Utredning angående kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

c)

S T A T E N S O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1930:13

SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

KOMMUNALFÖRVALTNINGENS I STÄDERNA •

ORDNANDE

EFTER PROCESSREFORMENS GENOMFÖRANDE

VERKSTÄLLD AV 1928 ÅRS

KOMMUNALFÖRVALTNINGSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar Kronologisk 1. J o r d b m k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och r å g m a r k n a d e n s stödjande. Beckman. 76 s. J o . 2. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 2. Betänkande angående j o r d b r u k e t s kreditförhållanden. Beckman. väj, 179 s. J o . 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 101 s. H. 4. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. Beckman, viij, 129 s. 11 pl. J o . 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. J u . 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U. 7. Betänkande med förslag till lotsförordning samt

förteckning andra författningar ocli föreskrifter r ö r a n d e lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H. 8. Domänverkets omfattning, uppgifter och orgamisation. Tiden. 333 s. 1 k a r t a . F i . 9. Betänkande m e d förslag angående o r d n a n d e a v den lägre l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n . Marcus. 727 s. J o . 10. Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad a n v ä n d n i n g av svenska l a n t b r u k s p r o d u k t e r v i d allm ä n n a i n r ä t t n i n g a r m. m. Marcus. 21 s., 3 tab>. J o . 11. Utkast till l a g b e s t ä m m e l s e r o m befraktning. Norstedt. 154 s. J u . 12 Utredning r ö r a n d e Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter. Beckman, vij, 325 s. Fö. 13. Utredning angående k o m m u n a l f ö r v a l t n i n g e n s ordnande i städerna efter processreformens g e n o m förande. Marcus. 250 s. S. •

A n m . Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm, bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse^ bokstäverna till det depaVtement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . — j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s ytt re anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetliff färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:13

SOCIALDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

KOMMUNALFÖRVALTNINGENS I STÄDERNA

ORDNANDE

EFTER PROCESSREFORMENS GENOMFÖRANDE

V E R K S T Ä L L D AV

1928 ÅRS

KOMM'UNALFORVALTNINGSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1930 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

3 Till Herr Statsrådet

och Chefen

för Kungl.

Socialdepartementet.

Genom beslut den 19 oktober 1928 bar Kungl. Maj:t på H e r r Statsrådets bemställan bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom n ä m n d a departement biträda med utredning rör a n d e kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter genomförande av en processreform i huvudsaklig anslutning till processkommissionens förslag med däri av lagrådet förordade jämkn i n g a r ävensom förordna en av de sakkunniga att såsom ordförande leda arbetet. P å grund av det sålunda givna bemyndigandet har H e r r Statsrådet den 1 november 1928 såsom sakkunniga tillkallat undertecknade PETTERSSON, LINDEBERG och BERGSTEN samt uppdragit åt undertecknad PETTERSSON att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 24 november 1928 givna bemyndigande h a v a de sakkunniga, som a n t a g i t benämningen 1928 års kommunalförvaltning ssakkunniga, till sin sekreterare utsett e. o. hovrättsnotarien ANDERS TOTTIE.

Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i H e r r Statsrådets anförande till statsrådsprotokollet över socialärenden den 19 oktober 1928. Till en början omförmäldes däri processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning och lagrådets däröver avgivna utlåtande, varefter erinrades dels om ett av filosofie doktorn SIGURD HANSSON i Göteborg avlämnat preliminärt förslag till de ä n d r i n g a r i kommunallagarna, som kunde föranledas därav, a t t de kommunala förvaltningsuppgifterna efter processreformens genomförande bleve avlyftade

4 från stadsdomstolarnas ledamöter, dels ock om det av tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta processreformen. Därefter anförde H e r r Statsrådet: »I n ä m n d a betänkande berörde de sakkunniga även frågan om städernas kommunala förvaltningsorganisation efter genomförande av en rättegångsreform. Därvid framhöllo de sakkunniga, att frågan närmast vore, huruvida det ur statens synpunkt måste anses oundgängligt, att de arbetsuppgifter av övervägande statlig natur, vilka nu tillkomme magistraten, handhades av ett organ till sammansättning och k a r a k t ä r likartat med den n u v a r a n d e magistraten. I syfte att få utrönt, h u r u i berörda hänseende förhölle sig, hade en undersökning verkställts angående magistratens arbetsuppgifter, vilken utredning i form av en promemoria fogats vid betänkandet. Uti promemorian uttalades, a t t det ej gärna kunde göras gällande, att ur statens synpunkt något behov skulle föreligga, att de helt eller delvis statliga magistratsärendena bibehölles hos ett gemensamt organ av samma k a r a k t ä r som den nuvarande magistraten. I en hel del fall syntes en överflyttning av magistratens befogenheter på andra organ v a r a av sakliga skäl redan i och för sig motiverad, och i andra fall syntes en dylik överflyttning u t a n men för ärendenas behöriga handläggning kunna äga rum. De sakkunniga framhöllo vidare, a t t det icke ålegat dem a t t taga under övervägande formen för kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande. Det funnes därför ingen anledning att vid de sakkunnigas utredning taga ställning till spörsmålet, huruvida det kunde vara lämpligt och önskvärt, att magistratens hittillsvarande arbetsuppgifter av statlig eller halvstatlig k a r a k t ä r utskiftades på a n d r a samhällsorgan eller om det måste u r kommunalt-administrativ synpunkt anses förmånligare att efter processreformen ett kommunalt organ av ungefär samma typ som stadsstyrelsen i fögderistäderna finge övertaga även den statliga funktion, som nu fylldes av magistraten. Mot den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, framställdes invändningar av vissa bland de personer, som inkallats till överläggningar med de sakkunniga. Därvid framhölls bland annat, att utöver nyss berörda två alternativ för stadsförvaltningens ordnande förelåge jämväl en tredje möjlighet, som borde tagas under övervägande, nämligen att med bibehållande av magistraten och dess hittillsvarande uppgifter utöka dess verksamhet genom a t t göra den till en verklig stadsstyrelse i analogi med den motsvarande organisation, som funnes i m å n g a andra länder. I skrivelse den 19 juni 1928 har nu de sakkunnigas ordförande anmält, att under de överläggningar, som förts med omförmälda tillkallade personer, från skilda håll framhållits önskvärdheten av att snarast möjligt måtte föranstaltas om en allsidig och grundlig utredning av spörsmålet

5 r ö r a n d e kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistrats s t ä d e r n a efter processreformens genomförande. Såsom av det anförda framgår har frågan om ordnandet av den komm u n a l a förvaltningen i städerna efter processreformens genomförande icke ä n n u blivit fullt utredd. I förenämnda betänkande hava endast framhållits vissa synpunkter för frågans bedömande. Det synes emellertid uppenbart, a t t en fullständig utredning av detta spörsmål ä r en viktig förutsättning för det fortsatta arbetet på genomförande av en rättegångsreform. Med h ä n s y n till det jämväl av lagrådet uttalade önskemålet, att n ä m n d a reformarbete utan uppskov fullföljes, torde en u t r e d n i n g rörande den blivande stadsförvaltningen nu böra komma till stånd. Vid denna utredning böra såväl de vid ärendets tidigare behandling föreslagna alternativen som andra uppslag för frågans lösning, vilka under arbetet k u n n a framkomma, tagas under omprövning.» Genom Kungl. Maj:ts remiss den 6 december 1928 har till de sakkunniga för a t t tagas i övervägande vid fullgörande av det åt dem lämnade uppdraget överlämnats en av Svenska Stadsförbundets styrelse i skrivelse den 25 j a n u a r i 1919 till Kungl. Maj:t gjord framställning om föranstaltande av en allsidig utredning av frågan om en revision av gällande kommunallagstiftning i syfte att möjliggöra stadsförvaltningens omorganisation i vissa angivna avseenden. I enlighet med Kungl. Maj:ts den 27 juli 1929 givna bemyndigande hava de sakkunniga den 7 och 8 augusti 1929 i Stockholm anordnat en sammankomst för överläggning angående de större landsortsstädernas särskilda önskemål i fråga om kommunalförvaltningens ordnande. I denna sammankomst hava deltagit stadsfullmäktiges i Göteborg ordförande, professoren MALTE JACOBSSON, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören JOHAN N I L S S O N i Malmö och ordföranden i drätselkammaren i Norrköping, rådmannen C. J. REVENTBERG. Under fortgången av arbetet hava de sakkunniga dessutom rörande särskilda frågor rådgjort med borgarrådet, filosofie doktorn YNGVE LARSSON i Stockholm, borgmästaren GUNNAR F A N T i Nyköping, kommunalborgmästarna E R I K NORMAN i Lidingö och S T E N SCHERLING i Sundbyberg samt direktören i Svenska Stadsförbundet HENNING KARLSON. Efter a t t hava avslutat sitt arbete få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna den verkställda utredningen. För beredande av större överskådlighet över den på grund av utredningen förordade förvaltningsordningen hava de sakkunniga ansett sig böra i form av lagtext utarbeta de centrala delarna av sitt förslag jämte vissa av detsamma föranledda förslag till ä n d r i n g a r på a n d r a lagstiftningsområden. Dessa författningsförslag hava fogats vid utredningen. Den del av utredningen, som innefattar redogörelse för landsortsstädernas nutida kommunalförvaltning, h a r utarbetats av direktören HENNING KARLSON.

6 Vid behandlingen av frågan om sättet för ombesörjandet av de nuvarande magistraternas och stadsstyrelsernas statliga uppgifter liksom vid utarbetandet av därutinnan erforderliga författningsförslag hava de sakkunniga samrått med revisionssekreteraren SVEN LAWSKI. Stockholm den 30 september 1929. JAKOB PETTERSSON. OTTO LINDEBERG.

KNUT BERGSTEN.

Anders

Tottie.

Innehållsförteckning. Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 Innehållsförteckning

' FÖRSTA KAPITLET.

Översikt ö v e r stadsförvaltningens utveckling och förslag till dess o m läggning 1. Städernas förvaltningsordning under tiden före 1862 2. 1859 års kommittébetänkande 3. 1862 års förordning om kommunalslyrelse i stad 4. Stadsstyrelsekommissionens förslag av år 1917 och däröver avgivna yttranden 5. 1920 års lagstiftning 6. Hammarskjöldska förslaget av år 1928 • 7. Processkommissionens betänkande av år 1926 angående rättegångsväsendets ombildning samt lagrådets år 1928 däröver avgivna utlåtande 8. Hanssonska förslaget av år 1927 9. Sakkunnigas för processreformens ekonomiska förberedande betänkande av år 1928 10. Behandlingen inom Svenska Stadsförbundet av frågan om reform av städernas förvaltning

" 11 14 17 1S 30

3o 38

4()

46 ANDRA KAPITLET. Magistratens, stadsstyrelsens och drätselkammarens organisation och uppgifter enligt gällande lagstiftning 1. 2.

3.

Organisa tion Kommunala uppgifter a- Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad b. Enligt författningar rörande kyrkliga kommuner c. Enligt lagen om landsting d. Enligt lagen om val till riksdagen e. Enligt särskilda val för fatt ning ar • f. Enligt lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning g. Enligt förordningen angående förvaltningen av städernas skogar m. m. Statliga uppgifter a. Exekutionsväsen, taxerings- och uppbördsväsen samt medels förvaltning • •• b. Allmän ordning och säkerhet c. Djurskydd och jaktvård d. Allmän samfärdsel

^° oö

55 58 £° °° ^ b2 "2 62 ^6 J% /3

8 e. Näringsväsen och offentligt notariat i. Byggnadsväsen g. Hälsovård h. Sprithantering och utskänkningsväsen

Sid. 76 82 85 86

TREDJE KAPITLET.

Den nutida svenska stadsförvaltningen 1.

Landsortsstädernas kommunalförvaltning a. Inledning b. Stadskommunernas kompetensområde c. Beslutande och verkställande myndigheter Gränsen mellan beslutande och verkställande myndigheter Rätten att delegera d. Stadsfullmäktige e. Stadsfullmäktigebeslutens förberedande Allmänna synpunkter Olika beredningar Beredningsutskott Beredningsavdelningar Budgetberedning Valberedning Lönenämnd ... Andra beredningar Kommittéer f. Drätselkammaren, dess förvaltningsuppgifter och arbetsformer Drätselkammarens allmänna ställning Drätselkammaren som organ för stadens finanspolitik Drätselkammarens fastighetsförvaltning Drätselkammaren som allmänt verkställighetsorgan Drätselkammarens arbetsformer Uppdelningen på avdelningar Detaljer i den inre organisationen _ Verkställande organ; tjänsteorganisation g. Övriga förvaltningsnämnder Styrelser för affärsverk m. m Andra förvaltningsnämnder h. Förvaltning i andra former i. Centralisation eller decentralisation? j Åtgärder för samarbete emellan förvaltningens olika grenar Gemensamma ledamöter m. m Gemensam tjänsteorganisation Magistratstjänstemän som sekreterare k. De stadsanställdas ställning 1. Statskontrollen över förvaltningen Enligt kommunalstyrelseförordningen för stad Enligt andra författningar m. Avslutning ...

2.

Stockholms kommunalförvaltning

FJÄRDE KAPITLET. Kommunalförvaltningen i vissa främmande länder 1. Danmark 2. Finland 3 - Norge 4. England 5. Frankrike 6. Preussen

89 89 89 89 91 91 93 94 95 95 96 96 100 100 101 101 101 102 102 102 104 106 107 108 108 110 112 116 116 118 119 119 123 123 123 125 125 128 128 131 131

139 139 144 147 150

157 161

9 Sid. FEMTE KAPITLET. Rilktlinjer för ny lagstiftning 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.

166 Brister i den nuvarande stadsförvaltningens organisation Omläggning av den centrala stadsförvaltningen Förläggningen av magistratens nuvarande statliga uppgifter Stadsstyrelsens sammansättning Kostnaderna för den nya organisationen Kommunalförvaltningen i fögderistäderna Stockholm

166 169 175 182 185 186 187

SJÄTTE KAPITLET. Detaljmotivering 1. 2. 3. i 4.

5.

6. 7. 8.

9.

10.

11.

12.

13.

Förslaget till lag om stadsstyrelse Förslaget till lag om införande av lagen om stadsstyrelse Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 4 juni 1884 (nr 37 sid. 1) om vad med avseende å utvandrares forlskaffande till främmande världsdel iakttagas bör Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 6 oktober 1882 (nr 49 sid. 1) angående notarii publicibefattningen Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av mäklareordningen den 9 juni 1893 (nr 51) Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av skeppsklarerareordningen den 9 juni 1893 (nr 52) Förslaget till kungörelse om ändring i viss del av förordningen den 13 juli 1911 (nr 86 sid. 1) angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 6 i kungö relsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 2, 9 och 17 §§ i förordningen den 28 maj 1918 (nr 386) angående handel med vissa begagnade föremål m. m Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 137 och 146 i förordningen den 23 december 1925 (nr 485) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen)

188 188 203 208

210 211 211

10 Sid.

14. 15.

Förslaget till kungörelse angående fördelning i vissa fall av medel, som ställts till polismyndighets förfogande På andra lagstiftningsområden erforderliga ändringar

Författningsförslag 1. 2. 3. 4.

5. 6. 7. 8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

Förslag till lag om stadsstyrelse Förslag till lag om införande av lagen om stadsstyrelse Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 4 juni 1884 (nr 37 sid. 1) om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 6 oktober 1882 (nr 49 sid. 1) angående notarii publicibefattningen .... Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av mäklareordningen den 9 juni 1893 (nr 51) Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av skeppsklarerareordningen den 9 juni 1893 (nr 52) Förslag till kungörelse om ändring i viss del av förordningen den 13 juli 1911 (nr 86 sid. 1) angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1,2 och 4 §§ i kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 6 i kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2, 9 och 17 §§ i förordningen den 28 maj 1918 (nr 386) angående handel med vissa begagnade föremål m. m Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 137 och 146 i förordningen den 23 december 1925 (nr 485) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen) Förslag till kungörelse angående fördelning i vissa fall av medel, som ställts till polismyndighets förfogande

215 215

219 219 224 229

232 234 237 240

249 250

11 FÖRSTA

KAPITLET.

Ö v e r s i k t ö v e r stadsförvaltningens u t v e c k l i n g och förslag till d e s s omläggning. 1.

Städernas förvaltningsordning under tiden före 1862.

F ö r s t under senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet a n t a g a s de svenska stadssamhällena ha börjat bilda egna rättssamfund. Utvecklingen av städerna till samhällen med egen rättsskipning och förvaltning, skilda från kringliggande landsbygd, försiggick under äldre tider under inflytande av utländska förebilder. H ä r v i d hava särskilt tyska förhållanden spelat en stor roll, beroende på det livliga handelsutbytet med östersjöländerna och bosättningen av tyska köpmän i de svenska städerna. I de äldsta l a g a r n a saknades i allmänhet bestämmelser om stadsförvaltningen. B j ä r k ö a r ä t t e n (slutet av 1200- eller början av 1300-talen) t a l a r visserligen om »fogathen», »rådmaen» och »borgmaestari» men u t a n att l ä m n a n å g r a n ä r m a r e föreskrifter om deras verksamhetsformer och befogenheter. Den första allmänna lagen angående städerna var Magnus Erikssons stadslag (mellan 1349 och 1357), som i huvudsak byggde på Magnus Erikssons kort tid förut utgivna landslag. Stadslagen innehöll huvudsakligen civil- och straffrättsliga bestämmelser men även en del allmänna stadganden rörande städernas förvaltning. Enligt dessa utövades stadens styrelse av konungens fogde jämte borgmästare och rådmän, de två senare grupperna tillsammans utgörande rådet. Fogden deltog lika med rådet i stadens jurisdiktion, administration och exekution. Med tiden övergingo emellertid hans funktioner till att bliva alltmer kontrollerande och verkställande och övertogos småningom av s t å t h å l l a r n a på de kungliga slotten, eller ock ersattes fogdarna av de sedermera av kronan utsedda borgmästarna. Rådet hade till uppgift att bevaka stadens rätt och privilegier, meddela burskap, förvalta stadens jord, h a n d h a v a rättsskipningen, upprätthålla allmän ordning och säkerhet, förvalta stadens ekonomi och politi samt öva uppsikt över hantverk och skråförfattningar. Vidare ägde rådet utfärda ekonomi- och politiförfattningar. Rådets ledamöter, som årligen valdes av staden enligt för varje stad särskilda bestämmelser, voro borgare, vilkas tjänst i rådet blott tog en

12 r i n g a del av deras tid i anspråk. Borgmästaren v a r från början blott en tillfällig ordförande i rådet. Det medeltida rådet utgjorde ett organ för borgerskapet såsom stadens menighet och torde sålunda k u n n a betraktas som en korporation av kommunala förtroendemän. Därjämte funnos åtskilliga tjänstemän, såsom stadsskrivare, som förde stadens tankebok, skottebok (för uppbörd och avgifter) och jordebok, kämnärer för uppbörd, tullskrivare, vårdskrivare för vakthållningen i staden m. fl. Enligt stadslagen skulle i städerna finnas två domstolar, den ena fungerande »inne å rådstugorna» och den a n d r a dömande »ute å torget». I den förra, som var överordnad och kallades r å d s t u v u r ä t t , dömde konungens fogat samt borgmästare och rådmän. Den lägre domstolen, kämnärsrätten, bestod av tre »fogater», en å Konungens v ä g n a r och t v å å stadens vägnar. Mot slutet av 1400-talet hade fogatens deltagande i rättsskipningen börjat upphöra, och ordförandeskapet i r å d s t u v u r ä t t e n övergick i stället till borgmästaren. I samma mån sålunda behovet av lagfarna och kunniga m ä n i stadsdomstolarna gjorde sig mera gällande, blev regeringsmaktens intresse att inverka på tillsättandet av framförallt borgmästartjänsterna större. Till en början hade Konungen u t n ä m n t endast den borgmästare, som förestod rättsskipningen, men från början av drottning K r i s t i n a s regering utnämnde Kungl. Maj:t både justitie- och politieborgmästare samt ibland även lägre befattningshavare i städerna. Denna tendens torde i väsentlig m å n ha betingats av regeringsmaktens reglerande ingripande i städernas näringsliv. I samband därmed pålades städerna efter hand en mängd n y a uppgifter, och för bestridande av utgifterna för dessa och andra ändamål anvisades åt städerna inkomstkällor och förmåner av varjehanda slag. Med denna utveckling kom magistratsinstitutionen att byråkratiseras, i det att borgmästar- och rådsbefattningarna bekläddes med yrkestjänstemän. I detta sammanhang tillade sig Kungl. Maj:t utnämningsrätten beträffande städernas borgmästare och rådmännen i Stockholm inom ett av stadsmenigheten uppgjort förslag å tre personer. Under det kungliga enväldets tid synes regeringen vid dylika utnämningar ofta h a förfarit r ä t t egenmäktigt, vilket sammanhängde med att städerna i flera avseenden förvandlades från självstyrda samhällen till statsmakten underordnade förvaltningsdistrikt. Men genom 1720 års regeringsform berättigades städerna åter att i full utsträckning åtnjuta sina gamla privilegier, och genom resolutionen på städernas besvär den 16 oktober 1723 förklarades, att Konungen skulle till borgmästare utn ä m n a »den värdigaste och skickligaste bland tre av magistraten och borgerskapet valda och föreslagna personer». Denna borgerskapets r ä t t bekräftades genom 1772 års regeringsform och 1789 års försäkran för borgerskapet och städerna. Tillsättningen skedde på livstid. I många städer

13 koDmmo även r å d m a n s t j ä n s t e r n a att tillsättas med yrkestjänstemän och påå livstid. A n g å e n d e gränsen mellan rådets och stadsinnevånarnas beslutanderätt inmehöll stadslagen inga a n d r a bestämmelser än att borgmästarna ägde saraimankalla stadens allmoge för att rådgöra med dem om något stadens arrende. Emellertid förekom redan på ett tidigt stadium, att rådet för beheandling av särskilda ärenden tillkallade utskott av stadens menighet. Samtidigt med a t t borgmästare och r å d förvandlades från ett förvaltniingsorgan av kommunal k a r a k t ä r till ett led i den statliga adininistratiumen, framträdde behovet av ett nytt organ för tillvaratagande av stadsbefolkningens, borgerskapets, intressen i stadsförvaltningen. Enligt 1619 årrs aldrig promulgerade stadga angående städernas administration skulle i s t ä d e r n a finnas ett »de äldstes råd» om 24 medlemmar, valda av magis t r a t e n bland 48 av stadens borgare utsedda personer. Detta r å d skulle hiöras i sådana stadens »vårdande ärenden», vari menighetens samtycke birukat inhämtas, och hade sig förbehållet a t t genom personer ur sin krets kiontrollera stadens uppbörd och redovisning. Delvis i anslutning till dtenna stadga bildades under 1600-talet på många håll korporationer av ollika slag för att tillvarataga stadens r ä t t och intressen gentemot magis t r a t e n , som uppbar stadens medel, förvaltade dem och beslöt om erford e r l i g a utgifter. Borgerskapet erhöll under 1700-talet, åtminstone i vissa städer, ökat infliytande på den kommunala förvaltningen genom stadens äldste ävensom genom sjumannakammare eller ekonomikammare och icke minst genom särskilda kommissioner, direktioner och nämnder, som för sina olika änd a m å l fingo självständig medelförvaltning. Först under 1800-talet synas dock magistraterna mera allmänt h a v a undanskjutits från den ekonomiska förvaltningen. Detta torde sammanhänga med att borgerskapet, som tidigare utgjorde den enda klass i städerna, som ägde kommunala rättigheter, under 1800-talets lopp förlorade sina företrädesrättigheter och lämnade r u m för en stadskommun av bredare läggning, innefattande a n d r a element än de burskapsägande invånarna. Såsom den n y a stadsmenighetens första organ i stället för de av borgerskapet valda magis t r a t e r n a framträdde särskilt från 1830-talet de för städernas ekonomiska förvaltning inrättade drätselkamrarna. E t t ytterligare steg i riktning mot genomförandet av den kommunala självstyrelsen togs genom förordningen den 29 augusti 1843 om sockenstämmor, som gällde både för stad och landsbygd. Genom denna infördes sockenstämmor jämväl i stad. Till stämmans befogenheter hörde handläggning av ärenden angående kyrkans vård, socknens hushållning och allmänna angelägenheter. P å landet inrättades i sammanhang med nämnda förordning sockennämnder, särskilda verkställighetsorgan och föregångare till de n u v a r a n d e kommunalnämnderna.

14 2.

1859 års kommittébetänkande.

Den 19 juni 1858 tillsattes en kommitté med uppdrag att »överse de angående menighetsstyrelsen såväl på landet som i synnerhet i städerna gällande författningar». Dess betänkande med förslag i ämnet avgavs den 31 oktober 1859. Beträffande städerna hade kommittén att med utgångspunkt från den bestående magistraten inpassa denna i den kommunala självstyrelsens organisation. Kommittén fann, att magistratens myndighet inom kommunen uti dennas kommunala angelägenheter till följd av kommunens r ä t t till självbestämning, såvitt den allmänna lagstiftningen ej träddes för nära, icke kunde v a r a eller bliva annan än verkställande och förvaltande i förening med initiativ hos den beslutande myndigheten i alla dithörande ärenden. Sådan vore även den ställning, som kommitténs förslag anvisade åt magistraten inom kommunen. Därav följde likväl ej, att all slags omedelbar verkställighet eller förvaltning borde åligga magistraten; men överinseendet över all sådan måste, även då den av a n d r a särskilda styrelser eller personer ombesörjdes, dock ligga i magistratens hand. E n så beskaffad centralisation kunde ej annat än a n t a g a s v a r a för kommunen nyttig. Mångfalden av förvaltningsärenden av olika slag hade nästan överallt i städerna, åtminstone i dem av någon betydenhet, gjort särskilda styrelser för olika ändamål nödiga, olika i olika städer. Dessa i n r ä t t n i n g a r hade ej i kommitténs förslag k u n n a t göras till föremål för n å g r a a n d r a bestämningar än, att magistraten över deras förvaltning ägde öva inseende. Det måste få ankomma på kommunerna själva att vidtaga de förändringar i fråga om organ och form för förvaltningen av sina angelägenheter, som de under iakttagande av n ä m n d a förbehåll funne nödiga. Vid sidan av magistraten föreslogs inrättandet av en stadsnämnd. Denna tänktes motsvara den tidigare institution, som benämndes stadens eller borgerskapets äldste. Stadsnämnden, som skulle bestå av lägst fem, högst femton ledamöter, valda a v och inom stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige ej funnes, av allmän rådstuga, skulle äga att vaka över stadens rättigheter och fördelar, att i sådant avseende hos magistraten, stadsfullmäktige och allmänna rådstugan väcka förslag, a t t avgiva utlåtanden i angelägenheter, som rörde staden, a t t pröva arrendeanbud å stadens fastigheter och inkomstgivande rättigheter, att y t t r a sig över förslag till taxor å den allmänna rörelsen samt att åt magistraten för oförutsedda utgifter bevilja nödiga medel av härför avsett anslag. De kommitterade motiverade sitt förslag i denna del på följande sätt: »Det ville synas, som skulle Stadsnämnden blifva öfverflödig, då beslut a n d e r ä t t e n komme att öfvergå till stadsfullmäktige eller till allmän rådstuga, hvilkas sammankallande på gifna anledningar n ä r som helst

15 k u m d e ä g a rum. Men emellan den verksamhet, som pröfvar, och den, somi samlar och väcker ärenden och frågor till pröfning och afgörande, är iredan skillnaden icke obetydlig. Väl skulle denna sednare verksamhet äfv^en tillhöra magistraten; men kommunen k a n ej annat än vinna uppå, att samma verksamhet äfven får af andra dess ombud utöfvas. H v a d soma på den ena sidan kunde förbises kan på den andra ihågkommas och ledia till goda beslut. Och vidare, likasom hittills, måste det ock hädaneftter anses v a r a nyttigt, att ifråga om de förvaltnings- och verkställighettsåtgärder, som Magistraten åligga, bereda den tillfälle att få samråda metd en delegation af den beslutande myndigheten inom kommunen, helst sådlant vid dessa åtgärders utförande måste medföra större säkerhet och fasthet. Åtskilliga ärenden kunna ock v a r a af beskaffenhet, att de åt Staidsnämnden till handläggning väl må k u n n a anförtros, utan att den stöjrre representation, som består af stadsfullmäktige, derför skäligen behiöfde sammankallas; och då det ligger i naturen af den förvaltning, somi i stadskommunerna förekommer, att ett särskilt anslag för oförutsedlda behof måste v a r a att tillgå, öfverensstämmer det ock med kommunallförfattningens anda, att anordningarna derpå pröfvas af representationens ombud; gällande dessa omständigheter i ännu större m å n om städer, där stadsfullmäktige icke blifvit införda.» S t a d e n s ekonomiska förvaltning, som ursprungligen varit en av m a g i s t r a t e n s viktigaste kommunala uppgifter, skulle enligt kommittéförslaget skiiljas från densamma och i stället omhänderhavas av en drätselkamm a r e , vars ledamöter valdes av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, av allmän rådstuga. Kommitterade betonade, att det för kontrollens skull vore av stor vikt, att drätselverket i städerna skildes från magistratens omedelbara förvaltning. Det vore mest förenligt med god ordn i n g och säkerhet samt ändamålsenlig kontroll att, där så kunde ske, utanordningen av utgifterna och själva utbetalningarna jämte upprättandet av erforderliga räkenskaper däröver fördelades på olika händer. I ä n n u högre grad än i landskommunerna visade sig vikten av en sådan fördelning i städerna, där förvaltningskostnaderna uppginge till ett vida betydligare belopp. Emellertid skulle magistraten fortfarande uppgöra årligt utgifts- och inkomstförslag, taga viss befattning med u p p r ä t t a n d e av debiterings- och uppbördslängd, med indrivning av oguldna kommunalutskylder och med revisionen av kommunens räkenskaper. Vad slutligen beträffade stadskommunens beslutanderätt skulle den utövas av stadsfullmäktige eller, i vissa mindre städer, av allmän rådstuga. Kommitténs ordförande, landshövdingen S. G. VON TRO IL uttalade i en reservation den meningen, att den blott verkställande och förvaltande befattning, som enligt majoritetens förslag blivit magistraten anvisad, varken vore förenlig med kommunens sanna fördel eller magistratens, av

16 kommunallagstiftningen oberoende egenskap a t t även v a r a en offentlig myndighet, vilken inom stadskommunen hade närmaste ansvaret för upprätthållandet av det allmännas intresse. — Magistratsinstitutionen vore emellertid föråldrad. Den tarvade en fullständig omdaning, vilken likväl vore förenad med stora svårigheter, vilka kommittén varken k u n n a t eller enligt sin instruktion v a r i t förpliktad att lösa. Så länge denna institution kvarstode, måste den likväl upprätthållas, i den mån sådant vore förenligt med ordnandet av ett sant kommunalväsende. Det vore denna uppgift, som kommittén enligt reservantens åsikt icke lyckats lösa. Magistratens dittillsvarande prövnings- och beslutanderätt hade av kommittén blivit n ä r a nog tillintetgjord. E n inskränkning i densamma vore oundviklig, »så framt m a n ville till liv framkalla den ännu på de flesta ställen slumrande kommunalandan». Men m a n hade bort vakta sig att i detta avseende gå för långt, emedan man därigenom skadade själva samhället. E n a n n a n reservant inom kommittén, justitieborgmästaren C. J. S T O L P E ansåg, att, om man ville ombilda städernas kommunalväsen efter det av pluraliteten uppställda mönstret, så ginge det ej an att stanna, där kommitterade stannat. Systemets följdriktiga utveckling fordrade, att magistraten avskaffades, att de egentliga statsbestyren, d. v. s. lagskipning, administration och polis, överdroges å t tjänstemän, som av kronan tillsattes och avlönades, samt att stadsnämnden övertoge förvaltningen av de tillgångar, som kommunen själv sammansköte, och därmed verkställde de av kommunen beslutade åtgärder. S T O L P E ville icke obetingat förkasta ett sådant system u t a n erkände till och med möjligheten av att det långt bättre än den dåvarande organisationen skulle k u n n a tillfredsställa fordr i n g a r n a på ordning, raskhet och konsekvens i styrelsen. Emellertid kunde h a n icke omfatta detta vare sig i dess helhet eller med de modifikationer, som upptagits i majoritetens förslag. I stället framlade S T O L P E ett förslag, enligt vilket stadsmenighetens beslutanderätt utövades av allmän r å d s t u g a eller i städer med över 2 000 invånare av valda fullmäktige, kallade stadens äldste. Av detta stadens representativa organ skulle utses ett utskott, benämnt stadsnämnd, med uppgift att v a r a beredningsinstans, avgiva utlåtanden, v a k a över iakttagandet av stadens rättigheter och fördelar, verkställandet av besluten m. m. Magistraten, bestående av borgmästare och rådmän, v a r a v de lagfarna valdes på livstid och de borgerliga på 4 år, skulle utöva stadens styrelse och skulle som sådan få ställning som centralt organ i kommunalförvaltningen med tämligen vidsträckt befogenhet.

17 3.

1862 å r s förordning om kommunalstyrelse i stad.

D ä frågan om kommunallagstiftningen sedermera, efter riksdagens höirande, avgjordes av Kungl. Maj:t, vidtogos en del förändringar i kommiittéförslaget Bland annat upptogs icke i författningen den av kommittém föreslagna stadsnämnden. Denna avvikelse från förslaget, vilken ä m d r i n g icke p å y r k a t s av riksdagen, motiverades vid ärendets föredragn i n g i statsrådet den 21 mars 1862 av departementschefen, statsrådet L A G E R S T R Å L E på följande sätt: »Enär det medgifvande är lemnadt att för särskilda ändamål eller bes t y r tillsätta särskilda styrelser eller personer, som dermed taga befattn i n g , samt då i hvarje stad skall finnas Drätselkammare för ombesörj a n d e af alla de uppdrag för stadens räkning, som i utfärdadt reglemente upiptagas, och e n a h a n d a förhållanden, som för landet göra behöfligt a t t haifva särskild kommunalnämnd med ordnad verksamhet emellan de mera s ä l l a n förekommande sammanträdena af kommunalfullmäktige, icke k a n åberopas för stad, d ä r inga hinder borde möta att, i händelse af behof, få Stadsfullmäktige mera ofta tillsammans, har bibehållandet af Stadsnäimnden såsom en del af kommunalstyrelsen ansetts medföra större ölägenheter än fördelar. Då i smärre städer i allt fall svårighet torde möta för erhållande af lämpliga personer a t t sköta de olikartade kommunalu p p d r a g , som nu ifrågakomma, har en förenkling i Styrelsens ordnande, m e d deraf minskadt behof af personal, äfven på sådan grund ansetts ändamålsenlig.» Enligt förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad, som fortfarande gäller, har magistraten såsom stadens styrelse att övervaka, a t t stadsfullmäktiges och allmänna rådstugans beslut behörigen verkställas, med skyldighet för magistraten att v ä g r a handräckning till verkställighet av olagliga beslut. Magistraten utövar överinseende över de a v staden tillsatta särskilda styrelsernas förvaltning och tillsätter stadens tjänstemän, i den m å n ej annat föreskrives, samt h a r initiativrätt hos stadsfullmäktige och allmänna rådstugan. Magistraten leder de kommunala valen. Den skall vidare uppgöra förslag till den årliga inkomst- och utgiftsstaten och tager viss befattning med uppbörd och indrivning av stadsutskylderna och med revisionen av de kommunala räkenskaperna. I varje stad skall därjämte finnas en drätselkammare. Denna förvaltar stadens fasta egendom, h a n d h a r dess penningväsen, uppbär dess inkomster och verkställer utbetalningar. Föreskrifter angående drätselkammarens åligganden i övrigt och angående dess sammansättning meddelas i det för drätselkammaren gällande reglementet, som skall fastställas a v länsstyrelsen.

2 — 1858.

18 4.

Stadsstyr elsekommissionens förslag av år 1917 och däröver avgivna yttranden.

I § 54 i förordningen om kommunalstyrelse i stad enligt paragrafens ursprungliga lydelse stadgades, att i stad, d ä r magistrat ej funnes, skulle alla de bestyr och åligganden, vilka n ä m n d a myndighet enligt förordningen fått sig uppdragna, tillhöra den för sådan stad särskilt tillsatta styrelsen. Vid förordningens tillkomst funnos endast två sådana städer, Borgholm och H a p a r a n d a , men sedermera h a v a tillkommit åtskilliga n y a , vilka sakna magistrat och ligga under landsrätt. Sedan 1904 h a r varje samhälle, som erhållit stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och h a r erhållit en stadsstyrelse i stället för magistrat. F ö r n ä r v a r a n d e finnas 25 städer med stadsstyrelse. Med anledning av en av friherre E R I K PALMSTIERNA vid 1915 å r s riksdag

väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse samma å r till Kungl. Maj:t, a t t Kungl. Maj:t täcktes t a g a under övervägande bland a n n a t p å v a d sätt i städer under landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest ålåge magistrat, lämpligen borde tillgodoses. Den av riksdagen sålunda begärda undersökningen uppdrogs å r 1916 åt inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, den s. k. stadsstyrelsekommissionen, bestående a v borgmästarna JAKOB P E T T E R S S O N i Södertälje och GUNNAR F A N T i Nyköping, sparbanksdirektören A L F R . FORNANDER i Växjö och borgarrådet, filosofie doktorn YNGVE LARSSON i Stockholm. Kommissionen avgav sitt betänkande i ämnet den 22 december 1917. Vad först a n g å r den magistraten tillkommande kontrollen över stadsförvaltningen, framhöll kommissionen, a t t tidigare väckta förslag om upphävande av denna kontroll icke vunnit någon n ä r m a r e anslutning. Tvärtom hade från skilda håll och av städerna själva framhållits, att samarbetet med uppsiktsmyndigheten kunde innebära stora fördelar för städerna. E n l i g t kommissionens mening hade icke heller n å g r a vägande skäl anförts till stöd för a t t statens kontroll i ifrågavarande hänseende borde upphävas. Såväl u r statens som u r kommunens synpunkt vore en löpande formell tillsyn över stadsförvaltningen önskvärd, j a nödvändig. R ä t t anordnad borde den ej heller förorsaka n å g r a n ä m n v ä r d a praktiska olägenheter, något som erfarenheterna från tillämpningen av magistratens uppsiktsbefogenheter på det hela taget också bestyrkte. I allmänhet utövades nämligen dessa i så enkla och summariska former, att någon avsevärdare tidsutdräkt ej förorsakades därav, ej heller gåve en granskning av administrativ p r a x i s stöd åt den meningen, a t t magistraten ådagalagt oskälig formalism vid sin granskning av de kommunala besluten. Om för legalitetskontrollen uteslutande besvärsvägen skulle komma att stå till buds, vore a t t befara, a t t denna ordning ofta komme att medföra avsevärt m e r a besvär och större tidsutdräkt än den gällande. Då emot

19 magistratens prövningsrätt hänvisats till landskommunerna, där ett motsvarande »förmynderskap» ej förekomme, förbisåges, att stadsförvaltningen vore mycket vidlyftigare och mera invecklad än de förhållandevis enkla ärenden, som gemenligen ankomme å landskommuns handläggning, i följd varav det vore helt naturligt, att för städernas del anordnats en löpande legalitetskontroll. Beträffande begränsningen av stadsstyrelsens befogenheter gentemot de* kommunala nämnderna och styrelserna ansåg kommissionen, att ärendenas sakliga behandling borde ligga hos de egentliga kommunalmyndigheterna. Det vore drätselkammaren, som skulle intaga ställning av stadens regering, icke stadsstyrelsen, vars i och för sig nog så viktiga uppgift i främsta rummet borde avse förvaltningens formella sida och som borde övervägande fungera såsom den ordnande centralmyndigheten i stadens förvaltning. Rörande grundtankarna i sitt förslag anförde kommissionen: »I den svenska stadsförvaltningen, som, i motsats till exempelvis den tyska, icke äger någon central, samtliga förvaltningsgrenar överordnad, beslutande instans utom stadsfullmäktige, måste det nämligen vara av synnerlig vikt att äga en ledande, under ämbetsmannaansvar handlande myndighet, vilken, visserligen utan befogenhet att ingripa med direktiv och befallningar, dock övervakar förvaltningen i dess helhet, tillser, att lagar och författningar behörigen iakttagas, samt i korthet är den, som gentemot staten ansvarar för den formella ordningen i kommunalförvaltningen. Det måste, med andra ord, finnas en viss administrativ centralisation av förvaltningen, även om det löpande arbetet fördelas mellan ett flertal särskilda styrelser. Jämväl ur kommunal synpunkt måste det vara en fördel, att denna administrativa centralmyndighet tillika är den statliga ämbetsmyndighet, till vilken överordnade statsorgan hava att vända sig i stadens ärenden. Dessa fördelar äro givetvis mera påtagliga i de mindre städerna med få eller alls inga juridiskt kvalificerade tjänstemän. Att magistraten eller stadsstyrelsen i allmänhet icke fyllt här angivna uppgifter, beror såsom nyss anmärkts därpå, att den i sin verksamhet saknat en fast anknytning till det löpande förvaltningsarbetet och att dess tillsyn över detsamma därför i stort sett kommit att inskränkas till en efterföljande prövning av stadsfullmäktiges beslut samt några andra, mindre betydande angelägenheter, varom kommunalförordningen meddelat uttryckliga bestämmelser. Och vad särskilt magistraten i något större städer angår, utgör omfattningen och vikten av dess judiciella uppgifter givetvis ytterligare en väsentlig orsak till dess passiva hållning gentemot kommunalförvaltningen. Den brist i den svenska stadsförvaltningens organisation, som genom magistratens, respektive stadsstyrelsens, isolering och passivitet uppstått, har i praxis varit nog så kännbar. Försöken att på olika vägar fylla densamma kunna i själva verket sägas hava utgjort kärnpunkten i de

flesta större omorganisationsfrågor, som på senare år sysselsatt städernas myndigheter. Man har, icke alltid med framgång och i allt fall utan att ernå en generellt tillfredsställande lösning, medelst inrättande av beredningsutskott, tillsättande av en verkställande ledamot i drätselkammaren eller av en stadens ombudsman, sökt att ernå den enhetlighet och överblick, som enligt kommunalförordningens ordalydelse borde ankomma å magistraten att åvägabringa. Med hänsyn till vad här ovan anförts hava vi, vid fullgörande av det oss lämnade uppdraget, i främsta rummet funnit oss böra tillse, att magistratens kommunala uppgifter i fögderistäderna komma att tillgodoses på sådant sätt, att den myndighet, som därstädes träder i magistratens ställe, också kan komma att praktiskt intaga den ställning, kommunalförordningen åt densamma anvisar såsom stadens styrelse. I de städer, varom här är fråga, bör denna uppgift kunna så mycket lättare lösas, som stadens administrativa ämbetsmyndighet här ej tillika är betungad av domstolsgöromål. Det gäller här att skapa ett samband mellan stadsstyrelsen och kommunalförvaltningen, varigenom den förra myndigheten får tillfälle att följa det löpande förvaltningsarbetet samt redan vid ärendenas förberedande lämna de råd och det biträde, som i formellt hänseende kan vara av nöden. För att ernå detta syftemål föreslå vi inrättandet av ett kommunalt borgmästareämbete. Å denna befattnings innehavare bör ankomma ej blott att såsom stadsstyrelsens ordförande handlägga där förekommande administrativa ärenden utan även att utöva styrelsens inseende över den kommunala förvaltningen samt jämväl verksamt deltaga uti densamma, särskilt såsom självskriven ledamot av drätselkammaren. Ifrågavarande tjänsteman, som vi enligt gammal svensk tradition och i överensstämmelse med motsvarande förhållanden i utlandet föreslå måtte benämnas borgmästare, skall alltså följa förvaltningens gång i dess olika grenar samt för sådant ändamål närvara vid stadsfullmäktiges eller särskilda förvaltningsstyrelsers, utskotts och kommittéers sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid framställa yrkanden samt att få sin särskilda mening antecknad till protokollet I syfte att underlätta hans tillsyn över förvaltningen hava vi föreslagit skyldighet lör vederbörande kommunala förvaltningsorgan att underrätta borgmästaren om förestående sammanträden och om de ärenden, som därvid skola förekomma, ävensom att tillhandahålla honom alla de handlingar och upplysningar, som han kan finna erforderliga. Borgmästaren skall svara för att alla på stadsfullmäktiges eller särskilda förvaltningsstyrelsers prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och föredragas, öva tillsyn över kanslibestyrens fullgörande samt i allmänhet följa det kommunala arbetet och därvid vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar och råd, som han kan finna nödiga. I huvudsak kommer emellertid stadsstyrelsens inseende över förvalt-

21 n i n g e n a t t vila på borgmästarens ställning till drätselkammaren. I denna näimnd skall h a n enligt v å r t förslag v a r a f ö r e d r a g a n d e ledamot, m<ed åliggande jämväl att i händelse av drätselkammarens val v a r a dess or dförande. I detta syfte h a v a vi föreslagit ett tillägg till § 56 i föro r d n i n g e n om kommunalstyrelse i stad av innehåll, a t t drätselkammaren i s t a d u n d e r landsrätt utgöres, utom av de särskilt valda ledamöterna, jämv ä l av borgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande så.som självskriven ledamot. Genom de befogenheter och åligganden, som i b e r ö r d a egenskap tillkomma borgmästaren och för vilka i specialmotiveriingen n ä r m a r e redogöres, påvilar honom ansvaret för kommunalförvaltn i n g e n s behöriga gång. Beredning och föredragning av viktigare ärenden torde komma att av honom själv handhavas, och tillsynen över förv a l t n i n g e n i dess olika grenar torde även innefatta skyldighet för borgm ä s t a r e n att taga de initiativ, som för stadens utveckling kunna befinnas nödiga. I praxis kommer h a n därför ofta att utöva ungefär enahanda verksamhet som de avlönade verkställande ledamöter av drätselkammaren, vilka redan nu h ä r och där utses. Genom den sålunda föreslagna anordningen torde viktiga fördelar för den kommunala förvaltningen kunna ernås. Till en början är den ägnad a t t bereda större formell stadga i arbetet. Därigenom att den juridiska oeh administrativa sakkunskap, som representeras av borgmästaren, tillgodoföres olika grenar av det kommunala arbetet, kan detsamma givetvis fortgå lättare och säkrare än eljest. Men även på frågornas behandling i sak lär den sålunda föreslagna anordningen komma a t t utöva gynnsamt inflytande. Icke sällan hava klagomål försports över bristande planmässighet och konsekvens i stadsförvaltningen, beroende därpå, att förvaltningen huvudsakligen omhänderhafts av personer, som allenast för en kortare tid haft tillfälle att ägna sig åt det kommunala arbetet samt därefter avlösts av andra, som stått främmande för eller varit motståndare till de synpunkter, vilka v a r i t bestämmande för de avgåendes arbete. Denna brist på kontinuitet torde kunna i väsentlig m å n avhjälpas genom att, såsom v i föreslå, åt borgmästaren uppdragas viktiga kommunala arbetsuppgifter, vilka jämväl lämna honom tillfälle a t t utöva inflytande å förvaltningens ledning. Den erfarenhet och tradition, som måste komma att företrädas av borgmästaren, torde nämligen i och för sig giva hans mening en särskild vikt, oavsett de befogenheter med avseende å ärendenas avgörande, som må tillerkännas honom. E n bestämd förutsättning för att borgmästaren skall kunna fylla de anspråk, v å r t förslag ställer på honom, är emellertid, a t t h a n erhåller en med de andra ledamöterna i drätselkammaren fullt jämbördig ställning. Det skulle enligt v å r mening icke v a r a till fyllest, a t t h a n allenast vore föredragande tjänsteman u t a n rösträtt. I och för sig vore det för övrigt föga tilltalande, om borgmästaren, den främste ledamoten av stadens sty-

relse, skulle blott såsom tjänsteman biträda drätselkammaren. Med hans ställning till stadsförvaltningen överensstämmer otvivelaktigt bättre, att han såsom i allo röstberättigad ledamot deltager i dess arbete. Mångenstädes lär han därjämte komma att utses till dess ordförande. Emot ett obligatoriskt stadgande i sådan riktning kunna åtskilliga skäl anföras, och i allt fall skulle ett sådant innebära ett så stort avsteg från de kommunala traditionerna i vårt land, att förslag härom icke bör framläggas utan en mera omfattande utredning än den vårt uppdrag i och för sig föranleder.» Kommissionen framhöll, att dess förslag vore avsett att giva nytt liv åt kommunalförordningens bestämmelser, att magistraten skulle vara stadens styrelse och öva inseende över dess förvaltning, bestämmelser, som av angivna skäl icke kommit att få någon praktisk betydelse. I fråga om borgmästarens formella kompetens föreslog kommissionen, att han i regel skulle vara lagfaren. Med hänsyn till att det kunde förekomma fall, då en långvarig verksamhet i allmänna värv erbjöde samma säkerhet i förevarande hänseende som formella juridiska meriter, föreslogos emellertid vissa undantagsbestämmelser. Utöver sina kommunala uppgifter skulle borgmästaren komma att handlägga stadens ombudsmannaärenden. För upprättande av skrivelser av olika slag till administrativa myndigheter, domstolar och enskilda, kontrakt och dylika handlingar samt i allmänhet för övervakande av stadens rätt, för förande av dess talan inför domstol o. s. v. hade nämligen varje stad av någon betydenhet behov av juridiskt biträde. Inom stadsstyrelsens administrativa verksamhetsområde hade borgmästaren att handlägga flertalet av förekommande ärenden. I allmänhet skulle han därvid ombesörja stadsstyrelsens brevväxling, föra protokoll vid sammanträdena samt till föredragning bereda de ärenden, som ankomme på styrelsens gemensamma handläggning, ävensom ensam handlägga de löpande ärendena. Då borgmästarens tjänsteåligganden i allmänhet komme att taga hela hans arbetstid i anspråk, borde hans avlöning icke i något fall sättas till lägre belopp än 6 000 kronor. Slutligen föreslogs, att Kungl. Maj:t, efter framställning av stadsfullmäktige, beslutad med en majoritet av 2/3 av de i omröstningen deltagande, skulle äga entlediga borgmästare, som prövades vara för befattningen mindre lämplig. Då den ifrågasatta organisationen i huvudsak tänktes genomförd genom i administrativ väg utfärdade reglementen för stadsstyrelsen eller magistraten i varje särskild stad, möjliggjordes jämkningar efter lokala önskningar och behov. Kommissionen föreslog sålunda tre organisationstyper. Den härovan skisserade typen med lagfaren borgmästare i spetsen för stadsstyrelsen vore avsedd för städer med 3 000—10 000 innevånare, eller sådana, som vore stora nog att behöva en ämbetsmässig stadsstyrelse och drätselförvaltning men som fortfarande ansåges kunna tillhöra landets

föjgderiförvaltning, d. v. s. med avseende å kronouppbörd, mantalsskrivniing och utsökningsväsen intoge samma ställning som en vanlig landskcommun. I mindre städer vore ett verkligt borgmästarämbete vanligen omödigt; för dessa föreslogs en ren lekmannastadsstyrelse utgörande en föirenkling av borgmästarstadsstyrelsen. Denna organisationsform betraktades dock som en småningom försvinnande typ, då kommuner, som fr:anadeles erhölle stadsrättigheter, alltid skulle vara skyldiga att hålla bcorgmästare. Det, som skulle skilja stad från landsbygd, vore den ämbtetsmässiga förvaltningsorganisationen. Den tredje typen tänktes omfatta sådana större städer under landsrätt, scom behövde egen uppbördsförvaltning och eget exekutionsväsen, d. v. s. ein egen magistrat. För att handhava de sålunda ökade administrativa g'öromålen, vilka icke borde betunga den främst för de kommunala uppgifterna avsedda borgmästartjänsten, ställdes här vid borgmästarens siida utom de två illiterata rådmännen även en lagfaren rådman såsom naagistratssekreterare. Borgmästaren borde sålunda tämligen ohindrad kunna ägna sig åt arbetet i drätselkammaren och tillsynen över förvaltniingen i dess helhet. Slutligen framhöll kommissionen, att den för vårt land nya typ av stadsförfattning, som förslaget innefattade, ej vore avsedd att för det dåvarande mera allmänt genomföras, utan att den allenast avsåge ett fåtal nnindre städer. Det vore därför möjligt att på så att säga experimentell v ä g pröva den nya stadsförfattningens ekonomiska värde. Betydelsen härav borde kunna skattas mycket högt, framförallt med hänsyn därtill, aitt de viktiga, ja, för hela landets kommunala arbete grundläggande problem, som sålunda behandlats för de mindre städernas del, med processreformens fullständiga genomförande kunde komma att kräva sin lösning även i de större städerna. Vid denna tidpunkt syntes en genomgripande legislativ behandling av frågan ej kunna undgås, men till dess borde också erfarenheter ha vunnits och meningarna ha stadgat sig om den föreslagna författningstypens värde. Av innehållet i de över stadsstyrelsekommissionens organisationsförslag avgivna yttrandena lämnas här följande översikt, hämtad från den promemoria angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande, som finnes fogad vid det av de sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande avgivna betänkandet: »Från olika magistrater och stadsstyrelser betonades fördelen av att i borgmästaren erhålla en kvalificerad person, som odelat kunde ägna sig åt omsorgerna för stadens framåtskridande. Även ett stort antal länsstyrelser uttalade sig till förmån för förslagets huvudprinciper. Av samtliga 22 länsstyrelser, från vilka yttranden förelågo, hade förslaget i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran, med undantag allenast för tvenne (Jönköpings och Hallands län, av vilka myndigheter den sist-

nämnda uttryckligen avstyrkt förslaget). Sålunda yttrade t. ex. länsstyrelsen i Malmöhus län, att förslaget vore ägnat att på ett fördelaktigt sätt låta det kommunala arbetet draga nytta av borgmästarens juridiska och administrativa sakkunskap. Förslaget, som icke betingade någon mera betydande rubbning i gällande kommunallagstiftning, vore, framhöll länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ägnat att på ett önskvärt sätt stärka magistratens ställning. Svenska stadsförbundets styrelse framhöll i sitt yttrande, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen ägde bestämda företräden framför den dåvarande organisationen, enär magistratsförvaltningen i fögderistäder av den storlek, som i allmänhet plägade vara uppnådd vid erhållande av stadsrättigheter, vore i behov av en juridiskt bildad ämbetsman såsom ledande arbetskraft. Av föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare framhölls såsom en särskild förtjänst hos de sakkunnigas förslag, att det vore ägnat att råda bot på den enligt föreningens mening väsentliga brist i den rådande organisationen, som låge däri, att den initierade tjänstemannens uppslag och åsikter ej vunne tillbörligt beaktande av det skäl, att han icke ägde någon auktoritativ ställning och saknade lagstadgad medbestämmanderätt. Förvaltningen skulle genom förslagets förverkligande erhålla en ledande tjänstemannainstitution, vars tyngdpunkt med all rätt förlagts till drätselkammaren. Emellertid framställdes också åtskilliga anmärkningar emot det framlagda förslaget, såväl avseende vissa av dess huvudgrunder som i fråga om detaljer. Som förut nämnts, ställde sig länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län i det hela avvisande mot förslagets principer. Sålunda yttrade förstnämnda länsstyrelse, att de sakkunniga syntes hava tänkt sig, att borgmästaren skulle bliva ett administrativt och kommunalt factotum. Ett sådant vore visserligen önskvärt för kommunen att hava, men det skulle nog ofta bliva omöjligt för kommunen att anskaffa ett väl kvalificerat sådant åtminstone för den avlöning, som de sakkunniga tänkt sig. Mången gång kunde det vara bättre för en mindre stad under landsrätt att i spetsen för dess särskilda förvaltningsgrenar hava personer med praktisk erfarenhet och intresse speciellt inriktade på var och en förvaltningsgren än att hava en person, som skulle allting bestyra inom kommunen. Vår tid med dess mycket mera än förr invecklade samfundsförhållanden krävde allt större specialisering på de flesta områden. I länets två städer under landsrätt hade ordförandena i stadsstyrelserna hittills icke haft administrativ utbildning, men stadsstyrelserna hade det oaktat fungerat väl, vilket till stor del kunde tillskrivas den praktiska duglighet och det intresse, som nämnda ordförande ådagalagt i utövningen av sina befattningar. I ett avseende vidlådde dock dessa stadsstyrelser en betänklig svaghet, nämligen beträffande deras befattning med ordningspolisen i samhället. Ordningspolisärenden i städer

umder landsrätt handhades nämligen av stadsstyrelsen och stadsfiskalen umder inseende och ledning av landsfogden. Stadsstyrelsen hade sålunda jäimte stadsfiskalen till åliggande att tillämpa ordningsstadgan för rikets stäider och särskilt den ömtåliga 13 § om offentliga föredrag och förestäillningar samt församlingsrätten. Handläggningen av dessa ärenden kriävde särskild utbildning, ofta större än den stadsfiskaler i mindre städeir vanligen hade, och det syntes därför kunna ifrågasättas, att i städer, däir ej sådan särskild utbildning funnes företrädd inom stadsstyrelsen, stö>rre fordringar än eljest i detta hänseende borde ställas på stadsfiskalem i staden samt att stadsstyrelsen skulle befrias från befattning med pollisväsendet Den kritik, som riktades mot förslaget från länsstyrelsen i Hallands län, utgick från rent principiella synpunkter och hade avseende närmast på dett av de sakkunniga föreslagna sättet för utseende av borgmästare eller staidsstyrelseordförande. Den tillämpning av valprincipen, som de sakkunniga förordat, kunde ej av länsstyrelsen godkännas. Länsstyrelsen amsåg erforderligt, att ordföranden i stadsstyrelsen i egenskap av statsmaktens representant inom stadsförvaltningen utsåges av Kungl. Maj:t med iakttagande av den ordning, som gällde vid utnämnande av statens ämbetsmän i allmänhet. Det kunde icke vara annat än fullt i sin ordning, att varje ort hade sin ämbetsman, som vore tillsatt av staten och framförallt hade att vaka över att statsintresset iakttoges. På landsbygden funnes i sådant avseende vederbörande landsfiskal, och de intressen, som denne där hade att iakttaga, syntes jämväl i städerna böra hava sin fullt självständiga statsrepresentant. Länsstyrelsen i Stockholms län fann de föreskrifter, som lämnats om borgmästarens åligganden, vara alltför kategoriska. Det borde enligt länsstyrelsens mening stå vederbörande stad fritt att i anslutning till rådande förhållanden anlita hjälp samt anställa särskild ombudsman eller särskild sekreterare hos stadsstyrelsen o. s. v. I så fall borde borgmästarens göromål kunna i motsvarande grad jämkas. Magistraten i Enköping betonade, att förvaltningen syntes icke komma att bliva så enkel och billig som påstodes. Att erhålla fullt kvalificerade personer till stadsstyrelsens ordförande med intresse för de föreslagna betungande och maktpåliggande göromålen syntes ej vara så lätt, även om lönen fastställdes till lägst 6 000 kronor, oavsett de sportler, som följde med tjänsten och säkert bleve ringa. Liknande synpunkter gjordes även gällande av stadsstyrelsen i Huskvarna, som framhöll, att svårigheter torde möta att för ändamålet finna den person, som med juridisk och administrativ kompetens förenade den merkantilt och tekniskt förfarne eller genom mångårig kommunal verksamhet erfarne kommunalmannens praktiska duglighet. I stad, som inom sig saknade juridiskt bildad person, bleve man därför nödsakad att för

borgmästarbefattningen engagera en med stadens förhållanden fullständigt obekant person. Även stadsfullmäktige i Huskvarna ställde sig avvisande till förslaget och framhöllo bland annat, att det vore säkert, att endast ett fåtal jurister torde hava den nödiga kompetensen att sköta det kommunala mångsyssleri, som skulle åläggas borgmästaren. Det kunde ej betvivlas, att på en dylik plats den rent praktiska sakkunskapen hade vida större värde för ledningen av stadens öden i rätt riktning än den juridiska förmågan, med dess benägenhet att urarta till formalism. För ledningen av en stad av Huskvarnas storlek syntes tills vidare erfordras en praktiskt och ekonomiskt väl förfaren man, som på grund av mångåriga förtroendeuppdrag inom staden vore väl inne i stadens alla förhållanden, med en juridiskt bildad sekreterare (ombudsman) vid sin sida. Stadsstyrelsen i Nässjö yttrade i frågan, huruvida på stadsstyrelsens ordförande borde ställas kravet, att han skulle vara jurist, att detta syntes vara överflödigt. I stället borde mera avseende fästas vid att till stadsstyrelsens ordförande utsåges en i kommunala angelägenheter väl förfaren man, vilken på grund av sina föregående förtroendeuppdrag inom staden ägde noggrann kännedom om den kommunala förvaltningen därstädes. Stadsstyrelsens behov av juridisk sakkunskap tillgodosåges enligt stadsstyrelsens mening tillräckligt genom att dess sekreterare vore jurist. Nässjö liksom de flesta övriga fögderistäder av motsvarande storlek hade inrättat en stadsombudsmannabefattning, vars innehavare vore jurist. Stadsombudsmannen tjänstgjorde bland annat som sekreterare hos stadsstyrelse, stadsfullmäktige, byggnadsnämnd, beredningsutskott m. fl. nämnder och styrelser. Emot den föreslagna borgmästarbefattningen uppställde stadsfullmäktige i Eslöv i likhet med såsom nämnt stadsfullmäktige i Nässjö och Huskvarna den dåvarande organisationen såsom förmånligare. Stadsstyrelsens ordförande behövde icke vara jurist, utan borde i främsta rummet sökas bland de på grund av föregående kommunala förtroendeuppdrag i samhällets angelägenheter erfarna personer, vilka genom beprövat gott omdöme i praktiska frågor vore ägnade att ingiva allmänt förtroende. Den juridiska sakkunskapen kunde bättre företrädas genom en särskilt anställd stadsombudsman och stadssekreterare. Stadsstyrelseordföranden måste huvudsakligen betraktas såsom en kommunens förtroendeman och denna hans egenskap vore väsentligen beroende på den opartiska ställning, som han måste intaga inom förvaltningen. Styrelsens ordförande borde, framhöll stadsstyrelsens flertal i samma stad, såvitt möjligt hålla sig fri från allt aktivt deltagande i förvaltningen (häremot anfördes dock reservation av styrelsens ordförande). Länsstyrelsen i Örebro län framhöll, att i fråga om omfattningen och beskaffenheten av de göromål, som tillkomme stadsstyrelsen, kunde förhållandena inom de olika, nu avsedda kommunerna vara synnerligen

skiftande, och möjlighet torde ingalunda saknas for flera av dessa att, åtminstone till en tid, även såsom stadssamhällen, reda sig med den enklare och billigare form av styrelse, som för det dåvarande inom dylika samhällen vore gällande. Härutinnan syntes det mera komma an på, att samhällets angelägenheter komme att handhavas av en verkligt lämplig duglig och intresserad person, än om denne intoge ställningen såsom borgmästare eller allenast såsom stadsstyrelsens ordförande; och om ett samhälle exempelvis såsom köping eller municipalsamhälle haft förmånen att ledas av en sådan person, syntes möjlighet icke böra betagas detsamma att även såsom stad få bibehålla denne ledare, utan att denne därför behövde beklädas med borgmästarämbete, vara han måhända varken kunde eller ville göra anspråk. Farhågor att befattningen såsom stadsstyrelsens ordförande skulle komma att bliva svårbesatt framhöllos också av stadsfullmäktige i Sollefteå. Kritiken i övrigt av förslaget riktade sig främst emot borgmästarens ställning i drätselkammaren. De härvid anförda skälen voro i huvudsak följande. De krav, som skulle ställas å borgmästaren, vore alltför stora. Det vore fara värt, att de mångahanda och skiftande göromålen skulle betänkligt splittra hans tid, ehuruväl de visserligen i kvalitativt hänseende vore mindre krävande (länsstyrelsen i Malmöhus län). Sist anförda myndighet ansåg emellertid förslagets förtjänster övervägande och förmenade, att erfarenheten borde få utvisa, huruvida farhågorna vore grundade. Det framhölls vidare från olika håll, att borgmästaren såsom jurist lätt vore fallen för en formalistisk uppfattning av de kommunala angelägenheterna. Någon säkerhet för att han tillika ägde praktiskt omdöme och fö-måga att i gott samarbete med drätselkammarens övriga ledamöter handlägga dessa ärenden funnes ej. Det vore därför att befara, att borgmästaren kunde komma i motsatsställning till den övriga drätselkammarei eller dess majoritet, och att onödiga slitningar och förseningar därav kmde bliva följden. En viss dualism mellan drätselkammarens ordföraade och borgmästaren såsom dess föredragande ledamot kunde lätt uppsti. På ett håll förmenades, att en med föreslagen myndighet utrustad bergmästare möjligen allt efter fallenheten antingen komme att lämna siia statliga funktioner åsido för »kommunalt geschäft» eller ock påtrrcka den kommunala förvaltningen en byråkratisk stämpel (Eslöv) och pt ett annat håll ansågs borgmästaren kunna, särskilt i mindre samhällei, bliva en envåldshärskare (Piteå). Det viktigaste skälet, som anfördes mot borgmästarens föreslagna självskdvenhet såsom ledamot av drätselkammaren, gällde det obligatoriska nudlemskapets oförenlighet med legalitetskontrollen av stadsfullmäktiges beslut. Ingen annan av borgmästarens föreslagna nya kommunala upp-

28 gifter vore, y t t r a d e länsstyrelsen i Malmöhus län, ägnad att förrycka h a n s ställning såsom stadens styresman, men det självskrivna ledamotskåpet i drätselkammaren mötte ur denna synpunkt avgjorda betänkligheter. F ö r stadsfullmäktiges beslut, vilka borgmästaren såsom stadsstyrelseordförande skulle pröva, vore nämligen drätselkammarens förslag ofta avgörande. D å drätselkammaren för övrigt ofta måste handla med en viss självständighet, kunde behörigheten av dess beslut lätt komm a att dragas inför stadsfullmäktiges och följaktligen i andra h a n d även stadsstyrelsens prövning. Borgmästaren komme, därest han i drätselk a m m a r e n överröstades, vid utövningen av den senare legalitetskontrollen lätt i en skev ställning. De sakkunnigas åberopande av magistratspersoners obligatoriska ledamotskap av hälsovårdsnämnd och byggnadsn ä m n d vore enligt stadsfullmäktige i Hässleholm icke beviskraftigt, då omförmälda nämnder såsom statsorgan ej vore underställda stadsfullmäktige; deras beslut behövde ej av fullmäktige bekräftas och besvärshänvisning lämnades till länsstyrelsen, ej till stadsfullmäktige. Det frivilligt å t a g n a ledamotskapet kunde däremot när som helst frånträdas och medförde därför ingalunda de svårigheter, som här ovan skildrats. Den refererade kritiken av borgmästarens föreslagna ställning i drätselk a m m a r e n utmynnade i det förslaget, a t t borgmästaren visserligen ej skulle v a r a obligatorisk ledamot av drätselkammaren men däremot skyldig att, där så kunde ske, n ä r v a r a vid kammarens sammanträden, med r ä t t att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. I fråga om borgmästarens ställning till drätselkammaren yttrades av svenska stadsförbundets styrelse, att borgmästaren troligen blott under särskilt gynnsamma omständigheter skulle komma att intaga den ställning såsom drätselkammarens verkställande ledamot, som de sakkunniga uppenbarligen förutsatt såsom regel. Redan genom a t t borgmästaren övertoge skötseln av de juridiska eller eljest övervägande formella frågorna skulle det nya ämbetet innebära stora fördelar för staden. Antagligt vore, a t t den ekonomiska sidan av förvaltningen såsom hittills merendels komme att handläggas av valda förtroendemän, med stöd, där så krävdes, av kamerala tjänstemän. Särskilt från kommunalmyndigheterna i fögderistäderna framhöllos emot förslaget betänkligheter av ekonomisk art. Stadsstyrelsen i Nässjö ifrågasatte sålunda riktigheten av de sakkunnigas förmodan, att den föreslagna omorganisationen av stadsstyrelsen icke skulle innebära ökade kostnader för vederbörande samhälle. Vidkommande Nässjö stad skulle inrättandet av ett kommunalt borgmästarämbete medföra väsentligt ökade kostnader för staden. Det skulle bliva omöjligt för en blivande borgmästare, med de m å n g a h a n d a sysslor, som enligt förslaget skulle åligga honom, att sköta sin befattning utan att åtskilliga tjänstemän ställdes till hans förfogande. Den i stadens tjänst

29 a n s t ä l l d e stadsombudsmannen tjänstgjorde tillika såsom sekreterare hos stadsfullmäktige, byggnadsnämnd m. fl. styrelser och nämnder, och h a n hade tillika såsom utmätningsman för staden hand om skatteindrivningsoch exekutionsväsendet. Skulle nu ombudsmannens befattning sammanslås m e d borgmästarens, vore det nödvändigt att anställa ytterligare en jurist i stadens tjänst, därest staden icke skulle gå miste om förmånen a t t h a v a jurist såsom sekreterare, ett behov, som gjorde sig gällande särskilt beträffande stadsfullmäktige och byggnadsnämnd. Även stadsfullmäktige i Huskvarna betonade, att inrättandet av ett kommunalt borgmästarämbete efter förslagets mönster måste medföra avsevärt högre omkostnader för staden än de av de sakkunniga beräknade. Det torde bliva borgmästaren omöjligt att sköta sitt omfattande och maktpåliggande arbete utan biträde av en eller flera avlönade tjänstemän. Stadsfullmäktige i Eslöv y t t r a d e bland a n n a t : Förut vid väckande av förslag om skiljande av jurisdiktionen och administrationen hade förespeglats den lindring i kostnaden för städerna, i synnerhet de mindre, som därav skulle bliva en följd. Såvitt stadsfullmäktige kunde finna, vore det föreliggande förslaget om stadsstyrelse med borgmästare, vilket skulle v a r a tillämpligt på Eslöv, ägnat a t t medföra lika stora kostnader för samhället som om staden blivit begåvad med magistrat och rådstuvurätt. Redan av sådan anledning måste stadsfullmäktige ställa sig avvisande mot förslaget. Staden hade för n å g r a år sedan i likhet med flera a n d r a städer av Eslövs storlek i n r ä t t a t en befattning, benämnd stadens ombudsman. Stadsfullmäktige, som funnit sig mycket tillfreds med denna anordning, ansåge det överflödigt a t t påöka stadens redan h å r t belastade stat med nya, dryga utgifter för administrationen. Stadsstyrelsen i Tidaholm framhöll, att kostnaden för borgmästarens avLöning — i enlighet med de sakkunnigas förslag lägst 6 000 kronor — bleve alltför betungande för städer med ett i n v å n a r a n t a l av över 3 000 personer. Erfarenheten hade givit vid handen, att göromålen i en mindre eller medelstor stad skulle ej på långt när taga vederbörandes tid eller arbetsförmåga i anspråk, varför stadsstyrelsen ansåge, att stadsstyrelse utan borgmästare borde k u n n a användas även i städer med över 3 000 in/ånare, om vederbörande samhälle så beslutade och gjorde framställning därom hos Kungl. Maj:t. Även i städer med över 3 000 invånare borde stadsstyrelseordförandens funktion i många fall k u n n a fyllas av en person u t a n juridisk examen, blott h a n hade intresse för samt grundlig kännedom om vederbörande samhälle. Stadsstyrelsen ville hålla före, a t t det för sådana städer bleve mycket billigare att i behövliga fall anlita juridisk hjälp. Stadsfullmäktige i Sollefteå yttrade, att, om förslaget bleve genomfört, lisde staden till en början a t t bereda sig på att få anslå ett avsevärt större arvode än det, som för det dåvarande utginge till stadsstyrelsens

ordförande. Även magistraten i Enköping framhöll, att för en stad, som lades under landsrätt, avlöningen till en borgmästare i stadsstyrelsen med det föreslagna beloppet skulle komma att vålla större kostnader än staden förut fått vidkännas. Liknande synpunkter framhöllos också av magistraten i Strömstad. Även stadsfullmäktige i Hässleholm betonade, att förslaget i ekonomiskt hänseende icke innebure någon väsentlig förmån framför städernas nuvarande förvaltningsformer.»

5. 1920 års lagstiftning. Vid frågans framläggande för 1919 års lagtima riksdag (prop. 1919 nr 278) anslöt sig vederbörande departementschef i huvudsak till stadsstyrelsekommissionens organisationsförslag. Departementschefen yttrade bland annat: »Behovet av juridisk sakkunskap inom stadsstyrelsen förmenas i några yttranden bättre tillgodoses genom en juridiskt bildad sekreterare, vilken tillika såsom stadsombudsman kunde övertaga de uppgifter inom kommunalförvaltningen, som i de sakkunnigas förslag tilltänkts borgmästaren. Alldeles oavsett att denna ordning för magistratsförvaltningen synes onödigt invecklad, kan mot densamma erinras, att den icke skänker någon trygghet för att den juridiska sakkunskapen lämnas tillbörligt beaktande vid de administrativa ärendenas handläggning, liksom den ej heller med avseende å polisväsendet innebär någon förbättring av den nuvarande organisationen. I princip måste därför en organisation med borgmästare tillerkännas avgjorda företräden framför en sekreterarorganisation, ehuru givetvis personliga förhållanden och ekonomiska skäl kunna tala för ett bibehållande av den senare i städer, där den redan införts. Ett tvång för dessa städer att upphäva den bestående ordningen genom inrättande av ett kommunalborgmästarämbete bör ej ifrågakomma. I själva verket torde motståndet från vissa fögderistäders sida emot borgmästarorganisationen mindre bero på motviljan mot att i spetsen för stadsstyrelsen erhålla en juridisk ämbetsman än på farhågor för att denne ämbetsman kunde genom sitt självskrivna ledamotskap av drätselkammaren erhålla en alltför stark maktställning inom själva kommunalförvaltningen. Man har befarat, att förvaltningen genom denna bestämmelse kunde erhålla en byråkratisk prägel och att ett för det praktiska arbetet ogynnsamt motsatsförhållande mellan kommunalborgmästaren och drätselkammarens lekmannaledamöter kunde komma att utbildas. Att förebygga en sådan utveckling synes emellertid icke böra möta några svårigheter, då ju i drätselkammarens reglemente eller arbetsordning bestämmelser kunde intagas, som på ett lämpligt sätt inskränkte kommunalborgmästarens befattning med beredning och föredragning av de

31 äremden, som ankomma å drätselkammarens handläggning. Kommunalbor;gmästarens självskrivenhet i kammaren, där han allenast ägde en röst, kunide väl i och för sig icke heller skänka honom ett större inflytande än som tillkomme övriga ledamöter. Ulnder alla förhållanden torde fögderistäderna icke böra genom en generell lagbestämmelse påtvingas en anordning, som bland dem uppenbarligen mött vitt utbredda betänkligheter. Huruvida kommunalborgmästaren skall vara självskriven ledamot av drätselkammaren eller ej, bör såledces hänvisas till de spörsmål, som få lösas efter förhållandena i varje särskild stad. I enlighet härmed har också det tillägg till § 56 i förordnimgen om kommunalstyrelse i stad, som jag här framlägger, erhållit en sådtan avfattning, att kommunalborgmästarens eller stadsstyrelseordförandenis självskrivenhet såsom ledamot av drätselkammaren blir beroende av stadgande i drätselkammarens reglemente, i vilket ock övriga bestämmellser, som kunna finnas vara erforderliga för att reglera kommunalborgmästarens uppgifter såsom drätselkammarledamot, kunde upptagas. Denna utväg synes nämligen avgjort böra lämnas företräde framför att låta kommunalborgmästarens ledamotskap bliva beroende av stadsfullmäktiges val för varje särskild mandatsperiod. I likhet med övriga kommu:nala delegationer torde drätselkammaren mer och mer tillsättas efter partipolitiska grunder, men det vore föga tilltalande, om kommunalborgmä;staren, som i drätselkammaren har särskilda uppgifter oberoende av sitt eventuella ledamotskap, skulle inträda i densamma såsom representant för en särskild kommunalpolitisk meningsgrupp och om hans ställning således bleve beroende av ett växlande politiskt maktläge inom stadsfullmäktige. Vida att föredraga är, att hans ledamotskap grundas på en efter stadens önskan i drätselkammarens reglemente upptagen bestämmelse. En sådan anordning är uppenbarligen också riktigare med hänsyn till den legalitetskontroll, som det åligger kommunalborgmästaren att utöva över stadsfullmäktiges beslut. I enlighet med vad från flera håll föreslagits, bör kommunalborgmästaren, där han icke är ledamot av drätselkammaren, ändock vara skyldig att, där så ske kan, närvara vid kammarens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. De av de sakkunniga föreslagna benämningarna å stadsstyrelsens nya befattningshavare, borgmästare samt rådman, torde av flera skäl få anses mindre lämpliga. Med dessa titlar avses nämligen av ålder i vårt land dömande ämbetsmän, och det är fara värt, att i åtskilliga fall förväxlingar mellan landsrättsstädernas och de övriga städernas borgmästare och rådmän skulle uppkomma, ägnade att framkalla oklarhet och oreda. För tillsättning av borgmästare och rådmän gälla vidare delvis grundlagfästa regler, som icke äro väl förenliga med de anställningsformer, vilka äro avsedda att komma till tillämpning i fråga om landsrättsstädernas stadsstyrelser. A andra sidan synes det tilltalande, att

32 de n y a befattningarnas titlar anslutas till de h ä v d v u n n a benämning a r n a å stadskommunens styresmän. Ur denna synpunkt vill jag förorda, att dessa befattningshavare i landsrättsstäderna kallas kommunalborgmästare och kommunalrådmän.> Propositionen blev av konstitutionsutskottet (uti. nr 30) i huvudsak tills t y r k t Reservationsvis yrkades dock avslag inom utskottet av herr v. MENTZER, som bland annat yttrade, att inom landsrättsstäderna r å d d e vitt utbredda betänkligheter mot förslaget. Efter den erfarenhet m a n vunnit inom dessa städer vore förslaget ägnat att fördyra deras förvaltningskostnader och beröva dem tillfället a t t på bästa sätt tillgodogöra sig sina förnämsta arbetskrafter på det kommunala området. Liknande betänkligheter uttalades i en reservation av h e r r a r F A S T och JOHANSSON i Trollhättan. Propositionen blev i båda k a m r a r n a avslagen. I a n d r a kammaren bifölls herr v. MENTZERS reservation med 95 röster mot 80. Emellertid hade riksdagen vid antagande av lagen om ändring i komm u n a l indelning (senare utfärdad den 13 juni 1919) godkänt en föreskrift (§ 18), som förutsatte förhandenvaron av kommunalborgmästarinstitutionen. Detta förhållande torde ha varit en av anledningarna till att nytt förslag i ämnet framlades redan för påföljande års riksdag (prop, nr 12). Förslaget, som denna gång enhälligt tillstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. n r 3), v a n n riksdagens (skr. nr 57) bifall. Konstitutionsutskottet hemställde också om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, h u r u v i d a och i vilken mån bidrag till kommunalborgmästares avlöning kunde beredas av statsmedel. Denna hemställan vann dock ej riksdagens bifall. Lag i ämnet utfärdades den 18 juni 1920. Enligt denna ändrades bestämmelserna i § 54 kommunalstyrelseförordningen för stad därhän, att i stad, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsen skall bestå av kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän; dock a t t u t a n hinder härav i stad, som före den 1 j a n u a r i 1921 kommit i åtnjutande av stadsrättigheter, skall om stadsstyrelsens sammansättning gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller varder stadgat. Kommunalborgmästare utses av Kungl. Maj:t bland tre behöriga personer, som jämlikt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser därtill föreslagits av stadens vid stadsfullmäktigval röstberättigade invånare. K o m m u n a l r å d m ä n utses av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. Reglemente för stadsstyrelse utfärdas av Kungl. Maj:t efter därom av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna r å d s t u g a n u p p r ä t t a t förslag. Genom tillägg till § 56 föreskrevs, att i stad, där magistrat ej finnes, stadsfullmäktige må k u n n a bestämma, att drätselkammaren skall utgöras förutom av de särskilt valda ledamöterna jämväl av kommunalborgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande. Såsom förarbetena till den 1920 genomförda kommunallagstiftningsre-

33 foirmen utvisa, avsåg denna bland annat att underlätta de mindre magis t r a t s s t ä d e r n a s övergång till fögderistäder. I detta avseende har emellert i d reformen blivit utan resultat. E h u r u genom lag den 13 juni 1924 om s t a d s läggande under landsrätt möjlighet givits att under vissa förutsättn i n g a r tvångsvis förlägga stad under landsrätt, har det ej funnits möjl i g t a t t förmå småstäderna att avstå från den egna jurisdiktionen. Angående tillämpningen av 1920 års reform lämnas i den vid betänk a n d e t angående vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta processreformen fogade promemorian följande översikt: »Fögderistädernas antal uppgick vid tiden för ikraftträdande av 1920 a r s lagstiftning till 21. Av dessa hade emellertid 3 erhållit stadsrättigheter under villkor, att styrelsen för staden anordnades i överensstämmelse med föreskrifterna för de städer, som efter lagens ikraftträdande erhölle stadsrättighet. Av de 18 städer, vilkas rättighet a t t ordna styrelseförhållandena icke på dylikt sätt kringskurits, har icke någon g å t t över till systemet med kommunalborgmästare — detta oaktat bland dessa finn a s 12 städer med över 3 000 invånare, vid vilken gräns de sakkunniga anså go kommunalborgmästarinstitutionen framdeles böra v a r a obligatorisk, och 3 av dessa stadsstyrelsestäder ha ett i n v å n a r a n t a l av över 8 000, vid vilken gräns de sakkunniga ansågo två lagfarna ledamöter i kommunalstyrelsen erfordras. Av de 6 städer, som för n ä r v a r a n d e ha kommunalborgmästare, ha endast 4 (Lidingö, Mölndal, Sundbyberg, Vetlanda) ansett sig ha behov av en juridiskt bildad person, medan i en stad (Mjölby) kommunalborgmästaren är den förutvarande kommunalkamreraren; i en stad (Värnamo) ä r lian kommunalman. Såsom av denna översikt framgår, har ingen av de äldre stadsstyrelsestäderna funnit lämpligt att frivilligt övergå till den n y a formen för stadsstyrelse med kommunalborgmästare, och den av de sakkunniga såsom normaltyp tänkta stadsförfattningsformen har hittills kommit till genomförande i allenast 4 städer. I ett flertal av ifrågakommande städer äro vissa sekreteraruppdrag förbundna med kommunalborgmästartjänsten. Så är fallet i Lidingö och Sundbyberg. I förstnämnda stad är borgmästaren obligatorisk sekreterare hos drätselkammaren och dess avdelningar samt ä r efter anmodan skyldig att övertaga sekreterargöromålen jämväl hos särskilda av stadsfullmäktige eller drätselkammaren tillsatta beredningar ävensom hos byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden, fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden. I Sundbyberg åligger det kommunalborgmästaren a t t föra stadsfullmäktiges, drätselkammarens, barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens protokoll och i övrigt fullgöra där förekommande sekreterargöromål. Även borgmästaren i Mölndal har att efter drätselkammarens anmodan och mot särskilt arvode sköta sekre3 — 185 8.

terargöromålen hos drätselkammaren. I Mjölby ingår i borgmästarens obligatoriska arbetsuppgifter att föra stadsfullmäktiges, drätselkammarens och fattigvårdsstyrelsens protokoll samt i övrigt fullgöra där förekommande sekreterargöromål. Beträffande omfattningen av de arbetsuppgifter, som ålagts kommunalborgmästaren, må erinras, att de sakkunniga tänkte sig, att borgmästaren skulle tillika v a r a stadsombudsman, föredragande ledamot i drätselkammaren, ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling, föra styrelsens protokoll samt till föredragning bereda ärendena. I samtliga sex kommunalborgmästarstäder h a n d h a r borgmästaren stadsombudsmannagöromålen. Föredragande i drätselkammaren ä r endast borgmästaren i Mölndal och även detta blott efter särskild anmodan från drätselkammaren. För uppdraget i fråga är borgmästaren tillförsäkrad särskilt arvode. Anordningen med kommunalborgmästaren såsom obligatorisk ledamot i drätselkammaren, varom stadgas i § 56 av kommunalförordningen, h a r hittills ej t r ä t t i tillämpning i någon stad.»

6.

Hammarskjöldska förslaget av år 1928.

Bland övriga utredningar och ändringsförslag å kommunallagstiftningens område må slutligen a n m ä r k a s det av landshövdingen H J . L. HAMMARSKJÖLD på u p p d r a g av Kungl. Maj:t avgivna förslag till revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. (Statens offentliga utredningar 1928:2. Socialdepartementet). Enligt detta förslag, som avsåg en allmän, i huvudsak formell revision, har magistratens och drätselkammarens ställning i stadskommunen bibehållits oförändrad, dock med iakttagande därav, att magistratens eller stadsstyrelsens årliga utgifts- och inkomstsförslag skall upprättas, »efter drätselkammarens hörande», icke, såsom nu är stadgat, »med ledning av de från drätselkammaren infordrade upplysningar». Denna ändring h a r motiverats med det vanliga och naturliga förhållandet, att berörda förslag i själva verket u p p r ä t t a t s av drätselkammaren. Förslagsställaren hade emellertid ej tilltrott sig a t t förorda magistratens formella ersättande med drätselkammaren, något som även möjligen i mindre städer kunde medföra praktiska olägenheter. E t t annat ändringsförslag går ut på att, i n n a n ärende, som beretts annorlunda än genom drätselkammaren eller allmänt beredningsutskott, företages till avgörande hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, k a m m a r e n eller utskottet skall beredas tillfälle a t t däröver avgiva yttrande. H ä r i f r å n har dock gjorts u n d a n t a g för val och för sådana ärenden, som k r ä v a skyndsam behandling och ej avse utgift eller efterskänkande av någon stadens rättighet. Slutligen innehåller det Hammarskjöldska förslaget följande bestämmelser i syfte att inskränka stadsfullmäktiges befogenhet a t t inrätta nya

35 tjäinster: Där det på grund av särskilda omständigheter finnes erforderliglt och kostnaden icke överstiger v a d stadens ekonomiska bärkraft utan olälgenhet medgiver, må stadsfullmäktige besluta inrättande av tjänsteb e f a t t n i n g för vissa bestämda förvaltnings- och verkställighetsbestyr, villkas utförande eljest åligger stadens valda förtroendemän. Sådant beslnit skall innefatta bestämmelser om avlöning och a n d r a anställningsvilllkor. Beslut om inrättande av dylik tjänstebefattning skall understäillas länsstyrelsens godkännande. Bestämmelsen motiveras med att, då fråga* allenast vore om inrättande av tjänstebefattning för bestyr, som eljiest ålåge valda förtroendemän, hade det ej synts böra möta betänklighe ter, u t a n fastmera, till förebyggande av olämplig byråkratisering, v a r a ö n s k v ä r t , att för stad meddelades samma inskränkande bestämmelser som l ö r landskommun.

7. Processkommissionens betänkande av år 1926 angående rättegångsväsendets ombildning samt lagrådets år 1928 däröver avgivna utlåtande. Processkommissionens med skrivelse den 15 december 1926 överlämnade b e t ä n k a n d e angående rättegångsväsendets ombildning (Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1926:31—33. Justitiedepartementet) är för städernas kommunalförvaltning av genomgripande betydelse. Enligt betänkandet skulle den n u bestående skillnaden mellan stad och land såvitt angår rättsskipn i n g e n i första instans upphöra. Denna skillnad, framhöll processkommissionen, sammanhängde på det närmaste med städernas självstyrelse, med stöd av vilken varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen inom staden. Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden berodde i äldre tider på hela det svenska samhällsskickets n a t u r och städernas allmänna ställning i samhället. Med de genomgripande förändringar, som h ä r u t i n n a n försiggått, hade också läget för staderna så småningom blivit ett annat. N ä r samhället icke längre vilade på de förr härskande ståndsidéerna, den principiella skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och den städerna tillerkända monopolställningen på stadsmannanäringarnas område upphävts, hade också grunderna för denna städernas särställning fallit b o r t Detta framträdde också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till hela sin sociala och ekonomiska struktur vore likartade med städerna, under det a t t många städer nedsjunkit till betydelselöshet. E t t erkännande av att förutsättningarna för städernas principiella särställning på detta område bortfallit hade redan givits därmed, att sedan år 1904 varje samhälle, som tilldelats stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och icke erhållit egen jurisdiktion. Bland dessa städer funnes åtskilliga, som vuxit till en betydande ställning och njöte en rik blomst-

36 ring. Vissa åtgärder hade även vidtagits för a t t avskaffa r å d s t u v u r ä t terna i de mindre städerna och i judiciellt hänseende förena dessa städer med angränsande landsbygd. Om grunden för städernas särskilda jurisdiktion sålunda n u m e r a hade bortfallit, så måste därav först och främst följa, a t t städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens. Rättsskipningens ordnande och bekostande vore också enligt r å d a n d e samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en kommunal uppgift. Om staten övertoge rättsskipningen i städerna, bleve d ä r a v icke en nödvändig följd, att alla städer skulle förenas med kringliggande landsbygd i en judiciell enhet. Till en början måste givetvis de största städerna v a r för sig bilda egna domsagor. I övrigt bleve det möjligt att anordna u n d e r r ä t t e r n a s domskretsar så, att en stad med kringliggande landsbygd kunde förenas till en gemensam domsaga, antingen sålunda, att staden och landsbygden också sammansloges till ett tingslag med gemensam domstol, eller så, att staden och landsbygden bildade v a r sitt tingslag inom domsagan, vilken senare anordning tydligen förutsatte, att staden vore av någon större betydenhet. E n sådan anordning måste bliva ett av de betydelsefullaste leden i strävandet att skapa en underrättsorganisation, som både vore tillräcklig för sina uppgifter och kunde rymmas inom en rimlig kostnadsram. Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det hittills existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphörde. Den nuvarande magistraten, som i regel tillika utgjorde rådstuvurätten, komme att försvinna. Därvid uppstode spörsmålet, v a r t de kommunala och administrativa uppgifter, som ålåge magistraten, skulle förläggas. Likaså måste det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och städerna, som därigenom uppkomme, vinna sin lösning. P å nu nämnda spörsmål ansåge sig processkommissionen icke hava att n ä r m a r e ingå. Då u n d e r r ä t t e r n a i städerna och på landsbygden nu bure olika namn, r å d s t u v u r ä t t och häradsrätt, och det ej vore lämpligt att vare sig överflytta något av dessa å den nya organisationen eller att bibehålla dem, föreslog processkommissionen för den blivande underrätten en ny benäm ning, lagmansrätt. I varje tingslag skulle finnas en lagmansrätt och tingslaget i regel bilda egen domsaga, ehuru företrädesvis i avseende å mindre befolkade delar av landet eller där domsagan utgjordes av större stad ined angränsande landsbygd, domsagan skulle kunna fördelas i två tingslag med v a r sin lagmansrätt. Domsagan skulle förestås av en lagman, som tillika vore ordförande i lagmansrätterna inom domsagan. I domsagan skulle vidare anställas en eller flera domare att med lagmannen dela tjänstgöringen som lagmansrätternas ordförande. Dessa perso-

ner ansåg kommissionen lämpligen böra benämnas rådmän. Därjämte borde i de största städerna och i andra domsagor där så erfordrades anställas en eller flera vice lagmän. I sitt den 3 juli 1928 avgivna utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt anginge betänkandets huvudgrenar, (Statens offentliga utredningar 1928:19. Justitiedepartementet) uttalade lagrådet som slutomdöme, att arbetet på en allimän rättegångsreform borde utan uppskov fullföljas samt att betänkandet syntes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar, som lagrådet föreslagit. Lagrådet anförde i fråga om statens övertagande av städernas rättsskipning, att det ur olika synpunkter uppenbarligen vore det riktiga att förbinda en omreglering av landets domkretsindelning med åtgärder att i stor utsträckning förena stad och landsbygd under gemensam jurisdiktion. Motståndet från städernas sida vid tidigare strävanden i nämnda riktning berodde bland annat på det med undantag blott för de största städerna av ålder tillämpade sambruket mellan jurisdiktion och kommunal administration. Man torde befara, att om den förra övertoges av staten därav skulle följa en dekapitering eller fördyring av den senare. Det vore också oförnekligt, att här vore fråga om en i många riktningar rätt djupt ingripande förändring och att särskilt övergången skulle vålla åtskilligt besvär och bekymmer. Slutmålet måste emellertid redan ur organisatorisk synpunkt och således oberoende av intresset för principfrågan om övergång från kommunal till statlig rättsskipning bliva att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens grundsatser icke ägde tillräckligt invånarantal och livlig rörelse nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänstende förena kringliggande landsbygd till gemensamma lagsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program och då man ju i så fall hade att göra början nedifrån, syntes det kunna ifrågasättas att såsom ett, lat vara ej rätt tillfredsställande, provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer, som vid närmare utforjining av den allmänna planen för den slutliga indelningen befunnes ieke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom en lagsaga — gränsen hade. något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånarantal av 10- ä 16 000 personer. I de städer åter, som fölle ovanom denna gräns, och alltså befunnes lämpide att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kund? den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. Så länge detta vore förhållandet skulle det tydligen möta svårigheter att alltför djup, ingripa i organisationsformen. Emellertid kunde lämpligen en del jimkningar i riktning av bättre arbetsfördelning vidtagas. Lagrådet förmenade, att i fråga om den stadskommunala rättsskip-

38 ningens övertagande av staten något avgörande hinder för genomförande av denna reform och av de domsagoregleringar, som därmed stode i samband, icke syntes föreligga.

8.

Hanssonska förslaget av år 1927.

Med anledning av processreformens n ä r a sammanhang med frågan om organisationen av städernas kommunalförvaltning förordnade Kungl. Maj:t den 17 december 1926 filosofie doktorn SIGURD HANSSON att såsom sakkunnig biträda inom justitiedepartementet vid utredning av sådana med processreformen sammanhängande frågor rörande r å d h u s r ä t t e r n a och magistraterna, som departementschefen till honom överlämnade. HANSSON har på grund h ä r a v i juli 1927 till justitiedepartementet avgivit ett preliminärt förslag till de ändringar i kommunallagarna m. m., som kunde föranledas därav, a t t de kommunala förvaltningsuppgifterna efter rättegångsreformens genomförande bliva avlyftade från stadsdomstolarnas ledamöter. Enligt det av HANSSON utarbetade utkastet skall i varje stad fortfarande finnas en m a g i s t r a t Denna består av en borgmästare som ordförande samt lägst två, högst fem rådmän, vilkas antal stadsfullmäktige äga bestämma. Då rådmännen äro tre, skall en, och då de äro fem, skola två av dem v a r a lagfarna. Övriga r å d m ä n äro borgerliga. E n av magistratens ledamöter är tillika magistratssekreterare. Finnes lagfaren rådman, skall sådan, men i a n n a t fall borgmästaren v a r a magistratssekreterare. I stad med 100 000 invånare eller däröver skall finnas en polismästare, vilken inträder som ledamot i magistraten i stället för den lagfarne rådman, som icke är magistratssekreterare, då i magistraten förekomma frågor rörande polisen och ordningen i staden eller om utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar eller a n d r a allmänna föreskrifter, avsedda att tillämpas inom staden, eller ärenden, vilka magistraten jämlikt gällande författningar angående försäljning av rusdrycker, andra alkoholhaltiga samt tillagade alkoholfria drycker h a r att handlägga. Borgmästare skall hava avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller ock under längre tids verksamhet i kommunala v ä r v eller eljest i allmän befattning hava ådagalagt sådan insikt och skicklighet samt sådan förtrogenhet med lagar och författningar, som Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige eller minst en tredjedel av stadsfullmäktiges i omröstningen härom deltagande ledamöter prövar innebära kompetens att behörigen sköta den borgmästartjänst, varom är fråga. Borgmästaren skall såsom hittills utses av Kungl. Maj:t bland tre av allmänna rådstugan på förslag uppförda personer.

39 iLagfaren r å d m a n väljes av stadsfullmäktige, sedan magistraten yttrat sig? över sökandenas behörighet och lämplighet. Fullmäktige k u n n a utse pejrson, som ej ä r sökande. iBorgerlig r å d m a n väljes av stadsfullmäktige för en tid av 4 å r bland staidskomniunens röstberättigade invånare. JFör magistraten i varje stad skall finnas ett reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finmas, av allmänna rådstugan. Dylikt magistratsreglemente skall inneha Ila bestämmelser om magistratens sammansättning och arbetsordning, o m borgmästares, lagfaren rådmans och polismästares r ä t t till lön, pension, semester med mera. I magistratsreglementet må även k u n n a föreskrivas, a t t vissa till magistratens handläggning hörande ärenden kunna a v g ö r a s av borgmästaren eller annan magistratsledamot ensam. 'Genom magistratsreglementet k a n förordnas, att magistraten skall ombesörja även a n d r a stadskommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter än dem, som genom lag eller allmän författning ålägga magistraten, ävensom a t t med borgmästartjänst eller tjänst som lagfaren r å d m a n skall v a r a förenad skyldighet att fullgöra viss annan kommunal tjänst eller visst kommunalt uppdrag, när dessa icke äro av den beskaffenhet eller omfattning, att de kunna inverka hinderligt på borgmästar- eller rådmanstjänstens utövning. Vad a n g å r stad med högst 8 000 invånare, vilken kommit i åtnjutande a v stadsrättigheter före den 1 j a n u a r i 1921, skall enligt HANSSONS förslag, d a r i staden ej finnes magistrat, den för sådan stad särskilt tillsatta styrelsen fullgöra de å magistraten ankommande bestyr och åligganden, om vilkas besörjande därstädes särskild föreskrift i lag eller författning ej meddelats. Om stadsstyrelsens sammansättning skall gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller k a n bliva stadgat. Sådant reglemente utfärdas av Kungl. Maj:t efter därom av stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas, av allmänna r å d s t u g a n u p p r ä t t a t förslag. I likhet med föreskrifterna i 1862 års kommunalstyreförordning för stad skall enligt förslaget magistraten såsom stadens styrelse v a k a däröver, a t t de av allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet av de för särskilda ändamål eller bestyr tillsatta styrelser eller personer, som därmed böra taga befattning, ävensom att den åt staden donerade fasta egendomen och de staden förunnade inkemstgivande rättigheterna bliva till sina bestämda ä n d a m å l behörigen använda. Vidare skall inom tio dagar från den dag, då beslut av allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige justerats, magistraten hava verkställt prövning, h u r u v i d a hinder möter för dess verkställighet. Finner magistraten därvid, att beslutet icke i laga ordning tillkommit eller att det strider mot allmän lag eller författning eller att det på annat sätt överskrider derss befogenhet, som fattat beslutet, är magistraten pliktig v ä g r a hand-

räckning till verkställighet av beslutet. Om magistraten finner, att underställning underlåtits, där sådan bort äga rum, har magistraten att draga försorg om att underställning sker. Tillkännagivande om vägran av handräckning till verkställighet av beslut skall omedelbart ske genom offentligt anslag. Gäller vägran ett av stadsfullmäktige fattat beslut, skall magistratens beslut därom jämte angivande av skälen ofördröjligen skriftligen delgivas stadsfullmäktige. I övrigt innehåller det Hanssonska förslaget bland annat bestämmelser om åliggande för magistraten att övervaka de av staden tillsatta särskilda styrelser, att tillsätta vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte samt att på anmodan tillhandahålla stadsfullmäktige erforderliga handlingar och upplysningar.

9. Sakkunnigas för processreformens ekonomiska förberedande betänkande av år 1928. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 givna bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet generalkrigskommissarien LUDVIG W I DELL, direktören ALLAN CEDEREORG, riksgäldsfullmäktigen ANDERS ANDERSON i Råstock samt extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning SIEGFRIED MATZ att såsom sakkunniga inom departementet verkställa de utredningar för rättegångsreformens genomförande, som departementschefen till dem överlämnade. Med stöd av nådigt bemyndigande tillkallades sedermera vissa andra personer att med nämnda sakkunniga, som antagit namnet sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande, deltaga i överläggningar i fråga om det framtida ordnandet av kommunalförvaltningen i de nuvarande magistratsstäderna. Med skrivelse den 29 augusti 1928 överlämnade dessa sakkunniga betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. (Statens offenti

liga utredningar 1928: 20. Justitiedepartementet) I sammanhang med framläggande av förslag till ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och städerna i anledning av processreformen framhöllo nämnda sakkunniga, att det särskilt vore i ett hänseende, som frågan om kommunalförvaltningens ordnande efter processreformen vore av betydelse för ett reglerande av berörda förhållanden. Magistraten i städerna hade nämligen för närvarande icke enbart kommunala arbetsuppgifter, utan den fungerade tillika såsom en statsmaktens representant i stadsförvaltningen och fyllde således vissa uppgifter i statens tjänst. Delvis vore helt naturligt magistratens statliga och kommunala funktioner sammanvävda, men i vissa hänseenden kunde urskiljas arbetsuppgifter av mera rent statlig karaktär, medan andra vore av blandat statlig och kommunal karaktär.

41 F r å g a bleve närmast, huruvida det ur statens synpunkt måste anses o u n d g ä n g l i g t , a t t dessa arbetsuppgifter, i den mån de vore av överväg a n d e statlig natur, borde handhavas av ett organ, till sammansättning och k a r a k t ä r likartat med den n u v a r a n d e magistraten. Vore så fallet — m å s t e med a n d r a ord statsverket anlita ett ämbetsmässigt kommunalt org;an för ifrågavarande uppgifter — då syntes städerna även ha ett skäl i g t a n s p r å k på, att detta förhållande toges i betraktande vid ordnande av d e r a s ekonomiska mellanhavande med statsverket. I syfte att få utrönt, h u r u i berörda hänseende förhölle sig, hade i samb a n d med de sakkunnigas utredning en undersökning verkställts angående h a n d h a v a n d e av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter pracessreformens genomförande. Denna undersökning hade i form av en promemoria fogats vid betänkandet. I n ä m n d a promemoria lämnades först en historisk översikt av den komm u n a l a organisationens utveckling samt en redogörelse för stadsstyrelsekommissionens förslag, yttrandena över detsamma, riksdagsbehandlingen d ä r a v och tillämpningen av 1920 års lagstiftning om kommunalborgmästare. H ä r e f t e r framhölls att, då spörsmålet om kommunalförvaltningens ordn a n d e i städerna i samband med processreformens genomförande komme u n d e r behandling, utgångsläget för frågans bedömande vore i viss mån ett a n n a t än då frågan senast varit föremål för prövning. Vid sistnämnda tillfälle hade gjorts gällande, att det då varit fråga om en i viss mån allenast provisorisk lösning av kommunalförvaltningsspörsmålet — en lösning n ä r m a s t avsedd för städer, som förväntades bliva lagda under landsrätt, ävensom för nytillkommande städer. Givet vore, att redan det förhållande, att magistratsinstitutionen vore avsedd att oförändrad bibehållas i städer med egen jurisdiktion, medförde, att någon m e r a djupgående kommunalförvaltningsreform, som blott skulle ha gällt de s. k. fögderistäderna, icke gärna kunnat komma i fråga. Det vore därför naturligt, att stadsstyrelsekommissionen saknat anledning att rent principiellt ifrågasätta behovet och önskvärdheten av magistratsinstitutionens bibehållande. Annorlunda vore däremot utgångsläget nu, då i samband med en ifrågasatt processreform magistraten i dess hittillsvarande gestalt försvunne. Då måste det problem lösas, som redan skymtade fram under förberedelserna till 1862 års kommunalreform; och frågan bleve: skall den hittillsvarande magistratsinstitutionen konserveras och med den förändring i sammansättningen, som ett upphörande av den självständiga stadsrättsskipningen betingar, men med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter flyttas över i den nya kommunala organisationen, eller k a n med större fördel för såväl de lokala som de allmänna intressena en utskiftning ske av magistratens hittillsvarande uppgifter på a n d r a samhällsorgan, i samband varmed en n ä r m a r e anslutning skulle k u n n a vinnas till de kommunala

förvaltningsformer, som för närvarande tillämpas i de större landskommunerna. Om redan vid den nuvarande kommunalförordningens tillkomst tvekan kunnat råda om önskvärdheten och nödvändigheten av magistratsinstitutionen, syntes man få erkänna, att den utveckling, som därefter ägt rum, gått i riktning mot att ytterligare försvaga skälen för institutionens bibehållande. Den kommunala självstyrelsen i städerna hade ju under de 70 år, som förflutit, vunnit en synnerligen kraftig utveckling, och ej minst genom att i viss omfattning draga in yrkestjänstemän i verksamheten hade organen för den kommunala självstyrelsen vunnit en stadga och fasthet, som medfört, att tyngdpunkten i den kommunala förvaltningsverksamheten utan all gensago koncentrerats just kring dessa organ. Å andra sidan inställde sig osökt parallellen med landsbygdskommunerna — såväl de rena landskommunerna som municipalsamhällena — bland vilka många erhållit en utveckling, som i fråga om befolkningstäthet och bebyggelseförhållanden gjorde dem fullt jämförliga även med medelstora städer. Då dessa kommuner kunnat på ett tillfredsställande sätt lösa sina förvaltningsuppgifter med en organisation av betydligt enklare struktur än den, som, därest stadsförvaltningen över hela linjen grundades på principerna i stadsstyrelsekommissionens förslag, skulle komma i tilllämpning i jämförliga städer, syntes man ej kunna undgå att ställa sig tveksam till spörsmålet, huruvida stadsorganisationen verkligen vore i behov av den påbyggnad, som magistrats- eller stadsstyrelseorganisationen innebure. I promemorian berördes vidare de viktigaste av magistratens nuvarande funktioner såväl de av kommunal som de av statlig ävensom de av blandad kommunal och administrativ karaktär. Därvid undersöktes, huruvida icke lämpligen den av magistraten utövade verksamheten antingen kunde helt upphöra eller ock överflyttas å länsstyrelse, polismyndighet, domstol, lämplig kommunal myndighet eller andra organ. Undersökningen utmynnade i den slutsatsen, att det ej gärna syntes kunna göras gällande, att ur statens synpunkt något behov skulle föreligga, att de helt eller delvis statliga magistratsärendena bibehölles hos ett gemensamt organ av samma karaktär som den nuvarande magistraten. I en hel del fall syntes en överflyttning av magistratens befogenheter på andra organ vara av sakliga skäl redan i och för sig motiverad, och i andra fall borde en dylik överflyttning utan men för ärendenas behöriga handläggning kunna äga rum. Givetvis komme även efter magistratens avskaffande behov att finnas av en central förvaltningsmyndighet för staden. Men med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, vilkas handläggning komme att åvila en sådan myndighet, syntes det ej vara erforderligt att giva denna en byråkratisk organisation efter de linjer stadsstyrelsekommissionen förordat

43 Mam borde i stället kunna i första hand bygga på medverkan och intresse fram kommunalt intresserade personers sida inom s a m h ä l l e t E n faktor, som borde tagas i betraktande u t a n att tillerkännas utslagsg i v a n d e betydelse, vore den besparing, som vid genomförande av ett förs l a g enligt de sålunda uppdragna riktlinjerna uppstode. Om till kommumalborgmästare skulle förvärvas en lämplig person, måste avlöningen tilll denne u p p g å till ej oväsentligt belopp. E n a n n a n synpunkt av betydelse i detta sammanhang vore frågan om mögligheten att på lämpligt sätt rekrytera den stora kår av lagfarna kommunalborgmästare och kommunalrådmän, som skulle skapas, därest konimunalreformen anknötes till stadsstyrelsekommissionens förslag. Det koimme i praktiken säkerligen ej sällan att visa sig, att en person, som lännpade sig för en stadsombudsmanna- eller sekreterarbefattning, icke ä g d e den läggning och förmåga, som måste k r ä v a s av en person i en kommumalborgmästares ställning. Under sådana förhållanden kunde det k n a p p a s t anses lämpligt a t t obligatoriskt sammanknyta ombudsmannatjänsten med ställningen utåt såsom representant för stadens centrala myndighet. Slutligen anmärktes, a t t de anförda synpunkterna rörande kommunalorganisationen helt naturligt hade avseende endast på de mindre och medelstora städerna. I de största städerna komme givetvis förvaltningsorganisationen att k r ä v a en mera byråkratisk utformning. A v de personer, som tillkallats för att med de sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande överlägga om det framtida ordnandet av kommunalförvaltningen i de n u v a r a n d e magistratsstäderna, anförde landssekreteraren i Stockholms län MAURITZ B E C K I U S , bland annat, a t t det i omförmälda promemoria i n t a g n a förslaget innefattade överförande på länsstyrelserna av den större och viktigare delen av magistraternas åligganden och att en grundförutsättning för förslagets genomförande vore, att en dylik överföring kunde ske. Magistratsinstitutionens slopande skulle emellertid icke endast medföra en direkt ökning av länsstyrelsernas förut ansenliga arbetsbörda. Magistraten lämnade för n ä r v a r a n d e länsstyrelserna en icke oväsentlig hjälp bland a n n a t genom sina utredningar och yttranden i större kommunala ärenden och underlättade därigenom länsstyrelsernas handläggning av samma ärenden. Det vore icke givet, att den sakkunskap, som magistraterna h ä r u t i n n a n besutte, komme att förefinnas hos de kommunala myndigheter, som eventuellt i magistraternas ställe skulle verkställa utredningar och avgiva yttranden i sådana ärenden. Handläggningen av desamma kunde därför komma a t t tynga länsstyrelserna mer än förut. Vad anginge detaljerna i förslaget vore i huvudsak intet att erinra. De arbetsuppgifter, som avsetts att överflyttas på länsstyrelserna, syntes lämpligen icke böra åläggas a n n a n m y n d i g h e t Borgmästaren i Halmstad GEORG BISSMARK, med vilken kommunalborgmästaren i Lidingö E R I K NORMAN och kommunalborgmästaren i

44 Mjölby AXEL STERNE instämt, y t t r a d e i anledning av berörda promemoria, att i densamma frågan, h u r u v i d a vid införandet av en ny processordning, varigenom magistraten i dess nuvarande gestalt försvunne, magistratsinstitutionen borde med den förändring i sammansättningen, som ett upphävande av den självständiga stadsrättsskipningen betingade, men med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter, flyttas över i den nya kommunalorganisationen, hade i prememorian besvarats nekande. Man hade ansett, att m a n med fördel för såväl stat som kommun kunde utskifta magistratens hittillsvarande uppgifter på andra samhällsorgan. Emellertid förelåg uppenbarligen ett tredje alternativ, nämligen att med bibehållande av magistraten och dess hittillsvarande uppgifter utöka dess verksamhet genom att göra den till en verklig stadsstyrelse i analogi med motsvarande organisation, som funnes i många a n d r a länder. I promemorian hade visserligen förutsatts, a t t det fortfarande i städerna skulle finnas en central styrelse, men dess uppgifter hade, om m a n hölle sig till de i promemorian gjorde uttalandena i övrigt, blivit så förtunnade, att m a n knappt kunde förstå, vad en dylik central styrelse skulle h a för funktion. Gentemot denna ståndpunkt måste med bestämdhet hävdas, att det för varje, icke alltför liten stad måste betraktas som en stor fördel att hava ett centralt organ, som representerade enheten i förvaltningen. Det uttalande, som i denna fråga gjorts i stadsstyrelsekommissionens betänkande, vore starkt motiverat, såvitt gällde behovet av en central styrelse. V a d särskilt anginge de nuvarande magistratsstäderna syntes det, åtminstone beträffande de större och medelstora, v a r a betänkligt att u t a n vidare borttaga den centrala förvaltningsmyndighet, som funnes, u t a n a t t ersätta densamma med en magistrat med viktiga samhällsfunktioner, vare sig man för denna styrelse bibehölle benämningen magistrat eller icke. Det hade ju visserligen häremot anförts, att magistraterna alltmera förlorat sitt intresse för och sitt inflytande över den kommunala förvaltningen. Redan nu saknades sålunda en enhetlig ledning. Det vore emellertid att märka, att den formella enhetligheten dock bestode och att bakom denna form ofta stode en verklig realitet, i det att magistraten genom sina ledamöter, antingen å tjänstens vägnar eller på grund av medborgarnas val, utövade ett mycket betydande inflytande på förvaltningen. Där så icke vore förhållandet, torde ock bristen på enhetlighet ofta göra sig gällande. Inom samhällena saknade man i allmänhet icke blick för betydelsen av en dylik enhetlighet, även om man naturligt nog funne, att magistratens n u v a r a n d e sammansättning ej gåve någon garanti för att den inom sig r y m d e skickliga och intresserade kommunalmän. F r å n m å n g a synpunkter syntes det betänkligt att såsom i promemorian föreslagits från det centrala förvaltningsorganet frånskilja alla eller så gott som alla statliga funktioner. Å andra sidan vore det klart, att magistraten i den nya organisationen måste intaga en a n n a n ställning ä n den för n ä r v a r a n d e hade. Det vore ingalunda nödvändigt,

45 att m a g i s t r a t e n skulle hava en övervägande byråkratisk karaktär. E t t gtairkt r e n t kommunalt inslag i densamma läte sig mycket väl förenas m e d dess ändrade ställning. Vad man måste fasthålla vid vore, att mag i s t r a t e n inom sig borde innesluta sådana arbetskrafter, att de statliga uppgifter, som åt den uppdroges, bleve väl utförda. E o m m u n a l k a m r e r a r e n i Sundbyberg GUSTAF KÄLLMAN slutligen ansåg sig i h u v u d s a k kunna ansluta sig till de i promemorian anförda synp u n k t e r n a och ansåg de magistraten nu åliggande statliga funktionerna k u n n a u t a n svårighet uppdelas på a n d r a myndigheter på sätt i promem o r i a n föreslagits. De sakkunniga yttrade angående promemorian och de över densamma gjorda uttalandena, att man svårligen kunde värja sig för det intryck, att från vissa håll olägenheterna av den ifrågasatta uppdelningen av magistratsuppgifterna i någon mån överdrivits. Då sålunda i borgmästaren BISSMARKS m. fl. yttrande betvivlades, att en magistrat eller stadsstyrelse, som bleve befriad från alla statliga funktioner, skulle v a r a rustad att utöva sin uppgift som central myndighet i staden, syntes v a r a skäl att bringa i erinran, hurusom den i promemorian lämnade historiska översikten vittnade om, att magistratsinstitutionens arbetsuppgifter småningom och icke minst under de senaste årtiondena vittrat sönder. Det vore ovedersägligt, att magistratens till en början mycket vittomfattande befogenheter och uppgifter på område efter område flyttats över till a n d r a samhällsorgan av statlig eller kommunal k a r a k t ä r . Det borde även ihågkommas, att i ett stort antal städer under lång tid prövats och befunnits lämplig en kommunal organisationsform, som i vissa hänseenden sammaniolle med den, som i promemorian ifrågasattes. I själva verket syntes en mera principiell meningsmotsättning mellan den i nämnda yttrande hävdade uppfattningen och den i promemorian uttalade icke råda, då ju även i berörda yttrande framhölles önskvärdheten av, att en framtida m a g i s t r a t icke erhölle någon övervägande byråkratisk k a r a k t ä r och att ett starkt, rent kommunalt inslag mycket väl läte sig förenas med dess ändrade ställning. Vad som emellertid icke från något håll kunnat bestridas vore, att det ur statens synpunkt icke kunde anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhölles. Ansåges detta v a r a ett kommunalt önskemål, borde hinder ej möta, att i kommunallagstiftningen möjlighet bereddes till en dylik organisation. Men därmed följde även, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat måste drabba städerna. Med det system för övergångskostnadernas ordnande vid statens övertagande av rättsskipningen i städerna, som av de sakkunniga föreslagits, bleve det för övrigt möjligt att u t a n ökad ekonomisk belastning av städerna anvisa erforderliga medel till avlönande av en kommunal m a g i s t r a t Det belopp å 25 % av sammanlagda kostnaden för avlöning av nuvarande magistrater och för vissa expenser, som av de sakkunniga a v r ä k n a t s å över-

46 gångsersättningen, uppginge för hela riket till ett belopp av omkring 670 000 kronor. Då vidare för avlönande av en kommunal m a g i s t r a t borde från statsverkets sida ställas till förfogande nu utgående sportler till m a g i s t r a t och notarius publicus, syntes i stort sett tillräckliga medel finnas till disposition för avlöning av en eventuell kommunal magistrat eller en därmed svarande institution i större eller medelstora städer.

10.

Behandlingen inom Svenska Stadsförbundet av frågan om reform av s t ä d e r n a s förvaltning.

Inom Svenska Stadsförbundet hava städernas organisationsfrågor ända från förbundets stiftande varit föremål för behandling. R e d a n vid 1908 å r s konstituerande kongress väckte Göteborgs stadsfullmäktiges dåvarande sekreterare, vice häradshövdingen F R E D R . HEGARDT en motion med yrkande om en grundlig omarbetning av 1862 års kommunalstyrelseförordning för stad främst i syfte att erhålla »en tjänlig central förvaltningsmyndighet» i stället för den nuvarande magistraten. Denna motion föranledde ett r ä t t omfattande utredningsarbete, som u t m y n n a d e dels i en redogörelse för kommunalförvaltningens organisation i vissa främmande länder (nr 2 i Svenska Stadsförbundets skriftserie) dels ock i en på denna redogörelse stödd r u n d f r å g a till stadsmyndigheter och intresserade kommunalmän, avsedd a t t u t r ö n a önskemålen vid en omorganisation av stadsförvaltningen (nr 5 i skriftserien). Med u t g å n g s p u n k t från den sålunda företagna utredningen framlade förbundets styrelse till kongressen 1911 förslag om framställning till Kungl. Maj:t om revision av kommunalförordningen förstad, en revision som enligt styrelsens mening icke behövde utsträckas till en fullständig omarbetning av gällande stadsförfattning. Inom kongressen kunde emellertid enighet i frågan ej uppnås, utan beslöts, att ärendet skulle uppskjutas till nästa kongress. Under debatten vid kongressen framhöll motionären, att det skulle v a r a till gagn för städerna, särskilt de större av dem, och i riktning av en n a t u r l i g utveckling, om en kraftig centralförvaltningsmyndighet i varje stad inrättades vid sidan av stadsfullmäktige antingen genom magistratens ombildande för sådant ändamål eller genom skapandet av en ny myndighet eller ombildning av en äldre sådan. Under överläggningen vid kongressen 1911 föreslog rektor K. W. HAGBERG, Falköping, i syfte att ernå en verklig enhet såväl för verkställandet av besluten och för ekonomiförvaltningen som även i fråga om löpande kontroll, a t t verkställighet och förvaltning skulle tillkomma styrelser och personer, vilka j alla fall, där ej författningar eller a v högre myndighet fastställda reglementen innehölle a n n a n föreskrift, tillsattes a v stadsfullmäktige och vore inför dem ansvariga. Bland styrelserna skulle i varje fall finnas en drätselkammare (drätselnämnd) och en centralnämnd. Drät-

47 selluammaren skulle verkställa stadsfullmäktiges beslut och ombesörja f ö r v a l t n i n g e n på alla områden, där detta icke vore uppdraget åt särskilda styrcelser eller personer, medan centralnämnden, sammansatt av personer, vilkca dels stadsfullmäktige valde inom sig och dels tillhörde verkställande och förvaltande styrelser, skulle utöva en kontrollerande och enande verksamihet i förhållande till stadens förvaltande och verkställande myndighete3r och personer, bereda åt stadsfullmäktige alla ärenden, där fråga vore om utgifter ur stadskassan, och a n d r a frågor, som av stadsfullmäktige överlämmades till nämnden för beredning, uppgöra det årliga inkomst- och utgifttsförslaget samt u p p r ä t t a stadens huvudräkenskap för året. Reglemente fcör centralnämnden skulle efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av llänsstyrelsen. Vidare föreslog HAGBERG, att stadens räkenskaper skulle inonn viss tid överlämnas till stadsfullmäktiges ordförande, som skulle tillställla revisorerna desamma och infordra förklaringar av vederbörande öveir framställda anmärkningar, a t t centralnämnden skulle äga att hos stadsfullmäktige skriftligen göra framställningar och väcka förslag, a t t sådcan rättighet även skulle tillkomma alla kommunens kommittéer och förwaltande personer och a t t deras skrivelser skulle genom centralnämnden insäindas till stadsfullmäktige samt att y t t r a n d e r ä t t hos stadsfullmäktige skullle tillkomma varje styrelse, kommitté och förvaltande person, d å ett av (den väckt förslag eller berett ärende där behandlades. Tiill förbundets kongress år 1915 hade HAGBERG väckt förslag i fråga om uppjhörande av magistratens ställning som stadsstyrelse. Magistratens å l i g g a n d e n att avgiva utlåtanden vid underställning, att tillsätta stadens tjänistemän och betjänte, att u p p r ä t t a den kommunala debiterings- och upptbördslängden och hålla densamma för allmänheten tillgänglig, att leda gramskningen av de kommunala räkenskaperna, att låta uppgöra röstlängd, att verkställa den i § 59 kommunalförordningen föreskrivna förberedande utredningen, att tillsätta och hava ledamöter i hälsovårdsnämnden och att sammiankalla allmänna rådstugan borde överflyttas på en särskild stadsstyrelse bestående av en ordförande, tillsatt av högre statsmyndighet, och två eller fyra ledamöter, valda av stadsfullmäktige och förordnande a v länsstyrelsen. Den magistraten tillkommande löpande legalitetskontrollen öveT stadsfullmäktiges beslut ävensom magistratens r ä t t att utse ledamöter i byggnadsnämnden borde upphöra. Magistratens överinseende över de av stadsfullmäktige tillsatta styrelsers och deras tjänstemäns verksamhet skulle överflyttas på ett av stadsfullmäktige valt (central-) utskott, v a r s sammansättning kunde v a r a olika i olika städer. Detta utskott eller ett särskilt budgetutskott borde övertaga magistratens befattning med uppr ä t t a n d e t av inkomst- och utgiftsförslag. Vid 1915 års kongress diskuterades verkningarna för städernas del av den tillämnade processreformen, varigenom magistratens ställning som r å d h u s r ä t t skulle upphöra. Borgmästaren VICTOR SCHNEIDER i Örebro framhöll, att någon del av magistratens administrativa funktioner såsom dess

48 befattning med exekutionsväsei, uppbörd och indrivning av kronoutskylder, mantalsskrivning, handelsregister och näringsfrihetsförordningen kunde och borde direkt överflyttas på någon statens myndighet. I stället för magistraten borde i n r ä t t a s ett organ, som kunde öva en viss uppsikt över kommunalförvaltningen, sammanhålla de olika förvaltningsgrenarna och på samma gång v a r a den ämbetsmyndighet, som skötte den förutvarande magistratens återstående administrativa göromål samt till vilken överordnade statsmyndigheter kunde vända sig i staden rörande ärenden. Denna verksamhet borde övertagas av en enda person, avlönad och gärna kallad borgmästare, helst juridiskt kvalificerad och tillsatt av Kungl. Maj:t inom förslag av staden, med avlönade biträden, där ärendenas antal så krävde. Vid denna borgmästares sida kunde då lämpligen sättas, såsom rådgivare och i viktigare frågor medbeslutande, två eller flera borgerliga rådmän, oavlönade och valda av staden. P å detta sätt skulle åstadkommas en ny magistrat, som emellertid, då den ej tillika vore domstol, kunde tillsättas på viss tid och därigenom bliva mera tilltalande för den kommunala självständighetens krav. För huvudsakligen de större städernas del framlade rådmannen N I L S tidskrift för 1916 (häfte 3 sid. 113—125) riktlinjer för en omorganisation av magistraterna till rent kommunal-administrativa institutioner. Vid en blivande reform, framhöll han, borde i kommunalförordningen och övriga ifrågakommande allmänna författningar endast de ändringar vidtagas, som berörde de allmänna g r u n d e r n a för de n y a magistraternas organisation och kompetens, medan detaljföreskrifterna borde meddelas i utav Kungl. Maj:t för varje stad fastställt reglemente, avfattat efter varje stads särskilda förhållanden. Magistraten tänktes bestå av lagfaren borgmästare och rådmän. Borgmästaren, som skulle av Kungl. Maj:t inom ett av staden u p p r ä t t a t förslag utses för viss längre tid eller livstid, borde bli dels en av stadens utredningsinstanser främst av rent rättsliga frågor men även i övriga frågor, där formell kompetens och ämbetsmannarutin samt omfattande kommunal erfarenhet krävdes, och dels stadens ombudsman, som ombesörjde eller på sitt ansvar läte ombesörja stadens rättegångar, upprättade dess legala handlingar och i allmänhet ur rättslig synpunkt bevakade stadens intressen. Borgmästaren skulle vidare v a r a skyldig n ä r v a r a vid stadsfullmäktiges och drätselkammarens sammanträden. Rådmännen skulle vara komm u n a l a förtroendemän, som för fyra år valdes proportionellt av stadsfullmäktige. Till sitt biträde skulle magistraten äga a n t a g a nödig personal. Beträffande arbetsfördelningen inom magistraten borde vissa mera expeditionsmässiga ärenden avgöras av borgmästaren ensam, medan övriga ärenden uppdelades i grupper t. ex. en kommunal och en administrativ grupp, av vilka den ena handlades av borgmästaren och halva antalet rådm ä n och den a n d r a av borgmästaren och övriga rådmän. SIÖSTEEN i Örebro i Svenska Stadsförbundets

Beträffande den ifrågasatta magistratens kommunala uppgifter ansåg

49 att magistraten fortfarande borde v a r a ett statens lokala uppsiktsorgan över stadsförvaltningen och som sådant hava a t t vaka över att s tads fullmäktiges lagenligt fattade beslut bringades till verkställighet och äga befogenhet att v ä g r a handräckning till verkställighet av beslut, som vore stridande mot gällande författningar. Likaså borde magis t r a t e n s i n i t i a t i v r ä t t bibehållas, medan dess skyldighet att l ä m n a fullm ä k t i g e sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande frågor funnes erforderliga, skulle erhålla en ökad betydelse dels därigenom, att den utsträcktes a t t gälla gentemot drätselkammaren och stadens övriga styrelser, och dels genom den lagfarne borgmästarens ställning som en avstadens utredningsinstanser och som stadens ombudsman. Vidare borde magistraten ä g a påkalla sammanträde med fullmäktige, drätselkammaren och övriga styrelser samt påfordra beslut i de ärenden, som magistraten till dem hänsköte. Magistraten skulle till högre myndighet avgiva y t t r a n den i kommunala ärenden och med eget yttrande till högre myndighet insända fullmäktiges och a n d r a styrelsers framställningar och utlåtanden. Magistratens befattning med de kommunala valen borde bibehållas. Däremot skulle u p p r ä t t a n d e t av inkomst- och utgiftsförslag samt debiteringsoch uppbördslängden ävensom indrivning av oguldna stadsutskylder överlämnas till drätselkammaren; dock skulle magistraten fortfarande ha att meddela utslag på a n m ä r k n i n g a r mot n ä m n d a längd. Magistratens åligganden i fråga om revisionen av de kommunala räkenskaperna borde bibehållas. Såsom tidigare borde magistraten v a r a det lokala organ, som utgjorde förbindelseled mellan staten och kommunen och som övervakade efterlevnaden och verkställigheten och i allmänhet den lokala tillämpningen av föreskrifterna i en mångfald administrativa författningar. Sålunda borde magistraten under länsstyrelsen utöva polismyndigheten inom stadens område. Magistraten borde jämväl behålla sina befogenheter att i enlighet med ordningsstadgan, ordningsregler eller särskilda författningar meddela tillstånd eller mottaga anmälningar av olika slag, verkställda besiktningar eller avgiva yttranden till högre m y n d i g h e t Tillsättandet av lagfarna ledamöter i hälsovårds- och byggnadsnämnderna kunde lämpligen överflyttas till länsstyrelsen. Magistratens befattning med debitering, uppbörd och redovisning av kronoutskylder och pensionsavgifter tänktes överflyttad till en av staten avlönad, under länsstyrelsens inseende stående tjänsteman (kronokamrer), v i k e n jämväl skulle övertaga magistratens åligganden med avseende å mantalsskrivning, taxeringsväsen och upprättande av röstlängd för riksdsgsmannaval. Å rådhusrätten borde överflyttas magistratens funktion som valförrättare vid riksdags- och landstingsmannaval liksom även dess befattning med handelsregistret. I fråga om exekutionsväsendet borde ö\erexekutorsfunktionen överflyttas å medlem av r å d h u s r ä t t e n och utmätSIÖSTEEN,

4 -

1858.

50 ningsmannabestyret å en av statsverket avlönad stadsfogde med nödiga biträden. E h u r u den sålunda föreslagna ordningen vore avsedd blott för de större städernas del, vore det även möjligt a t t tillämpa densamma för mindre städer. Man hade därvid att utgå från en kombination av borgmästartjänsten med befattningen som kronokamrer, mantalsskrivningsförrättare och stadsfogde. Borgmästaren JOHAN BÅÅTH i Hälsingborg framlade i anslutning till. stadsstyrelsekommissionens förslag (se Kommunalförvaltningens organisation. Studier och reformförslag. N r 12 i Svenska Stadsförbundets skriftserie) ett utkast till magistratsförvaltningens ordnande i städer med egen domsrätt. Magistraten borde enligt BÅÅTH helt skiljas från sin dittillsvarande befattning som stadsdomstol och i stället uteslutande h a n d h a v a sina kommunala och administrativa uppgifter. I förhållande till stadens storlek borde utöver borgmästaren i magistraten finnas ett a n t a l lagfarna rådm ä n för a t t biträda borgmästaren i de olika magistraten tillkommande bestyr. Vid stadsförbundets kongress 1918 framhöll rådmannen ALLAN CEDERBORG i Stockholm i sammanhang med diskussionen av stadsstyrelsekommissionens förslag, att frågan om en enhetlig finansförvaltning borde lösas oberoende av en blivande processreform. Därvid borde drätselkammaren återfå sin ursprungliga ställning som finansiell centralmyndighet, som den sammanhållande länken i alla ekonomiska frågor. I drätselkammaren borde, förutom de av stadsfullmäktige utsedda ledamöterna, jämväl sitta representanter för stadens övriga nämnder och styrelser med större ekonomisk verksamhet. Dessa nämnders och styrelsers framställningar av ekonomisk innebörd skulle alltid passera drätselkammaren. I spetsen för densamma borde som ordförande ställas en ansvarig avlönad ledare, kommunens finanschef. Vid tillsättandet av denne vare sig på livstid eller vissa år borde kommunen h a ett väsentligt inflytande, men skulle å andra sidan finanschefen erhålla en så tryggad ställning, att han i sin ämbetsutövning stode självständig och oberoende. De ärenden, som krävde drätselkammarens beslut, skulle beredas och föredragas av finanschefen eller underlydande tjänstemän eller vederbörande verks representant. Finanschefen skulle emellertid framförallt utöva den högsta ledningen av ärendena och kontrollen av deras gång och verkställighet samt taga initiativ till erforderliga åtgärder. I de större städerna syntes för de ärenden, som ginge till stadsfullmäktige, en slutlig beredning böra äga r u m i ett centralt beredningsutskott, bestående av representanter för stadsfullmäktige, finanschefen och sakkunniga å viktigare ekonomiska rörelsegrenar. Vid sistnämnda kongress framhöll ordföranden i stadsstyrelsen i Eslöv, vice häradshövdingen E. MÖLLER, att den kommunala organisationen icke borde, såsom stadsstyrelsekommissionen ansett, ledas av en i regel juridiskt bildad, under tjänstemannaansvar handlande kommunal borgmästare, utan

51 av l e k m a n n a e l e m e n t med stöd av en juridiskt bildad sekreterare och omb u d s m a n . Den inom ett kommunalt verksamhetsområde erforderliga sakk u n s k a p e n borde endast uppträda som biträde och r å d g i v a r e . I sådan e g e n s k a p vore det av vikt, att dess företrädare hade en fast anställning som kommunens tjänsteman med skyldighet att fullgöra de uppdrag, som k o m m u n e n till honom överlämnade. Genom sin ställning som sekreterare hos stadsfullmäktige, stadsstyrelse, drätselkammare och alla kommunala nämmder och som stadens ombudsman vore han i tillfälle a t t överblicka kom. munaiför vattningen i dess helhet och skulle genom upplysningar och råd i j u r i d i s k a spörsmål stödja den övriga sakkunskapen samt därigenom och genom formsäkert arbete bringa ordning och reda i de skiftande komm u n a l a bestyren. I s a m m a n h a n g med det yttrande, som Svenska Stadsförbundets styrelse med skrivelse den 25 j a n u a r i 1919 avgav över stadsstyrelsekommissionens förslag, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t ville föranstalta en allsidig u t r e d n i n g av frågan om en revision av gällande kommunallagstiftning i syfte a t t möjliggöra stadsförvaltningens omorganisation i vissa av styrelsen angivna avseenden. Styrelsen framhöll, att n ä m n d a utredning icke borde avse att inskränka u t a n att utvidga och befästa den organisationsfrihet, som de svenska städerna åtnjöte. Organisationen finge ej i framtiden inpressas i ett enhetligt schema u t a n måste k u n n a jämkas efter lokala förutsättningar och behov. Denna organisationsfrihet hade tillåtit tillgodoseendet av de ökade krav, nya förhållanden ställt å kommunalförvaltningen. Framförallt gällde detta den verkställande myndighetens uppdelning å särskilda förvaltningsstyrelser och arbetsfördelningen dem emellan. Men i viktiga hänseenden hade en sådan lösning ej kunnat ernås, främst med avseende å formerna för det kommunala tjänstemannaelementets ställning. Dess medverkan finge i de större städerna anses påkallad ej blott med avseende å själva verkställigheten av fattade beslut och det löpande förvaltningsarbetet överhuvud u t a n även, i samband med ärendenas beredning, för den egentliga ledningen av de kommunala angelägenheterna. De oavlönade förtroendemännen hade mångenstädes känt behov av stöd av kvalificerade ämbetsmän, å vilka en del ej blott av arbetsbördan utan även av ansvaret och ledningen kunde överflyttas. Emellertid lämnade gällande kommunalförordning näppeligen r u m för nödiga anordningar i denna riktning vare sig därigenom, att de ledande ämbetsmännen inträdde som ledamöter i den centrala styrelsen, drätselkammaren, eller på det sätt, att de ställdes vid dess sida som föredragande chefer iör förvaltningen. Förutom stadsstyrelsekommissionens förslag att göra magistraten till en stadens ledande myndighet hade man vidare att taga under övervägande det alternativ för förvaltningsproblemets lösning, som utgjordes av den gamla magistratens fullständiga avveckling som kommunal myndighet och regeringsfunktionernas sammanförande hos drätselkammaren, vilken om

52 man så ville skulle bliva den nya kommunala magistraten. I sammanhang härmed hade man att taga ställning till frågan, huruvida ej tiden vore inne för ett upphävande av magistratens tillsynsbefogenheter över kommunen och övriga kvarstående rester av dess forna ställning såsom stadens styrelse. Om i själva kommunalförvaltningen infördes ett stabilt, ämbetsmässigt element, vunnes trygghet för den formella ordning och stadga, som magistratens kontrollbefogenheter avsett att tillförsäkra förvaltningen.

5o

ANDRA

KAPITLET.

Magistratens, stadsstyrelsens och drätselkammarens organisation och uppgifter enligt gällande lagstiftning. I en mångfald författningar, av vilka åtminstone de mera betydande här nedan angivas, hava magistraterna och stadsstyrelserna ålagts ett stort antal uppgifter av olika innebörd. Dessa uppgifter synas lämpligen kunna indelas i två huvudgrupper, kommunala och statliga. Vid genomförandet av en sådan indelning möter emellertid den svårigheten, att åtskilliga uppgifter, till exempel de, som angå allmänna val, kunna sägas hava både kommunal och statlig karaktär. I fråga om underavdelningarna uppstår samma svårighet. I dylika fall hava författningarna upptagits i den avelelning, respektive underavdelning, till vilken de med hänsyn till sammanhanget lämpligen synts böra hänföras. Sådana författningar, i vilka befogenheter anförtrotts åt polismyndighet, ntan att det angivits, huruvida magistrat eller stadsstyrelse eller annan myndighet därvid avsetts, hava icke upptagits i redogörelsen. Angående polismyndighets uppgifter och åligganden hänvisas till den översikt häröver, som lämnats i landshövdingen S. LINNÉRS utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket (Statens offentliga utredningar 1922:49). Drätselkammarens uppgifter äro givetvis uteslutande av kommunal natur.

1. Organisation. I förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad föreskrives, att vad om magistrats tillsättning i allmänhet eller särskilt för vissa städer är stadgat skall tjäna till efterrättelse, såvitt ej ändring däruti skett genom s. k. likställighetsöverenskommelser. Magistraterna bestå av borgmästare och rådmän. För närvarande finnas i Göteborg två borgmästare, en justitie- och en handels- och politieborgmästare, men i alla övriga städer blott en. Borgmästare förutsattes vara juridiskt kvalificerad, medan rådmännen kunna vara lagfarna eller illierata. Enligt § 31 regeringsformen äga i staden bosatta och i staders allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor att till

54 erhållande av borgmästartjänst i stad föreslå tre behöriga personer, varefter Konungen bland de föreslagna utnämner en till borgmästare. P å samma sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreterarsysslorna i Stockholm. Genom lagen den 14 mars 1921 om val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm hava närmare bestämmelser i ämnet meddelats. Magistraten har sålunda att kungöra ledig tjänst, att utsätta och kungöra tid och ställen för valets förrättande, att själv eller genom deputerade vara valförrättare, att verkställa sammanräkning, att med ledning av valet upprätta förslag och att insända handlingarna till Konungens befallningshavande. Tillsättning av r å d m ä n i andra städer än Stockholm är genom flera författningar tillförsäkrad städerna själva. Vanligen välja stadsfullmäktige innehavare av rådmanstjänst, varefter länsstyrelsen u t f ä r d a r förordnande för den utsedde. Övriga vid magistrat och r å d s t u v u r ä t t anställda juridiskt kvalificerade befattningshavare såsom stadsnotarier och magistratsnotarier utses oftast av vederbörande magistrat. Närmare föreskrifter angående magistraternas och r å d s t u v u r ä t t e r n a s sammansättning, befattningshavarnas åligganden och löneförmåner o. s. v. meddelas i särskilda arbetsordningar och avlöningsstater, som fastställas av Kungl. Maj:t I stad, där magistrat ej finnes — för n ä r v a r a n d e finnas 25 dylika städer under landsrätt — skall den för sådan stad särskilt tillsatta styrelsen fullgöra de å magistraten ankommande bestyr och åligganden, om vilkas besörjande därstädes särskild föreskrift i lag eller författning ej meddelats. Denna styrelse består av en kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän; dock skall u t a n hinder h ä r a v i stad, som kommit i åtnjutande av stadsrättigheter före den 1 j a n u a r i 1921, om stadsstyrelsens sammansättning gälla vad i reglementet för stadsstyrelsen är eller varder stadgat. Kommunalborgmästare tillsättes av Konungen bland de tre behöriga personer, som jämlikt av Konungen meddelade bestämmelser därtill föreslagits av stadens vid stadsfullmäktigval röstberättigade invånare. Kommunalrådmän utses av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. Reglemente för stadsstyrelsen utfärdas av Konungen efter därom av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan u p p r ä t t a t förslag. I varje stad skall finnas en drätselkammare, som förvaltar de staden tillhörande fastigheterna ävensom dess penningväsen, uppbär dess inkomster och verkställer behörigen beslutade utbetalningar samt därjämte ombesörjer de allmänna uppdrag för stadens räkning, som enligt det för drätselkammaren utfärdade reglementet höra till dess befattning. Reglemente för drätselkammaren fastställes av Konungens befallningshavande. Förslag därtill u p p r ä t t a s av magistraten och överlämnas till stadsfullmäktiges eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugans granskning och godkännande, varefter det översändes till Konungens

befall ningshavande. Ledamöterna i drätselkammaren utses av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan bland kommunens röstberättigade medlemmar. I stad, där magistrat ej finnes, kunna stadsfullmäktige bestämma, att drätselkammaren skall utgöras, förutom av de särskilt valda ledamöterna, jämväl av kommunalborgmästaren eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelsens ordförande.

2. Kommunala uppgifter. a. Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad. Förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgar, att verkställighet och förvaltning inom stadskommunen, under magistratens inseende, tillkomina drätselkammaren och de särskilda styrelser och personer, som för sådant ändamål kunna av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan utses. Såsom stadens styrelse äger magistraten vaka däröver, att de av allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige lagenligt fattade besluten bringas till verkställighet av de för särskilda ändamål eller bestyr tillsatta styrelser eller personer, som därmed böra taga befattning, ävensom att den åt staden donerade fasta egendomen och de staden förunnade inkomstgivande rättigheterna varda till sina bestämda ändamål behörigen använda. Om magistraten finner, att ett beslut, som allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige fattat, är stridande mot gällande författningar eller särskilda föreskrifter eller att underställning underlåtits, oaktat dylik bort äga rum, är magistraten pliktig att vägra handräckning till verkställighet av ifrågavarande beslut. Emot magistratens verkställighetsvägran kan talan föras genom besvär i vanlig ordning. Magistraten tillsätter vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvida ej annorlunda stadgas i särskilda författningar eller reglementen. Vidare stå alla av stadskommunen tillsatta särskilda styrelser i och för sin förvaltning under magistratens överinseende. Framställningar och utlåtanden, som avgivas till högre myndighet från allmänna rådstugan, stadsfullmäktige eller för särskilt ändamål tillsatt styrelse, skola insändas genom magistraten. Å magistraten ankommer att förbereda och leda de komunala valen. Röstlängd för kommunen upprättas årligen i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som verkställer debiteringen av utskylderna till kronan, samt i annan stad av magistraten eller, där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av dessa under magistratens inseende. Röstlängden skall avlämnas till magistraten, där denna ej själv verkställt upprättandet, varefter magistraten skall framlägga densamma till granskning, avsända underrättelser till dem, som i längden upptagits såsom icke röstberättigade eller mot vilkas rösträtt anmärk-

56 ning framställts, och meddela beslut över anmärkningar mot röstlängden. Vid val av stadsfullmäktige skall, då indelning i valkretsar skall ske, förslag härom och om antalet fullmäktige för varje krets av magistraten avgivas till stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, till allm ä n n a rådstugan. Magistraten utsätter dag för valet och utfärdar kungörelse om valförrättningen. Valet sker antingen vid allmän rådstuga eller, då staden är indelad i valkretsar, enligt ordning, som magistraten äger bestämma. Vid uppkommande ledighet bland de valda skall magistraten verkställa ny röstsammanräkning. Allmän rådstuga hålles inför magistraten å rådhuset eller annan lokai som magistraten bestämmer. Allmän rådstuga kan förutom å de i lagen angivna tiderna hållas, då magistraten anser det nödigt. Kallelse tili allmän rådstuga utfärdas av magistraten. Vid allmän rådstuga får ej ärende företagas till avgörande, förrän det blivit vederbörligen berett av magistraten, drätselkammaren, styrelse eller särskild beredning. Om ärende ej hinner slutbehandlas av r å d s t u g a n eller om uppskov med ärendes avgörande skall ske, har magistraten att utsätta dag för fortsatt rådstuga. I n n a n allmän rådstuga upplöses, skall magistraten tillkännagiva, å vilken dag det därvid förda protokollet kommer att inför magistraten offentligen justeras. Underrättelse om val av stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande insändes genom magistraten till Konungens befallningshavande. Magistraten har r ä t t att påkalla stadsfullmäktiges sammanträde. Magistraten skall skriftligen underrättas om fullmäktiges samanträden. Magistratspersoner, tjänstemän och betjänte vid magistraten, ävensom de tjänstemän och betjänte, som äro anställda vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande verk och redovisningsskyldiga för sin befattning, äro icke v a l b a r a till stadsfullmäktige. Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger borgmästaren eller i händelse av hinder för honom den, som magistraten utser bland sina ledamöter, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Magistraten äger att hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan väcka förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma angelägenbeter, och stadsfullmäktige äro berättigade att från magistraten erhålla sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande frågor kunna finnas erforderliga. Hos stadsfullmäktige får väckt förslag ej företagas till avgörande, innan det för utredning överlämnats till drätselkammaren, styrelse eller särskild beredning. Väckes förslag hos stadsfullmäktige eller allmänna r å d s t u g a n att i fråga om utskyld för visst ändamål vissa skattskyldiga skola helt eller delvis befrias från bidrag, skall ärendet, innan det slutligen avgöres, överlämnas till magistraten, som vidtager den förberedande utredning, frågan kräver. Fullmäktige äro skyldiga att meddela y t t r a n d e n eller fatta beslut över alla de frågor, som a v

57 högre m y n d i g h e t eller magistraten till dem hänskjutas. Så snart stadsfullmäktiges beslut justerats, skola de skriftligen delgivas magistraten. Med ledning av upplysningar, som infordras från drätselkammaren, har m a g i s t r a t e n att årligen uppgöra inkomst- och utgiftsförslag. För detta ä n d a m å l åligger det de särskilda styrelser, som i staden kunna finnas tillsatta för vissa bestämda förvaltningsbestyr, att å tid, som utsattes av magistraten, till densamma ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster för det nästföljande året. Magistratens inkomstoch utgiftsförslag överlämnas för granskning till stadsfullmäktige eller allmän r å d s t u g a . Sedan magistraten därefter vidtagit de ändringar i inkomst- och utgiftsförslagen, som föranledas av stadsfullmäktiges eller allmänna r å d s t u g a n s beslut, skall magistraten låta u p p r ä t t a debiteringsoch uppbördslängd i enlighet med de föreskrifter, som meddelas av magistraten. Längden framlägges sedan för offentlig granskning. Över framställda a n m ä r k n i n g a r meddelar magistraten utslag. Hos Konungens befallningshavande äger magistraten och drätselkammaren göra framställning om rättelse av debiterings- och uppbördslängden. När längden blivit slutligen granskad, utfärdar drätselkammaren debetsedlar och verkställer uppbörd å tid, som varje stad kan finna för sig lämplig. Efter slutad uppbördsstämma ingiver drätselkammaren till magistraten berättelse, h u r u uppbörden utfallit, och fogar därvid restlängd över oguldna stadsutskylder. Magistraten låter i laga ordning uttaga de oguldna utskylderna och avlämnar dem till drätselkammaren. Drätselkammaren skall i enlighet med givna föreskrifter föra stadens räkenskaper och avsluta dem för kalenderår. Räkenskaperna skola före den 1 april överlämnas till magistraten, som tillställer revisorerna dem med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande. Särskilda av staden tillsatta styrelser skola före den 1 mars till drätselkammaren avlämna redovisning för de medel, som de under föregående år omhänderhaft, för att upptagas i stadens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dessa. Revisionsberättelsen avgives till magistraten, som infordrar vederbörandes förklaringar över framställda anmärkningar så tidigt, att de jämte revisionsberättelsen kunna framläggas till granskning inför stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan vid det sammanträde, som hålles under loppet av maj månad. Den, vilken såsom ledamot av drätselkammaren eller eljest är redovisningsskyldig till kommunen, får ej väljas till revisor av förvaltning, för vilken han h a r a t t redovisa, och ej heller deltaga i val av revisor av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av revisorernas granskningav sagda förvaltning. Slutligen föreskrives, att stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans beslut eller förslag, som böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, skall av magistraten, åtföljt av dess utlåtande i ämnet, insändas till Konungens befallningshavande, vilken det åligger att överlämna handlingarna

58 jämte eget y t t r a n d e till Kungl. Maj:t. Likaså bör beslut, som skall underställas länsstyrelsens prövning, insändas genom magistraten och åtfölj a s av dess i ämnet avgivna utlåtande. b.

Enligt författningar rörande kyrkliga kommuner.

Enligt förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd hålles kyrkostämma, när magistraten det äskar. Sedan kyrkostämma i kyrkoförsamling i stad beslutat uttaxering, skall beslutet delgivas drätselkammaren, och har drätselkammaren att verkställa debitering och uppbörd av de beslutade avgifterna och därefter avlämna medlen till kyrko- eller skolrådet eller fortsättningsskolestyrelsen eller församlingsbiblioteksstyrelsen. K y r k o s t ä m m a n k a n dock besluta om a n n a n ordning för uppbördens verkställande. Förordningen den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkon ä m n d i Göteborg föreskriver, dtt magistraten äger påkalla kyrkofullmäktiges sammanträde. Kyrkornas på taxering beroende inkomster skola direkt ingå till drätselkammaren och uppbäras å tider, som kyrkofullmäktige bestämma. Kyrkonämnden skall årligen från drätselkammaren infordra och granska summarisk redogörelse för dessa inkomster. Kyrkonämnden äger att hos drätselkammaren lyfta nödiga medel till bestridande av de i kyrkoinstitutionens stat upptagna utgifterna. c.

Enligt lagen om landsting.

Enligt lagen den 20 juni 1924 om landsting skall val av landstingsmän förrättas tredje söndagen i september månad eller i stad, där magistrat e n så beslutar, närmast därförut infallande lördag. Vid val av landstingsmän i stad är magistraten valförrättare. Om stad bildar egen valkrets, s a m m a n r ä k n a r magistraten rösterna. För annan stadsvalkrets sammanräknas rösterna av magistraten i den folkrikaste staden. När valet avslutats, skall från a n n a n magistrat inkommen röstlängd genast återställas. Beträffande till magistraten inkommen valsedelsförsändelse hänvisas till vad därom är särskilt s t a d g a t Magistrat, som verkställt röstsammanräkning, skall u n d e r r ä t t a länsstyrelsen medelst avskrift av protokollet vid förrättningen samt landstingets expedition och de valde medelst protokollsutdrag. Anföras besvär över valet, skall länsstyrelsen, om röstsammanräkningen verkställts av magistrat, från denna infordra de avgivna valsedlarna och övriga valet rörande handlingar. I städer med magistrat skola magistraterna årligen efter slutade taxeringsförr ä t t n i n g a r så fort ske kan till landstingets förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som påförts enligt kommunalskattelagen. P å begäran av landstinget ombesörjer länsstyrelsen

debitering och uppbörd av landstingsmedlen i sammanhang med kronoutskylderna. Slutligen skola genom magistrats eller stadsstyrelses försorg landstingets protokoll, utgifts- och inkomststat och övriga tryckta handlingar hållas tillgängliga å ställe, som bestämts för allmän rådstugas hållande. d. Enligt lagen om val till riksdagen. Enligt lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen förrättas valen av elektorer till första kammaren för städer, som ej deltaga i landsting, i samband med val av stadsfullmäktige. Efter sammanräkningen låter magistraten utan lösen skyndsamlingen tillställa envar elektor och suppleant ett utdrag av valprotokollet i vad honom rörer. Valets utgång skall kungöras i den ordning, som eljest är bruklig i fråga om meddelanden från magistraten. Anföras besvär över elektorsval, skall Konungens befallningshavande från magistrat, som verkställt sammanräkningen, infordra de avgivna valsedlarna och övriga valet rörande handlingar. Om den valde skiljes från uppdraget, skall magistraten ofördröjligen underrättas, varefter magistraten kungör underrättelsen samt inkallar till ordinarie elektor den suppleant, som bör i stället inträda, eller, om hela valförrättningen förklarats olaglig, föranstaltar om nytt val. Avgår elektor före tjänstgöringstidens utgång, tillkännager magistraten detta i den ordning, vari meddelanden från magistraten pläga kungöras, och inkallar till ordinarie elektor vederbörande suppleant. Om valkrets för val av ledamöter av riksdagens första kammare omfattar ett landstingsområde jämte en eller flera städer, som ej deltaga i landsting, eller om landstingsområden inom samma valkrets tillhöra olika län och inom någotdera länet finnes sådan stad eller om stad utgör egen valkrets, skall Konungens vederbörande befallningshavande underrätta magistraten i sådan stad om tid och ställe för valförrättningen, varefter magistraten låter personlig kallelse till valet minst åtta dagar förut tillställas envar för staden utsedd elektor. Är elektor för stad förhindrad att inställa sig till val, skall han ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som inkallar vederbörande suppleant till deltagande i valet. I stad, som utgör egen valkrets, förrättas valet av magistratens ordförande. Beträffande val till andra kammaren föreskrives, att framställning om stads delning i valkretsar ej må bifallas med mindre yttrande inhämtats från magistrat och stadsfullmäktige. För varje valdistrikt skall röstlängd upprättas i stad, där magistrat ej finnes, av den tjänsteman, som verkställer debitering av utskylderna till kronan, samt i annan stad av magistraten eller, där särskilda tjänstemän äro förordnade för nämnda debitering, av dessa under magistratens inseende. Röstlängden avlämnas till magistraten, där denna ej själv7 verkställt upprättandet, varefter magistraten skall framlägga densamma till granskning, avsända under-

rättelser till dem, som i längden upptagits såsom icke röstberättigade eller mot vilkas rösträtt anmärkning framställts, samt meddela beslut över a n m ä r k n i n g a r mot röstlängden. Vill någon klaga över dylikt beslut, skall a n m ä l a n ske hos magistraten, som meddelar bevis häröver och insänder till Konungens befallningshavande u t d r a g av röstlängden i de delar, som angå besvären, ävensom handlingarna rörande besvären. De rättelser, som föranledas av magistratens eller Konungens befallningshavandes beslut, skola av magistraten införas i röstlängden. Valförrättare vid val till a n d r a kammaren är i stad, som utgör eget valdistrikt, magistraten. I annan stad utser magistraten till valförrättare för varje distrikt tre eller flera deputerade, av vilka den främste för ordet. Protokollet över valförrättningen föres av den, magistraten därtill utsett. Till deputerad må i fall av behov utses den, som eljest ej tillhör magistraten. Kuvert för äkta makes valsedelsförsändelse skola i god tid före valet finnas tillgängliga hos magistraten och hos ele tjänstemän eller andra personer, åt vilka magistraten uppdrager att i sådant hän seende tillhandagå väljarna. Såsom vittne vid anordnande av valsedelsförsändelse till Konungens befallningshavande skall i stad anlitas den tjänsteman, som förordnas av magistraten. Magistraten tillser, att de i lagen föreskrivna anordningarna för ordningen vid valförrättningen och för valhemlighetens bevarande ordentligt verkställas. Kostnaderna för dessa anordningar och för kungörande, som åligger magistraten, gäldas av vederbörande kommuner. Vad i lagen om val till riksdagen stadgas om magistrat skall i stad, där magistrat ej finnes, gälla den för sådan stad särskilt tillsatta stadsstyrelsen. e.

Enligt särskilda valförfattningar.

Röstlängd för val till riksdagens a n d r a kammare samt röstlängd för val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsm ä n eller elektorer för utseende av ledamöter av riksdagens första kamm a r e ävensom för ärenden, som skola avgöras å kommunalstämma, municipalstämma eller å allmän r å d s t u g a upprättas, avlämnas och förvaras i enlighet med de bestämmelser, som givits i kungörelsen den 29 j a n u a r i 1921 om u p p r ä t t a n d e av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd samt angående den i avseende h ä r å vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet Enligt lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän kan m a g i s t r a t eller stadsstyrelse vid val av stadsfullmäktige eller landstingsm ä n i stad förordna, att valet samtidigt skall äga r u m å flera lokaler, avsedda för särskilda delar av staden eller av valkrets i staden, och kan u t s t r ä c k a sådant val att hållas under två på v a r a n d r a följande dagar.

61 I lagen den 30 juni 1920 om r ä t t för vissa väljare att u t a n inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala val samt om behandling av valsedelsförsändelse föreskrives, att, då väljaren vistas inom riket, skall vid valsedelsförsändelsens anordnande anlitas i stad tjänsteman, som magistraten förordnar. V a d i lagen stadgas om magistrat skall i stad, där sådan ej finnes, gälla för stadsstyrelsen. E n l i g t kungörelsen den 20 maj 1921 om vittnen vid anordnande i vissa fall av valsedelsförsändelse vid kommunala val m. m. har i stad magistraten att före varje val på lämpligt sätt lämna väljarna underrättelse om vittnenas namn och adresser och att tillse, att erforderliga kuvert finnas hos dem tillgängliga. S t a d g a n den 13 juni 1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. avser bland annat drätselkammare, kommunalrådmän och ledamöter i stadsstyrelse. Efter vissa val hava magistraten och stadsstyrelsen att avgiva statistiska uppgifter med mera jämlikt kungörelsen den 28 augusti 1922 om insändande till statistiska centralbyrån av vissa valprotokoll, röstlängder och valstatistiska uppgifter. f.

Enligt lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

J ä m l i k t lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall, om nybildad kommun är stad. där stadsstyrelse finnes, Konungens befallningshavande före den 1 oktober året innan det, då indelningsändringen t r ä d e r i kraft, förordna kommunalborgmästare, som har att ofördröjligen hålla allmän r å d s t u g a förval av kommunalrådmän. Finnes i nybildad stad magistrat, ankommer det på hovrätten att inom samma tid efter a n m ä l a n av Konungens befallningshavande förordna borgmästare att j ä m t e tillkallade r å d m ä n utgöra magistrat, tills sådan i vederbörlig ordning tillsatts. Magistrat, stadsstyrelse och kommunala befattningshavare, som utses före den nya kommunindelningens ikraftträdande, t r ä d a genast i utövning av sina befattningar med befogenhet a t t vidtaga s å d a n a åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen. Om röstlängd, som u p p r ä t t a t s lör kommun, skall på grund av indelningsändring användas i a n n a n kommun, skall röstlängden av valnämnden eller magistraten eller stadsstyrelsen i förstnämnda kommun tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda kommun. K o m m u n a l n ä m n d e n eller magistraten eller stadsstyrelsen i kommun, som skall helt införlivas med a n n a n kommun eller ingå i ny kommun, skall före ingången av december m å n a d året närmast innan indelningsändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämnden förda längder angående kom-

munen. Om del av kommun skall införlivas med annan kommun eller ingå i eller bilda ny kommun, gälla samma föreskrifter i fråga om de längder, som angå kommundelen. g.

Enligt förordningen angående förvaltningen av städernas skogar med mera.

Enligt förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen a v städernas skogar och kungörelsen den 20 j u n i 1924 med vissa föreskrifter om tillämpningen av nämnda förordning har drätselkammaren vissa funktioner. I n å g r a städer står auktionsverket under magistratens överinseende med r ä t t för denna att tillgodogöra sig auktionsprovisionen som sportler. I andra städer åter lyder auktionsverket under drätselkammaren.

3. a.

Statliga uppgifter.

Exekutionsväsen, taxerings- och uppbördsväsen samt medelsförvaltning.

Enligt utsökningslagen den 10 augusti 1877 är överexekutor för stad, som lyder under landsrätt, Konungens befallningshavande, i Stockholm överståthållarämbetet och i rikets övriga städer magistraten eller, där Konungen så förordnar, viss ledamot av magistraten. P å grund h ä r a v har förordnats, att i åtskilliga städer borgmästaren och i n å g r a städer annan magistratsledamot skall v a r a överexekutor. U t m ä t n i n g s m a n n e n i stad, stadsfogden, tillsättes jämlikt förordningen den 12 juli 1878 angående stadsfogdes tillsättning och om villkoren för erhållande av sådan befattning i Stockholm av överståthållarämbetet och i övriga städer av magistraten. Om den i utsökningslagen föreskrivna anordningen av överexekutorsoch utmätningsmannabefattningarna ej lämpligen kunde genomföras i samband med utsökningslagens ikraftträdande, kunde Konungen, jämlikt förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, förordna om anstånd därmed, och skulle under den tid anståndet fortfor Konungens befallningshavande v a r a överexekutor för staden och magistraten utöva utmätningsmannabefattningen. För dylikt fall skulle gälla vissa särskilda bestämmelser. Med stöd av nämnda stadgande har förordnats, att Konungens befallningshavande skall v a r a överexekutor i ett antal av de minsta städerna. Såsom överexekutor och u t m ä t n i n g s m a n har magistraten en mängd funktioner enligt utsökningslagen med tillhörande författningar, till vilka hänvisas. Enligt tryckfrihetsförordningen skall på begäran av chefen för justitiedepartementet eller hans ombud handräckning till kvarstad å tryckt

skrift lämnas av magistrat. Berättelse över kvarstadsförrättning skall tillställas chefen för justitiedepartementet eller hans ombud, magistraten i den stad, under vars rådstuvurätt boktryckeriet hör, samt boktryckaren; varjämte en avskrift av berättelsen skall insändas till justitiekanslern. Jämväl i fråga om indragning av tryckt skrift åligger det magistraten att biträda. Mantalsskrivningen skall enligt förordningen den 6 augusti 1894 om mantalsskrivning förrättas å landet och i stad, där magistrat ej finnes, av häradsskrivaren eller annan därtill förordnad person och i stad, där magistrat finnes, under dess tillsyn av den tjänsteman, som debiteringen av kronoutskylderna åligger eller till vars befattning förrättningen hör på grund av särskilt meddelade föreskrifter. Magistraten har att avgiva förslag till Konungens befallningshavande angående tider och ställen för förrättningen. Förrättningen verkstälies i enlighet med förordningens närmare föreskrifter. Mantalslängderna överlämnas till ordförandena i taxeringsnämnderna, varefter de återställas till vederbörande häradsskrivare och magistrater samt bifogas kronoräkenskaperna. För Stockholm och Göteborg gälla i fråga om mantalsskrivning särskilda bestämmelser. Enligt taxeringsförordningen den 28 september 1928 skall, innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad indelning i fastighetstaxerings- eller taxeringsdistrikt, utom beträffande Stockholm, yttrande från magistraten eller stadsstyrelsen infordras. Fastighetsdeklarationer kunna ingivas till magistraten eller stadsstyrelsen i stad, där fastigheten är belägen. Självdeklarationer och virkesdeklarationer kunna avlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen i den stad, där taxering skall äga rum. Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas hos, bland andra, magistrater och stadsstyrelser. Magistraten eller stadsstyrelsen tillställer skattskyldig anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd uppgift eller upplysning. Debitering av kronoutskylder verkställes enligt uppbördsreglementet den 14 december 1917 för landet och för stad, där magistrat ej finnes, av häradsskrivaren och för annan stad av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar. Debiteringsförrättarén upprättar debetsedlar, vilka senast inom tio dagar före uppbördsstämmas början skola tillhandahållas de skattskyldiga. Genom häradsskrivarens eller magistratens försorg skall härom kungörelse utfärdas och Konungens befallningshavande underrättas. Uppbördsbok och särskild uppbördslängd över kronoutskylder, som förfalla till betalning under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma skola av häradsskrivaren eller magistraten sex dagar före uppbördsterminens eller uppbördsstämmans början insändas till Konungens befallningshavande, varefter i stad boken och längden med befallningshavandens föreskrift om uppbördens förrättande återställas till magi-

64 stråten före den utsatta uppbördsförrättningens början. Uppbörd av kronoutskylder verkställes för stad av magistraten eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar. Magistraten har a t t till Konungens befallningshavande inkomma med förslag angående tid och ställe för uppbörden. Vid uppbördsstämma skall en ledamot eller annan av magistraten utsedd person n ä r v a r a med åliggande att föra särskild kontrollängd, att å debetsedel eller kvitto meddela bevis om inbetalt belopp och att till Konungens befallningshavande för varje uppbördsdag insända rapport om uppbörden. Magistraten har sedermera att genom vederbörande utmätningsman indriva icke behörigen erlagda utskylder och, då skattskyldig vistas utom riket, i visst fall göra anmälan till Konungens befallningshavande. Influtna kronoutskylder skola inom viss tid insättas i riksbanken och redovisas till landskontoret. Magistraten har därjämte att taga viss befattning med avkortning och avskrivning av utskylder och att å vissa tider avgiva balansredogörelse över oredovisade kronoutskylder. För debiteringens, uppbördens och redovisningens behöriga verkställande i stad är magistraten ansvarig. Debitering och uppbörd av allmänna pensionsförsäkringens tilläggsavgifter och efter Konungens förordnande grundavgifterna verkställas enlig lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring i samband med kronoutskylderna. H a r dylikt förordnande ej meddelats, ombesörjes uppbörden av grundavgifterna av den myndighet inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. Enligt förordningen den 31 m a r s 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete uppbäras dylika avgifter i samband med den allmänna kronouppbörden. För ändamålet erforderliga förteckningar avlämnas av riksförsäkringsanstalten till överståthållarämbetet och vederbörande magistrater och häradsskrivare, som hava a t t vidtaga vissa i förordningen föreskrivna åtgärder. Enligt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter kunna efter särskilt förordnande anstalts delägares på landet avgifter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Till landet räknas därvid jämväl stad, där magistrat ej finnes. Riddarhuskapitationsavgiften uppbäres och redovisas enligt riddarhusordningen i sammanhang med kronouppbörden. Enligt lagen den 28 september 1928 om skogsaccis verkställes debitering av skogsaccis i stad utom Stockholm av drätselkammaren. Förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordningen) meddelar n ä r m a r e föreskrifter om u t m ä t n i n g och införsel samt redovisning av resterande utskylder.

65 I n d r i v n i n g och redovisning av böter ombesörjes å landet och i stad, d ä r m a g i s t r a t ej finnes, av landsfiskalen samt i annan stad av magistraten eller, d ä r särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under m a g i s t r a t e n s inseende och ansvar i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter. Av K o n u n g e n s befallningshavande jämlikt värnpliktslagen den 12 juni 1925 p å f ö r d a böter uttagas av vederbörande genom landsfiskalens eller m a g i s t r a t e n s försorg. Bevis för styrkande av befrielse från böterna mottagas och vidarebefordras till Konungens befallningshavande genom landsfiskalens eller magistratens försorg (värnpliktslagen och förordningen d e n 23 december 1925 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m., inskrivningsförordningen). E n l i g t lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till v i t t n e n i brottmål och kungörelsen den 14 december 1917 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till vittnen i b r o t t m å l utbetalas dylik ersättning av bland andra magistraten i orten enligt i nämnda författningar n ä r m a r e angivna bestämmelser. I enahanda ordning utbetalas ersättning åt vissa vittnen enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång och förordningen den 19 december 1919 om vad i a k t t a g a s skall vid tillämpning av n ä m n d a lag, 15 kap. 9 § giftermålsbalken, lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om b a r n utom äktenskap och om adoption, lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap, lagen den 4 j u n i 1913 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, lagen den 30 juni 1913 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister, lagen den 14 juni 1918 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården, lagen den 4 juni 1926 om arbetstidens begränsning och kungörelsen den 18 j u n i 1926 angående ordningen för utbetalning av ersättning till på arbetsrådets föranstaltande vid allmän u n d e r r ä t t hörda vittnen och sakkunniga m. m. samt lagen den 27 juni 1924 om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård. Likaså kan magistrat i vissa fall utbetala ersättningar, om vilka förmäles i kungörelsen den 9 oktober 1891 angående ersättning av allmänna medel till sakkunniga biträden vid sjöförklaringars upptagande i rådstuvurätt, kungörelsen den 14 november 1902 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till den, som enligt lagen om tolks anlitande vid domstol biträtt såsom tolk u t a n att v a r a till allmän tolk förordnad, kungörelsen den 28 j u n i 1918 angående ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till den, som vid domstol biträtt såsom förundersökare enligt lagen den 28 juni 1918 angående vill5 — 185S.

66 korlig straffdom, och kungörelsen den 28 november 1919 om ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde åt häktad. I fråga om bevillningsavgifter för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar, bevillningsavgifter av vissa handlande och handelsexpediter samt bevillningsavgifter för vissa offentliga föreställningar har magistrat i enlighet med de föreskrifter, som meddelas i förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, att taga viss befattning med debitering, uppbörd och redovisning av desamma. N ä r m a r e bestämmelser om magistrats medelsförvaltning och om tillsyn däröver finnas meddelade i kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen. I kungörelsen den 18 november 1927 angående kontroll över vissa för polisväsendet avsedda medel meddelas föreskrifter rörande granskning inom tre månader efter räkenskapsårets u t g å n g genom länsstyrelsens försorg av räkenskaper angående medel, som jämlikt domstols eller poliskammares beslut ställts till polismyndighets förfogande eller eljest äro avsedda för polisväsendet och som omhänderhavas av magistrat. Enligt förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva är magistrat i annan stad än den, där Konungens befallningshavande h a r sitt säte, pliktig att på anmodan av skattskyldig mottaga i förordningen avsedd deklaration och överlämna den till befallningshavanden. Magistraterna hänföras i fråga om lösen och stämpel till deras expeditioner till de myndigheter, som angivas i första avdelningarna i förordn i n g a r n a den 7 december 1883 angående expeditionslösen och den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. Enligt sistnämnda författning bestämmer m a g i s t r a t i stad i visst fall värdebelopp för stämpelbeläggning av aktiebrev i utländskt aktiebolag eller andelsbevis eller delaktighetsbevis i utländskt företag av ekonomisk a r t och har att angående uppvisandet i vissa fall av enskilda handlingar kostnadsfritt verkställa påteckning å handlingen. b.

Allmän ordning och säkerhet.

Enligt polisreglementet för riket den 26 september 1925 tillkommer under länsstyrelsen chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet i stad, där polismästare finnes, denne och i a n n a n stad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polisväsen, eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller, om sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande. Polischefens myndighet inskränkes på grund av polisreglementet och lagen den 6 j u n i 1925 om polisväsendet i riket genom dels länsstyrelsens befogenhet a t t tillsätta vissa befattningshavare, dels poliskollegiets befogenhet a t t utöva disciplinär bestraffnings-

67 r ä t t i vissa svårare fall och dels polisnämndens — därest sådan är tillsatt — befogenhet med avseende å den ekonomiska förvaltningen. Enligt polislagen skall i stad, där polisnämnd ej finnes tillsatt, tillfälle att avgiva y t t r a n d e angående sökandena till ordinarie befattning inom polisdistriktet beredas magistrat eller stadsstyrelse, innan befattningen tillsättes. I n n a n länsstyrelsen u t f ä r d a r instruktion för polispersonalen inom polisdistrikt, skall jämlikt polisreglementet yttrande inhämtas av bland a n d r a magistrat eller stadsstyrelse. Landsfogdarna hava enligt instruktionen den 14 december 1917 under Konungens befallningshavande såsom länets högsta polismyndighet ansvar för och ledning av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen stad, där magistrat ej finnes. Enligt instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna skall magis t r a t e n på anmodan av justitiekanslersämbetet kungöra ledig stadsfiskalstjänst och insända inkomna ansökningshandlingar till ämbetet med eget utlåtande. Stadsfiskals ansökan om tjänstledighet eller avsked ingives till magistraten, som med eget y t t r a n d e vidarebefordrar den till Konungens befallningshavande. I stad, där magistrat ej finnes, utövas n ä m n d a befogenheter av stadsstyrelsen. P å begäran av civilmyndighet skall enligt förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och a n d r a dylika ändamål militärhandräckning lämnas för vissa i förordningen angivna ändamål. Behörig att begära dylik handräckning är Konungens vederbörande befallningshavande. Om skyndsamhet är av nöden och om Konungens befallningshavandes medverkan för handräcknings erhållande icke kan utan fara eller större olägenhet avvaktas, äger i stad magistratens ordförande eller polismästare direkt hos vederbörande befälhavare begära militärhandräckning. Till upprors stillande kan civilmyndighet under iakttagande av föreskrifterna i 10 kap. 12 § strafflagen a n v ä n d a krigsmanskap. Med civilmyndighet förstås i n ä m n d a lagrum Konungens befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad och landsfogde å landet eller den, som är satt i sådan ämbetsmans ställe. Magistraten har att mottaga och vidarebefordra rekvisitioner för krigsmakten på krigsfot och att över huvud taget vid mobilisering gå vederbörande militärmyndigheter tillhanda enligt lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov, förordningen den 11 juli 1916 med n ä r m a r e bestämmelser för verkställighet av samma lag (rekvisitionsförordningen) med flera författningar. Ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 innehåller en mängd föreskrifter angående vad som skall iakttagas för uppehållandet av ordning, renlighet och allmän säkerhet inom stadssamhällena.

68 Magistraten äger sålunda anvisa av stadsfullmäktige till allmänna försäljningsplatser upplåtna torg, hamnar och dylika ställen för försäljning av vissa slags varor samt i övrigt meddela de föreskrifter, som erfordras för vidmakthållande av ordning och renlighet å saluplatserna (§ 1). På gator och andra än nämnda allmänna platser får ej utan magistratens tillstånd bedrivas försäljning från stånd, bord eller dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles. Magistraten äger meddela tillstånd till uppställande av dragare eller åkdon å gator eller andra platser. För uppläggande eller utställande av byggnadsmateriel, gods, varor etc. å andra dylika platser än de, som av vederbörande myndighet anvisats, erfordras tillstånd av magistraten, som därvid äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Sådant tillstånd förutsattes även för sågning eller huggning av ved eller virke å allmän plats (§2). För hundars utelöpande äger magistraten meddela föreskrifter, varvid kan såsom äventyr stadgas, att utelöpande hund genom polismyndighe tens försorg upptages och i visst fall dödas (§ 5). Polismyndigheten meddelar tillstånd till stensprängning, skottlossning och fyrverkeri och kan meddela föreskrifter härför (§ 6). Magistraten kan meddela förbud mot upphuggande av is eller öppnande av vak inom staden eller dess område. Undantag härifrån kan för särskilt fall meddelas av polismyndigheten, som tillika kan lämna föreskrifter för tillståndet (§ 7). Om vid grävning å mark inom staden eller dess område skada för annan eller fara därför uppkommer, äger polismyndigheten meddela förbud mot fortsatt grävning eller föreskrifter för dess bedrivande (§ 8). Magistraten anvisar lämpliga ställen, där badande med eller utan simdräkt får i öppet vatten och under bar himmel äga rum, och kan därvid meddela särskilda föreskrifter (§ 11). Tillstånd av magistraten erfordras för anläggande av kägelbana eller annan sådan inrättning, varigenom närboendes nattro kan störas (§ 12). Vill någon i stad eller å dess område giva offentlig föreställning, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på något sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages eller till vilket allmänheten eljest har tillträde, skall han göra anmälan därom hos polismyndigheten, som kan meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Om det är fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning eller andra med dessa jämförliga tillställningar eller om tillställning skall äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, skall polismyndighe-

69 tens tillstånd avvaktas. Vare sig tillstånd till offentlig tillställning erfordras eller ej, äger polismyndigheten meddela ordningsföreskrifter. Där det visar sig, att tillställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordningar, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande. I dessa fall, ävensom då tillställning äger r u m u t a n vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller bland de n ä r v a r a n d e uppkommer oordning av sådan beskaffenhet, att den ej kan undanröjas genom avlägsnande av deltagarna i densamma, k a n sammankomsten upplösas av polismyndigheten (§ 13). Efter hälsovårdsnämndens hörande äger magistraten utfärda föreskrifter för gaturenhållningen (§ 14). Magistraten k a n vidare efter samråd med drätselkammaren anvisa avstjälpningsplatser för snö, is, byggnadsavfall m. m. och meddela ordningsbestämmelser för ämnenas avlassning (§ 16). I fråga om upprättande av ordningsstadganden har magistraten initiat i v r ä t t och skall medverka vid deras antagande, varjämte det åligger magistraten att införa sådant stadgande i särskild liggare, ombesörja dess t r y c k n i n g och införa tillkännagivande om detsamma i ortstidning (§ 20). Beträffande tillfälliga föreskrifter har magistraten initiativrätt, skall höras och kan i vissa fall utfärda provisoriska stadganden (§ 21). Reglementen och taxor för åkare, hyrkuskar, dem, som betjäna allmänheten med omnibusvagnar, stadsbud, b ä r a r l a g eller dylikt upprättas av magistraten, som underställer dem Konungens befallningshavandes prövning (§ 23). Polismyndigheten kan genom vite tillhålla tredskande att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som för särskilt fall meddelats (§ 22). Polismyndigheten kan även tillhålla försumlig att fullgöra arbete eller vidt a g a åtgärd, som enligt ordningsstadgan eller särskilda föreskrifter åligger honom, och eventuellt utföra arbetet eller åtgärden på vederbörandes bekostnad. I § 27 stadgas, att klagan över magistrats eller polismyndighets åtgärd eller föreskrift föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Av böter och viten efter ordningsstadgan och de i enlighet därmed givna föreskrifterna ställas tre fjärdedelar till polismyndighetens förfogande för att kunna användas till u p p m u n t r a n av nitisk verksamhet i polismyndighetens tjänst (§ 28). Slutligen föreskrives, att vad i ordningsstadgan sägs om magistrat skall gälla i Stockholm för överståthållarämbetet och i stad, där magistrat ej finnes, för stadsstyrelsen och a t t med polismyndighet avses i Stockholm överståthållarämbetet för polisärenden samt i a n n a n stad poliskammaren eller, där sådan ej finnes, magistraten eller stadsstyrelsen. Enligt kungörelsen den 31 december 1913 angående r ä t t för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att h ä r i riket giva offentlig före-

70 ställning m. m. eller att därvid medverka, vilken kungörelse ansluter sig till förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, kan här i riket bosatt u t l ä n n i n g förvärva r ä t t att u t a n hinder av författningens föreskrifter giva offentlig föreställning eller tillställning eller att därvid medverka, om h a n hos myndighet i den ort, där han är bosatt, ställer vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och kommun under tre år. Dylik säkerhet ställes å landet och i stad, där magistrat ej finnes, hos Konungens befallningshavande, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos magistraten. Om utlänning, som ej förvärvat sådan r ä t t , samt i vissa fall i utlandet bosatt svensk undersåte vill giva offentlig föreställning eller tillställning eller om sådan person skall medverka, sökes tillstånd å landet och i stad, där magistrat ej finnes, hos Konungens befallningshavande, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos magistraten. Om tillstånd erhållits,. skall anmälan om varje tillställning göras i stad hos vederbörande polismyndighet, som k a n meddela ordningsföreskrifter samt i vissa fall förbjuda tillställningens förnyande eller inställa eller upplösa tillställningen. Tillstånd att offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder eller s. k. biografbilder sökes enligt förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar i stad hos vederbörande polismyndighet, som kan meddela ordningsföreskrifter samt i vissa fall förbjuda föreställnings förnyande eller inställa eller upplösa föreställning. Förordningen den 26 maj 1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. stadgar, att tillstånd till offentlig föreställning, vid vilken skall förekomma hypnotiska eller a n d r a därmed likartade experiment, sökes i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos magistraten eller stadsstyrelsen. Vill någon företaga offentlig uppvisning eller anordna offentlig tävling med luftfartyg, åligger det honom enligt kungörelsen den 20 april 1928 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 om luftfart att söka tillstånd därtill för Stockholm hos överståthållarämbetet och för a n n a n stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos magistraten eller stadsstyrelsen. Vid tillstånds meddelande kan vederbörande myndighet u t f ä r d a erforderliga bestämmelser. Pass för resa utom riket k a n i vissa fall enligt kungörelsen den 20 oktober 1916 angående utfärdande av pass för svensk undersåte för resa utom riket utfärdas av vederbörande magistrat, poliskammare eller stadsstyrelse. Enligt kungörelsen den 24 maj 1929 angående utfärdande av nordiskt

resekort för svensk undersåte kunna dylika resekort utfärdas av magistrat, poliskammare, stadsstyrelse med flera myndigheter. Enligt förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör får utvandrare icke genom utvandraragents försorg befordras från riket, innan utvandrarens exemplar av det mellan honom och agenten upprättade kontraktet och behörigt utflyttningsbetyg uppvisats hos vederbörande polismyndighet eller magistrat i avgångsorten och kontraktet försetts med anteckning, att det upprättats i enlighet med förordningen. För sålunda verkställd anteckning å kontraktet skall agent till polismyndighetens eller magistratens kassa erlägga femtio öre. Utvandrarfartyg skall undergå besiktning, i vilket ändamål anmälan därom bör ske i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos poliskammare men, där sådan ej finnes, hos stadens magistrat, som ofördröjligen förordnar om besiktning å fartyget. Besiktningen verkställes av tre sakkunniga män, vilka förordnas i Stockholm av överståthållarämbetet och i övriga städer, där dylika besiktningar kunna ifrågakomma, av Konungens befallningshavande i länet. Om dessa förordnanden och de förändringar däri, som tid efter annan kunna inträffa, skola vederbörande poliskammare och magistrater underrättas. Före utvandrarfartygs avgång åligger det befälhavaren att i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos därvarande polismyndighet eller magistrat avlämna en i två exemplar upprättad förteckning å samtliga utvandrare, varav det ena kvarblir hos myndigheten och det andra med anteckning om uppvisandet återställes till fartygsbefälhavaren. När utvandrarfartyg är färdigt att avgå, skall befälhavaren göra anmälan därom i Stockholm hos överståthållarämbetet samt i övriga städer hos poliskammare eller magistrat, hos vilken myndighet bör företes förutnämnda besiktningsmäns intyg, att i de omständigheter, som utgjort föremål för deras undersökning, icke något är att anmärka, och i författningen föreskrivet intyg av vederbörande läkare. Myndigheten åligger då att meddela skriftlig förklaring, att hinder i angivna hänseenden ej möter för fartygets utklarering, ävensom att i sammanhang därmed förordna någon, som å fartyget verkställer upprop med utvandrarna och tillser, att vissa föreskrifter iakttagits. Sedan upprop och undersökning skett, skall, om anmärkning därvid ej förekommit, förrättningsmannen meddela intyg härom å polismyndighetens eller magistratens utklareringsbevis. Skall under resan till bestämmelseorten passagerare i främmande hamn intagas å fartyget, skall anmälan först hava skett hos myndighet, som äger förordna om besiktning å utvandrarfartyg. Om främmande mellannamn skall anlöpas, skall nämnda myndighet utse en person att medfölja fartyget med vissa angivna uppgifter. Om avtal angående utvandrarfartygs upplåtande till utvandrares befordran avslutats med utvandrarna själva, åligger det redaren eller befälhavaren att före fartygets avgång anmäla sig

72 i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos därvarande polismyndighet men, där särskild sådan ej finnes, hos stadens magistrat och därvid ställa viss säkerhet. Enligt förordningen den 23 december 1925 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen) åligger det i Stockholm överståthållarämbetet och i övriga städer d ä r v a r a n d e polismyndighet eller magistrat att, när person för avflyttning från riket, på sätt som stadgas i förordningen om v a d med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör, med u t v a n d r a r f a r t y g avreser från staden, därom låta ofördröjligen u n d e r r ä t t a befälhavaren för det rullföringsområde, inom vilket den värnpliktiges kyrkobokföringsort ä r belägen eller, därest han är inskriven å sjömanshus, befälhavaren för det sjörullföringsområde. sjömanshuset tillhör. Nöjdförklaringar enligt l a g a r n a den 26 m a r s 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom och den 2 augusti 1927 om utlännings r ä t t att här i riket vistas kunna avgivas inför magistrat eller i vittnens närvaro inför ordförande i magistrat eller polismästare. Enligt förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande mottager och vidarebefordrar magistrat framställning från ägare eller innehavare av jord om viss disposition av fast fornlämning. Slutligen m å nämnas, att tillstånd till husrannsakan sökes i stad hos borgmästare och r å d och att borgmästare och råd samt magistratens ordförande äro häktningsmyndigheter (16 och 19 §§ i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende d ä r å iakttagas skall). c.

Djurskydd och Jaktvård.

Enligt förordningen den 30 december 1916 angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier kan polismyndigheten inställa förevis ning, som anordnats i strid med författningens bestämmelser. Är djur u t s a t t för djurplågeri av svår beskaffenhet och sker ej på tillsägelse av polismyndighet rättelse, äger polismyndigheten i den ordning, som stadgas i lagen den 6 maj 1921 om r ä t t i vissa fall för polismyndighet a t t omhändertaga djur, att omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja detsamma. Med polismyndighet avses i nämnda lag i stad magistrat, polismästare, stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning. Enligt kungörelsen den 6 maj 1921 med vissa bestämmelser rörande kostnader föranledda av tillämpningen av sagda lag utbetalas dylika kostnader i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten.

73 E n l i g t stadgan den 25 november 1927 om j a k t och fridlysning av vissa djurslag (jaktstadgan) kan magistraten förordna förrättningsman a t t i vissa fall förse matnyttigt villebråd med fastställt märke utvisande, att det dödats å lovlig tid. Belöningar, som avses i kungörelsen den 8 juni 1928 angående belön i n g a r för dödande av sälhundar, utbetalas i stad av magistraten. d.

Allmän samfärdsel.

Vid försummad väghållning av stads väg kunna borgmästare och r å d enligt 25 kap. 11 § byggningabalken låta utföra väghållningen på den försumliges bekostnad. Enligt skjutsstadgan den 22 j u n i 1911 skall allmänt sammanträde i fråga om inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt hållas inför magistraten efter Konungens befallningshavandes förordnande. Magistraten har vissa tillsynsbefogenheter över skjutsanstalt, tillställer gästgivare eller stationsföreståndare dagbok, mottager a n m ä l a n om till anstalten ankommande utlänning eller resande, som vägrar a t t om sig lämna föreskrivna uppgifter, mottager och verkställer utredning om anm ä r k n i n g mot skjutsning eller skjutsanstalt, kan hos Konungens befallningshavande göra anmälan om gästgivares eller stationsföreståndares skiljande från hans befattning och i vissa fall vidtaga å t g ä r d e r för entreprenads uppehållande. För skjutsanstalt i stad förrättas entreprenadauktion inför magistraten, som även avslutar entreprenadkontrakt med den person, till vilken entreprenad skall överlämnas. I fråga om ändring i stadgade entreprenadvillkor skola vederbörande magistrater höras. Vad i skjutsstadgan föreskrives om magistrat skall gälla i Stockholm i tillämpliga delar för överståthållarämbetet och i stad, där magis t r a t ej finnes, för stadsstyrelsen. Enligt förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon har polismyndigheten, varmed förstås för Stockholm överståthållarämbetet, för stad, där poliskammare finnes, denna och för övriga städer magistraten eller stadsstyrelsen, bland annat att meddela tillstånd till provkörning av automobil, tillhandahålla besiktningsskyltar, lämna tillstånd till övningskörning, meddela föreskrifter angående trafik å gator eller a n d r a allmänna platser, medgiva hastighetsökning till 30 km. per timme för personomnibus, meddela föreskrifter angående anordnande av tjänliga varningstecken, föranstalta om undersökning av släpvagns kopplings- och bromsningsanordningar och lämna tillstånd till förande av släpvagn av viss större bredd eller för personbefordran. Polismyndigheten skall höras över ansökan om tillstånd till linjetrafik och lämnar tillstånd till lokaltrafik, meddelar härför erforderliga villkor och föreskrifter och godkänner automobil och släpvagn för sådan trafik. T a x a för lokaltrafik inom stad fastställes i den ordning § 23 ordningsstadgan för rikets stä-

der föreskriver. Tillstånd att tjänstgöra som förare i yrkesmässig trafik och återkallelse av dylikt tillstånd meddelas i vissa fall av polismyndigheten. Polismyndigheten har vidare att taga viss befattning med i riket för tillfälligt bruk införd automobil och med tillstånd att föra sådan automobil. Polismyndigheten kan utfärda föreskrifter angående framförande av motorredskap samt har att meddela tillstånd till trafik med traktortåg och därvid lämna erforderliga föreskrifter, godkänna fordon m. m. Framställning om återkallelse av körkort eller tillstånd kan göras av polismyndigheten. Föreskrifter angående trafik å gata eller allmän plats inom stads planlagda område meddelas enligt stadgan den 15 juni 1923 om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadgan) för Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer av magistraten eller stadsstyrelsen. Har den, för vars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande givit eller utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästaren förskott av penningar eller byggnadsämnen, äger han, när avhandling därom upprättats, att jämlikt sjölagen den 12 juni 1891 låta den intagas i protokollet hos magistraten i stad, där byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad, och njuter han sedan viss förmånsrätt i fartyget. Magistraten i den stad, som bestämts till fartygs hemort, skall, om fartyget äger en dräktighet under tjugo registerton, mottaga anmälan om hemorten och därom utfärda särskilt bevis. I vissa fall äger magistraten att för i sjölagen angivna besiktningar av fartyg eller last förordna tre besiktningsmän. I de städer, där handels- och sjöfartsnämnd finnes, åligger det magistraten att för varje år från nämnden infordra uppgift å personer, som anses skickliga till fullgörande av sådant uppdrag. Erfordras eljest besiktning, äger part därom anmoda den eller dem, för vilka han har förtroende; och åligger det magistraten i de städer, där handels- och sjöfartsnämnd finnes, att efter förslag av nämnden för varje år utse lämpligt antal personer, vilka hava att tillhandagå parter med verkställande av dylik besiktning, ävensom att kungöra förteckning å de sålunda utsedda. Enligt förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg kan trovärdighet av de personer, som utfärdat intyg rörande här i riket byggt fartyg, som ej varit i utländsk ägo, vitsordas av magistrat eller borgmästare. Ombytes huvudredare för registrerat fartyg, kan anmälan ske, därest fartyget ligger i annan svensk hamn än Stockholm, hos magistraten i den stad, där fartyget finnes, eller, om det ligger i lanthamn, hos magistraten i närmaste stad. Sedan anteckning om anmälan skett å certifikatet, skall magistraten underrätta kommerskollegium och därvid tillika översända handlingarna. Är fartyget å utrikes ort, kan certifikat och visst bevis, så snart fartyget kommit till svensk hamn, företes hos magistrat, som efter verkställd anteckning å certifika-

tet underrättar kollegiet och tillika insänder beviset. Anmälan om ombyte av befälhavare å registrerat fartyg under det fartyget finnes här i riket kan, om fartyget är liggande i annan hamn än Stockholm, göras hos magistraten i den stad, där fartyget är liggande, eller, om fartyget ligger i lanthamn, hos magistraten i närmaste stad. Sedan anteckningverkställts å certifikatet, skall magistraten med överlämnande av anmälningshandlingarna underrätta kommerskollegiet. Angående förändring av hemorten eller upptagande vid ommätning av fartyg av annan dräktighet eller förändring av vissa andra till fartygsregistret anmälda förhållanden kan, om fartyget finnes i svensk hamn, anmälan ske, om fartyget ligger i annan hamn än Stockholm, till magistraten i den hamn, där fartyget finnes, eller, om det ligger i lanthamn, till magistraten i närmaste stad, och har magistraten därvid att efter anteckning å certifikatet underrätta kommerskollegiet och tillika överlämna anmälningshandlingarna. Är fartyget utrikes, kan dylik anmälan och anteckning ske hos magistraten i någon av rikets övriga städer utom Stockholm. Vissa bevis angående inteckning i fartyg kunna av magistrat under dess ämbetssigill fästas vid certifikat. Statistiska uppgifter, som avgivas jämlikt förordningen den 24 maj 1901 angående skyldighet för redare av fartyg om 20 tons dräktighet och därutöver att avgiva statistiska uppgifter, avlämnas i Stockholm till överståthållarämbetet och i annan stad till magistraten eller, där magistrat ej finnes, till stadsstyrelsen. Trovärdigheten av personer, som utfärda vissa i förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. avsedda intyg, kan bestyrkas av magistrat eller borgmästare. Enligt förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. förrättas val av sjömanshusdirektion inför magistraten i den stad inom sjömanshusdistriktet, där sjömanshus finnes eller till vilken utom stad inrättat sjömanshus hör, efter därom av magistraten utfärdad kungörelse. Om vid valsammanträdet icke inom någon av de valberättigade klasserna skulle anmäla sig tre röstberättigade, äger magistraten efter samråd med den eller dem, som må hava tillstädeskommit, att utse representanter för klassen. Om valets utgång skall magistraten underrätta kommerskollegiet. Det ankommer på magistraten att i vissa fall anordna fyllnadsval av ledamot eller suppleant i direktionen samt att om valets utgång underrätta kommerskollegiet. Sjömanshus räkenskaper och förvaltning granskas årligen av tre revisorer, av vilka tvä väljas å valsammanträde för direktionsval och en utses av magistraten i den stad inom sjömanshusdistriktet, till vilken sjömanshuset hör. Revisorerna, bland vilka den av magistraten utsedde för ordet, skola avlämna revisionsberättelse före slutet av april månad. Det åligger magistraten att hålla hand över att så sker. Genom magistratens försorg skall såväl tillkännagivande, att revisions-

berättelsen finnes tillgänglig hos magistraten, införas i någon inom orten spridd tidning som ock berättelsen i ett exemplar före slutet av maj månad insändas till kommerskoilegium. Har i revisionsberättelsen framställts anmärkning mot sjömanshusets räkenskaper eller förvaltning, skall magistraten lämna direktionen samt tjänsteman eller annat biträde vid sjömanshuset, som kan beröras av anmärkningen, tillfälle att inoim viss förelagd tid skriftligen förklara sig. Erkännes av den, mot vilken anmärkning riktats, densammas befogenhet och förklarar han sig villig att fullgöra vad därmed avsetts, skall magistraten hålla hand över att så sker. Bestrides anmärkning eller avgives ej inom förelagd tid förklaring däröver eller fullgöres ej enligt åtagande vad med gjord anmärkning avsetts, har magistraten att så fort ske kan insända revisionsberättelsen och övriga handlingar i ärendet till kommerskollegiet. Besvär över valförrättning för utseende av sjömanshusdirektion och revisorer skola, ställda till kommerskollegiet, ingivas till magistraten, varefter magistraten, sedan icke klagande genom offentlig kungörelse lämnats tillfälle att inom viss förelagd tid avgiva yttrande över besvären, till kollegiet insänder besvärshandlingarna jämte det vid valförrättningen förda protokollet och eget yttrande i ämnet, över magistratens beslut i andra fall föres klagan hos kommerskollegiet i enlighet med vad som är stadgat angående besvär över förvaltande myndigheters beslut Mönstringsförrättare är inom Sverige i hamn, där sjömanshus finnes, sjömanshusombudsmannen, i stad, där sjömanshus ej finnes, magistratssekreteraren och å annan ort sjömanshusombudsman eller magistratssekreterare inom det sjömanshusdistrikt, dit orten hör. Mönstringsliggare föres av, bland andra, magistratssekreterare, som även äger erhålla och tillhandahåller vissa blanketter. Enligt tullstadgan den 7 oktober 1927 åligger det magistrat, stadsstyrelse med flera kommunala myndigheter var å sin ort att, då för tullanstalt anställd föreståndare, som är ende tulltjänsteman å orten, avlider eller av hastigt påkommet förfall hindras tjänstgöra, därom skyndsamt underrätta den myndighet, varunder tullanstalten lyder. I avvaktan på att behörig tulltjänsteman kommer tillstädes har den kommunala myndigheten att taga vård om tullverkets hos tullanstalten befintliga medel, handlingar och persedlar. e. Näringsväsen och offentligt notariat. Enligt förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet skall den, som i stad vill idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller med biträde av annan än hustru eller hemmavarande barn till avsalu tillverka fabriks- och hantverksvaror eller såsom yrke utöva annan hantering, skriftligen anmäla sig i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos magistraten eller,

77 där såidan ej finnes, hos stadsstyrelsen och därvid avlämna de betyg, som a n g i v a s i författningen. Över dem, som gjort anmälan om idkande av n ä r i n g s y r k e och som icke efter a n m ä l a n om firma upptagits i handdelsregistret, skall föras särskild förteckning för Stockholm hos överståth å l l a r ä m b e t e t och för a n n a n stad hos m a g i s t r a t e n eller, där sådan ej finnes, hos stadsstyrelsen. Den, som själv eller genom hustru eller hemm a v a r a n d e b a r n till salu kringför egna tillverkningar, får göra detta u t a n siärskild anmälan eller tillstånd, under villkor, bland andra, att den, som u t b j u d e r varorna, medför intyg av vederbörande magistrat eller stadsstyrelse eller a n n a n angiven myndighet angående beskaffenheten av det näringsyrke, som idkas av den, för v a r s r ä k n i n g varorna utbjudas. U n d e r pågående sillfiske vid Bohusläns kuster är det genom Kungl. brev d e n 23 december 1885 medgivet utlänning, ändock h a n ej erhållit K u n g l . Maj:ts tillstånd att i riket driva rörelse, att efter anmälan hos K o n u n g e n s befallningshavande, magistrat eller kronobetjänt idka uppköp a v fisk för utförsel till utlandet. Näringslegitimationsbevis för svensk handelsresande, som ä m n a r i utlandet u p p t a g a varubeställningar eller göra inköp, utfärdas enligt kungörelsen den 10 oktober 1924 angående näringslegitimationsbevis försvenska handelsresande i utlandet på ansökning av köpman eller fabrikseller a n n a n näringsidkare av bland a n d r a magistrat, poliskammare eller stadsstyrelse, dock av nämnda myndigheter blott för sådana personer, som ä r o mantalsskrivna inom staden. E n l i g t lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prok u r a o«ch kungörelsen den 4 november 1887 om handelsregistrens förande m. m. föres för Stockholm hos överståthållarämbetet och för annan stad hos m a g i s t r a t e n eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse handelsregister för inskrivning av de anmälningar, vilka omförmälas i n ä m n d a lag eller vilkas intagande i registret kan varda annorledes föreskrivet. Uppgifter, som lämnas på grund av kungörelsen den 16 maj 1913 angående skyldighet för vissa näringsidkare a t t avgiva statistiska uppgifter, kungörelsen den 5 december 1913 angående skyldigheten för mejeriidkare att a v g i v a statistiska uppgifter, kungörelsen den 5 februari 1915 angående skyldighet för handelsidkare a t t avgiva statistiska uppgifter med flera författningar, avgivas i Stockholm till överståthållarämbetet och i annan stad till magistraten eller, där sådan ej finnes, till stadsstyrelsen. Enligt 3 kap. handelsbalken sökes burskap hos borgmästare och råd, vilka efter hörande av stadens borgerskap bevilja burskap. Uppsägning av burskap sker likaså hos borgmästare och råd. Enligt tryckfrihetsförordningen skall a n m ä l a n om inrättande av boktryckeri göras till magistraten i den stad, där tryckeriet anlägges eller under v a r s domsrätt boktryckaren skall lyda. Enligt giftstadgan den 7 december 1906 skall den, som ämnar tillverka

78 giftigt ämne av första klassen eller utan att tillverka sådant ämne använda dylikt i fabriksmässig tillverkning eller tillverka giftigt ämne av a n d r a klassen, därom göra anmälan i Stockholm hos överståthållarämbetet och i a n n a n stad hos magistraten eller, där sådan ej finnes, hos stadsstyrelsen. Vid saluhållande och försäljning av giftigt ämne a v andra klassen skall i visst fall förklaring om drivande av handel med sådant iimne avgivas till sagda myndighet. Magistrat kan utfärda intyg angående näringsidkare för inköp eller mottagande av giftigt ämne av första klassen. I visst fall kan magistrat till förvaring mottaga rekvisitioner oeh giftböcker. Den, som vill innehava eldfarlig olja till sådan myckenhet, som må förefinnas i större eller mindre förråd, skall enligt förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor göra anmälan därom i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos magistraten eller, där sådan ej finnes, hos stadsstyrelsen. Hos nämnda myndighet skall jämväl anmälan göras av den, som vill idka handel med eldfarlig olja. Enligt förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor skall förbrukare av explosiv vara, som vill innehava dylik till viss större myckenhet, om den explosiva varan ej är avsedd att förvaras i upplagsmagasin, söka tillstånd att förvara v a r a n i s. k. tillfälligt magasin i Stockholm hos överståthållarämbetet, i a n n a n stad, där poliskammare finnes, hos denna och i övriga städer hos magistraten eller, där sådan ej finnes, hos stadsstyrelsen. Enligt kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa bestämmelser angående skjutvapen meddelas tillstånd ait förvärva skjutvapen eller ammunition eller att idka handel med skjutvapen för Stockholm av överståthållarämbetet, för a n n a n stad, där poliskammare finnes, av densamma och för övriga städer av magistraten eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelsen. Hos dessa myndigheter skola föras förteckningar över ansökningar om tillstånd att förvärva skjutvapen och ammunition och över inkomna anmälningar om innehav av skjutvapen vid kungörelsens ikraftträdande. ö v e r ansökning om tillstånd till sådan handelsrörelse, som avses i förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m., skall utlåtande inhämtas i stad ej mindre av poliskammare, där sådan finnes, eller i annat fall av magistrat eller stadsstyrelse än även av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. A v näringsidkare förd affärsbok avlämnas i vissa fall till förvaring hos vederbörande magistrat eller stadsstyrelse. Då förbud meddelats näringsidkare eller handelsföreståndare att vidare idka eller förestå rörelsen, skall, utom i Stockholm, magistraten eller stadsstyrelsen underrättas. Enligt förordningen den 28 maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse skall i fråga om sökt tillstånd till dylik rörelse utlåtande inhämtas i stad ej mindre av poliskammare, där sådan finnes, eller i annat fall av

79 m a g i s t r a t eller stadsstyrelse än även av stadsfullmäktige eller, där såd a n a ej finnas, a v allmänna rådstugan. E n l i g t stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse h a r polismyndigheten, varmed förstås i stad magistrat eller stadsstyrelse, poliskammare, polismästare eller stadsfiskal eller i vissa fall chef för detektiv polisavdelning, a t t på Konungens befallningshavandes föranstalt a n d e verkställa undersökning angående platsen för ifrågasatt rörelses utövande och i vissa fall avgiva förslag rörande förebyggande av eldfara, att mottaga anmälan om rörelse av mindre omfattning, a t t i vissa fall göra anmälan till Konungens befallningshavande, att företaga besiktning å hotell och pensionat och a t t utöva kontroll över de resande. D å tillstånd sökes till yrkesmässig utövning av sådan verksamhet, som avses i kungörelsen den 5 maj 1916 angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, skall, beträffande behovet i orten av den sökta kommissionärsverksamheten, y t t r a n d e inhämtas i stad av vederbörande polismyndighet eller magistrat. Genom sådan kommissionärs försorg får ej tjänare befordras från riket innan tjänarens exemplar av det mellan kommissionären och t j ä n a r e n upprättade kontraktet och behörigt utflyttningsbetyg blivit uppvisade hos vederbörande polismyndighet eller magistrat i avgångsorten och kontraktet försetts med anteckning, att det u p p r ä t t a t s i enlighet med författningen. Om i stad beslutes sådant förbud, som avses i lagen den 9 april 1926 angående meddelande av förbud för b a r n att idka viss försäljning, skall beslutet överlämnas till magistraten eller stadsstyrelsen, som har att bereda dem, vilka beslutet kan angå, tillfälle a t t y t t r a sig samt därefter med eget utlåtande överlämna ärendet till länsstyrelsen. Tillkännagivande om fastställt beslut skall genom vederbörande kommunala myndighet på lämpligaste sätt delgivas allmänheten. Prövas i fråga om visst barn undantag från förbudet vara av särskilda skäl påkallat samt kunna utan fara för menliga verkningar medgivas, k a n i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen efter hörande av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse samt barnavårdsnämnd lämna medgivande därtill. Enlig lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss a n n a n rörelse skall visst, av kommunal myndighet fattat beslut om öppethållande överlämnas till magistraten eller, där sådan ej finnes, till stadsstyrelsen, som har att lämna föreningar av näringsidkare och deras biträden ävensom i t r a k t e n boende, vilkas r ä t t beröres av beslutet, tillfälle a t t y t t r a sig över detsamma samt därefter med eget utlåtande översända beslutet till länsstyrelsen. Tillkännagivande om fastställt beslut skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg på visst sätt publiceras. Underlåter styrelse för aktiebolag eller för ekonomisk förening att i vissa fall utlysa bolagsstämma eller föreningssammanträde, har enligt

80 lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och lagen den 22 j u n i 1911 om ekonomiska föreningar magistraten i orten att på anmälan av aktieägare eller röstberättigad medlem ofördröjligen utlysa bolagsstämma eller föreningssammanträde. Enligt förordningen den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande skola till ledning vid markegångsprisens bestämmande priskuranter å alla i markegångstaxan ingående tjänstbarheter av fullgott och avradsgillt slag upprättas för städerna i enlighet med torgprisen eller eljest inom staden gångbara pris av magistraten, såvitt angår den årliga markegången, i medlet av oktober och, beträffande årsprisen, omedelbart efter utgången av var och en av månaderna oktober, november, december, januari, februari och mars. Det åligger magistraten att omedelbart efter upprättandet insända priskuranterna till Konungens befallningshavande. Om ej i stad notarii publicibefattning är i enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrift förenad med tjänst i r å d s t u v u r ä t t eller magistrat, äger enligt stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen handelsoch sjöfartsnämnden pröva behovet av antagande av notarius publicus, och ankommer det på magistraten att efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för av nämnden antagen notarius publicus. Förordnande för vikarie för notarius publicus meddelas likaledes av magistraten efter anmälan av nämnden. Av nämnden antagen notarius publicus eller vikarie skall, innan han träder i utövning av befattningen, av magistraten erinras om med befattningen förenade åligganden och om det ansvar, försummelse därav medför. Om notarii publici tjänsterum och mottagningstid skall underrättelse lämnas magistraten, som kungör desamma. Om notarius publicus avlider eller försättes i konkurs eller a v g å r från befattningen, skola hans protokoll överlämnas till förvar hos magistraten, över handels- och sjöfartsnämnds beslut k a n i vissa fall klagan föras hos magistraten. Över magistratens beslut i anledning därav anföras besvär i den ordning, som ä r bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. I under landsrätt lydande stad, där handels- och sjöfartsnämnd ej finnes, förordnar länsstyrelsen efter förslag av stadsstyrelsen notarius publicus. Enligt mäklareordningen den 9 juni 1893 och skeppsklarerareordningen samma dag äger handels- och sjöfartsnämnd pröva behovet av anställande av mäklare eller skeppsklarerare. Det ankommer på magistraten a t t efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för av nämnden antagen mäklare eller skeppsklarerare eller vikarie för någon av dem. I n n a n mäklare eller skeppsklarerare eller vikarie träder i utövning av sin befattning, skall han av magistraten erinras om de med befattningen förenade åliggandena och om det ansvar, försummelse d ä r a v medför. I särskilda böcker, varmed magistraten har att taga viss befattning, skola mäklare och skeppsklarerare verkställa i författningarna föreskrivna an-

81 teckningar. Om mäklare eller skeppsklarerare avlider eller försättes i konkurs eller a v g å r från befattningen, skola böckerna avlämnas i magistratens förvar. Om mäklare eller skeppsklarerare försättes i konkurs eller n ä m n d e n beslutit återkallande av uppdraget, skall magistraten återkalla förordnandet genom offentligt anslag. Emot handels- och sjöfartsn ä m n d s beslut kan i vissa fall klagan föras hos magistraten. Över magistratens beslut i anledning därav anföras besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Dispaschörer finnas enligt stadgan den 10 november 1911 angående dispaschörsväsendet i Stockholm och Göteborg. Till v a r d e r a dispaschörens biträde är anställd en dispaschörsassistent. Då dispaschörsbefattning blivit ledig, utfärdar magistraten kungörelse härom. Då ansökningstiden utgått, skall magistraten i n h ä m t a y t t r a n d e från handels- och sjöfartsnämnden i staden angående de sökandes skicklighet och lämplighet och lämna de styrelser för sjöförsäkringsbolag, som hava sitt säte i staden, tillfälle att y t t r a sig över ansökningarna. Därefter u p p r ä t t a r magistraten förslag till tjänstens återbesättande och insänder i Stockholm genom överståthållarämbetet och i Göteborg genom Konungens befallningshavande detsamma jämte handlingarna i ärendet till Kungl. M a j : t Dispaschörsassistent förordnas för två år i sänder av magistraten i staden, sedan tjänsten kungjorts ledig och y t t r a n d e angående sökandes skicklighet och lämplighet infordrats från handels- och sjöfartsnämnden och dispaschören i staden. Då dispaschör eller dispaschörsassistent är hindr a d utöva tjänsten eller åtnjuter ledighet eller tjänsten är ledig, äger magistraten förordna vikarie, sedan y t t r a n d e och förslag i n h ä m t a t s från handels- och sjöfartsnämnden respektive dispaschören. Magistraten i staden är den myndighet, under vilken dispaschören och dispaschörsassistenten lyda i och för tjänsten. Då dispaschör är jävig eller då han ej kan medhinna ärende inom föreskriven tid, ankommer det på magistraten att förordna dispaschörsassistenten eller, om hinder därför möter, annan skicklig person att handlägga ärende och däri utfärda dispasch eller verkställa på dispaschören ankommande tjänsteåtgärd. Om dispaschörs tjänsterum och mottagningstid skall magistraten efter anmälan av honom utfärda tillkännagivande. Magistraten skall årligen låta verkställa inspektion hos dispaschören och vidtaga i anledning därav nödiga åtgärder. Magistraten k a n förordna sakkunniga för prövning av sökandes till dispaschörs- eller dispaschorsassistentbefattning färdighet i dispaschers upprättande. Behörig att förrätta borgerlig vigsel i stad är enligt 4 kap. 5 § giftermålsbalken lagfaren ledamot av magistraten eller, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande. Vigselförrättaren skall enligt förordningen den 3 december 1915 om vad vid borgerlig vigsel skall iakttagas föra 6 — 185*.

82 protokoll och enligt förordningen samma dag angående kyrkoböckers förande lämna vederbörande pastor underrättelse om vigseln. Om kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister mellan makar eller det eljest visar sig behov av sådana medlare, skall enligt 14 kap. 2 § giftermålsbalken i a n n a n stad än Stockholm magistraten eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen för en tid av t v å å r i sänder utse minst en m a n eller en kvinna till medlare. Avgår medlare före tjänstgöringstidens utgång, skall a n n a n utses för den återstående tiden. Enligt 9 kap. 1 § ärvdabalken skall, om den dödes bo lyder u n d e r stadsdomstol eller egendomen är fastighet i stad, bouppteckning, n ä r ej annorlunda är särskilt stadgat, förrättas av två eller flera redliga män, som borgmästare och r å d nämna. Samma föreskrift gäller om arvskiften (12 kap. 2 § samma balk). Genom förordningen den 1 maj 1868 angående bouppteckningars och arvskiftens u p p r ä t t a n d e i stad har föreskrivits, att nämnda föreskrift i 9 kap. 1 § må efter Konungens förordnande upphöra att gälla i avseende å bouppteckning i stad, där avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande av löner och a n d r a allmänna utgifter, och att stärbhusdelä g a r n a i sådan stad äga att till boupptecknings- och arvskiftesförrättare kalla gode m ä n på sätt som stadgas om bo, som ej lyder under stadsdomstol. Denna förordning tillämpas enligt Kungl. Maj:ts förordnande å ett stort antal städer. Då rysk undersåte avlidit här i riket, skall enligt kungörelsen den 22 mars 1895 angående underrättelse till rysk konsularmyndighet, då rysk undersåte här i riket avlidit, pastor eller församlingsföreståndare underr ä t t a bland a n d r a i Stockholm överståthållarämbetet eller i a n n a n stad magistraten eller stadsstyrelsen, vilken myndighet har att delgiva vederbörande ryska konsularmyndighet underrättelsen och i övrigt vidtaga åtgärder, som föranledas av konventionen den 9 april 1889 om rysk undersåtes kvarlåtenskap. i

I.

Byggnadsväsen.

I 29 kap. 1 § byggningabalken erinras, att h u r u hus i staden skola byggas och uppehållas, så ock vad eljest till stadens nytta och prydnad bör iakttagas, därom är särskilt stadgat samt a t t Konungens befallningshavande med borgmästare och r å d ä g a hava v å r d därå. Enligt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skall beträffande gränsbestämning vid avstyckningsförrättning gälla för stad, där magistrat finnes, vad i stadgan den 9 november 1866 om skiftes verket i riket föreskrives om r å g å n g och för stad under landsrätt vad i lagen om delning av jord på landet stadgas om bestämmande av gränser. Magistraten har a t t godkänna plan för avstyckningar å angivna områden, mottager anmälan och meddelar tillstånd till avstyckning i vissa fall. Tvist

vid avstyckningsförrättning skall, om förrättningen avser mark i stad, där magistrat finnes, anhängiggöras vid vederbörlig domstol men i annat fall underställas ägodelningsrättens prövning. Besvär över avstyckningsförrättning anföras hos magistraten. Konceptakten angående sådan förrättning överlämnas till magistraten. Har vid förrättning meddelats beslut, att avstyckning icke kan äga rum, och anföras besvär, skall magistraten infordra förrättningshandlingarna. Då besvärstiden utgått utan att besvär anförts eller anförda besvär ogillats genom lagakraftägande beslut, har magistraten, eventuellt efter byggnadsnämndens hörande, att, ifall hinder eljest ej möter, fastställa avstyckningen och, på framställning, åsätta det avstyckade området särskilt namn. Har avstyckningsförrättning godkänts av samtliga sakägare, kan magistraten före besvärstidens utgång meddela dylik fastställelse. Om fastställd avstyckning skall fastighetsregisterföraren i staden underrättas. Vad som föreskrivits om magistrats befattning med avstyckning gäller i Stockholm för överståthållarämbetet och i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande. Över magistrats beslut i avstyckningsärende föres klagan genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Magistraten eller, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsen har att föranstalta om val av gode män för laga skifte och att om förrättat val underrätta vederbörande lantmätare och mätningsman samt beträffande stad under landsrätt ägodelningsdomaren. Tvist vid laga skifte i stad, där magistrat finnes, hänvisas i visst fall till vederbörlig domstol. Magistrat, där sådan finnes, är ägodelningsrätt i stad. Har ledamot av magistrat föreslagits till förare av fastighetsregistret, skall han därtill förordnas. Förslag till indelning i stadsägor skall underställas magistratens prövning. Registerbeteckning, under vilken fastighet skall upptagas i fastighetsregistret, fastställes av magistraten. Sedan fastighetsregistret upplagts, skall anmälan göras hos magistraten, som utfärdar kungörelse därom. Närmaste tillsynen över fastighetsregisterarbetet utövas för varje stad av magistraten. Vad som i fråga om fastighetsregister ankommer å magistrat gäller i Stockholm för överståthållarämbetet och i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande, som äger erhålla nödigt bistånd av stadsstyrelsen, över magistrats beslut angående fastighetsregister fä i visst fall besvär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. I förordningen den 12 maj 1917 med närmare föreskrifter angående fastighetsregister för stad jämte tillhörande författningar meddelas bestämmelser angående bland annat magistratens befattning med fastighetsregistret. Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 föreskriver att, då byggnadsordning fastställts, det åligger i Stockholm överståthållarämbe-

84 tet och i rikets övriga städer magistraten eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen att införa densamma i särskild liggare, ombesörja dess tryckning och kungöra den i ortstidning. Äro ledamöterna i byggnadsnämnden fem, utser magistraten inom sig en ledamot, som är lagfaren, samt inom eller utom sig ytterligare en. Äro ledamöterna tre, utser magistraten inom sig en lagfaren person till ledamot. Finnes ej magistrat, har stadsstyrelsen att till ledamot i nämnden utse någon inom sig, även om denne icke är lagfaren. F ö r ledamot, som magistraten eller stadsstyrelsen inom sig utsett, äger magistraten eller styrelsen att efter omständigheterna utse en suppleant eller vid tillfälligt förfall utse någon a t t förestå befattningen. Drätselkammaren eller a n n a n kommunens förvaltande myndighet, som bestämmes i byggnadsordningen, bör övervaka, att vid handläggningen av frågor om tomtindelning avvikelse icke sker från syftet i gällande föreskrifter a t t ernå en väl ordnad sådan indelning. För sådant ändamål äger n ä m n d a myndighet att, då anledning förefinnes, överklaga byggnadsnämndens och Konungens befallningshavandes beslut, vilka därför skola delgivas myndigheten. Sedan fastställelse meddelats å ny tomtindelning eller å ändring av förut bestående tomtindelning, skall beslutet av Konungens befallningshavande överlämnas till magistraten för att tillika med de beslut rörande tomt- eller registerbeteckning, som kunna meddelas av magistraten i anledning av den nya eller förändrade tomtindelningen, delgivas byggnadsnämnden och fastighetsregisterföraren. I Stockholm verkställes delgivningen omedelbart av överståthållarämbetet och i städer, där magistrat ej finnes, ankomma åsättande av registerbeteckning och delgivning på Konungens befallningshavande. Enligt brandstadgan den 15 j u n i 1923 skall magistraten införa fastställd brandordning i särskilda liggare samt ombesörja kungörelse om fastställelsen i ortstidning och tryckning av brandordningen. Polismyndigheten har att tillhålla försumlig att fullgöra vad som ålagts honom vid brandsyn och eventuellt l å t a utföra arbetet på vederbörandes bekostnad, att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt det, som k a n utgöra föremål för undersökning vid brandsyn, och, n ä r missförhållande iakttages, därom ofördröjligen underrätta brandchefen samt att, då skorstensfejare vägras tillträde till fastighet eller lägenhet för sotning, lämna handräckning. K l a g a n över beslut vid b r a n d s y n föres hos polismyndigheten och vidare hos länsstyrelsen. Vad i brandstadgan sägs om magistrat gäller i Stockholm för överståthållarämbetet och i stad, där magistrat ej finnes, för stadsstyrelsen. Med polismyndighet avses i stadgan för Stockholm överståthållarämbetet samt för a n n a n stad poliskammare eller, där sådan ej finnes, magistrat eller stadsstyrelse.

g. Hälsovård. Enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 är polismästare eller, där sådan ej finnes, den ledamot av magistraten, som förestår stadens polis, ledamot av hälsovårdsnämnd i stad. Finnes ej stadsläkare, utser magistraten till ledamot i nämnden annan läkare eller, om hinder därför möter, annan lämplig person. För ledamot, som magistraten utsett, skall jämväl utses en suppleant. Hälsovårdsnämnden skall sammanträda bland annat på framställning av ledamot, som är självskriven eller av magistraten särskilt utsedd, eller efter anmodan av magistrat eller stadsstyrelse. I fråga om antagande av ny eller ytterligare föreskrift med avseende å den allmänna hälsovården utöver vad hälsovårdsstadgan innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att bestämma, har magistraten rätt till initiativ hos stadsfullmäktige och länsstyrelsen och skall, då stadgande antagits av staden, översända det med eget och hälsovårdsnämndens yttrande till länsstyrelsen. Fastställt stadgande skall av magistraten införas i särskild liggare samt genom magistratens försorgtryckas och kungöras i ortstidning. I Stockholm tillkomma motsvarande uppgifter överståthållarämbetet, som dock meddelar sig direkt med fullmäktige. Magistratens funktioner utövas i stad, där magistrat ej finnes, av stadsstyrelsen. Då stadsläkartjänst skall tillsättas, skall magistraten enligt läkarinstruktionen den 30 december 1911 kungöra ledigheten och, då ansökningstiden utgått, insända inkomna ansökningshandlingar till medicinalstyrelsen för dess utlåtande om de sökandes kompetens samt därefter överlämna handlingarna med infordrat yttrande från hälsovårdsnämnden och eget utlåtande till stadsfullmäktige, som äga företaga val. Sedan stadsfullmäktiges val vunnit laga kraft, skall magistraten utfärda fullmakt för den valde. Stadsdistriktsläkartjänst tillsättes i enahanda ordning; dock kunna stadsfullmäktige i visst fall överlämna antagandet till hälsovårdsnämnden. Entledigande från stadsläkar- eller stadsdistriktsläkartjänst meddelas av magistraten. Då utsedd stadsläkare eller stadsdistriktsläkare tillträder sin tjänst eller avgår därifrån, skall magistraten göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen och Konungens befallningshavande. Där flera stadsläkare finnas, skall magistraten hos nämnda myndigheter tillkännagiva, vilken av läkarna åligger att verkställa rättsmedicinska undersökningar. Hemsökes stad av så svår eller utbredd farsot, att där anställda läkare behöva biträde i läkarvården, äger magistraten att om extra läkares förordnande på statens bekostnad göra framställning hos Konungens befallningshavande, som med bifogande av eget utlåtande anmäler förhållandet hos medicinalstyrelsen. Instruktion för stadsläkare antages av stadsfullmäktige efter hälsovårdsnämndens hörande och underställes av magistraten med eget utlåtande medicinalstyrelsens prövning. Tjänstledighet kan beviljas stadsläkare av magistra-

86 tens ordförande för en vecka och av magistraten efter hälsovårdsnämndens hörande för längre tid. Magistraten k a n förordna a n n a n läkare till vikarie under trettio d a g a r ; i annat fall gör magistraten a n m ä l a n hos medicinalstyrelsen med förslag om befattningens uppehållande. Om beviljad tjänstledighet och meddelat förordnande för a n n a n läkare skall anmälan ske hos Konungens befallningshavande och medicinalstyrelsen. Enligt ordningen för fältskärsyrkets utövning den 18 j a n u a r i 1861 skall fältskär, som ä m n a r sätta sig neder i stad, därom göra a n m ä l a n hos bland andra magistraten. Enligt lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning skall den, som vill hava barn undantaget från ympning, personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet och i annan stad inför m a g i s t r a t e n och förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen. Över vad vid sökandens inställelse förekommit skall föras protokoll. Undersökning angående olycksfall skall enligt lagen den 17 j u n i 1916 om försäkring för olycksfall i arbete äga r u m på polismyndighets föranstaltande, då sådan undersökning begäres av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet eller då polismyndigheten finner sådan nödig. Med polismyndighet avses i stad magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare. Enligt förordningen den 9 november 1928 angående anmälan om olycksfall i arbete m. m. skall anmälan om olycksfall göras till polismyndigheten i orten, varmed avses i stad magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare. Polismyndigheten kan även infordra dylik a n m ä l a n samt skall föranstalta om komplettering av anmälan och om undersökning om olycksfallet, därest sådan skall verkställas eller eljest finnes nödig, ävensom insända anmälningshandlingen jämte avskrift av eventuellt polisundersökningsprotokoll till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. h.

Sprithantering och utskänkningsväsen.

Enligt förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skola över ansökning om rättighet till detaljhandel med rusdrycker inhämtas utlåtanden i Stockholm av stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige, vilka utlåtanden böra röra vissa angivna omständigheter. Då försäljningsrättighet beviljats, skall utom i Stockholm magistraten tillställas avskrift av "tillståndsbeviset. E n person att deltaga i besiktning å försäljningslokal utses i Stockholm av överståthållarämbetet och i a n n a n stad av magistraten. I n n a n tillstånd för särskilt tillfälle meddelas till utskänkning i samband med offentlig föreställning, skall magistraten höras. Likaså skall magistraten höras i fråga om utsträckt utskänkningstid. I händelse detaljhandel ger anled-

ning till oordningar eller osedlighet, kan i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten efter förutgången erinran förbjuda fortsatt bedrivande av försäljning av rusdrycker. Dylikt beslut av magistrat skall dock inom åtta dagar underställas Konungens befallningshavandes prövning. En tredjedel av böter, som ådömas enligt förordningen, samt av värdet av rusdrycker, som enligt densamma förklaras för brutna, skall, om särskild angivare eller beslagare ej finnes, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets och i annan stad till magistratens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- och sprithantering. Vad i förordningen är stadgat om magistrat skall i stad, där sådan ej finnes, gälla stadsstyrelsen, och skall vad enligt ovan återgivna föreskrifter tillhör magistrats handläggning tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes. Över ansökan om tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka eller att annorstädes än å tillverkningsställe inrätta upplag av pilsnerdricka för att från detsamma försända pilsnerdricka på rekvisition eller att i vissa fall genom kringföring försälja pilsnerdricka eller att utskänka pilsnerdricka, skall enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka yttrande inhämtas i annan stad än Stockholm från bland andra magistraten. Överståthållarämbetet i Stockholm och magistraten i annan stad utse en person att deltaga i besiktning å utskänkningsställe. I vissa fall kan i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten förbjuda fortsatt bedrivande av försäljning av pilsnerdricka. Dylikt beslut av magistrat skall dock underställas Konungens befallningshavandes prövning. Vad i förordningen stadgas om magistrat skall i stad, där sådan ej finnes, gälla stadsstyrelsen, och vad enligt förordningen tillhör magistrats handläggning skall tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes. Enligt förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall yttrande över aasökan om tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker inhämtas i annan stad än Stockholm från magistraten. Anmälan om utskänkning i vissa fall av drycker göres i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos magistraten. Över sådan anmälan meddelas bevis. En besiktningsman att deltaga i besiktning å utskänkningslokal utses i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten. I vissa fall äger i annan stad än Stockholm magistraten förbjuda fortsatt bedrivande av utskänkning. Dylikt beslut skall dock underställas länsstyrelsens prövning. Vad i förordningen stadgas om magistrat skall i stad, där sådan ej finnes, gälla stadsstyrelsen, och vad enligt förordningen tillhör magistrats handläggning skall tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes. Viss del av böter och förbrutet eller förverkat gods ställes enligt lagen

88 den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga p r e p a r a t m. m. ävensom förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av b r ä n n v i n i Stockholm till överståthållarämbetets och i annan stad till magistratens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till u p p m u n t r a n av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. I kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med flera författningar skola de belopp, som jämlikt angivna lagrum ställas i Stockholm till överståthållarämbetets och i a n n a n stad till magistratens förfogande att användas till uppmuntr a n av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, fördelas mellan därtill förtjänta polismän i enlighet med kungörelsens bestämmelser.

89 T REDJ E

K A P1 T L E T .

D e n nutida s v e n s k a stadsförvaltningen. 1.

Landsortsstädernas kommunalförvaltning. 1 a.

Inledning.

Den översikt, som nedan kommer att lämnas över den nutida svenska stadsförvaltningen, är ingalunda avsedd att vara uttömmande. I största korthet vill den söka giva en, åtminstone schematisk, bild av, hur m a n i de olika städerna sökt bemästra de organisationsproblem, som mött på o m r å d e t I stället för en ingående redogörelse, som skulle kunna k r ä v a volymer, h a r man fått begränsa sig till angivande av olika förvaltningstyper. Med hänsyn till de sakkunnigas uppdrag har huvudvikten i översikten lagts framför allt på drätselkammarens inre organisation och allm ä n n a ställning inom förvaltningen. Till följd av den rikedom på olika, v a r a n d r a korsande organisationstyper, som u t m ä r k a de svenska städerna, h a v a vissa upprepningar icke k u n n a t undvikas. För Stockholm lämnas en särskild redogörelse, och här nedan omnämnas förhållandena i Stockholmsförvaltningen blott på n å g r a få punkter såsom exempel på utvecklingen i ena eller a n d r a avseendet av städernas förvaltning i stort. Materialet är h ä m t a t ur hos Svenska Stadsförbundet tillgängliga reglementen, instruktioner och andra handlingar. För sitt arbete hava emellertid de sakkunniga därjämte infordrat vissa uppgifter från städerna, främst avseende drätselkammarens ställning, och har detta material visat sig vara en mycket givande källa vid översiktens utarbetande. b.

Stadskommunens kompetensområde.

Det är som bekant i § 1 av kommunalstyrelseförordningen för stad, som man har att söka bestämmelserna om den borgerliga stadskommunens allmänna uppgifter och kompetensområde. Där återfinnes det ofta citerade stadgandet, a t t stadskommunens medlemmar hava att »vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enDenna del av de sakkunnigas utredning har, som i missivskriveJsen anmärkts, utarbetats av direktören i Svenska Stadsförbundet HENNING KARLSON. Redogörelsen är avslutad i maj månad 1929.

90 ligt gällande författningar, det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet a t t dem handhava». Bisatsens förbehåll avser uppenbarligen a t t åstadkomma en r å g å n g mellan stadskommunen å ena sidan och »offentlig ämbetsmyndighet» å den a n d r a . Gränsen går icke mellan stat och stad. Många angelägenheter handhavas i samarbete av dem båda. Men vad allmän författning förbehåller offentlig ämbetsmyndighet att handlägga, därmed h a v a stadens beslutande eller verkställande organ icke a t t t a g a någon befattning. Förbehållet är betydelsefullt nog. För ett flertal av stadskommunens verksamhetsområden, såsom hälso- och fattigvård, byggnads- och stadsplaneväsen, brandväsen e t c , gälla allmänna författningar, vilkas föreskrifter noga utstaka vad som ankommer på offentlig myndighet. Också i övrigt uppställer den allmänna lagstiftningen ofta r ä t t så detaljerade föreskrifter, som stadskommunen i sin verksamhet måste följa. Men för det så att säga »fria området» äro gränserna onekligen r ä t t elastiska. »Gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» är ett uttryck, som i och för sig icke binder förvaltningen inom alltför snäva gränser. Det har också haft den fördelen med sig, att m a n i p r a x i s k u n n a t l å t a begreppet tänjas ut och anpassas efter utvecklingens krav. E n utvidgning särskilt av området för kommunens ekonomiska verksamhet är under de år, som förflutit från gällande kommunallagars tillkomst, också tydligt skönjbar. Mycket som tidigare ansetts förbehållet den enskilda företagsamheten ombesörjes i v å r a dagar av kommunen. Medan den kommunala verksamheten tidigare främst gällt tillgodoseende av mera omedelbara behov för fattigvård, hälsovård och a n d r a i t r ä n g r e och u r s p r u n g l i g a r e mening kommunala uppgifter, hava så småningom fordr i n g a r på ordnade kommunikationer, belysning, bostäder etc. drivit kommunen in p å ekonomisk verksamhet även utöver de mera p r i m ä r a behoven. Icke minst under världskrigets år med dess pockande krav på bostäder och livsmedel och a n d r a elementära förutsättningar för samhällelig verksamhet har kommunen i allt större utsträckning nödgats vidga området för »gemensamma hushållningsangelägenheter». E n blick på tillämpad praxis ger vid handen, att kommunerna i stor utsträckning också fått anpassa sig efter läget. Vissa mera allmängiltiga grundsatser särskilt för drivande av ekonomisk verksamhet torde kunna skönjas i de föreliggande prejudikaten. I första hand synes hava uppställts fordran på, att verksamheten skall v a r a av mera omedelbar vikt och betydelse för kommunen i dess helhet. Å ena sidan få således icke ifrågakomma ändamål, som tillgodose enbart en begränsad grupp av kommunmedlemm a r . Men å andra sidan k a n dock den omständigheten, att icke alla kommunens medlemmar kunna få gagn av beslutet, ej få utgöra ett absolut hinder. E n förutsättning synes också hava varit, att verksamheten icke s t a r t a s och drives enbart i spekulationssyfte, om än ett sådant icke därför behövt v a r a fullt uteslutet. P r a x i s har i övrigt tagit hänsyn till förhål-

91 landena i det föreliggande fallet. E t t företag, som ansetts v a r a av komm u n a l n a t u r i ett samhälle, har för ett a n n a t samhälles vidkommande befunnits icke böra påkalla åtgärd från kommunens sida. Medan t. ex. ett hotellföretag ansetts v a r a en gemensam hushållningsangelägenhet i en större stad, h a r ett liknande företag, i vart fall med hänsyn till föreslagna dimensioner, icke ansetts v a r a en kommunal angelägenhet i en mindre. Också på andra områden än den ekonomiska verksamhetens har nog i praxis en utvidgning skett av kompetensområdet. N ä r det gällt stöd åt social verksamhet, bildningsanstalter av olika slag e t c , hava städerna numera ansetts befogade att ikläda sig utgifter för åtskilliga ändamål, som man tidigare menat det vara den privata företagsamhetens uppgift att söka fylla. Önskemål hava framkommit, även i riksdagen, att gränserna för komm u n e r n a s kompetensområden skulle utsträckas genom författningsändringar. Häremot har från andra håll, bland annat från Svenska Stadsförbundets sida, framhållits, att en av tidens krav påkallad ändring i p r a x i s vore att föredraga framför ett uppräknande i lagtexten av vissa grenar av kommunal verksamhet. Dylika bestämmelser skulle behöva ä n d r a s titt och tätt, och vad som på en ort k a n anses såsom en kommunal angelägenhet behöver därför icke vara detta i ett a n n a t samhälle, så skiftande som förhållandena äro i olika t r a k t e r av vårt långsträckta land. c.

Beslutande och verkställande myndigheter.

Gränsen mellan beslutande och verkställande myndigheter.

Kommunalstyrelseförordningen för stad skiljer i § 6 mellan å ena sidan den myndighet, som utövar beslutanderätten, och å a n d r a sidan de myndigheter, som tillsättas för verkställighet och förvaltning, i dagligt tal vanligen benämnda förvaltningsnämnder. Beslutanderätten tillerkänner förordningen stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. Sistnämnda institution finnes numera endast i Skanör med Falsterbo. Stadsfullmäktigeinstitutionen, som är obligatorisk för alla städer med över 1 500 invånare, har sålunda numera frivilligt införts i så gott som alla städer även med lägre invånarantal. Bland förvaltningsnämnder u p p t a r författningen särskilt drätselkammaren. Enligt § 55 skall en sådan finnas. I övrigt h a r varje stad således den största frihet, när det gäller att ordna sin förvaltning. Som närmare skall framgå av det följande, hava städerna också i mycket stor utsträckning använt sig av sin möjlighet att organisera denna på det för respektive kommun med h ä n s y n till förvaltningens omfång och karaktär, personliga resurser etc. mest lämpliga sättet. Det förtjänar påpekas, att med förvaltningsnämnder i författningens mening avses av stadsfullmäktige tillsatta sådana. E n rad av nämnder, i vilka fullmäktige utse ledamöter, såsom folkskolestyrelser, fattigvårds- och nykterhets-

92 nämnder, taxeringsnämnder, pensionsnämnder e t c , äro således icke förvaltningsnämnder, tillkomna enligt föreskrifterna i § 6 av kommunalstyrelseförordningen för stad. Beträffande dem gälla de föreskrifter i allmän författning, som reglera verksamheten. Gränsen mellan den beslutande och den verkställande myndigheten i stadskommunen är icke lätt att klart och bestämt fixera. Olika meningar hava på denna punkt b r u t i t sig mot v a r a n d r a och i praxis är även h ä r en utveckling skönjbar. Det må vara, att 1859 års kommitterade i sitt förslag till kommunalförordning uttryckligen förklarat sig vilja åstadkomma ett särskiljande »av den verkställande myndigheten inom kommunen från den beslutande». I sin r ä t t att bestämma budgeten och till anslagsbeviljandet knyta villkor hava ju fullmäktige enligt författningen redan ett nog så verksamt medel a t t dirigera förvaltningen. Genom fastställande av instruktioner för förvaltningsmyndigheterna och val av deras ledamöter samt genom den årliga revisionen och prövningen av frågan om ansvarsfrihet är detta inflytande yttermera starkt b e f ä s t a t Utan ett n ä r m a r e ingående på denna fråga, som mera utförligt behandlats bland a n d r a av docenten HALVAR G. F . SUNDBERG i Svenska Stadsförbundets tidskrift 1928 sid. 1, må h ä r endast konstateras, att utvecklingen på senare åren närmast synes hava gått i den riktningen, att stadsfullmäktige sökt utöva ett stundom r ä t t långt gående inflytande på förvaltningsnämndernas verkställighetsåtgärder. Fall synas hava förekommit, då stadsfullmäktige beslutat t. o. m. i rena detaljfrågor inom en förvaltningsmyndighets verksamhetsområde. Genom de allt vanligare »allmänna bestämmelser» och reglementen av olika slag, särskilt när det gäller löne- och anställningsvillkor, hava fullmäktige bundit förvaltningsnämndernas beslutanderätt även i sådana detaljer som användningen av den tjänsteorganisation, nämnden fått till sitt förfogande. I den mån berörda praxis varit föremål för prövning i besvärsväg, ha tidigare nog icke saknats vissa ansatser till ett godkännande av nu berörda tendenser. E t t exempel på r a k t motsatt uppfattning företer däremot det uppmärksammade regeringsrättsutslaget den 6 september 1928, varigenom beslutet om de s. k. driftsnämnderna i Göteborg upphävdes. Stadsfullmäktige i nämnda stad beslöto i februari 1927 godkänna ett reglemente för driftsnämnder vid de kommunala verken. Dessa nämnder hade icke tillerkänts någon beslutanderätt men väl förslagsrätt. Länsstyrelsen ansåg beslutet lagligt. Men regeringsrätten upphävde detsamma, enär »med hänsyn till vidden av de befogenheter, som enligt reglementet inrymts åt driftsnämnderna», beslutet måste anses stridande mot bestämmelserna i § 6 av kommunalstyrelseförordningen för stad. Detta utslag synes tämligen klart och tydligt hävda den tidigare uppfattningen om gränsen mellan beslutande och verkställande myndigheter.

93 Rätten att delegera. E n a n n a n i rättspraxis icke heller fullt klarlagd fråga i detta sammanhang ä r den öm stadsfullmäktiges r ä t t a t t delegera sin beslutanderätt till enskilda personer eller respektive verkställighetsorgan. Å ena sidan hava stadsfullmäktige icke ansetts befogade t. ex. att utan inskränkningar u p p d r a g a åt drätselkammare att köpa och sälja fastigheter eller förvärva aktier i staden berörande trafikföretag. Men å andra sidan hava fullm ä k t i g e ansetts kunna åt beredningsutskott, magistrat eller länsstyrelse u p p d r a g a att avgiva yttranden i frågor om r ä t t till utsträckt tid för utskänkning av rusdrycker. Innebörden i gällande rättspraxis på området må lämnas därhän. I realiteten delegera stadsfullmäktige sin beslutanderätt i åtskilliga frågor. A v särskilt intresse i förevarande sammanhang torde det v a r a att se, vilka befogenheter tillerkänts den verkställande myndigheten par preference, drätselkammaren, att handla å fullmäktiges vägnar. De till de sakkunniga inkomna uppgifterna ha att förmäla åtskilligt även i detta avseende. I ett 30-tal städer synes kammaren hava bemyndigande att avsluta vissa fastighetsaffärer. Stundom gäller fullmakten endast försäljning, stundom både köp och försäljning. Ibland begränsas r ä t t e n enbart till tomter, ibland till fastigheter. Vanligt är, att uppdraget begränsats genom uppställande av vissa villkor. Antingen är begränsningen lokal. Den avser ett visst område, man ämnar exploatera. I en stad (Hälsingborg) fastställa stadsfullmäktige årligen en särskild förteckning å tomter, som få av drätselkammaren försäljas till skäliga priser. Eller också har m a n fastställt generella köpevillkor (t. ex. i Gävle). I a n d r a fall gäller det försäljning av å exekutiv auktion för tryggande av stadens r ä t t inköpta fastigheter. Stundom begränsas r ä t t e n till de fall, som röra tomtregleringar och även då stundom (Karlskrona) med en ytterligare säkerhetsventil, nämligen maximimått på tomten. E n a n n a n metod är att fastställa ett belopp, inom vilket kammaren får röra sig (t. ex. i Enköping »högst 2 000 kronor», Göteborg »inom ett belopp av 200 000 kronor»). I en stad (Eskilstuna) får drätselkammaren göra tomtförsäljningar »under sommarmånaderna, då fullmäktige icke sammanträda». I några städer rör det sig endast om »bestämmandet av detaljer beträffande fastighetsförsäljningar». Åtminstone ett exempel (Jönköping) finnes på en långt gående rättighet att företräda stadsfullmäktige på detta område. I detta fall har kammaren bemyndigande »att till pris, som den finner skäliga, försälja staden tillhöriga tomter inom stadsplanen». Drätselkammarens fastighetsförvaltning påkallar också bemyndigande att verkställa reparationer och dylikt. I större städer har man i allmänhet visst anslag för ändamålet a t t röra sig med. I de minsta finnas vanligen bestämmelser om r ä t t för kammaren att verkställa nödiga arbeten

94 inom ett bestämt kostnadsbelopp, stundom r ä t t snävt tilltaget och med anmälningsskyldighet. I några städer h a r drätselkammaren bemyndigats a t t medgiva restitution eller efterskänkande av nöjesskatt (Arvika, Boden, Eslöv, Falköping, Gävle, Hjo, Härnösand, Karlskrona, Karlstad, Luleå, Mjölby, Norrköping, Skara, Södertälje, Tranås, Varberg, Vimmerby, Visby, V ä r n a m o , Västerås, Växjö) och i något fall också a t t på visst sätt disponera över influtna nöjesskattemedel (Avesta). I mantals- och taxeringsärenden företrädes staden stundom regelbundet av drätselkammaren (t. ex. Falköping, Gävle, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Mariestad, Mjölby, Motala, Nyköping, Skellefteå, Strängnäs, Sundsvall, Umeå, Vetlanda, Örebro), medan dessa ärenden på a n d r a håll behandlas i stadsfullmäktige, som dock någon gång för vissa fall u p p d r a g a yttrandets avgivande till kammaren. Upplåtande av platser för bensinkiosker medgives i något fall av drätselkammaren enligt uttryckligt bemyndigande av stadsfullmäktige; ofta nog torde drätselkammarreglementet v a r a så avfattat, att kammaren har r ä t t i g h e t att avgöra dylika ärenden under alla förhållanden. I vissa städer (exempelvis Gävle och Malmö) har drätselkammaren r ä t t att besluta om mindre utsträckningar av vattenledningsoch kloaknäten och i en stad (Halmstad) om anläggandet och utförandet av vattenledning, som helt finansieras med avgifter. I en stad (Jönköping) äger drätselkammaren medgiva lindring i avseende å inbetalningen av bostadslån. I två städer (Kungälv och Vänersborg) h a r drätselkammaren att på stadsfullmäktiges vägnar avgiva yttrande rörande ansökan om utsträckt utskänkningstid. Exempel saknas icke på fall, där drätselkammaren får i u p p d r a g att å stadens v ä g n a r avgiva y t t r a n d e i ett från statsmyndighet remitterat ärende, men vanligare är nog, att dylikt uppdrag lämnas till beredningsutskottet. I Ludvika äger drätselkammaren under sommarmånaderna »i vissa fall besluta i ärenden och därom rapportera till stadsfullmäktige». F r å n 35 städer h a r frågan, om det förekommer, att stadsfullmäktige överlåta sin beslutanderätt på drätselkammaren, besvarats nekande, och r ä t t allmänt förklaras, att fallen äro sällsynta. d.

Stadsfullmäktige.

Det ligger utom ramen för denna översikt att gå n ä r m a r e in på kommunalförordningens bestämmelser om stadsfullmäktige, deras sammansättning, arbetssätt m. m. Det må endast erinras om att stadsfullmäktige numera förnyas på en gång och icke som förr successivt, ett förhållande, som haft sin betydelse också för förvaltningsnämndernas mandattider, varom mera nedan. Antalet stadsfullmäktige utgöra:

95 20 i 15 städer 21—25 » 29 » 26—30 » 31 » 31—35 » 9 » 36—40 » 13 » 41—45 » 6 » 46—50 » 4 » Hälsingborg har 51, Malmö 54, Göteborg och Norrköping 60 och Stockholm 100 stadsfullmäktige. Mera detaljerade bestämmelser om formerna för stadsfullmäktiges arbete finnas i stor utsträckning fastställda i av respektive fullmäktige a n t a g n a arbetsordningar. Enligt hos stadsförbundet förda anteckningar finnas dylika arbetsordningar för n ä r v a r a n d e gällande i ej mindre än 94 av rikets 113 städer. Ofta nog äro dessa arbetsordningar av r ä t t ålderdomligt datum. De senare årens ändringar i kommunalförordningen h a v a dock mångenstädes föranlett justeringar för åstadkommande av kongruens mellan författningars och arbetsordningars gemensamma bestämmelser, och i många fall har i samband därmed verkställts en fullständig omarbetning av arbetsordningarna. E n blick på arbetsordningarna visar dock, att de icke så sällan innehålla mot kommunalförordningen stridande och följaktligen icke tillämpliga föreskrifter. Bland nyheter, som tillkommit på senare åren, må n ä m n a s stadganden om interpellationsrätt. Efter mönstret från riksdagen h a v a interpellationer blivit allt vanligare även inom stadsfullmäktigeförsamlingarna, och m a n har därför ansett det påkallat, att genom fastställande av former för interpellationsinstitutets användande söka förhindra missbruk. P å olika sätt h a r man bemödat sig att komma över föreliggande svårigheter, sådana som att ordföranden i den nämnd, vars förvaltning interpellationen avser, ej alltid har säte och stämma i stadsfullmäktige, att chefstjänstemännen icke äga y t t r a n d e r ä t t i fullmäktige e t c Genom stadganden om tillstånd till interpellationers framställande och om skriftligt avfattande av desamma etc. har man sökt dels förhindra okynnesinterpellationer och dels underlätta besvarandet. e.

Stadsfullmäktigebeslutens förberedande.

Allmänna synpunkter. Något större uppmärksamhet skall h ä r ägnas frågan om stadsfullmäktigeärendenas beredande. Formerna växla på detta område i mycket hög grad. Beredningsarbetets anordnande sammanhänger också intimt med den organisationstyp, staden företräder, och även av detta skäl har man anledning att mera utförligt uppehålla sig vid denna del av det föreliggande ämnet.

96 För den obligatoriska beredning av ärendena, som förutsattes i § 36 av kommunalstyrelseförordningen för stad, tankes drätselkammaren »eller annan av stadskommunen tillsatt styrelse» som det o r d i n ä r a organet. Vid sidan av drätselkammaren, författningens p r i m ä r a utredningsinstans, har det emellertid med åren uppstått ett flertal olika förvaltningsstyrelser, och utredningsarbetet har därför så småningom kommit att splittras på en mångfald olika organ. Att åstadkomma planmässighet i utredningarna och inom rimlig tid få fram de olika frågorna till stadsfullmäktiges avgörande har därför, synnerligast för de större städernas del, blivit ett brännande problem, än så länge näppeligen slutgiltigt löst. E t t centralt utskott, tillika »stadens regering» och en parlamentarisk utjämningsinstans mellan olika partigruppers eller olika förvaltningsnämnders intressen, tedde sig under sådana förhållanden n a t u r l i g t nog som en tilltalande lösning. Med utökningen av förvaltningen kom drätselkammarens centrala ställning i beredningsavseende i någon m å n a t t t r ä n g a s i bakgrunden, och tyngdpunkten kom att ligga hos centrala beredningar. P å senare åren har dock en motsatt tendens kunnat skönjas. De finansiella svårigheter, av vilka städerna haft känning under krisåren, hava inskärpt vikten av en stark och enhetlig ledning av stadens ekonomiska angelägenheter. Särskilt vad angår det centrala beredningsarbete, som ligger i budgetsförslagets uppgörande, har drätselkammaren därför fått en mera framträdande roll sig tilldelad. Drätselkammarens av kommunalförordningen utstakade uppgift som bland annat stadens viktigaste utredningsmyndighet synes i viss m å n gå mot sin renässans. Förvaltningens fortgående förgrening har nödvändiggjort mindre omständliga former för själva dirigerandet av beredningsarbetet än dem kommunalförordningen utstakat. Författningsenligt var och är alltjämt initiativet till beredningens igångsättande förbehållet stadsfullmäktige själva. I praxis är förhållandet numera ett annat och bekvämare, i det förvaltningsnämnderna tillerkänts initiativrätt inom sina förvaltningsområden. Fullmäktige hava således ansetts befogade a t t fatta beslut i frågor, som utretts, exempelvis av drätselkammaren, u t a n något bemyndigande i det föreliggande fallet. E t t utslag av s t r ä v a n d e n a att förenkla utredningsproceduren ä r den rätt, som i allt större utsträckning, vanligen i respektive arbetsordningar för stadsfullmäktige, givits fullmäktiges ordförande att till beredningsinstanser av olika slag självständigt remittera inkommande ärenden u t a n avvaktande av stadsfullmäktiges beslut. Olika beredningar. Beredningsutskott.

Av städerna hava icke mindre ä n 88 stycken beredningsutskott. Enligt av de sakkunniga införskaffade uppgifter förekomma dylika utskott i Alingsås, Arboga, Arvika, Askersund, Avesta, Boden, Borgholm, Borås,

97 Eksjö, Eskilstuna, Eslöv, Falkenberg, Falköping (2), Falun, Filipstad, Gränna, Gävle, Halmstad, Haparanda, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Huskvarna, Hälsingborg, Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Köping, Landskrona, Lindesberg, Linköping, Ludvika, Luleå (beredningsnämnd), Lund, Malmö, Mariefred, Mariestad, Mjölby, Motala, Mölndal, Norrköping, Norrtälje, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn, Konneby, Sala, Sigtuna, Simrishamn, Skara, Skellefteå, Skänninge, Skövde, Sollefteå, Strängnäs, Strömstad, Sundsvall, Säter, Söderhamn, Söderköping, Södertälje, Sölvesborg, Tidaholm, Torshälla, Tranås, Trollhättan, Trosa, Uddevalla, Ulricehamn, Vadstena, Varberg, Vaxholm, Vimmerby, Visby, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Örnsköldsvik och Östhammar. Dessutom finnes enligt hos stadsförbundet tillgängligt stadsfullmäktigetryck dylikt utskott även i Trälleborg. Av uppräkningen får man onekligen ett ganska starkt intryck därav, att beredningsutskotten spela en stor roll i stadsförvaltningarnas beredningsarbete. I viss mån bibehålles denna uppfattning också under ett studium av stadsfullmäktiges arbetsordningar. Men formuleringarna i dessa äro så pass vaga på många punkter, att man får anledning förmoda, att förhållandena i praxis blivit andra än de i författningstexten uppenbarligen tilltänkta. Ofta nog föreskrives det, att stadsfullmäktige äga själva avgöra, vilka ärenden, utskottet skall handlägga, och i andra är också stadgandets avfattning sådan, att den ger rum för ändringar i praxis utan motsvarande ändring i arbetsordningen. I den ovan omförmälda enquéte, som verkställts av de sakkunniga, har bland annat den frågan riktats till vederbörande, om ett eller flera särskilda utskott tillsatts för ärendenas beredande eller om drätselkammaren i allmänhet bereder stadsfullmäktigeärendena. Låt vara att den uppskattning, som påkallas av uttrycket »i allmänhet», i de avgivna svaren verkställts av representanter för drätselkammaren. Ett studium av uppgifterna ger dock ett starkt intryck av, att drätselkammarens ledande ställning i beredningsarbetet blivit mera markant på den senaste tiden — såsom för övrigt redan framhållits. När det gäller att utstaka arbetsområdet för beredningsutskotten, har man följt olika vägar. En framträdande organisationstyp är den, att man låtit utskottet i sista hand bereda alla ärenden, vilkas överlämnande till beslut utskottet sålunda ombesörjer. Så är fallet exempelvis i Arvika, Avesta, Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlstad, Kristinehamn och Vadstena. Utskottets egenskap av slutinstans hindrar långt ifrån, att andra utredningsorgan haft hand om ärendet på ett tidigare stadium och därvid också utfört den verkliga utredningen. Som regel följer man väl också i utskottet de förberedande myndigheternas förslag. Drätselkammaren i Norrköping t. ex. framhåller, att beredningsutskottets funktioner i nämnda stad »närmast kunna karakteriseras så, att utskottet med ledning av den av veder7 — 1858.

98 börande verk eller styrelse självständigt åvägabragta utredningen föreslår, vad stadsfullmäktige anses böra besluta, vilket i regel — åtminstone i fråga om ärenden, som passerat drätselkammaren — ä r i förenlighet med vad k a m m a r e n i ärendet föreslagit». Men självfallet h ä n d e r det understundom även med n u skisserade arbetsformer, a t t under överläggningar i utskottet framkomma nya synpunkter, som föranleda n y a utredningar. Särskilt n ä r utskottet saknar tjänstemän, å v ä g a b r i n g a s dessa utredningar ofta nog genom återremiss just till drätselkammaren. I frågor av större räckvidd eller, när det gäller mera politiskt betonade sädana, m å h ä n d a j ä m v ä l i a n n a t fall, verkar utskottet som en »parlamentarisk utjämningsinstans». Sedan gemensamma överläggningar de olika p a r t i e r n a emellan i friare former än stadsfullmäktigesammanträdets blivit m e r a ovanliga, äro utskottets uppgifter i sistberörda avseende säkerligen betydelsefulla nog. E n a n n a n organisationstyp förete de städer, där m a n sökt uppdela ärendenas beredning och hänvisat enskilda grupper till utskottet, andra å t annat håll. Avgörandet sker på olika sätt. Vanligen lämnas det öppet för stadsfullmäktige att besluta remisser i varje fall. P å a n d r a håll får utskottet bereda de ärenden, som icke remitteras till a n n a n myndighet, övertaga smulorna från utredningsbordet. Det finnes i en del arbetsordningar frånsagt, att ekonomiska ärenden skola beredas av drätselkammaren, och h ä r har i p r a x i s gränsen i allt större utsträckning kommit att gå. De flesta frågor äro ju emellertid av någon ekonomisk innebörd. P å sina håll h a r m a n också följdriktigt dragit konsekvenserna så långt, att man förbehållit beredningsutskottet främst reglementariska frågor, prövning av förslag till instruktioner och reglementen m. m., val e t c ; utskottet har också i vissa av dessa fall fått pilsnerdricksärenden på sin lott. I en stad, där drätselkammaren fått en stark ställning, bli utskottets uppgifter i regel mindre krävande. Så uppgives för Hälsingsborgs del, att där finnes ett beredningsutskott, »som mera sällan anlitas och då för frågor av mera allmän natur, reglementsfrågor och dylikt». För Borås del uppgives utskottet »handlägga frågor av mera formell n a t u r och verka som valberedning». I Nyköping, slutligen, för att begränsa exemplen till enbart tre städer, angives beredningsutskottets beredande funktioner inskränka sig till »valförslag och yttranden över remisser och över väckta förslag, som röra sociala frågor». E n i viss m å n motsatt praxis visar Södertälje, där t y n g d p u n k t e n i beredningsarbetet också uppgives förlagd till drätselkammaren, men där utskottets verksamhet uppgives »nästan begränsad till granskning av det av kammaren upprättade statförslaget». Beredningsutskottet synes av denna uppgift a t t döma närmast fungera såsom »budgetberedning» (se vidare nedan). De städer, där beredningsutskott saknas, förete olika organisationstyper. Man h a r här först att r ä k n a med en del mindre städer, såsom Djursholm, Kungsbacka, Kungälv, Laholm, Lysekil och Marstrand, där man

99 sannolikt ansett sig u t a n olägenhet k u n n a kvarstå på kommunalförordningens ståndpunkt med drätselkammaren såsom utredningsinstans därför, a t t förvaltningen alltfort h a r ett r i n g a omfång. Mera komplicerad blir v ä l förklaringen till beredningsutskottets frånvaro i n å g r a större städer. I Göteborg torde drätselkammarens komplettering med en budgetberedning giva åtminstone en del av förklaringen. I Uppsala, där man haft sedan lång tid tillbaka en verkställande ledamot i drätselkammaren, torde man av den anledningen v a n t sig att betrakta drätselkammaren som även utredningscentrum. I Lidingö åter gick den gamla kommunalnämnden, som för köpingens del v a r beredningsinstans, över i drätselkammaren, och det torde då hava synts naturligt nog, att den därvid behöll sin ställning också i beredningsarbetet. Detsamma torde kunna sägas om Sundbyberg. E n bidragande orsak till den ovan berörda förskjutningen från beredningsutskott till drätselkammare torde ligga i den omständigheten, a t t drätselkammaren haft en tjänsteorganisation till förfogande, medan detta icke eller åtminstone icke i samma omfattning varit fallet med beredningsutskottet Alltefter som ärendenas a n t a l vuxit, har det säkerligen legat n ä r a till hands att för utredningar ty sig till den myndighet, som haft tjänstemän till sitt förfogande. Beredningsutskottets ställning har i allmänhet ansetts k r ä v a r ä t t för utskottet att infordra upplysningar från a n d r a grenar av förvaltningen och dem underställda tjänstemän. Därvid betonas stundom, att endast stadens interna myndigheter få besväras, medan upplysningar från offentlig myndighet få inhämtas endast genom stadsfullmäktige eller eventuellt dess ordförande. P å olika v ä g a r h a r man sökt trygga samarbetet mellan beredningsutskottet och förvaltningen i övrigt. E n sådan utväg trodde man sig tidigare hava funnit genom a t t insätta representanter för förvaltningsnämnder etc. såsom självskrivna medlemmar av u t s k o t t e t E t t utslag av regeringsrätten (R. Å. 1914 ref. 78) har emellertid stängt denna möjlighet; det har ansetts strida mot det proportionella valets idé, att självskrivenhet får tillämpas. P å vissa håll kunna personer kallas att deltaga i utskottsförhandlingarna, och i vissa städer äro motionärer garanterade r ä t t att n ä r v a r a , då deras motioner behandlas. Stundom äga stadsfullmäktige utom utskottet a t t dit ingiva förslag, och i n å g r a städer äga enskilda medborgare r ä t t a t t delgiva utskottet sin mening i frågor, som ligga under dettas behandling. Beredningsutskottet i Stockholm v a r på sin tid avsett a t t vara en »stadens regering», en uppgift, som mera reellt sedermera övertagits av stadskollegiet. Efter mönstret från Stockholm har man i n å g r a städers arbetsordningar för stadsfullmäktige upptagit denna funktion. Stadgandet har vanligen formulerats som en uppgift för utskottet att »med uppmärksamhet följa förvaltningen av stadens angelägenheter i alla riktningar och till stadsfullmäktige göra framställningar och förslag, som i

100 ett eller a n n a t hänseende h ä r a v föranledas». Det är således här fråga även om förvaltningens verkställande, ej blott om dess beredande funktioner, och förhållandet må i detta sammanhang därför endast noteras, så mycket hellre som det under utvecklingens gång kommit att mera r ö r a sig om teorier än om i praktiken betydelsefulla realiteter. I regel utses beredningsutskott på årets första sammanträde för ett år, men några få exempel finnas på längre mandattider. N å g r a utskott sammanträda på bestämda dagar i månaden. I andra fall finnes föreskrivet, a t t utskottet skall s a m m a n t r ä d a viss tid före stadsfullmäktigesammanträde, medan på något håll föreskrives, att yttrandena skola föreligga viss tid före fullmäktiges behandling av respektive ärende. Tjänsteorganisationen är växlande. Oftast hava stadsfullmäktige och beredningsutskott samma sekreterare, som i regel innehar anställningen som en bisyssla, för större städers del ofta förenad med ordinarie tjänst i r å d h u s r ä t t och för små städers del med stadskamrerstjänst Befattningarna innehavas, den ena eller båda, i åtskilliga städer av stadsombudsmannen, eller också ombesörjas göromålen av under honom sorterande stadskanslister, såsom i Västerås och Linköping. De största städerna h a v a för sina stadsfullmäktige och beredningsutskott självfallet anställda befattningshavare med full daglig sysselsättning. Beredningsavdelningar. E n särskild form av allmänna beredningsinstanser utgöra de s. k. beredningsavdelningar, som förekomma i några städer. Stadsfullmäktige uppdelas i dessa städer i olika avdelningar. Så är fallet i Härnösand (4), Lidköping (3), Nora (3), Umeå (3), Örebro (4) och Östersund (3). Som exempel på uppdelningssättet må anföras, att i Örebro första avdelningen handlägger ärenden av rättslig natur, den a n d r a finansfrågor, den tredje fastighets- och stadsplaneärenden, frågor om renhållning, brandväsen och i allmänhet frågor av teknisk n a t u r samt den fjärde ärenden om skoloch uppfostringsväsen, fattig- och hälsovård samt i allmänhet »ärenden av estetisk, social och kulturell natur». Trenne städer, som tidigare haft metoden med beredningsavdelningar, hava nu övergått till utskott, nämligen Södertälje, Falköping och Skövde. I Falköping har man 2 utskott (jfr ovan), det ena främst för v a l och granskning av reglementen, avgivande av förslag till y t t r a n d e n över kommittébetänkanden m. m., det a n d r a för granskning av budgeten och för avgivande av yttranden i ärenden, som remitteras till u t s k o t t e t Budgetberedning. Ovan har r e d a n nämnts om budgetberedning i Göteborg. Denna tillsättes på årets a n d r a sammanträde och har till uppgift att granska icke blott det årliga statförslaget u t a n också andra anslagsfrågor, som remitteras d i t Detsamma är fallet i Hälsingborg och Uddevalla. På a n d r a

101 håll tillsättas mot slutet av året beredningar med uppgift enbart a t t g r a n s k a budgetförslaget. Så sker i Malmö och Karlstad. Valberedning. M e d uppgift särskilt att förbereda val tillsättas beredningar med växlande benämningar (valberedning, valutskott, valnämnd e t c ) i åtskilliga städer. Sådan beredning förekommer i Eksjö, Göteborg, Jönköping, K r i stianstad, Laholm, Malmö, Skara, Skövde, Sollefteå, Stockholm, Sundsvall, Tidaholm, Tranås, Uppsala, Vetlanda och Örebro. Som redan nämnts är beredningsutskottet på sina håll n ä r m a s t en valberedning. Lönenämnd. U n d e r krisåren fingo lönefrågorna särskild aktualitet, och en hel r a d med städer tillsatte särskilda lönenämnder (med växlande benämningar), n å g r a sådana funnos också tidigare. Visserligen hava på n å g r a håll, t. ex. i Filipstad, Hedemora, Skara, Visby och Växjö, dessa nämnder åter u p p h ö r t De äro dock fortfarande skäligen talrika. I de tre största städerna finnas tvenne olika slag av dylika nämnder, en för tjänstemännens och en för arbetarnas lönefrågor. A n n a r s äro dessa organ i allmänhet gemensamma för de båda slagen av befattningshavare. Enligt hos stadsförbundet tillgängliga uppgifter finnas dylika lönenämnder i Alingsås, Arboga, Borås, Eksjö, Eskilstuna, Eslöv, Falkenberg, Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Köping, Landskrona, Lidköping, Lindesberg, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn, Ronneby, Skellefteå, Stockholm, Strängnäs, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Tranås, Trollhättan, Trälleborg, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Varberg, Vaxholm, Västervik, Västerås, Ystad, Åmål, Ängelholm, Örebro och Östersund. För tjänstemännens vidkommande ä r lönenämndernas arbete tämligen över lag av beredande art, medan de däremot i arbetarefrågor oftast fått också en viss verkställande myndighet. I Malmö, Uddevalla och Östersund äro lönenämnder obligatoriska enligt föreskrift i stadsfullmäktiges arbetsordning. Andra beredningar. Det finnes också här och var i städerna tillsatta förberedande organ med strängt begränsat verksamhetsområde. Som exempel på sådana m å nämnas de delegationer med växlande benämningar (estetisk nämnd, skönhetsråd etc), som fått till uppgift att arbeta för tillvaratagandet av städernas skönhetsvärden. I Göteborg tillsättes ett kansliutskott, ett slags talmanskonferens, som biträder stadsfullmäktiges ordförande vid handläggning av frågor rörande stadsfullmäktiges kansli och dess personal, remissfrågor, representationsfrågor m. m. I Stockholm, där stads-

102 kollegiet sammanträder i regel varje vecka, anordnas på måndagen en »borgarrådsberedning» med delvis samma uppgifter. Som a n d r a exempel på permanenta beredningar m å nämnas sådana för stadsplane- och kommunikationsfrågor och den i Stockholm tillsatta »utskänkningskommittén». Kommittéer. Slutligen må erinras därom, att man i många städer för olika ärendens beredande tillsätter tillfälliga kommittéer. E t t uppdykande större kommunalt problem förutsätter stundom en utredning av ett därför särskilt lämpat organ; det är icke sagt, att inom vare sig beredningsutskott eller drätselkammare finnes företrädd all den sakkunskap, som i fallet kan v a r a behövlig. Förekomsten av dylika mera sporadiska beredningsorgan ä r högst växlande. Där varken beredningsutskott eller drätselkammare fått en mera u t p r ä g l a t stark ställning som beredningsinstans, synas dessa tillfälliga beredningar kommit till användning i större omfattning än i de övriga städerna. Också för dessa tillfälliga beredningar lämna stadsfullmäktiges arbetsordningar i regel vissa föreskrifter. Mot kommittéers tendens att bliva mera permanenta organ har en viss reaktion uppstått. Så förständigas dessa på flera håll att årligen inkomma med redogörelser för sin verksamhet, och i Göteborg h a r man vidtagit särskilda åtgärder i samma syfte. f.

Drätselkammaren, dess förvaltningsuppgifter och arbetsformer. Drätselkammarens allmänna ställning.

När man från en översikt av beredningsarbetet övergår till en framställning i korta drag av förvaltningsnämndernas uppgifter i modern svensk stadsförvaltning, torde det ligga i sakens natur, att m a n först dröjer vid drätselkammaren, det enligt författningen obligatoriska verkställighetsorganet. Med denna — och för övrigt varje a n n a n — uppläggning av ämnet torde det emellertid icke kunna undvikas, att man vid framställningen av olika organisationstyper inom förvaltningen i sin helhet måste repliera på vad redan sagts om drätselkammaren. För a t t få ett begrepp om förvaltningen i stort torde det i vart fall vara oundgängligen nödvändigt börja orienteringen med kammaren. Drätselkammarens allmänna uppgifter äro som bekant angivna i § 55 a v kommunalstyrelseförordningen för stad. Det är i stort sett tre huvuduppgifter, som där angivas. K a m m a r e n förutsattes utgöra organ för stadens finanshushållning och för dess fastighetsförvaltning samt slutligen allmänt verkställighetsorgan, i den m å n andra myndigheter därför saknas. Detaljbestämmelserna återfinnas i respektive drätselkammarreglementen. Den vikt, man tillerkänt kammaren, markeras ytterligare därigenom, att dess reglemente skall underställas Konungens befallningsha-

103 vande, medan dylik underställning icke erfordras för övriga förvaltningsnämnder, vad angår städerna i allmänhet (för Stockholm skola reglementena överlag dock underställas Kungl. Maj:t). Bestämmelsen, att förslag till reglemente för kammaren skall uppgöras av magistraten, har alltmera fått en formell innebörd, vilket doek icke hindrar, att magistratens granskning visat sig betydelsefull främst i städer, där man icke har tillgång till jurister inom själva förvaltningen. För att lättare kunna avpassa det löpande arbetet inom kammaren efter gjorda erfarenheter har man på sina håll (Gävle, Falun, Boden) vid sidan av det fastställda reglementet sammanfattat en del detalj föreskrifter i en särskild arbetsordning, som man då kan ändra utan länsstyrelsens prövning. Av kommunalförfattningens ovan berörda stadganden framgår, att det är en mycket central ställning i förvaltningen, som tänkts tillkomma drätselkammaren. Utvecklingen har dock även på detta område medfört, att teori och praxis icke alltid sammanfalla. En faktor, som verkat i decentraliserande riktning, har bland annat varit tillkomsten av kommunernas affärsdrivande verk. Vid tiden närmast efter kommunalförordningens utfärdande var kommunen ännu i mycket stor utsträckning en samfällighet för »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» i den snäva avgränsning, förordningen närmast tagit sikte på. För dessa föga omfattande uppgifter var drätselkammaren då den myndighet, som hade hand om kassan. Men i den mån staden ansågs böra sörja för tillfredsställandet av inbyggarnas behov av vatten, gas, elektricitet samt så småningom också bad, spårvägar m. m., uppstodo svårigheter för kammaren att kunna handlägga dessa skiftande ärenden. Så småningom svällde förvaltningen ut och avsatte nya verkställighetsorgan. I åtskilliga städer miste drätselkammaren därmed sin dominerande centrala ställning inom förvaltningen. Självfallet behövde utbrytandet av en gren av förvaltningen icke i och för sig med nödvändighet innebära, att kammaren förlorade allt inflytande över denna förvaltningsgrens ekonomiska ledning. Men en fara för, att så skulle bliva fallet, förelåg ju alltid. Exempel finnas på även mycket små städer, där stadsfullmäktige fattat beslut om betydande utvidgningar av affärsverken utan att höra det organ, som dock skall hava ansvaret i stort för stadens finanspolitik. Från affärs 1 verkens styrelser hava i dessa fall ärendena på sin väg till stadsfullmäktige passerat beredningsutskott men ej drätselkammare. Reaktion har också framkommit mot denna utbrytningstendens. I en del mindre städer har man åter flyttat in affärsverken som en avdelning inom kammaren. På andra håll, där detta icke låtit sig göra, har man strävat efter att giva drätselkammaren nödigt inflytande på behandlingen av affärsverken berörande frågor av natur att väsentligen inverka på stadens ekonomi. Man har sökt neutralisera utbrytningens olägenheter genom omläggning av beredningsarbetet. Som redan på tal om detta arbete ovan påpekats, har det rådande ekonomiska läget under de senaste åren med

104 dess starka framhävande av de finansiella synpunkterna uppenbart givit drätselkammaren åter en del av den centrala ställning i förvaltningen, som dennas utgrenande varit på väg att beröva kammaren. Det torde i det följande bliva tillfälle att närmare belysa påståendet genom redogörelser för olika städers förvaltningsorganisation. Till en början skall här något ordas om drätselkammarens huvuduppgifter enligt författningen. Drätselkammaren som organ för stadens finanspolitik.

Drätselkammarens uppgifter i avseende å finanspolitiken hava svällt ut högst väsentligt både kvantitativt och kvalitativt. Redan den ofta berörda utgreningen av förvaltningen har ställt stora krav på kammaren. Ju större »omslutningssumma» stadens finanser fått, desto viktigare och mera krävande har uppgiften blivit, även om med nya förvaltningsorgan stundom följt också en decentralisering av bokföring och kassaväsen. Kammaren synes varit tänkt närmast såsom ett in- och utbetalningsställe. Det är icke nog med att kassorna å detta drätselkontor svällt Utöver kommunalförordningens och de äldre drätselkammarreglementenas föreskrifter har kammaren — icke alltid utan protester för övrigt från andra förvaltningsmyndigheter — fått taga ansvaret för stadens finanspolitik i stort och därmed också fått utöva en i viss mån kontrollerande verksamhet. På många håll har nog den sålunda skisserade utvecklingen skett utan att återspeglas i reglementsändringar. Å andra sidan må observeras, att i reglementen av senare datum kammarens nya ställning kommit till klart uttryck. Några exempel torde vara av intresse. I Hälsingborgs drätselkammar-reglemente av 1919 heter det bland annat, att kammaren äger i samband med budgetarbetet hos stadsfullmäktige »ur allmänna helhetssynpunkter beträffande stadens ekonomi göra de erinringar i fråga om styrelsernas förvaltning, vartill kammaren efter nämnda granskning kan se sig föranlåten». Som motivering för stadgandet uttalades på sin tid, att på drätselkammarens grundval borde uppbyggas en enhetlig stadsstyrelse, organiserad så, att den kunde sammanhålla och överblicka de olika grenarna av kommunalfövaltningen och leda utvecklingens gång i för kammaren i sin helhet gynnsam riktning. I Borås (reglemente av 1920) skall drätselkammaren »såsom förvaltare av stadens penningväsen planlägga och bereda alla under stadsfullmäktiges behandling hörande ärenden av särskild vikt för stadens ekonomi». Sitt mest pregnanta uttryck har denna tanke fått vid den stora kommunala omorganisationen i Stockholm, då drätselnämnden gjordes till en ren finansstyrelse, som prövar alla ärenden av ekonomisk innebörd. I förvaltningar av mindre mått har givetvis drätselkammaren icke kunnat få en ställning enbart som finansstyrelse, men man har i stället sökt tillförsäkra en avdelning av kammaren en liknande position.

105 E h u r u uppgörandet av det årliga förslaget till inkomst- och utgiftsstat enligt § 60 av kommunalstyrelseförordningen för stad formellt påvilar magistraten, h a r i realiteten tyngdpunkten av detta arbete numera kommit a t t ligga i drätselkammaren eller någon av dess avdelningar; där det senare är fallet, blir ärendet stundom dock behandlat även i k a m m a r e n in pleno. Drätselkammarens ställning i detta avseende har redan vidrörts i samband med frågan om beredningsarbetets organisation. Det ä r emellertid icke mycket vunnet med att begränsa utgifterna för visst ä n d a m å l till ett i budgeten upptaget belopp, om anslaget likafullt överskrides. Därför har drätselkammaren numera också i växande omfattning u t r u s t a t s med befogenhet a t t under löpande budgetår kontrollera budgetens efterlevande. Genom denna kontroll har kammaren även fått ökade möjligheter att vid varje tidpunkt överblicka stadens ekonomiska ställning. Som belysande för en mera modern uppfattning på detta område m å citeras ett uttalande av stadskollegiet i Stockholm om ett 1920 där tillkommet kassa- och räkenskapsreglemente. Drätselnämndens viktigaste uppgift anser kollegiet v a r a »att övervaka utvecklingen av stadens finanser inom alla förvaltningsgrenar samt att v a r a stadsfullmäktiges och stadskollegiets sakkunniga rådgivare i frågor av betydelse för stadens ekonomiska ställning». Granskningen borde icke gå i detalj och därmed inkräkta på fackmyndigheternas ansvar och ledning av sina förvaltningsgrenar. Den borde endast gälla frågor, om en föreslagen utgift eller utvidgning av förvaltningen överensstämde med stadens finansläge och planerna för dess utveckling samt om den vore finanstekniskt riktigt avvägd. »Endast genom att dagligen representera stadskassan u t å t kan drätselnämnden förvärva erforderlig kännedom om förvaltningens tillgångar, behov och kreditmöjligheter.» Nämnden borde i stort sett hava samma ställning till fackmyndigheterna som en förlagsgivande bank till ett enskilt affärsföretag, icke blott förmedla penningtransaktioner utan också avråda från åtgärder, som icke stå i samklang med stadens finansiella resurser eller det aktuella penningläget I reglementet för Borås drätselkammare stadgas, att kammarens finansavdelning skall tillse, »att den av stadsfullmäktige a n t a g n a budgeten av vederbörande förvaltningsmyndigheter behörigen iakttages», samt, därest anslag överskrides eller g r u n d a d anledning att befara överskridande av anslag förefinnes, göra e r i n r a n hos vederbörande förvaltningsmyndighet, och, om avdelningen finner sådant erforderligt, anmäla förhållandet hos stadsfullmäktige. E t t ordagrant lika formulerat stadgande återfinnes också i Mölndals drätselkammarreglemente. P å andra håll hava stadsfullmäktige föreskrivit, a t t vissa uppgifter om anslagens förbrukande skola lämnas till fullmäktige själva. Genom antagande av regler för centralisering av kassaväsendet h a r drätselkammarens ställning som centralpunkt för finanskontrollen

106 stärkts. Med dessa omläggningar, för vilka en redogörelse i detta samm a n h a n g måste utelämnas, har man utöver själva kontrollen också sträv a t efter att drätselkammaren vid varje särskild tidpunkt skall kunna u t n y t t j a stadens likviditet i full omfattning. Det har tidigare hänt, a t t kammaren själv måst upplåna medel i bank, där annan stadens myndighet samtidigt haft tillgodohavande, som kunnat disponeras. I Malmö drätselkammarreglemente (av 1922)föreskrives, att kammarens finansavdelning skall »förvalta de stadens medel, som icke för den löpande driftens skull ä r o annan kammarens avdelning eller annan styrelse eller n ä m n d anförtrodda». Liknande bestämmelser hava stundom givits vid sidan av drätselkammarreglementet genom särskilt beslut av stadsfullmäktige. De strävanden, a t t stärka kammarens ställning i ovan berörda avseenden, som pågå men som ännu äro mycket långt ifrån realiserade, hava icke alltid omfattats med full förståelse från andra förvaltningnämnders sida. Tvärtom är det nog så, att de ibland mött ett ganska kraftigt motstånd från särskilt myndigheter, sådana som fattigvårds- och skolstyrelser, som i gällande författningar ansett sig h a v a stöd för en önskan att själva ordna sina kassa- och bokföringsfrågor. E t t prejudikat från regeringsrätten, som synes gå ut på, att fattigvårdsstyrelse icke kan mot sin vilja tvingas att v a r a med om en centralisering av kassaväsendet, har självfallet icke underlättat strävandena att åstadkomma en praktisk och effektiv organisation på detta område av förvaltningen. 1 D r ä t s e l k a m m a r e n s fastighetsförvaltning.

Drätselkammarens fastighetsförvaltning har också svällt ut betydligt under årens lopp. Orsaken därtill är att söka ej blott i förvaltningens ökade omfång. Uppgifter av ny k a r a k t ä r hava även tillkommit. Stadssamhällenas snabba tillväxt gjorde det redan tidigt nog till en nödvändighet för dem a t t i förväg planera för mötande av ett v ä n t a t behov av tomtmark, såväl inom som utanför jurisdiktionsområdet Nödvändigheten a t t inköpa fastigheter för stadsplanens genomförande har, särskilt före tillkomsten av en modernare lagstiftning på stadsplaneväsendets område, medfört tvånget att för gaturegleringar e t c inköpa och förvalta fastigheter. Av en större betydelse har emellertid varit, att förhållandena p å bostadsmarknaden tvungit städerna till långt gående åtgärder för främjande av bostadsproduktionen. Därvid har i regel drätselkamm a r e n fått tjänstgöra som organet för dessa åtgärders planerande och utförande. Till en början yppades visserligen någon benägenhet att tillskapa särskilda organ för stadens exploaterande av lantegendomar, lantegendomsnämnder, egnahemsnämnder och vad de nu kallades. Man synes förklarligt nog hava betraktat verksamheten i fråga såsom av mera 1 Jämför regeringsrättens utslag den 4 juni 1929 i fråga, om ett av stadsfullmäktige fattat beslut om centralisering av stadens kassa- och räkenskapsväsen obehörigen inkräktade på fattigvårdsstyrelsen tillkommande förvaltningsbefogenhet.

107 tillfällig art. Men n ä r det började bliva tydligt, att »bostadspolitiken» var något, m a n för framtiden fick r ä k n a med som en ordinär företeelse, tedde det sig n a t u r l i g a r e att icke splittra förvaltningen genom särskilda organ. Dessa frågors n ä r a sammanhang med finansförvaltningen anvisade ju också onekligen drätselkammaren som den naturliga myndigheten. D ä r förvaltningen icke var av alltför stora mått, sökte man därför samla densamma hos drätselkammaren. Som exempel på alltjämt kvarstående undantag må emellertid erinras om marknämnden i F a l u n och lantegendomsnämnden i Västerås. I Stockholm hava ärenden rörande stadens fastighetsförvaltning och bostadspolitik 1920 sammanförts hos fastighetsnämnden; som redan nämnts, har drätselnämnden samtidigt gjorts till en renodlad finansstyrelse. I Malmö och Linköping hava vid olika tillfällen diskuterats frågan om ett särskilt organ för fastighetsförvaltningen men u t a n positivt resultat. I Malmö rådde mycket delade meningar om, h u r u v i d a fastighetsförvaltningen lagligen kunde läggas under a n n a n myndighet ä n drätselkammaren, som i kommunalförordningen ju förutsattes ombesörja dessa ärenden. Flera städer, bland dem Göteborg, Malmö och Borås, hava emellertid centraliserat fastighetsförvaltningen till en avdelning inom drätselkammaren. I reglementena hava på sista tiden allt emellanåt inryckts bestämmelser, som kraftigt m a r k e r a vederbörande myndighets ställning som organ, ej blott för fastighetsförvaltningen i dess ursprungliga t r ä n g r e betydelse u t a n också för modern bostadspolitik. I instruktionen för drätselkammarens i Borås fastighetsavdelning heter det t. ex., att avdelningen skall »söka tillgodose behovet av m a r k för stadsplanens genomförande och utvidgning samt i allmänhet för bostadsändamål, ävensom medverka därtill att från stadens sida erforderliga åtgärder vidtagas för beredande av tillgång å sunda och billiga bostäder». I drätselkammarreglementet för Halmstad återfinnes ett liknande stadgande — försett med det försiktiga tillägget »i den mån sådana åtgärder på grund av omständigheterna kunna anses påkallade». Den bostadspolitik med understöd till bostadsproduktionen, eget byggande, förmedling av statens lån e t c , krisåren framkallat, h a r i m å n g a städer i en särdeles stor omfattning ökat drätselkammarens arbetsbörda. Drätselkammaren som allmänt verkställighetsorgan.

F r å g a n om drätselkammarens ställning som allmänt verkställighetsorgan torde få ägnas uppmärksamhet i det följande, sedan redogörelse lämnats för övriga förvaltningsnämnder. H ä r må endast erinras om, att kammarens centrala ställning inom förvaltningen på senaste åren fått ett nytt uttryck däri, att valen till kammaren kunna ske proportionellt. E t t dylikt valsätt har eljest förbehållits de rent beredande institutionerna, medan de verkställande, affärsverksstyrelse, hamnstyrelse e t c icke kunna väljas proportionellt.

108 Drätselkammarens arbetsformer.

Självfallet äro drätselkammarens arbetsformer i högsta grad beroende av kammarens allmänna ställning inom förvaltningen. F r å g a n om arbetsformerna har blivit föremål för mera uppmärksamhet på de senare åren. Medan de äldre reglementena inskränkte sig till att reglera främst drätselkammarordförandens ställning, kassarörelsen, uppbörden e t c , lämnades själva arbetsformerna i övrigt tämligen obeaktade. Tydligen förutsattes det, att ordförandens starka hand vid rodret skulle tillräckligt säkert u t s t a k a kursen. I och med utökandet av förvaltningsområdet ställdes större k r a v p å arbetsformerna. Då aktualiserades främst den brännande frågan enkammarsystem eller avdelningar. Uppdelningen på avdelningar.

A t t döma av det experimenterande fram och åter, som under de senaste åren förekommit, har nämnda spörsmål berett städerna åtskilligt bryderi. E n d a s t ett p a r exempel må anföras. I Gävle hade m a n tidigare en drätselkammare uppdelad på avdelningar. Men 1919 beslöt man sig för a t t övergå till en enhetlig kammare. Sedan belysningsstyrelsen och hamnstyrelsen utbrutits, ansågos alla skäl tala för sammanförande av kammarens återstående förvaltningsuppgifter under en ansvarig ledning. Arbetsbördans lättande ansåg man kunna på ett lämpligare sätt vinnas genom en förbättrad tjänsteorganisation än genom en sönderdelning av den beslutande myndigheten. E n minskning i antalet ledamöter gjorde handläggningen snabbare. Ungefär samtidigt gjorde sig samma krav på koncentration gällande i Linköping. Man hade där sex avdelningar. Meningen hade varit, a t t dessa skulle själva avgöra ärenden av mindre v i k t Men i praktiken använde m a n sig ofta av den i reglementet medgivna möjligheten att hänskjuta ärendena till samfällda drätselkammaren med dubbelbehandling och försening som resultat. Kompetenstvister avdeln i n g a r n a emellan uppkommo, och sekretariatet besvärades överhövan med s a m m a n t r ä d e n och protokollskrivning. Kammaren organiserades på två avdelningar 1923, och i ett n y t t reglemente av 1928 har uppdelningen på avdelningar helt slopats. I Motala, för att taga ett exempel från en mindre stad, övergav man för n å g r a år sedan också uppdelningen i avdelningar. Tack vare densamma hade nämligen kammarens medlemsantal måst sättas så högt, att de kammaren tillhöriga stadsfullmäktige stundom sutto inne med majoritet inom fullmäktige. Parallellt med en strävan att koncentrera arbetet inom kammaren har dock även förmärkts en tendens att fördela detsamma på avdelningar. För svaret på frågan enkammarsystem eller avdelningar h a r förvaltningens typ av centraliserad eller decentraliserad förvaltning tydligen haft en vital betydelse. Tillkomsten av avdelningar har betingats a v ett inflyttande inom kammaren av förut självständiga eller helt n y a verk. Vanligast ä r alltjämt, att kammaren arbetar utan uppdelning p å av-

109 delningar. Så är fallet i Arvika, Askersund, Avesta, Boden, Borgholm, Djursholm, Eksjö, Enköping, Eslöv, Falköping, Falun, Gränna, Gävle, Hedemora (ändringsförslag väckt), Hjo, Hudiksvall, Härnösand, Jönköping, K a l m a r , Karlskrona, Karlshamn, Karlstad, Katrineholm, Kungälv, Landskrona, Lidingö, Lidköping, Linköping, Lund, Lysekil, Marstrand, Motala, Nora, Norrtälje, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn, Ronneby, Sala, Sigtuna, Simrishamn, Skanör med Falsterbo, Skänninge, Skövde, Sollefteå, Stockholm (drätselnämnden), Strängnäs, Strömstad, Sundbyberg, Säter, Söderköping, Södertälje, Söderhamn, Tidaholm, Torshälla, Trosa, Uppsala, Vadstena, Vaxholm, Visby, Värnamo, Västerås, Västervik, Ystad, Åmål, Öregrund, Örnsköldsvik, Östersund och Östhammar, d. v. s.: inalles 69 städer. I 17 städer är kammaren delad på 2 avdelningar och i 27 städer på tre avdelningar. Utöver den obligatoriska indelningen i avdeln i n g a r förekommer det på sina håll, att reglementet medgiver kammaren att göra en dylik uppdelning. Uppdelningen i obligatoriska avdelningar sker på olika sätt. P å n å g r a håll väljas ledamöterna direkt till respektive avdelningar, på andra håll väljas ledamöterna till kammaren, som själv gör fördelningen. De avdelningar, som utses av kammaren själv, torde i regel gentemot kammaren hava en svagare ställning. Avdelninga r n a äro i vissa fall enbart beredande (utom möjligen i bagatellärenden) men i andra fall beslutande med eget ansvar för besluten. Med olikheter i avdelningarnas kompetens följa också skiljaktigheter i avseende å samfällda kammarens uppgifter. Där avdelningarna besluta självständigt, bliva kammarens uppgifter obetydliga och inskränka sig då vanligen till slitande av kompetenstvister mellan avdelningarna, tillsättande av tjänstemän e t c I allt större utsträckning synes man på sista åren, oberoende av kammarens inre organisation i övrigt, låta samfällda drätselkammaren behandla budgeten. Fördelningen av ärenden på avdelningarna ombesörjes i större städer i allmänhet av ordförandena (i Halmstad av sekreteraren), medan i de mindre fördelningen göres av kammaren in pleno. Fördelningen av verksamhetsuppgifter på de olika avdelningarna sker r ä t t olikartat. Vid en tvådelning kan m a n tämligen genomgående skilja på en finansavdelning å ena sidan och en teknisk avdelning eller en fastighetsavdelning å den andra. Finansavdelningen utövar i så fall drätselkammarens ovan berörda uppgifter med avseende å budgetens uppgörande och kontrollen över dess efterlevande samt vidare med uppbörden, lånepolitiken, kassa- och räkenskapsväsen, i vissa fall pensionsfrågor (då lönenämnd icke finnes) e t c Stundom hänföras dit också till synes mera främmande uppgifter såsom renhållningen, uppsikten över auktionsverk, pantlånerörelse m. m. Frågor om anslag till sociala ändamål hava tack vare sin ekonomiska innebörd också ofta kommit på finansavdelningens lott. Omfattningen av den tekniska avdelningen blir givetvis beroende på förekomsten av särskilda affärsverksstyrelser. Integrerande delar av avdelningens verksamhet äro allmänt fastighetsförvaltningen, gatu- och

110 avloppsväsen, renhållning, parker m. m. Stundom hava fastighetsfrågorna dock förts till första avdelningen eller, då tre avdelningar förekomma, centraliserats till en självständig sådan, även om det stundom väckt betänkligheter a t t skilja fastighets- och gatuväsen åt. I de större städerna, där m a n har haft omfattande affärsverk utanför kammaren, har m a n ofta k u n n a t nöja sig med två avdelningar. Strävan i mindre städer a t t flytta in affärsverken inom kammaren h a r däremot emellanåt medfört en tredelning av densamma. Även då en uppdelning av uppgifterna på olika avdelningar ej skett, hava kammarens ledamöter dock ofta mellan sig fördelat tillsyn över vissa under kammaren sorterande förvaltningsuppgifter. Särskilt ä r detta fallet beträffande tillsynen över under kammaren lydande verk, såsom gasverk och elektricitetsverk, saluhall, auktionskammare e t c , ävensom över förråd. U t h y r n i n g och förvaltning av fastigheter omhänderhavas likaledes ofta av särskilda delegerade. Detsamma är stundom fallet med handläggningen av nöjesskattefrågor och uppbörden av skatten. Särskilt i mindre städer ombesörjer ordförande eller ledamot utanordn i n g a r av kammarens medel och v a k a r stundom även i övrigt över drätselkontorets arbete, och vid uppbörderna tjänstgöra ibland de olika ledamöterna turvis. Särskilda inventeringsmän tillsättas på sina håll. Det förekommer också (särskilt i n å g r a Skånestäder), att varje gren av kammarens förvaltning har sina särskilda »tillsyningsmän» eller »förvaltningsförmän». Icke ovanligt är, att kammaren för beredningen av vissa frågor tillsätter särskilda kommittéer. P å sina håll finnas för övrigt för särskilda ärenden (både beträffande beredning och handläggning) permanenta kommittéer. Så finnas i Hälsingborg: byggnadskommitté, inköpskommitté, brandförsäkringskommitté och jordförvärvskommitté. Där avdelningssystem förekommer, söker man gärna uppehålla kontakt avdelningarna emellan genom att ordföranden i den gemensamma kamm a r e n fungerar som ordförande också i en avdelning och vice ordföranden eventuellt i en a n n a n avdelning. Det förekommer också (t. ex. Borås), a t t ärenden förberedelsevis handläggas av ett ordförandekollegium i n ä r v a r o av chefstjänstemännen. Detaljer i den inre organisationen.

Oftast omfattar valperioden för drätselkammaren fyra år. Treårig är dock mandattiden i 24 städer och tvåårig i 18 städer. Medan tidigare en successiv förnyelse var regel, har efter borttagandet av den successiva förnyelsen av stadsfullmäktige det h ä r och var gjorts gällande, att också drätselkammaren borde på en gång nyväljas, då därigenom den proportionella valmetoden kunde mera komma till sin rätt. Den successiva förnyelsen av k a m m a r e n har numera upphört på sina håll, såsom i Halmstad, Karlstad, Lindesberg, Linköping, Lund, Malmö, Skövde, Varberg och

Ill Vetlanda. Valet äger i vissa fall rum hösten efter den, då val till stadsfullmäktige förrättats. Stadsfullmäktiges och drätselkammarens mandattider sammanfalla således ej ändå. Exempel finnas också på två-årig m a n d a t t i d även för drätselkammare, som nyväljes på en gång. A n t a l e t ledamöter är mycket varierande. Vanligast synes det v a r a med 6—10 ledamöter. Men mycket större antal förekommer också såsom ända till 17 stycken i Hälsingborg och Mölndal. I Halmstad kunna stadsfullmäktige välja 12 eller 15. E n fråga, som diskuterats för drätselkamrarnas del likaväl som för förvaltningen i sin helhet, är den om suppleanter, deras förekomst och befog e n h e t När drätselkammarens medlemsantal svällt ut, har det väckt betänkligheter att öka korporationen också med suppleanter. Å a n d r a sidan har det gjorts gällande, att suppleanter borde finnas för u n d e r l ä t t a n d e av en god rekrytering av kammarens ordinarie ledamöter. Av s a m m a skäl h a r påyrkats r ä t t för suppleanterna a t t deltaga i förhandlingarna, något som man på andra håll däremot ansett onödigt förlänga dessa. I de ojämförligt flesta städer finnas emellertid suppleanter. I n å g r a reglementen stadgas uttryckligen, att suppleanterna ä g a deltaga i förhandlingarna, även då ledamöterna äro fulltaligt tillstädes vid respektive samm a n t r ä d e ; i praxis torde nog dessutom samma r ä t t stundom tillerkännas dem även u t a n dylikt stadgande. I en del reglementen finnes förbud stadgat för magistratsperson att tillhöra kammaren, en fråga, som särskilt i Halmstad och Trälleborg 1924 varit föremål för ingående överläggningar, som dock i båda fallen slutade med att valbarheten bibehölls. Åtskilliga reglementen medgiva magistratens representant samma ställning inom kammaren som inom stadsfullmäktige. Beträffande valbarhet och rätt till avsägelse hänvisa drätselkammarreglementena mycket ofta till kommunalförordningens motsvarande bestämmelser för stadsfullmäktiges del. Stundom stadgas dock i äldre reglementen, a t t kommunal rösträtt icke skall v a r a villkor för valbarhet. I Arvika kan den, som innehar »tre kommunalbestyr, för vilka arvode ej åtnjutes», avsäga sig uppdrag som ledamot eller suppleant i kammaren. Rätten att välja ordförande tillkommer som regel kammaren själv, men exempel finnas (Karlskrona, Linköping, Trollhättan) också därpå, att stadsfullmäktige utse ordförande och i vissa fall även vice ordförande i kammaren. P å något håll har föreskrivits, att stadsfullmäktiges ordförande icke på samma gång får v a r a ordförande i drätselkammaren. Ansvaret för fattat beslut lägga reglementena vanligen på alla dem, som deltagit i beslutet och icke inom viss angiven tid reserverat sig. Solidarisk ansvarighet stadgas i allmänhet icke. De flesta reglementen innehålla bestämmelser om jäv; vanligen gälla de för domare i rättegångsbalken stipulerade jäven. Vad protokollföringen beträffar, har på sistone visat sig en tendens att

112 inskränka denna och i viss utsträckning ersätta protokollen med föredragningslistor, där besluten antecknas. I Halmstad t. ex. föreskriver drätselkammarreglementet, a t t protokoll föres endast, när beslut skall expedieras genom protokollsutdrag, eller drätselkammaren av a n n a n anledning förordnar, att protokoll skall föras; a n n a r s antecknas beslut i föredragningslistan. I en del reglementen återfinnas stadganden om besvärsrätt. Vanligen angives magistraten såsom första besvärsinstans. Av föreliggande prejudikat (R. Å. 1923 ref. 53) synes framgå, att magistraten till följd av sin allmänna ställning som uppsiktsmyndighet är att betrakta såsom r ä t t besvärsinstans i de fall, då reglementet saknar bestämmelser om sådan. Enligt n å g r a reglementen skola besvären anföras hos länsstyrelsen. I Västervik äga de missnöjda besvära sig hos — stadsfullmäktige. I Göteborgs drätselkammarreglemente stadgas, att besvär icke få anföras. Vanligen beröres besvärsfrågan ej alls i reglementena. F r å g a n om drätselkammarprotokollens offentlighet må i detta sammanhang vidröras. Det må endast erinras därom, att högsta domstolen i denna fråga vid ett tillfälle varit delad i två hälfter, av vilka den ena ansåg protokollen v a r a offentliga, den andra, att så icke var förhållandet. Vidare har genom ett regeringsrättens utslag 1926 (R. Å. 1926 ref. 61) fastslagits, att frågan om protokollens offentlighet icke kan prövas i administrativ väg; avgörandet ankommer således på domstol. F r å g a n om bland a n n a t också kommunala handlingars offentlighet har som bekant länge varit föremål för utredningar, som dock ännu icke avsatt positiva resultat. I n å g r a drätselkammarreglementen finnas uttryckliga stadganden därom, att protokollen äro offentliga. Verkställande organ; tjänsteorganisation. Beträffande tjänsteorganisationen innehöllo de äldre reglementena ofta mycket utförliga bestämmelser. I den mån allmänna tjänstereglementen tillkommit, hava särskilda bestämmelser för tjänstemännen hos drätselkammaren visat sig onödiga. I allt större utsträckning har m a n på senare åren också undvikit att i drätselkammarreglementet fastlåsa en organisation, som utvecklingen kanske r ä t t snart kunde tvinga staden att ändra. Den tjänsteorganisatoriska fråga, som för drätselkammarens del t r ä t t i förgrunden, är frågan om ett verkställande organ i ena eller a n d r a formen. I den mån förvaltningen sväller ut, framträder behovet av ett ledande organ och vid sidan d ä r a v också ofta behovet av juridisk sakkunskap. Särskilt visar det sig därvid gärna, att drätselkammarens ordförande, som tidigare varit den ledande, med de få timmar på dagen, han i bästa fall kan offra för ändamålet, icke längre förmår överblicka och svara för kammarens förvaltning. Behovet av mera effektiv ledning blir då aktuellt, och den frågan uppställer sig, om detta behov skall fyllas ge-

113 nom anställande av en drätseldirektör, verkställande ledamot eller stadsombudsman. Vad först spörsmålet om drätseldirektör angår, är det vanligt nog, icke minst bland de kommunalmän, som själva äro affärsmän, a t t jämförelser göras med p r i v a t a företag. Det faller icke ett bolag in, heter det, a t t fördela den verkställande myndigheten på olika styrelseledamöter. För a t t arbetet skall k u n n a utföras rationellt och ordentligt anställes en disponent eller direktör. Även en stadsförvaltning bör drivas affärsmässigt. Gentemot detta göres bland a n n a t gällande, att medan en verkställande ledamot inom ett affärsföretag oftast torde behöva besitta ingående kännedom om endast ett relativt begränsat område, omspinner drätselförvaltningen och stadskommunens förvaltning överhuvud så många och ytterst heterogena spörsmål, att svårigheter möta för en tillfredsställande lösningav personfrågan. Skall den verkställande åter under sig h a v a specialutbildade fackchefer, blir institutionen skäligen dyrbar. Det visar sig, a t t betänkligheterna mot anordningen i allmänhet fått v ä g a tyngst. I en rad av städer, större som mindre, h a v a under årens lopp framkomna förslag fått falla. Emellertid hava drätseldirektörer tillkommit i n å g r a städer. Då deras ställning är r ä t t varierande, torde det v a r a skäl att något n ä r m a r e ingå på deras funktioner. I detta sammanhang skall uppmärksamheten dock väsentligen inskränkas till deras förhållande till drätselkammaren, men i annat sammanhang skall deras allmänna ställning närmare belysas. Den största av de städer, som ha drätseldirektör, ä r Västerås (29 577 invånare). Befattningen har där v ä x t fram ur en stadsombudsmansbelattning. Stadens ombudsman, jurist, kom allt mera a t t ägna sig åt stadens drätsel, och slutligen togo stadsfullmäktige år 1921 steget fullt ut och förvandlade tjänsten till en drätseldirektörstjänst, medan en biträdande stadsombudsman blev hans efterträdare som ordinarie stadsombudsman. Drätseldirektören är »ansvarig för stadens ekonomiska förvaltning i dess helhet och skall med uppmärksamhet följa alla de frågor, som röra denna förvaltning och kunna inverka på stadens utveckling och ekonomiska intressen». I drätselkammaren är han föredragande och verkställande. I Uddevalla (14 499 invånare) inrättades befattningen så sent som 1927. Den i v a r t fall indirekta orsaken var en uppkommen vakans å stadsombudsmanstjänsten. Efter något experimenterande löstes frågan så, att en kommunal förtroendeman och mångårig fattigvårdsstyrelseordförande (en statstjänsteman) blev drätseldirektör. Även beträffande denna tjänst gäller det, att innehavaren skall »med uppmärksamhet följa stadens utveckling och dess ekonomiska förhållanden» och v a r a föredragande, verkställande tjänsteman hos kammaren. I Luleå" (11191 invånare) h a r 1923 inrättats en befattning som stadsdirektör och utsågs därtill en väg- och vattenbyggnadsingenjör med merkantil utbildning. Samtidigt indrogs stadskamrerstjänsten. Också i Umeå (10 683 invånare) 8 — lö5S.

114 inrättades 1919 en drätseldirektörstjänst, som besattes med en högskolebildad ingenjör. Även han äger att »med uppmärksamhet följa alla de frågor, som k u n n a inverka på stadens utveckling och ekonomiska intressen», och verkställer beslut av drätselkammaren, i vilken han fungerar som föredragande och sekreterare. Av en något annan typ är slutligen tjänsten som drätseldirektör i Falkenberg (5 473 invånare), i n r ä t t a d år 1918. N ä r m a s t synes han v a r a a t t betrakta såsom en arbetschef och stadsingenjör, som på samma gång ä r chef för drätselkammarens samtliga tjänstemän; stadskamrer finnes, tillika sekreterare i kammaren. Den beslutade men på grund av överklagande x ä n n u icke tillsatta stadsdirektörstjänsten i Djursholm (5 903 invånare) torde hava betingats, åtminstone delvis, av stadens ställning som markexploatör genom ett privat, av staden i realiteten ägt bolag. E n 1914 i Oskarshamn i n r ä t t a d drätseldirektörstjänst blev efter ett par år vakant och har sedermera icke återbesatts. I några drätselkammare finnes »verkställande ledamot». Som ett par typiska exempel på dylik anordning må nämnas Uppsala och Nyköping. Enligt sin instruktion h a r den verkställande ledamoten i Uppsala tillsyn över stadens drätsel med särskilt avseende fäst å frågor rörande arrenden, hyror och penningförvaltning. H a n har tillsyn över stadens värdepapper och kontrakt, ombesörjer utanordningar, förrättar inventeringar och är i allmänhet ansvarig för verkställigheten av kammarens beslut. H a n åtnjuter ett arvode på 1 000 kronor årligen. I Nyköping föreskrives i drätselkammarreglementet bland annat, a t t den verkställande ledamoten skall »noggrant övervaka, att alla drätselkammaren åliggande göromål behörigen utföras och att k a m m a r e n s beslut bringas till verkställighet», och har h a n i övrigt ungefär samma åligganden som i Uppsala. H a n uppbär årligen 3 000 kronor i arvode. Befattningen tillsättes av stadsfullmäktige. I Kristianstad föreskrives i reglementet för drätselkammaren, att kammaren vid första sammanträdet varje år väljer en »drätseldirektör» jämte suppleant för honom; någon närmare instruktion innehåller reglementet ej. Som »drätseldirektör» fungerar för närvarande och sedan 1917 en suppleant i k a m m a r e n mot ett arvode av 4 250 kronor per år. I Karlstad fungerar ordföranden som verkställande ledamot (arvode 5 000 kronor). Detsamma ä r förhållandet i Gävle (arvode 2 000 kronor) och Katrineholm (1 500 kronor i arvode). I Eskilstuna är fr. o. m. detta år ordföranden i drätselkammarens tekniska avdelning tillika verkställande ledamot i samma avdelning mot ett årligt arvode å 6 000 kronor. De verkställande ledamöterna utses stundom för ett år av drätselkammaren. I ett par fall utses de av stadsfullmäktige och för längre perioder än kammarens övriga ledamöter. 1 Genom regeringsrättens utslag den 21 augusti 1929 undanröjdes, på anförda skäl, stadsfullmäktiges beslut angående befattningens inrättande, i vad anginge fastställelse av instruktion för stadsdirektören.

115 I de till de sakkunniga inkomna uppgifterna svaras på frågan om verkställande ledamot från ett håll, att »ordförandes arbetsbörda icke torde v a r a så stor, att han kan anses såsom verkställande ledamot». Detta svar torde r ä t t väl karakterisera läget på m å n g a håll. I själva verket ha icke minst i de mindre städerna, där tjänstemän i större utsträckningsaknas, ordförandens arbetsbörda, såsom beredande och verkställande, kommit att bliva så avsevärd, a t t det är svårt att avgöra, om han bör rubriceras såsom verkställande ledamot eller ej. Sedan kommunalförfattningen medgivit arvoden åt dessa ordförande, har m a n ansett sig k u n n a påfordra ett mera regelbundet deltagande från deras sida i den löpande förvaltningen, ofta nog med dagliga eller så gott som dagliga mottagningstider i kammaren. Som exempel på de arvodesbelopp, som utgå, må — ur de till de sakk u n n i g a inkomna uppgifterna — angivas n å g r a summor för städer av olika, storlek: Eksjö Härnösand Karlskrona

2 000 kr. Simrishamn 2 000 » Strängnäs 1800 » jämte dyrtids- Sundbyberg

1600 kr. 600 » 500 »

tillägg

Köping Ronneby

800 600

» »

Södertälje Ulricehamn

600 1000

» »

U t a n n ä r m a r e kännedom om vederbörande ordförandes åligganden och omfattningen av den tjänstepersonal, k a m m a r e n har till sitt förfogande, torde emellertid ovanstående sifferuppgifter v a r a relativt litet upplysande, om det gäller att göra jämförelser de olika städerna emellan. V a d drätselkamrarnas tjänsteorganisation i övrigt angår, må här erinr a s därom, att hos dem i stor utsträckning äro anställda stadsombudsmän. I n å g r a städer, såsom Örebro, Borås och Lund, äro dessa stadsombudsmän att betrakta såsom drätselkammarens tjänstemän, medan de i övriga städer hava en mera central ställning. Antalet tjänstemän, drätselkammaren därutöver har till sitt förfogande, varierar för övrigt mycket icke blott efter förvaltningens storlek u t a n också efter olika organisationstyper. Över lag sorterar under kammaren ett drätselkontor, vars chef vanligen är stadskamreraren (drätselkamreraren) men såsom redan nämnts i n å g r a fall också drätseldirektören samt i Eslöv stadsombudsmannen. Kontoret h a n d h a r kammarens bokföringsoch räkenskapsväsen och uppbörd samt i en del fall motsvarande åligganden också för andra stadens verk, varom mera nedan. Tidigare handhade stadskamreraren i stor utsträckning också kassagöromålen, men dessa skiljas numera i allt större utsträckning från hans tjänst och läggas på en särskild kassör, då man ur redovisningssynpunkt funnit det allt mera önskvärt, att utanordning och utbetalning omhänderhavas av olika personer. Stadskamrerarnas allmänna ställning i stadens förvalt-

116 ning är mycket olikartad. På något håll (exempelvis Linköping) torde m a n kunna säga, att stadskamreraren i realiteten fungerar såsom en drätseldirektör, och på ett a n n a t snarast såsom fastighetsdirektör, medan h a n s verksamhet i andra städer mera strängt begränsats till bokföringsarbete och liknande uppgifter. I de mindre städerna är stadskamreraren ofta nog tillika kammarens sekreterare. Under drätselkammaren sorterar vidare regelmässigt ett stadsingenjörskontor, eventuellt också ett byggnadskontor. Medan de större städerna allmänt hava särskild byggnadschef och särskild stadsingenjör, blir organisationsproblemet, när man kommer längre ned på skalan, snarare enbart stadsingenjör eller särskild arbetschef dessutom. Stadsingenjörens ställning varierar också allteftersom han fungerar som mätningsman eller ej. I n å g r a mindre städer (exempelvis Hjo och Säter) är stadsingenjören sekreterare i drätselkammaren. Med ledning av tillgängliga instruktioner skulle man visserligen k u n n a giva en schematisk översikt över de uppgifter, som åvila drätselkammarens olika chefstjänstemän och tämligen bestämt avgränsa deras inbördes förvaltningsområden. Men översikten i fråga skulle helt säkert mycket dåligt komma att återgiva de verkliga, i praktiken existerande förhållandena. I en helt annan omfattning, ä n när det gäller exempelvis statstjänster, hava personliga förutsättningar och stundom kanske också mera tillfälliga förhållanden kommit drätselförvaltningens ledande tjänstemän att få sina verksamhetsområden betydligt annorlunda gestaltade än från början tänkts, och någon verkligt tillförlitlig bild av förhållandena skulle knappast en sådan gruppering giva. g.

Övriga förvaltningsnämnder.

När man går att n ä r m a r e studera, h u r de kommunala förvaltningsuppgifterna i övrigt fördelats på olika förvaltningsnämnder, synes det ligga närmast till hands att först ägna sin uppmärksamhet åt affärsverken. Styrelser för affärsverk m. m.

Till en början må då förutskickas, att gas, elektricitet etc. ej alltid levereras av kommunen, som således ej heller alltid förvaltar respektive verk. I rätt m å n g a fall levereras t ex. gas och elektricitet av enskilda bolag. I framställningen om drätselkammarens förvaltning har redan angivits, att affärsverken stundom administreras inom kammaren. H ä r skall n u huvudsakligen med ledning av de uppgifter, som inkommit från drätselkamrarna, redogöras främst för de fall, i vilka verken i fråga förvaltas utom kammaren. Därvid förekomma olika förvaltningsformer. Antingen har respektive verk en egen styrelse, avsedd enbart för detsamma, eller också förvaltas flera verk gemensamt av en och samma styrelse. Vad angår de kommunala gasverken, finnes för sådant verk särskild

117 styrelse endast i Linköping. I 8 städer förvaltas verken av drätselkammaren. De kommunala elektricitetsverken förvaltas av särskilda styrelser i Boden, Borås, Djursholm, Enköping, Gränna, Halmstad, Hudiksvall, Härnösand, Kristinehamn, Laholm, Linköping, Lysekil, Mjölby, Oskarshamn, Sala, Skellefteå (kraftverk), Sollefteå, Sundbyberg, Söderhamn, Torshälla, Umeå, Vetlanda och Öregrund. I 28 städer förvaltas verken av drätselkammaren. Vad åter angår vattenledningsverken, sortera dessa under särskilda styrelser i Askersund, Avesta, Boden, Falköping, Gränna, Göteborg, Kalmar, Kungälv, Laholm, Lysekil, Mjölby, Sala, Sollefteå och Söderköping. I r ä t t många fall har man för förvaltningen av två eller flera av verken bildat egna styrelser (»styrelse för affärsverk», »industriverksstyrelse», »belysningsstyrelse» e t c ) . H ä r nedan lämnas uppgift på de städer, där sådana styrelser finnas, och har inom parentes angivits omfattningen, varvid gasverken betecknats med g, elektricitetsverken med e och vattenverken med v. Arboga ( c v.), Eksjö (e. v.), Eskilstuna (g. c ) , Eslöv (g. e. v.), Gävle (g. c ) , Göteborg (g. c ) , Hedemora (g. c ) , Hälsingborg (g. c ) , Kalmar (g. c ) , Karlsh a m n (e. v.), Karlskrona (g. c ) , K a r l s t a d (g. c ) , Köping (e. v.), Landskrona (e. v.), Lidköping (g. c v.), Lund (g. c v.), Malmö (g. c ) , Nora (e. v.), Norrköping (g. c ) , Nässjö (e. v.), Ronneby (e. v.), Stockholm (g. e. v.), Strängnäs (e. v.), Södertälje (g. e. v.), T r a n å s (e. v.), Trälleborg (g. e. v.), Uddevalla (g. c ) , Uppsala (g. e.), Västerås (g. e. v.), Ystad (g. e. v.) och Örebro (g. v.), I n å g r a fall lyder ett eller a n n a t av de angivna verken under en styrelse med vidsträcktare förvaltningsområde. Sålunda äro t. ex. i Borgholm vattenledning och renhållning förenade under en styrelse och i Norrköping gas, elektricitet och spårvägar förenade under en styrelse. I 10 svenska städer finnas spårvägar. I två, Uppsala och Sundsvall, ägas de av privata bolag, men i de 8 övriga av städerna själva. I Stockholm sker förvaltningen i bolagsform. I Göteborg och Malmö finnas särskilda spårvägsstyrelser. I Jönköping förvaltas spårvägarna av drätselkammaren. I Norrköping, Gävle, Hälsingborg och Karlskrona förvaltas de av styrelsen för belysningsverk m. m. De 8 städer, som hava egna slakthus, Eskilstuna, Göteborg, Hälsingborg, Karlskrona, Linköping, Malmö, Norrköping och Stockholm, hava samtliga särskilda styrelser för dessa inrättningar. Stundom förvalta de också saluhallar. I övrigt finnes en rad exempel på styrelser för affärsverk av mera speciella slag. H ä r må blott erinras om, att staden Lund har särskilda styrelser för j ä r n v ä g a r och för »sten- och grusaffären». Särskilda styrelser hava de kommunala badhusen i 20 städer.

118 Också för hamnens angelägenheter äro särskilda styrelser vanliga (hamnstyrelse, hamndirektion). Dylika myndigheter finnas i 52 städer. Hamnen sorterar under drätselkammaren i 15 städer. Andra förvaltningsnämnder.

I 18 fall h a r renhållningen ställts under särskild styrelse. För dess del förekomma också — utanför drätselkammaren — andra kombinationer. Så finnes i Mjölby en fastighets- och renhållningsstyrelse och i Umeå' en brand- och renhållningsstyrelse. Vad brandväsendet angår, stadgar som bekant nu gällande brandstadga (§ 4), att förvaltningen av brandväsendets angelägenheter skall handhavas av för sådant ändamål särskilt utsedd brandstyrelse eller ock av ann a n kommunal förvaltningsmyndighet, på sätt stadsfullmäktige besluta. Det visar sig, att särskild brandstyrelse numera är r ä t t vanlig. Sådana styrelser finnas nämligen i ej mindre än 36 städer. I en så stor stad som Göteborg sorterar dock brandväsendet under drätselkammaren (första avdelningen), och i Stockholm hör det under gatunämnden. I övrigt förekommer i de olika städerna en rad av förvaltningsnämnder för olika uppdrag, i några fall säkerligen med huvudvikten lagd på be redning av respektive ärenden. U t a n anspråk på fullständighet må h ä r nämnas: lantegendomsnämnd (Västerås, Arvika), m a r k n ä m n d (Falun), gatustyrelse (i Stockholm gatunämnd), skogsnämnd, skogsförvaltning och skogsallmänningsnämnd, fiskeristyrelse, båtstyrelse, koloniträdgårdsstyrelse, organ för hembygdsvård, idrottsnämnd eller styrelse för förvaltningav viss idrottsplats, järnvägsråd, trafiknämnd, styrelse för undervisningsanstalter (högre skolor, yrkesskolor, borgarskolor, handelsskolor, högre folkskolor e t c ) , museinämnder, styrelser för bibliotek, teaterstyrelser m. m. Det förtjänar påpekas, att m a n på sina håll använder kommittéform för vad som egentligen ä r en permanent förvaltningsmyndighet Det må i detta' hänseende endast erinras om, att t. ex. Göteborgs stads statistiska kontor sorterar under »kommittén för Göteborgs stads komunalstatistik». Utöver förvaltningsnämnder av ovan berört slag återfinnas i städerna självfallet de i allmän författning förutsatta nämnderna, såsom byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse (i stor utsträckning också särskilda nykterhetsnämnder), pensionsnämnd, beskattningsnämnder e t c Det torde emellertid i detta sammanhang sakna intresse att närm a r e gå in på organisationen av deras förvaltningsarbete. Gällande polislagstiftning ger som bekant städerna tillfälle att tillsätta polisnämnder. Sådana synas för n ä r v a r a n d e vara tillsatta i ett 25-tal städer.

119 h.

Förvaltning i andra former.

Behovet av smidigare former för affärsverkens förvaltning har även i v å r t land gjort frågan om en förvaltning i aktiebolagsform av t. ex. spårvägar, gasverk etc. aktuell. Exempel finnas redan nu på förvaltning i dylika former såsom spårvägarna i Stockholm och elektricitetsverket i Linköping. För tryggande av kommunikationsmöjligheter h a v a städerna tidigt nog förskaffat sig majoritet i järnvägsbolag e t c , därvid förvaltningen av den ä g d a järnvägen fortsättningsvis skett i bolagsform. Tack vare understödjandet av sociala institutioner, bildningsföretag-, idrottsföreningar eller andra för respektive stad önskvärda institutioner h a v a städerna i mycket stor utsträckning kommit att öva ett ganska vittgående inflytande (genom utseende av styrelseledamöter, revision, inspektion etc.) på de understödda företagens ledning. Utrymmet medgiver ingen n ä r m a r e redogörelse för denna indirekta förvaltning. Det får r ä c k a med ett påpekande. i.

Centralisation eller decentralisation?

Den ovan lämnade framställningen av drätselkammarens och de med k a m m a r e n jämnställda förvaltningsnämndernas organisation torde, om ä n skissartad och u t a n anspråk p å fullständighet, tydligt visa, att förvaltningens organisation i de olika städerna är särdeles skiftande. P å sina håll har m a n strävat efter starkast möjliga centralisation, medan i a n d r a städer utökningen av förvaltningen fått medföra en mer eller mindre stark ansvällning av antalet förvaltningsnämnder. F ö r a t t något n ä r m a r e belysa det för nutida svensk stadsförvaltning mycket aktuella problemet centralisation eller decentralisation skall här nedan något utförligare redogöras för förvaltningen i ett fåtal typiska städer. Av utrymmesskäl kan dock ej heller förvaltningen i dessa »typstäder» bliva föremål för en så detaljerad framställning, som frågans vikt kanske kunde hava m o t i v e r a t Det ligger i sakens natur, att de minsta städerna skola tämligen genomgående förete exempel på stark centralisation. Förvaltningens inrymmande inom drätselkammaren bereder där av naturliga skäl ringa svårighet. I de till de sakkunniga inkomna uppgifterna meddelas också från åtskilliga av dessa städer, att inga som helst nämnder och styrelser — naturligen utom de i lagen föreskrivna — förekomma vid drätselkammarens sida. Så är fallet i Kungsbacka, Mariefred, Marstrand, Skänninge, Strömstad, Vaxholm, Vimmerby, Värnamo, Åmål, Ängelholm och Örnsköldsvik. I Filipstad, Lindesberg, Sigtuna, Ulricehamn och Vadstena har man vid sidan av drätselkammaren endast en brandstyrelse; a t t döma av uppgifter från en av städerna i fråga har man ansett brandstyrelsen obligatorisk, vilket ju icke är fallet (se ovan). I Hjo har m a n vid sidan

120 av drätselkammaren endast hamnstyrelse, i Säter endast en styrelse för Säterdalen och i Falköping, där gas och elektricitetsverken äro i enskild ägo, har man endast en vattenledningsstyrelse. Även i dessa m i n d r e städer finnas dock exempel på en viss decentralisation. Medan man i Kungsbacka (1 905 invånare) nöjer sig med drätselkammaren, har man i Kungälv (2 192 invånare) utom kammaren väg- och gatuförvaltningsdirektion, vattenledningsstyrelse, skogsvårds- och parkstyrelse samt båtstyrelse. I Askersund (2 091 invånare) har man under egna styrelser gatuförvaltning, vattenledning, planteringar och brandväsen. En r ä t t decentraliserad mindre stad är också Lysekil (4 085 invånare) med särskilda styrelser för elektricitetsverket, hamnen, parkerna, vatten- och kloakledningar, renhållningsväsen och brandväsen. E t t exempel från senaste tiden på övergång till en mera centraliserad förvaltning erbjuder Lindesberg (3182 invånare), där elektricitets- och vattenverket fr. o. m. detta års ingång lagts under drätselkammaren; endast brandväsendet h a r numera egen styrelse. I städer med ett i n v å n a r a n t a l av omkring 10 000 möta också exempel på en tämligen stark centralisation. E n stad av denna typ är Vänersborg (8 752 invånare). Drätselkammaren förvaltar där även gasverk, vattenverk, badhus, renhållningsverk och hamnen. K a m m a r e n ä r bank för fattigvårdsstyrelsen och folkskolestyrelsen och alla övriga obligatoriska nämnder i staden. Alla räkenskaper föras hos kammaren. Kammaren arbetar på två avdelningar, en ekonomisk avdelning för penningförvaltning och räkenskaper (med stadskassörskontor) och en teknisk avdelning (med stadsingenjörskontor), vilken h a n d h a r allmänna arbeten, fastighetsförvaltning, gasverk, vattenverk, renhållningsverket och badhusen. Kammaren utgör i regel också beredande institution; endast förvissa fall tillsättes särskild beredning. Visby (10 377 invånare) har också en starkt centraliserad förvaltning med elektricitetsverk, renhållningsverk, brandväsen, badhus och hamnförvaltning inrymda inom drätselkammaren. Om möjligt ännu starkare centralisation är genomförd i Luleå (11191 invånare). Den torde förtjäna ett mera ingående omnämnande. Där framlades 1919 ett utförligt förslag till centralisering och i samband därmed om inrättande av den redan omtalade stadsdirektörstjänsten. På g r u n d av den omständigheten, att beslutet överklagades, i vad det rörde stadsdirektören, kom det a t t dröja en tid, innan organisationen genomfördes. Sedan erfarenheter vunnits rörande stadsdirektörstjänsten, voro stadsfullmäktige emellertid 1926 slutligen färdiga att i instruktioner och reglementen n ä r m a r e utforma den nya organisationen. Drätselkamm a r e n omfattar tvenne avdelningar eller, som de där kallas, nämnder. Ekonominämnden h a n d h a r skötseln av stadens drätsel, upptager lån m. m., medan den tekniska nämnden, som tillika ä r brandstyrelse, är styrelse för elektricitetsverk och vattenverk samt handlägger ärenden angående

121 stadens jord, skog, tomter, hus, gator, v ä g a r och planteringar m. m. Ursprungligen v a r det också avsett, att förvaltningen av hamnen skulle h a n d h a v a s av en nämnd inom kammaren. Men man frånföll sedermera denna tanke, och det ansågs, att eventuella tvistigheter mellan drätseln och h a m n e n skulle kunna utjämnas genom stipulerandet av vissa befogenheter i sådant syfte för stadsdirektören. F ö r stadsfullmäktiges och drätselkammarens gemensamma bruk finnes inrättat ett stadskansli med stadsdirektören som chef. Vad stadsdirektören beträffar, är redan tidigare omnämnd hans allmänna ställning såsom den för drätselförvaltningen ansvarige. Han ansvarar för verkställigheten av fattade beslut, tillser att boksluten föreligga i tid, äger att tillfälligt överflytta tjänstemän från ett kontor till ett annat, ordnar och centraliserar uppköpen förstadens olika inrättningar enligt av drätselkammaren fastställd uppköpsordning, förhandlar om inköp och försäljning ävensom utarrendering av fastigheter och tomter, övervakar, att beviljade anslag icke överskridas m. m. Drätselkontoret fungerar som central kassa- och räkenskapsinstitution för flera verk, nämligen drätselkammaren med underlydande verk, magistraten, skolväsendet, hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden samt övriga stadens nämnder och av stadsfullmäktige tillsatta kommittéer. Med vissa inskränkningar ombesörjas motsvarande åligganden av kontoret även för hamnen, fattigvården och barnavården, samt, där kyrkostämman så beslutar, även för kyrkan. Hamnens bokföring och kassaväsen ombesörjas av hamnkontoret, som dock varje dag inlevererar influtna medel utöver visst belopp till drätselkontoret. För sin mera tillfälliga understödsverksamhet äger fattigvårdsstyrelsen hålla en särskild kassa på intill 1 000 kronor, och för barnavårdsnämnden äro motsvarande anordningar vidtagna. För in- och utbetalningar genom drätselkontoret äro mycket detaljerade föreskrifter lämnade. Samtidigt med stadsdirektörens tillsättande indrogs stadskamreraretjänsten. Sedermera har också indragits en tjänst som byggnadschef. Den tidigare stadsombudsmannabefattningen indrogs som heltidstjänst och ersattes med en befattning »utom stat», för närvarande uppehållen av en länsstyrelsetjänsteman. Drätselkammaren har särskild s e k r e t e r a r e Kristianstad (13186 invånare) företer också en centraliserad förvaltningstyp. Under drätselkammaren sortera sedan 1911 alla affärsverken ävensom hamnen i Åhus. De bägge i storlek jämförbara städerna Trollhättan (15 762 invånare) och Mölndal (17 172 invånare) hava också sina förvaltningar centraliserade. I Trollhättan står enbart brandväsendet utanför kammaren, som eljest omhänderhar förvaltningen av elektricitetsverk, renhållningsverk, hamnanläggningar och kallbadhus, p l a n t e r i n g a r m. m. Kassaförvaltning och räkenskaper omhänderhavas även h ä r för förvaltningen i sin helhet å drätselkontoret. I Mölndal finnas inga förvaltningsnämnder, utom de obligatoriska, vid sidan av drätselkammaren. Som redan i annat sam-

122 m a n h a n g påpekats, har kammaren i Mölndal tillerkänts en stark ställning, när det gäller handhavandet av stadens ekonomi. Längre upp på skalan möta också tvenne andra, i folkmängd v a r a n d r a närstående städer, som förete en stark centralisation, nämligen J ö n k ö ping (30119 invånare) och Uppsala (30 208 invånare). Jönköping synes vara den till invånarantalet största stad, som ännu kunnat behålla inom drätselkammaren hela den förvaltning, som icke obligatoriskt p å v i l a r a n d r a myndigheter. Under kammaren lyda där bland annat brandväsen, pantlåneinrättning, hamnen, vattenledningen, belysningsverken (både gas- och elektricitetsverk), spårvägar, badhus och planteringar. Bland sina ledamöter fördelar kammaren tillsynen över de olika förvaltningsgrenarna. Också i Jönköping är räkenskaps- och kassaväsen centraliser a t hos drätselkontoret, och gäller detta även de utom kammaren stående styrelserna. I Uppsala förekommer utanför drätselkammaren endast en styrelse för gas- och elektricitetsverket. Sedd ur något andra synpunkter företer för övrigt organisationen i Uppsala vissa slående likheter med organisationen i en mindre stad, nämligen Nyköping (12144 invånare). Ovan har redan pekats på en dylik överensstämmelse, nämligen befattningen såsom verkställande ledamot i drätselkammaren. E n annan likhet är den, att förvaltningen bygger på ett utnyttjande av magistratens och rådhusrättens tjänstemän också forden rena kommunalförvaltningen. Så sker visserligen även i a n d r a städer, men för de båda nu berörda städerna är anordningen särdeles typisk. I Uppsala ä r en r å d m a n på samma gång stadens ombudsman, varmed följer vissa sekretariat, och en a n n a n av rådhusrättens tjänstemän är sekreterare hos drätselkammaren. I Nyköping har man i n r ä t t a t en stadsnotarietjänst under förutsättning, att innehavaren skulle fungera såsom sekreterare bland annat hos stadsfullmäktige och deras arbetsutskott. Vad de decentraliserade städerna beträffar, må i huvudsak hänvisas till de översikter, som ovan lämnats i olika sammanhang över drätselkammarens förvaltning å ena sidan och de utanför kammaren stående verken å den andra. Antalet särskilda styrelser och nämnder är tydligen dock icke enbart avgörande. I en förvaltning av Stockholms mått exempelvis blir antalet självständiga styrelser och nämnder självfallet mycket stort. Som bekant har emellertid 1920 års reform av förvaltningen där haft som ett av sina huvudsyften att motverka olägenheterna av decentralisationen. De olika förvaltningsgrenarna stå"ninder ledning av borgarråden, som var för sin rotel på en gång äro ordförande i under roteln sorterande nämnder och föredragande i rotelns ärenden hos stadskollegiet och stadsfullmäktige. Den mest utpräglade decentralisationen representeras nu av Göteborg. Stadsfullmäktige utse där mer än ett 50-tal nämnder och styrelser av olika slag, förutom kommittéer och representanter i bolag eller i understödda företag. Drätselkammaren har där i huvudsak

123 blott de uppgifter, kommunalförordningen på sin tid förutsatte, nämligen l i n a n s - och fastighetsförvaltningen; även gatuförvaltningen är där utbruten ur kammaren. j-

Åtgärder för samarbete emellan förvaltningens olika grenar. Gemensamma ledamöter m. m.

D ä r förvaltningen svällt ut och utbrytning skett av flera förvaltningsg r e n a r från drätselkammaren, h a r man i något fall sökt att neutralisera olägenheterna. E n utväg har varit att stadga rätt för drätselkammaren att representeras exempelvis i affärsverkens styrelse eller i hamnens ledning genom att insätta en ledamot. Det förekommer också, a t t frågor beh a n d l a s vid gemensamt sammanträde med flera förvaltningsnämnder eller att delegerade från en nämnd deltaga i en a n n a n nämnds sammanträden. A n d r a u t v ä g a r hava öppnats genom den ovan i andra sammanhang berörda och exemplifierade centraliseringen av kassa- och bokföring till drätselkontoren. Den väsentligaste rollen spela dock de anordningar med en gemensam tjänsteorganisation, som blivit allt vanligare. Sistn ä m n d a fråga torde förtjäna att något närmare, om än kortfattat, belysas. Gemensam tjänsteorganisation.

U n d e r de senaste åren har m a n i städerna i r ä t t stor utsträckning anställt centrala tjänstemän. Under avdelningen om drätselkammaren h a r redan lämnats redogörelser för drätseldirektörerna och även omnämnts stadsombudsmännen. I detta sammanhang må observeras, att nämnda tjänstemän även givits en mera central ställning. E n typisk utformning i vederbörandes instruktion har den »verkställande direktörens» uppgifter fått i instruktionen för stadsdirektören i Luleå. Det heter där: »Stadsdirektören betrakte sin tjänst som en förtroendepost, vilken förbinder honom a t t i allt vad till hans verksamhetsområde hör söka med ett levande intresse för sitt kall och stadens bästa genom praktiska initiativ och kloka a n o r d n i n g a r leda stadens och dess tjänstemäns arbete i en sund och till samhällets båtnad syftande riktning. Stadsdirektören äge i ty avseenden ovillkorlig skyldighet att hos stadens styrelser och nämnder anmäla förekommande missförhållanden i förvaltningen.» I allmänhet äga drätseldirektörerna n ä r v a r a vid förvaltningsnämndernas sammanträden och få sin mening antecknad till protokollet, Stadsdirektören i Luleå ä r skyldig att vid stadsfullmäktigsammanträdena besvara de frågor, som genom ordföranden riktas till honom. Stadsombudsmännen äro n ä r m a s t att betrakta såsom centrala sekreterare hos förvaltningen och stadens juridiska rådgivare. I n å g r a städer ä r stadsombudsmannen i främsta rummet drätselkammarens tjänsteman, som får åtaga sig annat arbete endast i den m å n hans arbete hos kamma-

124 ren det medgiver. Till denna typ är att hänföra stadsombudsmän i Malmö, Norrköping, Hälsingborg (förste ombudsmannen), Örebro, Borås, Uppsala, Karlskrona, Lund och i viss mån också Karlstad. I dessa fall ombesörja stadsombudsmännen i c k e sekreteraresysslor hos stadsfullmäktige och deras beredningsutskott, som hava särskilda sekreterare. I Kristianstad är stadsombudsmannen utom hos drätselkammaren sekreter a r e också hos hälsovårdsnämnden, byggnadsnämnden, avlöningsnämnden och brandstyrelsen och i Södertälje hos hamnstyrelse, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse och brandstyrelse. Som sekreterare både hos drätselkammare och stadsfullmäktige fungerar stadsombudsmannen i Västerås (drätseldirektören och stadsombudsmannen), Eskilstuna, Jönköping, Linköping, Halmstad, Kalmar, Östersund, Trälleborg, Västervik, Ystad, Härnösand, Skövde, Växjö, Oskarshamn, Köping och Eslöv. De bestyr, som i övrigt åligga stadsombudsmännen, växla. Men oftast äro stadsombudsmännen sekreterare i flertalet förvaltningsnämnder. I Västerås (jfr ovan), i Linköping och Luleå finnas verkliga stadskanslier inrättade med respektive drätseldirektören, stadsdirektören och stadssekreteraren som chefer. I Västerås finnas utom drätseldirektören anställda också en stadsombudsman och en kanslist, och i Linköping h a r stadssekreteraren en kanslist till sin hjälp. Det ankommer då på kansliets chefer att n ä r m a r e fördela bland annat protokollsföringen. I Jönköping har stadsombudsmannen en amanuens. Två stadsombudsmän äro anställda i Hälsingborg och Trälleborg. I Uppsala, Nyköping, Härnösand och Oskarshamn är tjänsten kombinerad med tjänst i r å d h u s r ä t t och magistrat. I Östersund är stadsombudsmannen stadsfogde. I Eslöv är han tillika chef för drätselkontoret och i Ängelholm stadskamrerare, tidigare kronokassör. Som ett exempel på hur föga schablonmässigt stadsförvaltningen är ordnad, må i detta sammanhang särskilt framhållas, att man i en så storstad som Gävle (39 385 invånare) icke funnit sig behöva i n r ä t t a en stadsombudsmannatjänst som självständig befattning. E n handelskammarsekreterare tjänstgör såsom drätselkammarens juridiska rådgivare och stadskamreraren som dess sekreterare, varjämte ordföranden i kammaren fungerar såsom en verkställande ledamot. I allmänhet äro stadsombudsmännen jurister. I Borås, Södertälje och Köping är detta dock icke fallet, u t a n har man där i stället anställt män med erfarenhet från praktiskt kommunalt arbete. Som redan berörts i det föregående, h a r i en del mindre städer (exempelvis Söderhamn, Arvika, Falkenberg m. fl.) stadskamreraren vid sidan av sin egentliga tjänst en ställning, som bra nära svarar mot stadsombudsmannens i städer av större typ. Erfarenheterna av stadsombudsmannabefattningen torde i regel hava v a r i t goda. Genom sin ställning hava stadsombudsmännen kunnat motverka den splittring, som lätt k a n uppstå särskilt i en decentraliserad för-

125 valt n i n g . Mot tjänstens inrättande har främst framkommit den betänkligheten, att nämnder med en och samma sekreterare ha det svårare att på önskade tider utsätta sina sammanträden. Det har också klagats över, att stadsombudsmännen genom sitt deltagande i sammanträden och protokollskrivning fått alltför litet tid över till utredningar i stora och viktiga frågor. P å något håll har också gjorts gällande, att en stadsombudsm a n k a n befaras få en alltför stark ställning inom en stads förvaltning. N u n ä m n d a tjänstemän äro icke de enda »gemensamma». Där kassaväsen -och bokföring centraliserats, har givetvis drätselkontorets chef, i regel således stadskamreraren, fått en mera dominerande position. Byggnadschefer och stadsingenjörer få också stå förvaltningen i sin helhet till tjänst i flera avseenden. I a v v a k t a n på en i utsikt ställd centralisation a v kommunernas under&tödsväsen h a r man på sina håll infört en gemensam tjänsteorganisation för fattigvård och barnavård. Magistratstjänstemän som sekreterare. N ä r man ansett sig kunna stå kvar på den äldre ståndpunkten med sekretariaten uppdelade, har • detta i mycket stor utsträckning möjliggjorts därigenom, att man haft att tillgå tjänstemän hos magistraten (i residensstäderna stundom också hos länsstyrelsen) för dessa uppdrag. Tack v a r e dessa möjligheter hava städerna kunnat erhålla en relativt billig jurist- och sekreterarehjälp, och magistratens bortfallande skulle helt visst komma att väsentligt utöka städernas kostnader i förevarande avseende. k.

De stadsanställdas ställning.

Som bekant finnes i v å r t land ingen »lag om tjänstemän i offentlig tjänst» eller annan allmän författning, som reglerar kommunaltjänstemännens^ ställning. Städerna hava följaktligen en mycket långt gående frihet, då det gäller att anställa och avlöna sina tjänstemän. För grupper av befattningshavare eller enskilda sådana med helt eller delvis statliga funktioner, men avlönade av städerna, fastställer Kungl. Maj:t visserligen avlöningens belopp m. m. och tillsätter i viss utsträckningtjänsternas innehavare. Så är fallet exempelvis med befattningshavare hos magistrat och rådhusrätt, stadsfiskaler m. fl. Enligt den n y a polislagstiftningen äger länsstyrelserna pröva »skäligheten» av polislöner m. m. För folkskollärarpersonalen äro minimilöner fastställda. I den mån städerna begagna sig av möjligheterna a t t i statens pensionsanstalt försäkra vissa kategorier av anställda, förutsätter en sådan pensionering också en prövning från statsmakternas sida av avlöningsbeloppen. I den mån allmänna författningar innehålla bestämmelser om en stadsavlönad befattningshavares åligganden, måste dessa naturligen följas. I stort sett hava städerna emellertid för tjänster, de själva inrätta och tillsätta, möj-

126 ligheter att fritt u t m ä t a såväl avlöning som arbetsområde. I lönestater, tjänstereglementen, instruktioner och särskilda beslut av vederbörande myndighet h a r man att söka de bestämmelser, som reglera en dylik tjänstemans ställning till sin arbetsgivare, staden. Uppstå tvister, få de avgöras efter allmän lag och med hänsyn till ingångna överenskommelser. Vad avlönings- och anställningsförhållandena angår, rådde för 10 a 15 år sedan en starkt framträdande olikformighet, ej blott städerna emellan utan även inom en och samma stad. Krisåren hava i detta avseende åstadkommit en viss rationalisering. Nödvändigheten att utbetala dyrtidstillägg riktade uppmärksamheten i högre grad än förr på själva grundlönerna. Man fann sig tvungen att omgruppera dessa och ställa dem i skäligt förhållande till v a r a n d r a för att kunna få dyrtidstillägg efter ett och samma system något så när rättvist avvägda. Detta arbete förde också med sig en prövning av värdet å utgående naturaförmåner (bostad, läkarvård m. m.) och likaså började man ägna större uppmärksamhet åt frågor om semester, bibehållande av avlöning under sjukdom eller annan ledighet. Tillkomsten av särskilda lönenämnder underlättade självfallet denna »storstädning». Det tillkom nu i stad efter stad omsorgsfullt utarbetade lönestater. Oftast byggde dessa på indelning i lönegrupper med för varje grupp fastställda, med bestämda intervaller (3, 6, 9, 12 eller 5, 10 år) utgående ålderstillägg. Den opposition, som h ä r och var framkom mot denna metod med »lönestegar», lyckades endast i obetydlig grad göra sig gällande. Statens lönereglering för kommunikationsverken kom mycket ofta att tagas till mönster för städernas motsvarande löneregleringar och detta så mycket hellre, som i lönenämnderna i r ä t t stor omfattning sutto statstjänstemän, avlönade efter kommunikationsverkens system. Under den »flykt från kommunalförvaltningen», som en tid var r ä t t framträdande på grund av de höga löner, den enskilda företagsamheten kunde bjuda särskilt de tekniskt utbildade, saknades icke röster för försök a t t »normalisera» lönerna. Försöken blevo dock u t a n resultat — dess bättre torde man kunna säga icke minst med hänsyn till den ovan redan berörda svårigheten att vad städernas tjänstemän angår, jämställa även likbenämnda tjänster i skilda städer. Beträffande »allmänna villkor» för lönestatens tillämpande har man däremot lyckats nå en viss likformighet på de centrala punkterna. Bristen på bestämmelser tidigare på detta område h a r ersatts av ett »normerande», som stundom kanske blivit något väl detaljerat. Tjänstemannen anställes i regel av den myndighet, under vilken han skall sortera. Chefstjänstemän antagas dock ofta av stadsfullmäktige. Kommunalförordningens bestämmelser om magistraten såsom den regelmässigt tjänstetillsättande myndigheten har alltmera blivit en form, iakttagen endast i n å g r a av de allra minsta städerna. Formellt sett hava kommunaltjänstemännen en r ä t t löslig anställning. Regelmässigt tillsättas de »tillsvidare» eller tillsvidare med viss uppsägningstid; i n å g r a

127 städer tillsättas chefstjänstemännen för vissa år. Allmänt finnas bestämmelser avsedda a t t förhindra ett oberättigat entledigande. Man torde kunna säga, a t t trots den formellt lösa anställningen mycket få fall hava förekommit, där en stadstjänsteman, som icke gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller visat sig fullkomligt oduglig i tjänsten, tvingats a t t lämna sin befattning. I realiteten torde skillnaden i stats- och kommunaltjänstemannens ställning i detta avseende icke v a r a mera m ä r k b a r t framträdande. Vad tjänstereglementenas innehåll i övrigt angår, må här endast erinras om n å g r a bestämmelser. Kompetensfordringar äro sällan föreskrivna annat än för vissa tjänster (framför allt för dem, som anses fordra teknisk eller juridisk utbildning). Provtjänstgöring förutsattes i regel, där icke tjänstgöring på a n n a t håll anses onödiggöra detta. Genom generellt förbud — med dispensmöjligheter — mot bisysslor har man allmänt förbehållit sig en prövning av uppkommande fall. Bestämmelser om daglig tjänstgöringstid finnes i allmänhet för kontorspersonal (vanligen 7 effektiva timmar) med inskränkningar lördagar och helgdagsaftnar och stundom sommartiden. För naturaförmåner fastställas i allmänhet vissa värden, som månatligen avdragas å avlöningen. Allmänt erhålles semester. Dess längd avpassas antingen efter avlöningens storlek eller fastställes individuellt för olika tjänster och höjes stundom efter uppnådda 40 levnadsår. Tjänstemän med uppbörd äro i regel skyldiga att taga semester på av myndigheten bestämd tid. Under sjukdom erhålla befattningsh a v a r n a i många fall full avlöning under 30 dagar per kalenderår och därefter under 6 månader i regel 70 procent, medan för längre tid städerna stundom förbehållit sig avgörande från fall till fall. Särskilda avdragsnormer äro i allmänhet fastställda för olika slag av ledighet i övrigt såsom för »svag hälsas vårdande», studier, offentliga uppdrag, värnplikt etc. E t t löneproblem av särskild aktualitet är för n ä r v a r a n d e frågan om dyrtidstilläggen. P å detta område härskar nu ett fullständigt kaos i städerna, som tillämpa de mest skiftande system. Så länge statens utredning i frågan pågår, torde någon allmännare lösning av problemet för städernas del dock knappast v a r a att vänta, om än exempel finnes på, att utredning om fasta löner igångsatts. Pensiotisfrågan har på de senare åren v a r i t föremål för mycket intresse. Stad efter stad har gått in för en lösning av densamma, men ännu återstår dock mycket att göra på detta område. Cirka 1/3 av landets mindre och medelstora städer hava anslutit sig till en gemensam under stadsförbundets medverkan tillkommen pensionskassa »Sveriges kommunalanställdas pensionskassa», medan ett antal a n d r a städer bildat egna kassor. Pensioneringen omfattar så gott som undantagslöst både egen- och familjepension, vanligen även förtidspension. Den gemensamma pensionskassan bygger på en försäkringstekniskt riktig fondering. Också i de övriga

128 städerna h a r man åtminstone teoretiskt vanligen godkänt fonderingsprincipen, om ä n de senaste årens ekonomiska svårigheter fått fresta till ett och annat avsteg i praktiken från principen i fråga. Vad kommunalarbetarna angår, hava dessa i största utsträckning fått sina löneförhållanden ordnade i kollektivavtalets form, och i »allmänna villkor» h a v a också för deras del bestämmelser träffats om semester, sjukavdrag etc. Pensionsfrågan har funnit sin lösning även för kommun a l a r b e t a r n a s del i r ä t t många städer. 1. Statskontrollen över förvaltningen. Enligt kommunalstyrelseförordningen för stad.

E t t av den svenska kommunalförvaltningens särdrag är som bekant en långt driven självstyrelse. Kommunerna äga för sina uppgifter beskatta sina medlemmar och i övrigt i allra största utsträckning själva u t a n statskontroll h a n d h a v a sina angelägenheter. Kontroll från statens sida saknas dock ingalunda. Den utövas genom såväl lokala som centrala myndigheter. Som en egendomlighet för denna kontroll må uppmärksammas, att för städernas del tillskapats en kontrollinstans, till vilken motsvarighet saknas för landskommunernas del. Medan statens kontroll för de senares del är koncentrerad till länen och departementen, finnes i varje stad ett rent lokalt kontrollorgan, magistraten respektive stadsstyrelsen. Magistraten (stadsstyrelsen) har enligt kommunalförordningen fått en mycket central ställning i förvaltningen. Den skall sålunda bland a n n a t pröva lagligheten av stadsfullmäktiges beslut och tillse, a t t dessa, i den mån de befunnits lagliga, vederbörligen verkställas av förvaltningsnämnderna. Magistraten skall därjämte omhänderhava ledningen av budgetarbetet och revisionen samt regelmässigt tillsätta tjänstemännen i stadens förvaltning 1 . P å intet a n n a t område av den nutida stadsförvaltningen torde emellertid formellt gällande r ä t t och det dagliga livets praxis så föga täcka v a r a n d r a , som just när det gäller magistraten. Av de tilltänkta funktionerna å t e r s t å r i själva verket mycket litet. »Vägrad verkställighet» ä r numera en så sällsynt tilldragelse i stadsförvaltningen, att varje fall väcker u p p m ä r k s a m h e t Med budgeten har magistraten också mycket sällan något mera reellt att skaffa. Oftast för att icke säga nästan undantagslöst är budgetarbetets tyngdpunkt, som redan sagts, förlagd på a n d r a håll i förvaltningen, vanligast till drätselkammaren. För revisionens gång spelar magistraten heller ingen egentlig roll. Till ändringar i drätselkammarreglementet tar vanligen kammaren själv initiativ, då sådana icke emanera från stadsfullmäktige i anledning av någon väckt motion. Att stadens tjänstemän tillsättas av magistraten, förekommer i mycket 1

Närmare redogörelse tör magistratens uppgifter lämnas i kap. II.

129 liten utsträckning. Magistraten h a r vid ärendenas remissväg blivit en »anhalt» eller i bästa fäll en »knutpunkt». Den bild i starkt sammandragen form som här lämnats av magistratens utveckling, torde mången magistratsledamot vägra att vitsorda. Och detta icke u t a n fog. Tack vare den ställning, författningen en gång givit magistraten, har framför allt dennas ordförande, borgmästaren, stora möjligheter a t t göra rika personliga insatser i kommunalförvaltningen, möjligheter, som allt fortfarande till fromma för stadsförvaltningen i stor utsträckning utnyttjas trots den förskjutning i myndighetens ställning, tiden fört med sig. Det torde mindre v a r a ämbetsställningen i och för sig än vederbörandes administrativa erfarenhet och personliga auktoritet, som därvid bliva avgörande. A t t fallen av vägrad verkställighet varit få, sammanhänger väl också med den omständigheten, att magistratsrepresentanter på tidigt stadium varit i tillfälle att låta den beslutande myndigheten få del av invändningar av juridisk art mot föreliggande förslag. Överhuvud låter magistratens nuvarande ställning sig icke enbart eller ens främst utläsas ur protokoll och handlingar. Av framställningen ovan om tjänsteorganisationen har framgått, att behovet av juridisk sakkunskap i städerna på många håll blivit i a n n a n ordning tillfredsställt. Men det torde icke varit u t a n sin stora betydelse, att företrädaren för objektiva, sakliga synpunkter i överläggningarnas partimotsättningar haren ställning och auktoritet, som k a n giva hans ord en tillräcklig pondus, liksom värdet av en representant för »det allmänna» i byggnads- och hälsovårdsnämnden torde böra skattas h ö g t Den andra kontrollerande statsmyndigheten är länsstyrelsen — likaväl för stads- som landskommun. Det är emellertid ingen särdeles ingripande kontroll, som kommit på deras lott enligt kommunalförordningens § 75. Det inskränker sig till, att vissa ärenden skola av den beslutande myndigheten, i stad via magistraten, underställas länsstyrelsens prövning. H i t höra »beslut, som äro ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande av sedlighet, hälsovård samt ordning och säkerhet inom stadens område». Det gäller således h ä r icke reglemente för drätselkammare, som fastställes av länsstyrelsen enligt § 55 av samma författning eller andra reglementen för förvaltningsstyrelser, som med u n d a n t a g för Stockholm, där Kungl. Maj:ts fastställelse är nödvändig, icke alls behöva underställas statsmyndighet. Länsstyrelsen skola vidare underställas allmänna planer för hushållningen med stadens donationsjord. Stadgandet, att »beslut, som avser påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än 5 år», skola underställas länsstyrelsen, har medfört, att lönestater, pensionsreglementen m. m. rätteligen bort underställas länsstyrelserna, i den m å n utfästelserna påfordra uttaxering för mer än fem år. P r a x i s i detta avseende är emellertid mycket vacklande. Med den anställningsform, viss tids uppsägning, som är vanlig i städerna, k a n ju för övrigt det åtminstone i en del fall tvistas om, huruvida en viss 9 — 1853.

130 befattning är av så permanent natur, att en underställning enligt stadgandet i fråga är absolut påkallad. När man på sista åren underställt de allt vanligare pensionsreglementena länsstyrelsens prövning, torde man därmed säkerligen också främst hava avsett att genom fastställelsen lämna tjänstemännen en viss större garanti mot ändringar i villkoren. I samma syfte h a r man även sökt Kungl. Maj:ts utfästelse å dylika reglementen. Tidigare gavs sådan fastställelse. Men numera inskränkes K u n g l . Maj:ts fastställelse alltid till att omfatta pensionsvillkoren för de ämbets- och tjänstemän, vilkas löner fastställas av Kungl. M a j : t Beträffande v e r k a n av en utebliven underställelse är praxis något oklar. I ett prejudikat (R. Å. 1916 not. E 125) har regeringsrätten uttalat, a t t den uteblivna underställningen »icke inverkade på klagandens rätt». E t t uttalande av en regeringsrättens ledamot i ett annat ärende (R. Å. 1927 ref. 38) synes tillmäta underställningen en större betydelse. Till de ärenden, som skola underställas länsstyrelsen, har på sista åren också kommit beslut om kommunala arvoden, som en gång årligen underställas. Genom överklagande av de underordnade kontrollorganens beslut kunna ärendena dragas inför Kungl. Maj:t till slutlig prövning. Vissa ärenden skola emellertid i första instans underställas Kungl. Maj:t. Den hos oss tillämpade uppdelningen av kommunala ärenden p å ett flertal departement, medför en prövning av dessa underställningsärenden på olika håll. Givetvis har detta sina olägenheter. Starkast framt r ä d a dessa kanske i de fall, där ett och samma ärendes olika sidor påkalla föredragning i olika departement. Medan ett departement övervakar, a t t en anstalt eller undervisningslokaler anskaffas, prövar ett annat, h u r u v i d a för dessa i n r ä t t n i n g a r s finansierande oundgängligen nödiga lån få upptagas. Kungl. Maj:t skola underställas beslut om viss disposition av fastighet, som genom gåva eller testamente tillfallit staden för något dess gemensamma n y t t a avseende ändamål. Underställas skola också av stadsfullmäktige a n t a g n a nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen, såsom väg-, bro-, hamn- och färjpenningar m. m. Den statskontroll över kommunerna, som hittills berörts, har i praktiken mera sällan medfört en skälighetsprövning och oftast tagit sikte på ett bedömande av beslutens laglighet ur ena eller a n d r a synpunkten. Vad åter a n g å r den återstående grupp av ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:t, eller låneärenden, har utvecklingsgången blivit den, a t t en ursprungligen nog skäligen formell prövning ersatts av mycket ingående reell sådan. Gallringen av låneändamålen h a r blivit betydligt skärpt, och amorteringstiderna hava genomgående förkortats. Genom i n r ä t t a n d e t 1918 av Svenska Stadsförbundets finansråd har en möjlighet beretts städernas ombud att tillsammans med en representant för finansdepartementet överlägga om själva principerna för låneprövningen. I rådets y t t r a n d e n i de dit remitterade ärendena behandlas emellertid de

131 olika fallen fullt individuellt, och föreligga särskilda skäl för avvikelser från de eljest som regel tillämpade principerna, tages nödig h ä n s y n till dem. I mycket stor utsträckning pläga finansrådets förslag följas av K u n g l . Maj:t. Redogörelsen h ä r ovan omfattar kontrollmyndigheternas s. a. s. automatiska kontroll. Besvärsvägen kunna emellertid länsstyrelserna och Kungl. Maj:t få att pröva även a n d r a ärenden än de nu behandlade (givetvis kunna också underställningsärenden även besvärsvägen påkalla prövning). Enligt andra författningar.

H ä r h a r talats enbart om statskontrollen enligt kommunalförfattningarna. Därjämte må, u t a n en vidlyftigare framställning i saken, endast erinras därom, att andra allmänna författningar om hälsovård, fattigvård, stadsplaner m. m. tillerkänna olika statliga organ en inspekterande och kontrollerande myndighet gentemot kommunala nämnder och tjänstemän. Till sist må också pekas på, att staten förbehållit sig en betydande kontrollmyndighet på skilda områden av stadsförvaltningen genom a t t k n y t a villkor till för olika ändamål lämnade bidrag. m.

Avslutning.

Ovanstående översikt över nutida svensk stadsförvaltning h a r av flera skäl måst starkt begränsas till sitt utrymme. Det har icke v a r i t möjligt att få med en fyllig bild av alla de olika förvaltningsområdena. Många på de senaste åren framträdande förvaltningsproblem hava endast helt flyktigt k u n n a t beröras eller måst helt förbigås. E t t förhållande v ä r t det största beaktande vid varje något så när genomgripande reform p å området torde skildringen dock h a v a påvisat. Det nämligen, a t t organisationen av de svenska städernas förvaltning är särdeles skiftande. Man har sökt sig fram på mycket olika v ä g a r till de förvaltningsformer, m a n nu har, och samma förvaltningsproblem hava bedömts mycket olika i olika städer. Mångfalden av organisationstyper ter sig brokig nog. Men en strävan efter en enhetlig ledning av förvaltningen i stort är å a n d r a sidan starkt framträdande. E n tendens att a n k n y t a denna ledning till organet för kommunens finanspolitik ä r också tydligt skönjbar.

2.

Stockholms kommunalförvaltning.

Den kommunala organisationen i Stockholm, som delvis är ordnad olika mot i landets övriga städer, regleras av förordningen den 23 m a j 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm j ä m t e däri sedermera gjorda ändringar. Förutom av Stockholms större folkmängd och stadens behov av en

132 vidlyftigare förvaltning betingas dessa olikheter även av förefintligheten av överståthållarämbetet, som ej blott fullgör de på en länsstyrelse i allmänhet ankommande bestyr utan även tillika ombesörjer huvudparten av de åligganden, som i andra städer tillhöra magistraten. Magistraten i Stockholm har följaktligen blott ett fåtal kommunala funktioner, bland vilka den viktigaste är att v a r a valförrättare vid allmänna val. Liksom i övriga städer — utom Skanör med Falsterbo — utövas i Stockholm stadens beslutanderätt av stadsfullmäktige, vilkas antal h ä r är 100 och sålunda avsevärt större än i andra städer. För verkställighet och förvaltning finnas särskilda nämnder och styrelser. Ledningen av stadens angelägenheter ombesörjes å stadsfullmäktiges v ä g n a r av en central förvaltningsmyndighet, stadskollegiet, bland v a r s ledamöter finnas avlönade borgarråd för handhavande av särskilda verksamhetsområden. I n n a n den n u v a r a n d e ordningen med ett stadskollegium år 1920 infördes, var den kommunala förvaltningen helt annorlunda inrättad. Den i 1859 års komrnittébetänkande föreslagna stadsnämnden, som avsetts att v a r a det ledande organet i städernas förvaltning men som ej upptogs i den för landets övriga städer gällande kommunalförordningen, blev i form av ett s. k. beredningsutskott det centrala organet i Stockholms administration. Utskottet hade nämligen ej blott att bereda ärendena till föredragning i stadsfullmäktige utan även a t t uppmärksamt följa förvaltningen i alla riktningar samt att övervaka verkställigheten av fullmäktiges beslut. Därjämte hade beredningsutskottet att sammanställa och pröva det årliga budgetförslaget. Utskottet bestod av stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande samt tio av fullmäktige valda ledamöter. Bland de särskilda nämnderna och styrelserna v a r drätselnämnden, uppdelad på två avdelningar, den viktigaste. Ursprungligen var hela drätselförvaltningen lagd under denna nämnd, men med den överbelastning, som dess mångfaldiga och olikartade uppgifter medförde, har dess arbetsområde förminskats och uppdelats mellan åtskilliga nyinrättade organ. Emellertid kunde beredningsutskottet ej tillfredsställande lösa sin uppgift att v a r a en sammanhållande länk i förvaltningsorganisationen. Utskottet inskränkte sig i allt väsentligt till att mottaga de från förvaltningen inströmmande ärendena och förbereda dessa för behandlingen i fullmäktige. Då det utgjorde en parlamentariskt auktoritativ representation för fullmäktige, avgjordes ärendena ofta preliminärt i utskottet. Däremot klagades över brist på planmässighet och koncentration vid ärendenas beredning. Ej heller kunde utskottet fylla sin uppgift som stadens finansiella centralmyndighet. Ledningen av stadens finanspolitik var delad mellan utskottet och drätselnämnden. Drätselnämnden, som ombesörjde stadens låneväsen, kassa och räkenskaper, hördes endast i enstaka viktigare frågor, medan å andra sidan beredningsutskottet i mot-

133 sats till drätselnämnden saknade den löpande befattningen med stadens ekonomi och därför erforderliga tjänstemän. Överhuvud saknade utskottet v a r j e fastare organiserad förbindelse med fackmyndigheterna. Någon direkt kontakt med de särskilda myndigheterna förekom därför endast undantagsvis. Slutligen var utskottets stora arbetsbörda en väsentlig orsak till att det ej blev vad det avsetts att bliva. De anspråk, som ställdes på de oavlönade förtroendemännen, blevo alltför omfattande, och utskottets prestationsförmåga kom till en del att bero på personliga tillfälligheter. De omförmälda bristfälligheterna i det administrativa maskineriet sökte man avhjälpa genom 1920 års reform. Denna gick ut på beredningsutskottets ombildning till ett stadskollegium, som fick ställningen av en verklig stadens regering, tack vare en smidig kombination av förtroendemäns och tjänstemäns arbetsuppgifter ävensom en fast organiserad ank n y t n i n g till ledningen av stadens särskilda styrelser och verk. Stadskollegiet består av högst aderton personer, nämligen stadsfullmäktiges ordförande och båda vice ordförande, minst tre, högst sex borg a r r å d samt ytterligare nio av och bland stadsfullmäktige årligen valda ledamöter jämte till lika antal för de sistnämnda utsedda ersättare. Stadskollegiet åligger att å stadsfullmäktiges vägnar leda förvaltningen av stadens angelägenheter. Stadskollegiet har för sådant ändamål att med uppmärksamhet följa förvaltningen i alla riktningar och utan tidsutdräkt göra de framställningar och förslag hos stadsfullmäktige eller vidtaga de å t g ä r d e r i övrigt, som h ä r a v föranledas, alt tillse, att de ärenden, i vilka stadsfullmäktige skola meddela utlåtande eller beslut, före handläggningen hos fullmäktige underkastas erforderlig utredning, samt att till föredragning i fullmäktige bereda och avgiva yttranden i dylika ärenden, ävensom att å fullmäktiges vägnar övervaka verkställigheten av fullmäktiges beslut. F r å n stadens nämnder och tjänstemän äger stadskollegiet infordra y t t r a n d e n och upplysningar, som äro av nöden för ärendenas utredande, och stadskollegiet kan hos överståthållarämbetet göra framställningar om infordrande av erforderliga upplysningar från andra än stadens myndigheter. Borgarråden, som för närvarande äro sex, väljas av stadsfullmäktige för en tid av sex år. Skola flera borgarråd tillsättas, skall, såvida omröstning begäres, särskilt val av varje borgarråd anställas. Vid varje val, där omröstning äger rum, är den vald, som erhållit minst två tredjedelar av de angivna rösterna. Uppnås vid val av visst borgarråd ej detta röstetal, uppskjutes valet till en följande dag. Vid den a n d r a omröstning, som då anställes, ifrågakomma endast de två, som vid första omröstningen erhållit de flesta rösterna eller, om flera än två erhållit högsta röstetalet eller jämte den, som fått de flesta rösterna, flera än en erhållit näst högsta röstetalet, samtliga dessa. Vid denna andra omröstning är den vald, som då erhållit de flesta rösterna. Mellan lika röstetal avgör

134 lotten. Dessa bestämmelser avse att så mycket som möjligt undanskjuta partisynpunkterna vid valet. Vidare föreskrives, att till borgarråd allenast m å utses person med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv. Borgarråd åtnjuter arvode, för å r räknat, efter stadsfullmäktiges bestämmande (23 000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de för stadens tjänstemän fastställda grunderna, f. n. 21 % å avlöningen). För det fall, att borgarråd vid utgången av den tid, för vilken han utsetts, icke omväljes eller om han dessförinnan på grund av sjukdom eller eljest u t a n a t t hava förverkat tjänsten nödgas avgå, skall årligen under så lång tid, som motsvarar den, under vilken han innehaft befattningen, dock ej längre tid än 6 år, till honom utgå ett belopp motsvarande hälften av det för honom såsom borgarråd senast fastställda arvodet. Inom stadskollegiet äro borgarråden ansvariga för föredragningen av alla å kollegiets handläggning ankommande ärenden. Mellan borgarråden äro ärendena fördelade så, att varje borgarråd förestår sin rotel. För n ä r v a r a n d e gäller följande gruppindelning: rotel I (drätselroteln): ärenden av betydelse för stadens ekonomi; a n d r a ärenden, som tillhöra drätselnämndens verksamhetsområde; ärenden rörande stadens avlönings- och pensionsväsen, i m å n sådana ej höra under löneavtalsnämnden; ärenden rörande mantalsnämnden och polisnämnden; rotel II (fastighetsroteln): ärenden rörande fastighetsförvaltningen, stadsplane- och byggnadsväsendet samt därmed sammanhängande bostads- och kommunikationsfrågor ; ärenden rörande stadshuset; rotel III (socialroteln): ärenden rörande hälsovård, sjukvård och fattigvård; ärenden rörande arbetsförmedlingen, rättshjälpsanstalten och nykterhetsnämnden samt i allmänhet frågor av social natur, som icke tillhöra a n n a n rotel; rotel IV (undervisningsroteln): ärenden rörande undervisningsväsendet samt i allmänhet ärenden av kulturell natur, som ej tillhöra a n n a n rotel; ärenden rörande barnavårdsnämnden och statistiska kontoret; rotel V (industriroteln): ärenden rörande industriverksstyrelsens, hamnstyrelsens, frihamnsnämndens och löneavtalsnämndens arbetsområden samt i allmänhet ärenden rörande handel och sjöfart; rotel VI (administrativa roteln): ärenden angående ändringar av de för stadens förvaltning gällande

allmänna författningar ävensom andra ärenden av administrativ natur, som icke tillhöra annan rotel; ärenden rörande gatunämndens verksamhetsområde samt i allmänhet trafikfrågor; och ärenden tillhörande slakthus- och saluhallsstyrelsens samt kyrkogårdsnämndens verksamhetsområden. Vid beredning av ärende, som berör annan rotel, skall vederbörande borgarråd samråda med borgarrådet för den senare roteln; särskilt skall sådant samråd äga rum med borgarrådet för första roteln med avseende å ärendes ekonomiska sida och med borgarrådet för sjätte roteln i och för befrämjande av ärendenas formenliga och följdriktiga handläggning. För att erhålla den närmare kontakt mellan stadskollegiet och de särskilda fackmyndigheterna, som beredningsutskottet saknat, utser stadskollegiet bland borgarråden ordförande i de viktigaste styrelserna och nämnderna. Härvid är den mellan borgarråden gällande arbetsfördelningen givetvis vägledande. Borgarråden hava jämväl att sörja för ärendenas behöriga beredande, införskaffa alla sådana upplysningar, som äro nödvändiga för deras avgörande, samt inför stadskollegiet framlägga denna utredning jämte förslag till beslut Vid fullgörandet av sina uppgifter biträdes stadskollegiet av stadskansliet. På detta ankommer att bestrida sekreterar- och kansligöromålen hos stadsfullmäktige och stadskollegiet och att i sådant avseende biträda vid uppsättande av förslag till stadskollegiets utlåtanden med rätt för kansliet att i förekommande fall från vederbörande myndigheter införskaffa erforderliga yttranden och upplysningar. Stadskansliets chef, kanslichefen, äger deltaga i stadskollegiets överläggningar och är därvid skyldig att lämna de upplysningar och råd, varom han anmodas, samt att framställa de erinringar ur rättslig eller allmänt administrativ synpunkt, vartill han finner anledning. I förhållande till stadsfullmäktige betraktas borgarråden som ansvariga för sina respektive förvaltningsgrenar och skola sålunda, även om de ej äro stadsfullmäktige, närvara vid fullmäktiges sammanträden, där ej förfall, som av fullmäktige godkännes, föreligger, och äga därvid deltaga i överläggningarna med rätt att framställa förslag samt att få sin mening antecknad till protokollet. Enligt stadsfullmäktiges arbetsordning skola borgarråden så snart ske kan besvara med stadsfullmäktiges medgivande av enskild fullmäktig framställt spörsmål i ärende, som tillhör stadsfullmäktiges handläggning. Instruktioner för stadskollegiet och för stadens nämnder framställas av Kungl. Maj:t I samband med 1920 års omorganisation ombildades drätselnämnden till en stadens finansstyrelse, och för att tillförsäkra nämnden erforderligt inflytande å ekonomiskt betydelsefulla ärenden föreskrevs, att stadskolle-

136 giet skall från drätselnämnden inhämta y t t r a n d e rörande de av övriga nämnder till stadskollegiet avlämnade förslagen till inkomst- och utgiftsstater, i alla stadsfullmäktiges prövning underställda frågor rörande förv ä r v eller avyttring av fast egendom samt i övriga under fullmäktiges behandling hörande ärenden av särskild vikt för stadens ekonomi. I den sålunda genomförda reformen är borgarrådsinstitutionen den mest betydelsefulla. »Med borgarråden har m a n i den svenska kommunalförvaltningen fått en ny typ av kommunala förtroendemän. Man hade vid omorganisationen stått i valet att lätta beredningsutskottets arbetsbörda antingen genom att utrusta det med kvalificerade föredragande tjänstemän — i enlighet med det Rabeska förslaget till en stor sekreterarorganisation — eller ock att flytta in i själva utskottet dessa föredragande tjänstemän, d. v. s. att åt vissa av utskottets egna ledamöter tillika giva en viss tjänstemannakaraktär. Man hade därvid valt a t t gå den senare vägen, då det ansvar jämväl för ärendenas avgörande i sak, som föredragningen innebär, även påkallar, att dessa föredragande stå i verklig förtroendeställning. Borgarråden äro således på en gång ämbetsmän med ämbetsansvar och förtroendemän, med det mer eller mindre politiska ansvar inför stadskollegiet och stadsfullmäktige, som detta medför.» (YNGVE LARSSON.) Den nya organisationen torde i fråga om formerna för utredningsarbetet och ärendenas beredning och expediering från stadskollegiets sida h a v a medfört åtskilliga framsteg. De på beredningsutskottets tid ofta förekommande långa remisserna och onödiga skickandet av ärendena mellan olika myndigheterna hava ersatts av ett snabbare och planmässigare utredningsarbete under borgarrådens ledning och samarbete såväl inom stadskollegiet som hos fackmyndigheterna. I stadskollegiets utlåtande finna stadsfullmäktige en översikt av hela ärendet, vilken såvitt möjligt inskränkes till de för avgörandet relevanta omständigheterna. Genom dessa anordningar har det för stadskollegiets oavlönade ledamöter och för stadsfullmäktige blivit betydligt enklare än förut att sätta sig in i förekommande frågor. Stadskollegiet har gentemot de särskilda fackmyndigheterna inga särskilda befogenheter, och borgarråden äro blott ordförande i respektive nämnder och styrelser samt föredragande i stadskollegiet för sina rotlar. Emellertid betraktas i praxis stadskollegiet som stadens högsta förvaltningsmyndighet och borgarråden som chefer för sina respektive förvaltningsområden. Med den ställning, som stadskollegiet erhöll genom 1920 å r s omorganisation, har det blivit det kommunalpolitiskt viktigaste av stadens alla verk. Det är hos stadskollegiet förvaltningens trådar löpa samman, och kollegiet har i följd därav kommit a t t intaga en överordnad ställning gentemot fackmyndigheterna och deras organ. Stockholm intager med avseende å kontrollen över kommunalfirvaltningen en särställning. Överståthållarämbetet motsvarar där, såsom tidi-

137 gare nämnts, såväl m a g i s t r a t som länsstyrelse. Formellt måste staden u n d e r k a s t a sig en mera skärpt kontroll över sin förvaltning än vad fallet är i de a n d r a städerna. Men i enstaka moment är motsatsen förhållandet Medan i landets övriga städer formellt varje stadsfullmäktigbeslut »befordras till verkställighet» för a t t över h u v u d kunna omsättas i handling, så äro i Stockholm vissa slag av ärenden helt undantagna statsuppsikten. Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras nämligen för att giva gällande kraft åt stadsfullmäktiges beslut i alla ämnen med u n d a n t a g av vissa uppräknade, v a r u t i avgörandet ankommer endast på fullmäktige. Överståthållarämbetet h a r ej tillerkänts någon ledande ställning i budgetarbetet och revisionen och har ej heller fått r ä t t att tillsätta tjänstemännen. E n åtminstone formellt väsentlig skillnad mellan magistratens och överståthållarämbetets kontroll över stadsfullmäktiges beslut ligger däri, att magistraten prövar lagligheten, och överståthållarämbetet meddelar fastställelse. Besluten skola oförändrade antagas eller ogillas. Ämbetets prövning kan sålunda v a r a av reell n a t u r . I praxis torde dylika fall aldrig förekomma. Vad a n g å r ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, äro föreskrifterna för Stockholm och för landets övriga städer i stort sett likartade. För huvudstadens del tillkommer dock bland a n n a t den redan omförmälda fastställelsen av reglementen för stadskollegiet och förvaltningsnämnderna. Vid Svenska Stadsförbundets kongress 1921 höll sedermera borgarrådet, filosofie doktorn YNGVE LARSSON ett föredrag om Stockholms nya förvaltningsorganisation. Efter en redogörelse för densamma kom talaren in på frågan vilka lärdomar, som kunde för landets övriga städers del dragas av den nya ordningen i Stockholm, och anförde därvid följande: »Det är då naturligt, a t t m a n frågar sig, om icke en liknande organisation även kunde v a r a till gagn i a n d r a städer, och denna fråga tror jag — utan all propaganda för borgarrådsinstitutionen — kunna i stort sett besvaras jakande. I landets övriga städer äro visserligen de organisatoriska förutsättningarna ganska annorlunda. I stort sett kan man väl säga, att någon dubblering av regeringsfunktionen mellan drätselkammaren och ett beredningsutskott icke förekommer, u t a n a t t drätselkammaren är den enda myndighet, som kan göra anspråk på att v a r a stadens regering. Men dess möjligheter att fylla denna uppgift har avsevärt försvår a t s genom arbetsbördans enorma tillväxt och nödvändigheten av arbetets fördelning och i n r ä t t a n d e t av n y a styrelser. I grund och botten ä r alltså problemet detsamma som i Stockholm, om ock mindre trängande. Det föreligger helt visst i alla större städer ett mer eller mindre k ä n n b a r t behov att k u n n a skjuta över icke blott själva verkställighetsarbetet u t a n . i viss mån även regeringsfunktionerna å personer, som kunna ägna hela sin tid åt uppgiften, d. v. s. som äro avlönade. Det ä r detta behov, som man på sina ställen sökt tillgodose genom anställande av s. k. verkställan-

138 de ledamöter av drätselkammaren, en anordning, som helt visst icke står i god överensstämmelse med den nuvarande kommunalförordningen. Ty det torde vara ganska säkert, att Stockholms nya organisation icke utan vidare låter sig överflytta till de andra städerna. Exempelvis torde man icke någonstädes hava behov av så många föredragande förtroendeämbetsmän som sex — därest man vill gå denna väg. Jag är för min del benägen att tro, att en, högst två, låt oss säga kommunalborgmästare, skulle vara tillfyllest i de övriga städerna under förutsättning, att man tillika erhöll ett väl utrustat kansli. Emot en sådan omläggning av förvaltningen torde invändas, att den innebär en fara för politisk korruption; och det vore självfallet naivt att förneka möjligheten, att dessa förtroendeämbeten skulle användas som partibelöningar. Men undgår man denna fara genom att icke söka tillgodose behoven, om de verkligen på allvar göra sig gällande? Jag tror för min del, att man snarare riskerar partikorruptionen i andra och för förvaltningen farligare former, exempelvis genom smärre arvoden för det ena eller det andra mer eller mindre väl kontrollerade uppdraget. Om arvoden åt förtroendemän överhuvud äro av nöden, synes det mig därför vara att föredraga, att dessa nya förtroendemän erhålla ett klart ansvar för sina uppgifter, d. v. s. att de tillika göras till tjänstemän. Därjämte kan man naturligtvis överväga särskilda anordningar för att hålla partisynpunkterna tillbaka vid valen. Noggranna kompetensbe-stämmelser kunna uppställas. I fråga om valsättet tror jag, att de för Stockholm gällande bestämmelserna gå så långt som på denna väg gärna ä r möjligt för att skjuta partiinflytandet tillbaka. Att en ny organisa-, tion av en drätselkammare i här angiven riktning alltid bör underställas Kungl. Maj:ts prövning synes mig vidare uppenbart. Och slutligen kan man även överväga, huruvida icke jämväl valet i en eller annan form kunde underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.»

139 FJÄRDE

KAPITLET.

Kommunalförvaltningen i vissa främmande länder. Då det för bedömande av frågan, huru kommunalförvaltningen i de svenska städerna bör ordnas efter genomförandet av den ifrågasatta processreformen, är av betydelse att äga kännedom om de olika organisationstyper, enligt vilka städernas kommunalförvaltning i främmande länder ordnats, hava de sakkunniga verkställt undersökning rörande ifrågavarande förhållanden inom Sveriges tre nordiska grannländer, Danmark, Finland och Norge, ävensom inom England, Frankrike och Preussen. Resultatet av undersökningen framgår av efterföljande redogörelse. Denna gör icke anspråk på att fullständigt och uttömmande behandla ämnet utan avser endast att lämna en kort översikt av grundlinjerna av ifrågavarande länders stadskommunala organisation. Tidigare hava såväl inom civildepartementet som inom svenska stadsförbundet utarbetats och offentliggjorts utredningar angående samma ämne, till vilka hänvisas. 1

1.

Danmark.

För de danska provinsstäderna regleras kommunalförvaltningen i huvudsak av lagen den 26 maj 1868 »om Kjobstadkommunernes styrelse» med däri genom lag den 1 mars 1919 gjorda ändringar och tillägg. Bestämmelser om kommunala val hava givits i lagar 1908 och 1924. För Köpenhamn gälla särskilda föreskrifter. Den allmänna kommunallagen anger emellertid endast stadsförfattYNGVE LARSSON: Kommunalförvaltningens organisation och arbetssätt i Sveriges, Englands, Frankrikes, Preussens, Österrikes, Danmarks och Norges städer. En redogörelse utarbetad inom Kommunala Centralbyrån (Svenska Stadsförbundets skriftserie nr 2) Stockholm 1909. — YNGVE LARSSON: Kommunalförvaltningens organisation samt statsuppsikten över kommunerna *i England, Danmark och Norge. Utredning verkställd i offentligt uppdrag. (Civildepartementet) Stockholm 1918. — Av dessa arbeten behandlar det sistnämnda utförligt engelsk kommunalförvaltning. I övrigt hänvisas till lagtexter, kommitté- och riksdagstryck samt följande publikationer: Danmark: P. T. SGHOU: Kjebstaedernes Forfatning och Styrelse. Kjobenhavn 1901. Finland: Finsk Kommunaltidskrift. Norge: HALVOR PAULSEN: Kommunalförvaltning (Norsk statsborgerbok II) Kristiania 1923. Preussen: HANS HELFRITZ: Grundriss des preussischen Kommunalrechts. Zweite, umgearbeitete u n d erweiterte Auflage. Berlin 1927.

140 ningens grunddrag, medan närmare föreskrifter meddelas i särskilt reglemente (Vedtcegt) för varje stad. Detta reglemente, som antages av byrådet och stadfästes av inrikesministern, innehåller bestämmelser om magistraten, därest sådan skall finnas, om byrådets utskott och deras kompetens, om byrådets medlemsantal, om fattigvårdens organisation, om det kommunala skatteväsendet, om de kommunala tjänstemännens antal, tillsättning, ställning och lön, om budgeten, kassa och bokföring, revision m. m. E h u r u städernas reglementen i åtskilligt äro överensstämmande, förekomma dock, särskilt i fråga om budgetbehandling och revision samt utskottens kompetens, väsentliga skiljaktligheter. Genom 1919 års lagstiftning infördes den nuvarande ordningen med en p å viss tid vald borgmästare som ordförande i byrådet med vissa kommunala funktioner samt eventuellt en av kommunen utsedd magistrat. Stadskommunens beslutande myndighet i alla kommunala angelägenheter är byrådet, v a r s medlemsantal växlar mellan 7 och 25 och alltid är ojämnt. Byrådet väljes på 4 år, och samtliga medlemmar a v g å samtidigt. Efter varje nyval väljer byrådet inom sig likaledes på 4 å r en ordförande, som kallas borgmästare, och en vice ordförande. I stadens reglemente kan bestämmas, a t t för deltagande i ombesörjandet av stadens angelägenheter skall i n r ä t t a s en kommunal magistrat. Därjämte finnes i städerna en statlig magistrat bestående av polismästaren med vissa uppgifter i fråga om handel och n ä r i n g a r m. m. Den kommunala magistraten består av borgmästaren som ordförande samt minst två, högst fyra medlemmar, som kallas r å d m ä n . R å d m ä n n e n väljas, efter varje nyval av byrådet, proportionellt av och inom byrådet på 4 år. I omkring 9/10 av Danmarks cirka 80 köpstäder finnas ingen kommunal magistrat. I alla dessa städer ombesörjes den kommunala administrationen (och därmed även kassa- och räkenskapsväsendet samt utarbetandet av det årliga budgetförslaget) av borgmästaren och de stående byrådsutskotten, givetvis under medverkan av de kommunala tjänstemännen. Denna ordning förekommer i stor utsträckning även i de större städerna. Borgmästaren leder byrådets förhandlingar och ansvarar för protokollsföringen. Borgmästaren eller magistraten, där sådan finnes, ombesörjer verkställandet av byrådets beslut och utövar i övrigt den förvaltande verksamheten i kommunen. N ä r m a r e bestämmelser angående de befogenheter, som tillkomma borgmästaren och magistraten, meddelas i reglementet. I detta bestämmes även borgmästarens arvode. Vidare, har magistraten (borgmästaren) en del administrativa bestyr angående utövande av vissa yrken, förvaltningen av donationer och fromma stiftelser, den statliga uppbördsförvaltningen och inkvarteringsväsendet, varjämte borgmästaren förrättar borgerlig vigsel samt är ledamot och ordförande i stadens byggnadskommission. I stadens reglemente k a n föreskrivas, att enskild magistratsmedlem

141 skall på eget ansvar handlägga vissa ärenden. Dylikt ärende kan emellertid av honom föreläggas den samlade magistraten, liksom h a n kan bringa varje magistratsbeslut inför byrådet till förnyad prövning. Magistraten ombesörjer stadens kassaväsen med ansvar inför byrådet, framlägger kommunens räkenskaper till granskning inför detsamma samt meddelar de av de röstberättigade medlemmarna i kommunen för 6 år valda revisorerna upplysningar och besvarar deras anmärkningar. Magistraten skall jämväl inför byrådet framlägga årligt förslag till inkomst- och utgiftsstat I städerna finnas för handhavande av vissa förvaltningsgrenar särskilda med kommunalrepresentationen sidoordnade ständiga nämnder, bygnings-, brand-, sundheds- och karantenekommissioner. I dessa finnas dels av byrådet valda medlemmar och dels vissa tjänstemän såsom vederbörande polismästare eller präster. Den viktigaste delen av byrådets arbete är förlagd till utskotten. Dessa äro dels stående, om vilka n ä r m a r e föreskrifter givas i stadens reglemente och som ha till uppgift a t t handhava den omedelbara förvaltningen av särskilda delar av det kommunala verksamhetsområdet, och dels tillfälliga utskott, som tillsättas antingen för att i något viktigare fall övervaka verkställigheten av byrådets beslut eller för att utreda viktigare ärenden. De stående utskotten väljas i allmänhet för byrådets funktionstid (4 år). Proportionell valmetod skall, om någon så yrkar, användas. Vanligen bestå utskotten av tre eller fem medlemmar. I hamnutskottet k u n n a även personer utom byrådet inväljas. Varje utskott anses inom sitt verksamhetsområde representera byrådet i dess helhet och till följd d ä r a v innehava alla de befogenheter, som enligt lag tillkomma detsamma. I n å g r a städer lämnar reglementet de stående byrådsutskotten myndighet att slutligt avgöra de ärenden, som höra under utskottens förvaltningsområden, men åtskilliga reglementen, särskilt de av nyare datum, giva varje medlem av utskottet r ä t t att y r k a att ett ärende bringas inför det samlade byrådet för avgörande. Byrådet utser och avskedar de kommunala tjänstemännen. Dessa sakna i regel varje medbestämmanderätt inom förvaltningen. Emellertid är den dagliga administrationen i betydande omfattning, särskilt på tekniska områden, överlämnad till de kommunala tjänstemännens självständiga avgörande; dock skola större ärenden alltid avgöras av byrådet eller vederbörande byrådsutskott Den statliga uppsikten över kommunalförvaltningen utövas av inrikesministern. Om byrådet genom något beslut överskridit sin befogenhet eller dess beslut i annat avseende strider mot lagstiftningens bestämmelser eller går ut på v ä g r a n att uppfylla någon kommunen åvilande skyldighet, kan inrikesministern inom sex veckor från beslutets fattande genom skrivelse till byrådets ordförande försätta beslutet ur kraft. I n n a n ministern träffar ett dylikt avgörande, skall emellertid byrådet givas till-

142 fälle att y t t r a sig. U n d e r ärendets behandling k a n ministern förklara byrådets beslut vilande. Därjämte skola vissa viktigare beslut underställas inrikesministerns fastställelse för att vinna laga kraft, såsom kommunala stadgar, höjning av utdebiteringen över viss gräns, avhändande, pantsättning och förvärv av fast egendom, upptagande av lån av större belopp eller på längre tid än att det k a n återbetalas med det följande årets inkomster, ävensom vissa ärenden angående för flera kommuner gemensamma ändamål. Det åligger även inrikesministern a t t g r a n s k a de kommunala räkenskaperna. Om han därvid eller på a n n a t sätt får kännedom om, a t t byrådet iklätt sig olagliga utgifter eller v ä g r a t företaga utbetalning, vartill kommunen varit lagligen förpliktad, eller eljest överskridit sin befogenhet, äger inrikesministern med anledning h ä r a v vidtaga erforderliga åtgärder och eventuellt vid domstol göra personligt ansvar gällande mot dem av byrådets ledamöter, som deltagit i ifrågavarande beslut. För Köpenhamn gäller särskild lagstiftning i form av såväl lagar som särskilda reglementen. Huvudstadens kommunalstyrelse är uppdelad p å två avdelningar, magistraten och borgarrepresentationen (Borgerreprwsentantskab). Borgarrepresentationen utgöres av 55 på 4 år valda medlemmar. Magistraten består av fem borgmästare, fem rådmän och en av konungen u t n ä m n d överpresident, som leder förhandlingarna i magistratens plenum. Borgmästarna och rådmännen väljas av representantskapet genom proportionella val för en tid av 8 år. Borgmästarnas löner bestämmas i reglementet. De äro pensionsberättigade i enlighet med de regler, som bestämmas i pensionsreglementet. Rådmännen erhålla ett å r l i g t arvode, vars belopp fastställes i reglementet. De äro icke pensionsberättigade. Till borgmästare och rådmän kunna väljas personer utanför representantskapets krets. Den beslutande myndigheten i alla kommunala angelägenheter utövas i Köpenhamn gemensamt av magistraten och representantskapet. Om magistraten har något att erinra mot ett av representantskapet fattat beslut, skall den med angivande av sina betänkligheter anmoda representantskapet att ånyo taga ärendet under övervägande. Uppnås ej heller vid den nya behandlingen samstämmighet mellan magistrat och representantskap, hänskjutes saken till inrikesministern för avgörande. Denna sista bestämmelse är emellertid av ringa betydelse, då magistraten alltid följer representantskapets majoritet. I varje fall h a r under den senaste mansåldern något dylikt hänskjutande till inrikesministerns avgörande icke ä g t rum. Magistraten ä r tillika kommunens förvaltande myndighet och ombesörjer hela den löpande förvaltningen i enlighet med fastställd budget och särskilda efterbevillningar. Alla åtgärder, som kunna medföra utgifter eller på annat sätt inverka på kommunens ekonomi eller som eljest äro av större betydelse eller principiell natur, erfordra emellertid jämväl representantskapets beslut. Magistraten avgör endast

143 mindre ärenden i sammanhang med den löpande förvaltningen. I de> fall, d ä r beslutanderätt tillkommer både magistraten och representantskapet, fungerar magistraten även som utredningsinstans. Överpresidenten leder förhandlingarna i magistratens plenum, fördelar ärendena mellan dess medlemmar och utövar den allmänna uppsikten över förvaltningen. I överpresidentens sekreteriat behandlas ärenden av mera a l l m ä n n a t u r eller som samtidigt beröra flera av kommunalförvaltningens områden. Alla viktigare frågor särskilt angående budgeten och stadens reglemente föredragas i magistratens plenum, dit även varje borgmästare k a n överlämna ärenden, som eljest tillhöra h a n s avgörande. Magistratens plenum kan för övrigt ej ingripa i de särskilda borgmästarnas förvaltningsområden. Magistraten är indelad i avdelningar, för n ä r v a r a n d e fem, av vilka var och en förestås av en borgmästare. Likaså tillhör varje r å d m a n en viss avdelning. Under varje avdelning sortera vissa kommunala verksamhetsområden. Genom särskild överenskommelse kan arbetet och även beslutanderätten uppdelas emellan vederbörande borgmästare och rådman. Vid representantskapets sammanträden äro åtminstone de av magistratens ledamöter, under vilkas avdelningar de behandlade ärendena höra, n ä r v a r a n d e och skyldiga att på begäran lämna upplysningar, varjämte a n d r a sakkunniga kunna tillkallas. Det må anmärkas, att i Köpenhamn hamnväsendet förvaltas skilt från den övriga kommunalförvaltningen av en med magistraten sidoordnad hamnbestyrelse, bestående av överpresidenten som ordförande jämte ledamöter utsedda av magistraten, borgarrepresentationen, folketinget, landstinget, ministrarna för offentliga arbeten och för handel och sjöfart samt vissa sammanslutningar för handel och näringar. Hamnbestyrelsen behandlar hamnens budget, som ej förelägges representantskapet. Tillsyningsmyndigheten utövas av ministeriet för offentliga arbeten. Köpenhamns h a m n är alltså en självständig institution. Då alla Köpenhamns kommuns ärenden av finansiell innebörd och övriga ärenden av principiell betydelse skola avgöras av representantskapet, är dess arbetsbörda stor. E n del av dess beslutanderätt har därför delegerats till ett stående utskott, bestående av representantskapetsordförande och sex andra på ett år valda ledamöter. Detta utskott har självständig beslutanderätt i fråga om obetydligare utgifter utanför budgeten, om uthyrning eller utarrendering på intill 10 år av stadens fasta egendom och om liknande mindre viktiga ekonomiska angelägenheter. Utskottsväsendet i Köpenhamn är av vida mindre betydelse än i provinsstäderna, då i huvudstaden magistraten som centralmyndighet handhar den omedelbara förvaltningen. Då magistraten tillika är beredningsinstans, förekommer ingen obligatorisk utskottsberedning; för särskilda ärenden av större betydelse tillsättas dock ofta tillfälliga utskott exempelvis i praxis angående den årliga budgeten. Utskotten äro antingen ge-

144 mensamma, det vill säga utsedda av såväl magistraten som representantskapet, eller vanliga utskott, som tillsättas uteslutande av representantskapet. De kommunala tjänstemännen tillsättas i olika fall av magistraten, vederbörande borgmästare, representantskapet eller eventuellt a n n a n myndighet Den statliga uppsikten utövas i första hand av överpresidenten, som h a n d h a r legal kontroll över såväl de kommunala besluten som särskilda förvaltningsåtgärder av magistraten eller någon dess medlem. Om representantskapet eller magistraten skulle fatta ett olagligt beslut och trots överpresidentens föreställningar fasthålla vid detsamma, skall h a n tillsvidare sätta det u r kraft och överlämna ärendet till inrikesministern för avgörande. Det har emellertid aldrig visat sig nödvändigt a t t i praktiken bringa denna bestämmelse till användning. Å regeringen ankommer prövning och fastställelse av viktigare kommunala beslut, nya eller ä n d r a d e kommunalstadgar, avhändande, pantsättning eller förvärv av fast egendom och upptagande av stående lån.

2.

Finland.

Kommunalförvaltningen i Finlands städer företer stora likheter med motsvarande förhållanden i Sverige. Detta är givetvis betingat av historiska skäl. I fråga om de finska städernas förvaltningsorganisation beträffande såväl magistratsinstitutionen, d. v. s. borgmästare och råd, som stadens äldste såsom borgerskapets organ har i allt väsentligt samma utvecklingsgång som hos oss ägt rum. Genom förordningen den 8 december 1873 angående kommunalförvaltning i stad, som i mycket bygger på sin svenska motsvarighet, 1862 års kommunalstyrelseförordning för stad, infördes stadsfullmäktige såsom stadsmenighetens beslutande organ. P å grund av otydliga föreskrifter angående den verkställande makten och sin ställning som domstol i »hushållnings- och ordningsmål» kom magistraten emellertid a t t fortfarande intaga en mera framträdande plats i organisationen än vad fallet var i Sverige. I likhet med förhållandet hos oss fungerar den finska magistraten i egenskap av r å d s t u v u r ä t t tilllika som allmän underrätt. Förändrade bestämmelser huvudsakligen rörande den kommunala rösträtten infördes genom kommunallagen för städerna den 27 november 1917. Förarbeten för omorganisation av kommunalförvaltningen hade emellertid påbörjats redan på 1880-talet och fortsattes, sedan F i n l a n d blivit en självständig stat. Reformarbetet avsåg att i överordnad ställning i förhållande till styrelser och nämnder i förvaltningssystemet infoga ett högre förvaltningsorgan, som å ena sidan stode i närmaste kontakt med stadsfullmäktige och å andra sidan utövade inseende över och ledde specialstyrelsernas och nämndernas

145 verkställighetsåtgärder. I anslutning härtill antogos 1927 vissa ändringar i kommunallagen, som trädde i kraft den 1 januari 1928. Genom dessa förändringar, som för förvaltningsorganisationen äro av genomgripande betydelse, skildes magistraten från befattningen med de egentliga kommunala angelägenheterna och i stället inrättades en stadsstyrelse, som Damval skulle fylla drätselkammarens och stadsfullmäktiges beredningsutskotts funktioner. Dessa båda sistnämnda organ skulle samtidigt upphöra. Stadsstyrelsen har till uppgift att vårda sig om stadens förvaltning bevaka stadens fördel, bereda de ärenden, som skola handläggas av stadsfullmäktige, samt verkställa fullmäktiges beslut och föreskrifter, varjämte stadsfullmäktige kunna i stadsstyrelsens reglemente bestämma, att beslutanderätt i däri angivna ärenden kunna överlåtas åt styrelsen. Stadsstyrelsen består av en stadsdirektör som ordförande samt minst fyra av stadsfullmäktige för ett år i sänder utsedda ledamöter. I styrelsens reglemente kan föreskrivas, att styrelsen skall hava en eller flera biträdande stadsdirektörer, vilka tjänstgöra såsom vice ordförande i styrelsen. Stadsdirektören och biträdande stadsdirektörerna få emellertid ej utgöra majoritet i styrelsen. Stadsdirektörsbefattning tillsättes efter ledigförklarmg och trettio dagars ansökningstid genom val av fullmäktige, som dock ej äro bundna av inkomna ansökningar. Beträffande kompetensvillkor för stadsdirektör och vice stadsdirektör skola bestämmelser meddelas i styrelsens reglemente. Tillsättandet av befattningarna sker på obestämd tid. Avsked kan på ansökan beviljas av fullmäktige. Stadsdirektör eller vice stadsdirektör kan av fullmäktige skiljas från befattningen, om han under ett år utan avbrott varit för sjukdom eller kroppslyte urståndsatt handhava densamma samt befinnes även framgent därtill oförmögen eller om han eljest på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan orsak bör anses for befattningen mindre lämplig. Stadsstyrelsens sammansättning samt dess åligganden och befogenheter bestämmas närmare genom dess reglemente, som jämväl bör så noggrant som möjligt genom uppräkning angiva de ärenden, som styrelsen får avgöra utan att underställa dem stadsfullmäktiges prövning. I reglementet kan avdelning av styrelsen, stadsdirektör eller ledamot av styrelsen tilläggas befogenhet att å styrelsens vägnar avgöra vissa slags ärenden av mindre vikt; dock att ärenden, som skola för fullmäktige föredragas, och sådana, som angå verkställighet av fullmäktiges beslut, böra behandlas vid sammanträde av styrelsen. Förslag till dylikt reglemente ävensom ändring i gällande reglemente antages av fullmäktige, varefter det befordras till statsrådets prövning och fastställelse. Inom finska kommunala centralbyrån hava utarbetats fyra olika mallreglementen för stadsstyrelser, avpassade för städer av olika storlek. Stadsfullmäktige kunna till stadsstyrelsens biträde tillsätta under styrelsens inseende stående nämnder. Medlemmarna i dessa utses av full10 — 1858.

146 mäktige, såvida ej annorlunda stadgas. För varje nämnd skall emellertid stadsstyrelsen för ett år i sänder utse sin ordförande eller någon sin ledamot att företräda sig i nämnden. Den sålunda utsedde äger att i nämnden deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Nämnds beslut bör, om stadsstyrelsen eller dess ordförande så på fordrar, underställas styrelsens prövning. Vidare äger styrelsen själv för handhavande av tillfälliga uppdrag tillsätta bestyrelser och bestämma dessas befogenhet Utöver medlemmarna i stadsstyrelsen och nämnder kunna stadsfullmäktige tillsätta tjänstemän för handhavande av vissa förvaltningsuppgifter. Slutligen kunna stadsfullmäktige, om de pröva nödigt, tillsätta särskilda utskott för avgivande av utlåtanden och för granskning av förvaltningen. Stadsstyrelsen skall underrättas om andra än för granskning av förvaltningen tillsatta utskotts sammanträden, och äger styrelsens ordförande eller den ledamot, styrelsen förordnat, att med yttranderätt deltaga i dylikt sammanträde. Genom de sålunda givna föreskrifterna har avsetts att centralisera städernas förvaltning samt skapa garanti för fackkunskap och kontinuitet i ärendenas behandling på samma gång som utrymme lämnats för medborgarnas deltagande i kommunalförvaltningen. Därjämte hava städerna erhållit vidsträckt befogenhet att inom de av lagbestämmelserna utstakade gränserna genom stadsstyrelsereglementet och andra reglementen och instruktioner ordna sina förhållanden efter lokala önskemål och behov. Angående stadsstyrelsens förhållande till stadsfullmäktige må anmärkas, att fullmäktiges ordförande och vice ordförande äga närvara vid styrelsens sammanträden och därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Å andra sidan äro stadsstyrelsens ordförande och den eller de ledamöter, som därtill av styrelsen förordnas, pliktiga att närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden, varvid de äga deltaga i överläggningarna samt, om de tillika själva äro stadsfullmäktige, jämväl i besluten. Även annan stadsstyrelseledamot har rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Då genom 1927 års lagstiftning magistraten befriades från sina åligganden inom området för städernas egentliga självstyrelse, ansågs emellertid, att skäl ej förelåge att helt och hållet avskaffa den oberoende av besvär verkande kontroll, som innefattades i den magistraten tidigare tillkommande skyldigheten att övervaka lagligheten av stadsfullmäktiges verksamhet. På grund härav infördes ett stadgande, att stadsstyrelsen, som ju är det verkställande organet i stadsförvaltningen, är pliktig vägra verkställighet av ett av fullmäktige fattat beslut, om styrelsen finner, att detsamma strider mot lag eller gällande föreskrifter eller att underställning av beslutet under högre myndighet uraktlåtits, där sådant bort ske. Anmälan om vägrad verkställighet skall med angivande av skälen oförtövat ske hos fullmäktige. Vidhålla dessa därvid fortfarande beslu-

147 tet, ä g a de draga frågan om beslutets verkställighet inför landshövdingens prövning. Vissa stadsfullmäktigbeslut skola enligt lagens föreskrifter underställas statsmyndighet. Så skola statsrådets prövning och fastställelse understallas beslut angående försäljning, pantförskrivning eller byte av staden tillhörig fastighet, som genom gåva eller testamente tillfallit densamma och upplåtits för något dess gemensamma n y t t a avsett ändamål, eller avtal r ö r a n d e dylik fastighet, som kan medföra ändring i stadens r ä t t till fastigheten, angående upptagande av lån ställt på längre återbetalningstid än två år, samt angående förslag till nya eller förhöjda avgifter å den allmänna trafiken. Vidare stadgas, att beslut skola underställas landshövdingens prövning och fastställelse, då de röra allmänna föreskrifter till befrämjande av sedlighet, hälsovård eller ordning och säkerhet i staden samt påläggande eller ä n d r i n g av avgifter för särskilt behov, avsedda att utgå under längre tid än fem år.

3.

Norge.

För Norges vidkommande gällde ända till 1922, då ny kommunal lagstiftning trädde i kraft, huvuddragen av lagen om »Formandskaber i Kjobstceder samt om Bestyreisen af Kjobstcedemes almindelige Kommune-Anliggender» av den 14 j a n u a r i 1837, ehuru genombruten och kompletterad av praxis och senare lagstiftning. 1837 års lag byggde på principen om den kommunala självstyrelsen, i det att den förlade den beslutande samt i det väsentliga även den verkställande och kontrollerande verksamheten i kommunala angelägenheter till folkvalda organ, företrädesvis formandskap och reprmsentantskap. Emellertid hade amtmanden (fylkesmanden) och i vissa fall även regeringen uppsiktsrätt beträffande de kommunala besluten, ehuru amtmannens r ä t t härvidlag endast var av suspensiv natur. Efter enväldets genomförande på 1600-talet förestods de norska städernas styrelse av borgmästare och rådmän, vilka voro kungliga ämbetsmän och tillsammans betecknades som magistrat. Efter förmanskapslagen 1837 bestod magistraten i Oslo och Bergen av ett flertal borgmästare, i Fredrikshald, Fredrikstad, Drammen, Kristiansand, Stavanger och Trondhjem av en borgmästare, medan i övriga städer magistratsfunktionerna fullgjordes av vederbörande byfogde (stadens domare), politimester eller annan ämbetsman. Magistraten v a r statsmaktens representant i staden. Förmanskapslagen saknade allmänna bestämmelser om magistratens ställning till den kommunala administrationen, varför praxis utvecklades olika i olika städer. I städer med särskild m a g i s t r a t var det regel, att ärendenas beredning och verkställigheten av de kommunala korporationernas beslut ålåg magistraten, under det a t t i de flesta mindre städer, där ma-

148 gistratsgöromålen utfördes av byfogden, politimesteren eller a n n a n ämbetsman, det i första rummet v a r förmanskapet, som hade den huvudsakliga befattningen med den kommunala administrationen. I egenskap av statens organ hade magistraten tillsyn över förmynderskapsväsendet, deltog i utseendet av överförmyndare och godemän, förvaltade donationer och stiftelser, förde röstlängderna och handelsregistret samt biträdde fylkesmannen och den centrala statsförvaltningen med utredningar i en mängd ärenden. Vidare deltog magistraten i åtskilliga kommunala nämnder och styrelser såsom skol-, fattigvårds- och hamnstyrelse, regleringskommission m. m. Slutligen hade magistraten gemensamt med förmanskapet en del olikartade funktioner, t ex. att utse vissa ombud, tillsätta föreståndare för fattigvården, utfärda föreskrifter för den årliga brandsynen m. m. Genom en lag den 9 mars 1917, som trädde i kraft 1922 samtidigt med den n y a kommunallagstiftningen, upphävdes magistratsämbetena, vare sig de bestått för sig eller i sammanhang med andra tjänster. Magistratens befattning med de kommunala ärendenas beredning och verkställighet åvilar numera borgmästaren, som är en kommunal tjänsteman, medan i städer, där borgmästare ej finnes, det är den kommunala representationens ordförande, som i första h a n d har ansvaret härför. Konungen k a n bestämma, att någon a n n a n tjänsteman (t. ex. politimesteren eller den kommunale borgmästaren) skall inträda i magistratens ställe i alla, n å g r a eller någon av fattigvårds-, skol- och hamnstyrelsen, hälsovårdsrådet och regleringskommissionen, allt eftersom det anses ändamålsenligt. I en mängd städer har det också genom kunglig resolution bestämts, a t t borgmästaren skall v a r a medlem av hamnstyrelsen och regleringskommissionen, och i åtskilliga städer är borgmästaren medlem av alla n ä m n d a styrelser. Övriga magistratsfunktioner h a v a överflyttats till olika tjänstemän. Så tillkommer tillsynen över förmynderskapsväsendet, deltagandet i utseendet av gode m ä n m. m. alltid skifteforvalteren, som i allmänhet även h a n d h a r förvaltningen av donationer, ehuru detta genom kunglig resolution k a n uppdragas åt annan, t. ex. borgmästaren. Handelsregistret föres av byskriveren eller vederbörande byfogde eller sorenskriver. Röstlängden föres av den tjänsteman, Konungen utser, i flera städer borgmästaren. Enligt den n y a lagen »om kommunestyre i by ene» den 30 september 1921 skall i varje stad finnas ett bystyre, bestående av 20—84 medlemmar, allt efter stadens invånarantal, valda för tre år av de inom kommunen röstberättigade, samt ett formandskap, bestående av en fjärdedel av bystyrets medlemmar och utsedda av och inom bystyrets ledamöter efter varje n y t t val av bystyre. Bystyret utövar bevillnings- och beskattningsr ä t t inom kommunen och fastställer stadskassans budget samt beslutar angående stadens fasta egendom, angående nya företag eller mera bety-

149 dan de utvidgningar av äldre, angående användningen av överskott å k o m m u n a l rörelse, angående koncessioner och kontrakt, som binda komm u n e n för mer än 5 år eller äro av större ekonomisk betydelse, angående u p p t a g a n d e av lån, som icke återbetalas av behållet överskott eller genom upptagandet i budgeten för samma eller nästa budgetår, angående ställandet av garanti för ekonomiska förpliktelser, angående revision och vad d ä r m e d sammanhänger, angående tillsättande av borgmästare, angående tillsättande av styrelser och r å d för visst kommunalt verksamhetsområde eller för flera kommuner gemensamma angelägenheter samt överlåtande av kommunens beslutanderätt till dem, angående fastställande av taxor och priser beträffande kommunala affärsföretag av monopoln a t u r samt angående inrättande och upphörande av kommunala tjänstemannabefattningar. F ö r m a n s k a p e t handlar å kommunens v ä g n a r i alla fall, då detta ej uttryckligen tillkommer bystyret, särskild styrelse eller a n n a n myndighet. Såsom stadens centrala förvaltningsorgan tillhör det förmanskapet bland a n n a t a t t ombesörja beredning och avgiva betänkande i ärenden, som skola behandlas av bystyret, att öva tillsyn över verkställigheten av bystyrets och förmanskapets beslut, a t t tillse avlämnandet i r ä t t tid av räkenskaper, räkenskapsredogörelser och berättelser m. m. och a t t tillsätta kommunens tjänstemän och fastställa instruktioner för dem, såvitt detta ej tillkommer annan kommunal myndighet. Förmanskapet k a n med bystyrets samtycke inrätta fasta utskott för kommunala ä n d a m å l eller delar av den kommunala verksamheten, därvid bystyret fastställer medlemsantalet och allmänna föreskrifter för verksamheten. För kommunal affärsverksamhet kan bystyret i n r ä t t a en driftsledning-, bestående av styrelse eller av styrelse och råd, och till denna uppdraga den myndighet, som tillkommer förmanskapet. För behandling av ärenden och utförande av uppdrag äger förmanskapet tillsätta särskilda kommittéer. Av bystyret väljes årligen bland förmanskapets medlemmar en ordförande jämte vice ordförande att tjänstgöra vid förfall för ordföranden. Ordföranden är kommunens representant i rättsligt avseende, undertecknar å kommunens vägnar handlingar i alla fall, då det ej uppdragits åt annan, leder bystyrets och förmanskapets sammanträden och tillser, a t t förekommande ärenden äro vederbörligen beredda, samt förestår protokollsföringen. H a n har r ä t t att deltaga i utskotts och övriga delegationers förhandlingar, dock u t a n rösträtt. H a n ombesörjer, a t t beslut, som skola underställas högre myndigheter, delgivas dessa och att r ä t t a vederbörande erhålla underrättelse om kommunala beslut. I städer, där borgmästare finnes, har denne r ä t t a t t utanordna medel, medan i övriga städer dylik befogenhet tillkommer ordföranden. I varje stad skall finnas borgmästare, såvida icke bystyret bestämmer annorlunda. Flera borgmästartjänster k u n n a inrättas. I mindre städer kunna borgmästarens göromål uppdragas åt personer med a n n a n syssel-

150 sättning. Tillsättandet av en ämbetsman som borgmästare erfordrar dock vederbörande departements samtycke. Bystyret bestämmer borgmästarens lön och övriga anställningsvillkor, men skola beslut härom underställas Konungens fastställelse. Efter av bystyret fastställda föreskrifter har borgmästaren att utöva den n ä r m a r e tillsynen över kommunens räkenskaps- och penningväsen, att avgiva förslag till kommunens ordinarie och extra ordinarie budget eller avgiva y t t r a n d e över budgetförslagen och att i övrigt y t t r a sig över den finansiella sidan av förekommande ärenden. Som nyss nämnts har borgmästaren utanordningsrätt, såvida denna ej uppdragits åt andra. H a n skall deltaga i bystyrets och förmanskapets sammanträden och har r ä t t att deltaga i utskotts, styrelsers och råds förhandlingar ehuru u t a n rösträtt, såvida han ej blivit vald till ledamot. Bystyret äger bestämma, i vilken ytterligare utsträckning borgmästaren skall taga befattning med kommunala angelägenheter. Av bystyret beslutade föreskrifter angående borgmästarens göromål skola fastställas av Konungen. Borgmästarens befogenheter k u n n a sålunda lämpas efter förhållandena i varje särskild stad. Om i stad borgmästare ej finnes, skall i första rummet ordföranden fullgöra borgmästarens åligganden. Beträffande statsuppsikten över kommunalförvaltningen, skola de kommunala myndigheternas beslut underställas Konungens stadfästelse, då de r ö r a upptagande av lån eller ingående av borgen för lån eller åtagande av a n d r a förpliktelser, som avse längre tid än 5 år, användning av vissa lånemedel, avhändelse av fast egendom, delegation av kommunens beslutanderätt m. m. till styrelse för lösandet av någon för flera kommuner gemensam uppgift, förändring av bestämmelser för fonder, inrättande av borgmästartjänst, föreskrifter angående borgmästarens göromål och hans löne- och pensionsvillkor samt ordningen för räkenskapsrevisionen. Fylkesmannen skall förklara ett beslut ogiltigt, när den beslutande myndigheten överskridit sin befogenhet eller beslutet strider mot någon lag eller författning. Förmanskapet k a n emellertid inom viss tid hos Konungen överklaga fylkesmannens beslut eller i fall av befogenhet draga ärendet inför domstol.

4.

England.

Inom den engelska stadskommunen utövas beslutanderätten i alla avseenden av stadfullmäktige, the Town Council. Blott i fråga oin framställning till parlamentet till förmån för eller mot en privatlag, Private Bill, h a v a stadens röstberättigade invånare församlade till Town Meeting ett direkt avgörande. The Town Council består dels av Councillors, valda direkt av de röstberättigade, och dels av Aldermen, vilka utgöra Va av Councillors och väljas av samtliga stadsfullmäktige. Councillors at-

151 1

ses tor tre år och h av dem nyväljes årligen. Aldermen utses för sex år med förnyelse v a r t tredje år av halva antalet. Kommunalrepresent a n t e r n a s antal v ä x l a r mellan 12- och 134 men brukar vanligen utgöra omkring 70. Åldermännen fungera som valförrättare vid de kommunala valen i sina respektive distrikt. F r å n s e t t denna och vissa honorära företrädesrättigheter, hava de icke någon rättslig särställning i förhållande till övriga stadsfullmäktige. Omedelbart efter de kommunala nyvalen, som äga rum i november, utse stadsfullmäktige inom eller utom sig sin ordförande, the Mayor eller Lord Mayor. Valet avser ett år. E n avgående mayor kan omväljas, men detta inträffar dock sällan. Mayorn är endast stadsfullmäktiges ordförande och i denna egenskap medlem av kommunens styrelser och kommittéer. Som ordförande har han — liksom även de särskilda kommittéernas ordförande — utslagsröst vid voteringar med lika röstetal å båda sidor. H a n skall vidare i samråd med stadssekreteraren, the Town Clerk, planlägga och leda stadsfullmäktiges sammanträden och uppgöra föredragningslistan, i vilken han har r ä t t att företaga ä n d r i n g a r och uteslutningar av föreslagna överläggningsämnen, om han anser dem sakna sammanhang med de ordinarie ärendena. Över huvud lägger arbetsordningens stränga bestämmelser enligt engelska parlamentets mönster mycket stora befogenheter i ordförandens händer: han kan kalla medlemmar till ordningen, utesluta dem från sammanträdet och, om h a n anser nödigt, avbryta förhandlingarna, u t a n att dessa åtgärder få upptagas till debatt. Genom sina vittgående befogenheter med avseende på formerna för stadsfullmäktiges arbete k a n en mayor, som innehar de nödiga personliga kvalifikationerna, komma a t t intaga en verklig ledarställning i stadens kommunala liv. I vanliga fall utgör emellertid m a y o r n s viktigaste åligganden att vid festliga tillfällen, notabla besök, utställningar, välgörenhetstillställningar o. s. v. representera staden. Dessa sociala förpliktelser ställa stora anspråk på honom själv och i nästan lika hög grad på hans hustru och hans familj. Enligt lagens föreskrifter skola stadsfullmäktige s a m m a n t r ä d a fyra gånger årligen. Utom dessa statutory meetings avhållas överallt särskilda sammanträden åtminstone en gång i månaden. I de större städerna sammanträda stadsfullmäktige sålunda 15 a 20 gånger om året. Om kommunalrepresentationens arbetssätt och över huvud taget om förvaltningens organisation meddelar städernas kommunallagstiftning — stadsordningarna av 1835 och 1882 — få och knapphändiga bestämmelser. I det väsentliga bestämmes kommunernas inre organisation av särskilda reglementen för varje stad, Standing Orders, vilka stadsfullmäktige äga fritt besluta. I dessa upptagas bestämmelser om alla de olika angelägenheter, där fullmäktige vilja fastslå vissa principer, om förhandlingsordningens alla detaljer, förvaltningsstyrelserna och deras organisation och arbetssätt, om förhandlingar med a n d r a kommuner och med statsmyndig-

152 heter, om finansiella frågors behandling och finansförvaltningens organisation över huvud, om kommunens tjänstemän och dessas ställning, om upphandlingar och entreprenader o. s. v. Emellertid äro åtminstone de organisatoriska bestämmelserna överallt i huvudsak av likartat innehåll, ej minst beroende på det livliga utbytet av sekreterartjänstemän mellan kommunerna. Den beslutande församlingen är tillika den förvaltande. Någon särskild central förvaltningsmyndighet finnes icke. För fullgörande av sin förvaltningsfunktion fördela stadsfullmäktige sig årligen på en mängd styrelser, Committees, för de olika förvaltningsgrenarna. Lagen stadgar härom, att stadsfullmäktige må för så lång tid som anses lämpligt utse en eller flera kommittéer för sådana angelägenheter, som enligt deras mening skötas bättre på detta sätt, dock att varje kommittébeslut måste underställas stadsfullmäktiges plenum för prövning och fastställelse. Dessa kommittéers medlemsantal är tämligen stort och så tillvida obestämt, att varje stadsfullmäktig äger närvara och yttra sig även vid sammanträden inom styrelser, av vilka han ej är medlem, en rättighet, som i praxis flitigt begagnas. Ofta händer det, att en viktig kommitté även formellt består av samtliga stadsfullmäktige, a Committee of the whole Council. Styrelserna kunna indelas i permanenta, Standing Committees, för de viktigare förvaltningsgrenarnas skötsel samt Special Committees för större ärendens beredning, ofta inneslutande jämväl några av vederbörande förvaltningsstyrelse utsedda ledamöter. De viktigaste föremålen för dylika beredningsutskott bruka vara frågor om nya privatlagar, som i ett eller annat hänseende äro nödvändiga för att utvidga den kommunala kompetensen. Special Committees utses vanligen blott för viss tid, inom vilken de skola hava avgivit betänkande. Därjämte utses åtminstone i de större städerna delegerade i sådana kommissioner, Joint Boards eller Committees, som äro gemensamma för flera förvaltningsområden, städer eller grevskap, med uppgift att handhava någon gemensam angelägenhet, flodregleringar, trafikfrågor, större vårdanstalter o. d. Bland de permanenta styrelserna bruka några särskiljas såsom i lag föreskrivna, Statutory. Hit höra the Watch Committee, polisstyrelsen, och the Education Committee, skolstyrelsen. Åtskilliga andra ständiga styrelser förutsättas i de många allmänna och privata lagar, som bestämma den kommunala kompetensen, exempelvis arbetslöshets-, egnahems-, folkbiblioteksstyrelser och pensionsnämnder. Överallt finnes vidare en särskild finansstyrelse samt en kommitté för allmänna ändamål, General Purposes Committee, vanligen även ett valutskott, Selection Committee. I övrigt finnes särskilda styrelser för varje viktigare förvaltningsgren. De olägenheter, som uppstå genom styrelsernas stora medlemsantal (ofta 20 a 30), undgås främst genom arbetets förläggande till understyrelser,

153 Subcommittees, hos vilka i verkligheten det kommunala förvaltningsarbetets tyngdpunkt vilar. Dessa underavdelningars uppkomst och organisatoriska utveckling har betingats av behovet av arbetsfördelning. Underavdelningarnas antal är jämförelsevis stort och uppgår på sina håll ända till åtta, detta delvis beroende på att nya företag och förvaltningsuppgifter ofta anförtros några av de större och viktigare redan befintliga styrelserna, särskilt finansstyrelsen. Styrelsens ordförande är självskriven medlem av understyrelserna på samma sätt som mayorn ex officio är medlem av alla styrelser. Och liksom kommittéernas beslut icke ha någon rättslig kraft, innan de bekräftas av stadsfullmäktiges plenum, måste alla av en underkommitté beslutade åtgärder underställas kommittén i dess helhet. Emellertid äro de viktigare underkommittéerna organisatoriskt undandragna huvudkommitténs godtycke, i det att deras storlek och åligganden av stadsfullmäktige bestämts i gällande reglementen. I likhet med huvudkommittéerna betraktas de viktigare underkommittéerna som permanenta, standing, huvudkommittéerna likväl obetaget att vidtaga den ytterligare fördelning, som de anse erforderlig. Varje kommittéledamot har rätt att närvara vid underkommittéernas sammanträden. I allmänhet tillhöra medlemmarna samtidigt flera underkommittéer. Medan såväl stadsfullmäktiges som huvudkommittéernas sammanträden äro offentliga, ske underkommittéernas överläggningar i allmänhet för slutna dörrar. För särskild fråga utestänga huvudkommittéerna offentligheten genom att in pleno konstituera sig som underkommitté. Härpå beror delvis, att många kommittéer bland sina Standing Subcommittees även för någon viktig förvaltningsgren hava en underavdelning bestående av the whole Committee. Finansstyrelsen, där mayorn regelmässigt är ordförande, handhar penningförvaltningen. Den övar tillsyn över stadens inkomster, anordnar alla utbetalningar, kontrollerar bokföringen, upptager lån och svarar över huvud för den finansiella sidan av förvaltningen. Med ledning av de särskilda kommittéernas förslag uppgör den stadens budget och förslag till utdebitering för det kommande året. Finansstyrelsens centrala ställning särskilt med avseende å kassaförvaltningen har emellertid på senare tider rubbats genom att de stora kommunala affärsföretagen i allmänhet ha egna kassor. Kommittén för allmänna ändamål har till uppgift att med uppmärksamhet följa och kontrollera förvaltningens gång i dess helhet och särskilt vid ekonomiskt betydelsefulla förslag avge utlåtanden samt att handlägga de ärenden, som ej uppdragits åt annan kommitté, varför den ofta i likhet med finanskommittén blivit samlingspunkten för en mängd olikartade angelägenheter, som sakna egna organ. Den kommunala kompetensen anses i England icke gå längre än som i varje särskilt fall uttryckligen är i lag medgivet. För att börja nya

154 företag, anlägga belysningsverk och spårvägar, bygga arbetarbostäder m. m., måste städerna därför vända sig till parlamentet, som i form av lagar av ofta ren lokal karaktär (privatlagar) utfärdar den Önskade fullmakten. Regeringens rätt att medelst förordningar ersätta denna lagstiftning är ytterst begränsad, och i varje fall måste dylika förordningar sedermera underställas parlamentet för godkännande. Då parlamentet sålunda fungerar som högsta förvaltnmgsinstans, måste städerna noga följa dess verksamhet och se till, att deras särskilda intressen ej genom privatlagstiftningen på ett eller annat sätt trädas för nära, att icke exempelvis angränsande myndigheter få rättigheter, vilkas utövande kunna lända städerna till skada. I dylika fall ha städerna vanligen rätt att genom särskilda ombud opponera mot den föreslagna lagen. Likaså kunna de själva föreslå och inför ett parlamentsutskott, vars förhandlingsformer mera likna en domstols än en lagstiftande församlings, genomdriva lagar, som i något avseende utvidga deras befogenheter. För denna i de större städerna mycket vidlyftiga och dyrbara »parlamentariska» verksamhet, tillsättes i regel ett särskilt utskott, the Parliamentary Committee, vars åligganden eljest uppdragas åt finansstyrelsen eller utskottet for allmänna ändamål. Förutom nu nämnda kommittéer finnas sådana för varje mera betydande förvaltningsgren. Det är sålunda ej blott de ekonomiskt viktigare företagen, gas, vatten, elektricitets- och spårvägsanläggningar, gatuförvaltning, renhållning, slakthus, saluhallar etc, som ha sina egna styrelser, utan även alla de finansiellt mindre men för invånarnas nytta och trevnad dess mer betydelsefulla inrättningar såsom parker, bad, bibliotek, museer, koloniträdgårdar o. s. v. Det enande sambandet mellan de olika kommittéerna utgöres av den gemensamma subördinationen under stadsfullmäktige. I princip äga icke några kommittéåtgärder giltighet, även om de ej äro av finansiell innebörd, förrän de bekräftas av stadsfullmäktige. Vid stadsfullmäktiges sammanträden skola kommittéerna till godkännande framlägga såväl de åtgärder, som de sedan fullmäktiges senaste sammanträde vidtagit, som de förslag, vilka de innan nästa sammanträde anse nödigt att verkställa. I regel sammanfattas den löpande förvaltningen i korta protokollsutdrag över kommittéernas sammanträden, Epitome of Proceedings, vilka tryckas och av stadssekreteraren tillställas varje stadsfullmäktig i god tid före varje sammanträde. Dessa kommittéernas Reports uppföras til ika som särskilda punkter på dagordningen. Vid stadsfullmäktiges samnianträden förbigås oftast dessa Reports med tystnad och därmed anses stadsfullmäktige hava stadfäst de rapporterade åtgärderna. I många stfcder underlåter man dock att för varje sammanträde trycka dessa samniandrag av kommittéernas protokoll och nöjer sig med den kontroll, som ligger i varje fullmäktigs rätt att närvara vid kommittéernas sammanträden eller på annat sätt göra sig underrättad om deras arbete. Här upp-

155 tagas sålunda icke formellt de av kommittéerna beslutade åtgärderna på stadsfullmäktiges dagordning utan anses godkända i och med att vid stadsfullmäktiges sammanträden ej några invändningar framställts. Det egentliga förvaltningsarbetet följes och kritiseras därjämte genom de frågor, questions, som fullmäktige hava rätt att vid sammanträdena framställa till styrelserna och som vederbörande skola besvara. Denna flitigt begagnade interpellationsrätt är emellertid Underkastad ganska betydande såväl formella som sakliga begränsningar. Den stora frihet, som i praxis lämnats styrelserna, är underkastad begränsning i fråga om åtgärder av finansiell betydelse. Styrelserna äro överallt skyldiga att särskilt underställa stadsfullmäktige alla beslut, som innefatta användande av lånemedel eller avse utgifter över en viss i olika städer växlande gräns. De kommunala tjänstemännen tillsättas av stadsfullmäktige. De sökande få först genomgå en förberedande examen inför vederbörande styrelse eller särskilt tillsatt kommitté, som därefter upprättar förslag på ett antal personer. Dessa underkastas sedan ny examen inför fullmäktige, som jämväl kunna höra och välja andra sökande än de föreslagna. De lägre tjänstemännen brukar vederbörande förvaltningsmyndighet äga rätt att själv tillsätta. Den administrativa centralisationens uppgift att leda den beslutande myndighetens arbeten ankommer å stadens främste tjänsteman, the Town Clerk. Denne är en av stadskommunernas få i lag föreskrivna tjänstemän. Hans åligganden äro i lagen knapphändigt återgivna; han skall hava hand om kommunens privilegier och övriga viktiga rättsurkunder. I fråga om hans kvalifikationer föreskrives, att han skall vara för platsen lämplig. I verkligheten fordras med hänsyn till hans ombudsmannagöromål därjämte alltid, att han skall vara kvalificerad som advokat (Solicitor). The Town Clerk är stadens ombudsman och sekreterare. Såsom ombudsman är han kommunens juridiska rådgivare, en befattning av utomordentlig betydelse, beroende på den synnerligen ingående rättsliga regleringen av kommunalförvaltningen, på de allmänna domstolarnas obegränsade kompetens att — i stället för administrativa myndigheter såsom annorstädes — handhava den legala kontrollen över kommunerna samt över huvud på juristernas dominerande ställning i Englands offentliga liv. Stadssekreterarens ombudsmannagöromål omfatta i främsta rummet parlamentsärenden, nämligen utarbetande och granskning av privatlagar och ombesörjande av alla därav uppstående förhandlingar med parlamentsmyndigheter och parlamentsjurister, andra kommuner och enskilda. Därjämte påkallar den redan gällande lagstiftningens tillämpning och förvaltningens fortgång ombudsmannens dagliga medverkan i form av yttranden i tveksamma tolkningsspörsmål och förhandlingar med enskilda. Processer torde vara vanligare inom den engelska stadsförvaltningen än an-

norstädes. Såsom ombudsman är stadssekreteraren juridiskt sakkunnig rådgivare ej blott i stadsfullmäktige samt hos de centrala styrelserna, finansstyrelsen och utskottet för allmänna ärenden, utan även hos stadens övriga myndigheter. Denna stadssekreterarens centrala ställning i förvaltningen förstärkes ytterligare av de sekreteraruppgifter, som ankomma å honom och hans biträden. I främsta rummet är han stadsfullmäktiges sekreterare, och han skall vidare ombesörja sekreterarsysslorna i alla stadens styrelser. Som stadsfullmäktiges sekreterare uppgör han gemensamt med mayorn föredragningslista, utfärdar kallelser och är närvarande vid sammanträdena med rätt att efter mayorns anmodan yttra sig. Under sammanträdena fungerar han som mayorns rådgivare i frågor om de invecklade reglerna för förhandlingarnas skötande, som lämna stort inflytande åt ordföranden. Vidare meddelar han vederbörande förvaltningsorgan fullmäktiges beslut för verkställighet. Inom de särskilda förvaltningsstyrelserna uppgör sekreteraren i samråd med vederbörande ordförande föredragningslistorna och svarar för protokollsföringen. Liksom varje förbindelse mellan fullmäktige och förvaltningsmyndigheterna passera stadssekreterarens kontor, går oftast förbindelsen mellan styrelserna och deras verkställande tjänstemän genom sekreteraren. Var och en av styrelsens Resolutions utskrives omedelbart av sekreteraren som en Instruction till vederbörande tjänsteman. Därefter göres ett kort sammandrag av protokollet att genom stadssekreteraren föreläggas fullmäktige. Sekreteraren uppsätter utförligare utlåtanden och förslag till stadsfullmäktige, som av styrelsen beslutas, samt ombesörjer all av styrelsens beslut föranledd korrespondens. I allmänhet finnas till stadssekreterarens biträde vid fullgörandet av hans mångahanda uppgifter en ställföreträdare, Deputy Town Clerk, och under denna Assistant Clerks samt några andra erforderliga biträden. Ofta anställas för det juridiska arbetet särskilda jurister, Solicitors. Ombudsmanna- och sekreterargöromålen äro vanligen uppdelade, därvid de senare handhavas under stadssekreteraren av en Committee Clerk. Stadssekreteraren brukar dock själv alltid tjänstgöra hos stadsfullmäktige samt i finansstyrelsen och utskottet för allmänna ärenden. Genom sina underlydande har stadssekreteraren förbindelser med förvaltningens alla grenar och kan när som helst överskåda deras verksamhet. Alla ärenden, som skola underställas stadsfullmäktige, måste gå genom hans hand, och med de regler, som vanligen bestämma styrelsernas beslutanderätt, äger han ett betydligt inflytande på avgörandet av vilka ärenden, som särskilt påkalla fullmäktiges beslut. Han verkställer själv eller genom sina sekreterartjänstemän den formella bearbetningen av varje ärende och varje förslag, en i den engelska förvaltningen mycket

157 viktig uppgift. Han är den enda punkt, i vilken de olika förvaltningsgrenarna förenas och varifrån givetvis ett bestämmande inflytande å förvaltningen kan utövas.

5.

Frankrike.

^ Den franska stadsförvaltningen regleras av lagen den 5 april 1884 »sur V organisation municipale», vilken lag emellertid varit föremål för åtskilliga ändringar, senast genom lagen den 9 april 1929. För den franska stadsförfattningen utmärkande drag äro, att den kommunala representationen är enbart beslutande församling, att stadsförvaltningen är strängt centraliserad under en person och att stadskommunen är underkastad en ingående uppsikt från statsmyndigheternas sida. Den kommunala representationen är municipalrådet, le conseil municipal. Dess medlemsantal växlar mellan 10 och 36 men uppgår i några av de största städerna ända till 80. Municipalrådet väljes för en tid av 6 år och utser för samma tid bland sina medlemmar sin ordförande, som tilllika är förvaltningens chef och benämnes le maire, jämte ett antal medhjälpare, adjoints, växlande mellan 1 och 12 och i ett fall (Lyon) uppgående till 17. Mär och adjoints bilda tillsammans stadens styrelse, la municipalité. Mären fördelar mellan medhjälparna handhavandet av kommunalförvaltningens olika grenar och kan, om deras antal ej förslår, överlämna vissa förvaltningsuppgifter till andra medlemmar av municipalrådet. Mären är dock ensam ansvarig för förvaltningen, medan medhjälparna endast fungera som hans underordnade. Han kan sålunda när som helst upphäva eller förändra den gjorda arbetsfördelningen. Han tillsätter likaså ensam de kommunala tjänstemännen, utan att medhjälparna eller municipalrådet därvid äga någon medbestämmanderätt. Mären och medhjälparna skola enligt lagen vara oavlönade men ha rätt till ersättning för sina omkostnader å tjänstens vägnar, en bestämmelse, som de flesta municipalråd begagnat att tillerkänna dem verkliga arvoden. Mellan mären och municipalrådet är makten så fördelad, att municipalrådet under märens ordförandeskap överlägger och beslutar, medan mären ensam låter verkställa besluten och jämte sina medhjälpare ombesörjer hela den löpande förvaltningen. Municipalrådet är principiellt den bestämmande myndigheten, men då det varken direkt eller genom några utskott tar någon befattning med själva förvaltningen, har mären i allmänhet ett mycket större inflytande än hans ställning som municipalrådets verkställande organ egentligen innebär. Märens ställning gentemot municipalrådet förstärkes ytterligare därigenom, att han i sin egenskap av den kommunala förvaltningens chef tilllika är stadsområdets högsta polismyndighet. Polisväsendet betraktas i Frankrike som en kommunal angelägenhet, men dess handhavande är an-

158 förtrott åt mären personligen. Märens polisförvaltning är emellertid från de statliga myndigheternas sida, främst prefektens, underkastad en uppsikt, som är avsevärt s t r ä n g a r e än uppsikten över kommunalförvaltningen i övrigt. Prefekten kan, om h a n anser nödigt, i märens ställe själv utfärda polisförordningar. I städer med över 40 000 i n v å n a r e skola därjämte instruktioner och reglementen av betydelse för polisens organisation fastställas av republikens president. Vidare utnämnes och avsattes av presidenten poliskommissarien, som är den näst m ä r e n högste polistjänstemannen i staden, medan mären endast har r ä t t a t t suspendera honom. Märens polisförvaltning- ä r underkastad en viss finansiell kontroll från municipalrådets sida därigenom, att kostnaderna för densamma uppföras på den kommunala budgeten och sålunda årligen diskuteras och voteras i municipalrådet. Dessa anslag tillhöra dock den s. k. obligatoriska delen av budgeten, som prefekten har r ä t t att på egen hand bestämma, om municipalrådet v ä g r a r a t t bevilja erforderliga medel. Mären och hans medhjälpare äro även representanter för den rent statliga förvaltningen inom staden och betraktas i detta avseende helt och hållet som vanliga statliga tjänstemän, vilka äro underkastade högre myndigheters direktiv. Med hänsyn till den ställning, som mären och hans medhjälpare personligen intaga såsom den statliga förvaltningens och polismyndighetens representanter, äro de underkastade suspension och avsättning från högre statsmyndigheters sida. Prefekten k a n sålunda suspendera mären för en månad, medan inrikesministern kan ådöma honom suspension för tre månader. Avsättning av m ä r e n eller någon hans medhjälpare kan åter endast ske genom ett av republikens president utfärdat dekret. Likaså äro utom poliskommissarien även n å g r a andra av märens underordnade underkastade ett direkt ingripande från de statliga myndigheternas sida. Uppbörden av de kommunala umgälderna (centimes additionels, droits d'octroi etc.) omhänderhaves i allmänhet av statens skatteuppbördsman, le percepteur. I städer, där under de senaste tre åren inkomstbudgeten överstigit 1/2 miljon francs, k a n emellertid på begäran av municipalrådet särskild kommunal uppbördsman tillsättas (receveur mwiicipal special). Municipalrådet föreslår därvid tre kandidater, bland vilka, allt efter budgetens omfattning, prefekten eller republikens president har att träffa sitt val. Det franska municipalrådets beslutanderätt inskränkes icke endast av märens polismyndighet, som det dock i viss m å n kan kontrollera genom sin makt över kommunens finanser. Åtskilliga förvaltningsgrenar, som annorstädes b r u k a betraktas som rent kommunala angelägenheter, ka i F r a n k r i k e anförtrotts åt fullkomligt fristående myndigheter, på vilkas sammansättning och beslut municipalrådet har endast ett ringa och osäkert inflytande. Detta söndersplittrande av den kommunala kompetensen på ett flertal myndigheter, vilkas självständiga ställning gör dem till

15.9 halvt statliga organ, på samma gång som det rent privata och frivilliga initiativet på detta sätt lämnas ett större spelrum än i andra länder, är över huvud karakteristiskt för den franska stadsförvaltningens organisation. Utom stadens kompetens falla sålunda den egentliga fattig- och sjukvården, vidare skolförvaltningen, brandväsendet och i regel även hamnväsendet. Genom denna beskärning av det rent kommunala kompetensområdet ökas på ett verksamt sätt statens inflytande på de särskilda förvaltningsområdena. De kommissioner och styrelser, som handhava dessa, äro naturligen betydligt mera lätthanterliga än nmnicipalråden. Dessa kommissioner utgöra visserligen ej integrerande delar av statsförvaltningen men fungera i praktiken nästan som om så vore fallet. Det rena ämbetsmannaelementet är ofta starkt företrätt genom de många ex officiomedlemmarna, och mären eller än oftare prefekten har tillfälle att i stor utsträckning göra sin mening gällande. Ofta förstärkes denna tendens genom att kommissionernas verksamhet icke är inskränkt till en kommun utan sträcker sig över ett större område. Härigenom är dock icke uteslutet, att det statliga inflytandet inskränkes till att avse endast själva besluten, medan däremot den verkställande och över huvud den löpande förvaltningen, särskilt på fattigvårdens område, i stor utsträckning handhaves av frivilliga krafter. Den förenkling av den franska stadsförvaltningens inre organisationsproblem, som är en naturlig följd av denna inskränkning av dess verksamhetsområde, underlättas av en annan omständighet. De franska städernas verksamhet omfattar nämligen i långt mindre utsträckning än i andra länder de s. k. kommunala affärsföretagen. Vatten-, gas-, elektricitetsverk, spårvägsanläggningar och andra naturliga kommunala monopol bedrivas i regel icke av staden själv utan koncessioneras bort till enskilda företag. På grund av nu antydda förhållanden erbjuder den franska stadsförvaltningen icke några större och mera invecklade organisatoriska problem. Den löpande förvaltningen handhaves av municipalitetet med mären som överhuvud och ledare och medhjälparna som föreståndare för de olika förvaltningsgrenarna. Hur denna arbetsfördelning sker, tillhör, såsom nämnts, mären att bestämma, och den växlar givetvis med olika lokala och personliga förhållanden. Även själva penningförvaltningen ombesörjes av mären utan annan inblandning från municipalrådets sida än den, som betingas av dess rätt att besluta över alla stadens utgifter och inkomster. Budgetförslaget uppgöres och sammanställes av mären i samråd med cheferna för vederbörande förvaltningsområden. Oftast har detta märens åliggande övertagits av hans medhjälpare för finanserna, vilken även framlägger och motiverar budgetförslaget inför municipalrådet. Budgeten diskuteras och voteras därpå av municipalrådet och underkastas en synnerligen ingående be-

160 handling dels i särskilda kommissioner och dels av municipalrådet i dess helhet, som därvid brukar förvandla sig till en enda kommission med friare förhandlingsformer än som eljest äro tillåtna. Sedan budgeten på detta sätt genomdebatterats och i sin helhet beslutats, underställes den prefekten för fastställelse och, om utgifterna överstiga en viss gräns, även republikens president. De överordnade myndigheterna kunna därvid i budgeten inskriva utgifter, som föreskrivas i lag och sålunda äro obligatoriska men vilka municipalrådet underlåtit att besluta. Municipalrådet skall enligt lagens föreskrifter sammanträda fyra gånger årligen. Av dessa fyra ordinarie sessioner få tre utsträckas i fjorton dagar, medan den fjärde, då den årliga budgeten och i sammanhang därmed även stadens allmänna kommunalpolitik debatteras, kan vara i sex veckor. I allmänhet spela dessa bestämmelser icke någon roll i de större städerna, då de föreskrivna sammanträdesperioderna icke äro tillräckliga. Municipalråden sammanträda därför i regel var fjortonde dag eller till och med en gång i veckan. Ehuru det franska municipalrådet förbjudits att taga direkt befattning med förvaltningen, har det emellertid rätt att för den närmare beredningen av ärendena tillsätta kommissioner av sina medlemmar. Mären är tillika ordförande i dessa kommissioner och skall sålunda sammankalla dem till det första sammanträdet, varvid dock väljes en vice ordförande, som sedermera presiderar. Dessa kommissioner bildas på det sätt, att municipalrådet genom lottning uppdelar sig på ett mindre antal byråer, vilka sedermera var och en välja ett visst antal medlemmar i varje kommission. Särskilt i de större städerna tillsättes en stående kommission för varje särskild förvaltningsgren med den adjoint, som förestår vederbörande förvaltningsgren, såsom vice ordförande och ledare. Vid kommissionernas sammanträden närvara ofta vederbörande tjänstemän i egenskap av föredragande. I municipalrådet framlägggas kommissionernas betänkanden och förslag av en särskilt utsedd rapporteur. Dessa kommissioner ha ej rätt att direkt befatta sig med förvaltningen utan måste inskränka sig till att »studera» vissa frågor. Deras inflytande torde emellertid vara ganska stort. Även om de av lagens bestämmelser förhindrats att övertaga den direkta förvaltningen av vissa områden, så är det naturligen mycket svårt att strängt upprätthålla skillnaden mellan rätten att erhålla nödiga upplysningar och rätten att utöva kontroll. Till skillnad från förhållandet i Frankrikes övriga städer finnes i Paris ej någon för hela staden gemensam, av municipalrådet vald mär som exekutivt organ. Municipalrådet, av vars 80 medlemmar varje av Paris 20 administrativa underavdelningar, arrondissementen, väljer 4, har icke rätt att som i övriga städer själv utse stadens verkställande organ. Den verkställande myndigheten för den rena kommunalförvaltningen är i stället den av regeringen utnämnde prefekten i Seinedepartementet, vilket i huvudsak endast omfattar Paris, samt för polisförvaltningen en särskild

161 polisprefekt med mycket stora och av municipalrådet okontrollerade befogenheter. P a r i s municipalråd är vidare ställt under en betydligt s t r ä n g a r e statsuppsikt än övriga municipalråd, vilkas beslut i regel visserligen k u n n a upphävas av högre myndighet men dock gå i verkställighet u t a n formlig fastställelse. U n d a n t a g härifrån äro emellertid beslut, som a n g å budgeten eller som eljest h a finansiell räckvidd. Dessa måste underställas och stadfästas av högre myndighet, innan de få verkställas. I P a r i s gäller denna begränsning så gott som alla municipalrådets beslut. Den verkställande myndigheten i Paris, Seineprefekten, har sålunda i motsats till m ä r e r n a i Frankrikes övriga städer en verklig medbestämmanderätt i kommunalförvaltningen, då hans godkännande erfordras för n ä s t a n alla kommunala åtgärder. I övrigt är municipalrådet, som har mycket täta, nästan dagliga sammanträden, organiserat efter samma grunder som i övriga städer. Varje arrondissement har sin egen m ä r jämte några adjoints. Antalet adjoints växlar mellan 3 och 7 beroende på folkmängden inom respektive arrondissement (3—5, om folkmängden understiger 120 000, och 5—7 i arrondissement med större folkmängd). Dessa tjänstemän ha endast namnet gemensamt med övriga kommuners märer och deras medhjälpare. De utnämnas genom dekret av republikens president och äro den r e n t statliga förvaltningens representanter inom arrondissementen. I jämnbredd med den s t r ä n g a statsuppsikten över den egentliga kommunalförvaltningen i P a r i s h a r den så att säga frivilliga självstyrelsen på fattig- och sjukvårdens område, vilken är karakteristisk för den lokala förvaltningen i Frankrike, ernått r i k a r e utbildning i P a r i s än i någon annan stad. Även hälsovården har i stor utsträckning dragits in i detta system. 6.

Preussen.

De preussiska städernas kommunala organisation företer åtskilliga provinsiella och lokala olikheter, men i stort sett kunna två h u v u d t y p e r särskiljas, nämligen magistratsförfattningen och borgmästarförfattningen. Enligt magistratsförfattningen fördelas den kommunala myndigheten på två från v a r a n d r a skilda organ, magistrat och stadsfullmäktige. Magistratsförfattningen återfinnes framförallt i den för de östra provinserna — Ostpreussen, Schlesien, Brandenburg, Sachsen, Pommern, Posen och Westpreussen — gällande stadsordningen av den 30 maj 1853. Med denna överensstämma i all väsentligt stadsordningarna för provinserna Westfalen (1856) och Hessen-Nassau (1897) samt för staden F r a n k f u r t a m Main (1867). Hannover och Schleswig-Holstein ha i sina lagar (1858 och 1869) bibehållit vissa särdrag men ansluta sig i huvudsak till magistratsföriättningen. 11 — 185S.

162 Enligt borgmästarförfattningen däremot utövas stadens beslutande myndighet av stadsfullmäktige och den verkställande av borgmästaren, som tillika är ordförande i stadsfullmäktige. Denna organisationsform gäller för Rhenprovinsen enligt stadsordningen av den 15 m a j 1856 och har utbildats i anslutning till den franska municipalordningen, som under Napoleons inflytande infördes i södra och västra Tyskland. 1918 års statsvälvning medförde ny lagstiftning även på det kommunala o m r å d e t Efter det att genom förordningen den 24 j a n u a r i 1919 den kommunala rösträtten väsentligt utvidgats, hava ytterligare bestämmelser på området meddelats 1923 och 1924. I samband med arbetet på en ifrågasatt allmän förvaltningsreform i Preussen har även planlagts ett omarbetande av lagstiftningen för såväl städer och landskommuner som kommuner av högre ordning. I Preussen väljas stadsfullmäktige — Stadtverordnetenversammlung — till ett antal växlande mellan 11 och 100 i förhållande till stadens folkmängd. Ledamöterna utses genom allmänna, omedelbara och proportionella val för en tid, som bestämt» olika i olika stadsordningar men som i allmänhet är 6 år. Vanligen väljes en tredjedel av stadsfullmäktige varta n n a t år. Magistraten består av dels avlönade och dels oavlönade medlemmar, vilkas antal varierar i olika städer, beroende på städernas storlek och förvaltningens behov. I allmänhet utses de avlönade magistratsledamöterna för 12 år, medan de oavlönade väljas på 6 år. Numera väljas magistratsledamöterna uteslutande av stadsfullmäktige. Magistratsval skola i regel underställas statsmyndighet för godkännande. Val av borgmästare och avlönade magistratsledamöter i städer under 10 000 i n v å n a r e och av oavlönade magistratsledamöter i alla städer skola stadfästas av »regeringspresidenten» — en statlig förvaltningsmyndighet, som utgör ett mellanled mellan de provinsiella myndigheterna, »överpresidenten», och de lägre statliga och kommunala myndigheterna. I städer med över 10 000 invånare skola val av borgmästare och avlönade magistratsledamöter underställas statsministeriet för fastställelse. V ä g r a r statsmyndighet fastställelse, måste nyval företagas. Fastställes ej heller detta val, kan regeringspresidenten provisoriskt låta förvalta den ifrågavarande tjänsten. Magistratens främste ledamot kallas borgmästare, någon gång stadsdirektör. Övriga avlönade magistratsledamöter hava olika benämningar, såsom (andre) borgmästare, kämnär, syndikus, stadsbyggnadsråd. stadsskolråd och liknande, medan oavlönade kallas t ex. Schöffen, stadsråd, rådsherrar, rådmän, senatorer. De avlönade ledamöterna äro oftast juridiskt kvalificerade men kunna även v a r a specialutbildade såsom läkare, ingenjörer, arkitekter etc. Magistraten och borgmästaren hava icke blott sina kommunala funktioner att fylla; de äro även s. k. medelbara statsmyndigheter och hava

163 såsom sådana till uppgift att övervaka utförandet av statens lagar och förordningar och över huvud alla de angelägenheter, som till dem hänvisas av överordnade myndigheter. Polisförvaltningen tillhör i allmänhet borgmästaren. Vidare hava borgmästaren och magistraten att ombesörja en mängd andra ärenden av statlig k a r a k t ä r såsom i fråga om allmänna val, skatteuppbörd, civilregistrering och uppsikt över handel och näringar. Inom magistraten är varje avlönad ledamot föredragande för sitt förvaltningsområde med r ä t t att på egen h a n d avgöra vissa löpande ärenden. Alla ärenden av större vikt skola dock avgöras i magistratens plenum. I fall av behov bruka i större städer till vederbörande avlönade ledamöters och magistratens biträde anställas magistratsassessorer eller magistratsråd, vanligen jurister, vilka antingen som de avlönade ledamöternas omedelbara underordnade förbereda och preliminärt avgöra de inom respektive förvaltningsområden fallande ärendena eller självständigt handlägga vissa slag av ärenden. De deltaga därjämte med rådgivande stämma i magistraten och företräda magistraten i stor utsträckning i de förvaltande kommissionerna. Vidare bruka de högre tekniska och medicinska tjänstemännen vid de kommunala verken och inrättninga r n a deltaga i magistraten som rådgivande ledamöter vid behandling av ärenden rörande deras förvaltningsområden. I förhållande till stadsfullmäktige är magistraten beredningsinstans. Fullmäktige äro dock oförhindrade att själva tillsätta utskott för beredning av ärenden. Så t. ex. brukar det årliga inkomst- och utgiftsförslaget, som efter framställning från vederbörande förvaltande deputationer och verk utarbetas och framlägges av magistraten, före behandlingen i fullmäktige granskas av ett av fullmäktige tillsatt budgetutskott. Magistraten och stadsfullmäktige representera gemensamt stadskommunen. För giltigheten av ett kommunalt beslut fordras båda dessa myndigheters samtycke. Magistratens medbestämmanderätt grundar sig på dess ställning som kommunens förvaltande och verkställande organ. Emellertid hava stadsfullmäktige r ä t t a t t kontrollera förvaltningen. För detta ändamål kunna de tillsätta undersökande och kontrollerande utskott, i vilka borgmästaren äger utse en medlem. Stadsfullmäktiges viktigaste befogenhet med avseende å förvaltningen är dock att utse medlemmar i alla de blandade deputationer eller kommissioner, vilka hava att utöva tillsyn över eller att övertaga förvaltningen av särskilda av kommunens olika verksamhetsgrenar. Dessa förvaltande kommissioner bestå oftast av någon eller n å g r a magistratsledamöter eller magistratsassessorer, däribland kommissionens ordförande, utsedda av borgmästaren, ett a n t a l stadsfullmäktige eller a n d r a röstberättigade invånare, utsedda av stadsfullmäktige, samt vederbörande tekniske chefstjänsteman. I städerna skola på grund av statlig lagstiftning finnas vissa deputationer för särskilda förvaltningsområden, för skolväsen, för hälso-

164 v å r d m. m. De förvaltande deputationerna spela åtminstone i de större städerna en mycket viktig roll, då huvudparten av det löpande arbetet inom stadsförvaltningen ligger hos dem. De äro emellertid i förhållande till magistraten att betrakta som underordnade verk och arbeta under magistratens ledning och kontroll. Som nämnts kräver ett kommunalt beslut för sin giltighet samtycke av stadsfullmäktige och magistrat. I vissa fall är emellertid magistraten skyldig att v ä g r a sin medverkan. Om stadsfullmäktige genom ett beslut överskridit sin befogenhet eller om beslutet strider mot lagarna, så måste magistraten med angivande av skälen protestera mot detsamma (Beanstandung). K r ä n k e s statens eller kommunens intresse genom ett stadsfullmäktigbeslut, ä r magistraten skyldig vägra att biträda detsamma och därmed även a t t verkställa d e t Gentemot magistraten h a r borgmästaren samma r ä t t till Beanstandung som magistraten i förhållande till stadsfullmäktige. Emot magistratens och borgmästarens ifrågavarande åtgärder k a n emellertid klagan föras hos överordnade myndigheter. Om en stadskommun underlåter eller v ä g r a r a t t i budgeten upptaga eller att genom särskilt beslut bevilja sådana utgifter, som enligt lag åligga staden, kan s. k. Zwangsetatisierung äga rum, d. v. s. regeringspresidenten fastställer med angivande av skälen härför på egen hand dessa utgifter. Stadsfullmäktiges medbestämmanderätt över dylika utgifter, som de äro skyldiga bevilja, är sålunda ganska r i n g a och kan giva anledning till vittgående ingrepp i kommunens självbestämmanderätt. Även för magistraten medföra de statliga förvaltningsuppdragen konsekvenser, som i viss m å n rubba dess ställning som kommunal mynd i g h e t I sin egenskap av statlig förvaltningsmyndighet är den underordnad högre instanser och skyldig att u t a n r ä t t till egen prövning verk ställa deras anordningar och påbud. Denna subordination har tagit sig uttryck bland annat i regeringspresidentens disciplinära befogenheter över såväl magistratens medlemmar som övriga kommunala ämbets- och tjänstemän. P å samma sätt utövar även borgmästaren disciplinär bestraffningsrätt gentemot kommunens tjänstemän. I fråga om kommunernas förmögenhetsförvaltning utövas kontroll av Bezirksausschuss, i det att ett kommunalt beslut kräver denna myndighets fastställelse, då det angår a v y t t r i n g av fastigheter och därmed likställda rättigheter, upptagande av nya eller konvertering av äldre lån samt ändrade grunder för nyttjandet av kommunmedlemmarnas gemensamma egendom t. ex. allmänningar. N ä r det gäller a v y t t r i n g eller väsentlig förändring av föremål med särskilt vetenskapligt, historiskt eller konstnärligt värde, måste regeringspresidentens samtycke inhämtas. Vidare erfordra kommunalstadgar bekräftelse av Bezirksausschuss. Slutligen skola viktigare åtgärder på det kommunala skatteområdet godkännas av n ä m n d a myndighet, och i vissa fall fordras h ä r v i d även inrikesministerns och finansministerns medverkan.

165 I städer med borgmästarförfattning består kommunens verkställande och förvaltande organ icke av en kollegial magistrat utan av borgmästaren. Vid sin sida har borgmästaren ett antal av stadsfullmäktige valda bisittare (Beigeordnete) såsom medhjälpare. Dessa äro dels oavlönade, valda på 6 år, och dels avlönade, valda på 12 år. De kunna av borgmästaren få i uppdrag att på egen hand sköta den löpande förvaltningen inom ett visst område, likväl med rätt för borgmästaren att ingripa, när han aktar nödigt. Borgmästaren har i det väsentliga samma befogenheter som magistraten. Medan magistraten är likaberättigad med stadsfullmäktige i fråga om åstadkommandet av ett kommunalt beslut, är borgmästaren blott ordförande och röstberättigad medlem av stadsfullmäktige, där han sålunda kan överröstas. I likhet med magistraten utövar dock borgmästaren uppsikt över kommunalförvaltningen och har samma rätt som magistraten att genom Beanstandung sätta ett stadsfullmäktigbeslut ur kraft. I övrigt fungerar borgmästaren med sina Beigeordnete på samma sätt som magistraten, liksom kommunalförvaltningen över huvud är organiserad på samma sätt som i städer med magistrat Även här ligger förvaltningens tyngdpunkt hos de förvaltande deputationerna med borgmästaren eller någon av borgmästaren förordnad bisittare som ordförande. Ärendenas beredning handhavas av särskilda kommissioner, bestående av ledamöter av stadsfullmäktige, men med rätt för borgmästaren att själv fungera som ordförande eller att utse sådan. I städer med mindre än 2 500 invånare, där magistrat finnes, kan genom kommunalt beslut borgmästarförfattning införas. Slutligen må nämnas, att städerna, företrädesvis sådana med större utsträckning eller folkmängd, kunna uppdelas i distrikt, Bezirke, för vilka av stadsfullmäktige väljas oavlönade föreståndare, Bezirkevorsteher. Dessa äro magistratens lokala organ och skyldiga att biträda denna vid alla rent lokala ärenden. Närmare allmänna bestämmelser om dessa myndigheters funktioner saknas, och deras befogenheter växla i olika städer. Deras betydelse torde vara tämligen ringa, och deras verksamhet angår huvudsakligen barnavård och fattigvård.

166 FEMTE

KAPITLET.

Riktlinjer för ny lagstiftning. 1.

Brister i den nuvarande stadsförvaltningens organisation.

Huvudsyftet med 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad torde ha varit att, med undanskjutande av magistraten från dess ställning såsom en å kommunens vägnar beslutande myndighet, fastslå den stadskommunala menighetens rätt till självstyrelse samt att för denna självstyrelses utövande skapa ett nytt organ, stadsfullmäktige. På samma gång ville man emellertid bibehålla magistraten såsom en central administrativ myndighet, utrustad med rätt till initiativ hos den beslutande församlingen och med befogenhet att utöva en viss kontroll såväl över denna som över dess särskilt tillsatta styrelser. Den centrala ställning i städernas administration, som sålunda var avsedd för magistraten, har denna myndighet icke kunnat hävda. Magistraten har, såsom av den i kap. III intagna redogörelsen framgår, efter hand förlorat allt mer av verkligt inflytande på den kommunala förvaltningen. I viss mån torde anledning härtill vara att söka i själva kommunalförordningen, som utestängde magistraten från den faktiska verkställigheten av de kommunala besluten och ej fastställde några former för dess övervakande av styrelsers och nämnders verksamhet. Redan saknaden av omedelbar kontakt med det kommunala förvaltningsarbetet har sålunda varit ägnad att förvandla magistratens befattning därmed till en rent formell handläggning. En bidragande orsak till denna utveckling har givetvis varit, att magistratsledamöternas tid och intresse splittrats mellan å ena sidan kommunala bestyr samt å andra sidan judiciella och statligt administrativa uppgifter samt att de senare varit väsentligt mera krävande. Detta förhållande torde i många fall även hava inverkat på magistraternas rekrytering, i det att denna skett mera med hänsyn till de sökandes meriter som domare och tjänstemän än till deras duglighet som kommunalmän. Härmed avses emellertid icke att förneka, att i åtskilliga städer enstaka magistratsledamöter gjort värdefulla insatser i det kommunala arbetet Men detta torde i regel ha skett icke i kraft av deras magistratsiunktioner utan på grund av deras personliga auktoritet samt deras ställ-

ning såsom ledamöter av eller sekreterare hos drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen etc. Framför allt är det emellertid det målmedvetna kommunala självstyrelsekravet, som steg för steg undanskjutit magistraten från dess centrala ställning i städernas förvaltning. Under stadsfullmäktiginstitutionens första årtionden synes på ett och annat håll en viss spänning ha yppats mellan stadsfullmäktiges och magistratens anspråk på ledningen av den kommunala utvecklingen. Men allt efter som stadsförfattningen demokratiserats, ha stadsfullmäktige för den allmänna uppfattningen obestritt framstått såsom kommunens mest auktoritativa organ med rätt jämväl att i detalj ordna förvaltningen. Där från magistratens sida ansatser förekommit att ingripa i ledningen av denna, torde detta i allmänhet ha betraktats såsom utslag av opåkallat byråkratiskt förmynderskap. En sådan uppfattning kan ej betecknas som alldeles omotiverad. Hos städernas representativa organ kan man nämligen i våra dagar konstatera en förfarenhet i allmänna värv och en självkänsla av helt andra mått än dem man hade att räkna med vid utfärdandet av 1862 års kommunalförordning. Och till dessa organs biträde äro numera anställda ett stort antal kameralt och administrativt utbildade tjänstemän, vilkas sakkunskap och rutin i stor utsträckning göra magistratens ingripande överflödigt. De skäl, som föranledde de lagstiftande myndigheterna att i städernas eget intresse bibehålla magistraten såsom en fristående regulator av den kommunala självstyrelsen, existera icke längre, och tillämpningen i våra dagar av magistratens formellt kvarstående befogenheter såsom »stadens styrelse» verkar därför otidsenlig och opåkallad. Den faktiska utvecklingen på detta område har gått sin egen väg utan hänsyn till lagbestämmelserna. På samma gång magistraten förlorat sin ursprungligen avsedda ställning som stadens styrelse, har drätselkammaren, från att vara endast ett centralt kontor för förvaltande av »stadens penningväsende, uppbärande av dess inkomster och verkställande av behörigen beslutade utbetalningar», fått en mera betydande roll i den kommunala förvaltningen. Närmaste anledningen härtill har varit den under de senaste årtiondena försiggångna utvidgningen av stadskommunernas ekonomiska verksamhetsområde. Såsom närmare utvecklats i framställningen av den nutida svenska stadsförvaltningen, har särskilt tillkomsten av kommunernas affärsdrivande verk medfört en sådan ansvällning av arbetet, att i ett flertal städer vissa grenar av förvaltningen utbrutits och överlämnats åt nya verkställighetsorgan i form av hamnstyrelser, belysnings- och vattenledningsstyrelser etc. Denna av kommunallivets differentiering påkallade decentralisation har utan tvivel medfört ett bättre utnyttjande av den specialiserade sakkunskapen på hithörande områden och en mera tillfredsställande anpassning efter förhållandenas skiftande natur. Men på samma gång har decentralisationen inneburit en fara för hela förvalt-

ningsområdets överskådlighet samt för bevarande av ekonomisk jämvikt mellan dessa olika delar. Till skydd mot denna fara har man i flere städer tillgripit medlet att stärka drätselkammarens ställning. Drätselkammaren har sålunda i allt större utsträckning fått »ombesörja allmänna uppdrag för stadens räkning». Till kammaren har hänskjutits verkställigheten av åtgärder, som ej ostridigt tillhöra andra nämnders kompetensområde, och i en och annan stad har drätselkontoret fått sig anförtrodd kassarörelsen för alla stadens verk. Man kan sålunda spåra en viss tendens att låta drätselkammaren växa ut till det ledande verkställighetsorganet i kommunen — utan att för en sådan utveckling kan åberopas något verkligt stöd i kommunalförordningens bestämmelser. Vad därefter angår den del av förvaltningen, som omfattar ärendenas beredning, så har magistraten även på detta område allt mer undanskjutits från den uppgift, som synes hava tillämnats densamma enligt 1862 års förordning- genom åliggandet att på begäran tillhandahålla stadsfullmäktige »sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande frågor kunna finnas erforderliga». I stället har ärendenas beredning i stor utsträckning blivit beroende av stadsfullmäktiges från fall till fall fattade beslut. Såsom framgår av översikten i kap. I I I av kommunalförvaltningen, finnas i 88 städer av stadsfullmäktige tillsatta beredningsutskott, men vid sidan av dessa fungera även drätselkammaren samt särskilt tillsatta nämnder såsom utredningsinstanser. Frågan efter vilken grund ärendena skola remitteras till den ena eller den andra av dessa synes i regel icke vara uttömmande reglerad. Å ena sidan kan otvivelaktigt konstateras en utbredd praxis att låta drätselkammaren yttra sig i alla frågor av ekonomisk betydelse för staden. Men å andra sidan spåras, åtminstone på en del håll, en viss benägenhet hos stadsfullmäktige att icke avgöra viktigare frågor utan att först över desamma ha inhämtat sina just för utredningsuppgifter inom själva stadsfullmäktigkretsen utsedda förtroendemän. Det nu skisserade förvaltningssystemet karakteriseras av att de egentliga styrelseuppgifterna, nämligen förvaltningens ledning och övervakande samt beredning och verkställighet av de på stadsfullmäktiges beslut ankommande ärendena, fördelats på ett flertal organ. Ledning och övervakande åligga enligt lag magistraten i dess egenskap av »stadens styrelse», men i verkligheten har denna magistratens kommunala befogenhet kommit ur funktion, och något annat organ för ledning och övervakande har icke skapats. Verkställigheten åter är anförtrodd åt ett flertal var för sig arbetande nämnder, i en del städer med framskjutande av drätselkammaren som det generella verkställighetsorganet. Och ärendenas allmänna beredning är förlagd dels till stadsfullmäktiges beredningsutskott, dels till drätselkammaren och dels till särskilda styrelser eller nämnder, i allmänhet utan genomförd reglering av dessa korporationers kompetensområden.

169 Denma splittring av styrelseuppgifterna och den därmed följande bristen p å avgränsning mellan de kommunala organens verksamhetsområden l å t a i längden ej förena sig med en rationell kommunalförvaltning. Såsom en nödvändig förutsättning för en sådan måste nämligen uppställas kravet p å att förvaltningen är underkastad en enhetlig ledning, som, m e d överblick över hela förvaltningsområdet, har befogenhet till initiativ hos den beslutande myndigheten, tillfälle att planmässigt l å t a bereda alla där förekommande ärenden samt ansvaret för att fattade beslut behörigen verkställas. Den i kap. I givna översikten av de diskussioner, som i förevarande fråga förekommit inom Svenska Stadsförbundet, visar också, a t t m a n inom n ä r m a s t intresserade kretsar är fullt medveten om nu berörda missförhållande. Detsamma har även bestyrkts genom stadsstyrelsekommissionens betänkande och de däröver avgivna yttrandena. Vid upprepade tillfällen har sålunda framhållits, att städernas förvaltning i stor utsträckning företett brist på enhetlighet, kontinuitet och följdriktighet E n p å lång sikt ställd ekonomisk förvaltning har ofta varit omöjlig a t t genomföra, och åstadkommandet av nödig jämvikt mellan de särskilda förvaltningsgrenarna har visat sig v a r a en mycket svår uppgift. De försök, som gjorts att giva drätselkammaren ställningen av ett centralt kommunalt organ, hava i saknad av lagens stöd och på grund av drätselk a m m a r e n s nuvarande sammansättning icke givit önskade resultat. De ännu bestående stadgandena om magistratens befogenheter såsom stadens styrelse samt bristen på anordningar ej blott i syfte a t t tillföra drätselkammaren för uppgiften kvalificerade arbetskrafter u t a n även för organiserande av förhållandet mellan drätselkammaren och stadsfullmäktige samt mellan drätselkammaren och övriga styrelser och n ä m n d e r hava utgjort lika många hinder för en ändamålsenlig stadsförvaltning. Då den form, som lagstiftningen för snart sjuttio år sedan skapat, sålunda för detta viktiga område av samhällslivet visat sig v a r a för snäv, synes det, från rent kommunala synpunkter sett, v a r a påkallat att ersätta densamma med en annan, som är bättre avpassad efter vår tids förhållanden och behov. 2.

Omläggning av den centrala stadsförvaltningen.

F r å g a n om den centrala stadsförvaltningens omläggning h a r aktualiserats genom processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning. Enligt detta skulle nämligen det nu existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphöra samt den n u v a r a n d e magistraten försvinna. Om detta förslag genomföres, uppstår spörsmålet, v a r t de kommunala och statliga uppgifter, som nu åligga magistraten, skola förläggas. Vid besvarande av detta spörsmål skola de sakkunniga till behandling

170 först upptaga frågan om förläggningen av magistratens kommunala uppgifter. I detta avseende må till en början erinras om det ovan framhålln a behovet av en enhetlig ledning av stadsförvaltningen samt om den i anledning därav framträdande tendensen att hänskjuta denna ledning till organet för kommunens finanspolitik. Den sålunda antydda utvecklingslinjen synes böra följas, då man går att planlägga en reform på detta område. Endast genom att på samma håll förena magistratens och drätselkammarens styrelsefunktioner lär man kunna åstadkomma en myndighet, som är i stånd att planmässigt och auktoritativt fylla sin u p p g i f t E n sådan förändring bör emellertid ej försiggå så, att drätselkammaren får magistratens legala kommunala befogenhet på sig överlåten. Detta skulle nämligen, med hänsyn till den n u v a r a n d e drätselkammarens mindre tillfredsställande organisation och otillräckliga kont a k t med stadens övriga förvaltningsstyrelser, i de flesta städer innebära en överbelastning av kammaren. Av motsvarande skäl kan ej heller förordas a t t u t a n vidare överföra drätselkammarens funktioner till den nuvarande magistraten. Det torde vid sådant förhållande vara nödvändigt a t t för fullgörande av både drätselkammarens och magistratens kommunala funktioner skapa ett nytt centralorgan, som genom sammansättning, befogenhet och verkningssätt är kvalificerat att fylla sin uppgift som »stadens regering». De sakkunniga förorda därför inrättandet av ett sådant organ, för vilket föreslås benämningen stadsstyrelse. Av den n u v a r a n d e magistratens lagstadgade funktioner skulle denna stadsstyrelse övertaga följande: 1) övervakandet av verkställigheten av stadsfullmäktiges beslut, i den m å n denna ankommer på a n d r a styrelser, nämnder eller personer; 2) tillsättandet av de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän, om vilkas tillsättande ej annorlunda stadgats; 3) överinseendet över stadens särskilda förvaltningsstyrelser; 4) r ä t t e n till initiativ hos stadsfullmäktige; 5) u p p r ä t t a n d e t av utgifts- och inkomstförslagen; 6) u p p r ä t t a n d e t av debiterings- och uppbördslängden samt meddelande av beslut över anmärkningar däremot; 7) insändandet till högre myndighet av stadsfullmäktiges och kommunala styrelsers framställningar och utlåtanden; samt 8) hållandet av allmän rådstuga. F r å n den nuvarande drätselkammaren överföras till stadsstyrelsen följ a n d e åligganden: 1) den på drätselkammaren ankommande direkta verkställigheten av stadsfullmäktiges beslut; 2) förvaltningen av stadens egendom; 3) handhavandet av stadens penningväsen samt uppbörden av kommunalutskylder; samt

4) bevakandet av stadens rätt samt ombesörjandet av allmänna uppdrag för stadens räkning enligt reglementet Beträffande debiteringen och uppbörden av kommunalutskylder må erinras, att 1924 års uppbördssakkunniga i sitt den 30 juni 1929 avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (Statens offentliga utredningar 1929:17) föreslagit en centralisering länsvis av både kronouppbörden och kommunaluppbörden med länsstyrelserna såsom uppbördsmyndigheter för all slags skatteuppbörd. Härifrån skulle dock undantaggöras för Göteborg och Malmö, för vilka städer särskilda uppbördsmyndigheter skulle anordnas under magistratens överinseende. Enär berörda viktiga spörsmål väl får anses fortfarande bero på särskild utredning, hava de sakkunniga inskränkt sig till att föreslå att, i avvaktan på en mera genomgripande uppbördsreform, drätselkammarens nuvarande åligganden beträffande debitering och uppbörd av kommunalutskylder provisoriskt överföras till den nya stadsstyrelsen. De sakkunniga hava icke heller inlåtit sig på ett ståndpunktstagande till det med uppbördsreformen sammanhängande spörsmålet om lämpligaste anordningen för indrivning av restförda kommunalutskylder. Den slutliga lösningen av denna fråga kommer givetvis att bli beroende ej blott av uppbördsväsendets omgestaltning utan även av den ifrågasatta överflyttningen av överexekutorsgöromålen till domstolarna. Utan att närmare ingå på dessa ämnen hava de sakkunniga utgått ifrån, att magistraterna komma att försvinna samt att de nya stadsstyrelserna med den nu föreslagna sammansättningen ej lämpligen böra övertaga magistraternas befattning såsom underexekutorernas överinstans. Såsom ett provisorium förordas därför den anordningen, att restlängden skall överlämnas till vederbörande utmätningsman med skyldighet för denne att avgiva redovisning direkt till stadsstyrelsen. Enligt gällande kommunalförordning skall revisionsberättelsen över granskning av stadens räkenskaper avlämnas till magistraten, som över de framställda anmärkningarna infordrar vederbörandes förklaringar. Då »vederbörande», om de sakkunnigas förslag genomföres, i allmänhet skulle bliva stadsstyrelsen, synes infordrandet av förklaringar ej kunna överlämnas åt samma myndighet. De sakkunniga hava därför ansett, att revisionsberättelsen i stället bör avlämnas till stadsfullmäktiges ordförande, som har att infordra förklaringar över densamma. Finnas ej stadsfullmäktige, synes denna uppgift lämpligen kunna tilldelas länsstyrelsen. Till magistratens statligt kommunala uppgifter hör enligt gällande lagstiftning att såsom statsmaktens representant kontrollera lagligheten av stadsfullmäktiges beslut. Om magistraten finner, att ett av stadsfullmäktige fattat beslut strider mot gällande författningar eller särskilda föreskrifter eller att underställning uraktlåtits, oaktat sådan bort äga

rum, är magistraten pliktig att vägra handräckning till beslutets verkställighet. Det må till en början anmärkas, att magistratens ifrågavarande kontrollbefogenhet icke finnes upptagen i 1859 års kommittéförslag. Endast en av kommitténs ledamöter, justitieborgmästaren STOLPE, föreslog i sin reservation befogenhet för magistraten »att pröva och till verkställighet befordra alla angående stadens allmänna hushållning, styrelse och förvaltning av allmänna rådstugan, stadens äldste eller stadsnämnden fattade beslut, vilkas utförande icke — annan myndighet åligger». Stadgandet i dess nuvarande lydelse infördes vid förordningens utfärdande på förslag av departementschefen. Till motivering härav åberopade departementschefen enligt statsrådsprotokollet endast, »att det ansetts nödigt intaga uttrycklig föreskrift om skyldighet för magistraten att vägra handräckning för verkställande av beslut, som finnes vara lagstridigt, eller som icke blivit vederbörligen underställt, oaktat underställning bort ske». Vid Svenska Stadsförbundets kongresser hava upprepade gånger höjts röster för avskaffande av denna såsom obehövlig betecknade kontroll. Vid 1913 års riksdag väcktes i samma syfte en motion, vilken emellertid på hemställan av konstitutionsutskottet avslogs av riksdagen. Till stöd för sitt avstyrkande åberopade utskottet, bland annat, att några mer avsevärda olägenheter icke veterligen visat sig vara förbundna med det nuvarande systemet, som däremot mången gång visat sig vara till gagn för det kommunala arbetet. Framför allt hade det varit av värde för kommunalrepresentationen att vid behov kunna anlita den juridiska sakkunskap, som inom magistraten alltid måste vara tillfinnandes. För övrigt ansåg utskottet, att spörsmålet om magistratens kommunala ställning lämpligen kunde uppskjutas, tills frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen i dess helhet upptoges till behandling. Stadsstyrelsekommissionen uttalade i sitt betänkande — i sina huvudsakliga delar återgivet under kap. I här ovan — att en löpande formell tillsyn över stadsförvaltningen vore såväl ur statens som kommunens synpunkt önskvärd, ja, nödvändig. I Svenska Stadsförbundets styrelses yttrande över kommissionens förslag ifrågasattes, såsom tidigare nämnts, att i samband med införandet i själva kommunalförvaltningen av ett stabilt ämbetsmässigt element upphäva magistratens tillsynsbefogenheter över kommunen. I den promemoria, som fogats vid det av sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande avgivna betänkandet, framhölls, att ifrågavarande kontroll, för att kunna motivera bibehållande av ett särskilt organ inom stadsförvaltningen, borde i praktiken ha visat sig icke kunna utan olägenhet undvaras. Skulle det visa sig, att magistraterna i ett avsevärt antal fall funnit skäl att vägra verkställighet av stadsfullmäktiges beslut, måste en dylik kontroll anses vara på sin plats, och det all-

manna borde då också underkasta sig de för uppehållande av ett kontrollorgan nödvändiga kostnaderna. En utredning i sådant hänseende borde sålunda äga rum, innan saken upptoges till bedömande. Vissa under hamd lämnade upplysningar från ett antal städer läte emellertid förmoda, att vägrad verkställighet av stadsfullmäktigbeslut endast i sällsynta undantagsfall förekomme. I själva verket torde legalitetskontrollen i det stora flertalet städer i praktiken ha nedsjunkit till en rent expeditionen åtgärd, som i mycket ringa grad toge magistratens tid i anspråk. Det kunde måhända göras gällande, att redan förhandenvaron av ett kontrollorgan utgjorde en garanti för att stadsfullmäktige ställde sig laga former till efterrättelse. Emellertid torde erfarenheten från landskommuner och municipalsamhällen, där en dylik legalitetskontroll saknades, ej ge stöd för den förmodan, att, därest kontrollen bortfölle för städernas del, vederbörande kommunala organ skulle låta sig förledas till lagstridiga förfaringssätt. Den stadga, som vår kommunala självstyrelse numera vunnit, syntes utgöra garanti nog mot eventuella ansatser i sådan riktning. Därjämte kvarstode ju alltid, liksom i landskommunerna, besvärsrätten emot stadsfullmäktiges beslut. Även om det ur kommunal synpunkt skulle finnas önskvärt, att ett dylikt kontrollorgan funnes, kunde i varje fall något intresse från statens sida härvidlag knappast föreligga. Med anledning av den i promemorian uttalade önsvärdheten av en utredning angående den utsträckning, i vilken vägrad verkställighet förekommit, hava de sakkunniga från samtliga magistrater och stadsstyrelser infordrat uppgift å det antal fall under vart och ett av åren 1925— 1929, då dylik vägran förekommit. Ifrågavarande uppgifter, som inkommit från 83 magistrater och 25 stadsstyrelser — uppgifter saknas från magistraterna i Filipstad, Marstrand, Ronneby och Strömstad — utvisa, att under nämnda tidsperiod vägran av handräckning till verkställighet å stadsfullmäktigbeslut förekommit i 16 städer med magistrat, nämligen Alingsås, Falkenberg, Falun, Karlskrona, Landskrona, Linköping, Luleå, Norrtälje, Oskarshamn, Skellefteå, Söderhamn, Trosa, Uddevalla, Umeå, Vimmerby och Västerås, samt att i dessa städer sammanlagda antalet fall av verkställighetsvägran utgjort 21, därav 4 under år 1925, 2 3 8

» » »

» 1926, » 1927, » 1928 och

4 » » 1929. Under sagda period har sådan vägran skett i 6 städer med stadsstyrelse, nämligen Boden, Haparanda, Mölndal, Nässjö, Trollhättan och Östhammar, tillhopa 7 gånger, därav 2 gånger under år 1925, 2 3

» »

» »

» 1927 och » 1929.

174 Under tiden från och med år 1925 hava alltså, såvitt de inkomna uppgifterna utvisa, m a g i s t r a t e r n a och stadsstyrelserna i 22 städer utövat ifrågavarande befogenhet i sammanlagt 28 fall. Denna låga siffra bestyrker till fullo riktigheten av den i promemor i a n framställda förmodan, att den s. k. legalitetskontrollen i själva verket nedsjunkit till en ren formalitet Med hänsyn härtill synes knappast numera kunna göras gällande, att något praktiskt behov av kontrollens bibehållande förefinnes. Att så är fallet kan givetvis i främsta rummet förklaras med en hänvisning till den här ovan vitsordade stadga, som städernas självstyrelse numera vunnit och som innebär en viss gar a n t i mot förhastade b e s l u t Där denna garanti någon gång visar sig otillräcklig eller där tvivel om lagligheten av ett l ä t t a t beslut yppas, k a n besvärsvägen av envar medlem av kommunen anlitas för att få saken prövad. Vad särskilt beträffar stadsstyrelsekommissionens försvar för bibehållandet av magistratens — stadsstyrelsens kontrollbefogenhet, så erinras, att detsamma till väsentlig del grundades på en hänvisning till saknaden i den svenska stadsförvaltningen av en ledande, samtliga förvaltningsgrenar överordnad central myndighet, som hade befogenhet att under ämbetsmannaansvar övervaka förvaltningen i dess helhet. Då nu de sakkunnigas förslag just åsyftar, att den nya stadsstyrelsen skulle bliva en dylik väl kvalificerad, under ansvar handlande myndighet, kan nämnda skäl e} vidare åberopas för bibehållande av kontrollbefogenheten, men förlagd till en annan statsmyndighet än magistraten. Ej heller vore det lämpligt, att stadsstyrelsen, som själv i regel skulle h a v a att bereda stadsfullmäktiges beslut, jämväl skulle hava till åliggande a t t i efterhand granska desammas laglighet. Till sist må framhållas det oegentliga uti att underkasta stadsfullmäktiges beslut en statlig kontroll, från vilken icke blott kommunal- och municipalfullmäktige samt kyrkostämma, utan numera, efter 1924, även landstingen äro befriade. P å grund av vad nu anförts hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon bestämmelse, avsedd att ersätta stadgandet i § 47 a n d r a stycket av nu gällande kommunalförordning, angående skyldighet för magistraten att i vissa fall vägra handräckning till verkställighet av stadsfullmäktiges beslut. E n av förslagets g r u n d t a n k a r är åstadkommande av ett intimt och givande samarbete mellan stadsfullmäktige och stadsstyrelsen. H ä r m e d avses dock icke att inskränka eller beskära stadsfullmäktiges nuvarande maktställning såsom kommunens beslutande representation. Stadsfullmäktige skola sålunda v a r a berättigade icke blott a t t välja stadsstyrelsens ledamöter och bestämma deras avlöningsförmåner, utan även att reglera styrelsens verksamhet genom antagande av dess reglemente, vilket emellertid föreslås skola underställas Kungl. Maj:ts fastställelse.

175 D ä r j ä m t e böra stadsfullmäktige fortfarande vara oförhindrade att vid sidan a v reglementet i enskilda fall meddela stadsstyrelsen direktiv, liksom ock att till styrelsens representant framställa spörsmål, och denne bör därför alltid vara skyldig att iakttaga inställelse vid stadsfullmäktiges sammanträden. Slutligen bör stadsstyrelsens förvaltning, liksom för n ä r v a r a n d e drätselkammarens, v a r a underkastad granskning av stadens u t a v stadsfullmäktige utsedda revisorer. Icke heller avses att förhindra de städer, som så önska, att genomföra en viss decentralisation i sin förvaltning genom att till särskilda styrelser överlämna handhavandet av vissa särskilda uppgifter. Men för att även med en sådan anordning bevara möjligheten till översikt och enhetlig ledning av kommunens hela hushållning och på samma gång skapa g a r a n t i e r för en riktig balans mellan dennas olika grenar föreslås, att stadsstyrelsen skall hava överinseende över förvaltningsstyrelserna samt äga befogenhet att för varje sådan utse någon av sina ledamöter att i densamma företräda stadsstyrelsen. E n sådan representant skall äga att n ä r v a r a vid förvaltningsstyrelsens sammanträden samt att deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. Då ärendenas beredning generellt ålägges stadsstyrelsen, kan detta sägas i viss mån innebära en överflyttning på denna av en uppgift, som för n ä r v a r a n d e i stor utsträckning utföres av stadsfullmäktiges beredn i n g s u t s k o t t Emellertid innebär en dylik bestämmelse icke något hinder för stadsfullmäktige att i den utsträckning de finna lämpligt fortfarande såsom beredningsinstans anlita beredningsutskott eller annan styrelse eller nämnd etc. Det uttryckliga stadgande härom, som för närvarande finnes intaget i § 36 av kommunalförordningen, bör nämligen enligt de sakkunnigas mening bibehållas, dock med det tillägg, att innan ärende, som beretts annorledes än genom stadsstyrelsen, företages till avgörande, stadsstyrelsen skall erhålla tillfälle att däröver avgiva yttrande. E n dylik bestämmelse är ägnad dels att vidmakthålla ett livligt samarbete mellan stadsstyrelsen och stadsfullmäktige och dels att bereda stadsstyrelsen ingående kännedom om stadens hela förvaltningsområde. Därigenom att stadsstyrelsen sålunda bringas att även i detalj fördjupa sig i förvaltningens alla grenar bör den kunna vinna den sakkunskap och förtrogenhet med ärendena, som fordras för att den skall kunna auktoritativt upprätthålla sin centrala ställning.

3.

Förläggningen av magistratens nuvarande statliga uppgifter.

Vad därefter angår frågan om förläggningen av den nuvarande magistratens statliga uppgifter, få de sakkunniga till en början erinra, att principförslag om överflyttande till andra myndigheter av överexekutorsgöromålen samt av bestyren med kronouppbörden redan framställts a v föregående officiella utredningar.

176 Sålunda har processkommissionen i sitt betänkande uttalat, att vid den nya domstolsorganisationens genomförande befattningen såsom överexekutor borde överflyttas på lagmansrätten. Såsom motiv härför har åberopats, att överexekutorsgöromålen, som ofta krävde ingående rättsliga kunskaper, i övervägande grad vore rena domstolsärenden, samt att de av kommissionen föreslagna lagmansrätterna skulle bliva fullt likställda med de nuvarande magistraterna i fråga om lätt tillgänglighet för allmänheten och möjlighet till skyndsamhet i prövningen av dessa ärenden. Beträffande kronouppbörden hava 1924 års uppbördssakkunniga, såsom förut nämnts, i sitt innevarande år avgivna betänkande föreslagit, att länsstyrelserna skulle övertaga magistratens befattning med densamma, dock med undantag för Göteborg och Malmö. Då de sakkunnigas uppdrag icke torde avse undersökning av nu omför mälda spörsmål, vilka torde bliva föremål för utredning i annat sammanhang, hava de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga processkommissionens och uppbördssakkunnigas förslag till närmare granskning. Emellertid synes det uppenbart, att varken överexekutorsgöromålen eller kronouppbörden och mantalsskrivningen lämpligen böra åläggas en stadsstyrelse med den sammansättning och organisation, som i denna utredning föreslås. Vidkommande magistratens övriga statsadministrativa uppgifter, kunna för deras handhavande efter den nuvarande magistratsinstitutionens avskaffande flera olika alternativ tänkas komma i fråga. En utväg är att, i enlighet med doktor SIGURD HANSSONS förut omför mälda förslag, låta magistraten fortfarande finnas kvar med i stort sett oförändrade uppgifter men med den ändrade sammansättning, som betingas av den stadskommunala rättsskipningens upphörande. Om ett dylikt organ inrättas, skulle det få ungefär samma administrativa uppgifter som stadsstyrelsen i de nuvarande landsrättsstäderna, och dess sammansättning komme antagligen att bliva likartad med en stadsstyrelses, där lagfaren kommunalborgmästare finnes. Med stöd av den erfarenhet, som vunnits från stadsstyrelsestäderna, kan man med största sannolikhet antaga, att en dylik magistrat skulle nedsjunka till en nästan betydelselös ställning vid sidan av en sådan kommunal stadsstyrelse, som de sakkunniga föreslå. Ej heller är det antagligt, att de statsadministrativa uppgifterna i medelstora och mindre städer skulle bereda magistraten full. sysselsättning. Att i städerna inrätta ett särskilt organ för de statliga och halvstatliga magistratsuppgifterna, som visserligen mången gång äro både viktiga och ömtåliga men dock i huvudsak av expeditionsmässig natur, synes därför vara en dyrbar och mindre tillfredsställande anordning, som ej bör ifrågakomma, då enklare och billigare utvägar stå till buds. De sakkunniga hava sålunda icke ansett sig kunna förorda en lösning av problemet i nu antydd riktning.

177 E t t a n n a t alternativ för frågans lösning förordas av de s a k k u n n i g a för processreformens ekonomiska förberedande. Dessa hava i sitt bet ä n k a n d e hävdat den meningen att, åtminstone vad de mindre och medelstora städerna beträffade, u r statens synpunkt icke förelåge något behov a v a t t dessa bibehölles hos ett gemensamt organ av samma k a r a k t ä r som den nuvarande magistraten. Till belysande av spörsmålet h a r i den vid n ä m n d a betänkande fogade promemorian även framställts förslag till överflyttning av magistratens statsadministrativa uppgifter dels till länsstyrelsen, dels till lagmansrätten eller domaren i orten, dels till polismyndigheten, dels till valnämnden, dels slutligen till »lämpligt komm u n a l t organ». 1. Till länsstyrelsen skulle sålunda överflyttas följande uppgifter: indelning av stad i valkretsar, utsättande av valdag och verkställande av röstsammanräkning vid stadsfullmäktige- och landstingsmanna val; meddelande av tillstånd till yrkesmässig lokaltrafik med automobil, dock med inrymmande av viss befogenhet h ä r u t i n n a n åt kommunalt organ eller polismyndigheten; meddelande i vissa fall av tillstånd att innehava explosiva v a r o r ; mottagande av anmälningar om större och mindre förråd av eldfarliga oljor ävensom om minuthandel med sådana varor; meddelande av tillstånd för utlänning att giva offentliga föreställningar och a t t hålla föredrag i vissa fall; utfärdande av pass; utseende av en ledamot i hälsovårdsnämnden samt en ledamot i byggnadsnämnden ; förande av handelsregistret och förteckningen över näringsidkare; ombesörjande av val av en revisor för granskning av sjömanshusets räkenskaper samt mottagande av revisionsberättelsen över samma granskning; (eventuellt) förordnande av besiktningsmän enligt sjölagen för värdering av skada å fartyg eller last; meddelande av förordnande för mäklare, skeppsklarerare och notarii publici; godkännande av plan för avstyckning av fastighet, meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning m. m.; handläggning av vissa ärenden angående ordnande av sk j u t s väsendet; samt utseende av förrättningsman för villebråds förseende med m ä r k e till tecken, a t t det dödats å lovlig tid eller införts från utrikes ort. 2. Till lagmansrätten eller domaren i orten skulle enligt promemorian överflyttas: mottagande av nöjdförklaring vid utlännings förpassning u r riket; mottagande av nöjdförklaring i anledning av ådömd bestraffning; samt befattningen att v a r a ägodelningsrätt i staden. 1.2 — 1358.

178 3. Till polismyndigheten skulle överflyttas följande uppgifter: befogenheten att u t f ä r d a särskilda föreskrifter angående h u n d a r s utelöpande; viss tillämpning av taxor och reglementen för åkare, hyrkuskar, stadsbud, bärare och yrkesmässig automobiltrafik; godkännande av automobil för yrkesmässig lokaltrafik samt meddelande av tillstånd att i riket bruka hit införd automobil; meddelande av tillstånd till stensprängning och fyrverkeri; mottagande av a n m ä l n i n g a r om teater, konsert, allmänt föredrag, sammanträde e t c ; meddelande av tillstånd till handel med begagnade föremål; insamlande av uppgifter till näringsstatistiken; mottagande av varjehanda anmälningar rörande hotell och pensionat samt verkställande av besiktning av dylika lokaler; ombesörjande av visst ändringsarbete, som vid brandsyn ålagts fastighetsägaren, men som denne försummat utföra; publicerande av stadens brandordning; mottagande av a n m ä l n i n g a r om inträffat olycksfall samt anställande av undersökning om olycksfall i vissa fall; utbetalande av ersättning till vittnen i brottmål; förrättande av borgerlig vigsel; utlysande i vissa fall av bolagsstämma samt av föreningssammanträde; handläggning av vissa frågor rörande skjutsväsendet; övervakande av iakttagandet av gällande bestämmelser om forntida minnesmärken samt mottagande av vissa anmälningar om sådana; tillhandahållande av deklarationsblanketter, mottagande av deklarationer, tillställande av anmaning om deklaration med flera dylika åligganden enligt taxeringsförordningen; den omedelbara ledningen av och tillsynen över poliskåren samt den disciplinära bestraffningsrätten i mindre betydande fall; rekvirerande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning m. m. 4. Till en kommunal valnämnd skulle enligt promemorian ledningen av de politiska och kommunala valen överflyttas. 5. Slutligen föreslås överflyttning av följande ärenden till »lämpligt kommunalt organ» d. v. s. i vissa fall drätselkammaren, i a n d r a brandstyrelsen, i andra handels- och sjöfartsnämnden e t c ; reglering av handeln å torg och andra allmänna platser; beslut om tillfälliga dispositioner av gatumark, uppläggande av byggnadsmaterialier, ved och a n d r a varor, uppställande av stegar och byggnadsställningar samt inhägnader å trottoarer och gator, bestämmande av platser för åkdon och dragare, uppställande av bord, stolar, tält och dylikt för uteservering under sommaren, uppställande av anslagstavlor, flaggstänger, insamlingsgrytor och dylikt, upprivande och avstängande

av gata för ledningars nedläggande samt gatas tillfälliga avstängande av annan anledning; anvisande av allmänna avstjälpningsplatser för snö, is, byggnadsavfall, fyllnadsämnen med mera; lämnande av tillstånd till isupptagning; upprättande av reglementen och taxor för åkare, hyrkuskar, stadsbud och bärare samt i fråga om yrkesmässig automobiltrafik; viss befogenhet i fråga om meddelande av tillstånd till lokaltrafik med automobil; meddelande av tillstånd enligt § 13 andra stycket i ordningsstadgan för rikets städer, så vida ej polismästare finnes; tillsyn över auktionsverket; meddelande av burskap; upprättande av kommunalstadgar; avgivande av yttrande i ett flertal fall enligt rusdrycksförsäljningsförfattningarna; upptagande av utredning angående ifrågasatt befrielse från skyddskoppympning; befattningen med val av sjömanshusdirektion och revisorer för granskning av sjömanshusets räkenskaper; upprättande av priskuranter å i markegångstaxan ingående persedlar och tjänstbarheter; samt avgivande av förslag om taxeringsnämndernas antal och om taxeringsdistrikt med flera uppgifter enligt taxeringsförfattningarna. Beträffande den sålunda skisserade utskiftningen av magistratsfunktionerna, synes intet vara att erinra mot densamma i vad den går ut på överförandet av ägodelningsrättsbestyren på lagmansrätten i orten, varemot mottagandet av nöjdförklaringar i angivna fall synes lämpligen böra anförtros åt polismyndigheten på grund av dess större lättillgänglighet. Mot den föreslagna överflyttningen av åtskilliga ärenden till polismyndigheten har vid de i anledning av promemorian hållna överläggningar framförts vissa betänkligheter av dåvarande borgmästaren GEORG BISSMARK med flera, vilka betonat, att den nära kontakten med polisväsendet måste vara av den allra största betydelse för en central styrelse; kontrollen över trafiken, över nöjeslivet med mera skedde bäst i samförstånd med de kommunala myndigheterna; och från denna synpunkt vore det en stor fördel, att polischefen kunde med auktoritet och kraft deltaga i stadsstyrelsens förhandlingar. Även de sakkunniga finna nu anförda synpunkter beaktansvärda. Innehavet av polismyndigheten är i och för sig väl förenligt med ställningen om stadens styrelse. Emellertid är realiserandet av denna kombination förenad med stora praktiska svårigheter. Såsom ovan antytts, förutsattes nämligen härför, att polischefen erhåller säte och stämma i

stadsstyrelsen. Med hänsyn till denna tjänstemans maktpåliggande statsuppgift synes man härvid ej kunna underlåta att tillerkänna någon statens myndighet, Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen, ett avgörande inflytande på tillsättningen samt därjämte rätt till prövning av de med befattningen förenade löne- och pensionsvillkoren. Å andra sidan lär det vara ett naturligt krav hos städernas menigheter, att de genom sina stadsfullmäktige eller sin allmänna rådstuga skola erhålla möjlighet att välja alla ledamöter i stadens styrelse. Likaså torde den kommunala självstyrelsens genomförande anses påkalla största möjliga frihet beträffande fastställande av avlöningsförmånerna. Givetvis är det möjligt att anordna dessa förhållanden så, att både statsmakten och kommunens representation erhålla inflytande därå. Men varje sådan lösning av svårigheterna torde vara förenad med den olägenheten, att endera av de bägge anförda synpunkterna blir lidande. Antingen kan valet av polischef och bestämmandet av dennes ekonomiska ställning så övervägande läggas i den rådande stadsfullmäktigmajoritetens hand, att man från allmän ordningssynpunkt kan befara, att polischefen icke skall kunna med tillbörlig självständighet och auktoritet fullgöra sin ämbetsplikt. Eller också kunna bestämmelserna i ämnet bliva sådana, att stadsfullmäktiges medbestämmanderätt framstår såsom rent illusorisk. I själva verket torde också andra kvalifikationer böra krävas, när det gäller den, som i staden skall svara för ordningen, kanske också vara allmän åklagare, än beträffande den, som skall i stadens styrelse representera menigheten. Det är ingalunda säkert, att dessa olika kvalifikationer i allmänhet finnas förenade hos samma person. Då de sakkunniga av nu anförda skäl funnit sig icke kunna förorda, att polischefen erhåller medlemskap i stadsstyrelsen, har denna ej heller ansetts kunna tilläggas de administrativa uppgifter, som hava utpräglad poliskaraktär. Önskemålet om beredande av tillfälle till samförstånd mellan stadsstyrelsen och polismyndigheten hava de sakkunniga i stället trott sig kunna främja genom stadgande av rätt för polischefen att deltaga i styrelsens överläggningar angående ärenden, som kunna hava betydelse för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller det allmänna hälsotillståndet i staden. I anslutning härtill har ock föreslagits rätt för polischefen att vid dylika tillfällen få sin mening antecknad till protokollet. Ehuru de sakkunniga sålunda biträda den i sakkunnigbetänkandet om processreformens ekonomiska förberedande och den därvid fogade promemorian uttalade meningen om lämpligheten av att låta en från stadsstyrelsen skild polismyndighet övertaga magistratens rena polisfunktioner, synas emellertid några av de uppgifter, som i promemorian tillagts stadsfiskalen eller polischefen, från ovan angivna utgångspunkt med större fog böra tilldelas stadsstyrelsen eller ledamot av densamma. I sådant avseende må nämnas: insamlande av uppgifter till näringsstati-

stiken, förrättande av borgerlig vigsel, publicerande av brandordning samt utlysande i vissa fall av bolagsstämma och föreningssammanträde. Vad särskilt beträffar förrättandet av borgerlig vigsel, skulle dess förläggande till polisstationen säkerligen verka stötande. Utbetalandet av ersättning åt vittnen i brottmål, som utgör ett bihang till domstolsarbetet, bör åter helst åläggas någon tjänsteman vid den nya lagmansrätten. Att, såsom i promemorian ifrågasatts, inrätta en särskild valnämnd för handhavande av de politiska och kommunala valen torde ej vara erforderligt, om den föreslagna stadsstyrelsen erhåller en sådan sammansättning, att den kan anses kvalificerad att fylla denna uppgift. Beträffande den föreslagna utskiftningen av vissa befogenheter på ett flertal olika kommunala nämnder, anse de sakkunniga, under hänvisning till vad förut anförts om den föreslagna stadsstyrelsens allmänna karaktär, att det vore önskvärt att samla dessa befogenheter hos nämnda styrelse. Härvid bör dock undantag skäligen göras för meddelande av tillstånd till varjehanda offentliga tillställningar enligt § 13 andra stycket av ordningsstadgan för rikets städer. I städer, där poliskammare finnes, är det nämligen denna myndighet, som för närvarande utövar berörda befogenhet. Och då någon ändring härutinnan icke påkallats samt prövningen av dylika ärenden onekligen förutsätter polisiär kompetens, synes det vara naturligast, att densamma i andra städer överlämnas åt polischefen. Slutligen vilja de sakkunniga bestämt ifrågasätta lämpligheten av att i enlighet med promemorian till länsstyrelsen överflytta en mycket stor del av magistratens funktioner. Det medgives, att ur allmän synpunkt goda skäl kunna anföras för en undersökning rörande en sådan överflyttning av magistratens bestyr med förandet av handelsregistret och förteckningen över näringsidkare. Men i övrigt kan mot länsstyrelsens föreslagna inträde i den lokala myndighetens funktioner invändas, dels att allmänheten därigenom skulle förorsakas ökad omgång och stegrade kostnader, dels ock att möjligheten att vid vissa dylika ärendens avgörande få lokala synpunkter beaktade skulle bliva onödigt beskuren. Härtill komma de tungt vägande invändningar, som vid de i anledning av promemorians förslag hållna överläggningarna framställts av landssekreteraren MAURITZ BECKIUS. Denne har framhållit, att med hänsyn till den enorma ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda, som de senaste årens lagstiftning redan medfört, en ytterligare ökning ganska snart måste medföra, att den gräns uppnåddes, vid vilken åtminstone vissa av länsstyrelserna icke med bibehållande av den nuvarande organisationen kunde belastas med ytterligare arbete. Länsstyrelsernas arbetsbörda skulle därjämte genom magistratsinstitutionens slopande även på det sättet ökas, att länsstyrelserna ginge miste om den hjälp, som magistraterna för närvarande lämnade länsstyrelserna genom sina utredningar och yttranden i större kommunala ärenden.

182 P å grund av nu anförda skäl anse de sakkunniga med ovan angiven reservation, att den föreslagna överflyttningen på länsstyrelsen av vissa magistratsuppgifter icke bör äga r u m . Då däremot den av de sakkunniga föreslagna stadsstyrelsen genom sina övriga uppgifter och sitt verkningssätt skulle bliva väl förtrogen med stadens alla förhållanden, borde densamma, om den får en lämplig organisation, kunna förväntas bliva väl skickad att övertaga jämväl dessa uppgifter. Dock torde h ä r v i d undantag lämpligen kunna göras för utfärdandet av pass samt vissa uppgifter beträffande ordnandet av skjutsväsendet, vilka av praktiska skäl hellre böra överlämnas till polismyndigheten.

4.

Stadsstyrelsens sammansättning.

För att stadsstyrelsen skall kunna fylla sina uppgifter är det av vikt, a t t den erhåller en för deras fullgörande väl avpassad sammansättning. I detta avseende erinras, att stadsstyrelsens dubbla funktion såsom stadsfullmäktiges allmänna beredningsinstans och centrala verkställighetsorgan förutsätter en ständig, intim växelverkan mellan stadsfullmäktige och stadsstyrelsen. Då en dylik växelverkan givetvis underlättas, om alla stadsstyrelsens ledamöter tillika äro stadsfullmäktige, kunde det möjligen förefalla ändamålsenligt att föreskriva, att styrelsen alltid skall i sin helhet utgöra en delegation av den beslutande församlingen. Men med hänsyn till de fall, då undantagsvis lämpliga kandidater till stadsstyrelsen äro att finna utanför stadsfullmäktig-kretsen, ha sakkunniga icke velat i detta avseende inskränka valfriheten. Till främjande av den önskade n ä r a kontakten mellan stadsfullmäktige och stadsstyrelsen föreslås i stället: att majoriteten av den senares ledamöter skall utses för samma tid, som gäller för stadsfullmäktigmandaten; att valen skola förrättas under året näst efter det, då allmänna val av stadsfullmäktige ä g t rum, samt där så yrkas, ske proportionellt; samt att de sålunda utsedda ledamöterna, såsom kommunala förtroendemän u t a n tjänstemannak a r a k t ä r , för sitt arbete icke skola å t n j u t a särskild gottgörelse utöver det dagtraktamente och den reseersättning samt undantagsvis det arvode, som redan enligt nu gällande ordning k u n n a tillerkännas ledamöter av drätselkammaren. Genom sådana bestämmelser skulle tillfälle beredas för de skiftande meningsströmningarna inom stadsfullmäktige att göra sig gällande inom stadsstyrelsen. Såsom förut antytts, är det emellertid även önskvärt att, i den m å n det är möjligt, genom stadsstyrelsens organisation skapa g a r a n t i e r föl* kontinuitet, sakkunskap och administrativ r u t i n i förvaltningen. För tillgodoseende av detta behov föreslås i n r ä t t a n d e t av en ledamotspost av blandad förtroendemans- och tjänstemanskaraktär samt en juridiskt kvalificerad tjänstemansbefattning till stadsstyrelsens biträde.

183 Beträffande det förstnämnda förslaget hänvisas till den i kap. III givna framställningen av den nuvarande drätselkammarens organisation. Därav inhämtas, att i den mån städernas förvaltning svällt ut, inom drätselkammaren framträtt behov av ett ledande organ samt att i anledning härav inom flera städer tillsatts en s. k. verkställande direktör (drätseldirektör) med uppgift att ansvara för stadens ekonomiska förvaltning, medan åter i andra städer samma uppgift uttryckligen anförtrotts åt en verkställande ledamot eller självklart ansetts tillkomma ordföranden. Den utvecklingslinje, som sålunda kan spåras i de svenska städernas förvaltning, har haft sin parallell i Finland, där den år 1927 utmynnat i lagstiftning om obligatoriskt införande av stadsdirektörsbefattning i alla finska städer. 1 De sakkunniga ha ansett det vara lämpligt att lagfästa en dylik institution i vårt land, särskilt med hänsyn till de nya krävande uppgifter, som enligt betänkandet påläggas stadsstyrelsen. Innehavaren av den nya befattningen, för vilken i anslutning till praxis i flera främmande länder föreslås den gamla borgmästartiteln, skall vara såväl stadsstyrelsens ordförande som kommunens verkställande direktör. Såsom stadens förtroendeman tillsättes han för viss tid genom val av stadsfullmäktige, men i syfte att främja en viss kontinuitet i förvaltningen är han, i olikhet med styrelsens övriga ledamöter, icke underkastad omval i sammanhang med varje allmänt stadsfullmäktigval. För hans mandattid föreslås nämligen ett minimum av sex år och ett maximum av tio år. För att därjämte åtminstone bereda möjlighet för ett av partigrupperingen oberoende val, innehåller förslaget — efter mönster av Stockholms kommunalförordning — att borgmästaren skall utses genom majoritetsval, därvid den skall anses vald, som i första omröstningen erhållit 2h av rösterna eller, därest icke någon uppnår detta röstetal, vid förnyad omröstning mellan dem, som fått de flesta rösterna, erhållit relativ majoritet. Beträffande valbarhetsvillkoren synes man ej kunna inskränka sig allenast till en hänvisning till de bestämmelser, som gälla i fråga om stadsfullmäktige. Därigenom skulle man nämligen berövas möjligheten att till ifrågavarande befattning kalla personer av allmänt skattad erfarenhet och skicklighet, som vore bosatta utom kommunen. I nämnda avseende har därför i förslaget stadgats undantag från det vid kommunala val eljest gällande bostadsbandet. Borgmästarbefattningens partiella tjänstemannakaraktär framträder i bestämmelsen, att borgmästaren ej utan stadsfullmäktiges medgivande får innehava annan allmän befattning eller enskild tjänst. Då det sålunda begäres, att borgmästaren skall helt ägna sig åt de kommunala tjänstebestyren, blir därav en följd, att hans arbete bör ersättas efter en annan måttstock än den, som eljest gäller för kommunala förtroendemän. Förslaget innehåller dock i detta avseende endast den bestämmelsen, att 1

Se närmare härom kap. IV.

184 borgmästaren skall åtnjuta arvode för år räknat, efter stadsfullmäktiges bestämmande. Med hänsyn till de olika förhållandena i olika städer synes knappast möjligt att i lagen fastslå någon tillfredsställande norm härutinnan, och en sådan reglering, liksom föreskrift, att beslut om avlöning skall underställas, skulle alltid framstå såsom ett intrång i den kommunala självstyrelsen. För övrigt torde det kunna förväntas, att stadsfullmäktige vid avgörandet av dylika ärenden skola i kommunens eget intresse iakttaga den rätta måttan mellan slösaktig frikostighet och kortsynt njugghet. Ej heller synes det vara nödvändigt att i lagen uttömmande uppräkna borgmästarens åligganden, utan torde detta kunna överlämnas åt stadsfullmäktige vid antagande av det reglemente för stadsstyrelsen, som alltid skall finnas. Beträffande behovet av en juridiskt kvalificerad tjänsteman i en central stadsstyrelse må till en början erinras, att redan åtskilliga av de kommunala bestyr, som enligt förslaget ankomma på stadsstyrelsen och som för närvarande åvila drätselkammaren, för sitt behöriga handhavande förutsätta juridisk sakkunskap. Särskilt gäller detta slutandet av avtal och förandet av rättegångar samt utarbetandet av förslag till varjehanda kommunala reglementen och instruktioner. För ombesörjandet av dylika ärenden hava för närvarande inemot en fjärdedel av alla städer anställt stadsombudsmän eller stadssekreterare, vilka även bruka ha till åliggande att föra protokoll hos stadsfullmäktige, drätselkammaren samt andra styrelser och nämnder. I de mindre städerna äro sekreterargöromålen ofta anförtrodda åt stadskamreraren, undantagsvis åt annan tjänsteman. I de städer, där ej särskilda tjänstemän anställts för ombudsmans- och sekreterararbetet, lär detsamma åligga respektive ordförande i styrelser och nämnder. Härvid torde dessa, vad ombudsmannagöromålen beträffar, i viss utsträckning erhålla biträde av magistratens ordförande och ledamöter. Då stadens talan skall utföras inför rätta, förekommer jämväl, att yrkesadvokat anlitas. Redan under nuvarande förhållanden föreligger således i stor utsträckning behov av juridisk fackkunskap i stadsförvaltningen. Detta behov skulle givetvis bliva ännu mera kännbart, om en stadsstyrelse med här ovan angivna uppgifter kommer till stånd och på samma gång möjligheten att erhålla biträde av magistratens ledamöter upphör. Särskilt torde vissa av de bestyr, som från den nuvarande magistraten skulle överflyttas till stadsstyrelsen, vara av beskaffenhet att påkalla sådan fackkunskap. För tillgodoseende av detta behov föreslås, att i varje stad till stadsstyrelsens biträde skall finnas anställd en stadsassessor, och för behörighet att bekläda sådan tjänst stadgas, förutom de valbarhetsvillkor, som gälla för borgmästare, jämväl att vederbörande antingen avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov eller ock under

185 l ä n g r e tids verksamhet i kommunala värv eller eljest i allmän befattning å d a g a l a g t sådan insikt och skicklighet, som Konungen på framställning av stadsfullmäktige finner innebära kompetens för befattningen. Stadsassessor utses enligt förslaget av stadsfullmäktige, som äga bestämnia lön och övriga anställningsvillkor för befattningen. Stadsassessorns uppgift är att vara stadens ombudsman samt a t t bereda och i stadsstyrelsen föredraga vissa uppräknade grupper av ärenden, v i d vilkas handläggning hans särskilda fackkunskap kan v a r a av värde. Därjämte bör stadsstyrelsen kunna ålägga honom beredning och föredragning jämväl av andra ärenden ävensom u p p d r a g a åt honom a t t å styrelsens vägnar ensam avgöra ärenden, som ej påkalla kollegial handläggning. Slutligen bör möjlighet beredas att i reglementet bestämma, att stadsassessorn tillika skall vara notarius publicus. I n o m nu angivna r a m finnes tillfälle att, allt efter stadens storlek och förvaltningens omfattning, inskränka eller utvidga stadsassessorns arbetsområde. I de största städerna kan han sålunda befrias ej blott från notarii publicibefattningen u t a n ock från en del av ombudsmannagöromålen genom anställande av en biträdande ombudsman eller en stadsnotarie. I de m i n d r e städerna åter, där de statsadministrativa ärendena torde kräva mindre del av hans tid, kunna sekreterargöromålen hos stadsfullmäktige samt stadens styrelser och nämnder lämpligen ingå i stadsassessorns åligganden. Emellertid är det tänkbart, att hela den h ä r skisserade organisationsformen, om ej möjlighet beredes till jämkning, kan visa sig för snäv för de allra största städerna samt för tung och vidlyftig för de allra minsta. I de största städerna med deras vitt förgrenade förvaltning kan det sålunda ställa sig svårt eller rent av omöjligt för en person att tillfredsställande överblicka och behärska hela arbetsområdet. För sådant fall innehåller förslaget r ä t t att för delar av borgmästarens verksamhetsområde tillsätta ett eller flera borgarråd med samma uppgifter som borgmästaren. I de allra minsta städerna åter kan det befinnas överflödigt att tillsätta en särskild stadsassessor. För sådant fall bereder förslaget den utvägen att uppdraga stadsassessorsgöromålen åt borgmästaren.

5.

Kostnaderna för den nya organisationen.

Med hänsyn såväl till de olika kombinationer av tjänsteuppgifter, som inom förslagets r a m kunna tänkas, som ock till den frihet, som medgives stadsfullmäktige i fråga om bestämmande av arvode till borgmästaren och borgarråden samt lön till stadsassessorn, är det ej möjligt att p å förhand uppgöra tillförlitlig beräkning, huruvida en organisation i enlighet med förslaget skulle komma att för städerna innebära ökning eller minskning i deras nuvarande förvaltningskostnader.

186 Den erinringen kan dock till en början i detta avseende göras, att enligt den av sakkunniga för process reformens ekonomiska förberedande gjorda approximativa uträkningen de nuvarande r å d s t u v u r ä t t e r n a s och magistraternas ledamöters arbetstid till omkring en fjärdedel upptages av magistratsgöromål. Om denna beräkning är riktig, skulle således omkring en fjärdedel av städernas nuvarande sammanlagda omkostnader för rådstuvurätterna och magistraterna kunna sägas bliva inbesparad, därest magistraternas nuvarande funktioner i huvudsak överflyttas på en kommunal stadsstyrelse. Såsom mera påtagliga kreditposter för den föreslagna organisationen k u n n a vidare åberopas: de nu utgående arvodena till drätseldirektörer, verkställande ledamöter och ordförande i drätselkammaren; de nu utgående avlöningarna till stadsombudsmän och stadssekreterare; samt den inkomst av expeditionslösen, som skulle vara förenad med handläggningen av vissa stadsadministrativa ärenden samt med notarii publicibefattningen. Det förefaller icke osannolikt, att summan av dessa poster väl skulle täcka beloppet av avlöningarna till den nya borgmästaren och stadsassessorn. För övrigt må framhållas, att förslaget icke lägger hinder i vägen för de mindre städer, som så önska, att organisera borgmästarens befattning såsom en bisyssla med ett mindre arvode. För egen del äro visserligen de sakkunniga övertygade, att en sådan anordning i längden skulle visa sig mindre ekonomisk än en organisation i full överensstämmelse med ovan framställda grundtankar, men även det bästa system i detta avseende kan giva ett dåligt resultat, om det ej uppbäres av kommunens eget förtroende.

6.

Kommunalförvaltningen i fögderistäderna.

Den åt de sakkunniga uppdragna utredningen skulle enligt departementschefens direktiv avse kommunalförvaltningens ordnande i de nuvarande magistratsstäderna. Att icke jämväl fögderistäderna inbegripits i utredningsuppdraget torde förklaras därav, att detta uppdrag föranletts av den förestående processreformen och det i samband därmed ifrågasatta avskaffandet av magistratsinstitutionen. Den av de sakkunniga verkställda undersökningen har cckså inriktats p å förhållandena i magistratsstäderna. D ä r v i d har emellertid konstaterats, att, oavsett indragningen av magistraterna, i dessa städer förefinnes ett behov av en omläggning av kommunalförvaltningen i riktning mot större koncentration av styrelseuppgifterna. Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, föreligga samma behov i fögderistäderna. Det i dessa fungerande stat-

liga verkställighets- och kontrollorganet, stadsstyrelsen, har — möjligen ined undantag för en eller annan stad — lika litet som magistraten i de äldre städerna kunnat hävda en ledande ställning i den kommunala förvaltningen. Även i fögderistäderna föreligger därför ett behov av att tillskapa ett centralt kommunalt organ, som kan övertaga såväl beredning och verkställighet som kontroll av förvaltningsärendena. Då stadsstyrelserna i regel torde ha rekryterats med hänsyn till de dem åliggande administrativa uppgifterna, lär det icke kunna ifrågasättas att anförtro dem handhavandet av den här antydda uppgiften. Det synes därför vara väl motiverat att låta den reform av kommunalförvaltningen, som i denna utredning förordats, sträcka sig jämväl till fögderistäderna, vilket skulle innebära, att i dessa den nuvarande stadsstyrelsen skulle upphöra att fungera samt att dess åligganden, i den mån de motsvara magistratens, skulle efter de grunder här ovan angivits överflyttas dels på den nya stadsstyrelsen och dels på polismyndigheten.

7.

Stockholm.

Kommunalstyrelsen i Stockholm har sedan gammalt varit undantagen från den lagstiftning, som eljest i detta avseende gällt för rikets städer, samt reglerats genom särskild författning. Då de förhållanden, som motiverat en sådan särställning, fortfarande existera, saknas anledning att i en ny lagstiftning om städernas förvaltning inarbeta bestämmelser angående huvudstadens kommunala administration. För Stockholms vidkommande bör därför uttryckligt undantag stadgas från de meddelade bestämmelserna.

188 SJÄTTE

KAPITLET.

Detaljmotivering. 1.

Förslaget till lag om stadsstyrelse. Rubriken.

De mångfaldiga partiella ändringar, som 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad liksom kommunalförordningen för landet undergått, hava medfört en brist på överskådlighet och likformighet i författningarnas uppställning och avfattning, som åstadkommit tvekan och osäkerhet angående en del bestämmelsers innebörd samt utgjort en betydande olägenhet vid författningarnas tillämpning. F r å g a n om deras omarbetande är för n ä r v a r a n d e aktuell. 1921 års riksdag (skrivelse n r 186) anhöll hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt föranstalta om en allmän, i huvudsak formell revision av kommunalförordningarna samt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet gåve anledning. Med anledning h ä r a v har landshövdingen H J . L. HAMMARSKJÖLD år 1928 på offentligt uppdrag avgivit yttrande och förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. Sedan infordrade y t t r a n d e n över n ä m n d a förslag avgivits, lär frågan numera vara föremål för fortsatt beredning inom socialdepartementet. Då sålunda kommunalförordningarna äro föremål för omarbetning, har det ej synts lämpligt att vid utarbetandet i lagtext av de sakkunnigas förslag anknyta vare sig till nu gällande förordning om kommunalstyrelse i stad eller till det Hammarskjöldska förslaget, som ä n n u ej varit föremål för riksdagens prövning. Och som de sakkunnigas uppdrag allenast berör vissa delar av de ämnen, som innefattas i en kommunallag, hava de sakkunniga ej heller ansett sig böra utarbeta ett helt nytt kommunallagsförslag. Vid sådant förhållande h a r det befunnits riktigast a t t i ett förslag till lag om stadsstyrelse sammanföra de grundläggande bestämmelserna angående det av de sakkunniga förordade centrala förvaltningsorganets uppgifter, organisation och arbetsformer. Detta förslag ä r emellertid ej avsett att bringas till genomförande som en självständig författning u t a n torde böra ingå som ett kapitel i den nya för städerna gällande kommu-

189 nallagen, som kan förväntas bliva antagen, innan processreformen kommer att förverkligas. För en lämplig benämning å det nya organ, som enligt förslaget skall bliva stadens främsta förvaltningsmyndighet, hava de sakkunniga haft olika alternativ under övervägande. I första rummet hava namnen på de korporationer, som det nya organet närmast är avsett att ersätta, d. v. s. magistraten och drätselkammaren, kommit i fråga. Beteckningen »drätselkammare» framhåller dock endast en sida, den finansiella, av den verksamhet, som skall utövas av myndigheten. Magistratsnamnet däremot återfinnes i utländsk kommunalrätt såsom benämning på städernas ledande förvaltningsorgan. Frånsett det förhållandet, att »magistrat» hos oss numera torde avse en myndighet med i första hand statliga och i andra hand kommunala funktioner, synes emellertid denna benämning icke kunna förordas. Dels är ju den nya myndigheten avsedd att efterträda ej blott magistraten utan även drätselkammaren och i viss mån också beredningsutskottet. Och dels får det antagas, att den städskommunala rättsskipningen — visserligen blott som ett provisorium — kommer att finnas kvar på åtskilliga håll och att samtidigt därmed, i enlighet med vad de sakkunniga i annat sammanhang utveckla, rådstuvurättens ledamöter komma att såsom magistrat fortfarande utöva en del av denna myndighets uppgifter av statlig karaktär. Med hänsyn härtill synes det icke kunna ifrågasättas att hava samma namn för ett annat organ med andra uppgifter. Den nya myndigheten är, enligt vad under kap. V anförts, avsedd att bliva stadens styrelse i uttryckets egentliga bemärkelse. Då därjämte förslaget är ämnat att tillämpas på alla under kommunalförordningen fallande städer och den i landsrättsstäderna befintliga stadsstyrelsen sålunda kommer att upphöra, synes det ligga närmast till hands att stanna vid benämningen »stadsstyrelse» — jämväl i syfte att sålunda erhålla en motsvarighet till beteckningen »länsstyrelse» för länens del. I förslaget upptagas närmare bestämmelser om den nya stadsstyrelsens uppgifter och sammansättning, om borgmästares, borgarråds, övriga stadsstyrelseledamöters och stadsassessors tillsättande och befogenheter, om stadsstyrelsens reglemente och om besvär över stadsstyrelses beslut. 1*. I 1 mom. första stycket stadgas, att i varje stad skall finnas en stadsstyrelse. I andra stycket uppräknas stadsstyrelsens åligganden. Under a) föreskrives, att stadsstyrelsen skall bereda de ärenden, som skola handläggas av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. Då stadsstyrelsen i enlighet med sin allmänna ställning är den myndighet, som i främsta rummet bär ansvaret inför stadsfullmäktige, att

190 deras beslut verkställas, och därvid närmast kommer i fråga vid ombesörjandet h ä r a v , h a r under b) stadsstyrelsen ålagts att t a g a befattning med verkställigheten och, i den m å n detta ej ankommer å styrelsen, att övervaka, a t t besluten bliva av vederbörande myndigheter behorigen verkställda. Enligt § 48 i gällande kommunalförordning har magistraten att tillsätta vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar eller reglementen annorlunda stadga. I de flesta fall torde dock i städerna stadsfullmäktige tillsätta vederbörande chefstjänstemän, medan drätselkammaren och de särskilda styrelserna och nämnderna själva anställa övriga under dem sorterande tjänstemän. Stadgandet synes sålunda sakna större betydelse. Det torde emellertid ej vara lämpligt att utesluta detsamma med hänsyn till de fall, då särskilda bestämmelser saknas. Under c) har därför upptagits en motsvarande föreskrift. »Tjänstemän och betjänte» har dock ersatts med det modernare uttrycket »befattningshavare». Såsom stadens centrala förvaltningsmyndighet har stadsstyrelsen att sörja för kontinuitet och följdriktighet inom förvaltningen och att v a r a den myndighet, som h a r överblick över och kännedom om stadens skilda verksamhetsområden. För detta ä n d a m å l har under d) upptagits en föreskrift, att stadsstyrelsen skall hava överinseende över alla av staden tillsatta särskilda förvaltande styrelser, nämnder och personer. Detta överinseende innebär i första hand en tillsyn över förvaltningens fortgång i allmänhet. E n sida av denna uppgift, övervakandet av verkställigheten av stadsfullmäktigbesluten, h a r redan berörts under b). Stadsstyrelsen bör vidare k u n n a genom framställningar till vederbörande kommunala organ göra påpekanden om brister i förvaltningen, om felaktiga eller mindre önskvärda åtgärder från de särskilda myndigheternas sida o. s. v., meddela anvisningar och r å d samt, om så erfordras, hos stadsfullmäktige anmäla otillfredsställande förhållanden och därvid väcka förslag om ändring i desamma. A t t i lagen upptaga föreskrifter härom h a r icke ansetts nödigt. Det torde nämligen icke vara lämpligt att stadga särskilda former för överinseendet eller att begränsa ett inskridande till vissa fall, u t a n synes det böra ankomma på stadsstyrelsen själv att in casu välja den utväg, som finnes mest ändamålsenlig. Av dessa skäl har ej heller föreslagits en bestämmelse — motsvarande vad som gäller i Finland — att förvaltningsstyrelses beslut i vissa fall k u n n a underställas stadsstyrelsens prövning. Skulle det inom en stadskommun finnas önskvärt att giva n ä r m a r e föreskrifter angående överinseendet, står ju den utvägen öppen att intaga erforderliga stadganden i stadsstyrelsereglementet eller de särskilda förvaltningsorganens instruktioner. Under e) sammanföras de uppgifter, som tillkomma stadsstyrelsen i egenskap av centralorgan för stadens finansförvaltning. N ä r m a r e be-

stämmelser om handhavandet av stadens drätsel, uttaxering och uppbörd förutsättas bliva meddelade i kommunallagen. I enlighet med de i drätselkammarreglementena vanliga föreskrifterna, att drätselkammaren skall föra stadens rättegångar och iakttaga stadens intressen ur rättslig synpunkt, har första ledet i stadgandet under f) utformats som en allmän föreskrift, att stadsstyrelsen skall bevaka stadens rätt, en uppgift, vars fullgörande underlättas genom inrättandet av stadsassessorstjänsten. Närmare bestämmelser härom böra inflyta i styrelsens reglemente. Slutligen har intagits en erinran, att styrelsen genom reglementet kan, i likhet med den nuvarande drätselkammaren, åläggas att ombesörja allmänna uppdrag för stadens räkning. Därmed äro stadsfullmäktige givetvis icke förhindrade att i särskilda fall bemyndiga styrelsen att utföra vissa sådana uppdrag, t. ex. att träffa avtal om de närmare villkoren för ett av fullmäktige beslutat lån. I 2 mom. har intagits en allmän hänvisning till de särskilda författningar, enligt vilka stadsstyrelsen tillägges funktioner av kommunal eller statlig natur.

2 i För att sätta stadsstyrelsen i tillfälle att erhålla kännedom om alla de framställningar och utlåtanden, som från stadsfullmäktige eller för särskilda ändamål tillsatta förvaltande styrelser eller nämnder avgivas till högre myndighet, stadgas i denna paragraf, att dylika framställningar och utlåtanden skola insändas genom stadsstyrelsen. Därmed torde även stadsstyrelsen bli det organ inom staden, till vilket högre myndigheter hava att vända sig i stadens angelägenheter. Då det emellertid kan befaras, att stadsstyrelsen, när det gäller en mängd bagatellartade ärenden, skulle bli oskäligt betungad, med risk för ökad omgång och långsamhet i expeditionen, har tillagts en föreskrift, att dylikt insändande genom stadsstyrelsen skall ske, där ej annorlunda stadgas. Det synes nämligen lämpligt att, om så finnes nödigt, i stadsstyrelsereglementet eller i vederbörande myndighets instruktion föreskriva, att undantag från den allmänna regeln skall i vissa fall äga rum. 3 §. Att stadsstyrelsen med den ställning i staden, som den enligt förslaget erhåller, skall äga rätt till initiativ hos den beslutande församlingen i fråga om alla ämnen, som röra stadskommunens kompetensområde, synes ej påkalla någon närmare motivering. 4§. Paragrafens bestämmelser utgöra ett komplement till föreskrifterna om stadsstyrelsens skyldighet att bereda de ärenden, som skola behandlas av stadsfullmäktige.

5 *. Vad stadsstyrelsens sammansättning angår, har i kap. V utvecklats, huru denna bör vara anordnad. För stadsstyrelsens ordförande och verkställande ledamot har benämningen drätsel- eller stadsdirektör synts mindre lämplig, enär den alltför mycket betonar innehavarens tjänstemannakaraktär. Den gamla borgmästartiteln har däremot månghundraårig hävd som benämning på stadens främste man — det gamla rådets ordförande och senare en av stadens domare. Titeln föreslogs av stadsstyrelsekommissionen för ordföranden i fögderistädernas stadsstyrelse men ändrades sedermera av konstitutionella skäl till »kommunalborgmästare». Erfarenheten torde emellertid giva vid handen, att prefixet »kommunal» i dagligt tal ej begagnas utan att kommunalborgmästare vanligen benämnas borgmästare. Borgmästartiteln återfinnes även i andra länder, Danmark, Preussen, Österrike o. s. v., såsom benämning för ordföranden i stadskommunens centrala förvaltningsmyndighet. Emellertid är den nuvarande borgmästaren ordförande både i magistraten och den lokala underdomstolen, rådstuvurätten. Då det kan antagas, att under en övergångstid stadsdomstolarna i en del städer komma att finnas kvar, synes det mindre lämpligt, att i sådana städer två borgmästare skulle finnas. Det kan därför ifrågasättas att i samband med processreformens genomförande giva de kvarvarande rådstuvurätternas ordförande en annan benämning såsom lagman, stadsdomare eller liknande. I nämnda sammanhang torde — försåvitt under antydda övergångstid stadsmyndigheternas förslagsrätt till ifrågavarande befattningar bibehålles — även § 31 regeringsformen böra ändras därhän, att därmed icke avses den nya stadsstyrelsens utan den kvarvarande stadsdomstolens ordförande. I anslutning till borgmästartiteln och vad som gäller för de avlönade ledamöterna av stadskollegiet i Stockholm föreslås, att de personer i stadsstyrelsen, som för visst verksamhetsområde ombesörja på borgmästaren eljest ankommande uppgifter, skola benämnas borgarråd. Vad därefter angår den vid stadsstyrelsen anställde juristens titel, kunna härvidlag sådana alternativ ifrågakomma som stadsombudsman, stadssekreterare och stadsnotarie, men då dessa samtliga anknyta till redan bestående förhållanden och antingen framhålla blott en sida av befattningens karaktär eller ock giva en missvisande etikett på befattningshavarens ställning, hava de sakkunniga stannat vid benämningen »stadsassessor». Anordningen med borgarråd är avsedd för de största städerna. Att föreskriva, att städer utöver en viss storlek skola tillsätta sådana, torde dock ej vara lämpligt, utan bör det ankomma på varje stad att själv pröva, om borgarrådsinstitutionen skall införas eller om organisationen till äventyrs på annat sätt kan ordnas tillfredsställande.

193 Den föreslagna möjligheten att ej tillsätta särskild stadsassessor utan i stället uppdraga dennes åliggande åt borgmästaren synes böra vinna tillämpning blott för de minsta städernas del. Att härvidlag angiva en g r ä n s för stadens storlek är emellertid ännu svårare än i fråga om införande av borgarrådsinstitutionen. I de mindre städerna torde nämligen förvaltningens storlek och stadens behov av juridisk sakkunskap växla högst betydligt, på samma gång som tillfällena att tillgodose detta behov äro synnerligen varierande. Det kan exempelvis tänkas, att en stad ej behöver anställa en särskild befattningshavare som stadsassessor utan att en i staden bosatt advokat eller för uppdraget kvalificerad tjänsteman i stället finnes lämplig att utöva befattningen som bisyssla. I varje fall synes emellertid undantag från den allmänna regeln böra medgivas städer med över 4 a 6 000 invånare blott, då särskilda omständigheter föreligga. Bestämmelser angående borgmästarens övertagande av stadsassessorsuppgifterna äro avsedda att intagas i stadsstyrelsereglementel. Då detta skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, ankommer det sålunda på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva, huruvida med hänsyn till förhandenvarande förutsättningar undantag bör medgivas. Några regler för denna prövning torde på grund av förhållandenas mångskiftande n a t u r emellertid näppeligen kunna givas. 6 §. E n l i g t föreliggande förslag skola andra stadsstyrelseledamöter än borgm ä s t a r e och borgarråd utses för fyra år efter varje nyval av stadsfullmäktige. Då sålunda majoriteten av ledamöterna vart fjärde år kan växla, torde det för den erforderliga kontinuiteten i förvaltningen vara lämpligt att tillsätta borgmästare och borgarråd för längre tid, varigenom undvikes, att stadsstyrelsen efter ett nyval kan få en helt och hållet ny sammansättning. Vidare synes det önskvärt, att de personer, som i främsta rummet skola handhava ledningen av stadens förvaltning, tillförsäkras en tillräckligt lång verksamhetstid, under vilken de kunna planlägga och utföra sitt arbete till stadens och dess förvaltnings behöriga utveckling. För a t t till befattningarna fullt kvalificerade personer skola kunna påräknas, måste tiden för uppdragen bestämmas till en väsentligt längre period än för stadsstyrelsens övriga ledamöter. Av anförda skäl hava de sakkunniga föreslagit, att borgmästar- och borgarrådsbefattningarna skola tillsättas för en tid av minst sex år. Å andra sidan är det önskvärt, att en stadsfullmäktigmajoritet icke begagnar sin ställning att tillsätta befattningarna på alltför lång tid och därigenom till men för staden onödigt försvåra samarbetet mellan deras innehavare och företrädare för n y a meningsriktningar inom fullmäktiges flertal. P å grund h ä r a v har en begränsning av borgmästare och "borgarråds mandattid till högst tio år ansetts erforderlig. Närmare föreskrifter angå13 — 1858.

194 ende tjänstgöringstiderna synas vara av beskaffenhet att böra i n t a g a s i stadsstyrelsereglementet Bestämmelserna angående val av borgmästare och borgarråd äro hämtade från motsvarande föreskrifter ifråga om utseende av borgarråd i Stockholm och avse att i möjligaste mån utestänga partipolitiska synpunkter (se Kungl. Maj:ts proposition nr 25 till 1920 års riksdag och konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 vid samma riksdag). Om borgmästare eller borgarråd avgår före mandattidens utgång, skall den lediga befattningen återbesättas så snart ske kan. P å ovan anförda skäl bör därvid fyllnadsval för den återstående tiden icke ifrågakomma. Vid vakans å sådan befattning eller då stadsstyrelsen beviljat innehavaren tjänstledighet, bör befattningen uppehållas av den, som stadsstyrelsen därtill förordnar. De, som härvid lämpligen synas böra komma i fråga, äro övriga ledamöter av styrelsen och stadsassessorn. I § 34 mom. 2 av den för Stockholm gällande kommunalförordningen stadgas, att till borgarråd må allenast utses person med synnerlig insikt och erfarenhet i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv. En dylik föreskrift torde endast avse att vara en allmän hänvisning för den väljande korporationen, och det synes ligga i sakens natur, att just dessa synpunkter skola vara avgörande för v a l e t Att i lagen intaga någon bestämmelse i denna riktning lär därför ej vara behövligt. Ej heller kunna i lagen lämpligen föreskrivas n å g r a särskilda kvalifikationsgrunder. I 3 mom. meddelas bestämmelser om andra ledamöter i stadsstyrelsen än borgmästare och borgarråd. Suppleanterna skola utses till »erforderligt antal», vilket lämpligen bestämmes för varje stad i styrelsens reglemente. Därjämte meddelas i 3 mom. föreskrifter angående fall, då ledamot avgår före tjänstgöringstidens utgång. Dessa hava utformats i enlighet med motsvarande bestämmelser för kommunalnämnd. Slutligen föreskrives, att för valbarhet till sådan ledamot eller suppleant ävensom för r ä t t e n till avsägelse skall gälla vad som är stadgat i fråga om stadsfullmäktige. De sålunda givna bestämmelserna torde motsvara vad som för närvarande gäller för ledamöter och suppleanter i drätselkammare. Härvid hänvisas till den i kap. I I I lämnade redogörelsen, v a r a v bland a n n a t framgår, att mandattiden för ledamöterna i drätselkamrarna i allmänhet är fyra år. 7 §. Beträffande borgmästares och borgarråds rätt till arvode och deras innehav av annan allmän befattning hänvisas till vad därom anförts i redogörelsen för förslagets riktlinjer. Ifrågavarande arvoden äro av a n n a n k a r a k t ä r än de, som för n ä r v a r a n de utgå till kommunala förtroendemän. De äro nämligen avsedda a t t

195 u t m ä t a s ej blott med hänsyn till det med uppdraget förenade besväret u t a n även efter det kvalificerade och ansvarsfulla arbete, som åligger befattningshavarna, och den inkomstminskning, som vederbörande måste u n d e r k a s t a sig för uppdragets fullgörande. P å grund av de olikartade faktorer, som sålunda kunna inverka vid dessa arvodens bestämmande och som ofta ej lämpligen kunna göras till föremål för ämbetsmyndighets prövning, har i förslaget ej föreskrivits, att beslut om dylika arvoden skola underkastas länsstyrelsens fastställelse. 8 §. I denna paragraf återfinnas allmänna bestämmelser om borgmästarens åligganden. Den borgmästare under a) ålagda skyldigheten att bereda och föredraga i stadsstyrelsen förekommande ärenden, i den mån dylik beredning eller föredragning ej ankommer å annan, torde motsvara vad som i allmänhet tillhör en drätselkainmarordförande och sammanhänger med borgmästarbefattningens tjänstemannakaraktär. Av samma skäl bör det även tillkomma borgmästaren att övervaka verkställigheten såväl av stadsfullmäktiges som stadsstyrelsens beslut. Bestämmelser härom hava givits under b). Såsom den ledande kraften inom stadsstyrelsen har borgmästaren att i främsta rummet inför stadsfullmäktige bära ansvaret för stadsstyrelsens göranden och låtanden och bör därför, även om han ej själv är stadsfullmäktig, n ä r v a r a vid fullmäktiges sammanträden och därvid deltaga i överläggningarna med r ä t t att framställa förslag och att få sin mening antecknad till protokollet. Genom borgmästarens närvaro vid fullmäktigsammanträdena bör det önskvärda samarbetet mellan stadskommunens beslutande korporation samt dess i främsta rummet verkställande och förvaltande myndighet främjas. Då det förutsattes bliva stadsstyrelsen, inför vilken allmän rådstuga skall hållas, och då borgmästaren tillika är styrelsens ordförande, har det ansetts överflödigt att uttryckligen föreskriva, att borgmästaren obligatoriskt skall n ä r v a r a vid rådstuga, där sådan kan komma att fungera. N ä r m a r e bestämmelser om borgmästarens åligganden och befogenheter böra meddelas i stadsstyrelsens reglemente. 9 §. Då ett borgarråd beträffande ett visst område av den kommunala förvaltningen skall få samma ställning som borgmästaren, har paragrafen utformats som en hänvisning till vad som gäller för borgmästaren. I övrigt åberopas vad som anförts under 8 §. 10 §. Paragrafen meddelar n ä r m a r e föreskrifter angående stadsassessorns uppgifter. Såsom tidigare utvecklats, skall stadsassessorn vara stadens

196 ombudsman samt bereda och i stadsstyrelsen föredraga sådana ärenden, vid vilkas handläggning hans särskilda fackkunskap kan vara av värde eller vilka angivas i stadsstyrelsereglementet eller styrelsen eljest uppdrager åt honom. I paragrafen uppräknas vissa grupper av ärenden, som skola höra till stadsassessorns befattning. Under a) upptagas de ärenden, som enligt 1 § 2 mom. skola handläggas av stadsstyrelsen, d. v. s. sådana, som tidigare tillhört magistraten men som överföras på stadsstyrelsen. Vidare upptagas under b) yttranden, som infordras av högre m y n d i g h e t Ej blott i fråga om besvär över kommunala beslut u t a n även eljest torde stadsstyrelsen på grund av sin centrala ställning i stadens förvaltning kunna antagas bliva använd som utredningsinstans åt statens myndigheter. Till stadsassessorns befattning böra därjämte höra frågor om upprättande av förslag till allmänna stadgar och reglementen för staden och dess myndigheter, utfärdande av instruktioner för stadens tjänstemän och tillsättande av tjänstemän. Då stadsassessorn förutsattes bliva stadens ombudsman, har ytterligare föreskrivits, att ärenden angående bevakande av stadens r ä t t och vidtagande av därför erforderliga åtgärder skola ankomma på hans beredning och föredragning. Utöver de nu angivna angelägenheterna böra dessutom till hans befattning höra de övriga ärenden, som angivas i stadsstyrelsereglementet eller som stadsstyrelsen eljest uppdrager åt honom. Städerna hava sålunda frihet att utnyttja stadsassessorstjänsten på det sätt, som bäst överensstämmer med stadens storlek och förvaltningens behov. Det kan antagas, att stadsassessorn genom sina särskilda kvalifikationer kominer att få ett väsentligt inflytande på avgörande av de ärenden, som ankomma på hans föredragning. För a t t ansvaret för åtgärder, som vidtagits på hans tillrådan, ej enbart skall drabba ledamöterna, synes — efter mönster av vad som gäller på åtskilliga håll inom statsförvaltningen — lämpligen böra stadgas, att stadsassessorn skall äga r ä t t deltaga i styrelsens överläggningar med r ä t t för honom att anteckna sin mening till protokollet I städer, där magistrat för närvarande finnes, är en ledamot av densamma notarius publicus. Då magistraten försvinner, upphör därmed även notarii publicibefattningen i staden. För a t t städerna ej skola behöva i den ordning, som för n ä r v a r a n d e föreskrives i notarii publicistadgan, besluta om inrättande av dylik befattning, föreslås i sista stycket av förevarande paragraf, att i stadsstyrelsereglementet skall kunna bestämmas, att stadsassessorn skall vara notarius publicus. 11 §. I denna paragraf h a r givits den allmänna regeln om stadsstyrelsens beslutmässighet, att minst hälften av ledamöterna skola v a r a tillstädes, då ärende företages till avgörande.

197 Emellertid synes det vara lämpligt, att, i likhet med vad som gäller i drätselkammarreglementena och reglementena för fögderistädernas stadsstyrelser, beslutanderätt å styrelsens vägnar kan uppdragas åt avdelning av styrelsen eller åt viss ledamot av styrelsen. Då stadsassessorn förutsattes taga befattning med en mängd ärenden av enklare beskaffenhet, vilka ej erfordra kollegial handläggning, synes det lämpligt a t t föreskriva, att han skall kunna självständigt avgöra dessa. N ä r m a r e bestämmelser om delegation av styrelsens beslutanderätt till stadsassessorn, stadsstyrelseledamot och avdelning av styrelsen synas böra införas i reglementet. Vid 1920 års riksdag (Kungl. Maj:ts proposition nr 12 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 3) gjordes gällande, att flera av de bestämmelser, som upptoges i de för landsrättsstädernas stadsstyrelser avsedda reglementena, vore av konstitutiv natur, d. v. s. ej kunde ändras u t a n riksdagens medverkan. Till dessa hörde, bland andra, föreskrifter om uppdelningen av stadsstyrelses beslutanderätt mellan kommunalborgmästaren och styrelsen samfällt. För dessa stadsstyrelser torde i huvudsak gälla likartade förhållanden med avseende å arbetsbördans storlek och beskaffenheten av de ärenden, som äro föremål för styrelsens behandling. För de nu föreslagna stadsstyrelserna ställer sig saken annorlunda. Mellan de särskilda städerna torde förhållandena variera högst betydligt, varför några enhetliga grunder för delegation av beslutanderätten svårligen kunna komma i fråga. Och inom den enskilda staden kunna föru t s ä t t n i n g a r n a i detta avseende vara växlande. Att för varje gång en reglementsändring h ä r u t i n n a n visar sig erforderlig påkalla riksdagens beslut synes v a r a ä g n a t att medföra onödig omgång och besvär. Det torde vara fullt betryggande att åt Kungl. Maj:t överlämna prövningen av den anordning, staden i detta avseende kan finna lämpligt besluta. I a n d r a stycket av förevarande paragraf hava bestämmelser intagits om jäv mot ledamot av stadsstyrelsen och mot stadsassessorn, då h a n har att utöva beslutanderätt å styrelsens vägnar. Bestämmelserna torde ej erfordra n ä r m a r e motivering. 12 §. Bestämmelsen avser att på enklaste sätt möjliggöra den kontakt mellan stadsstyrelsen och ordningsmaktens representant i staden, som erfordras för att stadsstyrelsen skall kunna fylla sina uppgifter jämlikt ordningsstadgan för rikets städer med flera författningar. Muntliga överläggningar torde nämligen giva ett bättre resultat än skriftligt remissväsen. Det har även synts lämpligt att tillägga polischefen r ä t t a t t få sin mening antecknad till protokollet Föreskrifter angående polischefens underrättande om stadsstyrelsens handläggning av ärenden, som avses i denna paragraf, torde böra intagas i stadsstyrelsens reglemente, liksom åläggandet för honom att när-

198 v a r a vid styrelsens sammanträden i dessa ärenden bör intagas i den för honom gällande instruktionen. 13 §. Då åtskilliga statliga uppgifter påläggas stadsstyrelsen, bör denna för fullgörande av desamma kunna erhålla handräckning av stadens polismyndighet. Även för fullgörande av sina kommunala uppgifter kan den behöva sådant biträde. Prövningen h u r u v i d a handräckningen är för ändamålet »nödig» tillkommer enligt förslaget stadsstyrelsen själv. Som kommunen till väsentlig del avlönar de vid polisväsendet anställda befattningshavarna, synes det lämpligt, att handräckningen skall lämnas kostnadsfritt. 14 §. För att underlätta stadsstyrelsens allmänna överblick över förvaltningen och dess inseende över de särskilda förvaltningsmyndigheternas verksamhet föreskrives i denna paragraf, att, i enlighet med vad tidigare anförts, stadsstyrelsen skall kunna för varje av fullmäktige till stadsstyrelsens biträde tillsatt särskild förvaltande styrelse eller nämnd utse en av sina ledamöter att med y t t r a n d e r ä t t n ä r v a r a vid styrelsens eller nämndens överläggningar. 15 §. I denna paragraf har intagits en hänvisning till allmän lag i fråga om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamöter av stadsstyrelsen, vilka genom att överträda stadsstyrelselagen eller styrelsens reglemente eller a n d r a särskilt givna föreskrifter eller eljest göra sig skyldiga till tjänstefel. De åsyftade bestämmelserna återfinnas i 6 och 25 kap. strafflagen. 16 §. Vid stadsstyrelsens sammanträden bör föras protokoll. N ä r m a r e bestämmelser om protokollsföringen, sättet för justering o. s. v., torde lämpligen böra intagas i reglementet. Det har emellertid ansetts ändamålsenligt att i lagen intaga en föreskrift, att, i likhet med vad som för närvarande gäller för kommunalnämnd, justering av protokoll skall ske antingen genast eller sist vid nästa sammanträde. 17 §. Stadsstyrelsens reglemente skall innehålla en mängd viktiga bestämmelser om den n ä r m a r e utformningen av styrelsens uppgifter och åligganden, dess sammansättning, de särskilda ledamöternas och stadsassessorns funktioner o. s. v. Då lagen allenast innehåller ramen för den nya organisationen, hava städerna möjlighet att i stadsstyrelsereglementet anpassa densamma efter sina särskilda önskemål och behov. Dylikt regie-

199 niente bör antagas av stadsfullmäktige. Att särskilt föreskriva, att stadsstyrelsen skall uppgöra förslag därtill, har ej synts nödigt, då stadsstyrelsen på grund av de bestämmelser, som i allmänhet gälla, alltid skall beredas tillfälle att y t t r a sig, innan frågan avgöres hos fullmäktige. De nuvarande drätselkammarreglementena underställas länsstyrelsens prövning. Med h ä n s y n till de betydelsefulla bestämmelser, som förutsättas skola ingå i stadsstyrelsereglementena och då en viss likformighet mellan desamma för hela landets del är önskvärd, har föreslagits, att sådant reglemente skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. H ä r v i d bör underställningen ske i den ordning, som för underställning under Kungl. Maj:t i allmänhet är föreskriven, d. v. s. beslutet överlämnas av stadsstyrelsen med eget utlåtande till länsstyrelsen, som jämte eget y t t r a n d e vidarebefordrar ärendet till Kungl. M a j : t 18 §. 1 fråga om r ä t t e n att hos högre administrativ myndighet söka ändring i stadsstyreisens beslut synes skillnad böra iakttagas mellan sådana ärenden, som tillhöra styrelsens befattning enligt kommunallagstiftningen, och sådana, som styrelsen på grund av föreskrifter i andra allmänna författningar har att handlägga. Den förstnämnda gruppen av ärenden utgöres dels av ärenden, som stadsstyrelsen enligt den nya lagstiftningen övertager från magistraten, och dels av ärenden, som för närvarande handläggas av drätselkammaren. R ä t t e n att överklaga magistratens beslut är reglerad genom förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. I denna förordning stadgas, att evar och i vilken instans klagan än föres, besvär skola inlämnas, i mål från Norrbottens, Västerbottens, J ä m t l a n d s och Västernorrlands län sist å fyrtiofemte dagen och i mål från övriga orter i riket sist å trettionde dagen från delfåendet av det beslut, som överklagas; dock att menighet, som klagar äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid. Tillika göres i förordningen bland a n n a t den erinran att, vad angår besvärstid i mål, som bedömes efter kommunallagarna, kommer att gälla vad särskilt är eller varder stadgat. I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad finnes ej annan särbestämmelse i detta avseende än den i § 68 givna föreskriften, att den, som framställt a n m ä r k n i n g mot debiterings- och uppbördslängden, men ej fått densamma godkänd av magistraten, äger anföra besvär mot magistratens beslut i den ordning § 76 stadgar, d. v. s. inom tjugu dagar efter därav erhållen del. Vad åter angår r ä t t e n att överklaga drätselkammarens beslut, så finnes densamma ej berörd i kommunallagen. Däremot finnas bestämmelser därom i vissa drätselkammarreglementen. Såsom i kap. I I I angivits, äro

200 emellertid dessa i förevarande avseende av mycket skiftande innehåll, i det att såsom besvärsinstans anvisas än länsstyrelsen, än magistraten, än stadsfullmäktige, medan åter i n å g r a reglementen stadgas, att besvär över drätselkammarens beslut ej få anföras. Då, såsom oftast torde v a r a fallet, bestämmelser härom saknas, har i flera fall ansetts, a t t besvär skola anföras hos magistraten på grund av dess allmänna uppsiktsr ä t t över drätselkammaren. 1 Till jämförelse må även erinras, att i förordningen om kommunalstyrelse å landet ej finnes någon bestämmelse om r ä t t a t t överklaga kommunalnämnds beslut i ärenden, som enligt samma förordning ankomma på kommunalnämndens avgörande, men att däremot § 42 i kyrkostämmoförordningen medgiver medlem av församlingen r ä t t att överklaga kyrkoråds och skolråds beslut under samma förutsättningar, som gälla för överklagande av kyrkostämmas beslut. I det av landshövdingen HAMMARSKJÖLD utarbetade förslaget till kommunallag föreslås, med hänsyn till omfattningen av kommunalnämndens befogenhet, införande av en allmän bestämmelse om besvär över kommunalnämnds beslut. I sådant avseende föreslås, att vad som stadgas om r ä t t att överklaga kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges beslut i kommunens gemensamma angelägenheter skall äga motsvarande tillämpning, då kommunmedlem ej nöjes åt kommunalnämndens beslut, som icke innefattar allenast yttrande eller förslag till kommunalstämman eller kommunalfullmäktige. I fråga om r ä t t att överklaga drätselkammares beslut innehåller det Hammarskjöldska förslaget i nu förevarande avseende en hänvisning till »vad i drätselkammarens reglemente må v a r a bestämt» tillika med en eri n r a n om magistratens eller stadsstyrelsens överinseende över drätselkammaren. Vid övervägande av nu avhandlade spörsmål för stadsstyrelsens vidkommande h a v a de sakkunniga funnit den i det Hammarskjöidska förslaget förordade anordningen mindre tillfredsställande. E n lagstiftning i analogi därmed skulle nämligen i praktiken lämna frågan om klagan över stadsstyrelsens kommunala beslut utan enhetligt avgörande. Det skulle sålunda kunna inträffa, att i den ena staden dessa beslut icke finge överklagas, medan de i en annan stad finge överklagas hos länsstyrelsen, i en tredje hos någon annan myndighet. En generell besvärsr ä t t i detta avseende torde därför böra införas i lagen. Denna besvärsr ä t t synes böra grundas på samma principer, som kunna bliva gällande för r ä t t e n att överklaga kommunalnämnds beslut. Då emellertid en undersökning av vad i senare hänseendet kan vara lämpligt icke ingår i förevarande utredning, h a v a de sakkunniga funnit sig böra stanna vid a t t beträffande r ä t t e n till talan mot stadsstyrelsens beslut enligt kommunallagen föreslå en bestämmelse motsvarande den, som i Hammarskjöld1

Se t. ex. Walldén nr 464 (1875) och Regeringsrättens årsbok 1915 not. C. 101 och 1923 ref. 53. Jfr även årsboken 1914 ref. 85 och 1927 ref. 34.

ska förslaget finnes upptagen i fråga om rätt att överklaga kommunalnämnds beslut. Detta innebär, att besTämmelserna om rätt till talan mot stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans beslut erhålla motsvarande tillämpning i fråga om stadsstyrelse. Då nu sistnämnda myndighets beslut ej erhålla en sådan publicering, som föreskrives beträffande de beslutande representationernas, synes det vara lämpligt att räkna tiden för besvärs anförande icke från beslutets publicerande, utan från dagen, då klaganden erhöll del av beslutet. Vad sedan beträffar besluten i sådana ärenden, som stadsstyrelsen har att handlägga på grund av andra allmänna författningar än kommunallagen, så lär rätten att föra talan mot desamma vara reglerad just i dessa författningar, och i lagen om stadsstyrelse torde endast en erinran härom vara erforderlig. Frågan om rätten till besvär mot kommunala myndigheters beslut sammanhänger nära med ett annat viktigt spörsmål, nämligen om kommunala handlingars offentlighet. I den mån kommunala myndigheters handlingar ej äro offentliga, torde besvärsrätten lätt bli en föreskrift på papperet, åtminstone med den ståndpunkt gällande rätt intager. I detta sammanhang hänvisas till vad i kap. III anförts om drätselkammarprotokollens offentlighet. Tryckfrihetsförordningen har upprepade gånger varit föremål för ändringsförslag. Den senaste utredningen, som föranleddes av 1921 års riksdags framställning till Kungl. Maj:t (skrivelse nr 315) med begäran om snar revision av tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser i enlighet med vissa angivna riktlinjer, har verkställts av numera professoren NILS HERLITZ (Utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Statens offentliga utredningar 1927: 2.) De sakkunniga sakna anledning att i detta sammanhang närmare ingå på berörda viktiga fråga, men förutsätta, att spörsmålet om kommunala handlingars offentlighet bringats till sin lösning, innan processreformen och därmed även de sakkunnigas förslag kunna komma att genomföras. 19 $. I anslutning till vad i kap. V anförts, har i denna paragraf uttryckligt undantag från stadsstyrelselagen stadgats för Stockholm. En omläggning av stadsförvaltningen enligt de i denna utredning förordade riktlinjerna påkallar åtskilliga förändringar i den för städerna gällande kommunallagen utöver dem, som innefattas i förslaget till lag om stadsstyrelse. Med hänsyn till pågående arbete på revision av kommunallagarna har det icke ansetts lämpligt att utarbeta lagtextförslag i dessa avseenden, utan lämnas i det följande endast några antydningar, i vilken riktning en dylik omarbetning enligt de sakkunnigas meningbör gå.

202 Vad stadsfullmäktige beträffar, torde bland de personer, som på grund av sin ämbets- eller tjänstemannaställning- ej kunna vara stadsfullmäktige, böra upptagas befattningshavare, som äro anställda vid stadsstyrelsen eller a n n a n för stadens förvaltning tillsatt myndighet och redovisningsskyidiga för sina befattningar. Borgmästare och borgarråd böra i sin egenskap av förtroendemän icke v a r a uteslutna från valbarhet. H u r u v i d a stadsassessorn skall anses valbar, synes vara en fråga, som för varje särskilt fall bör avgöras med hänsyn därtill, om han är redovisningsskyldig till staden eller ej. Föreskriften om borgmästarens eller stadsstyrelseordförandens eller annan ledamots av magistraten eller stadsstyrelsen r ä t t att n ä r v a r a vid stadsfullmäktig-sammanträde torde böra utgå. I 8 och 9 §§ av förslaget till lag om stadsstyrelse hava nämligen borgmästare och borgarråd ålagts skyldighet att n ä r v a r a vid fullmäktiges sammanträden. Såsom förut anförts, anse de sakkunniga, att den nya stadsstyrelsen i regel bör v a r a stadsfullmäktiges beredningsinstans, men att fullmäktige å andra sidan ej böra avskäras från möjlighet att tillsätta särskilda beredningsutskott eller besluta om beredande av ärende i annan ordning. I fall denna möjlighet begagnas, är det emellertid av stor vikt, a t t stadsstyrelsen erhåller tillfälle att y t t r a sig, innan ärende företages till avgörande hos fullmäktige. Därigenom erhåller stadsstyrelsen möjlighet ej blott att i detalj vinna kännedom om alla stadskommunens skilda verksamhetsområden, u t a n även att belysa varje fråga från de synpunkter, stadsstyrelsen i sin egenskap av kommunens finansiellt centrala myndighet har att företräda. Utan en sådan bestämmelse är det fara värt, att det avsedda sammanhanget i förvaltningen icke ernås. F r å n den nu nämnda regeln synes emellertid undantag lämpligen böra göras för val och för ärende, som kräver skyndsam handläggning och icke avser utgift eller avhändande av staden tillhörig egendom eller efterskänkande av någon stadens rättighet. Bestämmelserna om användande av proportionell valmetod böra erhålla sådan avfattning, att de komma att gälla även val av andra stadsstyrelseledamöter än borgmästare och borgarråd. Vad revisionen av stadens räkenskaper angår, torde böra stadgas, att räkenskaperna skola av stadsstyrelsen tillställas stadens revisorer med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande. Revisionsberättelsen synes lämpligen böra avlämnas till stadsfullmäktiges ordförande eller, där stadsfullmäktige ej finnas, till länsstyrelsen, varefter stadsfullmäktiges ordförande respektive länsstyrelsen över framställda a n m ä r k n i n g a r infordrar vederbörandes förklaringar. I fråga om u t t a x e r i n g och uppbörd inom stadskommunen anse de sakkunniga, under hänvisning till vad därom anförts i kap. V härovan, att stadsstyrelsen efter varje uppbördsstämma bör u p p r ä t t a restlängd å dem, som ej vid stämman behörigen guldit sina stadsutskylder, och överlämna

203 densamma till vederbörande utmätningsman, vilken det bör åligga att i vederbörlig ordning indriva och till stadsstyrelsen redovisa de resterande utskylderna. Den drätselkammaren för närvarande åliggande skyldigheten a t t u p p r ä t t a och till magistraten överlämna berättelse över h u r uppbörden utfallit bör givetvis upphöra.

2.

Förslaget till lag om införande av lagen om stadsstyrelse.

I detta förslag hava intagits dels föreskrift om stadsstyrelselagens ikraftträdande och därav betingade övergångsbestämmelser, dels allmänna stadganden om vilka myndigheter, som skola övertaga de magistraten, stadsstyrelsen och drätselkammaren hittills tillkommande befogenheterna, dels även sådana ändringar i gällande lagar, vari undantag från n ä m n d a allmänna stadganden synts påkallade. 3 §.

I denna paragraf gives den allmänna regeln, att vad som föreskrives om magistrat eller om borgmästare och råd i egenskap av magistrat eller om stadsstyrelse i stad, där magistrat ej finnes, eller om drätselkammare skall efter stadsstyrelselagens ikraftträdande, i den mån ej annat särskilt föreskrives, tillämpas i avseende å den nya stadsstyrelsen. Då den föreslagna lagstiftningen ej har avseende å borgmästare och råd i deras egenskap av r å d s t u v u r ä t t (se t. ex. 1 kap. 4 § rättegångsbalken), h a r den allmänna regeln, i vad den avser »borgmästare och råd», blott givits med hänsyn till borgmästare och råd »i egenskap av magistrat». 4 §.

I åtskilliga städer tillkommer det jämlikt 9 kap. 1 §, 12 kap. 2 § ärvdabaiken och särskilda Kungl. beslut magistratens ledamöter att förrätta bouppteckningar och arvskiften. De för dessa förrättningar bestämda provisionerna, som kunna uppgå till betydliga belopp, tillfalla merendels vederbörande magistratsledamöter såsom sportler men ingå i vissa städer till stadskassan. Dessa inkomster utgöra ofta ett avsevärt bidrag till bestridande av kostnaderna för magistraten-rådstuvurätten. Skyldigheten att förrätta bouppteckningar och arvskiften lär emellertid kunna förväntas upphöra i samband med fullbordandet av pågående revision av ärvdabalken. I den mån skyldigheten kan komma att fortfarande bestå vid genomförandet av den nu ifrågasatta lagstiftningen, torde den i de städer, där den stadskommunala rättsskipningen finnes kvar, böra överflyttas på r å d s t u v u r ä t t e n samt rätten till provision äga avseende å denna. I anslutning härtill hava paragrafens bestämmelser utformats. Den kvarvarande r å d s t u v u r ä t t e n måste nämligen anses b ä t t r e

204 skickad att fullgöra ifrågavarande funktion än den nya stadsstyrelsen, för vilken densamma torde vara tämligen främmande. — I de städer åter, där den kommunala rättsskipningen avskaffas, torde ej skäl föreligga att på de n y a domstolarna överflytta ifrågavarande skyldighet och därmed förenad r ä t t till provision. 5 §. F r å n regeln, att den n y a stadsstyrelsen skall efterträda magistraten, bör i enlighet med vad i kap. V härom anförts undantag göras för de befogenheter, som tillkomma magistraten i dess egenskap av polismyndighet och vilka i stort sett avse övervakande av allmän ordning, säkerhet och hälsovård. A t t uppdraga en bestämd gräns mellan de uppgifter, som tillkomma magistraten såsom polismyndighet, och dem, som ankomma å densamma såsom kommunal myndighet eller statens lokala administrativa organ, kan i det enskilda fallet ofta v a r a förenat med svårighet. I de städer, där poliskammare finnes, handhar denna h u v u d p a r t e n av de uppgifter, som i andra städer tillkomma magistraten som polismyndighet. Någon förändring i denna poliskammarens befogenhet synes ej i detta sammanhang påkallad. För de städer åter, där poliskammare ej finnes, äro särskilda bestämmelser erforderliga. För den n y a stadsstyrelsen har nämligen föreslagits en sammansättning, som ej gör den lämpad att handhava de på polismyndigheten ankommande uppgifterna. Beträffande frågan, åt vilka dessa i stället böra anförtros, så erinras, att polis- och åklagarväsendets omorganisation torde vinna sin lösning i sammanhang med processreformens genomförande, därvid man k a n förvänta, att chefskapet över befattningshavarna vid polisväsendet kommer att omhänderhavas av en juridiskt eller på annat sätt kvalificerad person, på vars tillsättning statliga myndigheter erhålla ett avgörande inflytande. De sakkunniga h a v a sålunda utgått från att en polischef för varje stad alltid kommer a t t finnas. Det synes ligga närmast till hands att låta denne polischef i städer, där poliskammare ej finnes, övertaga handhavandet av de uppgifter, som för närvarande tillkomma magistraten såsom polismyndighet. E t t skifte av magistratens uppgifter mellan stadsstyrelsen å ena sidan och poliskammare eller, där sådan ej finnes, polischefen å den andra är sålunda nödvändigt. Vid granskning av de författningar, som reglera handläggningen av polisärenden i stad, finner man, att den myndighet, som h a r att såsom högsta lokala myndighet t a g a befattning med dylikt ärende, i allmänhet är »poliskammare eller, där sådan ej finnes, magistrat». Beträffande stad u t a n magistrat ankommer det vanligen å stadsstyrelsen i staden att fullgöra den magistraten i nu ifrågavarande avseende åliggande uppgif-

205 ten; i vissa fall har dock denna uppgift överlämnats till länsstyrelsen, landsfogden, landsfiskalen eller ytterligare annan myndighet. Det förekommer dock även, att handläggning av visst slag av ärenden angives tillhöra »vederbörande polismyndighet eller magistrat». I en del författningar åter tillägges i stad magistraten eller stadsstyrelsen vissa polisbefogenheter. Hänförandet av dessa fall till poliskammaren eller polischefen låter sig ej lämpligen inpassas under en allmän regel, varför i stället ändringar i de särskilda författningarna påkallas. Slutligen finnas i åtskilliga författningar befogenheter tillagda »polismyndighet», vilka befogenheter på grund av andra stadganden eller h ä v d v u n n e t bruk utövas av magistraten eller stadsstyrelsen. I anslutning till vad nu anförts, har från den i 3 § givna regeln i denna p a r a g r a f stadgats ett undantag av innehåll, att i fall, då i stad, där polisk a m m a r e finnes, denna och i annan stad magistraten eller stadsstyrelsen har att t a g a befattning med vissa slag av ärenden, skall efter stadsstyrelselagens ikraftträdande magistratens eller stadsstyrelsens befattning utövas av polischefen i staden. 6 §.

E n l i g t de i denna paragraf omförmälda författningsbestämmelserna ställas i vissa fall medel i Stockholm till överståthållarämbetets och i a n n a n stad till magistratens förfogande att användas till u p p m u n t r a n av polismän, som ådagalagt synnerlig nit vid beivrandet av olovlig rusdrycks- eller sprithantering. Då magistraten upphör, torde ifrågavarande uppgift, som n ä r a sammanhänger med chefskapet över polispersonalen, lämpligen böra överflyttas till poliskammaren eller, där sådan ej finnes, till polischefen. N ä r m a r e av Kungl. Maj:t givna bestämmelser om fördelningen av n ä m n d a medel återfinnas i kungörelsen den 16 december 1921. De ändringar, som påkallas i dessa bestämmelser, skola senare motiveras.

7 i Enligt 10 kap. 12 § strafflagen kan civilmyndighet, varmed förstås Konungens befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad och landsfogde å landet eller den, som i sådan ämbetsmans ställe satt är, under vissa förutsättningar använda krigsmanskap till upprors stillande. Med h ä n s y n till att stadsstyrelsen ej erhåller direkt befattning med polisväsendet, påkallas ändringar i paragrafen därhän, att polischefen i stad insattes i stället för borgmästaren. Då polismästare alltid kunna förutsättas tillika v a r a polischefer, har ett angivande i uppräkningen av polismästare ansetts överflödigt. Som polischefen ej alltid torde bliva ämbetsman i den mening, som avses i 10 kap. 1 § strafflagen, har såsom civilmyndighet angivits jämväl »den, som i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe satt är».

206 8 $. Enligt 16 § 7 punkten i strafflagens promulgationsförordning hava borgmästare och råd i stad att giva tillstånd till husrannsakan. Denna befogenhet synes lämpligen böra överflyttas på polischefen. Borgmästare och r å d samt magistratens ordförande äga enligt 19 § i samma förordning häktningsrätt. F r å g a n om vilka myndigheter skola äga sådan befogenhet torde böra lösas i sammanhang med det fortsatta arbetet på processreformen. Stadgandet om borgmästares och råds samt magistratsordförandes h ä k t n i n g s r ä t t lärer dock i varje fall böra upphävas. 9—11 §§. Nöjdförklaringar kunna jämlikt de i dessa paragrafer avsedda lagarna avgivas, bland annat, inför magistrat eller i vittnens närvaro inför ordförande i magistrat eller polismästare. Efter magistratens upphörande synas de angivna myndigheterna böra ersättas med poliskammare och polischef, varvid dock nöjdförklaring inför polischef torde böra avgivas i vittnens närvaro. 12 §. Bestämmelserna torde ej erfordra närmare motivering. 13 §. De i denna paragraf upptagna lagändringarna innebära, dels att den nya stadsstyrelsen i fall, som här avses, inträder i stället för magistraten och fögderistädernas stadsstyrelse, dels ock att det skall ankomma på Konungens befallningshavande, om nybildad kommun är stad, att förordna borgmästare att jämte tillkallade personer utgöra stadsstyrelse intill dess sådan varder i vederbörlig ordning tillsatt. De angivna bestämmelserna torde ej erfordra närmare motivering. 14 §. Den magistraten enligt här avsett lagrum tillkommande befattningen med indrivning av vissa böter och med bevis till styrkande av mot böternas indrivande gjorda invändningar föreslås överförd till stadsfogden, d. v. s. utmätningsmannen i stad. 15 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad under § 5 anförts. 16 §. 18 § i stadsstyrelselagen innehåller i fråga om besvär över beslut, som stadsstyrelsen meddelar jämlikt särskilda författningar, blott en allmän hänvisning till vad därom är särskilt stadgat.

207 Borgmästares och råds eller magistrats eller stadsstyrelses beslut på grund av föreskrifter i särskilda författningar kunna för n ä r v a r a n d e , oavsett om uttryckligt stadgande finnes eller icke, överklagas i den ordning, som i allmänhet föreskrives i fråga om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Enligt de sakkunnigas mening bör k l a g o r ä t t fortfarande finnas över beslut, som på grund av de i denna lag g i v n a bestämmelserna meddelas av stadsstyrelse, men förut tillhört borgmästares och råds, magistrats eller stadsstyrelses handläggning. I förevarande paragraf har därför lämnats en allmän föreskrift om besvärsr ä t t i nu berörda fall. 18 §. Såsom framgår av den i kap. I lämnade redogörelsen för lagrådets utlåtande över proeesskommissionens betänkande, har lagrådet fäst uppm ä r k s a m h e t e n på de svårigheter, som särskilt vid övergången till den n y a ordningen k u n n a föranledas av den föreslagna föreningen av stad och land under gemensam jurisdiktion och den stadskommunala r ä t t s skipningens upphörande, samt med hänsyn till dessa såsom ett provisorium ifrågasatt, a t t man skulle tills vidare låta den tillämnade sammanslagningen endast gälla sådana städer, som befunnes icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom en lagsaga, därvid lagrådet t ä n k t sig gränsen dragen vid ett i n v å n a r a n t a l av 10 å 16 000 personer. I de städer, som fölle ovanom denna gräns, skulle den kommunala rättsskipningen interimistiskt få fortbestå, därvid man enligt lagrådets mening icke borde alltför djupt ingripa i organisationsformen, utan endast v i d t a g a en del j ä m k n i n g a r i riktning mot bättre arbetsfördelning. Om den sålunda skisserade anordningen realiseras, skulle även efter processreformens genomförande r å d s t u v u r ä t t e r tills vidare komma a t t finnas kvar i vissa större och medelstora städer. Det spörsmålet kan då uppställas, om det är lämpligt att redan under ifrågavarande provisorietid låta den nu föreslagna förvaltningsordningen träda i tillämpning beträffande dessa städer eller om icke anledning föreligger att låta rådstuvurättsledamöterna därstädes fortfarande få behålla jämväl sina gamla magistratsbestyr. Vid besvarande av detta spörsmål åberopas till en början vad i kap. V anförts om det konstaterade behovet av en koncentrering av de r e n t kommunala styrelsebefogenheterna i ett organs hand. Då det ej m i n s t för de större och medelstora städerna måste anses v a r a av största vikt, att detta behov u t a n dröjsmål tillgodoses genom för ändamålet lämpad lagstiftning, synes det ej kunna tillstyrkas att under en flerårig övergångstid bibehålla de antikverade bestämmelserna i kommunalförordningen om magistratens befogenheter såsom stadens styrelse, vilka u t g ö r a ett av hindren för organiserande av en effektiv stadsförvaltning. De sakkunniga anse sålunda, att även i städer med bibehållen r å d s t u v u r ä t t

208 den nya stadsstyrelsen vid lagens ikraftträdande bör träda i omedelbar utövning av sina rent kommunala funktioner. Beträffande den nuvarande magistratens statliga uppgifter, som enligt föreliggande förslag skola tillkomma stadsstyrelsen, föreligger däremot ej motsvarande behov av den n y a ordningen, vars genomförande därför för deras vidkommande utan skada torde kunna uppskjutas n å g r a år, om detta av praktiska skäl kan anses påkallat. Önskvärdheten av ett uppskov kan emellertid ställa sig olika i olika städer, och en uppskovsbestämmelse bör ej påtvingas de städer, som helst önska, att deras nya stadsstyrelse omedelbart skall t r ä d a i full utövning av sina avsedda befogenheter. Endast för de städer, som finna det ekonomiskt och praktiskt att under provisorietiden bereda sina rådstuvurättsledamöter erforderlig fyllnad i arbetsuppgifterna, synes en undantagsmöjlighet i antytt syfte erforderlig. Därvid förefaller det emellertid ej lämpligt att för ifrågavarande rest av den förutvarande magistratens bestyr upprätthålla det gamla magistratsämbetet såsom en från r å d s t u v u r ä t t e n skild myndighet. E n viktig del av de bestyr, som för n ä r v a r a n d e tillkomma magistraten, överexekutorsgöromålen, torde nämligen på de av processkommissionen och lagrådet anförda skälen böra snarast möjligt överföras till underrätterna, under provisorietiden således bland annat till de kvarvarande rådstuvurätterna, och med hänsyn därtill synes det vara enklast och mest naturligt att j ä m v ä l göra det möjligt, att magistratens övriga statliga funktioner, som ej skola överföras till polismyndighet, tills vidare få utövas av rådstuvurätterna. I andra stycket av förevarande paragraf föreslås därför, dels att i stad, som får behålla sin rådstuvurätt, Konungen må kunna på framställning av staden förordna, att rådstuvurättens ledamöter skola utgöra magistrat: dels ock att sådan magistrat skall, i den mån ej annorledes av Konungen bestämmes, fullgöra de i 3 § avsedda åligganden, som enligt gällande föreskrifter ankomma å magistrat.

3.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Enligt gällande hälsovårdsstadga är polismästaren eller den ledamot av magistraten, som förestår stadens polis, ledamot i hälsovårdsnämnden i staden. Med hänsyn till att denna ledamot inom nämnden torde hava att företräda det allmännas intressen med avseende å ordning, renlighet och hälsovård inom staden synes det efter genomförandet av stadsstyrelseorganisationen böra tillkomma polischefen i staden att i stället för nyss angivna tjänsteman v a r a självskriven ledamot av nämnden. Någon annan ändring i sak av nu bestående förhållanden innebär icke en sådan anordning än att den nu merendels bestående gemenskapen mellan nämnden

209 och m a g i s t r a t e n i fråga om denna ledamots person upphör. Enligt föreliggande författningsförslag har föreskrift om polischefens ledamotskap i n t a g i t s i 2 § 1 mom. första och andra styckena. I ö v r i g t har den nya stadsstyrelsen satts i stället för magistraten. Den i 31 § förekommande föreskriften om stadsstyrelsens i stad utan m a g i s t r a t utövande av magistraten eljest tillkommande befogenheter har såsom obehövlig uteslutits. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 16 § av lagen om inför a n d e av lagen om stadsstyrelsen har 60 § försetts med ett tillägg, varigenom klagorätt över stadsstyrelses beslut jämlikt hälsovårdsstadgan införts. Beträffande ändringskungörelsens ikraftträdande har i anslutning till 18 § a n d r a stycket av stadsstyrelselagens promulgationslag föreskrivits, a t t i fråga om stad, där magistrat på grund av särskilt förordnande av K u n g l . Maj:t fortfarande skall finnas, vad i kungörelsen stadgas om stadsstyrelse skall tillämpas å magistraten. Det synes nämligen lämpligt, att i dylik stad, där rådstuvurättens ledamöter skola utgöra magistrat, denna får utöva de hittills enligt hälsovårdsstadgan på magistraten ankommande uppgifterna.

4. Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 4 juni 1884 (nr 37 sid. 1) om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör. I förordningen tilläggas för n ä r v a r a n d e överståthållarämbetet i Stockholm, polismyndighet, poliskammare och magistrat vissa befogenheter. Dessa, som avse tillsyn och iakttagande av ordning och säkerhet i fråga om utvandrare, utvandraragenter och utvandrarfartyg, böra vid uppdelningen av magistratens uppgifter mellan stadsstyrelsen, å ena sidan, samt poliskammare och, där sådan ej finnes, polischefen, å den andra, överföras till de senare myndigheterna. Detta låter sig emellertid ej göra med tillämpning av de i stadsstyrelselagens promulgationslag givna allmänna regler, varför särskilda ändringar påkallas. I § 6 har uppvisandet av vissa handlingar föreskrivits skola äga rum blott hos polismyndigheten. Den i § 19 avsedda anmälan hos magistraten i stad, där poliskammare ej finnes, har föreslagits skola ske hos polischefen, i följd v a r a v den i § 20 föreskrivna underrättelsen ej skall lämnas till magistraten u t a n till polischefen. Avlämnandet av förteckning enligt §'> 42 bör i a n d r a städer än Stockholm ske hos där varande polismyndighet i stället för hos denna eller magistraten. Den i § 45 omförmälda anmälan i Stockholm hos överståthållarämbetet 14 — 1SÖ8.

210 och i övriga städer hos poliskammaren eller m a g i s t r a t e n bör i sistnämnda städer göras hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen. I anslutning härtill har j ä m v ä l § 46 ändrats. Den anmälan, som jämlikt § 53 mom. 2 skall göras i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos därvarande polismyndighet men, där särskild sådan ej finnes, hos stadens magistrat, har för landsortsstädernas del föreslagits skola ske hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen.

5. Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 6 oktober 1882 (nr 49 sid. 1) angående notarii publicibefattningen. Såsom framgår av 10 § av förslaget till lag om stadsstyrelse och vad därunder anförts, avses att lämna stad möjlighet att i stadsstyrelsereglementet bestämma, att stadsassessorn skall v a r a notarius publicus. P å grund h ä r a v och då r å d s t u v u r ä t t e r n a k u n n a antagas komma att tills vidare finnas kvar i vissa städer, har i 3 § av ifrågavarande stadga intagits u n d a n t a g från stadgans bestämmelser för de fall, då notarii publicibefattningen på grund av Kungl. Maj:ts föreskrift är förenad med tjänst i r å d s t u v u r ä t t eller stadsstyrelse. Då de sakkunniga ej avse att göra ändringar i de för Stockholm gällande förhållandena, har magistraten därstädes bibehållits vid sina hittillsvarande befogenheter. För övriga städers del har däremot stadsstyrelsen insatts i magistratens ställe. I 13 § enligt dess nuvarande lydelse angives magistraten som besvärsinstans i fråga om klagan i vissa fall över handels- och sjöfartsnämnds beslut. Som den nya stadsstyrelsen med hänsyn till sin rent kommunala k a r a k t ä r och sin sammansättning — ingen juridiskt kvalificerad ledamot behöver finnas — ej lämpligen synes böra övertaga magistratens befogenhet härutinnan, föreslås, att besvären i stället skola anföras hos länsstyrelsen. P å grund h ä r a v torde den nu gällande besvärstiden — fjorton dagar — lämpligen böra, i överensstämmelse med vad för närvarande gäller för klagan över stadsfullmäktiges beslut, utsträckas till tjugo dagar. För ernående av likformighet mellan Stockholm och övriga städer bör j ä m v ä l tiden för besvärs anförande hos magistraten i Stockholm förlängas på motsvarande s ä t t I a n d r a stycket av 13 § har intagits en allmän bestämmelse om klagan över j ä m v ä l stadsstyrelsens beslut jämlikt stadgan. H ä r o m hänvisas till vad som y t t r a t s vid 16 § av lagen om införande av lagen om stadsstyrelse. Då enligt förevarande förslag stadsstyrelse skall finnas i alla städer, oavsett om r å d s t u v u r ä t t finnes kvar eller icke, h a v a de i 15 § intagna bestämmelserna angående städer under landsrätt blivit överflödiga. Däremot erfordras beträffande städer, där handels- och sjöfartsnämnd ej fin-

211 nes, alltjämt föreskrifter, h u r u de på sådan nämnd ankommande funkt i o n e r n a skola fullgöras. Dylik föreskrift har upptagits i denna paragraf. Beträffande kungörelsens ikraftträdande har på samma sätt som i fråga om den föreslagna ändringen i hälsovårdsstadgan u n d a n t a g stadgats för sådan stad, där r å d s t u v u r ä t t e n s ledamöter på grund av Kungl. Maj:ts förordnande skola utgöra magistrat.

6.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av mäklareordningen den 9 juni 1893 (nr 51).

De i mäklareordningen föreslagna ä n d r i n g a r n a äro betingade dels av magistratens avskaffande i andra städer än Stockholm dels ock av behovet av bestämmelser angående besvärsrätt över stadsstyrelsens beslut. I detta avseende hänvisas till vad i fråga om notarii publicistadgan anförts. Därjämte har stadgats undantag från ä n d r i n g a r n a beträffande stad, där den kvarvarande rådstuvurättens ledamöter utgöra magistrat.

7.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av skeppsklarerareordningen den 9 juni 1893 (nr 52).

F ö r ä n d r i n g a r n a i denna ordning äro av samma beskaffenhet som de, som föreslagits i fråga om mäklareordningen.

8. Förslaget till kungörelse om ändring i viss del av förordningen den 13 juli 1911 (nr 86 sid. 1) angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. De i §§ 34, 46 och 50 förekommande bestämmelserna om magistratssekreterare som mönstringsförrättare påkalla särskild författningsändring. Det torde icke v a r a lämpligt att föreskriva, att borgmästaren eller stadsassessorn eller a n n a n bestämd person skall v a r a mönstringsförrättare, utan synes det böra ankomma på stadsstyrelsen att utse sådan. Förordningens föreskrifter om magistrat böra i samband härmed beträffande annan stad än Stockholm bringas att avse stadsstyrelsen. Denna torde vara den myndighet, som inom staden är mest lämpad att övertaga magistratens ifrågavarande bestyr i fråga om utseende av sjömanshusdirektion, befattning med revisionsberättelsen o. s. v. De sålunda erforderliga stadgandena hava intagits i en ny paragraf, som under särskilt kapitel tillagts förordningen.

9. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka. Enligt 1 § i dess nuvarande lydelse ställes i paragrafen avsedd säkerhet hos myndighet i den ort, där vederbörande är bosatt, varmed förstås för landet och stad u t a n magistrat Konungens befallningshavande i länet, för Stockholm överståthållarämbetet och för a n n a n stad poliskammaren eller, där sådan ej finnes, magistraten. I anslutning till stadgandet i § 26 mom. 1 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet synes det lämpligt att vid magistratsinstitutionens bortfallande befria poliskammaren från bestyret att mottaga ifrågavarande borgen. De myndigheter, som böra komma i fråga, äro sålunda för Stockholm överståthållarämbetet och för landet i övrigt Konungens vederbörande befallningshavande. I 2 § omförmäld ansökning om tillstånd till föreställning m. m. göres å landet och i stad u t a n magistrat hos Konungens befallningshavande i länet, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i a n n a n stad hos polisk a m m a r e n eller, där sådan ej finnes, hos magistraten. Med hänsyn till att a n m ä l a n och ansökning om tillstånd till föreställning jämlikt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer på grund av bestämmelsen i 5 § i förslaget till lag om införande av lagen om stadsstyrelse skall göras hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen, bör i stad jämväl förevarande ansökning ske hos sistnämnda myndigheter. De sakkunniga hava icke verkställt undersökning om det sätt, på vilket debitering, uppbörd och redovisning av de avgifter, som avses i förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, lämpligen böra anordnas. F r å g a n , som sammanhänger med spörsmålet om en reform a v uppbördsväsendet och medelsförvaltningen, torde böra tagas under övervägande vid den fortsatta beredningen av föreliggande förslag till sådan reform. Som ett provisor i u m k a n emellertid godtagas, att uppbörd och redovisning ombesörjes av en från polismyndigheten skild myndighet. P å grund h ä r a v har i 4 § i kungörelsen intagits föreskrift om att anmälan skall före tillställning i stad ske hos vederbörande polis- och uppbördsmyndigheter.

213 10. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål. F ö r e v a r a n d e paragraf överlämnar i dess n u gällande lydelse åt magistratens ordförande eller polismästare i stad att i brådskande fall begära m i l i t ä r h a n d r ä c k n i n g . Motsvarande befogenhet utövas på landet enligt p a r a g r a f e n s ordalydelse av kronofogde eller länsman, varmed numera avses landsfiskal. 1 I enlighet med vad som anförts under 7 § av förslaget till lag om införande av lagen om stadsstyrelse bör förevarande paragraf ändras därhän, att ifrågavarande befogenhet tillägges polischefen i stad. Då en ändring av paragrafen sålunda är nödvändig och i följd därav givetvis orden »kronofogde eller länsman» måste ersättas med beteckningen å en förefintlig befattningshavare, har det synts de sakkunniga lämpligt att även i ett annat avseende företaga en saklig ändring. Ifrågavarande funktion bör uppenbarligen icke tillkomma annan än den, som har ansvaret för ordningens upprätthållande å den ort, varom är fråga. I vissa köpingar, nämligen sådana, där särskild polischef finnes, tillkommer dylikt ansvar n u m e r a ej landsfiskalen utan polischefen i köpingen. Befogenheten att i brådskande fall påkalla militärhandräckning bör därför för sådan köpings del tillkomma polischefen därstädes. I enlighet med vad nu anförts har ifrågavarande befogenhet generellt överlämnats åt polischefen.

11. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 2 och 6 i kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. I § 2 mom. 2 föreskrives för närvarande, att beträffande särskilt behovet i orten av kommissionärsverksamhet, vartill tillstånd sökes, yttrande skall i stad inhämtas från vederbörande polismyndighet. Då det synes önskvärt, a t t ej blott den lokala polismyndigheten u t a n även ett kommunalt organ obligatoriskt erhåller tillfälle att y t t r a sig, h a r föreslagits, a t t yttrandet skall inhämtas av stadsstyrelsen ävensom av poliskammaren eller, där sådan ej finnes, av polischefen. I § 6 har gjorts enahanda ändring som i den mot densamma korresponderande i § 6 i förordningen om vad med avseende å u t v a n d r a r e s fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör. 1

Se lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr samt § 2 i instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna.

12. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 2, 9 och 17 §§ i förordningen den 28 maj 1918 (nr 386) angående handel med vissa begagnade föremål m. m. J ä m v ä l de nu föreslagna ä n d r i n g a r n a äro föranledda av magistratens försvinnande i a n d r a städer ä n Stockholm. Vad a n g å r ändringen i 2 § 2 mom. i förordningen, må erinras, att yttrande över ansökan om tillstånd till handel inhämtas i stad ej mindre av poliskammare, där sådan finnes, eller i annat fall av m a g i s t r a t eller stadsstyrelse än även av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. I de fall, då sålunda magistrat eller stadsstyrelse skall höras, torde i stället yttrande böra inhämtas från polischefen. Då stadsstyrelsen alltid skall höras, i n n a n kommunalrepresentationen fattar sitt beslut, och därjämte i regel skall insända dess utlåtande till högre myndighet, har det ej synts nödigt a t t i förevarande stadgande intaga en föreskrift om styrelsens hörande. Affärsbok avlämnas enligt 9 § till förvar hos, bland andra, vederbörande m a g i s t r a t eller stadsstyrelse. Dessa myndigheter synas böra ersättas med överståthållarämbetet i Stockholm och poliskammaren i a n n a n stad eller, där sådan ej finnes, polischefen. Den underrättelse, som jämlikt 17 § 2 mom. skall lämnas i stad till m a g i s t r a t e n eller stadsstyrelsen, synes i stället böra lämnas till polisk a m m a r e n eller, där sådan ej finnes, polischefen. I samband härmed bör det för Stockholm stadgade undantaget om magistratens underrättande såsom obehövligt upphöra att gälla.

13. Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av §§ 137 och 146 i förordningen den 23 december 1925 (nr 485) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen). § 137, som ansluter sig till § 42 av förordningen om vad med avseende å u t v a n d r a r e s fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör, h a r u n d e r k a s t a t s förändring i anslutning till de ändringar, som föreslagits i n ä m n d a förordning. § 146 h a r med anledning av föreslagna ändringar i § 45 mom. 2 i värnpliktslagen undergått en ändring.

14.

Förslaget till kungörelse angående fördelning i vissa fall av medel,som ställts till polismyndighets förfogande.

Enligt 6 § i förslaget till lag om införande av lagen om stadsstyrelse och de däri anförda lagrummen ställas medel till länsstyrelses, poliskammares eller polischefs förfogande att användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdryckseller sprithantering. Nämnda förslag lärer ej innefatta annan nyhet, än att för vissa städers del polischefen trätt i stället för magistraten. Då emellertid på grund av denna ändring kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med flera författningar ej kan i oförändrat skick bibehållas, har förslag till ny kungörelse i ämnet upprättats. Förslaget ansluter sig i sakligt avseende till den gällande kungörelsen. 15.

På andra lagstiftningsområden erforderliga ändringar.

Flera områden av gällande lagstiftning, som i olika avseenden beröras av magistratens, den hittillsvarande stadsstyrelsens och drätselkammarens upphörande och den föreslagna stadsstyrelsens införande, torde i andra sammanhang böra bliva föremål för särskilda överväganden. Vad sålunda först angår grundlagarna, bör som förut angivits § 31 regeringsformen i samband med processreformen ändras så, att den ej äger avseende å den nya stadsstyrelsens ordförande. Tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser torde bliva föremål för utredning i annat sammanhang. Vid processreformens genomförande torde dess föreskrifter om viss anmälan hos magistrat och om magistrats medverkan vid kvarstadsförrättning böra underkastas omarbetning. Vidare må erinras, att i det av landshövdingen HAMMARSKJÖLD framlagda, förslaget till revision av gällande kommunallagstiftning m. m. upptagits bland annat ett förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om allmänna val (vallag). I detta hava sammanförts de i gällande lagstiftning förekommande bestämmelserna såväl angående val till riksdagen som angående kommunala val. Frågan torde vara föremål för beredning i samband med det fortsatta arbetet på revision av gällande kommunallagar. På grund härav hava de sakkunniga ej till prövning upptagit frågan om eventuella ändringar i gällande bestämmelser oin politiska och kommunala val. Det synes emellertid lämpligt, att låta den nya stadsstyrelsen övertaga magistratens hittillsvarande befattning med de allmänna valen. Stadsstyrelsen torde sålunda böra åläggas att upprätta röstlängd, tjänstgöra som valförrättare eller till valförrättare utse deputerade inom eller utom sig, i vissa fall verkställa röstsammanräkning o. s. v.

216 I samband med det fortsatta arbetet på processreformen torde magistratens nuvarande befattning med utsökningsväsen, mantalsskrivning, taxering, uppbörd och indrivning samt medelsförvaltning överhuvud böra bliva föremål för ytterligare utredning. För närvarande låta sig ifrågavarande spörsmål icke med tillförlitlighet bedömas, åtminstone ur de synpunkter, de sakkunniga hava att företräda. Polis- och åklagarväsendets anordnande är en fråga, som jämväl torde böra avgöras vid en blivande rättegångsreiörm. Såsom tidigare nämnts, hava de sakkunniga utgått från att polisväsendet organiseras fristående i förhållande till stadsstyrelsen. Ett spörsmål, som i detta sammanhang torde böra tagas under övervägande, är det om klagorätt över polischefs beslut. Genom 1925 års polislag och polisreglemente infördes polischefsinstitutionen. För närvarande tillkommer polischef enligt nämnda författningar beslutanderätt i ett fåtal ärenden rörande hans verksamhet som chef för poliskåren. För dessa fall finnas särskilda klagorättsbestämmelser meddelade. Emellertid har polischefen genom förevarande förslag i sin egenskap av polismyndighet tillagts vissa magistraten hittills tillkommande funktioner och i samband därmed beslutanderätt i åtskilliga angelägenheter. I den mån särskilda bestämmelser saknas, torde visserligen på grund av §§ 4 och 6 i landshövdinginstruktionen rättelse i polischefs beslut i sistnämnda ärenden kunna sökas hos länsstyrelsen i dess egenskap av polischefens chefsmyndighet. Skulle emellertid en allmän bestämmelse om besvär över polischefs beslut anses önskvärd, tordo en dylik lämpligen böra intagas i 22 § 3 mom. i gällande polisreglemente för riket. Gällande förordning om motorfordon och vägtrafikstadga äro för närvarande under omarbetning. Förslag i ämnet hava den 3.1 juli 1929 avgivits av 1927 års motorfordonssakkunniga. 1 Ej heller till de förändringar, som i denna lagstiftning påkallas av magistratens-stadsstyrelsens bortfallande, hava de sakkunniga ansett sig böra taga ställning. Det synes emellertid vara ett kommunalt önskemål, att stadens främsta myndighet, stadsstyrelsen, när det gäller tillstånd till linje- eller lokaltrafik, som berör stadens område, taxor för automobiler i yrkesmässig trafik och särskilda föreskrifter om trafik å stadens område, erhåller ett väsentligt inflytande. ^ I fråga om näringsfrihetsförordningen och firmalagen erinras om den år 1921 igångsatta näringsrättsutredningen, som till en början handhades av särskilda sakkunniga och därefter fortsattes av kommerskollegiet och för närvarande lär vara föremål för särskild sakkunnigberedning. I sitt med skrivelse den 24 oktober 1928 avgivna utlåtande angående riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen m. m. förordade kommerskollegiet, bland annat, att firmaregistreringen sammanfördes med 1 Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. Statens offentliga utredningar 1929: 16.

den registrering, varom stadgades i näringsfrihetsförordningen, och att registreringen centraliserades till ett mindre antal registreringscentraler, förslagsvis länsstyrelserna för varje län. Ehuru en dylik centralisering givetvis ur andra synpunkter än rent kommunala kan anses nödvändig, hava de sakkunniga likväl utgått från nu bestående förhållanden och med anledning därav föreslagit, att den nya stadsstyrelsen skall övertaga magistratens-stadsstyrelsens befattning såsom registreringsmyndighet. Sjölagens bestämmelser om ingivande i vissa fall till magistrat av avhandlingar rörande förskott för fartygs byggande för njutande av förmånsrätt i fartyg synas böra revideras vid arbetet på processreformen och i samband därmed torde även sjölagens övriga bestämmelser rörande magistrat böra komma under övervägande. Från de synpunkter, de sakkunniga hava att företräda, torde emellertid mycket väl stadsstyrelsen kunna inträda i utövning av magistratens ifrågavarande funktioner. I en del städer står auktionsverket under magistratens och i andra under drätselkammarens tillsyn. Efter den nya ordningen skulle stadsstyrelsen härvidlag ersätta nämnda myndigheter. I den mån ändrade bestämmelser för auktionsverken påkallas, lär det emellertid ankomma på vederbörande stad att taga initiativ härtill och vidtaga den utredning, som frågan kräver. Jämväl byggnadsstadgan för rikets städer, lagen om fastighetsbildning i stad och därmed sammanhängande författningar äro för närvarande föremål för omarbetning. I detta avseende har den 27 februari 1928 avgivits betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband (Statens offentliga utredningar 1928: 5). Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke ansett sig böra till närmare prövning upptaga de spörsmål, som på detta område förorsakas av deras förslag. En erinring torde dock kunna göras. För närvarande skall bland ledamöterna i byggnadsnämnden finnas en lagfaren person, som magistraten utser inom sig. Då magistraten avskaffas och ersattes av stadsstyrelsen, kan det inträffa, att denna inom sin ledamotskrets ej räknar någon lagfaren person. Som det emellertid måste anses vara av vikt, att byggnadsnämnden i sin egenskap av ett slags administrativ domstol har åtminstone en lagfaren ledamot, lär detta behov även framgent böra tillgodoses. Med hänsyn till upprätthållande av kontakten mellan stadsstyrelsen och byggnadsnämnden synes härvid en sådan anordning lämplig, att stadsstyrelsen tillägges befogenhet att till lagfaren ledamot av nämnden utse stadsassessorn eller erforderligt kvalificerad stadsstyrelseledamot. Slutligen erinras, att i åtskilliga författningar borgmästare och andra magistratsledamöter tilläggas vissa uppgifter. Med avseende å dessa bestämmelser torde i samband med processreformens genomförande böra avgöras, huruvida de skola avse ledamöter i domstolen eller i den nya stadsstyrelsen.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1.

F ö r s l a g till lag o m s t a d s s t y r e l s e .

Härigenom förordnas som följer: 1§. 1 mom. I varje stad skall finnas en stadsstyrelse. Stadsstyrelsen åligger a) a t t bereda de ärenden, som skola handläggas av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga; b) att ombesörja verkställighet av de u t a v stadsfullmäktige eller allm ä n n a r å d s t u g a n fattade besluten eller vaka däröver, a t t desamma bliva verkställda av de för särskilda ändamål eller bestyr tillsatta styrelser, nämnder eller personer, som därmed böra taga befattning; c) a t t tillsätta vid stadens förvaltning anställda befattningshavare, såvida ej särskilda författningar eller reglementen annorlunda stadga; d) att hava överinseende över alla av staden tillsatta särskilda styrelser, nämnder och personer; e) att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt h a n d h a v a dess drätsel, uttaxering och uppbörd; samt f) att bevaka stadens r ä t t och ombesörja allmänna uppdrag för stadens räkning enligt det för stadsstyrelsen gällande reglementet 2 mom. Angående stadsstyrelsens befattning med a n d r a ä n i denna lag omförmälda ärenden gäller vad därom är särskilt stadgat. 2 §. Framställningar och utlåtanden, som från stadsfullmäktige eller allmän rådstuga eller för särskilt ändamål tillsatt förvaltande styrelse eller nämnd avgivas till högre myndighet, skola, där ej annorlunda är stadgat, insändas genom stadsstyrelsen. 3 §.

Stadsstyrelsen äger att hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma angelägenheter.

220 4§. Stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan äga att från stadsstyrelsen erhålla sådana handlingar och upplysningar, som i förekommande fall k u n n a finnas erforderliga. 5 §. Stadsstyrelsen utgöres av en borgmästare såsom ordförande samt ytterligare minst fyra ledamöter. Hos stadsstyrelsen skall finnas anställd en stadsassessor. I stadsstyrelsens reglemente må kunna bestämmas, dels a t t i styrelsen därjämte skola finnas ett eller flera borgarråd, dels ock att borgmästaren tillika skall handhava på stadsassessorn eljest ankommande uppgifter. 6 §. 1 mom. Borgmästare utses av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan för en tid av minst sex och högst tio år. H a r vid sådant val omröstning ägt rum, ä r den vald, som erhållit minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Uppnår ej någon sagda röstetal, skall ny omröstning företagas. Därvid må endast ifrågakomma de två, som vid första omröstningen erhållit de flesta rösterna eller, om flera än t v å erhållit högsta röstetalet eller jämte den, som fått de flesta rösterna, flera än en erhållit näst högsta röstetalet, samtliga dessa; och är den vald, som vid den förnyade omröstningen erhållit de flesta rösterna. Mellan lika röstetal avgör lotten. A v g å r borgmästare före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall befattningen så snart ske kan återbesättas. F ö r tiden intill dess nytt val skett ävensom då stadsstyrelsen beviljar borgmästare tjänstledighet, äger stadsstyrelsen utse a n n a n ledamot av styrelsen eller stadsassessorn a t t uppehålla befattningen. F ö r borgmästare gälla samma valbarhetsvillkor, som stadgas i fråga om stadsfullmäktige; dock må till borgmästare kunna utses den, som ej ä r mantalsskriven inom staden. 2 mom. Vad nu ä r stadgat om borgmästare skall ock gälla om borgarråd. Skola samtidigt flera borgarråd tillsättas, anställes särskilt val av v a r och en av dem. 3 mom. 'övriga ledamöter i stadsstyrelsen jämte erforderligt a n t a l suppleanter för dem väljas av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av a l l m ä n n a rådstugan för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 j a n u a r i året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas senast i december månad året näst efter det, då allmänna val av stadsfullmäktige ägt rum. A v g å r ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden och h a r valet icke varit proportionellt, anställes fyllnadsval för den återstå-

221 ende delen av tjänstgöringstiden. Avgår ledamot, som utsetts genom proportionellt val, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör i n t r ä d a ; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. I avseende på villkor för valbarhet till sådan ledamot eller suppleant i stadsstyrelsen, som avses i detta moment, ävensom angående r ä t t att avsäga sig uppdraget gäller vad därom är stadgat i fråga om stadsfullmäktige. 4 mom. Stadsassessor tillsättes av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugan. Till stadsassessor m å ej annan a n t a g a s än den, som uppfyller de i 1 mom. föreskrivna villkoren för behörighet att v a r a borgmästare samt antingen avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov eller ock under längre tids verksamhet i kommunala värv eller eljest i allm ä n befattning ådagalagt sådan insikt och skicklighet, som Konungen på framställning av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan finner innebära kompetens till den befattning, varom är fråga. 7 §.

Borgmästare och borgarråd åtnjuta arvode, för år räknat, efter stadsfullmäktiges eller, där sådana ej finnas, allmänna rådstugans bestämmande. Med sådant u p p d r a g m å ej utan stadsfullmäktiges eller, där sådana ej finnas, allmänna r å d s t u g a n s medgivande förenas annan allmän befattning eller enskild tjänst. 8 §. Borgmästaren åligger a) att bereda och föredraga i stadsstyrelsen förekommande ärenden, i den m å n ej sådan beredning eller föredragning enligt denna lag eller stadsstyrelsens reglemente ankommer på a n n a n ; b) a t t övervaka verkställigheten av stadsfullmäktiges, allmänna rådstugans och stadsstyrelsens beslut; samt c) att, ändock h a n ej ä r stadsfullmäktige, n ä r v a r a vid fullmäktiges sammanträden, där han ej h a r förfall, som godkännes av fullmäktige, med r ä t t att deltaga i överläggningarna samt att framställa förslag och få sin mening antecknad till protokollet. 9*. Borgarråd åligger a t t i enlighet med föreskrift i stadsstyrelsens reglemente för visst verksamhetsområde fullgöra på borgmästaren eljest ankommande bestyr samt a t t n ä r v a r a vid stadsfullmäktiges sammanträden med den befogenhet, som i 8 § under c) stadgas i fråga om borgmästare.

222 10 §. Stadsassessorn skall v a r a stadens ombudsman. H a n har a t t bereda och i stadsstyrelsen föredraga följande ärenden: a) sådana ärenden, som avses i 1 § 2 mom.; b) avgivande av yttranden, som infordras av högre myndighet; c) u p p r ä t t a n d e av förslag till allmänna stadgar och reglementen för staden och dess myndigheter samt utfärdande av instruktioner för stadens tjänstemän; d) tillsättande av tjänstemän; e) bevakande av stadens r ä t t och vidtagande av därför erforderliga å t g ä r d e r ; samt f) de övriga ärenden, som må finnas angivna i stadsstyrelsens reglemente eller som styrelsen eljest uppdrager åt honom. Beträffande ärende, som ankommer å stadsassessorns föredragning, äger h a n a t t deltaga i stadsstyrelsens överläggningar med r ä t t för honom a t t få sin mening antecknad till protokollet. I stadsstyrelsens reglemente må kunna bestämmas, att stadsassessorn tillika skall v a r a notarius publicus. 11 §. E j må ärende i stadsstyrelsen företagas till avgörande, så framt ej flera än hälften av ledamöternas hela antal äro tillstädes; dock må i stadsstyrelsens reglemente avdelning av styrelsen, borgmästaren, borgarr å d eller a n n a n ledamot av styrelsen eller stadsassessorn kunna tilläggas befogenhet att å styrelsens vägnar avgöra vissa n ä r m a r e angivna slag av ärenden. I fråga om jäv mot ledamot av stadsstyrelsen, så ock mot stadsassessorn, då h a n h a r att å styrelsens v ä g n a r utöva beslutanderätt, gäller vad om jäv mot domare är stadgat. 12 §. Då stadsstyrelsen handlägger ärende, som k a n hava betydelse för uppr ä t t h å l l a n d e av allmän ordning och säkerhet eller det allmänna hälsotillståndet i staden, äger polischefen i staden deltaga i styrelsens överläggningar med r ä t t för honom att fä sin mening antecknad till protokollet. 13 §. Stadsstyrelsen äger att, där den så prövar nödigt för vidtagande av åtgärd, som enligt denna lag eller eljest ankommer å densamma, kostnadsfritt erhålla handräckning av stadens polismyndighet. 14 §. F ö r varje av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga till stadsstyrelsens biträde tillsatt särskild förvaltande styrelse eller nämnd äger stadssty-

223 relsen utse någon av sina ledamöter att i densamma företräda styrelsen, och äger den sålunda utsedde r ä t t att n ä r v a r a vid dylik förvaltande styrelses eller nämnds sammanträden samt deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. 15 §. Angående ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamöter av stadsstyrelsen, vilka genom att överträda denna lag eller det för stadsstyrelsen gällande reglementet eller andra särskilt givna föreskrifter eller eljest göra sig skyldiga till tjänstefel, stadgas i allmän lag. 16 §. Vid stadsstyrelsens sammanträden föres protokoll i enlighet med de närmare bestämmelser, som meddelas i reglementet. Protokollet justeras antingen genast eller sist vid styrelsens nästa sammanträde. 17 §. Reglemente för stadsstyrelse skall innehålla n ä r m a r e bestämmelser om stadsstyrelsens sammansättning samt stadsstyrelsens, borgmästarens, borgarråds och övriga ledamöters samt stadsassessorns åligganden och befogenheter. Sådant reglemente antages av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan samt fastställes av Konungen. 18 §. F ö r besvärs anförande emot stadsstyrelses beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen på grund av föreskrifter i särskilda författningar har att handlägga, gäller vad därom finnes särskilt stadgat. I övrigt skall, där kommunmedlem ej nöjes åt stadsstyrelsens beslut, som icke innefattar allenast yttrande eller förslag till stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, vad om klagan över fullmäktiges eller rådstugas beslut är stadgat i lagen om kommunalstyrelse i stad äga motsvarande tillämpning; dock att tiden för besvärs anförande r ä k n a s från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. 19 §. Denna lag äger icke tillämpning å Stockholm.

2. Förslag till lag om införande av lagen om stadsstyrelse. Härigenom förordnas som följer: 1 i Den nu antagna lagen om stadsstyrelse träder i kraft den 1 januari 19 . 2 §.

Reglemente för den i nya lagen omförmälda stadsstyrelsen skall antagas av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan efter magistratens eller stadsstyrelsens ävensom drätselkammarens hörande samt av magistraten eller stadsstyrelsen med eget utlåtande insändas till länsstyrelsen före den 1 april 19.. (året näst före lagens ikraftträdande). Ledamöter i den i nya lagen omförmälda stadsstyrelsen ävensom stadsassessor skola utses före utgången av år 19.. (året näst före lagens ikraftträdande), därvid andra ledamöter än borgmästaren och borgarråd skola väljas för tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val av stadsfullmäktige första gången därefter äga rum. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å suppleanter för ledamöterna. 3 §. Efter nya lagens ikraftträdande skall, i den mån ej annat särskilt föreskrives, vad i lag eller särskild författning finnes stadgat om magistrat eller om borgmästare och råd i egenskap av magistrat eller om stadsstyrelse i stad, där magistrat ej finnes, eller om drätselkammare tillämpas i avseende å den i nya lagen omförmälda stadsstyrelsen. 4 §.

Från och med den 1 januari 19.. skola de bestämmelser, som i lag eller särskild författning äro meddelade angående borgmästares och råds eller magistrats befattning med förrättandet av bouppteckningar och arvskiften samt angående deras rätt till arvode för dylik förrättning, avse rådstuvurätten. 5 §. I fall, då enligt gällande författning handläggningen av visst slag av ärenden ankommer i stad, där poliskammare finnes, å denna men i annan

225 stad å magistraten eller stadsstyrelsen, skall den befattning, som s å l u n d a tillkommer magistraten eller stadsstyrelsen, från och med den 1 j a n u a r i 19.. i stället utövas av polischefen i staden. 6 $.

Vad i 32 § 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit, 18 § 2 mom. i förordningen samma dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga p r e p a r a t m. m., 23 § 2 mom. i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt 46 § 1 mom. i förordningen den 11 j u n i 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av b r ä n n v i n är stadgat om magistrat skall i stad, där poliskammare finnes, tillämpas å denna och i annan stad å polischefen. 7 *. I strafflagen skall 10 kap. 12 §, vilket lagrum ändrats genom lag den 14 juni 1917 (nr 308), från och med den 1 j a n u a r i 19.. i nedan a n g i v n a del erhålla följande ändrade lydelse: Till upprors nödigt vara. Med civilmyndighet förstås h ä r Konungens befallningshavande, polischef i stad och landsfogde å landet eller den, som i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe satt är. Ä r ej stadgat är. 8 $. F r å n och med den 1 j a n u a r i 19.. skall vad i 16 § 7 punkten i förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 sid. 101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall stadgas om borgmästare och r å d i stad tillämpas å polischefen därstädes samt vad i 19 § i samma förordning finnes föreskrivet om borgmästare och r å d och om magistratens ordförande upphöra att gälla. 9 §. I lagen den 26 mars 1909 (nr 16 sid. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skall 3 § från och med den 1 j a n u a r i 19.. erhålla följande ändrade lydelse: Är den dömde icke häktad, äge han, med avlämnande av utslaget eller sådant bevis som i 2 § sägs, avgiva den i 1 § omförmälda förklaring, där straffet skall av militärbefälhavare befordras till verkställighet, i vittnens närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshavande eller poliskammare eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsm a n eller föreståndare vid häkte, polischef i stad eller landsfogde. 10 §. I lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom skall 21 § från och med den 1 j a n u a r i 19.. i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 15 — 1S58.

226 Vill före besvärstidens utgång p a r t förklara sig nöjd med villkorlig dom antingen i dess helhet, såvitt den dömde rörer, eller i v a d domen avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 § a n d r a stycket sägs, må, där u n d e r r ä t t meddelat domen, förklaringen avgivas inför denna. Sådan förklaring må ock avgivas inför a n n a n domstol, om denna är den dömdes vårdnadsdomstol, eller inför Konungens befallningshavande eller poliskammare, så ock, i vittnens närvaro, inför ordförande i vårdnadsdomstolen, inför polischef i stad eller inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte eller fängelse. Förklaring, vilken mottager förklaringen. 11 *. I lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings r ä t t a t t h ä r i riket vistas skall 28 § från och med den 1 j a n u a r i 19.. erhålla följande ändrade lydelse: H a r beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, m å denne, där han så önskar, dock tidigast å a n d r a dagen efter det beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens befallningshavande eller poliskammare eller i vittnens n ä r v a r o inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, polischef i stad eller landsfogde avgiva förklaring, a t t h a n åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne ofördröjligen underrättas. Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas. 12 §. Vad i stadgan den 22 j u n i 1911 (nr 63 sid. 1) om skjutsväsendet finnes föreskrivet angående magistrat skall från och med den 1 j a n u a r i 19.. tillämpas i Stockholm å överståthållarämbetet, i a n n a n stad, där poliskammare finnes, å denna samt eljest å polischefen, och skall från och med sagda dag 62 § i n ä m n d a stadga upphöra att gälla. 13 §. I lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skola 18, 20 och 21 §§, 18 och 21 §§ i nedan angivna delar, från och med den 1 j a n u a r i 19.. erhålla följande ändrade lydelse: 18 §. Är nybildad ävensom kommunalnämnd. Är nybildad kommun stad, skall Konungens befallningshavande inom s a m m a tid förordna borgmästare att jämte tillkallade personer utgöra stadsstyrelse, intill dess sådan v a r d e r i vederbörlig ordning tillsatt. Är nybildad kommun stad, i vilken nästföljande året. Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga h a n d h a v a n d e ! av d e dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl stadsstyrelse och kom-

munala befattningshavare, som utses före den nya kommunindelningens ikraftträdande, genast träda i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen. 20 §. Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som för kommun upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röstlängden av valnämnden eller stadsstyrelsen i förstnämnda kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda kommun. 21 §. Kommunalnämnden eller stadsstyrelsen i kommun, som skall helt införlivas med annan kommun eller ingå i ny kommun, skall före ingången av december månad året närmast innan ändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämden förda längder angående komunen. Skall del angå kommundelen. 14 §. I värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337) skall § 45 mom. 2 från och med den 1 januari 19.. erhålla följande ändrade lydelse: 2. Av de enligt mom. 1 inkommande förteckningar över värnpliktiga skola särskilda utdrag, upptagande dem, vilka Konungens befallningshavande finner sig böra påföra böter enligt § 40 eller § 41, översändas till vederbörande landsfiskaler och stadsfogdar, försedda med Konungens befallningshavandes resolution, att de i utdragen upptagna böter må omedelbarligen uttagas hos de värnpliktiga, därest de icke invända något däremot, men att, därest de vilja för uteblivandet eller försummelsen styrka laga förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kan leda till deras frikännande från bötesansvar, i vilken händelse de äga undfå skriftlig del av resolutionen i vad dem rörer, de skola inom trettio dagar därefter till vederbörande landsfiskal eller stadsfogde ingiva de bevis, som åberopas till styrkande av deras mot böternas indrivande gjorda invändningar, vid påföljd för uraktlåtenhet därav, att böterna utan hinder av samma invändningar må i laga ordning uttagas. Inkommande bevis skola ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som efter prövning av förekommande omständigheter meddelar beslut i saken. 15 §. Finnes i lag eller särskild författning föreskrift meddelad om polismyndighet i stad och avses därmed magistraten eller stadsstyrelsen, skall föreskriften från och med den 1 januari 19.. tillämpas i stad, där poliskammare finnes, å denna samt eljest å polischefen i staden. 16 §. över beslut, som stadsstyrelse på grund av föreskrift i denna lag efter ingången av år 19.. meddelar i ärende, vilket därförut enligt gällande

författning skolat handläggas av borgmästare och råd eller av magistrat eller av stadsstyrelse, må talan fullföljas hos länsstyrelsen i enlighet med vad som finnes bestämt om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 17 §. Genom denna lag upphäves vad i lag eller särskild författning finnes stridande mot den nu antagna lagen om stadsstyrelse eller mot denna lag. 18 §. Bestämmelserna i 1—6, 15 och 16 §§ skola icke äga tillämpning å Stockholm. I stad, där efter nya lagens ikraftträdande rådstuvurätt finnes, må Konungen på framställning av staden förordna, att rådstuvurättens ledamöter skola vara magistrat; och skall sådan magistrat, i den mån ej annorledes av Konungen bestämmes, fullgöra de i 3 § avsedda åligganden, som enligt gällande föreskrifter ankomma å magistrat.

3. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Härigenom förordnas, att 2, 3, 30, 31 och 60 §§ i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skola, 2, 3, 30 och 60 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 2 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnden utgöres av polischefen i staden; stadsläkaren eller, där flera sådana äro antagna, förste stadsläkaren, och, där stadsläkare ej finnes, annan läkare, som av stadsstyrelsen utses; samt fem ledamöter, valda av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige må dock bestämma, att nämndens ledamöter skola till antalet vara fem, nämligen polischefen, ovanbemälde läkare samt tre av stadsfullmäktige valda ledamöter. Möter hinder för stadsstyrelsen att till ledamot av nämnden utse läkare, skall annan lämplig person utses. 2 mom. Uppdraget att avgångna återstått. 3 mom. För ledamot i nämnden, som stadsstyrelsen utser, har samma myndighet att utse suppleant. Vid förfall för sådan ledamot skall den för honom utsedde suppleanten inkallas. För de valda ledamöterna väljas av stadsfullmäktige suppleanter till lika stort antal. Vad i 2 mom. stadgas om ledamot gäller jämväl om suppleant. De av valet bestämd. i mom. Ledamot eller är fråga. 5 mom. Den, som sig uppdraget. 6 mom. Förste provinsialläkaren förste provinsialläkare. 7 mom. När hälsovårdsnämnden i besluten. 3 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnden utser — — — för tillfället. 2 mom. Hälsovårdsnämnden sammanträder minst en gång i månaden samt däremellan, då ordföranden finner omständigheterna därtill föranleda eller begäran därom framställes av ledamot, som är självskriven eller av stadsstyrelsen särskilt utsedd, eller ock av två andra ledamöter. Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall ock skyndsamt äga rum på anmodan av länsstyrelse, stadsstyrelse eller förste provinsialläkare. Har förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet, skall detta hål-

las å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren bestämda dag. 3 mom. Ärende må äro närvarande. 4 mom. I stadgande vite föreläggas. 5 mom. Vid val av ordföranden. 6 mom. Vid nämndens denna granskning. 7 mom. Nämnden skall handlingar mottagas. 30 §. 1 mom. Väckes i stad fråga om meddelande av ny eller ytterligare föreskrift med avseende å allmänna hälsovården utöver vad denna stadga innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att närmare bestämma, skall den prövas av stadsfullmäktige. Framställes förslaget ej av nämnden, utan av stadsstyrelsen eller ock omedelbart hos stadsfullmäktige, skall nämnden höras, innan ärendet avgöres. Bliver sådant stadgande, varom nu är fråga, antaget av stadsfullmäktige, har stadsstyrelsen att insända detsamma jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande till länsstyrelsen, som antingen oförändrat fastställer stadgandet eller ock vägrar fastställelse därå. Bliver ett av stadstyrelsen eller hälsovårdsnämnden väckt förslag ogillat av stadsfullmäktige, är det den förslagsställande myndigheten obetaget att hos länsstyrelsen anmäla behovet av det ifrågasatta stadgandet. 2 mom. Finner länsstyrelsen, till följd av stadsstyrelsens eller hälsovårdsnämndens anmälan eller eljest, sådan ny eller ytterligare föreskrift, som förut är nämnd, vara av behovet påkallad, upprättar länsstyrelsen förslag därtill och hör däröver stadsfullmäktige. Gillas förslaget av stadsfullmäktige, sedan hälsovårdsnämnden blivit däröver hörd, har länsstyrelsen att utfärda det sålunda antagna stadgandet. Bliver förslaget icke antaget, och finner länsstyrelsen fortfarande det ifrågasatta stadgandet behövligt, äger länsstyrelsen att i ämnet förordna, men skall då underställa sitt beslut Konungens prövning. 3 mom. För överträdelse tusen kronor. 4 mom. Stadgandet skall, så snart det blivit fastställt, ofördröjligen allmängöras av länsstyrelsen genom kungörelse, som skall tryckas lika som med länsstyrelsens kungörelser vanligen förfares. Därjämte skall i Stockholm överståthållarämbetet och i rikets övriga städer stadsstyrelsen dels fullständigt införa nämnda kungörelse i en för sådant ändamål inrättad liggare, dels ombesörja, att på stadens bekostnad tryckta exemplar av kungörelsen finnas inom staden att för köpare tillgå, så länge stadgandet fortfar att gälla. Dessutom åligger det i Stockholm överståthållarämbetet att låta införa kungörelsen i den tidning, där överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas, och i rikets övriga städer stadsstyrelsen att låta införa tillkännagivande om kungörelsen med

231 kort angivande av dess innebörd i den eller de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Genom länsstyrelsens försorg skola jämväl exemplar av kungörelsen skyndsamt insändas till socialdepartementet, medicinalstyrelsen, justitiekanslern och justitieombudsmannen. 5 mom. Samma förfarande sådant stadgande. 6 mo>m. Från vad här ovan är stadgat för stad i allmänhet äger för Stockholm den skillnad rum, att meddelanden därstädes ske omedelbart mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige. 7 mom. Föreskrifter angående inom kasernområde. 31 §. De i detta kapitel meddelade bestämmelser angående stadsfullmäktige skola i stad, där stadsfullmäktige icke finnas, tillämpas på allmänna rådstugan. 60 §. Mot sådan ordning beslutat. Över beslut, som stadsstyrelsen meddelat jämlikt denna stadga, må talan fullföljas hos länsstyrelsen i enlighet med vad som finnes bestämt om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19..; dock att i fråga om stad, där magistrat på grund av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t fortfarande skall finnas, vad i denna kungörelse stadgas om stadsstyrelse skall tillämpas å magistraten.

4. F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a delar av f ö r o r d n i n g e n den 4 juni 1884 (nr 37 sid. 1) o m vad m e d a v s e e n d e å utv a n d r a r e s fortskaffande till f r ä m m a n d e v ä r l d s d e l i a k t t a g a s bör. Härigenom förordnas, att §§ 6, 19, 20, 42, 45, 46 och 53 i förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör skola, § 53 i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse: § 6. 1. U t v a n d r a r e må icke genom agents försorg ifrån riket befordras innan den förres exemplar av det i § 5 omförmälda kontrakt och behörigt utflyttningsbetyg blivit hos vederbörande polismyndighet i avgångsorten uppvisade och kontraktet försett med anteckning, att det blivit i överensstämmelse med denna förordning u p p r ä t t a t . 2. För sålunda verkställd anteckning å kontraktet erlägge agent till polismyndighetens kassa femtio öre, varemot lösen därför i övrigt ej äger rum. § 19. U t v a n d r a r f a r t y g skall undergå besiktning, i vilket ändamål anmälan härom bör ske, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos poliskammaren, men, där sådan ej finnes, hos polischefen, som ofördröjligen förordnar om besiktning å fartyget. Är fartyget utländskt, skall, innan förordnande om besiktning meddelas, fartygets befälhavare först hava styrkt sin skicklighet att föra fartyget, på sätt i nästföregående paragraf sägs. § 20. Denna besiktning skall verkställas av tre sakkunniga män, som förordnas, i Stockholm av överståthållarämbetet, och i övriga städer, där dylika besiktningar kunna ifrågakomma, av V å r befallningshavande i länet. Om dessa förordnanden och de förändringar däri, som tid efter annan k u n n a inträffa, skola vederbörande poliskammare och polischefer underrättas. § 42. Före fartygets avgång åligge det befälhavaren att, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos därvarande polismyndighet, avlämna en i två exemplar u p p r ä t t a d förteckning å samtliga utvandrare. Denna förteckning skall, jämte u t v a n d r a r n e s namn, innehålla upp-

gift å deras födelseort, kön, ålder, yrke och bestämmelseort. Av berörda exemplar skall det ena kvarbliva hos nämnda myndighet och det andra, med amteckning om uppvisandet, återställas till fartygsbefälhavaren. § 45. När utvandrarfartyg är färdigt att avgå, skall befälhavaren därom göra anmälan, i Stockholm hos överståthållarämbetet samt i övriga städer hois poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen, hos vilken myndighet befälhavaren då jämväl bör förete dels besiktningsmännens intyg, att i de omständigheter, som utgjort föremål för deras undersökning, icke något är att anmärka, dels ock det i § 40 föreskrivna betyg av vederbörande läkare. Samma myndighet åligger då att meddela skriftligt förklarande, att i nu antydda avseenden hinder icke möter för fartygets utklarering, ävensom att i sammanhang därmed förordna någon, som å fartyget verkställer upprop med utvandrarne och tillser, att de äro försedda med utflyttningsbetyg och med kontrakt, uppvisade och påtecknade i enlighet med § 6; att de erhållit kontramärken å reseffekter, som de ej själva hava om hand; att deras antal icke överstiger det högsta, som enligt besiktningsmännens yttrande må medföras å fartyget, och att föreskriften i § 52 om anslående på lämpliga ställen å fartyget av exemplar av denna förordning blivit behörigen iakttagen. §46. Sedan i enlighet med § 45 upprop och undersökning försiggått, skall, i händelse anmärkning därvid icke förekommit, den, som förrättat undersökningen, härom meddela intyg å det i samma paragraf omförmälda, av polismyndighet avgivna bevis, vilket därefter skall uppvisas för vederbörande tulltjänsteman, innan fartyget får från hamn avgå. §53. 1. Redare och själva avslutat. 2. I sistnämnda fall åligge dock redaren eller befälhavaren att före fartygets avgång anmäla sig, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga städer hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen, samt för fullgörandet av de för utvandrarnes fortskaffande honom enligt avtalet med dessa eller eljest enligt denna förordning åliggande förbindelser hos bemälda myndighet ställa sådan säkerhet, som i § 3 sägs, till ett belopp motsvarande sammanlagda summan av utvandrarnes avgifter för överfarten; kommande för övrigt i det fall, som nu sagt är, de i §§ 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 här ovan om utvandraragent givna bestämmelser att, i tillämpliga delar, för redaren eller befälhavaren lända till efterrättelse. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

5. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 6 oktober 1882 (nr 49 sid. 1) angående notarii publicibef attningen K Härigenom förordnas, att 3, 4, 6, 8, 10, 13 och 15 §§ i stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen skola, 3 och 8 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 3 §.

Är ej i stad notarii publicibefattningen, på sätt i särskilda fall blivit av Oss i nåder föreskrivet, med tjänst i rådstuvurätt eller stadsstyrelse förenad, äge handels- och sjöfartsnämnden såväl vid notarii publici avgång som eljest pröva, om behov av antagande av notarius publicus förefinnes. Fråga härom må ej hos nämnden företagas, med mindre underrättelse därom varit vid kallelsen till sammanträdet meddelad och minst hälften av det för nämnden bestämda antal ledamöter är tillstädes. Uppstå i frågan skiljaktliga meningar, gälle den, som omfattas av de flesta närvarande ledamöterna. Bliva rösterna lika, förfalle frågan. Har nämnden beslutit, att notarius publicus skall antagas, utfärde nämnden kungörelse därom med underrättelse, inom vilken tid och varest ansökning att varda till befattningen antagen bör ingivas. Denna kungörelse skall anslås å börs eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen samt införas i den eller de inom staden utkommande tidningar, i vilka stadens allmänna kungörelser intagas. Sedan den gången förfallit. Då notarius publicus blivit av nämnden antagen, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för den antagne. 4 *.

Bliver notarius publicus av sjukdom eller annat laga förfall hindrad att sin befattning utöva, göre därom anmälan hos handels- och sjöfartsnämnden; och må han därvid tillika uppgiva annan lämplig person att för viss tid såsom vikarie förestå befattningen. Finner nämnden ej något att erinra mot den till vikarie föreslagne, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av 1

Senaste lydelse å 6 §, se 1887: 80 sid. 1.

nämnden för honom utfärda förordnande att under tiden bestrida göromålen. Vid notarii publici avgång från sin befattning äge handels- och sjöfartsnämnden, om sådant anses behövligt, i Stockholm hos magistraten samt i annan stad hos stadsstyrelsen anmäla lämplig person att befattningen under ledigheten bestrida. Vad sålunda är stadgat äge ej tillämpning å den, som på grund av innehavande tjänst i rådstuvurätt eller stadsstyrelse utövar notarii publicibefattning. 6 §. Innan notarius publicus, som blivit av handels- och sjöfartsnämnd antagen, vare sig ordinarie, tills vidare förordnad eller vikarierande, träder i utövning av sin befattning, skall i Stockholm magistraten samt i annan stad stadsstyrelsen meddela honom erinran om de med befattningen förenade åligganden och om det ansvar, försummelse därav medför. 8 §. Notarii publici tjänsterummet. Notarius publicus insände ock om tjänsterummets belägenhet och tiden, då det hålles öppet, så ock om varje förändring i nämnda hänseenden underrättelse i Stockholm till magistraten och i annan stad till stadsstyrelsen. Tillkännagivande härom skall intagas i den eller de inom staden utkommande tidningar, i vilka stadens allmänna kungörelser intagas. 10 §. Det åligger delägarne i boet efter avliden notarius publicus att inom fjorton dagar efter dödsfallet i Stockholm till magistraten samt i annan stad till stadsstyrelsen avlämna den avlidnes protokoll, varom i 9 § förmäles, för att hos myndigheten förvaras. Dömes notarius publicus sin befattning förlustig, förordne domaren om protokollens avlämnande till myndighet, som nyss sagts. Frånträder notarius publicus frivilligt sin befattning eller varder han i konkurstillstånd försatt, åligger i förra fallet honom själv att inom åtta dagar från det han befattningen frånträdde och i det senare konkursförvaltaren att inom samma tid från det han blivit utsedd avlämna protokollen till den i första stycket omförmälda myndigheten. 13 §. I handels- och sjöfartsnämndens beslut på grund av bestämmelserna i 3 § have ej någon lov att söka ändring, med mindre han tilltror sig visa det vid ordningen och sättet för ärendets behandling förelupit sådant fel, att beslutet förty bör ogillas. I sådan händelse må besvär anföras i Stockholm hos magistraten och i annan stad hos länsstyrelsen senast å tjugon-

236 de dagen efter det beslutet blivit kungjort på sätt i nämnda paragraf sägs. över beslut, som magistrat eller stadsstyrelse meddelat jämlikt denna stadga, må talan fullföljas hos länsstyrelsen i enlighet med vad som finnes bestämt om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 15 §. I stad, där handels- och sjöfartsnämnd ej finnes, skall i den mån det erfordras vad som enligt denna stadga föreskrives angående sådan nämnd i stället tillämpas å stadsstyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19 ; dock att i fråga om stad, där magistrat på grund av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t fortfarande skall finnas, vad i 3 § andra stycket samt 4, 6, 8, 10, 13 och 15 §§ stadgas om stadsstyrelse skall tillämpas å magistraten.

6. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av mäklareordningen den 9 juni 1893 (nr 51) l . Härigenom förordnas, att §§ 4—7, 11, 12, 21 och 22 i mäklareordningen den 9 juni 1893 skola, §§ 4, 7, 11 och 21 i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: §4 Den i § 3 omförmälda nämnd äger, såväl vid mäklares avgång som eljest, att pröva, om behov av ny mäklares antagande är för handen. Fråga härom må ej hos nämnden företagas, med mindre underrättelse därom varit vid kallelsen till sammanträdet meddelad och minst hälften av det för nämnden bestämda antal ledamöter är tillstädes. Uppstå i frågan skiljaktiga meningar, gälle den, som av de flesta närvarande ledamöterna omfattas. Bliva rösterna lika, förfalle frågan. Har nämnden beslutit, att mäklare antagas skall, utfärde nämnden kungörelse därom med underrättelse, inom vilken tid och varest ansökning att varda till mäklare antagen bör ingivas. Denna kungörelse skall anslås å börs eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen samt införas i den eller de inom staden utkommande tidningar, i vilka stadens allmänna kungörelser intagas. Sedan den gången förfallit. Då mäklare blivit av nämnden antagen, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för den antagne. §5. Mom. 1. önskar mäklare förordnande för annan att, då han av sjukdom eller annat förfall varder hindrad att utöva sin befattning, densamma under tiden förestå, göre därom hos den i § 3 omförmälda nämnd anmälan, innefattande tillika förslag å lämplig person till vikarie. Finner nämnden mot den sålunda föreslagne ej något att erinra, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden för honom utfärda förordnande att under viss tid, omfattande kalenderår eller viss del därav, vid inträffande förfall för ordinarie mäklare, bestrida dennes göromål. Innan sålunda förordnad vikarie må träda i utövning av befattningen, skall varje gång an1

Senaste lydelse av § 21, se 1921: 684.

mälan göras hos nämnden eller dess ordförande, som låter underrättelse därom anslås å börs eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen. Sådant förordnande skall, närhelst nämnden, mäklaren eller den förordnade det begär, återkallas av magistraten eller stadsstyrelsen genom offentligt anslag å börsen eller, där börs ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen; och åligger det mäklaren att, när han äskat återkallelse av förordnande för vikarie, därom ofördröjligen underrätta nämnden. Mom. 2. Inträffar förfall för mäklare och är ej, på sätt i mom. 1 sägs, vikarie förordnad, eller inträffar förfall för vikarie, då han har att mäklares befattning förestå, göre därom i förra fallet mäklaren och i senare fallet vikarien anmälan hos den i § 3 omförmälda nämnd, och må därvid tillika uppgivas annan lämplig person att för viss tid befattningen såsom vikarie förestå. Finner nämnden mot den till vikarie föreslagne ej något att erinra, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden för honom utfärda förordnande att under tiden bestrida mäklarens göromål. §6. Har, på sätt i § 4 sägs, vid mäklares avgång eller eljest fråga om ny mäklares antagande blivit väckt, äge nämnden, om sådant anses behövligt, i Stockholm hos magistraten och i annan stad hos stadsstyrelsen föreslå lämplig person att till mäklarebefattningens utövning förordnas, intill dess omförmälda fråga hinner i behörig ordning slutligen avgöras. Uppstår därvid bland nämndens ledamöter skiljaktiga meningar, gälle vad därom i § 4 sägs. § 7.

Mäklare, vare anförtrott varder. Innan han träder i utövning av sin befattning, meddele i Stockholm magistraten och i annan stad stadsstyrelsen honom erinran om de med befattningen förenade åligganden och det ansvar, försummelse därav medför. §11. Uti särskild med ordningsnummer å varje blad från början till slut försedd, i Stockholm inför magistraten och i annan stad inför stadsstyrelsen genomdragen och med myndighetens sigill beseglad bok, å vilkens första och sista sida myndigheten meddelat intyg om bladens antal, skall mäklare för varje dag införa och med den noggranhet, som i fråga om slutsedel i nästföregående paragraf är stadgat, anteckna alla av honom slutade avtal. Denna bok bör lämnas.

239 §12. Det åligger delägarne i boet efter avliden mäklare att inom en m å n a d efter dödsfallet i Stockholm till magistraten och i annan stad till stadsstyrelsen a v l ä m n a mäklares böcker för att hos myndigheten under försegling förvaras. Varder mäklare i konkurstillstånd försatt, skola inom lika tid därefter hans böcker av konkursförvaltaren för nämnda ändamål till myndigheten avlämnas. Dömes mäklare sin befattning förlustig eller v a r d e r han, på sätt i § 21 sägs, från densamma skild, förordne i förra fallet domaren och i det senare den i § 3 omförmälda nämnd om böckernas försegling och avlämnande i myndighetens förvar. A v t r ä d e r mäklare frivilligt sin befattning åligge honom att inom ovan stadgad tid avlämna mäklareböckerna till myndighet, som i första stycket sägs. Därest vid uppkommen tvist u t d r a g av mäklares enligt vad ovan sagts avlämnade böcker i omtvistade ämnet av domaren infordras, bör sådant u t d r a g lämnas. § 21. Mom. 1. Mäklare, som mäklare antagen. Mom. 2. Finner den sig förena. Mom. 3. Då mäklare blivit i konkurstillstånd försatt eller nämnden beslutit återkallande av det honom lämnade uppdrag, ankomme det i Stockholm på magistraten och i a n n a n stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden återkalla det för mäklaren utfärdade förordnande genom offentligt anslag å börsen eller, där börs ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen. §22. I beslut, som på grund av bestämmelserna i §§ 4, 5, 6, 13 och 21 i n ä m n den fallit, have ej någon lov att söka ändring, med mindre h a n tilltror sig visa, det vid ordningen och sättet för ärendets behandling förelupit sådant fel, a t t beslutet förty bör ogillas. I sådan händelse må besvär anföras i Stockholm hos magistraten och i annan stad hos Vår vederbörande befallningshavande senast å tjugonde dagen efter det beslutet blivit å börsen eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen anslaget och i den eller de stadens tidningar, varom i § 4 sägs, infört. över beslut, som magistrat eller stadsstj^relse meddelat jämlikt denna ordning, må talan fullföljas i enlighet med vad som finnes bestämt om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Denna kungörelse träder i kraft den 1 j a n u a r i 19 ; dock att i fråga om stad, där magistrat på grund av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t fortfarande skall finnas, vad i denna kungörelse stadgas om stadsstyrelse skall tillämpas å magistraten.

7. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av skeppsklarerareordningen den 9 juni 1893 (nr 52) \ Härigenom förordnas, att §§ 4—7, 12, 13, 17 och 18 i skeppsklarerareordningen den 9 juni 1893 skola, §§ 4, 7 och 17 i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: §4. Den i § 3 omförmälda nämnd äger så väl vid skeppsklarerares avgång som eljest att pröva, om behov av ny skeppsklarerares antagande är för handen. Fråga härom må ej hos nämnden företagas, med mindre underrättelse därom varit vid kallelsen till sammanträdet meddelad och minst hälften av det för nämnden bestämda antal ledamöter är tillstädes. Uppstå i frågan skiljaktiga meningar, gälle den, som av de flesta närvarande ledamöterna omfattas. Bliva rösterna lika, förfalle frågan. Har nämnden beslutit, att skeppsklarerare antagas skall, utfärde nämnden kungörelse därom med underrättelse, inom vilken tid och varest ansökning att varda till skeppsklarerare antagen bör ingivas. Denna kungörelse skall anslås å börs eller, därest sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen samt införas i den eller de inom staden utkommande tidningar, i vilka stadens allmänna kungörelser intagas. Sedan den gången förfallit. Då skeppsklarerare blivit av nämnden antagen, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden utfärda förordnande för den antagne. §5. Mom. 1. önskar skeppsklarerare förordnande för annan att, då han av sjukdom eller annat förfall varder hindrad att utöva sin befattning, densamma under tiden förestå, göre därom hos den i § 3 omförmälda nämnd anmälan, innefattande tillika förslag å lämplig person till vikarie. Finner nämnden mot den sålunda föreslagne ej något att erinra, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden för honom utfärda förordnande att under viss tid, omfattande kalenderår eller viss del därav, vid inträffande förfall för ordinarie skeppsklarerare, bestrida dennes göromål. Innan sålunda förordnad vikarie må träda i utövning av befattningen, skall varje gång 1

Senaste lydelse av § 17, se 1921: 683.

241 a n m ä l a n göras hos nämnden eller dess ordförande, som låter underrättelse d ä r o m anslås å börs eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen. Sådant förordnande skall, när helst nämnden, skeppsklarerar e n eller den förordnade det begär, återkallas av magistraten eller stadsstyrelsen genom offentligt anslag å börsen eller, där börs ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen; och åligger det skeppsklareraren att, när h a n äskat återkallelse av förordnande för vikarie, därom ofördröjligen u n d e r r ä t t a nämnden. Mom. 2. Inträffar förfall för skeppsklarerare och är ej på sätt i mom. 1 sägs vikarie förordnad, eller inträffar förfall för vikarie, då han har a t t skeppsklarerares befattning förestå, göre därom i förra fallet skeppsklar e r a r e n och i senare fallet vikarien anmälan hos den i § 3 omförmälda n ä m n d och må därvid tillika uppgivas annan lämplig person att för viss tid befattningen såsom vikarie förestå. Finner nämnden mot den till vikarie föreslagne ej något att erinra, ankomme det i Stockholm på magistraten och i a n n a n stad på stadsstyrelsen att efter anmälan av nämnden för honom utfärda förordnande att under tiden bestrida skeppsklarerarens göromål. §6. H a r på sätt i § 4 sägs vid skeppsklarerares avgång eller eljest fråga om ny skeppsklarerares antagande blivit väckt, äge nämnden, om sådant anses behövligt, i Stockholm hos magistraten och i annan stad hos stadsstyrelsen föreslå lämplig person att till skeppsklarerarebefattningens utövning förordnas, intill dess omförmälda fråga hinner i behörig ordning slutligen avgöras. Uppstår därvid bland nämndens ledamöter skiljaktiga meningar, gälle vad därom i § 4 sägs. §7. Skeppsklarerare, vare anförtrott varder. I n n a n skeppsklarerare träder i utövning av sin befattning, meddele i Stockholm magistraten och i annan stad stadsstyrelsen honom erinran om de med befattningen förenade åligganden och det ansvar, försummelse därav medför. § 12. Uti särskild, med ordningsnummer å varje blad från början till slut försedd, i Stockholm inför magistraten och i a n n a n stad inför stadsstyrelsen genomdragen och med myndighetens sigill beseglad bok, å vilkens första och sista sida myndigheten meddelat intyg om bladens antal, skall skeppsklarerare för varje dag noggrant införa avskrifter av alla u t a v honom upprättade slutsedlar ävensom certepartier och kontrakter. Teckna sig flere befraktare under olika dagar å samma certeparti, införes avskrift därav den dag, då certepartiet blivit fulltecknat Skeppsklarerare äge bör lämnas. 16 — 1858.

242 § 13. Det åligger delägare i boet efter avliden skeppsklarerare a t t inom en månad efter dödsfallet i Stockholm till magistraten och i a n n a n stad till stadsstyrelsen avlämna skeppsklarerares böcker för att hos myndigheten under försegling förvaras. Varder skeppsklarerare i konkurstillstånd försatt, skola inom lika tid därefter hans böcker av konkursförvaltaren för nämnda ändamål till myndigheten avlämnas. Dömes skeppsklarerare sin befattning förlustig eller varder han, på sätt i § 17 sägs, från densamma skild, förordne i förra fallet domaren och i det senare den i § 3 omförmälda n ä m n d om böckernas försegling och avlämnande i myndighetens förvar. Avträder skeppsklarerare frivilligt sin befattning, åligge honom att inom ovan stadgade tid avlämna skeppsklarerareböckerna till myndighet, som i första stycket sägs. Därest vid uppkommen tvist u t d r a g av skeppsklarerares enligt vad ovan sagts avlämnade böcker i omtvistade ämnet av domaren infordras, bör sådant utdrag lämnas. § 17. 1. Skeppsklarerare, som skeppsklarerare antagen. 2. F i n n e r den därom förena. 3. Då skeppsklarerare blivit i konkurstillstånd försatt eller nämnden beslutit återkallande av det honom lämnade uppdrag, ankomme det i Stockholm på magistraten och i annan stad på stadsstyrelsen a t t efter anmälan av nämnden genom offentligt anslag å börsen eller, där börs ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelse återkalla det för skeppsklareraren utfärdade förordnandet § 18. I beslut, som på grund av bestämmelserna i §§ 4, 5, 6 och 17 i nämnden fallit, have ej någon lov att söka ändring med mindre h a n tilltror sig visa, det vid ordningen och sättet för ärendets behandling förelupit fel av den beskaffenhet, att beslutet förty bör ogillas. I sådan händelse må besvär anföras i Stockholm hos magistraten och i annan stad hos Vår vederbörande befallningshavande senast å tjugonde dagen efter det beslutet blivit å börsen eller, där sådan ej finnes, å rådhuset eller hos stadsstyrelsen anslaget och i den eller de stadens tidningar, varom i § 4 sägs, i n f ö r t Över beslut, som magistrat eller stadsstyrelse meddelat jämlikt denna ordning, må talan fullföljas hos länsstyrelsen i enlighet med vad som linnes bestämt om överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. . Ml

Denna kungörelse träder i kraft den 1 j a n u a r i 19 ; dock att i fråga om stad, där magistrat på grund av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t fortfarande skall finnas, vad i denna kungörelse stadgas om stadsstyrelse skall tillämpas å magistraten.

8. F ö r s l a g till kungörelse om ändring i viss del av förordningen den 13 juli 1911 (nr 86 sid. 1) angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m. Härigenom förordnas, att till förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. ni. skall fogas ett nytt kapitel av följande lydelse:

KAP. V.

Särskild bestämmelse. I annan stad än Stockholm skall vad i denna förordning är stadgat om magistrat tillämpas å stadsstyrelsen, och äger stadsstyrelsen förordna lämplig person att fullgöra vad enligt denna förordning ankommer å magistratssekreterare. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

9. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka l . Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ i kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva ofentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 1 §. Mom. 1. Utlänning, som är här i riket bosatt, må, utan hinder av vad i denna kungörelse eljest finnes föreskrivet, här i riket giva offentlig föreställning eller tillställning av vad slag det vara må eller medverka vid sådan föreställning eller tillställning, därest han hos myndighet i den ort, där han är bosatt, ställt vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och kommun under tre år. Sådan säkerhet skall ställas i Stockholm hos överståthållarämbetet samt i annan stad och å landet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. För utlänning svensk undersåte. Mom. 2. Vill utlänning finnes föreskrivet. 2 §.

Ansökning, varom förut nämnts, skall göras i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen samt å landet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Ansökningen skall myndigheten begäres. 4§. Den, som erhållit tillstånd, varom ovan sägs, skall, innan tillställning må givas, med företeende av tillståndsbeviset om varje tillställning göra anmälan i stad hos vederbörande polis- och uppbördsmyndigheter samt å landet hos landsfiskalen och i fråga om föreställning, som avses i 4 § 1 mom. a) 1) eller 2 mom. av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter och varvid kontroll å biljettför1

Senaste lydelse, se 1920: 865.

245 säljnimgen skall äga rum, jämväl hos ordföranden i kommunalnämnden. Där fr.-åga är om tillställning, som avses i 4 § 3 mom. av nämnda förordning, t skall anmälan i anledning av ett och samma tillståndsbevis ske allenasst före första uppträdandet inom varje stad eller landskommun. Avseer tillståndsbeviset ordning skett Demna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

10. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål. Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål skall erhålla följande ändrade lydelse: § 2. Behörig att begära niilitärhandräckning, varom i § 1 första stycket förmäles, är Konungens befallningshavande var inom sitt län. Är skyndsamhet av nöden och kan Konungens befallningshavandes medverkan för handräcknings erhållande icke utan fara eller större olägenhet avvaktas, må dock polischefen i orten direkt hos vederbörande befälhavare begära militärhandräckning. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

24?

11. F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ändrad lydelse av §§ 2 o c h 6 i k u n g ö r e l s e n den 5 maj 1916 (nr 163) a n g å e n d e k o m m i s s i o n ä r e r för anskaffande av arbetsanställning. Härigenom förordnas, att §§ 2 och 6 i kungörelsen den 5 maj 1916 angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: §2. Mom. 1. Tillstånd till verksamhetens bedrivande. Mom. 2. Finnes ej ansökan genast böra avslås, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att, beträffande särskilt behovet i orten av den kommissionärsverksamhet, för vilken tillstånd sökes, inhämta y t t r a n d e i stad av stadsstyrelsen, så ock av poliskammaren eller, där sådan ej finnes, av polischefen samt å landet av kommunalnämnden. Därest behov av kommissionärsverksamheten befinnes föreligga, må efter prövning av samtliga på ärendet inverkande förhållanden det sökta tillståndet beviljas. Tillståndet, som skall angiva viss lokal, där rörelsen må bedrivas, lämnas tills vidare och kan av Kungl. Maj:ts befallningshavande återkallas, när omständigheterna därtill föranleda. § 6. Mom. 1. Tjänare må ej genom kommissionärs försorg från riket befordras, innan tjänarens exemplar av det i § 5 omförmälda kontrakt och behörigt utflyttningsbetyg blivit hos vederbörande polismyndighet i avgängsorten uppvisade och kontraktet försett med anteckning, att det blivit i överensstämmelse med denna författning upprättat. Mom. 2. För sålunda någon avgift. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1 9 . . . .

12. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2, 9 och 17 §§ i förordningen den 28 maj 1918 (nr 386) angående handel med vissa begagnade föremål m. m. Härigenom förordnas, att 2, 9 och 17 §§ i förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. skola, 2 och 17 $§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 2 §. 1 mom. Handelsrörelse, som dylik rörelse. 2 mom. Ansökning om — skola förvaras. Konungens befallningshavande har att inhämta utlåtande över ansökningen i stad ej mindre av poliskammare, så framt sådan finnes, eller i annat fall av polischefen än även av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga samt å landet såväl av kommunalnämnd som av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, där sådana finnas. Tillstånd må meddelas allenast, där Konungens befallningshavande finner sökanden lämplig att utöva rörelsen. Har någon skola förvaras. 9 §. Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under en tid av tio år, vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes. Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos poliskammaren eller, där sådan ej finnes, hos polischefen samt å landet hos landsfiskalen. Vid rörelsens övergång till annan innehavare skall affärsboken till denne överlämnas; vid rörelsens nedläggande skall boken avlämnas till myndighet, som nyss nämnts. 17 §. 1 mom. Den, som eller 14 §. 2 mom. Konungens befallningshavande — eller förestå. Förbudet träder ej i kraft, förrän det delgivits den, som därav träffats, eller, i hans frånvaro, den, vilken rörelsen besörjer; och skall Konungens befallningshavande om förbudet lämna underrättelse i stad till poliskammaren eller, där sådan ej finnes, till polischefen och å landet till landsfiskalen samt vederbörligen kungöra detsamma. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19

13. F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e av §§ 137 o c h 146 i f ö r o r d n i n g e n d e n 23 d e c e m b e r 1925 (nr 485) a n g å e n d e i n s k r i v n i n g o c h r e d o v i s n i n g av värnpliktiga s a m t d e r a s tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen). H ä r i g e n o m förordnas, att §§ 137 och 146 i förordningen den 23 december 1925 angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen) skola i nedan angivna delar e r h å l l a följande ändrade lydelse: § 137. Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet och i övriga städer poliskammaren eller, där sådan ej finnes, polischefen att, n ä r person i värnpliktsåldern för avflyttning ur riket, på sätt stadgas i förordningen om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel i a k t t a g a s bör, med u t v a n d r a r f a r t y g avreser från staden, därom låta ofördröjligen u n d e r r ä t t a befälhavaren för det rullföringsområde, inom vilket den värnpliktiges kyrkobokföringsort är belägen eller, därest h a n är inskriven å sjömanshus, befälhavaren för det sjörullföringsområde, sjömanshuset tillhör. Uppgiften skall registernummer därstädes. § 146. 1. F i n n e r Konungens av anledningen. 2. I § 45 mom. 2 värnpliktslagen omförmäld resolution rörande påförda böter skall jämväl innehålla bestämmelse därom, a t t de bevis, som värnpliktig till styrkande av mot böternas indrivande gjorda invändningar vill åberopa, må av honom även vid det tillfälle, då resolution delgives honom, överlämnas till den, som verkställer delgivningen, för att av denne insändas till vederbörande landsfiskal eller stadsfogde. 3. Besvär, som till försvarsdepartementet Denna kungörelse träder i kraft den 1 j a n u a r i 19

14.

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e fördelning i v i s s a fall medel, s o m ställts till p o l i s m y n d i g h e t s förfogande.

av

Härigenom förordnas som följer: I fall, då enligt gällande författningar medel ställas till länsstyrelses, poliskammares eller polischefs förfogande att användas till u p p m u n t r a n av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, skola dylika medel fördelas mellan därtill förtjänta polismän inom vederbörande län eller stad minst en gång varje år, i den mån ej länsstyrelsen, poliskammaren eller polischefen finner med sådan fördelning böra anstå. Vid fördelning bör oavsett utgången av åtal, som må hava anställts i det särskilda fallet, hänsyn tagas allenast till den förtjänst, som till belöning ifrågakommande polismän i allmänhet inlagt om uppspårande av förbrytelser mot ovan avsedda författningar. Förslag angående fördelning avgives i stad av den polismyndighet, som den fördelande myndigheten bestämmer, och å landet av landsfogden. Allmän åklagare eller polisbefäl må hos den förslagsställande myndigheten göra den framställning om u p p m u n t r a n åt viss polisman, vartill fog må finnas. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19 , från och med vilken dag kungörelsen den 16 december 1921 (nr 728) angående användningen av viss del av böter m. m. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med flera författningar skall upphöra att gälla.

Statens offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningfarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Statsförfattning. A l l m ä n s t a t s f ö r v a l t n i n g . Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [5]

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel o c h sjöfart. Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande i Betänkande m e d förslag till lotsförordning samlt andra städerna efter processreformens genomförande. [13J fölfattningar och föreskrifter rörande lotsverket. [7] Utkast till l a g b e s t ä m m e l s e r o m befraktning. [11] Statens o c h k o m m u n e r n a s f i n a n s v ä s e n . Kommunikationsväsen.

Politi. Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation [81

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård. Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [3] Betänkande m e d förslag ang. o r d n a n d e t av den lägre lantbruksundervisningen. [9] Allmänt näringsväsen. Försvarsväsen. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska l ä g e s a m t behov av försvarskrafter. [12] Fast e g e n d o m .

Jordbruk med binäringar.

J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och r å g m a r k n a d e n s stödjande, fl] Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt. 2. Betänkande ang. j o r d b r u k e t s kreditförhållanden. [2] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihante- Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6] ringens och smörexportens befrämjande. [4] Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska l a n t b r u k s p r o d u k t e r vid allm ä n n a inrättningar m. m. [10]

301858. Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm