Yttranden i anledning av Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 2 9 : 31 JUSTITIEDEPARTEMENTET

Y T T R A N D E N I ANLEDNING AV

BETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN II (RÅDHUSRÄTTER, V I S S A CENTRALA V E R K , L Ä N S STYRELSER, VISSA SAMMANSLUTNINGAR)

S T O C K H O L M 1 9

2 9

Statens offentliga utredningar 1929 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å flottans stationer och varv samt örlogsdepån i Göteborg. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) Beckman. 30 s. Fö. 2. Betänkande och förslag angående vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. Beckman. 64 s. K. 3. Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. Norstedt. 92 s. J u . 4. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. Tiden. 529 s. F i . 5. Redogörelse för de ecklesiastika boställena. C. Kopparbergs län. Av Henrik Bovin. Beckman, lij, 718 s. E. 6. Utredning och förslag rörande studiennderstöd åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 107 s. 14 pl. E . 7. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. Norstedt. 117 s. S. 8. 1928 års tjänstesakkunnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. Fahlcrantz. 90 s. F 5 . 9. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Norstedt. 208 s. S. 10. Utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. Norstedt. 116 s: E. 11. Förslag till omorganisation av rättsobducentväsendet m. m. Norstedt. 66 s. 1 karta. S. 12. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. Norstedt. 130 s. J u . 13. Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge angående indrivning av underhållsbidrag m. m. Norstedt. 59 s. J u . 14. Betänkande med förslag till steriliseringslag. Beckman. I l l s. S. 15. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. Marcus. 39 s. Fi. 16. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon

f ö r t e c k n i n g

m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. Marcus. 305 s. K. Betänkande angående rationell skatteuppbörd. Marcus. 334 s. 5 utkast till blanketter. Fi. Förslag till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). Norstedt. 154 s. Jo. Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Norstedt. 174 s. 28 skissritningar. J o . Utredning och förslag rörande lantmäteriundérvisningens ordnande. Marcus. 120 s. J o . Betänkande och förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. Beckman. 198 s. K. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalkcn. 3. Förslag till lag om testamente m. m. Norstedt. 450 s. J u . Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen med motivering jämte utkast till anvisningar till nämnda föreskrifter. Norstedt. 72 s. F i . Betänkande angående en reformerad sjukförsäkring m. m. Beckman, vj, 99 s. S. Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Norstedt, iv, 325 s. J u . Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 8. Av J. C.W.Thyrén. Lund, Berling. 217 s. J u . Betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker. Marcus. 120 s. J o . Betänkande angående nioderskapsskydd. Norstedt. 213 s. S. Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård. Marcus. 126 s. S. Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre jnstitierevisionen, justitiekanslern, häradshövdingar.) Norstedt, vj, 304 (2) s. J u . Yttranden i anledning av betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 2. (Rådhusrätter, vissa centrala verk, länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) Norstedt, vj, 429 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omelatr. med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1929: 31 J U S T I T I E D E P A R T E M E N T E T

YTTRANDEN l ANLEDNING AV

BETÄNKANDE ANGÅENDE ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÅLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÅGASATTA RÄTTEGÅNGSREFORMEN

II (RADHUSRÄTTER, VISSA CENTRALA VERK, LÄNSSTYRELSER, VISSA SAMMANSLUTNINGAR)

STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT k

291185 SÖNER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. I. Svea hovrätt

1 Göta hovrätt

23 Hovrätten över Skåne och Blekinge

44 Nedre justitierevisiouen

51 Justitiekanslersämhetet

55 Föreningen Sveriges häradshövdingar

59 Domhavande, som instämt i det av Föreningen Sveriges häradshövdingar avgivna utlåtandet . . 85— ST Yttranden av donihavandena i följande domsag-or: Norra Roslags 88 Sollentuna och Färentuna 90 Södertörns 92 Uppsala läns södra 96 Uppsala läns norm 99 Nyköpings 104 Livgedingets 106 Gotlands södra 107 Södersysslets 109 Nordmarks 111 Fryksdals 111 Älvdals och Nyeds 112 Öster-Närke 114 Väster-Närke 117 Nora 119 Västmanlands västra 127 Västmanlands mellersta 130 Västmanlands östra 131 Västerbergslags 133 Nås och Malungs 134 Nedan-Siljans 136 Ovan-Siljans 138 Bollnäs 140

Norra Hälsinglands Nätra och Nordingrå Härjedalens Umeå Västerbottens mellersta Västerbottens norra Luleå Kalix Torneå Gällivare

142 146 149 154 156 157 159 160 161 163

Kinda och Ydre härads 164 Mjölby 165 Bråbygdens och Finspånga läns . . 1 6 7 Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds härads 176 Linköpings 178 Tveta, Vishi och Mo 187 Norra och Södra Vedbo härads . . 189 Östra härads 195 Västra härads 196 Östbo och Västbo härads 196 östra Värends 197 Mellersta Värends 200 Sunnerbo härads 204 Norra och Södra Tjusts härads . . 204 Norra Möre och Stranda härads . . 205 Södra Möre härads 206 Ölands 208 Hallands läns södra 211 Hallands läns mellersta 212 Hallands läns norra 214 Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads 215 Inlands 216 Sunnervikens 218 Marks 219 Kinds och Redvägs härads . . . . 223 Borås 225

IV

Flundre, Väne och Bjärkc härads . 226 Nordals, Sundals och Valbo härads . 227 Tössbo och Vedbo härads 230 Vadsbo 233 Gudhems och Kåkinds härads . . . 234 Vartofta och Frökinds härads . . . 235 Skånings, Vilske och Valle . . . . 239 Åse, Viste, Barne och Laske . . . 244 Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads 245 Östra härads 247 Medelsta härads 248 Bräkne härads 249 Listers härads 251 Ingelstads och Järrestads härads . . 252 Gärds och Albo härads 253 Villands 254 östra Göinge 257 Västra Göinge 257 Norra Åsbo härads 258 Södra Åsbo och Bjäre härads . . . 258 Oxie och Skytts härads 259 Torna och Bara härads 262 Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads 271 Färs härads 273 Frosta och Eslövs 275 Rönnebergs, Onsjö och Harjagers . 293 Luggude härads 295 Personregister över domhavande.

II. Föreningen Sveriges stadsdoinare . . 305 Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet 352 Yttranden av rådhusrätterna jande städer:

i föl-

Stockholm 353 Särskilt yttrande av borgmästaren Lindhagen . . . 404 rådmannen Holmberg . . . . 413 Södertälje 417 Sigtuna 417 Uppsala 418 Torshälla 419 Linköping 420 Norrköping 422 Skänninge 424

Eksjö 425 Västervik 425 Vimmerby 429 Karlskrona Yttrande av ombudsmannen Enoroth 430 Sölvesborg 436 Kristianstad 437 Malmö 438 Lund 461 Landskrona 468 Hälsingborg 471 Ystad 472 Trälleborg 476 Skanör och Falsterbo 484 Laholm 484 Falkenberg 486 Varberg 487 Göteborg 489 Särskilda yttranden av rådmännen: Björkman 497 Falck 497 Nyborg och t.f. rådmannen Gedda 498 Lysekil 498 Uddevalla 499 Strömstad 501 Vänersborg 501 Alingsås 505 Borås 511 Ulricehamn 512 Hjo 517 Falköping 525 Kristinehamn 527 Filipstad . 528 Örebro 528 Askersund 531 Västerås 532 Sala 535 Köping 537 Falun 538 Gävle 539 Söderhamn 539 Sundsvall 542 Särskilt yttrande av litterate rådmannen Brinck 542 Östersund 544 Umeå 549 Skellefteå 549 Luleå 550 Piteå Yttrande av borgmästaren Markström 551 Statskontoret

, 552

V

Kl ksräkenskåpsverkel

556 Kommers kollegium

560 Allmänna nämnd

civilförvaltningens

löne575

Yttranden av Kungl. Maj:ts Befallningshavande. Över•ståthållar-ämbetet 585 Promemoria av tredje polisintendenten E. Hallgren 585 Promemoria av polisdomaren E. Willers 588 Länsstyrelserna i följande Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs

län: 589 594 599 601 604 614 615 C19 625 637 639 643 646 052

Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

661 665 667 669 674 675 677 678 684 686

Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund 690 Styrelsen för Svenska Stadsförbundet 698 Rådhusrätter, som instämt i det av styrelsen för Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandet 709 Föreningen Sveriges Landsfogdar

710 Föreningen Sveriges Landsfiskaler

.718

Föreningen Sveriges Stadsfiskaler

.720

Bilaga. Bör i första instans finnas både över- och underåklagare (av hovrättspresidenten Jur. Dr. K. Schlyter) 727 Register över rådhusrätter

Föreningen Sveriges Stadsdomare. i)

Sedan särskilda sakkunnige den 29 augusti 1928 till Eders Kungl. Maj :t överlämnat betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångs') I utarbetande av förslag till detta yttrande hava deltagit: borgmästaren B. Lindberg samt rådmännen V. F. Holmberg, G. Tisell, N. Ryding och K. Ewerlöf. Vid sammanträde med föreningen den 16 februari 1929 beslöt föreningen att i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget avgiva yttrande i ärendet. 21—291185

306 reformen, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 24 september 1928 lämnat föreningen Sveriges Stadsdomare tillfälle att inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet; och får föreningen i underdånighet anföra följande. Innan föreningen ingår på yttrande över betänkandet anser föreningen sig böra framhålla, att föreningen principiellt vidhåller den ståndpunkt till processkommissionens förslag, som föreningen intagit uti sitt över förslaget avgivna yttrande, samt att föreningen begränsat sitt yttrande till att omfatta huvuddragen av de föreslagna omändringarna, företrädesvis i vad de avse organisationen av rättegångsväsendet vid underdomstolarne och särskilt vid underdomstolarne i städerna, varav emellertid ingalunda följer, att föreningen ansett sig kunna ansluta sig till övriga delar av förslaget.

KAP. I. Domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan. De sakkunnige hava ägnat den första avdelningen av sitt betänkande åt domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan. Ur principiell synpunkt kan det synas anmärkningsvärt, att de sakkunnige tagit domarutbildningen till utgångspunkt för sitt utredningsarbete, men detta erhåller sin förklaring genom den dominerande ställning, de sakkunnige tillagt denna fråga, vilken har satt sin prägel på hela domstols- och domarorganisationen. De sakkunnige inleda kapitlet med en redogörelse för domareutbildningens historia. Efter att hava framhållit, att domareutbildningen hos oss av ålder varit nära knuten till häradsrätter och hovrätter — i viss mån även till de stora stadsdomstolarne — erinra de sakkunnige att detta system, grundat på vikariatprincipen, enligt deras förmenande utmärkes av en viss stelhet och bristande anpassningsförmåga såsom saknande möjlighet för en uppdelning av arbetsbördan på flere ansvariga tjänstemän. De sakkunnige övergå härefter till skildring av de olika och år från år växlande bestämmelserna i den på administrativ väg tillkomna s. k. domsagostadgan. Dessa bestämmelser gå för närvarande i korthet ut därpå, att de i utbildningssyfte tjänstgörande biträdena i en domsaga, efter förberedande tjänstgöring å domarekansli, i viss omfattning få hålla s. k. tremansting eller å allmänt sammanträde handlägga mål och ärenden, som kunna förekomma vid tremansting, varefter de få hålla tre allmänna tingssammanträden. Härefter tvingas de att avbryta sin domsagotjänstgöring för att inträda i hovrätt, dit domareutbildningen i dess senare stadium förlägges och där, enligt stadgans mening, domareaspiranten beredes tillfälle att förvärva mångsidigare

307 erfarenhet vid bedömande av juridiska spörsmål på samma gång som möjlighet beredes till en önskvärd gallring bland domareaspiranterna. Att här närmare redogöra för de synnerligen omfattande och invecklade bestämmelserna för cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och häradsrätt skulle alltför mycket taga utrymmet i anspråk; slutstenen i utvecklingen säga de sakkunnige emellertid utgöres av de författningar rörande ändring i domsagostadgan m. m., som utfärdades den 4 juni 1926, "med vilka föreningen av de båda domarkarriärerna blev fullständig". Befordringarne på domarebanan gå genom assessorstjänst i hovrätt och den, som förvaltat häradshövdingeämbete och tjänstgjort som fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa lyra år, får icke erhålla ytterligare häradshövdingevikariat med mindre han är assessor i hovrätt, i samband varmed hovrättsassessorerna tillagts företrädesrätt i viss ordning till erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingeämbete samt ålagts skyldighet att mottaga sådant förordnande. Ett av domsagostadgans främsta syften torde hava varit att bereda den ordinarie domaren tillfälle att i större utsträckning syssla med den egentliga domar verksamheten genom att avlyfta mer eller mindre viktiga göromål å biträdande domare eller å notarier; ett annat syfte torde hava varit att genom införande av tretingsgränsen genomsnittligt höja nivån hos domarevikarierna genom att förmå dem att före det fjärde tinget skaffa sig viss högre domarkompetens. Hur hava nu dessa syften förverkligats genom domsagostadgans och därmed sammanhängande författningars bestämmelser ? Enligt svensk juristtidning 1928 häfte 4, sid. 412, skötes i de aderton största domsagorna minst hälften av de såväl viktigaste som mindre viktiga domsagouppgifterna av unga biträdande domare; antalet domsagor med biträdande domare tenderar ständigt att ökas; sammanslagning av domsagor sker på senare tider allt oftare och verkar i samma riktning. Hela denna utveckling, som ju innebär ett avlyftande i mycket stor omfattning från ordinarie, beprövade domare å mindre erfarna extra ordinarie tjänstemän av viktiga domargöromål står i skarp strid mot det i domsagostadgan markerade, här ovan först angivna syftet, att bereda den ordinarie domaren möjlighet att vinna bättre tid för att själv kunna sköta viktigare göromål. Huru otillfredsställande alla de reformer, som under senare tid genomförts i syfte att beträffande domarens viktigaste uppgift inskränka vikariatsystemet i domsagorna, slagit ut, framgår bl. a. av rättsstatistiken för år 1924, som utvisar att under endast 42,5 procent av samtliga rättegångsdagar under lagtima ting eller allmänna sammanträden vid rikets häradsrätter tjänstgjort ordinarie domare, medan under 57,5 procent av dessa rättegångsdagar fungerat vikarier

308 eller biträdande domare, och senare års statistik lär ej komina att visa bättre resultat. Frågar man sig därefter, om genom domsagostadgans bestämmelser genomsnittsnivån hos domarvikarierna höjts, blir svaret i regel ett bestämt nej. Den grundläggande praktiska utbildningen vid underrätten har begränsats till tre allmänna tingssammanträden i stället för tidigare till i regel sex ting, varefter tingsbiträdena i allmänhet ej bry sig om att skaffa sig den kompetens, som utgör villkor för hållande av flere än tre ting. Har den unge juristen utan olägenhet kunnat hålla tre allmänna sammanträden, finnes det väl ingen rimlig anledning, varför han ej skulle få hålla ytterligare några allmänna sammanträden och därmed utöka sin praktiska erfarenhet, fortfarande understödd av den ordinarie domarens råd och erfarenhet. Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang närmare ingå på redogörelse för processkommissionens förslag rörande domstolsorganisationen och arbetsfördelningen mellan de vid lagmansrätt tjänstgörande. Detsamma gäller förslaget till befordringsgång och domarutbildning och detta så mycket mer som de sakkunniga, vilkas förslag det nu gäller att granska, i väsentliga delar frångått kommissionens förslag och framkommit med alldeles nya, som i sammanfattning kunna skisseras på följande sätt: 1). Den nyutexaminerade juristen påbörjar sin tjänstgöring på ett lagmansrättskansli och blir där, efter ett halvt års provtjänstgöring, andre notarie med statsanställning såsom extra tjänsteman, samt efter ett halvt års ytterligare tjänstgöring förste notarie, i vilken egenskap han skall kvarstanna under ytterligare två och ett halvt å tre år med i viss mån begränsad domarebefogenhet; 2). Tjänstgöring på hovrättskansli under omkring ett år, därav under senare delen med uppdrag att på prov utföra åklagaretalan i ett antal mindre brottmål, varpå han efter godkända prov, på anmälan av hovrättens advokatfiskal, av justitiekanslern förordnas till hovrättsfiskal; 3). Tjänstgöring som rådman i medelstor domsaga på förordnande under två år; 4). Fiskaltjänstgöring i hovrätt under omkring ett år, inriktad på de svårare brottmålen och i egenskap av åklagare i desamma, samt tjänstgöring som vikarie å fjärde plats i hovrättsdivision under ytterligare ett år, varpå slutlig prövning, huruvida aspiranten bör vinna vidare befordran på domarebanan — sålunda efter c:a 9 års tjänstgöring efter det han först börjat tjänstgöra vid underrätt — äger rum och han, om han därvid godkännes, utnämnes till assessor; 5). Tjänstgöring, likaledes som extra tjänsteman, i större domsaga under två år som rådman eller vikarie för lagman; 6). Tjänstgöring som fjärde man på hovrättsdivision, vikarie för hovrättsråd, revisionssekreterare, revisionsfiskal, allt på extra ordinarie stat;

309 7). Utnämning till hovrättsråd; och 8). Befordran till sluttjänst som lagman eller ordförande å hovrättsdivision vid omkring 45 års ålder. Genom denna utbildningsgång förverkligas onekligen i synnerligen hög grad den tanke, som enligt vad de sakkunnige framhållit legat till grund för domsagostadgan, nämligen framtvingandet av cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och underdomstol; men med skäl kan sättas i fråga, huruvida icke den utbildning, som sålunda skall bestås domaraspiranterna, är alltför mycket sönderstyckad för att kunna giva verklig kompetens på något område och alldeles för litet präglad av verkliga utbildningssynpunkter. Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att den nyexaminerade juristen bör börja sin utbildning vid en lagmansrätt och där efter hand få alltmer krävande och ansvarsfulla uppgifter, därvid han dock bör hava tillfälle att erhålla ledning och råd av lagmannen eller andra äldre och erfarna domare. Men däremot synes det icke vara nödvändigt att den, som ämnar att för framtiden ägna sig åt domareverksamhet vid underdomstol, efter 4 år avbryter sin tjänstgöring vid lagmansrätt för att tjänstgöra å hovrätts kansli. Eedan nu lärer det möta svårighet att bereda dem, som skola tjänstgöra i hovrätterna, sysselsättning därstädes, och detta måste i än högre grad bliva förhållandet om även de, som eljest, på sätt nu är fallet, kunnat erhålla sin utbildning vid större stadsdomstolar, skulle fullgöra sådan tjänstgöring i hovrätt. Det år, domaraspiranten skulle tillbringa i hovrätten med tjänstgöring å kansli och utförande av åklagaretalan i enklare brottmål, kan därför icke antagas komma att i nämnvärd mån vare sig utveckla hans domareegenskaper eller giva honom erfarenhet i handläggning och avdömande av mål. Efter nämnda tjänstgöring i hovrätt och förordnande till hovrättsfiskal skulle aspiranten tjänstgöra två år som rådman i domsaga, därpå två år i hovrätt, vidare efter därunder undergången prövning och utnämning till assessor ånyo i domsaga som rådman eller vikarie för lagman för att redan efter två år återgå till tjänstgöring i hovrätt. Mot denna på två-årsperioder uppdelade tjänstgöring kan med skäl riktas den anmärkningen, att aspiranten knappast kommit så in i arbetet vid en domstol, att å ena sidan han själv kan bliva till verklig nytta och å andra arbetet bliva i utbildningshänseende till gagn för honom, förrän han måste lämna, domstolen. Även i annat hänseende kan denna sönderstyckade tjänstgöring befaras komma att medföra menlig verkan. Varje förflyttning måste föranleda kostnader samt större eller mindre olägenheter, och aspiranten kan knappast tänka på att bilda familj förr än han kommer i någorlunda trygga förhållanden. Kommer så härtill att han i nio år måste gå på prov innan han får slutligt besked, huruvida han godkännes för befordran

310 på domarebanan, samt ytterligare åtskilliga år förflyta innan han erhåller ordinarie anställning, har man all anledning befara, att många dugande unga jurister med håg och fallenhet för domare verksamhet skulle med dylika framtidsperspektiv avstå från att giva sig in på en så långvarig och synnerligen äventyrlig extra ordinarie befordringsbana. Resultatet skulle alltså bliva, att den avfolkning av den egentliga lantdomarebanan, som de sakkunniga omnämna, än mer skulle komma att göra sig gällande och att förhållandet skulle bliva detsamma beträffande stadsdomstolarna. Vid planläggning av domarutbildningen synas de sakkunniga hava låtit sig ledas av den uppfattningen, varåt de på flera ställen i betänkandet givit uttryck, nämligen att arbete i hovrätten ur utbildningssynpunkt är vida betydelsefullare för domaraspiranten än arbete i underrätt och att domaraspiranten under sin vistelse i hovrätten bör tillägna sig där rådande synpunkter på hur underrättsarbetet bör bedrivas. Denna uppfattning är dock ingalunda ovedersäglig. Det torde tvärtom med fullt fog kunna göras gällande, att den unge juristens domaregenskaper utvecklas och prövas bäst vid underrätten, där han ständigt är i kontakt med parterna och får syssla med varjehanda domargöromål. Förmågan att leda förhör och huvudförhandling samt konsten att bedöma människor inhämtas säkerligen bäst vid arbetet i underrätt, under förutsättning att aspiranten icke lämnas åt sig själv utan står under erforderlig tillsyn och ledning. Då tjänstgöringen vid underdomstol skall ske i korta perioder och prövningen av domaraspirantens lämplighet för domarebanan uteslutande ligga hos hovrätten, kan det vara en viss fara för, att domaraspiranten kommer att betrakta hovrättstjänstgöringen såsom huvudsak och underrättstjänstgöringen såsom för hans befordran av ringa betydelse. Något intresse för och känsla av samhörighet med den underdomstol, vid vilken han tjänstgör, kan man knappast förvänta, och man har anledning befara, att allt detta skall medföra mindre tillfredsställande arbete vid underdomstolarna. Vad här anförts mot den föreslagna utbildningsgången synes giva vid handen, att utbildningen icke kan bliva lika god som för närvarande och att arbetet vid underdomstolarna, åtminstone vad stadsdomstolarna beträffar, måste bliva lidande av att icke tillräckligt kvalificerade och intresserade krafter finnas till förfogande, varför föreningen på det bestämdaste avstyrker de sakkunniges förslag i denna del. I de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena hava såväl hovrätterna som häradshövdinge- och stadsdomareföreningarna uttalat sig för önskvärdheten av bibehållandet av kollegiala stadsdomstolar, enär sådana anses äga avgjort företräde framför enmansdomstolar, och även lagrådet är av den

311 rmening, att den kollegiala stadsdomstolstypen bör bibehållas. Kollegialiteten tillmätes också synnerligen stort värde i utbildningshänseende. Sålunda har t. ex. Högsta Domstolen vid ett tillfälle uttalat, att enligt dess mening intet vore mera ägnat att utveckla de egenskaper, som prägla en god revisionssekreterare, än det kollegiala samarbetet med äldre och mera erfarna jurister. Man hade därför haft anledning förvänta, att de sakkunniga vid den verkställda utredningen skulle utgått från antagandet, att kollegiala stadsdomstolar komme att bibehållas, och detta så mycket hellre som de ekonomiska beräkningarna baserats på antagandet, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt komme att ökas från av processkommissionen föreslagna 3 till 4 just för att en utbildningsplats därigenom skulle bliva reserverad. Utan tvivel skulle det komma att erbjudas rikliga tillfällen för domaraspiranter att få tjänstgöra vid semester och annan tjänstledighet för ledamöter i kollegiala domstolar. Den utav de sakkunniga föreslagna ordningen för befordran på domarbanan innebär ett fastslående av det nu tillämpade systemet inom den statliga domarkåren med början inom hovrätt och befordran först till revisionssekreterare och slutligen till lagman. För närvarande gäller dock den inskränkning, att somliga hovrättsråd föredraga att kvarstanna i hovrätten till pensionsåldern. Med denna befordringsordning har hittills följt, att hovrättsrådsbefattningarna i stor utsträckning icke uppehållits av de ordinarie innehavarna, enär dessa dels erhållit förordnande såsom revisionssekreterare dels ock erhållit kommittéuppdrag eller använts i administrationen. Såsom vikarier hava anlitats unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring inställt sig i hovrätten och efter prövning i fiskalstjänstgöring ansetts lämpliga för adjunktion. Processkommissionen har också framhållit, att hovrätterna lida av den stora omfattning, vari de ordinarie domartjänsterna i hovrätterna uppehållas av icke ordinarie domare. Lika olämpligt som det är, att unga och oerfarna vikarier få på egen hand taga hand om rättsskipningen i häradsrätterna, lika olämpligt är det att samma unga jurister några år därefter få taga plats vid hovrättens dombord och där stöka döma såsom sista instans i ett stort antal mål. Deras teoretiska kunskaper må vara goda och de må vara samvetsgranna i sitt arbete, men de kunna icke äga den mognad i omdömet och den erfarenhet, som bör krävas av en överrättsdomare. • Den numera så gott som allhärskande ordningen att överrättsdomare vid en ålder av mellan 40 och 50 år gå från överrätts- till underdomarbefattning har utan tvivel sin grund i de rådande avlöningsförhållandena. Det kan näppeligen från början hava varit lagstiftarens mening, att befordringsgången normalt skulle vara sådan. Häradshövdingens sportler hava från början varit avsedda att täcka omkostnaderna för biträden, kansli och dylikt och det

312 överskott, de lämnat, var ursprungligen helt visst ganska ringa. Den ekonomiska utvecklingen i landet har emellertid medfört en stark uppdelning av fastigheterna i mindre enheter, varmed följt en kraftig ökning av lagfarts- och inteckningsärenden, vilka betyda mest för sportlerna. Den starka tillströmningen till juristbanan har möjliggjort erhållande av biträden, som antingen gått utan avlöning eller ock betalat för att erhålla anställning. Sedermera då de juridiskt bildade biträdena fordrade avlöning, har staten påtagit sig avlönandet. De sålunda ändrade förhållandena hava givit häradshövdingeämbetena en stark övervikt i lönehänseende över hovrättsråds- och revisionssekreterarebefattningarna och detta har i sin tur föranlett revisionssekreterarna att söka de i lönehänseende främsta domsagorna. Det torde väl icke vara en riktig befordringsgång att en jurist utan att äga någon nämnvärd erfarenhet som underrättsdomare vid relativt unga år blir överrättsdomare och därefter på äldre dagar underrättsdomare. Denna för vårt land säregna befordringsväg har visserligen hittills icke lett till några svåra olägenheter, om man bortser från det därav föranledda vikariesystemet inom hovrätterna, men man kan hava anledning antaga, att förhållandena skulle hava varit bättre, om befordringarna lett från underrätt till överrätt. Den nuvarande hovrättsproceduren har icke ofrånkomligen krävt omfattande domarerfarenhet från underrätt, men den föreslagna nya rättegångsordningen med ett strängt muntligt förfarande och fri bevisprövning kommer att ställa nya, svåruppfyllda krav på överrättsdomarens erfarenhet och människokännedom. Jämväl för underrätterna är det av stor betydelse att den nuvarande befordringsgången ändras. Enligt den ovan skisserade, av de sakkunniga föreslagna utbildningsgången skulle den blivande lagmannen, sedan han slutat sin första tjänstgöring vid lagmansrätten, endast under två tvåårsperioder tjänstgöra i underdomstol och därav kanske blott cirka ett år som vikarie för lagman. Att detta är alldeles för kort tid för att han skall kunna förvärva den erfarenhet och träning i processledningens svåra konst, som en lagman bör äga, torde ligga i öppen dag. Och än betänkligare är att han först 10 a 15 år därefter, därunder han oavbrutet tjänstgjort i överdomstol, skall inträda som ordinarie lagman. Det är ett känt förhållande, att många domare utmärkt väl lämpa sig till underrätts- men ej till överrättsdomare och tvärtom. Härtill lika litet som till vederbörandes önskan att ägna sig åt den ena eller andra av dessa domarebanor har vid uppgörandet av plan för utbildnings- och befordringsgång hänsyn tagits. Det synes böra uppställas som ett önskemål att den domaraspirant, som visat lust och fallenhet för verksamhet som underrättsdoma-

313 re, i regel får fullgöra sin huvudsakliga tjänstgöring vid under domstol och att hans tjänstgöring vid överdomstol koncentreras helst till en period om 2 å 3 år sedan han hunnit den mognad, att han nästan omedelbart eller åtminstone efter mycket kort tid kan anses kompetent att mottaga förordnande som ledamot i hovrätt. Den åter, som ämnar gå fram som ledamot av hovrätt, bör efter att hava fullgjort den första tingssittningen få sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till överdomstol, men med ett liknande avbrott för domaretjänstgöring i underdomstol. Särskilt vill föreningen inlägga en bestämd gensaga mot att befordran till lagman ovillkorligen skulle gå över hovrättsråds- eller revisionssekreteraretjänst. E n erfaren och skicklig rådman i en kollegial domstol, vilken vid tjänstgöring på förordnande som lagman ådagalagt framstående förmåga i processledningens konst, torde vara minst lika skickad som ett hovrättsråd eller en revisionssekreterare att erhålla befordran till lagman samt bör därför icke vara utesluten från möjlighet att vinna sådan befordran. Det är också av betydelse för rådmännens arbetslust och intresse att en dylik möjlighet förefinnes.

KAP. II. Behovet av arbetskrafter vid domstolarne. Behovet av arbetskrafter i domsagorna kommer helt naturligt att till väsentlig del bliva beroende på den domsagoindelning, som lägges till grund för den blivande organisationen. Processkommissionen har rörande densamma framhållit, hurusom den nuvarande indelningen för landsbygdens vidkommande vilade på den grundtanken, att i varje domsaga arbetet skulle kunna med skrivhjälp och annat liknande biträde fullgöras av häradshövdingen, men att förhållandena numera i de flesta fall ändrats så, att arbetsmängden överstege en mans arbetsförmåga. Med utgångspunkt därefter från de åtgärder, statsmakterna vidtagit för att bringa ordning och reda i anställnings- och avlöningsförhållandena för häradshövdingarnes juridiska biträden, vill kommissionen i dessa åtgärder se en lämplig utväg att förstärka arbetskrafterna i domsagorna och att fördela arbetsuppgifterna där efter kvalitet och kommissionen anser sig därför böra förorda ett fortsättande på den sålunda inslagna vägen. Enligt processkommissionens betänkande skulle domkretsarne bliva betydligt större än de nuvarande tingslagen. Processkommissionen ger icke något bestämt uttalande i fråga om antalet

314 domsagor enligt den tilltänkta nya anordningen, men antager, att deras antal skulle utgöra omkring 100. Då enligt kommissionens system en domsaga i regel skulle bilda ett enda tingslag, därvid i domsagoindelningen skulle ingå alla rikets städer, medan för närvarande antalet domsagor, änskönt städer i allmänhet ej i desamma ingå, är 120 och tingslagens antal 196, torde det kunna antagas, att de av kommissionen ifrågasatta domkretsame komma att i medeltal omfatta minst dubbelt så stor befolkning som nuvarande tingslag och även i geografiskt hänseende komma att erhålla vida större omfattning än dessa. Systemet med stora domsagor skulle möjliggöra den av kommissionen med livligt intresse omfattade anordningen att i de särskilda domsagorna anställa två eller flere särskilda domare med viss differentiering beträffande arbetsuppgifterna. De sakkunnige hava än ytterligare minskat domsagornas antal och till grund för beräkningen av arbetskrafterna i dem och av kostnadskalkylen lagt ett av häradshövdingen Karl Schlyter utarbetat förberedande utkast till rikets indelning i domsagor, enligt vilket de sju största städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro skulle utgöra egna domsagor, under det städer med ett invånareantal under 36.000, sålunda fr. o. m. Borås, skulle ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygds område, därvid städer med ett invånareantal ej understigande omkring 17.000 skulle bilda egna tingslag inom domsagan. Hela antalet domsagor, oberäknat de sju stadsdomsagorna, skulle enligt denna beräkning utgöra 86 med ett invånareantal av upp till 80.000 och däröver. Enligt ett av de sakkunnige uppgjort alternativt förslag skulle antalet domsagor kunna höjas till 116, därvid till ovannämnda 7 städer, som skulle utgöra egna domsagor, lagts städerna Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås. De städer, som ej skola bilda egna lagsagor, hava, som de sakkunnige uttrycka sig, införlivats med resp. domsagor. Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större domsagor hava allvarliga anmärkningar framställts mot processkommissionens förslag, och dessa anmärkningar gälla helt naturligt i ännu högre grad de sakkunniges förslag, enär det än ytterligare minskar antalet domsagor. Vid avgivande av yttrande över de sakkunniges förslag har också på åtskilliga håll ett starkt motstånd mot ifrågasatt utvidgning av domsagor gjort sig gällande. Börande den lämpliga storleken av lantdomsagor saknar stadsdomareföreningen emellertid anledning att yttra sig. Vad åter städernas jurisdiktion beträffar vill stadsdomareföreningen erinra om, att föreningen i sitt yttrande över processkommissionens förslag framhållit att, därest det skulle befinnas, att rättsskipningen jämväl i städerna bör omhändertagas av staten, härvid bör förfaras med största försiktighet och hänsyn, så

315 att städernas intressen i möjligaste mån förbliva okränkta, samt att övergången till ett system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner, ej torde böra ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningarna därför i den ena eller andra orten inträda. Skånska hovrätten betonar, att man här har att göra med ett vid det praktiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna grund kunna ifrågasättas, om det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att ej fördröja denna. Lagrådet bygger vidare på den sålunda inslagna vägen och framhåller att, därest av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande kostnader skulle möta att i ett slag realisera den ur rent organisatorisk synpunkt nödvändig ansedda införlivningen i jurisdiktionshänseende av de städer, som ej vore stora nog att bilda egna domsagor, med kringliggande landsbygd till gemensamma lagsagor, syntes som ett provisorium kunna ifrågasättas att tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen icke befunnos ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsagan; gränsen hade något växlande föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 å 16.000 personer. I de städer åter, som föllo ovan om denna gräns och alltså befunnos lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. I anslutning härtill torde ock böra erinras om ett av hovrättsrådet Victor Petrén vid ärendets behandling inom Svea hovrätt avgivet yttrande, i här intagna delar så lydande: "Städerna hava ända från deras tillkomst i stort sett själva bekostat sin rättsskipning. Överflyttandet av kostnaderna därför på staten kräver en djupgående utredning och är en synnerligen invecklad och svårlöst fråga. Skall processreformens genomförande göras beroende av denna frågas lösning, torde det vara fara värt, att reformen i dess helhet än mera uppskjutes i det ovissa. Jag finner för min del inga vägande skäl föreligga att, med brytande av månghundraårig tradition, tvångsvis pressa fram ett dylikt överflyttande, därest blott garantier kunna ställas för en god rekrytering av dessa domstolar och utnämnandet av ledamöterna i desamma lägges i Kungl. Maj:ts hand. För behörighet till borgmästare- och rådmansbefattning borde, liksom nu är förhållandet beträffande aspiranter å lantdomarebanan, fordras viss tjänstgöring i hovrätt. Förslag till besättande av dessa befattningar borde upprättas, beträffande borgmästareämbete av hovrätten och beträffande rådmansbefattning av rådhusrätten i staden, i bådadera fallen med rätt för stadsfullmäktige att yttra sig över förslaget och giva förord åt någon av de därå uppförda. G-enom en dylik anordning

316 komme man ifrån den ur alla synpunkter förkastliga metoden med val av dessa stadsdomare utan att dock helt beröva städerna inflytande vid befattningarnas tillsättande. Anordningen ansluter sig nära till vad på sin tid av borgmästaren J. Bååth inom svenska stadsförbundet blivit föreslaget (se stadsförbundets skriftserie n:r 12 "Kommunalförvaltningens organisation" sid. 179—193)." Vad sålunda anförts mot tvångsvis sammanslagning av stad och land i gemensamma jurisdiktioner finner föreningen synnerligen beaktansvärt. När det gällt städernas införlivning i jurisdiktionshänseende med landsbygd har sådant städse mött motstånd från städernas sida, och man kan vara förvissad om, att motståndet skall bliva än kraftigare, om det gäller att en stad, som med ekonomisk uppoffring skaffat sig kollegial domstol, skulle berövas denna och få med kringliggande landsbygd åtnöja sig med enmansdomstol. Stadsdomarföreningen anser också det krav böra uppställas, att därest stad med kollegial domstol sammanföres med landsbygd till en lagsaga, staden vare sig ensam eller med angränsande stadsliknande samhälle eller landsbygd får utgöra en domkrets med kollegial domstol, och det synes som om det över huvud taget vore lämpligare, att domsagoregieringarna skedde i riktning från enmanstill kollegiala domstolar än tvärtom, enär man därigenom erhölie starkare oeh mera kvalificerade underdomstolar. Vid statens övertagande av rättsskipningen i städerna komma utan tvivel så många ekonomiska och andra svårlösta problem, vilka till följd av de skiftande förhållandena och bestämmelserna i de olika städerna för sin lösning kräva ingående förhandlingar, att uppstå, att det synes otänkbart, att domsagoregleringen och allt vad därmed äger samband skall kunna genomföras på en gång och enligt allmänna bestämmelser. Föreningen vidhåller också sin uppfattning, att processreformen i denna del bör genomföras successivt, och vill i detta sammanhang erinra därom, att lagrådet beträffande den stadskommunala rättsskipningens övertagande av staten uttalat den meningen, "att något avgörande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och de domsagoregleringar, som därmed stå i samband, icke synes föreligga". Beträffande behovet av arbetskrafter i lagmansrätterna hava de sakkunnige utgått från den av processkommissionen föreslagna anordningen med kvalitativ fördelning mellan flere domare. Denna fördelning utföres närmare sålunda: vid varje lagmansrätt skola finnas anställda i regel tre ordinarie befattningshavare i domareställning, av vilka en kallas lagman, som leder arbetsfördelningen, är lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handläggas, samt i städerna i civila mål fungerar som enmansdomstol. De två andra domarne kallas rådmän, avsedda att vara yngre eller mindre erfarna personer, vilkas tjänster skola vara dels utbildningsplatser för yngre domare, dels ock slut-

317 tjänster för sådana personer, som visserligen genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten, men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. De senare skola hava till huvuduppgift att handlägga inskrivningsärenden och tjänstgöra som överexekutorer, de förra skola ensamma handlägga mindre tviste- och brottmål. De nuvarande förste och andre notariebefattningarna tänkas ombildade till ordinarie sekreteraretjänster, varjämte i domsagorna skola anställas icke ordinarie notarier. Lämpligheten av målens uppdelning på olika domare efter det mått av skicklighet, som skulle krävas för deras avgörande, kan starkt ifrågasättas. För det första är en sådan uppdelning mycket svår, ja ofta så gott som omöjlig att göra med ledning av stämningen i målet, och för det andra kommer en sådan åtgärd lätt att väcka missnöje hos den rättssökande allmänheten. Varje part anser nog som regel, att hans rättssak kräver största mått utav domareskieklighet, och vill hava den avgjord av en fullgod domare. Från hans synpunkt sett är denna hans uppfattning riktig. Saken kan vara av stor vikt för honom själv och han får betala den fastställda rättegångsavgiften; varför skulle ban då icke även hava rätt att kräva, att den behandlas av en verklig domare i stället för av en domarekandidat. Även för domarens del torde en dylik uppdelning av målen vara mindre lycklig. Ingen domare lär i längden kunna stå ut med att hava sin arbetsdaghelt och hållet upptagen med handläggandet och avdömandet av uteslutande svåra mål. Behandlingen av sådana är mycket tröttande, och det är nästan nödvändigt för domaren att dessemellan få syssla med lättare göromål, om han skall kunna hålla ut. Vid stadsdomstolarna har man icke försökt att dela upp målen efter den grad av domareskicklighet, som kräves för deras avgörande, i vidare mån än att man i vissa städer inrättat en enmansdomstol, polisdomstol, för behandling av vissa smärre brottmål, men det har aldrig ifrågasatts annat än att även för dessa mål skulle erfordras en skicklig domare. Alldeles särskilt vill föreningen framhålla betydelsen av att domaren på denna plats erhåller erfarenhet och rutin samt ingående personal- och lokalkännedom. Ett ständigt byte av unga och oerfarna domare på sätt de sakkunniga föreslagit vore därför förkastligt. Med undantag av s. k. polismål och mål angående förseelser mot ordningsföreskrifter, specialförfattningar o. d. samt möjligen vissa smärre brottmål synas alla mål, däri verklig tvist föreligger eller ansvar yrkas, så att parterna böra själva eller genom ombud vara tillstädes, böra handläggas av lagmannen. Vid kollegiala domstolar bör fördelningen ske efter enahanda grunder med iakttagande av att i mål, som skola avgöras av kollegiet, dess samtliga ledamöter skola deltaga i såväl den förberedande förhandlingen som huvudförhandlingen.

318 Vidkommande befattningarna vid domstolarna framhålla de sakkunnige, att de gjort "vissa jämkningar" i processkommissionens organisationsförslag, i det de i stället för de av kommissionen föreslagna rådmansbefattningarne besätta desamma dels med inskrivningsdomare, för vilka befattningarne skola vara sluttjänster, dels med tjänstemän på extra ordinarie stat, antingen hovrättsassessorer eller hovrättsfiskaler, vilka skulle tjänstgöra såsom rådmän allenast under en tidsperiod av två år, varjämte kommissionens ordinarie sekreteraretjänster av de sakkunnige utbytts mot extra ordinarie befattningar som förste och andre notarier. Enligt de sakkunniges beräkningar skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor i den nuvarande och den föreslagna organisationen bliva i den nuvarande: 120 häradshövdingar, 87 borgmästare, 16 biträdande domare, 215 rådmän, assessorer m. fl., 15 magistratssekreterare, aktuarier in. fl., 293 notarier, summa 746. i den föreslagna: 3 förste lagmän, 103 lagmän, 61 rådmän för inskrivningsärenden, 33 rådmän för den dömande verksamheten med assessorskompetens, 52 rådmän för den dömande verksamheten med fiskalskompetens, 13 lagmansrättssekreterare och aktuarier, 180 notarier med begränsad domarekompetens, 170 notarier utan dylik kompetens, summa 615. Rådmännen för inskrivningsärenden skola icke deltaga i den dömande verksamheten utan vara hänvisade att syssla allenast med inskrivningsväsendet, men i gengäld skola de erhålla ordinarie anställning vid domsagorna, vilken förmån i övrigt endast skall förunnas lagmännen. De rådmän, som skola ägna sig åt dömande verksamhet, ävensom notarierna skola endast under kortare tidsperioder vara bundna till domsagan genom förordnanden och såsom extra ordinarie befattningshavare. Här är helt naturligt ej platsen för en granskning av förslaget beträffande behovet utav arbetskrafter i de olika domsagorna; det torde ankomma på vederbörande inom en var av dem att härutinnan förebringa en på verklig sakkunskap samt orts- och personalkännedom grundad utredning. Några allmänna synpunkter torde emellertid här vara på sin plats. Såsom av föreståeende redogörelse framgår skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor minskas från nuvarande 746 till 615, därav blott 167 mot nuvarande 422 skulle bliva ordinarie, medan återstående befattningshavare i domar ställning skulle utgöras av tillfälliga tjänstemän utan ordinarie anställning i domsagorna. Av dessa skulle 52 utgöras av

319 domaraspiranter under det att ett antal av 350 icke ens kunna givas denna benämning. Om icke underdomstolarna f. n. ansetts i hög grad överorganiserade, något som väl icke kan anses vara fallet, måste det finnas alldeles särskilda förhållanden som föranlett de sakkunnige att beräkna en så högst väsentlig minskning av arbetskrafterna. I sådant avseende anföra de sakkunnige, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Såsom exempel härpå framhålles: koncentration i civilmålens behandling med därav föranledd tidsbesparing för domstolen; rent muntlig förhandlingsmetod; införande av institutet strafföreläggande; de viktigare brottmålens förberedande utredning genom åklagare; förenkling av inskrivningsärendena i fråga om skrivarbetet; ändrad domsagoindelning i riktning mot stora domsagor och enmansdomstolar i städerna. Vad dessa skäl beträffar kan anmärkas, att förberedande utredning redan nu i stor omfattning verkställes i de viktigare brottmålen och att det torde vara mycket tvivel underkastat, huruvida den av de sakkunnige ifrågasatta ordning för inskrivningsärendens expediering kan anses innebära en förenkling och vara lämplig och tillförlitlig samt om den över huvud kommer till stånd. Såsom redan förut framhållits är det att förvänta, att städerna fortfarande erhålla kollegiala domstolar. Och även om någon besparing i arbetskrafterna kan vinnas genom större domsagor, kan denna dock knappast bliva avsevärd. Den besparing, som skulle vinnas, skulle därför huvudsakligen uppstå genom införandet av rent muntlig förhandlingsmetod med därav föranledd koncentrering samt av institutet strafföreläggande. Emellertid förhåller det sig så, att de över processkommissionens förslag hörda myndigheterna mot förslaget i dessa delar riktat en synnerligen allvarlig och i stort sett enhällig kritik. Svea hovrätt säger sålunda, att övervägande skäl tala emot upptagandet i en ny rättegångsordning för vårt land av kommissionens muntlighets- och omedelbarhetsprinciper; kostnader och besvär, som skulle åsamkas såväl staten som parter och vittnen, bliva alltför avskräckande; högsta domstolen får blott avgöra rättsfrågan, vilket hovrätten betecknar som en betänklig avigsida hos muntligheten; för domstolsledamöterna blir det mången gång omöjligt att vid domens fällande överblicka det föreliggande materialet, den omedelbara domen innebär vådor för ett förhastat avgörande; de vittgående kraven på domstolsordföranden kunna i vårt land näppeligen fyllas; erforderligt protokollsmaterial kommer att saknas för fångvården, framför allt i spörsmålen om villkorlig frigivning, om benådning, om resning och om falsk vittnesed; hovrätten kan därför icke i dessa delar skänka betänkandet sitt förord. Göta hovrätt är icke mindre skarp i sin kritik; det

320 syntes hovrätten, att kommissionen i alltför hög grad och alltför schablonmässigt följt teoretiska riktlinjer och utan tillräckligt bärande skäl låtit främmande länders lagstiftningar och däribland de till ytterligheter mest gående få utgöra förebilder för den föreslagna nya rättegångsordningen; kommissionen syntes till följd av sin förkärlek för det utländska rättegångsförfarandet hava sökt förringa de därav härflytande olägenheterna samt överdriva bristerna hos det hävdvunna svenska rättegångsförfarandet; kommissionen inskränkte rent av sin motivering i vissa stycken till en hänvisning till att en muntlig process förutsatte den eller den anordningen; kommissionens förslag skulle göra illusorisk rätten för part att själv föra talan vid domstol; ett faktiskt advokttvång bleve följden; rättegångarne komme att väsenligt fördyras och det vore tvivelaktigt huruvida ens rättssäkerheten främjades; domarne måste vara utrustade med en andlig receptivitet, som snart sagt saknade alla gränser, och deras prestationer komme att överstiga mänsklig förmåga; den muntliga processen av processkommissionens typ skulle för den svenska allmänheten säkerligen framstå som främmande importgods, varmed den svårligen komme att förlika sig och förslagets genomförande skulle i stor utsträckning giva till spillo en av den nuvarande svenska rättegångens aldra största fördelar, nämligen att den är föga kostsam; starka och vägande skäl talade sålunda mot en anordning av processförfarandet i enlighet med kommissionens förslag. Skånska hovrätten ägnar förslaget en skarp kritik; hovrätten anser att man knappast kan antaga att det muntliga och omedelbara förfarandet skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen utan att i stället dess införande skulle ske på bekostnad av rättsskipningens säkerhet. Även lagrådet har vissa erinringar och reservationer att framställa gentemot förslaget i denna del. Vad åter institutet strafföreläggande beträffar finner Svea Hovrätt, att åt detsamma bör givas en helt annan och betydligt snävare begränsning än den av kommissionen föreslagna, enligt vilken det övervägande flertalet av alla förekommande brottmål skulle falla inom institutets tillämpningsområde, varjämte hovrätten anser, att alla strafförelägganden böra underställas ett judiciellt organ, i vilket fall helt naturligt lättnaden i domstolarnas arbetsbörda bleve minimal. Göta hovrätt avstyrker införandet av strafföreläggande, då det ej är i överensstämmelse med rättsuppfattningen i landet att åklagare anförtros att avgöra, om ett förfarande är straffbart eller icke, samt att utmäta straff. Skånska Hovrätten liksom lagrådet uttala likaledes betänkligheter mot institutet i fråga och anse i vart fall, att rättens fastställelse alltid bör fordras. Vid nu nämnda förhållanden synes man knappast hava rätt grunda en beräkning av väsentlig minskning av arbetskrafterna på antagandet, att rent muntlig förhandlingsmetod och institutet strafföreläggande skola komma till

321 genomförande. Men även om så bleve förhållandet kunde härav näppeligen uppkomma avsevärt minskat behov av arbetskrafter. Den ojämförligt största delen av de fall, där strafföreläggande kan komma i tillämpning, förekommer i de större städerna och där är handläggningen av dylika mål ordnad på så enkelt och summariskt sätt, att någon nämnvärd tidsbesparing för domstolarna knappast vore att vinna genom införandet av sagda institut. Och vad den rent muntliga förhandlingsmetoden beträffar medför den i vissa avseenden ökat arbete, vilket i väsentlig mån uppväger den minskning, som i andra kan förväntas. Enligt denna metod med dess mera schematiska förberedelse och en helst till ett enda tillfälle sammanträngd huvudförhandling kommer sålunda handläggningen i denna att bliva oändligt mycket svårare för domaren. Allt utom parternas påståenden och medgivanden är honom obekant. Han vet måhända vilka personer, parterna komma att åberopa såsom vittnen, men han vet intet om vad dessa hava att förmäla. Den utförliga utveckling av sin talan, som parterna först då få lov att göra, kan ställa sakförhållandet i en helt annan dager, än man hade anledning att tro på grund av deras förut framställda yrkanden och medgivanden. Vittnenas uppgifter kunna vara helt annorlunda beskaffade, än han kunnat tro på grund av partens uppgift om vad genom dem skulle styrkas. Intet är vanligare än att det brister i överensstämmelse mellan vad parten uppgiver, att ett vittne vet, och vittnets egen berättelse. Att mitt under denna handläggning hålla tankeskärpan så klar, att man genast märker, att utredningen brister på någon viss punkt, eller att det brister i överensstämmelse mellan vad parten sagt rörande någon omständighet vid den förberedande förhandlingen och vad han vid huvudförhandlingen uppgiver, är mycket svårt. För att domaren ögonblickligen skall kunna flyta in i sakförhållandet och parters och vittnens tankegång samt överblicka alla sakförhållandets detaljer kräves, förutom en stark träning hos domaren, att han förut ingående studerat allt vad som förekommit vid den förberedande förhandlingen samt, åtminstone i vidlyftigare mål, gjort anteckningar därom. Att denna förberedelse kommer att kräva mycket arbete och avsevärd tid ligger i öppen dag, och säkerligen komma de nya synpunkter och uppgifter, som vid förhandlingen kunna framkomma från parter och vittnen, ofta att föranleda ny huvudförhandling med därav följande ytterligare tidskrävande arbete för domaren. Man får ej heller förgäta, att huvudförhandlingen skall föregås av förberedande förhandling, vilken bör skötas av samme domare, som skall leda huvudförhandlingen, och varvid han bör hava biträde av en juridiskt bildad sekreterare. Även om för denna förberedande förhandling och den vid ett eller flera tillfällen förekommande huvudförhandlingen icke skulle krävas så många sammanträden som om rättegången förts enligt nuvarande ordning, torde dock 22—291185

322 arbetet i dess helhet komma att taga ungefär samma tid i anspråk för domaren. Den nuvarande rättegångsordningen tillåter domaren att efter hand tränga in i målets olika detaljer och han har tillfälle att för varje nytt rättegångstillfälle undersöka, på vilka punkter ny utredning behöver ske. Vid uppgörandet av en domstolsorganisation måste man taga hänsyn till växling i arbetet vid olika tider samt beräkna, att arbetet kan komma att något ökas, och vad särskilt underdomstolarna beträffar måste organisationen vara så inrättad, att arbetsbördan tillräckligt snabbt avverkas även under perioder, då densamma stegras. Om man tager hänsyn till allt vad härovan anförts rörande behovet av arbetskrafter torde man knappast kunna komma till annan uppfattning än att de sakkunniges beräkning av arbetskrafterna i domsagorna, enligt vilken antalet befattningshavare med juridisk utbildning skulle minskas från 746 till 615, icke är tillfredsställande och att på den icke kan grundas en någorlunda tillförlitlig beräkning av kostnaderna för processreformens genomförande. Har beräkningen av arbetskrafterna skett med tanke på att kunna framlägga ett ekonomiskt fördelaktigt förslag, är detta att beklaga; är processreformen för vårt rättsväsende av avgörande betydelse bör den genomföras, även om den kräver dyra kostnader. Men än betänkligare är, att enligt de sakkunniges förslag befattningshavarna ej blott skulle komma att minskas till antalet utan även till större delen komina att sakna den erfarenhet och fasta ställning, som nuvarande befattningshavare äga. Processkommissionens förslag innebär den obestridliga förtjänsten, att detsamma övergivit det nuvarande systemet, enligt vilket domarepersonalen på landsbygden till stor del består av extra ordinarier, något som enligt kommissionens mening strider mot den viktiga principen om domares oavsättlighet och medför en på arbetets utförande synnerligen ofördelaktigt verkande ständig växling av personalen i häradsrätterna. Den allra största delen av den normala arbetsbelastningen inom lagmansrätterna skall sålunda, enligt processkommissionens förslag, bäras av tjänstemän i ordinarie ställning och det nuvarande vikariatsystemet avskaffas. De sakkunnige åter hava gått i rakt motsatt riktning, i det de väsentligt utvidgat vikariatsystemet och så att säga satt detta i system. Deras förslag innebär, såsom förut angivits, att antalet ordinarie befattningshavare med juridisk utbildning vid underdomstolarna skulle minskas från 422 till 167 eller med e:a 60 % och att blott c:a 27 % av hela antalet skulle bliva ordinarie. Utom lagmännen skulle ordinarie befattningshavare förekomma endast i större domsagor, där för inskrivningsärendenas skötande erfordras en särskild domare, inskrivningsdomare. I övrigt skulle endast finnas extra tjänstemän. Hur i hög grad otillfredsställande och olämplig särskilt för våra stads-

323 domstolar en sådan anordning måste bliva, borde en var med någon erfarenhet av domstolsarbetet lätteligen kunna inse. De medelstora domsagorna, till vilka väl komma att räknas flertalet av våra städer med fristående jurisdiktion, skulle sålunda för all framtid se sina rådmanstjänster för två år i sänder innehavas av unga, varandra successivt avlösande aspiranter på, såsom de sakkunnige uttrycka det, "hovrättsfiskalens stadium", vilka, därest uppdraget ej lämnades till notarier med ännu lägre utbildning, skulle hava hand om inskrivningsväsendet, avdöma vissa mål och vikariera för lagmannen. I de större domsagorna åter skulle rådmanstjänsterna för två år i sänder innehavas av varandra successivt avlösande aspiranter "med mera grundlig utbildning'", vilka erhållit titeln assessorer. Att rättsskipningen i våra städer efter genomförande av de sakkunniges förslag skulle bliva i hög grad underlägsen den rättsskipning, städerna hittills själva bekostat, förefaller uppenbart. Lyckligtvis får väl den mot processkommissionens förslag rörande domstolsorganisationen i städerna riktade kritiken anses hava medfört, att enmansdomstolarna i de fristående stadsjurisdiktionerna äro avförda från dagordningen. Enligt lagrådets mening skulle det bliva nödvändigt att i de rena stadsdomstolarna, i vart fall så vitt mera krävande tvistemål angår, vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt kvalificerade bisittare, även om ekonomiska hänsyn skulle vålla vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd. Men det är väl uppenbart, att man ej kan sätta likhetstecken mellan dessa tillräckligt kvalificerade bisittare och de sakkunniges domaraspiranter. Redan de senares egenskap av extra ordinarie, oupphörligt växlande befattningshavare lärer väl få anses utgöra ett oöverkomligt hinder att sätta dem som meddomare i en kollegial domstol. I synnerhet om man vill utrota vikariatsystemet kan man väl ej av tre bisittare i en kollegial domstol låta två ständigt vara extra ordinarie eller, vad därmed är liktydigt, vikarier och när lagmannen är tjänstledig alla tre vara extra ordinarier. Och åtskillnaden mellan den högt avlönade och högt kvalificerade ordföranden och de lågt avlönade och jämförelsevis lågt kvalificerade yngre och mindre erfarna bisittarne stämmer ju ej heller väl överens med fordringarne på en god domstol. Det torde dessutom vara allmänt erkänt, att det är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarekår, som kan hävda landets lagar emot allt slags våld och förtryck, från vilket, håll det än kommer. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställning på den plats han bekläder. Oavsättlighetskravet har hittills hävdats starkt i fråga om domaretjänster, och de skäl, som föranlett dessa krav, gälla ännu med oförminskad styrka.

324 Skall det värde vårt land äger i en tryggad rättsskipning med en erfaren och samvetsgrann domarekår, som äger allmänhetens förtroende, icke förspillas fordras därför, att domarbefattningar besättas med ordinarie innehavare. De sakkunniges vikariatsystem synes hava föran letts dels av fruktan, att domarebefattningarna skulle bliva besatta med mindre lämpliga innehavare, dels av önskan att bereda möjlighet till domarutbildning. Väl kan något misstag vid utnämningar begås, men det bör dock icke behöva möta svårighet för dem, som få befattning därmed, att bedöma vederbörandes lämplighet för domarämbetet. Det gäller blott att sätta anspråken högt och icke till en viss domarebefattning förordna eller utse någon, som man ej är övertygad om har förutsättningar för att kunna på fullt tillfredsställande sätt sköta densamma. I detta sammanhang må framhållas, att även för inskrivningsdomarebefattningarna fordras vissa värdefulla kvalifikationer samt att det är av stor betydelse, att inskrivningsdomaren blir väl förtrogen med inskrivningsförhållandena inom domsagan. Vad utbildningsmöjligheterna beträffar har förut framhållits, att tillfällen till utbildning kunna i tillräcklig omfattning beredas även om domarebefattningarna bliva besatta med ordinarie innehavare. I varje fall får icke domarutbildningen anordnas så, att domstolens rättsskipningsuppgift därigenom lider intrång eller skada. För att detta icke skall bliva resultatet måste organisationen av underdomstolarna och beräkningen av arbetskrafterna vid desamma uppgöras enligt helt andra grunder än dem, efter vilka de sakkunniges förslag uppgjorts. Den gestaltning, de sakkunniga vilja giva åt hovrätternas organisation, präglas i främsta rummet av deras uppfattning angående frågorna om domarutbildningen och befordringsgången. De framhålla gång efter annan såsom synnerligen betydelsefull hovrättens uppgift att vara utbildningsanstalt för domaraspiranter. För vinnande av utbildningssyftet föreslå de inrättande av 25 assessors- och 15 assessorsaspirantbefattningar för det fall, att hovrätternas antal skulle bliva sju och resp. 27 och 14 för den händelse antalet skulle bliva fem. Innehavarna av dessa skola förutom tjänstgöringen såsom fjärde ledamot å divisionerna hava till uppgift att vikariera för hovrättsråden och vid mera tillfällig arbetsanhopning förstärka divisionerna. De sakkunnige hava förutsatt, att hovrättsrådsbefattningarna icke skola vara sluttjänster, utan liksom för närvarande delvis vore fallet övergångstjänster till lagmanssyssla via revisionssekreterarbefattningen. De sakkunnige hava förmodligen räknat med det undantag härifrån, att divisionsordförandena skola stanna kvar på sina poster. Antalet hovrättsråd har fixerats till 73 vid ett hovrätteantal av 7 och det har antagits, att utnämningen till hovrättsråd skall äga rum vid omkring 38 års ålder. Revisionssekreterarnas antal har före-

325 slagits till 23. Det har vidare beräknats, att lagmansutnämningen skall erhållas vid omkring 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för lagman blir 67 år, kan man således räkna med en genomsnittlig avgång av fem om året. Revisionssekreterarnes tjänstgöring i justitierevisionen skulle alltså i genomsnitt bliva av 4 till 5 års varaktighet och hovrättsråden skulle följaktligen vid 40 å 41 års ålder förflyttas till justitierevisionen. Tjänstetiden såsom hovrättsråd skulle vid sådant förhållande endast bliva 2 till 3 år. Här har nu icke tagits hänsyn till ledighet för tjänstgöring på annat håll än vid domstolarna. Gör man det blir resultatet ytterligare föryngring av hovrätten och vidsträcktare användning av assessorerna. De tjänstförrättande hovrättsdomarnas ålder, bortsett från divisionsordförandena, kommer följaktligen att bliva 35 till 41 år. En stark omsättning kommer även att äga rum. Alla torde väl vara ense om, att hovrätternas uppgift inom vårt rättsväsen är ytterst betydelsefull. Hovrätten måste av olika anledningar i verkligheten bliva sista instans för ett stort antal mål. Det är följaktligen nödvändigt, att dess rättsskipning står på höjdpunkten av vad som kan uppnås. Den kommer givetvis också att få ett avgörande inflytande på domarrekryteringen och i övrigt vara tongivande för rättsskipningen inom sitt område. Är det emellertid tänkbart, att en så beskaffad hovrätt, som den av de sakkunniga föreslagna, kan motsvara rimliga anspråk eller bära upp hittillsvarande traditioner? Svaret kan omöjligen bliva annat än nej. För hovrätt liksom för underrätt gäller, att domarna böra med så få ombyten som möjligt tjänstgöra i samma domstol. Skickligheten ökas icke, såsom de sakkunnige synas hålla före, genom att domaren får försöka sig på så många skilda uppgifter som möjligt och flyttas hit och dit, utan den befordras i stället genom att domaren får tillfälle att fördjupa sig i det viktigaste och växa in i förhållandena på en plats. De sakkunnige beröra också det av processkommissionen påtalade missförhållandet, att domartjänsterna i hovrätten i stor omfattning uppehållas av unga tillförordnade vikarier, och de hålla liksom processkommissionen före, att det blir en bjudande nödvändighet, att på ett effektivt sätt råda bot på detta missförhållande, och de framhålla tillika, att detta blir så mycket angelägnare som det domföra antalet ledamöter bleve minskat i förhållande till vad nu gällde. De komma emellertid till det egendomliga resultat, att problemet är helt fristående från processreformen och en eventuell omläggning av hovrättsorganisationen. Med hänsyn till de sakkunniges ståndpunkt till frågan om befordringsväsendet och hovrättens stora uppgift såsom utbildningsanstalt för jurister kan man finna denna uppfattning förklarlig. Men rättsskipningens krav blir icke därmed tillgodosett.

326 KAP. III. Behovet av arbetskrafter inom åklagai organisationen. Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens förnämsta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kommissionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagar tjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter såsom en av de främsta anledningarna till åklagarväsendets svaghet och att en av de viktigaste uppgifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare framhåller kommissionen, att det ej vore tänkbart, att med ett åklagarväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, kommissionen förordade. Det krävdes för att denna ordning skulle kunna verka tillfredsställande en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarkår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnes antal skulle vara några och trettio, i regel en i vart län. Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har processkommissionen icke uttalat sig. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punkterna uppfyller kommissionens krav. För statsåklagarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt, vilka skulle bildas genom sammanförande av de blivande domsagorna till ur åklagaresynpunkt lämpliga distrikt, varvid till någon av de större städerna inom distriktet skulle förläggas ett statsåklagarkansli, där minst två statsåklagare skulle vara verksamma. De synas själva hava haft en känsla av, att distrikten bleve väl stora, så att åklagarna komme att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet, men de värja sig mot denna av dem tänkta invändning med att förhållandet bleve enahanda, även om distriktet begränsades till länet. Därmed hava de emellertid ingalunda brutit udden av anmärkningen, utan fastmera erkänt dess riktighet. För att åklagaren i en ackusatorisk rättegångsordning med en till ett enda rättegångstillfälle inskränkt domstolsförhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagaretalan, erfordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sakkännedom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens utredning blir mycket svårare än vad är fallet nu, då utredningen styckevis kan få framläggas och luckor i bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren

327 skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves det helt säkert, att statsåklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sakkunnige säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom de sakkunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utredningsarbetet. J u större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir deltagandet i utredningarna. De sakkunniga hava även framhållit, att landsfogdeinstitutionen icke fått den betydelse för rikets åklagareväsen, som vid dess tillkomst förväntades. Så förhåller det sig helt visst också. Det har gått såsom åtskilliga sakkunniga myndigheter före landsfogdeinstitutionens inrättande förutsade, att landsfogdarna icke förmådde fylla alla de uppgifter, som lagts på deras axlar, och följden har blivit, att de måst skjuta undan sådana göromål, som kunnat överlämnas till andra. Är det månne inte fara för att statsåklagarna, om de känna sin arbetsbörda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utredningsarbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verksamhet? Om de göra det, blir åklagarverksamheten lidande därpå. J u mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet och desto mindre intresse få de för sakens utgång. J u äldre statsåklagaren blir, desto mera motbjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvärliga resor i det stora distriktet. Det skulle helt visst kunna dragas fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt. De sakkunniga hava föreslagit, att statsåklagarna skola rekryteras ur hovrätternas assessorskår. Här som så ofta annars skymtar det fram, att de sakkunniga anse s. k. hovrättsutbildning besitta en trollmakt, som onödiggör specialutbildning på de skilda områden, varom fråga kan vara. Man tycker eljest, att statsåklagaren skulle hava behov av utbildning och erfarenhet från kriminalpolisens verksamhetsområde för att kunna leda och giva anvisningar för polismännens arbete vid brottmålsutredningarna och att han skulle behöva hava tillägnat sig den skicklige advokatens färdighet i att plädera inför domstolen. Det måste anses ofrånkomligt, att statsåklagarens utbildning lägges så, att han kan förvärva skicklighet beträffande såväl utredningsarbetet som förandet av talan inför rätta. Åklagaren skall icke betrakta sig såsom varande i domarens ställe, då han går till sitt utredningsarbete, ty domarsynpunkterna

328 bliva ändå i sinom tid lagda på saken. Domaren skall granska och pröva ett material, som av andra lägges framför honom, medan åklagaren skall uppsamla materialet och ordna det till en beviskedja. Det säger sig själv, att de personliga egenskaper, som krävas för de båda uppgifterna, icke äro desamma. Att båda hava användning för rättsutbildning är självfallet, att den blivande statsåklagaren även kan hava god nytta av någon erfarenhet från domstolsarbete är också riktigt, men därefter böra domarens och statsåklagarens utbildningsvägar skiljas åt. Underåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare och det är den, som kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall också biträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänderhar, och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela undersökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utredning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare handhava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underåklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagarväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras om vilken grannlaga uppgift handhavandet av strafföreläggandena blir. Systemet kan giva upphov till mycket sehackrande mellan parten och åklagaren om bötesbeloppet. Det kan också fresta åklagaren till att använda orimligt hårda bötessatser eller motsatsen, beroende på hans personliga inställning till parten. Det kan ofta ställa sig så för svarandeparten, att det är ekonomiskt fördelaktigare för denne att underkasta sig ett strafföreläggande, fastän åtalet är obefogat, än att försvara sig. Detta blir förhållandet i ännu högre grad, om han allenast finner bötessatsen för hög. Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål personer mest få göra bekantskap med vårt rättegångsväsen och att de, som fått göra det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På sina håll har det givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgar och förordningar och skapa vantrevnad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga personliga kvalifikationer. Emellertid hava de sakkunniga vad angår hela landsbygden samt städer med upp till 12.000 invånare ävensom städer med över 20.000 invånare i vad angår mål, som kunna handläggas vid polisdomstol, icke föreslagit någon ändring till höjande av underåklagarnas kvalifikationer och därmed kan också anses fastslaget, att de icke bliva tillräckligt kvalificerade. I fråga om belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens

329 krav. Såsom kommissionen framhållit kan det anses naturligt och riktigt, att en sammanknytning av åklagare- och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Under den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagarverksamhet samt exekutorskapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20.000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distriktsfiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sin tid blev, vilken låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på gång har det visat sig, att arbete, som överlämnas åt underordnade, lätt blir slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas om distriktsfiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet. De sakkunniga kunna alltså icke ens anses hava gjort försök att lösa frågan om underåklagarnas frigörande från främmande göromål. Det torde vara tvivel underkastat huruvida den utav de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagarväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande.

KAP. IV. Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationen. Med de allmänna synpunkter, som i det föregående lagts på frågan om domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan samt på frågan om behovet av arbetskrafter vid underrätterna, lönar det sig helt naturligt föga att närmare ingå på de sakkunniges framställningar i detta kapitel. De sakkunnige tala med full rätt om den goda tradition inom svenskt rättsliv, som burits upp av vår häradshövdingkår, om den patriarkaliska ställning, som häradshövdingen intagit gentemot ortsbefolkningen, om det kulturarv inom vårt rättsliv, som genom rättegångsreformen icke får förspillas och om vådan av att genom en kortsynt lönepolitik äventyra den goda rekryteringen av domarkåren, samt hoppas att det måtte bliva från dessa synpunkter som, bland annat, deras förslag om lagmännens löneställning måtte ses och bedömas.

230 Tyvärr stå emellertid de av de sakkunnige i denna del framställda förslagen icke i överensstämmelse med dessa allmänna uttalanden. De sakkunnige taga till en början ej någon hänsyn till att de vittgående krav, som i avseende å såväl ledningen av den koncentrerade muntliga förhandlingen som själva domen av dem ställas på en domstolsordförande i en underrätt i vårt land näppeligen, såsom i avgivna yttranden framhållits, kunna fyllas eller att domaren, om han skulle kunna tillfredsställande fullgöra sina åligganden i en process av den nya typen, borde vara utrustad med en andlig receptivitet, som snart sagt saknade alla gränser, då prestationen uppenbarligen överstege mänsklig förmåga. De sakkunnige förbise vidare att den av dem förordade lagmanstypen tenderar mot isolering från befolkningen, minskar domarens personliga kontakt med densamma i mån som domsagorna vidgas och lagmannens befattning med inskrivnings- och andra ärenden upphör. Att nämndens betydelse minskas, att domstolarne bliva svårtillgängligare, att häradsrätterna förlora sin nuvarande karaktär och att det omskrivna kulturarvet inom vårt rättsliv utbytes med utländskt, för vårt land och folk främmande importgods, varmed allmänheten svårligen kommer att låta förlika sig, allt detta lämnas helt å sido av de sakkunnige, som eljes ej dragit sig för att i olika delar och till det sämre omstöpa processkommissionens förslag. Beträffande härefter de sakkunniges lönepolitik kan man ej annat än beteckna densamma som i högsta grad kortsynt. De sakkunnigas förslag vilar vad underdomstolarna angår på den förutsättningen att, med undantag för lagmännen, för domar tjänsternas bestridande skola utnyttjas yngre domare, som endast övergångsvis innehava sina befattningar, och de sakkunniga framhålla, att de ansett det vara ett önskemål att icke behöva offra stora belopp på onödigt höga löneutgifter i de lägre och mellangraderna utan i stället ' 'koncentrera lönestaten uppåt.'' Det gäller tydligen för de sakkunnige att, liksom på övriga områden av processreformen, köpa allting så billigt som möjligt för att därigenom säkra genomförandet av en eljes synnerligen kostsam rättegångsreform. Lagmannens lön föreslås därför till det alltför låga beloppet av kr. 13.020: —, vilken löneställning av de sakkunnige betecknas såsom till den grad förmånlig att den är bunden vid den förutsättningen att alla övriga juridiska befattningshavare, som hava att vid lagmansrätterna och delvis vid hovrätterna syssla med den dömande verksamheten, göras till extra ordinarie befattningshavare, ständigt och på rörlig fot uppehållande sig på övergångstjänster; eljes inträffade det synnerligen beklagansvärda att de sakkunniges finansiella kalkyler bleve helt rubbade. Till den för lagmännen sålunda föreslagna lönen skulle i de minsta domsagorna icke utgå något lönetillägg, i ett fåtal domsagor, de allra största och mest krävande, skulle lönetillägget maximeras till högst kr. 8.000:— och i

331 övriga domsagor skulle mindre lönetillägg med skiftande belopp utgå allt efter storlek och folkmängd. Det beräknade sammanlagda lönetillägget uppgår till 250.000 kronor eller för 106 lagmän i medeltal 2.358 kronor. När man jämför denna löneställning med medelinkomsten för häradshövdingar och nuvarande ordförande särskilt i våra medelstora och större stadsdomstolar finner man vilken kraftig beskärning de sakkunnige funnit lämpligt göra av nu utgående löneförmåner. Sålunda belöpte sig under åren 1923—1926 medelinkomsten för häradshövdingarne i 9 domsagor till vida över 21.000 kronor, i 108 domsagor växlade lönebeloppen från 12.000 till 21.000 kronor och i endast 7 domsagor från 10.000 till 12.000 kronor. Beträffande de avlöningsförmåner, som för närvarande utgå till borgmästarne i våra städer, nämna de sakkunnige i detta sammanhang allenast två städer, Stockholm och Hälsingborg. Det torde emellertid vara känt att städerna i allmänhet väl tillgodosett sin domarekår, vadan ett genomförande av de sakkunniges löneplan beträffande lagmännen även i de rena stadsjurisdiktionsområdena kommer att förete en kraftig beskärning av nu utgående löneförmåner. Vad rådmansbefattningarne beträffar skola dessa, som redan nämnts, innehavas av på rörlig fot varande yngre domare på extra ordinarie stat, hovrättsfiskaler och assessorer, vilkas synnerligen låga löner, kr. 3.900:— för hovrättsfiskaler och kr. 8.100:— för assessorer, enligt betänkandet, betingas av att därigenom en förmånligare löneställning än som eljes vore tänkbar, "kunde inrymmas åt slutposterna i den högre domarekarriären". Det kan emellertid icke vara rimligt att med hänsyn till lagmännen pressa ned lönerna för övriga befattningshavare under vad med hänsyn till arten av deras arbetsuppgifter skäligen bör dem tillkomma; och om, som föreningen förutsätter, de kollegiala underrätterna komma, att bestå, i vart fall uti de rena stadsjurisdiktionskretsarna, måste löneplanen för befattningshavarna bliva en helt annan. Därest staten anser sig böra tvångsvis övertaga städernas rättsskipning, kunna statsfinansiella skäl icke rimligen åberopas till stöd för genomförandet av en organisation i lönehänseende, som med avseende å såväl rättssäkerhet, domarekårens självständighet och oberoende som i andra hänseenden är vida underlägsen den städerna själva funnit sig böra bekosta. Huru löneplanen emellertid skall te sig lönar sig ej att i detta sammanhang inlåta sig på. KAP. VI. Domstolslokaler m. m. Åstadkommandet av nödiga lokaler för underdomstolarne har hittills ålegat vederbörande stad, då det gällt rådhusrätt och vederbörande härad, då det gällt

332 häradsrätt, det förra av helt naturliga skäl, det senare med utgångspunkt från stadgandet i 26 kap. 4 § Byggningabalken. Redan nya lagberedningen förordade emellertid att berörda skyldighet skulle övertagas av staten. Som skäl härför anfördes att den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningar, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. Därigenom vunnes en rättvis fördelning av kostnadsfrågan på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar, ett skäl som föga förlorat i styrka, därför att tingshusbyggnadsskyldigheten numera utgöres efter samma grunder som kommunalskatt och icke, som då det framfördes, efter gårdatalet. Vidare skulle ökad möjlighet beredas för vinnande av en lämplig domsagooch tingslagsindelning, enär därmed skulle bortfalla det motstånd, som från de byggnadsskyldige stundom rests mot tingsiagsregleringar, ett skäl, som gör sig desto starkare gällande inför den nu ifrågasatta processreformen, som denna i verkligheten helt kommer att icke blott sönderslå den gamla domsago- och tingslagsindelningen utan även den befintliga uppdelningen i särskilda länt- och stadsjurisdiktionskretsar. Ett bibehållande av tingslagens byggnadsskyldighet medför följaktligen behov av upprättandet av helt nya tingshusbyggnadskommuner för ett ändamål, som till sin natur på intet sätt är kommunalt, och till sin omfattning alldeles för litet för att motivera icke blott en särskild kommunal organisation utan ock ett särskilt kostsamt uppbördsdebiterings- och redovisningsförfarande. Slutligen skulle, vad av Nya lagberedningen jämväl framhölls, utsikt beredas för en ändamålsenligare och planmässigare inredning av tingshusen, när dessa byggdes av staten än som med skäl kunde förväntas, när byggnaderna uppfördes av tingslagen. Det borde väl nämligen kunna förutsättas att menigheternas beskattningsrätt icke skulle frånhändas dem, så att de blott skulle hava att bestrida kostnaderna för dem av administrativa myndigheter ålagd skyldighet att uppföra byggnader av viss omfattning och enligt på förhand fastställda ritningar. De sakkunnige förmena emellertid att starka betänkligheter möta mot en dylik lösning av lokalfrågan och anföra som skäl härför bl. a.: en överflyttning på statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten lärer nämligen ej gärna vara tänkbar utan uppgörelse i de särskilda fallen mellan staten och de särskilda tingshusbyggnadsskyldiga, ävensom de städer, vilkas rådhus skulle tagas i anspråk för rättsskipningsändamål, uppgörelser, som säkerligen mången gång skulle bliva av synnerligen invecklad beskaffenhet. Vidare torde det vara ofrånkomligt att det framtida underhållet av domstolslokalerna bleve avsevärt dyrare, om administrationen förlades till ett centralt organ — väl närmast byggnadsstyrelsen — än om de behövliga åtgärderna ombesörjdes ute i orterna av per-

333 söner, som voro förtrogna med de lokala förhållandena. En överflyttning till en statsmyndighet av en så omfattande förvaltningsuppgift, som den ifrågavarande, skulle framkalla krav på anställande av nya arbetskrafter, varmed skulle följa ytterligare stegring av statsverkets kostnader för ändamålet. De sakkunnige anse sig därför icke kunna förorda statsverkets övertagande av uppgiften att bygga och underhålla lokaler åt underdomstolarna utan anse att tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten. De föreslå därför inrättandet av en speciell tingshusbyggnadskommun, bestående av i tingslaget ingående kommuner, vilka skulle hava att utse ledamöter i en tingshusstyrelse med beslutande rätt, varjämte skulle finnas en tingshusnämnd, syssloman eller annan befattningshavare för verkställighet av styrelsens beslut; vidare skulle bestämmelser lämnas angående grunder för och begränsning av de olika kommunernas skyldighet att tillhandahålla medel samt angående kommunens andel i tingslagets tillgångar m. m. Härutöver föreslå de sakkunnige nya åligganden för tingshuskommunen. Sålunda skall det enligt betänkandet åligga tingshusbyggnadskommunen att tillhandahålla domaren fri kanslilokal jämte nödiga inventarier, bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning samt rikstelefon; tingslaget skall vidare som ny skyldighet jämväl åläggas att bekosta skrivmaterialierna, enär det, enligt de sakkunniges åsikt, skulle bereda stora svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna statens övertagande av dessa kostnaders bestridande, inbindning av fastighetsböcker och protokollsband, diarier och övriga jämförliga, av statsverket ej tillhandahållna böcker. Då en domsaga kan bestå av flere tingslag med kanslilokal i ett av tingslagen blir det därför nödvändigt att fördela kostnaden för kanslilokalen mellan de olika tingslagen. Då vidare den föreslagna domkretsindelningen, såsom bekant, icke sammanfaller med den nuvarande, enär dels städerna, frånräknat sju, som äro avsedda att bilda egna domsagor, förenats med kringliggande landsbygd till en domsaga, därvid staden i vissa fall bildar eget tingslag, men i flertalet fall ingår med landsbygden i ett gemensamt tingslag, dels domkretsarne i allmänhet omreglerats så att de bliva avsevärt större än de nuvarande, bliva ekonomiska uppgörelser nödvändiga såväl emellan de nu tingshusbyggnadsskyldige inbördes som emellan dessa och städerna. Att det icke rör sig om obetydliga belopp framgår därav, att uppförandet av nya tingshus ifrågasattes för icke mindre än 20 domsagor av 86. Därtill komma betydande om- och tillbyggnader samt ändringar av förutvarande tingshus, förhyrande av nya tingslokaler samt inlösande i åtskilliga fall de olika domsagorna emellan av varandras tingslokaler.

334 Det är sålunda både lösningen av invecklade frågor och efter allt att döma avsevärda nya tungor, som av de sakkunniga vältras över på tingshusbyggnadskommunen, vars uppgift ju endast blir tillgodoseendet av ett ändamål, som i grunden uteslutande är ett statsändamål. Är rättsskipningen en statsuppgift och anser staten sig av sådan anledning böra avlöna därvid anställda befattningshavare tala enahanda skäl för att kostnaderna för byggande och underhåll av för ändamålet nödiga lokaler bestridas av staten, även om dessa kostnader ställa sig högre för staten än för vederbörande kommun eller menighet, ett förhållande, som de sakkunnige emellertid icke styrkt. Av samma anledning bör det ankomma å staten att för en myndighet, som är avsedd att bliva helt och hållet statlig, övertaga samtliga övriga här ovan anmärkta kostnader. Tingshusbyggnadsskyldigheten är ett onus av med indelningsverket, de särskilda prästlöneregleringarne o. s. v. mycket närbesläktat slag samt bör, liksom dessa, ställas på avskrivning. Såsom framgår av uppgifter i pressen hava ock från vederbörande tingshusbyggnadsskyldige i olika delar av landet starka protester höjts mot betänkandet såväl i vad det avser att förstora domsagorna med alla därav för allmänheten medföljande olägenheter och nackdelar som i vad därigenom rena statsutgifter skulle komma att bestridas av kommuner och menigheter. KAP. VII. Ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. Proeesskommissionen framhåller beträffande städernas ersättningsplikt till statsverket i förevarande avseende att av det förhållande att grunden för städernas särskilda jurisdiktion numera bortfallit måste följa, att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra; rättsskipningens ordnande och bekostande såväl för stad som för landet vore, enligt kommissionens mening, en statens uppgift; emellertid syntes det kommissionen längre fram i betänkandet att statens övertagande av rättsskipningen ej borde ske utan att städerna i större eller mindre grad gottgjorde staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådroge sig till städernas förmån. De sakkunnige, som uppenbarligen finna en viss, i övrigt ej ovanlig motsättning, vara rådande mellan kommissionens olika slutledningar, ansluta sig emellertid till kommissionens sist uttalade åsikt; de säga sig väl icke hava funnit någon teoretisk princip, som kunde bliva avgörande för ståndpunktstagandet,

335 men de utgå från det faktiska förhållandet att städerna för närvarande själva bära kostnaden för rättsskipningen och förenkla därefter frågeställningen till att allenast gälla, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt att staten i samband med övertagande av rättsskipningsbördan kräver ett vederlag från städernas sida. Svaret på frågan blir jåkande, men de skäl, som de sakkunnige framhålla till stöd för sin lämplighetsståndpunkt, äro ingalunda övertygande. De sakkunnige förmena till en början att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses som en fördel att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. Detta är ingalunda riktigt. Städerna hava ej framfört några önskemål i detta hänseende, utan hava vid olika tillfällen, när fråga därom varit på tal, ställt sig fullkomligt avvisande och hava ej gjort gällande att några olägenheter varit förenade med den kommunala rättsskipningen eller med deras rätt att utse sina domare; städemas kollegiala domstolstyp är ostridigt vida överlägsen den domstolsform, som kommissionen och de sakkunnige erbjuda. Städernas domstolar hava jämväl skapats på grundval av gällande lagbestämmelser och organisationsplanerna äro godkända av Kungl. Maj:t. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Tages förmånen bort kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktelserna ens delvis stå kvar. Det är ej heller med rättvisa och billighet överensstämmande att städerna fortfarande skola bekosta anordningar, för vilka på landsbygden och i magistratlösa städer utgifterna bekostas av statsverket. Besluta statsmakterna att rättsskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på landsbygden och i nuvarande magistratslösa städer, ensam sörja för utgifterna. Något verkligt skäl att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behöft bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunnige anförts; och likaledes lärer det åligga statsmakteerna att helt övertaga städernas förpliktelser mot sina nuvarande domare. Huvudskälet för de sakkunniges ståndpunkt i frågan torde emellertid hava varit den, att utan ersättning från städerna ginge det ej att få processreformen genomförd, "statsfinansiella hänsyn göra det ej välbetänkt" att i ett slag belasta statens budget med kostnaderna för den kommunala jurisdiktionens avlösande. Enligt de sakkunniges förslag få städerna därför med växlande belopp betala en approximativt och preliminärt till 3.640.500 kronor beräknad sammanlagd övergångsersättning, avsedd att nedskrivas med 1j20 för varje år, vadan från och med det 21 året efter rättegångsreformens ikraftträdande något bidrag icke längre skulle till staten utgivas. Lämpligaste sättet att ordna frågan om vederlagets belopp och sättet för dess utgörande förmena de sakkunnige vara att utan att kräva medgivande från städernas sida begagna lagstiftningsvägen.

336 Övergångsersättningens begynnelsebelopp beräknas för varje stad till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, inclusive utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande, men icke utgifter för inventarier, städning, renhållning, uppvärmning, skrivmaterielier m. m., som enligt förslaget för framtiden skola av domkretsarne gäldas. Från det sålunda beräknade kostnadsbeloppet avdrages beloppet av eventuellt till stadskassan indragna sportler och källarfrihetsmedel, varefter från det sålunda uppkomna nettobeloppet avdragits 25 % motsvarande, enligt sakkunniges mening, den del av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnad, som anses belöpa på respektive magistraters kommunala arbetsuppgifter. I detta avseende må det vara tilllåtet åberopa följande uttalande, avgivet av en av Svenska Stadsförbundet tillsatt satt beredning, så lydande: "De sakkunniges ovannämnda medeltalsberäkningar grunda sig å ett antal primäruppgifter från befattningshavarna, däri dessa enligt anmodan avgivit svar å frågeformulär, hur stor del, uttryckt i procent, av befattningshavarnas arbetstid i tjänsten kunde approximativt räknat anses belöpa på resp. rättegångsgöromålen, överexekutorsgöromålen och "kommunala arbetsuppgifter". Till en början må nu erinras, att värdet av en dylik procentuell uppskattning, vilken enligt sakens natur måst avgivas så att säga på känn, måste bliva ganska problematiskt. Vid beräkningen av arbetstiden för ' 'kommunala arbetsuppgifter", som endast avsett sådana i tjänsten, har vidare hänsyn tagits endast till den arbetsbörda, som förorsakas av de rena magistratgöromålen; men härtill kommer, som bekant, ofta en avsevärd arbetsbörda inom det kommunala arbetsfältet, vilken ledamöterna i rådhusrätt och magistrat måste åtaga sig, antingen i följd av lagstadganden eller på grund av de allmänna förpliktelser, som anses följa av tjänsteställningen. Vidare måste rimligtvis beaktas även det förhållandet, att rådhusrätts- och magistratsledamöterna ofta tagas i anspråk även för avlönade, såsom bisysslor innehavda sekreterare- och dylika uppdrag inom den kommunala förvaltningen, samt att städernas kostnader för dessa förvaltningsuppgifter mångenstädes kunnat förbilligas genom tillgången på dessa arbetskrafter. Eftersom förhållandena i nu berörda hänseenden äro vitt skilda inom de särskilda stadssamhällena, torde det innebära uppenbar orättvisa, att, som de sakkunniga föreslagit, vid "övergångsersättningens" bestämmande skära alla städerna över en kam. Därest något vederlag överhuvudtaget skall utgå, torde sådant icke kunna åläggas städerna annat än efter förhandlingar och överenskommelser med var särskild stad. Då enligt vad ovan angivits de sakkunniga till grund för "övergångsersättningens" beräknande lägga bl. a. den arbetstid, som de nuvarande befattningshavarna använda för magistratsgöromålen, må emellertid vidare erinras, att denna grundval synes vara godtycklig och felkonstruerad. För bestämmandet av den eventuella lättnad i stä-

337 dernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma i följd av att staten övertager jurisdiktionen, spelar det alls ingen roll, hur arbetsbördan fördelar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Frågeställningen synes i detta fall böra bliva en annan, nämligen den: Vilka årliga kostnader får resp. stad vidkännas för magistratsgöromålens behöriga handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkomma i samband därmed? Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utmärker alltså den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som eventuellt skulle kunna tänkas konstituera ett — visserligen av andra grunder obefogat — ersättningsanspråk från statens sida. De kalkyler i detta hänseende, som framdeles må kunna göras, bliva givetvis beroende av bl. a. den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genomförandet av rättegångsreformen. Otänkbart torde vara, att den av de sakkunniga framlagda, såsom bilaga till betänkandet fogade promemorian kan läggas till grund för en dylik organisation. Av betänkandet synes för övrigt framgå (sid. 316—318), att promemorians huvudsyfte ingalunda varit att söka konstruera en lämplig organisation, utan fasthellre att söka ådagalägga, att det icke vore ett statsintresse att magistratens nuvarande arbetsuppgifter handhades av ett organ till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten, varav följde, att staten kunde, åtminstone delvis, undandraga sig ekonomiska förpliktelser för magistratsförvaltningen. — Som bekant har inom socialdepartementet nyligen tillkallats särskilda sakkunniga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtyckligheten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t, ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis betydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest behöva läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock skulle bliva betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska uppoffringar, som gjorts endast i akt och mening att bevara den egna jurisdiktionen." Enär enligt de sakkunniges förslag statsverket skall övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer under cirka 20.000 invånare därjämte för stadsfogde hava vederbörande stads utgifter för avlöning av dessa befattningshavare he]t inräknats i övergångsersättningens belopp. 23—297/55

338 Ytterligare föreslå de sakkunnige att statsverket övertager förpliktelsen att bestrida de genom domstolsväsendets förstatligande uppkommande övergångskostnaderna, vilket övertagande ordnas sålunda att befattningshavarna för att bibehållas vid skyldigheten att "bestrida de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten eller som framdeles kunna bliva ålagda en kommunal magistrat" — ett påstående, vartill vi återkomma i ett följande kapitel — få kvarstå i vederbörande kommuns tjänst och överföras på en stadens övergångsstat, samt att staten, med iakttagande av ovan angivna beräkning av övergångsersättningens belopp, till vederbörande stad utbetalar ersättning med 75 % av den utbetalda övergångsavlöningen. Emellertid är, enligt de sakkunniges mening, mellanvarandet mellan staten och städerna icke härmed definitivt reglerat; i samband med att städerna befrias från skyldigheten att bekosta domstolsväsendet, undersöka de sakkunnige i vilken omfattning de särskilda förmåner och rättigheter, som av ålder tillkommit vissa städer, böra upphöra. Närmast kommer då härvid i fråga den s. k. tolagsersättningen. Efter en synnerligen kortfattad och uppenbarligen alltför ofullständig redogörelse för det avsedda ändamålet med den särskilda avgift som under namn av tolag eller recognition under loppet av 1600-talets två sista årtionden blev återinförd i en del städer anse de sakkunnige sig — säkerligen med orätt •— kunna fastslå att denna avgift i allmänhet var avsedd att anslås till magistratens underhåll. Genom kungligt brev av den 21 september 1715 utsträcktes denna rätt att uppbära tolag även till övriga stapelstäder; i detta brev och i den uppräkning av tolagsförpliktelserna, som däri förekom, finnes till de sakkunniges förvåning intet omnämnande av städernas skyldighet att avlöna magistraten. De sakkunniges förslag att bortförklara detta förhållande verkar föga övertygande i den av de sakkunnige avsedda riktningen; fastmer lär det nog förhålla sig så att tolagen och därmed även den i författningen av den 18 december 1857 bestämda tolagsersättningen varit avsedd att utgå allenast till vissa kommuner i deras egenskap av stapelstäder för att i första hand användas såsom bidrag till byggande och underhåll av pack- och tullhusbyggnader, övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter, kostnaderna för den en del städer åliggande ständiga inkvarteringen, Stockholms utgifter för över- och underståthållare, de undantagsvis i vissa städer utgående avlöningar eller hyresersättningar åt elementarlärare, vilka icke voro rektorer samt slutligen också avlönandet av den personal, som i städerna erfordrades för rättsskipningen och kronouppbörden (se 1883 års skatteregleringskommittés utlåtande). Är denna åsikt riktig bör följaktligen, på sätt styrelsen för svenska stadsförbundet i ett på sin tid avgivet yttrande anfört, tolagsersättningen hän-

339 föras till sådana städernas inkomster, som tilldelats dem för vissa särskilda ändamål, och därför ej medtagas i en allmän avveckling utan göras till föremål för nedskrivning endast i den mån staten själv övertager ombesörj ändat av motsvarande förvaltningsuppgifter eller eljes bekostar desamma. Styrelsen ansåg vidare att ändring i inskränkande riktning ej borde vidtagas mot tolagsersättningen, därest icke staten på annat sätt beredde motsvarande lättnad i speciellt de förpliktelser som voro lagda å stapelstäderna ej blott i deras egenskaper av tullplatser utan även av centra för landets utrikeshandel och sjöfart. Att lösa frågan enligt dessa riktlinier äro de sakkunnige emellertid ej hågade. Dels ha de som ofta i betänkandet att falla tillbaka på för utredningen lämnade direktiv, enligt vilka förevarande spörsmål skulle komma under bedömande enbart i den mån processreformen därtill omedelbart föranledde, dels finna de räkneoperationerna allt för besvärliga; att uttömmande fixera samtliga tolagsförpliktelser ligger "utanför den av chefen för justitiedepartementet för utredningen angivna ramen". Med hänsyn till å andra sidan för utredningen av samma myndighet lämnade direktiv framlägga de sakkunnige en plan för "partiell reglering av tolagsfrågan", enligt vilken, godtyckligt och utan några som helst motiv, från för at omnämnda övergångsersättnings begynnelsebelopp (med avdrag av kostnaden för stadsfogde och stadsfiskal) avdrages för respektive stad i regel en tredjedel av tolagsersättningens genomsnittsbelopp för åren 1922—1926, så att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet kvarstår obeskuret för stadens del. I runt tal 1.800.000 kronor skulle härigenom fråndragas städerna och tillföras statskassan och detta även sedan staden blivit fri från skyldighet att utge övergångsersättning till staten. De sakkunniges åsikt att detta förslag till avveckling, varigenom tolagsindragningen belöper sig till i runt tal 1.800.000 kronor, under det de tolagsberättigade städernas nuvarande kostnader för rättsskipnings- och överexekutorsgöromål i runt tal uppgå till 2.300.000 kronor, innefattar en för städernas del ur finansiell synpunkt lycklig lösning, saknar likaledes annan motivering än att enligt de sakkunniges mening det för städerna skulle ställt sig sämre om det föreslagits att för varje stad draga in lika mycket av tolagsersättningen, som rättsskipningen årligen kostade stadskassan. En kalkyl, huru en fullständig tolagsaweckling skulle verka i jämförelse med de sakkunniges partiella avveckling, lärer, med stöd av vad ovan anförts, för närvarande ingen kunna framlägga.

340 KAP. VIII. Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande. Till en början behandla de sakkunnige de statsanställde befattningshavarnes eller häradshövdingarnes inträde i den nya organisationen; de erinra om den i administrativ väg utfärdade kungörelsen av den 20 juni 1919 om skyldighet för efter denna dag utnämnd häradshövding att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna med bibehållna avlöningsförmåner övergå till annan tjänst vid sådan domstol; de finna det otvivelaktigt att sportlerna icke ingå i de häradshövdingarne i denna deras egenskap tillförsäkrade avlöningsförmåner, men föreslå av billighetsskäl visst intill ett belopp av 5.400 kronor maximerat tillägg att emellertid avskrivas under en nioårsperiod med en niondel vart år i enlighet med vad som föreskrivits vid genomförande av den nya löneregleringen för vissa befattningshavare vid länsstyrelserna. Det må vara riktigt, att domstolssportlerna ursprungligen voro i huvudsak avsedda till bestridande av domsagornas förvaltningskostnader och avlönande av erforderliga biträden. Denna grundsats har dock icke i fortsättningen uppehållits. Domarnas kontanta avlöning har icke reglerats efter hand som penningvärdet sjunkit, utan man har låtit den stegrade sportelinkomsten kompensera jämväl det minskade penningvärdet. Ännu tydligare har man erkänt sportelinkomstens egenskap av lön den gång, då statsmakterna beslöto att övertaga avlönandet av de biträden med juridisk utbildning, häradshövdingarna hade behov av. Från det förhållandet att det är statsmakterna som bestämma sportelsatserna, och således även kunna besluta upphöjande av sportlerna, kan ur logisk synpunkt icke dragas någon slutsats, som leder till att sportlerna icke äro att anse som tillförsäkrad lön. Statsmakterna hava ock vid olika tillfällen uttalat en annan åsikt än de sakkunniga. När bl. a. den från och med år 1910 gällande nya avlöningsstaten för hovrätterna fastställdes, förklarades i densamma att förutvarande befattningshavare, som ej ingingo på den nya staten och ej voro därtill skyldige, skulle bibehållas vid dem tillkommande avlöningsförmåner. Då i samband med denna lönereglering vissa sportler indrogos beslöt riksdagen, på förslag av Kungl. Maj:t, att bl. a. aktuarien L., som ej övergick å den nya lönestaten, skulle erhålla ersättning för de sportler, som i sammanhang med löneregleringen frångingo honom. På grund av senare ändrad lagstiftning, bortföll från aktuariebefattningen ytterligare ett visst sportelbelopp belöpande sig till mellan 2 å 3.000 kronor och då förfors år 1916 på samma sätt som förra gången; riksdagen tillerkände, på för-

341 slag av Kungl. Maj:t, aktuarien L. gottgörelse för den minskning i med tjänsten förenade inkomster, som tillskyndades honom genom införandet av den nya lagen om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän, årligen från och med år 1917 så länge han kvarstode i sin befattning som aktuarie av statsmedel ett belopp, beräknat efter femårigt medeltal. Under den diskussion, som i ärendet förekom i kamrarne, framhölls av deras mest framstående jurister att i fallet förelåge verkliga rättsskäl; en tjänsteman, som hade avlöning i lön och sportler och i sin fullmakt vore tillförsäkrad att åtnjuta lön och övriga tjänsten åtföljande förmåner borde, om sportlerna toges bort, få ersättning; han ägde juridisk rätt till detta och i en rättegång skulle han sannolikt avgå med segern; det hade betydelse icke blott i det föreliggande fallet, att hans rätt ej kränktes; det vore en viktig grundsats att en ämbetsman icke kunde berövas någon del av den lön, vartill han fått rätt; detta vore ett moment i en ännu större fråga, nämligen den rörande ämbetsmäns oavsättlighet; skulle man tumma på den lön, som blivit en ämbetsman tillerkänd, skulle det bliva ett sätt att rubba hans oavsättlighet; vilken betydelse lagen tillerkände denna ställning, särskilt vad domarne anginge, visste de män, som kände regeringsformen. Beträffande de kommunalt anställda befattningshavarna vid städernas rådhusrätter åberopas av de sakkunnige till en början den, likaledes i administrativ väg, utfärdade kungörelsen den 31 december 1920, vars innehåll emellertid av de sakkunnige refereras så ofullständigt, att en komplettering här bör vara lämplig. Genom kungörelsen i fråga har förordnats, att ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat, som efteråt utnämnes eller övergår på ny lönestat, skall vara skyldig att i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämnställd eller högre administrativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat; dock att tjänsteinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner samt att vid förflyttning till annan ort ersättning för flyttningskostnaderna skall utgå. Liknande bestämmelser ha redan tidigare eller för tiden efter den 8 juni 1917 intagits i av Kungl. Maj:t fastställda lönestater. De sakkunnige upptaga till en början till behandling frågan huru förfaras skall därest avlöningen till de befattningshavare, som inträda i de framtida lagmansrätterna, uppgår till lägre belopp än den behållna löneinkomsten inklusive nettosportier å den förutvarande tjänsten, därvid de först uppehålla sig vid spörsmålet om ifrågavarande tjänstemans rätt till indragna sportler. Att staten i dylikt fall skulle bli ersättningsskyldig gentemot befattningshavaren anse de ute-

342 slutet. Beträffande vederbörande stads ersättningsskyldighet åberopa de sakkunnige ett uttalande av lagutskottet vid 1918 års riksdag av innehåll att där på grund av ändrad lagstiftning sportelinkomst upphör eller minskas för ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt, det synes böra åligga vederbörande stad att genom jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga. Än vidare citera de sakkunnige professor Herlitz, som i sin utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen uttalat sin anslutning till ett yttrande av Göta hovrätt i fråga om Kungsbackas förläggning under landsrätt 1876, däri hovrätten förklarade att rådhusrättens ordförande och ledamot ' 'icke torde vara pliktiga att frånträda sina tjänster med mindre de erhålla ersättning för icke blott de dem tillförsäkrade löner utan även övriga med tjänsten förenade inkomster", en ståndpunkt, som, enligt de sakkunniges åsikt, om den är riktig, bör gälla i det fall att tjänstemannen väl inträder i den nya organisationen, men utan att nå en avlöning lika hög som den han förr innehaft. Även generaldirektören Nothin synes i sin förut omnämnda undersökning, enligt vad de sakkunnige vitsorda, närmast förutsätta att städerna skulle vara pliktiga att utge lönefyllnad till de nuvarande befattningshavarna för mistade sportler. Själva finna de sakkunnige spörsmålet vara synnerligen vanskligt. Med utgångspunkt beträffande de befattningshavare, som vid den nya domstolsorganisationens ikraftträdande icke erhålla placering inom domstolsväsendet, från de synpunkter, som plägat göras gällande i fråga om statliga befattningshavare i en liknande situation, finna de det "ligga närmast till h a n d s " att "rent principiellt" anse befattningshavaren berättigad att av staden i ersättning för löneförmånerna uppbära ett belopp, motsvarande i gällande lönestat tillerkända fasta avlöningsförmåner, således lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg och personligt lönetillägg, men däremot icke tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg och ersättning för mistade sportler. Emellertid och med hänsyn till den skyldighet, som av ålder ansetts åligga städerna att förse bl. a. tjänstemännen vid vederbörande stads rådhusrätt med skälig lön föreslå de sakkunnige att städerna tillförbindas att, jämte de fasta löneförmånerna, därutöver i förevarande fall lämna ett fyllnadsbelopp så bestämt att den sammanlagda ersättningen kan anses motsvara skälig lön. Den tekniskt enklaste anordningen för fastställande av detta fyllnadsbelopp skulle, enligt de sakkunniges åsikt, vara att för befattningshavarne å övergångsstat fastställdes vissa normallöner, som skulle utbetalas av vederbörande stad, vilken för det sålunda utbetalta beloppet skulle, efter visst avdrag, äga rätt att utfå ersättning av statsverket. Normallönerna äro avvägda efter städernas storlek, och skola utgå med fixt belopp utan avlöningsförhöjning med hänsyn till tjänsteår. Normal-

343 lönerna, vara utgå dyrtidstillägg enligt de för nyregierade statliga verk gällande grunder, återfinnas å sid. 326 i betänkandet. För de befattningshavare vid en förutvarande rådhusrätt, som övergå till likställd eller högre tjänst i den nya organisationen, anse de sakkunnige böra gälla följande: Då häradshövdingarna, enligt vad ovan nämnts, av de sakkunnige principiellt sett ansetts icke berättigade till sportelersättning bör dylik rätt ej tillerkännas städernas nu ifrågavarande befattningshavare, för vilka de löner, som staten bereder sina befattningshavare, måste anses motsvara anspråken att utgöra skälig lön. Staden är därför ej skyldig utge något fyllnadsbelopp, helt eller delvis motsvarande de frångångna sportlerna. Emellertid bör även för dessa stadsdomares del tilllämpas den anordning med personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5.400 kronor, som föreslagits för vissa häradshövdingar, att successivt avskrivas med en niondel om året. Kostnaderna skola drabba statsverket. I de städer åter, där löneförhållandena så ordnats att sportlerna bidragits till stadskassan, medan staden tillerkänt befattningshavaren en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig behållning å sportlerna, anses befattningshavaren av de sakkunnige även för framtiden tillförsäkrad de löneförmåner, som avlöningsstaten utvisar, vadan vare sig han blir placerad på befattning i lagmansrätt eller på övergångsstat han äger utfå ifrågavarande förmåner. Skulle därvid inträffa att avlöningen å tjänsten i lagmansrätt understiger den fasta avlöningen å hans förutvarande tjänst, bör han av stadsmedel erhålla ett personligt lönetillägg, som utfyller skillnaden, varav staden, där frågan är om övergångstjänst, bör äga att gottskriva sig 75 % vid avräkningen med statsverket. Allvarliga anmärkningar kunna framställas mot vad de sakkunnige sålunda föreslagit. Även om, på sätt de sakkunnige antagit, staten icke kan bli ersättningsskyldig för indragna sportler till städernas tjänstemän och även om, vad som synes mer än tvivelaktigt, sportlerna icke ingå i de häradshövdingarne "tillförsäkrade löneförmånerna", föreligger saken på helt annat sätt beträffande domaretjänsterna i stad, beträffande vilka sportelinkomsternas egenskap av löneförmån är ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingebefattningarne. Såsom bekant har staten genom att bereda magistratens och rådhusrättens befattningshavare sportelinkomst av sitt arbete i avsevärd grad lindrat den tunga, som av ålder påvilar städerna i form av skyldigheten att avlöna nämnda tjänstemän. Genom särskilda arbetsordningar och lönestater hava förhållandena därefter ordnats individuellt inom varje stad för sig och efter skilda principer. I några städer erhålla tjänstemännen en kontant lön i ett för allt och sportelinkomsten redovisas till stadens kassa. I andra fall uppbär varje befattningshavare de sportler, som äro förenade med de göromål, som blivit honom anförtrodda, under det att de kontanta lönerna verka reglerande och så utmätts att

r

J 1 ,1

en rättvis löneskala uppkommer. Slutligen inträffar det även att till förekommande av de i sistnämnda fall lätt uppkommande ojämnheterna i löneinkomsterna det föreskrivits att en delning av sportelinkomsten skall ske utan hinder av göromålens fördelning. Någon viss bestämd såsom skälig betecknad löneskala har icke tillämpats för rådhusrättens och magistratens ledamöter. Olikheterna inom städerna är också ganska betydande. Från Kungl. Maj:ts sida lärer vid lönestaternas fastställande anmärkning mot för höga löner icke hava förekommit och i många fall hava städerna utmätt lönerna med ganska rund hand i hopp om att därigenom draga till sig dugligt folk. Ett flertal ordinarie hovrättsledamöter och yngre hovrättstjänstemän hava också för att taga ett exempel funnit med sin fördel förenligt att söka anställning inom rådhusrätterna. Då de sakkunnige nu skola fatta ståndpunkt till hur löneförhållandena skola ordnas för de i följd av processreformen indragna tjänsterna göra de en bestämd skillnad mellan de fall då förhållandena ordnats så att sportlerna, bidragits till stadskassan och städerna tillerkänt befattningshavarna en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna och de fall då avlöningen utgår delvis kontant och delvis i form av sportler. I förra fallet hava de sakkunnige icke kunnat undgå att tillämpa Kungl. Kungörelsen av 1920, däri otvetydigt stadgas att tjänsteinnehavare, varom här är fråga, icke skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner. De föreslå därför att befattningshavaren i detta fall vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på övergångsstat bibehållas vid minst samma avlöning som förut. Helt annorlunda bör enligt de sakkunniges förmenande de tjänstemän behandlas, som fått sin lön utmätt dels kontant dels i form av en beräknad sportelinkomst. I detta fall anse de sakkunnige det icke kunna vara tal om, att beräkna befattningshavarnes lönestandard utöver en av de sakkunnige fullkomligt godtyckligt satt gräns. Staten har visserligen icke garanterat städerna någon viss sportelinkomst såsom hjälp till avlöningar och har givetvis rätt att utan städernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Städerna själva hava däremot otvivelaktigt vid sina löneavtal med magistratstjänstemännen beräknat löneförmånerna inclusive sportlerna till visst belopp och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befattningar under förutsättning att de dem sålunda tillförsäkrade löneförmånerna komme att oavkortade utgå. Städernas förpliktelser att upprätthålla sålunda fastslagen lönestandard är fullt klar och någon skillnad kan i detta hänseende icke göras mellan den del av lönen som utgår kontant och den del som erhålles genom sportler. En motsatt tolkning leder till uppenbara orimligheter. De sakkunnige hava själva ryggat tillbaka från de konsekvenser, vartill deras uppfattning om frågans rättsliga läge skulle föra dem, de anse uppen-

345 barligen det resultat, vartill deras tankegång leder, obilligt och föreslå därför, såsom förut nämnts, vissa lindringar i de sportelavlönade domarnes hårda öde. Till förmån för de nuvarande tjänstemän vid rådhusrätterna som icke utnämnas till befattning i den nya organisationen konstruera de sakkunnige alldeles särskilda regler. Utöver dem tillkommande fasta löneförmåner anses de böra erhålla ett fyllnadsbelopp, som, oberoende av vad deras sammanlagda lön uppgått till, kan anses motsvara "skälig" lön å den förutvarande tjänsten. Då den tekniskt enklaste anordningen för fastställande av detta fyllnadsbelopp anses vara att bestämma vissa normallöner efter städernas storlek, hava de sakkunnige, under beaktande av vissa minimifordringar, som inom justitiedepartementet under de senare åren lära tillämpats vid prövningen av städernas förslag till avlöningsstater, uppgjort en sådan normallöneskala, därvid hänsyn tagits till gällande ortsgruppering, men förhöjning med hänsyn till tjänsteår icke föreslagits. Det tillägges dock att hinder icke bör möta för kommun som så önskar att på egen bekostnad till befattningshavaren anslå högre avlöning än den sålunda som normal ansedda. Det kan icke annat än väcka förvåning att de sakkunnige tilltrott sig att på detta sätt fullständigt godtyckligt och på ett uppenbart mot både rättvisa och billighet stridande sätt föreslå avveckling av dessa så grannlaga förhållanden. De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i överensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd. Det torde icke vara ur vägen att erinra om, huru statsmakterna handlade vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av de böter, som utdömdes i enlighet med densamma. Den gången beslöto statsmakterna, att såsom ersättning för de förluster, som till följd av nya strafflagens innehåll, att däri stadgade böter tillfölle Kronan, kunde drabba personer, menigheter eller allmänna inrättningar, finge av inflytande bötesmedel från och med det år strafflagen trädde i verksamhet, tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter medelberäkning för de senaste fem åren dittills uppburit. Beträffande befattningshavares inträde på övergångsstat bör, enligt de sakkunniges förmenande, detta för honom vara förenat med tjänstgöringsskyldighet, varvid det bör åligga honom att handlägga eller deltaga i handläggningen av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, notarius publicusbestyren däri inbegripna, eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala magistrater kunna bliva dem ålagda. Med i 1920 års kungörelse omnämnd "annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden" förmena de sakkunnige

346 "närmast hava avsetts tjänsten såsom kommunalborgmästare, respektive kommunalrådman" och framhålla ytterligare att även före nämnda kungörelse utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av magistrat, är skyldig att på övergångsstat syssla enbart med dylik handläggning av kommunala arbetsuppgifter, vadan "praktiskt taget samtliga rådhusrättsledamöter, de i Stockholm undantagna, äro skyldiga att stå till förfogande för ifrågavarande arbetsuppgifter". Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt ifrågasättas. De, som äro innehavare av domartjänster, borde icke kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarbefattningar. Regeringsformens klara föreskrift, att de, som bekläda domarämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas, kan icke upphävas genom av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade bestämmelser.

KAP. IX. Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. På sätt redan processkommissionen framhållit äro kostnaderna för rättsskipningen principiellt av två slag, sådana mera konstanta, som avse upprätthållandet av rättsskipningsorganen, och sådana som hänföra sig till varje rättegång. De förra bäras regelmässigt av det allmänna och de senare av parterna. Vad kostnaderna för det allmänna angår sammanfalla dessa varken för närvarande eller enligt processkommissionens och de sakkunniges förslag med statens. För närvarande bäras dessa kostnader ej blott av staten utan även av städerna och tingslagen liksom ock av allmänheten, som genom sportelsystemet bidrager till domarnes avlönande och till förvaltningskostnaderna. Även processkommissionen och de sakkunnige bygga på i viss grad motsvarande uppdelning av kostnaderna på staten, kommunerna och allmänheten. Till en början söka de sakkunnige vinna en "överblick över det allmännas — d. v. s. såväl statens som kommunernas — kostnader nu och — sedan processreformen genomförts — framdeles." Under rubriken "Det allmännas kostnader för rättsskipning och åklagarväsen" finna de sålunda att de "nuvarande kostnaderna" utgöra 11.994.400 kronor, under det "framtida kostnader" beräknas till 10.946.300 kronor, vadan, sedan den nya organisationen blivit fullt genomförd, skulle uppstå en besparing för det allmänna på c:a 1.000.000 kronor. Därvid är emellertid att märka, framhålla de sakkunnige,

347 att betydande kostnadsökningar för det allmänna, som förut av de sakkunnige berörts, och, kan man även tillägga, — icke berörts — ej ingå i den förevarande kalkylen. Dessa kostnader äro såväl engångskostnader som årligen återkommande kostnader. Bland engångskostnaderna hava de sakkunnige sålunda helt lämnat åsido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Enligt de sakkunniges förslag skulle för sex domsagor erfordras nya tingshusbyggnader och för ytterligare fjorton domsagor ifrågasättas lika många nya tingshusbyggnader. Även om man för varje tingshusbyggnad, som, enligt förslaget, utöver vad för närvarande är stadgat även skall inrymma fri kanslilokal åt lagmannen, beräknas ett så lågt kostnadsbelopp som mellan 100.000 och 200.000 kronor uppstår en betydande engångsutgift, den må nu komma att betunga de tingshusbyggnadsskyldige eller staten. För ytterligare ett antal nu befintliga tingshus behövas om- eller tillbyggnader vilka ock komma att draga betydande belopp. På åtskilliga ställen blir det fråga om lösningsplikt av tingslokaler och i samband därmed betungande ekonomiska uppgörelser för de nya domsagobildningarne. I de städer, där rådhuset blir tingslokal, vare sig i stad, som bildar egen lagsaga, eller i stad, som jämte landsbygdskommuner ingår i tingslag, och i vilka städer kommunalförvaltningen hittills gemensamt med rådhusrätt och magistrat brukat domstolslokalerna, lär av naturliga skäl detta hälftenbruk komma att upphöra med därav följande nödvändighet för staden att bygga nya lokaler för sin kommunalförvaltning. De kostnader som härav uppstå drabba uppenbarligen det allmänna. I de städer å andra sidan, vilkas rådhus ej komma att tagas i anspråk för rättsskipningen, lär det flerestädes komma att inträffa att stora utrymmen komma att stå utan användning. Det torde vidare kunna starkt ifrågasättas om icke ny- eller tillbyggnader skola bliva erforderliga i långt flera fall än de sakkunnige beräknat; de synas nämligen icke tillräckligt hava beaktat det ökade behov av sessionslokaler, som de större domsagornas starka uppdelningar med skilda sessioner för med sig. Ej heller lokalkostnader för fyra nya hovrätter, för justitiekanslärämbetet, för åklagar väsen det vid hovrätterna — en personal om. 68 personer — och vid högsta domstolen, för 47 statsåklagare med 42 biträden samt för 60 distrikts- och stadsfiskaler hava de sakkunnige upptagit i kostnadskalkylen. Beträffande hovrätterna är i övrigt att iakttaga att den ifrågasatta nya rättegångsordningen kommer att föra med sig avsevärd tidsutdräkt för behandlingen av flertalet mål. Den därav föranledda ökningen av antalet divisioner kräver motsvarande ökning av sessionssalarnes antal. Att alla dessa lokalkostnader i form av engångskostnader komma att stiga till betydande belopp lär väl icke av någon betvivlas. Vidkommande årligen återkommande, i kostnadskalkylen icke medtagna

348 kostnadsökningar för det allmänna, föranledda av den ifrågasatta processreformen, märkas kostnaderna för uppvärmning, belysning och städning av domStolslokalerna samt för vaktbetjaning, kostnaden för skrivmaterialier, av de sakkunnige beräknade till 160,000 kronor för hela riket, ävensom expenskostnaderna för de nya hovrätterna och för de 47 nya statsåklagarekanslierna. I tingshusbyggnadsskyldigheten skall enligt förslaget hädanefter ingå, utom, som ovan nämnts, hållande av kanslilokal åt domaren, jämväl anskaffande till densamma av inventarier, uppvärmning, belysning, städning och rikstelefon eller ock ersättning för berörda kostnaders bestridande. Nya kostnader för tingslagen bliva även utgifter för inbindning av fastighetsböcker och protokollsband ävensom för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, som ej av statsverket tillhandahållas. De sakkunnige hava vidare på grund av osäkerheten vid deras beräknande lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskostnader. De vidgå emellertid att för denna kostnadsgrupp är att emotse en framtida ökning bl. a. på grund av den förstoring, domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas att denna kostnad icke blir obetydlig eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemet kommer även att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats att såsom vikarier hovrättsfiskaler och assessorer skola utsändas till lagmansrätterna, vilka vikarier på grund av fördyrade levnadskostnader vid kortare förordnanden böra hava rese- och traktamentsersättningar samt vid förordnande på minst ett år flyttningsersättning. Jämväl för hovrätternas del komma avsevärda kostnader för dylik ersättning i fråga, nämligen vid sessioner utanför vederbörande hovrätts stationeringsort och även för statsåklagarne tillkomma rese- och traktamentsersättningar. Att beräkna den kostnadsökning, som uppstår på grund av alla ovan relaterade förhållanden, är naturligtvis ytterst vanskligt, men det torde däremot kunna fastslås, att den blir högst väsentlig. En betydande utgift för det allmänna tillkommer genom den ersättning, som enligt processkommissionens och de sakkunniges förslag bör utgå till nämndens ledamöter jämväl vid de lagtima tingssammanträdena. De sakkunniga avfärda emellertid denna betydande utgiftspost med förklaring, att frågan icke står i sådant samband med processreformen att kostnaderna för den ifrågasatta vidgningen av nämndens ersättningsrätt bör uppfattas som en utgiftsökning i anledning av reformen. Såsom skäl anföres att i anledning av skrivelse av 1928 års riksdag inom justitiedepartementet igångsatts en utredning rörande reseersättning av allmänna medel till nämndemän. Det är uppenbart att antalet sessionsdagar för underrätterna, vid vilka nämnden skall närvara, kommer att ökas högst avsevärt genom reformen. Genom förstoringen av

349 domsagorna komma resekostnaderna för nämndsledamöterna ock att ökas och på många ställen i vårt land torde nämndemännen få använda särskilda dagar för resorna till och från tingsstället. Jämte reseersättning skall enligt processkommissionens förslag till nämndemännen utgå dagtraktamente. Enligt processkommissionens beräkning skulle i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän bliva omkring 45 med ett antal tjänstgöringsdagar för varje nämndeman av högst 15 dagar om året, uppdelade på minst 5 sammanträden. Antalet nämndemän skulle sålunda bliva 4.185 med ett antal tjänstgöringsdagar av 62.775. Processkommissionen har dessutom ifrågasatt, att en suppleant för de fem lekmännen städse skall inkallas att närvara, för den händelse någon av lekmannadomarna blir sjuk under sessionens gång. En sådan åtgärd torde utan tvivel vara välbetänkt, under förutsättning att den av kommissionen föreslagna rättegångsordningen godtages. I sådant fall tillkomma ytterligare 12.555 tjänstgöringsdagar, så att hela antalet tjänstgöringsdagar uppgår till 75.330. Årskostnaden för dagtraktamenten åt dessa nämndemän och suppleanter blir givetvis högst betydande. Läggas därtill nämndemännens resekostnader torde man kunna beräkna, att ersättningen till nämndemän i lagmansrätterna skulle komma att belöpa sig till 2 å 3 millioner kronor om året. Antalet nämndemän för hovrätterna är synnerligen svårt att ens tillnärmelsevis beräkna. Utgår man emellertid från processkommissionens beräkningar torde erfordras mellan 2 å 300 med en tjänstgöring för varje nämndeman av högst 15 dagar om året. Resekostnader och dagtraktamenten torde säkerligen sammanlagt komma att föga understiga 150 å 200.000 kronor. En betydlig ökning av de vittnesersättningar, som komma att påvila statsverket är jämväl att emotse i anledning av reformen bl. a. dels på grund av vittnens skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål, och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vittnesplikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten utan att reglering sker av vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg att den mycket ofta icke ens täcker vittnets direkta utgifter. Den misstänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen och sedan under rättegången torde också komma att medföra en ingalunda obetydlig kostnadsökning för statsverket. Även kostnaderna för fri rättegång torde komma att visa en väsentlig ökning, ty på sätt här nedan anföres, lär eljes rättvisan för den fattige eller mindre bemedlade i regel bliva oåtkomlig. Som förut anförts är vidare att märka, att de sakkunnige uppenbarligen felaktigt beräknat arbetsbördan i underrätterna och behovet av arbetskrafter såväl i vad avser befattningshavare i domarställning som övrige befattnings-

350 havare. De föreslagna lönebeloppen äro i flertalet fall alldeles för snävt tilltagna och om, som föreningen vågar utgå ifrån, kollegialiteten vid stadsdomstolarne bibehålles, uppkommer behov av ett än ytterligare väsentligt höjt avlöningsbelopp. De i kapitlet VIII av betänkandet behandlade frågorna rörande övergångsförhållandenas ordnande hava av de sakkunnige lösts på ett sätt som icke kan rimligen godtagas av statsmakterna utan förutsätter en fullständig omarbetning. De sakkunniges beräkning av "statens kostnader för rättsskipningen och åklagarväsen" utvisar, att de nuvarande kostnaderna uppgå till 8.329.200 kronor och framtida kostnader till 10.946.300 kronor, vadan processreformens genomförande skulle vara förbunden med en ökad belastning av statsverket på omkring 2.620.000 kronor. Då emellertid bland de nuvarande kostnaderna upptagits bl. a. sportler med ett sammanlagt avrundat belopp av 3.000.000 kronor, vilka i framtiden skola ersättas med rättegångsavgifter å motsvarande belopp, blir följden att riksstatsanslaget för rättsskipning och åklagarväsen, som för närvarande uppgår till omkring 5.300.000 kronor enligt de sakkunniges beräkningar måste för genomförande av processreformen höjas med ungefär 5.650.000 kronor, därifrån dock böra avgå förenämnda rättegångsavgifter å i i runt tal 3.000.000 kronor. De sakkunniges förhoppning att vid genomförande av en partiell tolagsreglering genom från vissa städer indragen tolagsersättning kunna bereda ett vederlag för berörda utgiftsökning med omkring 1.800.000 kronor lär väl näppeligen förväntas gå i uppfyllelse. E n synpunkt som av de sakkunnige lämnats helt åt sidan är frågan om rättegångsreformens inflytande på enskildas kostnader i anledning av rättsskipningen. Vid jämförelse med vårt nuvarande, synnerligen billiga rättegångsförfarande torde en granskning härutinnan giva vid handen, att den föreslagna reformen för de rättssökande bliver en synnerligen dyrbar reform. De rättegångsavgifter, som, fastställda i administrativ väg, skola ersätta hittills utgående lösen och stämpelavgifter och därvid antagligen komma att fastställas i förhållande till tvisteföremålets värde, komina säkerligen, i syfte att minska alla med reformen förenade mer eller mindre oförutsedda kostnadsökningar, att avsevärt förhöjas utöver de nu utgående. Förfarandet i första instans kommer att i hög grad göra rättegången dyrare för parterna. Härvid inverka, bl. a., följande omständigheter: parts personliga inställelse vid rätten kommer att påkallas i vida större utsträckning än för närvarande. De stora domsagorna med därav föranledda långa avstånd till tingsstället öka avsevärt resekostnaderna såväl för parter som vittnen. Införandet av en sådan muntlig process med ett strängt formbundet förfarande, som processkommissionen föreslagit, kommer att i stor utsträckning göra illusorisk den rätt för part att själv föra talan inför dom-

351 stol, som processkommissionen själv förordat. I känslan av egen oförmåga att utföra en på dylikt sätt anordnad rättegång komma parterna att nödgas anförtro sin sak åt yrkestränade advokater. Ett faktiskt advokattvång vid underrätterna blir följden. En dylik konsekvens av en rättegångsreform med därav följande ökning av kostnaderna för domstolarnes anlitande överensstämmer säkerligen icke med den allmänna uppfattningen i vårt land. Ser man härefter på förfarandet i hovrätterna är det uppenbart, att de utomordentligt billiga kostnader, varmed rättegångsförfarandet i desamma nu är förbundet, kommer att efter den föreslagna reformens genomförande avsevärt förhöjas. Kostnadsökningen vållas dels av det med reformen förbundna advokattvånget i hovrätterna, dels av förfarandets anordning såsom muntlig förhandling med därav följande upprepning av hela underrättsförfarandet och inställelseplikt för parter eller deras advokater samt för i målet åberopade vittnen. Ofta, säger processkommissionen, torde såväl advokatens som partens inställelse komma att påkallas och särskilt är att märka de i hög grad stigande kostnaderna i mål, uti vilka en omfattande bevisning skall förebringas eller ånyo förebringas inför hovrätten. Av vad här ovan anförts angående huvuddragen av de föreslagna omändringarne, företrädesvis i vad de avse organisationen av rättegångsväsendet vid underdomstolarne och särskilt vid underdomstolarne i städerna, framgår enligt föreningens åsikt, att en organisation av underdomstolarne i enlighet med de i betänkandet angivna grunderna skulle avsevärt försvaga dessa domstolar och därmed äventyra rättssäkerheten, samt att de sakkunnigas beräkningar beträffande behovet av arbetskrafter vid underdomstolarna liksom deras förslag i fråga om lönerna måste anses otillfredsställande. Härtill kommer, att såsom ovan framhållits de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, den ifrågasatta processreformen komme att medföra. Föreningen finner för den skull betänkandet icke böra läggas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsreformens genomförande och för bedömande av kostnaderna för densamma.

I den mån enskilda ledamöter av föreningen i ett eller annat avseende rörande de i yttrandet berörda frågor företräda en annan mening än här ovan uttalats, torde de komma att giva uttryck åt denna sin avvikande uppfattning vid avgivande av de utlåtanden över betänkandet, som rådhusrätterna hava att ingiva till hovrätterna.

352 Rådhusrätter, som instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet.

Rådhusrätterna i nedan angivna städer hava i huvudsak instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet: Vaxholm, Enköping,l) Nyköping, Strängnäs, 2) Mariefred, Söderköping, Motala, JÖ7iköping, z) Gränna, Växjö, Kalmar, *)

Oskarshamn, Visby, Karlshamn, Simrishamn, 5) Ängelholm, Halmstad, Kungsbacka, Åmål, Mariestad, Lidköping, Skara,

Skövde, Karlstad, Nora, Lindesberg, Arboga, Säter, Hedemora, Hudiksvall, Härnösand, Örnsköldsvik.

J ) Med tillägg bl. a. att en utsträckning av städernas rätt att utgöra egna domsagor kunde ifrågasättas, så att alla städer, även s. k. fögderistäder, skulle vara berättigade till egen jurisdiktion, dock med skyldighet att sörja för tillräcklig avlöning åt domarbefattningarnas innehavare. Den av hovrättsrådet V. Petrén ifrågasatta ordningen för tillsättande av domarbefattningar i städerna syntes leda till den bästa lösningen av frågan. *) Med tillägg att ledamöterna i vissa rådhusrätter väl vore skyldiga att underkasta sig förflyttning men icke pensionering; att vid fattande av beslut om befattningshavares överförande å indragningsstat jämväl borde fattas beslut om pension åt befattningshavares änka och barn, samt att landsfiskalstjänsten i Åkers härad ej lämpligen borde sammanslås med stadsfogde- och stadsfiskalstjänsterna i Strängnäs, då arbetet i det nya distriktet syntes bli för betungande. 3 ) Med tillägg att stadens förening med Tveta härad till en lagsaga skulle komma att innebära en försämring av lagskipningen för Jönköpings vidkommande, så vitt anginge tillgodoseende av den rättsökande allmänhetens krav på snabbhet i avgörandet av rättegångar. Skulle stadens självständiga jurisdiktion icke kunna upprätthållas, syntes ett judiciellt samgående mellan Jönköping och Huskvarna kunna ifrågasättas. Antalet ledamöter i en kollegial domstol för Jönköping borde ej sättas lägre än det nuvarande antalet. @?SP£ , . -, *) Med tillägg att Kalmar stad borde såsom särskilt tingslag ingå i Olands domsaga. 5 ) Med tillägg, att rådhusrätten icke ville göra gällande, att ej ett stadssamhälle av vida större storlek än Simrishamn skulle utan olägenhet i rättsligt avseende kunna förenas med kringliggande landsbygd, särskilt om tingsplatsen förlades till staden, men rådhusrätten funne tvivelaktigt, om en dylik förening kunde anses betingad av anspråk på större rättssäkerhet för stadssamhällena.

353 RÅDHUSRÄTTER.

Stockholms

Magistrat Utdrag samfällda

och samfällda

rådhusrätt:

av protokollet, hållet hos Stockholms rådhusrätt den 8 mars 1929.

N ä r v a r a n d e : Borgmästaren Lindhagen samt rådmännen Arthur Hafström, Modigh, Nordlöf, Nauclér, Sebardt, Adolf Hafström, Holmberg, Lind, Almquist, Edman, Masreliez, Lundahl, Gestblom, Öberg, Ploman, Cervin, Arnell och Trotzig. § 4. Från de kommitterade, åt vilka samfällda rådhusrätten den 5 oktober 1928 uppdragit att utarbeta förslag till det yttrande, som samfällda rådhusrätten hade att till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt avgiva över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, hade till samfällda rådhusrätten ingivits en skrivelse jämte därvid fogat förslag till yttrande ävensom särskilda yttranden av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg. Kommitterades skrivelse jämte tillhörande handlingar hade såsom Bil. I, II, III och IV fogats vid magistratens innevarande dag hållna protokoll vid avgivande av utav Overståthållareämbetet infordrat yttrande över samma betänkande. Efter antecknande, att magistraten denna dag beslutit till Överståthållareämbetet avlåta skrivelse i ärendet, beslöt samfällda rådhusrätten i skrivelse till Kungl. Hovrätten av den lydelse, registraturet utvisar, såsom eget ytt24—291185

354 rande åberopa innehållet i magistratens berörda skrivelse; och uppdrogs åt kommitterade att å samfällda rådhusrättens vägnar justera den avgående skrivelsen. Samtliga ledamöter åberopade de av dem vid ärendets behandling inför magistraten denna dag avgivna vota och i övrigt gjorda uttalanden. Protokollet i ärendet förklarades genast justerat. Är och dag som ovan. På samfällda rådhusrättens vägnar: W. Hilarion

Wistrand.

355 Till

Overståthållareämbetet.

Genom Överståthållareämbetets skrivelse den 1 oktober 1928 har Stockholms magistrat anmodats att före den 1 december samma år till ämbetet inkomma med yttrande över det av särskilda inom Kungl. Justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Sedermera har Overståthållareämbetet genom skrivelse den 7 november 1928 medgivit, att med avgivandet av nämnda yttrande finge anstå till den 9 mars 1929. Efter denna dag företagen behandling av ärendet får magistraten härmed avgiva det infordrade yttrandet och därvid anföra följande. I sitt den 29 april 1927 till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt av- Inledning. givna yttrande över processkommissionens betänkande, av vilket yttrande ett exemplar här bifogas, avstyrkte magistraten, att nämnda betänkande i oförändrat skick lades till grund för lagstiftning i ämnet. Detta sitt avstyrkande grundade magistraten bland annat på de betänkligheter, som kommissionens förslag till förändrad organisation av städernas underdomstolar enligt magistratens mening var ägnat att ingiva. I samband härmed framhöll magistraten saknaden av utredning angående de ekonomiska verkningar för det allmänna, som ett genomförande av kommissionens förslag skulle medföra. I båda dessa hänseenden har ärendet numera kommit i ett delvis förändrat läge. I fråga om de ekonomiska verkningarna av en processreform har i de sakkunniges betänkande presterats en utredning, som, vad angår beräkningen av nuvarande kostnader för rättegångsväsendet i Stockholm, i huvudsak är grundad på uppgifter, som magistraten själv varit i tillfälle att lämna. I fråga om organisationen av städernas underdomstolar har en myckenhet nytt material tillkommit genom de över processkommissionens förslag avgivna utlåtanden. Särskilt beaktande måste härvid skänkas det utlåtande, som lagrådet, efter granskning av övriga myndigheters yttranden i ärendet, den 3 juli 1928 avgivit angående den ifrågasatta processreformen. Medan processkommissionen, som utgick från att städernas särskilda jurisdiktion skulle avskaffas, föreslog, att även i städerna städse endast en lagfaren ledamot skulle hava säte i rätten samt att även där ett lekmannaelement skulle införas, med undantag allenast för civilmålen i de större städerna samt i viss utsträckning även enklare brottmål, så har lagrådet för sin del uttalat den uppfattningen, att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, vore — bortsett från grövre brottmål — den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom övergångsform utan även för

356 framtiden. En av lagrådets ledamöter, justitierådet Wedberg, har uttalat sig för samma domstolstyp även för de grövre brottmålen. I den mån sålunda tremannakollegium skulle utgöra domstol i stad, skulle något lekmannaelement icke förekomma därstädes. Såsom en övergångsform ifrågasätter lagrådet därjämte ett interimistiskt bibehållande av den kommunala rättsskipningen i dessa städer. Genom dessa uttalanden från lagrådets sida synes frågan om stadsdomstolarnas omorganisation hava kommit i ett nytt läge. Magistraten, som i sitt ovannämnda utlåtande bestämt hävdade tremannakollegiets företräde såsom grundform för underdomstol i stad, har all anledning att med tillfredsställelse konstatera den anslutning, denna ståndpunkt sålunda vunnit inom lagrådet, och begagnar tillfället att ytterligare betona, hurusom magistratens uppfattning i detta hänseende överensstämmer med den av justitierådet Wedberg uttalade meningen. De sakkunniga hava i sitt betänkande visserligen förordat åtskilliga modifikationer i de grundsatser, från vilka processkommissionen utgått. Detta är dock ej förhållandet i fråga om stadsdomstolarnas organisation. I detta hänseende bygga de sakkunniga alltjämt på processkommissionens grundsats, att städse endast en jurist skall tjänstgöra i domstolen. Endast i förbigående beröra de sakkunniga lagrådets ovan omnämnda uppfattning i denna fråga (se sid. 50 och 51). De sakkunniga uttala därvid, att ett bibehållande av kollegialiteten i stadsdomstolarna torde låta sig genomföras, utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Magistraten har emellertid vid sin granskning av de sakkunnigas förslag utgått från den inom lagrådet av justitierådet Wedberg uttalade uppfattning, vartill magistraten ovan uttalat sin anslutning. För Stockholms magistrat och rådhusrätt är det naturligtvis av särskilt intresse att taga del av de sakkunnigas förslag, i vad de beröra den framtida organisationen av en blivande lagmansrätt i Stockholm. Redogörelsen därför återfinnes i betänkandet å sid. 53—60. De sakkunniga påpeka med allt fog, att det erbjuder stora vanskligheter att på det stadium, vari processutredningen för närvarande befinner sig, utforma en mera i detalj gående organisationsplan för denna lagmansrätt, detta särskilt i fråga om antalet avdelningar i rätten. De sakkunniga hava beräknat personalbehovet på grundval av en i stort sett oförändrad avdelningsorganisation och med en fördelning av ärendena de olika avdelningarna emellan efter samma grunder som för närvarande. I fråga om den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för rådhusrättens nuvarande organisation må här erinras följande. Såsom de sakkunniga själva påpekat hade vid tidpunkten för avgivande av deras betänkande nyligen avslutats en av Stockholms stadskollegium igångsatt utredning rörande frågan om indragning av vissa befattningar vid

357 rådhusrätten. Denna utredning har sedermera resulterat i indragning av den extra rådman, som förut tjänstgjorde å första avdelningens underavdelning för familjerättsmål. Antalet extra rådmän i tabellen å sid. 60 bör sålunda numera minskas från 2 till 1. Avskaffandet av denne extra rådman har fört med sig vissa omläggningar i arbetet å familjerättsavdelningen. I hans ställe hava måst tagas i anspråk dels tredje rådmannen å tredje avdelningen, dels ock i ökad utsträckning andre rådmannen å första avdelningen. I samband härmed hava från tredje avdelningen till rättegångsavdelningarna utflyttats vissa ärenden samt en viss omreglering skett mellan avdelningens rotlar. Andre rådmannen å första avdelningen har måst befrias från deltagande i förmynderskapsavdelningens och förmyndarekammarens arbete. Hans plats har där nödtorftigt fyllts genom att båda de därvarande assessorerna ålagts ledamotskap i varandras ärenden samt den ene av dem i assistentens ärenden. Ovannämnda utredning innefattade tillika förslag om indragning av en rådmans- och två civilassessorsbefattningar å en av de allmänna rättegångsavdelningarna. I avgivet yttrande har magistraten påvisat, hurusom den minskning i arbetsbördan, som väl borde vara förutsättningen för en dylik åtgärd, över huvud icke föreligger, utan att arbetet å de allmänna rättegångsavdelningarna tvärtom befinner sig i stark ökning, med undantag för civilmålen, vilkas minskning dock vida mer än uppvägts av brottmålens alltjämt tillväxande antal. Magistraten har i detta samband (i anslutning till ett under ovannämnda utredning framkommet förslag) ifrågasatt en utsträckt tillämpning av specialiseringsprincipen därhän, att alla s. k. trafikmål, som tillfalla rådhusrätten, skulle överlämnas till dess åttonde avdelning. Huruvida detta förslag kommer att bliva genomfört, undandrager sig ännu bedömande, och så är även förhållandet med ett uppslag, att dessa trafikmål skulle överlämnas till handläggning av polisdomstolen. Intetdera av dessa projekt har därför synts böra i nu förevarande sammanhang öva inverkan på magistratens ståndpunktstagande, och detta så mycket mindre, som frågan om trafikmålens beskaffenhet och sättet för deras handläggning inom en blivande lagmansrätt givetvis måste skärskådas oberoende av huruvida deras behandling före övergången till den nya organisationen sker vid rådhusrätten eller vid polisdomstolen. I sitt nyssnämnda yttrande har magistraten därjämte föreslagit viss ändring i fråga om assessorernas ställning å de allmänna rättegångsavdelningarna. Av de fyra assessorerna å en sådan avdelning äro två, i högre löneställning, avsedda för civilmål och de två andra för brottmål. Grunden till denna löneskillnad är att civilmålen ansetts vara av i genomsnitt svårare beskaffenhet än brottmålen. Då emellertid riktigheten av denna indelningsgrund ansetts kunna sättas i fråga samt en jämnare fördelning av arbetsbördan mellan civil- och kriminalassessorerna funnits påkallad, har förslag framkommit att, med bibehållande av denna indelning av assessorerna i två löne-

358 grupper, låta assessorerna i båda grupperna deltaga i såväl civilmål som brottmål, därvid de högre avlönade assessorerna, förslagsvis benämnda förste assessorer, skulle företrädesvis deltaga i svårare mål och de övriga, andre assessorerna, i enklare mål. Beträffande åttonde avdelningen innebär förslaget, att i samband med sammanförandet därstädes av alla trafikmål, vilka ansetts vara av i genomsnitt något enklare beskaffenhet, samtliga fyra assessorstjänsterna skulle ombildas till andre assessorstjänster. Nu omförmälda förslag har ej heller ännu varit föremål för slutlig prövning. Beträffande förmyndarkammaren må nämnas, att den å sid. 54 i betänkandet berörda indragningen av en ordinarie tjänst å dess kammarkontor numera ägt rum, i det att kamrerare- och kassörstjänsterna sammanslagits. Vidare må påpekas, att förda underhandlingar rörande förmyndarkammarens avveckling m. m. helt nyligen lett till ett av delegerade för staden och förmyndarkammaren gemensamt avgivet förslag, gående ut på att överförmynderiet i huvudstaden fortfarande tillsvidare skall vara organiserat på nuvarande från ordningen i det övriga landet i viss mån avvikande sätt, men att kammarkontoret skall indragas och delvis ersättas med en till biträde åt överförmynderiet avsedd expedition med förslagsvis tre biträden. Förslaget innebär jämväl att bouppteckningsavgifterna skola avskaffas såvitt angår dödsfall, som inträffa efter den 30 juni 1930, och i samband därmed kuratorstjänsten indragas. I händelse av bifall till dessa delegerades förslag angående förmyndarkammaren skulle avlöningarna till den personal, som förut avlönats av dess medel, för framtiden (i den mån denna personal fortfarande vore behövlig) bestridas av staden, som dock skulle i viss utsträckning härför säkerställas genom övertagande av förmyndarkammarens tillgångar. Det av de sakkunniga (sid. 56) omnämnda anslaget till avlöning av amanuenser och e. o. notarier samt för gratifikationer har av stadsfullmäktige för år 1929 nedsatts till 65,000 kronor. Slutligen må omnämnas ett hos stadens myndigheter föreliggande förslag, att rådhusarkivet skulle sammanslås med stadens arkiv under en gemensam styrelse. För sådant fall har magistraten föreslagit, att de yngre arkivalier (för omkring 75 år tillbaka), som i sådant fall skulle kvarbliva i magistratens vård, skulle jämte rådhusrättens bibliotek ställas under tillsyn av aktuarien, möjligen med visst biträde av sakkunnig. Med stöd av från magistraten inhämtade upplysningar hava de sakkunniga (sid. 56) meddelat vissa uppgifter angående vid rådhusrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän. Innebörden i de lämnade sifferuppgifterna blir måhända ej fullt klar utan någon kännedom om det sätt, på vilket rekryteringen vid Stockholms rådhusrätt är ordnad. Med hänsyn till att, enligt vad för magistraten är känt, andra grundsatser i detta hänseende tillämpas i andra stadsdomstolar, och i betraktande jämväl av den centrala betydelse, som frågan om juristutbildningen ej utan fog tillmätes i de sakkunnigas betan-

359 kände, synes en redogörelse för, huru denna fråga nu är ordnad i landets största underdomstol, även kunna äga ett visst allmänt intresse. Till extra tjänsteman — extra ordinarie notarie — vid Stockholms rådhusrätt antages envar, som med företeende av betyg över avlagd juris kandidatexamen därtill anmäler sig. Endast om särskild anledning därtill föreligger, såsom om efter examens avläggande något mera avsevärt avbrott förekommit i aspirantens sysslande på den juridiska banan, eller om hans levnadsålder gör det sannolikt eller uppenbart, att han i händelse av blivande utnämning till ordinarie tjänst icke kan hinna intjäna erforderligt antal tjänsteår för erhållande av pension, sker en mera individuell prövning. Dock antagas stundom personer ända upp till 40-årsåldern såsom extra tjänstemän, om de förklara sig önska tjänstgöra endast för egen information. Vid antagandet spelar det alltså ingen roll, om aspiranten redan fullgjort tingstjänstgöring eller om han låter inskriva sig omedelbart efter avlagd examen. Med ett sådant i princip fritt tillträde måste emellertid följa, att arbetet till en början uteslutande har karaktären av en provtjänstgöring och att verket icke ikläder sig något ansvar för att en extra tjänsteman verkligen kommer att beredas en framtid därstädes. Av många sådana ifrågasattes ej heller detta. Det har nämligen sedan länge varit vanligt, att unga jurister önska tjänstgöra i verket en tid endast för att antingen redan före eventuell domsagotjänstgöring förskaffa sig en viss färdighet i protokollsskrivning och andra enklare domstolsgöromål eller ock efter fullgjord tingstjänstgöring fullständiga sin utbildning genom att vinna en tids inblick i arbetet härstädes till den del det skiljer sig från arbetet i domsagorna. På senare tid torde det hava blivit rätt vanligt, att de unga, som efter tingsutbildningen söka sig in i hovrätten, därstädes tillrådas en tids tjänstgöring i rådhusrätten. Särskilt i fråga om brottmålen torde nämligen en sådan tjänstgöring inom kort tid medföra ett tillskott i erfarenhet, som vid en häradsrätt först genom lång tids arbete kan uppvägas. Dessutom förekommer det i stor utsträckning, att personer, som ämna ägna sig åt advokatverksamhet i Stockholm, anse sig hava gagn av att genom en tids anställning vid rådhusrätten få så att säga en inblick bakom kulisserna vid det forum, där deras huvudsakliga arbete för framtiden kommer att bli förlagt. Det är klart, att av alla de extra tjänstemän, som rådhusrätten sålunda ser inträda i dess tjänst, ett stort antal icke kommer att göra verket någon egentlig nytta. För alla dessa, även dem som hava bakom sig tjänstgöring å lantdomarbanan, gäller att den första tidens arbete medför mera besvär än gagn för dem som få till uppgift att handleda och undervisa dem. Om de då lämna verket efter att kanske just hava hunnit till det utbildningsstadium, då frukterna av undervisningen skulle börja visa sig, blir verkets vinst av arbetet på deras utbildning minimal. För rådhusrätten vore det måhända därför till mera hjälp i arbetet, om

360 antagningen begränsades till det verkligen nödvändiga antalet och som följd därav en verklig gallring skedde före antagandet. Så förfares exempelvis vid Göteborgs rådhusrätt och väl i allmänhet även vid övriga rådhusrätter. Stockholms rådhusrätt har emellertid icke velat släppa den gamla tradition, enligt vilken de unga jurister, som så önskat, här kunnat finna en utbildningsanstalt till komplettering av sina kunskaper och färdigheter. Genom den starka omsättning, som därigenom sker i staben av extra personal, vinnes i allt fall den fördelen, att ett större material står till buds för utväljande av personer, lämpade att för framtiden knytas vid verket. De sakkunni- Magistraten övergår härmed till en granskning av de sakkunnigas förslag. förande^do- Största intresset bland dessa tilldrager sig givetvis förslaget till framtida ormarkårens re- ganisation av underdomstolarna. Då emellertid det sätt, varpå de sakkunniga ^utbildning1.1 s ö k t i ö s a a e n n a ^åga, intimt sammanhänger med deras förslag i fråga om domarekårens rekrytering och domareaspiranternas utbildning, torde det vara lämpligt att först beröra de sakkunnigas förslag i dessa delar. Processkommissionen — i vars betänkande frågan om domareutbildningen mera skjutits åt sidan — bygger i huvudsak på de principer, som kommit till uttryck i gällande domsagostadga och med stöd av densamma redan tillämpas vid de statliga underdomstolarna samt i överrätterna. En av dessa principer är att tjänstgöringen skall äga rum växelvis i underrätt och i överrätt. Den unge domaraspiranten skall begynna sitt arbete i en lagmansrätt. Han skall där företrädesvis syssla med kansligöromål, men skall så småningom även kunna anlitas såsom tillfällig vikarie för lägre befattningshavare (sekreterare eller rådman). Efter någon tid skulle han beredas tillfälle att tjänstgöra i hovrätts och möjligen även i högsta domstolens kansli. Sedermera — sannolikt vid en ålder av i genomsnitt 25 år — skulle han utnämnas till ordinarie sekreterare i lagmansrätt, varefter befordran skulle kunna ske till rådmanstjänst och slutligen till lagman eller hovrättsråd. Kommissionens förslag i dessa delar, i den mån det skiljer sig från redan nu tillämpade regler, torde i väsentlig grad varit förestavat av en önskan att råda bot på det ofta överklagade vikariatsystemet vid våra lantdomstolar. Med kommissionens allmänna utgångspunkt att i fråga om underrätterna endast räkna med en juridiskt utbildad ledamot torde också en dylik lösning hava legat nära till hands. För en domstol, besatt med tre jurister, innebär vikariatsystemet icke samma olägenheter. Fastmer synes det mycket lämpligt att i en sådan domstol i viss utsträckning på tredje platsen bereda tillfälle till förordnanden åt yngre element, som befinna sig på utbildningsstadiet. Stockholms magistrat har också i sitt ovannämnda utlåtande livligt vitsordat fördelen ur utbildningssynpunkt av att tjänstemännen i en sådan domstol redan på ett tidigt stadium få såsom ansvariga bisittare deltaga i rättens arbete, och magistraten har bland annat ur denna synpunkt uttalat sin sympati för tanken att anordna tremansdomstol i större mål även i lands-

361 bygdens domkretsar. Likaså har Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt utlåtande över processkommissionens förslag betonat fördelen av att de yngre juristerna beredas tillfälle att, förutom sin tjänstgöring i lantdomstol med därunder till buds stående möjlighet att självständigt handlägga mindre och enklare mål, tjänstgöra såsom meddomare i stadsdomstol, i vilket hänseende särskilt några av de större stadsdomstolarna borde kunna bli en skola för domaraspiranter. De sakkunniga bygga liksom kommissionen på tjänstgöring växelvis i underrätt och i överrätt, men hava i övrigt framlagt ett program, som ganska väsentligt avviker från kommissionens. Vad som föranlett de sakkunniga härtill synes framför allt vara, att kommissionen i så hög grad nöjt sig med kanslitjänstgöring såsom utbildningsmedel för de unga aspiranterna. Särskilt har den föreslagna kanslitjänstgöringen i hovrätt icke synts de sakkunniga vara tillfyllest såsom utbildningsarbete i överrätt för de blivande lagmännen och hovrättsråden. För att motväga denna olägenhet hava de sakkunniga ansett, att aspiranten på hovrättsfiskalsstadiet icke skulle definitivt avkopplas från hovrättsarbetet, utan alltfort vara bunden till hovrätten, men att hans arbetskraft i viss omfattning skulle utnyttjas under tjänstgöring i underrätt. Tjänstemannen skulle alltså under en stor del av sin tid intaga en viss mellanställning mellan hovrätten och underrätterna, så att han visserligen stode såsom befattningshavare i hovrätten, men såsom sådan ägde skyldighet att efter hovrättens förordnande tjänstgöra i underrätt, närmast såsom rådman. Med dessa utgångspunkter konstruera de sakkunniga ett system, som i själva verket skulle komma att beröva underdomstolarna i städerna den väsentligaste delen av deras nu i allmänhet stabila domarkår. Resultatet skulle bliva att domstolsjuristens arbete, ända till den relativt avlägsna befordran till hovrättsråd eller lagman, komme att bestå i en ständig utbildning under livligt ambulerande mellan över- och underrätter utan någon varaktig stad. Sedd från underrättens synpunkt skulle den av de sakkunniga föreslagna anordningen te sig sålunda. Den unge juristen börjar sin tjänstgöring hos underrätten såsom notarie på ett lagmansrättskansli. Efter omkring ett halvt års provtjänstgöring erhåller han förordnande såsom andre notarie. Efter sammanlagt ett års väl vitsordad tjänstgöring följer förordnande såsom förste notarie med rätt att på eget ansvar handlägga ärenden, som nu enligt 1 § domsagostadgan kunna efter blott ett halvt år anförtros förste notarie. Efter ytterligare ett års tjänstgöring erhåller han viss begränsad domarekompetens. Sedan hans arbete i lagmansrätten fortgått omkring tre och ett halvt till fyra år, vidtager provtjänstgöring å hovrättskansli under omkring ett år. Redan under kansliarbetet kan aspiranten bli underkänd för vidare befordran, eventuellt under en där anordnad praktisk kurs. För att bereda ytterligare tillfälle till gallring av aspiranterna bör under senare delen av detta år aspiranten åläggas att på prov utföra åklagartalan i ett antal mindre brottmål. De aspiranter, som

362 godkänts vid provtjänstgöringen, bliva därefter (av justitiekanslern) förordnade till hovrättsfiskaler. Den nyutnämnde hovrättsfiskalen skall emellertid därefter till en början vara skyldig att mottaga förordnande såsom rådman i lagmansrätt. Där skulle nämligen finnas ett antal rådmansbefattningar, avsedda att uteslutande uppehållas av dylika fiskaler och väsentligen att tjäna deras utbildning, ehuru de givetvis därjämte skulle bereda lagmannen ett visst biträde. Sedan fiskalens rådmanstjänstgöring fortgått under en tid av omkring två år, återvänder han till hovrätten. Efter omkring ett års arbete såsom fiskal, företrädesvis inriktat på de svårare brottmålen, skall han likaledes under omkring ett år tjänstgöra såsom fjärde ledamot å hovrättsdivision — de sakkunniga föreslå just för detta ändamål, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt skall vara fyra — varefter den slutliga prövningen äger rum, huruvida han bör vinna befordran på domarebanan. Härefter följer den första utnämningen till ordinarie tjänst, med titeln assessor. Sådan skulle nämligen tillsättas antingen med fullmakt eller åtminstone med konstitutorial. Sedan utnämning till assessor ägt rum, skall den nyutnämnde under förslagsvis två år tjänstgöra i lagmansrätt såsom rådman eller vikarie för lagman. I lagmansrätten skulle nämligen även finnas ett antal rådmanstjänster, avsedda att uppehållas av dylik hovrättsassessor. Vid därefter skeende återkomst till hovrätten inträder assessorn såsom fjärde man på division, där sådan befattning ej innehaves av assessorsaspirant. Dessutom tages han i anspråk såsom vikarie på hovrättsrådstjänst eller såsom revisionssekreterare eller såsom revisionsfiskal för utförande av åklagartalan i högsta domstolen. Att det av de sakkunniga sålunda föreslagna systemet skulle på ett särdeles effektivt sätt bryta den isolering, som för stadsdomstolarnas del hittills stundom givit anledning till ett visst beklagande, därom lärer icke något tvivel kunna råda. Det synes emellertid uppenbart, att de sakkunniga i detta hänseende gått för långt och att ett genomförande av deras system skulle för underrätterna innebära stora nackdelar. Åtminstone i de större och medelstora städerna skulle ett så radikalt brytande med det nuvarande systemet te sig såsom en verklig desorganisation. Särskilt synes det magistraten i hög grad betänkligt, att rättsskipningen i landets största stad till väsentlig del skulle komma att omhänderhavas av domare med så ringa utbildning som de föreslagna notarierna med begränsad domarkompetens och rådmännen med allenast fiskalskompetens. Utan att i detta sammanhang taga ställning till de sakkunnigas förslag i fråga om organisation och avlöningsförhållanden i allmänhet, har magistraten icke kunnat undgå att finna, att den ovan berörda allt för långt drivna cirkulationen mellan hovrätt och underrätt skulle utöva en särdeles menlig in-

363 verkan. Av en underdomstols ledamöter skulle ju enligt de sakkunnigas förslag endast den främste, lagmannen, innehava ordinarie tjänsteställning. Hans närmaste man, rådmannen, skulle däremot visserligen stå såsom ordinarie befattningshavare, men icke i lagmansrätten, utan i hovrätten, där han alltså kunde förvänta känna sig hava sin egentliga hemvist, medan däremot tjänstgöringen i lagmansrätten torde komma att för honom te sig såsom en nödtvungen övergångsperiod, något som säkerligen ofta komme att menligt inverka på arbetets effektivitet. Stockholms rådhusrätt har för egen del haft mycket goda erfarenheter av ett system, som redan hos de yngre tjänstemännen alstrar en känsla av samhörighet med verket och ett personligt intresse av att dess verksamhet i alla detaljer fyller högt ställda krav. Skulle nu med ett slag hela denna kår i mellangraderna, ja ända långt upp i den nuvarande rådmansgraden förvandlas från stabil till ambulerande, skulle säkerligen stora värden snart gå till spillo. Magistraten anser därför, att fortfarande liksom hittills verkets domare i regel böra vara inriktade på en stadigt fortgående tjänstgöring inom detta verk. En annan sak är, att det för en underrättsdomare alltid måste vara till stort gagn att i viss utsträckning se sig om inom andra närbesläktade arbetsområden. Detta kan emellertid ske utan att samhörigheten med underrätten avklippes på sätt de sakkunniga föreslagit. Genom att, liksom även tidigare stundom skett och helst i större utsträckning än förut, vissa underdomare i stad beredas tillfälle att kortare eller längre tider mottaga förordnande såsom ledamot i hovrätt, erhålla dessa ett önskvärt tillfälle att komma i kontakt med synpunkterna inom överdomstolen, vilket givetvis verkar fruktbringande för deras fortsatta arbete i underrätten. Detta är emellertid något helt annat än att låta tjänstgöringen i underrätten framstå såsom något oväsentligt vid sidan av arbetet i överrätten. Emot det nu sagda torde icke med fog kunna åberopas den omständigheten, att arbetsförhållandena i hovrätten sedan länge utmärkts av ett visst passagesystem med relativt snabbt växlande besättning. Även för hovrätterna torde detta cirkulationssystem hava tett sig såsom förenat med vissa olägenheter. De sakkunniga hava ju emellertid själva räknat med att cirkulationen skulle i allmänhet kunna inskränkas till den fjärde och sista platsen i varje hovrättsdivision. Det synes då olämpligt att för underrättens del minska stabiliteten ända därhän att endast den främsta ledamotsposten skulle vara mera stadigvarande besatt, medan alla de övriga skulle titt och tätt växla innehavare. Att för Stockholms rådhusrätt liksom i de övriga städer, där hovrätt finnes eller kommer att finnas, olägenheterna av ett dylikt system i viss grad minskas genom att en förflyttning av en tjänsteman från hovrätt till underrätt och vice versa icke behöver föranleda något ombyte av vistelseort, undanröjer icke betänkligheterna mot systemet såsom sådant. De väsentligaste av

364 de därmed förenade olägenheterna skulle dessutom göra sig gällande även här. Även för de unga aspiranterna själva synes detta utbildningsprogram vålla stora svårigheter. De skulle icke blott, såsom nu är fallet vid lantdomstolarna, få underkasta sig en två gånger återkommande förflyttning, utan sådan skulle upprepas ännu en eller flera gånger och detta på ett så sent stadium, att åtminstone många av dem måste antagas hava då bildat familj. Man kan icke häremot invända att sådant kan inträffa även nu, ty med nuvarande system bliver detta dock endast undantag och icke regel. Överhuvud synes detts system ägnat att motverka tidig familjebildning och önskvärd stabilitet i den enskildes levnadsförhållanden. Magistraten inser väl de olägenheter, som för domstolarnas del måste vara förenade med det nuvarande vikariatsystemet såsom en form för domareutbildningen. Detta icke blott ur den synpunkten, att åt personer på utbildningsstadiet icke lämpligen böra anförtros uppgifter, som sannolikt i många fall överstiga deras krafter, samt att allt för täta ombyten på domaretjänster böra undvikas, utan jämväl med hänsyn till det bristfälliga resultat, som denna utbildning emellanåt lämnar, efter vad rådhusrätten tyvärr stundom måste konstatera hos hit anlända aspiranter med tingsutbildning. Ä andra sidan är magistraten ense med de sakkunniga om att en utbildning, som huvudsakligen tar sikte på enbart kansligöromål, måste bliva ännu mindre tillfredsställande. Felet med de sakkunnigas förslag är emellertid det att aspiranterna skulle nödgas ägna en alldeles oproportionerlig tid åt utbildningstjänstgöring och att såsom följd därav domstolarna, särskilt underrätterna, i väsentlig grad skulle bliva förvandlade till utbildningsanstalter. För sin del vill magistraten förorda en anordning ungefär sådan som häradshövdingeföreningen i sitt ovannämnda utlåtande över processkommissionens betänkande föreslagit. Om, såsom numera får anses sannolikt, tremannakollegium bibehålies i de större städernas domstolar, skulle, såsom förut antytts, förordnanden å platsen såsom yngste ledamot i sådant kollegium kunna i viss utsträckning tilldelas yngre aspiranter, ej blott sådana, som börjat sin tjänstgöring i samma domstol, utan även sådana, som efter någon tids tjänstgöring i en lantdomstol önska komplettera denna med tjänstgöring såsom bisittare i kollegial underrätt. Under nuvarande förhållanden innebär tingsutbildningen i allt fall ett värdefullt tillskott i erfarenhet även för de unga jurister som ägna sin framtid åt rådhusrätten. Huruvida i en framtid aspiranterna vid en stadsdomstol skulle på samma sätt som nu hava gagn av en föregående tjänstgöring vid lantdomstol, synes mera ovisst. Om, såsom de sakkunniga föreslå, tillfälle kommer att beredas även för yngre krafter att såsom enmansdomare handlägga enklare mål även i stadsdomstol, minskas givetvis behovet av tjänstgöring i lantdomstol vid sidan därav. Ä andra sidan torde det i en stor stadsdomstol icke kunna undvikas, att arbetsfördelningen blir betydligt längre

365 driven än i en mindre domsaga, där alltså den enskilde tjänstemannens arbetsområde måste antagas komma att bliva av mera mångskiftande art. För utbildningens fullständighet torde det därför även under en framtida organisation vara till fördel att densamma får omfatta tjänstgöring vid både länt- och stadsdomstol. Att jämföra arbetsbördan i en domstol enligt nuvarande processordning Arbetsoch under en reformerad process faller sig, såsom de sakkunniga påpekat, besparing .11

o

i-

n

.ji

i

ii

•

.,

genom ny

särdeles svart, hmellertid hava de sakkunniga såsom en viktig utgångs- rättegångspunkt angivit, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden torde komma ordning? att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. I fråga om de tvistiga civilmålen vänta sig de sakkunniga mindre förändring i detta hänseende. Dock anse de en del tid komma att besparas domstolen genom den avsedda starkare koncentrationen i målens handläggning. I händelse av rent muntlig förhandling vid huvudförhandlingen förvänta de sakkunniga en minskning i protokollsarbetet. I fråga om de enklare civilmålen uttala sig de sakkunniga för att protokollsskrivningen i erkända eller tredskovis avdömda kravmål må bliva i görligaste mån inskränkt. För ändamålet ifrågasattes att rättens utslag skulle kunna tecknas å själva stämningsansökningen samt ett exemplar därav kvarligga hos rätten, i vilket fall särskilt protokoll icke skulle erfordras. 1 fråga om de viktigare brottmålen beräkna de sakkunniga en lättnad i domstolens arbetsbörda genom att den förberedande utredningen i målet är avsedd att så gott som helt läggas på åklagaren. Den befattning med förberedelserna i brottmålsrättegången, som enligt den nya ordningen skulle ankomma på rätten, anse de sakkunniga avsevärt mindre tidskrävande än den ofta upprepade handläggning av brottmålen på förberedelsens stadium, varmed underrätterna för närvarande belastas. Ett avsevärt antal av de mindre brottmålen beräknas framdeles kunna avgöras medelst strafföreläggande. Härigenom påräknas en betydande lättnad i underrätternas arbetsbörda. Slutligen anse de sakkunniga för inskrivningsärendenas del en betydande förenkling kunna genomföras, framför allt i fråga om skrivarbetet, eventuellt genom införande av aktsystem. Magistraten har svårt att yttra sig om, huruvida inom landet i allmänhet de sålunda väntade besparingarna i arbete skola visa sig möjliga att uppnå. Vad åter angår Stockholms rådhusrätt tvekar magistraten icke att uttala den uppfattningen, att någon väsentligare arbetsbesparing för domstolens juridiskt bildade arbetskrafter icke i något av dessa hänseenden står att vinna. Skälen till denna magistratens uppfattning kunna i korthet angivas sålunda, att i fråga om mindre mål och ärenden förenklingen i arbetssättet redan nu måste anses motsvara ganska långt gående krav samt att beträffande större

366 mål och ärenden den föreslagna reformerade processordningen icke kommer att ställa mindre utan större anspråk på domstolsledamöternas individuella arbetsprestationer i de särskilda fallen. Då exempelvis de omkring 30,000 inteckningsärenden, som varje år behandlas vid rådhusrättens första avdelning, föredragas för borgmästaren och en rådman vid avdelningens måndagssessioner, därvid de varje vecka taga i genomsnitt tre timmar i anspråk, torde det vara tydligt, att därvid redan nu måste tillämpas den metoden, att endast de frågor, som synas föredraganden på något sätt tveksamma, verkligen bliva föremål för någon diskussion, medan de övriga i verkligheten skötas av vederbörande assessorer såsom ensamdomare. Samma torde förhållandet vara med äktenskapsförord, testamentsbevakningar, ansökningar om fri rättegång, gemensamma ansökningar om hemskillnad eller äktenskapsskillnad, bouppteckningsärenden, boskillnad m. m. Även beträffande mål, som tredskovis avgöras eller genast medgivas, torde arbetet vara inskränkt till ett minimum, så ock beträffande enkla brottmål. Så t. ex. pläga av de mål angående förseelser mot författningarna om mått och vikt m. m. dylikt, som tidvis förekomma till stort antal å rådhusrättens tredje avdelning, i regel omkring 600 per år, vid en och samma session behandlas ända upp till ett 60-tal på en till två timmar. Protokollen i alla nu omförmälda mål skrivas å praktiskt uppställda tryckta blanketter. I de större rättegångarna torde den nya ordningen komma att medföra ett tvång även för en skicklig domare att på målens utredning nedlägga ett vida större arbete än nu ofta är nödigt. Detta ökade arbete torde taga sin början redan under den förberedande behandlingen. Även om denna, såsom lagrådet med fog betonar, för att icke motverka själva syftet med en reform icke får tillåtas att dominera på den slutliga förhandlingens bekostnad, så ligger det dock mycken vikt uppå att ordföranden vid densamma befinner sig i den situation att han är i stånd att utöva en verklig ledning av förhandlingen. Det är i den nuvarande processen icke de många rättegångstillfällena, som för ordföranden representera den egentliga arbetsbördan, utan de större eller mindre personliga insatser han är i stånd att göra i målets utredning, och i detta avseende kommer en förkortad och koncentrerad process givetvis att redan på förberedelsens stadium ställa vida större krav på ordförandens både skicklighet och arbetsförmåga än vad den nuvarande processordningen åtminstone behöver göra. Beträffande de större brottmålen torde genom en rättegångsreform föga förbättring i den förberedande utredningen vara att vinna såvitt angår huvudstaden. Polisutredningen i brottmål torde i regel här redan nu uppfylla ganska högt ställda anspråk, och någon avsevärd förbättring däri torde icke följa av att ansvaret för densamma överflyttas till åklagarne. På grund av gällande bestämmelser om tiden för företagande av ransakning med häktad händer det visserligen stundom, att en häktad person måste ställas inför domstol innan polisutredningen är tillfullo avslutad. Även om härigenom domstolen

367 kommer att i flera repriser få syssla med målet, innan detsamma är fullt färdigt till avgörande, innebär detta ofta ingen olägenhet. Att polisutredningen i ett dylikt mål, såsom nu ofta är fallet, tillhandahålles i smärre portioner, är endast till fördel för en förnuftig arbetsfördelning. Där det någon gång händer, att en häktad måste inställas inför domstolen, innan någon polisutredning ännu föreligger, innebär ju handläggningen vid detta tillfälle en ren formalitet utan betydelse för domstolens arbetsbörda. Ä andra sidan synas de sakkunniga åtskilligt underskatta omfattningen av det arbete, som skulle åläggas domstolen genom dess tilltänkta befattning med förberedelserna i brottmålen. Enligt magistratens uppfattning kan detta arbete för den domstolsledamot, å vilken detsamma lägges, verka både betungande och framför allt förryckande på hans övriga arbete, då det ju här rör sig om frågor, som måste omedelbart företagas till behandling, oavsett huruvida domaren kanske samtidigt har att taga befattning med andra brådskande åligganden. Verkan av strafföreläggandet såsom medel för vinnande av besparing i domstolens arbete beror ju i hög grad på den omfattning, detta institut slutligen kan korrama att givas. Processkommissionens förslag i ämnet avsao-, att allmänne åklagaren skulle, då han ifråga om brott, vara ej kan följa svårare straff än fängelse, funne den misstänkte hava gjort sig förfallen till böter högst 500 kronor, kunna i stället för att utfärda stämning å den misstänkte förelägga honom till godkännande det straff, som åklagaren ansåge böra tillämpas. Godkände den misstänkte föreläggande, som avsåge böter till högre belopp än 100 kronor, skulle frågan underställas rättens prövning. Straff, som godkändes av den misstänkte och icke undanröjdes av rätten, skulle betraktas såsom laga kraftvunnen dom. Om den misstänkte ej godkände strafföreläggandet eller rätten undanröjde underställt strafföreläggande, skulle åtal i vanlig ordning anställas. I sitt yttrande över det sålunda föreslagna institutet erinrade magistraten, att därigenom en icke önskvärd sammanblandning komme att ske mellan åklagare- och domarefunktioner samt att fara för ojämnhet i tillämpningen komme att föreligga. Men då fördelen av avlastning från domstolens arbetsbörda av ifrågavarande mål syntes överväga dessa betänkligheter, förklarade sig magistraten i huvudsak intet hava att erinra mot kommissionens förslag i denna del. Från andra domarehåll hava uttalats betänkligheter mot förslaget i dess förevarande skick och särskilt mot en befogenhet för åklagare att i den utsträckning, som processkommissionen förordat, handhava straffmätningen. Därjämte har det satts i fråga, om straffmaximum för ett dylikt förenklat rättsskipningsinstitut kan sättas så högt, som kommissionen föreslagit. Lagrådet uttalar, att mycket förenklade former otvivelaktigt böra kunna tillämpas för beivran av erkända smärre förseelser samt att, såväl av hänsyn

Strafföre%gande.

368 till åklagarens och domstolens arbetsbörda som för att beivrandet ej skall drabba den skyldige på hårdare sätt än ändamålet kräver, det är lämpligt att muntlig förhandling och avkunnande av formlig dom ej i dylika mål äro obligatoriska. Lagrådet delar likväl i viss mån ovan anförda betänkligheter och anser försiktigheten bjuda att inskränka hela institutets tillämplighetsområde och att göra kravet på domarens fastställelse obligatoriskt eller åtminstone väsentligt vidga området för hans kontroll. Då magistraten i sitt ovannämnda yttrande lät sina uttalade betänkligheter mot förslaget i denna del falla, berodde detta delvis på en förhoppning, att det nu i större delen av landet mindre tillfredsställande åklagarväsendet skulle i samband med en ny rättegångsordning bliva mera välordnat. Efter tagen del av nu föreliggande sakkunnigbetänkande synes man kunna hysa vissa tvivel på att detta önskemål blir förverkligat. Under sådana förhållanden anser sig magistraten till fullständigande av sitt ovan återgivna omdöme böra uttala, att utan en väsentlig förbättring i åklagarkårens kompetens (magistraten avser här icke förhållandena i Stockholm) det synes vara nödvändigt att omlägga institutet strafföreläggande i den av lagrådet angivna riktningen. Sker detta ända därhän, att obligatorisk fastställelse från domstolens sida kommer att krävas, torde emellertid förväntningarna om en därav föranledd arbetsbesparing åtminstone här i huvudstaden knappast komma att uppfyllas. Vad särskilt angår de mål vid polisdomstolen, i vilka de tilltalade lämna polismyndigheten fullmakt om erkännande av de åtalade förseelserna, enligt de sakkunnigas uppgift omkring 9,400 år 1926, handläggas dessa redan nu på ett sätt, som i själva verket torde vara vida mera summariskt och tidsbesparande än metoden med strafföreläggande, förenat med obligatorisk fastställelse. Om protokollsskrivningen överhuvud kunde inskränkas på det sätt processkommissionen tänkt sig, skulle kanske en någorlunda effektiv minskning i arbetet kunna vinnas. Med lagrådets ståndpunkt i detta hänseende, till vilken magistraten ansluter sig, torde minskningen bliva obetydlig. Visserligen håller även lagrådet före, att anspråken beträffande språkriktighet och utformning icke behöva ställas så högt som nu (sid. 21). Vinsten av denna eftergift blir emellertid i många fall ringa. Med hänsyn till den träning i protokollsskrivning, som en tjänsteman vid Stockholms rådhusrätt snart nog förvärvar, och den vana att neddiktera varje uttalande av större vikt, som nu förefinnes hos de flesta ordförande vid domstolen, torde för övrigt den rent formella sidan av protokollsföringen redan nu icke vålla alltför betydande svårigheter. Och skola, såsom lagrådet yttrar, nödiga relationer av saksammanhanget hellre givas i själva domen än i ett protokoll, torde därav följa en väsentlig skärpning av kraven på formell precision och fulländad språkbehandling och därmed en betydande ökning i arbetet.

369 Vill man av vad som nu anförts om möjligheterna till arbetsbesparing hämta ledning för bedömande av det behövliga antalet arbetskrafter i domareställning, måste man emellertid först taga ståndpunkt till frågan om det antal domare, som i varje mål skola tjänstgöra i rätten. Såsom magistraten förut uttalat bör domstolen i de större städerna i princip utgöras av ett juristkollegium med tre ledamöter. Vid beräkning av arbetskrafterna i en tremansdomstol möta emellertid två särskilda spörsmål, beträffande vilka ovannämnda principståndpunkt icke i och för sig lämnar något svar. Det första av dessa spörsmål är, huruvida icke även i en domstol, samman- Enklare måls satt av tre juridiskt bildade ledamöter, vissa enklare mål och ärenden kunna a v ? o r a n d e av „

.

överlämnas till avgörande av ensamdomare. Processkommissionen, som avstod från att skapa någon särskild form för behandlingen av bagatellmål, föreslog i stället, att ett mål under vissa förhållanden skulle kunna företagas till avgörande redan under den förberedande behandlingen. För avgörande i sådan ordning lämpa sig enligt kommissionens uppfattning (se betänkandet del III sid. 43) mål, som på grund av parts utevaro skola avgöras genom tredskodom eller som eljest ej äro tvistiga eller som äro av enklare beskaffenhet. I tvistiga mål anser kommissionen (se del III sid. 54) sådant avgörande kunna medgivas, om båda parterna därom äro ense och till rätten medtagit all den bevisning de vilja förebringa. Om endera parten motsätter sig det, anser kommissionen det icke böra tillåtas annat än i vissa synnerligen klara fall, nämligen om rätten finner det uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill. Detta kommissionens förslag avsåg visserligen att kunna tillämpas icke endast i enklare itnål, utan även i mål, som i och för sig voro av svårartad beskaffenhet, mem som under förberedelsen kommo i sådant förenklat läge, att deras hänskjutande till huvudförhandling icke erfordrades. I allt väsentligt avser emellertid kommissionen tydligen med sitt förslag att skapa en viss motsvarighet till utlandets bagatelldomstolar. Såväl i lagrådets som i åtskilliga andra yttranden över processkommissionens betänkande, däribland Stockholms magistrats, har emellertid anvisats möjligheten att helt och hållet undantaga enklare mål och ärenden från den eljest stadgade rättegångsproceduren genom att i princip hänvisa dem till behandling av ensamdomare, oavsett huru domstolen eljest skall vara sammansatt. Magistraten framhöll i sitt ovannämnda yttrande, att en dylik särbehandling särskilt lämpade sig för sådana mål och ärenden, som huvudsakligen kräva rutin och i vilka kollegialitetens fördelar sålunda icke göra sig nämnvärt gällande. Såsom en möjlig anordning angav magistraten att tillämpa regler, motsvarande dem, som gällde för upptagandet av mål å s. k. tremansting vid häradsrätterna, därvid dock sannolikt gränsen för enmansdo25—291185

enmans-

domare.

370 marens befogenhet syntes kunna ej oväsentligt vidgas. Härvid må erinras, att Kungl. Maj:t sedermera såtillvida genomfört en utvidgning av den nuvarande anordningen för behandling av enklare mål vid häradsrätterna, att, utan ändring i tremanstingens befogenhet, de nuvarande förste notariernas domarkompetens vidgats att omfatta de brottmål, för vilka den normala strafflatituden överstiger 500 men ej 1000 kr. böter. Då det nu gäller att mera i detalj bilda sig en uppfattning om behovet av arbetskrafter inom den nya domstolsorganisationen, har magistraten ansett det vara av intresse att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och under hänsynstagande till bestämmelserna i domsagostadgan och lagen om tremansting närmare undersöka, vilka mål och ärenden å rådhusrättens olika avdelningar skulle lämpa sig för behandling av ensamdomare. Främst märkas härvid praktiskt taget samtliga vid rådhusrätten förekommande ansökningsärenden. Såsom de största och viktigaste grupperna synas härvid kunna antecknas: lagfarts- och inteckningsärenden samt andra till inskrivningsväsendet hörande ärenden; gemensamma ansökningar om hemskillnad eller äktenskapsskillnad; förmynderskapsärenden; bouppteckningsärenden; äktenskapsförords-, boskillnads- och bodelningsärenden; sjöförklaringar; de konkurssaker, som nu avgöras av konkursdomaren ensam; testamentsbevakningar; vittnesförhör, då de förekomma såsom självständiga ärenden. Beträffande alla dessa fall synes dock böra gälla som allmän regel, att ensamdomaren, där han finner frågan tveksam, har att hänskjuta den till den kollegiala domstolen. En i viss mån motsvarande anordning finnes nu å förmyndarkammaren. Vissa tjänstemän i denna fungera i regel såsom överförmyndare å kammarens vägnar. De äga emellertid skyldighet att, om de finna ansökan böra avslås eller eljest fråga synes dem tveksam, hänskjuta ärendet till förmyndarkammaren in pleno. Beträffande civila rättegångar synas sådana lämpligen kunna hänvisas till behandling av ensamdomare, då tredskodom i målet kan väntas ifrågakomma. Denne skulle då äga att meddela tredskodom. Kan tredskodom ej meddelas, men käromålet omedelbart medgives eller i allt fall av parterna vid första rättegångstillfället hänskjutes till omedelbart avgörande av ensamdomaren, skulle det tillkomma denne att avgöra målet, dock att, om han i ett ej omedelbart medgivet mål funne saken tveksam, han skulle hava att hänskjuta målet till kollegiet. Mål, där vittnesbevisning visar sig behövlig, skulle i allmänhet hänvisas till kollegial behandling. Särskilt synas växel- och checkmålen i allmänhet vara väl lämpade att handläggas av ensamdomare.

371 I fråga om brottmålen synes böra gälla, att åklagarmålen böra tillkomma ensamdomare ungefär i den utsträckning deras handläggning nu enligt domsagostadgan kan tillkomma förste notarie. I fråga om dessa mål torde den omständigheten, att vittnesförhör erfordras, icke i och för sig böra hindra målets avgörande av ensamdomaren. Däremot bör även här ensamdomaren hava att överlämna målet till den kollegiala domstolen, då han finner detsamma tveksamt. Strafförelägganden synas, om och i den mån de skola granskas av domstolen, böra för sådant ändamål överlämnas till ensamdomare. Det andra av nu förevarande spörsmål sammanhänger med frågan om Domstolens rättegångens av processkommissionen föreslagna uppdelning i en förbere- s a m m a " s a t t " dande behandling och en huvudförhandling. Skall, därest en sådan upp- förberedande delning sker, den förberedande behandlingen äga rum inför rätten i dess hel- b e h a n d l m gen. het eller inför ordföranden ensam? I sitt utlåtande över processkommissionens förslag vände sig magistraten visserligen emot kommissionens enligt magistratens mening överdrivna tro på den föreslagna uppdelningen såsom ett medel till rättegångens påskyndande. Detta önskemål kunde enligt magistratens åsikt vinnas med andra medel. Magistraten medgav dock, att för ett bättre ordnande av processmaterialet i lagen införda utförligare bestämmelser rörande processens gång vore önskvärda, samt framhöll i detta sammanhang, att en förberedande behandling, ej olik den, som av kommissionen föreslagits, ej syntes oförenlig med grunderna för vårt nuvarande processväsen. De sakkunniga räkna med att i princip samma domare skall föra ordet vid förberedelsen och vid huvudförhandlingen. Att så bör vara finner även magistraten uppenbart. Lagrådets yttrande innehåller icke heller något, som talar emot att dess uppfattning i frågan varit densamma som de sakkunnigas. Om sålunda en rättegång vid huvudförhandlingen skall ledas av en domare såsom ordförande med två jurister såsom bisittare, uppstår frågan, om samma anordning skall anlitas även under den förberedande behandlingen eller om denna skall avspelas endast inför ordföranden. Under den förberedande behandlingen torde givetvis muntliga förhandlingar inför rätten förekomma. Processhindrande invändningar skola därvid framställas. Parternas yrkanden och bestridanden skola närmare angivas och motiveras. Bevismedlen böra uppgivas liksom vad man vill styrka med de särskilda bevisen. Självfallet är också att under den förberedande behandlingen inför rätten ej endast de faktiska utan också de rättsliga frågorna i målet diskuteras. Vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling må målen upptagas till avgörande om antingen bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning, de vilja förebringa, eller rätten finner uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan icke kan

372 lagligen medföra bifall därtill. I detta sammanhang är att märka, att processkommissionen medgivit undantag från den allmänna regeln, att bevisningen skall upptagas vid huvudförhandlingen. Om det kan antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skulle vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen, eller om vittnets inställelse vid denna skulle medföra kostnader och besvär, som vore oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen, finge vittnet höras utom huvudförhandlingen antingen vid den rätt, där målet vore anhängigt, eller vid annan rätt. Enehanda bestämmelse skulle i huvudsak gälla för muntligt förhör med sakkunnig. Det är all anledning att antaga, att under sådana förhållanden ofta nog kommer att föreligga det av processkommissionen förutsatta fall, att parterna till sammanträde för den förberedande behandlingen medtagit all sin bevisning och enades om att överlämna målet till avgörande utan någon huvudförhandling. Med hänsyn till den karaktär, den förberedande förhandlingen sålunda kan antagas erhålla, synes det önskvärt, att i kollegiala mål jämväl denna del av rättegången sker inför den kollegiala domstolen. Om den förberedande behandlingen företoges inför enmansdomare, skulle vid huvudförhandlingen, i de mål där sådan förekomme, två av domstolens ledamöter icke vara inne i målet utan närmast intaga samma ställning som den processkommissionen tillämnat nämnden.

Med frågan om arbetets fördelning mellan ensamdomare och tremanskollegium såsom en faktor av vikt för bedömande av arbetsbördan sammanhänger frågan, huruvida protokollsföringen bör åläggas en ledamot av rätten eller om därför måste avses en utom domstolen stående person. I detta avseende hyser magistraten den uppfattning, att en ordförande, även i enklare mål och ärenden, icke bör därjämte betungas med protokollsföring. Häremot kan icke med fog invändas, att enligt nu gällande ordning domhavande på landet själv svarar för protokollet i de mål och ärenden han har att handlägga. Ty i verkligheten inträffar det väl sällan eller aldrig, att en domhavande icke har en extra tjänsteman vid sin sida för protokollsföringen. En ordförande torde icke kunna utöva sitt kall med tillbörlig uppmärksamhet under timslånga förhandlingar, om hans uppmärksamhet måste splittras på protokollsanteckningarna, vilka dessutom skulle vålla besvärande avbrott i handläggningen. Magistraten har alltså förutsatt att vid handläggningen inför ensamdomare protokollsförare biträder. Sker handläggningen inför ett kollegium, möter däremot i och för sig ingen svårighet att låta dess yngste ledamot tillika svara för protokollet. Det sagda innebär, att den arbetsbesparing, som vinnes genom ett måls överlämnande från kollegiet till ensamdomaren, utgöres av en reduktion icke från tre till en utan endast från tre till två tjänstemän.

373 Efter det magistraten sålunda berört de principfrågor av mera allmängiltig Den föreslag art, som kunna utöva inflytande på de blivande underrätternas organisation, rättsorganiövergår magistraten till en granskning av de sakkunnigas förslag i sistnämnda sationen. hänseende. Redan ovan har magistraten uttalat sig om de grundsatser, som varit ledande för de sakkunniga i fråga om juristutbildningen och domarekarriären. Magistraten har därvid framhållit de olägenheter, varmed enligt dess mening de sakkunnigas förslag vore behäftat från utbildnings- och rekryteringssynpunkt. Olägenheterna äro emellertid icke mindre, om man skärskådar systemet från synpunkten av vad som måste anses lämpligt för domstolens behöriga funktion. Vad som från denna synpunkt främst faller i ögonen är det radikala sätt, varpå de sakkunniga ansett sig kunna bryta med den hittills gällande grundsatsen, att innehavare av domarämbeten böra vara oavsättliga och att en domstol således bör vara besatt med ordinarie arbetskrafter. Processkommissionen intog i detta hänseende en helt annan ståndpunkt än de sakkunniga. Den uppställde såsom en viktig punkt på programmet, att det rådande vikariatsystemet såväl vid lantdomstolarna som i hovrätterna borde effektivt brytas och domstolarna besättas med ordinarie arbetskrafter, givetvis i den mån icke tillfälliga ledigheter annat föranledde. Även dylika ledigheter torde kommissionen hava tänkt sig om möjligt böra inskränkas, något som tydligen skulle bliva följden, om ett system med domstolsferier, liknande det i hovrätterna nu tillämpade, komme till användning även i underrätterna. Magistraten anser det icke kunna komma ifråga att övergiva grundsatsen om domarämbetens beklädande med ordinarie innehavare. Att slå in på en motsatt väg skulle enligt magistratens mening för rättsvården och därmed för landet kunna innebära allvarliga vådor. Processkommissionen har här uppenbarligen valt den riktiga vägen. Vid en detaljgranskning av de sakkunnigas förslag till organisation av den framtida lagmansrätten i Stockholm har det synts lämpligast att taga till utgångspunkt en av rådhusrättens allmänna rättegångsavdelningar utan någon specialkaraktär, d. v. s. fjärde till och med sjunde avdelningarna. Ä en sådan avdelning tjänstgöra för närvarande tre rådmän, därav en ordförande, en vice ordförande och en tredje rådman, den sistnämnde med tjänstgöring endast såsom bisittare, samt fyra assessorer, därav två, i högre löneställning, för civilmål och de två andra för brottmål, eller sålunda tillhopa sju. De sakkunniga säga sig nu vilja reducera detta antal till sex, därav en lagman, en rådman med assessorskompetens, två notarier med begränsad domarkompetens, benämnda förste notarier, och två notarier utan domarkompetens, benämnda andre notarier. Det är emellertid att märka, att reduktionen är vida kraftigare än av dessa siffror synes framgå. Redan nu äger varje avdelning tillgång till ett antal extra tjänstemän, vilka i avseende

Underdomstolen i Stockholm

374 å utbildning och förmåga att göra nytta mer än uppväga de av de sakkunniga föreslagna andre notarierna, och av vilka också åtminstone två på varje avdelning äro behövliga för att icke assessorernas arbete må bliva över hövan betungande. I verkligheten sker alltså en reduktion från sju till endast fyra personer med domargöromål. Det bör tilläggas, att de sakkunniga dessutom räkna med tre rådmän med fiskalskompetens, vilka skulle alternerande inträda å de avdelningar, där behov av tillfällig förstärkning skulle föreligga. Å varje avdelning kan alltså sägas falla ungefär en tredjedels rådman utöver det förut angivna antalet. Beträffande till en början arbetsbördan för lagmannen, anföra de sakkunniga (sid. 48), att processkommissionen preliminärt torde hava räknat med, att lagmannen i regel kan hålla huvudförhandling under en dag i veckan och att å varje sessionsdag kunde handläggas och avdömas i genomsnitt 3 mål. Under ett till 43 arbetsveckor beräknat arbetsår skulle således, säga de sakkunniga, lagmannen bli i tillfälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål. Denna siffra torde enligt de sakkunniga möjligen få anses väl hög, särskilt i de domsagor, där inskrivningsdomare icke kommer att anställas. Men även i domsagor med inskrivningsdomare anse de sakkunniga att man försiktigtvis för lagmannens del icke bör räkna med en så hög siffra på antalet avgjorda mål, som processkommissionen preliminärt gjort. De sakkunniga framhålla nämligen, att just domsagorna tillhörande den senare gruppen i allmänhet äro synnerligen omfattande och arbetstyngda och att den på lagmannen ankommande fördelningen av arbetet på personalen i en dylik domsaga kommer att taga åtskillig tid i anspråk, varjämte lagmannen även bör ha tid att ägna åt handledningen och utbildningen av de unga domaraspiranterna. Såsom av det sagda framgår, räkna de sakkunniga med att systemet med domstolsferier kommer till genomförande även i underrätterna och anse att den vikarie, som inträder under ferieperioden, endast mera sällan kommer att handlägga några mera maktpåliggande domaruppgifter. Såsom i det följande kommer att framhållas, anser emellertid magistraten en belastning av lagmannen med enbart svåra mål vara mindre lycklig och föreslår för sin del en viss utjämning i syfte att även en del medelsvåra mål må tillhöra lagmannens arbetsområde. Med en dylik anordning bör sammanlagda antalet mål, som medhinnes av lagmannen, kunna något ökas, samtidigt med att antalet svåra mål för honom något minskas. Någon tvekan synes kunna råda om vilket pensum, de sakkunniga velat tillmäta den föreslagne rådmannen med assessorskompetens. Enligt de sakkunnigas förklaring (sid. 58) skulle lagmannen och denne rådman handlägga de mera krävande av de tvistiga civilmålen och brottmålen enligt strafflagen. Därefter förklaras, att för avgörande av icke tvistiga civilmål samt enklare brottmål skulle anlitas två notarier med begränsad domarkompetens. Regler saknas här tydligen för de mindre krävande av de tvistiga civilmålen och möjligen även beträffande en del mindre brottmål enligt strafflagen. Dess-

375 utom synas de sakkunniga utgå från att de å rättegångsavdelningarna förekommande brottmålen enligt specialförfattningar i huvudsak skulle vara av så enkel beskaffenhet, att de icke spela någon egentlig roll ur arbetssynpunkt. Så torde emellertid ej vara förhållandet. De specialmål, som äro av enkel beskaffenhet, hava i stort sett redan avsöndrats från dessa avdelningar genom att läggas till andra, tredje eller åttonde avdelningarna. De återstående utgöras till stor del av trafikmål, mestadels avseende kollisioner eller påkörningar, varvid skada uppkommit å person eller egendom och i vilka som regel ofta nog vidlyftiga vittnesförhör erfordras. Genom sin egen beskaffenhet och genom de stora värden och intressen, som däri ofta stå på spel, kräva dessa mål mycken erfarenhet och skicklighet hos ordföranden och lämpa sig ingalunda som övningsobjekt för oprövade krafter. I de allmänna anmärkningarna (sid. 345) till den av numera presidenten K. Schlyter uppgjorda tabellen över landets indelning i domsagor har framhållits, att de anslagsbeviljande myndigheterna i städerna nödgats tillgodose stadsdomstolarnas behov av arbetskrafter genom inrättande av ordinarie sysslor, men att staten däremot kunnat undgå inrättande av eljest behövliga tjänster genom att i stor utsträckning taga de i utbildningssyfte tjänstgörande unga juristerna i anspråk för arbetet i domsagorna. De sakkunniga synas i likhet med tabellens författare utgå från den uppfattningen, att den sålunda i domsagorna tillämpade principen skulle äga ett visst företräde framför den, som städerna sålunda tillämpat. Förhållandet lärer väl tvärtom vara det motsatta. Jämfört med stadsdomstolarnas, åtminstone i de större städerna, fasta och beprövade organisation måste, om saken bedömes utan förutfattade meningar, häradsrätternas nuvarande organisation i själva verket te sig skäligen provisorisk. Medan nämnda stadsdomstolar på grund av de lokala förhållandenas större anpassningsförmåga kunnat följa utvecklingens gång och så småningom ansluta sig därtill utan eftergivande på den grundläggande principen om domares oavsättlighet, hava statsmakterna i fråga om de statliga underdomstolarna nöjt sig med åtgärder, som knappast kunna betecknas såsom annat än nödfallsutvägar. Under en tid av överflödande tillgång på frivilliga arbetskrafter är det naturligt, att de skadliga verkningarna härav skola vara föga framträdande. Att bygga ett system på dylika tillfälliga förhållanden synes emellertid icke vara riktigt. Det kan emellertid nödtorftigt försvaras, så länge man håller sig endast till lantdomstolarna, där finansiella hänsyn givetvis framtvinga stor varsamhet, då det gäller att söka få det nuvarande tillståndet avlöst av en mera tillfredsställande ordning. Helt annorlunda ställer sig saken, då fråga blir om ovannämnda stadsdomstolar. Att på dem överföra de grundsatser, som för närvarande tillämpas i lantdomstolarna — ty det system, de sakkunniga föreslå, innebär i själva verket intet annat än en viss förbättring av dessa grundsatser, men utan frångående av deras tillämpning i princip — innebär helt enkelt en rasering

376 av ett väl uppbyggt system och en återgång från ett ernått högre utvecklingsstadium till ett lägre. Skall detta bliva det slutliga resultatet av reformsträvandena, så får man hoppas, att det av lagrådet förordade interimistiska bibehållandet av den kommunala rättsskipningen i de.större städerna måtte få fortbestå så länge som möjligt. Det nu sagda innebär givetvis icke något försvar för en överorganisation av dessa domstolar. Där sådan kan påvisas, bör den förvisso bortarbetas oberoende av en eventuell processreform. Men man bör icke endast för likformighetens skull bryta sönder en god organisation och återgå till ett mera ofullgånget utvecklingsstadium. Vad särskilt angår Stockholms rådhusrätt, pågår såsom ovan nämnts en utredning om möjligheten av förenklingar och besparingar därstädes. Magistraten har för egen del ansett att — frånsett en redan vidtagen indragning av en extra rådman — någon minskning i antalet arbetskrafter icke under nuvarande förhållanden kan äga rum; och då enligt magistratens ovan uttalade uppfattning någon nämnvärd arbetsbesparing såsom följd av en ny rättegångsordning icke kan motses, så anser sig magistraten äga fog för att, i stället för någon tänkt övergång till en försämrad organisation, byggd huvudsakligen på extra och ambulerande arbetskrafter, taga det nuvarande antalet arbetskrafter till utgångspunkt för sin undersökning av det sannolika framtida behovet i detta avseende. Vad först angår antalet lagmän, må man icke låta vilseleda sig av det skenbart stora antal dylika, som de sakkunniga föreslagit för Stockholms lagmansrätt. Om man närmare granskar de sakkunnigas förslag till domsagoindelning, finner man Stockholm tvärtom vara skäligen missgynnat. Jämför man exempelvis de sakkunnigas beräkning av antalet lagmän i Stockholm och Göteborg med antalet av de mål, som de sakkunniga företrädesvis synas lagt till grund för beräkningen av antalet mera kvalificerade arbetskrafter, nämligen antalet tvistiga civilmål och brottmål enligt strafflagen, finner man enligt beräkning i tabell 1 dessa mål (polisdomstolen undantagen) i medeltal för åren 1923—1925 utgöra för Stockholm 3,465 och för Göteborg 1,170. Mot detta antal svarar enligt de sakkunnigas förslag för Stockholms del 9 lagmän eller således 385 mål på varje lagman, men däremot för Göteborgs del 5 lagmän eller således endast 234 mål på varje lagman. De sakkunniga ha själva haft en känsla av att Stockholm blivit missgynnat i jämförelse med Göteborg och framlägga av detta skäl ett alternativförslag med endast 4 lagmän i Göteborg. Även enligt denna beräkning skulle emellertid endast 292 mål av ovannämnda art komma på varje lagman i Göteborg eller således i allt fall vida mindre än i Stockholm. Till jämförelse må nämnas att enligt samma beräkningsgrund å var och en av rikets 106 lagmän falla endast 253 mål av ovannämnda art. I denna siffra ingå då även de ganska många polisförseelser, som redovisas i kol. 7. Även

377 om man tager i betraktande, att åtskilliga av dessa lagmän enligt de sakkunnigas förslag skulle åläggas överinseende över inskrivningsväsendet inom sina domsagor, kvarstår dock såsom ett faktum en avsevärd disproportion mellan kvantiteten av svåra mål och antalet lagmän i Stockholm. Resultatet synes icke kunna bliva annat än att i Stockholm till behandling av rådmän skulle få hänvisas ett stort antal svåra mål, som i landet i allmänhet skulle anses påkalla lagmannens egen behandling. Härmed vare ingalunda sagt, att den lindrigare belastning av lagmännen i den övriga delen av landet, som de sakkunnigas förslag skulle medföra, innebär någon olägenhet. Tvärtom synes det uteslutande vara en fördel att även en högt kvalificerad, företrädesvis med svåra mål belastad domare beredes tillfälle att däremellan få syssla med enklare saker. Vad magistraten befarar är i stället att arbetsförhållandena för lagmännen i Stockholm skola bliva olidliga, om de verkligen skola effektivt tillämpa reformens syfte och själva åtaga sig de svåraste målen, samt vidare att även med en sådan till— lämpning ett så stort antal svåra mål kommer att återstå å varje rättegångsavdelning, att lagmannens närmaste man, rådmannen med assessorskompetens, måste till gagnet, om än icke till namnet i stor utsträckning tjänstgöra såsom ett slags andre lagman. För att råda bot på dessa olägenheter, något som magistraten finner ofrånkomligt, synes nödigt att inom var och en av andra till och med åttonde avdelningarna inrätta två lagmanstjänster. Härigenom skulle man nära ansluta sig till avdelningarnas nuvarande organisation, med ordförandeskapet inom varje avdelning uppdelat å en ordförande och en vice ordförande. Antalet mål av ovannämnda art på varje lagman (216) skulle visserligen härigenom komma att åtskilligt understiga genomsnittet i landet i sin helhet. Att märka är dock, att, såsom redan ovan framhållits, i det för hela landet angivna antalet mål ingå även ett stort antal polisförseelser, medan dessa däremot för Stockholms del icke medräknats. Härtill kommer att den genomsnittliga kvaliteten av de tvistiga civilmålen i Stockholm torde ligga åtskilligt över vad som eljest i landet är vanligt. För fjärde till och med åttonde avdelningarnas del innebär den nu föreslagna organisationen med två lagmän å varje avdelning, att en uppdelning måste ske av de större målen å varje avdelning i två ungefär likvärdiga hälfter. Det kunde då ifrågasättas att på den ene lagmannens lott lägga företrädesvis civilmål och på den andres företrädesvis brottmål. För magistraten ter det sig dock mera naturligt att utgå från nuvarande system, enligt vilket vardera ordföranden å en dylik avdelning i lika mått tager del i civilmål och brottmål. Liksom nu ordförandena skulle då lagmännen omhänderhava var sin civilrotel och var sin brottmålsrotel. Lämpligast synes att låta lagmännen ensamma föra ordet i de kollegiala målen, även om bland dessa mål skulle finnas en del, som i och för sig

378 kunde anförtros åt mindre kvalificerade krafter. Såsom förut anförts anser magistraten en dylik arbetsfördelning, varigenom lagmännen icke komma att syssla enbart med svåra utan även i viss mån med medelsvåra mål, vara lämplig. Med den uppdelning, magistraten tänkt sig, torde arbetsbördan för var och en av lagmännen kunna beräknas bliva skälig. För närvarande hålles å var och en av dessa fyra rotlar en session i veckan. Å alla dessa fyra sessioner tjänstgör den s. k. tredje rådmannen å avdelningen såsom bisittare. Med en reformerad processordning, sådan som även magistraten förutsätter, går emellertid den nuvarande enhetligheten i avdelningens arbete i viss grad förlorad. Till åliggandet att vara andre ledamot i de kollegiala sessionerna, vilka torde upptaga åtminstone fyra dagar i veckan (se härom vidare nedan), kommer för en dylik ledamot skyldigheten att tjänstgöra såsom ensamdomare i enklare mål, för vilket ändamål kanske en annan av veckans dagar måste avses. Lägges härtill all den tid, som måste åtgå för samarbetet med lagmännen i de svårare mål som skola avgöras av kollegiet, synes det uppenbart, att en bisittare icke är tillfyllest för alla dessa göromål, utan att därför erfordras två personer. Dessa torde lämpligen kunna benämnas rådmän och böra indelas till tjänstgöring hos var sin av de båda lagmännen. Liksom det beträffande lagmännen syntes önskvärt, att åt dem anförtroddes ordförandeskapet i samtliga de mål, som skola avgöras kollegialt, så torde det för undvikande av arbetets splittring å alltför många händer vara tillrådligt att å dessa båda rådmän samla ordförandeskapet i alla de mål å avdelningen, som skola handläggas av ensamdomare. Med dessa befattningshavare är emellertid icke behovet av domarekrafter å avdelningen fyllt. Det torde icke vara möjligt att ålägga de båda rådmännen att båda deltaga i alla kollegiala mål, utan torde, såsom ovan nämnts, vardera rådmannen böra vara bisittare endast åt den ene lagmannen. Det erfordras således i varje kollegial session ytterligare någon ledamot i rätten. För detta ändamål föreslår magistraten å varje sådan avdelning två yngre tjänstemän. Dessa böra emellertid icke heller sättas i den av de sakkunniga föreslagna ställningen såsom "förste notarier" eller någon däremot svarande extra anställning. Deras stadigvarande domaregöromål motivera tillfyllest att åt dem beredes ställning såsom ordinarie domare. Även beträffande dessa assessorer vinnes en redig arbetsfördelning genom att låta dem biträda var sin lagman. Såsom förut nämnts anser magistraten lämpligt, att särskilt å yngste ledamotstjänsterna tillfälle beredes till utbildningstjänstgöring för yngre aspiranter. Genom att, såsom nyss föreslagits, låta varje assessor följa en lagman i alla dennes mål, sålunda både i civil- och brottmål, vinnes en vida mer allsidig utbildning än om, såsom också vore tänkbart, den ene assessorn avsåges för civilmål och den andre för brottmål. Detsamma är förhållandet med rådmanstjänsterna, å vilka ju också stundom under vikariatsförordnanden en viss utbildningstjänstgöring kan sägas äga rum. För lagmannen torde

379 det också erbjuda lättnad och fördelar i övrigt vid arbetets ordnande, om han såsom sina bisittare disponerar personer, vilka icke samtidigt äro skyldiga att ägna sina tjänster åt någon annan ordförande. Att på detta sätt var och en av ifrågavarande avdelningar i realiteten sönderfaller i två helt skilda underavdelningar, synes såväl från dessa som från andra synpunkter icke innebära någon olägenhet utan fastmer en fördel. Denna anordning ansluter sig för övrigt ganska nära till den nuvarande organisationen av ifrågavarande avdelningar. Redan nu kunna dessa sägas bestå envar av två skilda underavdelningar, för vilka endast tredje rådmannen är gemensam. Enligt den av magistraten nu skildrade ordningen skulle alltså, under förutsättning av en reformerad process, var och en av nu ifrågavarande avdelningar tilldelas sex personer i domareställning, vilka enligt magistratens förut uttalade principer samtliga skulle vara ordinarie. Detta innebär i allt fall en reduktion av antalet domare å varje avdelning från nuvarande sju till sex. Möjlighet härtill föreligger dock endast under förutsättning, att ensamdomare anlitas ungefär i ovan angiven utsträckning samt att efter den förenkling av protokollsarbetet, som kan följa av den nya processordningen, någon del av protokollsföringen, vilken nu är fördelad på avdelningens samtliga fyra assessorer, kan överflyttas från assessorerna till andra befattningshavare. För dessa, som torde böra till antalet vara två å varje avdelning, föreslår magistraten benämningen amanuenser, vilken nu tillämpas å de äldsta extra tjänstemännen härstädes. Även dessa amanuenser synas böra tilldelas var sin underavdelning. Arbetsordningen å en rättegångsavdelning, sammansatt av två lagmän, två rådmän, två assessorer och två amanuenser, har magistraten tänkt sig sålunda. Vardera lagmannen håller session två dagar i veckan, en dag för civilmål och en dag för brottmål, och i fall av behov ännu en dag för huvudförhandlingar i civilmål. Vardera lagmannen biträdes av ene rådmannen och ene assessorn. De båda rådmännen skola vidare var för sig en gång i veckan sitta såsom ordförande i "enmansmål". Protokollet synes lämpligen kunna föras av vederbörande assessorer vid kollegiets förhandlingar i civila mål. I kollegiets övriga förhandlingar samt i rådmännens enmansmål torde protokollet kunna föras av endera av de två amanuenserna. En tillämpning av nu angivna principer å de övriga avdelningarna giver följande resultat. Första avdelningen består, såsom de sakkunniga erinrat, av tre särskilda underavdelningar, en för fastighetsärenden, en för familjerättsmål och en för förmynderskapsärenden. Ä fastighetsavdelningen kommer det huvudsakliga arbetet att skötas av de särskilda inskrivningsdomarne såsom ensamdomare.

380 Ej allt för ofta lärer det inträffa, att något ärende av en av dem hänskjutes till kollegial behandling. Däremot äro de härstädes förekommande rättegångarna i regel av svår beskaffenhet, vadan i dessa kollegial behandling torde bli regel. Deras antal är emellertid så ringa, att deras handläggning, bortsett från enstaka undantagsfall, icke torde behöva upptaga vederbörande ledamöters tid i någon större utsträckning. Ordförandeskapet i dessa mål tillkommer nu borgmästaren och bör i framtiden läggas å förste lagmannen. De egentliga inskrivningsdomaregöromålen skötas nu av fyra civilassessorer och föreslås av de sakkunniga att övertagas av fyra rådmän. Däremot anse de sakkunniga den nuvarande inskrivningsnotarien kunna ersättas av ett kvinnligt biträde. Möjligen hava de sakkunniga här förbisett, att till inskrivningsnotariens arbete hör ej endast att verkställa införingarna i fastighetsböckerna, utan även att på eget ansvar utfärda utdrag ur dessa samt äganderättsbevis. De sakkunniga torde hava fäst sig vid, att å en av inteckningsrotlarna — Brännkyrka och Bromma — ett kvinnligt biträde i viss mån tjänstgör såsom inskrivningsnotarie. Ä denna rotel fullgör emellertid assessorn själv skyldigheten att underteckna förekommande bevis enligt och utdrag ur fastighetsböckerna. Skulle nu en motsvarande anordning genomföras även för de övriga rotlarna, måste väl assessorerna därstädes åläggas att övertaga inskrivningsnotariens göromål i sistnämnda hänseende. Det torde nämligen ej vara tänkbart och har väl ej heller av de sakkunniga avsetts att ålägga ett biträde utan juridisk utbildning att i eget namn utfärda dylika handlingar och bära det därmed förenade ansvar, något som synes obilligt jämväl med hänsyn till den låga löneställning, som ett dylikt biträde måste antagas få jämfört med de juridiskt utbildade tjänstemännen. Skall emellertid en ökning av assessorernas arbetsbörda i nu angiven form äga rum, torde deras antal icke kunna begränsas till det nuvarande, utan torde en ökning till fem visa sig behövlig. Värdet av den ifrågasatta besparingen torde därför kunna diskuteras, och magistraten vill för sin del föreslå en sådan lösning av frågan, att inskrivningsnotarien bibehålles, med rätt att i mån av behov anlita ett kvinnligt biträde till hjälp med införingarna, men med skyldighet att övertaga ansvaret för inskrivningsnotariegöromålen även för Brännkyrka och Bromma. Därest överexekutorsgöromålen skola överföras till domstolen, torde för deras skötsel erfordras den personal, som de sakkunniga föreslagit, varjämte dessa göromål, såvitt de angå fast egendom, lämpligen böra läggas å fastighetsavdelningen. Magistraten har emellertid för sin del, såsom framgår av magistratens förra utlåtande, ansett en sådan förändring för huvudstadens del opåkallad och finner icke någon anledning att frångå denna ståndpunkt. Skall emellertid domstolen övertaga dessa göromål, torde det vara nödvändigt att sammanhålla dem hos vissa bestämda tjänstemän ej endast vad angår fastigheter utan även beträffande övriga ärenden. Eljest komma de att ytterligare försvåra en lämplig anordning av arbetet å resp. avdelningar. Vinsten

381 av deras överflyttning till domstolen, som ju enligt processkommissionen skulle ligga däri att domstolen finge så att säga se huru dess domar te sig omsatta i verkligheten, bleve under sådana förhållanden problematisk. Förste lagmannen och lagmannen torde böra dela ordförandeskapet å familjerätts- och förmynderskapsavdelningarna sålunda, att den förre ensam behåller förmynderskapsfrågorna, medan av lagmansmålen å familjerättsavdelningen ungefär en tredjedel faller på förste lagmannen och två tredjedelar på lagmannen. För familjerättsmålen erfordras två assessorer och en amanuens, för förmynderskapsärendena en tjänsteman i rådmansgraden, dock att, så länge överförmyndarärendena såsom hittills åligga tjänstemän vid domstolen, för dessa tillika med domstolens förmynderskapsärenden krävas tillhopa två tjänstemän i rådmansgraden samt en tjänsteman, motsvarande den nuvarande assistenten. En amanuens torde dessutom bliva behövlig även å förmynderskapsavdelningen. För att utfylla rätten i de fall, då den skall bestå av tre ledamöter, erfordras å familjerättsavdelningen en rådman. Ä förmynderskapsavdelningen kan, så länge i och för överförmyndarärendena två tjänstemän i rådmansgraden måste finnas därstädes, bisittarskapet liksom nu fördelas mellan dem. Likaså kan å fastighetsavdelningen den kollegiala domstolen sammansättas av förste lagmannen och två inskrivningsrådmän. Skulle denna anordning visa sig mindre lämplig, erfordras även för förmynderskaps- och fastighetsavdelningen en särskild rådman för utfyllande av rätten i de fall, där kollegial domstol skall bildas. Den eller de särskilda rådmännen å första avdelningen komma dessutom att sköta de ensamdomareärenden, som å första avdelningen förekomma utom fastighets- och förmynderskapsärendena. A andra avdelningen torde anställande av två lagmän vara ofrånkomligt. Av dessa skulle den ene vara ordförande i sjömålen, där den andre skulle tjänstgöra såsom bisittare. Denna anordning är väl motiverad av sjömålens ofta synnerligen invecklade beskaffenhet. I konkursmålen böra lagmännen taga del till hälften var, detta även i konkursbrottmålen, vilka nu handhavas endast av en ordförande. Den yngre lagmannen bör föra ordet i de tullmål och andra dylika mål, som icke kunna avgöras av ensamdomare. Såsom konkursdomare böra tjänstgöra två rådmän. Dessa kunna jämväl handhava de tullmål m. m., som tillhöra ensamdomare. Därjämte böra de deltaga i kollegiet var och en i sin andel av målen. Däremot torde antalet assessorer kunna minskas från tre till två, under förutsättning att tre amanuenser indelas å avdelningen. Även tredje avdelningen är med hänsyn till den ofta svårartade beskaffenheten av dess mål i behov av två lagmän. Vidare erfordras två rådmän och två assessorer, varjämte två amanuenser böra finnas.

382 Beträffande polisdomstolen har magistraten redan ovan framhållit betydelsen av att handläggningen av dess mål betros åt ordförande med betydande auktoritet och insikter. Lägre ställning än rådmans kan här ej ifrågasättas. Med hänsyn till storleken av den arbetsbörda, som, enligt vad för magistraten är känt, redan nu åvilar polisdomstolen, torde två sådana rådmän vara väl behövliga. För protokollsföringen torde två amanuenser erfordras. Även här kan det inträffa, att något mål visar sig vara av den beskaffenhet, att dess hänskjutande till kollegium är påkallat. Att för sådant ändamål anordna något särskilt kollegium torde dock ej vara behövligt, utan torde målet då kunna hänskjutas till en av de allmänna rättegångsavdelningarna, där emellertid då en av de för polisdomstolsmålen anställda rådmännen bör ingå såsom ledamot i stället för en rådman från avdelningen. Även i övrigt kommer det, ehuruväl en särskild avdelning för dessa mål i princip är önskvärd, förmodligen icke att efter polisdomstolens införlivande med lagmansrätten bliva nödvändigt att så skarpt, som nu sker, hålla isär polisdomstolens och den allmänna underrättens mål, utan torde vid behov en överflyttning kunna äga rum mellan polisdomstolsavdelning och annan avdelning. Beträffande antalet ordinarie tjänstemän i övrigt synes intet vara att invända mot de sakkunnigas förslag, dock med iakttagande av vad delegerade ovan erinrat i fråga om stärbhusnotariekontoret och arkivet. Frågan om det antal extra tjänstemän med arvode, som utöver de ovan föreslagna amanuenserna kan komma att erfordras, beror dock i viss mån av frågan om i vilken utsträckning rådhusrättens nuvarande funktion som utbildningsanstalt kan komma att under en blivande statlig regim bibehållas. Att i detta sammanhang ingå på någon mera detaljerad granskning av förslaget i fråga om exempelvis de icke rättsbildade biträdenas antal, torde vara än mindre fruktbringande, då omfattningen av deras arbete i än högre grad än beträffande juristerna måste bliva beroende av blivande detaljbestämmelser, om vilkas innehåll ännu intet kan sägas. UnderrätterHuruvida den organisation, som magistraten uppskisserat för Stockholms n S tockh°oTm vidkommande, lämpar sig även för övriga underrätter, är för magistraten samt över- svårt att bedöma, särskilt med hänsyn till de domstolar, där kollegialitetsrätterna. principen icke skulle komma till användning. Beträffande domsagoindelningen i den övriga delen av landet liksom angående hovrätternas antal och förläggning torde magistraten icke hava anledning göra något uttalande, så mycket mindre som de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden icke äro att betrakta såsom definitiva. Avlönings1 fråga om avlöningarna till de särskilda befattningshavarne vid de framförhålian- ttida j<ja underrätterna synas de sakkunniga hava räknat lika knappt som beträf s; dena. fande antalet dylika.

383 Innan magistraten företager granskning av de sakkunnigas förslag härutinnan, torde följande anmärkningar böra göras beträffande nuvarande löneförhållanden vid Stockholms rådhusrätt. A sid. 243 hava de sakkunniga angivit beloppen av nuvarande avlönings- Nuvarande förmåner vid rådhusrätten. Härvid är att märka, att de sakkunniga tydligen förhållanden vid Stockräknat med ett dyrtidstillägg av 24 %. Sedan någon tid har emellertid dyr- holms rådhusrätt. tidstillägget tämligen stadigt hållit sig vid endast "21 %. Med iakttagande av detta procenttal utgöra avlöningsförmånerna: slutlön utan tillägg för borgmästare kr. 17,100 rådman » 13,500 civilassessor „ 11,100 kriminalassessor ,» 8,640

med 21 % tillägg omkring kr. 20,700 ,» » 16,350 „ 13,450 ,, „ 10,450 »

A andra sidan är att beakta, att dessa avlöningar, som fastställdes vid lönereglering år 1921, därvid kommo att bestämmas till ett lägre belopp än enligt det för stadsfullmäktige framlagda förslaget varit avsett. Enligt detta förslag voro nämligen avlöningarna till rådhusrättens personal, liksom till övriga högre befattningshavare i stadens tjänst, över lag föreslagna en lönegrupp högre. Vid behandlingen i stadsfullmäktige skedde emellertid en allmän nedprutning av alla befattningar i 18 och högre lönegrupper, så att befattningarna i rådhusrätten, vilka voro föreslagna i resp. 30, 27, 24 och 21 lönegrupperna, nedflyttades till resp. 29, 26, 23 och 20 lönegrupperna. Såsom skäl härtill åberopades bl. a. ovissheten om huruvida stadens budget kunde bära de större utgifter, som förslaget i sitt ursprungliga skick skulle hava medfört. Emellertid har Stockholms stads tjänstenämnd i ett den 29 september 1922 avgivet yttrande uttalat sig för en återgång i detta hänseende till 1921 års förslag. Tjänstenämndens berörda yttrande är i hithörande delar av följande lydelse: "Tjänstenämnden har nämligen icke kunnat undgå att finna berättigande i den uppfattningen, att den av stadsfullmäktige vidtagna nedflyttningen av den till väsentliga delar på ett bibehållande av befattningarna vid deras förutvarande värdesättning uppbyggda övre delen av lönestaten — såsom helhet betraktad och sålunda frånsett den meningsskiljaktighet, som eventuellt kan göra sig gällande i fråga om vissa enstaka befattningars placering — innebär en på grund av tillfälliga stämningar och omständigheter tillkommen, icke tillfyllest motiverad ändring av den förut fastslagna och under lång tid hävdvunna relationen mellan vissa befattningar. Den sålunda rubbade relationen framträder än mera genom den standardreglering, som samtidigt i stor utsträckning ägt rum vid befattningar inom underliggande lönegrupper. Den av stadsfullmäktige beslutade åtgärden måste slutligen betecknas såsom lönetekniskt alldeles oriktig med hänsyn till det syfte, som med densamma torde vara avsett.

384 Ehuru tjänstenämnden, såsom av det anförda torde framgå, helst skulle sett, att åtgärder redan i detta sammanhang bleve beslutade i avsikt att undanrödja ovan påtalade olägenheter, har nämnden, under erinran att den av stadsfullmäktige beslutade förändringen till mycket stor del torde ha betingats av ekonomiska hänsyn, på grund av de rätt så betydande kostnader, som härav skulle föranledas, ansett sig för närvarande böra avstå från att framlägga något direkt förslag härutinnan. Emellertid har nämnden icke velat underlåta, att ytterligare understryka angelägenheten av att den här berörda frågan, så snart detta med hänsyn till de ekonomiska förhållandena anses lämpligen kunna ske, bör upptagas till förnyad och slutgiltig behandling." I enlighet med detta förslag skulle avlöningarna komma att ställa sig sålunda: slutlön utan tillägg för borgmästare kr. 18,300 „ rådman „ 14,700 „ civilassessor „ 12,000 „ kriminalassessor „ 9,420

med 21 % tillägg omkring kr. 22,150 „ „ 17,800 „ „ 14,500 „ „ 11,400

Även om de nu anförda förhållandena icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömandet av de löner, som må anses skäliga, torde de dock icke kunna i detta hänseende frånkännas beaktande, särskilt i betraktande därav att förslaget onekligen står i ganska god överensstämmelse med vad som är bekant om löneförhållandena i vissa andra större och även medelstora städer. Det torde också bottna i ett visst hänsynstagande till de inkomster, som i allmänhet antogos kunna uppnås av häradshövdingarna. Såsom framgår av den översikt över häradshövdingarnas inkomster, som meddelas i de sakkunnigas betänkande å sid. 241, skulle den sålunda föreslagna rådmanslönen (vilken, väl att märka, inkluderar dyrtidstillägg, något som däremot icke synes vara fallet med de för häradshövdingarna uppgivna inkomsterna, vilka också måste ökas med stämpelprovision) ganska väl överensstämma med genomsnittsinkomsten för de sistnämnda. De föreslagna Vid avvägande av lönesatserna för befattningshavarne i lagmansrätterna ! f6r^ndw* o c ^ därvid till en början lagmännen hava de sakkunniga, såsom kanske också rätterna, är naturligt, utgått icke från vad som betalas i löner vid stadsdomstolarna, utan från häradshövdingarnas avlöningar. Efter en motivering, som kraftigt framhäver vikten av att lagmansbefattningarna besättas med personer, i stånd ej endast att vidmakthålla den ansedda ställning, som våra häradsrätter redan förvärvat, utan också att fylla de skärpta krav, som den tilltänkta processordningen förväntas komma att ställa på cheferna för våra underrätter, stanna de sakkunniga vid att föreslå en grundlön för lagman (slutlön) av 13,020 kr., eller inberäknat dyrtidstillägg omkring 14,800 kr. Härtill skall emellertid enligt de sakkunnigas förslag komma särskilt lönetillägg "i de domsagor, där så anses skäligt".

385 Utan vidare torde vara uppenbart, att den föreslagna grundlönen icke innebär någon garanti för en tillfredsställande rekrytering av befattningshavarna i lagmansgraden, om på dem skola kunna ställas de höga anspråk, som processkommissionen angivit. Men även om anspråken icke kunna sättas så högt, måste dock vissa krav uppställas, som förutsätta en högre avlöning på dessa poster. Underdomstolarna stå ju folket nära och representera i de flesta fall den enda instansen. De måste då ledas av personer, ägnade att genom skicklighet och personliga egenskaper i övrigt väl hävda rättsväsendets anseende. Det är då tydligen på de i utsikt ställda lönetilläggen det kommer att bero, i vad mån å lagmanstjänsterna tillräckliga avlöningar skola komma att bjudas. I fråga om de grunder, efter vilka de sakkunniga tänkt sig dessa lönetillägg avpassade, finner man emellertid föga upplysning i deras betänkande. Såsom ett maximum har angivits ett belopp av%8,000 kr., avsett för lagmännen i de allra största och mest krävande domsagorna, vilkas avlöning härigenom skulle komma att motsvara justitierådslönen. I de minsta domsagorna skulle lagmännen icke erhålla något lönetillägg, medan i övriga domsagor lönetillägget skulle utgå med skiftande belopp efter vissa grunder. Om dessa upplysa de sakkunniga endast, att en mera individuell uppskattning skall ske av arbetsbördan i de olika domsagorna. De sakkunniga synas härvid närmast böjda att förorda ett system, analogt med det som vunnit tillämpning vid den senaste ecklesiastika löneregleringen, nämligen att låta lönetillägget bli beroende på domsagans folkmängd och areal. De sakkunniga framhålla dock, att en dylik grund ej kan tillämpas i fråga om domstolscheferna i de större städerna, utan anse lönetillägget för dem böra utmätas med hänsyn tagen bl. a. till avlöningen å andra chefsposter inom justitieförvaltningen. Den enda grund för bedömande av de tilltänkta lönetilläggens storlek, som i övrigt kan hämtas ur betänkandet, utgöres av det belopp, de sakkunniga beräknat såsom erforderligt för bestridande av dessa tillägg för hela riket. I detta hänseende hava de sakkunniga såsom tillräckligt angivit ett årligt belopp av 250,000 kr. Skall det nuvarande systemet för avlönande av häradshövdingarna avlösas av en ny ordning, är det naturligt, att en beskärning av de topplöner, som nu t. o. m. överstiga justitierådslönerna, måste ske, och likaså att vid övergång från sportelsystem till fasta avlöningar en viss allmän minskning äger rum. Därtill kommer att de sakkunnigas förslag innebär en höjning av pensionsbeloppen i jämförelse med de nuvarande häradshövdingepensionerna. Med allt beaktande av dessa synpunkter vill det dock synas — så långt föreliggande siffror giva någon hållpunkt för beräkningar — som skulle det av de sakkunniga angivna sammanlagda beloppet icke förslå ens till att bereda domsagocheferna å landet en ställning, som någorlunda motsvarar den nuvarande. Beträffande de rena stadsdomstolarna hava de sakkunniga som nämnt ställt 26—291185

386 i utsikt vissa lönetillägg för domstolscheferna därstädes. Av deras uttalanden å sid. 250 och 251 synes framgå, att de sakkunniga härvid med domstolschefer avse endast förste lagmännen i de städer, där sådan skulle finnas, d. v. s. i Stockholm, Göteborg och Malmö, och möjligen även lagmännen i Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Beträffande övriga lagmän i de tre förstnämnda städerna synas de sakkunniga över huvud icke hava tänkt sig någon möjlighet till förhöjning. Om nu så är, måste man fråga sig, huruvida icke de sakkunniga förbisett innebörden i den indelning på avdelningar, som måste ske vid en stor stadsdomstol. Lagmännen å var och en av dessa avdelningar måste ju i avseende å de mål och ärenden, som tillhöra dess handläggning, samt i avseende å arbetets fördelning och övervakandet av tjänstemännens arbete och utbildning komma att intaga en ställning, i viss mån analog med den, som tillkommer en domstolschef på landet. För det extra besvär, som åsamkas denne genom hans skyldighet att öva inseende över en del inskrivningsärenden och andra smärre angelägenheter, erhåller han ju för övrigt en viss kompensation genom att varda bibehållen vid rätt till stämpelprovision. Ty någon motsvarande rätt torde icke vara möjlig att bereda lagmännen å en avdelning av exempelvis Stockholms lagmansrätt. Att en enda befattningshavare vid denna domstol, nämligen den å första avdelningen tjänstgörande förste lagmannen, erhåller en relativ hög avlöning, lärer icke kunna tillförsäkra de övriga avdelningarna av domstolen de högt kvalificerade chefstjänstemän, av vilka de tvivelsutan mer än många andra lagmansrätter komme att vara i behov för att behörigt sköta sin rättsvårdande uppgift och tillika hävda den ställning, som bör tillkomma landets största underdomstol. Med stöd av vad nu anförts måste magistraten för sin del med bestämdhet hävda nödvändigheten av att lagmännen i Stockholm tilldelas tilläggsarvode, lämpligt graderat efter vad som i detta hänseende må varda tillerkänt förste lagmannen härstädes. Liknande synpunkter synas kunna göras gällande beträffande lagmännen i Göteborg och Malmö. Avlöningarna till rådmännen hava av de sakkunniga, i överensstämmelse med deras allmänna system, uppdelats i två grader, den ena för rådmän med assessorskompetens och den andra för rådmän med fiskalskompetens. Med magistratens uppfattning om den lämpligaste fördelningen av arbetet inom lagmansrätterna bortfaller tydligen anledningen till en dylik uppdelning. Rådmanstjänsterna, tillsvidare bortsett från dem, som skola motsvara de sakkunnigas inskrivningsdomare, böra alla hänföras till en och samma kategori med i huvudsak enahanda göromål. Då magistraten i motsats till de sakkunniga vill hava samtliga rådmanstjänster uppförda å lagmansrättens ordinarie stat, finnes för magistraten ej heller anledning att i likhet med de sakkunniga tänka sig rådmännens avlöningar konstruerade mera såsom arvoden för tillfällig tjänstgöring. Huru avlöningen till dessa rådmän skall bestämmas, synes då kunna

387 avgöras med mera hänsyn till huru avlöningsfrågan för närvarande är löst vid Stockholms rådhusrätt. Att låta dessa rådmanslöner fullt ansluta sig till de nuvarande rådmännens löner kan måhända icke skäligen påfordras. Att alltför mycket gå under dessa synes å andra sidan icke heller vara befogat. Deras ställning skulle bliva ganska lik den som nu innehaves av den s. k. tredje rådmannen å varje rättegångsavdelning, dock med det betydelsefulla tillägg att de nya rådmännen dessutom skulle fungera såsom ensamdomare i vissa mål och ärenden. Men för dessa tredje rådmän utgår nu samma lön som till de rådmän, som tjänstgöra som ordförande. Det må erinras, att till ordförande (resp. vice ordförande) tidigare utgått särskilda tilläggsarvoden. Vid 1921 års lönereglering avskaffades emellertid dessa, utan att, såvitt magistraten kunnat finna, frågan gjordes till föremål för tillräckligt övervägande. Skulle sådana arvoden hava bibehållits, synes det emellertid sannolikt, att detta icke skulle hava inverkat på rådmanslönernas ordinarie belopp. Inrättar man nu rådmanstjänster enligt den av delegerade angivna grunden, synes under nu anförda förhållanden lönen å dessa tjänster i varje fall böra åtskilligt överstiga den avlöning, som enligt nu gällande grunder utgår till civilassessor, och jämväl ligga över den, som enligt 1921 års ovannämnda förslag skulle hava tillkommit sådan befattningshavare. Särskild uppmärksamhet måste här även ägnas frågan, huruvida någon särskild löneskala bör fastställas för de rådmän, som skulle motsvara de föreslagna inskrivningsdomarne, detta med hänsyn till dessa befattningars tilltänkta karaktär av sluttjänster. Vid Stockholms rådhusrätt rådde i äldre tider en viss åtskillnad mellan stadsnotarietjänsterna å fastighetsavdelningen och å övriga avdelningar. De förra voro i allmänhet sluttjänster, de senare övergångstjänster. Delvis kunde detta hava sin grund i de högre inkomster, som då oftast voro förenade med tjänster av förstnämnda slag. Men även efter det en tendens till reglering och beskärning av dessa toppinkomster gjort sig gällande, bibehöllos tjänsterna å fastighetsavdelningen vid en viss standard, högre än vad som då ansågs kunna påräknas å vanliga stadsnotarieeller, såsom de dåmera kallades, assessorstjänster. Vid 1921 års lönereglering frångicks denna anordning. Det torde hava ansetts, att den hänsyn, som skäligen borde tagas till nämnda tjänsters karaktär av sluttjänster och möjligen även till det ekonomiska ansvar, som kunde åtfölja dem, motvägdes av den omständigheten, att för de övriga civilassessorstjänsterna krävdes större juridisk skicklighet och formell talang, vadan de sistnämndas tillbakasättande i avlöning skulle kunna bli till men för deras besättande med tillräckligt skickligt folk. Ett nytt uttryck för den äldre principen förekom emellertid vid lönereglering för förmyndarkammaren och första avdelningen i förmynderskapsärenden år 1923. Därvid bestämdes nämligen, att för de två civilassessorstjänsterna å förmyndarekammarens stat skulle, med hänsyn till deras karaktär

388 av sluttjänster, utgå ett ålderstillägg utöver vad i sådant hänseende vore brukligt å de övriga civilassessorstjänsterna, i följd varav antalet dylika tilllägg där uppgår till fyra i stället för tre. Skall man nu tillskapa en enda löneklass för alla de föreslagna rådmännen, även de s. k. inskrivningsdomarne, kan det ifrågasättas att dock i fråga om sistnämnda tjänster taga hänsyn till, att de i allmänhet bliva slutpunkter för befordran, genom att sålunda åt dem, som komma att kvarbliva å tjänsterna, bereda en extra förmån. Nödvändigt är dock måhända ej att för d e t t a ändamål skilja befattningarna åt. Därest antalet ålderstillägg sättes till fyra, av vilka det sista uppnås först efter 12 år, torde man kunna antaga, att de, som överhuvud komma i åtanke till vidare befordran, uppnå denna innan de intjänat så lång tjänstetid. Det kommer med andra ord att bliva endast de, som stanna å befattningarna, som någonsin komma i åtnjutande av detta fjärde tillägg. Vid sådant förhållande torde man icke av detta skäl behöva draga sig för att formellt låta samtliga rådmanstjänsterna, alltså även dem, som anses skola bli övergångstjänster, bliva delaktiga av denna förmån. En lämplig avvägning synes kunna ske genom en kombination av nuvarande 24 och 25 grupperna å stadens lönestat sålunda, att till slutlönen i 24 gruppen, 12,000 kronor (utom dyrtidstillägg), lades ett fjärde ålderstillägg (å 600 kr.), varigenom slutlönen komme att motsvara 25 gruppens slutlön, 12,600 kr. Anmärkas må, att polisdomaren i Stockholm för närvarande avlönas efter 25 lönegruppen, vilket innebär att hans avlöning enligt 1921 års förslag skulle hava utgått efter närmast högre lönegrupp. Vill man emellertid undvika, att å rådmanstjänst av allmän natur komma att kvarstå personer, som icke lämpa sig för vidare befordran, återstår alltid den möjligheten att, för att göra det för dem fördelaktigt att övergå till placering såsom inskrivningsrådman, reservera det fjärde ålderstillägget för sådan befattning. För assessorerna i den nya organisationen vore det med hänsyn till den starka gradering, som ändock kommer att finnas, kanske lämpligast att icke bibehålla nuvarande uppdelning i två löneklasser, utan sammanföra dem i en enda. Lönen för denna borde då lämpligen ligga mellan nuvarande civiloch kriminalassessorslönerna. Med skälig hänsyn tagen till ovan omnämnda år 1921 föreslagna lönesatser skulle en lämplig lön kunna vinnas genom en placering ungefär i den 22 lönegruppen å stadens nuvarande lönestat (slutlön 10,200 kronor utom dyrtidstillägg). Att yttra sig om lönerna för befattningarna av expeditions- och kanslinatur är ännu svårare. Beträffande en av dem, nämligen magistratssekreteraren, kan det måhända med fog sägas, att bortfallandet av de med hans tjänst nu förenade magistratsgöromålen motiverar den lönesänkning som de sakkunnigas förslag innebär. Likaså möter det givetvis svårighet att sätta hans lön högre än hovrättssekreterarens i Svea hovrätt. Emellertid har, såsom de sakkunniga erinra, en högre placering av den sistnämnde varit på tal. Skulle sådan högre placering ifrågakomma, något som förefaller magistraten skäligt,

389 måste även för den föreslagne lagmansrättssekreteraren i Stockholm en motsvarande höjning anses motiverad av hans avsedda ställning som chef för ett mycket stort underrättskansli. En placering endast i nivå med inskrivningsrådmännen eller än lägre torde för honom medföra frestelse att, till men för kontinuiteten å tjänsten, vid lägligt tillfälle övergå å sådan tjänst, som helt säkert komme att innebära en betydligt lugnare och mera självständig tillvaro. Vad angår stärbhusnotarietjänsten synes lämpligheten av de sakkunnigas förslag i väsentlig grad bero på om tjänsten fortfarande såsom nu kommer att vara förenad med rätt till stämpelprovision. Att denna förmån ännu kvarstår å ifrågavarande tjänst, utgör ett avsteg från den grundsats, som i övrigt genomförts i rådhusrätten. Medan nämligen statsmakterna beträffande häradshövdingarna med skärpa betonat, hurusom stämpelprovisionen är att betrakta som ersättning för ett frivilligt åtaget bestyr, som ej må tagas i beräkning vid avlöningens bestämmande, har genom statens egen försorg möjlighet beretts städerna att indraga denna förmån för sina tjänstemän, och av denna möjlighet har Stockholms stad ej försummat att begagna sig. Stockholms magistrat, som för sin del ej stuckit under stol med sin uppfattning om oklokheten i detta tillvägagångssätt, har emellertid ansett skäl saknas att vidtaga eller föreslå motsvarande åtgärd beträffande den ännu från stadens bestämmanderätt undantagna lönestaten för förmyndarkammaren, och detta ej minst med hänsyn till statens eget intresse av att dess rätt till stämpeluppbörd vederbörligen tillvaratages. Magistraten har ej heller i förevarande sammanhang anledning att i detta hänseende intaga en annan ståndpunkt, så mycket mindre som, efter vad ovan påvisats, de sakkunniga själva ansluta sig till den uppfattningen, att stämpelförsäljningen icke är ett med tjänsten i egentlig mening förenat bestyr. Härtill kommer emellertid, att stärbhusnotarien i själva verket bör bliva ensamdomare i bouppteckningsärenden. Såsom ovan nämnts anser magistraten nämligen dessa ärenden lämpade att handhavas av ensamdomare. Med hänsyn härtill och särskilt till de härmed följande ofta svåra stämpelbeläggningsfrågorna torde denne tjänsteman böra få en ställning motsvarande rådmans, därvid han emellertid mot skälig minskning i den kontanta lönen bör få behålla stämpelprovisionen. Beträffande de särskilda anställningsvillkoren är det egentligen endast en fråga, som tilldrager sig större uppmärksamhet, nämligen om domares skyldighet att avgå vid viss ålder. De sakkunniga hava nämligen föreslagit, att den nuvarande sjuttioårsåldern skall avlösas av en sextiosjuårsgräns. Den hittillsvarande 70-årsåldern har emellertid varit förenad med möjlighet att tvinga en befattningshavare till tidigare avgång i händelse av sjuklighet eller minskad arbetsförmåga. Om man bibehåller en sådan möjlighet och verkligen begagnar sig därav i händelse av behov, vill det synas, som skulle man icke behöva känna sig tvungen att med tre år nedsätta denna åldersgräns,

Avgångs å,der -

390 samtidigt med att det allmänt erkännes, att medellivslängden ökas och därmed även sannolikheten av en till högre ålder bibehållen vigör. Givetvis bör dock rätten att vid 67 år avgå med full pension kvarstå. Det må i detta samband anmärkas, att vid Stockholms rådhusrätt sedan gammalt från rätten att kvarstå till 70 år undantagifs stadsnotarier resp. assessorer. Detta har berott på den för dem karakteristiska mellanställningen, som kommit dem att utgöra på en gång domare och protokollsförare. Den sistnämnda delen av deras göromål torde hava ansetts vara av sådan art, att den i allmänhet icke lämpade sig för personer över 67 år. Möjlighet att efter ansökan vinna förlängd tjänstetid finnes dock även för dem. För motsvarande befattningshavare i en ny processorganisation saknar magistraten anledning att föreslå andra regler än de sålunda nu gällande. Huruvida den nu föreslagna lönesättningen kan komma till användning inom riket i övrigt, därom vågar magistraten icke uttala sig, lika litet som magistraten ansett nödigt att i detalj granska det för överrätterna föreslagna avlöningssystemet Beträffande relationen mellan avlöningarna i överrätter och underrätter må emellertid anföras följande. Relationen Förhållandet mellan underdomstolar och överrätter har här i landet sedan mellan avlö- g a m m a l t präglats av cirkulation ej endast nedifrån och uppåt utan även uppovTr-Tch ifrån och nedåt. De avlöningsvillkor, som bjudits i hovrätterna och nedre underrätter. j ust itierevisionen, hava nämligen icke varit tillräckliga att hindra dugande krafter att lämna överrättstjänstgöringen. För dessa ha ett flertal befattningar i underrätterna stått till buds, erbjudande bättre inkomster och dessutom en mera självständig ställning. Det har därför nyligen ifrågasatts att genom förbättrade avlöningar för hovrättsråden bereda hovrätterna en gynnsammare ställning i konkurrensen om de verkligt dugande arbetskrafterna. De sakkunniga hava i viss mån gått en medelväg genom att visserligen icke åt alla hovrättsledamöter men dock åt divisionsordförandena bereda en sådan löneställning, att någon övergång från dessa befattningar till underrätterna icke skulle behöva befaras. I likhet med de sakkunniga finner magistraten lämpligt, att chefsbefattningarna även i underrätterna givas en löneställning, överlägsen de hovrättsledamöters, som icke tjänstgöra såsom divisionsordförande. Beträffande övriga befattningar hava ju de sakkunniga räknat med, att dessas innehavare, frånsett inskrivningsdomarne, icke skulle hava någon varaktig stad inom underrätterna. Med det system, magistraten förordat, kommer denna fråga i viss mån i annat läge. Det måste då övervägas, huru lönerna för överrättsledamöterna skola avvägas i proportion till lönerna för de ordinarie ledamöter i underrätterna, som magistraten tänkt sig. Avvägningen synes böra ske så, att det icke skall föreligga någon särskild anledning exempelvis för en rådman i underrätt att passera hovrättsrådsgraden

391 innan han kan uppnå lagmanstjänst. Många goda underrättsdomare finnas, som väl lämpa sig för ställningen såsom lagmän i underrätt, men mindre väl passa för tjänstgöring i hovrätt, och vice versa. Hovrättstjänstgöring bör därför icke utan vidare kvalificera för befordran till befattningar vid underrätt. Det förhållandet, att lönerna för hovrättsråd eventuellt komma att ligga något över rådmanslönerna, bör därför icke enligt magistratens mening tagas till anledning att åt hovrättsrådstjänstgöring tillmäta större värde såsom merit för lagmansbefordran än åt motsvarande tjänstgöring såsom rådman i underrätt. Det kan rent av ifrågasättas, om icke i allmänhet arbetet vid underrätterna liksom även i hovrätterna vinner mest på att befordringarna i stort sett försiggå inom varje verk för sig. Åtminstone vid en stor underrätt sådan som Stockholms rådhusrätt erbjuder sig i allmänhet så stort material att välja på, att något tillskott av arbetskrafter utifrån vid tillsättning av de ordinarie tjänsterna, även om sådant någon gång kan vara nyttigt, dock som regel icke erfordras för uppehållande av domarekrafternas skicklighet på behörig nivå. I sitt utlåtande över processkommissionens betänkande har magistraten i stort sett anslutit sig till kommissionens förslag till reform av åklagarväsendet, gående ut därpå, att de mera betydande och svårutredda brottmålen skulle anförtros åt s. k. statsåklagare, vilka skulle vara rättsbildade, under det att de mindre betydande brottmålen skulle handhavas av icke rättsbildade åklagare, s. k. underåklagare, vilka sistnämnda tillika skulle vara polistjänstemän. De sakkunniga hava nu, med utgångspunkt från vissa statistiska undersökningar, framlagt ett mera detaljerat förslag till åklagarväsendets organisation. Riket skulle indelas i sexton statsåklagardistrikt med tillhopa 47 statsåklagare. Stockholm skulle icke utgöra eget distrikt, utan skulle sammanslås med vissa landsområden till "Mälardalens distrikt". Beträffande stadsfiskalerna hava de sakkunniga, i enlighet med av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv, räknat med, att stadsfiskalerna i samband med processreformen erhålla statsanställning. Mindre städer skulle sammanslås med närbeläget landsfiskalsdistrikt, medan större städer (med över 12,000 invånare) i regel borde bilda självständigt fiskalsdistrikt. I städer med från och med 12,000 och upp till omkring 20,000 invånare skulle åklagargöromålen kombineras med stadsfogdetjänst och juridisk utbildning därför krävas av åklagaren. För Stockholms stad hava de sakkunniga föreslagit en särskild anordning av underåklagarväsendet. Ledarne av de nuvarande s. k. förhörsrotlarna vid kriminalpolisen, vilka för närvarande äro poliskommissarier, skulle få sig ålagt att handhava polisutredningen i de enklare målen och i dessa jämväl utföra åklagartalan i lagmansrätten. Någon annan juridisk utbildning än genomgången högre poliskurs skulle ej behöva krävas. Sådana underåklagare, å vilka kunde överflyttas titeln stadsfiskal, skulle erfordras till ett antal av 4.

Åklagar<*et.

vasen

392 De mål, som för närvarande handläggas i polisdomstolen, skulle fortfarande såsom hittills utredas ej genom kriminalavdelningen utan genom ordningspolisen i de olika distrikten. I de av dessa mål, som icke skulle avgöras genom strafföreläggande, skulle uppgiften att uppträda såsom underåklagare liksom hittills i tur och ordning åligga kommissarierna vid de olika distrikten. Särskilda anordningar i fråga om underåklagarväsendet föreslå de sakkunniga jämväl för vissa andra större städer. För Göteborg och Malmö föreslås ett system likartat med det för Stockholm ifrågasatta. I vissa städer skulle chefskapet för polisen ligga hos stadsfiskalen. Även i dessa fall skulle stadsfiskalerna äga juridisk utbildning. Den ifrågasatta sammanblandningen mellan Stockholms stad och en omfattande landsbygd synes icke påkallad av några egentliga skäl. Stockholms stad erbjuder i och för sig ett så omfattande arbetsfält, att den av de sakkunniga såsom önskvärd angivna specialiseringen bland statsåklagarna på olika brottstyper torde kunna vinnas utan en sådan sammankoppling. Att statsåklagarna för den angränsande landsbygden även lämpligen kunde få sitt kansli i Stockholm, synes icke heller behöva föranleda härtill. Även om kommunikationerna inom området möjliggöra resor inom detsamma utan alltför lång tidsutdräkt, torde det dock vara en fördel att i möjligaste mån inskränka reseskyldigheten för de särskilda tjänstemännen, detta med hänsyn både till arbetets effektivitet och till kostnaderna. Detta utesluter icke att i undantagsfall, då särskilda omständigheter göra sådant önskvärt, ett visst samarbete kan etableras mellan de olika distriktens åklagare. Möjligen kan det också vara till fördel att med Stockholms stad sammanföra dess egentliga förortsområde. Genom en dylik uppdelning av det föreslagna Mälardalens distrikt vinnes i avseende å folkmängden en god anslutning till de sakkunnigas indelningsförslag i övrigt. Genom det sagda har magistraten icke uttalat sig angående lämpligheten överhuvud av den föreslagna distriktsindelningen. Frågan därom synes alltför litet beröra Stockholms stad för att behöva föranleda något yttrande från magistratens sida. Beträffande underåklagarne i städerna synes man kunna starkt ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna lägre kompetensen för stadsfiskalerna i de största städerna, särskilt Stockholm. Helst om på dessa skall läggas uppgiften att meddela strafföreläggande synes det nödigt att i landets huvudstad hos dem kräva juridisk utbildning. Vad angår det föreslagna antalet åklagare i Stockholm tilltror sig magistraten icke att göra något uttalande. Skäl synes dock finnas för det önskemålet, att antalet om möjligt avpassas så, att distriktskommissarierna icke behöva tagas i anspråk för åklagareverksamhet. I alla händelser torde åt dessa ej böra anförtros uppgiften att meddela strafföreläggande.

393 I fråga om landsfiskalerna framhålla de sakkunniga, att det icke varit möjligt att i samband med förevarande utredning upptaga spörsmålet om ändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskalsdistrikten, vilket spörsmål de sakkunniga anse böra lösas i samband med ifrågasatt lönereglering för landsfiskalerna. De sakkunniga framhålla emellertid vikten för statsåklagarna av att de uti orterna ha till sitt förfogande personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål. Magistraten vill livligt instämma i de sakkunnigas ovan återgivna uttalanden om vikten av landsfiskalernas frigörande från administrativa bestyr. Vid en blivande reglering av landsfiskalernas ställning torde såväl detta spörsmål som frågan om ökade kompetensfordringar komma under bedömande. Enligt vad som för magistraten uppgivits har nyligen fråga väckts om en klyvning av de nuvarande landsfiskalstjänsterna i två kategorier, av vilka den ena skulle huvudsakligen handhava åklagargöromål och den andra företrädesvis mdrivningsväsendet med flera administrativa göromål. För den förstnämnda kategorien skulle då krävas viss juridisk utbildning. Möjligen kan på denna väg vinnas den önskvärda förbättrade kompetensen hos underåklagarne på landet. Oaktat de sakkunniga liksom processkommissionen utgå ifrån att rätts- Domstolsväsendet skall förstatligas, hava de sakkunniga icke velat å statsverket över- lokaler m- mflytta samtliga därav föranledda kostnader. De sakkunniga föreslå nämligen, att domkretsarna (såväl landsbygd som städer) allt fortfarande skola bära kostnaderna för byggande och underhåll av domstols- och kanslilokaler för underrätterna och därför erforderliga inventarier, för städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, för vaktbetjäning samt för skrivmaterialier, telefon, inbindning o. d. Till stöd härför hava de sakkunniga dock icke kunnat anföra några principiella skäl utan åberopa endast praktiska olägenheter, som förmenas skola följa av att staten ikläder sig dessa kostnader. Även de sakkunnigas förslag i detta hänseende synas dock ägnade att medföra praktiska svårigheter och nödvändiggöra bland annat en särskild organisation av specialkommuner för handhavande av ifrågavarande särskilda uppgifter. Oberoende härav synas dock så starka principiella skäl tala för att staten jämte domstolsväsendet övertager samtliga därav föranledda kostnader, att magistraten icke kan förorda de sakkunnigas förslag i denna del. Ett förstatligande av rättsväsendet även för städerna — vare sig det sker Overeåna*i full omfattning eller på det mera begränsade sätt de sakkunniga föreslagit förhållandenasordnande — medför givetvis ett komplex av invecklade förhållanden vid övergången till ' den nya ordningen. Vissa spörsmål uppkomma därjämte oberoende härav genom de allmänna omläggningarna av organisation och procedur.

394 De sakkunnigas förslag till ordnande av dessa övergångsförhållanden återfinnas i kap. VII och VIII. I kap. VII föreslå de sakkunniga till en början — i anslutning till processkommissionens uttalande, att statens övertagande av rättsskipningen i städerna ej synes böra ske, utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådrager sig till städernas förmån — att de städer, som nu själva bekosta sin rättsskipning, skola lämna staten ett visst vederlag för dess övertagande av rättsskipningsbördan i dessa städer. Då de sakkunniga emellertid icke finna det skäligt att för all framtid ålägga vissa kommunala samfälligheter att lämna bidrag till statsverket och särskilt icke att sådant bidrag skulle avkrävas vissa kommuner i större omfattning än andra, stanna de sakkunniga vid att förorda, att under en viss övergångsperiod, beräknad till 20 år, skulle av dessa städer betalas en "övergångsersättning", som skulle nedskrivas med en tjugondedel om året och således från och med ingången av det tjuguförsta året upphöra. Mot de sakkunnigas försök att motivera detta förslag med den fördel, som domstolsväsendets förstatligande skulle för städerna medföra, synas allvarliga gensagor kunna göras. Anser man med processkommissionen, att domstolsväsendet bör förstatligas, innebär ju detta endast att staten äntligen genomför en anordning, som bort vara vidtagen långt före detta. Den omständigheten, att staten under långa tider undandragit sig bekostande av denna statsangelägenhet, synes icke under några förhållanden kunna föranleda en skyldighet för städerna att dessutom ytterligare gottgöra staten för att den omsider fullgör sin skyldighet i detta hänseende. Mera avseende förtjänar då vad de sakkunniga anfört om vådan av ett plötsligt övervältrande av vissa kostnader från ett samhällsorgan till ett annat. Att man genom särskilda anordningar i form av vissa temporära ersättningsbelopp söker gardera sig mot de menliga följderna av en plötslig omvälvning torde icke sakna motstycke från andra håll. Men även i betraktande härav torde mot kravet på övergångsersättning kunna invändas, att städernas egna önskemål synas gå i motsatt riktning mot den föreslagna reformen. Under sådana förhållande måste uttagande av en övergångsersättning te sig än mera obilligt, ej minst i de städer, som i motsats mot Stockholm tillika kunnat utnyttja underdomstolens ledamöter till handhavande av en mängd kommunala uppgifter, för vilkas skötsel städerna genom reformen tvingas att vidtaga särskilda åtgärder. Såsom grund för beräkning av övergångsersättningens begynnelsebelopp hava de sakkunniga angivit den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens, inberäknat åklagarväsendet, och överexekutorsgöromålens handhavande. Från dessa kostnader skulle dock avräknas de utgifter, som enligt de sakkunnigas förslag skulle allt framgent bestridas av kommunerna. Vad som efter detta avdrag återstår är så-

395 lunda endast av stadskassan utbetalda avlöningar till domstolsledamöter och åklagare samt till rättsbildade biträden ävensom stadens utgifter för kanslioch skrivgöromåls utförande, dock med avdrag av till stadskassan indragna sportler, ävensom av vad som av dessa kostnader anses belöpa på rent kommunala arbetsuppgifter (beräknat till omkring 25 %). För Stockholms stad har dock, med hänsyn till härvarande magistrats obetydliga befattning med kommunala angelägenheter, något avdrag av sistnämnda art ej ansetts böra ifrågakomma. Ej heller de sålunda angivna grunderna för ersättningens beräknande synas kunna godtagas. De städer, som väl sörjt för sitt rättsväsen, skulle härigenom komma att betungas med höga ersättningsbelopp, medan andra städer, som förstått att hålla sina utgifter för rättsväsendet mera i underkant, tack vare denna omständighet skulle slippa undan med ett proportionsvis lägre belopp. Men vidare skulle staten utkräva denna ersättning oavsett om staten eventuellt själv ingalunda aktar nödigt att nedlägga samma omkostnader för ändamålet. Såsom exempel må nämnas, att för Stockholms stad beräknats en övergångsersättning av något över en million kronor (motsvarande stadens ovannämnda kostnader med avdrag av till stadskassan indragna sportler), under det att statens kostnader för rättsskipningen och åklagarväsendet i huvudstaden efter genomförd reform med iakttagande av de sakkunnigas löneförslag (med samma sportelavdrag) icke skulle komma att uppgå till hälften av denna summa. Även andra orättvisor torde kunna uppkomma såsom en följd av sakkunnigas förslag. Härtill kommer, att i de städer, vilkas magistrater nu i större utsträckning handhava kommunala arbetsuppgifter, det ingalunda är säkert, att deras framtida kostnader för dessa uppgifters handhavande komma att hålla sig inom angivna 25 % av nuvarande kostnader. I kap. VIII hava de sakkunniga framlagt detaljerade förslag till reglering av en del formella frågor, som kunna uppkomma vid övergången till en ny organisation, såsom angående befattninghavares skyldighet att vid en rättegångsreform underkasta sig förändrad tjänstgöring, angående avlöningsförmåner på indragningsstat eller övergångsstat, pensionering och dylikt. Beträffande befattningshavarnes rätt att vid övergången till det nya systemet bibehålla förutvarande avlöningsförmåner anser sig magistraten böra framhålla, hurusom i de fall, då avlöning utgår dels i form av viss fix lön och dels i form av dyrtidstillägg, såsom i Stockholm, det måste anses skäligt, att ej blott den kontanta lönen utan även nämnda tillägg tages i betraktande. Att ett dylikt system valts har ju endast berott på dess förmåga att smidigt anpassa lönerna efter växlande prisnivåer och icke på någon avsikt att eventuellt beröva befattningshavarna den kompensation för prisnivåns stegring, som kommit till uttryck i dessa tillägg. Så är i varje fall förhållandet i Stockholm, där av lönestaten tydligt framgår, att av den sammanlagda prisförhöjningen från 1914 års nivå en del kompenseras genom

396 höjd grundlön (d. v. s. den del som under alla förhållanden förväntades bliva konstant) och en del genom rörliga tillägg. Att vid en omreglering helt bortse från den sistnämnda delen skulle innebära en tydlig orättvisa. Det sagda synes gälla även för de tjänsteinnehavare, som avlönas delvis med sportler. Då emellertid vid Stockholms rådhusrätt sportelsystemet är avskaffat, saknar magistraten anledning att närmare ingå på detta spörsmål. Att i detalj ingå på de sakkunnigas förslag i dessa frågor har magistraten överhuvud icke ansett nödigt, då magistraten i stort sett kan ansluta sig till vad härom anförts i det utlåtande, som avgivits av Föreningen Sveriges stadsdomare. Magistraten vill endast tillägga^ att då de sakkunniga angiva såsom sin åsikt, att vakanssättning av tjänster torde böra äga rum för att underlätta övergången till det nya systemet, detta är en utväg, som då det gäller domarekårer endast bör anlitas med mycken försiktighet och icke i större utsträckning än nöden kräver. De sakkunniga beröra i detta sammanhang den redan tidigare omförmälda frågan om en eventuell särställning för de större städerna sålunda, att övergångstiden för dem skulle förlängas i syfte att personaluppsättningen successivt kan anpassas efter den nya organisationens system. I tidigare sammanhang har magistraten omnämnt lagrådets uttalande om möjligheten att i de större städerna låta den kommunala rättsskipningen interimistiskt bestå. Huru detaljerna i händelse av ett sådant tillvägagångssätt skulle ordnas hava de sakkunniga lika litet som lagrådet angivit, och för bedömande härav torde erfordras mera material och klarare riktlinjer än för närvarande föreligga. Under sådana förhållanden har magistraten i förevarande sammanhang måst inskränka sig till det uttalandet, att genom ett försiktigt framgående på de sålunda antydda vägarna beaktansvärda fördelar torde stå att vinna. Kommunal\ fråga om vad betänkandet innehåller om den framtida organisationen av ningensfram- kommunalförvaltningen i städerna ansluter sig magistraten till det uttalande tida organi- av borgmästaren, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bissmark, som återgivits såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande (sid. 458—60). Kostnaderna

j kap

for en ratte-

.

1 JX hava de sakkunniga 1

.

r

verkställt en beräkning av kostnader•

1 • 1

J

gångsreform, na i anledning av processrerormens genomrörande med iakttagande av det organisationsförslag, som de sakkunniga framlagt. Av det förut sagda framgår, att enligt magistratens mening de sakkunniga väsentligt underskattat personalbehovet och tillmätt avlöningarna alldeles för lågt. Då dessutom de sakkunniga själva angiva, att ur deras kostnadskalkyl utelämnats åtskilliga betydande poster, torde det icke vara nödigt att uttala sig om denna kalkyl i vidare mån än att densamma icke torde ägna sig såsom grundval för några förhoppningar om en besparing såsom följd av en blivande processreform. Vill man besluta sig för sådana försämringar av rätts-

397 vården, som magistraten anser de sakkunnigas förslag innebära, då kunna kanske besparingar vara möjliga att uppnå. Vill man åter ernå ett verkligt gott resultat, så vore det i sanning egendomligt, om stora besparingar samtidigt skulle bliva frukten av reformen. Detta skulle förutsätta, att det allmänna för närvarande skulle få en synnerligen klen valuta för de omkostnader, som nedläggas på rättsväsendet. Dessbättre torde det emellertid icke vara så illa ställt med vårt nuvarande domstolsväsende. Det allmänna skulle förvisso hava anledning att känna sig tillfreds, om de önskade förbättringarna kunna vinnas inom d e n u v a r a n d e k o s t n a d e r n a s ram. Att dessutom eftersträva besparingar torde vara ett försök, som är dömt att misslyckas och endast är ägnat att förlama strävandena efter den önskade reformen. I själva verket torde denna medföra kostnadsökningar i stället för besparingar. Av anförda skäl anser magistraten icke de sakkunnigas kostnadskalkyler böra få öva någon inverkan på reformfrågans bedömande.

Såsom av det sagda framgår, finner magistraten det nu föreliggande sakkunnigeförslaget i betydelsefulla hänseenden icke vara tillfredsställande, särskilt i vad angår rekryteringen av den blivande domarekåren samt beräkningen av arbetskrafterna och avlöningsförhållandena vid underdomstolarnaMagistraten tror sig särskilt hava påvisat, att de sakkunnigas förslag, såvitt underrätten i Stockholm angår, skulle innebära ett så betänkligt försvagande av densamma, att förslaget icke bör genomföras. Med stöd av det anförda får magistraten sålunda bestämt avstyrka, att vid en blivande processreform de sakkunnigas betänkande lägges till grund för organisationen av underdomstolen i Stockholm.

Magistratens denna dag i ärendet förda protokoll med tillhörande bilagor bifogas härjämte. Stockholms rådhus den 8 mars 1929. På magistratens vägnar: Carl

Lindhagen. 1 W. Hilarion

Wistrand.

398 Utdrag av protokollet, hållet hos magistrat den 8 mars 1929.

Stockholms

N ä r v a r a n d e : Borgmästaren Lindhagen samt rådmännen Arthur Hafström, Modigh, Nordlöf, Nauclér, Sebardt, Adolf Hafström, Holmberg, Lind, Almquist, Edman, Masreliez, Lundahl, Gestblom, Öberg, Ploman, Cervin, Arnell och Trotzig. § 26. Från de kommitterade, som magistraten den 5 oktober 1928 utsett för utarbetande av förslag till yttrande över det av Överståthållareämbetet till magistraten överlämnade, av särskilda sakkunniga avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, hade till magistraten ingivits en skrivelse jämte därvid fogat förslag till yttrande ävensom särskilda yttranden av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg. Kommitterades skrivelse jämte tillhörande handlingar skulle såsom Bil. I, II, III och IV fogas vid detta protokoll. I ärendet uppkom överläggning, därunder rådmannen Holmberg yrkade, att magistraten, i anslutning till den i hans särskilda yttrande (Bil. IV) gjorda hemställan, måtte, med ogillande av kommitterades förslag beträffande domstolens organisation vid den s. k. förberedande behandlingen, uttala sig för att alla mål, som hänskjutas till behandling inför den kollegiala domstolen, måtte handläggas inför sådan domstol jämväl under den s. k. förberedande behandlingen. Rådmannen Älmquist yrkade, att magistratens yttrande i denna punkt måtte avfattas i enlighet med vad kommitterades majoritet föreslagit. (Bil. II.) Magistratssekreteraren Wistrand föreslog att, i händelse av bifall till rådmannen Almquists yrkande, i yttrandet måtte i förevarande sammanhang införas ett uttalande av innehåll att, om ett mål under förberedelsen överlämnades till avgörande, men ordföranden funne saken tveksam, eller om eljest under förberedelsen uppstode en tveksam fråga jämväl beträffande processinvändningar, ordföranden borde hava rätt och möjligen även skyldighet att hänskjuta"saken till behandling av kollegiets samtliga ledamöter; och förklarade rådmannen Älmquist, med instämmande av rådmännen Lind och Ploman, att han upptoge detta förslag såsom tillägg till sitt ovan antecknade yrkande. Rådmannen Sebardt yrkade, att magistraten icke måtte göra något uttalande i den av rådmannen Holmberg omförmälda frågan och att förty ur magistratens blivande utlåtande måtte uteslutas den del, som behandlade denna fråga. Sedan överläggningen om denna punkt förklarats avslutad, företogs till en

399 början till behandling det av rådmannen Sebardt sålunda framställda yrkandet; och blev detsamma vid framställd proposition av magistraten avslaget. Vid härefter anställd votering mellan rådmännen Holmbergs och Almquists yrkanden röstade för rådmannen Holmbergs yrkande rådmännen Trotzig, Arnell, Gestblom, Lundahl, Masreliez, Edman, Holmberg, Sebardt och Nordlöf samt borgmästaren Lindhagen och för rådmannen Almquists yrkande rådmännen Cervin, Ploman, Öberg, Älmquist, Lind, Adolf Hafström, Nauclér, Modigh och Arthur Hafström; och hade magistraten alltså med tio röster mot nio bifallit rådmannen Holmbergs yrkande. I övriga delar blev förslaget till yttrande av magistraten enhälligt godkänt att i huvudsak ligga till grund för magistratens yttrande i ärendet med de förändringar, vartill rådmannen Holmbergs av magistraten biträdda ändringsförslag föranledde. I enlighet med de sålunda fattade besluten skulle till Överståthållareämbetet avlåtas skrivelse av den lydelse registraturet utvisar; och uppdrogs åt kommitterade att å magistratens vägnar justera den avgående skrivelsen. Borgmästaren Lindhagen åberopade det av honom vid kommitterades förslag fogade särskilda yttrandet (Bil. III). Rådmännen Sebardt, Holmberg, Edman, Masreliez, Öberg och Trotzig förklarade sig i väsentliga delar instämma i vad borgmästaren Lindhagen i berörda yttrande anfört, rådmannen Oberg dock med undantag av de däri gjorda uttalandena om domstolens sammansättning vid den förberedande behandlingen. Protokollet i ärendet förklarades genast justerat. Ar och dag som ovan. På magistratens vägnar: W. Hilarion

Wistrand.

400 Bilaga I.

Till Stockholms

magistrat och samfällda

rådhusrätt.

Genom skrivelse den 28 september 1928 har Kungl. Svea Hovrätt anmodat Stockholms rådhusrätt att senast den 12 november 1928 avgiva utlåtande över det av särskilda inom Kungl. Justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Samtidigt har Överståthållarämbetet genom skrivelse den 1 oktober 1928 anmodat Stockholms magistrat att före den 1 december 1928 till ämbetet inkomma med yttrande över nämnda betänkande. Sedermera hava emellertid såväl magistraten som rådhusrätten medgivits anstånd till den 9 mars 1929 med avgivande av de infordrade utlåtandena. Undertecknade, som av magistraten och rådhusrätten utsetts till kommitterade med uppdrag att inkomma med förslag till utlåtande i ämnet, få till fullgörande av nämnda uppdrag härmed överlämna ett förslag till yttrande, avsett att kunna åberopas såsom svar å såväl Kungl. Hovrättens som Överståthållareämbetets ovannämnda remisser. Rådmannen Älmquist, som jämväl utsetts till kommitterad, har deltagit i kommitterades första överläggningar och därvid i allt väsentligt anslutit sig till huvudgrunderna i kommitterades förslag. På grund av sjukdom har han emellertid icke varit i tillfälle att deltaga i det slutliga utformandet av förslaget. Av borgmästaren Lindhagen och rådmannen Holmberg avgivna särskilda yttranden bifogas. Stockholms rådhus den 4 mars 1929. Carl Vic. Holmberg. Edzu. Ploman.

Lindhagen. Frans Aug. W. Hilarion

Lind. Wistrand.

401 Bilaga II. Transsumt.

Förslag //// Stockholms magistrats och samfällda rådhusrätts utlåtande över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta processreformen.

Vill man av vad som nu anförts om möjligheterna till arbetsbesparing Förenklad hämta ledning för bedömande av det behövliga antalet arbetskrafter i do- sammansätt. u

•

o

.

.

i

i

-ii f o

J

nin

S

a v

dom-

marestallning, måste man emellertid först taga ståndpunkt till tragan om det stolen i vissa antal domare, som i varje mål skola tjänstgöra i rätten. failSåsom magistraten förut uttalat bör domstolen i de större städerna i princip utgöras av ett juristkollegium med tre ledamöter. Vid beräkning av arbetskrafterna i en tremansdomstol möta emellertid två särskilda spörsmål, beträffande vilka ovannämnda principståndpunkt icke i och för sig lämnar något svar. Det första av dessa spörsmål är, huruvida icke även i en domstol, samman- Enklare måls satt av tre juridiskt bildade ledamöter, vissa enklare mål och ärenden kunna avgörande av J#

överlämnas till avgörande av ensamdomare.

enmansenrr a r jmare.

doi

Det andra av nu förevarande spörsmål sammanhänger med frågan om Domstolens rättegångens av processkommissionen föreslagna uppdelning i en förbere- sammansattdande behandling och en huvudförhandling. Skall, därest en sådan upp- förberedande delning sker, den förberedande behandlingen äga rum inför rätten i dess hel- behandlingen. het eller inför ordföranden ensam? 27—291185

402 I sitt utlåtande över processkommissionens förslag vände sig magistraten visserligen emot kommissionens enligt magistratens mening överdrivna tro på den föreslagna uppdelningen såsom ett medel till rättegångens påskyndande. Detta önskemål kunde enligt magistratens åsikt vinnas med andra medel. Magistraten medgav dock, att för ett bättre ordnande av processmaterialet i lagen införda utförligare bestämmelser rörande processens gång vore önskvärda, samt framhöll i detta sammanhang, att en förberedande behandling, ej olik den, som av kommissionen föreslagits, ej syntes oförenlig med grunderna för vårt nuvarande processväsen. De sakkunniga räkna med att i princip samma domare skall föra ordet vid förberedelsen och vid huvudförhandlingen. Att så bör vara finner även magistraten uppenbart. Lagrådets yttrande innehåller icke heller något, som talar emot att dess uppfattning i frågan varit densamma som de sakkunnigas. Om sålunda en rättegång vid huvudförhandlingen skall ledas av en domare såsom ordförande med två jurister såsom bisittare, uppstår frågan, om samma anordning skall anlitas även under den förberedande behandlingen eller om denna skall avspelas endast inför ordföranden. Lagrådets ståndpunkt i denna fråga har visserligen icke framlagts i något uttryckligt uttalande, men av vissa yttranden i lagrådets utlåtande (se sid. 14 och 28) framgår tydligt, att lagrådet avser, att förberedelsen skall äga rum inför ordföranden ensam. Hur man än utformar en dylik förberedande behandling, synes det vara klart, att densamma, för att komma till sin rätt och det därmed avsedda syftet vinnas, måste äga rum under mera enkla och tvångsfria former. Man måste, såsom lagrådet (sid. 14) yttrar, fasthålla den förberedande behandlingens karaktär av en förberedelse till den verkliga handläggningen. Förhandlingsledaren bör sålunda äga full frihet att anordna skriftväxlingsförfarande mellan parterna eller hålla muntligt förhör med dem samt i övrigt från parterna införskaffa för målets utredning nödiga upplysningar på det sätt, som i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter synes honom lämpligt. Hans uppgift på detta stadium bör företrädesvis vara att bringa processmaterialet i det skick, att den egentliga rättegången kan taga sin början. Möjligheten till en dylik ordning torde väsentligt ökas, om man, i enlighet med vad magistraten ovan föreslagit, redan i förväg frånskilt vissa mål från kollegiets behandling och hänvisat dem till ensamdomare. Den stora massan av mål och ärenden, som enligt processkommissionens förslag skulle avgöras under den förberedande behandlingen, har härigenom redan avskilts, och en följd därav är att något avgörande under den förberedande behandlingen endast i undantagsfall bör kunna ifrågakomma. Från personalbesparingssynpunkt synes därför ock frågans betydelse bliva ringa. Den ledande synpunkten är, att åt förberedelsen skall beredas största möjliga ändamålsenlighet och effektivitet. Med nu antydda uppfattning av förberedelsens karaktär synes bäst över-

403 ensstämma, att åt ordföranden ensam uppdrages att omhänderhava förberedelsen. Magistraten utgår därför ock i det följande från en så beskaffad anordning. Magistraten vill emellertid i detta sammanhang betona, hurusom man, såsom lagrådet (sid. 14) yttrar, måste vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän, att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen, så att "domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren formalitet nedsjunkna slutakten". Det måste emellertid förutsättas, att en reformerad processordning skall bereda medel att förebygga ett sådant snedvridande av dess karaktär och syfte.

404 Bilaga

III. SÄRSKILT YTTRANDE av borgmästaren

Lindhagen.

Det särskilda yttrande, med vilket jag tillät mig komplettera Stockholms magistrats utlåtande den 29 april 1927 över processkommissionens betänkande, har icke blivit jävat genom särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen. Erinringarna hava tvärtom enligt min uppfattning ytterligare befästs genom nämnda betänkande. Detta senare hade emellertid till sin främsta uppgift att söka om möjligt giva några konturer över det nya förslagets förmodade kostnader, vilka måste spela en stor roll för dess godtagande av statsmakterna. Den faran ligger då nära till hands, att man sökt se optimistiskt på den ekonomiska sidan av saken och därigenom om än omedvetet varit predestinerad för att utan vägledning av erfarenheter nedpressa kostnaden till det yttersta. Magistratens kommitterade ha redan erinrat om osannolikheten av betänkandets ekonomiska resultat. De sakkunniges utlåtande har ganska omisskännlig karaktär av en beredning i den så kallade Geddesyxans tecken utan tillräcklig hänsyn till själva saken. På denna väg hava sakkunnige till och med kommit fram till en besparing i rättegångsväsendets nuvarande budget. Rättegångsreformen avser emellertid att uppnå betydande förbättringar. I vår tid bruka sällan effektiva och värdefulla omdaningar låta sig genomföras utan motsvarande ökning i kostnaderna. Redan detta är en anledning att ställa sig spörjande inför sakkunniges kalkyler. Det är vidare anmärkningsvärt, att sakkunnige för att komma till sitt resultat i mångt och mycket nödgats uppgiva ledande principer samt i åtskilliga delar förbisett viktiga konsekvenser. Processkommissionens förslag var byggt på ett erkännansvärt bemödande att inrikta sitt förslag efter följdriktiga grundsatser. Förslaget ville således bland annat borttaga de historiska skillnaderna i organisationen av landsbygdens och städernas underrätter. För detta ändamål föreslogs följdriktigt, att även städernas rättsskipning skulle handhavas av enmansdomare i alla mål. Dessa domare skulle liksom hitintills på landsbygden stödjas av ett lekmannaelement, som skulle tjäna som ett kontrollorgan mot allt för stor envetenhet hös domaren samt tillika skänka domstolen ett större förtroende hos allmänheten. Från denna föresats gjorde kommissionen ett för systemet farligt och av förhållandena föga påkallat undantag. I rena stadsdomstolar skulle nämligen ensamdomaren döma i alla civilmål utan att vid sin sida hava något lekmannaelement. För att emellertid berika ensamdomaresystemet, där det redan funnits och

405 även där det skulle införas på bekostnad av det för rättssäkerheten tryggare kollegialsystemet, så förordade kommissionen efter utländska förebilder rättegångens koncentrering i en huvudförhandling. Då skulle allting på en gång tilldraga sig och därigenom givas liv och färg i möjligaste mån åt det föreliggande rättsfallet. Detta var således också en begriplig följdriktighet. Emellertid kunde man ej nöja sig med, att en sådan huvudförhandling utspelades endast vid underrätten. Hovrätterna voro till för att i andra instans kunna döma bättre än underrätterna. De fingo följaktligen ej berövas möjligheterna till ett avgörande vid en huvudförhandling, som i lika mån som den vid underrätten avspeglade de levande faktorerna i rättsfallet. Många svårigheter möta ett sådant upprepande av huvudförhandlingen. Det måste betecknas som en nödfallsutväg och utgör, såsom nedan närmare belyses, en särdeles svag punkt uti det framlagda systemet. Kommissionen insåg dock, att ett tredje upprepande av förhandlingarna inför högsta domstolen av praktiska hänsyn icke skulle låta sig genomföras. Men högsta instansen skulle då i strid mot systemets principer komma att bygga på ett bristfälligare underlag än underrätten och hovrätten. Detta kunde ej försvaras och därför löstes konflikten sålunda, att högsta domstolen endast ägde att bedöma rättsfrågan på grundvalen av det vid de lägre domstolarna framlagda bevisningsmaterialet. Något nytt bedömande av detta material eller ny bevisning fick ej förekomma i högsta instans. Denna torftighet över den högsta instansens befogenhet var således också en nödfallsåtgärd i följd av systemet. Det levande innehållet i de olika rättsfallen ligger i överväldigande grad på bevisprövningen. Den allmänna meningen kommer aldrig att med förståelse och uppräckta händer mottaga ett sådant system. Det måste uppbyggas på resignation inför svårigheterna. En annan konsekvens av systemet är införandet av advokattvång. Kommissionen föreskriver det därför vid förhandlingarna i hovrätten och högsta domstolen men vågar ej fastslå detsamma, där systemet mest behöver det, nämligen vid underrätterna och deras huvudförhandling. I realiteten kunna få parter undvika advokathjälp även vid underrätten enligt det nya systemet. Detta borde således få stå klart för allmänheten, men i förslaget invaggas den i illusionen av ett medgivande till talans förande utan anlitande av legitimerad advokat. Vid bedömandet av detta system och dess ekonomiska konsekvenser är av vikt erinra sig, att här icke är fråga om någon s. k. demokratisk reform. Det framlagda förslaget är ett uttryck för den högre juridikens inställning för tillfället. Det är enligt mitt förmenande mer ett efterliknande av utländska experiment än ett krav, framsprunget ur den svenska rättsskipningens tillstånd och menig mans behov av förbättringar. Det kommer icke i någon mån att göra de rättssökandes börda lättare utan snarare att öka den. Man skall icke heller föreställa sig, att själva domsluten komma att bliva rättvisare än tillförne. Någon skillnad lärer det nya systemet ej kunna framtrolla, hälst det,

406 vid sidan av vissa fördelar, måste för dessas skull offra åtskilligt i det nuvarande systemet, som är ägnat att trygga rättssäkerheten. Ett bevis för att arbetet med rättegångsreformen mer uppburits av juridiskt teoretiserande än av medkänsla med den rättssökande allmänheten är bevisningslagens oavbrutna olycksöde. Från år 1893 begärde regeringen upprepade gånger riksdagens medverkan till en ny bevisningslag. År 1894 hemställde riksdagen också därom, men avslog därefter en tid regeringspropositioner i ämnet på grund av skiljaktigheter mellan kamrarna i en detaljfråga, som icke berörde bevisningslagen i sig själv. Därefter tröttnade regeringen, men slutligen år 1915 hemställde riksdagen enhälligt att, utan sammankoppling med den nämnda detaljfrågan, få sig förelagd en reform i det för rättsskipningen så viktiga ärendet. Sedan vilade regeringen å sin sida på riksdagsskrivelsen i ett långt antal år, utan att hänvisa den ens till processkommissionen. Slutligen år 1922 blev ärendet avskrivet från vidare behandling uti regeringen. Under denna långa tid har det svenska folket således utan någon rimlig anledning fått undvara möjligheterna till rättvisare domar i brist på tillräckliga utvägar för bevisnings åstadkommande. Då jag år 1928 återupptog i riksdagen mitt initiativ senast från år 1915, lyckades det insamla instämmanden i motionen från nästan alla jurister och särskilt domare inom första kammaren. Sedan gammalt råder nämligen en enhällig uppfattning bland domare och advokater om lagens behövlighet. Man hade då väntat, att nu omsider skulle denna sak behjärtas. Det dröjer nämligen ännu länge, innan en eventuell rättegångsordning kan bliva avfattad i paragrafer och beslutad av statsmakterna. Under detta mångåriga dröjsmål skulle omsider, trodde mången, en ny bevisningslag få komma med sina välgärningar till rättsskipningen under åtminstone denna väntetid. Hur stor blev icke då överraskningen, att lagutskottet utan antecknad meningsskiljaktighet avstyrkte initiativet och att riksdagen utan debatt lät därvid bero. Vid ärendets avgörande låg motionären sjuk, annars hade det blivit både diskussion och votering åtminstone i första kammaren. Emellertid lärer nämnda episod icke få tolkas som en obenägenhet för en provisorisk bevisningslag. Åtskilliga önskade, såsom det säges, allenast någon betänketid. En besjälad nitälskan för en demokratisk rättegångsreform samt dess huvuduppgift en lättillgänglig och rättvis lagskipning undanhåller icke de rättssökande på detta sätt ett av de viktigaste medlen för ändamålets vinnande. Vad processkommissionen i detta avseende föreslagit är ingenting annat än vad i huvudsak tidigare förordats. Ett partiellt genomförande av en bevisningslag i avvaktan på den vittutseende reformen, i vilken den med lätthet sedan kan inarbetas, hade verkligen varit på sin plats. Ännu är det ej försent.

407 Processkommissionen har trots sin berömliga konsekvens dock genom en del avvikelser räckt ett finger åt varjehanda ansatser att ytterligare uppriva kommissionens ledande grundsatser. Därav hava även olika vederbörande begagnat sig i sina avgivna yttranden, vartill även sakens omtvistliga beskaffenhet måste föranleda. Denna kritik har kommit i synnerhet från domstolarna, som föranletts därtill icke blott av konservatism utan även av en rik erfarenhet och begripliga bekymmer. Den enda korporation, som tämligen oförbehållsamt gått in för förslaget, är advokatsamfundet. Förbundet har emellertid, förklarligt ur dess synpunkt, icke kunnat förlika sig med, att endast rättsfrågan skulle få dragas under högsta domstolens bedömande. Därmed har samfundet i själva verket riktat ett dråpslag mot processkommissionens system. Om i högsta instans även bevisprövning eller bedömande av målet i hela dess vidd skall få äga rum på grundvalen av de skriftliga dokumenten utan en för tredje gången upprepad omedelbar huvudförhandling, så kan väl ifrågasättas, huruvida ej enahanda ordning bör kunna såsom hitintills utan någon avsevärd risk få förekomma även i andra instans. Att samfundet såsom det ock förklarar är intresserat av förslagets konsekvens advokattvånget, detta utvidgat även till underrätterna, kan man förstå. Att samfundets ställningstagande ej får allt för mycket överskattas såsom auktoritativt belyses av de tryckta förhandlingarna vid samfundets senaste årsmöte. Därvid riktades nämligen erinringar emot att samfundets överläggningar angående processreformen icke, såsom eljest plägar ske, av styrelsen befordrats till trycket och att därigenom skiljaktigheter inom samfundet icke kommit till vare sig allmänhetens eller vederbörandes kännedom. Replikväxlingen är ganska pikant och icke minst styrelsens ordförandes argumentering för styrelsens åtgärd. Lagrådet har sökt intaga en förmedlande ställning, men därigenom enligt min uppfattning verkat ganska upplösande på den konsekventa byggnaden i processkommissionens förslag. Rådets utlåtande är byggt på kompromisser och saknar i olikhet med kommissionens system ryggrad och sammanhang. Det är ganska lösligt, fyllt av omtvistliga nivellerande och dogmatiska utläggningar om vad som är och vad som till äventyrs gissningsvis skall kunna inträffa. Lagrådet ifrågasätter till och med att den kommunala rättsvårdnaden skulle för en del städer under någon tid framåt bibehållas. Magistratens kommitterade ha emellertid i mer än ett fall förespått stor betydelse av rådets inlägg och detta kanske icke utan fog. En auktoritativ myndighets utlåtande blir oftast ett nödankare för de många, som ej behärska ämnet, och detta oavsett att utlåtandet endast är uttryck för några personers privata meningar, vilka i och för sig ej behöva vara betydelsefullare än de flesta andras. Vad slutligen angår sakkunniges ekonomiska och organisatoriska utredningar och därav föranledda förslag, så innefatta dessa också upplösning av processkommissionens målmedvetenhet. Till vad magistratens kommitterade därom yttrat, ansluter jag mig i allt väsentligt. Emellertid anser jag i likhet med rådman

408 Holmberg, att de mål som skola behandlas kollegialt ur flera synpunkter lämpligen böra handläggas på detta sätt alltifrån den tid, då de hänskjutas till kollegial behandling enligt författning eller särskilt beslut. Detta hindrar ej, att ordföranden kan i början tillåtas att småsyssla något med målet. A andra sidan medgiver även kommitterades majoritet, att kollegial handläggning kan erfordras vid flera sammanträden. Dessutom nödgas jag upplysa, att jag i magistraten alltid ansett hinder ej böra resas för antagande av extra ordinarie tjänsteman, därför att denne uppnått trettio år och sålunda ej kan räkna på pensionsrätt. Rätt till arbete och utbildning synes ej böra förvägras av en sådan anledning, med vilken ju den som söker inträde i verket själv får räkna, innan han tager detta steg. I övrigt hänvisar jag till mitt särskilda yttrande till magistratens utlåtande över processkommissionens betänkande och ber därtill få tillägga följande. Det är svårt att anvisa, hur en till andan i verklig mening demokratisk rättegångsreform skall genomföras. Om en sådan reform är det som sagt nu icke fråga, men spörsmålet synes mig icke böra få saknas alldeles i diskussionen. Det enda vi veta, är att även här idealet ej kan nås, men människorna böra dock till sist kunna samlas om en ordning, som icke blott till formen utan även till innehållet, vilket är det viktigaste, i någon mån påminner om det högsta goda. En demokratisk rättegångsordning bör giva var man hans rätt, utgöra ett skydd för den svage och syfta till skapandet av försonlighet mellan de tvistande. Processordningen får sålunda icke heller vara till endast för de mera bemedlade utan för alla. Den måste ock ledas av domare, som äro besjälade av nitälskan att efter förmåga döma såsom domareeden uttrycker det efter både "Guds och Sveriges lag". För en sådan ordning är det uppenbart, att största vikt ligger på det domstolsväsende, som dömer i första hand. Inför detta träder det levande livet fram sådant det är. Där härskar det omedelbarhet, där avgöras alla tvister, där böra domaren och hans hjälpmedel vara de mest fulländade. Underrätterna äro för de menige i regel icke blott den första utan även den sista instansen. Ju bättre domslut, som där fällas, dess mindre behöver anlitas prövning av högre rätt, en prövning, vilken nu liksom kanske i ännu högre grad enligt processkommissionens förslag blir ett privilegium för de mera bemedlade. Omkostnaderna och omgångarna för de upprepade huvudförhandlingarna i hovrätterna, förslaget att i civila mål, där "tvisteföremålets värde överstiger 1500 kronor", hovrätterna skola få anlitas såsom första instans, advokattvånget med privilegium för de stora advokatfirmorna och de skickligaste advokaterna, allt detta och åtskilligt annat tala ett tydligt språk. Någon demokratisk rättegångsreform blir det visserligen icke. Det bästa rättssystemet är således det, där någon högre instans med dess ofta formellare granskning blir överflödig eller åtminstone kan väsentligen in-

409 skrankas. Därav följer, att den första instansens jurisdiktioner ej böra göras for stora. Den nuvarande indelningen synes därföre med de modifikationer, som följa av sammanslagning mellan stad och kringliggande landsbygd, kunna i det väsentliga bibehållas. Traditionen är också en ingalunda oviktig kulturfaktor. Genom alltför stora domsagor försvagas uppenbarligen domstolens kännedom om de personliga förhållandena, vilken kännedom med rätta tillskrives betydelse. Framför allt ökas därigenom svårigheterna för de rättssökande att på ett överkomligt sätt hänskjuta sin tvist till domstolen. Det är ett svårt förbiseende att i det offentliga livet kalkylera allenast med de omedelbara kostnaderna för en institutions upprättande. Den stora allmänhetens omkostnader för att anlita densamma bli sällan eller aldrig föremål för något hänsynstagande. Till omkostnaderna för de föreslagna större domsagorna måste därför läggas en uträkning om de ökade utgifter, gom vållas för parters, advokaters, vittnens, sakkunniges med fleras inställelse. Därtill kommer vanskligheten för mången att kunna anslå så lång tid, som erfordras för de längre resorna. Även ur denna synpunkt blir den tilltänkta reformen säkerligen en permanent dyrbar affär för den rättssökande allmänheten. Med det moderna livets komplikationer blir tyvärr alltmer ogörligt för den stora allmänheten att finna sig tillrätta utan anlitande av advokathjälp. Därigenom utestängas det stora flertalet medborgare från rättsvård i följd av de höga omkostnaderna. Offentlig rättshjälp kan knappast anordnas överallt och den nedlägger väl sällan samma intresse för klienten, som den efter advokattaxa betalda advokaten. En demokratisk rättegångsreform bör därför i sitt program upptaga rättshjälp för obemedlade samt utbildning av assistenter, som betrakta denna uppgift såsom en kallelse. Svårigheter kvarstå emellertid i att förekomma ett ohemult processande på allmän bekostnad samt medelklassens faktiska uteslutande från rättshjälp, därför att den väl har små tillgångar, som dock äro omistliga för nödiga behov och ej lämna överskott till advokatarvode. Den nya rättegångsreformen går här en motsatt väg, den inför som sagt advokattvång och sysslar otillräckligt med dess ekonomiska skuggsidor. En demokratisk rättegångsreform kräver vidare vidgade möjligheter till bevisnings åstadkommande och sanningens läggande i dagen. Såsom ovan redan erinrats, har denna angelägenhet föga intresserat vederbörande såsom ett aktuellt krav, vilket bort redan för länge sedan genom en förberedande lagstiftning åstadkommas. Med ovannämnda uppfattning om underrätternas dominerande betydelse för en folklig rättegångsreform följer också, att domstolens sammansättning måste på ett framstående sätt trygga rättssäkerheten. Det är väl ostridigt, att det kollegiala systemet äger företräde i detta avseende framför ensamdomaresystemet. Uppenbarligen av den anledningen har aldrig ifrågasatts annat än att överrätterna och högsta domstolen måste vara byggda på kollegialsystemet. En demokratisk rättegångsreform med tyngdpunkten på rättsskipningen i första instans måste således som sagt vinnlägga sig om, att organisationen

410 bygges på ett rättsbildat kollegium såsom redan skett i de större städernas domstolar. I tidigare förslag till rättegångsreform var man av enahanda anledning benägen att organisera landsbygdens domstolar på samma sätt. För min del finner jag det vid en genomgripande rättegångsreform ej vara försvarligt att ställa sig på en annan ståndpunkt och än mindre naturligtvis att gå ytterligare baklänges genom att avskaffa kollegialiteten även i de större städerna.

Förslag till Rättsskipningen i varje jurisdiktion synes mig böra handhavas av ett rättsnya grunder bildat kollegium på tre personer. Var och en av dessa tjänstgör som ensam°organTsatioS- domare i enklare ansökningsärenden och andra bagatellmål. Dessa kunna nen således komma till prövning och avgörande vid täta sammanträden, i den mån de inkomma, det vill säga till och med dagligen eller åtminstone ett par gånger i veckan. Alla mål åter, vare sig de anhängiggjorts ansökningsvis eller efter stämning, hänskjutas gemenligen till kollegiet, så snart ärendet föranleder tvist mellan parter. Mål, som handlägges av ensamdomare, bör i regel ock hänskjutas till kollegiet, då denne domare anser en ansökning böra avslås eller eljest finner ärendet vara av tvivelaktig beskaffenhet. Ett sådant system innebär den största tryggheten för den rättssökande allmänheten. Det bör följaktligen vinna tillämpning över hela landet och ej blott såsom nu vid vissa domstolar i första instans. Kollegiet bör bestå av en lagman som ordförande och två bisittare. Bisittarne måste i regel hämtas från de lägre rangskalorna, vilket icke innebär någon mindervärdighet i deras begåvning för uppdraget. De böra givetvis fylla de formella fordringarna på domarekompetens över huvud taget, men inget hinder bör resas av den anledningen, att de tillhöra yngre åldersklasser. I detta avseende åberopar jag min ovannämnda tidigare framställning, i vad den avser domareutbildningen. Där har gjorts åtskillig erinran mot den moderna tidsströmningen att utestänga den yngre generationen med dess många företräden, som äldre ordinarie ofta sakna. En sådan välbehövlig ordning kan införas även vid domsagorna på landet. Man kan antingen göra dem alla så pass stora, att tillgång finnes å kansliet till två biträden med domarekompetens. En annan utväg är att med väsentligt bibehållande av de nuvarande jurisdiktionerna vid rättegångsdagarna för kollegiala mål låta i mindre domsagor tillkalla efter vederbörligt förordnande tredje man från angränsande domsaga eller någon annan jurisdiktion. En sådan omflyttning är både gagnelig för domareutbildningen och i varje fall vida naturligare än den ökade förflyttningen av parter, advokater, vittnen och sakkunniga m. fl. i de olika målen genom den föreslagna betydande utvidgningen av de särskilda jurisdiktionernas domvärjo. Det kollegiala systemet förutsätter också, att alla medlemmarne få tillfälle att sätta sig in i ärendet. Det kollegiala system, som förordats av lagrådet för större städer, synes sätta bisittarne i en sådan ställning, att de rätteligen borde i konsekvens med övriga ifrågasatta gradbeteckningar kallas "nämnde-

411 man med rättsbildad domarekompetens". Processkommissionen, som bygger på endomarsystemet i alla mål, undviker en sådan ofullgången organisation. Till denna organisation av rättsbildade kan sedan anknytas ett lekmannaelement. Det kan också uteslutas. Härom hänvisas till den närmare skildring av lekmannaelementet, som återfinnes i mitt förenämnda särskilda yttrande. Skall ett lekmannaelement införas, bör det ske överallt och tämligen likformigt. Att även här införa varjehanda olikformigheter är ej betingat av några grundläggande skiljaktigheter i behov eller värdigt en rättegångsreform, som vill vara omdanande. I varje fall bör ett lekmannaelement utan rättsbildning ej tillåtas döma effektivt i rättsfrågor och rimligen ej heller under domareansvar. En sådan ordning synes nämligen vara för rättssäkerheten särdeles äventyrlig. Insikten om den första instansens övervägande betydelse i en demokratisk rättegångsreform föranleder vidare, att befordringssystemet bör icke blott gå nedifrån och uppåt utan även särskilt vid lagmansutnämningar uppifrån och nedåt. Detta system praktiseras ju i viss mån redan vid utnämning av domhavande på landet. Det bör ytterligare utvecklas och utsträckas över hela riket. De yppersta domarekrafterna böra sättas som ledande framför allt i den stora allmänhetens domstolar. Därav följer också, att avlöningen för lagmännen under inga förhållanden bör understiga avlöningen till ordföranden på en hovrättsavdelning. Helst bör den, såsom nu är fallet mångenstädes, närma sig avlöningen för en ledamot i högsta domstolen. Processkommissionen har föga sysslat med frågan om domarens utbildning, som väl är en grundval i domstolsorganisationen, i varje fall för en folklig rättegångsreform. I mitt tidigare utlåtande tillät jag mig utveckla några synpunkter på denna försummade angelägenhet. De ekonomisakkunnige ha upptagit frågan om domareutbildningen och därvid kommit till ett resultat, som med fog blivit av magistratens kommitterade kritiserat. Sakkunnige hava såsom det förefaller velat militärisera domarekåren och påklistra dem vissa kompetensetiketter, inrättade efter hovrätternas nomenklatur. På programmet står en riklig förflyttning från den ena garnisonsorten till den andra och detta även in i de mognare åldrarna. Det är visserligen även för domaren av betydelse att vinna erfarenheter från olika verksamhetsområden särskilt i yngre år. Den medfödda fallenheten är dock huvudsaken, och en sådan kan icke skapas genom dylika förflyttningar. En domarekår bör väl omgärdas med något visst lugn över tillvaron och möjligheter att bilda familj. Detta motverkas av det kringflackande, som de sakkunnige anse vara huvudsaken i domareutbildningen. Betänkandet innehåller icke heller någon ekonomisk kalkyl, huru mindre bemedlade domarekrafter skola erhålla tillräckliga tillgångar för att kunna uppehålla sig enligt kommando på de olika orterna. Även här lurar således i viss mån en företrädesrätt för mera bemedlade. Det behöver knappast tilläggas, att de sakkunnige med sin syn på saken icke ägnat någon uppmärksamhet lika litet som processkommissionen å t domareutbildningens allvarligaste sida, nämligen fostrande i kavaktärsdaning

412 och skapande av ett sinnelag eller med andra ord den sociala etik, varpå domarereglerna giva ett enstaka och undanskymt exempel. Även denna angelägenhet berördes närmare i förenämnda särskilda yttrande. Någon gång bör det väl — och detta redan vid universiteten — begynnas med att i all synnerhet vid domarnas utbildning bibringa dem någon vägledning även i den statskonst, som menade "att äga makt utan ädelmod och mildhet, är något, som jag aldrig kan fördraga att se". Skapas den nya rättegångsreformen på folkliga grundvalar genom att tyngdpunkten i rättsskipningen förlägges till underrätterna, bör överrätternas organisation väcka mindre bekymmer. I stället för det, så vitt jag förstår, bakvända systemet att vidga underrätternas jurisdiktionsområden och förminska hovrätternas genom inrättandet av flera hovrätter, kan det nuvarande naturligare systemet bibehållas. Man kommer även i övrigt ifrån den besvärliga konstruktionen att, säkerligen utan några framstående resultat, söka förläna även hovrätterna karaktär av domstolar i första instans med de många besvärligheter, omkostnader och omöjligheter i många fall, som därav måste bliva en följd. Förmodligen kan man dock icke ännu avskaffa hovrätterna och behålla en enda enhetligt organiserad överinstans trots att hovrätternas rättsskipning, vilket system man än väljer, knappast kan i genomsnitt bli avsevärt mera framstående än underrätternas. Visst är däremot, att, såsom advokatsamfundet ansett, högsta domstolens uppgift blir förtorkad, om den ej får syssla också med bevisprövningen, vilket för folket är det icke minst viktiga. Då omedelbarhet med huvudförhandling som sagt ej kan där rimligen äga rum, bör den också kunna undvaras i hovrätterna. Deras huvudstyrka ligger ju i den större kollegialiteten. Presidenten vid Göta hovrätt, Staél von Holstein, yttrade en gång paradoxalt, att antalet medlemmar i ett kollegium bör tilltagas så stort, att åtminstone någon medlem av detsamma kan antagas på ett framstående sätt förstå sin sak. I hovrätternas kollegier befinna sig ock många goda huvuden, som äro på språng till de högsta befattningarna. Vad angår hovrätternas fasta besättning, så har det visserligen nyligen sagts, att enligt de ekonomisakkunnigas förslag skulle den komma att bestå endast av "kasserade domare". Men det förhåller sig ju så, att inom de ämbetsmannakategorier, som ej vilja, kunna eller tillåtas göra karriär, befinna sig ofta de bästa karaktärerna, vilket för rättsskipningen likaså är en omistlig egenskap. Givetvis måste medgivas, att det kan vara nyttigt för en hovrätt att få ett intryck av parternas personligheter samt vittnenas uppsyn och bekännelser. Men i det stora hela betyder nog detta icke så mycket för avgörandet i hovrätten. Domsluten komma säkerligen att fortfarande utfalla ungefär som hittills. De små vinningar, som kunna ernås genom konstlade bemödanden att göra även hovrätterna till en första instans, motsvara säkerligen icke de stora omgångarna och kostnaderna i ett sådant system både ur organisationens och de enskildes synpunkt.

413 Bilaga

IV.

SÄRSKILT YTTRANDE av rådmannen

Holmberg.

I det utlåtande, som Stockholms magistrat 1927 avgav över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, uttalade magistraten den övertygelsen, att ett kollegium av tre jurister utgjorde en bättre typ av underdomstol än en sådan med endast en jurist, och förklarade sig hysa den uppfattningen, att för de städer, som redan besatt sina domstolar med endast juridiskt bildade ledamöter, en övergång till enmansdomaresystemet skulle innebära en avgjord försämring av organisationen. På samma gång framhöll emellertid magistraten, att ett hävdande av tremannakollegialiteten såsom huvudprincip icke uteslöte, att undantag gjordes för de grupper av mål och ärenden, som huvudsakligen krävde rutin, och i vilka kollegialitetens fördelar sålunda icke gjorde sig nämnvärt gällande. Magistraten tillade, att avskilde man dessa mål och ärenden och överlämnade dem till behandling av endast en av domstolens ledamöter, det torde visa sig, att en tremansdomstol i övriga fall icke behövde avsevärt stegra kostnaderna. Av dessa uttalanden synes mig framgå, att magistratens ståndpunkt var den, att, sedan enklare mål och ärenden avskilts, övriga mål och ärenden skulle handläggas inför kollegial domstol. Man kunde väntat, att de kommitterade skulle hava föreslagit magistraten att kvarstå på denna ståndpunkt. 1 stället har de kommitterades majoritet framkommit med ett förslag, som i betydande utsträckning inskränker området för domarekollegiets verksamhet. Till enmansdomare vill nämligen de kommitterades majoritet överlämna icke allenast de enklare målen och ärendena utan även den s. k. förberedande behandlingen av samtliga övriga mål. I vad mån detta förslag föranledes av en hos de kommitterades majoritet vikande tro på den kollegiala domstolsformens överlägsenhet över enmansdomstolen undandrager sig mitt bedömande. Men uppenbart synes mig vara, att förslaget bottnar i en felsyn på den s. k. förberedande behandlingen av målen, sådan som processkommissionen tänkt sig denna förberedande behandling. I verkligheten har processkommissionen tänkt sig ett långt vidsträcktare område för vad som kallas den förberedande behandlingen än vad de kommitterades majoritet synes hava föreställt sig. Processkommissionens förslag avser att, därest i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig behandling eller i ingiven skrift medgåve käromålet, dom skulle i saken genast meddelas. Därjämte finge vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling målen upptagas till avgörande om antingen bägge parterna voro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning, de ville före-

414 bringa, eller rätten funne uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan icke kunde lagligen medföra bifall därtill. I detta sammanhang är att märka, att kommissionen medgivit undantag från den allmänna regeln, att bevisningen skulle upptagas vid huvudförhandlingen. Om det kunde antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skulle vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen, eller om vittnets inställelse vid denna skulle medföra kostnader och besvär, som voro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen, finge vittnet höras utom huvudförhandlingen antingen vid den rätt, där målet vore anhängigt, eller vid annan rätt. Enahanda bestämmelse skulle i huvudsak gälla för muntligt förhör med sakkunnig. Det är all anledning att antaga att under sådana förhållanden ofta nog skulle föreligga det av kommissionen förutsatta fall, att parterna till sammanträde för den förberedande behandlingen medtagit all den bevisning, de ville förebringa, och enades om att överlämna målet till avgörande utan någon huvudförhandling. I stort sett torde den förberedande behandlingen bliva tämligen likartad med den nuvarande rättegången, fastän i ett mindre antal mål huvudförhandling tillkomme. Om magistraten icke vill frånträda sin förut uttalade uppfattning rörande den kollegiala domstolens värde, synes mig därför magistraten sakna anledning att uttala sig för den s. k. förberedande behandlingens hänvisande till enmansdomare. I sin strävan att inskränka området för den kollegiala domstolens verksamhet har de kommitterades majoritet haft den tillfredsställelsen att finna ett stöd i lagrådets 1928 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande. Lagrådet har uppenbarligen misstänkt, att förhållandet skulle bliva, vad jag nyss angivit, nämligen att den förberedande behandlingen bleve tämligen likartad med den nuvarande rättegången. Inför denna oroande framtidsutsikt skriver lagrådet: "All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår, vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen". Det må vara tillåtet att betvivla, att lagrådets utlåtande är det avgörande ordet i föreliggande fråga. Huru noga man än med lagrådet kunde vilja försöka att vara på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän, att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till förberedelsen, så kommer ofelbart utvecklingen att gå därhän, så länge ännu här i landet saknas den ofrånkomliga förutsättningen för en huvudförhandling av den art, processkommissionen avser. Denna förutsättning är ett advokatstånd, som förmår att vid huvudförhandlingen uppbära rollerna. Så länge denna förutsättning saknas, synes det mig i hög grad önskvärt, att så få mål som möjligt hänskjutas till huvudförhandling. Från denna synpunkt sett bör ju självfallet den förberedande behandlingen företagas inför den kollegiala domstolen. Lika otillfredsställande som den förberedande behandlingens överlämnande åt enmansdomare vore med hänsyn till de mål, som komme att avgöras un-

415 der den förberedande behandlingen, lika otillfredsställande vore det, att vid huvudförhandlingen hava en kollegial domstol, i vilken två ledamöter icke närvarit vid målens förberedande behandling. Fullt inne i målet vore i sådan händelse allenast en av de tre domarne, under det att de båda övriga i vissa avseenden vore hänvisade till information av den förstnämnde. De båda domare, som icke närvarit vid den förberedande behandlingen, skulle härigenom nedsjunka till ett slags nämnd. Av skäl, som jag nu andragit, tillåter jag mig hemställa, att magistraten med ogillande av de delegerades förslag beträffande domstolens organisation vid den s. k. förberedande behandlingen måtte uttala sig för att alla mål, som hänskjutas till behandling inför den kollegiala domstolen, handläggas inför sådan domstol jämväl under den s. k. förberedande behandlingen.

417 Rådhusrätten i Södertälje har förklarat sig i allt väsentligt biträda det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet med följande tillägg: Vad särskilt beträffar Södertälje stads placering i den tillämnade nya domkretsindelningen, har i första hand föreslagits, att staden jämte Öknebo härad skulle med vissa delar av Södermanlands län förenas till en domsaga, benämnd Oknebo domsaga, med domarekansli och tingsställe i Södertälje. Då rådhusrätten anser det uppenbart olämpligt, att delar av olika län sammanläggas till en domkrets, kan rådhusrätten icke förorda en dylik anordning under annan förutsättning, än att hithörande delar av Stockholms län överföras till Södermanlands län. Det andra föreslagna alternativet — innebärande Södertälje stads förening med Södertörns domsaga med bitingsställe i Södertälje — måste anses för staden vara så ofördelaktigt i jämförelse med nuvarande förhållanden, att rådhusrätten anser staden icke böra godvilligt ingå därpå. Beträffande särskilt de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna ifråga om ordnandet av övergångsförhållandena i anledning av processreformen vill rådhusrätten framhålla, att en sådan avveckling av redan utnämnda stadsdomares ställning icke kan anses överensstämma med det skydd, som lagligen förvärvade rättigheter böra åtnjuta. I detta hänseende får rådhusrätten åberopa följande bestämmelse i § 7 av den för rådhusrätten och magistraten i Södertälje av Kungl. Maj:t den 9 november 1917 fastställda arbetsordning: »Stadens i denna arbetsordning omförmälda tjänstemän äro underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som framdeles kan varda bestämd Ledamot eller tjänsteman vid rådhusrätten eller magistraten, som hädanefter utnämnes' ar skyldig a t t i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller matnstraJ-u^ ° r r g ! t l U a r i n a n ' . J [ i m s t a l l d e l l e r högre tjänst vid underrätt eller till annan, jämställd eller högre administrativ befattning i Södertälje, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat. Vid övergång till a n n a n tjänst må dock minskning icke ske i de avlöningsförmåner som aro tjänsteinnehavaren tillförsäkrade, och skall, då fråga är om förflyttning till annan ort, ersättning för flyttningskostnaden utgå.» l o r n j t t n m g till annan

En lönereglering enligt de sakkunnigas förslag, vilken i vissa fall skulle kunna leda till avsevärda lönenedsättningar, synes rådhusrätten sålunda ei vara forenhg med de principer som ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut om laststallelsej av berörda stadgande i den för rådhusrätten gällande arbetsordning. Rådhusrätten i Sigtuna har uttalat sin anslutning till det av Föreningen fevenges stadsdomare avgivna utlåtandet med tillägg hl.a., att förslaget om städernas ersättningsplikt mot statsverket innebure en upprörande orättvisa mot de mindre stader, som med synnerligen stora uppoffringar genomfört ny lönereglering for magistratens och rådhusrättens tjänstemän. Dessa städer skulle tvingas att till staten utgiva ersättning i förhållande till de reglerade lönerna under det att de städer, som icke nyreglerat lönerna, skulle slippa billigare undan. Rådhusrätten förutsatte, att vid statens övertagande av rättsväsendet alla löner och förpliktelser, som staden iklätt sig för detsamma, övertoges av staten samt att stader, som förlorade egen jurisdiktion, genom nämndemän bleve representerade i lagmans rätten. Städerna syntes kunna göra anspråk på ersättning frän statsverket för de uppgifter av statlig art, som komme att läggas pa en blivande kommunal organisation. I städerna borde efter processreformens genomforande anordnas en central styrelse enligt de riktlinjer, som uppa V a r a n d e bor m rande ^ g ä s t a r e n Bissmark i ett vid betänkandet fogat ytt28—291185

418 Rådhusrätten i Uppsala instämmer i huvudsak i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet med följande tillägg: Vad särskilt angår den av de sakkunniga föreslagna domsago- och tingslagsindelningen i Uppsala län måste rådhusrätten såsom sin bestämda åsikt uttala, att densamma icke låter sig genomföra. Förslaget att sammanföra Uppsala stad med Uppsala läns norra domsaga och den mellan dessa båda underdomstolars domvärjo liggande Gamla Uppsala socken till en domsaga med cirka 84 000 invånare, har uppenbarligen uppgjorts utan kännedom om de lokala förhållandena och ortsbefolkningens berättigade intressen. Ännu vid årsskiftet 1925—1926 funnos inom Uppsala län 5 underdomstolar, nämligen häradsrätterna i Uppsala läns norra, Uppsala läns mellersta och Uppsala läns södra domsaga samt rådhusrätterna i Uppsala och Enköping. De sakkunniga föreslå nu att inskränka dessa domstolars antal till allenast två, nämligen en för Uppsala och Örbyhus domsaga och en för Tiunda domsaga, till vilken sistnämnda domsaga även Enköpings stad blivit hänförd. Denna organisation synes rådhusrätten uppenbart för snäv. Och med den erfarenhet, rådhusrättens medlemmar äga från tjänstgöring vid ^såväl^ skilda häradsrätter som härvarande rådhusrätt, tror rådhusrätten sig våga påstå, att arbetsbördan i dessa båda domsagor var för sig blir så stor, att lagmannen helt förlorar överblicken över och ledningen av arbetet vid domstolen. Av den rättsstatistik för åren 1923—1925, värpande sakkunniga byggt sitt domsagoförslag, framgår, att antalet av såväl civilmål som brottmål i den föreslagna Uppsala och örbyhus domsaga skulle bliva bland de största, som förekommer i någon domsaga i riket, och vida större än i någon av domsagorna i Stockholms län. Av samma statistik framgår även, att Uppsala stad, med hänsyn till där förekommande civila mål och brottmål, väl skulle försvara sin plats såsom egen domsaga. I detta sammanhang vill rådhusrätten framhålla vanskligheten av att på rättsstatistiken för några få år grunda en domstolsorganisation, avsedd att^bliva bestående för en längre framtid. Under de av de sakkunniga angivna åren 1923—1925 var antalet vid underdomstolarna avdömda mål, särskilt civila mål, i förhållande till andra tidsperioder relativt ringa. Vad Uppsala rådhusrätt beträffar, anges i det av de sakkunniga upprättade statistiska sammandraget medeltalet av avgjorda icke tvistiga civilmål till 219 och medeltalet av avgjorda tvistiga civilmål till 83. Hade i stället statistiken för år 1921 och 1922 lagts till grund, hade motsvarande siffror blivit 392 och 104. Medeltalet av slutligt avgjorda brottmål enligt strafflagen anges i de sakkunnigas statistiska sammandrag för åren 1923—1925 till 91; medeltalet avgjorda o brottmål enligt specialförfattningar m. m. utgjorde 554. Hade statistiken för åren 1913 och 1914 lagts till grund, hade motsvarande siffror blivit 152 och 586; med tillämpning av de statistiska uppgifterna för åren 1915 och 1916 hade samma siffror blivit 118 och 608. Antalet brottmål har för övrigt under de senaste åren visat en stadig tendens att öka i såväl antal som omfång. För närvarande tjänstgöra i Uppsala rådhusrätt en borgmästare, tre rådmän och en stadsnotarie samt vid häradsrätten i Uppsala läns norra domsaga en häradshövding och två notarier. Den av de sakkunniga föreslagna arbetskraften i Uppsala och örbyhus domsaga, nämligen en lagman, en rådmaninskrivningsdomare, en rådman med fiskalskompetens samt tre notarier, de fyra sistnämnda yngre icke ordinarie tjänstemän, anser rådhusrätten alldeles för liten. Möjligen skulle den kunna komma att visa sig tillräcklig något enstaka år, då frekvensen av mål och ärenden vid domstolen av olika medverkande omständigheter tillfälligtvis bleve ovanligt ringa; men för normala år och än mer för år, då antalet mål och ärenden svällde ut över det normala, vore den föreslagna arbetskraften otillräcklig. I detta sammanhang vill råd-

419 husrätten såsom särskilt anmärkningsvärt framhålla de sakkunnigas uttalande, att de till inskrivningsdomarebefattningen hörande göromålen näppeligen komme att bliva av den omfattning, att de kunde bereda befattningshavaren full sysselsättning. Med det högst betydande antal lagfarts-, intecknings- och övriga ärenden, berörande såväl stad som land, vilka enligt vad rättsstatistiken utvisar, komme att handläggas av denne befattningshavare, skulle han, enligt rådhusrättens mening, snarare komma att digna under den honom åvilande arbetsbördan. Såsom sammanfattning av sitt yttrande i vad det rör de sakkunnigas förslag till organisation av domstolarna i Uppsala län vill rådhusrätten uttala att det föreslagna antalet domstolar är för litet och att den föreslagna arbetskraften vid domstolarna är otillräcklig. I varje fall får rådhusrätten hemställa, att, såsom i ett av de sakkunniga omnämnt alternativt förslag angivits, Uppsala stad bibehålies såsom egen domkrets, så mycket mer som efter de yttranden, som från skilda håll avgivits över processkommissionens förslag, domstolarna i med Uppsala jämförliga städer torde komma att bibehållas såsom kollegiala och det vid sådant förhållande icke torde vara lämpligt att med Uppsala stad till en domsaga sammanlägga ens någon del av kringliggande landsbygd. Rådhusrätten i Torshälla: Rådhusrätten vill först och främst uttala sina betänkligheter mot förslaget att med slopande av de nuvarande underrätternas jurisdiktionsområden skapa domsagor med betydligt större domkretsar. Den lokal- och personkännedom, som en domare i de nuvarande underrätterna, besitter, skulle i de föreslagna större domsagorna tydligen nästan helt och hållet omöjliggöras. Försvinnandet av nämnda person- och lokalkännedom torde icke vara till gagn för rättskipningen. ,?ÖJ allmänheten skulle de större domsagorna på grund av det ökade avståndet till tingsställe och kansli i många fall medföra olägenheter och ökade kostnader. De sakkunniga hava, vad Torshälla beträffar, föreslagit, att staden skulle tillsammans nned Eskilstuna, Strängnäs och Mariefreds städer och den nuvarande Litgeanigets domsaga utgöra en domsaga med tingsställe och kansli i J^siaistuna. jj 0 r stadens invånare, som nu äro vana vid rådhusrätt och kansli inom staden skulle detta givetvis medföra vissa olägenheter, men med hänsyn till det korta avståndet mellan Torshälla och Eskilstuna samt de goda kommunikationerna mellan de båda städerna torde dessa olägenheter icke la tillmätas någon avgörande betydelse. De sakkunniga hava föreslagit, att städerna i och med att staten övertoge rättskipningen skulle till staten utbetala en viss övergångsersättning Det berättigade häri synes tvivelaktigt. Städerna hava för sin del icke uttalat någon önskan, att staten skall övertaga rättskipningen. Vad speciellt lorsnaila beträffar har staden genom sitt beslutande organ, då frågan om stadens läggande under landsrätt år 1924 var aktuell, tvärtom enhälligt uttalat sig mot ett sådant förslag. Därest ur statens intresse en stad mot sin egen vilja berövas sm urgamla jurisdiktion, synes det vara oberättigat att av stae r s ä t t n m g f ö r mis föraiån t a n d e t av något, som staden anser vara en Beträffande de sakkunnigas sätt att beräkna övergångsersättningen svnes erinringar kunna göras. Därest en stad som Torshälla nödgats ikläda sig ökade ekonomiska förpliktelser för att få behålla sin jurisdiktion, vilket skett i samband med ovannämnda förslag om stadens läggande under landsrätt, synes det icke billigt, att dessa ekonomiska förpliktelser läggas till grund för

420 beräknandet av den övergångsersättning, som staden skulle utgiva i samband med mistandet av den egna jurisdiktionen. De sakkunnigas beräkning att 25 % av kostnaderna för rådhusrätt och magistrat skall anses motsvara kostnaderna för fullgörandet av magistratens kommunala arbetsuppgifter synes godtycklig. Förhållandena i de olika städerna torde vara så olika, att generella beräkningar icke äro möjliga, varför särskild uppgörelse måste ske med var stad för sig. De av de sakkunniga beräknade totalkostnaderna för staten för genomförandet av den nya rättegångsordningen synes i många avseenden väl optimistiska, men även om dessa kalkyler skulle hålla streck, får icke förbises, att för städerna jämväl skulle uppstå kostnader, nämligen för de nuvarande magistratsgöromålens behöriga handhavande. Något verkligt förslag till lösande av sistnämnda fråga har icke framlagts, och på grund härav torde det icke vara möjligt att för närvarande i sin helhet kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna processreformens genomförande. Med hänsyn till vad rådstuvurätten nu anfört anser rådstuvurätten, att betänkandet icke kan läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende. Rådhusrätten i Linköping: Rådhusrätten vill förutskicka, dels att rådhusrätten anser sig sakna anledning att yttra sig om andra kapitel i de sakkunnigas utlåtande än 1, 2 och 4 kapitlen och av dessa kapitel endast vad som direkt eller indirekt rör organisationen av lagmansrätterna, dels ock att, enär de sakkunnigas yttrande uti nästan allt, utom den s. k. befordringsgången på domarebanan och vad därmed sammanhänger, hänför sig till processkommissionens förslag^ och enär vidare detta förslag, enligt vad med tämligen stor säkerhet kan påstås, i vissa viktiga hänseenden, t. ex. beträffande systemet med enmansdomstolar i de större städerna och protokollsföringen, under remissbehandlingen av hovrätterna och lagrådet fått sådana grundskott, att detsamma icke utan betydande ändringar kan läggas till grund för den blivande rättegångsreformen, det kan synas tämligen ändamålslöst att på den med kungl. hovrättens remiss avsedda granskningen av de sakkunnigas utlåtande nedlägga avsevärd möda. Beträffande 1 kap. i de sakkunnigas yttrande, vilket handlar om domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan, tillåter sig rådhusrätten att hänvisa till ett utav Föreningen Sveriges stadsdomare avgivet, tryckt utlåtande rörande de sakkunnigas yttrande, vilket utlåtande helt säkert finnes för kungl. hovrätten tillgängligt. (Härvid vill dock rådhusrätten reservera sig mot föreningens på sid. 6 uttalade mening, att den unge juristens domareegenskaper prövades bättre vid underrätt än vid hovrätterna.) Emellertid vill rådhusrätten särskilt framhålla, att, ehuru det naturligtvis är synnerligen viktigt, att domareutbildningen blir god, det naturligtvis är ännu viktigare att rättssäkerheten tillgodoses, och att man följaktligen vid kollision mellan de båda intressena måste i främsta rummet tänka på rättssäkerheten, men att det förefaller rådhusrätten, som om de sakkunniga gynnat domareutbildningen på bekostnad av rättssäkerheten. Rådhusrätten tänker härvid på den stora mängd av rådmän med s. k. fiskalskompetens och notarier, som enligt de sakkunnigas plan skulle självständigt och efter alla muntlighetens och omedelbarhetens gyllene regler utöva domareverksamhet i lagmansrätterna. Särskilt vill rådhusrätten peka på, att enligt rådhusrättens mening den förberedande prövning i fråga om duglighet och lämplighet för domarekallet, som de unga domareaspiranterna skulle undergå genom att under ett år tjänstgöra i hovrättskansli och utföra åklagaretalan i enklare

421 brottmål, måste bliva minst sagt otillräcklig och alls icke utgöra någon garanti för att de i sin nya värdighet av hovrättsfiskaler skulle duga till lagmännens närmaste män och vid förfall för lagmännen till dessas vikarier. Synnerligen anmärkningsvärt finner rådhusrätten också, att domareaspiranterna enligt de sakkunnigas förslag i allmänhet skulle i nära hela nio år vänta på slutligt besked på huruvida de dugde till lagmän. En så lång väntetid måste enligt rådhusrättens mening verka i hög grad avskräckande på unga män med möjlighet att på annat sätt försörja sig att söka sig in på domarebanan. Svårigheten att få de synnerligen krävande lagmanstjänsterna besatta med lämpliga personer blir nog svår ändå utan dylika osäkerhetsmoment. Vidare vill rådhusrätten trycka på, att en oundviklig konsekvens av de sakkunnigas föreslagna befordringsgång blir, att de näst lagmanstjänsterna viktigaste befattningarna vid underrätterna skulle komma att förvaltas av e. o. tjänstemän, något som visserligen åstadkommer, att de sakkunniga kunnat pressa ned kostnaderna för den nya domstolsorganisationen högst betydligt, men som i övrigt, enligt vad hittills allmänt ansetts, måste bliva otillfredsställande. Angående 2 kap. i de sakkunnigas utlåtande vill rådhusrätten anmärka, att de sakkunniga själva (se sid. 52) erinrat om, att vid arbetskrafternas beräkning helt naturligt icke alla för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter kunnat vinna beaktande, och att, sedan tillfälle beretts vederbörande att ge de lokala önskemålen i sådant hänseende tillkänna, ett säkrare underlag än nu funnits tillgängligt torde vinnas för en beräkning av de behövliga arbetskrafterna. _ Rådhusrätten tager fasta på detta yttrande och vill för sin del uttala såsom sin bestämda åsikt, att de sakkunnigas beräkningar i fråga om behovet av arbetskrafter vid underrätterna äro i hög grad sangviniska. I varje fall har rådhusrätten, som i detta hänseende väl får anses tämligen sakkunnig, den övertygelsen, att de arbetskrafter, som enligt de sakkunnigas plan skulle ombesörja rättskipningen i den tilltänkta stora, kanske alltför stora, .Linköpings och Bankekinds domsaga eller en lagman, en inskrivningsdomare, som icke skulle deltaga i den dömande verksamheten, en rådman med endast fiskalskompetens och 4 notarier, äro i hög grad otillräckliga. I fråga om de utav de sakkunniga i 4 kap. föreslagna lönerna till befattningshavarna i underrätterna är rådhusrätten visserligen fullt ense med de sakkunniga, då dessa (sid. 245) yttra, att det vore givet, att staten ej borde undandraga sig att bära de finansiella bördor, som vore oundgängliga för förvärvande av en högt kvalificerad domarekår, och att det förvisso vore kortsynt att av överdrivna omsorger om de statsfinansiella konsekvenserna slå in pa en lönepolitik, som kunde äventyra den goda rekrytering av domarekåren, som hittills kunnat ske, och därigenom motverka själva syftet med rättegångsreformen, men rådhusrätten är livligt övertygad om, att de löner, som de sakkunniga anse böra utgå till befattningshavarna vid underrätterna, äro otillräckliga, och rådhusrätten är benägen påstå, att de sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag till lönestat icke hållit i minnet den av dem själva uppställda riktiga principen. Och rådhusrätten vågar till och med påstå, att de sakkunnigas yttrande allt emellanåt gör intryck av att det intresse för den stora processreformens framgång, som de sakkunniga uppenbarligen hysa, spelat dem det sprattet, att de omedvetet i fråga om antalet erforderliga underrättsdomare, deras kompetens och storleken av de erforderliga lönerna till dessa hållit sig under vad de själva med en mera kritisk blick på processkommissionens förslag skulle ansett lämpligt och skäligt.

422 I detta sammanhang torde det vara tillåtet att åberopa ett uttalande av Finlands högsta domstol i dess utlåtande rörande ett i Finland i dessa dagar framlagt förslag till rättegångreform. Uttalandet återfinnes i Svensk juristtidning för år 1929, sid. 180 sista stycket. Rådhusrätten i Norrköping: I förut avgivet yttrande över processkommissionens förslag har rådhusrätten såsom sin mening uttalat, att vid underrätternas organisation den kollegiala formen vore att föredraga framför enmansdomstol då fråga är om viktigare mål. Vare sig underdomstolen göres kollegial eller den organiseras såsom processkommissionen föreslagit, synes det rådhusrätten angeläget att, för vinnande av stadga i domstolens verksamhet, kontinuitet i arbetet och förtrogenhet med personliga och lokala förhållanden inom jurisdiktionen, ledamotskap av underrätt i möjligaste mån förenas med ordinarie anställning. Processkommissionens förslag, som principiellt vill inskränka vikariatsystemet, förutsätter också såsom regel ordinarie anställning. Däremot inskränker de sakkunnigas förslag de ordinarie tjänsternas antal. Sålunda skulle enligt detta förslag — med bortseende från de större stadsdomstolarna — vid övriga underdomstolar, ehuru deras jurisdiktionsområden väsentligt utökas, ej finnas anställda flera än en eller två ordinarie domare i varje domsaga, under det att de tjänstgörande icke ordinarie i de flesta domsagorna skulle bliva mer än dubbelt så många till antalet. De flesta tjänsterna vid underdomstolarna skulle enligt samma förslag göras till genomgångsplatser och innehavas i regel endast under kortare perioder av »aspiranter», ambulerande mellan underrätt och hovrätt i en omväxling, som kan befaras bliva för såväl dem själva som för domstolarna mindre fördelaktig. Vad Norrköping beträffar, där nu finnas anställda vid rådhusrätten och poliskammaren tio ordinarie och en extra tjänsteman, hava de sakkunniga ansett antalet ordinarie kunna nedbringas till två, därav en lagman och en inskrivningsrådman, och skulle i övrigt den blivande lagmansrätten besättas med fyra befattningshavare i domareställning, därav två rådmän och två notarier med begränsad domarekompetens, varjämte till domstolens förfogande skulle ställas tre notarier, tydligen utan sådan kompetens. Endast rådmännen skulle komma att besitta sådan kompetens, som kan jämföras med de nuvarande rådmännens och assessorernas, och av de fem notarierna skulle endast två äga den utbildning, som vid de nuvarande häradsrätterna kunnat förvärvas av den s. k. förste notarien. Domstolen skulle med denna besättning alltså bliva ej blott kvantitativt utan även kvalitativt sämre rustad än den är med sin nu ; varande organisation. För så vitt de sakkunniga grundat sitt förslag på de i betänkandet anförda statistiska uppgifter, vill rådhusrätten anmärka, att senaste arbetsårets statistik visar någon ökning i arbetet, en ökning som gjort sig kännbar särskilt å rådhusrättens andra avdelning och hos överexekutor. Med hänsyn till såväl omfattningen av inskrivningsärendena som ock därtill att arbetet med gravationsbevis icke lämpligen bör läggas på en tillfällig arbetskraft synes det rådhusrätten erforderligt att vid sidan av inskrivningsrådmannen finnes en ordinarie tjänsteman för ombesörjande av sistnämnda arbete och en del av arbetet med småprotokollsärendena. Rådhusrätten anser vidare, att då överexekutor utgör en instans, jämförlig med domstol, överexekutorsgöromålen odelade böra tillhöra en ordinarie tjänsteman. Att såsom de sakkunniga föreslagit uppdela dessa göromål på flera händer finner rådhusrätten icke vara lämpligt. Det är anledning att antaga, att antalet viktigare mål kommer att visa sig för stort för att medhinnas av lagmannen ensam, allra helst som denne ju även skall hava ledningen av domstolsarbetet i dess helhet och tydligen komme att i

423 övervakning och ledning av aspiranternas utbildning få en krävande uppgift. Antalet nämnda mål vid denna domstol kan nämligen beräknas ligga i närheten av det maximum som av processkommissionen angivits för lagmannens arbetsbörda. En uppdelning av dessa mål bör fördenskull ske mellan lagmannen och den rådman, som enligt förslaget skulle äga assessors kompetens. Under sådana förhållanden torde även denna tjänst, till vilken kunde läggas även uppgiften att vara konkursdomare, böra förses med ordinarie innehavare. De tre ordinarie tjänster, som sålunda skulle finnas utöver de två av de sakkunniga föreslagna, synas rådhusrätten vara så ansvarsfulla, att av deras innehavare bör krävas assessors kompetens, vilket dock ej bör utgöra hinder för meddelande av förordnande åt aspirant med fiskalskompetens att under kortare tid uppehålla dylik tjänst. De fyra notarier, som återstå utav de sakkunnigas fem notarier, komma helt visst att behövas för arbete i domareställning, protokollsföring, expedition rn. m., och bör av dem krävas den utbildning, som förutsattes hos de sakkunnigas assessorsaspiranter och andra aspiranter av lägre grad. Tillfälle bör även här liksom vid andra domstolar beredas för nyexaminerade jurister att vinna utbildning. Då rådhusrätten i fråga om antalet erforderliga arbetskrafter med juridisk utbildning kommit till samma resultat som de sakkunniga, har detta icke sin grund däri, att de av processkommissionen föreslagna ändringarna i processordningen visats möjliggöra en sådan begränsning. Huru dessa ändringar därutinnan komma att verka, synes nämligen tills vidare oberäkneligt. Rådhusrätten har blott, liksom de sakkunniga, utgått ifrån ett antagande, att det föreslagna antalet komme att bliva tillräckligt. Däremot har rådhusrätten med sin kännedom om den nuvarande arbetsbördan, uppgifternas betydelse och ansvar och de förhållanden, under vilka en domstol i en stad av Norrköpings storlek och struktur har att utöva sin verksamhet, icke haft anledning att antaga, att en processordning, som åsyftar en högre grad av säkerhet i rättskipningen än den, som med nuvarande anordningar kan vinnas, kan bliva väl betjänad med en domstolsförfattning uppbyggd på extraordinariesystemet. Med den sammansättning av underdomstolen som rådhusrätten för Norrköpings vidkommande ifrågasatt, torde det vara möjligt att bibehålla domstolens kollegiala form i avseende å de större målen. Det synes vara en allmän mening bland domare, att denna form bättre än enmansdomstolen är ägnad att tillgodose intresset av säkerhet i rättskipningen och att densamma jämväl är mera värdefull ur domareutbildningens synpunkt. Underdomstolen torde emellertid i enklare mål med fördel kunna organiseras såsom enmansdomstol. Då det gäller en så djupt ingripande fråga som ändring av domstolsorganisationen, torde det dock vara skäl att framgå försiktigt. Det synes ock vara lättare att ombilda lantdomstolarna i enlighet med processkommissionens eller de sakkunnigas förslag än att genomföra en ombildning i fråga om stadsdomstolarna. Vad dessa beträffar torde behovet av ombildning hava gjort sig gällande huvudsakligen i fråga om de mindre rådstuvurätterna, och härvid kan det vara tillräckligt att reformera varje domstol för sig vid lämplig tidpunkt^ I fråga om de större stadsdomstolarna synes i alla händelser en övergångstid erfordras, varunder en utredning och uppgörelse mellan staten och städerna angående deras inbördes ekonomiska förhållanden kan komma till stand och magistraternas administrativa och kommunala uppgifter frånskiljas. Mot de sakkunnigas förslag i fråga om domareutbildningen finner rådhusrätten anledning anmärka, att utbildningstiden blivit över hövan sönderstyckad och att den åtminstone för vinnande av befordran till vissa underordnade tjänster gjorts för lång. Från domstolarnas liksom från aspiranternas synpunkt torde det vara angeläget att aspiranten efter en grundlig skola vid underrätt

424 finge tillfälle att under en längre sammanhängande tid fullfölja sin utbildning vid hovrätt och därunder i följd uppnå de kompetensgrader, som av de sakkunniga betecknas fiskal och assessorsaspirant. Denna utbildning borde ej tarva längre tid än omkring sju år. Till förbättrande av åklagareväsendet föreslå de sakkunniga tillsättande av statsåklagare till ett antal av 47, indelade på 16 statsåklagaredistrikt; och skulle statsåklagaren ombesörja undersökning och utföra talan i svårare brottmål, under det att åt den nuvarande åklagarekåren i städerna och distrikten skulle lämnas det övriga arbetet, omfattande jämväl strafförelägganden. Rådhusrätten har förut uttalat sina betänkligheter mot denna nyhet i vårt rättsväsende. Och då underåklagarnas utbildning och kompetens icke kommer att ökas genom föreliggande förslag, 'ställer sig rådhusrätten fortfarande tveksam i fråga om lämpligheten att anförtro underåklagare dylik befogenhet. Det synes ock rådhusrätten vara anledning att befara, att antalet statsåklagare beräknats för lågt. I alla händelser torde övervägande skäl tala för att distrikten uppdelas, så att i regel varje statsåklagare får sitt distrikt. Då Norrköping är den största staden och har den största domstolen i länet samt staden är cem trum för den föreslagna Bråbodomsagan, tillika med Norrköping omfattande mera än en tredjedel av folkmängden i det åklagaredistrikt, vars kansli de sakkunniga tänka sig förlagt till Linköping, och då vidare de till statsåklagarens behandling hörande mål, som vid rådhusrätten handläggas, i regel torde vara mera krävande än sådana mål vid andra domstolar i distriktet, finner rådhusrätten det vara av behovet påkallat att en statsåklagare här finnes anställd. Med avseende å betänkandet i övrigt ansluter sig rådhusrätten till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna underdåniga yttrande. Vad rådhusrätten föreslagit beträffande organisationen av den blivande stadsdomstolen, enligt vilket förslag därvid skulle anställas fem ordinarie domare, ger emellertid rådhusrätten anledning att framhålla, att vid bestämmande av lönerna för de tre rådmansbefattningar, som jämte inskrivningsrådmannens tjänst skulle bliva ordinarie, hänsyn bör tagas därtill, att de måhända komma att bliva sluttjänster. Rådhusrätten i Skärminge: Även om ur konstitutionell synpunkt hinder icke skulle möta för att i allmän lag ålägga städerna att till staten under tjugu år utbetala »övergångsersättning» såsom de sakkunniga föreslagit, synes det rådhusrätten som om ett sådant förslag icke stode i god överensstämmelse med vad rättvisa och billighet kräver. Därest något vederlag överhuvud taget skall gäldas, torde ett sådant icke kunna åläggas städerna annat än efter förhandlingar och överenskommelser med var särskild stad. Beträffande befattningshavares inträde på övergångsstat bör, enligt de sakkunnigas förmenande, detta för befattningshavaren vara förenat med tjänstgöringsskyldighet, varvid det bör åligga honom att handlägga eller deltaga i handläggningen av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, notarius publicusbestyren däri inbegripna, eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala magistrater kunna bliva dem ålagda. Med i 1920 års kungörelse omnämnd »annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden» förmena de sakkunniga »närmast hava avsetts tjänsten såsom kommunalborgmästare, respektive kommunalrådman» och framhålla ytterligare att även före nämnda kungörelse utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av magistrat, är skyldig att på övergångsstat syssla enbart med dylik handläggning av kommunala arbetsuppgifter, vadan »praktiskt taget samtliga rådhusrättsledamöter, de i Stockholm undantagna, äro skyldiga att stå till förfogande för ifrågavarande arbetsuppgifter».

425 Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt ifrågasättas. De, som äro innehavare av domaretjänster, torde icke kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Regeringsformens klara föreskrift, att de, som bekläda domareämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas, kan icke upphävas genom av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade bestämmelser. Då de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke kunna anses utgöra grundval för bedömandet av de utgifter, den ifrågasatta processreformen kan medföra för det allmänna och staten, synes betänkandet icke böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende. Rådhusrätten i Eksjö: Rådstuvurätten har icke kunnat finna, att i betänkandet framlagts tillräckligt bärande skäl för att städerna skulle i samband med borttagandet av deras egen jurisdiktion bestrida en del av de med statsverkets övertagande av denna förknippade kostnaderna. Den egna jurisdiktionen måste för städerna innebära vissa fördelar, särskilt beträffande den snabba expedieringen av till småprotokollen hörande ärenden, och då städerna ingalunda begärt den ifrågasatta omläggningen, synes det föga billigt att till förlusten av vissa förmåner jämväl skall läggas ekonomiska pålagor. Det synes rådstuvurätten som om i samband med den föreslagna processreformen bort bland de organisatoriska förhållandena hava till prövning upptagits statsverkets övertagande av kostnaderna för städernas polisväsen; den huvudsakliga grunden till att städerna själva hava fått bekosta detta torde hava varit den inkomst de haft från spritvaruomsättningen, men nu är icke blott denna ställd på avskrivning utan även den kommunalskatt, som de för denna försäljning bildade bolagen hittills erlagt, från och med detta år betydligt kringskuren. Det kan icke vara med billigheten överensstämmande, att städerna skola, samtidigt som de helt få bekosta o sitt eg^t polisväsen, även bidraga till kostnaderna för polisorganisationen på landsbygden. Det kan även framhållas, att det hittills av städerna ansetts som en prestigesak att hava Qgexi jurisdiktion, vilket torde framgå därav, att även av våra allra minsta städer endast ett par hava frivilligt avstått därifrån. Rådstuvurätten finner sig icke kunna tillstyrka det framlagda betänkandet. Rådhusrätten i Västervik: I ett den 16 innevarande februari avgivet yttrande har Föreningen Sveriges stadsdomare framfört viss kritik mot betänkandet och såsom slutomdöme uttalat att föreningen anser att betänkandet icke bör läggas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsreformen och för bedömandet av kostnaderna för densamma. Rådhusrätten finner sig i stort sett kunna instämma i den kritik och det omdöme som nämnda förening sålunda uttalat. Härjämte vill rådhusrätten särskilt betona och framställa följande: De sakkunniga hava vid utredandet av de ekonomiska förhållandena för genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen i många avseenden kommit med egna från processkommissionens avvikande förslag rörande de rent organisatoriska principerna för själva rättegångsreformen. _ Redan i betänkandets första och andra kapitel, som avhandla domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan samt behovet av arbetskrafter vid domstolarna, förefinnas dessa principiella olikheter. Processkommissionen har i sitt betänkande utgått därifrån att domsagornas

426 antal inom riket skulle avsevärt minskas; och detta trots att kommissionen samtidigt föreslår, att en hel del städer skulle berövas sin egen jurisdiktion och läggas till närgränsande domsagor. Domsagorna skulle sålunda jämlikt processkommissionens förslag, såväl till omfånget som till invånareantalet, bliva betydligt större än de nuvarande. De sakkunniga gå än längre i sitt betänkande och föreslå en än ytterligare begränsning i domkretsarnas antal, med ty åtföljande ökning av de särskilda domkretsarnas omfång och invånareantal. Det synes rådhusrätten, som den väg processkommissionen och än mera de sakkunniga härvid anvisat, i såsom det vill synas det eljest lovvärda syftet att förbilliga de ekonomiska konsekvenserna av processreformen, vore farlig att beträda. Domarna inom domkretsar så stora, som dem de sakkunniga föreslå, komma säkerligen icke att kunna förvärva sig den personliga kännedomen om domkretsen, dess fastigheter och befolkning, som våra nuvarande häradshövdingar besitta. Likaledes torde allmänhetens, på personliga band grundade förtroende för domarna, förslappas. Det synes rådhusrätten som om såväl processkommissionen som framför allt de sakkunniga för mycket underskattat vikten därav att domkretsen och lagmännen skola hava personlig kännedom om och därpå grundat förtroende för varandra. Med hänsyn till den föreslagna organisationen inom själva lagmanskanslien får man detta intryck förstärkt. Det föreslås förutom en hel del aiidra tjänstemän, som skola arbeta å kansliet, att tre särskilda ledamöter inom de nya lagmansrätterna skola få självständig samtidig domverksamhet inom domkretsen. Det skall vara lagmannen förunnat att efter målens beskaffenhet avgöra om han eller den eller den av rådmännen skola behandla målet i fråga. Det synes rådhusrätten vara fara värt att med den gestaltning, som såväl processkommissionen som de sakkunniga föreslå för lagmanskansliet, detsamma kommer att bliva ett från domkretsens flertal avskilt, svåranträffbart, byråkratiskt ämbetsverk. Rådhusrätten anser det därför vara av stor vikt, att man vid reformens genomförande går in för en linje, som avsevärt förminskar de föreslagna domkretsarnas omfång. Om emellertid de sakkunnigas förslag rörande domkretsindelningen accepteras, och sålunda de självständiga domarnas antal inom varje domkrets bliva flera och tjänstemännens antal på kansliet utökas, synes det rådhusrätten att kommissionens förslag, att såväl rådmännen som sekreterarna beredas ordinarie ställning, vore att föredraga framför det av de sakkunniga förordade, extraordinariesystemet; detta såväl med hänsyn till regeln om domarnas oavsättlighet och till det större förtroende en ordinarie ämbetsman och hans ämbetsåtgärd kommer att tillmätas som ock till tjänstemännens berättigade krav att ej alltför länge behöva gå i ovisshet huruvida de fortfarande skola få verka på den bana de valt. Rörande den ifrågasatta avlösningen och förstatligande av den kommunala jurisdiktionen vill rådhusrätten för sin del ansluta sig till dem, som anse något trängande behov ur rättskipningens synpunkt ej föreligga, för att man nu skall gå in för en lagstiftning, som tvångsvis förlägger så gott som alla landets städer under lagmansrätt. Det synes rådhusrätten såsom om övergången till ett sådant system, som sammanförandet av stad och land till gemensam jurisdiktion, om nu sådant sammanförande verkligen är nyttigt och nödvändigt, borde ske så småningom och med större försiktighet. Det synes rådhusrätten också som om just på detta område, d. v. s. frågan om stads och lands sammanförande till gemensam jurisdiktion samt de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna härav, den företagna utredningen brister såväl till omfång som grundlighet.

427 Vad beträffar de sakkunnigas utredning rörande omorganisation av åklagareväsendet vill rådhusrätten framhålla, att det synes rådhusrätten som om i sammanhang med frågans lösande förslag borde hava framlagts om ändring till höjande av underåklagarnas kvalifikationer; detta i all synnerhet som det, enligt de sakkunnigas förslag, är meningen att i städerna på underåklagaren överlåta stadsfogdarnas nuvarande tjänsteåligganden. En punkt i de sakkunnigas betänkande, som från städernas sida torde komma att möta opposition, är den omständigheten, att de sakkunniga, trots det att de erkänna att efter den s. k. »övergångstidens» slut staten bör övertaga kostnaden för städernas rättskipning, icke våga taga steget fullt ut och föreslå, att jämväl de kostnader, som äro att hänföra till skyldigheten att tillhandahålla domstolslokaler med tillhörande inventarier, städning, uppvärmning, belysning, skrivmaterial, telefon m. m., skola av statsverket bekostas. Rådhusrätten för sin del ansluter sig till denna opposition. De sakkunniga hava i vad det rör domsagolokaler anfört att vad beträffar Tjusts domsaga — i vilken Västerviks stad anses böra ingå och bliva kansliort och tingsställe — nytt tingsställe i Västervik bör uppföras. Om det verkligen anses nödvändigt att redan vid processreformens genomförande omedelbart tvångsvis beröva staden dess jurisdiktion, en åsikt som rådhusrätten på sätt förut i detta yttrande berörts icke delar, torde med all säkerhet Västerviks stad vara den naturliga och bästa kansliorten för den ifrågasatta lagsagan. De sakkunnigas påstående att rådhuset härstädes icke skulle bliva lämpligt såsom lokal för lagmansrätten torde hava fog för sig. Ovan har rådhusrätten uttryckt såsom sin åsikt att de sakkunnigas utredning om ordnandet av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen skulle brista. Denna fråga hava de sakkunniga behandlat i kap. V I I i utredningen. Rådhusrätten vill rörande detta kapitel först hava anfört att den helt ansluter sig till dem, som förfäkta, att skola städerna tvångsvis berövas sin egen jurisdiktion och rättskipningen därstädes helt övertagas av staten, skall också städernas skyldighet att direkt bidraga till kostnaden för rättskipningen helt bortfalla. Rörande detta anföra de sakkunniga försiktigtvis i sitt förslag att »väl kunde man ur teoretisk synpunkt möjligen hävda, att då rättskipningen är en statens uppgift, därav skulle följa, att staten också borde ensam ha att bära kostnaderna därför», men de sakkunniga komma i allt fall till det resultatet, att frågans avgörande ytterst skulle bero därpå, om det kan befinnas skäligt och lämpligt, att staten, när den övertager rättskipningsbördan i städerna, underlåter att härför kräva ett vederlag från städernas sida. Sedan de sakkunniga därefter kategoriskt konstaterat att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses såsom en fördel att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna domstolsbyggnaden, blir de sakkunnigas resultat att, ehuru det ur formell synpunkt vore fullt försvarligt att för obegränsad tid framåt uttaga årlig ersättning av städerna, det dock är lämpligt och skäligt att sluta därmed sedan 20 år förflutit efter processreformens genomförande. Rådhusrätten vill häremot framhålla, att det visst icke är säkert, att det ur rättsvårdens synpunkt skulle vara en förmån för Västerviks stad, att staden berövades sin egen jurisdiktion och sammanslogs med närgränsande domsaga. Enligt förslaget skulle ju den domstol, staden efter processreformens genomförande skulle få, i vissa fall bliva en enmansdomstol utan nämnd. Nu avdömas dock alla rättstvisterna av en kollegial domstol, sammansatt av 3 rättsbildade jurister samt en i praktiska livet erfaren illitterat rådman. Det torde nog kunna ifrågasättas huruvida de sakkunnigas förslag rörande organi-

428 sationen av den dfflmstol, som skall sättas i stället för rådhusrätten, i städer av Västerviks storlek ur rättsväsenssynpunkt innebar någon förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det synes rådhusrätten uppenbart att det verkliga skälet till de sakkunnigas förslag, att. städerna skola betala övergångsersättning, varit den, att eljest hade kostnaderna for processreformens genomförande blivit för höga. Men detta kan väl icke vara ett fullgott skäl för att en del av en lagsagas invånare (befolkningen i de till lagsagan lagda städerna) skall betala mer än lagsagans övriga invånare, för att komma i åtnjutande av precis samma förmåner. Skulle emellertid lagstiftarna av statsfinansiella skäl acceptera de sakkunnigas förslag att städerna skola utgiva ersättning, synes det rådhusrätten som om tiden under vilken ersättning bör utgivas borde kunna, på sätt stadsfullmäktige här i staden föreslagit, nedsättas till 10 år, varvid den föreslagna övergångsersättningens begynnelsebelopp varje år hade minskats med Vio. Även mot beräkningsgrunden för bestämmandet av övergångsersättningens »första belopp», d. v. s. det belopp, som första året enligt förslaget skall av städerna utgivas till staten, kunna befogade anmärkningar göras. De sakkunniga anse sig hava konstaterat att rådhusrättens och magistratens tjänstemän använda 25 % av sin arbetstid för magistratsärenden och hava därefter, då staten icke skall övertaga, magistratens uppgifter, till grund för beräkningen av denna övergångsersättnings beynnelsebelopp lagt 75 % av dessa tjänstemäns löner. Det kan med rätta, synes det magistraten, ifrågasättas, om relationen 25 % av arbetstiden för magistratsärenden och 75 % för rättskipningen är riktig, men oavsett detta torde säkerligen Svenska stadsförbundet hava riktigt i sitt påstående, att själva grunden för övergångsersättningens beräknande, om det nu verkligen går att lagligen utkräva sådan, är felaktig. Utslagsgivande torde väl vara svaret på frågan: »Vilka kostnader få respektive stad vidkännas för magistratsgöromålens fullgörande sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera?» Det är dessa kostnader, synes det, samt de merkostnader i övrigt, som för kommunalförvaltningen kunna uppstå, som böra vid beräknandet av övergångsersättningen avdragas från de nuvarande kostnaderna för magistrat och rådhusrätt. Hela frågan om ordnandet av de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och städerna synes för övrigt vara så intimt förenad med frågan om magistratsförvaltningens organisation efter rättegångsreformens genomförande, vilken sistnämnda fråga ju för närvarande är beroende på särskild utredning inom socialdepartementet, att båda frågorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang. I kap. V I I I i de sakkunnigas yttrande upptages bland annat frågan om statens och städernas skyldigheter mot rådhusrätternas och magistraternas tjänstemän efter processreformens genomförande. De ^ sakkunniga synas därvid utgå ifrån att stadsdomare, som beredas anställning i de framtida lagmansrätterna, skola vara tvungna finna sig däri att deras inkomster av den nya tjänsten kan bli mindre än inkomster av den gamla; och detta trots a t t kungl. kungörelsen av den 31 december 1920 föreskriver, att tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat ej skall vara pliktig att vid processreformens genomförande vid övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner. De sakkunniga omfatta nämligen den åsikten att sportelinkomsterna icke äro att hänföra till avlöningsförmåner* Rådhusrätten förmenar att de sakkunnigas åsikt härutinnan är felaktig. Frivilligt torde ej heller städernas tjänstemän, som härav beröras, acceptera de sakkunnigas åsikt. I konsekvens med de sakkunnigas uppfattning om sportlernas karaktär hava

429 också de sakkunniga utgått därifrån, att de rådhusrättens och magistratens tjänstemän, som icke beredas tillfälle inträda i de framtida lagmansrätterna, utan sättas på övergångsstat, skola vara pliktiga vidkännas inskränkningar i den inkomst som de från sin tjänst åtnjuta. Sportlerna skola ju som nämnts enligt de sakkunnigas åsikt icke inräknas i avlöningsförmånerna. De sakkunniga anse emellertid, att enär städerna av ålder ansetts pliktiga förse bl. a. tjänstemännen vid rådhusrätterna med skälig lön, rådhusrätternas förutvarande tjänstemän skulle vara berättigade komma i åtnjutande av ej blott ersättning motsvarande de fasta löneförmånerna utan i förekommande fall därutöver ett fyllnadsbelopp så bestämt, att den sammanlagda ersättningen kan anses motsvara skälig lön. Med stöd härav hava de sakkunniga föreslagit vissa normallöner, som skola utgå till de tjänstemän, som placeras å övergångsstat. För borgmästaren i Västervik skulle normallönen bliva 10,020 kr., för förste rådmannen 8,100 kr. De fasta lönerna för borgmästaren och förste rådmannen härstädes äro emellertid förutom dyrtidstillägg och ålderstillägg för vardera 6 000 kronor. Borgmästarens sportelinkomster av tjänsten utgjorde 1928 7 400 kronor. Den föreslagna normallönen, vilken enligt de sakkunniga skulle anses utgöra skälig lön, blir sålunda betydligt mindre än de berörda tjänstemännens verkliga inkomster från tjänsten. Liknande torde förhållandet vara i samtliga städer av Västerviks storlek. i Anledningen är givetvis den att de sakkunniga upprättat sina normallöner under beaktande av de minimifordringar som inom justitiedepartementet under de senare åren tillämpats vid prövning i och för fastställelse av Kungl. Maj:t av städernas förslag till avlöningsstater. Magistraten och rådhusrätten förmena att normallönen är för lågt beräknad. De tjänstemän, som tvångsvis överföras på övergångsstat, borde icke behöva räkna med minskning i sina inkomster. Med anledning därav att, såsom ovan nämnts, inom socialdepartementet tillkallats särskilda sakkunniga för utredandet av spörsmålet om magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande har rådhusrätten i detta yttrande icke ingått på denna fråga. Rådhusrätten i Vimmerby: Uti avgivet yttrande utav stadsfullmäktige i Vimmerby stad har förklarats, »att stadsfullmäktige alltjämt intet hellre önska än att bevara den egna jurisdiktionen för Vimmerby stad», ävensom att »stadsfullmäktige icke kunna annat än med allvarlig}), bekymmer emotse den förebådade förändringen i frågai om domstolsväsendet». Vidare hava stadsfullmäktige ansett, att, enär enligt förslaget hela domstolsväsendet samt handhavandet av de av överexekutor och allmänna åklagaren ankommande åligganden helt skola övertagas av staten, alla för ifrågavarande ändamål erforderliga kostnader jämväl böra vidkännas av staten. I denna slutsats instämmer rådhusrätten. I varje fall synes det lämpligt, att ersättningsfrågan mellan staten och staden bleve föremål för särskild uppgörelse, vilket med lätthet bör kunna ske, alldenstund Kungl. Maj:t vid återbesättande av borgmästarebefattningen i Vimmerby genom nådigt brev den 30 januari 1922 givit bland annat föreskrift därom, att löneinkomsterna för borgmästaren ej må bestämmas lägre än efter 5,000 kronors grundlön jämte ett belopp motsvarande genomsnittliga årsinkomsten av sportlerna de sista 5 åren före desammas indragande, vartill komma fastställda ålderstillägg. Samma princip bör rättvisligen följas jämväl beträffande rådmännen, vars löner utgöra respektive 900, 600 och 600 kronor per år samt sportelinkomster 3/s utav provisionerna å bouppteckningar, arvskiften och auktioner. Beträffande den föreslagna domkretsindelningen hava stadsfullmäktige ut-

430 talat sig för en lagsaga omfattande Vimmerby stad, Tunaläns härad, Aspelands härad utom socknarna Mörlunda och Tveta, Sevede härad samt socknarna Locknevi och Blackstad. I detta hänseende får jämväl rådhusrätten uttala den meningen, att grundstommen i en blivande lagsaga bör utgöras av Vimmerby stad samt Sevede och Tunaläns domsaga. Som skäl för en sådan indelning tala stadens' läge med ett vitt utgrenat, i gott skick varande vägnät samt goda kommunikationer ävensom Vimmerby stads nyrestaurerade, med utmärkta lokaler försedda rådhus. Härutinnan har rådhusrätten uti ett den 29 april 1927 avgivet yttrande framhållit, att domstolarnas tillgänglighet för allmänheten är ett önskemål, som bör tillgodoses i en god rättegångsordning. En viktig betingelse härför är jämväl domarnas förtrogenhet med orten och dess förhållanden. Förutom de här ovan anförda synpunkterna, vilka närmast beröra Vimmerby stads jurisdiktion, får rådhusrätten vördsamt uttala önskvärdheten utav att det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna underdåniga yttrandet måtte vinna beaktande. Rådhusrätten i Karlskrona har anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet, varjämte rådhusrätten åberopat ett av stadsombudsmannen i Karlskrona Hugo Eneroth för drätselkammaren därstädes utarbetat yttrande, varav här följande sammandrag må meddelas: Vad beträffar ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av rättegångsreformen, så vill jag till en början framhålla, att processkommissionen för sin del uttalat, att rättskipningens ordnande och bekostande enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd vore en statens uppgift och icke en kommunal angelägenhet. Nu framhålles emellertid av de sakkunniga, att kommissionen med det nämnda uttalandet icke synes hava haft för avsikt att taga ställning till frågan, huruvida staten ensam eller jämväl städerna i sista hand skola bära utgifterna för rättskipningen i städerna, utan endast torde hava avsett att klarlägga, att avlöningen till den vid domstolarna anställda personalen och vissa andra kostnader för rättegångsväsendet framdeles borde utanordnas omedelbart ur statskassan. Med utgångspunkt härifrån och under framhållande, att man visserligen ur rent teoretisk synpunkt möjligen kunde hävda, att, då rättskipningen vore en statens uppgift, därav skulle följa, att staten också borde ensam gäldaj kostnaden därför, men att man vid frågans lösning borde utgå från det faktiskt rådande förhållandet, att de städer, som äro i besittning av egen jurisdiktion, till avsevärd del själva bära kostnaden för rättskipningen, hava de sakkunniga ansett det allenast kunna bliva fråga om, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten •— när den övertager rättskipningsbördan i dessa städer — underlåter att härför kräva vederlag av dessa städer. De sakkunniga hava därför för sin del, efter vad det vill synas, ej minst av statsfinansiella hänsyn, kommit till det resultat, att städerna övergångsvis under viss tidsperiod böra lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet efter rättegångsreformens genomförande. Den ställning, som de sakkunniga sålunda intagit, kan ej sägas vara särdeles logisk, och borde slutsatsen rätteligen ej kunna bliva mer än en, nämligen den, att, då rättegångsväsendets handhavande ostridigt måste anses vara en statens uppgift, staten ock bör ensam bära alla därmed förenade kostnader. Att staten ej skulle hava råd därtill kan väl ej med fog påstås, och kan det, så vitt jag förstår, från allmän folkhushållningssynpunkt vara i stort sett likgiltigt, om utgifterna för rättegångsväsendet bekostas av statsverket eller städerna. Orättvisan i de sakkunnigas förslag framträder särskilt, om man betänker, att

431 de städer, som nu ej hava egen jurisdiktion, fortfarande som hittills skulle få rättskipningen verkställd utan någon som helst bidragsskyldighet, medan däremot magistratsstäderna skulle i sådant avseende mer eller mindre betungas. Skall nu en reform på området ske, så bör steget tagas fullt ut och staten från början övertaga samtliga kostnader för den nya organisationen. Även om man i själva principfrågan hyser en sådan mening som den nu anförda, torde det dock vara nödigt att i en del avseenden i detalj undersöka innebörden av de sakkunnigas förslag. Den övergångsersättning, som, enligt vad omförmälts, tänkts skola utgå från städerna med egen jurisdiktion såsom bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet, skulle enligt de sakkunnigas förslag betalas under en tid av 20 år men därunder successivt nedskrivas med en tjugondel varje år. Efter 20 år skulle städerna i fråga alltså vara fria från vidare kostnader för ändamålet. Begynnelsebeloppet av övergångsersättningen skulle för varje stad bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, inkl. stadskassans utgifter för avlöning av rättsbildade biträden samt för kansli- och skrivgöromåls utförande. Då enligt förslaget statsverket skulle övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer med en befolkning understigande 20 000 invånare även för stadsfogde, hava vederbörande städers utgifter för avlöningen av dessa befattningshavare inräknats i övergångsersättningen. Vid bestämmande av övergångsersättningen hava de sakkunniga däremot ej tagit hänsyn till de utgifter, som för närvarande åligga städerna vad angår tillhandahållande av erforderliga domstolslokaler, anskaffande av inventarier till dessa, lokalernas städning, renhållning, uppvärmning och belysning, kostnaderna för vaktbetjäning m. m., och vill jag här nedan närmare återkomma till detta spörsmål. I de städer, där såsom i Karlskrona träffats den anordningen, att rådhusrättstjäjistemännens sportler indragits till stadskassan mot det, att de erhållit högre kontant lön än som eljest skulle hava till dem utgått, skall, enligt de sakkunnigas förslag, från stadens kostnader för rådhusrätten och magistraten avdragas beloppet av de indragna sportlerna, men anse de sakkunniga däremot, att boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, som även på sina håll indragits till stadskassan (så är fallet i Karlskrona), vid beräkningen bör lämnas utanför, enär upphörandet av sagda provision i de städer, där dylik provision fortfarande utgår, torde kunna förväntas få sin lösning oberoende av rättegångsreformen. Avdrag skulle vidare äga rum för de s. k. källarfrihetsmedlen (i Karlskrona benämnda tull- och källarfrihetsavgifter), vilka utgå i direkt bidrag till städernas rättegångsväsen, men föreslagits skola indragas till statsverket. Beloppet av dessa medel utgör för Karlskrona 432 kronor 34 öre pr år. Det härefter återstående kostnadsbeloppet skulle enligt de sakkunnigas förslag minskas med ett belopp motsvarande värdet av det arbete, som rådhusrättsledamöterna, vilka i de flesta fall tillika äro ledamöter av magistraten, nedlägga å kommunala arbetsuppgifter. Detta värde hava de sakkunniga ansett kunna beräknas till i genomsnitt 25 % av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnader. Även i fråga om utgifterna för avlöning av rättsbildade biträden samt utförande av kansli- och skrivgöromålen bör enligt de sakkunniga avdrag ske med samma procentsats. Beträffande den övergångsersättning, som Karlskrona stad skulle erlägga, hava de sakkunniga verkställt följande preliminära beräkning:

432 1

Stad:

Karlskrona

|

|

9 Icke ord. Avdrag för inÖvergångsLöner dragna sportler Åter- 7 5 * Löner till ersättningens till ord. befattn.av behavare & m. und. av bo- ståenbegynnelseledamö- skriv och hjälp, Summa npptecku. & de be- lopp belopp ter år i atadsmedeltal arvskifteslopp kol. 6 (= kol. 7 j 1926 fiskaler 1925—26 provision + kol. 8) ; 59 900

15 900

75 800

45 000

30800 23100

8 400

31500 J a g anser mig i fråga om övergångsersättningen böra till en början betona, att, när de sakkunniga för de kommunala arbetsuppgifterna generellt vilja avdraga 25 %, ett dylikt förslag måste anses vara tämligen löst grundat. Förhållandena å det ifrågavarande området äro, såsom framhållits i en av kommunala centralbyrån till drätselkammaren överlämnad promemoria, inom de olika stadssamhällena vitt skilda, och kan det väl ej gärna vara rättvist att, såsom de sakkunniga vilja, härvidlag behandla alla städerna lika. Dessutom torde det, såsom i promemorian påpekats, ej för bestämmandet av den event, lättnad i städernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma genom statens övertagande av jurisdiktionen, spela någon roll, huru arbetsbördan fördelar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Frågeställningen bör enligt promemorian i stället bliva en annan, nämligen den: vilka årliga kostnader får vederbörande stad vidkännas för magistratsgöromålens behöriga handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkomma i samband därmed? Skillnaden mellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för magistrat och rådhusrätt samt, å andra sidan, nämnda blivande kostnader utmärka, säges det i promemorian, den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som event, skulle kunna tänkas konstituera ett — visserligen på andra grunder obefogat — ersättningsanspråk från statens sida. Då, såsom nämnts, beträffande den framtida organisationen av magistratsoch kommunalförvaltningen efter rättegångsreformens genomförande hittills ej ens föreligger något verkligt förslag, är det uppenbart, i huru hög grad svävande spörsmålet om avdrag för kommunala arbetsuppgifter såväl som beträffande övergångsersättningen över huvud taget för närvarande måste te sig. En förnyad undersökning i ämnet lär därför få anses vara synnerligen välbehövlig. Enligt vad framgår av ovanstående hava de sakkunniga för Karlskrona stads del beräknat övergångsersättningens begynnelsebelopp till 31 500 kronor. Huru de sakkunniga kommit till denna siffra är ej fullt klart, då de sakkunniga ej lämnat någon specifikation å de olika, i tabellen ingående siffrorna. Det nämnda beloppet synes emellertid, för den händelse man skall utgå från de principer, som de sakkunniga ansett böra vara normerande, vara alldeles för lågt beräknat. De sakkunniga torde nämligen hava i det i kol. 5 uppförda avdragsbeloppet medräknat ej blott boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, vilken i 1926 års budget är beräknad till 15 000 kronor, utan även friskillingarna för fastighetsköp, i samma budget upptagna till 20 000 kronor. Att friskillingarna ej böra medtagas vid en avveckling av statens och städernas mellanhavanden har framhållits av numera generaldirektören Torsten Nothin i hans år 1921 framlagda utredning rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, därvid av generaldirektören Nothin uttalats, att friskillingarna i stort sett härleda sig från kommunmedlemmarna själva och därför närmast äro att jämföra med särskilda kommunala skatter. Riktigheten av

433 denna uppfattning synes obestridlig, och skulle friskillingarna medtagas i den ifrågavarande tabellen, finge detta väl ainses innebära inkomsttitelns indragning till statsverket, en åtgärd, varmed staden tydligen ej alls kan åtnöjas, enär i så fall inkomsten av friskillingarna efter de 20 årens förlopp skulle hava helt försvunnit. Bortses alltså från friskillingarna satait boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, reduceras beloppet i kol. 5 av tabellen till 10 000 kronor, och övergångsersättningens begynnelsebelopp i kol. 9 kommer att ökas från 31 500 till 57 750 kronor, vilken ökning dock tydligen i stor utsträckning kompenseras av friskillingarnas bibehållande för stadens räkning. Huruvida vid beräkningarna något avdrag för boupptecknings- och arvskiftesprovisionen bör ske eller ej torde kunna diskuteras. Generaldirektören Nothin vill — om jag rätt förstått hans uttalanden — jämställa denna avgift med friskillingarna samt vill därför bortse från densamma vid en allmän avveckling av städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Det synes mig emellertid böra närmare undersökas, huruvida så verkligen bör ske, då boupptecknings- och arvskiftesprovisionen ostridigt torde vara anslagen till gäldande av kostnaderna för vederbörande magistrats avlöning och därför väl svårligen kan ställas utanför vid överflyttning å statsverket av utgifterna för rättsväsendet. Medtages i kol. 5 av tabellen även boupptecknings- och arvskiftesprovisionen, utgör avdragsbeloppet 25 000 kronor, varvid övergångsersättningens begynnelsebelopp i kol. 9 minskas till 46 500 kronor, allt räknat efter förhållandena år 1926. Från övergångsersättningen måste skiljas de övergångskostnader, som bliva en följd av reformen, d. v. s. de kostnader, som uppkomma därav, att en del tjänstemän vid de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna icke kunna finna placering i den nya domstolsorganisationen. För dessa kostnader skulle, enligt de sakkunnigas förslag, statsverket i sista hand svara, så vitt de kunna anses belöpa på arbetsuppgifterna inom rättskipningen eller såsom överexekutor, men skulle vederbörande kommun däremot själv betala vad som belöper å de kommunala arbetsuppgifterna, d. v. s. även i detta fall skall ske reduktion med 25 % av kostnadsbeloppet. För att möjliggöra att befattningshavarna i fråga alltjämt skulle kunna anlitas för de kommunala arbetsuppgifter, som nu åvila magistraterna eller framdeles kunna bliva ålagda en kommunal magistrat, hava de sakkunniga ansett nödigt, att befattningshavarna alltjämt skulle kvarstå i vederbörande kommuns tjänst, varmed enligt ue sakkunniga jämväl skulle följa den fördelen, att någon rubbning icke vållades i de pensionsförmåner, som kunde vara befattningshavaren tillförsäkrade av kommunen. ^Mot denna anordning synes först och främst kunna, liksom i fråga om övergångsersättningen, invändas, att frågan om det berättigade i ett generellt avdrag med 25 % för de kommunala arbetsuppgifterna ej kan anses så utredd, att därpå bör kunna grundas en förpliktelse i det ifrågavarande avseendet för kommunerna, och vad angår pensioneringen av de å övergångsstat överförda befattningshavarna, så förefaller det obilligt, att kommunerna, såsom de sakkunniga torde mena, skulle utan vidare dragas med hela kostnaden därför. J a g bifogar en tablå 1 över de årliga avlöningar och pensionsbelopp, som ledamöterna av magistraten och rådhusrätten i Karlskrona samt där anställda skrivbiträden och stadsfiskalen härstädes enligt de fastställda löne- och pensionsstaterna äro tillförsäkrade, och framgår av denna tablå, att Karlskrona stads årliga utgifter till pensionsfonden för de nämnda befattningshavarna ut1

Här utesluten. 29—291185

434 göra 4 567 kronor 50 öre. Om alla befattningshavarna komma å övergångsstat, vilket antagande dock ej har någon sannolikhet för sig, skulle staden alltså årligen, intilldess de resp. befattningshavarna uppnått pensionsåldern, få utgiva sagda belopp för deras pensionering, vilket måste anses så mycket mindre rättvist som det ej på förhand kan bedömas, huruvida och i vad mån samhället kan få tillfälle att draga nytta av deras arbetskraft. Frågan om pensionskostnaderna för befattningshavarna å Övergångsstat bör därför enligt mitt förmenande ytterligare utredas under iakttagande, att statsverket med skäligt belopp deltager i dessa kostnader såväl vad angår befattningshavarnas egen pension som beträffande familjepensioneringen. I fråga om äldre stadsdomare hava de sakkunniga förutsatt, att vissa av dem sannolikt skulle föredraga att åtnöjas med pension av statsmedel (till lägre belopp) framför en något högre övergångsavlöning, förbunden med tjänstgöringsskyldighet, och skulle dylika befattningshavare enligt förslaget berättigas uppbära pension från allmänna indragningsstaten. Om jag rätt förstått de sakkunniga, skulle pensioneringen för sådant fall helt bestridas av staten. Något förslag om, huru det generellt sett bör i pensionsavseende ordnas för de stadsdomare, vilka övergå i statstjänst och såsom här tillhöra en kommunal pensionskassa, hava de sakkunniga ej framlagt, utan är av dem avsett, att spörsmålet därom skall överlämnas till Kungl. Maj:ts framtida omprövning. 'Även i detta stycke är utredningen alltså ofullständig samt bör kompletteras före rättegångsreformens genomförande, så att städerna ej härvidlag komma att drabbas av några obehagliga efterräkningar. Vad beträffar det ovan omförmälda spörsmålet om tillhandahållande åt underdomstolarna av domstolslokaler med erforderliga inventarier samt gäldande av kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning, renhållning, vaktbetjäning, skrivmaterialier, telefon, inbindningar m. m., så hava de sakkunniga gjort gällande, att kostnaderna for allt detta borde bestridas av tingslagen utan någon ersättning i någon form från statsverket. Det synes mig, sikt Karlskrona såväl som övriga städer böra bestrida, att tingshusbyggnadsskyldigheten ålägges tingslagen (inkl. städerna). Visserligen skulle, såsom de sakkunniga anfört, en överflyttning å statsverket av nämnda skyldighet kunna föranleda till invecklade uppgörelser med de nuvarande tingshusbyggnadsskyldiga, men kan detta förhållande givetvis ej utgöra något bärande skäl för att staten, vars förpliktelse att bära alla kostnader för rättegångsväsendet såsom antytts numera allmänt är i princip erkänd, ej skall övertaga även tingshusbyggnadsskyldigheten med vad därtill hör, och kan så vitt jag förstår ej heller tillmätas någon betydelse åt den omständigheten, att det möjligtvis — men dock långt ifrån säkert — kan bliva något dyrare för staten än för tingslagen att administrera domstolsfastigheterna. A t t såsom de sakkunniga ifrågasatt för ändamålet skapa ett nytt centralt organ förefaller i varje fall onödigt. Vad angår Karlskrona och Medelsta domsaga, så hava de sakkunniga ansett, att rådhuset i Karlskrona bör kunna tagas i anspråk för kansli- och tingslokaler för domsagan. För bitingsställena i Ronneby och Lyckeby skulle nyttjas de där befintliga, Medelstas, resp. östra härads domsaga tillhöriga tingshus. Huruvida de åt rådhusrätten och magistraten här för närvarande upplåtna lokaler kunna vara tillräckliga för den nya domsagan torde vara tvivelaktigt. Redan sessionssalen synes bliva väl liten för sitt ändamål, och lokalerna i övrigt äro uppenbarligen otillräckliga. Skall stadens rådhus för ändamålet begagnas, lär det alltså bliva nödigt att utöka rådhusrättens och magistratens lokaler, vilket å andra sidan ej kan ske utan att inkräkta å de för skilda kommunala förvaltningsändamål nu nyttjade utrymmena. För en event, ny kom-

435 munal magistrat torde de av poliskammaren nu disponerade rummen å nedre botten av rådhuset sannolikt bliva tillräckliga. J a g har ansett mig böra framhålla detta, då det ej kan anses uteslutet, att staden, om de sakkunnigas förslag rörande domstolslokalerna vinner bifall, kan i fråga om dessa komma att få vidkännas utgifter, vilka kunna bliva nog så kännbara. Visserligen torde väl det andra tingslaget, som skulle ingå i domsagan, komma att till staden få betala viss hyresavgift för sin andel i nyttjandet av domstols- och kanslilokalerna, men den engångsutgift, som sannolikt skulle bliva erforderlig, komme av allt att döma att falla på Karlskrona stad ensam. E t t spörsmål, som jämväl torde böra skärskådas, är de sakkunnigas förslag, att såsom kompensation för statens övertagande av rättskipningen skulle till statskassan indragas en del av den till vissa stapelstäder nu utgående tolagser sättning. Sedan äldre tolagsprivilegier med reduktionen indragits, tillades stapelstäderna i gemen rätt att uppbära tolag genom kungl. brevet den 21 sept. 1715, och har denna rätt för Karlskrona stads del bekräftats genom en kungl. resolution av den 21 februari 1717. Av sagda resolution framgår, att den Karlskrona tilldelade tolagen var avsedd att användas till avlöning av »Magistrat och betiente» som ock »förnämligast» till förfärdigande och vidmakthållande av »nödige allmänne byggningar, hus och broar». Jämlikt riksdagens beslut år 1857 hava städerna i stället för tolagen tillerkänts ersättning enligt vissa grunder. Även för övriga städer är tolagen, enligt de sakkunnigas åsikt, anslagen till beredande av skälig avlöning åt städernas rådhusrätter och magistrater, och utmynnar de sakkunnigas förslag — efter det att de sakkunniga konstaterat, att enighet torde kunna sägas råda därom, att en reduktion av tolagsersättningen skäligen kan äga rum, ifall statsverket övertager kostnaden för rättskipningen i städerna — uti en plan för partiell reglering av tolagsfrågan, gående ut därpå, att tolagsersättningen skulle reduceras med en tredjedel av genomsnittsbeloppet för åren 1922—26, dock ej i vidare mån, än att den ersättning, som vederbörande stad tillerkänts vid 1857 års reglering, i alla händelser skulle kvarstå, varjämte ej skulle tagas i beräkning avdragsbelopp, som understiga 2 000 kronor. Enligt vad framgår av en utav de sakkunniga uppgjord tabell har Karlskrona stads tolagsersättning för de nämnda åren i medeltal uppgått till 37 629 kronor, varav till statsverket skulle indragas en tredjedel eller 12 500 kronor. Staden skulle alltså få behålla 25 000 kronor obeskurna, d. v. s. ett belopp, som med 12 300 överstiger den staden enligt 1857 års reglering tillerkända tolagsersättningen, 12 700 kronor. Ehuru det ej kommit till något bestämt uttryck i de sakkunnigas förslag, synes det emellertid vara meningen, att, om omsättningen av in- och utgående varor minskas, även det kvarstående tolagsersättningsbeloppet skulle kunna nedgå. Det till staten indragna beloppet av tolagsersättningen skulle enligt de sakkunniga avdragas från den ovan omförmälda övergångsersättningen, d. v. s. denna senare skulle, såsom de sakkunniga uttrycka det, så långt den räcker innefatta jämväl tolagsavdraget. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har på sin tid i anledning av den Nothinska utredningen uttalat, att tolagsersättningen bör göras till föremål för nedskrivning endast i den mån staten själv övertager ombesörjandet av motsvarande förvaltningsuppgifter eller eljest bekostar desamma. I denna, tankegång böra väl städerna allmänt kunna instämma, och kan det därför, så vitt jag förstår, ej anses obefogat att i samband med rättegångsreformen upptaga frågan om tolagsersättningens reducering till omprövning.

436 Man torde dock kunna tvista beträffande de av de sakkunniga anförda grunderna för nedskrivningen, och lära dessa, såsom antytts i den förenämnda promemorian från kommunala centralbyrån, därföir böra bliva föremål för förnyat övervägande, därvid bör tagas hänsyn till samtliga de särskilda ändamål, för vilka tolagen tillerkänts städerna. Med biträde av drätselkamreraren har jag verkställt vissa undersökningar (se bilagda uppgifter 1 rörande hamnens inkomster och utgifter under åren 1917 —27 samt i fråga om stadens utgifter för tullhus och varuskjul åren 1918— 27) i syfte att söka precisera alla de utgifter, staden brukat hava för de förvaltningsområden, som skulle tillgodoses med tolagen, men då gränserna för dessa måste sägas vara rätt så svävande, hava de nämnda undersökningarna ej lett till något definitivt resultat, vadan staden för närvarande torde böra inskränka sig till förberörda, allmänna påpekande i ämnet. Då, såsom av det föregående framgår, det på den mellan staten och städerna, i anledning av rättegångsreformen erforderliga ekonomiska uppgörelsen i ej oväsentlig mån inverkande spörsmålet om, huru de magistraten nu åliggande uppgifter och kommunalförvaltningen i övrigt skola ordnas efter reformens genomförande, ännu ej är nöjaktigt utrett samt ej heller de andra frågor av ekonomisk art, vilka för städernas del sammanhänga med reformen, kunna i allo anses vara i det utredda skick, att de nu kunna från städernas sida bliva föremål för slutligt bedömande, tillåter jag mig föreslå, det drätselkammaren måtte hemställa: att stadsfullmäktige, under instämmande i mina beträffande såväl underdomstolarnas organisation som övriga anförda spörsmål här ovan gjorda uttalanden, ville påyrka, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag måtte underkastas ytterligare utredning och komplettering samt att det måtte beredas staden tillfälle att, sedan så skett, taga ärendet i förnyat övervägande. Rådhusrätten i Sölvesborg åberopar en av rådmannen i Örebro Gustaf Tisell »i ärendet utarbetad längre anmärkningsskrift» samt anför vidare: Härutöver inskränker sig rådstuvurätten till att allenast påpeka ett Sölvesborgsorten vidkommande förhållande, som belyser ofullständigheten och ohållbarheten av de sakkunnigas ekonomiska beräkningar. För cirka åtta år sedan läto Listers härads tingshusbyggnadsskyldiga i Sölvesborg uppföra ett nytt tingshus, som med tillhörande inventarier drogo en kostnad av i runt tal nära 400 000 kronor. Tingsställe med kanslilokaler för den av de sakkunniga föreslagna Bräknedomsagan, i vilken Listers härad och Sölvesborgs stad skulle ingå, är föreslaget att förläggas till Karlshamn. Rådhuset i Karlshamn skulle bliva tingshus samt även inrymma kanslilokalerna. I Sölvesborg, där bitingsställe skulle finnas, borde — fortfarande enligt de sakkunniga — lämpligen för nämnda ändamål kunna användas det Listers domsaga tillhöriga tingshuset. Givetvis kan mycket väl nämnda tingshus användas för biting, men de sakkunniga hava därvid underlåtit att framhålla ett annat förhållande, som med all rätt bort hava sin plats i det kapitel av betänkandet, som handlar om kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. Kan det månne icke anses såsom ett oerhört slöseri med allmänna medel att en byggnad, vars uppförande dragit en kostnad av angiven storlek, allenast skulle användas såsom; lokal för hållande av sådana ting, som föreslagits? Kanslilokalerna, den stora tingssalen och domarebostaden — uthyrande i en liten stad av en stor bostadslägenhet kan vara en vansklig sak — komma således att bliva så gott som outnyttjade. Fullt utnyttjat kommer ej heller det jämförelsevis tidsenliga och rymliga rådhuset i Sölvesborg att bliva vid en indragning av stadens egen 1

Här utesluten.

437 jurisdiktion, och detta även om det inrättas, något som enligt magistratens förmenande är nödvändigt, en särskild institution, som övertoge magistratens nuvarande göromål. Ovanstående förhållande må allenast vara ett ytterligare om än ringa belägg för rådmannen Tisells påstående, »att de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, processreformen kan medföra för det allmänna och staten, utan fastmera i första hand synas vara förestavade av önskan att genom låga och ofullständiga siffror beträffande personal och löner m. m. underlätta genomförandet av en dyrbar rättegångsreform». Med kännedom om att förhållandena äro likartade i ovannämnda avseendet — i tingshusfrågan — å ett flertal andra platser, med hänvisning till Tisells skrift och med utgångspunkt från huru lagstiftningen i vårt land å senare tid bedrivits på minst tvenne andra områden, nämligen enligt principen lagstiftning ^ först, verklig ekonomisk beräkning sedan, torde det ej vara överdrivet att påstå, att ett hastigt och tvärt omstöpande av vårt rättegångsväsende i den av de sakkunniga föreslagna riktningen skulle bliva ett för såväl staten som kommunerna bland annat synnerligen dyrbart experiment. Rådhusrätten i Kristianstad åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrande i ärendet samt anför ytterligare: Enligt förslaget skulle staden Kristianstad samt Gärds och Villands härader sammanslutas till en domsaga, benämnd Villands domsaga, med kansli och tingsställe här i staden. Den beräknade folkmängdssiffran i domsagan skulle utgöra c:a 63 000 personer. En granskning av arbetsredogörelserna för stadsdomstolarna i å ena sidan Kristianstad å andra sidan städerna Lund och Landskrona giver otvetydbart vid handen, att arbetsbördan inom rådhusrätten i Kristianstad är nära nog jämförlig med den i Lunds rådshusrätt och vida överträffar den i Landskrona rådhusrätt. Då dessa städer föreslagits skola bilda egna tingslag inom respektive domskretsar, men samma förmån icke föreslagits ifråga om Kristianstad, vill rådhusrätten, under erinran om att invanariaumerären icke bör vara den allena utslagsgivande faktorn för detta spörsmåls avgörande, påyrka, att därest den ifrågasatta rättegångsreformen varder genomförd, staden Kristianstad må inom den tilltänkta nya domsagan 7 T r ^ e t i i n £ s l a g s a m t domsagan såsom följd härav benämnas Kristianstads och Villands domsaga. o Vidare vill rådhusrätten framhålla, att rådhusrätten håller före, att stadens radhus ar alldeles otillräckligt för tillgodoseendet av den nya domstolens behov av utrymmen. Redan nu är rådhusrätten trångbodd, rum till åklagare, advokater, parter och vittnen förefinnas ej, och utrymmen för sådant ändamål sta ej att skaffa inom det nuvarande rådhuset. För åtskilliga kommunala myndigheter, däribland kronouppbördskassören, finnas icke rum å rådhuset, utan måste tjänstelokaler åt dem förhyras annorstädes i staden. Förläggandet till staden av en domstol med den omfattning, förslaget ställer i utsikt, torde därför med nödvändighet komma att påfordra byggande av nytt rådhus eller ock avsevärd ombyggnad av det nuvarande, därest sådant, med hänsyn till angränsande fastigheter, låter sig göra. Rörande organisationen av de nya domstolarna, tillåter sig rådhusrätten framhålla, att enligt allmän uppfattning den domstolsorganisation, vilken förefinnes mom rikets överrätter samt inom rådhusrätterna i de större och medelstora städerna — ett juristkollegium på tre eller flera personer — visat sig vara den typ, som innebär de bästa garantierna för en allsidig, objektiv prövning av föreliggande rättsfrågor. Rådhusrätten håller därför före, att jämväl efter en omorganisation av de allmänna underrätterna, stadsdomstolarna i de

438 större och medelstora städerna böra bibehållas s;åsom kollegiala domstolar med åtminstone tre juridiskt utbildade ledamöter för handläggning och prövning av förekommande rättsfrågor. De mindre städernas rådhusrätter, organiserade såsom enmansdomstolar, torde däremot enligt rådhusrättens åsikt ej kunna anses såsom någon lämplig domstolstyp. Alla skäl tala för dylika städers inkluderande i angränsande lantdomstols jurisdiktion. I sammanhang härmed vill rådhusrätten dock framhålla, att befordringsgrunderna och sättet för utnämning till stadsdomaretjänst böra underkastas ändring, så att garantier erhållas för en fullgod rekrytering av dessa domstolar. Huruvida härvidlag hovrättstjänstgöring med nödvändighet borde fordras såsom merit, vill rådhusrätten icke uttala sig om. Viktigare torde vara, att utnämnandet till tjänsterna lades i Kungl. Maj:ts hand. Den ordning härutinnan, som föreslagits av hovrättsrådet V. Petrén uti dennes särskilda yttrande inom Svea hovrätt vid dess behandling av ärendet, torde vara värd beaktande. Förslag till besättande av befattningar hos stadsdomstolarna borde sålunda upprättas, beträffande borgmästareämbete av hovrätt och beträffande rådmanstjänst av rådhusrätten i staden, i bådadera fallen med rätt för stadsfullmäktige att yttra sig över förslaget och giva förord åt någon av de därå uppförda. Rådhusrätten tillåter sig vidare framhålla, att det torde vara tvivel underkastat, huruvida ledamöterna av städernas domstolar vid en framtida rättegångsreform kunna tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Regeringsformens föreskrifter om domares oavsättlighet torde med fog kunna åberopas såsom stöd för påståendet, att dylik förflyttning ej må kunna ske emot vederbörandes bestridande. Slutligen vill rådhusrätten erinra, att de sakkunnigas kostnadsberäkningar äro så vaga, att av desamma icke kunna dragas hållfasta slutledningar om den totala kostnaden för reformens genomförande. Alla skäl tala för det antagandet att kostnaderna komma att i avsevärd mån överstiga de approximativa siffror, vartill kommitterade vid ett hastigt överslag kommit. Rådhusrätten vill därför hemställa, att den tilltänkta omdaningen av domstolarna ej må komma till utförande innan en allsidig, sakkunnig och på noggrann prövning i varje särskilt fall verkställd utredning klarlagt de kostnader och övriga påföljder, vilka med reformens genomförande komma att drabba vederbörande. Rådhusrätten i Malmö: Domareutbild- I fråga om domareutbildningen har processkommissionen framhållit, att JJ^sen.0011 denna utbildning för närvarande vilar på systemet, att i mycket vidsträckt omgången på* fattning låta domareämbetet så i underrätterna som i hovrätterna handhavas av domarebanan, vikarier, men att i den av processkommissionen föreslagna domstolsorganisationen ingår såsom en av de viktigaste förutsättningarna att detta vikariatsystem så vitt möjligt upphör. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till domareutbildning bygger emellertid icke på de grundtankar, som kommissionen i korthet angiver i sitt betänkande, utan det anknytes i stället till den ordning, som domsagostadgan föreskriver. Om syftemålet med domsagostadgan säga de sakkunniga, att det varit icke enbart att inskränka vikariatsystemet, utan man hade därjämte velat framtvinga en cirkulation av arbetskrafterna mellan hovrätt och häradsrätt. Det har, framhålla de sakkunniga vidare, av flera skäl funnits lämpligt, att domareutbildningen i sitt senare stadium förlägges till hovrätterna, då genom hovrättstjänstgöringen domareaspiranten sättes i tillfälle att förvärva mångsidigare erfarenhet och djupare insikt i bedömandet av juridiska spörsmål, än som är möjligt vid tjänstgöring enbart i underrätt. I stället för att, såsom processkommissionen velat göra, begränsa vikariatsystemet, hava de sakkunniga valt att gå i motsatt riktning och utvidga detsamma. Förslaget innebär, att de nyutexaminerade juristerna skola

439 efter ett halvt års prövotid erhålla statsanställning vid underrätterna såsom extra tjänstemän, vilka efter ytterligare ett och ett halvt års tjänstetid få en i viss mån begränsad befogenhet att deltaga i den dömande verksamheten. En kvantitativt mycket stor del av underdomstolarnas verksamhet, även vad dömandet angår, har lagts på deras axlar. Efter tre och ett halvt till fyra års verksamhet vid underrätt skall domareaspiranten begiva sig till hovrätten och därpå växelvis tjänstgöra i hovrätt och underrätt samt först efter fem års dylik tjänstgöring erhålla besked, huruvida han godkännes för domarebanan eller icke. Detta besked erhåller domareaspiranten således först 81/2 eller 9 år efter det han först började tjänstgöra vid underrätt. Den första befattningen av ordinarie natur skall vara assessorsbefattning vid hovrätt, vilken torde kunna vinnas tidigast 11 år efter inträdet på domarebanan. Därefter skall befordringsvägen gå över hovrättsråds- och revisionssekreterarebefattning till lagmansbefattning såsom sluttjänst, vilken tankes uppnådd vid omkring 45 års ålder. Mot de sakkunnigas förslag härutinnan anmärkes följande. E t t oeftergivligt krav vid planläggning av domareutbildning är, att den anordnas så, att icke domstolens rättskipningsuppgift därav lider intrång eller skada. Hänsyn till juristutbildningen får icke sättas i främsta rummet. Underdomstolarnas arbetsuppgifter äro av alltför viktig beskaffenhet för att dessa domstolar kunna få göras till försöksfält för unga jurister, som äro ute för att förvärva praktisk utbildning. De sakkunniga kunna icke sägas hava tagit tillbörlig hänsyn till detta krav. I sin strävan att bereda de nyutexaminerade juristerna tillfälle till förvärvande av praktisk erfarenhet vid domstolarna, vare sig nu dessa tänka ägna sig åt domarebanan eller åt andra områden för juridiskt utbildade arbetskrafter, hava de sakkunniga inom underrätterna berett åt dem ett stort antal extra befattningar och åt dem överlämnat ett betydande område av den dömande verksamheten. Att dessa unga jurister icke kunna vara kompetenta till fullgörande av den dömande verksamhet, som skulle överlämnas åt dem, torde av vad erfarenheten givit vid handen och vad processkomnaissionen även framhållit vara ställt utom tvivel. För vinna.nde av utbildning för domarekallet är det icke nog att domareaspiranten får p>röva sina krafter på självständiga arbetsuppgifter eller arbeta på eget ansvar. Viktigare är, att den unge juristen får arbeta under handledning av äldre, erfarna domare, får del utav deras erfarenhet och att han får sina egna misstag och fel rättade, ävensom att han får lära sig domsagoarbetet från grunden. I)e sakkunniga hava icke tillräckligt beaktat vare sig behovet av handledning åt de unga juristerna eller att de till en början få grundligt lära sig de enklare arbetsuppgifterna. Sålunda säga de sakkunniga (sid. 50) att det torde vara lämpligt att i vidsträcktare omfattning än nu mångenstädes skedde låta skrivbiträdena taga befattning med inskrivningsväsendet, med förande av rotlar och förteckningar m. m., medan den juridiskt utbildade personalens befattning med dessa uppgifter borde inriktas mera på en kontrollerande och övervakande verksamhet. De sakkunniga synas sålunda förmena, att de unga juristerna så gott som omedelbart efter ankomsten till domsagan äro i stånd att så väl behärska inskrivningsväsendet att de skola vara i stånd att kontrollera skrivbiträdenas arbete. Att de sakkunniga härutinnan grundligt misstagit sig behöver knappast påpekas för personer med erfarenhet på området. Redan efter ett års vistelse i domsagan skola aspiranterna få icke obetydliga självständiga arbetsuppgifter, och efter ytterligare ett år skola de vara mogna att självständigt handlägga och avdöma bl. a. sådana mål, som nu förekomma i polisdomstol. Det är kanske möjligt för lagmannen i en mindre domsaga att

440 åtminstone tidvis följa och övervaka aspirantens dömande verksamhet, men i en större domsaga torde det knappast vara möjligt. Tyngd under arbetet med de svåraste målen, som lagmannen kommer att bliva, har man ej rätt att förvänta, att han jämväl skall medhinna att ägna någon nämnvärd tid åt handledningen av notarierna eller övervaka deras dömande verksamhet. Det är ett känt förhållande, att det för en erfaren domare ofta är förenat med mera möda att rätta en nybörjares arbete än att själv göra det hela. Att notariernas dömande verksamhet under sådana förhållanden kommer att bliva otillfredsställande är givet. De sakkunniga anse själva, att domareaspiranten efter avslutandet av den första utbildningsperioden i underrätt icke äger mognad att i hovrätt handha åklagareuppgift annat än i enklare brottmål. Det år domareaspiranten därefter skall tillbringa i hovrätt med tjänstgöring vid hovrättens protokoll och med utförande av åklagaretalan i enklare brottmål kan icke i nämnvärd mån varken utveckla hans domareegenskaper eller giva honom erfarenhet i handläggning och avdömande av mål. Då han därefter återvänder till underrätt såsom rådman med fiskalskompetens, skall han självständigt handlägga och avdöma de mål, som bliva honom tilldelade. Han skall således icke stå under lagmannens handledning. Det kommer helt och hållet an på honom själv att söka förvärva och utveckla de rätta domareegenskaperna. Den därpå följande tvååriga vistelsen i hovrätt med sysselsättning under det första året 'såsom åklagare i brottmål och det andra såsom assessorsaspirant vid en hovrättsdivision kan väl bliva lärorik, men dess ändamål är i första hand en prövning av domareaspiranten, och den får utan tvivel största betydelsen såsom sådan, eftersom godkännandet för domarebanan skall följa på denna tjänstgöring. Ur prövningssynpunkt är den emellertid behäftad med det felet, att aspiranten knappast kan få tillfälle att ådagalägga sin förmåga att leda huvudförhandling. Ehuru de sakkunniga med bortseende från de krav, som böra ställas på rättskipningen i dess helhet vid underrätterna, förvandla det stora flertalet befattningar vid underrätterna till utbildningsplatser för domareaspiranter, hava de likväl icke behörigen tillgodosett domareutbildningen. Att domareutbildningen och i samband därmed juristutbihlningen är ett viktigt samhällsintresse har från många håll och med rätta starkt betonats. Blir juristernas utbildning bristfällig eller alltför ensidig, så återverkar detta på alla de områden i samhället, där juridiskt utbildad arbetskraft tages i anspråk, och samhället självt blir i längden lidande därpå. De sakkunniga hava på flera ställen i betänkandet givit uttryck åt den uppfattningen, att arbete i hovrätten ur utbildningssynpunkt vore vida betydelsefullare för domareaspiranten än arbete i underrätt och att domareaspiranten under sin vistelse i hovrätten borde tillägna sig där rådande synpunkter på hur underrättsarbetet bör bedrivas. Denna uppfattning är dock icke ovedersäglig. Det torde tvärtom med fullt fog kunna göras gällande, att den unge juristens domareegenskaper utvecklas och prövas bäst vid underrätten, där han ständigt är i kontakt med parterna och får syssla med varjehanda domaregöromål. Förmågan att leda förhör och huvudförhandling samt konsten att bedöma människor inhämtas säkerligen bäst vid arbetet i underrätt, under förutsättning att aspiranten icke lämnas åt sig själv utan står under erforderlig tillsyn och ledning. Det torde också kunna ifrågasättas, om just den nya hovrätten blir bäst skickad att avgöra, huruvida domareaspiranten lämpar sig för domarebanan eller icke. Enligt de sakkunnigas förslag skall hovrätten bestå av relativt unga domare utan någon större erfarenhet från underrättsarbetet. I varje fall komma dessa att stå avsevärt efter lagmannen i fråga om domareerfarenhet. Det torde ur rekryteringssynpunkt vara oklokt att fordra, att en domare-

441 aspirant skall gå på prov i nio år, innan han får slutligt besked, huruvida han godkännes för befordran på domarebanan. Att vid 32 eller 33 års ålder få meddelande om, att man icke godkännes för befordran, är ett hårt slag, och dej är icke så lätt att vid den åldern orientera sig för annan levnadsbana. Mången begåvad ung jurist kan härigenom avhållas från att giva sig in på domarebanan. En var vet, att understundom personligt färgade synpunkter kunna läggas på lämplighetsfrågan — beroende på den mänskliga ofullkomlighet, som överallt är förhanden — och det måste därför på många verka avskräckande att nödgas gå i ovisshet under så lång tid. Med en ändamålsenligt ordnad utbildning och prövning bör det åtskilligt tidigare kunna vara utrönt, om aspiranten passar eller icke. I fråga om befordringsgången på domarebanan har processkommissionen föreslagit, att den första ordinarie tjänsten vid underrätterna skulle vara sekreterarebefattning vid lagmansrätt och att nästa steg skulle vara ordinarie rådmanstjänst, till vilken befordran kunde beräknas ske jämförelsevis snabbt. Möjlighet skulle dock finnas, att sekreterare, som i domareämbete ådagalagt framstående duglighet, kunde befordras direkt till hovrättsråd. Lagmans-, vice lagmans- och hovrättsrådsämbetena skulle i regel besättas ur de skickligaste rådmännens krets. För att utses till ordförande å avdelning i hovrätt skulle krävas särskilda förutsättningar. Vidare har processkommissionen framhållit, att frågan om lagmans förflyttning till domareplats i hovrätt eller hovrättsdomares till lagmansämbete bleve beroende på de inbördes löneförhållandena och givetvis också på personliga bevekelsegrunder, som knappast låta sig på förhand beräkna. Revisionssekreterarnas antal bleve ringa och dessa tjänsters betydelse ur befordringssynpunkt underordnad, varjämte deras karaktär komme i allmänhet att utesluta, att de såsom nu komme att rekryteras från kretsen av överrättsdomare. Den mest iögonfallande olikheten mot nu rådande förhållanden, som de föreslagna grunderna skulle innebära, vore att befordringarna i vida större utsträckning än nu skulle äga rum från underrätterna till överrätterna. Icke heller i detta avseende hava de sakkunniga följt processkommissionens riktlinjer utan, åberopande lämnade direktiv, kommit med nya förslag. Mot processkommissionen anmärka de sakkunniga, att den blivande överrättsjuristen komme att få tillbringa sina bästa år på en med hänsyn till arbetsuppgifterna underordnad tjänst i lagmansrätt; att den utbildning som kunde beredas domareaspiranten under tjänstgöringen i hovrätt säkerligen icke kunde tillföra aspiranten den fördjupade insikt i juridiska spörsmål och det mognade omdöme, han för sin framtida verksamhet såsom lagman eller hovrättsråd hade av nöden. Så tillägga de sakkunniga: »Att den efterföljande rådmanstjänstgöringen icke kan i utbildningshänseende ersätta hovrättsarbetet, lär knappast kunna bestridas.» Eftersom rådmanstjänsterna skulle bliva de enda verkliga utbildningsplatserna i domareställning, som vid lagmansrätterna komme att stå den uppväxande juristgenerationen till buds, så ligger det, förmena de sakkunniga, synnerlig vikt uppå att icke dessa utbildningsmöjligheter bli, till förfång för de nya juristgenerationerna, reserverade till förmån för en grupp jurister, som icke behöva någon vidare utbildning, alldenstund icke befordran till högre domaretjänst i frågakommer. Garantier böra därför skapas, för att de rådmansbefattningar, som äro avsedda att bli övergångstjänster, också verkligen bibehålla denna karaktär. Såsom av det anförda synes, draga de sakkunniga icke i betänkande att förklara domarearbetet i underrätt äga ringa värde för förvärvande av domareskicklighet och domareerfarenhet, till och med i vad gäller dömandet i underrätt. Sin ringaktning för underrättsdomarens uppgifter lägga de också i dagen därigenom, att de vilja göra det stora flertalet av domarebefattningarna

442 i underrätterna till utbildningsplatser, som för korta tidsperioder skulle besättas med domareaspiranter, och därtill förklara att det är av synnerlig vikt att befattningarna reserveras såsom utbildningsplatser. _ Det torde knappast vara tänkbart, att Sveriges folk vill godtaga de sakkunnigas uppfattning härutinnan. A t t rådhusrätten för sin del anser den vara oriktig är självklart. Den utav de sakkunniga föreslagna ordningen för befordran på domarebanan innebär ett fastslående av det nu tillämpade systemet inom den statliga domarekåren med början inom hovrätt och befordran först till revisionssekreterare och slutligen till lagman. För närvarande gäller dock den inskränkning, att somliga hovrättsråd föredraga att kvarstanna i hovrätten till pensionsåldern. Med denna befordringsordning har hittills följt, att hovrättsrådsbefattningarna i stor utsträckning icke uppehållits av de ordinarie innehavarna, enär dessa dels erhållit förordnande såsom revisionssekreterare, dels ock erhållit kommittéuppdrag eller använts i administrationen. Såsom vikarier hava anlitats unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring inställt sig i hovrätten och efter prövning i fiskalstjänstgöring ansetts lämpliga för adjunktion. Processkommissionen har också framhållit, att hovrätterna lida av den stora omfattning, vari de ordinarie domaretjänsterna i hovrätterna uppehållas av icke ordinarie domare. Lika olämpligt som det är, att unga och oerfarna vikarier få taga hand om rättskipningen i häradsrätterna, lika olämpligt är det att samma unga jurister kort tid därefter få taga plats vid hovrättens dombord och där döma såsom sista instans i ett stort antal mål. Deras teoretiska kunskaper må vara goda och de må vara samvetsgranna i sitt arbete, men de kunna icke äga den mognad i omdömet och den erfarenhet, som bör krävas av en överrättsdomare. Den numera så gott som allhärskande ordningen att överrättsdomare vid en ålder av mellan 40 och 50 år gå från överrätts- till underdomarebefattning har utan tvivel sin grund i de rådande avlöningsförhållandena. Det kan näppeligen från början hava varit de lagstiftande makternas mening, att befordringsgången normalt skulle vara sådan. Häradshövdingens sportler hava från början varit avsedda att täcka omkostnaderna för biträden, kansli och dylikt, och det överskott, de lämnat, var ursprungligen helt visst ganska ringa. Den ekonomiska utvecklingen i landet har emellertid medfört en stark uppdelning av fastigheterna i mindre enheter, varmed följt en kraftig ökning av lagfarts- och inteckningsärendena, vilka betyda mest för sportlerna. Den starka tillströmningen till juristbanan har möjliggjort erhållande av biträden, som antingen gått utan avlöning eller ock betalat för att erhålla anställningen. Sedermera då de juridiskt bildade biträdena fordrade avlöning, har staten påtagit sig avlönandet. De sålunda ändrade förhållandena hava givit häradshöydingsämbetena en stark övervikt i lönehänseende över hovrättsråds- och revisionssekreterarebefattningarna, och detta har i sin tur föranlett revisionssekreterarna att söka de i lönehänseende främsta domsagorna. Det torde väl icke vara en riktig befordringsgång att en jurist utan att äga någon nämnvärd erfarenhet som underrättsdomare vid relativt unga år blir överrättsdomare och därefter på äldre dagar underrätts domare. Denna för vårt land säregna befordringsväg har visserligen hittills icke lett till några svåra olägenheter, om man bortser från det därav föranledda vikariesystemet inom hovrätterna, men man kan hava anledning antaga, att förhållandena skulle hava varit bättre, om befordringarna lett från underrätt till överrätt. Den nuvarande hovrättsproceduren har icke ofrånkomligen krävt omfattande dömareerfarenhet från underrätt, men den föreslagna nya rättegångsordningen med ^ ett strängt muntligt förfarande och fri bevisprövning kommer att ställa nya, svåruppfyllda krav på överrättsdomarens erfarenhet och människokännedom.

443 Kravet på att till hovrättsdomare förordnas framstående underrättsdomare måste starkt framhållas. Följaktligen måste hovrättsrådstjänsterna beräknas bliva sluttjänster. Jämväl för underrätterna är det av stor betydelse, att den nuvarande befordringsgången ändras. Det kan icke vara till fördel för en underdomstol att få till chef en domare, som under mera än ett tiotal av de närmaste åren dessförinnan sysslat med domareuppgifter av helt annan art och därför måste vara i viss mån obekant med underrättsarbetet, uti vilket han följaktligen först efter hand kan vinna den önskvärda skickligheten. Ännu en synpunkt på denna fråga kan förtjäna att framhävas. Det är givet, att domareaspiranten måste anspänna alla sina krafter till det yttersta under aspirantåren, och förhållandet torde bliva enahanda intill dess han vinner befordran till hovrättsråd. Sedan inträffar snart tjänstgöringen i justitierevisionen, vilken också torde få betecknas såsom mycket ansträngande. Befordran till lagman kommer därpå antagligen att ske mellan 45 och 50 års ålder, och därmed är sluttjänsten uppnådd. Är det icke ett berättigat krav, att efter så många års påfrestande arbete domaren erhåller någon lättnad i arbetsbördan? Det är väl nära nog nödvändigt att så sker, för att hans krafter icke skola brytas. På detta sätt h a r saken hittills säkerligen i många fall uppfattats av domsagoinnehavare, och här är utan tvivel att finna en av anledningarna till, att tyngdpunkten av arbetet vid många häradsrätter glidit över på notarierna. Det är vidare ofrånkomligt, att ålder och ofta inträdande sjuklighet efter hand nedsätta arbetsförmågan. Nu bygger emellertid det nya förslaget i ytterligt hög grad på lagmannens arbetsförmåga. I domsagor, som äro betydligt större än de nuvarande, skall lagmannen vara den ende verkligt kvalificerade domaren, vilken skall så att säga bära upp det hela. Då såväl processkommissionen som de sakkunniga tala om, att rättskipningen vid underrätt skall förbättras och göras säkrare än vad nu är fallet, bygges uteslutande på denne lagman. De övriga föreslagna domare funktionärerna fylla för övrigt endast oansenliga anspråk på erfarenhet och skicklighet. ^ Processkommissionen säger, att lagmannen skall handhava alla viktigare mål och verkställa arbetsfördelningen inom domstolen, och de sakkunniga säga, att han därjämte skall handleda och utbilda unga jurister. Processlkommissionen h a r utformat ett rättegångsförfarande, vars handhavande ställer utomordentligt stora anspråk på domarens såväl skicklighet och erfarenhet som krafter. Detta vitsordas både av processkommissionen själv och av lagrådet och kan för (ivrigt bekräftas av varje erfaren domare. Det måste således stå klart för en var, att lagmansbefattningen blir en synnerligen tung och arbetsfylld syssla, och a t t den, om den skall fylla sin uppgift, icke lämnar tillfälle till någon arbetslättnad efter föregående ansträngande tjänstgöring eller medgiver någon kraftnedsättning till följd av innehavarens ålder eller sjuklighet. Om man begär för mycket av lagmannen, blir naturligtvis följden den, att han icke förmår fullgöra hela den tänkta arbetsuppgiften, utan han måste avlasta en del av arbetsbördan på sina medhjälpare, och då är faran för att tyngdpunkten av rättskipningen åter skall glida över i otillräckligt kvalificerade händer större än nu. Man, om så sker, är reformen icke blott förfelad, utan rättskipningen i vårt land har råkat i ett tillstånd mycket sämre än det nuvarande. De sakkunnigas förslag till befordringsordning för domarebanan måste på grund av de anförda skälen bestämt avstyrkas. sakkunnigas beräkning av arbetskrafter vilar för underdomstolarnas Behovet av m De vidkommande på den fiörutsättning, att domsagorna skola göras betydligt arbetskrafter vid domstolarna.

444 större än vad nu är fallet, och att inom varje domsaga skola vara anställda flera domare, mellan vilka arbetet skall fördelas; efter kvalitativa grunder. Den domarekår, som skall bära upp un der domstolarnas arbetsbörda, skall bestå av 106 lagmän, 61 rådmän för inskrivningsärenden, 33 rådmän med assessorskompetens, 52 rådmän med fiskalskompetens, 13 lagmansrättssekreterare, aktuarier m. m. och 350 notarier, alltså tillsammans 615 befattningshavare med juridisk utbildning. Rådmännen för inskrivningsärenden skola icke anses kompetenta att deltaga i den dömande verksamheten utan vara hänvisade att syssla allenast med inskrivningsväsendet, men i gengäld skola de erhålla ordinarie anställning vid domsagorna, vilken förmån i övrigt endast skall förunnas lagmännen. De rådmän, som skola ägna sig åt dömande verksamhet, ävensom notarierna skola endast under kortare tidsperioder vara bundna till domsagan genom förordnanden. Den domarekår, som skall ersättas på detta sätt, består enligt de sakkunnigas uppgifter av 120 häradshövdingar, 87 borgmästare, 16 biträdande domare, 215 rådmän och assessorer m. fl., 15 magistratssekreterare, aktuarier m. fl. samt 293 notarier eller tillsammans 746, vilka samtliga äga juridisk utbildning. I det uppgivna antalet notarier torde hava inräknats sådana unga jurister, som knutits till vissa rådhusrätter för att såsom vikarier stå till förfogande vid förefallande behov, men som icke hava någon egen tjänst. Dessa borde följaktligen icke hava medräknats. Vidare har medräknats förste och andra notarierna i domsagorna, vilkas antal uppgivits till 225. Tager man i betraktande den minskning av arbetsbördan magistratsgöromålens borttagande kommer att innebära, så är måhända minskningen av befattningshavarnas antal enligt de sakkunnigas förslag icke så avsevärd, men ur kvalitetssynpunkt är minskningen så mycket större. De ordinarie domarnas antal har minskats från 422 till 167, medan återstående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tillfälliga tjänstemän utan ordinarie ställning i domsagorna. Av dessa skulle 52 utgöras av doniäreaspiranter, medan ett antal av 350 icke ens kunna givas denna benämning. Den starka begränsningen av antalet domare i ordinarie ställning har skett för att utrymme skall kunna beredas för domareaspiranter och andra unga jurister. Man kan knappast heller avvisa misstanken, att det skett för att de sakkunniga skulle kunna för allmänheten framlägga en kostnadsberäkning utvisande en åtskilligt lägre kostnad för rättsväsendet än den nu utgående. Frågan om arbetskrafter vid domstolarna sammanhänger mycket nära med frågan om rikets indelning i domsagor. Processkommissionen har rörande densamma framhållit, hurusom den nuvarande indelningen för landsbygdens vidkommande vilade på den grundtanken, att i varje domsaga arbetet skulle kunna med skrivhjälp och annat liknande biträde fullgöras av häradshövdingen, men att förhållandena numera i de flesta fall ändratSo så, att arbetsmängden vida överstege en mans arbetsförmåga. Med utgångspunkt därefter från de åtgärder, statsmakterna vidtagit för att bringa ordning och reda i anställnings- och avlöningsförhållandena för häradshövdingarnas juridiska biträden, vill kommissionen i dessa åtgärder se en lämplig utväg att förstarka arbetskrafterna i domsagorna och att fördela arbetsuppgifterna dar etter o kvalitet, och kommissionen anser sig därför böra förorda ett fortsättande pa den sålunda inslagna vägen. Härav skulle bliva en följd, att man skulle bygga upp stora domsagor och därinom anställa flera domare samt mellan dem fördela jämväl den dömande verksamheten efter den större eller mindre grad av domareskicklighet, som krävdes för dess fullgörande. Kommissionen säger sig befara, att man eljest icke skulle kunna påräkna tillräckligt kvalificerade krafter för de svåraste uppgifterna. Det måste sägas, att kommissionens ut-

445 gangspunkt för förordande av stora lagsagor är mycket svag. Då a man säger, att det vid häradsrätterna för närvarande råder en arbetsfördelning med hänsyn till arbetets kvalitet, är detta blott ett talesätt. Vad angår fördelningen av den dömande verksamheten mellan häradshövdingen och förste notarien är det i regel en arbetsfördelning mellan en kompetent domare och en otillräckligt kompetent. Anordningen torde vara att anse som en tillfällig nödfallsutväg ur ett starkt påtalat missförhållande. < Kommissionen framhåller vidare, att mot kommissionens uppfattning har invänts, att med den av kommissionen förordade ordningen skulle förspillas fördelen av en domare, som intoge en viss patriarkarisk ställning gentemot domsagans inbyggare och därigenom åtnjöte befolkningens delvis på personliga band grundade förtroende. Denna invändning bemöter kommissionen sålunda, att denna typ av underdomare i regel trivdes bäst i en domsaga med övervägande fast jordbrukarbefolkning, men att den i något större städer och i industriområden hade en vida sämre jordmån. Den förutsatte också stabila och föga sammansatta samhälls- och levnadsförhållanden. Vare sig man ville beklaga det eller icke, fortsätter kommissionen, måste man därför säkerligen räkna med, att en organisation av underrätterna numera icke gärna kunde grundas på ett bevarande av den gammaldags patriarkaliske underdomaren. Den syn på saken, kommissionen sålunda givit uttryck åt, är emellertid icke riktig. Den patriarkaliske underdomaren både kan och bör bevaras i vårt svenska samhälle, naturligtvis i moderniserad form. Då man använder uttrycket »patriarkalisk domare», kan därmed numera icke förstås annat, än att domaren känner till folkets i domsagan förhållanden och själv är känd av folket och därtill känd för att vara en god och rättrådig domare. Den domare, som under någon längre tid fått verka på samma plats och som allvarligt strävar efter att tillägna sig de domareegenskaper, som våra gamla domareregler uppställa, han blir också av inbyggarna i samhället, även om det hör till de större, känd som en human och rättrådig domare, och han vinner efter hand både aktning och förtroende. Domaren behöver också själv tor att kunna rätt utöva sin verksamhet känna till ortens förhållanden i olika hänseenden o>ch känna befolkningens seder och bruk samt allmänna läggning. Um sedan befolkningen utgöres av människor med det ena eller det andra yrket, betyder föga. Även en rätt stark omflyttning betyder icke mycket. Den nyinflyttade far snart erfara det rykte, domaren åtnjuter. Det kräves emellertid, att domsagan icke göres för vidsträckt, och att domaren får i största möjliga utsträckning stadigvarande verka i domsagan. Endast under dessa förutsättningar kan den gamla satsen, att en god domare är bättre än en god lag, bliva verklighet. Det är inte nog, att lagmannen stannar kvar. Allmänheten kommer måhända mest i kontakt med de yngre domarna. Den enkle allmogemannen dristar sig ofta nog icke att vända sig direkt till domstolschefen. Förutom det att den domare, som endast skall vistas en kortare tid i en domsaga, icke kan vinna noggrann kännedom om förhållandena där, får man också betänka, att denne domare icke kan gå till sin arbetsuppgift med samma varma intresse som den, vilken vet, att detta skall bliva hans arbetsfält under någon längre tid. Det kan heller icke vara klokt att giva sig in på en uppdelning av målen etter det matt av^ skicklighet, som skulle krävas för deras avgörande. För det första är en sådan uppdelning mycket svår, för att icke säga omöjlig att göra med ledning av stämningen i målet, och för det andra kommer en sådan åtgärd lätt att väcka missnöje hos den rättssökande allmänheten. Varje part anser nog som regel, att hans rättssak kräver största mått utav domareskicklighet, och han vill hava den avgjord av en fullgod domare. Från hans synpunkt sett är denna hans uppfattning riktig. Saken kan vara av stor vikt

446 för honom själv, och han får betala den fastställda rättegångsavgiften; varför skulle han då icke även hava rätt att kräva, att den behandlas av en verklig domare i stället för av en domarekandidat. Även den, som råkar bliva svarande i ett s. k. polismål, bör hava rätt att kräva, att saken bedömes av en erfaren och skicklig domare. Han kommer till domstolen av tvång och bör därför kunna begära att icke bliva av samhället behandlad såsom försöksobjekt. Denna rättskipning får icke behandlas på sådant sätt, att folket mister aktningen för densamma. Vid stadsdomstolarna har man icke försökt att dela upp målen efter den grad av domareskicklighet, som kräves för deras avgörande, i vidare mån, än att man i vissa städer inrättat en enmansdomstol för behandling av^vissa brottmål, men det har aldrig ifrågasatts annat, än att även för dessa mål skulle erfordras en skicklig domare. • o För domarens del torde en uppdelning av målen pa sätt kommittén tänkt sig icke heller vara lycklig. m Ingen domare kan i längden stå ut med att hava sin arbetsdag helt oocn hållet upptagen med handläggandet och avdömandet av uteslutande svåra mål. Behandlingen av sådana mål är mycket tröttande. Det är nästan nödvändigt för domaren att dessemellan få syssla med lättare göromål, för att han skall kunna hålla ut. Nu hava de sakkunniga av rikets 120 domsagor och 87 städer med egen jurisdiktion bildat endast 93 domsagor, alltså en minskning med mera än hälften. Av dessa domsagor skola 7 utgöras av städer. De övriga städerna hava, som de sakkunniga uttrycka sig, införlivats med resp. domsagor. Hittills har man varit van vid att landsbygdsområden på grund av stadsbebyggelsens utveckling införlivats med stad, men nu vill man gå i motsatt ordning. Detta är något mera än blott och bart ett talesätt. Åtskilliga av de föreslagna domsagorna komma att omsluta mera än en stad, och det blir följaktligen åtskilliga städer, son! varken få domarekansli eller tingsställe inom sitt område. Allmänheten har många ärenden till kansliet i olika angelägenheter, och det betyder uppoffring av både tid och penningar att skola företaga en resa för att komma dit. Allt kan inte uträttas genom kommissionär. Särskilt med hänsyn till den stora gruppen av smärre brottmål är det för allmänheten en svår olägenhet att hava tingsstället långt borta. Många mal avse ansvar för förseelser emot särskilda stadgor och specialförfattningar. Man får icke gå ut ifrån, att alla handlingar, som polismyndighet och åklagare rikta sig mot, böra föranleda straff och att svaranden därför bör underkasta sig exempelvis ett strafföreläggande enligt det föreslagna systemet, m anser svaranden, att åtalet är obefogat, och han vill försvara sig. För det ändamål måste han instämma eller taga med sig till tinget de vittnen, med vilka han vill bevisa åtalets bristande befogenhet. Enligt nu tillämpade regler tor rattegångskostnad i brottmål, däri talan föres av allmän åklagare, l a r svaranden själv bära sina kostnader, även om han blir frikänd, så snart åklagaren haft minsta fog för åtalets anställande. Det kommer därför ofta att förhålla sig så, att det ekonomiskt ställer sig långt gynnsammare for en svarande att erkänna förseelsen och bliva dömd till böter än att försvara sig och bliva frikänd. Bor svaranden då avlägset från tingsstället, ökas hans kostnader, och polismyndigheten får därigenom ett övertag, som lätt kan leda till missbruk. Redan nu äger ett missförhållande rum på detta område, men man bor akta sig för att förvärra detsamma, ty därur kan växa fram ovilja mot och förakt för vårt rättsväsende. , . Särskilt i fråga om städerna gäller ju, att samhällslivet är starkt koncentrerat och att det därför behöver regleras långt mera detaljerat an pa landsbygden. Friktionen mellan samhällsmedlemmarna blir också dar större

447 än på landsbygden. Den urgamla tanken på särskilt avpassad förvaltning och rättskipning för dessa enheter har därför alltjämt ett levande innehåll, som icke i onödan bör kastas bort, på sätt kommittén vill göra. Stora domsagoenheter betyda ökad tidsspillan och ökade utgifter for dem, som skola på något sätt anlita rättskipningen. Det låter sig knappast göra att räkna ut det samlade värdet på dessa uppoffringar, men en var måste förstå att beloppet kan bliva betydande. Dessa kostnader komma även att drabba statsverket, bl. a. i form av ökade utgifter för vittnesersättningar i de fall, dessa skola gäldas av allmänna medel. processkommissionen har uttalat som sin uppfattning, att man borde framgå med stor varsamhet, när det gällde jämkningar i den nuvarande domkretsindelningen, och att huvudregeln för den nya domstolsorganisationen borde vara, att varje domsaga skulle utgöra endast en domkrets. Kommissionen synes dock icke hava menat vidare allvarligt med dessa uttalanden, ty strax efteråt förklarar den, att antalet domkretsar skulle kunna nedbringas till omkring 100 från det nuvarande antalet 207. De sakkunniga hava gått ännu ett stycke längre ned. o Såväl processkommissionen som de sakkunniga måste emellertid anses hava gått alldeles för långt i sin iver att bilda stora domsagor. Hade det skett i syfteo att bereda arbetsfält för en kollegial domstol, kunde denna strävan synts förståelig, men då så icke är förhållandet, utan män f stället vill indela såväl arbete som domare i kvalitetsklasser upp till ett antal av fyra, något som måste till sina verkningar bliva olyckligt, så kan man icke tveka att avstyrka ett sådant ödeläggande av de nuvarande domsagorna som föreslagits, helst som många skäl tala för bibehållande av smärre domkretsar. # Kommitténs beräkning av arbetskrafter vilar dels på en siffermässig beräkning av arbetet i underdomstolarna under åren 1923—1925 och dels på det antagandet att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Mot tillförlitligheten av beräkningsgrunden må till en början anmärkas, att mångenstädes i vårt land, om icke oyer det hela, ungefär samtidigt med inträdandet av depressionen efter uppsvinget under krigsåren och den närmaste tiden därefter inträtt en betydande nedgång av antalet civila mål, så att dessas antal numera icke obetydligt understiger det antal, som förekom under åren närmast före kriget. Orsakerna härtill kunna måhända vara flera, men det torde kunna anses säkert, att de sammanhänga med den ännu rådande depressionen inom affärsvärlden med domnande företagaranda och bristande betalningsförmåga. Det lönar sig ej att processa om' sin rätt, ty man får ändå icke ut något, så resonera utan tvivel många och det med rätta. Det är åtminstone troligt, att målens antal kommer att ånyo stiga i och med inträdet av bättre förhållanden på näringarnas område. Av denna anledning är en på grundval av arbetsmängden under aren 1923—1925 gjord beräkning av för den nya organisationen behövliga arbetskrafter knappast tillförlitlig. . A t t , d „ et .?. v a . r ä t t egångssystemet skulle medföra väsentlig arbetsbesparing ar val sa till vida riktigt, som det givetvis blir en mindre total arbetsmängd, nar domstolen jämväl för städernas vidkommande skall utgöras av endast en juristdomare. Därtill kommer att enligt kommissionens förslag protokollsföringen högst väsentligt skall inskränkas. Däremot kan det knappast antagas, att själva rattegångsproceduren skall kräva mindre arbete än vad med nu gällande ordning är fallet. En ny arbetsuppgift kommer enligt processkommissionens torslag att åvila domstolen, nämligen att kalla parter och vittnen till domstolsförhandlingarna, och den uppgiften kommer givetvis att bliva ganska tidsödande. Det låter sig naturligtvis icke göra att med anspråk på tillförlitlighet be-

448 räkna behovet av de arbetskrafter, som: komma att erfordras för ett gott fullgörande av rättskipningen enligt den ifrågasatta nya rättegångsordningen, framför allt vad gäller första instans, eftersom det skall bliva omläggningar på nästan alla punkter. Det är ju givet, att någon minskning av antalet befattningshavare skall kunna äga rum på grund av magistratsgöromålens skiljande från domstolsuppgifterna i de s. k. magistratsstäderna och likaså att minskning även kan ske med hänsyn till upphörande av de kollegiala domstolarna i dessa städer, men att räkna med minskat behov av annan anledning är knappast rådligt. Enligt de personalberäkningar, de sakkunniga gjort, har skett en minskning av antalet juridiskt utbildade befattningshavare vid underdomstolarna med cirka 17,5 procent. Ser man endast till antalet, är denna minskning relativt obetydlig. Men om man skärskådar beskaffenheten av den föreslagna domarekåren och de tänkta anställningsformerna för densamma, får man anledning till starka betänkligheter. Det torde vara allmänt erkänt, att det är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarekår, som kan hävda landets lagar gentemot allt slags våld och förtryck, från vilket håll det än kommer. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid, att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställning å den plats han bekläder. Oavsättlighetskrayet har hittills hävdats starkt i fråga oiri domaretjänster. De skäl, som tidigare föranlett detta krav, gälla ännu med oförminskad styrka. Det är icke blott gentemot regeringsmakten domaren bör hava trygghet, utan ävei gentemot överordnade i tjänsten, inflytelserika parter, press och alla makter i samhället av olika slag. En domare, som ej har självständig befattning, utan allenast på grund av kortvariga förordnanden uppehåller en tjänst, har ofta svårt att fritt och obundet av alla obehöriga hänsyn intaga den ståndpunkt, hans övertygelse bjuder honom. Vilken ömtålig ställning skulle icke domlstolens icke ordinarie domare intaga i förhållande till lagmannen. Att den icke ordinarie domarepersonalen skulle vinna något domareanseende bleve helt visst ej regel. De skulle av systemet vara stämplade såsom andra, tredje och fjärde klassens domare. Då de rättssökande i allmänhet finge antagas vilja hava sina mål handlagda av lagmannen såsom den skickligaste, kunde lätt därmed följa, att de övriga domarna bleve föremål för ovilja och misstro. De sakkunniga framdraga själva denna synpunkt i fråga om en tänkt klassificering av domsagorna. Den bör emellertid vara ännu mera berättigad, då det gäller en grupp domare inom samma domsaga. Den fria bevisprövningen är en mycket grannlaga angelägenhet att handhava. Det torde efter införandet av detta institut vara angelägnare än förut att sörja för god avlöning åt domarna. Att i domsagorna arbeta med en stor kår av domare, som endast under korta tider skola vara knutna till domsagan och därefter ersättas av nya, sa att en ständig växling av domstolens domarepersonal äger rum, mäste även ur många andra synpunkter anses förkastligt. Vidare kommer härtill att av domsagornas domarepersonal det knappast än någon mera än lagmannen, som är tillräckligt kompetent för sm uppgift. Den ojämförligt största gruppen av befattningshavare utgöres av förste och andre notarier. Att dessa icke besitta sådan kompetens, att dem bor beredas plats inom domarekåren vid våra underrätter, kunde man hava anledning tro redan vara fastslaget under den långa utredning, processreformen fatt genomgå. .,, Sålunda har processkommissionen framhållit det vid häradsrätterna tilllämpade vikariesystemet såsom en av den nuvarande rättegångsordningens be-

449 tänkligaste svagheter. De unga vikarierna kunde naturligtvis icke vara vuxna sin uppgift, varför deras handhavande av rättskipningen understundom bleve mindre tillfredsställande. I varje fall uppbures icke dessa vikariers rättskipning av allmänhetens fulla förtroende. Det får alltså anses fastslaget, att dessa unga jurister icke äro vuxna den uppgift, de hittills haft i rättskipningen vid häradsrätterna, och att ifrågavarande reform påkallats bl. a. för att råda bot på det missförhållande, som insmugit sig i vårt domstolsväsen genom deras deltagande i dömandet. Det torde emellertid även böra erinras om de nya svåra uppgifter, som vänta underrättsdomaren på grund av den föreslagna förändringen i rättegångsordningen. Den nuvarande rättegångsordningen vid underrätt tillåter domaren att efter hand tränga in i målets olika detaljer, och han har tillfälle att före varje nytt rättegångstillfälle undersöka, på vilka punkter ny utredning behöver ske. Han har således jämförelsevis lätt för att behärska handläggningen, och, sedan målet överlämnats till avgörande, har han god tid på sig att ytterligare studera innehållet av utredningen och de lagbud, som kunna ifrågakomma för tillämpning. Enligt det ifrågasatta nya systemet med en mera schematisk förberedelse och en till ett enda tillfälle sammanträngd huvudförhandling kommer handläggningen vid huvudförhandlingen att bliva oändligt mycket svårare för domaren. Allt utom parternas påståenden och medgivanden är honom ^ obekant. Han vet måhända vilka personer parterna komma att åberopa såsom vittnen, men han vet intet om vad dessa hava att förmäla. Den utförliga utveckling av sin talan, som parterna först då få lov att göra, kan ställa sakförhållandet i en helt annan dager, än man hade anledning att tro på grund av deras förut framställda yrkanden och medgivanden. Vittnenas uppgifter kunna vara helt annorlunda beskaffade, än han kunnat tro på grund av partens uppgift om vad genom: dem skulle styrkas. Intet är vanligare än att det brister i överensstämmelse mellan vad parten uppgiver att ett vittne vet och vittnets egen berättelse. Att mitt under denna handläggning hålla tankeskärpan så klar, att man genast märker, att utredningen brister på någon viss punkt, eller att det brister i överensstämmelse mellan vad parten sagt rörande någon omständighet vid den förberedande förhandlingen och vad han vid huvudförhandlingen uppgiver, är mycket svårt. Det är ingalunda så, att parter och vittnen i regel veta att av sig själva berätta allt rörande saken, som är av betydelse, utan mycket av vikt för målet kommer fram först genom frågor frän domarens sida. Det kräves alltså en stark träning hos domaren, för att han ögonblickligen skall kunna flyta in i sakförhållandet och parters och vittnens tankegång och överblicka alla sakförhållandets detaljer. Han måste även föra anteckningar för att till avgörandet kunna bevara i minnet vad de olika personerna uppgivit. Sedan kommer avgörandet, vilket som regel skall träffas omedelbart efter handläggningens slut. Domen skall innehålla i sammandrag allt som förekommit i målet och vad som blivit styrkt genom den förebragta bevisningen och så slutligen domstolens utlåtande. Allt detta skall omedelbart sättas på papperet och uppläsas. Det bör vara oklanderligt såväl till form som innehåll. Jämväl detta arbete kräver icke blott skicklighet utan jämväl långvarig övning, ty det får gå snabbt undan. Väl synes kommittén hava tänkt sig att sammanfattningen av målet skall vara gjord i förväg, eftersom notarierna skola göra förslag i detta avseende, men sådan ordning i förening med fri bevisprövning kan snart bringa vårt rättsväsende i vanrykte för partiskhet och kanske än värre sakei. Den fria bevisprövningen kommer ävenledes att ställa stora krav på domaren. För att fri bevisprövning icke skall vara farlig för rättskipningens säkerhet, kräves det domare med förmåga att kunna utforska vad de hörda 30— 291185

450 personerna verkligen hava reda på, med andra o?rd, han måste vara^en verkligt framstående förhörsledare. Vidare måste han äga förmåga att något så när se vad de olika människorna gå för, för att kunma rätt värdesätta deras uttalanden. Borttagandet av vittnesjäven kommer att öppna portarna på vid gavel för icke blott sanna utan även falska uppgifter. A t t sovra ut de sanna är en mycket svår och ömtålig uppgift. Den fria bevisprövningen är icke ett osvikligt medel att få veta vad som är sant, den är tvärtom att likna vid ett instrument, vars handhavande kräver särskild begåvning och mycken skicklighet. A t t den nya rättegångsordningen ställer mycket stora krav på domaren vitsordas av processkommissionen. Lagrådet säger om de krav, som den ifrågasatta nya rättegångsordningen ställer på dess handhavande, följande: »För att kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar kräves det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenhet utbildad färdighet och slutligen tillfälle att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften.» Att unga jurister med endast två års erfarenhet från domstolsarbete ^skulle kunna vara skickade att deltaga i den dömande verksamheten uti en på ovan angivet sätt beskaffad rättegångsordning kan icke antagas. De sakkunniga hava heller icke i detta avseende följt processkommissionens intentioner. Ej heller de s. k. fiskalsrådmännen kunna anses besitta, erforderlig erfarenhet för det arbete, som skulle åvila dem. Även om det sagts, att lagmannen själv skall omhänderhava alla viktigare mål, så kan det icke undvikas, att många sådana komma på rådmannens lott, ty dels blir det först under handläggningen klart, hur svårt målet är, och dels kan den lagmannen åvilande arbetsbördan nödvändiggöra att viktiga mål tilldelas rådmannen. Dessutom kan rådmannen komma att uti ganska stor utsträckning vikariera för lagmannen. De föreslagna underdomstolarna skola, såsom förut nämnts, bestå av flera domare, som skola arbeta självständigt och oberoende av varandra. Domstolen kan sägas bestå av lika många avdelningar, som den om fattar^ domare. Lagmannen eller förste lagmannen skall verkställa fördelning av målen,o och därefter vidtager de särskilda domstolsavdelningarnas verksamhet med målens behandling och avdömande. Då lagmannen har sin anpart av mål att handlägga, kan man ej gärna tänka sig, att han skall kunna följa och taga del av behandlingen av övriga mål. Med kontrollen över huru de unga domarna fullgöra sina uppgifter kan det således ej bliva mycket bevänt. A t t dessa kunna behöva råd och upplysningar alltsom oftast är naturligt, men det finns icke någon, som de hava rätt att vända sig till för detta ändamål. Var och en är upptagen av sina göromål och behöver icke känna ansvar för de övriga. Processkommissionen har framhållit hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet. A t t detta icke kan ske med den utav de sakkunniga föreslagna domarekåren, torde stå klart för alla, även icke jurister. Den nya domarekåren kan icke tillnärmelsevis mäta sig med den nuvarande. I stället för att inskränka de oerfarna unga juristernas verksamhet hava de sakkunniga utvidgat den, i det att de hava fört den fram över våra nuvarande rådhusrätters jurisdiktionsomrade och förvandlat de nuvarande ordinarie domarebefattningarna vid rådhusrätterna ävensom åtskilliga häradshövdingebefattningar till tillfälliga befattningar för gradpasserare utan ordinarie anställning. , , För den händelse systemet med domstolar, bestående av endast en juristdomare i underrätt, skall införas överallt i vårt land, måste det krävas, att

451 alla de domare, som skola handhava dömande verksamhet i dessa domstolar, äro väl kvalificerade. Talet om bagatellmål bör tystna. Den som anlitar domaren för slitande av en rättstvist eller som dragés inför domstol av en samhällets representant, anser utan tvivel icke saken ifråga vara en bagatell, och då är det domaren ovärdigt att betrakta och behandla den såsom sådan. Den utav processkommissionen uttalade farhågan, att det icke skulle kunna erhållas tillräckligt antal skickliga domare, om något större antal sådana skulle anställas, torde sakna berättigande. Den gestaltning, de sakkunniga vilja giva åt hovrätternas organisation, präglas i främsta rummet av deras uppfattning angående frågorna om domareutbildningen och befordringsgången. De framhålla gång efter annan såsom synnerligen betydelsefull hovrättens uppgift att vara utbildningsanstalt för domareaspiranter. För vinnande av utbildningssyftet föreslå de inrättande av 25 assessors- och 15 assessorsaspirantbefattningar för de fall, att hovrätternas antal skulle bliva sju och resp. 27 och 14 för den händelse antalet skulle bliva fem. Innehavarna av dessa skola förutom tjänstgöringen såsom fjärde ledamot å divisionerna hava till uppgift att vikariera för hovrättsråden och vid mera tillfällig arbetsanhopning förstärka divisionerna. De sakkunniga hava förutsatt, att hovrättsrådsbefattningarna icke skola vara sluttjänster, utan liksom för närvarande delvis vore fallet övergångstjänster till lagmanssyssla via revisionssekreterarebefattningen. De sakkunniga hava förmodligen räknat med det undantag härifrån, att divisionsordförandena skola stanna kvar på sina poster. Antalet hovrättsråd har fixerats till 73 vid ett hovrättsantal av 7, och det har antagits, att utnämningen till hovrättsråd skall äga rum vid omkring 38 års ålder. Revisionssekreterarnas antal har föreslagits till 23. Det har vidare beräknats, att lagmansutnämningen skall erhållas vid omkring 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för lagman blir 67 år, kan man således räkna med en genomsnittlig avgång av fem om året. Revisionssekreterarnas tjänstgöring i justitierevisionen skulle alltså i genomsnitt bliva av 4 till 5 års varaktighet, och hovrättsråden skulle följaktligen vid 40 a 41 års ålder förflyttas till justitierevisionen. Tjänstetiden såsom hovrättsråd skulle vid sådant förhållande endast bliva 2 till 3 år. Här har nu icke tagits hänsyn till ledighet för tjänstgöring på annat håll än vid domstolarna. Gör man det, blir resultatet ytterligare föryngring av hovrätten och vidsträcktare användning av assessorerna. De tjänstförrättande hovrättsdomarnas ålder, bortsett från divisionsordförandena, kommer följaktligen att bliva 35 till 41 år. En stark omsättning kommer även att äga rum. Alla torde väl vara ense om, att hovrätternas uppgift inom vårt rättsväsen är synnerligen betydelsefull. Hovrätten måste av olika anledningar i verkligheten åtminstone bliva sista instans för ett stort antal mål. Det är följaktligen ^nödvändigt, att dess rättskipning står på höjdpunkten av vad som kan uppnås. Den kommer givetvis också att få ett avgörande inflytande på domarerekryteringen och i övrigt vara tongivande för rättskipningen inom sitt område. Är det emellertid tänkbart, att en så \beskaffad hovrätt, som den av de sakkunniga föreslagna, kan motsvara rimliga anspråk eller bära upp hittillsvarande traditioner? Svaret kan omöjligen bliva annat än nej. För hovrätt liksom för underrätt gäller, att domarna böra med så få ombyten som möjligt tjänstgöra i samma domstol. Skickligheten ökas icke, såsom de^ sakkunniga synas hålla före, genom att domaren får försöka sig på så många skilda uppgifter som möjligt och flyttas hit och dit, utan den befordras i stället genom att domaren får tillfälle att fördjupa sig i det viktigaste och växa in i förhållandena på en plats. De sakkunniga beröra också det av processkommissionen påtalade missförhållandet, att domaretjänsterna i hovrätten i stor omfattning uppehållas av

452 unga tillförordnade vikarier, och de hålla liksom processkommissionen före, att det blir en bjudande nödvändighet, att på ett effektivt sätt råda bot på detta missförhållande, och de framhålla tillika, att dotta blir så mycket angelägnare som det domföra antalet ledamöter bleve minskat i förhållande till vad nu gällde. De komma emellertid till det egendomliga resultatet, att problemet är helt fristående från processreformen och en eventuell omläggning av hovrättsorganisationen. Med hänsyn till de sakkunnigas ståndpunkt till frågan om befordringsväsendet och hovrättens stora uppgift såsom utbildningsanstalt för jurister kan man finna denna uppfattning förklarlig. Men rättskipningens krav blir icke därmed tillgodosett. Behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen.

Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens förnämsta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kommissionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagaretjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter, såsom en av de främsta anledningarna till åklagareväsendets svaghet och att en av de viktigaste uppgifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare framhåller kommissionen, att det ej vore tänkbart, att med ett åklagareväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusatoriska brottmålsförfarande, kommissionen förordade. Det krävdes för att denna ordning skulle kunna verka tillfredsställande en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarekår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punkterna uppfyller kommissionens krav. För statsåklagarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt. De synas själva hava haft en känsla av, att distrikten bleve väl stora, så att åklagarna komme att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet, men de värja sig mot denna av dem tänkta invändning med att förhållandet bleve enahanda, även om distriktet begränsades till länet. Därmed hava de emellertid ingalunda brutit udden av anmärkningen, utan fastmera erkänt dess riktighet. För att åklagaren i en ackusatorisk rättegångsordning med en till ett enda rättegångstillfälle inskränkt domstolsförhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagaretalan, erfordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sakkännedom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens utredning blir mycket svårare än vad som är fallet nu, då utredningen styckevis kan få framläggas och luckor i bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves^ det helt säkert, att statsåklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sakkunniga säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom de sakkunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utredningsarbetet. J u större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir deltagandet i utredningarna. De sakkunniga hava även framhållit, att landsfogdeinstitutionen icke fått den betydelse för rikets åklagareväsen, som vid dess tillkomst förväntades. Så förhåller det sig helt visst också. Det har gått såsom åtskilliga sakkunniga myndigheter före landsfogdeinstitutionens inrättande förutsade, att landsfogdarna icke förmådde fylla alla de uppgifter, som lagts på deras axlar, och

453 följden har blivit, att de måst skjuta undan sådana göromål, som kunna uppskjutas. Är det månne inte fara för att statsåklagarna, om de känna sin arbetsbörda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utredningsarbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verksamhet? Om de göra det, blir åklagareverksamheten lidande därpå. J u mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet och desto mindre intresse få de för sakens utgång. J u äldre statsåklagaren blir, desto mera motbjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvärliga resor i det stora distriktet. Det skulle helt visst kunna dragas fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt. De sakkunniga hava föreslagit, att statsåklagarna skola rekryteras ur hovrätternas assessorskår. Här som så ofta annars skymtar det fram, att de sakkunniga anse s. k. hovrättsutbildning besitta en trollmakt, som onödiggör specialutbildning på de skilda områden, varom fråga kan vara. Man tycker eljest, att statsåklagaren skulle hava behov av utbildning och erfarenhet från kriminalpolisens verksamhetsområde för att kunna leda och giva anvisningar för polismännens arbete vid brottmålsutredningarna och att han skulle behöva hava tillägnat sig den skicklige advokatens färdighet i att plädera inför domstolen. Det måste anses ofrånkomligt, att statsåklagarens utbildning lägges så, att han kan förvärva skicklighet beträffande såväl utredningsarbetet som förandet av talan inför rätta. Åklagaren skall icke betrakta sig såsom varande i domarens ställe, då han går till sitt utredningsarbete, ty domaresynpunkterna bliva ändå i sinom tid lagda på saken. Domaren skall granska och pröva ett material, som av andra lägges framför honom, medan åklagaren skall uppsamla materialet och ordna det till en beviskedja. Det säger sig självt, att de personliga egenskaper, som krävas för de båda uppgifterna, icke äro desamma. Att bada hava användning för rättsutbildning är självfallet, att den blivande statsaklagaren ayer.i kan hava god nytta av någon erfarenhet från domstolsarbete är också riktigt, men därefter böra domarens och statsåklagarens utbildningsvägar skiljas at. Underåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare, och det ar- den, som kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall också biträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänderhar och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela undersökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utredning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare handhava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underaklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagareväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras om vilken grannlaga uppgift handhavandet av strafföreläggandena blir. Systemet kan giva upphov till mycket schackrande mellan parten och åklagaren om bötesbeloppet. Det kan också fresta åklagaren till att använda orimligt hårda bötessatser eller motsatsen beroende på hans personliga inställning till parten. Såsom i annat sammanhang framhållits kan det ofta ställa sig så för svarandeparten, att det är ekonomiskt fördelaktigare för denne att underkasta sig ett strafföreläggande, fastan åtalet är obefogat, än att försvara sig. Detta blir förhållandet i ännu högre grad, om han allenast finner bötessatsen för hög. Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål personer mest ta göra bekantskap med vårt rättegångsväsen och att de, som fått göra

454 det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På shm håll har det'givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgor och förordningar och skapa, vantrevnad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga personliga kvalifikationer. Emellertid hava de sakkunniga vad angår hela landsbygden samt städer med upp till 12 000 invånare ävensom städer med över 20 000 invånare i vad angår mål, som kunna handläggas vid polisdomstol, icke föreslagit någon ändring till höjande av åklagarnas kvalifikationer, och därmed kan också anses fastslaget, att de icke bliva tillräckligt kvalificerade. I fråga om belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens krav. Såsom kommissionen framhållit kan det anses naturligt och riktigt, att en sammanknytning av åklagare- och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Under den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagareverksamhet samt exekutorskapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20 000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distriktsfiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sin tid blev, vilken låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på gång har det visat sig, att arbete, som överlämnats åt underordnade, lätt blir slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas om distnktstiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet. De sakkunniga kunna alltså icke ens anses hava gjort försök att lösa t rågan om underåklagarnas frigörande från främmande göromål. Det torde vara tvivel underkastat om den utav de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande. Löneförmåner Enligt den av de sakkunniga uppgjorda tablån över de nuvarande kostnaderför befatt- n a för underrätterna skulle löneutgifterna för befattningshavare vid underratning8havare teTna f ö r n ä r v a r a n d e utgöra omkring 7 537 600 kronor, därvid emellertid medS och" tagits endast 75 % av städernas, med undantag av Stockholm, utgifter i dylikt åklagareorga- avseende. Lönerna enligt den av de sakkunniga före slagna organisations- och »isationerna. avlöningsplanen skulle däremot uppgå till endast 5 780 400 kronor. Således skulle icke blott det belopp av i runt tal 1000 000 kronor, som de sakkunniga anse kunna genom omorganisationen besparas, utan ytterligare 757 200 kronor vinnas dels genom avsevärda lönesänkningar även för lagmännen och dels genom utnyttjande av domareaspiranterna uti befattningar som hittills v a n t ordinarie och därtill väl avlönade. De sakkunniga hava uttalat såsom sm uppfattning att, om staten ej bleve i tillfälle att för domaresysslornas bestridande förvärva personer, som motsvara högt ställda anspråk, så hade processreiormen till god del förfelat sitt syfte, och att det icke vore nog att det sörjdes tor ledamotsbefattningarna i högsta domstolen och chefsposterna vid rikets hovrätter utan att det för en god rättsvård över huvud vore av ej mindre betydenhet, att de som hade att lägga hand vid rättskipningen i de framtida lagmansratte rna, bleve väl lämpade för sin uppgift. Det vore givet att staten ej borde undandraga sig att bära de finansiella bördor, som vore oundgängliga for förvärvande av en högt kvalificerad domarekår. Uti vad de sakkunniga sålunda

455 anfört kan rådhusrätten till fullo instämma. Men dessa vackra grundsatser stå mycket illa i samklang med de sakkunnigas förslag. Talandet om att staten ej får undandraga sig att bära de finansiella bördor, som vore oundgängliga för erhållande av en högt kvalificerad domarekår, i samma ögonblick, som man föreslår reduceringar med l 3 / 4 miljon å underrätternas lönekonto samt lägger största delen av rättskipningen i händerna på domareaspiranter, förtjänar enbart ogillande. De sakkunniga synas vilja giva sig sken att hava föreslagit en synnerligen förmånlig löneställning åt lagmännen, ehuru den föreslagna lönen avsevärt understiger vad som nu utgår åt flertalet häradshövdingar, och de säga att denna förmånliga löneställning kan vinnas allenast om för rådmanstjänsternas bestridande utnyttjas yngre domare, som inneha befattningen endast övergångsvis, och på vilka man icke behöver offra onödigt höga löneutgifter. Då man läser sådana uttalanden av de sakkunniga, kan man lätt komma att tro, att kravet på rättegångsreformen hade sin grund däri, att vårt rättegångsväsen vore alldeles för dyrt för våra förhållanden, men sådana klagomål hava icke försports. De lönebelopp, som föreslagits åt det stora flertalet befattningshavare vid underrätterna, nämligen förste och andre notarierna, om resp. 2 700 kronor och '2 100 kronor, kunna förvisso icke sägas vara onodigt höga. Första notarierna skola träda i stället för ordinarie domare och bära upp ansvarsfulla domareuppgifter. För så maktpåliggande uppgifter kan icke en avlöning av 2 700 kronor anses tillräcklig. Det måste bestämt sägas ifrån, att med en sådan underdomarekår och sådana löner som de sakkunniga föreslagit icke kan erhållas en god rättskipning. Åstadkommandet av nödiga lokaler för underdomstolarna har hittills ålegat Domstolsvederbörande stad, då det gällt rådhusrätt, och vederbörande härad, då det lokaler m. m. gällt häradsrätt, det förra av helt naturliga skäl, det senare med utgångspunkt från stadgandet i 26 kap. 4 § Byggningabalken. Redan nya lagberedningen förordade emellertid att berörda skyldighet skulle övertagas av staten. Som skäl härför anfördes att den enda ur rättskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningar, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. Därigenom vunnes en rättvis fördelning av kostnadsfrågan på alla skattskyldiga samhällsmedlemmar, ett skäl som föga förlorat i styrka, därför att tingshusbyggnadsskyldigheten numera utgöres efter samma grunder som kommunalskatt och icke, som då det framfördes, efter gårdatalet. De sakkunnigas förslag till domsagoindelning lämnar föga kvar av den nu bestående ordningen, varmed kommer att följa nybyggnad av tingshus i ett stort antal fall, om- och tillbyggnad i en mängd andra fall och i flertalet återstående fall besvärliga ekonomiska regleringar de olika områdena emellan. Då nu med styrka hävdas den principen att det är en statens angelägenhet att handhava rättskipningen, så följer därav också att det är statens angelägenhet att sörja för nödiga lokaler. Det låter sig icke säga att intresset av domstolslokalerna är kommunalt betonat och att därför kommunerna böra handhava denna angelägenhet. Staten lär icke komma att avstå från rätten att bestämma över såväl storlek som inredning och dispositionen av byggnaderna. A t t besväret med byggnaderna skulle läggas på en primärkommun torde väl huvudsakligen härleda sig av bekvämlighetsskäl. De sakkunnigas påstående, att det framtida underhållet av lokalerna skulle bliva dyrare, om staten skulle sprja för detsamma, hava de sakkunniga icke på något sätt motiverat. Sannolikt skulle förhållandet bliva det motsatta. Nog blir underhållet dyrare, om de

456 statliga myndigheterna endast hava att framställa krav, som primärkommunen nödgas foga sig efter, än om samma myndigheter skola utverka anslag från staten för dess fyllande. Förslaget att lägga anskaffande och underhållande av domstolslokaler på de särskilda domsagorna torde därför böra avvisas. Vad beträffar behovet av domstolslokaler, så kommer den föreslagna nya rättegångsordningen att skapa behov av större antal sessionssalar än som nu förefinnas i härvarande rådhus. Här finnas för närvarande endast två sessionsrum inom rådhuset. Polisdomstolen har därjämte sessions- och expeditionsrum utom rådhuset uti förhyrda lokaler. Den nya rättegångsordningen kommer att föra med sig, att mycket av det arbete, som nu utföres å expeditionsrummen mellan sessionerna, i stället måste utföras å sessionsrummet i samband med sessionerna. Det torde icke vara rådligt att räkna med mindre än ett sessionsrum till två domstolsavdelningar. Då domstolsavdelningarnas antal efter de sakkunnigas förslag skulle bliva 10, behövas alltså 5 sessionsrum. Då emellertid mål mot häktade personer väl fortfarande skulle äga rum å centralfängelset, torde behovet kunna begränsas till 4. Att skaffa ytterligare 2 sessionsrum inom de lokaler, rådhusrätten nu förfogar över, låter sig icke göra, Rådhusets andra våning upptages av en stadens festvåning, omfattande bl. a. de s. k. Landstings- och Knutssalarna. Det kan givetvis starkt ifrågasättas om det kan vara lämpligt att inreda detta utrymme till domstolslokaler. Om så icke sker, måste man tänka sig en nybyggnad för domstolens behov. Kravet på att primärkommunen skall sörja för inventarier till kansliet, uppvärmning, belysning, städning och telefon till detsamma samt bekosta skrivmaterialier, inbindning, diarieböcker och dylikt är i princip nytt. Allt detta har lagenligt hittills icke ålegat primärkommunen. A t t häradshövdingarna hittills ofta förmatt de tingshusbyggnadsskyldiga att bevilja dem förmåner i olika hänseenden kan icke åberopas som skäl för att överflytta dessa kostnader från staten till primärkommunerna. Då det är statens organ, som skola bestämma storleken av de förefintliga behoven och som skola kontrollera domarnas utövning av deras verksamhet, och primärkommunen således icke gärna kan bliva tillagd någon prövnings- eller granskningsrätt, kan det heller icke vara rimligt att lägga betalningsskyldigheten på kommunen. Ordnande av De sakkunniga erinra till en början om processkommissionens uttalande att de ekonomiska statens övertagande av rättskipningen i städerna ej syntes böra ske utan att förhåUandena städerna i större eller mindre grad gottgjorde staten för den ekonomiska uppoehT stadernT off ring, den därigenom ådroge sig till städernas förmån. Till denna uppi anledning av fattning ansluta sig de sakkunniga under förmälan, att de icke kunnat finna process- något bärande skäl för att staten skulle vid den nya rättegångsordningens reformen, ikraftträdande utan vidare övertaga rättskipningskostnaden i städerna. De säga sig väl icke hava funnit någon teoretisk princip, som kunde bliva avgörande för ståndpunktstagandet, men de finna det icke lämpligt, att staten underlåter att kräva vederlag. De skäl, vilka de sakkunniga framhålla till stöd för sin lämplighetsståndpunkt, kunna emellertid under förhandenvarande förhållanden icke tillmätas någon betydelse. Ur rättsvårdens synpunkt hava städerna förvisso icke haft någon olägenhet av att de själva fått ordna sitt rättsväsen och utse sina domare, utan detta har i stället på mångahanda sätt varit en förmån för städerna. Den domstolstyp, städerna hava, är obestridligen överlägsen landsbygdens, och vad domareskicklighet angår torde stadsdomarna i stort sett icke stå efter den statliga underdomarekåren. Icke ens för de mindre

457 städernas domstolar torde hinder hava mött att erhålla kvalificerade domare. De sakkunniga framhålla även i detta sammanhang, att olägenheterna av kommunala domarval numera skulle vara allmänt erkända, men detta yttrande beror förmodligen på förbiseende, ty processkommissionen föreslår ju, att ett mycket stort antal domare skola utses genom kommunval, nämligen alla lekmannadomarna. Det torde däremot givas goda skäl för en motsatt uppfattning. Städerna hava icke begärt att bliva befriade från att själva sörja för avlöningen till sina nuvarande rådhusrätter eller framställt klagomål över den vid dem utövade rättskipningen. Deras domstolar hava skapats på grundval av gällande lags bestämmelser, och organisationsplanerna äro godkända av Konungen. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Detta hindrar naturligtvis icke, att statsmakterna kunna besluta införandet av en ny annorlunda beskaffad ordning och därvid borttaga städernas särställning. Nu gällande ordning har helt visst varit avsedd att utgöra en förmån för städerna med motsvarande förpliktelse. Den utgör alltjämt en förmån, även om de sakkunniga hava en annan uppfattning. Tages förmånen bort, kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktelsen ens delvis stå kvar. Anse statsmakterna, att rättsväsendets handhavande numera är en statsangelägenhet av sådan vikt, att städerna icke längre kunna få hava någon befattning därmed, så blir därav även en konsekvens, att det är statens sak att sörja för utgifterna. Den principen är också godkänd beträffande landsbygden. Enligt föreliggande förslag komma städerna icke att på något sätt bliva bättre ställda än landsbygden med avseende på domstolar, och det förefinnes därför icke något skäl för att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära. Det bör således icke kunna vara tal om annat, än att staten bör övertaga städernas samtliga förpliktelser i och för rättskipningen, däri givetvis även städernas förpliktelser mot sina nuvarande domare böra inbegripas, i samma stund den tager hand om städernas domstolsväsen. Då det; gällde införandet av tobaksmonopolet, rådde ingen tvekan om principen, atft staten skulle utgiva ersättning åt dem, som därigenom komme att lida intraing eller skada i sin näring eller sitt yrke. Det är svårt att förstå, varför städerna skulle vara sämre ställda än enskilda medborgare i ungefär likartade situationer. Att staten skulle, såsom de sakkunniga vilja göra gällande, kunna i lagstiftningsväg förplikta städerna att utgiva ifrågavarande ersättning utan städernas medgivande torde man hava rätt att betvivla. De sakkunnigas förslag i detta hänseende tager knappast sikte på annat än att hitta en för staten enkel utväg att lösa det ersättningsproblem, som processkommissionen och sakkunniga anse lämpligt att framföra till förmån för statskassan. Att genom ett så summariskt förfarande nå fram till någon rättvisa i behandlingen av städerna är givetvis omöjligt, så växlande som förhållandena äro i de olika städerna. Det är därför ändamålslöst att ingå på någon detaljgranskning av förslagets särskilda punkter. De sakkunnigas egen belåtenhet med uppslaget, vilket enligt deras uppfattning på ett mjukt och smidigt sätt låter städerna successivt befrias från sina bördor för rättskipningen, kan icke delas av rådhusrätten. De sakkunniga hava icke byggt på något instämmande från städernas sida, ty de förklara i detta sammanhang, att något medgivande från de olika städernas sida till vad sålunda föreslagits icke lär erfordras. Förslaget är alltså avsett att vara ett diktat till städerna. Som sådant synes det böra mötas med en protest. De sakkunniga giva sig vidare in på frågan, i vilken omfattning städerna, i samband med befrielse från skyldigheten att bekosta sitt rättsväsen, böra mista

458 de särskilda förmåner och rättigheter som av ålder tillkommit vissa av dem, av vilka förmåner den viktigaste vore rätten till tolagsersättning. Efter att hava refererat vissa av andra personer verkställda utredningar angående tolagen och därvid jämväl funnit tillfälle att uttala sin förvåning Över att uti den uppräkning av tolagsförpliktelserna, som funnes i 1715 års kungl. brev, något uttryckligt omnämnande ej skett av städernas skyldighet _ att avlöna magistraten, finna de sakkunniga det ådagalagt, att tolagen beviljats städerna bl. a. för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater. De sakkunniga konstatera vidare, att enighet synes råda därom att en reduktion av tolagsersättningen skäligen kan äga rum, ifall statsverket övertar kostnaderna för rättskipningen i städerna, och till den uppfattningen förkunna de sakkunniga sin anslutning. De sakkunniga hava funnit det ligga utanför ramen för sitt utredningsarbete att närmare ingå på frågan om tolagsavlösningen i dess helhet, men en plan för partiell reglering av tolagsfrågan hava de strax klar. Städernas nuvarande kostnader för rättskip^ningen, beräknade på visst av de sakkunniga föreslaget sätt, skola avdragas å den utgående tolagsersättningen, dock att avdraget skall begränsas till x\3 av tolagsersättningen. De sakkunnigas uppfattning om tolagsersättningsfrågan kan knappast sägas vara grundad på något djupare inträngande i densamma. De sakkunniga se alldeles bort ifrån formuleringen av de kungl. brev, genom vilka tolag upplåtits åt städerna. Det kan väl dock icke vara betydelselöst vad som skrivits. Säkerligen kunde Kungl. Maj :t även på den tiden giva ett klart uttryck åt sina tankar och avsikter. Att placera utgifterna för rättskipningen främst i raden av de ändamål, för vilka tolagsersättningen får användas, då rättskipningen icke ens uttryckligen omnämnts utan får läggas in uti det sista allmänna uttrycket, är väl knappast riktigt. Hur städerna i sina utgifts- och inkomststater delat upp tolagsmedlen, har för städerna och staten merendels saknat praktisk betydelse. De sakkunnigas förslag, löst framkastat son^det är, kan icke rätt gärna tagas till utgångspunkt för någon lösning av frågan. Alla städer torde icke kunna behandlas lika i denna fråga, utan, skall rättvisa vederfaras varje stad, måste helt visst frågan lösas för varje stad särskilt. Vissa frågor För häradshövdingarnas vidkommande vilja de sakkunniga fastslå att någon rörande över rättslig förpliktelse för statsverket att hålla dessa skadeslösa for dem trangångsför- ffängna sportelinkomster icke skulle förefinnas, ehuru staten förklarat att ordnldT häradshövding vid övergång till ny tjänst mke skulle vara pliktig vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner. Eftersom de sakkunniga därefter vilja tillämpa samma grundsats, nar det sedan gäller stadsdomarna, torde det vara nödigt att upptaga denna fråga till p»-po v» a j r y i I TI Q*

' Det må vara riktigt, att domstolssportlerna ursprungligen voro i huvudsak avsedda till bestridande av domsagornas förvaltningskostnader och avlönande av erforderliga biträden. Denna grundsats har dock icke i fortsättningen uppehållits. Domarnas kontanta avlöning har icke reglerats efter hand som penningvärdet sjunkit, utan man har låtit den stegrade sportelinkomsten kompensera jämväl det minskade penningvärdet. Ännu tydligare har man erkänt sportelinkomstens egenskap av lön den gång, då statsmakterna besloto att övertaga avlönandet av de biträden med juridisk utbildning, häradshövdingarna hade behov av. Från det förhållandet att det är statsmakterna som bestämma sportelsatserna, och således även kunna besluta upphörande av sportlerna kan ur logisk synpunkt icke dragas någon slutsats, som leder till att sportlerna icke äro att anse som tillförsäkrad lön. Även över lönen hava ju stats-

459 makterna rådighet. En sak är att ändra en enstaka sportelsats eller säga, att den skall försvinna, men att borttaga alla sportler är en helt annan sak. Det senare innebär en fullständig omläggning av lönesystemet. A t t i sådant sammanhang säga, att de behållna sportelinkomsterna icke utgöra en tillförsäkrad löneförmån, är ett ridande på ord och ett bortseende från innebörden i det nuvarande lönesystemet, som det bör vara staten ovärdigt att inlåta sig på. Vad stadsdomarna angår är sportelinkomstens egenskap av löneförmån ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingarna. För många stadsdomare gäller, att lönen huvudsakligen utgöres av sportler. Det är här mera sällan fråga om, att tjänsteinnehavaren skall med dem bestrida administrationskostnader för tjänsten, utan äro de avsedda att utgöra lön. De sakkunniga tycka själva, att det resultat, vartill deras tankegång leder, är obillig, och de föreslå därför, att det skall göras upp en övergångsstat, som skulle temporärt kompensera förlusten av sportelinkomsterna, en utväg, som synes förestavad av deras önskan att jämna vägen för processreformen. De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i överensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd. Det torde icke vara ur vägen att erinra om, huru statsmakterna handlade vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av de böter, som utdömdes i enlighet med densamma. Den gången beslöto statsmakterna, att såsom ersättning för de förluster, som till följd av nya strafflagens innehåll, att däri stadgade böter borde tillfalla kronan, kunde drabba personer, ^menigheter eller allmänna inrättningar, finge av inflytande bötesmedel, från och med det år strafflagen trädde i verksamhet, tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter medelberäkning för de senaste fem åren dittills årligen uppburit. Beträffande stadsdomarnas skyldighet att övergå till annan befattning förmena de sakkunniga, att de nuvarande stadsdomarna skulle vara skyldiga att mottaga befattning-ar, avsedda för handläggning av arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, eller vid en framtida lagstiftning rörande kommunala magistrater kunde bliva dessa ålagda. Riktigheten av denna uppfattning torde kunna allvarligt ifrågasättas. De, som äro innehavare av domaretjänster, torde icke kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Regeringsformens klara föreskrift, att de, som bekläda domareämbeten, icke kunna utan medelst rannsakning och dom från sina sysslor av Konungen avsättas och ej heller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas, kan icke upphävas genom av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdade bestämmelser. De sakkunniga säga, att de vid kostnadskalkylens uppgörande tagit sikte Kostnaderna på att i första hand vinna en överblick över det allmännas, såväl statens som i anledning av kommunernas, kostnader nu och framdeles för rättskipningen. processreforDe göra emellertid genast inskränkningar i kalkylens omfattning. iförande0"1 Till en början meddelas, att de lämnat de framtida lokalkostnaderna helt åsido. De hava emellertid föreslagit uppförande av 6 nya tingshus och därjämte frågasatt huruvida icke ytterligare 14 dylika behövde nyuppföras. Vidare framhålla de, att för ytterligare ett antal nu befintliga tingshus behövas om- eller tillbyggnader. På de flesta ställen blir det fråga om lösningsplikt för de nya domsagobildningarna. Det torde vidare kunna starkt ifrågasättas, om icke ny- eller tillbyggnader skola bliva erforderliga i långt flera fall, än de sakkunniga beräknat, ty de synas icke hava tillräckligt beaktat det större behov

460 av sessionslokaler, som de större domsagornas starka uppdelning i domstolsavdelningar med skilda sessioner för med sig. Även för hovrätternas vidkommande torde ökat lokalutrymme bliva oavvisligt. Den ifrågasatta nya rättegångsordningen i hovrätt kommer att föra med sig avsevärd tidsutdräkt för behandlingen av flertalet mål. Den därav föranledda ökningen av antalet divisioner kräver motsvarande ökning av sessionssalarnas antal. Härtill komma nybyggnader för de hovrätter, som skola nyskapas. Ej heller lokalkostnaderna för åklagarväsendet hava medräknats. Att alla dessa lokalkostnader komma att belöpa sig till betydande belopp lär väl icke av någon kunna betvivlas. De sakkunniga hava vidare lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskostnader. De vidgå emellertid, att för denna kostnadsgrupp är att emotse en framtida ökning, bl. a. beroende på den förstoring, domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas, att denna kostnadsökning icke blir obetydlig, eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemet kommer jämväl att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats, att vikarier skola utskickas från hovrätt till lagmansrätterna för korta perioder samt dessa vikarier då givetvis böra ha gottgörelse för fördyrade levnadskostnader i form av dagtraktamente. Resorna för hovrättssessioner ute i bygderna torde också komma att medföra avsevärda kostnader. Att beräkna den kostnadsökning, som uppstår på grund av ovan relaterade förhållanden, är naturligtvis ytterst vanskligt, men det torde däremot kunna fastslås, att den icke blir oväsentlig. Kostnaderna för lekmannadomarna hava icke heller medräknats. Det har emellertid förutsatts, att dessa domare skola erhålla ersättning, och under annan förutsättning torde de heller icke kunna erhållas. Denna ersättning torde icke rätt gärna kunna tänkas satt till lägre belopp än 25 kronor om dagen, eftersom domstolssessionerna oftast komma att äga rum utom lekmannadomarnas hemort. Därtill kommer så resekostnaderna, som givetvis också skola gottgöras. De sakkunnigas förslag upptager 371 personer för handhavande av dömande verksamhet. Räknar man med att envar av dessa skall hava session en dag i veckan under 43 veckor om året, erhåller man ett sessionsantal av 15 953. Om vid envar av dessa sessioner tjänstgöra 5 lekmannadomare, erhålles ett antal tjänstgöringsdagar per år av 79 765. Efter en ersättning av 25 kronor per dag blir årskostnaden 1 994 125 kronor. Processkommissionen har emellertid ifrågasatt, att en suppleant för de fem lekmännen skall inkallas att närvara, för den händelse någon av lekmannadomarna blir sjuk under sessionens gång. En sådan åtgärd torde utan tvivel vara välbetänkt, under förutsättning att den av kommissionen föreslagna rättegångsordningen godtages. Kostnaden ökas då mled 398 125 kronor. Härtill komma kostnaderna för lekmannadomare i hovrätterna samt resekostnaderna. De ovan angivna beloppen skola emellertid reduceras något med hänsyn till att i vissa städer civila mål skola handläggas av en juristdomare ensam. Om dessa kostnader säga de sakkunniga, att frågan om ersättning till nämndsledamöter icke synes stå i sådant samband med processreformen, att nämndens ersättningsrätt bör uppfattas såsom en utgiftsökning i anledning av reformen. Detta påstående är emellertid endast delvis riktigt, ty det är uppenbart, att antalet sessionsdagar kommer att ökas högst avsevärt genom reformen, bl. a. därigenom att mycket av det arbete, som nu utföres mellan sessionerna, efter den nya ordningen skall försiggå under sessionen, varförutom nämndens användning utvidgats. Genom förstoringen av domsagorna komma resekostnaderna för nämndsledamöterna också att ökas. På många ställen i vårt land torde

461 nämndemännen få använda särskilda dagar för resorna till och från tingsstället. En betydlig ökning av de vittnesersättningar, som komma att påvila statsverket, är jämväl att emotse i anledning av reformen, dels på grund av vittnenas skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vittnesplikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten utan att reglering sker av vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg, att den mycket ofta icke ens kompenserar vittnets direkta utgifter. Den misstänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen torde också komma att medföra en visst icke obetydlig kostnadsökning för statsverket. Den uppgjorda kalkylen har i verkligheten begränsats till att avse endast avlöningen till personalen vid domstolar och åklagarväsendet. För hela det övriga kostnadskomplexet saknar man all överblick över de blivande kostnaderna, men av vad man vet torde likväl framgå, att där komma att möta betydande utgifter för det allmänna. Den av de sakkunniga så starkt framhävda besparingen på lönekontot av omkring 1 000 000 kronor, vilken uteslutande hänför sig till underrätterna, har måst köpas genom att lägga största delen av rättskipningen i underrätterna i händerna på unga oerfarna jurister, på tillfälligt anställda lärosvenner, som få åtnöjas med lärlingslön, och en synnerligen ringa sådan i förhållande till de ansvarsfulla domareuppgifterna. Processkommissionen har om den domarekår, kommissionen ville sätta till handhavande av den dömande verksamheten, yttrat följande: En oeftergivlig förutsättning för att ett tillfredsställande resultat skall vinnas av den här föreslagna reformen av vårt rättegångsväsen är således, att domarebefattningarna besättas med de bästa krafter, som äro att tillgå. Såsom rättesnöre bör därvid gälla, att domarnas löner avvägas så, att framstående jurister vilja ägna sig åt donarekallet. Det är då att beakta, att staten på detta område har att tävla med de ekonomiskt lockande banor, som advokat eller affärsjurist, vilka stå öppna för d e n dugande juristen. Visserligen är det icke möjligt för staten att erljuda löner, som mäta sig med de inkomster, vilka framstående advokater och affärsjurister uppnå. Och detta är ej heller nödvändigt, då den större trygghet för framtiden, som anställningen i statens tjänst erbjuder, till stor del uppväger de större inkomsterna i privat verksamhet. Men skillnaden bör ej få bliva så betydlig, att de bästa juristerna allmänt föredraga den enskilda

verksamheten. Uti detta processkommissionens uttalande vill rådhusrätten helt instämma. De sakkunniga hava emellertid följt synpunkter och riktlinjer, som föra åt motsatt håll. Mec åberopande av vad sålunda anförts får rådhusrätten som sin mening uttala, att de sakkunnigas betänkande och förslag icke äro ägnade att ligga till grind för lagstiftning i ämnet. Rådhusrätten

i Lund:

Då processkommissionen den 15 december 1926 avgav sitt principbetänkande, samades vid detsamma kostnadsberäkningar och plan för landets indelning i domkretsar. Denna brist försvårade, för att inte säga omöjliggjorde ett ställningstagande till vissa av kommissionens projekt. Bristen har nu delvis avhjälpts genom förevarande betänkande av den 29 augusti 1928. Dock är

462 därvid att märka, att, enligt lämnade direktiv, dels några kostnadsfrågor, visserligen av mindre betydenhet, lämnats öppna och dels frågan om domkretsindelningen icke upptagits till granskning. I sistnämnda del har ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag till indelning lagts till grund för beräkningarna. Å andra sidan upptager betänkandet förutom undersökningar av ekonomisk art åtskilliga organisatoriska spörsmål, och i dessa delar framlägga de sakkunniga vissa förslag, som innebära betydelsefulla avvikelser från den ståndpunkt processkommissionen intagit. På grund av betänkandets omfattning och mångfalden av där framkomna uppslag ser sig rådhusrätten nödsakad att vid sin granskning av betänkandet huvudsakligen hålla sig endast till vissa spörsmål av dels mera allmän och dels huvudsakligen lokal natur.

Vad då först städernas domstolsväsen i allmänhet angår, väckte ju på sin tid processkommissionens förslag om statens övertagande av rättskipningen i städerna betänkligheter bland annat ur den synpunkten, att en uppgörelse mellan städerna och staten om kostnaderna skulle stöta på betydande svårigheter. Sålunda förutsatte lagrådet vid sin granskning av processkommissionens förslag möjligheten av att bibehålla den kommunala rättskipningen i städer med så pass stort invånarantal, att de vid landets indelning i domkretsar befunnes åtminstone böra utgöra egna tingslag. Denna anordning avsåg dock icke ett bibehållande av sambruket i magistratsstäderna mellan rättskipning och administration. Även i nu förevarande betänkande förutsattes ett upphävande av denna gemensamhet, en åtgärd som måste anses vara synnerligen önskvärd. De sakkunniga hava nu i förevarande betänkande framlagt betydelsefulla förslag i fråga om det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna, varvid förslaget om den s. k. övergångsersättningen torde få anses intaga en framträdande plats. Den skänker åt båda de i frågan intresserade parterna, staten och städerna, förmånen av att den ekonomiska bördan överflyttas i små etapper och att ingendera parten blir varken vid överflyttningen eller för framtiden särskilt betungad. Därest den kommunala rättskipningen^ i magistratsstäderna kommer att upphöra, synes det emellertid kunna ifrågasättas, om icke särskilda anordningar där böra träffas^ för de tjänstemän, som bliva övertaliga, en fråga vartill rådhusrätten senare återkommer.^ Det från vissa håll framförda kravet på att städerna rättvisligen borde omedelbart vid den nya rättegångsordningens ikraftträdande befrias från alla utgifter för rättskipningen, förutsätter väl närmast, att varje stad, som har egen jurisdiktion, skulle utan motsvarande skyldighet i detta hänseende vara i besittning av en rättighet, som den kunde efter eget skön avhända sig när som helst, och därigenom å staten överflytta kostnaden för domstolsväsendet i staden. Häremot kan invändas, att i de flesta fall kostnaden JFör den egna jurisdiktionen ursprungligen torde hava motsvarats av vissa förmåner, av vilka staden kommit i åtnjutande under den uttryckliga eller tysta förutsättningen, att staden ombesörjt en del statliga uppgifter inom sitt eget område. Detta förhållande kan föranleda till det antagandet, att de nuvarande magistratsstäderna äro pliktiga och icke endast berättigade att bekosta sin rättskipning. Slutsatsen vinner visst stöd bland annat därav att lagen den 13 juni 1924 om stads läggande under landsrätt — som i sin 1 § stadgar befogenhet för Konungen att på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna om rådhusrättens upphörande — i 3 § föreskriver, att vid förordnande om rådhusrätts upphörande tillika skola meddelas erfor-

463 derliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Vad därefter angår de sammanlagda kostnaderna i anledning av processreformens genomförande, framgår det av kap. IX i de sakkunnigas utlåtande och av det å s i d . 336^ och 337 gjorda sammandraget av det allmännas kostnader för rättskipning och åklagareväsen, att de nuvarande kostnaderna skulle genom reformen kunna nedbringas med 1 000 000 kronor årligen, varvid emellertid minskningen skulle för domstolarnas del uppgå till icke mindre än nära 2 000 000 kronor och, om man räknar endast med underdomstolarna, till nära 2 400 000 kronor. Detta måste verka överraskande och synes redan i och för sig giva det intrycket, att de sakkunniga farit synnerligen hårt fram i fråga om domstolarnas budget. Detta intryck bestyrkes i mycket hög grad, när man går till detaljerna, som i många avseenden tydligen utgå från önskemål om en ganska utsträckt nivellering av lönerna inom rättskipningen, om en tämligen nära överensstämmelse mellan nämnda löner och löneförhållandena inom administrationen samt om en stark begränsning av arbetskrafterna. En realisation av dessa önskemål måste innebära synnerlig risk för, att den nya rättegångsordningen kommer att starta under mindre lyckliga förhållanden. Det torde få för ett gott resultat av reformen anses nödvändigt, att tillräckliga arbetskrafter finnas tillgängliga och att de äro väl avlönade. Även om lönen skulle något överstiga lönenivån inom administrationen, sker icke därigenom någon avvikelse från vad som i alla tider gällt och alltjämt gäller åtminstone för underrätternas del. I en tid, då det allmänna nedlägger avsevärda och undan oför undan stegrade kostnader för sociala ändamål, synes det egendomligt, att årskostnaderna på ett område, vars samhälleliga betydelse är så framträdande som förhållandet måste anses vara med rättskipningen, skulle kunna nedbringas med belopp i sjusiffriga tal. En synnerligen viktig fråga, däruti de sakkunniga avvika från processkommissionen, är den ställning, rådmännen för den dömande verksamheten skola intaga. De betänkligheter, som de sakkunniga anfört mot nämnda rådmans anställande på ordinarie stat, kunna icke alldeles bestridas, men det måste väcka an större betänkligheter att i den vidsträckta omfattning de sakkunniga tänkt, sig överlämna domstolsarbetet åt extra ordinarie arbetskrafter. Det synes också, tämligen tydligt framgå, att anordningen föreslagits icke för tillgodoseende av rättskipningens behov, utan av ekonomiska skäl. Därest denna anordning måste bli en följd av det åsyftade arbetsfördelningssystemet, frågar man sig., om icke det nuvarande systemet i fråga om organisationen innebär större garantier för en god rättskipning. I fråga om domareutbildningen överhuvud taget och vad därmed har samband ar det några punkter, som särskilt falla i ögonen. Först och främst medför målens och ärendenas uppdelning på, i regel, lagmannen, rådmannen och inskrivningsdomaren, att även mellan de i domsagan tjänstgörande domareaspiranterna måste verkställas en uppdelning. Härigenom sker utbildningen i etapper, och därom är i och för sig intet att säga; det måste den även göra enligt hittills praktiserad ordning, möjligtvis med undantag för de allra minsta domsagorna. Men den stora skillnaden är, att då domareaspiranten under nuvarande förhållanden kommer fram till tingssittningen, måste han hålla allt vad han förut inhämtat aktuellt för sig, medan enligt det nya systemet, varje utbildningsfas blir ett avslutat helt för sig. Det kan i varje fall ifrågasättas, om icke den nuvarande ordningen är att föredraga såsom medförande större gagn för såväl domareaspiranten själv som för det allmänna.

464 Vidare måste det visserligen vara förmånligt med någon växling i tjänstgöring mellan underrätt och hovrätt, men det förefaller, som om man härutinnan gått till överdrifter i det nu föreliggande betänkandet. Enligt detta skulle den regelrätta ordningen bli: 3 1/2 ä 4 år i lagmansrätt, 1 år i hovrätt, 2 år i lagmansrätt, 2 år i hovrätt, 2 år i lagmansrätt och därefter i hovrätt, möjligen delvis med förordnande som revisionssekreterare eller revisionsfiskal, tills befordran till sluttjänst uppnås. Det kan kanske sägas, att i inånga fall äro enligt nuvarande ordning förflyttningarna faktiskt lika många, men enligt betänkandet är det avsett, att de nyss angivna förflyttningarna skulle bli ett minimum, som alltså måste passeras, och sannolikheten talar för avt förflyttningarna kunna bli långt flera. Det måste verka särdeles nedslående för domareaspiranten att först efter så många flyttningar fram och tillbaka kunna påräkna en varaktig stad. Möjligen kan också ifrågasättas, om icke aspirantens fallenhet för tjänstgöring i domstol av ena eller andra slaget bör tillerkännas betydelse vid avgörandet av frågan om växling mellan underrätt och hovrätt, och om icke utnämning till lagman skulle kunna äga rum efter huvudsakligen enbart underrättstjänstgöring. Slutligen bör det i detta sammanhang framhållas, att den föreslagna ordningen för domareutbildningen och det föreslagna begagnandet för dylik utbildning av de för den dömande verksamheten avsedda rådmanstjänsterna måste verka därhän, att det underkända vikariatsystemet i underrätterna på landet långt ifrån att upphöra snarare kommer att blomstra upp. Efter dessa allmänna anmärkningar angående organisationen måste rådhusrätten i denna del begränsa sig till ett vidrörande av de föreslagna anordningarna inom den domsaga, dit Lunds stad skulle hänföras. Inom rådhusrätten härstädes äro anställda fem tjänstemän, av vilka ungefär en kan räknas bort för magistratsgöromål. Enligt de sakkunnigas redogörelse å sid. 96 i betänkandet borde magistratsgöromålen taga något mera arbetskraft i anspråk, men därvid måste beaktas, att bland de magistratsgöromål, varmed civilrådmannen för närvarande sysslar, ingår upprättande av bouppteckningar och att, om han ej haft detta åliggande, hans arbete med inregistreringen av bouppteckningar, alltså ett domstolsgöromål, måste taga hans arbetskraft åtskilligt mera i anspråk än vad nu är förhållandet. Rådhusrätten räkna^ därför med, att av rådshusrättens fem tjänstemän de fyra äro tagna i anspråkför domstols- och överexekutorsverksamheten. I Torna och Bara domsaga finnas förutom häradshövdingen 1 förste och 1 andra notarie. I den föreslagna nya domsagan, där alltså för närvarande arbeta 7 juridiskt utbildade arbetskrafter, räkna de sakkunniga med endast 6 dylika krafter. En sådan personalminskning måste givetvis väcka betänkligheter, och vid jämförelse med åtskilliga domsagor, ej minst inom Skåne, där i den framtida organisationen föreslagits 7 juridiskt utbildade befattningshavare, synes även samma antal vara motiverat i den blivande Lunda-domsagan. Och till yttermera visso hava i en del domsagor med 7 jurister föreslagits, att rådmannen skulle ha assessorskompetens, medan i Lunda-domsagan räknas endast med fiskalskompetens. Det är emellertid icke endast jämförelsen med andra domsagor som föranleder rådhusrätten till den meningen, att, med utgångspunkt från de av de sakkunniga föreslagna grunderna för domstolsväsendets organisation, i Lunda-domsagan böra anställas 7 jurister, därav 1 rådman med assessorskompetens. I betänkandet har meddelats en redogörelse för de olika domsagorna av antalet mål, handlagda vid 1, vid 2 och vid flera rättegångstillfalien, varvid de sakkunniga förmena, att målens mera eller mindre krävande art kan delvis bedömas efter antalet rättegångstillfällen. I fråga om denna uppdelning bör dock beaktas, att dess betydelse för den slutsats, som därav dragits,

465 är olika i olika domsagor, beroende på den omfattning i vilken uppskovssystemet tillämpas. Enligt upplysning å sid. 96 i betänkandet har under år 1926 i Lunda-domsagan avdömts 328 tvistiga civilmål och strafflagsmål, därav 143 handlagda vid mera än 1 rättegångstillfälle, samt omkring 700 brottmål enligt specialförfattningar m. m., av vilka enligt beräkningen å sid. 52 ungefär 70 kunna antagas vara handlagda vid mer än ett rättegångstillfälle. Det kan säkerligen förmodas, att då domsagan innesluter ett av rikets starkast trafikerade vägnät, inånga av de sistnämnda 70 målen gällt tillämpning av motorfordonsförordningen och varit av tämligen komplicerad art. I domsagan kan alltså arbetsbördan beträffande målen beräknas sålunda: 213 tvistiga vid mer än ett rättegångstillfälle handlagda civilmål, strafflagsmål och brottmål enligt specialförfattningar, 185 tvistiga civilmål och strafflagsmål samt omkring 630 brottmål enligt specialförfattningar, de båda sistnämnda antalen handlagda vid endast ett rättegångstillfälle. A sid. 48 i betänkandet förmäla de sakkunniga, att processkommissionen torde preliminärt ha räknat med att lagman skulle bli i tillfälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål årligen, men anmärka samtidigt, att denna siffra torde möjligen få anses väl hög och att för lagmannens del torde försiktigtvis icke böra räknas med så hög siffra. Beräknas i Lunda-domsagan lagmannen årligen medhinna ej fullt 130 av de svåraste målen, återstår i alla fall så pass många mål, som äro av tämligen svår beskaffenhet, att av rådmannen måste krävas assessorskompetens, och då ändock åtskilliga mål torde återstå, sedan rådmannens mål frånräknats, samt härtill kommer, att de på inskrivningsdomaren belöpande lagfarts- och inteckningsärendena uppgå till nära 4 400, oberäknat alla övriga småprotokollsärenden och överexekutorsgöromål, torde böra räknas med 4 notarier. Under inga förhållanden kan det komma ifråga, att för rådmannen fiskalskompetens skulle kunna anses tillfyllest. Rådmannens erfarenhet skulle för dylikt fall vara begränsad till, utom tjänstgöring i lagmansrätt, 1 års provtjänstgöring i hovrätt med åliggande att under senare delen av nämnda år på prov utföra åklagaretalan i ett antal mindre brottmål. En dylik erfarenhet verkar icke särdeles respektgivande, och skola mål av tämligen svårartad natur ^— vilket måste bli förhållandet i den föreslagna Lunda-domsagan redan på, grund av målens mängd och säkerligen i de flesta domsagor på grund av svårigheten att på förhand verkställa en fullt riktig fördelning — handläggas och avgöras av rådman, som har sådan ringa utbildning, och som till på köpet är anställd endast för kort tid, är det fara värt, att det hittills praktiserade s. k. vikariatsystemet i underrätterna på landet befinnes vara lika gott som det nya systemet och att i varje fall för magistratsstädernas del det nya systemet innebär en försämring. Däremot böra rådmännen med assessorskompetens genom den utbildning, som är för dem avsedd, hava samlat erfarenhet, som får anses tillfredsställande. Vad de sakkunniga anföra i kap. V I I I angående vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande måste i skilda avseenden väcka betänkligheter hos stadsdomarna, varvid rådhusrätten emellertid — på grund av den för rådhusrätten och magistraten gällande lönestaten och de villkor densamma upptager — icke har anledning att framställa mera än några erinringar. Sålunda finner rådhusrätten det angeläget poängtera, att de domare, vilka äro skyldiga att övergå till den nya domstolsorganisationen, vare sig de nu uppbära lön av staten eller av stad, icke böra utan tvingande skäl förflyttas från den ort, där de äro bosatta, En dylik förflyttning kan verka synnerligen orättvis och vara till stor skada för tjänstemannen, som mången gång efter 31—291185

466 flerårig vistelse å nämnda ort kan vara bunden därstädes i många avseenden. Domstolstjänstemännen böra anses äga befogade anspråk på synnerligen långt gående hänsyn vid prövning av frågor om förflyttning. Och detta borde komma till tydligt uttryck i ena eller andra formen, genom lagstadgande eller på annat sätt. I övrigt synes detta önskemål kunna åtminstone delvis tillgodoses därigenom att de föreslagna rådmanstjänsterna besättas med de nuvarande rådhusrättstjänstemännen, i den mån sådana finnas att tillgå utan förflyttning, och att därest nämnda rådmanstjänster bliva tagna i anspråk för domareutbildningen på sätt i betänkandet föreslagits, detta sker först sedan den nuvarande rådhusrättspersonalen avvecklats. De sakkunniga förutsätta — sid. 319 och 321 — att vakanssättning av ledigblivna häradshövding- och stadsdomaretjänster under ett antal år före den ifrågasatta reformens ikraftträdande kommer att ske i syfte att underlätta reformens genomförande. Blir detta fallet, torde rättvisa och billighet kräva, att bestämmelserna därom erhålla sådan avfattning, att utan hinder av desamma lägre ordinarie befattningshavare kunna vinna befordran till högre tjänst. Det bör i dylika fall sålunda bliva den lägre i stället för den högre tjänsten, som vakanssättes. Nederst på sid. 324 och överst på sid. 327 i betänkandet uttalas, a t t vissa förmåner icke böra utgå, därest befattningshavaren tillträder den nya tjänsten efter ansökan. Detta synes vara en begränsning, som ej har fog för sig. Det kan även för det allmänna vara fördelaktigt att erhålla kännedom om, vilka befattningshavare på äldre tjänster önska förflyttning och varthän de önska komma. Det synes därför orimligt, att ett tillkännagivande av sådan önskan skulle medföra någon ofördelaktig påföljd. Det lär väl knappast överensstämma varken med rättvisa och billighet eller med vanliga rättsregler att för stadsdomarnas del, på sätt å sid. 324 föreslås, tillämpa anordningar, motsvarande dem, som på sin tid träffa des för landssekreterare och landskamrerare. Stadsdomarna äro dock anställda på de villkor, som upptagas i vederbörande lönestat, och i de fall då sportler förekomma, har säkerligen antagits, att de skulle uppgå till ett visst uppskattat belopp, och detta antagande har gjorts icke endast av stadens beslutande myndigheter utan jämväl av Kungl. Maj:t vid lönestatens fastställande. Det synes då orimligt, att de fastställda lönevillkoren skulle nu kunna ensidigt ändras därhän, att ersättningen för sportler begränsas till ett belopp av högst 5 400 kronor, som dessutom avskrives under loppet av 9 år. I övrigt torde i stycket nederst å sid. 324 föreligga en ej åsyftad oegentlighet så till vida som den där omtalade differensen, vilken skulle utgå som personligt med en niondedel årligen minskat lönetillägg, jämväl kan inbegripa förutvarande fasta löneförmåner och någon avskrivning av mot dem svarande belopp givetvis icke under några förhållanden kan ifrågakomma. Vid bestämmandet av de löneförmåner, som tillkomma befattningshavarna i härvarande rådhusrätt, har stämpelprovisionen inverkat, ehuru den <då icke ansågs som sportel. Sålunda hava två rådmän på grund av för dem beräknad inkomst av stämpelprovision erhållit 1 000 kronor mindre om året än den återstående rådmannen. Härtill bör rättvisligen hänsyn tagas, då det gäller att bestämma, vilka löneförmåner rådmännen äro tillförsäkrade och vilka de efter omorganisationen äga utfå, såsom säges i stycket överst på sid. 325. Vad angår frågan om tillgodoseende av underdomstolarnas lokabehow hava de sakkunniga avvisat tanken på att låta staten övertaga tingshusbyggnadsskyldigheten och stannat för att å tingslagen bibehålla denna skyldighet. Till stöd härför hava de sakkunniga å sid. 274 anfört, dels att de erforderliga

uppgörelserna mellan staten och de nuvarande tingshusbyggnadsskyldiga bleve av synnerligen invecklad beskaffenhet, dels att underhållet av domstolslokalerna bleve dyrare, om det skulle övertagas av ett centralt ämbetsverk, och dels a t t ^tätens kostnader komme att stegras ytterligare av den anledningen att en så omfattande förvaltningsuppgift krävde anställande av nya arbetskrafter. Vad sålunda anförts verkar icke övertygande. I följd av den föreslagna genomgående omregleringen av domsagorna bli över hela landet uppgörelser om tingshusen och rådhusen i alla fall nödvändiga, dels mellan tingslag inbördes och dels mellan tingslag och städer, och vid dylikt förhållande synes det skäl de sakkunniga först åberopat mot statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten icke böra få inverka å bedömande av denna fråga. De båda andra skälen kunna möjligen vara av någon betydelse, såvitt angår övergångstiden, intill dess de nya tingshusen blivit färdiga och tagits i bruk, men därefter torde tingshusförvaltningen icke komma att belasta staten i tillnärmelsevis den omfattning de sakkunniga befara. För övrigt synas de sakkunniga bortse ifrån att staten äger även lokala förvaltningsorgan, som kunna taga befattning med ifrågavarande uppgifter, kanske utan större utgifter för staten än vad eljest kommer att åligga tingslagen. Vidare hava de sakkunniga som stöd för sin mening härutinnan anfört, att därest de sakkunnigas förslag i denna fråga vinner bifall, därav vållas'den minsta rubbningen i de bestående förhållandena. Det är en given sak, att en överflyttning av tingshusbyggnadsskyldigheten på staten svårligen låter sig göra med bibehållande av nuvarande tingslagsindelning, men förhållandet är J u nu . , . ^.et> . at * staten avser att genomdriva en omfattande omstöpning av rikets judiciella indelning och att i sammanhang därmed övertaga rättskipningen i staderna. Det synes i denna situation vara ägnat väcka synnerliga betänkligheter om de lokala samfälligheterna skulle sörja för de betydande byggnadsutgifter, som bliva en följd av dessa genomgripande omgestaltningar inom rättegångsväsendet. Däremot förefaller det naturligt, att dessa utgifter, som föranledas av en statens önskan att genomföra en rättegångsreform, också baras av staten. Många tingslag sitta säkerligen med goda tingshus, som skulle kunna ^nvändas lång tid framåt, och detsamma är förhållandet med radhusen i manga magistratsstäder, men genom domsagoregleringarna måste bade tingshusen och rådhusen ersättas med nybyggnad. Lunda-domsagan utgör ett exempel på det förhållandet, att den nuvarande domsagan har ett tingshus och staden ett rådhus, vilka båda kunnat vara i bruk ett par tre decennier framåt, men intet av dem kan lämpligen komma till användning tor den nya domsagan. Skulle de härav föranledda kostnaderna åläggas tingslaget, måste de anses som en av rättegångsreformen föranledd, eljest icke ifrågasatt utgift, och vid dylikt förhållande måste det betvivlas, att de sakkunnigas utlåtande i sista stycket å sid. 299 är riktigt, där det bl. a. säges, att staden icke under något av de år, under vilka avvecklingen genom övergångsersättning pågår, får vidkännas en större ekonomisk uppoffring än den har att räkna med under nuvarande förhållanden. Jämväl med hänsyn till vad nu anförts torde det vara rimligast, att staten övertager tingshusbyggnadsskylchgheten, och därmed böra följa alla omkostnader även för inventarier och tor domsagornas drift. Ur principiell synpunkt är detta också det riktigaste. En sak, som knappast omnämnts i de sakkunnigas betänkande, men som i detta sammanhang må vidröras, är skyldigheten att hålla rannsakningshäkte, rlur iragan om tingshusbyggnadsskyldigheten än löses, synes det lämpligt, att staten i varje fall övertager härbärgerandet av rannsakningsfångar och kosthållet at dem. Denna angelägenhet synes kunna ordnas genom rannsaknings i ängarnas införande till särskild avdelning inom redan befintliga fångvardsanstalter på sätt redan i många fall sker efter avtal mellan vederböran-

468 de tingslag eller stad, å ena, samt staten, å andra sidan. Det måste anses som en uppenbar fördel, om de många små härads- och stadshäktena kunde upphöra, och i varje fall bör uppförandet av nya dylika häkten undvikas. Rådhusrätten i Landskrona: Härmed får rådhusrätten i Landskrona avgiva underdånigt yttrande över särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. . Rådhusrätten kan i huvudsak ansluta sig till ett av 1 öreningen bvenges stadsdomare i frågan avgivet betänkande, vid vars tillkomst rådhusrätten i viss del medverkat. Det slutomdöme, vartill föreningen kommit, kan på intet sätt anses vara för strängt. De sakkunniga hava vid det närmare utformandet av processkommissionens riktlinjer för en processreform nära nog på varje punkt misslyckats och vid sina försök att nedbringa kostnaderna för reformens genomförande gjort våld på både rättvisa och billighet. Det naturliga och riktiga önskemålet att en blivande domare redan pa ett jämförelsevis tidigt stadium skall underkastas prövning vid skilda domstolar har föranlett dessa sakkunniga att konstruera ett rotationssystem, som skulle göra extra ordinarie systemet till en formlig institution, beröva alla yngre domare upp till 40 års åldern känsla utav självständighet, försvaga deras ekonomi och försvåra för dem bildandet av eget hem. Efter alla dessa mödor skulle såsom slutlig lön erbjudas dem en befattning med en lön understigande vad de flesta häradshövdingar och ett flertal borgmästare och rådmän för närvarande tillgodonjuta. Det synes rådhusrätten uppenbart, att en tillämpning av de sakkunnigas förslag, även om de beräknade befordringstiderna verkligen skulle kunna hållas, vilket givetvis icke bleve fallet, komme att i hög grad desorganisera vårt rättsväsen och bereda dem, som ägnade sig åt domarebanan, bittra missräkningar. _' „ I fråga om lagmansrätternas organisation måste med all kratt iramnallas nödvändigheten utav att lagmannen dels får en verklig chefsställning, dels befrias från det direkta handhavandet av insknvmngsgöromalen. Detta senare är ovillkorligen nödvändigt, om han skall kunna bevara fullt juridiskt intresse för rättskipningen och, då större och mera påfrestande mål förekomma — sådant kan hända i vilken domsaga som helst — ägna hela sm tid at målens utredning. I varje domsaga måste därför finnas en inskrivningsdomare, som på samma gång kan representera kontinuiteten beträffande sak- och personkännedomen inom domsagan. Det synes självklart att i dennes åligganden även bör ingå utfärdandet av gravationsbevis. Att lägga denna börda pa övergångstjänsterna, vilkas innehavare ofta torde stå fullkomligt främmande för domsagans kamerala förhållanden, kan icke vara riktigt. Detta hindrar naturligtvis ej att de yngre tjänstemännen vid sjukdomsfall och semester ta tillfälle att vikariera för inskrivningsdomaren och därigenom liksom genom kanslitjänstgöringen förskaffa sig erfarenhet på detta område. Det synes ganska lämpligt att med inskrivningsdomarens goromal iorena uppdraget att vara överexekutor. Såsom sådan bör han också hava tillsyn över utmätningsmännen. ,, „.. Om, såsom det är att hoppas, den kollegiala domstolstypen bibenalies tor tvistemål i stadstingslagen, bör inskrivningsdomaren kunmi vara en av bisittarna. Det är varken lämpligt eller önskligt att alltför mycket specialisera inskrivningsdomarens verksamhet och i hans person skapa ett slags mindervärdig domaretyp utan några som helst befordringsutsikter. Man kan mycket val tänka sig ett sådant fall, som nu icke så sällan inträffar inom rådhusrätterna, eller att för domarevärvet fullt kvalificerade personer av iamiljenansyn,

469 lokalpatriotism o. s. v. välja en befattning med ringa eller inga befordringsutsikter i stället för att fortsätta i karriären. Inom varje domsaga bör vidare finnas en rådman, närmast inriktad på den dömande verksamheten, upptagande av vittnesmål, handläggning av konkursoch bagatellmål, tillsyn av förmynderskap m. m. Det torde böra i viss utsträckning tillkomma lagmannen att fördela göromål en mellan honom, inskrivningsrådmannen och övriga tjänstemän. P å domsagans storlek och göromålens mängd må det sedan ankomma att vid domsagan fästa ett eller flera biträden eller eventuellt inrätta en sekreteraretjänst. Vad särskilt angår den blivande Landskrona och Rönnebergs domsaga synas skäl icke föreligga att från domsagan överföra Onsjö härad. I stället torde en del av Färs härad eller Torna tingslag lämpligen kunna tilläggas Eslövs och Frosta tingslag. Under inga förhållanden torde personalbehovet inom domsagan sättas lägre än till en lagman, två rådmän och en sekreterare. Beträffande skyldigheten för nuvarande befattningshavare vid städernas magistrater och rådhusrätter att efter processreformens ikraftträdande övergå till annan befattning även i det fall, då kungl. kungörelsen den 31 december 1920 icke är på dem tillämplig, företräda de sakkunniga en uppfattning, som man knappast skulle tänkt sig vara möjlig. De sakkunniga förklara nämligen sid. 326 att »emellertid lärer skyldighet att syssla enbart med handläggning av magistratens kommunala arbetsuppgifter böra anses påvila jämväl sådan före nämnda kungörelses utfärdande utnämnd ledamot av rådhusrätt, som tillika varit ledamot av stadens magistrat». I enlighet härmed vill det synas, som vore det de sakkunnigas mening att nuvarande borgmästare och rådmän utan vidare skulle kunna överflyttas till att vara kommunalborgmästare, respektive kommunalrådmän. Mot riktigheten av denna åsikt måste inläggas en bestämd gensaga. Redan den omständigheten, att statsmakten genom särskild kungörelse gjort förbehåll i ^angiven riktning beträffande de magistratstjänstemän, som efter 1920 erhållit sin utnämning, innebär ett erkännande, att sådan skyldighet icke föreligger, i varje fall icke beträffande de magistratsledamöter som tillika äro medlemmar av rådhusrätten och således domare. Det må vara att de vid sidan av sitt domareämbete även utöva vissa administrativa göromål. Domareämbetet är dock huvudsaken och den verkliga livsuppgiften, som genom större ansvar och grundlagsskyddad självständighet höjer ämbetet över en vanlig administrativ befattning i kommunens tjänst. Alldeles påfallande är detta, om man jämför det nuvarande borgmästareämbetet med en kommunalborgmästares befattning. A t t jämnställa dessa vore uppenbart orimligt. Under nuvarande förhållanden är borgmästaren ordförande i rådhusrätten och i magistraten, vilken senare betecknas som stadens styrelse. Alla av stadsfullmäktige tillsatta styrelser och nämnder stå under magistratens överinseende. Borgmästaren kan från dem på magistratens vägnar infordra vilka upplysningar, han önskar, och göra de erinringar, vartill fog föreiinnas. Inom stadsfullmäktige har han fri yttranderätt, och stadsfullmäktiges beslut må icke verkställas förr än desamma granskats och godkänts av magistraten. Lön och tjänstgöringsförhållanden äro reglerade genom lönestat och arbetsordning, som' fastställts av Kungl. Maj:t, och borgmästaren har givits en ställning, .som gör honom fullständigt oberoende av de kommunala myndigheterna och partiförhållandena inom stadsfullmäktige. Men jämför härmed en kommunalborgmästares ställning enligt gällande författning. Någon som helst befogenhet att kontrollera och övervaka de kommunala myndigheternas arbete tillkommer honom icke. Däremot är han skyldig rätta sig efter ett av Kungl. Maj:t på förslag av stadsfullmäktige upp-

470 rättat reglemente, enligt vilket, efter vad erfarenheten visat, kommunalborgmästaren brukar åläggas att vara stadens ombudsman samt stadsfullmäktiges och andra nämnders och styrelsers sekreterare. Det synes uppenbart, att icke ens en borgmästare, utnämnd efter det att 1920 års kungörelse trätt i kraft, kan vara skyldig att övergå till ett dylikt kommunalborgmästareämbete, som omöjligt kan anses vara jämställt med eller högre än ett äldre borgmästareämbete. Skall sådan skyldighet åläggas honom, måste givetvis den kommunala borgmästarebefattningen inrättas på helt annat sätt och i nära överensstämmelse med borgmästareämbetena enligt den äldre organisationen. Ännu tydligare är det att en borgmästare och domare, som tillträtt tjänsten före 1921, icke mot sin vilja kan berövas sin ställning som domare och överflyttas till en rent administrativ befattning, reglerad av ett nytt reglemente och med nödvändighet stämplad som en annan och lägre befattning än den han förut innehaft. Vad nu är sagt i fråga om borgmästarna har i stort sett tillämpning även på rådmännen. Ej heller dessa kunna, om de utnämnts före 1921, utan vidare, såsom de sakkunniga vilja göra troligt, skiljas från sitt domareämbete och tvångsvis tilldelas rent administrativa befattningar i stadens tjänst. Vida rimligare vore att överföra dem såsom rådmän i lagmansrätterna, vartill ett stort antal torde vara synnerligen lämpliga och, under förutsättning att löneföhållandena ordnas på förmånligt sätt, även kunna antagas vara villiga. Såväl i detta fall som då fråga är om de nuvarande magistratsledamöternas överförande till rent kommunala tjänster måste den i och för sig lovvärda avsikten att undvika skapandet av sysslolösa tjänstemän på indragningsstat förverkligas genom överenskommelser och jämkningar i varje särskilt fall. Tvångsvis och i strid mot stadgandet i 36 § regeringsformen lär syftet däremot i ett rättssamhälle som vårt icke kunna förverkligas. Hur uppenbart detta än må vara, måste det likväl livligt beklagas, att de sakkunniga på så lösliga grunder som skett ansett sig kunna intaga en ståndpunkt, som lätt kan tänkas föranleda de kommunala myndigheterna i städerna att med stöd av de sakkunnigas uttalanden vägra att fullgöra sina förpliktelser gent emot de stadsdomare, som beröras av en blivande processreform. I lika mån kan så bliva fallet, när man kommer in på frågan, hur sådana tjänstemäns löneförhållanden rättvisligen böra ordnas. De sakkunniga hava nämligen även på den punkten advocerat sig fram till ståndpunkter, som i fråga om inkonsekvens och frånvaron av varje rättsligt underlag torde vara tämligen enastående. Rådhusrätten kan i denna del hänvisa till vad stadsdomareföreningen därom anfört, vartill icke är mycket att tillägga. Det må vara riktigt att staten icke garanterat städerna någon viss, med domareverksamhetens utövande förenad sportelinkomst såsom hjälp till stadsdomarnas avlönande, och staten har givetvis rätt att utan städernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Men städerna själva hava däremot otvivelaktigt vid sina löneavtal med rådhusrättens och magistratens ledamöter och tjänstemän beräknat lönerna till visst belopp, och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befattningar under förutsättning, att de dem sålunda tillförsäkrade löneförmånerna komme att oavkortade utgå. Städernas förpliktelser att upprätthålla den fastställda lönestandarden är därför tydlig och klar, och någon principiell skillnad kan därvid icke göras mellan den del av lönen, som utgår kontant, och den, som erhålles genom sportler. När för att taga ett exempel enligt den för Landskrona fastställda lönestaten förste rådmannens kontanta lön är 1 800 kronor, men sportlerna, av vilka under vissa förhållanden en del skall avstås till borgmästaren och andre rådmannen, äro beräknade till minst 9 000 kronor, ^ under det att andre rådmannen, som förutsattes skola avancera till förste rådman, har en

471 kontant lön av 4 000 kronor och en beräknad sportelinkomst av 5 000 kronor, kan det väl icke rimligen ifrågasättas att, som de sakkunniga gjort, vid en överflyttning på indragnings- eller övergångsstat behandla förste rådmannen sämre än hans yngre kollega andre rådmannen. De sakkunniga hava själva funnit, att konsekvenserna av den ståndpunkt, de intagit, skulle leda till alltför uppenbara orimligheter och därför modifierat sina yrkanden med följande slutledning: den städerna av ålder åliggande skyldigheten att avlöna sin rådhusrätt innebär att lämna tjänstemännen skälig lön; den gottgörelse, som staten lämnar tjänstemän i motsvarande ställning måste anses vara skälig; vederbörande stad kan således, lika litet som staten gent emot häradshövdingarna, vara pliktig att utge något fyllnadsbelopp, som helt eller delvis motsvarar frångångna sportler, men då för häradshövding, som övergår till lagmanstjänst, föreslagits en personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5 400 kronor, bör samma förmån också tillerkännas förutvarande stadsdomare, för så vitt han icke tillträder den nya tjänsten efter ansökan (vilket han förmodligen i så fall aktar sig för); dock skall detta lönetillägg, liksom när vissa landstatstjänstemäns sportler indrogos, successivt avskrivas med en niondedel om året. Som synes är det rena godtycket, som här regerar. Det skall därför från början och med största bestämdhet sägas ifrån, att dessa förslag under inga förhållanden kunna godtagas. I anslutning till yttranden av Göta hovrätt och professor Herlitz kommer rådhusrättens ledamöter att såsom villkor för sina tjänsters frånträdande fordra ersättning icke blott för tillförsäkrade kontanta löner utan även för övriga med tjänsten förenade inkomster och, om så blir nödvändigt, underställa dessa anspråk rättslig prövning. Rådhusrätten i Hälsingborg åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande: Den föreslagna organisationen för lagmansrätten för Hälsingborgs stad synes rådhusrätten alltför snävt tilltagen. En jämförelse exempelvis med förslaget, i vad det avser lagmansrätten för Norrköpings stad, giver vid handen, att, oaktat statistiken utvisar ett väsentligt lägre antal mål och ärenden av alla slag vid rådhusrätten i Norrköping än vid härvarande rådhusrätt, samma organisation föreslagits för lagmansrätterna i de båda städerna, därvid dock inskrivningsdomaren i Norrköping ej föreslagits skola taga befattning med någon del av överexekutorsärendena. Därest den blivande domstolen för Hälsingborgs stad skulle komma att organiseras såsom enmansdomstol och icke i någon form som kollegial domstol, torde man för den rent dömande verksamhet, som nu utföres av rådhusrättens båda avdelningar, icke kunna nöja sig med mindre än en lagman och en rådman, varvid givetvis förutsattes, att deras tid icke upptages av några andra ämbetsgöromål. Det är att märka, att de skola ej blott handlägga utan även avgöra och författa utslag i alla dessa mål med tillhörande studier av prejudikat och litteratur, och i Hälsingborg förekomma många mål av invecklad beskaffenhet. Som biträde åt en var av lagmannen och rådmannen vid förberedande förhandlingar, förande av protokoll, expeditionsarbeten m. m. torde erfordras en notarie med åtminstone begränsad domarekompetens. För utförande av det arbete, som, nu handhaves av polisdomstolen, överexekutor och konkursdomaren, samt för inskrivningsväsendet torde sammanlagt minst två personer bliva erforderliga, och oavsett om de kallas rådmän, assessorer eller notarier, torde därtill krävas personer med full domarekompetens, bom hjälp med protokollsföring och en del expeditionsarbeten lära dessa bägge

472 personer tillsammans behöva hjälp av en notarie, likaledes med åtminstone begränsad domarekompetens. Framhållas må ock, att därest protokollsföringen kommer att bliva mera omfattande än som i föreliggande förslag förutsattes, ännu en notarie med begränsad domarekompetens torde erfordras. Vidare må beaktas, att med stadens raskt fortgående utveckling arbetsbördan givetvis bliver i ej ringa grad ökad. Vid en reform skulle alltså enligt rådhusrättens beräkning erfordras minst fyra jurister med full domarekompetens samt tre eller eventuellt fyra med begränsad domarekompetens. Knappare bör man icke räkna behovet med tanke på att de gjorda beräkningarna skola stå sig. Huruvida det föreslagna antalet skrivbiträden (6) skall kunna anses tillräckligt, beror givetvis på protokollsföringens utförlighet. Att, såsom de sakkunniga, ens kunna förutsätta möjligheten av att^indraga polismästarebefattningen och uppdraga chefskapet för polispersonalen åt stadsfiskalen, anser rådhusrätten, med hänsyn till stadens storlek och egenskap av gränsstad, uteslutet, i sammanhang varmed må framhållas nödvändigheten avart fortfarande såsom hittills vid poliskammaren finnes anställd en polisnotarie med huvudsaklig uppgift att biträda polismästaren och tjänstgöra som vikarie för denne. Slutligen anser rådhusrätten på grund av vunna erfarenheter det icke vara tillrådligt, att, såsom föreslås, åklagareuppvaktningen i sådana mål, som nu handläggas av poliskammare eller polisdomstol, skall kunna fullgöras av någon kommissarie vid polisen. Rådhusrätten i Ystad: På de av Föreningen Sveriges stadsdomare och den inom Svenska stadsförbundets styrelse tillsatta beredning anförda skäl finna vi betänkandet icke bora läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättsväsende. Enligt de sakkunnigas förslag, som innefattar ett komplement till processkommissionens betänkande, skulle Ystads stad, i vars rådhusrätt för närvarande sitta 3 lagfarna ledamöter, nämligen borgmästaren samt en civil- och en brottmålsrådman, förenas med Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga samt Färs domsaga till en gemensam domkrets, benämnd Ljunits (Herrestads) domsaga med kansli och tingsställe i Ystad samt bitingsställe i Sjöbo. För denna domsaga med en folkmängd av ungefär 70 000 personer beräknas de juridiskt utbildade arbetskrafterna till en lagman, en inskrivningsrådman, en rådman med fiskalskompetens (ungefär två års hovrättstjänstgöring) och tre notarier. För vår del tveka vi icke att bestämt uttala, att en domsaga, reglerad efter sålunda angivna grunder, särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt skulle innebära en avsevärd försämring i den nuvarande domkretsindelningen med fem ordinarie och 4 extra ordinarie domarekrafter. t m I likhet med rikets samtliga hovrätter i deras kritik över processkommissionens betänkande hålla vi före, att förslaget såväl beträffande ifrågavarande domsaga som lantdomkretsindelningen i övrigt i regel beräknat domsagorna allt för stora. Betydande olägenheter skapas härigenom. Den intima personliga kontakt, som rått mellan häradshövdingen och domsagans befolkning, måste förblekna, icke minst genom de s. k. inskrivningsärendenas överlämnande åt en särskild rådman. Nämndens reala betydelse kommer att minskas, då orts- och personalkännedomen givetvis är begränsad. Förslaget innebär i själva verket tillskapandet av ett nytt ämbetsverk inom varje domsaga. Samtidigt lägger emellertid detsamma på den ifrågasatte lagmannen en arbetsbörda, som i hög grad försvårar möjligheterna för denne att reglera arbetet inom domsagan och att som hittills leda de unga domarebiträdenas utbildning.

473 I ett fall sådant som förevarande, då en medelstor stad avsetts skola ingå i domsagan, måste givetvis vederbörande, för att icke en försämring i fråga om snabbheten i målens handläggning skulle äga rum, hava beräknat, att ting för huvudförhandling normalt skall hållas en gång varje vecka. Med den kännedom, vi tro oss äga om målens omfattning och beskaffenhet i den föreslagna domsagan, vidden av den för lagmannen påräknade arbetsbördan och tillbörlig hänsyn till nämnden, lär det med fog kunna ifrågasättas, om ting, som här avses, må i en domsaga av den omfattning, varom nu är fråga, kunna hållas så ofta, som processkommissionen tänkt sig. Det bör ock i detta sammanhang erinras, att kommissionen utgår ifrån, att de ordinarie domarna vid lagmansrätt böra åtnjuta ferier vissa tider på året, såsom nu är fallet i fråga om hovrätterna. Utom kortare tider vid jul och påsk anser kommissionen varje sådan domare böra under sommarmånaderna hava semester viss tid, exempelvis sex veckor, under vilken tid allenast mål av synnerligen brådskande natur, ävensom inskrivningsärenden må handläggas. Detta innebär givetvis för stadens vidkommande avsevärda olägenheter i synnerhet- beträffande mål och ärenden, som ej äga företrädesnatur i jämförelse med den nuvarande domstolsorganisationen. Härtill kommer att, såsom processkommissionen framhållit, inrättandet av bitingsställe i en domkrets måste i större eller mindre grad minska tätheten av sammanträdena å huvudtingsstället. Som ovan förmäles, avser de sakkunnigas förslag bitingsställe i Sjöbo. De sakkunniga hava icke dragit i betänkande att i likhet med processkommissionen hänföra Ystad till den grupp av medelstora städer, som ansetts böra förenas med kringliggande domsaga, dock synes redan den kritik, som vid betänkandets avlämnande härutinnan förekommit, hava bort göra de sakkunniga tveksamma i avseende härå. Svea hovrätt framhåller sålunda, att det måste te sig som en avgjord försämring i domstolsorganisationen, att i samhällen, där domstolarna sedan länge varit sammansatta av tre lagfarna ledamöter, övergå till ett system med rena enmansdomstolar. Göta hovrätt betonar ock, att ett ersättande av rådhusrätter, med minst tre juridiskt utbildade medlemmar, med domstolar med endast en lagfaren ledamot skulle medföra en försämring, samt anför i detta sammanhang »att rättssäkerheten blir större med en kollegialt sammansatt domstol torde vara otvivelaktigt och bestyrkes av tillgänglig statistik». Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker med ännu större skärpa denna synpunkt. Redan i städer med en folkmängd av 10 000—12 000 invånare torde, säger denna hovrätt, icke finnas tillräckliga förutsättningar för att giva domstolen samma organisation som i lantdomkretsarna. Förhållandena i en stad av denna storlek äro i många avseenden så olika dem på landsbygden, att en sammanslagning med angränsande landsbygd icke skulle synas naturlig. E t t avskaffande av det i dessa städer förekommande juristkollegiet och dess ersättande med en domstol med endast en lagfaren domare skulle icke blott strida mot den tradition, som utbildat sig i dessa städer, utan även innebära ett försvagande av domstolsorganisationen, som synes betänkligt, icke minst med hänsyn därtill, att vid sagda domstolar förekomma i stor omfattning tvistemål, vilkas avgörande beror på lösningen av svåra juridiska spörsmål. Denna hovrätt ifrågasätter till och med, att frågan om en reform av rättegångsväsendet i övrigt bör avgöras först innan man ingår på reglering av detta spörsmål för de större och medelstora städernas vidkommande. Lagrådet synes jämväl i viss mån luta åt en liknande uppfattning, då detsamma anser sig kunna ifrågasätta att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium tillsvidare låta sammanslagningen mellan land och stad gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom

474 lagsaga. Gränsen har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånarantal av 10 000 ä 16 000 personer. I de städer, som falla ovanom denna gräns, kunde den kommunala rättskipningen interimistiskt bestå. Det är att märka, hurusom lagrådet i samband härmed anser sig böra i princip fastslå, att lagrådet är av den meningen, att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden lämpligaste ej blott som övergångsform utan även för framtiden. Justitiekanslersämbetet framhåller ock, att processkommissionens förslag innefattar en försämring av rättskipningen i de städer, där domstolen för närvarande består av tre lagfarna, mycket väl kvalificerade domare. Professorn Ernst Kallenberg, med vilken juridiska fakulteten i Lund instämt, håller före, att kommissionens förslag att låta samtliga mål i första instans upptagas av domstolar, besatta med en enda fackdomare, är långt ifrån ägnat att undanröja farhågorna för att rättskipningens säkerhet komme att i hög grad äventyras. Han framhåller i detta sammanhang, att en sådan organisation innebär, att en domare, som i allo motsvarar den nuvarande häradshövdingen, skall ensam på grundvalen av muntlig förhandling omedelbart efter förhandlingens avslutande avdöma ej blott de svårare brottmålen utan, vad vida vanskligare är, de största och mest invecklade tvistemålen, något som enligt hans övertygelse överstiger varje ensam domares krafter. Kallenberg gör vidare gällande, att det varit den omständigheten, att inrättandet av kollegiala underrätter skulle högst ansenligt öka kostnaderna för en på denna grundsats byggd processreform, som föranlett, att det i och för sig fullt berättigade kravet på sådana underrätter måst uppgivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar synes ock vara av den uppfattningen, att processkommissionen inrymt allt för många städer i omgivande lantdomkretsar. Föreningen uttalar sålunda, att några vägande skäl torde knappast kunna anföras, för att vid inordnandet av städerna i kringliggande lantdomstolar gå fullt så långt som processkommissionen gjort. Vad angår arbetsfördelningen inom lagmansrätterna, utgå de sakkunniga i likhet med processkommissionen därifrån, att särskilda arbetsordningar böra fastställas för lagmansrätterna. Medan kommissionen emellertid i regel synes hava tänkt sig, att vid sidan av lagmannen, som skulle omhänderhava viktigare tvistemål och brottmål, borde i domsaga finnas 2 ordinarie domare, av vilka den ene ombestyrde de smärre tviste- och brottmålen samt den andre inskrivningsärenden, ävensom de å överexekutor beroende angelägenheter, hava de sakkunniga gått ännu längre i försvagandet av domstolsorganisationen inom nu avsedda domsaga, där för närvarande i tre skilda domkretsar fem beprövade ordinarie domare tillgodose rättsvården. De föreslå sålunda för domsagan i fråga vid sidan av lagmannen allenast en ordinarie domare för inskrivningsärenden, under det att de mindre viktiga civil- och brottmålen skulle under en tid av i regel 2 år omhänderhavas av en e. o. tjänsteman, s. k. rådman med fiskalskompetens, vilken ock synes de sakkunniga böra handlägga överexekutors ärenden av mera rent judiciell natur. Den omprövning, på grund varav de sakkunniga kommit till denna ståndpunkt, lär med fog lämna rum för allvarliga erinringar. Det statistiska material, vara de sakkunnigas beräkningar byggts, avser allenast några år och är dessutom i åtskilliga hänseenden synnerligen bristfälligt, exempelvis beträffande överexekutors ärenden, i fråga varom de sakkunniga endast synas hava tagit hänsyn till antalet exekutiva auktioner. Härtill kommer, att arbetsbördan i domsagorna beräknats på grundvalen av processkommissionens betänkande, ehuruväl den däremot riktade kritiken bort göra det klart för de sakkunniga, att ett flertal av kommissionens förslag aldrig kunna tänkas förverkligade. De sakkunniga hava i sin strävan att nedbringa kostnaderna för

475 processreformen icke beaktat, att de genom sitt organisationsförslag skapat nya utvecklingslinjer för det extra ordinariesystem vid häradsrätterna, varemot man genom processkommissionens tillsättande velat reagera. Vad särskilt denne s. k. rådman med fiskalskompetens vidkommer, lär det vara uppenbart för en var med svenskt underrättsväsende någorlunda förtrogen, att den omständigheten, att en ung jurist förklarats kompetent som hovrättsfiskal, icke i och för sig gör honom lämpad att fungera som underdomare i de ofta grannlaga och ömtåliga mål, varom här är fråga, och i avseende å vilka person- och ortskännedomen samt icke minst den mångerfarna domareauktoriteten spela en synnerligen betydande roll. De ständiga ombyten i domaresysslan, som de sakkunnigas förslag i denna del innebär, måste obestridligen bidraga till undergrävande av det berättigade förtroende och anseende, våra häradsrätter hittills åtnjutit. Vid bedömande av frågan om lämpligheten att överlämna här avsedda mål och ärenden till en icke ordinarie befattningshavare synes ock omfattningen av dennes arbete, i den mån detsamma-på grundvalen av det av de sakkunniga åberopade mycket magra statistiska materialet låter sig överskåda, böra tillmätas synnerligt avseende. De sakkunniga uppgiva, att enligt statistiken under åren 1923—1925 i den av dem beräknade Ljunits (Herrestads) domsaga handlagts i medeltal 344 tvistiga civil- och strafflagsmål. De förmena (sid. 48), att processkommissionens uppfattning, att lagmannen under ett arbetsår skulle kunna för sin del handlägga och avdöma omkring 130 dylika mål, torde få anses väl hög. Härav borde givetvis kunna dragas den slutsatsen, att i medeltal väsentligen mera än hälften av tvistiga civil- och strafflagsmål vore avsedda att handläggas av sålunda tillförordnad domare. Vi utgå härvid från den åsikten, att med hänsyn till den kritik, varför institutet strafföreläggande utsatts, detsamma, åtminstone i föreslaget skick, ej kan komma att upptagas i svensk processlagstiftning och följaktligen ej inverka begränsande å den nyss beräknade arbetsbördan. Processkommissionen utgår därifrån, att överexekutors mål och ärenden böra utövas av en av de lagfarna domarna i lagmansrätt, och framhåller, att det ofta torde finnas lämpligt att överlämna bestyret såsom överexekutor till den domare, som handhar inskrivningsärenden. Mot den utökning av underrätternas kompetensområde, som processkommisionen sålunda föreslagit, lär till en början med fog kunna erinras, att kommissionen, att döma av dess betänkande, ej ingått i närmare undersökning av betingelserna för den sålunda ifrågasatta rubbningen i av ålder bestående handläggning av hit hörande mål och ärenden, ej heller rörande verkningarna av vad som därvid föreslagits. Med hänsyn till den kritik, som av de över betänkandet hörda myndigheterna presterats, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa ej anförtros åt lagmansrätterna. Beträffande överexekutorsärendena i övrigt synas de sakkunniga hava tänkt sig en fördelning av dessa mellan de olika domarna i lagmansrätten ungefärligen sålunda, att rådmannen för inskrivningsärenden borde handlägga de överexekutorsärenden, som avse förhållanden, vilka hava att göra med inskrivningsväsendet — framför allt de exekutiva auktionerna å fast egendom och vad därmed sammanhänger —, att lagsökningsärenden ävensom handräckningsärenden rörande fordrans utfående och andra därmed jämförliga ärenden av judiciell natur lämpligen torde omhänderhavas av förste notarien i domsagan, som har att behandla de icke tvistiga civilmålens avdömande, medan de betydelsefulla frågorna om meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud, handräckning för återställande av rubbat besittningsförhållande, för arrendators eller hyresgästs vräkning, ävensom yrkanden om verkställighet av skilje-

476 dom och därmed sammanhängande rättsfrågor syntes böra ankomma å den extra ordinarie befattningshavare (rådman), som avsetts för den dömande verksamheten. Av de riktlinjer, som de sakkunniga angivit för överexekutorsärendenas prövning, torde uppenbarligen framgå, att de sakkunnigas utkast i nu ifrågavarande avseende innebär en betydande försämring i jämförelse med K. B:s och vederbörande magistraters förhanden varande omprövning av hithörande angelägenheter, särskilt genom den splittring och uppdelning av här förevarande mål och ärenden, som karakteriserar utkastet. Enligt vår uppfattning kan den ifrågasatta överflyttningen av nu avsedda angelägenheter till lagmansrätten icke lämpligen ske annorledes än i sammanhang med en allmän omreglering av exekutionsväsendet. Då någon sådan ej i förslaget utstakats, synes oss den föreslagna överflyttningen icke för närvarande kunna med framgång förverkligas. Det förefaller oss med vår ingående erfarenhet på detta område, som om de sakkunniga vid ärendenas uppdelning ej beaktat det inbördes sammanhang, vari en hel del av dessa stå till varandra. Att exempelvis låta ett lagsökningsärende, som innefattar yrkande om fastställelse till betalning av ränta ur viss egendom, behandlas av förste notarien vid lagmansrätten, men överlämna frågan om den exekutiva försäljning, som utgör en fullföljd av samma ansökning, till en annan extra ordinarie befattningshavare (rådman), lär näppeligen kunna anses av förhållandena betingat. Att överlåta prövningen av en mångfald viktiga säkerhetsåtgärder, såsom kvarstad, skingringsförbud och dylikt till en ensam extra ordinarie befattningshavare (rådman), medan dylika åtgärder förut handlagts av vederbörande länsstyrelse eller magistrat med tre lagfarna ledamöter, måste otvivelaktigt innebära ett försvagande av organisationen i fråga härom. Vi anse oss böra understryka, att det i här avsedda fall esomoftast är fråga om verkligt invecklade juridiska spörsmål, ävensom betydelsefulla ekonomiska intressen. Härtill kommer, att hithörande framställningar icke sällan kräva en synnerligen skyndsam omprövning. Förevarande framställningar erfordra efter vårt förmenande framför allt en arbiträr prövning enligt erfarenhetsgrunder. Vid deras bedömande synes oss erforderligt mognat praktiskt juridiskt omdöme i förening med ingående kännedom om de ekonomiska intressen, varom är fråga, E t t överlämnande av prövningen av 'denna grupp av överexekutorsärenden till en extra ordinarie befattningshavare, som för 2 år avses skola fungera som s. k. rådman, innebär enligt vår mening ur de synpunkter, som hittills varit bärande inom svensk rättskipning, en försvagning, som av varje på detta område erfaren och ansvarsmedveten ämbetsmyndighet måste bestämt avstyrkas. Vad angår betänkandet i övrigt lär allenast frågan om åklagareorganisationen vara av beskaffenhet att påkräva yttrande av rådhusrätten och överexekutor. Det föreliggande utkastet i denna del skulle enligt vår uppfattning vara ägnat att grunda en ingående kritik från rådhusrättens sida. Då emellertid, att döma av tidningsmeddelanden, frågan om organisationen av åklagaremyndigheten redan är föremål för ny utredning av häradshövdingen Schlyter, anser sig rådhusrätten sakna anledning att ingå på granskning av förevarande förslag, som sålunda redan får anses utdömt av processreformens egna tillskyndare. Rådhusrätten

i Trälleborg:

Kap. I. De sakkunniga hava enligt rådhusrättens mening låtit hänsynen till domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan få en alltför domine-

477 rande plats inom den ifrågasatta nya domstolsorganisationen. Det är visserligen av betydlig vikt för rättskipningens riktiga handhavande att dessa frågor tillerkännas tillbörligt beaktande, men de böra ej, såsom fallet är i de sakkunnigas förslag, utgöra de huvudsakliga utgångspunkterna för bestämmande av domstolarnas rekrytering. Domstolarna böra dock i främsta rummet vara icke utbildningsanstalter för domareaspiranter utan institutioner för rättskipningens vårdande. Landsbygdens rättskipning har under de senaste århundradena lidit av att i avsevärd utsträckning ställas till förfogande för dylika aspiranters övning. De sakkunniga vilja nu ytterligare befästa detta för vårt land säregna system. På grund av den likartade behandlingen i organisatoriskt hänseende av stad och land skulle även städerna, vilka hittills varit förskonade från systemets tillämpning, nödgas att pröva dess kännbara olägenheter. De sakkunnigas förslag torde endast skenbart bereda en skälig garanti för att de viktigaste av de vid underrätterna för utbildningssyftet reserverade tjänsterna eller rådmansbefattningarna komma att bestridas av tillräckligt kvalificerade innehavare. Visserligen skulle rekryteringen ske medelst hovrättsfiskaler och hovrättsassessorer, men till följd av formerna för hovrättsarbetet enligt den ifrågasatta rättegångsordningen komme säkerligen icke de förra av dessa tjänstemän eller hovrättsfiskalerna att underkastas den utmärkta skolning och tillförlitliga prövning av deras lämplighet för domarevärv, som för närvarande är fallet, och vad hovrättsassessorerna beträffar, så synes för ifrågavarande ändamål endast avses nyutnämnda assessorer med föga adjunktion. Förutom den i jämförelse med de nuvarande stadsdomarna bristande kompetensen hos innehavarna av de föreslagna rådmanstjänsterna vid underrätterna må framhållas att den omständigheten, att rättsväsendet i vidsträckt omfattning skulle komma att omhänderhavas av extra ordinarie domarepersonal, utgör för städernas del en betydande nackdel även ur andra synpunkter. Städerna äro vana vid förmånen att äga en fast domarekår med en tryggad anställning, i sin tjänsteutövning fri och oberoende av ovidkommande sidoinflytelser. I följd av de fasta band, varmed stadsdomarna äro knutna vid orten, ha de det starkaste intresse av att söka befordra samhällets framåtskridande och komma fördenskull gemenligen att ägna ett förtjänstfullt arbete åt dess allmänna angelägenheter. Vid angivna förhållanden synes underrätterna icke böra i den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen göras till passageplatser för gradpasserare inom domarekarriären. I stället böra de ifrågavarande tjänsterna göras till ordinarie. Då lagmännen säkerligen torde i minst lika hög grad somi de nuvarande häradshövdingarna bliva nödgade att taga ledigt från sin tjänst, komme rådmännen att såsom vikarier taga icke ringa befattning med mera kvalificerade mål. Med hänsyn till den skicklighet, rådmännen härigenom så småningom kunde förvärva sig, torde rekryteringen till de högre domaretjänsterna kunna ske jämväl ur deras krets, i den mån så bleve erforderligt. Även de huvudsakligen för expeditionsarbete avsedda notariesysslorna böra vara ordinarie. De sakkunnigas åtgärd att jämväl i detta hänseende basera arbetet på de yngsta juristårgångarnas utbildningsbehov anser rådhusrätten vara otillfredsställande. Det bör vara statens uppgift att sörja för att organen för rättskipningens utövning bliva fullt funktionsdugliga genom att bereda varaktig anställning åt tränade arbetskrafter. Inom administrationen, t. ex. vid länsstyrelserna, tillämpas ett dylikt system utan att medföra olägenheter för rekryteringen. Det må även betvivlas, att, sedan tillströmningen till juristyrket åter blir normal, en expeditionstjänstgöring under tre och ett halvt till fyra år utan vidare värde för juristutbildningen och med knapphändig^ lön kan utöva någon lockelse å de unga juristerna. I varje fall innebär det ifråga-

478 satta systemet en stark: misshushållning med ifrågavarande alumners arbetskraft under deras för inriktningen av levnadsbana värdefullaste år. Kap. II. De sakkunnigas beräkning av behovet av arbetskraften vid den föreslagna lagmansrätten i Skytts domsaga är, enligt rådhusrättens mening, i likhet med vad som synes vara fallet jämväl i fråga om de övriga domstolarna, synnerligen otillförlitlig. De sakkunniga utgå huvudsakligen från den förutsättningen, att det nya rättegångsförfarandet skulle medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Denna utgångspunkt torde ingalunda vara hållbar. Skulle å ena sidan en del förenklingar i arbetet kunna genomföras, så komme å andra sidan vissa sidor av förfarandet a t t föranleda en betydligt ökad sysselsättning. Särskilt gäller detta om målens förberedande till avgörande. Detta arbete måste föregå huvudförhandlingen. Domaren torde vid utformandet av riktlinjerna för utslaget bliva nödsakad a t t inställa sig å olika alternativ, då det kan vara synnerligen ovisst, huru utredningen vid huvudförhandlingen blir beskaffad. En dylik av sakläget betimgad metod torde nödvändiggöra en tidsödande omsorg, såframt man vill bibehålla rådande standard med avseende å rättskipningens säkerhet. Enligt rådhusrättens mening torde det vara ogörligt att på förhand angiva det erforderliga antalet arbetskrafter. Behovet härav lär icke kunna bestämmas förrän den avsedda rättegångsordningen tillämpats under en längre följd av år. Under demna tid komme man även att få erfarenhet av, huruvida lagmansrättens organisation som enmansdomstol vore vuxen de uppgifter, som påläggas densamma av det nya förfarandet. Intill dess visshet i dessa hänseenden vunnits, bör för Trelleborgs del organisationen av dess egen jurisdiktion fortbestå. Kap. IV. De föreslagna löneförmånerna för befattningshavarna vid lagmansrätterna och hovrätterna äro i allmänhet orimligt lågt tilltagna. De sakkunniga säga, att de avsett att åstadkomma en koncentration av löneskalan uppåt. Då emellertid lönerna för de högsta ämbetena ingalunda äro för stora, kan man i stället med större skäl tala om en avknappning av löneskalan nedåt. E t t dylikt system med otillräckliga löner för genomgångstjänsterna var väl naturligt enligt en äldre tids åskådning men måste anses oförenlig med en modern, demokratisk uppfattning. Då det kan antagas, att advokatyrket efter genomförandet av rättegångsreformen blir mera inbringande än för närvarande, torde det vara av särskild vikt för säkerställande av en god rekrytering till domarebanan, att dess hittillsvarande lönenivå åtminstone ej undergår en sänkning. Dessutom må framhållas, att, såsom arbetskvantiteterna beräknats i de sakkunnigas betänkande, vederbörande befattningshavare ej torde få möjlighet att, såsom nu ofta sker (för övrigt till stort gagn för därav berörda områden av det ekonomiska och publika livet), ägna någon tid åt extra uppdrag och följaktligen komma att gå miste om därur härflytande inkomster. I följd härav skulle de judiciella befattningarna realiter bliva mindre ekonomiskt fördelaktiga än tjänster av motsvarande ställning inom administrationen. Kap. VI. Vidkommande frågan om domstolslokaler för den föreslagna Skytts domsaga komma följande omständigheter i betraktande: Skytts härad har sitt handelscentrum i Trelleborg. Motsvarande förhållande gäller för Oxie härads

479 del om Malmö. Enligt Statistiska centralbyråns år 1928 utgivna statistik utgjorde invånareantalen i Oxie härad 27 898, i Skytts härad 14 174 och i Trelleborg 12 712. I förevarande sammanhang bör dock från Oxie härad frånräknas Fosie socken, som synes inom den närmaste tiden komma att inkorporeras med Malmö stad. Då Fosie sockens befolkningssiffra är 6 504, bleve Oxie härads återstående folkmängd 21 394. Denna siffra understiger väsentligt Skytts härads och Trelleborgs sammanlagda invånareantal om 26 886. Redan av detta skäl synes domsagans tingsställe böra förläggas till Trelleborg. Vidare har emellertid häradshövdingen K. Schlyter (vid Tabell 1, sid. 365 not. 1) föreslagit, att för utjämning av arbetsbördan mellan Skytts och Ljunits domsagor västra delen av Vemmenhögs härad överflyttas till Skytts domsaga. Rådhusrätten instämmer till fullo i detta förslag. De socknar av Vemmenhögs härad som därvid böra ifrågakomma äro Simlinge, Södra Åby, Lilla Isie, östra Torp, Äspö, Hemmesdynge, östra Klagstorp, Källstorp och Lilla Bedinge. Dessa socknar tillhöra nämligen Trelleborgs handelsområde, varför jämväl ur denna synpunkt en överflyttning till Skytts domsaga är motiverad. Då socknarnas sammanlagda invånareantal är 5 936, komme en dylik tillökning av domsagan att utgöra ännu ett skäl för utseende av Trelleborg till tingsställe. Vad Trelleborg själv beträffar har staden under de sista årtiondena undergått en ansenlig befolkningstillväxt, beroende på en kraftig utveckling av dess näringsliv. År 1908 var dess folkmängd, efter då verkställd inkorporering, endast 8 834. Vid senaste årsskiftet åter utgjorde invånareantalet 13 003. Tillväxtintensiteten är alltjämt oförminskad. År 1928 medförde sålunda en ökning av nära 300 personer, vilken siffra måste anses vara betydande i förhållande till stadens storlek. Detta stadens framåtskridande torde komma att till staden ytterligare förskjuta tyngdpunkten inom den ifrågasatta domsagan. Trelleborg, som skulle bliva det största samhället inom domsagan, bleve lämpligare än Malmö såsom säte för domstolen även med hänsyn därtill, att dess befattningshavare här i staden komme att träda i livligare beröring med olika kretsar av domsagans befolkning och få en bättre ortskännedom. Ur denna synpunkt är ett utseende av Malmö fullständigt förkastligt, då domarepersonalen vid en bosättning i nämnda stad säkerligen skulle övervägande ägna sitt sociala intresse åt nämnda stads förhållanden. "Det må vidare framhållas att processkommissionens uttalanden i fråga om domstolskompetensen ej låta förmoda annat, än att vid domsagans lagmansrätt skulle komma att handläggas sjöförklaringar angående fartyg, som efter timade olyckshändelser anlöpa Trelleborgs hamn. Därvid bliva ofta förhör med hela besättningen å fartyget nödiga. Det är givet, att det skulle betyda en avsevärd tidsförlust och kostnad, om besättningen för förklaringen skulle nödgas resa till Malmö. Dessutom skulle icke heller anmälan till sjöförklarings avgivande kunna ske så snabbt, därest den skulle göras i Malmö, och fartyget även härigenom förorsakas ett dyrbart uppehåll. Därjämte torde man våga påstå, att på överexekutor ankommande mål och ärenden, härledande sig från sjöfartsförhållanden, t. ex. kvarstad å fartyg, som, för att syftet därmed skall vinnas, ofta kräver ett ögonblickligt ingripande, skulle vinna en snabbare och för parterna mera läglig handläggning, därest lagmansrätten vore förlagd i Trelleborg.

KAP.

VII.

De sakkunnigas argumentering för förslaget, att städerna böra åläggas ersättningsplikt till staden, för att denna övertager deras jurisdiktion, förefaller rådhusrätten icke vara hållbar. Till en början göres det uttalandet (sid. 290), att vad som bör hänföras till statsuppgifter eller kommunala uppgifter vore av beskaffenhet att bliva be-

480 roende på »prövning, huruvida statliga eller kommunala organ i det speciella fallet äro bäst ägnade att handhava en viss samhällelig funktion». Härav finner de sakkunniga följa, att det »icke av det förhållande, att en viss samhällsuppgift, t. ex. rättskipningens uppehållande, ansetts böra inordnas bland statsuppgifterna, kan dragas någon bindande slutsats till, att också, kostnaden härför med nödvändighet måste stanna å statsverket». Detta påstående torde tarva en närmare granskning. Det är visserligen icke exempellöst, att staten lämnar bidrag till kostnaderna för en kommunal uppgift. Uppgiftens fullgörande har i så fall i större eller mindre mån ansetts utgöra ett statligt intresse, men dess omhänderhavande har av lämplighetsskäl anförtrotts åt ett kommunalt organ. Härav torde man dock ingalunda kunna sluta, att omvänt en kommun kan förpliktas utgiva kostnadsbidrag till en av staten själv utövad uppgift. Har uppgiften av staten tillerkänts dylik vikt, är det uppenbarligen icke ändamålsenligt, att kommunen skulle svara för kostnaderna. Påläggandet av en dylik förpliktelse å kommunerna skulle också otvivelaktigt strida mot grunderna för fördelningen mellan statens och kommunernas beskattningsmakt. Enligt dessa grunder skola de av riksdagen för statsutgifternas bestridande beviljade skatterna läggas omedelbart å de enskilda medborgarna och ej å kommunerna för senare uttaxering å dess medlemmar. De sakkunniga förutsätta däremot det vara ostridigt »att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter för att i allmän lag ålägga städerna en förpliktelse av ifrågavarande slag». Till stöd härför åberopas (sid. 292 not. 1) första lagutskottets utlåtande 1923 nr 21, sid. 4 i anledning av det då framlagda förslaget till nu gällande brandstadga. Å anförda sida i utlåtandet behandlas frågan om formen för den avsedda brandlagstiftningen. Med föranledande av en sakkunnig berednings yttrande av innehåll bl. a., att »i lagen borde fastslås det allmänna åliggandet för kommunerna att upprätthålla ett brandväsen, som tillfredsställde skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand, statens högsta inseende över fullgörandet av detta åliggande huru staten skulle anordna det fackliga inseendet över brandväsendet samt huru kostnaden därför skulle bestridas», förklarade sig utskottet principiellt ansluta sig till den uppfattningen, att »föreskrifter, åsyftande att med intrång i den kommunala självbestämmanderätten pålägga kommunerna förpliktelser, torde böra givas i form av allmän lag». Det torde dock vara uppenbart oriktigt att förläna så stor räckvidd åt nämnda uttalanden som de sakkunniga gjort. I utlåtandet är det endast fråga om att tilldela kommunerna en del nya förvaltningsuppgifter. Utlåtandets innebörd är, att brandväsendet är en i stort sett kommunal angelägenhet, vilken skall ombesörjas av huvudsakligen kommunala organ, men att statsmakterna äga att bestämma uppgiftens omfattning. Därtill äro naturligen statsmakterna befogade, även om de föreskrivna åtgärderna skulle medföra kostnader för kommunerna, däri jämväl inbegripet bidrag till statliga inspektionsmyndigheter. En helt annan sak föreligger däremot beträffande spörsmålet om städernas ersättningsplikt mot staten i anledning av att denna skulle övertaga deras jurisdiktion. Här är det ej tal om att förelägga städerna några nya förvaltningsåtgärder, utan tvärtom att låta deras hittillsvarande uppgifter på^ rättskipningens område upphöra. Dessa uppgifter skulle helt överflyttas å staten och handhavas av dess organ. I följd härav kan rättskipningen därefter ej bliva föremål för något som helst kommunalt intresse. Att det oaktat förplikta städerna att bidraga till statens kostnader för rättskipningen skulle därför innebära en godtycklig och inkonstitutionell särbeskattning av ifrågavarande kommuner.

481 De sakkunniga göra gällande (sid. 290), att en sträng tillämpning efter orden av principen, att alla statsuppgifter böra i sista hand bekostas av statsmedel^ skulle hindra, att kostnaderna för lokaler åt domstolarna i första instans ålades de i domkretsen ingående kommunerna. Jämväl detta uttalande synes bero på ett förbiseende av skillnaden mellan begreppen statsuppgift och kommunal uppgift. Ett åläggande av nyssnämnda slag existerar ju sedan gammalt för landsbygdens del. Hållandet av domstolslokal är där en kommunal uppgift, vilken, såsom de sakkunniga på ett annat ställe i betänkandet (sid. 274) anfört, anförtrotts den specialkommun, som de tingshusbyggnadsskyldiga utgöra. Enligt den kommunala självstyrelseprincipen utövar en särskild representation beslutanderätten i de tingshusbyggnadsskyldiga rörande angelägenheterna, och en egen styrelse handhar de löpande uppgifterna. ( I samband med rättegångsreformen skulle enligt de sakkunnigas förslag (sid. 274) en liknande anordning ske.) Ombesörjandet av tingshusbyggnadsskyldigheten kan således ingalunda jämföras med det förhållande, som skulle äga rum, därest städerna bleve förpliktade att bidraga till domstolsväsendets avlöningskostnader. Sistnämnda förpliktelser äro ej av beskaffenhet att kunna konstituera en kommunal uppgift, och dess fullgörande kan ej bliva föremål för någon kommunal självstyrelse. Av vad rådhusrätten nu anfört torde framgå, att staten ej ensidigt kan pålägga städerna någon ersättningsplikt i anledning av rättegångsreformens genomförande. Ifrågakomna mellanvarande mellan staten och städerna måste i stället anses vara av privaträttslig natur. Vill staten göra något ersättningspåstående gällande, har den sålunda att antingen söka träffa överenskommelse med vederbörande stad eller draga saken inför domstol. De sakkunnigas framställning i fråga om tolagen och tolagsersättningen finner rådhusrätten icke vara övertygande. Vad angår de syften, som tolagen skolat tillgodose, anser rådhusrätten huvudvikten böra läggas å kungl. brevet den 21 september 1715. Detta kungl. brev utgör nämligen vår enda tolagsförfattning av generell räckvidd, och dess bestämmelser om tolagssyftena ha fördenskull tillämpning jämväl å Trelleborg* Enligt författningen skulle av tolagen »Bryggor, Packhus och andre nödiga Byggningar wid magt hållas, samt andra omkostningar betalas». Ordet »Bryggor» synes, med den betydelse ordet lär hava ägt enligt dåtida språkbruk, avse hamnbyggen och torde sålunda äga motsvarande tillämpning a nutidens hamnanläggningar trots de sakkunnigas påstående (sid. 313) om motsatsen.^ Det är också givet, att om bidrag medelst tolag kunde anses påkallat i fråga om dåtidens enklare hamnar, så mycket större fog därtill föreligger numera, med våra vidlyftiga och dyrbara hamnanordningar. De inflytande hamnavgifterna täcka icke alltid, såsom de sakkunniga förutsätta, de för hamnrörelsen erforderliga utgifterna. Beträffande innebörden i övrigt ?.v i 7 1 5 . å r s b r e v n a v a d e sakkunniga (sid. 303), i avsikt att visa att sagda författning, trots att uttryckligt besked däri ej gavs, jämväl hade avseende pa magistratsledamöternas löneförmåner, åberopat en kungl. resolution den 21 februari 1717 i anledning av ett memorial från borgmästare och råd i Karlskrona. I resolutionen förklaras att av stadens tolagsinkomster skulle »sa wähl dess Magistrat och betiente komma att niuta sin löhn, som ock förnämligast de nödige allmänne byggningar, hus och broar böra förfärdigas och wijd mackt hållas». Dessa ordalag torde emellertid jämväl oförtydbart giva vid handen, att anslaget till offentliga byggnader utgjort det primära tolagssyftet. Uti ifrågavarande förhållande har 1857 års författning angående tolagsersättningen ej medfört någon ändring. 32— 291185

482 Härav torde följa att, för att indragning av någon del av tolagsersättningen skall kunna ske i anledning av att avlöningskostnaderna för magistraten delvis komme att försvinna, en given förutsättning måste vara, att tolagsersättningen lämnar överskott efter gäldandet av de övriga därmed förbundna förpliktelserna. Vad Trelleborg beträffar giva de till kungl. kommerskollegium enligt vederbörliga föreskrifter insända uppgifterna om beloppet och användandet av de staden tillflutna tolagsersättningsmedel ej någon ledning i berörda hänseende. I enlighet med i kungl. skrivelsen den 19 september 1920 (nr 54) stadgat formulär utgöra uppgifterna utdrag av stadens räkenskaper över tolagsersättningsmedlen, och i dessa räkenskaper ha å utgiftssidan kostnaderna för magistrat och rådhusrätt uppförts såsom första post, medan utgifterna för tullhus och övriga publika byggnader kommit att upptagas såsom sista post. I följd härav har sistnämnda post icke redovisats till högre belopp, än som erfordrats för att utgiftssidans summa skolat motsvara den influtna tolagsersättningens belopp. I verkligheten åter hava kostnaderna för tullhus och övriga publika byggnader varit väsentligt högre och ofta så avsevärda, att de ej kunnat bestridas med uttaxerade medel, utan upplåning nödvändiggjorts. Sagda förhållande framgår av följande av drätselkontoret i staden upprättade tablå rörande byggnadskostnader (således exklusive underhållskostnader) för tull- och packhus: »Ar

Byggnadskostnad

Gamla tullvisitationshuset Ändring o. tillbyggnad > , ,

1877 21573 83 1913 2 300 1924 25 000 1897 15 000 1913 6 899 62 1918 8000

Tullpackhus: äldsta tillbyggnad tillbyggnad Tnllvisitationspaviljong tiUbyggnad Nya tullkammarbyggnaderna . . . .

1897 15 U00 1910 10 900 1913 26 097 18 1915 3 028 67 373 45 1917 1928

Gamla tnllkammarbyggnaden . . . . Ändring o. tillbyggnad

48 873: 83

21 000: —

29 899: 62

11 000:

18 899: 62

51997:18

15 000:-

36 997:18

3 402:12 282 700: —

Summa 416 872: 75 1

Kostnadernas bestridande Lånemedel Tolagsmedel

125 000: — 90 000:— : 262 000: —

27 873: 83

3 402:12 67 700: — 154 872: 75

Beloppet 90 000 kr. har bestritts ur fastighetsfonden.>

Vidkommande hamnrörelsen, vars vidmakthållande, enligt vad ovan sagts, måste anses ingå i tolagsförpliktelserna, har visserligen ej något underskott förekommit därå under de sista tio åren. Ett dylikt förhållande är emellertid ingalunda otänkbart i framtiden. Staden har nämligen nyligen ansenligt utvidgat hamnen med en efter stadens förhållanden synnerligen betydande anläggning. Kostnaderna härför hava belupit sig å 1773 767 kronor 59 öre. Härav har 1 100 000 kronor bestritts med lånemedel och återstoden med fonderade hamnavgifter. Det är givet, att en stad av Trälleborgs storlek icke förmått inlåta sig på ett sådant omfattande och riskabelt företag, som likväl med hänsyn till hamnens belägenhet torde bliva av det största gagn för hela landets utrikeshandel, om ej staden för lånekapitalets förräntning kunnat i någon mån förlita sig å tolagsersättningen. Vid nu angivna förhållanden skulle för åstadkommande av en någorlunda rimlig uppgörelse mellan staten och staden i första hand beräknas utgå ur

483 tolagsersättningen ej mindre den genomsnittliga årsutgiften för uppförande och underhåll av tullhus och övriga publika byggnader än även ett med avseende å Ihamnens storlek och värde skäligt belopp för täckande av eventuella underskott å hamnrörelsen, varefter den möjliga återstoden av tolagsersättningen skulle komma i åtanke vid ifrågasatt indragning. Emellertid är det tydligt, att, såsom de sakkunniga också framhålla (sid. 312), en dylik beräkning är mycket svår att verkställa, Sättet för frågans lösning torde icke heller vara fullt juridiskt riktig. Då tolagsersättningen, enligt vad förut nämnts, bör i främsta rummet tillgodose nyssnämnda syften, lär nämligen ersättningen principiellt böra vara tillgänglig för ändamålet med hela sitt belopp. Någon visshet förefinnes ju ej därom, att icke i framtiden en enligt anförda grunder reducerad tolagsersättning blir otillräcklig för de ifrågavarande syftena. Nu kanske invändes, att, då staden för närvarande faktiskt får vidkännas kostnader för magistrat och rådhusrätt men delvis komme att befrias därifrån efter rättegångsreformens genomförande, staden realiter finge så mycket mera medel för fullgörande av de övriga tolagsförpliktelserna. Med rådhusrättens uppfattning om prioriteten till tolagsersättningen saknar emellertid nämnda förhållande relevans i förevarande sammanhang utan bör i stället bliva föremål för bedömande vid upptagande av frågan, huruvida staden i anledning av rättegångsreformen bör till staten utgiva ersättning eller icke. På grund av vad sålunda anförts torde staten böra avstå från den föreslagna reduktionen av tolagsersättningen.

Kap.

VIII.

De sakkunniga intaga den ståndpunkten, att befattningshavare vid rådhusrätt, som vid den nya domstolsorganisationens ikraftträdande övergår till annan befattning inom domstolsväsendet eller ock icke erhåller dylik placering, ej skulle vara berättigad till ersättning för mistade sportler. Med hänsyn till frågans vikt torde denna mening böra göras till föremål för närmare undersökning. I anslutning till gången i de sakkunnigas argumentering blir det därvid nödigt att även beröra motsvarande spörsmål med avseende å häradshövdingarnas ställning. De sakkunniga anse det vara otvivelaktigt, att häradshövdingarnas sportler icke ingå i de dem enligt kungörelsen den 20 juni 1919 »tillförsäkrade avlöningsförmåner». En dylik tolkning finner rådhusrätten vara i hög grad formalistisk. Kungörelsens syfte har endast varit att medgiva en förflyttning av häradshövdingarna till andra tjänster. Däremot har kungörelsen naturligen ej avsett att giva de efter kungörelsen utnämnda häradshövdingarna sämre rätt till inkomsterna från tjänsten än de äldre häradshövdingarna hava. Och en sådan häradshövding lär äga lagligt anspråk på att bibehållas vid ej mindre lönen än även sportlerna. De sistnämnda utgöra den avlöningstillgång, vid vilken häradshövdingen väl fästat det största avseende, då han sökte tjänsten. E t t personligt lönetillägg, såsom de sakkunniga föreslagit (sid. 321), utgör ej någon med det förhandenvarande rättsläget överensstämmande kompensation för sportlerna. Den av de sakkunniga (sid. 320) gjorda jämförelsen med bestämmelserna i kungl. brevet den 12 juni 1925 är missvisande, då däri avsedda ämbetsmän ej äro skyldiga att övergå på ny lönestat. Sådan övergång kan endast ske frivilligt, och först då kommer den i kungl. brevet föreskrivna anordningen i tillämpning. Eljest skola nämnda ämbetsmän enligt kungl. kungörelsen den 6 juni 1925, nr 270, § 36, varda bibehållnavid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner.

484 I fråga om tjänstemännen vid rådhusrätterna får givetvis kungörelsen den 31 december 1920 tolkas på enahanda sätt, som ovan gjorts gällande med avseende å häradshövdingarna. Även rådhusrätternas befattningshavare måste sålunda anses vara garanterade dem för närvarande tillkommande sportler. I följd härav äro de även berättigade att av vederbörande stad utfå ersättning för mistade sportler. Invändningen (sid. 323) om att sportlerna äro beroende på statens lagstiftning, och att något vållande till de minskade sportlerna följaktligen ej ligger staden till last, är ej av beskaffenhet att inverka å nämnda rätt till ersättning. Vad Trelleborg angår äro rådhusrättsledamöternas sportler i huvudsak indragna till stadskassan. Staden har sålunda fått på sig överflyttad ifrågavarande befattningshavares rätt till sportler. Även om befattningshavarna själva ägt hålla sig endast till staden med krav på ersättning för mistade sportler och ej varit befogade att rikta sitt anspråk mot staten, kan nämnda omständighet, som i så fall skulle ha sin grund i att befattningshavarna stå i rättsförhållande allenast till staden, uppenbarligen ej föranleda till, att icke heller staden skulle få göra dylikt ersättningskrav gällande mot staten. De sakkunnigas motsatta slutsats (sid. 325) torde icke kunna godtagas. De av staten bestämda sportlerna, i vad de avse staden, äro nämligen att betrakta såsom av staten tillerkända bidrag till stadens rättsskipning, i följd varav staten måste anses vara skyldig att hålla staden skadeslös för sportlernas upphörande. Rådhusrätten vill slutligen framhålla, att då de sakkunnigas utredningsresultat i avgörande punkter är byggt på förutsättningar, som enligt rådshusrättens mening ej äro hållbara, sjmes detsamma icke böra läggas till grund för statsmakternas bedömande av frågan. För statsmakterna torde det varaJ av vikt att erhålla en mera allsidig och ingående undersökning av ämnet. E n dylik undersökning skulle emellertid säkerligen komma att ådagalägga, att ett genomförande av rättegångsreformen i den omfattning, som ifrågasatts, skulle föranleda väsentligt högre kostnader än de sakkunnigas utredning giver vid handen. Den största posten i de ökade utgifterna för staten i anledning av rättegångsreformen torde statens övertagande av städernas jurisdiktion utgöra. Med hänsyn härtill synes det böra tagas i övervägande, huruvida icke en rättegångsreform skulle kunna genomföras utan någon överflyttning å staten av städernas rättskipningsuppgifter. Det torde ej finnas hinder för att samtidigt tillse om vissa ändringar i gällande föreskrifter angående rådhusrätternas organisation och ordningen för deras tjänstemäns tillsättning bliva av behovet påkallade i anledning av rättegångsreformens genomförande. Rådhusrätten i Skanör med Falsterbo hemställer, att processkommissionens och de sakkunnigas förslag till ny domstolsorganisation icke måtte föranleda till någon åtgärd, enär nuvarande förhållanden med egen jurisdiktion och med stadsfiskal, som samtidigt är kronouppbördsman och utmätningsman, vore fördelaktigare för staden och dess invånare än av processkommissionen och de sakkunniga föreslagna förhållanden. Rådhusrätten i Laholm: Enligt betänkandet skulle Halland i judiciellt avseende indelas i två domsagor, därav Halmstad och Tönnersjö domsaga skulle omfatta nuvarande Hallands läns södra domsaga samt städerna Halmstad och Laholm. Folkmängden i den nybildade domsagan skulle komma att uppgå till över 71 000 perso-

485 ner, och den sålunda förstorade domsagan skulle — enligt betänkandet skötas av, firutom en lagman, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman och 3 notarier. Rådstuvurätten hyser den bestämda uppfattningen, att den föreslagna personalen icke på långt när kommer att vara tillräcklig för domsagans ordentliga skötsel. I åklagarehänseende skulle nuvarande Hallands läns södra domsaga jämte städerna Halmstad och Laholm tillhöra Malmö distrikt, som vidare skulle omfatta hela Malmöhus län, de nuvarande båda Åsbodomsagorna i Kristianstads län samt Ängelholms stad. Svårigheten att sköta ett så omfattande distrikt torde ligga i öppen dag. Krav komma helt säkert att framställas på befattningshavarens närvaro på skilda platser vid samma tid. Hur än en sådan intressekonflikt kommer att lösas, torde resultatet icke bliva tillfredsställande. Det antages även för givet, att statsåklagare i allmänhet skola rekryteras ur gruppen av hovrättsutbildade jurister. Det verkar, som om de sakkunniga hyst den uppfattningen, att, om blott en person genomgått hovrättsutbildning, han skulle äga förmåga att sköta vilken tjänst som helst. Därest man vill giva åklagaren en utbildning, varigenom han verkligen beredes för sitt kall, torde andra vägar böra sökas. De i betänkandet föreslagna lönerna till befattningshavarna inom den nya domstolsorganisationen synas alltför ringa i förhållande till de kvalifikationer, som uppställts för tjänsteinnehavama. Särskilt fördömlig synes rådstuvurätten den principen vara, att de yngre befattningshavarna i avlöningshänseende under många år ställas så lågt, att det med skäl måste befaras, att allenast personer med förmögenhet våga ägna sig åt domarebanan. Processkommissionen har omfattat principen, att rättsvården är en statens angelägenhet, och i följd därav ansett, att staten bör svara för kostnaderna för densamma. De sakkunniga, som utarbetat nu ifrågavarande betänkande, hava emellertid känt sig tveksamma inför perspektivet av en så väldig ökning i statens redan nu stora utgifter. De hava därför föreslagit, att hållande av domstolslokaler skall åligga domsagans invånare som en kommunal tunga. Genom den föreslagna omändringen av domsagans storlek skulle Laholms stad fa vidkännas utgift för inlösen av del i tingshuset i Halmstad eller ock fa deltaga i kostnaderna för uppförande av nytt sådant. I framtiden skulle stadens invånare få vidkännas beskattning för andel till underhåll av tingshuset, anskaffning av inventarier, skrivmaterial o. d. Då det i Halmstad nu befintliga tingshuset icke på långt när inrymmer de lokaler, som erfordras för den utvidgade domsagans behov, måste nytt tingshus byggas eller det gamla undergå en dyrbar utvidgning. De sakkunnigas uppgift om tingshusets i Halmstad användbarhet inom den nya domsagan torde bero på en fullständig okunnighet om byggnadens utrymmen. Därest staten anser sig i princip tvingad till att övertaga utgifterna för rättsvården i landet, böra samtliga kostnader, sålunda även de, som uppkomma för domstolslokaler och deras fullständiga inredning, utgöras av staten. Vad öde, som är avsett att beskäras Höks härads moderna tingshus i Laholm, avslöja de sakkunniga ej. De sakkunniga framhålla, att statens övertagande av rättskipningen i städerna ej synes böra ske utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring, den därigenom ådrager sig till städernas förmån. Det torde nog vara riktigt, att den nu ifrågasatta reformen kommer att medföra en synnerligen stor ekonomisk uppoffring för staten. Om städerna därigenom skulle beredas motsvarande ekonomisk lättnad, är däremot synnerligen tvivelaktigt. Och att städerna icke hysa någon åstundan att bliva begåvade med de föreslagna omändringarna torde vara visst. Vid sådana förhållanden kan det varken vara rätt eller rimligt, att städerna åläg-

486 gas någon ersättningsskyldighet till staten. För Laholms stads vidkommande skulle en ersättning till staden från staten vara mera påkallad, enär domstolens tillgänglighet för allmänheten genom reformen avsevärt försvåras. Rådstuvurätten har i yttrande den 27 april 1927 på anförda skäl avstyrkt att processkommissionens betänkande lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet. Den nu ifrågavarande utredningen är av sådan art, att den måste än ytterligare skärpa förut mot reformen hysta betänkligheter. De sakkunniga synas med alltför lätt hand ha farit över de ekonomiska konsekvenserna av nydaningen för att komma till ett önskat och snabbt slut i saken. Med anledning av vad sålunda i ärendet anförts, får rådstuvurätten bestämt avstyrka, att nu ifrågavarande betänkande lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Rådhusrätten i Falkenberg: Sällan har ett lagförslag mötte, av en så samlad kritik som processkommissionens förslag till rättegångsreform. Under större delen av förra århundradet ansträngde sig landets främsta rättslärde att söka bättra de brister, som onekligen vidlådde vår gamla rättegångsordning. I allmänhet arbetade de på det beståendes grund, funno denna i huvudsak lämplig och bemödade sig om att i den gamla byggnaden inpassa, vad som bättre lämpade sig för den nyare tidens krav. Bland dessa rättslärde intar justitierådet Christian Naumann ett framstående rum. . o I sina »betraktelser rörande de nödigaste reformer i var svenska civil- och kriminallagstiftning» (Naumanns tidskrift år 1870), där han rätt drastiskt skildrar den ensamme domarens vedermödor, framställer han följande tre satser, vilka enligt hans åsikt böra ligga till grund för reformen. Första satsen: att ingen domstol, den må hava att handlägga s. k. ringare eller större mål, får bestå av färre lagfarne ledamöter än tre, som övervara samtliga förhandlingarna, övervaka riktigheten av protokollet, vilket inför vederbörande justeras, samt fälla domen. Ändra satsen: att, utan hänsyn till någon skillnad emellan stads- och lantdomstolar, hela riket indelas i ett visst antal domsagor, var och en med ett enda tingsställe, och att detta sistnämnda förlägges i stad eller (där ej sådant lämpligen kan verkställas) i köping eller större by inom distriktet Tredje satsen: att underrätt skulle hållas var måndag klockan 10 t. m. eller, när helgdag å måndag inträffade, nästa söckendag därefter; varforutom rätten skulle dessemellan träda tillsamman så ofta det tarvades och ordföranden därom tillsade. Med sin frisinnade, vidsynta blick på förhållandena synes Naumann ha träffat just de ömma punkterna i rättegångsordningen: enmansdomare och den långsamma rättskipningen vid häradsrätterna. Han föreslog darlor i de sammanslagna underrätterna i huvudsak samma system, som tillämpades vid rådstuvurätterna, nämligen kollegiala domstolar och sammanträden varje Vad sålunda den berömde Naumann föreslagit och vad andra stormän inom rättens område under förra århundradet framlagt som resultat av sitt tankearbete, kunde väl synas beaktansvärt. Men svensken är svag för det utlandska, och processkommissionens ledamöter föredrogo att gå över ån etter vatten och att i Köpenhamn och på andra ställen i utlandet söka den visdom de med större framgång kunnat finna här hemma. Resultatet har blivit processkommissionens förslag, som, trots all mordande kritik, för vilket det från i frågan hörda myndigheter varit utsatt, ansetts värt att ligga till grund för det betänkande, varom yttrande nu blivit begärt.

487 Det miste medgivas, att de sakkunnigas ställning varit svår. De ha ej som processkommissionen kunna importera utländskt lånegods utan måst upptimra sin byggnad av svenskt material. Kritiken torde även denna gång bliva ganska enig i att utdöma betänkandet och särskilt de sakkunnigas beräkningar över de utgifter processreformen kan medzöra för det allmänna och för staten. Med intresse följer man däri den unge juristens bana från det han börjar sin tjäns:göring på ett lagmansrättskansli och efter omkring 20 års provtjänstgöring, cm han lyckligen undgått de tusentals faror, som lurat på hans väg, äntligen vid 45 års ålder hinner det hägrande målet som lagman med den imponerande lönen av 13 020 kronor om året och med skyldighet att fullgöra prestationer, som enligt vad kungl. hovrätten anmärkt komme att överstiga mänsklig förmåga. I övrigt åberopar rådstuvurätten och instämmer i det av Föreningen Sveriges stadsdomare i ärendet avgivna yttrande, enligt vilket betänkandet icke bör läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättsväsende. Rådhusrätten i Varberg: Av lätt insedda skäl har det icke varit möjligt för magistraten att yttra sig över de sakkunnigas utredningar och förslag i alla detaljer, utan vill magistraten inskränka sig till att i korthet angiva de huvudanmärkningar, till vilka betänkandet synes böra giva anledning. De sakkunnigas förslag till den normala befordringsgången för de blivande domarna och i samband därmed till domareutbildningen synes vara en försämring, i det dels det större antalet domare såväl i underrätter som i hovrätten skulle ställas på extraordinarie stat, med i allmänhet för lågt beräknad avlöning, att denna tjänstgöring som extra ordinarie i under- och överrätter upp till 40 ä 45 års åldern, måste skapa en ur många synpunkter allt annat än gagnelig osäkerhetskänsla för vederbörande; dels den föreslagna växlingen av sådana extra ordinarie befattningshavare icke kan bliva till förmån för domstolarnas arbete, och dels de sakkunniga tillerkänt överrättstjänstgöringen väl stor betydelse för bedömande av domareaspiranternas lämplighet. I själva verket är det väl så, att en god bisittare i en kollegial överdomstol ej alltid är en god underrättsdomare och tvärtom. I fråga om kap. I I uti betänkandet anser magistraten, att de sakkunnigas förslag till lagmansrättsindelning upptager för stora domsagor, och måste magistraten bestämt göra gällande, att den föreslagna Himle domsaga bliver för stor, samt att endast ett domarekansli för det område, som skulle ingå uti domsagan måste anses olämpligt, Ehuru det ej torde betyda så mycket, vill magistraten påpeka, att betänkandets uppgifter om arbetsfördelningen inom Varbergs rådhusrätt är felaktig, i det enligt såväl rådhusrättens förutvarande som dess nya arbetsordning endast borgmästaren och en rådman hava protokoll att föra. Mot de sakkunnigas uti betänkandets kap. I I I framställda förslag om rikets indelning uti stadsåklagaredistrikt anser magistraten kunna anmärkas, att de blivande statsåklagarna icke skulle bliva i tillfälle att i önskvärd omfattning personligen deltaga uti förekommande utredningsarbeten, vilka säkerligen komma att få utföras av polismännen eller underåklagarna. De sakkunnigas förslag om statsåklagarnas rekrytering synes ej välbetänkt, då det viktigaste för en statsåklagare är att besitta skicklighet i första hand uti utredningsarbete och uti förande av talan inför rätta. Skicklighet härutinnan förvärvas ej genom tjänstgöring uti överdomstol. Uti kap. I V av betänkandet föreslagna löneförmåner synas genomgående väl låga. En avlöning av 3 900 kronor för hovrättsfiskal efter fem års tjänst-

488 göring efter avlagd examen ligger nog i underkant, och den föreslagna lönen för lagman synes alltför låg, om hänsyn tages till de synnerligen stora fordringar, som' måste ställas å innehavare av denna tjänst. I fråga om lokaler för de nya underdomstolarna föreslå ju de sakkunniga, att skyldighet att bygga och underhålla dessa lokaler skall påvila tingslagen. Det är förklarligt, att de sakkunniga ej velat gå med på statsverkets övertagande av denna skyldighet, som väl dock principiellt varit det rätta. Av nu föreliggande utredning kan ej alls beräknas, vilka kostnader ny- och ombyggnad av domstolslokaler kommer att medföra för tingslagen, men små bliva ej kostnaderna, De sakkunniga hava ej räknat med nybyggnad av tingshus för Himle domsaga, men skall domsagans kansli förläggas till Varberg och annat kan väl ej ifrågasättas, måste, då stadens rådhus tydligen kommer att behövas för stadens egen räkning även efter reformens genomförande, en med nybyggnad fullt genomförlig om- och tillbyggnad av Himle härads nuvarande tingshus företagas. Det torde väl i första hand. tillkomma respektive städers stadsfullmäktige att närmare granska vad de sakkunniga uti kap. V I I föreslagit i fråga om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och respektive städer i anledning av processreformen, men vill magistraten emellertid för sin del framhålla, att ett avgörande härutinnan tydligen först kräver, att man vet vilka årliga kostnader respektive städer få vidkännas i framtiden för magistratgöromålens handhavande, samt att hitintills föreliggande utredning icke synes giva stöd för någon rätt för staten att i samband med rättegångsreformens genomförande påfordra indragning till statsverket av någon del utav städernas tolagsersättning. Vad därefter angår de sakkunnigas förslag till ordnande av vissa övergångsförhållanden måste magistraten bestämt bestrida riktigheten och behörigheten av den förda bevisföringen för att, vid befattningshavares övergång till annan ny befattning i lagmansrätt eller till övergångsstat, vederlag för förutvarande avlöning i form av sportler icke skulle behöva lämnas. Förslaget måste leda till uppenbara orättvisor och orimligheter. Skulle de sakkunniga mena, att en till övergångsstat förd stadsdomare skulle utan ersättning för förlorade sportler ändock vara skyldig att deltaga uti de arbetsuppgifter, som genom en blivande lagstiftning kunde komma att åligga den kommunala magistraten, bleve orättvisan ändå uppenbarare. Sista kapitlet uti betänkandet handlar om kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. Men detta är tydligen något som ännu ej kan med någon säkerhet bedömas. Ej ens statens kostnader kunna beräknas vad angår rese- och traktamentsersättningar till befattningshavare och nämndemän; vad komma magistratsgöromålens upprätthållande att kosta staten eller städerna? Härvid kan man ej för närvarande göra några som helst beräkningar. Tingslagens lokal- och expeditionsomkostnader kunna ej heller beräknas ens approximativt. Och så till sist, vilka ökade kostnader för de enskilda parterna kommer reformen att medföra med praktiskt taget advokattvång vid lagmansrätterna och ökade kostnader uti hovrätterna. Detta är säkerligen en sida av saken, som kräver utredning.

489 Rådhusrätten i Göteborg: Vad först angår domareutbildningen och befordringsgången på domareba- Domarenan, är det ett för vårt land säreget förhållande, att ordinarie domare i första utbll ^ n i°? en instans icke i någon större utsträckning erhålla förflyttning från en domstol fordringstill en annan. I detta avseende innebär de sakkunnigas förslag en genomgri- gången på pande förändring, i det att enligt detta endast lagmännen och inskrivnings- domarebanan, domare skulle i regel permanent kvarstanna vid sina befattningar, men övriga underrättsdomare komme att utgöra en synnerligen rörlig kår. Den unge juristens tjänstgöring efter avlagd examen skulle otvivelaktigt, sådan den enligt de sakkunnigas förslag ter sig, tillföra honom en god utbildning för domarekallet, dock icke enligt rådhusrättens mening den bästa möjliga. Då utbytet av tjänstgöring som ensamdomare säkerligen ej är likvärdigt med det av tjänstgöring i en kollegial domstol, vill rådhusrätten här ånyo framhålla sin tidigare uttalade åsikt, att icke allenast för rättskipningen utan även för domareutbildningen den kollegiala domstolsformen är den för underdomstolarna bästa. Sedd från aspiranternas egen synpunkt måste anordningen med de ständiga förflyttningarna från en ort till en annan och därav följande kostnader och besvär te sig mindre tilltalande, ett förhållande, åt vilket måste skänkas synnerligt beaktande, då det skulle vara olyckligt^ om domarebanan icke komme att anses tillräckligt lockande för dugande jurister. Men alldeles frånsett vad nu anförts kan det ifrågasättas, huruvida rättskipningen är betjänt med en sådan rörlighet hos domarekåren, som av sakkunnigas förslag skulle följa. Visserligen måste verksamhetens begränsande till en enda domkrets innebära risk för en viss ensidighet, en risk, som är desto större ju mindre domkretsen är. Men å andra sidan är det en obestridlig styrka för en domare att under längre tid hava tjänstgjort inom samma 'domkrets, att hava blivit väl förtrogen med de rättsförhållanden, som äro för 'domkretsen säregna, att hava lärt i grunden känna den allmänhet, som med honom träder i förbindelse. Då rm underdomstolarnas blivande juriscliktionsområden komme att vara betydligt större än nu är fallet samt lagmännen följaktligen komme att i viss mån sakna den intima kontakt med sina domsagor, som häradshövdingarna och städernas nuvarande domare hava med sina jurisdiktionsområden, vore det önskvärt, om de domare, som ställdes vid lagmännens sida, ägde en åtminstone något så när god kännedom om domsagorna, önskemålet har nog icke varit främmande för de sakkunniga, som på sidan 22 i betänkandet yttrat, att det måhända ej sällan skulle bliva möjligt för fiskalen att erhålla rådmansförordnande i den domsaga, där han tidigare tjänstgjort såsom notarie. Någon grundad förhoppning om att utvecklingen skulle gå i denna riktning, är man dock knappast berättigad att hysa, Vid meddelande av förordnande att upprätthålla rådmansbefattning torde hovrätten icke kunna undgå att i första hand taga hänsyn till, att äldre fiskaler erhålla förordnande framför yngre, och först i fall av ungefär jämnt vägande meriter torde den, som tidigare tjänstgjort i en domsaga, kunna komma att påräkna företräde till vidare förordnande inom densamma. Man lär därför nödgas göra sig förtrogen med tanken, att de till rådmän förordnade komme att börja sin tjänstgöring i vederbörande domsaga utan någon närmare bekantskap med densamma, Men måste man utgå från att såsom regel en domareaspirant komme att i olika domsagor fullgöra sin obligatoriska tjänstgöringsskyldighet, är det alldeles nödvändigt, att tjänstgöringarna å rådmansbefattning icke komma att omfatta så korta perioder, som de sakkunniga föreslagit, eller två år vardera.

490 Fasthåller man vid dessa korta perioder, skulle domareaspiranten knappt hinna att bliva förtrogen med domsagan, förrän det vore tid för honom att lämna densamma. Man får väl i stället uppställa såsom ett önskemål, att •—• i stället för den av de sakkunniga föreslagna anordning, att domareaspiranterna under de närmaste 11 åren efter avlagd examen skulle tjänstgöra under tre perioder i underrätt och under två perioder i hovrätt •— aspiranterna skulle under dessa elva år tjänstgöra i två perioder, vardera å omkring fyra år, i underrätt och under den mellanliggande tiden i hovrätt. Att i samband med en sådan ändring skillnaden mellan rådmansbefattningar, vilka skulle upprätthållas av fiskaler, och sådana, vilka skulle upprätthållas av assessorer, komme att försvinna, är självklart. Men detta är väl icke alltför mycket att beklaga. Vid rådmanstjänsternas uppdelning i nämnda två kategorier måste mången gång en viss godtycklighet göra sig gällande, och man kan icke frigöra sig från farhågan, att i framtiden stundom rådmanstjänster, avsedda för fiskaler, komme att upprätthållas av assessorer och tvärtom, allt beroende på den mer eller mindre rikliga tillströmningen av jurister till domarebanan. Mot de korta tjänstgöringsperioderna vid underrätterna kan göras ytterligare en invändning, och denna gäller, vare sig domareaspiranten kommer att i samma domsaga fullgöra sina underrättstjänstgöringar eller ej. Om nämligen underrättstjänstgöringen skall fullgöras i så korta perioder, som sakkunniga föreslagit, ligger det en fara däri, att domareaspiranten efter slutad notarietjänstgöring i underrätten komme att betrakta hovrätten såsom sitt egentliga verksamhetsområde och underrättstjänstgöringen såsom ett mera tillfälligt avbrott däri och således anse underrättstjänstgöringen såsom något för hans befordran mindre väsentligt än hovrättstjänstgöringen. Då därtill kommer, att hovrättstjänstgöringen i motsats till underrättstjänstgöringen fullgöres under ögonen på den myndighet, som har att bestämma över hans framtid, kan han bliva frestad att åt underrättstjänstgöringen ägna ett mera sekundärt intresse. Med en sådan ändring beträffande tjänstgöringsperioderna å rådmanstjänsterna, som nu föreslagits, torde väl domstolsorganisationen å landsbygden och i de mindre städerna i allmänhet bliva lika stark som nu är fallet och i vissa fall starkare. Vidkommande åter de större och särskilt de största städerna ställer sig saken annorlunda. Dessas jurisdiktionsområden äro så stora, arten av förekommande mål så växlande, att en därstädes tjänstgörande domare så småningom blir i tillfälle att taga kännedom om de allra flesta slag av mål, som kunna förekomma i stad. Det tillfälle till tankeutbyte ledamöterna emellan, som en stor domstol erbjuder, har även sin givna betydelse. Nu ha utnämningarna till ordinarie domarebefattningar i de större städerna i allmänhet plägat vinnas vid en jämförelsevis mogen ålder. Så hava exempelvis de vid Göteborgs rådhusrätt för närvarande tjänstgörande ordinarie domstolsledamöterna blivit utnämnda till ordinarie domaretjänst vid en ålder av i medeltal nära_ 38 år. Rådhusrätterna i de större städerna torde också i stort sett väl fylla sin uppgift. Det torde jämväl vara av behovet påkallat, att dessa domstolar stå på en hög nivå, ty såsom Föreningen Sveriges häradshövdingar i sitt yttrande om proce?skommissionens förslag uttalat, är det huvudsakligen inom de större och medelstora städerna, som de tvistemål förekomma, vilka erbjuda de mest svårlösta juridiska spörsmålen. Processkommissionen kan givetvis icke hava haft för avsikt att försvaga underrätterna, men då de sakkunniga ersätta flertalet av domare i städerna med ett antal jurister, vilkas juridiska erfarenhet efter avlagd examen inskränker sig till ett ringa antal år (för notarier med begränsad domarekompetens till ett par år, för domare med fiskalskompetens till fem år och för

491 domare med assessorskompetens till nio å r ) , ligger det i öppen dag att, även om man hyser aldrig så stor respekt för den kvalificerade utbildning, som en föregående hovrättstjänstgöring kan förläna, man måste förutse, att arbetsresultatet av dessa unga domare, vilka skulle tillbringa några år vid en domstol för att därpå åter försvinna därifrån, icke kan tåla jämförelse med det arbete, vilket utföres av de större städernas nuvarande domare. Det kräves således, att åt domstolarna i de större städerna gives ökad styrka genom en organisation, varigenom högre kompetensfordringar än de sakkunniga föreslagit ställas på de domare, som skola tjänstgöra vid lagmännens sida. Den kritik, som sålunda ägnats den ifrågasatta domstolsorganisationen i de större städerna, gäller i all synnerhet om organisationen blir i full överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, men den gäller även om perioderna för rådmanstjänstgöring förlängas och den gäller likaledes även för den händelse kollegialiteten i domstolarna bibehålles. Mot tanken på en speciell organisation av domstolarna i de större städerna kommer väl den invändningen att resas, att detta skulle stå i strid mot den likformighet i underdomstolarnas organisation, som man velat genomföra. Men häremot kan med lika vägande skäl genmälas, att domstolarna i städerna och på landet aldrig varit på enahanda sätt organiserade, och att i allt fall kravet på rättskipningens behöriga omhänderhavande måste gå framför kravet att få alla underdomstolar så att säga stöpta i samma form. Hur lösningen skall vinnas, får väl bero på en förnyad utredning. Beträffande befordringsgången på domarebanan har processkommissionen tänkt sig att den skulle äga rum från underrätt till hovrätt, varemot de sakkunniga föreslå, att befordran skall gå genom hovrättsråds- eller revisionssekreterarebefattning till sluttjänster såsom divisionsordförande i hovrätt eller lagman. Skola underrätterna uteslutande bestå av enmansdomstolar med sådan fördelning av målen, att lagmannen kommer att handlägga alla mål av betydelse, blir ju icke tillfälle för rådmännen att förvärva någon nämnvärd erfarenhet. Vid sådant förhållande kan man förutsätta, att till lagmän endast komme att utnämnas överrättsdomare och att i stor utsträckning domareaspiranter därför så snart de fullgjort nödvändig tjänstgöring i underdomstol skulle söka sig till hovrätterna. Resultatet härav skulle, vad Göteborg beträffar, bliva, att den dömande verksamheten komme att bestridas av 5 lagmän jämte domareaspiranter i ålder under c:a 35 år. Man torde icke behöva göra någon särskild utläggning för att det skall stå klart för en var, hur underlägsen denna organisation måste bliva den nuvarande, där i varje måls avgörande deltaga två rådmän och en assessor i ålder över 35 år. Om däremot kollegiala underdomstolar, såsom man har anledning antaga, komma att bibehållas, ställer sig saken helt anorlunda. Vid dessa borde inrättas ordinarie rådmansbefattningar, till vilka befordran skulle vinnas efter viss tids fullgjord tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt. Dessa rådmän borde, efter ytterligare vunnen erfarenhet inom underrättsarbetet, givetvis erhålla förordnande såsom lagmän i samma eller andra lagsagor. Såväl härigenom som genom sin tjänstgöring såsom rådmän i kollegiala domstolar bereddes dem tillfälle meritera sig till lagmansämbete; och då utnämning till lagman liksom till andra befattningar skall ske efter förtjänst och skicklighet, borde de i likhet med hovrättsråd och revisionssekreterare kunna vinna befordran till lagmän. Såsom stadsdomareföreningen i sitt yttrande framhållit, skulle detta vara av stor betydelse för rådmännens arbetslust och intresse. Det torde ej heller med skäl kunna påstås, att dessa kollegiala domstolar skulle bliva underlägsna dem, vilka till ordförande hava en lagman, som härtill befordrats direkt från hovrättsråds- eller revisionssekreterareämbete.

492 Avlöningen till nämnda rådmän bör avvägas med hänsyn till den ställning, de sålunda komma att intaga, I sammanhang härmed vill rådhusrätten framhålla önskvärdheten av att endast ledamöter av kollegiala domstolar erhålla titeln rådmän. Beträffande behovet av arbetskrafter vid domstolarna är det givetvis omöjligt att generellt angiva, huruvida de sakkunnigas kalkyl är i detalj riktig eller ej. Uppenbart är, att bland annat de administrativa göromålens skiljande från domstolarna, den förenklade protokollsföringen och införande av enmansdomstolar skulle vara omständigheter, som tenderade till att medgiva en sänkning av de juridiskt bildade domarnas antal. Men å andra sidan skulle ett ökat användande av lekmän vid domstolarna givetvis verka nedtyngande på dessas arbete. I fråga om olämpligheten att låta domaregöromål i så stor utsträckning, som de sakkunniga föreslagit, handhavas av extra ordinarie tjänstemän hänvisas till vad som anförts under kapitel I, varjämte rådhusrätten i övrigt instämmer i vad stadsdomareföreningen anfört. Domare böra om möjligt på ett tidigare stadium, än de sakkunniga föreslagit, erhålla ordinarie anställning, men å andra sidan måste man instämma med de sakkunniga om olämpligheten i att, på sätt processkommissionen föreslagit, utnämna domareaspiranterna till ordinarie tjänstemän, innan någon betryggande prövning av deras kompetens har kunnat äga rum. På vad sätt en lämplig medelväg mellan dessa från varandra vitt skilda ståndpunkter skall kunna ernås, är givetvis icke lätt att säga. Beträffande behovet av arbetskrafter vid Göteborgs rådhusrätt hänvisas till bilagda utredning av justitieborgmästaren Bernhard Lindberg. 1 De sakkunniga hava emellertid i en not å sida 64 anmärkt, att enär aktuarien vid Stockholms rådhusrätt till sin hjälp har ett kvinnligt biträde, biträdesfrågan vid härvarande rådhusrätt torde kunna ordnas på liknande sätt, varför någon amanuens med juridisk utbildning icke beräknats för aktuarien. Med anledning härav vill rådhusrätten anmärka, att amanuensen har, utom annat, enahanda göromål som aktuarien i Stockholm,; och det torde icke ifrågasättas, att dessa skulle bestridas av ett kvinnligt biträde. Om underdomstolarna skola organiseras, på sätt de sakkunniga föreslagit, d. v. s. såsom enmansdomstolar med domare av olika kompetens, synes det icke kunna undgås, att målen uppdelas efter det mått av skicklighet, som kan krävas för deras handläggning och avgörande. Att det mången gång är svårt att redan från början avgöra, huruvida ett mål bliver mer eller mindre besvärligt för domaren, är givetvis sant, och att misstag stundom komme att ske, är uppenbart. Men i de flesta fall har nog en erfaren domare rätt bra på känn, huru målet kommer att gestalta sig. Mot förslaget i denna del kan dock den anmärkningen göras, att genom arbetsordningar eller på annat sätt bör skapas garanti för en någorlunda jämn fördelning av arbetsbördan emellan domstolsledamöterna. Att inom en domstol den ena domaren skulle utan någon möjlighet till korrektiv äga att fördela arbetet mellan sig och övriga domare, skulle allt för mycket inbjuda till godtycke. Rådhusrätten anser sig icke böra här yttra sig om den av stadsdomareföreningen å sid. 15 i dess utlåtande upptagna frågan om fördelning av göromålen mellan ledamöterna i lagmansrätten. 1

Se nedan sid. 494.

493 Det kan givetvis icke bliva tal om, att varje stad, huru liten den än är, skulle äga r ä t t att motsätta sig en reformering av sitt rättsväsende, blott den ville själv påtaga sig kostnader för detsamma. Rättsväsendet är dock icke varje enskilt samhälles privatsak. Men om icke en blivande reform av domstolarna skulle ske på grundval av kollegialitetens bibehållande i de större städerna, eller om väl kollegialitetsprincipen skulle bliva gällande men ändock vissa platser i domstolarna besättas med jurister av så ringa erfarenhet som de sakkunniga föreslagit, så borde de städer, vilka äro av den storlek, att domstolsgöromålen giva tillräcklig sysselsättning för en kollegial domstol, äga rätt att, om de så önska, för framtiden såsom hittills själva ordna sitt rättsväsende. Dock böra ökade garantier ställas för en god rekrytering på det sätt, att dels för befordran inom sådan stadsdomstol uppställes kravet på att hava fullgjort åtminstone ett eller annat års väl vitsordad tjänstgöring i hovrätt, dels utnämnandet av ledamöter lägges i Kungl. Maj:ts hand, dels, och icke minst, att så goda löner utfästas, att en dylik domstol droge till sig verkligt dugande krafter. Det skall dock uttryckligen betonas, att det nu skisserade förslaget innebär en nödfallsåtgärd, som icke bör tillgripas med mindre en tillfredsställande lösning av de största städernas domstolsfråga icke kan på annat och bättre sätt vinnas. I övrigt hänvisas beträffande detta kapitel till vad stadsdomareföreningen anfört. Beträffande kapitel I I I angående behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen och kapitel I V angående löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationerna åberopas i huvudsak stadsdomareföreningens yttrande.

Beträffande detta kapitel åberopas vad stadsdomareföreningen anfört i sitt Domstolslokaler m m utlåtande. - Vidkommande Göteborg har rådhusrätten sedan 40 år tillbaka tid efter annan påtalat lokalernas olämplighet inom rådhuskomplexet; och sådana olägenheter finnas fortfarande. För magistraten och rådhusrättens fem avdelningar finnas endast tre sessionsrum, vilket förhållande redan nu vållar stora svårigheter och naturligtvis gör rådhuset fullkomligt otillfredsställande för en lagmansrätt med den organisation sakkunniga föreslagit. Emellertid har ett förslag upprättats till om- och tillbyggnad av rådhuset, därvid sex sessionssalar komme att erhållas. Kostnaden härför har beräknats till 1 137 000 kronor.

Vad angår de sakkunnigas förslag att även efter genomförandet av process- Ordnande av reformen skulle från städerna utgå en gottgörelse, benämnd övergångsersätt- de. £ko^?r~ ning, som skulle under en 20-årsperiod successivt nedsättas för att efter perio- hållandena dens slut upphöra, anser rådhusrätten en sådan ersättning icke vara principiellt meUan staten riktig. Om man nämligen omfattar åsikten, att för framtiden städernas rätt- °.cn städerna skipning likaväl som landsbygdens bör omhänderhavas av staten, finnes ingen ^v^rMess* anledning att, låt vara temporärt, betunga städerna med en utgift, från vilken reformen, landsbygden är befriad. Detta vad angår städer, som icke njuta ersättning av tolagsmedel. Beträffande åter de städer, som åtnjuta sådan ersättning, kan man väl icke förneka rimligheten av att dessa städer vid genomförande av processreformen böra avstå från denna ersättning, för så vitt och i den mån den-

494 sammia verkligen kan anses belöpa på kostnaderna för rättsväsendet. Emellertid har Svenska stadsförbundet gjort gällande, att tolagen varit avsedd att användas, i första hand, såsom bidrag till täckande av stapelstädernas utgifter för packhus och tullhus samt övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter. Ä r denna åsikt riktig, bör vid en uppgörelse rörande tolagsersättningen tagas i beräkning samtliga berörda utgifter och sålunda även de underskott, som uppkomma på hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar, och torde för sådant ändamål vara nödigt, att beträffande de städer, som äro berättigade till tolagsersättning, verkställes en närmare undersökning i frågan, om och i vad mån tolagsersättningen motsvaras av utgifter för dels packhus och tullhus, dels ock täckande av underskott å hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar. Därest en undersökning härom skulle giva vid handen, att de av de sakkunniga föreslagna grunderna för avräkning å tolagsersättning skulle leda till obilliga konsekvenser, böra icke dessa beräkningsgrunder schablonmässigt tillämpas, utan särskilda uppgörelser med vederbörande städer äga rum. I övrigt åberopas beträffande detta kapitel stadsdomareföreningens yttrande. Vissa frågor Stadsdomareföreningen har uttalat, att det icke är i överensstämmelse med rörande över- regeringsformens bestämmelse att, på sätt som. skett, föreskriva skyldighet för , ff,ng*för~ stadsdomare att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna ordnand"aS e ^ e r magistraterna övergå till annan jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämnställd eller högre administrativ befattning i stad. Detta uttalande är givetvis förtjänt av det största beaktande. Å andra sidan kan ifrågasättas, i vad mån en domare, som å sitt ämbete mottager fullmakt, vari intagits föreskrift av nu nämnda innehåll, kan anses hava förbundit sig att för sin del underkasta sig sådan föreskrift. Rättsfrågan lär i varje fall icke vara klar, och då åtskilliga av rådhusrättens ledamöter själva kunna komma i partsställning till staten eller kommunen angående sina skyldigheter nä grund av ifrågavarande föreskrift eller angående de löneförmåner, till vilka de vid en förflyttning kunna vara berättigade, finner rådhusrätten sig icke nu böra göra uttalande angående de rättsfrågor, som i detta kapitel behandlas.

Kostnaderna På grunder, som förekomma i stadsdomareföreningens yttrande, vilket i deni anledning n a ^el åberopas, torde man få utgå från, att ifrågavarande kostnader bliva ^formens betydligt högre än de sakkunniga beräknat. genomförande.

Då rådhusrätten, såsom av ovanstående framgår, i väsentliga delar tager avstånd från de sakkunnigas utlåtande, kan rådhusrätten icke tillstyrka, att utlåtandet lägges till grund för ordnandet av de ekonomiska och organisatoriska förhållandena vid processreformens genomförande. Beträffande ärendets behandling hos rådhusrätten hänvisas till bilagda utdrag av samfällda rådhusrättens protokoll för den 22 februari 1929. (Bil. C.) Bilaga I till Göteborgs rådhusrätts yttrande. Till kommittén för processreformens ekonomiska förberedande. Sedan jag genom herr jur. d :r Sigfrid Matz fått mottaga ett inom kommittén upprättat förslag dels till redogörelse för Göteborgs rådhusrätts nuvaran-

495 de organisation, dels till uttalande rörande behovet av arbetskrafter i en tilltänkt lagmansrätt för Göteborgs stad, med anhållan att jag ville delgiva kommittén min uppfattning i frågan, har jag i skrivelse till d:r Matz gjort erinringar beträffande förslaget samt anhållit om upplysningar i vissa avseenden. Med anledning härav har jag med brev av den 10 dennes fått från d:r Matz mottaga korrektur å ett i vissa avseenden ändrat förslag; och får jag, efter att hava samrått med ledamöter i rådhusrätten, beträffande sistnämnda förslag i vad det rör behovet av arbetskrafter i en tilltänkt lagmansrätt anföra följande. Första avdelningen. Till följd av den betydande ökningen av lagfarts- och inteckningsärenden kommer att för inskrivningsväsendets handhavande erfordras 3 inskrivningsdomare och en registrator. För den dömande verksamheten å avdelningen har beräknats förste lagmannen och 1 rådman. För närvarande är vice ordföranden å avdelningen konkursdomare, och det synes lämpligt, att konkursdomarens göromål fortfarande handhaves av någon ledamot å denna avdelning liksom ock att överexekutorsgöromålen dit överflyttas. För handläggning av konkursdomare- och överexekutorsgöromålen skulle därför erfordras ytterligare en rådman. Att såsom ifrågasatts lägga överexekutorsgöromålen i vad de angå fast egendom å inskrivningsdomarna, vilka icke eljest skulle komma att handhava liknande göromål, vore säkerligen icke till fördel för arbetet. Andra avdelningen. Från och med den 1 januari innevarande år hava arbetskrafterna å avdelningen minskats från 3 rådmän, 3 assessorer och 2 a 3 notarier såsom s. k. undersittare till 2 rådmän, 2 assessorer och 2 notarier. Visserligen har samtidigt någon minskning skett i antalet å avdelningen lottade vanliga civilmål, men ledamöternas å avdelningen arbetsbörda har dock blivit väl stor. Med stöd av denna erfarenhet och med hänsyn till att sjörättsmålen, vilka i allmänhet röra betydande värden, hava benägenhet att svälla ut i omfång, måste man komma till den uppfattningen att de föreslagna arbetskrafterna bliva otillräckliga. För avdelningen bör beräknas minst 1 lagman, 2 rådmän, 1 notarie med domarebefogenhet och ytterligare 2 notarier. Tredje och fjärde avdelningarna. Även arbetskrafterna å dessa avdelningar äro väl knappt tilltagna. Emellertid har i det senaste förslaget upptagits utöver de för samtliga avdelningar angivna arbetskrafter 1 rådman, som ej skulle vara fast indelad på någon bestämd avdelning. Under förutsättning att denne rådman icke behöver tagas i anspråk för någon annan än 3:dje eller 4:de avdelningen och att det blir en rådman med större erfarenhet, torde ytterligare krafter icke behöva beräknas för dessa avdelningar. Femte avdelningen. Göromålen å denna avdelning komma att omfatta nuvarande göromålen vid femte avdelningen och vid polisdomstolen. Till lagmannens handläggning bör hänskjutas de svårare målen med gränsen dragen tämligen högt upp. Av domare med rådmanskompetens böra handläggas dels övriga mål, som nu tillhöra femte avdelningen, med undantag av vissa brottmål enligt specialförfattningar, såsom rusdrycksförsäljningsmål, mått- och viktmål m. fl., dels automobilmål, som nu handläggas vid polisdomstolen och beträffande skadestånd vid andra avdelningar av rådhusrätten men skulle komma att i sin helhet tillfalla femte avdelningen. De nu angivna målen skulle utgöra en alltför stor arbetsbörda för en rådman, synnerligast som i s. k. enskilda brottmål förberedande handläggning skulle förekomma. På avdelningen erfordras därför 2 rådmän. De ovan undantagna målen enligt specialförfattningar och polisdomstolsmålen böra handläggas av notarien med domarekompetens, som för att kunna fylla sin upngift bör få på ett mera permanent sätt tjänstgöra på sin befattning. Protokollsföringen å avdelningen beräknas lämna full sysselsättning åt

496 4 notarier. Arbetskrafterna å avdelningen skulle alltså komma att utgöra 1 lagman, 2 rådmän, 1 notarie med och 4 utan domarekompetens. I fråga om det senast mottagna förslaget vill jag därjämte framhålla, att i slutet av andra stycket å sid. 61 anmärkts, att en registrator tjänstgör å inteckningskontoret, samt att å början av sid. 62 står, att vid rådhusrätten och magistraten även äro anställda förutom 1 stadsaktuaric, som till sitt biträde har 1 amanuens, 1 registrator och 1 stärbhusnotarie. Härav skulle man kunna få den uppfattningen att det funnes mer än 1 registrator. Orden »förutom» och »1 registrator» å sid. 62 synas därför böra utgå. Amanuensbefattningen har icke upptagits i sammanställningen utan blott anmärkts i en not såsom för närvarande befintlig. Den är emellertid erforderlig även för framtiden och bör upptagas i sammanställningen. Befordran till amanuens erhålles i regel först efter 5 ä 6 års tjänstgöring vid domstolen. Slutligen vill jag framhålla, att de kompetensfordringar, som uppställas för de olika befattningarna, synas vara alltför ringa. Enligt vad d:r Matz meddelat har man tänkt sig, att rådman med assessorskompetens skulle vara »en något äldre domare» om c:a 32 a 33 år. Därefter skulle komma rådman med fiskalskompetens, notarie med och notarie utan domarekompetens. Till jämförelse vill jag nämna, att endast en av de 8 avlönade extra notarierna är under 32 år och att den, som senast blev utnämnd till ordinarie befattning, vid sin utnämning till ordinarie var över 36 år gammal. Skall arbetet kvalitativt kunna hållas på ungefär samma nivå som för närvarande, är det enligt mitt förmenande oundgängligen nödvändigt, att domare hava vida större erfarenhet än kommittén tänkt sig, och detta är så mycket nödvändigare som redan övergången från kollegial- till enmansdomstol innebär en viss försvagning av domstolen samt ledande av huvudförhandling ställer större krav på domaren. För närvarande torde rådmännens erfarenhet vara ungefär jämnställd med hovrättsrådens. Visserligen har jag icke erhållit fullständiga upplysningar angående det ifrågasatta utbildningsprogrammet, men att döma av vad jag inhämtat och på grund av den erfarenhet jag har rörande arbetet i en större stadsdomstol synes det mig även i andra avseenden mindre lyckligt i vad det gäller utbildning till stadsdomare. Göteborg den 15 augusti 1928. Bemh. Lindberg.

Bil. II till Göteborgs rådhusrätts

yttrande.

Utdrag av protokollet, hållet hos samfällda rådhusrätten i Göteborg den 22 februari 1929. Närvarande: herr justitieborgmästaren Lindberg; herrar rådmännen Dalen, Ählberg, Björkman, Wadström, Hamberg, Wallinder, Falck och Nyborg samt t. f. rådmännen Hammar och Gedda. Vid protokollet undertecknad, Holmquist, magistratssekreterare. § 10. Uti det under § 47 i protokollet för den 7 december 1928 senast antecknade ärendet angående Kungl. Göta hovrätts begäran om yttrande över ett den 29 augusti 1928 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen hade från den i ärendet tillsatta beredningen, bestående av justitieborgmästaren Lindberg, rådmännen Falck

497 och Nyborg samt assessorn Bäärnhielm, numera inkommit förslag till rådhusrättens yttrande i ärendet. Efter föredragning härav och sedan vissa omarbetningar uti förslaget härvid blivit vidtagna, beslutade rådhusrätten att såsom sitt yttrande till Kungl. Göta hcvrätt antaga ifrågavarande omarbetade förslag till yttrande; och skulle i enlighet härmed skrivelse avlåtas till Kungl. Göta hovrätt enligt registraturet. Rådmannen BJÖRKMAN hänförde sig dessutom till följande särskilda yttrande : »Uti det i rådhusrättens yttrande åberopade underdåniga utlåtande av Föreningen Sveriges stadsdomare har föreningen uttalat sig för att utbildningen för och befordringsgången på domarebanan uppdelas efter två linjer och yttrar i sådant avseende bland annat: 'Det är ett känt förhållande, att många domare utmärkt väl lämpa sig till underrätts- men ej till överrättsdomare och tvärtom. Härtill lika litet som till vederbörandes önskan att ägna sig åt den ena eller andra av dessa domarebanor har vid uppgörandet av plan för utbildnings- och befordnngsgång hänsyn tagits. Det synes böra uppställas som ett önskemål att den domareaspirant, som visat lust och fallenhet för verksamhet som underrättsdomare, i regel får fullgöra sin huvudsakliga tjänstgöring vid underdomstol ocL att hans tjänstgöring vid överdomstol koncentreras helst till en period om 2 a 3 år sedan han hunnit den mognad, att han nästan omedelbart eller åtminstore efter mycket kort tid kan anses kompetent att mottaga förordnande som lecamot i hovrätt. Den åter, som ämnar gå fram som ledamot av hovrätt, bör efter att hava fullgjort den första tingssittningen få sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till överdomstol, men med ett liknande avbrott för domaretjänstgirmg i underdomstol.' Därjämte anmärker föreningen på den nuvarande befordringsfrågan enligt vilken ofta överrättsdomare på äldre dagar befordras till underrättsdomare samt ptkallar ändring i detta förhållande. A ? e £ ? - e n i n f S ? ^ - f ö r e ? i n S e n sålunda uttalat kan jag ej dela. Det förhållandet att högt kvalificerade överrättsdomare befordrats till häradshövdingar har sakerliren i hog grad bidragit att förbättra rättskipningen vid underdomstolarna. En innan sak är att från den av sakkunniga i deras betänkande skisserade betordnngsgangen till lagman vissa avsteg böra vara möjliga I de,tao sammanhang vill jag hänvisa till vad i rådhusrättens yttrande anlorts angående behovet av en starkare organisation av domstolarna i de större staderra an sakkunniga föreslagit. För detta syfte torde bliva erforderligt att i dessa stader utöver inskrivningsrådmännen anställa ytterligare ett antal rådman mad domande befogenhet på ordinarie stat. För att till dessa rådmansbeiattningar locka sökande med tillräcklig kompetens och för att innehavarna av beiattnngarna skola finna med sin fördel förenligt att någon längre tid kvarslannai desamma böra avlöningarna för dem sättas jämförelsevis hö<rt Då dessa ladrnän under kollegialt samarbete med andra högt kvalificerade°domare och i kontakt med den större stadens mångskiftande förhållanden böra förvärva stor donareerfarenhet far räknas med att även dessa i sinom tid vinna befordSnWö l a g m 1 a n - r ^ u n e möjligheten härav uteslutas, skulle detta verka till sankniig av kvaliteten hos dessa rådmän.» Rådnannen FALCK anförde: { r a n ^ w ^ l v V e ^ f f e S Bp*8*om*™ ^ sitt här bifogade underdåniga yttIZtl \ sakkunnigas betänkande framställt såsom önskemål, att domaref S T * t r t n a / f U v l d . n am g n a S kS?l lgl e *a t S tkjeä nesft t e vr i do l öi kv ea r r l i n J e r ' a l l t e s s o i n de hade at+hpfeS • • * S ä t t eller underrätt, ävensom att bef)rdringsgangen bleve en annan än sakkunniga tänkt sig

33-2)1185

498 Med hänsyn till denna frågas betydelse vill jag uttryckligen hava uttalat min anslutning till den av de sakkunniga hävdade principen, att utbildning och befordran i regel böra följa samma linje, till dess utnämning sker till divisionschef i hovrätt eller lagman. I övrigt instämmer jag med pluralitetem» Rådmannen NYBORG, med vilken t. f. rådmannen GEDDA förenade sig, yttrade: » J a g vill i likhet med rådmannen Falck uttala min anslutning till den av de sakkunniga hävdade principen, att domarnas utbildning och befordran i regel böra följa samma linje, till dess utnämning sker till divisionschef i hovrätt eller lagman, dock med den jämkning beträffande domarna i de största städerna, som kan bliva en följd av att domstolarna i dessa städer hava mera krävande uppgifter än övriga underrätter och fördenskull behöva en starkare organisation än dessa. I övrigt är jag av samma mening som pluraliteten.» Rådhusrätten i Lysekil: Rådhusrätten ansluter sig i alla delar till det yttrande, som i ärendet avgivits av Föreningen Sveriges stadsdomare. Vidkommande vad i betänkandet föreslås med avseende å ersättningen till de befattningshavare vid rådhusrätt, som vid den ifrågasatta reformens genomförande skola avgå från sina befattningar, göres, vad Lysekils stad beträffar, gällande att denna ersättning icke må fastställas lägre än till den verkliga inkomst, inklusive sportler, som stadens borgmästare och rådman nu åtnjuta. Ersättningen bör utgå under befattningshavarnas livstid, med undantag för borgmästaren, som bör vara skyldig att vid uppnådda 70 år åtnöjas med pension i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, vilken pension bör utgå av statsmedel, enär staden icke åtagit sig någon pensionering av borgmästaren. Uti betänkandet ifrågasattes, att städerna Lysekil och Strömstad skola tillsammans med Norrvikens domsaga och huvudparten av Sunnervikens domsaga bilda en domkrets om över 70 000 invånare, som skall skötas av två ordinarie domare och fyra notarier. För närvarande äro inom samma domkrets anställda fyra ordinarie domare (två häradshövdingar och två borgmästare) samt fyra eller fem notarier. Man kan nog utgå ifrån att de två föreslagna domarna skola kunna utan större olägenhet övertaga såväl de nuvarande två häradshövdingarnas arbetsbörda som även borgmästarnas befattning med sådana mål och ärenden, som äro av beskaffenhet att kunna handläggas såväl vid häradsrätt som rådhusrätt. Men det kvarstår då likväl en stor grupp mål och ärenden, som äro förbehållna rådhusrätterna, såsom civila och kriminella sjörättsmål, tullmål, mål angående olovlig varu- och spritinförsel samt sjöförklaringar och sjöförhör, vilken grupp, sammanlagt för de två städerna, är ganska betydande och medför avsevärt arbete åt rådhusrätterna. Om härtill lägges överexekutors mål och ärenden, som föreslagits skola överflyttas till lagmansrätterna, i en domkrets på över 70 000 inv., så måste man säga att alla dessa arbetsuppgifter icke skola kunna fullgöras av två domare och fyra notarier. Beträffande de föreslagna tingsställena, får rådhusrätten instämma uti de sakkunnigas förslag att huvudtingsstället och domsagokansliet förlägges till Lysekil, som är den största orten i domkretsen och den plats, där domarna och kanslipersonalen mer än annorstädes komma i kontakt med några av domkretsens mera betydande näringar, sjöfarten, fisket och stenhuggerirörelsen. Att använda rådhusrättens i Lysekil nuvarande lokaler till domstolslokal och

499 kansli är dock icke görligt, enär domsalen även disponeras av stadsfullmäktige som sessionssal samt kanslilokalen är för liten. Därjämte är arkivet otillräckligt. Nödiga lokaler kunna väl dock beredas genom nybyggnad. Rådhusrätten får till slut som sin åsikt framhålla det betänkliga uti att, såsom man synes hava avsett, i ett slag genomföra en ny domkretsindelning för hela riket. Svårigheten att därvid på en gång träffa det rätta ligger i öppen dag, och kostnaderna bli helt visst avsevärda såväl för staten som domkretsarna^ Om emellertid en ändring av domkretsindelningen anses böra komma till stånd, bör den genomföras successivt i den mån det kan ske utan alltför stora olägenheter och kostnader. Rådhusrätten i Uddevalla: Rådhusrätten instämmer i huvudsak med stadsdomareföreningens yttrande Domareutbild därutinnan, att den tid, som för domareaspiranten skulle åtgå, innan han ningen och kunde få fast anställning, skulle bliva allt för lång. Onekligen komma en be | ordrin gsmängd mindre bemedlade, begåvade och kunniga jurister att lämna ur sikte domSanan domarebanan, för att i stället ägna sig åt det betydligt mera lönande advokatyrket. Givetvis komme advokatyrket icke att lida härpå, vilket åter bleve fallet med domarekåren. Rådhusrätten håller före, att om den unge domareaspiranten, såsom förut skett, finge under sin första tjänstgöring vid underrätt tjänstgöra såsom ordförande vid sex allmänna tingssammanträden, han därigenom skulle förvärva sådan erfarenhet i fråga om domaregöromålen, att hovrätten, sedan han insatts i de tekniska göromålen därstädes, utan tvivel skulle vid den föredragning, som därefter kunde anförtros honom, inom en tid av exempelvis ett år kunna bedöma hans lämplighet eller olämplighet för fortsatt domareverksamhet. Godkännes han, och detta bör ske efter de synpunkter hovrätten lägger på saken, bör han i .den mån, förhållandena det medgiva, beredas en tryggad fast anställning, överhopning av aspiranter kan givetvis icke undgås såväl pa denna som på andre levnadsbanor, men det synes icke vara ur vägen att man, i likhet med vad som sker i andra större verk, tidvis bestämmer antalet av de krafter, som anses vara erforderliga för något eller några år framåt. -Uen tankegång rörande sättet för befordringsväsendet inom domarekåren med lagmansbefattningen som sluttjänst, som stadsdomareföreningen låtit komma till synes i sitt yttrande, torde icke vara riktig. Till en början framhåller föreningen såsom en självklar sak, att det icke kan vara en riktig befordringsväg att en ung jurist vid relativt unga år blir överrättsdomare och på äldre dagar underrättsdomare. Så självklar är väl icke saken. Enligt rådhusrättens förmenande måste det vara av en synnerligen stor betydelse, att hovrätten tillföres ungt folk, som tillätes att med sina mlagg och sitt votum medverka till en överrättsdom. Självfallet böra de unga icke intaga någon majoritetsställning, men det lär icke kunna bestridas, att de unga mången gång besitta större kunskaper om nya lagar och dessas innebörd än de äldre ledamöterna. Så är livets naturliga gång Da vidare stadsdomareföreningen uttalar betänkligheter mot att en person som under 10 a 15 ar tjänstgjort som överdomare, därefter skulle inträda som lagman vid underdomstol, enär han skulle vara i viss mån obekant med iornalandena vid underdomstolen, så synes föreningen hava gjort sig skylJ bil förbiseende av att lagmannens huvudsakliga åliggande skulle vara att handlägga och avgöra de större målen (de smärre målen och inskrivnino-garenden skulle enligt processkommissionens förslag självständigt handhavas av andra domare) och att en till lagman utnämnd överdomare i överdomstolen lullgjort samma åligganden som vid underdomstolen, enär enligt processkommissionens förslag muntligt förfarande skulle råda vid båda domstolarna

500 Behovet av Under åberopande av de skäl rådhusrätten i sitt över processkommissionens arbetskrafter förslag avgivna yttrande anfört, anser rådhusrätten att kollegiala underdomvid dom- s t 0 i a r i c ke böra bibehållas. Med denna uppfattning torde rådhusrätten sakna anledning att närmare ingå på de beräkningsgrunder stadsdomareföreningen använt, då det gällt att bedöma behovet av erforderliga arbetskrafter efter genomförandet av den ifrågasatta domstolsreformen. Rådhusrätten tillåter sig emellertid påpeka, att då stadsdomareföreningen synes anse det nuvarande antalet domare erforderligt även sedan processreformen tillkommit, detta antagande är felaktigt. Städer med exempelvis 5 000 invånare kunna icke lämna full sysselsättning i domarevärv åt en person, och även i stadsdomstolar med förutom borgmästaren ytterligare en lagfaren ledamot lär en avsevärd del av göromålen för de båda lagfarna ledamöterna vara att betrakta som nedlagda å det administrativa området. Skiljas domare- och magistratsgöromålen åt, torde det vara antagligt, att antalet domare kan avsevärt minskas. Det lär icke kunna förnekas, att en stor del av de smärre stadsdomstolarna för närvarande äro överorganiserade. Stadsdomareföreningen, som icke ansett sig böra släppa tanken på kollegiala stadsdomstolar, vilka som hittills skulle bekostas av städerna, har emellertid icke kunnat undgå att finna det olämpligt att stadsdomarebefattningarna fortfarande skulle tillsättas enligt nu gällande bestämmelser, samt instämt uti ett av hovrättsrådet Viktor Petrén framställt förslag, gående ut därpå att förslag till besättande av borgmästarebefattning skulle uppsättas av hovrätten och till rådmansbefattning av rådhusrätten, varefter stadsfullmäktige allenast hade att lämna sitt förord åt någon av de på förslaget uppförda. Hovrättsrådet Petréns förslag verkar vid första påseendet synnerligen tilltalande. Han synes emellertid hava förbisett, att det kommunala inflytandet vid nämnda befattningars tillsättande skulle bliva så minimalt, att det med allra största sannolikhet vore att förutse, att en del städer komme att anse sina nu ägande rättigheter så kringskurna, att de icke funne de kvarstående förmånerna motsvara dem åliggande kostnader för domstolens avlönande, utan hellre överläte åt staten att helt övertaga bekostandet av rättskipningen. Det å sid. 15 i stadsdomareföreningens utlåtande upptagna resonemang rörande lämpligheten av målens uppdelning mellan olika domare kan rådhusrätten icke biträda. Att låta den mest kvalificerade domaren syssla med göromål av ringa betydelse måste betraktas som opraktiskt och vara att anse som ett föga lyckligt tillvaratagande av arbetskraften. Föreningens tal om nödvändigheten för en domare att emellan större mål få syssla med några mindre viktiga, är nog icke fullt genomtänkt. I fråga om tillräckligheten av de utav de sakkunniga föreslagna ledamöterna i hovrätterna saknar rådhusrätten den kännedom, som erfordras för yttrande härutinnan. DomstolsDet lär icke kunna förnekas att, principiellt sett, staten har skyldighet lokaler m. m. ^ övertaga bekostandet av tingshus- och kanslilokaler. Denna skyldighet framträder så mycket starkare vid en på lagstiftningens väg företagen så genomgripande ändring som den nu föreslagna, då domkretsarna komma att i de flesta fall helt omläggas. Särskilt framstår detta för en del av landsbygden och de städer, som få sin domstolslokal förlagd till annan ort. I någon mån annorlunda torde det ställa sig med sådana städer, vilka få behålla sina domstolslokaler. För dessa avlyftes faktiskt en börda genom statens övertagande av utgifterna rörande avlöning av domarebefattningarna, vilket torde berättiga staten att i någon mån kräva kompensation härför. Men, frånsett det teoretiskt rätta uti att staten själv bekostar domstolslokalerna, torde man utan tvekan kunna säga, att den kommunala skyldigheten att bygga och under-

501 hålla dylika lokaler är en nödvändig förutsättning för processreformens genomförande. Rådhusrätten anser sig därför böra i huvudsak biträda, vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. I motsats till vad stadsdomareföreningen yttrat i denna fråga, anser råd- Ordnandet av husrätten att det av de sakkunniga härutinnan framställda förslag bör kunna de ekonomiska av städerna godkännas. Förslaget innebär enligt rådhusrättens förmenande förhållandena ett någorlunda rättvist avvägande mellan städernas nuvarande skyldigheter ™£ städerna11 och den lättnad, som skulle tillkomma dem genom processreformens genomförande. A t t åstadkomma absolut rättvisa i nämnda förhållanden lär vara omöjligt. Att det finnes något av godtycke i de sakkunnigas förslag kan visserligen icke bestridas, men rådhusrätten förmodar, att det skulle bliva hart när omöjligt annat än att på lagstiftningsväg efter vissa bestämda linjer ordna en så invecklad sak som den förevarande. Berättigade krav kunna ställas på städerna att under en viss övergångstid bidraga till avvecklingen av en för dem ganska tyngande börda, och de städer, som förut varit i tillfälle att kunna övergå till landsrätt, men som av någon oförklarlig anledning avböjt detta, böra utan vidare få stå sitt kast, även om de »under senare år iklätt sig förhållandevis betydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen». Huruvida den s. k. tolagsersättningen är av sådan art att densamma rätteligen bör tagas i beräkningen vid ordnandet av de ekonomiska förhållandena vid rättskipningens övertagande såsom statlig, tilltror rådhusrätten sig icke att bedöma. 1 Rådhusrätten i Strömstad framhåller önskvärdheten av att kansliet för den ifrågasatta Vikens domsaga förlägges till Strömstad. Samtliga häraden i Sunnervikens domsaga med undantag av Stångenäs hade vida bättre förbindelser med Strömstad än med Lysekil, som i sakkunnigförslaget ifrågasatts till kansliort. I förstnämnda stad funnes också fullt ändamålsenliga och tillräckliga lokaler för kansliet. Skulle den uppfattning, som i betänkandet uttalats om skyldighet jämväl för de befattningshavare i städerna, som utnämnts före 1920, att efter reformens genomförande taga befattning med de arbetsuppgifter, som nu åvilade magistraten, vinna beaktande, borde städerna vara skyldiga att giva dessa sina befattningshavare full ersättning för mistade sportelinkomster. Denna fråga vore av särskild betydelse för Strömstad, då magistraten nu hade att upprätta bouppteckningar och arvskiften. I varje fall syntes befattningshavarna berättigade till skälig lön, beräknad efter medeltalet av de senaste 10 årens inkomster av tjänsten, såvida icke befattningshavarna erhölle statspension. Rådhusrätten i Vänersborg: Innan rådstuvurätten närmare ingår på de av de sakkunniga behandlade ämnena, vill rådstuvurätten erinra därom, att rådstuvurätten uti tidigare avgivet yttrande över processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning för sin del avstyrkt samma förslag. Rådstuvurätten är alltjämt av den uppfattningen att en sådan genomgripande förändring av vårt rättegångsväsen, som av processkommissionen föreslagits, ingalunda skulle medföra de fördelar ifråga om rättskipningens säkerhet, dess snabbhet och billighet, som åsyftats. Medi den anordning av domstolsväsendet, som de sakkunni1 Beträffande behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen, löneförmånerna till domare och åklagare samt övergångsförhållandenas ordnande instämmer rådhusrätten i stadsdomarföreningens yttrande. I fråga om kostnaderna för reformens genomförande framhåller rådhusrätten omöjligheten att f. n. ens tillnärmelsevis kunna överskåda dem.

502 ga föreslagit, torde rent av kunna ifrågasättas, huruvida icke rättskipningen i första instans uti berörda tre avseenden komme att bliva både osäkrare, långsammare och dyrare än vad nu är förhållandet. Några fördelar för den rättssökande allmänheten av den föreslagna nya lagmansrättsinstitutionen, sådan densamma av de sakkunniga uppbyggts, kan rådstuvurätten icke utleta, och rådstuvurätten håller före att denna allmänhet varken i städerna eller på landsbygden skulle finna sig betjänta med förändringen. Frånsett den utvidgning av hovrätternas antal och arbetskrafter, som föreslagits och som torde vara nödvändig för att tillgodose berättigade krav på rättskipningens snabbhet, vidhåller rådstuvurätten sin uppfattning att mera påtagliga brister i vårt rättegångsväsen böra avhjälpas genom partiella reformer, men under bibehållande av den nuvarande domstolsförfattningen och tillvägagångssättet vid rättskipningen. Enligt rådstuvurättens mening är den gamla åtskillnaden mellan stad och land alltjämt tillfinnandes i sådan grad, att olika domstolsorganisationer för stad och land äro väl motiverade. För städer av Vänersborgs storlek anser rådstuvurätten den nuvarande kombinationen av rådstuvurätt och magistrat synnerligen fördelaktig ur såväl kommunalförvaltningens som allmänhetens synpunkt. I fråga om domareutbildningen och befordringsgången å domarebanan håller rådstuvurätten före, att de sakkunnigas förslag innebär en avgjord försämring gentemot processkommissionens utkast i samma avseende. Det kan för rättsväsendet icke vara lämpligt att i sådan omfattning, som nu föreslås, bygga på extra ordinarie och relativt dåligt avlönade befattningshavare. Det ständiga ombytet å rådmanstjänsterna skulle säkerligen icke heller förläna rättsväsendet det förtroende, som våra nuvarande underdomstolar likväl åtnjuta. Denna ideliga cirkulation torde dessutom i många avseenden vara till ren nackdel för domstolens arbete. Den långa tid, som enligt förslaget skulle föregå befordringen till ordinarie tjänst, synes väl erbjuda ett tillräckligt och mer än tillräckligt prövande av domareaspiranten men knappast någon så värdefull utbildning, som de sakkunniga förmena. Den långa prövotiden med åtföljande dåliga lönevillkor samt den ovissa utsikten att efter 8 a 9 års tjänstgöring kunna befinnas mindre lämplig för banan torde med säkerhet komma att avskräcka de unga juristerna från domarebanan eller, i fall där så icke sker, föranleda till att vederbörande nödgas skuldsätta sig i en omfattning, som måste bliva till rättsväsendets nackdel, helst om han redan för sina studier nödgats ikläda sig större eller mindre skulder. Den gamla principen om ordinarie, oavsättliga och väl avlönade domare synes däremot vara den riktiga. Den organisation av underrätterna, som kommit till synes i betänkandets kapitel om behovet av arbetskrafter är icke heller av beskaffenhet att verka ändamålsenlig och tillfredsställande. Rådstuvurätten anser, att de sakkunniga räknat med alltför litet antal juridiskt utbildade befattningshavare, och håller före, att den föreslagna organisationen icke skulle räcka till i praktiken. Skulle den läggas till grund för en ombildning av underrätterna, finge allmänheten säkerligen erfara, att ombildningen ingalunda främjat rättskipningens snabbhet. Alldeles särskilt anmärkningsvärt är den stora minskningen av antalet ordinarie befattningshavare. I stället för nuvarande 422 ordinarie domare skulle vid underdomstolarna finnas allenast 167 ordinarie befattningshavare. Av underdomstolarnas personal skulle däremot icke mindre än 448 utgöras av extra ordinarie tjänstemän. Lägger man härtill, att de s. k. rådmännen skulle innehava sina förordnanden endast under två år i sänder, torde med skäl kunna ifrågasättas, om icke rättskipningen skulle avsevärt försämras, därest de sakkunnigas förslag vunne beaktande. Jämväl ifråga om de sakkunnigas förslag till ordnande av åklagarorganisationen torde allvarliga erinringar vara befogade. Organisationen synes icke

503 erbjuda någon större fasthet eller enhetlighet än den nuvarande. Föreningen mellan polis-, åklagare- och exekutorsuppgifterna i städer med under 20 000 invånare torde icke vara till gagn. Den utbildning, som skisserats för statsåklagarna och som alldeles lämnar åsido kriminalpolisens verksamhetsområde, skulle säkerligen icke göra statsåklagaren till den verkligt kvalificerade åklagare, som väl meningen är. De a„v sakkunniga föreslagna löneförmånerna för befattningshavarna vid lagmansrätten anser rådstuvurätten, som redan antytts, otillfredsställande såväl vad angår lagmännen som övriga befattningshavare. På lagmannen ställa de sakkunniga nära nog övermänskliga anspråk ifråga om skicklighet och arbetsförmåga, men den avlöning, de bestå honom, uppgår knappast till vad borgmästaretjänsten i en småstad f. n. skänker sin innehavare. Rådstuvurätten anser varje skäl saknas för den av de sakkunniga föreslagna anordningen att tingslagen skola själva sörja för domstolslokaler och kansli åt sin lagmansrätt. Lika väl som staten får anordna och underhålla lokaler åt sina övriga ämbetsverk, bör den ock göra detta beträffande de nya helt statliga underdomstolarna. Samma gäller ifråga om inventarier, uppvärmning, belysning, städning, skrivmaterialier, inbindning m. m., vilket allt de sakkunniga skjutit över på tingslagen. Av enahanda skäl kan rådstuvurätten icke heller godtaga det förslag till ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, som de sakkunniga föreslagit. Skall staten övertaga rättskipningen i städerna, så böi staten också utan ersättning från städerna bekosta densamma. De sakkunnigas förslag framstår alldeles särskilt egendomligt för de städer, som kostat på sig en rådstuvurätt med flera juridiskt utbildade ledamöter. Tillgänglig statistik över ändringsprocenten för avgjorda mål utvisar, att rådstuvurätter av denna typ äro de underdomstolar, som döma bäst och säkrast här i landet. Men även de städer med allenast en lagfaren ledamot av rådstuvurätten, som själva önska behålla sin rådstuvurätt och alltjämt äro villiga att bekosta densamma för att därigenom varda bibehållna vid de förmåner, som genom rådstuvurätten tillförsäkras stadens invånare, måste givetvis bestämt protestera emot att samtidigt berövas denna förmån och åläggas en avsevärd ersättningsskyldighet till staten för tålandet av denna förlust. Rådstuvurätten finner de sakkunnigas förslag i detta avseende godtyckligt och stridande mot vad rättvisa och billighet i detta fall kan fordra. Samma omdöme tillåter sig rådstuvurätten uttala i fråga om de sakkunnigas förslag under kapitlet »Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande». Sportlerna hava numera helt och hållet karaktär av löneförmån, och anledning saknas därför att behandla dem på annat sätt än själva lönen. Man jämföre borgmästaren i stad, där sportlerna indragits till stadskassan och lönen i samband därmed avsevärt höjts, med borgmästaren i en stad, där sådan indragning av sportlerna ej skett och lönen utgör endast ett ganska ringa belopp. Vad Vänersborgs stad beträffar uppgå borgmästarens sportler efter avdrag av utgifter för skrivbiträden m. m. till ungefär samma belopp som själva lönen. Liknande torde förhållandet vara i de flesta småstäder, och på sina ställen finnas rådmanstjänster, för vilka avlöningen till 75 % eller kanske mera utgår i form av sportler. Då Kungl. Maj:t i kungl. kungörelsen den 31 december 1920 föreskrivit skyldighet för ledamot eller tjänsteman vid rådstuvurätt eller magistrat, som därefter utnämndes, att i samband med allmän omorganisation av underrätterna övergå till jämnställd eller högre tjänst vid underrätt eller till jämnställd eller högre administrativ befattning i staden, men samtidigt tillförsäkrat befattningshavaren att i anledning av sådan övergång ej behöva vidkännas minskning i sina löneförmåner, så måste enligt rådstuvurättens mening befattningshavaren därigenom vara tillförsäkrad att

504 för framtiden få åtnjuta den inkomst, som tjänsten skänkt honom i form av lön eller andra fastställda förmåner. Däremot är rådstuvurätten ytterst tveksam, huruvida Kungl. Maj:t i administrativ väg ägt att, såsom genom nämnda kungörelse skett, föreskriva skyldighet för en stadsdomare att övergå till administrativ befattning. Regeringsformen tillförsäkrar likväl innehavare av domaretjänster att icke utan medelst rannsakning och dom kunna av Konungen avsättas eller utan egna ansökningar till andra tjänster befordras eller förflyttas. De sakkunnigas utläggningar under rubriken »Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande» äro enligt rådstuvurättens mening helt missvisande. I varje fall är förslaget så ofullständigt och outrett, att detsamma icke tarvar någon mera ingående granskning. Anmärkas bör särskilt, att inga beräkningar gjorts för byggande av nya tingshus, ehuru de sakkunniga givetvis bort räkna med att deras uppfattning angående byggnadsskyldigheten icke komme att av de tingshusbyggnadsskyldiga inom landet godtagas. Likaledes saknas varje utredning angående kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar åt domare, nämndemän och vittnen, avlöning åt erforderliga nya arbetskrafter vid länsstyrelserna m. m. Mindre anmärkningsvärt är emellertid att de sakkunniga icke med ett ord beröra de säkerligen avsevärt ökade kostnader för den rättssökande allmänheten, som bliva en given följd av domsagornas förstorande samt advokattvånget och det muntliga rättegångsförfarandet i hovrätterna. De sakkunniga ingå icke närmare på frågan om städernas kommunala förvaltningsorganisation efter rättegångsreformens genomförande men hava likväl till sitt betänkande fogat en promemoria angående handhavandet av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter reformens genomförande. I denna utskiftas med storartad lättvindighet magistratens uppgifter på diverse olika organ, stundom länsstyrelsen, stundom drätselkammaren, stundom stadsfiskalen, stundom »polismyndigheten» samt stundom »lämplig kommunal myndighet». Promemorian avser att visa att ur statens synpunkt något behov icke föreligger att de statliga magistratsärendena bibehållas hos ett gemensamt organ av den nuvarande magistratens karaktär samt att staten förty icke har anledning att efter rättegångsreformen medverka till bibehållandet av någon magistrat eller magistratsliknande organisation. Ganska allvarliga erinringar häremot hava emellertid framställts uti särskilda, betänkandet bifogade yttranden av numera statsrådet Bissmark och landssekreteraren Beckius. Då denna fråga numera är föremål för närmare utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, torde här näppeligen vara platsen att mera ingående upptaga densamma, men vill rådstuvurätten likväl redan nu anföra, att rådstuvurätten för sin del anser den av de sakkunniga framlagda promemorian icke vara förtjänt av något beaktande vid den blivande lösningen av frågan om handhavandet av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande. Vad slutligen angår Vänersborgs stad och dess inrangering i den ifrågasatta reformen, avviker de sakkunnigas förslag på en mycket betydelsefull punkt från stadsinvånarnas intresse. De sakkunniga »ifrågasätta» nämligen att tingsstället för den nybildade Väne domsaga, vari Vänersborg skulle ingå, lämpligast borde förläggas till Trollhättan. Härigenom skulle invånarna i Vänersborg berövas förmånen att i alla ärenden angående lagfarter, inteckningar och gravationsbeyis hava vederbörande myndighet tillgänglig inom staden. För närvarande kan i brådskande fall gravationsbevis erhållas samma dag, det begäres, och en inteckning, som beviljas vid rådstuvurättens sammanträde på måndagen, kan utlämnas till sökanden redan påföljande dag. E t t genomför rande av de sakkunnigas förslag skulle med säkerhet i dessa avseenden vara

505 till förfång för den rättssökande allmänheten i Vänersborg. Avser man att låta Väne domsaga komma att omfatta även Sundals härad, vilket synes riktigt, måste Vänersborg vara den mest centrala platsen för domsagans tingsställe och tillika den för domstolens befattningshavare och deras familjer lämpligaste platsen. På grund av vad sålunda anförts får rådstuvurätten för sin del vördsamt avstyrka att betänkandet lägges till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsen. Rådhusrätten i Alingsås: I sitt yttrande över processkommissionens förslag till ny rättegångsreform uttalade sig rådhusrätten på sin tid i avstyrkande riktning, enär förslaget enligt rådhusrättens mening vore alldeles för långt gående och onödigt genomgripande och dessutom icke tagit tillräckligt sikte på åstadkommandet av en god domareutbildning. De sakkunniga, vars uppgift endast varit att utreda de ekonomiska och organisatoriska förhållanden, som skulle möjliggöra den alltså föreslagna rättegångsreformens genomförande, hava emellertid icke enbart hållit sig till denna uppgift, utan, då de funnit att reformens genomförande efter processkommissionens förslag skulle ställa sig för dyrbart, varigenom dess realiserande skulle äventyras, i de viktigaste punkterna kommit med nya, från processkommissionens helt avvikande förslag. Såvitt rådhusrätten kan finna, hava de sakkunniga alltså härvidlag överskridit sin befogenhet. Därom vore icke så mycket att säga, om de sakkunniga kommit med välbehövliga förbättringar, men nu är det tvärtom. Att här påvisa alla de skäl, som visa huru olyckligt de sakkunniga löst frågan om de nya lagmansrätternas organisation och personaluppsättning samt domareutbildningen, skulle föra för långt, och torde mera auktoritativa myndigheter komma att säga sitt vägande ord i den saken. Några allmänna synpunkter vill rådhusrätten emellertid här nedan framhålla. Då processkommissionen bland bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsende bland mycket annat påpekat, att vikariatsystemet där tagit alltför stor omfattning och detta vore stridande mot principen om domares oavsättlighet, samt föreslagit, att lagmansrätterna skulle bestå av åtminstone tre ordinarie ledamöter i domareställning, så måste det förvåna, hur litet de sakkunniga beaktat detta viktiga spörsmål, då de med inskränkning i det föreslagna antalet ordinarie ledamöter föreslagit ett mycket starkt utnyttjande av extra ordinarie arbetskrafter. Skall reformen innebära en förbättring i den nuvarande rättskipningen, vilket väl är meningen — även om' man vågar sätta i tvivelsmål att detta blir fallet — så vinnes den åtminstone icke på det sätt, de sakkunniga föreslagit. Det kan ej hjälpas, att man genast får den tanken, att kostnadsfrågan här fått vara den avgörande för de sakkunniga och icke frågan, huru en verkligt god rättskipning, som är överlägsen den nuvarande, skall erhållas. De sakkunniga hava ställt alltför höga krav på lagmannens arbetsförmåga, vilka icke kunna uppfyllas, och viktiga delar av rättskipningen komma att åter glida över i otillräckligt kvalificerade händer och handhavas av personer, som icke hava det ansvar, varmed en ordinarie domare utför sitt arbete. Och därtill kommer den ständiga växlingen av personalen vid lagmansrätterna, som lätt skapar misstroende hos allmänheten, förutom att arbetet blir sämre utfört och lagmannens uppgift att utöva nödig tillsyn därå blir i hög grad tyngande. Det i förhållande till de ordinarie domarna stora antal notarier i extra ordinarie ställning, som enligt de sakkunnigas förslag skola

506 tjänstgöra i den nya organisationen, mängden av deras olika arbetsuppgifter, det oupphörliga platsombytet samt ovissheten om, huruvida de efter en alltför lång prövotid skola befinnas lämpliga att fortsätta på domarebanan, allt detta kan icke bidraga till en god domareutbildning, ty därtill kräves ovillkorligen mera koncentration i arbetet. De sakkunniga hava föreslagit att i de domsagor, där icke särskild inskrivningsdomare, vilket är fallet i flertalet domsagor, kommer att anställas, skola bl. a. inskrivningsärendena anförtros åt där tjänstgörande unga notarier. Då nu de nuvarande domsagornas områden skola betydligt utökas och därtill städerna däri ingå, i åtskilliga domsagor flera sådana, komma dessa inskrivningsärenden att få en omfattning, så att ensamt dessa komma att kräva flera personers arbete och upptaga det mesta av deras tid. Utom det att tillräckligt antal arbetskrafter härför komma att saknas, kunna de aldrig med den nya ordningen få den sorgfälliga behandling, de ovillkorligen kräva. Och vad städerna beträffar blir det icke minst i detta hänseende en avsevärd försämring. Städernas fastighetsförhållanden äro ännu så olikartade och på sina ställen även rätt så invecklade, även om fastighetsregisters införande möjligen med tiden kan i någon mån medföra en ändring till det bättre, att det kräves mångårig erfarenhet och framför allt en ingående lokalkännedom för att kunna fullt, sätta sig in däri och sköta dessa viktiga ärenden, så att ej fel göras och det hela kommer i olag. Den minsta uraktlåtenhet eller försummelse kan lätt förorsaka detta. De notarier, som nu skola sköta dessa, hava vanligen icke den minsta kännedom om städernas fastighetsförhållanden och ännu mindre någon lokalkännedom, och när de möjligen börja erhålla någon sådan, då skola de förflyttas till annan verksamhet för att oupphörligen avlösas av andra. Hur är det tänkbart att särskilt städernas inskrivningsärenden skola kunna skötas tillfredsställande med en sådan ordning? Och hur kommer allmänhetens krav på att inom rimlig tid få sina ärenden expedierade att tillgodoses. Vid härvarande rådhusrätt handläggas och expedieras lagfarts- och inteckningsärenden så snabbt, att sökandena erhålla sina expeditioner i allmänhet efter några få dagar och i nästan varje fall inom en vecka efter föredragningen, så vida ej' några särskilda hinder möta. Gravations- och andra bevis erhållas samma dag som beställningen eller senast påföljande dag. Redan nu är väntetiden vid häradsrätterna avsevärt längre, och hur skall det då icke bli vid de nya lagmansrätterna med den personal, de sakkunnniga där tänkt sig. Allt detta i förening med de långa avstånd, som en del städer få till sina domsagokanslier, gör, att dessa städer betacka sig för en organisation, som icke har att bjuda på någon som helst fördel, utan i stället idel nackdelar, icke minst i nu nämnda hänseende. Och trots vad både processkommissionen och sakkunniga söka påvisa, har rådhusrätten ej heller lyckats bliva övertygad om att reformen, allra minst efter de sakkunnigas recept, kommer att för städerna medföra en snabbare rättskipning i övrigt. ÖvergångserFör att nu städerna skola förlora den förmånen, som de av ålder haft att sättningar, gjälva handhava sin rättskipning — en förmån som de också alltjämt sätta värde på och som från deras synpunkt icke givit anledning till något missnöje •— och för att få denna rättskipning i hög grad försämrad, skola de till på köpet enligt de sakkunnigas förslag åläggas årligen betala dryga ersättningar till staten med 75 % av deras kostnader för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande vid den tid, som närmast föregår reformens ikraftträdande, medan 25 % därav ansetts belöpa på de nuvarande magistraternas kommunala arbetsuppgifter. Denna beräkningsgrund hava de sakkunniga kommit till genom erhållna svar i till vissa myndigheter eller befattningsha-

507 vare utsända frågeformulär. Värdet av en sådan procentuell uppskattning torde emellertid vara ganska ringa, då dylika uppgifter icke kunnat baseras på någon exakt beräkning, utan avgivits mera »på måfå». Så har åtminstone varit fallet beträffande svaret härifrån. Rådhusrätten kan därför icke godkänna denna fördelningsgrund såsom giltig, så mycket mindre som magistratstjänstemännens kommunala arbetsuppgifter ställa sig helt olika i olika städer. Men oavsett detta, är rättskipningen en statsangelägenhet, som ju måste erkännas som riktigt, och skall all rättskipning övertagas av staten, bör det även falla av sig självt att staten ikläder sig hela kostnaden för densamma utan undantag. Det finnes intet giltigt skäl för att låta landsbygden och en del städer, nämligen de som redan nu sakna egen jurisdiktion, gå fria från alla kostnader för sin rättskipning, medan alla andra städer skola vidkännas stora utgifter därför till staten, och detta för att få det sämre ställt än förut. Det är visserligen sant, att dessa senare befrias från utgifter till avlöning av sina domare, men dessa utgifter återkomma i annan form, då det alltjämt även efter reformens genomförande kommer att behövas tjänstemän och kommunala organ för handhavandet av en del förvaltningsbestyr, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera. Och att dessa skulle vilja sköta dessa utan avlöning, kan icke förutsättas, än mindre, då de sakkunniga tänkt sig att en del av de nuvarande magistraternas göromål skall överflyttas just på sådana kommunala organ och öka arbetet därmed. Skall vederlag emellertid utgå från städernas sida, vilket rådhusrätten anser strida mot rättvisa och billighet, så bör beräkningen av dessa ske efter helt andra grunder än de sakkunniga föreslagit. En jämförelse bör göras mellan de utgifter, som städerna genom reformens genomförande befrias ifrån, å ena sidan, och de utgifter, å andra sidan, som de även därefter få vidkännas för magistratsgöromålens behöriga handhavande, och den skillnad, som härvid uppkommer, skulle ju möjligen kunna bliva ett underlag för fastställande av städernas ersättningsskyldighet, vilken emellertid på förut anförda grunder måste underkännas. Att såsom de sakkunniga tänkt sig begagna lagstiftningsvägen för att fastställa dessa vederlag, synes vara en alltför brutal utväg och bör icke anses värdigt staten. Den enda framkomliga och mest sympatiska vägen bör väl vara att i sådant hänseende träffa uppgörelse med varje stad. Kostnaderna härför föreslå de sakkunniga skola bestridas av de nya tingslagen, däri även inbegripet de städer, som komma att ingå i dessa. Till kostnaden för dessa lokaler hänföras även utgifter för inventariers anskaffande, vaktmästare, skrivmaterialier, telefon, inbindning m. m. Då rådhusrätten här förut gjort gällande att staten, om den anser städernas rättskipning vara av statslig natur och sålunda böra av staten övertagas, också bör taga konsekvenserna härav och ikläda sig alla kostnader härför, måste lådhusrätten som sin bestämda mening uttala, att i dessa kostnader även bör ingå tillhandahållandet av lämpliga lokaler för rättskipningens handhavande. Sedan städerna blivit av med den förmån, som för dem varit av nästan ovärderlig betydelse, finnes intet rimligt skäl att de skola lämna bidrag till berörda kostnader. Är uppgiften en statens angelägenhet, så äro också kostnaderna statens, och intet bärande skäl finnes för att sedermera dela upp dessa. Det är ju för resten orimligt att de städer, vilkas rådhus icke komma att tagas i anspråk som domstolslokaler för de nya domsagorna, skulle bliva skyldiga att utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, medan de förutvarande domstolslokalerna i rådhusen komme att i flera fall stå oanvända. Och icke nog härmed. Flera städer hava åtagit sig stora utgifter för om- och tillbyggnader eller ändringar av sina rådhus och därför nödgats upptaga lån, som ännu icke

Domstolslokaler.

508 slutamorterats. Dessa städer få alltså fortfarande vidkännas amorteringar och räntor å dessa, och därtill skola deras förut till nära bristningsgränsen betungade budgeter ytterligare belastas med hyresutgifter för nya domstolslokaler. Vad Alingsås beträffar har efter påtryckning av statsmakterna staden nödgats vidtaga åtgärder för anskaffande av mera tillfredsställande arkivlokaler för förvaring av rådhusrättens domböcker och protokoll, och kommer för sådant ändamål och för erhållande av rymligare och bättre expeditionslokaler för borgmästaren och lagfarne rådmannen rådhuset under detta år att tillbyggas för en kostnad av omkring 35 00O kronor. Detta är en åtgärd, som icke längre kan uppskjutas. Denna tillbyggnad skulle efter reformens genomförande bliva obehövlig, medan staden allt fortfarande skulle få dragas med amortering och förräntning av kostnadsbeloppet och därjämte utbetala hyresersättning för användning av Kullings härads tingshus. En sådan sakernas ordning kunna omöjligen städerna finna sig i. Beträffande denna fråga vill rådhusrätten redan från början säga ifrån att de sakkunniga vid denna frågas bedömande haft bra liten tanke för befattningshavarnas rättmätiga krav på hänsynsfull och rättvis behandling, då reformen är ämnad att en gång genomföras. Även här synes det huvudsakligen gällt att söka nedbringa kostnaden för det allmänna så mycket som möjligt för att icke förslaget skulle bliva alltför skrämmande i kostnadshänseende och befattningshavarnas rätt offras på detta altare. De sakkunniga söka visa att sportlerna icke ingå i de häradshövdingarna i denna deras egenskap tillförsäkrade avlöningsförmåner och att de därför kunna när som helst av staten indragas, och med utgångspunkt därifrån komma de utan vidare till den slutsatsen att befattningshavarna vid städernas rådhusrätter och magistrater icke heller kunna med någon laglig rätt göra anspråk på ersättning för mistade sportler. Man kan icke annat än förvåna sig över att de sakkunniga här alldeles förbisett den skillnad som föreligger i fråga om karaktären av häradshövdingarnas och stadsdomarnas sportler. H u t man skall betrakta de förras sportler som avlöningsförmån eller bidrag till förvaltningskostnader, därom må ju tvistas — för rådhusrätten synes det emellertid huvudsakligen vara ett ordrytteri, om det skall anses som det ena eller det andra —, men i fråga om stadsdomarna kan det icke gärna bliva tal om annat än att sportlerna utgöra en ren avlöningsförmån. I generaldirektör Nothins år 1922 på chefens för finansdepartementet uppdrag verkställda utredning om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten förekommer följande uttalande (sid. 45) : »Städernas domare avlönas av vederbörande stad, ej av staten. Staden får således vidkännas en helt annan kostnad än landsbygden för sin rättskipning. Indirekt bidrager dock staten till kostnaden därigenom, att en del av det belopp, vilket vid underrätt å landet skall erläggas i stämpelavgift för utfärdade expeditioner, utgår till stadsdomstolarna i form av expeditionslösen — Detta innebär, att staten med motsvarande skillnadsbelopp bidrager till stadsdomarnas avlöning. Att närmare beräkna, till huru stor del avlöningen till städernas domare på nu angivet sätt bestrides utav statsverket, torde ej låta sig göra utan ingående undersökningar.» Han säger också senare att, »även om frågan, huruvida städerna vid en avveckling av städernas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten kunna mot kronan göra gällande någon juridisk rätt i anledning av upphörande eller minskning av sportelinkomst för deras magistratsledamöter, torde böra besvaras nekande, synes det emellertid som om staten av billighetsskäl icke borde skjuta frågan från sig utan närmare undersökning». Detta alltså om städernas rätt att mot

509 staten göra gällande krav på ersättning för indragna sportler. Här säges alltså tydligen ifrån att staten bidrager till stadsdomarnas avlöning genom att en del av staten tillkommande stämpelavgift för expeditioner i stället i städerna utgår i form av expeditionslösen som får uppbäras av deras domare. Och just härigenom hava städerna befriats från att till sina befattningshavare utgiva de löner, som eljest skolat dem tillkomma, och alltså genom statens bidrag erhållit en betydligt förbilligad rättskipning. Som exempel må nämnas att undertecknad, borgmästare, under de 10 första åren av sin tjänstgöring av staden åtnjöt en kontant lön av endast 2 700 kronor, ett belopp alltså, som ingalunda kunde anses motsvara den lön, som rätteligen borde tillkomma mig, men som utfylldes av de sportler, som äro förenade med tjänsten och som staten alltså får bestå. Det kan väl således näppeligen bortresoneras att de till stadsdomarna utgående sportlerna måste få namn av avlöningsförmån, och därifrån måste man alltså även utgå, då det gäller frågan om övergångsersättningarna och vederbörande befattningshavares krav på att vid reformens ikraftträdande icke berövas en inkomst, som varit förenad med den tjänst, de innehaft och som statsmakterna utan deras förskyllan indraga. På rättslivets område gäller ju alltid regeln, att den som oskyldigt lider en oförrätt, även av ekonomisk natur, skall hållas skadeslös, men trots här är fråga om genomförandet av en rättsreform, så tycks den regeln för tillfället hava suspenderats. De sakkunniga göra i fråga om övergångslönerna skillnad emellan de befattningshavare, som komma att placeras i de nya lagmansrätterna, och dem, som icke erhålla sådan placering. I fråga om de förra föreslå de sakkunniga i de fall att en sådan befattningshavare före utnämningen till tjänst vid lagmansrätt erhåller lägre avlöning än den inkomst han haft av sin förutvarande tjänst, däri inberäknat sportler, en personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5 400 kronor, som staten ändå anses skyldig betala, men som skall avskrivas med en niondedel om året. Detta belopp synes icke grunda sig på några som helst beräkningar av de nuvarande befattningshavarnas inkomster, utan har godtyckligt föreslagits i anslutning till den lönereglering, som företagits beträffande landssekreterare och landskamrerare. De löner, som staten betalar dessa, ställa sig dock något annorlunda än de, som i allmänhet utgå till städernas ifrågavarande befattningshavare, åtminstone i en del mindre städer, och särskilt äro de bättre ställda i pensionshänseende. Vad åter angår de befattningshavare vid rådhusrätterna som icke utnämnas till befattning i den nya organisationen, hava cle sakkunniga föreslagit att även till dem skall utgå ett fyllnadsbelopp genom fastställande av vissa normallöner, som skola motsvara skälig lön å den förutvarande tjänsten, oberoende i övrigt av den inkomst av tjänsten, befattningshavaren i verkligheten haft. Har denna varit större, tages ingen annan hänsyn härtill än att det säges att hinder ej möter för de städer, som så önska, att anslå högre avlöning än den som normalt ansedda övergångsavlöningen. Dessa normallöner skola utbetalas av staden, men ersättning därför erhålles av staten efter samma grunder, som gälla beträffande den övergångsersättning, som städerna skola erlägga till staten. Om befattningshavarna genom denna drakoniska åtgärd och dessa schablonmässigt utmätta normallöner berövas tusentals kronor av en inkomst, som de aldrig kunnat drömma om att den kunde tagas ifrån dem, då de genom kunglig fullmakt förordnades till sina befattningar, därtill tages ej minsta hänsyn, lika litet som till regeringsformens uttryckliga stadgande att »de som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke, utan medelst rannsakning och dom, från sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas». De sakkunniga förutsätta nämligen att de städernas befattningshavare, som

510 icke placeras i den nya organisationen, skola efter reformens genomförande och de nuvarande magistraternas upphörande kvarstå i kommunens tjänst och för de fastslagna normallönerna fullgöra rent kommunala åligganden, d. v. s. tjänstgöra som några slags stadsombudsmän. Att detta kan stå i överensstämmelse med nyss citerade grundlagsbud, torde bliva svårt att visa. Alltså, de sakkunniga hävda att någon laglig rätt till ersättning för mistade sportelinkomster icke förefinnes för ifrågavarande befattningshavare. Och dock har ju staten själv tidigare tillämpat en motsatt princip, t. ex. vid införandet av nya strafflagen, då befattningshavare, som genom nya bötesbestämmelser gingo förlustiga andel i böter, fingo ersättning för denna förlust. En liknande ersättning är även de s. k. källarfrihetsmedlen. Vad som förut således ansetts billigt och rättvist har nu enligt de sakkunnigas mening upphört att vara det. I de städer, där sportlerna indragits till stadskassan och befattningshavarna i stället erhållit fast lön, beräknad att täcka även den genomsnittliga nettobehållningen av de sportler, som förut varit förenade med tjänsten, hava befattningshavarna dock kommit i en betydligt gynnsammare ställning. Dessa hava de sakkunniga icke kunnat komma åt, och därför förklaras de berättigade att vid reformens genomförande bibehållas vid minst samma avlöning som förut, vare sig de erhålla placering i den nya organisationen eller komma på övergångsstat. Vad slags rättvisa ligger nu häri? Därför att en stad icke kommit sig för att besluta en dylik indragning av sportler, skall detta inverka så att befattningshavare i domareställning genom införandet av en ny domstolsorganisation skola bliva i hög grad ekonomiskt lidande. Rådhusrätten finner det hela orimligt och gör bestämt gällande att städernas befattningshavare, som av reformen beröras, äro lagligen berättigade till full ersättning för mistade sportelinkomster, och att i varje fall rättvisa och billighet kräver att dessa befattningshavare genom reformens genomförande icke lida minskning i sina inkomster av den tjänst, de ofrivilligt få lämna. Kommer man till den slutsatsen att staten ensam bör bestrida kostnaderna för rättskipningen, så bjuder konsekvensen att staten även övertager pensioneringen av alla befattningshavare, som av reformen beröras, således även av dem, som komma på övergångsstat, så att enhetliga grunder komma att tilllämpas för alla i likartad ställning. Åklagareorga- I fråga härom anser rådhusrätten de föreslagna statsåklagaredistrikten, ennisationen. ligt de sakkunnigas förslag bliva alltför stora för att dessa statsåklagare skola kunna på ett mera personligt sätt taga befattning med åklagaregöromålen inom sina distrikt, då de långa avstånden och besvärliga och tidsödande resor helt säkert skall förhindra detta. Följden blir nog den att underåklagarna få det mesta arbetet på sin lott. Skola dessa därtill sköta stadsfogdebefattningen i stora städer, såsom förutsattes, blir dessa underåklagares arbetsbörda för stor, varpå icke blott åklagareväsendet utan även städernas indrivningsväsende kommer att lida. Såsom ett allmänt omdöme om de sakkunnigas förslag skulle rådhusrätten vilja säga, att det synes som om klokheten bjudit att då det gäller en sak av så genomgripande natur som ett upprivande från grunden av ett rättskipningssystem, som tillämpats sedan uråldriga tider, utan att det kunnat påvisas att det varit behäftat med några större brister, åtminstone icke vad organisationen beträffar, de sakkunniga borde hava framgått med större försiktighet vid utformandet av sitt förslag. Skulle detta vinna godkännande, kan man med stor sannolikhet förutsäga att ett bakslag kommer med felslagna beräkningar

511 och ouppfyllda förväntningar. Och vad är då vunnet med hela denna vittomfattande reform? Helt visst skulle rättskipningen även vad städerna beträffar kunna helt förvandlas till en statsangelägenhet och icke förty en mera tillfredsställande ordning vinnas vid besättandet av domareplatserna i städerna än genom att följa processkommissionen och de sakkunniga i deras förslag. På grund av vad sålunda anförts får rådhusrätten som sin bestämda mening uttala, att de sakkunnigas betänkande icke synes vara av den beskaffenhet att det bör läggas till grund för ordnandet av de ekonomiska och organisatoriska förhållandena vid genomförandet av den nu föreslagna rättegångsreformen. Rådhusrätten i Borås åberopar ett av statsfullmäktige avgivet utlåtande, varjämte rådhusrätten i fråga om de delar av betänkandet, över vilka stadsfullmäktige ej uttalat sig, anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet. Stadsfullmäktiges ifrågavarande utlåtande är av följande lydelse: Det synes sannolikt, att Borås stad vid tidpunkten för processreformens genomförande nått den storlek, vid vilken enligt de i betänkandet framförda synpunkterna en stad bör utgöra självständig domsaga. Den 31 december 1920, från och med vilket år Torpa socken inkorporerats med staden, uppgick folkmängden däri till 28 223 personer. Den 1 januari 1928 hade invånarantalet stigit till 34 541. De mellanliggande åren utvisa en stadig ökning för varje år. Under samma tidsperiod hade de två i ifråga om folkmängd närmast större städerna Gävle och Örebro ökat invånarantalet, den förra från 37 746 till 39 400 och den senare från 36 022 till 36 919. Då Borås dessutom beträffande arealen är den tredje staden i riket, synes det riktigast att Borås stad bildar självständig domsaga. För staden synes en sådan anordning komma att medföra åtskilliga fördelar, av vilka några skola närmare beröras här nedan. Sedan gammalt har den s. k. sjuhäradsbygden — innefattande Ås, Vedens, Bollebygds, Gäsene, Marks, Kinds och Redvägs härader samt städerna Borås och Ulricehamn — haft gemensamma intressen. Det synes därför önskvärt, att någon del av denna bygd icke i judiciellt hänseende förenas med andra områden. Om Borås stad bildar egen domsaga, skulle av den övriga sjuhäradsbygden lämpligen kunna göras två domsagor. I varje fall bör vid domsagoindelningen tillses, att den eller de domsagor, som bildas av de närmast omkring Borås liggande häradena, få sina kanslilokaler förlagda till Borås. Det i betänkandet förordade förslaget att låta Ås härad, som gränsar omedelbart intill Borås och varav en kommun ingår i samma pastorat som staden, utgöra del av en domsaga, vars kansli förlägges till Ulricehamn, synes särskilt otillfredsställande. Det bör vidare påpekas, att särskilt i Marks härad ligga åtskilliga i kraftig utveckling stadda industriorter. Då enligt rådande samhällsuppfattning rättskipningens ordnande och bekostande är en statens uppgift, kan ifrågasättas, huruvida kommunerna skola, på sätt i betänkandet föreslagits, sörja för underrätternas lokalbehov. I varje fall bör kommunernas tingshusbyggnadsskyldighet begränsas att omfatta allenast byggande och underhåll av erforderliga lokaler. Särskilt synes det obilligt och ägnat att medföra besvärligheter om, såsom i betänkandet föreslagits, kommunerna skulle åläggas skyldighet att tillhandahålla statens tjänstemän skrivmaterialier. , Vad nu sagts gäller i än högre grad stads skyldighet att bestrida lokal-, biträdes- och expenskostnader för underåklagare. Det synes stadsfullmäktige obilligt, om Borås stad, som i sitt rådhus förfogar över lämpliga tings- och kanslilokaler, skulle nödgas inlösa sig i eller betala hyresersättning för det i staden befintliga, för avsett ändamål be-

512 tydligt otidsenligare tingshuset. Berörda olägenhet skulle bortfalla, därest Borås komme att utgöra självständig domsaga. Stadsfullmäktige finna det otillfredsställande, att städer, som äro av den storlek, att stadsfiskals- och stadsfogdegöromålen därstädes böra uppehållas av två särskilda befattningshavare, skola bestrida kostnader för uppgifter, som i andra städer bekostas av staten. Stadsfullmäktige vilja därför föreslå, att i samband med processreformens genomförande jämväl stadsfogden i städer, där dylika befattningshavare fortfarande skola finnas, beredes statsanställning. Stadsfullmäktige godkänna i princip förslaget om skyldighet för stad att utgiva viss övergångsersättning. Emellertid synes siffran 25 såsom angivande procenttalet för den del av göromålen för magistraterna-rådhusrätterna, som äro hänförliga till kommunala uppgifter, vara godtyckligt vald. Först när fullständigt förslag föreligger rörande kommunalförvaltningens ordnande efter processreformen, kan med någorlunda säkerhet avgöras, huru stor del av kostnaderna för den nuvarande magistraten, som kommer att motsvara utgifterna för den centrala stadsstyrelse, som är ämnad att ersätta magistraten. Berörda del bör givetvis icke medräknas i den övergångsersättning, som staden har att erlägga till staten. De merkostnader, som möjligen uppstå genom utskiftning av magistratens uppgifter på andra samhällsorgan, bör helt drabba statsverket såsom, ansvarig för reformens genomförande. Vidkommande övergångskostnaderna böra dessa i sin helhet betalas av staten. Då staten beslutar indragning av vissa befattningar, torde det också åligga statsverket att betala avlöning till de på övergångsstat överförda befattningshavarna, och detta även om befattningshavaren förut handhaft vissa kommunala arbetsuppgifter. Då enligt betänkandet den i och för sig tilltalande anordningen att förlänga övergångstiden icke synes kunna tillämpas på andra stadsdomstolar än sådana, som skola utgöra egna lagmansrätter, är det även ur sådan synpunkt av betydelse för Borås stad, om staden får bilda självständig domsaga. Stadsfullmäktige utgå ifrån att dem1 beredas tillfälle att avgiva yttrande över det förslag till kommunalförvaltningens ordnande, som givetvis måste föreligga, innan processreformen kan bliva föremål för statsmakternas slutliga prövning. Det svävande utkast, som lämnats i den vid betänkandet fogade promemorian, synes icke ägnat att utgöra grundval för ett definitivt ställningstagande till detta problem;. De betänkligheter, som uttalats av bland andra nuvarande statsrådet Bissmark, äro emellertid enligt stadsfullmäktiges uppfattning välbefogade, och stadsfullmäktige anse sig i huvudsak kunna instämma i de synpunkter som framhållits i berörda uttalande. Rådhusrätten i Ulricehamn: De nya domsagorna böra icke göras alltför stora. Det är ägnat att avlägsna befolkningen från domaren och byråkratisera domstolsväsendet. Det passar alldeles särskilt inte vår lantbefolkning, som säkerligen helst vill hålla fast vid de gamla, så att säga, patriarkaliska förhållandena. Redan kommissionens domsagor voro i regel för stora, och ännu mera är detta förhållandet med de större av de domsagor, som de sakkunniga, i syfte att nedbringa kostnaderna, vilja bilda. Bland de olika alternativ, som framkommit i fråga om! domsagoindelningen i Södra Älvsborgs län, synes det alternativ vara avgjort lämpligast, som sammanför Ulricehamns stad samt Kinds, Redvägs och Ås härader till en domsaga. Folkmängden blir c:a 53 000 invånare. Om domsagofördelningen i stort sett sker enligt Schlyterska förslaget, så synes detta vara en god medelsiffra. Sedan länge har domhavanden i Kind och Redväg haft sitt kansli

513 i Ulricehamn, dit också kommunikationerna leda med den största bekvämlighet. Det är endast Svenljunga och Sexdrega pastorat, Länghems och Dannike socknar samt några socknar i Ås, som hava något bekvämare väg till Borås. Detta uppväges dock mångfaldigt därav att hela Redväg och huvuddelen av Kind ligger bättre till för Ulricehamn som kansliort. Vad angår Ås härad, så ligger också dess större del i kommunikationsavseende något bättre till för Ulricehamn. Att Ås härads förbindelser med Ulricehamn äro livliga, torde framgå därav, att häradet genomkorsas av en starkt trafikerad bussförbindelse från Herrljunga till Ulricehamn. Någon motsvarande förbindelse till Borås finnes icke. Staden Ulricehamn har under de senaste 20 åren fått sin folkmängd ungefär fördubblad och företer alltjämt en jämförelsevis stor livaktighet. Då staden ligger särdeles väl till för huvuddelarna av den blivande domsagan, bör också staden bli säte för ortens domstol. Marks, Vedens och Bollebygds härad, som av ålder höra samman, böra bilda en domsaga. På grund därav att Marks härad går särskilt starkt och hastigt framåt, skall denna domsaga, även utan Borås, mycket snart få en folkmängd, som uppnår medeltalet av övriga lantdomsagor. Borås stad måste göras till egen domsaga. Det är uppenbart, att innan den nya domstolsorganisationen kan träda i tillämipning, så har Borås uppnått folkmängdssiffran 36 000. Det lär från visst håll ha föreslagits ett sammanförande av Mark med Kind, men då dessa härad, ehuru belägna intill varandra, av ålder väsentligen haft sina kommunikationer inriktade åt olika håll, och då häradena, historiskt sett, haft föga med varandra att skaffa samt, märkligt nog, hysa en mycket olikartad befolkning, så skulle ett sammanförande av dessa härad icke vara lämpligt. Gäsene härad kan, vill det synas, med fog, såsom blivit föreslaget, föras till Kullingsdomsagan. Enligt den sedan länge gällande valkretsindelningen för val till riksdagens andra kammare är Gäsene hänfört till norra länsdelen, och stora delar av häradet hava sina förbindelser inriktade på Alingsås. De sakkunniga hava räknat med för liten personal till lagmansrätterna i allmänhet. Dem omständigheten att i varje domsaga inkluderas en eller ett par städer med deras olikartade förhållanden kommer att öka arbetet i högre grad än man synes tro. Den belastning, som följer med överexekutorsgöromålen, är också större än som kan antagas, om man bara ser till antalet mål, och har sannolikt underskattats. Bland dessa mål förekommer dock ej sällan ett och annat sådant, som är utomordentligt besvärligt. Man har exempel på att en enda verkligt invecklad exekutiv auktion kunnat sysselsätta hela juristpersonalen på ett landskansli i ett par veckor. Och dock finnes inom en sådan institution som länsstyrelsen alltid en eller flera tjänstemän, som på grund av mångårigt och träget sysslande med överexekutorsmål uppnått synnerligen stor rutin på området. Då en överexekutors område utgör länets hela landsbygd, är det givetvis tillfälle att vinna större erfarenhet, än då jurisdiktionsområdet endast kommer att omfatta en femtedel av ett län, såsom fallet skulle bli t. ex. i Älvsborgs län, där domsagorna föreslås till fem. Överexekutorsmålen i städerna äro i regel av enklare art. Både beträffande stad och land gäller att arbetsbördan blir utomordentligt ojämn. Särskilt blir det klent med den erforderliga rutinen i överexekutorsmål i de domsagor, där enligt de sakkunnigas förslag rådmännen icke skola vara fast anställda — mer än en tredjedel av antalet domsagor. Det bör emellertid framhållas, att överexekutorsmålen på grund av de stora värden, det ofta rör sig om, och vikten av att in i minsta detalj iakttaga ganska svårtillämpliga former, icke väl lämpa sig för att handläggas på egen hand av unga jurister, 34—2911S5

514 som ej äro särskilt skolade på området i fråga. Lagmannen har att ägna sig åt de stora tviste- och brottmålen, och har säkerligen i regel inte tid att ägna uppmärksamhet åt de mål, som skola falla på rådmännens del. De sakkunnigas organisationsförslag, i den mån detsamma upptager e. o. tjänstemän i stället för ordinarie, måste i och för sig anses oantagligt. Framförallt domaretjänsterna måste vara på ordinarie stat, Framförallt domarna böra i sin verksamhet känna sig helt oberoende av både politiska strömkantringar och andra förhållanden, som skulle kunna vara ägnade att påverka dem. Då man med fog klagat över att extraordinariesystemet vid underrätterna tidigare florerat överhövan, bör man akta sig för att nu fastslå detsamma såsom varande i sin ordning. De sakkunnigas i och för sig lovvärda iver att göra processreformen ur ekonomisk synpunkt smaklig, har här liksom i flera andra avseenden förmått dem att vara alltför okritiska mot de egna idéerna. De av de sakkunniga föreslagna lönerna äro alltigenom ynkligt lågt tilltagna. Man måste taga hänsyn till att det helt visst kommer att fordras, att domarna icke åtaga sig något som helst uppdrag utanför tjänsten och att de helt och hållet ägna sig åt densamma. Det kan sålunda inte bli tal om några extra förtjänster. Anspråken på domarnas förmåga måste på grund av den nya processens natur ställas högre än nu. En mindre skarpsinnig domare, som har att leda en muntlig process mellan skickligt och energiskt pläderande advokater, kommer att göra en slät figur. Det domslut, som han i ett mera invecklat civilmål avkunnar omedelbart efter en dags tröttande vittnesförhör, blir nog ej så värdefullt. Endast de allra yppersta komma att väl gå i land med vad som kommer att krävas av domaren under den nya ordningen. Men härav följer, att det är ännu angelägnare än nu att domaretjänsterna må kunna i konkurrens med särskilt avdokatväsendet draga till sig de allra bästa krafterna. Att advokaterna komma att i hög grad ekonomiskt profitera av rättegångsreformen, är tydligt. Advokatsamfundet har ju också enhälligt förordat densamma. I samma mån som advokaternas standard kommer att stiga, måste domarelönerna bli högre för att hålla domarekvaliteten i tillbörlig nivå. Statsåklagareväsendet, sådant det organiserats av processkommissionen, verkar tungrott och föga tilltalande, och de sakkunniga ha genom att förstora statsåklagaredistrikten ytterligare byråkratiserat även åklagareväsendete Då statsåklagaredistrikten gjorts alltför stora, kommer en dyrbar tid att sättas bort på resor. Om en statsåklagare icke kan efter avslutad förrättning nå stationsorten, utan måste ligga borta, kunna resekostnaderna snart bli avsevärda. För övrigt ligger det en stor olägenhet i de stora distrikten däri, att statsåklagaren icke kan få den önskvärda varken lokal- eller personkännedomen. Personkännedomen är ännu mera viktig än lokalkännedomen. Bättre än det av de sakkunniga upprättade förslaget är att göra statsåklagaredistrikten till enmansdistrikt. Då statsåklagaren vid resa som regel kan före nattens inbrott vara tillbaka på stationsorten, så är olägenheten av att vid hans bortovaro endast ett biträde kan träffas å hans byrå, ganska ringa. Med nutida möjligheter till telefonförbindelses ernående skall i trängande fall statsåklagaren som regel även under en resa lätt nog kunna träffas. Med hänsyn till statsåklagarens intima samarbete med underåklagarna och polisen är det önskvärt, att en statsåklagares verksamhetsområde anordnas så, att detsamma såvitt möjligt faller inom ett och samma län. För Älvsborgs län erfordras två statsåklagare, den ene med säte i Vänersborg, den andre med säte i Borås. Ur kostnadssynpunkt blir säkerligen en sådan anordning icke dyrbarare än den distriktsindelning, som de sakkunniga föreslagit.

515 Varje statsåklagare bör erhålla nödigt antal biträden — som regel torde det räcka med två — lämpligen landsfiskalsaspiranter, varav åtminstone den ene bör vara så pass mogen, att han kan tjänstgöra som underåklagare, och den andre tjänstgör såsom skrivbiträde. Utsikterna för dessa biträden att kunna få sin utkomst även på andra banor än som landsfiskal, t. ex. inom polisverket, å advokatbyrå m. m., synas vara stora, varför biträdesbefattningarna helt säkert komma att bliva eftersökta, även om avlöningen icke blir särdeles hög. Emellertid bör även en annan väg att ordna åklagareorganisationen övervägas. Om mlan jämför åklagareväsendet före och efter landsstatsreformen (kronofogdetjänsternas indragning m. m.), så skall man näppeligen komma till det resultatet, att detsamma med nu gällande ordning fungerar bättre än förr. Landsfogdens ingripande väcker visserligen mera uppmärksamhet och föranleder en mängd tidningsskriveri, men resultatet blir knappast bättre än vad de gamla länsmännen förmådde åstadkomma. I fråga om den rent juridiska uppläggningen av ett svårare brottmål, däri givetvis landsfogden är överlägsen, hade dessa en mycket god hjälp att tillgå i kronofogden. Det är också egentligen endast på berörda punkt, som landsfiskalerna eller underåklagarna skulle behöva stöd och hjälp. Förundersökningen och själva utförandet av talan inför domstolen sker säkerligen i stort sett av dem själva lika bra som av en landsfogde eller en statsåklagare. Det är inför domstolen, t. ex. under pågående vittnesförhör, framförallt viktigt att den fungerande åklagaren har intim kännedom in i minsta detalj om de fakta, som komma på tal. Då behoves orts- och personkännedom, och det är en stor fördel, om åklagaren personligen utfört förundersökningsarbetet. I regel eller åtmjinstone mycket ofta blir det nog inte statsåklagaren själv utan underåklagaren i vederbörande distrikt, som kommer att göra förundersökningen, och han skall säkerligen reda upp även åtalet ganska bra ensam, i synnerhet om han haft tillgång till nödig hjälp vid lösandet av i straffrättsligt avseende svårare spörsmål, däi sådana förekomma. Statsåklagareinstitutionen borde slopas. Den blir förenad med stora kostnader och kommer icke att bli till motsvarande nytta. Det erkännes allmänt att landsfiskalerna äro för dåligt avlönade, och det anses ju vara en tidsfråga, då en reglering av lönen uppåt måste ske. Genom en ganska ringa löneförhöjning skall man vinna bättre rekrytering. Dessutom kan^man vänta att så småningom — sedan nu utbildningen å polisväsendets område blivit bättre ordnad än förr — få landsfiskaler, som äro bättre kvalificerade såsom polismän och åklagare. Dessa skola säkerligen kunna sköta åklagareuppgifterna utan begränsning till de enklare målen på ett fullt tillfredsställande sätt, i synnerhet om de hava tillfälle att på ej alltför långt avstånd konsultera en erfaren jurist, då svårare spörsmål möta. I den mån de gamla fjärdingsmannen alltmera ersättas med utbildade polismän, skall åklagarnas verksamhet underlättas. Borde man inte tänka på att i stället för inrättande av statsåklagare återinföra kronofogdarna, visserligen inte i en så talrik kår som förr, men dock så många att till varje stad med undantag av de allra minsta kunde förläggas en kronofogde. Utom sin uppgift att vara närmaste tillsynsmyndighet över landsfiskalerna skulle kronofogdarna kunna övertaga dels en hel del av dessas göromål, som lämpa sig för centralisering, och dels en stor del av magistraternas funktioner i städerna. Endast i de allra minsta och mest stagnerande städerna skulle då statsmakten behöva representeras av endast en distriktsfiskal. A t t i de något större städerna slopa magistraterna och inordna staden i den omkringliggande landsbygdens landsfiskalsdistrikt blir alldeles avgjort icke tillfredsställande. I staden pulserar dock livet och rörelsen på ett helt annat

516 sätt än på landet. Länsstyrelserna behöva för övrigt, vill det synas, både i stad och på land en mera bärkraftig och auktoritativ kontakt med särskilt stadssamhällena än de kunna erhålla genom lands- eller distriktsfiskalerna. Detta skulle de kunna vinna, om man i sammanhang med magistratsinstitutionens slopande återinförde kronofogdeinstitutionen i modifierad form och gjorde kronofogdarna till lands- och distriktsfiskalernas närmaste överordnade. De sakkunniga föreslå, att Ulricehamn skall inordnas under landsfiskalen i Redvägs distrikt. Ingen som helst utredning om vad detta innebär föreligger, men det kan med bestämdhet påstås, att landsfiskalen därmed finge sitt arbete mer än fördubblat. Att stadsfiskalstjänsten medför mera åklagare- och polisgöromål än landsfiskalstjänsten är ganska säkert, och alldeles visst är att stadsfogdegöromålen äro vida mera krävande än landsfogdens motsvarande göromål. Antalet och beskaffenheten av dylika göromål stå vida mindre i relation till invånarantalet än till befolkningens rörlighet och natur av jordbruksidkande eller industribefolkning. Vad beträffar den av de sakkunniga förordade »övergångsersättningen», så skulle det innebära en stor orättvisa att avkräva städerna en dylik ersätt•ning i sammanhang med att man mot deras vilja berövar dem deras egen jurisdiktion. Denna fråntages dem, icke därför att de på något sätt mindre väl vårdat sig om rättskipningen, utan uteslutande i syfte att ernå likformighet i rättsväsendets organisation i land och stad. Det kan påvisas en mängd fall, där städerna under senare tider i ekonomiska frågor ställts i sämre läge än landsbygden, men att städerna skulle särskilt straffbeskattas i sammanhang med att man fråntager dem något som de själva betrakta såsom en förmån, är att gå nästan väl långt. Beträffande de sakkunnigas P. M. rörande utskiftningen av magistraternas arbetsuppgifter, så må medgivas, att en sådan utskiftning är möjlig. Men en annan fråga är om anordningen kommer att fungera tillfredsställande. En mängd uppgifter läggas på »lämpligt kommunalt organ», d. v. s. drätselkammaren eller annan nämnd, framgången ur partipolitiska val med årligen växlande sammansättning. Man har väl knappast rätt att vänta att hos en sådan institution finna samma känsla av ansvar vid fattande av beslut och avgivande av utlåtanden, som gjort sig gällande hos magistraterna, vilka bestått av personer, valda på livstid och vana vid objektivitet. Att de nuvarande tjänstemännen i rådstuvurätterna — även litterata rådmän, vilka de sakkunniga ej alls omnämna — i den mån de äro tillsatta utan villkor, äga rätt att även efter processreformens genomförande bliva bibehållna vid sina nuvarande löneinkomster, sportlerna däri inräknade, torde utan vidare vara klart. De sakkunniga stödja sin motsatta mening på en advokatyr av den art, att den näppeligen kräver bemötande. I förhållande till tjänstemännen torde det vara staden, som är ersättningspliktig. Men att staten ej kan underlåta att till fullo ersätta staden, är väl självfallet. I de städer, där, såsom i Ulricehamn är fallet, pensionsfrågan icke är ordnad, torde tjänstemännen, vilka sålunda icke äro pliktiga att avgå vid någon viss ålder, äga att åtnjuta lön på övergångsstat under sin hela livstid. Slutligen må uttalas den uppfattningen, att övergången till en ny processordning i verkligheten kommer att bli högst betydligt mycket dyrare än de sakkunniga föreställt sig. Det är emellertid nu långt mindre angeläget än förr att påskynda reformens genomförande. Rättegångsväsendets största svaghet har varit långsamheten. Men dels hava rättegångstillfällena genom övergång från den gamla till den nya tingsordningen, genom domsagoregleringar och annorledes i hög grad ökats, och dels torde domarna numera i vida högra grad än tidigare i sin processledning vaka över att ingen part blir lidande genom ett onödigt förhalande från motparts sida. Sannolikt är detta en av

517 anledningarna till att skiljemannaförfarande nu kommer i tillämpning i mindre omfattning än förr. Om man bestämde sig för en viss domsagofördelning och genomförde den så småningom, i den mån ledigheter inträdde, med bibehållande i övrigt av nu gällande former för processen, så skulle säkerligen 15 a 20 år härefter de flesta nya domsagorna vara färdigbildade. Det ginge då säkerligen lätt och billigt att reglera även de återstående, och den nya processordningen kunde med en gång genomföras. Att under nyss nämnda tid de gamla rättegångsformerna komme till användning, kan knappast betecknas såsom en olägenhet. Städerna kunna gott förläggas under landsrätt även mot sin vilja, i den mån det är nödvändigt för genomförande av beslutad domsagoreglering, men det bör icke ske under de högst orättfärdiga villkor, som de sakkunniga föreslagit. Rådhusrätten i IIjo. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning i samtliga domsagor i den föreslagna organisationen bliva 615. De ordinarie domarnas antal har minskats från 422 till 167, medan återstående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tjänstemän utan ordinarie ställning i domsagorna. Enligt de sakkunnigas betänkande vilar deras beräkning av antalet behövliga arbetskrafter dels på en siffermässig beräkning av arbetet i underdomstolarna under en tidsperiod eller 1923—1925 och dels på det antagandet, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden kommer att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Man bedömer ej arbetsbördan — vare sig den nuvarande eller den blivande — endast efter några nakna statistiska siffror för några av de senare åren; för den, som utövat och utövar praktisk domareverksamhet, står det klart att på ett så enkelt sätt löser man ej en så svårlöst fråga; endast en på erfarenhet under en längre följd av år byggd uppfattning kan härutinnan utgöra ett visst stöd; nedgång och uppgång av antalet mål och ärenden följa osvikligt samt periodvis och beroende av ett flertal omständigheter på varandra, och den omständigheten, att mål och ärenden under ett mindre antal år företett nedgång, får naturligtvis ej läggas till grund för en beräkning av ifrågavarande slag. Såsom ovan nämnts grunda vidare de sakkunniga sin beräkning av antalet behövliga arbetskrafter i den nya organisationen på det antagandet, att det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden komme att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. Såsom exempel härå anföres: rent muntlig förhandlingsmetod vid huvudförhandlingen!, införande av institutet strafföreläggande, ändrad domsagoindelning i riktning mot stora domsagor och enmansdomstolar i städerna beträffande civilmål. Emellertid förhåller det sig så, att de hörda myndigheterna emot de sakkunnigas sålunda gjorda förutsättningar riktat en synnerligen allvarlig och i stort sett enhällig kritik, varom här ej behöver vidare ordas. De sakkunniga beräkna vidare i fråga om brottmålens handläggning en betydande lättnad i underrätternas arbetsbördor; sålunda skulle ett avsevärt antal mål kunna förväntas bliva avgjorda medelst institutet strafföreläggande, vilket emellertid blivit av rikets hovrätter avstyrkt. Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större domsagor hava, som ovan nämnts, synnerligen allvarliga anmärkningar framställts emot processkommissionens förslag, och dessa anmärkningar gälla helt naturligt i ännu högre grad de sakkunnigas förslag, som än ytterligare minskar antalet domsagor.

518 I avseende å städernas föreslagna enmansdomstolar i tvistemål, som så gott som enhälligt utdömts av de hörda myndigheterna, torde det vara tillräckligt att åberopa lagrådets yttrande, enligt vilket för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen, allt noga övervägt, vore den för våra förhållanden lämpligaste, ej blott såsom övergångsform utan även för framtiden, vadan även, om ekonomiska hänsyn kunde vålla vissa betänkligheter mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa tillräckligt kvalificerade bisittare, detta bleve nödvändigt i de rena stadsdomkretsarna, såvitt mera krävande tvistemål anginge. De sakkunniga hava slutligen med all säkerhet väsentligt underskattat den avsevärda arbetsbelastning, som kan väntas uppkomma till följd av överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna. Det torde vara allmänt erkänt, att det är av den allra största betydelse för ett land att äga ett starkt domstolsväsende med en självständig, orädd och omutlig domarkår, som kan hävda landets lagar gent emot allt slags våld och förtryck, från vilket håll det än kommer. I politiskt upprörda tider är det av vikt att hava domstolar, som stå trygga och fasta, och mot vilka den politiska lidelsens vågor brytas till skum. För att så skall kunna vara fallet kräves emellertid, att domaren äger högt anseende, är väl avlönad och har en säker ställning å den plats han bekläder. Oavsättlighetskravet har hittills hävdats starkt i fråga om domaretjänster. De skäl, som tidigare föranlett detta krav, gälla ännu med oförminskad styrka. Det är icke blott gentemot regeringsmakten, domaren bör hava trygghet, utan även gentemot överordnade i tjänsten, inflytelserika parter, press och alla makter i samhället av olika slag. En domare, som ej har självständig befattning, utan allenast på grund av kortvariga förordnanden uppehåller en tjänst, har ofta svårt att fritt och obundet av alla obehöriga hänsyn intaga den ståndpunkt, hans övertygelse bjuder honom. Att i domsagorna arbeta med en stor kår av domare, som endast under korta tider skola vara knutna till domsagan och därefter ersättas av nya, så att en ständig växling av domstolens domarepersonal äger rum, måste även ur många andra synpunkter anses förkastligt. Vidare kommer härtill, att av domsagornas domarpersonal det, enligt förslaget, knappast är mera än lagmannen, som är tillräckligt kompetent för sin uppgift. Den ojämförligt största gruppen av befattningshavare utgöres av förste och andre notarier. Ätt dessa icke besitta sådan kompetens, att dem bör beredas plats inom domarkåren vid våra underrätter enligt processkommissionens eller de sakkunnigas intentioner kunde man hava anledning tro redan vara fastslaget under den långa utredning, processreformen fått genomgå. Den fria bevisprövningen kommer ävenledes att ställa stora krav på domaren. För att fri bevisprövning icke skall vara farlig för rättskipningens säkerhet, kräves det domare med förmåga att kunna utforska, vad de hörda personerna verkligen hava reda på, med andra ord, han måste vara en verkligt framstående förhörsledare. Vidare måste han äga förmåga att något så när se, vad de olika människorna gå för, för att kunna rätt värdesätta deras uttalanden. Borttagandet av vittnesjäven kommer att öppna portarna på vid gavel för icke blott sanna utan även falska uppgifter. Att unga jurister med endast två års erfarenhet från domstolsarbete skulle kunna vara skickade att på egen hand utöva den dömande verksamheten uti en på ovan angivet sätt beskaffad rättegångsordning, kan icke ens ifrågasättas. De föreslagna underdomstolarna skola, såsom förut nämnts, bestå av flera domare, som skola arbeta självständigt, och oberoende av varandra. Domstolen kan sägas bestå av lika många avdelningar, som den omfattar domare.

519 Processkommissionen har framhållit, hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet; att detta icke kan ske med den utav de sakkunniga föreslagna domarekåren, torde stå klart för alla även icke jurister. Några ord om den ifrågasatta avlösningen och förstatligandet av den kommunala stadsjurisdiktionen. Av de hörda myndigheterna och facksammanslutningarna hava stadsdomareföreningen och med den ett flertal av landets rådhusrätter ansett, att något trängande behov ur rättskipningens synpunkt ej visats att nu genom lagstiftning tvångsvis förlägga i kommissionens betänkande avsedda städer under landsrätt. Föreningen anför i sitt på sin tid avgivna yttrande, att föreningen anser städernas självbestämningsrätt med avseende å rättskipningens ordnande därstädes icke böra än ytterligare inskränkas, något som emellertid utgör en förutsättning för att den av processkommissionen föreslagna organisationen av underrätterna skall komma till stånd. Därest det skulle befinnas, att rättskipningen jämväl i städerna bör omhändertagas av staten, ville stadsdomareföreningen framhålla nödvändigheten av att härvid förfares med största försiktighet och hänsyn, så att städernas intressen i möjligaste mån förbliva okränkta. Övergången till ett system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner, torde ej böra ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningarna därför i den ena eller den andra orten inträda. En sådan lagstiftning bör följaktligen, på sätt bl. a. nya lagberedningen efter utförlig motivering framhåller, i fråga om förstatligandet av städernas rättegångsväsen och förening i lämpliga fall av land och stad i gemensamma jurisdiktioner, inskränkas till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från städernas sida och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den förmånlig för alla parter. Processkommissionen nämner såsom den nuvarande organisationens förnämsta brister åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast, enhetlig organisation. Kommissionen framhåller särskilt det förhållande, att åklagaretjänstemännen i stor utsträckning tagas i anspråk för andra uppgifter, såsom en av de främsta anledningarna till åklagareväsendets svaghet, och, att en av de viktigaste uppgifterna vid en omdaning vore att avhjälpa detta missförhållande. Vidare framhåller kommissionen, att det ej vore tänkbart att med ett åklagareväsen sådant som det nuvarande möta de krav, som föranledas av det mera ackusatoriska brottmålsförfarandet, kommissionen förordade. Det krävdes, för att denna ordning skulle kunna verka tillfredsställande, en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarekår, för att icke den tilltalade skulle erhålla en alltför stark ställning gentemot åklagaren. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio, i regel en i vart län. Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har processkommissionen icke uttalat sig. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, om de sakkunnigas organisationsförslag på någon av de särskilt anmärkta punkterna uppfyller kommissionens krav. För statsåklagarekårens vidkommande vilja de sakkunniga indela riket i 16 statsåklagaredistrikt, vilka skulle bildas genom sammanförande av de blivande domsagorna till ur åklagaresynpunkt lämpliga distrikt, varvid till någon av de större^ städerna inom distriktet skulle förläggas ett statsåklagarekansli, där minst två statsåklagare skulle vara verksamma. För att åklagaren i en ackusatorisk rättegångsordning med en till ett enda rättegångstillfälle inskränkt domstolsförhandling skall kunna med tillbörlig effektivitet utföra åklagaretalan, erfordras, att åklagaren känner till sakförhållandet i alla detaljer och har reda på alla personer, som hava något av vikt att meddela. En sådan sakkännedom kan emellertid vara mycket svår att förvärva. Målens utredning

520 blir mycket svårare än vad är fallet nu, då utredningen styckevis kan få framläggas och luckor i bevisningen fyllas efter hand. För att åklagaren skall kunna vinna den nödiga kännedomen om målen, kräves det helt säkert, att statsåklagaren personligen deltager i undersökningen på ort och ställe. De sakkunniga säga också, att de hava räknat med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Arbetsbördan ökas och minskas, såsom de sakkunniga framhålla, allt efter den del, statsåklagaren själv tager i utredningsarbetet. J u större distriktet är, desto svårare och mer tidsödande blir deltagandet i utredningarna. Är det månne inte fara för att statsåklagarna, om de känna sin arbetsbörda tryckande, skola skjuta ifrån sig det personliga deltagandet i utredningsarbetet och nöja sig med att på avstånd följa polismännens eller underåklagarens verksamhet? Om de göra det, blir åklagareverksamheten lidande därpå. J u mindre personlig del de taga i utredningsarbetet, desto mindre ha de tillfälle att bilda sig tillförlitlig personlig uppfattning om sanningen i målet, och desto mindre intresse få de för sakens utgång. J u äldre statsåklagaren blir, desto mera motbjudande blir det för honom att giva sig ut på långa och kanske besvärliga resor i det stora distriktet. Det skulle helt visst kunna dragas fram åtskilliga andra synpunkter, som tala emot stora åklagaredistrikt. U nderåklagarna utgöra den ojämförligt största gruppen av åklagare, och det är den, som kommer närmast i kontakt med allmänheten. Underåklagaren skall också biträda statsåklagaren vid utredningen av de mål, denne omhänderhar, och kommer sannolikt att få uppsätta protokoll eller rapport över hela undersökningen och över alla förhör. Han skall fullt självständigt verkställa utredning av och föra talan i det stora flertalet brottmål. Han skall vidare handhava institutet strafföreläggande. Det kan således utan överdrift sägas, att underåklagarna skola uppbära den allra största delen utav åklagareväsendets arbetsbörda. Det må i detta sammanhang erinras, om vilken grannlaga uppgift handhavandet av strafföreläggandena blir. Ej heller bör det förgätas, att det är genom denna grupp av mål, personer mest få göra beskantskap med vårt rättegångsväsen, och att de, som fått göra det, sedan bedöma hela rättsväsendet efter den erfarenheten. På sina håll har det givits erfarenhet om, i vilken hög grad en kitslig åklagare förmår plocka fram förseelser mot varjehanda stadgar och förordningar och skapa vantrevnad i ett samhälle. Det är således av stor betydelse, att åklagaren besitter höga personliga kvalifikationer. I fråga om ^ belastningen med främmande göromål är det egentligen endast med avseende å statsåklagarna, som det tagits hänsyn till processkommissionens krav. Såsom kommissionen framhållit, kan det anses naturligt och riktigt, att en sammanknytning av åklagare- och polisverksamhet äger rum, eftersom dessa verksamhetsgrenar kunna sägas utgöra förutsättningar för varandra. Med den exekutiva verksamheten förhåller det sig annorlunda. Den är lika viktig som åklagare- och polisverksamheten och kan icke få sättas i andra rummet. Under den nuvarande ordningen har den, då förening ägt rum, pressat sig fram till första platsen. Föreningen mellan polis- och åklagareverksamhet samt exekuterskapet har föreslagits skola äga rum i städer med upp till 20 000 invånare. Det är fara värt, att antingen den ena eller båda uppgifterna komma att bliva lidande på föreningen. Det kan mycket väl komma att medföra, att distriktsfiskalen blir huvudsakligen en expeditionstjänsteman, liksom kronofogden på sm tid, vilken låter sina underordnade utföra allt utomhusarbete. Gång på gang har det visat sig, att arbete, som överlämnas åt underordnade, lätt blir

521 slentrianmässigt och otillförlitligt, om ej den överordnade tjänstemannen noga övervakar utförandet. Säkert kan det starkt ifrågasättas, om distriktsfiskalen får tillräcklig tid för kontrollerande verksamhet. Det torde var en ren smaksak, om man säger, att den utav de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig än den nuvarande. De sakkunniga förmena till en början, att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses såsom en fördel, att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. Detta är ingalunda riktigt. Städerna hava ej framfört några önskemål i detta hänseende, utan hava vid olika tillfällen, när fråga därom varit på tal, ställt sig fullkomligt avvisande och hava ej gjort gällande, att några olägenheter varit förenade med den kommunala rättskipningen eller med deras rätt att utse sina domare; städernas kollegiala domstolstyp är ostridigt vida överlägsen den domstolsform, som kommissionen och de sakkunniga erbjuda; städernas domarepersonal undanbedja sig säkerligen med högst få undantag den synnerligen tvivelaktiga förmånen att inordnas i den allmänna befordringsgången till domaretjänst, som skisserats av de sakkunniga, vilkas ordande om, att olägenheterna av de kommunala domarevalen numera torde vara allmänt erkända, står i betänklig motsats till kommissionens varmt förordade förslag, att ett mycket stort antal domare skola utses genom' kommunalval med tillämpning av det proportionella valsystemet, nämligen alla lekmarmadomare. önskemålet om snabbhet i rättskipningen medelst det nya förfarandet torde ock hava blivit över hövan tillgodosett. Städernas domstolar hava jämväl skapats på grundval av gällande lagbestämmelser, och organisationsplanerna äro godkända av Kungl. Maj:t. Den nuvarande ordningen vilar desslikes på urgammal tradition. Tages förmånen bort, kan det icke på något sätt rättfärdigas att låta förpliktelserna ens delvis stå kvar. Det är ej heller med rättvisa och billighet överensstämmande, att städerna fortfarande skola bekosta anordningar, för vilka på landsbygden och i magistratslösa städer utgifterna bekostas av statsverket. Besluta statsmakterna, att rättskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på landsbygden och i nuvarande magistratslösa städer, ensam sörja för utgifterna. Något verkligt skäl att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunniga anförts; och likaledes lär det åligga statsmakterna att helt övertaga städernas förpliktelser mot sina nuvarande domare. övergångsersättningens begynnelsebelopp beräknas för varje stad till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, inklusive utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande, men icke utgifter för inventarier, städning, renhållning, uppvärmning, skrivmaterialier m. m., som enligt förslaget för framtiden skola av domkretsarna gäldas. Från det sålunda beräknade kostnadsbeloppet avdrages beloppet av eventuellt till stadskassan indragna sportler och källarfrihetsmedel, varefter från det sålunda uppkomna nettobeloppet avdragits 25 % motsvarande, enligt sakkunnigas mening, den del av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnad, som anses belöpa på respektive magistraters kommunala arbetsuppgifter. De kalkyler i detta hänseende, som framdeles må kunna göras, bliva givetvis beroende av, bl. a., den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genomförandet av rättegångsreformen. Otänkbart torde vara, att den av de sakkunniga framlagda, såsom bilaga till betänkandet fogade promemorian kan läggas till grund för en dylik organisation. Som bekant har inom' socialdepartementet nyligen tillkallats särskilda sak-

522 kunniga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtyckligheten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t. ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis betydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock skulle bliva betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska uppoffringar, som gjorts endast i akt och mening att bevara den egna jurisdiktionen. Angående övergångsbestämmelsernas ordnande kunna allvarliga anmärkningar framställas mot vad de sakkunniga föreslagit. Även om, på sätt de sakkunniga antagit, staten icke kan bli ersättningsskyldig för indragna sportler till städernas tjänstemän, föreligger saken på helt annat sätt beträffande domaretjänsterna i stad, beträffande vilka sportelinkomsternas egenskap av löneförmån är ännu starkare markerad än i fråga om häradshövdingebefattningarna. Såsom bekant har staten genom att bereda magistratens och rådhusrättens befattningshavare sportelinkomst av sitt arbete i avsevärd grad lindrat den lunga, som av ålder påvilar städerna i form av sk3ddigheten att avlöna nämnda tjänstemän. Genom särskilda arbetsordningar och lönestater hava förhållandena därefter ordnats individuellt inom varje stad för sig och efter skilda principer. I några städer erhålla tjänstemännen en kontant lön i ett för allt, och sportelinkomsten redovisas till stadens kassa. I andra fall uppbär varje befattningshavare de sportler, som äro förenade med de göromål, som blivit honom anförtrodda, under det att de kontanta lönerna verka reglerande och så utmätts, att en rättvis löneskala uppkommer. Slutligen inträffar det även att till förekommande av de i sistnämnda fall lätt uppkommande ojämnheterna i löneinkomsterna det föreskrivits, att en delning av sportelinkomsten skall ske utan hinder av göromålens fördelning. Någon viss bestämd såsom skälig betecknad löneskala har icke tillämpats för rådhusrättens och magistratens ledamöter. Olikheterna inom städerna äro också ganska betydande. Då de sakkunniga nu skola fatta ståndpunkt till, hur löneförhållandena skola ordnas för de i följd av processreformen indragna tjänsterna, göra de en bestämd skillnad mellan de fall, då förhållandena ordnats så, att sportlerna indragits till stadskassan och städerna tillerkänt befattningshavarna en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna, och de fall, då avlöningen utgår delvis kontant och delvis i form av sportler. I förra fallet hava de sakkunniga icke kunnat undgå att tillämpa kungl. kungörelsen av 1920, däri otvetydigt stadgas att tjänsteinnehavare, varom här är fråga, icke skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner. De föreslå därför, att befattningshavaren i detta fall, vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på övergångsstat, bibehålies vid minst samma avlöning som förut, Helt annorlunda bör enligt de sakkunnigas förmenande de tjänstemän behandlas, som fått sin lön utmätt dels kontant, dels i form av en beräknad sportelinkomst. I detta fall anse de sakkunniga det icke kunna var tal om att beräkna befattningshavarnas lönestandard utöver en av de sakkunniga fullkomligt godtyckligt satt gräns. Staten har visserligen icke garanterat städerna någon viss sportelinkomst såsom hjälp till avlöningar och har givetvis rätt att utan städernas hörande ändra lösenförordningen efter behag. Städerna själva hava däremot otvivelaktigt vid sina löneavtal med magistratstjänstemännen beräknat löneförmånerna, inklusive sportlerna, till visst belopp, och tjänstemännen hava sökt och tillträtt sina befattningar under förutsättning, att de dem sålunda tillförsäkrade löneförmånerna komme att oavkortade utgå. Städernas förpliktel-

523 ser att upprätthålla sålunda fastslagen lönestandard är fullt klar, och någon skillnad kan i detta hänseende icke göras mellan den del av lönen, som utgår kontant, och den del, som erhålles genom sportler. En motsatt tolkning leder till uppenbara orimligheter. De sakkunnigas sätt att behandla lönefrågan står även mycket litet i överensstämmelse med principen om domares oavsättlighet. Kunna statsmakterna behandla domarens avlöningsförmåner efter gottfinnande, så är fullmakten på tjänsten icke mycket värd. Till sist torde böra erinras, att de, som äro innehavare av domaretjänster, icke torde mot sin vilja kunna genom i administrativ väg utfärdad kungörelse tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Ännu stadgar § 36 av regeringsformen, att »de som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke, utan medelst rannsakning och dom, från sina innehavda sysslor av konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas». Även om denna föreskrift icke funnits, skulle det icke kunna hava varit riktigt att på sätt, som de sakkunniga förordat, göra stadsdomarna till offer för reformen. Grundlagens föreskrift har emellertid ett syfte, som icke får negligeras, nämligen att bereda domaren skydd för administrativt godtycke, men inamovibiliteten är icke blott ett privilegium för domaren utan en garanti för de rättssökande, det är ej enbart av intresse för domarens värdighet eller av intresse för hans lugn, som han anses böra få åtnjuta denna förmån; det är, för att han i sitt oberoende skall finna mod att motstå frestelser och hotelser, varifrån de än komma, och att döma alla skyldiga, huru högt de än stå; det är den rättssökande allmänheten, som är den verklige intressenten i fråga om domarens inamovibilitet. Det är ej endast ämbetsmannen, som för sina privata intressen beröres av utgången, den har också en vidare räckvidd, den gäller lagrespekten. På sätt redan processkommissionen framhållit, äro kostnaderna för rättskipningen principiellt av två slag, sådana mera konstanta, som avse upprätthållandet av rättskipningsorganen, och sådana, som hänföra sig till varje rättegång. De förra bäras regelmässigt av det allmänna och de senare av parterna. Vad kostnaderna för det allmänna angår, sammanfalla dessa varken för närvarande eller enligt processkommissionens och de sakkunnigas förslag med statens. För närvarande bäras dessa kostnader ej blott av staten utan även av städerna och tingslagen liksom ock av allmänheten, som genom sportelsystemet bidrager till domarnas avlönande och till förvaltningskostnaderna. Även processkommissionen och de sakkunniga, bygga på i viss grad motsvarande uppdelning av kostnaderna på staten, kommunerna och allmänheten. Kostnaderna för uppvärmning, belysning och städning av domstolslokalerna samt för vaktbetjäning, vilka kostnader enligt förslaget undantagslöst skola åläggas de tingshusbyggnadsskyldiga, hava ej medtagits i kostnadskalkylen; detsamma gäller kostnaden för skrivmaterialier, som av de sakkunniga beräknats till 160 000 kronor för hela riket. I tingshusbyggnadsskyldigheten skall enligt förslaget hädanefter ingå, utom, som ovan nämnts, hållande av kanslilokal åt domaren, jämväl anskaffande till densamma av inventarier, uppvärmning, belysning, städning och rikstelefon eller ock ersättning för berörda kostnaders bestridande. Nya kostnader för tingslagen bliva även utgifter för inbindning av fastighetsböcker och protokollsband ävensom för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, som ej av statsverket tillhandahållas. Samtliga dessa delvis betydande kostnader ingå icke i de sakkunnigas kostnadskalkyl, vilket även är fallet med expenskostnaderna för de nya hovrätterna och för de 47 nya statsåklagarekanslierna. De sakkunniga hava vidare på grund av osäkerheten vid deras beräknande lämnat åsido de kostnader, som äro att hänföra till rese- och traktamentskost-

524 nåder. De vidgå emellertid, att för denna kostnadsgrupp är att emotse en framtida ökning, bl. a. på grund av den förstoring domsagorna skola undergå. Det torde böra tilläggas, att denna kostnad icke blir obetydlig, eftersom tingsresor skola förekomma i långt större omfattning än nu. Vikariesystemet kommer även att verka fördyrande för det allmänna, eftersom det beräknats att såsom vikarier hovrätts fiskaler och assessorer skola utsändas till lagmansrätterna, vilka vikarier på grund av fördyrade levnadskostnader vid kortare förordnanden böra hava rese- och traktamentsersättningar samt vid förordnande på minst ett år flyttningsersättning. En betydlig ökning av de yittnesersättningar, som komma att påvila statsverket, är jämväl att emotse i anledning av reformen, bl. a. dels på grund av vittnens skyldighet att inställa sig vid förberedande undersökning i brottmål, dels på grund av vittnenas hörande på nytt i hovrätten i vissa brottmål, och dels på grund av de längre resorna till tingsstället. En sådan utvidgning av vittnesplikten kan rimligtvis icke påläggas allmänheten, utan att reglering sker av vittnenas rätt till ersättning. Den nuvarande ersättningen är som bekant så låg, att den mycket ofta icke ens täcker vittnets direkta utgifter. Den misstänktes rätt till biträde av försvarsadvokat redan under förundersökningen och sedan under rättegången torde också komma att medföra en visst icke obetydlig kostnadsökning för statsverket. Även kostnaderna för fri rättegång torde komma att visa en väsentlig ökning, ty på sätt här nedan anföres lär eljest rättvisan för den fattige eller mindre bemedlade i regel bliva oåtkomlig. Åtskiljandet av rättskipning och förvaltning i städerna kommer att för det allmänna medföra en ny utgift för handhavandet av de administrativa uppgifter, som nu, vid sidan av domaregöromålen, åligga magistraterna, en utgift för vilken rum ej heller funnits i de sakkunnigas kostnadskalkyl. Av det sagda torde klart och tydligt framgå, att de sakkunnigas kalkyl är synnerligen ofullständig och otillförlitlig. En synpunkt, som av de sakkunniga likaledes lämnats helt åt sidan, är frågan om rättegångsreformens inflytande på enskildas kostnader i anledning av rättskipningen. Vid jämförelse med vårt nuvarande, synnerligen billiga rättegångsförfarande torde en granskning härutinnan giva vid handen, att den föreslagna reformen för de rättssökande bliver en synnerligen dyrbar reform. De rättegångsavgifter, som, fastställda i administrativ väg, skola ersätta hittills utgående lösen och stämpelavgifter och därvid antagligen komma att fastställas i förhållande till tvisteföremålets värde, komma säkerligen, i syfte att minska alla med reformen förenade mer eller mindre oförutsedda kostnadsökningar, att avsevärt förhöjas utöver de nu utgående. Förfarandet i första instans kommer att i hög grad göra rättegången dyrare för parterna. Härvid inverka bl. åtföljande omständigheter: parts personliga inställelse vid rätten kommer att påkallas i vida större utsträckning än för närvarande. De stora domsagorna med därav föranledda långa avstånd till tingsstället öka avsevärt resekostnaderna såväl för parter som vittnen. Införandet av en sådan muntlig process med ett strängt formbundet förfarande, som processkommissionen föreslagit, kommer att i stor utsträckning göra illusorisk den rätt för part att själv föra talan inför^ domstol, som processkommissionen själv förordat. I känslan av egen oförmåga att utföra en på dylikt sätt anordnad rättegång komma partern a a t t nödgas anförtro sin sak åt yrkestränade advokater. E t t faktiskt advokattvång vid underrätterna blir följden. En dylik konsekvens av en rättegångsreform med därav följande ökning av kostnaderna för domstolarnas anlitande överensstämmer säkerligen icke med den allmänna uppfattningen i vårt land. Vad härovan anförts angående huvuddragen av de föreslagna omändringarna, företrädesvis i vad de avse organisationen av rättegångsväsendet vid under-

525 domstolarna och särskilt vid underdomstolarna i städerna, torde kunna sammanfattas sålunda, att, då en ombildning av organisationen i enlighet med de i betänkandet angivna grunder skulle avsevärt försämra och äventyra rättssäkerheten, då de sakkunnigas beräkningar av behovet utav arbetskrafter vid domstolarna liksom av avlöningsförhållanden vid desamma måste frånkännas vitsord, då de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, processreformen kan medföra för det allmänna och för staten, och, då slutligen den föreslagna ombildningen även avsevärt skulle åsamka de rättssökande ökade kostnader och besvär, betänkandet icke bör läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende. Rådhusrätten i Falköping ansluter sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet samt anför därutöver följande: Beträffande domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan innebär förslaget en väsentlig försämring såväl beträffande befordringsgången som i avseende å domareutbildningen i jämförelse med processkommissionens betänkande. Det största antalet av våra domare i såväl underrätter som hovrätter ställas på extra ordinarie stat med en i flertalet fall oskäligt lågt beräknad avlöning under en praktisk utbildningstid av minst nio år med gallring vid olika tillfällen och även på mycket sent stadium och få sedan tjänstgöra fyra a fem år, innan de nå den i betänkandet avsedda sluttjänsten. Frågan om domareutbildningen och befordringsgången befinner sig i allt för outrett skick för att redan nu kunna upptagas till definitivt avgörande. De sakkunnigas förslag att sätta det stora flertalet under- och överrättsdomare på extra ordinarie stat torde böra bestämt avvisas; det strider, som processkommissionen anfört, mot den viktiga principen om domares oavsättlighet, och den av de sakkunniga föreslagna ständiga växlingen av personalen vid underrätterna måste inverka synnerligen ofördelaktigt på arbetets utförande. Vidkommande behovet av arbetskrafter vid domstolarna synes den av de sakkunniga föreslagna minskningen av befattningshavare med juridisk utbildning och än mer minskningen av de ordinarie befattningshavarna synnerligen betänklig. Enligt den nuvarande organisationen utgör antalet befattningshavare med juridisk utbildning sjuhundrafyrtiosex, därav fyrahundratjugutvå ordinarie. Enligt den av de sakkunniga föreslagna organisationen skulle antalet befattningshavare med juridisk utbildning minskas till sexhundrafemton, därav endast etthundrasextiosju ordinarie. Att de sakkunniga haft tillräckliga skäl för den föreslagna minskningen torde på goda grunder kunna betvivlas. Det är svårt att avvisa den misstanken, att till förslaget medverkat de sakkunnigas önskan att framlägga en kostnadsberäkning, utvisande en åtskilligt lägre kostnad än den nu utgående. Beträffande den ändrade domsagoindelningen i riktning mot större domsagor hava synnerligen allvarliga anmärkningar framställts emot processkommissionens förslag, och dessa anmärkningar gälla helt naturligt i ännu högre grad de sakkunnigas förslag, som än ytterligare minskar antalet domsagor, och i avseende å de i städerna föreslagna enmansdomstolarna i tvistemål hava dessa så gott som enhälligt utdömts av de hörda myndigheterna. Vidkommande åklagareorganisationen synas de av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten uppenbarligen för stora och torde det i övrigt vara tvivel underkastat, hurvida den av de sakkunniga föreslagna organisationen av åklagareväsendet är mera fast och enhetlig är den nuvarande. De föreslagna löneförmånerna för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationen synas rådstuvurätten synnerligen otillfredsställande vidkommande såväl högre som lägre befattningshavare.

526 Beträffande domstolslokaler m. m. anför nya lagberedningen, att den enda ur rättskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, till vilka tingshus och häradsfängelser vore att hänföra. De sakkunniga vilja emellertid icke godkänna denna lösning, utan anse att tingslagen böra bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten, och anföra såsom skäl härför, dels svårigheten att med städerna träffa uppgörelse, dels att det framtida underhållet av domstolslokalerna i så fall skulle bliva dyrare, skäl, vilka synas föga bärande. Rådstuvurätten vill särskilt framhålla obilligheten av att de städer, vilkas rådhus icke bleve tagna i anspråk såsom domstolslokaler, finge utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, samtidigt som de förutvarande domstolslokalerna i rådhusen komme att, åtminstone delvis, stå outnyttjade. De sakkunniga framställa den frågan, huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten i samband med övertagande av rättskipningsbördan kräver ett vederlag från städernas sida samt besvarar denna fråga jakande, men på skäl, som ingalunda äro övertygande. Besluta statsmakterna att rättskipningen såsom en statsangelägenhet skall även i städerna ombesörjas av staten, bör staten ock, i likhet med vad fallet är på landsbygden och i nuvarande magistratslösa städer ensam sörja för utgifterna. Något verkligt skäl att belasta städerna med utgifter, som landsbygden aldrig behövt bära, föreligger icke och har icke heller av de sakkunniga anförts, och likaledes lär det åligga statsmakterna att helt övertaga städernas förpliktelser mot sina nuvarande domare. Huvudskälet för de sakkunnigas ståndpunkt i frågan torde emellertid hava varit den, att utan ersättning från städerna ginge det ej att få processreformen genomförd, »statsfinansiella hänsyn göra det ej välbetänkt», att i ett slag belasta statens budget med kostnaderna för den kommunala jurisdiktionens avlösande. Den övergångsersättning, som städerna sålunda skulle under en period av tjugu år till staten erlägga, synes sålunda obillig, varjämte det sätt, varpå ersättningen beräknas, synes i hög grad godtyckligt. Vad slutligen angår frågan om ersättning till de befattningshavare, som genom den nya rättegångsreformen skulle bliva ekonomiskt lidande, äro de sakkunnigas förslag synnerligen otillfredsställande såväl beträffande de befattningshavare som inträda i de framtida lagmansrätterna, men vilkas avlöningar därvid nedgå, som de befattningshavare, som icke utnämnas till befattning i den nya organisationen. Särskilt beträffande de sistnämnda synes de sakkunnigas förslag uppenbarligen strida mot både rättvisa och billighet. Det torde i sammanhang härmed kunna erinras om, huru annorlunda statsmakterna handlade vid införandet av nya strafflagen, varmed följde indragning till statsverket av de böter, som utdömdes i enlighet med densamma. Då sålunda en ombildning av organisationen i enlighet med de i betänkandet angivna grunder skulle avsevärt försämra och äventyra rättssäkerheten, då de sakkunnigas beräkningar av behovet utav arbetskrafter vid domstolarna liksom av avlöningsförhållanden vid desamma måste frånkännas vitsord, då de sakkunnigas kostnadsberäkningar icke lämna en fullständig och klar överblick över de utgifter, processreformen kan medföra för det allmänna och för staten, utan fastmera i första hand synes vara förestavade av önskan att för allmänheten kunna framlägga en kostnadsberäkning, som skulle underlätta genomförande av den ifrågasatta processreformen, och då slutligen den ifrågasatta ombildningen även avsevärt skulle åsamka de rättssökande ökade kostnader och besvär, finner rådstuvurätten betänkandet icke böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsende.

527 Rådhusrätten i Kristinehamn: De sakkunnigas förslag innebära vissa förändringar uti processkommissionens förslag till ny rättegångsreform. Enligt de sakkunniga skall arbetskrafterna vid de blivande lagmansrätterna huvudsakligen bestå av tjänstemän som för sin utbildning äro hänvisade att några år deltaga i arbetet vid lagmansrätten. Om än en sådan anordning kan äga vissa fördelar för själva domareutbildningen, är den påtagligt till nackdel för arbetet i lagmansrätten. I syfte att nedbringa kostnaderna föreslå de sakkunniga beträffande inskrivningsväsendet ett aktsystem i stället för nuvarande utskrift av protokoll, och åberopa härvid bland annat lagberedningens uttalande om omläggning av fastighetsbokföringen därhän, att inskrivningen i fastighetsboken erhölle vitsord. För dem, som syssla med inskrivningsväsendet, framstår förslaget såsom för tidigt väckt. Det synes ej heller vara lämpligt, att åklagareväsendet vid underdomstolarna sammanföras med befattningarna som utmätningsmän. Då åklagaren jämväl skall handhava polisväsendet, torde hans arbetskraft härigenom vara i huvudsak utnyttjad, och då dessa båda befattningar utgöra huvuddelen av hans verksamhet, böra de icke sammankopplas med en befattning, som, om den ock delvis kan skötas genom biträden, likväl stundom är tidsödande och maktpåliggande. De sakkunniga hava icke beräknat att en organisation i överensstämmelse med deras förslag stundom medför svårigheter därigenom att vissa åklagare fått sin utbildning hos storstädernas polisväsende och därför sakna den kompetens, som enligt gällande bestämmelser utgör behörighet för erhållande av stadsfogdebefattning och ej heller tagit hänsyn till den kostnad, som uppkommer genom anställandet av erforderligt antal biträden å stadsfogdekontoret. Beträffande uppgörelsen mellan staten och de städer, vars jurisdiktion är avsedd att upphöra, torde det i många fall ställa sig så, att staden för deltagande uti de väsentliga ombyggnader uti tinghus, som bliva en följd av övertagande av flera domstolars arkiv med mera, för utförande av nödvändiga sekreteraresysslor samt för avlöning åt den magistrat, som är avsedd att äga bestånd, måste vidkännas större utgifter än dem, som nu utgå till magistratsledamöterna och för sekreterarebefattningarna. För städernas egna tjänstemän och särskilt de äldre av dem innebär genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen väsentliga svårigheter. Väl har Kungl. Maj:t föreskrivit, att de tjänstemän, som efter en viss tidpunkt, utnämnas eller övergå på ny lönestat, skola vara skyldiga att övergå till annan jämställd eller högre tjänst med bibehållande av tillförsäkrade avlöningsförmåner. Enligt de sakkunniga avses med jämställd tjänst befattningen som kommunalborgmästare eller kommunalrådman. Såsom dessa befattningar för närvarande äro anordnade, kunna de väl knappast anses såsom jämställd tjänst, i, allt fall synes det vara med billighet och rättvisa överensstämmande att genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen sker med varsamhet och med iakttagande av de förmåner i ekonomiskt avseende, som de nuvarande befattningarna i verkligheten lämna, och icke av ett inom departementet uppgjort schema, grundat allenast på städernas invånaieantal. För bedömande av den ifrågasatta rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser erfordras icke blott en kostnadsberäkning av vissa spörsmål, såsom fallet är med de sakkunnigas förslag, utan av samtliga förändringar beträffande organisationen av uti reformen berörda dömande och förvaltande myndigheter. Den ifrågasatta rättegångsreformen är emellertid icke endast en organisationsfråga, vars kostnader genom fördelning på stat, kommun och tings.ag relativt lätt kunna bäras, utan även en påtaglig verklighet för parten i form av rättegångsavgift, faktiskt advokattvång med mera. Innan en fullständig utredning och kostnadsberäkning jämväl i nämnda hänseenden ägt rum, kan nan ej överblicka, huruvida reformen är till menige mans bästa.

528 Rådhusrätten får alltså hemställa, att de sakkunnigas beräkningar måtte omarbetas och fullständigas, innan desamma kunna läggas till grund för ordnande av de ekonomiska förhållandena vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Rådhusrätten i Filipstad åberopar ett av stadsfullmäktiges beredningsutskott avgivet, så lydande yttrande: »Enligt de sakkunnigas förslag skall stadens egen jurisdiktion bringas att upphöra, förstatligas. I den domsaga, Filipstad är avsedd att tillhöra, komma att ingå tvenne städer, nämligen utom Filipstad även Kristinehamn. Då det kan befaras, att domarekansliet kommer att förläggas till den större staden, betyder detta, att staden mister det domarekansli, som av ålder funnits här i staden. Givet är, att detta betyder en avsevärd tillbakagång för staden i många avseenden och att detta i och för sig kommer att innebära för stadens invånare åtskilliga nackdelar och även direkt ökade kostnader. Allmänheten har många ärenden till kansliet i olika angelägenheter, och det betyder uppoffring av både tid och pengar att företaga en resa och att komma till Kristinehamn. Allt kan icke uträttas genom kommissionärer. Att staden i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle under en tid av 20 år få till statsverket utgiva »en övergångsersättning» såsom bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet, finner staden på intet sätt skäligt. De sakkunniga hava heller icke presterat något annat skäl för en dylik ersättning än rent statsfinansiella synpunkter. Då något önskemål från stadens sida att avhända sig sin egen jurisdiktion icke framkommit, finner staden det icke skäligt att behöva utgiva ersättning för befrielse från något, som den icke själv finner önskvärt. Under alla förhållanden finner staden beräkningsgrunden för ovannämnda »övergångsersättning» icke riktig. Skillnaden mellan stadens nuvarande löneutgifter för magistraten och första årets övergångsersättning utgör allenast c:a 2 600 kronor. Det kan på goda grunder betvivlas, att stadens kostnader för den kommunala magistrat, som är avsedd att komma i stället för den nuvarande, komma att hålla sig inom ramen för nyssnämnda summa. Därom är emellertid svårt att avgiva ett bestämt omdöme, då någon fullständig utredning över stadens blivande kostnader icke synes föreligga. Till de blivande direkta stadsutgifterna böra även läggas de ovannämnda okade utgifterna, som komma att drabba stadens enskilda invånare genom en bortflyttning av stadens domarekansli — kostnader, som icke på något sätt låta sig beräknas. Mot att staten övertager åklagaremyndigheten samt det föreliggande förslaget, att staden skall bilda eget fiskalsdistrikt, har staden intet att invända, liksom ej heller mot att, liksom hittills, stadsfogdesysslan förenas med fiskalstjänsten. På grund av det ovan sagda förklarar stadsfullmäktige, att staden icke anser sig kunna utgiva någon ersättning till staten för de av genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen staden åsamkade väsentliga olägenheterna och uppoffringarna — i varje fall icke enligt de grunder, som de sakkunniga föreslagit, att stadsfullmäktige, enär förslag och utredning saknas, icke f. n. kunna taga någon som helst ställning till frågan rörande organisationen och kostnaderna för ordnande av nuvarande magistratens kommunala arbetsuppgifter samt för den till statstjänst eller på övergångsstat förda personalens pensionering.» Rådhusrätten i Örebro åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet, ävensom de erinringar mot i betänkandet framförda utredningar och förslag, som blivit framställda av stadsfullmäktige i Örebro, vilka

529 erinringar författats av en delegation, bestående av medlemmar av stadsfullmäktige och magistraten. 1 Härutöver anför rådhusrätten följande: För närvarande utgöras arbetskrafterna vid rådhusrätten i Örebro av borgmästare, tre rådmän, en assessor, en stadsnotarie och sju skrivbiträden. Enligt betänkandet skulle personalen vid den tilltänkta lagmansrätten i Örebro utgöras av en lagman, en rådman för inskrivningsärenden (tillkommen först efter särskilda erinringar från rådhusrätten), en rådman med assessorskompetens och en notarie med begränsad domarekompetens samt en notarie utan domarekompetens, allt med undantag för lagmannen och inskrivningsrådmannen extra ordinarie passage- och utbildningstjänster. Härtill skulle komma fyra skrivbiträden. Den sålunda föreslagna personalen torde bliva alldeles otillräcklig ej blott beträffande antalet utan även i rent kvalitativt hänseende. Den sjunkande siffran å avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål, vilken angives i betänkandet, är säkerligen tillfällig, och i allt fall är det att märka, att målen blivit alltmera svårutredda och omfattande under de sista åren, en omständighet, som! i synnerligen avsevärd mån kompenserar en lägre siffra. Men att man måste räkna med en stegring jämväl av antalet mål är uppenbart, då man betänker att det ekonomiska livet icke ännu på långt när kommit åter i sina normala gängor, och att dess nuvarande läge måste avsevärt inverka på målfrekvensen. Om man räknar med förhållandena under förkrigsåren, vilka man med hänsyn till vår ekonomi kan ange såsom åren 1913—1915, visa dessa år ett medeltal av: för avdömda tvistiga civilmål siffran 162 och för avgjorda strafflagsmål siffran 117. Och Örebro stad hade under dessa år från 30 000 till 33 000 invånare. Nu är antalet cirka 37 000, och en ifrågasatt inkorporering komme att öka antalet med cirka 5 000 personer. Erinras må ock att vid rådhusrätten förekomma till betydande antal mål angående förseelser, härrörande från trafik med motorfordon, vilka mål ej redovisas i kvartalsstatistiken i fall, då målsägaren ej för talan, exempelvis därför att hans skada ersatts av försäkringsbolag, men vilka mål ofta medföra en synnerligen omfattande handläggning. Slutligen är i fråga om domarebefattningarna att märka, att, genom inrättande år 1920, i samband med omorganisationen utav rätten och magistraten, av en poliskammare, en stor del magistratsgöromål avlyftats från rättens ledamöter och överflyttats till poliskammaren, vadan indragande av magistraten icke i Örebro komme att medföra en minskning i rättsledamöternas arbetsbörda, som för andra städer må kunna åberopas. Med anteckning att överexekutorsärenden överflyttas från magistraten till lagmansrätten, måste anmärkas, att arbetet i den blivande domsagan ökas, bland annat, genom införande av häktningsdomareinstitutet samt, ej minst måhända, genom förberedelsen till huvudförhandlingen i tvistemål. Även med de lättnader, som genom nya rättegångsordningen må kunna vinnas, bliver det omöjligt att handhava arbetet i och vid den blivande lagmansrätten med den personal, främst den domarepersonal, som föreslagits, utan att allmänhetens berättigade intressen åsidosättas och rättssäkerheten äventyras. Antalet domare i den blivande örebrodomsagan bör för ett ordentligt handhavande av rättsväsendet ur domare- och allmän synpunkt, enligt rådhusrättens mening, icke understiga fyra: en lagman och tre rådmän, av vilka en särskild inskrivningsrådman. Att för rådmännen i allmänhet stadga lägre kompetens och göra dessa befattningar till extra ordinarie passagetjänster synes rådhusrätten ganska riskabelt. Den erfarenhet som denna kompetens garanterar är allt för ringa för att trygga rättssäkerheten, i synnerhet som en rådman, vid förfall eller ledighet för lagmannen, i de flesta fall måste inträda i lag1 Uttalandet ifråga är tryckt i Örebro stadsfullmäktiges protokoll och handlingar 1929, serie A nr 32.

35—291185

530 mannens ställe, och meningen med en domstolsreform väl är att förbättra, men ej att försämra rättskipningens kvalitet. Beträffande tjänstemän och skrivbiträden bör ju, såsom det föreslagits, finnas först och främst en notarie, vilken väl skall motsvara processkommissionens »sekreterare». Den kompetens som föreslagits för denne är otillräcklig. Han blir antagligen chef för domsagokansliet med alla dess skiftande göromål och bör redan innan han anställes hava förskaffat sig en vidsträcktare erfarenhet och full domarekompetens. Han skall ju även vikariera för rådman. Den lättnad, som man förväntar av borttagande av protokollsföringen i målen, har blivit betydligt överdriven. I alla mål av någon vidare omfattning måste, såsom man också numera i utlandet erkänner och redan tillämpar, föras protokoll över vittnesförhör m. m. I själva verket måste man, även med hänsyn till antagligen ofta förekommande vittnesförhör före huvudförhandlingen samt vid annan domstol, säkerligen medräkna en ganska allmän protokollsföring i både civila och strafflagsmål. Och vad beträffar inskrivningsväsendet kvarstår ännu och, man må hoppas, skall kvarstå, protokollsföring, till bevarande av vårt inskrivningsväsendes erkända trygghet. I detta sammanhang får rådhusrätten anmärka, att rådhusrätten redan nu genom införande av s. k. processreform utan lagändring sökt och även lyckats reducera rättegångstillfällenas och därmed även protokollsutskrifternas antal, ävensom medelst arbetsbesparande metoder nedbragt omfattningen av det rent mekaniska arbetet, allt dock utan att någon minskning i antalet skrivbiträden ens kunnat ifrågakomma. Det kan alltså med synnerligt fog ifrågasättas huruvida sekreteraren med det arbete, som kommer att åligga honom i fråga om protokollsföring och biträde vid förberedelsen m. m., kan fullgöra vad på honom ankommer. Försiktigheten torde bjuda att vid domstolen anställa ännu en notarie, även den med full domarekompetens. Vid ledighet för sekreteraren skulle främst denna notarie sköta hans tjänst. Enligt vad sålunda anförts skulle den blivande domsagans personal böra bestå av en lagman, tre rådmän, en sekreterare, en notarie, alla med full domarekompetens, samt sju skrivbiträden jämte extra notarier. Att den föreslagna organisationen i lönehänseende är med avseende å såväl rättssäkerhet, domarekårens självständighet och oberoende som i andra hänseenden vida underlägsen den städerna själva funnit sig böra bekosta samt i alla avseenden av beskaffenhet att icke kunna godtagas, har redan av stadsdomareföreningen med skärpa framhållits. Rådhusrätten vill bestämt avråda från att vid beräkningen av kostnaderna och innan vidare erfarenhet vunnits eller ens säker grund lagts för den nya rättegångsordningen, utgå från en personalanställning och en avlöningsplan, som med full säkerhet kan antagas icke vara tillräcklig. Om processreformen är för vårt rättsväsende av avgörande betydelse, bör den genomföras, även om den kräver dyra kostnader, men de, vilka skola därom besluta, måste tillhandahållas sådana kostnadsuppgifter att de erhålla fullständig och klar överblick över de utgifter, som processreformen kan föranleda, utan att därvid försök göres att framkonstruera kostnader, som sedermera visa sig alldeles otillräckliga. Beträffande i betänkandet upptagna frågor angående ordnandet av vissa övergångsförhållanden inskränker sig rådhusrätten till att ytterligare understryka det fullständigt godtyckliga och på ett uppenbart mot både rättvisa och billighet stridande sätt, varpå de sakkunniga föreslagit avveckling av dessa grannlaga förhållanden. Särskilt vill rådhusrätten understryka stadsdomareföreningens uttalande att de, som äro innehavare av domaretjänster icke mot

531 sin vilja och mot regeringsformens föreskrifter torde kunna tvingas att övergå till befattningar, som icke äro domarebefattningar. Då de sakkunnigas utredning sålunda i åtskilliga avseenden, bland annat i fråga om magistratsförvaltningens organisation efter ett genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, är anmärkningsvärt bristfällig, då de sakkunnigas kalkyler icke lämsna tillförlitligt stöd för bedömande av processreformens ekonomiska konsekvenser vare sig för staten eller kommunerna, och då de sakkunnigas organisationsförslag skulle i flera av dess väsentliga delar komma att avsevärt försämra och byråkratisera rättsvården i vårt land, finner rådhusrätten sig icke kunna tillstyrka att betänkandet lägges till grund för något statsmakternas beslut i ärendet. Rådhusrätten i Askersund: Rådhusrätten vill till en början uttala, att, då någon som helst erfarenhet om verkningarna av införandet av ett nytt rättegångs skick icke genom praktiska försök vunnits, även med ledning av det rikhaltiga statistiska material, som av de sakkunniga sammanförts, allt bedömande av de blivande domstolarnas arbetsbörda måste till väsentlig del sväva i luften. Rådhusrätten vill därför ifrågasätta, huruvida icke den minskning av arbetskraften vid domstolarna, vilken nästan regelmässigt vidtagits, icke kan ske utan äventyrande av rättskipningen. Rådhusrätten anser det för sin del troligt, att det ifrågasatta nya rättegångsskicket kommer att för den samvetsgranne domaren i första instansen medföra minst lika mycket arbete som det nuvarande. Då det icke ens ifrågasatts annat än att arbetsbördan vid våra domstolar är mer än tillräcklig, måste säkerligen rättskipningen redan på denna grund bliva lidande av den ifrågasatta organisationen. Det befordringssystem och de avlöningsförmåner, som enligt betänkandet erbjudas de i lagskipningen anställda tjänstemännen äro i allra högsta grad ägnade att försvåra rekryteringen av domarekåren, då ju de ekonomiska utsikterna äro minst sagt usla och ingalunda motsvarande vad som erfordras i kunskapsmått, ansvar och arbete. Att, vidare såsom i betänkandet föreslagits, avlöna lagmän högre än hovrättsråden anser rådhusrätten föga tilltalande; man måste fordra de högsta kvalifikationer hos överdomstolens tjänstemän, men att då avlöna dessa sämre än underdomarna är verkligen icke ägnat att skapa ett dylikt förhållande. Däremot torde ju skillnaden i lön ej behöva vara allt för avsevärd, ty i många fall torde väl befordringen till ena eller andra posten kunna bliva beroende av lämplighetsskäl, utan att därför skickligheten är mindre hos den ene eller den andre. Rådhusrätten finner det vidare synnerligen betänkligt att ordna domareutbildningen såsom i betänkandet föreslagits, och anser rådhusrätten att vådorna av vikariatsförordnanden icke torde kunna elimineras bort på annat sätt än genom övergång till kollegiala domstolar, där möjlighet för den unge juristen gives att i samråd med äldre pröva sina krafter. Beträffande det speciella ordnandet av den domsaga, Närkes domsaga, vari staden skulle ingå, kan rådhusrätten ej underlåta att framhålla att domsagan synes vara allt för stor såväl till folkmängd som areal och att i följe härav den rättssökande allmänheten säkerligen bliver lidande. Det torde dessutom bestämt kunna sägas att förflyttandet av norra vettersbygdens tingsställe till en så avlägsen plats som Hallsberg är ett våld emot urgammal tradition och ortsbefolkningens enhälliga vilja, Askersunds stad utgör obestridligen centrum för södra delen av Närke och närmaste del av Västergötland, Tiveds socken, och äro kommunikationerna på staden genom ett flertal busslinjer samt järnväg för ortsbefolkningens del väl tillgodosedda. Rådhusrätten anser, att den ifrågasatta indragningen av en domsaga i länet icke är lämplig, utan att Örebro län uppdelas i fyra domsagor med bibehållande

532 i huvudsak av de nuvarande öster och väster Närkes domsagorna, av vilka den senare bör hava kansli och tingsställe i Askersund eller Hallsberg, i allt fall tingsställe i staden. Skulle emellertid den ifrågasatta Närkes domsaga bibehållas, måste bestämt fasthållas vid att tingsställe kvarbliver i Askersund. Det torde härvid kunna framhållas, att i stadens rådhus utan större kostnad för tingslaget lokal kan erhållas. Däremot synes tingsställe i Hallsberg vara av mindre behov, enär kommunikationerna mellan Örebro och socknarna i mellersta och norra Närke i regel äro goda, delvis mycket väl tillgoodsedda. Beträffande slutligen de av de sakkunniga berörda frågorna rörande ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, vill rådhusrätten såsom sin åsikt framhålla att staten i princip bör stå för alla kostnader för rättsväsendet inom landet och att förty det synes rådhusrätten, att städerna icke i den utsträckning som föreslagits böra betungas med övergångsersättningar, även om ock något därav av billighets skäl bör övertagas av dem. Rådhusrätten i Västerås: Vid avgivande av sitt underdåniga yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har rådhusrätten, med avvikande från stadsdomareföreningens då avgivna yttrande, anfört, att, om ock en inskränkning därigenom skulle ske uti städernas s. k. privilegier, tillräckligt bärande skäl förelåge ur rättskipningens intresse för genomförande av en enhetlig organisation av samtliga underrätter i riket samt att med dessa synpunkter på den föreliggande frågan processkommissionens förslag lämpligen kunde läggas till grund för en blivande organisation av underrätterna. Såsom villkor för ernående av en god organisation av domstolsväsendet framhölls, att en blivande domare under sin utbildningstid skulle erhålla tillfälle till allsidig och rik erfarenhet, att endast de bästa krafter, som stå till buds, skulle vinna befordran till domare samt att domarekåren bleve i alla avseenden fullt oberoende och självständig. Detsamma gäller med lika fog för åvägabringande av ett från rättskipningens och allmänhetens intressen väl ordnat åklagareväsende. Utgående från dessa synpunkter anser sig rådhusrätten kunna i huvudsak instämma uti det yttrande i nu föreliggande fråga, som av Föreningen Sveriges stadsdomare den 16 nästlidne februari avgivits, i vad detsamma berör frågorna om: domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan (kap. I ) ; behovet av arbetskrafter vid domstolarna och domstolsorganisationen (kap. behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen (kap. I I I ) ; samt löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationen (kap. I V ) . Utöver vad stadsdomareföreningen härutinnan anfört anser sig rådhusrätten böra göra följande erinringar. Beträffande domareutbildningen synas de sakkunniga uteslutande hava byggt på de bestämmelser, som nu gälla för rekryteringen av den s. k. lantdomarebanan, och icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt de omständigheter, under vilka rekryteringen av den s. k. stadsdomarebanan sker. Skola de två kårerna, lantdomare och stadsdomare, nu sammansmälta och framför allt om kollegialiteten skall bibehållas för städernas domjare, bör tjänstgöring i de nuvarande större och de blivande stadsdomkretsarna tillerkännas större betydelse än vad de sakkunniga nu synas vilja tillerkänna densamma. Rådmanstjänsternas innehavare böra knytas fastare vid den blivande organisationen än de

533 sakkunniga föreslagit. Frågan om rekrytering till hovrättstjänster synes icke tillfredsställande löst. Enligt de sakkunniga skulle befordran till hovrättsråd kunna förväntas äga rum vid omkring 38 års ålder. Från dessa befattningar bör befordran till »sluttjänst» (lagman) kunna ske vid cirka 45 års ålder. Med hänsyn till att muntlig process anordnas såväl vid lagmansrätten som vid hovrätterna synes som om1 den erfarenhet, som härutinnan väl får sägas i högre grad förefinnas vid underdomstolarna, jämväl borde utnyttjas i mellaninstansen. Av så mycket större vikt blir detta som enligt processkommissionens förslag hovrätt — förutom att den i vissa mål alltid är slutlig instans — skulle bliva den slutliga instansen för prövning av sakfrågan, under det att högsta domstolen endast skulle pröva rättsfrågan. Den huvudsakligaste delen av domareutbildningen bör förläggas till underdomstolarna, och såväl hovrättsrådstjänsterna som lagmanstjänsterna böra anordnas så att de bliva sluttjänster. Beträffande åklagareorganisationen anser sig rådhusrätten, med de synpunkter rörande domstolsreformen som härförut anförts, böra erinra, att ett ordnande av åklagareorganisationen sammanhänger med ordnande av rikets polisväsen. Polisväsendet bör så vitt möjligt frigöras från beroende av kommunerna beträffande avlöning och organisationsfrågor. De nu gällande polisförfattningarna synas därför i sammanhang med den av den blivande processreformen föranledda omorganisationen av åklagareväsendet böra omarbetas. Den av de sakkunniga föreslagna åtgärden att i vissa fall sammanslå åklagaretjänst med stadsfogdetjänst synes jämväl av samnia skäl icke vara lämplig. Vad Västerås stad beträffar hava dessa tjänster sedan lång tid icke varit förenade. Båda tjänsterna giva sina resp. innehavare full sysselsättning och böra jämväl på denna grund icke förenas. Beträffande domstolsorganisationen i vad densamma särskilt rör Västerås stad har enligt den av f. d. statsrådet Schlyter utarbetade promemoria för domstolsorganisationens ordnande för hela riket föreslagits, att Västerås stad jämte Norrbo och Siende tingslag skulle utgöra en domsaga. Den arbetsökning, som för domstolen skulle uppkomma genom att dessa tingslag förenades med Västerås stad till en domkrets, blir visserligen icke avsevärd, men utgör detta så mycket mindre något skäl för sammanslagningen, som detta förhållande tvärtom bör kunna åberopas såsom skäl för bibehållande av den förutvarande organisationen, helst som arbetsbördan för en domstol bestående av ensamt staden helt säkert kommer att lämna domstolen tillräckliga arbetsuppgifter. De sakkunniga hava också ifrågasatt, att till de 7 städer, som enligt det Schlyterska förslaget skulle utgöra egna domsagor, skulle komma ytterligare sex städer, bland dessa Västerås. Något förslag för denna utökade organisation hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga uti det avgivna betänkandet. Enligt betänkandet (sid. 379) har lämnats en sammanställning av antal mål och ärenden vid rådhusrätten för åren 1923—1925. Rådhusrätten får härmed lämna följande summariskt uppgjorda tablå över mål och ärenden för åren 1926—1928. Ar

1926 1927 1928

Civilmål icke , . ,. tvi8tl a tvistiga S

349 371 244

65 45 80

brottmål enligt enl. spestrafflagen cialförfattm. m. ningar

114 104 97

591 641 509

lagfarts intecknings ärenden

309 431 395

943 1142 1539

Härtill kommer överexekutorsärenden, vilka jämväl skola handläggas av lagmannen eller särskild ledamot av lagmansrätten. Lagsökningsärendenas antal vid magistraten härstädes framgår av följande uppställning:

534 År 1923 > 1925 > 1927

306 st. 243 > 185 » och

År 1924 > 1926 » 1928

. 287 st. 216 » 148 »

Att bedöma arbetsbördan vid en domstol enbart efter statistiska siffror ger ej alltid ett rättvist resultat. Målens beskaffenhet växlar högst väsentligt, liksom deras antal växlar olika år. Med den kännedom rådhusrättens ledamöter hava, anser sig rådhusrätten därför böra framhålla lämpligheten av att Västerås stad fortfarande ensam utgör en lagsaga. En särskild undersökning, verkställd å platsen efter granskning av föreliggande domböcker och andra handlingar av en av de sakkunniga, juris doktor S. Matz, har också, enligt vad rådhusrätten har anledning antaga, kommit till samma resultat. Beträffande behov av arbetskrafter är rådhusrätten förvissad om att, vare sig staden ensam bildar en domkrets eller en del av kringliggande landsbygd tillägges, en inskrivningsdomare med hänsyn till det stora antalet fastighetsärenden erfordras samt att för den rent dömande verksamheten erfordras förutom lagmannen en rådman jämte 2 eller 3 notarier samt erforderligt antal skrivbiträden. Beträffande antal skrivbiträden innehåller de sakkunnigas betänkande icke några närmare anvisningar. 1 Det förtjänar i detta sammanhang erinras, att för närvarande finnas anställda å borgmästareexpeditionen 2, å civilrådmansexpeditionen 1 och tidvis 2, samt å brottmålsrådmansexpeditionen 1 skrivbiträde, varjämte 3:e rådmannen har gemensamt skrivbiträde med stadsnotarien. Den senare svarar för expedierandet av magistratsärendena, under det att tredje rådmannen bland annat sköter överexekutorsärendena. Även om förenkling skulle ske i protokollsföringen vid den nya reformens genomförande, synes antalet skrivbiträden icke kunna minskas med flera än ett, högst två stycken. Såsom domstolslokal för den nya domkretsen hava de sakkunniga föreslagit nuvarande tingshuset vid Kristinagatan. Denna lokal för donilstolen synes dock mindre lämplig. Lokalerna torde visa sig otillräckliga, därest det ej är meningen att för kanslibehov jämväl finge användas nuvarande bostadsvåningen för domaren, men erfordras i så fall omfattande ändringsarbeten. Bättre passande är i så fall nuvarande rådhuset. Dess läge i staden är bättre än tingshusets läge. Staden behöver icke heller lösa in sig i annat tingslags byggnad. De nuvarande domstolslokalerna i rådhuset böra dock utvidgas, men bör detta gå jämförelsevis lätt för sig, om, såsom väl mied tiden kommer att ske, staden för sina kommunala behov bygger särskild byggnad och domstolen då kan påräkna jämväl de lokaler inom rådhuset, som nu disponeras för rent kommunala behov. Vissa omändringsarbeten behöva visserligen även beträffande rådhuset företagas, mlen synas dessa kunna ske till billigare pris än ombyggnad av tingshuset och i varje fall icke böra förorsaka så stora kostnader som åsamkas staden dels genom inlösen av tingshuset, dels ock genom ombyggnad av detsamma. Skulle Västerås stad ensamt utgöra en domkrets, torde väl frågan om användandet av tingshuset vid Kristinagatan helt och hållet böra förfalla. Beträffande ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen bör frågan om reglerandet av desamma, likasom frågan om det lämpligaste ordnandet av domstolslokaler bliva föremål för särskilda underhandlingar emellan staten och vederbörande kommunala myndigheter. Västerås stadsfullmäktige hava anhållit om anstånd nled avgivande av sitt yttrande rörande de ekonomiska verkningarna av en blivande processreform. Rådhusrätten är därför icke i tillfälle att taga ståndpunkt i frågan i vidare mån än att rådhusrätten anser att, skall en processreform genomföras i enlighet med processkommissionens förslag, bör också statsverket 1

Uppgift å beräknat antal skrivbiträden finnes i tabellen å sid. 138 i betänkandet.

535 åtaga sig samtliga därmed förenade kostnader — således även kostnader för de blivande domstolarnas s. k. expenskostnader — samt för de kostnader, som äro förenade med övergången från den gamla till den nya ordningen — således för gottgörelse till de ämbets- och tjänstemän vid de gamla domstolarna, vilka icke vinna anställning vid den nya organisationen och vilka icke kunna beredas motsvarande anställning i statens eller kommunens tjänst — antingen detta beror på att de icke äro skyldiga och villiga därtill eller detta icke av andra skäl kan ske. Dessa ämbets- och tjänstemän synas i varje fall berättigade att — därest de ej godvilligt medge detta — erhålla ersättning, om de ej kunna beredas ny anställning, eller, vid övergång å annan statens eller kommunens tjänst, avlöningsförmåner, motsvarande de av dem dittills enligt den gamla ordningen åtnjutna, och detta vare sig avlöningen utgår i endast kontant lön eller i kontant lön och sportler. Det förevarande sakkunnige-betänkandet synes icke tillbörligen hava tagit hänsyn härtill. Skall den föreslagna processreformen genomföras — något som rådhusrätten enligt tidigare avgivet yttrande i huvudsak förklarat sig icke hava något att erinra emot — måste densamma för statsverket medföra kostnader utöver vad de sakkunniga nu beräknat, därest densamma skall bliva av bestående värde. Rådhusrätten finner därför — i likhet med vad stadsdomareföreningen i sitt yttrande anfört — de sakkunnigas nu förevarande betänkande icke böra läggas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsreformens genomförande och för bedömande av kostnaderna för densamma, utan böra dessa frågor, innan rättegångsreformen genomföres, bliva föremål för förnyad utredning, därvid de synpunkter, som uti de av olika myndigheter över betänkandet avgivna yttranden framhållits, bliva föremål för bedömande och omprövning. Rådhusrätten i Sala: Till en början vill rådhusrätten framhålla, att rådhusrätten i princip vidhåller den ståndpunkt till processkommissionens förslag, åt vilken ståndpunkt rådhusrätten givit uttryck genom att i huvudsak instämma uti det av Föreningen Sveriges stadsdomare över berörda förslag på sin tid avgivna yttrandet. Rådhusrätten har nödgats inskränka sitt yttrande till att omfatta endast vissa delar av betänkandet, men följer därav icke, att rådhusrätten ansett sig kunna ansluta sig till övriga delar av förslaget. Rådhusrätten, vilkens ordförande deltagit uti avgivandet av det utav Föreningen Sveriges stadsdomare till Kungl. Maj :t ingivna yttrandet i ärendet, instämmer i huvudsak uti detta yttrande och vill för egen del tillägga följande. Vad till en början angår frågan om organisationen av de blivande underdomstolarna, hava de sakkunniga i väsentlig grad avvikit från den organisation, som av processkommissionen föreslagits. Under det att processkommissionen utgått ifrån, att vid de blivande underdomstolarna skulle i regel förutom en eller flera sekreterare finnas anställda tre ordinarie befattningshavare, nämligen en lagman och två rådmän, av vilka lagmannen skulle handlägga viktigare mål samt rådmännen, den ene handlägga mindre viktiga mål och den andre huvudsakligast inskrivnings- och överexekutorsärenden, hava de sakkunniga föreslagit, att endast lagmannen och den rådman för inskrivningsärenden, som skulle finnas i flertalet domsagor, skulle beredas fast anställning. I övrigt skall domareverksamheten utövas av e. o. tjänstemän eller hovrättsassessorer under olika tidsperioder. Enligt de sakkunnigas förslag skulle antalet ordinarie befattningshavare i domsagorna komma att utgöras av 106 lagmän samt 146 rådmän och 13 lagmanssekreterare, aktuarier m. fl., av vilka sistnämnda

536 befattningshavare endast en del skulle bliva fast anställda ordinarie befattningshavare, under det att de övriga skulle tjänstgöra därstädes endast under vissa perioder. Med hänsyn till antalet av nuvarande vid våra underdomstolar anställda ordinarie befattningshavare måste man, även med hänsyn till kommunalt-administrativa uppgifter, vilka icke skulle tillkomma befattningshavare i de nya domsagorna, på allvar ifrågasätta, om det kan vara möjligt att åstadkomma en så kraftig reducering i antalet befattningshavare som här skett. De sakkunniga, hava anfört, att det nya rättegångssystemet kommer att föra med sig en icke oväsentlig arbetsbesparing. Med hänsyn till den starka och i stort sett enhälliga kritik, som de över processkommissionens förslag hörda myndigheterna avgivit, lär det vara uppenbart, att processkommissionens förslag icke utan en grundlig omarbetning kan läggas till grund för en ny rättegångsordning i vårt land. Vid sådant förhållande synes man knappast hava rätt att grunda en beräkning av väsentlig minskning utav underdomstolarnas befattningshavare med juridisk kompetens på antagandet att exempelvis ett rent muntligt förfarande och institutet strafföreläggande skulle vinna tillämpning. Men även om detta skulle bliva fallet, lär man ej få räkna med någon avsevärd minskning i behovet av dylika befattningshavare. Det torde därför vara klokt att räkna med att antalet befattningshavare med juridisk kompetens kommer att bliva avsevärt större än vad de sakkunniga beräknat. Vidkommande de avlöningsförmåner, som föreslagits åt befattningshavarna vid underdomstolarna, synas dessa vara väl lågt beräknade. Särskilt gäller detta lönerna för rådmännen, vilka befattningshavare därjämte böra beredas en fastare anställning, än vad de sakkunniga föreslagit. Det kan icke vara riktigt att söka pressa ned lönenivån för rådmännen för att därigenom kunna bereda lagmännen så mycket större avlöningsförmåner. De blivande rådmännens arbetsuppgifter äro så maktpåliggande och ansvarsfyllda, att deras avlöningsförmåner måste bestämmas med behörig hänsyn härtill. Vad angår kostnaderna för tillhandahållande av domstolslokaler med tillhörande inventarier, städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, vaktbetjäning, skrivmaterialier, telefon, inbindning o. dyl., skulle samtliga dessa utgifter enligt de sakkunnigas förslag bestridas av tingslagen. En följd av det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig frågan om lokaler för de blivande underdomstolarna löst, skulle bliva, att de städer, vilkas rådhus icke komme att tagas i anspråk för domstolslokaler — och detta torde bliva förhållandet beträffande härvarande rådhus — skulle komma att få vidkännas kostnader, vilka måste anses såsom onödiga, för domstolslokaler, samtidigt som de förutvarande domstolslokalerna komme att, åtminstone delvis, stå obegagnade. Enligt förslaget skulle Sala stad jämte Västmanlands östra domsaga samt Norbergs och Vagnsbro härad bilda en domkrets (Salbergs domsaga) med tingshus i Sala och bitingsställe i Norbergs by. Det nuvarande tingshuset för östra domsagan i Heby torde, därest förhållandena bliva oförändrade, för sitt ändamål vara tillräckligt för lång tid framåt. Rådhuset i Sala tillgodoser på ett fullt tillfredsställande sätt rådhusrättens behov av sessionssal, expeditionslokaler och arkivutrymmen. För Norbergstraktens del föreligger intet som helst behov av någon förändring uti ifrågavarande hänseende. En omreglering av domstolsväsendet i enlighet med föreliggande förslag skulle således föra med sig uppförandet av en ny, dyrbar domstolsbyggnad här i staden. Kostnaden härför skulle helt drabba det blivande tingslaget, som härigenom skulle bliva försatt i en särskild ställning i förhållande till länets två övriga föreslagna domsagor, vilka med hänsyn till förefintligheten av jämväl för den föreslagna nya domstolsindelningen tillräckliga domstolslokaler med tillhörande expeditions- och arkivlokaler icke skulle behöva deltaga i kostnaden för nybyggnader. I händelse att staten helt och hållet övertager rättskipningen och jämväl be-

537 slutar genomförandet av en ny domstolsorganisation, som icke påkallats av den befolkning, som är bofast inom de av den förändrade organisationen berörda områden, synes det vara en given följd härav, att staten även helt övertager kostnaderna för byggande och underhåll av för ändamålet nödiga lokaler. Enligt förslaget skall domstolsväsendet i sin helhet övertagas av staten. Motivet härför synes hava varit, att det ansetts vara statens uppgift att handhava ifrågavarande angelägenheter. En given följd härav lär emellertid bliva, att staten också får vidkännas samtliga till domstolsväsendet hörande kostnader. Vad som anförts till stöd för en motsatt uppfattning eller att det ur skälighetsoch lämplighetssynpunkt ansetts lämpligt att kräva ett ekonomiskt vederlag för statens övertagande av de uppgifter uti ifrågavarande hänseende, som nu bestridas av städerna, förefaller icke övertygande. I händelse att något vederlag skall utkrävas av städerna för genomförandet av en förändring av domstolsväsendet, som icke av städerna påkallats eller ens från städemas sida ansetts önskvärd, synes man böra utgå ifrån den årliga kostnad, som en stad får vidkännas för magistratsgöromålens handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt, som kunna uppstå i samband därmed. Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utgör den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som eventuellt skulle kunna tänkas konstituera ett — visserligen av andra grunder obefogat — ersättningsanspråk från statens sida. Innan något förslag föreligger till ordnandet av den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genomförandet av en blivande rättegångsreform, torde det vara omöjligt att närmare ingå på detta för städernas ekonomi och kommunalförvaltning synnerligen viktiga spörsmål. I samband härmed bör framhållas, att det torde få anses uteslutet, att den av de sakkunniga framlagda såsom bilaga I V till betänkandet fogade promemorian kan läggas till grund för en dylik organisation. De av de sakkunniga beräknade övergångsersättningarna kunna även ur andra synpunkter icke godtagas av de härav berörda städerna. I syfte att få behålla den egna jurisdiktionen hava exempelvis en hel del städer iklätt sig ekonomiska uppoffringar, understundom till ganska stora belopp, till avlöning åt sina borgmästare och andra befattningshavare vid rådhusrätterna. I händelse att någon övergångsersättning eller annan gottgörelse skall ifrågakomma från städernas sida, vilket rådhusrätten anser icke böra bliva förhållandet, måste behörig hänsyn tagas till dylika åtaganden från städerna. För Salas vidkommande har exempelvis under år 1920, då borgmästarebefattningen senast tillsattes, bestämts, att borgmästaren utöver förut utgående löneförmåner skulle erhålla ett särskilt lönetillägg å 5 000 kronor. E t t motsvarande beslut fattades samma år beträffande förste rådmanstjänsten, som besattes med sin nuvarande innehavare i början av år 1921 och för vilken befattningshavare bestämdes ett lönetillägg å 2 000 kronor. Vad vidare angår de nuvarande befattningshavarnas ställning, torde städernas förpliktelser gentemot dessa omfatta icke endast nu från städerna utgående kontanta avlöningsförmåner utan jämväl full ersättning för mistade sportelinkomster. Vid ett statens eventuella övertagande av den stadskommunala rättskipningen synes staten vara skyldig att övertaga städernas förpliktelser härutinnan, i händelse att förutvarande befattningshavare icke vinner anställning i den nya domstolsorganisationen. Rådhusrätten i Köping har förklarat sig i stort sett biträda de anmärkningar, som av rådmannen i Örebro G. Tisell framförts i en skrift »Några anmärkningar vid särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa eko-

538 nomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen». Rådhusrätten i Falun åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande: Den i betänkandet ifrågasatta tvångsöverflyttningen av vissa ledamöter av de nuvarande rådstuvurätterna till tjänster inom den nya domstolsorganisationen, vilka betraktas såsom likvärdiga med deras nuvarande tjänster, måste i många fall leda till synnerligt förfång för vederbörande tjänsteman och i flera fall bliva rent av obillig. Många av de nuvarande ledamöterna av städernas domstolar hava vid sidan av sin tjänst i domstolen andra tjänster och uppdrag — i kanske flertalet fall hos stadens egna olika förvaltningsorgan och institutioner —, vilka tjänster och uppdrag skänka dem en avsevärd del av deras inkomster. Många gånger torde städerna hava avpassat dessa tjänstemäns löner just med hänsyn till deras möjligheter att erhålla fyllnad i lönen genom tjänster hos stadens olika förvaltningsorgan. Arbetet med den egentliga rättskipningen torde ofta lämna tid övrig för annat arbete i stadens tjänst. Helt naturligt har det varit fördelaktigt för städerna att utnyttja vederbörandes arbetskraft helt och hållet för stadens räkning och sålunda såväl för arbetet i rådstuvurätten och magistraten som i stadens förvaltande organ. De tjänstemän, varom här är fråga, skulle genom tvångsöverflyttning till lagmans- eller — i flertalet fall — rådmanstjänster vid de nya domstolarna i många fall nödgas lämna den ort, där de hittills haft sin verksamhet. Genom dylik förflyttning skulle givetvis dessa tjänstemäns inkomster lida avsevärd minskning. Så bleve säkerligen även förhållandet — om än i något mindre grad — i de fall då tvångsöverflyttningen gällde befattning vid domstol i samma stad, där tjänstemannen hittills haft sin verksamhet. Måhända viktigare än dessa ekonomiska synpunkter torde dock vare den synpunkten, att dessa tjänstemän genom tvångsöverflyttningen skulle få en verksamhet av nästan helt och hållet annan art än den, åt vilken de ämnat ägna sig. De av städernas rådstuvurättsledamöter, som skulle placeras såsom inskrivningsdomare, komme ju att tvingas till sysslande med inskrivningsväsendet på landsbygden, för vilket de i flertalet fall äro ganska främmande — ja ibland helt och hållet främmande. Under alla förhållanden hava de icke, då de själva valt sin livsverksamhet vid stadens domstol, tänkt, att denna någonsin skulle förvandlas till en enformig och arbetslusten förkvävande inskrivningstjänst, omfattande ett verksamhetsområde, vars omfång i flertalet fall tillmätts så, att det icke kan behärskas av en ensam tjänsteman. Då innehavaren av en dylik tjänst endast till namnet skulle bliva domare och i verkligheten helt uteslutas från all befattning med egentliga domaregöromål, synes för övrigt samma skäl kunna anföras mot en tvångsöverflyttning till sådan tjänst som i stadsdomareföreningens yttrande åberopats i fråga om rådstuvurättsledamots skyldighet att mot sin vilja övertaga rent administrativ tjänst i stad. De nya befattningarna komma givetvis alltid att kräva tjänstemännens hela arbetskraft. Även i de fall, då vederbörande tvångsöverflyttade tjänsteman icke nödgas byta vistelseort, nödgas han därför under alla förhållanden upphöra med all kommunal verksamhet. Ofta har just lusten för dylik verksamhet varit bestämmande, då han sökt sin verksamhet vid en stadsdomstol. Tvångsöverflyttning till annan tjänst torde sålunda nästan undantagslöst bliva av hänsynslöst ingripande betydelse för tjänstemännen vid städernas domstolar. Rådstuvurätten finner därför att, därest den föreslagna omorganisationen skulle komma till stånd och medföra överflyttningar av ifrågavarande slag, dessa överflyttningar ej måtte, åtminstone icke utan tvingande skäl, ske mot den tjänstemans vilja, som skulle utsättas för sådan överflyttning, och i varje

539 fall aldrig vidtagas utan största möjliga hänsyn till de önskemål, tjänstemannen därvid kan hava att framställa. Rådhusrätten i Gävle: Beträffande domareutbildningen innebär de sakkunnigas förslag, att domareaspiranterna under flera, kortare perioder, med en varaktighet av i regel två år, skola tjänstgöra omväxlande i underrätt och i hovrätt. En dylik splittring av tjänstgöringen kan icke vara till fördel för rättskipningen. Helt naturligt är det önskvärt, att aspiranterna erhålla utbildning såväl vid underrätt som i hovrätt, men utbildningsperioderna böra vara av längre varaktighet. Först efter ett eller annat års tjänstgöring vid en domstol kan det nämligen förväntas, att erforderlig lokal- och personkännedom förvärvats, och först därefter kan vederbörande aspirant anses fullt behärska arbetet och i utbildningshänseende draga verklig nytta av sin tjänstgöring. Enligt rådstuvurättens förmenande böra kollegiala underdomstolar bibehållas i de städer, som komma att bilda egen domsaga. De sakkunnigas förslag att nedbringa det nuvarande antalet ordinarie befattningshavare vid underrätterna med mer än hälften och att i stället låta en väsentlig del av rättskipningen överlämnas till extra arbetskrafter kan icke vara lämpligt. Samtliga domarebefattningar böra i regel besättas med ordinarie innehavare. De sakkunniga hava vid sin prövning av behovet av arbetskrafter vid de särskilda domstolarna endast tagit hänsyn till arbetsbördan vid domstolarna under åren 1923—1926. Härvid hava de sakkunniga påvisat, att mångenstädes en viss nedgång i de avdömda målens antal kunnat konstateras, särskilt under år 1926. Detta må väl vara riktigt, men å andra sidan måste beaktas, att förhållandena kunna utveckla sig så, att en ökning av målens antal snart åter inträder. En erinran om den starka ökning av såväl civilmål som brottmål, som ägde rum under krisåren 1917—1922, torde i detta sammanhang vara till fyllest. Vad angår avlöningsförhållandena finner rådstuvurätten de sakkunnigas förslag icke vara tillfredsställande. En god rekrytering av domarekåren torde icke kunna påräknas, därest de löner, som de sakkunniga föreslagit, skulle bliva fastställda. På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av det yttrande, som i ärendet avgivits av Föreningen Sveriges stadsdomare, får rådstuvurätten, som finner sig i huvudsak kunna ansluta sig till vad i berörda yttrande anförts, såsom sin mening uttala, att det av de sakkunniga utarbetade förslaget icke bör läggas till grund för ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid genomförandet av den ifrågasatta process reformen. Rådhusrätten i Söderhamn: Rådstuvurätten vidhåller sin förut uttalade uppfattning, att den ifrågasatta processreformen är för vårt land olämplig. Den avser att från grunden riva upp i stort sett vår nuvarande rättegångsordning, som har århundradens hävd för sig. Det nya man vill sätta i stället är utländskt lånegods, som illa eller alls icke överensstämmer med de principer, varpå vårt rättegångsväsen grundar sig. En dylik nydaning av så djupt i samhällslivet ingripande art är ett vågstycke, för vars genomförande en var borde tveka att påtaga sig ansvaret, då det är uppenbart, att det icke ligger i mänsklig förmåga att överblicka alla därav följande konsekvenser. Den föreslagna reformen är ju avsedd för den rättssökande allmänhetens bästa, men från dennas sida har aldrig anspråk framställts på annat än partiell förbättring av vårt nuvarande rättegångsväsen, som alltjämt åtnjuter stadgat förtroende inom alla samhällslager. Genom ständigt upprepande har vis-

540 serligen inom vissa juristkretsar uppkommit, bland annat, den vanföreställningen, att rättskipningen vid underrätterna är onödigt långsam i vårt land, beroende huvudsakligen därpå, att under ett måls handläggning uppskov beviljas alltför ofta utan att skälig.anledning därtill förefinnes. Men rådstuvurätten vågar påstå, att denna föreställning saknar fog och att en opartisk undersökning skall giva vid handen, att meddelade uppskov, så gott som undantagslöst, varit erforderliga för målets behöriga utredning. Varje underdomare och advokat vet för övrigt av egen erfarenhet, att bevisföring å ena sidan ofta tvingar till ny och vid målets början alls icke förutsedd bevisföring å andra sidan, vilket icke kan ske utan att skäligt anstånd för dess uppspårande och framförande lämnas, till förmån uppenbarligen för själva rättssaken. Men enligt den ifrågasatta processreformen skulle ett dylikt uppskov ej kunna erhållas, enär — om beräknad tidsbesparing skall uppnås — all bevisföring skall äga rum vid huvudförhandlingen och ajournering av denna icke torde kunna medgivas i annat fall än att den nya bevisningens beskaffenhet och betydelse för målet kan för domstolen uppvisas. Detta är ett bland de många fall, då vår nuvarande rättegångsordning bättre än den ifrågasatta visar sig passa för de säregna och på skilda orter så olika förhållandena inom vårt land. Vid rådstuvurätten liksom även, enligt vad känt är, vid ett flertal andra underdomstolar, har under många år förfarits sålunda, att parternas anföranden och upptagna vittnesmål genast dikterats till protokollet och från detta återgivits för parter och vittnen, så att de varit i stånd att kontrollera och där så behövts beriktiga vad som nedskrivits. Med detta tillvägagångssätt erhålles enligt rådstuvurättens förmenande ett bättre underlag för en blivande dom än genom den föreslagna muntliga huvudförhandlingen, vid vilken ju något egentligt protokoll ej skall föras. Betydelsen av ett tillförlitligt protokoll framträder särskilt, i fall ett avhört vittne sedermera blir ställt under åtal för mened. Sveriges advokatsamfund har ju uttalat sig för processreformen, vilket är naturligt, då densamma inför så gott som advokattvång i alla mål, särskilt vid hovrätterna. Men ehuru tillfälle till muntlig plädering även nu förefinnes och väl särskilt borde utnyttjas av advokatståndets medlemmar, händer det dock sällan, att någon mera framstående och ansvarskännande advokat uraktlåter att skriftligen motivera sin huvudmans talan, till gagn helt säkert ej blott för huvudmannen utan även för domstolen. Visar icke detta, att den så mycket förordade, utsträckta muntligheten i praktiskt avseende är olämplig? En annan av processkommissionen likaledes varmt förordad nyhet, nämligen ökning av lekmannainflytandet i domstolarna, synes vara minst lika omtvistbar. Nyttan av lekmäns deltagande i domstolsavgöranden ifrågasattes ej blott i vårt land utan även på allvar mångenstädes å kontinenten, där den förut betraktats som ett axiom. Med denna ganska dyrbara reforms genomförande borde det därför kunna få anstå tills vidare. Såsom förut framhållits, är vår nuvarande processordning förträffligt lämpad efter våra förhållanden, som äro mycket olika exempelvis i norra och södra delarna av vårt land. Därför böra vi bevara denna processordning och låta den utgöra den säkra och fasta grundvalen för de efter tidsläget varsamt anpassade omändringar, som kunna anses erforderliga. Efter dessa allmänna anmärkningar rörande den föreslagna rättegångsreformen och dess innebörd får rådstuvurätten beträffande de i förevarande betänkande avsedda ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid reformens genomförande erinra följande: 1) Ala domsaga, som Söderhamns stad skall tillhöra, kommer att ha en folkmängd av mera än 75 000 personer och blir sålunda, vad folkmängden angår,

541 en av de största i riket samt liksom flera andra av de nya domsagorna betydligt större än de nuvarande. Då lagmannen enligt processkommissionens förslag skall handlägga och avdöma alla viktigare mål samt dessutom handleda och utbilda de yngre juristerna, ävensom tillse, att övriga befattningshavare vid domstolen fullgöra sina åligganden, komma, särskilt inom de större domsagorna, utomordentligt stora krav att ställas på lagmannens duglighet och krafter. Och om det därvid skulle inträffa, att arbetsbördan bleve för tung, komme givetvis en del av densamma att överflyttas på medhjälparna, vilka med det rekryteringssätt, som förordas av de sakkunniga dels av sparsamhetsskäl och^dels av hänsyn till de yngre juristernas vederbörliga utbildning, icke äro på långt när lika högt kvalificerade som sin chef. Detta är så mycket betänkligare som den med processreformen åsyftade förbättringen av rättskipningen ej kan ernås annat än med mycket högt kvalificerade domare. Konsekvensen härav blir uppenbarligen, att en domsaga ej bör göras större än att den utan svårighet kan skötas av lagmannen på det sätt processkommissionen angivit. Detta skulle emellertid i sin ordning medföra större antal lagmän och annan domstolspersonal än vad de sakkunniga beräknat. 2) Men oavsett vad som anmärkts under mom. 1, förefaller det dock omöjligt att kunna nedbringa antalet ordinarie domstolsbefattningar så betydligt som de sakkunniga gjort. Det ser nästan ut som om de sakkunniga fastställt ett visst belopp, inom vilket kostnaderna för processreformens genomförande måste hålla sig, och sedan lämpat organisationen därefter, utan att bry sig om huru pass bra den komme att fungera. Härav skulle också kunna förklaras de låga löner, som av de sakkunniga föreslås för de blivande domstolstjänstemännen, särskilt lagmännen och divisionsordförandena i hovrätterna, i jämförelse med de löneinkomster, som nu åtnjutas av borgmästare och en del rådmän i de större städerna, ävensom av många lantdomare. För rådstuvurätten synes det uppenbart, att även den ivrigaste anhängare av processreformen måste, om hans kostnadsberäkning skall fotas på fast grund, medgiva, att reformens genomförande kommer att kosta ej blott avsevärt mera än vad de sakkunniga antagit utan också åtskilligt mera än vad vår nuvarande domstolsorganisation kostar staten, kommunerna och den rättssökande allmänheten gemensamt. *V ^ M i? V S ^ V ^ P r o c e s s kommissionen som de sakkunniga ofta framhållet önskemal har v a n t att höja kompetensen hos åklagarna. Nödvändigheten härav kan anses redan nu föreligga men skulle framträda ännu kraftigare efter genomförandet av processreformen, som ställer mycket stora krav på dessa tjänstemän. Men detta önskemål har icke tillgodosetts åtminstone beträffande underaklagarna, ehuru dessa enligt den nya rättegångsordningen väl fortfarande finge i huvudsak verkställa all polisutredning samt dessutom antagligen lora aklagaretalan i alla brottmål utom de grövsta, ävensom i de flesta fall handhava, och tillämpa det nya institutet »strafföreläggande», som förutsätter stor urskillnings- och omdömesförmåga hos vederbörande tjänstemän. Den av de sakkunniga beträffande vissa medelstora städer, exempelvis Söderhamn, föreslagna åtgärden att sammanslå stadsfiskals- och underexekutorstjansterna torde ej kunna anses lycklig. Med den tendens, som underexekutorsarendena ha att svälla ut mer och mer för varje år, kan det nämligen befaras, att, liksom i fråga om landsfiskalerna, dessa ärenden komma att i alltför stor utsträckning taga stadsfiskalernas tid och intresse i anspråk, så att de varken fa tillfälle eller lust att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt åklagareoch polisgoromalen, som dock från rättsvårdande synpunkt måste anses som de viktigaste. 4) I det av stadsfullmäktige härstädes till länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivna yttrande anföres bland annat: »Om staten anser sig böra övertaga

542 rättskipningen i de städer, som nu hava egen jurisdiktion, böra dessa städer ej förpliktas att till staten utgiva någon ersättning därför, i varje fall ej till så stort belopp, som i betänkandet föreslås. Även efter processreformens genomförande få städerna kostnader för upphållande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter. Under övergångstiden bli städerna betungade med pensionering av befattningshavare, som ej kunna beredas anställning i det nya systemet.» Rådstuvurätten instämmer häri och vill blott ytterligare tillägga att magistratens nuvarande arbetsuppgifter, vilka till stor del äro av statlig natur och alla av rätt så viktig beskaffenhet, hittills utförts utan att veterligen någon som helst anledning till anmärkning förekommit och att det knappast är antagligt, att förhållandet blir enahanda efter den av de sakkunniga föreslagna fördelningen av uppgifterna på olika myndigheter; att förutom den övergångsersättning städerna skola under viss tid betala, utgörande för Söderhamn under begynnelseåret 29 500 kronor, städerna utan tvivel äro lagligen skyldiga att ersätta sina ifrågavarande av staten övertagna tjänstemän under deras livstid, vad dessa förlora i mistade sportler, uppgående vad vår stad angår till ganska avsevärda belopp; samt att städerna slutligen måste deltaga i kostnaderna för tingshus, skrivmaterialier m. m., ehuru dessa kostnader följdenligt borde bestridas av statsverket såsom ensamt svarande för rättskipningens upprätthållande. 5) Liksom stadsfullmäktige härstädes i deras förut omförmälda yttrande anser rådstuvurätten, att stadens rådhus är alltför mycket upptaget av stadens förvaltningsorgan för att nödiga domstolslokaler inom detsamma skola kunna beredas för Ala domsaga. 6) Den av de sakkunniga föreslagna ekonomiska uppgörelsen mellan staten och städerna är utan tvivel för de senare synnerligen ogynnsam, och dess genomförande tvångsvis kommer helt säkert att bland städernas invånare väcka misstämning mot den ifrågasatta processreformen under lång tid framåt, vilket ju är i alla avseenden olämpligt. På grund härav och då det även av processkommissionen erkännes, att rättskipningen inom städer med minst två lagfarna ledamöter i sina rådhusrätter är fullt tillfredsställande, tillåter rådstuvurätten sig förorda, att, även om processreformen i princip godkännes, dessa städer tills vidare få bibehålla sin nuvarande domstolsorganisation och förstatligandet av deras rättegångsväsen i allmänhet får ske genom frivillig anslutning, vartill statsmakterna böra uppmuntra genom erbjudande av för städerna förmånliga villkor. Med åberopande av vad sålunda anförts, finner rådstuvurätten sig icke kunna tillstyrka, att det ifrågavarande betänkandet lägges till grund för den föreslagna ombildningen av vårt rättegångsväsen, liksom ej heller för bedömandet av kostnaderna därför. Rådhusrätten i Sundsvall har anslutit sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet. Följande särskilda yttrande har avgivits av rådmannen M. BRINCK: De anmärkningar som stadsdomareföreningen uti underdånigt yttrande av den 16 februari 1929 över särskilda sakkunnigas betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen framställt beträffande de sakkunnigas förslag angående domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan äro väl grundade. Utbildningsgången bör ordnas med hänsyn till de av stadsdomareföreningen å sidan 10 och 11 framställda önskemålen. De ändringar de sakkunniga gjort i processkommissionens förslag beträffande befattningarna vid underrätterna innebära en påtaglig försämring, i det

543 att organisationen i allt för hög grad gjorts beroende av extra ordinarie befattningshavare. Den dömande verksamheten bör i så stor utsträckning som möjligt utövas av ordinarie befattningshavare. Detta krav måste särskilt uppehållas i fråga om enmansdomstolar och domstolar, där endast ordföranden är lagfaren. De rådmansbefattningar som processkommissionen föreslagit skola finnas vid underrätterna böra därför tillsättas på ordinarie stat. Skulle den kollegiala domstolsorganisationen bibehållas i stadsdomsagorna, kan jag icke finna att det skulle medföra någon olägenhet att låta denna domstol bestå av lagmannen med en rådman samt sekreterare eller notarier såsom bisittare. De invändningar som å sidan 21 i yttrandet framförts mot en på sådant sätt organiserad domstol måste åtminstone anses överdrivna. Kontinuiteten i domstolen blir tillräckligt tillgodosedd, då ju även rådmannen bör vara ordinarie befattningshavare. Tjänstgöringen såsom tredje ledamot i en dylik kollegial domstol bör kunna bliva värdefull för domareutbildningen. Beträffande domkretsarnas storlek böra de grundsatser tillämpas som uttalats av processkommissionen. Vad uti stadsdomareföreningens yttrande anmärkts angående faran av att domsagornas storlek ökas, synes icke vara av avgörande betydelse. Icke oväsentliga fördelar kunna nämligen vinnas genom domsagornas utvidgning. Då domkretsarna göras tillräckligt stora, böra alla arbetskrafter kunna fullt utnyttjas, och en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa grunder kan ske. En väsentlig förenkling av inskrivningsärendenas expediering kan genomföras, och inskrivningsväsendet kan uppdragas åt en särskild befattningshavare, varigenom en avsevärd arbetsbesparing torde kunna vinnas. Vid en sådan av processkommissionen föreslagen ordning bör lagmannen helt kunna ägna sig åt de viktigare målen. De sakkunnigas förslag att låta Sundsvalls stad och Medelpads östra domsaga med undantag av Indals tingslag bilda en domsaga synes vara lämpligt. Expeditionslokalerna i den föreslagna tingshusbyggnaden torde emellertid erbjuda för litet utrymme,, varför en utökning av dessa lokaler blir nödvändig. J a g instämmer uti vad stadsdomareföreningen anfört uti kap. I I I om behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen, i kap. IV om löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationen samt i kap. V I om domstolslokaler m. m. Vidkommande frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen kan jag icke finna annat än att det måste anses skäligt och lämpligt att, därest staten övertager den av ålder städerna åliggande förpliktelsen att bekosta rättskipningen, ett vederlag bör utgå från städernas sida. Jämväl måste det anses såsom ett berättigat krav från statens sida, att då städernas utgifter för rättsväsendet bortfalla, de tolagsberättigade städerna skola vidkännas minskning i tolagsförmånen. De sakkunniga hava åtminstone anvisat en framkomlig väg för en ekonomisk uppgörelse med anledning av den kommunala domstolsorganisationens upphörande. Det torde icke finnas någon utsikt att hithörande frågor någonsin skola kunna lösas genom underhandlingar med de särskilda städerna. De sakkunnigas uttalande å sidan 292 i betänkandet att ur konstitutionell synpunkt hinder icke möter att genom allmän lag reglera städernas ersättningsskyldighet lär icke kunna jävas. J a g instämmer i de anmärkningar stadsdomareföreningen uti kap. V I I I framfört angående vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande.

544 Av vad stadsdomareföreningen framhållit synes det väl vara antagligt att någon besparing för det allmänna knappast kan vara att påräkna genom rättegångsreformens genomförande. Men även om ökade kostnader för det allmänna skulle uppkomma, bör dock detta förhållande, såsom anförts av Föreningen Sveriges häradshövdingar, icke utgöra hinder för en reform, om den ur andra synpunkter befinnes önskvärd. En sådan, av nutida uppfattning om rättskipningen såsom en statens primära uppgift, påkallad reform är bl. a. att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen. De sakkunnigas betänkande torde i vad det avser organisationen av rättegångsväsendet vid underdomstolarna i huvudsak kunna läggas till grund för en ombildning av rättegångsväsendet. Organisationsplanen bör dock såsom ovan anmärkts omarbetas till större överensstämmelse med processkommissionens förslag. Att de sakkunnigas ekonomiska beräkningar icke kunnat bliva fullt uttömmande är förklarligt. I denna del bör betänkandet omarbetas med iakttagande av de anmärkningar som framställts uti kap. IX i stadsdomareföreningens yttrande samt med aktgivande på den utredning som igångsatts rörande magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. Rådhusrätten i Östersund åberopar det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande: o Rådhusrätten vill till en början särskilt framhålla olämpligheten utav att, såsom de sakkunniga föreslagit, det av processkommissionen med sådan skärpa utdömda vikariatsystemet vid domstolarna på landet skall icke blott bibehållas utan även utvidgas samt införas jämväl vid domstolarna i städerna, vilka domstolar hitintills varit helt och hållet förskonade från ett dylikt för en domstolsorganisation så förkastligt system. Processkommissionen har framhållit, hurusom med processreformen åsyftas att giva rättskipningen i underrätt större säkerhet än som nu är fallet. Ätt detta icke nås med den utav de sakkunniga tilltänkta domarekåren torde stå klart för alla. I stället för att inskränka de oerfarna unga juristernas verksamhet hava de sakkunniga utvidgat den. De hava fört den fram över våra nuvarande rådhusrätters jurisdiktionsområden och förvandlat de nuvarande ordinarie domarebefattningarna vid rådhusrätterna till tillfälliga befattningar för gradpasserare utan ordinarie anställning. DomkretsarBeträffande domkretsarna och deras storlek har rådhusrätten i sitt yttrannas storlek. <je a v <jen 26 april 1927 rörande processkommissionens förslag sökt med styrka framhålla nödvändigheten utav att behovet av rättsvården i en stad och icke invånareantalet bör vara avgörande för om en stad skall bilda egen domkrets eller icke. De sakkunniga hava icke tagit hänsyn till de särskilda förhållanden, som äro rådande å olika orter, då de skisserat domsagoindelningen. Rådhusrätten vill därför framhålla en del synpunkter, som böra vara av särskild vikt för bedömandet av frågan om Östersunds stads anspråk på att bibehållas såsom egen domkrets. Uppenbart torde vara, att för städernas del den föreslagna domstolsorganisationen innebär en försämring av rättsvården. Den föreslagna processordningen medför större kostnader för parterna, säkerheten minskas genom de kollegiala juristdomstolarnas borttagande och ersättande med enmansdomstolar, någon nämnvärd förkortning av rättegången torde, åtminstone för de städer, som icke bilda egen domsaga, näppeligen vara att förvänta, och antalet rättegångstillfällen för sådana städer kommer att avsevärt minskas. Väl förmena de sakkunniga att genom den organisation av lagmansrätterna som pro-

545 cesskommissionen föreslagit, önskemålet om snabbhet i rättskipningen komme att fullt ut tillgodoses, men de med förhållandena mera införsatta domarna i städerna hysa en däremot helt avvikande mening och anse att vad städerna angår snabbheten i rättskipningen ingalunda gynnas genom att städerna i den utsträckning som ifrågasatts införlivas med lagsagorna i landsbygden. Man kan under sådana förhållanden icke undgå att spörja, huruvida det är välbetänkt eller nödvändigt att i uniformitetens intresse nedbryta den erkänt goda domstolsorganisationen i de större och medelstora städerna, dit processkommissionen räknar städer med minst tre lagfarna ledamöter i rätten. Pekar icke även på rättsvårdens såsom på det samhälleliga livets övriga områden utvecklingen i stället hän på en av denna utveckling betingad differentiering och specialisering. Det inrättas flerstädes ungdomsdomstolar, domstolar för äktenskapstvister, för vissa slag av brottmål m. m. Skillnaden mellan land och stad är, trots den mångomskrivna utvecklingen av kommunikationsväsendet och vad därmed sammanhänger, så djupgående till samhällenas struktur och den ekonomiska samfärdselns takt och art, att åtminstone för de större och medelstora städernas vidkommande en utjämning på rättsvårdens område mellan land och stad med uppoffrande av städernas domstolsorganisationer måste anses synnerligen betänklig och stridande mot en av det samhälleliga fortskridandet självt anvisad utvecklingsriktning. I detta sammanhang bör hållas i minnet relationen mellan vid lands- och stadsdomstolarna handlagda mal. Sålunda utgjorde under år 1926

vid samtliga häradsrätter vid samtliga rådhusrätter

Antalet civila mål 29 694 36 668

Antalet kriminella mål 26 794 48 034.

Det torde vara strävandet efter nivellering mellan land och stad samt ekonomiska hänsyn, som föranlett processkommissionen att föreslå enmansdomstolar även för städerna. Vid lagmansrätterna skall enligt processkommissionens förslag emellertid finnas anställt ett betydande antal juridiskt skolade arbetskrafter. A t t icke utnyttja dessa såsom meddomare, oaktat de förtjänster som de kollegiala domstolarna jämväl enligt processkommissionens mening medföra, måste anses innebära ett stort slöseri med dessa arbetskrafter. Om' man trots vad sålunda framhållits finner nödigt indraga städernas nuvarande domstolar, böra i allt fall städerna i långt större utsträckning, än vad processkommissionen och de sakkunniga föreslagit, bilda egna domsagor. Vid indelningen av domkretsarna i riket utgå de sakkunniga från städernas invånareantal. De sju största städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg och Örebro skola bilda egna domsagor. Städer med ett invånareantal under 36 000 skola ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområde, men städer med ett invånareantal ej understigande omkring 17 000 skulle bilda egna tingslag. Dessa städer äro Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping, Västerås, Karlskrona, Lund, Karlstad, Kalmar, Landskrona, Halmstad och Sundsvall. Enligt rådhusrättens mening hade hänsyn härvid bort tagas till behovet av rättsvården i de skilda städerna och icke enbart till invånareantalet. Resultatet av de sakkunnigas ståndpunktstagande blir ju uppenbart orimligt. Gävle stad skall bilda egen domsaga, medan Östersunds stad med större arbetsbörda vid rådhusrätten icke skall bilda ens eget tingslag. Visserligen framhålla de sakkunniga att arbetsmängden vid rådhusrätten i Östersund är anmärkningsvärt stor i förhållande till stadens folkmängd, men den till synes självklara konsekvensen härav hava de sakkunniga icke dragit. Rådhusrätten hyser av angivna skäl den uppfattningen att den av de sakkunniga föreslagna indelnin36—291185

546 gen i domkretsar icke kan finnas tjänlig att läggas till grund för en framtida omorganisation av rättegångsväsendet. Vid beräkningen av kostnaderna för en dylik reform bör därför hänsyn tagas till möjligheten av en betydande ökning av antalet domsagor. Vad särskilt rådhusrätten i Östersund beträffar anser sig rådhusrätten böra till upplysning om här rådande mycket säregna förhållanden i avseende å arbetets omfattning anföra följande. Av en här bilagd tabell 1 angivande antalet tvistiga civilmål i samtliga städer med 20 000—50 000 invånare samt Sundsvall (16 958 inv.) och Östersund (14 552 inv.) under åren 1918—1926 framgår, att invånareantalet icke är en användbar grund för indelningen i domsagor och tingslag, detta även om hänsyn tages allenast till s. k. tvistiga civilmål, vilka ju anses särskilt ägnade att belysa domstolarnas arbetsbörda. Härutöver är dock att märka, att även de tvistiga växelmålen i mycket stor omfattning utvecklas till rena tvistemål. De tvistiga växelmålen under ifrågavarande tidsperiod utgjorde vid härvarande rådhusrätt 824, medan sammanlagda antalet dylika mål vid rådhusrätterna uti de i tabellen angivna städerna Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås, Jönköping, Uppsala, Karlskrona, Linköping, Lund och Sundsvall utgjorde allenast 710. Arbetsmängden vid härvarande rådhusrätt har givetvis, såsom stadsfullmäktige i Östersund uti sitt yttrande angivit, sin förnämsta förklaring däruti, att staden såsom länets enda stad är centrum för den livliga köpenskapen inom länet. Härtill kommer, att även övre Ångermanland och inre delar av Västerbottens län kommit att utgöra ett uppland för köpenskapen här i staden. Vidare handläggas vid härvarande rådhusrätt — förutom tull-, post- m. fl. specialmål — jämväl växelmål från nämnda delar av Västernorrlands och Västerbottens län. Arbetsbördan vid en domstol avtecknar sig helt naturligt i domstolskostnaderna, vilka för härvarande rådhusrätt äro jämförliga med, om än något lägre än genomsnittliga kostnaden för stadsdomstolar med närmast jämförbara arbetsmängd. Det är nu emellertid ett obestridligt förhållande att arbetsbördan vid rådhusrätten i Östersund väsentligt överstiger arbetsmängden i alla de städer, som skulle bilda egna tingslag, och rådhusrätten instämmer till fullo i stadsfullmäktiges uttalande därom, att då den arbetsmängd, som åvilar rådhusrätten i Gävle, ansetts vara av den omfattning, att staden bör bilda egen domsaga, böra jämväl övriga städer med motsvarande eller större arbetsbörda för rådhusrätternas del bilda egna domsagor. Detta synes också rådhusrätten ofrånkomligt, försåvitt vid en omorganisation, som avser rättskipningens främjande, dess faktiska underlag, behovet av rättsvård, skall anses förtjänt att beaktas. De städer, som härvid närmast böra komma i fråga, äro Sundsvall och Östersund. Det måste anses vara en utveckling i orätt riktning att låta en stad av Östersunds storlek och dess betydelse för länet läggas under landsrätt i rättsligt avseende. Den rätta ordningen vore väl i stället att, såsom hittills plägat göras, införliva landsbygd som fått stadsliknande bebyggelse med staden; och då nu staten skall bekosta rättskipningen såväl i staden som på landet, så har man svårt att finna anledningen till att de medelstora städerna, dit ju Östersund måste räknas, ej skola få fortleva såsom egna jurisdiktionsområden med egen domstol utan i stället begåvas med en domstolstyp som är för dessa städer sedan urgammalt främmande. Åklagareorga- De sakkunnigas förslag rörande åklagareväsendets organisation synes svänisationen. v a n d e och oklart. Distriktsindelningen kan icke anses uppgjord med hänsyn till de å de särskilda orterna rådande förhållandena. Detta kan nog vara förklarligt, enär de 1

Se sid 547.

547 00

r-CO 6C«*3

o5 CM

~ 1

»o oo - * -*< oo ! C I - l~- N » CN c o ö i H i H t ^ c c ^ t ^ c b T t i i b © H H 3 S

mål

bO«2

V

övriga

s a

gCO Ö .-1 CQOi T~(

'p

p

växel-

e8 —. övriga växel-

OS — i fcOocS

•3 a X —I •> ' p

•^ a 00 —J EH

övriga växelmål

växel-

övriga växelmål

Co •—*

3a

övriga växel-

"P.5

mål

övriga • " a växel'p

t mål

H*3 6 0 ocä

OS i-H OS

qs a

övriga

&H-3

mål

OS - 3 60 « 8

övriga

g S S S "ö <u !5 o co —H a> Jrf oc3 > d Ö ' H ft ° "a K -T3

co a

242 cor-

:cS SJ a - s :c8

S-S a*.»

co^tiöcoiOfHt-nococMr^cy» cocor->-u>t--o:cot-©©os i-l T - I —1

•< g g a §

•H

^

><1 ö -t?

"O ^ S :cc OcceflPs

i t--*r*-cotocoos-n 1 i-H H O S

W i f l h - H H ^ N O t O h - i n C O t - O i C i ^ c O C O C O O t x O S C M C M CM T H TH TH H I O N O * r-(

i co oo os -H eo co i n © i i—I i-H T-l © i-H

CO i-H © © CM © rti CO CO CM i-H CM (M ers H N t O H H O J N

C T S I O C O C M C O O I — i — i i n r - o i t » OSOSlT-COOSCM©.—ir-t^-CO-tl i-H i-H i-H i-H . H I-H

© ^H l O -H CM CO CO ^ H r - -si ^-i co © co TH CO CM i H T H CO CO

iQCOCOt^iOCMt-OSCOTtlCQCO i—1 T H T H i—1 CM l O i-H COCOOSTjICCtCOOCMiOOOS © © c o i n c o c o c o — i c o c o i r . —i T - l CM i H - H i-H i - l

växel-

bOoco

« 'p'p

co

CM - * co © ^H r - TH ti i-H i-H © CO CO lO CM CO CO i-H T H CO iO

^ o - i - j - i o o w N i o c f t o : CM O» T H l-H r - t i - l r-i i C i-H

»-H CO © CO © -»fl © © CO CO 3Q CO CO CM CM JO. CO T H i-H - ^ lO

Tjios-Tti-^coiococMcooincs CMiOCOTflt>Osr-t^COCO©GS H l H T H o» r— - ^ T H C O C O C O C O - ^ I O ^ C O

e

CM

ia IO -H co uo co co

T-l os

co IO • * • * >r JJ H iC5 CO CO - H CM t > TH CO

-nr-ioaoc?Qc<icor--«»icot^in -HCMCOCMCOCOCCOSiOcOi-l© 1—1 » H T - l 1—1 - * t ^ OS

mål

övriga växel-

EH-3

1 " * l O i-H l O CM CO CO CO 1 i-H Id

©iOcoi-i©coososiO©coco os < — i i ^ - ^ c o - ^ c o i O i o c o c o c o

eocor»

|-<^rH

h

CM © CO t - - © CO i-H OS i > - OS T H CO CM CO CD TJI co eo CM ^ rfi

CO ^ H

Invånarantal 1926

OS 1-s

!^rfs2 »oS^.2 fl cö

T-ITH

HHCft

05 Gs växel-

"P£ H 3

CO

TH

«*•&

(H O J <U -l > -^ C D ii-H w. 2 — » O S eö -

lOQOeOWt-^CCNIN'^'ViO N O

mål

'P.*

O CM OS iH

Si . TJ

i-H 0 0

COCOTHCMI>CMCM-*J<CO.<JQTJ<?CJ i-H CO

o» |>»

3 CO CM OS

EH

-H

:0 O «w ««

S£

. - : o 3 <*>

0 « ) < M 0 5 0 - i C O N « 5 C O H l O •*(Mt>T-H-<tl'C>iOi>"-<*ir-COGO -H

OSOSCOO-COCOIOCOCOIOCOCM cot^oseot~-incococoT-iT-icc

'P.5

CM OS

"si

CM os co co —1 <N o» © ^ i eo -H »tfi

mål

övriga

T—(

fl<35

coii'xicotot^!Ct-iat-oo5 i—1 l H

mål

EH "3

to CM OS •-H

CM CM OS

^§£i

0 ! C 0 5 - * i O ' i ) C O i O N N C n O O N O i ^ H O N C O t C C O T t l N

CO cSCM

IN

0 0 . O <M

växel-

30P5

lO CM OS

i r COIN

cb^i^cbcccfaibf-TOcecbcNi COCCt-COCOt>t--COCOCOT-iCr i-H i-H i—1

00 —i 'p 'p

!B N »

övriga

CO 1^- CM CO t» CO CO H C5 CM CM H< C D CO i-H i-H CM i-l tH CM CO

ICOCMCOCO**

mål B 60 oo 'Z~ 6 SJ

co co JO co © i ~ - c CD © CO t ~ l O CM l O © CM CM i-H CM CO

C D C O C D 1 > " C O C O I C 5 © C O T - I C C C M

x i - o i H C D e o m T H i H r t ^ o i a CMCN»CO-*H©05<MT-lt>.©CT5lO a 5 c o ( M © © a 5 0 i 0 5 f - T t i c o T j i COCOCOCOCOCMCMCMCMCMT-ti-l

4S a as eo 0 ös

so

i. e

J2 <u <o o •

• o

• «*

6 0 • 60 js

is *a <=H13 ^ J2

12 •§ "g 3 S - a S f l S :cS t-, o oo O * . g : < * • " *

- — ra

"e

•

so

g a Ö 3 m

s

'

P C

a ^ "s A « i g o S J - a »- >• a -iS 42 : 0 03 o :co B oo

548 sakkunniga icke synas ha inriktat sitt arbete på en prövning av dessa förhållanden utan endast så att säga skisserat upp en indelning av åklagaredistrikten. Vad städerna angår innebär de sakkunnigas förslag i flera avseenden en försämring av nu rådande förhållanden. Allmänt anses ju den nu å landsbygden förefintliga föreningen av polisoch åklagareverksamheten samt exekutorskapet högst olämpligt. Något tvivel borde ej råda om att det lämpligaste är att hålla dessa verksamheter åtskilda, på sätt de större och medelstora städerna haft det ordnat. De sakkunniga komma nu med det överraskande förslaget att den för landsbygdens del utdömda anordningen skall tillämpas i städerna. Sålunda skall enligt deras förslag i städer med upp till 20 000 invånare stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna sammanslås. För närvarande lär ett förslag av häradshövding Schlyter m. fl. föreligga om upphörande av sambandet mellan åklagare- och exekutionsverksamheten på landsbygden. Det kan ej vara förenat med någon fördel att nu tilllämpa i städerna en på landsbygden redan utdömd organisation. Exekutionsverksamheten inom en stad är så intimt förenad med staden egna intressen, att det lämpligaste borde vara att, såsom det är ordnat bl. a. här i Östersund, stadsfogdetjänsten förenades med en ren kommunaltjänst, t. ex. stadsombudsmannatjänsten. Att förena en åklagarebefattning med en stadsfogdesyssla i en medelstor stad vore enligt rådhusrättens förmenande högst olämpligt. Den sorgliga erfarenheten i fråga om de s. k. reformerna inom landsstaten, därvid kronofogdeinstitutionen slopades och landsfogdetjänsterna skapades, borde mana till större försiktighet vid genomförandet av ändringar i åklagare- och polisväsendet. Domstoisioka- Uti sin utredning angående underdomstolarnas lokaler hava de sakkunniga ler m. m. utgått från att kansli- och tingslokaler kunna förläggas i stadens rådhus. Huruvida samtliga de av rådhusrätten och magistraten nu disponerade lokalerna kunna ställas till förfogande för nämnda ändamål, blir emellertid beroende av den framtida organisationen av magistratsförvaltningen. Det torde nämligen få anses för visst, att en del av ifrågavarande lokalutrymmen kommer att tagas i anspråk av den blivande magistratsförvaltningen. Ordnandet av Rådhusrätten instämmer till alla delar i vad stadsfullmäktige i staden hårde ekonomiska utinnan anfört 1 , men vill rådhusrätten särskilt framhålla, att vid beräknandet förhållandena a y s tadens kostnader för rådhusrätten bör från kostnaderna avdragas icke och städerna, blott, på sätt stadsfullmäkige påyrkat, de växelprotestmedel, som inlevereras till stadskassan, inemot 10 000 kronor för år, utan jämväl avkastningen av den för rådhusrättens avlöning avsedda fond, som bildas av nämnda miedel, för närvarande uppgående till omkring 158 000 kronor. Denna avkastning av fonden uppgick under år 1928 till 7 871 kronor. Härigenom kommer stadens övergångsersättning, därest sådan skulle ifrågakomma, att minskas med ytterligare omkring 40 000 kronor eller att sålunda minskas med tillhopa något mer än 100 000 kronor. Härjämte vill rådhusrätten vidare framhålla, att en övergångsersättning bör så mycket mindre utkrävas av städerna, som det egna ombesörjandet av rättskipningen för magistratsstädernas del ansetts utgöra en förmån för dessa städer, vilken förmån de nu skulle mista, då en ändring av domstolsorganisationen ansetts utgöra ett statsintresse. I likhet med stadsfullmäktige i staden anser rådhusrätten, att staten ensam bör vidkännas de kostnader, som kunna uppstå för de befattningshavare, som icke kunna beredas anställning vid de föreslagna nya domstolarna. Rådhusrätten hemställer, att betänkandet icke måtte läggas till grund för 1 Stadsfullmäktige hava framhållit bl. a. att övergångsersättning ej borde utkrävas, enär rättskipningen vore en statens angelägenhet. I varje fall borde övergångsersättningens begynnelsebelopp ej sättas högre än vad som av statens kostnader för rättsskipningen inom vederb. domsaga skulle belöpa på städerna med hänsyn till vederb. stads folkmängd i förhållande till hela domsagans invånarantal.

549 ordnandet av de organisatoriska förhållandena vid den blivande rättegångsreformens genomförande och för bedömandet av kostnaderna för densamma. Rådhusrätten i Umeå har i huvudsak instämt i det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna utlåtandet samt tillägger, att det av lagrådet framlagda uppslaget till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstolsorganisationens genomförande i städer ned till 10 000 invånare syntes böra tagas i övervägande även för städer med folkmängd under den sålunda av lagrådet angivna lägsta storleksgränsen. I så fall skulle spörsmålen om »övergångsstat» för förutvarande befattningshavare och om »övergångsersättning» vinna lösning på ett sätt, som tillgodosåge städernas intressen, varjämte befattningshavarna under avvecklingstiden bibehölles vid de avlöningsförmåner, vartill de kunde finnas berättigade. Då de särskilda städernas juridiska förpliktelser gentemot befattningshavarna med all sannolikhet •—• i motsats till vad de sakkunniga förmenat — torde omfatta full ersättning för mistade sportelinkomster, syntes de för »övergångsstaten» föreslagna »normallönerna» för Umeå icke täcka dessa förpliktelser utan betydligt underskrida desamma. Det syntes otänkbart, att den av de sakkunniga framlagda promemorian om magistratsförvaltningens ordnande kunde läggas till grund för den framtida organisationen. Rådhusrätten i Skellefteå ansluter sig till det av Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet samt anför därutöver följande: I den nuvarande Västerbottens norra domsaga finnas för närvarande anställda häradshövding, biträdande domare samt tre notarier (icke blott två såsom i betänkandet angives). Såvitt rådstuvurätten har sig bekant, äro samtliga dessa, fullt upptagna av domsagoarbetet, varav högst en femtedel kan beräknas för Mala och Norsjö tingslags häradsrätt samt återstoden för Skellefteå tingslags häradsrätt. Enligt den av de sakkunniga föreslagna organisationen av den ifrågasatta Skelleftedomsagan, som skall bestå av Skellefteå stad, Skellefteå tingslag, Burträsk tingslag samt Nysätra och Lövångers socknar, utgöres den lagfarna arbetskraften fortfarande av fem jurister. Sannolikt hava de sakkunniga därvid utgått från det antagandet, att arbetsbördan inom den nya domsagan skulle bliva av ungefär jämförlig omfattning med den nuvarande domsagans. _ Måhända skulle detta också bliva fallet, därest förslaget om muntligheten i processen, åklagares strafföreläggande samt inskrivningsärendens behandling genom enbart införande i fastighetsböckerna vunne statsmakternas bifall. Med tanke på de sällsynt tungt vägande skäl, som anförts mot processkommissionens förslag i dessa delar, synes emellertid ett genomförande därav knappast vara att räkna med. I verkligheten får man således vid bedömandet av den väntade arbetsbördan i den nya domsagan taga i betraktande arbetsbördan i de nuvarande domkretsarna eller delar av sådana, som skola bilda den nya domsagan. Vore det så att man — såsom de sakkunniga gjort — finge beräkna arbetsbördan efter några kalla statistiska siffror, skulle arbetsbördan exempelvis inom rådstuvurätten i Skellefteå vara lätt avfärdad. Men i verkligheten förhåller det sig tvärtom. Arbetsbördan inom rådstuvurätten har sålunda vuxit kraftigt under årens lopp, icke minst beroende på att vid rådstuvurätten handlagts ett flertal så kallade A-mål. Domboken för år 1927 kom att omfatta icke mindre än 53 maskinskrivna terner (med beräknat antal av 42 rader å varje av 12 sidor) och var sålunda av ungefär samma storlek som Skellefteå tingslags häradsrätts dombok för sagda år. En jämförelse mellan de statistiska siffrorna för de bägge nu nämnda domkretsarna under nyssnämnda år bör säkerligen vara ett bevis för sanningen av det påståendet, att det icke är målens antal utan deras beskaffenhet, som är bestämmande för arbetsbördan. Därest

550 nu staden lades till domsagan, skulle arbetsbördan i denna, jämförd med den nuvarande, med all sannolikhet inom kort mer än fördubblas, varvid icke bör förbises att inskrivningsdomaren enligt de sakkunnigas förslag jämväl skall handlägga överexekutorsgöromålen inom hela domsagan. Erfarenheten av sistnämnda slag av göromål säger emellertid att handläggningen av dessa säkerligen kommer att taga i anspråk en icke oväsentlig del av hans arbetstid. Men det finnes ännu en omständighet, som icke må förglömmas i detta sammanhang, och detta är utvecklingen, som inom denna del av Norrland går framåt med stormsteg. Detta torde icke minst vara fallet med Skellefteå stad, sedan kommunikationerna numera undan för undan förbättrats, handel och industri organiserats och rationaliserats, Skellefteå stad tillhöriga, stora kraftverk utbyggts samt de nya upptäckta, rika malmfyndigheterna i orten börjat bearbetas, skeppning av produkterna därifrån ledas över staden och ett stort smältverk anlagts inom staden. Stadens folkmängd, som den 1 januari 1917 utgjorde icke fullt 2 300 invånare, var den 1 januari 1929 icke mindre än 4 300 invånare, alltså nästan fördubblad på en tioårsperiod. Vid tanken på denna utveckling, som dock ännu endast befinner sig i sitt första skede, och då domstolsorganisationen bör vara så inrättad, att arbetsbördan snabbt kan avverkas även under perioder av stegring i densamma och att domaren desslikes må hava rådrum i sitt betydelsefulla kall att allt noga betänka och överväga, torde det lätt nog inses, att de sakkunnigas beräkning av behovet av arbetskrafter inom domsagan ur ekonomisk synpunkt är mer än optimistisk, samtidigt som den blottar en betänklig okunnighet om härvarande förhållanden, en anmärkning, som för övrigt och i icke mindre grad drabbar de sakkunnigas förslag att staden i åklagarehänseende skall förläggas under Skellefteå södra landsfiskalsdistrikt. Rörande sistnämnda fråga har emellertid magistraten i Skellefteå tidigare avgivit yttrande till länsstyrelsen i Västerbottens län, varför densamma icke skall här upptagas till behandling. Under åberopande av vad rådstuvurätten här ovan anfört, får rådstuvurätten för sin del vördsamt instämma i det slut, vartill stadsdomareföreningen kommit. Rådhusrätten i Luleå har förklarat sig i huvudsak hava granskat i betänkandet framställt förslag rörande ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna, åstadkommande av nödiga lokaler för underdomstolarna, befattningshavarna vid de rådhusrätter, som ej komma att bilda egen lagsaga samt slutligen kostnaden i anledning av processreformens genomförande. Rådhusrätten anför härom: Vad då först beträffar frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna ha de sakkunniga funnit skäligt och lämpligt, att staten i samband med övertagande av rättskipningsvården kräver ett vederlag från städernas sida. Rådhusrätten kan ej gilla denna de sakkunnigas uppfattning. Skall staten helt ombestyra rättskipningen även i städerna, bör staten även likasom å landsbygden bekosta därmed förenade utgifter. Av enahanda skäl bör ock staten påtaga sig bestridande av kostnaderna för och underhållet utav för ändamålet erforderliga lokaler. Beträffande de kommunalt anställda befattningshavarna vid statens rådhusrätter synes vad de sakkunniga härom yttrat ej kunna helt godtagas. Utan att därom kunna avgiva självständigt förslag, anser sig dock rådhusrätten böra uttala den fordran, att dylik befattningshavare, vare sig han blir placerad i lagmansrätt eller på övergångsstat, bör bibehållas vid minst samma avlöning som förut, ävensom att innehavare av domaretjänst i stad ej bör kunna mot sin vilja tvingas att övergå till tjänster, som icke äro domarebefattningar. Vad slutligen beträffar kostnaderna för genomförandet av processreformen,

551 finner rådhusrätten vid närmare granskning av de sakkunnigas beräkningar i denna del, att desamma icke lämna en fullständig överblick över alla de utgifter reformen kan medföra för det allmänna. I alla händelser håller rådhusrätten bestämt före att de beräknade kostnaderna härför äro alltför snävt tilltagna. Rådhusrätten i Piteå biträder ett av borgmästaren D. MARKSTRÖM avgivet yttrande, vari denne ansluter sig till ett av rådmannen G-. Tisell avgivet, tryckt yttrande över betänkandet med följande tillägg: De av såväl processkommissionen som de sakkunniga ifrågasatta vittomfattande reformerna hava, så vitt jag kunnat finna, icke framkommit såsom önskemål från den stora allmänhetens sida. Om än vår processordning i vissa detaljer kan behöva en modernisering och reformering, så synes det dock varken nödvändigt eller lämpligt att riva upp den nationellt uppbyggda grunden och organisationen, ty det kommer då kanske att visa sig samma olyckliga följder därav som vid 1925 års försvarsreform, där man också betänkligt rubbade på organisationen med känt resultat. Man kan sålunda hava rätt att ställa sig tvivlande, att den föreslagna organisationen skall hålla måttet och komma att fungera tillfredsställande, i varje fall åtminstone icke bättre än den, som nu skall slopas. I detta hänseende bör särskilt erinras om det betänkliga i de sakkunnigas förslag att i vidsträckt omfattning anlita lågt avlönad extra ordinarie arbetskraft för domstolsverksamheten, varigenom principen om domares oavsättlighet ställes på avskrivning. Vad Piteå stad angår, så ligger det ju närmast till hands, om den föreslagna organisationen kommer att genomföras, att staden förenas med Piteå domsaga. I vad mån de föreslagna arbetskrafterna inom domsagan efter en sådan förening komma att bliva tillräckliga, undandrager sig mitt bedömande. Beträffande spörsmålet om kommunalförvaltningens framtida ordnande i städerna, därest sambandet mellan judiciell och administrativ organisation, såsom föreslaget är, brytes, ansluter jag mig obetingat till den reservation, som borgmästaren Bissmark avgivit härom. Vidkommande frågan om stadsfiskalernas ställning, som ju är nära förbunden med spörsmålet om kommunalförvaltningens organisation, så bör det vara en given sak, om processreformen genomföres, att stadsfiskalerna erhålla statsanställning, och därvid synes det mig med hänsyn till närliggande stora landsfiskaldistrikt, att Piteå stad bör bilda eget distrikt och stadsfiskalssysslan förenas med en stadsfogdebefattning. Borgmästare Markström framlägger slutligen följande synpunkter för en partiell reformering av rättegångsväsendet: 1) En ny bevisningslag bör tillskapas med därav föranledda nödiga ändringar i förfarandet. 2) Den nuvarande domstolsorganisationen bör i huvudsak bibehållas med rätt för småstäderna i varje särskilt fall att efter beslut av de kommunala myndigheterna få läggas under landsrätt. Vissa normalbestämmelser böra måhända utfärdas angående grunderna härför. I varje särskilt fall hava småstäder, som besluta avstå från den egna jurisdiktionen, att med staten träffa den ekonomiska uppgörelse, som härav må föranledas. 3) Alla domarebefattningar — lekmännen undantagna —• böra tillsättas efter förtjänst och skicklighet och städernas valrätt i detta avseende sålunda upphöra.

552 STATSKONTORET. Sedan Eders Kungl. Maj:t den 24 september 1928 anbefallt statskontoret^ att avgiva utlåtande över ett av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivet betänkande angående ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av ifrågasatt rättegångsreform, får statskontoret i underdånighet anföra följande. Spörsmålet om vidtagandet av erforderliga förändringar i det nuvarande rättegångsförfarandet är av synnerligen invecklad och vidlyftig beskaffenhet, och ett genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen skulle medföra organisationsändringar även inom områden, som icke hava direkt samband med rättegångsväsendet. Statskontoret, som icke haft att yttra sig rörande sättet för ordnandet av rättegångsväsendet efter förändrade grunder, den s. k. processreformen, vill till en början framhålla, att ämbetsverket givetvis icke kunnat ingå på bedömande i vad mån de av denna reform föranledda förändringarna kunna anses påkallade eller nödvändiga samt att ämbetsverket följaktligen, i likhet med de sakkunniga, utgått från den förutsättningen, att reformen genomföres i enlighet med de direktiv, som av chefen för justitiedepartementet under hand lämnats de sakkunniga, och vilka direktiv sedermera legat till grund för de av dem gjorda ekonomiska beräkningarna. För sin del har statskontoret ansett sig allenast böra närmare ingå på frågorna om arbetskrafterna hos domstolarna samt personalens avlönings- och pensionsförhållanden, ävensom vissa organisatoriska förändringar inom den statliga och kommunala förvaltningen. Arbetskrafter Vad då först beträffar behovet av arbetskrafter vid domstolarna, vill statsvid dom- kontoret framhålla, att den härutinnan av de sakkunniga gjorda beräkningen stolarna. m å s t e anses i väsentlig grad grundläggande för samtliga ekonomiska kalkyler. Statskontoret har icke kunnat undgå att finna, att en viss osäkerhet vidlåder dessa beräkningar och att följaktligen några bestä-mda slutsatser icke torde kunna dragas av det resultat i ekonomiskt hänseende, vartill de sakkunniga kommit. Detta är i och för sig ingalunda anmärkningsvärt, då givetvis bestämda hållpunkter för närvarande saknas för ett fullt exakt angivande av behovet av arbetskrafter efter en nyorganisation av rättegångsväsendet, vilken innebär genomgripande förändringar i processförfarandet. Vid de föreslagna lagmansrätterna måste även den ingalunda lättlösta frågan om domsagoindelningen öva visst inflytande på behovet av arbetskrafter. Vad hovrätterna beträffar kommer särskilt den omständigheten, att målens prövning i högsta domstolen skall begränsas till själva rättsfrågan, att medföra ett betydligt ökat arbete med utslagens avfattande. De av de sakkunniga för hovrätternas del gjorda beräkningarna rörande antalet under varje sessionsdag handlagda mål måste även anses osäkra, då någon erfarenhet icke föreligger för vårt lands vidkommande beträffande den muntliga förhandlingen vid överdomstol. Vid beräkningen av personalbehovet inom hovrätterna hava de sakkunniga utgått från att det

553 nuvarande vikariatssystemet skulle i möjligaste mån inskränkas. För vinnande av detta mål hava de sakkunniga föreslagit anlitandet av olika utvägar. Sålunda har bland annat ifrågasatts inrättandet inom departementen av särskilda befattningar, avsedda för innehavare av långvariga lagstiftningsuppdrag och förordnandetjänsterw Statskontoret delar de sakkunnigas uppfattning, att åtgärder böra vidtagas för att inskränka vikariatssystemet vid hovrätterna. Dock har ämbetsverket icke ansett sig kunna ingå på frågan om det lämpligaste sättet för att vinna detta mål. Uppmärksammas må emellertid, att den ovan angivna utvägen skulle innebära, att de personer, som anlitades för ifrågavarande arbeten, skulle komma att erhålla sammanlagt lägre ersättning än vad som för närvarande är fallet, då de, förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner, äga uppbära visst kommittéarvode. Vad åklagareväsendet angår, innebär processkommissionens och de sakkunni- Arbetskrafter gas förslag synnerligen genomgripande förändringar i förhållande till nuva- inom åklagarrände organisation. Statskontoret är icke övertygat om lämpligheten av att, °^nQe1nia~ såsom förslaget innebär, helt avskilja åklagarna vid lagmans rätterna, statsåklagarna, från befattning med polisväsendet. Fastmera synes den nuvarande organisationen, enligt vilken landsfogden är såväl åklagare som polischef inom länet, medföra vissa avgjorda fördelar framför de sakkunnigas organisationsförslag beträffande statsåklagarna. Att för dessas verksamhet genomföra en särskild distriktsindelning samt inom varje distrikt anställa minst två statsåklagare torde knappast kunna anses lämpligt eller vara av faktiska omständigheter påkallat. Anordningen torde kunna betraktas såsom en överorganisation. Vidare må erinras, att göromålen beträffande polisväsendet inom länen enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas av någon tjänsteman hos länsstyrelsen. Förutom att detta innebär en ökad arbetsbelastning för länsstyrelsernas personal, måste det anses vara en svaghet i sakkunnigförslaget, att någon fast organisation icke erhålles för den synnerligen viktiga befattningen med utövandet av chefskapet över länets polisväsende. Jämväl för vinnande av en lämplig arbetsfördelning torde starka skäl kunna anföras för att närmare sammanbinda åklagareorganisationen med polisväsendet. Ej heller torde med de arbetsuppgifter, som skulle tillkomma statsåklagarna, dessa erhålla nöjaktigt arbetsbiträde av distriktsfiskalsaspiranter, som endast skulle hava att under begränsad tid fullgöra viss provtjänstgöring för vinnande av distriktsfiskalskompetens. Inom länsstyrelserna torde det för övrigt vara betydligt lättare att i fall av behov lämna erforderligt arbetsbiträde åt åklagarna, ett förhållande, som i sin mån talar för att icke lösrycka åklagareorganisationen från länsstyrelserna och inrätta en ny fristående organisation. I detta sammanhang torde förtjäna uppmärksammas att, för den händelse en till länsstyrelserna anknuten statsåklagare- och polisorganisation erhåller tillfredsställande rekrytering, densamma, i synnerhet om den befrias från vissa kontrolluppgifter, bör kunna i högre grad än den nuvarande landsfogdeinstitutionen fylla sin funktion som åklagaremyndighet. Vad därefter beträffar frågan om underåklagarna vill statskontoret framhålla, att det knappast kan anses vara lämpligt att såsom utövare av vissa statliga funktioner inom flertalet städer anställa en befattningshavare, som allenast innehar distriktsfiskalskompetens. Tillräckliga skäl torde över huvud taget knappast föreligga för den ifrågasatta förändringen i lands- och stadsliskalernas ställning och den i anslutning härtill föreslagna distriktsindelningen, i all synnerhet om därmed skulle följa, att distriktsfiskalerna komme att ersatta den statliga representation inom staden, som magistraten och borgmästaren for närvarande utgöra. Ur allmän synpunkt kan ifrågasättas lämpligheten av att, såsom förslaget innebär, inom städerna i spetsen för den kommunalt anställda och avlönade poliskåren sätta en statens tjänsteman. Säkerligen skulle

554 med en sådan organisation icke kunna undvikas, att slitningar uppkomme, och det torde heller icke vara uteslutet, att de högst avlönade kommunala polismännen i lönehänseende kunna komma att bliva bättre ställda än sin chef, distriktsfiskalen. I de fall, då stadsfogdegöromålen dessutom skulle åläggas distriktsfiskalen, torde särskilda svårigheter uppstå vid handhavandet av uppbörds- och indrivningsväsendet inom städerna. Över huvud taget synes den av de sakkunniga upptagna tanken att åstadkomma överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan de nuvarande lands- och stadsfiskalerna knappast kunna i praktiken genomföras på ett tillfredsställande sätt. Statskontoret vill över huvud taget ifrågasätta, om det kan anses nödvändigt och lämpligt att vidtaga så avsevärda förändringar i den nuvarande åklagareorganisationen vid underrätterna, som här föreslagits, för att vinna de av processkommissionen avsedda förbättringarna i rättegångsväsendet. Det synes statskontoret böra övervägas, om icke, särskilt i betraktande av de olägenheter, som de sakkunnigas förslag otvivelaktigt skulle föranleda, det skulle kunna anses tillräckligt att, med bibehållande efter vissa förändringar av landsfogdeinstitutionen och landsfogdens ställning såsom polischef inom länet, i erforderlig utsträckning förstärka de arbetskrafter, som tarvas för åklagareväsendet vid lagmansrätterna. Vad särskilt beträffar landsfogdarnas ovan berörda uppgift att verkställa kontroll över landsfiskalernas medelsförvaltning, torde emellertid en ändring vara motiverad. Redan nu har för övrigt denna uppgift i stor utsträckning överflyttats på andra. Härvid synes väl den av de sakkunniga ifrågasatta anordningen att för detta ändamål anställa fyra ordinarie revisorer i riksräkenskapsverket böra komma under omprövning. En annan utväg torde vara att låta den person, som handhar överinseendet över länsstyrelsens uppbördsväsende och som följaktligen närmast har att taga befattning med landsfiskalernas indrivning av utskylder, få uppdraget att verkställa ifrågavarande inventeringar. I kostnadshänseende torde sistnämnda anordning genom minskade resekostnader ställa sig billigare för statsverket. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen har emellertid den fördelen, att de personer, som inom riksräkenskapsverket skulle hava att fullgöra detta uppdrag, komma att småningom förvärva en för utövandet av kontrollen synnerligen värdefull erfarenhet. Den föreslagna åklagareorganisationen i vad avser hovrätterna och högsta domstolen föranleder icke till någon erinran från statskontorets sida. AvlöningsDe sakkunniga hava tänkt sig, att åklagareorganisationen skulle inordnas unörhåiianden. d e r det allmänna avlöningsreglementet, vilket jämväl skulle bliva tillämpligt å kansli- och vaktmästarpersonalen vid över- och underrätterna. Däremot hava de sakkunniga ansett lämpligt, att för befattningshavare tillhörande själva domarekarriären utarbetas ett särskilt avlöningsreglemente med en speciell löneplan. Då under de senaste åren särskilda avlöningsreglementen fastställts för stora grupper befattningshavare, såsom provinsialläkarstaten, lots- och fyrstaten m. fl., synes i och för sig numera intet vara att erinra mot fullföljande av detta tillvägagångssätt, men statskontoret vill i allt fall betona, att ett fortgående på denna väg givetvis småningom kommer att äventyra den enhetlighet i fråga om avlöningsförhållandena för statens befattningshavare, som ansetts vara ett av de viktigaste skälen för genomförande av den nya avlöningsreformen för civilförvaltningen. I fråga om avlöningsbeloppen till de olika befattningshavarna har statskontoret i stor^sett intet att erinra mot de sakkunnigas förslag. Emellertid torde böra framhållas, att vissa av de sakkunniga ifrågasatta förhöjningar i avlöningen till särskilda befattningshavare inom domstolskarriären otvivelaktigt komma att medföra krav på ökad ersättning från vissa andra befattningshavaregrupper. Betänkligheter synas även möta mot att tillerkänna vissa lagmän

555 en sammanlagd inkomst i tjänsten, som uppgår till samma belopp som den för justitieråd fastställda avlöningen. Den omständigheten att pensionen för lagmän skulle bliva lägre än den, som tillkommer justitieråd, synes icke vara ägnad att helt avvisa dessa betänkligheter. Statskontoret vill även framhålla, att det knappast kan anses lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, för vissa befattningar tillämpa tvåårsintervaller för uppflyttning i högre löneklass. De sakkunnigas förslag beträffande sänkning av avgångsåldern för domare Pensionsfrån nuvarande 70 till 67 år, vid vilken ålder skulle inträda ovillkorlig skyldig- förhållanden, het att avgå från tjänsten, synes icke överensstämma med den tendens i motsatt riktning, som vid senaste pensionsregleringar i åtskilliga fall gjort sig gällande. Huruvida förslaget härutinnan måste betraktas som en nödvändig följd av de krav, som det muntliga rättegångssättet i alla instanser ansetts böra ställa på domarens andliga och fysiska vitalitet, och om icke de nu gällande pensionsvillkoren kunna anses vara tillfyllest, undandrager sig visserligen statskontorets bedömande. Men det må erinras, att pensionsbestämmelserna härigenom skulle bliva strängare för domare än för andra högre befattningshavare inom civilförvaltningen. I övrigt föranleder de sakkunnigas förslag till ordnandet av pensionsförhållandena för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationerna icke till något uttalande från statskontorets sida. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna partiella regleringen av tolags- Ordnandet av frågan vill statskontoret för sin del framhålla, att de rättsgrunder, på vilka de vissa ekonosakkunniga byggt sitt förslag, icke synas vara helt obestridliga, men att det ™j*a ,fdr" enligt ämbetsverkets mening i varje fall måste anses önskvärt att på överensSan kommelsens väg hithörande spörsmål ordnas, så att, i samma mån som staten staten och Övertager förpliktelserna i fråga om bestridandet av kostnaderna för rättegångs- städerna. förfarandet inom städerna, dessa avstå från vissa till dem nu utgående ersättningar. Beträffande kommunalförvaltningens organisation har, såsom ovan nämnts, ganska genomgripande förändringar föreslagits. Det vill förefalla statskontoret, som om ordnandet av dessa angelägenheter icke får ses endast ur synpunkten av statens ekonomiska intressen, utan måste anses såsom en mera allmän angelägenhet. Det är önskvärt, att rättegångs reformen icke medför sådana andringar i den kommunala förvaltningsorganisationen, att svårigheter i administrativt hanseende beredas städerna. Statskontoret har icke kunnat undgå att härvid taga intryck av de betänkligheter härutinnan, som framförts i det särskilda yttrande, som finnes intaget i de sakkunnigas utlåtande, sid 458—460. Någon anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag till ordnandet av Övergångsövergången till den föreslagna organisationen synes från statskontorets sida anordningar, icke torefinnas. Somen sammanfattning av vad statskontoret ovan anfört, vill ämbetsverket tramnalla, att det tor vinnande av det med rättegångsreformen avsedda ändamålet icke synes nödigt att vidtaga alltför genomgripande förändringar i fråga om domstolsorgamsationen och därmed sammanhängande grenar av förvaltningen mom kommunerna, och att det synes böra övervägas, om man icke åtminstone till en början kan, utan åsidosättande av rättegångsreformens huvudändamål, anlita de partiella reformernas väg. Är emellertid denna utväg icke framkomlig, varom statskontoret icke tilltror sig att göra något bestämt uttaC l . « n 7 0 l d / e n mera omfattande nyorganisation, som i sådant fall kan avSLc, J ! ' * e t a 7- £e f H n i n n i g a utarbetade förslaget till ordnandet av avlönings- och pensionsforhallandena kunna i huvudsak tjäna till grundval. « * £ ^ ^ g g n i n g e n av ärendet hava deltagit generaldirektören Södermark hammar o c h T S t i e T " ^ Leijonhufvud, Thorstenson, Nissen, Spil-

556 RIKSRÄKENSKAPS VERKET. Genom remiss den 24 septemper 1928 har riksräkenskapsverket anbefallts att, i vad anginge dess ämbetsområde, avgiva utlåtande rörande ett av sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande. Från riksräkenskapsverket torde yttrande förväntas endast i fråga om de delar av betänkandet, som hänföra sig till de sakkunnigas förslag rörande dels den inom hovrätterna nu verkställda granskningen av den av underrätterna i småprotokollsärenden verkställda stämpelbeläggningen, dels indragningen av landsfogdebefattningarna. Beträffande förstnämnda fråga framhålla de sakkunniga, att processkommissionen torde hava förutsatt, att ifrågavarande granskningsarbete efter processreformens genomförande icke skulle åligga advokatfiskal och hovrättsfiskaler. Däremot har kommissionen ej yttrat sig om, genom vilken myndighet ifrågavarande arbete framdeles borde besörjas. Härtill foga de sakkunniga följande uttalande. »En överflyttning på administrativ myndighet — närmast skulle väl härvid riksräkenskapsverket komma i betraktande — av detta granskningsarbete skulle emellertid förutsätta inrättande därstädes av ett ej oväsentligt antal befattningar med juridisk utbildning såsom kompetens, en anordning, som ur kostnadssynpunkt icke torde vara tillrådlig. Arbetet synes fortfarande lämpligen böra utföras vid hovrätterna under ledning och överinseende av advokatf i skalen och med biträde dels av en eller annan av hovrättsfiskalerna, dels och framför allt av icke rättsbildade biträden.» Med instämmande i de av de sakkunniga framförda synpunkterna får- riksräkenskapsverket avstyrka varje överflyttning av ifrågavarande granskningsarbete till administrativ myndighet. Riksräkenskapsverket övergår härefter till frågan om landsfogdebefattningarnas indragning. Processkommissionens förslag till reformering av åklagarväsendet innebar, att den uppgift såsom överåklagare, vilken nu tillkommer landsfogden, skulle överflyttas till en helt ny typ befattningshavare, de s. k. statsåklagarna. Därmed har uppstått frågan, huruvida de uppgifter, som återstode för landsfogdarna, kunde anses tillräckliga för att motivera ett bibehållande av denna befattning, med de kompetenskrav och den karaktär densamma nu har. I denna fråga hava i yttranden över processkommissionens betänkande skilda meningar gjorts gällande. Från några länsstyrelser har sålunda framhållits, att landsfogdarna även framdeles erfordrades för handhavande av polisledningen och övervakande av landsfiskalerna, medan från andra länsstyrelser gjorts gällande, att ett bibehållande av landsfogdarna vid sidan av statsåklagarna vore att beteckna såsom överorganisation.

557 Efter att hava erinrat om att vad som huvudsakligen kvarstode av de egentliga landsfogdeuppgifterna, sedan befattningen med åklagareväsendet avlyfts, vore dels chefskapet för länets polispersonal, dels kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redogörarna, uttala de sakkunniga, att den på landsfogden ankommande handläggningen av polisärenden ej syntes vara så omfattande eller av så krävande art, att därför skulle behövas en befattningshavare i en landsfogdes ställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde i stället dessa uppgifter kunna läggas å någon tjänsteman i länsstyrelsen. Landsfogdens befattning med den ekonomiska kontrollen närmast över landsfiskalerna och vissa andra redogörare hava de sakkunniga med hänsyn till arbetsbördan däremot tillmätt större betydelse. Efter att hava framhållit, att landsfogdarnas hithörande verksamhet i viss mån vore parallell med den kontroll, som utövades genom riksräkenskapsverket, påpeka de sakkunniga, att inventeringsförrättningarnas effektivitet till stor del torde vara beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området. A t t hos samtliga länsstyrelser anställa tjänstemän med de härför erforderliga kvalifikationerna syntes enligt de sakkunnigas uppfattning näppeligen kunna komma i fråga. För de sakkunniga syntes det under sådana omständigheter lämpligare, att denna del av medelskontrollen överflyttades på riksräkenskapsverket. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga föreslagit en utökning av antalet av de hos riksräkenskapsverket anställda inventerings förrattarna samt uttalat, att anställandet i verket av fyra ordinarie revisorer i sådant avseende borde vara tillfyllest. Innan riksräkenskapsverket övergår till att angiva sina egna synpunkter rörande det framtida ordnandet av kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redogörarna, vill riksräkenskapsverket erinra, att riksdagens år 1928 församlade revisorer i sin berättelse angående statsverket under § 24 till behandling upptagit frågan om kontrollen å landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning. Revisorerna hava härvid framhållit det vara en angelägenhet av högsta vikt, att statsmakterna snarast möjligt vidtoge åtgärder i riktning mot skärpt kontroll rörande ifrågavarande medelsförvaltning, samt förordat, att en ingående utredning av hithörande spörsmål utan dröjsmål komme till stånd. I sitt yttrande i anledning av revisorernas nu ifrågavarande uttalande har riksräkenskapsverket anslutit sig till det av revisorerna framförda kravet på skärpning av kontrollen över landsfiskalernas och övriga, länsstyrelsen underordnade redogörares medelsförvaltning samt tillstyrkt en utredning i ämnet. Med hänsyn till den föreliggande organisationsfrågans mycket nära sammanhang med den lönereglering för fögderiförvaltningens personal, som hänskjutits till 1928 års lönekommitté, har riksräkenskapsverket därvid ifrågasatt, att utredningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen förstärkt. Av övriga yttranden i anledning av riksdagens revisorers förutberörda anmärkning förtjänar i detta sammanhang särskilt länsstyrelsens i Värmlands län att närmare uppmärksammas. Efter en ingående redogörelse för de brister, som vidlåda den nuvarande anordningen av länsstyrelsernas respektive landsfogdarnas kontroll över landsfiskalers med fleras redovisningar, har länsstyrelsen framlagt ett förslag till lösning av nu ifrågavarande spörsmål, vilket förslag i huvudsak innehåller följande. För kontroll av länsstyrelserna underordnade redogörares redovisning av allmänna medel skulle hos länsstyrelserna anställas en revisor, benämnd länsrevisor, i länsbokhållares tjänstegrad. Befattningen skulle tillsättas tillsvidare för ett eller flera län gemensamt. Länsrevisorn skulle åligga i huvudsak all kontroll över den uppbörd av krono- eller andra allmänna utskylder och medel, som skola i tjänsten handhavas av landsfiskaler, exekutionsbetjänte och fjärdingsman. Samtidigt skulle den nuvarande

558 skyldigheten att utöva kontroll över medelsförvaltningen avlyftas från landsfogdarna. Till innehavare av befattningarna som länsrevisorer borde enligt förslaget förordnas personer, som vunnit särskild förtrogenhet med revision och vad därtill hör. När riksräkenskapsverket nu har att taga ställning till det av de sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande framlagda förslaget om landsfogdebefattningarnas indragning och överflyttning på riksräkenskapsverket av den landsfogdarna åliggande kontrollen över de under länsstyrelserna sorterande redogörarnas medelsförvaltning, får riksräkenskapsverket till en början, i enlighet med sin tidigare intagna ståndpunkt, med styrka hävda, att nu ifrågavarande kontroll, för att bliva verkligen effektiv, måste handhavas av personal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Genom det av de sakkunniga framlagda förslaget att indraga landsfogdebefattningarna samt till riksräkenskapsverket överflytta kontrollen över länsstyrelserna underlydande redogörares medelsförvaltning uppfylles riksräkenskapsverkets krav på fackmässig kontroll. Huruvida det av de sakkunniga för kontrollarbeten angivna antalet nya arbetskrafter, fyra ordinarie revisorer, kan bliva tillfyllest för uppgiftens nöjaktiga skötsel, torde, innan närmare erfarenhet härom vunnits, vara svårt att avgöra. Avser man med den föreslagna anordningen endast att upprätthålla nuvarande effektivitet i kontrollarbetet, torde det måhända vara möjligt att med den av de sakkunniga föreslagna utökningen av riksräkenskapsverkets arbetskrafter nå det åsyftade resultatet. Härvid förutsattes emellertid, att vid den nya anordningens genomförande antalet inventeringar skall kunna minskas, utan att kontrollens effektivitet äventyras. De mera fackmässiga inventeringar, som kunna förväntas av de med revisionsarbete förtrogna tjänstemännen inom riksräkenskapsverket, torde — även om inventeringarnas antal begränsas — kunna så anordnas, att ur kontrollsynpunkt likvärdiga resultat uppnås som genom det nuvarande systemet med tätare inventeringar, verkställda av befattningshavare utan specialutbildning på revisionsområdet. I överensstämmelse med riksdagens revisorers i det föregående återgivna uppfattning anser emellertid riksräkenskapsverket, att nuvarande ordning för kontrollen över medelsförvaltningen ur effektivitetssynpunkt icke är betryggande och att särskilda åtgärder erfordras för avlägsnande av de bristfälligheter, som nu äro för handen. Skulle kontrollen ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det av de sakkunniga framlagda förslaget, måste också enligt riksräkenskapsverkets mening för vinnande av en något så när tillfredsställande effektivitet den föreslagna utökningen av riksräkenskapsverkets arbetskrafter göras väsentligt större än som av de sakkunniga förutsatts. Emellertid vill riksräkenskapsverket ifrågasätta, om överhuvud taget den av de sakkunniga föreslagna överflyttningen av landsfogdarnas kontrolluppgifter på riksräkenskapsverket innebure den rationellaste lösningen av nu föreliggande spörsmål. Den föreslagna anordningen skulle visserligen medföra, att kontrollen över medelsförvaltningen komme att handhavas av befattningshavare med specialutbildning på revisionsområdet, men den förtrogenhet med de lokala förhållandena och den personalkännedom i fråga om redogörarna, som stått landsfogdarna till buds, skulle näppeligen kunna förvärvas av de föreslagna nya kontrolltjänstemännen, även om dessa lokalt förlades till ort utom huvudstaden. Vill man ernå en fullt fackmässig kontroll och samtidigt tillgodose kravet på lokal- och personalkännedom hos kontrollens handhavare, synes böra tagas under närmare övervägande det av länsstyrelsen i Värmlands län framförda förslaget att inom de olika länsstyrelserna anställa särskilda länsrevisorer med åliggande att utöva kontrollen över de länsstyrelserna underordnade redogö-

559 rårnas medelsförvaltning. Anställandet inom länsstyrelserna av särskilda länsrevisorer skulle sannolikt kunna medföra, att riksräkenskapsverkets nuvarande befattning med kontrollen å debiterings- och uppbördsredovisningen kunde i huvudsak upphöra. Förutsättningen för att kontrollen över ifrågavarande medelsförvaltning skall kunna utan alltför stora kostnader ordnas på nu antytt sätt torde vara, att icke blott landsfogdarnas nuvarande kontrolluppgifter utan även länsstyrelsernas omedelbara befattning med skatteuppbörden och kontrollen därå sammanföras och i sin helhet tilldelas de ifrågasatta nya befattningshavarna vid länsstyrelserna. I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört och verkets uttalande med anledning av riksdagens revisorers ovanberörda anmärkning får riksräkenskapsverket såsom sin mening framhålla, att, innan förslag förelägges riksdagen om genomförande av processreformen, frågan om ordnandet av kontrollen å landsfiskalernas medelsförvaltning och därmed sammanhängande spörsmål bör göras till föremål för särskild utredning. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit generaldirektören Stridsberg, byråchefen Vide och t. f. byråchefen Runemark.)

560 KOMMERSKOLLEGIUM. Genom remiss den 24 september 1928 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium att i vad angår dess ämbetsområde avgiva utlåtande_ över av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen (Statens offentliga utredningar 1928 nr 20). Till åtlydnad härav får kollegium i underdånighet anföra följande. Bland de ämnen, som i sakkunnigbetänkandet upptagits till behandling, synes det allenast vara de i betänkandets sjunde kapitel avhandlade frågorna angående ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, vilka i någon mån kunna anses beröra kollegii egentliga verksamhetsområde. Kollegium har därför ej ansett sig böra ingå på ett bedömande av frågorna om ändamålsenligheten över huvud av den föreslagna ändrade organisationen av domstols- och åklagareväsendet. Ej heller har kollegium funnit sig böra fatta ståndpunkt till de organisatoriska förändringar inom den statliga och kommunala förvaltningen i övrigt, som enligt betänkandet skulle bliva en följd av rättegångsreformens genomförande. I sin framställning av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna med hänsyn till domstolsorganisationen utgå de sakkunniga från den faktiskt rådande situationen, att de städer, som äro i besittning av egen jurisdiktion, till avsevärd del själva bära kostnaden för sitt domstolsväsen utan närmare undersökning av de historiska betingelserna för uppkomsten av detta förhållande. De anse sig kunna fastslå, att en rent teoretisk princip ej kan bliva avgörande för frågan om den rätta fördelningen av domstolskostnaderna mellan staten och vederbörande städer. Det spörsmål, som uppställes, är i rtället huruvida det kan finnas skäligt och lämpligt, att staten — när den övertager rättsskipningsbördan i ifrågavarande städer — underlåter att härför kräva ett vederlag från dessa städers sida. Det resonemang de sakkunniga härvid föra leder fram till den slutsatsen, att städerna med egen jurisdiktion lämpligen böra åläggas att övergångsvis under en viss tidsperiod lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Den tid, under vilken övergångsersättningen skulle utgå, har föreslagits till tjugu år. övergångsersättningen, vilkens begynnelsebelopp ansetts böra bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, med avdrag (utom för Stockholm) av 25 % — motsvarande genomsnittskostnaden för de magistraterna tillkommande kommunala arbetsuppgifterna — skulle under angivna tid nedskrivas med en tjugondedel om året. Från och med ingången av det tjuguförsta året efter rättegångsreformens ikraftträdande skulle något bidrag icke längre utgivas. Mot den sålunda föreslagna anordningen har kollegium i princip ingen erinran att framställa, då den under skäligt hänsynstagande till såväl statens

561 som städernas intressen synes på ett mjukt sätt förmedla övergången till det tillstånd, då, som följd av att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolsväsen bortfallit, jämväl deras däremot svarande plikt att även bekosta detsamma bringats att upphöra. Kollegium har dock icke ansett det tillkomma sig att ingå på närmare bedömande av detaljerna i den framlagda planen för övergångsersättningens ordnande samt den föreslagna avgränsningen av de kostnader, som i samband med rättegångsreformen skulle överflyttas från städerna till staten. Emellertid har de sakkunnigas förslag i denna del sammanknutits med ett annat spörsmål, vilket torde vara det, varöver kollegii yttrande i detta sammanhang egentligen påkallats. Det gäller här en ifrågasatt reglering av de åtskilliga städer tillerkända särskilda ekonomiska förmåner och rättigheter, vilka ansetts stå i visst samband med skyldigheten för städerna att bekosta sitt rättegångsväsen. Av de städernas rättigheter, som här åsyftas, ha de sakkunniga ägnat uppmärksamhet åt dels de s. k. källarfrihetsmedlen, dels tolagsersättningen. Beträffande de förra (källarfrihetsmedlen), vilka utgå dels till Stockholm med varierande belopp, svarande mot tulluppbörden för till staden införda viner, dels till åtskilliga andra städer med fixa belopp, föreslå de sakkunniga, att de utan vidare indragas i samband med att rättsskipningen i städerna övertages av statsverket. Beträffande tolagsersättningen, vilken tillkommer flertalet av stapelstäderna (tillsammans 38 st.), går förslaget ut på en partiell indragning på sådant sätt, att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926 (i vissa fall mera) skulle kvarstå obeskuret för vederbörande stads räkning. I bägge fallen motivera de sakkunniga den föreslagna indragningen därmed, att de ifrågavarande rättigheterna skulle hava givits vederbörande städer bl. a. såsom bidrag till magistratens underhåll. Då nu genom rättegångsreformen kostnaden för rättsskipningen i städerna komme att övertagas av staten, vore det skäligt, att en reduktion vidtoges av ifrågavarande till städerna numera i form av statsbidrag utgående ersättningar. I den mån en dylik reduktion komme till stånd, bleve för de därav berörda städerna ej fråga om allenast en övergångsersättning till staten utan om ett definitivt och för all framtid gällande överförande till statskassan av vissa mot, nämnda indragning svarande inkomstbelopp. Vid bedömandet av nu nämnda spörsmål torde man till en början böra fatta ståndpunkt till huruvida de ifrågavarande rättigheterna och särskilt den viktigare av dem, nämligen tolagsersättningen, verkligen äga sådant nära samband med städernas ekonomiska ansvar för sitt rättegångsväsen, att överhuvud anledning kan anses vara för handen att ifrågasätta en indragning till statskassan av dessa medel, helt eller delvis, i samband med den tilltänkta rättegångsreformen. De utredningar rörande tolagsinstitutets uppkomst och innebörd, som numera föreligga, dels i skatteregleringskommitténs betänkande med bilagor, dels bl. a. i undersökningar av numera generaldirektören T. Nothin (Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, 1922), professorn N. Herlitz (Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen, Statens offentliga utredningar 1923 nr 6, ävensom avhandlingen Tolag och tullhusbyggnad i Statsvetenskaplig tidskrift 1922) samt docenten H. Sundberg (Den svenska stapelstadsrätten, 1927), synas hava ådagalagt, att det åtminstone med viss rätt kan göras gällande, att, som de sakkunniga yttra (sid. 309), »tolagen beviljats städerna bl. a. för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater». Dock måste härvid betonas, att i de mångahanda privilegiebrev, resolutioner e t c , varigenom tolagsrätten för de särskilda städerna grundlagts, något 37—291185

562 stöd näppeligen kan hämtas för att tolagsmedlen skulle hava direkt anknutits till ifrågavarande ändamål som en däremot svarande skyldighet. I allmänhet är ändamålsbestämningen i tolagsurkunderna synnerligen allmänt angiven. Riktigast torde vara, att med professor Herlitz (Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen, sid. 71) beteckna tolagen helt generellt såsom ett understöd givet åt städerna för bestridande utan närmare specifikation av dem åvilande uppgifter. Med avseende därå, att verkligen i åtskilliga fall magistratens underhåll uttryckligen angivits såsom innefattat i de med tolagsförläningarna avsedda ändamål, må vidare framhållas, att magistraten i äldre tid — som ock påvisas i den till sakkunnigbetänkandet fogade P. M. (bilaga I V ) — utgjorde den egentliga stadsstyrelsen och sålunda ingalunda kan identifieras med den nuvarande magistraten och rådhusrätten, vars rent kommunala funktioner småningom inskränkts till ett minimum eller, såsom i Stockholm, praktiskt taget helt försvunnit. Tolagsmedlen utgjorde en bland åtskilliga andra av de på statlig auktorisation vilande uppbördstitlar, vilka ingingo bland städernas s. k. enskilda inkomster och vilka stodo till magistraternas disposition för användning till kommunala behov av varjehanda slag, däribland jämväl rättsskipningen. Man har i senare tid velat på tolagen eller den i dess ställe genom 1857 års reglering trädda s. k. tolagsersättningen lägga den synpunkten, att densamma borde över huvud betraktas som ett statens bidrag till städerna för deras handhavande av vissa förvaltningsuppgifter, vilka kunna betraktas såsom varande av övervägande statlig beskaffenhet. En dylik uppfattning har särskilt hävdats i fråga om den stapelstäderna åvilande tullhusbyggnadsskyldigheten, vilken ock med tiden kommit att erkännas som en verklig tolag.sförpliktelse. Historiskt sett är nämnda betraktelsesätt eljest helt visst ohållbart, enär det förutsätter ett åskiljande av statliga och kommunala uppgifter, som torde varit tämligen främmande för den tid, från vilken tolagsinstitutet härstammar. Men detta synes icke hindra, att, till följd av en på hithörande område inträffad förskjutning i åskådningssättet, det kan vara berättigat att vid frånvaro av särskilda föreskrifter rörande tolagsmedlens användning hävda ett visst allmänt samband mellan de uppgifter av enligt nutida uppfattning statlig natur, som numera faktiskt åvila de tolagsberättigade städerna, och den till dem utgående tolagsersättningen, samt att en eventuell avveckling av denna kommunala rättighet må kunna ske på sådant sätt, att staten övertager ansvaret för förvaltningsuppgifter, vilka för närvarande bekostas av vederbörande kommuner. E t t liknande betraktelsesätt torde kunna tillämpas jämväl ifråga om källarfrihetsmedlen. Beträffande rättsgrunden för den nuvarande tolagsersättningen liksom för andra till städerna ännu utgående statsbidrag ha, som de sakkunniga påvisa, olika uppfattningar gjorts gällande, särskilt med hänsyn till dessa rättigheters privilegienatur. Kollegium har i ett utlåtande den 9 juni 1912 i avseende på tolagsmedlen uttalat, att frågan huruvida rätten till tolag eller ersättning därför vore att anse såsom ett privilegium, vilket ej finge utan städernas medgivande upphöra eller ens rubbas, vore i sak avgjord därigenom, att statsmakterna år 1857 faktiskt ensidigt beslutat om tolagens upphörande och om grunderna för den i stället beviljade tolagsersättningens utgående. Då emellertid statsmakterna vid nyssnämnda avgörande i själva verket vederbörligen till fullo beaktat städernas rätt och intresse i avseende å tolagen samt därvid tillgodosett dem i huvudsakligen samma mån som — efter allt att döma — torde blivit fallet, därest frågan ansetts vara av privilegienatur, kunde det år 1857 iakttagna förfaringssättet ingalunda anses verka i någon mån som för-

563 ringande av städernas rätt eller prejudicerande till deras nackdel. Fastmer ansåg kollegium de omständigheter, under vilka 1857 års reglering ägde rum, och huvudgrunderna för densamma i sig innebära det mest eftertryckliga bekräftande och hävdande av städernas rätt i förevarande hänseende. En annan åsikt rörande tolagsersättningens rättsliga natur, vilken särskilt utvecklats av docenten Sundberg i hans förenämnda arbete och av de sakkunniga refereras (sid. 309), är att tolagsrättens verkliga karaktär av ståndsprivilegium lämnats orubbad genom 1857 års tolagsreglering, i det att denna reform allenast inneburit en finansiell förenklingsåtgärd. Då emellertid enligt denna uppfattning privilegiet endast finge anses omfatta rätten till ifrågavarande inkomsttitel men icke beräkningsgrunden och beloppens storlek, synes det sålunda hävdade privilegieskyddet vara reellt sett tämligen betydelselöst. Vilken ståndpunkt man än intager i själva rättsfrågan, så synes det dock fullt klart, att av skälighetshänsyn någon indragning eller reducering av tolagsersättningen icke bör ifrågakomma utan att därvid åt städerna beredes full kompensation. I sitt ovan åberopade utlåtande av den 8 juni 1912 har kollegium hävdat, att vid en eventuell reglering vederlag borde givas även för en som följd av stigande införsel motsedd ökning i tolagsinkomsten såsom motvikt mot städernas efter hand stigande utgifter. I den mån en avveckling av tolagsersättningen sker i den formen, att kostnaden för vissa förvaltningsuppgifter, på sätt de sakkunnige föreslagit, avlyftes från städerna, torde denna fordran kunna anses bliva reellt tillgodosedd. För ett allsidigt bedömande av den föreliggande frågan har kollegium ansett det vara av betydelse att vinna en översikt av huru tolagsmedlen under senare år använts i de städer, som åtnjuta rätt till tolagsersättning. Kollegium har därför med ledning av de redogörelser, vilka dessa städer i anledning av kungl. brevet den 26 januari 1872 hava att årligen till kollegium insända, utarbetat en tabellarisk sammanställning, vilken här bilägges, utvisande för varje särskild stad den under åren 1923—1927 uppburna tolagsinkomsten samt dennas användning för olika ändamål, i den mån räkenskapsföringen medgivit en sådan uppdelning. Av tabellen framgår, att i åtskilliga städer ganska betydande belopp av tolagsmedlen, i ett par fall hela beloppet, direkt anslagits till magistratens och rådhusrättens avlöning. I vissa fall omfatta de under nämnda rubrik redovisade posterna även avlöning till andra tjänstemän. För tull- och packhusbyggnader och deras underhåll, beträffande vilka ändamål tolagsmedlen alltsedan förra hälften av 1700-talet (för Stockholms vidkommande redan tidigare) ansetts böra speciellt tagas i anspråk, ha i flertalet tolagsstäder större eller mindre belopp utgått. Eljest ha medel utanordnats till en mängd skilda ändamål. Särskilt stora belopp ha sålunda på sina ställen gått till polisväsen, till fattigvård samt till hamnväsendet. På ett och annat håll (särskilt Luleå) har fondering av tolagsmedlen skett. För Stockholms samt delvis för vissa andra städers vidkommande är tolagsmedlens användning fastställd i särskilda kungl. brev. I några städer ha medlen använts för amortering och förräntning av stadens lån, i andra ha de ingått helt eller delvis i stadens allmänna kassa, varför någon fördelning därav på vissa ändamål i dessa fall ej kunnat ske. överhuvud företer den lämnade redovisningen en mycket brokig växling i avseende på tolagsmedlens disposition. Någon allmän strävan att med dessa medel i främsta rummet bestrida kostnaderna för mera statligt betonade förvaltningsuppgifter kan näppeligen spåras, utom såvitt angår kostnad för tullhusbyggnad. I det yttrande, som Svenska stadsförbundet på sin tid avgav över den Nothinska utredningen (av de sakkunniga delvis återgivet å sid. 308), har förbundet uttalat, att de uppburna tolagsmedlen i det övervägande antalet fall åtginge enbart för sistnämnda ändamål. Denna uppgift visar sig vara på-

564 tagligen felaktig. Lika oriktigt är det av förbundet i fortsättningen gjorda uttalandet, att de underskott, som i de större hamnstäderna allmänt uppkomme på hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar, icke tillnärmelsevis motsvarats av överskotten å tolagsmedlen (utöver utgifterna för tullokaler). Detta framgår med all tydlighet av en i en här likaledes bilagd tabell meddelad sammanställning, utvisande i femårssummor de tolagsberättigade städernas hamninkomster samt deras utgifter för hamnändamål. Sistnämnda uppgifter grunda sig på de promemorior, som inom kollegium utarbetats i samband med den vanliga granskningen av hamntaxorna. De avse på den grund något olika perioder och kunna, då de — av vederbörande städer lämnade — räkenskapsutdrag, som legat till grund för promemoriorna, ofta varit ganska summariska samt uppställda efter sinsemellan olika grunder, ej göra anspråk på någon större exakthet. De medgiva dock en allmän överblick av läget, tillräcklig för att stödja här ovan gjorda påstående. Den omständigheten, att tolagsmedlen (med vissa undantag) i så liten omfattning som visat sig vara fallet använts för hamnändamål, synes närmast motsäga den uppfattning av tolagsfrågan, som Svenska stadsförbundet förfäktat, då det velat göra gällande, att ifrågavarande inkomster vore i främsta rummet att betrakta som ett välbehövligt stöd åt /mmwstäderna i och för de uppgifter i samfärdselns tjänst, som åvila desamma. Trots att Svenska stadsförbundet i sitt yttrande sålunda uppenbarligen utgått från en ofullständig kännedom om nuvarande förhållanden beträffande tolagsmedlens disposition, synes det dock — i betraktande av det historiska faktum, att tolagsrätten kommit allenast stapelstäder till del — svårt att förneka, att det ligger något berättigat i förbundets yrkande, att vid en reglering av tolagsersättningen speciell hänsyn bör tagas till de förpliktelser, som äro lagda på just dessa städer ej blott i deras egenskap av tullplatser utan även av centra för landets utrikes handel och sjöfart. Detta leder emellertid fram till den slutsatsen, att en rationell avveckling av tolagsersättningen knappt torde kunna ske på annat sätt än att denna fråga upptages till lösning i hela sin vidd ungefär efter de linjer, som på sin tid uppdrogos av skatteregleringskommittén. Vid en partiell reglering, på sätt de sakkunniga föreslagit, varvid tolagsfrågan förbindes med en i ett så pass lösligt samband därmed stående fråga, som den om en omorganisation av domstolsväsendet, kan knappast undgås, att lösningen får en stark prägel av godtycklighet, då verkliga hållpunkter saknas för en rättvis avvägning av rättigheter och skyldigheter. Kollegium vill därför helst förorda, att rättegångsreformen _ och tolagsavvecklingen, vilken senare fråga otvivelaktigt jämväl tränger till en lösning, upptagas till avgörande var för sig, då ett hopkopplande av dessa invecklade spörsmål måste leda till att onödigtvis komplicera dem bägge. Skulle det emellertid befinnas, att av ett eller annat skäl rättegångsreformens som önskvärt befunna genomförande i någon högre grad underlättades genom en samtidigt därmed skeende partiell indragning av tolagsersättningen, får kollegium förklara, att kollegium ej anser sig böra principiellt motsätta sig en sådan. Beträffande den av de sakkunniga framlagda planen för en sådan partiell tolagsindragning vill kollegium dock framställa vissa erinringar. Redogörelsen för hur den föreslagna reduktionen av tolagsersättningsbeloppen skulle beräknas finner kollegium ej äga önskvärd tydlighet. Uttrycket, att tolagsersättningen icke för någon stad skulle reduceras i större omfattning än att två tredjedelar av genomsnittsbeloppet för åren 1922—1926 komme att kvarstå obeskuret för stadens del, skulle möjligen kunna tolkas så som_ om meningen vore, att ersättningens totalbelopp skulle fixeras vid genomsnittet för nyssnämnda år, vilket komme att innebära, att städerna avskures från en till

565 följd av handelsrörelsens tillväxt framdeles uppkommande ökning av ersättningsbeloppen. Kollegium har under hand från en av de sakkunniga inhämtat, att meningen med förslaget vore, att den åt städerna behållna delen av tolagsersättningen icke skulle tillåtas nedgå under två tredjedelar av det nyssnämnda genomsnittsbeloppet men väl kunna stiga därutöver, i mån som ersättningsbeloppet rned tillämpning av nu gällande beräkningsgrunder efter avdrag av det för staden fastställda övergångsersättningsbeloppet komme att höjas. Denna för städerna gynnsammare beräkningsgrund, till vilken kollegium för sin del ansluter sig, torde vid ett eventuellt beslut i ärendet böra komma till klart uttryck. Vidare vill kollegium erinra om, att för några städer, företrädesvis Stockholm och Göteborg, finnas särskilda föreskrifter rörande dispositionen av vissa delar av tolagsersättningen, vilka torde böra beaktas vid en förestående tolagsreduktion. Vad slutligen angår källarfrihetsmedlen synes frågan om indragning därav vara att betrakta något annorlunda än då fråga är om tolagsmedlen. Källarfrihetsmedlen i sin nuvarande form utgöra egentligen ersättning för städerna fordom medgiven frihet från skyldighet att utgöra införseltull för vissa' kvantiteter vin till sina stadskällare. Ifrågavarande förmån hade sålunda från början till syfte att understödja den av städerna själva bedrivna källarrörelsen, ehuru den sedermera liksom tolagsersättningen kommit att anses såsom ett statens bidrag till bl. a. magistraternas underhåll. Som i den Nothinska utredningen (sid. 191) påvisas, har genom en senare tids rusdryckslagstiftning hela grunden för källarfrihetsersättningen fallit undan. Då vidare den förmån det här ursprungligen gällt icke är något annat än en viss lättnad i skattskyldighet, för vilken något privilegieskydd näppeligen kan åberopas, synes intet vara att invända mot att, på sätt de sakkunnige föreslagit, källarfrihetsmedlen i samband med rättegångsreformen indrages, utan att särskilt vederlag därför beräknas. Beloppen äro numera (med undantag för Stockholm) obetydliga. De äro i statsliggaren för budgetåret 1928—1929 upptagna till 24,564:07 kr. för Stockholm och 7.762:10 kr. för övriga städer. ( I handläggningen av ärendet hava deltagit t. f. generaldirektören Sohlman och t. f. kommerserådet Åmark.)

566 Bilaga I. Till städerna utbetalda tolagsersältningsmedel samt dessas användning åren 1923—11)27. U t g i f t e r Inkomst Balans av tolags- från Tull- o. fliedel föreg. år packhus Stockholm 1923 (Vi—30/e 23) 1 427 185 1924 (VT 23—>°U 24) 2 866 617 1925 3 (V, 24— °/ s 25) 2 766 727 1926 3 (V, 25— °/6 26) 2 623 331 1927 (V, 2 6 - » ° / . 27) 2 777 409 Summa 12 461 269

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Balans till Allmänna utgifter följ ande år

Diverse

Enligt K. brevet 6/s 1926 skola tolagsmedlen fördelas mellan stadens särskilda förvaltningar, så att stadskassan erhåller 80/iso> inkvarteringskommissionen 33/i5o> börs-, brooch hamnbyggnadsdirektionen 3 0 /i 5 0 samt allmänna barnhuset '/wo- Numera gottgöres drätselnämnden 143/l50, varav utgå mindre bidrag till tull- och packhus samt till garnisonsregementena. Större delen användes för stadsförvaltningen i allmänhet. Av Allmänna barnhusets andel går 1ji till fattigvårdsnämnden och Vi till Danviks hospital.

1 Södertälje 1923... . 36 905 1924... . 72 720 1925... . 95 323 1926... . 96 455 1927... . 109165

36 905 72 720 95 323 95171 98 850

1284 Summ a 410 568

1284 11599

398 969

Ny cöping 1923... 1924... . 1925... . 1926... . 1927... .

6 346 20 668 18 616 12 815 12 228

Summa

70 673

1'

1 /

Linköping 30 064 33 818 31218 31969 29 541

4 323 1812

744 441 559

25 741 32 006 30 474 31 528 28 982

Sumirta 156 610

7 879

148 731

1923.. . 128 688 1924.. . 280180 1925.. . 253179 1926.. .. 222 754 1927... . 233 312

2 000 6 667 6 000 6 000 7 000

21000 84 688 68 000, 137 513 65 000; 117 179 60 000; 96 754 64 000; 98 312

Summa 1118113

27 667

278 000 534 446

1923.. . 1924.. . 1925.. . 1926.. . 1927.. .

i

i

Nor rköping 2

(21 000i 68 000i (65 000, 60 000 (64 000J 278 000'

567 U t g i f t e r År

Inkomst Balans av tolags- från Tull- o. föreg. år packhus medel

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna följ ande år utgifter

Söderköping 1923.. 1924.. '.'. 1925.. 1926.. .'! 1927..

— 80 — 389 404 — 768 — 442

80 325 379 78 132

17 Sumr aa

— — — — —

80 388 768 442 574

Jönköping 1923.. . . 1924.. . . 1925.. . . 1926.. . . 1927.. . .

20 108 24 766 21 323 23 783 26 188

792 8187 16 947 3 515 5 223

Sumr aa 116168

784 8 423 870 2 511 650

[11 929 7 583 3 , 33 885 19 564 25 896

13 238

98 858

8187 16 947 3 515 5 223 4 865

Kalmar 1923.. . . 1924.. . . 1925.. . . 1926.. . . 1927.. . .

64 491 89 556 89 844 58 364 59 689

3 500

Sumi na 361944

3 500

(64 491 39 250 * < 29 844 22 000 124 870

46 806 60 000 36 364 34 819

180 455 177 989

Oskarshamn 1923.. . . 1924.. . . 1925.. . . 1926.. . . 1927.. ..

10 595 14 112 9 015 10 600 15 109

10 595 14112 9 015 10 600 15109

Sumi na

59 431

59 431 1

Västervik 1923.. 1924.. . . 1925.. . . 1926.. .. 1927.. .. Sumi na

5 992 16 012 855 11 385 2 395 14 161 — 3 437 14 517 6 271 62 067

4 387 5 523 4 236 4 453 4 934

750 8 949 12 981

23 533

22 680

855 2 395 — 3 437 6 271 15 854

Visby 1923.. . . 1924.. 1925.. 1926.. . . 1927..

1 666 3 048 2 667 3 178 3 644

Sumr aa

14 203

f 744 2165 <1783 2195 (2 730 9 617

747 735 750 761 747

(175 148 ' (134 222 |167

3 740

6<

568 U t g i f t e r År

Inkomst Balans av tolags- från medel föreg. år Tull- o. packhus

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna utgifter följ ande åi

Karlskrona 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

31016 55172 34 519 28131 32 291

8 Summa 181129

131016 55172 (34 519 28131 132 291 181129

Karlshamn 1 9 2 3 . . . . 16 865 1 9 2 4 . . . . 27 600 1 9 2 5 . . . . 27 711 1926.... 25198 1 9 2 7 . . . . 22 460 Summa 119 834

( 806 (16 058 1319 26 281 10 {1 325 { 26 386 1204 23 994 11073 121387 5 727 114 107

Sölvesborg 1923.. . . 1924.. 1925.. . . 1926.. 1927..

2 597 4 050 1 716 2 486 2 794

2 597 4 050 1716 2 486 2 794

Summa

13 643

13 643

Kristianstad 1923.. . . 1924.. . . 1925.. . . 1926.. .. 1927.. ..

72 012 87 849 75 920 50 425 89 768

169 465 85 320 " ( 7 3 376 47 965 (87 793 363 919

Summa 375 974

(2 547 2 529 2 544 2 460 11975 12 055

Simrishamn 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

1124 1023 1089 793 859

Summa

4 888

1124 1023 1089 793 859 4 888

Malmö 328 841 801039 749 203 662 272 668194

297 008! 386 988 1372 575 137 767 J 564 459 114 2511 1530 447 103 634| 1548 396

(31833 41476 14 {46 977 17 574 [16164

Summa 3 209 549

1 039 648 2 015 877

154 024

1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

569 U t g i f t e r År

Inkomst Balans av tolags- från föreg. åi Tull- o. medel packhus

Magistral o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna följ ande år utgifter

Landskrona 1923 15 14 235 1 9 2 4 . . . . 106 354 1 9 2 5 . . . . 108 318 1926.... 30108 1 9 2 7 . . . . 229 801

2 049 1380 1538 1757 1008

6 093 52 487 53 390 14175 114 397

Summa 488 816

7 832

240 542

f

6 093 52 487 53 390 14176 114 396

240 542

Hälsingborg 1923.. . . 117 784 1924.. . . 272198 1925.. . . 258 281 1926.. . . 229 707 1927.. .. 246 718 Summa 1124 688

46 052 17 604 37 035 25 704 43 554

71732 254 594 221 246 204 003 203 164

169 949

954 739

Ystad 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

11108 23 927 23 527 13 812 13 945

11108 23 927 23 527 13 812 13 945

Summa

86 319

86 319

Trälleborg 1923.. 1924.. 1925.. 1926.. 1927..

. . . . . Sumrr a

158187 168 322 154 284 220 436 191838 893 067

777 54 748 366 5 378 20 727 81996

45 562 49 449 51123 50 476 47 601 345 420 244 211 64 391 64 089 63 483 68 771 84 686

(47 457 36 " ( 3 9 312 95 811 (38 824 221 440

Halmstad 1923.. 1924.. 1925.. 1926.. 1927..

. 50 995 . 122 458 . 122 091 . 93120 . 91867

( 50 995 122 458 18 122 091 93120 1 91867

Sumrr a 480 531

480 531

Falkenberg 1 9 2 3 . . . . 25 276 1924... . 30 063 1 9 2 5 . . . . 23 400 1 9 2 6 . . . . 14 360 1 9 2 7 . . . . 18 883 Sumra a 111982

19 /

19 /

570 U t g i f t e r År

Inkomst Balans av tolags- från TuU- o. medel föreg. år packhus

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna följ ande år utgifter

Varberg 14 943 26 069 27 897 25 325 30 680

14 943 26 069 27 897 25 325 30 680

Summa 124 914

124 914

1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

*

Göteborg.

160 159 489 367 377 653 298 949 320 545

123 819 (438 362 633 517 86 992 155 319 20 615 717 142 125 486 699 122 905 (623 510

1 9 2 3 . . . 869 922 1 9 2 4 . . . 1553194 1 9 2 5 . . . 1421253 1 9 2 6 . . . 1229 052 1 9 2 7 . . . 1468 045

67 502 98 634 83 737 151 805 240 813

80 080 244 684 188 827 149 474 160 272

Summa 6 541 466

642 491

823 337 1646 673 631160 2 797 805

Marstrand 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

607 755 353 300 631

205 180 229 176 210

402 575 124 124 421

Summa

2 646

1646 Uddevalla 1923.. 1924.. 1925.. 1926.. 1927.. ..

4 481 8 437 9 865 9 280 10 185

3 998 3170 4 598 3 774 3 476

483 5 267 5 267 5 506 6 709

Summa

42 248

19 016

23 232

Strömstad 1923.. 1924.. 1925.. 1926.. 1927.. Summa

1 344 1 648 1 595 1 308 1 285

1344 1648 1595 1308 1285

7 180

7 180

Karlstad 93 588 75 283 47 203 48 904 64 069

93 588 75 283 47 203 48 904 64 069

Summa 329 047

329 047

1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

571 U t g i f t e r Inkomst Balans av tolags- från TuU- o. föreg. år packhus medel

År

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna utgifter följ ande år

Gävle 1923.... 92 534 1 9 2 4 . . . . 215 865 1 9 2 5 . . . . 198 565 1 9 2 6 . . . . 176 442 1 9 2 7 . . . . 176 090

3 599 5 237 5 493 4 763 12 882

54 275 55 740 55 760 55 680 60 960

Summa 859 496

282 415 537 104

33 362 153 170 135 535 114 132 100 905

(1298 1718 a {1777 1867 (1343 8 003

Söderhamn 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927....

7 375 14 436 12 324 11581 12 906

3 641 3 762 3 725 3 680 4155

3 734 10 674 8 599 7 901 8 751

Summa

58 622

18 963

39 659

Hudiksvall 1923.. 5 374 1924.. . . 11 581 1925.. . . 14 090 1926.. .. 12 896 1927.. .. 12 337 Sumn ia 56 278

1705 1297 1281 1357 1770

3 669 10 284 12 809 11539 10 567

7 410

48 868

Härnösand 1923.. 1924.. 1925.. 1926.. 1927..

. . . . .

68 378 61 640 27 539 28 996 26 917

4 428 1700 2 012 3 393 4 793

Sumn ia 213 470

16 326

(63 950 59 940 (25 527 25 603 122124 197 144

Sundsvall 1923.. . 1924.. . 1925.. . 1926.. . 1927... .

99 726 93 517 98 492 85167 89 821

5 751 3 837 7 734 7 911 4 290

18 623 17 884 18 404 18 521 18 806

Summ a 466 723

29 523

92 238

(75 352 71796 {72 354 58 735 (66 725 344 962

Umeå 1923... 1924... 1925... . 1926... . 1927... . Summ a

4 955 9 708 10 690 11689 16 759 53 800

2 859 7 298 12 826

4 913 5 975 6 220 5 220 10 276 32 604

42 338 31 941 1087 2 439

( 2 859 7 298 112 826 i 18 222

M )

572 U t g i f t e r År

Inkomst Balans av tolags- från Tull- o. föreg.år packhus medel

Magistrat o. rådhusrätt

Polisväsen

Hamnväsen

Diverse

Balans till Allmänna följ ande år utgifter 1

Luleå 1 9 2 3 . . . . 26 444 59 448 1 9 2 4 . . . . 27 031 81766 1 9 2 5 . . . . 26 069 104 464 1926.... 23105 125 498 1927.. . . 29 906 110 799 Summa 132 55o

4126 4 333 5 035 27 804 11880 53178

81766 104 464 125 498 110 799 118 825

10 000 10 000 20 000

Piteå 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927.. Summa

1366 1846! 2 148 2 514 4 286 12160

1366 1846 2 148 2 514 4 286 12 160

Haparanda 1923.... 1924.... 1925.... 1926.... 1927.. Summa 1

6 888! 10 258j 8 713 9 400 9 165

2 211 2 002 3 037 2167 2 008

44 424

2 500 2 500 1000 2 500 2 500 11000

(2177 5 756 (4 676 4 733 (4 657 21999

Bidrag till tull- och hamnväsen utan angiven fördelning. Bidrag till kronouppbörds- o. exekutionsverk. Till inköp av lastautomobiler, motorvält och motorväghyvel, rep. av varmbadhus, väganläggningar m. m. 4 Innefattar även lönebidrag till vissa andra stadens tjänstemän. 8 Bidrag till hyra för lokaler åt tull och sjömanshus. 6 Servisersättning till personal vid Gotlands artillerikår o. tygverkstäder. 7 Bidrag till underhåll av fångar och fängelse. 8 Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning. 9 Bidrag till fattigvården. 10 Bidrag till ränta o. amortering å stadens obligationslån. 11 Bidrag till magistraten o. stadsbetjäningens avlöning. 12 Servismedel. 13 Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning. 14 Bidrag till fattigvården. 16 Avser tiden Vi—'Ve 1923. 16 Bidrag till fattigvården. 17 Bidrag till uppförande och underhåll av läroverkshus och andra publika byggnader. 18 Bidrag till magistratens m. fl. tjänstemäns avlöning samt övriga »publike tarvor». 19 Bidrag till tull- och hamnväsen utan angiven fördelning. 20 Bidrag till handelsinstitutet, fattigvården, diverse offentliga byggnader, krono- och exekutionsverken m. m. Användningen är delvis fastställd genom särskilda kungl. brev. 21 Bidrag till fångvården. 22 Bidrag till stadens allmänna utgifter. 23 Bidrag till fattigvården. 24 1924—1927 års överskott, tillhopa kr. 18 222, har fonderats. 26 Bidrag till avlöning av stadsfiskal, stadsstyrelseordförande, nämndemän m. m. 2 3

573 Bilaga II.

De tolagsberättigade städernas hamninkomster och utgifter för hamnändamål ävensom uppburna tolagsmedel. 1

Stockholm (tullhamnen)

Söderköping....

Oskarshamn....

Visbv

Kristianstad....

År

Hamninkomster kr.

Utgifter för hamnändamål kr.

Tolagsersättning kr.

1923—27

21 800 000

41 964 000

12 025 125

1921—25

253 000

543 000

223 417

1923—27 1923—27 1923—27 1923—27 1923—27 1922—26

153 000 213 000 5 042 000 4 000 223 000 1 701 000

359 000 227 000 4 085 000 4 000 193 000 1 246 000

70 673 156 610 1118 113 404 116 168 345 818

1922—26 1922—26

947 000 674 000

872 000 1 045 000

50 545 58175

1922—26

1 041 000

1 692 000

13 067

1922—26 1922—26

645 000 1 529 000

620 000 1 454 000

188 143 118 880

1922—26 1921—25 1921—26

469 000 1 336 000 258 000

461 000 1 067 000 288 000

11878 315 209 5 533

Anmärkningar

Bl. utgifterna ingå nyanläggningar (huvudsakligast Hammarbyleden) med kr. 26 689 000. Bl. utgifterna ingå nybyggnader med tillhopa 89 000 kr. Till avbet, av hamnens skulder hava även använts särskilt anvisade, bland utg. ej upptagna medel.

Bl. utgifterna ingå nybyggnadsarbeten med kr. 184 000, men äro ej upptagna ränta o. amort. å hamnens skulder, vilka sistnämnda vid 1926 års utgång uppgingo till kr. 1 839 000. Bl. utgifterna ingå nyanläggningar med kr. 453 000. Utöver här upptagna ink. har staden åtnjutit statsbidrag å kr. 705 000; bl. utg. ingå nyanläggn. med kr. 926 000. Bl. utg. ingå reserv. medel kr. 195 000.

1 Uppgifterna rörande hamninkomster och hamnutgifter grunda sig på de inom Kommerskollegium i samband med hamntaxegranskningen uppgjorda promemoriorna. På grund av ofullständigheter och olikformigheter i en del av de räkenskapsutdrag, som legat till grund för promemoriorna, få de meddelade siffrorna betraktas som blott ungefärliga. Uppgifterna angående tolagsersättningen äro hämtade dels ur den i sakkunnigbetänkandet å sid. 310 meddelade tablån, dels ur primäruppgifterna till den kommunala finansstatistiken.

574 Malmö (tullhamnen) Hälsingborg....

Ystad Trälleborg

Marstrand Strömstad

År

Hamninkomster kr.

Utgifter för hamnändamål kr.

Tolagsersättning kr.

1921—26

12 342 000

16 601 000

3 652 917

1921—26 1921—26

2 604 000 5 630 000

3 219 000 5 799 000

427 452 1 214 206

1921—26 1921—26 1921—26

1 071 000 2 056 000 1 869 000

735 000 1 549 000 2 425 000

102 284 1 044 538 509 170

1921—25 1921—25 1920—24 1920—24 1920—24 1920—24

413 000 491 000 23 543 000 62 000 445 000 162 000

662 000 489 000 27 327 000 81000 536 000 172 000

115 585 98 765 6 657 428 2 427 36 981 7 075

1920—24 1923—27

849 000 4 688 000

1 314 000 8 068 000

440 163 859 496

1923—27 1923—27 1919—23 1919—23 1919—23 1919—24

1 414 000 539 000 535 000 1 406 000 378 000 1 612 000

1 531 000 478 000 513 000 1 653 000 379 000 2 333 000

58 622 56 278 212 064 204 293 26 231 74 810

1919—23 1919—23

291 000 34 000

198 000 50 000

896 43 321

Anmärkningar

Utöver här redovisade utg. ha avsevärda kostnader nedlagts på nyanläggn. Bl. utg. ingå nyanläggn. o. nyanskaffn. med kr. 539 000.

Bl. utg. ingå nyanläggningar med kr. 26 000. Bl. utg. ingå nyanläggn. o. nyanskaffn. med kr. 2 640 000.

Bl. utg. ingå nyanläggn. o. nyanskaffning med minst kr. 163 000.

575 ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGENS LÖNENÄMND, Genom remiss den 24 september 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Allmänna civilförvaltningens lönenämnd att avgiva utlåtande över ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetat betänkande angående ordnande avjvissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande. Det torde icke ankomma på lönenämnden att i detta ärende yttra sig rörande de omfattande spörsmål av rent organisatorisk natur, som i det föreliggande betänkandet upptagits till behandling och föranlett förslag från de sakkunnigas sida. Nämnden har sålunda ansett sig icke böra ingå på något bedömande av de sakkunnigas förslag i vad det avser domstols- och åklagarväsendets inre organisation, personaluppsättningen eller den lokala indelningen efter processreformens genomförande. Ej heller har nämnden ingått på någon prövning av de utav de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningarna. Den granskning, nämnden ägnat de sakkunnigas betänkande, har i huvudsak begränsats till att avse de löneförmåner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma domstols- och åklagarväsendets befattningshavare inom den nya organisationen, ävensom de frågor i övrigt av löneteknisk art, som i betänkandet behandlats. Vid denna granskning har nämnden utgått från den förutsättningen, att de sakkunnigas i betänkandet framlagda plan för domstols- och åklagarväsendets framtida organisation samt för domarutbildningen och befordringsgången å domarbanan i huvudsak kommer till genomförande. Inledningsvis anser sig lönenämnden böra framhålla, att det synts nämnden erbjuda betydande svårigheter att i det läge, vari frågan om en reform av rikets rättegångsväsende ännu befinner sig, kunna bilda sig någon mera bestämd uppfattning om skäligheten och lämpligheten av de löner, som av de sakkunniga föreslagits. Den genomgripande omdaning av hela den nuvarande rättsorganisationen, som nu ifrågasattes, skulle för det stora flertalet där anställda befattningshavare medföra så djupgående förändringar i deras nuvarande tjänsteverksamhet, att det synes vanskligt att på förhand bilda sig en fullt klar föreställning om arten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som efter reformens genomförande skulle tillkomma dem. Härtill kommer ock, att i den föreslagna nya organisationen inrymts vissa grupper av befattningshavare, som sakna direkt motsvarighet inom den nuvarande organisationen och vilkas ämbetsbefattning ännu icke är helt avgränsad eller i detalj utformad. När nu lönenämnden ingår på granskning av förslaget i ovan angivna hänseenden, vill nämnden samtidigt hava uttalat, att det icke synes uteslutet, att vid ärendets fortsatta beredning ifrågavarande förslag i sagda avseenden även i av nämnden ej särskilt berörda delar kan på en eller annan punkt behöva bliva föremål för ytterligare överväganden.

576 Det grundläggande spörsmålet vid bestämmande av lönerna till befattningshavarna inom den nya rättsorganisationen är, huruvida ifrågavarande tjänsteinnehavare böra inordnas under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet eller huruvida för deras vidkommande ett särskilt avlöningsreglemente bör utarbetas. I detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit, att kanslipersonal och vaktbetjäning inom överrätterna ävensom de icke rättsbildade biträdena vid underrätterna och vid åklagarväsendet borde inordnas under nämnda reglemente, medan däremot de sakkunniga ansett lämpligast, att för de till domar- och åklagarkarriären hörande befattningshavarna ett särskilt avlöningsreglemente utformas med en för dessa avpassad, speciell löneplan. I enlighet härmed hava de sakkunniga utarbetat förslag till dylik löneplan, å vilken upptagits såväl ordinarie som ock vissa icke-ordinarie befattningshavare. Lönenämnden måste för sin del starkt ifrågasätta lämpligheten eller ens behövligheten av att för domstols- och åklagarförvaltningen utfärda ett särskilt avlöningsreglemente med därtill hörande löneplan. Nämnden tillåter sig med avseende härå erinra, hurusom det nya, ursprungligen för kommunikationsverken utarbetade avlöningssystemet föranletts av ett allmänt önskemål från statsmakternas sida att, oavsett de skilda förvaltningsområdena, åstadkomma största möjliga enhetlighet i statens lönesystem. En följd av detta lönesystems utsträckande till den övriga civila statsförvaltningen har ock blivit, att numera samma avlöningsreglemente är gällande för flertalet centrala ämbetsverk med därunder lydande lokalförvaltningar. Det lär icke kunna bestridas, att anordningen med ett särskilt avlöningsreglemente för domstols- och åklagarväsendet med därtill hörande särskild löneskala skulle motverka den strävan efter enhetlighet, som gjort sig gällande inom statens lönepolitik under senare år, och i viss mån undandraga tjänsterna inom domstols- och åklagarväsendet en jämförande värdesättning i lönehänseende i förhållande till befattningar inom den administrativa statsförvaltningen. Det må erinras, att vid sagda lönereglering överrätternas befattningshavare inordnades under avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen, en anordning vari sedermera annan förändring icke inträtt än att justitieråd och regeringsråd, vilka från början hänfördes till den i sagda reglemente intagna löneplanens högsta lönegrad, vid den för dem från och med den 1 juli 1926 genomförda löneförhöjningen undantogos från ifrågavarande reglementes tillämpning. För angivande av de avlöningsbelopp, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma de olika befattningshavargrupperna inom den nya domstolsoch åklagarorganisationen, synes ej heller något direkt behov av en särskild löneplan föreligga. De för ordinarie befattningshavare avsedda lönegraderna i de sakkunnigas förslag till löneplan, betecknad D, äga i allmänhet sin direkta motsvarighet å den löneplan, som är intagen i 9 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Sålunda äro de lönebelopp, som upptagits i de å löneplanen D med nummer 6—9 betecknade lönegraderna, desamma som återfinnas inom respektive B 28, B 30, A l och A 4 av löneplanen för allmänna civilförvaltningen. Beträffande domstolsväsendets icke-ordinarie befattningshavare synas avlöningarna efter den ifrågasatta reformens genomförande kunna utan olägenhet fastställas att under utbildnings- och prövotiden utgå i form av arvode, oberoende av löneplan. Visserligen har det, såsom de sakkunniga framhållit, även efter det nya lönereglementets genomförande befunnits lämpligt att för vissa grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen ordna avlöningsförhållandena genom speciella avlöningsreglementen, såsom exempelvis skett beträffande professorer vid universiteten och Karolinska institutet, för provinsialläkare m. fl.

577 Nämnden tillåter sig emellertid erinra, hurusom en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, 1928 års lönekommitté, för närvarande är sysselsatt, bland annat, med utredning rörande en allmän revision av gällande avlöningsreglementen. Enligt vad lönenämnden erfarit, har kommittén påbörjat en undersökning rörande möjligheten att under ett och samma avlöningsreglemente inordna samtliga den nyreglerade civila statsförvaltningens befattningshavare, således även de grupper, för vilka specialreglementen nu gälla. Därest en dylik utväg visar sig framkomlig, skulle detta givetvis utgöra en ytterligare anledning att icke godtaga de sakkunnigas nu framlagda förslag om särskilt avlöningsreglemente för befattningshavare vid domstols- och åklagarväsendet. I det följande har ock nämnden utgått från att avlöningarna för sistnämnda befattningshavare anknytas till de för den allmänna civilförvaltningens personal gällande lönebestämmelserna. Lönenämnden övergår härefter till att yttra sig rörande de för de särskilda befattningarna föreslagna lönebeloppen. I fråga om hovrätternas presidenter, vilka för närvarande äro placerade i lönegraden A 3 enligt den civila löneplanen, hava de sakkunniga ansett betänkligheter icke böra möta att i lönehänseende jämställa presidenterna i de större hovrätterna med justitieråden. I enlighet härmed hava de sakkunniga, som grundat sina i betänkandet framlagda kalkyler rörande kostnaderna för rättsskipning och åklagarväsen efter den ifrågasatta rättegångsreformens genomförande på det av processkommissionen angivna alternativet med 7 hovrätter, fyra större för mellersta och södra Sverige och tre mindre för Norrland, i nämnda kalkyler räknat med justitierådslön för presidenterna i de fyra förstnämnda och med lön i lönegraden D 9, motsvarande lönegraden A 4 i den civila löneplanen, för presidenterna i de tre sistnämnda hovrätterna. Med avseende å hovrättspresidenternas avlöningsförmåner tillåter sig lönenämnden erinra, hurusom nämnden den 18 december 1926 yttrat sig i denna fråga i anledning av Kungl. Maj:ts då föreliggande remiss av det utav särskilda sakkunniga den 30 oktober 1926 avgivna betänkandet angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. (Nothinska betänkandet). I berörda betänkande, vilket vad presidenternas och jämväl hovrättsrådens löneförhållanden angår innefattade förslag om dessa befattningshavares undantagande från det civila avlöningsreglementets tillämpning och inplacering å en särskild löneplan, föreslogo nämnda sakkunniga på anförda skäl, att lönen för presidenten i Svea hovrätt måtte bestämmas till 21 000 kronor samt att presidenterna vid de två övriga hovrätterna måtte bibehållas vid sin nuvarande löneställning. I sitt över betänkandet avgivna utlåtande uttalade lönenämnden, att enligt nämndens mening tillräcklig anledning icke förelåge att beträffande presidenten i Svea hovrätt tillämpa en annan löneskala än som skulle gälla i fråga om presidenterna i de båda övriga hovrätterna. Även presidenten i Svea hovrätt borde sålunda enligt nämndens mening kunna inordnas i den för de övriga presidenterna avsedda löneplanen. Beträffande de lönebelopp, som härvid kunde anses skäliga, hyste lönenämnden den uppfattningen, att presidenternas löner borde tillmätas något högre än vad som motsvarade den lönegrad A 3 enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1921, vari dessa befattningshavare för närvarande vore placerade. Lönenämnden ansåge för sin del, att i fråga om hovrättspresidenterna skäligen borde tillämpas en lönegrad, vars belopp å olika ortsgrupper motsvarade lönegraden A 4 enligt nyssberörda avlöningsreglemente, eller sålunda samma lönegrad, i vilken justitieråd och regeringsråd före den 1 juli 1926 voro placerade. I nämnda sammanhang anförde emellertid lönenämnden, att för det fall, att — såsom sedan längre tid tillbaka vanligen skett i fråga om Svea hovrätt — 38—291185

578 ett justitieråd utnämndes till hovrättspresident, det borde så ordnas, att vederbörande vid dylik övergång icke lede annan minskning i sin tidigare avlöning såsom justitieråd än som kunde följa av eventuell förflyttning till lägre dyrort än Stockholm. I sådant hänseende syntes böra föreskrivas, att därest medlem av högsta domstolen utnämndes till hovrättspresident, den utnämnde skulle äga att, utöver den för hovrättspresidentbefattningen enligt löneplanen utgående lönen, uppböra ett lönetillägg av 3 000 kronor för år räknat. Härigenom skulle i nu avsedda fall den sammanlagda avlöningen med gällande dyrortsgruppering för presidenten i Svea hovrätt komma att utgöra 21 000 kronor, eller samma belopp, som justitieråd från och med den 1 juli 1926 uppbure i lön, under det att den sammanlagda avlöningen till presidenterna i de båda övriga hovrätterna, vilka vore förlagda till orter, tillhörande lägre dyrortsgrupper, skulle utgöra respektive 20 100 kronor och 20 400 kronor. Då nämnden nu har att yttra sig rörande de avlöningsförmåner, som böra tillkomma presidenterna inom en i enlighet med de sakkunnigas förslag anordnad hovrättsorganisation, föreligga visserligen i viss mån andra förutsättningar för denna frågas bedömande än då nämnden avgav sitt ovannämnda utlåtande den 18 december 1926. Å ena sidan skulle visserligen en omläggning av rättsförfarandet inom hovrätterna komma till stånd sålunda, att den nuvarande huvudsakligen skriftliga proceduren skulle ersättas med en muntlig och omedelbar förhandlingsform, varvid presidenterna i samtliga hovrätter med undantag av presidenten i Svea hovrätt skulle inträda såsom ordförande å division. Å andra sidan åsyftas en betydande utökning av antalet hovrätter med därav i allmänhet följande minskning i hovrätts jurisdiktionsområde. Om det också i det läge, vari frågan om en blivande processreform ännu befinner sig, svårligen lär kunna till fullo bedömas, i vad mån dessa, i olika riktningar verkande faktorer kunna medföra förändring i hovrättspresidenternas arbetsbörda och ansvar, kan dock lönenämnden icke finna tillräckliga motiv föreligga för att bereda presidenterna i de föreslagna fyra större hovrätterna en högre löneställning än presidenterna i övriga hovrätter, utan finner sig nämnden böra vidhålla det förslag till löneförmåner för hovrättspresidenterna, som av nämnden framfördes i förenämnda utlåtande den 18 december 1926. Enligt nämndens mening bör alltså befattningen hovrättspresident hänföras till lönegraden A 4 av den civila löneplanen, dock med ett särskilt lönetillägg till president i hovrätt, vilken före sin utnämning varit innehavare av justitierådsämbete. Vad härefter angår frågan om justitiekanslerns lönegradsplacering, måste visserligen nämnden hysa viss tvekan inför de sakkunnigas förslag om nämnda befattnings uppflyttning från nuvarande lönegrad A 3 till en löneställning, motsvarande lönegrad A 4. Med hänsyn emellertid till den ställning, som skulle tillkomma justitiekanslern såsom högste chef för rikets åklagarväsende, har nämnden i förevarande sammanhang icke ansett sig böra framställa någon erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Enligt förslaget skulle lagman i lönehänseende jämställas med överdirektör av lägre grad och i enlighet härmed åtnjuta grundlön enligt en lönegrad D 8, motsvarande lönegrad A 1 av den civila löneplanen. Till lagman i de mera arbetstyngda domsagorna skulle därjämte utgå ett särskilt tillägg, vilket i de allra största och mest krävande domsagorna beräknats till ett maximibelopp av 8,000 kronor och i de övriga skulle utgå med lägre, förslagsvis efter domsagans folkmängd och areal skiftande belopp. Samma grundlön, som sålunda ifrågasatts för lagman, skulle ock tillkomma förste lagman, d. v. s. domstolschef i lagmansrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Förste lagman skulle emel-

579 lertid erhålla en mot hans chefsställning svarande högre avlöning i form av ett särskilt lönetillägg. Med hänsyn till de stora krav, som måste ställas på lagmännen såsom domare och ledare av domsagoarbetet, vill nämnden biträda förslaget, att lagmansbefattningen hänföres till lönegrad A 1. Beträffande det föreslagna lönetillägget till grundlönen äro i betänkandet icke utarbetade några närmare regler för dess gradering med hänsyn till arbetsbördan inom de skilda domsagorna, varför nämnden anser sig icke kunna göra något uttalande rörande detsamma. Däremot måste nämnden ställa sig bestämt avvisande mot de sakkunnigas tanke, att lönen till lagman alltid skulle, oberoende av stationeringsorten, utgå efter den dyraste ortsgruppen eller efter G-ort. Såsom av de sakkunnigas betänkande framgår, är förslaget i denna del förestavat av en önskan att söka underlätta rekryteringsmöjligheterna för landsbygdsdomsagorna. En sådan föreskrift skulle emellertid innebära ett icke önskvärt avsteg från den betydelsefulla princip i det nya lönesystemet, enligt vilken lönen avpassas efter levnadskostnadsförhållandena på olika orter. E t t borteliminerande av ortsgrupperingen med avseende å lagmännens löneförmåner skulle med all sannolikhet medföra konsekvenser inom andra områden av statsförvaltningen, då det ovan angivna motivet, nämligen hänsynen till rekryteringssvårigheterna å landsorten, givetvis äger sin giltighet även i fråga om befattningar utom domstolskarriären. Av de sakkunnigas betänkande framgår ej, huruvida det är avsett, att förste lagmanstjänsten i lagmansrätterna i de tre största städerna skulle upptagas å ordinarie stat eller huruvida någon av lagmännen i nämnda lagmansrätter skulle förordnas, för kortare eller längre tid, att fungera såsom förste lagman och chef för lagmansrätten. Därest emellertid det förra alternativet avses, synes ett rationellare ordnande av förste lagmännens lönefråga vara, att befattningen i fråga, i stället för att förbindas med ett särskilt lönetillägg, inordnas i en högre lönegrad än den för lagman avsedda, varjämte skulle utgå ett lönetillägg svarande mot det allmänna tillägget för övriga lagmän inom domsagan. Med lagmän hava i de sakkunnigas betänkande principiellt likställts divisionsordförandena i hovrätt. Enligt de sakkunnigas mening borde med hänsyn till det ifrågasatta nya rättegångsförfarandet i hovrätterna på divisionsordförandena ställas minst samma kvalitativa krav som på lagmännen. De sakkunniga hava följaktligen ansett, att grundlönen även för divisionsordförandena bör utgå enligt lönegrad D 8, motsvarande lönegrad A 1 av den civila löneplanen, dock med ortsgrupperingens bibehållande, varjämte de ansett, att till grundlönen bör komma ett särskilt avlöningstillägg, förslagsvis beräknat till 2,000 kronor. Härigenom skulle divisionsordförandena nå en löneställning, motsvarande lönegraden A 2 eller samma lönegrad, vari överdirektörer av högre grad äro inplacerade. De sakkunniga hava sålunda, i likhet med vad som föreslogs jämväl i det Nothinska betänkandet, avsett, att befattningen såsom divisionsordförande i hovrätt skulle uppföras å staten såsom en särskild ordinarie tjänst. Genom den högre tjänste- och löneställningen för divisionsordförande skulle också förverkligas en annan av de sakkunniga uttalad mening. Enligt denna borde nämligen befattningen i fråga inom den nya hovrättsorganisationen intaga ställning av sluttjänst i förhållande till övriga ordinarie ledamotsbefattningar å division. Hovrättsrådstjänsterna åter borde fortfarande, såsom redan för närvarande i viss utsträckning är fallet, även för framtiden vara övergångstjänster och därför — i motsats till vad som förordats i det Nothinska förslaget — icke beredas högre löneställning än den, som nu är för dem gällande (lönegrad B 30). Redan förut har lönenämnden uttalat sin tvekan rörande lämpligheten av en organisation med fasta ordinarie divisionsordförandetjänster. I sitt förenämn-

580 da utlåtande den 18 december 1926 över det Nothinska betänkandet anförde lönenämnden härutinnan följande: »Lönenämnden vill i detta sammanhang framhålla, att nämnden ställer sig tveksam till frågan, huruvida det kan anses lämpligt att för divisionsordförandena inrätta fasta ordinarie tjänster med högre lön än som skulle utgå vid de övriga hovrättsrådsbefattningarna. För den händelse emellertid ordförandetjänsterna, på sätt de sakkunniga föreslagit, ombildas till högre ordinarie tjänster, anser sig lönenämnden, särskilt med hänsyn till de utvidgade och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som efter omorganisationens genomförande skulle tillkomma dessa tjänsters innehavare, böra kraftigt understryka de sakkunnigas uttalande därom, att ifrågavarande ordförandetjänster, med frångående av anciennitetsprincipen, för framtiden böra besättas med de för uppdraget mest kvalificerade, utan hänsyn till tjänstålder, samt att även personer, som stå utom hovrättskarriären, måtte kunna ifrågakomma till nämnda befattningar.» Vad lönenämnden sålunda uttalat anser sig nämnden nu böra åberopa och vidhålla. Närmast är sålunda nämnden, vad avlöningen angår, böjd för att förorda, att löneförmånerna till hovrättsråd, som tillika förordnas att vara ordförande i hovrättsdivision, med utgångspunkt från den av de sakkunniga för ordinarie hovrättsråd avsedda ordinarie lönen, fastställas att utgå enligt lönegrad B 30 samt därutöver med ett särskilt tillägg av 3,000 kronor. Med ett sådant löneläge skulle divisionsordförandena komma att med slutlön ungefär nå den löneställning, de sakkunniga avsett för dessa befattningshavare. Skulle emellertid befattningen såsom divisionsordförande anses böra ombildas till fast ordinarie tjänst, anser sig lönenämnden böra förorda, att befattningen hänföres till lönegrad A 2. Advokatfiskal i hovrätt, vilken för närvarande tillhör lönegrad B 24, har av de sakkunniga med hänsyn till denne befattningshavares blivande ställning såsom högste chef för åklagarväsendet inom vederbörande hovrätts jurisdiktionsområde placerats i samma lönegrad som hovrättsråd eller D 7, motsvarande lönegrad B 30 enligt den civila löneplanen. I anledning härav tillåter sig lönenämnden erinra om vad nämnden yttrat i fråga om hovrätternas advokatfiskaler dels i meranämnda utlåtande den 18 december 1926, dels ock tidigare i en den 9 november 1923 till Kungl. Maj:t ingiven framställning angående uppflyttning i högre lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden. I sistnämnda skrivelse framhöll lönenämnden, att därest i enlighet med den uppfattning rörande extra inkomster i tjänsten, som under senaste tid kommit till uttryck bland annat genom indragning av anmärkningsprovision för befattningshavare inom andra verk, även advokatfiskalernas anmärkningsarvode skulle bortfalla, det syntes lönenämnden, att med den tjänsteställning, advokatfiskalerna intoge, en uppflyttning i lönegrad av dessa befattningar måste anses befogad. Emellertid syntes härvid en gradering av advokatfiskalstjänsterna inbördes böra iakttagas. Advokatfiskalstjänsten i Svea hovrätt finge nämligen anses avsevärt mera krävande än motsvarande tjänster vid de bägge övriga hovrätterna. Under förutsättning av sådan ändring i hithörande författningar, att anmärkningsarvode på grund av granskning av erlagda stämpelavgifter icke vidare komme att utgå, ansåge lönenämnden advokatfiskalstjänsten i Svea hovrätt böra hänföras till 17 :e (nuvarande 27 :e) lönegraden och motsvarande tjänster vid de bägge övriga hovrätterna till 16:e (nuvarande 26 :e) lönegraden. Under erinran om sitt sålunda gjorda uttalande anförde nämnden vidare i utlåtandet den 18 december 1926, att, såvitt lönenämnden hade sig bekant, det för det dåvarande icke förelåge till prövning något förslag eller någon framställning rörande indragning av advokatfiskalernas anmärkningsarvode på

581 grund av granskning av erlagda stämpelavgifter. Under sådana förhållanden syntes, i enlighet med vad i det då föreliggande betänkandet ock föreslagits, advokatfiskalerna böra bibehållas i sin hittillsvarande lönegradsplacering. I betraktande av att advokatfiskalernas göromål efter rättegångsreformens genomförande komma att bliva av annan art och betydligt mera maktpåliggande än de nuvarande, torde en uppflyttning i lönegrad av dessa tjänster få anses sakligt motiverad. Emellertid föreligger ej heller nu — i varje fall icke i det föreliggande betänkandet — något förslag om indragning av det advokatfiskal tillkommande anmärkningsarvodet för granskning av erlagda stämpelavgifter, vilken granskning att döma av de sakkunnigas yttrande å sid. 165 i betänkandet alltjämt skulle ske under advokatfiskalens ledning och överinseende. Att inplacera advokatfiskalerna i hovrättsrådens lönegrad med samtidigt bibehållande av anmärkningsarvodet, varigenom advokatfiskalernas löneförmåner i tjänsten i själva verket väsentligt komme att överstiga hovrättsrådens, kan lönenämnden icke tillstyrka. En förutsättning för att advokatfiskalerna överhuvud taget skola kunna hänföras till så hög lönegrad som B 30 bör sålunda enligt nämndens bestämda mening vara, att anmärkningsarvodet bortfaller. Huruvida man bör vidhålla kravet på den tidigare av lönenämnden ifrågasatta differentieringen av advokatfiskalernas löneförmåner med hänsyn till arbetsbördan inom olika hovrätter, är med hänsyn till ovissheten om den föreslagna omorganisationens verkningar svårt att bedöma. I fråga om de ordinarie assessorerna uttala de sakkunniga, att en löneställning för dem enligt lönegrad B 25, på sätt i det Nothinska betänkandet föreslagits i fråga om de s. k. tillförordnade assessorerna, syntes väl avvägd. Något inordnande av befattningarna i ortsgrupper borde dock icke förekomma. I anslutning härtill hava de sakkunniga i den av dem föreslagna nya löneplanen upptagit en särskild lönegrad D 5, innefattande 3 löneklasser med lönebelopp av 8 100, 8 700 och 9 300 kronor. Till denna lönegrad skulle enligt förslaget hänföras icke blott den ordinarie assessorsbefattningen utan även befattningarna såsom tillförordnad revisionssekreterare och revisionsfiskal. ^ Enligt lönenämndens mening böra assessorerna inplaceras i lönegrad B 25 å löneplanen för allmänna civilförvaltningen. Härav följer, att å assessorerna skulle komma att tillämpas den för övriga civila befattningshavare gällande ortsgrupperingen. I det fall sålunda att assessor förordnas att tjänstgöra såsom rådman eller lagmansvikarie i domsaga å lägre ortsgrupp än hovrättens — en tjänstgöring som enligt de sakkunnigas plan för domarutbildningen skulle utgöra ett led i denna utbildning och förslagsvis räcka två år — synes det icke orimhgt, att befattningshavaren får underkasta sig en häremot svarande minskning i löneinkomsterna. Utöver den ordinarie assessorslönen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, till assessor, som förordnas att såsom revisionssekreterare vara föredragande i högsta domstolen eller såsom revisionsfiskal därstädes utföra åklagartalan, utgå särskilda lönetillägg. Vad angår det för tillförordnad revisionssekreterare föreslagna beloppet, 900 kronor, synes detsamma lönenämnden skäligt. Beträffande åter lönetillägget till tillförordnad revisionsfiskal, föreslagsvis angivet till 300 kronor, vill lönenämnden ifrågasätta, huruvida något dylikt tilllägg utöver assessorslönen överhuvud taget bör ifrågakomma. < Vidkommande spörsmålet om statsåklagarnas löneförmåner har nämnden icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande lämpligheten och skäligheten av den utav de sakkunniga föreslagna löneställningen. Enligt det föreliggande förslaget skulle statsåklagare komma i åtnjutande av lön, motsvarande lönegrad B 28, utom vad angår statsåklagaren i Visby vars

582 löneförmåner skulle motsvara lönegraden B 27. Till förste statsåklagare skulle utgå ett särskilt arvode av 900 kronor. Vid ärendets fortsatta beredning synes vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke en differentiering i lönehänseende de olika statsåklagartjänsterna emellan kan och bör äga rum med hänsyn till de blivande arbetsuppgifternas art och omfattning inom de olika distrikten. Anordningen med särskilt lönetillägg till förste statsåklagare förutsätter enligt lönenämndens mening, att förordnande utfärdas å dylik befattning och att sålunda förste statsåklagarbefattningen icke inrättas såsom en fast ordinarie tjänst. Ifrågasättas kan väl också, huruvida icke anledning förefinnes till en gradering av lönetillägget alltefter åklagardistriktets storlek och antalet övriga statsåklagare inom distriktet. För notarier vid domsagorna samt för assessors- och fiskalsaspiranter ävensom för fiskaler vid hovrätt, samtliga avsedda att utgöra icke-ordinarie befattningar, hava å de sakkunnigas löneplan upptagits särskilda lönegrader, D 1—D 4, med i allmänhet ett enda lönebelopp inom varje lönegrad, med undantag för lönegrad D 3, för vilken två lönebelopp föreslagits. Därest, på sätt lönenämnden ovan förordat, domar- och åklagarväsendets befattningshavare inordnas på den civila löneplanen och sålunda de sakkunnigas förslag med särskild löneplan för denna personal förfaller, uppstår fråga, huru nyssnämnda icke-ordinarie befattningshavares avlöningsförhållanden böra ordnas. Vidkommande till en början förste och andre notarie i domsaga synes den nuvarande anordningen med årligt arvode kunna även efter den ifrågasatta rättegångsreformens genomförande komma i tillämpning. Domsagoanställningen är för dessa befattningshavare en läro- och utbildningstid, då de beredas för sin blivande verksamhet. Arvodet under denna tid lär vid sådant förhållande icke behöva anslutas till avlöningsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen. Mot de sakkunnigas förslag till avlöningsbelopp, 2 700 kronor för förste notarie och 2 100 kronor för andre notarie, finner lönenämnden icke anledning till erinran. Vad nu sagts i fråga om tjänstgöringen såsom notarie i domsaga gäller ock beträffande den närmast därpå följande tjänstgöringen i hovrätt. Enligt den plan för domarutbildningen och befordringsgången på •domarbanan, för vilken de sakkunniga i sitt betänkande angivit vissa riktlinjer, skulle för den unge juristen efter arbetet i domsagan följa ett års provtjänstgöring såsom fiskalsaspirant i hovrätt, varunder vederbörande skulle prövas för fortsatt anställning inom hovrätten. Någon förändring i löneförhållandena torde med hänsyn till den alltjämt mindre fasta anställningen och den gallring bland aspiranterna, vartill tillfälle nu skulle beredas, icke böra inträda under aspiranttjänstgöringen, utan anser lönenämnden, att ersättningen jämväl under denna tjänstgöring kan utgå i form av arvode och bestämmas till det av de sakkunniga föreslagna beloppet av 2 700 kronor. Har sedermera fiskalsaspiranten blivit godkänd vid fiskalsprovet, torde några betänkligheter icke kunna hysas mot att vederbörande under den fortsatta tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal beredes extra ordinarie anställning och därvid i likhet med de centrala ämbetsverkens amanuenser berättigas uppbära lön enligt den löneplan, som finnes intagen i 6 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen. Enligt förenämnda plan för befordringsgången inom domarkarriären skulle utnämning till hovrättsfiskal ske vid en tidpunkt, då vederbörande redan kan se tillbaka på en sammanlagd tjänstetid inom domsaga och hovrätt av omkring fem år och då han med avseende å utbildning inom statstjänsten väl kan anses likställd med ämbetsverkens ama-

583 nuenser. Han skulle ock nu kunna påräkna fortsatt anställning samt kontinuerlig lön under sin verksamhet såsom befattningshavare vid vederbörande hovrätt. Sakligt sett synas sålunda goda skäl kunna anföras för beredande åt ifrågavarande befattningshavare av de förmåner, som extra ordinarie anställningen innebär. Onekligen skulle härigenom också vissa lönetekniska fördelar vara att vinna, exempelvis vid bestämmande av vikariatsersättning under förordnande å högre tjänst. Någon nämnvärd fördyring av organisationen på grund av det civila löneklassystemets tillämpning å ifrågavarande befattningshavare behöver icke befaras genom den anordning, nämnden nu ifrågasätter, då tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal är avsedd att vara relativt kort tid och det därför är att förutse, att löneklassystemet inom vederbörande lönegrad allenast undantagsvis skulle i hela sin utsträckning komma i tillämpning. På grund av det anförda anser sig lönenämnden för sin del böra förorda, att å hovrättsfiskal tillämpas de lönebestämmelser, som innefattas i 1 avd. 2 kap. av kungörelsen den 26 juni 1925. I anslutning till de av de sakkunniga för ifrågavarande befattning föreslagna lönebeloppen torde härvid hovrättsfiskal lämpligen böra hänföras till 16 :e lönegraden av den i 6 § av nyssnämnda kungörelse upptagna löneplanen eller den lönegrad, till vilken andre amanuens vid de centrala ämbetsverken högst må hänföras. Ett liknande sätt för ordnande av avlöningsfrågan torde få anses befogat jämväl under det närmast därpå följande stadiet i hovrättstjänstemannens utbildning, d. v. s. under den tid, då han såsom assessorsaspirant skulle hava att tjänstgöra å hovrättsdivision. De sakkunniga hava ansett, att lönen under nämnda tid borde utgå med ett belopp av 6 000 kronor. I betraktande av att sagda belopp närmast motsvarar lön å G-ort enligt 20 :e löneklassen av den i 9 § av avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen intagna löneplanen vill lönenämnden för sin del förorda, att befattningen assessorsaspirant skall anses tillhöra lönegraden B 21 av nämnda löneplan samt att beträffande ifrågavarande befattning skola i tillämpliga delar gälla de i 33 och 34 §§ av förenämnda kungörelse den 26 juni 1925 meddelade avlöningsbestämmelserna för befattningshavare å extra stat. Med hänsyn till att benämningen aspirant numera icke förekommer i de uti sagda kungörelse intagna bestämmelserna, synes beteckningen assessorsaspirant lämpligen böra utbytas mot benämningen extra assessor. Vad slutligen angår de befattningar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhörta, allmänna civilförvaltningens avlöningsreglfemente,. synes det lönenämnden böra i fråga om sekreterarna vid de mindre hovrätterna tagas under ytterligare övervägande, huruvida det kan anses motiverat att för dessa fastställa en så hög lönegrad — B 27 — som i betänkandet föreslagits. Under erinran om att den biträdande sekreteraren vid Svea hovrätt, vilken enligt förslaget skulle intaga ställning såsom kanslichef, av de sakkunniga hänförts till lönegraden B 26, anser sig nämnden böra ifrågasätta, huruvida icke nämnda lönegrad må anses tillfyllest jämväl för de mindre hovrätternas sekreterare. Aktuarier och arkivarier äro för närvarande placerade i lönegraden B 22, och anse de sakkunniga, att någon ändring i dessa tjänsters löneställning icke bör vidtagas. Ej heller i det Nothinska betänkandet hade härutinnan ifrågasatts någon förändring. I sitt utlåtande över sistnämnda betänkande anförde lönenämnden beträffande dessa tjänster, att det ville synas nämnden, att, vad Svea hovrätt anginge, det borde tagas under omprövning, om ej åtminstone någon av de vid denna hovrätt befintliga tjänsterna av nu ifrågavarande slag efter erforderlig omläggning av arbetet kunde utbytas mot befattningshavare i lägre löneställnmg. Lönenämnden har ansett sig böra i förevarande sammanhang erinra om

584 vad som sålunda från nämndens sida tidigare framhållits. Enligt den specifikation av statens kostnader för löner till befattningshavare inom domstolsoch åklagarväsendet efter processreformens genomförande, som finnes såsom bilaga fogad vid det nu föreliggande betänkandet (Bil. I I ) , synes det vara avsett, att vid Svea och Göta hovrätt det nuvarande antalet tjänster av ifrågavarande slag skulle bliva oförändrat, att vid hovrätten över Skåne och Blekinge skulle nyinrättas en dylik tjänst samt att en sådan befattning även skulle finnas vid den fjärde av de större hovrätterna. Lönenämnden föranledes härav till det uttalandet, att det vid omorganisationsärendets fortsatta beredning bör tagas under förnyat övervägande, i vad mån en överflyttning på personal utan juridisk utbildning av de göromål, som tillkomma innehavare av nu ifrågavarande befattningar, kan äga rum i ändamål att möjliggöra indragning av en eller annan av dessa tjänster och på så sätt förbilliga organisationen. Genom inordnande av domstols- och åklagarväsendets befattningshavare under allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente skulle givetvis de i detta reglemente meddelade allmänna bestämmelserna rörande villkoren för avlönings åtnjutande komina att äga tillämpning å dem. Emellertid hava de sakkunniga i betänkandet berört vissa av dessa föreskrifter, vilka vid ett dylikt ordnande av ifrågavarande befattningshavares löneförhållanden kunna lämna rum för olika tillämpningsförfarande. Hit hör exempelvis tillämpningen av reglerna för tillgodoräknande av föregående tjänstgöringstid vid befordran till högre tjänst. De sakkunniga hava angivit vissa riktlinjer för dylikt tillgodoräknande. Lönenämnden anser sig dock icke i det läge, vari frågan om rättegångsreformen och vad därmed äger sammanhang för närvarande befinner sig, kunna ingå i något bedömande av denna och andra dylika tillämpningsspörsmål. Beträffande den av de sakkunniga ifrågasatta sänkningen av domarnas pensionsålder vill nämnden erinra, hurusom frågan om en omarbetning av nu gällande civila pensionslag stått på dagordningen alltsedan den tidpunkt, då det nya civila avlöningsreglementet trädde i kraft. De omfattande pensioneringsspörsmål, som här möta, äga emellertid ett nära samband med den nu igångsatta revisionen av gällande avlöningsförfattningar. Det av de sakkunniga upptagna detaljspörsmålet om domarnas pensionsålder bör enligt nämndens mening ses i samband med de bestämmelser rörande pensionsålder, skyldighet att från tjänsten avgå m. m., som i en blivande civil tjänstepensionslag kunna komma att fastställas för den civila statsförvaltningens befattningshavare i allmänhet, och i nämnda sammanhang göras till föremål för övervägande. Vidkommande slutligen löneförmåner till övriga i de sakkunnigas betänkande omhandlade, i detta utlåtande icke särskilt nämnda befattningshavargrupper, har lönenämnden icke funnit skäl att i detta sammanhang göra några särskilda uttalanden. (I handläggning av ärendet hava deltagit lönenämndens ordförande Stridsberg samt ledamöterna Elliot, Almgren, Koersner, N. A. Nilsson och P . Nilsson samt suppleanten Nerby.)

585 KUNGL. MAJ:TS BEFALLNINGSHAVANDE. Överståthållareämbetet (t. f. Överståthållaren H. GRAFSTRÖM) : Den ifrågasatta rättegångsreformen berör Överståthållareämbetet i tre särskilda avseenden, nämligen i dess egenskap av överexekutor, i fråga om polisdomstolen samt beträffande Ämbetets befattning med åklagareväsendet. De ärenden, vilkas avgörande tillkommer överexekutor, tränga ofta till ett snabbt avgörande.. överståthållareämbetet har icke kunnat finna annat än att målen hos ifrågavarande myndigheter handläggas väl. Enligt Överståthållareämbetets förmenande synas överexekutorsgöromålen böra få stanna hos de myndigheter, som nu handlägga dem. Skulle emellertid förslaget om överexekutorsgöromålens överflyttning till de omorganiserade underdomstolarna komma till stånd, bör noga efterses, att ärendena kunna beredas ett snabbt avgörande. _ Att av de sakkunniga föreslagna befattningshavare, till vilkas handläggning överexekutorsgöromålen skulle överflyttas, få anses därtill vara fullt kvalificerade torde vara ställt utom tvivel. Huruvida någon besparing i statsverkets kostnader för överexekutorsgöromålens ombesörjande skall kunna uppstå genom den föreslagna omorganisationen, synes överståthållareämbetet synnerligen osannolikt. I vad den föreslagna rättegångsreformen berör polisdomstolen i Stockholm samt åklagaremyndigheten får Överståthållareämbetet såsom eget utlåtande åberopa, vad polisdomaren samt tredje polisintendenten i Stockholm uti bilagda till Överståthållareämbetet ingivna promemorior anfört. overståthållareämbetet hemställer, att ny utredning i de avseenden, som Överståthållareämbetet här ovan berört, vidtages, innan de sakkunnigas betänkande lägges till grund för lagstiftning. Den i överståthållareämbetets utlåtande åberopade promemorian av tredje polisintendenten E . HALLGREN är av följande lydelse: Såväl i processkommissionens förslag som i betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen beröres endast i stora drag den synnerligen viktiga frågan om förhållandet mellan åklagaremyndigheten och polismyndigheten. Processkommissionen reglerar detta på följande sätt: I allmänhet bör det ankomma på polismyndigheten att i första hand upptaga förberedande undersökning i anledning av ett begånget brott. Dock bör det stå statsåklagaren fritt att själv påbörja undersökning eller att anbefalla polismyndigheten att företaga sådan eller ock att själv övertaga det omedelbara utförandet av undersökning, som polismyndighet påbörjat, eller att giva polismyndigheten närmare föreskrifter om dess utförande. I fråga om brott, som kan åtalas endast av statsåklagare, skall polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren. Beträffande sådana brott, som underåklagare äger åtala och där

586 anhållande och häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra anmälan till statsåklagaren. Underåklagarna, av vilka icke skall fordras juridisk examen, skola, jämte utövande av sin åklagareverksamhet, vara sysselsatta inom polisväsendet. En närmare granskning av den ställning, som processkommissionen tillerkänner polismyndigheten och statsåklagaren inbördes, giver till en början vid handen, att statsåklagaren skall intaga en i förhållande till polismyndigheten fristående ställning, men med rätt och plikt att, när han finner skäl, ingripa i spaningarna, Underåklagarna däremot synas skola intaga- någon slags dubbelställning. Processkommissionen engagerar redan vid de första spaningsåtgärdernas vidtagande två i förhållande till varandra fristående myndigheter, statsåklagaren och polismyndigheten. Båda dessa kunna börja spaningarna var på sitt håll, och, om polismyndigheten igångsatt spaningar efter sin uppfattning, kan statsåklagaren avbryta dessa och förordna om spaning efter andra linjer. En på sådant sätt anordnad spaningsverksamhet kan aldrig giva ett gott resultat. För vinnande därav kräves enhetlig, sakkunnig ledning redan från de första spaningsåtgärdernas vidtagande. Olika myndigheters ingripande i spaningar efter brottslingar måste däremot medföra oreda och virrvarr till föga båtnad för en lycklig utgång av spaningsarbetet. Det torde därför icke kunna undgås att ålägga en enda myndighet ledningen av och därmed också ansvaret för spaningsverksamheten, vare sig denna myndighet skall vara polismyndigheten eller åklagaren. Mönstret till den anordning processkommissionen förordar i fråga om polismyndighetens och statsåklagarens spaningsverksamhet torde vara hämtat frän vissa håll i Tyskland. Meningarna där om anordningen i fråga synas emellertid å polismannahåll vara tämligen samstämmande i det avseendet, att anordningen anses mindre lycklig. Belysande härför torde vara ett samtal, undertecknad haft med en polischef i en stad i Tyskland, där anordningen tillämpas. På min fråga om icke svårigheter uppstått i spaningsarbetet, da två olika myndigheter skulle leda detsamma, svarade mig den åsyftade polischefen, att anordningen i praktiken kunnat genomföras av den anledningen, att statsåklagarna i regel vore unga och oerfarna och därför alltid inhämtade och följde polischefens anvisningar. En polischef å annan ort, där förevarande anordning icke tillämpas, förklarade för mig, att anordningen vore dömd att falla, att den vore otänkbar i en större stad, och att dess allvarligaste olägenhet vore dualismen i spaningsverksamhetens ledande. Någon utredning i fråga om polispersonalens subordinationsiörhallandegentemot statsåklagaren lämnas icke i processkommissionens betänkande. Därest personalen skall subordinera både. under polismyndigheten och under statsåklagaren, måste för personalen uppstå olidliga förhållanden. En sådan anordning torde vara i det praktiska livet ogenomförbar. Subordmerar personalen uteslutande under polismyndigheten, måste många ganger kollision uppstå mellan denna och statsåklagares Exempelvis ma nämnas allenast det fall, att polismyndigheten för viss spaning kommenderar särskilt lämplig personal och statsåklagaren för någon sin utredning samtidigt har behov av just samma personal. Huru skola sådana intressekonflikter lösas^ Har upprullar sig ett komplex av olösta frågor, som alla bottna i förut påtalade dualism i spaningsledningen. . „ .. 0 + f De ekonomisakkunniga behandla icke detta spörsmål i annan man an att de dels betona vikten av att kriminalpolismän till erforderligt antal ställas till åklagaremyndighetens förfogande, dels — med förslag om bibehållande av polismästareinstitutionen i Stockholm, Göteborg och Malmö _ - ut.tala sig. for att i Stockholm och Göteborg särskild »administrativ chef» for kriminalpolisen bör bibehållas, samt dels föreslå, att underaklagarna i Stockholm, Ixote-

587 borg och Malmö icke skola innehava »administrativ chefsställning» i förhållande till polispersonalen. Av dessa uttryck synes framgå, att de sakkunniga tänkt sig någon slags uppdelning av chefskapet, men de antyda icke, huru denna skall anordnas. Någon i verkliga livet användbar tudelning av chefskapet torde emellertid näppeligen kunna genomföras, allra minst därest processkommissionens förslag om dubbla spaningsmyndigheter skall bibehållas. Det torde vara obestridligt, att för den allmänna säkerheten i samhället en väl organiserad och ledd spaningsverksamhet, som kan omedelbart efter ett brotts inträffande träda i funktion i och för erhållande av ett snabbt resultat, är obetingat nödvändig. Det synes därför vara ofrånkomligt, att den delen av statens straffprocessuella verksamhet, som omfattar de första spaningsåtgärderna, varder på ett tillfredsställande sätt organiserad, samt att klara, tydliga och ändamålsenliga föreskrifter varda lämnade om polismyndighetens och åklagarmyndighetens inbördes ställning. Såsom av det föregående torde framgå, synas de föreliggande förslagen i sist nämnda avseende icke vara tillfyllest. De sakkunniga synas hava beräknat antalet statsåklagare för Stockholms stad till 4. Därest på statsåklagaren skall läggas icke blott talans utförande i underrätten utan därjämte såväl ledningen och övervakningen av spaningsoch utredningsverksamheten med allt vad därmed hör samman som ock skyldighet att i alla mål, där han är uteslutande åtalsberättigad, städse själv hålla förhör med den misstänkte, är det föreslagna antalet otillräckligt. Ettbibehållande av detta antal måste medföra antingen ett utdragande av tiden före domstolsförhandlingen i högst betänklig grad och en föga ändamålsenlig tidsspillan i spaningsverksamheten, eller ock att statsåklagaren av omständigheternas makt tvingas att låta hela spaningsverksamheten gå sig ur händerna till polismyndigheten. E t t bibehållande i Stockholm av den ställning till förundersökningen, som processkommissionen givit statsåklagaren, är därför, enligt mitt förmenande, icke möjlig utan ökning av statsåklagarnas antal. Beträffande underåklagarna har processkommissionen föreslagit, att dessa skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna och att det bestående sambandet mellan polis- och åklagareväsen skulle bibehållas. De ekonomisakkunniga vilja ordna underåklagareorganisationen i de tre största städerna på ett särskilt sätt. Vad Stockholm beträffar anse de, att organisationen bör anknytas till kriminalavdelningens anordning med förhörsrotlar. De utforma sitt förslag närmare så, att förhörsrotlarnas ledare, vilka för närvarande äro poliskommissarier, skulle åläggas utreda de enklare målen och i dessa jämväl utföra åklagaretalan i lagmansrätten. De skulle benämnas stadsfiskaler, vara statsavlönade, men — såsom redan i det föregående antytts — i motsats till stadsfiskalerna i de smärre och medelstora städerna icke innehava någon »administrativ chefsställning» i förhållande till polispersonalen. < Även vid detta förslag vidlåder förut påtalade bristande utredning i fråga om förhållandet mellan polismyndigheten och åklagareväsendet. Staolsfiskalernas ställning såväl gentemot den »administrativa chefen» vid kriminalavdelningen som gentemot polispersonalen finnes icke på något sätt reglerad. ^ Deras verksamhet — utöver åklagaretalans utförande — angives allenast så, att de skola handha polisutredningen i vissa mål, men de sakkunniga utforma icke närmare vad de åsyfta därmed. För så vitt de sakkunniga mena, att även. stadsfiskalerna skola inträda i spaningsverksamheten redan_ innan misstankarna riktats mot viss person, torde — såsom förut framhållits — sagda verksamhet, vari skulle engageras polismyndighet, statsåklagare och stadsfiskaler, bliva organiserad på ett i det praktiska livet knappast genomförbart sätt och i varje fall till största men för ett lyckligt resultat av spaningsverksamheten. Mena de sakkunniga däremot, att stadsfiskalernas verksam-

588 het skall inträda först då misstankarna riktat sig mot en viss inkallad eller tvångsvis för stadsfiskal inställd person, inträder den stora olägenheten, att stadsfiskalen i fråga om tillgång till den spanande personal, som vidtagit de första åtgärderna i saken och följaktligen är bäst insatt däri och bäst lämpad att fortsätta utredningen, är beroende av polismyndigheten, som måhända anser nödvändigt att för annat ändamål disponera samma personal. Följden därav måste då bli, att stadsfiskalen med annan till hans hjälp avdelad, i saken oorienterad personal skall göra utredningen, en anordning, som givetvis kan genomföras, men som måste medföra samma tudelning av förfarandet, som av processkommissionen å sid. 61 i andra delen av dess betänkande på tal om undersökningsdomare anses medföra betydande olägenheter. Det synes undertecknad därför uppenbart, att i fråga om stadsfiskalernas i Stockholm ställning såväl till polismyndigheten som till polispersonalen och i fråga om deras arbetsuppgifter utredningen måste i avsevärd grad fullständigas, så att full klarhet om den lämpligaste organisationen vinnes. I fråga om antalet stadsfiskaler föreslå de sakkunniga fyra. Redan nu äro förhörsrotlarnas vid kriminalavdelningen kommissarier fullt upptagna med rotlarnas arbeten. Väl föreslår processkommissionen att utredningen av statsåklagaremålen skall övervakas av statsåklagaren. Men med det fåtal statsåklagare som föreslås för Stockholm, kan övervakningen icke bliva sådan, att den befriar rotelkommissarien från handläggning jämväl av statsåklagaremålen. Rotelkommissariens befattning med dessa kommer att bliva av ungefär samma omfattning som nu. E t t sammankopplande av rotelkommissariebefattning och stadsfiskalstjänst synes mig därför ogenomförbart. På grund av det anförda får jag vördsamt hemställa, att överståthållareämbetet måtte framhålla nödvändigheten av att i ovan anmärkta avseenden ny utredning företages innan föreliggande förslag lägges till grund för lagstiftning. I den promemoria av polisdomaren E . WILLERS, som åberopas i överståthållareämbetets utlåtande, göres följande sammanfattning av vad i promemorian anförts: För handläggning av de nu på polisdomstolen ankommande mål, vilka kunna väntas bli överflyttade till lagmansrätten, fordras för det första en högre kvalificerad domare än den av sakkunniga föreslagne notarien med begränsad domarekompetens. Om målen, såsom hittills varit fallet och allt fortfarande synes lämpligt, i regeln protokolleras endast genom memorial, behöver denne domare ej flera än tvenne rättsbildade biträden — av notariegrad — och ej flera än två ordinarie och ett extra skrivbiträde, men under annan förutsättning behövs inom vardera av dessa befattningsgrupper en betydlig personalförstärkning. Domaren behöver vidare till sin hjälp dels, om han skall bibehållas vid sina bestyr med förvandlingar och vad därmed sammanhänger, en kanslist, dels ock en kontorsskrivare, en vaktmästare och ersättare för de konstaplar, som nu utgöra vaktbetjäning under domstolssessionerna. Distriktskommissarierna kunna fortfarande användas såsom < åklagare, men strafförelägganden böra lämnas icke av dem utan av befattningshavare hos polismästaren eller befattningshavare hos poliskammaren, eller båda delarna, befattningshavare, vilka ock — vid sidan av kansligöromål — skulle ha ^ att bestrida polismästarens och poliskammarens funktioner att besluta om åtal skall äga rum eller ej; hädanefter på eget ansvar i stället för som nu (i flertalet fall) på polismästarens; kanslitjänstemän med åklagarekompetens. I de s. k. stadsfiskalsmålen bör fortfarande finnas rättsbildad åklagare, och han skall själv äga förelägga straff.

589 Länsstyrelsen i Stockholms län (landshövding N. EDEN) : När länsstyrelsen den 13 maj 1927 på anmodan avgav yttrande till Svea hovrätt över processkommissionens betänkande, framhölls inledningsvis, att kommissionens djupgående och omfattande huvudförslag beträffande domstolsförfattningen och rättegångsförfarandet, såsom fallande utanför länsstyrelsens ämbetsuppgifter och omedelbara erfarenhet, icke kunde upptagas till granskning^ att yttrandet måste begränsas till de särskilda delar av betänkandet, vilka direkt berörde eller återverkade på den administrativa ordningen inom länen, samt att när dessa spörsmål upptoges till behandling ifrån de förutsättningar, som voro givna genom huvudförslagen om processreformen, detta icke innebure något ställningstagande till sagda huvudförslag. Länsstyrelsen anser sig böra upprepa denna reservation även i fråga om behandlingen av nu förevarande betänkande angående ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Till den huvudfråga, som ligger bakom sistnämnda betänkande, nämligen huruvida och i vad mån processkommissionens förslag äro ägnade att läggas till grund för själva rättegångssystemets reformering, vill länsstyrelsen givetvis icke heller nu taga ställning i och med det att länsstyrelsen utlåter sig om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av den föreslagna processreformen, som i det nya betänkandet blivit undersökta. Till denna reservation bör också fogas en annan. Såsom titeln anger, avser betänkandet ej att utgöra en fullständig utredning av de ekonomiska och organisatoriska spörsmål, som äro förenade med ett genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. De huvudfrågor, som i betänkandet behandlas, angå rättsskipningens gestaltning, de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande samt beräkning av vissa kostnader för processreformens genomförande. Däremot hava de sakkunniga -— på grund av dem meddelade direktiv — icke verkställt utredning angående de organisatoriska förändringar på det administrativa området, som föranledas av processreformen. De sakkunniga hava endast å sidorna 269 och 270 i betänkandet antytt åtskilliga av dessa administrativa organisationsfrågor samt påpekat, att flera av desamma utgjorde invecklade spörsmål, som tarvade en ingående särskild utredning. Länsstyrelsen finner påtagligt, att detta uttalande av de sakkunniga har synnerligt fog för sig. Bland de problem, som i nu berörda hänseende kvarstå helt outredda, äro flera av synnerlig vikt och omfattning, såsom de administrativa påföljderna av magistratsinstitutionens slopande, reformens återverkningar å polisväsendet m. m. Den omständigheten, att de sakkunnigas uppdrag icke omfattat dessa administrativa spörsmål, utgör självfallet för deras del fullgiltig förklaring till att desamma lämnats å sido. Men på så sätt har den föreliggande utredningen av den ifrågasatta processreformens ekonomiska och organisatoriska konsekvenser endast blivit partiell. Det är efter länsstyrelsens mening oundgängligt, att densamma kompletteras på de viktiga punkter, som nu förbigåtts, för att ett slutligt omdöme om sagda följdverkningar skall kunna givas. Även i de delar, där de sakkunniga framlagt förslag, visar det sig flerstädes, att dessa förslag icke kunna med säkerhet bedömas utan dylikt utfyllande av luckorna i utredningen. ^ Länsstyrelsen nödgas på grund härav uttala den meningen att betänkandet sådant det föreligger i flera avseenden icke ger tillräckliga hållpunkter för en definitiv granskning. I vad betänkandet angår domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan, behovet av arbetskrafter vid domstolarna samt löneförmåner för befattningshavare inom domstolsorganisationen, avhandlar detsamma till största delen frågor, vilka falla utom länsstyrelsens verksamhetsområde och som läns-

590 styrelsen därför saknar anledning upptaga till skärskådande. Endast tvenne punkter äro av den art, att de här böra beröras. Detta gäller i första hand den föreslagna domsagodelningen. Förslaget förutsätter för Stockholms läns vidkommande ganska omfattande förändringar i sagda indelning. Sålunda föreslås sammanslagning av nuvarande Norra och Mellersta Roslags domsagor till en, Norra Roslags domsaga, i vilken Norrtälje stad skall ingå, och vidare av Sollentuna och Färentuna samt Stockholms läns västra domsagor till Sollentuna domsaga inbegripande Sigtuna stad. Vaxholms stad skulle hänföras till Södra Roslags domsaga och Södertälje stad till Södertörns domsaga. Alternativt har ifrågasatts, att Värmdö skeppslag skulle överflyttas från Södra Roslags domsaga till Södertörns domisaga och i samband därmed öknebo härad utbrytas från sistnämnda domsaga för att förenas med en domsaga i Södermanlands län. Med detta senare alternativ har sakkunnigförslaget dock icke räknat.^ Den strävan mot större domsagor, som sålunda framträder i förslaget, har på sina håll frammanat betänkligheter. Farhågor hava framkommit, att den rättssökande allmänheten i vissa landsändar skulle få det alltför obekvämt till följd av domsagornas utökning, och särskilt hava av förslaget berörda städer, som nu hava egen jurisdiktion eller som utgöra huvudtingsställen, betecknat förslaget såsom en försämring av deras ställning. I viss mån torde dessa farhågor kunna vara berättigade, även om de måhända icke böra tillmätas avgörande betydelse mied hänsyn till principerna för reformen. I varje fall ligger det uppenbarligen stor vikt uppå, att eventuella olägenheter minskas i möjligaste mån. Sålunda bör förutsättas, att täta sammanträden hållas jämväl å bitingsställena framförallt å sådana, som tidigare haft egen jurisdiktion eller som varit huvudtingsställen. Mot alternativförslaget om! öknebo härads sammanslagning med domsaga i Södermanlands län vill länsstyrelsen uttala en bestämd gensaga. De sakkunnigas egna tvivelsmål om lämpligheten att till en domsaga förena områden från olika län kunna utan tvekan sägas vara så välgrundade, att detta alternativförslag bör definitivt avföras. Den andra domstolsväsendet berörande fråga, som är av beskall enhet att föranleda ett uttalande från länsstyrelsens sida, gäller den inverkan a arbetsfördelningen vid lagmansrätterna och å behovet av arbetskrafter därstädes, som den tillämnade överflyttningen av överexekutorsgöromålen kan medföra. Länsstyrelsen, som i särskilt yttrande till Svea hovrätt den 8 mars 1929 framhållit vissa synpunkter rörande denna fråga, tillåter sig att har åberopa, vad i nyssnämnda yttrande därom anförts. . En väsentlig del av betänkandet avhandlar åklagareväsendets organisation. I den del det angår åklagareorganisationen vid hovrätt och vid högsta domstolen, torde något uttalande från länsstyrelsens sida icke vara avsett. Däremot beröres länsstyrelsen givetvis i hög grad av förslaget om åklagarorganisationen vid lagmansrätt. . . , Länsstyrelsen vill i anledning av detsamma till en början erinra om att det nuvarande åklagareväsendet vid rikets underdomstolar blivit a sakkunnigt hall ganska enstämmigt betecknat såsom otillfredsställande samt i behov av en reformering enligt tidsenliga principer. Såsom särskilda brister hos detsamma har bland annat framhållits den rådande sammanblandningen mellan polis- och åklagareväsendet samt den otillräckliga utbildning och det mångsyssleri som utmärkte en stor del av åklagarekåren. Dessa anmärkningar aro enligt lansstyrelsens mening befogade, och länsstyrelsen ansluter sig till dem, som anse en reform å detta område erforderlig. Såvitt länsstyrelsen kan finna, avser de sakkunnigas förslag införandet av en åklagareorganisation, byggd pa moderna principer, som flerstädes utomlands vunnit tillämpning oca visat sig leda till ett gynnsamt resultat. Densamma tager också sikte på avhjälpande av de

591 ovannämnda nuvarande bristerna. Visserligen komme dessa att kvarstå i viss grad beträffande underåklagarekåren, vars tjänsteregleringsfråga icke kan slutgiltigt avgöras annat än i samband med den omfattande frågan angående landsfiskalstjänsternas omreglering, men icke desto mindre torde de sakkunnigas förslag angående åklagareväsendet i stort sett böra kännetecknas såsom ett steg i rätt riktning. Vissa punkter giva dock anledning till erinringar. Först och främjst måste det anses vara av största vikt, att tillräckligt antal statsåklagaretjänster inrättas för varje distrikt. Att på förhand exakt beräkna det erforderliga antalet sådana tjänster låter sig knappast göra, och de sakkunnigas siffror härvidlag torde böra betraktas såsom synnerligen approximativa. Man måste ihågkomm a , a t t förslaget till arbetsfördelning mellan statsåklagarna och underåklagarna innebär, att å statsåklagarna läggas nästan alla brottmål, som icke hava karaktären av bagatellmål. Vad detta skulle komma att medföra i arbetstunga genom resor i vidsträckta distrikt, låter sig svårligen bedömlas. I alla händelser synes det vara av betydelse, att distrikten icke genom för stor omfattning göras alltför svårarbetade. Det må ifrågasättas, huruvida icke detta skulle bliva fallet med Mälardalens stora distrikt. Vidare måste anses tvivelaktigt, huruvida det skulle vara lämpligt att i den utsträckning s&kkunnigförslaget avser införliva mindre städer med kringliggande eller närbelägna landsfiskalsdistrikt. I en del fall skulle måhända så kunna ske. Men i andra torde vara att befara, att åtskilliga av de landsfiskalstjänster, som beröras av detta förslag, därigenom skulle, särskilt beträffande uppbörds- och redovisningsgöromålen, få sin arbetsbörda så starkt ökad, att svårighet uppkomime för tjänstens behöriga bestridande. Det kan på goda grunder antagas, att en sådan svårighet i första hand komme att gå ut över polis- och åkla^aregöromålen. Länsstyrelse! har iakttagit, att de sakkunniga icke berört frågan om! kompetens:'ordringarna för statsåklagarna i vidare mån, än att de för dem förutsatt samma kunskapsprov, som erfordras för domareämbetets utövande. Med hänsyn till den befogenhet att ingripa i polisutredningen i brottmål, då densamma fortskridit till visst stadium, som förslaget avser att tillerkänna statsåklagarna, torde det ligga nära till hands att för innehav av statsåklagaretjlnst förutsätta jämväl ett viss mått av utbildning på kriminalpolisväsendets )mråde. De sakkunniga synas emellertid icke hava avsett att uppställa eni sålan fordran, ty vad de anfört i fråga om förordnande av biträdande och vikarierande statsåklagare tyder på att de räknat med, att statsåklagarekårens rekrytering skulle ske huvudsakligen bland hovrättsfiskalerna, vilka väl enidaft i något rent undantagsfall hava att uppvisa polisutbildning. Enligt länsstyrelsens mening hava de sakkunniga alltför ensidigt tagit sikte på statsåklagamas juridiska kompetens för utredningsresultatens bedömande, men icke tillräckligt beaktat frågan om deras förmåga att på ett sakkunnigt sätt kunna ingripa i själva utredningsarbetet. Det nu påpekade förhållandet torde i viss mån sammanhänga därmed, att sakkunnigförskget överhuvud taget icke egentligen ingått på frågan om polisväsendets .gestaltning i samband med reformen. Endast i en punkt frångås denna återlållsamhet — och i den punkten måste länsstyrelsen anmäla den mest bestämida gensaga. Förslaget giver uttryck åt en förmodan, att indragning av landsfigdetjänsterna skall visa sig lämplig, i det att de sakkunniga förklara sig r w a kommit till den uppfattningen, att ett bibehållande av landsfogdetjänsterna vid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisation. Enligct lmsstyrelsens mening är denna uppfattning fullständigt felaktig. Redan i )vannämnda yttrande den 13 maj 1927 till Svea hovrätt har framhållits, a t landsfogdebefattningen icke kan umbäras såsom organ för

592 länsstyrelsens ledning av de lokala polismyndigheterna. Det komme säkerligen att för polisväsendet medföra ödesdigra verkningar, om den ledande och sammanhållande kraft, som landsfogden-polischefen i länet nu utgör, skulle försvinna. Denna kraft har i Stockholms län visat sig vara av synnerlig betydelse. Den behöves alltjämt för övervakande av länets lokala polispersonal, och detta även vad angår dess åklagarefunktioner. Att landsfogdebefattningen i sistnämnda hänseende skulle göras överflödig av statsåklagaretjänsterna, vilka äro ämnade att bliva helt fristående från polisväsendet och för vilka icke någon polismannautbildning ifrågasatts, synes otänkbart. Landsfogdetjänsternas bortfallande skulle i verkligheten innebära ingenting mindre, än att tyngdpunkten av utredningsarbetet i brottmål förlades till underåklagarekåren, sedan denna berövats det sakkunniga stöd i sagda verksamhet, som den nuvarande organisationen tillfört densamma. Även om man räknar med, att statsåklagarnas övervakning i brottmålsutredningarna i någon mån skulle kunna ersätta sagda förlust, kvarstår dock såsom ett faktum, att underåklagarna skulle vara hänvisade uteslutande till sitt eget omdöme och sin egen förmåga under den första men merendels så synnerligen viktiga del av brottmålsutredningen, som omfattar tiden till dess misstankarna rikta sig åt bestämt håll. E t t sådant system kan icke vara lämpligt. Man måste betänka, att det här gäller i främsta rumtmet landsbygden med dess ofta otillräckligt skolade polispersonal, som har — och förutsatts komma att behålla — omfattande, från polis- och åklagareverksamheten vitt skilda tjänsteåligganden och på vilken det torde vara vanskligt att ställa alltför stora förväntningar i nu förevarande hänseende. Exempel, som tid efter annan kommit till synes och tilldragit sig allmän uppmärksamhet, torde giva ovederläggliga bevis för att polisorganisationen icke tål vid en sådan försvagning, som landsfogdetjänsternas indragning skulle medföra. De sakkunniga hava låtit sitt ovannämnda uttalande åtföljas av ett tillkännagivande, att icke alla på frågan inverkande förhållandan kunnat komma under deras bedömande. Länsstyrelsen vågar uttala den förmodan, att därest så skett, en indragning av landsfogdetjänsterna icke skulle kunnat ifrågasättas. Vad statsåklagarnas avlöningsvillkor beträffar, är det givetvis av vikt, att dessa bestämmas så, att befattningshavarnas självständiga ställning icke behöver äventyras. Enligt den löneplan, som förslaget upptager, skulle statsåklagarna ställas i paritet med befattningshavarna i den civila allmänna löneplanens lönegrad B 28. Någon anledning till erinran mot detta förslag synes ej förefinnas. I kapitlet om Domstolslokaler m. m. avhandlas till en början frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten. Därvid erinras, att Nya lagberedningen förordat tingshusbyggnadsskyldighetens övertagande av staten under motivering, att den enda ur rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vore, att staten ensam bekostade de för rättsväsendet erforderliga anordningarna. De sakkunniga hava emellertid förklarat, att de, även om beaktansvärda skäl kunde åberopas för att staten skulle sörja för ^tillgodoseendet av underdomstolarnas lokalbehov, icke kunde förorda en sådan åtgärd. Såsom motiv härför åberopas dels svårigheten att åstadkomma erforderliga uppgörelser med de olika tingshusbyggnadsskyldiga samt med de städer, vilkas rådhus eventuellt skulle tagas i anspråk för rättskipningsändamål, dels den^ fördyring av underhållet, som skulle uppkomma genom administrationens förläggande till ett centralt organ, och dels slutligen de krav på anställande av nya arbetskrafter, som vore att förvänta, därest en så omfattande förvaltningsuppgift; som den ifrågavarande skulle överflyttas å en statsmyndighet. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan Nya lagberedningens ståndpunkt i denna fråga ur principiella synpunkter svårligen jävas. Ä andra sidan vill länsstyrelsen icke

593 bestrida, att svårigheter — och måhända ganska stora — kunna möta för ett statens övertagande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Men det må väl ifrågasättas huruvida de sakkunnigas rent avvisande hållning är grundad på tillräckligt ingående utredning. Länsstyrelsen kan ej undgå det intrycket, att ett ytterligare och mera allsidigt övervägande bör föregå ett ståndpunktstagande i denna ömtåliga fråga, som av vederbörande menigheter (tingshusbyggnadsskyldiga och städer) framhållits såsom ett för dem synnerligen betydelsefullt momjent i rättegångsreformens konsekvenser. Därest det av statsfinansiella skäl, vilka i väsentlig grad synas hava inverkat å de sakkunnigas ställning i denna sak, skulle befinnas omöjligt med inlösen av de erforderliga tingshusen, kunde möjligen tänkas, att staten övertoge det framtida underhållet av dessa tingshus i den mån desamma kostnadsfritt överlätes å statsverket. Vad de sakkunniga i denna del anfört om fördyrade administrationskostnader synes icke utgöra något avgörande skäl mot en sådan utväg. De sakkunniga hava vidare föreslagit förpliktelse för de tingshusbyggnadsskyldiga att tillhandahålla inventarier i tingshusen samt att bekosta domsagans skrivmaterialier ävensom utgifterna för såväl inbindning av dess fastighetsböcker och protokollsband som för anskaffning av diarier och jämförliga böcker, vilka ej tillhandahållas av statsverket. Däremot skulle staten tillhandahålla erforderligt antal exemplar av den sedvanliga lageditionen ävensom åt varje lagmansrätt eller avdelning av lagmansrätt ett exemplar av löpande årgång av de prejudikatsamlingar, som för domstolarna anses erforderliga. Länsstyrelsen anser, att samtliga dessa kostnader böra bestridas av statsverket. Det synes varken skäligt eller lämpligt att i dessa hänseenden ålägga tingslagen skyldigheter, vilka, enligt vad de sakkunniga själva upplyst, flerstädes sakna motsvarighet i det nu bestående systemet och alltså skulle få karaktären av nya onera. Frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen är givetvis av synnerligen svårlöst art. De sakkunniga hava, enligt vad det vill synas av huvudsakligen statsekonomiska skäl, föreslagit skyldighet för de städer, som hava egen jurisdiktion, att under 20 års tid till staten utgiva en på visst sätt beräknad övergångsersättning. Att ett sådant förslag framkallat protester från de av detsamma berörda städerna, är icke ägnat att förvåna, och det måste medgivas, att förslaget ur åtskilliga synpunkter framstår såsom mindre tilltalande. Om länsstyrelsen dock icke kan frånkänna detsamma ett visst berättigande,_ synes en sådan mening emellertid icke kunna grundas direkt .på statsfinansiella hänsyn eller på den fördel^ som1 processreformen anses komma att innebära för dessa städer ur rättsskipningssynpunkt, utan på en uppfattning om skäligheten av, att de städer, som skulle vinna en betydande utgiftsminskning genom en för riket i dess helhet gagnelig reform, även böra lämna ett motsvarande till viss övergångstid begränsat bidrag, då ett sådant synes påkallat för att reformen överhuvud taget skall förefalla genomförbar. I varje fall återstår frågan, huruvida den föreslagna övergångstiden är skälig och den preliminära beräkningen av övergångsersättningens begynnelsebelopp riktig. Länsstyrelsen anser för sin del, att övergångstiden satts alltför lång, samt att beräkningen av ersättningen, såsom svenska stadsförbundet i sitt i frågan avgivna yttrande framhållit, är lagd efter en felaktig princip. Det kan näppeligen vara riktigt att vid förevarande beräkning bortse från magistratsstädernas blivande kostnad för den nya organisation, vilken torde bliva erforderlig, därest magistratsinstitutionen skulle upphöra. Denna fråga är, såsom tidigare framhållits, ännu icke utredd, men en sådan utredning måste utgöra förutsättning för en nöjaktig avvägning rörande eventuell övergångsersättning. En förnyad utredningur nu angivna synpunkt bör enligt länsstyrelsens åsikt även inbegripa frågan 39—291185

594 om tolagsersättningen, vars ifrågasatta partiella reduktion uppenbarligen utgör ett rättsproblem, som icke blivit tillräckligt penetrerat. Vad betänkandet innehåller rörande övergångsförhållandenas ordnande föranleder icke till något särskilt påpekande från länsstyrelsens sida. Vad angår de sakkunnigas kostnadsberäkningar, kan länsstyrelsen givetvis icke inlåta sig på någon prövning, eftersom sagda beräkningar, på sätt här ovan anförts, enligt länsstyrelsens mening icke äro grundade på tillräckligt allsidiga utredningar. Länsstyrelsen i Uppsala län (landssekreterare J . EKELUND och landskamrerare R. BRING), som ansett sig böra inskränka sin granskning av betänkandet till de frågor, som närmare angå länsstyrelsens ämbetsförvaltning, anför följande: Det torde icke kunna bestridas, att åklagareväsendet för närvarande är behäftat med brister, som säkerligen skulle under den ifrågasatta ändrade rättegångsordningen göra sig i ännu högre grad kännbara än hittills. Åtgärder för ändring i organisationen eller åtminstone för höjande av åklagarnas kompetens äro också otvivelaktigt behövliga. Huruvida nu föreslagna reformer äro ägnade att på ett tillfredsställande sätt avhjälpa bristerna, är däremot mera tvivelaktigt. Vad till en början statsåklagarebefattningarna beträffar, är, enligt länsstyrelsens mening, den föreslagna distriktsindelningen icke lämplig. Uppsala län skulle indelas på två statsåklagaredistrikt, det ena, med en folkmängd av icke mindre än 1 061 321 invånare, omfattande, jämte del av Uppsala län, bland annat Stockholms stad, det andra, med en folkmängd av 271 330 invånare, omfattande delar av Uppsala och Gävleborgs län. I det förra distriktet skulle finnas 10, i det senare 2 statsåklagare. Dessa distrikt, i all synnerhet det förstnämnda, måste enligt länstyrelsens bestämda mening, anses alldeles för stort tilltagna. En nödvändig förutsättning för att statsåklagaren skall kunna väl fylla sin uppgift är att han äger kännedom om de lokala förhållandena inom sitt distrikt, något som givetvis icke är möjligt annat än i distrikt av någorlunda begränsad omfattning. De sakkunniga hava visserligen icke alldeles förbisett denna synpunkt, men lämnat densamma utan avseende, under påstående att, även om distrikten begränsades till länen, desamma skulle bliva allt för stora, för att en mera ingående personoch lokalkännedom skulle kunna av åklagaren förvärvas. Detta påstående är emellertid endast delvis riktigt. Sant kan vara, att även i ett mindre distrikt statsåklagaren skulle endast tillfälligtvis kunna besitta en rent individuell person- och lokalkännedom. Men — vad riktigare är — i ett distrikt av exempelvis ett mindre läns omfattning skulle han otvivelaktigt i regel kunna, liksom de nuvarande landsfogdarna, förvärva såväl en betydande förtrogenhet med befolkningens levnadsvillkor och vanor, allmänna lynnesart och uppfattning som personliga förbindelser i olika orter med i ortens förhållanden insatta omdömesgilla personer, allt av en betydelse vid utredning och bedömande av omständigheterna i brottmål, som svårligen torde kunna överskattas. Att motsvarande personliga förutsättningar för åklagareuppgiften skulle, exempelvis beträffande de olika, till »Mälardalens distrikt» hörande områdena å landsbygden i olika län, kunna förvärvas av de tio, i Stockholm bosatta och säkerligen av arbetet i huvudstaden väsentligast upptagna statsåklagarna, det låter sig för visso icke tänkas. Och de andrahandsuppgifter i nu åsyftade hänseenden, som, enligt de sakkunniga, »tydligen i regel» måste tillföras statsåklagaren »genom hans medarbetare i orterna, närmast landsfiskalerna», lära knappast under några förhållanden kunna för statsåklagaren ersätta egna iakttagelser och eget omdöme.

595 Till den nu angivna olägenheten av stora distrikt kommer ej blott, såsom de sakkunniga antytt, att ökade kostnader för befattningshavarnas resor uppstå, utan ock att, ju längre de resor äro, som statsåklagaren har att företaga, desto större blir faran för att han icke skall kunna i alla fall, då sådant är önskvärt och erforderligt, själv infinna sig å ort och ställe för undersökning och förhör utan nödgas överlåta detta åt underordnade och mindre kvalificerade befattningshavare. Vid fastställande av statsåklagaredistriktens omfattning får slutligen icke förbises ortsbefolkningens befogade och hittills tillgodosedda intresse därav, att överåklagaren i domsagan kan träffas å en icke allt för avlägsen central ort — i regel länets residensstad — som av befolkningen i andra angelägenheter vanligen besökes. De av de sakkunniga till stöd för deras indelningsförslag framhållna önskemålen om jämn fördelning av arbetsbördan och om samarbete mellan olika åklagare torde utan oöverstigliga svårigheter kunna på annat sätt uppfyllas och synas i varje fall icke böra tillmätas avgörande betydelse vid gestaltningen av åklagaredistrikten. Länsstyrelsen får alltså för sin del bestämt förorda, att denna distriktsindelning verkställes i betydligt närmare anslutning till nu rådande förhållanden än vad som enligt det framlagda förslaget skulle ske. Beträffande statsåklagarens biträden får länsstyrelsen gentemot de sakkunnigas uttalande om landsfiskalsaspiranternas lämplighet för biträdesbefattningarna invända, att åtminstone för närvarande en landsfiskalsaspirant, vilken ännu icke fullgjort den för hans utbildning stadgade tjänstgöring, i allmänhet icke äger den erfarenhet och det omdöme, som synes böra fordras av ett biträde å statsåklagares kansli, och således icke kan anses lämpa sig för befattningen annat än möjligen under den förutsättning, att jämväl annat, mera kompetent biträde finnes där anställt. Innan frågan om de nuvarande landsfiskalernas göromål och ställning efter genomförd rättegångsreform blivit närmare utredd, lär för övrigt vara ovisst, huru landsfiskalsaspiranternas framtida utbildning kommer att gestaltas. Vad underåklagarebefattningarna angår, utgå de sakkunniga från processkommissionens förslag, att underåklagarna skola motsvara de nuvarande landsoch stadsfiskalerna. I fråga om landsfiskalerna saknas emellertid fortfarande utredning, huru deras nuvarande göromål skola vid rättegångsreformens genomförande fördelas. Så mycket synes allenast vara klart, att underåklagarna äro avsedda att tillika väla Polismän och, eventuellt, även utmätningsmän men böra befrias från åtminstone största delen av de nuvarande landsfiskalernas omfattande, rent administrativa uppgifter. Innan en grundlig och fullständig utredning ägt rum, finner länsstyrelsen det icke möjligt att taga någon bestämd ståndpunkt i denna fråga, men tillåter sig dock att göra följande erinringar. Redan under nuvarande förhållanden saknas icke fog för det understundom hörda påståendet, att landsfiskalerna icke alltid äro i besittning av de kvalifikationer, som erfordras för att tillfredsställande fylla åklagareuppgifterna. Efter genomförande av processreformen med dess ökade krav på åklagarna måste det framstå såsom än mera angeläget än hittills, att de erhålla en för denna uppgift särskilt lämpad utbildning av mera speciellt slag, än den som nu meddelas landsfiskalsaspiranterna och som är anordnad med hänsyn till landsfiskalernas nuvarande, mycket skiftande verksamhet. Särskild utredning jämväl av denna fråga torde böra äga rum. Även om den blivande underåklagaren skulle kunna befrias från huvudparten av landsfiskalens nuvarande administrativa bestyr, måste det, såsom länsstyrelsen redan i sitt yttrande över processkommissionens förslag antytt, be-

596 faras, att svårigheter skulle uppstå för underåklagaren-landsfiskalen att vid sidan av åklagareuppgifterna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de honom såsom polisman och utmätningsman tillkommande åliggandena, detta desto mera som han i dessa tre egenskaper skulle komma att lyda under tre olika överordnade myndigheter. Innan närmare klarhet vunnits om omfattningen och beskaffenheten av underåklagaren-landsfiskalens blivande göromål och i samband därmed om de kompetensfordringar, som böra ställas på honom, lär icke ens tillnärmelsevis kunna bedömas, vare sig huru avlöningarna böra avvägas eller huru distriktsindelningen lämpligen bör ske. På grund härav och då det måste tagas för givet, att, huru än de nuvarande landsfiskalsgöromålen fördelas, det icke kan bliva möjligt att utan betydande kostnader, om vilka utredning ännu saknas, få landsfiskalernas mångfaldiga administrativa göromål utförda, saknas tydligen för närvarande grunder för bedömandet av processreformens ekonomiska konsekvenser i nu ifrågavarande hänseenden. I fråga om underåklagarna kan länsstyrelsen slutligen icke underlåta att anmärka, att den föreslagna titeln, »distriktsfiskal» är sällsynt litet välklingande och till och med rätt besvärlig att uttala. Titeln saknar icke all betydelse, åtminstone ej när den, såsom här, skall bäras av en tjänsteman, med vilken den stora allmänheten kommer att stå i nära beröring. De sakkunniga uttala, att verkställd utredning »närmast synes bestyrka riktigheten av den uppfattning», att ett bibehållande av landsfogdetjänstema vid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisation. Under förutsättning att landsfogdarna skulle, sedan de skilts från överåklagaregöromålen, få allenast sina övriga nuvarande uppgifter sig anförtrodda, måste den sålunda av de sakkunniga uttalade uppfattningen sannolikt betecknas såsom riktig. Icke desto mindre kan länsstyrelsen icke förorda en indragning av landsfogdetjänsterna, och detta på huvudsakligen följande skäl. Enligt länsstyrelsens, redan tidigare uttalade, bestämda mening är en särskild chef, under länsstyrelsen, för polispersonalen i länet oundgängligen erforderlig. Polisväsendet på landsbygden står ju nämligen inför en länge önskad, högst nödvändig omorganisation. Det torde icke vara svårt att inse, att det för denna organisations genomförande och framtida effektiva utnyttjande är av den största vikt, att länsstyrelsen vid ledande och övervakande av polisväsendet liksom vid handläggning av alla detsamma angående, hos länsstyrelsen anhängiga ärenden äger tillgång till en polisutbildad tjänsteman i auktoritativ ställning, som är särskilt skickad för och kan ägna sin arbetskraft väsentligen åt polisärendena. Uppenbarligen vore det särdeles olämpligt, om ifrågavarande uppgifter måste, såsom de sakkunniga synas vilja föreslå, anförtros åt olika, för ändamålet icke utbildade och av andra göromål huvudsakligen upptagna tjänstemän. Ändamålsenligheten av de av de sakkunniga ifrågasatta anordningarna för utförande av landsfogdarnas nuvarande uppgifter i fråga om kontrollen över landsfiskalerna jämte granskning av dagböckerna i utsökningsmål samt beträffande utförande av kronans talan i rättegångar torde även kunna starkt ifrågasättas. Vad särskilt kontrollen över landsfiskalerna angår, får ej den fördel förbises, som är förbunden därmed, att, såsom nu, kontrollen i olika avseenden är förenad i landsfogdens hand, och som består däri, att denne lär noga känna varje landsfiskal och dennes sätt att i olika avseenden fullgöra sina åligganden. En i riksräkenskapsverket för hela riket verkställd granskning synes med nödvändighet komma att bliva av rent räkenskapsteknisk art och icke, såsom vid landsfogdens inventeringar kan ske, komma att omfatta jämväl

597 granskning av diarier, koncept, postböcker och arkivhandlingar m. m., allt av betydelse för ett behörigt övervakande av landsfiskalens tjänsteförvaltning. E n dylik granskning torde i alla händelser fortfarande bliva erforderlig och böra verkställas av en tjänsteman med auktoritet, helst av samma förrättningsman inom hela länet. Enligt landsfogdeinstruktionen kan landsfogden förordnas a t t bereda, föredraga och till expedition befordra visst hos länsstyrelsen anhängigt ärende. Denna möjlighet torde redan nu understundom användas av länsstyrelserna, åtminstone i de smärre länen. Om nu landsfogdarna efter inrättande av statsåklagaretjänsterna skulle i allmänhet icke bliva fullt upptagna av sina återstående, nuvarande göromål, synes det ligga nära till hands att, i analogi med vad redan någon gång sker, hans lediga tid och krafter finge tagas i anspråk för arbete å länsstyrelsen. En sådan anordning vore desto lämpligare som länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda är stadd i ständig och kraftig ökning, redarn mångenstädes torde — såsom fallet är här i länet — vara och, till följd särskilt av väntade nya uppgifter, komma att i allt högre grad bliva i behov av ökade kvalificerade arbetskrafter. Där biträde i avsevärd utsträckning skulle kunna av landsfogden erhållas för länsstyrelsens löpande göromål, skulle givetvis eljest nödig ökning av anslag till nya befattningshavare hos länsstyrelsen kunna undvaras eller minskas. Även i andra avseenden än i fråga om landsfiskals- och landsfogdetjänsterna kommer processreformen att nödvändiggöra organisatoriska förändringar innom administrationen. En ingående utredning härom är, såsom ock de sakkunniga förutsätta, oundgängligen nödvändig. Vad särskilt länsstyrelserna angår, måste de sakkunnigas uttalade mening, att i frågans nuvarande outredda skick icke bör i den ekonomiska kalkylen för processreformen räknas med någon besparing i organisationskostnaderna för länsstyrelserna, anses synnerligen befogad. Såsom redan ovan antytts, torde tvärtom dessa kostnader, efter en reform enligt nu föreliggande förslag, med all sannolikhet komma att icke oväsentligt ökas. I fråga om magistraterna kan länsstyrelsen i huvudsak instämma i det av borgmästaren Bissmark m. fl. avgivna, vid de sakkunnigas betänkande fogade yttrandet. Särskilt vill härvid länsstyrelsen betona, att det måste vara även ett statens intresse, av vikt i synnerhet för länsstyrelsernas ämbetsförvaltning, att i städerna finnes ett verkligt, med de nuvarande magistraterna jämförligt, centralt förvaltningsorgan, som i besittning av nödig kompetens och auktoritet, liksom av en närmare lokal- och personalkännedom, kan utföra eller förmedla, de mångskiftande åtgärder av statligt administrativ beskaffenhet, som inom staden komma i fråga. Utan uppenbar olägenhet lär man icke i detta avsende kunna allenast »bygga på medverkan och intresse från kommunalt intresserade personers sida» eller anlita olika för andra uppgifter huvudsakligen avsedda och lämpade tjänstemän. Uttryckligen måste länsstyrelsen även framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela de sakkunnigas uppfattning därom, att landskommunernas nuvarande förvaltningsorganisation skulle uppmuntra till betydande förenkling, av stadskommunernas förvaltningsformer. Kommmialförvaltningen torde tvärtom ä landsbygden vara i större behov av omdaning än i städerna. I landskommunernas förvaltning lär det särskilt få, i motsats till vad de sakkunniga synas förmena, anses såsom en påtaglig brist, att mera auktoritativa kontrollorgan saknas. Såsom ett exempel kan förtjäna påpekas, att vederbörande i en landskommun kan — såsom icke så alldeles sällan torde hava skett — underlåta att underställa länsstyrelsen fattat beslut om arvoden åt kommunala förtroendemän och sålunda undandraga sig sådan prövning av beslutet, som är lagligen föreskriven. Länsstyrelsen lär icke, även om saken kommer till dess känne-

598 dom, kunna framtvinga underställning, och enskilda kommunmedlemmar torde i regel sakna tillräckliga insikter och företagsamhet för att ernå rättelse. R ä t t tvivelaktigt synes slutligen, om den besparing, som de sakkunniga vänta av förslaget om magistraternas avskaffande, skulle bliva synnerligen stor. Även bortsett från de ökade utgifter, som en mindre tillfredsställande förvaltningsorganisation alltid kan befaras indirekt medföra, måste nämligen antagas, att magistratsgöromålen icke kunna bliva utan kostnad utförda, även om en väsentlig del anförtros åt olika kommunala styrelser och nämnder. Den ökade arbetsbördan för dessa kommer säkerligen att föranleda ej blott ökat behov av avlönade, kompetenta sekreterare och andra biträden än även avsevärt ökade anspråk på arvoden åt de redan nu ofta strängt anlitade kommunala förtroendemännen. Och sådana anspråk torde i längden svårligen kunna avvisas, om man önskar att för uppgifterna fullt lämpade krafter skola stå till buds. I det föregående har länsstyrelsen berört frågor i det remitterade betänkandet, som äga närmare samband med länsstyrelsens ämbetsförvaltning. Betänkandet, som i övrigt synts icke böra föranleda någon ingående granskning från länsstyrelsens sida, har emellertid givit anledning till följande ytterligare erinringar. Rättmätigheten av förslaget om skyldighet för städerna att till staten utgiva ersättning för dess övertagande av utgifterna för rättsskipningen torde kunna starkt ifrågasättas. I varje fall synes dylik ersättning icke böra utgå efter allmänna, mer eller mindre godtyckliga normer, utan böra fastställas i form av särskilda överenskommelser med varje stad för sig. I fråga om domsagoindelningen delar länsstyrelsen den av stadsfullmäktige i Uppsala uttalade meningen, att Uppsala stad med dess 30 000 invånare helst borde få utgöra egen domsaga. I den händelse principiella hinder anses möta häremot, synes stadens behjärtansvärda önskemål böra kunna åtminstone så till vida vinna beaktande, att med statens övertagande av rättsskipningen i staden finge tillsvidare anstå. Behovet av nya föreskrifter om tingshusbyggnadsskyldigheten vitsordas av länsstyrelsen, som därvid vill i fråga om omfattningen av denna skyldighet instämma i det av stadsfullmäktige i Uppsala gjorda uttalandet, De i betänkandet framlagda ekonomiska beräkningarna äro i här ovan antydda, liksom i åtskilliga andra mycket väsentliga delar ofullständiga och, i vad angår medtagna utgiftsposter, verkställda efter ofta osäkra eller särdeles omtvistliga beräkningsgrunder. E t t någorlunda säkert omdöme om processreformens ekonomiska konsekvenser kan alltså icke bildas på grundvalen av dessa beräkningar. Härtill kommer, vad de i betänkandet ingående förslagen av organisatorisk beskaffenhet angår, att betänkandet, även om det ses allenast från de begränsade synpunkter, som länsstyrelsen vid sin granskning anlagt, synes ytterligare befästa den redan genom processkommissionens tidigare förslag väckta övertygelsen, att en processreform i enlighet med nu föreliggande förslag skulle komma att i stor utsträckning nedbryta urgamla, efter landets säregna förhållanden och folkets särskilda tänkesätt och vanor uppbyggda organisationsformer och institutioner ej blott på rättsväsendets utan ock på förvaltningens områden utan att skapa trygghet för att vad som genom reformen kunde vinnas skulle överväga eller ens uppväga vad som ginge förlorat. Länsstyrelsen måste alltså för sin del bestämt avstyrka, att det remitterade betänkandet lägges till grund för det fortsatta arbete med en rättegångs ref orm, som torde böra äga rum men verkställas med varsamhet och i närmare anslutning till bestående förhållanden.

599 Länsstyrelsen i Södermanlands län (landshövding G. SEDERHOLM) : Vad först angår domstolarnas anställningsförhållanden avviker de sakkunnigas betänkande i högst väsentlig mån från vad processkommissionen härutinnan föreslagit i det av kommissionen år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Medan processkommissionen starkt framhållit, att en av den nuvarande rättegångsordningens betänkligaste svagheter ligger i det särskilt vid häradsrätterna tillämpade vikariatsystemet, och uttalat såsom sin mening, att domstolarna även på landsbygden borde förses med ett antal ordinarie domare, tillräckligt stort för hela arbetsbördan utom vid fall av semester eller sjukdom eller annat dylikt förfall för ordinarie domare, hava de sakkunniga i stor utsträckning fasthållit vid vikariatsystemet. Härtill torde de hava föranletts såväl av statsfinansiella skäl som av angelägenheten att domareaspiranterna genom cirkulation mellan överrätt och underrätt samt tjänstgöring å olika orter vinna större mångsidighet och ökad erfarenhet, Vad de sakkunniga härutinnan anfört torde dock ej innefatta tillräckligt bärande skäl för ett bibehållande av det till synes av en allmän opinion utdömda extraordinarie- eller vikariatsystemet. Beträffande domsagoindelningen enligt den framtida organisationen föreligger ett av numera hovrättspresidenten K. Schlyter upprättat förberedande utkast, till vilket processkommissionen icke torde hava tagit slutlig ståndpunkt men som legat till grund för de sakkunnigas beräkning av arbetskrafterna i domsagorna och den härpå grundade kostnadskalkylen. I nämnda utkast föreligga för Södermanlands län två alternativ. Enligt alternativ I skulle länet fördelas på fyra domsagor, nämligen: 1. Jönåkers domsaga, omfattande städerna Nyköping och Trosa samt Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag med Nyköping såsom kansliort och tingsställe; 2. öknebo domsaga, omfattande dels staden Södertälje och öknebo härad i Stockholms län och dels städerna Strängnäs och Mariefred ävensom Daga tingslag samt Åkers och Selebo tingslag i Södermanlands län, med Södertälje såsom kansliort och tingsställe samt Strängnäs såsom bitingsställe; 3. Oppunda domsaga, omfattande Oppunda och Villåttinge nuvarande domsaga, med Katrineholm såsom kansliort och tingsställe samt Malmköping såsom bitingsställe; och 4. Eskilstuna och Rekarne domsaga med Eskilstuna såsom kansliort och tingsställe samt innefattande två tingslag, nämligen a) Eskilstuna tingslag, omfattande staden Eskilstuna, och b) Rekarne tingslag, omfattande staden Torshälla samt Väster- och österrekarne tingslag. Enligt alternativ II däremot skulle länet fördelas på tre domsagor, nämligen: 1. Jönåkers domsaga, omfattande städerna Nyköping och Trosa samt Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag ävensom Daga tingslag, med Nyköping såsom kansliort och tingsställe samt Gnesta såsom bitingsställe; 2. Oppunda domsaga = alternativ I ; och 3. Eskilstuna och Rekarne domsaga med Eskilstuna såsom kansliort och tingsställe samt innefattande två tingslag, nämligen a) Eskilstuna tingslag, omfattande staden Eskilstuna, och b) Rekarne tingslag med Strängnäs såsom bitingsställe och omfattande städerna Torshälla, Strängnäs och Mariefred samt Väster- och Österrekarne tingslag ävensom Åkers och Selebo tingslag. Alternativ I innebär således i motsats till alternativ I I , att en domsaga, i utkastet benämnd öknebo domsaga, skulle vara fördelad på två län. Inom hela riket skulle enligt samma utkast icke i något annat fall inträffa, att domsagogräns komme att bryta länsgräns. De sakkunniga hava av administrativa skäl — bl. a, med hänsyn till landsfiskalernas ställning samt handläggningen av frågor, som sammanhänga med tingshusbyggnadsskyldigheten m. m. — funnit

600 önskvärt, att en domsaga icke utgöres av delar från skilda län, och hava därför grundat sin kostnadsberäkning på ovannämnda alternativ I I . Länsstyrelsen ansluter sig helt till de sakkunnigas sålunda uttalade mening och håller följaktligen före, att alternativ I alldeles icke bör läggas till grund för blivande domsagoindelning, så vitt angår Södermanlands län. De sakkunnigas förslag till bestämmande av de grunder, efter vilka magistratsstäderna skola utgiva ersättning för statens övertagande och bekostande av rättsskipningen även inom stad förefaller ju nog praktiskt, och genom förslagets antagande helt eller i huvudsak skulle vidlyftiga och tidsödande undersökningar och förhandlingar kunna undgås. Men det gäller här ekonomiska frågor av för städerna så viktig innebörd och så stor räckvidd, att det synes nära nog ogörligt att utan fara för svåra missgrepp och orättvisor gå fram annorledes än från fall till fall, ehuru givetvis efter samma ledande princip. I fråga om åklagareväsendet hava de sakkunniga i väsentlig mån avvikit från processkommissionens förslag. Processkommissionen utgår ifrån att i allmänhet varje län skulle utgöra ett statsåklagaredistrikt och att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio. De sakkunniga åter vilja indela riket i 16 åklagaredistrikt med sammanlagt 47 statsåklagare. Anledningen till att de sakkunniga ej följt processkommissionens förslag i denna del angives vara de stora ojämnheter i statsåklagarnas arbetsbelastning, som genomförandet av kommissionens' förslag skulle föra med sig, en olägenhet, som åtminstone delvis skulle bortfalla genom två eller flera statsåklagares sammanförande till ett statsåklagarekansli med därav följande större kontinuitet i arbetet. Mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen hava de själva riktat den invändningen, att till följd av åklagaredistriktens storlek statsåklagarna komme att sakna närmare kännedom om de lokala förhållandena inom distriktet. Enligt länsstyrelsens mening har denna invändning vida större betydelse än de sakkunniga velat tillmäta densamma. Och det torde vara av största vikt för statsåklagaren att äga noggrann kännedom icke endast om distriktets olika orter och deras befolkning utan även om sina medhjälpare: underåklagarna och ortspolisen, ty utan sådan kännedom är han urståndsatt att rätt bedöma, när han själv bör vara på ort och ställe för att redan från början leda undersökningen eller i vilka fall den förberedande undersökningen utan olägenhet må kunna anförtros åt någon statsåklagaren underordnad funktionär. Vad nu närmast angår Södermanlands län hava de sakkunniga föreslagit, att detta skulle ingå i ett statsåklagaredistrikt med tio statsåklagare och kansliort i Stockholm samt omfattande Stockholms stad och län, Södermanlands län och delar av Uppsala och Västmanlands län. Med erkännande att vissa fördelar skulle stå att vinna med en sådan anordning, synas dock de starkaste skälen tala för tillämpning av processkommissionens förslag härutinnan. Genom antagande av processkommissionens nyssnämnda förslag skulle även vinnas, att statsåklagarna, vilka måhända riktigare borde benämnas överåklagare, icke skulle med nödvändighet behöva helt undandragas den befattning med polisväsendet, vilken för närvarande ankommer på landsfogdarna. Genom sitt vid utövande av åklagarekallet nödvändiggjorda samarbete med polismyndigheterna inom olika delar av statsåklagaredistriktet skulle statsåklagarna utan tvivel förvärva sig en kännedom angående polisväsendet, vilken för länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet skulle vara av största värde och vartill länsstyrelserna måste äga tillgång, såvida ej annan mellanhand inrättas mellan länsstyrelserna och lantpolisen. Något större inkräktande på statsåklagarens huvuduppgift, åklagarekallet, skulle knappast kunna befaras såsom en följd härav, men medel till säkrare bedömande av polisväsendets läge och behov skulle härigenom kunna vinnas utan nämnvärd merkostnad för det allmänna.

601 Länsstyrelsen i Östergötlands län (landshövding E. TROLLE) : Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle årskostnaden för det allmänna, efter processreformens genomförande, uppgå till 10 946 300 kronor mot 11 994 400 enligt nu gällande ordning. I sistnämnda summa ingå städernas utgifter för avlöning av domstolspersonalen. Därest hänsyn endast tages till statens egna utgifter för rättegångsväsendet, äro siffrorna 8 329 200 kronor nu samt 10 946 300 kronor efter reformens genomförande. Resultatet blir alltså, att det allmänna skulle göra en ekonomisk vinst genom processreformen, statens och kommunernas sammanlagda utgifter för rättegångsväsendet skulle nämligen minskas med omkring 1 000 000 kronor. Tillförlitligheten i de nu gjorda beräkningarna torde emellertid med fog kunna dragas i tvivelsmål. Föreningen Sveriges stadsdomare har i ett över betänkandet avgivet utlåtande ägnat dessa beräkningar en skarp, men, såvitt K. B. kunnat finna, ganska berättigad kritik. Det lär icke kunna förnekas, att de sakkunniga i sina beräkningar icke tagit tillbörlig hänsyn till faktorer, som äro ägnade att i mycket väsentlig mån fördyra processreformens genomförande. K. B. hänvisar i detta avseende till det av nämnda förening meddelade utlåtandet. Därjämte skulle K. B. för egen del vilja fästa uppmärksamheten på några detaljer, visserligen av mera underordnad betydelse. De sakkunniga hava med avseende å underåklagarna beräknat 25 nya åklagaredistrikt samt beträffande kostnaderna för de nya åklagarnas avlöningar utgått från nu gällande landsfiskalslöner. Frågan om lönereglering för landsfiskalerna står emellertid på dagordningen, den har av statsfinansiella skäl hittills icke kunnat lösas, men det torde dock innebära en alltför pessimistisk syn på saken, om man antager, att landsfiskalerna skola få vänta på sin lönereglering till och med efter den, sannolikt ganska avlägsna, tidpunkt, då processreformen kan tänkas vara genomförd. Vidare anmärkes, att några kostnader icke beräknats för utförande av de göromål, vilka landsfiskalerna, efter övertagande av befattningarna såsom underåklagare enligt rättegångsreformen, anses icke kunna medhinna. Ävenledes anser sig K. B. böra i likhet med stadsdomareföreningen med skärpa framhålla, att, då det gäller bedömandet av processreformen, hänsyn bör tagas icke endast till statens och kommunernas utgifter för ändamålet utan även till de ökade kostnader reformen förorsakar den rättssökande allmänheten. Att dessa icke bliva oväsentliga, är enligt K. B:s uppfattning tämligen säkert, detta särskilt med hänsyn till nödvändigheten för allmänheten att i vida större utsträckning än nu för utförande av rättegångar anlita advokater eller andra personer med kunskap om det invecklade förfarande, som en rättegång i enlighet med processreformens principer kommer att innebära. Såsom ett totalomdöme i fråga om de sakkunnigas beräkningar lär därför kunna fastslås, att dessa beräkningar icke giva en tillförlitlig och fullständig bild av processreformens ekonomiska verkningar. Därest nu denna reform verkligen kunde åstadkomma ett ur alla synpunkter gott rättegångsväsen eller åtminstone beteckna ett avgjort framsteg i jämförelse med nu rådande förhållanden, så synes, då enligt de sakkunnigas utredning de ekonomiska verkningarna av reformen i allt fall icke bliva katastrofala, reformens genomförande enbart av ekonomiska skäl icke böra avstyrkas. K. B. har i sitt den 19 april 1927 avgivna yttrande över processkommissionens förslag bland annat anfört, att K. B. icke vore övertygad, att för genomförande av önskvärda förbättringar i vårt nuvarande rättegångsväsen en så fullständig omgestaltning av hithörande förhållanden vore nödvändig som den av kommissionen föreslagna. Innehållet i en del av andra myndigheter avgivna utlåtanden över kommissionens förslag har än ytterligare hos länsstyrelsen försvagat tron på den ifrågasatta reformens välsignelsebringande verkningar, och är K. B. mest benägen för den uppfattningen, att vi med avseende på vårt rätte-

602 gångsväsen mycket väl kunna fortgå på de partiella reformernas väg, men behålla vår gamla, på nationell grund vilande domstolsorganisation och vårt rättegångsförfarande i huvudsak orubbade. Den fråga i betänkandet, som närmast berör K. B:s ämbetsverksamhet, eller möjligheten av besparingar i form av personalindragning genom överexekutorsgöromålens överflyttning från länsstyrelserna till de allmänna domstolarna, har av de sakkunniga behandlats mycket kortfattat. De sakkunniga hava därvid kommit till det resultatet, att några besparingar av nu nämnd anledning icke kunna med säkerhet påräknas. Härutinnan instämmer K. B. med de sakkunniga. För sin närmare uppfattning med avseende härå har K. B. redogjort i skrivelse till Göta hovrätt av den 24 nästlidne januari, och tillåter sig K. B. åberopa innehållet i denna skrivelse, vilken jämte bilaga härmed i avskrift överlämnas. K. B. vill dock tillägga, att, för den händelse, på sätt av de sakkunniga ifrågasatts, de nuvarande magistraterna skola avskaffas och en del av deras göromål överflyttas på länsstyrelserna, den ökning i göromålen, som av denna anledning uppkommer för länsstyrelserna och som eljest genom processreformen tillskyndas länsstyrelserna, sannolikt varder större än att densamma kompenseras genom avlyftandet av överexekutorsgöromålen. För övrigt instämmer K. B. i det av landssekreteraren Mauritz Beckius å sidan 457 i betänkandet gjorda uttalandet med avseende på processreformens verkningar på den omorganisation av länsstyrelserna, som av anledningar, vilka i detta sammanhang icke kunna närmare utvecklas, knappast torde böra länge undanskjutas. De sakkunniga hava jämte sina beräkningar i fråga om de ekonomiska verkningarna av processreformen även i vissa hänseenden framställt nya förslag med avseende å det närmare innehållet i denna reform. K. B. går nu att i största korthet angiva sin ståndpunkt till dessa förslag, i den mån de kunna av K, B. bedömas. I kapitlet I av sitt betänkande hava de sakkunniga ingående behandlat frågan om domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. De sakkunnigas förslag härutinnan torde komma att från mera sakkunnigt håll skärskådas. K. B. kan dock icke underlåta framhålla sina betänkligheter mot förslaget att i anställningshänseende försätta på extra stat eii mycket avsevärd del av vår domarekår. Det reageras med rätta mot det florerande extraordinariesystemet, och därför torde de sakkunnigas förslag härutinnan få anses såsom ett steg bakåt. Förslaget befordrar icke självständigheten hos vår domarekår, och dess genomförande torde knappast vara nödvändigt för erhållandet av en god juristutbildning. För övrigt torde denna utbildning näppeligen befordras av de sakkunnigas förslag i fråga om den oupphörliga förflyttningen av de unga juristerna mellan tjänstgöring i över- och underrätt. Andra kapitlet av de sakkunnigas förslag rörande behovet av arbetskrafter vid domstolarna föranleder intet annat yttrande från länsstyrelsens sida än att de ifrågasatta domsagorna inom Östergötlands län synas bliva för stora för ett gott handhavande av rättegångsväsendet och att tillräckliga skäl för överflyttning av Ydre härad till domsaga med kansliort inom Jönköpings län knappast torde vara förhanden. I fråga om åklagareväsendet (av de sakkunniga behandlat i kap. I I I ) måste K. B. inskränka sig till att nämna några ord rörande åklagareorganisationen vid lagmansrätterna. Processkommissionens förslag utgick såsom regel från länen såsom statsåklagaredistrikt och en åklagare i varje distrikt. De sakkunniga hava ansett sig böra föreslå distrikt oberoende av länsgränserna — sålunda skulle Östergötlands län jämte norra delen av Kalmar län utgöra ett distrikt — samt med minst två åklagare i varje distrikt. Enligt länsstyrelsens uppfattning är processkommissionens förslag att föredraga. Alltför stora distrikt bliva för åklagarna svårhanterliga och föranleda ökade resekostnader t

603 och tidsspillan för såväl åklagarna som allmänheten. De sakkunnigas huvudskäl för anställande av mera än en åklagare för varje distrikt, nämligen att en åklagare alltid skulle kunna vara för allmänheten tillgänglig å kansliexpeditionen, förefaller K. B. föga bärande. Det lär nämligen beträffande de föreslagna stora distrikten mycket ofta inträffa, att samtliga statsåklagarna i ett distrikt samtidigt äro upptagna av tjänsteresor. Detta är emellertid ett förhållande, som allmänheten måste räkna med vid sina besök hos statsåklagaren, en resa till kansliorten torde icke böra företagas, innan vederbörande förvissat sig om att åklagaren kan träffas å den för resan tilltänkta dagen. Våra nuvarande åklagare å landsbygden, nämligen landsfogden och landsfiskalerna, måste givetvis för tjänsteresor ofta vistas utom stationsorten, men någon väsentlig olägenhet för allmänheten härav har K. B. icke försport. •—• I detta sammanhang anser sig K. B. böra fästa uppmärksamheten därå, att enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga brev den 31 december 1919 rörande stadsrättigheter för Mjölby stad särskild lönestat skall upprättas för en stadsfiskal i staden. Sakernas nuvarande ordning med landsfiskalen i Vifolka distrikt såsom stadsfiskal i Mjölby utgör endast ett provisorium, något som de sakkunniga icke synes hava uppmärksammat. Kapitel I V i de sakkunnigas förslag, rörande avlöningsförmåner för befattningshavare vid domstols- och åklagareorganisationerna, föranleder intet annat yttrande från länsstyrelsens sida än att K. B. hänvisar till vad ovan anförts i fråga om olämpligheten att anställa en stor del av domstolspersonalen såsom extra befattningshavare. Sedan K. B. tagit del av de synpunkter, Sveriges landsfogdeförening anlagt på frågan om de blivande statsåklagarnas löneförmåner, torde K. B. eventuellt få anledning återkomma härtill. De sakkunnigas uttalanden i kapitel V (rörande organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av processreformen) äro av K. B. i detta utlåtande tidigare behandlade. Till innehållet i kapitel VI, rörande domstolslokaler m. m., återkommer K. B. i viss mån i samband med sitt yttrande över de sakkunnigas i kapitel V I I framställda förslag. I kapitel V I I av betänkandet behandla de sakkunniga den mycket svårlösta och grannlaga frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. De sakkunnigas förslag i denna del hava rönt bestämt motstånd från så gott som alla stadsmyndigheterna i länet, och detta, efter vad det vill synas, med ganska stort fog. Om man nämligen utgår från den av de sakkunniga uppenbarligen gillade grundsatsen, att rättsväsendet är en statens och icke kommunernas angelägenhet, synes det mindre konsekvent att städerna, vilka under sekel burit en tunga, som rätteligen bort belasta statsverket, skola belönas härför genom att, även efter det statsverket inträtt i sina skyldigheter och övertagit städernas rättsväsen, under en ganska lång övergångstid få bidraga till kostnaderna för detta rättsväsen. E t t visst fog för städernas hittillsvarande skyldighet att själva bekosta sitt rättsväsen har dock legat i den omständigheten, att städerna i allmänhet åtnjutit förmånen av egen jurisdiktion. När nu denna, av städerna själva såsom regel högt uppskattade förmån för rikets flesta städer skulle försvinna genom processreformen, torde rättvisa och billighet fordra, att åtminstone i fråga om dessa städer statsverket bestrider hela kostnaden för rättsväsendet. Från nu nämnda synpunkter torde ock frågan om bekostandet av domstolslokaler böra ses. Även detta torde vara en statens och icke kommunernas sak. En rent praktisk fördel vinnes även genom statens övertagande av tingshusbyggnadsskjddigheten med vad därmed står i samband. Därigenom undvikes nämligen, åtminstone i viss mån, de ytterst tilltrasslade likvidationsförfaranden för inlösen av tingshus, som måste uppkomma vid genom-

604 förandet av tingslagens omreglering enligt de sakkunnigas förslag. Från de nu omhandlade frågorna måste strängt skiljas de sakkunnigas förslag om nedsättning av den städerna tillkommande tolagsersättningen vid statsverkets övertagande av rättsväsendet. Detta förslag lär icke kunna helt avvisas, men torde innan frågans avgörande för varje tolagsberättigad stad särskilt böra utredas, om och i vad' mån denna ersättning avsett att utgöra gottgörelse för stadens utgifter för rättsväsendet. K. B. saknar anledning att närmare ingå på de i kapitel V I I I av betänkandet berörda frågor, rörande vissa övergångsförhållandens ordnande, och vill med avseende härå endast såsom sin åsikt uttala, att tjänstemän, som försättas på övergångsstat eller förflyttas till tjänster med sämre avlöningsförmåner än deras hittills varande befattningar, böra erhålla full kompensation för vad i avlöningshänseende frångår dem. Även om de gentemot stat eller kommun möjligen icke kunna åberopa någon verklig juridisk rättighet härtill, fordrar billigheten, att tjänstemännens anspråk härutinnan tillgodoses. Kapitel IX i de sakkunnigas betänkande har av K. B. ovan behandlats. De sakkunniga hava slutligen i en särskild promemoria behandlat frågan om avskaffande av de nuvarande magistraterna efter processreformens genomförande. K. B. finner det för sin del uppenbart, att, därest magistraternas ledamöter befrias från sin nuvarande dömande verksamhet, magistraternas återstående ämbetsuppgifter icke bliva så omfattande, att magistraternas bibehållande utan reduktion av ledamöternas antal kan vara motiverat. Det vill synas, som om i de flesta städer en juridiskt bildad tjänsteman, gärna med bibehållen titel borgmästare, skulle med biträde av någon kanslipersonal kunna utföra de göromål, som nu ankomma på magistraten såsom administrativ och kommunal myndighet. K. B., som i sin verksamhet haft mycken nytta av magistraterna, kan emellertid på intet vis förorda det i promemorian framställda förslaget om helt avskaffande av dessa myndigheter. Särskilt för polischefsbefattningen i städerna torde det allt framdeles erfordras en person med juridisk utbildning och större pondus än den, som i regel kan förväntas hos stads- och distriktsfiskalen, för vilken juridisk examen icke föreslagits bland kompetensvillkoren. Länsstyrelsen i Jönköpings län (landshövding C. MALMROTH) : Sedan processkommissionen avgivit betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, har K. B. den 27 april 1927 däröver avgivit infordrat utlåtande. Då K. B. därvid redan uttalat sig angående huvudgrunderna föröden, ifrågasatta rättegångsreformen, saknar K. B. anledning att nu vidare ingå på denna del av ämnet. K. B. inskränker sig därför till att i detta hänseende åberopa vad i nämnda utlåtande anförts. Med processkommissionens förslag som utgångspunkt och i överensstämmelse med vissa av statsrådet och chefen för justitiedepartementet givna direktiv har i det nu föreliggande sakkunnigebetänkandet framställts förslag till ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den utav processkommissionen föreslagna rättegångsreformen. Vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit faller emellertid till väsentliga delar utanför området för K. B:s ämbetsverksamhet. Med hänsyn härtill anser sig K. B. böra begränsa sitt yttrande till att avse dels vissa allmänna principfrågor, dels sådana frågor, som hava direkt samband med K. B. åliggande ämbetsuppgifter. Domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. En av de mest befogade anmärkningarna mot den nuvarande domstolsorganisationen synes K. B. vara det starkt florerande vikariatsystemet i såväl un-

605 derrätter som hovrätter. Åtskilliga åtgärder i syfte att begränsa detta system hava också under de senare åren vidtagits. Uti sitt betänkande har också processkommissionen utgått från, att det normala arbetet inom lagmansrätterna skulle till allra största delen utföras av ordinarie arbetskrafter. Vid varje lagmansrätt skulle sålunda i regel finnas anställda tre ordinarie befattningshavare i domareställning, nämligen en lagman och två rådmän. Lagmannen skulle handlägga de viktigare målen, den ene rådmannen smärre tvisteoch brottmål och den andre rådmannen företrädesvis inskrivningsgöromål och överexekutorsärenden. Dessutom skulle såsom ordinarie befattningshavare vid lagmansrätt anställas en eller två sekreterare. Den av processkomjmissionen sålunda föreslagna organisationen, vilken står i god överensstämmelse med principen om domarnas oavsättlighet och tager behörig hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i domstolarnas sammansättning, har emellertid i det nu föreliggande sakkunnigebetänkandet frångåtts. De sakkunniga föreslå sålunda, att endast lagmannen samt rådmannen för inskrivningsärenden skulle bliva ordinarie befattningshavare i domsagan. I övrigt skulle domareverksamheten vid lagmansrätten utövas av dels e. o. tjänstemän, som växelvis tjänstgöra vid olika lagmansrätter och i hovrätt, dels ettmindre antal hovrättsassessorer, som likaledes skulle utgå på tillfälliga förordnanden i lagmansrätterna. Innebörden av de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende framgår därav, att medan antalet fast anställda oavsättliga domare vid de nuvarande underrätterna överstiger 400, skulle enligt förslaget domareverksamheten vid landets samtliga underrätter utövas av allenast 106 ordinarie lagmän och 61 ordinarie rådmän, men i övrigt ombesörjas av tillhopa 33 gradpasserande hovrättsassessorer samt ett mycket stort antal e. o. tjänstemän. Den av de sakkunniga sålunda föreslagna anordningen har i främsta rummet motiverats av hänsyn till domareaspiranternas utbildning. Men även om vissa svårigheter föreligga att med den av processkommissionen föreslagna organisationen på ett tillfredsställande sätt ordna domäreutbildningen, så varken kan eller bör denna synpunkt få leda till ett så stort avsteg, som här föreslagits, från den för rättskipningen fundamentala principen om domareverksamhetens utövande i största möjliga utsträckning av befattningshavare i ordinarie ämbetsställning. De sakkunnigas förslag synes K. B. så långt ifrån vara en reform i rätt riktning, att detsamma fastmera måste betecknas som ett fastlåsande av ett oefterrättlighetssystem, som man på alla andra områden av statens verksamhet i möjligaste mån söker komma bort ifrån. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att K. B. icke kan giva de sakkunnigas förslag i nu förevarande hänseende sin anslutning. Behovet av arbetskrafter vid domstolarna. Vad de sakkunniga i detta kapitel anfört och föreslagit torde icke påkalla K. B:s yttrande i vidare mån än som betingas av den föreslagna domsagoorganisationen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle antalet domsagor bliva 93, därav 7 rena stadsdomsagor och 86 blandade länt- och stadsdomsagor. Då domsagornas antal för närvarande utgör 120, innebär alltså de sakkunnigas förslag en avsevärd förstoring av de nya domsagorna i jämförelse med de nuvarande. Även om ett bidragande skäl till denna utökning av domsagornas storlek varit att därigenom underlätta genomförandet av en kvalitativ fördelning av en domsagas arbetsbörda på de i densamma anställda domarekrafterna, så torde dock huvudmotivet till den föreslagna anordningen vara att söka i en strävan att nedbringa statens kostnader för den nya reformen.

606 För sin del måste K. B. ställa sig i hög grad betänksam mot vad sålunda föreslagits. Genom den föreslagna utvidgningen av domsagorna ökas givetvis svårigheterna för lagmän och rådmän att förskaffa sig den ingående person- och lokalkännedom, som måste anses vara av synnerligen stor betydelse för deras verksamhet. Det personliga, band, som för närvarande till stor fromma för rättskipningen består mellan domaren och folket, kan alltså befaras komma att allt mer och rfler försvagas eller helt lossas. Vidare torde mången gång svårigheter komma att möta för erhållande av en allsidig representation i nämnden för olika trakter av domsagan. Vad slutligen den ekonomiska sidan av saken angår, så är det visserligen riktigt, att statens kostnader genom den föreslagna domsagoindelningen komma att minskas, men å andra sidan komjma kostnaderna för den rättssökande allmänheten att icke oväsentligt ökas genom stegrade resekostnader, ökade vittnesersättningar o. s. v. Som ett led i strävandena att förbilliga processen torde anordnandet av stora domsagor i varje fall icke kunna betraktas. Skulle emellertid den av de sakkunniga förutsatta minskningen av antalet domsagor — trots nyss angivna betänkligheter däremot — ändock genomiföras, har K. B. i stort sett intet att erinra mot den föreslagna domsagoindelningen inom Jönköpings län. Detta skulle alltså uppdelas på följande fyra domsagor, nämligen: l:o) Jönköpings och Tveta domsaga, innefattande samma område som nuvarande Tveta, Vista och Mo domsaga — med undantag av Nässjö stad och landskommun — samt därjämte städerna Jönköping och Gränna. 2:o) Vedbo domsaga, innefattande samma område som nuvarande Norra och Södra Vedbo domsaga samt dessutom staden Eksjö. 3:o) Njudungs domsaga, omfattande samma område som nuvarande Västra och östra härads domsagor samt därjämte Nässjö stad och landskommun, samt 4:o) Västbo domsaga, omfattande samma område som nuvarande östbo och Västbo domsaga. Vid uppgörandet av sitt förslag till domsagoindelning hava de sakkunniga utgått från att länsgränserna icke skulle brytas. Skulle emellertid denna princip, mot vilken K. B. icke har något att i och för sig erinra, icke komma att upprätthållas, synes det lämpligt, att Ydre tingslag i Östergötlands län förenas med Vedbo domsaga, För befolkningen i nämnda tingslag utgör nämligen Tranås den naturliga centralplatsen. De sakkunnigas förslag till ändrad benämning å östbo och Västbo domsaga finner K. B. sig icke kunna tillstyrka. Någon anledning att låta det ena häradets namn kvarstå men utesluta det andra häradets föreligger uppenbarligen icke och är endast ägnat att väcka misstämning bland befolkningen. Då å andra sidan dubbelnamn synes böra undvikas, vill K. B. såsom lämpligt namn föreslå Finnvedens domsaga. Domsagan kommer nämligen att till huvudsaklig del omfatta den bygd, som i äldre tider benämndes Finnveden. Likasom de gamla bygdenamnen Värend och Njudungen upptagits såsom benämningar å domsagor, så synes det K. B. lämpligt att nu återupptaga jämväl det med dessa namn jämställda gamla namnet Finnveden. I sammanhang härmed torde kunna ifrågasättas, huruvida icke Jönköpings och Tveta domsaga lämpligen bör benämnas endast Jönköpings domsaga. Behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen. Enligt processkommissionens förslag skulle en genomgripande omdaning äga rum av vårt nuvarande åklagareväsende. Den ledande tråden i den av kommissionen föreslagna organisationen är, att denna skulle grupperas parallellt med domstolsinstanserna. Sålunda skulle justitiekanslern, biträdd av ett

607 visst antal kanslersråd, bliva åklagare i högsta domstolen. Vid hovrätterna skulle advokatfiskalerna med biträde av ett visst antal hovrättsfiskaler handhava åklagaregöromålen. Slutligen skulle vid lagmansrätterna finnas två olika gruppei åklagare, den ena med högre kvalifikationer för de svårare brottmålen — statsåklagare —, den andra med lägre kvalifikationer för de mindre betydande brottmålen — underåklagare (lands- och stadsfiskaler). Justitiekanslern skulle vara högste chef för hela rikets åklagarekår, och advokatfiskalerna skulle under honom hava ledningen ej endast för de underordnade åklagarna vid hovrätten utan även för åklagarna vid underrätterna inom hovrättsområdet. Länsstyrelsernas befattning med åklagareväsendet skulle helt upphöra och de nuvarande landsfogdebefattningarna indragas. Med processkommissionens förslag som utgångspunkt har nu de sakkunniga framlagt förslag till bland annat rikets indelning i statsåklagaredistrikt. Enligt detta skulle finnas 16 distrikt med tillhopa 47 statsåklagare. Jönköpings län skulle tillsammans med Skaraborgs län bilda Jönköpings distrikt med minst 2 statsåklagare. Vad underåklagarna beträffar skulle dessa motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna. En omreglering av distrikten skulle dock ske på det sättet, att de mindre städerna förenades med närliggande landsfiskalsdistrikt. Städer med över 12,000 invånare skulle i regel bilda särskilda distrikt. Underåklagaren skulle likasom nu är fallet jämväl vara underexekutor utom i städer med över 20,000 invånare. I dessa städer skulle exekutionsärendena handhavas av en särskild stadsfogde. Underåklagaren skulle benämnas distriktsfiskal utom i sistnämnda städer, där han skulle kallas stadsfiskal. Att en omorganisation av vårt åklagareväsende är av behovet påkallad, torde vara obestridligt. Det synes också lämpligt, att denna omorganisation äger rum i samband med genomförandet av rättegångsreformen. Vad den föreslagna nya organisationen beträffar, synes densamma vara uppgjord efter godtagbara principer och i stort sett icke giva anledning till någon erinran. I ett avseende kan K. B. dock icke tillstyrka de sakkunnigas förslag. K. B. avser härvid den dubbelställning, som distriktsfiskalerna alltjämt skulle in^ g a ' . . * ^ e * ^? skulle handlägga icke endast åklagare- och polisärenden utan jämväl exekutionsgöromål. De sakkunnigas förslag härutinnan giver K. B. anledning att något närmare ingå på frågan rörande exekutionsärendenas handläggning enligt det föreliggande förslaget. ^ Enligt processkommissionens förslag skulle samtliga de med befattningen såsom överexekutor förenade göromålen överflyttas från länsstyrelserna till lagmansrätterna. Uti sitt den 27 april 1927 över processkommissionens förslag avgivna utlåtande framhöll K. B. beträffande den sålunda föreslagna överflyttningen, att densamma med hänsyn till länsstyrelsernas stora och allt mer och mer tilltagande arbetsbörda visserligen vore i och för sig önskvärd, men däremot knappast motiverad av något verkligt reformbehov. Såvitt K. B. hade sig bekant, hade bland den rättssökande allmänheten icke framkommit några anmärkningar mot det sätt, varpå länsstyrelserna fyllde sina funktioner i förevarande hänseende. Gentemot det av kommissionen främst åberopade skälet för överflyttningen av berörda ärenden, eller att desamma på grund av att de ofta vore bemängda med juridiska tvistepunkter icke lämpade sig för handläggning av administrativ myndighet, syntes endast behöva framhållas den omständigheten, att länsstyrelserna årligen avdömde ett stort antal s. k. ekonomimål, i vilka förekomme jämväl rent juridiska spörsmål av vida mer svårlöst beskaffenhet än nyssberörda tvistefrågor. De rent praktiska fördelar av olika slag, vilka skulle vinnas med en dylik överflyttning, syntes ock hava av processkommissionen ej oväsentligt överdrivits. Vidare borde framhållas, att den avsevärda minskning i nuvarande kostnader för länsstyrelserna, som pro-

608 cesskomjmissionen beräknat skola bliva en följd av överflyttningen, sannolikt komme att visa sig illusorisk. Under vidhållande av sin sålunda redan tidigare uttalade uppfattning får K. B. för sin del avstyrka den föreslagna överflyttningen av överexekutorsärendena till lagmansrätterna såsom icke varande av något verkligt reformbehov påkallad. Därest emellertid, såsom i det föreliggande betänkandet förutsattes, en sådan överflyttning ändock kommer till stånd, har K. B. icke något att erinra mot vad i betänkandet föreslås rörande ifrågavarande ärendens fördelning på befattningshavarna inom lagmansrätterna. Särskilt torde böra framhållas angelägenheten av, att den grupp av överexekutorsärenden, som1 avhandlas i 8 kapitlet utsökningslagen, nämligen meddelande av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsförhållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande, på sätt de sakkunniga föreslagit, kommer att handläggas av befattningshavare, som har dömande verksamhet till huvuduppgift. Enligt processkommissionens förslag skulle i samband med överexekutorsärendenas överflyttning till lagmansrätterna dessa senare jämväl övertaga förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa. Med hänsyn till de starka betänkligheter, som yppats rörande lämpligheten av att lägga denna för den egentliga domareverksamheten främmande kontroll på domstolarna, har i det nu föreliggande betänkandet processkommissionens förenämnda förslag frångåtts. Utan att taga någon bestämd ståndpunkt till huru kontrollen bör ordnas, synas de sakkunniga dock utgå från att denna allt fortfarande skulle utövas genom länsstyrelserna. Den länsstyrelsen såsom överexekutor för närvarande åvilande granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål har i detta län pålagts landsfogden i egenskap av tjänsteman inom länsstyrelsen. Därest nu, såsom i det föreliggande betänkandet förutsattes, landsfogdebefattningen i samband med omorganisationen av åklagareväsendet indrages — en åtgärd, mot vilken någon befogad anmärkning ej torde kunna göras — måste alltså ifrågavarande granskning, därest den fortfarande skall utövas genom länsstyrelserna, verkställas av annan tjänsteman i länsstyrelsen, närmast länsassessorn, eventuellt länsnotarien. Med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan, som genom överexekutorsärendens överflyttning till lagmansrätterna skulle vinnas, torde mot den sålunda ifrågasatta anordningen icke vara något att erinra. Emellertid anser sig K. B. böra framhålla, att det arbete, som därigenom kommer att påläggas nyssnämnda befattningshavare, blir större än det som' nu åvilar landsfogden. Den ifrågasatta anordningen förutsätter nämligen, att till länsstyrelsen flyttas jämväl överexekutorskontrollen i de båda nuvarande magistratsstäderna Jönköping och Eksjö. Vad underexekutorsärendena beträffar, handläggas dessa för närvarande å landet och i fögderistad, där ej särskild utmätningsman finnes, av landsfiskal och i magistrats stad av stadsfogde. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i samband med omorganisationen av åklagareväsendet en sådan omläggning äga rum av underåklagaredistrikten (landsfiskalsdistrikten), att dessa komme att omfatta dels rena lantdistrikt, dels blandade stads- och lantdistrikt, dels rena stadsdistrikt. För varje distrikt skulle, såsom förut nämnts, finnas en distriktsfiskal, vilken skulle fungera icke endast såsom underåklagare utan jämväl som underexekutor. I städer med 20 000 invånare och därutöver skulle dock för underexekutorsärendenas handläggning finnas anställda särskilda stadsfogdar. De sakkunnigas förslag utgör en så att säga utbyggnad av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen. Likasom fallet för närvarande är med landsfiskalerna, skulle de blivande distriktsfiskalerna handhava såväl polis- och åklagare-

609 ärenden som exekutionsärenden (utmätningsväsendet, skatte- och bötesindrivningen). De sakkunniga hava icke ingått på någon undersökning angående den nuvarande landsfiskalsinstitutionens lämplighet i vidare mån, än att de framhållit vikten av, att statsåklagarna ute i orterna ha till sitt förfogande personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål. Med avseende å den nuvarande landsfiskalsinstitutionen — tillkomjmen genom 1917 års landsstatsreform, varigenom kronofogdetjänsterna indrogos — vill K. B. såsom sin mening uttala, att densamma är ur organisatorisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. De göromål, vilka påvila landsfiskalerna, äro så omfattande och av så mångskiftande natur, att det är förenat med stora svårigheter för vederbörande att på ett fullt nöjaktigt sätt fullgöra desamma. I stort sett utgöras landsfiskalernas arbetsuppgifter av dels polisoch åklagareärenden, dels exekutionsärenden (indrivning och redovisning). Det ligger i sakens natur, att för handläggning av dessa till sin art och beskaffenhet vitt skilda båda grupper av ärenden kräves helt olika förutsättningar. En för polis- och åklagareväsendet intresserad landsfiskal kan vara föga lämpad att handhava exekutionsväsendet och vice versa. Erfarenheten från de 10 år, den nuvarande organisationen ägt bestånd, giver också vid handen, att det endast undantagsvis är möjligt för en landsfiskal att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sina förenämnda båda huvuduppgifter. Den omfattning indrivnings- och redovisningsväsendet tagit, lämnar allt mindre och mindre tid övrig åt handläggningen av polis- och åklagareärendena. Enligt K. B:s bestämda uppfattning äro förhållandena numera sådana, att en ändring snarast möjligt bör komma till stånd. De åtgärder till lättande av landsfiskalernas arbetsbörda, som föreslagits av 1924 års landsstatslönesakkunniga, äro icke av den beskaffenhet, att de kunna anses tillräckliga. Frågan måste lösas efter helt andra linjer. Den enligt K. B:s uppfattning mest rationella linjen synes vara, att en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter sker sålunda, att polisoch åklagareärendena uppdragas åt en tjänsteman och exekutions-, indrivningsoch redovisningsärendena åt en annan. På detta sättet skulle var och en få ett rationellt begränsat verksamhetsområde, och till de olika befattningarna kunde utses personer, som hade särskild fallenhet och intresse för vederbörande uppgifter och som kunde helt och odelat ägna sig åt desamma. Mot den sålunda föreslagna anordningen skulle måhända kunna görtcs den invändningen, att densamma skulle innebära ett återinförande av den gamla kronofogdeinstitutionen. Så är emellertid ingalunda fallet. Kronofogdarna utgjorde en mellaninstans mellan länsstyrelsen och länsmännen; de voro dessa senares överordnade och förmän. De nya exekutions- och uppbördsmännen skulle icke intaga en sådan ställning utan bliva med landsfiskalerna sidoordnade myndigheter, direkt lydande under länsstyrelserna. En annan invändning, som skulle kunna göras mot den ifrågasatta anordningen, vore, att den komme att medföra ökade kostnader för statsverket. Icke heller detta behöver bliva fallet. Förutsättningen för en dylik reform är givetvis en fullständig omreglering av de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Därvid bör ett så stort antal landsfiskalsbefattningar kunna indragas, att de uppkomna besparingarna böra kunna räcka till att i stort sett täcka kostnaderna för de nya exekutions- och uppbördsmannabefattningarna. Med hänsyn till vad K. B. nu anfört rörande nödvändigheten av en omorganisation av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen kan K. B. för sin del icke tillstyrka bifall till den av de sakkunniga föreslagna distriktsfiskalsinstitutionen. 40—291185

610 Löneförmåner

för befattningshavare

inom domstols- och åklagareorganisationerna. Vad de sakkunniga i detta kapitel anfört och föreslagit giver — såsom till största delen fallande utom området för K. B:s verksamhet — icke anledning till annat uttalande, än att den av de sakkunniga beräknade avlöningen för de nya distriktsfiskalsbefattningar, som vid underåklagarekårens statsanställning beräknas bliva erforderliga i blandade stads- och lantdistrikt, synes för låg. I kostnadskalkylen har nämligen räknats med den nuvarande landsfiskalsavlöningen, vilken ju väsentligt understiger vad som vid en inom kort förestående lönereglering kan komma att utgå. Då de sakkunniga förutsätta en icke oväsentlig ökning av de mot lands- och stadsfiskalerna svarande distriktsfiskalerna hade hänsyn härtill bort tagas i de sakkunnigas kostnadskalkyl. Organisatoriska

'förändringar

inom administrationen i anledning av processreformen. De sakkunniga hava framhållit, att genomförandet av rättegångsreformen komme att kräva vissa ingripande organisatoriska omgestaltningar inom den statliga administrationen. Särskilt vore detta förhållandet med avseende å länsstyrelserna. Genom överexekutorsgöromålens överflyttning från länsstyrelserna till lagmansrätterna komme sålunda säkerligen en del arbetskrafter att frigöras inom länsstyrelserna. Å andra sidan torde beaktas, att i viss mån ökat arbete komme att förorsakas dessa genom processreformen (utbetalning av löner till tjänstemännen i lagmansrätterna, utbetalande av ersättning för vissa expenskostnader, kontrollen över underxekutorerna, eventuell överflyttning till länsstyrelserna av vissa magistraterna för närvarande påvilande arbetsuppgifter, vissa på landsfogdarna nu ankommande arbetsuppgifter ifråga om polisväsendet). Då föreliggande spörsmål emellertid tarvade särskild utredning, hade de sakkunniga icke ansett sig nu böra räkna med någon besparing genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna. Givet är, att den nya processreformens genomförande enligt de sakkunnigas förslag kommer att påverka länsstyrelsernas organisation. Att denna pjiverkan skulle gå i den riktningen, att en minskning av länsstyrelsernas arbetskrafter skulle kunna vidtagas, torde emellertid icke vara att förvänta. Den lättnad i arbetsbördan, som skulle inträda genom överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna, torde nämligen till fullo uppvägas genom de nya arbetsuppgifter, som — särskilt för det fallet att den av de sakkunniga skisserade omorganisationen av den kommunala förvaltningen komme till stånd — skulle påläggas länsstyrelserna. Den alltjämt år från år pågående ökningen av länsstyrelsernas göromål har dessutom medfört, att dessas arbetskrafter redan nu äro i knappaste laget. K. B. måste därför såsom! sin bestämda mening uttala, att man icke bör invagga sig i några illusioner om besparingar i länsstyrelsernas organisation såsom en följd av den föreslagna processreformens genomförande. Domstolslokaler m. m. Enligt de sakkunnigas förslag skulle det framdeles såsom hittills åliggastatsverket att bekosta erforderliga arbetslokaler åt överrätterna och vederbörande tingslag att tillhandahålla lokaler åt lagmansrätterna. I tingshusbyggnadsskyldigheten skulle jämväl ingå skyldighet att antingen tillhandahålla lagmannen fria kanslilokaler jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalernas uppvärmning, belysning och städning, ävensom telefon, eller också till honom utgiva ersättning för berörda kostnaders bestridande.

611 Då rättsväsendets upprätthållande är att betrakta såsom en statens huvuduppgift, synes ur principiell synpunkt det riktiga vara, att staten också bestrider alla de därmed förenade kostnaderna, således även kostnaderna för anskaffande av lokaler och inventarier m. m. åt icke endast överrätterna utan jämväl åt underrätterna. Med hänsyn till att tingshusbyggnadsskyldigheten av ålder här i landet ålegat vederbörande tingslag och då, såsom de sakkunniga anfört, ett överflyttande av densamma å staten skulle icke endast medföra en hel del praktiska svårigheter utan jämväl med all sannolikhet föranleda ökade kostnader, anser sig K. B. emellertid icke böra avstyrka de sakkunnigas i förevarande hänseende framställda förslag. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke de tingslag, vilka genom den nya domsagoindelningen komma att icke vidare finna användning för sina tingshus, böra av staten hållas skadeslösa^för de förluster, som därigenom kunna komma att dem åsamkas. Såsom förut nämnts, skulle enligt de sakkunnigas förslag inom Jönköpings län finnas fyra domsagor. Av dessa skulle Jönköpings och Tveta domsaga hava kansli och tingsställe i Jönköping^ Vedbo domsaga kansli och tingsställe i Eksjö samt bitingsställe i Tranås, Njudungs domsaga kansli och tingsställe i Nässjö samt bitingsställe i Vetlanda, eventuellt kansli och tingsställe i Sävsjö samt bitingsställe i Nässjö, samt Västbo eller som K. B. anser den böra benämnas Finnvedens domsaga kansli och tingsställe i Värnamo. Vad sålunda föreslagits giver K. B. icke anledning till någon erinran såvitt avser Jönköpings-, Vedbo- och Västbodomsagorna, Vidkommande åter Njudungs domsaga kunna givetvis delade meningar råda om vilketdera av de sakkunnigas alternativ som är att förorda. Till förmån för Nässjö såsom huvudtingsställe talar dels den omständigheten att staden är den förnämsta affärsplatsen inom domsagan, dels de goda järnvägsförbindelser, varöver staden förfogar. A andra sidan är emellertid att märka, att Nässjö är beläget i en utkant av domsagan. För det stora flertalet av den rättssökande allmänheten kommer därför Nässjö såsom huvudtingsställe att medföra större kostnader (resor för parter, vittnen o. s. v.) än om en mera centralt belägen plats inom domsagan — exempelvis Sävsjö eller Vetlanda — väljes. Mot Nässjö talar även, att staden för närvarande icke har något tingshus. Visserligen har från stadens sida gjorts gällande, att stadsfullmäktiges sessionssal skulle kunna för ändamålet användas, men en dylik anordning kan uppenbarligen endat godtagas som ett provisorium. Förr eller senare måste ett särskilt tingshus med alla därtill hörande lokaler uppföras, vilket kommer att medföra rätt så avsevärda kostnader. Det företräde Nässjö genom sina goda järnvägskommunikationer har framför Sävsjö och Vetlanda torde med hänsyn till den utveckling, som busstrafiken numera tagit, icke kunna tillmätas någon i och för sig avgörande betydelse. Väger man mot varandra de olika skäl, som kunna andragas för eller mot Nässjö såsom huvudtingsställe, vill det förefalla som om skälen mot vore de övervägande. Innan frågan gjorts till föremål för en mera ingående och allsidig utredning, anser sig emellertid K. B. icke kunna till densamma intaga någon bestämd ståndpunkt. Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. Enligt processkommissionens förslag skulle den städerna för närvarande tillkommande egna jurisdiktionen upphöra samt domstolsväsendet därstädes likasom ock handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande åliggandena helt övertagas av staten. Utgående härifrån hava de sakkunniga nu framlagt förslag till ekonomisk uppgörelse mellan statsverket och städer-

612 na i anledning av rättegångsreformen. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär i stort sett, att städerna skulle under en tidrymd av 20 år till staten betala en viss övergångsersättning, vars begynnelsebelopp skulle beräknas på grundval av stadens kostnader för rättskipningen, i den mån den övertages av statsverket, övergångsersättningens belopp skulle minskas med en tjugondel varje år. Efter 20-årsperiodens utgång vore således staden fri från vidare kostnader för ändamålet. Emot övergångsersättningens upphörande skulle statsverket övertaga dels alla kostnader för rättskipningen framdeles i staden, dels ock övergångskostnaderna, i den mån de belöpte på rättskipnings- och överexekutorsgöromålen. Om man utgår från att rättskipningens ordnande och upprätthållande är en staten åliggande uppgift, så torde härav följa, att staten jämväl bör ensam vidkännas alla därmed förenade kostnader. Någon anledning att, såsom de sakkunniga föreslå, pålägga städerna skyldighet att till statsverket utbetala särskild övergångsersättning torde med nyss nämnda utgångspunkt följaktligen icke förefinnas. Den omständigheten att städerna av ålder bekostat sin egen rättskipning kan, enligt K. B:s uppfattning, icke med fog åberopas såsom skäl för, att, då städerna nu förlora den förmån, den egna jurisdiktionen anses innebära, de därtill skola lämna ersättning till statsverket för samma förmåns upphörande. Skulle emellertid av skäl, som de sakkunniga anfört, det ändock befinnas ofrånkomligt, att övergångsersättning av städerna utgives, så synes i varje fall den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden knappast vara godtagbar. A t t såsom de sakkunniga gjort beräkna kostnaderna för vederbörande magistraters kommunala arbetsuppgifter till 25 % av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnad torde vara ett alldeles för schablonmässigt tillvägagångssätt. Förhållandena härutinnan ställa sig nämligen synnerligen olika i olika städer. Att på detta sätt skära alla städer över en kam, kan näppeligen vara med rättvisa och billighet överensstämmande. Enligt K. B:s uppfattning torde för övrigt frågan om städernas ersättningsskvldighet icke kunna rättvist bedömas, förr än spörsmålet angående kommunalförvaltningens ordnande i magistratsstäderna efter rättegångsreformens genomförande blivit nöjaktigt utredd. Det synes nämligen K. B. som om utgångspunkten för övergångsersättningens bestämmande bör vara icke städernas nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat utan skillnaden mellan, å ena sidan, nyssnämnda kostnader samt, å andra sidan, stadens framtida kostnader för magistratsgöromålens behöriga ombesörjande. Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande. Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar uppgå det allmännas nuvarande kostnader för rättskipningen till i runt tal 12 miljoner kronor. Motsvarande kostnader skulle, sedan den nya organisationen blivit fullt genomförd, belöpa sig till i avrundet belopp 11 miljoner kronor. En besparing på cirka 1 miljon kronor skulle således ur det allmännas synpunkt uppstå vid genomförandet av de sakkunnigas förslag. Såsom de sakkunniga själva framhållit, är emellertid den sålunda uppgjorda kostnadskalkylen ingalunda fullständig. Hänsyn har sålunda icke tagits till en hel del förhållanden, vilka komma att medföra ökade kostnader. I samma mån som dessa uppgå till mera avsevärda belopp, i samma mån minskas givetvis värdet av de sakkunnigas beräkningar. Det synes därför vara skäl att något närmare påvisa, vilka kostnader som av de sakkunniga förts så att säga inom linjen. Vad då först engångskostnaderna beträffar, hava de sakkunniga sålunda lämnat helt åsido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Att dessa

613 komma att uppgå till avsevärda belopp framgår därav, att enligt de sakkunnigas förslag skulle för 6 domsagor erfordras nya tingshusbyggnader och för 3>tterligare 14 domsagor ifrågasättas lika många nya tingshusbyggnader. Vidare kommer att krävas om- eller tillbyggnader för ett ytterligare antal redan befintliga tingshus. Slutligen hava icke heller beräknats kostnaderna för anskaffande av lokaler för fyra nya hovrätter, för justitiekanslersämbetet, för åklagareväsendet vid hovrätterna (en personal om 68 personer) och högsta domstolen, för de 47 statsåklagarna och dessas biträden samt för de till ett 60-tal uppgående distrikts- och stadsfiskalerna. Går man till de årliga kostnaderna, så finner man även här högst betydande utgiftsposter lämnade åsido. Sålunda hava kostnaderna för värme, belysning och städning av underrättslokalerna samt för vaktbetjäning icke medtagits. Vidare hava i kostnadskalkylen icke medtagits utgifterna för skrivmaterialier, vilka av de sakkunniga beräknats till 160 000 kronor för hela riket, ej heller expenskostnaderna för de nya hovrätterna och för de 47 statsåklagarnas kanslier. Än vidare hava lämnats åsido rese- och traktamentskostnader. Här har man givetvis att emotse en avsevärd ökning dels på grund av den förstoring, som domsagorna skulle undergå, dels till följd av utbetalning av reseoch traktamentsersättningar till hovrättsfiskaler och assessorer, som komma att för kortare tid förordnas såsom vikarier för lagman eller såsom rådman, dels ock på grund av förekommande hovrättssessioner utanför vederbörande hovrätts stationeringsort. Hänsjm har icke heller tagits till att ersättning enligt processkommissionens förslag skulle tillkomma lagmansrättsnämndens ledamöter för deras inställelse jämväl vid lagtima tingssammanträdena. Visserligen är redan nu ifrågasatt att tillerkänna nämndemännen ersättning för dessa inställelser, men att märka är, att dessa kostnader komma att enligt den nya organisationen bliva väsentligt större än enligt den nuvarande. Vid bedömandet av de framtida kostnaderna måste nämligen hänsyn tagas dels därtill, att domsagorna komma att bliva större och i följd därav jämväl resekostnaderna, dels till kostnaden för dagtraktamenten såväl till nämndemän från nuvarande städer med egen jurisdiktion, vilka icke skulle bilda egna tingslag, som till nämndemän, vilka inkallas till huvudförhandling i vissa brottmål vid lagmansrätt i stad, som skulle utgöra eget tingslag, dels ock till den rese- och traktamentsersättnmg, som skulle utgå till nämndeman i hovrätt vid huvudförhandling i svårare brottmål. Slutligen har icke heller hänsyn tagits till de ökade kostnader, som komma att uppstå, dels till följd av ersättning åt vittnen för inställelse under förberedande undersökning samt för inställelse vid huvudförhandling i hovrätt i grövre brottmål, dels på grund av arvoden till handelskunniga bisittare i hovrätt, Det ovan anförda torde vara tillräckligt för att påvisa, huru ofullständig den av de sakkunniga uppgjorda kostnadskalkylen är. Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att densamma icke kan anses vara ägnad att läggas till grund för bedömandet av huru processreformen kommer att ställa sig i ekonomiskt hänseende. Så mycket torde i varje fall få anses säkert, att någon besparing för det allmänna kommer processreformen icke att medföra. Tvärtom torde man med till visshet gränsande sannolikhet få räkna med avsevärt ökade utgifter. I detta sammanhang anser sig K. B. böra framhålla, att de sakkunniga i sitt betänkande icke lämnat någon som helst utredning i fråga om den föreslagna rättegångsreformens inflytande på vederbörande parters kostnader i anledning av processen. På en god processordning plägar ju uppställas den fordran, att den skall vara snabb, säker och billig. Även om man får antaga, att den nya rättegångsordningen kommer att fylla de båda förstnämnda kraven, så kan man dock med visshet säga, att detta icke kommer att bliva fallet med avseende

614 å det sistnämnda, och detta alldeles särskilt, om man jämför med förhållandena för närvarande. För såvitt K. B. kan bedöma, kommer den föreslagna reformen att för de rättssökande ställa sig synnerligen dyrbar. Denna omständighet torde vara av så stor betydelse, att den icke bör lämnas obeaktad vid bedömandet av förslagets ekonomiska konsekvenser. Vid de sakkunnigas betänkande finnes såsom bilaga fogad en »P. M. angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande» ävensom ett av vissa tillkallade personer däröver avgivet yttrande. Då vad i nämnda P . M. anföres icke har karaktären av ett utav de sakkunniga framställt förslag utan endast innefattar en utredning angående de olika möjligheter, som stå till buds att efter processreformens genomförande ordna de arbetsuppgifter, som för närvarande åligga magistraterna, saknar K. B. anledning att nu närmare ingå på detta spörsmål, och detta så mycket mera som frågan rörande kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en processreform är föremål för utredning genom särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Länéstyrelsen SCHÖLD):

i Kronobergs

län (t. f. landshövdingen M. MUNCK AP ROSENt

.

;

;&ft!Äl)

På anmodan av Eders Kungl. Maj :ts och Rikets Göta Hovrätt avgav länsstyrelsen den 28 april 1927 yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, av vilket yttrande avskrift här bifogas. Såsom i detta länsstyrelsens yttrande närmare angives uttalade länsstyrelsen vissa betänkligheter med avseende på processkommissionens förslag särskilt med hänsyn därtill att förslaget icke antydde, huru skulle förfaras med de åligganden, som nu påvila magistraterna. De antydningar, som i dylikt hänseende nu lämnats av de sakkunniga, synas ej heller hava fört denna fråga fram till en slutlig lösning. Länsstyrelsen, som vidare i sitt yttrande beklagade den brist på utredning beträffande den ifrågasatta reformens ekonomiska konsekvenser, kommissionens förslag företedde, kan ej känna sig övertygad om att den utredning, som i detta hänseende åvägabragts av de sakkunniga är fullt uttömmande, utan synes det tvärtom länsstyrelsen som om de sakkunnigas utredning härutinnan är i vissa hänseenden ofullständig och i andra hänseenden mindre exakt. Vidare anser sig länsstyrelsen i detta sammanhang böra än ytterligare uttala sina farhågor för att det nya rättegångssystemet gjorts alltför omstörtande och att svårigheter måhända torde möta att systemet kan fungera på sätt av de sakkunniga föreslagits. De krav, som skulle ställas på lagmannen i de enligt förslaget angivna stora domsagorna, synas länsstyrelsen så^stora, att det skulle kunna ifrågasättas, huruvida lagmännen fram till pensionsåldern kunna tänkas hava den vitalitet och andliga spänstighet, som måste erfordras för att kunna på ett tillfredsställande sätt utföra det lagmannen enligt det nya förslaget tilldelade arbetet. Skulle trots uttalade betänkligheter beträffande storleken av de föreslagna domsagorna de sakkunnigas förslag i detta hänseende anses böra genomföras, har länsstyrelsen intet att erinra rörande den föreslagna domsagoindelningen för Kronobergs län, varjämte länsstyrelsen biträder de sakkunnigas förordande av Alvesta som tingsställe för_ den föreslagna nya Västra Värends domsaga. I detta sammanhang anser sig länsstyrelsen böra upplysa, att alltsedan den 1 januari 1926 Konga härads tingsställe är förlagt till Växjö stad. Vidare synes enligt länsstyrelsens förmenande den i förslaget genomförda anordningen att städernas nuvarande kollegiala domstolar utbytts mot en-

615 mansdomstolar vara en försämring, likasom ej heller den av de sakkunniga i stor utsträckning bibehållna anordningen med extra ordinarie rådmän vid lagmansrätterna kan anses såsom en förbättring. Vad så angår de frågor, vilka närmast beröra länsstyrelsernas verksamhet eller spörsmålen om överflyttning av överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna till lagmansrätterna, samt om åklagareväsendets organisation, får länsstyrelsen härmed anföra. Beträffande förstnämnda frågan har länsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande på anförda skäl ansett sig icke kunna biträda processkommissionens förslag i detta hänseende; och hava, sedan länsstyrelsen avgav sitt yttrande, inga omständigheter förekommit, som kunna föranleda länsstyrelsen till ändring av den sålunda uttalade ståndpunkten. Av de sakkunniga ställes visserligen i utsikt, att genom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna samt omläggning av arbetsfördelningen inom länsstyrelserna skulle vinnas den fördelen, att en del arbetskrafter, som kunde utnyttjas i lagmansrätterna, bleve frigjorda. Med de ständigt ökade arbetsuppgifter, som påvila länsstyrelserna, är det icke tänkbart, att några arbetskrafter skulle genom överexekutorsgöromålens överflytttande bliva disponibla, i all synnerhet om landsfogdetjänsterna i deras nuvarande form skulle indragas. Den arbetskraft, som, därest förslaget om överexekutorsgöromålens överflyttning vinner bifall, skulle bliva tillgänglig, behöves mycket väl för utförande av de administrativa göromål, som utöver åklagareverksamheten åligga landsfogden. Någon på denna grund för lagmansrätterna disponibel personal torde således enligt länsstyrelsens förmenande icke kunna påräknas, särskilt icke om kontrollen över underexekutorerna skall fortfarande bibehållas hos länsstyrelserna och än mera utökas genom överflyttning dit av kontrollen över stadsfogdarna. Beträffande vidare åklagareväsendet har länsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande uttalat önskvärdheten av att länsstyrelserna måtte befrias från all befattning med åklagareväsendet, att åklagarnas kvalifikationer måtte väsentligt höjas samt att åklagarna måtte sammanföras i en med hänsyn till åklagareverksamhetens behov anpassad särskild organisation. Enligt det nu föreliggande förslaget har visserligen länsstyrelserna befriats från befattningen med åklagareväsendet men den organisation, som föreslagits för åklagareväsendet, synes länsstyrelsen icke tillfredsställande. Såsom länsstyrelsen tidigare framhållit äro åklagarna i allmänhet i sådan grad upptagna av andra med deras tjänst förenade göromål, att deras åligganden som åklagare väsentligen måste bliva åsidosatt. Något förslag till avhjälpande av detta missförhållande har, om man bortser från de s. k. statsåklagarna, icke framkommit från de sakkunniga. Däremot har från annat håll under den senaste tiden framkommit ett utkast till uppdelande av de nuvarande landsfiskalstjänsterna i två olika befattningar, en för åklagare- och polisgöromål och en för utmätnings- och indrivningsärenden m. m. Detta uppslag synes länsstyrelsen var förtjänt av en mera genomgående utredning. Förslaget vilar på kravet av betydligt skärpta kompetens fordringar för åklagarna, och det skulle måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke så stora fordringar kunde sättas på dessa åklagare, att åt dem kunde anförtros åklagaretalan i alla brottmål och således de s. k. statsåklagarna åtminstone för landsbygden bli obehövliga. Länsstyrelsen anser sig böra tillstyrka en utredning i nu angivet hänseende, varvid även torde böra tagas i övervägande, huruvida icke det av landsfogdeföreningen framburna förslaget, att den åklagare, som fört talan i lagmansrätt, även skulle få utföra samma talan i hovrätten, må vara förtjänt av beaktande. Länsstyrelsen i Kalmar län (landshövding J . FALK) : Ehuru de sakkunnigas uppdrag, såsom betänkandets titel angiver, avsett att närmare utreda de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna av ett

616 eventuellt genomförande av en rättegångsreform i enlighet med det av processkommissionen framlagda förslag, hava de sakkunniga i sagda betänkande i flera avseenden gjort avvikelser från den organisationsplan och de principer, som av kommissionen hävdats. Då länsstyrelsen förut haft tillfälle att yttra sig om de sistnämnda, tillåter sig länsstyrelsen att i det följande jämväl beröra ifrågavarande olikheter, i den mån de särskilt hava intresse för länsstyrelsens vidkommande. I sitt utlåtande har länsstyrelsen följt den av de sakkunniga UDpställda kapitelindelningen. Kap. I och II.

Domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan samt behovet av arbetskrafter vid domstolarna. Att frågan om utbildningen av våra från universiteten utexaminerade jurister och den i samband härmed stående frågan om organisationen av domstolarna är av synnerlig vikt ej blott för domstolsväsendet utan även för administrationen i landet, vars tjänstemän merendels rekryteras från domareaspiranterna, torde vara uppenbart, liksom ock att det nuvarande systemet ej är tillfredsställande. Gentemot detta system innebär processkommissionens förslag den obestridliga fördelen, att befattningshavare med ordinarie anställning i långt större utsträckning än för närvarande skulle anställas i underrätterna samt att befordringarna i vida större omfattning än nu skulle äga rum från underrätterna till överrätterna, medan å andra sidan tendensen att avskaffa extraordinariesystemet leder till att möjligheterna för de unga juristerna att erhålla domareuppdrag och på eget ansvar utöva domareverksamhet, som för dessas utbildning är av så stor betydelse, avsevärt minskas. De sakkunniga hava emellertid härvidlag framlagt ett alldeles nytt förslag med detaljerade föreskrifter rörande befordringsgången, varigenom det största antalet av våra domare skulle ställas på extra ordinarie stat under en praktisk utbildningstid av minst 9 år med gallring vid olika tillfällen och även på ett mycket sent stadium. Vidare har i betänkandet särskild vikt lagts vid utbildningen i hovrätt, medan tjänstgöring i underrätt med därav följande möjligheter till allsidigare erfarenhet och mera personlig kontakt med rättssökandena satts i bakgrunden, vilket ej kan anses lyckligt. Länsstyrelsen anser för den skull, att processkommissionens förslag är att föredraga, varvid länsstyrelsen emellertid vill betona, att kompetenta domareaspiranter, så långt möjligt är, redan vid unga år böra anförtros självständig domareverksamhet. Jämväl rörande den i kap. I I av betänkandet avhandlade frågan om behovet av arbetskrafter vid domstolarna och dessas organisation hava de sakkunniga intagit en annan ställning än kommissionen. Ehuru denna företagit en kraftig beskärning av domkretsarnas antal, så att dessa kunna beräknas komma att omfatta en minst dubbel så stor befolkning som de nuvarande domsagorna, hava de sakkunniga ytterligare minskat dessas antal. Enligt det av sakkunniga åberopade utkast till rikets indelning i domsagor skulle domsagornas antal uppgå till 86 med ett invånarantal upp till 80 000 och däröver, utom de sju största städerna, som föreslagits skola utgöra egna domsagor. För Kalmar läns vidkommande skulle, utom Ölandsdomsagan, som lämnats oförändrad, på fastlandet bildas endast tre domsagor, med vilka städerna Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby skulle förenas. Länsstyrelsen har redan i sitt över processkommissionens betänkande avgivna utlåtande givit uttryck åt den meningen, att en så genomgripande omorganisation av domstolsväsendet ej bör företagas, utan att missförhållandena i den nuvarande, i den allmänna meningen fast rotade organisationen klart ådagalagts, något som ej vore förhållandet. Länsstyrelsen saknar så mycket mindre anledning att frångå sin förut uttalade uppfattning, som genom det föreliggande betänkandet domsagorna sålunda än

617 ytterligare förstorats, varigenom å ena sidan den personliga kontakten mellan domare och allmänheten komme att minskas och å andra sidan kostnaderna för processförfarandet att ökas. Enligt vad länsstyrelsen erfarit, hava också vederbörande häradsrätter och tingshusbyggnadsskyldiga i länet, som av Göta hovrätt avfordrats yttranden i ärendet, tämligen allmänt motsatt sig den föreslagna omorganisationen, och jämväl städerna lära ej vara villiga att avstå från den egna jurisdiktionen för att sammanslås med lantdomsagorna. I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra, att systemet med enmansdomstolar ej torde passa för våra städer, som av ålder vant sig vid ett kollegialt domstolsväsen. Förslaget innebär sålunda en avgjord försämring i fråga om rättskipningen i dessa samhällen. Beträffande behovet av arbetskrafter i de nya underdomstolarna synas de beräkningar, varpå de sakkunniga byggt sina förslag härutinnan, ej tillfredsställande. Den nya rättegångsordningen, den utvidgade muntliga förhandlingen, friare bevisprövningen m. m. ställa givetvis stora krav på domaren, varför det måste anses synnerligen oklokt att, på sätt föreslagits, minska de ordinarie domarnas antal från 422 till 167, medan återstående befattningshavare i domareställning skulle utgöras av tillfälliga tjänstemän. Av de ordinarie domarna kunna dessutom de s. k. inskrivningsrådmännen, som mest skola syssla med inskrivnings- och exekutionsväsendet, ej vara kompetenta att deltaga i den dömande verksamheten, vadan denna mestadels — då den ordinarie domaren, lagmannen, givetvis i de föreslagna stora domsagorna ej själv kan hinna med handläggningen av alla dylika ärenden — kommer att handhavas av e. o. befattningshavare. Av dessa och andra skäl torde det av de sakkunniga angivna behovet av arbetskrafter vid domstolarna och på grundvalen härav gjorda kostnadsberäkningar ej hålla streck. På frågan om behovet av arbetskrafter vid hovrätterna och högsta domstolen saknar länsstyrelsen anledning att närmare ingå, men vill endast understryka vad ovan yttrats, att tendensen att särskilt göra hovrätterna till utbildningsanstalter för unga jurister ej synes lycklig. Kap. III.

Behovet av arbetskrafter

inom

åklagareorganisationen.

Att åklagareväsendet i landet är i behov av reformering samt att de principer, varpå processkommissionen byggt sitt förslag härutinnan, i huvudsak böra kunna godkännas har länsstyrelsen i sitt förut åberopade utlåtande vitsordat. Den närmare utformning av sagda förslag, som av de sakkunniga presterats, torde emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke utgöra en tillfredsställande lösning av den viktiga frågan. De sakkunniga hava föreslagit en uppdelning av åklagarna vid underrätterna i två grupper, nämligen överåklagare (statsåklagare) och underåklagare (lands- och stadsfiskaler). Gränsen mellan deras åtalsskyldighet skulle i huvudsak uppdragas sålunda, att statsåklagarna skulle åtala alla brott, vara kunde följa svårare straff än sex månaders fängelse, samt underåklagarna övriga brott. Ehuru den sålunda ifrågasatta arbetsfördelningen innefattar en högst väsentlig utökning av den åtalsskyldighet, som åligger de nuvarande överåklagarna, landsfogdarna, hava emellertid de sakkunniga föreslagit att indela riket i endast 16 statsåklagaredistrikt med i regel två statsåklagare i varje distrikt, varvid ock är att märka att statsaklagarna även skulle fungera inom de s. k. magistratsstäderna. Det synes länsstyrelsen uppenbart, att dessa distrikt bleve alldeles för stora för att statsaklagarna skulle kunna på tillfredsställande sätt sköta sina uppgifter, särskilt som de sakkunniga räknat med, att statsåklagarna till väsentlig del komme att personligen^ leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka de hava att utföra åtal. Härtill kommer, att samma anmärkning, som riktats mot de

618 föreslagna lagmännen, jämväl gäller statsåklagarna, nämligen att de komme att sakna den nödvändiga kännedomen om lokal- och personförhållanden i distriktet. Sålunda skulle för Kalmar läns vidkommande ingen av statsåklagarna placeras inom länet, ity att norra delen av detsamma skulle läggas till Linköpings distrikt, som dessutom skulle omfatta hela Östergötlands län, med placering av statsåklagaren i Linköping, och södra delen av Kalmar län till Växjö distrikt, avsett att innefatta jämväl Kronobergs län, med säte för statsåklagaren i Växjö. Mot en sådan anordning måste länsstyrelsen för sin del ställa sig bestämt avvisande, då länsstyrelsen håller före, att nödig hänsyn härvidlag bör tagas till den nu gällande länsindelningen. Även om anmärkningar kunna riktas mot den nuvarande landsfogdeinstitutionen, måste dock erkännas, att landsfogden genom sina ständiga tjänsteresor i länet vinner stor förtrogenhet med de särskilda orterna och deras befolkning och särskilt god personlig kännedom om de medhjälpare han vid sina utredningar har att anlita, nämligen landsfiskaler, poliskommissarier och andra underordnade polismän. Åtminstone för landsbygdens vidkommande torde det därjämte vara lämpligast, att en och samma överåklagare handhaver och följer brottmål vid samma lagmansrätt. Då av betänkandet synes framgå, att statsåklagarna skulle rekryteras med jurister från hovrätterna, vill länsstyrelsen häremot anmärka, att en dylik befattningshavare visserligen bör hava god rättsutbildning, vilken emellertid i detta fall bättre kan förvärvas vid underrätterna, men därjämte med nödvändighet även praktik från kriminalpolisens verksamhetsområde för att behörigen kunna handhava och leda polisundersökningar. De sakkunniga hava utgått ifrån, att med inrättande av statsåklagare de nuvarande landsfogdarna skulle försvinna och innehavarna av dessa tjänster i viss utsträckning komma att överföras till förstnämnda befattningar. En sådan anordning kan dock ej tillstyrkas, därest icke distriktsindelningen, på sätt ovan anmärkts, sker enligt helt andra grunder samt att statsåklagaren bibehålles vid den befattning med polisväsendet i distriktet, som nu tillkommer landsfogden, detta på grund av det naturliga sambandet mellan åklagare och polisväsendet. I fråga om underåklagarna föreslås i betänkandet, att dessa liksom nu skulle utgöras av lands- och stadsfiskaler, och synes någon annan ändring i deras verksamhet ej vara avsedd, än som betingas av inskränkningen i deras åtalsbefogenhet. Även med hänsyn härtill skola dessa befattningshavare dock fortfarande anförtros så ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, att en höjning av underåklagarnas kvalifikationer synes nödvändig, på vilken fråga de sakkunniga emellertid ej ingått, vilket torde få betecknas som en brist. Kap.

IV

och V.

Löneförmåner för befattningshavarna och organisatoriska förändringar i administrationen. P å frågan om löneförmånerna saknar länsstyrelsen anledning att ingå och rörande de organisatoriska förändringarna i administrationen i anledning av processreformen har länsstyrelsen såsom överexekutor haft tillfälle att avgiva särskilt yttrande till Göta hovrätt. Kap. VI och följande. Domstolélokaler och ordnande av de ekonomiska hållandena mellan staten och städerna m. m.

för-

De sakkunniga hava tänkt sig att skyldigheten att bygga och underhålla domstolarnas lokaler fortfarande skulle åvila tingslagen samt att de städer, vilkas rådhus ej bleve tagna i anspråk såsom sådana lokaler, skulle åläggas

619 att utgiva hyresersättning för de nya tingshusen. Principiellt sett synes det riktigast, att staten bekostar alla för rättsväsendet erforderliga anordningar och sålunda även tingslokaler och deras möblering, uppvärmning m. m. Härtill kommer, att praktiska svårigheter säkerligen lära komma att uppstå beträffande fördelningen av kostnaderna för tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande, då en domkrets kommer att bestå av flera härad, samt ofta även städer, med därav följande inverkande ekonomiska uppgörelser mellan de olika intressenterna. Vad beträffar ordnandet av det ekonomiska förhållandet mellan staten och städerna i anledning av processreformen hava de sakkunniga tänkt sig, att städer med egen jurisdiktion skulle åläggas att lämna staten bidrag till kostnaderna för domstolsväsendets övertagande i form av en viss övergångsersättning, avsedd att nedskrivas med V20 för varje år. Att städerna protesterat mot att åläggas utgiva en dylik ersättning finner länsstyrelsen för sin del förklarligt i betraktande av att städerna, såsom ovan anmärkts, komma att berövas den egna jurisdiktionen och att de ansett skäl ej föreligga att belastas med utgifter, som landsbygden aldrig behövt, bära. De beräkningar, som i fråga om nämnda ersättning av de sakkunniga verkställts, kunna i varje fall ej anses tillförlitliga, alldenstund städernas domstolsorganisation bliver beroende av, huru den nuvarande magistrats- och kommunalförvaltningen skall slutgiltigt ordnas. Då sist omförmälda spörsmål är föremål för särskild utredning och de sakkunniga härutinnan sålunda ej framlagt något definitivt förslag, saknar länsstyrelsen anledning att för närvarande närmare ingå på denna synnerligen viktiga och säkerligen svårlösta fråga, men vill endast anmärka, att länsstyrelsen finner de av herrar Beckius och Bissmark i den vid betänkandet fogade bil. V härvidlag framförda synpunkter värda beaktande. P å grund av vad härovan anförts anser länsstyrelsen för sin del, att de i det föreliggande betänkandet angivna riktlinjerna ej böra läggas till grund för den föreslagna ombildningen av landets rättegångsväsen. Länsstyrelsen i Gotlands län (landshövding A. E . RODHE) : Vid avgivande av sådant utlåtande har K. B. ansett sig närmast böra ingå på de delar av betänkandet, som direkt angå länsstyrelsernas och dem underlydande befattningshavares verksamhetsområden, och vill K. B. för övrigt yttra sig endast beträffande vissa spörsmål om underdomstolarnas organisation och lönefrågorna. K. B. får sålunda i underdånighet anföra följande: Lagmansrätterna. Processkommissionen har i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit betydelsen av en arbetsfördelning inom underrätterna efter kvalitativa grunder. Den mest tillfredsställande arbetsfördelningen skulle enligt kommissionens mening vinnas med en domstol, vid vilken arbetet vore så omfattande, att det kunde efter nyss angivna grunder fördelas i tre grupper, var och en med full arbetsbörda. En modifiering av denna princip borde emellertid ske, om en domsaga vid sådan arbetsfördelning skulle få en för stor eller eljest olämplig omfattning. I så fall skulle arbetet fördelas på allenast två grupper eller, om så bleve nödvändigt, odelat läggas på en domare. Processkommissionen antog att vid en tillämpning av ovannämnda delningsgrunder hela riket, inklusive städerna, skulle kunna uppdelas på omkring 100 domsagor. De sakkunniga hava emellertid kommit till en ännu lägre siffra eller 93 domsagor. Ehuru K. B . anser en fördelning av domstolsarbetet efter kvalitativa grunder synnerligen lämplig, särskilt därutinnan, att inskrivningsärendena bleve skilda från den dömande verksamheten, ställer sig K. B. tveksam till det resultat, vartill

620 de sakkunniga kommit. De mycket stora domsagor, som av dessa föreslagits, torde visserligen i allmänhet möjliggöra en vidsträckt tillämpning av de av processkommissionen angivna grunderna för en lämplig arbetsfördelning och därigenom avhjälpa en stor del av de brister, som vidlåda den nuvarande organisationen, men det synes kunna befaras, att de i stället komma att medföra svåra olägenheter av annan art. K. B. avser härvid i främsta rummet de svårigheter för befolkningen, som orsakas av de stora avstånden i de blivande domsagorna. Även för domstolen själv torde emellertid ett alltför stort område medföra vissa olägenheter, bland annat därigenom att vinnandet av nödig lokalkännedom försvåras och kontakten med allmänheten försämras. Ehuru anledning icke finnes till erinran mot de sakkunnigas förslag i vad angår Gotlands län, har K. B. icke ansett sig böra underlåta att framföra dessa mera allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag till domsagoindelning. Enligt det föreliggande förslaget skall Gotlands län genom sammanslagning av Gotlands norra och södra domagor samt Visby stad utgöra en domsaga, Gotlands domsaga, med tingsställe i Visby. Såsom framhållits finner K. B. icke något att erinra mot förslaget i denna del. Tvärtom torde en dylik sammanslagning vara nödvändig, om överhuvud en arbetsfördelning efter kvalitativa grunder skall kunna ske i detta fall. Någon olägenhet ur befolkningens synpunkt av en dylik sammanslagning lär ej heller kunna befaras, enär båda domsagornas kanslier redan nu äro förlagda till Visby, som såväl genom sin egenskap av länets enda stad som genom sin storlek och sitt läge samt kommunikationsledernas sträckning är länets naturliga huvudort. Överexekutorsgöromålens

överflyttande

på

lagmansrätterna.

Även om den ifrågasatta överflyttningen icke torde stå i så nära sammanhang med rättegångsreformen i övrigt, att den kan anses utgöra en naturlig och nödvändig följd av densamma, äro dessa ärenden i allmänhet av den art att de, enligt K. B:s mening, med fördel kunna påläggas inskrivningsdomaren eller i vissa fall lagmannen i den föreslagna lagmansrätten. Detta gäller särskilt de exekutiva auktionerna, med avseende å vilka starka praktiska skäl, främst önskvärdheten av lätt tillgång till fastighets- och inteckningsböckerna, tala för en sådan överföring. Härigenom torde vinnas såväl ökad säkerhet vid bedömandet av de ofta synnerligen invecklade förhållanden och spörsmål, vilka kunna förekomma i samband med dessa ärenden, som större snabbhet i ärendenas behandling. För en överflyttning talar jämväl fördelen av att samma myndighet, som förrättar auktionen, verkställer de av densamma föranledda anteckningar i inteckningsböckerna. Av övriga till överexekutors verksamhet hörande ärenden anser K. B. lagsökningsmålen mera ägnade för behandling av domstol än av en administrativ myndighet. Detsamma torde få anses gälla beträffande en del handräckningsärenden enligt utsökningslagen, såsom kvarstad och skingringsförbud, återställande av rubbat besittningsförhållande samt frågor om avhysning av arrendator eller hyresgäst. Någon olägenhet av dessa ärendens handläggning hos länsstyrelserna lär visserligen ej hava försports. Att de kunna innehålla ett tvistigt momtent, torde ej heller böra tillmätas någon större betydelse, enär K. B. i sin övriga ämbetsverksamhet ofta har att pröva ärenden, som innefatta tvistefrågor emellan parter. De äro emellertid mera av judiciell än administrativ natur och synas därför ur rent principiell synpunkt böra hänföras till domstols verksamhet snarare än till ett förvaltningsorgans. Beträffande en del av de till överexekutors handläggning hörande ärendena framträda de av K. B. nu anförda skälen för en överflyttning mindre starkt, såsom beträffande ärenden enligt lagen om! handräckning för fordran. Någon

621 anledning att undantaga dessa vid överflyttningen torde å andra sidan icke föreligga. Däremot synas ärenden angående fastställande av förbud för underhållsskyldiga att avflytta från riket, vilka nu ankomma på överexekutors prövning, mera lämpa sig för behandling i administrativ väg såsom nära sammanhängande med de sociala förhållanden, med vilka K. B. jämlikt fattigvårdsoch barnavårdslagarna har att taga befattning. Förmansskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa böra enligt de sakkunnigas mening, i motsats till processkommissionens förslag, ej åläggas befattningshavare vid lagmansrätt. I stället synas de sakkunniga utgå från att dessa befogenheter skulle såsom hittills åvila länsstyrelserna. K. B. är i denna fråga av samma mening som de sakkunniga. Dessa bestyr ligga fjärran från en domares uppgifter, och det torde för övrigt icke kunna anses lämpligt, att underexekutorerna i disciplinärt hänseende lyda under annan myndighet än den, som tillsatt dem. Beträffande kontrollen över underexekutorerna vill K. B. i övrigt endast framhålla, att den granskning av landsfiskalernas utsökningsdagböcker, som åligger K. B. i egenskap av överexekutor, i Gotlands län hittills utförts av tjänsteman å landskansliet. Om en överflyttning av överexekutorsärendena kommer till stånd, eventuellt med den av K. B. härovan föreslagna begränsningen, synas en del andra uppgifter av liknande art jämväl böra överföras till domstol. Sådana ärenden äro fördelning av expropriationsersättning (lagen om; expropriation den 12 maj 1917, § 57), av nedsatta medel enligt vattenlagen (9 kap. 69 §), av brandförsäkringsersättning (lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, § 2), av ersättning enligt lagen om ströängars indragande till kronan den 22 juni 1921 (§ 60) samt av löseskilling för lägenhet, som inlösts enligt ensittarlagen den 18 juni 1925 (§ 14). Beträffande nu uppräknade ärenden är föreskrivet, att stadgandena för fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom skola äga tillämpning. En överflyttning till domstolarna av överexekutorsgöromålen är givetvis i och för sig ägnad att i någon mån bereda länsstyrelserna lättnad i deras arbetsuppgifter. Inom Gotlands län torde emellertid dessa ärenden på grund av en jämnare förmögenhetsfördelning utgöra en proportionsvis mindre del av arbetsuppgifterna _ än vad fallet är inom andra län. Länets jämförelsevis ringa invånareantal bidrager givetvis även till att hålla antalet utsökningsärenden vid en låg siffra. Någon besparing av arbetskraft torde den föreslagna överflyttningen därför ej kunna medföra här i länet. Åklagareorganisationen

vid

lagmansrätt.

^ Det ackusatoriska processförfarandet i brottmål, vilket av processkommissionen föreslås till införande, kommer helt visst att ställa betydligt större krav på åklagarna än vad fallet är med det nu förekommande, inkvisitoriska förfarandet. E t t genomförande av kommissionens förslag i denna del torde ovillkorligen böra, såsom kommissionen jämväl föreslagit, föranleda en omorganisation av åklagareväsendet, så mycket hellre som den nuvarande organisationen icke ens med det nu tillämpade processförfarandet kan anses tillfredsställande. De viktigaste principerna, som de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag till lösning av detta organisationsproblem följt, äro följande: samtliga åklagares sammanförande i en gemensam organisation under en enhetlig ledning, (justitiekanslerns), K. B:s skiljande från befattningen med åklagareväsendet, landsfogdarnas ersättande såsom överåklagare med en eller flera statsåklagare

622 samt de senares fullständiga skiljande från befattningen med polisväsendet. Mot dessa principer har K. B. icke något att erinra. Förslaget till statsåklagareorganisation omfattar 47 statsåklagare, fördelade på 16 statsåklagaredistrikt. Varje distrikt skulle sålunda erhålla en betydande omfattning^ i regel mera än ett län. Det är tydligt, att så stora distrikt icke medgiva möjlighet för befattningshavarna att förvärva lokal- och personkännedom i någon större utsträckning. Detta torde emellertid ej heller vara av nöden, under förutsättning att kravet härpå bliver på tillfredsställande sätt tillgodosett i fråga om underåklagarna. Beträffande underåklagaredistrikten föreslå de sakkunniga en sådan ändring av nuvarande organisation att mindre städer sammanläggas med kringliggande landsbygd. Härigenom skulle uppkomma dels rena stadsdistrikt, dels blandade stads- och lantdistrikt, dels rena lantdistrikt. Beträffande underåklagarna, benämnda distriktsfiskaler, skulle sambandet mellan polis- och åklagareverksamheten bibehållas. I städer med upptill 20 000 invånare skulle distriktsfiskalen jämväl ombesörja stadsfogdegöromålen. I de blandade stadsoch lantdistrikten samt i de rena lantdistrikten skulle distriktsfiskalen även vara underexekutor. På frågan, huruvida och i vilken omfattning distriktsfiskalerna jämväl skulle ägna sig åt de nuvarande landsfiskalernas övriga uppgifter ingå de sakkunniga icke. Då emellertid, såsom ovan nämnts, den betydande omfattningen av den föreslagna statsåklagareorganisationens överåklagaredistrikt bör förutsätta., att nödig lokal- och personkännedom finnes hos underåklagarna, anser K. B. det nödvändigt, att underåklagaredistriktens storlek fixeras eller åtminstone bestämda grunder för en indelning av riket i underåklagaredistrikt fastställas, innan den föreslagna överåklagareorganisationen godkännes. Det kan väl ur vissa synpunkter vara önskvärt att underåklagarna ägna sig enbart åt åklagare- och polisverksamheten. Följden av en sådan anordning skulle emellertid bliva, att distrikten även för dessa åklagare måste göras så stora, att den nödiga lokal- och personkännedomen äventyrades. Den ingående kännedom, som de nuvarande landsfiskalerna i allmänhet äga om sina distrikt, utgör en av de värdefullaste tillgångarna för den nuvarande organisationen, och denna tillgång bör tillvaratagas. Då emellertid distrikten för tillgodoseende av detta krav mjåste givas en mindre omfattning än vad eljest skulle bliva fallet, torde det för beredande av full sysselsättning åt distriktsfiskalerna bliva nödvändigt att åt dem överlämna även andra uppgifter än dem, som sammanhänga med åklagare- och polisverksamheten. Någon större olägenhet torde detta ej behöva medföra, därest området för underåklagarnas åtalsrätt, på sätt de sakkunniga föreslagit, begränsas till brott, vara kan följa fängelse i högst sex månader, samt landsfiskalernas (distriktsfiskalernas) biträdesfråga löses på ett tillfredsställande sätt. I likhet med processkommissionen anser K. B. det nödvändigt att befria underåklagarna från en del av de nuvarande landsfiskalernas arbetsbördor. De organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna härav låta sig emellertid ej överblicka, vilket försvårar ett bestämt ställningstagande till de sakkunnigas förslag. Med det nu anförda har K. B. velat betona nödvändigheten av att, för ett riktigt bedömande av den föreslagna överåklagareorganisationens lämplighet, klara riktlinjer beträffande underåklagarnas arbetsuppgifter och omfattningen av deras verksamhetsområden finnas uppdragna. I detta avseende hava de sakkunniga icke avgivit något förslag utan förklarat sig anse dessa frågor böra bliva föremål för en särskild utredning. Av de allmänna synpunkter, som framföras på sidorna 221 och 222 i betänkandet, vill det emellertid synas, som om den av K. B. här ovan framlagda

623 uppfattningen angående underåklagaredistriktens storlek delades av de sakkunniga. Gotlands län skulle enligt de sakkunnigas förslag utgöra ett statsåklagaredistrikt. Häremot är under ovan angivna förutsättning från K. B:s sida icke något att erinra. Då överåklagareverksamheten icke beräknas kunna bereda statsåklagaren i detta distrikt full sysselsättning, föreslå de sakkunniga, att med statsåklagaretjänsten förenas befattningen såsom underåklagare i Visby, en anordning, som synes K. B. lämplig. K. B. vill dessutom ifrågasätta, huruvida icke för Gotlands län ett avsteg från principen om överåklagare- och polisverksamhetens skiljande från varandra kunde vara motiverat. Det obetydliga arbete, som är förenat med polischefsbefattningen i detta län, torde nämligen icke bliva hinderligt för åklagarebefattningens behöriga utövande. I samband med förslaget om överåklagareväsendets ordnande hava de sakkunniga upptagit frågan om Landsfogdebefattningarnas indragning. Såsom K. B. redan i sitt yttrande över processkommissionens förslag anfört, synas de uppgifter, som återstå för dessa befattningshavare efter avskiljandet av åklagareverksamheten, icke motivera befattningarnas bibehållande. I fråga om polischefssysslan har K. B. redan yttrat sig. Kontrollen över utmätningsmännen har, såsom ovan anförts, i detta län icke åvilat landsfogden och torde väl i de län, där så nu är fallet, kunna övertagas av befattningshavare vid länsstyrelsen. De sakkunniga hava vid behandling av frågan om landsfogdetjänsterna lämnat redogörelse för den arbetsbörda, som påvilar landsfogdarna på grund av dessas befattning med den ekonomiska kontrollen över landsfiskalerna och vissa andra redogörare. Det har därvid framhållits, att inventeringsförrättningarnas effektivitet till stor del vore beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området, och har det i anledning därav ansetts lämpligt att på riksräkenskapsverket helt överflytta denna del av medelskontrollen. K. B. är av den uppfattningen att, då det här är fråga om en relativt enkel bokföring, allt för stort avseende icke behöver fästas vid inventeringsförrättarens insikter i bokföringsteknik. Den befogenhet att i särskilda fall verkställa inventeringar i orterna, som redan nu tillkommer riksräkenskapsverket, är utan tvivel ett synnerligen värdefullt led i kontrollen över redogörare. Att emjellertid, med åsidosättande av lokala organ, lägga hela inventeringsväsendet i riksräkenskapsverkets hand synes K. B. icke lämpligt. E t t övertagande av inventeringarna skulle med all säkerhet medföra krav på väsentlig ökning av verkets personal, och avsevärda utgifter skulle uppstå genom rese- och traktamentskostnaderna. Det ligger jämväl i sakens natur, att det under alla förhållanden komme att bliva förenat med synnerligen stora svårigheter att genom riksräkenskapsverket effektivt uppehålla kontrollen. Olägenheten av inventeringsväsendets baserande på central inspektion framstår bland annat därigenom, att vid förläggande av samtliga inspektioner inom visst län eller läns del till samma resa de redogörare, vilka icke finge första besöket, bleve i förväg varskodda, något som endast kunde undvikas genom att upprepade kostsamma resor finge företagas till samma håll. De sakkunniga ingå icke närmare på frågan huru en dylik kontroll från riksräkenskapsverkets sida skulle organiseras, men det synes uppenbart att densamma icke utan stora kostnader skulle kunna göras effektiv. Emellertid lär svårighet icke få anses föreligga för länsstyrelserna att genom sina egna tjänstemän handhava jämväl denna del av kontrollen, varvid man kan tillgodogöra sig länsstyrelsernas närmare kontakt med de lokala förhållandena och länets uppbördsväsende i allmänhet.

624 På anförda grunder anser sig K. B. icke kunna förorda de sakkunnigas förslag i fråga om ordnande av medelskontrollen. Löneförmåner

åt befattningshavare

inom domstols- och åklagareorganisationerna. De sakkunnigas förslag härutinnan synes i allmänhet väl avvägt, och har K. B. endast funnit anledning till erinran i följande avseenden. Vad angår lagmansbefattningarna torde på dessa ansvarsfulla ämbetens innehavare böra ställas mycket stora krav i fråga om såväl juridisk insikt, erfarenhet och omdöme som framstående personliga egenskaper i övrigt. Det torde därför vara nödvändigt att göra dessa ämbeten så lockande, att personer med de bästa kvalifikationer kunna förvärvas för desamma. Det kan eljest befaras, att den enskilda förvärvsverksamhetens större möjligheter till en god utkomst komma att verka ödesdigert för rekryteringen av dessa befattningar. Likaledes är det av vikt, att lagmännen göras oberoende av bissysslor samt att deras självständighet och motståndskraft mot sidoinflytelser stärkas genom en fullt tillräcklig inkomst av ämbetet. De sakkunnigas förslag att avlöning till lagman skulle utgå med 13 020 kronor om året jämte dyrtidstillägg är enligt K. B:s mening otillfredsställande och torde innebära en avgjord försämring i förhållande till de flesta nuvarande häradshövdingars tjänsteinkomster. Lagmans lön bör enligt K. B:s åsikt ligga snarare över än under den medelinkomst, som de nuvarande domsagorna beräknas giva. I fråga om statsåklagaretjänsten i Gotlands län föreslå de sakkunniga, att densamma skulle i lönehänseende hänföras till en lägre klass än övriga statsåklagaretjänster, samt motivera detta med att denne befattningshavare jämväl skulle vara underåklagare i Visby. Den omständigheten, att en befattningshavare tilldelas flera uppgifter än en annan av samma kategori, synes K. B. föga ägnad såsom motiv för att i lönehänseende placera den förre sämre än den senare. Då ifrågavarande befattningshavare torde komma att erhålla full sysselsättning, anser K. B., att han bör placeras i samma löneklass som övriga statsåklagare. Särskilt torde detta få anses befogat om, såsom K . B . ifrågasatt, med förevarande statsåklagarebefattning förenas sysslan såsom länspolischef. Domstolslokaler m. m. Beträffande kostnaderna för erforderliga arbetslokaler för underrätterna ställa sig de sakkunniga på den ståndpunkten, att det bör såsom hittills åligga tingslagen att bygga och underhålla dylika lokaler. De av de sakkunniga härför åberopade skälen synas icke hållbara. Då det mot en överflyttning å statsverket av tingshusbyggnadsskyldigheten anföres, att därvid skulle krävas uppgörelser mellan staten och de olika tingshusbyggnadsskyldiga, ävensom åtskilliga städer, vilka uppgörelser antagas mången gång skulle bliva av synnerligen invecklad beskaffenhet, må framhållas, att ett dylikt skäl mot en överflyttning förefaller mycket litet bärande, särskilt som dylika uppgörelser på ett flertal ställen i alla fall måste äga rum mellan de nuvarande tingslagen och städer, vilkas rådhus skulle tagas i anspråk för de nya domsagorna, och det väl svårligen kan tänkas, att dessa uppgörelser skulle bliva av mera invecklad beskaffenhet därför, att staten bleve den ena parten. Vad som i realiteten ligger bakom de sakkunnigas ställningstagande härutinnan, är, såsom framgår av betänkandet, uppenbarligen den ökning i kostnaderna för staten, som ett övertagande av byggnads- och underhållsskyldigheten skulle medföra. De principiella skälen för att staten bör sörja för tillgodoseende icke blott av

625 överrätternas utan även av underrätternas lokalbehov synas emellertid så starka, att kostnadsfrågan icke härvid får vara avgörande. Den judiciella verksamheten bör vara en statsangelägenhet — de sakkunniga fastslå jämväl detta — och, såsom) Nya lagberedningen framhållit, måste därför den enda u r rättsskipningens synpunkt fullt tillfredsställande grundsatsen vara den, a t t staten bekostar de för rättsväsendet erforderliga anordningarna, således även domstolslokaler. En följd av de sakkunnigas ställning beträffande byggnadsskyldigheten är, att inventarier jämväl anses böra bekostas av tingslaget, och då gränsen mellan inventarier och skrivmaterial anses svävande, bör, framhålla de sakkunniga, tingslaget lämpligen svara jämväl för skrivmaterial, särskilt som det skulle bereda svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt ordna statens övertagande av dessa kostnaders bestridande. Det sista skälet synes något förvånande, då denna fråga ju låtit sig ordnas vid alla statens verk landet runt. Det låter sig också svårligen göra att finna någon konsekvens i de sakkunnigas förslag däroim, att t. ex. tingslaget bör bekosta inbindning av fastighetsböcker och diarier men staten betala erforderligt antal exemplar av lagböcker och prejudikatsamlingar. Det synes riktigast, att statsverket bestrider samtliga hithörande kostnader. Vad kansli- och tingslokaler för den föreslagna Gotlands domsaga angår, vill K. B. understryka vad magistraten i Visby framhållit därom, att Visby stads rådhus säkerligen icke skulle kunna inrymma tillräckliga lokaler för den blivande lagmans rätten och att det alltså bleve nödvändigt att bygga nytt tingshus. Om icke byggnadsskyldigheten överflyttades å staten, skulle alltså domsagan och icke minst Visby stad åsamkas en betydande utgift. Då i vissa andra domsagor någon nybyggnad av tingshus icke är påkallad, komma tydligen kostnaderna att drabba mycket olika på olika håll. På grund härav synes det icke mer än rimligt att, även om tingslagen skola svara för erforderliga byggnader, staten dock lämnade ett avsevärt bidrag till fullgörande av denna skyldighet i de domsagor, där nybyggnad av tingshus måste äga rum på grund av den nya domsago- och tingslagsindelningen. Organisatoriska

'förändringar inom administrationen i anledning av processreformen. Någon besparing av arbetskraft kommer genomförandet av de sakkunnigas förslag icke att medföra för länsstyrelsernas vidkommande. Visserligen bliva dessa befriade från överexekutorsgöromålen, men detta torde, såsom ovan framhållits, ej bliva av så stor betydelse ur arbetsbesparingssynpunkt. Den obetydliga vinst, som därigenom kan uppstå, kommer att mera än kompenseras av det tillskott av arbetsuppgifter, som landsfogdebefattningarnas indragning och mag^tratsuppgifternas uppdelning enligt de sakkunnigas förslag — mot vilket K. B. icke har något att erinra — kommer att medföra för länsstyrelserna. r j e t s y ^ s antagligt, att den utökning av länsstyrelsernas arbete, som härav bleve följden, måste förorsaka organisatoriska förändringar även för dessa samt ökat behov av arbetskrafter. Länsstyrelsen

i Blekinge län (landshövding S. HAGSTRÖMER) :

Inledande anmärkningar. toEf . y e n i sitt till hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 mars 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning dels på anförda skäl påyrkade, att kommissionens principbetänkande måtte först undergå en grundlig omarbetning, innan det län sst

41—291185

rels

626 förelades riksdagen, dels efterlyste en noggrann utredning om de direkta och indirekta ökade kostnader, som en processreform skulle komma att medföra, var länsstyrelsens tanke — på sätt också framgick av dess yttrande — givetvis den, att omarbetningen skulle ske först och att den ekonomiska utredningen sedan skulle, åtminstone alternativt, ansluta sig till det sålunda omarbetade förslaget. Så har emellertid icke skett. Trots den synnerligen kraftiga kritik, för vilken processkommissionens förslag blivit utsatt från de mest sakkunniga och vederhäftiga håll, hava de personer, åt vilka den ekonomiska utredningen anförtrotts, genom de dem givna direktiven bundits vid att för sina ekonomiska beräkningar lägga till grund processkommissionens ursprungliga förslag i så gott som oförändrat skick. A t t det resultat, vartill dessa ekonomisakkunniga kommit, vid sådana förhållanden måste förlora i såväl intresse som praktisk betydelse faller av sig självt. Vad som nu föreligger, är en utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna av ett reformförslag, om vilket man med ganska stor visshet kan säga, att det icke utan synnerligen genomgripande förändringar kommer att upphöjas till lag. Länsstyrelsen beklagar även, att bland de sakkunniga, som verkställt utredningen, icke givits några platser åt företrädare för de institutioner förslaget närmast berör. Utredningen hade säkerligen vunnit i värde, om — i motsats till vad nu varit förhållandet — i densamma fått deltaga i tjänst varande representanter för hovrätterna samt häradshövdinge- och stadsdomarekårerna, Angående de sakkunnigas utredning och de resultat, vari denna utmynnat, tillåter länsstyrelsen sig i underdånighet anföra följande. Domstolarnas organisation och

domareutbildningen.

Beträffande domstolarnas och särskilt då underdomstolarnas organisation •— i vilken synnerligen viktiga fråga åt de sakkunniga, ehuru knappast därtill särskilt kompetenta, lämnats en viss frihet — hava de sakkunniga framlagt ett förslag, som måste betraktas som en stor försämring av processkommissionens utkast. Det är med verklig beklämning man läser de sakkunnigas betänkande i denna del, där de på det mest lättvindiga sätt förfoga över och förspilla värden, vilka vi här i Sverige varit vana att betrakta som oersättliga tillgångar för vårt rättsväsen, ägnade att skänka detta den stadga och den stabilitet, som måste anses som grundförutsättningar för att det skall kunna väl fylla sin uppgift. Länsstyrelsen tänker härvid bl. a. på den oerhörda utvidgning av extra-ordinariesystemet på domstolsväsendets område, som skulle bli en följd av ett genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag. Mot detta extraordinariesystem, i den utsträckning det redan nu har, har processkommissionen med rätta vänt sig och som följd därav i sitt betänkande framlagt beaktansvärda förslag till dess avhjälpande. Men de sakkunniga gå i motsatt riktning. Enligt deras förslag, i vilket antalet befattningshavare vid underdomstolarna skulle minskas från nuvarande 746 till 615, skulle endast 167 mot nuvarande 422 bliva domare i fast ordinarie ställning. Processkommissionens organisationsutkast tyckes ha gått ut på att i varje domsaga skulle i regel finnas anställda tre ordinarie domare, av vilka den främste skulle kallas lagman och få åt sig anförtrodda de viktigare domareuppgifterna, samt de två andra benämnas rådmän samt få till uppgift att handhava inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Dessutom skulle i varje domsaga vara anställd minst en sekreterare, likaså i ordinarie ställning. Alltså i regel minst 4 ordinarie tjänstemän i varje domsaga. De sakkunniga reducera dessa ordinarie tjänstemäns antal till i ett flertal domsagor 2 men i en hel del allenast en, och detta oaktat att de samtidigt minska domsagornas antal genom att i vissa fall föreslå dessas jurisdiktionsområden ännu större än enligt process-

627 kommissionens förslag. Och i sin strävan att sätta extra-ordinarieväsendet i system hava de sakkunniga icke nöjt sig med underdomstolarna. Enligt deras förslag skulle å varje division i hovrätterna — alldeles frånsett förordnanden vid vakans- och tjänstledighet för ordinarie hovrättsråd — städse sitta en extra ordinarie ledamot. Frågar man sig nu, varför de sakkunniga i denna oerhörda utsträckning offrat åt extra-ordinariesystemet, så torde väl en av anledningarna — ehuru denna ej direkt utsäges av de sakkunniga — vara att söka i en önskan att i största möjliga mån nedbringa kostnaderna för processreformens genomförande. Håller man sig åter till de sakkunnigas egen motivering, så torde svaret bliva, att det skett för att för den blivande ordinarie domaren möjliggöra den — enligt de sakkunnigas mening — bästa tänkbara utbildningen för hans yrke, och härmed är länsstyrelsen inne på den andra stora svagheten i det av de sakkunniga utarbetade organisationsförslaget. Ingen vill givetvis förneka värdet av en god och allsidig utbildning för den blivande domaren, och ingen torde väl heller numera underskatta betydelsen för en dylik utbildning därav, att en viss växelverkan äger rum mellan underoch överrätter. Men i sitt förslag i denna del hava de sakkunniga enligt länsstyrelsens mening i hög grad gått till en för det hela synnerligen skadlig överdrift. Som sluttjänster i den ordinarie domarekarriären — härvid bortses från inskrivningsrådmännen vid lagmansrätterna, hovrättspresidenterna och justitieråden —• hava de sakkunniga tänkt sig allenast ordförandeposterna å hovrätternas divisioner samt lagmanstjänsterna, sammanlagt 116 tjänster. Till en dylik sluttjänst hava de sakkunniga optimistiskt nog beräknat — på vad sätt undandrager sig varje bedömande — att en aspirant på platsen i regel skulle hinna vid 45 års ålder. Under förutsättning att pensionsåldern för domare skulle bibehållas vid 70 år, skulle detta betyda en omsättning å dessa sluttjänster av i medeltal endast 4 a 5 om året. Vägen för att en gång kunna komma med bland dessa utvalda — vilken av de sakkunniga beräknats alltid skola leda över hovrättsrådstjänst som även den en övergångsplats — skulle enligt de sakkunniga få^ ungefär följande utseende. Först notarietjänst vid lagmansrätt under 3Va ä 4 år utan — såsom de sakkunniga tänkt sig organisationen — möjlighet av mera självständigt och krävande arbete i någon större utsträckning. Därefter tjänstgöring omkring ett år i hovrättens kansli, under första tiden med rent kansliarbete och därefter såsom prov som t. f. åklagare i hovrätten i mindre mål (t. f. fiskal). Under denna hovrättstid skulle en första gallring ske bland domsagoaspiranterna. Efter denna korta tjänstgöring i hovrätten skulle den domareaspirant, som godkänts vid provtjänstgöringen, visserligen formellt fästas vid hovrätten såsom av justitiekanslern förordnad' hovrättsfiskal, men i verkligheten skulle han nu åter ut till tjänstgöring vid lagmansrätt, nu som t. f. rådman under en om möjligt sammhängande tid av 2 år. Efter dessa 2 år kallas aspiranten åter in till tjänstgöring i hovrätten under likaledes 2 år, under vilken tid han beräknas komma att ett år tjänstgöra som fiskal (åklagare) och ett år prövas som adjungerad ledamot (»fjärde man» å hovrättsdivision). Efter denna provtjänstgöring kommer den andra stora gallringen, och den, som bestått provet, utnämnes eller konstitueras till assessor. Den nye assessorn tillförsäkras dock ej härigenom någon mera stadigvarande och fast tjänstgöring^ ty nu, säga de sakkunniga, »torde för befattningshavaren närmast komma i fråga» att åter skickas ut till tjänstgöring vid lagsmansrätt såsom förordnad rådman eller vikarie för lagman. Sedan han gjort detta »förslagsvis» i 2 år — han torde nu efter sin omkring 11 år långa praktiska utbildning vara minst 34—35 år gammal — skall han åter in i hovrätten som »fjärde man» å hovrättsdivision, där dylik befattning ej innehaves av assessorsaspirant, eller som vikarie på hovrättsrådstjänst vid förfall för

628 dess innehavare. Efter en tid kan han möjligen också vänta förordnande att såsom revisionssekreterare föredraga mål i högsta domstolen. Den, som därefter ej kastar sig över på åklagarebanan och för att utbilda sig därtill tager emot förordnande att i egenskap av revisionsfiskal utföra åklagaretalan vid högsta domstolen, skall sedan enligt de sakkunnigas beräkningar kunna vänta sin hovrättsrådsutnämning vid omkring 38 års ålder eller således 3 a 4 år efter sitt sista inkallande till tjänstgöring vid hovrätten. Och så tillägga de sakkunniga: »Från dessa befattningar bör befordran till sluttjänst» — divisionsordförandepost i hovrätt och lagmanstjänst — »kunna ske vid cirka 45 års ålder.» (Huru detta med det antal hovrättsrådstjänster, varmed de sakkunniga räkna, och den ringa omsättningen å nyssnämnda så kallade sluttjänster skall bli möjligt, förefaller inom parentes sagt ofattbart.) När man läser detta av de sakkunniga uppskisserade program för utbildningen, så förstår man, varför extra-ordinariesystemet av dem blivit så varmt omhuldat. Varje ny ordinarie plats å domarebanan, å vilken innehavaren möjligen skulle kunna misstänkas vilja hålla sig kvar, exempelvis av hälsoskäl eller av annan mera personlig anledning, skulle vara ägnad att rubba de av de sakkunniga uppdragna cirklarna för utbildningens bedrivande. Det måste, såsom de sakkunniga se saken, såväl vid lagmansrätterna som vid hovrätterna finnas tillräckligt många platser, mellan vilka aspiranterna skola kunna skjutsas utan hinder av besvärliga ordinarie innehavare. Men man frågar sig också: Kan detta oscillerande från den ena kortvariga tjänstgöringen till den andra vid skilda domstolar verkligen vara ägnat att skänka aspiranten den gedigna utbildning, som är avsedd? Och — framför allt — kan detta system med ständigt växlande extra ordinarie tjänstemän vara till gagn för själva rättskipningen, skänka denna den stabilitet och den säkerhet, som måste anses som nödvändiga förutsättningar för att den skall kunna väl fylla sin uppgift? Båda dessa frågor måste enligt länsstyrelsens mening besvaras bestämt nekande. Kortvarigheten av de första tjänstgöringarna vid de olika domstolarna i förening med det sätt, varpå arbetet skulle komma att ordnas särskilt vid underdomstolarna, gör, att aspiranten aldrig kan under dessa tider sättas till något mera ansvarsfullt och alltså för hans utbildning mera givande arbete. Han tages bort från sin tjänstgöring just då han börjat komma någorlunda in i arbetet och sålunda skulle kunna bli till verklig nytta. Man måste också ställa sig undrande över, huru dessa kortvariga tjänstgöringar i olika befattningar skola kunna bilda tillräckligt underlag för verkställande från de överordnades sida av en rättvis gallring bland aspiranterna, helst som enligt de sakkunnigas system av dessa överordnade i hovrätterna endast ett fåtal själva skulle komma att under någon längre tid kvarbliva i samma befattning. De sakkunniga hava vid uppbyggandet av sitt befordringssystem tydligen letts av den i och för sig mycket lovvärda tanken att söka skapa garantier för att de synnerligen viktiga lagmanstjänsterna komme att besättas med allenast högt kvalificerade krafter. Men det synes med skäl kunna sättas i tvivelsmål, om det av de sakkunniga föreslagna befordringssystemet är ägnat att leda till detta mål. Första villkoret för dettas vinnande får väl anses vara det, att domarebanan i olika avseenden göres sådan, att den kan i tillräckligt antal locka dugliga aspiranter, mellan vilka sedan ett strängt urval kan ske. Men det av de sakkunniga framlagda förslaget är, synes det, mera ägnat att avskräcka än att draga till sig hugade spekulanter. En ung jurist torde, huru lockande domareämbetet än i och för sig må förefalla honom, tänka sig för mer än en gång, innan han på allvar slår in på en bana, som under en lång utbildningstid kastar honom från den ena tjänstgöringen till den andra, som utsätter honom för risken att — och detta även på ett ganska sent sta-

629 dium — bli »utgallrad», utan att han då kan falla tillbaka på annat än ett synnerligen litet fåtal lägre befattningar i ordinarie ställning, och som slutligen i regel varken i slutavlöning, ifall han verkligen någonsin når målet, eller under utbildningstiden skänker honom skälig avlöning. E t t hovrättsråds lön skulle enligt förslaget sättas så lågt som till 9 a 11 000 kronor •— tydligen för att innehavaren icke skall lockas att stanna å denna plats, som även den, på sätt förut nämnts, av de sakkunniga anses böra bli en övergångspost — och av de relativt fåtaliga sluttjänsterna skulle en divisionsordförandetjänst i hovrätt avlönas med endast omkring 15 000 kronor samt lagmanstjänsterna, allt efter domsagornas storlek, från lägst omkring 13 000 kronor. Att en del av dessa lagmanstjänster skulle kunna genom tillerkännande åt innehavarna av s. k. lönetillägg bli väsentligt bättre avlönade ända upp till — dock säkerligen endast för ett ytterst ringa fåtal — 21 000 kronor, torde, med särskild hänsyn till vad vederbörande fått underkasta sig för att nå denna tjänst, icke vara av beskaffenhet att förringa det nyss fällda allmänna omdömet om dessa slutavlöningars otillräcklighet. Enligt länsstyrelsens mening är de sakkunnigas farhåga för att, ifall ett större antal lägre domarebefattningar göras till ordinarie, tillräckligt många utbildningsplatser icke skola finnas tillgängliga, i hög grad överdriven. Alldeles frånsett vakanser och ledighet på grund av sjukdom etc, så torde man kunna utgå ifrån att, huru processkommissionen och de sakkunniga än teoretisera om motsatsen, i framtiden liksom hittills många jurister i såväl lagmansdomsagorna som i hovrätterna skola komma att användas i lagstiftningsvärv och till andra allmänna uppdrag. De vikariat å ordinarie domaretjänster, som vid en utökning av dessas antal av nyss angivna anledningar komme att uppstå, torde i fortsättningen som hittills komma att mer än väl förslå till domareaspiranternas utbildning och prövande, även om denna utbildning och dessa prov i så fall icke komma att bli fullt så schematiskt lagda för var och en av dem som enligt det av de sakkunniga uppbyggda, om ett »läggspel» påminnande, utbildningssystemet. En huvudanmärkning emot processkommissionens förslag till domstolsorganisation, som länsstyrelsen framförde i sitt över detta förslag avgivna yttrande, var den, att lagmansdomsagornas domkretsar i regel gjorts alltför stora. Denna anmärkning gäller i än högre grad de sakkunnigas förslag, enligt vilket, såsom redan påpekats, domsagornas antal skulle än mer nedbringas därigenom att vissa av dem skulle ytterligare förstoras. En annan huvudanmärkning mot domstolsorganisationen, som länsstyrelsen framförde i sitt nyssnämnda yttrande, gällde det sätt, varpå enligt förslaget rättsskipningen skulle ordnas i våra största och medelstora städer, där de nuvarande kollegiala domstolarna skulle ersättas med en-juristdomstolar. Även denna huvudanmärkning kvarstår, då ju de sakkunniga utgått från kommissionens förslag i denna del. Med avseende å motiveringen till dessa anmärkningar tillåter sig länsstyrelsen hänvisa till sitt nämnda utlåtande. Här må endast erinras om att enligt det förslag, som länsstyrelsen framlade i detta utlåtande, domstolen i en lagmansdomsaga, som bestod endast av en stad, så ock domstolen i en stad, som inginge som ett särskilt tingslag i en lagmansdomsaga, skulle få en sammansättning, som nära anslöte sig till den nuvarande ordningen i de flesta av våra städer. Den skulle alltså bli som nu kollegial, bestående av lagmannen och tvenne andra i domsagan anställda jurister. Efter dessa mera allmänt hållna betraktelser övergår länsstyrelsen till en granskning av de sakkunnigas förslag till ordnandet av domstolarna i första instans i Blekinge län. Enligt ^detta förslag skulle länet — städer som landsbygd — indelas i allenast två domsagor. Den ena och största domsagan skulle bli Karlskrona

630 oc% Medelsta domsaga, omfattande Karlskrona och Ronneby städer samt östra och Medelsta härader med sammanlagt nära 89 000 invånare. Denna domsaga, vars kansli och huvudtingsställe skulle förläggas till Karlskrona, skulle omfatta 2 tingslag, nämligen Karlskrona tingslag, bestående av Karlskrona stad, samt Medelsta tingslag, bestående av domsagan i övrigt, det sistnämnda med bitingsställen i Ronneby och Lyckeby. Den andra och mindre domsagan skulle bli Bräkne domsaga, omfattande Karlshamns och Sölvesborgs städer samt Bräkne och Listers härader med ett sammanlagt invånarantal av omkring 58 500. Denna domsaga, som skulle bilda endast ett tingslag, skulle ha sitt kansli och ordinarie tingsställe i Karlshamn samt bitingsställe i Sölvesborg. I den nya Karlskrona och Medelsta domsaga skulle enligt de sakkunnigas förslag finnas allenast 2 i domsagan fast anställda ordinarie tjänstemän (lagmannen och 1 inskrivningsdomare) mot nu 8 ordinarie domare samt enligt processkommissionens förslag 6 ordinarie tjänstemän. I den nya Bräkne domsaga skulle enligt de sakkunnigas förslag finnas endast 1 ordinarie tjänsteman (lagmannen) mot nu 5 ordinarie domare och enligt processkommissionens utkast 4 ordinarie tjänstemän. Således enligt de sakkunnigas förslag i hela länet, städer som landsbygd, endast 3, säger tre, fast anställda ordinarie tjänstemän. I övrigt skulle enligt sakkunnigeförslaget Karlskronadomsagan skötas av 5 — låt vara av dem 1 med assessorskompetens — och Bräknedomsagan av 4 extra ordinarie tjänstemän, ditbeordrade i utbildningssyfte på mer eller mindre tillfällig tjänstgöring, eller ungefär lika stort antal extra ordinarie tjänstemän, som för närvarande — jämte alla de ordinarie — äro anställda vid länets domstolar. A t t åt en domsaga giva den storlek som den de sakkunniga tillämnat den nya Karlskronadomsagan med ett invånarantal av omkring 90 000 måste betraktas som i hög grad olämpligt. Det skulle, på sätt länsstyrelsen i sitt förutnämnda tidigare yttrande utvecklat, äventyra stora värden — ej minst den folklighet och den intima kontakt mellan domare och domsagobor — som för närvarande äro kännetecknande för vår domstolsorganisation. Det synes länsstyrelsen också fullkomligt ofattbart, huru rättskipningen i länet skall med den av de sakkunniga föreslagna ordningen kunna upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. De sakkunniga hava säkerligen, såsom också med skärpa framhållits från domarehåll, i hög grad underskattat arbetskvantiteten enligt den föreslagna nya organisationen med förberedande förhandling, muntlig huvudförhandling,^domars uppsättande i deras föreslagna nya, synnerligen tidskrävande form etc. I anslutning till vad länsstyrelsen i sitt tidigare yttrande över processkommissionens betänkande i den delen anfört — bl. a. därom att domsagorna ej böra göras större, än som erfordras dels för göromålens rationella uppdelning allt efter deras art mellan olika ordinarie tjänstemän, dels ock för bibehållande i stadsdomsagor och stadstingslag av den kollegiala typen av juristdomstolar — skall länsstyrelsen tillåta sig att söka skissera upp, huru rättsskipningen lämpligen skulle kunna vid en blivande rättegångsreform ordnas i länet, därvid det dock, med hänsyn till ovissheten om rättegångsordningens slutliga gestaltning, givetvis ej kan bliva tal om något definitivt ställningstagande till dessa organisationsfrågor. Länet indelas i 3 domsagor, vilka för korthetens skull här nedan benämnas allenast Karlskronadomsagan, Ronneby domsagan och Karlshamnsdomsagan. , .,, 1) Karlkronadomsagan omfattar Karlskrona stad och Östra härad med tillhopa! omkring 53 000 invånare. Den delas i 2 tingslag: ett stadstingslag, omfattande Karlskrona stad, eventuellt med tillägg av närmast liggande mera tättbebyggda delar av Östra härad, och ett landstingslag, bestående av återstående

631 delar av Östra härad. Kansli och tingsställe för båda tingslagen i Karlskrona. Något bitingsställe i Lyckeby eller annorstädes ej erforderligt. Ordinarie befattningshavare: 1 lagman och 2 rådmän, därav 1 »domarerådman» och 1 »inskrivningsrådman». Exra ordinarie befattningshavare: en extra rådman och erforderligt antal notarier. Ingen nämnd skulle biträda i stadens lagmansrätt men väl, såsom nu, i häradets lagmansrätt. Lagmannen skulle vara chef för och leda arbetet inom domsagan samt sitta som ordförande i såväl stadens lagmansrätt som i häradets lagmansrätt, dock endast vid behandlingen av viktigare mål. »Domarerådmannen» skulle bl. a. dels — eventuellt, såsom fallet nu är med polismästaren i Karlskrona vid handläggningen av s. k. polismål, med ett par lekmän som bisittare — avdöma mindre viktiga mål inom stadens tingslag, dels sitta som ordförande i häradets lagmansrätt vid dess behandling av dylika smärre mål, dels ock vara bisittare i stadens lagmansrätt vid dess behandling under lagmannens ordförandeskap av de viktigare målen. »Inskrivningsrådmannen» skulle bl. a. ensam och på eget ansvar handlägga inskrivningsärenden och andra dylika ärenden (utfärdande av gravationsbevis m. m.) i såväl stadens som häradets tingslag. Extra rådmannen skulle bl. a. sitta som andre bisittare i stadens lagsmansrätt. 2) Ronneby domsagan omfattar Ronneby stad, Medelsta härad samt östligaste delen av Bräkne härad, exempelvis Bräkne-Hoby, öljehults och Åryds socknar, och får alltså ett sammanlagt invånarantal av omkring 45 000. Här kan man tänka sig 2 alternativ. Antingen bildar domsagan endast ett tingslag med lagmansrätt enligt landsdomstolstyp, eller också delas domsagan i 2 tingslag, nämligen ett stadstingslag, omfattande Ronneby stad med kringliggande mera tättbebyggda delar (bl. a. Kallinge samhälle), och ett landstingslag, bestående av domsagan i övrigt. I båda alternativen förläggas kansli och tingsställe till Ronneby. Intet bitingsställe erforderligt. Ordinarie befattningshavare: 1 lagman och 1 rådman. Extra ordinarie befattningshavare: en extra rådman och erforderligt antal notarier. Fördelningen av arbetet skulle — under förutsättning av alternativet med 2 tingslag — bli likartad med den i Karlskronadomsagan med de ändringar dock, som motiveras därav att allenast en ordinarie rådman finnes. Denne ordinarie rådman skulle alltså bl. a. dels vara inskrivningsdomare på eget ansvar, dels ock jämte extra rådmannen vara bisittare i stadstingslagets lagmansrätt, varjämte en viss förändrad arbetsfördelning mellan dessa rådmän även i övrigt torde bli erforderlig. 3) Karlshamnsdomsagan omfattar Karlshamns och Sölvesborgs städer, den del av Bräkne härad, som ej tillförts Ronnebydomsagan, samt hela Listers härad, alltså omkring 50 000 invånare. Den delas i två tingslag: ett stadstingslag, omfattande Karlshamns stad, eventuellt med tillägg av närmast liggande mera tättbebyggda delar av landsbygden, och ett landstingslag, bestående av återstående delar av domsagan. Kansli och huvudtingsställe i Karlshamn; bitingsställe i Sölvesborg. Befattningshavare och arbetsfördelning som enligt alternativ 2 i Ronnebydomsagan. Skulle Ronneby- och Karlshamnsdomsagorna vid närmare undersökning befinnas bli för små för den sålunda ifrågasatta organisationen med arbetskrafter — något, som länsstyrelsen dock knappast håller för troligt, åtminstone om processordningen ordnas så, som processkommissionen föreslagit och de sakkunniga utgått ifrån — så kan man alternativt tänka sig två andra utvägar. Antingen kan, på sätt länsstyrelsen redan i sitt tidigare yttrande alternativt ifrågasatte, Karlskrona stad med närmaste omnejd (bL a. Långö, Hästö och Lyckeby) bilda en stadsdomsaga för sig med arbetskrafter ungefär som i de föreslagna Ronneby- och Karlshamnsdomsagorna samt länet i övrigt upp-

632 delas i tvenne ungefär lika stora domsagor. Eller också kan — ehuru vissa betänkligheter givetvis äro att anföra däremot — en del av länet, exempelvis Listers härad — naturligtvis som självständigt tingslag — sammanföras med del av angränsande län till en domsaga samt Blekinge län i övrigt uppdelas på tvenne ungefär lika stora domsagor. Vad därefter angår den praktiska domareutbildningen vid en sådan domstolsorganisation som den nu ifrågasatta, så skulle den kunna ordnas på ungefär följande sätt. Först 3 ä 4 års anställning som notarie i domsaga med tjänstgöring till en början som andre och förste notarierna nu samt sedan under senare delen av utbildningstiden där med tillfälliga förordnanden som extra rådman i domsagan, vilken sistnämnda mer självständiga tjänstgöring, ej minst i den del den består i att i samarbete med äldre domare och under dessas kontroll vara bisittare i kollegial stadsdomstol, torde vara särskilt betydelsefull i utbildningshänseende. Därefter ungefär 4 års tjänstgöring vid hovrätt med under senare delen av denna tid prövning även som adjungerad ledamot. De, som med godkännande genomgå detta prov och alltså få anses lämpliga för att gå vidare å domarebanan, konstitueras ungefär som de sakkunniga tänkt sig till assessorer. Dylika assessorer skulle sedan icke — såsom enligt de sakkunnigas förslag — behöva tvingas in i en och samma schematiskt uppställda fåra, vilken över hovrättsrådstjänst såsom nödvändigt trappsteg sä småningom' skulle leda till lagmanstjänst, utan en domareaspirant å detta stadium skulle liksom nu kunna välja emellan att för att nå detta mål gå antingen i huvudsak domsagovägen eller i huvudsak hovrätts vägen. Det är ju ett känt förhållande, att av ett flertal domare, ehuru alla dugliga sådana, somliga lämpa sig bättre för och därför också känna sig mera dragna till underdomarekallet, under det att andra hava en läggning, som gör dem mera skickade för hovrättsarbetet. Denna skillnad i den individuella fallenheten bör ej alldeles lämnas åsido utan tvärtom utnyttjas till rättskipningens fromma. Väljer en assessor domsagovägen, blir han först extra rådman och sedan så småningom ordinarie rådman. Väljer han hovrättsvägen, blir han efter några års tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt så småningom hovrättsråd. Som förutsättning för att en ordinarie rådman (»domarerådman») sedan skulle kunna söka lagmanstjänst bör föreskrivas, att han såsom mera mogen jurist inkallas till ytterligare tjänstgöring som adjungerad ledamot, exempelvis under minst 2 år. Vare sig vederbörande går lantdomare- eller hovrättsvägen, kan han meritera sig ytterligare genom revisionssekreteraretjänstgöring. Länsstyrelsen har så pass utförligt som skett sysselsatt sig med domstolsorganisationen och den därmed sammanhängande domareutbildningen, enär dessa frågors lösning givetvis är av grundläggande betydelse för bedömande av processreformens ekonomiska verkningar. Klart torde vara, att de ändringar — i förhållande till de sakkunnigas förslag — i domstolsorganisationen och vad därmed har samband, till vilka länsstyrelsen i det föregående framfört förslag och vilkas genomförande länsstyrelsen anser vara en nödvändig förutsättning för att rättsväsendet skall kunna fungera tillfredsställande — bl. a. ökat antal domsagor och där anställda befattningshavare, väsentlig ökning i de ordinarie domarnas antal samt avsevärd höjning av avlöningsförmånerna, särskilt för flertalet lagmän och hovrättsråd — äro ägnade att medföra en ingalunda obetydlig ökning i kostnaden. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt. E t t domstolsväsende, uppbyggt efter de av de sakkunniga angivna linjerna med ett, man kan nästan säga hänsynslöst utnyttjande av extraordinarie-systemet, kommer förr eller senare att leda till en rättsvårdens urartning. Det kan möjligen gå an, så länge det för närvarande rådande överflödet på jurister finnes. Men antag, att förändrade konjunkturer härutinnan

633 inträda, och man skall säkerligen få bevittna, huru en domstolsorganisation enligt de sakkunnigas förslag skall inom kort helt falla samman i saknad av den ryggrad, som allenast tillräckligt antal ordinarie och väl avlönade domareplatser kunna skänka. Erfarenheten härutinnan från krigstiden tycker man skulle verka avskräckande. Å andra sidan skulle en domstolsorganisation, sådan som länsstyrelsen uppskisserat densamma, ju i högre grad än enligt processkommissionens och de sakkunnigas utkast ansluta sig till nu rådande förhållanden på förevarande område och alltså vara ägnad att i förhållande till dessa senare utkast minska kostnaden i vissa avseenden, icke minst när det gäller sådana utgifter, som äga samband med själva övergången till den nya rättegångsordningen. Ä klagar eorganisationen. De sakkunniga hava framlagt ett detaljerat förslag till åklagareväsendets ordnande vid en allmän processreforms genomförande. Att nu ingå på en mera omfattande granskning av det sålunda framställda förslaget torde knappast vara erforderligt från den synpunkt, som nu närmast är i fråga — de ekonomiska verkningarna av processreformen — då spörsmålet huru åklagareväsendet skall ordnas i detalj givetvis spelar en jämförelsevis underordnad roll i ekonomiskt hänseende. Länsstyrelsen tillåter sig dock att även mot de sakkunnigas förslag i denna del framställa en del erinringar. De av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten synas alltför stora — det skulle ju bli endast 16 statsåklagaredistrikt i hela landet. Att en dylik organisation, frånsett andra nackdelar, måste medföra en väsentlig ökning i resekostnaderna, en post, som, när det gäller nu ifrågavarande befattningshavare, ingalunda är den i ekonomiskt avseende minst betydelsefulla, torde ligga i sakens natur. De sakkunniga tyckas hava tänkt sig, att statsåklagarna skola komma a t t i regel rekryteras ur hovrättsassessorernas led, väl i så fall med för domarekallet mindre lämpliga assessorer. Denna tanke synes bottna å ena sidan i ett överskattande av hovrättsutbildningens betydelse för åklagarekallet men å andra sidan också i ett underskattande av dessa åklagarebefattningars vikt. Matsaklagaretjänsten kräver givetvis en viss domstolsutbildning, men vad det framfor allt kominer an på, när det gäller att erhålla skickliga innehavare av dessa tjänster, det torde väl dock vara en ingående kännedom om och erfarenhet i kriminalpolisens arbete. . E n Pn.^ i d e sakkunnigas förslag förefaller också vara den stora utsträckning, i vilken de sakkunniga bibehållit en kombination mellan åklagare-, polisoch exekutivgöromålen hos en och samma befattningshavare. Att hoppas är, att en blivande ytterligare utredning i denna del måtte utmynna i en organ s * *V°?i' } ^ken dessa olika grenar av verksamhet bliva mera skilda åt. A t t såväl åklagare- och polisväsendet som exekutionsväsendet skulle komma att genom ett sådant särskiljande vinna i effektivitet torde ligga i öppen dag. Beträffande slutligen löneförmånerna så synes det länsstyrelsen, som om särskilt de beräknade lönerna för de föreslagna distrikts- och stadsfiskalerna med domareutbildning satts alltför låga. I fråga om de sakkunnigas kapitel om Domstolslokaler m. m. vill länsstyrelsen inskränka sig till ett par anmärkningar. Dels förefaller det, som om de sakkunniga underskattat de kostnader, som den nya organisationen skulle komma att medföra för statsverket, när det gäller en uppgörelse med tmgslagen och städerna i fråga om kansli- och tingshusbyggnader, i vilket avseende länsstyrelsen endast vill peka på det fall, att ett tingshus,

634 för vilket de tingshusbyggnadsskyldiga fortfarande häfta i skuld, blir utan användning i rättsväsendets tjänst efter den nya organisationens genomförande. Dels vill länsstyrelsen såsom sin åsikt framföra, att de sakkunniga ej anfört tillräckliga skäl för sitt förslag att ej statsverket — här liksom när det gäller de flesta andra statens befattningshavare — utan tingslaget skall bestrida sådana utgifter som för skrivmaterialier, anskaffning av diarier, inbindning av fastighets böcker och protokoll m. m. dylikt. De ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna. Det kapitel, i vilket de sakkunniga närmare utvecklat, huru de tänkt sig ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformens genomförande, är enligt länsstyrelsens mening ett av dem, där de sakkunniga för sina förslag presterat den svagaste motiveringen. ' De sakkunnigas hela principresonemang, vilket enligt deras mening leder till att städerna skulle — på grund därav att de genom reformen skulle befrias från åläggandet att själva ensamma bestrida sitt rättegångsväsende samt genom samma reform få ett i vissa hänseenden förbättrat domstolsväsen — åtminstone övergångsvis förpliktas att till statsverket utgiva viss ersättning, är enligt länsstyrelsens mening ologiskt och även i övrigt ohållbart Man må betänka, att den städerna sedan gammalt tillerkända ratten att själva tillsätta eller i allt fall utöva ett starkt inflytande på tillsättandet av sina domare ej blott historiskt utan även faktiskt v a n t och är att betrakta som ett privilegium, samt att den städerna ålagda skyldigheten att själva bekosta sitt rättsväsen närmast är att anse såsom en kompensation för detta privilegiums ånjutande. Om samma privilegium nu berövas städerna och domstolsväsendet göres enhetligt för såväl stad som land på det sätt, att det blir förstatligat även i städerna, så torde väl det enda följdriktiga vara, att denna enhetlighet utsträckes till att gälla även sättet för kostnadernas bestridande och att alltså dessa, då fråga är om städernas domstolsväsen, laggas! på statsverket i samma utsträckning som när det gäller landsbygden. Det av de sakkunniga framlagda förslaget om en viss bidragsskyldighet, vilken skulle åligga städerna under en period av 20 år, har tydligen framförts etter förebild av vad som plägar föreskrivas vid större förändringar i rikets administrativa indelning, såsom då med stad inkorporeras mera avsevärd del av en närbelägen landskommun. Men den synpunkt, som i dylika tall förestavat åläggandet av en sådan, successivt årligen minskad bidragsskyldighet — angelägenheten att söka göra övergången för den genom inkorporeringen finansiellt sett försvagade kommunen så mjuk som möjligt — den hänsynen kan givetvis icke, på sätt de sakkunniga dock synas vilja göra, åberopas, nar det gäller den svenska staten. Detta de sakkunnigas uppslag är icke blott ologiskt grundat utan även olyckligt, enär det är ägnat att undanskymma blicken för de verkliga kostnader, som processreformen i längden kommer att medföra. , .. . . „.. . -, Allra minst känner sig länsstyrelsen övertygad av den bevisföring, som de sakkunniga framlagt för sitt förslag om den till vissa städer utgående tolagsersättningens delvisa indragning i samband med processreformens genomförande. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen att hänvisa till den kritik som presterats mot detta förslag från håll, som måste anses vara pa området särskilt sakkunniga. På denna punkt tarvas tydligen en ytterligare ingående utredning, innan en definitiv ståndpunkt kan intagas. Överexekutorsgöromålen. Processkommissionen föreslår och de sakkunniga utgå ifrån att överexekutorsgöromålen skulle efter den nya ordningen överflyttas från lansstyrelserna

635 och magistraterna till de nya lagmansrätterna. Med avseende å detta förslag vill länsstyrelsen hänvisa till vad länsstyrelsen i denna del yttrat i sitt förutnämnda utlåtande till hovrätten (sid. 14—15). Här må, i nära anslutning till vad överexekutor i Karlskrona hemställt, endast ånyo framhållas, att det torde vara att föredraga att åtminstone handläggning av ärenden av så speciell art som hållandet av exekutiva auktioner och förrättandet av de ofta synnerligen inkrånglade köpeskillingslikviderna måtte koncentreras hos länsstyrelserna, varigenom vunnes större enhetlighet vid och förtrogenhet med dessa ärendens handläggning. Övergångsförhållandena. Att påo detta stadium närmare ingå på det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig övergångsförhållandenas ordnande vid processreformens genomförande, torde knappast kunna komma i fråga. Här må vara nog att endast framhålla, att de sakkunnigas förslag till nuvarande ordinarie befattningshavares avlönande under övergångstiden icke synes vara ägnat att tillfredsställa dessa befattningshavares berättigade anspråk. Särskilt förefaller det, som om de sakkunniga i alltför liten utsträckning beaktat, hurusom, när fråga är om våra domare, sportelersättningen är — om också ej formellt så dock reellt — i avsevärd del att betrakta som en verklig avlöningsförmån och ej blott som en gottgörelse för vissa med tjänstens utövande förenade utgifter. Utelämnade kostnader. I fall sålunda, redan på grund av vad ovan anförts, de sakkunnigas utredning angående vissa med processreformen förenade kostnader måste anses vara otillfredsställande samt dess resultat därför ohållbart, så måste detta omdöme framträda som än mer motiverat, om man betänker, att de sakkunnigas utredning — delvis på grund av de dem lämnade direktiven — ej alls är att betrakta som allsidig, utan att i densamma saknas åtskilliga betydande poster. I sådant avseende må till en början framhållas, att varje tillförlitlig utredning ännu saknas om vilka olägenheter och kostnader för det allmänna komme att bliva förknippade med den förändring av kommunalförvaltningen i flertalet städer, vilken skulle bli en följd av det särskiljande av magistratens administrativa uppgifter från domstolsgöromålen, som processreformen skulle innebära. Frågan om vilka administrativa förändringar ett dylikt särskiljande kommer att medföra har ju överlämnats till en särskild, ännu ej avslutad sakkunnigutredning. Helt och hållet hava dock de sakkunniga ej förbigått detta viktiga spörsmål, men det ytliga sätt, varpå de behandlat detsamma, och de slutsatser, vilka de dock ansett sig kunna draga för frågans bedömande ur ekonomisk synpunkt, måste enligt länsstyrelsens mening giva anledning till en den starkaste gensaga. I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen ansluta sig till det yttrande, som nuvarande justitieministern — i polemik mot en till sakkunnigeutlåtandet som bilaga fogad p. m., i vilken göres gällande, att magistraternas nuvarande åligganden skulle kunna utan olägenhet utskiftas på andra myndigheter — fällt därom, att det för varje, icke alltför liten stad måste betraktas som en stor fördel att hava ett centralt organ, som representerar enheten i förvaltningen. Betydande nya kostnader, som de sakkunniga ej medtagit i sina ekonomiska kalkyler, äro även följande: lokalkostnader för nya överrätter, statsåklagare samt åklagare vid hovrätt och högsta domstolen; den ostridigt mycket stora ökning i rese- och traktamentsersättning, som blir en följd av den nya rättegångsordningen med dess större domsagor, fordran på parts personliga instäl-

636 lelse i väsentligt ökad utsträckning, vittnens hörande ånyo i hovrätt, nämndemansinstitutionens omläggning och utvidgning o. s. v.; den likaledes ostridiga ökning i statens kostnader för rättegångsbiträde åt häktad och för fri rättegång, som föranledes av rättegångens fördyrande överhuvudtaget vid en ny rättegångsordning, m. m. Som skäl till att dessa merkostnader uteslutits hava de sakkunniga i huvudsak åberopat allenast svårigheten att bedöma deras storlek. Detta de sakkunnigas motiv — i och för sig anmärkningsvärt — förefaller så mycket egendomligare, som de sakkunniga ju ej eljest dragit sig för att i sin utredning ingå på synnerligen svårlösta och ömtåliga frågor, ej minst då dessa enligt de sakkunnigas mening ansetts kunna lösas i en för processreformens genomförande ekonomiskt fördelaktig riktning (såsom i fråga om tolagsersättningen). Det synes hava varit på sin plats, att de sakkunniga åtminstone gjort ett försök att approximativt uppskatta dessa merkostnader, utan vilkas medtagande det slutresultat, vartill de kommit, måste anses skevt och otillförlitligt. Det antyddes nyss, att rättegången skulle komma att fördyras överhuvudtaget vid den ifrågasatta processordningens tillämpning. Detta föranleder länsstyrelsen att med styrka framhålla, huru nödvändigt det för rättegångsreformens bedömande ur ekonomisk synpunkt är, att en undersökning kommer till stånd för utrönande även av, i vilken utsträckning den föreslagna processreformen kommer att fördyra den enskildes kostnader för att vid domstol söka sin rätt. Denna synpunkt — den blivande rättegångsreformens inverkan å den rättssökande allmänhetens egna rättegångskostnader — är enligt länsstyrelsens mening av helt enkelt avgörande vikt för bedömande av en rättegångsordnings ändamålsenlighet eller icke. En rättegångsordning må i och för sig vara huru god som helst, den blir dock till föga gagn, om den för dem, som vilja söka sin rätt, ställer sig så dyrbar att anlita, att den r— frånsett dem, som äro så fattiga, att staten beviljar dem fri rättegång — i praktiken endast kan stå de förmögna till buds. Att det enligt det nya systemet kommer att bliva oerhört mycket kostsammare än för närvarande att processa i hovrätt och högsta domstolen, torde vara uppenbart och har även av processkommissionen medgivits. Men även processen i första instans torde, om rättegångsväsendet ordnas på det sätt kommissionen tänkt sig, komma att ställa sig högst betydligt dyrbarare än nu. I detta avseende tillåter sig länsstyrelsen åberopa ett uttalande av en f ramstående o dansk jurist, numera medlem av Danmarks högsta domstol. Då det för några år sedan var fråga om att en del svenska jurister skulle företaga en resa till Danmark för att studera det där införda nya rättegångsväsendet, uppbyggt i stort sett efter samma grunder som de, å vilka processkommissionens förslag vilar, uttalade han en förhoppning om att denna studieresa skulle lända till varning för svenskarna på den grund, att den' nya danska processordningen visat sig hava i oerhört hög grad fördyrat möjligheten för den enskilde att vid domstol söka sin rätt. Och dock äro förutsättningarna för att hålla kostnaderna nere bra mycket större i Danmark med dess mera täta befolkning än i vårt mycket mera glest befolkade land. Slutord. P å grund av vad ovan anförts får länsstyrelsen som sin åsikt uttala, att det resultat, vartill de sakkunniga kommit, måste, med hänsyn till de brister och den ofullständighet, varmed deras utredning är behäftad, betecknas som i hög grad missvisande, och får länsstyrelsen därför, under åberopande av de synpunkter som i det föregående framhållits, för sin del i underdånighet hemställa,

637 att först processkommissionens förslag till rättegångsreform blir föremål för en grundlig omarbetning med anledning av den skarpa kritik, som från myndigheter och andra — bl. a. lagrådet — riktats mot detsamma; att därefter åt nya sakkunniga, bland vilka insättas även representanter för de institutioner och kårer, vilka processreformen närmast kommer att beröra, uppdrages att verkställa en ny undersökning, avsedd att utreda de ekonomiska konsekvenserna i alla avseenden •—• således även för den enskilde, som vill söka sin rätt — av ett genomförande av det sålunda omarbetade förslaget; att detta omarbetade förslag till rättegångsreform samt den verkställda förnyade ekonomiska utredningen sedermera samtidigt utsändas på ny remiss till vederbörande myndigheter och sammanslutningar; samt att förslaget först därefter och sedan detsamma undergått den ytterligare överarbetning, som kan komma att föranledas av de sålunda infordrade förnyade yttrandena, underställes riksdagen för en preliminär prövning från dess sida av förslagets huvudgrunder. Länsstyrelsen i Kristianstads län (landssekreteraren J . FISCHER och t. f. landskamreraren R. LUNDBERG) : Då länsstyrelsens yttrande torde hava påkallats huvudsakligen i de delar av betänkandet, som beröra länsstyrelsens verksamhetsområde, har länsstyrelsen ansett sig böra inskränka sig till frågorna om överexekutorsgöromålens överflyttande på domstolarna, den nya åklagareorganisationen, stadsförvaltningens omorganisering och ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. I förstnämnda hänseende har länsstyrelsen i yttrande till hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 april 1917 över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning förklarat sig icke hava något att erinra mot överflyttande på underdomstolarna av vissa av överexekutors göromål, såsom ärenden angående lagsökning för gäld och handräckning för fordran samt kvarstad, skingringsförbud och reseförbud, men uttalat, att andra uppgifter däremot vore av sådan natur att de borde bibehållas hos länsstyrelserna, såsom exempelvis verkställighet av domar och utslag, besvär över utmätningar och andra handräckningsförrättningar, exekutiva fastighetsauktioner och tvångsförvaltning, fördelning av medel enligt expropriationslagen, vattenlagen och ensittarlagen med mera. Vad de sakkunniga nu anfört beträffande ifrågavarande uppgifter är icke av beskaffenhet att föranleda annat yttrande av länsstyrelsen, än att vad Kristianstads län beträffar något frigörande av arbetskrafter hos länsstyrelsen icke torde kunna påräknas. Arbetet med överexekutorsgöromålen är här fördelat på flera befattningshavare, av vilka ingen sysslar uteslutande med sådana göromål. I förhållande till länsstyrelsens alla övriga uppgifter äro överexekutorsgöromålen icke av den omfattning, att ett överflyttande av desamma kan göra någon arbetskraft överflödig. Icke heller genom omläggning av arbetsfördelningen kan något avsevärt resultat i sådant syfte vinnas. De särskilda åtgärderna vid ärendenas handläggning, diariering, beredning, föredragning och expediering kunna nämligen icke lämpligen sammanföras på färre händer än som nu är förhållandet. För övrigt lära länsstyrelserna, såsom de sakkunniga jämväl framhållit, få övertaga en del nya göromål, vilka sannolikt torde komma att uppväga det arbete, länsstyrelsen eventuellt kan bliva befriad ifrån. Beträffande åklagareorganisationen och behovet av arbetskrafter inom densamma delar länsstyrelsen i flera avseenden den uppfattning, som kommit till uttryck i Föreningen Sveriges landsfogdars till Eders Kungl. Maj:t avgivna underdåniga yttrande. Sålunda anser länsstyrelsen gränsen mellan statsåkla-

638 garnas och underåklagarnas verksamhetsområden lämpligare böra bestämmas på sätt landsfogdeföreningen föreslagit, eller så att statsåklagarna skola föra talan ifråga om brott, som kunna förskylla straffarbete eller strängare straff, häri även inbegripna tjuvnadsbrotten, för vilka häktning ofta förekommer. Beivran av övriga brott skulle tillkomma underåklagarna. P å skäl som närmare angivits i landsfogdeföreningens yttrande borde vidare enligt länsstyrelsens mening polisundersökningen i brottmål, vari talan skall föras av statsåklagaren, redan från början ombesörjas av denne. Ehuru bedömandet så långt i förväg av storleken av statsåklagarens arbetsbörda givetvis är förenat med svårigheter och torde bliva osäkert, håller emellertid länsstyrelsen före, att det föreslagna antalet statsåklagare skall visa sig tillräckligt. Länsstyrelsen är dock icke övertygad om lämpligheten av stora åklagaredistrikt med i regel två statsåklagare. Huvudsyftet med de sakkunnigas förslag har väl varit att härigenom åstadkomma en jämnare arbetsfördelning mellan statsåklagarna. Åtskilliga olägenheter torde emellertid bliva förknippade med de större distrikten. Landsfogdeföreningen har bland annat framhållit olägenheterna av den mindre lokal- och personkännedomen vid större distrikt i förhållande till mindre enmansdistrikt. Det torde icke heller vara uteslutet, att slitningar ifråga om arbetets fördelning mellan statsåklagarna i distriktet i saknad av högre ledning kan göra sig gällande. Slutligen finner länsstyrelsen i likhet med landsfogdeföreningen, att den föreslagna utbildningen av statsåklagarna är alltför ensidigt juridisk, och att en längre tids praktisk verksamhet i polistjänstgöring ovillkorligen bör ingå i utbildningen. I fråga om de nya underåklagarnas benämning anser länsstyrelsen den föreslagna benämningen »distriktsfiskaler» mindre uttrycksfull och såsom tilltalsord för tung samt fördenskull mindre lämplig. Då de nuvarande landsfogdarna genom inrättande av den nya statsåklagareinstitutionen skulle komma att befrias från den viktigaste och mest omfattande uppgiften, måste givetvis uppstå frågan, om de uppgifter, som återstå, kunna anses tillräckliga för att motivera ett bibehållande av landsfogdebefattningarna med de kompetenskrav och den karaktär de nu hava. Deras viktigaste uppgift efter avbördandet av åklagareverksamheten torde vara chefskapet för polisväsendet på landsbygden och i fögderistäderna. I detta avseende skulle de givetvis fortfarande hava en betydelsefull uppgift att fylla. Då emellertid landsfogdens övriga åligganden synas kunna utan större olägenhet överflyttas på andra befattningshavare, anser länsstyrelsen det knappast kunna påyrkas, att landsfogdarna efter genomförandet av den föreslagna rättegångsreformen skola bibehållas. Något förslag i fråga om den kommunala förvaltningens ordnande efter indragning av de nuvarande magistraterna föreligger icke. Det är följaktligen omöjligt att bilda sig en föreställning, huru förhållandena för städernas del komma att framdeles gestalta sig och vilka kostnader städerna kunna komma att få vidkännas för detta ändamål. Länsstyrelsen återkommer här nedan till denna sak i samband med frågan om städernas eventuella ersättningsskyldighet till statsverket och vill nu endast framhålla, att länsstyrelsen delar den av borgmästare Bissmark samt kommunalborgmästarna Norman och Sterne uttalade meningen beträffande möjligheten av förvaltningens ordnande på sätt som föreslagits i den såsom bilaga I V intagna promemorian. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att överflyttandet av polischefskapet i städerna från magistraten (viss ledamot av magistraten) till stadsfiskalen respektive hans efterträdare i åklagarebefattningen enligt länsstyrelsens mening innebär en påtaglig försämring. De sakkunniga hava föreslagit, att städerna i vederlag för statens övertagande av kostnaderna för rättskipningen i städerna skulle till statsverket er-

639 lägga en på visst sätt bestämd ersättning. Denna ersättningsskyldighet har bestritts av stadsfullmäktige i de städer, vilka skulle komma att drabbas därav. Fullt bärande skäl för en dylik skyldighets åläggande anser länsstyrelsen visserligen icke föreligga. Någon påtaglig förbättring av rättskipningen i städerna, med undantag för de minsta städerna, torde den nya ordningen knappt innebära. Ej heller är den ifrågasatta ändringen grundad på några från städernas sida uttalade önskemål. Det oaktat finner länsstyrelsen ett visst fog förefinnas för att de städer, som skulle befrias från dem åliggande skyldighet att bekosta sin jurisdiktion, förpliktas att under viss kortare tid till statsverket utgiva ersättning för den ekonomiska förmån de sålunda komma i åtnjutande av. Den föreslagna övergångstiden av tjugu år är också enligt länsstyrelsens mening lämplig. I vad mån den av de sakkunniga föreslagna ersättningen kan vara lämpligt avvägd, därom saknar länsstyrelsen möjlighet att uttala sig. Särskilt har det visat sig omöjligt att bedöma skäligheten av det föreslagna procentuella avdraget för vad som av lönekostnaderna anses belöpa på de kommunala arbetsuppgifterna. Dessa kostnaders belopp blir givetvis helt beroende på vilken organisation som kommer att träda i stället för de nuvarande magistraterna. Och därom vet man för närvarande intet. Det är sålunda nödvändigt, att utredningen rörande dessa förhållanden slutföres, innan något avgörande av ersättningsskyldigheten träffas, på det att icke den eventualiteten må inträda, att städernas kostnader efter reformen bliva större än förut. Beträffande tolagsersättningen torde någon invändning knappast kunna göras mot indragningen av densamma i den mån den är avsedd att utgöra bidrag till magistratens respektive rådhusrättens avlöning. Av den utav de sakkunniga verkställda utredningen framgår emellertid, att tolagen tillerkänts städerna jämväl till underhåll av bryggor, packhus och andra byggnader. Innan beslut fattas om indragning av någon del av den numera utgående tolagsersättningen, synes fördenskull en utredning i varje fall böra föregå, huruvida någon viss del av tolagsersättningen och i sådant fall huru stor del därav som i varje stad anslagits till avlöning åt magistraten. Stadsfullmäktige i Kristianstad — den enda stad inom länet som beröres av förslaget ifråga — hava också framhållit dessa synpunkter. Länsstyrelsen anser sig alltså böra instämma i stadsfullmäktiges yrkande, att frågan om tolagsindragningen göres till föremål for särskild förhandling mellan staden och staten. Länsstyrelsen

i Malmöhus län (landshövding F . RAMEL) :

Åklagareorganisation vid lagmansrätt. Åklagarna vid lagmansrätt skulle enligt organisationsplanen utgöras av dels statsåklagare och dels underåklagare. De förra skulle besitta kompetens jämförlig mied domarnas, under det att för de övriga uppställas samma kompetensfordringar som för landsfiskaler med det undantag att underåklagaren i sådana städer, där hans befattning skulle förenas med stadsfogdetjänst,, skulle vara jurist. Landet skulle indelas i statsåklagaredistrikt. Av dem skulle ett omfatta hela Malmöhus län, de båda Åsbodomsagorna i Kristianstads län jämte Ängelholm samt Hallands södra domsaga jämte Halmstad och Laholm, och skulle antalet statsåklagare i detta distrikt utgöra fem, samtliga bosatta i Malmö, där ett statsåklagarekansli skulle inrättas. I fråga om underåklagare inom nämnda statsåklagaredistrikt räkna de sakkunniga med att städerna Laholm och Skanör med Falsterbo skola förenas med närliggande landsfiskalsdistrikt men att stadsfiskaler skulle finnas i övriga städer, i följd varav underåklagarna skulle utgöras av 36 landsfiskaler och 8 stadsfiskaler, förutsatt att ingen annan reglering av landsfiskalsdistrikten verkställdes.

640 I brottmål, däri åtal föres av åklagare, skulle förberedelsen eller den undersökning, som föregår bevismaterialets framläggande inför domstolen, förläggas till åklagarens verksamhetsområde. I allmänhet skulle det dock i första hand åligga polismyndigheten att verkställa den förberedande undersökningen, och skulle i fråga om brott soml endast kunde åtalas av statsåklagare polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren, som i så fall hade att vaka över att undersökningen behörigen utfördes samt i den mån sådant behövdes lämna polismyndigheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga undersökningen med rätt att påkalla biträde av polismyndigheten. Det är givetvis svårt att bedöma huruvida antalet statsåklagare är riktigt avvägt eller ej. Om emellertid det av de sakkunniga uppställda målet skall vinnas, nämligen att statsåklagarna skola till väsentlig del personligen leda och övervaka undersökningarna i de brottmål, i vilka de skola utföra talan, förefaller det som om det för Malmö distrikt föreslagna antal vore knappt tilltaget. Enligt länsstyrelsens förmenande ligger det vikt uppå att statsåklagaren i största möjliga omfattning är med om och helst leder den förberedande undersökningen. Endast därigenom kan han erhålla en levande bild av det varom är fråga och lära känna den tilltalades psyke; endast då kan han sammanhålla hela materialet och vara beredd att inför domstolen lämna erforderliga upplysningar bland annat om det för ett brotts utredande icke oviktiga momentet om den tilltalades förhållande vid den förberedande undersökningen. Vid huvudförhandlingen skall ju i allmänhet protokollet rörande den förberedande undersökningen ej läsas upp i vidare mån än som kan vara påkallat därav att de, som förhöras, vid huvudförhandlingen lämna andra uppgifter än förut, men för att åklagaren skall kunna i detta avseende ingripa, när så erfordras, måste han vara inne i målet på ett sätt som), åtminstone när fråga är om en större brottmålsaffär, svårligen kan uppnås annorlunda än genom ett personligt deltagande i den tidigare undersökningen. Den i flera större städer införda anordningen att strängt skilja mellan åklagareverksamhet och polisverksamhet, vilken haft till följd att åklagaren icke i allmänhet tager någon som helst del i den förberedande undersökningen, har visat sig vara förenad med allvarliga nackdelar, och när det gäller att lägga om rättegångsförfarandet, torde skäl vara att söka förebygga att samma system kommer att fortsätta. Därför är det av vikt att statsåklagarnas antal blir tillräckligt stort. Något förslag till ökning av det tilltänkta antalet tilltror sig länsstyrelsen dock ej att göra, då endast erfarenheten vid den ifrågasatta ordningens tillämpning kan därutinnan giva ett riktigt utslag; men länsstyrelsen har icke velat underlåta att framhålla, hurusom det möjligen kan visa sig att i betänkandet kalkylerats med för låg siffra i fråga om kostnaden för statsåklagareinstitutionen. En nära samverkan mellan åklagare och polismyndigheten innebär enligt länsstyrelsens förmenande väsentliga fördelar. Med avseende därå kan ock ifrågasättas huruvida förslaget att stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna i städer mjed upptill 20 000 invåndare böra kombineras är lämpligt. Bättre synes vara att kombinera stadsfiskals- och poliskommissariebefattningar med varandra. Så är fallet redan nu i åtskilliga städer, vartill kommer att i betänkandet förutsattes att poliskommissarie i större städer skulle bliva underåklagare. Länsstyrelsen har sig bekant att särskilda sakkunniga framställt förslag om ändring av landsfiskalsbefattningarna så, att en del av landsfiskalerna finge uteslutande åklagare- och polisuppgifter samt de övriga handhade övriga göromål som nu ankomjma på landsfiskalerna. Av samma skäl som länsstyrelsen anser stadsfiskals- och poliskommissariebefattningar i medelstora städer böra

641 förenas finner länsstyrelsen nämnda förslag om reglering av landsfiskalstjänsterna vara lämpligt. Efter indragning av kronofogdarna har landsfiskalernas polisverksamhet lidit intrång till följd därav att så många andra göromål i samband därmed pålagts dem', och därför torde en sådan reglering av landsfiskalstjänsterna som här ifrågasatts vara en fördel för myndigheter som hava ansvaret för polisverksamhetens behöriga bedrivande på landsbygden. Med den ifrågasatta förändringen av åklagareväsendet skulle landsfogdens befattning därmed upphöra. De sakkunniga, som undersökt frågan huruvida det med hänsyn till övriga göromål som åligga landsfogden kunde anses påkallat att bibehålla denne tjänsteman, har därvid kommit till det resultat att ett sådant bibehållande finge betraktas såsom överorganisation. Länsstyrelsen kan för sin del icke annat än dela denna uppfattning. Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av de sakkunnigas förslag beträffande överflyttning å andra tjänstemän av vissa av landsfogdens göromål. Så hava de sakkunniga föreslagit att inventeringarna hos landsfiskaler skulle ske genom riksräkenskapsverkets tjänstemän, och har detta förslag motiverats med att inyenteringsförrättningarnas effektivitet till stor del vore beroende av inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området. Hade det gällt att granska en invecklad bokföring, kunde måhända den föreslagna anordningen vara påkallad, men så är icke fallet. Räkenskaperna bestå egentligen av en kassajournal, och för att få reda på begärda handräckningar för utbekommande av medel får man gå till de olika diarier som landsfiskalen har att föra. Någon bokföringsteknik i vanlig mening blir det icke fråga om vid undersökning av en landsfiskals medelsförvaltning. De kvalifikationer en inventeringsförrättare behöver äro först och främst noggrann kännedom om vilka göromål som åligga landsfiskalen och således vilka medel som kunna gå genom hans händer samt allmän förfarenhet i fråga om medelsförvaltningen. Vidare är det av vikt att han äger förtrogenhet med de lokala förhållandena, vilken kan medföra en skärpning av uppmärksamheten där så behöves. Enligt länsstyrelsens förmenande torde bland länsstyrelsens _ tjänstemän kunna tagas inventeringsförrättare som besitta dessa kvalifikationer, och anser länsstyrelsen följaktligen det vara onödigt och olämpligt att överlämna uppgiften att ombesörja inventeringar till riksräkenskapsverket och dess tjänstemän. De sakkunniga, som anslutit sig till processkommissionens förslag att överflytta överexekutorsgöromålen till domarna, hava föreslagit att kontrollen på underexekutorerna för både landsbygd och städer skulle handhavas av länsstyrelserna. En sådan anordning synes länsstyrelsen vara oegentlig. Om domaren skall vara överexekutor, synes det vara helt naturligt att han följer underexekutorernas verksamhet genom en fortgående granskning av deras dagböcker med tillhörande handlingar. Det mot kontrollens förläggande hos domarna anförda skälet att densamma vore främmande för den egentliga domareverksamheten kan ej anses bärande. Därest domarnas verksamhet utsträckes att även avse utsökningsväsendet och således exekutionen, kan väl ej med fog sägas att ett övervakanade av exekutionens handhavande av underordnade organ är främmande för domare verksamheten. Slutligen får länsstyrelsen i fråga om de sakkunnigas i samband med frågan om landsfogdetjänsternas indragning gjorda påpekande att, där polisstyrka från flera orter sammandrages, chefskapet över densamma kan anförtros -åt någon lämplig befattningshavare inom länsstyrelsen, framhålla att blivande bestämmelser i ämnet torde böra giva länsstyrelsen befogenhet att uppdraga sådant chefskap även åt annan än befattningshavare i länsstyrelsen. Därvid tänker länsstyrelsen särskilt på att, om ovan angivna differentiering av landsfiskalerna äger rum, sådan landsfiskal som beklädes med åklagare- och polis42—291185

642 myndighet kan befinnas lämplig att handhava ett sådant chefskap av tillfällig natur. Organisatoriska

förändringar

inom administrationen i anledning av processreformen. De sakkunniga hava räknat med att överexekutorsgöromålens överflyttande från länsstyrelserna till domarna skall kunna från de förra lösgöra arbetskrafter, vilka kunna under övergångstiden utnyttjas i lagmansrätterna, t. ex. på inskrivningsdomaretjänst. Länsstyrelsen har i sitt ovan åberopade till Kungl. hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna utlåtande i överexekutorsfrågan angivit de arbetskrafter som här tagas i anspråk för överexekutorsgöromålen. Därav framgår att göromålen äro av den omfattning att, därest de handlades av en juridiskt bildad tjänsteman i länsstyrelsen, denne kunde antagas bliva fullt sysselsatt därav. Emellertid är det föga troligt att någon juridisk befattning vid länsstyrelsen skulle kunna indragas^, då reformen skulle medföra en ökning av länsstyrelsens arbete på andra områden. De sakkunniga hava själva påpekat vissa nya göromål som skulle ankomma på länsstyrelsen och hava med avseende därå icke räknat med att någon besparing i organisationskostnaderna skulle kunna vinnas genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna. I detta sammanhang vill länsstyrelsen tillkännagiva sin mening om den i betänkandet intagna P . M. angående handhavandet av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande samt i sådant^ avseende uttala att länsstyrelsen icke finner något i huvudsak vara att erinra mot de däri framförda förslag. Länsstyrelsen finner således för sin del att de statliga och kommunalt-administrativa funktioner som nu tillkomma magistraterna kunna utan olägenheter utskiftas på länsstyrelsen, den lokala polismyndigheten och lämpliga kommunala organ. Å andra sidan vill länsstyrelsen icke bestrida att beredning av en del här förekommande ärenden, i vilka vederbörande magistrat plägat verkställa utredningar och avgiva yttranden, kan komma att efter magistraternas indragning behöva omläggas och medföra ökat arbete för länsstyrelsen, men torde denna omständighet icke vara av avgörande betydelse i fråga om magistratsinstitutionens bibehållande eller ej. Någon sådan betydelse har säkerligen ej heller det förhållandet, att en ökning av länsstyrelsens personal blir ofrånkomlig, därest i enlighet med ifrågavarande P. M. en mängd nya uppgifter skola läggas på länsstyrelserna. Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen. Genom processreformen skulle städernas särskilda jurisdiktion upphöra och deras domstolsväsen infogas i den allmänna statliga organisationen. Det kan då synas naturligt att rättskipningskostnaden i städerna i och med reformen bestredes av staten. Denna uppfattning hava emellertid icke de sakkunniga, vilka förmena att det är skäligt och lämpligt att staten — när den övertager rättskipningen i magistatsstäderna — kräver vederlag under en övergångstid från dessa städers sida. De hava i huvudsak därvid framhållit, att det ur rättsvårdens synpunkt vore en fördel för städerna att tillhöra den statliga domstolsorganisationen, att den tidigare fördelen för städerna att hava snabbare rättskipning skulle erhållas även genom den tilltänkta processreformen, att särskilt för de mindre städerna nu understundom förefintliga svårigheter att rekrytera sina domstolar med kvalificerad personal komme att bortfalla samt att ett plötsligt övervältrande av kostnader från ett samhällsorgan till ett annat näppeligen torde vara förenligt med en varsam finanspolitik. En-

643 ligt länsstyrelsens förmenande äro dessa skäl icke bärande. Mot dem kunna framhållas rättfärdighetssynpunkter, som åtminstone för länsstyrelsen äro avgörande. Städernas rättsväsende måste nämligen för närvarande anses förhållandevis dyrare än landsbygdens. I någon mån belysande härvidlag är att — för den händelse de sakkunnigas kalkyler tagas till utgångspunkt — sådana utgifter för underrätterna, vilka komma på skattsedlarna, nu utgöra i medeltal för invånarna i städerna c:a 2 kronor 34 öre och för invånarna å landsbygden c:a 34 öre per invånare; därvid bör bemärkas att vid uträkning av siffran för invånarna i städerna tagits i betraktande att dessa betala kostnaden för rättsväsendet å landsbygden i samma mån som landsbygdens invånare. Skillnaden mellan dessa siffror är så stor att den omöjligt kan förklaras därav att städerna förete ett mera koncentrerat samfundsliv med därav följande större behov att taga domstolarna i anspråk. Ej heller kan i samma syfte med framgång åberopas att i städer som åtnjuta tolagsersättning kompensation erhålles för den dyrare rättskipningen. Redan nu får således bördan för rättsväsendet anses vara ojämnt fördelad mellan land och stad, men än mera bleve så förhållandet, om städerna skulle lämna ersättning åt staten efter processreformens genomförande, ty denna skulle hava till följd att rättsväsendet på landsbygden bleve dyrare än nu och följaktligen skulle tynga skattedragarna i städerna mera än förut. Enligt länsstyrelsens mening kräva således rättvisa och billighet att någon ersättningsskyldighet i förevarande avseende icke pålägges städerna. Länsstyrelsen i Hallands län (landshövding A. MÖRNER) : I utlåtande den 27 april 1927 över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning uttalade länsstyrelsen såsom sin åsikt, att, om än vissa förslag syntes förtjänta att förverkligas, betänkandet i sin helhet icke vore ägnat att läggas till grund för en rättegångsreform. Riktigheten av denna åsikt har genom den utförligare utredning i vissa delar av frågan, som lämnats i de sakkunnigas nu ifrågavarande betänkande, blivit ytterligare ådagalagd. Samtliga magistrater och stadsfullmäktige hava också i de härmed överlämnade yttrandena kraftigt avstyrkt förslaget. Länsstyrelsen kan för sin del instämma i nästan allt som i dessa yttranden anföres och jämväl i det yttrande av Föreningen Sveriges stadsdomare, som åberopas av magistraten i Halmstad. Vid sådant förhållande anser länsstyrelsen sig kunna för egen del inskränka sig till följande uttalanden. Beträffande domareutbildningen föreslås ett synnerligen invecklat system med ideligen upprepat flyttande mellan underrätt och hovrätt. Det allmänt utdömda extraordinariesystemet legaliseras, utvecklas och organiseras. De unga juristerna berövas möjligheten att skaffa sig stadigt hemvist och bilda familj. Även genom de föreslagna låga avlöningsförmånerna under extraordinarietiden är sörjt för att hinder i detta avseende skall förefinnas. Domarebanan bleve antagligen ej i stånd att locka begåvade jurister, utan dessa skulle troligen ännu mer ä n n u föredraga advokatyrket. Allmänheten skulle i sista hand bliva den, som _ finge vidkännas olägenheterna av en sannolik sänkning av domarekårens nivå. Vad beträffar behovet av arbetskrafter vid underdomstolarna, beror detta givetvis av domstolarnas organisation och domkretsarnas storlek. Länsstyrelsen finner för sin del de påstådda fördelarna av mycket stora domsagor så problematiska, att de ingalunda böra föranleda en så stark koncentration, som föreslagits. Det har till och med ifrågasatts, att i stället för nuvarande 120 domsagor och 87 städer med rådstuvurätt, tillhopa 207 domkretsar, skulle träda allenast 86 domsagor, innefattande både stad och landsbygd, jämte de

644 7 största städerna, tillhopa 93 domkretsar. Även om vissa domsagor för närvarande onekligen äro alltför små och även om vissa mindre städer lämpligen kunna läggas under landsrätt, är det dock nödvändigt att i detta avseende gå fram med särdeles stor varsamhet, i synnerhet gentemot städerna, vilka i regel icke vilja mista den kollegiala och ofta av verkligt framstående jurister bestående stadsdomstol, som de själva för närvarande bekosta. Vad särskilt förhållandena i Halland beträffar, innefattar förslaget, att länet med alla dess städer skulle fördelas på allenast två domsagor med respektive c:a 72 000 och 78 000 invånare. Detta förslag kan länsstyrelsen under inga förhållanden tillstyrka. Staden Halmstad med mer än 23 000 invånare bör givetvis fortfara att utgöra egen domkrets. Stadens införlivande med en ganska stor lantdomsaga skulle ur flera synpunkter innebära en avgjord försämring. Även städerna Varberg och Falkenberg torde icke böra mot sin egen önskan berövas sin egen domstol. Beträffande Laholm var frågan om stadens förläggande under landsrätt under omprövning för några år sedan, men befanns icke böra genomföras. I fråga om Kungsbacka torde frågan, som förevar redan på 1870-talet, ånyo komma upp inom ej alltför avlägsen framtid. Vad länets domsagor beträffar, synes icke någon ändring vara önskvärd^ eller lämpligen kunna ske i fråga om den södra domsagan med 48 000 invånare och två tingsställen, i Halmstad och Laholm. Även den mellersta domsagan, med nära 39 000 invånare och två tingsställen, i Falkenberg och Varberg, synes vara av lämplig storlek. Den norra domsagan med allenast ej fullt 24 000 invånare torde däremot vara i minsta laget. Emellertid bör beaktas dels att möjligen staden Kungsbacka blir lagd under landsrätt och dels att denna domsaga är i förhållande till sin storlek ganska arbetskrävande. För övrigt synas svårigheter möta att åstadkomma en lämpligare domsagoindelning. Då den mellersta domsagan icke kan fördelas på den södra och den norra, utan att den södra bleve alldeles för stor, lär, därest man nödvändigtvis vill minska antalet domsagor, knappast annan möjlighet föreligga än att sammanslå den mellersta och den norra domsagan. Denna nya domsaga skulle dock enligt länsstyrelsens åsikt bliva för stor med ett invånarantal av mer än 62 000, och tingsställena kunde ej gärna bli färre än tre. Även om man för åstadkommande av lämplig domsagoreglering icke droge sig för att sammanföra områden från skilda län, synes icke bättre möjligheter erbjuda sig. Länsstyrelsen får alltså på frågans närvarande ståndpunkt avstyrka varje ändring i domkretsarnas indelning inom länet. Ehuru något yttrande från länsstyrelsen knappast torde vara behövligt rörande förslaget beträffande hovrätterna, vill länsstyrelsen ej underlåta att uttala, att förslaget om sju hovrätter synes särdeles olyckligt och ägnat att förminska dessa överdomstolars anseende och ställning i rättslivet. Jämte den länge omdiskuterade nya hovrätten över Norrland torde icke mer än möjligen en ny hovrätt i Göteborg böra komma till stånd. Såsom länsstyrelsen i sitt förut omförmälda utlåtande över processkommissionens betänkande uttalade, anser länsstyrelsen en förbättring av vårt åklagareväsen vara särdeles angelägen och att den bör företagas oberoende av den ifrågasatta rättegångsreformen samt i varje fall före densamma, enär den kan sägas utgöra en förutsättning för denna. Det är emellertid påtagligt, att, ifall åklagareväsendets reformering lösryckes från rättegångsreformen, redan detta för med sig, att den icke kan i alla avseenden ordnas på det sätt, processkommissionen och de sakkunniga tänkt sig. Desto större anledning förefinnes till att göra frågan till föremål för särskild utredning, som en sa väsentlig del av förslaget som statens övertagande av åklagareväsendet i städerna måhända bortfaller i samband med frånträdandet av planen på statens övertagande av själva rättskipningen därstädes. Länsstyrelsen an-

645 ser, att sistnämnda fråga först bör principiellt avgöras och därefter utredning beträffande åklagareväsendet i dess helhet igångsättas. Länsstyrelsen vill emellertid redan nu uttala, att den föreslagna anordningen med allenast 16 mycket stora statsåklagaredistrikt med två eller flera statsåklagare i varje distrikt icke synes lämplig. De sakkunniga hava själva påvisat vissa allvarliga invändningar, som självmant göra sig gällande mot en dylik anordning, och de hava enligt länsstyrelsens åsikt icke kunnat gendriva dem. Förslaget att t. ex. Hallands län skulle fördelas på två statsåklagaredistrikt, lydande under olika hovrätter, ehuru länet i sin helhet skulle tillhöra Göteborgs hovrättsområde, synes orealiserbart. Länsstyrelsen anser vida lämpligare att bibehålla och utveckla den nuvarande, vid länsstyrelsen knutna landsfogdeinstitutionen och låta landsfogdarnas distrikt liksom nu sammanfalla med länen. Om så behövdes, kunde ju två landsfogdar anställas i de största länen. För landsfogdetjänst bör givetvis, liksom nu, krävas, jämte domarekompetens, erforderlig utbildning vid kriminalpolisen, vilket underligt nog ej synes vara förutsatt i fråga om statsåklagarna. Då länsstyrelsen alltså avser en förestående utredning angående åklagareväsendets reformering böra snarast anordnas med utgångspunkt från att den nuvarande domstolsorganisationen i huvudsak bibehå lies och att landsfogdeinstitutionen utvecklas, anser länsstyrelsen det överflödigt att vidare ingå på bedömande av vad det remitterade betänkandet innehåller i fråga om underåklagarna i städerna och på landsbygden, enär förslaget i dessa delar är byggt på förutsättningar, som icke längre skulle inträffa. o Beträffande överexekutorsgöromålen har länsstyrelsen i sitt merberörda utlåtande den 27 april 1927 uttalat och närmare motiverat sin anslutning till förslaget att länsstyrelsernas och magistraternas nuvarande uppgift såsom överexekutor överflyttas på underdomstolarna, men ifrågasatt, huruvida icke en dylik reform borde äga rum även utan samband med en sådan omorganisation av landets domstolar, som processkommissionens förslag innebure. Till fullständigande av sitt nämnda utlåtande vill länsstyrelsen nu uttala, att en dylik överflyttning synes särskilt lämplig beträffande exekutiva auktioner å fast egendom och vad därmed sammanhänger. Mot de förslag beträffande överexekutorsärendenas handläggning, som i nu förevarande betänkande framläggas å sid. 45, har länsstyrelsen, under förutsättning att domstolsorganisationen — mot förmodan — blir i huvudsak sådan som i betänkandet antages, t stort sett intet att erinra, om än systemet att anförtro dessa ärendens handläggning åt olika befattningshavare i skilda domsagor och jämväl att fördela olika slag av överexekutorsärenden på skilda tjänstemän synes onödigt brokigt. Därest däremot, såsom länsstyrelsen för sin del i ovanberörda betänkande förordat, underrätterna icke utsättas för en så genomgripande omreglering som processkommissionen ifrågasatt, lär ändock möjlighet finnas att till dessa domstolar överflytta överexekutorsärendena i nu avsedd omfattning, varvid emellertid sättet och organen för deras handläggning böra göras till föremål för särskild undersökning. I likhet med betänkandet anser länsstyrelsen, att förmanskapet över underexekutorerna och kontrollen över dessa icke bör från länsstyrelserna överflyttas till domstolarna. I stället bör i sammanhang med reformen i övrigt överexekutorskontrollen över utmätningsmännen i de nuvarande magistratsstäderna överflyttas på länsstyrelserna. I full överensstämmelse med förslaget i not 8 sid. 256 anser länsstyrelsen att provisionen vid exekutiva försäljningar bör indragas till statsverket samt att, därest auktionen utsatts att äga rum på annan plats än kansliorten, befattningshavaren bör äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt sedvanliga grunder, men icke mera.

646 Även om länsstyrelserna befrias från överexekutorsgöromålen i nu tillstyrkt omfattning, lär det icke vara möjligt att räkna med att sådan minskning i arbetsmängden skall uppstå, att någon inskränkning i arbetskrafterna kan ske. Åtminstone kan sådan inskränkning icke tänkas i Hallands län. Under senare år har antalet ärenden på landskansliet, särskilt beträffande automobilärenden, ärenden rörande ensittarlagen, byggnadsbestämmelser för samhällen m. m., ökats i sådan grad, att under i övrigt oförändrade förhållanden en ökning av personalen torde inom kort visa sig nödvändig. Desto mindre vore en inskränkning möjlig, därest, såsom betänkandet ifrågasätter, vissa nya uppgifter skulle i samband med processreformen och särskilt till följd av överexekutors väsendets omreglering åläggas länsstyrelserna. Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen avstyrka det remitterade förslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (landshövding O. VON SYDOW) : I sitt över processkommissionens betänkande avgivna utlåtande har K. B. uttalat tvekan, huruvida förhållandena påkalla en så utomordentligt genomgripande ombildning av vårt på uråldrig tradition vilande och i stort sett av folkets förtroende omfattade rättegångsväsende, som processkommissionens betänkande innebär, eller om man icke på annan väg skulle kunna råda bot mot de brister som vidlåda det nuvarande systemet framför allt med hänsyn till dess långsamhet. Denna tvekan har långt ifrån undanröjts genom de sakkunnigas förslag, som innebär väsentliga enligt K. B:s mening mindre lyckliga avvikelser från processkommissionens allmänna riktlinjer i fråga om underdomstolarnas organisation — om överdomstolarnas organisation lär K. B. icke hava att yttra sig. . Domare i Enligt processkommissionens förslag skulle vid varje lagmansrätt i regel finlagmans- nas anställda tre ordinarie befattningshavare i domareställning, en lagman och rätt. avskaffas. t v £ r å(j m ä n ) varjämte vikariatsystemet skulle i görligaste mån Detta förslag har av de sakkunniga i väsentlig mån frångåtts. Förutom lagmannen skulle domarna utgöras dels av domareaspiranter, som efter notarietjänstgöring i underrätt blivit prövade i hovrätten och där befunnits lämpade för vidare befordran, eller hovrättsfiskaler, som skulle hava skyldighet att låta sin hovrättstjänstgöring avbrytas av förordnande att uppehålla rådmansbefattning, dels ock av hovrättsassessorer, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial, för vilka skulle stadgas skyldighet att i begränsad omfattning tjänstgöra i lagmansrätt såsom vikarie för lagman eller såsom rådman. Samtidigt ha de sakkunniga, till synes inkonsekvent nog, ifrågasatt, att rådmännen skulle få sig ålagda kvalitativt sett mera krävande arbetsuppgifter än som processkommissionen för dem avsett. Den dömande myndigheten skulle sålunda i stor omfattning, betydligt större än för närvarande, utövas, i stället för, såsom processkommissionen tänkt sig, av ordinarie befattningshavare, av unga extra ordinarie tjänstemän eller förflyttningsskyldighet underkastade hovrättsassessorer. . . En sådan anordning måste enligt K. B:s mening ingiva allvarliga betänkligheter. Det nuvarande vikariatsystemet, mot vilket med fog rests anmärkningar, skulle, ytterligare utvecklat, för framtiden lagfästas och vid domstolarna fast anställda domare i stor utsträckning ersättas av ambulerande. Den i vår grundlag inskrivna grundsatsen om domares oavsättlighet skulle sålunda i väsentlig grad göras illusorisk, och den styrka för rättsordningen, som ligger i en självständig, av sidoinflytelser oberoende domarekar, förminskas.

647 Det bör också påpekas, att den förtrogenhet med personer och ortsförhållanden, som utan tvivel är av stor betydelse för rätt utövande av domarens viktiga värv, och som utgör förutsättning för åstadkommande av en på förtroende från befolkningens sida grundad auktoritet, svårligen skulle kunna förvärvas av de ständigt växlande rådmännen. Det kan ej heller vara lämpligt att åt unga, jämförelsevis oerfarna domareaspiranter i så stor utsträckning som de sakkunniga tänkt sig anförtro ledningen av rättegångar enligt den nya ordningen, som ställer helt andra och större krav på domaren än den nuvarande processen. K. B. anser sig därför böra avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Andra utvägar för en lämplig utbildning av de blivande domarna synas böra utfinnas. I detta sammanhang torde K. B. få något yttra sig om den föreslagna avlö- Lagmänningen till lagmän. De sakkunniga hava i sin motivering liksom processkom- n™}8. av~ omn missionen starkt understrukit betydelsen av att avlöningen till lagmännen kom9mer att utgå med så stort belopp, att till dessa platser kunna förvärvas de bästa krafter, som finnas att tillgå. Det är också uppenbart, att genomförande av rättegångsreformen väsentligt skärper fordringarna på domarens personliga kvalifikationer. Det vill då synas K. B. mindre välbetänkt att, såsom skett i de sakkunnigas förslag, lagmännen skulle normalt förses med en avlöning som betydligt understiger de inkomster det stora flertalet av nuvarande häradshövdingar åtnjuter av sin tjänst. Visserligen skulle de lagmän, som erhålla det högsta tillägget, komma upp i en avlöning av 21 000 kronor, ett belopp som får anses fullt tillfredsställande, men många lagmän skulle få stanna vid' något över 13 000 kronor. Enligt K. B:s mening bör man såsom grundlön räkna med ett icke obetydligt högre belopp. I fråga om domsagoindelningen framställde processkommissionen icke något Domsagodetaljförslag. Kommissionen synes emellertid ha räknat med omkring 100 indelningen. domsagor, städerna däri inbegripna. Vid den av de sakkunniga verkställda beräkningen av arbetskrafterna i domsagorna och gjorda kostnadskalkyler har nu lagts till grund ett utkast till domsagoindelning som innebär, att antalet domsagor skulle nedbringas till 93. I Göteborgs och Bohus län skulle domsagornas antal, oberäknat lagmansrätten i Göteborg, begränsas till 3. K. B. anser sig icke för närvarande kunna avgiva något bestämt utlåtande angående lämpligheten i detalj av denna indelning, över vilket häradsrätter och ortsbefolkning icke haft tillfälle att yttra sig. K. B. kan emellertid icke undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot anordnande av domkretsar med så betydande folkmängd och av så stor utsträckning som fallet skulle bli enligt detta förslag. De av de sakkunniga omnämnda anmärkningar, som rikets hovrätter i sina utlåtanden över processkommissionens betänkande framställt mot utvidgningen av domsagorna, hava sålunda enligt K. B:s mening starka skäl för sig. Särskilt synes vara värt synnerligt beaktande vad Svea hovrätt anfört därom att en allsidig representation i nämnden av olika trakter inom domkretsen icke med de stora domsagorna stode att uppnå och att de personliga banden mellan lantdomarepersonalen och befolkningen genom en sådan utveckling komme att lossas. K. B. vill också peka på de ökade kostnader, som genom de större avstånden till domsagornas kanslilokaler och tingsställen skulle uppkomma för befolkningen liksom på de försvårade möjligheterna för den rättssokande allmänheten att vid personliga besök hos domaren ordna sådana angelägenheter som inskrivningsärenden och dylikt. I avseende å åklagareväsendet vid underdomstolarna ansluta sig de sakkun- Åklagareorniga i princip till processkommissionen. ganisationen vid lagmansrätt.

648 Beträffande denna fråga har K. B. yttrat sig i utlåtande över processkommissionens betänkande och därvid föreslagit en anordning, som mera ansluter sig till den nuvarande landsfogdeinstitutionen. K. B. tillåter sig åberopa vad därvid anförts. Med avvikelse från vad processkommissionen torde tänkt sig hava de sakkunniga framlagt förslag om ett relativt ringa antal — sexton — statsåklagaredistrikt, vilka i allmänhet skulle komma att skära över länsgränserna. I varje distrikt skulle som regel finnas anställda minst två statsåklagare. Mot denna anordning, som bestämt strider mot vad K. B . ifrågasatt, ställer sig K. B. synnerligen tveksam. De sakkunniga synas hava underskattat betydelsen av att statsåklagarna i så stora distrikt komma att i stor utsträckning sakna kännedom om de lokala förhållandena och ej heller få tillfälle att personligen lära närmare känna underåklagarna och deras duglighet. K. B. vill sålunda hemställa att denna fråga underkastas förnyad prövning. Förslaget att stadsfiskalerna i samband med processreformens genomförande erhålla statsanställning vill K. B. tillstyrka, liksom förslaget att de minsta städerna införlivas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. _ Däremot finner K,. B. den ifrågasatta anordningen att åklagaregöromålen i vissa städer skulle förenas med uppgiften såsom stadsfogde knappast vara lämplig. MedelsHur än statsåklagareinstitutionen ordnas, torde landsfogdetjänsterna i sin kontrollen. n u v a r a n c l e form komma att upphöra. Frånsett åklagareverksamheten och befattningen med polisväsendet är landsfogdens viktigaste göromål kontrollen över landsfiskalers och övriga kronouppbördsmäns medelsförvaltning. I sitt förutnämnda utlåtande hade K. B. föreslagit, att denna kontroll skulle uppdragas åt annan vid länsstyrelsen knuten tjänsteman. De sakkunniga hava emellertid ifrågasatt, att hela denna kontroll skulle överflyttas på riksräkenskapsverket. K. B. finner icke ett sådant system lämpligt. Den regelbundna kontrollen bör såsom hittills utövas av tjänsteman hos länsstyrelsen, under vars förmanskap den kontrollerade i förevarande avseende lyder och å vars landskontor den fortlöpande kontrollen av indrivningsverksamheten utövas. Avlöning De löneförmåner, som föreslagits för statsåklagarna, äro enligt K. B:s förtill vissa menande icke tillfredsställande. Med hänsyn till de krav som måste uppställas åklagare. ^ dessa tjänstemäns kvalifikationer, bör avlöningen, om man till befattningarna skall kunna locka verkligt dugande personer, icke sättas lägre än enligt 29 :e lönegraden i avlöningsreglementets avd. B. För det stora flertalet underåklagare hava de sakkunniga i kostnadskalkylen räknat med den nuvarande landsfiskalsavlöningen. K. B. föreställer sig, att detta berott endast därpå, att frågan om landsfiskalernas avlöning för närvarande är föremål för särskild utredning. På sätt K. B. vid olika tillfällen haft anledning att inför Eders Kungl. Maj:t starkt understryka är emellertid denna avlöning redan för närvarande fullkomligt otillräcklig och i behov av väsentlig förbättring. OrganisaBeträffande de organisatoriska ändringar i länsstyrelserna, som kunna förtoriska för- a n l e d a s a v rättegångsreformens genomförande, har K. B. yttrat sig i ett över iZmadmi- betänkandet i denna del till Göta hovrätt den 8 februari 1929 avgivet utlånistra- tände. tionen. DomstolsEnligt de sakkunnigas förslag skulle skyldigheten att bestrida kostnaderna lokaler m. m. för lokaler för underdomstolarna såsom hittills vila på kommunala organisationer, vilka därjämte borde tillförbindas att, såsom för närvarande i allmänhet plägar ske, tillhandahålla kanslilokaler med nödiga inventarier, uppvärmning m. m. Mot förslaget ha i de avgivna yttrandena rests bestämda invändningar under förmenande att denna skyldighet borde övertagas av staten. Att denna senare anordning principiellt sett vore riktig och ur många syn-

649 punkter kunde erbjuda fördelar kan icke förnekas. Ett frångående av det nu rådande förhållandet lär dock knappast vara tillrådligt, då därigenom rättegångsreformens genomförande — om det nu finnes böra ske — skulle av ekonomiska skäl i hög grad försvåras. Emellertid skulle förslaget uppenbarligen komma att förorsaka väsentligt ökad tunga för tingshusbyggnadskommunerna, i det enligt kalkylen 20 nya tingshus skulle behöva uppföras och betydande om- och tillbyggnader av redan befintliga domstolslokaler nödvändiggöras. Enligt K. B:s mening kan det ej vara skäligt att lägga hela denna nya börda på kommunerna, av vilka flertalet måhända icke önska någon väsentlig förändring i nuvarande ordning. Det synes därför rimligt, att staten åtminstone lämnar ett bidrag till de ökade kostnader, som sålunda uppstå för tingslagen. Hur stort ett sådant bidrag bör bestämmas lär böra bliva beroende på vidare utredning. Beträffande förhållandena inom detta län torde få påpekas, att såsom magistraten i Göteborg anfört, domstolslokalerna därstädes redan med hänsyn till nuvarande behov kräva en dyrbar om- och tillbyggnad. Då kanslilokalerna i nuvarande Inlands domsaga förlagts till Kungälv, där även under en ny ordning bitingsställe skulle bliva behövligt, synes angeläget, att tingshusbyggnad där snarast uppföres, så att olägenheterna med nu rådande provisorium undanröjas. De av rådhusrätten i Lysekil förhyrda lokalerna torde knappast bliva lämpliga för tings- och kanslilokal. De sakkunniga hava jämväl föreslagit, att tingslaget skulle bekosta skrivmaterialier samt inbindningen av fastighetsböcker och protokollsband ävensom anskaffning av diarier och jämförliga böcker. Tillräckliga skäl för en sådan anordning torde icke föreligga. Dessa kostnader synas böra bäras av staten. Saken lär lämpligen kunna ordnas genom att ett expensanslag ställes till lagmannens förfogande. Då rättskipningen är en statens uppgift, borde därav principiellt sett följa Ordnande av att staten ensam skulle draga kostnaden härför. Staten har icke heller tidi- ekonomiska gare gjort anspråk på ersättning, då stad lagts under landsrätt. Skall emel- förhållanlertid en rättegångsreform i den omfattning som processkommissionen före- sZtTn olh slagit kunna genomföras, lär det av statsfinansiella skäl bliva nödvändigt, städerna. att staten icke på en gång belastas med hela den merkostnad, som blir en följd av att städernas domstolsväsen övertages av staten. Med hänsyn till det faktiska förhållandet, att städer med egen jurisdiktion för närvarande i huvudsak själva bära kostnaderna för rättskipningen, kan ej heller vara oskäligt, att de under en övergångstid bidraga till dessa kostnader. Mot själva den tanke, som ligger till grund för de sakkunnigas förslag om en övergångsersättning från dessa städers sida, anser sig K. B. därför icke böra göra någon erinran. Huruvida grunderna för denna övergångsersättning äro på lämpligt sätt utformade torde däremot vara tvivelaktigt, övergångsersättningens begynnelsebelopp har av de sakkunniga beräknats till stadens kostnad för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande, minskad med 25 procent som antagits motsvara utgifterna för magistratens kommunala arbetsuppgifter. Därjämte har avdragits kostnaden för stadsfiskal och i städer under 20 000 invånare för stadsfogde, då dessa kostnader enligt förslaget skulle bestridas av statsverket. Det vill förefalla, som om beräkningen av kostnaderna för de egentliga magistratsuppgifterna icke vore byggd på några säkrare grunder. I vissa fall torde beräkningen sannolikt vara för hög, i det stora flertalet för låg. Riktigare torde vara att, såsom svenska stadsförbundets styrelse i sitt utlåtande ifrågasatt, söka utröna skillnaden mellan å ena sidan stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat och, å den andra, dess blivande utgifter för magistratsgöromålens handhavande. En sådan kalkyl lär knappast kunna ske, innan utredning föreligger om den framtida organisationen av

650 magistrats- och kommunalförvaltningen sedan rättegångsreformen genomförts. Såsom kompensation för statsverkets övertagande av kostnaderna för rättskipningen i städerna ha de sakkunniga föreslagit indragning av de jämförelsevis obetydliga källarfrihetsmedlen och en reduktion av den till vissa städer utgående tolagsersättningen. De sakkunniga hava därvid utgått från den förutsättning att tolagsersättningen motsvaras av förpliktelser icke blott, bland annat, att bygga och underhålla tullhus utan även att bestrida kostnaden för rättskipningen. Huruvida denna förutsättning är riktig, anser sig K. B . icke kunna på det föreliggande materialet bedöma. Det har nämligen gjorts gällande, att då i gamla urkunder såsom ändamål med tolagens beviljande angivits att den skulle tjäna stadens magistrat till underhåll, därmed icke avsetts domstolsväsendet utan magistraten såsom stadsstyrelse och att för vissa städer tolagens utgående icke ens bundits vid någon skyldighet att avlöna magistraten. Det synes angeläget, att ytterligare utredning i detta invecklade spörsmål verkställes. Därest den av de sakkunniga antagna förutsättningen må befinnas hållbar, blir i varje fall svårt att avgiva något yttrande, huruvida den föreslagna reduktionen kan anses rätteligen avvägd, utan att för de särskilda städerna åstadkommes en beräkning angående stadens kostnader för fullgörande jämväl av de övriga förpliktelser som pålagts i sammanhang med tolagens beviljande. KommunalHur de administrativa och kommunala uppgifter, som nu påvila magistraten, förvaltnin- skulle efter en reforms genomförande komma att handhavas, därom hade progens organi- ce sskommissionen icke yttrat sig. De sakkunniga åter hava i någon mån besahon. r ö r t £ r ^ g a n n a r m a s t med hänsyn till dess samband med spörsmålet om ordnandet av det ekonomiska mellanhavandet mellan statsverket och städerna. Saken gäller enligt de sakkunnigas mening huruvida det ur statens synpunkt är oundgängligt, att de arbetsuppgifter av övervägande statlig natur som för närvarande påvila magistraten handhavas av ett organ till sammansättning och karaktär likartat denna. Ä r så fallet, anse de sakkunniga, att städerna ha skäligt anspråk på att förhållandet tages i betraktande vid den ekonomiska uppgörelsen. Vid betänkandet har fogats en promemoria angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande. Enligt denna skulle den löpande legalitetskontrollen över stadsfullmäktiges beslut liksom magistratens kontroll över förvaltningen hos skilda kommunala nämnder och styrelser upphöra och magistratens övriga arbetsuppgifter utskiftas på andra samhällsorgan, länsstyrelse, stadsfiskal och kommunala myndigheter. De sakkunniga hava visserligen icke tagit slutlig ställning till frågan men synas dock hysa den uppfattning att en ordning sådan som angivits i promemorian lämpligen skulle kunna genomföras. I varje fall förmena de, att det ur statens synpunkt icke kan anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhållas inom ett organ. K. B. är emellertid av helt annan åsikt. Visserligen torde betingelser i vårt land saknas för att, såsom i det av numera statsrådet^ Bissmark i hans över promemorian avgivna yttrande ifrågasatts, med bibehållande av magistraten och dess hittillsvarande uppgifter utveckla densamma till en_ verklig stadsstyrelse i analogi med den motsvarande organisation som finnes i andra länder. Drätselkammare, här och var stadsfullmäktiges beredningsutskott, torde i allmänhet bättre lämpa sig för att bliva centralpunkten i den rent kommunala förvaltningen. Detta betyder emellertid icke, att det ur statens synpunkt skulle vara obehövligt, att vid sidan av de kommunala myndigheterna finnes ett organ av den typ magistraten representerar, som har till uppgift att handhava den legala kontrollen och verka för enhet och stadga i förvaltningen.

651 Icke minst med den utveckling partisystemet tagit inom stadsfullmäktige och kommunala styrelser lär det vara av vikt att äga en självständig, av de kommunala myndigheterna oberoende, under ämbetsmannaansvar handlande juridiskt bildad tjänsteman, som vakar över att lag och författning iakttages och gent emot staten svarar för den formella ordningen inom stadsförvaltningen. Betydelsen av magistratens kontroll kan ej mätas efter antalet fall, där verkställighet vägras av stadsfullmäktiges beslut. Redan tillvaron av en sådan kontrollmyndighet torde hindra tillkomsten av olagliga beslut. Icke blott formellt utan även rent sakligt torde för övrigt en sådan tjänsteman både under stadsfullmäktiges överläggning och genom underhandspåpekanden vara till gagn för kommunalförvaltningen. Han kommer ofta nog att bliva av betydelse för kontinuiteten inom förvaltningen; hos honom samlas en fond av erfarenhet som kommer stadsrepresentationen med dess växlande sammansättning tillgodo. Den gagnande indirekta kontrollen sträcker sig för övrigt åtskilligt utöver den samlade magistratens över stadsfullmäktigebesluten. Såsom statsrådet Bissmark i sitt yttrande över promemorian påpekat, har magistratens representant i byggnadsnämnden en maktpåliggande uppgift i att verka för likformig och författningsenlig behandling av ärendena. Denna uppgift är så mycket viktigare som stadens och den enskildes intressen i dylika ärenden stundom kunna stå emot varandra. En liknande uppgift har magistratens ledamot i hälsovårdsnämnden. Då det gäller att bedöma betydelsen av magistratens representation i dessa nämnder, bör också tagas i betraktande den i förhållande till de valda ledamöterna större ansvarighet som åvilar magistatsledamoten på grund av hans tjänsteställning. K. B. tillåter sig också påpeka, hur betydelsefullt det är att äga en med de lokala förhållandena fullt förtrogen, men av den kommunala representationen oberoende tjänsteman, vilken har att såsom en statsmaktens företrädare på anmodan av Eders Kungl. Maj:t eller ämbetsmyndigheter verkställa utredningar och avgiva yttranden i ärenden, som beröra staden. K. B. ställer sig tveksam i fråga om lämpligheten att, såsom i promemorian föreslagits, från magistraten eller någon dess ledamot till stadsfiskal överflytta ledningen av polispersonalen och en del av den disciplinära bestraffningsrätten samt tillämpning av vissa ordningsstadganden. Staden har icke något inflytande på tillsättning av stadsfiskalen, som icke heller i sitt egentliga värv har något samarbete med de kommunala myndigheterna, och dessa omständigheter äro utan tvivel av viss betydelse, när det gäller handläggning av dylika frågor. Det förefaller K. B., som om en ledamot av magistraten i allmänhet skulle hava större auktoritet och större förutsättningar för ifrågavarande uppdrag än en stadsfiskal. A t t åtskilliga av övriga av magistratens nuvarande åligganden skulle kunna överflyttas på länsstyrelserna skall icke förnekas. Men utan tvivel komme detta att åtminstone i vissa län nödvändiggöra ökning av arbetskrafterna hos länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda redan nu är i hög grad tyngande. Såsom en sammanfattning får K. B. anföra, att enligt dess mening det även efter processreformens genomförande ur statens synpunkt blir icke blott lämpligt utan även nödigt att ett organ med huvudsakligen de uppgifter som påvila de nuvarande magistraterna finnes. Och då det torde tillkomma städerna att bestrida kostnaderna härför, lär hänsyn härtill böra tagas vid uppgörandet av det ekonomiska mellanhavandet med statsverket. Om de av de sakkunniga berörda frågorna angående övergångs förhållande- Vissa frågornas, ordnande har K. B. icke anledning att för närvarande närmare yttra sig. rörande Det vill emellertid förefalla som om dessa ömtåliga, både för det allmänna och skållande de enskilda synnerligen betydelsefulla frågor icke genom de sakkunnigas för- nas ^ordnanslag erhållit en lösning som kan anses tillfredsställande. de.

652 Kostnaderna K. B. anser sig icke kunna ingå i detaljgranskning av de sakkunnigas kosti anledning nadskalkyl. I det föregående har emellertid K. B. påpekat bland annat, att de av process- föreslagna avlöningarna till vissa befattningshavare understiga vad som kan genomföran- anses lämpligt och skäligt, samt att domsagornas antal bör ökas utöver det de. föreslagna antalet. Såsom de sakkunniga själva anfört, hava också betydande kostnadsökningar för det allmänna icke medtagits i kalkylen. Det synes K. B. uppenbart, att genomförande av processreformen, långt ifrån att medföra besparing, skulle komma att orsaka ökad ekonomisk tunga både för stat, kommun och de rättssökande parterna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län (landshövding A. VON SNEIDERN) : Länsstyrelsen har den 30 april 1927 avgivit infordrat yttrande över huvudgrunderna i processkommissionens den 15 december 1926 framlagda betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Slutorden i detta länsstyrelsens yttrande lydde sålunda: »att godtaga processkommissionens förslag, om det också blott är fråga om dess huvudgrunder, innan en grundlig utredning om de ekonomiska konsekvenserna föreligger, vore ett steg i det ovissa, som helt enkelt är otänkbart». Processkommissionen hade nämligen icke förebragt någon utredning, om vilka kostnader den föreslagna reformens genomförande skulle medföra, och häremot riktades den sista av de anmärkningar mot förslaget, vartill länsstyrelsen funnit anledning. Detsamma påpekades från ett flertal andra håll, och det sakkunnigeförslag, som nu är föremål för yttrande, avser tydligen att fylla den ifrågavarande bristen. Vad länsstyrelsen sålunda nu har att yttra sig om är, huruvida de sakkunnigas kostnadsberäkningar kunna anses tillförlitliga. Men vid dessa beräkningar hava de sakkunniga måst gå närmare in på vissa därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål och i sådant avseende utforma mer eller mindre detaljerade förslag, till vilka länsstyrelsen jämväl har att taga ställning; och i anslutning till de sakkunnigas egen disposition av betänkandets innehåll torde dessa senare frågor böra först upptagas till behandling, därvid dock icke lär kunna undgås, att kostnadsfrågan i viss mån jämväl beröres. Första kapitlet i de sakkunnigas betänkande behandlar domareutbildningen och befordringsgången på domarebanan. I det förslag, som här framlägges och som vidare utvecklas i andra kapitlets allmänna bestämmelser angående domstolsorganisationen och arbetsfördelningen inom domstolarna, följa de sakkunniga helt andra linjer än processkommissionen. Särskilt i ögonenfallande är, dels att de sakkunniga brutit med den av kommissionen med styrka hävdade principen, att domareverksamheten bör i största möjliga utsträckning utövas av ordinarie befattningshavare, dels att befordringsgången i anmärkningsvärt hög grad karakteriseras av förflyttningar från en tjänstgöring till en annan, varigenom det lugna arbetet vid domstolarna äventyras, dels att befordran från överrätt till sluttjänst vid underrätt gjorts till så gott som undantagslös regel, dels ock att domareaspiranternas egen ställning högst väsentligt försämrats i de sakkunnigas förslag, som låter dem i minst nio år gå i ovisshet, om de överhuvud kunna få anställning på domarebanan, samt därefter i ytterligare åtskilliga år vänta på att få komma i så pass trygga förhållanden att de, därest de icke äro ekonomiskt välsituerade, kunna tänka på att bilda familj. Förutom dessa erinringar hava jämväl andra i hög grad beaktansvärda synpunkter å frågorna om domareutbildningen och befordringsgången framlagts i ett av Föreningen Sveriges stadsdomare över sakkunnigebetänkandet avgivet underdånigt utlåtande, som av magistraten i Borås åberopats och bilagts dess yttrande i ärendet, och får länsstyrelsen även för egen del hänvisa härtill. A t t länsstyrelsen skulle närmare ingå på dessa frågor, torde icke erfordras, då dess direkta intresse härvidlag icke torde sträcka sig längre än till att domare-

653 utbildningen i dess förberedande stadium något så när motsvarar, vad som hittills ansetts erforderligt för att vinna anställning som juridiskt bildad tjänsteman å landskansli. Att länsstyrelsen ställer sig avvisande mot att domaresysslorna skulle i den utsträckning, som föreslagits, anförtros åt extra ordinarie befattningshavare, torde emellertid böra särskilt understrykas, enär därav framgår, att länsstyrelsen icke kan godtaga en kostnadsberäkning, grundande sig på ett dylikt system. Det är anmärkningsvärt, att, när de sakkunniga ansett sig kunna avvika från processkommissionens riktlinjer i ovan omförmälta avseenden, de däremot icke funnit anledning framlägga något förslag, ens alternativt, till en annan avvikelse, som dock legat mycket närmare till hands, nämligen i fråga om bibehållande av den kollegiala formen för de större och medelstora städernas domstolar. Härvidlag hade de dock kunnat stödja sig på ett enhälligt uttalande om kollegialitetens företräden av så vederhäftiga auktoriteter som landets hovrätter och lagrådet. Länsstyrelsen, som obetingat ansluter sig till denna hovrätternas och lagrådets mening, kan icke värja sig från misstanken, att de sakkunnigas underlåtenhet i här berörda avseende berott på en önskan att undvika allt, som kunde verka därhän, att processreformens genomförande komme att framstå som ekonomiskt ofördelaktigt. Samma synpunkt har tydligen varit ledande, då de sakkunniga gått längre än processkommissionen synes hava avsett i fråga om domkretsarnas förstorande. Väl hava de sakkurmiga enligt erhållet direktiv verkställt en beräkning rörande den kostnad, som skulle följa med genomförande av en lagmansrättsorganisation med ett större antal domsagor, än nuvarande presidenten Karl Schlyter i uppgjort förberedande utkast föreslagit, men denna beräkning får i betänkandet en mycket undanskjuten ställning och kan väl för övrigt knappast göra skäl för de sakkunnigas omdöme, att den utgått från bibehållande i avsevärd omfattning av de nuvarande domsagorna, då den i alla fall nedbringat antalet domsagor, inklusive stadsdomsagorna, till 116 från nuvarande 120 domsagor och 87 städer med rådstuvurätt. För sin del anser länsstyrelsen, att domsagorna icke få göras större än att domaren alltjämt kan komma i samma nära beröring med befolkningen som hittills, så att han blir väl förtrogen med dess seder, bruk och allmänna kynne, och å andra sidan befolkningen personligen lär känna och lär sig värdera sin domare. Detta önskemål finner länsstyrelsen till och med vara av den betydelse, att därest de stora domsagorna skulle vara ett nödvändigt villkor för processreformens genomförande, länsstyrelsens redan av andra skäl mycket förklarliga oro för reformens följder, skulle än mera ökas. Länsstyrelsens uppfattning är alltså, att domsagorna böra bliva avsevärt mindre och alltså flera än de sakkunniga i betänkandets kapitel I I i huvudsaklig anslutning till det Schlyterska förslaget ifrågasatt. Länsstyrelsen torde dock hava att, med frånseende av denna sin ståndpunkt, ägna det framlagda förslaget en närmare granskning, så vitt angår Älvsborgs län. I sådant avseende anmärkes till en början beträffande Kinds domsaga, att, såsom från Ulricehamn påpekats, alternativet med kansli och tingsställe i Borås icke bör ifrågakomma. Vidare ifrågasattes lämpligheten att med domsagan förena Ås härad, som nu utgör ett tingslag med Vedens och Bollebygds härad. Detta odelade tingslag skulle då hellre kunna tillsammans med Marks härad bilda en domsaga, Förutsättningen härför vore emellertid, att Borås stad, såsom därifrån påyrkats, finge utgöra egen domsaga. Något annat bör ej heller lämpligen ifrågakomma, då denna stad, som den 1 januari 1928 hade ett invånarantal av 34 541 personer och på de senaste tio åren ökat med i medeltal 1 000 personer om året, redan om något år kan antagas nå det invånarantal, 36 000 personer, som enligt förslagets riktlinjer skulle fordras för att få bilda

654 egen domsaga, Då Sundals härad för närvarande tillhopa med Nordals härad bildar ett tingslag samt med hänsyn å ena sidan till den nära samhörigheten mellan befolkningarna i dessa två härad och å andra sidan olikheterna i folkkaraktär på ömse sidor om landskapsgränsen, måste länsstyrelsen ställa sig bestämt avvisande till förslaget att föra Sundals härad till Väne domsaga, ehuru den oskäligt stora Dals domsaga därigenom skulle erhålla en välbehövlig minskning. Det i annat sammanhang framkomna förslaget att av sparsamhetsskäl låta Trollhättan, där användbart tingshus funnes, i stället för Vänersborg bliva kansliort och huvudtingsställe för Väne domsaga kan länsstyrelsen icke tillstyrka. Av ovanstående framgår, att arbetskrafterna i länets domsagor och därmed kostnaderna beräknats för lågt av de sakkunniga; och då sannolikt liknande erinringar komma att göras från andra län, torde detta omdöme få allmängiltighet. Det får ock dess större betydelse, i den mån kravet på mindre domsagor vunnit anslutning. Att länsstyrelsen hävdar denna ståndpunkt, har redan framhållits, och här torde vara platsen att närmare angiva, hur länets indelning i domsagor i detta fall skulle te sig, nämligen sålunda, att den nuvarande indelningen bibehölles med allenast den jämkningen, att nuvarande rådstuvurättsstäder med undantag av Borås inginge i domsagorna, därvid en möjlighet vore att förena Vänersborg med Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga. Invånareantalet skulle då bliva i Kinds domsaga 42 652, i staden Borås 34 541, i nuvarande Borås domsaga 33 202, i Marks domsaga 34 870, i Kullings domsaga 48 325, i Väne domsaga 40 712, i Södra Dals domsaga med Vänersborg 41 887 och i Norra Dals domsaga 35 672, sålunda ett invånareantal i varje fall liggande emellan 30 000 och 50 000. Utgångspunkten vid dessa länsstyrelsens beräkningar har varit, att principen om enhetlig domstolsorganisation för stad och land skulle vidhållas och strängt genomföras. Såsom redan framhållits, finner emellertid länsstyrelsen detta olämpligt med hänsyn till de kollegiala domstolarnas avgjorda överlägsenhet över enmansdomstolarna; och det är jämväl länsstyrelsens övertygelse, att det icke är enda framkomliga vägen för att garantera en god rekrytering av stadsdomarekåren. Ikläder sig staten kostnaderna, torde den ock kunna förbehålla sig utnämningsrätten av de lagfarna stadsdomarna, och även om_ städerna skulle förbehållas ett visst medinflytande, vilket kan vara önskvärt, i den mån rådstuvurätterna skulle få behålla jämväl magistratsfunktioner — varom mera nedan — kan detta säkerligen så begränsas, att någon fara icke behöver vara därmed förenad. I här förevarande avseende hänvisar länsstyrelsen till hovrättsrådet Victor Petréns å sid. 13 i stadsdomareföreningens yttrande intagna utlåtande. Innan länsstyrelsen lämnar kapitlet om behovet av arbetskrafter vid domstolarna, torde böra sägas ännu några ord om arbetsfördelningen inom lagmansrätterna. Såsom anmärkts, har arbetet där, och även själva domareyerksamheten, i allt för stor utsträckning anförtrotts åt extra ordinarie befattningshavare, något som torde göra det nya systemet minst lika betänkligt som det vikariatssystem, man velat få bort. Förutom lagmännen skulle endast de s. k. inskrivningsdomarna vara ordinarie, men åt denna befattning hava de sakkunniga gett en karaktär av mindervärdighet, som gör att tilliten till dem blir kanske till och med mindre än till deras extra ordinarie kamrater. Detta bör dock icke få lämnas oemotsagt, ty inskrivningsväsendet är av den genomgripande betydelse, att kontrollen av och ansvaret för detsamma endast bör anförtros at en prima kraft. Detsamma gäller om möjligt i än högre grad om de överexekutorsgöromål, nämligen de exekutiva auktionerna, som skulle läggas pa inskrivningsdomaren. Dessa kräva nämligen ej blott som inskrivningsgöromalen den största noggrannhet utan även det mest mångsidiga vetande mom civil-

655 rättens område och därtill förmågan att snabbt fatta beslut även i de kinkigaste frågor. Detta sistnämnda krav på domaren ställa också i hög grad ärendena enligt 8 kapitlet i utsökningslagen, vilka enligt de sakkunniga skola anförtros åt en rådman för den dömande verksamheten eller, där sådan icke finnes, åt lagmannen eller efter hans beprövande åt en förste notarie. Även lagsökningsmålen äro synnerligen ofta av svår och invecklad beskaffenhet, ehuru nog kanske flertalet äro jämförelsevis enkla. Handräckningsärenden enligt lagen den 26 april 1907 äro ovedersägligen enkla. Emellertid har länsstyrelsen fått den uppfattningen, att de sakkunniga icke haft klart för sig, vilken tung och ansvarsfull arbetsbörda, som i och med överexekutorsgöromålen skulle vältras över på domstolarna. Länsstyrelsen, som härvidlag sitter inne med erfarenhet, anser sig böra uttala såsom ett önskemål, att ansvaret för överexekutorsgöromålen, därest de nu skola överflyttas, får i betydligt större utsträckning och i flera fall, än de sakkunniga föreslagit, bäras av lagmannen —- sålunda ännu ett skäl för smärre domsagor. Slutligen anser sig länsstyrelsen i detta sammanhang böra göra den anmärkningen, att bland ärenden, som enligt noten å sid. 45 i betänkandet böra åtfölja de exekutiva auktionerna vid överflyttandet, bort nämnas ej blott fördelning av expropriationsersättningar och brandförsäkringsmedel utan även fördelningar av medel, deponerade enligt vattenlagen och ensittarlagen. Beträffande frågan om överrätternas organisation lär länsstyrelsen ej behöva yttra sig i vidare mån, än att densamma förklarar sig icke hava något att erinra mot att länet förlägges under en i Göteborg stationerad hovrätt. De sakkunniga övergå i betänkandets kapitel I I I till att söka utreda behovet av arbetskrafter inom åklagareorganisationen. Även här möter en nyhet. I stället för att, som processkommissionen tänkt sig, knyta statsåklagarna vid länen med i regeln en i varje, indela de sakkunniga riket i 16 statsåklagaredistrikt, därvid oberoende av länsgränserna områdena bestämts med hänsyn till lämpliga kommunikationer från de städer, som valts till distriktens huvudorter. Inom varje distrikt skulle minst 2 statsåklagare vara verksamma, så att alltid en kunde beräknas vara till hands, om något begånget brott påfordrade skyndsamt ingripande. Älvsborgs län skulle enligt detta förslag delas på två statsåklagaredistrikt, därvid Dalsland skulle sammanföras med Värmlands län till ett distrikt med stationsort i Karlstad samt länets västgötadel jämte Göteborgs och Bohus län samt norra delen av Hallands län bilda ett distrikt med Göteborg som stationsort. I Karlstadsdistriktet skulle finnas 2 statsåklagare och i det stora Göteborgsdistriktet 6. Mot detta förslag om stora statsåklagaredistrikt med flera åklagare i varje tala flera skäl, först och främst de långa och tidsödande resorna, vidare svårigheten att ordna arbetsfördelningen och omöjligheten att vinna önskvärd personalkännedom, ytterligare ökad ju flera statsåklagarna inom distriktet vore, då man ju aldrig kunde veta, var man kunde få ett mål, och följaktligen måste söka lära känna befolkningen i hela det stora distriktet, samt slutligen — på grund av att samma statsåklagaredistrikt kan omfatta delar av flera län —nödvändigheten att helt avkoppla länsstyrelserna från åklagarefunktionen, en reform, som länsstyrelsen icke kan gilla. Enligt länsstyrelsens mening skulle saken bättre ordnas genom att länsgränserna fortfarande respekterades och statsåklagarna — av vilka två skulle behövas i detta län med stationsort den ene i Vänersborg och den andre i Borås •— liksom den nuvarande landsfogden finge subordinera under länsstyrelsen, som, om statsåklagare vore upptagen av visst brottmål, då ett nytt brott påkallade ingripande, kunde på begäran förordna annan statsåklagare, därest så funnes lämpligt, eller någon kompetent jurist i länsstyrelsen eller en duglig underåklagare att sköta det nya målet.

656 Förslaget att statsåklagarna skola rekryteras ur hovrätternas assessorskår, kan länsstyrelsen icke gilla. Befattningen bör icke nås på denna väg; den bör icke vara ett av målen för domarebanan eller kanske ett av trappstegen \ denna karriär. Den utbildning, som erfordras för statsåklagaretjänst, är juridisk examen, berättigande till domareverksamhet, någon domaretjänstgöring, utbildning som kriminalpolis samt tjänstgöring i landsstaten, alltså just vad som kräves av de nuvarande landsfogdarna. I sitt utlåtande av den 30 april 1927 har ock länsstyrelsen vitsordat, att enligt erfarenheten här i länet, landsfogdarna torde vara väl skickade att övertaga statsåklagarevärvet. En annan fråga är — därest nu en boskillnad anses böra komma till stånd mellan landsfogdens åklagarefunktioner och övriga verksamhet — huruvida denna övriga verksamhet kan läggas på andra skuldror. Vad då först beträffar chefskapet över polispersonalen, inbegripet skyldigheten att föra befälet över från flera orter sammandragen polisstyrka, så kan länsstyrelsen icke finna annat än att härför behöver stå till förfogande en person med den särskilda utbildning och de kvalifikationer, som fordras för landsfogdetjänst. Det kan näppeligen anses lämpligt att anförtro detta åt någon annan av länsstyrelsens befattningshavare, vilka alla hava sina särskilda arbetsområden och med undantag av till äventyrs å landsfogdetjänst aspirerande yngre tjänsteman stå helt främmande för polisgöromål. Att lägga uppdraget å polischefen i länets residensstad är ett hugskott, varpå man ej gärna kan reflektera. Förslaget att till riksräkenskapsverket helt överflytta den landsfogden åliggande inspektionen i förening med inventering hos landsfiskal kan icke tillstyrkas. Riksräkenskapsverkets tjänstemän sakna för sådan inspektions verkställande erforderlig kännedom om de mångskiftande ärenden, som tillhöra en landsfiskals tjänsteverksamhet och icke röra medelsföryaltningen. Det är vidare nödvändigt, att länsstyrelsen icke berövas möjligheten att beträffande landsfiskal, som befinnes eller misstankes brista i fullgörandet av sina åligganden, omedelbart förordna om inspektion. Under det senaste året har i länet inträffat flera fall, då sådan omedelbar undersökning varit av nöden. Det är dessutom länsstyrelsens bestämda, på erfarenhet grundade uppfattning, att det är nödvändigt, att efter kronofogdetjänsternas indragning äga tillgång till en juridiskt skolad och i landsstatens skilda arbetsuppgifter erfaren tjänsteman för att omedelbart under länsstyrelsen öva uppsikt över landsfiskalernas tjänsteverksamhet, och detta icke blott i rent kontrollerande syfte utan även såsom rådgivare, så lä,nge nuvarande låga kompetensfordringar för landsfiskalstjänst bibehållas. Skulle en eller annan ny tillträdan de landsfogde icke behärska medelsförvaltningsväsendet eller skulle landsfogde för visst fall, då medelsmyenteringen är särskilt vidlyftig, önska biträde vid densamma, bör länsstyrelsen äga befogenhet att förordna biträdande inventeringsförrättare. Givetvis ifrågasattes icke någon rubbning i riksräkenskapsverkets hittillsvarande befogenhet att oberoende av landsfogden verkställa inventering hos landsfiskal. Det synes dock lämpligt, att vid sådan inventering samarbete mellan riksräkenskapsverket och länsstyrelsen komme till stånd i större utsträckning än hittills v a n t fallet.

.

.

o

r»

Såsom en synnerligen stor svaghet i organisationen måste betecknas det torhållandet att landsfiskal skulle komma att sortera under eller kontrolleras av icke mindre än fyra »institutioner»: länsstyrelsen, lagmanskansliet, statsaklagaren och riksräkenskapsverket. »Delad kontroll är halv kontroll» och »delat ansvar för kontroll är halvt ansvar». . Av det nyss sagda framgår, att länsstyrelsen förutsätter överflyttning till lagmansrätterna av granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsöknmgsmål samtidigt med övriga överexekutorsgöromål. Skulle så ej ske, vore bibe-

hållandet av landsfogden än nödvändigare, i detta fall såsom en särskilt utbildad expert på här ifrågavarande område, enär länsstyrelsetjänstemännen i allmänhet icke kunna förutsättas hava någon tränad erfarenhet i hithörande frågor, sedan överexekutorsgöromålen ej längre där handläggas. I sitt yttrande av den 30 april 1927 har länsstyrelsen bland annat uttalat, att den funne det enda naturliga och rätta vara, att, i den mån det låter sig göra, åklagare- och polismyndigheterna finge bilda en enhetlig organisation. Länsstyrelsen vidhåller denna sin ståndpunkt, men länsstyrelsen hyser ej heller någon betänklighet mot att låta statsåklagarna bibehålla jämväl landsfogdarnas övriga funktioner, vilket tvärtom skulle ha det goda med sig, att vederbörande vid uppdykandet av ett svårare brottmål kunde ha tillfälle att skjuta andra mindre brådskande göromål åt sidan. En förutsättning för påläggandet av denna stora arbetsbörda torde emellertid vara, att vissa landsfogdegöromål vid behov kunde anförtros åt lämplig länsstyrelsetjänsteman i form av s. k. partiell ledighet för landsfogden och denne sålunda kunde i stundom ganska stor utsträckning erhålla biträde i sin verksamhet. I enlighet med sin nyss angivna ståndpunkt kan länsstyrelsen icke hava några principiella betänkligheter mot de sakkunnigas förslag, att underåklagarna i regel tillika skulle handhava polis- och stadsfogdegöromål. Förslaget avser ju »att skapa överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan lands- och stadsfiskal», vilket skulle få sitt uttryck i titelförändringen till distriktsfiskal. Väl talas om vissa lindringar i landsfiskalernas arbetsbörda, men något förslag härutinnan föreligger icke, varöver länsstyrelsen kan yttra sig. Ej heller beträffande antalet distriktsfiskaler göres något uttalande. Denna fråga liksom den om distriktens omreglerande hänvisas till framtida särskild utredning. Endast några uttalanden om lämpligheten att i vissa fall införliva städer med kringliggande landsfiskalsdistrikt förekomma, därav ett berörande Älvsborgs län, nämligen förslaget att lägga Ulricehamns stad till Redvägs landsfiskalsdistrikt. Påståendet om den ringa arbetsbördan i nämnda landsfiskalsdistrikt — tidigare delat i två — torde emellertid få tagas med en viss reservation. Förslagets lämplighet betvivlas ock av vederbörande i Ulricehamn. Frågan om kompetensvillkoren för underåklagarebefattning tas ej heller upp av de sakkunniga annat än i förbigående och beträffande vissa större eller medelstora städer. I förbigående kan länsstyrelsen här tillägga den detaljanmärkningen, att, när staten^ skall gottgöra arbetet med stadsfogdegöromålen i städer intill 20 000 invånare, det icke torde föreligga anledning, varför icke även stadsfogde i större stad skulle avlönas av staten. En annan fråga är, huruvida det över huvud måste anses ovillkorligen nödvändigt att statsavlöna underåklagarna i stad. Det kunde väl eljest ligga nära till hands att låta denna kostnad likaväl som den för polisväsendet alltjämt drabba städer med rådstuvurätt. En sådan anordning skulle ju möjligen vara ägnad att tjäna som ytterligare garanti för att — vid ett framgående på överenskommelsernas väg — de mycket små städerna icke skulle i onödan göra svårigheter mot att låta lägga sig under landsrätt. I avseende å kapitel I V om löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagareorganisationerna torde länsstyrelsen kunna inskränka sig till att konstatera, att lönerna i allmänhet beräknats för lågt och att denna anmärkning alldeles särskilt drabbar systemet med en massa tjänster å extra ordinarie stat. Länsstyrelsen övergår härefter till betänkandets kapitel V, som anger sig skola behandla »Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av processreformen». Någon utredning härutinnan har dock icke före43— 291185

658 bragts, utan förklara sig de sakkunniga anse, att dessa spörsmål i sinom tid få hänskjutas till särskilda sakkunniga. I kapitlet uttalas emellertid en förmodan, att genom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna en del arbetskrafter komma att frigöras inom länsstyrelserna. Enligt på begäran av statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 31 augusti 1927 härstädes verkställd beräkning skulle visserligen dessa göromål taga i anspråk ungefär 13A litterat och l1/» illitterat arbetskraft, men dels kan denna endast »på känn» och, som det nu förefaller, under intryck från en uppsjöperiod för utsökningsärendena verkställda beräkning icke tillerkännas större värde, dels är förhållandet, såsom de sakkunniga själva påpekat, att arbetet med överexekutorsgöromålen är splittrat på ett flertal befattningshavare, som endast delvis syssla härmed, och dels utgjordes de ifrågavarande arbetskrafterna till mer än hälften av extra. Någon överflyttning av befattningshavare från länsstjrrelserna till lagmansrätterna lär på grund härav näppeligen kunna komma i fråga, och ej heller indragande av någon ordinarie tjänst i länsstyrelse, då dessa redan äro för få i förhållande till de extra. Ja, ej ens indragande av någon extra befattning anser länsstyrelsen möjlig, enär erfarenheten pekar hän på att den så att säga normala ökningen i länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att snabbt motväga den ifrågasatta minskningen, så att endast ett fördröjande av arbetskrafternas ökande kan bli följden. De sakkunniga påpeka själva den ökning i arbetsbördan, som skulle bli en följd, därest vissa av de gamla magistratsuppgifterna skulle få lov att överflyttas på länsstyrelserna, Länsstyrelsen skriver sålunda villigt under de sakkunnigas uttalande, att man i frågans nuvarande outredda skick icke bör i den ekonomiska kalkylen för processreformen räkna med att någon besparing i organisationskostnaderna skulle kunna vinnas genom indragning av befattningar hos länsstyrelserna. Beträffande frågorna om reform av underåklagareväsendet och om landsfogdarnas vara eller icke vara hänvisas i detta kapitel till att de tidigare berörts, och i avseende å den kommunala organisationen i de hittillsvarande magistratsstäderna säges endast, att den kommer i ett annat sammanhang att närmare belysas. Länsstyrelsen gör enahanda hänvisningar. Kapitel VI behandlar domstolslokaler m. m. Länsstyrelsens ståndpunkt i denna fråga är att väl, såsom de sakkunniga föreslagit, den nuvarande tingshusbyggnadsskyldigheten, i den omfattning densamma genom praxis erhållit, kan bibehållas och, därest processreformen genomföres, utsträckas även till städerna, men att däremot förslaget att ytterligare utvidga denna skyldighets innebörd icke kan godtagas. Särskilt måste de sakkunniga anses gå alldeles för långt, då de föreslå att tingslagen skulle bekosta jämväl skrivmaterialier. Vidare anser länsstyrelsen, att staten icke kan undgå att träda emellan för att lindra den oskäliga tunga, som till följd av reformens genomförande skulle drabba vissa tingslag och städer för ny- eller ombyggnad av tingshus eller för amortering av skuld för uppförande av domstolsbyggnad, som bleve i större eller mindre utsträckning obegagnad. Denna statens ersättningsskyldighet lär endast kunna fastställas efter utredning och underhandling i varje särskilt fall; men att det icke kan stanna vid obetydliga belopp, torde vara otvivelaktigt. Även här hava alltså de sakkunniga beräknat kostnaderna för reformens genomförande för lågt. Mot förslaget i kapitel V I I om ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen, att magistratsstäderna skulle till staten betala en särskild övergångsersättning, protesteras livligt i yttrandena från sådana städer här i länet. Jämväl länsstyrelsen för sin del finner detta krav oberättigat, icke minst därför att städerna själva icke anse sig hava något att vinna genom reformen och ingalunda påkallat dess genomförande.

659 Även mot sättet för övergångsersättningens beräknande framställas enligt länsstyrelsens mening berättigade anmärkningar; och anhåller länsstyrelsen att i detta avseende få hänvisa till vad Svenska stadsförbundet anfört å sidorna 8 och 9 i sitt här närslutna utlåtande. Även beträffande frågan om partiell indragning av städernas tolagsersättningar har länsstyrelsen samma åsikt som Svenska stadsförbundet. Tolagen kunna ej anses hava avsett att bereda skälig avlöning åt städernas rådstuvurätter och magistrater. Hade så varit förhållandet, borde ju motsvarande förmån hava tillerkänts uppstäderna. Historiskt kan möjligen påvisas, att i något enstaka fall som skäl för förmånens beviljande åberopats av varutillförseln föranledd ökning i magistratens och rådstuvurättens göromål, men där förmånen i någon ringa mån härav betingats, kan detta tydligen icke tillmätas sådan betydelse, att det förtjänar beaktande, då det gäller att avgöra-, vilka skyldigheter som motsvara tolagsförmånen. Enligt länsstyrelsens mening kan sålunda icke beräknas, att statens kostnader för processreformens genomförande skola lindras genom att i sammanhang härmed 1 800 000 kronor indragna tolagsersättningsmedel tillfalla statskassan. I kapitel V I I upptaga de sakkunniga vidare frågan om kommunalförvalt- ' ningens organisation. Härvid hänvisas till en vid betänkandet såsom bilaga fogad promemoria »angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande». Denna promemoria betecknas dock av de sakkunniga själva såsom allenast en undersökning angående magistratens arbetsuppgifter, avsedd att utröna, huruvida det ur statens synpunkt måste anses oundgängligt, att magistrats statligt administrativa arbetsuppgifter handhavas av ett organ, till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten. De sakkunniga framhålla vidare, att de icke haft att taga under övervägande formen för kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande, enär denna fråga redan lagts i andra händer, samt att de fördenskull icke hade anledning att taga ställning till spörsmålet, huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärt, att — såsom i promemorian närmare angåves — magistratens hittillsvarande arbetsuppgifter av statlig eller halvstatlig natur utskiftades på andra samhällsorgan, eller om det måste anses förmånligare, att efter processreformen ett kommunalt organ av ungefär samma typ som stadsstyrelsen i fögderistäderna finge övertaga — förutom de kommunala arbetsuppgifterna — även den statliga funktion, som nu fylldes av magistraten. Den omförmälta promemorian har sålunda icke av de sakkunniga framlagts såsom något deras förslag; och länsstyrelsen har då icke anledning att underkasta densamma någon i detalj gående granskning. Det torde vara tillräckligt att konstatera, att den förebragta utredningen icke kunnat övertyga länsstyrelsen, att bibehållandet av de administrativa funktionerna hos en magistratsliknande myndighet icke skulle vara ett statens intresse. För att blott taga några få exempel, så har i promemorian oberättigat bagatelliserats den garanti för att stadsfullmäktige ställa sig laga former till efterrättelse, som ligger i blotta förhandenvaron av ett kontrollorgan, varjämte man totalt förbisett den garanti mot att olagliga beslut fattas, som ligger i borgmästarens eller annan magistratsledamots rätt att närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden och deltaga i diskussionen. Det är allt annat än ett idealtillstånd, som skildras, då promemorians författare framhåller förhållandet på landsbygden såsom bevis på obehövligheten av magistraten som kontrollorgan. Att huru olagliga beslut som helst kunna fattas och gå i verkställighet utan annan regulator än besvärsrätten, är sannerligen intet eftersträvansvärt; och för övrigt är det otvivelaktigt ett statsintresse, a t t besvärsmålen icke i onödan ökas. Dessutom bör särskilt framhållas betydelsen av att magistraten har representant

i byggnads- och hälsovårdsnämnderna; och vidare kan, för att nu beröra sådant som ligger länsstyrelsen nära, påpekas, att länsstyrelserna redan nu äro alltför betungade av röstsammanräkningar, att ökning av deras arbete med automobilärenden är allt annat än önksvärd, att överhuvud taget överflyttning till länsstyrelserna av funktioner, för vilkas utövande främst fordras lokal- och personalkännedom, är olämplig samt att länsstyrelserna ideligen i sin verksamhet erfara behovet att för inhämtande av upplysningar och yttranden i varje stad hava att tillgå en myndighet med magistratens allmänna kompetens och förmåga att överblicka förhållandena, och det en myndighet som i sin tur kan infordra yttranden från andra. Beträffande allmänhetens och kommunernas intresse att få behålla en myndighet av magistratens struktur hänvisas till det särskilda yttrande, som avgivits av numera statsrådet Bissmark. Genom att åberopa statsrådet Bissmarks yttrande har emellertid länsstyrelsen icke avsett att framhäva hans tanke att ytterligare utöka magistratens verksamhet, därest därmed avsetts att tilldela densamma kommunala funktioner, som ligga närmare drätselkammarens arbetsområde. »Ett starkt rent kommunalt inslag» i magistraten förefaller ej heller länsstyrelsen vara något särskilt eftersträvansvärt, då nog hävdandet av de formella synpunkterna alltjämt bör vara magistratens huvuduppgift som sådan. Tvärtom känner sig länsstyrelsen frestad att i detta sammanhang uppställa frågan, om ej möjlighet finnes att få bibehålla en magistrat med helt eller delvis samma ledamöter som i stadens domstol. Enligt länsstyrelsens uppfattning, sådan den ock kom till synes i utlåtandet av den 30 april 1927, var det värdefullaste, som kunde vinnas genom processreformen — förutom den fria bevisprövningen •— att domare ej vidare skulle få utses genom val, det vill säga lagfarna domare, ty nämnden skulle ju alltjämt väljas. I samma utlåtande gjorde länsstyrelsen också gällande, att, ehuru på senare tid nog förekommit, att politiska och andra ovidkommande synpunkter fått spela in vid domareval, faran härav kanske dock i viss mån överdrivits, då erfarenheten glädjande nog icke kan anses hava givit vid handen, att till exempel bundenheten vid visst politiskt parti sedermera fått inverka i vederbörandes domareverksamhet. Principiellt är ju emellertid avgjort att föredraga, att utnämnandet lägges i Kungl. Maj :ts hand utan bandet av genom val tillkommet förslag; men om förslagen uppgöras av högre dömande myndighet och det kommunala inflytandet begränsas till yttrande och förord, lär faran kunna neutraliseras, i den mån behövligt är. Då denna fråga här ovan berördes, var det med hänsyn till önskvärdheten att få behålla de kollegiala stadsdomstolarna, och det av länsstyrelsen åberopade yttrandet av hovrättsrådet Petrén avsåg egentligen att konstatera, att betänkligheter icke behövde möta mot ett uppskjutande, i avbidan på godvillig överenskommelse, av reformens genomförande i städerna. Nu gäller det att se saken från en annan synpunkt, nämligen med det önskemålet i sikte att definitivt få behålla sambandet mellan rådstuvurätt och magistrat; och kan länsstyrelsen icke finna annat än att hovrättsrådet Petréns resonemang även i detta fall är tillämpligt. Den av honom skisserade ordningen för det kommunala inflytandet kan emellertid tänkas varierat på olika sätt. Ett måste dock här tillkomma, nämligen kravet, att vederbörande länsstyrelse får göra sig hörd före utnämningen. I vilken utsträckning kan det då anses önskvärt, att det ifrågasatta förfaringssättet vinner tillämpning? Länsstyrelsen skulle härpå vilja svara, att det bör vara i alla större och medelstora städer ned till sådana med ett invånareantal, då en juristdomare kan anses få full sysselsättning av de dömande och administrativa funktionerna. Att länsstyrelsen går så långt ned,

661 beror på uppfattningen, att det ej behöver vålla större betänkligheter att låta illitterata rådmän än nämndemän tillsättas genom val. Att den lagfarna domaren kan bli överröstad av de icke lagfarna torde ej behöva förekomma oftare här än i de av processkommissionen föreslagna domstolarna med lekmannainslag. Gränsen då stad bör hava egen rådstuvurätt eller ligga under landsrätt torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t — gärna i det individuella fallet och efter vederbörliga underhandlingar. De »vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande», som behandlas i betänkandets kapitel V I I I , torde länsstyrelsen icke behöva gå närmare in på. Länsstyrelsen anser sig allenast böra ge till känna, att länsstyrelsen icke är övertygad om lämpligheten av att helt övergiva sportlerna såsom norm för högre eller lägre avlöning efter en befattnings större eller mindre besvärlighet, att länsstyrelsen lutar åt uppfattningen, att staten måste tillerkänna full kompensation även för mistade sportler — och det oberoende av om de evalverats i fast lön och indragits till staden eller icke — åt de städernas befattningshavare, som ingå i den nya organisationen eller komma på indragningsstat, samt jämväl utan undantag bör garantera deras pension, samt att länsstyrelsen ingalunda är övertygad, att stadsdomare på övergångsstat kan åläggas tjänstgöringsskyldighet som kommunalborgmästare, kommunalrådman eller ordförande eller ledamot i stadsstyrelse. Resultatet blir sålunda även här, att de sakkunniga räknat med förmånligare siffror för-processreformens genomförande än som vederbort. Då länsstyrelsen härefter övergår till betänkandets sammanfattande slutkapitel om »kostnaderna i anledning av processreformens genomförande» skulle länsstyrelsen egentligen kunna blott hänvisa till vad redan sagts i fråga om kostnadsberäkningarna samt upprepa sitt här nyss fällda omdöme. Härtill torde dock böra fogas ett framhållande av, hurusom de sakkunniga själva vidgå, att de lämnat vissa kostnader för det allmänna helt åsido, nämligen framtida lokalkostnader för underrätterna, kostnader för belysning, värme, städning av underrättslokalerna samt för vaktbetjäning ävensom kostnaden för skrivmaterialier. Expenskostnaderna för överrätterna ha ej heller tagits i beräkning vid kostnadskalkylen. Detsamma gäller den säkerligen synnerligen dryga posten: lokalkostnader för överrätter, statsåklagare samt åklagare vid hovrätt och högsta domstolen. E j heller den väsentliga ökningen i rese- och traktamentskostnader har medtagits, varken i avseende å domare, åklagare eller vittnen. Denna lista är emellertid icke fullständig. Där borde bland annat tillkomma andra administrativa och kommunala myndigheters ökade kostnader på grund av till dem överflyttade göromål. Vad sålunda och tidigare anförts, anser sig länsstyrelsen kunna sammanfatta i omdömet, att de sakkunnigas kostnadsberäkning icke är tillförlitlig, utan oförtjänt gynnsam för processreformens genomförande, som enligt länsstyrelsens övertygelse kommer att kosta det allmänna och staten åtskilliga miljoner kronor mera än betänkandet vill göra troligt. Kommer så härtill, att reformen blir synnerligen dyrbar även för den rättssökande allmänheten, så tvekar icke länsstyrelsen att, vidhållande samma ståndpunkt som i utlåtandet av den 30 april 1927, förklara sig anse, att processkommissionens förslag och det nu föreliggande betänkandet icke böra läggas till grund för lagstiftningen, vilken i stället bör framgå på de partiella reformernas väg. Länsstyrelsen i Skaraborgs län (landshövding A. EKMAN) : Vad först angår den ifrågasatta indelningen av länet i 5 domsagor, är från länsstyrelsens sida ej något att erinra däremot. I sitt den 30 april 1927 avgivna yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har länsstyrelsen åberopat

662 vissa skäl, som enligt länsstyrelsens mening tala mot ett överflyttande på sätt processkommissionen avsett till domstolarna i första instans av länsstyrelsernas nuvarande befattning med överexekutorsgöromålen. Utöver sålunda av länsstyrelsen redan anförda skäl anser sig länsstyrelsen här böra framhålla, att vad de sakkunniga föreslagit i fråga om handhavandet av överexekutorsgöromålen innebär en väsentlig försämring av processkommissionens förslag i hithörande del, i ty att de befattningshavare (rådmän och förste notarier), åt vilka enligt sakkunnigas tilltänkta arbetsfördelning inom lagmansrätterna nyssberörda göromål i stor utsträckning skulle komma att anförtros, av de sakkunniga avses att ställas på extra ordinarie stat, under det motsvarande befattningshavare av processkommissionen föreslagits att göras till ordinarie. Det må med fog ifrågasättas, huruvida den erfarenhet, som kräves för handläggning av ifrågavarande speciella göromål och särskilt ärendena angående exekutiv försäljning av fast egendom, kan förväntas vara tillfinnandes hos dessa extra tjänstemän, vilka allenast under en kortare tid skulle bliva bundna vid underdomstolarna. E t t annat spörsmål, som i detta sammanhang synes berättigat, är om den med processreformen åsyftade snabbare rättskipningen vid, bland annat, underdomstolarna i verkligheten skall kunna ernås, därest man samtidigt som antalet befattningshavare med juridisk utbildning i domsagorna avsevärt minskas utökar nämnda domstolars arbetsbörda genom tillförandet av nya grupper göromål. Slutligen må erinras, att bland överexekutorsgöromålen ingår jämväl åtskilligt bestyr med emottagande, nedsättande och utbetalning av penningar, såsom köpeskillingsmedel för exekutivt försåld fastighet, medel, som avses i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, m. fl., ett sysslande, som alltför litet sammanhänger med domstolarnas uppgifter för att böra åt dem uppdragas. Enligt processkommissionens förslag skall ledningen av polisutredningen i brottmål handhavas av underåklagarna, de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, under kontroll och tillsyn av statsåklagarna, vilka dessutom i svårare fall själva skola leda undersökningen. En betydelsefull uppgift i detta hänseende ankommer alltså på statsåklagarna. De föreslagna statsåklagaredistrikten, 16 till antalet för hela riket, äro emellertid enligt länsstyrelsens mening alltför stora för att statsåklagarna skola kunna på tillfredsställande sätt fylla en sådan uppgift. Vidare ingår icke i den av de sakkunniga föreslagna utbildningen för blivande statsåklagare någon polistjänstgöring, utan hela deras föregående verksamhet kommer att inriktas på domaregöromål eller utförande av åtal vid hovrätt. Även om de visa sig väl skickade för dessa värv, kunna de uppenbarligen icke utan vidare förutsättas vara dugande polismän. I likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om landsfogdarna, synes viss tids kriminalpolistjänstgöring böra uppställas som kompetenskrav för statsåklagarna, om dessa skola kunna förutsättas på ett tillfredsställande sätt handhava sin uppgift. Även bortsett från vad sålunda anförts i fråga om statsåklagarnas bristande polisutbildning, kan den av de sakkunniga föreslagna utbildningsgången icke anses ägnad att fostra en god åklagarekår. Då statsåklagarna föreslagits att rekryteras ur hovrättsjuristernas led, kommer behovet av särskild åklagareutbildning icke att bliva behörigen tillgodosett. Endast en mycket kort del av utbildningstiden, därunder aspiranten dessutom har att utföra annat arbete vid hovrätten och mottaga förordnanden som rådman, kommer att ägnas åt åklagareverksamhet. Den av de sakkunniga förutsatta tjänstgöringen som revisionsfiskal kan tydligen endast komma att stå ett ringa fåtal till buds och torde för övrigt icke vara av någon nämnvärd nytta i ifrågavarande hänseende, då högsta domstolen endast får att pröva rättsfrågan. Otvivelaktigt är tjänstgöring som domare av stor betydelse för en åklagare, men den sistnämnde har även att fylla uppgifter, som kräva helt annan utbild-

663 ning, än vid domstol står att erhålla. Efter en förberedande domstolstjänstgöring bör sålunda enligt länsstyrelsens förmenande den blivande åklagarens utbildning vara inriktad på hans framtida verksamhet. Det må för övrigt starkt betvivlas, att ens någon, som godkänts för befordran på domarebanan och utnämnts till assessor, skall visa sig villig att lämna denna bana med dess stora befordringsmöjligheter för att övergå till en tjänst, av vilken han har föga erfarenhet, däri lönen endast obetydligt överstiger den till assessor föreslagna och som åtminstone i de flesta fall blir sluttjänst. En av länsstyrelsen tidigare påpekad svaghet i den ifrågasatta åklagareorganisationen måste anses ligga däri, att ett åtal skall utföras av olika personer i underrätt och hovrätt. Då hela rättegången skall på nytt upprullas i hovrätten och protokollsföringen vid underrätten avsevärt inskränkas, måste det vara av synnerlig vikt, att den åklagare, som från början handhaft utredningen och följt handläggningen vid underrätten, även utför åtalet i hovrätten. Processkommissionen framhöll såsom ett skäl för att statsåklagaren borde ingripa på ett tidigt stadium av undersökningen, att denne i sådant fall vore vida bättre rustad att fatta beslut i åtalsfrågan och utföra åtalet, än om han stode alldeles främmande för saken, när beslut om åtal skulle fattas. Samma skäl talar uppenbarligen och i än högre grad mot en anordning, enligt vilken efter handläggning vid underrätten ett mål skall omhändertagas av en annan åklagare, som för sin kännedom om den föregående utredningen till stor del blir hänvisad till informationer från statsåklagaren. De av länsstyrelserna uttalade betänkligheterna i berörda hänseende vinna i styrka, om, såsom de sakkunniga föreslagit, åklagareuppgiften i hovrätterna i stor utsträckning skall anförtros unga, oprövade aspiranter. Det är uppenbart, att dessa aspiranter i betydande omfattning komma att utföra åtal i mål, vari talan vid lagmansrätten utförts av statsåklagare, och det måste redan i och för sig anses synnerligt betänkligt, att åklagaremakten är svagare representerad vid överrätt än vid underrätt. Frågan om den blivande underåklagareorganisationen på landet har varit föremål för en mycket knapphändig behandling av de sakkunniga, vilka emellertid i likhet med processkommissionen icke ifrågasatt några mera betydande förändringar beträffande landsfiskalernas kompetens och arbetsuppgifter. Såväl polis- och åklagaregöromålen som befattningen med exekutionsväsendet har förutsatts fortfarande skola åvila landsfiskalerna. Olägenheterna av att så helt artskilda arbetsuppgifter anförtros samma befattningshavare skulle således alltjämt kvarstå. Erforderlig lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda torde ej heller kunna förväntas, även om landsfiskalerna befrias från ett och annat på dem för närvarande ankommande bestyr. Enligt länsstyrelsens åsikt torde de brister, som vidlåda landsfiskalsinstitutionen i förevarande hänseende, icke stå att avhjälpa med mindre underåklagarna skiljas från befattningen med exekutionsväsendet och kompetenskraven för dem därjämte avsevärt skärpas. Det må ifrågasättas, om icke den lämpligaste lösningen av hela frågan om åklagareväsendets ordnande vid underdomstolarna skulle vara, att för varje underdomstol anställdes en polis- och åklagareutbildad jurist, som skulle hava att jämte polisgöromålen taga befattning med alla inom domsagan förekommande på allmän åklagares beivran ankommande brottmål. Till frågan om landsfogdetjänsternas och magistraternas bibehållande efter processreformens genomförande hava de sakkunniga ansett sig icke behöva taga definitiv ståndpunkt. Emellertid framgår av deras uttalanden tämligen klart, att de anse något behov av ett sådant bibehållande icke föreligga. Vad angår landsfogdetjänsterna delar länsstyrelsen de sakkunnigas mening. Om, såsom ifrågasatts, landsfogdarnas egentliga åligganden komma att överlåtas på andra befattningshavare, synes någon anledning att bibehålla dessa tjänster

664 icke förefinnas. Däremot lära de viktiga uppgifter, som ankomma på magistraten i dess egenskap av stads administrativa centralmyndighet, nödvändiggöra bibehållandet av denna institution även sedan befattningen med rättskipningen övertagits av staten. E t t överförande på länsstyrelserna av den större och viktigare delen av magistraternas åligganden, såsom ifrågasatts i en särskild vid de sakkunnigas betänkande fogad P . M., torde vara otänkbart utan en genomgripande ändring av länsstyrelsernas organisation. Därest, såsom synes antagligt, ledningen av magistraten efter ett genomförande av rättegångsreformen alltjämt bör anförtros åt person med juridisk utbildning, lär någon besparing för städerna icke kunna påräknas av reformen. Det torde då icke kunna anses skäligt, att städerna även sedan deras befattning med rättskipningen, i allmänhet mot deras vilja, fråntagits dem skola förpliktas att bidraga till kostnaderna härför. Beträffande frågan om ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen ansluter sig länsstyrelsen i övrigt i allt väsentligt till vad Föreningen Sveriges stadsdomare uti sitt den 16 februari 1929 avgivna yttrande över förevarande betänkande härutinnan anfört. De sakkunniga hava beräknat, att det allmännas årliga kostnader för rättskipning och åklagareväsen efter reformens genomförande skulle bliva cirka 1 000 000 kronor mindre än för närvarande. Statens kostnader i sådant hänseende Jiava beräknats till ungeför 2 600 000 kronor mera årligen, än som nu utgår. Det är därvid emellertid att bemärka, att vissa betydande kostnadsökningar för det allmänna ej medtagits i de sakkunnigas kalkyler. Dessa kostnader äro såväl engångskostnader som årligen återkommande kostnader. Bland engångskostnaderna hava de sakkunniga helt lämnat å sido de framtida lokalkostnaderna för underrätterna. Enligt de sakkunnigas eget förslag erfordras sålunda, förutom om- och tillbyggnader, minst ett tjugutal nya tingshusbyggnader, varjämte i åtskilliga städer erfordras nya lokaler för kommunalförvaltningen, sedan domstolarna tagit i okvald besittning de förutvarande, för förvaltningen och domstolarna gemensamma lokalerna. Lokalkostnader för fyra nya hovrätter, för justitiekanslersämbetet och åklagarna hava ej heller tagits i beräkning. Då någon minskning av antalet befattningshavare vid underdomstolarna icke, i allt fall icke i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, torde låta sig genomföra samt de föreslagna lönebeloppen åt befattningshavarna i de flesta fall synas vara för snävt tilltagna, lär en väsentlig ökning av lönekostnaderna bliva ofrånkomlig. Vid beräkninningen av det allmännas kostnader efter rättegångsreformen bör även beaktas den av reformen föranledda ökningen i städernas kostnader för administrationen, vilken ökning särskilt i jämförelse med de sakkunnigas uppskattning av de nuvarande kostnaderna för magistratsgöromålen måste bliva betydande. Beträffande kostnaderna för åklagareväsendet, som de sakkunniga beräknat komma att förete en årlig ökning för det allmänna å cirka 900,000 kronor och för staten å cirka 1 600 000 kronor, må framhållas, att i beräkningen icke medtagits^de ej oväsentliga utgifter, som föranledas av nödvändigheten att befria underåklagarna från en mängd dem nu åliggande bestyr. Vidare måste, såsom förut antytts, lönen till statsåklagarna avsevärt höjas, därest någon rekrytering av denna kår på sätt de sakkunniga förutsatt skall kunna påräknas. Slutligen torde länsstyrelsernas genom reformen ökade arbete, särskilt om landsfogdetjänsterna varda indragna, sannolikt komma att kräva ökad personalkostnad. Årligen återkommande kostnader, som torde komma att visa stark ökning, äro exempelvis rese- och traktamentsersättningar till domare och nämndemän, ävensom statens kostnader för fri rättegång. De sakkunnigas kostnadsberäkningar äro fördenskull enligt länsstyrelsens mening alltför ofullstän-

665 diga och missvisande för att kunna läggas till grund för ett bedömande av rättegångsreformens verkningar ur kostnadssynpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län (landshövding A. UNGER) : I sitt den 30 april 1927 till Kungl. Svea Hovrätt avgivna yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har K. B. uttalat bland annat följande: »Vid sin granskning av föreliggande betänkande har K. B. funnit detsamma upptaga förslag, vilkas genomförande skulle medföra en så genomgripande omläggning av vårt nuvarande rättegångsväsende, att K. B. för sin del icke anser sig kunna förorda desamma. Förslagen innebära nämligen enligt K. B:s mening i sina principer ett alltför litet hänsynstagande till de värden, som vårt rättegångsväsende, sådant det på nationell grund historiskt utvecklat sig, äger, och ett alltför starkt skattande åt uppfattningen, att vittgående reformer på förevarande område äro av oundgängligt behov påkallade. Endast i vissa hänseenden torde de av kommissionen givna uppslag vara förtjänta av beaktande. I allt fall bör man — håller K. B. före — vid vidtagande av reformer i fråga om våra domstolars organisation och rättegångsförfarandet framgå med den största varsamhet för att icke äventyra vad därutinnan under den hittillsvarande utvecklingen vunnits och befunnits värdefullt.» Med denna sin uppfattning beträffande principerna för den ifrågasatta rättegångsreformen och då i nu föreliggande betänkande framställda förslag angående domstolsorganisationen och vad därmed äger samband grundar sig på denna reforms genomförande, finner sig K. B. icke böra närmare ingå på nämnda förslag. K. B. vill dock härvid framhålla, att berörda förslag enligt K. B:s mening så till vida innebära en försämring av vad processkommissionens betänkande därutinnan innehåller, att de sakkunniga förordat, att befattningarna vid underrätterna i större omfattning än vad av processkommissionen förutsatts skulle bestridas av icke-ordinarie tjänstemän, något som — håller K. B . före — måste vara ägnat att betänkligt försvaga dessa domstolars självständiga ställning. K. B. övergår härefter att yttra sig över vad betänkandet upptager i fråga om ändringar i vissa K. B. nu påvilade uppgifter. Vad sålunda angår förslaget om överflyttande till lagmansrätterna av K. B. nu åliggande överexekutorsgöromål, finner sig K. B., främst ur synpunkten att K. B:s alltmera ökade arbetsbörda därmed skulle i någon mån lättas, kunna förorda detta förslag. Därest sådan överflyttning kommer att äga rum, torde emellertid böra till lagmansrätterna överföras även ärenden angående fördelning av löseskillingar för enligt den s. k. ensittarlagen inlösta jordområden, vilka ärenden icke särskilt berörts av de sakkunniga. Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot processkommissionens förslag, att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa skulle överlämnas åt lagmansrätterna, hava de sakkunniga i sitt betänkande frångått nämnda förslag, utan att dock taga bestämd ståndpunkt till, huru detta förmanskap borde anordnas. K. B. håller för sin del före, att nämnda förmanskap bör bibehållas hos K. B. Från tiden för landsfogdeinstitutionens inrättande har landsfogden härstädes utöver den ekonomiska kontrollen över underexekutorerna även verkställt den K. B. tillkommande granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål. Därest landsfogdetjänsterna indragas, såsom de sakkunniga närmast synes hava tänkt sig och till vilken fråga K. B. återkommer här nedan, måste dessa befattningshavares uppgifter i angivna hänseenden fullgöras av andra tjänstemän hos K. B., därvid även granskningen av dagböckerna för underexekutorerna i de

666 tre städer inom länet, varest för närvarande finnas magistrater, skulle överföras till K. B. I sammanhang härmed anser sig K. B. böra upptaga frågan om den föreslagna organisationen för handläggningen av de ärenden, som nu tillhöra underexekutorerna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid omorganisationen av åklagareväsendet sådan omläggning av underåklagaredistrikten äga rum, att dessa komma att omfatta dels enbart lantdistrikt eller enbart stadsdistrikt, dels ock blandade stads- och lantdistrikt, därvid avsåges, att för varje sådant distrikt skulle finnas en distriktsfiskal, som — frånsett städer med omkring 20 000 invånare och därutöver, varest skulle anställas stadsfiskaler och, för underexekutorsärendens handläggning, särskilda stadsfogdar — hade att tjänstgöra både som underåklagare och underexekutor. De blivande distriktsfiskalerna skulle, i likhet med nuvarande landsfiskaler, handhava såväl polisoch åklagareärenden som exekutionsärenden (utmätningsväsendet samt skatteoch bötesindrivningen). Att sålunda till samma befattningshavare överlämna fullgörandet av nämnda olikartade ärenden har emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, visat sig vara mycket ofördelaktigt. På grund av den omfattning, indrivningsväsendet erhållit, hava landsfiskalerna fått allt mindre tid övrig för handläggningen av polis- och åklagareärenden, i följd varav dessa senare ärenden måst tillbakasättas. En uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter, så att polis- och åklagareärenden, å ena, samt exekutionsärenden, å andra sidan, komme att anförtros skilda befattningshavare, måste därför vara i hög grad önskvärd. Enligt vad K. B. inhämtat, är spörsmålet om sådan uppdelning föremål för särskild utredning. I frågans nuvarande läge får K. B. fördenskull inskränka sig till att avstyrka de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende. K. B. vill därjämte, såsom av K. B. anförts i ovan åberopade utlåtande den 30 april 1927, framhålla att, då distriktsfiskalerna, vilka såsom polismän skulle vara underställda K. B., jämväl skulle tjänstgöra som underåklagare och i sådan egenskap stå under förmanskap av vederbörande statsåklagare och justitiekanslern, nämnda dubbelställning är ägnad att medföra vissa olägenheter, varför en utredning synes erforderlig rörande de betingelser, varunder så lämpligen må kunna ske. K. B. återkommer nu till den förut berörda frågan om landsfogdetjänsternas indragning. Såsom antytts i de sakkunnigas betänkande, torde bibehållandet av nämnda tjänster vid sidan av statsåklagarna böra betecknas såsom överorganisation; och synas desamma därför vid ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta nya organisationen av åklagarväsendet böra indragas. Även om landsfogdetjänsterna icke kommit att fullt motsvara vad därmed avsetts, hava de dock tillfört K. B. en arbetskraft av betydelse. Särskilt har K. B. funnit landsfogdens verksamhet vara till väsentligt gagn i hans egenskap av förman under K. B. för landsfiskalerna och desamma underställd polispersonal vid övervakandet av dessa befattningshavare och såsom biträde vid utredningar rörande nämnda personal berörande frågor. En indragning av landsfogdetjänsterna skulle, liksom överexekutorsgöromålens överflyttande till lagmansrätterna och vissa andra ifrågasatta organisatoriska förändringar i samband med rättegångsreformens genomförande, komma att medföra omläggningar i K. B:s ämbetsverksamhet, vilka givetvis inverka på K. B:s arbetsbörda och behov av arbetskrafter. De sakkunniga hava ansett, att en särskild utredning i förevarande avseende bör äga rum. K. B. finner en sådan utredning vara synnerligen behövlig. Det synes uppenbart, att den sålunda föreslagna utredningen ävensom eljest av de sakkunniga ifrågasatta undersökningar kunna i väsentlig mån rubba de förutsättningar, varpå de sakkunnigas beräkningar av kostnaderna för rätte-

667 gångsreformen äro grundade. Sålunda torde bland annat utredningen om de ändringar i kommunallagarna, som kunna föranledas därav, att de kommunala förvaltningsuppgifterna efter rättegångsreformens genomförande skulle bliva avlyftade från stadsdomstolarnas ledamöter, vara ^av betydelse för bedömande av frågan om ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av rättegångsreformen. Av ovan omförmälda yttranden från städerna här i länet framgår, att dessa samhällen icke vilja obetingat godkänna de sakkunnigas förslag i detta avseende. K. B. finner sig icke böra närmare ingå på vad från städernas sida i förevarande hänseende gjorts gällande, men anser dock påtagligt, att vad sålunda mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag från städerna anförts icke bör lämnas obeaktat. _ I följd härav och då jämväl i andra hänseenden de ekonomiska verkningarna av rättegångsreformens genomförande icke synas fullt utredda, lära de sakkunnigas beräkningar av kostnaderna för reformen icke kunna betraktas såsom i allo hållbara. Det torde vara sannolikt, att nämnda kostnader skola visa sig icke oväsentligt överstiga vad de sakkunniga upptagit. Härvid bör ej heller bortses från, att de enskildas kostnader vid anlitandet av det nya rättegångsförfarandet antagligen komma att avsevärt ökas, då, även om advokattvång i egentlig mening ej stadgats, de stora krav på formkunnighet och förmåga att inför domstol föra talan, som enligt nämnda rättegångsförfarande ställas på parterna, för dessa nödvändiggöra påkallandet av rättsbildat biträde i större utsträckning än hittills. Länsstyrelsen

i Örebro län (landssekreterare A. NISSER och t. f. landskam-

rerare M. HELJESTRAND) :

Beträffande åklagareväsendet hava de sakkunniga bibehållit processkommissionens förslag angående särskilda rättsbildade statsåklagare för utförande av åtal rörande grövre brott, medan övriga åtal skulle handhavas^av underåklagare, för vilka icke skulle behövas juridisk utbildning. Statsåklagarna, som i olikhet med landsfogdarna skulle vara fristående gent emot länsstyrelserna, skulle vara av sin tjänst helt sysselsatta, varemot det beträffande underåklagarna förutsatts, att de vid sidan av åklagare verksamheten skulle kunna fullgöra polisgöromål och även andra uppgifter, dock ej i den omfattning, att åklagareverksamheten bleve eftersatt. Såsom underåklagare_ avsågos de nuvarande lands- och stadsfiskalerna, men kommissionen inlät sig icke närmare på frågan vare sig om deras antal och distrikt eller omfattningen och beskaffenheten av deras verksamhet i övrigt. De sakkunniga hava beträffande statsåklagarna i huvudsak icke förutsatt annan ändring i kommissionens förslag, än att dessa skulle anställas distriktsvis med gemensamt statsåklagarekansli, där — med undantag av Gotlands distrikt — minst två statsåklagare skulle vara verksamma. I fråga om underåklagarna hava de sakkunniga — i sammanhang med förslag om statsanställning för åklagarna i städerna — ifrågasatt en organisation, enligt vilken smärre städer skulle i åklagarehänseende sammanföras med omgivande landsbygd och distrikten sålunda utgöras av dels enbart landsbygdsdistrikt, dels blandade landsbygds- och stadsdistrikt och dels slutligen enbart stadsdistrikt. I varje sådant skulle anställas en distriktsfiskal, vilken, förutom åklagareuppgiften, skulle handhava polis- och exekutionsgöromålen, dock att i större städer dessa senare skulle besörjas av härför anställda stadsfogdar. Den sålunda ifrågasatta organisationen innefattar alltså ett bibehållande och i viss mån utvidgning av den nuvarande landsfiskalsinstitutionen. Denna, som erhållit sin utformning i sammanhang med kronofogdetjänsternas indragning med utgången av år 1917, har emellertid, såsom känt, visat sig behäftad med åtskilliga besvärande brister. I sådant hänseende har särskilt anmärkts,

668 att landsfiskalernas åligganden med avseende å exekutions- och indrivningsväsendet, vilka åligganden i så gott som alla distrikt kräva ett betydande och oavlåtligt arbete, om icke tjänsten skall eftersättas, icke medge dem tillräcklig tid och möjlighet att i vederbörlig mån ägna sig åt polis- och åklagaregöromålen. I följd härav hava under senaste tid förslag väckts, dels att såvitt möjligt begränsa det landsfiskalerna åliggande arbetet med indrivningsgöromålen, men dels även att skapa en helt ny organisation, innefattande en uppdelning på särskilda tjänster av, å ena sidan, indrivnings- och exekutionsärendena och, å den andra, åklagare- och polisgöromålen. I sammanhang härmed hava jämväl ifrågasatts väsentligt ökade kompetensfordringar för innehavarna av de nya åklagare- och polisbefattningarna, i det att för tillträde till dessa skulle erfordras avlagd student- och kansliexamen. K. B., som i nu förevarande sammanhang icke har anledning eller möjlighet att taga ställning till detta förslag, anser sig emellertid redan nu kunna uttala, att detsamma synes väl förtjänt av närmare undersökning och övervägande. Vid sådant förhållande synes ock all anledning föreligga därtill, att vid åklagareväsendets utformning och anpassning i förhållande till processreformen hänsyn tages till detta förslag, som måhända kan visa sig innefatta möjlighet till en lösning av frågan efter åtminstone delvis andra linjer, än som av såväl processkommissionen som de sakkunniga ifrågasatts. I detta sammanhang finner K. B. sig icke kunna underlåta att något beröra jämväl spörsmålet om landsfogdarnas bibehållande, därest deras nuvarande befattning med åklagareväsendet kommer att upphöra. Att under sådana förhållanden landsfogdarnas arbetsbörda kommer att avsevärt minskas, är givetvis obestridligt. Men det måste å andra sidan med styrka framhållas, att K. B. såsom högsta polismyndighet måste hava till sitt förfogande en person, som kan inom länet fullgöra befattningen såsom polischef, likasom att även med hänsyn till länsstyrelsernas behov av kvalificerade arbetskrafter en indragning av landsfogdetjänsterna är ägnad att väcka starka betänkligheter. Härvid kommer det givetvis icke an på tjänstens benämning, likasom de därmed i övrigt förenade göromålen givetvis både kunna och böra till beskaffenhet och omfattning ändras. o I detta hänseende får K. B. framhålla, hurusom de nya uppgifter, som oavlåtligt påläggas länsstyrelserna, inom en mycket snar framtid, åtminstone inom de större länen, måste framtvinga arbetets uppdelning å flera befattningshavare. I särskild grad blir detta fallet, därest vid processreformens genomförande i samband med magistraternas indragning ett flertal av dessas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas å länsstyrelserna, samtidigt som dessa därigenom berövas den lättnad beträffande handläggningen av kommunala mål och ärenden, som magistraternas yttranden och utredningar för dem inneburit. Under sådana förhållanden torde anledning föreligga till övervägande, huruvida icke landsfogden eller motsvarande tjänsteman, jämte det han vid behov tjänstgör såsom polischef, närmare anknytes till länsstyrelsen och där självständigt bereder och föredrager bland annat ärenden angående polisväsendet och vad därmed har samband. Beträffande slutligen frågan om överexekutorsärendenas överflyttning från länsstyrelserna till de nya lagmansrätterna, lär väl, på sätt K. B. i sitt den 30 april 1927 avgivna underdåniga yttrande över processkommissionens förslag anfört, principiellt icke något vara att häremot erinra. Att därigenom en icke obetydlig lättnad skulle vinnas för länsstyrelserna är ock ovedersägligt, men denna lättnad kommer, såvitt nu kan bedömas, ingalunda att utjämna den ökning i göromålen, som genom processreformen i övrigt skulle för länsstyrelserna medföras. Att, bortsett härifrån, den avsedda överflyttningen av överexekutorsärende-

669 na skulle vara betingad av något på erfarenhet grundat praktiskt behov, torde emellertid icke med fog kunna göras gällande. Då de sakkunniga nu — med frångående av processkommissionens förslag härutinnan — ansett, att förmanskapet över underexekutorerna och kontrollen över dessa icke skulle tillkomma lagmansrätterna utan — såvitt av förslaget framgår — fortfarande bibehållas hos länsstyrelserna, lär ur båda nyssnämnda synpunkter alla skäl tala för att dessa bibehållas såsom besvärsinstans i nu avsedda mål och jämväl i övrigt fullgöra ställningen såsom överexekutorer. Under förutsättning att de sakkunnigas förslag i nyss angivna delar kommer till genomförande, får K. B. sålunda avstyrka förslaget, om överflyttning av ifrågavarande ärenden till lagmansrätterna. Härutöver får K. B. framhålla, att en prövning av förslaget ur administrativ synpunkt försvåras därav, att de sakkunniga icke haft att ingå på spörsmålet om ordnandet av den kommunala förvaltningen i städerna i händelse av de nuvarande magistraternas indragning, vilket spörsmål endast berörts i en vid betänkandet fogad promemoria. Av samma anledning lämnar förslaget heller icke möjlighet att bedöma, huru den avsedda reformen komme att inverka på länsstyrelserna och dem åliggande arbetsuppgifter. Utredning i dessa spörsmål måste uppenbarligen föreligga, innan ett genomförande av förslaget även med eljest erforderliga ändringar kan ifrågasättas. K. B., som torde sakna anledning att, utöver vad i förberörda utlåtande skett, i detalj ingå på förslagets övriga delar, finner sig emellertid slutligen böra framhålla, att den av de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningen säkerligen kommer att visa sig avsevärt för låg. De för de särskilda befattningshavarna föreslagna lönerna torde sålunda kräva en genomgående höjning, varjämte kostnaden för ämbetslokaler samt för rese- och traktamentsersättningar — vilket allt icke upptagits i kalkylen —• kommer att stiga till betydande belopp. Även härutinnan lär sålunda en närmare utredning vara erforderlig innan en slutlig värdesättning av förslaget kan äga rum. Länsstyrelsen

i Västmanlands

län (landssekrelerare A. NORBERG och lands-

kamrerare C. JOHANSSON) :

Anbefalld avgiva underdånigt utlåtande över betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, avgivet av särskilt tillkallade sakkunniga den 29 augusti 1928, får befallningshavanden med överlämnande av infordrade yttranden i saken från stadsfullmäktige och magistrater i länets städer i ärendet i underdånighet anföra följande, varvid betänkandets kapitelindelning följts. Beträffande kapitel I. Med som det vill synas all rätt har länge påtalats den vidsträckta användningen i våra underdomstolar å landet av icke ordinarie personal. Systemet har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter. Det all erkänsla värda arbete, som utförts av de unga juristerna, skulle sannolikt ej förmått framkalla det i stort sett lyckliga utfallet av detsamma, om icke de ordinarie domhavandena bistått med råd och dåd, vartill de kunnat finna tid, så länge och i mån som domsagorna ej varit alltför omfattande, och vilket för övrigt fallit sig naturligt nog, då den ordinarie häradshövdingen känt sig hava det moraliska ansvaret för allt arbete inom domsagan. Man skulle vänta, att vid en omändring av vårt rättsväsende det skulle i möjligaste grad rådas bot på det påtalade, mindre tillfredsställande systemet.

670 Det är emellertid så långt ifrån, att så ägt rum i nu föreliggande förslag, att genom detsamma det i minst lika stor utsträckning som hittills uppehållna extraordinariesystemet i och genom uniformeringen av underdomstolarna i stad och på landsbygd införts även inom stadsdomkretsarna. Och tack vare dels de pressande arbetsbördor, som utmätts åt lagmännen i de föreslagna nya stora domkretsarna, dels avkopplandet från domstolschefen av vissa grupper av mål och ärenden, kunna lagmännen icke få tid och tillfälle att ägna sig åt övervakning av det arbete, som utföres av de i lagsagan tjänstgörande yngre juristerna, om de, åtminstone vad rådmännen beträffar, näppeligen ens känna sig befogade (i vart fall icke förpliktade) härtill. Det synes alltså befallningshavanden, som om den grannlaga frågan om befordringsgången på domarebanan borde göras till föremål för ytterligare utredning och övervägande. Beträffande

kapitel

II.

De betänkligheter, vilka från inånga håll, bland annat från samtliga hovrätter, uttalats mot domkretsar av den storlek, som föreslagits av dåvarande häradshövdingen Schlyter, delas av befallningshavanden. För ett arbete av den myckenhet och art, som tillmätts åt lagmännen i dessa domsagor, skulle säkerligen även få utfästas avlöningsförmåner av en storlek, som näppeligen läte sig inpassas i gällande lönesystem; ej heller torde det kunna förmodas, att en sådan arbetsprestation annat än i undantagsfall kan uttagas av en åldrande man. Befallningshavanden vill alltså obetingat förorda mindre domkretsar. Mot det försvagande av rättsvården i de större städerna, som förslaget otvivelaktigt innebär genom införande av enmansdomstolar i domkretsar, där rätten tidigare haft tre lagfarna ledamöter, uttalade sig befallningshavanden redan i sitt över processkommissionens förslag avgivna utlåtande. Befallningshavanden vill nu ytterligare understryka sin sålunda tillkännagivna ståndpunkt samt hävda den uppfattningen, att i varje fall kostnadsfrågan icke bör få spela in vid den slutliga utformningen av organisationen i denna del. Beträffande

kapitel

III.

De sakkunnigas förslag till närmare utformning av organisationen av de s. k. statsåklagarebefattningarna synes befallningshavanden väl avvägt. För att de blivande statsåklagarna icke skola gå sämre rustade till sina värv än deras föregångare landsfogdarna lär emellertid böra göras till villkor för erhållande av rum å förslag till besättande av statsåklagaretjänst att under viss tid hava deltagit i arbetet vid polisväsendet i större stad och följt brottmålsförhandlingarna vid underrätten i sådan stad. Att inom distrikten regelmässigt anställa minst två statsåklagare med gemensamt kansli är otvivelaktigt välbetänkt. Det föreslagna antalet skrivbiträdesbefattningar för statsåklagareexpeditionerna förefaller emellertid väl lågt. Till fördelning å de stora och medelstora distrikten skulle stå till buds endast fyra biträden sedan varje expedition fått sitt biträde. Försiktigheten synes bjuda att räkna med åtminstone 25 dylika biträdesbefattningar. Förslaget att i samband med processreformens genomförande bereda statsanställning åt stadsfiskalerna vill befallningshavanden understödja. A t t uppehålla den på detta område bestående skiljaktigheten mellan stad och landsbygd efter det städernas domstolsväsende förstatligats synes så myc-

671 ket mindre lämpligt som den gamla tanken på att redan inom den nuvarande ordningens ram statsanställa stadsåklagarna enligt befallningshavandens förmenande har goda skäl för sig. Ehuru befallningshavanden här nedan på därvid anförda skäl uttalat sig för önskvärdheten, vad beträffar landsfiskalsdistrikten, av utbrytande från göromålen av arbetet med indrivning och redovisning av medel, vill befallningshavanden icke göra någon invändning emot de sakkunnigas förslag att i städer av den storlek, att arbetsbelastningen sådant medgåve, på en hand förena stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna. Då arbetsområdet här icke kan regleras, kan ju ingen befogad anmärkning göras mot att ersätta två befattningar, vilka icke var för sig lämna sina innehavare full sysselsättning och väl till följd härav äro svagt avlönade, med en befattning, för vilken till följd av göromålens mängd kan fastställas en för befattningshavaren mera tillfredsställande avlöning, som dock i många fall icke lär behöva uppgå till sammanlagda beloppet av de avlöningsförmåner, som utgått till de två befattningshavarna. Vad beträffar de av de sakkunniga berörda frågor om lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda samt eventuell omreglering av fiskalsdistrikten framhålla de sakkunniga omöjligheten av att i samband med förevarande utredning lösa desamma. Gent emot vad som förslagsvis gång efter annan framförts beträffande förenklingar av landsfiskalernas redovisningsväsende vill befallningshavanden dock erinra om, att skäl ej heller saknas för införande av ytterligare specifikation i kontrollsyfte av dessa redovisningar; och tillåter sig befallningshavanden att i detta avseende hänvisa till sitt härvid i bestyrkt transumt fogade yttrande över riksdagens revisorers år 1928 berättelse över verkställd granskning i vad berättelsen rörde vissa förslag till förhindrande för framtiden av förskingringar av landsfiskaler. De sakkunniga uttala, att det vad beträffar sådana fiskalsdistrikt, som skulle komma att bestå av såväl stad som landsbygd, syntes vara ur administrativ synpunkt lämpligast, att distriktsfiskalen inom stadsområdet av distriktet finge övertaga icke allenast stadsfiskals- utan även stadsfogdegöromålen, detta för att han icke skulle inom stadsområdet erhålla mindre vidsträckt befogenhet, än han hade inom sitt förutvarande landsfiskalsdistrikt. Med den för detsamma givna motiveringen finner befallningshavanden detta förslag vara fullt i sin ordning. Befallningshavanden vill dock fästa uppmärksamheten på, att den föreslagna anordningen att belasta jämväl fiskaler inom flertalet stadsdistrikt med administrativa göromål verkar i motsatt riktning mot den av de sakkunniga i annat sammanhang betonade angelägenheten av att vid omreglering av landsfiskalsdistrikten vunne beaktande de av processkommissionen framhållna synpunkter på frågan, gående ut på, att det i många distrikt syntes bliva nödvändigt att åvägabringa betydande lättnader i arbetsbördan samt att ett eventuellt påläggande av nya arbetsuppgifter ej borde få ske i sådan omfattning, att åklagareverksamheten härigenom bleve eftersatt. Det är överhuvud iögonenfallande, hurusom olika sakkunnige- eller andra utredningar om åstadkommande av större effektivitet beträffande olika slag av arbetsuppgifter, som för närvarande åvila landsfiskalerna, komma till mot varandra stridande resultat beroende på, vilken gren av landsfiskalsgöromålen utredningen har att syssla med. Är det fråga om att söka åstadkomma ett förstärkt polis- och åklagareväsen, vill man gärna finna möjligt att utvinna tid åt landsfiskalerna genom förenklingar och inskränkningar beträffande dessas befattning med medelsredovisningar, och tränga å andra sidan frågorna om inrättande av ett effektivare in-

672 drivningsväsende och om åtgärder för bättre kontroll å redovisningen till en lösning, frågas nog vid framställande av förslag ej allt för mycket efter, huruvida polisverksamheten medgiver inrymmande av mera tid åt kontorsarbete. Vid detta förhållande och då dessutom erfarenheten visar, att intresse för såväl polisåklagareverksamhet som arbete med medelsredovisning långt ifrån alltid i önskvärd grad äro förenade på en hand, har befallningshavanden haft för avsikt att framföra tanken på lämpligheten av att utbryta medelsredovisningen från landsfiskalsgöromålen och lägga densamma på särskilda, därtill speciellt skickade befattningshavare. Enligt i pressen synlig uppgift har nu förslag i denna riktning framställts av särskilda sakkunniga. De sakkunniga hava ingående dryftat frågan, huruvida det efter inrättande av statsåklagareinstitutionen kunde synas nödvändigt att bibehålla landsfogdebefattningarna, Frågan om landsfogdetjänsternas vara eller icke vara torde väl komma att lösas först efter därom verkställd särskild utredning. Därest förslaget att uppdraga åt riksräkenskapsverket att verkställa inventering bifallés — detta förslag är enligt befallningshavandens mening värt undersökning, ehuru befallningshavanden redan nu vill hava uttalat, att den enligt befallningshavandens mening nödiga kontakten mellan befallningshavanden och underredogörarna därigenom förloras — kommer denna inventering enligt sakens natur endast att beröra landfiskalernas medelsförvaltning och vad som direkt sammanhänger därmed. Då det icke torde vara avsett att eftergiva den kontroll å landsfiskalernas förvaltning av tjänsten i övrigt, närmast då såsom åklagare och polismän, som härutöver åsyftats med den landsfogdarna åliggande skyldighet att minst en gång varje år verkställa undersökning, huru landsfiskalerna förvalta tjänsten, vill befallningshavanden ifrågasätta, huruvida icke denna del av kontrollen borde uppdragas åt statsåklagarna. Dessa, vilka skola hava den närmaste uppsikten över — och ledningen av — underåklagarens åklagareverksamhet, synas böra åläggas att periodvis, exempelvis minst en gång vart tredje år, verkställa och till överordnad åklagare, vare sig nu justitiekanslern eller advokatfiskalen i vederbörande hovrätt, avgiva rapport om undersökning, huru landsfiskal förvaltar sin åklagaresyssla. På grund av det nära sambandet med landsfiskalernas polis- och åklagareverksamhet och då ej heller rimligen mer än två olika slag av inspektioner böra anordnas beträffande landsfiskalerna, synas statsåklagarna, ehuru icke landsfiskalernas chefer i dessas egenskap av polismän, böra utrustas med befogenhet att vid samma tillfällen kontrollera landsfiskalernas polisverksamhet samt åläggas att inrapportera resultatet av dessa sina undersökningar till vederbörande länsstyrelse. Beträffande

kapitel

IV.

Tillskapas domsagor av den storlek, som processkommissionen eller de sakkunniga föreslagit, lär den för lagmännen föreslagna avlöningen snarast böra betecknas såsom väl låg, ehuru genom densamma tillskapas en ny, talrik grupp befattningshavare med löneplacering i chefsgrad. Vunne däremot den av befallningshavanden härovan uttalade uppfattning om lämpligheten av att låta storleken av domkretsarna lämpas mera efter den nuvarande ordningen beaktande, skulle en placering av de nya underrättsordförandena i lönegraden B 30 — givetvis med därtill kommande lämpligt avvägd lönefyllnad och sportelersättning — möjligen kunna anses skälig.

673 Beträffande kapitel V. I likhet med de sakkunniga finner befallningshavanden, att frågan om de organisatoriska förändringar inom den statliga administrationen, som må bliva en följd av processreformens genomförande, i sinom tid bör hänskjutas till utredning genom särskilda sakkunniga. Att de sakkunniga icke å frågans nuvarande ståndpunkt ansett sig böra räkna med någon besparing genom indragning i detta sammanhang av befattningar inom länsstyrelserna finner emellertid befallningshavanden så mycket naturligare, som ju förslagen i olika avseenden innebära även ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. Beträffande kapitel VI. Ur statsverkets synpunkt lär intet vara att erinra mot de härunder framförda förslagen. Beträffande kapitel VII. De sakkunnigas förslag att lagstiftningsvis ålägga städer, som hava egen jurisdiktion, ersättningsplikt till statsverket vid dettas övertagande av kostnaden för avlöning av domstolspersonalen i städerna mötes av ett bestämt motstånd från städernas sida. Det är givet, att finansierandet för statsverket av den nya organisationen ställer sig väsentligt lättare, om staten går in för att tillägga sig en sådan ersättning, varom här är fråga. Befallningshavanden kan emellertid icke frigöra sig från en känsla av att de skäl, som framförts mot detta förslag, äro rätt så starka, medan däremot de sakkunniga genom att såsom huvudskäl för utkrävande av ersättning framföra de statsfinansiella synpunkterna mer eller mindre oförtäckt medgivit, att rättsskälen trutit. Skall ersättning utkrävas, lär sådan endast böra ifrågakomma i den form, de sakkunniga föreslagit, alltså utgående under kortare tid med årliga nedskrivningar. Ehuru avvägandet av den del av avlöningskostnaderna, som kan anses belöpa å magistratsgöromålen och följaktligen bör undantagas från ersättningen, spelar en förhållandevis mindre roll, synes det dock befallningshavanden att detsamma lämpligen bör ske beträffande varje särskild stad för sig och på grundval av ingående utredning från staden i saken. Gent emot de sakkunnigas uttalande om, att det icke kunde anses vara ur statens synpunkt, behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhölies efter processreformens genomförande, vadan följaktligen kostnaderna för de sedermera eventuellt bibehållna magistraterna borde i sin helhet drabba städerna såsom en rent kommunal angelägenhet, vill befallningshavanden understryka, vad landssekreteraren Beckius i sitt i saken avgivna yttrande framhållit därom, att magistraterna för närvarande lämna länsstyrelserna en icke oväsentlig hjälp bland annat genom från desamma infordrade utredningar och yttranden i större kommunala ärenden, varigenom länsstyrelsernas handläggning av samma ärenden underlättades, samt att det icke vore givet, att den sakkunskap, som magistraterna härutinnan besitta, komme att förefinnas hos de kommunala myndigheter, som eventuellt i magistraternas ställe skulle verkställa utredningar och avgiva yttranden i sådana ärenden. Beträffande kapitel VIII. Mot de i detta kapitel av de sakkunniga framlagda förslag i vad de avse häradshövdingarna, har befallningshavanden icke funnit anledning till erinran. 44—291185

674 Vad åter beträffar stadsdomstolarnas befattningshavare synes det icke uteslutet, att städerna i större utsträckning, än förslaget förutsätter, kunna, tack vare de anställningsvillkor, som må hava varit befattningshavarna erbjudna, komma att kännas skyldiga att hålla dessa skadeslösa för frångångna sportelinkomster. Beträffande kapitel IX. De av de sakkunniga icke beräknade utan endast omnämnda kostnader, som ett genomförande av den föreslagna nya organisationen skulle medföra, såsom lokalkostnader, ökade ersättningar till nämndemän och vittnen och kostnader för hållande av hovrättssessioner utom vederbörande stationeringsort, komma uppenbarligen att uppgå till högst betydande belopp. I förhållande till de sakkunnigas kostnadskalkyl komma även merkostnader att uppstå, om domkretsarna göras mindre, befattningshavarna i större utsträckning givas ordinarie anställning och kollegial sammansättning av domstolarna bibehålles i stora och medelstora städer. Det slut, vartill de sakkunniga siffermässigt komma i detta kapitel, torde därför kunna sägas giva ett mycket ofullständigt svar på frågan om beloppet av den kostnad, som kan förväntas uppkomma i anledning av processreformens genomförande. Länsstyrelsen i Kopparbergs län (landssekreterare J . Fahlroth och landskamrerare L. Fernqvist): Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till åstadkommande av en fullgod domareutbildning, synes vara ägnat att tillgodose de fordringar, som i sådant avseende kunna uppställas. Emellertid nås detta resultat genom att domareverksamhetens utövande i mycket avsevärd omfattning anförtros åt e. o. tjänstemän, ett förhållande som knappast kan vara till fördel för rättskipningen. De sakkunnigas förslag i denna del avviker också från processkommissionens riktlinjer. De sakkunniga hava föreslagit en minskning i det av processkommissionen förordade antalet domsagor. Enligt länsstyrelsens mening kommer till följd av domsagornas storlek arbetet för den föreslagna domsagopersonalen snart visa sig vara alltför betungande, nödvändiggörande antingen en delning av domsagor eller ökning av personalen. En avgjord nackdel enligt länsstyrelsens förmenande hos förslagets stora domsagor och statsåklagaredistrikt ligger däri, att kontakten mellan domsagopersonal och de rättssökande till följd av de långa avstånden från domarekanslien försvåras och möjligheten för nämnda personal och statsåklagarna att erhålla önskvärd och tillräcklig kännedom om befolknings- och ortsförhållanden förringas. I fråga om de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna för domsagopersonalen synas desamma, med hänsyn till det utomordentligt viktiga samhällsarbete, som därmed skall lönas, alltför knappt tilltagna, och det kan med skäl ifrågasättas, huruvida avlöningarna, med tanke på konkurrensen från affärslivet och advokatverksamheten om de bästa juridiska krafterna, äro så avvägda att en god domarerekrytering kan påräknas. Städerna, som icke önskat eller påyrkat att bliva befriade från att omhänsjlerhava och bekosta den egna jurisdiktionen, hava enligt förslaget av statsfinansiella skäl ålagts utgiva vissa vederlag för statens övertagande av rättskipningen. Detta synes länsstyrelsen av principiella skäl oriktigt. På grund av det anförda och då de sakkunniga i förslaget icke medtagit åtskilliga avsevärda, med rättegångsreformen förknippade kostnader, finner länsstyrelsen, att den

675 av de sakkunniga beräknade kostnaden icke i befintligt skick kan läggas till grund vid rättegångsreformens genomförande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län (t. f. landshövdingen O. RYDIN) : Uti ett den 9 maj 1927 till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt avgivet yttrande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har länsstyrelsen, bland annat, anfört, att länsstyrelsen funnit sig icke kunna biträda processkommissionens krav på muntlighet i den omfattning betänkandet angåve, att ifråga om lekmannainflytandet inom rättsväsendet icke iakttagits tillbörlig varsamhet och hänsyn till väl beprövad tradition, att processkommissionens förslag till inskränkning av det lagfarna elementet beträffande stadsdomstolarna knappast kunde anses ägnat att befordra rättssäkerheten utan måste betraktas som en försämring, att det kunde befaras, att det av processkommissionen beräknade antalet av statsåklagare till några och trettio skulle visa sig otillräckligt, att kostnaderna för reformens genomförande sannolikt skulle komma att ställa sig betydligt större än för den nuvarande organisationen, att större uppmärksamhet bort ägnats åt juristutbildningen än som skett, samt att på grund härav och i övrigt anförda skäl länsstyrelsen funnit processkommissionens betänkande icke utan en genomgående omarbetning böra läggas till grund för reformarbetets fortsatta bedrivande. I enlighet med erhållet direktiv hava de sakkunniga i sitt betänkande behandlat vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av processkommissionens förslag, men icke ingått på något bedömande av samma förslags huvudgrunder för rättegångsväsendets ombildande, och förty ej heller bemött eller tagit hänsyn till framställda anmärkningar emot rättegångens gestaltande såsom muntlig, emot det förstärkta lekmannainflytandet inom rättsväsendet eller mot inskränkandet av det lagfarna elementet inom stadsdomstolarna. De sakkunniga hava först ägnat sin uppmärksamhet åt frågan om domareutbildningen och dess samband med domstolsorganisationen samt i sådant avseende uppgjort ett förslag, som, med avvikande från processkommissionens riktlinjer, i stor omjfattning bygger på domareverksamhetens utövande genom e. o. tjänstemän, i det exempelvis inom domsagorna blott lagmannen och rådmannen för handhavande av allenast inskrivningsärenden och exekutiva auktioner skulle erhålla fast anställning. Otvivelaktigt torde den av de sakkunniga förordade anordningen vara ägnad att väl tillgodose juristutbildningen, men tvekan kan råda, huruvida ett så vidsträckt utnyttjande av extra ordinarie arbetskraft kan vara till fördel för rättskipningen särskilt med hänsyn till den härav vållade svårigheten för de dömande att vinna den kännedom om och förtrogenhet med ortsförhållanden, som måste anses vara önskvärd. Denna svårighet blir så mycket större som genom domsagornas föreslagna förstoring kontakten mellan lantdomarepersonalen och de rättssökande på grund av det ökade avståndet till domarekansliet för en stor del av befolkningen försvåras. Ur denna synpunkt kan också ifrågasättas lämpligheten av de sakkunnigas förslag att till kostnadernas nedbringande sänka domsagornas antal från det hundratal, varmed processkommissionen räknat, till 93. Vad särskilt detta län beträffar hava lantdomsagornas antal enligt betänkandet föreslagits sänkt från nuvarande sex till fyra genom de båda Gästrikedomsagornas sammanslående till en samt Sydöstra Hälsinglands domsagas uppdelande så, att Ala tingslag skulle förenas med Bollnäs domsaga till en domsaga benämnd Ala domsaga, till vilken även Söderhamns stad skulle läggas, samt Enångers tingslag sammanföras med Norra Hälsinglands domsaga

676 till en domsaga benämnd Sunnhede domsaga, omfattande jämväl Hudiksvalls stad. Gävle stad skulle bilda egen domsaga, varigenom sålunda hela antalet domsagor i länet skulle bliva fem. Av dessa skulle Gästriklands domsaga få en folkmängd av över 73 000 personer och Ala domsaga något mera än 75 000 personer. Även om ett strängt genomförande av den av processkommissionen förordade muntliga förhandlingsordningen samt arbetsbördans fördelning på domarepersonalen efter kvalitativa grunder komme att medföra avsevärd arbetslättnad inom domsagorna, torde dock kunna starkt ifrågasättas, om den för dylika stora domsagor avsedda personalen skall räcka till för arbetets behöriga utförande. De av de sakkunniga föreslagna avlöningarna för domsagopersonalen torde i allmänhet få anses så avvägda, att de icke komma att äventyra en god rekrytering. Beträffande lagmännen inom stadsdomsagorna kan dock ifrågasättas, huruvida ej dessas avlöningar komma att ligga allt för mycket under nuvarande borgmästares löneinkomster inom berörda städer för att locka fullt kompetenta sökande. Ifråga om åklagareväsendets organisation vid lagmansrätterna hava de sakkunniga frångått processkommissionens förslag med i allmänhet en statsåklagare inom varje län genom att öka antalet statsåklagare till 47 men minska antalet åklagaredistrikt till 16, med sålunda flera åklagare, minst två med undantag för Gotlands distrikt^ inom varje distrikt allt till en jämnare fördelning av statsåklagarnas arbetsbelastning. Länsstyrelsen anser sig icke kunna göra något uttalande om, huru en sådan organisation skall fungera, men finner det icke uteslutet, att antalet statsåklagare skall visa sig för lågt. Tilllika torde kunna befaras, att de stora åklagaredistrikten komma att verka hindrande för åklagarna att vinna önskvärd personlig kännedom om befolkningen och de lokala förhållandena. Beträffande förslagets distriktsåklagare får länsstyrelsen åberopa sitt yttrande den 13 nästlidne mars till Kungl. Svea hovrätt. 1 Av statsfinansiella skäl biträder länsstyrelsen de sakkunnigas mening, att kostnaderna för anskaffande och underhåll av lokaler för underdomstolarna med erforderliga kanslilokaler samt inventarier skola bestridas av tingslagen. Av i huvudsak enahanda skäl hava de sakkunniga föreslagit, att vid statens övertagande av rättskipningskostnaden i städerna dessa skulle utgiva en på visst sätt bestämjd övergångsersättning att utgå under 20 år och successivt nedskrivas med V20 om året. Även om skäl kunna anföras för en sådan ersättning, ehuru från städernas sida aldrig påyrkats att bliva fritagna från att själva omhänderhava och bekosta sin jurisdiktion, torde dock de sakkunnigas sätt att beräkna denna ersättnings begynnelsebelopp så, att från varje stads, med undantag av Stockholm, nuvarande nettokostnader för rättskipning och överexekutorsgöromålen avdrages 25 %, såsom belöpande på befattningshavarnas kommunala arbetsuppgifter, icke kunna godtagas såsom rättvist. Skall staten hava något vederlag för sitt övertagande av jurisdiktionen inom städerna, bör detta vederlag rättvisligen beräknas efter den ekonomiska vinst varje stad för sig kan anses härigenom göra, vilken givetvis kan i hög grad variera för de skilda städerna, beroende på de merkostnader, som, sedan 1 I berörda yttrande anförde K. B. i förevarande fråga följande: I fråga om underexekntorsärendenas handläggning torde kunna starkt ifrågasättas lämpligheten av att i så stor utsträckning, som av de sakkunniga föreslås, sammanföra underåklagare- och underexekutorstjänster. De sakkunniga framhålla ju vikten för statsåklagarna av att tiU sitt förfogande hava personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna i brottmål. Med hänsyn till underexekntorsärendenas benägenhet att ökas år efter år torde därför en kombination av sagda tjänster i exempelvis städer med upp till omkring 20,000 invånare knappast vara försvarligt.

677 de nuvarande magistraterna upphört att fungera, kunna uppkomma för kommunalförvaltningen. Sådan beräkning kräver givetvis en undersökning för varje stad, och det låter sig ej göra att såsom de sakkunniga gjort skära alla städerna över en kam. Såsom kompensation för statens övertagande av rättskipningen hava de sakkunniga vidare föreslagit indragning till stadskassan av en viss del av de vissa städer tillkommande tolagsersättningarna samt motiverat denna indragning med, att tolagsersättningen tilldelats stapelstäderna bland annat för att därigenom skälig avlöning skulle kunna beredas åt städernas rådhusrätter och magistrater. Emellertid torde ej kunna förnekas, att under tidernas lopp berörda ersättning i allmänhet kommit att betraktas såsom hörande mera samman med hamnväsendet än med rättskipningen och att den i många fall ej räckt till för bestridande av kostnaderna för pack- och tullhus samt andra hamnutgifter. Under sådana förhållanden torde, även om den av de sakkuniniga åberopade förbindelsen mellan städernas domstolsväsende och tolagsinkomsten principiellt skulle kunna motivera en indragning av någon del av tolagsersättningen, en sådan indragning böra grundas på en utredning för varje stad om dess kostnader för de olika tolagsändamålen. Enligt den av de sakkunniga uppgjorda beräkningen angående kostnaderna för det allmänna för den föreslagna rättegångsreformens genomförande skulle dessa med i runt tal 1 000 000 kronor understiga nuvarande kostnader för rättskipning och åklagareväsen. Emellertid hava de sakkunniga vid dessa beräkningar utelämnat ett icke ringa antal avsevärda poster, såsom bland annat ökade rese- och traktamentsersättningar till de nya underdomstolarnas ledamöter, kostnader för nya domstolslokaler m. ml. åt lagmansrätter och hovrätter samt för tjänstelokaler åt statsåklagare. Härjämte torde, därest länsstyrelsens ovan angivna förmodan, att de beräknade domsagorna äro för stora och sålunda böra uppdelas samt att statsåklagarnas antal skulle behöva ökas, visar sig riktig, detta medföra ytterligare kostnader. På grund härav synes det länsstyrelsen sannolikt, att den nya rättegångsreformen skall visa sig bliva ej obetydligt dyrare för det allmänna än den nuvarande. Med anledning härav och då statens övertagande av den stadskommunala rättskipningen i icke ringa mån bidrager till kostnaderna för rättegångsreformen, synes lagrådets förslag att låta den kommunala rättskipningen interimistiskt fortbestå i städer ned till 10 000 invånare böra tagas under övervägande, helst därigenom de svårbehandlade frågorna om övergångsstat för förutvarande befattningshavare samt om övergångsersättningar för sådana städer därigenom skulle i många fall vinna en enkel och friktionsfri lösning. Därjämte vunnes även tid för att grundligare bedöma verkningarna av den utav processkommissionen föreslagna inskränkningen av det lagfarna elementet beträffande stadsdomstolarna. På grund av vad sålunda anförts får länsstyrelsen hemställa, att de sakkunnigas förslag icke måtte i befintligt skick läggas till grund för en rättegångsreform. Länsstyrelsen i Västernorrlands län (landshövding K. STENSTRÖM) : E t t genomförande av det förevarande förslaget till rättegångsreform kommer att beröra länsstyrelserna i ett flertal hänseenden och särskilt i den riktningen, att deras arbetsuppgifter ökas. Inför detta förhållande må till en början framhållas, att senare tiders lagstiftning, utveckling av _ administrationen och andra omständigheter medfört en högst väsentlig stegring av länsstyrelsens arbete, ett förhållande som kommit till synes bland annat däri att antalet till länsstyrelsen inkomna ärenden av beskaffenhet att böra, enligt länsstyrelsens sedan länge följda praxis, särskilt diarieföras nu är vid pass

678 2^2 gång så stort som för 14 år sedan. Fortsätter en dylik ökning av denna och säkerligen flera länsstyrelsers arbetsbörda, lärer det icke kunna undgås, att ett flertal länsstyrelser måste tillföras en ej ringa förstärkning av deras arbetskrafter. Uppenbart är nu, att rättegångsreformens genomförande skulle påskynda den tidpunkt, då en dylik förstärkning bleve nödvändig. Visserligen skulle länsstyrelsens arbetsbörda lättas på en och annan punkt, exempelvis genom den avsedda och enligt länsstyrelsens mening åtminstone teoretiskt och under vissa förutsättningar riktiga åtgärden att överflytta de länsstyrelsen såsom överexekutor tillhörande ärendena till domstol. Men å andra sidan skulle denna lättnad komma att mer än uppvägas av den mängd olika angelägenheter, vilkas handhavande komme att överflyttas till länsstyrelserna. I sistberörda hänseende är att uppmärksamma den överflyttning, som skulle föranledas av den föreslagna genomgripande förändringen av den kommunala organisationen inom de nuvarande magistratsstäderna, särskilt såsom följd av magistratens försvinnande. Vid en granskning av vad i betänkandet föreslås i fråga om utskiftning av de ärenden, som nu tillhöra magistratens åtgärd, på andra statliga eller kommunala organ, har länsstyrelsen emellertid i huvudsak ej funnit anledning till invändning av väsentligare vikt. Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövding S. LINNÉR) : Vad först angår domareutbildningen anser sig K. B. böra något beröra frågan härom, enär densamma synes hava betydelse långt utanför själva domstolsorganisationen. Det torde vara ett ganska säreget drag hos den svenska juristutbildningen att den i så stor omfattning inneslutit tjänstgöring såsom underdomare, »tingssittning», även om den tjänstgörande redan från början har för avsikt att framdeles söka anställning i administrationen, hos affärsvärlden eller ägna sig åt enskild juridisk verksamhet. Även numera sedan tingssittning i följd av åtskilliga omständigheter blivit mera svåråtkomlig och behovet att nå fram till inkomster säkerligen gör sig starkare gällande för den unge juristen än förr, håller man med seghet fast vid denna plägsed. Det förefaller också K. B., som om denna medfört stora fördelar. Ingenting kan vara mera ägnat att göra den kunskap, som den unge juristen teoretiskt inlärt vid universiteten, levande än att låta honom se rättsreglernas tillämpning i det praktiska livet och slutligen under strängt ansvar själv tillämpa dem. Den noggrannhet och objektivitet, som han härunder förvärvar, äro mycket värdefulla egenskaper, på vilket område än hans senare verksamhet kommer att bliva förlagd. För den svenska administrationen torde bortfallandet av denna utbildning innebära en väsentlig förlust, som det är svårt att få ersatt. Frågan synes därför, framför allt för de svenska ämbetsmännens utbildning, men även långt därutanför, äga sådan betydelse, att den icke bör förbises, då domstolsorganisationen skall slutligen prövas. Den har icke heller varit utan uppmärksamhet i den tidigare behandlingen. Vad härefter beträffar organisationen av underrätterna inom Jämtlands län möter först frågan om de exekutiva målens förläggning. De sakkunniga hava i likhet med processkommissionen förordat, att de exekutiva målen skola överflyttas från nuvarande överexekutor till domstolarna. I sitt förut avgivna utlåtande har K. B. framhållit bland annat, att processkommissionen väsentligt underskattat den arbetsbörda, som genom detta förslag skulle komma att läggas på de nya underdomstolarna. Detta gäller även beträffande de sakkunniga. Så synas de sakkunniga anse, att de exekutiva auktionerna äro jämförelsevis enkla förrättningar, vilka utan större svårighet kunna skötas av inskrivningsdomaren, även om dennes kompetens förutsattes vara av lägre grad. Detta strider bestämt mot K. B:s erfarenhet.

679 K. B. får beträffande de exekutiva målen hänvisa till bifogade tre tablåer. A v dessa framgår bland annat, att de exekutiva auktionerna — och särskilt gäller detta, då fastigheterna, såsom ofta förekommer, äro belastade med gemensamma inteckningar — äro mycket tidsödande. En enda sådan auktion med dess många borgenärsförteckningar och invecklade system av olika utrop kan kräva en förberedelse av en vecka eller mera även för en tränad arbetskraft, och det oaktat kunna själva auktionsförrättningarna erbjuda kinkiga situationer. Det kan därför icke tillrådas att låta dessa ärenden handläggas av en inskrivningsdomare med den typ, som de sakkunniga tänka sig skola stanna på en dylik befattning. Ej heller torde det vara lämpligt att överlämna lagsökningsmålens avgörande till en notarie. Däremot kan det ifrågasättas, om ej de sakkunniga i viss mån överskattat målen enligt 8 kap. Utsökningslagen. Men i varje fall är det ganska säkert, att de exekutiva målen i sin helhet måste komma att medföra just för lagmannen en väsentligt större ökning av arbetet än man antagit i utredningen. I och för sig synes en sådan arbetsökning icke önskvärd, framför allt under den osäkra och svåra övergångsperioden. Det har tillika vitsordats av Svea Hovrätt, att nu rådande ordning icke föranlett någon anmärkning. Under sådana förhållanden förefaller det K. B., som om icke för närvarande någon ändring beträffande de exekutiva målens förläggning borde göras. Om dessa mål i någon omfattning skola överflyttas från nuvarande överexekutorer till domstolarna, men, såsom även de sakkunniga anmärkt, övervakningen över underexekutorerna måste kvarstå hos länsstyrelserna, torde gränsen för vederbörandes kompetensområde behöva tydligt klargöras genom särskilda bestämmelser. Vad härefter angår frågan om Östersunds stads jurisdiktion erinras, att K. B. i utlåtandet den 29 april 1927 har avstyrkt processkommissionens förslag, att även i städer av sådan storlek, att de kunna behållas såsom särskild domkrets, skulle införas enmansdomstolar och nämnd, samt i stället förordat bibehållandet av nuvarande kollegiala domstolar utan lekmannainslag. Samma ståndpunkt har jämväl intagits av Svea Hovrätt samt en ledamot i lagrådet. Denna principiella uppfattning leder till, att Östersunds stad bör bibehållas såsom egen domkrets med kollegial domstol. Uppfattningen vinner också starkt stöd genom de av de sakkunniga samt numera av rådstuvurätten och magistraten i Östersund gjorda undersökningarna angående arbetsmaterialet vid rådstuvurätten härstädes. Det visar sig nämligen, att där handlägges ett såväl i förhållande till invånareantalet som absolut taget mycket stort antal tvistiga civilmål, särskilt affärstvister, vilka synas giva en domstol tillräckligt arbete och jämväl kräva täta domstolssammanträden. I sistnämnda avseende torde ett motsatt förhållande råda i de angränsande domsagorna. Om de sakkunnigas förslag att sammanslå Östersunds stad med angränsande landsbygd till ett tingslag skulle genomföras, torde därför följden bliva, att ett stort antal sammanträden med nämnd måste hållas för de till staden hörande målens skull till avsevärd tunga för såväl lagmannens som nämndens arbete. Enligt K. B:s uppfattning bör därför Östersunds stad bibehålla egen jurisdiktion med kollegialt sammansatt domstol (rådstuvurätt). En sådan organisation utesluter ju icke, att staten, i den mån de ekonomiska förhållandena det medgiva, bekostar domareorganisationen, vars befattningshavare under sådan förutsättning också böra tillsättas av statlig myndighet. Utredningen angående den organisaton, som eventuellt skall övertaga den nuvarande magistratens uppgifter, är ännu ofullbordad. Så mycket synes dock sannolikt, att i en stad av Östersunds storlek för ärenden, som röra t. ex. näringslagstiftning, nykterhetslagstiftning, motorförordning, ordningsstadga, byggnadsstadga m. m., det blir nödvändigt att antingen inrätta en kommunal

680 organisation, ungefär likvärdig med magistraten, eller överflytta en betydande mängd ärenden till K. B., vilket uppenbarligen kommer att föranleda ökning av den kvalificerade arbetskraften hos sistnämnda myndighet. Om, på sätt här föreslagits, Östersunds stad kommer att bibehållas med egen jurisdiktion, kan tvekan uppstå, huruvida nuvarande norra, östra och västra domsagorna böra bibehållas eller sammanslagning äga rum i anslutning till de sakkunnigas förslag. Två synpunkter böra härvid framhållas, dels de svårigheter, som sannolikt komma att uppstå vid rekrytering och bibehållande i full arbetsdrift av domare med inskrivningsgöromålen till uteslutande sysselsättning, och dels att de stora avstånden inom provinsen framtvinga flera tingsställen. Oaktat kommunikationernas förbättring torde det nämligen, för att icke kostnaderna för parternas och vittnenas inställelser skola springa upp allt för högt, bliva nödvändigt att hava kvar tingsställen i Ragunda, Mörsil och Strömsund. Men en organisation med flera sådana tingsställen synes icke kunna undgå att förrycka arbetet med förberedelserna av tvistemålen, handläggningen och avgörandet av svårare mål och ledningen av hela arbetet på domsagans kansli. En sammanställning av det mest betydelsefulla arbetsmaterialet i de tre nuvarande domsagorna för åren 1923—1925 visar följande siffror i medeltal:

Ragunda tingslag Revsunds, Brunflo och Näs tingslag

• . ., tvistiga civilmål 64 41 Östra domsagan 105

6 17 23

, „ , , lagfarter och inteckningar 619 691 1 310

34 41 75

7 13 20

898 782 1680

67 91 Norra domsagan 158

19 24 43

1120 930 2 050

Sunne, Ovikens och HaUens tingslag Undersåkers och Offerdals tingslag Västra domsagan Lits ocb Rödöns tingslag Hammerdals tingslag

brottmål enl. strafflaeen 6

För att med ledning av dessa från de sakkunniga hämtade statistiska uppgifter kunna beräkna arbetskrafterna i de särskilda domsagorna skulle dock fordras en bestämdare upplysning om den tillämnade inre organisationen av arbetet hos de blivande lagmansrätterna, såsom angående arbetsfördelningen mellan lagmannen och övriga juridiska arbetskrafter i avseende å rättegångsmålen och om vem som skall handhava förberedelsen i de svårare tvistemålen, om vilken protokollsföring som kommer att äga rum och huruvida protokollet skall föras på lagmannens ansvar m. m. Därjämte utgår K. B. från att det är ovisst, huruvida de exekutiva målen för närvarande skola överflyttas till domstolarna. E t t säkert uttalande angående den lämpligaste organisationen kan därför svårligen avgivas på detta stadium. Med all den reservation, som följer härav, tillåter sig K. B. framhålla följande. I norra domsagan torde knappast, även om dit överföres Undersåkers och Offerdals tingslag och således domsagan erhåller den av de sakkunniga förutsatta_ omfattningen, inskrivningsärendena bereda full sysselsättning åt en inskrivningsdomare. Att skaffa denne arbetsfyllnad genom att till honom överlämna de exekutiva målen anser K. B. på ovan anförda grunder icke lämpligt. Detsamma gäller om en domsaga bestående av Ragunda, Revsunds, Brunflo och Näs samt Sunne, Ovikens och Hallens tingslag eller den av de sakkunniga föreslagna södra domsagan, minskad med Östersunds stad.

681 Om således den föreslagne inskrivningsdomaren i norra domsagan frånräknas, är det emellertid tvivelaktigt, om' densamma redan med nuvarande omfattning och således utan tillägg av Undersåkers och Offerdals tingslag kan skötas med en rådman med assessors kompetens jämte notarier eller om icke snarare två rådmän med sådan kompetens komma att erfordras. Skulle överflyttning av de exekutiva målen äga rum, blir säkerligen det senare nödvändigt, ökas domsagan med Undersåkers och Offerdals tingslag och således också med ett nytt tingsställe, torde det, även om två rådmän anställas i domsagan, bliva mycket svårt för lagmannen att utöva den dömande och ledande verksamhet, som antagligen är åsyftad från hans sida, Om nuvarande östra domsagan erhåller tillskott av Sunne, Ovikens och Hallens tingslag, är det troligt, att den sålunda uppkommande domsagan kräver en rådman med assessorskompetens jämte notariekrafter. I norra domsagan synes således en lämplig arbetsfördelning försvåras, i nuvarande östra domsagan underlättas genom utvidgningen. Skulle däremot nuvarande östra och västra domsagorna bibehållas oförändrade, torde sannolikt i östra, men icke i västra domsagan fordras en rådman med assessorskompetens. Om till dessa överväganden lägges den synpunkten att man icke bör omdana de nuvarande domsagorna med deras intima förbindelser mellan domare och befolkning, därest ej bestämda fördelar stå att vinna för rättsskipningen, lutar K. B. åt den uppfattningen, att nuvarande norra, östra och västra domsagorna böra bibehållas oförändrade, åtminstone tills vidare och i avvaktan på någon erfarenhet av den eventuella processreformen. Vad Härjedalens domsaga beträffar hava de sakkunniga föreslagit, att den skulle bibehållas oförändrad. K. B. vill understryka, att det är nödvändigt, att så sker. En sammanslagning vare sig med någon av Jämtlands domsagor eller med utomlänsdomsaga skulle på grund av de långa avstånden medföra kostnader, som icke stå i förhållande till den rättssökande befolkningens ekonomiska bärkraft, och därjämte betunga arbetet i den sålunda ökade domsagan mer än målens antal utvisar. Vad härefter angår åklagareorganisationen är det enligt K. B:s uppfattning nödvändigt, för att denna skall bliva effektiv, att åklagaren icke minst i de grövre brottmålen själv deltager i eller, om hans tid ej medgiver detta, åtminstone utövar en i detalj gående ledning av den förberedande undersökningen. De nuvarande bristerna framträda särskilt i två avseenden. Det nära nog vetenskapligt utvecklade upptagandet och tydandet av indiciebevisningen behärskas i regel icke av undersökningsförrättaren, varför det allt fortfarande lätt kan inträffa att oersättliga bevismedel gå förlorade eller förvanskas. Vid undersökning angående särskilt vissa förmögenhetsbrott fordras juridiska insikter jämte kännedom om affärsmetoder och affärsteknik, som i regel icke stå polismannen eller nuvarande åklagare till buds. Den förberedande undersökningen efter processreformen skall ju kunna klarlägga bevisningen så fullständigt, att domstolens behandling av målet icke behöver uppskjutas för komplettering av bevisningen, men då kräves helt visst en skolad ledning av undersökningen. Och om åklagaren skall behärska utredningen, så att han omedelbart kan utveckla sin talan för domstolen och precisera sina yrkanden i svårare mål, torde ingenting vara mera nyttigt än att han själv från början deltager i undersökningen. Eljest blir han och i många fall även domstolen allt för beroende av kriminalpolisens rapporter. En god åklagareorganisation förutsätter därför enligt K. B:s uppfattning en intim samverkan mellan statsåklagare och kriminalpolis samt att tillräcklig kriminalpolis står till åklagarens förfogande. Men därjämte bör det självfallet eftersträvas, att åklagarepersonalen å ena

682 sidan är tillräcklig, men å andra sidan också fullt sysselsatt. I sistnämnda avseende måste tydligen den ringa brottsfrekvensen och de stora avstånden valla svårigheter. Det inom processkommissionen upprättade förslaget kan icke anses hava övervunnit dessa svårigheter. Sannolikt skulle denna organisation, såsom de sakkunniga framhålla, komma att förete avsevärda ojämnheter mellan arbetskrafter och utredningsbehov, ojämnheter, som skulle ytterligare stegras, om utvecklingen ginge i den av processkommissionen sannolikt avsedda riktningen, att icke statsåklagarna skulle deltaga i polisutredningen. ...5e• s a k k u n n i g a däremot synas i principfrågan angående statsåklagarnas ställning till polisutredningen intaga samma ståndpunkt, som K. B. här ovan förordat. De hava också konsekvent inriktat sitt organisationsförslag på en utjämning av arbetskrafterna i förhållande till behovet, i den mån avstånd och kommunikationer det medgiva, och det kan enligt K. B:s förmenande icke bestridas, att deras förslag i dessa avseenden är väsentligt överlägset det inom processkommissionen utarbetade förslaget. Emellertid förefaller det, som om de sakkunniga i sin strävan att avpassa arbetskrafterna efter behovet gjort distrikten väl stora. De olägenheter som tolja härav, torde vara större än de sakkunniga i sitt betänkande velat medgiva Ji-tt kansli pa tio statsåklagare kommer helt säkert att övergå till ett ämbetsverk dar en eller flera arbeta vid skrivbordet och blott de återstående ute på taltet, barnarbetet med och kännedomen om en underklagarekår på sjuttiofem personer vinnes icke utan mycket stora vanskligheter. För de olika detektivkårernas subordination under statsåklagarna och inbördes samarbete är icke sörjt Harior torde krävas vissa förändringar i nuvarande polisorganisation. Det förefaller också sannolikt, att åklagareorganisationen efter detta system med tiden kommer att framkalla anspråk på helt förstatligande av kriminalpolisen En sådan klyvning av polisorganisationen medför emellertid ölägenheter i åtskilliga avseenden, varom antydan lämnats i 1922 års polisutredning sid. 180 samt kommer dessutom uppenbarligen att förorsaka statsverket ökadle kostnader, yilka till äventyrs bättre kunna erfordras i andra delar av den rättsvardande organisationen. Vare sig distriktsindelningen behålles i stort sett efter de sakkunnigas schema eller en uppdelning av åtminstone ett par av de av dem föreslagna distrikten äger rum, ar det, såsom de sakkunniga också betona, svårt att beräkna personalbehovet. Enligt K. B:s uppfattning bör man därför, för att vara på den säkra sidan, icke frän början tillsätta hela statsåklagarekåren med ordinarie befattningshavare, utan uppföra en del av dem såsom extra ordinarie, till dess några ars erfarenhet givit en säkrare ledning än förhandsberäkningarna kunna lämna, lJessutom torde det bliva nödvändigt att införa en vidsträckt skyldighet tor befattningshavarna att underkasta sig förflyttning. Huruvida de av de sakkunniga föreslagna distrikten komma att medföra särskilda svårigheter beträffande avpassningen efter sammanträdena i de olika domsagorna, kan icke av K. B. bedömas med den nu föreliggande utredningen rios underordnade åklagare och polispersonal med huvudsakligen andra uppgilter an spaning efter brott kunna olika meningar angående den ena eller andra uppgiftens företräden och till och med pliktkollisioner uppstå, vilka böra i möjligaste man lösas i instruktionerna, I konkreta, tvivelaktiga fall torde avgörandet bora överlämnas åt K. B. Vad Jämtlands statsåklagaredistrikt angår synes dit böra överflyttas nuvarande Ångermanlands västra domsaga, eventuellt hela den föreslagna Ådalens domsaga Det närmaste, sydligare åklagaredistriktet torde, såsom de sakV ?l?n £ o r ( f a ^ , m e d hänsyn till brottsfrekvensen, böra få sitt kansli förlagt till feundsvall, men kommunikationerna därifrån till nordvästra delen av

683 Ångermanland äro såväl på järnväg som landsvägsledes väsentligt sämre än från Östersund. Genom en sådan överföring skulle också åt Jämtlandsdistriktet givas en lämpligare avrundning. Varje förslag till indelning i statsåklagaredistrikt torde oundvikligt vidlådas av organisatoriska svårigheter på grund av den låga kriminaliteten och de stora avstånden i vissa landsdelar. De sakkunniga hava sökt lösningen efter en linje. Ett annat alternativ kan tänkas på det sättet, att man hos ett organ förenar statsåklagarens och polisledningens uppgifter. Ur rent processuell synpunkt torde de sakkunnigas förslag hava företräde, ur allmänt administrativ synpunkt det nyssnämnda alternativet. Därigenom kan anslutning i huvudsak till länsindelningen åstadkommas. Polisorganisationen med dess sammanhängande och i varandra gående uppgifter kan lättare utvecklas till båtnad även för straffprocessen. Befälsförhållandena bliva enkla och klara. E n verklig personal- och lokalkännedom kan förvärvas av en befattningshavare med distrikt, ungefär motsvarande ett län, och en sådan kännedom innebär en väsentlig styrka, som ej till fullo kan ersättas genom underordnades kunnighet. I samband med inrättandet av statsåklagareorganisationen hava de sakkunniga föreslagit landsfogdebefattningarnas avskaffande. Såsom framgår av K. B:s utlåtande den 29 april 1927, hyser K. B. samma uppfattning. Landsfogdarnas huvuduppgift för närvarande måste anses vara polisundersökningar och åtal vid grövre brott. Bortfalla dessa, kan icke vad som återstår, inventeringsförrättningar, sammanträden med allmänheten, vissa utredningar m. m., motivera befattningens bibehållande. Vad särskilt angår den betydelsefulla kontrollen över landsfiskalerna har K. B. i ett nyligen till riksräkenskapsverket avgivet utlåtande förordat, att särskilda inventeringar instruktionsmässigt skulle hållas av sådana befattningshavare vid länsstyrelsen, som speciellt syssla med medelsförvaltningen och framför allt med landsfiskalernas räkenskaper. Beträffande landsfiskalsbefattningarna hava de sakkunniga icke framställt något förslag. Däremot lära i andra sammanhang ändringar i organisationen vara föremål för utredning. Yttrande av K. B. i denna del torde därför icke för närvarande böra avgivas. Vad stadsfiskalerna angår ansluter sig K. B. till önskemålet att dessa befattningar, där de bibehållas, bliva förstatligade. Om en statlig befattning såsom landsfiskal inrättas i Östersund och domareutbildning uppställes såsom kompetenskrav för denne, såsom de sakkunniga föreslagit, torde stadsfiskalen kunna förpliktas att tjänstgöra jämväl utom stadsdistriktet. En avsevärd lättnad för statsåklagarna i Jämtlands distrikt kan härigenom beredas. En sådan anordning synes ligga så mycket närmare till hands, som denne stadsfiskal skulle komma att bliva chef för kriminalpoliskåren inom statsåklagaredistriktet. För härvarande förhållanden torde en sådan kombination passa bättre än den av de sakkunniga ifrågasatta föreningen mellan stadsfiskals- och stadsfogdebtffattningarna. För övrigt synes det tvivelaktigt, om stadsfogdegöromålen i och för sig påkalla fordran på domareutbildning. Beträffande länsstyrelsernas organisation har K. B. i det föregående avstyrkt, att för närvarande någon överflyttning av överexekutorsgöromålen till domstolarna skulle äga rum. Beträffande övriga ärenden kommer det, om magistraten i Östersund bortfaller utan att ersättas av någon därmed likvärdig kommunal organisation, säkerligen att bliva nödvändigt, att överflytta ett flertal ärendegrupper till landskansliet. Viss ökning av landskontorets arbete torde också^ föranledas av processreformen, såsom de sakkunniga påpekat. Därjämte måste ett avsevärt antal inventeringsförrättningar, vilka nu ombesörjas av landsfogden, verkställas av landskontorets tjänstemän. A t t överlämna kontrollen över de underordnade redogörarna helt och hållet till riksräkenskapsverket, såsom de sakkunniga synas avse, är icke tillrådligt.

684 Resultatet blir således att ökning av arbetskrafterna såväl på kansli som kontor måste beräknas. Skulle överexekutorsgöromålen flyttas till domstolarna, kan med den arbetsfördelning, som hittills här praktiserats, icke någon bestämd arbetskraft förflyttas till domstolen, men det är sannolikt, att minskningen genom överexekutorsmålens bortfallande och ökningen i följd av de andra nyss berörda ändringarna ungefär komma att uppväga varandra I fråga om dj^stolslokalerna är det uppenbart, att om Östersunds rådstuvurätt kommer att bibehållas, plats i rådhuset icke kan beredas för kansli och tingslokaler for någon av lantdomsagorna. SkuUe åter rådstuvurätten försvinna, torde det vara ovisst, huruvida icke rådhusbyggnaden kommer att tagas i anspråk för kommunala ändamål. Under alla förhållanden föreligger behov att uppföra ett tingshus i Östersund. För innehavaren av nuvarande landsfogdebefattning har i det förslag till lansresidensets ombyggnad, som för närvarande är under behandling i riksdagen, beräknats erforderligt utrymme. Detta torde dock icke vara tillräckligt såsom lo/cal for statsaklagareorganisationen i Jämtlandsdistriktet. Denna organisation skall ju också enligt de sakkunnigas förslag förlora sambandet med Beträffande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna får f • , h a , n 7 s ^ tll}*e bifogade yttrandena av rådstuvurätten 1 och magistraten samt stadsfullmäktige. Därjämte vill K. B. för egen del framhålla* att det knappast synes möjligt att på rättvist sätt avväga de ekonomiska förpliktelserna, sa länge man icke känner stadsstyrelsens blivande organisation och kostnader Det forefaller ganska sannolikt, att den blivande domstolen jämte stadsstyrelsen i jämförelse med nuvarande rådstuvurätt och magistrat komma att umebara en dubbelorganisation med ökad sammanlagd kostnad, och det foretaller da icke skäligt att grunda beräkningen av övergångsersättningen på en schematisk uppdelning av nuvarande utgifter och nuvarande arbetsfördelning, utan att taga hänsyn till den belastning, som den blivande anordningen kommer att medföra for stadskommunen. .Vad de sakkunnigas sammanfattande kostnadsberäkningar angår synes det tvivelaktigt om de blivande utgifterna för stadsstyrelserna komma att täckas av sportelinkomster såsom de sakkunniga antagit. Troligen böra därutöver särskilda övergångskostnader till icke obetydliga belopp tagas i betraktande. Länsstyrelsen i Västerbottens län (landshövding N. RINGSTRAND) • Uti skrivelse den 28 april 1927 till Eders Kungl. Maj:ts och Rikets Svea iloyratt innefattande yttranden över processkommissionens betänkande angående rattegangsyasendetS o ombildning har K. B. uttalat sina betänkligheter mot en omgestaltning av vart rättegångsväsende i den omfattning, som detta betänkande innebar, samt närmare utvecklat denna sin uppfattning beträffande omraden, som beröras av länsstyrelsens ämbetsutövning. Nu ifrågavarande på processkommissionens betänkande byggda förslag giver även det anledning till vissa erinringar. Enligt de framkomna förslagen skulle åklagareväsendet vid lagmansrätterna ordnas sa, att den nuvarande tudelningen av åklagareorganisationen skulle bibehållas och åklagarna således utgöras av en grupp med högre kvalifikationer for de svårare brottmålen, statsåklagare, och en grupp lägre kvalificerade for de mindre betydande brottmålen, underåklagare. Statsåklagarna skulle uteslutande ägna sig åt åklagareverksamheten men därjämte hava led£ i n g ?:v,-??111* . u P P s l k t ö v e r underåklagarna inom sina tjänstgöringsområden. J o r att tillräcklig sysselsättning skulle beredas underåklagarna skulle dessa 1

Rådhusrättens yttrande tryckt ovan sid 544.

685 även utöva polisverksamhet inom sina distrikt. Länsstyrelsernas befattning med åklagareväsendet skulle upphöra. De nu länsstyrelserna påvilande göromålen som överexekutorer skulle överflyttas på lagmansrätterna och utmätningsmännens göromål skulle övertagas av underexekutorerna. Härmed skulle även förmanskapet över dessa sistnämnda och den därmed förenade kontrollen över dem övergå på lagmansrätterna. Någon uppmärksamhet har dock ej ägnats frågan om, vilka tjänstemän vid den sålunda föreslagna uppdelningen av landsfiskalernas verksamhet skulle övertaga dessas administrativa arbetsuppgifter, en grupp göromål av stor omfattning. Då det väl ej kommer att sättas i fråga någon mer betydande utökning av denna tjänstemannakår, lär denna fråga ej kunna ordnas på annat sätt än att distrikten för tjänstemännen i denna ställning göras ungefär tre gånger större än nuvarande landsfiskalsdistrikt eller ock att distrikten ej givas fullt så stor omfattning utan istället de administrativa göromålen åläggas underexekutorerna. Det förstnämnda sättet synes, åtminstone med hänsyn till den omfattning landsfiskalsdistrikten i detta län äga, synnerligen opraktiskt. För utförande av göromålen inom de tre sammanslagna tjänsteområdena, som nu kunna verkställas av samma tjänsteman under samma resa, måste vid en sådan ordning tre särskilda personer företaga resa, som mången gång medför dryga kostnader. Detta kan åtminstone till någon del undvikas genom den sistnämnda anordningen. Den sammanslagning av göromålen, som i detta fall förutsattes, är dock olämplig ur den synpunkten, att underexekutorerna, som skulle ställas under lagmansrätternas förmanskap och kontroll, i sin egenskap av administrativa tjänstemän skulle komma att stå under länsstyrelsernas lydnad och således komma under två särskilda myndigheters förmanskap. Även underåklagarna, som skulle stå under uppsikt av statsåklagarna, skulle till följd av sin verksamhet som polismän komma under förmanskap av skilda myndigheter. Genom en dylik anordning komme helt visst att uppstå åtskilliga slitningar. Ingenting namnes rörande tillsättningen av dessa tjänstemän. D å två olika myndigheter skola utöva förmanskapet över dem, kunna de knappast tillsättas av allenast den ena, och gemensam handläggning av skilda myndigheter i fråga om tillsättande av tjänstemän är givetvis en anordning, som måste anses synnerligen förkastlig. För de tjänstemän, som skola stå under förmanskap av två skilda myndigheter, kunna mången gång uppstå stora svårigheter i deras tjänsteutövning, som komme att inverka menligt på deras tjänst i allmänhet. Enligt sin instruktion är länsstyrelsen länets högsta polismyndighet, I sådan egenskap tillkommer det länsstyrelsen att ha ansvar för ledningen av polisväsendet i länet och övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthålles och att i händelse något däremot stridande förekommer erforderliga åtgärder vidtagas. Någon ändring häri synes icke hava ifrågasatts. För fullgörande av denna sin skyldighet efter rättegångsreformens genomförande skulle länsstyrelsen hava att tillgå underexekutorerna i deras egenskap av polismän. För att kunna giva eftertryck åt de åtgärder, som kunna erfordras för ordningens upprätthållande, finnes ej att tillgå annat medel än att ställa den, som förbrutit sig, under åtal. Det ligger således vikt på, att länsstyrelsen äger rätt att se till, att åtal i sådana fall äger rum. Denna rätt skulle emellertid genom rättegångsreformen berövas länsstyrelsen, enär i stället för landsfogden, som lyder under länsstyrelsen, skulle komma statsåklagare, som skulle vara fullt fristående gentemot länsstyrelsen och något organisatoriskt samband i övrigt mellan länsstyrelse och åklagareväsendet ej längre skulle förekomma.

686 I det nu angivna betänkandet förekommer endast i ringa omfattning någon närmare utveckling av den blivande organisationen av exekutionsväsendet Enligt processkommissionen skulle underåklagaren vid sidan av sin åklagareverksamhet kunna tagas i anspråk främst för polisverksamhet och möiligen även for andra uppgifter, dock ej i sådan omfattning, att åklagareverksamheten bleve eftersatt. Enligt nu ifrågavarande betänkande skulle emellertid underaklagaren — distriktsfiskalen — i städer med upp till 20 000 invånare aveno vara underexekutor. Städer med mindre än 12 000 invånare skulle l - n i S S J ) ? n i ^ ? ? i e T ^ S ? 1 ? Å e t e ^ . f ö ^ ? a s m e d l ä m p l i g d e l a v angränsande landsbygd till ett fiskalsdistrikt. Distriktsfiskalen i dessa distrikt skulle således bliva förutom underaklagare i hela distriktet även underexekutor i en del av sitt distrikt. K. B, kan ej finna annat än att på en dylik organisation kan tillämpas de sakkunnigas uttalande å sidan 214 därom, att enhetligheten i förvaltningsorganisationen bleve betänkligt rubbad, om distriktsfiskalen skulle ha en väsentligt olika tjänsteställning och arbetsuppgift inom skilda delar av sitt distrikt. Städer med 12 000 upp till 20 000 invånare skulle utgöra eget distrikt, där distriktsfiskalen skulle vara såväl underåklagare som underexekutor. K B ar tor sin del icke övertygad om att en dylik sammanslagning av tjänster låter sig genomfora i alla städer av denna storlek. Den tillsyn över utmätningsmännen, som för närvarande utövas av länsstyrelsen skulle komma att övergå till lagmansrätten i och med det att förmanskapet över underexekutorerna förlades till denna. Den kontroll som utövas over de under länsstyrelsen sorterande utmätningsmännen och redogörarna genom landsfogden i överensstämmelse med bestämmelserna i landsfogdeinstruktionen och kungörelsen om medelsförvaltningen i länen, föreslås av de sakkunniga skola överflyttas på riksräkenskapsverket, som enligt dess instruktion redan äger låta verkställa inventering av kassor, värdehandlingar m. m. hos de myndigheter, vilkas räkenskaper granskas inom verket, ävensom hos dem underlydande redogörare, således bland andra landsfiskalerna. Detta torslag kan K. B. icke biträda. Då länsstyrelsens befattning med uppbördsverket fortfarande skall bestå, kan det icke vara rimligt att ställa länsstyrelsen helt utanför möjligheten att övervaka, huru indrivningen av böter och restlorda utskylder bednves. Redan den omständigheten att länsstyrelsen fråntages tormanskapet över de tjänstemän, som hava att ombesörja skatte- och botesindnyningen, kommer uppenbarligen att på ett för staten menligt sätt inverka pa denna,o och det synes lika uppenbart, att den omständigheten att länsstyrelsen också berövas möjligheten att kunna granska, huru indrivningen verkstalles, kommer att ytterligare försämra resultatet. Beträffande en detalj i de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag får K B i underdånighet erinra att för det föreslagna Umeå statsåklagaredistrikt, som skulle omfatta hela Västerbottens län med dess städer samt av Västernorrlands lan Sjalevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag och staden Örnsköldsvik, säkerligen komme att, med hänsyn till ett sådant distrikts synnerligen stora utsträckning och jämförelsevis dåliga kommunikationsförhållanden, erfordras tre statsåklagare. Med stöd av det anförda vill K. B. i underdånighet framhålla nödvändigheten av, att vid en blivande rättegångsreform den administrativa organisationen icke blir lidande. Länsstyrelsen i Norrbottens län (landshövding A. GÄRDE) : • % betänkligheter av principiell innebörd, åt vilka länsstyrelsen gav uttryck i sitt den 15 maj 1927 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande, hava icke kunnat hävas genom den nu föreliggande utredningen, som

687 fastmera synes länsstyrelsen giva ytterligare stöd för den åsikten, att en reform efter kommissionens riktlinjer skulle betyda en alltför vittgående, av verkligt behov icke påkallad omläggning av vårt rättegångsväsende, med tillspillogivande av mycket av värde i våra bestående institutioner utan garantier för motsvarande fördelar. A t t reformen genom sina konsekvenser skulle komma att medföra avsevärda och svårreglerbara rubbningar i den statliga och kommunala förvaltningsapparaten har också genom den förevarande utredningen kommit att framstå i klarare dager. Redan i sitt berörda utlåtande av den 15 maj 1927 fann länsstyrelsen anledning framhålla, hurusom den åsyftade förstoringen av domkretsarna i första instans komme att — jämte av omständigheterna framkallat faktiskt advokattvång — göra rättvisan mera svårtillgänglig för menige man. Ehuru sakkunnigeförslaget med dess ytterligare förstorade domsagor i detta hänseende givetvis är ägnat att väcka än starkare betänkligheter, måste dock medgivas, att för detta läns vidkommande ifrågavarande förslag, bortsett från stadsdomstolarnas indragning, icke synes innebära någon mera avsevärd förändring i bestående förhållanden. Vad angår lagmansrätternas sammansättning torde den av de sakkunniga förordade uppdelningen av rådmanstjänsterna i två grupper: sluttjänster (inskrivningsdomare) och övergångstjänster (rådmän för den dömande verksamheten) få betecknas som ett lyckligt grepp. På sätt i sakkunnigebetänkandet påpekas, lärer det i själva verket redan av lönetekniska skäl vara ofrånkomligt med en dylik bestämd differentiering. Däremot måste det synnerligen utpräglade — väl till avsevärd del av kostnadshänsyn motiverade — extraordinariesystemet vid underrätterna vara ägnat att framkalla allvarliga betänkligheter. Såsom en svaghet i organisationen framträder också överexekutorsinstitutionens planerade söndersmulande. En anordning, varigenom handläggningen av överexekutorsärendena förlägges till lagmansrätten — eller rättare till olika befattningshavare inom lagmansrätten —• samtidigt som den allmänna kontrollen och förmanskapet över utmätningsmännen bibehålles hos länsstyrelsen, lärer i praktiken visa sig föga ändamålsenlig. ^ Angående öyerrättsorganisationen inskränker sig länsstyrelsen till att framhålla, att Luleå eller Boden med hänsyn till läge och kommunikationer måste vara att föredraga framför Umeå såsom säte för en blivande hovrätt för Norrbottens och Västerbottens län. De sakkunnigas inställning till åklagareproblemet betecknar ur länsstyrelsens synpunkt så till vida ett framsteg i förhållande till principbetänkandet, att de sakkunniga synas hava en något klarare blick för betydelsen därav, att statsåklagaren personligen leder och övervakar den förberedande undersökningen i brottmål. De sakkunniga hava dock icke dragit ut den logiska konsekvensen i organisatoriskt hänseende av det erkända intima sambandet mellan åklagare- och polisväsende, i det de lika litet som processkommissionen låtit statsåklagaren erhålla den befattning med polisväsendet, som för närvarande tillkommer landsfogden. Och gentemot projektet med de över hövan förstorade statsåklagaredistrikten, inom vilka i regel skulle tjänstgöra flera väsentligen samordnade statsåklagare, uppresa sig betänkligheter i allmäntorganisatoriskt och ekonomiskt hänseende av synnerlig styrka. Syftet med anordningen — vinnande av önskvärd utjämning i statsåklagarnas arbetsbörda — synes, med^ bibehållande i huvudsak av den nuvarande landsfogdedistriktsindelningen, på ett vida naturligare och billigare sätt kunna vinnas genom införande av ett system med rörliga, juridiskt bildade statsåklagareassistenter till begränsat antal. För en dylik lösning synas även tala viktiga rekryteringshänsyn, yarförutom systemet osökt erbjuder tillfälle att jämväl å åklagareområdet tillämpa den av processreformens anhängare så ivrigt förfäktade prin-

688 cipen om målens uppdelning efter kvalitativa grunder å olika befattningshavare. På sätt i huvudsak framgår av det ovan sagda böra enligt länsstyrelsens uppfattning de blivande statsåklagarna — utom möjligen i vissa större städer — i likhet med de nuvarande landsfogdarna även vara »länspolismästare». Titeln landsfogde synes då även lämpligen böra bibehållas. Landsfogdens bestyr med kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redogörarna torde böra överlämnas till tjänsteman inom landskontoret (länsbokhållare) och icke till riksräkenskapsverket. I motsats till de sakkunniga håller nämligen länsstyrelsen före, att personal med för inventeringsarbetet erforderliga kvalifikationer i bokföringstekniskt hänseende finnas att tillgå mom länsstyrelserna. Bokföringssakkunnig befattningshavare inom länsstyrelse torde, med den personliga kännedom om redogöraren han i de flesta fall äger, i allmänhet vara lämpligare som inventeringsförrättare än riksräkenskapsverkets revisor. Och jämväl frånsett det mindre ändamålsenliga och osystematiska i att de länsstyrelsen underordnade tjänstemännen i förevarande viktiga avseende skulle stå under uppsikt av annan än sin egentliga chefsmyndighet, lär en anordning med centralt organiserad omedelbar medelskontroll av denna art framstå såsom något synnerligen otympligt. Vidkommande därefter frågan om underåklagareorganisationen måste konstateras, att för det betydelsefulla spörsmålet, i vad mån dessa åklagare böra och kunna avlastas några av dem nu åvilande administrativa bestyr, icke i betänkandet anvisats någon lösning. Med hänsyn till de viktiga funktioner av skiftande art, som för närvarande tillkomma landsfiskalerna, är det av stor vikt att deras blivande uppgifter såsom underåklagare bliva fullt klarlagda. Huruvida i verkligheten statsåklagaretjänsterna, sådana de föreslagits av kommissionen och de sakkunniga, komme att medföra någon lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda < förefaller tvivelaktigt. Just på denna punkt berör rättegångsreformen administrativt-organisatoriska spörsmål av stor betydelse, och en mera ingående utredning synes därför här vara oundgängligen nödvändig. Då hittills icke framlagts något förslag till lösning av den viktiga frågan om ordnande av magistratsförvaltningen i de hittillsvarande magistratsstäderna, är uppenbarligen för närvarande icke möjligt att överblicka rättegångsreformens konsekvenser i administrativt hänseende för dessa städers vidkommande. I det outredda skick, vari ärendet i denna del sålunda ännu befinner sig, vill länsstyrelsen för sin del endast framhålla, hurusom stor sannolikhet synes tala för att den å området pågående specialutredningen skall giva till resultat, att, även om vissa av magistratens nuvarande åligganden skulle komma att överflyttas å andra organ, det åtminstone för alla någorlunda betydande städer komme att förefinnas behov av ett magistratliknande organ för handhavande av åtskilliga såväl statliga och statligt-kommunala som rent kommunala uppgifter. Vad slutligen angår de ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av de sakkunnigas förslag torde det ligga i öppen dag, att de uppgjorda kostnadsberäkningarna äro alltför ofullständiga och hållna alltför mycket i underkant, för att desamma skulle kunna läggas till grund för ett blivande förslag. Särskilt framhålles i detta sammanhang, hurusom lagmansämbetena m. fl. domarebefattningar i lönehänseende ställts på en nivå, som med hänsyn till den utomordentliga vikten av en fullgod domarerekrytering torde vara alltför låg. — Vad särskilt beträffar spörsmålet om utkrävande av ersättning från respektive städer för statens övertagande av deras kostnader för rättskipning m. m., har länsstyrelsen för sin del funnit den av stadsintressets representanter i ämnet levererade kritiken i mycket träffande. Väl håller länsstyrelsen i likhet

689 med de sakkunniga före, att vederlag överhuvud under en övergångstid bör utgå. Av alla de olika synpunkter, som kunna anläggas å denna fråga, lär nämligen till slut den vara den tyngst vägande, att ett plötsligt övervältrande av kostnader utav denna storleksklass från staten å kommunerna eller vice versa icke är förenligt med en rationell finanspolitik. Men vid beräknandet av ersättningens belopp synas de sakkunniga hava förfarit alltför schablonmässigt, och förslaget i denna del torde näppeligen erbjuda en rättvis och för städerna acceptabel lösning av frågan. Länsstyrelsen vill ock hava såsom sin åsikt framhållit, att det knappast kan anses tillbörligt att, på sätt föreslagits, låta- ordnandet av städernas ekonomiska mellanhavande med statsverket till väsentlig del bliva beroende av svaret pä frågan, huruvida det ur enbart statlig synpunkt är oundgängligen erforderligt, att de nuvarande magistraternas mera utpräglat statliga arbetsuppgifter handhavas av ett ämbetsmässigt organiserat kommunalt organ eller icke. — Huru det än må förhålla sig med det omstridda spörsmålet, om mellan städernas domstolsväsende och tolaginkomsten verkligen förefinnes ett sådant samband, att en partiell indragning av denna inkomst i enlighet med föreliggande förslag är motiverad, torde dock det av städerna resta kravet på förnyad, grundlig utredning rörande beloppen av de fordrade vederlagen äga den sakliga styrka, att detsamma icke kan avvisas.

4 5 — 291185

690 STYRELSEN FÖR SVERIGES ADVOKATSAMFUND. Med förvåning har styrelsen funnit, att enligt de sakkunnigas uppfattning en genomgripande reform av rättegångsordningen med därav betingad om bildning och förbättring av domstolsorganisationen och åklagareväsendet bör kunna genomföras utan att det allmänna behöver underkasta sig någon ökning av kostnaderna för rättsväsendets upprätthållande, ja, rent av med någon be sparing i nuvarande utgifter. Vid närmare granskning av betänkandet har denna förvåning bytts i oro. Den oväntat gynnsamma ekonomiska kalkylen har nämligen möjliggjorts därigenom, att de sakkunniga eftersatt enligt styrelsens uppfattning viktiga organisatoriska önskemål och nöjt sig med en löneskala, som i stora delar är oskäligt låg och dessutom mindre väl avvägd med hansyn till den ställning olika domaretjänster lämpligen böra intaga till varandra Rattegangsreformens huvuduppgift är att reformera själva processen — att forenkla koncentrera och effektivera förfarandet. Denna huvudsynpunkt lar icke skjutas i bakgrunden vid överväganden av organisations- och lonesporsmalen, men tyvärr har styrelsen icke kunnat värja sig för intrycket att de sakkunniga vid dessa sina överväganden stundom tappat bort de grundiag?aii Processuella reformtankarna. Deras betänkande kan under sådana förhållanden icke giva önskvärd ledning för bedömandet av de-nödiga kostnaderna for genomförandet av en effektiv rättegångsreform i den anda som präglar processkommissionens betänkande. En synnerligen viktig förutsättning för rättegångsreformens lyckliga utförande i livet ligger enligt styrelsens uppfattning i processkommissionens förslag att sammanföra underrätterna till ett begränsat antal relativt stora domstolar, inom vilka en verklig arbetsfördelning kan äga rum. En rättegångsordning byggd på muntlighet och omedelbarhet ställer på rättens ordiorande vida större anspråk än vår nuvarande process. Skola lagmännen kunna tillfredsställande fylla sitt värv, måste de äga minst lika goda juridiska insikter och lika säkert juridiskt omdöme som de bättre bland våra haradshoydingar, och deras juridiska prestationsförmåga måste kunna fungera vida snabbare an nuvarande förhållanden i regel fordra. Härtill komma starkt okade krav pa själva handläggningsförmågan. För att ur den koncentrerade muntliga förhandlingsformen kunna utvinna de stora värden, som motivera dess införande, fordras hos rättens ordförande en vid och djup allmänmänsklig erfarenhet, stor sinnesnärvaro och god psykologisk takt. Styrelf* tvivlar ingalunda på, att den svenska domarekåren skall visa sig innehålla ett tillräckligt antal fullt lämpliga ämnen till lagmän, men är fast övertygad om, att dessa för att kunna fylla måttet måste beredas tillfälle att koncentrera sitt intresse och sin arbetskraft på domaruppgiften. Redan under nuvarande förhållanden torde det vara till ett visst men för den dömande verksamheten, att häradshövdingarna äro belastade med en dryg börda av annat

691 mångskiftande, till största delen rutinmässigt arbete, som kräver ett oavlåtligt aktpågivande och ofta lär taga mer än halva deras arbetstid i anspråk. Detta slöseri med högt kvalificerad arbetskraft skulle te sig än mindre ändamålsenligt efter genomförandet av processreformen, ja, antagligen bliva till verklig skada för rättskipningen. Även mycket goda krafter kräva, för att kunna utveckla hela sin inneboende förmåga, att insättas på en huvuduppgift — och den måste för lagmännens del vara deras dömande verksamhet. Denna måste tillföras ett rikt, skiftande och i möjligaste mån kvalificerat material. Med hänsyn härtill är det för rättskipningen av vikt att domkretsarna göras stora och i så många fall som möjligt sammansättas av land och stad. Det lärer icke behöva befaras, att det arbete, som avlastas från lagmännen, på grund därav kommer att i någon mån försummas. Säkerligen kan det på för staten gynnsamma ekonomiska villkor på ett fullt tillfredsställande sätt utföras av juridiskt mindre högt kvalificerade krafter. Svea hovrätt har uttalat tvivel om möjligheten att finna tillräckligt många lämpliga jurister, som skulle vara villiga att huvudsakligen syssla med ifrågavarande juridiskt mindre intressanta arbete. Styrelsen tror icke, att denna uppfattning är psykologiskt motiverad. Den torde vara ett utslag av synpunkter, vilka helt naturligt behärska den klass av jurister, som av håg och delvis mycket lång vana äro speciellt inriktade på den dömande verksamheten. I så fall förebådar den, huru detta arbete skulle komma att te sig för de blivande lagmännen. För många andra jurister torde helt andra synpunkter göra sig gällande. I varje fall visar icke erfarenheten från landets större rådhusrätter, att det erbjuder någon svårighet att finna villiga och lämpliga krafter för inskrivningsärendenas skötande. Enligt styrelsens erfarenhet förhåller det sig tvärtom så, att denna del av rådhusrättens arbete icke sällan är den bäst ordnade. Ehuru så gott som alla, vilka yttrat sig om processkommissionens betänkande, synas hava klart för sig, vilka stora krav den nya rättegångsordningen ställer på lagmännen och även dela styrelsens uppfattning, att processreformens utfall i praktiken till mycket väsentlig del hänger på, att lagmännen komma att fylla dessa anspråk, är det många, som rygga tillbaka för skapandet av nödiga organisatoriska förutsättningar. Från olika håll pläderar man med mer eller mindre styrka för att i möjligaste mån behålla den nuvarande domsagoindelningen och i stort sett även de nuvarande arbetsformerna, så att lagmännen liksom häradshövdingarna skulle bliva mångsysslande ämbetsmän utan möjlighet att koncentrera sig på sin huvuduppgift. Denna ståndpunkt stöder sig på uppfattningen, att stora domkretsar och en genomförd arbetsfördelning skulle rubba den på personlig beröring med domsagans befolkning vilande förtroendeställning, som häradshövdingarna av gammalt intagit, och väsentligt försvåra tillgodogörandet av det värde, som ligger i nämndens samarbete med domaren. Styrelsen håller före, att denna uppfattning vilar på ett känslobetonat, traditionellt föreställningssätt, som i huvudsak är att hänföra till en förgången eller i varje fall snabbt försvinnande tid. Huru härmed än förhåller sig, måste man emellertid besinna, att en modern, effektiv rättegångsordning icke kan vinnas utan offer av vissa i och för sig beaktansvärda traditionella värden. Det gäller att från rättskipningens synpunkt jämföra vad man förlorar och vad man vinner. Styrelsen är övertygad, att anhängarna av små domsagor och ofullständigt genomförd arbetsfördelning underskatta vinsterna och mycket överskatta förlusterna. Angående det nu behandlade viktiga spörsmålet tillåter sig styrelsen att till komplettering av ovan framförda synpunkter hänvisa till ett auktoritativt uttalande av häradshövding Oliveerona, som återfinnes i sjätte häftet av Sv. Juristtidning för 1928. Med ovan utvecklade uppfattning måste styrelsen beklaga, att de sakkunniga visat sig starkt luta åt det nuvarande systemet. Bland annat framhäva

692 de såsom sin uppfattning, att inskrivningsdomare böra tillsättas i så få domsagor som möjligt. Med häradshövdingeföreningen finner styrelsen tvärtom att sådana domare böra tillsättas i så många domsagor som möjligt Lagmännens befriande från inskrivnings- och andra s. k. småprotokollsärenden torde vara det viktigaste ledet i den önskvärda arbetsfördelningen Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över processkommissionens betänkande framhållit, att de små målens avskiljande till ett bagatellförfarande i och för sig o ar av stor vikt för den övriga rättskipningens lugna och jämna gång för ernående av en i de flesta små mål särskilt viktig snabbhet samt icke minst tor parternas ekonomi. Denna ståndpunkt vidhålles. På grund av nu åter framhävda synpunkter och med hänsyn jämväl till domareutbildningen torde ayen inrättandet av en huvudsakligen för de mindre målen avsedd rådmanstjänst vara av avsevärd betydelse. Angående inskrivningsdomarnas befogenhet vill styrelsen hava framhållit loljande Man har tämligen allmänt utgått ifrån, att överexekutorsärendena därest de, som önskvärt vore, förläggas till domstol, borde hänvisas till inskrivningsdomaren. Att så sker i avsevärd utsträckning synes också vara naturligt Men det är likafullt av vikt, att även andra former för avgörande av dylika ärenden upprätthållas. Svenska domstolar visa i allmänhet stor obenägenhet att under handläggningen av ett mål bevilja kvarstad eller andra exekutiva åtgärder. På sina håll synes till och med råda tvekan, huruvida domstolarna hava befogenhet härutinnan. Denna svårighet att snabbt erhålla behövliga exekutiva beslut leder icke sällan till allvarliga rättsförluster Därest överexekutorsärendena förläggas till domstol, torde det visserligen falla av sig självt, att lagmansrätten under behandlingen av ett mål bör omedelbart till prövning upptaga ett däri framställt yrkande på någon exekutiv åtgärd, men med hänsyn till nu rådande mycket osäkra praxis har styrelsen emellertid velat påpeka, att det bör tydligt klargöras, att sådan prövning ankommer på den i målet dömande lagmansrätten eller på lagmannen, om yrkandet är av beskaffenhet att kunna avgöras under den förberedande behandlingen, men icke på inskrivningsdomaren. Även i andra situationer kan det bliva av vikt, att lagmannen själv träffar de exekutiva avgörandena. Exekutiva ärenden, som ofta äro av största ekonomiska dier personliga betydelse för sökanden, innefatta stundom svåra juridiska frågor, som måste snabbt besvaras. I andra fall kräva de visserligen icke någon större juridisk insikt, men förutsätta ett säkert omdöme angående e k o n o m i s ^ och psykologiska förhållanden samt redobogenhet att taga ansvar._ På så sätt kvalificerade exekutiva ärenden lämpa sig alls icke för rutinmässigt avgörande. Även de sakkunniga framhålla starkt betydelsen av att kunna förvärva bästa tänkbara krafter till lagmanstjänsterna och understryka, att staten måste fmna sig i härför behövliga ekonomiska uppoffringar. Vid beräknandet av dessa synas emellertid de sakkunniga hava gått fram med en förvånande optimism. De föreslå för lagmännen en grundlön av cirka 13 000 kronor och anse, att behövliga lönetillskott inom större och mera arbetsamma domsagor skola kunna inrymmas i ett anslag på 250 000 kronor. Styrelsen kan icke tänka sig, att denna löneberäkning är hållbar. Även i små domsagor måste en lagrnanslön å 13 000 kronor anses otillräcklig, och inom flertalet domsagor krävas betydligt större belopp. Styrelsen anser sig icke närmare böra ingå på lönespörsmålet, men vill dock som sin uppfattning hava framhållit, att det synes orimligt att avspisa någon lagman med lägre lön än 15 000 kronor. Rättskipningens säkerhet lärer ock kräva, att man för ett mycket stort antal lagmanstjänster räknar med en kraftig förskjutning från denna minimilön upp mot det föreslagna maximum av 21 000 kronor.

693 I detta sammanhang må även påpekas, att den föreslagna lönen för inskrivningsdomare synes väl knappt tilltagen. Deras ämbeten äro avsedda att bliva sluttjänster, och det förefaller under sådana förhållanden icke rimligt att i löneavseende närmast jämställa dem med assessorsbefattningarna, vilka de sakkunniga tänkt sig skola vara övergångstjänster, som komma att passeras vid en ålder mellan 30 och 40 år. I sitt förslag till organisation av arbetet inom domstolarna i första och andra instans synas de sakkunniga icke tillräckligt hava beaktat betydelsen av, att den dömande verksamheten i största möjliga utsträckning utövas av ordinarie befattningshavare. I samband därmed står, att deras förslag i oväntat hög grad bygger på unga, ambulerande krafter. De sakkunniga synas härvid hava tagit för stor hänsyn till ekonomiska synpunkter. Emellertid har styrelsen fått intrycket, att deras ståndpunkttagande främst beror på, att de ej kunnat frigöra sig från det nuvarande systemet och därmed sammanhängande traditionella former för domareutbildningen. Att i möjligaste mån bevara dessa har tydligen för de sakkunniga varit ett så grundläggande önskemål, att deras förslag till domstolarnas organisation och arbetsformer i väsentlig mån bestämts därav. Styrelsen erinrar häremot, att domstolarnas organisation och verksamhet måste planläggas i första hand med hänsyn till rättskipningens krav. Den i och för sig mycket viktiga domareutbildningen måste därefter rättas. Huru den bör gestaltas, är svårt att närmare bestämma, innan den nya rättegångsordningen blivit fastställd och utförd i livet. Man lärer dock med visshet kunna utgå från, att en rättegångsordning av helt ny typ kommer att kräva en viss förskjutning även av domareutbildningen, främst på grund av den starkt ökade betydelsen av domarnas förmåga att handlägga målen. Det hade därför varit värdefullt, om de sakkunniga mera ingående undersökt det tilltänkta nya systemets principiella krav på domareutbildningen och de möjligheter systemet torde innebära att tillfredsställa dessa krav. Sannolikt hade en sådan undersökning icke behövt resultera i den pessimism styrelsen trott sig kunna iakttaga hos de sakkunniga. Bland annat synas dessa hava förbisett, att följandet av rättegångsförhandlingar enligt ett modernt processystem i och för sig är av vida större intresse och mer fostrande än notarietjänstgöringen vid nutida ting. En modern rättegång erbjuder helt andra och rikare möjligheter till såväl juridiska som psykologiska iakttagelser. Då rättskipningens säkerhet oundgängligen kräver en mycket väsentlig inskränkning i det nuvarande extra-ordinariesystemet och därmed i möjligheten till självutbildning genom domareverksamhet på eget . ansvar, lärer det också komma att åvila de blivande lagmännen skyldighet att vida effektivare än nu ofta sker positivt verka för de unga juristernas uppfostran genom att verkligen taga dem med i sitt eget arbete. Även under dylika omständigheter kvarstår dock som ett viktigt önskemål — såväl från utbildnings- som rekryteringssynpunkt — att på ett något högre stadium bereda de unga juristerna tillfälle att under ansvar deltaga i den dömande verksamheten, även om det blott i ringa utsträckning kan få ske i egenskap av rättens ordförande. Vikarietjänstgöringen på olika platser lärer komma att erbjuda ganska rikliga tillfällen härtill. Dock torde behovet härigenom icke bliva fyllt. E t t gott uppslag att utan fara för rättskipningen öka de ungas möjligheter till självständig verksamhet synes ligga i förslaget att organisera hovrätterna med fyramansdivisioner och reservera den fjärde platsen för unga krafter. Erfarenheten torde rent av visa, att ett dylikt samarbete mellan äldre och yngre jurister icke sällan är till positiv fördel för rättskipningen. Komma stadsdomstolarna fortfarande att organiseras som juristkollegier på tre man, bör väl också lämpligen en av bisittarplatserna reserveras för unga, ännu under utbildning varande jurister.

694 I sitt forslag till organisation av hovrätternas arbete utgå de sakkunniga trän att av hela den dömande personalen endast presidenterna och divisionsordforandena skulle innehaya sluttjänster. Redan denna utgångspunkt synes betänklig. Sa mycket beklagligare är det då, att icke ens den hävdats vid löneskalans upprättande. För divisionsordförandena föreslås samma fasta lön cirka 13 000 kronor, som för lagmännen, vartill skulle komma ett lönetillägg å 2 000 kronor. Ordförandena skulle alltså i löneavseende bliva sämre ställda än flertalet lagman och fa ett direkt ekonomiskt intresse att söka de bättre lagmanstjansterna, medan endast de sämst avlönade lagmännen finge anledning att söka befattningarna som divionsordförande i hovrätterna. En sådan löneskala måste medföra att det ambulatoriska systemet komme att omfatta även dessa mycket viktiga tjänster med verkan, att de bästa krafterna icke skulle kunna bindas till dem I denna inställning av divisionsordförandetjänsterna synes ligga ett allvarligt fel som måste grunda sig på ett underskattande av hovrätternas stora betydelse för rättskipningen och ett förbiseende av att de enligt den nya rättegångsordningen skulle få att tillämpa en processform av väsentligen samma typ som underrätterna. Då hovrätternas verksamhet kommer att innefatta en fullständig omprövning av dit överklagade mål, måste det ligga bade i parternas och statens intresse, att denna omprövning företage* av en domstol, som är högre kvalificerad än underrätterna i gemen samt i och for sig sa stark att överklaganden till Högsta domstolen i möjligaste mån inskränkas. Skulle Högsta domstolen göras till revisionsinstans, blir det av så mycket större betydelse att hålla hovrätterna uppe på en verkligt hög nivå Kollegialiteten i och för sig innebär icke tillräcklig garanti härför. Därutöver kräves ovillkorligen — särskilt med hänsyn till de nya arbetsformerna — att såsom rattens ordförande med visshet kan påräknas en i alla avseenden erfaren och högt kvalificerad domare. Till säkerställande av detta krav lärer fordras att divisionsordforandena i löneavseende jämställas med de bäst avlönade lao-mannen. Det ar emellertid icke nog att tillförsäkra sig verkligt erfarna och skickliga divisionsordförande. Den ordinarie ordföranden kan ju icke hinna med att fora ordet vid divisionens alla sessioner, utan en vice ordförande måste ganska ofta fungera. Da en arbetsfördelning dem emellan efter målens beskaffenhet — även om den i praktiken läte genomföra sig — knappast torde yara o lämplig, framstår som ett viktigt krav, att vid varje division även hava tillgäng till en fullt lämplig vice ordförande. Det är icke tillräckligt, att denne a r e n skicklig jurist, han måste även hava ålderns och erfarenhetens auktoritet, .b or dessa viktiga befattningar önskvärda personer torde icke kunna förvärvas för de tilltänkta lönerna, som med endast 900 kronor skulle överstiga de i och för sig mycket låga löner — varierande mellan 9 540 och 10 980 kronor — son^avsetts för hovrättsråden. Hovrättsdivisionernas vice ordiorande skulle alltså i löneavseende bliva väsentligt sämre ställda än även de lägst avlönade lagmännen, vilket måste betecknas som olämpligt med hänsyn till rekryteringen samt i och för sig orimligt med hänsyn till deras mycket krävande arbetsuppgifter. A t t de sakkunniga kommit att föreslå en så ogynnsam ställning för dessa befattningshavare lärer bero på, att de vilja hava hovrättsrådsämbetena betraktade som öyergangstjänster och därvid förbisett, att icke alla dessa ämbeten aro likartade. Även om man bereder vice ordförandena en väsentlig löneförbättring, synes emellertid uppfattningen, att de övriga hovrättsrådsämbetena, bora inrättas som övergångstjänster, vara diskutabel åtminstone i den utformning de sakkunniga givit tanken. En i och för sig önskvärd cirkulation mellan over- och underrätter bör icke ordnas så, att rörelsen — vad de högre ämbetsmannen beträffar — tvingas att så gott som uteslutande gå i riktning upp-

695 ifrån och nedåt. På så sätt torde man icke medverka till, att de rätta männen i största möjliga utsträckning komma på de rätta platserna. Det finnes skickliga domare av mycket olika typer. Rent personliga egenskaper göra den ene synnerligen lämpad till ordförande vid muntliga förhandlingar, medan en annan kan göra sig bäst gällande som bisittare i en högt kvalificerad domstol. Det är i hög grad önskvärt, att det naturliga urvalet icke alltför kraftigt hämmas av löneskalan. Redan från denna synpunkt synes det därför klokt att tillerkänna alla hovrättsråd en betydligt högre lön än de sakkunniga föreslagit. Den tilltänkta lönen synes även i och för sig vara oskäligt låg. Det borde i varje fall ej ifrågakomma att sätta hovrättsrådslönerna lägre än de lägsta lagmanslönerna. De sakkunniga anse, att hovrättsrådens löner måste sättas i viss relation till lönerna i den s. k. rådsgraden inom lönereglementet för administrativa tjänstemän. Styrelsen kan icke finna, att några bärande skäl anförts eller kunna anföras för en dylik sammankoppling av lönerna för olika tjänstemannagrupper med fullkomligt artskilda verksamhetsområden. Det enda rimliga synes vara att ställa hovrättsrådens löner i visst förhållande till andra domarelöner. Denna de sakkunnigas olyckliga utgångspunkt vid bestämmandet av hovrättsrådslönerna synes rent av hava medfört ett omotiverat tillbakasättande av så gott som hela domarepersonalen vid hovrätterna, vilket i framtiden torde kunna leda till mycket menliga påföljder. Att detta missförhållande redan nu existerar bör icke få åberopas som skäl för dess bibehållande. Missförhållandet står för närvarande i samband med att hovrätterna faktiskt utgöra uppfostringsanstalter för alla möjliga högre juridiska befattningshavare, vilket i sin tur intimt sammanhänger med extra-ordinariesystemet. Sedan detta genom en ny rättegångsordning kraftigt beskurits, lära hovrätterna i framtiden varken kunna eller böra i tillnärmelsevis samma utsträckning som nu användas till kraftkälla för administrationen. Under sådana förhållanden kräver icke blott rättvisan utan även statsnyttan, att hovrätternas dömande personal även i löneavseende insattes på densamma tillkommande plats inom domarekåren. Slutligen vill styrelsen som sin uppfattning hava framhållit, att justitierådslöner å 21 000 kronor icke äro tillräckliga med hänsyn till ämbetets utomordentliga vikt. Även för presidenterna i de större hovrätterna måste en sådan lön anses väl knappt tilltagen. Processreformens lyckliga utförande i livet kräver icke blott goda domare, Av mycket stor vikt är även, att man skaffar sig kvalificerade och välorganiserade advokat- och åklagarekårer samt tilldelar dem de platser i rättssystemet, som deras naturliga arbetsuppgifter fordra. Härutinnan har man under förberedelserna till processreformen gjort sig skyldig till svåra underlåtenhetssynder. Vad den betänkligt försummade advokatfrågan angår, är här icke platsen för ytterligare påpekanden. Däremot anser sig styrelsen böra framföra en bestämd gensaga mot den redan av processkommissionen föreslagna organisation av åklagareväsendet, som går igen i de sakkunnigas betänkande. För underrätternas del laborerar man fortfarande med en kår på flera hundra icke rättsbildade underåklagare, som dessutom synas skola belastas med vissa administrativa uppdrag och lämnas frihet att såsom nu driva en dilettantisk advokatverksamhet, över underåklagarna skulle ställas ett måttligt antal rättsbildade statsåklagare för utförande av åtal i mera svårartade mål. Detta system måste betecknas som förkastligt. Underåklagarna bliva förvisso icke kompetenta för sin uppgift och komma i praktiken icke att stå tillräckligt fria vare sig mot domstolarna eller allmänheten. Det enda rimliga synes vara, att åklagareverksamheten vid lagmansrätterna helt uppdrages åt ett tillräckligt antal rättsbildade statsåklagare, som befrias från alla andra tjänsteålig-

696 ganden och förbjudas att driva advokatverksamhet. För de enklaste fallen torde de kunna hava biträden till sin hjälp. Styrelsen har icke förutsättningar att på ett ens närmelsevis tillförlitligt sätt beräkna kostnaderna för en sådan organisation. Med kännedom om, huru ringa del av sin arbetstid de nuvarande underåklagarna tillsätta å rena åklagaregöromål, synes det emellertid ingalunda givet, att den önskade organisationen måste bliva dyrare än den av processkommissionen föreslagna. I varje fall lärer man icke behöva räkna med någon avskräckande kostnadsökning. De summor, som komma i fråga, kunna helt visst betecknas såsom högst nödiga och nyttiga utgifter. Styrelsen kan icke heller finna den för hovrätterna föreslagna åklagareorganisationen tillfredsställande. Främst måste däremot riktas den principiella anmärkningen, att åklagarna icke ställas i en fullt fri och självständig ställning gentemot domstolarna. Huvudåklagare skulle visserligen vara en advokatfiskal i ordinarie tjänsteställning och sorterande under justitiekanslern. Hans lön synes emellertid skola uppföras på vederbörande hovrätts stat, och det framgår ej av de sakkunnigas yttrande, huruvida hovrätten skulle hava något att göra med hans tillsättande. Även om man utgår från, att advokatfiskalerna i alla avseenden bliva helt oberoende av hovrätterna, kvarstår dock det betänkliga förhållandet, att en avsevärd del av åtalen förutsättas skola utföras av fiskaler eller fiskalsaspiranter, d. v. s. av helt unga tjänstemän, som för sin framtida fortkomst äro i hög grad beroende av den hovrätt, vari de tjänstgöra. Detta är principiellt oriktigt och kan även i praktiken leda till missförhållanden. Man kan icke under alla förhållanden hos så unga och beroende tjänstemän påräkna den självständighet i omdöme och den fasthet i karaktären, att de skulle våga utföra dem anförtrodda åtal utan att taga hänsyn till vederbörande hovrättsdivisions förmodade eller till äventyrs kända uppfattning om vissa juridiska spörsmål. Det stöd och den ledning de kunna erhålla av advokatfiskalen bör man icke bygga alltför mycket på. Man lärer icke heller kunna förvänta, att dessa unga tjänstemän skola bliva tillräckligt kompetenta åklagare. Härutinnan erinras därom, att åtalen enligt en ny rättegångsordning icke skola utföras genom tjänstememorial, baserade på skriftligt material, utan måste utföras muntligt, ofta efter en mer eller mindre ingående personlig utredning. Ett sådant arbete förutsätter en betydande mognad och självständighet i omdömet ävensom tid och ekonomisk möjlighet att företaga resor för sammanträffanden med parter och vittnen och för bedrivande av annat utredningsarbete. Det lärer alltså icke lämpa sig för unga fiskaler och fiskalsaspiranter. Styrelsens erfarenhet säger också, att unga jurister med ungefär den domareutbildning, som skulle vara tillfinnandes hos dessa åklagare, i regel icke äro mogna att självständigt föra talan ens i enklare processer, ehuru deras juridiska insikter och även deras juridiska omdöme ofta kunna vara goda och fullt användbara under kraftig ledning. I varje fall lider det nog intet tvivel, att dessa åklagare måste bliva vida mindre kompetenta än tränade statsåklagare. Redan från denna synpunkt vore det en stor fördel, om åklagareväsendet kunde så organiseras, att statsåklagarna ägde utföra sina åtal även i hovrätten. Men härtill kommer, att en i hovrätten nytillträdande, aldrig så kompetent, åklagare befinner sig i en vida ogynnsammare ställning än den, som från början varit med i målet och sett detsamma utveckla sig under hans egen medverkan. En nytillträdande åklagare torde i regel icke genom protokollen och kompletterande samtal med företrädaren kunna sätta sig lika bra in i målet som denne gjort genom åtalets utfö rande vid underrätten. Härtill kommer slutligen, att åtalets uppdelande på olika personer ju måste medföra ett avsevärt dubbelarbete, som drager onödiga kostnader. Med hänsyn härtill torde det icke vara omöjligt att för rimliga kostnader skaffa en så talrik statsåklagarekår, att den kan övertaga åtalens

697 utförande även inför hovrätterna, vilket från rättskipningens synpunkt vore i hög grad önskvärt. Därest av styrelsen nu framlagda synpunkter vinna beaktande, måste de leda till en icke obetydlig ökning av de kostnader för rättsvårdens upprätthållande, som de sakkunniga beräknat. Huruvida de samlade utgifterna behövde överstiga nuvarande kostnader, är mera ovisst med hänsyn till de stora belopp, som kunna sparas genom indragande av ett stort antal otjänliga, men ofta dyrbart organiserade rådhusrätter. I varje fall lärer kostnadsökningen icke bliva större än att den med lätthet kan bäras. Processreformen avser ju att på ett ytterst viktigt område av samhällslivet avhjälpa befintliga allvarliga brister, och man måste naturligtvis vara beredd på att göra rimliga ekonomiska uppoffringar för att vinna de eftersträvade, väl behövliga förbättringarna.

698 STYRELSEN FÖR SVENSKA STADSFÖRBUNDET. Det föreliggande sakkunnigförslaget avser i främsta rummet att närmare utreda de ekonomiska verkningarna av det förslag till rättegångsväsendets ombildning, som framlagts av processkommissionen i dess den 15 december 1926 avgivna betänkande. Enligt detta processkommissionens förslag till rättegångsreform skall icke blott på landsbygden utan även i stad domstolsväsendet samt handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande åligganden helt ombesörjas av staten. Processkommissionen har sålunda föreslagit, att de nuvarande underdomstolarna, härads- och rådhusrätter, skola upphöra och ersättas av s. k. lagmansrätter. För rättskipningen i lagmansrätterna indelas riket i tingslag, vilka kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad. I regel omfattar varje domsaga ett tingslag. Lagmansrätten består i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast landsbygd, av en lagfaren ordförande och fem nämndemän; men i tingslag, som omfattar endast stad, utgöres lagmansrätten i tvistemål av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt enligt samma regler som i övriga domkretsar. Därvid förutsattes dock, att Kungl. Maj :t skall kunna förordna, att mindre brottmål skola handhavas av lagfaren domare ensam. Processkommissionen utgår från att städer med mindre än 14 ä 15 000 invånare skola förenas med kringliggande landsbygd till ett tingslag, medan städer med högre invånareantal skola bilda egna tingslag. Endast de största städerna komma att bilda egna domsagor. Övriga städer med mera än 14 a 15 000 invånare skulle utgöra egna tingslag inom domsaga. Vid vilken storleksgräns stad borde utgöra egen domsaga har processkommissionen ej yttrat sig om, men enligt processkommissionens approximativa beräkning skulle hela antalet domsagor i riket bliva omkring 100. Vid indelningen till tingslag skall tillses, att domsagorna bliva så stora, att arbetsbördan inom varje domsaga kan, efter kvalitativa grunder, fördelas på flera domarekrafter. Processkommissionen har ansett, att i regel skola i varje domsaga finnas anställda tre ordinarie domare; den främste kallas lagman och får de viktigare domareuppgifterna; de andra benämnas rådmän och handhava inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga mål. Sekreterarebestyren skola enligt kommissionens förslag handhavas av särskilda sekreterare, likaledes med ordinarie anställning, varjämte i domsagan anställas icke-ordinarie notarier. — Då städerna i enlighet med detta processkommissionens förslag till rättegångsreform sålunda skulle berövas den dem nu tillkommande, sedan stadsbildandet beståndande egna jurisdiktionen, följer därav också, att i dessa städer (frånsett Stockholm) det på månghundraårig^ tradition vilande samband mellan rättskipning och administration, som består i kombinationen rådhusrätt — magistrat, bringas att upphöra, allt innebärande i samhällslivet djupt ingripande åtgärder Hur de administrativa

699 och kommunala uppgifter, som nu handhavas av magistraten, skulle framdeles komma att utövas, därmed har processkommissionen icke ansett sig böra taga någon befattning . o Överexekutorsgöromålen överflyttas enligt processkommissionens förslag frän länsstyrelserna, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten. Vidare föreslås omorganisation av åklagareväsendet. Åklagarna vid lagmansrätt, vilka enligt vad förut angivits bliva statens tjänstemän, utgöras av dels s. k. underåklagare (motsvarande de nuvarande lands- och stadsfiskalerna), vilka skola äga endast föra talan om mindre brott samt om första resan stöld, samt dels s. k. statsåklagare, vilka skola vara rättsbildade och inom de statsåklagaredistrikt, som för ändamålet inrättas i riket, hava att föra talan i övriga fall. Antalet statsåklagare i riket har av processkommissionen beräknats till några och trettio, i regel en i vart län. Den för städerna väsentliga frågan vid bedömandet av ifrågavarande sakkunnigbetänkande är givetvis den, huruvida det kan bliva för rättsvården och förvaltningen inom städerna tillfredsställande att, på sätt processkommissionen föreslagit, städernas eget domstolsväsen sålunda avskaffas. Emellertid hava städerna själva icke beretts tillfälle att yttra sig över processkommissionens förslag härutinnan. Stadsförbundets styrelse, som på sin tid anmodades avgiva utlåtande över processkommissionens betänkande, vill nu erinra, att styrelsen i ett den 14 juni 1927 i anledning av denna remiss avlämnat yttrande förklarat sig icke vara i tillfälle att för det dåvarande uttala sig över den föreslagna rättegångsreformen, då alla ekonomiska beräkningar saknades och det ej heller förelåg något förslag i fråga om magistrats- och kommunalförvaltningens ordnande efter reformens genomförande. Nu föreligga visserligen av de sakkunniga verkställda beräkningar och förslag rörande vissa ekonomiska och organisatoriska konsekvenser, som uppkomma vid jurisdiktionens överflyttande från städerna till staten. Men alltjämt saknas förslag och kostnadsberäkningar i fråga om magistrats- och kommunalförvaltningens ordnande. De sakkunniga hava visserligen såsom bilaga till sitt betänkande fogat en promemoria »angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande», men denna promemoria är icke ägnad att utgöra grund för ett slutligt ställningstagande till detta problem. Av de sakkunnigas betänkande synes för övrigt framgå, att promemorians huvudsyfte icke heller varit att söka konstruera en lämplig organisation, utan fastmer att söka ådagalägga, att det icke vore ett statsintresse, att magistratens nuvarande arbetsuppgifter handhades av ett organ till sammansättning och karaktär likartat med den nuvarande magistraten, varav följde, att staten kunde, åtminstone delvis, undandraga sig ekonomiska förpliktelser för magistratsförvaltningen. Emellertid har inom socialdepartementet enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande nyligen tillkallats särskilda sakkunniga för utredning av ifrågavarande spörsmål om magistratsförvaltningens organisation vid rättegångsreformens genomförande. — Vid sådant förhållande kunna ännu icke samtliga de komplex av frågor överblickas, som äro av betydelse för spörsmålet, huruvida processkommissionens domstolsorganisation kan bliva tillfredsställande för städerna; och alltjämt äro icke de i styrelsens förutnämnda yttrande av den 14 juni 1927 angivna förutsättningar uppfyllda, som kunde möjliggöra för styrelsen att taga slutlig ståndpunkt till frågan. Likväl finner sig styrelsen böra, innan styrelsen närmare ingår på föreliggande sakkunnigbetänkande, framlägga på omförmälda väsentliga spörsmål några synpunkter, vilka synas för städernas del äga mer allmängiltig bety-

700 delse och ävenledes vara ägnade att i viss mån klargöra och närmare belysa ifrågavarande sakkunnigförslag och dess konsekvenser för städerna. Knappast någon av samhällets funktioner har sådan utomordentlig betydelse som domstolsväsendet. Under växlande regeringssystem och förvaltningsformer är domstolarnas auktoritet den fasta grund, på vilken samhällslivet bygger vidare. Vördnaden för de av domstolarna upprätthållna lagarna liksom tilltron till domstolarnas oväld har hos vårt folk sedan långliga tider haft ett starkare fäste, än vad förhållandet varit hos många andra folk. Då den nuvarande domstolsorganisationen har djupa historiska rötter och, vad städerna beträffar, så småningom växt fram och anpassat sig efter de olikartade förhållandena inom städer av olika storleksordning och samhällsstruktur, bör en reform av rättegångsordningen såvitt möjligt söka bevara den tillgång, som denna domstolsorganisation utgör. De förbättringar, som otvivelaktigt påkallas i följd av det moderna samhällslivets mera komplicerade förhållanden, torde kunna vinnas utan så genomgripande omvandlingar, som processkommissionen ifrågasätter. I fråga om den nuvarande domstolsorganisationen i städerna må särskilt betonas, att städerna synas i stort sett varit väl tillfredsställda med sitt domstolsväsen. Vid sådant förhållande kan det icke anses välbetänkt att — som processkommissionen förutsatt och de sakkunniga i enlighet därmed föreslagit — tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen. En dylik tvångsåtgärd hava städerna desto större anledning motsätta sig, som processkommissionen i sitt förslag helt frångått den kollegiala domstolstyp, vilken erfarenheten — enligt en så gott som enstämmig opinion både hos de rättsbildade och hos allmänheten — befunnit vara för de svenska städerna i gemen särdeles lämplig och ändamålsenlig, vadan sålunda kommissionens förslag härutinnan måste för städernas del betecknas som en given försämring mot nuvarande förhållanden. Då som skäl för den stadskommunala jurisdiktionens upphävande särskilt åberopats, att de kommunala domarevalen kunde vara förenade med vissa olägenheter, vill styrelsen erinra, att därest ändring av grunderna för tillsättande av borgmästare- och rådmanstjänster finnes av sådan orsak erforderlig, det väl torde låta sig göra att därvid, med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande, skapa garantier för en god rekrytering av stadsdomstolarna. Vad slutligen angår gjorda uttalanden i fråga om önskvärdheten att upphäva de smärre städernas egen jurisdiktion må framhållas, att i den mån ett förstatligande av dessa städers rättegångs vä sen genom deras förening med angränsande tingslag kan finnas lämplig, bör detta åstadkommas genom att staten icke blott som redan enligt gällande förordningar är fallet öppnar vägen för en frivillig anslutning från städernas sida, utan även effektivt underlättar vägens beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer. Styrelsen övergår härefter till en närmare granskning av de ifrågavarande sakkunnigas, på processkommissionens huvudgrunder för rättegångsväsendets ombildning baserade förslag, vilket dock, på sätt här nedan skall närmare angivas, i vissa avseenden väsentligt avviker från kommissionens allmänna riktlinjer och innebär en avsevärd försämring av det av kommissionen planerade rättegångsväsendet. Vad domstolsorganisationen beträffar vill styrelsen, som i detta utlåtande inskränkt sig till behandling endast av underdomstolarnas organisation, till en början erinra, att de sakkunniga gått ännu ett steg längre på den av processkommissionen beträdda väg, som syftar att åstadkomma betydligt större domsagor än de nuvarande. Medan antalet domsagor nu är 122 och processkom-

701 missionen, enligt vad ovan angivits, räknat med cirka 100 domsagor enligt den nya rättegångsordningen, i vilka skulle jämväl innefattas samtliga städer, representerande cirka en tredjedel av rikets folkmängd, hava de sakkunniga nedbringat domsagornas antal än ytterligare till 93, därav 21 med 60—70 000 invånare, 14 med 70—80 000 invånare, 7 med 80—90 000 invånare och 1 med 104 00<0 invånare. I samband med förverkligandet av de av processkommissionen liksom av de sakkunniga med iver förfäktade, från utländska processordningar hämtade men för våra svenska förhållanden i stort sett främmande idéerna om »arbetsbördans fördelning efter kvalitativa grunder» leder den av de sakkunniga förordade anordningen obestridligen till domarnas isolering från befolkningen och till byråkratisering av domstolsväsendet. Mot förslag, medförande en sådan konsekvens, måste styrelsen ställa sig synnerligen betänksam. Vidare må erinras, att avsevärda besvär och kostnader skulle uppkomma för den rättssöikande allmänheten i de städer, varest tingsställe icke komme att finnas. De sakkunniga hava beträffande underdomstolarnas organisation ej inskränkt sig till omförmälda utvidgning av domsagornas storlek utöver den av processkommissionen tänkta. I avseende å domstolsorganisationen i övrigt hava de sakkunniga framkommit med förslag, som väsentligt avvika från processkommissioaiens allmänna riktlinjer. Här ovan har redan erinrats, att processkommissionen räknat med, att den normala arbetsbelastningen inom lagmansrätterna till allra största delen skulle bäras av tjänstemän i ordinarie ställning. Denna av processkommissionen förslagna organisation vilar på den här i landet som en fast grund för rättsordningen ansedda och upprätthållna principen om domarnas oavsättlighet, och den innebär ävenledes garantier för den kontinuitet i domstolarnas sammansättning, som är en viktig betingelse för domarnas förtrogenhet med orten och dess förhållanden. — Nu föreslå emellertid de sakkunniga, med frångående av denna grundsats, att endast lagmannen — jämte den rådman för handhavande av allenast inskrivningsärenden och exekutiva auktioner, som enligt de sakkunnigas plan skulle anställas i vissa (61) domsagor — skall erhålla fast anställning i domsagan. I övrigt skall domareverksamheten vid lagmansrätterna utövas av dels e. o. tjänstemän, som enligt en omständlig plan växelvis i flera omgångar tjänstgöra vid olika lagmansrätter och i hovrätten och vilka vid lagmansrätten erhålla tillfälliga förordnanden såsom rådmän, samt dels ett mindre antal (33) hovrättsassessorer, som likaledes sändas på tillfälliga (tvåårs-)förordnanden i lagmansrätterna. Medan antalet fast anställda, oavsättliga domare vid de nuvarande underrätterna åtskilligt överstiger 400 för hela riket, skulle den egentliga domareverksamheten yid landets samtliga underrätter enligt de sakkunnigas förslag utövas av allenast 106 oavsättliga domare (lagmän) i fast ställning och av 33 gradpasserande hovrättsassessorer, som sändas på tillfälliga förordnanden till lagmansrätterna, samt i övrigt av ett stort antal e. o. tjänstemän. Mot detta för hela sakkunnigbetänkandet och dess ekonomiska beräkningar grundläggande förslag måste enligt styrelsens förmenande det allvarligaste motstånd resas. Förslaget har av de sakkunniga omständligt motiverats med de fördelar som enligt de sakkunnigas förmenande härigenom skulle erhållas tor junstutbildningen. Vid studium av betänkandet i övrigt (se bl. a sid 249) kan man dock svårligen värja sig för det intrycket, att de sakkunniga härvidlag i framstå rummet strävat efter att framlägga för den nya organisationen en kostnadskalkyl, vilken kunde te sig relativt förmånlig. Detta syfte skulle ju givetvis i hög grad underlättas genom anlitande i vidsträckt omfattning på satt de sakkunniga föreslagit, av lågt avlönad extra ordinarie arbetskraft för domstolsverksamheten. De sakkunniga, som i nu omförmälda avseende högst väsentligt ändrat på en av grundvalarna för processkommissionens program, hava å andra sidan icke

702 vederbörligen beaktat den opposition, som från hörda myndigheter framförts mot processkommissionens förslag att organisera stadsdomstolarna som rena enmansdomstolar. »De betänkligheter, som från alla håll mött detta förslag, finner lagrådet», säger detsamma i sitt utlåtande, »välgrundade.» Lagrådet är av den meningen, att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden lämpligaste. I fråga om bestämmande av löner för de högt kvalificerade, utomordentligt krävande^ lagmansbefattningarna, vilka skola utgöra sluttjänster i den över hovrättsrådstjänsterna gående karriären, hava dessa löner av de sakkunniga beskurits så (grundlön 13,020 kr. plus visst för domsagor av olika storleksordning varierande lönetillägg), att de i allmänhet ligga på en avsevärt lägre nivå än nuvarande löneinkomster för häradshövdingar i större domsagor och flertalet stadsdomare i de större städerna. Styrelsen vill i detta sammanhang — utan att närmare ingå på dessa lönespörsmål eller göra något påstående om att de nuvarande löneinkomsterna äro rätt avvägda — allenast inskränka sig till att åberopa de sakkunnigas eget uttalande därom, att »det förvisso vore kortsynt att av överdrivna omsorger om de statsfinansiella konsekvenserna slå in på en lönepolitik, som kunde äventyra den goda rekrytering av domarekåren, som hittills kunnat ske, och därigenom motverka själva syftet med rättegångsreformen». I fråga om organisationen av åklagareväsendet vid underdomstolarna hava de sakkunniga, vad beträffar statsåklagarna, ökat dessas antal utöver det av processkommissionen beräknade (några och trettio) till 47, men inskränkt antalet statsåklagaredistrikt, så att dessa för hela riket endast skulle bliva 16. Utan att närmare ingå på eller taga ställning till förslaget om inrättande och organiserande av denna kår av statsåklagare, än mindre på spörsmålet om åklagareuppgifternas lämpliga fördelning på över- och underåklagare, vill styrelsen endast erinra, att de av de sakkunniga föreslagna statsåklagaredistrikten synas vara alltför stort tilltagna. På grund av distriktens storlek försvåras möjligheterna för statsåklagarna att vinna närmare kännedom om de lokala förhållandena mom distriktet, och vidare komma flerstädes de långa avstånden att försvara personligt ingripande från statsåklagarnas sida i förekommande fall. De nya, statsanställda underåklagarna, vilka av de sakkunniga benämnas distriktsfiskaler (i de 19 största städerna stadsfiskaler), skulle endast i de 28 största staderna hava domareutbildning; övriga distriktsfiskaler jämställas i avseende a kompetenskrav med de nuvarande landsfiskalerna. De sakkunniga föreslå generellt, att varje fiskalsdistrikt borde omfatta en folkmängd av 13 a 14 000 invånare och att städer med över 12 000 invånare i regel skulle bilda självständiga liskalsdistnkt, varemot städer med under 5 000 invånare i regel skulle ingå, i angränsande landsfiskalsdistrikt. I städer tillhörande gruppen med mellan 5 000 och 12 000 invånare skulle distriktsfiskalen, om så befunnes lämpligt for att utfylla arbetsbördan, kunna tilldelas områden från kringliggande landsbygd till lämplig omfattning. Med åberopande av att i flera av de mindre städerna stadsfiskalen f. n. tillika innehar befattning som t. ex. stadsfogde, kronouppbördsman eller stadskassör föreslå de sakkunniga, att distriktsfiskalen i stader upp till 20 000 invånare skulle övertaga jämväl stadsfogdebefattningen. Vederbörande stad skulle emellertid tillförbindas att ställa erforderlig biträdeshjalp till distnktsfiskalens förfogande icke blott ifråga om polisväsendet varom pohslagen stadgar, utan jämväl ifråga om stadsfogdegöromålen. Vidare skulle staden bekosta expensutgifterna för stadsfiskals- och stadsfogdebestytHtiT" sålunda föreslagna kombinationen vill styrelsen med stöd av hittills vunnen erfarenhet från särskilt förhållanden i landsrättsstäder uttala den uppfattningen att det för städernas ekonomi synnerligen viktiga indrivmngsvasendet skulle bliva lidande på denna anordning

703 Sedan i det föregående upptagits till behandling åtskilliga huvudsakligen organisatoriska spörsmål, som beröras i sakkunnigbetänkandet, övergår styrelsen till frågan om de ekonomiska konsekvenser, som ett genomförande av processkommissionens program för en rättegångsreform skulle enligt de sakkunnigas närmare utformade förslag och kostnadsberäkningar medföra för städerna. Då enligt de sakkunnigas förslag domstolsväsendet ävensom handhavandet av de å överexekutor och allmän åklagare ankommande åligganden skäll helt övertagas av staten samt utgångspunkten för detta förslag är, att det vore en statens uppgift att ombesörja hithörande angelägenheter, måste slutsatsen härav — vars riktighet ej heller av de sakkunniga kunnat förnekas — bliva den, att staten bör vidkännas alla för ifrågavarande ändamål erforderliga kostnader. Från denna princip avvika emellertid de sakkunniga i flera, här nedan närmare berörda avseenden. Såsom skäl för sitt avsteg från grundsatsen anföra de sakkunniga till en början: »att det för städernas del ur rättsvårdens synpunkt måste anses såsom en fördel, att domstolsväsendet även i städerna infogas i den allmänna statliga domstolsorganisationen». Denna förmenta fördel skulle enligt de sakkunniga bestå däruti, att domarepersonalen vid statsdomstolarna »ej längre kominer att i befordringshänseende stå i en klass för sig, utan att dessa domare komma att inordnas i den allmänna befordringsgången till domaretjänst, varigenom den svårighet att rekrytera de mindre städernas domstolar med kvalificerad personal, som understundom gjort, sig gällande, kommer att bortfalla». Under erinran att någon svårighet att förvärva kvalificerad arbetskraft till stadsdomstolarna veterligen ej föreligger, utan att det fasthellre visat sig, att dessa befattningar även i mindre städer varit synnerligen eftersökta, vill styrelsen framhålla, att på omförmälda tiv de sakkunniga andragna skäl uppenbarligen icke kan grundas någon bidragsplikt för städerna. De förbättrade befordringsutsikterna för tjänstemännen synas innebära en fördel för dessa, men icke för städerna. Emellertid framkommer sedermera det motiv för de sakkunnigas ståndpunktstagande, som torde hava varit det verkliga och bestämmande: »Av statsfinansiella skäl förefaller det också knappast välbetänkt att i ett slag belasta statens budget med den merkostnad», som rättegångsreformens genomförande orsakar. Innebörden därav torde vara: därest — som den av de sakkunniga godtagna, självfallet rättvisa och riktiga principen bjuder — kostnaderna i deras helhet läggas på statsverket, kunna dessa befinnas vara så höga, att rättegångsreformen äventyras, medan däremot, om kostnaderna delvis övervältras på kommunerna och sålunda icke helt bliva skönjbara i riksstaten, reformens genomförande underlättas. I följd härav hava de sakkunniga ansett sig böra kräva visst vederlag av städerna för statens övertagande av de utgifter i förevarande avseende, som nu bestridas av städerna. Styrelsen vill bestämt hävda, att detta krav är ohållbart. Såsom förut erinrats har något önskemål från städernas sida att bliva fritagna från att själva omhänderhava sin jurisdiktion icke framkommit. I stället är det — enligt de sakkunnigas förslag — staten, som vill övertaga denna; och vid sådant förhållande kan det varken vara skäligt eller lämpligt, att staten av städerna kräver vederlag. Dessutom må framhållas en orättvis ojämnhet städerna emellan, som skulle komma att föreligga, därest dylikt vederlag skulle utgå; härigenom skulle nämligen de städer, som mot sin vilja fråntagas den egna jurisdiktionen, komma att påläggas betungande utgifter, som icke ifrågakomma för övriga städer, vilka nu sakna eget domstolsväsen. Under hänvisning till vad sålunda framhållits må här emellertid närmare granskas de sakkunnigas förslag angående grunderna för beräkning av dylikt vederlag, av de sakkunniga benämnt »övergångsersättning». I de sakkunnigas betänkande föreslås (sid. 292—297), att städer med egen

704 jurisdiktion måtte åläggas att under en tid av 20 år till statsverket utgiva »övergångsersättning» såsom bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet, vilket vederlag skulle under den angivna tidsperioden successivt nedskrivas med en tjugondel om året. »Övergångsersättningens» begynnelsebelopp skall för varje stad bestämmas till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens ikraftträdande fått vidkännas för rättskipningens och överexekutorsgöromålens handhavande; och under stadens kostnader för nämnda ändamål inbegripas av stadskassan utbetald avlöning till ledamöter av rådhusrätten samt till rättsbildade biträden ävensom stadens utgifter för kansli och skrivgöromåls utförande. Då i vissa städer träffats den anordningen, att rådhusrättstjänstemännens sportler indragits till stadskassan mot att staden berett befattningshavarna en högre kontant lön, än som eljest hade utgått, skall i ty fall från stadens kostnader för rådhusrätt och magistrat avdragas beloppet av de indragna sportlerna. Eftersom rådhusrätternas ledamöter i de flesta fall tillika äro ledamöter av stadens magistrat och i denna egenskap offra en del av sin tid på »kommunala arbetsuppgifter», hava de sakkunniga jämväl föreslagit, att den del av kostnaderna, som anses belöpa på dessa, måtte frånräknas det belopp, som ligger till grund för »övergångsersättningens» bestämmande. Med stöd av från befattningshavarna infordrade uppgifter hava de sakkunniga trott sig finna, att genomsnittligt räknat för hela riket (med undantag av Stockholm, där de bestyr, som i andra städer ankomma på magistraten, i huvudsak omhänderhavas av överståthållarämbetet) ungefär 25 % av vederbörande rådhusrätters totala lönekostnader kan anses belöpa på »de kommunala arbetsuppgifterna». På grund härav hava de sakkunniga vid beräkning av varje stads (med undantag av Stockholm) nuvarande kostnader för rättskipning och överexekutorsgöromålen avdragit ett belopp, motsvarande 25 % av de totala nettokostnaderna. Då enligt förslaget statsverket skall övertaga jämväl kostnaden för stadsfiskal och i städer under 20 000 invånare därjämte för stadsfogde, hava vederbörande stads utgifter för avlöning av dessa befattningshavare likaledes inräknats i övergångsersättningen. Som nyss angivits grunda sig de sakkunnigas ovannämnda medeltalsberäkningar å ett antal primäruppgifter från befattningshavarna, däri dessa enligt, anmodan avgivit svar å frågeformulär, hur stor del, uttryckt i procent av befattningshavarnas arbetstid i tjänsten, kunde approximativt räknat anses belöpa på respektive rättegångsgöromålen, överexekutorsgöromålen och »kommunala arbetsuppgifter». Till en början må nu erinras, att värdet av en dylik procentuell uppskattning, vilken enligt sakens natur måst avgivas så att säga på känn, måste bliva ganska problematiskt. Vid beräkningen av arbetstiden för »kommunala arbetsuppgifter», som endast avsett sådan i tjänsten, har vidare hansyn tagits endast till den arbetsbörda, som förorsakas av de rena magistratsgoromalen; men härtill kommer, som bekant, ofta en avsevärd arbetsbörda inom det kommunala arbetsfältet, vilken ledamöterna i rådhusrätt och magistrat måste åtaga sig antingen i följd av lagstadganden eller på grund av de allmanna förpliktelser, som anses följa av tjänsteställningen. Vidare måste rimligtvis beaktas även det förhållandet, att rådhusrätts- och magistratsledamöterna oita tagas i anspråk även för avlönade, såsom bisysslor innehavda sekreterare- och dylika uppdrag inom den kommunala förvaltningen samt att städernas kostnader tör dessa förvaltningsuppgifter mångenstädes kunnat förbilligas genom tillgängen pa dessa arbetskrafter. Eftersom förhållandena i nu berörda hanseende aro vitt skilda inom de särskilda stadssamhällena, torde det innebära uppenbar orättvisa, att, som de sakkunniga föreslagit, vid »övergångsersättningens» bestämmande skära alla städerna över en kam. Därest något vederlag överhuvud taget skall utgå, torde sådant icke kunna ifrågakomma annat an etter förhandlingar och överenskommelser med var särskild stad. Då enligt

705 vad ovan angivits de sakkunniga till grund för »övergångsersättningens» beräknande lägga bl. a. den arbetstid, som de nuvarande befattningshavarna använda för magistratsgöromålen, må emellertid vidare erinras, att denna grundval synes vara godtycklig och felkonstruerad. För bestämmandet av den eventuella lättnad i städernas skattebelastning, som kan tänkas uppkomma i följd av att staten övertager jurisdiktionen, spelar det alls ingen roll hur arbetsbördan fördelar sig på olika göromål inom de nuvarande rådhusrätterna och magistraterna. Frågeställningen synes i detta fall böra bliva en annan, nämligen den: Vilka årliga kostnader får respektive stad vidkännas för magistratsgöromålens behöriga handhavande, sedan de nuvarande magistraterna upphört att fungera, och vilka merkostnader för kommunalförvaltningen i övrigt uppkomma i samband därmed? Skillnaden emellan, å ena sidan, stadens nuvarande kostnader för rådhusrätt och magistrat samt, å andra sidan, omförmälda blivande kostnader utmärker alltså den minskning i uttaxeringsbehovet, som skulle uppkomma och som eventuellt skulle kunna tänkas konstituera ett — visserligen av andra grunder obefogat — ersättningsanspråk från statens sida. De kalkyler i detta hänseende, som framdeles må kunna göras, bliva givetvis beroende av bl. a., den framtida organisationen av magistrats- och kommunalförvaltningen vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. Ur åtskilliga andra synpunkter än de redan angivna framstår godtyckligheten i de sakkunnigas förslag till övergångsersättningens beräknande. Så t. ex. hava åtskilliga mindre städer under senare år iklätt sig förhållandevis betydande utgifter för bevarandet av den egna jurisdiktionen inför alternativet att eljest behöva läggas under landsrätt. Konsekvensen härav skulle nu bliva den, att dessa städer, därest de ändock bleve betagna den egna jurisdiktionen, skulle behöva till staten utgiva ersättning i proportion till de ekonomiska uppoffringar, som gjorts endast i akt och mening att bevara denna jurisdiktion. Från principen att staten i och med övertagandet av domstolsväsendet bör vidkännas alla för ändamålet erforderliga kostnader göra de sakkunniga yttermera undantag, nämligen i fråga om uppgiften att bygga och underhålla lokaler åt underdomstolarna, varutinnan föreslås, att tingslagen skola bibehållas såsom den samfällighet, vilken har att bära tingshusbyggnadsskyldigheten. Företrädesvis stödja sig de sakkunniga på den meningen, att svårlösta uppgörelser mellan stat och kommun i många fall skulle uppstå, om staten skulle övertaga befintliga tingshus eller rådhus, samt att framtida underhållet av domstolslokalerna skulle bliva avsevärt dyrare, om administrationen förlades till ett centralt statligt organ. Styrelsen kan icke finna, att de av de sakkunniga sålunda anförda skälen äro av den art, att de kunna anses som utslagsgivande för att ålägga städerna denna skyldighet. Det kan väl icke anses rimligt, att eventuella uppgörelser med de tingshusbyggnadsskyldiga och städerna — uppgörelser, som väl ändå icke helt kunna undvikas — skulle lägga hinder i vägen för statens fullgörande av denna skyldighet. Vidkommande de sakkunnigas sannolikt riktiga påpekande, att administrationens förläggande till ett centralt organ skulle fördyra underhållet av domstolslokalerna, må erinras, att det ingalunda borde vara omöjligt för staten att ordna denna fråga på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. För övrigt vill styrelsen framhålla, att kraven på lokalerna liksom standarden överhuvud säkerligen bli vida högre, om staten allenast har att fordra utan att behöva betala; och härigenom bleve eventuell vinst för det allmänna av det kommunala handhavandet säkerligen neutraliserad. I detta sammanhang må ock erinras, att de sakkunniga ansett lämpligt, att staten bekostade lokaler för statsåklagarna, I varje fall måste beaktas städernas krav, att deras av stegrade utgifter för kommunala ändamål allt mer betungade budgeter icke ytterligare belastas med utgifter, avseende statliga ändamål. Såsom exempel på de föga tilltalande konsekvenserna av det sätt, varpå de 46—291185

706 saltkunniga tänkt sig, att frågan om lokaler för de nya domstolarna skulle lösas, må framhållas, att de städer, vilkas rådhus icke bliva tagna i anspråk såsom domstolslokaler, måste utgiva hyresersättning för tingshuslokaler, samtidigt som deo förutvarande domstolslokalerna i rådhusen komma att, åtminstone delvis, stå outnyttjade, förorsakande onödiga kostnader för städerna, av vilka dessutom flera ha att fortfarande vidkännas annuiteter för lån, upptagna till bestridande av kostnader för uppförande eller ombyggnad av rådhus. Vidare må erinras om den ojämnhet i beskattningen — såväl för landsbygd som städer — vilken uppkommer i följd av att byggnadsskyldigheten inom åtskilliga tingslag, där nya dyrbara tingshus enligt de sakkunnigas förslag böra uppföras, bliver väsentligt mera betungande än i andra tingslag, som redan äga lokaler, vilka anses tillfredsställande även för den nya organisationen. Därjämte må anmärkas, att de sakkunniga icke nöjt sig med att föreslå skyldighet för kommunerna att deltaga i kostnaderna för uppförande och underhåll av för domstolarna erforderliga arbetslokaler — således nödiga byggnader för domstolarna jämte tillhörande fasta inventarier -— utan de vilja tillika övervältra å kommunerna kostnaderna för domstolslokalernas lösa inventarier, städning, renhållning, uppvärmning och belysning ävensom för vaktbetjäning, skrivmaterialier, telefon och dylikt. De av de sakkunniga härför åberopade skälen — såsom exempelvis beträffande skrivmaterialierna att gränsen mellan dessa materialier och övriga inventarier skulle vara synnerligen svävande — verka föga övertygande. Såsom konmpensation för statens övertagande av rättskipningen föreslå de sakkunniga indragning till statskassan av så stor del av de vissa stapelstäder tillkommande tolagsersättningar, som motsvara respektive stads kostnader för rättskipning och överexekutorsgöromål, dock ej mer än att 2/3 av genomsnittsbeloppet av tolagsersättningen för åren 1922—1926 kvarstår obeskuret för stadens del. Därigenom skulle enligt de sakkunnigas beräkningar årligen i runt tal c:a 1 800 000 kronor tillföras statskassan, medan de tolagsberättigade städernas nuvarande kostnader för rättskipnings- och överexekutorsgöromålen uppgå till c:a 2 300 000 kronor. Denna indragna del av tolagsersättningen skall emellertid under den ovannämnda 20-åriga s. k. övergångstiden gå i avräkning å den av de sakkunniga föreslagna »övergångsersättningen». I avseende å de sakkunnigas förslag om en beskärning av städernas tolagsersättningar vill styrelsen i första rummet hänvisa till sitt tidigare yttrande i denna fråga (se sid. 308—309 i sakkunnigbetänkandet). Såsom där berörts utgör stapelstädernas tolagsrätt grunden till deras tullhusbyggnadsskyldighet. Bortfaller eller beskäres den förra, måste förty skäligen även förpliktelsen upphöra eller begränsas. Vidare äger man icke bortse från det förhållandet, att tolagen allenast tillkommer stapelstäder och att den utgår av utrikeshandeln, varigenom inkomsten alltså har en både faktisk och historisk anknytning till städernas hamnväsende, en anknytning, vilken även tydligen framhållits i senare kungl. brev rörande städers rätt till denna inkomst (se t. ex. kungl. brev 27 /o 1866 rörande anslag av tullmedel till staden Karlstad). Styrelsen måste följaktligen vidhålla sin tidigare mening, att tolagen bör anses avsedd att användas i första hand såsom bidrag till täckande av stapelstädernas utgifter för pack- och tullhus samt övriga till utrikeshandelns och sjöfartens gagn inrättade anstalter samt att fördenskull vid en uppgörelse rörande tolagsersättningen borde tagas i beräkning jämväl de underskott, som uppkomma på hamnrörelsen och därmed direkt sammanhängande verksamhetsgrenar. Då de sakkunniga, i polemik (se sid. 313) mot styrelsens omförmälda yttrande, referera detta sålunda, att enligt styrelsens förmenande jämväl städernas utgifter för hamnrörelsen och därmed sammanhängande verksamhetsgrenar borde i förevarande avseende tagas i beräkning, vill styrelsen allenast erinra, att detta styrel-

707 sens påstående, enligt vad ovan angivits, avsett icke alla utgifterna för, utan endast uppkommande underskott å dessa verksamhetsgrenar, vilket underskott eljest måste täckas med uttaxerade medel. När de sakkunniga därefter anse sig böra påpeka, att städerna i sina särskilda hamnavgifter och därmed jämförliga umgälder äga en av tolagsersättningens åtnjutande eller mistning fullkomligt oberoende källa, må här framhållas, att denna de sakkunnigas polemik går helt på sidan av saken. Av uppgifter, som styrelsen införskaffat från åtskilliga tolagsberättigade städer, framgår, hurusom i många av dessa städer tolagsersättningen icke ens uppgår till så stort belopp, som motsvarar stadens utgifter för tull- och packhus samt det i stadens hamnrörelse uppkomna underskott. Sålunda har — för att endast taga ett par exempel — i en stad under de senaste 10 åren summan av utgifterna för tull- och packhus samt av underskott å hamnrörelsen överstigit tolagsersättningen med mera än 140 %; i en annan, tillika hårt skattetyngd stad överstiga enbart utgifterna för tull- och packhus högst väsentligt den staden tillkommande tolagsersättningen. Dessa exempel torde vara tillräckliga för att belysa orimligheten av de sakkunnigas ifrågavarande förslag om s. k. partiell reglering av tolagsersättningen. Anmärkningsvärt är, a t t de sakkunniga vid detta förslags uppgörande icke sökt åstadkomma någon som helst utredning i här berörda fråga om städernas kostnader för de olika tolagsändamålen. Bortsett från de vägande invändningarna, som enligt styrelsens mening alltså kunna framställas mot de sakkunnigas förslag om partiell indragning av städernas tolagsersättningar, kan mot de sakkunnigas teoretiska motivering av förslaget riktas den allvarliga anmärkningen, att de sakkunniga lämnat en ofullständig och på felaktig tolkning av tolagsurkunderna grundad och sålunda missvisande redogörelse för de omständigheter, som äga betydelse vid bedömande av spörsmålet om den ifrågasatta åtgärdens berättigande (bl. a. göra de sakkunniga sig skyldiga till en grundlig missuppfattning i fråga om uttrycket »magistrat» i de äldre urkunderna; se härom liksom i övrigt rörande de sakkunnigas behandling av tolagsspörsmålet doc. Halvar Sundbergs bilagda 1 kritik i Statsvetenskaplig tidskrift). Den förbindelse mellan städernas domstolsväsende och tolagsinkomsten, på vilken de sakkunniga bygga sitt förslag, föreligger i själva verket icke. En indragning av städernas tolagsersättning i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag är förty historiskt oförsvarlig och innebär en uppenbar kränkning av städernas av ålder bestående och upprepade gånger bekräftade rättigheter. De sakkunniga förmena, att därest en vid rådhusrätten anställd tjänsteman antingen icke beredes plats i lagmansrätten eller ock erhåller sådan plats men med lägre lön än den han förut uppburit, staden icke vore skyldig att gälda ersättning för det dyrtidstillägg, han kan hava åtnjutit, och icke heller för mistad sportelinkomst i annat fall än då staden förbundit sig lämna ersättning för förlorade sportler. För dessa fall hava de sakkunniga föreslagit dels fastställande av vissa s. k. normallöner, vilka skulle utgå till sådan befattningshavare, som icke beredes plats i lagmansrätten, samt dels en anordning med personlig lönefyllnad intill ett belopp av 5 400 kronor, vilken skulle tilldelas befattningshavare, som vinner lägre avlönad plats i lagmansrätten; sistnämnda lönefyllnad skulle successivt avskrivas med en niondel om året. Emot de sakkunnigas ifrågavarande förslag må till en början framhållas, 1 Se recension i Statsvetenskaplig tidskrift 1929 h. 1. I skrivelse den 8 mars 1929 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet hava de sakkunniga utförligt bemött de framställda anmärkningarna och bland annat påvisat, att åtskilliga uttalanden, mot vilka Sundberg gjort erinringar, delvis ord för ord hämtats ur utredningar i ämnet, verkställda av professor N. Herlitz och generaldirektör T. Nothin.

708 att detsamma föranleder ett orättvist missgynnande av de befattningshavare, vilkas löneinkomster till mera avsevärd del utgöras av sportler. Medan befattningshavarna i de städer, där sportlerna indragits till stadskassan och befattningshavarna tillerkänts en fast avlöning, beräknad att täcka en genomsnittlig nettobehållning på sportlerna, skola bibehållas vid minst samma avlöning som förut, får i städer, där sådan indragning icke vidtagits, befattningshavare, som med inräknande av sportlerna befinner sig på samma eller högre lönestandard, åtnöja sig med i allmänhet högst väsentligt reducerade löneförmåner vid den nya organisationens ikraftträdande. På samma sätt missgynnas befattningshavarna i de städer, som ännu tillämpa lönesystem, i vilket dyrtidstilläggen utgöra en proportionsvis rätt avsevärd del av löneinkomsterna, medan befattningshavarna i de städer, där dyrtidstilläggen till större eller mindre del avskaffats och ersatts med tillägg till grundlönen, skola sitta i orubbat bo. Till den avlöning, som de på övergångsstat ställda befattningshavarna erhålla, skall enligt förslaget staten bidraga med 75 % och staden med 25 %, varemot den omförmälda lönefyllnaden till befattningshavare i lagmansrätt helt bekostas av staten. I de fall, då befattningshavare på övergångsstat icke kan användas för kommunaladministrativ tjänstgöring hos staden, är det uppenbarligen orimligt, att staden ändock skall nödgas bidraga till hans avlöning. Då det torde vara tveksamt, huruvida icke stadens skyldighet att ersätta ifrågavarande till lagmansrätt överflyttade eller på övergångsstat ställda befattningshavare för förlorade avlöningsförmåner kan befinnas vara vidsträcktare än vad de sakkunniga räknat med, böra städerna förbehållas rätt att av statsverket erhålla gottgörelse jämväl för de förlorade sportler och dyrtidstillägg jämte andra eventuella löneförmåner, som staden vid rättegångsreformens genomförande kan befinnas pliktig utgiva till varje vid rådhusrätten förut anställd tjänsteman. De sakkunniga förutsätta, att städerna själva skola svara för pensioneringen av övergångsstatens befattningshavare. Då förmånen av pension emellertid är att betrakta som en avlöningsförmån samt de sakkunniga, enligt vad nyss nämnts, föreslagit, att staten skall bestrida 75 % av löneförmånerna till övergångsstatens befattningshavare, är det uppenbarligen inkonsekvent och ej heller skäligt, att städerna skola ensamma bestrida kostnaderna för pensioneringen, i den mån bidrag ej lämnas av befattningshavaren själv. Slutligen må som anmärkningsvärt framhållas, att de sakkunniga icke upptagit till prövning det uppslag till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstolsorganisationens genomförande, som framförts av lagrådet i dess utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångväsendets ombildning. Lagrådet anför härutinnan: »Skulle av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program (processkommissionens domstolsorganisation), synes det kunna ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen (i jurisdiktionshänseende av de städer, som enligt den nya organisationsplanen icke ägde tillräckligt invånareantal och livlig rörelse nog för att bilda egna domsagor, med kringliggande landsbygd) gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelningen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsaga — gränsen har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 000 a 16 000 personer.» I de städer åter, som fölle ovanom denna gräns och alltså befunnes lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde, enligt detta lagrådets uppslag, den kommunala rättskipningen interimistiskt fortbestå. På annat ställe i lagrådets, betänkande yttras om denna sak: »Vad angår den stadskommunala rättskipnin-

709 gens övertagande av staten är redan ovan uttalad den meningen, att något avgörande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och av de domsagoregleringar, som därmed stå i samband, icke synes föreligga.» Detta lagrådets uppslag till ordnande av möjliga övergångsformer för den nya domstolsorganisationens genomförande i städer ned till 10 000 invånare torde böra tagas i övervägande även för städer med folkmängd under den nyssnämnda av lagrådet angivna lägsta storleksgränsen. Samtliga här ovan omförmälda, av de sakkunniga behandlade invecklade spörsmål om »övergångsstat» för förutvarande befattningshavare liksom om »övergångsersättning» skulle i därav berörda städer kuuna genom uppslagets fullföljande vinna lösning på ett särdeles enkelt och mjukt sätt, som tillgodosåge städernas intressen och tillika sörjde för att befattningshavarna under avvecklingstiden bibehölles vid de avlöningsförmåner, vartill de kunde finnas berättigade. Till sist må erinras, att de sakkunniga vid sina kostnadsberäkningar utelämnat åtskilliga betydande poster. Sålunda hava t. ex. icke upptagits några beräkningar i fråga om de helt visst högst avsevärda årliga kostnader, som genom den nya rättegångsordningen skulle åsamkas det allmänna för beredande av såväl rese- som traktamentsersättning till de nya underdomstolarnas ledamöter; ej heller föreligga några kalkyler rörande kostnader för nya domstolslokaler m. m. åt lagmansrätter och hovrätter samt för tjänstelokaler åt statsåklagarna. Rådhusrätter,

som instämt

i det av styrelsen för Svenska avgivna utlåtandet.

stadsförbundet

Rådhusrätterna i nedan angivna städer hava i huvudsak instämt i det av styrelsen för Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandet: Norrtälje. Trosa 1 . Nyköping. . Vadstena 2 . Eskilstuna, Marstrand. 1 Med tillägg bl. a. att enligt rådhusrättens förmenande särskilt de mindre städerna borde uppgå i större jurisdiktionsområden och i synnerhet de städer, vilkas rådhusrätter bestode av endast en rättsbildad domare. Ny utredning borde skyndsamt företagas. 2 Med tillägg, att rådhusrätten anslöte sig till ett uttalande av stadsfullmäktige till förmån för bibehållande av stadens jurisdiktion.

710 FÖRENINGEN SVERIGES LANDSFOGDAR. Sedan Eders Kungl. Maj:t anmodat Föreningen Sveriges landsfogdar att avgiva yttrande över ett av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, får föreningen i underdånighet anföra följande. De sakkunniga hava byggt sitt betänkande på de principer, i fråga om rättegångsväsendets ombildning, som framlagts av processkommissionen. Följaktligen torde det ej vara avsett att uti det infordrade yttrandet ingå på dessa principer, i vidare mån än som betingas av granskningen av de sakkunnigas förslag. Föreningen har ej heller ansett sig böra ingå på betänkandet i annan och vidare mån än i vad detsamma avser åklagareväsendet och därmed sammanhängande frågor av ekonomisk och organisatorisk art. De sakkunniga hava i sitt betänkande föreslagit en uppdelning av åklagaro Statsåklagare. n a v j ^ underrätterna i två grupper, nämligen överåklagare (statsåklagare) samt underåklagare (lands- och stadsfiskaler). Därvid har tillika föreslagits, att gränsen mellan deras åtalsskyldighet skulle uppdragas sålunda, att statsåklagarna skulle hava att åtala alla brott, vara kunde följa svårare straff än sex månaders fängelse, medan underåklagarna skulle åtala övriga brott; dock att brott enligt 20 kap. strafflagen skulle åtalas av underåklagarna. Den sålunda föreslagna arbetsfördelningen emellan över- och underåklagare innefattar en väsentlig utökning av den åtalsskyldighet, som åligger de nuvarande överåklagarna, landsfogdarna. Det bör därvid tillika bemärkas, att de nya överåklagarna i motsats till landsfogdarna skulle bliva överåklagare även inom de s. k. magistratsstäderna, där stadsfiskalerna förut haft att åtala alla brott, oavsett deras svårhetsgrad. De sakkunniga hava å sid. 190 i betänkandet uttalat följande: »Det möter givetvis stora svårigheter att ens approximativt beräkna den arbetsbörda, som kan läggas på envar av de olika statsåklagarna.» Föreningen instämmer till fullo i detta uttalande, särskilt med hänsyn till de tämligen oklara linjer, som angivits i fråga om statsåklagarnas befattningstagande med den förberedande polisundersökningen. De riktlinjer, som processkommissionen i detta avseende uppdragit, angivas i betänkandet (sid. 182) sålunda: »Rörande det närmare förfarandet vid förberedelsen har processkommissionen föreslagit följande. I allmänhet skall det i första hand åligga polismyndighet att verkställa förberedande undersökning om brott. I fråga om brott, som endast kan åtalas av statsåklagare, skall polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren. Det åligger i så fall denne att vaka över, att undersökningen behörigen utföres, samt, i den mån sådant behöves, lämna polismyndigheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga

711 undersökningen. I sistnämnda fall skall statsåklagaren äga påkalla biträde av polismyndighet. På enahanda sätt skall förfaras, om någon är anhållen eller häktad för ringare brott. Beträffande sådana brott, som underåklagare äger åtala, och där anhållande eller häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra anmälan till statsåklagaren. Statsåklagare skall dock alltid äga att, när anledning därtill förekommer, själv företaga undersökning även angående dylikt brott.» De sakkunniga hava för egen del härom uttalat bland annat följande (sid. 182—183): »Då en kostnadsberäkning av processkommissionens förslag till åklagareorganisationen vid lagmansrätterna nu skall verkställas, gäller det, vad de tilltänkta statsåklagarna beträffar, att i första hand vinna klarhet rörande det erforderliga antalet dylika åklagare. Såsom processkommissionen påpekat, sammanhänger detta spörsmål på det närmaste med anordnandet av den förberedande undersökningen i brottmål. Allteftersom statsåklagaren i större eller mindre grad anses böra själv lägga hand vid den förberedande undersökningen, kommer hans arbetsbörda att ökas eller minskas. Försiktigheten torde bjuda att härvid räkna med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brottmål, i vilka han har att utföra åtal. Såsom förut påpekats, innebär ju processkommissionens förslag, att ledningen av och kontrollen över förberedelsen i brottmålsrättegången i avsevärd omfattning flyttas över från domaren till åklagaren.» Den förberedande undersökningen i brottmål eller, som den nu kallas, polisundersökningen, innefattar otvivelaktigt den verkliga grundvalen för hela brottmålsprocessen. Däri ligger i själva verket det mest betydelsefulla arbetet för målets utredning. Vilket processystem, man än må tillämpa, kommer även allt framgent att härvid förbliva. Har denna undersökning utförts med nödig grundlighet och noggrannhet, torde det i regel ej möta några avsevärda svårigheter att utföra åklagaretalan inför domstolen. Föreningen vill därför på det kraftigaste betona nödvändigheten därav, att den, som inför domstolen skall uföra talan, även bör handhava utredningsarbetet. Allenast därigenom kan åklagaren erhålla den fullständiga inblick i målet, som åtminstone i fråga om grövre brottmål är erforderlig för att han skall kunna behärska målet och alla dess detaljer. Detta bleve så mycket viktigare, om, såsom föreslagits, åklagaren skulle vid ett enda rättegångstillfälle inför domstolen utföra och framlägga målet i dess helhet. Processkommissionen har emellertid i fråga om brott, som höra under statsåklagares åtal, gjort det uttalande, att »polismyndigheten» först »så snart undersökningen riktats mot viss person» skulle göra anmälan därom till statsåklagaren. En dylik anordning synes föreningen ej vara tillfredsställande. Det kan med fog frågas, vem som skulle leda och bära ansvaret för undersökningen under det stadium, som infölle emellan brottets förövande och till dess man komme därhän, att undersökningen kunde inriktas mot viss person. Antag t. ex. att det föreligger ett dödande av människa, en brand eller dylikt, där man visserligen genast kan konstatera, att ett brott föreligger, men där man till en början saknar spår, som peka på viss person såsom gärningsman. Ett sådant stadium inträder ej sällan och kan vara ganska långvarigt. Detta första stadium av polisundersökningen är merendels det allra viktigaste. Vad som därvid göres och lates blir ofta av avgörande betydelse för hela utredningen. Här tarvas det framför allt, att utredningen omhänderhaves och ledes med skicklighet och omdöme. Vem skulle göra detta? Såvitt man av ovannämnda uttalande kan bedöma, skulle statsåklagaren ej hava något att göra härmed utan skulle »polismyndigheten» handhava detta arbete. I de stora städerna med deras kvalificerade polisledning kan detta vara lämp-

712 ligt. Men för landsbygdens vidkommande bleve det landsfiskalen, som hade att svara för utredningen på detta stadium. Landsfiskalen i orten bleve den, som hade att utföra detta viktiga utredningsarbete. Först när han därvid kommit så långt, att han kunde utpeka någon skäligen misstänkt, skulle statsåklagaren kunna ingripa, Och i de fall, då landsfiskalen ej komme så långt, d. v. s. då hans utredning ej ledde ens till det resultat, att han funne någon, som kunde misstänkas, finge han ensam stå för vad som gjorts eller icke gjorts för att utreda saken. För dylika understundom, särskilt på landsbygden förekommande, ouppklarade brott bleve det landsfiskalen, som hade att ansvara. Detta måste anses vara olämpligt och föga överensstämmande med syftet att ernå en förbättring av åklagareväsendet. x\nsvaret för och ledningen av polisutredningen i svårare brottmål bör alltifrån början läggas i händerna på personer med högre kompetens än den i allmänhet hos landsfiskalerna förefintliga. Föreningen kan följaktligen ej finna annat än att man bör utgå därifrån, att statsåklagaren bör leda och övervaka den förberedande utredningen i dess helhet av sådana brott, som skulle falla under hans åtalsplikt. Nödig modifikation härutinnan synes dock böra göras i fråga om sådana större städer, där särskild kriminalavdelning under kvalificerad ledning finnes. Med denna utgångspunkt och med den ovan angivna principen att statsåklagarnas åtalsplikt skulle omfatta alla brott, vara kunde följa mer än sex månaders fängelse, med undantag för tjuvnadsbrotten, måste man räkna med att statsåklagarnas arbetsbörda bleve mycket betydande och väsentligt mycket mer omfattande än de nuvarande landsfogdarnas. De sakkunniga hava även betonat »vikten av att kriminalpolismän till erforderligt antal ställas till åklagaremyndighetens förfogande». Föreningen vill för sin del understryka detta uttalande samt tillika framhålla, att för landsbygdens vidkommande för detta ändamål komme att krävas en väsentlig utökning av det antal kriminalpolismän, som för närvarande finnes till förfogande. Föreningen grundar sina synpunkter i det följande på vad som nu anförts i fråga om statsåklagarnas arbetsuppgifter. Processkommissionen hade närmast tänkt sig, att statsåklagaredistrikten i regel skulle, liksom landsfogdedistrikten, sammanfalla med länen och att i varje dylikt distrikt skulle finnas en statsåklagare med undantag för de tre största städerna. Med avvikelse härifrån hava de sakkunniga framlagt ett förslag, enligt vilket för hela riket skulle erfordras tillhopa 47 statsåklagare fördelade på 16 statsåklagaredistrikt med i regel minst två statsåklagare i varje distrikt. Vidkommande därvid till en början frågan om sammanförande av flera statsåklagare inom ett och samma distrikt, så hyser föreningen synnerliga betänkligheter mot denna anordning. Visserligen hava de sakkunniga till stöd för sitt förslag härutinnan anfört vissa ganska vägande skäl och främst den omständigheten, att frekvensen av grövre brottmål kan vara mycket varierande med ty åtföljande periodvis uppkommande ökning och minskning av arbetet, och att en utjämning skulle kunna antagas med större distrikt. De sakkunniga synas härvid närmast hava haft för ögonen erfarenheterna av de nuvarande landsfogdarnas verksamhet. Häremot vill föreningen till en början erinra, att redan den väsentliga utvidgning av åtalsplikten, som föreslås för statsåklagarna i jämförelse med landsfogdarna, i och för sig torde komma att medföra, att arbetsbördan bleve jämnare fördelad å olika tider. Men därjämte vill föreningen framhålla vissa förhållanden, som avgjort tala för bibehållande av sjrstemet med enmansdistrikt.

713 Det är och kommer alltid att förbliva av stor betydelse, att åklagaren är förtrogen med de lokala förhållandena inom distriktet. Denna kännedom om orten och folket komme med de föreslagna stora distrikten näppeligen att kunna påräknas. I betänkandet har denna uppfattning visserligen tillbakavisats under framhållande, att de nuvarande landsfogdarna ej kunna äga dylik lokalkännedom beträffande sina distrikt eller länen. Men det må dock bemärkas, att en landsfogde, som under stora delar av året vistas på tjänsteresor i länet, vinner en tämligen god kännedom om de särskilda orterna och deras befolkning. Med den utvidgning av polis- och åklagareverksamheten, som i betänkandet föreslagits, skulle givetvis statsåklagarna komma att i högre grad än de nuvarande landsfogdarna få företaga tjänsteresor inom sina distrikt och därigenom bliva än bättre förtrogna med distrikten. Det är även av synnerlig betydelse för den, som har att ansvara för och leda polisutredningar, att han väl känner de medhjälpare, som han i sådant avseende kan anlita ute i de särskilda orterna, såsom landsfiskaler, poliskommissarier, polisuppsyningsmän och polismän. Denna för polisutredningen viktiga personalkännedom skulle knappast kunna förväntas hos statsåklagarna, därest deras distrikt gjordes så vidsträckta, som i betänkandet föreslagits. Men framför allt gäller det, att om statsåklagarna skola hava den befattning med den förberedande undersökningen, som ovan antagits, det ej är möjligt, att statsåklagaren eller i synnerhet förste statsåklagaren skulle kunna hålla nödig överblick över vad som i brottmålshänseende tilldroge sig inom distriktet samt föranstalta om ingripande i alla de fall, då det erfordrades. Det kan likaledes befaras, att statsåklagarna med dessa stora distrikt skulle bliva allt för betungade med tjänsteresor. Må vara att resetiden med järnväg ej bleve så lång till de olika platserna; men ofta erfordras resor från järnvägsstationerna för verkställande av undersökning å brottsplatser och hörande av personer. I allt fall äro resorna i och för sig tröttsamma och arbetsförstörande. Med det föreslagna systemet med flera överåklagare i samma distrikt skulle det även regelmässigt inträffa, att vid en och samma lagmansrätt flera olika överåklagare bleve verksamma. Det synes föreningen, som om det vore lämpligare, åtminstone för landsbygdens vidkommande, att det vore en och samma överåklagare, som handhade och följde brottmålen vid en och samma lagmansrätt. Föreningen anser sig följaktligen ej kunna förorda det i betänkandet föreslagna systemet med stora åklagaredistrikt med flera statsåklagare, utan håller i stället före, att statsåklagaredistrikten böra vara enmansdistrikt, samt att endast en statsåklagare bör tjänstgöra vid varje lagmansrätt, dock med undantag för de största städerna, i fråga om vilka modifikationer härutinnan givetvis erfordras. Vidkommande därefter gränsen emellan över- och underåklagarnas åtalsbefogenhet synes det föreningen som om densamma dragits allt för snävt i fråga om underåklagarna. Därest dessa ej skulle åtala brott, som kunde förskylla mer än sex månaders fängelse, bleve det endast de s. k. förseelserna eller bagatellmålen, med vilka de finge taga befattning. En så långt driven beskärning av underåklagarnas åtalsbefogenhet kunde befaras minska deras intresse för åtals- och polisverksamheten överhuvud taget, så att de i stället komme att med förkärlek ägna sig åt sina kamerala och administrativa arbetsuppgifter. E n dylik begränsning synes ej heller vara sakligt påkallad. Man bör enligt föreningens mening mycket väl kunna anförtro åt underåklagarna åtalsrätten för brott, som kunna förskylla fängelsestraff även utöver 6 månader. Det vore en naturligare och sakligt sett mera berättigad gräns mellan över- och underåklagare, att de förra förbehöllos rätten och plikten att

714 åtala brott, som kunde förskylla den svåraste straffarten eller straffarbete. Men däremot synes det föreningen, som om tillräckliga skäl saknades för att därvid undantaga stöldbrotten. Även dessa synas böra ligga inom överåklagarens åtalsrayon; och detta så mycket mera, som tvångsmedlet häktning oftast ifrågakommer vid dessa brott. Vilken inverkan en dylik förskjutning av gränsen mellan över- och underåklagarnas befogenhet skulle medföra med avseende å arbetsbördan, kan visserligen ej annat än efter en närmare undersökning bedömas. Men det synes antagligt, att detta skulle medföra minskning för statsåklagarna och ökning för underåklagarna. De brottskategorier, för vilka straffskalan innefattar fängelse även utöver sex månader äro nämligen tämligen avsevärda, ej minst på specialstraffrättens område. StatsAv betänkandet synes det vara avsett, att statsåklagarna skulle rekryteras Itlildninq8 Y1^ Jurister från hovrätterna. Det omnämnes ej, huruvida någon specialutbildning utöver den juridiska skulle erfordras. I detta avseende vill föreningen emellertid framhålla, att, om statsåklagarna tillika skola leda den förberedande utredningen (polisutredningen), synes det vara oundgängligen nödvändigt, att det sörjes för en specialutbildning för dem genom praktik vidpolisväsendet. Den, som avlagt juridisk examen och därefter praktiserat vid domstol, på sätt i betänkandet föreslås, kan visserligen antagas därigenom hava förvärvat erforderliga kvalifikationer att såsom åklagare inför domstol utföra talan. Men därmed är ej givet, att han är kompetent och lämplig att handhava och leda polisundersökningar. Därtill erfordras även praktik vid polisväsendet, så att han blir förtrogen med dess arbetsmetoder och tekniska möjligheter. För de nuvarande landsfogdarna fordras en dylik utbildning, ehuru alltför kortvarig. Och föreningen vill för sin del framhålla nödvändigheten av att denna specialutbildning bibehålies och helst utökas. StatsProcesskommissionen hade tänkt sig, att statsåklagarna skulle hava biåklagarnas trade av sekreterare, vilken skulle hava att å statsåklagarens kansli utföra ' förekommande arbeten med uppsättande av protokoll, stämningar o. d. Men denne sekreterare skulle ej hava befordringsmöjlighet inom vare sig den högre eller lägre åklagarekåren. De sakkunniga hava i stället föreslagit, att statsåklagarna till biträden skulle erhålla landsfiskalsaspiranter, vilka under viss tid, exempelvis två år, skulle inkallas till tjänstgöring å statsåklagarekansli. Föreningen kan i denna del fullt ansluta sig till de sakkunnigas förslagsåsom varande lämpligt. Minst ett sådant biträde torde erfordras för varje statsåklagare. Men i samband härmed vill föreningen erinra om rekryteringsfrågan. Det vill synas, som om man tänkt sig, att aspiranterna för statsåklagaretjänster ej skulle beredas andra tillfällen att vinna erfarenhet uti statsåklagaregöromålen än dem, som kunde beredas dem vid semestrar och andra ledigheter för statsåklagaren. Detta bleve ungefär samma system, som nu gäller i fråga om landsfogdeaspiranterna. Men erfarenheten har visat, att aspiranterna därigenom erhålla alltför ringa möjligheter att förvärva sig erfarenhet och vana vid tjänsten. Det är oundgängligen erforderligt, att det tillskapas något slags assistentbefattningar hos statsåklagarna, å vilka befattningar de, som aspirera på statsåklagarebanan, kunna få tjänstgöra för att därigenom förvärva sig erfarenhet vid statsåklagarens ämbetsgöromål, så att de vid befordran till statsåklagare vore fullt kompetenta och förtrogna med arbetet. Föreningen anser ej, att varje statsåklagare skulle vara i behov av en dylik assistent, utan håller före, att dylik befattning skulle erfordras allenast uti de statsåklagaredistrikt, som hade särskilt stor arbetsbörda, exempelvis i ett

715 tiotal distrikt. Ur denna assistentkår, som givetvis i sin ordning skulle rekryteras med domstolsutbildade jurister, skulle sedan statsåklagarekåren rekryteras. Assistenterna borde äga behörighet att i viss omfattning utföra statsåklagarna åliggande tjänstegöromål. E t t kvinnligt skrivbiträde torde även erfordras å varje statsåklagarekansli. För landsbygdens vidkommande synes de sakkunnigas förslag om förlagLokalgande av statsåklagarens kansli till samma byggnad, i vilken lagmansrätten frågan. i orten är inrymd, vara lämpligt. Det finnes obestridligen ett naturligt samband emellan åklagareväsendet o Statsoch polisväsendet, och därest, såsom förut antagits, statsåklagarna skulle åklagare) handhava polisutredningen i de mål, som låge under deras åtalsplikt, komme ^sen<ie£ detta samband alltjämt att bestå. Det synes föreningen vid sådant förhållande lämpligt, att stat§åklagaren bibehålles vid den befattning med polisväsendet inom distriktet, som för närvarande tillkommer landsfogden. Landsfogden har närmast under länsstyrelsen ansvar för och ledning av polisväsendet, varjämte landsfogden skall höras och avgiva yttrande i alla de ärenden rörande polisväsendet, däri länsstyrelsen har beslutanderätt. De blivande statsåklagarna komme givetvis att förvärva en ingående kännedom om polisväsendet i distriktet, om dess tillstånd och behov ävensom om polispersonalen i distriktet. Föreningen vill därför framhålla önskvärdheten av att statsåklagarna, var och en inom sitt distrikt, bibehållas vid den befattning med polisväsendet, som nu tillkommer landsfogden. Detta gäller landsbygden. I de större städer, där polismästare finnes, torde statsåklagaren ej behöva belastas med dylik befattning med polisväsendet i vidare mån, än i vad det avser kriminalpolisverksamheten. Det egentliga ordningspolisväsendet bör där förestås och ledas av polismästaren. Såsom ovan framhållits, är det givetvis vanskligt att skapa sig ett tillförlitligt begrepp om den arbetsbörda, som komme att åvila de blivande statsåklagarna, och följaktligen även att bedöma vilket antal statsåklagare, som komme att erfordras. Den siffra man i sådant avseende från början antager, måste bliva mycket approximativ, och man får därefter pröva sig fram. Emellertid har föreningen med ledning av den erfarenhet, som landsfogdarna vunnit under sin verksamhet, funnit det antagligt, att det av de sakkunniga föreslagna antalet av 47 vore tillräckligt, men under två bestämda förutsättningar, nämligen dels att tillräckligt antal kvalificerade kriminalpolismän ställas till deras förfogande och dels att de ovannämnda assistentbefattningarna inrättas. Det har i de sakkunnigas betänkande framhållits »att ledningen av och kon- ^ Statstrollen över förberedelsen i brottmålsrättegången i avsevärd omfattning flyttas åk!.a9apfj över från domaren till åklagaren». Det synes föreningen med hänsyn härtill °JJ** ° uppenbart, att överåklagarna böra tillerkännas en löneställning, som i det allra närmaste kan jämställas med domarens. Det ligger i sakens natur, att överåklagarens ämbetsåligganden komma att av sin handhavare kräva ej endast grundliga juridiska insikter och beprövat omdöme utan även självständighet och kraft. Det är vid sådant förhållande angeläget, att statsåklagarna beredas en god och trygg ekonomisk ställning. Med utgångspunkt härifrån synes en lägre löneställning än som motsvaras av den nuvarande lönegraden B 29 ej kunna anses vara tillfredsställande. Det är även av vikt, att löneställningen blir sådan, att verkligt dugande jurister känna sig lockade därav. Sättes lönen lågt blir följden att dylika dugande män på grund därav undvika denna bana för att i stället hålla sig till domarebanan. Ifråga om underåklagarna föreslås i betänkandet, att dessa skulle utgöras o Underav lands- och stadsfiskaler. Vidkommande landsfiskalerna synes någon an- aklagarm nan ändring i deras verksamhet ej vara avsedd än som betingas av inskränk-

716 ningen av deras åtalsbefogenhet. I övrigt skulle de bibehållas vid sina administrativa och kamerala göromål. Föreningen hyser den principiella uppfattningen, att det hade varit önskvärt, att underåklagarna liksom statsåklagarna befriats från sina kamerala och administrativa arbetsuppgifter, så att de blivit helt och uteslutande åklagare och polistjänstemän, och att de kamerala och administrativa arbetsuppgifterna anbetrotts åt särskilda därmed uteslutande sysselsatta befattningshavare. Det är nämligen ej ofta en och samma person är lämplig för båda dessa till sin art alldeles skilda verksamhetsgrenar. Och dessutom ligger det nära till hands att antaga, att landsfikalerna framdeles komme att ägna sitt mesta intresse åt den kamerala-administrativa sidan av tjänsten samt att åklagareoch polistjänsten för dem bleve mera en bisak. Men föreningen inser även, att flera praktiska syårigheter förefinnas för genomförande av en djdik uppdelning av landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter. Då antalet med åklagare- och polisgöromål uteslutande sysselsatta fiskaler i sådant fall väl knappast kunde beräknas till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet landsfiskaler, bleve deras tjänstgöringsdistrikt alltför vidsträckta för att de skulle kunna fylla de krav, som skäligen kunna ställas på den lokala ordningsmakten. Vidare läte sig denna uppdelning av kostnadsskäl ej genomföra ifråga om det yttersta ledet i organisationen, nämligen landsbygdens polis- och fjärdingsman. Det bleve alltför dyrbart att i varje polisdistrikt på landet hava särskild polisman och särskild uppbördsman. Och• om dessa verksamhetsgrenar liksom hittills skulle vara förenade på samma hand, komme polis- och fjärdingsmannen att lyda under två olika förmän nämligen å ena sidan den fiskal, som omhänderhade åklagare- och polisväsendet, och å andra sidan den administrativa och kamerala fiskalen i distriktet. Detta komme ovillkorligen att vålla svårigheter och slitningar, då det gällde påkallande av fjärdingsmannens tjänstebiträde för de olika verksamhetsgrenarna. Av dessa och åtskilliga andra praktiska skäl synes det föreningen ej vara möjligt att för närvarande genomföra en dylik omorganisation. Emellertid vill föreningen i anslutning härtill framhålla nödvändigheten av, att det tillses, att kompetensen för landsfiskalerna höjes. Den nuvarande utbildningen av landsfiskalerna lämnar mycket övrigt att önska. Därest det ej anses lämpligt att föreskriva juridisk examen, t. ex. kansliexamen, så bör genom statens försorg anordnas särskilda praktiska och teoretiska utbildningskurser för aspiranterna. Landsfiskalstjänsten innefattar så krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter, att samhället måste tillse, att dessa tjänstemän även äga nödiga kvalifikationer för att på tillfredsställande sätt uppfylla sina tjänsteplikter. En högre utbildning är även ägnad att medföra den mognad och fasthet i karaktären, som i särskild grad kräves för denna tjänst. Förslaget om särskilda åklagare vid hovrätterna är måhända betingat av förslagets grundprinciper. Men med den procedur, som föreslagits i fråga om processen i underrätten, utan protokollariska anteckningar om vad därvid förekommit, synes det föreningen som om åklagaren i hovrätten skulle få en tämligen svår ställning. Han har ej övervarit förhandlingarna vid underrätten och står följaktligen alldeles främmande för målet, då det skall förehavas i hovrätten. Svaranden och dennes biträde bleve betydligt bättre ställda, därigenom att de varit med om ej endast förhandlingarna inför underrätten utan även om den förberedande undersökningen. Det torde därför kunna antagas, att hovrättsåklagaren städse skulle nödgas tillkalla vederbörande statsåklagare, som finge sätta honom in i målet. Vid sådant förhållande kan det ifrågasättas, om det ej vore lämpligast, att statsåklagarna finge utföra och bevaka talan även i hovrätten. Med hänsyn till den grundliga juridiska utbildning, som för

717 deras vidkommande förutsattes, synes knappast kunna förefinnas några allvarliga principiella betänkligheter mot en sådan anordning, ehuruväl det givetvis komme att medföra en ökad arbetsbörda för dem. Under förutsättning att de åklagare- och polisgöromål, som nu åvila lands- Landsfogdefogdarna, överföras på statsåklagarna, hava sakkunniga ansett tillräckliga skäl indragning. saknas för bibehållande av de nuvarande landsfogdetjänsterna, vilkas innehavare beräknas i viss utsträckning komma att överflyttas å statsåklagarebefattningarna. Om befattningen med åklagare- och polisväsendet i den omfattning, som förut angivits, komme att överföras å statsåklagarna, anser även föreningen, att de arbetsuppgifter, vilka därefter återstode för landsfogdarna enligt nu gällande instruktion, ej vore av den omfattning och betydenhet, att landsfogdetjänsten såsom sådan borde bibehållas. De tjänstegöromål av administrativ och kameral art, som återstode, borde lämpligen kunna överföras, de rent administrativa å befattningshavare å landskansliet och de kamerala å befattningshavare vid landskontoret. De sakkunnigas i samband härmed framlagda förslag om överflyttande av inventeringarna hos utmätningsmän å tjänstemän vid riksräkenskapsverket anser sig föreningen för sin del böra avstyrka. Den enda naturliga överflyttningen av inventeringarna vore givetvis till länsstyrelsernas landskontor. Ä dess uppbördsavdelningar utövas en fortlöpande kontroll över utmätningsmännens indrivningsverksamhet. Denna kontroll är visserligen för närvarande inskränkt till kronouppbördsmedlen, men kan givetvis utan större svårighet utvidgas att även omfatta indrivningen av kommunala medel. I varje fall finnes å länsstyrelsernas landskontor att tillgå tjänstemän, vilka på grund av sin verksamhet sitta inne med erfarenhet om och vana vid indrivningsverksamheten i länet och kontrollen däröver. De äga därjämte den personalkännedom, som icke står riksräkenskapsverkets tjänstemän till buds och vilken städse är av synnerlig betydelse för utövandet av dylik kontroll. Hos dem kan även påräknas nödig förfarenhet i fråga om den rent exekutiva verksamheten. I sistnämnda avseende torde däremot tjänstemän från riksräkenskapsverket äga mindre förfarenhet och insikt,

718 FÖRENINGEN SVERIGES LANDSFISKALER. Föreningen Sveriges landsfiskaler, som lämnats tillfälle att yttra sig över kommitterades betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, får härmed i underdånighet avgiva yttrande över detsamma. Rörande den föreslagna domstolsorganisationen samt de i samband därmed stående ekonomiska förhållanden saknar föreningen anledning att därom yttra sig utan inskränker sig till att granska den föreslagna åklagareorganisationen samt vad med densamma äger samband. Föreningen tillåter sig härutinnan åberopa, vad densamma i sitt till Eders Kungl. Maj:t ställda underdåniga utlåtande över processkommissionens förslag anfört, utöver vilket föreningen ej har mycket att tillägga. ^ Varken processkommissionen eller de sakkunniga hava framkommit med något detaljerat förslag till underåklagareorganisation utan framhållit, att denna borde ordnas i sammanhang med en lönereglering för landsfiskalerna. Kommissionen har emellertid uttryckligen framhållit, att dessas befattning med åklagaregöromålen bör inskränkas till att omfatta endast ringare brottmål, varemot åklagaretalan i svårare mål bör utföras av särskilda statsåklagare. Såsom föreningen förut framhållit, måste förslaget om statsåklagare, i den form detsamma framkommit, anses synnerligen opraktiskt och olämpligt. Statsåklagarnas distrikt bliva allt för stora, och de skulle i regel icke medhinna att utföra den kanske viktigaste delen av sitt arbete, nämligen den förberedande undersökningen, vilken alltså finge utföras av de inkompetentförklarade landsfiskalerna. Förslaget om statsåklagarnas sorterande under advokatfiskalen i hovrätten, hovrättsfiskalernas förordnande till vikarier för statsåklagarna samt därjämte för rådmännen i lagmansrätterna torde vara mindre lyckligt. Advokatfiskalen besitter ej den praktiska utbildning i åklagaregöromål vid första instans, som är nödvändig, för att han skall kunna hava överinseende över statsåklagarna, och hovrättsfiskalerna ej heller för att fylla sin plats som vikarier för dessa. Föreningen finner därför de sakkunnigas förslag rörande statsåklagare vara praktiskt sett omöjligt; en åklagares tjänstgöringsområde får ej vara större, än att han är i tillfälle att noggrant lära känna såväl distriktet som dess befolkning. Ett av häradshövdingen numera hovrättspresidenten K. Schlyter framfört förslag om uppdelning av landsfiskalernas nuvarande göromål på två olika tjänster, varav den ena skulle i regel omfatta en domsaga, samt dess innehavare (lands- eller distriktsfiskal) skulle med biträde av en assistent handhava alla åklagaregöromål inom domsagan, har av föreningen å i denna månad hållet sammanträde behandlats samt vunnit stor tillslutning. Det är föreningens uppfattning, att först i och med detta förslag ett steg i rätt riktning

719 tagits för ernående av en underåklagareorganisation av värde. En rättsbildad åklagare, som redan från början är i tillfälle att taga befattning med utredningen av ett brott, och som kan följa proceduren ända fram till domen, måste vara det mål, som man på detta område bör söka få förverkligat. Efter detta är ej mycket att tillägga om de sakkunnigas förslag utom beträffande sammanslagningen av städer med mindre än 5 000 invånare med intilliggande landsfiskalsdistrikt. Föreningen har härutinnan ingenting att invända mot de sakkunnigas förslag. Då föreningen förut framhållit det betänkliga i att göra advokatfiskalen i hovrätten till förman för underåklagarna, framstår förslaget om upphörande av länsstyrelsens befattning med åklagareväsendet som mindre lämpligt. Sedan gammalt har länsstyrelsen utfört sin befattning med åklagareväsendet på ett förtjänstfullt sätt, och med den intima beröring med landsfiskalerna, som länsstyrelsen på skilda områden har, torde det få anses mest lämpligt, att densamma bibehålles vid förmanskapet för underåklagarna. Förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen från länsstyrelserna till lagmansrätterna anser föreningen icke välbetänkt. Här gäller detsamma, som nyss sagts rörande landsfiskalernas ställning till länsstyrelserna, och de exekutiva ärendena torde icke komma att bliva avgjorda med önskvärd snabbhet, om domstolarna skola övertaga desamma. Visserligen har vårt svenska överexekutorsinstitut ingen direkt motsvarighet i utländsk rätt, varest underexekutorerna sortera direkt under domstolen, men det är härvid att märka, att underexekutorerna i utlandet icke besitta de kunskaper och den utbildning, som de svenska landsfiskalerna förskaffat sig. Domstolarnas arbetsbörda skulle dessutom ökas i hög grad, och man skulle ofta förgäves söka efter det intresse och den praktiska erfarenhet, som på detta område är till finnandes i länsstyrelserna. Vare sig införandet av statsåklagareinstitutionen enligt de sakkunnigas förslag sker eller underåklagarna organiseras enligt Schlyters förslag, måste landsfogdarna bliva överflödiga och böra indragas, något som ej kommer att medföra större kostnader för staten, då ej mindre än två tredjedelar av landsfogdarna inom sex år falla för åldersgränsen och komma att avgå, samt de senast tillsatta endast äro förordnade tills vidare och alltså kunna placeras på annan tjänst. De ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas förslag äro ej av det intresse för landsfiskalerna, att föreningen finner anledning att yttra sig om desamma.

720 FÖRENINGEN SVERIGES STADSFISKALER. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anhåller härmed i underdånighet få avgiva yttrande över det av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, och tillåter sig föreningen därvid begränsa sitt yttrande att avse huvudsakligen den föreslagna omorganisationen av åklagareväsendet. Föreningen anser sig till en början böra framställa några erinringar mot den kritik av nuvarande åklagareväsendet, som kommit till synes såväl i processkommissionens betänkande som i vissa däröver avgivna yttranden. Det har sålunda gjorts gällande, att vårt åklagareväsen skulle i synnerlig grad vara behäftat med bristfälligheter, vilka särskilt skulle hänföra sig till de nuvarande åklagarnas kompetens. Ehuru föreningen, såsom utgörande en sammanslutning av åklagare, måhända bör anses i viss mån jävig att härutinnan avgiva ett omdöme, kan föreningen dock icke underlåta att som sin mening uttala, att de framställda anmärkningarna i mångt och mycket äro obefogade, och föreningen håller före, att kritiken mera träffar en redan gången tids åklagare än de nuvarande. Åtminstone vad angår stadsfiskalskåren anser föreningen anmärkningarna vara i stort sett oberättigade. Stadsfiskalstjänsterna tillsättas nu alltmer och mer med jurister, som anses lämpliga därtill, eller ock med personer, som efter tjänstgöring som t. f. åklagare och erhållen utbildning vid polisväsende i större städer eller eljest befunnits innehava erforderlig kompetens därför. Utnämningen sker vidare genom rikets högsta åklagaremyndighet, justitiekanslersämbetet, och däri torde väl ligga tillräcklig garanti för att befattningarna bliva besatta med de bästa krafter, som stå till buds. Såsom en egendomlighet i fråga om den framkomna kritiken av åklagareväsendet vill föreningen vidare påpeka, att man icke ens gittat leda i tillfyllest bevisning att åklagarna äro så undermåliga som det göres gällande. Man har, synes det, fallit för frestelsen att, därför att man hört påståendet upprepas ofta och länge, göra detsamma till ett axiom. Enligt föreningens mening är dock den nuvarande stadsfiskalskåren av ett annat och bättre slag än för några tiotal år tillbaka, och erfarenheten har icke visat annat, än att städernas åklagaremyndigheter numera även beträffande de grövsta brottmål i stort sett fungera på ett tillfredsställande sätt. Föreningen är nog förmäten att till och med påstå, att stadsfiskalerna härutinnan icke stå efter de numera i grövre brottmål å landsbygden fungerande åklagarna, landsfogdarna. I detta samband tillåter sig föreningen att beträffande de nuvarande åklagarnas kvalitet åberopa ett auktoritativt yttrande av justitierådet Gustaf Carlson i en uppsats uti Svensk Juristtidning, årg. 1929 häfte 1, däri han bl. a, yttrar, att han »ej kan fullt dela den misstro mot de nuvarande åklagarna och polismyndigheterna, som på åtskilliga håll lär förefinnas» under till-

721 läggande att »uppsättningen är kanske något ojämn, och därför räcka krafterna icke till ens för nu föreliggande uppgifter». Enligt såväl processkommissionens som de sakkunnigas förslag skulle beträffande nu gällande åklagarebehörighet vidtagas den ändring, att åklagares befogenhet att tala å brott skulle begränsas till viss instans. Den åklagare, som vid underrätt utfört ett åtal, skulle, i motsats till vad nu är fallet, sakna behörighet att draga saken under hovrätts omprövning eller, om målet fullföljts dit av den tilltalade, där vidare utföra sin åklagaretalan. I varje instans skulle talan i brottmål utföras allenast av vissa där anställda åklagare, med påföljd att, allteftersom ett brottmål fullföljes genom de olika instanserna, en ny person inträder i målet å åklagaresidan. För genomförande av denna nya princip har åklagaremyndigheten uppdelats i fyra olika grupper av åklagare, nämligen vid högsta domstolen å kanslersråd eller revisionsfiskaler under ledning av justitiekanslern, vid hovrätterna å advokatfiskaler med biträde av extra tjänstemän, kallade hovrätts fiskaler, samt vid underrätterna å dels statsåklagare och dels distriktsfiskaler. De två sistnämnda grupperna, vilka båda skulle tala i brott vid underrätt, hava erhållit olika behörighet i avseende å målens beskaffenhet, i det att distriktsfiskalerna endast skulle äga påtala brott, å vilka ej kan följa högre straff än fängelse i sex månader, medan statsåklagarna skulle omhänderhava de grövre brotten. Genom den sålunda föreslagna organisationen av åklagareväsendet skulle i verkligheten införas fyra slag av åklagare, under det att domstolsinstanserna endast bliva tre. Enligt föreningens mening innebär förslaget i denna del en överorganisation av åklagareväsendet och kommer att medföra betydande kostnader för statsverket utan tillräckligt motsvarande fördelar. Vad angår förbudet för åklagare, som utfört talan vid underrätt, att i högre instans uppträda som åklagare i samma mål, finner föreningen några bärande skäl för förslaget härutinnan icke vara anförda. Föreningen förstår väl att denna anordning föranletts av den ståndpunkt, kommissionen intagit beträffande processens muntlighet även i överrätt. Men enligt föreningens mening har kommissionen drivit muntlighetsprincipen för långt, åtminstone vad angår flertalet av brottmål och särskilt beträffande den stora mängden av mindre sådana. I fråga om dessa senare borde det muntligt-protokollariska systemet vid underrätterna alltfort vinna tillämpning, såvida man överhuvud anser sig böra slå in på den av kommissionen föreslagna processen. Det borde väl för envar praktisk och erfaren man stå uppenbart, att den åklagare, som från början satt sig in i ett brottmål, lett förundersökningen och utredningen i målet samt vid underrätten utfört talan och förskaffat sig närmare kännedom om den tilltalades person och karaktär, är på förhand mera lämpad att utföra åklagaretalan även i överrätt än en där tjänstgörande funktionär, som, då han får hand om målet, icke har en aning om detsamma och dess ofta ganska invecklade detaljer samt därför måste ägna onödig tid för att erhålla kännedom om målet, innan han kan uppträda som åklagare däri. I de flesta fall torde denne också bliva tvungen att överlägga med och inhämta upplysningar av förutvarande åklagaren för att han icke skall »stå sig slätt» vid målets handläggning inför överrätten och måhända förlora åklagarens talan i saken. De olika åklagarna måste därför ovillkorligen konferera med varandra för att den nye åklagaren skall kunna bliva insatt i målet, och härav föranledes givetvis åtskilliga kostnader för resor m. m., vilka kostnader komma att drabba statsverket. Även för den tilltalade skulle förslaget medföra en mängd hittills obehövliga kostnader för advokaters anlitande, personlig inställelse inför överrätten etc, vilket allt han under nuvarande process kan undkomma. ',-

Al—291185

722 Föreningen finner förty förslaget i denna del vara både opraktiskt, kostsamt och ovärdigt och vill hemställa att åtminstone vad angår brottmålen i allmänhet samme åklagare bör få utföra åtal i överrätt som i underrätt. Beträffande den föreslagna anordningen att vid underrätt uppdela åklagaremyndigheten å tvenne grupper av åklagare, statsåklagare och distriktsfiskaler, finner föreningen att även allvarliga erinringar kunna däremot framföras. Den praktiska blicken och erfarenheten har även här fått stå tillbaka för teoretiska funderingar. Bortsett från att det givetvis för staten medför ökade kostnader att anställa en dubbel uppsättning av åklagare vid underrätterna, måste anmärkas, att det sätt, varpå de sakkunniga i detalj utformat förslaget härutinnan, icke kommer att i praktiken kunna realiseras eller fungera till belåtenhet. Antalet statsåklagare har satts för lågt och statsåklagaredistrikten gjorts för stora, för att dessa åklagare skola medhinna den mängd mål, som kommer att åvila dem. De skola ju vara åklagare i alla mål, där strafflatituden går över sex månaders fängelse. Föreningen kan icke finna det annat än otänkbart, att exempelvis uti ett distrikt med 477 000 invånare och 13 domstolar allenast två statsåklagare skola vara i stånd att där samtidigt utföra talan i dessa mål och tillika, såsom föreslagits, leda alla förberedande förhandlingar och undersökningar. Det är ingalunda så, som de sakkunniga trott, att brottsligheten fördelar sig jämnt på årets olika månader, utan den kan tvärtom vara stor vid vissa och ringa vid andra tillfällen. Då domstolarna själva utsätta tid för huvudförhandlingarna, är det ganska möjligt, att inom ett statsåklagaredistrikt, där 13 domstolar fungera, statsåklagaren får till uppgift att inställa sig samma dag vid flera domstolar eller så nära i följd, att han ej mom det stora distriktet kan förflytta sig hastigt nog från den ena orten till den andra. Det blir då en fysisk omöjlighet för åklagaren att närvara vid flera domstolar samtidigt, med påföljd att uppskov med målen måste företagas. Och utan överdrift kan tillika sägas, att dessa statsåklagare med stora distrikt icke i övrigt bliva i stånd att fullgöra dem pålagda skyldigheter. Det är ju numera en allmänt erkänd sanning, att i grövre brottmål den, som skall utföra talan däri, även bör från början handhava polisundersökningar och leda utredningsarbetet för att inför domstolen kunna behärska målet och dess detaljer. Även denna utredning skall statsåklagaren därför ombesörja. Arbetsbördan för statsåklagaren kommer härigenom att bliva så stor, att ingen människa kan bliva mäktig bära den. Följden bliver, att utredningsarbetet och förberedande förhandlingar till stor del måste överflyttas till distriktsåklagare. Men därmed är också den princip, varpå processkommissionen uppbyggt sitt förslag i fråga om åklagareväsendet, sönderbruten, och lösningen av problemet måste sökas på annat sätt. I övrigt kan mot förslaget i vad det åsyftar underåklagares åtalsrätt anmärkas, att dessas befogenhet begränsats onödigt snävt, De hava anvisats att huvudsakligen syssla med bagatellmålen, men detta enformiga arbete kan befaras leda till att deras intresse och arbetsglädje småningom slappas. Om en dylik kategoriklyvning av åklagaremyndigheten vid underrätt skulle anses påkallad, vilket föreningen för sin del ej kan medgiva, borde i varje fall underåklagarnas åtalsbefogenhet betydligt vidgas, något som för övrigt bliver absolut nödvändigt, därest antalet statsåklagare sättes så lågt som de sakkunniga föreslagit. Föreningen kan på grund av det nu anförda icke tillstyrka sakkunnigas förslag i fråga om åklagareväsendets ordnande. Då även från annat håll grava anmärkningar framställts mot förslaget i denna del och man har befogad anledning antaga, att detsamma ej blir lagt till grund för en blivande lagstiftning, har föreningen i detta samband ansett sig böra uppdraga några riktlinjer, efter vilka åklagareväsendet vid underrätten skulle kunna ordnas.

723 En och samme åklagare borde icke utföra brottmålstalan vid flera underrätter utan vara knuten till allenast en domsaga, och som regel borde han hava så stort distrikt att han bleve fullt sysselsatt av åklagare- och polisverksamhet. Huruvida vid samma domsaga skulle anställas mer än en åklagare skulle göras beroende av domsagans storlek och till viss mån därav, huruvida i domsagan inginge stad av en viss storlek. Denne åklagare skulle hava att utföra talan i alla brottmål, mindre som större, samt att samtidigt vara chef för polisväsendet inom det honom tilldelade distriktet. Samtidigt skulle polisväsendet, särskilt å landsbygden, förstärkas med fackligt utbildade kriminalpoliser, som biträdde åklagaren med spanings- och utredningsarbete. I detta sammanhang åberopas i fråga om organisation av kriminalpolisväsendet närlagda yttrande av den 3 maj 1929, bil. »A». I fråga om de sålunda tilltänkta åklagarnas kompetens skulle denna höjas med syfte särskilt taget till hans blivande verksamhet. Förutom förvärvandet av viss teoretisk utbildning med avlagd examen i erforderliga juridiska ämnen skulle han hava genomgått fullständig polisskola samt viss tid deltagit i praktisk verksamhet som kriminalpolis och t. f. åklagare. Med en dylik teoretisk och praktisk utbildning skulle enligt föreningens mening viss åklagare vid underrätten komma att motsvara alla de fordringar, som i reformerad process skäligen kunna ställas på dessa. Men föreningen vill dessutom även framhålla, att liksom inom andra yrken gäller det även för åklagarepersonalen att vederbörande hava individuell läggning och speciellt intresse för den verksamhet, han är satt att fylla. Med ett anordnande av åklagareväsendet på nu nämnt sätt vid underrätterna skulle den föreslagna statsåklagareinstitutionen kunna helt slopas och därigenom avsevärd besparing vid reformens genomförande göras. Ty såsom av justitierådet Carlson framhållits i förenämnda uppsats fordras, för att statsåklagarna skola kunna uppfylla processkommissionens krav å dem, så högt kvalificerade personer härför, att deras löner måste sättas icke mycket lägre än lagmannens. Föreningen övergår härefter till att granska ifrågavarande förslag särskilt i vad det berör stadsfiskalernas ställning uti den nya rättegångsordningen. Att stadsfiskalerna böra, på sätt föreslagits, erhålla statsanställning finner föreningen vara fullt berättigat och detta så mycket mera som stadsfiskalerna fullgöra funktioner, som i alla avseenden äro statliga. Föreningen, som tidigare hos Kungl. Maj :t gjort framställning i sådan riktning, har alltså intet att erinra däremot, men tillåter sig dock framhålla vikten av att vid dessa tjänsters förvandling till statliga lönerna för stadsfiskalerna bliva enhetligt reglerade och ej för snävt tilltagna. En fråga av största betydelse för nuvarande stadsfiskaler är den, på vad sätt de komma att bliva inrangerade i det nya åklagaresystemet. De sakkunniga, vilka accepterat processkommissionens förslag om åklagarnas fördelning i grupperna statsåklagare och underåklagare samt hänfört stadsfiskalerna till underåklagarnas grupp, hava föreslagit olika bestämmelser rörande åklagareväsendets ordnande i städerna, beroende på städernas olika storlek. Sålunda har förordats, att de minsta städerna skulle upphöra att vara egna åklagaredistrikt samt läggas till närmaste landsbygdsdistrikt. De mellanstora städerna åter skulle bibehållas vid rätten att utgöra egna distrikt, i vissa fall med upptagande av område från kringliggande landsbygd, men å t åklagarna i dessa städer skulle uppdragas att tillika, sköta stadsfogdetjänst. Gränserna för dessa städers storlek hava satts vid ett invånareantal av 5 000 som minimum och 20 000 som maximum. Städer därutöver skulle hava egen åklagare, som uteslutande ägnade sig åt åklagareverksamhet. Att de allra minsta städerna icke böra bibehållas vid rätten att utgöra egna

724 åklagaredistrikt, finner föreningen vara fullt riktigt. Huru därvid den övre gränsen för invånareantalet skall dragas, kan däremot vara föremål för olika meningar. Vissa städer äro nämligen stadda i rask tillväxt, och det kan därför inträffa, att de snart överskrida den övre gränsen och behov visar sig att göra dem till egna distrikt. Denna omständighet bör därför föranleda till, att man vid avgörande av frågan om de mindre städernas läggande under landsbygdsdistrikt tager hänsyn till icke uteslutande stadens folkmängdssiffra utan även dess egenskap av stillastående eller framåtgående samhälle eller av central ort med goda kommunikationer och därav föranledd större resandefrekvens. Varder detta iakttaget, lär i denna del föga vara att erinra mot de sakkunnigas förslag; det skulle endast kunna ifrågasättas, om icke till och med den övre gränsen för sådant fall kunde höjas till ungefär 6 000. Alla övriga städer skulle enligt föreningens mening utgöra självständiga åklagaredistrikt med egen åklagare, dock med den modifikation att till dessa stadsdistrikt även borde i lämpliga fall hänföras kringliggande tätare bebyggda landsområden. Emellertid hava de sakkunniga ansett att i städer med invånareantal mellan 5 000 och 20 000 åklagaren icke skulle få full sysselsättning av sin tjänst, och de hava därför föreslagit, att med åklagaretjänsten skulle här förenas befattningen som stadsfogde. Beträffande detta förslag kan föreningen näppeligen dela de sakkunnigas mening. De hava här tydligen gått fram efter rena schematiska linjer och företagit jämförelser mellan förhållandena i stad och på landsbygden, vilka icke hålla streck. De hava exempelvis icke beaktat, att kriminaliteten är mera koncentrerad till städerna än till landet och att den mänskliga sammanlevnaden är mera invecklad och livligare i stad än på land, med påföljd att polis- och åklagaremyndigheterna äro betydligt mera upptagna av sin verksamhet i städerna. En stadsfiskals arbete med polisväsendet är mera omfattande än vad en landsfiskal i sådant avseende har att utföra, och brott och förseelser, som åtalas inom stad, äro proportionellt mycket större än motsvarande å landsbygden. Föreningen anser det därför i regel omöjligt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadsfiskal skulle i städer med upptill 20 000 invånare även kunna medhinna att utöva stadsfogdegöromålen. Hans verksamhet som polischef och åklagare skulle därigenom lida alltför mycket intrång och kanske få stå efter för de mera expeditionsmässiga stadsfogdegöromålen, såsom fallet för närvarande påstås vara inom landsfiskalsdistrikten. Enligt föreningens mening bör, när en stad uppnått en storlek av cirka 8 000 invånare, stadsfiskal vara som regel befriad från alla andra göromål än dem, som äro förknippade med hans åklagare- och polischefsverksamhet. I städer mellan 5 000 och 8 000 invånare torde däremot åt honom lämpligen kunna uppdragas sysslan som stadsfogde. Vidtages därjämte den förändring i fråga om åklagaredistriktens omfattning, att utanför stad belägna förstadsområden överföras till stadens åklagaredistrikt, komma stadsfiskalerna otvivelaktigt att bliva fullt upptagna av sina åklagare- och polischefssysslor. På sätt ovan framhållits, har föreningen tagit för visst, att processkommissionens förslag till inrättande av statsåklagare icke bliver verklighet, utan att i stället åklagareväsendet vid underrätterna ordnas med allenast ett slag av åklagare, knutna vid domstolsområdet. Om organisationen sker i enlighet med sistnämnda tanke, uppstår frågan, huru åklagareväsendet bör i samband därmed ordnas för de städer, som icke komma att utgöra egen lagsaga. Att härvid de städer, som komma att bilda eget tingslag inom lagsaga — gränsen har härutinnan av de sakkunniga föreslagits vid 17 000 invånare och av hörda myndigheter vid 14 000—15 000 — böra bilda eget åklagaredistrikt, finner föreningen vara så uppenbart, att därom ej vidare behöver yttras. Men även städer av mindre omfattning än nu sagts kunna påtagligen icke sammankopplas med

725 rena landsbygden i avseende å åklagareväsendet. Härutinnan komma att i stort sett göra sig gällande samma skäl för stads indelning till eget åklagaredistrikt, som ovan anförts. Då det i förslaget förutsatts, att åklagare även skall vara polischef och då polisväsendet alltid kommer att vara bäst organiserat i städerna, bör den som är polischef i stad, i regel alltid vara åklagare. Härvid kommer givetvis mycket att vara beroende av, huru polisväsendet kommer att ordnas för riket i dess helhet och huru indelningen i polisdistrikt därvid kommer att ske. Att emellertid städer med en folkmängd av omkring 8 000 ä 10 000 invånare icke kunna sammankopplas till att gemensamt med domsagans landsbygd bilda ett enda åklagaredistrikt finner föreningen vara uppenbart. Väl torde i dylika fall understundom viss kringliggande landsbygd böra förenas med stadens åklagaredistrikt, men att på motsatt sätt lägga stad av angiven storlek till ett landsbygdsdistrikt torde medföra svåra olägenheter i flera avseenden. Såsom en påtaglig brist i de sakkunnigas organisationsförslag framträder det förhållandet, att de sakkunniga icke framlagt några bestämmelser, huru skall förfaras vid övergången från nuvarande till blivande åklagareorganisationen. Frågan härom har skjutits till ytterligare utredning, men givet är att man härigenom ej kan fullt överblicka förslagets verkningar i ekonomiskt och andra avseenden. Föreningen vill emellertid redan nu framhålla, att därest stadsfiskalsbefattningar indragas i åtskilliga städer, staten måste bliva skyldig att direkt eller indirekt genom städerna till dessa stadsfiskaler utgiva ersättning för mistade löneinkomster och sportler. Att helt enkelt överflytta dem till polischef st jänster lär icke vara grundlagsenligt. I många fall äro visserligen stadsfiskaler samtidigt poliskommissarier, men med polislagens införande och enligt meddelade prejudikat måste dessa båda tjänster i regel anses vara särskilda för sig, låt vara med samma innehavare, och i flera städer är särskild lön bestämd för stadsfiskalen såsom poliskommissarie och särskild som stadsfiskal. Vid en eventuell indragning av stadsfiskalstjänst åligger det därför i första hand staden att fortfarande intill pensionsålderns uppnående till stadsfiskalen utgiva å stadsfiskalstjänsten belöpande full lön och därefter eventuellt föreskriven pension, samt i andra hand staten att hålla stad skadeslös för de utgifter, som härav föranledas. Dessa med förslagets genomförande förknippade kostnader hava liksom mycket annat icke alls blivit beaktade av de sakkunniga, Ytterligare må även anmärkas, att statsmakterna torde sakna befogenhet att, därest en vid reformens ikraftträdande utnämnd stadsfiskal icke överföres å indragningsstat, överflytta honom till underåklagare med den begränsade åklagarebefogenhet, som förslaget tilldelat denne. Enligt gällande lag är nämligen stadsfiskal berättigad att tala i alla brott, grövre som ringare, och en begränsning därutinnan vore att i visst avseende fråntaga honom de rättigheter, vartill det utfärdade konstitutorialet berättigar honom. Grundlagsenligheten av ett sådant handlingssätt vill föreningen ifrågasätta. I berörda avseenden åberopas bilagda P. M., bil. »B». I anslutning till vad som berörts i fråga om chefskapet för polisväsendet i stad må framhållas, att föreningen finner sig böra förorda — såsom av det redan anförda framgår — att chefskapet lämpligast borde åvila stadsfiskalen. Mången magistratsledamot eller stadsstyrelseordförande, som är polischef, skulle säkerligen finna det ändamålsenligare, att stadsfiskalen-poliskommissarien, som det närmaste chefskapet åvilar, även formellt vore polischef. Den i polisyrket erfarne bör praktiskt taget givetvis hava större förutsättningar för chefskapets utövande än en lekman på området, där härtill kommer, att det ofta ej är tillräckligt att från expeditionslokal utöva såväl det yttre som inre chefskapet för en poliskår. Från något håll har framhållits det egendomliga

726 i att för polischefen ej stadgats kunskap eller erfarenhet i polisgöromål, vari med rätta fordras viss utbildning av den underordnade polispersonalen. I övrigt tillåter sig föreningen hänvisa till bilagda särtryck sid. 75—102, 106—118 ur en av stadsfiskal Ruben Stenvik år 1927 utgiven broschyr, betitlad »Polis- och Åklagareväsen», som — enligt författarens egen uppgift — med hänsyn till de sakliga synpunkternas inpassning i en delvis för allmänheten avsedd broschyr icke i allo erhållit den högtidliga stilens uttrycksform. På grund av det ovan anförda får föreningen hemställa, att processkommissionen och de sakkunnigas förslag till reformering av rättegångs- och åklagareväsendet icke måtte läggas till grund för lagstiftning på området, Samtidigt tillåter sig föreningen å nyo hemställa om beaktande av föreningens tidigare avlåtna underdåniga framställning om statsanställning för stadsfiskalerna.

727 Bilaga.

BÖR I F Ö R S T A I N S T A N S F I N N A S B Å D E Ö V E R - O C H U N D E R ÅKLAGARE? Av Hovrättspresidenten Jur. Dr K.

Schlyter.

Den svenska processkommissionen anser åklagarväsendets förnämsta brister ligga i l ) åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer samt 2) deras belastning med främmande göromål, vartill kommer 3) saknaden av en fast och enhetlig organisation (s. 185). Emellertid äro enligt kommissionen det övervägande flertalet brottmål av ganska enkel beskaffenhet, varför kommissionen låter de närmast eftersträvade förbättringarna i åklagarväsendet, nämligen 1) rättsbildade åklagare och 2) dessas befriande från främmande arbetsuppgifter, allenast komma det relativt ringa antalet svårare brottmål till godo. Kommissionen föreslår nämligen, att vid underrätterna skola fungera ett (till några och trettio beräknat) antal rättsbildade statsåklagare, vilka uteslutande skola ägna sig åt åklagaruppgiften och som skola vara pliktiga att utföra åtal i alla mål, där fråga kan bliva om högre straff än sex månaders fängelse (med undantag för vissa tjuvnadsmål). Däremot lämnar kommissionen hela kåren av icke rättsbildade lands- och stadsfiskaler — omkring 600 till antalet — i orubbat bo med den stora huvudparten av åtalsverksamheten i sina händer. Att kompetenskraven skulle skärpas eller någon mera genomgripande organisatorisk ändring utöver åvägabringandet av enhetlighet mellan land och stad genomföras beträffande åklagarna i småmålen ifrågasattes ej. Dock skulle de stå under förmanskap av statsåklagarna, vilka skulle äga övertaga åklagarställningen även i ringare mål, om målens mera invecklade beskaffenhet det föranledde. 1 Den av processkommissionen sålunda föreslagna dualismen i åklagarorganisationen i första instans har icke i något avgivet yttrande upptagits till kritik. Och endast i tvenne utlåtanden, justitiekanslerns och Sveriges advokatsamfunds, kritiseras förslagets ståndpunkt, att underåklagarna icke skulle vara rättsbildade. 2 Trots de gemensamma utgångspunkterna för finsk och svensk straffprocess och domstolsorganisation vågar jag vid det försök, som härefter skall göras att besvara ovan uppställda fråga — huruvida det i första instans bör finnas både över- och underåklagare — icke yttra mig om finska förhållanden, vilka jag icke tillräckligt känner. Även inom Sverige äro förhållandena så olika, att 1

Jfr Lagrådets utlåtande över processkommissionens betänkande, Sthm 1928, s. 41. I en artikel i Svensk Juristtidning 1921 utgick även Hassler (s. 270 ff.) från att i en reformerad domstolsorganisation i första instans borde finnas plats för såväl över- som underåklagare. I alla viktigare saker borde den förberedande undersökningen och åtalets utförande lämnas åt juridiskt bildade tjänstemän. Det gällde därför att upprätta en kår på ett 70-tal juridiskt bildade överåklagare. Härmed kunde vi inte vänta, tills processreformen vore färdig, utan borde en dylik åklagarkår successivt tillskapas för att stå färdig att taga emot de nya uppgifter en reformerad straffprocess skulle lägga på åklagarna. 2

728 en organisation som lämpar sig för södra Sverige därför icke med nödvändighet behöver lämpa sig för det norra. I. För den uppställda frågans besvarande bör till en början undersökas, huruvida de nuvarande åklagarnas bristande rättsliga kompetens och överhopning med andra göromål innebär någon olägenhet i fråga om de mindre brottmålen. Vore icke så förhållandet, skulle beträffande det stora flertalet tingssammanträden (där inga grövre brottmål förekomma) icke någon anmärkning vara att framställa mot det svenska åklagarväsendet. Allt vad som sagts om den otillfredsställande förberedelsen i brottmål med därav förorsakade onödiga åtal och vidsträckt uppskovsväsen, det svaga framförandet av åtalet inför rätta och domarens därav betingade alltför starka inkvisitoriska verksamhet, den bristande jämvikten mellan en okvalificerad åklagare och en rättslärd försvarare för den tilltalade etc. 1 skulle sakna betydelse för den dagliga straffrättsskipningen och allenast äga tillämpning på de relativt sällsynta grövre brottmålen! Naturligtvis finns det åtal av den enkla beskaffenhet, att de utan olägenhet skulle kunna utföras av icke rättsbildade åklagare, t. ex. när fråga är om erkända, ringa polisförseelser. Men enligt kommissionens eget förslag skulle de enklaste, erkända brottmålen utmönstras från handläggningen vid tingen, och beträffande de återstående kan det icke anses att den, som har att å statens vägnar besluta om och utföra åtal mot de enskilda medborgarna, är överkvalificerad, om han är rättsbildad. Detta gäller även om mål av juridiskt sett enkel beskaffenhet. Man må i teorin hylla legalitetsprincipen aldrig så mycket, så äro de tillfällen legio, då en åklagares omdömesgillhet sättes på prov beträffande spörsmålet, huruvida åtal bör anställas eller ej, och detta framför allt i fråga om obetydliga polisförseelser. Finge varje sådant fall passera en väl kvalificerad åklagare, innan saken droges inför domstol, skulle åtskilliga åtal, som nu väcka förargelse, ej komma till stånd. Icke sällan förekommer även vid de obetydligaste förseelser rättsligt subtila spörsmål om delaktighet, konkurrens, »kuperade» brottsrekvisit e t c , för vilka även en eljest duglig men icke rättsbildad åklagare måste stå främmande. Det är icke staten värdigt att såsom sin representant för åtals utförande framskicka en person, som icke inför rätten kan inlåta sig i diskussion med den tilltalades rättsbildade biträde i dylika frågor. Det är därför svårt att motsäga justitiekanslern, när han i sitt utlåtande 2 förklarar, att man måste räkna med att om i vårt land även efter en processreform i regel skola användas icke rättsbildade åklagare i lindrigare brottmål, förhoppningarna på den stora processreformens välsignelser torde bliva besvikna för dessa måls vidkommande. Sveriges advokatsamfund förklarar, 3 att samfundet måste på det allvarligaste beklaga, om det skulle visa sig nödvändigt att även i ett nytt rättegångsförfarande använda underåklagare utan rättslig bildning. Här är icke platsen att närmare ingå på frågan om den specialutbildning en blivande åklagare bör vara underkastad i kriminalistik m. m. Måhända kan det befinnas lämpligt att inrätta en särskild akademisk examen för åklagare, något mindre omfattande i de juridiska ämnena än den, som fordras för blivande domare. Emellertid är det ej nog med utbildning. Lika viktigt är att åklagaren får uteslutande ägna sig åt åtalsverksamheten och vad därmed äger samband, så att han härutinnan vinner verklig rutin, liksom ock att han erhåller en mot tjänstens betydelse svarande avlöning, så att han ej för sin utkomst behöver vid sidan om tjänsten idka annat förvärvsarbete. I detta avseende har advokat1

Jfr Bassler ibiu s. 272. Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, Sthm 1927, s. 149. 3 Ibm s. 319. 2

729 samfundet riktigt framhållit, att om underåklagarna befrias från dem ovidkommande sysslor och förbjudas att driva advokatverksamhet, deras antal kan väsentligen inskränkas. Går man i stället den i förslaget anvisade vägen och principiellt plockar från underåklagarna alla mål, som kunna antagas erbjuda någon större svårighet, måste detta oundvikligen leda därtill, att deras intresse för åklagarverksamheten dödas och deras huvudintresse knytes till övriga arbetsuppgifter med resultat att de bli sämre åklagare än de hittills varit — en ganska beklaglig verkan av en rättegångsreform i fråga om ett kvantitativt så, betydande område som det de mindre brottmålen representera. Den enligt min tanke rätta riktningen för en reform av åklagarväsendet i första instans antyddes, vad landsfiskalerna angår, i ett år 1922 av numera landshövdingen S. Linnér avgivet betänkande, 1 i vilket han såsom den bästa framtida anordningen pekade på en uppdelning av den nuvarande landsfiskalstjänsten i två befattningar, så att landsfiskalerna förvandlades till en kår av uteslutande åklagar- och polistjänstemän samt vid sidan av dem inrättades särskilda befattningar för utmätning och restindrivning m. m. Att en dylik uppdelning av å ena sidan åklagar- och polisgöromålen, å andra sidan indrivningsoch utsökningsärendena på skilda befattningshavare är i sig rationell bekräftas därav, att i städerna nämnda grupper av göromål allmänt uppdelats på stadsfiskalerna å ena sidan och stadsfogdarna å den andra. Intet kan under sådana förhållanden förefalla naturligare än att även på landet, åtminstone i tätare bebyggda trakter, motsvarande uppdelning äger rum mellan »fiskaler» och »fogdar» (kallade exempelvis distriktsfiskaler och distriktsfogdar). Där distrikten omfatta både land och stad, vilket i framtiden måste bli det normala, bör med andra ord förebilden till underåklagarnas organisation hämtas från städerna och icke från den nuvarande landsbygden. 2 För övrigt har även på landsbygden en uppdelning av antydd art på sina håll redan ägt rum, i det att vid sidan om den ordinarie landsfiskalen i vissa distrikt förordnats en extra landsfiskal, varefter göromålen mellan dessa båda — vilka kunna hava skilda kontor — så uppdelats, att den ene erhållit »fiskals»-göromålen och den andre »fogde»göromålen. I fråga om de blivande åklagardistriktens storlek framstår det ur olika synpunkter a priori som önskvärt att de kunde sammanfalla med domsagorna. Verkställda statistiska beräkningar giva anledning antaga, att fiskalsgöromålen utgöra omkring 25 procent av de nuvarande landsfiskalernas arbetsbörda. Om i en domsaga för närvarande finnas fyra landsfiskaler, borde alltså efter fiskalsoch fogdegöromålens separerande ej erfordras mera än en fiskal men däremot tre fogdar. Växer domsagan i storlek, ökas fogdedistriktens antal, men bör fiskalens ökade arbetsbörda ej leda till en uppdelning i flera fiskalsdistrikt utan blott till en ökning av arbetspersonalen på fiskalskontoret. I mindre domsagor skulle de rena åklagargöromålen jämte den därmed med nödvändighet förbundna kriminalpolisverksamheten ej förslå till utfyllande av fiskalens arbetstid. Och endast i de större städerna torde de rena polisgöromålen vara så betydande, att en särskild polischef vid åklagarens sida kan vara motiverad. Oavsett hur man i princip ställer sig till frågan om önskvärdheten att hålla polisoch åklagarväsendet i sär, torde det därför som regel bliva nödvändigt att förena åklagare och polischef i samma person. Sker detta, torde man för framtiden — bortsett från de säregna förhållandena i mycket glest befolkade trakter, sär1

S. Linnér, Utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, Sthm 1922, s. 192. Jfr Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, Sthm 1928, s. 214, där man, överraskande nog, gått den rakt motsatta vägen, i det man, i samband med förstatligandet av stadsfiskalstjänsteroa, ifrågasatt att dessa skulle övertaga jämväl stadsfogdegöromålen, och detta i städer ända upp till omkring 20,000 invånare (s. 220). 2

730 skilt i nordligaste Sverige, där man måste räkna med en kombination av fogdeoch fiskalstjänsterna för erhållande av distrikt av lämpligt omfång — kunna utgå från att de blivande domsagorna, om dessa såsom avsett är i medeltal erhålla omkring 60,000 invånare, söm regel komma att erbjuda lämplig arbetsbörda för en åklagare med erforderlig biträdeshjälp och alltså utgöra lämpliga fiskalsdistrikt. Huvudinvändningen mot den ifrågasatta anordningen ligger i en farhåga för att distrikten komma att bliva för stora och åklagaren-polischefen därigenom svårtillgänglig för allmänheten. Naturligtvis är åklagarens lättillgänglighet en fördel. Men detta är något som torde gälla om så gott som alla icke centrala ämbetsmän, och denna fördelaktiga sida av de små tjänstedistrikten måste städse vägas mot de fördelar av andra slag, som äro förenade med en koncentrering av arbetet inom ett större distrikt. Beträffande åklagardistrikt gäller då delvis detsamma som beträffande domsagornas omfattning. I ett större, d. v. s. mera arbetstyngt distrikt erhåller åklagaren genom det större antalet kvalificerade saker större rutin; de enklare göromålen kunna flyttas över på biträden, som därigenom kunna vinna erforderlig utbildning; åklagaren behöver icke för att fylla ut sin tid omhänderhava sådana göromål, som enligt sakens natur böra ankomma på underordnade polismän eller andra tjänstemän; och utsikterna att kunna erhålla en tillfredsställande avlöning för åklagarna och därmed att få dugligt folk ökas, i samma mån som deras antal minskas därigenom att distrikten göras så stora som möjligt. Men självfallet förutsätta de stora åklagardistrikten en rationell organisation av det lokala polisväsendet. Synnerligen önskvärt vore att sådana för åklagarverksamheten främmande administrativa sysslor, som enligt lag eller författning ankomma på polismyndighet, i största möjliga utsträckning kunde avlyftas från åklagarna och läggas på polistjänstemän i mindre distrikt. I I . Bland bristerna i det nuvarande åklagarväsendet angav processkommissionen såsom nr 3: saknaden av en fast och enhetlig organisation. Denna brist har avhjälpts genom ett organisationsförslag, innebärande att de allmänna åklagarna under Kungl. Maj:t såsom högsta myndighet skulle bliva: 1) justitiekanslern, åklagare vid högsta domstolen och chef för åklagarpersonalen i dess helhet; 2) advokatfiskaler, åklagare vid hovrätterna och överordnade i förhållande till åklagarna vid vederbörande underrätter; samt vid underrätterna 3) statsåklagare i större distrikt, omfattande ungefär ett län, och 4) underåklagare, ett flertal vid varje underrätt, tillika polistjänstemän och underordnade statsåklagarna. Kungl. Maj :ts befallningshavandes befattning med åklagarväsendet skulle däremot upphöra. Medan man beträffande domstolarna nöjt sig med tre instanser, har man alltså beträffande åklagarväsendet ersatt den nuvarande organisationslösheten med en hierarki i fyra etapper. I 1928 års ekonomiska betänkande framträder denna hierarki på följande sätt. Till nuvarande 495 landsfiskaler komma genom statens övertagande av åklagarväsendet även i städerna ytterligare 60 underåklagare, s:a 555. Närmast över dessa komma 47 statsåklagare vid underrätterna fördelade på 16 distrikt oberoende av gränserna för länen och hovrättsområdena, över statsåklagarna i dessa 16 distrikt komma hovrättsåklagarna i 7 hovrätter, sammanlagt 34 advokatfiskaler och hovrättsfiskaler, samt allra överst justitiekanslern med biträde av 3 revisionsfiskaler. Att detta måste innebära en överorganisation faller genast i ögonen. Det kan icke vara god organisation att ovanpå ett halvt tusental underåklagare hava 47 överåklagare för första instans i 16 distrikt och därovanpå 34 hovrättsåklagare i 7 distrikt. Först och främst bliva de 16 åklagardistrikten i första instans alldeles för stora. Antingen skulle åklagaren förvandlas till en —

731 bortsett från tingsresorna — stillasittande kontorsman, som icke själv kunde deltaga i målens förberedande utredning utan måste överlämna denna uppgift åt den lokala polisen. Eller också skulle till det ständiga kringresandet för tingsuppvaktningar på de i medeltal 11 tingsställena i varje distrikt komma ett lika permanent kringresande till distriktets olika ändar för utredningarnas verkställande. I varje fall skulle mycken överflödig kostnad och tidsspillan komma på resornas konto, och stora svårigheter skulle ofta uppstå att sammanjämka åklagarnas disponibla dagar med de många underrätternas tingstider, varav ofrånkomligt skulle följa ur de enskilda målens synpunkt onödiga uppskovoch alltså långsamhet i rättskipningen. Tidsspillan under resorna måste också leda till behov av fler tjänstemän än som annars skulle varit nödvändigt. Det ständiga resandet gör tjänsten onödigt uppslitande och föga tilldragande för dugliga arbetskrafter. Illa lämpar den sig som sluttjänst, men befordran från densamma till annan befattning är som regel varken önskvärd eller sannolik. Följden blir att i stället för de högt kvalificerade åklagare man eftersträvat antagligen sådana åklagaraspiranter som misslyckats i hovrätterna komme att hamna som statsåklagare i de 16 förstainstansdistrikten. Minskas åter distrikten till närmare överensstämmelse med processkommissionens egna intentioner, så att i flertalet distrikt blott anställes en statsåklagare, 1 inträda vissa olägenheter av annan art, vilka den ekonomiska kommittén just velat undvika genom en förstoring av distrikten, 2 utan att dock ovan angivna olägenheter av de stora distrikten i avsevärd mån undanröjas. I betraktande av alla dessa med den föreslagna organisationen förenade ölägenheter frågar man sig, om det verkligen är nödvändigt att mellan underåklagarna och hovrättsåklagarna inskjuta denna nya kategori av högre underrättsåklagare. Att man, om de nuvarande underåklagarna lämnas orörda, ovanpå dessa behöver ett antal mera kvalificerade åklagare i första instans för de grövre brottmålen, skall icke bestridas. Men föreligger också ett dylikt behov, om såsom ovan föreslagits åklagargöromålen i varje domsaga koncentreras hos en enda, rättsbildad tjänsteman? Denna fråga synes mig böra besvaras nekande. Enligt den förut lämnade framställningen skulle åklagaren i en stor domsaga bliva så kvalificerad, att giltiga skäl torde saknas för att fråntaga honom åtalsrätt i de grövre brottmålen. Underåklagarna bliva icke utan kontroll därför att icke i samma instans inrättas särskilda förmän för dem. Låter man dem sortera direkt under åklagaren i mellaninstansen, blir det dennes sak att hålla en kontinuerlig uppsikt över det sätt, varpå underåklagarna förvalta sina ämbeten. Skulle det inträffa, att en underåklagares arbetsbörda över hövan stegras genom anhopning av svåra mål, och kan erforderlig lättnad ej erhållas genom överflyttande på biträden av åtals utförande i de enklare målen, bör hovrättsåklagaren kunna ingripa och förordna kompetent vikarie att övertaga åklagaruppgiften i ett eller flera mål. En dylik befogenhet att ingripa och förordna särskild åklagare bör även eljest ankomma på hovrättsåklagaren eller eventuellt på riksåklagaren, justitiekanslern. I stället för de 47 statsåklagarna och ett halvt tusental underåklagare med en kompetens, som efter borttagandet av de mera kvalificerade åklagargöromålen svårligen skulle kunna hållas uppe ens vid landsfiskalernas nuvarande, skulle man enligt detta program erhålla ett antal rättsbildade åklagare i första instans, motsvarande antalet domsagor, något tillökat med hänsyn till behovet av flera åklagare i de största städerna, sammanlagt säkerligen icke överstigande 120, direkt subordinerande under åklagarna vid hovrätterna. 3 Lägges den kostnad 1

Jfr Processkommissionens betänkande I s. 404. Se dess betänkande s. 183 ff. Det ekonomiska betänkandet har i fråga om hovrätternas antal hållit sig till processkommissionens minimisiffra: sju. Bliva mellaninstansens domstolar ej flera, lär man ej kunna räkna med någon s

732 man varit beredd att offra på statsåklagarna i första instans — enligt 1928 års beräkning 687,420 kronor plus utgifter för tjänstelokaler och resor m. m. — i stället på underåklagarna, torde utan väsentlig ökning i kommitténs kostnadsberäkningar för åklagarväsendet en väsentligt bättre organisation med idel rättsbildade underåklagare stå att uppnå. Härmed skulle svaret på den uppställda frågan vara givet: i första instans bör det allenast finnas en kategori åklagare, alla rättsbildade. Men huru då förklara att i alla avgivna yttranden icke en röst höjts mot den föreslagna dualismen? Lagrådet har ett mångtydigt yttrande om att det redan nu kan förutses, att i fråga om underåklagarna stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skola möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skiljer sig från de förutsättningar från vilka processkommissionen utgått, och anser det desto angelägnare att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovisoriet, tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare, som, i den ungefärliga omfattning kommissionsförslaget avsåge, övertoge åklagaruppgiften i de grövre brottmålen och som helt finge ägna sig åt denna uppgift. 1 Man skymtar bakom detta uttalande den svarta skugga processreformens blivande statsutskottsbehandling redan kastar framför sig. Detsamma gäller det i 1928 års ekonomiska betänkande (s. 212) uttalade antagandet, att anledningen till att processkommissionen icke ifrågasatt någon mera genomgripande organisatorisk ändring i fråga om de nuvarande underåklagarna väl närmast torde varit den, att kommissionen icke velat försvåra ett genomförande av processreformen genom att i detta sammanhang draga in jämväl frågan om underåklagarkårens reformering. Emellertid är jag själv svaret skyldig, då jag vid åklagarväsendets och straffprocessens behandling inom processkommissionen åren 1920 och 1921 icke heller för min del gjorde någon invändning mot den uppställda arbetshypotesen, att i första instans hava både över- och underåklagare utan tvärtom anslöt mig till den. J a g skulle vara benägen att härtill antaga en dubbel förklaring. Å ena sidan utvisade alla utländska förebilder en dylik dualism; å andra sidan sammanhängde landsfiskalernas åtalsrätt intimt med den då ännu icke utredda frågan om en polisreform, varmed processkommissionen ansåg sig icke hava att skaffa. 2 (En dylik reform har sedermera genomförts år 1925.) Dualismen i åklagarväsendet var för övrigt redan faktiskt genomförd genom landsfogdarnas inrättande såsom överåklagare i varje län, låt vara att landsfogdarnas betydelse som åklagare med hänsyn till andra dem ålagda tjänstegöromål i allmänhet varit ringa. Såsom jag tidigare omtalat, 3 utgick arbetet på en processreform i Sverige ursprungligen även beträffande domstolsorganisationen från den (likaledes från utlandet hämtade) arbetshypotesen att i första instans skulle finnas domstolar av en högre och en lägre typ. Denna hypotes övergavs så småningom till förmån för de nu av processkommissionen föreslagna stora domsagorna, vilka göra det möjligt att inom samma domstol fördela målen efter deras kvalitet mellan olika härför lämpade arbetskrafter. Emellertid togs icke konsekvensen av denna ändrade ståndpunkt vid åklagarväsendets organiserande. Även om en dualism i åklagarväsendet teoretiskt låter tänka sig oberoende av en motsvarande dualism inom domstolsväsendet, är det naturligtvis överallt mera genomgripande reform av deras arbetssätt. Kunde deras antal ökas till närmare det dubbla (helst i samband med en namnförändring av hovrätt till lagmansrätt efter finskt mönster), skulle detta bl. a. också ur synpunkten av de vid mellaninstansen knutna överåklagarnas uppsikt över underrätternas åklagare och deras möjlighet att övertaga enstaka större mål innebära en organisatorisk fördel. 1 Lagrådets utlåtande s. 42. 2 Jfr Processkommissionens betänkande I s. 190. 3 Se Svensk Juristtidning 1927 s. 7.

733 tillvaron av de högre domstolarna som föranlett tillkomsten av högre åklagare, låt vara att sedan dessa senare, såsom fallet är i Danmark och Norge, fått på sin lott att utföra vissa åtal jämväl vid domstolarna av den lägre typen. Säkerligen skulle icke heller vid den svenska landsfogdeinstitutionens tillkomst det fallit någon in att inrätta en länsåklagare med uppgift att fungera vid alla de olika häradsrätterna i länet, om icke denne länsåklagare samtidigt kunnat knytas som tjänsteman vid den institution, länsstyrelsen, som redan utgjorde landsfiskalernas närmaste överordnade myndighet, och om man icke önskat på honom lägga även andra uppgifter, som annars skulle ankommit på länsstyrelsen som sådan. En statsåklagarinstitution, överordnad landsfiskalerna och underordnad advokatfiskalerna i hovrätten samt utan samband med länsstyrelsen och omfattande ett större eller mindre antal oberoende av läns- och hovrättsgränser sammanförda underrätter, svävar däremot på ett underligt sätt i luften utan fotfäste i domstolsorganisationen. Att den av mig ovan förordade anordningen att för varje domsaga inrätta en kvalificerad åklagare — i några av de största domsagorna skulle erfordras flera åklagare och i flertalet domsagor biträden av högre eller lägre tjänstegrad — låter sig genomföra i de större städerna och å den mera tätbefolkade landsbygden i södra och mellersta Sverige, torde ej kunna vara föremål för tvekan. Verkliga svårigheter för organisationens genomförande torde först yppa sig i mera glest befolkade landsändar och särskilt i Norrland. Utan en ingående geografisk och statistisk undersökning lär det emellertid ej vara möjligt att fastslå, i vilken utsträckning åklagarna i dessa delar av landet skulle bliva fullt sysselsatta med åklagar- och polisgöromål eller man skulle finna sig nödsakad att göra ett avsteg från principen att åklagarna ej få belastas med för deras åklagarverksamhet främmande göromål. Skulle man emellertid nödsakas att i de nämnda landsdelarna med åklagartjänsten förena fogdegöromålen, innebär detta naturligtvis ingen anledning att underlåta att i alla de delar av landet, där det låter sig göra, hålla åklagar- och fogdetjänsterna åtskils. E t t sammanförande av dessa tjänster på enstaka platser står f. ö. i full analogi med att man icke överallt kan genomföra principen om stora domsagor med ett flertal domare och en uppdelning av egentliga domargöromål och inskrivningsärenden på skilda händer, utan understundom i glest befolkade trakter måste låta samma domare handhava såväl inskrivningsväsendet som den egentliga dömande verksamheten. Däremot lärer man ingenstädes behöva göra undantag från principen att handhavaren av åklagargöromålen skall vara rättsbildad, varav också torde följa, att man ingenstädes i första instans behöver inrätta högre och lägre åklagare för mål av olika kvalitet.

734 Register över rådhusrätter. Alingsås s. 505 Arboga s. 352 Askersund s. 531

Luleå s. 550 Lund s. 461 Lysekil s. 498

Borås s. 511

Malmö s. 438 Mariefred s. 352 Mariestad s. 352 Marstrand s- 709 Motala s. 352

Eksjö s. 425 Enköping s. 352 Eskilstuna s. 709 Falkenberg s. 486 Falköping e. 525 Falsterbo (se Skanör med Falsterbo) F a l u n s. 538 Filips-tad s. 528

Nora s. 352 Norrköping s. 422 Norrtälje s. 709 Nyköping s. 352, 709 Oskarshamn s. 352

Gränna s. 352 Gävle s. 539 Göteborg s. 489 Halmstad s. 352 Hedemora s. 352 Hjo s. 517 Hudiksvall e. 352 Hälsingborg «s. 471 Härnösand s. 352 Jönköping s. 352 Kalmar s. 352 Karlshamn s. 352 Karlskrona s. 430 Karlstad s. 352 Kristianstad s. 437 Kristinehamn s. 527 Kungsbacka s. 352 Köping s. 537 Laholm s. 484 Landskrona s. 468 Lidköping s. 352 Lindesberg ,s. 352 Linköping s. 420

Piteå s. 551 Sala s. 535 Sigtuna s. 417 Simrishamn s. 352 Skanör med Falsterbo s. 484 Skara s. 352 Skellefteå s. 549 Skänninge s. 424 Skövde s. 352 Stockholm s. 353 Strängnäs s. 352 Strömstad e. 501 Sundsvall s. 542 Säter -s. 352 Söderhamn s. 539 Söderköping s. 352 Södertälje s. 417 Sölvesborg s. 436 Torshälla s. 419 Trosa s. 709 Trälleborg s. 476 Uddevalla s. 499 Ulricehamn s. 512

Umeå s. 549 Uppsala s. 418 Vadstena s. 709 Varberg s. 487 Vaxholm s. 352 Vimmerby s. 429 Visby s. 352 Vänersborg s. 501 Västervik s. 425

Västerås s. 532 Växjö s. 352 Ystad s. 472 Åmål s. 352 Ängelholm s. 352 Örebro s. 528 Örnsköldsvik s. 352 Östersund s. 544

Särskilda yttranden. Borgmästaren Lindhagen s. 404 Rådmannen Holmberg s. 413 » Björkman s. 497 » Falck s. 497

Rådmannen Nyborg s. 498 t. f. rådmannen Gedda s. 498 Rådmannen Brinck s. 542 Borgmästaren Markström 551.

Statens offentliga utredningar 1929 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmmer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Förslag till omorganisation av rättsobdticentväsendet m. m[11] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 1. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. [12] 2. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge ang. indrivning av underhållsbidrag m. m. [13] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 3. Förslag till lag om testamente m. m. [22] Yttranden av häradshövdingar och rådhusrätter över processkommissionens betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning. [25] Förberedande utkast till strafflag. Falsk förklaring. Falsk angivelse m. m. [26] Yttranden i anledning av betänkande ang. ordnande av visBa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. 1. (Hovrätter, nedre justitierevisionen, justitiekanslern, häradshövdingar.) [30] 2. (Rådhusrätter, vissa centrala verk, länsstyrelser, vissa sammanslutningar.) [31] Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas flnansväsen. Betänkande ang. rationell skatteuppbörd. [17] Förslag till tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningén. [23]

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 6. Kopparbergs län. [5] Utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. [19] Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Betänkande ang. statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker. [27] Industri. Handel o c h sjöfart. • Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang. vissa ekonomiska spörsmål berörande enskilda järnvägar. [2] Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. [16] Betänkande med förslag rörande understöd åt den civila luftfarten. [21] Bank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt att driva inlåningsrörelse. [15]

, Politi.

Försäkrings väsen.

Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. [9] Betänkande med förslag till lagstiftning om alkoholistvård. [29]

Betänkande och förslag ang. tryggande av hoB enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. [3]

Socialpolitik. Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925. [4] Betänkande ang. en reformerad sjukförsäkring m. m. [24] Betänkande ang. moderskapsskydd. [28]

Utredning och förslag rörande studieunderstöd åt lärjnngar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter. [6] Utredning och förslag rörande praktisk lärarknrs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter. [10] Utredning och förslag rörande lantmäteriundervisningens ordnande. [20],

Häiso- ock sjukvård. Berättelse rörande studier i vissa sinnessjukvårdsfrågor — särskilt arbetsterapi och hjälpverksamhet — i Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz. [7] Betänkande med förslag till steriliseringslag. [14] Förslag till lag ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och förordning med närmare föreskrifter ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning). [18] Allmänt näringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen. Förenkling av organisationen å flottans stationer m. m. Vissa byggnadsarbeten m. m. vid flottans station i Stockholm. (Supplement till del 3. Lokalfrågor.) [1] 1928 års tjänstesakknnnigas utredning och förslag i fråga om underofficerarnas tjänsteställning. [8] Utrikes-ärenden.

Stockholm 1929. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 291185

Internationell rätt.