligheter därutinnan givas dock redan på de vägar, som domsagostadgan anvisar, och torde kunna ytterligare utsträckas. Då jag sålunda anser, att några missförhållanden icke föreligga, som påkalla den föreslagna ändringen, samt att fördelarna av denna vida övervägas av olägenheterna, kan jag icke ansluta mig till de sakkunnigas förslag om ändrad domsagoindelning. Enligt detta förslag skulle Södersysslets, Jösse och Nordmarks domsagor sammanslås och bilda Västersysslets domsaga med kansli och tingsställe i Arvika samt bitingsställe i Säffle. I domsagan skulle vara anställda, förutom lagman, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman och 4 notarier. Av befolkningen inom Södersysslets domsaga är det endast den inom Gillbergs härads norra del boende, som har någon mera regelbunden förbindelse med Arvika. Största delen av sagda härad liksom hela Näs härad har med
110 denna stad ingen eller högst obetydlig samfärdsel. Denna riktar sig till Säffle och, särskilt vad angår Näs härad, i rätt betydande omfattning till Karlstad, som för sistnämnda härad i kommunikationshänseende ligger betydligt bättre till än Arvika. Med hänsyn till omförmälda förhållanden anser jag de sakkunnigas förslag till domsagoindelning icke lämpligt. Skall en ändring ske i bestående förhållanden, torde en jämkning i förslaget böra äga rum. Två alternativ kunna därvid ifrågasättas: 1) antingen kan sammanslagning ske av Södersysslets domsaga och den i betänkandet föreslagna Karlstads och Mellansysslets domsaga, då den nya domsagan skulle erhålla ett invånareantal av omkring 97 000, 2) eller ock kan Karlstads stad med 20 381 invånare eller Karlstads härad med 15 356 eller Kils härad med 18 985 förenas med Södersysslets domsaga. Enligt sistnämnda alternativ skulle de i betänkandet föreslagna Västersysslets samt Karlstads och Mellanysslets domsagor komma att motsvaras av tre domsagor av ordinär storlek. Enligt alternativ 1) torde kansli och huvudtingsställe förläggas till Karlstad samt Säffle och Häljebol bliva bitingsställen. Enligt alternativ 2) kan, såvida icke Karlstads stad skall ingå i domsagan, Säffle bibehållas såsom kansliort samt vara huvudtingsställe, medan bitingsställen anordnas i Häljebol och Karlstad. Utmärkt kanslilokal finnes i Näs härads tingshus i Säffle, vilket jämväl bra lämpar sig för domstolens sammanträden. I olikhet med de sakkunniga anser jag, att vid ett genomförande av deras förslag till ordnande av de i betänkandet berörda förhållanden staten bör helt övertaga kostnaden för rättsväsendet, således jämväl beträffande tingshusbyggnad, kanslilokal, skrivmaterialier etc. Likaså anser jag vederlag från staten böra utgå till de tingslag, vilkas tingshus komme att bliva utan användning. De sakkunnigas beräkning av de inom den föreslagna Västersysslets domsaga erforderliga arbetskrafter anser jag icke hållbar. Då processreformen nog icke kommer att medföra minskning utan i stället ökning av underrätternas arbetsbörda, torde det beräknade antalet befattningshavare, vilket icke ens motsvarar det nuvarande, vara otillräckligt. De sakkunniga hava presterat en kraftig och övertygande motivering för vikten av goda löner åt lagmännen. I det förslag, de framlagt, synas de icke hava tagit konsekvenserna av denna motivering. Företeelsen, missförhållandet mellan motiv och förslag, har iakttagits förut vid behandling av frågan om häradshövdingarnas avlöningsförhållanden. Sannolikt skulle det ej heller vara möjligt att av statsmakterna utverka den avlöning, vartill en motivering sådan som den ifrågavarande rätteligen borde föranleda, lika litet som jag tror, att statens löner i storlek någonsin skola kunna uthärda jämförelsen med löner i enskild tjänst. Men lönen torde dock böra sättas sådan, att den möjliggör för en person, som saknar enskild förmögenhet, att utan ekonomiska bekymmer uppehålla en i förhållande till hans ämbete passande levnadsstandard, däri inbegripet att bekosta uppfostran åt sina barn, även om undervisningen ej kan ske i hemorten utan måste försiggå annorstädes. Ur nu anförda synpunkt anser jag den föreslagna avlöningen för lagmännen för knapp. Samma uppfattning har jag rörande avlöningarna för övriga sluttjänster. Vad angår domareutbildningen anser jag, under förutsättning att intimt samarbete mellan aspiranten och lagmannen i form av föredragning av mål, diskussion o. s. v. föregått, att den förre må kunna anförtros, även utan föregående tjänstgöring såsom bisittare i kollegial domstol, att tjänstgöra såsom ordförande i lagmansrätten. Dock bör ingen befordras till ordinarie domaretjänst utan efter en grundlig tjänstgöring i kollegial domstol, vilken tjänstgöring för utbildningen är utav utomordentligt stor betydelse. I övrigt instämmer jag i det yttrande, som avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Ill Häradshövdingen i Nordmarks domsaga (B. WIJKMARK) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet samt framhåller i fråga om förslaget om indelning i domsagor, att Nordmarksdomsagan har sin mest naturliga anslutning till Jössedomsagan; att med hänsyn till nu inom Nordmarks härad förefintliga järnvägar och bil-omnibus-linjer befolkningen i detsamma har goda trafikleder med Arvika; att på grund därav Arvika såsom kansliort efter berörda domsagors sammanslagning ej kan vålla allmänheten i Nordmarks domsaga någon olägenhet; att, ehuru genom förslaget om Nordmarks, Jösse och Södersysslets domsagors sammanslagning ett väl så stort område synes bliva förenat till en lagsaga, förhållandena inom Värmland likväl synas vara sådana, att annan lösning av domsagoindelningen ej kan ifrågakomma, såvida ej Karlstads stad bleve särskild domsaga, då Näs' tingslag av Södersysslets domsaga kunde läggas till Mellansysslets domsaga, med vilken detta tingslag synes hava de bästa förbindelserna; samt att beträffande bitingsställen inom den tilltänkta Västersysslets domsaga sådant under alla förhållanden, i följd av de relativt stora avstånden inom domsagan, bör ifrågakomma uti municipalsamhället Årjäng för Nordmarks härad, så att detta därigenom bibehålles såsom särskilt tingslag. T. f. domhavanden i Fryksdals härads domsaga (G. EKSTRÖM) : Enligt processkommissionens förslag och de sakkunnigas betänkande skulle en utvidgning av domsagornas storlek vara önskvärd för beredande av en bättre organisation åt de blivande domstolarna. Med omorganisationen skulle även kunna vinnas en lämpligare fördelning av arbetet i de föreslagna domsagorna på olika kvalificerade ämbets- och tjänstemän efter arbetets art. De sakkunniga hava till grund för vissa beräkningar lagt häradshövding K. Schlyters utkast till rikets indelning i domsagor. Enligt denna indelningsplan skulle den blivande Fryksdals domsaga komma att bestå dels av hela nuvarande Fryksdals domsaga, dels ock av Älvdals övre och nedre tingslag uti nuvarande Älvdals och Nyeds domsaga. Till sistnämnda domsaga hörande Nyeds tingslag har föreslagits skola anslutas till Mellansysslets domsaga. Därest en sammanläggning av domsagorna i Värmlands län i anledning av därmed förenade fördelar beslutas och en utvidgning av området för nuvarande Fryksdals domsaga är erforderligt, torde för Fryksdals domsagas del intet vara att erinra emot den föreslagna sammanslagningen. Därest sammanläggningen skall följa tingslagens gränser, förefaller den föreslagna vara den naturligaste för uppnående av den folkmängd i den blivande domsagan, som omorganisationen skulle kräva. Den sålunda föreslagna domsagan komme att till arealen bliva väsentligt större än de tre övriga i länet föreslagna och inrymma inemot en fjärdedel av länets folkmängd. De sakkunniga hava för den blivande Fryksdals domsaga föreslagit, förutom lagman, en rådman med fiskalskompetens och tre notarier. Då för närvarande erfordras två häradshövdingar och fyra notarier i de båda berörda domsagorna, torde förslaget utgå från en mindre arbetsbelastning efter sammanslagningen. Visserligen komme å ena sidan en minskning i arbetsbördan att uppstå genom inskränkning i protokollsskrivning och ett förenklat förfarande beträffande vissa inskrivningsärenden. Men denna minskning skulle vad angår inskrivningsärenden till stor del falla på skrivbiträdena, i det att vissa småprotokoll icke skulle utskrivas. Å andra sidan utökas domstolens arbetsbörda genom domstolens befattning med exekutionsgöromål. Med ett större antal tingsställen och därmed ett större antal ordinarie sammanträden komma flera dagar än nu att bortgå till tingsresor. Domsagans storlek komme även att medföra att mera tid måste användas till resor till extra förrättningar. Den omständigheten, att Nyeds tingslag skulle sammanslås med an-
112 nan domsaga, torde vid det förhållande, att detta tingslag så till areal som folkmängd är obetydligt, icke medföra avsevärt mindre behov av arbetskraft. Sannolikt kommer därför åtminstone icke mindre personal att erfordras enligt den nya ordningen än efter den nuvarande. De sakkunniga hava för domsagan icke föreslagit särskild inskrivningsdomare. Med hänsyn till domsagans fastighetsförhållanden torde inskrivningsdomare dock böra anställas, liksom föreslagits för två av de övriga domsagorna i Värmlands län. Även om lagfartsärendena eller inteckningsärendena i Fryksdals domsaga bleve till antalet färre än i de andra domsagorna i länet, för vilka särskild inskrivningsdomare föreslagits, så torde åtskilliga ärenden bliva av mera invecklad art i den förra domsagan än i de båda sistnämnda. I Fryksdals domsaga skulle nämligen icke såsom i de båda andra komma att ingå stad med de många enkla lagfarts- och inteckningsärenden, som åtfölja städerna. De sakkunnigas förslag om kansliets och huvudtingsställets förläggning till Sunne köping med bitingsställen i Torsby municipalsamhälle, i Likenäs och i Råda biträdes. Torsby är visserligen mera välbeläget i förhållande till tingsstället i Likenäs och ur den synpunkten lämpligt till kansliort. Men Sunne är i högre grad än Torsby en huvudort för Fryksdalen, och det nedre tingslaget är åtskilligt tätare befolkat än det övre. Häradshövdingen i fÄlvdals och Nyeds domsaga (T. NILSSON) : Beträffande organisationen av arbetet inom domsagorna har de sista åren utvecklingen gått i riktning att förkorta den unge juristens första tjänstgöring vid underrätt. Detta har visat sig icke vara lyckligt och förorsakat täta ombyten av rättsbildad arbetspersonal, så att en domsaga förlorat en arbetskraft just som vana vid göromålen börjat vinnas. Domsagornas uppgift att vara en skola för unga jurister får icke sättas i första rummet och genom en olämplig organisation verka tryckande på det egentliga domsagoarbetet. Att nu ytterligare fortgå på den sålunda inslagna vägen synes mig ej vara lämpligt för domsagoarbetets jämna gång. Detta gäller i ännu högre grad aspiranternas tjänstgöring i domsaga å senare stadier enligt betänkandet och blir så mycket farligare om domsagorna förstoras så att domarens förmåga att överblicka arbetets olika detaljer förminskas. Skall en dylik förstoring av domsagorna ske, synes det nödvändigt att åtminstone den närmast under lagmannen stående tjänstemannen får en vid domsagan fastare knuten ställning än förslaget förutsätter. De omständigheter, som motivera den nu gällande principen att i regel häradshövding ej bör erhålla transport från domsaga till annan utan under hela sin tjänstetid verka inom den trakt, där han grundligt lärt sig känna lokala och personala förhållanden, göra sig gällande även beträffande personer, som skola utföra det arbete, som kommer att enligt förslaget åvila de blivande inskrivningsdomarna och biträdande domarna. Förslagets ölägenheter härutinnan framträda ännu bjärtare, då det gäller motsvarande tjänster i städerna. Vad angår den föreslagna förstoringen av domsagorna, kan jag icke •— åtminstone ej beträffande de större och medelstora domsagorna — finna densamma välbetänkt. Domsagornas arbetsbörda är i stor tillväxt och kommer uppenbarligen att bliva betydligt tyngre efter ett eventuellt införande av den muntlighet vid rättegångsförfarandet, som' i förslaget avses, för att icke tala om den stora ökning i arbetsbördan, som kommer att bliva en följd, därest exekutivärendena överföras till domstolarna. ># Ser man särskilt på den föreslagna domsagoindelningen i Värmland^ så har Älvdals härads två tingslag sammanslagits med Fryksdals härads två tingslag till en domsaga. För den som närmare känner förhållandena i Värmland måste ett sådant förslag förefalla mindre lyckligt. Trafiklederna här följa i
113 stort sett vattenlederna, så att Älvdals härad har sin anknytning och naturliga förbindelse till Karlstad, och invånarna i häradet hava också uttalat sig emot en sammanslagning med Fryksdals härad. Järnvägsförbindelse mellan Älvdalen och Fryksdalen saknas, och landsvägarna dem emellan löpa till stor del över skogsberg och glest bebyggda trakter. Beträffande den utredning om arbetskrafterna i Älvdals och Nyeds domsaga, som kommit till synes i det betänkandet bifogade förslaget till domsagoindelning, är denna i hög grad missvisande såväl rörande beräknad framtida arbetskraft som i vad den avser att lämna upplysning om nuvarande arbetskrafter och arbetsbördans fördelning på de olika häradena. Tabellen i fråga upptager inom denna domsaga häradshövding och en notarie, under det att nuvarande arbetskraften här utgöres av mig och tre notarier. Under två notarier har här, sedan jag tillträtt häradshövdingeämbetet, aldrig varit, och de tider, då tredje notarien saknas, har arbetsbördan tydligen visat, att tredje notarie är väl behövlig för arbetets jämna gång. Om man nu ser på huru i tabellen upptagna notariens arbete antagits fördelat mellan Älvdals härad och Nyeds härad, så finner man att */a notarie beräknats för Älvdals härads två tingslag och ij2 notarie för Nyeds härad. I verkligheten belöper av hela domsagans arbetsbörda endast omkring 1j5 eller högst 1\i å Nyeds härad. När beräkning av arbetskrafter för de nya domsagorna utgå från så felaktiga premisser, kan ju resultatet knappast bliva annat än värdelöst, särskilt när man betänker att liknande felantaganden gjorts beträffande de domsagor, å vilka Älvdals och Nyeds domsaga skulle uppdelas. Mellansysslets domsaga har nämligen för närvarande tre notarier och Fryksdals domsaga två i stället för såsom tabellen angiver en i vardera domsagan. Med avseende å de blivande kostnaderna för domstols- och kanslilokaler synes mig den enda rätta slutliga lösningen vara, att staten övertager samtliga härmed förenade kostnader. Såsom övergångsform borde dock den av förslaget tänkta fördelningen av dessa kostnader kunna nu godtagas. De tingshusbyggnadsskyldiga synas ej heller hava något emot en sådan sakernas ordning. Man får dock icke blunda för att utvecklingen säkerligen framdeles kommer att framtvinga ett statens övertagande av samtliga kostnader för domstolarnas lokalfrågor i likhet med vad fallet är vid andra statens ämbetsverk. Kostnaderna för skrivmaterialier böra under den föreslagna regimen helt övertagas av staten. Vad slutligen angår de föreslagna lönerna för befattningshavare vid lagmansrätterna får jag till alla delar instämma i det yttrande, som avgivits av styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar, vilket yttrande jämväl åberopas i övriga ej ovan berörda hänseenden. Den av de sakkunniga uppgjorda beräkningen av kostnader för reformens genomförande synes ej tillnärmelsevis kunna bliva hållbar, då samma kostnader uppenbarligen komma att bliva mycket större än vad i betänkandet beräknats. Såsom sammanfattning av mitt omdöme om betänkandet får jag framhålla, att de fördelar, som skulle vinnas med den ifrågasatta rättegångsreformen, synas kunna^ ernås säkrare och betydligt billigare genom ändringar i nu gällande rättegångsordning utan nedrivande av den bestående domstolsorganisationen och därmed sammanhängande risker för en försämring av den i vårt land ovedersägligen förefintliga goda rättssäkerheten. Bland befolkningen i domsagan förefinnes förvisso ej heller någon längtan efter en genomgripande rättegångsreform utan fastmer fullt förtroende för den nuvarande rättegångsordningen såsom tillfredsställande alla behov beträffande såväl snabbhet som säkerhet.
114 Häradshövdingen i Öster-Närkes domsaga (G. LINDQUIST) : Det torde utan överdrift kunna sägas, att domstolsväsendet i Sverige uppbäres av folkets sympatier och i fullt' mått åtnjuter dess förtroende. Den enda väsentliga anmärkning mot detsamma, som framställts från menige mans sida har varit, att avgörandet av mål i överrätterna tagit väl lång tid i anspråk, ett förhållande som ju emellertid icke varit vederbörande domstolars fel utan berott på andra omständigheter, vilka som bekant nu i högst väsentlig grad undanröjts. Visserligen har ju från en del håll allt emellanåt klagats över, att domstolsväsendet efter utländska begrepp vore omodernt, men vilka skadliga verkningar, som härav uppkommit för folket, har icke påvisats. Klagomålen hava emellertid åstadkommit en myckenhet arbete på en ändring till det bättre, och så hava framkommit processkommissionens betänkande angående processreform och till sist de sakkunnigas betänkande, innefattande vissa ändringar i kommissionens förslag samt beräkningar, sådana de nu äro, beträffande kostnaden för den ifrågasatta rättegångsreformens genomförande. Då nu en bestående organisation, som säkerligen av det stora flertalet av svenska folket anses vara bra, som den är, skall ersättas med något nytt och detta nya framdrives med en sällspord energi och envishet, kunde man förmoda, att vederbörande upphovsmän själva skulle anse det nya såsom det bästa och enda riktiga och därför värt att till varje pris genomföras; men vid genomläsandet av båda betänkandena får man en känsla av att vederbörande av hänsyn till kostnaderna dragit sig för att framlägga förslag, som de eljest skulle ansett önskvärda. Resultatet har också blivit, att betänkandena i mycket ringa grad tillvunnit sig något verkligt gillande i fråga om de framlagda förslagen, även om det nedlagda arbetet med rätta prisats. Emellertid torde det väl förhålla sig så, att om statsmakterna anse, att en reform av domstolsväsendet är nödig, det ock tillkommer dessa att tillse, att utbytet blir det allra bästa utan hänsyn till kostnaden. Rättsvården är av alldeles för stor vikt i statslivet för att plottras bort på omogna förslag, även om dessa kunna spara någon krona. I nu ifrågavarande betänkande hava de sakkunniga först upptagit frågan om domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. Till en början torde kunna erinras, att de sakkunniga synas förbisett, att en god domare icke erhålles genom aldrig så mycket »skolgång», om icke de naturliga förutsättningarna finnas, och att om dessa förefinnas, något schema för utbildningen eller övervakning icke erfordras. Belägg finnas för att högsta examina med höga betyg och akademisk lärarekompetens befunnits icke räcka till för ett godkännande som domare. Om det framdeles i alla instanser, såsom hittills vid överrätterna, skiljes på ledamots- och tjänstemannavägen, torde vederbörande aspiranter själva välja den väg de känna sig vuxna och sköta om sin utbildning därefter samt kungl. hovrätten i allt fall verkställa den nödiga sorteringen och gallringen. Risken att misslyckas finnes å alla banor och måste alltid räknas med i livet. Att uppfostra en hel kår av unga jurister med »fiskalskompetens» och »assessorskompetens» utan hänsyn till tillgång på anställningsmöjligheter samt att för att möjliggöra detta tillsätta vissa fasta domareplatser endast på längre eller kortare förordnanden synes tämligen absurt. Det har hittills ansetts och synes vara ett axiom, att det antal domareplatser, som enligt gällande organisation skall finnas, måste besättas med ordinarie, oavsättliga innehavare, likasom för övrigt alla tjänster, som äro nödvändiga för att det hela skall fungera ostört. Någon annan utbildning för domarebanan, utom den vanliga tjänstgöringen som extra ordinarie, än den som kan beredas genom förordnanden under ordinarie befattningshavares ledighet under semester, sjukdom, annat uppdrag och dylikt torde sålunda icke vara av nöden. Givet är emellertid att första försöket som domare måste ske
115 vid underrätten, ehuruväl i enklare saker än de som äro avsedda att anförtros den med en enastående kompetens begåvade lagmannen. Som tredje man i en kollegial domstol av nuvarande rådstuvurätters typ vore därvid säkerligen den mest önskvärda första tjänstgöringen. I en kollegial domstol är alltid risken att hava en oerfaren domare mindre än i enmansdomstol med lekmän som bisittare. Sedan visst mått av meriter erhållits, finge vederbörande som hittills börja i hovrätten och avvakta de möjligheter till tjänstgöring, som erbjudas, samt till befordran till ordinarie tjänst i hovrätten eller på landet. Någon återgång till landet annat än till ordinarie syssla skulle knappast behöva ifrågakomma, då jag förutsätter, att samtliga personer i domareställning vid underrätterna, vad de nu komma att kallas, hava godkänd och väl meriterad hovrättstjänstgöring bakom sig, så att de kunna tilldelas förordnande och befordran uppåt i domstolen. Ett önskemål vore givetvis, att, gemensam1 för land och stad, funnes endast en typ av underdomstolar, ehuru olika sammansatt för tvistemål och besvärsmål. A t t i tvistemål, som i regel avse lagtolkning och före avgörandet ofta nödvändiggöra ingående studier av litteratur, lekmannaelement, huru värdefullt det eljest är, skulle kunna bidraga till ett bättre resultat i domen än om domstolen vore sammansatt av ett juristkollegium, torde knappast någon på allvar vilja göra gällande. I våra nuvarande rådhusrätter, som i de större och medelstora städerna torde hava väl hållit måttet i fråga om duglighet och förtroende från allmänhetens sida, synes mig finnas den rätta typen för underrätt i tvistemål, sammansatt av lagmannen med två bisittare, vad dessa nu skulle kallas, rådman, lagmansråd, rättsråd, rättsassessor e. d. Av bisittarna kunde en vara inskrivningsdomare och en polisdomare för avdömande i enmansdomstol av ordningsmål samt protokollsförare i civilmål. Överexekutorsgöromalen synas mig lämpligast böra anförtros lagmannen, under förutsättning alt domkretsarna icke göras allt för stora. I fråga om besvärsmål, civila och kriminella, torde någon bättre domstolstyp än vår nuvarande häradsrätt icke kunna uppkonstrueras, men en ganska väsentlig förutsättning torde vara, att nämndens nuvarande sammansättning till antal och valsätt bibehålies. Nämndemansbefattningens styrka är, att den icke utgör ett levebröd, utan innehaves av en person, som på egna fötter står oberoende och oemottaglig för yttre inflytelser, politiska eller enskilda. Sattet for omröstningen spelar mindre roll, och nämndens inflytande på bevispröyning och straffmätning må gärna ökas. Givetvis skulle lagmannen vara ordförande och rätten sammanträda å de flesta nuvarande tingsställen och helst aven^i de städer, som icke skulle få egen domstol och nu icke har tingsställe. Såsom protokollsförare borde fungera en fast ställd sekreterare å kansliet. Allt detta under förutsättning att inskrivningsväsendet bibehålles vid underrätterna. Ifrågasättas kan emellertid om icke tiden snart är inne för sammanförande av hela inskrivningsväsendet till ett kontor för hela länet med en jurist till föreståndare. Sedan jordregistret blivit upplagt och åtkomst till )" a r j e ^ k g b - e t finnes införd i böckerna, torde all protokollsskrivning beträffande beviljade lagfarter kunna inskränkas till en rad i tabellformulär, och samma förhållande bleve med inregistrering av intecknade skuldebrev. J a g förutsätter då dels att inskrivningen av ett skuldebrev i fastighetsboken skulle anses vara av den betydelse, att den uteslöte tanken på preskription, så att inteckningsförnyelserna bortfölle, dels ock att den nu mera än rimligt tillkrånglade inteckningsförordningen rensades från en del teoretiska hugskott, som hava foga med levande livet att göra, och till ytterlighet förenklades i fråga om relaxermgar. Protokollsutskrifterna skulle då inskränkas till avslagsresolutioner och expeditionssättet i övrigt bliva ett bevis å ena exemplaret av hand-
116 lingen. Det andra skulle såsom nu i fråga om bouppteckningar registreras hos kontoret. Kollegiala underrätter torde nödvändiggöra bibehållandet av fem ledamöter på hovrättsdivisionen. Hovrätternas antal torde däremot böra inskränkas till fem, helst fyra. Av kända orsaker är det i hög grad att föredraga få hovrätter med många divisioner på varje än tvärtom. I fråga om behovet av arbetskrafter i lagmanskansliet, därav kostnadsfrågan i hög grad är avhängig, synes det mig att de sakkunniga tagit utredningen allt för lättvindigt. Att utan vidare lägga nuvarande antalet tjänstemän, notarier och skrivbiträden till grund för beräkningen av behovet av arbetskrafter under den nya organisationen, torde leda till ett synnerligen missvisande resultat. Under nuvarande förhållanden existerar ingen bestämd arbetstid. Det arbetas den tid, som erfordras för att möjliggöra efterlevnad av expeditionsförordningens föreskrifter angående tider för expeditioners tillhandahållande samt för att i möjligaste mån visa tillmötesgående mot allmänheten. För att nedbringa omkostnaderna utför häradshövdingen själv en massa arbete, som kunde fullgöras av mindre kvalificerad arbetskraft, och i samma ändamål visa notarier och skrivbiträden en solidaritetskänsla, värd det tacksammaste erkännande, och spänna sina krafter till största möjliga prestationer. Tag bort den samhörighetskänsla som är rådande mellan häradshövdingen och hans kansli och ersätt kansliet med statsanställda tjänstemän med begränsad, bestämd arbetstid och rätt att för expeditionsförordningens efterlevande vid behov rekvirera erforderlig arbetskraft, och jag vågar påstå, att under den nya organisationen dubbel arbetskraft mot den nuvarande skall visa sig oundviklig. Om härtill lägges, att arbetet skulle utökas med överexekutorsgöromålen, så torde någon vidare bevisföring för ohållbarheten i de sakkunnigas beräkning icke vara av nöden. Än omöjligare ter sig beräkningen om den av de sakkunniga biträdda utökningen av domkretsarnas storlek skulle genomföras. Skall inskrivningsväsendet bibehållas vid underrätterna torde en domkrets av samma storlek som Öster-Närkes domsagas nuvarande vara den lämpligaste. Ur allmänhetens synpunkt torde emellertid de förstorade domkretsarna vara än mera förkastliga. Visserligen förbättras kommunikationerna oavbrutet, men det bör dock i görligaste mån ses till, att parter och vittnen icke behöva tillsätta mera än en dag för inställelsen vid rätten och att kostnaderna icke i onödan ökas. Den föreslagna organisationen innebär varken mera eller mindre än att menige man skulle få sina kostnader mångdubblade för att staten skulle undgå den från dess sida ringa utgiften för avlönande av erforderliga domare och tjänstemän i ett fåtal ytterligare domkretsar. Vad särskilt angår den föreslagna Närkes domsaga med dess ohanterligt stora folkmängd visar ju en enda blick på kartan, huru rent orimliga förhållanden skulle uppstå för allmänheten, och jag betvivlar, att de tilltänkta domarna skulle gå i land med arbetsbördan. J a g bortser alldeles från de förluster, kostnader och invecklade ekonomiska uppgörelser, som skulle bliva en följd av de föreslagna domkrets regleringarna, då det är min bestämda uppfattning, att staten, då den övertager kostnaden för personalens avlöning vid domstolarna, även bör tillhandahålla domstolarna erforderliga lokaler. Det gives icke något plausibelt skäl, varför kommunerna skulle åläggas att tillhandahålla dylika lokaler, då rättskipningen är ett rent statsintresse. Kostnaden för staten torde emellertid icke behöva bliva så avskräckande, då det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone de tingshusbyggnadsskyldiga skulle befinnas villiga att utan ersättning avstå sina tingshus, om de för all framtid befriades från byggnadsskyldighet och finge sina lån inlösta. Än orimligare förefaller det mig, att de tingshusbyggnadsskyldigas skyl-
117 digheter skulle utökas med kostnaden för skrivmaterialier, en post, som under den nya organisationen med all säkerhet komme att mångdubblas. Det finnes intet skäl, varför staten skulle hava mindre förpliktelse gent emot lagmansrätterna än mot exempelvis hovrätterna, justitierevisionen och länsstyrelserna. Redovisningssättet är ju en ren bagatell att ordna, och redogöraren hos länsstyrelsen torde utan olägenhet kunna åtaga sig även besväret med lagmansrätternas tillhandahållande med skrivmaterialier. De föreslagna löneförmånerna för befattningshavarna vid lagmansrätterna äro så snävt tilltagna, att de med all säkerhet icke skulle locka några så kvalificerade sökande till befattningarna, som man tänkt sig åtminstone i fråga om lagmanstjänsten. Då även de övriga domarna emellertid böra vara väl kvalficerade och befordringsdugliga, böra lönerna över hela linjen sättas avsevärt högre. I fråga om åklagareorganisationen ansluter jag mig till, vad Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat. T. f. domhavanden i Väster-Närkes domsaga (O. KARLSSON) : Vidkommande först frågan om domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan har jag i huvudsak ej något att erinra emot de sakkunnigas betänkande i denna del, men vill jag framhålla såsom önskvärt att i var och en av de tilltänkta domsagorna anställes en fast, vid domsagan knuten ordinarie inskrivningsdomare eller flera i stället för att anförtro det i och för sig viktiga inskrivnings väsen det åt allenast tillfälliga domare — vare sig dessa nu komma att benämnas rådmän eller sekreterare. Skälet härför synes mig ligga i inskrivningsväsendets egen natur, i det att därtill hörande lagfarts- och inteckningsärenden, vilka ju äro de huvudsakliga, i längden snabbast och bäst handläggas av en person, som är stationärt bunden vid domsagan och således har en efter en längre tids; tjänstgöring i en och samma domsaga grundad kännedom om fastighetsförhållandena därstädes. En sådan kännedom kan icke i en stor domsaga vinnas av en person, som för sin utbildning endast under ett eller två år innehar inskrivningsdomaretjänsten. Någon svårighet att erhålla erforderligt antal lämpliga inskrivningsdomare synes mig icke heller förefinnas, enär det nog torde finnas många jurister, väl kvalificerade för de lägre domarebefattningarna, vilka med insikt om att de icke lämpa sig för de högre domareposterna gärna söka sig till en befattning, som ganska snart ger dem en säker och jämförelsevis god inkomst. Vidkommande de sakkunnigas förslag om sammanslagning av vissa domsagor för uppnående av en sådan storlek av domsagorna, att däri kunna anställas jämte lagman en eller flera ordinarie befattningshavare, mellan vilka arbetet efter de av processkommissionen utstakade grunderna skulle kunna uppdelas, så har jag ej någonting att erinra härutinnan, enär en sådan sammanslagning ju utgör förutsättningarna för genomförandet av ändring av vårt rättegångsväsende i enlighet med processkommissionens förslag och här icke är fråga om annat än ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen. Vad sålunda särskilt beträffar Örebro län och närmast Väster-Närkes domsaga, så synes mig förslaget om att Väster-Närkes- och Öster-Närkes-domsagorna skola uppgå i en domsaga, benämnd Närkesdomsagan, till vilken lägges också Askersund, vara ändamålsenligt. Vidkommande däremot beräkningen av antalet tjänstemän inom den blivande domsagan, så synes mig de sakkunniga genom att sätta antalet juridiskt utbildade tjänstemän till allenast sju hava betydligt underskattat arbetsbördan i de olika domsagorna. De sakkunniga hava utgått ifrån att i var och en av Väster-Närkes och Öster-Närkes domsagorna endast behövas två notarier. Faktum är emellertid, att i var och en av dessa domsagor sedan flera år till9—291185
118 baka tjänstgjort minst tre notarier. För närvarande tjänstgör i Väster-Närkes domsaga fyra notarier. Lyckligtvis har för domsagans skötsel under de senaste åren tillgången på unga jurister, som velat antaga oavlönade extra notarieplatser, varit så stor, att arbetskrafter icke behövt saknas, men hade detta ej varit förhållandet, skulle vidkommande Väster-Närkes domsaga, däri tingssammanträdenas antal sedan den 1 januari 1928 genom den nya därstädes införda tingsordningen betydligt ökats, snart nog yppat sig svårigheter att medhinna allt arbetet. Likartade torde förhållandena vara i Öster-Närkes domsaga. J a g anser det därför nödvändigt, att antalet juridiskt utbildade tjänstemän inom den tilltänkta Närkesdomsagan beräknas till åtminstone nio. Den minskning i arbetsbördan, som det nya rättegångsförfarandet skulle kunna föranleda till, är säkerligen ej så stor, att en eller flera personers arbetskraft, som finnes i de nuvarande domsagorna, skulle kunna besparas. Beträffande den föreslagna åklagareorganisationen i underrätterna har jag icke något annat att erinra mot de sakkunnigas förslag härutinnan än att enligt mitt förmenande utbildningen av statsåklagare bör läggas icke blott i hovrätterna utan även och framför allt inom kriminalpolisens verksamhetsområde, så att åklagaren därigenom kan förvärva tillräcklig skicklighet i och för utredningsarbetet. Den omständigheten att av antalet begångna större brott å landsbygden endast en ringa del inför häradsrätterna beivrats, synes mig nämligen till stor del bero på att de nuvarande åklagarna icke besitta tillräckliga polismannaegenskaper. Den utbildning inom polisväsendets område, som sålunda numera erfordras för erhållande av tjänst såsom landsfogde, är ofta mer illusorisk än verklig, i det att till exempel en längre eller kortare tids tjänstgöring å poliskammare såsom biträde åt polismästaren, förutom utbildning på annat område, ansetts tillräcklig för erhållande av dylik befattning. Beträffande det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till löneplan för lagmännen synes det mig anmärkningsvärt, att grundlönen för dessa satts till allenast 13 020 kronor, då de nuvarande domsagorna i genomsnitt icke äro på långt när så stora, som i betänkandet föreslås, samt i över hälften av de förstnämnda domsagorna inkomsten för häradshövdingen i medeltal under åren 1923—1926 icke understigit 15 000 kronor samt i många domsagor överstigit 21 000 kronor om året. För övrigt torde anmärkas, att de sakkunniga vid upprättandet av betänkandet utgått ifrån att den provision, som häradshövding äger uppbära i egenskap av stämpelförsäljare, utgör ett frivilligt åtaget bestyr, och att följaktligen provisionen icke inberäknats i de föreslagna lönerna. Då emellertid numera stadgas tjänsteåliggande för ämbets- och tjänsteman, som har att å tjänstens vägnar mottaga stämpelpliktig handling, att tillhandagå och försälja till densamma erforderliga stämplar, torde även stämpelprovisionen böra tagas i betraktande vid löneplanens upprättande. Beträffande domstolslokalerna anföres i betänkandet ifråga om Närkesdomsagan, att Glanshammars och Örebro tingshus i Örebro torde vara lämpligt för domsagans huvudtingsställe och Hallsbergs tingshus vara användbart till bitingsställe samt att det möjligen kan ifrågasättas, om ej ytterligare bitingsställe torde kunna anordnas i Sköllersta, där i sådant fall det Askers och Sköllersta tingslag tillhöriga tingshuset kunde komma att användas. Ä annat ställe i betänkandet säga de sakkunniga, att lämpligast torde vara om kanslilokalen åt statsåklagare kunde förläggas till samma byggnad i vilken lagmansrätten på orten är inrymd. Det torde sålunda vara de sakkunnigas mening, att i Glanshammars och Örebro tingshus eventuellt skall inrymmas dels domarekansli med en personal av omkring nio stycken juridiskt utbildade personer och minst fyra skrivbiträden dels ock kanslilokal åt statsåklagaren med en personal av ovisst antal personer. Härförutom måste i tingshuset även inrymmas stora lokaler för domsagans arkiv och fastighetsböcker med mera. I varje fall är uppen-
119 bart, att tingshuset, i vars övre våning häradshövdingen för närvarande har sin bostad, i sitt nuvarande skick icke på långt när kommer att fylla de anspråk, som måste vara förenliga med dess nya ändamål. Därför måste antingen tingshuset för stora kostnader omändras eller ock ett nytt tingshus uppföras. Liknande torde förhållandet vara med flertalet tingshus i riket. Vidare vill jag anmärka, att, vad nu särskilt beträffar Närkesdomsagan, tingshuset i Fjugesta kommer att bliva helt och hållet onyttigt och ej kan för annat ändamål brukas utan stora fordringar. J a g anser därför att lokalkostnaderna, vid vilka de sakkunniga tyckas ha fästat mindre betydelse, kommer att väsentligt öka det av de sakkunniga uppgjorda kostnadsförslaget för den nya processreformens genomförande. I övrigt har jag ej något att erinra i anledning av betänkandet. Häradshövdingen i Nora domsaga (B. ZETTERSTRAND) : J a g finner mig hava att särskilt beröra de delar av betänkandet, som avse domstolsorganisationen, särskilt organisationen av underrätterna, eller eljest äga samband med rättskipningen. På övriga av de sakkunniga avhandlade spörsmål av huvudsakligen administrativ eller ekonomisk natur finner jag mig däremot icke hava att ingå. Vid bedömandet av ifrågavarande organisatoriska spörsmål måste enligt mitt förmenande synnerlig vikt fästas vid de olika lokala förhållandena i skilda delar av vårt land liksom även vid de historiska förutsättningar, som ligga till grund för den nu i vårt land rådande ordningen beträffande rättskipningens handhavande. En organisationsform för domstolarna, som kan anses lämplig i de större städerna, kan icke utan vidare tillämpas i fråga om landsbygden, och även eljest måste inom de tätare bebyggda delarna av vårt land domstolarna arbeta under andra former än i glesare befolkade trakter. Att av hänsyn till en eftersträvad enhetlighet i domstolsorganisationen bortse från de lådande lokala skiljaktigheterna vore därför ett svårt misstag. De sakkunniga hava också särskilt i fråga om organisationen av de allmänna underrätterna eller de s. k. lagmansrätterna sökt taga hänsyn till omförmälda lokala olikheter så till vida som de föreslagit inrättandet av lagmansrätter av med hänsyn till domstolspersonalens storlek och inbördes arbetsfördelning tämligen skiljaktiga typer. Såsom ett genomgående syfte med de sakkunnigas förslag i denna del framstår emellertid — förutom upphävandet av städernas särställning i judiciellt hänseende och deras inordnande i den statliga domstolsorganisationen — en utvidgning av domkretsarnas storlek med därav följande större möjligheter att emellan en utökad domstolspersonal genomföra en mera rationell arbetsfördelning än som hittills kunnat komma till stånd. Det har sålunda i fråga om de domkretsar, där en sådan arbetsfördelning kunde tänkas genomförd, föreslagits, att allenast de svårare och betydelsefullare rättegångsmålen skulle handläggas och avdömas av den i spetsen för domstolen stående lagmannen, under det övriga mål och ärenden skulle handhavas av mindre kvalificerade arbetskrafter. Jämte lagmannen skulle nämligen i sådana domkretsar finnas anställda rådmän för handläggning av enklare rättegångsmål samt de s. k. inskrivningsärendena. De rådmanstjänster, vilkas innehavare skulle hava att utöva en dömande verksamhet, äro avsedda att vara allenast övergångstjänster till annan befattning, varemot de rådmän, som skulle tjänstgöra såsom inskrivningsdomare, borde innehava sina befattningar såsom, sluttjänster. Enligt en vid de sakkunnigas betänkande fogad tablå skulle riket komma att indelas i 93 domkretsar, därvid dock är att märka att i vissa av de större städerna skulle tjänstgöra ett flertal lagmän, så att lagmännens sammanlagda antal skulle utgöra 106. Antalet inskrivningsdomare har förslagsvis beräknats till 61.
120 I de större och medelstora städerna komma säkerligen, även om de inordnas i den statliga juris diktionen, att hädanefter som hittills erfordras särskilda organisationsformer för underdomstolarna. Även i övrigt kan en organisation av underdomstolarna, sådan som den här förut angivna, med dess möjligheter till arbetsfördelning mellan domstolspersonalen i viss omfattning vara lämplig. Särskilt torde detta gälla för områden, som äro belägna i närheten av större städer och på grund därav i viss mån få sin prägel av storstadsförhållandena, ävensom eljest i trakter med mera sammanträngd bebyggelse. Om emellertid denna organisationsform skulle tillämpas utanför detta sitt enligt min mening naturliga användningsområde, kan det med allt skäl befaras, att därav skola uppkomma olägenheter, vilka mer än uppväga den fördel, som kan anses ligga i den eftersträvade arbetsfördelningen. Inom vidsträckta delar av vårt land måste en domkretsindelning, bestämd med utgångspunkt från att åt lagmannen skulle förbehållas allenast de mera krävande rättegångsmålen, leda till domkretsar, vilka redan i rent lokalt hänseende skulle bliva större än som kan anses lämpligt. Det lär icke heller kunna bestridas, att vid en betydande ökning av domkretsarnas storlek domaren svårligen kan bliva i stånd att förvärva en för domarekallets handhavande önskvärd personal- och lokalkännedom. Det synes mig även uppenbart, att en domare med den ställning, som i allmänhet tillkommer häradshövdingen inom den nuvarande domstolsorganisationen, kommer befolkningen närmare samt har större förutsättningar för att vinna och bibehålla dess förtroende än som kan bliva fallet med en domare, som i en större domkrets ställes i spetsen för en domstol mera liknande ett ämbetsverk med omfattande organisation. De fördelar, som den nuvarande domstolsorganisationen erbjuder i dessa hänseenden äro, åtminstone i fråga om den rena landsbygden, enligt min mening så betydande, att de icke utan synnerligen vägande skäl böra uppoffras. En omständighet värd allt beaktande är även att de mindre domkretsarna erbjuda avgjort större möjligheter för att en önskvärd personal- och lokalkännedom skola bliva representerade inom häradsnämnden samt över huvud taget i fråga om nämndens organisation. I detta sammanhang må, ehuru utan direkt anslutning till de sakkunnigas betänkande, framhållas det enligt min mening önskvärda i att någon nedsättning icke göres i de vid varje tillfälle tjänstgörande nämndemännens nuvarande antal, i allt fall icke en så stark nedsättning som av processkommissionen föreslagits. F"ör den rena landsbygdens del torde det i stor utsträckning icke bliva erforderligt att anordna tätare tingssammanträden än ungefärligen ett i månaden. I den mån tingssammanträdenas antal inskränkes på detta sätt, kommer detta tydligen att i väsentlig mån underlätta en ändamålsenlig organisation av häradsnämnden. Med vad sålunda anförts har jag icke velat förneka, att en viss minskning i de nuvarande domkretsarnas antal bör ske särskilt i syfte att sammanföra de mindre domsagorna till större enheter. Utan att ingå i någon mera detaljerad granskning av det vid betänkandet fogade förslaget till domkretsindelning anser jag mig emellertid kunna påstå, att i ett ej obetydligt antal fall de däri föreslagna domkretsarna äro större än som kan anses lämpligt. Om man, på sätt jag anser riktigt åtminstone för den rena landsbygdens vidkommande, finner sig böra bibehålla domstolar av i huvudsak samma typ som de nuvarande häradsrätterna, synes det mig emellertid i hög grad angeläget att även inom dessa domstolar åvägabringa en arbetsfördelning i syfte att lagmannen icke må mera än nödigt betungas med göromål, som icke äga samband med den egentliga domareverksamheten. Möjligheter för en sådan arbetsfördelning lära icke saknas. Erinras må i detta sammanhang om de erkännansvärda ansatser, som i sådant hänseende redan gjorts genom den nuvarande domsagostadgan och dess föregångare. Emellertid komina betingelserna för
121 en rationell arbetsfördelning tydligen att väsentligt ökas, om under lagmannen anställes ett biträde med större erfarenhet och rutin än de nuvarande domsagonotarierna. Anställandet av ett sådant biträde, förslagsvis benämnt biträdande domare, synes motiverat även med hänsyn till överexekutorsgöromålens överflyttning från länsstyrelserna till domstolarna. I domstolar av nu omhandlade typ bör emellertid enligt min mening icke ifrågasättas att låta ett sådant biträde intaga en inskrivningsdomares fasta ställning. Vad som beträffande ordnandet av arbetsfördelningen mellan lagmannen och övrig vid domstolen anställd personal tilldrager sig största uppmärksamheten är tydligen inskrivningsväsendet. Det är i fråga om inskrivningsärendenas handläggning som kravet på kontinuitet inom domsagoförvaltningen med största styrka gör sig gällande. I den mån inskrivningsärendena icke handläggas av en inskrivningsdomare, vilken innehar sin befattning som sluttjänst, lär det därför icke kunna undgås, att inskrivningsväsendet ställes under lagmannens uppsikt. Denna uppsikt torde dock icke behöva bliva av alltför tidskrävande art, om det omedelbara arbetet med inskrivningsärendena i stor utsträckning ombesörjes eller kontrolleras av en jurist med den erfarenhet, som här förutsatts vara för handen hos de så kallade biträdande domarna. I all synnerhet torde detta komma att gälla efter genomförandet av en sedan länge ifrågasatt omläggning av fastighetsböckerna och i samband därmed stående förenkling av småprotokollen, en omläggning, som enligt mitt förmenande utgör en av de mera angelägna reformerna särskilt för underdomstolarna på landet. I fråga om den plats, jag anser tjänstgöringen som biträdande domare böra intaga i den vanliga befordringsgången, hänvisas till vad i det följande kommer att anföras beträffande domareutbildningen. Enligt vad de sakkunniga uppgiva har emellertid i närmare anslutning till den nuvarande domkretsindelningen uppgjorts ett alternativt förslag till domkretsindelning upptagande 116 domsagor. Enligt verkställda beräkningar skulle detta senare alternativ i jämförelse med det föreslagna alternativet med 93 domsagor vålla en årlig kostnadsökning för den juridiskt bildade personalens avlöning på omkring 215 000 kronor. Väl ligger det i sakens natur, att den omnämnda domkretsindelningen med 116 domsagor vid genomförandet säkerligen behöver jämkas i åtskilliga avseenden, och förutsättas måste även, att de verkställda kostnadsberäkningarna komma att i flera punkter visa sig mindre tillförlitliga. Även med beaktande härav torde dock av vad de sakkunniga sålunda anfört framgå, att alternativet med det mindre antalet domkretsar icke kommer att medföra besparingar av sådan omfattning, att detta förhållande i och för sig kan motivera en genomgripande ändring av den nuvarande formen för domstolarnas organisation. Å andra sidan torde det icke vara möjligt att bortse ifrån att alltför stora rubbningar i den nuvarande domkretsindelningen säkerligen komma att medföra ökade bördor för det allmänna genom nödvändigheten att låta uppföra nya domstolslokaler eller företaga ändring av äldre sådana. Såsom en olägenhet måste även anses, att redan befintliga för sitt ändamål lämpliga domstolslokaler genom en förändrad domkretsindelning komma att bliva i större eller mindre mån för framtiden obehövliga. Ytterligare ett spörsmål må beröras i fråga om underdomstolarnas organisation. Enligt de sakkunnigas förslag äro de rådmanstjänster, vilkas innehavare skulle hava att företrädesvis syssla med dömande verksamhet, avsedda att bliva allenast övergångstjänster. Detta må kunna anses lämpligt i fråga om domkretsar, där en liknande institution förut icke funnits och det sålunda gäller att införa institutionen till nyes. Annorlunda gestalta sig dock förhållandena i de domkretsar, där domstolen sedan gammalt varit kollegialt sammansatt, företrädesvis i de städer, som även efter rättegångsreformens genom-
122 förande skulle komma att bilda egna domkretsar. För invånarna i dessa städer skulle det säkerligen komma att te sig som ett avsevärt försvagande av domstolsorganisationen, om de nuvarande rådmännen, vilka under långvarig tjänstgöring på sin post vunnit förtrogenhet med stadens förhållanden, bleve ersatta med yngre personer, vilka under allenast ett fåtal år komme att uppehålla denna sin befattning. Med hänsyn till den tradition, som i dessa städer utbildat sig, lär det därför vara påkallat att rådmanstjänsterna i nämnda städer förutsättas i regel bliva sluttjänster. I nära samband med domstolsorganisationen står frågan om domareutbildningen. De sakkunniga hava, i angiven avsikt bland annat att tillmötesgå därom från häradshövdingehåll uttalade önskningar, utgått från att den första domsagotjänstgöringen för notarierna skulle något förlängas i jämförelse med vad för närvarande i allmänhet är fallet samt komma att omfatta en tid av tre och ett halvt till fyra år. Att önskemål om en sådan förlängning av notarietjänstgöringen i domsagorna under nuvarande förhållanden förefinnas inom häradshövdingekåren är naturligt, då dels inom det stora flertalet domsagor andra biträden med juridisk utbildning än notarierna icke stå till häradshövdingens förfogande samt dels åt dessa notarier i viss omfattning anförtros att på eget ansvar handlägga och avdöma även de viktigaste och mest invecklade mål. Det torde emellertid få förutsättas, att efter rättegångsreformens genomförande ändring kommer att ske i båda dessa avseenden. Och vid sådant förhållande synes det mig icke påkallat att notariernas första tjänstgöring i domsaga utsträckes till så lång tidrymd som av de sakkunniga föreslagits. Denna första tjänstgöring torde kunna begränsas till en tid av omkring tre år. Huru* de unga juristernas utbildning härefter skall ordnas blir tydligen i väsentlig mån beroende på vilka arbetskrafter, som förutom lagmännen behöva tagas i anspråk vid lagmansrätterna, och detta förhållande sammanhänger i sin tur med de blivande domkretsarnas större eller mindre omfattning. Om man, på sätt i det föregående förordats, bestämmer sig för ett alternativ med mindre domkretsar, synes mig den fortsatta domareutbildningen kunna i allmänhet ordnas på följande sätt. Efter den första domsagotjänstgöringen skulle den unge juristen h a v a ^ t t tjänstgöra i hovrätt under viss tid, förslagsvis beräknad till omkring två år eller något mera. Huru denna hovrättstjänstgöring skall ordnas för att å ena sidan för den unge juristen medföra avsett gagn för hans utbildning och å andra sidan ur hovrättens egen synpunkt bliva till nytta för arbetets bedrivande, kommer nog alltid att bliva ett svårlöst spörsmål. Emellertid synes mig den av _ de sakkunniga föreslagna anordningen att låta domareaspiranten efter någon tids kanslitjänstgöring efter advokatfiskalens närmare beprövande utföra åklagaretalan i till hovrätten fullföljda mål knappast kunna anses lyckligt vald. Det förutsattes visserligen, att åklagaretalan skulle av domareaspiranterna utföras allenast i mindre svåra mål. Men även i sådana mål kan d^t inträffa, att svaranden företrädes av en erfaren och ansedd advokat. Om så är händelsen, måste det sägas, att åklagaresidan med den av de sakkunniga föreslagna anordningen blir alltför svagt företrädd. Lämpligare synes då vara, om i närmare anslutning till nu rådande ordning domareaspiranterna kunde anlitas till att med ledning av akternas innehåll inför hovrätten lämna, refererande framställningar av dit fullföljda mål, vilka framställningar väl då borde föregå de egentliga förhandlingarna i målen. Härför förutsattes visserligen, att protokolleringen vid lagmansrätterna göres fullständigare än enligt processkommissionens förslag samt kommer att omfatta även parternas sakframställning och bevisningen. En sådan fullständigare protokollering synes^ mig emellertid även ur andra synpunkter obetingat vara att förorda, och tillåter jag mig att härutinnan hänvisa till den kritik, som från flera håll, bland annat av Föreningen Sveriges häradshövdingar, framställts mot process-
123 kommissionens förslag i denna del. Efter nu omnämnda hovrättstjänstgöring skulle domareaspiranten hava att återgå till lagmansrätt. För kontinuiteten i arbetet vid lagmansrätterna skulle det givetvis vara en fördel, om denna domareaspirantens förnyade underrättstjänstgöring i regel kunde förläggas till samma lagmansrätt, där han förut varit anställd som notarie. Under denna förnyade tjänstgöring vid lagmansrätt skulle domareaspiranten intaga den förut angivna ställningen som biträdande domare. Han skulle därvid i stor utsträckning hava det omedelbara överinseendet över inskrivningsväsendet samt därjämte hava att i närmare angiven omfattning svara för förefallande expeditionsgöromål. Även handläggning och avdömande av mindre krävande rättegångsmål böra enligt särskilt uppgjord arbetsordning anförtros åt den biträdande domaren. Denne bör vidare vid behov få tjänstgöra som vikarie för lagmannen, såvida icke särskilda omständigheter påkalla förordnande av mera kvalificerad vikarie. Tjänstgöringen som biträdande domare torde förslagsvis kunna beräknas till en tid av omkring tre år. Den som fullgjort sådan tjänstgöring som biträdande domare bör därefter hava vunnit tillräckliga kvalifikationer för befordran till någon av de inskrivningsdomaretjänster, som även enligt mitt förmenande böra inrättas i åtskilliga domsagor. Sysslandet med inskrivningsärenden och andra i en domsaga förefallande göromål under lagmannens ledning och kontroll torde för den biträdande domaren utgöra en synnerligen god förberedelse för tjänstgöring som inskrivningsdomare. I den mån domareaspiranten emellertid icke väljer att söka inskrivningsdomaretjänst skulle han hava att återgå till hovrätten, och han skulle därefter få fortsätta med överrättstjänstgöringen allenast med avbrott för ett eller annat vikariat vid lagmansrätt. Denna fortsatta överrättstjänstgöring torde i övrigt kunna äga rum i huvudsakligen samma ordning som för närvarande tillämpas. Särskilt vill jag uttala min anslutning till de sakkunnigas förslag att i dömandet å hovrättsdivision skola deltaga fyra ledamöter, därvid den fjärde ledamotsplatsen mera i utbildningssyfte kunde reserveras för yngre befattningshavare inom domarekarriären Riktigt är även enligt min uppfattning att befordringen i allmänhet bör gå från tjänst som hovrättsråd eller revisionssekreterare till lagmanstjänst. _ Såsom en fördel förenad med det sålunda föreslagna sättet för domareutbildningens ordnande må framhållas, att de lokala förflyttningar, som domareaspiranten måste underkasta sig, i huvudsak komma att inträffa på ett relativt tidigt stadium av hans tjänstgöring. På ett sådant tidigt stadium bliva givetvis de av ifrågavarande förflyttningar för domareaspiranten förorsakade olägenheterna betydligt mindre kännbara än om de måste äga rum vid en senare tidpunkt. Icke minst ur rekryteringssynpunkt torde detta förhållande bliva av icke ringa betydelse. Den sålunda av mig förordade befordringsgången bör emellertid, såsom väl även de sakkunniga avsett med sitt förslag, icke anses innefatta någon undantagslös regel utan mera vara att betrakta som en plan över huru man i allmänhet har att tänka sig tjänstgöringens förlopp. Modifikationer härutinnan kunna givetvis i åtskilliga fall bliva erforderliga. Särskilt må framhållas, att en ovillkorlig bestämmelse om att endast den som vunnit utnämning till hovrättsråd eller revisionssekreterare, skulle kunna befordras till lagman, säkerligen i tillämpningen komme att leda till att lagmansbefattningarna i en del mindre väl belägna domkretsar bleve svåra att besätta. Den som vunnit befordran till hovrättsråd eller resivisionssekreterare kominer helt visst i allmänhet att föredraga att stanna på denna befattning något längre tid framför att söka en befattning som lagman på en avsides belägen och ogästvänlig ort. M.eå avseende på domareutbildningen möter emellertid ännu ett viktigt spörsmål. Det har hittills varit möjligt att ordna tjänstgöringen i hovrätterna så,
124 att från de därstädes tjänstgörande domareaspiranternas led kunnat i huvudsak rekryteras så väl hovrätternas eget behov av ordinarie domare som underdomarekåren på landsbygden och därjämte ett avsevärt antal befattningar inom den administrativa förvaltningen. Detta har emellertid icke kunnat ske utan att ett tämligen stort antal icke ordinarie ledamöter deltagit i. dömandet, och klagomål hava ej heller saknats över att extraordinariesystemet vunnit alltför stor utbredning inom hovrätterna. Det kan nu synas tveksamt, om hovrätterna utan anlitande i alltför stor omfattning av extra ordinarie arbetskrafter skola visa sig i stånd att fylla sin uppgift som genomgångsled vid domareutbildningen, såvida även domarebefattningarna i städerna skola rekryteras i samma ordning som övriga underdomaretjänster. Endast erfarenheten torde kunna tillförlitligen ådagalägga, om detta kan bliva möjligt för hovrätterna. Skulle svårigheter därutinnan uppstå, torde kravet på överrättsutbildning böra i första hand upprätthållas för de i städerna tjänstgörande lagmännens del. Däremot synes det ligga mindre vikt på att jämväl de i städerna tjänstgörande rådmännen genomgått sådan utbildning. Möjligen kunde det ifrågasättas att även i övrigt tjänstgöring vid någon av de större stadsdomstolarna skulle med avseende på domareutbildningen kunna i viss mån ersätta tjänstgöringen i^ hovrätt. Detta kunde så mycket mera anses befogat som efter det nya rättegångsskickets genomförande hovrättsproceduren måste förväntas bliva betydligt mera likartad med underrättsproceduren än för närvarande är fallet. För behovet av arbetskrafter inom den tilltänkta domstolsorganisationen måste det bliva av en viss betydelse huru själva rättegångssättet kommer att gestaltas och vilka uppgifter, som därvid komma att tilldelas de dömande myndigheterna. Även sättet för inskrivningsväsendets framtida ordnande kommer tydligen att öva inverkan på behovet av arbetskrafter. De sakkunniga hava vid sina beräkningar av de inom domstolsorganisationen erforderliga arbetskrafterna haft att ifråga om själva rättegångsförfarandet utgå från processkommissionens därutinnan framlagda förslag. De sakkunniga hava ansett sig kunna utgå ifrån att det nya rättegångssättet i vissa hänseenden skulle komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing för domstolarna. Denna arbetsbesparing skulle enligt de sakkunnigas förmenande bliva mindre framträdande ifråga om de tvistiga civilmålen, då det i dessa mål vore avsett att protokollsföring skall äga rum under de förberedande förhandlingarna inför rätten. Såsom omständigheter ägnade att även för de tvistiga civilmålens del lända till arbetsbesparing hava de sakkunniga emellertid framhållit den starkare koncentrationen i målens handläggning ävensom den mera inskränkta protokolls fö ringen vid huvudförhandlingen. Ifråga om brottmålens handläggning hava de sakkunniga ansett en betydande lättnad i underdomstolarnas arbetsbörda vara att påräkna. E t t avsevärt antal av de s. k. polisförseelserna kunde förväntas bliva avgjorda genom strafföreläggande. För de viktigare brottmålens del skulle lättnad i domstolarnas arbete inträda därigenom att den förberedande utredningen i det väsentliga bleve lagd på åklagaren och handläggningen inför domstolen icke skulle vidtaga innan utredningen blivit bragt i slutgiltigt skick. Vid bedömandet av hithörande frågor må först erinras, att i de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena flerstädes framkommit starka anmärkningar mot den föreslagna ordningen för protokollsföringen vid underrätterna. J a g måste i denna del uttala som min bestämda uppfattning att protokollen vid huvudförhandling böra erhålla sådan omfattning, ^ att däri i huvudsak upptagas åtminstone parternas sakframställningar och bevisningen. Det synes mig svårt att inse, att det ur någon synpunkt skulle innebära en fördel, om den protokollariska redogörelsen för dessa delar av målet kommer att bortfalla för att ersättas av en inledande framställning i domen, vilken här-
125 igenom ofta komme att erhålla ett allt annat än önskvärt omfång. ^ I nu förevarande avseenden fullständiga protokoll komma också att för målens objektivt riktiga avgörande bilda en grundval, som knappast kan av något annat ersättas. Men — vad som i detta sammanhang är av särskild betydelse — även om inskränkningar i protokollsföringen bleve genomförda i enlighet med processkommissionens förslag och i stället en mera ingående sakframställning komme att inflyta i domen, lär det väl knappast kunna antagas, att därigenom skulle uppkomma någon egentlig lättnad i domstolarnas arbete. Snarare torde kanske i det övervägande antalet mål motsatsen bliva förhållandet. Då härtill kommer att den lättnad i domstolarnas arbete, som kan uppkomma genom koncentrationen i tvistemålens handläggning, nog kommer att åtminstone i väsentlig mån uppvägas av det nytillkomna åläggandet att medverka vid den förberedande förhandlingen, synes man knappast kunna räkna med att det nya rättegångssättet kommer att ifråga om tvistemålen medföra någon arbetsbesparing för domstolarna. Beträffande det av processkommissionen föreslagna institutet strafföreläggande har Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande över processkommissionens betänkande framställt erinringar dels så till vida, att detta institut enligt föreningens mening icke borde tillämpas i den vidsträckta omfattning som av processkommissionen föreslagits, samt dels så att varje givet strafföreläggande för att äga giltighet borde vara fastställt av dömande myndighet. Dessa av föreningen framställda erinringar synas mig äga allt fog. Skulle emellertid dessa erinringar iakttagas, lär institutet strafföreläggande, vars införande ur andra synpunkter må vara att förorda, dock icke komma att för domstolarna medföra någon alltför betydande lättnad i arbetet. Vad de svårare brottmålen angår kommer nog en viss arbetsbesparing för domstolarna att inträda därigenom att huvudförhandling inför rätten icke skall komma att äga rum innan utredningen från åklagaresidan blivit förd till slut. Vad beträffar rannsakningsmål angående häktade är det dock huvudsakligen blott i de mest vidlyftiga och invecklade målen som detta förhållande blir av betydelse, då i övriga mål utredningen redan nu ofta föreligger färdig redan vid första rannsakningstillfället. Ä andra sidan bör ihågkommas det delvis nya åliggande, som enligt processkommissionens förslag skulle tillkomma domstolarna i fråga om prövning av häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel. Emellertid synas mig de sakkunniga hava allt fog för sin uttalade mening att genom förenkling i protokollsföring och expeditionssätt en ej obetydlig arbetsbesparing kan vinnas ifråga om inskrivningsärendenas handläggning, ehuruväl denna arbetsbesparing torde bliva mest framträdande beträffande den icke rättsbildade domstolspersonalen. Ä andra sidan måste uppmärksammas den ökning i domstolarnas arbete, som föranledes av överexekutorsgöromålens överflyttande från länsstyrelserna till domstolarna. Enligt vad de sakkunniga uppgiva, äro vid de nuvarande underdomstolarna för närvarande sysselsatta sammanlagt 746 befattningshavare med juridisk utbildning. Däremot hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån att vid de föreslagna lagmansrätterna skulle komma att erfordras sammanlagt allenast 615 befattningshavare med sådan utbildning, innebärande sålunda en minskning med ej mindre än 131 personer. Väl kommer bortfallandet av den särskilda kommunala jurisdiktionen i städerna att möjliggöra en viss nedsättning av antalet befattningshavare med juridisk utbildning inom domstolsorganisationen. I följd härav kan nämligen indragning ske av åtskilliga borgmästare- och rådmanstjänster i sådana mindre städer, som hädanefter icke skulle komma att utgöra egna domkretsar. Ifråga
126 om dessa tjänsters innehavare gäller, att deras tid hittills i allmänhet ingalunda varit helt upptagen av judiciella uppgifter. Då i samband med det nya rättegångsskickets införande staten förutsattes komma att övertaga avlöningen till all vid domstolarna anställd personal, jämväl skrivbiträdena, torde det även, på sätt de sakkunniga anmärkt, visa sig lämpligt att i viss omfattning på skrivbiträdena överflytta göromål, som för närvarande utföras av i domsagorna anställda notarier. Att av nu nämnda anledningar räkna med en så betydande nedgång i antalet erforderliga arbetskrafter med juridisk utbildning vid de blivande lagmansrätterna, som de sakkunniga gjort, kan jag emellertid icke finna välbetänkt. Vid jämförelse mellan antalet befattningshavare inom den nuvarande och inom den blivande underdomstolsorganisationen bör därjämte märkas, att den av de sakkunniga angivna siffran 746 icke omfattar samtliga de befattningshavare med juridisk utbildning, som för närvarande tjänstgöra vid våra underdomstolar. I denna siffra ingå nämligen icke de till ett icke obetydligt antal i domsagorna tjänstgörande notarier, som ännu icke erhållit förordnande som vare sig förste eller andre notarie. I betraktande av samtliga här förut angivna omständigheter synes det mig icke osannolikt, att vid de blivande lagmansrätterna komma att erfordras befattningshavare med juridisk utbildning till ett antal ungefärligen motsvarande det som enligt de sakkunnigas förutnämnda uppgift för närvarande sysselsattes vid våra underrätter. Med bestämdhet måste också framhållas, att all den inom domstolarna erforderliga arbetskraften skall av staten vederbörligen avlönas, om än undantag därvid, på sätt de sakkunniga ansett, må göras för en viss kortare tids provtjänstgöring närmast efter avlagd examen. Utan ett närmare ingående på frågan om den framtida arbetsbelastningen av överrätterna må här blott erinras, att de sakkunniga vid sina beräkningar utgått från att under den nya rättegångsordningen skulle komma att erfordras en ej alltför obetydlig ökning av antalet befattningshavare i domareställning i hovrätterna, varemot någon nedsättning ansetts kunna vidtagas i antalet justitieråd och revisionssekreterare. J a g vill slutligen uttala min huvudsakliga anslutning till Föreningen Sveriges häradshövdingars yttrande beträffande de föreslagna avlöningsförmånerna till domstolspersonalen samt övriga därefter i samma yttrande berörda delar av de sakkunnigas förslag. Därvid må göras allenast följande anmärkningar. De i det föregående ifrågasatta biträdande domaretjänsterna synas närmast bliva att jämställa med de av de sakkunniga föreslagna tjänsterna som rådman, med fiskalskompetens. Emellertid håller jag före, att avlöningsförmånerna för de biträdande domarna böra fastställas till något högre belopp än vad de sakkunniga föreslagit för nämnda rådmanstjänsters vidkommande. J a g finner det riktigt, att lagmännens inkomster graderas med hänsyn tagen till arbetsbördan i de särskilda domsagorna samt vissa andra omständigheter. Dock synes det mig knappast vara motiverat att låta skillnaden mellan maximiinkomsten och minimiinkomsten för lagmännen uppgå till så högt belopp som de sakkunniga föreslagit eller 8 000 kronor. Då någon nedsättning i den föreslagna maximiinkomsten 21000 kronor enligt min mening icke bör ske, torde i stället böra vidtagas någon höjning av den föreslagna grundlönens belopp. På vilket sätt den åsyftade graderingen av lagmännens inkomster bör genomföras kan givetvis vara föremål för delade meningar. Enligt min åsikt bör det åtminstone tagas under övervägande, huruvida icke i stället för den av de sakkunniga föreslagna anordningen med för de särskilda domsagorna individuellt o beräknade lönetillägg borde genomföras en indelning av domsagorna i ett fåtal avlöningsklasser med lika löneförmåner inom varje sådan klass.
127 Väl vill jag erkänna önskvärdheten av att underåklagarna, på sätt i föreningens yttrande gjorts gällande, befrias från göromål, som icke äga samband med polis- och åklagareväsendet. Emellertid torde det enligt min mening svårligen kunna undgås, att underåklagarna i stora delar av vårt land, särskilt de glesare befolkade trakterna, komma att behöva anlitas även för sysslor, som falla vid sidan av polis- och åklagaregöromålen. I anslutning till den allmänna uppfattning jag i det föregående gjort gällande vill jag som min åsikt uttala, att Nora domsaga bör bibehållas vid sin nuvarande omfattning med allenast den ändring att Nora stad bör ingå i domsagan. För en domstol av den typ, som i det föregående för landsbygdens del förordats, synes mig Nora domsaga, helst sedan även staden däri ingått, bliva av lämplig storlek med hänsyn till de förefallande göromålens omfattning. Enligt vad jag anser mig kunna antaga, kommer för hanclhavandet av dessa göromål att krävas en lagman, en biträdande domare och två notarier. Möjligen kan det dock, åtminstone tidvis, vara tillfyllest med allenast en i domsagan anställd notarie. Å andra sidan måste på grund av de rådande lokala förhållandena avsevärda olägenheter, särskilt för allmänhetens del, uppkomma genom förenande av de nuvarande Nora och Lindes domsagor till en domsaga, på sätt föreslagits i den vid de sakkunnigas betänkande fogade tablån. I fråga om dessa lokala förhållanden tillåter jag mig hänvisa till vad som anförts i de yttranden, som av de tingshusbyggnadsskyldiga inom de till Nora domsaga hörande båda tingslagen avgivits över de sakkunnigas betänkande. Enligt vad jag inhämtat har även uti det här förut omnämnda alternativt uppgjorda förslaget till domkretsindelning, upptagande 116 domsagor, i fråga om Nora domsaga icke vidtagits annan förändring än att Nora stad avsetts skola ingå i domsagan. Häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga (O. WALLIN) : Av de direktiv, som lämnats de för utförande av ifrågavarande arbete utsedda sakkunniga, framgår, att den utredning, som dessa skulle hava att åvägabringa, huvudsakligen avsett att till fullständigande av processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning beräkna kostnaderna för en på detta förslag grundad domstolsorganisation; och då förslaget egentligen endast haft till syfte att i allmänna drag angiva riktlinjerna för en ny rättegångsordning, hava de sakkunniga såsom grundval för sitt arbete på det hela taget fått lägga endast sina egna på processkommissionens arbete byggda antaganden och beräkningar, huru domstolarna skulle komma att inrättas och arbetet vid dem utformas. Uppenbart är emellertid, att genom ett efter sådana linjer utfört arbete därmed avsett syfte endast i mycket begränsad mån kunnat vinnas. Angående åtskilliga, ingalunda oväsentliga partier av processförfarandet föreligga uti processkommissionens betänkande uppslag, vilkas ändamålsenlighet från olika håll blivit starkt ifrågasatt, och som måste slutgiltigt bedömas, innan det kan vara lämpligt att övergå till ett sådant arbete som det till de sakkunniga överlämnade. Man behöver endast erinra sig förslagen om prorogationsrätt i hovrätten och begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen, för att inse, huru ogörligt det måste vara att annat än i samband med ett fullständigt utarbetat förslag till ny rättegångsordning ens närmelsevis kunna beräkna överdomstolarnas arbetsbörda och behövliga arbetskrafter i dem. De synpunkter, som härovan blivit antydda, kunna likväl icke utan vidare komma till beaktande även vid bedömande av de sakkunnigas beräkning av kostnaderna för omläggning av underdomstolarna, ty ehuru även dessa domstolars arbetssätt och författning endast i allmänna drag av processkommissionen skisserats, äro likväl konturerna till dessa domstolar och formerna för
128 deras verksamhet på sådant sätt av kommissionen uppdragna, att det därigenom låter sig göra att inom en visserligen bred marginal uppgöra en tämligen pålitlig beräkning av kostnaderna för omläggning av ifrågavarande domstolar i enlighet med kommissionens betänkande; och det förefaller därför anmärkningsvärt, att de sakkunnigas arbete i förevarande del icke, såsom man skulle haft skäl att förmoda, nära anslutit sig till den av kommissionen framlagda planen för omorganisation av underdomstolarna utan i väsentliga delar avviker från denna. Såsom hörnstenen uti den ifrågasatta underdomstolsförfattningen har kommissionen utgått från att den främsta mannen i domstolen, av kommissionen benämnd lagman, skulle beredas tillfälle att så gott som uteslutande ägna sig åt handläggning och avdömande av vid domstolen förekommande svårare mål, medan behandlingen av övriga tvister jämte vad som med inskrivningsväsendet ägde samband skulle överlämnas till mindre kvalificerade domare, benämnda rådmän, samt att för åstadkommande av en efter sådan arbetsfördelning lämpad indelning av domkretsarna de mindre nuvarande domsagorna skulle uppgå i större enheter. Såsom en av en dylik omläggning härflytande synnerligen beaktansvärd fördel vill kommissionen räkna, att därigenom vid häradsrätterna nu förekommande vilkariatsystem i väsentlig mån kunde upphöra. Då processkommissionen således måste hava tänkt sig, att hela domarepersonalen vid lagmansrätterna, rådmännen likaväl som lagmannen, skulle bliva vid domstolen bunden medelst fast anställning, hava de sakkunniga, uti ett synnerligen väsentligt hänseende ställt sig på annan ståndpunkt, i det att de utgått från och grundat sina beräkningar på antagandet att, frånsett inskrivningsdomarna, hela den övriga rådsmanspersonalen skulle för en tid av i allmänhet endast omkring två år för varje gång tillsättas med i hovrätten tjänstgörande domareaspiranter; och de skäl, som av de sakkunniga blivit anförda för en dylik anordning, synas mig alls icke övertygande. De farhågor, på grund varav de sakkunniga uttalat sig mot besättande av dessa rådmanstjänster enligt enahanda former, som i allmänhet inom statsförvaltningen tillämpas, förefalla mig överdrivna, och de olägenheter, som genom dessa formers användande i förevarande fall enligt de sakkunnigas mening skulle kunna bliva en följd, lära säkerligen på lämpligare sätt än det av de sakkunniga förordade kunna undvikas. Däremot torde det vara visst, att ett besättande av en stor del av rådmanstjänsterna endast för viss tid skulle vara stridande mot den inom vårt land djupt rotade uppfattningen om vikten av domarekårens oavsätt lighet; och om behörig hänsyn fästes härvid, synes den av de sakkunniga såsom stöd för deras uppfattning i förevarande fråga åberopade omständigheten, att den dömande verksamheten vid häradsrätterna ofta utövats av unga, icke ordinarie notarier, ej kunna tillerkännas någon som helst betydelse. Vid uppgörande av sina kostnadsberäkningar rörande underdomstolarna hava de sakkunniga givetvis, med hänsyn till det sätt, på vilket dessa domstolar enligt processkommissionens förslag skulle organiseras, haft att såsom grund för sina beräkningar lägga en förändrad indelning av de nuvarande domsagorna, enligt vilken de mindre av dessa komme att försvinna; och de sakkunniga hava såsom sådant underlag använt en av häradshövding K. Schlyter uppgjord plan för denna omläggning. Huruvida uti denna behörig hänsyn tagits till alla de förhållanden av ömtålig natur, som vid en så genomgripande förändring av domkretsarna måste komma under beaktande, kan här ej bliva föremål för något bedömande. Däremot synes det sätt, varpå de sakkunniga använt den Schlyterska indelningsplanen vid beräknande av arbetskrafterna i domsagorna, vara uti detta samband förtjänt av uppmärksamhet. Då domarepersonalen i domsagorna enligt processkommissionens betänkande i allmänhet skulle utgöras av en lagman samt åtminstone en och i vanliga fall
129 två rådmän, samt betänkandet i fråga om lämpligaste sättet för ordnande av arbetet vid dessa domstolar nästan kan sägas vara byggt på en sådan organisation, förefaller det egendomligt, att de sakkunniga utan angivande av några bärande skäl gjort sina beräkningar på grundval av antagandet om en i allmänhet helt annan sammansättning av dessa domstolar. De sakkunniga hava nämligen utgått från att rådsmanspersonalen inom de åttiosex domsagor på landsbygden, som den Schlyterska planen upptager, endast uti trettiotre domsagor skulle utgöras av två rådmän, och inom likaledes trettiotre andra allenast av en sådan, samt att inom icke mindre än tjugu domsagor någon rådman ej skulle finnas. Om man tillika erinrar sig den stora ökning av arbetsbördan inom domsagorna, som genom införlivningen med dem av städerna måste bliva en given följd, kan med skäl ifrågasättas, huruvida med en sådan organisation av underdomstolarna som den av de sakkunniga förutsatta rättskipningen ens kan behörigen upprätthållas. De sakkunniga hava visserligen icke kunnat undgå att inse, att lagmännen i de domsagor, varuti inskrivningsväsendet skulle läggas på dem, erhålla en mycket stor arbetsbörda, men förmena likväl, att sådant bör låta sig göra, därigenom att lagmannens bestyr med dessa ärenden endast behövde vara av »övervakande» natur. Ehuru innebörden av detta de sakkunnigas uttalande är något dunkel, torde likväl vara att förmoda, att de sakkunniga ej tänkt sig lagmannens övervakning beträffande dessa ärenden såsom på sådant sätt begränsad, att han icke skulle bära ansvaret för att ärendena bleve på riktigt sätt utförda; och är detta meningen, skulle lagmannen till inskrivningsväsendet komma att intaga samma ställning som de nuvarande häradshövdingarna och således i denna del av sin verksamhet icke bliva i arbetshänseende gynnsammare ställd än dessa. Den tanke, som också av de sakkunniga framförts, att uppsättande av gravationsbevis skulle överlämnas till förste notarien, kommer säkerligen icke att vinna någon anslutning, ty med hänsyn till detta arbetes ansvarsfulla natur och ofta invecklade beskaffenhet lär det, särskilt i allmänhetens intresse, ej vara tillrådligt, att ansvaret för riktiga avfattningen av dylika bevis vilar på någon annan än domaren. För avlastning från lagmannen av en del av rättsskipningen hava de sakkunniga förutsatt, att möjligen handläggningen av brottmål, för vilka den normala straff latituden ej överstege sex månaders fängelse, och av tvistiga civilmål av enklare beskaffenhet skulle kunna överlämnas till förste notarien. Om man betänker, att åtminstone på landsbygden flertalet mål faller inom den av de sakkunniga sålunda uppdragna ramen, förefaller det tydligt, att en dylik omläggning av processkommissionens förslag är av mycket genomgripande natur och innebär en rubbning av själva grundvalarna för detta. Då vid bedömande av verkningarna av en sådan rättegångsordning vid underdomstolarna, som de sakkunniga funnit lämplig, en på vunnen personlig kännedom om arbetsförhållandena inom de särskilda domsagorna gjord beräkning, huru en tillämpning av de sakkunnigas organisationsplaner skulle utfalla, möjligen kan erbjuda ett visst intresse, finner jag anledning att i detta samband lämna några uppgifter rörande den mig anförtrodda domsagan. Uti denna domsaga, som för närvarande har omkring tjugufemtusen invånare, voro göromålen, då min tjänstgöring där började och sedermera under en följd av år, icke mera omfattande, än att jag med tillhjälp av endast ett juridiskt biträde kunde förvalta mitt ämbete; men förhållandena hava sedermera i väsentlig mån förändrats, vartill åtskilliga omständigheter bidragit, däribland särskilt dels den ökade jorddelningen och dels framför allt den av motortrafiken föranledda avsevärda stegringen av målens antal. Följden härav har blivit, att åtminstone under de tio sista åren två juridiska biträden varit för domsagans skötsel erforderliga; och att ett av dem framdeles skulle kunna undvaras, lär ej vara att förmoda. De sakkunniga vilja antaga, att till dom-
130 sagan skola förläggas dels städerna Köping och Arboga och dels Snevringe härad, varigenom folkmängden i domsagan skulle komma att utgöra omkring femtiofemtusen personer, samt beräkna, att uti denna, sålunda förstorade domsaga rättsvården skall kunna av lagmannen ensam med biträde allenast av tre notarier upprätthållas. J a g vågar emellertid påstå, att detta är helt enkelt omöjligt, ty även om en blivande lagman äger de bästa möjliga förutsättningar för att väl sköta sitt kall, måste han likväl på grund av den oerhörda arbetsbörda, som de sakkunniga vilja lägga på honom, förr eller senare bliva kroppsligt och andligt bruten och därigenom urståndsatt att upprätthålla sitt ämbete. Genom vad jag anfört tror jag mig hava uppvisat, att en sådan omläggning av underdomstolarna på landet som den av de sakkunniga ifrågasatta, alls icke är tillrådlig, utan skulle vara förenad med allvarliga vådor; och med skäl kan man fråga om anledningen, varför icke de sakkunniga vid uppgörande av sina kostnadsberäkningar närmare, än som skett, anslutit sig till processkommissionens betänkande, ty även om mot detta i särskilda delar åtskilligt är att erinra, måste dock erkännas, att processkommissionen sökt giva underdomstolarna en sammansättning, som är vida överlägsen den av de sakkunniga förordade. Möjligen hava de sakkunniga under fortgången av sitt arbete trott sig hava funnit, att en sådan organisation av underdomstolarna som den av processkommissionen planlagda skulle vara förenad med alltför stora kostnader, för att ett på sådan grundval byggt förslag till förändrad rättegångsordning med någon utsikt till framgång skulle kunna framläggas, och därför försökt att på det sätt, som deras betänkande utvisar, nedbringa ifrågavarande kostnader; men hava dylika synpunkter varit för deras arbete bestämmande, förefaller mig den bärande tanken för detta mycket betänklig. Såsom processkommissionen kraftigt framhållit, gäller det i första rummet att taga ställning till spörsmålet, huruvida vid övervägande av allt, som i förevarande hänseende är att taga under beaktande, vårt nuvarande rättegångsväsen bör utbytas mot det av processkommissionen till dess huvudgrunder uppgjorda; och visar sig detta verkligen vara fallet, bör med en sådan förändring förenade kostnader icke tillerkännas någon allt för stor vikt, utan med hänsyn till de oerhört viktiga intressen, som av rättegångsväsendets beskaffenhet beröras, anses vara av endast underordnad betydelse. Häradshövdingen i Västmanlands mellersta domsaga (B. MALMSTRÖM) : J a g finner mig i stort sett böra instämma uti det av Föreningen Sveriges häradshövdingar den 2 innevarande februari avgivna yttrande och kommer därför att här endast framhålla några enstaka synpunkter. Riktigheten av vad jag i mitt yttrande den 29 april 1927 över det av processkommissonen av givna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning anfört framstår för mig med oförändrad styrka. Föreningens yttrande den 2 innevarande februari synes mig värt all uppmärksamhet och noggrant beaktande. Såsom från flera håll framhållits torde nog vara klart att en kvalitativ uppdelning av arbetsuppgifterna vid underrätten bör i den mån så är möjligt ytterligare genomföras. Lagmannen bör givetvis vara den ledande och sammanhållande kraften och för sin del helst vara befriad från all befattning med inskrivningsväsendet, på sin höjd, där detta kan anses nödvändigt, handhava granskningen av inteckningsböckerna, en gång i kvartalet eller halvåret. På samma gång synes det mig icke tillfredsställande att inskrivningsdomaren skall uteslutande syssla med inskrivningsväsendet. — Denne bör ju i allt fall vara en jurist, som fått en viss skolning i domarevärv. Att göra denne till ett slags registrator torde, med hänsyn till hans utbildning, icke vara nödvändigt och i övrigt ej heller vara lämpligt. J a g tror att hans deltagande i viss mån i handläggning och avdömande av andra mål och ärenden skulle bidraga till att bibehålla hans andliga kraft
131 vid en avsevärt högre nivå än eljest, liksom ock det kunde vara en fördel för domstolen att vid behov kunna anlita inskrivningsdomaren såsom vikarie för lagmannen. Rådmännen i städer, som bilda egen domsaga eller utgöra egen domkrets inom domsagan, böra naturligtvis likasom inskrivningsdomaren vara fast anställda. A t t till rådmän förordna jurister med fiskalskompetens torde näppeligen vara lämpligt, och i vidast möjliga mån böra de, som deltaga i dömandet, vara fast anställda. Det program, som de sakkunniga uppgjort för domares utbildning, synes mig allt för mycket splittra tiden på olika uppgifter och för övrigt binda juristen såsom extra tjänsteman under alltför lång tid. Dessa två omständigheter torde knappast vara ägnade att av en ung jurist, även om han är aldrig så juridiskt kunnig, bilda en självständig och duglig domare. — Därmed har jag emellertid icke på något sätt velat förringa det stora värdet för utbildningen av tjänstgöring i både överrätt och underrätt. — Arbetet i underrätt och överrätt äro emellertid av så väsentligt olika beskaffenhet, att för en blivande underdomare tjänstgöringen i underrätt måste förbli det väsentligt utbildande. Domsagornas storlek torde nog böra utjämnas så, att de största och mest arbetstyngda förminskas och de minsta uppdelas på eller sammanslås med angränsande domsagor till lämplig storlek. Det torde för de flesta domare vara klart, att arbetstyngden icke kan bedömas enbart efter statistiska siffror och att därför bedömandet måste stödjas av kännedom om ortsförhållandena i vart särskilt fall. Man bör ock sträva efter en, så vitt möjligt, lika sammansättning och arbetsfördelning inom de skilda domsagorna, därvid tillses att lika god juristutbildning, åtminstone i huvudsak, kan erhållas i alla domsagor. Det bör ej heller glömmas, att juridiskt svåra mål kunna förekomma även i små domsagor och tingslag. Det är därför icke något axiom, att de största domsagorna lämna de juridiskt mest svårbedömda målen. — Denna omständighet synes icke alltid hava bemärkts. De sakkunniga hava beräknat, att genom den föreslagna rättegångsreformen en avsevärd besparing i arbete och kostnader skulle vinnas. För varje domare torde nog vara fullt uppenbart, att denna beräkning är i högsta grad felaktig och missvisande. Rättegångsreformen kommer att avsevärt höja kostnaderna för rättskipningen i landet. Men även om så är fallet, bör reformen i allt fall genomföras, därest genom densamma en avsevärd eller tydlig förbättring kan vinnas. Vad angår kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus, arkiv, kansli med inventarier, bindning av arkivalier, rikstelefon, skrivmaskiner och skrivmaterialier borde väl dessa principiellt vidkännas av staten. Med hänsyn emellertid till att en uppgörelse mellan staten och tingslagen om tingshusen med mera bleve omständlig och svår att träffa, kunde man väl tänka sig en rätt lång övergångstid, under vilken tanken på statens övertagande av alla kostnader kunde vinna gehör och mogna. En omständighet av betydelse kunde också vara att, så länge tingshusbyggnadsskyldigheten åligger tingslagen, kostnaderna kanske kunna bibehållas avsevärt lägre än om staten övertoge byggandet och underhållet. Lämpligt vore kanske att, även om tingslagen fortfarande skola vidkännas dessa kostnader, erforderliga föreskrifter gåves om tingshus, arkiv och kansli med därtill hörande. Häradshövdingen i Västmanlands östra domsaga (A. WETTERLING) : J a g instämmer i och åberopar såsom eget yttrande det av Föreningen Sveriges häradshövdingar över betänkandet till Kungl. Maj:t avlåtna underdåniga yttrandet förutom med avseende å kostnaderna för byggnad och underhåll av tingshus och kanslilokaler samt avlöningarna. J a g finner, liksom de tingshusbyggnadsskyldiga inom denna domsaga i sitt
132 bifogade yttrande över betänkandet framhållit, att alla kostnader för tingshus och kanslilokaler skola övertagas av staten. Därtill kommer att enligt de sakkunnigas betänkande skulle för en del nybildade domsagor erfordras nya tingshus eller domstolsbyggnader. En bland dessa är Salbergs domsaga såsom densamma i betänkandet benämnts. Denna domsaga skulle nämligen komma att utgöras av Sala stad, Västmanlands östra domsaga samt Gamla Norbergs och Vagnsbro härader av nuvarande Västmanlands mellersta domsaga. Tingsställe med kansli för domsagan skulle förläggas till Sala med bitingsställe i Norbergs by. Västmanlands östra domsaga har sitt tingshus i Heby. Detta utgöres av ett år 1887 uppfört stenhus, som befinnes i gott skick och innehåller tingssal, arkivrum, partrum, åklagarerum samt ytterligare fyra för domare och notarier avsedda rum i nedre botten samt sju för nämnd och åklagare avsedda rum i övre botten. Sala rådhus är nyrestaurerat år 1927 för en kostnad av cirka 100 000 kronor och är i ett synnerligen gott och prydligt skick. Även Gamla Norbergs och Vagnsbro häraders tingshus i Norbergs by lär vara i gott stånd. En var av dessa domstolsbyggnader är, för ett vart av ovannämnda tre tingslag, fullt tillräcklig och ändamålsenlig. Då nu rådhusets i Sala lokaler ej vore tillräckliga för tings- och kanslilokaler för hela den nybildade Salbergs domsaga, måste, såsom ock i betänkandet angivits, en ny domstolsbyggnad för berörda ändamål uppföras i Sala. Kostnaderna för denna domstolsbyggnad och övriga av samma anledning erforderliga byggnader i en del andra domsagor hava de sakkunniga ej upptagit bland »det allmännas kostnader», utan synas de hava ansett, att dessa kostnader liksom all annan kostnad för tingshusbyggnad skulle påläggas de tingshusbyggnadsskyldiga. Även om tillräckliga skäl ej skulle anses förefinnas för a t t ö v e r i l y t t a tingshusbyggnadsskyldigheten helt på staten, så bör det väl anses rimligt, att åtminstone sådana kostnader, som i ovan angivna hänseenden föranledas av själva omorganisationen, bestridas av staten och ej påläggas domsagans invånare. J a g åberopar i övrigt och instämmer i vad i berörda avseenden anförts i en av rådmannen Gustaf Tisell detta år från trycket utgiven skrift, benämnd »Några anmärkningar» rörande ifrågakomna betänkande. Rörande avlöningarna äro desamma för alla tjänstemännen för knappt tillmätta och måste höjas. Vad lagmännen beträffar så bör ett lönetillägg å minst 4 000 kronor beredas varje lagman. Att en del lagmän skulle stanna vid en avlöning av 13 020 kronor är ju orimligt. Det vore att alldeles trycka ned dem i ekonomiskt avseende, En stor del av dem komma nog att framdeles såsom hittills få draga med sig skulder från studietiden och extra ordinarietiden, som skola gäldas av denna feta avlöning. Den omtalade stämpelprovisionen torde ej heller vara att räkna med, då ju lagmannen framdeles ej skulle taga någon befattning med stämpelförsäljningen utan detta bestyr överlämnas åt inskrivningsdomaren. Härtill kommer att med löneregleringen kommer säkerligen att följa förbud för lagmännen att innehava enskilda uppdrag och såmedelst för ett ringa arbete förskaffa sig ett litet tillskott å den knappa lönen. Slutligen vill jag i likhet med de tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan hemställa, att namnet på den nya ifrågasatta domsagan, ifall den föreslagna reformen skulle komma att förverkligas, måtte bliva »Fjärdhundra och Salbergs domsaga» i stället för, såsom i betänkandet föreslagits, Salbergs domsaga. Västmanlands östra domsaga, som till sin största del består av det gamla Fjärdhundra i Uppland, skulle fortfarande komma att utgöra huvuddelen i den ny-
133 bildade domsagan. Genom den av mig föreslagna namnförändringen bleve både namnet Fjärdhundra och namnet Salberget, som Salabygden fordom kallats, bevarade. Häradshövdingen i Västerbergslags domsaga (E. BJÖRKMAN) : Det synes mig onödigt och opåkallat att sådana städer, som i sin rådstuvurätt hava tre eller flera juridiskt bildade bisittare, införlivas uti domsagoindelningen. Däremot torde det vara otvivelaktigt att ändring sker uti formen för borgmästares och rådmäns tillsättning. Domsagorna böra icke göras större än att de i allmänhet omfatta en folkmängd av cirka 50 000 invånare. I en domsaga av denna storlek bör en lämplig arbetsfördelning mellan häradshövdingen och övriga jurister vid kansliet kunna ordnas. Fördelningen av arbetsbördan uti de olika domsagorna kan icke ske efter på förhand givna regler. Dock bör givetvis ordnas så att häradshövdingen i allmänhet handlägger tvistemål och brottmål. Från handläggning av polismål och de enklaste civilmålen bör han dock kunna erhålla befrielse i stor omfattning. Att helt befria häradshövdingen från inskrivningsväsendet finner jag icke tillrådligt. Det tyckes mig lämpligt att han tidvis kombinerar detta arbete med den egentliga rättskipningen. Det arbete, som icke medhinnes av häradshövdingen, anförtros åt de övriga juristerna i domsagan, vare sig de heta inskrivningsdomare, sekreterare eller notarier. Vissa domsagor måste antagligen göras så stora att behov av en mera konstant arbetskraft finnes. I en sådan domsaga må då en sådan befattning inrättas. I övriga och de flesta domsagor torde nog inskrivningsväsendet kunna skötas av notarierna, d. v. s. sådana som tjänstgöra å domsagokansliet huvudsakligen i utbildningssyfte. Därvid bör dock ordnas så att notarietiden förlänges mot vad den nu i allmänhet är. Den bör omfatta en tid av cirka 4 år och icke avbrytas av någon obligatorisk tjänstgöring i hovrätt, Under det första året (tredje-notarie-tiden) bör notarien uteslutande vara sina överordnades biträde. Någon avlöning torde under denna tid icke böra utgå. Under därpå följande cirka V/n år (andre-notarie-tiden) bör åt honom anlörtros handläggning av ansökningsärenden och skötseln på eget ansvar av kansligöromål. Under följande cirka 1V« år kan han förordnas att jämväl handlägga mål av enklare slag och överexekutorsärenden m. m. Förste och andre notarierna böra åtnjuta avlöning såsom nu är fallet, Med denna fyraåriga utbildningstid skulle sålunda den vanliga juristutbildningen lämpligen vara avslutad och skulle fortsätta allenast i fråga om dem, som hava för avsikt att fortsätta på domarebanan. Beträffande denna kategori av jurister skulle jag vilja föreslå en nyhet, som jag tror skulle medföra många fördelar: Därest notarie ämnar fortsätta på domarebanan, bör för honom så tidigt som möjligt angivas, huruvida han lämpar sig för denna bana. I de flesta fall bör den häradshövding, hos vilken han tjänstgjort, hava kunnat bilda sig en uppfattning härom. Utan att våga underkänna den prövning, som av hovrätten verkställes med domareämnena, vill jag o dock framhålla, att häradshövdingen mången gång är i tillfälle att mera mångsidigt än hovrätten bedöma vederbörande. J a g skulle därför vilja föreslå att det ålades häradshövdingen att åt den notarie, som ämnar bli domare, utfärda ett betyg, utmynnande uti ett uttalande om hans lämplighet för domarebanan. Helt visst skulle detta betyg icke kunna utgöra ett absolut hinder för fortsättning på banan, men det skulle dels för notarien vara av värdefull hjälp vid hans val, dels säkerligen av hovrätten upnskattas såsom medel för bedömande av hans lämplighet, dels ock medföra en första önskvärd gallring. Betyget skulle omfatta notariens kapacitet i olika avseenden (ordning, flit, rättskunskap och framför allt förmåga att handlägga mål även10—291185
134 som hans raskhet att slutföra sitt arbete). Denna tanke om betygssättning finnes ju redan i domsagostadgan i dess 25 §, där den dock enligt sakens natur har mindre betydelse. För att få betygen mera jämförbara vore måhända lämpligt att använda stadgade betygsgrader (siffror eller dylikt). Den fortsatta utbildningen på domarebanan bör, alltefter som tillfälle därtill gives, omfatta a) kanslitjänst i hovrätt, b) tjänstgöring i kollegial underrätt, c) föredragning i hovrätt, d) adjunktion i hovrätt, e) tjänstgöring såsom stats- och revisionsåklagare, f) vikariat för häradshövding eller hovrättsråd. Den under d) omnämnda tjänstgöringen bör ske tillsammans med minst tre andra ledamöter. För dessa olika sysslor (möjligen med något undantag) bör för befordran till ordinarie befattning fordras viss minimitid. Denna första ordinarie befattning kan ju lämpligen kallas assessorsbefattning. I samband med förslag härtill skulle hovrätten hava att taga definitiv ställning till aspirantens lämplighet för yrket. Därefter har han att meritera sig till sluttjänst såsom vikarie för underrättsdomare, hovrättsråd och revisionssekreterare. Mot häradshövding Schlyters utkast till förslag om landets domsagoindelning i vad det berör Västerbergslags domsaga har jag att erinra att det ur invånarnas i Malungs tingslag synpunkt torde vara lämpligare att detta tingslag förenas med Ovan-Siljans domsaga än med Västerbergslags domsaga, Avståndet från de flesta platser inom berörda tingslag till huvudtingsstället och kansliorten Ludvika synes mig alltför stort. I samband härmed må påpekas, att Västerbergslags domsagas kansli numera är förlagt till Ludvika (och ej till Smedjebacken, såsom utkastet angiver). Med införlivande uti Västerbergslags domsaga av någon del av annan domsaga bör följa skyldighet för denna del att lösa in sig uti Ludvika tingshus och vad därtill hör. Vad antalet juridiska krafter angår anser jag att dessa vid en storlek av domsagan enligt Alt. I i utkastet bör uppgå till 5 och vid en storlek enligt Alt. I I till 7. Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga (E. D A H L ) , som efter en kritik av de allmänna grunderna för processkommissionens förslag anför följande: Organisa- Rörande organisationen av underrätternas arbete anser jag icke, att uppunderrätter- delningen av arbetsuppgifterna bör drivas så långt, som av häradshövdingenas arbete, föreningen ifrågasattes. Under verksamheten i denna domsaga har jag hittills med nuvarande tillgång på biträden och den genom domsagostadgan redan möjliggjorda arbetsuppdelning icke funnit någon svårighet vare sig att medhinna arbetet inom domsagan eller att därunder för min egen del få tid att ägna åt mera krävande arbetsuppgifter. J a g anser sålunda, att domsagostadgans uppdelning av arbetet är fullt tillräcklig under förutsättning, att domsagan icke är större eller arbetsammare än denna domsaga. I detta sammanhang nödgas jag starkt beklaga häradshövdingeföreningens polemiska underkännande ej mindre av vikten utav, att fastighetsärendena ligga under domsagochefens personliga och intima ledning, än även av betydelsen däruti, att nämnda ledning öppnar helt andra möjligheter till närmande och förståelse mellan domsagochefen och domsagans befolkning, än eljest står honom till buds. Domsagor- Med min ståndpunkt i fråga om arbetets uppdelning bortfaller det förnas storlek. n ämsta skälet att uppmuntra den starka tendens till ökning av domsagornas storlek, som under det senaste årtiondet framträtt. Och min erfarenhet från tjänstgöring i omkring ett femtontal domsagor av rätt skiftande storlek och beskaffenhet under hovrättens domvärjo både i Svealand och Norrland säger mig, att en domsaga i storlek ungefär motsvarande denna domsaga, det vill
135 säga med ett invånarantal av omkring trettio tusen, eller i allt fall ej gärna överstigande fyrtio tusen till fyrtiofem tusen, är det lämpliga måttet för en svensk domsaga på landet. Givetvis är folkmängdssiffran ej den enda faktor, som bör vara avgörande för domsagans lämpliga avgränsning. Dess ytvidd spelar ju ock härvid en viss roll. I sammanhang med sistanmärkta förhållande kan jag icke undgå att framhålla, det betydelsen av så kallade bitingsställen för upphävande av olägenheterna utav större avstånd mellan domsagans olika delar icke synes mig vara synnerligen beaktansvärd. Mest betydelsefull vid frågan om domsagans lämpliga omfattning är givetvis dess inre struktur, det vill säga befolkningens skaplynne, arten av dess näringsliv och åtskilliga andra så att säga inre omständigheter, som medföra, att den ena domsagan om trettio tusen invånare kan vara lika svårskött som den andra om femtio tusen invånare. Enligt min mening böra emellertid städer med ett invånarantal, överstigande ett lämpligt ansett minimum av exempelvis fem tusen eller tio tusen, bibehållas vid sina hittillsvarande kollegiala domstolar, likväl utan rätt att deltaga i domarebefattningarnas tillsättande, vilket helt och hållet bör förbehållas den statliga myndigheten i likhet med vad som gäller för övriga domare, och utan skyldighet att gälda kostnaderna för berörda domstolar, vilken skyldighet jämväl bör övertagas av staten. Skulle emellertid, trots allt, domsagor av ungefär det föreslagna antalet Denna domsa a eller inalles, stad och landsbygd, i vårt land omkring ett hundratal, anord9nas, vill jag för min del tillstyrka, att Nås och Malungs domsaga, därest densamma då icke mera kan bestå såsom självständig, måtte sammanslås med Västerbergslags domsaga, med vilken den ända till för ett trettiotal år sedan hört samman, framför att få sin ena hälft, Malungs tingslag, amputerad och tillagd österdalarne, varifrån Västerdalarne skiljes av breda skogsbälten och med vilket det icke torde hava så mycket gemensamt, som den utomstående törhända förutsätter. Detta är också den enstämmiga meningen inom hela domsagan, såvitt jag uppfattat, den. Då jag i det föregående ansett den uppdelning av göromålen, som redan nu Inskrivgenom domsagostadgan möjliggöres, tillräcklig under den av mig angivna förnmgsutsättningen av tillräckligt små domsagor, är jag glad att kunna ställa mig avvisande mot förslaget om fasta inskrivningsdomare. Ännu tror jag icke tiden på långt när vara inne, i allt fall för den rena landsbygdens del, att till den grad, som införandet av fasta, från domsagochefen fullt självständiga inskrivningsdomare skulle medföra, avskära domsagochefen från den avgörande ledningen av inskrivningsväsendet. I allt fall är jag livligt övertygad om, att i övre Dalarne med dess egenartade jordförhållanden befolkningen, om den finge fullt klart för sig, vad frågan gällde, skulle säga ett mycket kraftigt nej till förslaget härom. Då jag i det följande i stora delar vill ansluta mig till häradshövdingeföreningens uttalanden, gör jag förty ett mycket bestämt undantag för allt vad som rör införande av inskrivningsdomarebefattningar i domsagor rned väsentligen lika skaplynne som denna, varemot jag visserligen anser befattningen vara på sin plats i domsagor, som få sin karaktär huvudsakligen av de däri ingående städer eller stadsliknande samhällen. Med nyssberörda förbehåll ansluter jag mig till en början till häradshöv- Doniaredingeföreningens yttrande rörande domarekompetensen och anställningsfor- kompetensen och anställmen nings. . . . . . formen. Vad angår domarutbildningen och befordringsgången, kan jag, i likhet med Domareåtskilliga av mina ämbetsbröder vid häradshövdingeföreningens senaste möte, utbildningen näppeligen deltaga i yrkandet, att större hänsyn skulle tagas till erhållna exa- och befordmensbetyg vid anställande av domsagonotarierna. 1'örst då klyftan, för när- ö™n^fl varande, med enstaka undantag, hart när oöverstiglig, mellan rättens måls-
136 män vid högskolorna och vid domstolarna, hunnit mera överbyggas, i allt fall allvarligare ansträngningar gjorts därtill, är tiden inne för större erkännande av antydda slag gentemot de förra från de senares sida. Beträffande den synnerligen svåra och oerhört betydelsefulla frågan om domstolsjuristens praktiska utbildning stå ytterst två principer mot och brottas med varandra. Den ena vill ha befordringsgången riktad från underrätt till överrätt med slutpunkt, frånsett justitierådsämbetet, i lagmans- eller hovrättsrådsämbetet. Den andra vill låta befordringen gå över hovrättsråds- eller revisionssekreteraretjänst till sluttjänsten såsom ordförande å hovrättsdivision, lagman eller justitieråd. I valet mellan dessa måste jag ansluta mig till den förra. Dock med, enligt min mening, betydelsefulla modifikationer. J a g vill bedja Gud bevara vårt land för enbart lantdomare, uppfostrade på landet under hela, sin tjänstgöring. Därtill har jag själv åtnjutit alltför mycket gott under, låt vara relativt korta, utbildningsperioder i överrätt. Men jag tror likväl, att vårt lands domare böra tillgodonjuta huvuddelen av sin utbildningstid i nära kontakt med den rättssökande menigheten, vilket, åtminstone hittills, icke låter sig göra annat än vid underrätt. J a g skulle således, liksom häradshövdingeföreningen, vilja hava den blivande lagmannens fyra första praktiska utbildningsår förlagda till underrätt. Därefter skulle följa en överrättstjänstgöring så lång, att den omfattade jämväl ett års assessorstjänstgöring. Härpå skulle vederbörande återvända till tjänstgöring vid underrätt och fortsätta därmed, till dess lagmanstjänsten uppnåddes, likväl med avbrott av^ ytterligare helst ett par års adjunktion i hovrätt eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare. J a g inser till fullo, att härigenom, särskilt genom den senare överrättstjänstgöringen, stora bördor skulle läggas på överrätterna, så stora, att planen törhända allenast i begränsad omfattning är utförbar. Men jag är övertygad om, att det skulle löna sig med hänsyn till den båtnad, som skulle beredas domarekåren i dess helhet och ej minst överrätterna genom vidgad kontakt med och förståelse för det levande livet. Och det kan nu ej hjälpas: en svensk domare har ovillkorligen den dubbla uppgiften 1) att döma och 2) att uppfostra nya domare. Den senare uppgiften, som samtiden på sina håll synes böjd att med orätt underskatta, ha varken svenska underdomare eller svenska överdomare hittills undandragit sig. Medges skall gärna, att svårigheterna i skolmästaregärningen växa i och med levnadsförhållandenas allt större komplicering. Men dråpslaget däremot ser jag för min del i de stora domsagorna med deras verkligt opersonliga ämbetsverk till kanslier. Få däremot vi underdomare behålla den intima, personliga kontakten med våra notarier — här ute på landet ofta i viss mån en livskälla för oss domare — och vilja överrätterna lika osjälviskt hädanefter som hittills i uppfostringssyfte släppa in i sina led de unga, med allt arbete, obehag och besvär för de äldre, som därav följer, tror jag, att domareutbildningen hädanefter som hittills skall i stort sett visa sig hålla måttet. Om övriga delar av betänkandet vill jag yttra mig kort och i huvudsak ansluta mig till häradshövdingeföreningens utlåtande. _ Allenast beträffande kostnaderna för tingshus och kansli jämte inventarier vill jag anmäla avvikande mening. För min del kan jag icke se det allra minsta spår till verkliga skäl till, varför icke, i det nya systemet, med helt och hållet med fast lön utrustade ämbets- och tjänstemän i domarekåren, staten skulle undandraga sig någon som helst del av kostnaderna även i övrigt. Häradshövdingen i Nedan-Siljans domsaga (W. ANREP) : Processkommissionens förslag utgår från en arbetsfördelning inom underrätterna efter kvalitativa grunder, och kommissionen anser, att den mest tillfredsställande arbetsfördelningen i domsaga vunnes med en domstol, där ar-
137 betet vore så omfattande att det efter kvalitativa grunder kunde uppdelas i olika grupper. Reformen vilar i avsevärd del på en ökning av domkretsarnas storlek beträffande såväl folkmängd som areal. De med stora domsagor förenade fördelarna ha emellertid enligt min åsikt betydligt överskattats, och frågan om domsagornas storlek bör avgöras med avsevärd hänsyn till de lokala förhållandena. De blivande domsagorna få icke göras så stora att en dylik uppdelning av arbetet — en uppdelning, som redan i och för sig har en del svaga sidor — under alla förhållanden skall kunna ske. Det är nödvändigt att beakta jämväl de ingalunda oväsentliga nackdelar, som de stora domsagorna komma att medföra, jämfört med de mindre, såsom exempelvis ökade kostnader, besvär och tidsspillan för dem, som skola anlita rättskipningen, vare sig det sker vid tingen eller för besök å domarekansli; och ej heller får bortses från att det på personliga band grundade förtroendet för domaren skulle förspillas. Till det förtroende, de nuvarande underdomstolarna på landet åtnjuta, torde även i sin mån bidraga att allmänheten vet, att häradshövdingen handlägger alla slag av mål och ärenden, således även dem, som betecknas såsom mindre viktiga. Vad som föranleder till dessa erinringar är att såväl de sakkunniga som det vid betänkandet fogade utkastet till domsagoindelning gå åtskilligt för långt i strävan att bilda stora domsagor. Vad särskilt angår Nedan-Siljans domsaga upptager utkastet 3 alternativ, ett, alternativ I, att domsagan skall bibehållas såsom nu, ett, alternativ I I , att domsagan helt skulle förenas med OvanSiljans domsaga till en domsaga med tingsställe och kanslilokal i Morastrand, och ett, alternativ I I I , att Leksands och Gagnefs tingslag skulle läggas till Falu domsaga och Rättviks tingslag till Ovan-Siljans. Nedan-Siljans domsaga är emellertid till såväl areal och folkmängd som arbetsbörda så stor, att den synes mig utan tvekan böra under alla förhållanden bibehållas såsom självständig domsaga. Vid bedömande av arbetsbördan i domsagan är det särskilt vad angår inskrivningsväsendet icke nog med att räkna endast efter antalet ärenden. De invecklade jorddelningsförhållandena medföra, att arbetena härutinnan i regel äro mycket tyngande. I samband härmed tillåter jag mig påpeka, att de sakkunniga på grund av liknande skäl ansett särskilda inskrivningsdomare erforderliga i samtliga övriga domsagor i länet. Jordförhållandena äro emellertid ingalunda mindre invecklade i Nedan-Siljans domsaga utan, såvitt jag känner, kanske snarare tvärt om, och inskrivningsväsendet med tillhörande ärenden skulle enligt de sakkunnigas mening övervakas av lagmannen. Arbetsbördan i övrigt i domsagan har av de sakkunniga beräknats dels efter antalet under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål, utgörande 74 stycken, dels efter antalet brottmål enligt specialförfattningar m. m., beräknade till omkring 100 årligen. Härvid tillåter jag mig nämna, att antalet avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål utgjorde under år 1927 115 stycken och antalet brottmål enligt specialförfattningar m. m. 249. Motsvarande siffror för år 1928 voro 94 och 159. Rättegångsmålen i domsagan äro så^pass många och av så omväxlande beskaffenhet samt inskrivningsärendena så invecklade, att full sysselsättning komme att beredas lagmannen utan att fog funnes för tal om slöseri med överkvalificerad arbetskraft. Tilläggas må, att hos befolkningen i Nedan-Siljans domsaga säkert råder en enhällig mening om att ingen ändring bör ske i avseende å domsagans bestånd och omfattning. Vad angår alternativ I I lär det även ur rent geografisk synpunkt, med hänsyn till de stora avstånd som exempelvis befolkningen i Gagnefs och Bjursås ^socknar skulle få till tingsställe och kanslilokal i Morastrand, icke böra ilragakomma ; Därvid må erinras, att besök å kansliet särskilt med hänsyn till jordförhållandena förekomma alltemellan samt att Morastrand icke är
138 för Nedan-Siljans domsagas befolkning någon plats, med vilken densamma står i särskild förbindelse vare sig i kommersiellt eller annat avseende. Vidkommande alternativ I I I skulle detta medföra, att de blivande båda domsagorna, Falu domsaga och Österdalarnas domsaga, bleve allt för stora och ohanterliga med därav följande olägenheter. Folkmängden i Falu domsaga skulle enligt utkastet komma att utgöra närmare 92 000. Därest under alla förhållanden en ändring i indelningen anses böra ske, finner jag emellertid, att alternativ I I I skulle vara att föredraga framför alternativ I I . Skrivmaterialer anser jag böra helt bekostas av statsverket. Häradshövdingen i Ovan-Siljans domsaga (C. HARTMAN) : Vad de sakkunniga föreslagit beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten och dess omfattning måste i huvudsak anses väl grundat samt därför med nedannämnda undantag böra komma till genomförande i den mån det föreslagna ej redan är lagfäst. Då statsverket redan nu tillhandahåller domhavanden kostnadsfritt en del blankettryck, samt mellanhavanden emellan domhavanden och tingslagen rörande skrivmaterialierna böra undvikas, torde det vara lämpligast att skyldigheten att avgiftsfritt förse domhavanden med skrivmaterialier lägges å statsverket. Såsom i viss mån grundläggande för den ifrågasatta processreformen har varit det av processkommissionen förordade förslaget om stora domsagor. Då enligt kommissionens förslag i domsagoindelningen skulle ingå alla rikets städer, men domsagornas antal ändock komme att minskas med omkring ett 20tal, skulle reformen medföra att de blivande domsagorna erhölle i medeltal en befolkning dubbelt så stor som i de förutvarande domsagorna, samt att domsagorna även till ytinnehållet i flera fall väsentligt förstorades. Vad Ovan-Siljans domsaga beträffar har föreslagits, att densamma skulle utvidgas på det sätt, att till densamma skulle läggas antingen, alternativ I, Malungs tingslag av Nås och Malungs domsaga eller, alternativ I I , hela NedanSiljans domsaga eller slutligen, alternativ I I I , endast Rättviks tingslag av sistnämnda domsaga, I enlighet med detta förslag skulle domsagans befolkning med utgång från den 31 december 1927 ökas från 34 989 till enligt alternativ I 49 912, enligt alternativ I I 75 041 och enligt alternativ I I I 49 657 personer. Domsagans areal skulle enligt samma förslag ökas från 11 451.1 kvadratkilometer till enligt alternativ I 15 908.2 kvadratkilometer, enligt alternativ I I 15 151.6 kvadratkilometer samt enligt alternativ I I I 13 339.2 kvadratkilometer. Ovan-Siljans domsaga, som i fråga om arealen hör till de största domsagorna i riket, intar beträffande befolkningsmängden endast plats bland de medelstora domsagorna, men komme genom den föreslagna utvidgningen att erhålla ett betydligt ökat invånarantal, som enligt alternativ I I skulle uppgå till mer än det dubbla nuvarande. Det huvudsakliga skälet för processkommissionens förslag om större domkretsar än de nuvarande synes vara att om, såsom föreslagits, arbetet i domsagorna skulle fördelas emellan flera domare, av vilka lagmannen skulle med befrielse från annat arbete handlägga de viktigaste målen, enda_ möjligheten att genomföra en sådan arbetsfördelning, så att full sysselsättning bereddes de i domsagan anställda domarna, vore att domsagorna bleve betydligt större än de nuvarande. Emellertid torde för bevarandet åt lagmannen av uppgiften att själv handlägga de viktigaste målen icke behöva tillgripas den föreslagna åtgärden att sammanföra befolkningen i de stora domkretsar, som nu föreslagits. Genom att i en del av de större domsagorna lagfarts- och inteckningsärendena över-
139 lämnades åt en inskrivningsdomare samt i övriga domsagor anställdes en sekreterare för uppsättande av protokoll och verkställande av införingar rörande dessa ärenden samt i övrigt ansvara för uppsättandet av de vid lagmansrätterna förekommande protokoll ävensom utfärda gravationsbevis och utföra annat expeditionsarbete i domsagan, skulle lagmannen själv kunna dels huvudsakligen ägna sig åt det rena domarevärvet, dels ock, därest inskrivningsdomare ej anställes, taga befattning med besluten i lagfarts- och inteckningsärenden, samt ansvara för anteckningarna i fastighetsboken. Mindre viktiga mål böra väl ägnas samma omsorgsfulla handläggning och prövning, som de större målen, men torde i vissa fall kunna överlämnas till en statsanställd notarie. Emot de föreslagna, i geografiskt hänseende stora domsagorna torde för övrigt kunna invändas att för folket i domsagans utkanter avståndet till domsagans kansli bleve oskäligt långt, att detta komme att verka hindrande för denna befolkning vid tilltänkta besök å kansliet för rådplägningar med domaren eller forskningar i arkivet, att genom domsagornas utvidgning kostnaderna för enskilda parter att föra rättegång i vissa fall komme att ökas, att även statsverkets kostnader i brottmål genom domsagoutvidgningarna komme att väsentligt förstoras, samt att i följd av de stora avstånden inom domsagan det personliga bandet emellan lagmannen och befolkningen komme att försvagas, helst om lagmannen ej komme att taga någon befattning med lagfartsoch inteckningsärendena. Landsbygdens befolkning i gemen torde ock ställa sig avvisande emot de bebådade domsagosammanslagningarna i anslutning till processreformen. Vad särskilt Ovan-Siljans domsaga beträffar är densamma redan nu till arealen så stor, att, därest den föreslagna tillökningen i enlighet med det ena eller det andra alternativet kommer till stånd, kan vad här ovan anförts såsom skäl emot en utökning i geografiskt hänseende av domsagokretsarna i allmänhet alldeles särskilt åberopas beträffande Ovan-Siljans domsaga. I fråga om förslaget att till Ovan-Siljans domsaga förlägga Malungs tingslag kan framföras den särskilda invändning, att Ovan-Siljans domsaga tillhör österdalarna och Malungs tingslag Västerdalarna, samt att öster- och Västerdalarna genom läget städse varit bestämt avgränsade från varandra. För övrigt är arbetsbördan i Ovan-Siljans domsaga redan nu så stor samt rättegångsmålen till stor del av så omväxlande och svårartad beskaffenhet och jordaförhållandena så invecklade att någon tillökning av domsagan i enbart syfte att skapa ytterligare möjligheter för domaren att erhålla mera material för den dömande verksamheten ej synes vara av behovet påkallat. J a g anser därför någon utvidgning av Ovan-Siljans domsaga med hänsyn till en blivande processrättsreform icke vara erforderlig. Skulle en utvidgning av Ovan-Siljans domsaga dock av en eller annan orsak anses nödvändigt, torde av ovannämnda tre alternativ det tredje eller domsagans utökning genom införlivandet i domsagan av Rättviks tingslag vara att föredraga framför de båda andra. Beträffande de sakkunnigas yttrande rörande lämpligaste förläggningsorten för domsagans kansli får jag meddela, att tingshuset i Mora efter verkställda ändrings- och reparationsarbeten nu erbjuder för domsagans kansli lokaler, emot vilka någon befogad anmärkning ej synes kunna framställas. Den nu gällande rättegångsordningen är byggd på nationell grund och har i stort sett fortfarande befolkningens förtroende. De brister, som med tidsförhållandena uppkommit i denna rättegångsordning, torde ej för sitt botande tarva det fullständiga kullkastande av samma rättegångsordning, som processkommissionen föreslår. Särskilt de med hänsyn till i vårt land förekommande, vidsträckta och glest befolkade områden avpassade bestämmelser i den gällande rättegångsordningen böra även för framtiden vidmakthållas.
140 I övrigt får jag tillkännagiva min anslutning till vad häradshövdingeföreningen i sitt yttrande över ifrågavarande betänkande anfört. Häradshövdingen i Bollnäs domsaga (G. GRÖNING) : Ett av huvudsyftena med den ifrågasatta rättegångsreformen torde vara att befria ordförandena i de allmänna underrätterna, enligt förslaget kallade lagmän, från vissa bestyr, som vålla intrång i deras processledande och dömande verksamhet, nämligen befattningen med expeditionsgöromålen, inskrivningsväsendet, bagatellmålen samt vissa ärenden av mindre vikt, som hittills ålegat dem. För att i största möjliga omfattning förverkliga dessa syftemål har föreslagits sammanförande av domsagor och städer till större judiciella enheter om i allmänhet omkring 70 000 invånare med motsvarande domstolspersonal. Förslaget synes hava i detta som i andra avseenden, om vilka ej nu är fråga, lämnat utan vederbörligt beaktande såväl den bestående skillnaden mellan land och stad som landsbygdens växlande förhållanden och behov. De större och medelstora städerna torde kunna utan våda behålla sina kollegiala domstolar, och i övrigt skulle lämpligen, där ortsförhållandena sådant påkalla, vida mindre domsagor, än processkommissionen föreslagit, kunna ingå i organisationen. De minsta domsagorna borde dock erhålla sådan omfattning, att där anställd kanslipersonal finge full sysselsättning med expeditionsgöromålen, som sålunda ej i något fall skulle påkalla annan lagmannens verksamhet än kontroll och uppsikt. Inskrivningsgöromålen och därmed sammanhängande bestyr, som kräva mer och mer ökat arbete, borde i de allra flesta domsagorna åvila en fast anställd inskrivningsdomare, som jämväl skulle kunna medhinna att vara överexekutor och i vissa fall ombesörja förande av fastighetsregister. Vid de större domsagorna kunde handläggning av bagatellmålen anförtros en på viss tid förordnad biträdande domare. Även efter ett sådant avlyftande från lagmannen av arbetsuppgifter, som ovan angivits, skulle lagmannen erhålla full sysselsättning. Den föreslagna rättegångsordningen komme, även om den också ej genomfördes med så fullständigt brytande av den hävdvunna ordningen för rättegången, som processkommissionen föreslagit, att öka den processledande domarens arbetsbörda, och det är redan uppenbart, att den nya jorddelningslagen kräver i betydande mån ökat arbete av ägodelningsrättens ordförande. J a g anser således, att lagmännen i de minsta domsagorna borde kunna med befrielse från ansvaret med expeditionsgöromålen fortfarande fullgöra dem nu åliggande ämbetsgöromål i övrigt, men att i alla domsagor, där inskrivningsgöromålen bleve av betydande omfattning, jämte lagmannen skulle anställas en inskrivningsdomare, och att lagmännen i de större och största domsagorna borde befrias jämväl från handläggning av bagatellmålen. Den grundläggande praktiska juristutbildningen torde böra fortfarande förläggas till domsagorna. Efter ett års väl vitsordad tjänstgöring som extra notarie å domsagas kansli, bör den unge juristen kunna erhålla befordran till befattning som avlönad tredje notarie med i viss mån självständig verksamhet på eget ansvar. Han borde därefter få tjänstgöra ett år såsom andre och slutligen ett år såsom förste notarie med alltjämt vidgad domareverksamhet på eget ansvar. Har den unge juristen i nu angiven ställning förhållit sig väl, bör han vara mogen för fortsatt verksamhet på domarebanan, för inträde i advokatkåren, för självständig verksamhet som affärs- eller bankjurist eller för tjänst såsom statsåklagare eller polisämbetsman, naturligtvis med erforderlig specialutbildning.
141 Ville han fortsätta på domarebanan, borde han kunna erhålla förordnande i domsaga som biträdande domare med lämpligen avpassade arbetsuppgifter, såsom t. f. bisittare i kollegial stadsdomstol eller som fiskalsaspirant med möjlighet att fullfölja karriären på sätt Föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit i meddelat yttrande. Nämndens deltagande i rättskipningen och antalet nämndemän i domför nämnd torde böra bliva oförändrade. Antalet ordinarie rättegångstillfällen i domsagorna böra avpassas efter behovet och önskningarna inom domsagan. Kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus med tingssal och dithörande lägenheter, häradshäkte, kanslilokaler, bostadslägenhet för vaktmästare, bostadsrum för rättsbildade biträden, rum för inkvartering av nämndemän och åklagare, uppvärmning, telefon och vaktmästares avlöning samt erforderlig möblering borde fortfarande i likhet med vad hittills i allmänhet gällt åligga de tingshusbyggnadsskyldiga. Någon lättnad i skattebördan för den enskilde är nog ej att vinna genom överflyttande av dessa kostnader på statsverket. Vidare borde bättre anpassning efter de lokala förhållandena och behoven samt lättnad och snabbhet vid frågornas behandling kunna ernås därigenom, att beslutanderätten fortfarande utövades av de tingshusbyggnadsskyldiga och tingshusstyrelsen. Slutligen skulle statsverkets övertagande av omförmälda kostnader föranleda besvärliga utredningar angående värdet av de tingshus, som uppförts av de tingshusbyggnadsskyldiga, och för vilka ersättning i sådant fall borde lämnas. Kostnaderna för anskaffande av skrivmaterial och däribland skrivmaskiner, vilken kostnad varierat för Bollnäs domsaga under de senare åren med mellan 600 och 1 200 kronor årligen, torde lämpligast böra utgå av allmänna medel, därest ej desamma kunde mot skäligt vederlag av andel i stämpeluppbördens belopp gäldas av domaren. Med avseende på de förhållanden, som enligt min åsikt påkalla bibehållande av Bollnäs domsaga oförändrad, åberopar jag den utredning, som lämnats i bilagda protokollsutdrag 1 med yttrande av de tingshusbyggnadsskyldiga inom domsagan. 1
I protokollsutdraget anföres i berörda fråga följande: »Med avseende på förslaget, a t t Bollnäs domsaga skulle vid processreformens genomförande ingå i en domsaga, som skulle omfatta hela södra Hälsingland, anförde rättens ordförande, ' a t t nuvarande Bollnäs domsagas folkmängd den 31 december 1927, eller 37 080 personer, endast med några hundratal understege folkmängden i den av processkommissionen föreslagna Ljusne domsaga med 37 843 personer; a t t under tiden från och med den 1 januari 1900 till den 1 j a n u a r i 19&7 Bollnäs domsagas folkmängd ökats med ej mindre än 7 932 personer, men den föreslagna Ljusnedomsagan med allenast 5 6<95 personer, och den föreslagna Ala domsaga, med undantag av nuvarande Bollnäs domsaga, med endast .3 971 personer; a t t visserligen enligt processkommissionens utkast till domsagoindelning antalet mål inom Ljusnedomsagan avsevärt överstege motsvarande antal inom Bollnäs domsaga, men a t t det vore välbekant, hurusom domstolarnas arbetsbelastning under en följd av år vore i hög grad växlande; a t t jordförhållandena inom domsagan vore synnerligen besvärliga; a t t sålunda vid laga skiftena inom en av socknarna, Ovanåkers, de gamla byalagen upprivits och lämnat rum för en helt ny indelning med nya byalag och hemman; a t t de äldre skiftesförhållandena också föranlett en långt driven parcellering av skogsmarken, bestående av hemskog, utskog, fäbodskog och fyllnadsskog, med påföljd, a t t lantalet fastigheter och särskilt för sig lagfarna fastighetsdelar nu uppginge till ej mindre än omkring 14 000; och a t t förty goda skäl förelåge att i domsagan anställa särskild inskrivningsdomare; att tingsstället i Bollnäs med kansli vore centralt beläget med goda kommunikationer till alla domsagans delar, men att tingsställe och kansli i Söderhamn och sålunda i en utk a n t av den föreslagna Ala domsaga skulle för Bollnäs tingslags invånare föranleda väsentligt ökade besvär och kostnader;
142 Nämnda yttrande, berörande jämväl vissa av grunderna för den föreslagna rättegångsreformen, om vilka de tingshusbyggnadsskyldiga ej haft tillfälle att yttra sig, men som äga betydelse jämväl beträffande domstolsorganisationen, åberopar jag jämväl i övrigt med instämmande. För såvitt jag ej i det föregående givit uttryck åt en avvikande mening, åberopar jag med instämmande det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrande i ärendet. Häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga (N. WIHLBORG) : I fråga om de organisatoriska spörsmål, som berörts i de sakkunnigas betänkande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad därom anförts i det underdåniga yttrande, som den 2 februari 1929 över betänkandet avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Dock anser jag mig härvid böra göra vissa reservationer. Föreningen förmäler sig tillmäta synnerligen stor vikt vid att, för genomförande av en kvalitativ uppdelning av arbetsuppgifterna i en domsaga, inskrivningsärendena skiljas från den egentliga domareverksamheten, och uttalar föreningen den meningen, att det är av långt större vikt att åstadkomma ett sådant särskiljande än att särskild befattning inrättas för behandling av de s. k. bagatellmålen. Från denna utgångspunkt gör föreningen gällande, att särskilda inskrivningsdomare böra anställas i alla domsagor utom de allra minsta. I denna del måste jag uttala en avvikande mening. I motsats till föreningen hyser jag den uppfattningen, att det icke är vare sig nödvändigt eller lämpligt att anställa inskrivningsdomare annat än i undantagsfall. De blivande domsagorna torde i allmänhet icke bliva av den storlek, att inskrivningsärendena komma att lämna full sysselsättning åt en särskild inskrivningsdomare. I cle flesta domsagorna torde berörda antal hålla sig under 3 000 om året. ' Det synes mig bliva slöseri med arbetskraft, om uteslutande för handläggning av ett så jämförelsevis litet antal ärenden jämte utfärdandet av till inskriyningsväsendet hörande bevis skulle anställas en ordinarie domare av de kvalifikationer, som trots allt inskrivningsdomaren skulle äga. Det torde kunna förutsättas, att även vid en sådan anordning det huvudsakliga arbetet med inskrivningsärendena komme att, liksom nu är förhållandet, utföras av notarierna i domsagan eller av icke juridiskt utbildade biträden och att inskrivningsdomaren komme endast att utöva ledningen av arbetet. Denna ledning torde fortfarande kunna lämnas i häradshövdingens eller lagmannens hand, utan att man behöver befara, att han därigenom otillbörligt hindras från att ägna sin huvudsakliga arbetstid åt den dömande verksamheten. Att lagmannen ej helt avkopplas från inskrivningsväsendet är enligt min mening av så stor betydelse, att vid genomförandet av den utav processreformen betingade domstolsorganisationen inga åtgärder böra vidtagas, som leda till en sådan avkoppling. Att andraga alla de skäl, som kunna åberopas för denna min mening, skulle föra allt för långt. J a g vill endast framhålla, att det förtroende hos allmänheten, som vår nuvarande häradshövdingekår förstått att förvärva sig, i kanske högsta grad berott just därpå, att gemene man alltid kunnat samt a t t de tingshusbyggnadsskyldiga nyligen beslutat a t t i Bollnäs för en beräknad kostnad av 225 0O0 kronor uppföra n y t t tingshus med brandfria kanslilokaler i två avdelningar, därav den ena avsetts för inskrivningsdomaren. Kommunombuden och närvarande ledamöter i tingshusstyrelsen förklarade enhälligt, a t t de åberopade vad rättens ordförande sålunda anfört och a t t de förty hemställde, a t t Bollnäs domsaga fortfarande skulle få utgöra egen domkrets, därvid emellertid landstingsmannen Edbom anmärkte, a t t han påyrkade, det Bollnäs domsaga skulle förbliva oförändrad allenast under förutsättning a t t med sådan domkretsindelning ej äventyrades en enhetlig processreform.»
143 vända sig till sin häradshövding för erhållande av råd och anvisningar för ordnande av krångliga lagfarts- och inteckningsförhållanden. Härigenom har en intim kontakt uppehållits mellan domstolschefen och allmänheten, till båtnad i lika hög grad för den förre som för den senare. Allmänheten har fått den hjälp, som knappast någon annan än häradshövdingen kunnat lämna, och häradshövdingen har fått tillfälle att sätta sig in i sin domsagas befolknings alldagliga tankar och bekymmer. Överhuvudtaget har handläggningen av inskrivningsärendena och vad därmed äger sammanhang mer än någon annan gren av häradshövdingens ämbetsverksamhet givit honom möjlighet att lära känna sin domsaga och dess förhållanden i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Och just härigenom har häradshövdingen, därest han alls som alls varit påverkbar av mänskliga synpunkter, kunnat bliva en god domare med praktisk blick och psykologisk urskillningsförmåga. Nog kan man säga att häri ligga betydelsefulla värden för rättskipningen i vårt land, värden, vilka icke onödigtvis böra förspillas. Det är att befara, att därest lagmannen komme att helt avkopplas från inskrivningsväsendet och endast ägna sig åt den dömande verksamheten — vilken naturligtvis icke tillstädjer något resonerande med de rättssökande annorledes än då de stå inför dombordet — lagmannen komme att i domsagan intaga en ställning av »splendid isolation», som föga stämmer överens med de demokratiska strömningar, som röra sig i tiden. Vad ovan sagts angående det olämpliga i att helt skilja lagmannan från inskrivningsväsendet förringas till sin betydelse icke därav, att det i en del domsagor, där inskrivningsärendenas antal är synnerligen stort, kan bliva oundgängligen nödvändigt att anställa inskrivningsdomare. Dessa domare böra emellertid enligt mitt förmenande icke anställas med fullmakt utan på förordnande för vissa år. Däremot torde de rådmän, som förutsättas skola i domsagorna anställas för den dömande verksamheten, böra, såsom även processkommissionen avsett, erhålla fullmakt på sina tjänster. Det synes icke omöjligt att, även om så sker, kunna på ett tillfredsställande sätt ordna domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. Man kan icke värja sig för den tanken, att de sakkunniga låtit synpunkterna härpå allt för mycket dominera de av dem framlagda förslagen i organisationshänseende. Enligt mitt förmenande äro frågorna om domareutbildningen och befordringsgången — hur viktiga dessa frågor än i och för sig äro — dock sekundära i förhållande till den oeftergivbara principen, att alla domaretjänster, som ingå såsom nödvändiga och permanenta led i domstolsorganisationen, skola vara ordinarie. J a g bortser härvid från de inskrivningsdomare, som enligt vad ovan nämnts, kunna bliva erforderliga. Måhända kan det i början gnissla vid övergången till den nya organisationen, men jag hyser ingen farhåga för att man icke så småningom inom ramen för en organisation med endast ordinarie (verkliga) domare skall finna en modus vivendi för domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. Att emellertid låta hänsynen till sagda förhållanden bliva utgångspunkten för ställningstagandet till organisationen torde icke vara riktigt. För min del tillmäter jag en synnerligen stor betydelse vid att domsagorna — därest absoluta hinder därför ej möta — göras så stora, att i varje domsaga vid sidan av lagmannen kan anställas åtminstone en rådman för den dömande verksamheten. J a g fäster mig härvid mindre vid önskvärdheten att befria lagmannen från handläggandet av de s. k. enklare målen. Naturligtvis bör denna synpunkt vara den bestämmande vid arbetets uppdelning mellan lagmannen och rådmannen, ehuruväl det ingalunda blir en lätt sak att i detta hänseende finna den rätta fördelningsgrunden. Den största fördelen av att i en domsaga äro anställda åtminstone två domare med större erfarenhet, kunnig-
144 het och kompetens i övrigt ligger enligt min åsikt däri, att därigenom tillfälle gives för utbyte av tankar i juridiska spörsmål och resonemang angående de förekommande målen. Det är att förvänta, att härigenom en god rättskipning i icke ringa grad främjas. Man må hysa hur stor vördnad som helst för våra nuvarande och blivande häradsrätter med deras ende juristdomare — och med hänsyn till vårt domstolsväsens historiska utveckling kan det aldrig bliva tal om att införa en annan domstolsorganisation —, visst är likväl, att det för en häradshövding, som är placerad på en från umgänge med andra domare mer eller mindre isolerad ort, kännes såsom en betydande svaghet, att han vid avgörandet av de svåraste mål är hänvisad att uteslutande lita till det egna omdömet. Vad är det, som givit våra överdomstolar deras höga kvalitet såsom rättskipande organ? Det är måhända mindre den enskilde överdomarens egna överlägsna kvalifikationer än den möjlighet, som kollegialiteten medför att av de meningsskiljaktigheter, till vilka de flesta viktigare mål inbjuda, utvinna en syntes, som bäst motsvarar rättvisan i det enskilda fallet. Frånvaron av en motsvarande möjlighet till en så att säga syntetisk rättskipning i häradsrätterna — vilken frånvaro ovedersägligen måste betecknas såsom en brist — kan i icke ringa grad till sina verkningar bortelimineras, därest i varje domsaga anställas minst två ordinarie domare, vilka, låt vara att en formell rågång uppdrages mellan deras ämbetsbefogenheter, dock äro i lika mån besjälade av en önskan och strävan att genom gemensamma ansträngningar åstadkomma bästa möjliga rättskipning i domsagan, oavsett vilkendera av domarna som bär det närmaste ansvaret i det enskilda fallet. Göras samtliga rådmanstjänster för den dömande verksamheten till ordinarie, torde det bliva nödvändigt, att desamma placeras i högre lönegrad än den i de sakkunnigas löneplan upptagna lönegraden 5 a. Tjänsterna skola visserligen icke vara sluttjänster, men med hänsyn till deras vikt och betydelse torde en begynnelselön för dem av cirka 10 000 kronor icke kunna anses för hög. Vad angår de inskrivningsdomare, som kunna komma att anställas, synas dessa kunna lämpligen placeras i lönegrad 4. Förste notariernas avlöning torde av de sakkunniga hava tillmätts väl knappt. Måhända kan genom tillämpning av åldersklassystemet en förbättring av deras löneförhållanden lämpligast åstadkommas. Beträffande avlöningen till lagmännen tala förvisso åtskilliga omständigheter för tillämpning å dem av likalönsprincipen. Samtliga lagmän, vare sig de äro placerade i så kallade små eller så kallade stora domsagor, utföra ett arbete av ensartad beskaffenhet. Samtliga lagmanstjänster äro förty att anse såsom likvärdiga, och likvärdiga tjänster inom statsförvaltningen i övrigt pläga i lönehänseende, åtminstone i allmänhet, behandlas lika. Vidare må framhållas, att den olikhet i arbetsbelastningen, som väl skulle vara den främsta grunden för en lönedifferentiering, kan och bör i avsevärd mån bortelimineras dels genom själva domsagoindelningen och dels genom anställandet i de trots detta mera arbetstyngda domsagorna av flera arbetskrafter än i de mindre arbetsbelastade. Även hänsyn till befordringsgången kan åberopas såsom skäl för lika lön åt alla lagmän. Då en kompetent person står i tur att befordras till lagman, kan det för honom synas orättvist, att — såsom förhållandet blir vid en lönedifferentiering mellan lagmanstjänsterna — hans befordran till en bättre eller sämre avlönad tjänst skall bero på den tillfälliga omständigheten, att den ena eller andra tjänsten är till ansökan ledig. En oeftergivlig förutsättning för en fullständig nivellering av lagmännens avlöning är emellertid, att denna icke sättes lägre än den högsta sammanlagda avlöning, som de sakkunniga förutsatt skola utgå till lagmännen i de största domsagorna. Kan så, med hänsyn till kostnaden, icke ske, torde en indelning av lagmanstjänsterna i tre avlöningsklasser böra genomföras. E t t sådant avlö-
145 ningssystem har även övervägts av de sakkunniga, vilka emellertid funnit detsamma för lätt av den grund, att »det ej lär kunna förnekas, att det förhållande, att en viss domsaga inordnats i en lägre klass, kan vålla ett i någon mån nedsättande omdöme om rättskipningen i domsagan, vilket måste menligt återverka på domstolens anseende». Det återgivna yttrandet må stå för de sakkunnigas räkning och torde icke tarva något särskilt bemötande. Vid de löneregleringar på statsförvaltningens område, som under de senare åren företagits, har man strävat efter att vinna enkelhet, enhetlighet och överskådlighet i lönesystemet, särskilt vad angår löneutmätningen. Nämnda principer böra naturligtvis komma i tillämpning även då det gäller lönereglering för de blivande lagmännen. Det är därför enligt mitt förmenande oeftergivligt, att den lönedifferentiering, som måhända icke kan undvikas, icke göres större än som absolut är nödvändigt. Med andra ord uttryckt, några individuella löneregleringar med bestämmande för varje särskild tjänst av ett visst lönetillägg utöver grundlönen böra icke förekomma. En sådan lönedifferentiering, som principiellt skulle leda till ingående matematiska avväganden av alla de omständigheter, som skulle vara bestämmande för lönetilläggets storlek i de särskilda fallen, kan icke vara av förhållandena påkallad. Det synes möjligt att inom ramen av de av mig föreslagna tre avlöningsklasserna kunna, utan att principen om enkelhet, enhetlighet och överskådlighet vid löneutmätningen eftersattes, vinna så stor rättvisa i avseende å lönerna för lagmanstjänsterna, som överhuvudtaget, dem inbördes emellan, kan begäras. Bestämmande för lagmans tjänsternas indelning i avlöningsklasser böra vara den beräknade arbetsmängden, svårigheterna vid de särskilda domsagornas skötsel och andra därmed jämförliga omständigheter. Förslagsvis torde av tjänsterna kunna hänföras 2/6 till högsta, 3/G till mellersta och Ve till lägsta avlöningsklassen. Avlöningen torde lämpligen kunna bestämmas för högsta avlöningsklassen till 21 000 kronor, för mellersta avlöningsklassen till 19 000 kronor och för lägsta avlöningsklassen till 17 000 kronor. Pensionen åt lagmännen, därest denna anses skola vara lika för dem alla, torde böra fastställas i förhållande till lönen i den lägsta avlöningsklassen. Beträffande spörsmålet rörande de ekonomiska uppgörelser, som vid förändrad domkretsindelning bliva erforderliga de tingshusbyggnadsskyldiga emellan, hänvisar jag till vad därom anförts i de yttranden, som över betänkandet avgivits av de tingshusbyggnadsskyldiga i Norra Hälsinglands domsagas tingslag. Att en rättslig reglering för ordnandet av berörda förhållanden är av behovet påkallad, utvisar det tillägg till yttrandet av de tingshusbyggnadsskyldiga i Bergsjö och Forsa tingslag, som de tingshusbyggnadsskyldiga i Delsbo tingslag funnit sig böra göra. Vad slutligen angår det av häradshövdingen Schlyter uppgjorda förslaget till domkretsindelning, är detsamma synbarligen icke definitivt. Sedan under den fortsatta beredningen av processkommissionens betänkande slutlig stånd punkt tagits till den grundläggande frågan om »stora eller små domsagor», torde^definitivt förslag till domkretsindelning böra uppgöras för varje län under samråd med länets häradshövdingar, vilka kunna antagas hava de bästa förutsättningarna för ett allsidigt bedömande av de förhållanden, som böra vara bestämmande för domkretsindelningen enligt de grunder, som ansetts därvid böra följas. Att jag själv finner stora domsagor vara att föredraga, framgår av vad jag här ovan anfört beträffande rådmanstjänsterna. Vidkommande häradshövdingen Schlyters förslag, såvitt det angår Norra Hälsinglands domsaga, torde denna domsaga, som bör bibehålla sin nuvarande benämning, för varje fall böra omfatta, förutom ^ Bergsjö och Forsa tingslag, Hudiksvalls stad och Delsbo tingslag, även Enångers tingslag. Övervägas bör, huruvida icke i utjämningssylte kunna till nämnda domsaga förläggas även de nordligaste socknarna av
146 Ala tingslag, för vilket fall den föreslagna Ala domsagas kansli och huvudtingsställe borde förläggas till Bollnäs såsom den centralaste orten. För Norra Hälsinglands domsaga, vare sig den får den större eller mindre omfattningen, torde böra beräknas en rådman och fyra notarier jämte fyra skrivbiträden. I de delar, som av mig här ovan icke särskilt berörts, ansluter jag mig till häradshövdingeföreningens över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande. T. f. domhavanden i Nätra och Nordingrå domsaga ( F . LOWING) : En uppdelning av domsagan på det sätt som föreslagits i det av häradshövdingen K. Schlyter upprättade förberedande utkastet till landets indelning i domsagor och tingslag synes lämpligen kunna ske under förutsättning, att bitingsställe i nuvarande Nordingrå tingslag förlägges till Skidsta eller annan lämplig plats inom tingslaget. Till vidare upplysning om behovet av bitingsställe inom nuvarande Nordingrå tingslag får jag hänvisa till vad de tingshusbyggnadsskyldiga i tingslaget anfört i yttrande över en av riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 20 november 1928 hos Konungen gjord underdånig hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke, vid den genom häradshövdingen i domsagan G. A. Skottes nyligen timade frånfälle inträffade vakansen i domsagan, åtgärder borde vidtagas för sammanslagning på lämpligt sätt av Nätra och Nordingrå domsaga ävensom Själevads och Arnäs samt Ångermanlands södra domsagor till två domsagor. I nämnda yttrande hava de tingshusbyggnadsskyldiga i Nordingrå tingslag i förevarande avseende framhållit: »Vid resa till Härnösand efter allmänna kustlandsvägen måste tingslagsborna passera över Ångermanälven, som vore belägen söder om tingslaget. Trafiken över älven mellan de ställen, varest kustlandsvägen tillstötte älven, upphölles av en bogserbåt med pråm. överfarten av älven med denna lägenhet föranledde icke sällan avsevärd tidsutdräkt. Vid stark blåst från havssidan kunde det hända, att trafiken med bogserbåten inställdes. Det hade också emellanåt visat sig vara svårt att vid senare tid på kvällarna kunna erhålla båtlägenhet över älven. Under den kallaste delen av vintern kunde man köra, även med automobil, på isen över älven, men tidvis under vintern, då isen försvårade eller hindrade bogserbåtens trafik men icke vore så bärkraftig, att man kunde överfara densamma med fordon, vore det mycket besvärligt och emellanåt omöjligt att passera älven. Planer förefunnos att bygga bro över älven i anslutning till allmänna kustlandsvägen, men det vore ovisst, om en sådan bro bleve färdig inom de närmaste tio åren. För tingslagsborna i Nordingrå socken vore vägen till Härnösand i genomsnitt sex mil lång. För ett besök i Härnösand åtginge minst tya dagar. För vittnen och nämndemän från tingslaget bleve en inställelse å tingsställe i Härnösand avsevärt dyrbarare än en inställelse å nuvarande tingsstallet i Skidsta. Tingsmenighetens kostnader för ombud i de till småprotokollen horande ärenden komme att väsentligt ökas, därest tingslagets tingsställe förflyttades till Härnösand. För ombesörjande av exempelvis lagfartsnandlingars ingivande å tingsstället i Skidsta brukade nämndemännen betinga sig en ersättning av två kronor för varje ärende. Enligt vunnen upplysning utgjorde motsvarande ersättning till nämndemän från Skogs socken i Ångermanlands södra domsaga' för ombesörjande av ärende å tingsstället i Härnösand tio kronor För invånarna i Vibyggerå socken vore våglängden till Härnösand i medeltal åtta mil och i sämsta fall tio eller elva mil. Kostnaderna för vittnesförhör för dödsfalls skull, som utgjorde en betydande del av häradsrättens arbetsbörda vid tingssammanträdena, bleve om tingsstället förflyttades till Härnösand orimligt stora. Omnibustrafik bedreves inom tingslaget endast efter allmänna kustlandsvägen och å en kortare vägsträcka mom Nordingrå socken Tidvis under vår och höst utfärdade länsstyrelsen förbud för automobiltraiik
147 å de allmänna vägarna inom tingslaget, och därvid inställdes omnibustrafiken. För tingslagsborna försvårades under vintern ofta en resa till Härnösand därav att vinterväghållningen icke sällan vore otillfredsställande. Särskilt de tingslagsbor, som icke voro bosatta i närheten av allmänna kustlandsvägen, hade i detta avseende stora svårigheter att övervinna. Efter snöfall kunde det ofta dröja flera dagar, innan vägarna bleve plogade, enär vägarna i stor utsträckning framginge genom glest befolkade trakter. Även efter allmänna kustlandsvägen vore det emellanåt under vintern vanskligt att färdas med automobil. Befolkningen i tingslaget levde under förhållanden, som i måhända mindre grad än på andra håll påverkats av utvecklingen under senare år. Tingslagsborna hade sällan ärenden, som föranledde besök i stad.» Något behov av bitingsställe i Mellansel i den föreslagna Nordanskogs domsaga torde icke kunna sägas före finnas. Efter att hava framhållit betydelsen för domareaspiranten av tjänstgöring på advokatkontor under utbildningstiden anför t. f. domhavanden ytterligare: Det måste anses synnerligen vanskligt att på förhand beräkna behovet av arl^^f* betskraft inom de vid genomförande av den föreslagna processreformen nybil- ^ ^OMIT/OJ. dade domsagorna. Möjlighet bör stå till buds att smidigt anpassa domstolspersonalen efter den verkliga arbetsbördan. Den mera fullständiga utredning av varje särskilt mål, som processreformen avser att ernå, torde — även med beaktande av den tidsvinst en mera planmässig handläggning av ett mål är ägnad att medföra — icke kunna vinnas, utan att domare och domstol få offra betydligt mera tid åt varje mål än som för närvarande i allmänhet torde ske. Det lär kunna beräknas att, efter införande av en friare bevisprövning, hörande av parterna personligen och vittnesförhör komma att äga rum i ökad utsträckning, och den omständigheten, att vittnen å ömse sidor höras vid samma tillfälle, varigenom förhöret måste bliva fullständigare, torde icke sällan föranleda, att förhöret också blir mera tidsödande. Syftet med reformen kan äventyras, om domarens arbetsbörda blir alltför betungande. En rättegång efter den föreslagna reformen ställer mycket stora anspråk på domarens personliga vitalitet. Detta synes vara en omständighet, som bör föranleda övervägande, om icke vid underrätterna fråga om ledighet för domare på grund av sjukdom möjligen borde kunna upptagas även på initiativ av hovrätt. I fråga om vårt nuvarande åklagareväsende har processkommissionen anfört, Åklagarna. att stora brister vidlåda detsamma, och därvid har framhållits, att åklagarna till största delen icke äro rättsbildade utom landsfogdarna, vilka dock endast taga befattning med ett begränsat antal mål, samt att landsfogdarna och framför allt landsfiskalerna äro överhopade med andra göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sina åklagargöromål. Processkommissionen har likväl tänkt sig, att de nuvarande underåklagarna i stort sett skulle bibehållas, och angående åklagareväsendet vid underrätterna föreslås ej annan ändring än landsfogdarnas ersättande med s. k. statsåklagare, i huvudsak en för varje län. Visserligen skulle de föreslagna statsåklagarna enbart syssla med åklagaregöromål, medan landsfogdarna, ehuru deras huvudsakliga arbetsuppgift avsetts att vara förlagd inom området för polis- och åklagareväsendet, i praxis kommit att i stor omfattning jämväl handhava administrativa uppgifter, men det synes likväl med skäl kunna ifrågasättas, huruvida förslaget i denna del är ägnat att medföra den väsentliga förbättring av åklagareväsendet, som ansetts önskvärd. En så stark centralisering av de juridiskt utbildade åklagarnas organisation som den föreslagna, synes försvåra ett behörigt utförande av deras arbetsuppgifter, särskilt förundersökningar i brottmål. Det torde kunna befaras, att med sådan organisation statsåklagarnas insats i åklagarearbetet blir av övervägande formell natur, och att åklagareupp-
148 giften i det väsentliga kommer att uppbäras av underåklagarna. Samma anmärkning synes drabba den av de särskilda sakkunniga förordade indelningen av riket i 16 statsåklagaredistrikt med 47 statsåklagare. Betydelsen av att även lindrigare brott och förseelser bliva föremål för fullständig och noggrann utredning och prövning får icke underskattas. Med hänsyn till att dessa brott och förseelser förekomma i väsentligt större omfattning än grövre brott, är det uppenbart, att medborgarnas förtroende för rättskipningen i hög grad påverkas av det sätt, på vilket de lindrigare brotten behandlas. Härtill kommer att brott ofta grundlägger skadeståndsanspråk, som givetvis kan vara betydande, oaktat brottet varit lindrigt, och frågan om en gärning är kriminell eller icke, har icke sällan även andra konsekvenser, som särskilt i ekonomiskt avseende kunna vara synnerligen vittgående. Exempelvis riskerar en chaufför genom förseelse mot vägtrafikstadgan eller motorfordonsförordningen sitt körkort, och för en yrkeschaufför, som tilläventyrs bedriver automobiltrafik med på avbetalning inköpt automobil, kan verkan härav bliva ruinerande. _ Såväl i Norge som i Danmark utföres åtal även för lindriga brott av juridiskt bildade åklagare. Vid reformering av åklagareväsendet i vårt land torde man jämväl böra utgå från att åklagaren alltid skall vara juridiskt bildad. Varje domsaga synes böra bilda ett eller möjligen två åklagaredistrikt, och med åklagarebefattningen kunde lämpligen förenas befattningen som utmätningsman. Enär utmätningsmannen vid verkställande av civila domar icke sällan har att pröva rättsfrågor, är det uppenbarligen av vikt, att han jämväl besitter juridisk utbildning. Då det icke föreligger utredning, som kan tjäna till stöd för bedömandet av den arbetsbörda, som komme att åvila en åklagare enligt vad sålunda förordats, är ett närmare utformande av åklagarens arbetsuppgifter i övrigt givetvis vanskligt. Emellertid torde man böra förutsätta, att åklagaren såväl å sitt kansli som ute i orterna har tillgång till underordnade medarbetare, samt att åklagaren icke tillägges befattning med uppbördsväsendet. Ett användande av institutet strafföreläggande synes icke kunna förordas med mindre åklagaren har såväl juridisk bildning som åtminstone samma kontakt med de lokala förhållandena som underdomstolen. Dessa krav uppfyllas icke av det åklagareväsende, som processkommissionen och de särskilda sakkunniga föreslagit. Beträffande de gjorda beräkningarna av åklagarnas arbetsbörda torde böra framhållas, att vid en effektiv förbättring av polis- och åklagareväsendet kommer antalet brottmål säkerligen att ökas, i vissa delar i Norrland högst väsentligt. De särskilda sakkunniga anföra, att frågan om beredande av lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda upprepade gånger under de senare åren varit föremål för ingående undersökningar. Med hänsyn härtill måste det anses anmärkningsvärt att processkommissionen synes hava helt och hållet förbisett, att — såsom eljest torde vara allmänt känt — landsfiskaler i stor utsträckning även i sådana fall, där de äro så överhopade med tjänstegöromål att de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet åt dessa, likväl utöva omfattande privat verksamhet, särskilt såsom sakförare. En under dylika omständigheter bedriven sakförareverksamhet står dock tydligen i strid med den i 15 kap. 2 § rättegångsbalken uttryckta allmänna rättsgrundsatsen, att en tjänsteman ej får bedriva sådan verksamhet, om han därmed försummar sin tjänst. Härtill kommer att utövande av ombudsmannaskap för enskild part i tvistemål i vissa fall lär få anses stridande mot landsfiskalens ämbetsplikt såsom utmätningsman (jämför Svensk Juristtidning årgång 1926 sid. 460). De särskilda sakkunniga hava förordat, att frågan om lättnad i landsfiskalernas arbetsuppgifter göres till föremål för särskild utredning. Det vore önskvärt, att man där-
149 vid ville beakta den naturliga utväg att ernå sådan lättnad som erbjuder sig genom att landsfiskalerna avstå från sådan privatverksamhet, som enligt vad ovan framhållits måste anses otillbörlig. Efter det kungl. hovrätten i sitt yttrande den 3 juni 1927 över processkommissionens betänkande förordat förbud för åklagare och utmätningsmän att vara rättegångsfullmäktige i tvistemål, torde man hava anledning antaga, att en frivillig anpassning efter den av kungL hovrätten intagna ståndpunkten redan börjat ske. Uttryckligen må ock framhållas, att förhållandena i detta avseende inom Nätra och Nordingrå domsaga äro oklanderliga. . I de av chefen för justitiedepartementet givna direktiven för de särskilda sak- exekutionsväsendet kunnigas arbete erinrades bland annat om att spörsmålet angående överexekutorsgöromålens o överflyttning till underdomstolarna krävde en kompletterande utredning. Då processkommissionen synes hava ägnat endast ringa intresse åt förhållandena inom vårt exekutionsväsende, måste dock utredning även i vissa andra avseenden inom detta område anses önskvärd. Den rättssökande allmänheten klagar ofta över långsamheten hos vår nuvarande rättskipning i tvistemål. Missnöjet i denna del lär dock ofta sammanhänga med att den vinnande parten, ehuru han haft anledning att förutsätta, att den tappande parten vore solvent, likväl icke lyckas ernå verkställighet av domen, emedan vid utmätningsmannens prövning gäldenären befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Man föreställer sig då lätt, att verkställigheten misslyckats därför att rättegången icke avslutats tillräckligt skyndsamt. Det må emellertid erinras om att vid de förfalskningar av räkenskaper i samband med förskingringar, som under de senaste åren visats föreligga i stor omfattning hos åtskilliga utmätningsmän och exekutionsbetjänter, hava av dem utfärdade oriktiga bevis om saknad av utmätningsbara tillgångar i betydande utsträckning kommit till användning. Den misstro, som — särskilt i sådana fall, då utmätningsmannen under rättegången såsom ombud företrätt den förlorande parten — ofta hyses gentemot utmätningsmannens bevis att hinder för verkställighet mött, torde icke sällan vara befogad. Det är numera knappast någon hemlighet, att dylika hindersbevis emellanåt utfärdas efter synnerligen lättvindiga undersökningar. Det trängande och ur praktisk synpunkt utomordentligt viktiga reformbehov, 'som på detta område föreligger, bör givetvis beaktas vid organisation av ett reformerat rättegångsförfarande. Vad de särskilda sakkunniga förordat angående kostnaderna för domsagas Kanslilokal. kanslilokal, inventarier och skrivmaterialier med mera tillstyrkes. Häradshövdingen i Härjedalens domsaga (H. W U L L T ) : Enligt det uppgjorda utkastet till den blivande domsagoregleringen skulle en domsaga av medelstorlek få ett ungefärligt invånarantal av bortåt 60 000 och vissa domsagor en befolkning vida däröver. Väl kan det synas önskvärt, att ett flertal av nuvarande domkretsar i någon mån ökades för möjliggörande av bättre arbetsfördelning mellan lagmannen och övriga domstolsjurister sålunda, att den förstnämnde finge full sysselsättning med de mera maktpåliggande uppgifterna, men denna synpunkt bör också vara avgörande vid bestämmande av domsagans storlek uppåt. J a g finner det med hänsyn till bevarandet av förtroendet till domstolen vara av synnerlig vikt, att domaren i möjligaste mån bibehålles vid den nu åtminstone i flertalet domsagor förefintliga nära kontakten med allmänheten. Göras domsagorna för stora, blir domaren lätt isolerad från allmänheten och kommer för denna att framstå såsom en maskinmässig tillämpare av lagparagrafer, inför vilken det icke stort lönar sig att anföra mera mänskliga synpunkter och bevekelsegrunder. T y att dessa senare intill den gräns rättssäkerheten kan tillåta böra få göra sig gällande med största möjliga styrka, därom torde väl icke kunna råda mera än en me1 1 — 291185
150 ning. Alldeles särskilt borde väl anförda synpunkt förväntats hava vunnit beaktande av ifrågasatta processreformens tillskyndare, då såsom ett led i deras strävan torde ingå att befria lagtillämpningen från formalism till förmån för en mera materiell rättvisa. Den personliga känningen med domaren skattas också högt på landsbygden, i all synnerhet i avlägsna domsagor, där mången gång personliga besök hos domaren föra med sig att tilltänkta tvister i godo nedläggas. Domkretsarna böra heller icke göras större än att domaren efter någon tids förvaltning av ämbetet kan bliva fullt insatt i vederbörande befolknings egenart samt förvärva erforderlig personal- och lokalkännedom i domsagan. Såväl processkommissionen som de sakkunniga hava i sina bemödanden att tilldela lagmannen kvalificerade arbetsuppgifter gått för långt, med påföljd att domsagorna erhållit för stora omfång. Lagmannens arbetsbörda torde utan att man behövde befara att hans kvalifikationer genom utebliven övning bleve nedsatta eller från det allmännas synpunkt mindre väl utnyttjade, kunna utan olägenhet ökas med att omfatta även en del av de arbetsuppgifter, som enligt förslaget tilldelats övrig domstolspersonal. Med sådan arbetsuppgift för lagmannen borde domsagornas storlek lämpas efter den arbetsbörda, som i varje särskilt fall kunde anses skälig. Domkretsarna skulle i sådan händelse icke behöva ökas i den föreslagna utsträckningen, till båtnad för anförda synpunkter i fråga om det önskvärda förhållandet mellan domare och allmänhet. I fråga om Härjedalens domsaga föreslås, att denna skulle bliva oförändrad. Detta synes mig vara synnerligen märkligt, då denna ^ domsaga redan under nuvarande förhållanden är bland landets i fråga om invånareantal minsta. Då med de allmänna synpunkter som lagts i fråga om domsagornas lämpliga storlek denna domsaga väl bort väsentligt utvidgas, torde orsaken till densammas missgynnande vara att söka i särskild omständighet. J a g har grundad anledning antaga, att skälet varit en önskan att bibehålla denna domsaga, ävensom några andra såsom »passagedomsagor», där yngre mindre erfarna domare skulle placeras för att efter någon kortare eller längre tids tjänstgöring vinna befordran till någon förnämligare domsaga. Att sålunda åt yngre krafter beredes tillfälle att visa sin förmåga är i och för sig gott, men en sådan anordning skulle i detta fall kränka befolkningens i domsagan vitala intressen. A befolkningens vägnar måste jag nedlägga gensaga mot ett betraktelsesätt, varigenom skulle öppnas möjlighet till domsagans upplåtande såsom prövningsområde för aspiranter till andra domareämbeten. I stället för att på sätt som synes hava skett giva möjlighet till befordringar från mindre till större domsagor förmenar jag det skulle hava^varrt mera önskvärt om processkommissionen eller de sakkunniga föreslagit någon åtgärd för att så mycket som möjligt söka nedbringa fallen av transporter. Att alldeles neka transport för en domare, som en följd av år tjänstgjort i en domsaga med avsides belägenhet och med ett ogynnsamt klimat, torde väl icke rättvisligen låta sig göra. Men staten borde påverka honom till att kvarbliva vid sitt ämbete genom att ställa i utsikt lönetillägg vid inträffande av den tidpunkt, då transport sedvanligen kunde påräknas. Vidare borde därutöver över huvud taget alla i landets nordligare domsagor tjänstgörande domare tilldelas mer eller mindre stora lönetillägg. Genom dylika åtgärder kunde man hoppas att benägenheten för förflyttningar till sydligare av naturen mera gynnade domsagor skulle minskas. För inrättande av tidsenliga arbetslokaler och beredande av personlig trevnad åt domaren nedläggas här uppe ganska avsevärda kostnader. På grund härav ävensom till följd av de menliga rubbningar i förhållandet till allmänheten som ett ombyte av domare alltid för med sig, skulle de norrländska domsagornas befolkning förvisso med stor tillfredsställelse hälsa en utveckling i antydd riktning.
151 Väl är sant att vid bestämmande av domsagornas lämpliga storlek hänsyn bör tagas till jämväl areal och ortsförhållanden, vilka i förening medföra att arbetsbördan i Härjedalens domsaga torde väsentligt överstiga vad som enbart mvånareantalet ger vid handen, men även med mina förut anförda synpunkter på saken anser jag, att domsagan bör med fördel kunna utvidgas. Därigenom bleve den ock tagen ur den förödmjukande särklass, i vilken den enligt indelningsutkastet försatts. Om icke länsgränsen vållade svårigheter, skulle jag förorda en utvidgning åt Hälsingland eventuellt med samtidigt frånskiljande av Bergs tingslag och Storsjö socken i Hede tingslag till Jämtlands blivande södra domsaga, vilket sistnämnda förfarande skulle väl lämpa sig, därest Östersunds i dagen lagda önskemål att bibehållas vid egen jurisdiktion kunde förverkligas. Härjedalens anknytning till Jämtland torde i motsats till vad mången föreställer sig icke bottna i naturliga orsaker. Gränsen mellan landskapen består av mer eller mindre otillgängliga fjäll, från Helagsmassivet i väster till Klövsjöfjällen i öster, dock att härjedalssocknen Storsjö — huvudsakligen bestående av öde myrar — ligger på norra sidan av fjällryggen. Norra delen av Härjedalen har val tidigare haft beröringspunkter med Norge, men södra delen av landskapet har före tillkomsten av järnvägen Sveg—Östersund varit anknuten till Hälsingland. Detta sistnämnda förhållande var naturligt nog, då floddalarna här liksom annorstädes i Norrland bilda de gemensamma intressesfärerna för de olika bygderna. Skogsprodukterna forslas utmed älvarna, och längs dem ligga byarna ined inbördes förbindelser. Järnvägen åt Östersund har emellertid i senare tider fört Härjedalen närmare Jämtland. Planerna på tilltänkt järnväg mellan Sveg och Ljusdal synas åtminstone för närvarande med hänsyn till inrattad omnibustrafik och andra omständigheter beklagligt nog icke kunna förverkligas. Skulle emellertid en sådan bana komma till stånd, förefaller det mig som naturligt att en ökning av domsagan skedde åt Hälsingland med frånskiljande av förutnämnda områden på andra sidan fjällen. Vid sammanträden med de tingshusbyggnadsskyldiga i Hede och Sveg uttalades emellertid en gensaga mot någon större utvidgning åt Hälsingland, uppenbarligen av fruktan for att lagmanskansliet skulle förläggas till Ljusdal. J a g finner mig därför bora vika infor denna opposition och föreslår därför, att domsagan utvidgas något at såväl Jämtland som Hälsingland sålunda att till Bergs tingslag laggas Hackas socken med Gillhovs kapellag ävensom Ovikens och Myssjö socknar i Jämtlands län samt att med Svegs tingslag förenas Los socken jämte tillhörande Hamra kapellag i Gävleborgs län. På sätt bifogade protokollsutdrag utvisa hava de tingshusbyggnadsskyldiga i Svegs och Hede tingslag K• u r n a f 0 t ^ e r m r a m o t e n d y l i k utvidgning under förutsättning, att Sveg \ -I 5 a n s l l 0 r t . ; B e r S s tingslagsbor gå gärna med på utvidgningen i fråga ar n. pYd+,de !^ a 1 tu 0 rll ^ t n°S hysa den förhoppning, att lagmannens kansli skulle loioj l b v e n s t a v i k > där domaren under lång tid ända intill omkring år i- . ! ? n U Å . ' ? h u r u f ö r V 1 S S 0 P er sonliga synpunkter — särskilt det nära laget till Östersund — torde i någon mån tala för en dylik förflyttning finner jag dock detta vara uteslutet med hänsyn till de övriga tingslagens intressen bveg erbjuder med järnvägar och landsvägar i tre riktningar utmärkta förbindelser; pa tingslagets rymliga tomt därstädes finnas nu uppförda — förutom tingshus med haradshövdmgevåning — särskilt kanslihus inrymmande ypperliga lokaler for kansli och arkiv samt bostäder för notarier och vaktmästare ävensom synnerligen tidsenliga förvaringsarrester. ,. ^ . g t ™iU f örslag till utvidgning skulle den blivande Härjedalens domsaga ta ioljande invånarantal, fördelat på tingslagen sålunda-
152 Svegs tingslag med tingsställe Nuvarande folkmängd Los socken med Hamra kapellag
i
Sveg. 10,442 3,678
14,120
Hede tingslag med tingsställe i Hede. Nuvarande folkmängd
5,763
Bergs tingslag med tingsställe i Svenstavik. Nuvarande folkmängd 7,196 Hackas socken med Gillhovs kapellag 1,713 Ovikens socken 2,186 Myssjö socken lj_44 Summa för domsagan
12,339 32,222
Den sålunda föreslagna domsagan synes mig väl kunna skänka lagmannen lämpliga arbetsuppgifter. Ökningen bör emellertid föranleda förstärkning med ytterligare en notarie eller sekreterare. Föreslagna tre notarier torde vara för litet, då redan under nuvarande förhållanden full sysselsättning kan beredas åt tre notarier. J a g vill i detta sammanhang erinra om att för närvarande antalet förrättnings- och resedagar för domaren uppgå till omkring 50 om året. Under nya förhållanden torde denna siffra vida komma att överstigas. Förlusten av de till överflyttning till Härjedalens domsaga föreslagna jämtlandssocknarna torde icke på något sätt verka menligt på indelningen av övriga domsagor inom länet, då dessa enligt förslaget tilldelats en betydande folkmängd, som väl kan tarva en beskärning. Vidkommande den svårighet, som kan tänkas härflyta därav att Los socken är belägen inom annat län, vill jag erinra om att redan för närvarande till domsagan hör två hälsingesocknar, nämligen Ytterhogdal och Angersjo. I likhet med dessa socknar torde utan svårighet deras grannsocken Los kunna frånskiljas Gävleborgs län och överföras till Jämtlands län. Sistnämnda socken har genom järnvägen Orsa—Sveg goda kommunikationer med Sveg. Genom socknens eget initiativ har en landsväg börjat byggas från Fågelsjö till Sveg, vilken kommer att medföra högst väsentlig förbättring i förbindelserna, då den nya landsvägen blir omkring 8 mil kortare än den nu anlitade vägen över Los och Kårböle. Det finnes grundad anledning till antagande, att från ortsbefolkningens sida något motstånd icke kommer att göras mot en anslutning av Los socken med Hamra kapellag till Härjedalens domsaga och Jämtlands län. Då befolkningen härvid komme att tillhöra sistnämnda läns landstingsområde, finge densamma begagna länslasarettet i Sveg på lika villkor som härvarande befolkning, en förmån som antagligen skulle högt uppskattas. Los sockens avskiljande från Västra Hälsinglands domsaga behövde^ icke med nödvändighet föranleda någon förändring i nämnda domsagas indelning, då ju densamma i allt fall erhölle en större folkmängd än den utökade Härjedalsdomsagan. Anmärkas bör att Los socken med Hamra kapellag utgör eget landsfiskalsdistrikt. För närvarande finnes såsom förut nämnts utmärkt kanslihus i Sveg. Detta liksom tingshuset — även det i synnerligen tillfredsställande skick — tillhör emellertid icke såsom i betänkandet (sid. 287) angives domsagan utan Svegs tingslag. Övriga två tingslag lämna endast visst årligt bidrag till kostnaderna för värme, belysning och städning av själva kanslirummen. Framställning har emellertid gjorts om att dessa tingslag jämväl skulle erlägga någon hyra för dem tillhöriga i arkivbyggnaden förvarade handlingar. Såvitt nu kan be-
153 dömas torde även om domsagan utvidgades i av mig föreslagen omfattning någon utvidgning av lokalerna ej vara erforderlig. _ Nytt tingshus är nu uppfört i Svenstavik, och detta kommer att bliva fullt tillräckligt även vid en anslutning av föreslagna jämtlandssocknarna till Bergs tingslag. Någon utvidgning av Hede tingshus behöver ej heller medräknas. Vidkommande de för lagmännen föreslagna varierande lönetilläggen vill jag framhålla vikten av att desamma fördelas jämväl med hänsyn till förhållanden å tjänstgöringsorten, som enligt gängse uppfattning kunna anses vara av betydelse vid bedömande av domsagans valör, sålunda att en lagman, som har sitt kansli förlagt på mera betydande avstånd från städer och större samhällen eller i en ortA som på grund av klimat och andra liknande omständigheter kan anses medföra större påfrestningar för lagmannen, tilldelas ett högre tillägg an som enbart domsagans folkmängd eller areal skulle medgiva. De lagmän åter, som få njuta förmånen av att vara i besittning av domsagor i rika bygder med tjänstgöringsort invid eller i större städer eller samhällen, böra icke ytterligare gynnas på bekostnad av först omförmälda grupp. Dessa domsagor bliva för visso ändå så eftersträvade att ej behöver befaras att icke de få fullt kvalificerade domare. Eljest blir förhållandet det att ett stort flertal av domsagorna få nöja sig med mindre skickliga krafter och övriga åter med mera dugande. ^Invånare i karga och avlägsna bygder hava samma berättigade krav på att få en god domare som de, vilka leva i mera av naturen gynnade trakter. Särklasser av domsagor böra i möjligaste mån undvikas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt utlåtande påtalat de sakkunnigas uraktlåtenhet att vid beräkning av nu i domsagorna tjänstgörande jurister taga hänsyn till nu i flertalet domsagor arbetande extra oavlönade notarier. J a g vill understryka nödvändigheten att även räkna med dessa arbetskrafter vid bedömandet av en eventuell arbetsbesparing av processreformen. Nämnda domsagor torde i regel vara alldeles beroende av omförmälda arbetskrafter. Antagandet av förslaget skulle medföra än starkare behov därav. Notariepersonalens fastare anknytning till staten och därav följande större oberoende av lagmannen torde förmodligen föra med sig att densamma komme att visa mindre benägenhet att underkasta sig nuvarande ofta alltför långa dagliga tjänstgöring. Det nuvarande mera personliga förhållandet till häradshövdingen åstadkommer nog att personalen ofta känner sig förpliktad till en väl betungande tjänstgöring. Såsom allmänt omdöme om den ifrågasatta reformen får jag slutligen avgiva det utlåtande, att den väl ringa synes beakta de former, varunder den nuvarande rättegångsordningen vuxit sig fram. J a g har svårt att föreställa mig nödvändigheten av en så genomgripande reform som den föreslagna. I det stora antal domsagor i skilda delar av landet, vari jag arbetat, har jag icke förmärkt något större missnöje med nu rådande ordning. Tvärtom har jag vid de tillfällen då reformen kommit på tal, fått den uppfattningen att landsbygdens befolkning på det stora hela är belåten med nuvarande ordning. Detta fick också sitt särskilda uttryck vid nu sist hållna sammanträden med de tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan, vilka därvid ställde sig fullkomligt oförstående till nödvändigheten av reformen. I synnerhet gäller detta om den bebadade muntliga proceduren. På denna punkt delar jag helt deras åsikt, som hålla före att nuvarande muntligt-protokollariska metod är den, som bäst passar landsbygdens befolkning. De förberedande förhandlingarna inför lagmannen komma nog i praktiken nära nog att sammanfalla med nuvarande förhandlingar mför domstolen, dock utan de senares offentlighet och därmed sammanhangande trygghet mot partiskhet. Muntliga anföranden komma därvid att hallas samt skrifter och vittnesattester ingivas, så att processmaterialet där-
154 med blir så gott som fullt klart med möjlighet för lagmannen att med ledning därav författa domen. Huvudförhandlingen — med undantag för eventuella justeringar av vittnesattester — kommer väl under dylika förhållanden närmast om jag så får uttrycka mig att bliva en teaterföreställning för allmänheten, vilken sedan den kommit till insikt därom snart nog får minskat förtroende för domstolen. Skulle den muntliga förhandlingen verkligen få en mera reell innebörd, blir advokattvång praktiskt nödvändigt. Den enskilda parten besitter i allmänhet icke den i så fall erforderliga förmågan i fråga om snabbtänkthet, skicklighet att uttrycka sig och möjlighet att sammanfatta och överblicka ett komplex av faktiska och juridiska kunskaper i lika mån som den skolade advokaten. Berövandet av förmånen att själv kunna föra sin talan inför rätta skulle hårt drabba befolkningen, särskilt i bygder med stora avstånd till rättsbildad hjälp. Vidare skulle den muntliga proceduren i hovrätten i oskälig grad fördyra rättegången där, och på grund därav skulle mången part utestängas från möjligheten att få sina skäl där ånyo prövade. Vidare må man beakta det allvarliga motstånd som de större och medelstora städerna synas lägga i dagen mot reformen. Det kan icke vara klokt att vid angivna förhållanden utbyta en ordning, som i vida kretsar trots allt omfattas med tillit, mot anordningar, om vilka man ej med visshet kan veta att de passa för vårt i fråga om rättstraditioner samt sociala och geografiska förhållanden från utlandet skilda samhälle.^ Det förtroende, varmed enligt min åsikt nuvarande rättegångsordning på det hela taget omfattas i vida kretsar av befolkningen, är dock en för värdefull tillgång att kastas bort. Väl må vara att reformer kunna synas vara lämpliga, men sådana kunna på ett mindre genomgripande sätt införas på det beståendes grund. Det nuvarande muntligt-protokollariska förfarandet bör framförallt bibehållas, men bör lämpligen kompletteras av en förberedande förhandling, anordnad såsom i Askims och en del andra domsagor redan skett. Slutligen synes mig önskvärt att innan den nu ifrågasatta reformen förelägges till antagande, de bärande grunderna för densamma med beaktande av de erinringar mot förslaget, som från olika håll blivit framförda, måtte underkastas en granskning och omarbetning av med det praktiska rättslivet förfarna män, vilka stå helt utanför de av processkommissionen och de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Reformens tillskyndare torde i mångt och mycket gjort sig skyldiga till förutfattad uppfattning om densammas nödvändighet, Det senare årtiondets myckna tal om blivande processreform har förvisso suggererat mången att tro på dess oundgänglighet. , . Med vidhållande av ovan anförda synpunkter ansluter jag mig i övrigt till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrandet över betänkandet. Häradshövdingen i Umeå domsaga (I. KRAMER) : En rationell arbetsfördelning av arbetskrafterna på domsagokanslierna kräver ovillkorligen förstorade domsagor, så att var och en å kansliet anställd kan sysselsättas med uppgifter, som motsvara kompetensen. Detta gäller icke blott den juridiskt bildade arbetskraften utan i lika hög grad utnyttjande av icke juridiskt bildad arbetskraft. Det är ju uppenbarligen slöseri med tid och krafter, att såsom nu är fallet och måste vara fallet i mindre domsagor använda tillfälligt anställda, i rask följd växlande notarier till arbete med lagfarts- och inteckningsärenden. Frånsett vissa inteckningsärenden kräver detta arbete i vanliga fäll icke juridisk kompetens men dessmera ordning och en viss vana, som måste förvärvas. Det nuvarande systemet, som haft sitt upphov och sin förklaring i tillgång på billig eller rent av icke avlönad juridisk ar-
155 betskraft och som fungerat tillfredsställande, så länge notarierna under en följd av år stannade kvar i domsagorna, har i och med det att staten började avlöna notarierna och framför allt i och med införandet av en ordning, som tvingar till rask växling av notarier, förlorat varje berättigande. Det lider ju intet tvivel att större delen av det arbete, som med fördel kan överlåtas å icke juridiskt bildade krafter, vida bättre och tillförlitligare utföres av en fast anställd person, som bliver med arbetet och förhållandena för varje år allt mera förtrogen, än av de unga notarier, som i nämnda avseende utan all erfarenhet tillträda sin tjänst för att lämna den ungefär vid den tid, då de blivit kapabla att på egen hand utföra ett tillförlitligt arbete. Detta gäller redan under nuvarande förhållanden. Det gäller än mera om, såsom det föreslagits, arbetet skall än ytterligare kvalitativt fördelas mellan juridiskt bildade arbetskrafter. De invändningar, som gjorts mot utvidgning av domsagorna, synas mig mera konstruerade på antaganden än grundade på rådande förhållanden. Då det exempelvis sagts, att en förstoring av domsagorna skulle lossa de personliga banden mellan lantdomarepersonalen och folket, är detta en synpunkt, som förbisett tidens utveckling. Sedan domsagekanslierna i regel förlagts till städer och större samhällen och folket i allt högre grad betjänar sig av advokater eller sakförare jämväl för ganska enkla rättsärenden, är den direkta kontakten mellan domsagopersonalen och folket inskränkt till den närmare beröringen med nämndemännen. Beröringen med folket i övrigt inskränker sig till den, som kan erhållas vid domarebordet. Det finns emellertid ett ytterligare, mycket viktigt skäl för stora domsagor. Det har enstämmigt sagts, att processreformen kommer att medföra ökade krav på »lagmannens» skicklighet och förmåga. Men uppenbart är att en aldrig så skicklig och duglig domare icke kan upprätthålla intresse och kunskaper, om det icke finns tillräckligt material, som ger honom tillfälle att utöva sina kunskaper och sporrar intresset till upprätthållande av desamma. Ovillkorligen kommer även den mest intresserade och kunnige domare att »slöa till», om han mera sällan blir i tillfälle att begagna sina kunskaper, eller också tvingas han att utom tjänsten söka föremål för sina intressen. Ingen av sitt kall intresserad domare kan nämligen känna sig tillfreds med att ägna sina juridiska insikter huvudsakligen åt en massa bagatellmål av huvudsakligen likartad och allt annat än intresseväckande beskaffenhet, såsom motorfordonsförseelser, lönnbränning, barnuppfostringsbidrag med mera. En reform genomförd under sådana förutsättningar torde vara dömd att misslyckas. Kommer så därtill att advokaterna hava helt andra och bättre förutsättningar att komma i kontakt med rättslivets alla förhållanden, är det fara värt, att domaren i jämförelse med advokaten blir icke blott den mindre erfarne utan även den mindre insiktsfulle. En sådan utveckling måste till varje pris undvikas. Belysande såväl för arbetsbördan i Umeå domsaga, såvitt gäller den rent dömande verksamheten som arten och beskaffenheten av förekommande mål, är följande tablå. 1 Därav torde framgå att domsagan i sitt nuvarande omfång icke ens under nu gällande organisation kan anses lämna tillräckligt material i fråga om den rent dömande verksamheten, än mindre vid en organisation, som den ifrågasatta. Enligt den föreslagna indelningen skulle den nybildade Umeådomsagan utgöras av nuvarande Umeå domsaga, Nordmalings och Bjurholms tingslag, Bygdeå socken och Umeå stad. Statistiken utvisar, att antalet mål i Nordmalings och Bjurholms tingslag äro till antalet något mindre än i Umeå domsaga. Till beskaffenheten torde 1
Här utesluten.
156 de vara ungefär likartade. Statistiken utvisar jämväl att målens antal i Nysätra tingslag är obetydligt. Som Bygdeå socken med avseende å invånareantalet utgör jämnt hälften av tingslaget, torde halva antalet mål kunna antagas härröra sig från Bygdeå socken. Antalet mål vid Umeå rådstuvurätt framgår av statistiken. Det sammanlagda antalet mål i den sålunda föreslagna domsagan är icke större än att arbetsbördan skulle bliva ganska rimlig. Det kan till och med sägas att ovan anförda synpunkter och ett rationellt kvalitativt utnyttjande av arbetskrafterna fordra minst det arbetsmaterial, som sålunda skulle erbjudas. Om behovet av arbetskraften är det givetvis svårt att göra något bestämt uttalande, helst som denna fråga väsentligen sammanhänger med huru den icke juridiskt bildade arbetskraften kommer att utnyttjas. Som jag ovan anfört kan — naturligtvis under uppsikt av ansvarig tjänsteman — det överlåtas å skrivbiträden att i mycket stor utsträckning taga befattning med inskrivningsväsendet. Sker i detta hänseende en rationell arbetsuppdelning, äro säkerligen de av de sakkunniga föreslagna arbetskrafterna tillräckliga. Ä r det sålunda uppenbart, att arbetsbördan icke lägger hinder i vägen för den föreslagna domsageindelningen, återstår att undersöka, huruvida lokala förhållanden med hänsyn till avstånd och kommunikationer kunna utgöra något hinder. I detta hänseende torde det med avseende å Nordmalings och Bjurholms tingslag vara tillräckligt att påpeka, att detta tingslag för närvarande har sitt tingsställe i Nyåker, beläget vid Norra stambanan, som går igenom tingslaget ungefär på mitten med Nordmalings och Hörnefors socknar på den östra och Bjurholms socken på den västra sidan. Resan från Umeå till Nyåker tager ett par timmar. Då Nyåker är föreslaget att bibehållas som bitingsställe, torde från befolkningens sida något vägande skäl mot indelningen icke kunna framläggas, i all synnerhet som tingslagets kansli redan är förlagt till Umeå. Beträffande Bygdeå socken är avståndet från Umeå till socknens norra gräns omkring 6 mil. På denna sträcka upprätthålles daglig busstrafik jämväl vintertiden. Socknens huvudort är Robertsfors. Sedan beslutad och redan delvis färdigbyggd väg blivit slutligen utbyggd, vilket beräknas ske inom de närmaste två åren, blir avståndet från Umeå till Robertsfors omkring 4.5 mil. Den föreslagna domsagan skulle med undantag för en mindre del av o Bjurholms socken komma inom en cirkellinje med sex mils radie med Umeå som medelpunkt. Häradshövdingen i Västerbottens mellersta domsaga (R. SELDÉN) : J a g anser mig i allt väsentligt kunna ansluta mig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar till Kungl. Maj:t i ämnet avgivna underdåniga yttrandet. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna grundlönen åt lagmännen vill jag dock uttala, att densamma enligt mitt förmenande tillmätts så knappt, att en god rekrytering av lagmän — åtminstone i de domsagor, där enbart grundlön är avsedd att utgå — äventyras. Enligt det betänkandet bifogade, av häradshövdingen Schlyter uppgjorda utkast till domkretsindelning skulle nuvarande Västerbottens mellersta _ domsaga uppdelas så, att Bygdeå socken av Nysätra tingslag överfördes till en domkrets med kansli och huvudtingsställe i Umeå, i utkastet benämnd Umeå domsaga, samt återstoden av domsagan till en domkrets med kansli och tingsställe i Skellefteå, i utkastet benämnd Skellefteå domsaga. Med hänsyn till den genomgripande förbättring i kommunikationsförhållandena, som^ automobiltrafikens snabba utveckling i länet åstadkommit, synes mig — såsom jag nyligen varit i tillfälle att framhålla i ett av mig avgivet yttrande angående en av K. B. i Västerbottens län till Kungl. Maj:t gjord underdånig framställ-
157 ning angående omreglering av domsagorna i länet — de ökade avstånden till tingsställena icke utgöra hinder för en dylik uppdelning av mellersta domsagan. Att någorlunda tillförlitligt beräkna den blivande arbetsbördan inom de sålunda bildade två n3^a domkretsarna finner jag däremot mera vanskligt, Arbetsbördan inom blivande Skellefteå domsaga torde emellertid icke behöva befaras bliva större, än att lagmannen under normala förhållanden borde medhinna att själv handlägga de mål och ärenden, som han enligt grunderna för den tilltänkta arbetsfördelningen har att befatta sig med. Arbetsbelastningen inom Umeå domsaga bliver givetvis betydligt större. I saknad av tillförlitligt material för bedömande särskilt av tyngden av den nuvarande arbetsbördan vid rådhusrätten i Umeå vågar jag icke göra något bestämt uttalande angående arbetsbelastningen inom tilltänkta Umeå domsaga. Vad slutligen behovet av arbetskrafter angår, är det likaledes synnerligen svårt att därom bilda sig en säker uppfattning. Till en början vill jag understryka, vad Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande jämväl framhållit, att de sakkunniga vid sina beräkningar av antalet vid underrätterna nu tjänstgörande jurister endast medtagit det antal, som inneha verklig anställning vid underrätterna, men däremot icke de notarier, som tjänstgöra utan förordnande. För Västerbottens mellersta domsagas vidkommande har sålunda upptagits allenast en notarie, ehuru å kansliet mestadels, förutom förste notarien, tjänstgjort en biträdande notarie. De sakkunniga hava såsom erforderligt antal juridiskt bildade befattningshavare, frånsett lagmännen, beräknat för Skellefteå domsaga en rådman och en sekreterare samt för Umeå domsaga två rådmän och två sekreterare. Vad Skellefteå domsaga angår, håller jag dock före, att det blir erforderligt att därstädes anställa ytterligare en rådman för biträde vid den dömande verksamheten. Huruvida de för Umeå domsaga föreslagna arbetskrafterna äro tillräckliga vågar jag ej bestämt yttra mig om. Häradshövdingen i Västerbottens norra domsaga (A. HEDBORG) ansluter sig i huvudsak till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: De sakkunniga hava enligt mitt förmenande i en del fall föreslagit alltför Lantdomstora domsagor. En domsagas invånareantal bör ej vara större än sextiotusen sagornas storä sjuttiotusen, på det att vederbörande domare må kunna uppehålla nödig person- och lokalkännedom. J a g anser det ej lämpligt att öka domstolskretsarna och minska antalet Lantdomstonämndemän, utan böra de senares antal bibehållas vid 12. Dessutom skulle l a r n a s . or s a " det vara på sin plats att för varje nämndeman i hans distrikt valdes en sup- m s a t l o n pleant, som vid fall av jävsförhållande eller sjukdom för nämndemannen kunde inkallas åtminstone i sådana distrikt, för vilka blott en nämndeman skall utses, Inträffar något sådant fall f. n., inkallar den förhindrade någon nämndeman, från annat distrikt, och detta kan hava till följd, att domstolen ej kan erhålla upplysning angående något förhållande av vikt, till stort men för ett ärendes avgörande inom skälig tid. Lagmannen bör så mycket som möjligt vara befriad från de göromål, som ej hava avseende å den dömande verksamheten. Bland hans åligganden bör dock ingå överinseendet över inskrivningsväsendet så till vida, att han skall svara för att fastighetsböckerna äro överensstämmande med respektive lagfarts- och inteckningsprotokoll. Detta dels därför att lagmannen bör få kännedom om
158 fastighetsförhållandena i domsagan och dels med hänsyn till vikten av det riktiga förandet av lagiärtsböckerna, som antagligen framdeles skola ha vitsord med avseende å lagfartsförhållandena, och av inteckningsböckerna, som redan ligga till grund för gravationsbevisen. I lantdomkretsarna komma väl framdeles lagfarts- och inteckningsböcker att sammanföras till fastighetsböcker, liknande de redan i städerna befintliga. Arbetsbördan De sakkunniga räkna — utgående från processkommissionens förslag till inom lantdom- rättegångsförfarandet — med möjligheten att minska arbetskrafterna vid de frtganTin'in b l i v a n d e domstolarna. skränkning av Detta tror jag ej bliva möjligt, även om man räknar med den minskning tjänstemän- som kommer att ske genom indragning av en del borgmästare och rådmän, nens antal. För a t t emellertid kunna någorlunda bestämt yttra sig därom, måste man bland annat hava fastslaget huru vidlyftigt protokollsförfarandet efter processreformens genomförande skall bliva. Koncentrationen av handläggningen av de civila målen kommer naturligtvis att medföra minskat arbete med protokollsföringen i dylika mål, men den föreslagna förberedande handläggningen av dessa mål utökar det nuvarande arbetet. Vad som alltid bör intagas i protokollet anser jag vara parternas sakframställning och bevisningen. Protokollsföringen i brottmålen kommer genom de av processkommissionen föreslagna reformerna att bliva betydligt lindrigare. En icke obetydlig minskning i arbetet skulle kunna vinnas genom antagandet av lagberedningens förslag till reformering av protokollsföring i lagfartsoch inteckningsärenden, avseende att införingen i fastighetsboken skulle hava vitsord. Genom denna förenkling skulle utskriften av lagfartsprotokoll och lagfartsbevis samt av inteckningsprotokoll bortfalla och arbetsbördan, särskilt för skrivarna men också för vederbörande inskrivningsdomare (ingen kollationering eller underskrift av expeditionen) lättas. Den väsentligaste ökningen av arbetet i domsagorna innebär förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen till underrätterna. Någon egentlig lindring i arbetsbördan för underdomstolarna på landet torde därför icke genom den ifrågasatta reformen kunna uppstå, och därför kan man säkerligen icke räkna med någon minskning av tjänstemännen. LöneförhålEnligt min mening äro de föreslagna lönerna för låga. Lagmannens lön bör landena. sättas till minst 15,000 kronor ( + dyrtidstillägg) och de övriga tjänstemännens löner i proportion därefter. Angående den Betänkandet upptager endast en rådman. Enligt min mening bör där tillföreslagna sättas två rådmän. J a g erinrar om den starka utveckling av Skelleftebygden, Skelleftedom- s o m pågår och ytterligare väntas med anledning av de nyligen upptäckta malmsagan, filten i Skellefteå, Norsjö och Mala socknar. Antagligen kommer vid Bottniska viken inom Skellefteå sockens eller stads områden betydande smältverk (ett är under uppförande) och anordningar för malmtransport att anläggas. Följden torde bliva en snar och stor stegring i domsagogöromålen och därav föranledd utökning av arbetskrafter i domsagan. T. f. domhavanden i Luleå domsaga (T. SANDSTRÖM) : Enligt min mening kominer domareutbildningen på ett oroväckande sätt att äventyras genom godkännande av de sakkunnigas förslag, enligt vilket den unge juristen skall börja sin tjänstgöring å ett lagmansrättskansli och komma
159 att stanna där cirka fyra år, varefter han skall undergå provtjänstgöring i hovrätt å dess kansli under omkring ett år. Enkla expeditionsgöromål och sekreterarebestyr samt handläggning av enklare mål skulle alltså bliva domareaspiranternas så gott som enda arbetsuppgift under de fyra första åren. Provtjänstgöringen å hovrättskansli med dess arbetsuppgifter av enklare beskaffenhet torde ej tillföra aspiranterna varken någon djupare insikt i juridiska spörsmål eller mognare omdöme och ej heller i någon nämnvärd grad bereda tillfälle till .gallring bland aspiranterna. Efter provtjänstgöringen i hovrätt skall aspiranten erhålla förordnande å rådmanstjänst i domsaga under en tid av två år och därefter återvända till hovrätten för tjänstgöring där under två år. Först därefter får aspiranten besked, om han är lämplig för domarebanan. Det ligger emellertid i öppen dag, att en dylik ordning innebär en beklaglig försämring i den yngre juristgenerationens utbildning samt en stor obillighet mot de unga juristerna genom den allt för långt tilltagna prövningstiden. Vid en omreglering av domsagorna inom Norrbottens län i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas betänkande bör enligt min mening bildas en domsaga, benämnd Lule domsaga, av nuvarande Neder- och Överluleå tingslag samt Luleå stad. Denna domsaga skulle erhålla en folkmängd av cirka 45 000 invånare och bilda två tingslag med tingsställen i Luleå och Boden. Jokkmokks lappmarks tingslag bör däremot överflyttas till och förenas med Gällivare domsaga. Med hänsyn bland annat till den arbetsbelastning, som måste uppkomma i följd av överexekutorsgöromålens förflyttning till lagmansrätten, blir det nog nödvändigt att i domsagan inrättas en inskrivningsdomaretjänst, vars innehavare till någon del bör biträda även i den dömande verksamheten. Det kan dock ifrågasättas, huruvida inskrivningsdomarens arbete med inskrivningsgöromålen medger tid för annan verksamhet. I Luleå domsaga tjänstgör för närvarande tre notarier med full sysselsättning. Litterata ledamöter i Luleå rådhusrätt äro borgmästaren och en rådman, vilka båda, såvitt jag har mig bekant, så gott som uteslutande syssla med rättskipningsoch överexekutorsgöromål. De sakkunniga hava föreslagit att för den nya domsagan därjämte skulle tillsättas en rådman med fiskalskompetens, och att notariernas antal skulle utgöra tre. För min del anser jag att i den nya domsagan utöver ovannämnda befattningshavare erfordras ytterligare en rådman med fiskalskompetens, i vilket fall notariernas antal kan inskränkas till tre. Därest de sakkunnigas förslag om allenast en rådman för den nya domsagan skulle vinna beaktande, bör denne innehava assessors kompetens och antalet notarier utökas till fyra. För lagmännen hava de sakkunniga föreslagit en grundlön av 13 020 kronor med särskilt lönetillägg i de domsagor, där så skulle anses skäligt, varvid man räknat mecl ett maximum i lönetillägget av åttatusen kronor. Denna högre ersättning är emellertid avsedd allenast för lagmännen i de allra största och mest arbetskrävande domsagorna. I de mindre domsagorna skulle lagmännen icke erhålla något lönetillägg, medan i de mellanstora domsagorna lönetilläggen skulle utgå med skiftande belopp beroende på domsagornas folkmängd och areal. Efter andra än dessa faktorer hava de sakkunniga ej ansett sig kunna räkna, Denna beräkningsgrund kan dock vara synnerligen missvisande, och är detta särskilt fallet inom Västerbottens och Norrbottens län samt andra delar av Norrland. För min del anser jag också denna beräkningsgrund alltför enkel. Svårigheter torde också uppstå att på ett tillfredsställande sätt rekrytera just de mest krävande lagmanstjänsterna i de största domsagorna. Fråga är, om de skickligaste juristerna lockas att söka dessa domsagor mecl deras enligt förslaget avsevärt försämrade inkomster,
160 medan arbetsbördan icke i någon mån minskats. Enligt min tanke komma de medelstora domsagorna med ett par tusen kronors mindre inkomst att vara mest eftersträvansvärda. Slutligen vågar jag bestämt hävda, att kostnaderna i anledning av processreformens genomförande komma att väsentligt överstiga de sakkunnigas beräkningar. Ett genomgående drag hos de sakkunniga är tydligen, att alla kostnadsberäkningar — troligen för att göra anrättningen mera aptitlig •— gjorts för låga. Till sist kan jag ej underlåta yttra några ord om den föreslagna processreformen i allmänhet. J a g tror mig bra nog känna till den allmänna uppfattningen på landet inom stora delar av Svea hovrätts jurisdiktion och nödgas framhålla, att de ifrågasatta djupgående reformerna alldeles ej tillkommit såsom önskemål från den allmänhet, till vars fördel de äro avsedda. Det förhåller sig i stället så, att vår nuvarande rättegångsordning vunnit ett stadgat förtroende hos denna allmänhet och detta särskilt på den grund, att man mera bekvämt och lätt kan följa utvecklingen av ett mål, än som skulle bliva fallet med den nya processformen. Att reformera blott för reformens skulle är förkastligt. De partiella reformer som kunna behövas, såsom ifråga om mera fri bevisprövning med mera, äro lätta att genomföra med nu gällande rättegångsordning. J a g vågar slutligen påstå, att den genom ideligt omtuggande av mer eller mindre sakkunniga uppkomna vanföreställningen om onödigt långsam rättskipning i vårt land saknar fog. De uppskov som förekomma äro nästan alltid väl motiverade såväl för parterna själva som för domstolarna. T. f. domhavanden i Kalix domsaga ( F . WIBERG) : Uti betänkandets åttonde kapitel hava de sakkunniga uttalat den uppfattningen, att en befattningshavare, som vid den nya domstolsorganisationens ikraftträdande icke erhölle placering inom domstolsväsendet, icke skulle äga någon formell rätt till ersättning för löneförbättring, dyrtidstillägg och mistade sportler. Därest den av herrar Nothin och Herlitz uttalade uppfattningen att städerna skulle vara pliktiga att utgiva lönefyllnad till de nuvarande befattningshavarna för mistade sportler skulle vara riktig, frågar man sig, varför staten icke på samma grunder skulle vara ersättningsskyldig gent emot de statliga befattningshavarna. Den av de sakkunniga uttalade uppfattningen synes mig så mycket egendomligare, som de till stöd härför allenast hava åberopat ett uttalande av de sakkunniga, som den 24 september 1921 avgåvo betänkande rörande sportelsystemets avskaffande såsom avlöningsform för domare. Dessa sakkunnigas uttalande är för övrigt synnerligen vagt, då de endast förklarat, att häradshövdingarna icke äga något rättsligt grundat anspråk att lönesatserna skola bibehållas vid sitt nuvarande belopp. Med hänsyn till de sakkunnigas i annat sammanhang gjorda uttalande, finner jag dock anledning antaga att även de finna billighetsskäl tala för att befattningshavarna i sådant fall tillerkännas ersättning. Uppenbart är att frågan om rättighet eller billighet är av synnerlig betydelse för den enskilde befattningshavaren. Därest billighetssynpunkten skulle segra, kan man vara tämligen övertygad om, att den ersättning, som tillerkännes befattningshavarna, kommer att bliva skäligen minimal. Frågans ekonomiska betydelse för statsverket är äter huvudsakligen beroende på hur man ställer sig till de sakkunnigas förslag om vakans sättning av lediganslagna domaretjänster under ett antal år före reformens ikraftträdande. Att förslaget härutinnan — sett från vice
161 häradshövdingsynpunkt — är ytterst betänkligt, är uppenbart, men även från mera allmänna synpunkter torde förslaget medföra vådor. Inom statslivet har under senare åren tendensen att allenast på förordnande tillsätta tjänster gjort sig allt bredare, och fråga är väl om, därest en gång ett avbrott gjorts mot principen att domarna skola vara ordinarie, röster icke skola höjas för att vakanssätta tjänsterna även efter den nya domstolsorganisationens genomförande, åtminstone tills organisationen blivit praktiskt prövad. Nära till hands ligger en jämförelse med vattenrättsdomarna, vilka nu mer än tio år efter vattenlagens ikraftträdande alltjämt endast tillsättas på förordnande. Övriga befattningshavare i domsagorna hava av de sakkunniga helt kort avfärdats med att de såsom icke ordinarie icke kunna vålla några svårigheter vid den nya organisationens genomförande. Riktigheten av detta uttalande synes mig dock kunna sättas under diskussion. I syfte att bereda vice häradshövdingarna en mer tryggad och självständig ställning hava ifråga om möjligheten till deras entledigande stadgats samma restriktioner, som gälla för assessor. I betänkandet har denna anordning betecknats såsom en ställning närmande sig den som kommer konstituerade tjänstemän till del. Enligt 16 § i domsagestadgan är vice häradshövding skyldig att mottaga förordnande att förvalta häradshövdingeämbete eller att tjänstgöra såsom biträdande domare. I 18 § samma stadga återfinnas bestämmelser om de fall, då vice häradshövding må skiljas från förordnande, nämligen därest han i sin tjänsteutövning visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig eller under längre tid än två år varit ur stånd att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Med stöd av dessa bestämmelser vågar jag ifrågasätta, icke allenast huruvida vice häradshövding utan vidare kan entledigas utan även om vice häradshövding är skyldig att övergå till annan tjänst vid de nya underrätterna. Vidkommande de sakkunnigas kostnadsberäkningar hava så betydande kostnadsökningar för det allmänna ej ingått i den uppgjorda kalkylen, att någon överblick över de verkliga kostnaderna för processreformens genomförande ej lämnats. J a g behöver i detta sammanhang endast erinra om rese- och traktamentsersättningen till nämnden. Frågan om städernas ersättningsplikt till statsverket för statens övertagande av kostnaderna för rättskipningen befinner sig i synnerligen outrett skick. Den tämligen allmänna opinionen mot allt för stora domsagokretsar torde väl ock medföra att antalet domsagor kommer att utökas utöver de av de sakkunniga föreslagna med ty åtföljande behov av större personal. Mot de sakkunnigas beräkning av behovet av arbetskrafter inom Kalix domsaga har jag icke något att erinra. Häradshövdingen i Torneå domsaga (A. KÖRLOP) : Föreningen Sveriges häradshövdingar har i ett den 2 februari 1929 dagtecknat underdånigt utlåtande yttrat sig över ifrågavarande betänkande. Med instämmande i nämnda utlåtande får jag därutöver, vad särskilt angår Torneå domsaga, göra nedanstående tillägg. Betänkandet innefattar beträffande domsagans gränser två olika alternativ. Det ena avser, att Torneå domsaga efter reformens genomförande skulle omfatta, förutom sitt nuvarande område, även Nederkalix socken och Överkalix tingslag, vilka nytillkommande områden skulle sammanföras till ett tredje tingslag inom domsagan: Kalix tingslag. Det andra alternativet avser, att Torneå domsaga icke skulle utvidgas utan skulle behålla sitt nuvarande område. Såvitt jag kan finna, torde en sådan utvidgning av Torneå domsaga, som i förstnämnda alternativet angivits, väl kunna ske utan större olägenheter för rättskipningen. Arbetsbördan i Torneå domsaga visar tydlig tendens att min-
162 skas år från år. Delvis torde detta bero på förbättrade kommunikationer och under år 1927 stadgade tätare tingssammanträden, delvis ock på andra orsaker. Såsom exempel vill jag nämna, att ännu år 1924 vid varje tingssammanträde i Torneå tingslag handlades i regel minst 130 mål och domboksärenden, och pågingo sammanträdena därstädes då fyra till fem dagar. Numera upptaga uppropslistorna i Torneå tingslag sällan mera än trettio till fyrtio mål och domboksärenden per sammanträde, av vilka de flesta merendels äro rena bagatellmål, och pågå sammanträdena vanligen endast två dagar. Allmogen i Torneå tingslag behärskar numera ganska allmänt svenska språket, vadan någon språkförbistring numera icke nämnvärt förtynger målens handläggning i detta tingslag. I Pajala och Korpilombolo tingslag, bildat den 1 januari 1928, av de forna Korpilombolo tingslag och Pajala tingslag, pågick före sammanslagningen av tingslagen varje ting fem å sex dagar med 2—3 dagar i Korpilombolo och 3 dagar i Pajala. Uppropslistorna därstädes upptogo före sammanslagningen i båda tingslagen tillhopa 180—200 mål och domboksärenden. Numera pågår tingssammanträde i det nybildade Pajala och Korpilombolo tingslag aldrig mera än tre dagar med sammanlagt omkring 80—90 mål och domboksärenden å uppropslistan för varje sammanträde. Om, såsom är att hoppas, framdeles järnväg bygges från Övertorneå till Pajala, torde det vara att förvänta, att rättsbildade advokater oftare än vad nu är fallet anse det lönt att biträda parter vid tingen i detta tingslag, och är det anledning att förmoda, att målens antal därstädes då ytterligare nedgår. Tyvärr förekomma nämligen i detta sistnämnda tingslag ofta uppskov, som uppenbarligen kunnat undvikas, om parterna haft förstånd att bättre koncentrera utredningen till i målen relevanta fakta. Antalet häktade inom domsagan är också per år räknat ganska ringa och utgjorde under senaste femårsperiod: Ar 1924 » 1925 > 1926 > 1927 > 1928
11 personer 8 11 7 » och 9 > .
Enligt tillgänglig statistik hade Torneå domsaga den 31 december 1927 27 576 invånare, och hade den del av Kalix domsaga, varom här är fråga, vid samma tidpunkt 19 908 invånare, eller alltså sammanlagt 47 484 personer. Emellertid torde böra påpekas, att i betänkandet synes hava förbisetts 1 en inom Torneå domsaga sammanträdande specialdomstol, vars framtida öde vid rättegångsreformens genomförande icke berörts, nämligen gränstullrätten i Norrbottens län, vilken sammanträder i Haparanda. Då det avses, att rådstuvurätterna, som i regel äro fora i tullmål i första instans, skola försvinna och ersättas med lagmansrätter, torde dock betänkandet få anses innebära, att även gränstullrätten skall borttagas, och att dess arbetsbörda skall övertagas av respektive lagmansrätter, d. v. s. huvudsakligen lagmansrätterna inom Torneå domsaga. Enligt tillgänglig statistik har gränstullrättens arbetsbörda under åren 1921 •—1926 varit följande: År 1921 . 1922 . 1923 . 1924 . 1925 . 1926 . 1
Från föregående år uppskjutna mål 15 56 63 34 31 12
Under året inkommande mål 151 180 122 87 59 49
Jfr dock betänkandet s. 393 not 1.
Summa 166 236 185 121 90 61
Under året slutligt handlagda mål 110 173 151 90 78 49
Till följande år uppskjutna mål 56 63 34 31 12 12
163 Om emellertid det alternativ, som avser, att delar av nuvarande Kalix domsaga skulle förenas med Torneå domsaga, skulle komma i tillämpning, torde böra för domsagans skötsel beräknas en lagman och två rådmän, av vilka den ena rådmannen bör hava att syssla med inskrivningsärenden och den andra med dömande verksamhet i enklare mål. I dylikt fall torde ock böra för domsagan beräknas 3 notarier och 3 skrivbiträden. Beträffande sammanträdesturerna synes betänkandet, med hänsyn till kostnaderna för statsverket, förutsätta, att sammanträden i de olika tingslagen i regel icke skulle hållas oftare än vad nu är fallet. Såvitt jag kan finna, skulle, om man räknar med 5 allmänna tingssammanträden årligen i det sålunda nytillkommande Kalixtingslaget, sammanträdena väl medhinnas i domsagan. Lämpligen kunde nämligen i Kalixtingslaget ting hållas 3 gånger på våren och 2 gånger på hösten de månader, då ting icke hålles i Pajala och Korpilombolo tingslag. Skulle emellertid nyssnämnda alternativ för domsagans område icke komma i tillämpning utan domsagan begränsas till sitt nuvarande jurisdiktionsområde, torde för domsagans skötsel krävas allenast 1 lagman och 1 rådman samt 2 notarier och 2 skrivbiträden. Häradshövdingen i Gällivare domsaga ( J . LARSON) uttalar sin anslutning till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet samt anför därutöver: Ehuru Gällivare domsagas redan nu ofantligt stora areal genom en utökning med Jokkmokks tingslag kommer att ytterligare avsevärt förstoras, anser jag mig dock med hänsyn till järnvägsförbindelsen mellan Jokkmokk och Gällivare och den relativt ringa folkmängden i nämnda tingslag böra tillstyrka förslaget om samma tingslags överflyttning till Gällivare domsaga. Det av municipalnämnden och municipalstämman i Kiruna samt kommunalstämman i Jukkasjärvi församling gjorda förslaget om domsagans kanslis förläggande till Kiruna anser jag mig, på de av de tingshusbyggnadsskyldiga i Gällivare tingslag anförda skäl 1 , icke kunna biträda, ehuru Kiruna har den största folkmängden av samhällena i domsagan och under de närmaste åren kommer att ytterligare tillväxa i invånareantal. Den av nämnda myndigheter lämnade uppgiften att Jukkasjärvi tingslag medför största arbetsbördan för domsagan torde icke vara med verkligheten överensstämmande. Det är visserligen sant, att målens antal är större i Jukkasjärvi tingslag än i Gällivare tingslag, men som en betydande del av målen i Jukkasjärvi tingslag är polismål av synnerligen enkel beskaffenhet, under det att målen i Gällivare tingslag ofta, i synnerhet de från de mer avlägsna byarna, äro av en mer invecklad och tidsödande beskaffenhet, samt småprotokollens antal är ungefär lika i de båda tingslagen, torde snarare Gällivare tingslag medföra den största arbetsbördan. Därom synes även vittna det förhållandet, att ett och annat tingssammanträde i Kiruna på senare tiden kunnat medhinnas på två dagar, under det att tingen i Gällivare alltjämt måst utsättas på tre dagar. Genom domarekansliets förläggande till Kiruna skulle även landsbygdsbefolkningens i Gällivare tingslag möjlighet att personligen besöka domarekansliet betydligt försvåras. Gent empt de i betänkandet förekommande uppgifterna att det nuvarande tingshuset i Gällivare efter genomgången reparation torde kunna användas till 1 De tingshusbyggnadsskyldiga yttrade följande: Då Gällivare alltsedan domsagans bildande varit huvudtingsställe och kansliort och enär bärande skäl saknas för kansliets förflyttning till Kiruna, isynnerhet om domsagan utökas med Jokkmokks tingslag, samt då Gällivare tingslag såväl till areal som folkmängd är större än Jukkasjärvi och därtill har en flerdubbelt större landsbygdsbefolkning fördelade i en mängd småbyar, anse vi att domsagans kansli även i fortsättningen bör vara förlagt till Gällivare.
164 kansli- och tingslokal, och att tingshuset i Vittangi fortfarande torde kunna göra tjänst, får jag hänvisa till dels de tingshusbyggnadsskyldigas i Gällivare tingslag gjorda uttalande att en ombyggnad av tingshuset i Gällivare är nödvändig, dels ock den i protokollet över sammanträde med de tingshusbyggnadsskyldiga i Jukkasjärvi tingslag den 23 januari 1929 gjorda anteckningen att Jukkasjärvi kommun på grund av det nuvarande tingshusets förfallna och otidsenliga skick beslutat uppföra ett nytt tingshus i Vittangi. I yttrandet framhålles slutligen, att kostnaden för hållande av domarkansli endast bör läggas på det tingslag, inom vilket kansliet är beläget. Häradshövdingen
i Kinda
och Ydre
härads
domsaga (C. H. G. CEDERyttrande, som avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, men anmäler i några punkter en avvikande mening och anför: I likhet med kungl. Svea hovrätt och de sakkunniga finner jag starka skäl föreligga för en sådan ordning, att särskilda inskrivningsdomare endast i undantagsfall anställas. (Sid. 4 i yttrandet.) Däremot biträder jag föreningens gensaga mot de sakkunnigas uttalande rörande betydelsen i arbetshänseende av ifrågasatt begränsning av lagmannens befattning med inskrivningsväsendet. (Sid. 6.) Den ifrågasatta begränsningen skulle säkerligen medföra allenast obetydlig lättnad i arbetsbördan, eftersom lagmannen för att kunna utföra på honom ankommande del av arbetet måste genomgå handlingarna och granska fastighetsböckerna. I anslutning härtill och med hänsyn till den ringa folktätheten inom vidsträckta delar av riket anser jag, att bildande av så stora domsagor, som de sakkunniga förutsatt, måste medföra betydande olägenheter. Lagmannens befattning med det synnerligen viktiga inskrivningsväsendet bleve säkerligen åsidosatt och domstolens tillgänglighet för allmänheten avsevärt försvårad. Väl hava kommunikationerna på landsbygden avsevärt förbättrats, men resor på längre avstånd upptaga alltjämt mycken tid och medföra ökade utgifter i jämförelse med de nuvarande förhållandena. I detta sammanhang må — utan vidare reflexioner — anmärkas, att, efter det i Frankrike år 1926 227 underdomstolar indragits (se Sv. Juristtidning år 1927, sid. 232) dagspressen nu meddelar, att deputeradekammarens majoritet vill återupprätta flertalet och regeringen 150 av samma domstolar. I den händelse domsagorna skulle bibehållas vid den nuvarande medelstorleken, erfordras ny utredning rörande de organisatoriska förhållandena i samband med reformen. Skulle däremot de sakkunnigas förslag härutinnan följas, instämmer jag med vad föreningen i dessa delar yttrat. I fråga om domareutbildningen och befordringsgången skulle jag dock vilja tillägga, att, därest notarierna icke få tillfälle att före tjänstgöring i hovrätt fungera som domare i vidsträcktare omfattning än de sakkunniga förutsatt, de, som ämna inträda i administrativa verk eller ägna sig åt advokatverksamhet, näppeligen komma att anse tjänstgöringen i lagmansrätten lämna tillräcklig valuta för de fyra år, som därtill skulle åtgå. Rekrytering och urval komma i följd härav säkerligen att bereda svårigheter. SCHIÖLD) ansluter sig i huvudsak till det underdåniga
Vad särskilt angår frågan om Kinda och Ydre härads domsaga, är ju givet, att, för den händelse ny domkretsindelning kommer att ske för åstadkommande av större domsagor, domsagan icke kan såsom sådan bibehållas. Vid nyindelning torde Kinda härad böra förenas med domsagan i Linköping samt Ydre härad med domsagan i Eksjö, med vilken stad åtminstone häradets södra del har ekonomiska och kulturella förbindelser. Att förena Ydre härad med domsaga
165 i Motala är uppenbart orimligt, såsom en blick på kartan visar. Båda häradenas nuvarande tingsställen böra bibehållas såsom bitingsställen. Även om så sker, komma i följd av reformen domsagans invånare i sämre ställning än nu både med hänsyn till domstolens tillgänglighet och — sannolikt — med hänsyn till antalet tingssammanträden, för närvarande femton årligen. Häradshövdingen i Mjölby domsaga (E. G. H. PETERSSON) : Beträffande det förslag till landets indelning i domsagor, som betänkandet innehåller, får jag, i vad detta förslag berör den mig anförtrodda domsagan, uttala, att jag i likhet med domsagans tingshusbyggnadsskyldiga invånare finner en så betydande utvidgning av domsagan, som i förslaget antydes, vara i hög grad olämplig. Om denna domsaga, såsom förslaget innebär, skulle förenas med dels Aska, Dals och Bobergs härads domsaga, dels städerna Motala, Skänninge och Vadstena, dels två stora socknar av Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, dels ock, eventuellt, även hela Ydre härad, skulle härigenom bildas en domsaga av den storlek, att domstolen därinom uppenbarligen måste komma att förlora den karaktär, som är utmärkande för de nuvarande häradsrätterna. För en sådan utveckling hava ju rikets samtliga hovrätter bestämt varnat i sina över processkommissionens betänkande avgivna utlåtanden. Och detta säkerligen icke utan mycket bärande skäl. Skulle emellertid emot ortsbefolkningens enhälligt uttalade mening en utökning av den nuvarande domsagan anses ofrånkomlig, synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke en sådan utvidgning, som innebär att till domsagan överföres, utom Skänninge stad, staden Vadstena samt Dals härad — ett härad, som gränsar intill både nämnda stad och Lysings härad och med detta tidigare varit förenat i en domsaga — må kunna anses tillfredsställande. Ur geografisk synpunkt torde emot en dylik reglering icke vara något att erinra; ej heller kan som hinder däremot anföras någon saknad av goda väg- och järnvägsförbindelser med Mjölbydomsagans tingsställe och domarekansli. I händelse en sådan överföring sker, torde ett bitingsställe lämpligen kunna förläggas till Vadstena. Vad beträffar det eventuellt framkastade förslaget, att Ydre härad skulle läggas under samma jurisdiktion som de områden, vilka äro avsedda att bilda den nya s. k. Aska (eller Vifolka) domsagan, kan jag icke annat än dela de tingshusbyggnadsskyldigas uppfattning om olämpligheten därav. I betänkandet antydes, att vid en ombildning av de nuvarande jurisdiktionsområdena i västra delen av Östergötland i den riktning de sakkunniga föreslagit huvudtingsstället och kansliet skola förläggas till Motala. Emot genomförandet av denna plan hava de tingshusbyggnadsskyldiga i härvarande domsaga rest enhälligt motstånd. Även jag anser mig böra avstyrka fullföljden av en dylik plan och hemställer, att, i händelse de sakkunnigas indelningsförslag kommer att genomföras, Mjölby såsom den mest _ centrala och med de bästa kommunikationsmöjligheterna försedda orten får bliva platsen för huvudtingsstället och kansliet och att i Motala i stället förlägges ett bitingsställe. I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att framhålla önskvärdheten av att, huru än den nuvarande Mjölbydomsagan kan komma att omdanas, den del därav, som består av Lysings härad, i fortsättningen beredes en motsvarande förmån till den, som häradet för närvarande åtnjuter därigenom, att i dess gamla tingshus i Ödeshög årligen avhålles ett visst antal ting med tremansnämnd. För den händelse Askadomsagan blir en verklighet, torde detta önskemål utan nämnvärd svårighet kunna tillmötesgås därigenom, att till Ödeshög förlägges ett bitingsställe. 12—291185
166 Vad angår den personal, som må anses erforderlig för skötseln av en domsaga av den storlek, som den föreslagna Aska(eller Vifolka)domsagan skulle erhålla, så är detta behov, enligt vad betänkandet å sid. 137 utvisar, av de sakkunniga beräknat till 1 lagman, 1 inskrivningsdomare* 1 rådman med fiskalskompetens, 3 notarier samt 5 skrivbiträden, av vilka 1 är avsett för lagmannen, 1 för inskrivningsdomaren, 1 för rådmannen och 2 för notarierna. För ett bedömande av frågan, huruvida denna beräkning kan anses hållbar eller icke, möta givetvis stora svårigheter, framförallt beroende därpå, att man ännu saknar kännedom om, huru vittgående de reformer komma att bliva, som hava till syfte att förenkla inskrivningsväsendet och inskränka den nuvarande protokollsföringen i rättegångarna, än mindre har någon erfarenhet av, huru dessa reformer, sedan de blivit genomförda, i praktiken komma att verka. Skall det nuvarande protokollssystemet i lagfarts- och inteckningsärenden utan olägenhet kunna i någon väsentlig mån inskränkas, synes, såsom lagberedningen i sitt den 31 december 1907 avgivna förslag till jordabalk uttalat, den ovillkorliga förutsättningen härför vara, att den nuvarande fastighetsbokföringen omlägges så, att den bliver för rättssäkerheten fullt betryggande. Och innan en sådan omläggning kan genomföras, måste den, såsom lagberedningen lika bestämt framhållit, hava föregåtts av allt det myckna, dryga och kostsamma arbete, som kräves innan man hinner få upplagda nya, specialiserade fastighetsböcker. Även om man i likhet med mig önskar, att en dylik systemförändring snarast möjligt måtte företagas, kan man svårligen hänge sig åt den förhoppningen, att ett sådant jättearbete som det nyss nämnda kan hinna fullbordas annat än under en ganska långt uttänjd tidrymd. I betänkandet framkastas den möjligheten, att man genom införande av ett aktsystem skulle i väsentlig mån minska arbetet i domsagorna i vad det gäller lagfarts- och inteckningsärendena. Sannolikt är, att själva utskriftsarbetet härigenom skulle bliva mindre, men för övrigt skulle, enligt min övertygelse, vinsten av ett dylikt system i de flesta fall bliva betydligt mindre än man i allmänhet föreställer sig. Man torde därför i sina beräkningar över den blivande arbetsbördan i de föreslagna nya domsagorna och över den personal, som kan komma att erfordras för deras skötsel, vara på den säkraste sidan, om man utgår ifrån, att efter rättegångsreformens genomförande arbetet i en domsaga icke i vad det gäller själva inskrivningsväsendet kommer att till sin art eller till sitt utförande nämnvärt skilja sig från det arbete, som utföres i de nuvarande domsagorna. Skulle genom förenkling eller genom ändrat system visst arbete komma att förminskas, så tillkomma ju å andra sidan genom rättegångsreformen nya arbetsuppgifter — så t. ex. i fråga om exekutionsväsendet — som torde uppväga vad som bortfallit av arbete. Från denna utgångspunkt och med stöd av dels min erfarenhet från härvarande domsaga och dels de upplysningar, som jag ur offentliga källor kunnat inhämta rörande på saken inverkande förhållanden i de områden, av vilka jämte den nuvarande Mjölbydomsagan den tilltänkta Askadomsagan skulle bestå, har jag låtit mig angeläget vara att så noggrant som möjligt beräkna myckenheten av det arbete, som under normala förhållanden bör kunna förväntas falla på en var av de föreslagna befattningshavarna i den nybildade domsagan. J a g har därvid kommit till den uppfattningen, att, för lagmannens och rådmannens vidkommande, arbetsbördan icke torde behöva bliva större eller tyngre än att den av dessa befattningshavare bör utan alltför stor svårighet kunna bäras. Däremot har jag beträffande inskrivningsdomaren icke kunnat sluta mig till annan åsikt än att det endast under förutsättning, att han för sitt arbete får ställda till sitt förfogande* minst 4 å 5 invanda, pålitliga skrivbiträden samt dessutom kan påräkna, att 1, måhända 2 notarier huvudsakligen få ägna sin sysselsättning med ärenden, som av inskrivningsdomaren lämpligen kunna dem
167 tilldelas, det kan varda honom möjligt att inom rätt tid och på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla de åligganden, som enligt betänkandet synas ämnade att falla på hans lott. I betänkandet framhålles ju angelägenheten av att arbetet specialiseras. Följdriktigt bör då ock detta ske på ett område, som under diskussionen om rättegångsreformen icke blivit tillräckligt beaktat, nämligen den del av jurisdictio voluntaria, som omfattar inskrivningsväsendet. Det är då av vikt, att på detta område huvudsakligen användes för detta ändamål fullt specialutbildad arbetskraft, som tillika är i besittning av det ordningssinne och den mekaniska färdighet, som oundgängligen måste förefinnas. Antalet fast anställda notarier torde icke behöva ökas under förutsättning, att extra notarier, som äro villiga att gå på exspektans, finnas att tillgå i erforderlig utsträckning. Av skrivbiträden torde utöver dem, som ständigt skola vara avsedda för inskrivningsdomaren, antagligen behövas 2 a 3 stycken. I betänkandet förekommer icke, så vitt jag kunnat finna, någon antydan om, vilken av domsagans rättsbildade befattningshavare som skulle få sig tilldelat att öva tillsynen över de domstolen underlydande förmyndare- och godemanskapen. I mina beräkningar har jag utgått ifrån, att denna tillsyn •—den torde enligt senast officiella statistik i den föreslagna domsagan komma att gälla förvaltningen av förmyndare- och godemanskap för omyndiga eller frånvarande personer till ett antal, som torde snarare över- än understiga 5 000 stycken — skall utövas av inskrivningsdomaren. Emot de sakkunnigas beräkning av kostnaderna för anskaffande av skrivmaterial m. m. anser jag mig böra anmärka, att den svårligen torde kunna visa sig hållbar. Visserligen torde den post å 1 500 kronor som av de tingshusbyggnadsskyldiga uppgivits motsvara den årliga kostnaden för inbindning m. m. kunna för framtiden nedbringas, enär den till väsentlig del härrör från ett numera i väsentlig mån täckt behov — ombindning av ett flertal fastighetsböcker, nyanskaffning av ett flertal rotlar, inbindning av en betydande mängd äldre arkivalier — men även med hänsyn härtill synes den av de sakkunniga beräknade kostnaden allt för låg. I förbigående må nämnas, att den av de tingshusbyggnadsskyldiga uppgivna, jämförelsevis höga kostnaden för telefonapparater och telefonsamtal har sin förklaring däri, att för domsagans räkning äro i tingshuset uppsatta tre telefoner och att någon effektiv kontroll icke kunnat hållas å samtalen från den apparat, som under ting och andra sammanträden är upplåten för allmänhetens bruk. Angående ifrågavarande betänkande i sin helhet har Föreningen Sveriges häradshövdingar tillåtits att till Kungl. Maj:t avgiva underdånigt yttrande, varav tryckt exemplar lär finnas hos kungl. hovrätten tillgängligt; och tillåter jag mig åberopa dess innehåll såsom mitt eget yttrande i de delar av ämnet, som icke blivit av mig här ovan berörda. Häradshövdingen i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga (S. NYRÉN) : Kapitel I, som avhandlar domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan, samt kapitel I I , som rör frågan om behovet av arbetskrafter vid domstolarna, föranleda följande gemensamma erinringar från min sida: Med större eller mindre fog men med en efterhand alltmera stegrad intensitet har man nu sedan 10 a 15 år klagat över extraordinarie- och vikariatsystemet vid häradsrätterna samt därvid väl städse också haft för ögonen att en kommande rättegångsreform skulle råda bot härpå. De sakkunnigas förslag innebär emellertid ett ännu längre drivet extraordinariesystem och därtill ett passagesystem av hittills okänt omfång. Av det (sid. 139) beräknade antalet, tillhopa 454, befattningshavare vid landsbygdens lagmansrätter, skulle endast de 86 lagmännen och 46 inskrivningsdomarna bliva fast knutna till domstolen; för alla de övriga skulle domstolen endast bliva en utbildnings- och passage-
168 anstalt. Anordnad på sådant sätt skulle — därom råder för mig ingen tvekan -— emellertid den nya domstolsorganisationen och därmed i väsentlig grad även rättegångsreformen bliva förfelad. Då man vid rättegångsreformens förberedande övergivit tanken på att inrätta olika domstolar för olika slags mål och ärenden och i stort sett vidblivit det nuvarande systemet med allmänna domstolar, kompetenta att upptaga i det närmaste allt, måste man, såsom en första förutsättning för att lagmansrätterna väl skola fylla sitt värv, uppställa kravet på en rationellt ordnade och grundligt genomförd arbetsfördelning vid dessa domstolar. Härtill fordras i första hand att lagmannen vid sin sida har en inskrivningsdomare, som sköter inskrivningsväsendet, samt en sekreterare, som svarar för all protokollsföring, registrering, expedition m. m., i den mån dessa göromål ej sammanfalla med inskrivningsväsendet. Långt mindre viktigt är det att vid lagmannens sida fungerar en s. k. rådman för handläggning av de mindre betydande målen. Inskrivningsdomaren och sekreteraren måste nödvändigtvis förvärva sig en noggrann kännedom om fastighets- och andra lokala förhållanden samt varjehanda befattningshavare, enskilda personer, bolag och institutioner inom domsagan. Först då kunna inskrivningsdomare och sekreterare fullt självständigt och nöjaktigt besörja sin tjänst utan att ständigt falla lagmannen till last med allehanda rådfrågningar samt med arbetets »ledande» eller »övervakande», som det ofta heter i betänkandet, och först då kan lagmannen någorlunda ostört ägna sig åt sin egentliga uppgift, rättskipningen. För att kunna uppnå den nödiga specialkunskapen och självständigheten i sitt arbete måste emellertid inskrivningsdomare och sekreterare oundgängligen vara fast och kontinuerligt anställda vid lagmansrätten. De sakkunniga ha själva (sid. 47) uttalat att inskrivningsgöromålens »övervakande» måste utföras av en person, som mera stationärt är bunden vid domsagan. Emellertid har det redan i följande mening befunnits att »övervakningen» lämpligen bör bibehållas hos lagmannen — nämligen i domsagor där inskrivningsdomare saknas. De sakkunniga ha vidare till närmare precisering av »övervakningens» innebörd upptagit det av Svea hovrätt framförda förslaget att »själva avgörandet i ärendena» skulle fattas av lagmannen samt att denne jämväl skulle bära »ansvaret» för anteckningarna i fastighetsboken. Ytterligare heter det (sid. 4 8 ) : »Att lagmannens sålunda begränsade befattning med inskrivningsväsendet i dessa domsagor skulle komma att över hövan inkräkta på den tid han bör ägna åt den egentliga domareverksamheten lär icke vara att befara.» Mot denna uppfattning vill jag inlägga den bestämdaste gensaga. Att övervaka eller hava ansvaret för inskrivningsväsendet eller att fatta avgörandet i ärendena innebär, att man måste genomgå de till ärendena hörande handlingarna och upplysningarna samt justera innehållet och formen för varje dithörande protokoll, beslut och iästighetsboksanteckning, eller med andra ord just det arbete, som för närvarande på domsagokanslierna tager så oproportionerligt stor del av tiden i anspråk, att häradshövdingens rättskipande verksamhet därigenom tränges i skymundan, och varpå man genom lagstiftningen om tremansnämndsting och genom bestämmelser i domsagostadgan sökt råda någon bot genom att giva häradshövdingen vissa möjligheter att överflytta arbetet och ansvaret därför på rättsbildade biträden. Om de sakkunniga och Svea hovrätt hysa den tron att »övervakning» och »avgörandet» av ärendena skulle innebära något mindre än vad av mig här framhållits, så fara de storligen vilse. Långt mindre viktigt än att vara biträdd av inskrivningsdomare och sekreterare är det, såsom jag redan nämnt, för lagmannen att vid sin sida hava en s. k. rådman för behandling av de mindre betydande målen. I varje domsaga,
169 där målens antal så kräver —• och detta torde blott undantagsvis icke bliva fallet — böra emellertid sådana befattningshavare finnas anställda. Något giltigt skäl för att i stor omfattning låta dessa poster beklädas av unga, föga erfarna män med allenast s. k. fiskalskompetens har icke blivit i betänkandet förebragt. De mål, som äro tillämnade rådmannen, äro i många fall allt annat än lätt handlagda och lätt avdömda. För att ej lagmannen onödigt mycket skall belastas med råd och hjälp åt rådmannen och för att tillgång må finnas till fullt lämplig vikarie för lagmannen, bör rådmannen ingenstädes hava lägre kompetens än den s. k. assessorskompetensen. Det ovan sagda står med den fullaste evidens klart för mig, om jag tänker mig att jag vore lagman i den tillämnade domsaga, som jag kan anses närmast representera, nämligen »Bråbo» domsaga (sid. 81), i vilken de sakkunniga tänkt sig en rådman med fiskalskompetens och 3 notarier, ställda vid lagmannens sida. Här skulle lagmannen alltså handhava och svara för de årligen förekommande 2 600 lagfarts- och inteckningsärendena med all åtföljande protokollering och registrering, hela förmynderskapsväsendet, alla ägodelningsoch synefrågor, fastighetsexekutionsväsendet och åtskilliga andra överexekutorsgöromål, hela det numera allt mera betungande stämpelredovisningsväsendet, statistiska uppgifter, kungörelser och åtskillig annan administration, handledning och utbildning (sid. 48) av »de unga domareaspiranterna» som tjänstgöra i domsagan o. s. v., samt dessutom finna tid att minst en gång i veckan hålla huvudförhandling och meddela dom i svårare mål jämte förberedande förhandling, troligen flera gånger i veckan, i sådana mål. — Den lagman, som skulle kunna bemästra alla dessa uppgifter, är säkert ännu icke född. Endast med en fast anställd inskrivningsdomare och en likaledes stationär sekreterare vid sin sida skulle lagmannen, med biträde i övrigt av en rådman och tillräckligt antal notarier, kunna lösa sina uppgifter i denna domsaga. Med vad jag hittills anfört vill jag ingalunda hava sagt, att jag, om blott fasta inskrivningsdomare och sekreterare regelmässigt finnas anställda, i övriga delar gillar det föreslagna extraordinarie- och passagesystemet. Det är tvärtom givetvis det principiellt enda riktiga att en domstols högre och lägre befattningshavare samtliga i största möjliga utsträckning äro ordinarie och fast anställda, och likaså är det uppenbart att de sakkunniga huvudsakligen med tanke på den beslutande instansens kända njugghet vid ämbets- och tjänstemäns avlöning sett sig tvungna att söka en kompromiss genom lönestatens »koncentration uppåt». Mycket skulle således ännu kunna yttras om de för domstolsarbetet menliga följderna därav att rådmän och notarier i ständigt växlande uppsättning skulle passera lagmansrätterna. Men då allt ytterligare ordande härom säkerligen vore förspilld möda, inskränker jag mina vidare uttalanden härutinnan till ett påpekande, att det föreslagna passagesystemet för domareaspiranterna skulle medföra ett orimligt flyttande från ort till ort och för de flesta utgöra ett hinder för bildande av eget hem och familj å den härför lämpliga tidpunkten. Innehållet i kap. I I föranleder mig i övrigt till följande uttalanden. Enligt min uppfattning äro de sakkunniga något för sangviniska vid beräkningen (sid. 40—43) av domstolarnas blivande arbetsbörda. Väl är det uppenbart att åtskilligt av den nuvarande protokollsföringen skulle falla bort, men man har i stället att räkna med ett synnerligen vidlyftigt aktbildnings-, diarieförings- och registreringsarbete med åtföljande arkivaliska göromål, särskilt om, såsom troligt, ett nytt fastighetsbokssystem då fått träda i tillämpning. Tager man dessutom tillbörlig hänsyn till den tidsspillan för rättens befattningshavare, som de täta sessionerna och en mellan dessa så gott som oavbru-
170 tet pågående förberedande förhandling måste medföra, så lär det näppeligen kunna antagas att summan av den nuvarande arbetsbördan överstiger summan av den kommande. Man lär därför ej heller böra räkna med någon nämnvärd minskning av nuvarande, vid underdomstolarna tjänstgörande rättsbildad personal. Behovet av arbetskrafter för »Bråbo» domsaga finner jag uppenbart för lågt uppskattat. Domsagan skulle enligt förslaget utgöras av nuvarande Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, utom Tjällmo och Godegårds socknar, samt Hammarkinds m. fl. härads domsaga och dessutom Söderköpings stad, vilkens uppgående i domsagan skulle mera än motväga Tjällmo och Godegårds socknars frånskiljande. I de nyss nämnda två nuvarande domsagorna tjänstgöra regelmässigt, utom de två häradshövdingarna, i den förstnämnda domsagan tre notarier och i Hammarkindsdomsagan två notarier, således inalles sju rättsbildade personer. De sakkunniga hava i detta hänseende felaktigt uppgivit eller antagit ett antal av allenast fem personer, troligen föranledda därtill av bristande kännedom om befintligheten av de två extra notarier, som ej äro försedda med hovrättens förordnande å sina befattningar. Omförmälda sju rättsbildade personer hava, såsom jag jämväl i fråga om Hammarkindsdomsagan har mig väl bekant, full sysselsättning å kanslierna och tagas härvid endast i synnerligen obetydlig utsträckning i anspråk för sådant arbete, vars utförande lika väl kan anförtros de ej rättsbildade skrivbiträdena. I Bråbygdens och Finspånga läns domsaga har det härutöver årligen under kortare perioder visat sig nödvändigt att anlita den hjälp i de rättsbildades arbete som juris studerande erbjudit, och härutöver är att märka, att under år 1927 i Bråbygdens domsaga tjänstgjorde, förutom mig och tre notarier, en biträdande domare utan att någon av oss någonsin behövde sakna full sysselsättning. Till den nu skisserade arbetsbördan har man att lägga skillnaden mellan Söderköpings borgmästares judiciella arbetsbörda och den på Tjällmo och Godegårds socknar belöpande arbetsmängden. Såsom oeftergivligt för »Bråbo» domsaga måste jag förty uppställa kravet, att den varder försedd med, utom lagmannen, en inskrivningsdomare, en rådman, en sekreterare och tre »notarier» eller motsvarande yngre befattningshavare, tillhopa sju rättsbildade arbetskrafter. Det förefaller mig sannolikt att jämväl för landsbygdens övriga domsagor behovet av framtida arbetskrafter i allmänhet blivit allt för lågt uppskattat, i det man utgått från felaktiga antaganden om numerären av den nu tjänstgörande rättsbildade personalen. En blick på de sakkunnigas sammanställning (sid. 137) synes mig utvisa detta såvitt angår de nuvarande häradsrätterna. Det torde, följaktligen vara sannolikt att behovet av arbetskrafter i den framtida organisationen i allmänhet är betydligt större än vad de sakkunniga beräknat. I fråga om antalet erforderliga skrivbiträden synes mig de sakkunnigas beräkningsgrund vara riktig. Såvitt angår »Bråbo» domsaga håller jag icke för omöjligt att fyra skrivbiträden skola vara tillfyllest, även om de rättsbildade befattningshavarnas antal utökas på sätt jag yrkat. I anslutning till det sagda finner jag mig föranlåten att yttra mig även angående domsagornas framtida benämning och inrättandet av s. k. bitingsställen. Föreliggande förslag upptager i mycket stor utsträckning för domsagorna benämningar, som allenast innehålla namnet på ett härad av alla dem vilka avses skola ingå i vederbörande domsaga. Ur estetisk synpunkt är detta synnerligen stötande, ur geografisk synpunkt en klar oriktighet, ur praktisk syn-
171 punkt en alldeles otvivelaktig olägenhet. »Bråbo» domsaga skulle omfatta åtta härader men ändock få sitt namn av det minsta bland dessa, Bråbo härad, som består allenast av två socknar. Vackrare och geografiskt riktigare vore då att bestämma namnet till »Bråbygdens domsaga». »Bråbygden» motsvarar nämligen ett vidsträckt område norr, väster och söder om Bråviken och innefattar utan gensägelse åtminstone fyra om ej fem av de åtta häradena. Men även detta namn synes mig ej fullt lämpligt för den blivande domsagan. Benämningen »Östergötlands norra domsaga» är enligt min mening den enda som, utan onödig namnförkonstling, på ett praktiskt och geografiskt tillfyllestgörande sätt svarar mot domsagans område. Såsom en fortsättning härav skulle naturligtvis antagas benämningarna »Östergötlands mellersta» och »Östergötlands södra» för de övriga landsdomsagorna i detta län. Jämväl i de övriga länen bör, efter min åsikt, en namngivning i möjligaste mån genomföras efter samma indelningsgrund. Mot anordnandet av alla onödiga s. k. bitingsställen får jag inlägga den bestämdaste gensaga. Vad som föreslagits härutinnan torde grunda sig mindre på en ordentlig eftertanke än på någon dunkel reflexion om att domstolens lättillgänglighet skulle kunna ställas i paritet med allmänhetens behov att hava post, telegraf, läkare, apotek o. s. v. inom räckhåll. Så förhåller det sig ju emellertid ingalunda. De ojämförligt flesta människor få under hela sitt liv alls ingen anledning att infinna sig vid rätten. För dem, som vid ett eller annat enstaka tillfälle hava att komma tillstädes såsom parter eller vittnen, lär det ej hava någon nämnvärd betydelse om de då nödgas resa några mil mera eller mindre. För dem slutligen, som yrkesmässigt och ofta infinna sig vid rätten, är det säkerligen rätt likgiltigt huruvida rätten sammanträder på det ena eller andra stället. Inskrivningsärenden torde för övrigt allt mer och mer komma att besörjas genom domsagokommissionären. Praxis är härutinnan redan på god väg. J a g vågar följaktligen påstå att behovet att hava domstolen lätt tillgänglig ej är mycket större än behovet att hava länsstyrelsen eller annan för länet central myndighet lätt tillgänglig. — För domstolen är det däremot uteslutande av ondo att behöva fara bort och hålla session på ett »bitingsställe». Domaren ryckes ur sin invanda arbetsmiljö samt berövas tillgången till sina litterära och arkivaliska hälpmedel, mer än någonsin förr oumbärliga vid en rättegångsordning, där dom i allmänhet skall meddelas i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen. Domstolen måste med andra ord komma att funktionera mindre väl på ett bitingsställe, och härpå blir i sin ordning allmänheten lidande. Därtill kommer att all arbetssplittring i och för sig är tidsödande. Förbises bör ej heller att domstolen vid resor till bitingsställen säkerligen ej kan inskränka sig till att medhava en stenograf eller memorialförare. Så som det blivande rättegångsförfarandet är planerat av processkommissionen, skall protokollsföring, i den mån den förekommer, slutgiltigt verkställas under själva rättsförhandlingen och det fullständiga, i allo motiverade utslaget förfärdigas omedelbart efter förhandlingens slut. Således måste, utom en stenograf eller memorialförare, givetvis även en maskinskriverska tillika med skrivmaskin och viss annan materiel medtagas till bitingsstället, vilket emellertid skulle göra varje resa dit till ett alltför besvärligt och tungrott företag. Det är slutligen att märka att inrättandet eller vidmakthållandet av bitingsställen med inventarier, vaktbetjaning, uppvärmning, belysning o. s. v. skulle representera en ej oväsentlig ökning av det allmännas kostnader för rättsväsendet och på denna grund komma att ses med mindre blida ögon av alla dem inom tingslaget, vilka ej kunna draga någon nytta av bitingsstället. Förslaget om bitingsställen är en konservativ rest av vår gamla tingsordning med i regel flera tingsställen inom en domsaga. Äldre tiders bristfälliga kom-
172 munikationer liksom det i äldre tider allmänna, men nu alltmera avtagande, bruket att för inskrivningsärendena komma personligen tillstädes må hava till en viss grad motiverat inrättandet av talrika tingsställen. I vår tid med dess motortrafik har en sådan ordning förlorat varje rimlig grund, undantagandes måhända en och annan särskilt vidsträckt norrländsk domsaga, och därför bör ock, med motsvarande undantag, förslaget om bitingsställen helt och hållet slopas. Vad särskilt angår det för »Bråbo» domsaga tillämnade bitingsstället i Söderköping får jag på det bestämdaste motsätta mig dess inrättande. Söderköping är beläget allenast 17 kilometer från Norrköping, dit man på 20 ä 25 minuter bekvämt kommer med järnväg eller automobil. Allmänhetens vinst av att hava detta bitingsställe är således alldeles uppenbart försvinnande liten men domstolens olägenhet av att behöva resa dit och på rak arm meddela dom i svåra mål däremot synnerligen stor. AJlmänhetens vinst av bitingsstället skulle för övrigt i vissa fall kunna förbytas i en olägenhet. Det skulle ju nämligen givetvis stå åklagare och kärande öppet att efter behag instämma sina mål till sessionerna å bitingsstället. Personer, som äro bosatta i de redan från Norrköping rätt avlägsna nordliga delarna av Finspånga läns härad, skulle därmed, stämda såsom svarande, kunna tvingas att utsträcka sin tingsresa över Norrköping till Söderköping samt gå miste om den möjlighet att tillika uträtta andra ärenden, vilken varje tingsresa till den stora staden Norrköping erbjuder. Någon tvekan om slopandet av detta föreslagna bitingsställe borde följaktligen, synes det mig, ej föreligga. Vikariatsförhållandenas ordnande, sådant som det (sid. 49) skisserats av de sakkunniga, förefaller ej tillfredsställande; man tillmäter uppenbarligen den unge och föga erfarne förste notarien allt för höga kvalifikationer. Domstolens uppgifter under ferieperioden komma nog ej att skilja sig särdeles mycket från uppgifterna under arbetsåret i övrigt. Såsom vikarie för lagman bör allenast rådman med assessorskompetens kunna ifrågakomma, och till vikarie för rådman eller för inskrivningsdomare lär nog endast en erfaren och kontinuerligt anställd befattningshavare, eller således den av mig förordade sekreteraren, böra förordnas. Rent tillfälliga vikarier, förordnade för visst mål eller dylikt, äro uppenbarligen en nödfallsutväg som ej bör eftersträvas. Att under rådmäns ferier betunga en redan förut strängt upptagen lagman med »uppsikt» över inskrivningsdomarens vikarie eller med en »jämkning av arbetsfördelning» bör icke få förekomma. Under dessa till synes menlösa ord döljer sig nämligen ett tidsödande extra arbete. Och lagmannen måste — detta kan ej nog starkt framhållas — för att kunna fullgöra sin egentliga maktpåliggande uppgift ovillkorligen förskonas från att taga befattning med vad som ej faller under denna uppgift. Kap. I I I i betänkandet ger mig anledning till ett par erinringar. Det synes mig mindre lämpligt att icke låta statsåklagaredistriktens gränser i allo sammanfalla med länsgränser. Skälig anledning torde finnas till antagande, att åtskilliga, nu ej överskådbara, olägenheter komme att uppstå om, såsom för vissa fall föreslagits, län bleve fördelade på olika distrikt. Statsåklagarnas behov av biträdande arbetskrafter finner jag anmärkningsvärt lågt uppskattat. Åklagareorganisationen vid hovrätterna ter sig skäligen svag. De s. k. hovrättsfiskalenm, på vilkas lott det väl huvudsakligen skulle falla att utföra eller fullfölja åtal i hovrätterna, torde nog bliva för unga och oerfarna och för litet rutinerade för att väl kunna fullgöra sitt värv. De komme säkerligen
173 att inom detta fack stå långt efter statsåklagarna med den sakkunskap och de höga kvalifikationer, som varje sådan åklagare efter ett visst antal års tjänsteutövning måste förvärva. Det sagda gäller, om ock i något mindre grad, om åklagareorganisationen vid högsta domstolen. Organisationen av åklagaremakten vid överinstanserna bör följaktligen enligt min mening bliva en helt annan än vad de sakkunniga tänkt sig. Kap. IV, som avhandlar frågan om befattningshavarnas löneförmåner, har blivit starkt präglat av de sakkunnigas strävan att »koncentrera lönestaten uppåt» och ger anledning till åtskilliga djupgående betraktelser. E t t flertal justitieministrar, kommittéer och nu senast de förevarande sakkunniga hava i sina uttalanden eller betänkanden anslutit sig till principen att vid domarekårens rekrytering endast det allra bästa bör vara gott nog. Principen är givetvis riktig; en var i ämnet hemmastadd person måste inse att det — bortsett från universitetslärareposterna — är inom domarekåren som samhället bäst behöver de högsta intellektuella begåvningar, som stå till buds bland de unga män vilka ägna sig åt juridiska studier. Principens antagande borde i sin ordning föranleda, att domarekårens avlöningsfrågor icke ställdes i någon som helst relation till avlöningsplanerna för andra ämbets- och tjänstemän. iSå har emellertid ej skett i förevarande betänkande, lika litet som då det vid de av mig åsyftade tidigare tillfällen gällt att förbereda eller besluta något om domares löner. Önskar man att de bästa krafterna icke skola gå till privat verksamhet utan ägna sig åt domstols- och åklagareväsendet, så måste man hava väsentligt högre avlöningar att bjuda dem än vad löneplanen (sid. 239) upptager, åtminstone från och med assessorsgraden. För de löneförmåner, som här föreslås, lär staten ej kunna förskaffa sig de skickliga rådmän, de högt kvalificerade åklagare samt de framstående hovrättsledamöter och revisionssekreterare som den nya organisationen kommer att kräva. Det kan till och med starkt ifrågasättas huruvida föreslagna president- och justitierådslöner äro till fyllest för att dessa poster också för framtiden må kunna hållas besatta med de yppersta krafterna. I fråga om lagmännens avlöning är först, liksom vid andra befattningshavares löner, att märka, att de föreslagna beloppen äro nominella och i verkliga heten skulle komma att minskas med dryga avdrag för pensions- och befordrings- eller s. k. retroaktivavgifter. Lagmännens verkliga grundlön torde därför ej mycket komma att överstiga 12 000 kronor, och härvid skulle det stanna för de minsta domsagorna. För det stora flertalet domsagor skulle anordnas ett lönetillägg, högst 8 000 kronor, inalles omkring 250 000 kronor, eller således i medeltal ett tillägg om 2 000 ä 3 000 kronor. Sammanlagt med grundlönen giver detta en medelavlöning om ungefär 15 000 kronor. Detta är emellertid en väsentligt lägre medellön än den nuvarande medelinkomsten av häradshövdingämbetena, till och med om denna, såsom i betänkandet (sid. 241) uppenbarligen skett, beräknas i underkant. Men, därest häradshövdingämbetena nu skola efterträdas aA^ väsentligt mera maktpåliggande lagmansämbeten, och därest man fordrar att dessa skola besättas med de bästa krafterna, lär det också bliva oundgängligt att förse sistnämnda ämbeten med avlöningsförmåner som äro minst lika goda som häradshövdingarnas. Enligt min mening lär detta ej kunna uppnås med mindre man tillförsäkrar varje lagman en minimiinkomst om 18 000 kronor. Lönetilläggets variation behöver ingalunda vara så vidsträckt som de sakkunniga föreslagit. Tilläggets maximum torde kunna begränsas till halva det föreslagna beloppet utan att förlora i effektivitet. Då det gällt att föreslå någon grund (sid. 249 och 250), efter vilken löne-
174 tilläggens variation skulle anpassas, hava de sakkunniga erfarit hela vanskligheten av att utfinna någon sådan samt ej heller kunnat stanna vid något visst förslag. Enligt min mening är arbetsbördans storlek den enda grund, som här kan komma i betraktande, modifierad i någon mån av kansliorternas dyrortsgruppering. En riktig uppfattning om arbetsbördan kan emellertid aldrig vinnas genom statistiska uppgifter om antalet mål och ärenden, antalet rättegångstillfällen, antalet utfärdade expeditioner eller dylikt. Endast genom statistiska uppgifter, som avse arbetsbördan omedelbart, d. v. s. uttryckt i visst antal arbetstimmar eller andra tidsenheter, kan en tillförlitlig kunskap i förevarande avseende erhållas. Förty är också den nuvarande rättsstatistiken skäligen värdelös för rättegångsreformens planläggande och borde med det snaraste avlösas av en statistik rörande arbetets verkliga kvantitet, uppmätt i tidsenheter. En sådan statistik skulle dessutom erhålla det största värde för bedömande av mångahanda andra för processreformen viktiga spörsmål än frågan om lönetilläggens variation. Vid kap. V I om domstolslokaler m. m. får jag som min mening uttala, att jag visserligen principiellt intager samma ståndpunkt som den av nya lagberedningen antagna, nämligen att staten ensam bör bekosta de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, men av praktiska lämplighetsskäl likväl ansluter mig till de sakkunnigas förslag. J a g tänker därvid närmast på att domstolen under mycket enklare former och med mycket mindre omgång kan få sina behov och önskemål tillgodosedda genom muntligt samråd med en lokal styrelse eller syssloman än genom besvärlig och tidsödande skriftväxling med statens byggnadsstyrelse. I anslutning härtill vill jag framhålla att bestämmelser tarvas, varigenom domstolen och dess befattningshavare dels tillförsäkras obegränsad rätt till fria telefonsamtal och telegram i tjänsteärenden och dels erhålla full garanti för att ej heller eljest i något avseende behöva av egna medel bestrida kostnader, föranledda av tjänsten, i vilket sistnämnda hänseende det är av särskild vikt att begreppet »skrivmaterialier» erhåller en definition, varigenom detta får största möjliga omfång. Det får t. ex. ej råda någon tvekan om att sådana materialier som sigill, lack, bindgarn, omslagspapper eller kartonger till försändning av lantmätares kartor, radérknivar, kemiska lösningar för utplånande av felskrivningar, förvaringskartonger för de olika vid varje tidpunkt under behandling liggande handlingarna och mera dylikt skall inbegripas under »skrivmaterialier». Ej heller får det vara tveksamt huruvida kostnaden för tryckning av varjehanda blanketter och formulär, som tjänsten fordrar, eller den kostnad, som kan uppstå om det i särskilt fall befinnes nödigt, att genom tryck eller liknande förfarande mångfaldiga utgående expeditioner och bevis, hör till kostnaden för »skrivmaterialier». Själva ordet »skrivmaterialier» bör då måhända utbytas mot annan benämning med vidare innehåll. De sakkunniga hava i viss mån uppmärksammat de invecklade uppgörelser som kunna bliva en följd av domsagornas tillämnade omgestaltning. Det måste emellertid observeras att även sedermera sådana uppgörelser kunna bliva erforderliga på grund av inträffande förskjutningar i tingslagens folkmängder. En stad kan växa till sådan storlek att den måste bliva en självständig domsaga, ett tingslag på landet kan tillväxa i folkmängd samtidigt med att ett angränsande tingslags befolkningssiffror minskas, allt med påföljd att en omreglering tvingar sig fram och ekonomiska uppgörelser beträffande tingshus, kanslilokal, inventarier o. s. v. bliva oundvikliga. Det är då av största vikt att lagmännen, på vilkas lott det naturligtvis kommer att falla att leda sådana uppgörelser, hava klara och fullständiga lagbestämmelser till hands
175 för frågornas avgörande. För närvarande råder, såsom jag personligen nogsamt fått erfara, den jämmerligaste brist på sådana bestämmelser. Vid förevarande kapitel vill jag slutligen anmärka att Bråbygdens tingshus i Norrköping i sitt nuvarande skick ingalunda är tillfyllest för den tillämnade »Bråbo» domsaga. Såväl kanslilokal som arkiv komma att fordra en betydande utvidgning. Särskilda rum för vittnen och advokater, som nu saknas, måste även anordnas. Det hela kommer att kräva en rätt betydande om- eller tillbyggnad av tingshuset. K a p . V I I I , vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande. Här möter det överraskande, till och med i kategorisk form framförda påståendet att häradshövdingarnas sportler icke skulle vara inbegripna i de åt dem »tillförsäkrade avlöningsförmåner». Med samma säkerhet, som präglar detta uttalande från de sakkunnigas sida, vill jag göra gällande att påståendet är oriktigt. Sportlerna utgöra väl alldeles obestridligen en del, ofta t. o. m. den väsentligaste delen, av häradshövdingarnas avlöning. I äldre tider var detta fallet i ännu högre grad än för närvarande. Den omständigheten, att beloppet icke är fixt och att sättet för dess lyftande är säreget, nämligen i form av avgifter från allmänheten, måtte väl ej kunna betaga denna inkomst dess karaktär utav avlöningsförmån. Och ej heller lär man väl kunna påstå att denna förmån icke är häradshövdingarna tillförsäkrad. Den grundar sig ju å kungl. förordning, och synes det att ett sådant sätt för dess tillförsäkrande borde vara säkert nog. De uttalanden av 1921 å r s sakkunniga, av Göta hovrätt och av nuvarande professorn Nils Herlitz, som de sakkunniga återgivit, innehålla ej heller något, som strider mot denna min ståndpunkt, utan giva fastmera stöd åt densamma. Vad särskilt angår det (sid. 320) citerade yttrandet av 1921 års sakkunniga vill jag, för att det ej må missförstås, återföra detsamma i sitt rätta sammanhang. Med lösensatsernas »nuvarande belopp» åsyfta dessa sakkunniga de dåmera allenast provisoriskt gällande, för ett år i sänder förnyade förhöjningar i expeditionslösen, som infördes under åren 1918 och 1919, men ingalunda de permanent bestämda belopp, som expeditionslösenförordningen i övrigt innehöll. Härom råder ej ringaste tvivelsmål, om man läser vad nämnda sakkunniga yttra å sid. 7 och 33 i sitt betänkande. Berörda sakkunnigas mening var således uppenbarligen den, att den expeditionslösen, som härflöt av permanenta bestämmelser i lösenförordningen, utgjorde en förmån, på vilken häradshövdingarna ägde ett rättsligen grundat anspråk och som alltså icke utan full kompensation kunde berövas dem. — Det måste betecknas såsom synnerligen _ egendomligt att man i förevarande betänkande sökt giva 1921 års sakkunnigas yttrande skenet av att avse all expeditionslösen. Vad professor Herlitz och Göta hovrätt yttrat om städers rättsliga skyldighet att i angivna fall bereda tjänstemän gottgörelse för mistad sportelinkomst, torde väl, såvitt jag kan finna, hava full motsvarighet även för statens del i dess förhållande till sina befattningshavare. o Vore så ej fallet, så skulle på förevarande område en fullständig rättslöshet råda. Statsmakterna skulle då när som helst kunna föreskriva, exempelvis, att lösen för lagfartsprotokoll och inteckningsprotokoll — som bereder mig en inkomst om ungefär 5 000 kronor årligen — ej vidare skall utgå, och detta utan någon skyldighet att hålla mig skadeslös för förlusten. Detta vore väl dock för starkt, till och med för de sakkunniga, och skulle väl ej heller kunna på allvar vidhållas. Antagligt är väl också, att de sakkunniga icke skulle vågat sitt kategoriska uttalande i frågan, därest proportionen mellan sportler och fast lön hade varit
176 ännu större till sportlernas förmån än den faktiskt är, t. ex. om det gällt tjänster, där avlöningen bestått till 3A av sportler och */* av fast lön, något som i äldre tider just var förhållandet med häradshövdingämbetena. De ovanberörda, provisoriskt gällande lösenbeloppen äro numera från och med den 1 juli 1927 definitivt inryckta i lösenförordningen, vadan numera någon skillnad mellan olika slags lösen ej förefinnes. Således: väl har staten makt att när som helst avskaffa sportlerna, men den ådrager sig därigenom också skyldighet att bereda vederbörande befattningshavare full kompensation för förlusten. De personliga lönetillägg åt f. d. häradshövdingar, som staten sålunda vid processreformens införande kan bliva skyldig att utgiva, måste tydligen sättas lika med vissa års medelinkomst av sportlerna, särskilt för varje häradshövding, och måste givetvis utgå oförminskade till dess vederbörande nått pensionsåldern 67 år. Har man, under rättsligen sett samma förutsättningar, förfarit på annat sätt vid den av de sakkunniga omnämnda löneregleringen för landssekreterare och landskamrerare, så har förfarandet varit olagligt och bör ej få upprepas. T. f. domhavanden i Hammarkinds, Stegeborgs oéh Skärkinds härads domsaga (G. GLIFENBERG) : Till en början får jag instämma i det av tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan avgivna, här bifogade yttrande och i sammanhang därmed anföra, att den bästa och lättast genomförbara lösningen av processreformen — såvitt underrätterna angår — enligt min åsikt vore att med bibehållande av den muntligt-protokollariska förhandlingsmetoden och jämväl med bibehållande av städernas jurisdiktion uppdela de största domsagorna i mindre och upphäva de på senare åren regelbundet mot ortsbefolkningens vilja genomdrivna domsagosammanslagningarna, varigenom skulle vinnas, att, såsom hittills i allmänhet varit fallet, häradshövdingen med biträde av ett par notarier och skrivbiträden kunde i behörig ordning handhava såväl den dömande verksamheten som inskrivningsväsendet i domsagan, samt att häradsrätterna icke skulle förlora sin nuvarande karaktär, vilket senare ju är ett av ingen bestritt önskemål. Inskrivningsväsendet, som ingalunda är av mindre vikt än själva dömandet, bör givetvis med hänsyn till de stora värden, som härvid, synnerligast i inteckningshänseende, stå på spel, anförtros åt den mest förfarna och med de lokala förhållandena bäst förtrogna person eller häradshövdingen själv, vadan det icke torde vara tillrådligt att helt överlämna detsamma åt en i domsagan mer eller mindre tillfälligt anställd befattningshavare, eller en ordinarie sådan, som, därest ett tillräckligt antal dylika kvalificerade befattningshavare kunde uppbringas, likväl för allmänheten skulle, såsom befarats, med mer eller mindre rätt framstå såsom innehavare av en reträttplats. Vidare är ur utbildningssynpunkt för notarierna de mindre eller medelstora domsagorna avgjort att föredraga framför de stora, ty i de förra få de tillfälle att syssla med varje slag av förekommande göromål, vilket sällan torde vara fallet i de senare. Angående utbildningen å domarebanan för övrigt lär väl ingen kunna påstå annat än att med det gamla utbildningssättet frambragts en domarekår i Sverige, vilken i anseende till skicklighet, plikttrohet och oväld fyller de högst ställda anspråk. Vid sådant förhållande torde icke skäl föreligga att införa ändring i denna äldre utbildningsform bland annat genom att låta domareaspiranterna, såsom föreslagits, efter relativt korta tjänstgöringstider cirkulera mellan underrätt och hovrätt och vice versa. Härpå skulle utbildningen fastmer komma att lida, varjämte aspiranten personligen skulle åsamkas kostnader och olägenhet genom de upprepade förflyttningarna. Endast en gammal »tingshäst» torde för övrigt förstå huru uppslitande och enerverande det är att ofta kastas från det ena verksamhetsfältet till det andra. Att ur utbild-
177 ningssynpunkt uppdela arbetet i domsagorna efter kvalitativa grunder mer än som för närvarande är fallet och alltså låta notarierna på ett relativt tidigt stadium självständigt utföra mera arbete torde icke heller vara att förorda, ty detta skulle lända till splittring i domsagoarbetets gång utan att medföra lättnad för häradshövdingen, som givetvis hade att övervaka arbetets behöriga utförande. För notariernas utbildning vore dock högst önskvärt om de, såsom förut varit fallet, finge hålla flera allmänna tingssammanträden utan föregående hovrättstjänstgöring än som nu är tillåtet. Beträffande befattningshavarnas antal, ställning och göromål i de enligt häradshövding Schlyters utkast föreslagna domsagorna torde icke någon möjlighet föreligga för det ifrågasatta ringa antalet rättsbildade personer att nöjaktigt fullgöra det dem förelagda arbete ens med den nuvarande arbetsbördan och ännu mycket mindre, om de därtill skulle belastas med beslut om häktning, beslag och husrannsakan under förberedelsen till uppdagande av brott samt överexekutorsgöromålen m. m. Att arbetsbördan skulle för befattningshavarna bliva för stor åtminstone i den föreslagna s. k. Bråbo domsaga, därom torde intet tvivel råda. Bråbo domsaga skulle bestå av nuvarande Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, med undantag av socknarna Godegård och Tjällmo, samt Hammarkinds m. fl. härads domsaga jämte Söderköpings stad. I den förstnämnda domsagan tjänstgöra regelbundet 3 och i den sistnämnda 2 notarier. I utkastet angives notariernas sammanlagda antal dock endast till 3. Antalet rättsbildade personer, som nu regelmässigt tjänstgöra i de jurisdiktionsområden, som skulle bilda Bråbo domsaga, är sålunda 2 häradshövdingar, 1 borgmästare och 5 notarier, summa 8 rättsbildade personer. Därjämte tjänstgjorde jag under år 1927 som biträdande domare i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga med uppgift att förvalta domareämbetet i den del av domsagan, som förut utgjort Björkekinds m. fl. härads domsaga. Under år 1925 förvaltade jag vidare domareämbetet några månader i den då självständiga Finspånga läns domsaga, varest då, var anställd ännu en notarie, och sedan början av 1928 har jag med ett par månaders avbrott varit t. f. domhavande i Hammarkindsdomsagan. Under dessa förordnanden har det ständigt varit fullt arbete för samtliga arbetskrafter i domsagorna, och får jag i detta sammanhang hänvisa till vad häradshövdingen Sigurd Nyrén i hithörande fråga yttrat. Härav synes, att, även om Godegårds och Tjällmo socknar, dessa båda lugna, av en laglydig bondebefolkning bebodda landsändar frånräknas, arbetsbördan i den ifrågasatta domsagan av det föreslagna antalet befattningshavare icke kan uppbäras, vilket i ännu högre grad bleve fallet om överexekutorsgöromålen och övriga nya arbetsuppgifter skulle tillkomma. Beträffande den arbetsmängd, som enligt de sakkunnigas mening skulle utföras av häradshövdingen eller lagmannen själv såväl i Bråbo som i de andra tillskapade jättedomsagorna, så torde en människa med tillräcklig kapacitet härför icke kunna uppletas, och detta så mycket mindre, därest den muntliga omedelbara förhandlingsmetoden infördes i rättegångarna med efter huvudförhandlingens avslutande omedelbart avkunnande av dom med sådant innehåll och av sådan form, som ifrågasatts. Inskrivningsdomaren, som bland annat skulle vara överexekutor och hava att utfärda gravationsbevis, synes också av cle sakkunniga fått sig pålagd en arbetsbörda, som han knappast skulle kunna uppbära. Man tanke sig bara, huru mycken arbetstid han skulle nödgas tillsätta enbart med upprättande av borgenärsförteckning m. m. vid en ej alltför invecklad exekutiv auktion å fastighet. Härtill kommer utfärdande av gravationsbevisen, som för närvarande är ett av de mera tidsödande arbetena i domsagorna. De sakkunniga hava visserligen gjort gällande, att arbetsuppgifterna i domsagorna i viss mån skulle komma att minskas, men härvid hava de rört sig med
178 antaganden, och något tillförlitligt skäl för uppgiftens riktighet är icke förebragt, vadan med största visshet kan antagas att så ej heller skulle bliva händelsen. Vidare hava de sakkunniga enligt sitt berörda antagande ansett sig kunna föreslå en minskning med 131 personer bland dem, som äro sysselsatta inom den nuvarande domstolsorganisationen, men utan någon tvekan torde av förut anförda skäl antalet befattningshavare i stället behöva väsentligt ökas, om man nämligen överhuvud vill fordra att arbetsuppgifterna nöjaktigt skola kunna förverkligas. Beträffande föreslagna rådmännens, inskrivningsdomarnas och sekreterarnas eller däremot svarande tjänstemäns ställning enligt betänkandet torde desamma böra dels beredas en mera permanent anställning i domsagorna, dels ock göras till ordinarie befattningshavare i större utsträckning än som föreslagits, ty härigenom skulle dem beredas möjlighet att arbeta under tryggare förhållanden och förvärva nödig person- och ortskännedom, på grund av vilka förhållanden arbetsresultatet skulle vinna i väsentlig mån, varjämte befattningshavaren skulle befrias från den osäkerhetskänsla, som en icke ordinarie ställning medför. Vad angår avlöningarna, kostnaderna för tingshus m. m. och åklagarväsendet ansluter jag mig till vad Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande anfört. Slutligen finner jag, att rådmannen Gustaf Tisell i Örebro i sitt yttrande, kallat »Några anmärkningar» vid ifrågakomna betänkande, måste anses hava framfört en sakligt berättigad och allvarlig kritik av betänkandet, vilket såsom innebärande en uppenbar försämring av gällande rättegångsordning och domstqlsorganisation enligt min uppfattning icke bör läggas till grund för omdaning av vårt rättegångsväsen. Häradshövdingen i Linköpings domsaga (C. ÅSTRAND) : Sett från synpunkten av domarnas utbildning och den allmänna befordringsgången, särskilt såvitt den avser hovrätterna, måste det nog erkännas, att de sakkunnigas förslag i denna del av betänkandet erbjuder betydande fördelar och avgjort är att föredraga framför processkommissionens förslag. Något annorlunda ställer sig dock saken, om den ses uteslutande från de tilltänkta lagmansrätternas synpunkt. De ideliga ombytena av innehavarna av de såsom övergångsplatser avsedda rådmanstjänsterna (passage-rådmännen kunna de väl lämpligen benämnas), i det att i regel en och samma person icke skulle komma att tjänstgöra i följd i samma lagsaga mer än högst två år och sannolikt io allmänhet under än mycket kortare tid, komma naturligtvis att medföra, att rådmännen icke bliva i tillfälle att tillräckligt grundligt sätta sig in i lagsagans och ortens speciella förhållanden. Den av de sakkunniga förespeglade eventualiteten, att samma person, vilken som notarie under första stadiet av sin utbildning tjänstgjort i en lagsaga, senare skulle kunna komma att förordnas till rådman i samma lagsaga, skulle helt säkert sällan eller aldrig i verkligen komma att inträffa. Den genom sakkunnigas förslag, om det genomföres, i jämförelse med processkommissionens förslag sålunda väsentligt minskade stabiliteten i fråga om lagsagans passage-rådman kommer säkert också, utom det att den blir till avgjord nackdel för lagsagans invånare, att medföra ganska mycket ökad arbetsbörda för den »permanente» domaren, lagmannen, vilket sakkunniga själva erkänt vid sin behandling av lagsagopersonalens löner. Häremot torde icke såsom giltigt skäl kunna anföras, att i de nuvarande domsagorna förhållandena med avseende å personalens omsättning äro likartade, ty dels kommer genom den specialisering av arbetet, som den nya ordningen avser att införa, arbetsbördan säkerligen att bliva betydligt tyngre för den blivande lagmannen, än den varit för häradshövdingen, dels
179 kommer den underlydande personalen att gent emot honom få en mycket mera oberoende ställning; han kommer icke att på långt när, så att säga, hava den i sin hand. Särskilt gäller detta rådmannen-inskrivningsdomaren, som enligt sakkunnigas förslag skulle komma att tillsättas i en betydande del av lagsagorna. J a g kan överhuvud icke obetingat anse det som ett framsteg, att genom tillsättande av särskild inskrivningsdomare lagmannens överinseende över inskrivningsväsendet och eventuellt även över arvsväsendet (bouppteckningar och förmynderskap) bleve alldeles avkopplat, snarare tvärtom, och måste således avgjort föredraga en domstolsorganisation, i vilken en sådan beskärning av lagmannens befogenhet icke annat än i de större domsagorna och särskilt i dem, i vilka städer av mera betydenhet ingå, förekommer. Detta är enligt min mening ett av de starkaste skälen mot det av häradshövdingen Schlyter på grundval av processkommissionens uttalanden uppgjorda utkastet till domsagoindelning, vilket av sakkunniga helt lagts till grund för deras kostnadsberäkningar i detalj. Vidare måste jag kraftigt opponera mig mot sakkunnigas uttalande å sid. 48, att uppsikten över inskrivnings- (och arvs-)väsendet icke skulle komma att vidare inkräkta på lagmannens tid. Skall denna uppsikt bliva verkligt effektiv, kommer den tvärtom att taga en ingalunda oväsentlig del av lagmannens arbetstid i anspråk, även om den nya processordningen kommer att medföra en betydlig reducering av den nuvarande protokollsskrivningen. Vinna dessa mina synpunkter beaktande, blir följden, att antalet av de av sakkunniga enligt det Schlyterska utkastet beräknade inskrivningsdomarna bör väsentligt inskränkas, men synpunkterna kunna också sägas vända, sin udd mot inrättande av de i utkastet förutsatta, enligt min mening onödigt och opraktiskt alltför stora domsagoområdena. E t t större antal mindre domsagor torde vara avgjort att föredraga. Härmed är jag emellertid inne på nästa kapitel av betänkandet, avseende behovet av arbetskrafter vid lagmansrätterna samt domsago- och, i viss mån, även domkretsindelningen. Visserligen hava sakkunniga å sid. 277 förklarat, att den sistnämnda icke ligger inom ramen av deras uppdrag, men det torde dock icke kunna undvikas, att även den behandlas i detta sammanhang, då även den inverkar på kostnadsfrågan. Beträffande^ behovet av arbetskrafter vid lagmansrätterna kan, vad lagmännen först angår, med skäl starkt ifrågasättas, huruvida icke sakkunniga, då de lagt det Schlyterska utkastet till grund för sin kostnadsutredning, i ett stort antal fall tagit alldeles för liten hänsyn till den stora ökning av arbetsbördan, både kvalitativt och kvantitativt, som processkommissionens förslag givetvis kommer att medföra för lagmännen. För min del är jag övertygad om, a t t ^ n indelning av domsagorna enligt nämnda utkast skulle i många fall ställa så stora krav på lagmännen, att de i allmänhet icke skulle vara möjliga att tillfredsställande uppfylla för en person även i hans bästa ålder och med alldeles obrutna kropps- och själskrafter. För att kunna i någon mån närmare belysa denna sak måste jag naturligen främst vända min kritik mot det Schlyterska utkastet, såvitt det gäller den mig anförtrodda domsagan och de angränsande domstolsområden eller delar av sådana, som enligt utkastet skulle sammanslås med varandra till en lagsaga. Till trots för all statistik och då den verkliga arbetsbördan ju aldrig kan riktigt redovisas genom än så omsorgsfullt uträknade och konstfullt sammanställda siffror, tror jag mig då med den lilla erfarenhet, jag under ett snart tjuguårigt handhavande av domareämbete i dessa trakter kunnat förvärva, våga påstå, att de göromål, som efter genomförande av det Schlyterska utkastet skulle komma att åligga lagmannen i längden överstiga en, om än så väl kvalificerad, persons krafter. Därvidlag vill jag endast påpeka, att redan i den nuvarande organisationen de goromal, som tillhöra rättskipningen och domareämbetet i övrigt, fullt upptaga
180 domhavandens i Linköpings domsaga och till väsentlig del borgmästarens i Linköping arbetstid; att redan nu rannsakningarna vid rådhusrätten i Linköping, vilka till sin mest arbetskrävande del skulle komma att åvila lagmannen, representera en betydande arbetsbörda, som i mån av den fortsatta starka utveckling av staden, som med säkerhet är att vänta, kommer att successivt allt mer och mer ökas; att förhållandet beträffande hela den av Schlyter föreslagna domsagan kommer att bliva detsamma i fråga om svårare och mera tidsödande civila mål, vilka redan nu, särskilt vad staden angår, representera en betydande arbetsbörda, som skulle, så snart det gäller mål, som medföra mera tidskrävande arbete, så gott som uteslutande falla på lagmannen; att, då ju ännu icke något förslag till arbetsordning ens i sina konturer föreligger för den nya domsagan, man visserligen icke kan veta, om och i vad mån de till domstolen överflyttade överexekutorsärendena komma att betunga lagmannen, men att det är att befara, att han, i synnerhet i början, innan särskild inskrivningsdomare tillsatts och hunnit grundligt sätta sig in i de domsagans förhållanden, som beröras av de s. k. småprotokollsärendena, skulle få en dryg del att handlägga även av dessa överexekutorsärenden, framför allt de krävande exekutiva auktionerna; att borttagandet av en del protokollsskrivning eller överlämnandet av denna till den underordnade personalen skulle, då den ändock måste övervakas, i betydligt mindre mån än som förespeglas minska lagmannens arbetsbörda; att, vad särskilt de forna domsagodelarna av den nya lagsagan angår, jorddelningslagen och därmed sammanhängande författningar, vilkas tillämpning huvudsakligen skulle komma på lagmannen, redan nu medfört så mycket ökat arbete för domhavandena, att det, vad Linköpingsdomsagan angår, utan överdrift kan uppskattas till inemot en tredjedel av hela domareämbetet, tingssammanträdena naturligtvis oberäknade, och att dessa i tillämpningen ganska besvärliga och tidskrävande lagar, ju längre de komma att tilllämpas, desto mera komma att öka arbetet; att det inom de närmaste åren förestående uppläggandet av fastighetsregistret för Åtvidabergs och Kisa municipalsamhällen och möjligen så småningom för andra samhällen inom den tilltänkta lagsagan med mera sammanträngd befolkning icke torde undgå att åtminstone i början av den nya ordningens tillämpning i rätt hög grad lägga beslag på lagmannens tid och att inordnandet i lagsagan av Kinda härad, som utgör det ojämförligt största och mest arbetskrävande tingslaget av nuvarande Kinda och Ydre härads domsaga, särskilt kommer att upptaga icke så litet av lagmannens tid framför allt genom de extra förrättningar inom häradet, som måste handläggas av lagmannen. Det torde över huvud utan överdrift kunna påstås, att sammanslagningen i rättsligt avseende av en stad med Linköpings storlek och utvecklingsmöjligheter med landsbygd är i och för sig ganska olämplig och bör om möjligt undvikas. Även om, i händelse Linköpings stad får bilda en domsaga för sig, lantdomsagan Stång-Kinda, på sätt längre ned kommer att närmare utvecklas, vid början av den nya organisationens genomförande skulle komma att innehålla en mer än dubbelt så stor befolkning som stadsdomsagan, skulle med stadens under normala förhållanden väntade starka tillväxt i invånarantal och utveckling i övrigt, under det landsbygdens befolkning väl på det hela som hittills skulle bliva så gott som oförändrad till numerären, befolkningsförhållandena i de två domsagorna, rätt snart bliva väsentligt utjämnade. Att staden nu vid sista årsskiftet gått något tillbaka i folkmängd, torde vara en alldeles tillfällig företeelse, beroende på regementsindragningarna, och alltså i förevarande avseende sakna all betydelse. På grund av det sagda är det min bestämda åsikt, att då, om processreformen, såvitt rör själva förfarandet, skall genomföras i huvudsak enligt riktlinjerna i processkommissionens förslag, en förstoring av domsagorna genom m-
181 dragning av en del av de nu existerande måste anses oundviklig, detta dock bör ske i minsta möjliga mån och eventuellt på sin höjd enligt det av sakkunniga å sid. 33 mycket knapphändigt antydda alternativet, enligt vilket lagsagornas antal skulle bliva 116. Sakkunnigas uraktlåtenhet att närmare utreda detta alternativa förslag måste betecknas såsom en så väsentlig brist i utredningen, att det med skäl kan ifrågasättas, om densamma — som synes utgå ifrån, att endast det Schlyterska utkastet är värt att vid domsagoindelningen tagas i betraktande — kan och bör utan en kompletterande utredning till avhjälpande av denna brist läggas till grund för ett slutgiltigt bedömande av ifrågavarande kostnader. Uppgiften å sid. 32 i sakkunnigas betänkande, att denna underlåtenhet skulle berott på justitieministerns direktiv, bekräftas åtminstone icke av redogörelsen för dessa direktiv å sid. IV i inledningen till betänkandet. Här söker man förgäves något som helst direktiv i det nu ifrågavarande hänseendet. Sakkunniga upplysa visserligen å sid. 338, att detta alternativa förslag skulle medföra en ökad årlig kostnad av omkring 215,000 kronor — ett i förhållande till fördelarna av detta förslags genomförande till synes ganska ringa belopp — men för ett någorlunda tillförlitligt bedömande av de sakkunnigas kostnadsförslag i dess helhet torde det vara alldeles nödvändigt, att grunderna för detta slutbelopp varda i detalj angivna. Vad t. ex. Linköpings domsaga angår, saknar man alltså i betänkandet — utöver upplysningen att Linköpings stad icke skulle ingå i den blivande lagsagan utan bilda en lagsaga för sig, vilket som sagt högeligen tillstyrkes — allt besked om, vilka nuvarande dornstolsområden lagsagan då skulle komma att omfatta. J a g förmodar dock, att jag icke löper risk att allt för mycket misstaga mig, om jag antager, att enligt alternativ 2 Kinda och Ydre härad skulle sammanslås med nuvarande Linköpings domsaga till en lagsaga och att i denna skulle anställas en lagman, en rådman med fiskalskompetens, tre eller fyra notarier och tre eller fyra icke juridiskt bildade skrivbiträden. Därvid förutsätter jag, att även enligt alternativ 2 nuvarande Mjölby domsaga skulle sammanslås med Aska m. fl. härads domsaga jämte städerna Motala, Vadstena och Skänninge till en lagsaga, vadan, även oberäknat Ydre härad, där skulle uppstå en lagsaga med mera än 76 000 invånare. Den nya lagsagan, bestående av Linköpings- samt Kinda-Ydre-domsagorna, skulle icke komma upp till högre folkmängd än omkring 62 000 invånare. Även med hänsyn till att Ydrehäradsborna torde betrakta Linköping, länsresidensstaden, såsom en mycket mera lämplig och önskvärd centralpunkt även för rättskipningen än Mjölby, torde det kunna betecknas såsom i hög grad olämpligt att utan synnerligen starka skäl — och sådana torde näppeligen kunna förebringas, såvitt fråga är om Ydre härads införlivande med Mjölby domsaga i stället för med Linköpings domsaga — från varandra skilja och lägga till olika lagsagor två tingslag, vilka under så lång tid som förhållandet varit med Kinda och Ydre härad bildat en domsaga och i övrigt hava en ganska ensartad befolkning med tämligen likartade levnadsförhållanden. Den anomalien, att dessa härad, såsom enligt det Liljestrandska förslaget skett, skulle komma att tillhöra olika statsåklagaredistrikt, skulle väl då också lättare undvikas. Att särskilt för de västra delarna av Ydre tingslag avståndet är något (i allmänhet högst ett par, tre mil) större till Linköping än till Mjölby torde mecl nutidens lätta kommunikationer hava ingen eller ringa betydelse. Från hjärtat av Ydre tingslag Österbymo, där slutpunkten av en bana Eksjö—österbymo befinner sig, till Tranås är avståndet 3^2 mil, och till Kisa 4^2 mil. Avstånden pr järnväg äro: från Tranås till Mjölby 37 kilometer, från Mjölby till Linköping 32 kilometer och från Kisa till Linköping 60 kilometer. I själva verket torde intet annat skäl kunna åberopas för Ydre härads förenande med Mjölby domsaga än att häradet, geo13—291185
182 grafiskt sett, ligger mera rätt söder om Mjölby än om Linköpings domsaga, ett skäl som icke torde vara bärkraftigt. Skulle Ydre härad komma att förenas med Norra och Södra Vedbo domsaga, varför det icke kan förnekas att rätt starka skäl föreligga, torde det kunna, sättas i fråga att med lantlagsagan i Linköping införliva Bobergs härad jämte möjligen socknarna Västerlösa och Normlösa av Vifolka härad, vilka socknars befolkning enligt uppgift önskar socknarnas överflyttande till Linköpingsdomsagan. Härigenom bleve befolkningsmängderna i, å ena sidan, Linköpingslagsagan och, å andra sidan, AskaVifolka-lagsagan fullständigt utjämnade, i det att den förra lagsagan skulle komma att innehålla 65 362 invånare och den senare 65 468 invånare. I så fall är det emellertid nödvändigt att respektive menigheter särskilt höras härom, ty något sådant förslag har hittills icke framställts och dryftats av respektive menigheter. Om jag således förutsätter, att den blivande Linköpingsdomsagan skulle komma att omfatta även Kinda och Ydre härad, anser jag det stå utom allt tvivel, att lagsagan måste tilldelas åtminstone en passagerådman, icke med fiskalskompetens utan — såsom i häradshövdingeföreningens yttrande föreslagits — assessorskompetens. Detta är nödvändigt redan med hänsyn till att överinseendet över inskrivnings- (och eventuellt arvs-) väsendet skulle fortfarande åligga lagmannen och ingen inskrivningsdomare förekomma. Vidare också med hänsyn till de föreslagna bitingsställena i Kisa (och Sund) för att icke tala om de extra förrättningar i häradena, såsom syner, ägoindelningsrätter etc, vilka icke skulle åligga lagmännen, men vartill notarierna icke kunde anses tillräckligt kompetenta. Anställandet av en rådman i lagsagan skulle även i jämförelse med nuvarande förhållanden ändock innebära en kvalitativ minskning av arbetskrafterna, då rådmannen ju skulle komma i stället för en av den nuvarande organisationens häradshövdingar. Antalet statsanställda notarier skulle, om de bestämdes till tre, bliva lika med det nuvarande antalet statsanställda. Men emellertid arbeta f. n. faktiskt fyra notarier i Linköpingsdomsagan, av vilka åtminstone de tre hava full sysselsättning, och två notarier i Kinda-Ydre-domsagan. Behovet av en fjärde notarie i den blivande lagsagan torde därför vara mycket starkt motiverat, särskilt om man tänker på, vilken ökad arbetsbörda överflyttandet av överexekutorsgöromålen, av vilka åtminstone de enklare väl skulle falla inom förste notariens arbetsområde, innebär. Dessutom vill jag i detta sammanhang framhålla, att de senast genomförda ändringarna i stämpelförordningen till den grad ökat arbetet med stämpelbeläggning och stämpelredovisning, att detta arbete jämte den minutiösa bokföring, som betingas av de förut meddelade föreskrifterna om stämpelmedlens insättning å giroräkning, upptaga en mycket väsentlig del av en persons hela arbetstid, och att härtill i regel endast kunna användas juridiskt bildade biträden. I fråga om de nya jurisdiktionernas benämningar anmärkes mot det Schlyterska utkastet, att »lagsaga» torde vara att föredraga framför »domsaga», dels emedan det bättre harmonierar med »lagman», dels ock emedan de nya domstolsområdena i flera fall i motsats mot de nuvarande domsagorna komma att omfatta även magistratsstäder och alltså kräva en mera neutral benämning än »domsaga». Beträffande Linköpingslagsagans benämning anmärkes ^särskilt, att all grund saknas för att Bankekinds härad — som redan uppgått i och omfattas av nuvarande benämningen »Linköpings domsaga» — skulle få framför de övriga, i Linköpings domsaga ingående häradena giva namn åt den nya lagsagan. Kinda härad med betydligt större befolkning borde härvidlag få företräde. F å r däremot Linköpings stad bilda särskild lagsaga, måste för denna naturligtvis reserveras benämningen »Linköpings lagsaga» och en ny benämning givas åt lantlagsagan. J a g föreslår då namnet »Stångs och
183 Kinda lagsaga». För namnet »Stångs» — som har fördelen att vara kort och lättskrivet — finnes mycket gammal hävd (se Nordisk familjebok ordet »Stångån».) Eljest finnes alltid den dock längre och banalare benämningen Östergötlands södra eller sydöstra lagsaga att taga till (under förutsättning att även Ydre härad ingår i lagsagan). Om det alternativa förslaget med 116 lagsagor, eventuellt ytterligare modifierat i riktning mot en ökning av lagsagornas antal, bleve genomfört, skulle, då väl förhållandena i landet i en hel del fall äro likartade med dem i den nu av mig föreslagna förstorade Linköpingsdomsagan, behovet av passagerådmän sannolikt visa sig vara än större än av de sakkunniga i tabellen å sid. 33 förutsatts, vilket dock skulle i viss mån motvägas av att det av sakkunniga beräknade antalet inskrivningsdomare kunde minskas. Troligen skulle väl dock totalkostnaderna för organisationen något ökas utöver vad sakkunniga beräknat, men säkerligen ej i sådan grad, att kostnadsökningen ej skulle mer än väl uppvägas av fördelarna av en dylik organisation. Att taga slutlig ställning till dessa förhållanden anser jag emellertid, som sagt, omöjligt, förr än grundligare utredning av desamma förebragts. Det har av anhängarna till systemet med stora domsagor såsom särskilt skäl härför anförts, att de skulle hava stor betydelse för domareutbildningen, i det att densamma skulle bliva mera mångsidig och fullständig än i mindre domsagor. Denna synpunkt, i och för sig riktig, torde dock icke få läggas till grund för domsagoindelningen. Vid densamma gäller det enligt min mening främst, för att icke säga uteslutande, att åstadkomma en indelning, som bäst tillgodoser menigheternas intressen genom säkerhet, snabbhet och billighet i rättskipningen, därvid dock aldrig snabbheten och billigheten få gynnas på säkerhetens bekostnad. Domsagorna äro dock till sitt syfte inga juridiska läroanstalter, och för stor hänsyn till deras möjligheter att verka även som sådana skulle enligt min åsikt snedvrida hela domsagoindelningen. Dessutom, om de sakkunnigas förslag till befordringsgångens ordnande vinner bifall och således en livlig cirkulation mellan arbetskrafterna i över- och underrätter uppstår, torde redan härigenom de unga juristernas intresse av utbildning vid kollegiala domstolar bliva fullt tillgodosett. Vad särskilt nejderna omkring Linköping angår, kan det ju icke tänkas annat än att, om Linköpings stad får bilda egen lagsaga, lagsagopersonalen där blir sammansatt på sådant sätt, att lagmansrätten, såsom ju lagrådet förordat, blir, då det gäller svårare mål, inrättad så, att den kan fungera såsom kollegial domstol. Härigenom och då den av mig föreslagna förstorade lantlagsagan i Linköping torde komma att erbjuda en mångfald av alla slags olikartade mål och ärenden till prövning och avgörande, kunna de i lagsagan tjänstgörande notariernas berättigade krav på mångsidig utbildning redan på första stadiet av domareutbildningen anses bliva fullt tillräckligt tillgodosedda. För Östergötlands del kommer ju alltid Norrköpings stad att bilda en särskild lagsaga, som torde fullt fylla landskapets behov av en större, kollegial stadsdomstol. Såsom sammanfattning av det hittills anförda får jag sålunda uttala, att jag, vad angår 1 och 2 kapitlen i de sakkunnigas betänkande, i huvudsak instämmer i häradshövdingeföreningens under rubrikerna »organisationen av underrätternas arbete», »domarekompetensen och anställningsformen», »domareutbildningen och befordringsgången» samt »beräkningen av arbetsbesparingen genom processreformen» framförda yttrande, dock att jag i fråga om inskrivningsdomarna av ovan anförda skäl anser, att lagmännen alltid och även då särskild inskrivningsdomare inrättas böra utom i de största städerna, som komma att bilda egna lagsagor, bibehållas vid överinseendet över inskrivningsoch arvsväsendet, samt att jag gent emot föreningens framställning under ru-
184 brik »domsagornas storlek» hävdar, att ett större antal mindre lagsagor böra bildas, än denna framställning synes förutsätta. Beträffande 3 och 4 kapitlen i betänkandet, avseende åklagareorganisationen och lönerna, instämmer jag i häradshövdingeföreningens yttrande, utom däri att jag anser det arbete, som förestår lagmännen, vara av så hård och uppslitande beskaffenhet, att de näppeligen kunna med tillräcklig vigör kvarstå i tjänsten längre än till 67 år och att det snarare kan ifrågasättas, huruvida pensionsåldern icke borde sättas till 65 år. Beträffande 5 kapitlet om domstolslokaler m. m. torde det kunna ifrågasättas, huruvida lagstiftning bör ske i den omfattning, som de sakkunniga synas avse. Mot principen att tingshusbyggnadsskyldiga, såsom hittills i allmänhet varit förhållandet, böra vidkännas skyldigheten att bygga och underhålla domstolslokalerna och de skäl, sakkunniga härför anfört, torde ingen invändning vara att framställa, liksom icke heller mot förslaget om lagligt åläggande för tingshusbyggnadsskyldiga att antingen utan ersättning tillhandahålla nödiga inventarier samt bekosta arbetslokalernas uppvärmning, belysning och städning jämte rikstelefon eller också till domhavandena utgiva ersättning för kostnaderna härför. I begreppet kanslilokaler måste naturligtvis innefattas nödiga arbetslokaler för lagmännen och hela deras underlydande personal. Att därutöver gratis hålla domstolspersonalen med bostad torde det väl icke hava varit sakkunnigas avsikt att inrymma bland tingslagets skyldigheter mot personalen. I denna domsaga är denna sak nu så ordnad, att å tingshuset finnas, utom arbetslokaler, bostäder för såväl häradshövdingen som två notarier, men dessa bostäder tillhandahållas vederbörande mot avtalad skälig hyra. För de tjänstgörande extra notarierna och det hittillsvarande enda skrivbiträdet finnes å tingshuset ingen härför avsedd bostad. Det torde icke kunna anföras giltiga skäl för ändring av dessa anordningar. Om, såsom sakkunniga förutsätta, sätet för den blivande »Linköpings och Bankekinds» lagsaga och således med den omfattning, det Schlyterska utkastet föreslår, skulle förläggas till härvarande tingshus, skulle i detsamma i dess nuvarande skick icke kunna beredas arbetsplatser för de sju för lagsagan enligt utkastet avsedda, juridiskt bildade arbetskrafterna, långt mindre för de ytterligare föreslagna fem skrivbiträdena. Dylika arbetsplatser finnas nu •— under förutsättning att arbetet skall kunna bedrivas någorlunda ostört och formlig trängsel ej uppstå i arbetslokalerna —• för på sin höjd sex jurister, men då finnes intet särskilt arbetsrum för flera än häradshövdingen och förste notarien. Hittills hava i lokalerna icke arbetat mer än högst 5 jurister samtidigt, och detta antal förefaller ganska lagom. Den nuvarande enda maskinskriverskan är f. n. under tiden mellan sammanträdena inhyst i det för åklagarna avsedda rummet,_ som är beläget å andra sidan av en kanslirummen från övriga lokaler åtskiljande korridor, detta huvudsakligen för att arbetet ej skall störas av skrivmaskinens slammer, en mycket viktig förutsättning för arbetets ostörda fortgång. Det torde så mycket mindre kunna ifrågasättas att för domstolspersonalen ytterligare taga i anspråk de mestadels små och otillräckliga nämndemansrummen, som dessa redan nu och än mera under den nya organisationen väl behövas för sitt egentliga ändamål och såsom sammanträdeslokaler för taxerings- och vägärenden m. m., vartill de hittills använts mellan tingssammanträdena. Den övre, av häradshövdingen till bostad nu förhyrda våningen skiljes från de i undre våningen inrymda kanslilokalerna genom en hög trappa och är redan därför mindre lämpad till kansli- och expeditionslokaler för allmänheten, vartill den ej heller skulle kunna användas utan en genomgripande, säkerligen rätt dyrbar ominredning. Den är dessutom med sina sex, i allmänhet stora rum alldeles för stor för de behov av ökat utrymme för kansliet, som skulle uppstå genom Linköpings stads och Kinda härads införlivande med domsagan, varför
185 en del rum jämte köksavdelningen, vilka icke lämpligen kunna för sig apteras till bostad och uthyras, icke skulle bliva till någon nytta eller inkomst att räkna med. Förändringen skulle alltså komma att medföra uppenbar förlust för det nuvarande tingslaget och är, som sagt, ej ändamålsenlig, så mycket mindre som byggnaden är konstruerad så, att våningarna ej kunna förbindas genom hissanordningar. I sammanhang med den gamla Åkerbodomsagans tillökning med Valkebo och Gullbergs tingslag har under åren 1923—1924 en omfattande tillbyggnad till och ominredning av tingshuset skett för den för tingshusbyggnadsskyldiga dryga kostnaden av omkring 100 000 kronor, och har därvid så mycket av tomten, som lämpligen kan användas, tagits i anspråk. Även från synpunkten att tillräckliga och lämpliga domstolslokaler för den nya lagsagan icke stå till buds i härvarande tingshus måste alltså en bestämd gensaga nedläggas mot det Schlyterska utkastet till domsagoindelning och sakkunnigas därå grundade kostnadsberäkningar. Blir däremot en indelningsplan genomförd, enligt vilken Linköpings stad får bilda egen domsaga samt Linköpings domsaga tillökas allenast med Kinda och Ydre härad eller eventuellt endast med Kinda härad, kunna för den sålunda förstorade lagsagans arbetskrafter lokaler efter endast smärre och jämförelsevis lätt genomförda förändringar beredas å tingshuset, under förutsättning dock att skrivbiträdena begränsas till tre, vilket antal torde väl räcka till. Sakkunnigas förslag om tingslagets övertagande av kostnaden för skrivmaterialier och därav föranledda skyldighet att från de avgående häradshövdingarna tillösa sig skrivmaskiner och övriga dem tillhöriga skrivmaterialier och inventarier anser jag mig på de av sakkunniga anförda skäl böra bestämt tillstyrka. Ett övertagande från statens sida av dessa skyldigheter skulle med säkerhet endast starkt öka domsagoförvaltningens tyngd och besvärligheter. Däremot torde det väl få anses tvivelaktigt, om, såsom sakkunniga föreslagit, särskild lagstiftning behöves rörande organisationen av den specialkommun, de tingshusbyggnadsskyldiga utgöra, och i övrigt rörande tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande eller om man icke kan, framdeles som hittills, utan särskilda, bestämmelser, ordna dessa saker efter de skiftande förhållandena på olika orter. Vad denna domsaga särskilt beträffar, torde något behov av lagstiftning härutinnan i allmänhet icke hava yppats. Skall emellertid lagstiftning sko, bör den naturligen göras så vid, att de olika kraven på skilda orter vederbörligen tillgodoses. I ett avseende torde emellertid dylik lagstiftning kunna tjäna ett praktiskt syfte, nämligen såvitt det avser att överflytta beslutanderätten i denna specialkommuns angelägenheter från tingshusbyggnadsskyldiga till dess på särskilt föreskrivet sätt valda och inrättade styrelse eller nämnd. Den redan nu ganska tunga apparaten med inkallande, för varje gång ett ärende även av ganska obetydlig vikt förekommer, av ombud för alla de olika socknarna, i denna domsaga redan nu ett trettiotal, för överläggningar och beslut inför häradsrätten skulle i mån av domsagornas ytterligare förstorande i så väsentlig grad som nu är i fråga bliva ännu mycket tyngre. Någon avgörande betänklighet mot dylikt överflyttande av beslutanderätten torde ej kunna anföras. Sammanträden med tingshusbyggnadsskylcligas ombud från de olika socknarna, eventuellt städerna, skulle då ej tarvas oftare än för val av styrelse och revisorer för räkenskapernas granskning samt beviljande av décharge, d. v. s. dylika sammanträden skulle ej bliva behövliga mer än högst en gång om året eller kanske t. o. m. endast t. ex. vart annat år. Beträffande de ekonomiska uppgörelserna mellan tingshusbyggnadsskyldiga i de olika, förut från varandra skilda rättsområden, som nu komma att sammanföras till nya enheter, torde de sakkunnigas förslag vara att förorda, enligt vilka dels dessa uppgörelser, såsom hittills skett vid tingslagsregleringar, överlämnas utan ingripande från statsmakternas sida åt tingshusbygg-
186 nadsskyldiga själva, dels ock såsom normer för uppgörelserna fastställas, att hyresvärdet beräknas å samtliga de för rättskipningsändamål upplåtna lokalerna, såväl för sammanträdena som för kansliet, och hyresvärdets belopp jämte de årliga kostnaderna för kansliet och rättsväsendet i övrigt enligt överenskommelse fördelas mellan tingslagets kommuner, en eventuell stad inberäknad, och att de belopp, som falla på i lagsagan nyinträdande stad eller tingslag, av staden eller tingslaget inlevereras till tingshuskassan, resp. stadskassan. Kostnaderna för bitingsställen torde däremot enligt min mening vid en sådan anordning uteslutande böra bestridas av de tingshusbyggnadsskyldiga, till vilkas förmån sådan särskild rättskipning anordnas. Anordningen med dylik hyresbetalning synes mig vara avgjort att föredraga framför systemet med de nya tingslagens, särskilt en stads, inlösande i tingshuset, emedan dels överenskommelse härom säkerligen skulle vara svår att åstadkomma, dels ock förvaltningsapparaten i senare fallet skulle bliva betydligt mera tungrodd. Beträffande 8 kap. övergångsförhållandenas ordnande instämmer jag likaledes i häradshövdingeföreningens yttrande. Härutöver vill jag emellertid anföra följande: Den av sakkunniga i utsikt ställda vakanssättningen under flera år före reformens beräknade genomförande av såväl häradshövdingeämbeten som ordinarie befattningar i rådhusrätterna och i följd härav dessas upprätthållande av e. o. tjänstemän synes mig strida mot den i grundlagen hävdade principen om domares oavsättlighet, vadan dylik vakanssättning, åtminstone i den utsträckning sakkunniga förorda, icke borde få förekomma. Vidare anser jag särskilt böra framhållas, att, vad häradshövdingarna angår, de sakkunniga icke för dem föreslagit någon ekvivalent, motsvarande de normallöner, som å sid. 326 i betänkandet föreslagits för rådhusrätternas personal å övergångsstat, visserligen i förening med tjänstgöringsskyldighet. Detta skenbara förbiseende beror ju uppenbarligen på att de sakkunniga tänkt sig, att alla de häradshövdingar, vilka vid den nya ordningens trädande i kraft vilja befordran till lagmansämbeten, också skulle hava företrädesrätt till dylik befordran. Men det kan ju inträffa, att häradshövdingar — och jag avser därvid närmast häradshövdingar, utnämnda den 20 juni 1919 eller dessförinnan, vilka icke uppnått pensionsåldern och fortfarande äro fullt kompetenta även för ett lagmansämbete samt, såsom väl i ty fall mestadels blir förhållandet, närma sig eller uppnått eller överskridit 60-årsåldern — väl önska ifrågakomma till lagmän men endast i den lagsaga, vari deras förutvarande domsaga kommer att ingå (de kunna ju ej rimligtvis åtminstone i det stora övervägande antalet förekommande fall ifrågasättas till lagmansämbete å alldeles ny och främmande ort, kanske i de nordligaste landsändarna), men att sådana häradshövdingar på grund av konkurrens med mera meriterade häradshövdingar eller borgmästare, särskilt i annan domsaga eller stad, som ingår i »hemmalagsagan», icke kunna ernå lagmansämbete i denna. J u större de blivande lagsagorna göras, desto oftare kunna dylika fall komma att inträffa, och, såvitt jag kunnat finna, hava de sakkunniga intet annat att erbjuda dylika »övertaliga» häradshövdingar än en förtidspensionering, som de alldeles icke äro lagligen skyldiga att underkasta sig. Att i dylika fall särskilda bestämmelser om soulagement måste givas, synes mig uppenbart. Såsom sådant soulagement kan möjligen — åtminstone för ett eller annat enstaka fall — tänkas i lagen stadgad företrädesrätt till inskrivningsdomarebefattning i »hemmalagsagan» jämte personligt lönetillägg enligt de grunder, som av de sakkunniga å sid. 320—321 föreslagits för häradshövdingar, som övergå till lagmansämbete, eller också enbart dylikt lönetillägg utöver pensionen, tills den obligatoriska pensionsåldern uppnåtts.
187 Vad slutligen angår 9 kapitlet eller kostnaderna i anledning av processreformens genomförande hava ju de sakkunniga själva framhållit och utförligt utvecklat, att och varför någon exakt jämförelse mellan nuvarande och blivande kostnader för rättskipningen ej kan åvägabringas och att en hel del betydande utgiftsposter, som den nya organisationen skulle hava till följd, icke kunnat till sina belopp utredas. Särskilt vill jag därvidlag peka på kostnaderna för införande av de nya slagen av nämndemän, vilka kostnader säkerligen skulle komma att uppgå till betydligt större belopp än sakkunniga förutsatt. I motsats till sakkunniga anser jag nämligen, att det bör räknas med dessa kostnader såsom en följd av processreformen, då det synes mig sannolikt, att de bliva aktuella först i sammanhang med denna reform, och den omständigheten att, fråga om dem väckts redan nu såsom en sak för sig alltså saknar betydelse. Att någon besparing skulle, särskilt å statens sida, kunna vinnas på kostnaderna för den nuvarande processordningen och domstolsorganisationen synes ganska otroligt; tvärtom är det väl i hög grad sannolikt, att processreformen skulle komma att medföra betydande kostnadsförhöjningar, rätt betydligt större än de av sakkunniga uppgjorda tabellerna angiva. Om ersättning härför skall beredas statsverket, torde det väl närmast komma att ske genom väsentliga höjningar av de rättegångsavgifter, som komma att ersätta nuvarande utgifter för stämpel och lösen, vilket skulle resultera i, även i detta avseende, betydligt fördyrade kostnader för den rättssökande allmänheten. I övrigt instämmer jag beträffande detta kapitel i häradshövdingeföreningens yttrande. Häradshövdingen i T veta, Vista och Ma. domsaga (M. EHRENBORG) : För att kunna, med bibehållande av erforderlig arbetsbörda åt de inom domsagorna anställda juristerna, fördela arbete av olika natur och invecklad beskaffenhet på olika kvalificerade ämbets- och tjänstemän och därjämte kunna för det mest krävande arbetet förvärva särskilt framstående domare, föreslå de sakkunniga, att domsagornas storlek skall ökas samt att de mindre städerna skola helt sammansmälta med angränsande domsaga och de medelstora städerna ingå i domsagan såsom eget tingslag. De sakkunnigas betänkande utgår sålunda ifrån, att endast de sju största städerna skulle utgöra självständiga domsagor. Städer med ett invånarantal under 36 000 skulle ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområden, och skulle städer med ett invånarantal ej understigande omkring 17 000 bilda egna tingslag inom domsagan. Sålunda skulle städerna Jönköping och Gränna förenas med Tveta m. fl. härads domsaga och skulle Jönköping inom den sålunda utvidgade domsagan bilda eget tingslag. Från Tveta m. fl. härads domsaga skulle emellertid i samband härmed skiljas Nässjö stad och landskommun, vilka skulle förenas med Västra härads domsaga och ö s t r a härads domsaga till Njudungs domsaga. En utvidgning av domsagornas områden är för att vinna en rationell arbetsfördelning mellan de i domsagorna anställda juristerna erforderlig. När fråga sedan blir, hur denna utvidgning skall genomföras, är det uppenbart att de medelstora städernas förening med kringliggande landsbygd till gemensamma domsagor ur viss synpunkt erbjuder fördelar. Härigenom möjliggöres nämligen, att domsagorna kunna göras relativt stora och en önskvärd arbetsfördelning mellan arbetskrafterna inom desamma genomföras utan att dock genom den sålunda skedda utvidgningen tillskapas domsagor, som genom sitt alltför stora ytinnehåll äventyra domarens tillräckliga ortskännedom och befolkningens krav på att hava domstolen och dess kansli lätt tillgängliga för sig. Utgår man emellertid från de sakkunnigas förslag, måste emellertid vägande betänkligheter göra sig gällande mot att ej låta städer av Jönköpings storlek
188 bibehålla sin egen jurisdiktion. Det synes nämligen ej vara att förorda att avskaffa kollegialiteten i domstolarna för de städer, som skola bilda egen domsaga eller egen domkrets inom särskild domsaga. I de sakkunnigas betänkande förutsattes visserligen att detta krav skulle kunna tillmötesgås genom att i stadstingslag ett domarekollegium bildades av lagmannen, en av rådmännen samt en förste notarie med domarekompetens. Till förmån för den sålunda föreslagna anordningen kan visserligen framhållas att den för sistnämnda båda befattningshavare, vilka icke föreslagits bliva ordinarie, skulle i utbildningsavseende bliva av stort värde, men i rent organisatoriskt avseende kan det ej anses lämpligt att för en medelstor stad av Jönköpings storlek låta bisittarna ständigt utgöras av icke ordinarie befattningshavare. Emellertid synes det, såsom i yttrande, som av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivits över sakkunnigas betänkande, förutsattes, möjligt och lämpligt att även för vissa städer, som äro avsedda att inom domsaga utgöra eget tingslag, förena vissa rådmansplatser med fast anställning. Under förutsättning att så kan ske för Jönköpings del synes bildande av den av de sakkunniga föreslagna Jönköpings och Tveta domsaga kunna förordas. Däremot synes Jönköpings stad böra bilda egen domsaga, därest endast på så sätt ett domarekollegium med bland annat fast anställda rådmän finnes kunna tillskapas. Med hänsyn till den ovisshet, som härutinnan råder, hade det varit av synnerligt intresse, därest i betänkandet jämväl framlagts det förslag, enligt vilket gränsen, då en stad anses böra utgöra självständig domsaga, satts vid ett invånarantal av omkring 29 000 och enligt vilket förslag Jönköpings stad alltså skulle utgöra egen domsaga. Att Nässjö stad och landskommun ingå i Njudungs domsaga synes endast vara att förorda under förutsättning att huvudtingsstället förlägges till Nässjö. Skulle såsom i betänkandet ifrågasattes så ej komma att ske, är det lämpligt att låta Nässjö stad och landskommun fortfarande tillhöra den domsaga, som skall hava sitt huvudtingsställe i Jönköping. I detta sammanhang torde böra anmärkas, att Nässjö stad och landskommun föranleder ej, såsom i de sakkunnigas betänkande förutsattes, 1j5 utan mer än 1 li av arbetsbördan i Tveta m. fl. härads domsaga. Beträffande organisationen av underrätternas arbete instämmer jag i det yttrande som avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar med hänsyn till den utsträckning, i vilken inskrivningsdomaretjänster böra inrättas. Det måste nämligen anses vara av synnerlig vikt att lagmannen ej betungas av alla detaljerna i inskrivningarna. Däremot synes mig böra starkare än i nämnda yttrande skett betonas vikten därav, att lagmannen utan att ingå i någon detaljgranskning av inskrivningsärendenas handläggning övervakar den allmänna gången av deras behandling, sätter sig in i de principer, efter vilka denna sker, och till inskrivningsdomaren framställer de erinringar, som därav kunna föranledas, ställer sin erfarenhet till inskrivningsdomarens förfogande vid avgörande av inskrivningsärenden av svårare beskaffenhet samt tillser att fastighetsböckerna föras med ordning, reda och överskådlighet. Någon avsevärdare tid torde detta icke behöva taga för lagmannen. I betänkandet uttalas önskvärdheten av att i vidsträcktare omfattning än nu mångenstädes sker låta skrivbiträden taga befattning med inskrivningsväsendet, så att notarierna mera än nu kunna sysselsättas med att biträda särskilt lagmännen vid den dömande verksamheten. Att i den utsträckning här förutsattes överlämna inskrivningsväsendet åt skrivbiträden kan jag icke förorda. De rättsfrågor, som möta vid ett noggrant och ordentligt handhavande av inskrivningsväsendet, äro allt för svåra för att den juridiskt utbildade personalens befattning med dessa uppgifter skall kunna inriktas mera på en kontrollerande och övervakande verksamhet. Det utbildningsvärde för notarierna som syss-
189 lande med inskrivningsväsendet har, bör ej heller på sätt i betänkandet synes hava skett underskattas. P å sätt i Föreningen Sveriges häradshövdingars yttrande närmare framhålles har i de sakkunnigas betänkande beräkningen av arbetsbesparingar genom processreformen skett synnerligen ensidigt. Resultatet härav har blivit att genomgående behovet av arbetskraften, vid lagmansrätterna beräknats väl lågt. Beträffande Jönköpings och Tveta domsaga torde utöver vad i betänkandet föreslagits erfordras ytterligare minst en rådman. Skulle såsom jag förordat kollegialiteten bibehållas i Jönköpingstingslaget, erfordras ytterligare förstärkning av arbetskrafterna. Beträffande frågan om kostnader för tingshus och skrivmaterialier instämmer jag i de tingshusbyggnadsskyldigas bifogade yttrande. 1 I den mån ej annat framgår av vad ovan sagts instämmer jag i allo i det yttrande, som avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Häradshövdingen
i Norra
och Södra
Vedbo härads domsaga ( P . CEDER-
SCHIÖLD) :
Den 2 innevarande februari har av styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar till Konungen ingivits yttrande över ifrågavarande betänkande; detta yttrande har tillställts kungl. hovrätten, och tillåter jag mig här nedan hänvisa till detsamma i de delar, vari jag icke har något att tillägga utöver vad föreningen anfört. En rationell arbetsfördelning vid underrätterna är ju ett av de mål, som Organisatiomed den ifrågasatta rättegångs reformen avses att vinnas. Förutsättningen för nen av underatt åtgärder i sådant syfte skola kunna vidtagas är emellertid, såsom härads- ^ b T ^ hövdingeföreningen framhållit, »att de till den egentliga rättskipningen hörande och övriga göromål äro av den omfattningen, att de kunna uppdelas på olika personer med full sysselsättning för var och en». Organisationen av underrätternas arbete liksom anställningsformen, domareutbildningen och befordringsgången ävensom kostnadsberäkningen för reformen, allt detta måste i hög grad vara beroende av domsagoindelningen. Frågan härom synes emellertid ännu befinna sig i ett outrett skick; processkommissionen har icke framställt något detaljförslag, och i det nu föreliggande betänkandet röra sig de sakkunniga med två olika alternativ, det ena i huvudsaklig överensstämmelse med häradshövding Schlyters indelningsplan (att märka är emellertid att jämväl uti denna skilda alternativ framställts) och det andra grundat på en indelning av landet uti 116 domsagor. Under sådana förhållanden synes mig värdet av de yttranden, som nu avgivas över det föreliggande betänkandet, bliva i viss mån illusoriskt. Beträffande organisationen av underrätternas arbete ansluter jag mig till vad häradshövdingeföreningen härutinnan anfört. E t t skiljande av inskrivningsgöromålen från den dömande verksamheten torde vara nödvändigt, därest en rationell arbetsfördelning skall kunna komma till stånd. Därest, såsom i betänkandet föreslagits, lagmannen allenast i 61 av 93 domsagor skulle befrias från allt sysslande med inskrivningsväsendet, måste resultatet av reformen i denna del bliva en halvmesyr. Vid genomläsandet av betänkandet har jag dessutom haft svårt att frigöra mig från det intrycket, att i sådana domsagor, där inskrivningsdomare icke skulle finnas, och framför allt där icke 1 I yttrandet förklarade de tingshusbyggnadsskyldiga, att de ansåge sig icke böra avstyrka kommittéförslaget därom att tingshusbyggnadsskyldigheten såsom hittills komme att såsom en särskild tunga åvila tingslagets befolkning. Däremot avstyrktes förslaget att även bekostande av skrivmaterialier skulle åvila de tingshusbyggnadsskyldiga.
190 heller rådman för den dömande verksamheten skulle vara anställd, lagmannen skulle komma att belastas med en arbetsbörda, som man knappast äger rätt att förutsätta, att en man skall kunna bära. (Härvidlag måste man göra undantag för, exempelvis, en sådan domsaga som Ölands.) Föreställningen att häradshövdingens befattning med inskrivningsväsendet skulle vara av så stor betydelse för främjandet av det förtroendefulla förhållandet mellan häradshövdingen och befolkningen i hans domsaga, tror jag vara betydligt överdriven, i synnerhet då fråga är om en domsaga med ordnade fastighetsförhållanden. Och med den utveckling, jorddelningslagstiftningen fått under de senaste åren, bör man äga rätt att förvänta att sådana förhållanden alltmer skola bliva rådande i landet. — Då fråga är om fastighetsbelåning eller om möjligheten att vid fastighetstransaktioner undandraga staten lagfartsstämpel, torde allmänheten icke vända sig till domaren med begäran om råd. Vad Svea hovrätt anfört angående omöjligheten att finna ett tillräckligt stort antal jurister, villiga och lämpade att ägna sig åt »en inskrivningsdomares ej alltför intresseväckande uppgifter», innefattar på sitt sätt ett underbetyg åt hela vår svenska ämbetsmannakår, i den mån den icke består av sådana personer, som nått rikets högsta värdigheter eller ännu hava hopp att nå desamma. Och ett sådant underbetyg är säkerligen icke berättigat. J a g tillåter mig att understryka, vad föreningen i sista stycket av denna avdelning anfört, nämligen att det närmaste ansvaret för allt registreringsarbete, ävensom diarier och protokollsföring samt expeditionsarbete bör åläggas annan tjänsteman än lagmannen. Lämpligheten av att låta de »medelstora» städerna ingå i kringliggande domsaga torde starkt kunna ifrågasättas. Skälen härtill äro många och hava med all säkerhet framhållits av de städer, som lyda under kungl. hovrätten, önskvärt vore ju att domkretsindelningen bleve sådan, att icke -— som förhållandet är med många reformer här i landet — vart femte år en förändring måste göras i densamma. Och med den oavbrutna tendens till snabb tillväxt, som gäller i stor utsträckning för städernas vidkommande, kan en stad, som i dag kallas »medelstor», om tio år höra till de »större». Folkmängden i Borås var år 1917 23 000, i år 34 000, i Västerås har folkmängden under samma tid ökats med 5 000, i Halmstad likaledes med 5 000. Däremot synes det principiellt riktigt att låta de mindre städerna sammansmälta med kringliggande domsaga; vad som mest talar däremot, är det olämpliga i brytandet av en urgammal tradition och genomförandet av en reform emot deras önskan, vilka skola hugnas med reformen. Mot förslaget att Eksjö stad skulle ingå i Norra och Södra Vedbo domsaga anser jag mig emellertid sakna anledning framställa några erinringar. Beträffande den föreslagna domkretsindelningen, omfattande 93 domsagor, har jag redan framhållit det otillfredsställande däri, att i ett så stort antal som 32 domsagor särskild ordinarie befattningshavare för inskrivningsgöromålens handhavande icke skulle vara anställd. I fråga om kungl. hovrättens nuvarande jurisdiktionsområde, alltså i södra Sverige, skulle så bliva förhållandet i 12 domsagor. Detta torde hava sin grund dels i en olämplig indelning, dels i ett uppenbart underskattande av den arbetsbörda, som kan beräknas för de olika domsagorna. I det förra hänseendet synes det mig att, då hela landet lägges i stöpsleven, det beträffande södra och mellersta Sverige icke borde vara omöjligt att åstadkomma jurisdiktionsområden av något så när likartad beskaffenhet. Att pålägga lagmännen en exakt lika arbetsbörda torde aldrig bliva möjligt; icke ens om framdeles det ålägges dessa ämbetsmän, såsom det understundom sker
191 i skolorna i fråga om läxläsning, att lämna uppgift å det antal timmar, som dagligen under året användes för domsagoarbetet. För Norra och Södra Vedbo domsagas del innebär betänkandet ur indelningssynpunkt den enda förändringen att Eksjö stad lägges till domsagan. Folkmängden skulle då komma att uppgå till 41 962. I granndomsagan i väster, »Jönköpings och Tveta domsaga», skulle folkmängden komma att utgöra 71 112 och i granndomsagan i söder, »Njudungs domsaga», 61 531. Nu är det nog så, att folkmängden lika litet som arealen är av så stor betydelse för bedömandet av arbetsbördan, som de sakkunniga tyckas anse, då de lägga dessa faktorer till grund för bestämmandet av lagmännens löner, men att de inverka därpå är naturligtvis ofrånkomligt. Man frågar sig då, om det icke, i fråga om de nu berörda domsagorna, vore möjligt att åstadkomma en reglering, varigenom dessa till areal och folkmängd något mera närmade sig varandra. Finnes det, exempelvis, avgörande skäl, som tala emot att Vista härad lägges till Vedbo domsaga? Eller att, förutom Nässjö stad och landskommun, ytterligare någon del av Tveta härad lägges till Njudungs domsaga, samt att vissa socknar i ö s t r a härad läggas till Vedbo domsaga? I detta sammanhang vill jag påpeka, att så sent som år 1885 Björkö och Kråkshults socknar avskildes från Södra Vedbo härad och lades till östra härad. I sitt till grund för betänkandet i denna del liggande utkast till domsagoindelning har häradshövding Schlyter föreslagit, att till Vedbo domsaga skulle läggas Ydre härad i Östergötlands län. En blick på kartan torde vara tillräcklig för att övertyga att, därest Kinda och Ydre domsaga skall uppdelas på angränsande domsagor, Ydre härad bör läggas till Vedbo domsaga. Befolkningen i detta härad står, enligt vad för mig uppgivits, i livlig förbindelse med Eksjö och Tranås, vilka för densamma utgöra viktiga avsättningsorter. Längsta avståndet från någon punkt i häradet till Eksjö eller Tranås torde vara 3 ä 4 mil; längsta avståndet till Mjölby över 10 mil och till Motala 14 mil. Att under sådana förhållanden lägga Ydre härad till Askadomsagan, som även utan detta tillägg skulle komma att omfatta en areal av 2 706 kvadratkilometer och innehålla en folkmängd av 81 350, förefaller mig orimligt. Anledningen till den föreslagna indelningen i denna del har, enligt vad i betänkandet angivits, varit att man av administrativa skäl funnit det önskvärt, att en domsaga icke utgjordes av delar från skilda län. Den omständigheten, att delar av domsaga höra till olika län, medför ofrånkomligen ökat arbete för domsagan — vederbörande får att göra med två länsstyrelser, två överlantmätare etc. — men varken detta förhållande eller de i betänkandet berörda skälen torde böra tillmätas en sådan betydelse att de böra få gå före häradsbornas rättmätiga intresse, åt vilket de tingshusbyggnadsskyldiga i häradet redan givit uttryck. Det tillkommer icke mig att föra Ydre härads talan; men för Vedbo domsaga är det av största intresse, att domsagan erhåller en sådan omfattning, att en rationell arbetsfördelning kan komma till stånd; och genom att Ydre lades till domsagan skulle detta mål kunna nås. — Det kanske kan förtjäna att omnämnas att i äldre tider Svinhults socken i Ydre härad tillhört Vedbodomsagan och att till densamma ända till år 1885 jämväl hört Lönneberga socken i Kalmar län. Såsom förut anförts är det min uppfattning, att de sakkunniga underskattat den arbetsbörda, som efter reformens genomförande komme att åvila domstolspersonalen vid underrätterna. Härtill kommer att vid beräknandet av den för de olika domsagorna erforderliga arbetskraften hänsyn icke alls tagits till vissa mål och ärenden, medan åter den inbördes värderingen av de mål och ärenden, vilka lagts till grund för beräkningen, knappast torde kunna anses riktig. Sålunda har man helt lämnat åsido ägodelningsmålen, vilka för de oli-
192 ka domsagorna helt säkert komma att ställa sig mycket olika i fråga om antal och beskaffenhet, och vilka ofta kunna vara mycket tidskrävande — jag syftar här på syneförrättningar å marken och granskningen av vidlyftiga skifteshandlingar — och även erbjuda svårlösta spörsmål. Efter nya jorddelningslagens införande har i denna domsaga en kraftig ökning skett av dessa mål. Icke heller har man tagit hänsyn till konkurs- och exekutionsärendena (med undantag för exekutiva fastighetsauktioner), och dock torde de senares överflyttande från länsstyrelserna till underrätterna komma att medföra en betydlig ökning i arbetet. Beträffande åter de mål och ärenden, som ligga till grund för beräkningen, synes man mig hava fäst alldeles för stor vikt vid lagfarts- och inteckningsärendenas antal. Några hundratal inteckningsförnyelser torde ur arbetssynpunkt icke vara av alltför betungande beskaffenhet; och detsamma kan nog även sägas om lagfartsärenden i domsagor med ordnade fastighetsförhållanden. Vad nu sagts kommer att i ännu högre grad gälla, då inskrivningsförfarandet blivit på ett lämpligt sätt förenklat. Däremot har uppenbarligen ringa eller intet avseende fästs vid antalet brottmål enligt specialförfattningar m. m. Dessa kunna dock ofta vara av vida besvärligare beskaffenhet än strafflagsmålen; jag tänker härvid särskilt på de s. k. motormålen. Man jämföre t. ex. handläggningen av ett erkänt misshandelsmål enligt 14:13 S. L. och av ett bilkollisionsmål. Riktigheten av de av mig nu framställda påståendena framgår vid en jämförelse mellan den beräknade erforderliga arbetskraften i Vedbo domsaga, å ena, samt exempelvis Oppunda, Bråbo, Västbo och Sunnerbo domsagor, å andra sidan. De sakkunniga synas vidare hava överskattat betydelsen ur arbetssynpunkt av att ett mål handlagts vid ett flertal rättegångstillfällen. Den, som haft tillfälle att vid överrätt föredraga mål från Stockholms rådstuvurätt, där det ena protokollet efter det andra allenast innehållit, att ombuden enades om att begära uppskov, måste ställa sig ganska skeptisk mot denna uppskattning. Då de sakkunniga finna, att icke full sysselsättning kan beredas för en särskild inskrivningsdomare eller för en rådman, utan måhända allenast nio tiondedelar av »full sysselsättning», lägga de större delen av dessa nio tiondedelar på lagmannen. Resultatet kan lätteligen bli det, att denne lagman får en tyngre arbetsbörda än hans kolleger i de större domsagorna. Men då arealen av och framför allt folkmängden i domsagan är mindre än de större domsagornas, skall lönen för denne lagman, enligt betänkandet, beräknas till ett lägre belopp. För mig är det svårt att se det rättvisa häri. I fråga om Vedbo domsaga är det min uppfattning att, även om åt domsagan icke skulle givas större omfattning än i betänkandet föreslagits, arbetsbördan kommer att bliva så stor att det utöver lagmannen kommer att erfordras ytterligare en fast anställd, helst med domarekompetens utrustad jurist, denne må nu kallas inskrivningsdomare, rådman eller begåvas med en ny titel. I övrigt åberopar jag, vad häradshövdingeföreningen under rubriken »Domsagornas storlek» anfört, särskilt i fråga om anordnandet av bitingsställen, nämndemännens antal och kollegial juristdomstol i städer som utgöra egen domkrets. DomarekomRörande dessa frågor ansluter jag mig till häradshövdingeföreningens yttpetensen och rande, anställningsformen.
Domareutbild- Då, egendomligt nog, på många håll teoretiska insikter, ådagalagda genom ningen och goda examensbetyg, tillmätes ett synnerligen ringa värde, tillåter jag mig att befordnngs-
193 understryka den anmärkning, som av föreningen göres i första stycket under denna rubrik. Den utbildning våra unga jurister sedan långliga tider tillbaka erhållit vid underdomstolarna på landet har varit av den största betydelse icke blott för domarekåren utan för vår svenska ämbetsmannakår överhuvud taget och även för många enskilda verksamhetsgrenar. Med den misstro mot ungdomens förståndsutveckling och omdömesförmåga, som sedan länge rått och råder här i landet, är det emellertid helt naturligt, att den allmänna meningen reagerat mot det förhållandet, att domareaspiranter vid 25 års ålder medgivits rätt att såsom ordförande i häradsrätt handlägga och avgöra mål även av den svåraste beskaffenhet. Det är utslag av samma åskådningssätt, som brukar göra sig gällande, då en hovrättsdivision med en majoritet av »unga» assessorer i en ålder av några och 30 år ändrar en dom, meddelad av en gammal erfaren lantdomare eller någon av våra större rådstuvurätter. Ehuru jag tilllåter mig att betvivla, att ifrågavarande hitintills tillämpade system medfört något allvarligare men, och fruktar, att en kraftig inskränkning för domareaspiranten i rätten att på eget ansvar självständigt utöva domareämbetet kan komma att skadligt inverka på ämbetsmannautbildningen i landet, anser jag mig dock böra böja mig för den allmänna meningen och instämma i vad häradshövdingeföreningen i detta hänseende yttrat. — I övrigt har jag icke något att tillägga till vad föreningen anfört. I denna del ansluter jag mig till föreningens yttrande, om det än synes mig, Beräkningen att det däri bort kraftigare understrykas, hurusom det föreslagna rättegångs- a y arbetssättet i många avseenden kommer att verka i en arbetsbesparingen motsatt rikt- bes P arin s en ning. A t t en verklig arbetsbesparing vinnes genom aktbildning, då akten får Cessreformen. läggas till grund för underrättens avgörande för att vid målets fullföljd översändas till hovrätten, torde vara oemotsägligt, likasom att åläggande för underdomaren att i varje mål uppsätta en »berättelse» måste verka i högsta grad betungande. Då det emellertid nu icke är fråga om att avgiva yttrande över det föreslagna rättegångssättet, är det måhända lämpligast att icke närmare ingå på dessa frågor. Föreningen har framhållit, hurusom det av de sakkunniga för den föreslagna domstolsorganisationen upptagna antalet av 615 juridiskt bildade befattningshavare uppenbarligen är för lågt beräknat. För Vedbo domsaga hava de sakkunniga beräknat, förutom lagmannen, allenast två notarier. Under år 1928 hava i domsagan varit sysselsatta 3 notarier, därav en oavlönad extra notarie, och förhållandet har åtminstone under de närmast föregående åren varit detsamma. I domsagan äro anställda två manliga skrivbiträden, av vilka den ene jämväl är ko»mmissionär. Dessutom hava under sommarmånaderna i domsagan tjänstgjort två juris studerande, vilka fullgjort denna tjänstgöring i stället för genomgående av praktisk kurs. Enligt min uppfattning har under det gångna året arbetsbördan varit av den storlek att »full sysselsättning» kunnat beredas samtliga befattningshavare, och dock hava under året förekommit exceptionellt få rannsakningar. Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till det förhållandet, att man av den direkt från universitetet komne unge notarien icke äger rätt att påräkna samma arbetsprestation som av dem, som tjänstgjort under något år. — »Full sysselsättning» är för övrigt ett mycket relativt begrepp: räknas det därvid med åtta timmars arbetsdag, eller med tolv timmars? Äger befattningshavaren rätt att under denna tid något ägna sig åt studium av nyutkomna författningar o. d., eller skall detta ske under dygnets återstående timmar? Om det emellertid för skötseln av domsagan med dess nuvarande omfattning lämpligen torde erfordras fyra juridiskt bildade befattningshavare, måste självfallet detta antal bliva i ännu högre grad erforderligt, därest Eksjö stad lägges
194 till domsagan samt handläggningen av exekutionsärendena överflyttas på domhavanden. — J a g hänvisar i övrigt till vad jag ovan under 2. anfört. Avlöningarna. I vad föreningen i de tre första styckena under denna rubrik anfört, instämmer jag till fullo. A t t här upprepa och understryka de synpunkter som däri framställts torde vara överflödigt. Dock kan det aldrig nog starkt betonas, av vilken fundamental betydelse för en lugn och lycklig samhällsutveckling en god rättskipning är. Däremot kan jag icke helt ansluta mig till den ståndpunkt föreningen intagit i fråga om den av de sakkunniga föreslagna avlöningen till lagmännen. Enligt min mening bör denna i möjligaste mån utgå med samma belopp till ifrågavarande befattningshavare. Principen bör vara lika lön för samtliga lagmän; och emot denna princip bör endast i undantagsfall få brytas. Klassindelning av domsagorna bör undvikas; en borgare i Trosa bör vara berättigad att i sin domkrets kunna påräkna lika god rättskipning som en borgare i Ystad. På grund av sin belägenhet måste alltid vissa domsagor bliva mindre eftersökta än andra, detta är nog ofrånkomligt; men att det av lagstiftaren uttryckligen skall fastslås, att en domsaga är av andra eller tredje klass, synes mig mindre tilltalande. ( I detta sammanhang vill jag beröra ett förslag i betänkandet, som visserligen endast avser en bagatellfråga, men som synes mig mindre lyckligt. Det är benämningen »förste lagman» för domstolschefen i de större städerna (sid. 32). Attributet »förste» eller »andre» utgör alltid ett fattigdomsbevis i fråga om uppfinningsförmågan, då det gäller skapandet av nya titlar, och uteslutes i regel i dagligt tal. Tillskapandet av titeln »förste lagman» måste i viss mån åstadkomma en placering av övriga lagmän i »andra» klass, vilket är olämpligt. Varför icke bibehålla den gamla titeln borgmästare?) Förutsättningen för att berörda princip skall kunna följas är emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, att arbetsbördan i de olika domsagorna blir ungefärligen lika. Att så i görligaste mån blir fallet, är det krav, man måste uppställa på domsagoindelningen. Det föreliggande förslaget synes knappast uppfylla detta krav. I den mån det visar sig omöjligt att åstadkomma en sådan likhet i arbetsbördan — och för de större städernas vidkommande torde det väl knappast vara möjligt — är jag benägen att ansluta mig till de synpunkter beträffande löneberäkningen, åt vilka i föreningens yttrande givits uttryck. Vid beräkning av lönetillägget bör i första rummet hänsyn tagas till arbetsmängden och svårigheterna vid de särskilda domsagornas skötsel, först i andra rummet vid folkmängden. En granskning av den i betänkandet framlagda statistiken visar, att denna sistnämnda icke behöver vara av betydelse för mängden av sådant arbete, för vilket fordras högre kvalificerad arbetskraft. Och det är väl arbete av sistnämnda art och icke antalet inskrivningsärenden, som i första hand bör vara avgörande. Denna beräkning torde för övrigt böra göras, icke av personer, som allenast kunna grunda sin uppfattning på statistiska uppgifter, utan av män med mera direkt kännedom om ifrågavarande förhållanden, utsedda bland ledamöter av rikets hovrätter och bland nuvarande eller förutvarande underdomare. För min del tror jag det varit klokt av de sakkunniga, och icke att beklaga, att de icke ansett det ingå i sitt uppdrag att framlägga ett detaljerat förslag i fråga om lönetilläggens storlek i de olika domsagorna. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke även för det fall att arbetsbelastningen för lagmannen i en eller annan domsaga vore mindre än i övriga domsagor, lönen för dessa lagmän borde sättas till samma belopp som för de övriga. T y vore det fråga om en domsaga i norra Sverige — enligt förslaget Härjedalens — skulle en sådan anordning kunna betraktas såsom en kompensation för domsagans ogynnsamma läge. Vore det åter fråga om en domsaga i södra Sverige, skulle en sådan domsaga kunna lämpa sig för trans-
195 portsökande domare från de norra delarna av landet, vilka domare ju i regel måste hava nått en mera framskriden ålder. J a g har velat framkasta denna tanke, utan att därmed hava sagt att det är min åsikt. J a g instämmer i vad föreningen under nu ifrågavarande rubrik å sidorna 25 och 26 anfört. Beträffande denna fråga hänvisar jag till närslutna protokollsutdrag från Kostnader för sammanträden med de tingshusbyggnadsskyldiga i de båda till domsagan hö- tingshus m.m. rande häradena, och är jag ense med de tingshusbyggnadsskyldiga i de frågor, som i dessa utdrag beröras. I motsats mot de sakkunniga skulle jag sålunda anse det orättvist, därest i domsaga, bestående av flera tingslag, kostnaden för kanslilokal med vad därtill hör skulle komma att fördelas mellan tingslagen, i stället för att helt påläggas det tingslag, inom vilket lokalen är belägen. Domarekanslierna kunna icke vara ambulerande; visserligen skulle det måhända kunna tänka sig att, då domkretsarna erhålla en väsentligt större omfattning och till följd därav ett större antal befattningshavare måste anställas i desamma, man skulle kunna upprätta en delegation av domstolen i det tingslag, inom vilket kansliet icke är förlagt. Tiden medger mig emellertid icke att närmare undersöka möjligheterna för denna tankes utförbarhet. Då alltså kansliet måste förläggas till ett av domsagans tingslag, måste detta förläggande anses vara till så stor fördel för ifrågavarande tingslag, att det icke kan vara annat än billigt att samma tingslag jämväl får bära kostnaderna för kanslilokalen. Mot vad föreningen i fråga om kostnaden för tingshus m. m. i sitt yttrande anfört har jag icke något att erinra utom i vad rör frågan om bekostandet av skrivmaterialier. Denna fråga anser jag i övervägande grad vara en lämphghetsfråga, och enligt min uppfattning är den mest praktiska lösningen att. såsom de sakkunniga föreslagit, tingslaget bekostar jämväl skrivmaterialierna. I domsaga, bestående av flera tingslag, bör denna kostnad fördelas mellan tingslagen. Därvid bör det emellertid framhållas att blankettryck, avsett att oförändrat användas vid alla eller ett större antal domsagor, bör kostnadsfritt tillhandahållas av statsverket. Principiellt kan det visserligen synas riktigast, att statsverket bestrider kostnaderna för skrivmaterialierna, men vore det icke omöjligt, att en sådan anordning skulle komma att för domstolspersonalen medföra en oförutsedd ökning i arbetsbördan. Man kan nämligen aldrig veta, vilka statistiska uppgifter, som kunna komma att avkrävas domsagorna, därest staten övertar denna kostnad. — Då de tingshusbyggnadsskyldiga icke haft något att invända emot att påtaga sig denna börda, tillstyrker jag bifall till förslaget i denna del. I fråga om kostnadsberäkningen för reformen, åklagarväsendets organisation och övergångsförhållandenas ordnande har häradshövding Cederschiöld förklarat sig instämma i häradshövdingeföreningens yttrande. Häradshövdingen i Östra härads domsaga (K. WESTHOLM) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: I fråga om det av häradshövding Schlyter gjorda utkastet till landets indelning i domsagor och tingslag skulle jag vilja såsom min åsikt framhålla, att ett stort antal domkretsar beräknats allt för stora. Ingen domsaga, förutom de större stadsdomkretsarna, borde innefatta högre invånareantal än högst 70,000. Den bleve ju i allt fall omkring dubbelt så stor som en av de nuvarande medelstora domsagorna. Vidkommande särskilt den föreslagna så kallade Njudungs domsaga anser
196 jag, att densamma icke bör omfatta större domkrets än nuvarande Östra och Västra häraders domsagor, där befolkningen sedan äldsta tider haft gemensamma intressen och affärsförbindelser och där förhållandena jämväl i övrigt äro likartade. Med Nässjö stad och landsförsamling hava innebyggarna i dessa domsagor aldrig haft något gemensamt. Domsagan bleve, med hänsyn till att endast en lagman däri skulle vara anställd, ändock tillräckligt stor med ett invånareantal av närmare 51 000, och tingshusbyggnadsskyldiga i östra härad hava till och med uttalat sig mot varje förändring i domsagans nuvarande omfattning. Skulle emellertid en sådan utvidgad domkrets som den i utkastet angivna komma till stånd, är jag av samma skäl, som åberopats av de tingshusbyggnadsskyldiga enligt bifogade protokoll, av den åsikt, att huvudtingsstället varken bör förläggas till Nässjö eller Sävsjö utan till Vetlanda stad. En stor del av socknarna såväl inom östra och Västra härad, vilka sakna järnvägsförbindelse, skulle få en synnerligen lång och besvärlig väg, om, såsom häradshövding Schlyter föreslagit, huvudtingsstället skulle förläggas till Nässjö, eller sålunda alldeles i utkanten av domsagan. Om platsen för huvudtingsstället emellertid skulle bestämmas antingen till Nässjö eller Sävsjö, bör i varje fall bitingsstället för domsagan anordnas i Vetlanda stad. Häradshövdingen i Västra härads domsaga (S. LANDERGREN) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: Föreningen har på anförda skäl ansett några av de i förslaget till rikets indelning i domsagor upptagna domkretsarna vara för stora. Detta är enligt min mening fallet med många av de föreslagna domsagorna, däribland den tilltänkta Njudungs domsaga, i vilken utom den mig nu anförtrodda domsagan skulle komma att ingå Östra härads nuvarande domsaga samt Nässjö stad och Nässjö landsförsamling, nu tillhörande Tveta, Vista och Mo härads domsaga. Ifrågasättas kan, huruvida icke Nässjö stad och Nässjö landsförsamling — därest de anses böra avskiljas från sistnämnda domsaga — lämpligare kunde förläggas till Vedbo domsaga. Denna och Njudungs domsaga skulle då komma att erhålla ungefär lika stort invånareantal. I varje fall är den till biträde åt lagmannen i Njudungs domsaga avsedda arbetskraften alldeles otillräcklig och måste utökas med ett biträde med högre kvalifikation än förste notarie, därest göromålen i domsagan skola kunna på ett i allo tillfredsställande sätt skötas. Beträffande plats för huvudtingsställe och kansli i Njudungs domsaga lär Sävsjö med hänsyn till sitt centrala läge inom domsagan otvivelaktigt vara lämpligast. Västra härads tingshus i Sävsjö torde efter omändring och eventuellt tillbyggnad bliva användbart för domsagans behov av kansli- och tingslokaler. Den nödiga omorganisationen av åklagareväsendet bör enligt min mening ej genomföras på sätt i betänkandet avses. E t t senare framkommet förslag i detta, hänseende, innebärande inrättande av en enhetlig åklagarekår bestående av åklagare med kompetens att föra talan i såväl grövre som ringare brottmål men befriade från alla till åklagareväsendet ej hörande göromål, anser jag hava avgjort företräde framför processkommissionens och de sakkunnigas förslag till lösning av frågan. Häradshövdingen i Östbo och Västbo härads domsaga (G. KINNANDER) har instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrande med följande tillägg:
197 Enligt betänkandet skulle Östbo och Västbo härads domsaga förbliva oförändrad till arealen men domsagans båda tingslag sammanslås till ett med tingsställe i Värnamo, och skulle domsagan kallas Västbo domsaga. Detta förslag i vad det avser sammanslagningen av tingslagen har på sätt bifogade protokollsutdrag utvisa godkänts av cle tingshusbyggnadsskyldiga i Östbo härad, men väckt starkt motstånd hos de tingshusbyggnadsskyldiga i Västbo härad. Huvudsakliga anledningen till nämnda motstånd torde vara, att det relativt nya och tidsenliga tingshuset för Västbo härad i Reftele skulle helt indragas. Såsom de tingshusbyggnadsskyldiga i Västbo härad framhållit skulle en dylik indragning för dem medföra väsentliga ölägenheter. A andra sidan måste en sammanslagning av tingslagen anses nödvändig, och vid val av kansliort och tingsställe torde Värnamo stad i främsta rummet böra ifrågakomma. Tingshuset i Värnamo är emellertid redan nu trångt till utrymmet, och det torde möta svårighet att där bereda bostad åt åklagare och nämndemän jämväl från Västbo härad. Det skulle därför vara till stor förmån att äga tillgång jämväl till tingshuset i Reftele, och får jag i anledning härav samt med hänsyn till vad de tingshusbyggnadsskyldiga anfört hemställa att tingsstället i Reftele måtte bibehållas såsom bitingsställe. Beträffande domsagans namn hava de tingshusbyggnadsskyldiga i östbo härad anmärkt mot att domsagan skulle kallas Västbo domsaga. Det torde väl också vara oegentligt att kalla Östbo för Västbo. Därest domsagan skall erhålla nytt namn, vill jag därför föreslå att den kallas Finnveds domsaga. Visserligen omfattade det gamla Finnveden även Sunnerbo härad, som också tidigare varit förenat med östbo och Västbo härad till en domsaga, men då Värnamo av ålder utgjort huvudorten för Finnveden, synes det mig lämpligt att kalla den domsaga, som har Värnamo till tingsställe, för Finnveds domsaga. Häradshövdingen i Östra Värends domsaga (T. AHLSTRÖM) : Såsom deltagare i häradshövdingeföreningens möte i Stockholm den 2 februari, därvid förslag till yttrande över betänkandet från föreningen förelåg till behandling, anser jag mig kunna i huvudsak biträda det avgivna yttrandet sådant det numera föreligger, dock att jag fortfarande likasom vid föreningssammanträdet vill bestämt reservera mig emot uttalandena i yttrandet rörande inskrivningsväsendets beskaffenhet och önskvärdheten av dess särskiljande från den övriga domareverksamheten ävensom rörande lämpligheten av anordnandet av stora domkretsar. Det synes mig ej heller lämpligt eller ens för arbetets jämna och säkra gång genomförbart med anordningen på de flesta ställen med allenast lagmannen såsom ende ordinarie ämbetsman i lagsagoämbetsverket, under det att högst avsevärda delar av det arbete, som är där avsett att utföras, skulle ankomma på ambulatoriska tjänstemän med en tjänstgöringstid av intill två år. Huruvida den lämpligaste befordringen till lagmanstjänsterna bör gå över hovrätts- och revisionssekreteraretjänsterna torde med fog kunna ifrågasättas, likasom ock huruvida det kan anses tillrådligt att skapa en särskild klass sekunda domare eller inskrivningsdomare. Ej heller vill jag biträda föreningens yttrande rörande kostnaderna för tingshus, utan av de principiella skäl, som tillförene anförts av nya lagberedningen, och med hänsyn till de högst avsevärda belopp, vartill dessa kostnader efter ett genomförande av rättegångsreformen, då lagmansrätterna måste komma att svälla ut till stora ämbetsverk med behov av stora och många lokaler, anser jag att sådana kostnader lämpligen och rättvisligen böra falla å statsverket. Till fullo finner jag mig kunna ansluta mig till samtliga de anmärkningar beträffande betänkandet, som av rådmannen Gustaf Tisell framställts uti en av honom utgiven, å Örebro Dagblads tryckeri tryckt skrift. 14—291185
198 Med den erfarenhet, som jag med en oavbruten verksamhet under snart 38 år i domstolsarbete, därav 25 år under arbete vid underdomstolar å landet, anser mig hava förvärvat, finner jag mig böra ytterligare anmärka: Betänkandet synes vara framkommet med direktivet att försöka ställa ett genomförande av rättegångsreformen i så ekonomiskt gynnsam dager som möjligt. Redan valet av de s. k. sakkunniga och den dåvarande regeringsmyndighetens försök att nästan genom överrumpling och utan att lämna de i hithörande ämnen erfarenhetssakkunniga erforderlig tid för avgivande av sakliga yttranden tyda på att politiken gjort sitt inträde även på rättsväsendets område och vill fälla det avgörande ordet beträffande omdaning av vårt nuvarande rättegångsväsen. J a g vågar påstå, att ingen av de tillkallade sakkunniga, ej ens en förutvarande rådman i Stockholm, är utrustad med någon särskild sakkunskap beträffande domareyrket och rättegångsväsendet. Betänkandet synes mig ock vara produkten av en amatörs eller dilettants famlande försök efter vissa direktiver att arbeta i händerna på dem, som satt upp till sitt mål att omdana det svenska rättegångsväsendet efter utländska s. k. moderna mönster eller att reformera för reformens egen skull även vårt nuvarande rättegångsväsen. I ändamål att göra ett rättegångsreformens genomförande så ekonomiskt lockande som möjligt har: l:o) föreslagits en organisation av underrätternas arbete, som helt visst det största flertalet av erfarna länt- och stadsdomare finner synnerligen olämplig och opåkallad och som säkerligen omfattas med gillande endast av det mindretal teoretici, som naturligtvis är till finnandes även bland underdomarna; 2:o) utgåtts från en omändring av de nuvarande domkretsarna med ledtråden största möjliga (eller snarare omöjliga) domkretsar, något som helt visst kommer att stöta på ett energiskt motstånd från befolkningens sida och som säkerligen kommer att av flertalet underdomare, med den kännedom de äga om de lokala förhållandena, mötas av allvarliga erinringar. Såsom innehavare av en av de största och mest arbetstyngda domsagorna i riket finner jag mig böra framhålla att en utvidgning av östra Värends domsaga till att omfatta även Växjö stad skulle för den blivande lagmannen, med de arbetsuppgifter, som enligt rättegångsreformsförslaget skulle påvila denne, betyda en sådan ökning i en redan överväldigande arbetsbörda, att det synes mig omöjligt att kunna uppbringa någon, som helt kan fylla en dylik arbetsuppgift; 3:o) föreslagits anordningar beträffande domarekompetens och anställningsform, som skulle innebära att väsentliga delar av arbetet å lagsagokansliet skulle utföras av extra ordinarie, för kortare tider anställda tjänstemän med låga, uppenbarligen för låga avlöningar och med i många fall otillräcklig utbildning för de arbetsuppgifter, som skulle åvila dem. Även i detta sammanhang finner jag mig böra såsom min på erfarenhet grundade åsikt uttala, att utbildning och någon kortare tids förordnande å tjänst vid överdomstol ingalunda kan vara nog kvalificerande för arbete vid underdomstol; 4:o) beräknats att arbetsbesparing skulle vara att vinna genom processreformen och att antalet av de vid underdomstol nu anställda tjänstemännen skulle kunna högst väsentligt inskränkas. I bägge avseendena torde betänkandets resultat vara fullkomligt felaktigt och grundat antingen på oförmåga att bedöma förhållandena sådana de nu äro och sådana de komina att gestalta sig efter ett genomförande av rättegångsreformen eller ock på försöken att ställa rättegångsreformen i en så ekonomiskt gynnsam dager som möjligt. Antalet arbetsanställda i en utvidgad östra Värends domsaga torde nämligen, såvitt jag kan bedöma förhållandena, böra utökas med en vice lagman, ytterligare en sekreterare samt två eller tre notarier för att rätt proportion mellan arbetsbörda och antal arbetare må vinnas; 5:o) föreslagits avlöningar för lagmän efter normen överdirektör av lägre
199 lönegrad, något som vittnar både om okunnighet om och oförstående för den ställning med i regel ofrånkomliga representationsplikter en lantdomare intager och bör intaga inom sitt verksamhetsområde. De föreslagna avlöningarna måste jag anse vara allt för låga för att kunna trygga en oberoende ställning och torde böra hela tjänstemannaskalan igenom höjas med cirka 50 % utöver de föreslagna lönebeloppen för att komma i paritet med de nuvarande lönesatserna. Såsom belysande för försöken att ställa de ekonomiska förhållandena för rättegångsreformen i så gynnsam dager som möjligt är ju det tvärsäkra, men fullständigt oriktiga påståendet att sportelinkomsterna ej utgöra någon del av de underdomarna lagligen tillförsäkrade löneförmånerna utan är något som när som helst skulle kunna utan annat vederlag än övertagandet av expeditionskostnaderna fråntagas dem, vid vilket förhållande en lantdomare ju skulle kunna komma att ställas utan så gott som någon statsavlöning; 6:0) föreslagits att samtliga kostnader för tingshus och skrivmaterialier skulle vid sidan av övriga kostnader för rättsväsendet påläggas de tingshusbyggnadsskyldiga inom de olika domsagorna, något som än mer stärker mig i min uppfattning att genom ett undanskjutande från statsbudgeten av dessa ofrånkomliga kostnader man velat blanda bort korten och ställa de ekonomiska verkningarna av reformen i en för den ej reflekterande allmänheten så fördelaktig dager som möjligt. Det torde dessutom för dem, som hava även en blott elementär kännedom och erfarenhet om hithörande frågor, stå klart att. sedan underdomstolarnas kanslier efter rättegångsreformens genomförande kommit att svälla ut till stora ämbetsverk, kostnaderna för lokaler, skrivmaterialier o. d. måste komma att uppgå till synnerligen avsevärda belopp, vida överstigande de nuvarande och de i betänkandet kalkylerade. Vad särskilt lokalfrågan angår torde det komma att visa sig att nuvarande domstols- och kanslilokaler äro å de flesta platser otillräckliga för de behov i dylikt avseende, som påkallas av rättegångsreformen. Beträffande östra Värends domsaga med dess nya tingshus och för det nuvarande behovet rymliga arbetslokaler torde det kunna med visshet förutses att arbetslokalerna ingalunda äro tillfyllest för de anordningar, som nödvändiggöras av rättegångsreformen, utan att tingshuset åtminstone måste till sitt inre väsentligen omstöpas; 7:o) förmenats att processreformens genomförande skulle vara liktydigt med en årlig besparing för statsverket av cirka 1,000,000:— kronor, något som ju framkonstruerats genom förespeglingar om personalinskränkningar, genom låga avlöningar och genom utvidgning av extra-ordinariesystemet samt genom undanskjutandet av kostnader för lokaler och skrivmaterialier m. m. å de tingshusbyggnadsskyldiga. Det torde ock komma att visa sig att de av statsverket övertagna sportelinkomsterna högst väsentligt komma att understiga de sportelinkomster, som för närvarande uppbäras vid underdomstolarna. Under flera år upprepade erfarenheter om huru föga tillförlitliga av tillkallade utomstående s. k. sakkunniga uppgjorda kostnadsberäkningar äro och huru föga dessa komma att svara mot de verkliga och av de verkliga förhållandena nödvändiggjorda kostnaderna torde även giva full anledning till ett välgrundat misstroende mot de ifrågavarande kostnadsberäkningarna. Att de s. k. sakkunniga ej ägnat någon särskild uppmärksamhet åt förhållandena vid en blivande övergång från vårt nuvarande rättsväsen till det enligt rättegångsreformen torde ej verka förvånande, då ju ett ingående på de svårigheter beträffande personalfrågor och de ekonomiska uppoffringar från statsverkets sida, som under övergångstiden måste bliva en oavvislig följd, säkerligen skulle kommit att i betänklig mån rubba tillförlitligheten av skönmålningarna enligt betänkandet. Det torde vara uppenbart att högst avsevärda engångskostnader måste uppkomma vid rättegångsreformens genomförande för lokalanskaffningar, inlösen av överloppsbyggnader och utrustningar å dom-
200 stolsexpeditionerna, vilka kostnader ej rättvisligen lära kunna åläggas de tingshusbyggnadsskyldiga. E t t flertal tjänstemän, som nu innehava fast avlönade anställningar vid domstolarna, skulle komma att bliva utan anställning enligt den nya organisationen samt torde ej kunna utan vidare avskedas eller påtvingas pension. Vad angår de nuvarande häradshövdingarna ställes visserligen i utsikt antingen att de skulle med de reducerade inkomster, som i betänkandet angivits, erhålla anställningar vid lagmansrätterna eller ock förtidspensioneras, men det torde väl vara ställt utom allt tvivel att en häradshövding, vilkens fullmakt ej innehåller något villkor om skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan tjänst eller ort eller lönereducering, ej, så länge vårt nuvarande statsskick bibehålles, kan vara skyldig att vare sig tillträda någon befattning vid den nya domstolsorganisationen •— en befattning som han vid mer framskriden ålder ej lär kunna tillfredsställande fylla — eller underkasta sig förtidspensionering, så länge det visar sig att han skulle vara i stånd att fortfarande sköta det ämbete, å vilket han erhållit fullmakt, eller att tills tiden för nu föreskrivet avskedstagande finna sig i att bliva berövad något av honom genom fullmakt tillförsäkrade löneinkomster, d. v. s. lön, tjänstgöringspengar, särskilt lönetillägg och sportler, de senare till de belopp, som upptagits i de årligen till statistiska centralbyrån insända uppgifterna. Det torde vara uppenbart att ett flertal av de nuvarande häradshövdingarna, därest rättegångsreformen skulle komma att genomföras, ej skulle finna sig i stånd att uppfylla de anspråk på arbetsduglighet och arbetsintresse, som de föreslagna nya anordningarna förutsätta hos lagmannen, vadan följderna skulle komma att bliva dels utgifter under övergångstiden för avlöningar till ett flertal förutvarande domare, som ej uppnått pensionsåldern, dels ock svårigheter för besättandet av de nya domarebefattningar med arbetsdugliga och arbetskunniga personer, för såvitt ej dessa befattningar måste eller äro avsedda att under längre tider upprätthållas genom förordnanden i avbidan på personalfrågans lösning. Liknande svårigheter torde även uppkomma under övergångstiden beträffande de nya åklagarebefattningarna. Då de sakkunnigas betänkande ej synes mig kunna läggas till grund för ett verkligt bedömande av de vid ett genomförande av rättegångsreformen erforderliga organisatoriska anordningarna och av de utav reformen föranledda, verkliga kostnaderna, synes det mig vara nödvändigt att betänkandet underkastas kritisk granskning och korrigering av personer, som besitta erfarenhet inom domare- och åklagareyrkena och som stå främmande för dagspolitiken. Endast härigenom lär en verkligt sakkunnig från direktiver obunden objektiv utredning rörande hithörande frågor stå att vinna. Häradshövdingen i Mellersta Värends domsaga (S. BELLINDER) : Till en början vill jag anmärka, att det av Föreningen Sveriges häradshövdingar den 2 februari 1929 i ärendet avgivna yttrandet icke kan anses såsom något auktoritativt uttryck för den mening, som omfattas av flertalet häradshövdingar. Dels var det möte, där avgivet förslag till yttrande behandlades, icke besökt av ens tredjedelen av Sveriges häradshövdingar, och dels fattades beslut rörande de särskilda delarna av yttrandet av en i åtskilliga fall synnerligen knapp majoritet. För egen del kan jag icke helt ansluta mig till det av föreningen avgivna yttrandet, utan anser mig dels på denna grund och dels med hänsyn till behovet att yttra mig angående vissa lokala förhållanden böra göra erinringar i nedannämnda avseenden. OrganisatioDet är uppenbart, att arbetet inom domsagorna bör fördelas så, att lagmannen av under- n e n huvudsakligen ägnar sig åt den rent dömande verksamheten. Enligt min rätternas arbete.
201 mening bör han dock såsom chef för domstolen bibehållas vid en viss uppsikt över domsagoarbetet i dess helhet. Detta är icke minst av vikt beträffande det s. k. inskrivningsväsendet — däri inbegripet ansökningsärendena i allmänhet — vars rätta handhavande är av synnerligen stor betydelse för allmänheten. Genom att exempelvis tillerkänna lagmannen rätt att efter eget beprövande förbehålla sig avgörandet av vissa särskilda ärenden skulle man vinna garanti för att lagmannens uppfattning i hithörande frågor bleve bestämmande, vilket helt visst skulle medföra ökad säkerhet för ärendenas rätta behandling och främja allmänhetens förtroende till domstolen. I detta sammanhang må anmärkas, att handräckningsmålens överflyttande till underrätterna näppeligen lär kunna medföra ökad anledning till personlig kontakt mellan lagmannen och befolkningen, då, dessa mål väl endast i undantagsfall skulle komma att handläggas av lagmannen. Till en riktig uppdelning av arbetet hör emellertid icke blott att lagmannen befrias från behandlingen av vissa grupper av mål och ärenden utan även att uppsättandet av protokoll i de mål och ärenden, som ankomma på lagmannens omedelbara handläggning, ombesörjes av personer med sådan erfarenhet, att lagmannen icke behöver ägna någon större del av sin arbetstid åt protokollsjustering. Även om protokollsväsendet reformeras, kan man nämligen förutse, att protokollsskrivningen alltjämt kommer att utgöra en icke oväsentlig del av domstolsarbetet. Anförtros protokollens uppsättande åt notarier, som erhålla sin utbildning vid domstolen, utan att dessas arbete kontrolleras och justeras av någon mera erfaren tjänsteman — sekreterare eller rådman — kommer lagmannens tid att alltför mycket inkräktas av justeringsarbete. Det torde därför böra införas ungefär samma ordning som vid de större rådstuvurätterna, där annan tjänsteman underskriver och ansvarar för protokollet, ehuru ordföranden äger att slutligen justera detsamma. Beträffande den föreslagna domsagoindelningen, så vitt angår Mellersta DomsagoVärends och Västra Värends (Allbo) domsagor, jämte frågan om kansli- och indelningen, tingsställe efter blivande sammanslagning av nämnda domsagor hänvisar jag till de tingshusbyggnadsskyldigas yttrande. 1 J a g vill endast tillägga, att, därest tingsstället förlägges till Växjö, det icke kan anses förefinnas något behov av bitingsställe i Alvesta, då avståndet mellan dessa orter är jämförelsevis obetydligt och hela Allbo härad har goda kommunikationer till Växjö. Ändamålet med den föreslagna omorganisationen av underrätterna var ju Domstolsbiand annat att åstadkomma en rationell arbetsfördelning, så att lagmannen personalen, skulle kunna huvudsakligen ägna sig åt handläggningen och avdömandet av de viktigare målen. Enligt det Schlyterska förslaget skulle också i överensstämmelse härmed minst en rådman vara anställd i så gott som alla domsagor. De sakkunniga däremot förorda, att lagmannen i ett stort antal domsagor endast skulle biträdas av notarier. I dessa domsagor skulle således det gamla systemet på det hela taget lämnas orubbat utan hänsyn till den ökning i arbete, som skulle uppstå genom domsagornas förstorande, tillkomsten av överexekutorsgöromålen och den föreslagna ordningen för målens förberedande behandling. Följden bleve uppenbarligen, att arbetsförhållandena i samma domsagor skulle undergå en väsentlig försämring. Vidare bör väl den fordran uppställas, att de, som skola bära ansvaret för domstolsarbetet, utgöras åtminstone huvudsakligen av ordinarie tjänstemän. Det har länge och med fog klagats över vikariats- och extra ordinarie-systemet vid våra domstolar. Om rättegångsreformen genomföres efter de sakkunnigas riktlinjer, skulle detta system, långt ifrån att avskaffas eller inskränkas, tvärt 1 De tingshusbyggnadsskyldiga hava förordat Växjö såsom kansli- och tingsställe, enär Växjö vore såväl med hänsyn till kommunikationer som eljest en centralort för befolkningen i Mellersta och Västra Värends domsagor.
202 om drivas till sin spets, i det att alla andra tjänstemän vid underdomstolarna än lagmännen och ett fåtal inskrivningsdomare skulle bliva extra ordinarie. Att en sådan anordning är ohållbar, säger sig självt. I alla domsagor böra därför anställas ordinarie rådmän till det antal och med det verksamhetsområde, som i varje fall befinnes erforderligt. Däremot torde det ur många synpunkter vara olämpligt att anställa särskilda inskrivningsdomare med mindre kompetens än andra rådmän. J a g vill blott framhålla, att rådmännen böra kunna tjänstgöra som vikarier för lagmannen. Invändningen att det i ett par av de minsta domsagorna icke skulle behövas någon rådman torde bemötas därmed, att, om man överhuvud taget övervunnit betänkligheterna mot sammanslagning av domsagor, det icke torde föreligga några bärande skäl att bibehålla dessa domsagor såsom självständiga domkretsar. Rådmannen kan också, såsom förut berörts, i mån av behov få sitt arbete utökat genom befattning med de protokoll, som tillhöra lagmannens verksamhetsområde. Anmärkningsvärt är även, att de sakkunniga till grund för sina beräkningar om behovet av arbetskrafter lagt 1926 års statistik, enligt vilken arbetsbördan, åtminstone i fråga om de »tvistiga målen» är väsentligt, ja, i en hel del fall ända till en tredjedel mindre än vad medeltalet för åren 1923—1925 giver vid handen. Beträffande den blivande Västra Värends domsaga torde i fråga om lagfarter och inteckningar 1926 års siffror komma ganska nära de normala genomsnittstalen. Medeltalet för åren 1923—1925 är här för lågt, beroende särskilt på den abnormt låga siffran för lagfarter i Mellersta Värends domsaga år 1923 (året efter vakans). I fråga om tvistiga civilmål och strafflagsmål är siffran för år 1926 vida lägre än det normala genomsnittsantalet. Det är även att märka, att antalet enklare sådana mål är jämförelsevis litet. En rätt tillförlitlig måttstock härpå finner man i det förhållandet, att över två tredjedelar av målen handlades vid mera än ett rättegångstillfälle, vilket tal är högre än i flertalet andra domsagor. Även absolut är siffran 93 för de vid mera än ett rättegångstillfälle handlagda målen större än i många domsagor, där de sakkunniga hava föreslagit anställande av rådman. Det kan också framhållas, att antalet mål, i vilka vad erlagts, under åren 1925—1926 varit i medeltal 50, vilket ar en jämförelsevis hög siffra. Härav framgår, att antalet mera invecklade mål i denna domsaga är högre än i många domsagor med större folkmängd. Då handläggningen av sådana mål skulle utgöra en väsentlig del av lagmannens arbetsbörda, torde behovet av anställande av en rådman i domsagan knappast kunna bestridas. — De sakkunniga synas ofta hava uppkastat frågan: Finnas tillräckligt antal lagfarts- och inteckningsärenden för att motivera anställandet av rådman eller inskrivningsdomare? Härvid tyckas de för övrigt hava fäst överdriven vikt vid ett par hundra inteckningsärenden mer eller mindre. Den första frågan borde väl i stället vara: Äro de egentliga lagmansgöromålen av den omfattning, att lagmannen behöver avlastas från annat arbete? — Officiellt utgöres den rättsbildade personalen i nuvarande Västra Värends domsaga av häradshövding och två notarier samt i Mellersta Värends domsaga av häradshövding och en notarie. I verkligheten tjänstgöra tre notarier i vardera domsagan, av vilka dock den tredje huvudsakligen torde vara anställd med hänsyn till behovet av tingsmyndiga förste notarier. Den nuvarande personalen i båda domsagorna tillsammans skulle således rätteligen böra angivas till två häradshövdingar och fyra notarier. I den sammanslagna domsagan torde man, om hänsyn jämväl tages till göromålens utökande i övrigt, böra räkna med sex rättsbildade tjänstemän, en lag-
203 man, en rådman, en sekreterare och tre notarier. Skulle sekreterare ej finnas anställda vid lagmansrätterna, bör antalet notarier ökas till fyra. Olikheten i häradshövdingarnas löneförmåner står i nära sammanhang med Lönedet nu rådande entreprenad- och sportelsystemet i domsagorna. Därest detta förmåner, skall avskaffas och domkretsarnas storlek skall bestämmas med hänsyn till att lagmannen må beredas full sysselsättning med den egentliga domareverksamheten, synes det hava varit följdriktigast att föreslå lika lön för samtliga lagmän. Visserligen kunna domsagorna icke göras fullständigt lika stora, men någon mera väsentlig skillnad i arbetsbördan för lagmännen torde icke uppstå, ty i de största domsagorna måste lagmannen tydligtvis på ett eller annat sätt avlastas även från en del av arbetet med de viktigare målen, och i de mindre domsagorna torde jämväl annat arbete påläggas honom. I alla händelser är någon större skillnad i löneförmånerna icke motiverad, och variationerna böra icke överstiga 2 000 kronor. På grund härav och med hänsyn till den stora betydelsen av att lagmännen, vilka skola bilda ryggraden i domstolsorganisationen, beredas tillfredsställande löneförmåner, torde lönetillägget icke för någon lagman böra sättas till lägre belopp än 6 000 kronor. Anmärkas må, att lönetilläggens gradering efter domsagornas areal och invånarantal är synnerligen olämpligt. Omständigheterna äro ej alls jämförliga med de prästerliga förhållandena, där hänsyn tages till kyrkobokföring och resor för enskild själavård. För domarna spelar ju arealen praktiskt taget ingen roll. Även folkmängden utgör en ganska missvisande måttstock på arbetsbördan. Man tanke på vidsträckta domsagor med mycken bolagsjord och stor arbetarebefolkning, där arbetsbördan i själva verket kan vara ringa i jämförelse med en till areal och folkmängd mindre domsaga med stark jordsplittring. Rättsstatistiken bör, med förnuftig användning, vara vida tillförlitligare grund för bedömande av arbetsbördan. Den av de sakkunniga föreslagna domareutbildningen är väl invecklad och Domareutbildkommer sannolikt att verka avskräckande på aspiranterna, i synnerhet som de ningen och ordinarie platsernas antal samtidigt inskränkts till ett minimum. Då det nu- befordringsvarande överflödet på utexaminerade jurister en gång upphört — som förr s ngen" eller senare kan förväntas — torde det visa sig omöjligt att rekrytera den oproportionerligt stora notariekår, som de sakkunniga vilja införa. Även i ett annat avseende är de sakkunnigas förslag ohållbart. De sakkunniga hava nämligen föreslagit tvåårsförordnanden för samtliga rådmän (utom inskrivningsdomarna). Då det erforderliga antalet sådana rådmän torde kunna beräknas åtskilligt överstiga 100, skulle hovrätterna således varje år tillhandahålla minst 50 nya rådmän med tillfredsställande utbildning, vilket uppenbarligen är omöjligt. Det förefinnes ju ej heller någon utsikt att, såsom de sakkunniga antytt, bereda alla dessa personer anställning vid överrätt efter avslutad rådmanstjänstgöring. Såsom förut framhållits, måste man emellertid räkna med att rådmanstjänsterna skola uppehållas av ordinarie innehavare ävensom att denna rådmanskår blev jämförelsevis stor. Under sådana omständigheter är det självfallet, att rådmanstjänsten i åtskilliga fall bleve en sluttjänst. J a g kan icke finna, att detta skulle innebära något missförhållande. Ej heller kan det befria dem, som bära ansvaret för tjänsteförslag och utnämningar, att tillse att till innehavare av rådmansbefattningar utnämnas lämpliga och skickliga personer. ^Förslaget att göra hovrättsråds- och revisionssekreteraretjänsterna till övergångsplatser till de mera krävande lagmanstjänsterna finner jag välbetänkt, dåren grundlig erfarenhet från överrättsarbetet är av största betydelse för domarna i första instans. — Dock bör givetvis överrättstjänstgöringen icke om-
204 fatta så lång tid, att vederbörande tjänsteinnehavare komma att bliva främmande för underrättsarbetet. — En dylik anordning skulle jämväl bidraga till att hos underdomstolarna bevara tyngdpunkten i vårt rättegångsväsende, vilket väl torde vara ett allmänt önskemål. Å andra sidan bör naturligtvis en ordinarie överrättsledamot hava omfattande erfarenhet från underrättsarbetet. Utbildnings- och befordringsgången skulle i anslutning till dessa synpunkter i stort sett bliva a. notarietjänstgöring vid underdomstol. b. extra ordinarietjänstgöring vid hovrätt och vikariattjänstgöring vid underdomstol. c. tjänst såsom rådman (möjligen jämte adjunktion i hovrätt). d. tjänst såsom hovrättsråd (och revisionssekreterare). e. tjänst såsom divisionsordförande eller lagman. DomstolsI detta avseende hänvisar jag till de tingshusbyggnadsskyldigas yttrande. 1 lokaler m. m. Dock vill jag tillägga, att jag hyser stor tvekan, huruvida tillräckliga skäl förebragts för avvikande från den principiellt riktiga ståndpunkten, att staten bör bestrida alla kostnader, som stå i sammanhang med rättskipningens upprätthållande. Detta skulle även vara ägnat att befrämja skatteutjamningen. KostnadsFöreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt yttrande framdragit åtskilberäkningen. liga omständigheter, som rubba tillförlitligheten i de sakkunnigas kostnadsberäkningar. Ytterligare må påpekas, att enligt mitt förmenande antalet juridiskt utbildade ordinarie befattningshavare vid underrätterna måste beräknas till ungefär det dubbla mot vad de sakkunniga föreslagit, att utgifterna för skrivbiträden och andra förvaltningskostnader komma att väsentligt stegras, om de skola övertagas av statsverket, att ett stort antal befattningshavare måste överföras till indragningsstat med full ersättning för förlorade löneförmåner, däri inbegripna behållna sportelinkomster, samt att nybyggnad av tingshus och omändring av förutvarande domstolslokaler så att de motsvara kraven enligt den nya organisationen kommer att draga kostnader, vilka sannolikt icke stanna vid ett par tiotal miljoner. I häradshövding Bellinders yttrande har instämt häradshövdingen i Sunnerbo härads domsaga, N. MUNCK AP ROSENSCHÖLD, som jämväl instämt i en av rådman G. Tisell utgiven skrift samt anslutit sig till häradshövdingeföreningens yttrande, dock med påpekande, att vad i yttrandet anfördes om domstolsorganisationen och domsagornas storlek icke delades av flertalet medlemmar i kåren. Inskrivningsdomare med lägre kompetens borde ej anställas och avancemang borde kunna ske från rådman till lagman. Beträffande Sunnerbo domsaga borde med hänsyn till det arbete exekutivärendena komme att medföra vid lagmannens sida ställas en ordinarie rådman med full kompetens att vikariera för lagmannen. På det bestämdaste avstyrktes, att förslaget skulle läggas till grund för förslag i ärendet. Häradshövdingen
i Norra
och Södra
T justs
härads domsaga (A. NORD-
STRÖM) :
J a g ansluter mig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrandet den 2 innevarande månad att det syntes föreningen möj1
De tingshusbyggnadsskyldiga hava icke haft något annat att erinra mot betänkandet i denna del än att staten, då den kommer att övertaga sportelinkomsterna från domsagorna, jämväl bör bekosta skrivmaterialierna.
205 ligt att det i betänkandet framlagda förslaget kunde bli utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande under förutsättning att vissa delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar vidtoges särskilt i syfte att vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden och att detta reformarbete borde utföras med varsamhet och på de partiella reformernas väg. J a g anser visserligen viktigt att en snabb rättskipning erhålles, men jag är icke säker på att för detta måls erhållande så vittgående förändringar behöva vidtagas. Redan nu avdömas vid Tjusts häradsrätt alla mål av icke för vidlyftig beskaffenhet såväl civila som kriminella vid första rättegångstillfället, och att mål behöva uppskjutas beror oftast på att rättegångsombuden, som i allmänhet hava mycket annat att ombestyra och däribland även utredning av mål vid andra domstolar, enträget förmäla sig hava behov av uppskov, särskilt då nya handlingar ingivits eller viktigare vittnesmål mot deras huvudmän förekommit. Införandet av förberedande förhandling anser jag kunna medföra förkortning av tiden för rättegångarna, särskilt om förhandlingarna försiggå med korta mellanrum, men beträffande huvudförhandlingen vill jag framhålla att vid domstolarna på landet de flesta av de viktigare målen, såsom jordatvister, hägnadsmål, arvsmål, redovisningsmål med ofta svårtydda räkningar och siffror, äro av den beskaffenhet att för deras avdömande fordras grundligare övervägande än som står till buds omedelbart efter huvudförhandlingen. I detta sammanhang vill jag framhålla det betänkliga i att häradshövdingarna bliva för mycket ambulatoriska med de olägenheter som följa av att de. skilda från sitt ordinarie hem, behöva på de olika tingsställena ägna sin tid icke blott åt målens handläggning utan även åt deras ofta strängt arbete krävande avdömande. Angående omfattningen av Tjusts domsaga är jag av samma åsikt som uttalats av de tingshusbyggnadsskyldiga vid deras sammanträde inför häradsrätten den 30 sistlidne oktober eller att den bör bibehållas vid dess nuvarande storlek med tingsställe och kansliort i Gamleby. Därest emellertid Tjusts domsaga bör anses tillhöra de domsagor, som i sammanhang med en rättegångsreform böra göras större, kunde man tänka sig, då Västerviks stad med avseende på dess storlek redan nu och fortsatta vidare utveckling synes böra bibehållas vid egen jurisdiktion samt Sevede härad och staden Vimmerby synas hava mesta samhörighet med söder därom varande härader, en sammanslagning av Tjusts domsaga med östra delen av Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga, kustlandsdomsaga liksom Tjusts domsaga och av mycket liknande både folk- och naturbeskaffenhet med denna, eller eventuellt med Bankekinds härad, som från Åtvidaberg har god järnvägsförbindelse till Gamleby. Häradshövdingen
i Norra Möre och Stranda härads domsaga ( J . ZETTERSveriges häradshövdingar avgivna yttrande med följande tillägg: I fråga om den enligt upprättat utkast till domsagoindelning tilltänkta Stranda eller Aspelands domsagas jurisdiktionsområde har jag endast att anmärka, att invånarna i Älems socken av Stranda härad torde vara bättre betjänade med att tillhöra domsagan söderut och därmed till huvudort i rättsligt hänseende erhålla Kalmar stad. Häremot kan dock måhända anses tala önskvärdheten att ej rubba häradsindelningen. Mot utkastet beträffande de båda domsagorna Kalmar och Möre domsaga samt Ölands domsaga får jag göra följande erinringar. Kalmar stad och Öland böra utgöra en domsaga, Kalmar och Ölands domSTEDT) åberopar det av Föreningen
206 saga, samt Södra och Norra Möre härader en domsaga, Möre domsaga, till vilken ur ortsbefolknings- och lägessynpunkt helst synes böra läggas Ålems socken i Stranda härad. Öland har sådana kommunikationer med Kalmar, att man ej gärna kan tala om någon avskildhet, på grund varav det bör utgöra domsaga för sig. Mellersta och södra Ölands förbindelser med Kalmar äro synnerligen livliga. Ångbåtsturerna mellan Kalmar och Färjestaden äro i vardera riktningen 3 ä 4 om dagen. I fråga om mål äro större sådana på Öland mindre ofta förekommande än vad förhållandet är på fastlandet. En lagman på Öland såsom domsaga för sig skulle bliva huvudsakligast inskrivningsdomare. I Kalmar och Ölands domsaga med kansli i Kalmar böra Kalmar stad och Öland utgöra tingslag var för sig samt Öland hava två tingsställen, det ena i Färjestaden, huvudtingsställe, och det andra i Borgholm, bitingsställe. I äldre tider lära Kalmar och Öland haft gemensam domare, då borgmästaren i Kalmar hade domsrätten på Öland. Möre domsaga bör hava kansli och tingsställe i Kalmar. Några bitingsställen i de Kalmar närbelägna orterna Vassmolösa och Rockneby, där tingshusen äro gamla och trånga, synas ej erforderliga. Skulle Ålems socken läggas till Möre domsaga, kunde dock måhända skäl anses föreligga att hava bitingsställe i Rockneby. I Möre domsaga böra vara anställda en lagman, en rådman och tre notarier samt i Kalmar och Ölands domsaga en lagman, en inskrivningsdomare, en rådman och två notarier. Med hänsyn till omfattningen av arbetet i de båda domsagorna bör mindre juridisk arbetskraft ej ifrågakomma. Häradshövdingen i Södra Möre härads domsaga (N. HELLING) : De tingshusbyggnadsskyldiga, vilka icke förut haft tillfälle yttra sig angående förslaget till rättegångsreform, hava — såsom synes av domboks utdraget —-- nu uttalat sin bestämda mening angående detsamma. J a g förenar m i g i deras yttrande härutinnan under åberopande av vad jag förut i underdånigt utlåtande anfört i saken. Särskilt vill jag erinra därom, att enligt min åsdkt vårt nuvarande muntligt-protokollariska system bör bibehållas utan uppdelnimg i förberedande skriftligt förfarande och s. k. muntlig huvudförhandling, .'samt att de många, verkligen behövliga förbättringarna i vårt rättegångsförfarande böra införas på de partiella reformernas väg. Såsom lämpliga partiella Reformer, för vilka tiden torde vara inne, vill jag härvid framhålla: införande aAv ett anmaningsförfarande inför domhavande till utsöndrande av ej tvistiga n ' å l jämte övertagande av överexekutorernas lagsökningsmål och handräckningar för fordrans utbekommande, lagfarts- och inteckningsärendens överflyttande till särskilda sammanträden inför endast domhavanden, införande av fri be^visprövning, tvångsindragning av rådstuvurätter i mindre städer succ-issivt i mån av borgmästares avgång efter ekonomisk uppgörelse med varje i:rågako>mmande stad, samt uppdelning av de större hovrätterna. Vad angår härvarande domsagas framtida omfattning hava de tingshiusbyggnadsskyldiga önskat bibehållande av dess nuvarande storlek oca i varjje fall ej större ökning av densamma, än att allmänheten må kunna även i frramtiden stå i nära personlig beröring med häradshövdingen eller lagmanien sannt vända sig till denne personligen i alla förekommande rättsärenden. Denna åtsikt hos befolkningen får ej underskattas; det gäller här dess förtroende för dormaren. Från domstolschefens synpunkt torde det vara ganska likgiltigt, o)nn domkretsarna göras större eller mindre, detta under förutsättning att han erhåller tillräckligt kvalificerade biträden till erforderligt antal.
207 För närvarande brister det synnerligen beträffande denna förutsättning; och häri torde ligga det största felet i underdomstolarnas nuvarande organisation. Under förra århundradet var arbetet i flertalet domsagor ej mera omfattande, än att häradshövdingarna kunde medhinna utföra eller åtminstone granska alla dess detaljer. De häradshövdingar, som därför hade läggning, meddelade en individuell utbildning till de hos dem anställda notarier, vilka mycket snart fingo taga del i alla förekommande göromål. Dessa häradshövdingar fingo sedan i viss mån ersättning för den ökning i deras arbete, som handledande av oskolade notarier givetvis medförde, därigenom, att deras notarier sedermera på eget ansvar, om ock under fortlöpande kontroll, utförde avsevärd mängd arbete. Numera har arbetsbördan i domsagorna vuxit högst väsentligt, om ock någon nedgång efter kristiden försports. I följd härav kunna häradshövdingarna redan på grund av bristande tid icke lämna de i domsagorna nu tjänstgörande notarierna någon allsidig, individuell handledning i domaregöromålen, varav häradshövdingarna förövrigt ej hava något intresse på grund av den stadgade begränsningen i notariernas domsagoarbete, utan notarierna få på egen hand eller med hjälp av varandra sysselsätta sig med en del detaljer. Någon egentlig domboksskrivning förekommer icke förr än notarierna få sina egna, ofta mycket obetydliga tre tingssammanträden. Domsagoutbildningen har alltså redan nu förlorat sin förutvarande synnerligen instruktiva karaktär. Därest — såsom processkommissionen föreslagit — protokollsföring vid underrätterna och föredragning av tjänstemän i hovrätterna skola bortfalla, torde kansliarbetet både i underdomstolarna och i hovrätterna bliva föga utbildande. Det kommer att bero på individen, i vad mån denne av egen energi kan skaffa sic utbildning. Denna fråga om domareutbildningen och därav beroende befordringsgången på domarebanan är synnerligen betydelsefull och har i det föreliggande betänkandet med rätta ställts främst. Redan nu lida domsagorna — såsom nämnt — synnerlig brist på tillräckligt kvalificerad arbetshjälp. Till bot härför har man försökt sig på en uppdelning av domsagoarbetet »efter kvalitativa grunder», och denna uppdelning skall enligt nu föreliggande förslag än mera specialiseras. Principen »en kvalitativ uppdelning» må vara god — dock ingalunda från utbildningssynpunkt — men oöverkomliga svårigheter möta vid denna uppdelning. Överallt vid domarearbetet kunna uppstå fall, som kräva mycket höga kvalifikationer hos den därmed sysselsatte. Dessa svåra fall förekomma lika ofta vid ansökningsärenden och i »bagatellmål» som i mål med ekonomiskt högre tvisteföremål. J a g vet ej hur en uppdelning efter kvalitativa grunder skall kunna ske, men ett vet jag: det är, att antingen måste man återgå till principen att de.a domsagorna, när en person ej vidare kan medhinna i detalj följa allt arbetet, eller ock måste man — eventuellt med sammanslagningar av domsagor och städer — giva domstolschefen arbetshjälp med goda kvalifikationer, så att uppdelnrig av arbetet kan ske utan att delar av detsamma bliva lidande. De arbetsområden, som bäst ägna sig för ett avsöndrande från domstolschefens direkta handläggning, äro säkerligen lagfarts- och inteckningsväsendet, koakursärenden och den del av överexekutors göromål, som lämpligen kan överlännas till domstolarna. Härvid vill jag emellertid bestämt reagera emot den missuppfattning, som råder i hovrättskretsar och hos sådana häradshövdingar, vilka fått sin huvudsakliga utbildning vid överdomstolarna, nämligen att dessi arbeten äro av enkel art och icke kräva några högre kvalifikationer hos deras utförare. Dessa arbeten fordra ej blott synnerlig noggrannhet utan även ett mycket gott omdöme. Svårigheter möta här lika stora och lika ofta återkommande som vid rättegångar. Naturligen bör ett med dessa arbeten sys-
208 selsatt biträde, åt vilket i föreliggande betänkande givits den missvisande benämningen inskrivningsdomare (== registrator), hava en ordinarie sluttjänst, och hans avlöning kan skäligen ej sättas lägre än sådan för hovrättsråd. I varje fall torde kunna befaras — särskilt om hovrätterna få något inflytande på frågan •— att dessa inskrivningsdomaretjänster komma att besättas med personer, som misslyckats på den rena domarebanan, vilka befunnits icke hålla måttet härför. Detta är en mycket farlig sak, ägnad att neddraga inskrivningsdomarens ställning och resultatet av hans verksamhet. 1 de flesta domsagor kommer vid avsedda sammanslagningar naturligen att krävas jämte inskrivningsdomaren ytterligare utbildad arbetshjälp. Såsom sådan räknar jag ej auskulterande notarier eller personer »med fiskalskompetens», särskilt med hänsyn till de ringa möjligheter till verklig utbildning, som bliva dem tillgängliga, utan erfordras minst ett års förordnande såsom hovrättsledamot. Huruvida dessa förutvarande hovrättsledamöter böra utses till ordinarie tjänstemän (rådmän) vid domstolen, ordinarie i justitiestaten med placering tills vidare vid viss domstol eller endast tillförordnade, kan vara ovisst; och kanske bör frågan lösas på olika sätt i de olika domsagorna. För närvarande är det mycket svårt att beräkna, i vilken omfattning »utbildad arbetshjälp» kommer att krävas i domsagorna. Det beror ju till väsentlig mån därpå, huruvida den ifrågasatta formalistiska uppdelning mellan förberedande skriftligt förfarande och huvudförhandling utan protokollsföring jämte andra förslag komma till stånd. Emellertid vill jag antaga, att det kommer att erfordras en väl kvalificerad arbetskraft för varje 20 000 av invånarna i domsagan. Domareauskultanterna måste naturligen för sin utbildning cirkulera mellan domstolar i olika instanser, men det i nu föreliggande betänkandet framkomna förslaget härutinnan innebär en väsentlig försämring mot processkommissionens utkast i frågan. Ett sådant hoppande fram och tillbaka mellan underrätt och hovrätt, som nu i betänkandet föreslås, blir till skada för arbetets jämna gång och till föga gagn i utbildningshänseende. Aspiranten må efter sina första år vid underrätten stanna i hovrätten, till dess han fått ett års förordnande såsom ledamot för att därefter återvända till underdomstol såsom sekreterare eller rådman. Den i betänkandet framkomna beräkningen av arbetsbesparing genom den ifrågasatta processreformen skall säkerligen visa sig felaktig; med ganska stor visshet kommer resultatet att bliva ökning i arbetet. De beräknade avlöningarna äro genomgående för låga för att binda dugliga jurister vid domarebanan. Kostnaderna till såväl avlöningar som andra ändamål bliva väsentligen högre än som antagits i betänkandet. I detta hänseende förenar jag mig i de tingshusbyggnadsskyldigas yttrande, att statsekonomiska skäl icke få vara avgörande för rättegångsreformen vare sig vid bestämmandet av domsagornas storlek eller vid utmätandet av domarnas avlöningsförmåner. Partiella reformernas väg skulle även i ekonomiskt hänseende visa sig fördelaktig. I övrigt ansluter jag mig till de anmärkningar, som framställts mot föreliggande betänkande av de tingshusbyggnadsskyldiga och av Föreningen Sveriges häradshövdingar i ett av denna avgivet yttrande. Häradshövdingen i Ölands domsaga (H. SÖDERBAUM) : Vid avgivande av yttrande över processkommissionens betänkande uttalade jag den åsikten, att detsamma icke var ägnat att läggas till grund för ny processordning, och emot de sakkunnigas nu ifrågavarande betänkande nödgas jag intaga samma ståndpunkt. Det hela verkar nämligen alltför mycket experiment utan några garantier för att något bättre vinnes.
209 Emot de allmänna grunderna i betänkandet tillåter jag mig åberopa vad däremot anförts i den av rådmannen i Örebro Gustaf Tisell författade broschyren »Några anmärkningar vid särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen», vilken broschyr jag förmodar kommer att finnas bifogad handlingarna. J a g biträder således i allt väsentligt de åsikter, som uttalats i denna kritik, och vill ytterligare framhålla, att det synes mig uppenbart att de sakkunnigas kostnadsberäkningar i allmänhet utmärkas av en genomgående tendens att till det yttersta nedpressa utgifterna för rättegångsväsendet. Om en sådan tendens skall tillämpas i fortsättningen, torde alla förhoppningar på en god rättegångsreform vara uteslutna. I processkommissionens och de sakkunnigas betänkanden talas i olika sammanhang mycket om de ökade krav, som den nya rättegångsordningen skulle ställa på domstolarna. Om detta är riktigt, synes den starka beskärningen av arbetskrafterna och nedpressningen av utgifterna desto mindre kunna försvaras. Vådan av alltför stark nedprutning framhålles ofta i ord, men då det sedan gäller handling, synas orden hava föga värde. Då en god rättskipning torde vara ett socialt krav av första rang, kunde det förväntas, att den måttstock, som på senare tid brukas i fråga om andra utgifter för sociala ändamål, också kommit till tillämpning, då det gäller rättskipningen. Såsom exempel på denna nedpressning i utgifterna kan särskilt hänvisas till den av de sakkunniga föreslagna löneplanen, vilken icke i någon mån överensstämmer med de sakkunnigas synnerligen beaktansvärda motivering för en god löneställning. Detta synes särskilt gälla lagmännen i de mindre domsagorna och de dömande rådmännen. Det synes mig med fog kunna ifrågasättas, om ej lönen för alla lagmän bör sättas lika, möjligen med någon ökning i lönetillskottet för vissa domsagor. Olikheten i häradshövdingarnas löneförmåner för närvarande är beroende av det nuvarande entreprenad- och sportelsystemet. Vid genomförandet av nu gällande lönereglering torde hava varit avsett, att alla häradshövdingar skulle hava samma inkomster, då ju förvaltningsbidrag och sportler samt väl även tjänstgöringspengar voro avsedda att utgöra ersättning för de med domsagans förvaltande förenade kostnaderna. Att en förskjutning och en väsentlig sådan under årens lopp ägt rum är nogsamt känt; och måste sportlerna numera anses som häradshövdingarna tillförsäkrade löneförmåner. Att den ena häradshövdingen för närvarande har större löneförmåner än den andra beror därför ytterst på den i de olika domsagorna rådande arbetsbelastningen och därav föranledda sportler. För framtiden är det ju avsett, att arbetsbördan skall i möjligaste mån bliva ensartad i de olika domsagorna, vilket ju även kan ske genom arbetsfördelning å olika personer allt efter arbetets både kvantitet och kvalitet. Principen för det hela skall ju vara att var och en skall ha full sysselsättning, och då föreligger ingen eller ringa orsak till att lagmännen avlönas olika. — De lagmän, som bliva stationerade i de större städerna, åtnjuta just därigenom i allt fall så stora fördelar framför dem, som få bo i mindre stad eller å landsbygden, att anledning till någon väsentlig skillnad i lönehänseende ej förefinnes. Att den föreslagna lönen är alldeles för låg har jag tidigare framhållit; och håller jag före, att, därest förslaget med lön och lönetillskott bibehålies samt lönen fastställes till 13 020 kronor, lönetillskottet i intet fall kan sättas till lägre belopp än 6 000 kronor att utgå till alla lagmän, vartill komma dyrtidstillägg och stämpelprovision. Det kan möjligen vid en ytlig betraktelse tyckas, att det är att sätta anspråken för högt, men torde i alla fall vara ett minimum för att lagmannen skall kunna hävda sin oberoende ställning och framför allt för att till banan draga personer med lämpliga kvalifikationer — i jämförelse
210 med inkomsterna på advokatbanan och åtskilliga enskilda företag äro de av mig föreslagna lönerna ändock mycket blygsamma. Då jag förut uttalat den åsikten att sportlerna numera måste anses såsom häradshövdingarna tillförsäkrade löneförmåner — till stöd för denna åsikt kan även åberopas vad Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt underdåniga yttrande i ämnet anfört (sid. 25 och 26) — följer därav, att jag ej kan godtaga de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser angående vissa ekonomiska förhållanden. I fråga om de blivande domsagorna föreligger det märkliga förhållandet, att alla beräkningar synas vara grundade på ett av de sakkunniga ej granskat utkast till domsagoindelning och att osäkerhet är rådande beträffande antalet domsagor. Ehuru den allmänna tendensen vid utkastets utarbetande varit att bilda så stora domsagor som möjligt, har Öland med sina 27 500 invånare ansetts fortfarande böra bilda egen domsaga med kansli och huvudtingsställe i Borgholm eller dess närhet samt bitingsställe i Färjestaden, och skola för domsagans skötande vara anställda lagman och en sekreterare. I motsats därtill har på fastlandet mitt emot Öland bildats en stor domsaga av Kalmar stad, Södra Möre härads domsaga och Norra Möre härad med en folkmängd av i runt tal 70 500. En sådan indelning i domkretsar kan icke förordas av mig, då ändamålet med reformen skulle bliva till större del förfelat beträffande den blivande Ölandsdomsagan. Reformen går ju bland annat ut på en uppdelning av domsagoarbetet efter dess kvalitet, så att lagmannen skall kunna helt eller åtminstone till större delen ägna sig åt utredning och avdömande av de svårare och viktigare målen, men en sådan uppdelning blir ju här omöjlig i vidare mån än nu kan ske på grund av domsagostadgans bestämmelser. Då dessutom mål av den beskaffenhet, lagmannen i första hand skall befatta sig med, i domsagan numera förekomma ganska sparsamt — betecknande för förhållandet torde vara att under år 1928 endast sju vad erlagts — skulle följden bliva den, att lagmannen här nedsjönke till att bliva huvudsakligen inskrivningsdomare, vilket måste betecknas såsom synnerligen olämpligt och olyckligt. J a g anser att en vida lämpligare domsagoindelning erhålles om Öland och Kalmar stad förenas till en domsaga samt Södra och Norra Möre härader till en. Då folkmängden därigenom blir i den förra domsagan 46 300 invånare och i den senare 51 700 invånare, erhålles två domsagor av lämplig storlek. Bägge domsagornas kansli böra förläggas till residensstaden Kalmar, vilket för lagmannen å Öland är av stor betydelse i många hänseenden, icke minst att tillgången till lantmäterikontoret därigenom underlättades, en omständighet att räkna med på grund av det ökade arbete, nya jorddelningslagen giver. Givetvis böra Kalmar stad och Öland bilda särskilda tingslag inom domsagan samt å Öland de nuvarande tingsställena bibehållas med huvudtingsställe i Färjestaden och bitingsställe å Rosenfors. För domsagans skötsel torde komma att erfordras förutom lagmannen en inskrivningsdomare, två rådmän och två sekreterare. Nytt tingshus eller kanslilokal är ej erforderlig för den domsaga, som bildas av Kalmar stad och Öland, men för den, som bildas av Norra och Södra Möre härader, måste nytt tingsställe byggas i Kalmar. Såvitt jag kan finna kan några bärande skäl ej anföras mot en sådan domsagoindelning. Visserligen hava de tingshusbyggnadsskyldiga, som tillfrågats om ett sådant förslag, enhälligt uttalat sig för Ölands bibehållande som egen domsaga, men skälet därtill kan säkerligen skrivas på lokalpatriotismens konto. Någon orsak till Ölands bibehållande såsom egen domsaga finnes ej angiven i betänkandet, men jag misstar mig säkerligen icke, då jag förmodar, att orsa-
211 ken ligger i Ölands »avskilda läge» och möjligen »de säregna förhållandena», som råda här. Intetdera av dessa förhållanden kan emellertid sägas föreligga, numera. Några mera säregna förhållanden här än på andra orter har åtminstone jag ej kunnat finna. Och förbindelserna mellan Öland och Kalmar äro numera synnerligen livliga och på det hela taget goda. Förbindelsen KalmarFärjestaden uppehälles med ångbåt tre turer fram och tillbaka året om — på sommaren till och med fyra — och dessutom finnas ångbåtslinjer Kalmar—Stora Rör—Borgholm samt Kalmar—Mörbylånga—Degerhamn, som trafikeras under större delen av året. Det är även att märka, att hela södra motets bebyggare samt en stor del av bebyggarna i norra motets sydligaste socknar hava Kalmar, ej Borgholm, till sin utfarts- och köport. Med nu rådande kommunikationsmedel, post och telefon torde för övrigt platsen för domsagans kansli icke spela samma stora roll som förut. Därest emellertid Öland fortfarande skall enligt betänkandet bilda egen domsaga, torde det vara erforderligt att för domsagans skötsel anställes större personal än som föreslagits. Med nu rådande arbetsbörda och arbetssätt kan nog domsagan skötas med endast förste notarie såsom biträde, men det är ju avsett att nya arbetsuppgifter skola påläggas lagmannen, varjämte hans tid uppenbarligen kommer att bliva mycket splittrad genom de täta tingssammanträdena, så att arbetsprodukten ej kan bliva så effektiv som vid det nuvarande koncentrerade arbetet. Å andra sidan synas de föreslagna förenklingarna i arbetet vara mera av endast teoretisk än praktisk art, varför lättnaden i arbetet torde bliva ringa. Även för att erforderlig avlastning av den arbetsbörda, som eljest skulle åvila lagmannen, torde bliva erforderligt, att vid hans sida ställes en person med vidsträcktare kompetens än den, som skall tillkomma sekreteraren (notarien). Detta torde bliva erforderligt även av det skäl, att lagmannen skall kunna i möjligaste mån befrias från den protokollsföring, som även för framtiden blir nödvändig. Därest Föreningen Sveriges häradshövdingars förslag om anställande i vissa domsagor av förste notarier med vidsträcktare kompetens vinner beaktande, synes mig lämpligast att i domsagan anställas, förutom lagmannen, en förste notarie med dylik kvalifikation och en sekreterare. Eljest torde vara erforderligt, att i domsagan anställas en rådman med assessorskompetens och en notarie. T. f. domhavanden i Hallands läns södra domsaga (H. TORELL) åberopar ett av tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan avgivet yttrande, däri dessa avstyrka den för domsagan föreslagna indelningen. Sålunda framhållas de olägenheter, som befaras komma att vållas befolkningen i de städer, som skulle ingå i den nya domsagan, Halmstad och Laholm, bl. a. därigenom att rättegångstillfällenas antal förmenas skola bli minskade. Beträffande dispositionen av förefintliga tingshus anföres i utlåtandet följande: Sedan urminnes tider har Höks härad utgjort, eget tingslag och haft sitt tingsställe mom häradet. Detta härad är också det största och folkrikaste av domsagans tre härader. Tingsstället i Höks härad, som sedan gammalt legat i Tjärby, blev år 1916 vid uppkommen fråga om nybyggnad enligt Kungl. Maj:ts beslut flyttat från Tjärby till Laholm, och där har nu häradet med stora uppoffringar uppfört ett nytt tidsenligt tingshus. Tingshusbyggnadsskyldiga våga tro att Kungl. Maj :ts omförmälda beslut icke blott inneburit en • i v/u g ^ t a n äV - 6n ™ å ' Ste t o l k a s s å s o m e t t l ö f t e > a t t häradet skulle för framtiden bibehållas vid sin urgamla förmån att inom sina egna gränser hava sin tingsstad. Nu föreslås emellertid upphävande härav. En sådan åtgärd skulle medföra mycket svåra olägenheter för befolkningen. 'Oavsett den stora ekonomiska förlusten, att en nästan ny, dyrbar byggnad lägges öde, skulle Höks
212 härad tillika nödgas göra en betydande utbetalning för delägarskap av tingshuset i Halmstad. Angående detta hus heter det i förslaget (sid. 283): »Nuvarande Halmstads och Tönnersjö tingslags tingshus i Halmstad synes bliva lämpligt för domsagans behov». Om kommitterade tagit närmare kännedom om detta hus, hade de helt visst funnit en nybyggnad^ i Halmstad nödvändig. Nuvarande tingshuset därstädes har visserligen för några år sedan utvidgats och restaurerats samt är för nuvarande förhållanden synnerligen lämpligt. Men det ligger i öppen dag, att detta hus blir alldeles otillräckligt för en domsaga av de mått förslaget innehåller. Man behöver blott kasta en enda blick på, arkivrummet och kanslilokalerna för att finna att så måste bliva fallet. Vid sådant förhållande ställes Höks härad inför utsikten att, sedan en stor penningsumma redan utlagts för det nya tingshuset i Laholm, få lämna detta hus öde och deltaga i uppförande av ännu ett nytt tingshus i Halmstad. Och Halmstads och Tönnersjö tingslag, som för kort tid sedan nedlagt betydande kostnader för ombyggnad av sitt tingshus och haft tillfredsställelsen att se denna byggnadsfråga löst på ett utomordentligt lyckligt sätt, skulle nödgas att kassera detta präktiga hus och bygga ett nytt. Man må icke förtänka om allmogen med harm tillbakavisar ett dylikt projekt. — Men utom dessa direkta penningförluster skulle ett genomförande av förslaget vålla befolkningen många andra olägenheter. Särskilt i Höks härad skulle uppstå svårigheter och kostnader genom de avsevärt förlängda tingsresorna. Kommunikationerna äro långt ifrån bekväma för många av häradets socknar. En blick på kartan räcker för att se, hur långt man på många håll har till järnvägen. För att ej tala om den tid, som skulle spillas på dessa långa resor, försummade göromål och förlorade arbetsförtjänster. Häradshövdingen i Hallands läns mellersta domsaga ( J . SAMUELSON) : Hallands läns mellersta domsaga omfattar nu dels Årstads och Faurås härads tingslag och dels Himle härads tingslag med en areal av 1 660.11 kvadratkilometer och omkring 39 000 invånare. Tingsställena äro Falkenberg och Varberg, och domsagans kansli är förlagt till Falkenberg. Enligt de sakkunnigas förslag skulle domsagan sammanslås med Hallands läns norra domsaga till en domsaga, benämnd Himle domsaga, jämväl innefattande städerna Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Den nya domsagans areal skulle bli 2 576.3 kvadratkilometer och dess invånarantal omkring 78 000. Kansli och huvudtingsställe skulle förläggas till Varberg med bitingsställen i Falkenberg och Kungsbacka. En uppdelning av Hallands län i allenast två domsagor har icke särskilt motiverats. Processkommissionen yttrar i fråga om indelning av domkretsarna för de nya domstolarna, att processkommissionen icke varit i tillfälle att inhämta de noggranna upplysningar från de skilda bygderna i landet, som vore nödvändiga för att uppgöra ett förslag till indelning, och hade därför icke besuttit tillräckliga förutsättningar beträffande alla orter inom landet för att göra ett avvägande mellan de olika synpunkter, som gjorde sig gällande i frågan. Huruvida dylika på inhämtade noggranna upplvsningar grundade förutsättningar förelegat vid uppgörandet av det nu föreliggande utkastet till rikets indelning i domsagor och tingslag, må betvivlas. Utkastet synes fastmer vara uppgjort enbart på grundvalen av tillgängliga arealuppgifter, befolkningsstatistik samt statistiska uppgifter rörande arbetsbördan inom de nuvarande domkretsarna. Den föreslagna Himle domsaga skulle omfatta landsändar, som äro varandra mycket olika till såväl naturen som befolkningens lynne och läggning. Redan mellan nuvarande Årstads och Faurås härads tingslag och Himle härads tingslag kan iakttagas en väsentlig skillnad i »processandet». Den nya domsagan skulle komma att utgöra en syn-
213 nerligen heterogen sammanslutning, inför vilken domsagoborna skulle stå ganska främmande och häradsnämndens kontakt med ortsförhållandena lossna eller försvinna. Att fullgöra arbetet som lagman i den nj*a Himle domsaga med de biträden, förslaget unnar honom, skulle för visso bliva över hövan betungande. Förslaget räknar i allmänhet med förvånansvärt ringa arbetskrafter inom vederbörande domsagor vid jämförelse med de nu befintliga, även om man tager hänsyn till överflöd på tjänster inom vissa rådstuvurätter. Med utgångspunkt från förslagets beräkning av arbetskrafter skulle i allt fall lagmannen i Himle domsaga icke vara betjänad med en rådman av allenast fiskalskompetens, utan borde rådmannen vara en sådan av assessorskompetens. Detta redan vid jämförelse med andra domsagor, vilka tilldelats dylik rådman. J a g hänvisar för övrigt dels till den föreslagna domsagans stora ytinnehåll och befolkningsmängd samt antalet tingsställen, dels till vad förslaget anför beträffande de arbetande ledamöterna i rådstuvurätten i Varberg, dels ock till myckenheten av det kvalificerade arbete jag själv har att utföra i den mig nu anförtrodda domsagan. Det bör ock erinras, att de tidsödande och stundom svåra ägodelningsmålen icke undantagits från lagmannens arbetsuppgifter. Såväl med hänsyn till ortsförhållandena som för behjärtande av önskemålet, att även efter genomförd rättegångsreform häradshövdingen eller lagmannen skall kunna fullgöra den honom ålagda arbetsbördan och på samma gång åtminstone någotsånär bibehålla den personliga kontakten med domsagoborna, förefaller det som borde Hallands län fortfarande vara indelat i tre domsagor. Om Halmstads stad, såsom föreslagits, skall läggas till den södra domsagan och denna sålunda bliva ytterligt förstorad, borde lämpligen de översta socknarna av Halmstads härad läggas till den mellersta domsagan och, därest Varbergs stad komme att ingå i denna, i gengäld socknar norr om Varberg (Lindbergs, Torpa, Valinge, Stamnareds, Skällinge och Nösslinge) föras till den nordligaste domsagan. Därigenom skulle i görligaste mån av mellersta Halland bildas en domsaga av homogen sammansättning. Huvudtingsställe och kansli i en sådan domsaga bör givetvis vara förlagt till Falkenberg, varest det nu befintliga tingshuset är fullt tillräckligt även för ett avsevärt utvidgat behov. Att bitingsställe för sådant fall måste inrättas i Varberg med tämligen täta sammanträden för tillgodoseende av stadens intresse av bekväm tillgång till snabb rättskipning skulle icke behöva vålla olägenhet för domsagans övriga delar. Dessa komme såsom nu, med bortseende från Falkenbergs stad, att omfatta den verkliga landsbygden, där behov av särskilt täta tingssammanträden icke gör sig gällande. Detta har förut uttalats från ortsbefolkningens sida, då fråga var om införandet av tätare tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd och då något som helst önskemål i sådan riktning icke kom till uttryck. Huru än domsagoindelningen i länet göres i samband med den ifrågasatta rättegångsreformen, torde det av de tingshusbyggnadsskyldiga i Årstads och Faurås härads tingslag framförda önskemålet om bibehållandet av Falkenberg såsom huvudtingsställe och kansliort i en domsaga, däri mellersta Halland ingår, böra beaktas. Såsom nämnda tingshusbyggnadsskyldiga anfört, vore det ett uppenbart slöseri att icke utnyttja det i Falkenberg befintliga, med stora kostnader uppförda tingshusets ändamålsenliga inredning och lämplighet i övrigt. Därtill kommer, att det i Varberg belägna, för Himle härad avsedda tingshuset icke är användbart såsom huvudtingsställe och än mindre såsom kanslilokal för en domsaga efter genomförd rättegångsreform. Vad de sakkunniga i sitt betänkande yttrat därom, att sistnämnda tingshus torde kunna användas även i framtiden, är en sanning med ytterlig moderation. 15—291185
214 Också hava de tingshusbyggnadsskyldiga i Himle härads tingslag - själva uttalat såsom självklart, att deras nuvarande tingshus icke kan fylla anspråk på tings- och kanslilokaler gemensamma för en utvidgad domsaga. Den i Varberg befintliga rådhusbyggnaclen lär ej heller vara tillräcklig för ett dylikt ändamål och skulle för övrigt icke kunna av staden undvaras för dess eget behov. Beträffande sådana frågor av principiell innebörd, i vilka jag här icke uttalat mig, ansluter jag mig till det av Föreninen Sveriges häradshövdingar den 2 innevarande februari avgivna underdåniga yttrandet i förevarande ärende. Häradshövdingen i Hallands läns norra domsaga (R. ÅBERG) : Enligt den föreslagna domsagoindelningen skulle Hallands läns norra domsagas två härader ingå i Himle domsaga. Angående omfattningen av Himle domsaga, platsen för dess kansli och de föreslagna tingsställena synes ej något vara att erinra, om de principer, som avses med den ifrågasatta rättegångsreformen, skola taga gestalt i verkligheten. Beträffande arbetsbördan i den föreslagna domsagan är det vanskligt att med någon bestämdhet yttra sig. Utgår man från den arbetsbörda, som för närvarande belastar samtliga de domkretsar, varav domsagan skulle bestå, äro de beräknade arbetskrafterna givetvis otillräckliga. Man behöver därvid endast tänka på det antal jurister, som för närvarande äro sysselsatta i de nuvarande båda domsagorna, vilka skulle ingå i Himledomsagan. I någon mån bestämmande för frågan är, om med reformen också avses, att icke rättsbildade biträden skola uppsätta de s. k. småprotokollen och utföra därmed sammanhängande göromål, då dessa ärenden ej äro av mera invecklad beskaffenhet. Om de juridiskt utbildade befattningshavarna i regel skulle hava att endast kontrollera och justera detta arbete, skulle arbetsbördan för dem helt naturligt väsentligen minskas. Men antalet av de icke rättsbildade biträdena måste då i motsvarande mån ökas. För den unge juristens praktiska utbildning är det dock enligt min mening nödvändigt, att han får börja sin tjänstgöring med dylikt arbete och fortsätta därmed under en ej alltför kort tillmätt tid. Då i en domsaga åtskilligt arbete förekommer, som ej synes av statistiken, och arbetet dessutom är mycket växlande under olika tider, måste arbetskrafterna vara beräknade med hänsyn härtill. Enligt min mening måste i den påtänkta Himledomsagan befattningshavarnas antal något ökas utöver vad som föreslagits för att arbetet där må kunna även under mera krävande förhållanden nöjaktigt utföras. Vad angår de beräknade löneförmånerna för befattningshavarna inom domstolsorganisationerna förefaller det, som om lönerna i allmänhet satts för lågt. Att avlöna en lagman med endast 13 000 kronor om året jämte möjligen tillkommande dyrtidstillägg synes knappast vara tillrådligt. Det är av väsentlig betydelse för att den nya domstolsorganisationen skall, vad underrätterna beträffar, verka tillfredsställande, att dessa poster besättas med högt kvalificerade jurister. Vad av en dylik lagmanslön skulle återstå, sedan avdrag skett för pensionsavgift och skatter, synes ingalunda motsvara de anspråk på inkomster, en sådan jurist skäligen kan uppställa. De nuvarande häradshövdingarna åtnjuta med få undantag högre löneinkomster av sina domareämbeten. Beträffande kostnaden för domstolslokaler och därmed sammanhängande frågor synes det vara riktigast samt även lämpligast och mest förenat med rättvisa, att tingshusbyggnadsskyldigheten i domsagorna övertages av staten. Detta synes vara riktigast därför, att ifrågavarande sak avser tillgodoseende av ett ändamål, som i grunden är ett statsändamål. Från lämplighetens syn-
215 punkt torde kunna erinras om, att den föreslagna, i regel både stad och landsbygd omfattande specialkommunen, som skulle ombestyra hithörande ärenden och stå för kostnaderna, bleve en ganska vidlyftig och svårhanterlig apparat. Att dessa ärenden hittills kunnat tämligen nöjaktigt regleras på gammalt hävdvunnet sätt, torde till stor del bero på tingslagens jämförelsevis ringa omfattning och likformigheten i skattens utgående. I dessa avseenden skulle enligt den nya ordningen väsentliga förändringar ske. Denna nya ordning skulle säkerligen ej kunna genomföras utan att medföra ej oväsentliga kostnader i förevarande avseende, åtminstone för flertalet av landets domsagor. Om staten övertoge detta besvär, bleve allt mera enhetligt och därmed rättvisare ordnat. Tingshusbyggnadsskyldigheten komme då att mera likformigt tynga befolkningen, och det är uppenbart, att en ändamålsenligare och planmässigare inrättning av tingshusen därigenom skulle erhållas. De ekonomiska uppgörelser, som med förslagets genomförande i allt fall bliva nödvändiga mellan de nu tingshusbyggnadsskyldiga inbördes samt under vissa förhållanden mellan dessa och städerna, torde väl kunna träffas mellan vederbörande och staten utan att de därmed förenade svårigheterna bleve större. Och beträffande den kommande förvaltningen av hithörande ärenden, torde intet hindra, att en tingshusdirektion inom tingslaget eller ett annat lokalt organ kunde, om så ansåges lämpligt, utses för att härvid tillhandagå. Då man nu har för avsikt att så gott som helt och hållet omorganisera underrätterna i landet, synes det vara den mest tillfredsställande lösningen av förevarande fråga, att även denna del av rättsväsendet bleve en statens angelägenhet. Skulle det emellertid vid närmare utredning visa sig, att kostnaderna för den ifrågasatta rättegångsreformens genomförande härigenom skulle så avsevärt stegras, att till följd härav dess antagande äventyrades, torde någon större olägenhet ej uppkomma, om statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten ställdes på framtiden och saken intill dess ordnades så, som i betänkandet föreslagits. Att staten i framtiden kommer att övertaga detta besvär, därom torde enligt min mening ej vara något tvivel. Frågan är då, om det ej, särskilt ur kostnadssynpunkt, vore lämpligt, att detta övertagande skedde så snart som möjligt. Häradshövdingen i Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga (K. SCHLYTER) : I vad Föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om organisationen av underrätternas arbete, om domsagornas storlek, domarekompetens och anställningsformen (s. 6—13 i föreningens tryckta utlåtande) instämmer jag med följande jämkningar. För Askims domsagas del är ej erforderligt att avgiva något yttrande angående domstolsorganisationen i större städer. Mot användande av unga jurister såsom domare (s. 11 nedan mitten) tala enligt min mening icke blott de av föreningen åberopade skälen (menighetens känsla och den unge juristens rädsla) utan framför allt den unges bristande erfarenhet och människokännedom samt i allmänhet även i övrigt bristande förutsättningar för en auktoritativ processledning. En så detaljerad uppdelning av rådmän i olika kategorier som den föreningen framlagt å s. 1*2 synes mig icke kunna göras på utredningens nuvarande stadium. I fråga omj domareutbildningen och befordringsgången (s. 13—18) är jag i huvudsak ense med föreningen. Dock är jag oviss därom, huruvida det kan vara riktigt att tänka sig en så lång allmän juristutbildning, alltså för andra yrken än fortsatt domaretjänst, som fyra år (s. 15 mitten). Till och med för advokatyrket torde en normal utbildningstid av två år böra anses räcka. Å andra sidan bör av hänsyn till domstolens intresse av väl utbildad arbetskraft hinder ej läggas för notarie som så önskar att kvarstanna i fyra år, såvida
216 detta låter förena sig med det allmännas intresse av att praktisk utbildning står erforderligt antal utbildningssökande unga jurister till buds. Positivt önskvärt är att den som vill fortsätta på domarebanan tjänstgör i underrätt i fyra år innan den verkliga hovrättstjänstgöringen börjar. Emellertid synes det böra övervägas, om det icke är lika angeläget att den blivande domaren tjänstgör någon tid på advokatkontor och därigenom lär sig se på domstolarna med den rättssökande allmänhetens ögon och får någon inblick i partsutredningens teknik. Såsom alternativ härtill kunde även ifrågakomma tjänstgöring hos rättsbildad åklagare vid underrätt. Rekryteringen av inskrivningsdomare torde som regel komma att äga rum på det sätt, att personer som ej godkänts till assessorer i hovrätten få falla tillbaka på denna post, såvida hovrätten finner dem besitta erforderlig noggrannhet och rapphet härför (jfr s. 18). I fråga om åklagareväsendet hyser jag den från processkommissionen och de sakkunnigas förslag avvikande mening, att någon särskild statsåklagarekår för grövre brottmål ej bör inrättas; utan synes mig i varje domsaga böra finnas en rättsbildad åklagare (med erforderlig biträdeshjälp) för alla brottmål under allmänt åtal. J a g åberopar härom dels bifogade avskrift 1 av skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet, dels en till trycket befordrad uppsats. 2 I övriga delar är jag i allt väsentligt ense med Föreningen Sveriges häradshövdingar. Utöver vad i föreningens utlåtande anförts vill jag emellertid — med hänsyn till frågans stora betydelse även för häradsrätternas rekrytering — framhålla såsom ett icke acceptabelt förslag av de sakkunniga, när dessa göra den allmänna hovrättsrådstjänsten uteslutande till en genomgångsplats samt föreslå avlöning därefter. Varje hovrättsrådstjänst bör enligt min mening avlönas så högt, att den kan bliva sluttjänst för den som föredrager det kollegiala, rent judiciella hovrättsarbetet framför den med åtskilliga förvaltningsbestyr förenade posten som chef för en underrätt. Den från processkommissionens förslag avvikande mening jag hyser i fråga om organisationen av appellinstansen över huvud torde icke lämpligen böra komma till uttryck i detta sammanhang. Häradshövdingen i Inlands domsäga (C. E. LAGERGREN) : Då numera sedan någon tid tingslagsindelningen i domsagan samt frågan om Kungälvs läggande under landsrätt ordnats, har jag efterhand fått tillfälle genomläsa åtskilliga delar av processkommissionens betänkande av år 1926 samt därvid funnit detsamma innefatta resultatet av ett delvis ganska snillrikt och väl nedskrivet tankearbete av betydenhet. Processkommissionens betänkande synes mig emellertid vara i många hänseenden allt för teoretiskt och abstrakt för att utan vidare kunna bliva användbart i praktiken. Det gäller nu, synes det mig, att flytta ned den ideella byggnaden till »terra firma», till det mänskliga livet, sådant det dagligen gestaltar sig i städerna och på landsbygden, med alla dess jordförhållanden. Härutinnan brister mycket i förslaget; och det är livligt att beklaga. Det hade säkerligen varit lyckligare, om man redan från början hade i tillräcklig omfattning tillkallat ledamöter av landets domarekår, vilken väl torde besitta åtskillig och verklig sakkunskap för ordnandet av de förhållanden, under vilka och med vilka den sysslat under decennier av träget arbete bland folket. Förslaget synes mig hava tillkommit med tillhjälp av åtskilliga unga krafter, vilka icke besuttit tillräcklig erfarenhet om eller under sin »karriär» givit sig tid att tänka över de förhållanden, under vilka de vid en kort tingssittning i domsagorna arbetade, och huru det verkligen tillgår att framskaffa 1 2
Här utesluten. Återgiven å sid. 727. o. f.
217 och nedskriva det processmaterial, som de under sin senare verksamhet bekvämligen haft att tillgå i bearbetat skick. Förslaget torde därför böra genomgå grundlig bearbetning för att bliva användbart i praktiken. Beräkningen av arbetskrafterna i underrätterna och fördelningen av göromålen därstädes lider av betänklig oklarhet och famlande. Många inkonsekvenser föreligga. Kapitlet om strafförelägganden från icke juridiskt utbildade landsfiskaler torde böra helt utgå. Gemene man torde icke utan vidare finna sig i att utsättas för behandling av personer, vilka de i allmänhet betrakta som sina avsvurna fiender, särskilt när dessa samtidigt skulle få egenskapen av deras domare och domsverkställare. Att uppdela förberedelseförfarandet och huvudförhandlingen å skilda händer beträffande samma mål torde vara oklokt. Domareutbildningen och sättet för denna är oklar. Talet om att hovrätterna skulle utgöra de verkliga utbildningscentra överensstämmer icke med verkliga förhållandet. Utbildningen av de jurister, vilka lämpa sig för domarebanan, bör förläggas till underrätterna, under mångårig verksamhet därstädes och under avlöningsförhållanden, som göra det möjligt för dem att verkligen nedlägga tid och arbete för att våga beträda domarebanan. Det har talats mycket om kostnadsfrågan. A t t nu försöka, som det så ofta heter, »hålla sig inom ramen» av de nuvarande kostnaderna för rättegångsväsendet, och att, på sätt från visst håll försökts, framkonstruera för staten en miljonvinst genom att minska antalet domsagor och domareämbeten, förefaller verkligen minst sagt egendomligt. De herrar kommitterade, vilka avgivit 1928 års betänkande, hava emellertid klokt nog tillkännagivit avvikande ståndpunkt och funnit landets indelning i domsagor lämpligen böra överensstämma i huvudsak med vad hittills gällt samt ärligen frånsagt, att kostnaderna icke kunna beräknas efter det så kallade »förberedande utkastet»; ty annorlunda får det väl icke betraktas. Detta i och för sig kan nog lämna skäl till åtskilliga anmärkningar i övrigt. För min del tror jag att domsagorna borde i huvudsak bibehållas vid sina nuvarande områden, med tillägg, där så lämpligen kan ske, av mindre och medelstora närbelägna städer, och att man utan tvingande skäl icke bör avskära bitar från angränsande domsagor, ty därigenom kommer att vallas synnerlig villervalla beträffande fastighetsförhållandena och inskrivningsvåsendet, samt betydande kostnader för att förse den, som får en dylik avstyckningsdel med erforderlig tillgång till fullt tillförlitliga protokollsavskrifter, nödvändiga för inteckningsväsendet och gravationsbevisen. Att rekonstruera och upplägga nya fastighetsböcker, även i begränsad omfattning, och att lata avskriva bitar av eller hela protokoll för tiden sedan den 1 januari 1876 är enligt vad erfarenheten givit vid handen ett oerhört kostsamt arbete och kräver åratal, särskilda lokaler och statsavlönade renskriverskor. Landsbygdens intressen beträffande den stora grupp av ärenden, som beröra inskrivningsväsendet, hava alltför litet beaktats; och dessa ärenden, vilka i allmänhet kräva hälften eller tre fjärdedelar av det nuvarande arbetet i domsagorna, har man helt bagatelliserat, tydligen beroende därå att man inom kommissionen förträdesvis haft intresse för skyndsam behandling av rättegångar och mål. Men de äro väl i allmänhet av föga intresse eller betydelse i lantdomsagorna. Det muntliga förfarandet torde väl kunna avhjälpa åtskilligt, men det föreligger fara, att man för en obligatorisk snabbare rättskipning nödgas förbise den viktigaste sjmpunkten, eller säkerhet i rättskipningen och rättstillämpningen. Att sålunda vid huvudförhandlingen i rättegångsmål icke tillvarataga och fixera vad därvid framkommer, torde vara synnerligen lättsinnigt. I praktiken torde väl en samvetsgrann domare nog komma att allt framgent vid huvudförhandlingen tillämpa det gamla, beprövade muntligt-protokollariska förfarandet beträffande parters och vittnens utsagor. Uppenbarligen komma
218 lagmännens tid att såsom hittills bliva knapp; särskilt i de domsagor, till ett antal av över fyrtio stycken, där man tycks trott inskrivningsärendena vara så relativt få, att han även skulle kunna syssla med dem. Statistiken visar dock att mängden av inskrivningsärenden är i huvudsak lika för de så kallade mindre och medelstora domsagorna. Säkert är att domhavandenas kostnader för förvaltningen äro oproportionerligt stora i de små domsagorna just på grund av allt det arbete, inskrivningsväsendet kräver. Det resultat, som under generationers arbete och med stora kostnader jämväl för staten vunnits beträffande fastighetsförhållandena, torde väl utgöra ett så dyrbart arv, att det icke må förfuskas under ovana och tillfälliga krafters behandling; och att anförtro arbetet därmed åt personer, vilka på visst håll, så att säga, diskvalificerats, torde vara synnerligen oklokt. Inskrivningsväsendet, och särskilt inteckningsförhållandena, torde nog för den, som under de senaste åren måst syssla därmed, inses vara av ganska svårartad beskaffenhet samt av sådan betydelse för jordbrukets kreditförhållanden, att inskrivningsväsendet icke kan eller får behandlas lättvindigt. Exekutionsväsendet kan givetvis icke överflyttas å domstolarna utan att samtidigt för dem underexekutorerna stå till omedelbart förfogande, därvid dessa emellertid skulle få sådan dubbelställning, att förslaget härutinnan av detta m. fl. skäl alls icke kan tillstyrkas. Det torde väl även föreligga skäl att inhämta yttranden från alla de unga jurister, vilka under nuvarande, för dem prekära ekonomiska förhållanden ännu finnas tillgängliga för arbete å domarekanslierna. J a g får sålunda förklara, att enligt min mening förslaget bör grundligt bearbetas, för att kunna användas i praktiken. Därvid bör man i erforderlig omfattning taga landets häradshövdingar till råds. Därjämte torde väl kunna förutsättas, att frågan om kostnaderna för ett nytt rättegångsförfarande icke bör tilläggas alltför stor betydelse, om man genom lämpliga reformer kan ernå ett bättre tillstånd. Säkerligen har vårt land hittills haft ringa kostnad för rättegångsväsendet, om man tager i betraktande allt det myckna och ansvarsfulla arbete, som i ökad omfattning under årens lopp pålagts och utförts av landets domstolar. Miljoner hava bortslösats för ändamål, som varit av mindre och högst oväsentlig betydelse i förhållande till rättegångsväsendet. Häradshövdingen i Sunnervikens domsaga (I. KOCH) åberopar det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: Beträffande domsagoindelningen anser jag häradshövdingen Schlyters förslag till indelning av domsagorna i Bohuslän lämpligt. Risk synes mig dock förefinnas att på grund av den snabba folkökningen i samhällena utanför Göteborg Askimsdomsagan snart blir allt för stor. I likhet med de tingshusbyggnadsskyldiga anser jag Lysekil vara olämplig förläggningsort för Vikens domsagas kansli. Uddevalla synes mig vara lämpligaste platsen såsom huvudtingsställe och förläggningsort för kansli såväl för Vikens som Inlands domsaga. Staden är medelpunkten för Bohuslän, och i staden bo de i dessa domsagor uppträdande advokaterna. Då emellertid rådhuset i Uddevalla torde kunna ordnas till kansli och sessionssal för den förra domsagan men icke förslår för båda domsagorna, skulle, om kansliet för Vikens domsaga förlades i Uddevalla, nytt tingshus för denna domsaga bliva erforderligt. Med hänsyn till att Sunnervikens domsaga äger ett nytt tingshus i Kvistrum av erforderlig storlek torde nybyggnad icke böra ifrågakomma, och lär därför Kvistrum med sitt med hänsyn till kommunikationerna centrala läge böra bliva huvudtingsställe för Vikens domsaga. Givetvis är det dock såväl för domstolspersonalen som invånarna inom domsagan föga lämpligt att huvudtingsstället och kansliet är förlagt på landet, helst tingshuset är beläget
219 omkring två kilometer från närmaste järnvägsstation. Något bitingsställe torde icke var erforderligt utom möjligen under någon övergångstid. Häradshövdingen i Marks domsaga (Aw NYRÉN) : Säkerligen är det för var och en som satts att föreslå ändring eller förbättring av gällande lag en viss tillfredsställelse uti att kunna framkomma med någon bärande nyhet. Vad processkommissionen framför i den vägen är väl den så kallade muntliga förhandlingen. Till denna synes höra först förberedande skriftväxling och muntlig förhandling mellan parterna inför en domare, därefter en huvudförhandling mellan parterna inför domstolen, efter vars slut domstolen genast avkunnar sitt utslag. För att härvid vinna ett skyndsamt avgörande av målet förordas även att protokoll icke skola förekomma, varken över vad parterna yttra vid det eller de föregående sammanträdena inför en domare, ej heller över vad som förekommer vid den muntliga huvudförhandlingen. Enligt nu gällande lagstiftning sammanträffa parterna som bekant inför domstolen, bliva där av domaren utfrågade om sina yrkanden och grunderna för dessa samt hava tillfälle att anföra allt vad de anse sig vilja åberopa för att stödja sina påståenden. Efter denna muntliga förhandling kunna parterna överlämna målet till avgörande, därest de och rätten finna saken utredd, och varder allt som förekommit taget till protokoll, som blir för parterna tillgängligt, så att de själva kunna tillse att vad som finnes nödigt däruti intagits. Utslag kan ju nu avkunnas genast eller — för att domstolen skall få tid till närmare begrundande — avkunnas något senare. Förekommer vid denna muntliga förhandling något nytt faktum, som behöver sin förklaring, eller bestridande, så att bevisning erfordras, uppskjutas förhandlingarna till ett påföljande tingssammanträde. Visar det sig erforderligt, erhålla parterna slutligt föreläggande. Därigenom att protokoll föres erfordras ej ett upprepande vid högre instans av vad som finnes antecknat, och parten har ock därigenom säkerhet att vad han anfört tages i betraktande i högre instanserna. J a g för min del är övertygad om att ingen domare skulle våga underlåta att vid den muntliga förhandling, som skall utgöra processkommissionens nyhet, göra skriftliga anteckningar över vad parterna yttra, och detta såväl vid de förberedande förhören, som vid själva huvudförhandlingen. Man finner ofta att en part redan en kort stund efter ett av honom fällt yttrande är färdig att förneka att yttrandet haft det innehåll, som det verkligen haft, och man kan förstå vilken oreda, som måste uppstå, vid muntlig förhandling utan protokoll, då till exempel ingen längre minnes vad som förut blivit sagt eller medgivet. Vid huvudförhandlingen kan vidare den ena parten framkomma med något nytt bevis, skriftligt eller genom vittnen, som motparten ej är i tillfälle att genast förklara eller bemöta. Det torde ock kunna inträffa vid en sådan förhandling att parten eller hans ombud sparar sitt bästa skott till sist, så att motparten måste — då ju meningen ej kan vara att förhindra målets fullständiga utredning — få ett anstånd med förhandlingen. J a g kan ej finna att den föreslagna muntliga förhandlingen kan leda till snabbare avgörande av målen än den muntliga förhandlingen enligt nu gällande rättegångsbalk. Vid processkommissionens muntliga förhandling kommer protokollsskrivandet att taga mera tid i anspråk än för närvarande, och kommer därtill att utslaget måste innehålla ett väl hopfogat referat över målet och motiven för utslaget. Härvid kan också anmärkas att indikterande av domboken från ett ting enligt nuvarande rättsordning ej behöver fördröja målets avgörande, i det sådant är en rätt snabb procedur för en van domare.
220 Man bör ock besinna att en domare i en domsaga på åttio a hundratusen invånare kommer att vid vart sammanträde få hålla flera huvudförhandlingar och hava att därvid sammanhålla såväl vad som förekommit vid föregående förhören som vid huvudförhandlingen. Denne domare eller som kommissionen vill benämna honom, lagmannen, tankes visserligen vara utrustad med sådana utomordentliga egenskaper, som sällan någon människa, visar sig äga, men hans uppgifter torde i allt fall bliva honom omöjliga att utföra. Han borde, synes mig, för att kunna fullgöra vad kommissionen vill pålägga honom, snarast hava sådana egenskaper, som de gamla grekerna tillade sina halvgudar. J a g tror ock att den trygghet, som det nuvarande domstolsväsendet med rätta inger allmänheten, med dessa nya påfund skulle komma att minskas. Vid underrätterna avgöras målen enligt nuvarande rättsordning tillräckligt snabbt, och dröjsmål med deras avgörande uppkommer först vid deras behandling i hovrätterna. För målens snabbare avgörande erfordras därför endast ett större antal hovrättsdivisioner, och vore det en lätt sak att beräkna huru många ytterligare hovrättsdivisioner, som erfordrades för målens avgörande på önskad och som normal ansedd tid. Det har ej av kommissionen eller de sakkunniga visats eller, såvitt jag kan finna, ens påståtts att inrättande av så stora domsagor som på sextio- ä hundratusen invånare skulle erfordras för att de nyheter, som kommissionen och de sakkunniga framställt, skulle kunna fullt tillgodogöras eller komma till sin rätt. Sålunda förekomma enligt de sakkunnigas förslag domsagor med mellan tjugofem- och fyrtiotusen invånare, och meningen kan ju ej vara att dessa skulle bliva på något sätt lidande. Därför torde meningen med inrättandet av stora domsagor vara den att landet därigenom skulle begåvas med ett billigare rättsväsende. En sådan tanke som att rättsväsendet skulle bliva för staten eller den enskilde billigare genom denna föreslagna nyhet synes mig helt omöjlig. De sakkunniga hava tänkt sig att Marks domsaga, som jag har den äran förestå, icke lämpligen skulle kunna få fortfara att hava samma format som för närvarande. Den ingår enligt sakkunnigas förslag i »Borås och Marks domsaga», vilken domsaga i övrigt skulle innefatta Borås stad samt Vedens och Bollebygds tingslag, sistnämnda tingslag tagna från nuvarande Borås domsaga. Sammanslagningen med Borås stad är emellertid en tämligen onödig och onaturlig förening. Varför icke låta Borås stad, som nu har 35 780 invånare^ få utgöra sin egen domkrets med sin borgmästare och sina tre rådmän? Borås stad har på senare åren för vart år visat en ökning av ettusen a ettusentvåhundra invånare. För närvarande finnes i det område, som skulle utgöra Borås och Marks domsaga, sex ordinarie domare eller enligt de sakkunniga fem och en halv, eftersom endast halva nuvarande Borås domsaga skulle ingå i den nya. I de sakkunnigas lagsaga, det vill säga den nya domkretsen, skulle efter dess inrättande endast finnas en ordinarie domare och dessutom en hop yngre, extra jurister. Den ordinarie, lagmannen, må ju visserligen tänkas komma att vara rustad som ett slags halvgud, men ingen tror väl att domstolsväsendet i kretsen kan bliva bättre skött av denne ende än de förutvarande fem a sex ordinarie domarna. De sakkunniga uppgiva, att det Ås, Vedens och Bollebygds tingslag tillhöriga, i Borås stad belägna tingshuset skulle bliva ett passande tingshus för Borås stad med tillhörande Vedens och Bollebygds tingslag. En sådan tanke förefaller tämligen absurd för den som känner till bemälda tingshus. Huset, som består av en stor sal med, å sidorna därav, några smärre utrymmen, är tämligen förfallet. Även efter en grundlig reparation bleve det otjänligt. Rum
221 för allmänheten till exempel finnes ej annat än i förstugan och ute under bar himmel. Nytt tingshus måste därför här anordnas. Kanslirum för den nya domsagan kan omöjligen anordnas i berörda tingshus. Det hade varit av stort intresse, om de sakkunniga yttrat sig något om det utrymme, som kunde komma att erfordras i ett normalt kanslihus för de nya domsagorna, där lagmannen jämte hans stab av extra tjänstemän skall utföra sina arbeten. Det hade onekligen varit lämpligt, om en liten ritning på ett sådant hus fått medfölja de sakkunnigas yttrande, helst som de sakkunniga föreslå att invånarna i lagsagan skola påkosta kanslilokalen. Man måste väl tänka sig att lagmannen bör hava åtminstone två rum, ett arbetsrum för sig och i sammanhang därmed ett för hans närmaste biträde. Var och en av rådmännen kommer likaledes att behöva två rum. Vidare erfordras ett större kanslirum för notarierna samt ett rum för skrivarna. Vidare bör förekomma ett sessionsrum, då väl meningen ej är att de förberedande förhören skola förorsaka resor till tingsställena utan skola hållas å kansliet, ävensom väntrum för parter och ombud eller andra personer, som önska samtal med lagmannen. Vidare erfordras arkiv, som för så stora domkretsar bör bliva rätt betydande, rum för vaktmästare, toaletter och förstugor, sålunda efter denna beräkning, som ej torde kunna anses överdriven, omkring femton rum förutom kolkällare och dylikt. Med tanke på att detta hus skall rymma de viktiga lagfarts- och inteckningsprotokollen för en så stor domkrets jämte andra viktiga handlingar, som där alltid komma att förvaras, är givet att byggnaden bör uppföras av tegel. J a g måste antaga a t t ett dylikt hus kommer att förutom tomtvärdet gå på omkring trehundratusen kronor. Antagligen skulle till en början åtminstone ett trettiotal dylika hus genast bliva erforderliga i riket, och som de nya domsagornas antal tillhopa skulle utgöra ett hundra, finnes möjlighet för att endast kanslihuskostnaden skulle komma att uppgå till ett betänkligt stort antal miljoner kronor. Som det föreslås att staten skall övertaga kostnaderna för rättsväsendet, är det ju i sin ordning att kostnaderna för kanslilokaler också komma på staten, och anser jag även att kostnaden för skrivmaterialier av samma orsak bör betalas av statsverket. Därest vad Borås beträffar plats för kansli skulle kunna åstadkommas i stadens dyrbtira rådhus, torde staden ej kunna lämna tillträde för den övriga delen av lagsagan för mindre än vad uppförandet av ett särskilt kanslihus skulle kosta eller omkring trehundratusen kronor. De sakkunniga hava beräknat kostnaden för hela rättsväsendet i riket, omorganiserat efter kommissionens idéer, till omkring tio miljoner kronor, märkligt nog understigande nuvarande kostnaden med ungefär en miljon kronor. Därvid äro emellertid avlöningarna för de tänkta befattningshavarna alltför lågt beräknade. Beträffande de båda rådmännen skulle behov snart uppstå att förvandla dessa till ordinarie ämbetsmän med åtminstone tretton- ä fjortontusen kronors inkomst. J a g vill härvid inflika att det snart skulle visa sig att dessa poster måste besättas med personer, som kunde befordras till lagmän och vara berättigade att erhålla förordnande som lagmän i egna lagsagan eller annorstädes, där lämpligt förordnande yppas, och att det vid deras befordrande till rådmän borde vara avgjort att intet hinder för dem då förelåge att avancera till lagmän. Vidare erfordras avlöning till sekreterarna i domsagan, vaktmästare, skrivare, utgifter för kansliets inredning och underhåll, uppvärmning med mera. _ J a g erinrar i detta sammanhang att de sakkunniga icke tagit i beräkning vid sitt kostnadsförslag allt det arbete, som skall i lagsagan utföras. Så är
222 från deras beräkningar uteslutet uppsättandet och utfärdandet av gravationsbevis, som i de stora domsagorna säkerligen kommer att kräva en man för sig. Vidare har uteslutits från beräkningarna arbetet med överexekutorsgöromålen och finnes ingen utredning om den tid, dessa komma att taga i anspråk. Vidare har uteslutits krigsrättsmålen, vilka det synes ligga de sakkunniga om hjärtat att få intagna under lagmannens domvärjo. Vidare hava de sakkunniga utelämnat ägodelningsrättsmålen, vilkas antal efter den nyare lagstiftningen synes vara i tillväxt. Säkert måste för vad sålunda uteslutits rätt stora kostnader beräknas. De sakkunnigas summa, tio miljoner kronor, torde snarare böra förändras till fram mot trettio miljoner kronor. Därtill kommer, att den enskilde rättssökandens kostnader måste bliva högst betydande efter den föreslagna omorganisationen. Han kan ej själv uppträda i överrätterna och knappast vid den stora förhandlingen inför underrätten, och var och en med någon erfarenhet torde då kunna göra sig ett begrepp om, huru kostnaderna komma att uppdrivas genom det advokattvång som bliver en följd av omorganisationen. Det har hittills klandrats att domar i allt för stor omfattning avkunnats i underrätterna av extra ordinarie tjänstemän, men skulle det ställas så för framtiden att lagmannen bleve den enda ordinarie i lagsagan, måste ett betydligt större antal domar komma att avkunnas av extra tjänstemän. I de nuvarande domsagorna av normal storlek avkunnas säkerligen inga utslag av någon betydenhet, utan efter samråd med den ordinarie domaren, som för närvarande måste anses hava skyldighet och intresse att övervaka och stödja de i domsagan anställda. Efter föreslagna omorganisationen skulle ett betydligt större antal mål komma att avgöras av extra jurister i osjälvständig ställning, och den blivande lagmannens tid och ställning skulle icke tillåta honom att härvid bedriva någon övervakande verksamhet. Det föreslagna systemet om befogenhet för åklagare att meddela strafföreläggande synes mig helt stridande mot svensk rättsuppfattning. Vad beträffar införande av friare bevisprövning skulle ett upphävande av nuvarande vittnesjäv föranleda till att tillförlitligheten av vittnesbevisningen upphävdes. Den i rättegångsbalken medgivna rätt att avhöra vittne och vid målets avgörande pröva verkan av vittnesmålet, såsom denna bestämmelse i nuvarande rättspraxis tillämpas, medgiver så fri bevisprövning som kan anses nödig. Domsagor med trettio- ä fyrtiotusen invånare äro utan tvivel det mest lämpliga för våra förhållanden. I sådana domsagor medhinner häradshövdingen att övervaka arbetet i dess helhet, att själv uppsätta eller indiktera rättegångsmålen och att taga del i deras avgörande. Vår nuvarande rättegångsordning åtnjuter ock enligt min egen erfarenhet i hög grad svenska folkets förtroende, och inbegriper jag härvido i uttrycket svenska folket samtliga inbyggare i riket, oberoende av vilka stånd och partier de kunna tillhöra. Den nuvarande nämnden, som kommissionen visserligen giver ett högt lovord men därefter föreslår till avskrivning eller förändring av hela dess förra karaktär, bidrager nu i hög grad till det förtroende och intresse bland allmänheten, som våra underdomstolar åtnjuter, och är en alltför värdefull tillgång för att avskaffas. Som vårt nuvarande rättsväsende är synnerligen gott, ogillar jag helt och hållet kommissionens och de sakkunnigas utlåtanden. Vår nuvarande rättegångsbalk och våra gamla vördnadsvärda domareregler äro för riket allt för dyrbara blad för att nu ovarsamt rivas ut ur rikets lagbok. J a g har härmed berört några punkter av kommissionens och de sakkunnigas förslag till rättegångsväsen och finner nämligen dessa förslag innebära ett
223 nedbrytande av så viktiga nationella värden att jag på ingen punkt kan gilla berörda förslag. Utöver vad jag sålunda anfört får jag såsom mitt anförande åberopa samtliga de punkter som innehållas i bifogade skrift av rådmannen Gustaf Tisell i Örebro: »Några anmärkningar vid särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågavarande rättegångsreformen.» Häradshövdingen i Kinds och Redvägs härads domsaga (O. BERGFELDT) : Till en början får jag understryka fordran på uppdelning i kvalitativt avseende av arbetet inom domsagorna. Den, som har ingående praktisk erfarenhet från sådant arbete, vet för väl, huru mycket härutinnan brister och huru mycken kvalitativt högtställd kraft, som måste sysselsätta sig med arbete av lägre art. Detta lägre arbete behöver dock icke vara så ointressant som framhållits, särskilt om detsamma får utföras av personer, som antingen icke vunnit full utbildning i högre domarevärv eller av sådana, som vunnit den utbildningen, men som allenast under viss begränsad tid kunna vänta sig att användas till dylikt arbete. Arbetet med inskrivningsväsendet kan vara väl så påfordrande som handläggningen av enklare mål, ja, till och med som att i hovrätt avgöra dit fullföljda lättare saker. De som ha funnit dylikt arbete »icke allt för intresseväckande» torde ha haft reminiscenser från sin notarietid och då fått allt för mycket syssla med så gott som rena renskrivaresaker eller vara allt för opraktiska personer. Beträffande; domkretsindelningen vill jag yttra mig allenast om den så kallade sjuhäradsbygden, d. v. s. Marks, Vedens, Bollebygds, Ås, Gäsene, Kinds och Redvägs härad samt Borås och Ulricehamns städer. Det remitterade förslaget har här förordat tvenne domsagor. Mot detsamma kan dock invändas, att domsagorna äro för skiljaktiga såväl till storlek och folkmängd som arbete, och denna skillnad torde inom en ganska närliggande tidrymd bliva än större. Borås stad är nämligen starkt tillväxande, och den domsaga, till vilken staden lagts, är den största och kommer förty framdeles att bliva än större. Skulle däremot Borås stad bilda ensam domsaga, varpå vissa krafter arbeta, blir förhållandet ett annat och bättre. I annat fall föreslår jag, att Marks och Kinds härad förenas till en domsaga samt de bägge städerna och övriga härad utom Gäsene till en. Dessa domsagor skulle bliva ganska jämställda i folkmängd, den förstnämnda med 64 000 och den sistnämnda med 72 000 invånare, och det egentliga arbetet i domsagan, nämligen med tvistiga civilmål och mål enligt strafflagen ävensom lagfarter och inteckningar, bliva tämligen lika. Den skillnad, som fortfarande kunde förefinnas mellan de av mig föreslagna domsagorna, kunde minskas genom att till den förstnämnda av dem lägga Vedens eller Bollebygds härad. Därest mitt förslag vinner gillande, borde huvudtingsstället och kansliorten för bägge domsagorna förläggas till Borås och bitingsställen bliva Skene, Svenljunga och Ulricehamn. På de tre sistnämnda ställena finnas redan tingshus, vilka utan förändring lämpa sig till bitingsställen; och i Borås erfordrades allenast ett tingshus, vilket ju alltid skulle leda till besparing. Därest de sakkunnigas förslag emellertid vinner beaktande, förordar jag på det bestämdaste, att Kinds, Redvägs och Ås härads med Ulricehamns stad domsaga får sitt huvudtingsställe och sin kansliort i Borås, som utgör centralpunkt för största delen av Kinds och Ås härad och dit den övriga delen av domsagan torde ha livliga affärsförbindelser och lätt väg, varjämte är att beakta, det rekryteringen av domsagans personal blir lättare med deras bostäder i den större staden Borås än i den mindre Ulricehamn. Mot de av föreningen föreslagna kollegiala underrätterna inlägger jag min bestämda gensaga. En lagman med den kompetens, som processkommissionen
224 förordat, torde lämna ett lika gott arbete, som om vid hans sida sättas personer med de kvalifikationer, föreningen föreslagit. Det torde för övrigt icke saknas skäl att efter reformens genomförande avvakta resultatet av lagmännens arbete och först därefter, i fall så erfordras, inrätta föreslagna domarekollegier. I detta sammanhang får jag på min i överrätterna vunna erfarenhet bestrida,, att de mera svårlösta och svårbehandlade målen skulle komma från de större och medelstora städerna. I dessa uppkomma väl en del leveransmål och andra handelsmål, men dessa bedömas efter nya, väl kommenterade lagar, varemot från landsbygden strömma in mål, avhandlande gamla jordafrågor och därmed besläktade ämnen, vid vilkas avdömande mången gång fordras granskning av gamla, svårtydda handlingar och kännedom om innehållet i för länge sedan stiftade, ja mången gång nu icke gällande lagar. Skola emellertid kollegiala domstolar inrättas, är det nödvändigt, att de tillsammans med lagmännen dömande bliva ordinarie ämbetsmän, vilka icke kunna från ort till annan mot sin vilja förflyttas. Det, som nu gör häradshövdingens arbetsbörda i domsagan mången gång så tung, är det ständiga ombytet på notarier och i samband därmed saknaden av en tjänsteman, som har kännedom om domsagan och god rutin i där förekommande arbete. Vore i varje domsaga anställd en person med dylika kvalifikationer, skulle domsagorna kunna göras betydligt större än de nuvarande och lagmannen åläggas skyldighet att utföra allt kvalitativt arbete i sin domsaga. Därför anser jag, att i varje blivande domsaga, med undantag av de allra minsta, bör finnas en rådman, som under längre tid får stanna kvar därstädes samt under samarbete med lagmannen växa in i ortens förhållanden och uppfostra de unga krafter, som i domsagan skola vinna sin utbildning. E n sådan man komme också att tillsammans med lagmannen bibehålla traditionen inom domsagan och, vinnande befolkningens förtroende, vidmakthålla det patriarkaliska förhållandet, som ju lär vara så fördelaktigt, ehuru jag för min del aldrig sport några tecken härpå. Vad föreningen yttrat angående högre examensbetyg gillar jag icke. Bättre torde vara, att professorerna anställa noggranna tentamina. Den, som ägnar sig åt domarebanan, får för övrigt så ofta taga kommentarer och annan vetenskaplig litteratur i handen, att hans utbildning därutinnan vid universitetet icke betyder så mycket för hans domareverksamhet. Det stora antal mål, jag haft att i överrätterna handlägga, visar ingalunda, att handläggningen är bättre i rådhusrätt än i häradsrätt utan tvärtom, beroende därpå att i de sistnämnda domstolarna domarna i så gott som alla fall ha vunnit utbildning i hovrätt, där vid målens föredragning inläres system för deras behandling. Härutinnan brister det ofta vid underdomstol i stad, men det som där hjälper upp målets behandling är tillvaron av tränade advokater. Det synes mig förty icke, som om de unga juristernas tjänstgöring i hovrätt skulle kunna ersättas av sådan under lagman i kollegial domstol. Vad föreningen yttrat om olägenheten av personalens täta flyttningar får jag på det livligaste gilla. Före sista sekelskiftet fanns på landet en stor stab av jurister, som ägnade sig på allvar åt lantdomarebanan. Dessa äro nu så gott som borta. Före sekelskiftet fanns det gott om tillfällen till domareförordnanden, vid vilka den förordnade fick under längre tid stanna kvar i samma domsaga och kunde på en ort ordna sig i olika avseenden och bilda familj. Dylika förordnanden äro nu inskränkta till ett minimum, vilket gjort att de, som ville ägna sig åt lantdomarebanan, finge vara beredda att kastas från ort till annan med kort tids mellanrum utan att knappast ha rätt till varaktig mantalsskrivningsort. Inför sådana utsikter ha detta slags häradshövdingaspiranter upphört att finnas till. Det är fara värt att samma förhållande uppstår vid underrätterna efter processreformens genomförande, därest de unga och
225 medelålders juristerna skola under så lång tid, som påfordrats, tjänstgöra inom olika befattningar och skilda domstolar. Det har föreslagits olika slutlig avlöning för lagmännen. Då efter reformen det blir tillfälle att vid behov för allmänna medel inkalla extra arbetare å kansliet, torde detta leda till att i stort sett de olika lagmännen få lika mycket att göra. Härav torde jämväl följa, att alla böra ha lika stor slutlig avlöning per år räknat; och den skillnad i avlöning mellan lagmännen, som föreslagits, synes egentligen ha tillkommit för att premiera och locka krafter, som synas särskilt eftersträvansvärda för lagmansämbetena. Men detta strävande strider alldeles mot vad som yttrats om lagmännens likställdhet och önskan, att den ena underdomstolen icke skall ha större anseende än den andra. De bättre avlönade kunna ock bliva politiska belöningar. Exempel därpå saknas ej från senare år. För övrigt är det vanskligt att efter nuvarande arbete och nu rådande förhållanden i domsagorna beräkna ersättningen åt innehavarna av de blivande domsagorna. Sådan beräkning skedde under 1870-talet, men torde anses fullkomligt stridande mot nuvarande förhållanden med påföljd, att de bestämda avlöningarna ingalunda motsvara arbetet i de olika domkretsarna. Huru svårt det är att rätta till dylika oriktigheter som fått innästla sig, vet var och en. Vidkommande kostnaderna för skrivmaterialier och dylikt finner jag för undvikande av det slöseri med sådana, som förekommer, därest det allmänna efter rekvisition lämnar ut dem, det lämpligast, att lagmannen eller hans närmaste man mot ett bestämt belopp per år får hålla domarekansliet med ifrågavarande föremål, vilka torde bekostas av staten. Såsom från många håll framhållits, blir det svårt att vid reformens förande ut i livet erhålla tillräckligt antal kompetenta statsåklagare. En svårighet blir det också att finna erforderligt antal divisionsordförande i hovrätt, som besitta nödig övning i muntlig behandling av mål eller som för sin ålders skull kunna öva upp sig i sådan handläggning, vartill de nuvarande förhållandena i hovrätterna icke lämna någon fostran. Möjligen kommer det också att saknas underdomare, som kunna förena förmåga att muntligen handlägga mål och döma omedelbart på föredragning. Vid sådant förhållande kan det förslaget framkastas, att reformen utföres partiellt så, att en hovrätt eller två sådana, efter uppdelning av någon nu befintlig, jämte därunder lydande underdomstolar få arbeta efter den nya lagen, varemot riket i övrigt bibehålles vid de gamla förhållandena. Härigenom vunne man erfarenhet, huru reformen verkade, och kunde vidtaga nödiga ändringar samt uppfostra nödig personal, som vid en partiell utvidgning av reformen till en eller annan ytterligare hovrätt kunde insättas i tjänstgöring å dessa nya områden. På sådant sätt kunde reformen successivt föras ut i livet utan risk, att man genom ett utförande av densamma på en gång helt reve ned det gamla, varigenom det nya råkade in i olidliga förhållanden. Det säger sig ju självt att för ett sådant partiellt genomförande fordrades en del lagändringar, såsom till exempel beträffande bevisningen, vilken icke kan vara olika i skilda delar av riket, och för högsta domstolen, men därom finge en blivande kommission eller dylikt lämna utredning. Häradshövdingen i Borås domsaga ( J . BRACONIER) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: J a g önskar särskilt understryka den synnerligen stora vikt, som enligt min mening ligger därpå att de blivande lagmännen helt befrias från handhavandet av och ansvaret för inskrivningsärendena. Beträffande särskilt domsagoindelningen inom sjuhäradsbygden torde otvivelaktigt tanken på att förena Borås stad med kringliggande landsbygd till
226 en domsaga genast från början få övergivas. Vid förslagets avgivande hade Örebro, som enligt detsamma skulle utgöra egen domsaga, ett invånarantal av 36 919, under det att Borås hade 34 541. Redan nu, mindre än ett år därefter, har den sistnämnda staden ökat till närmare 36 000, och med kännedom om dess ständigt fortgående ökning torde icke vara otroligt att densamma, innan processreformen blivit verklighet, till invånarantalet gått förbi Örebro. Det torde därför kunna betraktas såsom givet att Borås förblir egen jurisdiktion. Den bästa indelningen därefter torde bli att Marks och Kinds härad sammanläggas till en domsaga med kansli i Borås och tingsställen i Skene och Svenljunga samt att med nuvarande Borås domsaga förenas Redvägs härad och Ulricehamns stad med kansli och tingsställe i Borås samt bitingsställen i Ulricehamn och Ljung. Häradshövdingen i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga (T. COLLEEN) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: Att Vänersborgs stad, vilken så gott som omslutes av Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga, bör förläggas dit, torde vara så uppenbart, att närmare skäl därför ej lära behöva anföras. Därav följer emellertid även, att Sundals härad lämpligast bör hänföras till den nya Vänedomsagan såsom 1928 års sakkunniga ansett ändamålsenligast. Sundals härad är av ålder ett naturligt uppland för Vänersborgs stad, som i allo är dess huvudort. Häradet, som är ett slättland, är ock till sin karaktär mera sammanhörande med Väne härad än med Dalsland i övrigt. Att häradet genom den nya domsagoindelningen i judiciellt hänseende blir utbrutet ur landskapet Dalsland, torde vid anförda förhållanden icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Vid bedömande av frågan, huruvida huvudtingsstället bör förläggas till Vänersborg, såsom i den Schlyterska planindelningen föreslagits, eller till Trollhättan, vilket ifrågasatts av 1928 års sakkunniga (bet. sid. 283), torde jämväl böra uppmärksammas, att Flundre, Väne och Bjärke härads domsagas enda tingsställe alltsedan år 1896 varit förlagt till Trollhättan, vilket haft ett väsentligt inflytande på ordnandet av stadens kommunikationer. För^ en stor del av domsagan utgör järnvägslinjen Trollhättan—Nossebro, som står i förbindelse med Göteborg—Västergötlands järnväg, en god förbindelseled. Från Trollhättan hava anordnats omnibuslinjer till Vänersborg och till huvudorterna i de gamla Flundre och Bjärke häradena. Bergslagsbanan, som sträcker sig genom hela domsagan från norr till söder, bildar med sina många tåg om dagen en bekväm förbindelse med Trollhättan och utgör även för Sundals härad en mera direkt färdväg till Trollhättan än till Vänersborg, dit resan måste avbrytas genom ombyte av tåg i Öxnered. När Trollhättan erhöll sina stadsrättigheter, förvägrades staden egen jurisdiktion trots ivriga ansträngningar från ortsbornas sida att erhålla sådan, men såsom ett slags ersättning därför stadgades av Kungl. Maj:t, att häradshövdingen skulle vara skyldig att hålla kansli i Trollhättan. Att nu genom huvudtingsställets förläggande till Vänersborg beröva Trollhättan nämnda förmån synes knappast vara riktigt. Skulle trots alla de skäl, som synas tala för Sundals härads förläggande till Väne domsaga, likväl hinder anses möta därför, torde det böra tagas i allvarligt övervägande, huruvida ej Ale härad, som tidigare hört till domsagan, borde åter förläggas dit. Sistnämnda härad, som föreslagits skola erhålla sitt tingsställe i Alingsås, saknar lämpliga kommunikationer dit, medan däremot dess förbindelser med Trollhättan äro synnerligen bekväma. Starka skäl tala även för en sådan anordning, att Inlands Torpe härad lägges till Väne domsaga. Detta härad har nämligen till huvudort Trollhättan, varmed häradsborna av ålder hava sina naturliga förbindelser, och betänklig-
227 heterna mot att förena delar av olika län till en domsaga synas genom den föreslagna omorganisationen av åklagareväsendet i hög grad förringade. Vidkommande de i 1928 års betänkande beräknade arbetskrafterna vid Väne lagmansrätt hava dessa säkerligen blivit alltför knappt tilltagna. 1926 års siffror för mål och ärenden, vilka synas hava lagts till grund för beräkningen av arbetsbördan i domsagan, äro, åtminstone vad Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga angår, missvisande, enär de äro osedvanligt låga, vilket tydligt framgår vid en jämförelse med medeltalen för åren 1923—1925. Av de tvistiga civilmålen och strafflagsmålen pläga en del vara av synnerligen vidlyftig beskaffenhet. Tillvaron inom den nya domsagan av två städer om tillhopa i det närmaste 25 000 invånare är ägnad att i hög grad uppdriva målens antal, vilket ställer stora anspråk på lagmannens arbetsledande verksamhet. Även den omständigheten, att bitingsställe i domsagan måste inrättas, kominer genom de därav föranledda troligen talrika resorna att medföra minskning i lagmannens arbetsresultat. Därest den fast anställde rådmannen för inskrivnings- och därmed sammanhängande göromål samt domsagonotarierna finge de arbetsuppgifter, som avses i häradshövdingeföreningens underdåniga yttrande, skulle tillräckligt krävande uppgifter, från vilka lagmannen för fullgörande av sitt maktpåliggande värv bör befrias, likväl återstå. Hit hör bland annat ansvaret för riktigheten av det protokoll, som uppenbarligen måste föras vid huvudförhandling. Då detta protokoll torde komma att innehålla åtminstone alla nya relevanta fakta, som ej under förberedelsen av målet framlagts, och de vittnesmål, som vid huvudförhandlingen avgivas, lär protokollet i många mål bliva rätt vidlyftigt. Med hänsyn därtill att protokollet bör vara uppsatt i slutgiltigt skick före rättegångsdagens slut måste utan tvivel så stora anspråk ställas på protokollsföraren, att de ej kunna fyllas av notarierna, såvida lagmannen ej blott på papperet utan även i verkligheten skall bliva befriad från sekreteraregöromål. Med de krav, som i processkommissionens betänkande ställas på dom, som efter huvudförhandling utan uppskov skall avkunnas av lagmansrätten, lär lagmannen bliva i behov av ett kompetent biträde för uppsättande av den redogörelse för målet, som skall ingå i domen. Fylles ej detta behov, blir följden, att rättens sammanträden för huvudförhandlingar komma att bliva i hög grad utdragna. E t t annat arbetsområde, där ett därför kvalificerat biträde åt lagmannen synes oundgängligt, är handläggningen av ägodelningsmål, vilka visa en alltjämt stigande tendens till ökning. Om dessa mål bliva föremål för fullgod föredragning för lagmannen, varför de särskilt väl lämpa sig, skulle detta för honom medföra en väl behövlig tidsvinst. Då det i en domsaga som ifrågavarande sannolikt kommer att visa sig, att lagmannen ej kan medhinna att tjänstgöra även såsom häktningsdomare, samt tillgång i domsagan till kompetent vikarie för lagmannen vid förefallande behov skulle vara till stor fördel för rättskipningen därstädes, torde man ej kunna undgå att bland de erforderliga arbetskrafterna i domsagan räkna med även en rådman med assessorskompetens för den dömande verksamheten. T. f. domhavanden i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga (E. SEVERIN) : o Beträffande rättskipningen i första instans innebär den tilltänkta rättegångsreformen, att de nuvarande härads- och rådhusrätterna skola upphöra och ersättas av lagmansrätter. I betänkandet föreslås, att Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga samt Tössbo och Vedbo härads domsaga förenas till en, i vilken skulle ingå även staden Åmål. Alternativt har ifrågasatts att till Vänedomsagan, bestående av nuvarande Flundre, Väne och Bjärke dom-
228 saga samt staden Vänersborg, överflytta Sundals härad. Från detta alternativ har den i betänkandet gjorda uträkningen angående folkmängd, arbetsbörda och erforderliga arbetskrafter utgått. För min del vågar jag, efter mångårig tjänstgöring i ett stort antal domsagor, hålla före, att förslaget till domsagoindelning såväl vad trakten häromkring beträffar som överhuvud taget icke är av sådan beskaffenhet, att det förtjänar genomföras, baserat som det är på principer, som enligt mitt förmenande icke böra läggas till grund för reformering av rättsväsendet. En dylik princip är den att helt avkoppla domaren från all handläggning av lagfartsoch inteckningsärendena och överlämna dessa åt jurister med mindre träning och erfarenhet eller åt så kallade inskrivningsdomare. I Nordals, Sundals och Valbo domsaga äro, trots förefintligheten av jordregister och fastighetsregister, jordförhållandena alltjämt synnerligen svåra. Detta borde ovillkorligen leda till att åtminstone här den mest kvalificerade kraften i domsagan, domaren, borde anförtros att behandla eller åtminstone hava överinseendet över behandlingen av fastighetsväsendet berörande frågor. Dessutom är det otvivelaktigt, att domaren genom sitt sysslande med dylikt spörsmål lär väl känna domsagans befolkning och förhållanden, något som endast kan vara till gagn för rättskipningen. För domaren själv innebär det en god och välgörande omväxling i arbetet att vid sidan av den rent dömande verksamheten syssla med inskrivningsärendena. Själva den typ av tjänster, som inkrivningsdomarebefattningen innebär, tillhör en art, som enligt min åsikt helst bör avvaras. J a g är livligt övertygad om, att inskrivningsdomarebefattningarna komma att bliva svårbesatta. J a g har själv prövat på att vara inskrivningsdomare (formellt kallades det biträdande domare) och kan av erfarenhet vittna, att några mera oroliga, tråkiga och förslöande tjänster än dessa knappast kunna uppletas. Den, som blir inskrivningsdomare, kommer snart långt från allt, vad verklig juridik heter, och blir allt mera och mera en maskin. För egen del vågar jag hoppas att aldrig någonsin behöva bliva inskrivningsdomare. J a g kan tillägga, att om min nu uttalade uppfattning angående nämnda tjänster är jag ingalunda ensam. Nej, domsagorna böra i stället icke göras större, än att domaren kan med biträde av notarier helt sköta dem. Å ena sidan bör tillses, att de skänka domaren tillräckligt innehåll i arbetet. Å andra sidan — och detta anser jag mycket viktigt — är det nödvändigt fastslå, att domaren måste hava tillräcklig tid att överväga, vad han sysslar med. Allt hastverk bör^ vara honom främmande. För många och för stora uppgifter på en gång måste han förskonas från. Lagom är bäst. J a g vågar uttala, att domsagor med en befolkning av 30 000 a 40 000 personer äro att föredraga. Mindre domsagor böra för ändamålet regleras och större domsagor — exempelvis Södra Roslags domsaga och Askims domsaga — böra uppdelas. Min erfarenhet är, att, när domsagorna bliva för stora, häradshövdingen i allmänhet icke har tid att tillräckligt ägna sig åt notarierna och deras utbildning. Vid uppgörandet av förslaget till domsagoindelning synas de sakkunniga icke hava ägnat tillräcklig hänsyn till speciella förhållanden å olika platser. Att fästa så avgörande vikt vid invånarantalet, som de sakkunniga gjort, kan icke vara riktigt. Nordals, Sundals och Valbo domsaga, som har allenast något över 33 OOO bebyggare, är, enligt de iakttagelser jag kunnat göra, fullt jämförlig med exempelvis Tvetadomsagan, som dock har omkring 51 OOO invånare. Av Statistiska centralbyrån utgivna »Sveriges officiella statistik. Rättsväsen. Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet åren 1925 och 1926» ger helt och fullt belägg för detta mitt påstående. Tvetadomsagan hade år 1926 563 lagfarter och 1 412 inteckningar eller tillhopa 1 975 dylika ärenden. Motsvarande siffror för Nordalsdomsagan voro respektive
229 961 och 974 eller tillhopa 1 935 lagfarts- och inteckningsärenden. För att taga ännu ett exempel kan jag hänvisa till Flundredomsagan, som för nämnda år, med ett invånarantal av 40 712, hade 618 lagfarter och 830 inteckningar, tillhopa allenast 1 448 dylika ärenden. Med hänsyn till de svåra jordförhållandena härstädes är utan tvivel Nordalsdomsagan arbetsammare än båda de nämnda domsagorna. Med det sagda har jag velat fastslå, att en alldeles särskild, ingalunda tillfällig livaktighet är rådande i Nordalsdomsagan. Detta torde de sakkunniga ej hava beaktat, något som för övrigt tydligt framgår därav, att för den tilltänkta Dalsdomsagan icke föreslagits inskrivningsdomare, men väl i Vänedomsagan, där inskrivningsärendena icke torde komma att till antalet överskrida antalet av samma ärenden i Dalsdomsagan och där jordförhållandena icke gärna kunna vara besvärligare än här. Den statistik, de sakkunniga begagnat sig av vid uppgörandet av förslaget till domsagoindelning, vågar jag anse missvisande. Den innefattar icke på långa vägar allt, vad som borde ifrågakomma till övervägande vid frågans prövning. I sagda statistik upptagas ej en hel del viktiga göromål, som förekomma under arbetet i en domsaga. Sedan jag den 1 januari detta år tillträdde kungl. hovrättens mig givna förordnande att förvalta domareämbetet i Nordalsdomsagan, har jag haft tre tidsödande remisser rörande jordförhållandena och två andra remisser samt måst syssla med jordregisterarbete rörande 36 fastigheter. Icke kommer något dylikt att framgå av statistiken. För att giva en någorlunda total bild av arbetet i domsagan under de två månader, jag skött densamma, har jag låtit förste notarien uppgöra en tablå rörande arten och mängden av göromål. J a g hänvisar till densamma och vågar på grund av min kännedom även i övrigt av Nordalsdomsagan påstå, att den från arbetssynpunkt är tillräckligt stor. Den ger hel och full sysselsättning åt domhavanden och fyra notarier och detta, ehuru arbetet bedrives efter moderna metoder, med maskinskrivning efter diktamen. I likhet med den enhälliga ortsbefolkningen anser jag, att det skulle vara olyckligt, därest Sundals härad frånrycktes och lades till Vänedomsagan. J a g vill härutinnan åberopa och bringa till kungl. hovrättens kännedom, vad domsagans ordinarie häradshövding, vattenrättsdomaren Hugo von Sydow, anfört uti en P. M. till Föreningen Sveriges häradshövdingar. Han skriver: »Däremot måste jag inlägga en gensaga mot att splittra min domsagas område genom förläggandet av Sundals härad till den tilltänkta Vänedomsagan. Nordals och Sundals härad, numera utgörande ett tingslag, hava sedan urminnes tider varit nära förbundna, och deras befolkning har, såvitt jag kunnat förstå, ännu en stark känsla av inbördes samband. Däremot har av ålder förefunnits en motsättning mellan dalbor och västgötar, vilken ännu icke försvunnit och t. ex. ger sig i viss mån tillkänna inom landstingets förhandlingar. En gammal landskapsgräns utplånas icke så lätt.» Såsom kansliort i den tilltänkta Dalsdomsagan hava de sakkunniga föreslagit Åmål, som tillika skulle bliva huvudtingsställe. Att befolkningen härstädes allmänt motsätter sig detta är fullt förståeligt. Vänersborg är och blir centrum häruppe. Med Åmål har befolkningen, särskilt i Sundals och Valbo härad, knappast några beröringspunkter. Förslaget härutinnan innebär enligt min mening en avsevärd försämring i förhållande till nu gällande ordning och bör förty avstyrkas. Vad angår de i betänkandet föreslagna arbetskrafterna, är det alldeles uppenbart, att den tilltänkta Dalsdomsagan, omfattande även Sundals härad, icke kan skötas med så få juridiska krafter, som allenast lagmannen och tre notarier. För närvarande arbeta i Nordalsdomsagan t. f. häradshövdingen och fyra notarier och i Tössbo och Vedbo domsaga häradshövdingen och i regel minst två notarier, vartill kommer borgmästaren i Åmål. Under den föreslagna ord16—291185
230 ningen skulle lagmannen omöjligen få tillräcklig tid att ägna sig åt de olika arbetsuppgifterna med påföljd, att rättssäkerheten måste bli lidande därav. Detta mitt uttalande gäller även för det fall, att Sundals härad skulle frånskiljas. Från andra håll har jag försport, att man emot de sakkunnigas förslag gjort anmärkningar av enahanda art. De sakkunniga ha utan tvivel beräknat det erforderliga antalet juridiskt bildade befattningshavare för lågt. Vid sådant förhållande och då de föreslagna avlöningarna till flera befattningshavare, särskilt lagmännen, synas alldeles för låga, torde det knappast vara möjligt, att ett genomförande av processreformen skulle för det allmänna komma att medföra någon kostnadsbesparing. Reformens genomförande blir säkerligen dyrbart för statsverket. När har för övrigt en stor reform genomförts, som icke ådragit det allmänna ökade kostnader? Att här på orten kostnadsökning måste uppstå, är tydligt. Nämndemän, parter, vittnen och advokater komma att få längre, dyrare och mera tidsödande resor, därest den tilltänkta Dalsdomsagan med huvudtingsställe i Åmål kommer till stånd, än under nuvarande förhållanden. Den föreslagna ordningen innebär sålunda en försämring för befolkningen. Emot sakkunnigbetänkandet skulle jag velat' göra erinringar även i andra hänseenden än de ovan berörda. Men tiden har efter min hitkomst varit för knapp och arbetsuppgifterna stora. Att utan särskild tjänstledighet yttra mig över betänkandet i samtliga dess olika huvudpunkter har icke varit mig möjligt. J a g har därför inskränkt mig till det för den nuvarande Nordalsdomsagan väsentliga. J a g hemställer, att kungl. hovrätten måtte i största möjliga mån beakta ortsförhållandena och befolkningens synpunkter. J a g anser det vara min plikt nämna, att folket så långt ifrån önskar den ifrågasatta processreformens genomförande i föreslaget skick, att man tvärt om är allmänt, icke missnöjd, utan förbittrad över det framkomna förslaget. För min del anser jag, att det skulle vara lyckligast, därest en processreform beträffande underrätterna genomfördes efter i huvudsak de linjer, som för en del år sedan uppdrogos av häradshövding Schlyter och som populärt innefattas uti »Schlyterreformen» eller »processreform utan lagändring». J a g vill nämna, att jag själv sedan flera år tillbaka, även här i Nordalsdomsagan, genomfört flera av Schlyters idéer. Tack vare dem har det gått att förkorta och förbilliga rättegångarna. Mera koncentration av förhandlingarna inför rätta har skett. De onödiga uppskovens tid har upphört. Partsförhör ha förekommit oftare och på tidigare stadium av processen än eljest, varigenom målen ofta kunnat förlikas. Skriftväxlingar mellan rättegångstillfällena ha förekommit. Genom detta och annat har en tydlig förbättring i processen inträtt. Häradshövdingen i Tössbo och Vedbo 'härads domsaga (K. MELLÉN) r1 Det finnes enligt mitt förmenande en part, som varken processkommissioren eller de sakkunniga, som framlagt det nu föreliggande betänkandet, tagit tillbörlig hänsyn till, och det är allmänheten. Herr Schlyter sade nyss, att let finnes ett varmt intresse mot förändring och förstoring av domsagokretsaria. Herr Schlyter kunde gärna hava tillagt, att detta intresse är mycket starkt och synnerligen allmänt utbrett bland befolkningen i bygderna. En var av de här närvarande vet lika väl som jag, att förslaget om ny rättegångsreform av den stora allmänheten mötts med mycken motvilja och med synnerligen stark misstro, ävensom att vederbörande häradsbor städse, när ej fulla saksläl förelegat, spjärnat mot med händer och fötter, när det gällt att opåkallat )e1 Åberopar följande av honom vid Föreningens Sveriges häradshövdingar sammanträde den 6 ortober 1928 hållna anförande.
231 röva dem deras gamla tingsställe eller att förändra bestående indelning av domsagor. J a g vet fall, då befolkningen tiggt och bett att få behålla den gamla tingslagsindelningen, lovat att bygga tingshus m. m. och gjort flera uppvaktningar hos vederbörande myndigheter för att få behålla sitt gamla tingsställe men allt förgäves. Tanken på ändring har runnit upp och förslag därom framställts hos och av någon teoretiker eller ämbetsmyndighet, som saknat ingående kännedom om de lokala förhållandena och bedömt det hela efter teoretiska funderingar, och så har tanken och förslaget realiserats i rak strid mot en enhällig befolknings önskan och mening. Av det föreliggande betänkandet finner jag, att några domsagor, som för ett tiotal år sedan på så sätt omreglerades, nu åter anses mogna för en ny reglering utan att befolkningen, som därav beröres, uttalat någon önskan därom eller behov därför föreligger. Kan detta vara rätt? Nej. Häradshövdingen och häradsrätten äro väl fortfarande till för folkets skull och ej tvärt om; och man må ej undra på om allmänheten ledsnar på dylika experiment. Alla ändringar hava i likhet med de nu föreslagna medfört ökade utgifter för stat och allmänhet. Det låter därför underligt och skorrande, när man, såsom ofta är fallet, får höra talas om, att meningen är att spara. Må man ej stirra sig blind på en och annan indragen häradshövdingelön utan i stället se på riksdagens årliga, städse ökade, städse otillräckliga och städse överskridna extra anslag till domstolsväsendet, ävensom på statens ökade utgifter för vittneslöner m. m. och på allmänhetens jämte enskilda parters och enskilda vittnens i följd av längre avstånd oerhört ökade besvär och kostnader. Det föreliggande betänkandet beräknar, att processreformens genomförande skulle medföra en ökad belastning av statsverket på omkring 2 620 000 kronor. Det är väl ingen, som tror, att detta belopp ens tillnärmelsevis täcker statens ökade utgifter för reformens genomförande. Men antag, att så är fallet. Vem får betala fiolerna? Jo, allmänheten, som får ökade skatter och som till gengäld härför får icke en billigare, lättare tillgänglig och säkrare rättskipning utan ökade personliga kostnader samt ökade besvär och svårigheter för anlitande av en domstolsorganisation, om vilken man för närvarande intet annat vet, än att den blir dyrare än den nuvarande och att folket saknar förtroende till densamma, under det allmänheten hyser tillit till och vill behålla våra domstolar i deras nuvarande gestaltning. Vad jag förut sagt i fråga om hittills företagna ändringar i tingslagsindelningen gäller hela processkommissionens förslag och nu föreliggande betänkande. Det svenska folket är för gott och vår rättvisa i alla avseenden för dyrbar för att vi skola ha rätt experimentera med dem på sätt som föreslagits. Förslagsställarna hava, såsom jag sade, icke tagit hänsyn till allmänheten, till dess behov eller till dess intressen och önskningar, och dock borde det väl vara uteslutande i allmänhetens intresse, som lag stiftas och ändras, utan hänsyn till om därigenom förkastas ett förslag, på vilket nedlagts mycken kostnad samt mycket arbete, studium och intresse. Befolkningen är nog ej fullt medveten eller underkunnig om vad som för närvarande i verkligheten förehaves med vårt gamla rättsväsende. Vore så förhållandet, skulle säkerligen motståndet resa huvudet betydligt högre och mera högljutt giva sitt missnöje tillkänna. Mycket mera vore att säga ur synpunkten av allmänhetens intresse, men jag vill övergå till frågorna å föredragningslistan. Vad då först angår de ungas utbildning synes därför uti betänkandet vara synnerligen väl sörjt, helst de unga enligt förslaget synas få bibehålla avlöningen såsom förste notarie även under prövningstiden i hovrätten. J a g undrar emellertid om ej de sakkunniga tagit så starkt sikte på utbildningen, att de förbisett, att de i förening med avsevärda utgifter för staten i allt för hög grad kommit att göra såväl häradsrätterna som hovrätterna till utbildningsanstalter.
232 Vad häradsrätterna angå har ju så alltid varit förhållandet; och detta har gått för sig, så länge vi haft en rimlig arbetsbörda. Enligt betänkandet skola emellertid domsagorna till storlek och invånarantal betydligt utökas och flera av dem mer än fördubblas. Arbetsbördan i domsagorna blir så stor, att den för en domare, i synnerhet vid äldre ålder, blir rent av olidlig. Huru skall i dylika domsagor tiden medgiva, att de unga handledas, justeras och undervisas på önskvärt och hittills vanligt sätt? I begynnelsen av betänkandet talas det något om, att arbetsbördan i domsagorna borde uppdelas på ett flertal ansvariga tjänstemän. Huru har nu detta de sakkunnigas önskemål realiserats uti den landsända, som närmast intresserar mig, eller uti den tilltänkta Dals domsaga. J o , till domsagan skall höra hela Dalsland med Åmål förutom eventuellt Sundals härad. Invånarantalet i domsagan blir närmare 69 000, eventuellt något över 58 000 personer. I judiciellt avseende är Dalsland för närvarande indelat i två domsagor med en förste och en andre notarie i vardera domsagan samt Åmåls rådhusrätt. Nu föreslås, att en lagman med hjälp av tre av staten avlönade extra ordinarie notarier skall övertaga hela den arbetsbörda eller åtminstone ansvaret därför, som förut åvilat tre mogna beprövade domare med hjälp av fyra notarier. Vartill kommer att till lagmansrätten föreslagits skola överföras lagsöknings- och handräckningsärenden jämte övervakningen av underåklagare m. m. Åmåls stad är i stark tillväxt och den, som känner till arbetsbördan i de båda domsagorna med deras särskilt i södra domsagan besvärliga lagfartsärenden, kan ej annat än kalla förslaget för »rent upp åt väggarna» och fullkomligt omöjligt att realisera. Kan det sägas, att ansvaret för arbetsbördan i den blivande Dals domsaga med endast en ordinarie domare fördelats? Har det icke snarare i likhet med själva arbetsbördan för den blivande lagmannen mer än fördubblats. När skall han få tid att »ägna sig åt handledning och utbildning av de unga domareaspiranterna»? Nu har det sagts, att det nya rättegångssystemet skulle avlasta en betydande del av arbetsbördan från lagmannen. Genom åklagarnas strafförelägganden, därigenom att alla smärre civila mål och brottmål skulle handhavas av förste notarien och därigenom att domaren skulle erhålla tillräckligt antal av staten avlönade skrivbiträden, som kunna komma till ökad användning vid inskrivningsväsendet samt vid förandet av rotlar och förteckningar m. m., beräknar man, att lagmannen skall befrias från betydande mängd göromål. J a g tror ej mycket därpå. Genom strafföreläggandena komma givetvis en del smärre polisförseelser att försvinna från domstolarna, men föreläggandena skola ju underställas lagmannen. Vilken grad av lättnad nuvarande bestämmelser i fråga om förste notaries behörighet att handlägga mål medför för domaren torde möjligen framgå därav, att det i min domsaga inträffat, att den åtgärd, förste notarien på grund av honom meddelat förordnande i dylikt avseende haft att vidtaga, bestått uti att i parternas frånvaro ropa några förlikta_ kravmål. Förslaget om införande av tillräckligt antal av staten avlönade skrivbiträden är onekligen mycket gott, helst dessa med all säkerhet såsom hittills komma att i åratal stanna i domsagorna och därunder erhålla en ingående kännedom om desamma liksom erfarenhet om protokollsföring och rotlar m. m. I realiteten komma dessa att i högre grad avlasta domarens arbetsbörda än de unga jurister, vilka, som det synes, huvudsakligen i utbildningssyfte skola fästas vid lagmansrätterna för att försvinna just när självständigt arbete jämte justering och kontroll i verklig mening börjar kunna anförtros dem. Domsagorna hava föreslagits så stora, att det icke finnes någon möjlighet för en person, som skall hava ansvar för samt leda och övervaka det hela, att på samma tillfredsställande sätt som hittills sköta domsagan, följa varje mål och ärende samt betjäna allmänheten. Någon nämnvärd avlastning av göromålen för lagmannen kommer systemet enligt mitt förmenande icke att medföra. Det är ej heller alla
233 som hava samma arbetsförmåga som herr Schlyter. När skall chefen i en domsaga med det omfång och den organisation som den föreslagna Dals domsagas få tid att läsa litteratur samt nya lagar och lagförslag eller att avgiva ofta infordrade utlåtanden m. m. Det blir ett tillstånd av oreda, mindre tillförlitlighet och långsamhet samt ett låt-gå-system, som hittills varit okänt och som kommer att undergräva domstolarnas anseende. Arbetet kan ej överblickas av lagmannen, och allt för viktiga saker komma i allt för hög grad att vila i mer eller mindre oerfarna extra ordinaries händer. Det avtrubbar även ansvarskänslan liksom arbetsglädjen, om man finner det omöjligt att på ett tillfredsställande sätt medhinna den arbetsbörda, som blivit en pålagd. Det har vidare sagts, att tid och arbete skulle sparas såväl för domaren som för allmänheten genom de förberedande förhandlingarna och genom införande av det muntliga processförfarandet. Månne verkligheten kommer att motsvara de sakkunnigas förhoppningar härutinnan. För min del måste jag erkänna, att jag ej fullt fattat tillvägagångssättet vid de förberedande förhandlingarna. Men domaren samt parterna eller deras ombud måste väl träffas. Detta förutsätter, att parterna eller ombuden måste inställa sig å domarkansliet, till vilket avståndet för stora delar av befolkningen nu föreslås skola mer än fördubblas. Är det ej vidare antagligt, att dessa inställelser inför domaren bliva lika många eller kanske flera än det antal gånger, ett mål nu brukar förekomma inför häradsrätten. Det är då svårt att se varuti besparingen i tid och arbete ligger. Lättnaden i protokollsföringen? Åtminstone vi äldre domare kunna och våga säkerligen icke i vidlyftigare mån lita enbart på vårt minne utan komma som hittills att för vår egen skull föra protokoll och anteckningar för att till sist kunna avkunna en så samvetsgrann dom som möjligt. Det slutliga muntliga pläderandet inför domstolen blir nog mera en teatralisk föreställning, där det gäller att skaffa sig en advokat som kan tala så, att han övertygar nämnden om hans huvudmans rätt och om motpartens orätt. I åtskilliga domsagor föreslås inrättandet av ett eller flera bitingsställen, liggande på avsevärda avstånd från kansliorten. Å dessa skola naturligen ting hållas och möjligen även förberedande förhandlingar. Av bitingsställena ligga många på så stora avstånd från kanslie>t, att det erfordras en dag för resa till tingsstället och en för hemresan. Har- man beräknat, vilken oerhörd tidsförlust det ligger häruti, att lagmannen tvingas att varannan vecka eller kanske oftare förspilla två dagar för resor. Det finnes, såsom jag till en början sade, en part som i alla avseenden blir lidande genom processkommissionens och det föreliggande betänkandets förslag, och det är allmänheten. Om förslaget om rättegångsreform mecl nödvändighet måste gå igenom, så låt oss åtminstone i all rimlighets namn i största möjliga mån behålla den nuvarande domsagoindelningen. Häradshövdingen i Vadsbo härads domsaga (C. NORELIUS) : J a g delar i allo de tingshusbyggnadsskyldigas mening att någon utbrytning av socknarna Ransberg, Mölltorp och Karlsborg ur rättsgemenskapen med Vadsbo härads domsaga ej bör äga rum och ansluter mig helt till den motivering härför, som de tingshusbyggnadsskyldiga i norra domsagan lämnat. 1 Det 1 De tingshusbyggnadsskyldiga anförde i denna fråga bl. a. följande: Dessa socknar (Ransberg, Mölltorp och Karlsborg), som jämte övriga socknar i södra tingslaget vore ägare till tingslagets tingshns i Moholm, kunde, om de lämnade tingslaget, ej göra anspråk på att av övriga socknarna erhålla ersättning för på dem belöpande andel i tingshuset. Däremot skulle socknarna bliva skyldiga att tillsammans med de tingshusbyggnadsskyldiga i Gudhems domsaga uppföra nytt tingshns i Skövde. Dessa ekonomiska uppoffringar kompenserades icke i någon mån av tingsstadens förflyttning till Skövde, enär numera genom automobiltrafikens utveckling det icke vore svårare för invånarna i dessa socknar att inställa sig vid ting i MohoLm än att begiva sig till Skövde. — — Moholm vore centralpunkten för hela södra tingslaget, och vore det där-
234 synes mig ej välbetänkt att endast på den grund att dessa socknar hava direkt järnvägsförbindelse med Skövde och befolkningen därför för närvarande har lättare att vid rättsförhandlingar inställa sig i nämnda stad än å tingsstället i Moholm ifrågasätta överflyttningen av socknarna till Gudhems domsaga, helst då överflyttningen kommer att för socknarna medföra stora ekonomiska uppoffringar samt det är att förvänta att inom en nära framtid åtminstone under tingssammanträdena emellan socknarna och Moholm insattes direkt automobilomnibustrafik, varigenom resan till Moholm för befolkningen torde bliva lika lätt som till Skövde. Såsom framgår av de tingshusbyggnadsskyldigas i Södra domsagan yttrande, hava de tingshusbyggnadsskyldiga i Ransbergs och Mölltorps socknar jämväl insett detta och därför motsatt sig förslaget om utbrytningen. För förbättring av förbindelserna emellan Karlsborg och Moholm äro planer redan nu å bane att under tingsdagarna insätta automobilomnibustrafik emellan Karlsborg över Undenäs till Moholm. En omständighet, som jämväl talar emot utbrytningen, är att det härför erforderliga arbetet med avskrivandet av lagfarts- och inteckningsböcker samt inteckningsprotokoll för de tio sista åren i fråga om allt, som rör nämnda socknar, torde bliva såväl tidsödande som kostsamt. I likhet med de tingshusbyggnadsskyldiga i norra domsagan anser jag, att vid en eventuell sammanslagning av tingslagen i Vadsbo domsaga de tingshusbyggnadsskyldiga i tingslagen böra bibehållas vid äganderätten till och underhållsskyldigheten för tingshusen i Mariestad och Moholm. Beträffande betänkandet i övrigt ansluter jag mig helt till innehållet uti det av Föreningen Sveriges häradshövdingar den 2 februari 1929 avgivna utlåtandet. Häradshövdingen i Gudhems och Kåkinds härads domsaga (O. NYMAN) : För att den reform, processkommissionen föreslagit, skall kunna bliva till åsyftat gagn, synes ett oeftergivligt villkor vara, att de nya domsagorna bliva så stora, att en verklig arbetsfördelning däri kan genomföras. Ej mindre än 19 av de 86 domsagor, som förslaget utöver domsagorna i en var av de sju största städerna upptager, bliva så små, att de skulle förvaltas av lagman med biträde av allenast notarier. Någon arbetsfördelning utöver vad som förekommer i flertalet domsagor redan nu lär ej kunna genomföras i dessa. Även i de övriga domsagor, däri enligt förslaget endast en inskrivningsdomare eller en rådman skulle tjänstgöra, synes lagmannen bliva tvungen syssla med en del saker, som ej höra till den rent dömande verksamheten. Att en eller annan domsaga måste bliva så liten, att den ger arbete åt endast lagmannen och ett par notarier, är kanske oundvikligt, men att antalet dylika domsagor skulle bliva så stort som 19 är helt säkert ej nödvändigt. Enligt alternativ I I i förslaget skulle också Skaraborgs län uppdelas i 4 domsagor i stället för 5 enligt alternativ I. Av dessa båda alternativ synes alternativ I I obetingat böra förordas; och torde i en var av de fyra Skaraborgsdomsagorna böra anställas utom lagmannen en rådman med fiskalskompetens eller inskrivningsdomare jämte 2 a 3 notarier. Vid beräkning av de nödiga arbetskrafterna i de särskilda domsagorna synas de sakkunniga hållit sig väl mycket i underkant. Till Gudhems domsaga enligt alternativ I ha beräknats endast 2 notarier. Under de 19 år jag innehaft Gudhems och Kåkinds domsaga har jag alltid haft två notarier; och anser jag bestämt att för domsagans skötsel på ett sätt för att beräkna att detta såsom bitingsställe skulle i långliga tider framåt komma att användas för södra tingslagets behov. Tingshuset vore väl underhållet och fullt användbart för sitt ändamål utan dyrbarare reparationer avsevärd tid framåt.
235 som allmänheten har rätt att fordra detta antal är erforderligt. Ett biträde är för litet. Enligt alternativ I skulle städerna Skövde och Hjo förenas med domsagan. Det ökade arbetet, som därav skulle föranledas, anse nu de sakkunniga skulle kunna utföras av en eller, då minst en och en halv förut varit behövliga, av en halv notarie. Detta låter sig nog ej göra. Tre notarier äro därför behövliga. Skulle till Gudhems domsaga även läggas Karlsborgs, Mölltorps och Ransbergs socknar, vilket jag finner lämpligt, därest alternativ I skulle komma att genomföras, anser jag däremot någon ökning i antalet notarier över tre ej vara behövlig. En gängse uppfattning synes vara att för skötseln av en större domsaga skulle erfordras relativt större juridiska arbetskrafter än i en mindre. Denna uppfattningen kan jag ej dela. J u större en domsaga är, desto mera kan arbetet där så att säga mekaniseras och standardiseras, vilket icke låter sig göra i en mindre. I denna måste därför en del arbeten, som i en större domsaga med fördel kunna utföras av ett eller flera mera kunniga skrivbiträden, verkställas av häradshövdingen eller notarierna. Dylikt biträde ha för det närvarande häradshövdingarna i de mindre domsagorna i allmänhet ej haft råd att använda, då inkomsterna i dessa äro väsentligen lägre än i de större. Även synes råda den uppfattningen, att häradshövdingen i en större domsaga skulle varit mera betungad av arbete än i en mindre. J a g tror ej så varit förhållandet. J u s t på grund av den väsentligen lägre inkomsten i de mindre domsagorna har häradshövdingen av ekonomiska skäl tvingats att syssla med saker, som eljest lämpligen kunnat överlämnas åt notarier eller skrivbiträden; och har helt säkert ofta nog hans arbetstid blivit längre än för häradshövdingen i de större. Med en riktigt genomförd arbetsfördelning torde ej heller arbetet i de större domsagorna bliva för lagmannen mera betungande än i de mindre, varför på denna grund någon skiljaktighet eller åtminstone någon större sådan i löneförmånerna för lagmannen i en större eller mindre domsaga ej synes vara påkallad. Av de sakkunniga föreslagna minimilönen för lagman samt pensionen synas mig väl knappt tillmätta. Häradshövdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga (A. JOHANSON) : Till en början vill jag uttala den uppfattningen, att varje reform av vår nuvarande rättegångsordning, den må sedan bliva så fullkomligt genomgripande, som den processkommissionen föreslagit i sitt betänkande eller till större eller mindre del bygga på det nu bestående rättegångsväsendets grund, för genomförandet förutsätter, att domkretsarna i allmänhet göras avsevärt större än flertalet av de nuvarande, samt att den nuvarande dualismen i organisationen avskaffas och, på sätt processkommissionen föreslagit, våra rådhusrätter upphöra och antingen bilda egna domkretsar eller sammanslås med en kringliggande domsaga. Endast genom att göra domkretsarna tillräckligt stora är det enligt min bestämda mening möjligt att genomföra en verkligt rationell fördelning av arbetet vid domstolarna efter dess vikt och betydelse och att låta dessas chef, häradshövdingen eller lagmannen, få tillfälle att helt och fullt ägna sig åt mera kvalificerat arbete. Ur denna sjmpunkt skulle det givetvis vara lyckligast och bäst, om häradshövdingen kunde helt och hållet avkopplas från befattningen med inskrivningsväsendet och utfärdandet av gravationsbevis, som nu kräver en onaturligt stor del av hans tid och uppmärksamhet, och att denna del av domstolens verksamhet överflyttades å en särskild tjänsteman i domstolen. J a g anser därför synnerligen önskvärt, att domkretsarna kunde avpassas så, att vid varje domstol kunde med full sysselsättning anställas en sådan tjänsteman, fast anställd
236 eller förordnad för vissa år blir en senare fråga. Att genomföra en sådan likformig indelning torde emellertid stöta på stora och i en del fall kanske oöverstigliga svårigheter på grund av den olika bebyggelsen och andra förhållanden inom olika delar av landet. Detta framgår också av utredningen i betänkandet. Men kvar står dock, att detta mål bör i möjligaste mån eftersträvas. Organisationen av domstolarna är därför i stort sett intimt beroende av domkretsindelningen, som därför spelar en, om än icke avgörande, så dock synnerligen viktig roll. Med dessa ord har jag velat i en visserligen mycket sammanträngd form giva uttryck åt min personliga inställning till principfrågan i förslaget till en rättegångsreform. Ä t t vidare utveckla grunderna för denna min uppfattning, anser jag överflödigt. I detta avseende anser jag mig endast böra hänvisa till det underdåniga yttrande över de sakkunnigas betänkande, som avgivits av »Föreningen Sveriges häradshövdingar», av vilken förening jag är medlem. Den uppfattning av de olika delarna av betänkandet, som däri fått sitt uttryck, delar jag fullständigt och ansluter mig jämväl till den däri framställda kritiken. Då, som nämnt, domstolsorganisationen är nära förbunden med domkretsindelningen, har jag emellertid ansett mig böra ägna särskild uppmärksamhet åt den föreslagna indelningen av domkretsarna inom Skaraborgs län, där den mig anförtrodda domsagan, Vartofta och Frökinds, är belägen, och jag har så mycket större anledning härtill, som två av häradshövdingarna inom länet under en nära framtid komma att avgå, nämligen häradshövdingen i Skånings m. fl. härads redan i maj månad nästa år och i Kinnefjärdings m. fl. härads senasti maj månad 1932, och det därför är av synnerlig vikt, att statsmakterna redan inom kort taga ställning till frågan om den blivande domkretsindelningen i länet. Att döma av de domsagoregleringar, som antingen redan genomförts eller stå på dagordningen, går utvecklingen nu mot ett förstorande av domsagorna, och det viktigaste skälet härtill är givetvis att härigenom successivt förbereda en rättegångsreform av det slag, processkommissionen föreslagit och som de sakkunniga behandlat i sitt betänkande. För att icke försvåra en övergång till ny rättegångsordning torde det därför bliva nödvändigt, att man redan nu bestämmer sig för en sådan indelning, att den kan omedelbart inpassas i den nya rättegångsordningen, oavsett om denna kan genomföras inom längre eller kortare tid. I det förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag, som finnes fogat vid betänkandet, upptagas nu två förslag, alternativ I med fem domsagor och alternativ I I med fyra domsagor — i båda fallen inberäknat den nya Vadsbo domsaga, bildad genom sammanslagning från och med detta år av förutvarande Vadsbo Norra och Vadsbo Södra, domsaga. Enligt alternativ I skulle Gudhems domsaga omfatta dess nuvarande område jämte städerna Skövde och Hjo med kansli och tingsstället i Skövde och Skånings domsaga av dess nuvarande område Skånings och Valle tingslag jämte Barne och Laske härad samt Skara stad med kansli och tingsställe i Skara. Enligt alternativ I I , innefattande fyra domsagor, skulle den nuvarande Skånings m. fl. härads domsaga försvinna, därvid Skånings och Valle tingslag samt Skara stad tillagts Gudhems domsaga med kansli och tingsställe i Skövde och bitingsställe i Skara. Enligt detta förslag skulle nuvarande Åse m. fl. härads domsaga förenas med Kinne domsaga, som skulle hava kansli och tingsställe i Lidköping och bitingsställe i Vara. I båda alternativen har den nya Vartofta domsaga upptagits med samma omfattning eller dess nuvarande område jämte Vilske härad och Falköpings stad med kansli och tingsställe i Falköping och bitingsställe i Tidaholm.
237 Vilketdera av dessa båda alternativ, som ur alla synpunkter skall anses hava företräde, torde vara svårt att avgöra. Med den av mig härovan uttalade uppfattningen, att endast med tillräckligt stora domkretsar — naturligtvis inom vissa gränser — kan åstadkommas en rationell arbetsfördelning vid domstolen, måste jag dock ur rättskipningens synpunkt anse, att alt. I I med fyra domsagor är att föredraga. Att Kinne domsaga, som enligt detta alternativ skulle få 74 043 invånare, bleve avsevärt större än Vartofta domsaga med sina 47 096 invånare, anser jag icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl emot detta alternativ, i all synnerhet som betänkandet räknar med domsagor på över 80 000 invånare. Av flera skäl, som även berörts under diskussionen om processkommissionens förslag, anser emellertid även jag, att domsagorna icke böra göras allt för stora. Men då återstår alltid den utvägen att lägga Laske härad med sina 5 965 invånare till Vartofta domsaga, som då skulle få 53 061 invånare, medan Kinne domsaga bleve reducerad till 68 078 invånare. Oavsett att en sådan reglering skulle röna starkt motstånd från Laske häradsbor — såvida icke dessa, ställda i valet mellan kansli i Lidköping eller i Falköping, skulle välja den senare platsen — måste jag medgiva, att jag ej känner mig tilltalad av en sådan reglering, varigenom ytterligare ett nytt härad och från en tredje nuvarande domsaga skulle förenas med Vartofta domsaga. Med hänsyn till belägenheten, avståndet och kommunikationerna till Falköping, där kansli och tingsställe skulle förläggas, kan det emellertid icke anses möta något hinder för en sådan reglering. Vare sig det ena eller det andra av dessa båda alternativ kommer att antagas, anser jag dock, att i den föreslagna indelningen böra vidtagas vissa jämkningar, som beröra de båda domsagorna Gudhems och Vartofta. Falköpings stad är nämligen belägen å den plats, där Vartofta, Gudhems och Vilske härader sammanstöta, och alla tre häradena angränsa alltså stadens område. Falköpings Östra landskommun tillhör Vartofta härad, medan den Västra landskommunen tillhör Gudhems härad, likasom den jämväl angränsande Friggeråkers kommun. Nordliga delen av Falköpings stads område omslutes därför på tre sidor av Västra landskommunen med däri ingående Falköpings förstäders municipalsamhälle samt Friggeråkers kommun, och gränsskillnaden emellan staden och municipalsamhället utgöres på flera ställen av gator; bebyggelsen å båda sidor flyter också tillsammans, och gatorna i municipalsamhället ansluta sig flerstädes till stadens gatusystem. Sedan flera år har därför frågan om inkorporering av Västra landskommunen med staden varit aktuell, ehuru denna fråga hittills strandat på motstånd från stadens sida. För befolkningen inom såväl denna som Friggeråkers kommun torde det därför vara motbjudande och medföra ekonomiska uppoffringar av olika slag att hava kansli och tingsställe i Skövde och icke i Falköping, som den i själva verket tillhör. Av anförda skäl anser jag därför, att dessa båda kommuner i judiciellt hänseende böra införlivas med Vartofta härad. Då även Torbjörntorps kommun tillhör Falköpings pastorat och dess invånare hava all sin förbindelse med Falköping, kan ifrågasättas, att även denna kommun judiciellt hänföres till Vartofta härad. Något förslag härom anser jag mig dock icke böra framställa, då ett sådant överförande bör vara beroende av kommunens egen önskan härom. En annan jämkning, som jag också anser synnerligen väl motiverad ur alla synpunkter, gäller gränsen mellan Vartofta och Kåkinds härad. Sistnämnda härad sträcker sig nämligen med en kil, närmast att förlikna vid en svans, två mil lång och omkring 3/4 mil bred, söder om Hjo ned mellan Vartofta härads gräns och sjön Vättern och omfattar socknarna Norra och Södra Fågelås. Invånarna i dessa socknar hava endast mellan en och högst två mil (de som bo vid Hjo stads gräns) till Tidaholm, som enligt förslaget skall utgöra
238 bitingsställe i Vartofta domsaga, och det bör sålunda för dem vara bekvämare och mera naturligt att hava sitt tingsställe i Tidaholm än i Skövde. Detta förslag anser jag dock böra komma under bedömande endast under den förutsättning, att en reglering kommer att genomföras genom alt. I I med fyra domsagor i länet, annars icke. Under denna förutsättning kan också ifrågasättas, att även Hjo stads- och landskommun judiciellt överföras till Vartofta domsaga. Såsom ovan nämnts hava de sakkunniga med godtagande av häradshövding . Schlyters förslag till indelning av de blivande nya domkretsarna föreslagit, att tingsställe och kansli för Vartofta domsaga förlägges till Falköping. Om Vilske härad förenas med Vartofta domsaga, torde detta förslag vara det enda riktiga, och för detsamma talar dessutom den omständigheten, att domsagans kansli under nära 25 år varit förlagt dit. Såsom kansli- och tingslokal i Falköping hava de sakkunniga ansett, att rådhuset därstädes möjligen skulle kunna användas; i annat fall skulle nytt tingshus uppföras. Möjligheten att använda rådhuset även som kansli- och tingshus för domsagan är dock enligt min mening utesluten, då rådhusets utrymmen erfordras för den kommunala förvaltningen och byggnaden icke ens med en dyrbar om- och tillbyggnad kan tillfredsställa behovet av kansli- och tingslokal för domsagan. Ett nytt tingshus torde därför bliva erforderligt, och inom samhället finns god tillgång på lämpliga tomter för ett sådant. Däremot lämpar sig det nuvarande tingshuset i Tidaholm väl till bitingsställe. Hur den ekonomiska uppgörelsen mellan domsagans invånare skall ordnas i ett sådant fall som detta, där såväl staden har tillräckliga och lämpliga lokaler för rättskipningen som även den nuvarande domsagan och Vilske härad hava jämförelsevis nya och lämpliga tingshus, blir nog en svårlöst fråga, som dock måste vara överkomlig. Beträffande sistnämnda fråga, om kostnaderna för tingshus och vad därmed står i samband, hava de sakkunniga stannat för det förslag, att tingslagets invånare, såsom nu är i huvudsak fallet, skola åläggas att bygga och underhålla tingshus och kanslilokaler samt bekosta erforderliga inventarier. Detta förslag anser jag välbetänkt, och de skäl, som de sakkunniga anfört för denna lösning av frågan, torde få anses välgrundade. Principiellt borde dock enligt min mening denna kostnad drabba staten, då denna med en ny rättegångsordning skulle övertaga all annan kostnad för rättskipningen. Däremot anser jag icke att, såsom föreslagits i betänkandet, domsagans invånare böra ytterligare belastas med kostnader för skrivmaterialier, utan att såväl dessa som övriga expenskostnader skola bestridas av statsmedel. De skäl, som de sakkunniga anfört för detta sitt förslag, verka ingalunda övertygande. I fråga slutligen om behovet av arbetskrafter i de nya lagmansrätterna har i betänkandet räknats med, att domsagornas antal inom länet skulle bliva fem, och med denna utgångspunkt har man ansett, att ingen av domsagorna har behov av särskild inskrivningsdomare eller rådman för den dömande verksamheten utan endast av tre och eventuellt i en domsaga två notarier. Även om länet indelades i fyra domsagor, skulle, synes det mig, med de principer, som ligga till grund för beräkningen, detta icke hava föranlett annan jämkning, än att i Gudhems och Kinne domsagor sannolikt föreslagits en inskrivningsdomare, medan notariernas antal i dessa möjligen minskats med en. Förslaget innebär sålunda ingen förändring i de redan föreliggande förhållandena, då i dessa domsagor, visserligen på grund av den nu rådande stora tillgången på arbetskrafter, i allmänhet tjänstgöra tre notarier. Däremot skulle arbetsbördan vid domstolarna högst väsentligt ökas. Skall lagmannen i dessa domsagor alltjämt hava ansvaret för inskrivningsväsendet, torde det bliva hart när omöjligt för honom att ägna nödig tid och
239 uppmärksamhet åt sin viktigaste uppgift, den dömande verksamheten. J a g anser mig därför böra på det bestämdaste avstyrka betänkandets förslag i denna del, även om länet indelas i fem domsagor och även om lagfarts- och inteckningsärendenas behandling förenklas på sätt de sakkunniga tänkt sig. Processkommissionens förslag, som räknar med en fast anställd rådman i var och en av dessa domsagor, måste ur alla synpunkter vara att föredraga ur rättskipningens synpunkt. Skulle regleringen genomföras med endast fyra domsagor, torde det vara ofrånkomligt, att i de tre största anställes en rådman med assessorskompetens och i den minsta — Vartofta domsaga — av typ 4 i häradshövdingeföreningens yttrande. Häradshövdingen
i Skånings,
Vilske och Valle härads domsaga (G. KRON-
LUND):
Då sakkunnigas betänkande i huvudsak ansluter sig till processkommissionens förslag därutinnan och i vissa delar utgör en utveckling därav, må det till en början tillåtas mig framhålla några allmänna synpunkter i processkommissionens förslag. Enligt detta böra domstolarna organiseras så att de erbjuda tillräckliga garantier för både en säker prövning av sakfrågan och tillförlitlig rättstillämpning samt tillika fylla de allmänna kraven på rättssäkerhet, skyndsamhet och billighet; en tillfredsställande organisation av våra underdomstolar är en av de förnämsta förutsättningarna för en god rättskipning. De förnämsta svagheterna hos de nuvarande underdomstolarna finner processkommissionen uti rättskipningens långsamhet och tunga former, bristen på en rationell arbetsfördelning, ävensom slutligen det mycket påtalade systemet, enligt vilket domarepersonalen i lantdomsagorna till stor del består av extra-ordinarier, ett system, som enligt processkommissionens bestämda mening måste övergivas. Frånsett dessa svagheter har processkommissionen ansett att de nuvarande underdomstolarna på landet äro en mycket stark och lycklig grundval för en ny domstolsorganisation; i dessa domstolar har man, säger processkommissionen, -att i olikhet med förhållandena i många andra länder fortfarande finna rättskipningens tyngdpunkt förlagd. Därför har också processkommissionen i den nya domstolsorganisationen i huvudsak velat under ändrat namn av lagmansrätter bibehålla våra nuvarande underdomstolar på landet med en lagfaren ledamot, lagmannen, samt nämnd, men med vissa förändringar i domstolarnas organisation och arbetssätt samt domkretsarnas storlek och omfattning; sålunda skola städerna antingen inordnas i lantdomsagorna eller, beträffande de största städerna, bilda egna domsagor, där den dömande myndigheten jämväl utövas av blott en lagfaren ledamot i stället för såsom nu är fallet av en kollegial domstol med tre lagfarna ledamöter. Nämnden skall enligt processkommissionens förslag bestå av allenast 5 ledamöter i stället för nuvarande 12 stycken. I de vidlyftigare och mera invecklade målen skulle hållas en förberedande handläggning med protokollsföring och därefter en muntlig huvudförhandling, vilken skulle koncentreras till ett rättegångstillfälle med därpå följande omedelbart avgörande; tingssammanträden för dylika måls handläggning skulle i regel äga rum en gång i veckan och då beräknas upptaga tvenne dagar. För att åstadkomma en rationell arbetsfördelning göras de nya domsagorna betydligt större, och där anställas såsom ordinarie arbetskrafter en lagman jämte en a två rådmän samt en eller flera sekreterare och slutligen såsom extra ordinarie arbetskraft unga för sin utbildning anställda e. o. notarier. Åt lagmannen anförtros handläggningen av de viktigare målen, under det
240 att arbetet i övrigt fördelas på den andra personalen; i de domsagor, där inskrivningsärendena, d. v. s. lagfarts- och inteckningsärendena m. m., äro synnerligen betungande, anförtros dessa ärenden åt den ena av rådmännen. Enligt processkommissionens av sakkunniga följda förslag skola sålunda såsom förut nämnts städernas kollegiala domstolar försvinna. Vad beträffar de mindre städernas rådhusrätter torde ej vara något däremot att erinra; dessa rådhusrätter bestå vanligen av en eller två lagfarna ledamöter jämte lekmannabisittare; omfattningen och beskaffenheten av de mål, som där handläggas, torde ej kräva den kollegiala formen med tre lagfarna ledamöter. Vad som däremot synes betänkligt är förslaget att ersätta de större städernas kollegiala domstolar med en-jurist-domstolar. Dessa städers rikt pulserande näringsliv, deras utvecklade handel, industri och affärsförhållanden framkalla ofta spörsmål och därav följande tvister som äro mera invecklade och svårlösta än tvister vid övriga domstolar; man behöver blott såsom exempel nämna sjörätts- och försäkringstvister, handels-, leverans- och skadeståndsmål m. fl., som ofta påkalla kännedom om och hänsyn till internationella rättsregler, för att ej tala om de synnerligen invecklade brottmål, som ofta förekomma vid de större städernas domstolar. Det synes mig ligga i öppen dag att för rättskipningen i dessa städer den föreslagna domstolsorganisationen betyder ett försvagande av rättssäkerheten; ett stöd för denna åsikt finner jag i processkommissionens egna uttalanden. Processkommissionen framhåller nämligen själv huru som ett rättegångsmåls handläggning och avgörande av en kollegial domstol med tre lagfarna ledamöter »ökar utsikten för att ej någon omständighet av vikt förbises; den rådplägning som vid beslutets fattande äger rum mellan ledamöterna i rätten och det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl mellan dessa ledamöter måste leda till ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor som föreligga till lösning, arbetet i en dylik domstol är genom den inverkan ledamöterna utöva på varandra ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet och ordentlighet samt skapar därigenom en garanti för att målen skola få en allsidig juridisk prövning». Processkommissionen ger också ett mycket högt vitsord åt rättskipningen i våra större städer. Flera av dessa städers domstolar, såsom t. ex. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, hava också sedan långliga tider betraktats såsom verkliga hörnstenar i vår nuvarande domstolsorganisation. »En rättegångsordning», säger processkommissionen vidare, »ordnad efter modernt muntligt och omedelbart system, ställer utan tvivel större anspråk på domstolen än enligt nuvarande skriftliga metod; det gäller för domstolen att klart uppfatta och sammanhålla allt vad sålunda förekommit under den muntliga förhandlingen och att på det sålunda föreliggande materialet omedelbart eller snarast möjligt fatta_ sitt beslut; det kan med hänsyn därtill vara av värde att domstolen är kollegial.» Kunna dessa uttalanden tillämpas på de kollegiala underdomstolarna i allmänhet, böra berörda uttalanden med desto större skäl äga sin tillämpning å våra större städers domstolar med där såsom förut framhållits förekommande mera invecklade och vidlyftiga rättegångar. För genomförandet av uniformiteten mellan stad och land anser sig processkommissionen emellertid kunna offra dessa ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande fördelar genom att hänvisa till utvägen att få tvisterna omprövade av de kollegialt sammansatta överdomstolarna, ett betraktelsesätt som står
241 i skarp motsättning mot processkommissionens förut uttalade mening att »det är av grundläggande betydelse för en god rättskipning att inrätta våra underdomstolar på det för rättsäkerheten mest betryggande sätt». Det förslag till ny domsagoindelning, som utgjort grundvalen för sakkunnigas beräkning av erforderliga arbetskrafter, upptager 7 stadsdomsagor, omfattande de 7 största städerna, samt 86 lantdomsagor, av dessa senare hava 38 sådana en folkmängd mellan 50 000 till 70 000, 15 mellan 70 000 ä 80 000, 7 mellan 80 000 a 90 000 ända till 104 000 invånare i varje domsaga, under det att våra nuvarande domsagor ha en genomsnittlig folkmängd av omkring 35 000 invånare per domsaga. Det torde vara uppenbart att i domsagor av sådan storlek som de föreslagna den personliga kontakten mellan domaren och den rättssökande allmänheten försvinner; domarens personal- och lokalkännedom, som är en så viktig förutsättning för en god rättskipning, kan helt naturligt ej omfatta mer än en avgränsad del av domsagan; de möjligheter som nu så ofta anlitas av de rättssökande att personligen träffa domaren i och för råd och upplysningar, varigenom ej sällan missförstånd och tvister förekommas, dessa möjligheter berövas i väsentlig grad de rättssökande till följd av de långa avstånden till de nya domsagornas kanslier; den folklighet, som nu är ett utmärkande drag hos våra lantdomare, försvinner, domsagoförvaltningen byråkratiseras och förvandlas till ett stort ämbetsverk. Den högst väsentliga reducering av nämndemännens antal från 12 till 5 stycken är även ägnad att beröva domstolarna det värdefulla tillskott av personal- och lokalkännedom som nämnden för närvarande representerar. Vid beräkningen av arbetskrafterna inom de olika domsagorna hava sakkunniga företagit betydande avvikelser från de riktlinjer som processkommissionen uppdragit i sitt betänkande, avvikelser som betydligt försämra processkommissionens förslag därutinnan. Sålunda föreslå sakkunniga att i tjugu domsagor lagmannen ensam med biträde av unga e. o. notarier skall bestrida domsagoförvaltningen, 10 av dessa domsagor hava dock var och en en folkmängd av 50 000 till 61 000 personer, i 10 av domsagorna ingå tillika 1 ä 2 medelstora städer med en folkmängd varierande mellan 5 000 till 12 200 invånare, till Gudhems domsaga höra sålunda Skövde med 10 200 invånare och Hjo, till Östersysslets domsaga Kristinehamn med 12 200 invånare och Filipstad omkring 5 000 invånare; till Åkerbo domsaga Köping med 6 400 invånare och Arboga med 5 000 invånare, i ett flertal domsagor anordnas 2 ä 3 tingsställen. Arbetskraften inom dessa tjugu domsagor föreslås av sakkunniga till 20 lagmän och 58 e. o. notarier, men utgöres nu av 24 häradshövdingar, 18 stadsdomare och 43 e. o. notarier. Inom en annan grupp av 13 domsagor skola visserligen med hänsyn till inskrivningsväsendets stora omfattning anställas ordinarie inskrivningsdomare, men den dömande verksamheten är även här anförtrodd åt lagmannen med biträde av e. o. notarier. Inom denna domsagogrupp finner man exempelvis Gästriklands domsaga som omfattar hela landskapet Gästrikland med nära 74 000 invånare och nu är delad i 2 domsagor, vidare Lindes domsaga med över 80 000 invånare, nu delad i 2 domsagor, omfattande dessutom 2 städer samt rättskipningen förlagd till 3 tingsställen; Västerås och Norrbo domsaga som innesluter Västerås stad med över 29 000 invånare, i denna stad arbetar rådhusrätten på två avdelningar med fem lagfarna ledamöter och med sessioner en gång i veckan för varje avdelning; flertalet domsagor i denna
242 grupp innesluter en ä två städer, bland dessa kunna nämnas utom Västerås Falun med nära 14 000 invånare, Vänersborg och Alingsås, vardera med nära 9 000 invånare, 6 av domsagorna räkna över 55 000 invånare i varje. Det torde vara tämligen tydligt att inom dessa stora vittomfattande domsagor det är otänkbart att den dömande verksamheten skall på ett tillfredsställande sätt och utan att bryta mot den av processkommissionen fastslagna principen att ej göra rättskipningen i städerna mindre ofta tillgänglig än för närvarande kunna upprätthållas av lagmannen ensam utan måste i vidsträckt grad utskiftas på de e. o. notarierna. I dessa två domsagogrupper kommer man sålunda att möta ett ännu vidsträcktare extra-ordinariesystem än för närvarande och utan att lagmannen lär kunna, såsom nu i våra mindre domsagor är fallet, övervaka och leda de unga e. o. notariernas domareverksamhet. De återstående tredje och fjärde domsagogrupperna omfatta 53 de folkrikaste eller till ytvidden vidsträcktaste domsagor, de flesta med en folkmängd av 60 000 ända till 104 000 invånare i varje domsaga. Dessa domsagor innesluta tillika de flesta av våra större städer, många med en högt utvecklad industri och näringsliv, såsom exempelvis Borås med 34 500 invånare, Jönköping, Linköping, Uppsala och Eskilstuna med vardera omkring 30 000 invånare, Karlskrona 27 000 invånare, Lund 24 000 invånare, Karlstad 20 400 invånare, Landskrona, Halmstad, Kalmar och Sundsvall vardera med omkring 18 000 invånare, Uddevalla, Södertälje och Östersund vardera med omkring 15 000 invånare. Inom samtliga av dessa städer finnas kollegiala domstolar med tre till fem lagfarna ledamöter, ofta med flera regelbundna domstolssammanträden i veckan. I Eskilstunadomsagan med 104 000 invånare inrymmas 4 städer, däribland Eskilstuna stad med 30 000 invånare. Den dömande verksamheten skall inom samtliga dessa domsagor med därtill hörande städer enligt sakkunnigas förslag utövas av lagmannen och en rådman, men denne rådman skall i olikhet med processkommissionens förslag tillsättas endast på förordnande och innehava befattningen blott under 2 år, varefter han avlöses av ny innehavare. Förutom det att anordningen med att låta en permanent domarebefattning kontinuerligt innehavas endast på förordnande synes mig strida mot grundlagens bud om domares oavsättlighet, bryter denna anordning betänkligt mot den för en god rättskipning så viktiga kontinuiteten i densamma. För tillgodoseendet i görligaste måtto av de stora städernas berättigade anspråk på att ej få rättskipningen inom dessa avsevärt mindre väl tillgodosedd än för närvarande måste givetvis extra rådmannen med lagmannen dela den dömande verksamheten även beträffande de lagmannen enligt organisationsförslaget eljest förbehållna viktigare och mera invecklade målen, då ju inom dessa arbetstyngda domsagor lagmannen givetvis icke kan antagas själv medhinna handläggningen av alla dylika mål; antagligt är väl också att en god del av den viktigare arbetsbördan får bäras av de unga e. o. notarierna. Även här skall sålunda den dömande verksamheten till övervägande del bestridas av extra ordinarier jämväl i vad den avser rättskipningen i de större städerna, vilken nu handhaves av erfarna och på städernas rättsvård sedan länge inriktade domare. Inom den tredje gruppen av 20 domsagor tillkommer det dessutom lagmannen och den extra rådmannen att bära den ingalunda ringa bördan av inskrivnings- och överexekutorsärendena, dessa äro däremot inom den återstående fjärde gruppen av 33 domsagor utskiftade på särskilda inskrivningsdomare. Dessa äro ju dock i huvudsak att betrakta såsom administrativa tjänstemän
243 samt ej ägnade att taga befattning med den egentliga domareverksamheten, vadan det nyss påvisade extra-ordinariesystemet icke mildras eller påverkas av inskrivningsdomarebefattningarna. Sammanfattar man nu sakkunnigas förslag till reglering av arbetskrafterna inom de nya lantdomsagorna, finner man att dessa arbetskrafter skola utgöras av 86 lagmän och 46 ordinarie inskrivningsdomare, under det att de nuvarande ordinarie arbetskrafterna utgöras av 120 häradshövdingar och 174 stadsdomare; de tilltänkta extra ordinarie arbetskrafterna utgöras av 53 rådmän och 269 notarier, motsvarande den nuvarande extra ordinarie personalen av 16 biträdande domare och 225 e. o. notarier. Även andra omständigheter tillkomma som ställa sakkunnigas förslag om domsagopersonalens antal och kvalifikationer i än mer betänklig dager. Med hänsyn till den av processkommissionen föreslagna organisationen av underdomstolarna och deras arbetssätt m. m. torde det med all säkerhet kunna antagas att arbetsbördan genom den nya organisationen blir jämförelsevis vida tyngre än vid våra nuvarande häradsrätter: tingssammanträdena skola hållas i regel en gång i veckan föregångna av förberedande förhandlingar samt med omedelbart avgörande och i sammanhang därmed det tidsödande avfattandet av de synnerligen utförliga domar, som processkommissionen framhållit såsom nödvändiga. Denna arbetsbörda torde komma att än ytterligare ökas i flera avseenden. Enligt processkommissionens förslag skola ju de ofta ganska vidlyftiga och besvärliga överexekutorsärendena överflyttas till domstolarna; dem tillkommer jämväl beslut angående häktning. Med omdaning av åklagareväsendet följer säkerligen ökad intensitet i uppspårande av brott och förseelser. En mängd större och invecklade tvistemål som nu till följd av långsamheten i rättskipningen hänskjutas till skiljemäns avgörande — sålunda ha t. ex. flera stora miljonprocesser som rört staten under senare åren överlämnats till skiljemän — komma antagligen att sedan den överklagade långsamheten blivit avhjälpt åter få handläggas av domstolarna. Slutligen tord<e helt säkert de nya jorddelningslagarna och därmed sammanhängande lagstiftningen om fastighetsbildning i stad medföra ökad belastning av underdomstolarna. Såsom förut framhållits måste en betydande del av den dömande verksamheten liksom arbetet i övrigt i de nya domsagorna uppbäras av unga e. o. notarier. Det måste dock anses högst betänkligt att den nya domstolsorganisationen skall i så hög grad som av sakkunniga föreslås vila på den osäkra möjligheten att alltid kunna påräkna ett konstant antal e, o. notarier för varje domsaga. Det torde nämligen på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida de unga nyblivna juristerna skola i samma grad som hittills vilja underkasta sig en så lång tjänstgöringstid som 3Vs a 4 år på ett domsagokansli, helst som utsikterna till befordran på domarebanan te sig för framtiden tämligen mörka, då ju indragningen av stadsdomstolarna i hög grad stänger befordringsutsikterna för de yngre juristerna. oMed hänsyn till de anmärkningar som sålunda framställts mot sakkunnigas på processkommissionens betänkande byggda förslag torde böra tagas i övervägande huruvida ej de större städernas kollegiala domstolar borde bibehållas, åtminstone i städer med exempelvis över 15 000 invånare; därigenom kunde
244 dessa städers anspråk på en efter deras behov avpassad och alltid tillgänglig rättskipning fyllas. Lantdomsagornas folkmängd borde i regel ej överskrida 50 000 invånare, redan med en sådan folkmängd borde en rationell arbetsfördelning kunne ske på sätt processkommissionen angivit; domsagopersonalen i dylika domsagor borde bestå av lagmannen och en ordinarie inskrivningsdomare, som skulle handlägga inskrivnings- och överexekutorsärenden men även vid behov deltaga i den dömande verksamheten. I sådana domsagor, där arbetsbördan så påfordrade eller där dessa omfattade städer som ej komme i åtnjutande av rätt till kollegiala domstolar, men ändock hade att uppvisa en större rörelse eller industriell verksamhet, borde därjämte en ordinarie rådman tillsättas för den dömande verksamheten, varigenom bland annat dessa städers behov av tätare tingssammanträden kunde tillgodoses. Å t en eller flera av de för sin utbildning anställda unga e. o. notarierna borde efter exempelvis 2 års väl vitsordad tjänstgöring beredas en mera fast anställning vid domsagokansliet samt bättre lönevillkor. Domareutbildningen skulle med en dylik modifikation i den nya domstolsorganisationen fortgå såsom hittills med tjänstgöring i lagmansrätt och hovrätt, sedermera fortsättas med vikariat å ledigblivna rådmanstjänster; efter förnyad hovrättstjänstgöring skulle befordran till inskrivningsdomare eller rådman vinnas, från rådmansbefattning skulle befordringsvägen gå till bisittare i stadsdomstolarna för att slutligen eventuellt nå hovrättsråds- och lagmansämbetena. Vad slutligen beträffar tingshusbyggnadsskyldigheten samt underhåll och utrustning av domstolslokalerna för våra underdomstolar svnes det med rättvisa och billighet förenligt att staten övertager denna skyldighet, liksom en sådan skyldighet beträffande överdomstolarna nu åvilar staten.^ Skall skyldigheten härutinnan fortfarande vila å tingslagens invånare, kommer det helt säkert att bli en ändlös rad av processer mellan dels land och stad och dels mellan de olika tingslagen angående de belopp varmed de olika menigheterna skola ingå i kostnaderna för såväl befintliga domstolslokaler som även framtida utvidgningar av dessa samt nybyggnader; de flesta av de till domsagokanslier använda tingshus torde behöva betydligt utvidgas, så snart som det blivande nya fastighetsboksväsendet skall förverkligas, detta kommer att medföra en högst väsentlig ökning av fastighetsböckernas antal — för åtskilliga år sedan beräknade de härmed sysselsatta personer antalet av de nya fastighetsböckerna komma att för de nuvarande domsagorna uppgå till över 100 stycken för varje dom§aga, något som kommer att nödvändiggöra en betydande utvidgning av arkivlokalerna och de brandfria valven för böckernas förvaring å tingsställena. I och med statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten torde av statsmedel även böra bestridas kostnaderna för papper och nödiga skrivutensilier m. m. Häradshövdingen i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga (C. ARHUinstämmer i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet, dock med undantag för vad som å sidorna 25 och 26 anförts rörande häradshövdingarnas rätt till uppbärande av nu utgående sportler, samt anför vidare: J a g finner det nämligen uppenbart, att häradshövdingarna icke äga något rättsligen grundat anspråk på att alltid uppbära expeditionslösen med belopp, som äro bestämda i nu gällande lösenförordning, men jag anser billigSIANDER)
245 heten kräva, att vid en lönereglering löneförmånerna för häradshövdingarna bestämmas så, att deras förutvarande inkomster av tjänsten icke nämnvärt minskas. I det vid de sakkunnigas betänkande fogade utkastet till landets indelning i domsagor och tingslag har för Skaraborgs län framlagts två alternativa förslag till domsagoindelning. Av dessa får jag obetingat förorda alternativet I I , enligt vilket Lidköpings stad, Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads domsaga samt Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga skulle förenas till en domsaga. Visserligen skulle en så bildad domsaga_ med ett invånarantal av över 70 000 invånare bliva väl stor, men en sådan indelning skulle från allmänhetens synpunkt bliva betydligt fördelaktigare än alternativ I, enligt vilket Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga skulle klyvas, mecl påföljd att avståndet till tingsställena, respektive Lidköping och Skara, skulle avsevärt förlängas. Enligt alternativ I I däremot skulle denna domsaga få behålla sitt centralt belägna tingsställe (bitingsställe) i Vara med dess rymliga och väl inredda tingshus. Arbetskrafterna i den sålunda föreslagna domsagan äro emellertid i utkastet för knappt tilltagna. Där skulle utom lagmannen erfordras två rådmän, därav den ene inskrivningsrådman, samt antagligen tre avlönade notarier. Häradshövdingen (W.
i Kinnefjärdings,
Kinne
och Kållands 'härads domsaga
ZETHELIUS) :
Starka krafter synas i sanning vara i verksamhet för att söka bibringa allmänheten den uppfattningen att vår nuvarande domstolsförfattning tjänat ut och icke längre är värd det förtroende, varmed den dock hittills rätt allmänt varit uppburen. Det är sant att den liksom allt mänskligt kan ha sina brister. Men man må dock ihågkomma att intet är till för sina bristers skull, utan för sina förtjänsters. Förtjänsterna hos vår domstolsorganisation äro också stora. Var finner man annorstädes en underrätt på landet så sammanvuxen med Den nufolkets medvetande, där lagkunskap och juridisk erfarenhet ingått en så lyck- v«™wde o™~ lig förening med det allmänna rättsmedvetandet i orten, där lokal- och person- tjänster. kännedom äro så rikt företrädda i själva domstolen. J a g medger att systemet, Domkretsarför att dess fördelar skola komma fullt till sin rätt, förutsätter jämförelsevis nas storlek. små domkretsar. Men de kunna i denna landsända utan olägenhet göras betydligt större än de nuvarande. Icke ens en förening med denna domsaga av hela Varadomsagan torde sätta organisationen på för hårt prov. Våra kollegiala stadsdomstolar även i de mindre städerna, som det i mina Kollegialitet yngre år från överrättssynpunkt var vanligt att se över axeln, torde numera ^l^re' allmänt erkännas vara värda allt förtroende. Knappast någon av våra städer ligger numera så i kråkvinkel, att det är svårt att förse rådstuvurätten med tillräcklig fond av kunskap och erfarenhet. Själva den kollegiala formen har, enligt min tanke, en betydelse, som knappast kan överskattas. Därigenom att varje fråga kan göras till föremål för meningsutbyte, underhålles och utvecklas, icke blott skarpsinne och den juridiska skickligheten, men också den i all dömande verksamhet framför allt erforderliga ansvarskänslan. Den största bristen för en häradshövding är just saknaden av kolleger. För min del har jag med iver begagnat varje tillfälle att först med mina notarier och därefter med nämnden debattera frågor, som därtill kunnat giva anledning. Vad våra hovrätter beträffar, minnes jag ännu efter 30 år med beundran Hovclet förträffliga arbete, som där presterades. Tack vare, icke i främsta rummet rätterna. de enskilda ledamöternas överlägsenhet, ehuru även sådan förekom särskilt hos de äldre, utan framför allt den utomordentliga organisationen av arbetet och 17—291185
246 den dömande divisionens sammansättning av ett flertal domare tillhörande olika åldersklasser, där den yngres måhända omogna kritik och begär att sätta allt under debatt dämpades och lämpades av de äldres erfarenhet och mognade omdömeskraft, ja, där även den gamles hetänksamhet och större traditionsbundenhet fyllde en viktig uppgift. Enligt vad man sagt mig, lär emellertid även hovrätternas arbetssätt icke alldeles undgått den nya tidens tilltro till att sitta inne med lösenyckeln till alltings förbättrande. Den vägande anmärkning, som en tid riktades mot hovrätterna, var, att målen där oskäligt uppehöllos. Anmärkningen, som icke kunde frånkännas fog under och närmast efter kristiden, har nu, sedan ordinära förhållanden åter råda, helt förstummats. Av vad i korthet anförts, torde framgå att jag anser den riktiga formen Den riktiga domstols- för en domstols sammansättning vara den kollegiala, att emellertid, beroende på formen. historiska, ekonomiska och sociala förhållanden, enmansdomstol med nämnd, enligt nu gällande norm, är för den övervägande delen av rikets landsbygd den bästa tänkbara domstolen, intill dess ortens ekonomiska liv så intensifierats, industrialiserats eller kommersialiserats att nämnden förlorar sin nuvarande betydelse och övergång till kollegial underrätt bör ske. Ätt i stora och medelstora städer utbyta den kollegiala domstolen mot enmansdomstol finner jag vara en avgjord försämring. E t t läggande under landsrätt borde icke få förekomma mot en stads bestridande, därest i rätten sitta två lagfarna ledamöter. J a g får därför avstyrka Lidköpings stads läggande under häradsrätten. Lidköpings stad egen Det förefaller den oinvigde icke välgrundat att samtidigt med att man domkrets. vill genomföra en processordning, som ställer ökade krav på domstolen, försämra dennas sammansättning (enmansdomstol i st. för kollegial domstol, nämnd av fem personer med, de facto, individuell rösträtt i stället för nämnd av minst sju, ofta tolv nämndemän med kollektiv röst). Till stöd för min uppfattning att den till en huvudförhandling inför domOmedelbarhet och ge- stolen koncentrerade processen ställer ökade krav på domstolens kompetens, nomförd omutlighet kan jag åberopa icke blott vad som synes ligga i sakens natur, utan även erfaställa större renhet från en sex månaders auskultering vid österrikiska domstolar under vinkrav på tern 1902—1903. Ehuru språket då icke lade vidare hinder för uppfattningen domstolen. av vad vid domstolen förekom, visade det sig, i de fall, då jag icke varit i tillfälle läsa den förberedande skriftväxlingen, ofta förenat med icke ringa svårighet att följa förhandlingarna så att jag var färdig att döma i saken. De fem nämndemännen enligt processkommissionens förslag komma att befinna sig i samma läge som jag, då jag icke läst skriftväxlingen. Lagrådet om För att anknyta till vad jag yttrade i början av detta utlåtande och ytternämnden. ligare ingå på frågan om nämndens ställning finner jag i lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande (sid. 30) att lagrådet anslutit sig till ett yttrande av professor Kallenberg, som finner det naturligt att frågan om ett ökat inflytande för nämndemännen, vilka för närvarande framstå mindre som domare än som rättsvittnen, får stegrad aktualitet vid en reform av själva förfarandet till mera utpräglad muntlighet. SkiljaktigEmellertid befinnes i fortsättningen av lagrådets protokoll att av de fyra leheterna damöter, som deltagit i granskningen, tre uttalat skiljaktiga meningar just innehålla det väsent- beträffande nämnden. En ledamot uttalar att nämnden bör få behålla den kaliga och raktär den för närvarande äger och i varje fall den kollektiva rösträtten bibeupphäva hållas. En annan ledamot förmenar att därest latituden sju till tolv nämnde^utlåtan- män (av praktiska skäl) ej kan bibehållas, annan förändring ej bör ske än att det». talet sju sänkes till fem. Och liksom nu skulle blott enhällig nämnd kunna överrösta domaren. En tredje ledamot anför att han icke kan värja sig för
247 det intrycket att en nämnd, sådan processkommissionen tänkt sig densamma, skulle få svårt att bibehålla det höga anseende, våra häradsnämnder hittills åtnjutit, och på samma gång bliva det fasta föreningsband mellan domstolarna och folket dessa otvivelaktigt varit. Denne ledamot yttrar vidare^ att det ligger en helt annan pondus över ett enhälligt uttalande av en något så när talrikt besatt häradsnämnd, än som skulle komma att ligga över ett beslut dikterat av fyra nämndemän mot domaren och en femte nämndeman. Skulle nämnden därtill av de ändrade omröstningsbestämmelserna låta sig förledas att söka göra sig mera gällande än nu på områden, där den saknade förutsättningar för en omdömesgill prövning, skulle dess anseende säkerligen hastigt sjunka. Man kan icke bättre uttrycka saken än pluraliteten inom lagrådet, och värdet av dessa kategoriska yttranden förminskas knappast därav att två av lagrådets ledamöter därefter svävat så mycket på målet att lagrådets yttrande ansetts kunna sammanfattas i ett utlåtande med det innehåll som ovan angivits. Låt vara att i ingressen förbehåll gjorts för de förbehåll i fråga om lekmäns deltagande i rättskipningen, som innefattades i de särskilda yttrandena. Den okritiska allmänheten, måhända även riksdagen, kan lätt av detta tillvägagångssätt bibringas den föreställningen att lagrådet enhälligt anslutit sig till professor Kallenbergs förordande av individuell rösträtt för den s. k. nämnd, som föreslagits och som har intet annat än namnet gemensamt med den nu fungerande. Det den 29 augusti 1928 avgivna betänkandet innehåller ett synnerligt er- Adjungekännansvärt uppslag att, under den föreslagna reformerade domstolsorgani- rande leda böra sationen, bibehålla en av den nu gällande organisationens icke minst betydande möter bibehållas fördelar, nämligen genom att utöka de föreslagna reducerade hovrättsdivisio- i hovrätt. nerna med en adjungerad ledamot, varigenom hovrättsdivisionen skulle få en allsidigare sammansättning och domareutbildningen icke skulle komma att gå miste om den oundgängliga påbyggnad domsagotjänstgöringen kräver. Skulle den nya domstolsorganisationen genomföras beträffande häradsrät- Kollegialt terna, vågar jag ifrågasätta att, jämväl vid dem, mål skulle kunna avdömas avgörande även vid kollegialt av »lagmannen», rådmannen och en sekreterare eller förste notarie. häradsrätt. Fördelen härav vore uppenbar: lagmannen finge kolleger att rådgöra med, rådmannen finge någon distraktion från inskrivningsväsendet och den tredje ledamoten en välbehövlig skolning i dömande. Form för samarbete med nämnden vore säkerligen icke omöjlig att finna, förutsatt att nämnden får behålla sin kollektiva röst. Hänskjutandet till kollegialt avgörande borde läggas i lagmannens skön. I fråga om kostnaderna för det nya förfarandet instämmer jag med härads- Kostnaderna för den nya hövdingeföreningens yttrande. organisaSlutligen göres i utlåtandet anmärkning på uttrycket »bitingsställe», och tionen. det ifrågasattes, om ej prefixet »annex», som hade hemul i kameralt språkbruk alltsedan 1600-talet, lämpligen kunde komma till användning. Häradshövdingen i Östra härads domsaga ( J . BLADH) : Den föreslagna Karlskrona och Medelsta domsaga finner jag alldeles för stor. Enligt min mening bör Östra härad och Karlskrona stad för sig utgöra en domsaga. Huru i övrigt för Blekinge läns vidkommande indelningen i domsagor bör ske kan bliva föremål för olika meningar, och vill jag i detta sammanhang framhålla, att de av de sakkunniga framförda betänkligheterna mot länsgränsernas brytande vid landets indelning i domsagor enligt min mening äro överdrivna samt att länsgränserna icke böra få hindra en lämplig domsagoindelning. Uppenbarligen bör dock ett tingslag icke bestå av delar av flera län. Vad Blekinge län beträffar förefaller det mig som om Medelsta och Bräkne härad jämte städerna Ronneby och Karlshamn böra utgöra en domsaga med
248 tingsställe och kansliort i Ronneby samt Listers härad och staden Sölvesborg förenas med Villands härad i Kristianstads län till en domsaga med tingsställe och kansliort i Sölvesborg. I såväl Ronneby som Sölvesborg finnas fullt lämpliga tingshus. — Skulle kansliet för Östra härads vidkommande förläggas till Karlskrona, vilket torde vara lämpligt, så böra nog även tingssammanträdena förläggas dit, dock under förutsättning att detta kan ske utan alltför stora kostnader för häradet. Karlskrona är nämligen lämpligare plats för tingsställe för Östra härad än Lyckeby, och det har därför även tidigare varit ifrågasatt att flytta häradets tingsställe dit. Den övervägande delen av invånarna i östra härad hava lättare att komma till Karlskrona än till Lyckeby. De personer, som för sina resor till Lyckeby begagna sig av Karlskrona—Växjö järnväg (särskilt invånarna i den stora Rödeby socken), måste för att komma till Lyckeby antingen byta tåg i Gullberna eller avstiga tåget i Torskors och därifrån på annat sätt taga sig fram den två kilometer långa vägen till Lyckeby. Invånarna på öarna Sturkö, Tjurkö och Senoren färdas vanligen med ångslup till Karlskrona och måste därifrån med järnväg, omnibus eller skjuts fortsätta till Lyckeby. Samma är förhållandet med invånarna på själva kusten av fastlandet. Avståndet mellan Karlskrona och Lyckeby är endast omkring sju kilometer, och att hava ett bitingsställe så nära huvudtingsstället kan ur bekvämlighetssynpunkt icke vara någon idé. Tingshuset i Lyckeby, vilket visserligen för närvarande befinner sig i gott skick, är gammalt och såsom byggt för bostadsändamål icke tidsenligt såsom tingshus. — Skulle emellertid för den nya domsagan byggandet av nytt tingshus erfordras, vilket ingalunda, är uteslutet, då i rådhuset i Karlskrona lämpliga och tillräckliga tingslokaler endast genom stora förändringar torde kunna åstadkommas, föredraga nog häradets invånare, att häradets tingssammanträden hållas i Lyckeby. Det föreslagna antalet tjänstemän i den ifrågasatta Karlskrona och Medelsta domsaga är otillräckligt. I såväl östra härads som Medelsta härads domsaga äro för närvarande anställda två och icke en notarie, såsom i ovannämnda utkastet angivits, och så länge domsagostadgans nuvarande anordning att fråntaga häradshövdingarna biträdena, så snart dessa kunna vara till någon verklig nytta för häradshövdingarna, skall fortfara, kan nog detta antal icke minskas. Det nuvarande antalet tjänstemän i den ifrågasatta domsagan är sålunda för närvarande 12 och icke 10. Det verkliga behovet av tjänstemän vid rådhusrätten i Karlskrona kan jag icke yttra mig om, men även om denna institution, såsom jag antager, måste anses överorganiserad, är det nog icke möjligt att nedbringa antalet tjänstemän i den ifrågasatta domsagan till hälften av det nuvarande, såsom enligt utkastet skulle ske. I övrigt ansluter jag mig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar i saken avgivna utlåtande. Häradshövdingen i Medelsta härads domsaga (C. SÖDERSTRÖM) instämmer i huvudsak i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet med följande tillägg: J a g skulle särskilt vilja understryka vad i nämnda yttrande framhålles om nödvändigheten av att vid en blivande omorganisation av underrättsarbetet lagmannen fullständigt avkopplas från befattningen med inskrivningsväsendet. E t t frånskiljande av bagatellmålen från övriga mål synes mig däremot icke böra förordas. Handläggningen av dessa mål kräver i regel ringa tid, men de äro icke alldeles utan betydelse för förvärvandet av den närmare kännedom om förhållandena i domsagan, som av domaren bör eftersträvas. För min del kan jag icke finna annat, än att en lycklig lösning av organisationsfrågan skulle vara, om domkretsarna kunde givas den storlek, att arbetet kunde organiseras med en lagman, som utövar den dömande verksamheten, en inskrivningsdo-
249 mare, som uteslutande handhar inskrivningsärendena, samt erforderligt antal juridiskt bildade kanslibiträden. Beträffande frågan om domsagornas storlek vill jag, utöver vad i häradshövdingeföreningens yttrande i denna del anförts, ytterligare framhålla, att det Schlyterska förslaget icke synes mig hava tagit tillbörlig hänsyn till det förhållandet, att en tredjedel av de blivande lagmanstjänsterna normaliter skola komma att vara besatta av personer, som överskridit sextioårsåldern. Vad särskilt angår den föreslagna indelningen av domsagor i Blekinge län, kan jag icke finna annat, än att den föreslagna Karlskrona och Medelsta domsaga under alla förhållanden komme att bliva alltför tungrodd. Lämpligare skulle vara, att Karlskrona stad jämte därintill belägna stadsliknande samhällen samt möjligen de närmast staden liggande öarna, vilka ha sina förbindelser med staden, finge bilda en självständig domsaga. Denna skulle få ett invånarantal på något över trettiotusen personer. Återstoden av länet skulle, på sätt i det Schlyterska förslaget angivits, uppdelas i två domsagor, vardera med mellan femtiotusen och sextiotusen invånare. — Med lagmans- och inskrivningsmanstjänsterna i Karlskrona skulle måhända lämpligen kunna förenas befattningarna såsom krigsdomare, respektive auditor, vid därvarande krigsrätter. Häradshövdingen i Bräkne härads domsaga (A. REUTERSKIÖLD) : Föreningen Sveriges häradshövdingar har uti yttrande, vilket lär hava tillhandahållits kungl. hovrätten, funnit det beträffande organisationen av underrätternas arbete anmärkningsvärt, att de sakkunniga ansett i sig önskligt att i möjligaste mån begränsa antalet inskrivningsdomare, och anfört åtskilliga skäl för motsatt åsikt (yttrandet sid. 6—8). För min del finner jag de anförda, skälen icke motväga vad Svea hovrätt och de sakkunniga yttrat. Det synes mig i hög grad fara värt, att införande av en större mängd inskrivningsdomare med ganska låg lön komme att i många fall vålla platsernas besättande med därtill mindre lämpliga personer. I den mån det utan större olägenhet är möjligt torde inskrivningsärendena böra sättas under lagmannens kontroll, detta såväl för vinnande av större säkerhet som ock för åstadkommande av bättre förtrogenhet i ortens förhållanden hos lagmannen och ägodelningsdomaren. Själv har jag kommit till den uppfattning att kontrollering av inskrivningsärendena, om dessa handlagts av insiktsfull och samvetsgrann person, icke tarvar synnerligen stort arbete; detta har jag erfarit icke blott i den av mig under de sista tio åren omhänderhavda lilla domsagan, utan även i en mycket stor, numera i två delad domsaga, där inskrivningsärendenas mängd under de sjutton år jag innehade den var mycket stor. Om nu sportelväsendet avskaffas och inskrivning§ärendena i sammanhang därmed förenklas, torde detta uti viss mån underlätta kontrollen. Beträffan de domsagornas storlek har häradshövdingeföreningen i huvudsak förordat det av häradshövdingen K. Schlyter upprättade förslag, enligt vilket antalet domsagor skulle bliva 93. De sakkunniga hava också förebragt närmare utredning enligt samma förslag, men tillika verkställt en beräkning av kostnaderna enligt ett förslag, upptagande antalet domsagor till 116. För egen del inser jag visst, att minskning av domsagornas antal skulle medföra stora fördelar och måste anses behövlig, men håller jag också före, att sammanslagning bör ske med stor försiktighet. Uti vad bemälda förening anfört beträffande beräkningen av arbetsbesparingen genom processreformen (sid. 18—22) instämmer jag till alla delar. Men att då genast bestämma domsagornas antal till endast 93 eller helt litet mera synes mig mycket betänkligt. Den möjligheten torde icke vara utesluten att, om så sker, flera lagmän bliva överhopade med så mycket och så svårt arbete, att det kommer att menligt inverka på må-
250 lens behandling. Detta särdeles i fall, där lagmannen på grund av ålder eller sjuklighet fått arbets- och uppfattningsförmåga eller minne i avsevärd mån nedsatta, dock icke i så hög grad, att det kan anses åligga honom att begära tjänstledighet. Sådant torde, enligt vad jag själv erfarit och även av iakttagelse å och uppgifter från andra domare kunnat förstå, visst icke sällan inträffa, särdeles om pension icke kan erhållas före 67 års ålder och skyldighet att avgå förrän vid 70 år icke införes. Det vore väl därför önskvärt, att, sedan ny rättegångsordning antagits, till en början endast de sammanslagningar ägde rum, som kunde medföra en icke allt för stor arbetsbörda för lagmannen, och att med de övriga finge anstå, tills erfarenhet vunnits angående reformens inverkan på arbetets beskaffenhet och mängd. Det synes mig kunna ifrågasättas, att möjligheter beredas för en lagman att i händelse av nedsatt arbetsförmåga kunna få för kortare eller längre tid, efter medgivande av hovrätt eller kanske Kungl. Maj:t, byta arbete med rådman i domsagan, eventuellt mot avstående av de lagmannen tillkommande extra löneförmåner. I likhet med häradshövdingeföreningen tror jag det vara av vikt. att till rådmän i de lättsköttare domsagorna förordnas icke personer med endast fiskalskompetens, utan jurister med större erfarenhet och auktoritet. I likhet med de sakkunniga anser jag det icke tillrådligt att redan helt tidigt giva sekreterare eller notarier fast anställning vid domsagokansli. Visserligen hava ojämförligt de flesta av de många juridiskt bildade biträden, som varit hos mig anställda, visat sig fullt lämpliga att stanna kvar tills de skaffat sig nog tingsmeriter, men flera undantag därifrån hava funnits. Att redan i första tiden, då endast mer oviktiga göromål anförtros åt biträdet, bedöma hans duglighet och ordentlighet kan leda till svåra misstag. Även med avseende på den föreslagna tiden instämmer jag med de sakkunniga. Likaledes instämmer jag i de sakkunnigas förslag om ökande av det domföra antalet ledamöter i hovrätt till fyra, av vilka den fjärde platsen skulle reserveras för en domareaspirant. Inrättande av kollegiala domstolar icke blott i de största städerna, utan även i dem, vilka komme att såsom särskilt tingslag bilda del av domsaga, torde utan tvivel medföra avsevärda fördelar, icke minst för utbildande av domare. Lika med de sakkunniga anser jag det önskvärt, att antalet statsåklagaredistrikt icke blir så stort, som uti det av hovrättsrådet T. Liljestrand upprättade utkast föreslagits, utan att i stället mer än en statsåklagare förordnas i varje distrikt. Häradshövdingeföreningen har uttalat önskvärdheten av att bitingsställen anordnas i erforderlig omfattning och den mening att i vad angår landsbygden det icke skulle medföra avsevärd olägenhet att anordna tingssanmanträdena mindre tätt än i städerna. Häruti instämmer jag. Däremot tror jag icke, såsom föreningen, att nedsättandet av nämndemännens domföra antal till fem skulle medföra synnerlig olägenhet, och även om bitingslag anordnis, torde antalet dagar, å vilka en nämnd har att tjänstgöra, komma att ökas, så att det bleve fördelaktigt att kunna dela upp nämnden i flera avdelningar. Enligt av Schlyter upprättat utkast skulle Bräkne härad sammanläggas med Listers härad ävensom städerna Karlshamn och Sölvesborg till en domsaga med kansli och tingsställe i Karlshamn, dock med bitingsställe i Sölvesborg. Nämnda utkast synes hava upprättats innan Kungl. Maj:t år 1927, på tillstyrkan av K. B. i Blekinge län, meddelat tillstånd för Bräkne häradsbor att om- och tillbygga tingshuset i Bräkne-Hoby, vilket arbete medfört betydinde kostnader och skuldsättning för domsagan. Vid sådant förhållande kan det synas skäligt att, om den ifrågasatta sammanläggningen kommer att ske, bitingsställe får finnas i Bräkne-Hoby.
251 Ehuru jag i huvudsak delar de sakkunnigas åsikt att kostnaderna å anläggning och underhåll av tings- och kanslilokaler böra läggas å domsagans invånare och ej på statsverket, synes mig dock billigheten fordra, att häradsbor, vilka ganska nyss försatt sina lokaler i gott skick och häfta i betydande skuld därför, måtte, därest tingsställe och kansli till följd av ändrad indelning flyttas, genom bidrag av statsverket åtminstone till betydande del frikallas från de med flyttningen förenade kostnader. De sakkunniga hava uttalat sig för de tingshusbyggnadsskyldigas förpliktande att bekosta skrivmaterialierna. Lika med häradshövdingeföreningen och Bräkne härads invånare finner jag billigheten fordra att nämnda kostnader skola falla på statsverket. Häradshövdingen i Listers härads domsaga (K. FAGERLIN) åberopar ett av de tingshusbyggnadsskyldiga i Listers härad avgivet utlåtande 1 samt anför vidare: Särskilt vill jag understryka den däri uttalade förmodan, att en del av de nu påtalade bristfälligheterna i vårt rättegångsväsen skulle lättare än på^ den föreslagna vägen avhjälpas, om våra större domsagor gjordes mindre, så att folkmängden i domsagorna i allmänhet uppginge till 30 000 ä 40 000. I en domsaga med dylik folkmängd förlorar talet om »en rationell arbetsfördelning vid domstolarna» sin eljest stora betydelse, och de i en dylik domsaga förekommande göromål, som ej hava med den egentliga rättskipningen att skaffa, kunna ej anses nog betungande att lägga hinder för att beträffande den egentliga rättskipningen föreskriva vad till dess befordrande kan finnas nödigt. A t t med en dylik uppfattning i den grundläggande frågan ingå i en närmare granskning av det nu framlagda betänkandet förefaller mig överflödigt, utan vill jag nöja mig med att helt summariskt förklara, att jag i allt väsentligt ansluter mig till vad Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt tryckta, enligt uppgift hovrätten tillställda yttrande över betänkandet anfört angående »beräkningen av arbetsbesparingen genom processreformen», »avlöningarna», »kostnader för tinghus m. m.», »kostnadsberäkning för reformen» och »åklagareväsendet», således sidorna 18—28; att jag däremot anser vad i sistsagda yttrande skrivits om »övergångsförhållandenas ordnande» vara av ringa, om ens någon betydelse; att jag visserligen till fullo ansluter mig till de sakkunnigas åsikt att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses som en fördel, att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen, men att jag likväl anser, att när nu den egna jurisdiktionen av städerna torde betraktas ej som en börda utan som en förmån, med förmånens bortfallande ock bör följa bortfallandet av offren för förmånens åtnjutande; 1 I utlåtandet yttras bl. a.: Vad först angår domsagoindelningen, ifrågasätta de tingshusbyggnadsskyldiga huruvida de önskemål beträffande ett gott rättegångsväsen, som processkommissionen uppställt, kräva att domsagorna göras större än de nu i allmänhet äro och om ej tilläventyrs sagda önskemål lättare skulle vinnas genom en uppdelning av vissa av de nuvarande större domsagorna, så att ingen domsaga exempelvis finge hava mer än 40 000 invånare. I allt fall synes det av de sakkunniga följda utkastet till domsagoindelning innebära väl långt gående ökning av domsagornas storlek. Skulle emellertid utkastet i huvudsak läggas till grund för blivande domsagoregleringar, torde kunna ifrågasättas om ej — för att möjliggöra en större likhet i storlek mellan de föreslagna nya Blekingedomsagorna — den större delen av nuvarande Medelsta domsaga borde läggas till den föreslagna Bräknedomsagan. — Vad härefter de i 6:e kapitlet av betänkandet omhandlade ämnena angår finna de tingshusbyggnadsskyldiga, att de föreslagna bestämmelserna i allmänhet kunna anses välbetänkta. Dock anse de tingshusbyggnadsskyldiga, att å dem ej böra läggas vidare besvär och utgifter än dem redan åvila samt att förty kostnaderna för skrivmaterial ej böra av dem bestridas, samt finna önskvärt, att från statsmakterna vidtagas åtgärder, ägnade att underlätta de ekonomiska uppgörelser, som bliva erforderliga de tingshusbyggnadsskyldiga emellan.
252 att jag förty anser, att den föreslagna övergångsersättningen från städer, där den egna jurisdiktionen skulle försvinna, ej kan logiskt försvaras utan är — såsom ock de sakkunniga ganska öppet erkänna — att bedöma som ett av »statsfinansiella hänsyn» föranlett försök att lägga den av reformen föranledda merkostnaden å dem, vilkas ekonomi redan »nu är inställd på» att bära en dylik kostnad; samt att jag i likhet med vad å sid. 454 i Bilaga n:r IV — vilken bilaga inom parentes sagt synes mig vara synnerligen förtjänstfull — uttalats ej finner »ur statens synpunkt något behov föreligga att de helt eller delvis statliga magistratsärendena bibehållas hos ett gemensamt organ av samma karaktär som den nuvarande magistraten». Häradshövdingen i Ingelstads och Järrestads härads domsaga (C. CEDERansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna 3'ttrandet samt anför ytterligare: Angående domsagornas storlek anser jag att mot den indelning som i betänkandet följts bör erinras att, utom de städer som däri upptagits såsom var för sig utgörande en domsaga, även åtskilliga andra av de större städerna borde bibehållas såsom särskilda domkretsar och att förslaget till domsagoindelningen i övrigt jämväl tarvar jämkning i åtskilliga hänseenden. Beträffande omfattningen av den föreslagna Ingelstads domsaga har jag dock ej något att erinra, under förutsättning att indelningen anses böra ske länsvis. Beträffande domareutbildningen och befordringsgången kan jag ej instämma i föreningens yttrande att under första domsagotjänstgöringen för närvarande understundom för lång tid måste ägnas åt småprotokollsärenden och expeditionsgöromål. Enligt min mening är arbetet med nämnda ärenden av grundläggande betydelse för domareutbildningen, och jag har ej någon erfarenhet av att domarebiträden härmed över hövan "belastas.; Föreningens förslag att under en tid av omkring fyra år biträdenas domareutbildning skulle huvudsakligen ske genom kansligöromål, promemorieskrivning och utredningar i mål vid lagmansrätter samt slutligen sådana göromål som nu anförtros åt biträden med kompetens enligt 23 § domsagostadgan synes mig icke tillfredsställande, och förefaller denna anordning ej kunna lämna ens så god utbildning som nu vid domarekanslierna vinnes under de omkring 2 1/2 a 3 år som biträdena i allmänhet där tjänstgöra. De sakkunnigas förslag i denna fråga synes mig vara att föredraga framför det av föreningen framställda. Beträffande övergångsförhållandenas ordnande synes det mig vara en brist i betänkandet att förslag ej lämnats till ordnande av de ekonomiska förhållanden, som torde uppstå i nytillskapade domsagor beträffande rätten till befintliga tingshus och de skulder som tingshusbyggnadsskyldiga kunna hava iklätt sig för byggnaders uppförande m. m. Utom vad jag nu anfört anser jag böra i ärendet framhållas att då parternas medverkan till målens utredande med det föreslagna nya rättegångssättet bliver av mycket större vikt än vid nuvarande förfarande och torde komma att nödvändiggöra användande i större utsträckning av rättsbildade biträden, på vilkas skicklighet synnerligen stora krav måste ställas, det synes böra hava föreslagits åtgärder syftande till att bereda tillfälle till utbildning av högt kvalificerade rättegångsbiträden samt erforderlig tillgång även i landsorten till sådana biträden. < Slutligen vill jag beträffande den av de tinghusbyggnadsskyldigas ombud vid ovannämnda sammanträden behandlade frågan om platsen för tingsställe i den föreslagna Ingelstads domsaga anföra, att för en domsaga med dennas belägenhet och omfattning tingsställe lämpligen torde kunna förläggas vare sig STRÖM)
253 i Ham menhög, Simrishamn eller Tomelilla, men att, under förutsättning att förhållandena beträffande kommunikationer, postgång och tillfälle till bostäder för den i domsagan anställda personalen samt de bekvämligheter, vara denna personal bör kunna hava anspråk, på tillfredsställande sätt kunna ordnas i Hammenhög, anledning synes vara att förorda de sakkunnigas förslag i denna fråga, särskilt med hänsyn därtill att tingsstället för Ingelstads och Järrestads härad under mera än 200 år varit beläget i Hammenhög och att icke någon av de övriga angivna orterna synes erbjuda sådana fördelar att en flyttning på den grund kan anses påkallad. Häradshövdingen i Gärds och Albo härads domsaga. (H. EDLING) : Vad till en början angår organisationen av underrätternas arbete och domsagornas storlek anser jag väl en anordning med jämförelsevis stora domsagor kunna vara önskvärd ur den synpunkten att därigenom arbetet i domsagan kan uppdelas på flera befattningshavare efter kvalitativa grunder och det mest krävande arbetet överlämnas åt en särskilt framstående domare. Mot en förstoring av domsagorna tala emellertid andra skäl, som enligt min mening måste tillerkännas avgörande betydelse. En förstoring av domsagorna är sålunda ägnad att lossa eller försvaga bandet mellan domaren och domsagans befolkning, att göra domstolen svårtillgängligare för allmänheten, att försvaga nämndens betydelse, att försvåra ledningen och kontrollen av arbetet i domsagan och fördyra rättegångskostnaderna. Huvudsakligen av dessa skäl avstyrker jag bestämt den domsagoindelning varpå de sakkunnigas betänkande bygger och anser domsagorna böra i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande storlek. E n i stort sett tillfredsställande arbetsfördelning inom en domsaga torde för övrigt, på sätt Svea hovrätt i sitt yttrande över processkommissionens betänkande framhållit, kunna erhållas, därest i domsagan anställes en fast sekreterare, åt vilken kan anförtros en mångfald underordnade göromål. Föreningen Sveriges häradshövdingar har också i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande ansett, att i mindre domkretsar borde anställas ett juridiskt biträde med större erfarenhet och rutin än domsagonotarierna och att detta biträde borde handhava mindre maktpåliggande uppgifter inom domsagan. Därest, såsom väl lär bliva fallet, protokoll skall föras över vad vid huvudförhandlingen förekommit och detta protokoll omedelbart skall uppsättas och justeras, lär i och för protokollsföringen behovet av en sådan, något mera erfaren tjänsteman vara uppenbart. Eljest vore att befara att huvudförhandlingen skulle över hövan tyngas och förlängas. Enligt processkommissionens betänkande skall vidare en utförlig dom i målet uppsättas och underskrivas vid huvudförhandlingens avslutande. Förverkligas kommissionens betänkande i denna del, torde en dylik befattningshavare kunna lämna en värdefull hjälp vid domens avfattande och bidraga till sessionens avkortande. För övrigt ställer jag mig betänksam mot att helt avkoppla lagmannen från all tillsyn och kontroll över inskrivningsväsendet. I all synnerhet gäller detta, därest inskrivningsväsendet skall handhavas av personer, som allenast under kortare tider ägna sig däråt. J a g vill vidare i likhet med vad Föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande förorda en kollegial juristdomstol ej blott i städer, som bilda egen domsaga, utan jämväl i städer, som inom en domsaga utgöra egen domkrets. J a g anser jämväl, att städer i långt större omfattning än de sakkunnigas betänkande ger vid handen böra bilda egen domsaga, resp. egen domkrets inom domsaga. Vad särskilt staden Kristianstad angår, synes den nuvarande ar-
254 betsbördan hos rådhusrätten därstädes vara av sådan omfattning, att staden bör bilda egen domkrets. Att, på sätt Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt, låta den kollegiala rätten i stad, utgörande egen domkrets inom domsaga, bestå av lagmannen jämte en rådman och en notarie såsom bisittare, synes mig med hänsyn till den väsentliga skillnaden i ställning och kompetens mellan ledamöterna i rätten icke vara fullt tillfredsställande. Mot domarekompetensen och anställningsformen enligt de sakkunnigas betänkande kan för övrigt riktas den allvarliga anmärkningen, att betänkandet räknar med extra ordinarie domare i en utsträckning, som ingalunda kan anses lämplig och som måste ofördelaktigt inverka på arbetsresultatet. Beträffande domareutbildningen och befordringsgången kan jag i huvudsak ansluta mig till vad Föreningen Sveriges häradshövdingar anfört i sitt yttrande angående de sakkunnigas betänkande. J a g vill emellertid erinra, att enligt min mening de unga notariernas utbildning torde bliva bättre säkerställd i mindre domsagor under enhetlig ledning och kontroll än i större domsagor med arbetet fördelat på flera händer. I fråga om beräkningen av arbetsbesparingen genom processreformen, avlöningarna, kostnader för tingshus m. m. och kostnadsberäkning för reformen instämmer jag med vad föreningen i sitt förberörda yttrande andragit. Beträffande kostnadsberäkningen för reformen må utöver vad föreningen i denna del anfört påpekas, att de sakkunniga i sina beräkningar icke medtagit av processreformen föranledda ökade kostnader i åtskilliga avseenden. Till vad föreningen yttrat under rubrikerna åklagareväsendet och övergångsförhållandenas ordnande kan jag jämväl ansluta mig. Häradshövdingen i Villands domsaga (E. LILIENBERG) : OrganisatioHäradshövdingens huvuduppgift är förvisso den egentliga rättskipningen; och nen av under- även för mig framstår det såsom eftersträvansvärt, att arbetet vid underrätterrätternas E a s ^ organiseras, att häradshövdingen icke av andra ämbetsgöromål hindras domsagornas f r å n a t t tillfredsställande fullgöra nämnda uppgift Dylik organisation kan storlek. synas svår, särskilt vid det allbekanta och ofta påvisade förhållande, att inskrivningsväsendet till följd av jordens i senare tider starkt ökade uppdelning i smärre enheter vuxit så betydligt i omfattning. Såvitt man kan förstå har också inskrivningsväsendets tyngande börda ansetts utgöra ett av de viktigare skälen till den genomgripande omgestaltning av domstolsorganisationen i riket, som framlagts till skärskådande. Men hava till följd av utvecklingens gång eller av annan orsak brister å domstolsorganisationen uppstått, synes^ rätta vägen vara att först tillse, om ej bristerna kunna avhjälpas utan att så radikala åtgärder vidtagas som att omstöpa hela organisationen. Redan tidigare har jag såsom min åsikt framhållit, att sådan väg i verkligheten kan beträdas; och nämnda åsikt har jag ej heller nu anledning frångå. Vid bedömande av frågan, huruvida den nuvarande organisationen är värd att i allt väsentligt bibehållas, beror mycket på om allmänheten, som ju dock är den främsta parten i målet, har förtroende för densamma. Att den har det, vågar jag påstå; och att jag härutinnan har rätt, torde kunna slutas av de protester, som framkommit mot det organisationsförslag, vara de sakkunniga byggt sitt betänkande. I mina trakter hava de tingshusbyggnadsskyldiga i skilda härad enhälligt opponerat sig mot förslaget, och då man i pressen ser notiser i ämnet från andra delar av landet, är förhållandet där detsamma. En allmän opinion hos befolkningen mot det nya organisationsförslaget synes nog på goda grunder kunna antagas föreligga; och rjå härur kan utläsas allmänhetens förtroende för den nuvarande organisationen samt denna dessutom torde kunna sägas i stort sett icke allt för illa fungera, bör den till sina huvuddrag bibehållas.
255 Emellertid böra förvisso bristerna å densamma söka avhjälpas. Härvid återkommer jag till inskrivningsväsendet. Med den utveckling detta de senaste årtiondena tagit inkräktar det naturligtvis avsevärt på domsagoarbetet i övrigt och främst på domarens ovan omförmälda huvuduppgift, den egentliga rättskipningen. Emellertid synes arbetet med inskrivningsväsendet kunna i icke oväsentlig mån förenklas, eller — för att uttrycka mig kort — mera byggas på registreringsmetoden än vad nu är fallet. Sker så, kan till fromma för den egentliga rättskipningen mycken tid inbesparas — utan att kravet på inskrivningsväsendets säkra fungerande därför behöver till någon del riskeras. På sådant sätt vunnen tidsbesparing torde på åtskilliga håll i riket, där domsagornas storlek är alltför ringa, böra medföra, att dylika domsagor sammanslås med angränsande domsagor eller uppdelas på dem; och i detta sammanhang vill jag uttala mig för att de mindre städerna läggas under landsrätt. J u mindre invånarantalet i en stad är och ju mindre livlig rörelse därstädes råder, desto mera utjämnas givetvis skillnaden mellan staden och landet däromkring, och de ej alltför olika förhållandena kunna inrangeras under gemensam jurisdiktion. Angående domsagornas storlek och ordnandet av göromålen i dem synes mig, såsom av det nyss anförda torde framgå, det rätta vara — populärt talat — den medelstora domsagan, företrädd av häradshövdingen, som förestår och bär ansvaret för allt arbete i domsagan. Med förenklat inskrivningsväsende kan han ändock mycket väl hinna lägga tyngdpunkten av sitt arbete på den egentliga rättskipningen och tillfredsställande handhava denna — naturligtvis om eljest förutsättningarna härför förefinnas. Ytterst ankommer ju dock allt på personen, på hans kapacitet och på hans intresse för sin uppgift. I så stora domsagor, som avses i förevarande förslag, äventyras den personoch ortskännedom, som är så viktig för rätten. Ej heller kunna domstolsordförandena i dylika domsagor — lagmännen, endast sysselsatta med handläggning och avdömande av viktigare mål — i sin så avgränsade verksamhet bliva redskap för det personliga, förtroendefulla förhållande mellan häradshövdingen och befolkningen i hans domsaga, som i den nuvarande ordningen är ett så utmärkande och i ordets bästa mening populärt moment. Häradshövdingeföreningens uttalande, att »särskilt handräckningsmålens överflyttande till underrätterna skulle giva ökad anledning till personlig kontakt med befolkningen», förstår jag ej; lika litet som föreningens förmenande, att lagmannen redan såsom ägodelningsdomare skulle komma att förvärva sig en icke obetydlig kännedom om fastighetsförhållandena i domsagan. I ekonomiskt hänseende torde systemet med stora domsagor medföra ökade kostnader både för den enskilde, som anlitar rättskipningen, och för statsverket; och att denna kostnadsökning måste bliva högst betydande, synes mig uppenbart. I fråga om den så åtrådda kvalitativa uppdelningen av arbetsuppgifterna vid häradsrätterna vill jag påpeka, hurusom dylik uppdelning redan nu förefinnes i stor omfattning. Domsagostadgan giver regler härom, och ytterligare behöver jag endast erinra om det allbekanta faktum, att de rättsbildade biträdena i stor utsträckning, såsom ett led i sin utbildning, omhänderhava uppsättandet av småprotokollen och ombesörja andra löpande göromål — allt naturligtvis dock under kontroll av häradshövdingen och på hans ansvar. Med den arbetshjälp, som sålunda står häradshövdingen till buds, sker alltså, vågar jag påstå, redan nu en ingalunda oväsentlig kvalitativ uppdelning av arbetsuppgifterna; och skulle så den av mig förordade förenklingen av inskrivningsväsendet bliva verklighet, torde uppdelningen bliva så effektiv, att häradshövdingen kan utan för mycken distraktion ägna sig åt den egentliga rättskipningen. I de allra största domsagorna håller detta nog ej streck; men — där ej dessa
256 nedskäras till medelstora domsagor —- kan man ju anlita biträdande-domaresystemet. Slutligen vill jag beträffande frågan om domsagornas lämpliga storlek framhålla, hurusom en viss osäkerhet att härutinnan finna det rätta tydligen gjort sig gällande. För tio ä femton år sedan eller mera förelåg mera sympati för domsagor av ej alltför stor omfattning, vilket ibland tog sig uttryck i uppdelning av domsagor i smärre enheter. I förevarande förslag är tendensen den rakt motsatta med ty åtföljande, framförallt för städernas vidkommande vittomfattande omorganisation av personalen. Önskligt vore, att pendeln stannade mellan dessa båda ytterligheter för att peka på medelstora domsagor — och vidare att, vad de rena stadsjurisdiktionskretsarna beträffar, den kollegiala domstolstypen bleve, på sätt lagrådet förordat, bibehållen såsom den för våra förhållanden lämpligaste. DomareDe sakkunnigas förslag i denna del av betänkandet synes mig alltför omkompetensen ständligt och innebärande en onödig provkarta på skilda anställningstyper. Vioch anställ- d ^ g — oca d e t är en mycket stor olägenhet — skattar förslaget över hövan nmgsformen. <^. ex t ra _. or dinariesystemet. Endast lagmännen och de rådmän för inskrivningsärenden, vilka skulle enligt de sakkunniga anställas i 61 domsagor, skulle innehava fast anställning; all övrig personal skulle utgöras av dels extra ordinarie tjänstemän, vilka skulle i skilda omgångar på grund av tillfälliga förordnanden tjänstgöra såsom rådmän vid lagmansrätterna, dels ock hovrättsassessorer, 31 till antalet, vilka på enahanda sätt skulle förvärva sig meriter vid lagmansrätter. Detta innebär, att medan de nuvarande fast anställda domarnas antal utgör 422. skulle enligt de sakkunnigas betänkande motsvarande antal endast uppgå till 167, eller 106 lagmän och 61 rådmän för inskrivningsärenden. Mot en så till ytterlighet driven anordning kan jag ej annat än inlägga en bestämd gensaga. Med »omsorgen för juristutbildningen» hava de sakkunniga motiverat anordningen; men jag undrar om den ej är ett led i deras strävan att kunna framlägga en kostnadsberäkning, som ej ter sig alltför skrämmande. DomareI fråga om detaljanmärkningar mot denna del av de sakkunnigas betänkanutbildningen de instämmer jag i huvudsak med häradshövdingeföreningen. Dock vill jag f° dri^6 - g ° r a Rödjande generella erinringar. gången8 Den personliga instruktion, handledning och kontroll, som häradshövdingen nu lämnar sina notarier under deras första utbildningsår, torde svårligen kunna medhinnas av lagmannen. Denne kan för övrigt icke antagas komma att stå i så nära personlig beröring med notarierna som häradshövdingen i regel gör. I stället kommer i den nya organisationen notariernas första praktiska utbildning att anförtros åt personer, vilkas kompetens därtill med skäl kan ifrågasättas. Detta innebär en för juristutbildningen allvarlig fara, för vilken man icke kan eller får blunda. De regler, som de sakkunniga föreslagit för de unga juristernas utbildning, synas mig vara alltför splittrade och sönderstyckade. Den skarpt begränsade kompetens, som under åtskilliga år tillerkännes dem, är föga ägnad att stärka eller ens väcka deras känsla av ansvar. Dessutom torde de föreslagna reglerna medföra icke obetydliga kostnader för de unga männen. Beträffande övriga avdelningar av häradshövdingeföreningens betänkande kan jag i huvudsak instämma i vad föreningen anfört. Skulle jag till sist sammanfatta huvudragen av mina önskemål i föreliggande vittomfattande och svårlösta ämne, skulle sammanfattningen te sig på följande sätt: 1) medelstora domsagor; 2) endast smärre städer läggas under landsrätt;
257 3) kollegial domstol i städer, som hava egen jurisdiktion; 4) arbetskrafterna i domsagorna organiseras i huvudsak på samma sätt som nu; dock att de rättsbildade biträdena skola tillerkännas rätt att i första omgången hålla sammanlagt sex allmänna tingssammanträden. Denna reservation kan ju synas för betydelselös för att särskilt anmärkas bland huvuddragen; men den synes mig så viktig, att jag ej kunnat underlåta framhålla den, och jag vill ytterligare tillägga följande: E t t rättsbildat biträde bör icke tvingas att avbryta sin tjänstgöring i domsagan på ett alltför tidigt stadium. Det är olyckligt — främst för biträdet självt men även för kontinuiteten i arbetet på kansliet — att han såsom nu är föreskrivet skall redan efter tre allmänna tingssammanträden nödgas lämna domsagotjänstgöringen. Vilka sammanträden äro för honom viktigast? Säkerligen icke de tre första, under vilka han så att säga mera trevar sig fram. De följande sammanträdena däremot äro av större betydelse för honom. Under arbetet med dem växer hans ansvarskänsla, han ser och begrundar svårigheterna mer än förr, med andra ord utvecklas i betydligt högre grad än under de första sammanträdena —• allt under fortsatt stöd av häradshövdingens erfarenhet och råd. Och till sist — vilken nytta kan i regel hovrätten antagas hava av en jurist med tre sammanträden och hur skall hovrätten kunna åt de tillströmmande unga männen giva full sysselsättning eller en sysselsättning, som ur utbildningssynpunkt är nyttigare för dem än fortsatt arbete under ytterligare någon tid vid häradsrätterna? Häradshövdingen i Östra Göinge domsaga (V. HYDÉN) har med överlämnande av ett av de tingshusbyggnadsskyldiga avgivet yttrande förklarat, att han ej kunde instämma i ett av de tingshusbyggnadsskyldiga framställt yrkande, att Östra Göinge härad fortfarande skulle utgöra en domsaga för sig. Om så skulle bli fallet och i domsagan skulle finnas en lagman och en inskrivningsdomare, vilket behövdes för erforderlig modernisering av arbetet vid häradsrätten och å domarekansliet, skulle, åtminstone med nuvarande arbetet för domsagans skötsel, det ej bli tillräckligt med arbete för vardera av dessa två. Ej heller syntes lämpligt, att såsom de tingshusbyggnadsskyldiga föreslagit, kostnaden för skrivmaterialier till domarekansliet skulle utgå av statsmedel. Fördelningen å de skattskyldiga bleve nämligen rättvisare, om varje domsaga finge taga sina kostnader av detta slag, och kontrollen över utgifterna för skrivmaterialierna utövades bättre av tingshusstyrelsen eller liknande organ för de tingshusbyggnadsskyldiga än av statsmyndighet. I övrigt ansluter sig häradshövding Hydén till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar över betänkandet avgivna yttrandet. Häradshövdingen i Västra Göinge domsaga ( E . HÅKANSSON) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrande samt anför ytterligare: Enligt min erfarenhet efter mera än 25 års tjänstgöring såsom häradshövding i Västra Göinge domsaga giver denna domsaga med sin nuvarande areal och folkmängd mera än tillräckligt arbete åt dess innehavare. J a g vill jämväl framhålla att sedan flera år tillbaka hava utöver de i betänkandet uppgivna juridiskt bildade biträden ytterligare två notarier haft ständig anställning och sysselsättning i domsagan. Skulle det emellertid från allmän synpunkt anses lämpligt att Västra Göinge domsaga och östra Göinge domsaga sammanslås till en domsaga, som skulle erhålla en folkmängd av bortåt 70 000 personer, så synes mig därav någon vidare olägenhet icke kunna uppkomma för invånarna i förstnämnda domsaga, under förutsättning att den nybildade domsagans kansli och huvudtingsställe förläggas till det nuvarande tingsstället i Västra Göinge domsaga. Huruvida det i betänkandet beräknade
258 antalet juridiska biträden i den nybildade domsagan skulle bliva tillräckligt är ju svårt att nu yttra sig över men synes mig synnerligen tvivelaktigt. Häradshövdingen i Norra Åsbo härads domsaga (A. BRUNNBERG) ansluter sig till det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet samt anför ytterligare följande: I fråga om domsagoindelningen torde en av förutsättningarna för en ombildning av rättegångsväsendet på grundval av processkommissionens förslag vara att såvitt möjligt domsagornas storlek ökas. Vad särskilt Norra Åsbo domsaga beträffar lär följaktligen icke kunna påräknas, att densamma vid en reform i enlighet med nu föreslagna grunder skulle bliva bibehållen som särskild domsaga. I ett vid de sakkunnigas betänkande fogat utkast till bland annat landets indelning i domsagor och tingslag har föreslagits att Norra Åsbo domsaga skulle förenas med Södra Åsbo och Bjäre domsaga och Ängelholms stad till en domsaga; och någon lämpligare reglering synes mig icke kunna förordas. Ej heller finner jag någon anmärkning vara att göra mot det i samma utkast förekommande förslag att förlägga den nybildade domsagans tingsställe och kansli till Ängelholm. Mot den sålunda föreslagna regleringen hava de tingshusbyggnadsskyldiga invänt bland annat, att densamma för invånarna i Norra Åsbo domsaga skulle medföra ökning av kostnader och besvär för tingsresor. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, om icke bitingsställe borde anordnas å denna domsagas nuvarande tingsplats Klippans municipalsamhälle. Om emellertid förutsättningen härför skulle vara att det nuvarande tingshuset toges i anspråk för ändamålet, så må framhållas, att detta tingshus är gammalt och otidsenligt och därför icke kan beräknas vidare under någon längre tid vara användbart till tingslokal, åtminstone icke utan en kostsam omändring. I varje fall torde dock frågan om inrättande av bitingsställe i Klippan böra tagas under övervägande. Häradshövdingen i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga ( J . LINDERS) åberopar det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna yttrandet, dock mecl viss reservation i fråga om uttalandet under rubriken »Organisationen av underrätternas arbete». Häradshövding Linders anför vidare: Föreningen förklarar, att en tillfredsställande arbetsfördelning måste anses utesluten, därest inskrivningsdomare ej finnes. Så väl Svea hovrätt (i dess yttrande över processkommissionens förslag) som de sakkunniga önska inskrivningsdomare endast i undantagsfall eller åtminstone med stark begränsning. Även om föreningen delvis har rätt i sin kritik över hovrättens till stöd för dess uppfattning anförda skäl, måste ändå medgivas, att många beröringspunkter finnas mellan rättskipningen och inskrivningsväsendet och att sambandet är av betydelse. Dessutom kan en ökad arbetsfördelning vinnas på grundval av nu bestående förhållanden, nämligen därigenom att den ordmarie domaren berättigas att erhålla ledighet från inskrivningsärendena även vid de tre tingssammanträden, som enligt domsagostadgan nu äro undantagna. Därest, såsom de sakkunniga föreslagit, notarierna skulle stanna i domsagan 37 2 a 4 år, skulle större kontinuitet vinnas och risken av att låta notarierna sköta dessa ärenden vara borteliminerad. Ännu naturligare skulle denna lösning vara, om det förslag realiserades, som föreningen framkastat beträffnde vissa domsagor (s. 13), att förste notarien kvarstannade längre än eljest med vissa förhöjda löneförmåner. Med denna utgångspunkt skulle sammanslagning av domsaga kunna iiindvikas i en del fall. Och denna synpunkt bör beaktas, då man erfar det mötstånd mot sammanslagningar, som reses från ortsbefolkningen. Vad betträf-
259 far den föreslagna föreningen av Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga med Norra Åsbo härads domsaga och Ängelholms stad förefaller en sådan geografiskt sett ganska naturlig, då flera socknar i Norra Åsbo domsaga hava lika bekväm förbindelse med Ängelholm som med Klippan. Förefintliga kommunikationer torde för övrigt vara av den beskaffenhet, att ur kommunikationssynpunkt oöverkomliga hinder mot en sammanslagning ej få anses möta, om en sådan av andra vägande skäl bör äga rum. Emellertid blir den föreslagna Åsbodomsagan väl stor. Ett invånarantal av 66 000 torde i och för sig överstiga vad som är lämpligt för en domsaga, och av de i betänkandet meddelade siffrorna rörande antalet mål och ärenden framgår, att arbetsbördan är större än vad man haft anledning vänta sig med anledning av invånarantalet. De sakkunniga framhålla, att arbetsbördan kan väntas bli ungefär densamma som i Göingedomsagan, d. v. s. Västra och Östra Göingedomsagorna sammanslagna. E t t senare utkast till domsagoindelning lär upptaga Västra Göinge såsom en särskild domsaga. Konsekvensen hade då fordrat en reducering jämväl av Åsbodomsagan. Särskilt om, vilket väl torde vara att vänta, från Norra Åsbo domsaga väckas krav på bitingsställe i Klippan, skulle Åsbodomsagan bliva mer svårskött än av de sakkunniga beräknats. En förening med Ängelholms stad skulle redan den innebära en ej obetydlig ökning av mål och ärenden inom Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga, men från domsagans synpunkt synes någon invändning ej vara att göra mot en dylik förening, om ej hinder däremot skulle anses möta ur andra grunder. De sakkunniga hava räknat med — förutom lagmannen — följande juridiskt bildade tjänstemän, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier. Givetvis är det ytterst svårt att beräkna de arbetskrafter, som erfordras med den av processkommissionen föreslagna ordningen. J a g vågar därför^ej uttala någon mening om möjligheterna för denna personal att sköta göromålen, men åberopas i denna del häradshövdingeföreningens allmänna yttrande om den beräknade arbetsbesparingen. Beträffande domstolslokalerna hänvisas till de tingshusbyggnadsskyldigas yttrande. 1 T. f. domhavanden i Oxie och Skytts härads domsaga ( J . MOLT) : Processkommissionens förslag till rättegångsreform, som ligger till grund lor betankandet, avser att på en gång, utan partiella reformer, omlägga vårt rättegångsväsende. Huvudmålet är därvid att nå fram till ett muntligt förfarande, en koncentrerad process, vilket kräver kvalificerade domare, som kunna helt ägna sig åt den egentliga domareverksamheten. För att nå detta m \K u -P r o c e s s k o m missionen ansett det nödvändigt, att en uppdelning av arbetsbördan sker efter målens och ärendenas beskaffenhet, med andra ord en specialisering av arbetet. Från dessa förutsättningar har inom processkommissionen av häradshövdingen K. Schlyter uppgjorts ett förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag m. m., vilket utkast bifogats betänkandet. Det torde därför ej vara obefogat att beröra frågan om domkretsarnas storlek, även om de sakkunniga i enlighet med erhållet direktiv icke undersökt huruvida de huvudsakliga mål, som böra ställas på en processreform, sta att vinna med domkretsar av annan storlek än som angives i berörda utkast. Först bör det då framhållas att en uppdelning av arbetsbördan i domkretsarna ar önskvärd. Arbetet med småprotokollen och gravationsbevisen ger fj ,L™ t JT det J 5 *k1a"n 81 ^ d e tingshusbyggnadsskyldiga, att även vid en omorganisation kostnaderna 11!!? ^ , . s ] l l o k a l e r Jämte deras möblerande borde bestridas av tingslaget, liksom även kostnaderna for skrivmaterialier skulle kunna läggas å tingslaget
260 visserligen domaren en nyttig kontakt med domsagans befolkning, men detta arbete kräver mycket av hans arbetstid och betager honom i stor utsträckning möjligheten att så ägna sig åt de egentliga domaregöromålen som han borde. En fördelning av arbetet efter detsammas art är ett önskemål, som gör sig påmint på grund av förhållandenas egen natur och utveckling. Givetvis kan en arbetsfördelning icke rationellt genomföras utan att domsagorna göras större än vad nu i allmänhet är fallet, I det förut omnämnda utkastet, jämfört med vad de sakkunniga härutinnan yttrat, synes principen vara den att domsagorna böra göras så stora att i allmänhet 3 domare skola där hava full sysselsättning, nämligen en lagman, en inskrivningsdomare (rådman) och en rådman med fiskals- eller assessorskompetens. Avvikelser ha ju här och var på grund av förhållandenas natur måst göras, men regeln synes vara domsagor av sagda storlek. . Emellertid förefaller det som om en rationell arbetsfördelning vid domstolarna i första instans läte sig genomföra även genom en domkretsindelning, där domsagorna i allmänhet göras så stora att arbetet i desamma kräver allenast 2 domare (lagman och inskrivningsdomare), eller således av den ungefärliga storlek som motsvaras av de domsagor, där biträdande domare nu äro anställda. Genom att inskrivningsdomaren på sin lott får, förutom småprotokoll, gravationsbevis, överexekutorsarbete, jämväl konkursärenden samt sådana mål och ärenden, som omförmälas i 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, kan arbetsbördan mellan lagmannen och inskrivningsdomaren något så när jämnt fördelas och inskrivningsdomarens arbete få en mångsidighet och ett intresse, som sysslande med enbart småprotokoll och gravationsbevis givetvis icke kan skänka. Domkretsar av denna storlek ingriper också mindre våldsamt i den nuvarande ordningen, vilket är en synpunkt som särskilt i detta hänseende torde böra beaktas. I detta sammanhang — anknytning till det bestående — må kanske beröras frågan huruvida i notariernas utbildning bör inga förordnande att hålla helt tingssammanträde. I betänkandet har frågan besvarats nekande. Emellertid är det väl ej nödvändigt att helt förhindra en notarie att hälla tingssammanträde därför att nuvarande förhållanden lett till överdrifter, h orst i och med ett självständigt förordnande att på eget ansvar förestå ett domareämbete, låt vara under kortare tid, kan den unge juristen erhålla en utbilaning och undergå en utveckling, som är nödvändig, därest rekrytering mom domarekåren skall kunna ske på ett betryggande sätt. Den nuvarande notarieutbildningen torde i princip böra bibehållas men överdrifterna förhindras. En annan fördel med den nu föreslagna storleken av domsagorna ar att lagmannen, enligt den skisserade arbetsfördelningen, handhar handläggningen av alla mål av mera tvistig art från desammas anhängiggörande till deras avdömande. Han kan med andra ord överblicka allt processande, som förekommer i domsagan. Vidare undviker man med domkretsar av nu angiven storlek i större utsträckning bitingsställen, vilket givetvis ar ett önskemål. Att helt undvika sådana är ju omöjligt i vårt glest befolkade land. Frågar man sig huru en domsagoindelning, sådan jag här skisserat, skulle te sig, må för Blekinge, Kristanstads och Malmöhus län följande förslag till-
Blektoge län. 1. Karlskrona stad och Östra härad 2. Medelsta^ härad och Ronneby stad 3. Listers och Bräkne härad samt städerna Karlshamn och Sölvesborg
£%£%, 52 817 36130 58 413
261 Kristianstads
län.
Folkmängd den 31/i2 1927
4. 5. 6. 7. 8. 9.
Villands och östra Göinge härad Gärds och Albo härad samt Kristianstads stad Ingelstads och Järrestads härad samt Simrishamns stad . . Västra Göinge härad med Hässleholms stad Norra Åsbo härad Södra Åsbo och Bjäre härad samt Ängelholms stad Malmöhus
53 994 47 664 38 637 39 742 29 768 36 417
län.
10. E ä r s , Ljunits och Herrestads härad samt Ystads stad 48 120 11. Vemmenhögs och Skytts härad samt städerna Trälleborg, Falsterbo och Skanör 49 952 12. Malmö stad 117 197 13. Oxie och Bara härad 49 673 14. Lunds stad och Torna härad 45 155 4. 15. Landskrona stad samt Rönnebergs och Harjagers härad . . 43 959 1,6. Frosta och Onsjö härad samt Eslövs stad 49 074 17. Luggude härad , 48 963 18. Hälsingborgs stad 53 371. För arbetets behöriga utförande i domsagorna enligt den nu föreslagna indelningen torde, bortsett från städerna Malmö och Hälsingborg, krävas, förutom lagmannen, en inskrivningsdomare, dock med följande undantag. I domsagan anmärkt under mom. 8 erfordras icke någon inskrivningsdomare. I domsagorna anmärkta under mom. 1, 3, 4, 13 och 16 torde dessutom erfordras en rådman. Domsagorna i mom. 3 och 16 äro av samma storlek som i den Schlyterska indelningsplanen. Domsagan i mom. 13 kräver en tredje domare på grund av det stora antal mål, särskilt automobilmål, som i berörda domsaga äro att förvänta. Beträffande domsagan i mom. 1 motsvarar den av mig föreslagna arbetskraften närmast den, som enligt betänkandet för närvarande synes yara erforderlig i Karlskrona stad och Östra härad. I den under mom. 4 anmärkta domsagan torde rådman ej vara erforderlig, därest Villands och östra Göinge härad erhålla gemensamt tingsställe. Bitingsställe torde icke erfordras 1 andra an de under mom. 3 och 4 och 10 anmärkta domkretsarna. Beträffande domkrestarna i sydvästra delen av Malmöhus län kan givetvis en domsaga, bildas av nuvarande Oxie och Skytts härads domsaga jämte städerna Iralle borg, Skanör och Falsterbo, men med den ståndpunkt jag anlagt på, frågan om domkretsarnas storlek torde det av mig föreslagna vara mest ändamålsenligt särskilt med tanke på angränsande domkretsar i såväl norr som sydost Vid sammanträde med tingshusbyggnadsskyldiga i Oxie och Skytts härad hava omouden från Oxie härad i allmänhet uttalat sig för tingsställe i flesta ombude •• £ -ii' T ^ n från Skytts härad uttalat sig för tingsställe 1 iralle borg. Bada önskemålen tillgodoses i den indelningsplan, jag skisserat. Vad Bara härad beträffar är det givetvis vanskligt att yttra sig om huruvida tor dess befolkning tingsställe i Malmö eller Lund är att föredraga, men det loreialler som om Malmö härutinnan hade företrädet. Vad som nu i korta drag skisserats kommer att draga en större kostnad än enligt de sakkunnigas förslag. Emellertid har i vissa fall antalet arbetskrafter 1 de olika domsagorna av de sakkunniga säkerligen tilltagits för snävt. Så till exempel 1 den tilltänkta Karlskrona och Medelsta domsaga. I betänkandet anmarkes först huru rådhusrätterna i Karlskrona och Ronneby äro organiserade. Av det dar anförda synes framgå, att åtminstone 3 jurister i Karlskrona 18—291185
262 ägna hela sin arbetstid åt domstols verksamheten. Härtill komma häradshövdingarna i Medelsta och ö s t r a härad samt borgmästaren i Ronneby. Resultatet har blivit att 3 domare skola ersätta dessa 5 eller 6. På sådant sätt kan man ju nedbringa kostnaderna på papperet, men, därest icke några av de nuvarande arbetskrafterna äro överflödiga, kommer verkligheten att korrigera ^ förslaget. Och för övrigt lär det väl höra till sällsyntheterna att en reform på något av samhällslivets områden kuimat genomföras med det resultat att utgifterna för det allmänna minskats. Huruvida arbetsbördan i domsagor av samma storlek kommer att ökas eller minskas om en muntlig process genomföres låter sig svårligen avgöra. Före handläggningen av ett mål med en koncentrerad huvudförhandling måste rättens ordförande nedlägga åtskilligt mer arbete än nu är erforderligt. Han måste sätta sig in i samtliga de alternativa linjer processen kan tänkas komma in på. Minskning i arbetet genom en förenklad protokollering av småprotokollen torde komma att något så när motsvaras av den ökning i arbetet, som föranledes därav att överexekutorsgöromålen överflyttas på domstolarna. Häradshövdingen
i Torna och Bara härads domsaga
(CHR. AHLGREN) :
Om åtskilliga av de stora grunddragen till en ny rättegångsordning synes i stort sett enighet råda, nämligen beträffande koncentration av processen, muntlighet vid underrättens huvudförhandling och kvalitativ fördelning av arbetskrafterna. Men beträffande andra viktiga grunder för den blivande rättegångsordningen föreligger stor meningsskiljaktighet. Så har lagrådet, med stöd av en stark opinion bland de avgivna yttrandena, förordat de kollegiala domstolarnas bibehållande i de större och medelstora städerna. Vidare äro meningarna mycket delade i fråga om överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna, hovrättsprocessen och åtskilliga andra viktiga delar av organisationen. P å grund av vad sålunda anförts, kan det ifrågasättas, huruvida grunddragen till den blivande rättegångsreformen vunnit sådan stadga, att därå överhuvud taget ännu kan byggas något förslag till en domstolsorganisation. I varje fall medför osäkerheten om grunderna betydande svårigheter att yttra sig över betänkandet. DomareDen ledande principen i vårt nuvarande utbildningssystem innebär, att de utbildningen u n g a aspiranterna icke skola allt för länge sysselsättas med kansliarbete; deHnqsqåZqen r a s verksamhet har, så snart ske kan, inriktats på självständiga uppgifter unpå domare- der uppsikt av en äldre erfaren förman. Dessa självständiga, under utbildbanan. ningens gång alltjämt stegrade uppgifter hava hållit aspiranternas intresse vid makt och lämnat dem tillfälle att visa, om de äro lämpliga för domarebanan. Det är huvudsakligen dessa intresseväckande uppgifter, som förmått dugande krafter att ägna sig åt domarebanan, oaktat denna, särskilt under gångna tider, ingalunda varit ekonomiskt lockande. Vidare har i det nuvarande systemet ingått en synnerligen lycklig kombination av underrätts- och överrättsutbildning. Processkommissionens betänkande i denna punkt innebär en fullständig brytning med det utbildningssystem, som är ett av vårt nuvarande rättegångsväsens största värden. Betänkandet synes dess bättre numera vara uttryck för en i väsentliga delar frånträdd ståndpunkt. De sakkunnigas synnerligen beaktansvärda strävan att ernå bättre resultat har från de fastslagna utgångspunkterna icke kunnat lyckas.
263 Beträffande den första tjänstgöringen vid underrätt synes mot de sakkunni-Första utbild gas betänkande, som rätt nära ansluter sig till nuvarande system, icke vara ningen vid något annat att erinra, än att notariernas befogenhet att, efter prövning av lag- undenrätt mannen i varje särskilt fall, handlägga vissa brottmål och enklare civilmål utan olägenhet torde kunna något utsträckas. Att lagmannens prövning icke skulle bliva fullt tillfredsställande, kan knappast, ifrågasättas. Fördelningen av de mål, som prövningen skulle gälla, skulle icke inverka på lagmannens arbetsbörda utan på rådmannens. Beträffande de nuvarande tremanstingsmålen och ärendena torde dessa utan våda kunna, såsom nu, anförtros åt andre notarien redan efter ett års tjänstgöring. Det måste emellertid betonas, att den föreslagna första tjänstgöringen vid underrätt från utbildningssynpunkt icke kan tillerkännas samma värde som den nuvarande, varunder notarierna så småningom få pröva sina krafter även på mera krävande uppgifter. Den nuvarande tjänstgöringen vid hovrättskansli lär från utbildningssyn- Hovrättspunkt hava föga värde annorledes än såsom en förberedelse till den egentliga utbildningen, överrättsutbildningen. Någon väsentlig ändring härutinnan under den tilltänkta hovrättsprocessen torde näppeligen vara att förvänta. De sakkunnigas betänkande giver åtminstone icke anledning härtill. Däremot torde det vara allmänneligen erkänt, att den nuvarande tjänstgöringen såsom fiskal och ledamot i hovrätt utövat ett synnerligen gynnsamt inflytande på domareutbildningen. Det förnämsta hindret för bevarande av denna mycket värdefulla utbildning är, såsom i betänkandet också antydes, det av processkommissionen och lagrådet samt av adyokatintresset till det yttersta drivna kravet på obligatorisk muntlig process i hovrätten med partsföredragning. De sakkunniga synas emellertid hava insett nödvändigheten av att åvägabringa någon ersättning för de värden i utbildningshänseende, som sålunda skulle gå förlorade, och föreslå i stället dels utökning av hovrättsdivisionerna med en ledamot, dels ock tjänstgöring såsom underåklagare i hovrätt. P å dessa underaklagare skulle fiskalstiteln överflyttas. Vad utökningen av hovrättsdivisionerna angår, torde denna vara ett steg i rätt riktning, men ingalunda tillräckligt. Av den såsom surrogat föreslagna åklagareverksamheten synas de sakkunniga vänta ganska märkliga resultat. Efter någon tids kanslitjänstgöring anses aspiranten icke hava större mognad än att hans kompetens att utföra åklagaretalan måste begränsas till mindre brottmål. Men sedan han någon kortare tid fullgjort berörda åklagarevärv i enklare brottmål till belåtenhet och fått förordnande såsom hovrättsfiskal, anses han hava vunnit sådan mognad, att han ar skickad att utöva en vidsträckt, fullt självständig domareverksamhet vid underrätt. De sakkunnigas åsikt, att detta skulle nära ansluta sig till nu radande utbildningsgång, synes mig alldeles oriktig. Om partsföredragning i överrätt saknas ju all erfarenhet inom svensk rättskipning, men det lär dock vara uppenbart, att berörda underåklagareverksamhet icke ens tillnärmelsevis kan från utbildningssynpunkt ersätta den nuvarande fiskalstjänstgöringen, som ju innefattar skyldighet att föredraga såväl kriminella som civila besvärsmal och småningom även vädjade mål och att efter föredragningen avgiva torslag till dom. Denna tjänstgöring är ovedersägligen mycket givande från utbildningssynpunkt och bereder hovrätten gott tillfälle att pröva aspiranten. Den såsom surrogat föreslagna åklagareverksamheten måste såsom utbildning for domarebanan hava vida mindre värde. Detta följer redan av den väsentliga skillnaden mellan domareverksamhet och åklagareverksamhet, även om i den sistnämnda ingår skyldighet att inför hovrätten prestera något slags före-
264 dragning av brottmål. Vidare är ju verksamheten begränsad till brottmål, i början dessutom till enklare mål. En dylik verksamhet kan näppeligen sätta hovrätten i tillfälle att pröva, om aspiranten är lämplig för domarebanan. Dessa synpunkter äro ingalunda främmande för de sakkunniga och torde hava givit anledning till förslaget om utökning av hovrättsdivisionerna. Då den unge juristen sedermera återkommer till lagmansrätten, benämnes han rådman med fiskalskompetens. Denna terminologi synes mig mycket missvisande, ity att den från nuvarande ordning lånar två titlar, som äro ägnade att framkalla föreställningen om en kompetens hos fiskalsrådmannen, som denne icke har. Han har icke den hovrättsutbildning, som besittes av de aspiranter, vilka nu efter en tids fiskalstjänstgöring tilldelas häradshövdingevikariat. Långt mindre har han samma erfarenhet och skicklighet som en stor del av de rådmän, vilka nu bestrida rättskipningen i rikets städer. Dessa fiskalsrådmän skola dock i stor utsträckning fullt självständigt utföra domaregöromål, som nu bestridas av häradshövdingarna eller de dömande ledamöterna i rådhusrätterna. J a g betvivlar, att fiskalsrådmännen skola vara skickade att utöva sådan fullt självständig domareverksamhet, än mindre att vara vikarier för lagmännen, såsom åsyftats. Någon hjälp av lagmannen torde, med hänsyn till den arbetsbörda, som i de utvidgade domkretsarna skulle åligga honom, icke vara att förvänta. Sålunda försvinner det viktiga korrektiv, som nu föreligger, mot vådan av en mindre erfaren underrättsordförande. . J a g tillåter mig vidare att i detta sammanhang erinra om de i processkommissionens betänkande ofta upprepade och starkt betonade uttalandena om de stora krav, som den nya muntliga rättegångsordningen komme att ställa på underrättsordförandena. Dessa krav torde böra motsvaras av ökade anspråk på domarnas utbildning. I allt fall torde under inga omständigheter någon försämring härutinnan kunna försvaras. Efter slutad rådmanstjänstgöring skulle fiskalen enligt förslaget återvända till hovrätt och fortsätta åklagareverksamheten därstädes. Denna anordning är enligt min tanke särdeles olämplig. Det kan väl näppeligen antagas, att den återupptagna åklagaresysslan skall av aspiranten omfattas med vederbörligt intresse. Anordningen innebär en återgång till en verksamhet av lägre valör och av helt annan art än den omfattande och självständiga domareverksamheten vid underrätten. En dylik anordning måste anses stridande mot grunderna för en riktig domareutbildning. . Vad nu sagts om fiskalsrådmännen torde i tillämpliga delar, ehuru i mindre grad, gälla rådmännen med assessorskompetens. Såvitt man av tillgängliga upplysningar rörande den tilltänkta hovrättsprocessen kan döma, måste divisionsordföranden komma att intaga en dominerande ställning och övriga ledamöter reduceras till ett slags meddomare, visserligen med väsentligen samma rösträtt som ordföranden, men i saknad av den likställighet, som råder under nuvarande ordning. A t t referentverksamhetens bortfallande kommer att medföra en mycket stor förlust från utbildningssynpunkt synes mig uppenbart. . . . Om kravet på obligatorisk muntlig process med partsföredragning i hovrätterna skall anses hava sådan betydelse, att alla andra hänsyn anses böra vika, kan jag icke finna annat, än att aspiranternas utbildning under den första underrättstjänstgöringen måste betydligt förstärkas genom förlängning av tiden för denna tjänstgöring och utökning av deras domarebefogenhet under kontroll av lagmannen. Men mot en dylik utväg torde åtskilliga betänkligheter möta, bland annat därutinnan, att lagmannen åtminstone i de stora domsagor, som nu äro tilltänkta, icke får någon tid övrig för handledning av aspiranterna.
265 Såsom ett led i den föreslagna organisationen med starkt utvidgade dom- Rådmanabekretsar följer inrättandet av inskrivningsdomarebefattningar. Enligt det i be- fattningarna tänkandet åberopade, av häradshövdingen K. Schlyter utarbetade utkastet till, tjänster eller bland annat, domsagoindelning förekomma dessa tjänster till ett antal av icke sluttjänBter. mindre än 61. Enligt de sakkunnigas förslag skulle ifrågavarande tjänster bliva sluttjänster med fullmakt och en relativt fördelaktig ställning i löneavseende. Inskrivningsdomare bliva givetvis nödvändiga i de större städerna och möjligen i en och annan av de största domsagorna, men en utveckling av denna institution, på sätt som föreslagits, finner jag föga lycklig. Institutionen karakteriseras träffande i Svea hovrätts av de sakkunniga citerade yttrande. Den av de sakkunniga lämnade motivering för angelägenheten att upprätthålla övriga rådmanstjänsters karaktär av övergångstjänster synes mig i hög grad tillämplig även på inskrivningsdomarna. Att i större utsträckning, än som är alldeles nödvändigt, uti organisationen såsom ordinarie införliva en arbetskraft, som i regel icke skulle vara lämplig för användning i den dömande verksamheten, än mindre såsom vikarie för lagman, kan icke vara tillrådligt. Enligt min mening utgör detta en betydande olägenhet av den ifrågasatta starka utvidgningen av domkretsarna. Med någon begränsning av dessa skulle ifrågavarande institutions användning kunna behörigen inskränkas. Inom något mindre domkretsar skulle inskrivningsväsendet utan någon som helst fara för rättssäkerheten kunna överlåtas åt andra rådmän och notarierna, under uppsikt av lagmannen, helst om för fastighetsbokföringen anställdes ett på detta område förfaret icke rättsbildat biträde. En förmånlig konsekvens av inskrivningsdomareinstitutets begränsning vore, att bättre inkomster kunde beredas de för den dömande verksamheten avsedda arbetskrafterna och att väl avlönade sluttjänster på detta område kunde inrättas i större antal. På sätt de sakkunniga framhållit, böra rådmanstjänsterna i regel vara över1 gångstjänster. Dock synes mig särskilt i de större städerna och de större av de övriga domkretsarna, där arbetskrafterna näppeligen torde kunna reduceras i den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, komma att finnas utrymme för rättskipningsrådmän, vilkas befattningar lämpligen kunde hava karaktär av sluttjänster. Svårigheterna att tillvarataga de stora värden, som vår nuvarande domstolsorganisation innebär i fråga om domareutbildningen, härleda sig, som nämnts, huvudsakligen från processkommissionens, av lagrådet och advokatintresset understödda krav på genomförande av det muntliga förfarandet i hovrätterna med partsföredragning. Detta krav härleder sig, å ena sidan, från ett överdrivet underskattande av de betydande värdena i vår nuvarande rättegångsordning och, å andra sidan, en utomordentligt stark övertygelse om nödvändigheten att till det yttersta genomföra muntlighetsprincipens tillämpning. Denna övertygelse synes mig grundad mera på en fast tro på dogmen om muntlighetens allhärskande betydelse i förevarande organisationsfråga än på verkligt bärande skäl. Denna tro bäres av en för de icke-troende obegriplig optimism i fråga om genomförbarheten av ifrågavarande krav, som icke hava någon som helst grund i vårt rättsväsens traditioner och hänföra sig till åtskilliga förutsättningar, som för närvarande icke alls existera, bland annat, ett ordnat och skolat advokatstånd. Förr eller senare skall man väl dock nödgas erkänna, att i processen skriftlighet har sitt värde likaväl som muntlighet. I stället för sterila principdiskussioner torde man då komma att undersöka, vilket framställningssätt som på processens olika stadier och med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter är det lämpligaste.
266 Ifrågavarande ytterlighetskrav hava mött motstånd från, bland andra, samtliga rikets hovrätter. Professor Kallenberg framhåller, att det alldeles särskilt visar sig nödvändigt att släppa efter på muntlighetsgrundsatsens tillämpning i högre instansj För min del anser jag den av Skånska hovrätten föreslagna lösning vara den lyckligaste. Skulle obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt ändock anses nödvändig, synes mig det av Svea hovrätt och Skånska hovrätten förordade systemet med ledamots- eller tjänstemannaföredragning obetingat vara att föredraga. Göta hovrätt har mot ifrågavarande krav intagit en i stort sett ännu mera avvisande ståndpunkt än de båda övriga. Partsföredragningen medför advokattvång. Till de väsentligt ökade kostnader, som den obligatoriska muntliga proceduren i hovrätterna överhuvudtaget medför, kommer således ytterligare en högst betydande post, nämligen advokatarvodet. Om partsföredragningen i hovrätt skall bliva något så när tillfredsställande, torde den förutsätta dels ganska höga kvalifikationer hos advokaten, dels ock ett betydande arbete med inläsning av målet. Båda dessa omständigheter föranleda höga arvoden och detta med rätta. För min del anser jag, trots alla försäkringar i motsatt riktning, att kostnaderna för obligatorisk muntlig hovrättsprocedur uppenbarligen komma att bliva så betydande, att tillgången till hovrätten för en mängd parter, som visserligen icke kunna ernå fri rättegång, men ändock hava begränsade ekonomiska resurser, i högsta grad försvåras eller omöjliggöres. J a g vågar påstå, att, om detta klargjordes för vårt folk, en hovrättsreform i den riktning, som ytterlighetskraven åsyfta, skulle röna motstånd inom alla samhällslager. J a g tillåter mig erinra om det starka och ingalunda omotiverade motstånd, som beskärningen av fullföljdsrätten till högsta instans på sin tid mötte. Om också denna reform på grund av de tvingande skäl, som Högsta domstolens arbetsbalans innebar, måste genomföras, lär det dock knappast kunna förväntas, att den rättssökande allmänheten skall samtycka till en hovrättsreform, som för mindre bemedlade försvårar eller omöjliggör tillträdet även till hovrätterna. Detta antagande torde vara desto mera grundat, som partsföredragningen i hovrätt är fullständigt främmande för svensk rättsuppfattning och ej heller betingas av något som helst bärande skäl. I anslutning till vad jag ovan anfört tillåter jag mig förorda följande utbildningsprogram : l:o) någon tids provtjänstgöring å lagmansrättskansli; 2:o) förordnande såsom andre notarie med befogenhet att efter ett års väl vitsordad tjänstgöring handlägga mål och ärenden, som avses i nu gällande tremanstingsf örordning ; 3:o) förordnande såsom förste notarie med befogenhet att efter två års väl vitsordad tjänstgöring handlägga, icke blott tremanstingsmål, utan jämväl andra enklare mål efter lagmannens prövning. Tjänstgöringen å lagmanskansli torde fortgå 37» a 4 år; 4:o) kanslitjänstgöring i hovrätt (möjligen kombinerad med underåklagaresyssla) samt därefter tjänstgöring såsom föredragande tjänsteman; 5:o) förordnande såsom rådman under längre tid; sådant förordnande torde icke böra meddelas, förr än aspiranten någon tid tjänstgjort såsom föredragande tjänsteman; 6:o) återgång till hovrätten med tjänstgöring såsom föredragande tjänsteman eller adjungerad ledamot; 7:o) konstitutorial såsom assessor. Om den första rådmanstjänstgöringen fortgått en längre tid, synes det icke vara ur någon synpunkt behövligt eller ens lämpligt att förnyat rådmansförordnande förekommer annat än i undantagsfall;
267 8:o) hovrättsråds-, lagmans- eller rådmansämbete; här avses sluttjänst såsom dömande rådman, varom ovan nämnts. Nödvändigheten att genomföra kvalitativ arbetsfördelning medför såsom en Behovet av given följd en förstoring av domkretsarna. Men denna synpunkt är icke så ^£ ^ ^"£_ dominerande, att andra viktiga synpunkter saklöst kunna skjutas åt sidan. stolarna. Tidigare har från flera håll uttalats farhågor, att processkommissionens D mga o_ förslag skulle betinga allt för stora domkretsar. Dessa farhågor hava be- indelningen, sannats. Domsagorna äro visserligen inga av ålder fasta storheter, men den nuvarande domsagoindelningen vilar dock i stort sett, oaktat många under de senaste sex årtiondena timade förändringar, på gammal tradition och på en av ålder inom menigheterna bestående samhörighet, som ingalunda beror på tillfälliga grunder. J a g tror, att dessa omständigheter böra beaktas i högre grad, än som i det remitterade betänkandet skett. En lämplig fördelning av arbetsbördan inom domsagorna kräver givetvis någon omreglering av domkretsarna i den riktning, att dessa ökas i omfång. Men det förslag i nämnda hänseende, som betänkandet innehåller, synes mig gå vida utöver vad det avsedda ändamålet kräver. Det hade varit lyckligt, om man stannat vid eller något över storleken för de domsagor, där nu biträdande domare förordnats, motsvarande ett invånarantal av 45 000—55 000. Dessa siffror äro naturligtvis ungefärliga; och är härvid att märka, att invånarantalet i och för sig ingalunda är den enda avgörande faktorn i fråga om arbetsbördan. Mot betänkandet i förevarande del tillåter jag mig vidare anmärka följande. Anmärkningar l:o) Domarens personliga kontakt med befolkningen minskas. Jag syftar n™t den förehar ingalunda på de av lagrådet omnämnda »boutredningar, gårdköp och lik- S^^in,j.ein~ nande värv», utan på domarens allmänna personliga kännedom om domsagan ningen i och dess befolkning, däri inbegripet en viss personkännedom. Frånvaron här- allmänhet, av rubbar naturligtvis icke direkt domarens auktoritet och åtnjutna förtroende, men ä r en avsevärd olägenhet. Det är ju möjligt att domarens kontakt med befolkningen på sina håll genom domsagoförstoringar och av andra orsaker rubbats, men därav följer icke att denna kontakt må förstöras på den övriga delen av landsbygden, där den fortfarande finnes. 2:o) Nämndens värdefulla uppgift i rättskipningen förryckes eller gives helt till spillo. Alan har på sina håll gjort gällande, att åtskilliga omständigheter i den allmänna samhällsutvecklingen verkat och måste i framtiden förväntas komma att verka en ändring i nämndens traditionella karaktär och kvalifikationer. Möjligen föreligger en sådan ändring i trakter omfattande större tätt bebyggda samhällen och orter, som utsatts för en mera vittgående industrialisering, men beträffande den egentliga landsbygden lär nämndens karaktär och kvalifikationer icke hava undergått någon avsevärd ändring. 3:o) Den starka utvidgningen av domkretsarna föranledes i många fall därav att någon av de i betänkandet omförmälda 13 medelstora städerna lagts till domkretsen. De sakkunniga hava enligt lämnat direktiv för att tjäna till jämförelse uppgjort en, av oförklarlig anledning ej i detalj beskriven, plan för domsagoindelningen, därvid de sakkunniga utgått från bibehållande i avsevärd omfattning av de nuvarande domsagorna, dock att de inom domsagorna belägna mindre och medelstora städerna tillagts domkretsen. Emellertid hava de sakkunniga härvid räknat med att sex av de medelstora städerna skulle bilda egna domsagor. Gränsen har satts vid ett invånarantal av omkring 29 000. Detta synes mig vara ett steg i rätt riktning. De sakkunniga borde, enligt min tanke, tagit steget fullt ut och gått ned till den eljest antagna gränsen mellan medelstora och mindre städer, som ligger vid ett invånarantal av omkring 17 000.
268 Om, på sätt lagrådet, med stöd av åtskilliga angående reformen avgivna yttranden tillstyrkt, den kollegiala domstolstypen, såsom den för våra förhållanden lämpligaste, kommer att bibehållas för de rena stadsjurisdiktionskretsarna, torde härav vara en naturlig följd, att dylik stadskrets icke sammanlägges med landsbygd till en domkrets. Principiellt sett torde det nämligen vara föga tilltalande att inom samma domkrets samma domstolspersonal organiseras i domstolar utav olika typer. Förslaget att i domsaga med såväl stads- som lanttingslag låta rådmannen och förste notarien tillsammans med lagmannen bilda domarekollegium för staden, lär svårligen kunna vinna bifall, ty det kan näppeligen vara tillåtligt att i staden såsom likställd domare med full domarebefogenhet använda förste notarien, som på landsbygden i regel skulle äga endast en starkt begränsad domarekompetens. Detsamma torde i tillämpliga delar gälla fiskalsrådmännen. Förklaringen till ifrågavarande egendomliga förslag torde vara att söka i ett organisatoriskt nödläge. Efter granskning av den framlagda arbetsstatistiken och efter övervägande av andra på frågan inverkande omständigheter synes det mig kunna antagas, att i de sju medelstora städer, som de sakkunniga icke upptagit såsom egna domsagor, full sysselsättning skulle finnas för en lagman, en fiskalsrådman och åtminstone en notarie med full domarekompetens, vilka tillsammans kunde bilda rådhusrätt. Sålunda bleve ock den nya organisationen på ett mera acceptabelt sätt anknuten till det nu rådande systemet. 4:o) Den otymplighet i organisatoriskt avseende, som måste bliva en följd av den allt för starka utökningen, lär i allmänhet för anordnande av en lämplig organisation medföra svårigheter, som skulle kunna undvikas, därest domkretsarna gjordes mindre. 5 :o) Vid beräkningen av den arbetsbörda, som de medelstora och de mindre städerna skulle tillföra lagmansrätterna, synes inan huvudsakligen hava tagit hänsyn till allmänna, rent siffermässiga kalkyler. Dessas värde synes mig ganska begränsat. Desto mera bör avseende fästas därå att förhållandena i städerna, det starkare pulserande samhällslivet (särskilt affärslivet) därstädes, med undantag för de minsta städerna, måste medföra många rättegångar av svårartad beskaffenhet, innebärande en avsevärd ökning av arbetsbördan, som icke vinner fullt beaktande vid rena sifferberäkningar. Om således stad (frånsett de minsta städerna) ingår i domkrets, bör denna omständighet föranleda en särskild förhöjning vid beräkning av arbetsbördan. För övrigt inverka på arbetsbördan så många omständigheter, att den icke kan tillförlitligen beräknas annorledes än individuellt för varje domkrets. Schlyterska Redan vad som anförts i de vid Schlyterska utkastet fogade »Allmänna anntkaatet. märkningar» torde vara ägnat att väcka tvivel, huruvida detta utkast kan anses utgöra någon tillförlitlig vägledning för de beslutande myndigheterna vare sig beträffande domkretsindelningen eller för beräkning av erforderliga arbetskrafter. Till de i anmärkningarna framhållna luckor i uppgifterna torde böra ytterligare påpekas, att konkursdomaregöromålen ej omnämnts. Vidare torde böra framhållas, att skiftesmålen, efter ikraftträdandet av den nya jorddelningslagstiftningen, åtminstone enligt den erfarenhet, som härstädes vunnits, tilltagit betydligt såväl i antal som i fråga om besvärlighet. I detta sammanhang må erinras om det tidsödande arbete, som lagstiftningen om fastighetsbildning i stad medför i de domsagor, där denna lag vinner tilllämpning å samhällena på landet. Beträffande rättegångsmålen lämnar en summering av kolumnerna 6 och 7 i tab. 1 ingalunda, såsom i anmärkningarna antagits, det bästa jämförelsetalet för bedömandet av domsagornas lämpliga omfång. Bland de i kolumn 8 redo-
269 visade brottmålen enligt specialförfattningar redovisas, bland andra, de s. k. automobilmålen. Domare i alla instanser torde kunna vitsorda dessa måls betydelse för arbetsbördan. I Torna och Bara domsaga hava de medfört en ökning i göromålen, som torde kunna uppskattas till minst 50 procent. De föreslagna strafföreläggandena hava mött motstånd i de avgivna yttrandena, senast i lagrådets. Vidare må anmärkas, att statistiken avser en tidrymd av endast tre år. Anledning saknas icke till antagande, att antalet mål inom vissa grupper kommer att ökas. Den utomordentliga livaktigheten hos den s. k. motorismen torde föranleda därtill, att antalet av de besvärliga automobilmålen kommer att ökas, såsom ock erfarenheten härstädes givit vid handen. Vidare är det en allmän företeelse, att handelsmålen avtagit i antal, sannolikt på grund av långsamheten i rättskipningen, som föranlett parter att använda skiljedom. Det torde icke vara osannolikt, att, med ökad snabbhet i rättskipningen, handelsmålen återvända till domstolarna. I fråga om den arbetsbesparing, som det nya rättegångssystemet förväntas Arbetsbespamedföra, tillåter jag mig anmärka: ring i följd l:o) beträffande de tvistiga civilmålen: I de avgivna yttrandena har en a v r e ormen så gott som enhällig opinion (däribland lagrådet) förordat protokollsföring av bevisning vare sig genom parts utsaga, vittnesmål eller annorledes. Kommer denna åsikt att godtagas, lär arbetsbesparingen i fråga om protokollsföring vid huvudförhandlingen bliva vida mindre än de sakkunniga synas antaga. Vid den förberedande förhandlingen skall ju protokollsföring i större utsträckning förekomma; 2:o) beträffande de viktigare brottmålen: Redan nu föreligga från åklagarna och polismyndigheterna i många fall mycket goda polisutredningar. Möjligen kommer detta förhållande under det nya systemet att bliva mera allmänt, men det torde kunna ifrågasättas, om man i denna punkt har anledning att räkna med någon större arbetsbesparing. Beträffande de s. k. polisförseelserna erinras att strafföreläggandena hava rönt starkt motstånd. Den nuvarande arbetsbördan är på många håll ganska ringa i fråga om dessa förseelser; 3:o) beträffande inskrivningsärendena: Den här förväntade besparingen beror ju på eventuella lagstiftningsåtgärder, om vilkas inverkan på arbetsbördan några säkra slutledningar svårligen kunna för närvarande dragas. Å andra sidan bör här erinras: att det nya systemet pålägger domare och kanslitjänstemän många nya plikter; att de tätare rättssammanträdena splittra arbetstiden; samt att det lagmannen ålagda chefskapet inom domstolen måste bliva ganska betungande i de stora domsagorna, särskilt om de biträdande domarnas utbildning bliver mindre tillfredsställande och oförutsedda plikter på grund härav uppstå för lagmannen. Processkommissionen framhåller med styrka de ökade krav, som den nya ordningen skulle komma att ställa på domarna. Slutligen må här erinras om processkommissionens yttrande rörande kansliet, varav synes framgå att en mängd nya göromål skulle komma att åligga kanslipersonalen såsom diariiföring, officialdelgivning, tillhandagående av allmänheten i betydligt större utsträckning än nu m. m. Visserligen torde många av dessa göromål kunna utföras av icke rättsbildade biträden, men det torde näppeligen kunna undvikas, att en stor del av dylika göromål komma att åligga notarierna, möjligen också till någon del rådmannen.
270 Beräkningen Då de grunder, varpå de sakkunniga byggt sina beräkningar av arbetsbörh t°kdeftSa ^ a n ' ä r o °tiHf rec lsställande och ledande till en alltför låg uppskattning av arer. befcshördari} måste också den på dessa grunder skedda beräkningen av erforderliga arbetskrafter bliva felaktig. I Torna och Bara domsaga ligger nu beträffande inskrivningsärendena huvudparten av arbetsbördan på de två notarierna, medan de egentliga rättskipningsmålen skötas av häradshövdingen med biträde av notarierna. Den arbetsbörda, som nu åligger denna personal i fråga om den egentliga rättskipningen, är så betydande, att någon ökning däri uppenbarligen ej kan ifrågasättas. I den sammanslagna Lunds och Torna domsaga skulle inskrivningsärendena jämte exekutiva auktioner tilldelas inskrivningsrådmannen, som förmodligen skulle äga påräkna något biträde av notarierna eller någon av dem. Denne rådman kan icke förväntas vara disponibel för den dömande verksamheten. Hela den sammanlagda arbetsbördan av rättskipningsmålen. från Lunds stad och den nuvarande domsagan skulle således bäras av lagmannen och en fiskalsrådman med biträde av tre notarier. Den ökade bördan av rättskipningsmålen från staden skulle motsvaras av en ökning av arbetskrafterna med en fiskalsrådman och en notarie. Redan den ofullständiga Schlyterska statistiken torde giva vid handen, att de sålunda beräknade arbetskrafterna äro alldeles otillräckliga, desto mera om de skola bära även den betydliga ökning av arbetsbördan, som överflyttningen av handräckningsmålen medför. Rådhusrätten i Lund utgöres av borgmästare, tre rådmän och en i rättskipningen deltagande stadsnotarie. Rådhusrättens arbetsbörda i fråga om de egentliga rättskipningsmålen skulle i den nya domsagan motsvaras av en ökning i arbetskrafterna med en fiskalsrådman och en notarie. Denna kalkyl måste anses uppenbart oriktig. I detta sammanhang torde ånyo övervägas, vilket värde såsom arbetskraft de blivande fiskalsrådmännen kunna komma att få. På Torna och Bara domsagas kansli äro nu anställda fyra icke rättsbildade biträden: en för inskrivningsväsendet, fastighetsbokföring och därmed sammanhängande göromål, två maskinskriverskor och ett biträde (tillika kommissionär) för expeditionen, mottagning av allmänheten (telefon) m. m. J a g anser alla dessa biträden fullt behövliga för att notarierna må kunna ägna sig åt det arbete, som åligger dem, och åt sin utbildning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ökade arbetsbördan från Lunds stad medföra! en ökning av skrivbiträdenas antal med allenast ett biträde. En sådan beräkning kan icke godkännas. Den låter sig icke förenas med de sakkunnigas mycket beaktansvärda uttalande om angelägenheten av att på icke rättsbildade biträden överflytta en del förhållandevis mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Vad ovan yttrats i anslutning till Lunds och Torna domsaga är säkerligen i väsentliga delar tillämpligt på många andra domsagor. De sakkunniga hava utgått från en allt för låg uppskattning av arbetsbördan och allt för stora förväntningar å det nya systemets inverkan i fråga om arbetsbesparing.
aV r
Arbetsfördelningen.
Beträffande notarierna åberopar jag vad i annat sammanhang anförts härom, "Qr a u a synpunkter synes mig riktigast, att förberedelsen i civila mål skötes av samma domare, som skall hålla huvudförhandlingen. Beträffande inskrivningsärendena i de domsagor, där inskrivningsdomare ej finnes, hava de sakkunniga föreslagit, att lagmannen borde med inskrivningsväsendet taga den befattning, att »själva avgörandet» av ärendena skulle fattas av lagmannen, som tillika skulle bära ansvaret för fastighetsbokföringen. Vad som förstås med »själva avgörandet» och huru ansvaret skulle fördelas mellan lagmannen och den tjänsteman, som jämte honom skulle taga befattning
271 med inskrivningsväsendet, synes mig ganska dunkelt. Ännu obegripligare förefaller påståendet, att lagmannens sålunda angivna befattning med inskrivningsärendena icke skulle komma att över hövan inkräkta på den tid, han bör ägna åt den egentliga domareverksamheten. Om lagmannen skall bära ansvaret för »själva avgörandet», kan han svårligen undgå att noggrant granska samtliga inskrivningsärenden. Med hänsyn till antalet dylika ärenden måste dylik granskning i en något större domsaga taga mycken tid i anspråk. J a g kan icke finna annat, än att en sådan anordning, varigenom ansvaret för hela inskrivningsväsendet huvudsakligen komme att vila på lagmannen, skulle fullständigt utesluta en lämplig fördelning av arbetsbördan. Anordningen står avgjort i strid mot de principer, vara en sådan fördelning hittills ansetts böra grundas. Det torde kunna förutsättas, att i de domsagor där rådman finnes, denne bör hava erhållit så god utbildning, att handhavandet av inskrivningsväsendet må kunna anförtros åt honom och notarierna, liksom det nu i större domsagor handhaves av biträdande domaren och notarierna. Om övervakning av inskrivningsväsendet och särskilt fastighetsbokföringen ålägges lagmannen, lär detta vara tillräckligt för bevarande av kontinuiteten och tillgodoseendet av en grundlig kännedom om fastighetsförhållandena inom domsagan, allra helst om i de större domsagorna, såsom synnerligen lämpligt är, anställes ett icke rättsbildat men erfaret biträde för fastighetsbokföringen. Målens fördelning mellan lagmannen och rådmannen torde i hög grad vara beroende av den utbildning, som rådmannen kommer att erhålla. En svagare utbildning för rådmannen måste medföra att gränsen mellan viktigare och enklare mål måste sättas lägre. Den föreslagna löneplanen för lagmans rätterna synes mig till största delen Löneförmåner, icke väl överensstämma med de sakkunnigas synnerligen beaktansvärda motivering för en god löneställning. Detta synes särskilt gälla lagmännen i de mindre domsagorna och de dömande rådmännen. Beträffande kostnadsberäkningarna i allmänhet synes mig dessa karakteriseras av en genomgående tendens att till det yttersta nedpressa utgifterna för rättegångsväsendet. Om en sådan tendens skall tillämpas i fortsättningen, torde alla förhoppningar på en god rättegångsreform vara uteslutna. I processkommissionens och de sakkunnigas betänkanden talas i olika sammanhang mycket om de ökade krav, som den nya rättegångsordningen skulle ställa på domstolarna. Ä r detta riktigt, synes den starka beskärningen av arbetskrafterna och den allmänna tendensen till nedpressning av utgifterna desto mindre kunna, försvaras. Vådan av alltför stark nedprutning framhålles ofta i ord men, då det gäller handling, synas orden hava föga värde. Då en god rättskipning lär vara ett socialt krav av första rang, kunde det förväntas att den måttstock, som på senare tider brukats i fråga om andra utgifter för sociala ändamål, också komme till användning, då det gäller rättskipningen. Såsom framgår av vad ovan anförts, kan jag icke tillstyrka, att det remitterade betänkandet lägges till grund för ombildning av vårt rättegångsväsende. Häradshövdingen
i Vemmenhögs,
Ljunits
och Herrestads
härads domsaga
(B. PETRÉN) :
Till innehållet i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar den 2 sistlidne februari avgivna yttrandet över det ifrågavarande betänkandet — frånsett däri förekommande erinran mot förslaget om skyldighet för domare att avgå från tjänsten vid 67 års ålder — finner jag mig kunna ansluta mig och hänvisar därför till samma yttrandes innehåll. Särskilt synas mig de skäl, som anförts till
272 stöd för uppfattningen, att det av de sakkunniga beräknade antalet juridiskt bildade befattningshavare för den föreslagna domstolsorganisationen upptagits alldeles för lågt, samt de erinringar, som framförts emot förslaget att till rådmän i vissa domsagor förordna personer med allenast fiskalskompetens, vara väl grundade. Ävenledes finner jag mig kunna i allo biträda de uttalanden, som i bilagda yttrande av tingshusbyggnadsskyldiga gjorts i fråga om förslaget till domkretsindelning och beträffande domstolslokaler m. m. 1 1
I berörda yttrande anföra de tingshusbyggnadsskyldiga bl. a.: Efter det a t t frågan om Vemmenhögs härads uppdelning å två domsagor gjorts till föremål för överläggningar å de ordinarie kommunalstämmorna under sistlidne december månad med de i västra delen av nämnda härad belägna socknarna, få tingshusbyggnadsskyldiga i enlighet med den enstämmiga uppfattning, som därvid å stämmorna kommit till uttryck, bestämt avstyrka förslaget a t t från den tillämnade domsagan med kansliort och tingsställe i Ystad överflytta en del av Vemmenhögs härad. En uppdelning av denuvarande häradena med deras samhörighet sedan gammalt i åtskilliga hänseenden u t i skilda domsagor synes ej böra ske utan a t t synnerligen vägande skäl tala därför, och så torde härvidlag icke vara förhållandet. E t t av tingshusbyggnadsskyldiga i Skytts härad m. fl. framställt förslag a t t överflytta Vemmenhögs härad i dess helhet till den med benämningen Skytts domsaga föreslagna domsagan synes sakna berättigande. Genom en dylik överflyttning skulle folkmängdssiffrorna komma a t t för respektive Skytts domsagan och Ljunits (eller Herrestads) domsagan utgöra cirka 78t 000 och 48 000, medan motsvarande folkmängdssiffror, i händelse Vemmenhögs härad bibehålles i sin helhet åt den senare domsagan, skulle komma a t t utgöra cirka 56 OOO och 70 00O, innebärande alltså en betydligt jämnare fördelning i folkmängdshänseende de båda domsagorna emellan. H ä r t i l l kommer, a t t i den förra domsagan ingående Trälleborgs stad efter allt a t t , döma h a r förutsättningar a t t växa u t till e t t större stadssamhälle, medan åter i den senare domsagan ingående Ystads stad med all sannolikhet saknar utsikter a t t så göra, en omständighet, som, då det gäller att, såsom nu är fallet, ordna domkretsindelningen för en l å n g tid framåt, ej är utan sin betydelse. För den händelse någon del av Vemmenhögs härad skulle emot de tingshusbyggnadsskyldigas ovan gjorda avstyrkande komma a t t överflyttas till Skytts domsaga — gällande i så fall väl n ä r m a s t de sydvästligaste socknarna, Simlinge, Södra Åby, Lilla Isie, ö s t r a Torps, Äspö och Östra Klagstorps samt möjligen även Källstorps och Lilla Bedinge socknar — har inom dessa socknar samstämmigt u t t a l a t s anslutning till a t t kansliorten för S k y t t s domsagan måtte bliva ej Malmö utan Trälleborg. Vare sig kansliorten för Skytts domsaga blir bestämd till Trälleborg eller Malmö, skulle i händelse av hela Vemmenhögs härads överflyttning till nämnda domsaga för den östligare delen av Vemmenhögs härad såsom Slimminge socken och Skurups socken med köping av samma namn m. m. inträda avsevärda olägenheter for befolkningen vid besök å domarekansli och tingsstad. Förslaget a t t i ett och samma tingslag förena staden Ystad och den kringliggande landsbygden synes tingshusbyggnadsskyldiga giva anledning till berättigad e r i n r a n . Genom anordnande av skilda tingslag inom domsagan för stadens och landsbygdens del med därav följande genomförd åtskillnad vid handläggningen och olika s a m m a n s ä t t n i n g av rätten för mål och ärenden från vardera tingslaget skulle utan tvivel för landsbygdens del vinnas större garantier för a t t dennas speciella förhållanden i rättskipningshänseende vunne vederbörligt beaktande. Även om härigenom för landsbygdens del skulle föranledas mindre täta rättssammanträden för huvudförhandlingar i rättegångar, synes tingshusbyggnadsskyldiga detta vara a t t föredraga framför en anordning, varigenom stad och landsbygd sammanföras i ett tingslag uti rättskipningshäuseende. I fråga om domstolslokaler m. im. föreslås i betänkandet — med u t g å n g s p u n k t från a t t tingslagen böra bibehållas såsom bärare av tingshusbyggnadsskyldigheten — a t t de
273 På sätt av mig uti tidigare avgivet yttrande över processkommissionens betänkande framhållits, synes mig större antal städer, än de sakkunniga räknat med, böra vid förening med kringliggande landsbygd i en domsaga däri ingå såsom eget tingslag med därav följande möjlighet att för respektive städer bibehålla kollegial juristdomstol inom desamma. Även om till förebyggande av ökade kostnader och besvär för tingsresor för allmänhetens del bitingsställen anordnas i görligaste mån, komma genom sammanslagning av domstolar ganska avsevärda olägenheter att inträda för befolkningen i den domsaga, som genom sammanslagningen mister domsagokansli inom sina gränser. För Malmöhus läns vidkommande framträder detta starkast för befolkningen i Färs härad genom detta härads uppgående i den tillämnade Ljunits (eller Herrestads) domsagan. Ehuru det givetvis erbjuder svårigheter att på grundval av det i betänkandet därför föreliggande materialet beräkna antalet erforderliga befattningshavare i de olika domsagorna, anser jag mig dock böra uttala den meningen, att för sistnämnda domsagas del — den till folkmängd och areal största i Malmöhus län enligt de sakkunnigas förslag — bör räknas med behov — utöver lagman, en inskrivningsdomare och en rådman med assessorskompetens — av ett antal av fyra notarier. Häradshövdingen i Färs härads domsaga ( F . AHLGREN) : Den rättegångsreform, vilken enligt ett offentliggjort förslag är ifrågasatt, förutsätter nästan med nödvändighet så stora domsagor, att i händelse av en dylik reforms genomförande Färs härads domsaga lämpligen icke kan såsom sådan bibehållas. Icke dess mindre hava häradsborna motsatt sig varje häradets sammanslagning med annan domkrets, och det finnes anledning förmoda att även på andra håll motstånd kommer att resas mot ändringar i domsagoindelningen. E t t dylikt motstånd är icke alltid att anse som ett utslag av allenast en oberättigad hänsyn till hemorten, utan kan fastmera vara grundat på vägande skäl, i vilket avseende jag hänvisar till det bifogade yttrandet av de tingshusbyggnadsskyldiga. J a g vill i detta sammanhang erinra, att det är regel att å domiarekansliet allmänheten erhåller kostnadsfri rättshjälp både i inskrivningsärenden och åtskilliga andra sina angelägenheter, och att det vid en utökning av domsagorna kan befaras att denna förmån minskas i betydelse eller alldeles försvinner. Beträffande lagfarts- och inteckningsärenden synes för närvarande någon sakkunskap annorstädes än i domarekanslierna icke finnas. Även om domsagornas bibehållande i befintligt skick skulle försvåra en välbehövlig rättegångsreform, lär det bliva omöjligt att alldeles bortse från en bestämt uttalad folkmening. Rättegångsväsendet kan ombildas utan någon större rubbning i doiugägoindelningen, men ombildningen måste då naturligtvis ske efter väsentligen andra och mera begränsade linjer än de hittills angivna. Därest en sammanslagning skall ske med annan domkrets, är det förvåekonomiska uppgörelser, som genom den ändrade domkretsindelningen bliva erforderliga tingshusbyggnadsskyldiga emellan, skola äga rum emellan vederbörande i orterna utan ingripande från statsmakternas sida, liksom vid nu skeende tingslagsregleringar är fallet. F ö r u t s a t t a t t tingshusbyggnadsskyldigheten befinnes alltjämt böra åvila de särskilda tingslagen och ej, såsom mest följdriktigt vore, överflyttas å staten, torde uppgörelser av ovanberört slag tingshusbyggnadsskyldiga emellan — ej minst i de fall där städer komma a t t tillföras hittillsvarande lantdomsagor — ofta nog komma a t t visa sig svåra a t t ernå samt erbjuda vida större vanskligheter a t t få till 3tånd ä n vid hittillsvarande tingslagsregleringar. Vid övervägande av hithörande förhållanden hava tingshusbyggnadsskyldiga ock förts till den uppfattningen, a t t vissa reglerande bestämmelser i nu förevarande hänseende skola befinnas vara av behovet påkallade.
274 nansvärt, att Färs härad icke ansetts skola förenas med Frosta härad såsom tillförene varit fallet. Förhållandena i dessa båda härad äro ganska likartade och inbjuda till deras sammanförande i en jurisdiktion. Med Ystad torde befolkningen i Färs härad hava ringa beröring, varemot de norra, starkt befolkade delarna av häradet stå i livlig förbindelse med det betydande samhället Hörby och angränsande orter i Frosta härad. I någon mån får härvid beaktas, huruvida kansli och tingsställe skola förläggas till Hörby eller till en sådan utkant av orten som Eslöv. Beträffande organisationen av de föreslagna lagmansrätterna är det svårt att avgiva något bestämt yttrande, innan göromålens mängd och beskaffenhet bliva närmare kända än nu är fallet. Det framgår emellertid, att lagmännen inom ett flertal domsagor icke skola skiljas från befattningen med inskrivningsärendena. För min del vill jag med den största bestämdhet framhålla, att något värdefullara arbete i rättskipningens tjänst icke kan fullgöras av en lagman, som tillika är inskrivningsdomare. Inskrivningsärendena hava med tiden blivit alltmera invecklade och kräva mera tid och omsorg än man i allmänhet synes begripa. Vid de nuvarande häradsrätterna torde oftast inskrivningsärendena, utfärdandet av gravationsbevis och andra expeditionsgöromål utgöra huvudparten av arbetsbördan samt i förening med uppsättandet av domboken så belasta häradshövdingen, att han får skriva utslag under den alltför ringa tid, han kan stjäla undan från göromålen i övrigt. En ändring härutinnan är oundgängligen nödvändig, om lagmannen skall kunna motsvara de krav, en ny rättegångsordning måste framställa. Då behandlingen av en mängd mål synes komma att påvila andra än lagmannen, måste arbetskrafterna med noggrannhet utmätas och en ny beräkning av dem i sinom tid verkställas. Det är enligt min uppfattning icke rådligt att göra inskrivningsdomarebefattningarna till sluttjänster, ty det kan befaras att de i sådant fall bliva besatta av personer med svag kompetens och ringa intresse för arbetet. För domareutbildningen är det så väl sörjt under nuvarande förhållanden, att varje ändring måste innebära en försämring. Det kan dock icke nekas att för det närvarande den rättssökande allmänheten kan sägas i viss mån få släppa till skinnet, ehuru betydligt mindre än det antages. Emellertid är det väl oundgängligt, att under en ny rättegångsordning utbildningens gång måste bliva en annan. I betänkandet har utarbetats ett kanske sinnrikt, men i varje fall icke särdeles enkelt system i syfte att förhjälpa aspiranterna till insikt och erfarenhet. Det är att hoppas, att den för aspiranterna föreslagna cirkulationen kan bringas att exakt fungera, men alldeles säkert är detta icke. För min del misstänker jag, att den föreslagna första tjänstgöringen under omkring ett år i hovrättens kansli icke kommer att hava den uppfostrande betydelse, som i betänkandet tillerkännes den. Visserligen kommer därunder aspiranten, om han med vaken blick följer arbetet, att kunna inhämta åtskilligt, men även om i betraktande tages det antagligen föga värdefulla biträde, han anses böra lämna hovrättens ledamöter, torde ändock hans sysselsättning bliva mindervärdig i jämförelse med hans föregående verksamhet hos lagmansrätten, där ju förste notarien i icke ringa omfattning skall utöva domareverksamhet. Höjdpunkten under ifrågavarande hovrättstjänstgöring skulle bliva utförande av ett eller annat enklare åtal, men i övrigt lära aspiranterna huvudsakligen komma att ersätta de nuvarande hovrättsnotarierna, vilkas tjänster hittills icke ansetts vara särskilt meriterande för vidare befordran. Likväl föreställer man sig i betänkandet att denna första hovrättstjänstgöring skall bringa aspiranten till en alldeles särskild mognad och sätta honom i stånd att mottaga uppdrag, för vilka han dittills ansetts sakna förutsättningar. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en ostörd tjänstgöring vid lagmansrätten skulle vara mera givande. En kortare tids hov-
275 rättstjänst på detta stadium av aspirantens utbildning kunde däremot vara välgrundad i ändamål att bibringa honom insikt i rättegångsförfarandet hos hovrätten. Därest det kommer att finnas rådmän med olika kompetens, böra även olika benämningar å dessa tjänster införas. Häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga (G. LINDSTEDT) : Utgångspunkten för all arbetsorganisation, vare sig den gäller statsförvaltningen eller annan verksamhet, är arbetets art och omfång. Av dem bero arbetskrafternas antal och kvalifikationer. För vinnande av organisationens ändamål måste tillses, att varje särskild arbetsuppgift bliver utförd av person eller myndighet, som besitter just de för den uppgiften erforderliga förutsättningar, men samtidigt även att varje arbetskraft ägnas allenast åt uppgifter, som svara mot dess kvalifikationer. Visserligen kunna praktiska och ekonomiska skäl föranleda jämkning i tillgodoseendet av dessa båda synpunkter, men principiellt sett böra avvikelser från dem icke ske. Huru långt organisationen inom statens olika verksamhetsgrenar i dylik riktning genomföres, torde ofta vara en ekonomisk fråga. J u viktigare för samhället den verksamhet är vars organisation är i fråga, dess mer måste emellertid de ekonomiska synpunkterna träda i bakgrunden. E t t sådant principiellt undanskjutande av de ekonomiska synpunkterna måste uppenbarligen krävas vid den nu ifrågasatta omorganisationen av rättegångsväsendet. Under det arten av den organisation, som för mindre betydande grenar av statsverksamheten genomföres, kan bliva beroende av vad statsmakterna för tillfället anse sig kunna eller vilja offra för verksamhetens ändamål, torde den verksamhetsgren, varom här är fråga, rättskipningen, vara av den vikt för samhället i dess helhet, att intet berättigat krav på dess ändamålsenliga ordnande får av sparsamhetsskäl eftersättas. De arbetsuppgifter rättskipningen innefattar skola till såväl art som omfång vara givna genom utformandet av den rättegångsordning, som anses önskvärd, och efter dem skall organisationen därefter rättas. För organisationens genomförande kräves följaktligen en uppdelning av arbetet efter kvalifikativa grunder och ett beräknande av omfånget av arbetsuppgifterna inom varje grupp. Även om härvid uppdelningens syfte i stort sett bliver att söka såvitt möjligt minska behovet av mycket kvalificerade arbetskrafter och undvika användandet av överkvalificerad arbetskraft, måste följaktligen noga tillses, att icke genom tillgodoseendet härav den bestämda rättegångsordningen rubbas. Den domstolssammansättning och de kvalifikationer hos personalen, ärendenas handläggning fordrar, ävensom det antal domkretsar, som för bekväm tillgång till domstolarna erfordras, skola vidmakthållas, även om rättskipningen därigenom fördyras* Det torde jämväl vara klart, att någon väsentlig jämkning därutinnan ej heller bör ske av andra skäl, såsom exempelvis att domareaspiranternas utbildning därigenom underlättas. _ I överensstämmelse med här ovan angivna synpunkter har processkommissionen vid uppgörande av sitt förslag otvivelaktigt haft rättskipningens ändamålsenlighet främst för ögonen och jämväl följdriktigt på grundval av en arbetsuppdelning först utrett, vilka olika slag av domstolar, domare, åklagare och tjänstemän, de olika arbetsuppgifterna kräva. Utredningens resultat har dock av ekonomiska skäl jämkats och kommissionens förslag allt för mycket påverkats av önskemålet att nedbringa kostnaderna för den nya rättegångsordningen. Då emellertid förslaget i denna del är utgångspunkten för den ekonomiska utredning, varom här ensamt är fråga, torde detsamma i detta sammanhang ej böra föranleda annat yttrande än att de årliga kostnaderna för det föreslagna rättegångsväsendet i dess helhet, sådana dessa kostnader av de sakkunniga beräknats, icke synas så betungande för det allmänna, att de ekonomiska synpunk-
276 terna bort givas det inflytande på den föreslagna rättegångsreformen, som de faktiskt fått. Vad nu sagts om processkommissionens förslag äger giltighet även i fråga om de sakkunnigas till den del, detsamma utgått från den rättegångsordning, byggd på de grunder, kommissionen framlagt. De sakkunniga hava emellertid i åtskilliga fall avvikit från kommissionens förslag. Då så skett, hava de principer, som enligt vad ovan anförts ensamma bort ligga till grund för rättegångsordningens gestaltning, i de sakkunnigas motivering så gott som helt uteslutits. Deras förslag hava i stället väsentligen grundats på hänsyn till domareutbildningen och önskemålet att nedbringa kostnaderna för rättskipningen, synpunkter, vilka visserligen i och för sig äro beaktansvärda, men dock bort komma i betraktande först i andra hand och i den mån de icke föranleda avsteg från vad en ändamålsenlig rättegångsordning kräver. För de sakkunniga har tillgodoseendet av nämnda synpunkter, av vilka hänsynen till domareutbildningen dominerat utredningen, blivit det allt annat undanskjutande målet, och de hava av dem förletts till högst betydande jämkningar särskilt i den av processkommissionen föreslagna arbetsfördelningen mellan de olika slagen av underdomstolar och domare samt i ämbets- och tjänstemännens av rättegångsordningens ändamålsenlighet eljest påkallade ställning och kvalifikationer. Då de sakkunniga sålunda, i motsats till kommissionen, grundat sina förslag på en oriktig tankegång, hava förslagen, i vad de innefatta ändring i kommissionens, helt naturligt i många fall kommit att framstå som uppenbara försämringar. Domareutbildningen och kostnaderna skola beaktas inom ramen av vad en god rättegångsordning medger, och icke tvärtom. Arbetets fördelning efter kvalitativa grunder måste, på sätt ovan anförts, utgöra utgångspunkten för domstolsväsendets organisation. Vad då först angår arbetet vid underrätterna, torde man i stort sett kunna hänföra de vid en domsaga förekommande målen och ärendena till tre kvalitativt väsentligt skilda grupper. Till den första gruppen höra inskrivnings- m. fl. ärenden, där fråga icke är om ett bedömande av rättsförhållandet mellan två eller flera parter, utan handläggningen är inskränkt till en rent formell granskning av förutsättningarna för den åtgärd, som inkommen ansökan avser och som enligt gällande lagar och författningar för närvarande ankommer på domstol. Till den andra gruppen höra sådana mål och ärenden, vilkas handläggning väl innefattar ett fastställande genom dom eller utslag av två eller flera parters inbördes rättsförhållande, men där rättsfrågan ej är föremål för tvist och något egentligt bedömande av densamma därför ej heller erfordras, såsom exempelvis erkända krav och tredskomål samt medgivna konkursansökningar och omyndighetsförklaringar m. m. Vidare torde böra hit hänföras sådana erkända smärre brottmål, där straff mätningen ej kräver särskilda kvalifikationer. Till den tredje gruppen slutligen höra väsentligen mål, som kräva ett avgörande av tvistande parters inbördes rätt, samt Sådana brottmål, där fråga är om den tilltalade är skyldig eller ej, eller ock brottet eller förseelsen är av beskaffenhet, att det straff, om vars utmätande är fråga, är avsett att för den skyldige innebära ett mera kännbart lidande. Vissa mål avseende rättsförhållande mellan parter, såsom äktenskapsmål, äro av den natur, att de måste behandlas som tvistiga, även om de vid domstolen företrädda parterna äro ense om rättsförhållandets gestaltning. Av sådant slag äro även vissa ärenden, exempelvis sådana, som angå dödförklaring, försäljning eller inteckning av omyndiges fastighet och dylikt, ävensom andra sådana mål och ärenden, där med hänsyn till tredje mans rätt domstolen har att sörja för fullständig utredning, även om tvist icke föreligger. Av dessa mål och ärenden torde en del, såsom äktenskapsmålen, böra hänföras till den tredje gruppen,
277 under det andra, där tredje mannens intresse iakttages genom en huvudsakligen formell granskning, böra hänföras till den andra gruppen. Vidare kunde möjligen ifrågasättas att från tredje gruppen avskilja vissa i 23 § domsagostadgan omförmälda mindre viktiga mål och ärenden, vilka knappast kunna anses kräva lika kvalificerad domstol som de övriga utan närmast äro att jämställa med den andra gruppen. Vare sig man emellertid vid grupperingen av mål och ärenden efter kvalitativa grunder hänför det ena eller andra slaget av arbete till den ena eller andra gruppen, torde dock uppdelningen för den föreliggande frågans bedömande giva två viktiga resultat, nämligen för det första att en stor grupp av de på underdomstolarna nu ankommande arbetsuppgifter över huvud taget icke alls är av beskaffenhet att kräva vare sig domstols eller domares prövning, och för det andra, att vissa mål och ärenden visserligen kräva ett fastställande genom dom eller utslag, men med hänsyn till sin enkla beskaffenhet och den huvudsakligen formella prövning, de kräva, bliva tillgodosedda genom handläggning av domstol med väsentligt mindre kvalifikationer än som erfordras för övriga domstolsmål. Uppenbarligen har processkommissionen utgått från en liknande tankegång, då den i princip föreslagit arbetets fördelning mellan tre med avseende å kvalifikationerna olika slag av ämbetsmän, inskrivningsdomare, rådmän och lagmän, av vilka de förstnämnda skulle handhava inskrivningsärendena, rådmännen den dömande verksamheten i bagatellmål och lagmännen den dömande verksamheten i viktigare mål. Mot denna anordning är sålunda i och för sig intet att erinra. Men kommissionen synes icke hava tagit steget fullt ut. Den första gruppen av mål och ärenden, som skulle ankomma på inskrivningsdomaren, kräver ej handläggning av domare, utan allenast av tjänsteman med juridisk utbildning. Denne bör sålunda rätteligen icke ens benämnas domare, än mindre lär han, såsom kommissionen föreslagit, i sin tjänsteutövning böra fungera som lagmansrätt. Även om kommissionens förslag i denna del förklaras av en naturlig önskan att ej göra en blivande processreform beroende av allt för många ändringar i andra lagar och författningar, giver dock förslaget i denna del lätt anledning till felbedömning av de erforderliga kvalifikationerna hos denne tjänsteman. E t t konsekvent fullföljande av den tankegång, som legat till grund för arbetsfördelningen, synes vidare jämväl hava bort medföra ett mindre omständligt domstolsförfarande vid handläggning av de enligt ovan till andra gruppen hänförliga mål och ärenden. Då enligt processkommissionens förslag de till tredje gruppen hörande målen, vilka otvivelaktigt kräva verklig domstolsbehandling, skulle handläggas å olika, ej såsom nu på förhand för året bestämda dagar, synes obehövligt att belasta processen med en för den andra gruppen alltför tyngande och säkerligen överkvalificerad domstolsbehandling med domare och nämnd. De till sistnämnda grupp hörande mål och ärenden torde utan tvekan kunna anförtros en ensam juristdomares handläggning eller möjligen, därest en uppdelning, på sätt ovan ifrågasatts, enligt 23 § domsagostadgan gores, åt en domstol med enklare sammansättning än den för de svårare målen avsedda lagmans rätten. En fördelning efter kvalitativa grunder av arbetet vid underrätterna torde följaktligen giva till resultat, att för den dömande verksamheten vid underrätterna krävas dels domstolar, bestående av domare och nämnd, respektive, där i vissa städer kollegial juristdomstol erfordras, lagman och assessorer, dels ock enmansdomstolar, bestående av en jurist (rådman), (eventuellt med två eller tre nämndemän), men att för den icke dömande verksamheten, i huvudsak inskrivningsväsendet, icke kräves domstol utan allenast juridiskt bildade tjänstemän. Gentemot kommissionens förslag till arbetsfördelning synes sålunda från eko19—291186
278 nomisk synpunkt kunna erinras, att för den tjänsteman, som är avsedd att handhava inskrivnings väsen det, icke kräves domarkvalifikationer och att nämndemän vid handläggning av bagatellmål icke synas ovillkorligen erforderliga. Denna sålunda gjorda erinran gäller jämväl de sakkunnigas förslag, till den del detsamma överensstämmer med kommissionens. De sakkunniga, som ej synas tillräckligt beaktat den ifrågavarande arbetsfördelningens betydelse, hava emellertid icke helt fullföljt kommissionens förslag. P å sätt framhållits i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna underdåniga yttrandet över sakkunnigförslaget är det anmärkningsvärt, att de sakkunniga ansett önskligt att i möjligaste mån begränsa antalet inskrivningsdomare och i ej mindre än 40 domsagor tänkt sig ansvaret för inskrivningsväsendet bibehållet hos den domare, på vilkens handläggning de viktigare rättegångsmålen skulle ankomma. Av det föregående torde dock framgå, att ett avskiljande av inskrivningsärendena från de egentliga domaregöromålen är både den naturligaste och lättast verkställbara arbetsfördelningen, vilken för övrigt måste te sig så mycket mera önskvärd, som därigenom undvikes såväl åtskillig kostnad som den skada för domaretjänstens anseende och domarens utbildning, som sammanförandet av detta tidsödande registreringsarbete med den dömande verksamheten är ägnat att medföra. På sätt jämväl föreningen i denna del anfört, är det av långt större vikt, att inskrivningsärendena skiljas från den egentliga domareverksamheten än att särskild befattning inrättas för behandling av de s. k. bagatellmålen. Principiellt sett bör sålunda tjänsteman för inskrivningsärenden finnas vid varje lagmansrätt, även om i vissa enstaka fall, på sätt processkommissionen tänkt sig, undantag från regeln kunna erfordras, och nämnde tjänsteman även anförtros vissa andra arbetsuppgifter. Även om en allt för långt genomförd arbetsfördelning lätt kan leda till överorganisation och förrycka organisationens värde, torde dock ytterligare en fördelning av arbetet vid underrätterna framstå som naturlig och ändamålsenlig. Inom en var av de tre huvudgrupperna av mål och ärenden, som ankomma på underrätternas handläggning, är arbetet kvalitativt i stort sett av tre slag. Det består av dels handläggning och prövning, dels formell förberedelse, protokollsföring och vissa därmed i samband stående kungörelse-, stämnings- m. fl. dylika åtgärder, ävensom utfärdandet av bevis, dels ock rena expeditionsgöromål, såsom handlingars in- och utlämnande, diarieföring och dylikt, ävensom skrivarbete. Även denna gruppering av arbetet är otvivelaktigt av den betydelse, att den påkallar olika slags kvalifikationer hos dem, som hava att utföra de olika arbetsuppgifterna. På inskrivningstjänstemannen, rådmannen och lagmannen torde handläggningen och prövningen böra ankomma. Förberedande åtgärder, protokollsföring och dylikt böra åvila hos dem anställda sekreterare, och för expeditionsgöromålen torde i huvudsak icke rättsbildad personal böra vara anställd. På sätt kommissionen föreslagit böra sålunda vid lagmansrätten finnas anställda, förutom de tre nämnda ämbetsmännen, sekreterare till erforderligt antal och icke rättsbildade biträden. Även med avseende å förhållandet mellan dessa ämbets- och tjänstemän bör uppenbarligen arbetsfördelningens syfte, att varje arbetsuppgift så vitt möjligt anförtros därtill kompetent person och att överkvalificerad arbetskraft icke anlitas, vinna beaktande, och följaktligen den mera kvalificerade ämbetsmannen vara befriad från de mindre krävande arbetsuppgifterna inom hans verksamhetsgren och dessa anförtros åt den mindre kvalificerade tjänstemannen. Visserligen lär en så långt gående arbetsfördelning icke kunna genomföras vid alla lagmansrätter. I en del fall torde det knappast kunna undvikas, att inskrivningsdomaren och rådmannen måste taga befattning även med protokollsföringen och dylikt. Principiellt torde däremot vid samtliga underrätter kunna iakttagas, dels att handläggning och besluten
279 förbehållas den ämbetsman, som med hänsyn till sina kvalifikationer avsetts därför, och dels att lagmannen i varje fall befrias från det närmaste ansvaret för allt annat arbete än handläggningen och avgörandet i de mål och ärenden, som ovan hänförts till tredje gruppen. Den här angivna arbetsfördelningen har ingått i processkommissionens förslag, enligt vilket sekreterare för protokollstjänstgöringen skola finnas anställda vid varje lagmansrätt. Den har däremot icke upprätthållits i de sakkunnigas förslag. Visserligen skulle sekreterare vara anställda vid lagmansrätterna under namn av förste och andre notarier, men deras göromål skulle icke motsvara sekreterarnas. Med frångående av arbetsfördelningens ändamål hava de sakkunniga låtit kravet på arbetskrafter av viss typ åsidosättas för tillgodoseende av önskemålet att utbilda domare vid underrätterna. I sådant syfte har föreslagits, att notarierna vid sidan av sina sekreterareuppgifter jämväl skulle få sig anförtrodda en del av den rätteligen på rådmännen och lagmännen ankommande dömande verksamheten. Att de sakkunnigas förslag i denna del icke kan motiveras med behovet att åstadkomma lättnad i domarnas arbetsbörda, torde framgå av det föregående. Visserligen torde en sådan lättnad, på sätt av det följande framgår, vara synnerligen behövlig. Men är det riktigt, att en lagmans respektive rådmans kompetens kräves för den dömande verksamheten, bör kravet härpå i rättssäkerhetens intresse upprätthållas. Lättnad i arbetsbördan bör i normala fall ej bliva behövlig, om domarnas antal rätteligen avväges. Skulle tillfällig arbetsanhopning kräva lättnad för domaren, lär arbetshjälpen i regel böra beredas genom förordnande av annan med domares kompetens och ej genom ett stadigvarande överflyttande av domaregöromål på icke kvalificerad arbetskraft. Vore det emellertid, såsom de sakkunniga ansett, från utbildningssynpunkt nödvändigt, att domareaspiranterna, notarierna, finge sig vissa domareuppgifter tilldelade, kunde väl någon jämkning i den här ovan angivna principen anses berättigad. I vad mån så är förhållandet torde framgå av det följande. Att enbart av sparsamhetsskäl, för att minska behovet av domare, överflytta en del av den dömande verksamheten på icke utbildad personal, torde på sätt ovan anförts icke böra ifrågakomma. Av den ovan lämnade redogörelsen för grunderna för arbetsfördelningen och dess betydelse för frågan om domstolarnas sammansättning och domstolspersonalens kvalifikationer torde framgå, att de jämkningar i domsagoarbetets kvalitativa uppdelning, de sakkunnigas förslag innebär, icke böra vinna godkännande. Jämväl med avseende å domarepersonalens ställning hava de sakkunniga, av hänsyn huvudsakligen till domareutbildningen, ansett sig böra frångå processkommissionens förslag. Allt det arbete, för vilket ovan redogjorts, är otvivelaktigt ordinarie arbete, vars såväl art som myckenhet kan ganska noggrant på förhand beräknas. Till den del, som dylikt ordinarie arbete är att hänföra till dömande verksamhet, synes uppenbart, att för dess utförande skola finnas ordinarie domare till erforderligt antal. Lagmansrätternas domarekår måste, på sätt grundlagen förutsätter, vara ordinarie ämbetsmän med fullmakt. Att denna princip upprätthålles vid genomförandet av ny rättegångsordning, synes så mycket viktigare som det synnerligen berättigade klandret mot det nuvarande vikariatsystemet vid våra underdomstolar och hovrätter i huvudsak grundats därå. Processkommissionen har också helt naturligt utgått ifrån att samtliga de domare, som för den dömande verksamheten erfordras, skola hava fullmakt på sina ämbeten och har till och med ansett sig böra särskilt utsäga, att till vikarie för lagman eller ordförande på avdelning i hovrätt endast må förordnas ordinarie innehavare av domareämbete. De sakkunniga däremot hava så litet beaktat den ifrågavarande principen, att de föreslagit, icke blott att en extra ordinarie tjänsteman skulle
280 ingå som ordinarie ledamot å division i hovrätt, utan även att den ena av de ordinarie domarna vid underrätterna, rådmannen, icke skulle vara ordinarie tjänsteman utan förordnas på viss kortare tid. Betydelsen härav ökas därigenom, att de sakkunniga uppenbarligen tänkt sig, att en mycket stor del av de ovan till den tredje arbetsgruppen hänförda mål och ärenden skulle handläggas av rådmän. Dessutom skulle till lagmannens vikarie i regel denne tillförordnade rådman och i vissa fall till och med förste notarien förordnas. Det synes icke vara något tvivel om att dessa avsteg från en av de viktigaste grundsatserna för processkommissionens förslag måste betecknas såsom synnerligen olyckliga. Att vid tillfälligt förfall för ordinarie domare vikarie måste förordnas är uppenbart, men frånsett att hinder icke torde möta, att jämväl vikarien i regel är ordinarie domare eller åtminstone ordinarie tjänsteman, torde det väl dock vara ett stort steg från denna ringa avvikelse från den utomordentligt viktiga principen om domarkårens oavsättlighet till att göra undantaget till regel. Förslaget i denna del kan säkerligen icke försvaras med den av de sakkunniga åberopade hänsynen till domarutbildningens ändamålsenliga ordnande. Huru betänkligt detsamma i själva verket är, framgår med beklämmande tydlighet av följande av de sakkunniga gjorda uttalande: »För övrigt må beaktas, att kravet på domarnas oavsättlighet ursprungligen tillkommit närmast för att skydda domarna mot obehörig påtryckning från regeringsmaktens sida. Det lär emellertid näppeligen behöva befaras, att regeringsmakten någonsin skulle komma att anse sig ha några speciella intressen att bevaka i de mera enkla tviste- och brottmål, som det skulle tillkomma rådmannen att handlägga.» (!) I nu berörda delar synes sålunda de sakkunnigas förslag icke böra vinna bifall utan varje domare som erfordras för det ordinarie domarearbetet vara utnämnd av Kungl. Maj:t medelst fullmakt. Vad härefter angår den övriga personalens ställning, synes delade meningar icke råda därom, att den icke rättsbildade kanslipersonalen bör hava fast anställning. Likaså råder enighet därom, att inskrivningsärendena böra handläggas av ordinarie tjänsteman. Vad däremot övriga befattningar av sekreteraretyp angår, har processkommissionen föreslagit, att de skola vara ordinarie tjänster, under det de sakkunniga ansett hänsynen till utbildningen såväl av domareaspiranter som av blivande åklagare, advokater och förvaltningstjänstemän kräva, att desamma anordnas som extra ordinarie notarietjänster. Beträffande såväl inskrivningsdomare- som notariebefattningarna gäller, att skälen för deras anordnande som ordinarie tjänster icke kunna sägas vara lika starka som de, vilka kräva oavsättlighet för den egentliga domarkåren. En jämkning i principen, ordinarie tjänstemän för ordinarie arbete, synes här möjlig, om viktiga skäl tala därför. Att det från utbildningssynpunkt skulle vara förenat med fördelar att här göra undantag, torde heller icke kunna förnekas. Men undantagen torde icke böra sträcka sig längre än till de arbetskrafter, som erfordras för biträde vid inskrivningsärenden och bagatellmål. Med hänsyn till de kvalifikationer, som krävas av den sekreterare som avses som biträde åt lagmannen, och då denna tjänstgöring dessutom torde giva full sysselsättning, synes i varje fall en ordinarie sekreteraresyssla böra finnas vid varje lagmansrätt. Dessutom torde en del av de göromål, som förekomma vid domsagornas kansli, vara av beskaffenhet att de rätteligen böra handhavas av en innehavare av ordinarie syssla. Bland annat torde ansvaret för expeditionen, diarieföringen, uppbörden och stämpelredovisningen böra åvila annan ordinarie tjänsteman än dem, som handhava inskrivningsväsendet och den dömande verksamheten. Vad särskilt diarieföreningen angår, torde vara nödvändigt att införa fullständiga diarier vid underdomstolarna rörande alla dit inkommande handlingar
281 och utgående expeditioner. Det måste säkerligen betecknas såsom synnerligen anmärkningsvärt, att hitintills föreskrift om diariers förande vid underrätterna icke lämnats annat än i vissa särskilda fall. Så viktiga handlingar, som dagligen ingivas vid härads- och rådhusrätternas kansli, synas ovillkorligen kräva anteckning om handlingens art, ingivaren, dagen för ingivandet, begärd åtgärd, tilläventyrs inbetalt stämpelbelopp m. m. Den gamla fiktionen, att handlingarna ingivas vid tingen och där protokollsföras, torde ej längre kunna upprätthållas. Det torde även böra framhållas, att det på en registrator i allmänhet ankommande arbete, som förekommer vid en medelstor domsagas kansli, enligt erfarenhet, vunnen vid Frosta och Eslövs domsaga, där fullständiga diarier förts sedan år 1924, är i förening med uppbörden och handhavandet av expeditionen tillräcklig sysselsättning för en person. Av vad här ovan anförts torde sålunda framgå, att vid varje domsaga böra finnas, fast anställda, lagman, inskrivningsdomare och kanslibiträden samt i flertalet domsagor därjämte rådman och sekreterare (notarie, registrator). Dessutom bör i alla domsagor finnas en eller flera avlönade e. o. notarier. Till den härför åberopade motiveringen synes allenast ytterligare böra tilläggas, att det väl knappast kan anses lämpligt och ändamålsenligt i och för sig, att, såsom de sakkunniga tänkt sig, enbart för den dömande verksamheten vid en och samma domstol skulle kunna finnas icke mindre än sex olika slag av domare: förste lagman, lagman, rådmän med assessorskompetens, rådmän med fiskalskompetens, inskrivningsrådmän och notarier med begränsad domarekompetens. Ej heller synes häradshövdingeföreningens förslag från denna synpunkt lämpligt, enligt vilket ytterligare skulle tillkomma en sjunde typ av domare, fast anställda rådmän. Förslagen i denna del torde böra anses som utslag av den överdrift, till vilken man förletts av ivern att väl sörja för dömareutbildningens ordnande. Enligt sakens natur bliver den ovan angivna arbetsfördelningen vid underrätterna även bestämmande för domkretsindelningen. Domsagorna måste givas den storlek, att det sammanlagda arbetet inom dem bliver tillräckligt för att den föreslagna fördelningen av arbetet i tre grupper skall kunna genomföras. Rent teoretiskt kunde, på sätt jämväl i vissa andra länder skett, arbetet för en var av de tre huvudgrupperna ordnas fullt fristående och varje grupp omhänderhavas av sin särskilda myndighet, vars territoriella verksamhetsområde icke behövde sammanfalla med de övrigas. Såväl av historiska som av praktiska och ekonomiska skäl torde dock vara riktigast, att samtliga arbetsgrupperna samlas under lagmansrätten. Helt naturligt kommer då domkretsindelningen att lämpas efter den dyrare arbetskraftens, lagmannens, arbetsbörda. Bortsett från de fall då kommunikationsförhållanden lägga hinder i vägen för en från denna synpunkt eljest lämplig domsagoindelning, bör sålunda varje domsaga vara minst så stor, att de egentliga domaregöromålen inom densamma giver vederbörande lagman full arbetsbörda. Å andra sidan måste dock även tillses, att lagmannens arbetsbörda ej bliver för stor. En granskning från nämnda synpunkt av de sakkunnigas betänkande synes giva vid handen, att de sakkunniga varit allt för angelägna om att tillse, att arbetsbördan ej bliver för ringa. Denna huvudsakligen rent ekonomiska synpunkt har fått spela en så dominerande roll, att tvivel knappast torde föreligga därom, att ett stort antal av de tilltänkta domsagorna kommit att bliva allt för stora, i förhållande till de beräknade arbetskrafterna. Under det att inskrivningsdomarnas och rådmännens arbetsbörda, där den skulle bliva något för stort tillmätt, kan utan allvarlig våda för rättssäkerheten, åtminstone i någon mån, jämkas genom tillfälligt tillskott av extra arbetskraft, torde denna utväg däremot icke böra få tillgripas i fråga om lagmannens, därest man icke vill äventyra en stor del av de fördelar, som äro avsedda att
282 vinnas genom den av processkommissionen föreslagna rättegångsordningen. Vådan av att lagmannens arbetsbörda bliver för stor torde härutinnan vara vida större än den, som kan förväntas av en för ringa sådan. Domkretsindelningen synes därför böra grundas på ett så noggrant bedömande som möjligt av det antal mål och ärenden av hithörande slag, som lagmannen rimligen kan förväntas medhinna under förutsättning av en någorlunda jämnt fördelad tillströmning av mål och ärenden, och därjämte så genomföras, att lagmannen om möjligt medhinner alla i domsagan förekommande mål, som enligt grupperingen efter kvalitativa grunder rätteligen borde ankomma på den mera kvalificerade domstolen. Vilken den utgångspunkt för beräkningen är, varpå de sakkunniga grundat sitt förslag i denna del, synes icke fullt klart. Ä ena sidan hava de återgivit processkommissionens beräkningar, enligt vilka på lagmannen i allmänhet skulle ankomma att avgöra 3 mål i veckan under 43 arbetsveckor eller sålunda omkring 130 mål om året, och härtill fogat den reflexionen, att denna siffra möjligen finge anses för hög. Ä andra sidan hava de med ledning av tillgänglig statistik dels för varje domsaga angivit antalet mål av olika slag avgjorda år 1926 och dels för samtliga häradsrätter och rådhusrätter anfört antalet mål i medeltal för åren 1923—1926. Närmast vill det emellertid synas, som hade de sakkunnigas domkretsindelning grundats på 1926 års statistik, och att döma av det nämnda uttalandet om processkommissionens beräkning torde få antagas, att de ansett denna statistik visa, att i medeltal omkring 120 mål och ärenden skulle ankomma på lagmannen i de föreslagna nya domsagorna. De av de sakkunniga för varje särskild domsaga angivna siffrorna synas giva vid handen, att nämnda tal i stort sett motsvarar medeltalet vid varje domsaga av där förekommande tvistiga civila mål och brottmål, vilka handlagts vid mer än ett rättegångstillfälle. Vid domsagorna förekomma emellertid även tvistiga civila mål och brottmål, vilka handlagts allenast vid ett rättegångstillfälle. A t t döma av de för varje domsaga anförda siffrorna vill det synas, som skulle detta medeltal vara lika stort som medeltalet av de vid två eller flera rättegångstillfällen handlagda tvistiga målen. Vidare äro enligt vad de sakkunniga anföra 10 % av brottmål enligt specialförfattningarna av beskaffenhet att kräva handläggning vid två eller flera rättegångstillfällen. Deras antal synes ungefärligen uppgå till omkring 40 i varje domsaga. — Härtill komma tvistiga konkursansökningar och andra sådana ansökningsärenden, där ett tvistigt Rättsförhållande är föremål för bedömande. Med avseende å samtliga dessa mål och ärenden gäller, a t t de äro av beskaffenhet att böra hänföras till den ovan nämnda tredje gruppen och sålunda äro att anse som egentliga domstolsmål. Jämföras de nu anförda siffrorna med dem, rättsstatistiken för åren 1923—1925 utvisa, finner man att, bortsett från tvistiga ansökningsärenden, hela antalet tvistiga civila mål och brottmål, ökat med 10 % av brottmålen enligt specialförfattningarna, utgjort 28 383 och att följaktligen medeltalet sådana mål i de 86 domsagor, i vilka allenast en lagman skulle finnas, utgjort 330. De sakkunnigas förslag synes sålunda innebära, att av samtliga egentliga rättegångsmål knappast mer än en tredjedel skulle ankomma på lagmannens handläggning och avgörande, under det övriga två tredjedelar skulle avgöras av rådmän och notarier, det vill enligt de sakkunnigas förslag säga extra ordinarie tjänstemän. Därest hänsyn ytterligare tages till de icke tvistiga civila målen och sådana brottmål enligt specialförfattningarna, som handlagts vid allenast ett rättegångstillfälle, eller tillhopa i medeltal omkring 600 i varje domsaga, bliver förslagets resultat, att av alla de 930 mål, som enligt statistiken för åren 1923—1925 i medeltal instämts till domstol inom ifrågavarande 86 domkretsar, 120 eller något mer än V8 skulle avgöras av ordinarie domare och 810 eller nära 7/s av extra ordinarie. De sakkunniga hava således icke beaktat den ena av de två här ovan angivna
283 utgångspunkterna för domkretsindelningen, att lagmannen såvitt möjligt skulle medhinna alla inom domsagan förekommande mål, som enligt arbetsfördelningen efter kvalitativa grunder rätteligen borde ankomma på den mera kvalificerade domstolen med ordinarie domare och nämnd. Härigenom synes grunden för arbetsfördelningen efter målens art och kvalitet uppgiven och ett av de väsentligaste värden, processkommissionen avsett att tillföra den nya rättegångsordningen, tillspillogivet. Efter vilka principer avgörandet i stället skulle träffas angående de mål, som skulle falla på lagmannens lott, och de, som skulle ankomma på de extra ordinarie domarna, hava de sakkunniga icke angivit. Detta hade dock bort framstå som så mycket mera angeläget, som åtskilliga svårigheter härvid torde uppstå. Ifråga om brottmålen synes visserligen en grund för en uppdelning, lämpad efter straffskalan, kunna angivas. Att finna någon liknande grund ifråga om de civila målen synes däremot svårare, då gränsen alltid måste bliva godtycklig och, hur den än bestämmes, knappast kan förväntas göra åtskillnad mellan svåra och mindre svåra mål. Även ett överlåtande åt lagmannen att för varje fall bestämma, vilka mål han anser sig böra handlägga, synes vara en vansklig utväg, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att samma domare leder den förberedande handläggningen och huvudförhandlingen och att det många gånger först efter den förstnämnda torde bliva klart, om ett mål kan förväntas bliva av lättare eller svårare art. Den erinran mot de sakkunnigas utredning i denna del synes följaktligen berättigad, att då alltjämt 2/3 av de egentliga rättegångsmålen, tvistiga civila mål, brottmål enligt allmänna strafflagen och 10 % av brottmålen enligt specialförfattningarna, skulle avgöras av extra ordinarie domare, i utredningen icke bort saknas förslag till grunder för målens fördelning mellan ordinarie och extra ordinarie domare. Utgår man emellertid ifrån att grunden för arbetsfördelningen skulle bliva den, att lagmannen, så gott sig göra lät, bland inkommande mål på förhand utvalde dem, som kunde antagas bliva de svåraste såväl i avseende på saken som handläggningen, därvid bortseende ifrån de misstag, som vid ett sådant val skulle bliva oundvikliga, samt att lagmannen övertoge så många mål han medhunne, återstår frågan, huru stort detta sistnämnda antal skulle kunna antagas utgöra. Kan lagmannen, såsom de sakkunniga synes hava beräknat, avgöra omkring 120 svåra mål om året? Detta skulle, därest sön- och helgdagar på sätt rätteligen bör ske, ävensom ferierna frånräknas, innebära en skyldighet för lagmannen att avgöra minst ett svårt mål varannan dag. Vad detta innebär, torde man bäst kunna förstå, därest man jämför denna arbetsbörda med den, som för närvarande åligger en hovrättsledamot. Under åren 1923—1924 hava i medeltal i hovrätten avgjorts 90 mål för varje ledamot, däri inräknade alla slags vade- och besvärsmål, även mindre betydande och deserta mål. Enligt de sakkunnigas förslag skulle på varje ledamot belöpa i medeltal 60 vademål, av vilka dock icke alla kunna antagas vara kvalitativt lika svåra, som dem lagmannen bör för sig utvälja. Härtill kommer emellertid, att på lagmannen ankommer den förberedande förhandlingen, som skall föregå den egentliga domstolsförhandlingen i varje mål, och den koncentrerade huvudförhandlingen, som i många fall kommer att taga mera än en dag i anspråk. Liksom hovrättsledamoten måste för lagmannen beräknas tid till studier av litteratur och prejudikat, som beröra målet, och sakfrågans övervägande, ävensom tid att sätta sig in i nytillkommande lagar. Dessutom skall emellertid lagmannen mottaga besök av den rättssökande allmänheten, leda domareaspiranternas utbildning, förestå domsagans kansli och fördela arbetet bland personalen. Den synpunkten bör heller icke förbises, att full arbetsbörda och ständig sysselsättning icke är detsamma, då det gäller svårare arbetsuppgifter. Under nu rådande förhållande är lagman-
284 nens, häradshövdingens, tid splittrad mellan svårare och lättare uppgifter, vilka sistnämnda till en del äro rent mekaniska, i varje fall för den tränade domaren. Han kan följaktligen finna vila från det ansträngande arbetet med de svårare uppgifterna under utförande av de lättare. Enligt de sakkunnigas förslag skulle lagmannen ständigt utan något uppehåll vara sysselsatt med svårare, ansträngande arbetsuppgifter. Och denna svåra ämbetsverksamhet skulle enligt förslaget bliva pålagd domstolsjuristen, sedan han uppnått 45 a 50 års ålder och under tiden därförut varit underkastad ständig, mycket krävande provtjänstgöring. Trots vad här ovan anförts, är det svårt att i denna fråga uttala sig mera bestämt, än att det knappast synes sannolikt, att lagmannen kan medhinna, vad de sakkunnigas förslag kräver av honom. Det vill närmast synas, som skulle i varje fall skäl saknas till den minskning av de ordinarie domarnas antal, de sakkunniga föreslå. Frågar man sig, huru det kommer sig, att lagmannen icke med säkerhet kan förväntas medhinna ens den åttondedel av hela antalet till hans domsaga instämda mål, som de 120 målen ungefärligen utgöra, ehuru den föreslagna domkretsindelningen i många fall icke innebär utökning av domsagornas storlek, skall man lätt finna svaret vid en jämförelse mellan det föreslagna och det nuvarande systemet. Det är det nuvarande vikariatsystemet, som möjliggör för häradshövdingen att fullgöra sin anpart av arbetet, under det återstoden utföres av extra ordinarie domare. I mindre domsagor kan tillräcklig arbetsfördelning enligt 23 § domsagostadgan åstadkommas genom bagatellmålens handläggning av en notarie och genom rätten för häradshövdingen till ledighet från tre allmänna tingssammanträden och från slutsammanträden, vid vilka avgörandet träffas i åtskilliga mål. I större domsagor är biträdande domare anställd, och arbetet delas mellan denne och häradshövdingen, samtidigt som båda på angivet sätt äro befriade från bagatellmålen. Detta innebär i själva verket, att några större domsagor, där lagmannen ensam sköter de svåra målen, för närvarande icke finnas. I alla domsagor, där så behöves, är det svårare arbetet fördelat på två domare, den ordinarie och den biträdande. Alla domsagorna äro sålunda på sätt och vis små, vilket tydligast framgår i de fall, att de bestå av två tingslag, av vilka häradshövdingen och den extra domaren sköta var sitt. Häradshövdingen utför sålunda nu i stort sett samma slags arbete, som enligt de sakkunnigas förslag skulle utföras av lagmannen, och återstoden, som nu utföres av extra ordinarie domare, skulle alltjämt enligt de sakkunnigas förslag utföras av extra ordinarie arbetskraft. Det enda nya i de sakkunnigas förslag är sålunda, att häradshövdingarnas antal skulle avsevärt minskas, utan att några som helst garantier skapats, för att arbetet skall minskas, eller anledning finnes att antaga, att häradshövdingarnas arbetsprestation skall kunna ökas. Det väsentligaste önskemålet, minskning i extra ordinarie systemet, särskilt i vad det gäller handläggning och prövning av rättegångsmål, har icke i någon mån tillgodosetts. Domsagorna synas antingen böra göras mindre än de sakkunniga föreslagit och en lagman avses för varje domsaga, eller också så stora, att arbete finnes för mer än en ordinarie domare med större domarekvalifikationer. I varje fall är det emellertid uppenbart, att om man vill vinna något avsevärt i den av processkommissionen åsyftade riktning, det måste väl sörjas för, att icke övriga arbetskrafter inom domsagan bliva för knappt tillmätta. I första hand är det härvid angeläget att tillse, att lagmannen beredes det biträde,o som möjliggör ökningen av hans egen arbetsbörda. Till hans förfogande måste sålunda ovillkorligen finnas en sekreterare med större kvalifikationer än dem, som fordras för den dömande verksamheten i bagatellmål. Även från denna synpunkt är följaktligen processkommissionens förslag om anställandet vid dom-
285 sagorna av ordinarie sekreterarebefattningar synnerligen välbetänkt, därvid särskilt bör tillses, att den, som är avsedd att tjänstgöra såsom biträde åt lagmannen, är den främste tjänstemannen vid domsagan efter lagmannen. Det torde i detta sammanhang ännu en gång böra erinras, att överdriven sparsamhet utgör ett direkt hinder för åstadkommandet av en ny ändamålsenlig rättegångsordning. Mot denna synpunkt måste de sakkunniga säkerligen anses hava felat, då de beräknat det erforderliga antalet arbetskrafter vid domsagorna. Det torde vara ett allmänt känt förhållande, att arbetet vid såväl häradsrätterna som de större rådhusrätterna bedrives med en oerhörd intensitet. Arbetstiden för såväl ordinarie domare och avlönade extra ordinarie, som för det mycket betydande antal frivilliga arbetskrafter, som underrättsdomarna till all lycka nu har till sin disposition, överstiger vida en normal åttatimmarsdag. Då därför de sakkunniga föreslå en minskning i den juridiskt utbildade personalens antal med icke mindre än 130 personer, från nuvarande 746 till 615, är detta otvivelaktigt i hög grad ägnat att ingiva betänkligheter. Visserligen hava de sakkunniga anfört vissa omständigheter, som enligt deras mening skulle i motsvarande grad minska arbetsbördan vid underrätterna efter den nya rättegångsordningens genomförande, men de erinringar häremot, som häradshövdingeföreningen i sitt yttrande framställt, torde tillräckligt tydligt visa, att förhoppningarna om en dylik arbetsminskning sakna grund. Vad härefter angår kompetensvillkoren för domarepersonalen, vill det synas som hade först och främst den utgångspunkten bort framstå såsom helt naturlig, att större kompetens skulle fordras av överrättsdomaren än av domarna i underrätt. Såvitt av processkommissionens förslag kan utläsas, synes kommissionen jämväl hava tänkt sig, att så i stort sett skulle bliva fallet. Att därvid ordföranden i lagmansrätten i allmänhet ansetts böra innehava ungefär enahanda kompetens som bisittarna i hovrätten, torde knappast kunna anses innefatta någon avvikelse från denna grundsats. De sakkunnigas förslag däremot utgår från en annan ståndpunkt. Redan förut har påpekats, hurusom enligt deras förslag en av hovrättens bisittare skulle vara extra ordinarie tjänsteman, vars utbildning ännu icke skulle anses vara helt avslutad. Därjämte hava de sakkunniga tänkt sig, att befordran inom domarekåren icke skulle vinnas från underrätt till hovrätt respektive revisionen, utan tvärtom från hovrätten och revisionen till ordförandebefattning i underrätt. Med lagmannen skulle endast ordföranden på hovrättsdivision äga jämngoda kvalifikationer. Att en dylik anordning icke kan anses tillfredsställande från rättskipningens synpunkt, torde vara uppenbart. De bättre kvalifikationer, som i allmänhet måste krävas av den förnyade prövning av rättegångsmålen, som är den andra instansens uppgift, lär väl icke kunna anses tillföras densamma enbart genom att antalet i bedömandet deltagande personer ökas. Äro bisittarna i den andra instansen mindre kompetenta än lagmannen, är det svårt att förstå, hur domstolens kompetens såsom sådan skall kunna överstiga lagmannens genom att flera i förhållande till honom mindre kompetenta beredas tillfälle pröva hans dom. Att tankegången är absurd framgår tydligast, då det gäller sammansättningen av den högsta instansen, beträffande vilken icke någon hitintills ansett den tanken möjlig, att lägre krav skulle kunna ställas på ledamöternas kvalifikationer med hänsyn till ledamotsantalets storlek. Att för närvarande förhållandena tendera i riktning mot de sakkunnigas förslag, torde icke kunna åberopas till stöd för dess lämplighet. Anledningen därtill torde nämligen uteslutande vara att tillskriva den omständigheten, att löneförmånerna för häradshövdingarna och rådmännen i flertalet domstolar äro bättre än dem hovrättsledamöterna åtnjuta. I de fall, där så icke är förhållandet, torde vederbörande domare i underrätten snarare hava lägre än högre kompetens än bisittarna i hovrätten. Ej heller lär avlöningsförhållandenas nuvarande faktiska gestaltning kunna åberopas, då de
286 principer, på vilka de uppbyggts, fastställts vid den tidpunkt, då de nu inträdda verkningarna därav icke kunde beräknas. Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för befordran inom domarekåren synes följaktligen icke kunna anses överensstämmande med vad en god rättegångsordning kräver. Ifråga om arten av den kompetens, som domaren bör besitta, har densamma ej närmare angivits av processkommissionen, än att det utsagts, att lagmännen och hovrättsråden ävensom ledamöterna av högsta domstolen böra vara utomordentligt kvalificerade, varemot mindre kvalifikationer skulle behöva krävas av rådmännen och inskrivningsdomarna. Även de sakkunniga hava underlåtit att närmare angiva de kvalifikationer, som borde ställas på domare av olika grader, och allenast ägnat uppmärksamhet åt den tid en domareaspirant borde tjänstgöra vid olika arbetsupgifter för att kunna anses kompetent att mottaga förordnande som domare. Sålunda skulle domareaspiranten, efter avlagd juridisk examen, först tjänstgöra vid lagmansrätt ett halvt år utan anställning, därefter ett halvt år såsom andre notarie och tre år såsom förste notarie. Han skulle därefter övergå till kanslitjänstgöring vid hovrätt och efter ett år, därunder han tjänstgjort såsom åklagare i mindre brottmål, förordnas till hovrättsfiskal och som sådan återvända till lagmansrätten för att där under två år tjänstgöra såsom tillförordnad rådman. Efter dessa sju års tjänstgöring skulle han så återvända till hovrätten, där han under ett år skulle, fortfarande i egenskap av hovrättsfiskal, utföra åklagaretalan i svårare brottmål. Först efter dessa åtta års tjänstgöring skulle han såsom assessorsaspirant erhålla adjunktion i hovrätten under ett fåtal sessioner under ett års tid. Efter nio års tjänstgöring skulle han, konstituerad till hovrättsassessor, anses kompetent att tjänstgöra såsom rådman respektive vid lagmannens förfall såsom vikarie för denne. Två års tjänstgöring som rådman berättigar honom därefter att återgå till hovrätten för att där tjänstgöra såsom hovrättsadjunkt eller, efter någon tids ledamotskap i hovrätten, såsom revisionssekreterare, för vilka båda tjänstgöringsperioder sammanlagt beräknas åtgå fyra år. Efter sammanlagt femton års tjänstgöring skulle domareaspiranten anses kompetent att erhålla hovrättsråds- eller lagmansbefattning. Icke utan häpnad tager man del av detta förslag, som giver intryck av att vara grundat på den uppfattningen, att domarekompetensen skulle vara anhängig enbart av lång förberedande tjänstgöring. Man frågar sig om det verkligen kan vara möjligt, att fem års tjänstgöring skulle erfordras för att den, som efter fem års studier vid universitet avlagt sin juridiska examen, skall bliva kompetent att medelst dom eller utslag fastställa ett rättsförhållande, varom parterna äro ense? Eller för att utmäta bötesstraffet för en erkänd förseelse mot ordningsstadgan för rikets städer eller någon annan liknande förseelse? Och kan det verkligen på allvar påstås, att det skulle behövas 15 års tjänstgöring, efter avlagd examen, för uppnående av kompetens att döma mellan tvistande parter eller rannsaka brottslingar. Redan den omständigheten, att sedan mycket lång tid tillbaka vida mindre tjänstgöringstid fordrats för rätt till utövning av dömande verksamhet av såväl det ena som andra slaget, utan att likväl de svenska domstolarnas anseende jämfört med utlandets förlorat därpå, synes giva vid handen, att även om kraven härutinnan förut varit alltför ringa, anledning dock bort saknas till en så oerhörd skärpning av desamma, som de sakkunnigas förslag innebär. För den behörighet, för vilken fem års tjänstgöring skulle fordras, kräves nu endast ett år, för den, som skulle kräva 9 år, erfordras nu allenast 2, och för behörigheten att bliva lagman fordras formellt ungefär 4 år. Att vid överbefolkning på domarebanan befordran till domare kan bliva högst avsevärt fördröjd är visserligen sant. Men att därav låta förleda sig till att fastställa eller ens beräkna en dylik »utbildningstid» såsom kompetensförutsättning
287 förefaller minst sagt obetänkt. E t t sådant förslag kan endast bottna i en överskattning antingen av domareverksamheten som sådan eller av tjänstgöringens utbildande betydelse eller av båda. Anledningen till denna överskattning synes vara att de sakkunniga icke gjort klart för sig, vilka arbetsuppgifter som skulle ankomma på de olika slagen av domare, vilka kunskaper, färdigheter och egenskaper domarna av olika slag följaktligen måste besitta, huru dessa kunskaper och färdigheter skola förvärvas samt huru deras och erforderliga personliga egenskapers förefintlighet skola konstateras. Först efter utredning enligt denna frågeställning, torde kompetensvillkorens art och beskaffenhet kunna bestämmas och betydelsen av tjänstgöring av det ena eller andra slaget bedömas. Att en dylik utredning icke verkställts synes särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till det dominerande inflytande frågan om domareutbildningen fått p å de sakkunnigas föslag i dess helhet. A v varje domare kräves i första hand juridiska insikter. Dessa förvärvas huvudsakligen vid universitet. I viss mån kompletteras och förbättras de under den praktiska tjänstgöringens lopp, men i stort sett dock först under deltagande eller utövande av den dömande verksamheten. En viss vana vid praktisk tillämpning av de teoretiska kunskaperna torde även vara erforderlig och endast kunna under tjänstgöringens lopp förvärvas, men såsom allmän regel torde gälla, att allt för lång tjänstgöring, framför allt vid underordnat arbete, snarare är ägnat att förminska den mycket betydelsefulla, men tyvärr oftast underskattade teoretiska kunskapen. Av all domstolspersonal kräves vidare ordentlighet, noggrannhet, plikttrohet och redbarhet. Dessa kvalifikationer kunna visserligen i någon mån under tjänstgöring frammanas eller utvecklas, men torde dock i stort sett hava sin grund i rent personliga egenskaper. För utövande av dömande verksamhet kräves emellertid ytterligare en del kvalifikationer, vilka i allmänhet knappast äro av beskaffenhet att kunna förvärvas, utan närmast äro att betrakta såsom egenskaper, vilka vederbörande antingen från början besitter eller ock aldrig kan tillägna sig. Sådana kvalifikationer äro skarpsinnighet, gott omdöme, värdigt yttre uppträdande och förmåga att leda förhandlingar. Dessa kvalifikationer, där de från början finnas, kunna väl under pågående tjänstgörings förlopp med aren något, om ock obetydligt, förbättras, men regeln torde vara, att vad därutinnan kan vinnas vinnes först efter tjänstgöring, för vilken kvalifikationerna krävas och under vilken de komma till användning. Annan tjänstgöring är härutinnan så gott som utan betydelse. Frånsett dessa för all domareverksamhet nödvändiga förutsättningar, fordras emellertid vid den mera krävande domstolsverksamheten, lagmannens och överrättsledampternas, framför allt erfarenhet. A t t häri delvis ingår ett krav på erfarenhet i det egna yrket är uppenbart, men denna erfarenhet torde icke vara nog oph knappast den viktigaste. Den erfarenhet, som mest behöves, är den som giver insikt om motiven för människornas handlande, vare sig det gäller ekonomiska eller andra ting, insikt i olika yrkesgrenar och det ekonomiska livets banor i allmänhet. Erfarenhetens betydelse, vare sig det gäller det ena eller andra slaget, får dock icke överskattas. Framför allt måste det fasthållas, att dess värde är helt och hållet beroende på befintligheten av de här nyss angivna övriga domareförutsättningarna, skarpsinne och gott omdöme. Där de ej finnas, bliver erfarenhetens resultat tvivelaktigt. Den som saknar förmågan att bedöma händelser och fakta och av vad han upplever drager oriktig slutsats, lärer av erfarenheten knappast öka sin kompetens för dömande verksamhet, snarare tvärtom. Dessutom gäller, att erfarenheten ofta kan ersättas av allmän begåvning och i varje fall, vare sig frågan är om domarens eller annan verksamhet, icke kan få inväntas allt för länge, innan verksamheten begynner, och att, till den del erfarenheten kräves utom den egna yr-
288 kesverksamheten, densamma icke vinnes genom ett ständigt ensidigt tjänstgörande i det egna yrket. Av den nu i allmänna drag lämnade redogörelsen för de krav, som böra ställas på en domare, torde framgå, att tjänstgöringen såsom kompetensvillkor tjänar två väsentligen olika ändamål, det ena att bibringa vissa färdigheter och utveckla vissa kvalifikationer samt det andra att utgöra ett medel att utröna befintligheten av egenskaper, som böra krävas av en domare. Viss tids tjänstgöring vid domstol kräves sålunda för att bereda den blivande domaren vana vid praktisk tillämpning av sina kunskaper och förskaffa honom färdighet i sekreteraregöromål. E t t och ett halvt års tjänstgöring vid ett domarekansli torde härvid vara tillräckligt för inhämtande av vad tjänstgöring av sådan art kan lära. Då förfarandet i hovrätt enligt kommissionens förslag är avsett att i stort sett utgöra en upprepning av förfarandet i underrätten, torde tjänstgöring av samma art vid hovrättens kansli icke jämväl behöva fordras. Däremot skulle kunna ifrågasättas att fördela denna kanslitjänstgöring mellan underrätt och hovrätt. Men då arbetet vid underrätten är i flera avseenden mångsidigare, synes detta ej vara att förorda. Särskilt om befordringsgången inom domarekåren bliver sådan, de sakkunniga föreslagit, kan det knappast förväntas, att undervisningen i hovrätt, som nu är av största betydelse, framdeles bliver mera givande än den i underrätt. Med hänsyn till det ifrågavarande arbetets kvalitet synes emellertid kanslitjänstgöring vid vilken allmän domstol som helst böra godkännas som kompetensvillkor i denna del. För vinnande av vana vid praktisk tillämpning av förvärvade teoretiska * kunskaper torde viss tids tjänstgöring å advokatkontor med uppvaktningar vid rätten och vid åklagares kansli med förordnande som åklagare i smärre mål vara nyttig, och då en sådan tjänstgöring jämväl skulle vara ägnad att bibringa domareaspiranten inblick i den rättssökande allmänhetens krav på domarens person och sättet för målens handläggning, synes sådan tjänstgöring böra föreskrivas såsom villkor för utövande av domarekallet. Även härvid torde emellertid gälla, att tjänstgöringen åtminstone vid åklagares kansli giver allsidigare utbildning hos åklagare vid underrätt än hos advokatfiskal i hovrätt. Men liksom ifråga om tjänstgöring vid domarekansli torde även här såväl åklagare av olika grader inbördes som åklagare och advokat böra likställas och följaktligen föreskrivas tjänstgöring hos åklagare eller advokat under sammanlagt ett år. För vinnande av den utbildning, som förmågan att självständigt leda förhandlingar på ett värdigt och respektingivande sätt tarvar, är det nödvändigt, att aspiranten beretts tillfälle att utöva denna förmåga, därest han har den. Han måste följaktligen varit i tillfälle dels att på nära håll följa domarens arbete genom sekreteraretjänst under domstolsförhandlingar, men dels även att vikariera för domare. Erfarenheten torde emellertid visa att den färdighet härutinnan, som domareaspiranten överhuvud taget kan vid yngre år förvärva, tillägnar han sig, efter dylik sekreteraretjänst, redan efter andra eller tredje rättegångsdagen, varunder han som ordförande lett förhandlingarna. Såsom kompetensvillkor i denna del synes därför icke behöva krävas mer än förordnande under tre rättegångsdagar att vikariera för rådmannen. Då tjänstgöring som sekreterare vid förberedande förhandlingar påbörjas under notarietiden och därefter mellan vikariaten för rådmannen fortsätta, torde för nu berörda tjänstgöringsperiod knappast behöva beräknas mer än sex månader. Därest sålunda såsom kompetensvillkor för domare föreskrives, att han efter avlagd juris kandidatexamen skall hava tjänstgjort 11j2 år vid domstolskansli och ett år hos åklagare eller advokat samt suttit som ordförande i lagmansrätt för bagatellmål tre rättgångsdagar, torde därigenom vara sörjt för att domstolsaspiranten erhållit den utbildning, som bör krävas av rådman.
289 Tjänstgöringens ändamål skulle emellertid jämväl vara att bereda tillfälle att utröna, huruvida aspiranten överhuvud taget äger de personliga egenskaper, som måste fordras av varje domare. Den för utbildningen här ovan beräknade tjänstgöringen torde härutinnan i princip få anses tillfyllest. Därest i särskilda fall så icke skulle vara förhållandet, torde detta böra anses innebära, att provet givit negativt resultat. Den för domare tjänst nu stadgade minimiåldern, 25 år, bör uppenbarligen bibehållas. Närmare motivering härför torde icke erfordras. Att åldersgränsen däremot icke bör höjas, åtminstone vad rådmanstjänsten angår, framgår, av det följande. En på ovan angivet sätt ordnad rådmansutbildning, bestående av juridisk examen samt tjänstgöring hos advokat, åklagare och domare under sammanlagt tre år, synes även i annat avseende hava betydelse. Därigenom skulle en lämplig och ej för långt framflyttad utgångspunkt vara given, vid vilken det definitiva valet av bana kunde ske. Efter en dylik utbildning bör sålunda notarien bestämma sig för, huruvida han vill ägna sig åt advokat- eller åklagareverksamhet, domare- eller förvaltningstjänst. Det synes härvid böra framhållas, att det, med hänsyn till den betydelse advokatverksamheten är avsedd att få i den nya rättegångsordningen, med skäl kan ifrågasättas om ej rådmansutbildningen bör fordras som villkor för medlemskap i advokatsamfundet. I varje fall torde den böra krävas som kompetensvillkor för statsåklagare och möjligen även för vinnande av anställning i vissa tjänster vid statsdepartement. Därest den rådmansutbildade juristen skulle bestämma sig för domarebanan, uppstår frågan i vad mån ytterligare kompetensvillkor böra stadgas för erhållande av högre domarebefattning, närmast lagmans- eller hovrättsrådstjänst. A v vad förut anförts om den dömande verksamhet, som skulle ankomma på dessa ämbetsmän, lär tydligt framgå, att väsentligt större förutsättningar krävas för denna verksamhet än för den, som rådmannen har att utöva. Det är emellertid härvid huvudsakligen fråga om en skillnad i graden av samtliga de kunskaper, färdigheter och egenskaper, som den ena resp. andra tjänsten fordrar, och för utbildandet av dessa förutsättningar har enligt vad ovan anförts tjänstgöringen som sådan i lägre befattningar endast ett begränsat och genom rådmansutbildningen i stort sett tillvarataget värde. Annorledes ställer sig däremot förhållandet med tjänstgöring under utövande av sådan dömande verksamhet, för vilken den högre kompetensen fordras. Utövandet av tjänsten giver större tillfälle till praktisk tillämpning av de teoretiska kunskaperna och ökad erfarenhet med därav följande träning av omdömet. Med hänsyn härtill ligger det otvivelaktigt nära till hands att kräva viss tjänstgöring såsom vikarie för lagman eller hovrättsråd såsom villkor för erhållande av ordinarie sådan befattning. Prövningen av huruvida den högre grad av skicklighet, som dessa domarebefattningar kräva, förefinnes, synes dock lämpligast böra ske genom provtjänstgöring i befattningen. Såväl för rättssäkerhetens skull, som från synpunkten av effektivitet i prövningen, torde en dylik provtjänstgöringi princip böra vara förlagd till en kollegial domstol. För den händelse befordringsgången bliver den naturliga och hovrättsrådens kvalifikationer åtminstone icke understiga lagmannens, torde den självfallet böra vara förlagd till hovrätten. I motsatt fall, d. v. s. om de sakkunnigas förslag i denna del vinner bifall, synes tveksamt om så bör ske. I varje fall torde då varje tjänstgöring i kollegial domstol sakligt sett vara av samma värde. Trots den betydelse tjänstgöringen som t. f. hovrättsråd resp. t. f. lagman sålunda otvivelaktigt har för den blivande mera kvalificerade domarens kompetens, synes dock såsom kompetensvillkor i denna del annan föreskrift icke böra givas, än att den som må utnämnas till lagman eller hovrättsråd skall vara
290 i domarevärv förfaren. Det lär nämligen icke kunna förnekas, att erforderlig juridisk kunskap och erfarenhet kan manifesteras även på annat sätt än genom en längre domstolstjänstgöring. Universitetslärare, förvaltningstjänstemän, advokater och i framtiden kanske även åklagare kunna med endast ringa domstolsutbildning hava under sin yrkesverksamhet förvärvat och visat den skicklighet, som domarekallet kräver. I många fall torde den större allmänna erfarenhet de besitta mer än väl överväga den mycket ensidiga erfarenhet, den rena domstolsutbildningen giver. Särskilt efter genomförandet av sådana avlöningsbestämmelser, som de sakkunniga föreslagit, torde vara angeläget att icke avklippa möjligheten av den befordran utom karriären, varom här är fråga. Däremot kunde ifrågasättas, om ej en viss högre ålder borde stadgas för rätt att utöva lagmans- och hovrättsrådsämbete. Härigenom skulle onekligen en viss objektiv garanti för allmän erfarenhet hos domare kunna skapas. Från sådan synpunkt synes dock gränsen icke behöva sättas alltför högt. Redan förut har framhållits, att ålder och erfarenhet icke obetingat leder till större kompetens, utan att därför förutsattes ett visst mått av allmän begåvning, som i och för sig utgör en viktig förutsättning och en kraftig garanti för domarekompetensen. A t t allenast för vinnandet av större, rent yttre värdighet hos domaren höja åldersgränsen, kan knappast anses välbetänkt, särskilt med hänsyn därtill att ofta just de, som besitta de bästa av de övriga domarekvalifikationerna, längst bibehålla den ungdomlighet, som framkallat kravet på skärpt åldersgräns. Vare sig kompetensvillkoren för domare bestämmas på det ena eller andra sättet, är det klart, att under tider, då tillgången på domareaspiranter är riklig, större fordringar på tjänstgöring som förutsättning för befordran komma att uppställas. Men dessa större fordringar böra icke förväxlas med de absoluta kompetensvillkor, som under alla förhållanden måste upprätthållas. De äro närmast att anse som en oundviklig men ej alltid gagnelig följd av konkurrensen. I den mån en alltför lång expektanstid kan undvikas, bör så uppenbarligen ske. Den ökade konkurrensen bör föranleda starkare gallring bland tävlande aspiranter, grundad mindre på tjänstgöringstidens längd än på visad skicklighet, mindre på ålder än på prövat omdöme. Det sätt varpå de sakkunniga ansett sig böra i olika tjänstgöringsperioder noggrant uppdela de femton år, vartill expektanstiden anses kunna beräknas, strider mot denna tankegång. Långa perioder hava anslagits till relativt underordnat arbete, som säkerligen icke kan påstås vara nödvändigt för en god domareutbildning, snarare i viss mån måste verka i motsatt riktning. Särskilt, gäller detta tjänstgöringen i hovrätten, dels vid dess kansli och dels såsom hovrättsaspirant, vilken tjänstgöring knappast ens synes giva domareaspiranten tillräcklig sysselsättning och ej heller stå i förhållande till den utbildning, han förut fått. Av hänsyn till önskemålet att åstadkomma en allsidig utbildning har det allmännas oundvikliga krav på arbetskraftens rationella utnyttjande åsidosatts. Från denna synpunkt kan det säkerligen icke anses riktigt, att låta domareaspiranterna, vilka dock enligt förslaget i första hand äro oundgängliga tjänstemän, icke mindre än fem gånger byta tjänstgöringsort. Värdet av en dylik, för dessa tjänstemän otvivelaktigt mycket betungande anordning torde för övrigt bliva väsentligt minskat sedan, efter den nya rättegångsordningens genomförande, samma slag av muntlig förhandling införts vid hovrätt som vid lagmansrätt. Tjänstgöringstiden torde då knappast bliva mera utbildande i den ena domstolen än i den andra, i synnerhet icke, därest ej hovrättsrådens kvalifikationer åtminstone motsvara lagmannens. Det är även fara värt, att en så långvarig provtjänstgöring i osjälvständig extra ordinarie ställning, som de sakkunniga tänkt sig, kan bliva ägnad att minska den blivande domarens chefsegenskaper och förmåga av självständigt omdöme. —
291 Jämför man den föreslagna vägen till befordran på domarebanan med den ordning, i vilken de högsta befattningarna inom statens verk och förvaltning liksom även chefsbefattningarna vid den privata verksamhetens större institutioner rekryteras, har man i sanning skäl att fråga sig, om det verkligen på domarebanan råder så säregna förhållanden, att en långvarig tjänstgöring även med det enklaste arbete, vid varje vrå av arbetsområdet under ständigt ombyte av vistelseort, måste utgöra förutsättning för kompetens att fullgöra det svåraste, den egentliga dömande verksamheten. En dylik jämförelse synes även giva anledning till den reflexionen, att de sakkunnigas förslag icke iakttager den från utbildningsynpunkt inom all verksamhet naturliga tjänstgöringsgången, nämligen att aspiranten undan för undan förflyttas från lättare till svårare arbete och icke tvärtom. I enlighet härmed synes domareaspirantens tjänstgöring böra fullgöras först med kanslitjänst och tjänstgöring hos advokat och åklagare med uppträdande inför rätten, därefter tjänst som biträde hos rådman med yikarieförordnande för denne, därefter rådmanstjänst och tjänstgöring som biträde åt lagmannen med vikarieförordnande för denne, därefter tjänstgöring som assessorsaspirant med adjunktion och tjänstgöring som tillförordnad revisionssekreterare, därefter lagmanstjänst med eller utan adjunktion i hovrätt samt hovrättsråds- och revisionssekreteraretjänst. De sakkunnigas förslag till ordnande av domareutbildningen, som legat till grund för betänkandet även i andra väsentliga stycken, synes icke tillräckligt genomtänkt. Det skulle möjligen kunna tänkas, att de sakkunniga icke med sin redogörelse för den blivande domareutbildningen avsett att angiva kompetensvillkor, utan endast önskemål eller sannolikhetskalkyler beträffande densamma. Där så vore fallet, synes redogörelsen meningslös. Därest ej ordningen för tjänstgöringen i utfärdade bestämmelser fastslås, lär densamma icke rätta sig efter framlagda önskemål. Ej heller torde den nämnvärt påverkas av tillämpade befordringsgrunder med hänsyn till de många förändringar därutinnan, som de femton årens regimskiften kunna föranleda. Avlöningsförhållandena torde i stort sett bliva bestämmande för i vad mån viss tjänstgöring eftersträvas eller ej, såvida icke särskilda föreskrifter lägga hinder därför. Emellertid hava de sakkunniga uppenbarligen tänkt sig den angivna gången för tjänstgöringen såsom avsedd att upprätthållas, då de därefter rättat sina förslag såväl ifråga om arbetsfördelningen och domstolamas sammansättning som beträffande avlöningsförmånerna. Därest de sakkunnigas förslag beträffande befattningshavare vid domstolarna och domareutbildningen skulle vinna bifall, syntes det yttrande, föreningen Sveriges häradshövdingar avgivit rörande de föreslagna avlöningsförmånerna äga giltighet, med den erinran dock, att lönen för inskrivningsdomaren synes för ledigt beräknad. Därutöver torde böra tilläggas, att då enligt nämnda förslag domareaspiranter av lägre grader skulle under längre perioder, än nu är fallet, kvarbliva å de lägre tjänstgöringsgraderna, det synes riktigast, att ytterligare någon lönegrad tillkomme och att rådmannens lön beräknades till högre belopp än som föreslagits. Även i övrigt torde lönerna för den rättsbildade personalen i de lägre graderna vara för lågt tillmätta med hänsyn till den ringa kompensation för den länga extraordinarietiden, som de föreslagna slutlönerna synas erbjuda. Därest ifrågavarande löner icke höjas, lär vara ofrånkomligt, att avlöningarna för slutbefattningarna avsevärt höjas, om man verkligen skall lyckas till dem förvärva de mycket dugande personer, den nya processordningen otvivelaktigt kräver. Därest emellertid de här ovan mot de sakkunnigas förslag om domarekompetensen och utbildningen gjorda erinringar vinna beaktande, är det uppenbart, att en helt ny löneplan är erforderlig. Därvid torde särskilt böra iakttagas,
292 att avlöningsförmånerna stegras för befattningarna i den ordning, i vilken de, enligt vad ovan anförts, böra anses kräva större kvalifikationer, och sålunda dels hovrättsrådens avlöning väsentligt höjes och dels den rådman eller sekreterare, som skall biträda lagmannen vid hans arbete med de svårare målen, erhåller högre avlöning än domaren i bagatellmål. Till notarierna torde lön icke, förrän de efter fullgjord tjänstgöring hos åklagam eller advokat inträda som anställda biträden vid domsagas kansli, böra utgå i vidare mån än de fullgöra tjänstgöring i anställning, uppförd å vederbörande statsmyndigheters, domstolars resp. åklagares stat. Med anledning av vad de sakkunniga anfört rörande erforderliga övergångsbestämmelser vid den föreslagna löneplanens genomförande, synas två väsentliga erinringar vara att göra. utöver de av häradshövdingeföreningen framställda. Med hänsyn till den högst avsevärda sänkning av löneförmånerna för häradshövdingarna, som förslaget innebär, i en del fall till nära nog hälften av de nuvarande inkomsterna av tjänsten, bör den synpunkten vinna beaktande, att så gott som alla nu tjänstgörande häradshövdingar, icke varit med under den tid, då aspiranttjänstgöringen varit avlönad på sätt den nu är och enligt förslaget komme att bli. Under många år hava de fått tjänstgöra utan^ någon som helst ersättning och under återstoden av sin väntetid med en i förhållande till den genomförda nuvarande mycket ringa avlöning. Allt eftersoin de lämnat de olika tjänstgöringsgrader, varav den långa expektanstiden bestått, hava löneförhållandena undan för undan förbättrats och löneförmåner beretts, varav de sålunda aldrig kommit i åtnjutande. De hava underkastat ^sig denna ekonomiskt synnerligen krävande tid, i förvissningen att dock en gång uppnå en mycket väl avlönad syssla, vars innehav beredde kompensation för den långa prövotiden. Avlöningssystemet var i motsats till det nu föreslagna, i allmänhet i statsförvaltningen numera tillämpade byggt på principen: ingen eller ringa begynnelselön, men så mycket högre slutlön. De hava ^ dessutom, på grund av den tidvis ringa tillströmningen av arbetskrafter, måst underkasta sig en ännu hårdare tjänstgöring än vad domareaspiranterna nu måste fullgöra. Under nu anförda förhållanden synes man med fog kunna fråga, om det någonsin kan anses rätt att plötsligt sänka deras avlöningsförmåner i många fall med ända till 30 ä 50 procent av vad de enligt nu tillämpad ordning förletts att eftersträva och slutligen ernått. Kan det vara riktigt att bjuda dem att nöjas med en lön, som är beräknad med hänsyn till en helt annan löneplan för den föregående tjänstgöringen, än de kommit i åtnjutande av? Och huru kan någonsin en sådan tankegång, som av de sakkunniga åberopats, på allvar framläggas, att då staten har i sin makt att godtyckligt minska ^den expeditionslösen, varav häradshövdingarnas huvudsakliga inkomst består, icke någon häradshövding skulle bliva i stånd att undandraga sig de nya lönebestämmelserna? De häradshövdingar, som varit med om den gamla tidens oavlönade aspiranttjänstgöring för att på äldre dagar komma i åtnjutande av kompensation därför och nu skulle tvingas bliva lagmän på ny stat, lära komma att gå till sin »utomordentligt krävande» domaresyssla med en avsevärt desillusionerad uppfattning om det sätt, på vilket statens rättvisa utövas. Av de nuvarande häradshövdingarna hava en del tjänstgjort i hovrätt och efter revisionssekreteraretjänst erhållit sin häradshövdingtjänst, en del hava ständigt tjänstgjort som domare i häradsrätt. I allmänhet hava de förra sökt och erhållit de största domsagorna. I varje fall hava i regel dessa domsagor, där inkomsterna av tjänsten varit störst, sökts och erhållits av de dugligaste och mest meriterade. Då enligt de sakkunnigas förslag lönetillägg i viss utsträckning skulle utgå till lagmännen i de största domsagorna, kommer sättet för domkretsindelningen att bliva avgörande för lönens storlek. Visserligen
293 är det uppenbart, att domkretsarnas storlek måste bestämmas alldeles oberoende av nuvarande tjänsteinnehavares person, men därest ej i övergångsstat hänsyn tages till vederbörande domsagas förutvarande storlek och rätt till förflyttning medgives, skulle resultatet lätt kunna bliva, att de dugligaste bleve sämst och de mindre dugliga bäst avlönade. Då de förra i allmänhet jämväl kvalitativt äro mer meriterade, synes avlöningsförslaget, där tillräcklig hänsyn till ifrågavarande synpunkter icke kan anses hava tagits, även i denna del obilligt. Vad slutligen angår åklagareväsendet torde de av häradshövdingeföreningen anförda synpunkterna böra vinna beaktande. Det synes vara av den största vikt, att åklagarna helt befrias från dem nu åliggande administrativa göromål. Det torde emellertid jämväl kunna ifrågasättas, om icke den tankegång är riktig, som kommit till uttryck i de av tingshusbyggnadsskyldiga i Frosta och Eslövs domsaga över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden, nämligen att åklagareväsendet borde helt skiljas även från polisväsendet. I varje fall synes emellertid vara ofrånkomligt, att alla åklagare böra äga full juridisk utbildning. Den föreslagna anordningen med åklagare av olika slag, statsåklagare med och distriktsåklagare utan sådan utbildning, bör följaktligen icke vinna tillämpning. Den organisation av åklagareväsendet, Eslövs stads tingshusbyggnadsskyldiga tänkt sig med en rättsbildad statsåklagare i varje domsaga, fri från såväl chefskapet för polisen som de administrativa uppgifterna, synes vara den riktiga, ehuru möjligen praktiska skäl kunna lägga hinder i vägen för en så långt gående uppdelning av åklagarens nuvarande arbetsuppgifter. Häradshövdingen
i* Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers domsaga ( H . WAR-
MARK) :
Genom beslut den 24 september 1928 har Kungl. Maj:t jämväl lämnat »Föreningen Sveriges häradshövdingar» tillfälle att inkomma med utlåtande över förenämnda betänkande. I anledning härav har, på uppdrag av föreningen, fyra dess medlemmar uppgjort förslag till yttrande av föreningen. Detta förslag har för mig varit tillgängligt vid utarbetandet av mitt infordrade utlåtande; och tillåter jag mig med anledning härav att fullgöra det mig givna uppdraget på det satt, att jäg såsom mitt yttrande i ämnet åberopar innehållet i nämnda förslag med följande ändringar och tillägg: Under rubriken »Organisationen av underrätternas arbete» har i förslaget med fullt fog anmärkts, att en uppdelning av arbetsuppgifterna i en domsaga måste äga rum, om rättskipningen där fullt ut skall motsvara de krav, som böra ställas på densamma. En tillfredsställande arbetsfördelning är emellertid utesluten, om behandlingen av inskrivningsärendena icke skiljes från den egentliga domareverksamheten. Ett sådant särskiljande är av långt större vikt än lagmannens befriande från befattning med de s. k. bagatellmålen. Förutsättningen för åtgärd i syfte att vinna arbetsfördelning av nyss angiven beskaffenhet är emellertid, att i den föreslagna domkretsen de till den egentliga rättskipningen hörande arbetsuppgifterna, å ena sidan, samt övriga göromål, å andra sidan, äro av den omfattning, att de verkligen kunna uppdelas på olika funktionärer med full sysselsättning för en och var av dem. Nu nämnda förhållande måste för den skull vara vägledande vid bedömandet av vederbörande domkretsars storlek. Detta är utan gensägelse riktigt. Vad nu angår det organisationsförslag, som de sakkunniga i huvudsaklig överensstämmelse med ett uppgjort utkast till domkretsindelning lagt till grund för sitt betänkande, torde det vara uppenbart, att sagda förslag icke annat än i vissa delar upprättats med iakttagande av nu angivna riktlinjer. Särskilt måste, sett från ovan angivna synpunkter, förslaget utdömas, såvitt be20—291185
294 träffar anordnandet av den s. k. Landskrona och Rönnebergs domsagan — med sin beklagliga blandning av ungefär hälften »medelstor stad» och hälften ren landsbygd, och detta till trots med en folkmängd som icke nämnvärt överstiger den Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga nu har och som väl icke ansetts inrymma möjlighet till nödig arbetsfördelnings åvägabringande. Inskrivningsärendena — därtill från både stad och land — skulle i varje fall enligt de sakkunnigas betänkande tillhöra lagmannens arbetsuppgifter. Någon inskrivningsdomare har nämligen icke ställts vid lagmannens sida. Hänsyn har icke heller tagits till olikheterna i förekommande måls beskaffenhet i den sålunda av heterogena, ungefär lika stora delar sammanfogade domkretsen, ehuru beaktandet härav, såsom i förslaget till häradshövdingeföreningens yttrande också antytts, visst icke saknar betydelse för åvägabringande av en arbetsfördelning, som jämväl tar sikte på att utnyttja förmånen av en specialisering, vilken redan förefinnes. Skulle därtill, såsom ifrågasatt blivit, kollegial organisation av rätten anordnas i medelstora städer, vilka äro avsedda att inom domsaga utgöra eget tingslag, lär domsagan under alla förhållanden vara av alldeles för ringa omfattning — något som blir ändå mera framträdande, om, såsom ju måste krävas, en fortfarande sammanblandning av inskrivnings- och domaregöromål icke längre får tolereras. Kan det då förklaras, varför den ursprungliga förslagsställaren •— som i delar av vårt land med åtminstone relativt gles befolkning icke tvekat att anordna domkretsar med ett invånareantal av mera än 100 000 människor — i hjärtat av Skåne utmed Öresunds stränder vid domkretsindelningens uppgörande icke vågat sträcka sig över en folkmängd om något över 40 000 invånare? Och dock lär man i den trakt av Sverige, varom här är fråga, icke med fog kunna utnyttja invändningen, att avstånden skulle bliva så betydande, att de skulle lossa de personliga banden emellan domare och folk, lika litet som man kan förebara att i denna landsända, som ju icke kan anses höra till dem som i vårt land kunna sägas vara glest befolkade, det icke kan vara lämpligt eller möjligt att anordna domsagor, som kunna giva sysselsättning åt en omfattande arbetspersonal. Från vilken sida saken än ses, lika litet tillfredsställande är och blir den föreslagna Landskrona och Rönnebergs domsagan, vilken ju långt ifrån kan påstås vara anordnad i överensstämmelse med processkommissionens och de sakkunnigas sammanstämmande allmänna uppfattning om huru en lämplig domkretsindelning bör anordnas för att motsvara de krav, som en fullt tidsenlig organisation av den betydelsefullaste domstolens arbete förutsätter. Vidkommande härefter frågan om avlöningarna måste man vara ense med dem, som redigerat förslaget till häradshövdingeföreningens yttrande, därutinnan att löneförmånerna i allmänhet blivit alltför knappt tilltagna. En synpunkt, som härvid måste skänkas beaktande, är, att med de betydande kostnader, som skulle bliva förenade med åtgärden att nödgas fullfölja talan mot lagmansrättens beslut, då »proceduren» eventuellt i sin helhet skulle förnyas i nästa instans, måste det vara den rättssökande allmänhetens fullt berättigade anspråk att för lagmanskåren endast de yppersta krafter, som kunna uppbringas, tagas i anspråk. Ställningen såsom ensam lagfaren ledamot i lagmansrätt är för övrigt i och för sig mera betungande och ansvarsfylld än uppgiften att vara bisittare i vilken domstol eljest det vara må. Sker handläggningen och prövningen av mål i lagmansrätt så, att dess arbete tillvinner sig och •— objektivt sett •—• bör tillvinna sig den rättssökande allmänhetens fulla förtroende, har rättsvården ordnats på det enda sätt, som kan anses vara fullt tillfredsställande. Att bereda ett särskilt existensberättigande för instansordringen genom att låta lagmannens avlöningsförmåner normeras genom att sätta dessa förmåner lägre, än omständigheterna sålunda påkalla, i syfte allenast
295 att få dem i viss relation till justitierådens löneförhållanden, kan näppeligen vara välbetänkt. Det är betydelsen av de arbetsuppgifter, lagmannen har att fylla, och hänsynen till den rättssökande allmänhetens berättigade intresse, som i det hänseende, varom nu är fråga, ensamt bör vara bestämmande. Förslaget att, såsom i betänkandet skett, anordna differentiering emellan olika lagmäns inkomster av lön genom ett system med lönetillägg, som skulle bestämmas efter domsagornas folkmängd och areal, kan jag på grunder som upptagits uti de tingshusbyggnadsskyldigas yttrande, 1 icke biträda. Att avfärda denna synnerligen betydelsefulla fråga med undanflykten, att en mera tillfredsställande grund för löneinkomstens bestämmande »icke står att finna», synes mig alltför lättvindigt. Innan en förändring sker i det nu bestående, sedan långliga tider, tillbaka gällande systemet för domsagoinnehavarnas avlönande, måste någon annan och bättre utväg anvisas än den, som i betänkandet föreslagits. Lösningen av detta problem lär nog få sökas i en väl avvägd domkretsindelning och i huvudsak lika lön. Jämväl i frågan om befrielse för staten att vidkännas kostnaden för anordnande eller underhåll av rättslokaler, däribland kanslibyggnader, uppvärmning, belysning och städning av lokalerna, inventarierna i desamma, skrivmaterialer, däribland skrivmaskiner m. m., biträder jag vad de tinghusbyggnadsskyldiga härutinnan i sitt yttrande anfört. 2 I övrigt hänför jag mig, såsom nämnt, till innehållet i det av förenämnda fyra medlemmar av häradshövdingeföreningen utarbetade förslaget, vilket jag förutsätter är för kungl. hovrätten tillgängligt, vid den kungl. remissens besvarande. Häradshövdingen i Luggude härads domsäga ( J . HANSSON) : Processkommissionen framlade ej själv något förslag till domsagoindelning Domsagoinutan inskränkte sig till att i största korthet draga upp grundlinjerna därför, delningen. Kommissionen betonade, att man borde framgå med stor varsamhet, när det gällde jämkningar i den bestående domkretsindelningen och att i varje domsaga borde i regel ingå allenast en domkrets, d. v. s. domsaga och domkrets skulle täcka varandra och sammanfalla. Kravet på kvalitativ fördelning av arbetsbördan i en domsaga och nödvändigheten att fullt utnyttja arbetskrafterna därstädes kunde dock föranleda, att domsagorna gjordes mera omfattande. Denna synpunkt blev också den dominerande hos kommissionen. Den antog nämligen för sannolikt, att antalet domsagor för landsbygd och städer kunde nedbringas från dåvarande 213 till omkring 100. E t t inom processkommissionen av häradshövding Karl Schlyter utarbetat förslag till domsagoindelning har enligt av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv lagts till grund för nu ifrågavarande utredning. Förslaget innebär, att de sju största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro) skola var för sig bilda domsaga samt att övriga städer skola bilda domsaga tillsamman med kringliggande landsbygd, varvid stad med minst omkring 17 000 invånare skall utgöra eget tingslag inom domsagan. Antalet domsagor skall bliva 93, varav 7 stadsdomsagor och 86 andra domsagor. 1 De tingshusbyggnadsskyldiga anföra huvudsakligen att det i betänkandet föreslagna lönesystemet kunde befaras öva en oförmånlig inverkan på kapaciteten hos lagmännen i de mindre domsagorna samt därigenom vålla ett i större eller mindre mån nedsättande omdöme om rättskipningen i dylika domsagor. 2 De tingshusbyggnadsskyldiga hemställa, att förpliktelsen att hålla lokaler åt underrätterna måtte överflyttas till statsverket, enär här ej vore fråga om något i egentlig mening kommunalt ändamål och då en jämnare fördelning av bördorna kunde väntas, om de övertoges av staten.
296 För att kunna rätt förstå och bedöma innebörden av den sålunda föreslagna indelningen bör man ställa den i belysning av nuvarande indelning. Antalet lantdomsagor uppgick för några få år sedan, då processkommissionens åsikter om domsagoindelningen ännu ej gjort sig gällande, till 125. Efter några under de senaste åren vidtagna omregleringar är antalet nu 120. Städer med egen jurisdiktion, s. k. stadsdomsagor, finnas till ett antal av 88. Som antalet domsagor alltså för närvarande är 208 men enligt Schlyters förslag skulle reduceras till 93, kan man näppeligen undgå att beteckna förslaget som revolutionerande. Det innebär den grundligaste omstöpning av landets judiciella indelning, som tänkas kan. Nu är det visserligen så, att den kraftigaste reduktionen åstadkommes därigenom, att 81 städer skulle upphöra att hava egen jurisdiktion, men dessa städer slås tillsammans med landsbygden, och likväl minskas lantdomsagornas antal så kraftigt som från 120 till 86, och av de 120 är det endast 8, som bibehållas i sitt nuvarande skick. Hur genomgripande den Schlyterska domsagoindelningen verkligen är belyses också genom att jämföra folkmängden i nuvarande 120 lantdomsagor med folkmängden i de föreslagna 86 domsagorna. Utav nuvarande domsagor ha endast 14 en folkmängd över 50 000 och av dem endast 2 över 60 000, och medelfolkmängden kan sägas vara 35 000. Utav Schlyters 86 domsagor ha endast 5 en folkmängd under 35 000, 21 mellan 35 000 och 50 000 samt ej mindre än 60 över 50 000. För dessa 60 ställer sig folkmängdstalet så: 20 med 50 000 —60 000, 18 med 60 000—70 000, 15 med 70 000—80 000, 6 med 80 000— 90 000 och en med ej mindre än 104 000 invånare. De anförda siffrorna ådagalägga, utan någon vidare kommentar, hurusom här ej är fråga om endast en nödvändig jämkning i domsagoindelningen utan om en fullständig omvälvning i landets judiciella indelning. Man frågar sig då, huruvida icke processkommissionen eller hr Schlyter på bindande sätt ådagalagt, att en dylik omvälvning är nödvändig för genomförande av behövliga reformer på rättegångsväsendets område. Någon sådan bevisning forskar man dock förgäves efter såväl i kommissionens betänkande som i den nu föreliggande utredningen. Men kommissionen och hr Schlyter förmena måhända, att »den kvalitativa arbetsfördelningen och arbetskrafternas fulla utnyttjande» nödvändiggöra så stora domsagor som föreslagits. Detta måste dock på det bestämdaste bestridas. Visserligen kunna göromålen i en domsaga i stort sett uppdelas i grupper, nämligen inskrivnings- och övriga småprotokollsärenden, polis- och övriga bagatellmål samt svårare mål. Därav följer dock ej, att för var och en av dessa grupper skall organiseras en ordinarie tjänst. Bemärkas bör nämligen, dels att de två sistnämnda grupperna äro svåra att avgränsa mot varandra och dels att just den ena av dem, polisoch övriga bagatellmål, lämpligen bör avses för de i domsagan för sin utbildning tjänstgörande notarierna. Berörda grupp av mål kräver icke, att domsagans ordinarie befattningar utökas. Den enligt min mening lämpligaste domsagoindelningen erhålles därför, om såsom huvudtyp för domsaga antages en organisation med häradshövding, inskrivningsdomare och behövligt antal notarier. Där arbetsmängden eller geografiska förhållanden kräva undantag i den ena eller den andra riktningen, d. v. s. antingen så, att flera ordinarie tjänster inrättas, eller ock så, att inskrivningsdomare ej anställes, bör huvudtypen jämkas därefter. En dylik organisation medger i vidsträckt omfattning ett bibehållande av nuvarande domsagoindelning, vilket måste betecknas som en betydande fördel. Processkommissionen yttrar i sin inledning till kapitlet om domstolsförfattningen följande tänkvärda ord: »Den hos vårt folk djupt rotade tradition, som uppbär vårt domstolsväsen, bjuder, att reformen respektfullt bygges på den bestående grunden för att kunna väntas bliva omfattad med det oumbärliga
297 förtroendet från folkets sida.» Kommissionen och hr Schlyter förmena måhända, att de presterat tillräckligt med respektfullhet genom att bibehålla första instansens domstolar såsom enmansdomstolar med nämnd. Andra för frågan intresserade hålla dock före, att respektfullhet bör visas även i fråga om den bestående judiciella indelningen, så att ej andra förändringar däruti vidtagas än som måste betecknas såsom nödvändiga. Förslaget vilar för övrigt på en felaktig uppskattning av det antal arbetskrafter som erfordras i en domsaga. På grund härav hava utredningsmännen föreställt sig, att en domsagoindelning i enlighet med hr Schlyters förslag kommer att ur ekonomisk synpunkt ställa sig fördelaktigare än en organisation med ett större antal domsagor. Det är dock ett misstag att förmena, att överorganisation föreligger i fråga om de nuvarande lantdomsagorna. Helt visst kan varje häradshövding betyga, att så ingalunda är händelsen. I utredningen antydes, att man till övervägande förehaft jämväl ett indelningsförslag med ett större antal domsagor än 93. Enligt detta förslag skulle domsagorna bliva 116, varav 13 stadsdomsagor och 103 lantdomsagor. De förra skulle utgöras av, förutom de sju största städerna, jämväl de sex i invånareantal därnäst följande (Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås). Och lantdomsagorna skulle, fastän sistnämnda sex städer med 183 400 invånare ginge ifrån, ökas från 86 till 103. Denna indelning har i utredningen övervägts endast ur kostnadssynpunkt, och det beräknas, att den skulle medföra en kostnadsökning för den juridiskt utbildade personalens avlöning på allenast omkring 215 000 kronor. De sakkunniga ha i detta mycket viktiga ämne varit bundna av direktiv och ha alltså ej uttalat sig i frågan, huruvida icke denna relativt ringa kostnadsökning uppväges av betydande fördelar hos en indelning med 116 domsagor. Denna indelningsplan har som sagt endast antytts i betänkandet, och om detaljerna rörande densamma får man ej kännedom. Domsagoindelningen är dock ett av processreformens mera centrala problem, och man bör därför ej begränsa sig till diskussion av endast ett förslag. Hr Schlyters projekt är ett uttryck för vad han anser lämpligast, men genom detsammas framläggande bör denna mycket viktiga fråga ej anses avgjord. Det finns helt visst ett betydande antal, ja jag vågar säga flertal domare, som hyser annan uppfattning än hr Schlyter i frågan, huruledes domsagoindelningen bör regleras. Det är därför önskvärt, att även förslaget med 116 domsagor lägges på bordet för vederbörlig granskning och jämförelse. För övrigt kan det tänkas, att flera städer än de ovan nämnda 13, exempelvis de i folkmängdstal därnäst följande 7 (Karlskrona, Lund, Karlstad, Kalmar, Landskrona, Halmstad och Sundsvall), vilka enligt förslaget skola bilda eget tingslag inom lantdomsaga, bibehållas såsom domsagor för sig. Frågan härom kan ej bedömas, förrän utredning föreligger rörande magistratsgöromålens handhavande, efter det staten omhändertagit städernas jurisdiktion. Skulle utredningen visa, att de statliga magistratsgöromålen böra koncentreras på en hand, förefaller det, som kunde deras handhavande lämpligen anförtros åt stadsdomaren. Den ökning av arbetsmängden, som sålunda uppkomme, kunde möjligen motivera ett bibehållande av åtminstone nämnda sju städer såsom självständiga domsagor. Vid förberedandet av en processreform kan man självfallet ej undgå att Domareutägna vederbörlig uppmärksamhet åt domarnas rekrytering. Det måste sörjas ^ ildnin g en för, att vid infallande vakanser på domaretjänsterna fullt skickliga aspiranter äro att tillgå. Det sätt, varpå föreliggande förslag tänker sig denna frågas lösning, lär näppeligen vinna gillande från många om ens något håll. Lös-
298 ningen är opraktisk samt framför allt obillig gentemot de unga män, som vilja söka sin utkomst på domarebanan. Enligt förslaget skall aspiranten efter avlagd juridisk examen först tjänstgöra som notarie vid underrätt i 3V2 a 4 år, utan att få syssla med annat än småprotokollsärenden och mål av enklare beskaffenhet. Därpå skall följa ett års tjänstgöring i hovrätt, huvudsakligen som notarie, så två år i underrätt som »rådman med fiskalskompetens», så två år i hovrätt, det ena som fiskal med svårare brottmål och det andra som assessor. Vid det andra årets slut skall den slutliga prövningen äga rum, huruvida aspiranten bör vinna befordran på domarebanan. Godkännes han, skall han vara skyldig att nya två år tjänstgöra i underrätt, nu som »rådman med assessorskompetens». Efter dessa två år får han ånyo återvända till hovrätten och tjänstgöra där eller ock mottaga förordnande som revisionssekreterare, till dess han vid 45 års ålder äntligen uppnår sluttjänst. Om aspiranten är 24 år gammal, då han börjar i underrätt, har han således att tjänstgöra ända till dess han uppnått sitt 33 år, innan han får definitivt besked, huruvida han lämpar sig för den valda levnadsbanan. Och först vid 35 års ålder upphör hans kuskande mellan underrätt och hovrätt. Under 11 års tid har han i tre repriser tjänstgjort i underrätt sammanlagt under ej mindre än 8 år. Vad den aspirant, som i hela nio år tjänstgjort i domarekallet men ej blir godkänd i den slutliga prövningen, därefter skall ägna sig åt, är väl också ett spörsmål, som tarvar sitt besvarande, men det förbigås av de sakkunniga med tystnad. Man frågar sig givetvis, huruvida denna tillkrånglade anordning är nödvändig och huruvida domareyrket verkligen är så invecklat och så svårinlärt, att vederbörande sakna möjlighet att tidigare än efter nio års lärotid definitivt avgöra aspirantens kompetens. Så är ingalunda förhållandet. Man kan vid granskning av förslaget i dess helhet ej värja sig mot det intrycket, att den projekterade domareutbildningen är ett led i förslagsställarens strävan att göra sitt förslag så billigt som möjligt för att befordra dess politiska framgång. Dessa »rådmän med fiskalskompetens» och dessa »rådmän med assessorskompetens» skola bekläda de på ständig vakans satta ordinarie rådmansbefattningarna mot en billigare penning än man kunde våga bjuda ordinarie innehavare av tjänsterna. En sådan anordning står i direkt strid med vad processkommissionen tänkt sig, ity att enligt kommissionens förslag rådmanstjänsterna vid lagmansrätt skulle vara ordinarie befattningar ej allenast till namnet utan även i verkligheten. Antalet arMot den i betänkandet verkställda beräkningen av arbetsbördan i domsabetskrafter i g 0 rna kunna väsentliga anmärkningar framställas. Beräkningen grundas på omsagoma. o r j ] j ^ g a förutsättningar, den tager ej hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter, och den förefaller, vid en jämförelse mellan skilda domsagor, godtycklig. Utredningsmännen ha tydligen känt på sig, att deras beräkning kan giva anledning till invändningar, ty de ha försiktigtvis ansett sig böra »slutligen erinra om, att vid arbetskrafternas beräkning helt naturligt icke alla för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter kunnat vinna beaktande». Alldenstund det således vidgås, att ett antal betydelsefulla omständigheter ej vunnit beaktande, kunde det möjligen anses, att granskning av förslaget i denna del ej erfordrades. Till utveckling av de här strax förut i korthet formulerade anmärkningarna må dock följande anföras. Rent principiellt kan anmärkas, att det är oformligt och ur praktisk synpunkt icke tillrådligt att bestämma domstolarnas inre organisation, innan det
299 blivit fastslaget, hurudant det nya rättegångssystemet skall vara beskaffat. Skall man anlägga en fabrik för tillverkning av viss vara, bestämmer man först tillverkningssättet, proceduren, innan man organiserar fabriken med personal och maskiner. Nu har processkommissionen visserligen tänkt sig, att ett moderniserat processförfarande skulle grundas på principerna om muntlighet och omedelbarhet, och kommissionen har i sitt förslag renodlat dessa båda principer rätt så grundligt. En nästan enhällig och delvis mycket skarp kritik har dock mött kommissionsförslaget härutinnan, ej endast från juridikens praktiska utövare utan även från mest framstående teoretiskt håll. Därför är det väl att antaga, att vårt nu tillämpade muntligt-protokollariska förfarande, som rätt tillämpat måste av den praktiske juristen tillerkännas bestämt företräde framför det renodlade muntlighets- och omedelbarhetssystemet, kommer att bibehållas i en ny rättegångsbalk. Utredningsmännens förmenande, att »det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden skulle komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing», är förty en oriktig förutsättning att utgå ifrån vid beräkning av antalet arbetskrafter i underrätterna. Förmenandet kan för övrigt i och för sig icke av den praktiske domstolsjuristen vitsordas såsom riktigt. Koncentration i måls handläggning kan icke drivas därhän, att alla mål skola allenast en gång förekomma till huvudförhandling. Utredning kan tarva fullständigande, nya omständigheters åberopande kan nödvändiggöra flera vittnens inkallande, och hänsyn måste tagas därtill, att vittnen och sakkunniga kunna hava förhinder att inställa sig på utsatt dag. Uppskov med mål kunna alltså ej undvikas. Och skall verklig säkerhet i rättskipningen ernås, lär protokollsföring av vittnesmål ej kunna undvaras. Vetskap om att ens yttranden och uttalanden bliva protokollsförda är som bekant en hälsosam regulator för den, som skall vittna. Det ålägger honom nödig försiktighet, och han iakttager att ej säga mer än han faktiskt kan stå för. Och i mera invecklade mål är det omöjligt för domaren att döma rätt och säkert utan protokollsförda, vittnesmål. Utan protokoll lämnas fritt spelrum för subjektivitet och godtycke, och sympatier och antipatier få större möjlighet att göra sig gällande. Det talade förgår, men det skrivna består, heter det. En så utomordentligt viktig statsverksamhet som rättskipning kan därför, även om man grundar den på en rent muntlig förhandlingsmetod, icke undvara ^ protokollsskrivning i ganska vidsträckt omfattning. Metoden kan därför ej antagas medföra mindre behov av arbetskrafter än det nu tillämpade muntligt-protokollariska systemet. Utredningsmännen hava, såsom ovan påpekats, vitsordat, att betydelsefulla omständigheter ej vunnit beaktande vid deras beräkning. Bland omständigheter, som vunnit deras beaktande, är det en, som de dock behandlat ofullständigt, ehuru den är ganska betydelsefull. Processkommissionen har nämligen proponerat, att överexekutorsärendena skola överflyttas från länsstyrelserna till underdomstolarna. Någon utredning om dessa ärendens antal och beskaffenhet söker man förgäves efter i betänkandet. Det antydes allenast, att vissa av dessa ärenden, bland dem de icke sällan besvärliga och tidsödande exekutiva auktionerna, skola handläggas av förste notarien samt att handräckningsärenden enligt 8 kap. utsökningslagen och ärenden om verkställighet av skiljedom och domstols dom skola behandlas av inskrivningsdomare, om sådan finns, men eljest av lagmannen. En del överexekutorsärenden omnämnas ej, så t. ex. besvär över utmätningar och andra åtgärder av utmätningman, besvär över avflyttningsförbud, ärenden om tvångsförvaltning av egendom. Statistik rörande mängden av överexekutorsärenden meddelas ej i vidare mån än att det angives antalet exekutiva auktioner för varje tänkt domsaga, och siffrorna härför synas i ett flertal fall hava varit avgörande för, huruvida i en domsaga skall finnas en tjänst mera än i en annan domsaga. Om mängden av övriga
300 överexekutorsärenden lämnas ej någon upplysning. Utredningen i berört hänseende måste förty betecknas såsom i betydlig mån ofullständig. Processkommissionen tänkte sig, att varje domsaga i regel skulle hava åtminstone tre eller två domare, mellan vilka domaregöromålen skulle fördelas, samt tillade: »Det nuvarande systemet, enligt vilket domarepersonalen till stor del består av extra ordinarier, måste därvid övergivas. Det strider mot den viktiga principen om domares oavsättlighet, och den ständiga växlingen av personalen måste inverka synnerligen ofördelaktigt på arbetets utförande.» Det nu föreliggande betänkandet, vilket icke endast ifråga om utkastet till domsagoindelning utan även i åtskilliga andra stycken kan förmodas vara en produkt av hr Schlyters processreformatoriska verksamhet, vänder fullkomligt upp och ned på kommissionens nu anförda principuttalande, och det till mycket stort men för processreformen, måste man tillägga. Uti det av hr Schlyter inom processkommissionen uppgjorda utkastet till domsagoindelning, vilket är bifogat nu föreliggande betänkande, har angivits det antal ordinarie befattningshavare (lagmän, rådmän och sekreterare), som enligt kommissionens intentioner skulle finnas i domsagorna. Om man bortser från de 7 största städerna, skulle uti övriga 86 domsagor finnas följande antal ordinarie tjänster, nämligen 86 lagmän, 116 rådmän och 152 sekreterare eller tillhopa 354 befattningshavare. I ingen domsaga skulle finnas endast en ordinarie befattningshavare. I fyra domsagor skulle finnas allenast en lagman och en sekreterare. I övriga domsagor skulle finnas minst en lagman, en rådman och en sekreterare. Till erforderligt antal skulle dessutom finnas notarier såsom extra ordinarie befattningshavare. I nu föreliggande förslag bibehållas givetvis de 86 lagmännen, men de 152 sekreterarna slopas. Häremot är intet att invända, under förutsättning att avlönade notarietjänster till fullt tillräckligt antal inrättas. I detta avseende ger förslaget dock anledning till befogade anmärkningar, framför allt beträffande de domsagor, i vilka man tänkt sig lagmannen såsom den ende ordinarie befattningshavaren. Det sätt, varpå förslaget ersätter kommissionens 116 rådmän, måste framkalla de allvarligaste gensagor. I endast 46 domsagor skulle finnas rådmän såsom inskrivningsdomare. I övriga 40 domsagor skulle lagmannen framdeles som hittills bära ansvaret för inskrivningsgöromålen. Procesreformen skulle alltså i dessa domsagor icke undanröja det väsentligaste hindret för ett rationellt ordnande av den egentliga domareverksamheten. Utom berörda 46 inskrivningsdomare upptager förslaget såsom surrogat för processkommissionens 116 ordinarie rådmän dels 16 »rådmän med assessorskompetens» och dels 37 »rådmän med fiskalskompetens». Dessa tillhopa 53 tjänster förete den egendomligheten, att de visserligen skola vara ordinarie å stat, men de skola aldrig besättas med ordinarie innehavare utan upprätthållas för två år i sänder av domareaspiranter, som ambulera emellan underrätt och hovrätt. Under det processkommissionen, såsom ovan anmärkts, på det skarpaste fördömt vikariatsystemet, komma således nu sakkunniga och föreslå en organisation, som innebär ett legaliserande och ett sättande i system av just det system, som man allt hitintills ansett förkastligt. För övrigt är det icke nog med, att förut beräknade 116 arbetskrafter skola minskas till 99. Beträffande 53 av dem har man sänkt kompetenskravet i väsentlig grad, och i fråga om de 37 rådmännen »med fiskalskompetens» kan det näppeligen påstås, att de skulle besitta större skicklighet än de förste notarier, som äro på väg att avsluta sin tjänstgöring i domsagorna. Den föreslagna anordningen med ambulerande rådmän måste därför på det allvarligaste avstyrkas. Den är ej ägnad att vare sig förbättra rättskipningen i underrätterna eller att göra domareutbildningen ändamålsenligare. Rättskipningens säkerhet och arbetets jämna gång i underrätterna befordras bäst genom att erforderliga befattningar beklädas med or-
301 dinarie innehavare; och för domareaspiranternas utbildning är det ej nödigt, att de gång på gång skola flytta mellan underrätt och hovrätt. Av det anförda framgår, att man om behovet av arbetskrafter i de särskilda domsagorna haft en helt annan uppfattning i processkommissionen än hos de sakkunniga. Som kommissionens 152 sekreterare slopas, kunde man med fog förväntat, att rådmansgruppen i stället föreslagits förstärkt. Raka motsatsen har dock inträffat. Man föreslår gruppen minskad från 116 till 99, och hos ej mindre än 53 av dessa sänkes kompetensen avsevärt. Såsom illustrativt exempel kan dessutom anföras, att uti domsagor, varest enligt processkommissionens program skulle finnas tre ordinarie befattningshavare, nämligen en lagman, en rådman och en sekreterare, samt notarier till behövligt antal, där placera de sakkunniga allenast en ordinarie, lagmannen, samt erforderligt antal notarier. Ovan har anmärkts, att vid en jämförelse mellan skilda domsagor tilldelningen av arbetskrafter förefaller godtycklig. Det skulle föra för långt att i detalj granska varje domsaga. Endast det må framhållas, att under det att ett stort antal domsagor skulle hava endast en »befattningshavare i domareställning», lagmannen, vissa domsagor, i vilka göromålen uppgå till högst det dubbla, skulle erhålla 3—6 dylika befattningshavare, och vidare, att domsaga, som skulle få två sådana befattningshavare, har åtskilligt lägre arbetsbörda än domsaga, som tilldelats endast en befattningshavare i domareställning. I ett flertal fall ser det ut, som om medeltalet exekutiva fastighetsauktioner för endast två år fått vara avgörande, huruvida en domsaga skulle hava en »rådman» eller en notarie till. Någon statistik angående alla övriga överexekutorsärenden framlägges, såsom ovan anmärkts, icke och lär väl ej hava använts vid beräkningen, ehuru det kan vara möjligt, att de ur arbetsbördans synpunkt betyda mera än auktionerna. I vissa fall ser det ut, som om en relativt större stads läggande till domsagan föranlett att beräkna något rundligare med arbetskraft. Dock förekomma fall, vari denna »princip» ej kommit i tillämpning. E t t sådant är alldeles särskilt i ögonen fallande, och det gäller Lunds och Torna domsaga, vilken enligt min åsikt blivit ganska styvmoderligt behandlad i fråga om beräkningen av arbetskrafter, om man jämför den med andra domsagor med ungefär lika stor arbetsbörda. Uppskattning av arbetsbördan i domsagorna och beräkning med ledning därav av behövligt antal arbetskrafter är ett värv, som givetvis kräver en på långvarig tjänstgöring i domsagor fotad grundlig kännedom om arbetet därstädes. Utan sådan kännedom kommer man att alltför mycket röra sig med antaganden och gissningar, och beräkningen får ej den vederhäftighet och tillförlitlighet, som är önskvärd. Det kan ej gärna påstås, att nu föreliggande uppskattning och beräkning är utförd på nöjaktigt sätt. Erforderlig sakkunskap har därvid ej varit företrädd bland utredningsmännen. Enligt betänkandet uppgår antalet befattningshavare med juridisk utbildning i nuvarande häradsrätter och rådhusrätter till 746. För samtliga 93 tänkta lagmansrätter skulle denna siffra nedbringas till 615, vilket skulle innebära, att arbetskrafterna för närvarande ej tillfullo utnyttjas och att fördenskull en minskning av desamma kan äga rum med 177 2 procent eller med ej mindre än 131 befattningshavare. Visst är det riktigt, att i en del rådhusrätter förefinns överorganisation, i några städer till och med en betydande sådan, men lika visst föreligger vid ett ej ringa antal häradsrätter en stor brist på behövliga arbetskrafter, en brist, som, om den ej helt uppväger, dock kommer helt nära upp till den övertalighet, som anmärkts i fråga om rådhusrätterna. Det torde därför kunna betecknas som ett bestämt misstag i utredningen, när man trott sig kunna nedskriva behovet av arbetskrafter så kraftigt som med 17x/2 procent.
302 Överrätterna.
Processkommissionen hade tänkt sig minst 7, högst 9 hovrätter mot nuvarande 3. I nu föreliggande utredning har man »i enlighet med av justitieministern under hand lämnat direktiv» räknat med 7 hovrätter, varav 3 skulle vardera omfatta två av de sex norrländska länen. »För att tagas under övervägande vid statsmakternas framtida ställningstagande» har man dock verkställt en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast en norrländsk hovrätt, i vilken händelse det totala antalet hovrätter skulle bliva allenast 5. Därest den muntligt-protokollariska rättegångsmetoden bibehålles, torde det bliva tillfyllest att utöka hovrätternas antal till 5, således en ny hovrätt av fyra eller fem norrländska län och en ny hovrätt för västra Götaland och Värmland. I fråga om den högsta instansens organisation har utredningen ådagalagt mest av respektfullhet, ity att den räknat med, att endast två domarebefattningar där kunna indragas, trots att det är tänkt, att fullföljden av mål skall väsentligt begränsas därigenom, att endast s. k. rättsfrågor få komma under bedömande. Troligen är man ej övertygad, att det skall gå så lätt att renodla rättsfrågor, och man har därför måhända haft anledning förmoda, att nämnda begränsning av fullföljden ej skall medföra minskad arbetsbörda i den högsta instansen. Finner man ett mål över huvud oriktigt avgjort, saknas helt visst ej utväg för drivna jurister att repliera på en felaktigt bedömd »rättsfråga». Slopar man så också den begränsning i fullföljdsrätten, som följer av stadgandet om summa revisibilis, kan det möjligen inträffa, att högsta instansens arbetsbörda blir ökad i stället för minskad. Det synes därför som borde man ånyo till övervägande upptaga den metod att minska tillströmningen av mål till högsta instansen, som diskuterades samtidigt med att summa-revisibilis-institutet år 1915 infördes. Det framhölls då, att staten regelmässigt ej borde tillhandahålla mer än två instanser för rättskipningen. De rättssökande finge vara nöjda med, att deras mål i regel behandlades av två fullt kompetenta domstolar efter varandra. Komme dessa till samma resultat, skulle saken därmed vara definitivt avgjord. Hade däremot domstolarna fällt olika domar i målet, skulle vederbörande äga rätt att få saken prövad av en tredje instans. Till denna skulle därjämte, oavsett utgången i de två lägre instanserna, få fullföljas mål av den, som ådömts urbota bestraffning. Statistiken visar, att ändringsprocenten i högsta instansen beträffande mål, som fått samma utgång i de båda lägre instanserna, s. k. konforma mål, är mycket låg. Någon vägande invändning mot att övergå på berörda metod torde därför ej kunna göras. Ett alldeles givet resultat av dess antagande skulle bliva, att högsta instansens arbetsbörda minskades utomordentligt kraftigt, och till följd därav kunde domareantalet därstädes beskäras ganska betydligt, varmed följde en motsvarande minskning av antalet revisionssekreterare. Man är ju allmänt ense därom, att vår högsta instans är i förhållande till landets storlek alltför vidlyftigt organiserad.
Åklagareväsen.
I fråga om åklagare av högre kvalitet vid underrätterna, s. k. statsåklagare, föreslogs i ett inom processkommissionen uppgjort utkast, att varje län skulle utgöra distrikt för statsåklagare med en sådan i varje län utom i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, som vardera skulle hava 2—4 statsåklagare. Sammanlagt skulle finnas 34 statsåklagare. Det nu föreliggande förslaget minskar antalet distrikt till 16 och ökar antalet statsåklagare till 47, minst två i varje distrikt utom å Gotland. Syftet härmed skulle vara att åstadkomma en jämnare arbetsfördelning mellan statsåklagarna.
303 Därest underåklagarnas kompetens höjes, kan det sättas ifråga, huruvida icke å dem kan överflyttas aktionen beträffande ett större antal brott, än utredningen tänkt sig. I så fall skulle antalet statsåklagare ej behöva sättas så högt som till 47. Tilltalande måste ock anses vara, om länen kunde bibehållas såsom distrikt. A t t låta delar av ett och samma län tillhöra olika distrikt och därtill i vissa fall olika hovrättsområden bör undvikas. I fråga om underåklagarna måste bestämt krävas, att de helt frigöras från befattning med uppbörds- och andra administrativa ärenden och att deras verksamhet koncentreras uteslutande på polis- och åklagaregöromål. I så fall få de större rutin, och deras kompetens höjes, och det blir möjligt att begränsa antalet statsåklagare till åtminstone det av processkommissionen fixerade antalet, några och trettio. Ja, det kan till och med sättas ifråga, huruvida det ej bleve till fyllest med endast en kategori av åklagare. Det har här ovan ifråga om domareutbildningen anmärkts, att utredningen . Kostnadssynes hava haft en praktisk-politisk inställning, nämligen att åstadkomma ett beräkningar, ur kostnadssynpunkt så billigt förslag som möjligt. Denna tendens framskymtar även på andra områden av utredningen. Onekligen har man också lyckats häri på ett icke oävet sätt. Man uppger det allmännas (statens och städernas) nuvarande årliga kostnader för underrätterna (häradsrätter och rådhusrätter) till i runt tal 8 200 000 kronor och beräknar dem för de föreslagna 93 lagmansrätterna till i runt tal endast 5 800 000 kronor, en minskning således med ej mindre än 2 400 000 kronor eller nära på 30 procent. Ur besparingssynpunkt har man alltså ernått ett ståtligt resultat. Av besparingen användas 900 000 kronor till förbättring av åklagareväsendet och ungefär en halv miljon till utökning och förstärkning av hovrätterna, så att nettobesparingen ur det allmännas synpunkt blir cirka en miljon kronor. Det anmärkes dock försiktigtvis, att »betydande kostnadsökningar för det allmänna icke ingå i kalkylen». I fråga om enbart statens kostnader ställer sig kalkylen ej så gynnsam. Statsverket skulle nämligen för rättskipningen i dess helhet och för åklagareväsendet årligen få utgiva 10 950 000 kronor mot för närvarande 8 330 000 kronor, vadan den ökade belastningen skulle uppgå till 2 620 000 kronor. Dock skulle statsverket erhålla vederlag genom från städerna indragen tolagsersättning med 1 840 000 kronor. Den verkliga merutgiften skulle alltså stanna vid i runt tal 800 000 kronor. F r å g a är nu bara, om det låter sig göra att utan men för rättskipningen genomföra den sålunda förbilligade organisation av domstolarna i första instans, som i betänkandet skisserats. Man kan vara övertygad om, att de domstolsjurister, som bejaka spörsmålet, äro lätt räknade. Förmodligen är deras antal så ringa, att den lägsta enhetssiffran ej överskrides. Det är för övrigt anmärkningsvärt, att en »sakkunnigutredning» rörande domstolarnas organisation, deras arbetsbörda och behov av arbetskrafter samt domareutbildningen verkställes utan att en enda ordinarie domstolsjurist får tillfälle att deltaga däri. Utredningen har också kommit att förete väsentliga brister, av vilka några här förut anmärkts. Skola emellertid de tänkta lagmansrätterna fungera på tillfredsställande sätt, kräves det deras besättande med både flera och mera kvalificerade jurister än som avses i nu föreliggande betänkande. Men detta kostar åtskilligt mera pengar, än som nu kalkylerats. Den beräknade merutgiften på 800 000 kronor kommer för visso att mångfaldigas flera gånger. Processkommissionen tillsattes i december 1911. Först efter 15 år, i december 1926, förelåg ett principbetänkande, således ej något i detalj utarbetat förslag. Under de två därpå följande åren har ärendet beretts i justitiedepar-
304 tementet, och nu föreliggande betänkande får väl anses såsom ett första resultat av denna beredning. Man kan näppeligen påstå, att reformarbetet härunder mognat till ett snart avgörande. Snarare skulle man frestas till det uttalande, att frågan kommit i dödvatten. Det skulle enligt min tanke vara till fromma för reformarbetet, om man i någon mån modererade sina planer på omstöpning av landets judiciella indelning och om man, såsom processkommissionen uttryckt det, respektfullt byggde på det bestående, och det ej allenast i fråga om domstolsförfattningen utan även beträffande själva rättegångssystemet, och ej strävade att för mycket efterlikna utländska förebilder, och slutligen om man begränsade sig till att ej göra reformen mera djupgående än nödigt är. Vårt rättegångsväsen är i sig gott, ja mycket gott, och folket håller styvt på detsamma, icke minst i de delar, i vilka det är som mest säreget i jämförelse med andra länders. Någon jordmån finns därför ej för reformatorer med alltför storslagna och vittomfattande nydaningar i sikte. Reformarbetet skulle i sin fortsatta behandling också vinna på, om det anförtroddes åt skolade fackmän. Den som ärnar uppföra en byggnad, åtminstone av gedignare beskaffenhet, vänder sig till fackmän, både arkitekt och byggmästare. På samma sätt borde väl författandet av en ny rättegångsbalk anförtros åt för uppdraget speciellt skickade jurister. De civila lagbalkarna omdanas av lagberedningen, och utarbetandet av förslag till ny strafflag har anförtrotts åt vår främste fackman på området. Närmast till hands ligger väl då att för utarbetandet av ny rättegångsbalk taga i anspråk vår främsta kraft på processvetenskapens område.
Personregister över domhavande. 1 Ahlgren, F. s. 273 Ahlgren, P. Chr. s. 262 Ahlström, T. A. J. s. 197 Alinder, E. L. s. 86 Andersson, K. G. s. 86 Anrep, C. W. s. 136 Appelberg, K. F * Arbman, A. N. s. 87 Arhusiander, C. E. s. 244 Bagge, A. J. F. s. 9(3 Bellinder, S. s. 200 Bengtsson, C. E.*" Bergelmer, E. P. M . s. 92 Bergfeldt, 0 . G s. 223 Björkman, E. s. 133 Bladh, J. s. 247 Borell, K. G. T.* Braconier, J. H. s. 225 Brandt, T. R. A. s. 85 Brunnberg, A. O. s. 258 Cederschiöld, C. H . G. s. 164 Oederschiöld, P. S. R. R. s . 189 Cederström, B. C. s. 252 Cervin, C. s. 87 Christenson, H. A. s. 85 Colleen, S. T. s. 226 Dahl, E. R. s. 134 Edling, H . M. s. 253 Edling, N. G. S. s. 99 Ehrenborg, E. M. C. s. 187 Ehrenkrona, S. E. P. s. 86 Ekbom, K. F. O. s. 86 Ekström, G. s. 111 Fagerlin, K. J. L. s. 251 Foröberg, H. G. s. 86
Glifenberg, G. A. s. 176 Grönhagen, K. G. R. s. 86 Gröning, P . G. s. 140 Hagströmer, E. J. s. 85 Hamilton, H . A. H.* Hanson, O. G. J. s. 87 Hansson, J. s. 295 Hansson, P. s. 86 Hartman, C. H. E. s. 138 Hedborg, S. A. A. e. 157 Hellborn, B. s. 87 Helling, N. J. M. s. 206 Hult, A. D. s. 86 Hydén, V. s. 257 Håkanson, E. M. s. 257 Jancke, K. G. s. 86 Johanson, A. P. s. 235 Johansson, N.* Karlsson, O. E. s. 117 Kinnander, G. s. 196 Koch, I. A. s. 218 Kramer, I. s. 154 Krok, H . s. 107 Kronlund, G. A. E. s. 239 Krook, O. D. s. 86 Kylander, S. H. I. e. 106 Körlof, A. H . s. 161 Lagergren, C. E. G. s. 216 Landergren, S. S. F . s. 196 Larson, J. M. s. 163 Larsson, A. T. s. 86 Leijonhufvud, E. O. K. s. 86 Lilienberg, B. E. V. s. 254 Lilienberg, C. H. A. s. 85 Linders, J. s. 258 Lindquist, G. J. A. s. 114
1 Beteckningen * anger, att utlåtande .vgivits ej av den ordinarie häradshövdingen utan av t. f. domhavande.
Lindstedt, G. F . s. 275 Lindwall, G. A. C. s. 87 Lundmarker, V. C. s. 86 Löfgren, E. A. s. 85 Lowing, F . e. 146
Severin, E. B. V. s. 227 Sydow von, E. F . N.* Sydow von, K. IL* Söderbaum, J. G. H. s. 208 Söderström, C. F . s. 248
Malmström, A. B. s. 130 Toll, J. A. s. 85 Molt, J. s. 259 Torell, H. s. 211 Mellén, K. F . s. 230 Täcklind, Al. J. s. 87 Munck av Rosensehöld, N. A. E. s. 204 Törner, A. F. s. 87 Nilsson, K. T. s. 112 Nordström, B. A. A. B. 204 Norelius, C. A. s. 233 Nyman, F . O. s, 234 Nyrén, A. R. G. s. 219 Nyrén, S. M. s. 167 Olivecrona, K. A. G. s. 90 Ottosson, G. A. e. 87 Petersson, E. G. H j . s. 165 Petrén, B. A. s. 271
Arerdier de, L. A. O. s. 86 Wallin, J. O. C. s. 127 Warmark, H. s. 293 Westholm, K. G. s. 195 Wetterling, G. A. s. 131 Wiberg, F . s. 160 Wickström, A. H. s. 86 Wihlborg, N. s. 142 Wijkmark, B. C. O. s. 111 Wieén, Y. G. s. 85 Wistrand, C. O. H. s. 109 Wullt, IL s. 149
Quennerstedt, N. Hj.* Reuterskiöld, A. G. A. s. 249 Rogstadius, VY. G. M. s. 86 Rudling, T. G. s. 104 Rönquist, E. J. s. 86 Samuelson, J. A. s. 212 Sandström, T. C. J. s. 159 Schlyter, K. J. D. s. 215 Schougli, J. O. s. 86 Seldén, R. W. s. 156
Zethelius, H. W. e. 245 Zetterstedt, J. E. s. 205 Zetterstrand, B. R. s. 119 Åberg, C. R. s. 214 Åberg, G. R. s. 88 Åberg, H. O. E. s. 87 Åkerman, A. E." Åstrand, C. s. 178
öhman, I. E *
Statens offentliga utredningar 1929 S y s t e m alt i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i don kronologiska förteckningen.)
A l l m ä n lagstiftning.) [Rättskipning.
Fångvård.
Föralag till omorganisation av rättsobducentväsendet m. m. [11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. [22] Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning. [25] Förberedande utkast till strafflag. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. [2G] Yttranden i anledning av betänkande ang. ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomforande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovr rätter, nedre justitierevisionen, justitiekanslern, häradshövdingar.) [30] 2. (Rådhusrätter, vissa centrala verk, länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) [31] Statsförfattning.
Allmän statsförvaltning.
K o m m u n a l förvaltning. Statens o c h kommunernas
flnansväsen.
Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [17] Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. [23]~ Politi. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9] Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård. [29] Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4] Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24] Betänkande ang. moderskapsskydd. [28] IIälso- o c h sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland-och Schweiz. [7] Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14] Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare före~skrifter ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). [18] Ällmänt näringsväsen.
Fast egendom.
Jordbruk med binäringar.
Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] ' Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. [19] Vattenväsen.
Skogsbruk.
Bergsbruk.
Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker. [27] Industri. Handel o c h sjöfart. Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [16] Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. [21] Bank-, kredit- o c h pemiingväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [15] .Försäkringsväsen. Betänkande och förslag ang. tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till ntfäst pension. [3] Kyrko väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. [10] Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. [20] Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes ärenden.
Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt it Söner 291186
I n t e r n a t i o n e l l rätt.