Betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1030:20

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL LAG OM HANDLÄGGNING AV INSKRIVNINGSÄRENDEN M. M. AVGIVET AV TILLKALLADE SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

*

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1930 Kronologisk 1 Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- ocb ragmarknadens stödjande. Beckman. 76 s. J o . „„,.., , •> Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 s. J o . _ 3 Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. H. 4 Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för meierihanteringens och smörexportens befrämjande. Beckman, vnj, 129 s. 5 Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. J u . 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U. . , , , , _ , . , 7. Betänkande med förslag till lotsforordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H. 8. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. Tiden. 333 s. 1 karta. Fl. 9. Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. do. 10 Utredning och förslag beträffande åtgärder för okad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar m. m. Marcus. 21 s, 3 tab. do. 11. Utkast till lagbestämmelser om befraktnmg. Norstedt. 154 s. J u . • . 12 Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter. Beckman, vij, 32o s. Fö. 13 Utredning angående kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande. Marcus. 250 s. 8. ,.,,„. 14. Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. Norstedt. 327 s E. 15. 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga. Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar. Norstedt. 402 s. S.

förteckning Betänkanden med förslag angående skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medeisförvaltmng m. m. Beckman. 199 s. S. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen. Norstedt. 346 s. Fl. Distriktsveterinärlönesakkunnigas utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas anställnings-och avlöningsförhållanden. Marcus. Ill s. J o . . Utredning angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar. rheggstrorn. (2), 88 s. E. , ... . .... 1928 års lönekommitté. Betänkande med forslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. Norstedt, vij, 371 s. Fl. Betänkande angående granskning av för vissa sjukhus gällande särbestämmelser. Norstedt. 97 s. S. Medicinalstyrelsens utlåtande och förslag till epizootilag och epizootiförordning. Norstedt. 58 s. J o . Betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. Beckman. 124 s. Jo. , , . 1 . Brott emot myndighet m. m. hörberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 9. AvJ. C.W. Thyren. Lund, Berling. 312 s. J u . Förslag till lag om upplagshus med ratt att utfärda upplagsbevis m. m. Norstedt. 206 s. J u . Förslag till förordning angående film. Marcus. 35 s. K. Supplement nr 4 till Sveriges familjenamn 192C Stat. Repr.-anst. 44 s. J u . Förslag till förordning angående biografer och niografföreställningar m. m. Marcus. 50 s. K. Betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden m. m. Marcus, vij, 200 s. du

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t ex. E. = ecklesiasUkdepartementet J o . =Jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhethe färg for varje departement.

S T A T E N S O F F E N T LIG A U T R E1) NIN G A R 19 8 0:29 J U ST ITIE D E1» A R T E M E N T E T

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL LAG OM HANDLÄGGNING AV INSKRIVNINGSÄRENDEN M. M. AVGIVET AV T I L L K A L L A D E SAKKUNNIGA

S T O C K II O L M 1 9 .*, 0 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

iC^ -

:

' *m

Innehåll. Sid.

Skrivelse till Konungen Betänkandet (allmänna motiv) I. Allmänna synpunkter II. Historisk översikt III. Uppgiften för en inskrivningsreform IV. Fastighetsböckernas anordning V. Fastighetsbokens funktion VI. Aktsystemet VII. Inskrivningsmyndigheten VIII. Översikt av inskrivningsprocedurens gång IX. Det nya systemets införande X. Avskaffandet av obligatorisk inteckningsförnyelse XI. Uppläggandet av nya fastighetsböcker XII. Reformens konsekvenser i fråga om beräknandet av lösen och stämpel , Förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden Om inskrivningsmyndighet Om inskrivningssammanträde Om bokföring Om aktbildning Om protokoll Om expeditioner Om klagan över inskrivningsdomarens beslut Om rättelse av inskrivning Övergångsbestämmelser

v 1 6 14 16 30 32 46 57 64 66 70 90 97 97 99 102 106 107 108 108 110 110

Förslag till lag om ändrad lydelse av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 115 Förslag till kungörelse med närmare föreskrifter om dagbok och aktbildning i inskrivningsärenden samt om fastighetsbok 116 Bilagor: I. Det danska inskrivningsväsendet, av docenten Karl Olivecrona II. Inskrivningsväsendet i vissa främmande länder, av hovrättsassessorn Einar Anderberg III. Formulär till dagbok IV. Formulär till fastighetsbok

129 139 180 187

Förkortningar. Lag 12 maj 1917 om expropriation. Handelsbalken. KF 16 juni 1875 ang. inteckning i last egendom. Jordabalken. Lag 18 juni 1926 om delning av jord å landet. KK 14 sept. 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras. Konkurslagen. KF 16 juni 1875 ang. lagfart å lång till fast egendom. Lagberedningens förslag till jordabalk II 1908, III 1909. Svensk författningssamling. Utsökningslagen.

TILL

KONUNGEN.

Jämlikt Kimgl. Majrts bemyndigande den 26 april 1929 uppdrog statsrådet och chefen för justitiedepartementet samma dag åt undertecknad Schlyter att verkställa utredning angående möjligheten att — med bibe-

VI

hållande i huvudsak av bestående ordning för inskrivningsärendenas handläggning vid underrätterna och u t a n rubbning av gällande lönesystem för domstolsämbetenas innehavare — helt eller delvis ersätta de n u v a r a n d e protokollen i nämnda ärenden med ett dagboks- och aktsystem samt i förbindelse därmed genomföra ändamålsenliga anordningar i fastighetsbokföringen. Tillika förordnades assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge H. E. Anderberg att, i den utsträckning som för uppdragets fullgörande kunde finnas påkallat, biträda vid utredningen. Sedan arbetet fortgått till årets utgång, avlämnades enligt erhållet direktiv i j a n u a r i 1930 till departementschefen ett första utkast till bet ä n k a n d e och lagförslag i ämnet. Med departementschefens tillstånd utsändes i början av samma månad till samtliga häradshövdingar i riket en av undertecknad Schlyter i en tidskrift publicerad artikel, innefattande grundlinjer till en reform av inskrivnings väsendet i överensstämmelse med det avlämnade utkastet, med anhållan om y t t r a n d e över densamma. Med anledning h ä r a v inkom ett stort a n t a l yttranden, vilka tagits i beaktande under den fortsatta utredningen. Sedan härefter undertecknad Schlyter i skrivelse den 15 mars 1930 hemställt att departementschefen ville taga under övervägande, h u r u v i d a icke en på fastighetsregisterväsendets område särskilt sakkunnig person nu borde tillkallas för att biträda vid förslagets slutliga utformning, anmodade departementschefen, jämlikt nådigt bemyndigande den 28 mars 1930, samma dag undertecknad Grefberg att såsom sakkunnig inom departementet j ä m t e Schlyter deltaga i berörda utredning. Genom särskilda remisser nedan angivna dagar hava till de sakkunniga, för att tagas under övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, överlämnats följande till Kungl. Maj:t ingivna framställningar, nämligen 1) genom remiss den 11 j u n i 1929 en av fastighetsregisterkommissionen den 4 mars 1929 avlåten und. framställning rörande ändrad lydelse av 21 § i kungörelsen den 14 september 1875 h u r u lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, jämte däröver avgivna y t t r a n d e n : 2) genom remiss den 14 juni 1929 en av häradshövdingen frih. E. O. Leijonhufvud den 7 maj 1928 till chefen för justitiedepartementet avlåten framställning angående användande av s. k. skruvliggarsystem vid uppläggande av nya fastighetsböcker, jämte däröver avgivna yttranden; samt 3) genom remiss den 30 maj 1930 riksdagens skrivelse den 26 april 1930 angående åtgärder för undanröjande av olägenheterna av den flerstädes förekommande bristen på överensstämmelse mellan lagfarna hemmantal, å ena, samt de hemmantal som för motsvarande fastigheter i jordregistret redovisats, a andra sidäri, jämte första lagutskottets därvid fogade yttrande (nr 21).

VII

Med anledning av andra remisser hava särskilda utlåtanden avgivits, nämligen 1) den 5 maj 1930 und. utlåtande med anledning av remiss den 26 m a r s 1930 av häradshövdingen R. von Kochs und. framställning den 20 december 1929 angående användande av s. k. skruvliggarsystem vid uppläggande av nya fastighetsböcker för vissa områden inom Askims m. fl. härads domsaga; 2) den 6 maj 1930 utlåtande med anledning av remiss den 4 april 1930 av häradshövdingen frih. E. O. Leijonhufvuds den 2 april 1930 till chefen för justitiedepartementet avlåtna framställning angående anstånd med uppläggande av fastighetsbok för Strömsunds municipalsamhälle; samt 3) den 12 november 1930 und. utlåtande av undertecknad Schlyter med anledning av remiss den 13 maj 1930 av en den 12 december 1928 av fastighetsregisterkommissionen avlåten und. framställning angående förande av fastighetsbok såsom för stad med magistrat för köpingarna V a r a och GrästorpFör studium av inskrivningsväsendet i främmande länder h a v a med Kungl. Maj:ts medgivande resor företagits, av undertecknad Schlyter i Danmark under fjorton dagar 1929 och i Norge under fjorton dagar 1930 samt av assessorn Anderberg i England under tre veckor 1930. De sakkunniga få nu i underdånighet överlämna betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden, till lag om ä n d r a d lydelse av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden ävensom till kungörelse med närmare föreskrifter om dagbok och aktbildning i inskrivningsärenden samt om fastighetsbok. Såsom bilagor till betänkandet fogas dels redogörelser för inskrivningsväsendet i vissa främmande länder av docenten K a r l Olivecrona, vilken såsom stipendiat studerat Danmarks tinglysningsväsende, samt av assessorn Anderberg, dels ock formulär till dagbok och fastighetsbok. Underdånigst K. SCHLYTER.

G. G R E F B E R G . E.

Stockholm den 3 december 1930.

Anderberg^

1 I.

Allmänna synpunkter. Få delar av den objektiva rätten äro av större betydelse för samhällsekonomien, än de regler som angå inskrivning av rättsförvärv rörande fast egendom. Dessa rättsförvärv skulle icke utan de svåraste olägenheter kunna ske, därest det saknades ett rättsligen ordnat förfarande genom vilket rättsförändringarna bragtes till tredje mans kunskap. I alla länder med mera utvecklade kulturförhållanden har därför lagstiftningen till de rättsärenden som angå den fasta egendomen knutit ett särskilt system av regler, åsyftande att göra rättsärendena offentliga och skapa en möjlighet för den, som inlåter sig i rättshandel angående sådan egendom, att förvissa sig om vilka rättigheter som gälla i densamma. Utan dylik publikation skulle all trygghet i rättsinnehavet försvinna och all ekonomisk samfärdsel på förevarande område råka i upplösningstillstånd. Fastighetskrediten är emellertid i utomordentlig grad beroende av det sätt, varpå nämnda publikationsprocedur anordnas och upprätthålles. Ju säkrare, snabbare och billigare det förfarande är genom vilket publikationen kommer till stånd, desto bättre äro betingelserna för fastighetskreditens stärkande. Att sagda procedur inrättas på bästa möjliga sätt blir under sådana förhållanden en samhällelig uppgift av den största betydelse. Inskrivning i offentliga urkunder har sedan århundraden utgjort den form, vari förutnämnda offentlighetssträvanden i första rummet funnit uttryck. Den dominerande, i vissa länder allenahärskande roll, som inskrivningen efter hand kommit att spela, gör det förklarligt, att ordet inskrivning (inscription, Eintragung) flerstädes fått användning såsom betecknande hela den procedur, genom vilken hithörande rättsförvärv befordras till tredje mans kännedom. Emellertid har i olika europeiska länder utvecklingen på förevarande område, påverkad av olikheterna i folkens rättsuppfattning och deras yttre förhållanden, länt till antagande av vitt skilda rättsregler. Medan proceduren i vissa länder övergått till ren bokföring, har i andra länder, särskilt de nordiska, den ursprungliga karaktären av domstolsförfarande upprätthållits; och medan inskrivningen i vissa länder blott och bart är en publikationsåtgärd, vid vilken inskrivningsmyndigheten utan att ingå i prövning av rättsförhållandets vare sig materiella eller formella sida allenast publicerar den rätt som 1 — 301875.

2 I.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

uppkommit genom de privata rättshandlingarna, har inskrivningen i andra länder rent av gjorts till villkor för rättigheternas uppkomst, varmed sammanhänger att inskrivningen föregås av en granskning av de rättsfakta som ligga till grund för densamma, ett konstaterande av att vissa i lagen bestämda inskrivningsförutsättningar äro för handen (legalitetsprincipen). Skiljaktigheterna framträda icke minst i fråga om de offentliga inskrivningsurkundernas uppställning och yttre anordning. Man kan i detta avseende särskilja två olika inskrivningsmetoder. Den ena och historiskt sett äldsta utmärkes därav att inskrivningarna uteslutande ske i kronologisk ordning. På grund härav komma uppgifter om rättsförhållanden som röra samma fastighet att återfinnas på spridda ställen i inskrivningsurkunderna. Denna ur publikationssynpunkt opraktiska anordning har med stigande ekonomisk utveckling måst i så måtto förbättras, att urkunderna kompletterats med särskilda register, varigenom uppsökandet av de olika inskrivningarna underlättas. Erfarenheten har emellertid med visshet fastslagit den andra metodens överlägsenhet. Utmärkande för denna är att inskrivningsurkunden uppställts efter de olika fastigheterna, med särskilt folium för varje fastighet. Om samtidigt iakttages att inskrivningen alltid hänföres till en noga individualiserad fastighet, kan inskrivningsurkunden lämna en överskådlig och fullständig bild av varje fastighets rättsliga tillstånd. Önskemålet att trygga den allmänna omsättningen har i vissa länder utlöst en strävan att åstadkomma en rättsligen garanterad tillit till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för inskrivning åberopade dokumenten. Ty uppenbarligen är det ett viktigt krav, att den som låtit inskrivningsurkundens innehåll vara bestämmande för sitt handlande icke drabbas av förlust, om detta innehåll skulle vara oriktigt. Detta svåra problem har man sökt lösa genom att tillägga inskrivningen offentlig trovärdighet, s. k. publica fides.1 Inskrivningen kan i så fall av tredje man i god tro åberopas som ett självständigt rättsgrundande faktum. En inskriven rättshandling blir i förhållande till godtroende tredje man att anse såsom giltig, även om de materiellt-rättsliga betingelserna härför saknas, och omvänt blir varje rättighet, varom inskrivningsurkunden icke lämnar upplysning, utan betydelse för tredje man i god tro. Inskrivningen får således en liknande rättsverkan som den, vilken i fråga om lös egendom tillkommer besittningen. Inskrivningens offentliga trovärdighet är en av huvudpunkterna i det tyska grundboksväsendet, som länge utgjort en förebild för reformsträvandena på förevarande område. Denna offentliga trovärdighet är givetvis en tillgång av betydande värde, i hög grad ägnad att bereda trygghet åt fastighetskredit och omsättning. Men skall inskrivningen åtnjuta 1

Se Lagberedningens förslag till jordabalk II, Sthlm 1908 (i det följande förkortat: LB II) r

s. 229.

I.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

publica fides, måste det även finnas starka garantier för att inskrivningen verkligen är materiellt riktig. Vinsten med publica fides är svår att ernå utan uppoffring i andra avseenden. Och denna uppoffring kan bliva för stor. Det tyska systemet med dess överdrivna formalisering och schablonisering av kontraktsförhållandena, dess spekulativa och ej sällan onaturliga rättsregler och dess dyrbara, invecklade och tungt verkande inskrivningsteknik är långt ifrån förtjänt av att i alla avseenden utgöra ett mönster för modern lagstiftning. Det är i insikt härom som man i Danmark vid den reform av inskrivningsväsendet eller, såsom det där heter, tinglysningen, vilken genomförts genom Loven om Tinglysning den 31 mars 1926, i betydande mån tagit avstånd från det tyska systemet. Sålunda har publica fides-principen här erhållit en mera begränsad tillämpning. Inskrivningsurkundens trovärdighet kompletteras genom en anordning, enligt vilken staten övertager risken för felaktiga inskrivningar. Tanken är densamma som ligger till grund för det moderna försäkringsväsendet. Staten-försäkringsgivaren uppbär premier i form av inskrivningsavgifter och utbetalar å sin sida ersättning för den skada som vållas genom felaktiga, d. v. s. med det materiella rättsläget icke överensstämmande inskrivningar. Det danska systemet utgör ett försök att med bibehållande av naturlighet och enkelhet i förfarandet ernå den obetingade tillit till inskrivningen som nutida förhållanden anses kräva 1 . Vårt svenska inskrivningsväsen, vilket fortfarande vilar på 1875 års lagstiftning, befinner sig på ett utvecklingsstadium, som ligger långt efter de rättssystem där man på allvar sökt lösa problemet om obetingad tillit till inskrivningen. Av ålder innefattar det svenska inskrivningsväsendet två särskilda rättsinstitut, lagfart och inteckning. Det förstnämnda avser äganderättsförvärv, det sistnämnda andra sakrättsförvärv. Uppdelningen på två institut är föranledd av historiska skäl. Lagfarten är av mycket gammal härkomst; den har sin upprinnelse i det redan i vår äldsta rätt grundade kravet att överlåtelse av fast egendom skulle ske offentligen å tinget. Inteckningsinstitutet är av väsentligt yngre datum; det omfattade ursprungligen endast panträtt men har småningom utvidgats till att avse olika kategorier av begränsade sakrätter. Genom 1907 och 1911 års lagstiftning har inskrivningsväsendet utökats med vissa nya rättsbildningar: inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt ävensom inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Dessa olika institut kunde mycket väl sammanföras tiU ett gemensamt inskrivningsinstitut. Såvitt angår den formella rätten, d. v. s. förfarande, bokföringsteknik etc, förefinnes icke någon större principiell skillnad mellan lagfart, inteckning och övriga inskrivningskategorier. I samtliga fall är det en offentlig procedur, i vilken inskrivningen utgör ett av hu1

Se VINDING KRUSE, Tinglysning samt nogle Spergsmaal i vor Realkredit (2. Udg.) s. 11.

4 I.

ALLMANNA SYNPUNKTER.

vudmomenten. Denna offentliga procedur är, om man tänker på den teoretiska konstruktionen, uppbyggd såsom ett domstolsförfarande, en rättsförhandling. Systemet uppbäres av tanken, a t t den rättssökande träder fram inför domstolen och påkallar dess å t g ä r d till beredande av skydd åt det ifrågavarande rättsförvärvet, och att domstolen efter förhandling och prövning avkunnar ett beslut, varigenom det begärda rättsskyddet meddelas eller förklaras icke kunna beviljas. Visserligen har det rent yttre förloppet av denna procedur med tiden u n d e r g å t t betydande förändringar. Ansökningen behöver numera icke göras — och göres i de flesta fall icke — omedelbart vid själva domstolen; en verklig förhandling inför domstolen förekommer endast undantagsvis; och det är mycket sällan som ärendena faktiskt prövas och avgöras i sittande rätt. Vanligen ä r det domaren som å sitt kansli emottager handlingarna och på egen hand prövar och avgör ärendena. Denna praktiska omgestaltning har dock icke rubbat den nyssnämnda grundtanken; den innebär endast att domaren med sitt kansli utövar den arbetsfunktion, vilken nominellt alltjämt tillkommer domstolen. Systemet vilar alltjämt på en rättsförhandling. Det är denna som är avgörande för rättsverkningarna. Omfattningen av dessa rättsverkningar är olika vid olika slag av rättigheter. Enligt svensk rättsuppfattning övergår äganderätten i vanliga fall genom rättshandlingar eller rättsfakta som ligga utanför lagfartsproceduren. Den r ä t t som före lagfarten tillkommer den nye ägaren ä r emellertid relativt ofullkomlig. Den kan icke alltid göras gällande mot tredje man; den står sig vanligen icke i konkurrens med förre ägarens borgenärer, och den inrymmer icke behörighet att i fastigheten upplåta panträtt. De fulla sakrättsliga verkningarna inträda först i och med lagfarten. I fråga om p a n t r ä t t ställer sig saken något annorlunda. P a n t r ä t ten uppkommer icke genom det p r i v a t a avtalet, vilket allenast medför obligatoriska verkningar för kontrahenterna. För panträttens uppkomst kräves en akt av domstolen; det är domstolen som konstituerar p a n t r ä t ten genom att bevilja inteckning. I konsekvens härmed kan panträtten ej heller förändras eller bringas att upphöra u t a n domstolens medverkan. A n d r a begränsade sakrätter ä n p a n t r ä t t stiftas däremot oberoende av inteckning. Rättsverkningarna äro icke a n k n u t n a till ett enda led i proceduren; de äro fördelade mellan två olika moment, ansökningen och beslutet. Ansökningen är förbunden med vissa s. k. prioritetsverkningar, vilka i stort sett innebära att vid konkurrens mellan flera r ä t t s a n s p r å k tidpunkten för ansökningen bestämmer anspråkens inbördes företräde. Denna prioritetsregel gäller vid n å g r a av de viktigaste konkurrensfallen, såsom kollision mellan flera äganderättsöverlåtelser, mellan äganderättsöverlåtelse samt upplåtelse av begränsad sakrätt, mellan äganderättsöverlåtelse och exekution, mellan flera panträttsupplåtelser o. s. v. A n d r a rättsverkning a r än nämnda prioritetsverkningar äro däremot beroende av domstolens

I.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

beslut. De med lagfarten förbundna legitimationsverkningarna, t. ex. behörigheten att medgiva inteckning, äro anknutna till beslutet. Vid inteckning ä r det beslutet som konstituerar panträtten. Innefattar domstolens beslut a t t ansökningen avslås, försvinner all rättslig effekt av den igångsatta proceduren; innefattar beslutet att ansökningen förklaras vilande, k v a r s t å däremot prioritetsverkningarna. Det svenska inskrivningsväsendet tillhör den kategori av rättssystem, som a n s l u t i t sig till legalitetsprincipen. Domstolens beslut föregås av en relativt omfattande prövning. Domstolen måste undersöka, huruvida den som söker lagfart eller inteckning härleder sin r ä t t från någon som själv erhållit lagfart å fastigheten. Domstolen måste granska det åberopade dokumentets formella riktighet, tillse att rättshandlingen företagits under samtliga r ä t t s ä g a r e s medverkan, att ställföreträdare varit behöriga, att fastigheten blivit i vederbörlig ordning utbruten o. s. v. Prövningsplikten ä r icke begränsad till de i lagfarts- och inteckningslagarna uttryckligen a n g i v n a förutsättningarna eller till de med rättshandlingen förknippade formalia. I viss omfattning har domstolen även att granska de rent materiella omständigheter, på vilka rättshandlingens giltighet är beroende. Sålunda åligger det domstolen att avslå en lagfartsansökan, så snart den finner uppenbart att fånget icke är lagligt. Och skulle det vid behandlingen av ett inteckningsärende uppkomma tvivel om giltigheten av den handling på g r u n d v a r a v inteckning sökes, måste fastighetsägaren höras. K a n denne därvid med klara skäl påvisa att fordran varför inteckning sökes är gulden eller av a n n a n orsak försvunnen eller ogiltig, skall ansökningen avslås. Denna summariska giltighetsprövning är dock icke av definitiv k a r a k t ä r . Den innebär allenast en viss faktisk garanti för rättsförvärvets giltighet; denna kan u t a n hinder av beslutet prövas i en senare rättegång. Under sådana förhållanden kan man givetvis icke tala om någon obetingad tillit till det av domstolen meddelade beslutet. Om rättshandlingen efter beslutets meddelande befinnes ogiltig, är tredje m a n som lagt beslutet till grund för sitt handlande i en prekär situation. Den stora vikt som i svensk r ä t t tillägges prövningen gör, att proceduren i viss mån m e r a framträder såsom ett medel att få rättsförhållandena åsatta den garantistämpel som domstolens granskning innebär, än såsom ett medel a t t göra rättsförhållandena kunniga för tredje man. Med hänsyn härtill förtjänar det att särskilt betonas, att sistnämnda ändamål likyäl måste betraktas såsom procedurens egentliga ratio legis. E t t inskrivningssystem, som med försummande av publikationen uteslutande toge sikte på prövningen, skulle ur den allmänna omsättningens och särskilt fastighetskreditens synpunkt vara förfelat. Det låter sig icke förnekas, att v å r t n u v a r a n d e publikationssätt är förenat med stora och påtagliga brister, vilkas snara avhjälpande måste anses som ett synnerligen viktigt önskemål. I svensk r ä t t framträder publikationen under två särskilda former. Den

6 I.

ALLMANNA SYNPUNKTER.

ena kan sägas vara av momentan, den andra av permanent beskaffenhet. Den momentana publikationen — lysningen, om den så får benämnas — är ett offentliggörande av rättsförändringen i omedelbar anknytning till själva domstolsproceduren. Den kommer till stånd därigenom, att det grundläggande dokumentet offentligen uppläses inför domstolen och den där församlade menigheten. Den permanenta publikationen, som är av ojämförligt mycket större praktisk betydelse, har till uppgift att för framtiden bevara minnet av den inträdda rättsförändringen och därigenom giva tredje man möjlighet att förskaffa sig fullständig kännedom om fastighetens rättsliga tillstånd, d. v. s. om alla de sakrätter som hava fastigheten till föremål. Den permanenta publikationen tillgodoses genom inskrivning i offentliga urkunder, d. v. s. protokoll och fastighetsbok. Av dessa båda är protokollet den egentliga inskrivningsurkunden; fastighetsboken är allenast ett realregister till protokollet. Inskrivningen har i svensk rätt icke någon självständig legal innebörd.1 Rättsverkningarna äro, såsom redan berörts, anknutna till det vid domstolen utspelade händelseförloppet. Teoretiskt sett kan alltså en rättsförändring inträda, exempelvis en panträtt konstitueras, utan att inskrivningsurkunderna därom lämna upplysning. Sådant systemet historiskt blivit utformat, är inskrivningen — även om den i praktiskt avseende är dominerande — närmast en biverkan av domstolsproceduren. Protokollet är allenast en skriftlig uppteckning, ett bevismedel för vad som förekommit vid domstolen. För att rätt förstå de brister som behäfta vårt nuvarande publikationssystem, och för att kunna bedöma det läge i vilket reformsträvandena för närvarande befinna sig, kräves en historisk översikt över rättsutvecklingen i vårt land på förevarande område.

II. Historisk översikt. I vissa städer blev redan på 1300-talet lagfarten förbunden med ett inskrivningsförfarande. 3 Enligt stadslagen skulle vid köp av jord kontrahenterna låta bekräfta överlåtelsen med stadsbrev eller fastebrev eller ock låta inskriva den i »stadens bok». Efterhand blev det vanligt, att fastighetsöverlåtelserna inskrevos i de allmänna protokollen eller domböckerna. I dessa antecknades de uppbud som föregingo meddelandet av laga fasta. Dessa anteckningar kommo småningom, i likhet med det av domstolen efter viss tid från sista uppbudet utfärdade fastebrevet, att betraktas såsom bevis för att lagfart skett. Protokollet kom efter hand att bliva 1

Se LB II s. 232. • Se LB II s. 548.

II.

HISTORISK ÖVERSIKT.

grundval för fastebrevet; detta skulle enligt 1734 års lag inskrivas.i protokollet.. Då pantsättningen i den äldre rätten närmast var en form av villkorlig överlåtelse, inskrevos även de uppbud som förekommo vid panthav.ares förvärv av äganderätt till den pantsatta fastigheten. Inskrivning av själva panträttsförvärvet (inteckning) uppkom på 1600-talet i mån som hypotekarisk pant kom i allmännare bruk. Så länge domboken var inskrivningsurkund, låg det i sakens natur att inskrivningarna måste företagas i kronologisk ordning. Härav märktes ingen olägenhet under äldre tiders outvecklade affärsförhållanden. Den i Sverige tillämpade ordningen var i själva verket överlägsen den som förekom i de flesta andra europeiska länder, där inskrivningstanken under inflytande av romersk-rättslig uppfattning under avsevärd tid var nästan uppgiven. Behovet av större överskådlighet vid inskrivningarna blev emellertid småningom kännbart. Det föranledde bland annat uppkomsten av specialprotokoll.1 Förandet av särskilda inteckningsprotokoll påbjöds i resolutionen och stadfästelsen för rikets ständers bank den '30 april 1689 — som även innehåller det första stadgandet om gravationsbevis i nutida mening — och hade sin grund i önskemålet om en mera överskådlig och noggrann protokollering samt i den särskilda avsikten att skydda banken mot förlust på beviljade fastighetslån. Kungl. breven den 27 maj 1701 och den 6 februari 1712 stadgade kortare renovationsfrister för inteckningar och uppbud och bidrogo därigenom till dessa ärendens utbrytande ur de allmänna protokollen. Från och med mitten av 1700-talet hade bruket av särskilda protokoll över lagfarts- och inteckningsärenden helt slagit igenom i praxis. I följd av föreskrifter i förordningen den 15 december 1756 och kungl. brevet den 16 juli 1776 kommo även ärenden angående förmynderskap och äktenskapsförord att redovisas i dessa protokoll, där varje slag av ärenden fördes under sin särskilda rubrik. En ytterligare differentiering skapades genom förordningen den 13 juli 1818, vari bland annat stadgades att »inteckningar, uppbud och lagfarter, äktenskapsförord, så ock mål, som angå förmyndareförordnande, skola vardera för sig, uti särskilte protokoller införas, men alla protokollerna i ett band sammanhäftas». I ändamål att underlätta inskrivningarnas återfinnande meddelades i sistnämnda författning vissa bestämmelser angående kantanteckningar. Under 1800-talet kommo olägenheterna av en enbart kronologisk inskrivningsmetod att bliva alltmer märkbara. Med fastighetskreditens utveckling blevo gravationsbevisen vanligare, samtidigt som ökningen i antalet ärenden väsentligen försvårade deras utfärdande. Behovet av en hypoteksbok eller fastighetsbok observerades redan av lagkommittén, som i sitt förslag den 29 december 1825 till notariatinrättning å landet förordade en med särskilda folier för varje fastighet försedd bok, som skulle 1

Se Å. HOLMBÄCK, Ägarehypoteket i fast egendom enligt svensk rätt s. 149.

8 II.

HISTORISK ÖVERSIKT.

lämna, en fullständig översikt av hela rättsförhållandet i fråga om fast egendom, ej mindre förändringar a v ä g a r e ä n även av tillkommande och upphörande gravationer. 1 Äldre lagberedningen, som år 1847 avlämnade sitt förslag till jordabalk, bibehöll visserligen gällande protokolleringssystem men föreskrev därjämte förandet av registerböcker eller tabellariska sammandrag med realfolier. F r å g a n om fastighetsböcker upptogs sedermera av rikets ständer, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 augusti 1860 uttalade sig för införandet av sådana grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande länder blivit a n t a g n a och som innefattade säker och bestämd upplysning om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande omständigheter och förhållanden. Skrivelsen resulterade i tillsättandet av en kommitté, som den 10 juli 1867 avgav betänkande med förslag till lag om inskrivning i fastighetsbok m. m. Enligt detta förslag skulle vid allmän u n d e r r ä t t finnas fastighetsbok, där varje särskild fastighet skulle hava eget upplägg. För böckernas uppläggande skulle m a n genomgå lagfartsprotokollen för de sista tjugu åren och inteckningsprotokollen för de sista tio åren. Där så befanns nödigt, skulle fastighetsförhållandena utredas genom särskild av domaren ledd undersökning, varvid fastighetsägare finge föreläggas a t t inställa sig vid förhör för meddelande av upplysningar. I de yttranden över förslaget, som sedermera avgåvos av olika myndigheter, riktades mot detsamma en mängd anmärkningar, i huvudsak innebärande a t t förslaget med hänsyn till skifteslagstiftningen, domstolsorganisationen, bristen på arbetskraft och andra förevarande förhållanden icke kunde praktiskt genomföras. Förslaget, som genom enskild motion kom under riksdagens prövning, blev icke antaget. Emellertid hade m a n icke härmed definitivt övergivit tanken på genomförandet av ett verkligt fastighetsbokssystem. Sålunda visa omständigheterna vid tillkomsten av 1875 å r s lagstiftning, att m a n med densamma närmast avsåg en övergångsform, som förr eller senare måste vika för en mera rationell anordning. Departementschefen yttrade härutinnan a t t »vid omarbetningen av jordabalkens återstående delar och dessas sammanfattande med stadgandena i lagfarts- och inteckningslagarna till ett sammanhängande helt erbjöde sig ett lämpligt tillfälle för lagstiftaren att taga i förnyat övervägande lagfarts- och inteckningsväsendet samt att då tillse, huruvida förhållandena medgåve a t t ordna dithörande stadganden på grundvalen av ett självständigt fastighetsbokssystem». Anmärkningsvärt är även, hurusom två justitieråd avstyrkte 1875 å r s lagförslag av skäl a t t dess antagande skulle fördröja i stället för påskynda införandet a v egentliga fastighetsböcker. Genom författningarna av den 16 juni 1875 — kungl. förordningarna angående lagfart å fång till fast egendom samt angående inteckning i fast egendom, kungl. kungörelsen h u r u lagfarts- och inteckningsböcker skola 1

Se J. 0:s ämbetsberättelse 1923 s. 178.

II.

HISTORISK ÖVERSIKT.

inrättas och föras, samt kungl. förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och a n d r a ärenden — ordnades inskrivningsväsendet enligt de principer som ännu i allt väsentligt äro gällande. Protokollet, som genom tidigare ordningsföreskrifter (anteckning om åtkomst m. m.) alltmer utbildats till att utgöra en fullständig uppteckning av de vid domstolen förebragta fakta, bibehölls såsom inskrivningsurkund, varvid det dock i följd av uppbudsförfarandets avskaffande och a n d r a reformer av lagfarts- och inteckningsinstituten undergick vissa förändringar. Rättsförhandlingarnas och beslutens återgivande i protokoll blev sålunda den egentliga formen för inskrivning. Denna kronologiska inskrivning erhöll emellertid en i praktiskt avseende mycket betydelsefull komplettering, i det att protokollet försågs med särskilda, efter fastigheterna inrättade register, de nuvarande fastighetsböckerna. Dessa böcker tillades visserligen icke någon självständig betydelse. Då de endast skulle innehålla ett återgivande av vad som redan antecknats i protokollet, fingo de icke något vitsord gentemot detta, och gravationsbevis skulle på grund d ä r a v alltjämt upprättas på basis av protokollet. Emellertid fingo böckerna de facto en synnerligen vidsträckt användning. E n ä r protokollet visade sig alltmer otjänligt såsom upplysningskälla, blev fastighetsboken den u r k u n d genom vilken publikationen försiggick. Det blev i praktiken vanligt, a t t gravationsbevis utfärdades enbart med ledning av böckerna. Fastighetsböckerna anordnades olika för stad och för land. I stad skulle lagfarts- och inteckningsärendena antecknas i en gemensam fastighetsbok, varemot på landet fastighetsboken skulle föras särskilt för lagfartsoch särskilt för inteckningsärenden. Den viktigaste skillnaden var dock den, a t t medan fastighetsböckerna för stad upplades fullt specialiserade med särskilt folium för varje fastighet, blevo fastighetsböckerna för landet inrättade efter en helt a n n a n princip. För de sistnämnda böckerna kom jordeboken a t t fungera såsom underlag. I desamma skulle — med undantag för kronojord under allmän disposition samt jord av likställd beskaffenhet — göras ett upplägg för varje av de under särskilda nummer i jordeboken uppförda hemman eller lägenheter. Då jordeboken icke redovisade de förändringar i fastighetsindelningen som uppkommit och alltjämt uppkommo genom jorddelning, blev följden den, att ett och samma upplägg måste a n v ä n d a s för inskrivningar rörande alla de fastigheter som bildats av den ursprungliga jordeboksenheten. Denna bristande specialisering visade sig snart nog utgöra en avsevärd olägenhet. Med den särskilt i samband med uppkomsten av stadsliknande samhällen livligt fortgående jorddelningen och med fastighetskreditens allmänna utveckling kunde antalet inskrivningar å ett upplägg växa i oerhörd omfattning, vilket medförde stor oreda och betydande svårigheter vid utfärdandet av gravationsbevis. Det dröjde dock ungefär 30 år innan frågan om en reform ånyo på allvar fördes fram.

II. HISTORISK Ö V E R S I K T . 10 Lagberedningens den 31 december 1907 avgivna förslag till ny jordabalk m. m., vilka även inneburo betydelsefulla ändringar av den materiella sak- och exekutionsrätten såvitt angick fast egendom, avsågo för den formella inskrivningsrättens vidkommande en vittgående reformering, innebärande en deciderad övergång från den kronologiska inskrivningsmetoden till bokföring enligt realsystem. Det tyska grundboksväsendet utgjorde förebilden. Lagberedningen ansåg sig likväl icke kunna förorda ett omedelbart övergående till en med publica fides utrustad fastighetsbok. Att tillägga fastighetsboken publica fides vore enligt lagberedningens mening berättigat endast när det vore sörjt för att boken också förtjänade detta. Men så länge inskrivningsväsendet vore sammanbundet med domstolsinrättningen mötte, såvitt anginge landet, under dåvarande förhållanden bestämt hinder för införande av en sådan ordning; först i sammanhang med en förändring av domstolsorganisationen kunde detta hinder undanröjas. Ej heller befunne sig fastighetsförhållandena ännu i det skick, att införande av bestämmelser som tillade verkställda inskrivningar ovillkorlig giltighet skulle vara försvarligt. Därjämte yppades farhågor för att en vidare formalisering av äganderättsförvärvet skulle framstå såsom ett onaturligt och särskilt för landsbygden olidligt band.1 För att ändå, så långt lämpligen ske kunde, närma sig den angivna förebilden, föreslog lagberedningen sådan förändring av publikationssättet, att publikationens verkan bleve fäst icke vid rättens förhandling och beslut utan vid inskrivningen i boken. Den skriftliga uppteckningen av vad i rätten förekommit, protokollet, skulle mista sin betydelse; boken skulle träda i protokollets ställe. Det nya systemet för publikationen krävde emellertid enligt lagberedningens mening en förändrad uppställning av själva fastighetsboken. Anspråken på bokens överskådlighet måste ställas högre än om dess enda uppgift vore att lämna ledning vid protokollets begagnande. Åt fastighetsboken måste givas ökad specialisering, så att i regel varje fastighet erhölle sitt särskilda upplägg. Då en så anordnad fastighetsbok icke kunde grundas på jordeboken, hade lagberedningen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1904 tagit initiativ till upprättande av ett jordregister. 2 Lagberedningens förslag avsåg jämväl en förändring av sättet för inskrivningsärendenas handläggning. Skulle inskrivningen bliva det avgörande i publikationen, kunde enligt lagberedningens mening dessa ärenden icke fortfarande ligga under rättens kompetens. Verkställandet av inskrivningarna och därmed ärendenas avgörande skulle anförtros åt inskrivningsdomaren, d. v. s. på landet domaren och i stad viss ledamot av rätten. Emellertid ansåg lagberedningen sig icke kunna föreslå, att inskrivningsärendena helt och hållet skildes från rättens handläggning. x Jfr emellertid jordabalkskommissionens den 16 febr. 1921 avgivna förslag till lag med vissa bestämmelser i avseende å köp, byte och gåva av fast egendom m. m. s. 24. 2 Se LB II s. 235.

II.

HISTORISK

ÖVERSIKT.

11 Detta kunde knappast genomföras u t a n a t t samtidigt ett fast kansli för häradsrätterna upprättades. P å g r u n d h ä r a v föreslog lagberedningen, a t t ansökning i inskrivningsärende skulle göras vid r ä t t e n men befogenheten att avgöra ärendet tillkomma inskrivningsdomaren, ö v e r inskrivningsärenden skulle vid rätten föras särskilt protokoll, i vilket ansökningshandlingen skulle intagas. Emellertid föreslogs alternativt, a t t detta protokoll skulle inskränkas till a t t summariskt angiva de anmälda ärendena, under det att de däri ingivna handlingarna sammanfördes i akter. Även inskrivningsdomaren skulle i vissa fall föra protokoll. I sådana fall då ansökningen icke kunde bifallas skulle nämligen beslutet allenast a n m ä r k a s i fastighetsboken men fullständigt upptagas i ett särskilt av inskrivningsdomaren fört protokoll. 1 Övergången till den nya fastighetsbokföringen skulle enligt lagberedningens tanke försiggå i omedelbar anslutning till jordregistrets uppläggande. Emellertid blev lagberedningens vittomfattande reformprojekt allenast genomfört beträffande vissa partier, närmast dem som angingo den materiella intecknings- och exekutionsrätten. Frågan om den formella inskrivningsrättens reformering fick tills vidare anstå. Under den följande tiden inriktade man sig i stället på att i olika avseenden förbereda reformens genomförande, framförallt genom att skapa ett användbart underlag för de tilltänkta nya fastighetsböckerna. Ett mycket betydelsefullt steg i denna riktning togs genom inrättandet av jordregistret. Sedan en kommitté den 20 november 1905 avgivit betänkande med förslag i ämnet samt 1908 års riksdag beviljat anslag för ändamålet, meddelade Kungl. Maj:t i en den 13 juni 1908 utfärdad förordning föreskrifter angående jordregistrets inrättande. Beträffande Kopparbergs län gåvos särskilda bestämmelser i en kungl. förordning av den 25 april 1913. Jordregistret, som föres läns- och sockenvis av överlantmätaren, är en fastighetsmatrikel som på ett överskådligt sätt redovisar de vid varje tidpunkt rättsligen förefintliga fastigheterna. Varje fastighet som införes i i jord registret åsättes ett registernummer, bestående av fastighetens nummer enligt jordeboken eller enligt rubriken på upplägget i jordregistret jämte en sifferexponent (l 1 , l 2 , l 3 o. s. v.). Jordregistret utgör en sammanställning av uppgifter från ett flertal olika källor. Till grund för jordregistret ligger i främsta rummet jordeboken, vilken i samband med jordregistrets uppläggande undergått en betydande revision. I regel har varje jordeboksenhet sitt särskilda upplägg i jordregistret. Dock förekomma även upplägg som upptaga delar av en jordeboksenhet eller flera jordeboksenheter eller delar därav. Med ledning a v skiftesakter, i särskild ordning upprättade förteckningar över avsöndrade lägenheter samt vissa andra handlingar införas å varje upplägg under särskilda registernummer envar av de lotter, i vilka vederbörande jordeboksenhet eller del därav delats genom fastställd eller laga kraftviinnen lantmäteriförrättning, ävensom envar under jordeboksenheten 1

Se LB II s. 254.

12 IL

HISTORISK ÖVERSIKT.

lydande, för alltid avsöndrad eller därmed jämförlig lägenhet. I den mån genom jorddelning eller sammanläggning nya fastigheter bildas, införas dessa i jordregistret under nya registernummer. Däremot har sämjedelning icke ansetts kunna läggas till grund för registrering. Det kan i följd härav icke undvikas, att en registerfastighet stundom i verkligheten består av ett flertal å marken avskilda »fastigheter». Jordregistrets huvuduppgift är, såsom redan antytts, att utgöra grundval för nya fastighetsböcker. De övriga ändamål som jordregistret tjänar att fylla — att utgöra en upplysningskälla beträffande fastigheternas beskaffenhet, ägo vidd m. m., att tjäna till ledning vid fastighetsbeskattningen o. s. v. — äro icke av den betydelse, att de ensamt för sig kunnat motivera det synnerligen svåra och kostsamma arbete jordregistrets uppläggande inneburit. Arbetet med jordregistrets upprättande, vilket utförts av lantmäterimyndigheter i samverkan med länsstyrelser, domare och häradsskrivare, påbörjades 1909 och har fortgått till innevarande tidpunkt. Domarnes arbete vid jordregistrets första uppläggande — vilket huvudsakligen bestått däri att de genomgått och granskat de jordregisterstommar som upprättats å lantmäterikontoren, för varje fastighet antecknat dess ägare, ävensom lämnat uppgift å lagfarna avsöndringar som icke funnits upptagna i jordregisterstommarna — är numera officiellt slutfört. Den sista jordregisterstommen återkom till vederbörande lantmäterikontor den 10 juli 1928 l . Genom kungörelse den 25 juni 1909 ålades domarne att i fastighetsböckerna införa jordregisterbeteckningarna för de däri upptagna fastigheterna. Även detta arbete lärer numera vara i det närmaste slutfört. Genom kungörelse den 12 maj 1917 lämnades emellertid föreskrifter angående uppläggande av särskild tomtbok för tomtindelat område inom samhälle, för vilket fastighetsregister såsom för stad icke föres. Arbetet med uppläggandet av dylika tomtböcker, vilka äro att anse såsom delar av jordregistret, kommer givetvis att fortgå efter hand som nya tomtindelningar genomföras. Behovet av underlag för fastighetsbokföringen i stad uppmärksammades redan av lagberedningen, som i underdånig skrivelse den 31 december 1907 hemställde om utarbetande av föreskrifter angående registerföring av fastigheter i stad, motsvarande den som skulle äga rum enligt det föreslagna jordregistret för landsbygden. Frågan utreddes av tre efter varandra följande kommittéer, fastighetsregisterkommittén (betänkande den 30 september 1911), 1914 års fastighetsregisterkommission (betänkande den 31 december 1914) och 1916 års fastighetsregisterkommission (betänkande den 1 november 1916). Sedan det av sistnämnda kommission utarbetade förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen, utkom den 12 maj 1917 den nu gällande lagen om fastighetsbildning i stad jämte ett flertal därmed sammanhängande författningar. Härmed togs ånyo ett viktigt steg för vinnande av ordning och reda i fastighetsförhållandena. Stadsfastighetsregistret, som upplägges med ledning av en efter förut befintligt kartmaterial eller efter särskild mätning 1

Se ÖSTERGREN, Jordregisterarbetet hos domhavandena, Svensk Juristtidning 1929, s. 173.

II.

HISTORISK ÖVERSIKT.

upprättad registerkarta, utvisar hur jorden vid varje tidpunkt är indelad i fastigheter. Registret fyller åtskilliga funktioner av rättslig eller administrativ innebörd; huvuduppgiften har emellertid angivits vara den, att registret skulle tjäna såsom underlag för nya fastighetsböcker. 1917 års lagstiftning har sökt att i viss utsträckning med städerna likställa sådana samhällen å landet, där bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning skola gälla. Ordningen för fastighetsregistrering inom dylika samhällen är dock beroende av Konungens särskilda förordnanden. Uppläggandet av jordregister och fastighetsregister för stad innebär sålunda, att en mycket betydande del av det arbete, som på lagberedningens tid skulle erfordrats för inrättandet av de nya fastighetsböckerna, numera undangjorts. Vad som återstår är huvudsakligen omläggningen i själva fastighetsbokföringen, även detta tydligen ett mycket maktpåliggande arbete. Därest reformarbetet nu avstannade, skulle emellertid det förberedande registreringsarbetet med hänsyn till sitt huvudändamål väsentligen hava utförts förgäves. Även ett uppskov skulle innebära avsevärd olägenhet. Särskilt beträffande jordregistret, vars uppläggande dragit betydligt längre ut på tiden än som från början beräknats, föreligger en fara för att sambandet mellan registret och fastighetsboken med tiden i väsentlig mån försvagas, beroende bl. a. därpå att inskrivningar icke alltid hänföras till bestämt registernummer. Om exempelvis en person som äger flera registerfastigheter säljer visst mantal, undersökes icke alltid i lagfartsärendet, huruvida försäljningen avser registerfastighet eller ideell andel i samtliga fastigheter. Den sålda fastigheten erhåller beteckningen »av l 8 och l 9 », där den kanske rätteligen bort betecknas med l 9 . v De sista 20 årens reformsträvanden hava icke uteslutande tagit sikte på en omläggning av bokföringssystemet. Genom smärre partiella reformer h a r man sökt avlägsna eller förmildra vissa med den n u v a r a n d e ordningen förknippade olägenheter. Tillkomsten av domsagostadgan (1918, 1920 och 1925) medförde obestridliga fördelar för inskrivningsväsendet. P å grund av bestämmelser dels i domsagostadgan och dels i samband med löneförbättringar skapades i varje domsaga ett fast kansli. I nästan alla domsagor hava anställts rättsbildade, statsavlönade biträden, och skyldighet har ålagts domaren att mottaga handlingar å kansliet. Genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden har allmänheten flerstädes beretts ökade möjligheter a t t inom rimlig tid få inskrivningsärenden handlagda. Kungl. kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis, varigenom häradshövdingen ålades att granska inteckningsböckerna, gjorde slut på det orimliga förhållandet, att gravationsbevis, e h u r u sådant praktiskt taget var omöjligt, skulle utfärdas på grundval av protokollen. I stort sett står emellertid det formella inskrivningsväsendet kvar på samma ståndpunkt, som när lagberedningen för ett kvarts sekel sedan framförde sitt reformförslag. 1

Se Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XXVI s. 47.

in. Uppgiften för en inskrivningsreform. Då förberedelserna för skapandet av nya fastighetsböcker numera hunnit till det stadium att tiden synes vara mogen för en allmän omläggning av fastighetsbokföringen, är det ur flera synpunkter lämpligt och naturligt, att även inskrivningsväsendet i övrigt underkastas en revision. Det låter sig icke förnekas att vår nu gällande formella inskrivningsrätt, beträffande såväl själva det tekniska systemet som procedurens yttre organisation, är behäftad med avsevärda brister, vilka utgöra en källa till .fastighetskreditens försvagande och till en onödig stegring i domstolarnas arbetsbörda. Dessa brister äro i huvudsak följande. Protokollet, som är inskrivningens huvudurkund, är icke praktiskt användbart såsom upplysningskälla. Tredje man som vill vinna kunskap om en fastighets rättsliga förhållanden är uteslutande hänvisad till fastighetsboken. Vid bristande överensstämmelse mellan protokollet och fastighetsboken är det emellertid protokollet som gäller, i följd varav tredje man i dylikt fall erhåller oriktig upplysning. Denna oegentlighet skulle icke hava förefunnits, därest, såsom naturligt vore, fastighetsboken — den urkund varigenom publikationen sker — besutte ett självständigt vitsord. Den av förhållandet mellan protokollet och fastighetsboken betingade dubbla inskrivningen är i och för sig olämplig. Ur arbetssynpunkt innebär den en onödig vidlyftighet. Att såsom nu ofta sker först i protokollet göra anteckning från fastighetsboken rörande den såsom åtkomst åberopade lagfarten, därefter i protokollet formulera ett beslut med upprepande av de fastighetsbeteckningar som angivits i åtkomsten, och slutligen överföra detta beslut till fastighetsboken, kan icke vara överensstämmande med god praktisk ordning. Risken att fel begås vid överföringen från protokoll till fastighetsbok är icke ringa. Då protokolleringen uppfattas såsom det viktigaste momentet i proceduren, medan kollationeringen av fastighetsboken stundom får träda tillbaka för ärenden av mera brådskande natur, framträder denna risk desto mera. Själva protokolleringen såsom sådan är otidsenlig och opraktisk. Det stora flertalet ärenden är av den schablonmässiga struktur, att ett enkelt registreringsförfarande skulle vara alldeles tillräckligt. Ofta, såsom i regel vid inteckningsförnyelser, dödningar m. m., framstår den vidlyftiga och i formuleringsavseende stundom besvärliga protokolleringen såsom tämligen meningslös, då samma resultat kunde vinnas genom att med ledning av själva handlingen göra en enkel datuminföring i fastighetsboken. Med protokolleringen sammanhänger i viss mån det över hövan

III.

UPPGIFTEN FÖR EN INSKRIVNINGSREFORM.

vidlyftiga expeditionssättet. Att sökanden exempelvis i ett lagfartsärende erhåller fullständigt protokollsutdrag jämte lagfartsbevis, utdrag av lagfartsbok och bevis å handling innebär ett stort och meningslöst slöseri med tid, arbete och skrivmaterial. De i lag föreskrivna formerna för ärendenas handläggning äro föråldrade och hava genom praxis kommit att i stor utsträckning åsidosättas. Det gammalmodiga publikationssätt som innehålles i föreskriften om handlingarnas uppläsande vid rätten har nästan helt fallit ur bruk, och då momentan publikation i annan form saknas, har kravet på offentlighet vid ärendenas handläggning blivit allt sämre tillgodosett. Då ärendena i verkligheten icke längre behandlas vid rätten, är det olämpligt att bibehålla det formella sambandet med domstolsförhandlingarna. Vad särskilt angår landsbygden, är sammankopplingen med tingen i så måtto ödesdiger, att den — i förening med det opraktiska protokolleringssystemet — vållar en betydande tidsutdräkt vid dessa ärendens behandling. Den som söker lagfart eller inteckning nödgas stundom i flera månader vänta på ärendets expedierande. Det sätt varpå handlingarna emottagas och förvaras å domstolskanslierna synes icke heller erbjuda tillräcklig trygghet och kontroll över att ansökningarna i vederbörlig tid behandlas. Vad som i detta avseende saknas är en författningsenligt ordnad diarieföring. Jämte inrättandet av nya och överskådliga fastighetsböcker är ovannämnda bristers avhjälpande den närmaste uppgiften för en inskrivningsreform. Det gäller att finna ett nytt system som, med anpassning efter våra traditionella rättsprinciper och för vårt land karakteristiska förhållanden, i sig förenar enkelhet och naturlighet med den trygghet nutidens kreditväsen alltmera kräver. Den olämpliga dualismen mellan protokollet och fastighetsboken måste försvinna. Fastighetsboken bör icke allenast erhålla en uppställning, som gör den bättre skickad att fylla sin viktiga uppgift såsom publikationsmedel; den bör även tilläggas en annan och starkare ställning i systemet än den nu har såsom allenast ett realregistcr till protokollet. Den opraktiska protokolleringen bör utbytas mot en mera ändamålsenlig anordning och det vidlyftiga expeditionssättet förenklas. Och slutligen bör inskrivningsväsendets yttre organisation anordnas på ett sätt, som bättre överensstämmer med inskrivningsärendenas särskilda natur och framför allt möjliggör en snabbare handläggning av dessa ärenden. En dylik »teknisk» reform löser naturligtvis icke den stora frågan om obetingad tillit till de offentliga inskrivningsurkunderna och de till grund för inskrivning åberopade dokumenten. Därest denna obetingade tillit alltjämt skulle utgöra målet, torde vägen dit böra tillryggaläggas i etapper. Fastighetsbokföringens tekniska förbättring, som är en oeftergivlig förutsättning för att inskrivningen helt eller delvis skall kunna tilläggas publica fides, må i så fall utgöra den första etappen. Men vare sig in-

16 III.

UPPGIFTEN FÖR EN INSKRIVNINGSREFORM.

skrivningsväsendet skall inrättas efter publica fides-principen eller staten i viss omfattning skall göras till ekonomisk g a r a n t för inskrivningarnas riktighet, måste v å r a materiella rättsregler på hithörande område bliva föremål för en mera omfattande revidering. Dessa svårlösta och i mycket ingripande spörsmål synas lämpligen böra tagas i övervägande i samband med en framdeles skeende omarbetning av lagfarts- och inteckningsförordningarna, varvid dessa eventuellt sammanfattas med här föreslagna inskrivningsrättsliga stadganden till ett sammanhängande helt. Dessa reformkrav äro icke av samma t r ä n g a n d e natur, som de vilka angå själva inskrivningstekniken. Om förevarande reform begränsas till den formella inskrivningsrätten, kan den icke dess mindre bliva av synnerligen stor betydelse. E n förbättring i tekniken medför att inskrivningsväsendets pålitlighet i motsvarande grad ökas, så att det b ä t t r e kommer att fylla sin betydelsefulla uppgift i det ekonomiska livet. Med utgångspunkt från dessa allmänna överväganden skola de särskilda frågorna härefter var för sig behandlas och bedömas. Den följande principutredningen begränsas emellertid till de ärenden för vilka fastighetsboken är avsedd att utgöra inskrivningsurkund, d. v. s. lagfarts- och inteckningsärenden, vilka med hänsyn till frekvensen utgöra den ojämförligt viktigaste gruppen av inskrivningsärenden. De anordningar som i fråga om sagda grupp kunna bliva föreslagna böra visserligen principiellt vidtagas även beträffande övriga grupper. Då emellertid en dylik reform med hänsyn till tomträtts- och vattenfallsrättsböckernas uppställning icke kan anses trängande, synes med en revidering av 1907 års författningar om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan r ä t t och om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt kunna tills vidare anstå och förevarande reform alltså begränsas till ärenden som antecknas i fastighetsböckerna. (Se lagförslaget 1 §.)

IV. Fastighetsböckernas anordning. F r å g a n om n y a fastighetsböcker har, såsom redan av den historiska översikten framgått, utgjort k ä r n p u n k t e n i reformsträvandena på inskrivningsrättens område. A t t frågan hittills icke blivit löst beror väl i främsta rummet därpå, att m a n hittills saknat ett passande underlag för nya böcker. Genom fastighetsregistrens tillkomst bör i varje fall detta hinder v a r a undanröjt. Uppläggandet av fastighetsregistren utgör i förhållande till omläggningen av fastighetsbokföringen ett förarbete, som v a r i t av så vidlyftig och kostsam natur, att detsamma rent av k a n sägas

IV.

FASTIGHETSROCKERNAS ANORDNING.

förplikta till reformens fullföljande. Härtill kommer beträffande landsbygden att behovet av nya fastighetsböcker med varje år gör sig allt starkare gällande. Att väja tillbaka inför de visserligen betydande olägenheter och kostnader som själva omläggningen med nödvändighet måste medföra, lärer icke i längden kunna försvaras. Behovet av nya fastighetsböcker är i stort sett icke aktuellt för städernas vidkommande. Det sätt varpå fastighetsbokföringen i städerna blivit ordnad torde i själva verket icke lämna mycket övrigt att önska. Städernas fastighetsböcker skola enligt gällande föreskrifter vara specialiserade, och varje fastighet torde också i regel hava sitt särskilda upplägg i boken1. Då härtill kommer att lagfarter och inteckningar antecknas å samma upplägg i jämnlöpande spalter, måste dessa böcker på vilkas förande allmänt nedlagts stor omsorg anses i huvudsak fylla de krav som i fråga om överskådlighet och reda böra ställas på en inskrivningsurkund. De anmärkningar som kunna riktas mot städernas fastighetsböcker — att indelningen i fasta band nödvändiggör en del överföringar, att kolumnindelningen icke fullt tillgodoser utrymmesbehovet för alla förekommande fall etc. — berättiga givetvis icke till ett så omfattande arbete som en omskrivning av böckerna i större omfattning skulle innebära. I den mån emellertid sådan omskrivning i särskilda fall må vara påkallad och i den mån eljest nya böcker erfordras, bör uppläggandet givetvis äga rum i samma ordning som beträffande landet funnits ändamålsenlig. (Se lagförsl. 41 §.) Beträffande fastighetsböckerna för landet har jordregistrets tillkomst redan medfört, att ett av de grundfel varmed dessa böcker tidigare varit behäftade, nämligen fastigheternas bristande individualisering i boken, till stor del avhjälpts. Genom kungl. kungörelsen den 25 juni 1909 ålades domhavandena att i fastighetsboken införa registerbeteckningen för varje där upptagen fastighet som i jordregistret var upptagen under gällande .registernummer. Tillika anvisades domhavandena att i fastighetsboken införa registerbeteckningen även för de fastigheter vilkas registernummer icke voro gällande, därest sådant befunnes vara ägnat att bereda lätt nad vid utfärdandet av gravationsbevis. Sedan registerbeteckningen för en fastighet införts i fastighetsboken — vilket skulle ske med rött bläck och inom klämmer — skulle domhavanden för betecknande av fastigheten tillsvidare använda både fastighetens äldre beteckning enligt boken och registerbeteckningen. Dessa åtgärder — vilka innebära en lättnad vid övergången till nya fastighetsböcker — hava tydligen bidragit till bättre ordning och reda i den nuvarande bokföringen. I många domsagor hava registerbeteckningarna införts såväl i lagfartsboken som i varje särskilt rum i inteckningsboken. Någon större arbetsbesparing vid utfärdandet av gravationsbevis lär dock icke härigenom hava åstadkommits. Att vid genomgång av ett upplägg i inteckningsboken uteslutande lita till de införda registerbeteckningarna skulle icke vara försvarligt; för att be1

Fastighetsregisterkommitténs betänkande 1911 II, s. 109.

2 — 301875.

18 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

stämma vilka inteckningar som besvära en fastighet, måste m a n liksom förut genom åtkomstledning eller på liknande sätt företaga en jämförelse med inskrivningarna i lagfartsboken. Det betydelsefulla sambandet med jordregistret synes för övrigt icke hava upprätthållits i den utsträckning som vederbort. Bortsett från sådana fastigheter beträffande vilka någon motsvarighet mellan jordregistret och fastighetsboken över h u v u d icke kunnat åvägabringas, synes m a n i den praktiska tillämpningen icke alltid hava v a r i t så noga med fastigheternas hänförande till bestämda registernummer. Regeln a t t inskrivningar även kunna avse ideella fastighetsandelar synes r ä t t ofta hava åstadkommit förvirring och sammanblandning i sådana fall, då registerbeteckningarna icke angivits i ansökningshandlingen. Det alltjämt bestående grundfelet hos våra fastighetsböcker på landet ä r deras bristande överskådlighet. Fastighetsböckerna äro, såsom redan nämnts (s. 9), baserade på jordeboken; varje jordeboksenhet (hemman, lägenhet m. m.) motsvaras av ett upplägg i fastighetsboken. Den fastighetsindelning som en gång legat till grund för jordeboken har emellertid icke mycket gemensamt med de nu bestående förhållandena. Jorddelningen har, särskilt under de senaste decennierna, fortskridit i raskt tempo. Industrialismen, järnvägarna, egnahemsrörelsen och andra faktorer hava påskyndat densamma. Nya samhällen med tät bebyggelse, ofta av rent stadsmässig karaktär, hava uppvuxit flerstädes på landsbygden. E t t hemman som för femtio å r sedan var en odelad enhet kan nu vara delat i hundratals särskilda fastigheter. Även i orter som bibehållit sina ursprungliga agrara egenskaper kan fastighetsindelningen under tidernas lopp hava undergått betydande förändringar genom delningar och sammanläggningar. Det inses lätt, att en dylik utveckling haft ett ödesdigert inflytande på fastighetsbokföringen. Alla till en jordeboksenhet hörande fastigheter upptagas i fastighetsböckerna å samma upplägg. Vid sådant förhållande kan ett upplägg komma att innehålla ett över hövan stort antal inskrivningar. Stundom kan antalet växa alldeles enormt; man har exempel på upplägg som kommit att omfatta ända till 7,000 inteckningsrum. 1 Då inskrivningarna å varje särskilt upplägg givetvis måste ske i kronologisk ordning, kommer redan ett medelstort upplägg att bliva alldeles oöverskådligt. I följd av denna bristande överskådlighet kan även en i fastighetsförhållanden invigd person icke med någon säkerhet direkt ur inteckningsboken förskaffa sig upplysning om en fastighets gravationer. För erhållande av upplysningar är man i regel hänvisad till det av domhavanden utfärdade gravationsbeviset. Men för domhavanden är uppgörandet av ett gravationsbevis icke alltid någon lätt uppgift. Befinner sig fastigheten på något av de större uppläggen, kan ett gravationsbevis vålla stor möda och tidsspillan, och även om arbetet med gravationsbevis icke kan räknas till de mera kvalificerade domaregöromålen, är detsamma alltid förbundet med 1

Se Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XVI s. 47.

IV.

FASTIGHETSBOCKERNAS ANORDNING.

ett betydande ansvar. Utföres arbetet av något biträde, kan den som h a r ansvaret för bevisets utfärdande icke underlåta att utöva den noggrannaste kontroll. Risken för att felaktigheter begås vid utfärdandet av gravationsbevis blir med fastighetsbokens nuvarande anordning i själva verket icke så ringa. Allt detta gör att ett gravationsbevis ingalunda kan utlämnas, när helst detsamma rekvireras. Domhavanden kan icke bland mängden av andra bestyr vid vilken tidpunkt som helst ägna sig åt ett så pass krävande precisionsarbete, som utfärdandet av ett gravationsbevis kan innebära. H a r bokföringen från ett nyligen hållet ting ännu icke avslutats, måste domhavanden dessutom vara ganska obenägen att utlämna ett gravationsbevis, dagtecknat efter tinget; han måste i dylikt fall även taga hänsyn till de ännu icke färdigbehandlade ärendena, vilket kan medföra en ökad risk. Följaktligen måste rekvirenten i regel underkasta sig en väntetid, som för honom kan medföra den allvarligaste olägenhet. Vid en brådskande fastighetsaffär ser han sig kanske nödsakad att avstå från den trygghet, som ett officiellt bevis skulle innebära. Söker han ett lån, kan han i regel icke erhålla någon valuta förrän gravationsbeviset föreligger färdigt. Den olämpliga anordningen av fastighetsbokföringen medför på så sätt ett försvagande eller hämmande av själva fastighetskrediten. I detta sammanhang måste dock erkännas, att de mest skriande missförhållandena avhjälpts eller äro på väg att bliva avhjälpta genom den partiella reformering, som ligger i övergången till stadsbokföring för vissa tätbebyggda samhällen å landet. Enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras kunde Kungl. Maj:t på särskild framställning beträffande stad under landsrätt och köping förordna om övergång till fastighetsbokföring såsom för stad. Genom kungl. kungörelsen den 9 juni 1922 utsträcktes detta till att avse jämväl municipalsamhälle och genom kungl. kungörelsen den 8 juni 1923 annat tätare bebyggt område. I enlighet med dessa bestämmelser hava förordnanden angående omläggning av fastighetsbokföringen meddelats för åtskilliga områden, fördelade på ett flertal domsagor. 1 I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1929 har fastighetsregisterkommissionen föreslagit införandet av en allmän bestämmelse, innebärande att övergång till stadsbokföring finge ske automatiskt, d. v. s. utan särskilt förordnande, för alla samhällen för vilka fastighetsregister såsom för stad anmälts upplagt. Emellertid kan ett fortsättande på de partiella förbättringarnas väg icke vara tillfyllest, därest m a n inom rimlig tid vill ernå en rationell anordning av vår fastighetsbokföring. Behovet av nya fastighetsböcker kan icke anses inskränkt till de stadsliknande samhällena. Olägenheterna av det nuvarande systemet framträda även, om ock i mindre grad, i orter med glesare bebyggelse. Ej ens i rena jordbruksdistrikt kunna böckerna anses fylla 1 Se Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XII s. 82—84, XVI s. 45—69, XX s. 26, XXI s. 21 — 22 och XXII s. 17.

20 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

de krav på överskådlighet och reda, som måste ställas på dylika urkunder. Visserligen kan en partiell omläggning av bokföringen avhjälpa de allvarligaste missförhållandena. Uppdelningen av några utav de största uppläggen kan tydligen innebära en väsentlig lättnad i domsagoarbetet. En omläggning, som allenast avser de tätbebyggda områdena, berör emellertid i regel endast en mindre del av fastighetsbokens innehåll. Åtskilliga stora och medelstora upplägg bliva kvarstående, och utfärdandet av gravationsbevis blir alltjämt — särskilt i betraktande av deras numera stora frekvens — mycket betungande för domaren, ett onus som med en rationell fastighetsbokföring bör vara tämligen obefintligt. Härtill kommer att en partiell omläggning icke, om man så får säga, träffar det onda i dess rot. Den berör icke systemet såsom sådant. Men detta bär inom sig fröet till en ständigt fortskridande försämring. Med den fortgående jorddelningen och inskrivningarnas, även oberoende härav, växande antal bliva uppläggen allt vidlyftigare. De för ett upplägg ursprungligen avsedda bladen räcka icke till, nya blad måste reserveras i samma eller nytt band, och dessa överföringar kors och tvärs bidraga i sin mån till att öka oredan. Den partiella omläggningen kan endast till en del hämma denna utveckling; vill man däremot ernå en varaktig förbättring, har man ingen annan utväg än en fullständig omläggning. Slutligen må anmärkas att en fortsatt partiell reformering på ett ogynnsamt sätt kan komma att föregripa en verklig systemförändring. Då en sådan — vilket nog torde vara ofrånkomligt — en gång kommer till stånd, är det ju icke säkert, att de särskilda böcker som upplagts för vissa samhällen i alla avseenden befinnas lämpliga. I alla händelser föreligger risken för en olämplig bandindelning. Vid en allmän omläggning av fastighetsbokföringen kan det knappast råda något tvivel om vilken huvudprincip som bör ligga till grund för de nya böckernas inrättande. Denna princip kan näppeligen vara någon annan än den, som varit bestämmande för de nuvarande fastighetsböckerna för stad. Vad man med reformen i främsta rummet åsyftar är ju att vinna överskådlighet, vilket allenast kan ske genom ökad specialisering. Jordeboken kan icke längre få vara bestämmande för böckernas uppställning; böckerna måste i stället anknytas till den aktuella fastighetsindelningen. Detta betyder tydligen icke, att fastighetsböckerna för framtiden skola vara fastlåsta vid en å viss bestämd tidpunkt rådande fastighetsindelning; anordningen måste fastmera vara den, att böckerna ständigt hållas å jour med skeende förändringar i de faktiska förhållandena. Dessa förändringar avspeglas i de båda fastighetsregistren, jordregistret och fastighetsregistret för stad, vilka utvisa hur jorden vid varje särskild tidpunkt är indelad i fastigheter. Om fastighetsböckerna baseras på fastighetsregistren, kan således sambandet mellan böckerna och de å marken bestående förhållandena ständigt upprätthållas. (Se lagförsl. 11 §.) Specialiseringsprincipen innebär, att varje fastighet tilldelas ett eget upplägg i fastighetsboken. Tagas fastighetsregistren till underlag för fastig-

IV.

FASTIGHETSBOCKERNAS

ANORDNING.

hetsbokföringen, bliva dessa register avgörande för vad som menas med begreppet fastighet. Detta begrepp kommer då att avse ett särskilt registrerat jordområde, en registerfastighet. De nya fastighetsböckerna böra följaktligen inrättas så, att varje registerfastighet, d. v. s. varje gällande registernummer i fastighetsboken, erhåller ett särskilt upplägg. I stället för det enda upplägget för hemmanet n r 11 Arlöv, erhålla de särskilda fastigheterna Arlöv 1 1 4 0 , Arlöv 1 1 " , Arlöv 1 1 4 2 etc. sina egna upplägg. Härigenom har man då vunnit den eftersträvade överskådligheten. Vill någon med ledning av fastighetsboken förskaffa sig upplysning om de inteckningar som besvära Arlöv 11 4 0 , behöver han allenast slå upp inteckningsbladet för denna fastighet och där omedelbart utläsa vad han behöver veta. Å bladet finner han alla de inteckningar som angå fastigheten, men också icke några andra. I själva verket ä r den här uttalade principen, vilken innebär en utveckling av det nuvarande systemet med realfolier, så klart utstakad genom alla tidigare reformsträvanden och förberedande arbeten och så grundad i sakens egen natur, att något vidare ordande därom torde vara överflödigt. (Se lagförsl. 13 §.) Mera diskutabel är frågan 1 huruvida specialiseringsprincipen verkligen bör tillämpas till sina yttersta konsekvenser eller om den på något sätt bör modifieras. Det är ingalunda så, att ett strikt upprätthållande av regeln att varje fastighet skall hava eget upplägg skulle te sig fördelaktigt beträffande alla i praktiken förekommande fall. Man tanke sig exempelvis ett fideikommiss, bestående av ett hundratal fastigheter, gemensamt besvärade av ett tiotal inteckningar. Uppenbarligen vore det meningslöst att utskifta dessa hundra fastigheter på lika många upplägg. Något behov av större överskådlighet föreligger icke i ett dylikt fall; tvärtom skulle även överskådligheten lida genom en uppdelning på flera upplägg; det bleve ett synnerligen obekvämt, tidsödande och riskabelt mångskriveri till ingen nytta. Egendomskomplex, vilka i likhet med fideikommissen under längre tid hållits tillsamman i samme innehavares hand, äro rätt vanliga å landet. För dylika fall uppkommer frågan om en modifikation av den strikta specialiseringsgrundsatsen. I och för sig kunde det förefalla lämpligt, att de till samme fastighetsägare hörande fastigheterna på något sätt sammanfördes. Fastigheter som tillhöra samme ägare bliva ofta föremål för samma inskrivningar; de intecknas merendels gemensamt och övergå ofta gemensamt till ny ägare. Med nuvarande anordning av fastighetsboken kan ett sammanförande av flera, till samme ägare hörande fastigheter i regel allenast ske för så vitt fastigheterna utgöra hela jordeboksenheter eller ingå i samma jordeboksenhet. Genom fastighetsbokens befrielse från sambandet med jordeboken får man däremot möjlighet att mera smidigt anpassa sig efter äganderättsförhållandena; något hinder att sammanföra flera till skilda hemman hörande fastigheter skulle icke förefinnas. E t t beaktande av de särskilda synpunkter, som göra sig gällande beträffande egendomskomplex, föranleder tydligen icke en övergång till

22 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS

ANORDNING.

ett system med personalfolier. Fastigheterna måste givetvis alltjämt vara den grund, efter vilken fastighetsbokens innehåll fördelas. Vad som förordas är endast att vissa egendomskomplex, liksom tidigare varit fallet, skola bokföras å gemensamma upplägg. Anordnandet av gemensamma upplägg får emellertid icke ske på bekostnad av fastighetsbokens reda och överskådlighet. E n undantagslös regel om gemensamma upplägg för egendomskomplex skulle merendels verka ogynnsamt i sådana fall, då de i komplexet ingående fastigheterna icke äro på likartat sätt graverade eller då fastigheternas uppgående i komplexet är av mera tillfällig natur. Det torde i själva verket vara svårt att exakt reglera, under vilka förutsättningar gemensamma upplägg böra inrättas. Att alltid fordra absolut överensstämmelse i fastigheternas inteckningsförhållanden är troligen alltför strängt, särskilt i betraktande av att man, på grund av möjligheten att inteckna ideella fastighetsandelar, icke alltid ernår identitet mellan inteckningsobjektet och den fastighet för vilken ett upplägg är inrättat. E n enstaka äldre särinteckning synes icke böra förhindra inrättandet av ett gemensamt upplägg, därest detta i övrigt befinnes lämpligt. Det riktiga torde därför vara att — såsom jämväl lagberedningen föreslagit' — låta det bero på inskrivningsmyndighetens lämplighetsprövning, huruvida flera samme ägare tillhörande fastigheter skola uppföras å gemensamt upplägg. Så snart förutsättningar för en fastighets upptagande å ett gemensamt upplägg bortfallit, bör naturligtvis fastigheten överföras till särskilt upplägg. En uppdelning av det gemensamma upplägget bör således företagas, då någon av fastigheterna övergår till ny ägare eller i större omfattning belastas med särinteckningar. I dylika fall bör man allt efter omständigheterna antingen göra nya upplägg för envar av fastigheterna eller bibehålla det äldre upplägget för någon eller några av dem. Det torde vara ändamålsenligt att — såsom nu sker vid förandet av fastighetsböcker för stad — vid inrättandet av nytt upplägg å detta överföra vad äldre upplägg upptager rörande fastigheten. Att i likhet med lagberedningen 2 stadga förbud mot äldre inskrivningars överflyttande till nytt upplägg synes icke tillräckligt motiverat. Dylik omskrivning bör emellertid icke ske utan noggrannaste kontroll; den som har ansvaret för omskrivningen bör giva sig till känna, exempelvis genom att med sin namnteckning bestyrka omskrivningens riktighet. Vid delning av fastighet göra sig i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om egendomskomplex. Åtföljes delningen av en förändring i äganderätten, böra de nybildade fastigheterna i regel — undantag torde vara motiverat i vissa fall vid expropriation och avstyckning genom tomtindelning m. m. — föras å särskilda upplägg (jfr förslag till kungörelse 28 § sista stycket, nedan s. 126); i motsatt fall kunna fastigheterna tydligen komma att betraktas såsom ett komplex för vilket gemensamt upplägg bör finnas. 1 2

LB II s. 248. LB II s. 249.

IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

23 Vid omläggningen av fastighetsbokföringen har man även att taga ställning till frågan, om de nya böckerna i likhet med de gamla skola uppläggas såsom fasta band, eller om något slags »kortsystem» är att föredraga. Den moderna tekniken har som bekant förmått frambringa »rörliga» böcker, bestående av lösa, med metallband genomdragna blad, vilka fasthållas i pärmen genom en låsinrättning. Dylika s. k. skruvliggare äro rätt vanliga i affärslivet. De användas numera även vid jordregisterarbetet; erforderliga supplementband till jordregistret skola nämligen, enligt lantmäteristyrelsens föreskrifter, hädanefter inrättas såsom skruvliggare. I Danmark har skruvliggarsystemet kommit till användning vid uppläggandet av de genom 1926 års tinglysningsreform påbjudna nya fastighetsböckerna. Enligt finska lagberedningens förslag till lagfart m. m. 1 är det tänkt att ett lagfartsregister skulle inrättas enligt kort- eller lösbladssystein. Den nuvarande anordningen med fasta band är i själva verket förbunden med avsevärda olägenheter. Till en början må anmärkas, att den omöjliggör bibehållandet av ordningsföljden mellan uppläggen. Då ett nytt upplägg skall inrättas, kan detta icke inpassas på den plats där detsamma med hänsyn till bokstavs- och nummerföljden bort förekomma; det måste i regel införas i något supplementband. Ur ordnings- och bekvämlighetssynpunkt innebär detta tydligen en olägenhet, även om svårigheten att återfinna de olika uppläggen kan förminskas genom det särskilda register, som enligt gällande författning skall föras över fastighetsboken. Vida värre är emellertid det missförhållande, som framträder i uppläggens söndersplittrande. Enligt gällande bestämmelser skall till varje upplägg anslås ett eller flera s. k. blad, därvid med ett blad menas två vid bokens öppnande i dagen liggande sidor, en vänstersida och en högersida. Dessutom skall vid bokens första uppläggning i varje band sista femtedelen lämnas oskriven att användas till fortsättning av redan befintliga upplägg och införande av framdeles behövliga nya upplägg. Emellertid ligger det i sakens natur att de olika uppläggen förete en högst varierande tillväxt. Vissa upplägg förbliva under längre tid stillastående, och utfylla icke ens den plats som från början blivit dem anvisad. Andra upplägg kunna däremot på kort tid framvisa en oerhörd ökning av inskrivningarnas antal. I ett sådant fall bliva de blad som från början anslagits åt upplägget snabbt utnyttjade; de nya blad som tillkomma i bladreserven utfyllas likaledes, och upplägget får därefter fortsätta i supplementbanden under ständiga överföringar. Därvid kan det hända, att man för att undvika nyanskaffning av band tager i anspråk sådant utrymme som tidigare reserverats för andra upplägg; det översvämmande upplägget får således fortsätta fram och tillbaka än i nya band och än i tomrummen i de gamla banden. Sålunda kan ett upplägg återfinnas på ett tiotal olika ställen, fördelade på 1 Hfors 1927; jfr prop, till 1929 års senare riksdag n r 2 samt lag den 28 febr. 1930 om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång,

24 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS

ANORDNING.

ett flertal band. Denna splittring ökar avsevärt mödan och risken vid utfärdandet av gravationsbevis och kan även annorledes vara till hinder för arbetets jämna gång å kansliet. Då man för att utfärda ett gravationsbevis ä r nödsakad att, åtminstone i inteckningsboken, genomgå hela upplägget, kan ett sådant arbete givetvis icke utföras, om någon av de böcker vari upplägget återfinnes samtidigt disponeras för annat ändamål, såsom upprättande eller justering av protokoll, införing i boken, skrivande av utdrag etc. Vid en övergång till nya specialiserade fastighetsböcker enligt n u gällande ordning med fasta band skulle givetvis den för ögonblicket befintliga oredan i fastighetsbokföringen försvinna. Uppläggen bleve ordnade i bokstavs- och nummerföljd; splittringen skulle upphöra, och det hittillsvarande »döda stoffet» bleve icke medtaget i de nya böckerna. Men denna förbättring skulle allenast bliva av temporär varaktighet. Nya upplägg skulle tillkomma som icke kunde inpassas i ordningsföljden; de för varje upplägg reserverade bladen bleve förr eller senare utfyllda, överföringarna skulle på nytt vidtaga och böckerna på nytt fyllas med »dött stoff». Visserligen finge man antaga, att denna utveckling skulle gestalta sig något annorlunda sedan böckerna blivit specialiserade. Ett upplägg avsett för en enda fastighet kan tydligen icke — även om man tager hänsyn till nutidens större rörlighet och fastighetskreditens fortsatta utveckling — antagas tillväxa i samma proportion som de nuvarande för en mångfald fastigheter inrättade uppläggen. E n specialiserad fastighetsbok växer så att säga mera på bredden, genom tillkomsten av nya upplägg. Medan således uppläggens söndersplittrande skulle försiggå relativt långsamt, skulle till gengäld ordningsföljden mellan uppläggen desto snabbare förvirras. Med fasta böcker bleve det besvärligt att upprätthålla böckernas specialisering, och i de fall då ett sammanförande å gemensamt upplägg skulle te sig önskvärt skulle detsamma endast med svårighet kunna verkställas. Anordningen med fasta band skulle således även efter fastighetsböckernas specialisering verka stel och obekväm och så småningom leda till oordning och förvirring. Härtill kommer den viktiga utrymmesfrågan. I de nya fastighetsböckerna blir antalet upplägg oerhört mycket större än i de nuvarande böckerna. Om systemet med fasta band bibehölles, skulle varje upplägg behöva tilldelas ett visst antal reservblad och de nya böckerna sålunda komma att kräva ett mycket stort utrymme. Efter allt att döma måste man befara att det ökade utrymmesbehovet, särskilt i domsagor där arkivförhållandena icke blivit rationellt ordnade, skulle giva upphov till svårigheter. Det gäller att i görligaste m å n söka förebygga risken härför. I motsats till systemet med fasta band erbjuder skruvliggarsystemet i samtliga nu berörda avseenden stora fördelar. Bladen kunna efter behag uttagas och omflyttas, och nya blad kunna insättas var som helst. Vid sådant förhållande vållar den fortgående fastighetsbildningen inga bekymmer. Nya upplägg kunna insättas just på den plats, där de enligt bokstavs-

IV.

FASTIGHETSBOCKERNAS ANORDNING.

och nummerföljden böra finnas. Flera upplägg kunna, då så befinnes lämpligt, sammanslås till ett gemensamt. Varje splittring av uppläggen kan undvikas: då ett upplägg växer och kräver större utrymme, kan detsamma utökas genom att ett nytt blad fogas till de förutvarande. Böckerna kunna vid behov befrias från »dött stoff»; blad som allenast upptaga döda eller förfallna inteckningar kunna borttagas; då så finnes lämpligt kan ett upplägg göras mera koncentrerat genom omskrivning, varvid allt som är obehövligt utelämnas. Bokföringen kan kort sagt på det mest smidiga sätt följa fastighetsförhållandenas variationer och det ekonomiska livets olika skiftningar. Härtill kommer att utrymme kan besparas därigenom att skruvliggarbanden icke behöva innehålla några överhoppade tomma blad mellan de olika uppläggen utan allenast ett mindre antal reservblad i slutet av varje band. Trots dessa beaktansvärda fördelar skulle emellertid införandet av ett skruvliggarsystem icke vara försvarligt, därest ett dylikt system icke u r säkerhetssynpunkt vore betryggande. Säkerheten måste dock alltjämt vara A och O i vårt inskrivningsväsen; en reform som tillgodoser den praktiska ändamålsenligheten på säkerhetens bekostnad kan icke anses önskvärd. Frågan gäller då, om ett skruvliggarsystem verkligen kan anses motsvara de krav på säkerhet och trygghet som oundgängligen måste ställas på de nya fastighetsböckerna. I detta avseende kan man möjligen a prima vista erfara en viss tveksamhet. Denna tvekan kan dock icke rätt gärna hänföra sig till skruvliggarbandets rent tekniska egenskaper, säkerheten hos låsanordningen, bandets slitstyrka och förmåga att fasthålla bladen o. s. v. Någon risk för att ett skruvliggarband så att säga av sig självt skulle kunna falla isär och blad därigenom komma bort får anses utesluten. Den tekniska konstruktionen av låsanordningen kan erbjuda fullt tillräckliga garantier för bladens fasthållande i pärmen. Skruvliggarbanden äro i detta avseende till och med bättre än de fasta banden, i vilka lösa blad icke äro allt för sällsynta efter någon tids slitning. Däremot kan det förefalla som om skruvliggarsystemet skulle försvåra eller rent av omöjliggöra bladens paginering. Bladen växla ju plats därigenom att nya blad då och då insättas mellan de förutvarande. Härtill må först erinras att pagineringen tydligen har mindre betydelse vid skruvliggarband än vid fasta böcker. Då uppläggen alltid äro ordnade i bokstavs- och nummerföljd, kunna desamma med lätthet återfinnas även oberoende av bladens numrering. P å grund härav kunde man vara frestad att — såsom för övrigt skett i Danmark — helt avstå från pagineringen. Ville man med hänsyn till den trygghet en genomgående paginering dock skänker bibehålla pagineringen, torde detta i själva verket även låta sig göra. Uppläggen kunna från början numreras i löpande följd oberoende av bandindelningen. Insättas sedan nya upplägg mellan två förutvarande, exempelvis med siffrorna 900 och 901 betecknade upplägg, kunna de nya uppläggen förslagsvis tilldelas beteckningarna 900 a, 900 b e t c , eller om

26 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

systemet vidare utvecklas 900 aa, 900 ab etc. En ännu strängare kontroll skulle vinnas, om det första, med 900 numrerade upplägget försåges med anteckning, utvisande vilka nya upplägg som funnes mellan detta och det med 901 betecknade upplägget. Liknande anteckning kunde även ske i sådant fall, då genom omskrivning eller omflyttning någon lucka uppkommer i nummerföljden. Emellertid bleve en sådan paginering i längden invecklad och besvärlig. Då risken för att samtliga till ett upplägg hörande blad skulle försvinna är minimal samt bokstavs- och nummerföljden mellan fastigheterna i och för sig innebär en kontroll, torde det vara tillräckligt betryggande att paginera bladen inom varje upplägg. I så fall kunde lämpligen å varje upplägg göras anteckning om uttagna blad, så att uppläggets omfattning därav framginge. Vid insättning av nytt blad mellan två äldre blad kunde det nya bladet betecknas med nummer och bokstav på sätt förut angivits. Den risk som skulle kunna tänkas vara förbunden med skruvliggarsystemet hänför sig tydligen till det förhållandet att banden kunna söndertagas. Om banden finge när som helst öppnas av oansvariga personer, om blad finge uttagas och fördelas bland kanslipersonalen för att påskynda arbetet med införingarna, om omskrivning eller omflyttning av upplägg icke verkställdes med noggrannhet och omsorg, då skulle uppenbarligen hela inskrivningsväsendets tillförlitlighet i betänkligaste grad rubbas. Dylika farhågor få emellertid icke överdrivas. Gentemot grov vårdslöshet eller ren dolus kan väl näppeligen något tekniskt system erbjuda full garanti. Här såväl som eljest måste man i främsta rummet lita till domarens ansvarskänsla; att denna skulle vara mindre utpräglad i inskrivningsärenden än vid andra ämbetsgöromål kan icke antagas. Med hänsyn härtill torde vissa stränga ordningsföreskrifter, åsyftande att förebygga varje missbruk av möjligheten att öppna banden, vara tillfyllest. Nycklarna till banden skola förvaras under lås av ansvarig person; banden skola icke få öppnas vid andra tillfällen än då det är absolut nödvändigt för insättning, uttagning eller omflyttning av blad och öppnandet bör alltid ske i den ansvarige ämbetsmannens närvaro. Den otrygghetskänsla, som möjligen skulle kunna föranledas av ett mera utpräglat vikariatsystem, torde även den kunna förebyggas. Det är ju icke nödvändigt, att en notarie som under någon kortare tid handlägger inskrivningsärenden även anförtros nycklarna till banden. Kan den ordinarie ämbetsmannen icke närvara då ett nytt upplägg skall inrättas, torde detta provisoriskt kunna anordnas i den mindre bladreserv, som bör finnas i slutet av varje band. Vid övervägande av de olika synpunkter som här kommit till uttryck torde man sammanfattningsvis kunna fastslå, att skruvliggarna i fråga om praktisk ändamålsenlighet äro vida överlägsna de fasta banden, att skruvliggarna jämväl uppfylla alla de krav som ur säkerhetssynpunkt måste uppställas, och att de i sistnämnda avseende i varje fall icke kunna anses de fasta banden underlägsna. Under sådana förhållanden torde skruv-

IV.

FASTIGHETSBOCKEBNAS ANORDNING.

liggarsystemets företräden uppväga den ökade kostnad, som måste vara förenad med den till skruvliggarbanden hörande tekniska utrustningen. Denna kostnad är tydligen i hög grad beroende av bandens format och utstyrsel m. m. samt är i följd därav svår att på förhand beräkna. Med tanke på den massproduktion som ett samtidigt anskaffande av skruvliggarband för hela riket skulle innebära, torde marknadspriset för de nu i handeln förekommande typerna kunna väsentligt underskridas. Till jämförelse kan nämnas, att under det de danska fastighetsböckerna betingat ett pris av i genomsnitt 77 kronor per band, kostnaden för bladen oräknad, hava lantmäteristyrelsens skinnbundna skruvliggarband för kartor i formatet 70 x 57 cm. kunnat nedbringas till en kostnad av 34 kronor 50 öre per band samt skruvliggarbanden för jordregistret (ej i skinn) i format 50 x 39"5 cm. till 17 kronor 50 öre per band. Enligt anbud från svensk firma, avgivet med anledning av väckt förslag att i Askims m. fl. härads domsaga på försök införa skruvliggarsystemet, skulle kostnaden kunna nedbringas till 59 kronor per band. 1 I fråga om fastighetsböckernas mera detaljerade utformning torde man kunna fastslå, att då de nuvarande fastighetsböckerna för stad alltjämt böra få begagnas, det i och för sig måste vara ett önskemål, att de nya fastighetsböckerna för landet anordnas i så nära anslutning som möjligt till den i städerna förekommande typen. Denna kännetecknas såsom redan nämnts bland annat därav, att lagfarter och inteckningar sammanföras i samma bok, så att varje upplägg å vänstra sidan inrymmer en lagfartsspalt och å högra sidan en inteckningsspalt. Dessutom upptager varje vänstersida en särskild spalt för anteckning om fastighetens natur och storlek, den s. k. fastighetsspalten. (Se lagförsl. 14 §.) Lämpligheten av att sammanföra lagfarter och inteckningar i samma bok skulle möjligen i och för sig kunna sättas i fråga. En dylik anordning är icke fri från olägenheter. Nödvändigheten att undvika ett alltför vidlyftigt och obekvämt yttre format medför ett sammanträngande av kolumnerna, som i särskilda fall kan verka mindre gynnsamt. Även ur synpunkten av böckernas disponerande å kansliet för olika ändamål kan denna anordning 1 Kungl. Maj:t har med anledning av nämnda förslag genom beslut d. 13 juni 1930 förklarat sig anse ett försök med uppläggande av fastighetsbok enligt skruvliggarsystemet böra göras till utrönande av systemets användbarhet och lämplighet å det ifrågavarande området och funnit gott medgiva att, utan hinder av bestämmelserna i kungörelsen d. 14 sept. 1875 h u r u lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, de ifrågavarande fastighetsböckerna må uppläggas och föras enligt skruvliggarsystemet. Med avseende å de särskilda skruvliggarbanden har Kungl. Maj:t föreskrivit: atl de särskilda bladen skola på lämpligt sätt pagineras, att anteckning, utvisande av vilka blad ett upplägg vid varje tid består, skall å lämplig plats, exempelvis nederst inom fastighetsspalten, finnas verkställd, skolande anteckningen jämväl, när blad uttagits och ersatts med annat blad, utvisa detta förhållande, att uttaget blad skall för framtiden bevaras, att nyckel till låsinrättningen skall förvaras under lås p å häradshövdingens ansvar, samt att skruvliggarband ej får öppnas a n n a t än i närvaro av häradshövdingen eller annan, som på hans ansvar har vården om nyckeln.

28 IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

i någon mån verka hindrande, åtminstone om, såsom antagligt är, de båda grupperna av ärenden alltjämt komma att behandlas var för sig. Å andra sidan måste det vara en obestridlig fördel att vid utfärdande av gravationsbevis eller annat begagnande av fastighetsboken samtidigt hava lagfarter och inteckningar för ögonen. Vidare tillkommer fördelen av en för lagfarts- och inteckningsavdelningarna gemensam överskrift och fastighetsspalt. P å grund härav torde övervägande skäl tala för att lagfarter och inteckningar sammanföras i en gemensam fastighetsbok. Det synes önskvärt att utrymmet för lagfartsspalten i någon mån ökas, vilket lämpligen kan ske därigenom att densamma får upptaga hela bredden av en sida. I så fall torde första sidan av varje upplägg, vilken bör vara en högersida, reserveras för överskrift samt anteckningar om fastighetens natur och storlek m. m. Utrymmet å första sidan kommer visserligen då i regel att bliva ganska rikligt men torde dock understundom, särskilt då upplägget är gemensamt för ett flertal fastigheter, komma att i sin helhet tagas i anspråk. För att så smidigt som möjligt anpassa sig efter det varierande utrymmesbehovet torde man till fastighetsbokens blad böra använda blanketter av flera olika slag, var och en omfattande två sidor. Arrangemanget kan förslagsvis bliva följande. Blankett nr 1 upptager å högersidans övre hälft överskrift och fastighetsspalt samt å högersidans nedre hälft och vänstersidan lagfartsspalt. Blankett nr 2 upptager å hela högersidan fastighetsspalt och å vänstersidan lagfartsspalt. Blankett n r 3 upptager å båda sidorna lagfartsspalt och blankett nr 4 å båda sidorna inteckningsspalt. J ä m v ä l kan en blankett med fastighetsspalt å ömse sidor ifrågakomma, liksom även andra kombinationer av de olika spalterna kunna tänkas. Enligt detta system skulle alltså till ett upplägg från början endast användas två blanketter, blankett nr 1 eller n r 2 samt blankett nr 4. Då lagfartsspalten fullskrivits, utökas den med blankett n r 3, som insattes mellan n r 1 (eller 2) och nr 4; inteckningsspalten kan åter vid behov utökas med en ny blankett nr 4. Detta system förutsätter således icke, att man å tout prix måste hava lagfarterna på vänstersidor och inteckningarna på högersidor. E n dylik anordning, som tillämpas vid de nuvarande fastighetsböckerna för stad, torde i själva verket vara förbunden med olägenheter. Då antalet inskrivningar ofta nog växer vida snabbare i inteckningsspalten än i lagfartsspalten, händer det nämligen lätt att högersidorna fyllas medan vänstersidorna få stå tomma. I de fall då lagfarter och inteckningar icke kunna rymmas å ett och samma uppslag, torde det därför i regel vara bäst att låta samtliga lagfarter föregå inteckningarna. Lagfartsspalten torde lämpligen indelas i samma kolumner som förekomma å det nu brukliga formuläret. De böra följaktligen i huvudsak innehålla 1) ordningsnummer för inskrivningens rum, 2) sökandens namn, hans fångeshandling till beskaffenhet och utgivningsdag, 3) dag då lagfart blivit sökt, 4) dag då lagfart beviljats, och 5) anmärkningar. (Se lagförsl. 15 §).

IV.

FASTIGHETSBÖCKERNAS ANORDNING.

29 Att, såsom lagberedningen föreslagit *, härutöver upptaga särskilda kolumner för antecknande av fastighet vara lagfart sökts samt fångesmannens namn torde icke vara nödvändigt. När dylikt antecknande någon gång erfordras, kan det lämpligen göras i anmärkningskolumnen. Vidare torde det icke vara nödigt att vid bifall till ansökan i boken införa ett särskilt formulerat beslut, utan torde ett vanligt ifyllande av kolumnerna vara tillräckligt betryggande. Slutligen torde inskrivningarna i allmänhet ej behöva åtföljas av domarens underskrift eller initialer. Däremot är det av viss vikt att kolumnerna, i synnerhet anmärkningskolumnen, göras bredare än vad nu är fallet. Det härför erforderliga utrymmet vinnes genom fastighetsspaltens överflyttande till särskild sida och genom någon ökning av bladets bredd. Även beträffande inteckningsspalten torde den nuvarande kolumnindelningen kunna läggas till grund. Under förutsättning att — såsom nedan kommer att föreslås — obligatorisk förnyelse av penninginteckningar avskaffas, skulle kolumnerna följaktligen i huvudsak innehålla 1) ordningsnummer för inskrivningens rum, 2) ansöknings innehåll, 3) dag då inteckning blivit sökt, 4) dag då inteckning beviljats, 5) anmärkningar och 6) dag då inteckning dödats. Anmärkningskolumnen göres bredare genom förnyelsekolumnens bortfallande och genom ökning av bladets bredd. Vidare torde en fixerad indelning i inskrivningsrum vara att föredraga framför rummens upplinjerande efter hand. Den sistnämnda anordningen kan visserligen medföra någon besparing av utrymme men leder å andra sidan lätt till att innehållet alltför mycket sammantränges, varigenom böckerna förefalla orediga och mindre överskådliga. Den i nuvarande lagfarts- och inteckningsböcker förekommande indelningen i 10 rum torde kunna bibehållas, därest bandets höjd utökas med några centimeter. Vad slutligen angår bandets yttre format, är det tydligen önskvärt att banden icke göras alltför tunga och ohanterliga. Emellertid torde blanketterna till skruvliggarbanden utan olägenhet kunna göras något högre och bredare än de blad som nu användas till fastighetsböckerna för stad. Dessa upptaga en höjd av 40'5 cm. och en bredd för varje sida av 29*5 cm., varav dock cirka 3 cm. åtgå till marginaler. Vid skruvliggarbanden måste den inre marginalen med hänsyn! till låsanordningen tilldelas en bredd av minst 5 cm.; till gengäld bör man därför inskränka den yttre marginalen till ett minimum. Bestämmes blankettens hela bredd till 35 cm., vilket motsvarar bredden hos de danska skruvliggarblanketterna, vinner man således ett effektivt utrymme av omkring 2'5 cm. Höjden torde förslagsvis kunna bestämmas till 45 cm. Emellertid bliva dessa detaljer i någon mån beroende av anskaffningsmöjligheterna och prisförhållandena. Skulle med hänsyn till dessa omständigheter ett mindre format te sig fördelaktigare, kan man naturligtvis utan större olägenhet anpassa sig därefter. 1

LB II s. 640.

30 V. Fastighetsbokens funktion. Vid en reform av fastighetsbokföringen är frågan om fastighetsbokens funktion, dess ställning i systemet, av stor principiell räckvidd. Den nuvarande konstruktionen med protokollet såsom inskrivningens huvudurkund och fastighetsboken — den källa v a r u r tredje man får sina upplysningar — såsom ett osjälvständigt bihang ä r icke tillfredsställande. I ett rationellt system måste fastighetsbokens ställning bliva en annan än att vara realregister till en kronologisk inskrivningsurkund. Detta kan endast realiseras därigenom, att den nuvarande dualismen mellan protokollet och fastighetsboken bringas att upphöra. Fastighetsboken bör övertaga protokollets roll att utgöra underlag för själva inskrivningen. Då protokollet emellertid under nuvarande förhållanden teoretiskt sett endast är ett bevismedel för vad som förekommit vid rätten, innebär det sagda endast att protokollets bevisfunktion överflyttas å fastighetsboken. Fastighetsboken finge fortfarande icke någon självständig legal betydelse, allenast ett av protokollet oberoende vitsord. Emellertid kan det ifrågasättas, om icke fastighetsbokens ställning bör stärkas därhän, att själva inskrivningen såsom sådan blir bestämmande för rättsverkningarna. Härmed bleve bokföringen ett även i förhållande till rättens förhandlingar och beslut oberoende moment. Besluten skulle icke längre innebära ett konstituerande av rättsverkningar; genom besluten skulle endast avgöras, huruvida inskrivning finge ske eller icke. Inskrivningen finge sålunda självständig betydelse. E n dylik anordning, vilken förekommer i åtskilliga utländska rättssystem och typiskt framträder i den tyska grundboksproceduren, har i viss mån accepterats av lagberedningen. I det av lagberedningen uppgjorda reformförslaget var fastighetsbokens upphöjande till självständig inskrivningsurkund en av huvudpunkterna. Tanken synes dock icke hava utformats med full konsekvens. Prioritetsverkningarna skulle nämligen liksom enligt nu gällande system hänföras till ansökningen, vilken enligt lagberedningen skulle ske vid rätten, ehuru ärendets avgörande skulle ankomma på inskrivningsdomaren. Emellertid skulle vid bifall till ansökan om inskrivning beslutet framträda allenast genom inskrivning i fastighetsboken. Beslut och inskrivningsåtgärd skulle strängt taget fullständigt sammanfalla och de med beslutet förbundna rättsverkningarna uppkomma i och med inskrivningens verkställande. Eo ipso finge fastighetsboken i dylika fall självständig betydelse; varje divergens mellan beslut och inskrivning bleve logiskt otänkbar. Vid avslag eller vilandeförklaring skulle däremot beslutet upptagas i det av inskrivningsdomaren förda protokollet; ett beslut varigenom inskrivning vägrades borde

V.

FASTIGHETSBOKENS FUNKTION.

ju rent principiellt sett komma till annat uttryck än genom införing i fastighetsboken. Men för att fastighetsbokens betydelse såsom publikationsmedel icke skulle förringas, skulle vid avslag eller vilandeförklaring i boken göras anmärkning om ansökningens och beslutets huvudsakliga innehåll. Skedde icke dylik anmärkning, skulle den med ansökningen förbundna prioriteten gå förlorad. Rättsverkningarnas anknytning till själva inskrivningen såsom sådan medför emellertid ganska vittgående juridiska konsekvenser. E n dylik förändring är oförenlig med ärendenas handläggning å bestämda sammanträdesdagar, och i det den rubbar basen för själva proceduren berör den även den materiella inskrivningsrätten. Vårt lagfarts- och inteckningsväsen är ju dock utformat såsom ett domstolsförfarande med ett inför rätten utspelat händelseförlopp såsom konstitutivt element. Detta förhållande har i mångt och mycket givit systemet en särprägel. Man behöver blott tänka på det för svensk rätt karakteristiska institutet vilandeförklaring, som gör prioritetsverkningarna definitiva ehuru ansökningen icke bifalles. Att med detta system införliva det betraktelsesätt, som kännetecknar en grundboksprocedur, kan icke ske utan vidare. Att komplikationer kunna uppstå bevisas redan av lagberedningens konstruktion. Denna har medfört en rättslig åtskillnad mellan inskrivning i egentlig mening och anmärkning, som verkar tämligen främmande och konstlad. Och inför konsekvensen, att den en gång förvärvade prioriteten skulle kunna omintetgöras genom en bokföringsförsummelse av inskrivningsmyndigheten måste man ställa sig betänksam. Försiktigheten torde därför kräva, att frågan om rättsverkningarnas omedelbara anknytning till bokföringen uppskjutes till en framdeles skeende allmän revision av lagfarts- och inteckningsförordningarna. De åsyftade praktiska fördelarna kunna i själva verket vinnas även om man fortfarande blott betraktar bokföringen såsom ett bevismedel för vad som förekommit inför inskrivningsmyndigheten och för vad denna beslutat. Dualismen mellan rättsförhandlingen och den skriftliga uppteckningen innebär icke ens under nuvarande förhållanden någon nämnvärd olägenhet; och varje fara för skiljaktighet mellan muntlig och skriftlig publikation kan bortelimineras, om handläggningen av inskrivningsärenden överflyttas från rätten till domaren. Fastighetsbokens bevisfunktion kan göras så stark, att inskrivningen kan sägas innebära en presumtio juris et de jure för vad som beslutats. Sådan inskrivningen är, sådant är beslutet. Med bibehållande av rättsverkningarnas anknytning till ansökning och beslut kan systemet tänkas utformat på följande sätt. Beslut varigenom inskrivningsansökan bifalles återgives icke i protokoll utan allenast i fastighetsboken. Något muntligt avkunnande av beslutet sker icke; beslutet framträder utåt allenast såsom ett ifyllande av fastighetsbokens kolumner. Även vid uppskov, vilandeförklaring eller avslag återgives beslutet i första hand i fastighetsboken. I sådana fall är det emellertid av

32 V.

FASTIGHETSBOKENS

FUNKTION.

praktiska skäl mindre lämpligt, att besluten fullständigt upptagas i boken. Dylika beslut kräva ofta särskild motivering. Men motiveringens upptagande i fastighetsboken kan icke anses betingat av något varaktigt publikationsändamål och skulle således ganska onödigt inkräkta på utrymmet och förminska överskådligheten. Även ur synpunkten att erhålla en för klagan i högre instans lämplig expedition böra beslut om uppskov, vilandeförklaring eller avslag upptagas fullständigt i någon annan urkund än fastighetsboken, där ett ärende ofta kan bliva infört å ett flertal upplägg och den i ärendet förebragta utredningen tydligen icke kan återgivas. Slutligen torde en lämplig anordning av stämpelkontrollen nödvändiggöra en särskild redovisning av dylika beslut. I nämnda tre fall bör således ansökningen på vanligt sätt refereras i fastighetsboken, varemot beslutet utmärkes allenast genom en i anmärkningskolumnen införd anteckning rörande beslutets huvudsakliga innehåll. Det fullständiga återgivandet av motiven till sådant beslut sker i protokoll eller i något diarium, som kan komma att ersätta protokollet. Inskrivningen i fastighetsboken får emellertid ett av andra skriftliga urkunder oberoende vitsord. Med denna anordning försvinner dualismen mellan protokollet och fastighetsboken i det närmaste. Den nuvarande faran för misstag vid beslutens överförande från protokollet till fastighetsboken avlägsnas och konflikten mellan de båda urkunderna upphäves, i det att fastighetsboken på en gång blir både inskrivnings- och publikationsurkund. Förändringen innebär redan i och för sig en betydande förenkling och arbetsbesparing; den lämnar även möjlighet till ytterligare förbättring genom protokolleringens avskaffande eller inskränkande. Samtliga dessa fördelar vinnas utan att grunderna för vårt i den historiska utvecklingen djupt rotade lagfarts- och inteckningsväsen undergå någon rubbning. (Se lagförsl. 16 §.)

VI. Aktsystemet. En förändring av fastighetsbokens roll och betydelse för inskrivningen, varigenom den olämpliga dualismen mellan protokollet och fastighetsboken avlägsnas samt beslutets innehåll i första hand intages i fastighetsboken, möjliggör en ytterligare förenkling av inskrivningsväsendets tekniska system. Den tidsödande och omständliga protokolleringen kan inskränkas eller ersättas med en anordning, som bättre tillgodoser nutidens krav på snabbhet, praktisk enkelhet och arbetsbesparing. Emellertid får en förenkling icke ske på bekostnad av den omsorgsfulla och ingående prövning, som hittills utgjort vårt inskrivningsväsens förnämsta kreditpost. Säker-

VI.

AKTSYSTEMET.

hetssynpunkten måste alltid noga beaktas; i de avseenden, där den nuvarande ordningen icke erbjuder fullgod trygghet, måste behovet därav tillgodoses, även om detsamma skulle komma i konflikt med förenklingskravet. Det inses lätt, att förenklingen icke kan drivas så långt att fastigheteboken bleve inskrivningsväsendets enda skriftliga instrument. Om en sådan anordning över huvud kunde genomföras, skulle den innebära en mycket otillfredsställande lösning. Långt ifrån att medföra ökad bekvämlighet skulle den verka opraktisk och onaturlig. Fastighetsboken kan icke lämpligen inrättas på sådant sätt, att densamma kan tillgodose alla de behov av skriftlig uppteckning vilka sammanhänga med inskrivningsproceduren. Fastighetsboken måste reserveras för de mera centrala uppgifterna: att utgöra underlag för inskrivning av rättigheter och därigenom vara ett medel för publikation. I följd härav måste fastighetsboken kompletteras med något system, i stånd att uppbära de olika funktioner som icke lämpligen kunna tilldelas fastighetsboken. Vilka dessa funktioner äro måste till en början angivas. 1) Ärendenas diarieföring. Ansökningshandlingar som avlämnas å kansliet för att sedermera — kanske först efter åtskilliga veckor - föredragas och behandlas böra icke under mellantiden förvaras å kansliet utan att vara särskilt förtecknade. Risken att en handling kan komma bort är ingalunda obetydlig; handlingen kan av misstag bliva inlagd i någon expedition och därigenom bliva utlämnad till obehörig person; den kan bliva förlagd på sådant sätt att den icke under lång tid kan tillrättaskaffas o. s v Uppenbarligen måste det därför vara av vikt att kunna kontrollera, att de inlämnade handlingarna verkligen finnas, och att kunna konstatera huruvida en saknad handling blivit inlämnad eller icke. Då en handling — såsom ofta sker - återställes till sökanden i och för komplettering, bör detta förhållande på något sätt utmärkas, så att man vet var handlingen finns. Diarieföringen kan även vara av betydelse för fixering av ansökningens innehåll. Då handlingar inlämnas å kansliet äro de i regel icke åtföljda av någon skriftlig ansökan. Sökandens muntliga framställning måste därför på ett eller annat sätt antecknas; vid ärendets behandling måste man ju veta, vilken inskrivningsåtgärd som åsyftats. Och för att lämna ut handlingen till behörig person måste man veta vem som lämnat m densamma. Slutligen kan diarieföringen innebära en kontroll över att alla ansökningar verkligen bliva behandlade å avsedd tid. Domaren får icke av bekvämlighetsskäl låta en handling »ligga över» till ett nästfoljande ting utan att hava inhämtat sökandens samtycke därtill. Begär sökanden att med ärendets avgörande skall anstå intill dess ansökningshandlingarna blivit kompletterade eller intill dess viss förutsättning för ansökningens bifall blivit åstadkommen, måste härom göras anteckning, så att ett uppskov med ärendets behandling därmed vinner förklaring, över huvud synes en diarieföring ur allmän ordnings- och trygghetssynpunkt vara ofrånkomlig. Att såsom hittills överlåta åt rättspraxis att själv

34 VI.

AKTSYSTEMET.

reglera dessa förhållanden torde knappast vara försvarligt. (Se lagförsl. 10 §.) 2) Bevarandet av den grundläggande handlingens ordalydelse. På ett eller annat sätt måste ordalydelsen av den till grund för ansökningen åberopade handlingen för framtiden bevaras och finnas tillgänglig hos inskrivningsmyndigheten. Detta torde vara ofrånkomligt framför allt ur synpunkten att man ständigt måste hava möjlighet att kontrollera, att den skedda inskrivningen verkligen överensstämmer med kontrahenternas uppgörelse och det materiella rättsläget över huvud. Handlingens bevarande av inskrivningsmyndigheten medför även i så måtto ökad trygghet för den enskilde, att han, då originalhandlingen förkommit, åtminstone icke saknar utväg att återskaffa handlingens ordalydelse. Även ur publikationssynpunkt är handlingens bevarande in extenso av ganska stor betydelse. Visserligen äro de fall relativt sällsynta, då tredje man har ett omedelbart intresse av att se själva texten till handlingen. Då så emellertid stundom är fallet, är det av vikt att denna möjlighet står honom öppen. Att i en med realfolier utrustad fastighetsbok fullständigt återgiva det grundläggande dokumentet, s. k. transskription, är av uppenbara praktiska skäl uteslutet. Men i fastighetsboken kan icke ens alltid ett refererande av handlingen lämpligen ske med den utförlighet, som skulle krävas för ett vederbörligt angivande av den inskrivna rättigheten. Så kan understundom vara fallet vid inskrivning av servitut, nyttjanderätt eller annan begränsad sakrätt. Vid sådana tillfällen kan det vara en praktisk fördel att, efter upptagande i fastighetsboken av det väsentligaste, i övrigt hänvisa till den handling som ligger till grund för ansökningen. Då dokumentet således i ett dylikt fall kan sägas utgöra en del av fastighetsbokens eget innehåll, får dokumentet i fråga om publikationen en med fastighetsboken likvärdig funktion. 3) Återgivandet av förebragt utredning. I svensk inskrivningsrätt gäller, såsom tidigare nämnts (s. 5), den s. k. legalitetsprincipen. Denna innebär i huvudsak, att inskrivningsmyndigheten för att kunna bifalla en ansökan om inskrivning först måste konstatera förhandenvaron av vissa i lag uppställda förutsättningar. Dessa framgå icke enbart av själva den grundläggande handlingen Vissa sådana fakta måste antingen särskilt bevisas av sökanden - vilket i regel sker genom företeende av skriftliga urkunder - eller inhämtas ur andra för inskrivningsmyndigheten tillgängliga källor, i främsta rummet de protokoll eller böcker vilka föras i ärenden av olika art. I viss utsträckning presteras även utredning i form av muntliga uttalanden. Verklig rättsförhandling kan förekomma i ett inteckningsärende, när fastighetsägaren skall horas över ansökningen. I varje inskrivningsärende måste utredningsmaterialet - åtminstone i viss omfattning - även efter ärendets behandling vara åtkomligt hos inskrivningsmyndigheten. Detta gäller icke blott sådana av sökanden företedda handlingar, vilka kunna uppfattas såsom komplement till själva det grundläggande dokumentet, såsom då köpebrev åtföljes av kontrakt eller fullmakter att sälja, eller vilka i likhet med det grundläggande

VI.

AKTSYSTEMET.

dokumentet innefatta materiella dispositioner av omedelbar betydelse för den sökta inskrivningsåtgärden, såsom då fastighetsägare eller inteckningshavare lämnar sitt samtycke till relaxering. över huvud är det av vikt att bevara eller teckna sig till minnes sådana handlingar eller upplysningar, genom vilka inskrivningsförutsättningarna blivit ådagalagda. Bevarandet av utredningsmaterialet är av betydelse såväl för prövningen i högre instans som ock för varje framtida kontroll över den skedda inskrivningens riktighet. Härmed är emellertid icke sagt att detta material i varje särskilt ärende måste skriftligen upptecknas och sammanställas. (Se lagförsl. 23 §.) 4) Återgivandet av motiveringen till vissa beslut. Såsom i annat sammanhang nämnts (s. 31), bör motiveringen till beslut om uppskov, vilandeförklaring eller avslag icke antecknas i fastighetsboken utan upptagas i någon annan urkund, som kan erbjuda tillräckligt utrymme härför. (Se lagförsl. 16 och 25 %.) 5) Stämpelkontrollen. I och för kontroll över den i samband med inskrivningen utgående stämpelskatten å vissa enskilda handlingar måste erforderliga uppgifter för stämpelns beräknande samt dennas storlek på lämpligt sätt antecknas. Att detta icke bör ske i fastighetsboken följer redan av vad tidigare anförts därom, att fastighetsboken bör reserveras för sådant som sammanhänger med inskrivningens egentliga uppgift. Fastighetsboken kunde för övrigt icke utgöra ett bekvämt underlag för en stämpelkontroll. Denna sker lättast med ledning av en överskådlig tabell, i mån av behov kompletterad med avskrifter av de stämpelbelagda handlingarna. Det ligger därför nära till hands att stämpelredovisningen på något sätt kombineras med diarieföringen. Då det gäller att konstruera det system som i ovan angivna avseenden måste komplettera fastighetsboken, äro givetvis flera möjligheter tänkbara. De särskilda funktionerna kunna på olika sätt kombineras med varandra! Emellertid kan man från början, allt efter det sätt varpå den grundläggande handlingens ordalydelse tillvaratages, skilja mellan två huvudalternativ. Det ena alternativet, som för korthetens skull kan benämnas protokollssystemet, är att liksom nu låta handlingen in extenso avskrivas i ett protokoll. Det andra alternativet, aktsystemet, innebär att inskrivningsmyndigheten bevarar själva handlingen eller en av sökanden ingiven avskrift därav. Enligt båda alternativen förutsattes särskild diarieföring; denna bör vid aktsystem jämväl utgöra underlag för stämpelkontrollen. Aktsystemet förordades redan i viss mån av lagberedningen1, som dock med hänsyn till svårigheten att genomföra en anordning med akter utan att tillika ålägga sökanden att ingiva skriftlig ansökan bibehöll protokollssystemet. Att döma av de yttranden som av olika myndigheter avgåvos över lagberedningens förslag, hade emellertid aktsystemet vunnit åtskilliga anhängare. Av intresse är även att processkommissionen i fråga om dom1

LB II s. 251.

36 VI.

AKTSYSTEMET.

stolarnas protokoll i princip uttalat sig för bildandet av rättegångsakter, vilken anordning enligt processkommissionens mening har flera väsentliga företräden framför det nu vanliga tillvägagångssättet att intaga ingivna skrifter och handlingar i protokollet. I sitt yttrande över processkommissionens betänkande har Svea hovrätt i anslutning till lagberedningens alternativa förslag tänkt sig protokollföringen i inskrivningsärenden avlöst med ett aktsystem. Även utvecklingen i främmande länder talar till fördel för aktsystemet. Aktbildning förekommer sedan länge i åtskilliga länder, framför allt i Tyskland, och har på senaste tiden införts även i Frankrike. Genom 1926 års tinglysningsreform inrättades i Danmark ett i flera avseenden förträffligt aktsystem. Finska lagberedningen (betänkande 1927) har tills vidare bibehållit det gamla protokollssystemet men tänker sig en övergång till aktsystem, därest en blivande processreform skulle införa rättegångsakter vid domstolarna. De fördelar som sammanhänga med aktbildningen äro i själva verket betydande. Det tidsödande arbete som nu åtgår för handlingarnas avskrivande bortfaller. Detta gäller icke blott de grundläggande dokumenten. Även övriga handlingar, vilka i utredningssyfte åberopas av sökanden, kunna läggas i förvar i akten utan att desamma behöva avskrivas eller refereras. Aktbildningen möjliggör vidare en väsentlig förenkling av utredningsmaterialets skriftliga uppteckning. Det är mera enkelt och praktiskt att göra de nödiga anteckningarna å ett dokument än att avfatta ett fullständigt protokoll såsom en yttre ram kring dokumentets text. De omständliga och stundom besvärliga protokollsformuleringarna kunna undvikas; vissa upprepningar, som skulle bliva nödvändiga därest man hade diarieföring jämte protokollering, förekomma icke i ett system med diarium och akter. Allt detta medför för domstolarna en arbetsbesparing, vilken särskilt i betraktande av inskrivningsärendenas stora frekvens — antalet lagfartsoch inteckningsärenden utgjorde under år 1928 för hela riket 313,315 — ä r av utomordentlig betydelse. I följd av arbetsbesparingen och den minskade kanslikostnaden kan inskrivningen även göras billigare än vad nu är fallet. Mot aktsystemet torde icke kunna invändas att detsamma skulle oskäligt betunga allmänheten. Aktsystemet förutsätter ingalunda att sökanden ingiver en särskild skriftlig ansökan; en muntlig ansökan kan ju med lätthet upptagas i det diarium, som under alla omständigheter — vare sig man väljer protokollssystem eller aktsystem — måste föras. Även om med hänsyn till renovationen två kopior böra ingivas i varje ärende och vissa regler böra givas rörande kopias format och beskaffenhet, kan detta icke, särskilt om man betänker den ökade användningen av skrivmaskin, innebära något n ä m n v ä r t onus för den enskilde. Redan nu bevisar erfarenheten i fråga om testamentsbevakning, boupptecknings inregistrering och konkursärenden, att ingivandet av handlingar i mera än ett exemplar icke uppfattas såsom någon betungande skyldighet. För övrigt betyder aktsystemet tydligen icke, att inskrivningssökanden betages möjligheten att erhålla inskrivnings-

VI.

AKTSYSTEMET.

myndighetens medverkan vid förfärdigandet av kopiorna. Skulle sökanden i något fall föredraga att ingiva handlingen i allenast ett exemplar, kan detta givetvis ske, om sökanden erlägger vanlig avgift för avskrifterna. (Se lagförsl. 21 §.) En påvisbar olägenhet torde aktsystemet dock medföra. De av sökandena ingivna kopiorna komma att kräva större plats i arkiven än vad fallet aimed de nuvarande protokollen. I dessa återgivas handlingarna vanligen i form av fortlöpande tättskrivna bilagor, vilka kräva jämförelsevis ringa utrymme. Denna fördel med protokollssystemet framträder särskilt vid renovationen. Genom att det nuvarande protokollet göres så sammanträngt som möjligt vinnes åtskilligt utrymme i hovrätternas arkiv. Dock framträder denna fördel mindre med den vid vissa domstolar praktiserade, i och för sig ändamålsenliga anordningen, att en genomslagskopia av det vanligen mera spatiösa konceptprotokollet tages till renovation. Och då aktsystemet möjliggör en förenkling och förkortning av det skriftliga upptecknandet, behöver skillnaden i realiteten icke bliva synnerligen stor. Att olägenheten av ökat utrymmesbehov skulle ens tillnärmelsevis kunna uppväga de med aktsystemet förbundna fördelarna kan förvisso icke anses. Utrymmesfrågan kan dock bliva ett skäl för sådan anordning av aktsystemet, att möjligheten att utrensa det icke aktuella materialet i görligaste mån tillvaratages. Genom aktsystemets införande torde behovet av särskild skriftlig uppteckning bliva tämligen ringa. Den nuvarande protokolleringen avser ju i flertalet ärenden allenast ett återgivande eller refererande av de utav sökanden åberopade handlingarna jämte anteckning om åtkomst o. dyl. Men vid aktsystem kräves icke särskild anteckning rörande handling som ingår i akten; och beträffande handling, som tages i förvar såsom »inneliggande» utan att ingå i akten, kan man nöja sig med en kortfattad notering. Vad åtkomsten angår, har dess antecknande i protokollet — vilket föreskrevs redan i kungl. förklaringen den 14 maj 1805 — tidigare varit av ganska stor betydelse såsom bidragande till rättsförvärvets individualisering och därmed till beslutens materiella riktighet. Efter de nuvarande fastighetsböckernas tillkomst samt fastigheternas individualisering genom fastighetsregistren är nyttan av dylika anteckningar vida mindre än förut. Och om, såsom här förutsattes, en specialiserad fastighetsbok får övertaga protokollets roll såsom inskrivningsurkund, torde särskild anteckning om åtkomst i regel vara överflödig. Åtkomsten framgår ju i de flesta fall omedelbart av själva fastighetsboken, där den i regel finnes införd i inskrivningsrummet närmast framför det i vilket det nya ärendet antecknas. Under sådana förhållanden kan den skriftliga uppteckningen göras mycket enkel, där den icke helt kan undvaras. Den kan bestå i en formlös, å det grundläggande dokumentet gjord anteckning om exempelvis ett företett registreringsbevis, en bolagsordning, ett stämmoprotokoll etc. Sådana fakta — t. ex. förmyndareförordnande, godkännande av fastighetsförsäljning etc. — vilka konstateras med ledning av de vid domstolen förda protokoll eller böcker, behöva i allmänhet

38 VI.

AKTSYSTEMET.

icke utförligt refereras; man kan nöja sig med en enkel hänvisning till vederbörande urkund. Upplysningar huruvida kontrahenterna äro gifta eller ogifta kunna likaledes med lätthet noteras å själva handlingen. Emellertid kan understundom finnas behov av en mera utförlig uppteckning. Detta gäller icke blott sådana fall, då verklig rättsförhandling förekommer eller då ansökningen avslås eller förklaras vilande. Åtkomsten är icke alltid av den enkla beskaffenhet, att den omedelbart kan utläsas ur fastighetsboken. Den kan ibland på grund av särskilda jorddelningsförhållanden, på grund av s. k. gemensamma lagfarter etc. vara relativt komplicerad. Ärendet kan angå en fastighet, som så att säga måste framkonstrueras genom sammanläggning av skilda och kanske icke fullt klara åtkomster. Särskilda förhållanden rörande fastigheten kunna tarva en förklaring, såsom exempelvis då en fastighet tidigare erhållit oriktig jordregisterbeteckning eller felaktigt skattetal, då en fastighet oegentligt lagfarits såsom tomt etc. Vissa ärenden, t. ex. relaxering av inteckningar, äro i och för sig av jämförelsevis invecklad beskaffenhet. I dylika fall kan utredningsmaterialets sammanförande i ett formligt protokoll vara till gagn. Prövningen av ett mera invecklat ärende kan i särskilda fall underlättas genom en sammanfattande och överskådlig uppteckning av vad i ärendet förekommit. En sådan uppteckning förenklar även senare undersökningar rörande inskrivningens riktighet och kan vara till god ledning vid behandlingen av senare inskrivningsärenden, avseende samma fastighet. Att i lag eller författning reglera en dylik protokollering kan knappast ifrågakomma. Det måste i varje särskilt fall vara en lämplighetsfråga, huruvida ett formligt protokoll skall upprättas eller om mera kortfattade anteckningar å den grundläggande handlingen kunna vara tillfyllest. Mellan uppsättandet av protokoll och antecknandet å handlingen består för övrigt icke någon principiell skillnad; i båda fallen är det en uppteckning som omedelbart ansluter sig till akten. Då protokoll föres, intages detsamma i akten såsom en särskild bilaga. (Se lagförsl. 25 §.) Under det att aktbildningen såsom sådan måste förordas framför protokollssystemet, är det mera tveksamt på vad sätt aktsystemet närmare bör utformas. I fråga om handlingarnas sammanförande till akter och akternas förvarande äro i huvudsak två metoder tänkbara. Den ena metoden, den kronologiska, innebär att de till varje ärende hörande handlingarna sammanslutas i en akt och att akterna sammanföras och inbindas i kronologisk ordning. Enligt den andra metoden, realaktsystemet, inrättas för varje fastighet en akt, i vilken alla handlingar rörande fastigheten förvaras. Den kronologiska aktbildningen innebär allenast en praktisk förenkling av vårt traditionella protokollssystem. Förslag till ett dylikt aktsystem har redan utarbetats av lagberedningen.1 Enligt detta förslag skulle de till varje ärende hörande handlingarna slutas samman i ett särskilt omslag, å vars yttersida skulle antecknas dels sökandens namn och dagen för ärendete 1

LB II s. 251.

VI.

AKTSYSTEMET.

anhängiggörande, dels namn och registernummer å den fastighet ärendet avsåge samt band, blad och rum i fastighetsboken ävensom handlingarnas art och tiden för deras utgivande, dels ock andra omständigheter av betydelse, såsom grunden för stämpelbeläggande av ingiven handling. Varje akt skulle förses med nummer i löpande följd för kalenderår, till vilket hänvisning skulle göras i fastighetsboken. De särskilda akterna skulle för varje år sammanföras i nummerföljd och inbindas tillsammans. Att ett kronologiskt aktsystem skulle betyda en väsentlig förbättring av den nuvarande ordningen kan med skäl antagas. Vad tidigare anförts om aktbildningens företräden framför protokollssystemet har här sin fulla giltighet. Emellertid kan det ifrågasättas, om icke realaktsystemet betyder ett ytterligare framsteg. Realaktsystemet förekommer bland annat i Tyskland och Danmark. I Tyskland samlas handlingarna i så kallade grundakter, vilka svara mot uppläggen i grundboken. Att en sådan anordning kan medföra betydande fördelar lär vara bestyrkt av erfarenheten. Det tyska aktsystemet är emellertid förbundet med den avsevärda olägenheten, att akterna tillåtas att växa i hart när obegränsad omfattning utan att någon utmönstring av det icke aktuella materialet företages. Då härtill kommer att förvaringsplikten icke blott omfattar de grundläggande dokumenten utan alla eller i varje fall flertalet av de i inskrivningsärendena åberopade handlingarna, såsom protokoll och legitimationspapper av varjehanda slag, bliva akterna efter jämförelsevis kort tid otympliga och svåröverskådliga, vilket på senare tid givit anledning till åtskilliga klagomål. Det danska systemet är i motsats till det tyska av »rörlig» beskaffenhet. I akten förvaras endast kopiorna av de tinglysta dokumenten, vilka för att akten skall bliva så lätthanterlig som möjligt måste vara avfattade å papper av viss fastställd beskaffenhet Handlingarna fasthållas vid aktens pappomslag medelst klämmare på sådant sätt, att en handling vid behov kan avskiljas från akten. Härigenom möjliggöres en systematisk utrensning av det material, vars förvarande i akten icke längre anses vara av betydelse. Så snart ett dokument blivit »avlyst», uttages detsamma ur akten och lägges i arkivet, där handlingarna samlas i tidsföljd allt efter dagen för »avlysningen». Efter tre års förlopp uppbrännas alla de avlysta dokumenten med undantag av köpe- och servitutsavhandlingar. De danska akterna, vilka förvaras i särskilda, för ändamålet konstruerade stålskåp och äro försedda med vissa anordningar för att bevara ordningsföljden och underlätta återfinnandet, hava ett mycket bekvämt och lätthanterligt format. Aktsystemet synes i Danmark närmast vara inrättat med tanke på publikationen; genom att granska aktens innehåll kan tredje man vinna fullständigast möjliga upplysning om en fastighets rättstillstånd; detta sker så mycket lättare, som varje pantebrev innehåller en förteckning över de i fastigheten gällande panträtter vilka hava bättre förmånsrätt än den ifrågavarande. Möjligheten att utrensa och förinta betydelselösa handlingar och därmed förhindra deras anhopning i ar-

40 VI.

AKTSYSTEMET.

kiven tillmätes likaledes stor betydelse.1 Över huvud synes det danska systemet, enligt hittills vunnen erfarenhet, fungera på ett förträffligt sätt De mera vidsträckta ändamål som akter av tysk typ kunna tillgodose lära icke vara av betydelse för danska förhållanden. Därest realaktsystemet skall införas i Sverige, synes man emellertid böra beträda en medelväg mellan det tyska och danska systemet. Med hänsyn till svenska rättsregler kan man icke lämpligen begränsa aktbildningen till att allenast avse de grundläggande dokumenten. En sådan begränsning skulle nödvändiggöra ett särskilt system, enligt vilket det övriga utredningsmaterialet tillvaratoges. Men en dylik dubbel anordning vore knappast ändamålsenlig. Ej heller torde det vara lämpligt för svenska förhållanden att ur akten utmönstra äldre lagfartshandlingar, så snart ny lagfart meddelas å fastigheten. Bevarandet av äldre åtkomsthandlingar möjliggör även en vidsträcktare användning av akterna. Å andra sidan måste man undvika de olägenheter som äro förbundna med det tyska systemet. Akterna få icke belastas med oviktigt material, och de böra liksom de danska vara »rörliga»; så snart en inteckning dödas, bör kopian av skuldebrevet uttagas ur akten. I fråga om den till akterna hörande tekniska utrustningen torde det danska systemet lämna en god förebild. Grunddragen av en anordning med realakter skulle i övrigt vara följande. Första gången en fastighet (ett upplägg i fastighetsboken) efter systemets införande beröres av inskrivningsärende, upprättas en mot fastigheten (upplägget) svarande akt. I denna förvaras i original eller avskrift dels det grundläggande dokumentet och övriga handlingar genom vilka själva det materiella rättsläget ådagalägges, exempelvis köpekontrakt, fullmakter, makes medgivande etc, för så vitt dylik handling icke av annan anledning förvaras vid domstolen, såsom t. ex. inregistrerad bouppteckning, dels andra åberopade handlingar vilka icke lämpligen kunna i korthet refereras eller vilkas förvarande i akten av särskild anledning kan vara önskvärt, dels ock det eventuellt i ärendet förda protokollet. Handlingar vilka så att säga härröra från domstolen själv, t. ex. gravationsbevis, äganderättsbevis, förmynderskapsprotokoll, ägodelningsprotokoll m. m., böra däremot icke ingå i akten. Handlingar i ärende som föranlett inskrivning beträffande flera fastigheter (upplägg) förvaras allenast i en av akterna; i de övriga tecknas hänvisning till denna. I varje akt böra handlingarna, vilka skola vara avfattade å papper av fastställd art, förtecknas och ordnas efter ärendenas tidsföljd. Akterna förses med omslag av papp samt klämmare eller annan lämplig anordning för handlingarnas fasthållande. Å omslagets yttersida antecknas registerbeteckningen för den fastighet, vartill akten hänför sig. Akterna numreras i löpande följd, för så vitt desamma icke — såsom troligen kan ske i vissa städer — inrättas omedelbart och samtidigt samt ordnas efter fastighetsbokens upplägg. Akterna förvaras i skåp av sådan konstruktion, att utrymmet i görligaste mån tillvaratages. (Se lagförsl. 23 §.) 1

Jfr Vinding Kruse, Ejendomsretten III s. 1189.

VI.

AKTSYSTEMET.

41 Ett system av nu antydd art verkar tilltalande ur rent systematisk synpunkt.' Det uppbäres av samma principer som ligga till grund för fastighetsboken: materialets rörlighet och grupperande efter de särskilda fastigheterna. Detta kan emellertid icke i och för sig vara avgörande. För att realaktsystemet skall kunna förordas, måste detsamma vara förbundet med verkliga praktiska fördelar av sådan betydenhet, att desamma motivera ett avvikande från det traditionella förfaringssättet. Huruvida sådana praktiska fördelar kunna påvisas måste närmare undersökas. Systemet med realakter torde vara förmånligt i följande avseenden: 1. Akterna kunna fullständiga den genom fastighetsboken skeende publikationen. Denna fördel kan förefalla obetydlig; gravationsbevis utfärdas ju i allmänhet enbart med ledning av fastighetsboken, och det är sällsynt att tredje man begär att även få se handlingarna. Den vikt man i Danmark fäster vid akternas användning för publikationen förklaras i främsta rummet därav att allmänheten, i synnerhet advokaterna, i mycket stor utsträckning vant sig vid att själv förskaffa sig upplysningar genom att å tinglysningskontoret studera akter och fastighetebok. I Sverige torde därför akternas roll vid publikationen i varje fall bliva mindre än i Danmark. Den kan emellertid bliva större än vad man med nuvarande förhållanden för ögonen är frestad att antaga. Det må icke förbises att övergången till ett system med specialiserade fastighetsböcker och realakter verkligen kan ådagalägga ett behov för allmänheten att taga del av handlingarna. Att tredje man under nuvarande förhållanden så gott som alltid nöjer sig med att erhålla gravationsbevis kan bero därpå, att han med hänsyn till protokollens och böckernas oöverskådlighet och svårtillgänglighet icke har någon möjlighet att på egen hand förskaffa sig en säker överblick över fastighetens rättstillstånd. Bliva fastighetsböckerna specialiserade, kommer gravationsbevisens antal, åtminstone relativt sett, att minskas. Tredje man kan genom att inställa sig å kansliet själv omedelbart förskaffa sig de önskade upplysningarna. Granskar han även akten, blir hans kunskap om fastighetens förhållanden bättre och fullständigare än den som kan erhållas ur det stereotypa gravationsbeviset Försäljningspris och speciella kontraktsvillkor, vilka icke återgivas i gravationsbeviset, äro ofta av stort intresse särskilt för den som är spekulant å fastigheten. 2. Realakterna möjliggöra en utrensning av »dött stoff». Genom att handlingarna förvaras i akter vilka icke inbindas, kan man, såsom redan omnämnts, på ett smidigt sätt befria sig från det material som icke längre har någon betydelse. Då en inteckning dödas, kan man utan särskilt besvär ur akten borttaga kopian av skuldebrevet (jämte de vid inteckningens fastställande eventuellt åberopade handlingarna). Dylika kopior kunna efter någon tids förlopp saklöst förstöras. Det är alldeles meningslöst att Jfr C. G. Welftnll, Arkivordningsprinciper, Scandia. tidskrift för historisk forskning 19U0 s. 69 ff.

42 VI.

AKTSYSTEMET.

magasinera sådant material i arkiven; något kulturhistoriskt värde besitter icke ett vanligt skuldebrev. Skulle i enstaka fall något speciellt intresse vara förbundet med handlingens bevarande, tillgodoses detta tillräckligt genom att det renoverade exemplaret kvarstannar i vederbörande arkiv. Att förvara det »döda stoffet» på två ställen — vilket man med kronologiskt system blir nödsakad att göra — innebär ett betydande slöseri med utrymme. 3. Det kan vara till fördel i det interna kansliarbetet, att alla inskrivningshandlingar rörande varje särskild fastighet förvaras i en lätt åtkomlig akt. Det händer relativt ofta, särskilt vid prövning av inskrivningsärenden, att man behöver taga del av innehållet i äldre protokoll eller handlingar för att antingen förskaffa sig upplysning om någon särskild omständighet eller finna ledning eller förebild vid behandlingen av något ärende. Under nuvarande förhållanden måste man i dylika fall med tillhjälp av fastighetsboken uppsöka varje ärende av vilket man önskar taga del. Sådana forskningar kunna bliva rätt tidsödande och obekväma, om man nödgas genomgå ett flertal ärenden utan att finna vad man söker eller om undersökningen av annan anledning måste utsträckas till ett flertal, kanske icke omedelbart tillgängliga protokollsband. Med realakter ske dylika undersökningar mycket behändigt; man behöver ju blott taga fram akten för att omedelbart hava framför sig hela det material som kan ifrågakomma. Akternas lättillgänglighet och överskådlighet torde i praktiken medföra, att desamma för de här åsyftade ändamålen få en vida större användning än de nuvarande protokollen. Härigenom kan prövningen av inskrivningsärenden underlättas, enstaka misstag kunna förebyggas och bristfälliga ärenden eventuellt kompletteras med upplysningar som tidigare intagits i akten. Med realakter kan även protokolleringen eller uppteckningen av utredningsmaterial göras enklare än vid kronologiskt aktsystem; har uppteckning en gång skett, behöver densamma icke upprepas i nytt ärende av samma struktur. 4. I tvister som angå eller hava beröring med fast egendom kan systemet med realakter medföra praktisk nytta för rättsskipningen. Sålunda bör det vara av betydelse för domaren att före handläggningen av målet kunna genomgå eller överblicka de handlingar som angå fastigheten och att under själva handläggningen hava hela aktmaterialet tillgängligt. Detta gäller icke blott sådana jordatvister, i vilka ett flertal äldre åtkomsthandlingar äro av omedelbart intresse för rättegången; även i andra mål kan akten bliva till verklig nytta. Det kan inträffa att man ur akten direkt erhåller upplysning rörande omständighet som, därest akten icke funnes, kunnat föranleda uppskov med målet. Och vid domboksskrivningen innebär aktens överskådlighet en stor fördel; man kan med största lätthet från akten anteckna eller i domboken intaga de partier som äro relevanta i rättegången. Även för parter eller ombud i en sådan rättegång kan akten vara till gagn; särskilt under rättegångens förberedande kan man genom att taga del av

VI.

AKTSYSTEMET.

aktens innehåll bespara sig rätt mycket av den möda, som samlandet av utredningsmaterial eljest kan förorsaka. Att realaktsystemet således är förbundet med avsevärda praktiska fördelar låter sig icke förnekas. Det återstår att undersöka, om systemet icke jämväl har en debetsida. 1. Till en början måste erinras därom, att nyttan med realakter icke uppkommer i och med systemets införande. Det tager relativt lång tid innan systemet börjar verka, och först efter åtskilliga decennier framträda fördelarna med full styrka. Detta kan dock knappast anföras som något argument mot realaktsystemet; är systemet i ock för sig det mest rationella, blir det så mycket angelägnare att snarast möjligt få detsamma genomfört. Ett system som för varje år blir bättre måste ju, paribus ceteris, vara att föredraga framför ett system, vilket, såsom det kronologiska, besitter en tendens till fortgående försämring. Däremot måste man medgiva att realaktsystemets fördelar i viss mån reduceras i fråga om orter, där en livligare jorddelning förekommer. Då en fastighet uppdelas i flera, kan det knappast ifrågakomma att fördela det gamla aktmaterialet på de nya akterna; dessa måste i fråga om äldre åtkomsthandlingar och gemensamma inteckningar hänvisa till den ursprungliga akten eller den nya akt, till vilken dessa handlingar överflyttas. Härigenom blir överskådligheten mindre; för att få en fullständig bild av en fastighets förhållanden måste man ofta framtaga två och stundom flera särskilda akter. Betydelsen härav får emellertid icke Överdrivas; akterna äro ju dock mycket lättillgängliga, och med tanke på relaxeringsinstitutets allt större användning kommer även en efter jorddelning nybildad akt att i regel rymma, förutom sista åtkomsthandlingen, alla de i fastigheten gällande inteckningarna, och detta är åtminstone ur publikationssynpunkt fullt tillfredsställande. Även vid livlig jordstyckning torde sålunda realaktsystemet i stort sett vara till fördel; endast i fråga om enstaka grupper av fastigheter kan situationen bliva sådan, att man kan anse den praktiska nyttan av realakterna borteliminerad. 2. Den invändning mot realaktsystemets införande som kan synas ligga närmast till hands är den, att akterna skulle kräva ett med hänsyn till domstolskansliernas nuvarande lokalförhållanden alltför stort utrymme. Att denna invändning, vilken även spelade viss roll i Danmark före tinglysningslovens genomförande, vad danska förhållanden angår blivit till fullo vederlagd av redan vunnen erfarenhet hindrar icke, att densamma med större fog kunde framföras i Sverige, där utrymmet i åtskilliga kanslier verkligen är ringa. Vid bedömandet av denna fråga måste emellertid förutskickas, att införande av realakter utan förbindelse med en särskild praktisk anordning för akternas förvarande redan ur ordnings- och trygghetssynpunkt får anses uteslutet. Det kan icke ifrågakomma att akterna skulle få uppstaplas på öppna hyllor i kanslilokalen eller dess arkivrum på samma sätt som nu de »inneliggande handlingarna». Akterna böra förvaras i särskilda skåp, vilka måste för ändamålet nyanskaffas. Förhållandena i Dan-

44 VI.

AKTSYSTEMET.

mark kunna i detta avseende tjäna till förebild. De danska aktekåpen hava en höjd av 1,160 mm., en längd (djup) av 615 mm., och en bredd av 418 mm. (för dubbelskåp 836 mm.). Varje skåp (enkelskåp) innehåller fyra i vertikal led anbragta lådor, av vilka envar kan rymma 175 med pappomslag försedda akter, var och en innehållande 20 halvark av en icke alltför tunn papperssort. Med denna anordning kunna alla akter för staden Köpenhamn, där antalet fastigheter uppgår till cirka 35 000, inrymmas i 50 enkelskåp eller 25 dubbelskåp, upptagande en sammanlagd golvyta av allenast 12*8 5 kvm. Å tinglysningskontoret i Köpenhamn användas skåpen jämväl såsom arbetsbord och förvaringsplats för fastighetsböckerna. Genom att skåpen sammanföras exempelvis i två rader med sex enkelskåp i varje rad och övertäckas med en bordskiva erhålles en förträfflig kontorsmöbel, på vilken man även, om man så vill, kan anbringa särskilda hyllor. Å tinglysningskontoret i Köpenhamn förvaras ett femtiotal fastighetsböcker å de sålunda sammanförda skåpen. Därest en liknande anordning med skåp bleve införd i Sverige, torde således utrymmesfrågan icke komma att vålla några nämnvärda svårigheter. De tilltänkta svenska akterna kunna icke antagas att i genomsnitt bliva tjockare än de normalakter varmed nyss kalkylerats. Följaktligen kan i de flesta domsagor hela aktmaterialet inrymmas i ett tiotal enkelskåp, eller ungefär vad som bekvämt kan placeras på golvet i ett arkivrum av den storlek som vanligen förekommer i nyare tingshus, därest skåpen även få göra tjänst såsom arbetsbord. Då akterna uppläggas successivt, i mån av skedda inskrivningar, kommer det för övrigt ' att åtgå en avsevärd tid innan ens detta utrymme behöver tagas i anspråk. Under de första åren kan man reda sig med ett fåtal skåp, för vilka det säkerligen å vilket domarkansli som helst finnes lämplig plats. 3. En annan fråga av vikt är den, om det med hänsyn till nuvarande domstols- och kansliorganisation kan anses lämpligt att införa ett realaktsystem. Blir månne icke med nuvarande rörliga personalförhållanden risken att en handling instoppas i orätt akt eller att en redan i akten inlagd handling uttages och förkommer allt för stor för att en anordning med realakter skulle anses försvarlig? Härtill må genmälas, att inskrivningsväsendets omhänderhavande av permanent anställda personer naturligtvis är att föredraga framför det i vårt land brukliga vikariatsystemet, men att skillnaden just i förevarande avseende icke behöver bliva särskilt märkbar. Även med permanenta inskrivningsdomare måste man räkna med att en stor del av arbetet utföres av yngre och relativt oerfarna biträden — att dessa skulle utmärka sig genom någon högre grad av oordentlighet behöver man för övrigt icke förutsätta såsom regel. Och i. fråga om övervakandet av den allmänna ordningen å kansliet torde man, även när vikarie finnes, merendels kunna påräkna häradshövdingens medverkan. Att en akt inlägges på orätt plats kan man gardera sig emot genom att efter danskt mönster för varje låda variera nummeretiketternas färg och placering å akterna; men naturligtvis kommer det någon enstaka gång — vare sig det finns permanent in-

VI.

AKTSYSTEMET.

skrivningsdomare eller vikarie -— att inträffa, att en handling inlägges i annan akt än den till vilken handlingen rätteligen hör. Någon större katastrof uppkommer emellertid icke härav; när det väl upptäckes att en handling kommit bort från någon akt, behöver man ingalunda besvära sig med att genomgå hela aktmaterialet; man kan med lätthet erhålla en avskrift av det renoverade exemplaret. Med de anordningar som här blivit förutsatta torde man således kunna göra gällande, att realakterna u r säkerhetssynpunkt bliva fullt betryggande, även om systemet tydligen fungerar bäst där inskrivningsväsendet omhänderhaves av en härtill specialiserad, permanent personal. 4. Emellertid återstår den ingalunda oviktiga kostnadsfrågan. Vid bedömandet av denna torde förhållandena i Danmark kunna tjäna till viss ledning. I Danmark hava priserna utgjort, för enkelskåp 203 kronor, för dubbelskåp 393 kronor och för aktomslag i genomsnitt 10'7 öre. För en svensk domsaga, där antalet akter uppginge till 10 000, skulle således med samma beräkning hela den tekniska utrustningen betinga en kostnad av omkring 4 000 kronor, vilken dock kunde fördelas på ett flertal år, allt efter som materialet anskaffades. Då inbindningen av lagfarts- och inteckningsprotokoll för en dylik domsaga under nuvarande förhållanden torde betinga en kostnad av omkring 75 kronor per år, kan man icke säga att de med realaktsystemet förbundna utgifterna verka särskilt avskräckande. Att desamma kunna reduceras till lägre belopp än varmed här kalkylerats är för övrigt icke uteslutet. Vad särskilt skåpen angår kunna de sannolikt göras billigare än de danska; då man i Danmark icke som i Sverige har renovation, måste skåpen där i fråga om brandsäkerhet och hållfasthet fylla mycket höga anspråk, vilka troligen för svenska förhållanden kunna i någon mån eftergivas. Med stöd av vad ovan anförts torde man således kunna fastslå att goda skäl tala för införandet av ett realaktsystem. Särskilt för sådana städer, i vilka inskrivningsväsendet omhänderhaves av permanent, med inskrivningsärenden uteslutande sysselsatt tjänsteman, lärer ett sådant system vara fördelaktigt. Då det emellertid på en del håll, särskilt vad angår lantdomsagor, troligen skulle visa sig att nyttan av ett realaktsystem icke under nuvarande förhållanden skulle fullt uppväga de därmed förknippade svårigheterna, synes man icke helt böra övergiva det kronologiska systemet. Då även det sistnämnda låter sig väl förenas med aktbildningsprincipen såsom sådan, och kravet på uniformitet i fråga om handlingarnas förvarande icke torde böra tillmätas någon avgörande betydelse, synes man lämpligen kunna förorda en alternativ tillämpning av de båda systemen. Det synes sålunda kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att avgöra, var det ena eller det andra systemet skall komma till användning. (Se lagförsl. 22 §.)

46 VII. Inskrivningsmyndigheten. De föreslagna förändringarna i inskrivningsväsendets formella system förutsätta icke med nödvändighet en ändring i den n u bestående ordningen med allmän u n d e r r ä t t såsom inskrivningsmyndighet. Då bokföringen alltjämt uppfattas blott såsom ett bevismedel för vad i ärendet förekommit, finnes icke något teoretiskt hinder mot att det för rättsverk ningarna avgörande beslutet fattas i rätten, under det a t t själva inskrivningen såsom sådan utföres efteråt å kansliet. Emellertid bör man icke underlåta att i detta sammanhang även undersöka frågan, huruvida inskrivningsärendena böra befrias från sambandet med domstolsförhandlingarna. Genom en sådan förändring skulle m a n j u vinna den påtagliga fördelen för allmänheten, att inskrivningsärenden kunde handläggas betydligt oftare och snabbare än vad n u är fallet. Ävenledes skulle det nya inskrivningssystemet fungera på ett vida säkrare och naturligare sätt, än om rättens kompetens i dylika ärenden bibehölles. (Se lagförsl. 1 §.) K r a v e t på inskrivningsärendenas omläggning till rena kansligöromål är ingalunda nytt. Det framfördes redan vid 1901 års riksdag i en framställning från dåvarande justitieombudsmannen, som därvid bland annat yttrade följande: »Enligt gällande rätt skola lagfarts- och inteckningsärendena handläggas av häradsrätten, som däri bör fatta besluten. Men i verkligheten tillgår det icke så, utan ombesörjer häradshövdingen ensam dessa ärenden utan något som helst biträde av nämnden. Sina beslut i ärendena fattar häradshövdingen i allmänhet icke på tingen, så vitt det ej är fråga om alldeles klara åtgärder, såsom t. ex. förnyelser eller dödningar av inteckningar. Den granskning, han i domstolen är i tillfälle att göra av de företedda ansökningshandlingarna, är nämligen icke tillräcklig för ett pålitligt avgörande av ärendena, och ett väsentligt skäl för häradshövdingen att ej genast meddela besluten förefinnes i den omständigheten, att han ej på tingen medför fastighetsböckerna och sålunda ej kan veta, om hinder enligt desamma möta för bifall till ansökningarna. Det är alltså praxis, att i lagfartsoch inteckningsärenden häradshövdingen beslutar, och att han gör detta efter tinget i sitt hem, men i protokollet skriver han, att häradsrätten fattat besluten, och att detta skett på tinget. Häradsnämnden är sålunda enligt praxis utesluten från allt inflytande på avgörandet av lagfarts- och inteckningsärendena, och med hänsyn till dessa ärendens beskaffenhet är uppenbart, att ringaste nytta ej kunde vara att förvänta av nämndens deltagande i dem. Handläggningen av ifrågavarande ärenden inskränker sig nämligen i regeln till en enkel registreringsåtgärd, därvid synnerlig noggrannhet är av nöden, men all överläggning är fullkomligt överflödig, och även i de fall, då ärendena äro mera invecklade, är prövningen av en så formell natur, att nämndens deltagande däri skulle gagna till intet. I ett särskilt fall framträder det onyttiga i nämndens tvungna närvaro vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande slag i en nästan löjeväckande dager. Jag menar de ej sällan före-

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

kommande tillfällen, då enligt 21 § av inteckningslagen urtima ting eller extra sammanträden hållas för förnyelse av inteckningar, och då sju nämndemän måste sammankallas, för att med häradshövdingen konstatera det enkla förhållandet, att de if rågakomna inteckningarna ännu ej äro tio år gamla. Då nämnden, enligt vad ovan anförts, faktiskt icke deltager i behandlingen av dessa ärenden, samt nämndens deltagande i desamma icke kan vara till någon nytta, synes det ligga nära till hands att åstadkomma den i förevarande hänseende behövliga reformen på det sätt, att häradsrättens befattning med samma ärenden överflyttas å häradshövdingen, vilken på sitt kansli finge bereda allmänheten tillräckligt ofta återkommande tillfällen att uträtta sina lagfarts- och inteckningsärenden.» Enligt justitieombudsmannens mening borde det därför stadgas i lag, att häradshövdingen två gånger i varje månad, t. ex. den första och den tredje lördagen i månaden eller, om helgdag då inträffade, nästa helgfria dag skulle under vissa t i m m a r på sitt kansli tillhandagå allmänheten med h a n d l ä g g n i n g av lagfarts- och inteckningsärenden. Fördelarna av en sådan reform vore enligt justitieombudsmannen i främsta rummet, att de rättssökande finge bekvämare tillgång att få sina ifrågavarande ärenden snabbt u t r ä t t a d e och a t t allmänheten finge visshet att två bestämda dagar i varje m å n a d träffa häradshövdingen hemma. N å g r a avsevärda ölägenheter av reformen skulle, så vitt justitieombudsmannen kunde förutse, ej uppkomma. Visserligen måste det medgivas att den offentlighet, som i fråga om lagfartsärenden åstadkommes genom tingläsningen, vore till obestridlig nytta. Därest det skulle anses att lagfartsärendenas publicitet bleve alltför mycket kringskuren genom den ifrågasatta reformen, kunde emellertid den gammalmodiga tingläsningen lätt ersättas med ett a n n a t och mycket kraftigare medel för kungörandet, nämligen införande i ortstidningarna av kortfattade, med i ögonen fallande rubriker uppställda notiser. Lagutskottet vid 1901 å r s riksdag anlade i sitt utlåtande över berörda framställning i huvudsak följande synpunkter. Utskottet funne icke att nämndens deltagande i handläggningen av lagfarts- och inteckningsärenden nedsjunkit till en tom formalitet. Även om berörda ärenden i de flesta fall vore av beskaffenhet att kunna avgöras utan att nämndens biträde därvid erfordrades, borde å andra sidan icke förgätas hurusom, efter vad erfarenheten utvisat, i åtskilliga fall, särskilt då det gällde frågor om lagfart på grund av arv o. d., nämnden ofta kunde vara i tillfälle att meddela upplysningar som för ärendenas avgörande kunde vara av betydelse. Ävenledes vore den offentlighet, vilken bereddes ifrågavarande ärenden genom deras föredragning inför häradsrätten, av mycket större betydelse än justitieombudsmannen velat tillmäta densamma. Tingläsningen erbjöde en särdeles kraftig garanti emot lagfarts- eller intecknings meddelande åt obehörig person och de rättsförvecklingar som därav kunde uppkomma. Särskilt såsom skydd mot försök att på grundvalen av falska handlingar erhålla lagfart eller inteckning måste offentliggörandet vid tinget anses verksamt, och det vore att befara, att en försämring härutinnan skulle inträda, därest ärendena överflyttades från häradsrätten till häradshövdingen. Offentligheten vid ärendenas behandling hade betydelse även så till vida, att särskilt bevis om emottagande av de för lagfart eller inteckning ingivna handlingarna därigenom

48 VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

gjordes obehövligt. Slutligen vore det ur synpunkten av häradsrättens egen ställning och auktoritet inför befolkningen av stor vikt, att handläggningen av lagfartsoch inteckningsärenden fortfarande där ägde rum. Häradsrättens allmänna aktning och förtroende sammanhängde nämligen i avsevärd mån med den av ålder gällande rättssedvänjan, att häradsrätten hade sig anförtrodd ej blott egentliga rättegångsmål utan även en hel del ärenden av administrativ och ekonomisk natur, vilka föranledde livlig beröring mellan häradsrätten och ortens befolkning. På grund härav och då något allmänt behov av förändring beträffande formen för handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden ej förelåge, hemställde lagutskottet att justitieombudsmannens framställning icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Denna lagutskottets hemställan godkändes i båda kamrarna. Lagberedningens förslag innebar, såsom redan i annat sammanhang berörts (ovan s. 11), att ansökning i inskrivningsärende skulle göras vid rätten men att det skulle ankomma på domaren att i ärendet besluta. Enligt lagberedningens åsikt skulle det visserligen, vad anginge landet, så till vida vara fördelaktigt, om inskrivningsärendena handlades av domaren ensam, som allmänheten därigenom lätteligen skulle kunna beredas ökade tillfällen att få dylika ärenden handlagda. Emellertid skulle en sådan överflyttning knappast kunna genomföras utan att samtidigt ett fast kansli för häradsrätterna upprättades — en fråga som lagberedningen icke ansåge sig böra upptaga. Och om än nämndens deltagande i prövningen vore av underordnad betydelse och i själva verket föga mer än ett sken, vore det av viss vikt att inskrivningsärendena anmäldes vid rätten och sålunda bleve inom orten kunniga, likasom därigenom kunde beredas tillgång till upplysningar vilka inverkade på saken. Men framför allt medförde en dylik anordning den fördel att företrädet mellan inskrivningarna kunde på ett enkelt sätt bestämmas genom att hänföras till tiden för en sådan fullt kontrollerad offentlig anmälan. Att anordna regelbundna offentliga sessioner för domarens handläggning av inskrivningsärenden, vore enligt lagberedningens uppfattning med dåvarande rättegångsordning praktiskt omöjligt.

Bland de myndigheter som avgåvo yttranden över lagberedningens förslag funnos emellertid åtskilliga som förordade inskrivningsärendenas handläggning av domaren ensam. Den dubbla handläggningen av dom stol och inskrivningsdomare ansågs olämplig och onödig. En häradshövding föreslog en sådan anordning, att allmänheten lämnades tillfälle att varje söckendag, då inskrivningsdomaren ej vore förhindrad av ting eller annan tjänsteförrättning, få inskrivningsärenden handlagda å domarkansliet. Andra häradshövdingar tänkte sig särskilda inskrivningsdagar, å vilka sådan handläggning skulle äga rum. Även processkommissionen har vid uppgörandet av sitt förslag till domstolsorganisation utgått ifrån att inskrivningsärendena skulle omläggas till rena kansligöromål. Handläggningen av dem borde knytas till domsagornas fasta kansli, där tillgång till böckerna funnes. I domsaga bestående av flera tingslag skulle följaktligen alla inskrivningsärenden inom domsagan förläggas till det tingsställe vid vilket domsagans

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

kansli vore anordnat. Inskrivningsärenden skulle handläggas å regelbundna offentliga sammanträden, varvid r ä t t e n skulle utgöras av en lagfaren domare u t a n biträde av nämnd. Såsom skäl härför har processkommissionen anfört följande: »Om nämnden skall deltaga i handläggningen av varje även den obetydligaste sak, skulle allvarliga hinder kunna uppstå för ett tillfredsställande ordnande av domstolens arbete. Antingen bleve det nödvändigt att öka det antal domstolssammanträden, vid vilka nämnden skulle närvara. Därmed skulle på nämndemännen ställas sådana anspråk på resor till tingsstället och uppehåll där, att det bleve mycket svårt att förmå tillräckligt många dugande personer att åtaga sig nämndemansuppdraget, såvida man icke ville välja att avsevärt utöka det sammanlagda antalet nämndemän i en domkrets och därmed mer eller mindre uppgiva förhoppningen på nämndemän, som genom erfarenhet blivit förtrogna med sitt kall. Eller måste den utvägen anlitas, att ett större antal mål sammanfördes att handläggas på ett och samma sammanträde. Vare sig den ena eller den andra utvägen beträdes, kommer det att lända till skada för rättskipningen. Också en annan synpunkt förtjänar att framhållas. Intresset hos lekmännen för rättskipningsuppgiften uppehälles säkerligen bättre, om deras deltagande icke påkallas i alla slags saker, både obetydliga och betydliga, utan de befrias från de minst viktiga, ofta rent rutinmässiga göromålen. I stort sett måste rättskipningen vinna på att lekmannadomarna icke anlitas i sådan utsträckning, att deras intresse hotar att förslappas. Åtskilliga av svagheterna hos vår nuvarande nämnd ha säkerligen sin rot i ett otillräckligt beaktande härav. Till de saker, vid vilkas behandling lagmansrätten alltid bör utgöras av endast lagfaren ordförande, höra först och främst inskrivningsärendena. Visserligen är det sant, att kännedomen inom nämnden om personliga och lokala förhållanden emellanåt är av värde vid prövningen av dessa ärenden, men det synes dock, som om lekmännens offer av tid härför icke skulle stå i rimligt förhållande till vinsten, om även framdeles lekmän städse skulle närvara vid dessa ärendens handläggning. Därtill kommer att inskrivningsärendenas behandling måste komma att omläggas till rena kansligöromål. Den domare, som handhar dessa ärenden, måste vara lätt tillgänglig å sitt kansli; och det skulle innebära ett betänkligt försvårande och fördröjande av ärendenas prövning, om han icke ägde besluta, med mindre nämndemännen vore närvarande.» I de yttranden som avgivits över processkommissionens betänkande synes den föreslagna anordningen, att inskrivningsärenden skulle handläggas u t a n medverkan av nämnd, icke hava mött någon kritik. Svea hovr ä t t har uttryckligen förklarat sig biträda processkommissionens förslag i denna punkt. De skäl som sålunda åberopats till förmån för inskrivningsärendenas förläggande till kansliet torde i huvudsak vara riktiga. Vad först nämndens deltagande i själva prövningen av dylika ärenden angår, är det uppenbart att därmed intet står att vinna. Den formellt juridiska karakt ä r e n hos dessa ärenden gör varje inflytande från lekmannahåll på det rättsliga bedömandet överflödigt; därest ett sådant inflytande verkligen kunde göras effektivt, skulle detsamma snarare verka till skada än till n y t t a för inskrivningsväsendet. 4 — 801876.

50 VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

Det gagn som nämnden genom att tillhandagå med upplysningar i enstaka undantagsfall skulle kunna åstadkomma står icke i någon rimligproportion till de olägenheter, som föranledas av inskrivningsärendenas sammankoppling med den tungrodda tingsapparaten. För övrigt ä r den tid redan förbi, då nämnden verkligen utövade en viss m e d v e r k a n vid handläggning av inskrivningsärenden. Utvecklingen i praxis har reducerat rättens befattning med dessa ärenden till en ren fiktion; men det formella sambandet med domstolsförhandlingarna står alltjämt hindrande i vägen för en snabbare och mera tidsenlig procedur. A t t m a n för landsbygdens vidkommande måste eftersträva en sådan anordning, varigenom domaren ensam får kompetensen att pröva och a v g ö r a inskrivningsärendena, synes således otvivelaktigt. Men även vad s t ä d e r n a angår torde det v a r a mindre lämpligt eller i varje fall onödigt, att dessa ärenden handläggas av rådhusrätten såsom kollegial domstol. Säkerligen kunna ifrågavarande ärenden — såsom de facto i stor utsträckning förekommer — överlämnas till avgörande av en av rättens lagfarna ledamöter. Härigenom vinnes åtskillig arbetsbesparing utan att någon nämnvärd risk för mindre omsorgsfull prövning d ä r a v kan befaras. Om således själva prövningen av inskrivningsärendena undandrages rättens kompetens, torde man icke heller böra bibehålla den n u v a r a n d e formen av momentan publikation, d. v. s. handlingarnas offentliga uppläsande vid domstolen. Tingläsningen är av mycket gammal härkomst. Den hade, innan bruket av skriftliga dokument uppkommit, en viss motsvarighet i det offentliga tal, varmed domaren plägade bekräfta det inför honom å tinget ingångna avtalet. Sedermera, då skriftliga handlingar började användas och äganderättsöverlåtelsen i samband därmed förlades utanför tinget, blev handlingens uppläsande den n a t u r l i g a form varigenom avtalet kungjordes för den vid tinget församlade allmänheten. Betydelsen av detta publikationsförfarande har säkerligen från början icke varit ringa. Nyhetsförmedlingen var i äldre tid i hög grad knuten till de offentliga sammankomsterna och bland dessa voro tingen de mest betydande. Vid tingen församlades en talrik menighet och vad som där offentliggjordes kunde p å r ä k n a intresse och vinna spridning inom vida kretsar. Genom tingläsningen skapades därför en väsentlig g a r a n t i för avtalens giltighet; tredje man bereddes tillfälle att framkomma med sina invändningar och anspråk, och risken för brottsliga och illegitima transaktioner motverkades redan därigenom att avtalen framträdde i offentlighetens ljus. Detta gamla lysningsförfarande måste emellertid numera anses hava spelat ut sin roll. Dess effektivitet kan icke på långt när v a r a densamma som förr. Tinget utgör icke på s a m m a sätt som förut en samlingspunkt för tingslagets menighet, och dess betydelse för nyhetsförmedlingen är vida mindre än förr. Det moderna samhällets större rörlighet och differentiering avspeglar sig redan i tingsmenighetens sammansättning; det är icke längre de i orten boende bönderna som

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

i vanliga fall utgöra flertalet. Något större intresse för inskrivningsärenden är icke a t t p å r ä k n a hos den krets av åhörare som plägar n ä r v a r a vid domstolens förhandlingar. I de domsagor där det i lag föreskrivna offentliggörandet ännu vidmakthålles lärer det icke v a r a ovanligt, att hela tingsmenigheten avträder då lagfarts- och inteckningshandlingarna skola uppläsas. E j heller nämndens närvaro torde innebära någon verkliggaranti för effektiv publicitet. Det enformiga uppläsandet av handlingarna, vilkas antal är oerhört mycket större än i äldre tid, är icke ägnat att stimulera uppmärksamheten, och då, såsom ofta är fallet, ärendena handläggas å s. k. tremansting, kan man knappast p å r ä k n a någon högre grad av person- och lokalkännedom hos nämnden. I ett stort antal domsagor h a r ökningen av arbetsbördan — m a n behöver blott tänka på den väldiga frekvensen av trafikmål — i förening med insikten om uppläsningsprocedurens ineffektivitet redan medfört, att varje spår av kungörande vid r ä t t e n försvunnit. I andra domsagor upprätthålles väl fort farande ett visst sken av kungörande; handlingarna, vilka i regel icke omedelbart framlämnas inför sittande rätt, samlas och framläggas å rättens bord, varvid de summariskt anmälas av rättens ordförande. Endast i enstaka domsagor förekommer ännu en fullständig uppläsning av hand^ Ungarna. Med hänsyn till nu beskrivna förhållanden k a n man icke påstå, att inskrivningsärendenas fullständiga överflyttning från rätten till domaren medför någon avsevärd försämring av publiciteten vid ärendenas behandling; densamma ä r ju redan nu så gott som obefintlig. E n a n n a n sak ä r att frånvaron av ett effektivt lysningsförfarande innebär en svaghet, som näppeligen bör fortbestå i ett reformerat inskrivningsväsen. Lysningstanken såsom sådan kan icke frånkännas sitt värde, men skall densamma återupplivas, måste man huvudsakligen lita till a n d r a former ä n det gammalmodiga och opraktiska uppläsandet av handlingar. De u t v ä g a r som därvid stå till buds — tidningspressen, länskungörelserna, offentliga anslag å rättens dörr eller andra ställen — skola, med fäst avseende jämväl å de kostnader och besvär som bliva förknippade med envar av dessa metoder, i annat sammanhang bedömas (nedan s. 59). Inskrivningsärendenas överflyttning till kansliet kan tydligen, såsom processkommissionen tänkt sig, åvägabringas på det sätt a t t r ä t t e n formellt bibehålles såsom inskrivningsmyndighet, ehuru densamma göres domför med allenast en ledamot. Med nu gängse terminologi torde det dock vara n a t u r l i g a r e att u t t r y c k a saken så, att ärendena anförtros åt domaren respektive viss ledamot av rätten under namn av inskrivningsdomare (jfr ägodelningsdomare, konkursdomare). Härigenom slipper man den onödiga fiktionen att en och samme person än fungerar såsom domstol och ä n såsom permanent verksam ämbetsman utan att det består någon märkbar skillnad i hans arbete i ena eller a n d r a fallet. Vidare vinnes beträffande domsaga bestående av flera tingslag den praktiska

VII. INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN. 52 fördelen, att inskrivningsärendena kunna handläggas gemensamt för hela domsagan. Slutligen förefaller det som om denna anordning skulle underlätta uppgörandet av ändamålsenlig arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden. (Se lagförsl. 2 §.) Med nuvarande domstolsorganisation måste i de flesta domsagor häradshövdingen själv bliva den ordinarie inskrivningsdomaren. Detta medför som konsekvens, att vikariatsystemet fortfarande i viss utsträckning måste bibehållas. I flertalet av de domsagor, där icke särskild permanent inskrivningsdomare kan anställas, synes arbetsbördan, även om hänsyn tages till den arbetsbesparing som kan vinnas genom en inskrivningsreform, vara alltför stor för att häradshövdingen skulle kunna åläggas att året om befatta sig med inskrivningsärenden. De senare åren hava för övrigt kännetecknats av en i och för sig lovvärd tendens att till en viss grad befria häradshövdingarna från sysslandet med inskrivningsärenden genom dessas överflyttande på biträdande domare, för att häradshövdingarna skulle kunna ägna så mycket mera tid åt den egentliga domarverksamheten. Nu måste emellertid medgivas, att ett utpräglat vikariatsystem även för inskrivningsväsendets vidkommande innebär en icke ringa olägenhet. Även om för inskrivningsärendenas tillfredsställande handläggning icke erfordras någon högre domarkompetens, så kräva de i stället den största noggrannhet. Denna egenskap kan tydligen icke med samma säkerhet påräknas hos en tillfällig vikarie, som hos den, vilken är ständig innehavare av befattningen som inskrivningsdomare. I förra fallet kan vetskapen om att fel vid inskrivningen i regel upptäckas först efter längre tid och att oordentlighet i olika avseenden kanske icke i första hand drabbar den försumlige verka slappande på ansvarskänslan. Täta ombyten på dessa befattningar äro därför olämpliga, och behovet av kontinuitet blir uppenbarligen icke mindre därför att inskrivningsväsendet i övrigt undergår en reformering. En fullt tillfredsställande lösning av detta problem står tydligen under nuvarande domstolsorganisation icke att vinna, men utgör denna omständighet uppenbarligen icke något skäl till att icke företaga de förbättringar i den nuvarande ordningen, som under bestående domstolsorganisation låta sig genomföras. I varje fall lär vikariatsystemet efter inskrivningsärendenas överflyttning från rätten till domaren ej komma att innebära större olägenhet än under nuvarande ordning. Inskrivningsärendenas överflyttning från rätten till domaren aktualiserar frågan, huruvida handläggningen av dessa ärenden bör förbliva intermittent, d. v. s. i likhet med vad nu är förhållandet anknytas till bestämda sessioner eller inskrivningsdagar, eller om densamma bör göras permanent. Enligt förstnämnda alternativ bleve inskrivningsdagarna jämväl avgörande för rättsverkningarnas inträde, i det att ansökan och beslut alltid komme att hänföras till någon inskrivningsdag. Ärende som inkomme mellan två inskrivningsdagar kunde således icke erhålla bättre

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

53 prioritet än om detsamma inkommit först å nästfoljande inskrivningsdag. Och beslutet i ärendet skulle anses fattat antingen å den inskrivningsdag å vilken ansökningen blivit gjord, eller å den senare inskrivningsdag till vilken ärendet uppskjutits. Enligt sistnämnda alternativ skulle däremot ansökningen kunna ske och beslutet fattas å vilken söckendag som helst. De med ansökningen förbundna rättsverkningarna skulle uppkomma samtidigt med ansökningshandlingens ingivande å kansliet och de med beslutet förbundna rättsverkningarna i och med beslutets verkliga tillkomst, d. v. s. praktiskt taget då inskrivning skedde i fastighetsboken. Dock kan en daglig handläggning även tänkas i den formen, att det varje söckendag hålles offentlig session för behandling av inskrivningsärenden. (Se lagförsl. 3 §.) Systemet med permanent handläggning, vilket förekommer i Danmark, Tyskland, Frankrike och åtskilliga andra länder, förefaller a priori att vara det mest rationella. Det är fritt från varje fiktion; det är det naturliga, faktiska händelseförloppet som omedelbart bestämmer tidpunkterna för rättsverkningarnas inträde. Ärendena kunna med en sådan anordning behandlas och expedieras dag för dag, allt efter som de inkomma. Sökanden behöver icke invänta någon bestämd dag för att få sin ansökan föredragen och prövad; han har rent av möjlighet att få ärendet behandlat och handlingarna jämte expedition utlämnade redan samma dag ansökningen ingivits. I varje fall bereder ett dylikt system allmänheten fördelen av att få sina ärenden handlagda vid största möjliga antal tillfällen och med den snabbhet, som med hänsyn till inskrivningstjänstemännens tid och krafter över huvud kan åstadkommas. Emellertid kan man på goda grunder betvivla lämpligheten av att i vårt land överallt införa en permanent handläggning. Att varje söckendag anordna offentlig session för behandling av inskrivningsärenden är i flertalet lantdomsagor ogenomförbart. Skall inskrivningsdomarens verksamhet bliva permanent, måste därför kravet på offentlig session släppas. Men även om så sker, torde det med nuvarande domstolsorganisation och personalresurser bliva ganska svårt att anordna en permanent handläggning på sådant sätt, att fördelarna med denna handläggningsform verkligen i praktiken ernås. Förhållandena i Sverige äro dock ganska olika förhållandena i de främmande länder där inskrivningsproceduren inrättats på dylikt sätt. I dessa länder är antingen, såsom i Danmark, prövningen enklare och mindre omfattande, eller ock finnes en helt annan ämbetsapparat än den som under nuvarande förhållanden står att uppbringa i Sverige. Den svenske domaren har icke tid att när som helst ägna sig åt inskrivningsväsendet; han har en mångfald göromål, av vilka somliga kunna vara av mycket brådskande art. Ofta måste han företaga ämbetsresor för hållande av ting, rannsakningar och syner, och ligger hans domsaga i övre Norrland, kan det hända att han för sådant ändamål måste vara borta från kansliet

54 VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

en hel vecka i följd. Skyldigheten att behandla inskrivningsärenden dag för dag, allt efter som de inkomma, skulle för övrigt föranleda en betydande arbetssplittring och över hövan i n k r ä k t a på domarens möjlighet att disponera över sin tid på det för honom lämpligaste sättet. F ö r dom a r e n måste det nämligen i regel v a r a en fördel a t t kunna koncentrera behandlingen av inskrivningsärenden på vissa dagar, liksom även det rent mekaniska arbete som utföres av kanslipersonalen, t. ex. utskrifter, kar tering m. m., väsentligen underlättas om ärendena samlas och behandlas i klump. Härtill kommer att med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och r å d a n d e sedvänja tingen alltjämt böra förbliva uppsamlingscentraler för inskrivningshandlingarna. P å grund h ä r a v kommer flerstädes själva tillströmningen av ärendena a t t medföra en tendens till periodisk koncentrering av arbetet; i varje fall måste man med hänsyn till ojämnheten i denna tillströmning fastställa en relativt lång expeditionstid — två veckor finge troligen anses som ett minimum. Snabbhe ten i förfarandet torde sålunda icke bliva mycket större än om ärendena — såsom nu sker i städerna — behandlades å sammanträden, hållna en gång i veckan. Den med permanent handläggning sammanhängande regeln om prioritetsverkningarnas anknytning till ansökningshandlingens blotta ingivande å kansliet torde ävenledes vara ägnad att bereda svårigheter. Den väcker till liv den ömtåliga frågan om fastighetsbokens självständiga vitsord. Detta låter sig väl upprätthållas, om ansökningen alltid göres å ett av inskrivningsdomaren hållet sammanträde. Själva den rättssäkrande akten kan då, teoretiskt sett, endast konstateras med ledning av fastighetsboken. Att ett ärende som icke antecknats i fastighetsboken före sammanträdet diarieförts, bevisar ju icke att ärendet verkligen förevarit å sammanträdet. Om däremot prioriteten uppkommer redan i och med handlingens inlämnande å kansliet eller antecknande i diariet, måste diariet med nödvändighet tilläggas vitsord i fråga om konstaterandet av ansökningens existens. Detta medför åtminstone den praktiska olägenheten, att man vid utfärdandet av gravationsbevis icke kan nöja sig med en genomgång av fastighetsboken; man skulle bliva nödsakad att även i viss omfattning granska diariet. Denna fråga har för övrigt en djupare, materiell innebörd. Konkurrensen mellan diarium och fastighetsbok avspeglar i själva verket en kollision mellan två grupper av intressenter, å ena sidan dem vilka genom att inlämna sina ansökningshandlingar å kansliet gjort vad på dem ankommit för att t r y g g a sin rätt, och å a n d r a sidan dem vilka förlitat sig på den offentliga inskrivningsurkundens innehåll. V å r nu gällande r ä t t löser — i likhet med den tyska — denna kollision till den sistnämnda gruppens favör. Det torde nämligen vara klart, att om ett skuldebrev för vinnande av inteckning ingivits å kansliet men icke blivit behandlat å tinget, innehavaren av skuldebrevet ej heller förvärvat någon inteckningsrätt; det till tredje man utlämnade

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

gravationsbeviset, vari skuldebrevet icke omnämnts, är att anse såsom riktigt. Skulle däremot prioriteten anknytas omedelbart till handlingens ingivande å kansliet, bleve förhållandet omvänt; gravationsbeviset bleve felaktigt, och den skada som därav kunde uppkomma ginge ut över tredje man. Huruvida detta ur materiellt-rättslig synpunkt vore den rätta lösningen är minst sagt tvivelaktigt. Då man i Danmark löst motsvarande konflikt till förmån för sökanden, är att märka att tredje man hålles skadeslös genom ersättning av staten. Alltnog, det sagda antyder hurusom den ifrågasatta, till synes obetydliga rubbningen av procedurens rättsgrundande moment kan medföra vittgående konsekvenser på den materiella inskrivningsrättens område. Nyssnämnda regel om prioritetens hänförande till handlingens ingi vande synes även vålla svårigheter av mera praktisk natur. Det är ett allbekant faktum, att ansökningshandlingar i inskrivningsärenden mycket ofta befinna sig i bristfälligt skick då de ingivas till rätten eller domaren, ett förhållande som väl i främsta rummet beror därpå att all mänheten, i synnerhet på landsbygden, till upprättande av handlingar i stor utsträckning anlitar personer vilka sakna de härför nödiga kvalifi kationerna. Detta missförhållande är på sina håll så allvarligt, att ofta ett mycket stort antal av inkommande handlingar antingen måste återlämnas till sökanden i och för rättelse eller under någon tid kvarligga på kansliet i avvaktan på komplettering. Ett dylikt kompletteringsförfarande, som ur synpunkten att bespara allmänheten onödiga kostnader otvivelaktigt har sitt berättigande, är svårt att inpassa i ett system med permanent handläggning. Om prövningen av vissa ärenden får anstå i avvaktan på komplettering, kan nämligen ordningsföljden i fråga om ärendenas behandling på ett betänkligt sätt förvirras. Så t. ex. kan det inträffa, att medan ett ärende med redan förvärvad prioritet kvarligger i väntan på komplettering, kan ett senare inkommet, konkurrerande ärende bliva färdigbehandlat och i fastighetsboken infört å tidigare rum än det förra ärendet. Vidare kan det bliva svårt att exakt bestämma från vilken dag prioriteten bör räknas. En ansökan som vid ingivandet varit av beskaffenhet att böra avslås, men efter komplettering kommit i det skick att den kunnat bifallas eller vilandeförklaras, bör ju rätteligen tillläggas prioritet från dagen för kompletteringen. Men att i praktiken fästa avseende vid dylika nyanser, vilka dock kunna bliva av stor rättslig betydelse, faller sig naturligen svårt. Då ansökningshandlingar ofta returneras och ingivas på nytt samt kompletteringar ofta ske i form av tillägg eller rättelser å redan ingiven handling, kan dagen för ansökningen icke tillförlitligen utmärkas exempelvis genom handlingarnas stämplande med inställbar datumstämpel. Och den relativt invecklade diarieföring, som vid dylikt kompletteringsförfarande skulle krävas för ett exakt angivande av ansökningsdagarna, bleve svår att upprätthålla i praxis.

VII. INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN. 56 På grund av ovan anmärkta svårigheter och med hänsyn till de konsekvenser, som den permanenta handläggningen synes kunna medföra för den materiella rättens vidkommande, torde anordningen med offentliga sammanträden för prövning av inskrivningsärenden åtminstone för närvarande böra bibehållas. Detta innebär icke uteslutande en nödfallsutväg. Den intermittenta handläggningen kan även den framvisa positiva företräden. Ärendets förekomst å ett av inskrivningsdomaren personligen hållet sammanträde möjliggör ett vida tillförlitligare bestämmande av prioriteten än handlingens ingivande å kansliet under vanlig expeditionstid, då man icke alltid kan förutsätta att den för ärendets behandling ansvarige inskrivningsdomaren är tillstädes. Handläggningen å offentliga sammanträden bereder ökad möjlighet för publicitet i samband med ärendenas behandling; i varje fall blir det mera praktiskt och effektivt att anknyta ett kungörelseförfarande till ett dylikt sammanträde än till varje särskild expeditionsdag. Koncentreringen kring bestämda sammanträdesdagar åstadkommer bättre reda och stabilitet i kansliarbetet. Av praktisk betydelse är bl. a. den omständigheten, att fastigheternas rättstillstånd under tiden mellan sammanträdena så att säga befinner sig i ett viloläge; sedan införingen i fastighetsboken avslutats, kunna gravationsbevis och äganderättsbevis utfärdas enbart med stöd av denna; man behöver icke taga hänsyn till de efter sammanträdet inkomna handlingarna. En vinst med detta system är även att de rättssökande få visshet att å bestämda tider träffa inskrivningsdomaren å kansliet; denna fördel framträder särskilt i de domsagor där inskrivningsdomaren ofta måste företaga resor till ting och andra ämbetsförrättningar. Och till sist står den intermittenta handläggningen i bästa överensstämmelse med våra traditionella rättsregler; man riskerar icke med detta system en rubbning av själva fundamenten för vårt lagfartsoch inteckningsväsen. Allmänhetens behov av tätare handläggning av inskrivningsärenden torde i regel bliva tillräckligt tillgodosett, om det i varje domsaga hålles inskrivningssammanträde å bestämd dag en gång i veckan. Mot en sådan anordning torde ur organisatorisk synpunkt icke förefinnas några egentliga hinder. Där svårigheter verkligen skulle yppa sig, såsom möjligen i vissa norrländska domsagor, kan man stadga avvikelser och fastställa ett mindre antal inskrivningssammanträden. Å andra sidan kunde man för de större städernas vidkommande vara benägen till undantag i riktning mot ett större antal inskrivningssammanträden. Det ekonomiska livet i storstäderna rör sig i ett hastigare tempo än annorstädes och behovet av snabb inskrivningsprocedur gör sig följaktligen starkare gällande. Då rådhusrätterna i dylika städer äro organiserade på sådant sätt att man utan svårighet kan hålla inskrivningssammanträde varje söckendag, torde en sådan anordning där vara att föredraga. Med avseende å arbetets fortgång är det en eftersträvansvärd princip,

VII.

INSKRIVNINGSMYNDIGHETEN.

att de till varje sammanträde hörande ärendena färdigbehandlas före det därpå följande sammanträdet. Med hänsyn till den allmänna förenklingen i proceduren kommer detta i regel att utan svårighet ske, för så vitt sammanträden icke hållas oftare än en gång i veckan. Då man emellertid icke överallt kan räkna med en någorlunda jämn fördelning av ärendena, torde försiktigheten likväl kräva att expeditionstiden göres längre än en vecka. Hur långt man i detta avseende bör gå, torde närmare övervägas vid en omarbetning av expeditionsförfattningen. Emellertid är det även av viss betydelse, att en tid bestämmes, inom vilken införing i fastighetsboken skall vara verkställd. Ty ju snabbare denna infö ring sker, desto bättre kan fastighetsboken göra tjänst såsom publikationsmedel. Och ju mer införingen försenas, desto mera ökas faran för en sammanblandning av ärenden som anmälts å olika sammanträden. Med utgångspunkt från den vanliga, nu gällande expeditionstiden av fyra veckor torde man, med vederbörligt beaktande av den med reformen vunna arbetsbesp ar ingen, komma till det resultatet att en vecka icke blir en allt för knappt tillmätt frist. Det bör sålunda kunna föreskrivas, att inf öring i fastighetsboken skall vara verkställd senast å sjunde dagen efter inskrivningssammanträdets hållande. Beträffande de domsagor där sammanträden skulle hållas till mindre antal än en gång i veckan, kunde man vara benägen att utsträcka denna frist. Men då det sannolikt kommer att visa sig att just dessa domsagor i inskrivningsavseende tillhöra de mera lättskötta, är det ingalunda säkert att någon undantagsbestämmelse härutinnan kommer att bliva erforderlig. (Se lagförsl. 18 §.)

VIII. Översikt av inskrivningsprocedurens gång. I överensstämmelse med de grundprinciper som framlagts i de föregående kapitlen skulle inskrivningsärendenas behandling försiggå i följande stadier. 1. Handlingens ingivande. De rättssökande få liksom nu varje söckendag under expeditionstiden inlämna sina handlingar på kansliet. Är tingsstället beläget å annan ort än kansliet, anordnas i samband med tingen särskild expedition å tingsstället för handlingars inlämnande och uttagande. Då en handling emottagits av kanslipersonalen, antecknas densamma i ett diarium, vilket med hänsyn till att detsamma jämväl utmärker dagarna för ärendets behandling lämpligen kan benämnas dagbok. (Se lagförsl. 4 §.)

58 VIII.

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GÅNG.

I dagboken, vilken föres gemensamt för olika slag av inskrivningsärenden, antecknas omedelbart a) ärendets löpande nummer och dagen för ingivandet, b) ingivarens namn, yrke och hemvist, c) handlingens beskaffenhet och utgivningsdag, d) namn å personerna i det rättsförhållande handlingen angår, e) köpesumma eller skuldebrevs belopp, f) den äskade inskrivningsåtgärden samt g) den fastighet åtgärden avser. Övriga kolumner i dagboken — vilka upptaga h) aktens nummer, i) belopp vara stämpel skall beräknas, j) stämpel samt k) anmärkningar — ifyllas under ärendets fortsatta behandling. Till samma inskrivningsdag hänförliga ärenden antecknas under gemensam rubrik, angivande inskrivningsdagens datum. (Se lagförsl. 10 <§>). Införandet i dagboken, vilket äger rum utan föregående prövning, är icke förbundet med någon rättsverkan. Dagboken får betydelse främst ur ordningssynpunkt; den kommer på ett bättre sätt än de nu brukliga s. k. memorialen att fylla behovet av ordnad diarieföring. Dagboken utvisar, vilka handlingar som ingivas på kansliet och vilka av dem som formellt behandlas. Det förutsattes nämligen, att en ingiven handling efter överenskommelse skall kunna återställas till sökanden i och för komplettering, innan ärendet formellt avgöres. Den som i dylikt fall utfår handlingen (t. ex. kommissionären) bör teckna erkännande härom i anmärkningskolumnen. Emellertid kommer dagboken även att uppbära en del av de funktioner som tillkomma det nuvarande protokollet. Dagboken utgör nämligen i likhet med detta en kronologisk redovisning av ärendena och kan på grund av sin uppställning lämna en överskådlig bild av vad som förekommer å varje särskilt sammanträde. Vissa uppgifter, som på grund av gällande stadganden skola inflyta i beslut om lagfarts beviljande, kunna lämpligen återgivas i dagboken. Sålunda utmärkes i dagboken, om köp slutits mellan nära anhöriga, om fastigheten förvärvats eller avyttrats av utländsk undersåte, om och i så fall till vilket belopp i köpeskillingen inbegripits gottgörelse för inventarier eller inbärgad gröda, om förbehåll gjorts angående undantagsförmåner samt om köp skett å exekutiv eller konkursauktion. Den i 17 § lagfartsförordningen föreskrivna förteckningen å sökta lagfarter kan således upprättas med ledning av dagboken. Efter verkställd införing i fastighetsboken tecknas i dagboken hänvisning till det rum i fastighetsboken där införingen skett. Beslut om upp skov, vilandeförklaring eller avslag antecknas i dagboken. För undvikande av särskild protokollering medtages därvid även motiveringen, där så lämpligen kan ske. Då jämväl återkallelse av ansökan anmärkes i dagboken, kommer densamma indirekt att utvisa, vilka ansökningar som bifallas. På grund härav blir dagboken ett lämpligt underlag för stämpelkontrollen. Dagbokens karaktär av memorial nödvändiggör ofta en snabb och i formellt avseende mindre nogräknad införing. Rättelser och komplette-

VIII,

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GÄNG.

ringar torde ofta bliva erforderliga. Överstrykningar och ä n d r i n g a r få vidtagas u t a n särskilda formaliteter, intill dess expedition i ärendet u t färdats. Felaktigheter som upptäckas senare böra däremot i regel bliva föremål för särskild anteckning. 2. Inskrivningssammanträde. Ärendet vinner formell behandling å ett av inskrivningsdomaren å kansliet hållet offentligt sammanträde (se lagförsl. 3—6 §§). Till detta moment anknyta sig rättsverkningarna på liknande sätt som de nu hänföra sig till domstolsförhandlingen. Ansökningen, vilken liksom nu skall medföra en prioritetsverkan i förhållande till konkurrerande rättsägare, anses gjord å det inskrivningssammanträde v a r a den första gången förekommer till behandling. Och även beslutet skall hänföras till visst sammanträde — för så vitt uppskov icke meddelas, det sammanträde v a r a ansökningen anses gjord. Något offentligt avkunnande av beslutet ifrågakommer naturligtvis icke; beslutet kommer till synes först då inskrivning sker i fastighetsboken. I regel kommer ett dylikt inskrivningssammanträde icke a t t förete någon större y t t r e olikhet mot det dagliga expeditionsarbetet å kansliet. Dock måste givetvis inskrivningsdomaren alltid personligen v a r a närvarande för att, då så kräves, kunna konferera med de rättssökande. Någon särskild åhörarkrets ä r tydligen i vanliga fall icke att p å r ä k n a vid sammanträdet. Med hänsyn till a t t enstaka personer — i väntan på att bliva expedierade eller på grund av någon särskild anledning — dock k u n n a tänkas övervara åtminstone någon del av sammanträdet, böra de möjligheter till publikation som härigenom yppas tillvaratagas och sam manträdet i samband därmed markeras med n å g r a enkla yttre former. Det torde därför kunna stadgas att inskrivningsdomaren skall å sammanträdet anmäla på förhand inkomna ärenden och, där det i något ärende begäres, uppläsa den handling varom är fråga. E n anmälan av ärendena behöver för övrigt icke välla något extra besvär; den k a n lämpligen ske på det sätt, att inskrivningsdomaren med tillhjälp av något biträde å kansliet genomgår de inkomna handlingarna och samtidigt justerar dagboken. De handlingar som inkomma under sammanträdet införas omedelbart i dagboken, vilken vid sammanträdets slut underskrivas av inskrivningsdomaren. Å inskrivningssammanträde kan stundom förekomma verklig rättsförhandling. Då någon skall höras över ansökan om inskrivning, äger nämligen förhöret r u m å sammanträdet. Dock kan inskrivningsdomaren, där så befinnes lämpligare, förordna att förhöret skall ske inför rätten. Inskrivningssammanträde måste pågå en viss bestämd tid — det torde yara lämpligt, att detsamma icke får börja senare ä n klockan 10 och icke avslutas före klockan 12. Ärende som inkommer efter sammanträdets avslutande måste givetvis i dagboken antecknas under rubriken för nästkommande sammanträde. 3. Särskilda publikationsåtgärder. Med hänsyn till den betydelse som

60 VIII.

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GÅNG.

måste tilläggas offentligheten vid inskrivningsärendenas behandling, kräver avskaffandet av den nuvarande tingläsningen kompensation i form av ett särskilt lysningsförfarande. Emellertid framträder lysningskravet med olika styrka vid olika slag av rättsförvärv. Det gör sig tydligast gällande vid förvärv av äganderätt. Den omständigheten att en person avhänder sig sin fasta egendom och en annan därå söker lagfart kan uppenbarligen på det högsta intressera tredje man, särskilt om han är fordringsägare hos överlåtaren. Däremot kan fastighetens intecknande icke sägas vara av någon större omedelbar betydelse för tredje mans rättsliga dispositioner. I fråga om inteckningar skulle en vidlyftig kungörelseprocedur rent av kunna vara till förtret för den legitima fastighetskrediten. Vad angår inteckningsärenden torde kravet på offentlighet bliva tillräckligt tillgodosett, om inskrivningsdomaren efter varje sammanträde anslår en förteckning å rättens dörr över de inteckningsansökningar som blivit behandlade å sammanträdet. Denna form av lysning torde vara den som är förenad med minsta möjliga kostnader och besvär. Den lider givetvis av felet att vara föga effektiv. För lagfarternas vidkommande kunde man därför vara benägen till längre gående åtgärder. Annonsering i ortstidningarna torde vara den effektivaste och tillförlitligaste av alla kungörelsemetoder. Ett dylikt förfarande kan dock, med hänsyn till de kostnader som därmed äro förenade, icke ifrågakomma. I stället bör man kanske taga fasta på den faktiska omständigheten, att åtskilliga tidningar redan under nuvarande förhållanden i form av noti ser publicera beviljade lagfarter. Kunde en dylik verksamhet stimuleras därigenom att lagfartsförteckningar genom inskrivningsdomarens försorg översändes till tidningarna, skulle man vinna ett bekvämt och kostnadsfritt publikationsförfarande. Att det bleve något oberäkneligt och hasardartat behövde icke betyda så mycket, då man i varje fall som komplement hade anslaget å rättens dörr, vilket omfattade alla lagfartsansökningar. Uppgiften för ett lysningsförfarande är icke att till varje pris bringa rättsförändringen till alla intressenters omedelbara kännedom, utan allenast att till en mera obestämd krets av yttervärlden förmedla kunskapen om det inträffade. Det förefaller därför som om en lysningsprocedur, bestående av anslag å rättens dörr jämte eventuella notiser i tidningspressen vore att föredraga framför andra, mera omständliga alternativ, t. ex. uppgifter i länskungörelser eller anslag å vederbörande kommuners anslagstavlor, vilka metoder antingen föranleda ökade kostnader eller ett väsentligen ökat besvär. Inskrivningsdomaren bör alltså efter varje inskrivningssammanträde med ledning av dagboken upprätta förteckning över sökta lagfarter och inteckningar; inteckningsärende som avser annan åtgärd än fastställelse medtages icke. Denna förteckning, vilken lämpligen uppgöres särskilt för lagfarter och särskilt för inteckningar, anslås å rättens dörr

VIII.

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GÅNG.

för en tid av förslagsvis en månad. Samtidigt bör inskrivningsdomaren till minst två av ortens tidningar översända förteckning å de lagfartsansökningar som förevarit å sammanträdet. (Se lagförsl. 8 §.) 4. Inskrivning i fastighetsbok. Den verkliga prövningen av ansökningen kan givetvis i praktiken försiggå antingen före eller efter det inskrivningssammanträde vara ansökningen vunnit formell behandling. Prövningen måste emellertid vara slutförd före inskrivningen i fastighetsboken. Bifalles ansökningen, skall i enlighet därmed inskrivning ske i fastighetsboken. Stundom kan utrymmet där bliva alltför begränsat för att den ifrågavarande rättigheten skall kunna på ett uttömmande sätt angivas. I sådana fall, vilka särskilt kunna förekomma vid inskrivning av servitut eller nyttjanderätt, kan inskrivningsdomaren komplettera inskrivningen genom att göra hänvisning till den handling som ligger till grund för ansökningen. Beslut om uppskov, vilandeförklaring eller avslag återgivas i fastighetsboken utan att någon motivering medtages. Dessa beslut skola nämligen även upptagas i dagboken och eventuellt i särskilt protokoll. Vid inskrivning i fastighetsboken måste tydligen stor omsorg iakttagas. Överstrykningar och raderingar få icke förekomma. Med hänsyn härtill torde i regel koncept bliva av nöden. Användes koncept, kan man för undvikande av onödigt dubbelarbete förfara på följande sätt. Till koncept tages den blankett som i vanliga fall användes till utdrag ur fastighetsboken i och för renovation. Denna blankett ifylles i vederbörlig omfattning. Sedan det sålunda tillkomna konceptet justerats av inskrivningsdomaren, verkställes med ledning av detsamma själva inskrivningen av någon person med lättläst handstil. Sedan inskrivningen kontrollerats av inskrivningsdomaren, samlas utdragen för att i sinom tid översändas till det arkiv där inskrivningsrenovationen skall förvaras. En ytterligare arbetsbesparing bleve möjlig, om man vid blankettens ifyllande använde maskinskrift med genomslagskopia; det ena exemplaret kunde i så fall göra tjänst som utskriven expedition. (Se lagförsl 16 §.) 5. Aktbildning. Då lagfart eller inteckning sökes, skall den handling som åberopas till grund för ansökningen vid ingivandet vara åtföljd av två avskrifter. Sedan inskrivningsdomaren kontrollerat riktigheten av dessa och, såsom lämpligen kan ske, åsätt dem en vidimationsstämpel, skall den ena avskriften — vilken måste vara avfattad å papper av viss fastställd beskaffenhet — läggas i förvar i den mot vederbörande upplägg i fastighetsboken svarande realakten respektive den till ärendet hörande akten. Å detta exemplar, vilket skall vara försett med datum och nummer varunder ärendet upptagits i dagboken, noteras även uppgifter rörande de omständigheter av rättslig relevans, som kunna hava framkommit under ärendets behandling, och de övriga i ärendet åberopade hand-

62 VIII.

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GANG.

lingar som icke äro av beskaffenhet att böra ingå i akten. Där behov av utförligare uppteckning föreligger, skall i ärendet u p p r ä t t a s särskilt protokoll. Detta torde bliva ganska vanligt vid vilandeförklaring eller avslag, då beslutet i regel kräver särskild motivering. Vid bifall till an sökningen behöver ett dylikt protokoll icke m a r k e r a beslutet på annat sätt än genom en hänvisning till fastighetsboken. Denna får för övrigt oberoende h ä r a v sitt självständiga vitsord. Protokollföringen blir sålunda fakultativ och, i den mån den förekommer, ansluter den sig omedelbart till aktbildningen; protokollet insattes i akten såsom särskild bilaga. (Se lagförsl. 21 §.) 6. Expeditioner. Det nya systemet medför såsom konsekvens, a t t de nuvarande protokollsutdragen bortfalla. Då det förutsattes att särskilt protokoll endast undantagsvis kommer att föras, torde det icke heller vara lämpligt att ålägga sökanden att i dylika fall utlösa protokoll. Där emot bör sökanden v a r a skyldig att lösa u t d r a g u r fastighetsboken. Med hänsyn till fastighetsbokens ställning i det n y a systemet blir sistnämnda expedition synbarligen den handling, efter vilken resultatet av inskrivningsansökningen närmast kan bedömas. Av åtskilliga praktiska skäl är det lämpligt att jämväl bibehålla de nuvarande särskilda bevisen å handlingarna; skyldigheten att utfärda sådana bevis synes till och med böra utsträckas till att gälla även sådana ärenden vari beslut om vilandeförklaring meddelas. Formuleringen av dylika bevis är i vanliga fall så enkel, att frånvaron av konceptprotokoll icke kan tänkas bereda någon nämnvärd svårighet. Mera tvivelaktig är frågan, h u r u v i d a det särskilda lagfartsbeviset bör bibehållas. Något verkligt behov av dylikt bevis skulle knappast föreligga enligt det n y a systemet. Emellertid utgör lagfartsbeviset under nuvarande förhållanden en bekväm och för gemene man lättförståelig expedition, som dessutom har gammal hävd för sig. Ur synpunkten av allmänhetens värdesättning av lagfartsbeviset kunde dess bibehållande därför vara önskvärt. Att låta lagfartsbeviset ersätta utdraget ur fastighetsboken, skulle emellertid knappast v a r a lämpligt, då ju lagfartsbeviset icke är ägnat att ordagrant eller ens fullt uttömmande återgiva den skedda inskrivningen. Vill m a n därför und vika en onödig komplicering, blir kanske den riktiga lösningen den, atr expeditionen på ena sidan upptager lagfartsbeviset — lämpligen försett med någon auktoritativ utstyrsel — och att detta, exempelvis i en allmän tryckt ingress, hänvisar till det på andra sidan befintliga utdraget u r fastighetsboken. I ärende där beslut meddelas om vilandeförklaring eller avslag bör sökanden, förutom u t d r a g ur fastighetsboken och bevis på handlingen, jämväl bekomma u t d r a g av dagboken ävensom, där särskilt protokoll blivit fört, utdrag därav. De båda sistnämnda expeditionerna torde böra lämnas kostnadsfritt för sökanden. (Se lagförsl. 27 och 28 §§.) 7. Renovation. P å grund av fastighetsbokens förändrade ställning i systemet måste renovationen — vars bibehållande ur åtskilliga säker-

VIII

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GÅNG.

hets- och lämplighetssynpunkter torde vara motiverat - i främsta rummet avse fastighetsboken. Det för renovationen avsedda utdraget u r tastighetsboken skall åtföljas av en avskrift av den handling, på grund v a r a v lagfart eller inteckning sökts. Med hänsyn till stämpelkontrollen måste även dagboken renoveras, varemot särskild protokollsrenovation får anses överflödig. Med de anordningar som tidigare blivit förutsatta handlingarnas ingivande i två exemplar utöver originalet och inskrivningskonceptets användning till renovation - kommer renovationsskyldigheten icke att vålla något n ä m n v ä r t arbete för domstolskanslierna E n ytterligare förenkling vore tänkbar genom en sådan konstruktion av dagboken, att vart annat blad i densamma kunde på ett bekvämt sätt lösgöras från pärmen; ined användande av kopiepenna och kalkerpapper kunde m a n i sådant fall, såsom sker i Danmark, vid dagbokens förande samtidigt renovera densamma. Det synes böra stå de inskrivningsdomare som sa önska, fritt att begagna sig av denna metod för dagbokens reno-' vering. Av renovationen måste tydligen dagboken översändas till hovrätten I fråga om fastighetsboken och de åberopade handlingarna torde däremot en annan anordning vara att föredraga. Det vill synas som om dessa renovationer skulle få en verkligt praktisk användning, därest desamma överlämnades till länens lantmäterikontor. Därigenom skulle jordregistermyndigheten erhålla ett för densamma värdefullt jämförelsematerial, samtidigt som allmänheten kunde beredas fördelen av att i samma lokal kunna jämföra inskrivningarna med skiftesakterna. F ö r hovrätternas vidkommande torde något egentligt behov av dessa renovationer icke föreligga; stämpelgranskningen kan u t a n olägenhet utföras u t a n att de grundläggande handlingarna äro omedelbart tillgängliga* i forekommande fall kan m a n tydligen — såsom nu sker med bouppteckn i n g a r — särskilt rekvirera den handling som är av intresse (Se la^ 8 försl. 19 och 21 §§.) 8. Klagan. Liksom enligt nu gällande lag skall hovrätten vara närmaste instans vid fullföljd av talan mot beslut i inskrivningsärende. Dessa ärendens särskilda natur motivera dock vissa avvikelser från de allmänna reglerna rörande besvärstalan mot underrätts beslut. Då i inskrivningsärende något offentligt avkunnande av beslutet icke skall förekomma, synes det av hansyn till besvärstiden påkallat, att - på sätt lagberedningen föreslagit inskrivningsdomaren ålägges att vid avslag, vilandeförklaring eller uppskov genom rekommenderat brev tillställa sökanden underrättelse om beslutet Då besvär anföras, bör detta förhållande anmärkas i fastighetsboken Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att, i enlighet med lagberedningens forslag, låta klaganden ingiva besvärshandlingarna till inskrivningsdomaren för att av denne, efter vederbörlig anmärkning i fastighetsbokeri vidare befordras till hovrätten, åtföljda av inskrivningsdomarens eget yttrande över besvären.

g4

v n l

ÖVERSIKT AV INSKRIVNINGSPROCEDURENS GANG,

Rörande innehållet i överrättens utslag bör, sedan detsamma vunnit laga kraft, anmärkning ske i fastighetsboken. Har inskrivningsdomarens beslut varigenom en ansökan avslagit* blivit ändrat av överrätten, ankommer det på sökanden att genom fullföljd av ansökningen påkalla tillämpning av överrättens beslut. Dylik fullföljd bör - på sätt i 65 § inteckningsförordningen finnes stadgat - ske inom viss tid, vid äventyr att överrattens utslag mister sin retroaktiva verkan i fråga om prioriteten. Har äter ett beslut som gått sökanden emot blivit fastställt, bör anmärkning därom jämväl kunna ske ex officio. Enligt kungl. cirkulär den 11 april 1924 har det ålagts vederbörande expeditionshavande i hovrätt att, i fall da sådan skyldighet ej tidigare förefunnits, översända en avskrift av hovrättens dom eller utslag till den myndighet som i första hand fattat beslut i målet eller ärendet. För möjliggörandet av anmärkning ex officio måste det emellertid även åläggas nedre justitierevisionen att lämna inskrivningsdomaren underrättelse om förd klagan över hovrättens utslag och att till honom oversända Kungl. Maj:ts utslag i anledning av sådan klagan (jfr K. Uu*. 11 okt 1920 till rikets hovrätter och nedre justitierevisionen angående vissa meddelanden till domhavandena och rådhusrätterna om äktenskapsmål och boskillnadsmål). Vad slutligen angår det fall, att meddelad inskrivning, vare sig i följd av klagan i själva inskrivningsärendet eller i följd av särskild rättegång, undanröjes eller förklaras vara utan verkan, bör det ändrade förhållandet anmärkas i fastighetsboken, så snart laga kraft ägande beslut genom vederbörande domstols eller enskild sakägares försorg foretetts for inskrivningsdomaren. (Se lagförsl. 29—32 §§.)

IX. Det nya systemets införande. Beträffande övergången till det nya system för vilket redogjorts i ovan stående översikt, gäller det att taga ställning till frågan huruvida övergången bör ske i ett sammanhang eller den, redan innan de nya tastighetsböckerna föreligga färdiga, kan ske beträffande övriga föreslagna forändringar. , ' \, Vad först städerna angår finnes tydligen icke något hinder mot att omedelbart övergå till det nya systemet i fråga om protokollens ersättande med dagbok och akter samt ärendenas handläggning av inskrivningsdomare. Reformen förutsätter icke någon omedelbar omläggning av städernas fastighetsbokföring; städernas fastighetsböcker äro redan nu i allmänhet specialiserade och kunna tills vidare alltjämt bibehållas. Allenast i den man tilläggsband erfordras eller omskrivning av böcker ifrågakommer, användas skruvliggarband.

IX. DET NYA SYSTEMETS INFÖRANDE.

65 För landsbygdens vidkommande är däremot lösningen av denna fråga icke alldeles otvivelaktig. Det m å erinras därom, att lagberedningen på sin tid funnit förändringen av fastighetsbokens uppställning utgöra ett nödvändigt villkor för att inskrivningen skulle bliva avgörande för publikationen. Och vid första påseendet kunde det med hänsyn till våra nuvarande lagfarts- och inteckningsböckers beskaffenhet synas möta betänkligheter att tilldela dem rangen av självständiga inskrivningsurkunder. Emellertid befinner sig frågan om fastighetsbokens övertagande av protokollets roll nu delvis i ett annat läge än vid tiden för lagberedningens reformförslag. Då, såsom här är tänkt, fastighetsboken allenast skall utgöra ett bevismedel för vad som förekommer å ett offentligt sammanträde, beträffande vilket dagboken lämnar en kronologisk översikt, kan, såsom redan framgått, åt själva inskrivningen givas en form, för vilken den nuvarande kolumnindelningen i böckerna rätt väl lämpar sig. Av viss betydelse är även den omständigheten, att inskrivningarna numera — i motsats till vad fallet var vid tiden för lagberedningens reformförslag — tack vare fastighetsregistren i stort sett hänföra sig till vederbörligen individualiserade fastigheter; den utförliga protokolleringen med angivande av åtkomster o. dyl. kan i följd härav lättare undvaras. Och den bristande specialiseringen synes icke i nämnvärd grad influera på möjligheten att i böckerna med vederbörlig fullständighet och tillförlitlighet återgiva innehållet i ansökningarna och inskrivningsmyndighetens beslut. Under sådana förhållanden kan man svårligen finna något avgörande hinder mot att provisoriskt tillämpa det nya systemet i fråga om dagbok och akter jämsides med förandet av de nuvarande lagfarts- och inteckningsböckerna. Aktbildningen enligt realaktsystemet kan redan från början utan större svårighet anpassas efter de tilltänkta uppläggen i de blivande böckerna. Att ett upplägg till vilket en akt skall hänföra sig ännu icke vid aktens inrättande färdigställts, behöver icke betyda så mycket, då m a n i allt fall h a r registernumren att hålla sig till. Och enligt det kronologiska systemet erbjuder aktbildningen ur nu förevarande synpunkt tydligen ingen som helst svårighet. Till förmån för det nya systemets omedelbara införande oberoende av de nya böckernas uppläggande talar dessutom ett viktigt positivt skäl. Det nya systemet skulle nämligen frigöra en betydande arbetskraft, som kunde komma till god användning vid uppläggandet av nya fastighetsböcker. Därest man beträdde den motsatta vägen och således läte hela reformen anstå i avbidan på de nya fastighetsböckerna, finge man i alla domsagor anlita extra skrivhjälp under övergångstiden. I följd härav skulle personalindragningarna vid det nya systemets införande bliva desto mera kännbara; man finge på en gång entlediga dels den personal som tagits i anspråk vid arbetet med fastighetsböckerna, dels den personal som i följd av inskrivningsväsendets förenkling blivit överflödig. Särskilt med hänsyn härtill synes den omedelbara övergången till det nya systemet böra föredragas framför det motsatta alternativet. (Se lagförsl. 41 §.) 5

—- 3 0 1 8 7 5.

66 X. Avskaffandet av obligatorisk inteckningsförnyelse. Det faller utom ramen för förevarande utredning att redogöra för de partiella förbättringar av den materiella inskrivningsrätten, som den föreslagna förändringen av inskrivningstekniken kan tänkas möjliggöra. Bland de reformfrågor som närmast tillhöra den materiella inskrivningsrättens område finns emellertid en, som står i så nära samband med fastighetsbokföringens reformering att man näppeligen kan underlåta att i denna ordning upptaga den till undersökning, nämligen frågan om borttagande av den obligatoriska förnyelsen av penninginteckning. Inteckningsförnyelsen, vilken innebär en avvikelse från den eljest i vårt rättssystem gällande regeln att sakrättigheter icke äro underkastade preskription, är en praktisk konsekvens av den kronologiska inskrivningsmetoden. Så länge protokollet utgör den enda verkliga källan för vinnande av upplysningar rörande fastigheternas rättstillstånd, är förnyelsen nästan nödvändig; domaren finge eljest vid utfärdandet av gravationsbevis genomgå protokollet för obegränsad tid. I de länder där den kronologiska inskrivningsmetoden i sin rena form bibehållits, såsom Frankrike, Belgien, Italien och Finland, finnes också förnyelse. Sådan förekommer däremot i regel icke i länder med fastighetsboks- eller realregistersystem, såsom Danmark, Tyskland, England m. fl. I svensk rätt infördes förnyelseinstitutet genom 1734 års lag, där det i 7 kap. 2 § rättegångsbalken stadgades, att inteckning skulle förnyas efter tio år, med påföljd, i händelse av underlåtenhet, att inteckningen bleve kraftlös, där ej borgenären haft laga förfall. Genom kungl. förordningen den 10 december 1756 föreskrevs, att om inteckning icke inom tio år förnyades, densamma skulle vara kraftlös, oaktat vad laga förfall som åberopades. Denna princip upptogs jämväl i kungl. förordningen den 13 juli 1818, som ersatte den ursprungliga lydelsen av 7 kap. rättegångsbalken. Förslag om inteckningsförnyelsernas avskaffande väcktes redan av den s. k. hypotekskommittén, i vars den 10 juli 1867 avgivna betänkande med förslag till förändrade stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet åtskilliga av de synpunkter, vilka fortfarande kunna åberopas för eller emot inteckningsförnyelsen, kunna återfinnas. Kommittén, vars reformförslag i övrigt innebar en radikal övergång till fastighetsbokssystem efter utländskt mönster, upptog i sitt förslag till lag om inskrivning i fastighetsbok en bestämmelse (4 kap. 30 §) av innehåll att inskrivning av pant- eller nyttjanderätt skulle bibehålla sin giltighet intill dess den bleve dödad. I vår nu gällande intecknings-

X.

AVSKAFFANDET AV OBLIGATORISK INTECKNINGSFÖRNYELSE.

förordning av den 16 juni 1875 bibehölls emellertid förnyelseinstitutet såvitt angår inteckning för fordran, under det att inteckning för nyttjanderätt, servitut, avkomst etc. gäller utan förnyelse sedan den blivit införd i fastighetsboken (jfr 19, 43, 54 och 55 §§ int.-förordningen). Vid riksdagarna under tiden 1886—1917 väcktes ett flertal motioner om avskaffande helt eller delvis av inteckningsförnyelserna. Såsom skäl härför anfördes särskilt önskvärdheten att förbilliga fastighetskrediten samt underlätta tillgången till utländskt kapital. Slutligen har lagberedningen i sitt den 31 december 1907 avgivna förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom förordat inteckningsförnyelsernas borttagande i samband med den föreslagna förändrade anordningen av fastighetsboken. Att förnyelsetvångets avskaffande varit i så hög grad eftersträvat är förståeligt, om man betänker vilka olägenheter som äro förbundna med inteckningsförnyelsen. Förnyelsetvånget är i själva verket till ett icke ringa men för fastighetskrediten. Detta framför allt i följande avseenden. 1) Förnyelsetvånget ställer på inteckningshavaren ett krav på vaksamhet, som är ägnat att för gemene man göra inteckningen till ett mindre begärligt kreditobjekt än vad eljest skulle vara fallet. Detta vaksamhetskrav betyder för banker och låneinrättningar ett ökat arbete och ökade omkostnader. 2) Förnyelsetvånget medför en allvarsam risk för inteckningshavaren. I händelse av underlåten förnyelse förlorar inteckningshavaren sin säkerhet samtidigt som fastighetsägaren gör en obehörig vinst. Erfarenheten visar, att de fall då en inteckningshavare glömmer att låta förnya sin inteckning äro rätt vanliga. Och även om en sådan glömska, tack vare medgörlighet från fastighetsägarens sida, icke skulle leda till ekonomisk förlust för inteckningshavaren, så vållas därigenom alltid bekymmer och besvär, och de nya inteckningshavare som under mellantiden tillkommit, liksom eventuell ny ägare av fastigheten, kunna icke alltid tänkas villiga att utan vidare medverka till att innehavaren av den självdöda inteckningen återfår sin förlorade rätt i obeskuret skick. Vanligen drabbar inteckningsrättens förlust just sådana personer, för vilka förlusten på grund av deras ekonomiska förhållanden är mest kännbar. 3) Inteckningshandlingens företeende vid domstol vart tionde år bereder inteckningshavaren ett extra besvär ävensom en viss risk för att handlingen förkommer. Något avgörande skäl för förnyelsepliktens bibehållande torde numera icke kunna påvisas. Tack vare fastighetsböckerna äro förnyelserna icke längre av betydelse för möjligheten att lämna upplysning om en fastighets gravationer. Den även efter fastighetsböckernas tillkomst gällande regeln, att gravationsbeviset skulle utfärdas med ledning av protokollen, är för övrigt numera upphävd. Genom kungl. kungörelsen den 5 juli 1923 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravations-

68 X.

AVSKAFFANDET AV OBLIGATORISK

INTECKNINGSFÖRNYELSE.

bevis stadgades, att sedan i kungörelsen omförmälda granskning av inteckningsboken ägt rum, domaren icke längre skulle vara pliktig att för utfärdande av bevis genomgå inteckningsprotokollen såvitt anginge tiden före granskningens avslutande. Vid den genomgång av vederbörande upplägg i inteckningsboken som måste ske vid utfärdandet av gravationsbevis erbjuda förnyelserna icke någon lättnad, snarare tvärtom. Den stundom framförda invändningen, att fastighetsböckerna efter förnyelsernas borttagande, i följd av fastighetsägarnas obenägenhet att låta verkställa dödning av inlösta inteckningar, skulle i större omfattning komma att belastas med i realiteten betydelselöst material, kan icke vara av någon vägande beskaffenhet. Förr eller senare måste det ligga i fastighetsägarens intresse att dylika inteckningar avföras från gravationsbevisen. Då fastighetsägaren icke längre kan vänta att en inteckning självdör, kommer han säkerligen i många fall att omedelbart ombesörja dödning; åtskilliga inteckningar bliva på detta sätt tidigare avförda ur böckerna än om förnyelseinstitutet funnes. Och även om inteckningarnas livslängd i böckerna i genomsnitt skulle bliva något längre än under nuvarande förhållanden, kan därav icke vållas någon nämnvärd olägenhet. Borttages förnyelsetvånget, måste det emellertid finnas en utväg att kunna döda en inteckning även i sådant fall då inteckningshandlingen förkommit eller förstörts. Detta har varit omöjligt, så länge vårt rättssystem icke haft något mortifikationsförfarande som ägt tillämpning å inteckningshandlingar. Genom lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling har även i detta avseende skapats en förutsättning för förnyelsernas borttagande. Det genom denna lag införda allmänna mortifikationsinstitutet innebär att domstolen, sedan sökanden förebragt sannolika skäl för att handlingen förkommit eller förstörts samt visst kungörelseförfarande iakttagits, genom särskilt beslut förklarar handlingen kraftlös. Sedan handlingen på detta sätt, såsom det heter, dödats, äger sökanden utan hinder av att handlingen icke kan företes göra gällande den rätt som kunnat grundas på handlingen. Gäldenären är till och med pliktig att där så begäres utfärda ny handling som svarar mot den dödade. Var den ursprungliga handlingen intecknad, förses den nya handlingen med bevis att den medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade. Genom att mortifikationsbeslutet jämväl antecknas i fastighetsboken och således återgives i gravationsbevis motverkas risken för att den dödade handlingen, därest den fortfarande finnes i behåll, på nytt kommer ut i marknaden. Emellertid är 1927 års mortifikationslag avfattad med tanke på inteckningsförnyelsens bibehållande. I enlighet med en vid riksdagen väckt motion gjordes till det ursprungliga förslagets § 8 ett tillägg av innehåll, att beträffande skuldebrev för vilket inteckning fastställts slutligt beslut i dödningsärende icke finge meddelas förrän tiden för inteckningens för-

X.

AVSKAFFANDET AV OBLIGATORISK INTECKNINGSFÖRNYELSE.

nyelse tilländalupit. Detta stadgande, vilket avstyrkts av lagutskottets majoritet, skulle enligt uttalande av reservanter inom utskottet vara motiverat därmed, att då mortifikation av intecknat skuldebrev krävde särskilda garantier, förnyelsetidens utgång borde inväntas, eftersom underlåten förnyelse utgjorde ett kraftigt stöd för sakägarens påstående att skuldebrevet förkommit. Borttages förnyelseplikten, måste givetvis även sistnämnda stadgande bortfalla. Den särskilda garanti som underlåten förnyelse i bevisningshänseende kan anses innebära torde i själva verket utan svårighet kunna undvaras. Har sökanden förebragt erforderlig bevisning om att handlingen förstörts eller förkommit, bör han efter kungörelsetidens förlopp vara berättigad att få handlingen dödad. Den risk som kan tänkas uppkomma för en inteckningshavare genom att ett mortifikationsförfarande kommer till stånd utan hans vetskap måste emellertid förebyggas. På sätt lagberedningen föreslagit, kan detta ske därigenom att innehavare av inteckning berättigas att, med uppvisande av inteckningshandlingen, få antecknat i fastighetsboken att han innehar handlingen. Dylik anteckning, vilken i praktiken ofta skulle komma att ske samtidigt med inteckningens fastställande, kräver tydligen vida mindre omgång och besvär än inteckningens förnyande vart tionde år. (Se lagförsl. 17 §.) I enlighet med förestående överväganden torde förnyelsepliktens avskaffande följaktligen i princip kunna förordas. På grund av vissa praktiska hänsyn torde det dock vara lämpligt att förnyelseplikten provisoriskt bibehålles under ytterligare en tioårsperiod, åtminstone beträffande de inteckningar som nu finnas. Härvid kommer särskilt i betraktande, att förnyelsernas borttagande måste medföra en väsentlig reducering av de till innehavarna av domarämbetena utgående sportlerna, en förlust som icke kan kompenseras genom förhöjd lösen i andra inskrivningsärenden. I förevarande sammanhang kan icke rätt garna utredas, på vad sätt denna sportelminskning skall kunna gottgöras. Frågan torde lämpligen böra lösas i samband med en framdeles skeende allmän lönereglering med åtföljande omläggning av sportelväsendet. Härtill kommer att förnyelseplikten kan vara till viss praktisk nytta under övergångstiden. Detta gäller bland annat aktbildningen. Genom att stadga skyldighet för den som vill låta förnya en inteckning att även ingiva avskrift av skuldebrevet, kunde man vinna fördelen av att realakterna inom tio år komme att innehålla avskrifter av samtliga gällande inteckningar. Huruvida förnyeiseplikten även kan vara till gagn vid uppläggandet av nya fastighetsböcker är mera tvivelaktigt. Utgår man därifrån att förnyelsepliktens borttagande skulle medföra ökad livslängd hos sådana inteckningar som i realiteten mist sin användning, kunde detta vara ett skäl att åtminstone under övergångstiden bibehålla förnyelserna. Då överförandet av inteckningar från gammal till ny bok kan vara förenat med svårigheter och till och med föranleda undersökning å ort och

70 X.

AVSKAFFANDET AV OBLIGATORISK

INTECKNINGSFORNYELSE.

ställe, bör man i görligaste mån undvika att inteckning, som icke längre är avsedd att användas i kreditsyfte och följaktligen därest förnyelseplikt finnes är dömd att självdö, överföres till den nya fastighetsboken. Slutligen må erinras om den till skydd mot inteckningsförfalskning givna föreskrift i stämpelförordningen, att varje skuldebrev för vilket inteckning beviljats före utgången av år 1928 skall, då det för förnyelse eller annan åtgärd ingives till rätten, förses med särskild inteckningskontrollstämpel. Bibehålies förnyelseplikten, bliva på sätt med nämnda stadgande åsyftats alla äldre skuldebrev före år 1939 försedda med inteckningskontrollstämplar. I motsatt fall skulle det under obegränsad tid framåt förekomma inteckningar som saknade sådan stämpel. Att förnyelseplikten provisoriskt bibehålles nödvändiggör icke särskild förnyelsekolumn i den nya fastighetsboken. Vid överföring till denna måste man emellertid beträffande varje inteckning anmärka sista förnyelsen. Denna bör införas i anmärkningskolumnen, där även förnyelse som tillkommit efter bokens uppläggande utan större olägenhet kan införas. (Se lagförsl. 37 §.)

XI. Uppläggandet av nya fastighetsböcker. Vid uppläggandet av nya fastighetsböcker skall, såsom tidigare berörts (s. 20), fastighetsregistret vara normerande för det sätt varpå fastigheterna upptagas i böckerna (se lagförsl. 11 §). Bortsett från sådana fastigheter vilka med hänsyn till sin natur över huvud icke skola redovisas i fastighetsboken, skall för varje fastighet — vilket begrepp blir liktydigt med registerfastighet, d. v. s. med gällande registernummer betecknat område — i fastighetsboken inrättas ett upplägg, där icke undantagsvis flera fastigheter böra sammanföras å ett gemensamt upplägg. Å det sålunda inrättade upplägget inordnas de till fastigheten hänförliga, gällande inskrivningarna, d. v. s. den senast meddelade lagfarten, de levande penninginteckningarna samt alla övriga inteckningar och anteckningar, såframt de icke uppenbarligen sakna betydelse. Denna överföring bör ske ex officio och i ett sammanhang. 1 (Se lagförsl. 43 §.) i Det av lagberedningen förordade systemet, enligt vilket lagfarten och vissa andra inskrivningar skulle överflyttas ex officio och i ett sammanhang, under det att penninginteckningarna skulle överföras successivt i den mån de förnyades, torde icke vara ändamålsenligt. Jfr Svea hovrätts utlåtande den 19 maj 1922 (Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XVI sid. 55). En bättre form av successiv överföring av inteckningar är den, som tillämpats vid en del partiella omläggningar och som består däri, att samtliga inteckningar å visst upplägg på en gång överföras, så snart upplägget beröres av inteckningsärende. Den här föreslagna anordningen att helt färdigställa varje upplägg för sig torde emellertid vara att föredraga. Man undviker därmed varje dubbelföring av gammal och ny bok.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

71 Tillämpningen av dessa till synes enkla regler kan emellertid i praktiken möta avsevärda svårigheter. Vad först angår städerna och därmed jämförliga samhällen på landet, så lärer fastighetsredovisningen tidigare på många håll hava varit mycket bristfällig, särskilt såsom följd därav att upplåtelser å stadsägoområdena icke behövt ansluta sig till kartor eller officiella förteckningar. Härutinnan har emellertid genomförandet av 1917 års lagstiftning om fastighetsbildning i stad och förordningen samma år med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad medfört en genomgripande förändring. Enligt den nya ordningen skola icke blott tomter utan även, såvitt möjligt, fastigheter inom stadsägoområdena redovisas i enlighet med kartor och mätningshandlingar. Fastighetsregistreringen utgår från äganderättsförhållandena vid tiden för registrets första uppläggande. Då emellertid senare förändringar i fastighetsindelning och registerbeteckningar införas i fastighetsregistret och utmärkas å registerkartan, lärer fastighetsregistret i stort sett vara väl ägnat till underlag för fastighetsbokföringen. En övergång till nya fastighetsböcker på basis av fastighetsregister för stad kan således i allmänhet försiggå utan större svårighet. Det bör visserligen icke förbises att stadsfastighetsregistret till viss del — särskilt i fråga om socknar eller sockendelar som i senare tid införlivats med stad — grundas på skiftes- och avsöndringshandlingar och att fastighetsförhållandena på vissa håll kunnat komma i oreda i följd därav att de särskilda rättsreglerna rörande lagfarande av stadsfastigheter och därmed sammanhängande förhållanden icke vederbörligen tillämpats vid inskrivningarna. Då emellertid omläggningen av fastighetsbokföringen för samhällen där fastighetsregister för stad skall finnas upplagt redan till stor del kommit till utförande, och vad som i detta avseende ännu återstår kommer att utgöra en jämförelsevis ringa del av arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker för hela riket, torde de särskilda spörsmål, som kunna yppas då fastighetsregister för stad skall utgöra underlaget för fastighetsbokföringen, icke i detta sammanhang böra närmare utredas. Av genomgripande vikt är däremot frågan om behovet av åtgärder till säkerställande av att jordregistret må på ett tillfredsställande sätt tjäna till underlag för de nya fastighetsböckerna. Att sådana åtgärder i viss omfattning bliva erforderliga kan man på förhand med bestämdhet antaga och genom en flyktig granskning av nuvarande lagfarts- och inteckningsböcker förvissa sig om. Åtskilliga inskrivningar i dessa böcker varsla om oklarheter i fastighetsförhållandena. Inskrivningar finnas som icke eller icke med säkerhet kunnat hänföras till den fastighetsindelning, som framgår av de i böckerna införda registerbeteckningarna. Lagfarna fastigheter hava icke alltid kunnat förses med registerbeteckningar, och registernumren hava icke alltid kunnat exakt placeras å vederbörande upplägg. Sådana inkongruenser kunna tydligen hava sin grund i rena felaktigheter vid inskrivningarna eller vid registerbeteckningarnas infö-

72 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

rande i böckerna, men de kunna understundom bottna i ofullkomligheter i själva jordregisterverket och i det sätt varpå jordregistret anpassats till underlag för fastighetsbokföringen. Till en början m å här uppmärksammas vissa fall då sambandet mellan jordregistret och inskrivningarna icke k u n n a t vederbörligen fastställas. 1 För att jordregistret över huvud skulle få någon betydelse för uppläggandet av n y a fastighetsböcker, var det nödvändigt att de i jordregistret från skifteshandlingarna antecknade fastigheterna identifierades med dem, som enligt fastighetsböckerna v a r i t föremål för inskrivning. F ö r att tillgodose detta krav skulle domhavanden vid jordregisterarbetet för envar av de fastigheter, som upptagits i den honom tillhandahållna jordregisterstommen, anteckna ägares n a m n och åtkomst. 2 S å d a n anteckning har kunnat ske därigenom att domhavanden för envar av de nuvarande ä g a r n a gjort en åtkomstledning tillbaka till de i jordregisterstommen antecknade skiftesdelägarna. Genom en sådan åtkomstledning har domhavanden kunnat konstatera, a t t exempelvis den fastighet om Vs mantal under nr 1 Åby, vara Olof Forsling erhållit lagfart den 7 september 1891, är identisk med den fastighet, som vid hemmansklyvning den 21 maj 1849 enligt delningsbeskrivningen tillhörde Olof Åberg och i jordregistret upptagits med beteckningen Åby l 4 . Emellertid har denna metod uppenbarligen i m å n g a fall slagit slint. Det är icke alltid som åtkomstledningen kunnat utsträckas ä n d a till den tidpunkt som varit avgörande. Går exempelvis åtkomstledningen tillbaka till en kungörelselagfart, beviljad senare än tidpunkten för sista skiftet, kan m a n icke på detta sätt med säkerhet fastslå sambandet mellan den vid skiftet utlagda ägolotten och den sedermera lagfarna fastigheten. Vidare är det icke säkert, att man i åtkomstledning som går tillbaka till skiftet påträffar den person, som i delningsbeskrivningen och därifrån i jordregistret upptagits såsom ägare. Denne k a n exempelvis hava varit en bulvan som av vissa formella skäl för tillfället figurerat såsom ägare till någon av lotterna. I Skåne lär det vara r ä t t vanligt att brukare av kronohemman vid enskiftet blivit betraktade såsom ägare. Om ett kronohemman vid enskiftet uppdelats i t. ex. fyra lotter, v a r och en om 1ji mantal, så har vid jordregistrets uppläggande varje lott erhållit sitt särskilda registernummer, varvid den person som innehaft lotten vid tiden för enskiftet blivit antecknad såsom skiftesdelägare. H a v a i sådant fall lotterna under mellantiden skatteköpts och lagfarits för olika personer, är det tydligen icke nu möjligt att med hjälp av åtkomstledning avgöra vem som äger envar av de fyra registerfastigheterna. E t t a n n a t typiskt fall, då uppgörandet a v en åtkomstledning icke är tillfyllest, föreligger då exempelvis två vid skifte utlagda ägolotter, vardera om V* mantal, förenats i en ägares 1 2

Jfr fastighetsregisterkommissionens meddelanden XXVI nr 358. Jfr jordregisterkommitténs betänkande sid. 99.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

hand, varefter det halva mantalet på n y t t delats i två lotter och övergått till olika personer u t a n att fångeshandlingarna angivit, huruvida de nya lotterna motsvara de ursprungliga. P å liknande sätt som i sistnämnda fall k a n för övrigt — tack vare den i mångt och mycket ödesdigra regeln, a t t ideella fastighetsandelar k u n n a lagfaras och intecknas — ett redan e r n å t t samband mellan jordregistret och fastighetsboken på nytt gå förlorat. E n person som erhållit lagfart å dels V* mantal Åby 1 8 och dels V* m a n t a l Åby 1 9 säljer hälften av sin ägande fastighet eller Vt mantal. D å köparen söker lagfart härå, k a n det hända att handlingarna i ärendet icke utvisa, h u r u v i d a köpet avser en kvotdel av båda fastigheterna — vare sig en rent ideell andel eller sämjedelningslott — eller om köpet a n g å r endast en av registerfastigheterna. H u r domaren i ett dylikt fall rätteligen bör förfara, har varit föremål för delade meningar; om h a n emellertid — såsom i praktiken mycket ofta förekommit — beviljar lagfart å 1\i mantal av l 8 och 1°, har tydligen sambandet med jordregistret gått till spillo, därest köpet i realiteten avsett en av registerfastigheterna. S å d a n a förhållanden som nu berörts behöva tydligen icke innebära en verklig skiljaktighet mellan jordregister och fastighetsbok i fråga om fastighetsredovisningen. E n sådan skiljaktighet ä r likväl ingalunda sällsynt. Den kan framträda bland annat ifråga om skattetalen. Då en i fastighetsboken upptagen fastighet saknar registerbeteckning, kan detta stå i sammanhang därmed, a t t de ur viss jordeboksenhet utbrutna delarna i fastighetsboken sammanlagt hava högre skattetal än vad hela enheten enligt jordeboken och jordregistret innehåller. Och då visst registernummer icke kunnat placeras å det upplägg vartill det hör, beror detta kanske därpå, att upplägget redovisar ett lägre skattetal än vad jordeboksenheten innehåller. A t t de lagfarna skattetalen på många håll visa bristande överensstämmelse med de skattetal som angivas i jordebok, skiftesakter och jordregister, bestyrkes av de y t t r a n d e n som överlantmätarna avgivit till lantmäteristyrelsen i anledning av ett den 15 september 1927 från distriktslantmätaren B. E d s t a m inkommet »förslag att söka ordna skattetalsförhållandena inom skifteslag, där oreda och felaktigheter beträffande skattetalen uppstått». Av y t t r a n d e n a att döma skulle oklarheterna v a r a särskilt märkbara inom vissa län (Malmöhus, J ä m t l a n d s m. fl.), där innehavet varit den allmänna delningsgrunden. Vid 1930 års riksdag väcktes inom första kammaren en motion (nr 63) med yrkande att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning av vissa i motionen berörda spörsmål rörande i vissa delar av landet förefintlig brist p å överensstämmelse mellan lagfarna skattetal, å ena, samt jordregistrets och mantalslängdernas skattetal, å a n d r a sidan, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

74 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

Till stöd för denna hemställan anförde motionären följande: Inom Jämtlands län förekommer i betydande omfattning, att beviljade lagfarter icke överensstämma med de skattetal, som vederbörande jordägare innehava enligt mantalslängd och jordregister. Flera anledningar till detta förhållande finnas. Mestadels torde orsaken vara att söka i de inom länet förekommande ökesskatterna, vilka ibland medräknats vid lagfartens beviljande, men i andra fall uteglömts. Ofta förekommer även att vid arvskiften m. m. räknefel gjorts, som medfört att därefter beviljade lagfarter blivit felaktiga. Enligt vad som försports har även inom vissa andra delar av landet i betydande omfattning kommit till synes brist på överensstämmelse mellan lagfarna skattetal, å ena sidan, samt jordregistrets och mantalslängdernas skattetal, å andra sidan. Givetvis vållas allvarliga svårigheter för den jordägande befolkningen därigenom, att lagfartsförhållandena ej äro ordnade. Dessa svårigheter komma särskilt till synes, då äganderättsfrågor i anledning av jordförvärv skola utredas och då fastighetskreditfrågor skola ordnas. Ävenledes vållas olägenheter och oreda vid jorddelningsförrättningar av olika slag. De synpunkter, som vid åvägabringande av överensstämmelse mellan skattetalen böra särskilt uppmärksammas, äro dels skyddet för rättssäkerheten, så att icke inteckningshavares eller annan sakägares rätt trades för nära, dels ock bevarandet av reda i jordregistret. En utväg, som samtidigt den löser frågan torde tillgodose dessa synpunkter, är den, att på ansökan av en eller flera delägare inom en by lantmätare förordnas att bland annat efter kungjort sammanträde å platsen verkställa ingående utredning av äganderättsförhållandena inom byn, samt att denna utredning, vilken bör avslutas genom meddelande av besvärshänvisning och granskas å lantmäterikontoret med ledning av jordregistret och tillgängliga äldre lantmäteriakter, prövas och fastställes av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, varefter rättelse alltefter den fastställda utredningens resultat sker antingen i lagfarts- och inteckningsböcker eller i jordregister och mantalslängd. Genom ett förfarande enligt nu skisserade linjer skulle rättssäkerheten bliva väsentligt bättre tillgodosedd än vid det allt emellanåt tillämpade förfarandet med kungörelser om vilande lagfartsansökningar, samtidigt som jordägarna skulle kunna få sina äganderättsfrågor skyndsammare utredda. Givetvis kunde emellertid andra utvägar till frågans ordnande ifrågasättas. Det torde sålunda kunna tänkas att i det fall, att skifte övergår by eller hemman, beviljade lagfarter kunna få rättas till överensstämmelse med det fastställda skiftet I detta sammanhang må omnämnas, att ett liknande förfarande redan lärer praktiseras inom vissa delar av Dalarna, där lagfartsfrågan i sin helhet föreligger olöst. Nu berörda spörsmål lära böra göras till föremål för en närmare utredning, vid vilken säkerligen även kommer att upptagas till behandling frågan om ordnande av lagfart jämväl i de fall, där någon lagfart över huvud taget icke kunnat åvägabringas.

I det utlåtande första lagutskottet avgav över motionen anfördes i huvudsak följande: x Av de från olika håll gjorda uttalanden i ämnet, som här ovan återgivits, synes otvetydigt framgå, att inom skilda delar av rikets landsbygd rätt allvarliga missförhållanden råda med avseende å fastighetsredovisningen. I vad angå nu förevarande fråga innebära dessa missförhållanden, att vissa fastigheter, som vid jorddelningsförrättningar åsatts och sålunda enligt i jordregistret införda uppgifter om1

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

fatta ett visst hemmantal, icke återfinnas med samma hemmantal i lagfartsprotokollen och lagfartsböckerna. Den brist på överensstämmelse mellan lagfartsprotokoll och jordregister i fråga om hemmantalens storlek, som sålunda på sina håll är för handen, medför för vederbörande fastighetsägare allvarliga svårigheter. Det behöver i detta sammanhang endast erinras därom, att beviljad lagfart utgör en förutsättning för erhållande av inteckning i en fastighet. Finnes ej lagfart beviljad å fastighetens hela hemmantal, kan således ej heller inteckning beviljas i större del av hemmantalet än den, vara lagfart beviljats. Avstyckningsförfarandet och därmed även i viss mån egnahemsbildningen försvåras; och även om avstyckningsförrättningen såsom sådan går att få genomförd, så kan likväl, där avstyckningen skett från en fastighet med ett visst hemmantal enligt lantmäterihandlingarna, därå emellertid lagfart icke helt kunnat erhållas, svårighet i många fall visa sig för avstyckningens ägare att få lagfart å sitt fång, varav i sin tur följer omöjlighet att erhålla inteckning i den avstyckade fastigheten. För fastighetskrediten är frågan alltså av stor vikt i därav berörda delar av landet. Nämnas må ock den olägenhet för den enskilde som ligger däri, att vid försäljning av en fastighet fullständiga åtkomsthandlingar icke kunna lämnas. Sådana handlingars tillhandahållande utgör ofta ett villkor för köpet. De rättegångar äro ej heller sällsynta, där köparen på grund av underlätet fullgörande av ett sådant villkor yrkar återgång av köpet och där det underlåtna fullgörandet visat sig bero just av att säljaren icke kunnat erhålla lagfart å det hemmantal, som han enligt skifteshandlingarna ägt och sedermera försålt. Erinras må även om den skyldighet, som genom stadgandet i 3 kap. 10 § andra stycket i 1926 års lag om delning av jord å landet ålagts lantmätare vid skiftesförrättning, nämligen att utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro delägare i det område, vars skiftande sättes i fråga, och den andel envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag. Svårigheten att bringa reda i dessa förhållanden fördröjer och fördyrar skiftena samt vållar stundom även rättegångar mellan delägarna. Slutligen är att märka, att enligt den icke minst för en ändamålsenlig tilllämpning av jorddelningslagen mycket viktiga nya lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, 14 §, en förutsättning för en fastighets sammanläggning med en annan är att sökanden därå erhållit lagfart, såvida den icke förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre rätt ägaren icke varit skyldig lagfara.

Lagutskottets utlåtande innehöll en hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning rörande de åtgärder som kunde befinnas erforderliga för undanröjande av olägenheter av den flerstädes förekommande bristen på överensstämmelse mellan lagfarna hemmantal, å ena, samt de hemmantal som för motsvarande fastigheter i jordregistret redovisats, å andra sidan, samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde giva anledning. Denna hemställan bifölls av båda kamrarna. Frågan om skattetalen har jämväl berörts av lantmäteristyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 februari 1930, vari bland annat anförts följande: Vid jordregistrets uppläggande har gjorts den ingalunda oväntade erfarenheten, att å åtskilliga orter de skattetal, som finnas antecknade i akter rörande lantmäteriförrättningar, ofta icke överensstämma med de skattetal, vara vederbörande jordägare erhållit lagfart. Orsakerna till detta förhållande äro av mångahanda slag

76 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

och sammanhänga nära med den praxis, som å olika orter utbildat sig på fastighetsväsendets område. Berörda missförhållande, som utgör en ständig källa till oreda i fastighetsförhållandena, har varit till särskilt stor olägenhet vid verkställandet av lantmäteriförrättningar, då därav förorsakats tidsödande och dyrbara utredningar och rättegångar. Tid efter annan hava också från rikets lantmätare till lantmäteristyrelsen inkommit framställningar, vari framhållits behovet av åtgärder för åvägabringande av överensstämmelse i förevarande avseende mellan jordregistret och fastighetsböckerna. Då styrelsen emellertid ansett, att med saken borde anstå, tills arbetet med jordregistrets uppläggande hunnit slutföras, har från styrelsens sida icke tidigare vidtagits någon åtgärd i berörda syfte. Sedan numera jordregisterarbetet fortskridit så långt, att endast några få socknar i Kopparbergs län återstå, och jordregistret för dessa socknar kan förväntas bliva upplagt under loppet av innevarande år, har styrelsen ansett tidpunkten vara inne att bringa saken under Eders Kungl. Majrts prövning. Då frågan närmast angår lagfarts- och inteckningsväsendet, är lantmäteristyrelsen icke beredd att på frågans nuvarande ståndpunkt göra annat uttalande än att åtgärder i förslagets syfte äro väl behövliga. Den bristande överensstämmelsen i fråga om skattetalen torde i själva . verket bereda icke ringa svårighet vid uppläggandet av nya fastighetsböcker. Visserligen kan det sägas att den kamerala beteckningen å fastigheterna numera, sedan registerbeteckningen kommit till användning, mist sin egentliga betydelse för inskrivningsväsendet. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att registerfastigheterna till fullo identifierats med de fastigheter som varit föremål för inskrivning. I den mån sambandet mellan den äldre och den nya, i jordregistret redovisade fastighetsindelningen ännu icke kunnat åvägabringas, är den kamerala beteckningen alltjämt betydelsefull. Orsakerna till den bristande överensstämmelsen beträffande skattetalen äro givetvis mångahanda. För så vitt oklarheterna uppkommit i följd av rena misskrivningar och därmed jämförliga felaktigheter i lagfartsbesluten, äro fallen av allt för isolerad art för att här böra n ä r m a r e utredas. Emellertid är det icke svårt att finna orsaker av mera allmän räckvidd. Anledningen kan först och främst vara den, att inträffade förändringar i fråga om skattetalet icke blivit jämlikt kungl. kungörelsen den 31 december 1887 anmälda för domhavanden eller, om så skett, icke blivit av honom antecknade å vederbörande upplägg. E t t sådant förhållande behöver tydligen icke i och för sig bereda någon svårighet vid uppläggandet av ny fastighetsbok. Skälet till den bristande överensstämmelsen kan i allmänhet klarläggas genom jämförelse mellan lagfartsprotokoll, å ena, samt jordebok eller lantmäterihandlingar, å a n d r a sidan. Och då fastigheternas identitet icke kan hava förändrats enbart därigenom att deras skattetalsbeteckningar blivit oriktiga, skulle oöverensstämmelsen kunna undanröjas genom a t t det r ä t t a skattetalet infördes å upplägget och, i den m å n så erfordrades, fördelades proportionellt på de särskilda hemmansdelarna. Större svårighet bereda de fall då grunden till oöverensstämmelsen ytterst k a n härledas från felaktigt förfarande vid skiftesförrättning. Sär-

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

skilt vid mitten av 1800-talet lär det hava varit vanligt att lantmätare pa skiftesdelägares begäran företagit mer eller mindre godtyckliga jämkningar av mantalen. Förrättningarna hava emellertid det oaktat blivit fastställda av ägodelningsrätterna. Då de på så sätt förändrade mantalen ingalunda konsekvent kommit till användning vid inskrivningarna har uppenbarligen oredan i fastighetsförhållandena kunnat bliva betydlig' I sådana fall är det tänkbart att såväl jordebok som jordregister och fastighetsbok samtliga avvika från varandra. För det nordligaste Sverige hava vissa förhållanden i samband med avvittrmgen föranlett missförstånd av domstolarna vid beviljandet av lagfart. 1 Enligt kungl. stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker hade avvittringen — i olikhet mot vad som gällde enligt avvittringsstadgorna för andra delar av Norrland - närmast till uppgift att bestämma ränta och mantal för tidigare provisioned skattlagda hemman. I samband med denna definitiva skattläggning tilldelades hemmanen i förhållande till de åsatta mantalen vissa skogsområden i stället för den rätt att till husbehov taga skog å kronans mark, som förut ansetts tillkomma dem. Denna tilldelning av ny mark var tydligen icke avsedd att medföra någon förändring i fastigheternas identitet; den innebar icke nytt fång. För fastighetsbokföringens vidkommande hade förändringen av mantalet icke bort komma till annat uttryck an såsom anteckning i enlighet med ovannämnda kungörelse den 31 december 1887. Emellertid har nästan regelmässigt den genom avvittringen uppkomna tillökningen i mantal, den s. k. ökeskatten, gjorts till föremal för lagfart, då sådan blivit sökt med åberopande av avvittringsutslaget såsom fångeshandling. Att ett sådant förfarande kunnat medföra allvarliga vådor inses lätt, om man betänker att efter lagfartens beviljande inteckning kunnat fastställas i den lagfarna ökeskatten. En sådan inteckning lärer såsom saknande reellt föremål vara alldeles värdelos. For att om möjligt råda bot på missförhållandet har genom kungl brev den 16 mars 1928 lämnats föreskrift om att i lagfartsrum, där särskild lagfart å ökeskatt införts, skall göras tydlig anteckning, utvisande i vilken tidigare tillkommen fastighet det lagfarna skattetalet ingått Oriktiga lagfarter å ökeskatt torde hava förekommit jämväl i andra delar av Norrland än lappmarkerna, ökeskatten kunde här innebära nytt fång, när den åsattes den fyllnadsjord, som av kronans marker tilldelades vissa hemman genom avvittringen. I andra fall, då ökeskatten kompenserade den jord som ett hemman vid avvittringen ansågs innehava utöver dess tidigare mantal och ränta, var förhållandet däremot likartat med det, som rådde vid avvittringen i lappmarkerna. Det är antagligt att ökeskattens olika innebörd icke alltid vederbörligen beaktats av domstolarna. Det vanligaste felet beträffande ökeskatten torde lg^sM^r^^

Någia efinringar

* a v s e e n d e å Ia g far t å ökeskatt, Svensk Juristtidning

78 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBOCKER.

emellertid bestå däri, att den över huvud icke blivit anmärkt å vederbörande upplägg, i följd varav lagfarterna kommit att meddelas å lägre mantal än de riktiga. Av större allmänt intresse äro de komplikationer, vartill missförhållandena inom vårt äldre avsöndringsväsen givit upphov. Dessa missförhållanden hava framför allt bestått däri, att för avsöndring icke fordrats karta, att de avsöndrade områdena ofta varit till läge och gränser otydligt beskrivna i upplåtelsehandlingarna, och att avsöndring kunnat lagfaras utan att särskild fastställelse dessförinnan meddelats å densamma. Beträffande icke fastställd avsöndring som tillkommit före den 1 januari 1897, har vid jordregistrets uppläggande kunskap kunnat erhållas i regel endast under förutsättning att avsöndringen blivit föremål för lagfart. I fråga om sådana avsöndringar — liksom även beträffande vissa lägenheter som bildats genom expropriation, ändring eller utrivning av vattenverk m. m. — hava därför de nuvarande fastighetsböckerna fått tjäna såsom underlag för jordregistret. Avsöndringarna hava av domhavandena antecknats i det vid jordregisterarbetet använda formuläret F, varifrån de sedermera införts i jordregistret. I realiteten har man därvid icke alltid kunnat avgöra, huruvida en viss lagfaren fastighet utgjorde en avsöndring eller en genom sämjedelning utbruten hemmansdel, i det att i den ursprungliga upplåtelsehandlingen angivits såväl areal, läge eller gränser som ock mantalsbeteckning. Enligt en i anvisningen till formulär F meddelad föreskrift har domhavanden i dylika tvivelaktiga fall bort införa fastigheten å förteckningen enligt formulär F, därest ej veterligen genom laga kraft ägande dom bestämts att området skall betraktas såsom hemmansdel, eller detsamma blivit så ansett vid ägoskifte. Tillämpningen av denna regel har troligen i vissa fall lett till inkongruens mellan fastighetsbok och jordregister. 1 Antag, att den tvivelaktiga fastigheten vid skifte betraktats såsom avsöndring men att den vid senare överlåtelse av stamhemmanet ansetts vara hemmansdel, vars mantal på grund därav avräknats från stamhemmanets mantal. I så fall kan stamhemmanet enligt jordregistret hava högre mantal än vad inskrivningarna i fastighetsboken utvisa; det i fastighetsboken borttappade mantalet motsvaras av lägenheten, vilken emellertid, då den medtagits i avsöndringsförteckningen, blivit åsätt särskilt jordregisternummer. Äro förhållandena omvända, kan det hända att de å upplägget i fastighetsboken upptagna hemmansdelarna sammanlagt hava högre mantal än vad hemmanet enligt jordebok och jordregister skall innehålla. Den brist på noggrannhet som i äldre tid kännetecknade prövningen av lagfartsansökningar å jordavsöndringar har även givit upphov till andra och stundom mera ödesdigra felaktigheter än den nyssberörda, av i se ÖSTERGREN, Om häradshövdingarnas medverkan vid jordregistrets upprättande, sid. 17—18.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

förväxlingen med sämjedelningslotterna förorsakade oredan i skattetalen. De felaktigheter som härvid åsyftas behöva ingalunda framträda såsom skiljaktigheter mellan jordregistrets och fastighetsbokens redovisning av fastigheterna. I den mån fastighetsboken utgjort källa för jordregistret hava fel som blivit begångna i lagfartsärendena kunnat överforas till Dordregistret, så att även detta företer avvikelse från verkligheten. Ehuru felaktigheterna, åtminstone vad jordregistret angår, under arens lopp till stor del upptäckts och rättats, torde fortfarande en del arbete harutinnan återstå, som måste utföras då de nya fastighetsböckerna skola uppläggas. Härjämte kan den omständigheten, att ett rätt avsevart antal äldre avsöndringar alltjämt icke blivit lagfarna och till en del e3 heller registrerade, giva upphov till nya förvecklingar. Såsom exempel på de nu åsyftade felaktigheterna må nämnas följande Rätt vanliga äro de fall då stamfastigheten till en avsöndrad lägenhet blivit felaktigt angiven. I lagfartsärende har den åberopade åtkomsten eller uppgiften i fångeshandlingen godtagits såsom utredning om stamfastighet, utan att man verkligen undersökt i vilken fastighets ägovälde den avsöndrade lägenheten tidigare ingått. På så sätt har det någon gang inträffat att största delen av en fastighets område tagits i anspråk for en avsöndring som uppgivits hava skett från helt annan fastighet. Vad detta haft för inflytande i inteckningsavseende torde icke här behöva närmare utvecklas. En annan icke ovanlig företeelse äro de s. k. dubbelavsöndringarna Att en och samma lägenhet i fastighetsboken eller i jordregistret kommit att behandlas som två särskilda kan bero på olika orsaker. En del av dessa oegentligheter få tillskrivas kungörelselagfarterna. Detta institut skulle enligt lagens mening icke hava kommit till användning i sådana fall då lagfart redan beviljats för annan än fångesmannen. På grund av fastigheternas bristande individualisering i fastighetsboken har det emellertid icke alltid kunnat utredas, huruvida den ifrågavarande fastigheten tidigare varit föremål för lagfart eller icke. Kungörelselagfarten har därför i praxis fått en synnerligen vidsträckt användninglagfart har beviljats å nästan vad som helst, å fastigheter som varit rena fantasiprodukter. Om t. ex. en avsöndring en gång blivit lagfaren under benämningen »en från V* mantal nr 2 Skogby avsöndrad lägenhet om 14 kappland», har den sedermera efter kungörelse kunnat lagfaras under benämningen »12 kappland jord under hemmanet nr 2 Skogby» utan att identiteten blivit fastslagen. I sådant fall kan lägenheten hava blivit redovisad två gånger jämväl i jordregistret. En annan källa till dubbelföring av avsöndrade lägenheter kan sökas i de förutnämnda avsöndringsförteckningar, som under jordregisterarbetet upprättats av domhavandena. 1 I dessa förteckningar hava nog stundom uppförts sådana r, Om häradshövdingarnas medverkan vid jordregistrets upprättande, sid. 17.

80 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

icke fastställda avsöndringar, vilka på grund därav att de vid skifte varit redovisade såsom särskilda ägolotter redan varit medtagna i de till domhavandena överlämnade jordregisterstommarna. Då en lägenhet på detta sätt funnits antecknad såväl i jordregisterstommen som i avsöndringsförteckningen, har den lätteligen kunnat bliva införd i jordregistret under två särskilda registernummer. En dubbelföring är för övrigt tänkbar även beträffande fastställd avsöndring; denna kan hava upptagits i jordregisterstommen dels från skifteshandlingarna och dels från den avsöndringsförteckning efter formulär C som blivit upprättad i landskontoret. Slutligen kan en dubbelavsöndring hava uppkommit helt enkelt därigenom att en och samma avsöndring blivit föremål för två särskilda fastställelser, ena gången på grund av köpekontrakt och andra gången på grund av köpebrev rörande samma köp. En felaktighet sådan som den sistnämnda är tydligen av den art att den fortfarande i något enstaka fall kan förekomma. Särskild uppmärksamhet kräva de rätt vanliga upplåtelserna av andel för visst mantal i oskift mark. Före tillkomsten av 1896 års lag om hemmansklyvning m. m. hava sådana upplåtelser i en mängd fall blivit lagfarna och intecknade utan hinder därav att den mot andelen svarande marken icke blivit ur samfälligheten i laga ordning utbruten. Ehuru dylik upplåtelse icke alltid avsett visst område utan kanske blott en rent ideell andel i samfälligheten, har jordregisterförordningen likställt denna kategori med de egentliga avsöndringarna. 1 Härtill kommer att det icke alltid vid lagfart kontrollerats, huruvida hemman, varifrån sådan upplåtelse skett verkligen haft del i samfälligheten. Det är därför icke uteslutet, att i jordregistret kunna finnas såsom särskilda fastigheter upptagna samfällighetsandelar, som icke äga eller någonsin ägt motsvarighet i verkligheten, och att dessa andelar bliva föremål för lagfart och inteckning. Att det utöver vad nu nämnts även finnas andra möjligheter för att en registrerad avsöndring saknar motsvarighet i verkligheten är icke osannolikt. Fall hava förekommit då i saknad av ordnad lagstiftning om sammanläggning avsöndrade lägenheter på ett formlöst sätt återförenats med stamfastigheterna samt med dessa ingått i skifte eller ägostyckning fastän de varit intecknade. Inteckningshavarna hava således plötsligt kunnat vara ställda inför det förhållande, att inteckningarnas föremål icke längre kunnat såsom särskild fastighet återfinnas på marken. På liknande sätt kunna för övrigt även vissa smärre lägenheter, som i jordeboken upptagits såsom särskilda enheter, hava försvunnit. Dessa oegentligheter torde dock i allmänhet hava observerats och vederbörligen rättats. 1

Jfr KÖERSNER, Om de föreslagna reformerna av vårt lagfarts- och inteckningsväsen och

vad därmed har samband, sid. 28.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

81 Uppenbarligen måste oklarheterna i fastighetsförhållandena på ett eller annat sätt bringas ur världen, när de nya fastighetsböckerna skola uppläggas. Inrättandet av nya fastighetsböcker blir härigenom även det medel, varigenom de i förutnämnda motion berörda olägenheterna av skattetalens bristande överensstämmelse definitivt undanröjas. Först och främst måste sambandet mellan jordregistret och inskrivningarna fastställas även i sådana fall, där detta enligt den vid jordregisterarbetet tillämpade metoden icke lyckats. Detta kan merendels icke ske på annat sätt än att domaren begiver sig till ort och ställe för att med ledningav kartor och skifteshandlingar och med biträde av lantmätare undersöka, vem som äger varje särskild registerfastighet. Att sådan undersökning å marken skulle bliva nödvändig förutsattes redan av lagberedningen. Enligt lagberedningens förslag till promulgationslag skulle nämligen i sådana fall, då för inskrivnings överflyttande till vederbörligt upplägg i ny fastighetsbok säker upplysning icke kunde vinnas av tillgängliga handlingar, för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde som skulle hållas av domaren med biträde av tre nämndemän. Sådant sammanträde kunde, där så prövades nödigt, hållas å den ort där den ifrågavarande fastigheten vore belägen. Domaren som till sitt biträde finge anlita lantmätare eller annan sakkunnig person skulle till sammanträdet inkalla ägarna av den ifrågavarande fastigheten eller, där dessa ej voro kända, de ägare eller brukare av fastighet inom vederbörande samfällighet, genom vilkas hörande upplysning kunde förväntas, med förständigande att till sammanträdet medföra de av dem innehavda handlingar, vilka kunde tjäna till upplysning i saken. Genom sådana undersökningar å marken kunna tydligen åtskilliga oklarheter bringas att upphöra. Registerbeteckning som hittills på grund av bristande samband mellan skifte och inskrivning icke kunnat placeras i vederbörande inskrivningsrum kan nu bliva införd å sin rätta plats. Och om registerbeteckning blivit felaktigt placerad, kan rättelse omedelbart vidtagas. Dessa undersökningar å marken skulle således tjäna till ett kompletterande och beriktigande av det jordregisterarbete som domhavandena tidigare utfört. Beträffande den yttre formen för dessa undersökningar synes den av lagberedningen föreslagna anordningen i allt väsentligt kunna tjäna till förebild. Dock torde man av kostnadsskäl böra avstå från att låta nämnd biträda vid förrättningen. (Se lagförsl. 44 §.) Emellertid är det uppenbart att man icke enbart genom undersökning å marken kan ernå en lösning i sådana fall, då det föreligger en verklig skiljaktighet mellan fastighetsbokens och jordregistrets redovisning av fastigheterna eller då såväl fastighetsbokföring som registrering avviker från verkligheten. Undersökningen kan i dessa fall endast tjäna till att utreda och klarlägga själva orsakerna till inkongruensen. Däremot kan domaren icke utan vidare vid uppläggandet av ny fastighetsbok 6 — 301875.

82 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

utelämna en fastighet exempelvis därför att den vid undersökningen befunnits vara en »luftfastighet» utan motsvarighet i jordregistret. För att en oriktighet i fastighetsredovisningen skall kunna med bindande verkan upphävas och full överensstämmelse mellan jordregistret och fastighetsboken ernås, kräves en särskild rättelseprocedur. Denna måste variera allt efter felets beskaffenhet. Önskemålet att alla oklarheter bortelimineras förutsätter att rättelsen skall kunna företagas ex officio. Rättelse kan tänkas erforderlig i jordregister eller fastighetsbok eller i dem båda. Vad först angår jordregistret lära de fall då ändring däri måste vidtagas bliva relativt sällsynta. Såsom framgår av vad förut anförts, kunna rättelser ifrågakomma särskilt beträffande äldre avsöndringar, i fråga om vilka jordregistret omedelbart bygger på de nuvarande fastighetsböckerna. Uteslutet är ju icke heller att domaren genom sin undersökning kan ådagalägga, att en eller annan i jordebok och jordregister uppförd lägenhet är att anse »såsom icke för sig bestående eller såsom ej vidare befintlig», eller att gatehus, torp eller annan lägenhet som icke blivit registrerad är att anse »såsom för sig bestående».1 Kommer domaren vid sin undersökning till det resultatet, att ändring bör ske i jordregistret, har han givetvis närmast att anmäla förhållandet för vederbörande registerförare. Är felet att anse allenast såsom en missskrivning i jordregistret, kan registerföraren på egen hand omedelbart vidtaga rättelse. Skulle däremot ett fel i jordregistret härröra från någon av de källor, exempelvis jordeboken, som ligga till grund för jordregistret, måste ändring ske i den ordning som kan vara bestämd. I den mån ärendet är av beskaffenhet att böra prövas och avgöras av kammarkollegiet, åligger det registerföraren att jämlikt 27 § jordregisterförordningen hos denna myndighet göra vederbörlig anmälan. I flertalet av de fall då fastighetsredovisningen i jordregister och fastighetsbok icke överensstämmer är emellertid felet att söka i den sistnämnda. För att i sådant fall uppnå den nödvändiga överensstämmelsen med jordregistret äro olika utvägar tänkbara. Vad särskilt angår skiljaktighet i fråga om skattetal, kan man i regel trots olikheten efter särskild undersökning identifiera de lagfarna hemmansdelarna med registerfastigheterna. Så snart detta är möjligt, kan tydligen, såsom redan antytts, rättelse åstadkommas därigenom att man å upplägget i den äldre fastighetsboken inför anteckning som för varje hemmansdel utvisar det riktiga skattetalet, varefter allenast detta överföres till ny fastighetsbok. För ett sådant förfarande torde nuvarande praxis icke vara främmande. Att det kan tillämpas i enklare fall, såsom då ökeskatt uteglömts eller oförmedlat mantal kommit till användning i stället för det förmedlade, torde vara tydligt. Men även eljest, då identiteten klarlagts, kan denna utväg anlitas. I praktiken har exempelvis förekommit att det i lagfartsärende rörande skatteköp av viss hemmansdel befunnits, att hemmans1

Se jordregisterförordningen 27 §.

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

delens mantal redan ingått i tidigare beviljade lagfarter å hemmansdelar av skattenatur. Rättelse har då efter ansökan av hemmansägarna skett sålunda, att man i lagfartsprotokollet och i den skatteköpta hemmansdelens lagfartsrum infört anteckning därom, att hemmansdelens mantal ingått i de tidigare lagfarterna samt att följaktligen samtliga lagfarter med nämnda mantal översköte det mantal varav hemmanet utgjordes. Ett sådant förfarande lärer icke stå i strid med nu gällande rättsregler. När motsvarigheten mellan registerfastighet och lagfaren fastighet icke kunnat tillförlitligen konstateras, skulle däremot en rättelse genom officialanteckning på angivet sätt knappast vara försvarad. Här framträder särskilt behovet av skydd för sakägare mot sådan rättelse, som skulle kunna tänkas medföra en materiell rättsändring till hans nackdel. Genom arkivforskning och undersökning å marken bör man emellertid städse kunna utreda vad som i realiteten utgör den inskrivna rättighetens objekt och därigenom erhålla visshet, huruvida fastighetsbokens avvikelse från jordregistret har någon reell innebörd — som skulle kunna föranleda ändring i jordregistret — eller om den kan uppfattas enbart såsom en oegentlighet i bokföringen. För sistnämnda fall torde det i lag böra stadgas en särskild procedur, varigenom en meddelad inskrivning på ett enkelt och praktiskt sätt men efter sakägares hörande kan bringas i överensstämmelse med jordregistret. Tillvägagångssättet vid en sådan rättelse kan tänkas vara följande. Domaren låter sammankalla parterna, d. v. s. vederbörande fastighetsägare och inteckningshavare, till ett sammanträde, varvid undersökningsresultatet och den ifrågasatta rättelsen angivas i kallelsen. Sedan domaren under förhandling med parterna sökt åstadkomma förening i enlighet med rättelsens innebörd, fattar domaren sitt beslut samt lämnar parterna anvisning att i händelse av missnöje anhängiggöra talan vid domstol. De rättade inskrivningarna överföras därefter till den nya fastighetsboken utan avbidan på den eventuella rättegången. Då rättelserna icke få lända någon sakägare till verkligt förfång, torde dylika processer bliva ganska sällsynta. En procedur sådan som den angivna bör tydligen komma till användning icke blott vid bristande överensstämmelse i fråga om skattetal utan jämväl i andra fall då fastighetsredovisningen befunnits oriktig. Om sålunda t. ex. en lagfaren avsöndring befinnes vara identisk med annan fastighet, om andel i utskogssamfällighet befinnes sakna motsvarighet i verkligheten o. s. v., bör rättelse på angivet sätt kunna ske. (Se lagförsl. 45 §.) I detta sammanhang kan frågas, hur domaren rätteligen bör förfara, om fastighetsboken i något fall väl överensstämmer med jordeboken men avviker från jordregistret. Skall jordeboken, såsom underlag för jordregistret, alltjämt vara normerande för skattetalet? Om allting är rätt, skall tydligen summan av registerfastigheternas mantal — liksom summan av de i fastighetsboken antecknade hemmanslotternas mantal —

84 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

överensstämma med jordeboksenhetens m a n t a l . F a l l kunna emellertid förekomma, då jordregistret i fråga om mantalet avviker från jordeboken, såsom t. ex. då två hemman vilkas ägor v a r i t sammanblandade i n g å t t i skifte och endast det ena hemmanets m a n t a l redovisats i delningsbeskrivningen. H u r u en sådan skiljaktighet mellan jordregister och jordebok rätteligen bör lösas kunde synas tvivelaktigt. F r å g a n är i viss m å n berörd i ett av Kungl. Maj:t genom utslag den 26 mars 1914 avgjort mål angående ägostyckning å Vio m a n t a l Backa med Kettilsbo i L a x a r b y socken. 1 Av detta rättsfall — v a r i Kungl. Maj:t följt lantmäteristyrelsens i avgivet utlåtande uttalade mening — framgår, att den omständigheten att vid ägostyckning mantalet redovisats p å ett från jordeboken avvikande sätt icke utgör hinder för förrättningens fastställande, då redovisningen skett i överensstämmelse med skiftesakt och jordregister. Såsom för förevarande spörsmål av intresse må av lantmäteristyrelsens utlåtande h ä r återgivas följande 2 : Lantmäteristyrelsen håller före, att i och med uppläggande av jordregister enligt därom gällande nådiga bestämmelser ändrade förhållanden böra anses hava inträtt i fråga om de grunder, som skola gälla för fastighetsredovisningen vid lantmäteriförrättningar. Ett särskilt stöd för riktigheten av denna uppfattning synes föreligga i det förhållande att de bestämmelser, som reglerat jordebokens innehåll, såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, tillkommit i den ordning, som för utövning av Konungens ekonomiska lagstiftning funnits stadgad och följaktligen kunna försättas ur giltighet genom bestämmelser, vilka, såsom fallet är med jordregisterförordningen, tillkommit i samma ordning. Fastighetsbildningen torde således hädanefter böra bestämmas efter fastighetsredovisningen i jordregistret åtminstone i den mån samma fastighetsredovisning är grundad på beslut av vederbörlig myndighet. I anslutning till lantmäteristyrelsens sålunda gjorda uttalande — det må ock hänvisas till att den n y a jorddelningslagen, såvitt a n g å r fastighetsindelningen, bygger på jordregistret 3 — torde k u n n a anses a t t domaren, oavsett jordebokens innehåll, måste söka bringa i n s k r i v n i n g a r n a till överensstämmelse med jordregistret. I händelse av skiljaktighet mellan jordebok och jordregister synes dock med inskrivningarnas r ä t tande böra anstå intill dess vederbörande myndighet fattat beslut, h u r u med avseende å n ä m n d a skiljaktighet skall förfaras. 4 P å grund av de dröjsmål, som sålunda kunna uppkomma, innan rättelse av inskrivning k a n ske, och med hänsyn till de komplikationer, som i övrigt kunna yppas vid uppläggandet av ny fastighetsbok, lärer det stundom icke k u n n a undvikas att även sådan fastighet, som icke k u n n a t förses med vederbörlig registerbeteckning, överflyttas till den n y a boken. För att undvika olägenheten h ä r a v bör en sådan fastighet införas i särskild avdelning eller bilaga till fastighetsboken. Även en sådan fastig1

N. J. A. 1914: 170; jfr N. J. A. 1925: 579. Se GREFBERG, Lagen om sammanläggning av fastigheter å landet sid. 9. 3 Jfr 13 kap. 11 § jorddelningslagen. 4 Emellertid må erinras, att utredning pågår om jordebokens avskaffande. 2

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

het bör tilldelas särskilt upplägg, vara i den mån så är möjligt göres anteckning rörande anledningen till att registerbeteckningen saknas. En sådan anordning är givetvis endast ett provisorium, som snarast möjligt bör bringas att upphöra. I den mån äganderättsförhållandena på förut angivet sätt blivit uppklarade, torde inteckningarnas inordnande å respektive upplägg i regel kunna försiggå utan större svårigheter. Beträffande särskilt inteckning, som tillkommit före det till grund för registreringen liggande skiftet, kan det dock understundom yppas tvivel, till vilken fastighet inteckningen rätteligen är att hänföra. I dylikt fall kan tillvägagångssättet bliva ungefär detsamma som vid utredning angående äganderättsförhållandena, d. v. s. särskild undersökning å marken, förhandling med vederbörande sakägare, beslut och anvisning att stämma. I nödfall får inteckningen upptagas å upplägget för varje fastighet som antages kunna besväras av inteckningen. Med hänsyn till de svårigheter av olika slag som måste övervinnas för att ernå reda och ordning i de trassliga äganderätts- och inteckningsförhållandena, kommer uppläggandet av nya fastighetsböcker att bliva ett synnerligen omfattande och på sina håll särdeles besvärligt arbete. Att detta arbete även kommer att medföra betydande kostnader för det allmänna är uppenbart. Det är likaledes uppenbart att dessa kostnader icke kunna med någon exakthet beräknas. På förhand kan man icke överblicka i vad mån oklarheter i fastighetsförhållandena kunna giva upphov till särskilda undersökningar å ort och ställe eller till annan vidlyftig utredning, och ej heller kan man med säkerhet avgöra, huruvida andra särskilda omständigheter kunna vålla försening i arbetet. En statistisk utredning angående omfattningen av de i nuvarande fastighetsböcker förekommande inskrivningarna bleve ett alltför vidlyftigt företag och skulle — även om densamma kunde praktiskt utföras — icke giva någon säker ledning. Kostnadsfrågan lärer under sådana förhållanden få bedömas på basis av en mera summarisk överslagsberäkning. Innan en sådan beräkning kan uppgöras, måste emellertid tillses, dels vilka personer som skulle komma att utföra arbetet med fastighetsböckernas uppläggande, dels ock på vad sätt detta arbete kan tänkas lämpligen bliva organiserat. Det maktpåliggande arbetet att handhava ledningen av de nya fastighetsböckernas uppläggande kan uppenbarligen icke anförtros åt annan än den, som dels är väl förtrogen med inskrivningsväsen och fastighetsförhållanden dels kan antagas besitta en mera utpräglad känsla av ansvar inför uppgiftens betydenhet. I regel blir det därför häradshövdingen själv som får befatta sig med detta arbete. Undantag från denna regel torde vara särskilt motiverat i sådana fall, då häradshövdingen med hänsyn till nära förestående inträde i pensionsåldern icke har utsikt att själv kunna slutföra arbetet. Där arbetet icke lämpligen kan

86 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBOCKER.

åläggas häradshövdingen, måste detsamma utföras av någon av hovrätten särskilt förordnad person. Utföres arbetet av häradshövdingen, måste denne i den utsträckning som erfordras erhålla ledighet från a n d r a göromål. Behovet av vikarier kommer därför, så länge böckernas uppläggande pågår, a t t bliva synnerligen starkt. Då emellertid tillgången på domsagoaspiranter för närvarande är mycket riklig — vilket förhållande sannolikt kommer att fortbestå ännu ett a n t a l år — torde någon försening av arbetet på grund av bristande tillgång till vikarier knappast v a r a att befara. Ej heller torde det möta någon svårighet att i vederbörlig omfattning tillgodose behovet av skrivhjälp, detta så mycket mindre som en ganska betydande arbetskraft kommer att frigöras i följd av den allmänna förenklingen av inskrivningsväsendet. För arbetets behöriga bedrivande är det tillräckligt att i varje domsaga anställes ett skrivbiträde, som under hela den tid böckernas uppläggande p å g å r uteslutande sysselsattes därmed. Förutom häradshövdingen och hans skrivbiträde kommer tydligen — ehuru mera tillfälligt — även viss annan arbetskraft att tagas i anspråk. Sålunda kommer häradshövdingen i regel, på sätt förut angivits, att vid särskild undersökning å ort och ställe biträdas av lantmätare. (Se lagförsl. 42 §.) Arbetets organisation kan tydligen komma att variera efter olika lokala förhållanden. I en domsaga där skrivbiträdet besitter de nödiga kvalifikationerna för ett mera självständigt arbete kan arbetsorganisationen bliva något annorlunda än i en domsaga där allenast det rent mekaniska arbetet kan anförtros åt skrivbiträdet. Vidare kunna de särskilda, i flertalet domsagor tillämpade system, varigenom koncepten till utlämnade gravationsbevis tillvaratagas, p å olika sätt komma till nyttig användning vid uppläggandet av fastighetsböckerna. I genomsnitt torde man emellertid böra förutsätta en planläggning av arbetet i enlighet med följande huvudgrunder. Arbetet börjar därmed att de nuvarande böckerna, i den mån så icke redan skett, kollationeras med ledning av de hittillsvarande protokollen. Sedan detta skett, u p p r ä t t a r häradshövdingen (resp. den som förordnats att utföra arbetet) ett s. k. hjälpregister till de nuvarande böckerna. Detta bör v a r a så inrättat att det omedelbart kan göra tjänst som koncept vid införingen i de nya böckerna. I hjälpregistret antecknas för varje särskild fastighet dess beteckning enligt fastighetsregistret ävensom de uppgifter, vilka skola inflyta i överskrift och fastighetsspalt, samt de lagfarts- och inteckningsrum i den gamla boken, varifrån överföring till ny fastighetsbok skall ske. Hjälpregistret, som under övergångstiden kan bliva till stor n y t t a vid utfärdandet av gravationsbevis och uppläggandet av akter, torde lämpligen k u n n a inrättas enligt kortsystem, så att varje blivande upplägg i den n y a fastighetsboken motsvaras av ett kort. I samband med u p p r ä t t a n d e t av hjälpregistret böra förefintliga oklarheter i äganderätts- och inteckningsförhållandena bringas ur

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

världen. Med hänsyn härtill torde det å lantmäterikontoret förda jord registret böra i huvudskrift — eller, där så ej lämpligen kan ske, i avskrift — tillhandahållas häradshövdingen. Dock synes sådant tillhandahållande av jordregistret icke v a r a strängt nödvändigt, i den mån fastighetsförhållandena redan nu äro fullt uppklarade. Och då häradshövdingen givetvis icke behöver hela jordregistret p å en gång, bör det ankomma på honom att genom särskild rekvisition bestämma, när och i vilken omfattning jordregistret skall tillhandahållas. De upplysningar, som i övrigt k u n n a erfordras angående omständigheter av betydelse för fastigheters upptagande i fastighetsboken samt inteckningars placerande å vederbörliga upplägg, bör häradshövdingen under arbetets gång söka införskaffa från de myndigheter eller enskilda personer som kunna förväntas ä g a kunskap i de föreliggande frågorna. För upprättandet av hjälpregistret skulle beträffande vissa fastigheter undersökning å marken samt eventuellt rättelse av äldre inskrivningar bliva erforderlig. Behandlingen av dylika fall torde dock böra uppskjutas till en relativt sen tidpunkt. Undersökning som allenast avser viss inteckning bör tydligen såvitt möjligt icke igångsättas, förrän det visar sig att inteckningen blivit förnyad. U p p r ä t t a n d e t av hjälpregistret torde i flertalet domsagor kunna medhinnas på en tid av sammanlagt 6—12 månader. Denna tid bör om möjligt fördelas på sådant sätt att skrivbiträdena i samtliga domsagor ständigt hållas sysselsatta med införingen i böckerna. Arbetet med hjälpregistret synes lämpligen kunna fortgå i perioder om 1—2 månader. Med h ä n s y n till disponerandet av vikarier k u n n a dessa perioder emellertid icke sammanfalla för mer än ett visst begränsat a n t a l domsagor. Arbetet måste således påbörjas å något olika tidpunkter i olika domsagor. Den tid som kan beräknas åtgå för själva införingen i böckerna, varierar givetvis med antalet fastigheter i de olika domsagorna. Enligt vad hittills vunnen erfarenhet (uppläggandet av specialiserade fastighetsböcker på basis av jordregister för vissa områden) synes giva vid handen, kan ett rutinerat skrivbiträde under ett år, utgörande 280 arbetsd a g a r med en arbetstid av 7*5 timmar om dagen, medhinna införingen å cirka 2 250 upplägg, vilket ungefär motsvarar 15 band om 300 blad. Då med nuvarande antal fastigheter uppläggens a n t a l per domsaga endast i undantagsfall kan antagas komma att överstiga 12 000 (motsvarande 80 band), torde själva skrivarbetet i allmänhet k u n n a medhinnas på en tid av fem år. I flertalet domsagor kan denna tid säkerligen avsevärt underskridas. Införingen i böckerna skall givetvis åtföljas av en kollationering från häradshövdingens sida. Detta arbete, vilket väl knappast i något fall behöver k r ä v a längre sammanlagd tid än sex månader, kan, sedan hjälpregistret blivit upplagt, utföras under de ledigheter som, på sätt tidigare berörts, med vissa mellanrum kunna beviljas häradshövdingen. Det torde

88 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

under sådana förhållanden i regel bliva färdigt ungefär samtidigt med själva införingen. Hela arbetet med böckernas uppläggande skulle följaktligen icke kräva någon avsevärd tid utöver den som beräknats för skrivarbetet. Man torde under sådana förhållanden kunna fastställa den maximitid, inom vilken nya fastighetsböcker skola föreligga färdiga, till fem år för domsaga där medeltalet av inskrivningsärenden understiger 1000 och till sex år för annan domsaga. De kostnader som uppläggandet av nya fastighetsböcker skulle komma att åsamka statsverket kunna i stort sett hänföras till följande poster: 1) avlöningar till vikarier för häradshövdingar, 2) avlöningar till särskilt anställda skrivbiträden å domsagokanslierna, 3) ersättning för häradshövdings och enskild persons inställelse samt lantmätares biträde vid särskild förrättning å ort och ställe, och 4) kostnader för material (skruvliggarbanden, blankettrycket, hjälpregistret m. m.). Utgifterna till avlönande av vikarier föranledas av det uppenbara förhållandet, att en häradshövding icke annat än rent undantagsvis förmår vid sidan av sin vanliga tjänstgöring medhinna något av det arbete som uppläggandet av nya fastighetsböcker av honom kräver. I enlighet med vad nyss anförts synes man genomsnittligen kunna räkna med att häradshövdingen för böckernas uppläggande (upprättande av hjälpregister och kollationering) skall behöva ledighet från sitt ämbete under sammanlagt tolv månader. Det är uppenbart att sådan ledighet icke bör medföra några kostnader för häradshövdingen och att vikariens avlönande följaktligen helt bör ankomma på staten. Anställandet av vikarie behöver likväl icke alltid medföra någon extra utgift. Biträdande domare, förste notarie eller andre notarie, som förordnas till vikarie för häradshövdingen, äger nämligen enligt domsagostadgan icke uppbära särskilt vikariatsarvode härför. Kostnaderna för staten bliva följaktligen beroende av i vad mån nämnda domsagoaspiranter kunna ifrågakomma till vikariatsförordnanden av förevarande art, och de äro således även av denna anledning vanskliga att beräkna. I fråga om de domsagor — till antalet för närvarande 18 — där biträdande domare finnes, torde emellertid med fog kunna antagas att behovet av vikarier i stort sett skall kunna tillgodoses med den rättsbildade arbetskraft varöver dessa domsagor själva förfoga. Beträffande sådana domsagor skulle man följaktligen knappast behöva räkna med några särskilda utgifter för staten i det avseende varom nu är fråga. I domsagor utan biträdande domare torde däremot förhållandet bliva annorlunda. Med hänsyn till gällande normer för domarutbildning kunna notarierna allenast i begränsad omfattning ifrågakomma till vikariatsförordnanden, så länge andra vikarier finnas att tillgå. Då häradshövdingen givetvis kan bliva i behov av tjänstledighet även för andra ändamål än uppläggande av fastighetsböcker och notariernas användbarhet som vikarier kan antagas bliva utnyttjad vid ledigheter för så-

XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBÖCKER.

dana ändamål, torde vikariatsförordnanden av förevarande art huvudsakligen komma att tillfalla sådana domaraspiranter, vilka tjänstgjort såsom fiskaler i hovrätt. Först i den mån de sistnämndas antal skulle visa sig otillräckligt synes en ökad användning av notarierna böra ifrågakomma. Vad härefter angår det fall att häradshövdingen icke själv kan åtaga sig arbetet med uppläggandet av fastighetsböckerna utan detta måste ankomma på någon av hovrätten förordnad person, lära utgifterna för staten — för såvitt biträdande domare icke finnes att tillgå — i stort sett bliva desamma, som då domaraspirant med fiskalskompetens förordnas att vikariera för häradshövdingen. Förordnande att upplägga nya fastighetsböcker lärer näppeligen kunna meddelas åt någon i domsaga anställd notarie. Med ledning av det anförda synes man vid kostnadsberäkningen rent schematiskt kunna utgå därifrån, att det i envar av 100 domsagor anställes en vikarie med fiskalskompetens under en tid av två månader för varje kalenderår. Varje sådant vikariatsförordnande kommer med nuvarande avlöningsförhållanden att draga en kostnad av omkring 1000 kronor. Den totala årliga kostnaden för staten skulle sålunda i runt tal kunna skattas till 100 000 kronor. Beträffande kostnaden för skrivhjälp har ovan antagits, att ett extra skrivbiträde skulle behöva anställas å varje domsagokansli. Avlönandet av detta skrivbiträde måste tydligen ankomma på staten. Den årliga utgiften härför torde kunna beräknas till omkring 2 400 kronor per domsaga eller för hela riket till omkring 280 000 kronor. Utgifterna för särskilda förrättningar å ort och ställe äro såsom tidigare nämnts omöjliga att på förhand beräkna. Det kan förslagsvis antagas att i varje domsaga genomsnittligen kommer att hållas två sådana förrättningar om året. Vid flertalet av dessa torde lantmätare komma att biträda och bliva berättigad till särskild gottgörelse. Enskild person som inkallats till sådan förrättning utan att själv vara sakägare synes skäligen böra tillerkännas ersättning enligt de regler som gälla för vittnen i brottmål. Antages med hänsyn härtill kostnaden för varje förrättning komma att i genomsnitt uppgå till 125 kronor, skulle den årliga kostnaden för hela riket kunna skattas till 30 000 kronor. Vad slutligen angår utgifterna för materialets anskaffande, så har redan antytts att kostnaden för skruvliggarbanden skulle komma att icke obetydligt understiga motsvarande kostnad i Danmark. Bestämmes priset för varje skruvliggarband till förut angivna 59 kronor och lägges härtill kostnaden för blanketter och kort till hjälpregister m. m., torde på varje band belöpa en kostnad av 75 kronor. Att exakt angiva hur många band som skulle erfordras i de olika domsagorna är givetvis icke möjligt. Då antalet fastigheter i varje domsaga — bortsett från orter, där fastighetsböcker såsom för stad redan upplagts — kan skattas till i genomsnitt 12 000, lärer man kunna räkna med omkring 9 000 upplägg per domsaga.

90 XI.

UPPLÄGGANDET AV NYA FASTIGHETSBOCKER.

Då dessa upplägg skulle kunna rymmas i omkring 60 band, synes materialkostnaden i genomsnitt per år kunna beräknas till 90 000 kronor. Den nu uppgjorda överslagsberäkningen synes sålunda giva vid handen, att ett årligt anslag av 500 000 kronor skulle erfordras åtminstone under de två första åren från arbetets påbörjande. Efter förloppet av nämnda tidrymd torde arbetets avslutande i vissa domsagor åstadkomma en successiv minskning av utgifterna, så att dessa exempelvis under sjätte året kunna antagas komma att utgöra allenast en mindre bråkdel av den angivna summan.

XII. Reformens konsekvenser i fråga om beräknandet av lösen och

stämpel. För att den föreslagna reformen icke skall medföra någon reell minskning i de sportelinkomster, som under nuvarande förhållanden tillkomma domarämbetenas innehavare, erfordras en omreglering av lösenberäkningen för lagfarts- och inteckningsexpeditionerna. Tydligen bör principen vid en sådan omreglering vara den, att lösen för de expeditioner — utdrag av fastighetsbok, lagfartsbevis och bevis å handling — vilka efter reformens införande bibehållas, höjes så mycket att full kompensation vinnes för den lösen som nu utgår för protokollsutdrag. Lämpligast torde vara, att detta tillägg i sin helhet lägges å utdraget av fastighetsboken, under det att lösen för lagfartsbevis och bevis å handling förbliver oförändrad. Vid tillämpningen av nämnda princip måste man utgå från de nu gällande beräkningsgrunderna. Dessa äro olika vid häradsrätt och rådhusrätt. Vid häradsrätt debiteras i lagfartsärende för 1) protokoll: första arket 2 kronor och varje följande ark 1 krona; 2) lagfartsbevis: 1 krona; 3) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 2 kronor och varje följande utdrag 1 krona; 4) bevis å handling: 50 öre; och i inteckningsärende för 1) protokoll: första arket 2 kronor och varje följande ark 1 krona; 2) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 2 kronor och varje följande utdrag 1 krona 1 ; 3) bevis å handling: 50 öre. 1 Om i ärende angående dödande av gemensam inteckning i vad den besvärar viss fastighet utfärdas mera än ett utdrag, beräknas lösen endast för det första utdraget.

XII. OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

91 Vid rådhusrätt debiteras i lagfartsärende för 1) protokoll: första arket 3 kronor, andra arket 1 krona 50 öre och varje följande ark 1 krona 25 öre; 2) lagfartsbevis: a) då lagfart meddelats på grund av köp, byte, gåva eller testamente 2 kronor samt därutöver för varje påbörjade 1000 kronor av fastighetens taxeringsvärde eller köpeskilling, om den är högre, 2 kronor, dock att lösen ej får överstiga 22 kronor, och b) då lagfart meddelats å annat fång, 1 krona; 3) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 1 krona 50 öre och varje följande utdrag 75 öre; 4) bevis å handling: 1 krona; och i inteckningsärende för 1) protokoll: första arket 3 kronor, andra arket 1 krona 50 öre och varje följande ark 1 krona 25 öre; 2) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 1 krona 50 öre och varje följande utdrag 75 öre l ; 3) bevis å handling: 1 krona. Den lösen som nu utgår för protokoll kan tydligen vid reformens genomförande obehindrat överflyttas till utdraget av fastighetsboken, i den mån utskriften i varje ärende icke överstiger ett ark. Däremot är det mera tveksamt, på vad sätt kompensation skall lämnas för den lösen, som i ärenden där protokollet omfattar mera än ett ark debiteras för varje ark utöver det första. Givetvis är det svårt att någorlunda exakt angiva vad denna beräkningsgrund betyder i inkomstavseende för domaren. Emellertid är det icke alldeles omöjligt att i dagboks- och aktsystemet finna en någorlunda ekvivalent beräkningsgrund. Man kunde tänka sig en särskild vidimationsavgift, som utginge med exempelvis 50 öre för varje halvark varmed det ingivna aktexemplaret av det grundläggande dokumentet (köpebrev och köpekontrakt sammanräknade) överskrede ett halvark. Med en sådan anordning skulle den förhöjda lösen i regel träffa just de ärenden, i vilka under nuvarande förhållanden protokollsutskriften upptager mera än ett ark. Och för allmänhetens vidkommande skulle en dylik anordning kunna motiveras därmed, att utförligare dokument bereda domaren ett ökat besvär och framför allt upptaga större utrymme i akter och arkiv. Troligen skulle dock en sådan beräkningsgrund rent praktiskt sett icke vara vidare lämplig. Man torde i stället böra anlita utvägen att låta den ur nuvarande lösenberäkning för flera protokollsark härflytande inkomsten fördelas på samtliga förekommande inskrivningsärenden. Det kan antagas att vid en sådan fördelning på varje ärende kommer att belöpa omkring 15 öre. Vid fastställandet av lösen för utdrag av fastighetsboken bör således detta belopp räknas domaren till godo. 1

Se not å föregående sida.

92 XII. OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

Vid ifrågavarande omreglering av lösenberäkningen kan den inverkan på sportelväsendet, som skulle uppkomma i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande och uppläggandet av nya fastighetsböcker, icke komma i betraktande. Då det förutsattes att förnyelseinstitutet skall fortbestå under ytterligare en tioårsperiod, är frågan om kompensation för bortfallande expeditionslösen i förnyelseärenden icke för närvarande aktuell. Men då de nya fastighetsböckerna successivt kunna tagas i bruk i den mån arbetet med deras uppläggande fortskrider, måste härav, under förutsättning att den nuvarande lösenberäkningen efter antalet upplägg bibehålles, snart nog kunna föranledas en viss ökning av sportelinkomsten. Att med hänsyn till detta förhållande företaga en särskild reglering torde dock icke vara påkallat. En i någon mån ökad sportelinkomst under den besvärliga övergångstiden förefaller i och för sig rimlig. Däremot måste man vid bestämmandet av lösen taga hänsyn till den besparing av arbetskostnad och skrivmaterial, som dagboks- och aktsystemet är ägnat att medföra för domaren. Efter sammanräknandet av de förutnämnda poster som skola ingå i lösenbeloppet för utdraget av fastighetsboken, måste man göra ett skäligt avdrag för kostnadsminskningen. Bestämmandet av detta avdrag är tydligen förbundet med avsevärda svårigheter. Först och främst är det vanskligt att ens ungefärligen beräkna den besparingsmöjlighet som reformen kan medföra för en viss domstol. Därtill kommer att förhållandena äro ganska olika vid olika domstolar. Bortsett från ärendenas växlande frekvens och de olikartade fastighetsförhållandena, finnas åtskilliga olikheter i fråga om organisation och arbetsteknik, antalet biträden, proportionen mellan rättsbildad och icke rättsbildad arbetskraft, biträdenas anställningsvillkor och användbarhet för olika göromål o. s. v., allt faktorer av betydelse för arbetsbesparingen och dess ekonomiska utnyttjande. Ett visst motsatsförhållande gör sig här gällande mellan större och mindre domsagor. I en stor domsaga ined flera skrivbiträden kan man genom indragning av överflödig arbetskraft någorlunda smidigt anpassa sig efter de förändrade behoven; i en liten domsaga är detta i regel svårare. Dessa skiftande förhållanden hava tydligen icke kunnat vid förevarande utredning överblickas, och även om så varit möjligt, skulle svårigheterna icke därmed varit avhjälpta. Då till undvikande av allt för stora rubbningar avdraget måste bestämmas med hänsyn till den antagliga, genomsnittliga besparingen i olika domsagor, kan tydligen i konkreta fall nettoinkomsten vid jämförelse med nuvarande förhållanden komma att undergå en icke ringa förändring. Den kan i vissa domsagor bliva högre, i andra domsagor lägre än den för närvarande är. Besparingen i arbetskostnad hänför sig huvudsakligen till det förhållandet, att behovet av skrivhjälp efter reformens genomförande blir betydligt mindre än nu. Att även behovet av rättsbildad arbetskraft i

XII. OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

någon mån minskas i följd därav att upprättandet av protokoll utbytes mot ett enklare förfarande, torde endast undantagsvis kunna influera på domarens utgifter för hållande av kansli. Försiktigast torde vara att räkna med att endast sådan arbetskraft frigöres, som nu åtgår för handlingarnas avskrivande i protokollet samt protokollets utskrivande. Visserligen kunde man också peka på andra besparingsmöjligheter. Dessa äro emellertid icke ur ekonomisk synpunkt av någon vidare betydelse och kunna någorlunda uppvägas av det ökade besvär, som vissa genom reformen nytillkomna åligganden äro ägnade att medföra. Vad exempelvis angår renovationen, så behöver denna icke ens under nuvarande förhållanden förorsaka något mera betydande arbete; på många håll är ju det renoverade protokollet en maskinskriven genomslagskopia till konceptprotokollet. För bestämmandet av förutnämnda besparingsavdrag torde följande kalkyl kunna tjäna till viss ledning. Det antages att antalet lagfarts- och inteckningsärenden i en domsaga utgör 1 600 per år (medeltalet för lantdomsagorna under 1926). Detta torde motsvara en årlig protokollsutskrift av omkring 4 800 sidor. Då en normalt arbetande maskinskriverska medhinner 6 sidor i timmen, kräver den årliga utskriften i runt tal 800 arbetstimmar. För handlingarnas avskrivande i protokollet åtgår ungefär hälften av denna tid eller således 400 arbetstimmar. Antages vidare att maskinskriverskan avlönas med 2 100 kronor årligen och att hon arbetar 7-5 timmar dagligen under 280 dagar av året, så belöper på varje arbetstimme en löneutgift av 1 krona. Då antalet sparade arbetstimmar skattats till 1200, skulle minskningen i arbetskostnad kunna beräknas till 1200 kronor. Beträffande kostnaden för skrivmaterialier må erinras därom, att 1923 års sakkunniga för utredning av frågan om lönereglering för befattningshavare i domsagorna räknade med ett genomsnittligt expensanslag for skrivmaterialier för domsaga på omkring 700 kronor. 1 Med detta belopp för ögonen torde man kunna skatta den genom reformen föranledda kostnadsbesparingen i detta avseende till omkring 200 kronor årligen, varvid givetvis förutsattes att de särskilda med realakterna för^ bundna kostnaderna för anskaffande av skåp och aktomslag icke gäldas av domaren. Den sammanlagda årliga besparingen skulle följaktligen skattas till 1400 kronor, varav på varje ärende skulle belöpa cirka 88 öre. Emellertid torde denna siffra lämpligen böra avrundas nedåt. Man kan nämligen icke undgå att fästa avseende vid den särskilt i mindre domsagor framträdande svårigheten att ekonomiskt fullt utnyttja den genom reformen vunna arbetsbesparingen. I en domsaga där för närvarande endast ett skrivbiträde sysselsattes, kan det bliva svårt nog att genom inskränkning av antalet arbetstimmar nedpressa löneutgiften i den 1

Jfr Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomforande av den ifrågasatta rättegångsreformen, Stockholm 1928, s. 332.

94 XII. OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

omfattning som här förutsatts. 1 Under sådana förhållanden kunde man vara benägen att bestämma avdraget till en så pass låg siffra som 65 öre. Då det här ovan (s. 91) förutsatts en förhöjning med 15 öre såsom kompensation för den nuvarande lösenberäkningen för utskrifter omfattande flera protokollsark, skulle man vid den nya lösenberäkningen kunna åtnöjas med en reduktion av 50 öre per ärende. I enlighet med förestående överväganden skulle den framtida lösenberäkningen kunna utformas på följande sätt. Vid häradsrätt debiteras i lagfartsärende för 1) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 3 kronor 50 öre och varje följande utdrag 1 krona; 2) lagfartsbevis: 1 krona; 3) bevis å handling: 50 öre; och i inteckningsärende för 1) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 3 kronor 50 öre och varje följande utdrag 1 krona 2 ; 2) bevis å handling: 50 öre. Vid rådhusrätt i lagfartsärende för 1) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 4 kronor och varje följande utdrag 75 öre; 2) lagfartsbevis: a) då lagfart meddelats på grund av köp, byte, gåva eller testamente 2 kronor samt därutöver för varje påbörjade 1000 kronor av fastighetens taxeringsvärde eller köpeskilling, om den är högre, 2 kronor, dock att lösen ej får överstiga 22 kronor, samt b) då lagfart meddelats å annat fång, 1 krona; 3) bevis å handling: 1 krona; och i inteckningsärende för 1) utdrag av fastighetsbok: första utdraget 4 kronor och varje följande utdrag 75 öre 2 ; 2) bevis å handling: 1 krona. Vad härefter angår beräknandet av stämpel å expeditioner torde man på liknande sätt som beträffande lösen böra utgå från de nu gällande reglerna. Dessa äro följande. Vid häradsrätt i lagfartsärende 1) protokoll: första arket 2 kronor och varje följande ark 1 krona 50 öre, dock att om taxeringsvärdet eller köpesumman för den egendom, vara lagfart sökes, icke uppgår till 1000 kronor, protokollet är fritt från stämpel; 2) lagfartsbevis: 1 krona, dock med stämpelfrihet under samma förutsättning som beträffande protokoll; 1

jfr

KK den 20 maj 1927 med vissa föreskrifter ang. de vid domsagornas kanslier an-

ställda icke rättsbildade biträden. 2 Undantagsstadgandet för dödning av gemensam inteckning bibehålies.

XII.

OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

3) utdrag av fastighetsbok: fritt från stämpel; 4) bevis å handling: fritt från stämpel; i inteckningsärende 1) protokoll: första arket 2 kronor och varje följande ark 1 krona 50 öre; 2) utdrag av fastighetsbok: fritt från stämpel; 3) bevis å handling: fritt från stämpel. Vid rådhusrätt i lagfartsärende 1) protokoll: första arket 1 krona, andra arket 1 krona och varje följande ark 1 krona 25 öre, dock att om taxeringsvärdet eller köpesumman för den egendom, vara lagfart sökes, icke uppgår till 1000 kronor, protokollet är fritt från stämpel; 2) lagfartsbevis: 1 krona, dock med stämpelfrihet under samma förutsättning som beträffande protokoll; 3) utdrag av fastighetsbok: fritt från stämpel; 4) bevis å handling: fritt från stämpel; i inteckningsärende 1) protokoll: första arket 1 krona, andra arket 1 krona och varje följande ark 1 krona 25 öre; 2) utdrag av fastighetsbok: fritt från stämpel; 3) bevis å handling: fritt från stämpel. Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som den föreslagna reformen särskilt i fråga om snabbhet och säkerhet är ägnad att medföra för allmänheten, och i betraktande av de betydande kostnader, som reformens genomförande måste förorsaka staten, vore det visserligen icke ur vägen, att dessa stämpeldebiteringar underginge en viss höjning. Då frågan härom emellertid torde falla utom ramen för förevarande utredning, måste i likhet med vad som skett beträffande lösen en status-quo-prineip ligga till grund för utformandet av de nya reglerna. Den genom dagboks- och aktsystemet föranledda minskningen i utgifterna för stämplat skrivpapper torde mer än väl uppvägas om den särskilda stämpelberäkningen för protokoll, omfattande flera ark, får bortfalla utan att ersättas med något annat. Beräkningsgrunderna skulle följaktligen bliva följande. Vid häradsrätt i lagfartsärende 1) utdrag av fastighetsbok: 2 kronor, dock med stämpelfrihet, om taxeringsvärdet eller köpesumman för den fastighet, vara lagfart sökes, icke uppgår till 1000 kronor; 2) lagfartsbevis: 1 krona, dock med stämpelfrihet under samma förutsättning som beträffande protokoll; 3) bevis å handling: fritt från stämpel; i inteckningsärende 1) utdrag av fastighetsbok: 2 kronor; 2) bevis å handling: fritt från stämpel.

96 XII. OM BERÄKNANDET AV LÖSEN OCH STÄMPEL.

Vid rådhusrätt i lagfartsärende 1) utdrag av fastighetsbok: 1 krona, dock med stämpelfrihet, om taxeringsvärdet eller köpesumman för den fastighet, vara lagfart sökes, icke uppgår till 1000 kronor; 2) lagfartsbevis: 1 krona, dock med stämpelfrihet under samma förutsättning som beträffande protokoll; 3) bevis å handling: fritt från stämpel; i inteckningsärende 1) utdrag av fastighetsbok: 1 krona; 2) bevis å handling: fritt från stämpel. Såsom redan framhållits har avsikten varit att så avväga bestämmelserna om lösen och stämpel, att minsta möjliga rubbning skulle åstadkommas i bestående avlöningsförhållanden. Skulle emellertid i enstaka fall till följd av de ändrade bestämmelserna någon mindre jämkning i dessa uppåt eller nedåt komma att inträda, kan denna omständighet ej få utgöra hinder för en ur allmänna synpunkter önskvärd reform av vår inskrivningslagstiftning.

97 Förslag till Lag o m handläggning av i n s k r i v n i n g s ä r e n d e n . Härigenom förordnas som följer: Om inskrivningsmyndighet. 1*. Inskrivningsärenden, varmed i denna l a g förstås ärenden angående lagfart å fång till fast egendom samt inteckning i sådan egendom ävensom ä r e n d e n rörande anteckningar- vilka efter vad särskilt är stadgat skola göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet x eller inskrivas i fastighetsboken, 2 skola handläggas och avgöras av inskrivningsdomaren i den ort d ä r egendomen är belägen. 3 Angående inskrivning av r ä t t till mark, hörande till sådan enskild järnv ä g för v a r s anläggning Konungen medgivit r ä t t a t t i enlighet med bestämmelserna om expropriation förvärva erforderligt område, ä r särskilt stadgat. 4 Se motiven s. 46—51. Jfr LB II 1:1 och s. 243 (LB III 14:1). Tomträttsärenden beröras icke av denna lag, se motiven s. 16. 1 Begreppet inskrivningsärende skall enligt förslaget omfatta även åtskilliga grupper av anteckningsärenden. Vissa anteckningar ske på framställning av enskild sakägare. De äro i så måtto likställda med de egentliga lagfarts- och inteckningsärendena, att de konstituera materiella rättsverkningar. Exempel på sådan anteckning finnes i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. (Ärende angående begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten torde vara att betrakta såsom ett vanligt ansökningsärende angående inteckning i fast egendom.) Flertalet anteckningsärenden anhängiggöras emellertid i annan ordning än nu sagts. Genom särskilda stadganden har det nämligen ålagts myndighet eller i vissa fall enskild sakägare att hos domaren göra anmälan om förhållande som i något avseende är av betydelse för bedömande av en fastighets rättsliga tillstånd. Stadgandena innefatta därjämte skyldighet för domaren att om förhållandet göra anteckning i lagfarts- eller inteckningsprotokollet. Sådana anteckningar äro till skillnad från ansökningsärendena icke av någon konstitutiv innebörd. Det förhållande varom anmälan göres har sin fulla rättsliga betydelse, vare sig anteckningen sker eller icke. Emellertid avse dessa ärenden i likhet med ansökningsärendena att genom inskrivning åstadkomma publikation av rättsändringar _ visserligen icke blott verkligen inträffade rättsändringar utan även sådana rättsändringar som framdeles uppkomma eller kunna befaras uppkomma i följd av det antecknade förhållandet. Syftet med anteck7 --

301876.

98 FÖRSLAG TILL LAG.

ningen är sålunda att förhållandet skall bringas till tredje mans kännedom genom att komma till synes i fastighetsboken. Med tanke härpå innehålla stadgandena vanligen uttrycklig föreskrift att anteckningen skall göras jämväl i fastighetsboken. Och där sådan föreskrift icke givits, torde det likväl vara avsett att anteckningen skall införas såväl i protokollet som i fastighetsboken. Till anteckningsärenden av förevarande slag kunna räknas följande. A. Åtskilliga stadganden avse att i fastighetsboken låta anteckna vissa käromål för att därigenom varsko tredje man att fastighetsägarens rätt till fastigheten i något hänseende är osäker. Sådana stadganden förekomma i LagfF 13 § (jfr 18 §), JDL 21 kap. 36 §, ExprL 14 §, ensittarlagen 7 §, lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor 4 § (jfr 18 §) och lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom 13 §. Anteckningar om att exekutivt förfarande inletts hava förutom nämnda syfte även till uppgift bl. a. att varsko inteckningshavarna att exekutionen kan medföra rubbning av deras inteckningar. Beträffande utmätning för icke intecknad fordran tillkommer det särskilda syftet att lämna upplysning om förmånsrätt jämlikt HB 17 kap. 9 § 3 mom. Föreskrifter om sådana anteckningar återfinnas i KonkL 21 § och IntF 38 § (jfr UL 85 § och IntF 61 §). När omständighet som föranlett anteckning av nämnda slag ej längre består, bör givetvis anteckningen kunna avföras ur fastighetsboken. Föreskrifter härom äro meddelade beträffande åtskilliga av dessa anteckningar, så exempelvis LagfF 16 § (jfr 18 §), ExprL 50 och 61 §§, samt IntF 38 §. B. Vissa anteckningar hava till ändamål att lämna upplysning om de förändringar beträffande inskrivna rättigheter som kunna föranledas av offentlig myndighets åtgärder, t. ex. köpeskillingslikvid i anledning av exekutiv försäljning, fordelning av expropriationsmedel o. s. v. Anteckningar av denna art föreskrivas i IntF 23 24, 45, 55, 58 och 58 a §§ (jfr ExprL 58, 60 och 84 §§, ensittarlagen 14 §, gruvestadgan 31 §, vattenlagen 9 kap. 71 och 72 §§). Liknande anteckningar stadsas jämväl i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, 5 §, lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan 63 § samt lagen den 14 juni 1929 om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten 8 §. I detta sammanhang må även observeras IntF 15 §, mortiiiKationslagen 10 §, lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa fralserantor 14 § (jfr 18 §) lagen den 8 november 1912 om sammanläggning av fralseranta med den fastighet varav räntan utgår 9 §, lagen om sammanläggning av fastigheter å landet 20 § samt lagen om fastighetsbildning i stad 3 kap. 7 § och 4 kap. 2 8 C En annan kategori av anteckningar har till ändamål att lämna upplysning om tvsta förmånsrätter. Sådana anteckningar föreskrivas i lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån 4, 5 och 6 §§, lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor 14 § (jfr 13 §) samt JDL 21 kap. 46 § (jfr lagen den 18 juni 1926 om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning). Samtliga nu berörda ärenden hava såsom ett gemensamt yttre kannetecken att anteckningarna intagas i såväl protokoll som • fastighetsbok. De bliva såsom förut nämnts enligt förevarande förslag att hänföra till inskrivnmgsarenden. Utanför detta begrepp falla däremot åtskilliga anteckningar, som enligt gällande stadganden få göras i fastighetsboken utan förmedling av protokoll. Sådana anteckningar angå i huvudsak fastigheternas indelning och beteckning men däremot icke deras rättsliga tillstånd. Såsom exempel på stadganden av denna art ma nämnas K k den 31 december 1887 angående anteckning i lagfarts- och inteckningsbockerna om förändringar av fastigheters namn, nummer och skattetal m. m., KK den -o

FORSLAG TILL LAG.

juni 1909 om införande i fastighetsbok av beteckning, varunder fastighet upptaTJJZSTT < t £ * t ? r f ö r o r d n i n ^ 33 §) samt f a s t i g h e t L g Ä ordningen 37 §. (Jfr vidare Kk 1875 17 §.) Den praktiska betydelsen av att dessa anteckningar ej äro att betrakta som inskrivningsärenden ligger därT att hk som de hittills icke passeiat protokollet, så skola de enligt förslaget eMnföra i

fatmtträdr ^ ^ ^ 2

^

' ^ ^ ™

"** anmälan V inlrivnin^

Uttrycket »inskrivas i fastighetsboken» har valts med tanke på framtida bestämmelser om dylik anteckning, vilka ju ej kunna gå ut på anteckning i ett då avskaffat protokoll. Genom ordet »inskrivas» avses att avgränsa dessa ärenden vilka skola passera dagboken och handläggas å inskrivningssammanträde, från sådana omedelbara anteckningar i fastighetsboken som omförmälas i sista stycket av foregående not. Jfr 39 § här nedan. " y u t e i av 4 f r ^ f a n d V ^ U m b e s t ä m m e l s e n L a § f F 1 §• I n * F 3 § samt 36 § här nedan. Se KF 15 okt. 1880 innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart intecknmg och utmätning av järnväg m. m. Jfr förslag till lag om ändrad lydelse av småprotokollsförordningen, nedan s. 115.

2 §. Inskrivningsdomare vare i domsaga å landet 1 häradshövdingen eller den därtill särskilt är satt 2 och i stad med rådstuvurätt en av rättens lagfarna befattningshavare. 3 Om i något fall ärendenas antal det fordrar, må flera inskrivningsdomare utses; och bestämme Konungen arbetsfördelningen dem emellan.4 Se motiven s. 51—52. Jfr LB II 1:2 och s. 243 (LB III 14:2.) Domsaga å landet står i motsats till rådstuvurätts domsaga Jfr RB 6 1 2 Chefen för inskrivningsavdelningen i Södra Roslags domsaga, inrättad genom KBr den 7 juli 1922 (SFS nr 439), torde anses såsom inskrivningsdomare i förslagets mening. Enligt domsagostadgan 10 § samt KCirk den 18 juni 1925 till rikets hovrätter angående grunder för bestämmande av biträdande domares ämbetsahgganden kan biträdande domare enligt hovrättens förordnande komma att fungera såsom inskrivningsdomare. Det torde böra förordas att biträdande domare städse erhåller uppdraget att vara inskrivningsdomare. 3 Uttrycket innefattar även sådan tjänsteman, t. ex. stadsnotarie i vissa städer som icke kan sägas vara ledamot i rätten. Jfr Köersner a. a. s. 56. 4 Det är icke avsett att bestämmelsen om flera inskrivningsdomare skall komma till användning annat än i Stockholm. 1

Om

inskrivningssammanträde.

3 §. För handläggning av inskrivningsärenden skall inskrivningsdomaren hålla offentligt sammanträde (inskrivningssammanträde) en gång i veckan å dag som Konungen bestämmer. Sådant sammanträde må ej börja senare än klockan tio förmiddagen och ej avslutas före klockan tolv middagen.1 För domsaga å landet hålles sammanträdet å den ort där kansliet 2 finnes.3 När särskilda förhållanden därtill föranleda, äger Konungen förordna

FÖRSLAG TILL LAG. 100 att inskrivningssammanträden skola hållas till annat antal 4 än i första stycket sägs. Om kungörande av tid för inskrivningssammanträden förordnar Konungen.5

Se motiven s. 52—56 och 58—59. Jfr LB II 1:8 samt s. 233 och 250 (LB III 14:8). Jfr vidare LB II förslag till lag om inskrivningsting (s. 52). 1 Vid sammanträdet bör om möjligt rättsbildat biträde närvara såsom diarieoch protokollsförare. 2 Angående häradshövdingens skyldighet att hålla kansli å ort som Konungen bestämmer se domsagostadgan 11 och 48 §§. Jfr motiven s. 13. 3 Det har varit under övervägande, huruvida i särskilda fall borde medgivas undantag från regeln om sammanträdets hållande å kansliorten. Då emellertid ärendenas handläggning å annan ort än kansliorten skulle vålla vissa olägenheter, bl. a. i fråga om bokföringen, samt en sådan anordning under nuvarande domsagoorganisation icke lärer vara erforderlig, har något stadgande härom icke upptagits i förslaget. 4 Beträffande domsaga där antalet inskrivningssammanträden blir mindre än enligt huvudregeln i denna paragraf, lärer i sammanhang med bestämmandet av antalet inskrivningssammanträden böra lämnas föreskrift om att förnyelse av inteckning i det fall som avses i 20 § 3 stycket IntF må kunna ske å särskilt för detta ändamål hållet sammanträde. 5 Då tidsbestämmelserna torde kunna meddelas efter enhetliga normer för flertalet domsagor och att gälla tills vidare, synes kungörandet lämpligen böra regleras av Kungl. Maj:t. Kungörandet skulle alltså icke, såsom enligt lagen den 7 maj 1918 om kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m., behöva ske särskilt för varje domsaga.

4§. I inskrivningsärende äger sökande mellan inskrivningssammanträdena avlämna sina ansökningshandlingar å rättens kansli med skyldighet för domaren att, där ej ansökningen återkallas, 1 företaga ärendet till behandling å först infallande inskrivningssammanträde. Angående handlingars mottagande å tingsställe, när tingssammanträde hålles å annan ort än kansliorten, förordnar Konungen.2 Se motiven s. 57. Jfr domsagostadgan 38 §. 1 Att ansökningshandlingar som vid avlämnandet befinnas bristfälliga eller ofullständiga icke behöva emottagas och sålunda ej heller diarieföras, för så vitt icke sökanden påfordrar formellt beslut, har ansetts obehövligt att direkt uttala. Förevarande stadgande avser det fall att en ansökan efter införandet i dagboken finnes i behov av komplettering som ej kan omedelbart verkställas. Inskrivningsdomaren äger i sådant fall bereda sökanden tillfälle att för felets avhjälpande återkalla ansökningen. Sker sådan återkallelse, vinner ärendet icke någon behandling å sammanträdet och följaktligen verkställes icke heller införing i fastighetsboken. Handlingarna återställas till sökanden, varvid ärendet samtidigt avföres ur dagboken. 2 Såsom i motiven s. 54 och 57 angives bör, när tingssammanträde hålles å annan ort än kansliorten, särskild expedition för ansökningshandlingars mottagande anordnas å tingsstället. En å annan ort avlämnad handling anses emellertid icke ingiven till inskrivningsdomaren förrän ett dylikt ingivande verkligen ägt rum antingen å kansliet mellan inskrivningssammanträdena eller vid ett dylikt samman-

FORSLAG TILL

LAG.

trade. Dagboken, i vilken ärendena omedelbart skola införas, måste ju städse finnas tillgänglig å orten för inskrivningssammanträdenas hållande. Å tingsstället mottagas handlingar icke vid dombordet inför rätten utan av något biträde i kommissionärs ställning, dock utan kommissionärskostnad för sökanden. Skulle handUngarna icke hinna avlämnas till inskrivningsdomaren senast vid närmaste inskrivmngssammanträde, införas de enligt kungörelseförslaget 2 § 4 stycket under nästföljande sammanträde. Givetvis åligger det domare och kommissionär som tjänsteplikt att tillse, att handlingarna avlämnas till inskrivningsdomaren, så snart detta tekniskt är möjligt efter tingssammanträdets avslutande; och försummelse härutinnan kan ådraga vederbörande skadeståndsskyldighet. Men risken för något missöde beträffande handlingarnas framkomst i rätt tid till inskrivningssammanträdet ligger, såvitt prioritetsrätten angår, på sökanden. De avsedda bestämmelserna om handlingars mottagande å tingsställe torde lämpligen meddelas i domsagostadgan. 5§. A n s ö k a n i i n s k r i v n i n g s ä r e n d e anses gjord å det träde, v a r a ärendet första gången behandlas.1

inskrivningssamman-

Se motiven s. 52—56 och 59. Huruvida ärendet vunnit behandling vid sammanträdet framgår av fastighetsboken, som innehåller inskrivningsdomarens beslut. 1

6§. Ä r e n d e n v i l k a i n k o m m i t före i n s k r i v n i n g s s a m m a n t r ä d e t 1 s k o l a a v inskrivningsdomaren anmälas vid sammanträdet.2 Inskrivningsdomaren v a r e pliktig att, där det i något ärende begäres, å s a m m a n t r ä d e t u p p l ä s a d e n h a n d l i n g e l l e r del d ä r a v v a r o m f r å g a är. 3 Se motiven s. 59. Jfr LagfF 4 § och IntF 3 §. Härmed avses jämväl anmälan från myndighet eller enskild sakägare angående förhållande som skall antecknas i fastighetsboken, för så vitt sådant ärende är att hänföra till begreppet inskrivningsärende. Jfr förslagets 1 6 samt LB II 1 2 1 och s. 266 (LB III 14:21). 2 Enligt 4 § har inskrivningsdomaren samma skyldighet att till behandling upptaga på förhand inkomna inskrivningsärenden som ärenden inkomna a sammanträdet. Huruvida ett inskrivningsärende behandlats framgår, såsom vid 5 § anmärkts, av fastighetsboken. Den i 6 § första stycket intagna bestämmelsen, att på förhand inkomna inskrivningsärenden skola anmälas vid sammanträdet, utgör en ordningsföreskrift i publicitetens intresse, vars åsidosättande innebär en tjänsteförsummelse men ej kan medföra rättsförlust för sökanden. Andra stycket avser även ärende som inkommer under själva sammanträdet.

7i Skall n å g o n höras över a n s ö k a n om inskrivning, sker det å inskrivn i n g s s a m m a n t r ä d e ; dock m å i n s k r i v n i n g s d o m a r e n , d ä r s å p r ö v a s l ä m p ligt, förordna att förhör skall ä g a r u m inför r ä t t e n . Jfr IntF 6 § samt LB II 1:13 och s. 256 (LB III 14:13). Förstnämnda paragraf blir alltjämt gällande, dock med den modifikation som betingas därav att inskrivningsdomaren övertager rättens funktion. Att förhör skall äga rum inför rätten motiveras därmed att detta i vissa fall

102 FÖRSLAG TILL LAG.

kan vara lägligare för parterna och att större offentlighet stundom kan vara särskilt önskvärd. När förhöret hålles inför rätten, måste vad därunder förekommer skriftligen upptecknas. Då särskilt inteckningsprotokoll icke längre skall föras vid rätten, måste uppteckningen tydligen göras i domboken. Efter förhöret överlämnas till inskrivningsdomaren ett utdrag av domboken, som bilägges vederbörande akt. När förhöret hålles inför inskrivningsdomaren, torde i regel protokollering bliva nödvändig. Förekommer vid förhöret allenast att ansökningen medgives av den i ärendet hörde, synes man dock kunna inskränka sig till att anteckna medgivandet i dagboken. 8 §.

Efter varje inskrivningssammanträde late inskrivningsdomaren ofördröjligen å rättens dörr anslå en förteckning över de ansökningar om lagfart och inteckning * som blivit behandlade å sammanträdet. Samtidigt skall av förteckningen, i vad den rör lagfarter, ett exemplar sändas till vederbörande lands- eller stadsfiskal, och ett annat till häradsskrivaren eller den tjänsteman i stad som har att för taxering upprätta fastighetslängd.2 Förteckningen skall ock i nu angiven del översändas till minst två av ortens tidningar. Närmare föreskrifter om förteckningen meddelas av Konungen.3 Se motiven s. 59—60. 1 I förteckningen medtagas icke ärenden som angå förnyelse, dödning eller förändring av inteckningsrätt. 2 Förteckningen ersätter den i lagfartsförordningen 17 § omförmälda förteckning å sökta lagfarter. Då enligt förslaget förteckningen skall utskrivas för varje inskrivningssammanträde och i följd därav blir jämförelsevis lättöverskådlig, har den förenklingen ansetts kunna vidtagas, att förteckningen icke längre behöver upprättas särskilt för varje kommun. Med användande av maskin och genomslagskopia kunna sålunda alla exemplar av förteckningen utskrivas på en gång. 3 Se kungörelseförslaget 6 §. Jfr KK den 1 juni 1915 om förteckningar å lagfarter och KK den 8 april 1921 (SFS nr 135). Det avses att sistnämnda författningar skola upphöra att gälla.

Om bokföring.

9§. Inskrivningsdomaren skall, på sätt här nedan stadgas, över samtliga inskrivningsärenden föra dagbok och fastighetsbok. Jfr LB II 1:1 och s. 243 (LB III 14:1). Enligt lagberedningens förslag skulle på landet fastighetsbok föras särskilt för varje tingslag. Detta betingades huvudsakligen därav, att inskrivningsärendena enligt lagberedningen skulle anhängiggöras vid rätten. Enligt förevarande förslag komma inskrivningsärendena, vad landet angår, att bokföras för varje inskrivningsdomares ämbetsdistrikt. Varje domsaga blir sålunda ett inskrivningsområde för vilket föres gemensam dagbok och fastighetsbok. Inskrivningsområdet kommer härigenom att i regel sammanfalla med ägodelningsrättens domkrets. Jfr JDL 21 kap. 1 §.

FORSLAG TILL LAG.

10 §. I dagboken skola ärendena, under särskild rubrik för varje inskrivningssammanträde, införas i tidsföljd med löpande nummer, allt efter som ärendena inkomma till inskrivningsdomaren. Dagboken skall för varje ansökningsärende innehålla kortfattade uppgifter angående den som ingivit ansökningen, den till grund för ansökningen åberopade handlingens beskaffenhet och utgivningsdag, personerna i det rättsförhållande handlingen angår, den sökta inskrivningsåtgärden, och den egendom som d ä r a v beröres. I dagboken skola tillika antecknas erforderliga uppgifter för stämpelavgiftens beräknande samt dennas storlek. Se motiven s. 33 och 57 samt bifogade formulär till dagbok. 11 §. I fastighetsboken skall fastighet upptagas under den beteckning som den h a r i fastighetsregistret (jordregister eller fastighetsregister för stad). Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister. 1 F r ä l s e r ä n t a upptages i fastighetsboken under lämplig beteckning, och skall beträffande sådan r ä n t a i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas om fastighet. 2 Se motiven s. 20 och 70. Jfr LB II 1:4 och s. 246 (LB III 14:4). Jfr lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. 1 § sista stycket. 2 Jfr LB II 1:6 och s. 248 (LB III 14:6). Frälseränta upptages icke i fastighetsregister och är således icke fastighet i förslagets mening. Enligt 5 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall frälseränta emellertid anses såsom fast egendom och följaktligen kunna lagfaras och intecknas. 1

12 §. I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom domsagan 1 belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen till boställe eller from stiftelse eller för kronans räkning utarrenderad eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken upptages förrä n inskrivningsärende 2 rörande fastigheten förekommer. Jfr KK 1875 2 § 1 mom. och 11 § samt LB II 1:3 och s. 246 (LB III 14:3). 1 Avser jämväl stad med rådstuvurätt. Jfr not 1 vid 2 §. 2 Härmed avses jämväl anteckningar om avdikningslån, utmätning m. m. 13 §. I fastighetsboken skall för varje fastighet finnas särskilt upplägg; dock må fastigheter som äro i en ägares hand sammanföras å ett gemensamt upplägg, om det lämpligen kan ske.

104 FÖRSLAG TILL LAG.

Se motiven s. 20—22 och 27—29. Jfr LB II 1:5 och s. 247 samt LB III 14:5 och s. 260. Enligt förslaget kan sammanföring å gemensamt upplägg ske även i fall där detta enligt nu gällande regler icke är tillåtet. Jfr KK 1875 2 § 3 mom. Att fastigheterna utgöra delar av skilda jordeboksenheter eller att de äro belägna inom olika tingslag kommer icke att vara något hinder mot deras sammanförande å gemensamt upplägg. Det har icke ansetts behövligt att i lag reglera de fall då det vid områdes avskiljande från fastighet kan finnas önskvärt att temporärt bibehålla det gamla upplägget jämväl för det avskilda området. (Jfr KK 1875 17 § 3 mom.) Bestämmelser härom torde emellertid böra givas i administrativ ordning. Jfr kungörelseförslaget 28 §. Jfr ock Fastighetsregisterkommissionens meddelanden XXVI nr 357. 14 §. Uppläggen i fastighetsboken skola innehålla t r e spalter, en för anteckn i n g a r om fastigheten och därmed timade förändringar (fastighetsspalt), en för lagfarter (lagfartsspalt) och en för inteckningar och andra inskrivn i n g a r (inteckningsspalt). Se motiven s. 27—28. Jfr KK 1875 12 §. 15 §. Fastighetsboken skall v a r a så a n o r d n a d a t t d ä r a v lätteligen k a n ses, i lagfartsärende sökandens namn, fånget samt sådan inskränkning i ägarens r ä t t att överlåta eller med inteckning belasta egendomen som beror av något med fånget förenat villkor eller av annans på testamente grundade r ä t t att nyttja egendomen, tiden då lagfart blivit sökt, och tiden då lagfart blivit beviljad, samt i inteckningsärende beloppet av fordran eller beskaffenhet av a n n a n r ä t t i g h e t varför inteckning är sökt 1 , tiden då inteckning blivit sökt, och tiden då inteckning blivit beviljad. I fastighetsboken skall finnas erforderligt utrymme för särskilda anteckningar. Se motiven s. 28—29. Jfr LagfF 18 § (SFS 1930 nr 111) och IntF 61 §. Se vidare kungörelseförslaget 24—27 §§. 1 Sökes inteckning för fordran eller annan rättighet som avses i JB 11:2, måste inskrivningen så avfattas att rättighetens beskaffenhet därav framgår. 16 §. Bifalles ansökan i inskrivningsärende, 1 varde i enlighet d ä r m e d 2 inskrivning gjord i fastighetsboken. Bifalles ej ansökningen, skall inskrivningen innefatta allenast a t t ansökningen avslagits eller förklarats vilande eller att ärendet uppskjutits; g r u n d e r n a för beslutet upptagas i dagboken. 3 E r f o r d r a s för angivande av r ä t t i g h e t som inskrives större vidlyftighet ä n u t r y m m e t i fastighetsboken medgiver, göre inskrivningsdomaren nödig hänvisning till den handling som ligger till grund för ansökningen. Se motivens s. 30—32 och 61. Jfr LB II 1:11 och s. 253 (LB III 14:11). Att inskrivningen i fastighetsboken allenast skall fylla en bevisfunktion men däremot icke såsom enligt lagberedningens förslag tilldelas en i teoretiskt avseende

FORSLAG TILL LAG.

självständig betydelse torde framgå av förevarande lagförslags allmänna uppställning och särskilt av den omständigheten att principen om offentlig session för prövning av inskrivningsärenden bibehållits (3—8 §§). Att inskrivningen jämväl till sin yttre form blir något annorlunda än vad lagberedningen tänkt sig framgår av bestämmelserna rörande fastighetsbokens inrättande (15 §). Jfr härvid fogade formulär till fastighetsbok samt lagberedningens formulär i LB II s. 640—671. 1 Förevarande paragraf avser endast ansökningsärenden, icke de anteckningar som enligt olika författningar skola införas i fastighetsboken. Uttrycket »ansökan i inskrivningsärende» innefattar icke blott ansökan om lagfart och ansökan om inteckning utan även ansökan som avser förändring eller dödande av inskriven rättighet. Då lagberedningen med uttrycket »ansökan om inskrivning» torde hava avsett detsamma som nu nämnts, lärer avvikelsen från lagberedningens förslag i denna del allenast vara av redaktionell natur. 2 Då inskrivning i fastighetsbok utgör den primära form varunder beslutet framträder, är det av än större vikt än hittills att inskrivningen noga angiver beskaffenheten och omfattningen av den rätt inskrivningen giver. Att ansökningen med hänsyn till det grundläggande dokumentets lydelse måste anses hava gått ut på annat eller mera än vad införingen i fastighetsboken utvisar, får icke föranleda därtill att inskrivningen anses innefatta annat än vad som står i boken. Att dispositionsinskränkningar som kunna förekomma vid gåva eller testamente skola utmärkas i fastighetsboken framgår av 15 §. 3 Denna formulering är vald bl. a. för att utmärka att det även vid avslag, vilandeförklaring eller uppskov är fastighetsboken som primärt återgiver beslutet. Däremot innebär stadgandet icke något förbud mot beslutets återgivande i dagboken. Jfr härvid fogade formulär till dagbok samt kungörelseförslaget 3 § kol. 11. Erfordras så utförlig motivering att den ej lämpligen kan intagas i dagboken, skall enligt 25 § särskilt protokoll föras.

17 §. Vill inteckningshavare få i fastighetsboken antecknat att han innehar inteckningshandlingen, uppvise denna för inskrivningsdomaren; och varde anteckning i fastighetsboken gjord om uppvisandet, med uppgift å den för vars räkning uppvisandet skett. Inteckningshavaren stånde ock fritt att för annan inskrivningsdomare uppvisa handlingen. Denne late, då sådant sker, i protokoll som i 26 § sägs göra anteckning om ansökningen samt korteligen angiva vad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal då den utgavs, av vilken myndighet inteckningen är beviljad, när och under vilket nummer i dagboken eller paragraf i protokollet det skedde, samt när inteckningen förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett. Sedan göre inteckningshavaren om uppvisandet anmälan hos vederbörande inskrivningsdomare för antecknande i fastighetsboken och ingive tillika, protokollet i ärendet. Se motiven s. 69.

Jfr LB II 3:23 och s. 343 (LB III 16:23).

18 §. Införing i fastighetsbok skall vara verkställd senast å sjunde dagen efter det inskrivningssammanträde vara ärendet förevarit.

106 FÖRSLAG TILL LAG.

Ärende som behandlas å ett senare inskrivningssammanträde m å ej införas i fastighetsboken innan samtliga å tidigare sammanträde h a n d l a g d a ärenden blivit införda. 1 Se motiven s. 56. Jfr LB II 1:14 och s. 257 samt LB III 14:14 och s. 261. Andra stycket har förebild i jordabalkskommissionens preliminära förslag.

19 §. Det åligger inskrivningsdomaren a t t för varje månad inom nästa mån a d s utgång till hovrätten insända utdrag av v a d i dagboken och till länets lantmäterikontor 1 av vad i fastighetsboken under månaden införts. Se motiven s. 62. Jfr LB II 1:25 och s. 268 samt LB III 14:26 och s. 263. I motsats till sistnämnda förslag bereder förevarande stadgande möjlighet att, om fastighetsboken genom eldsolycka eller annorledes förstöres, rekonstruera densamma på sådant sätt att den nya boken återgiver inskrivningarna med exakt samma ordalydelse som i den gamla boken. 1 Närmare föreskrifter angående sättet för utdragens ävensom de i 21 § omförmalda avskrifternas förvarande å lantmäterikontoret torde böra meddelas i administrativ ordning. 20 §. N ä r m a r e föreskrifter om dagbokens och fastighetsbokens och förande meddelas av Konungen. Se kungörelseförslaget 1—7 och 17—32 §§.

anordnande

Om aktbildning. 21 §. H a n d l i n g på grund v a r a v lagfart eller inteckning sökes x skall vid ingivandet v a r a åtföljd av två avskrifter. Dessa förses med påteckning om ärendets dagboksnummer • och skola till riktigheten besannas av inskrivningsdomaren. Den ena översändes till länets lantmäterikontor samtidigt med det i 19 § omförmälda u t d r a g av fastighetsboken, och den a n d r a bevaras av inskrivningsdomaren. Se motiven s. 35—36 och 61. Skulle det fall förekomma att lagfart första gången sökes å fideikommiss, torde fideikommissbrevet betraktas såsom fångeshandling. Fideikommissbrevet skall således åtföljas av två fullständiga avskrifter. Jfr LagfF 4 §. 2 Har påteckning gjorts av annan än inskrivningsdomaren, ankommer det på honom att kontrollera att påteckningen är riktig. 1

22 §. De av inskrivningsdomaren bevarade avskrifterna samlas för varje fastighet i en akt (realaktsystemet). Äro i fastighetsboken flera fastigheter

FORSLAG TILL LAG.

sammanförda å ett gemensamt upplägg, må för dem alla inrättas en gemensam akt. Där Konungen det medgiver, må i stället de till varje ärende hörande handlingarna sammanslutas i en akt samt de sålunda bildade akterna samlas i tidsföljd och inbindas (kronologiska aktsystemet). 1 Se motiven s. 38—45. 1 Jfr utkast till kungörelse i LB II s. 618. 23 §.

A avskrift, som efter vad i 21 och 22 §§ sägs ingår i akt, skall tecknas uppgift om övriga i ärendet åberopade handlingar vilka varit av betydelse för meddelat beslut. Sådan handling må ock, där så prövas erforderligt, i huvudskrift eller styrkt avskrift intagas i akten. Handling, som blivit av rätten eller domaren utfärdad eller på grund av särskilt stadgande skall förvaras av rätten eller domaren, må icke intagas i akten, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Se motiven s. 34 och 40. 24 §.

Närmare föreskrifter angående akterna och deras förvarande meddelas av Konungen. Se kungörelseförslaget 8—16 §§. Om protokoll. 25 §. Erfordras i inskrivningsärende utförligare motivering till beslutet eller särskild utredning angående åtkomst eller fastighetsförhållanden, eller krävas eljest vidlyftigare anteckningar än som lämpligen kunna göras i dagboken eller fastighetsboken eller å den i 23 § omförmälda avskrift, skall i ärendet föras särskilt protokoll. Sådant protokoll skall förvaras i akten. Se motiven s. 34 och 37

38.

26 §. Då inteckningshandling för inskrivningsåtgärd uppvisas för inskrivningsdomaren i annan ort än den där fastigheten är belägen,1 skall anteckning därom göras i särskilt protokoll.2 Sådant protokoll 3 skall upptaga ärendena i fortlöpande följd för kalenderår. 4 1

Jfr IntF 20 och 26 §§ samt 37 § 4 mom. ävensom förslagets 17 §. Om ansökningen i något fall ingivits vid orätt forum eller rättighetens föremål befinnes icke utgöra fast egendom, kan ärendet lämpligen upptagas i det protokoll som här avses. 2

108 FÖRSLAG TILL LAG.

3 Protokoll av detta slag måste uppenbarligen utskrivas. Det torde böra beläggas med lösen och stämpel enligt nu gällande normer. * Vid kronologiskt aktsystem kan detta protokoll inbindas tillsammans med akterna. Om expeditioner. 27 §.

Sökande i inskrivningsärende skall tillhandahållas u t d r a g av v a d om ärendet blivit infört i fastighetsboken. I n n e f a t t a r beslut a t t l a g f a r t beviljas, skall jämväl lagfartsbevis meddelas. 1 H a r ansökning avslagits eller förklarats vilande eller h a r ärende uppskjutits, skall därjämte utd r a g av dagboken ävensom, där särskilt protokoll blivit fört, u t d r a g d ä r a v utgivas till sökanden. 2 Se motiven s. 62—63. Jfr LagfF 11 § samt LB II 2:19 och s. 308 (LB III 15:18). Lagfartsbeviset behöver icke, såsom nu stadgas i LagfF 11 §, innehålla uppgifter om fånget, köpeskillingen eller villkor som inskränka ägarens rätt att överlåta eller inteckna fastigheten; uppgifter härom, utom beträffande köpeskillingen, återfinnas i utdraget av fastighetsboken, vilket förutsattes skola finnas å baksidan av lagfartsbeviset. 2 Alltså erfordras icke utdrag av dagbok eller protokoll, när ansökningen helt bifallits. Såsom av motiven framgår, avses det att i stämpel- och expeditionslösenförordningarna skola finnas bestämmelser om att utdrag av dagbok och sådant protokoll som avses i 25 § skola vara avgiftsfria. 1

28 §. Rörande beslut i inskrivningsärende, varigenom a n s ö k a n 1 helt eller delvis bifallits eller förklarats vilande, skall bevis tecknas å den till g r u n d för ansökningen åberopade handlingen. 2 Se motiven s. 62. Föreskrifter om bevis å intecknad fordringshandling finnas i IntF 17. 20, 21, 22, 26 och 34 §§ samt 37 § 4 mom., vilka bestämmelser i viss omfattning även gälla beträffande inteckning för nyttjanderätt, avkomst etc. Däremot innehåller lagfartsförordningen icke någon föreskrift att bevis skall tecknas å fångeshandlingen. Sådan föreskrift fanns ej heller i lagberedningens förslag. I praxis förekommer det emellertid att bevis tecknas å inskrivningshandlingar i till och med större omfattning än här föreslås. 1 Stadgandet angår således icke sådan anteckning som göres efter anmälan. 2 Härmed avses vid dödning eller förändring av inteckningsrätt den handling vara den intecknade rättigheten är grundad. Om klagan över inskrivningsdomarens beslut. 29 §. D å ansökan i inskrivningsärende avslås, förklaras vilande eller uppskjutes, åligger det inskrivningsdomaren att genast i rekommenderat brev u n d e r r ä t t a sökanden eller hans o m b u d 1 därom. 2

FORSLAG TILL LAG.

109 H a r någon blivit hörd i inskrivningsärende och beslutet gått honom emot, skall underrättelse efter v a d n u ä r sagt meddelas honom. 3 Se motiven s. 63. Jfr LB II 1:15 och s. 259 samt LB III 14:15 och s. 261. Paragrafen innefattar allenast ett ordningsstadgande, vars åsidosättande givetvis icke har någon inverkan å fatalietiden. 1 Med ombud förstås den som ingivit den grundläggande handlingen, oavsett om han har fullmakt från sökanden eller icke. Sådant ombud bör vid handlingens inlämnande uppgiva postadress. Har handlingen ingivits av domsagans kommissionär, kan denne naturligtvis underrättas muntligen. 2 Det är icke nödvändigt att i underrättelsen exakt angiva beslutets innehåll. Underrättelseplikten kan sålunda fullgöras genom översändande av kort eller blankett enligt ett för alla ärenden gemensamt formulär. Då i förslaget förutsattes att protokollsutdrag icke skall beläggas med avgift, kan meddelandet — i de sannolikt rätt vanliga fall då ärende av förevarande slag protokollföres lämnas i form av det utskrivna protokollet. Brevet med underrättelsen bör utgöra tjänsteförsändelse. 3 Stadgandet i andra stycket betingas av samma skäl, som föranlett underrättelseplikt mot sökanden om ansökningen ej bifallits. För att fullt korrespondera med nästföljande paragraf har stadgandet erhållit en något större räckvidd än enligt lagberedningens förslag. I ärendet hörd är icke blott den med vilken ansökningen formellt utställts till förklaring (jfr IntF 6 §) utan jämväl den som självmant kommit tillstädes och motsatt sig ansökningen. Underrättelseplikt kan föreligga jämväl vid vilandeförklaring. Däremot avses icke uppskovsbeslut, ej heller sådana fall där den i ärendet hörde uttryckligen medgivit ansökningen. Även sådan underrättelse varom här är fråga kan sändas till ombud. 30 §. Nöjes ej den som gjort ansökan i inskrivningsärende eller den som blivit i ärendet hörd å t inskrivningsdomarens beslut, äge däremot fullfölja talan i hovrätten; åliggande det den som vill söka ändring a t t inom fyrtiofem dagar från beslutets dag ingiva besvären till inskrivningsdomaren. Menar a n n a n att beslutet kränker hans rätt, äge inom tid som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs i nyss angiven ordning söka ä n d r i n g i beslutet. När besvärshandlingar inkommit, åligger det inskrivningsdomaren a t t genast a n m ä r k a besvären i fastighetsboken 1 samt att ofördröjligen till hovrätten insända handlingarna j ä m t e eget yttrande, innefattande j ä m v ä l uppgift att anmärkning som nyss sagts blivit verkställd. Visas a t t besvären genom laga kraft ägande beslut ogillats, varde ock därom anmärkning gjord i fastighetsboken. 1 Se motiven s. 63. Jfr LB II 1:16 och s. 260 (LB III 14:16). Anmärkning som avses i 30 och 32 §§ betraktas icke såsom ett självständigt inskrivningsärende. Den införes icke i dagbok och anmäles icke å inskrivningssammanträde. 1

31 §. H a r beslut, varigenom inskrivningsdomaren helt eller till någon del avslagit ansökan i inskrivningsärende, blivit till följd av besvär ändrat,

110 FÖRSLAG TILL LAG.

vare sökanden pliktig att inom tre månader från det utslaget om ä n d r i n gen v u n n i t laga kraft förete utslaget för inskrivningsdomaren, vid äventyr att i annat fall den inskrivning som på grund av utslaget beviljas gäller såsom vore den sökt först å det inskrivningssammanträde v a r a utslaget anmäles. Se motiven s. 64. Jfr IntF 65 § samt LB II 1:17 och s. 262 (LB III 14:17). 32 §.

Visas a t t genom laga kraft ägande beslut inskrivning helt eller till någon del undanröjts eller förklarats v a r a u t a n verkan, varde anmärkning x därom gjord i fastighetsboken. Se motiven s. 64. Jfr LB II 1:18 och s. 263 (LB III 14:18). Se not 1 till 30 §.

1 Om rättelse av inskrivning. 33 §.

H a r vid verkställande av inskrivning förelupit fel, varde på ansökan av den som sökt inskrivningen anteckning därom gjord i fastighetsboken och inskrivningen r ä t t a d ; x dock må, där ansökan göres efter utgången av den tid inom vilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej meddelas till förfång för annan som under tiden sökt inskrivning. N ä r ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling v a r a bevis om inskrivningen tecknats ingivas och förses med bevis om rättelsen. Jfr LB II 1:19 och s. 263 (LB III 14:19). Ansökan om rättelse av denna art är att uppfatta såsom ett nytt inskrivningsärende och skall alltså antecknas i dagboken. 1

34 §.

I a n n a n ordning än i 33 § sägs må rättelse av inskrivning icke ske efter det inskrivningsdomaren utlämnat u t d r a g av vad i ärendet blivit i fastighetsboken infört. Jfr LB II förslag till kungörelse 14 §. Jfr ock det till övergångstiden begränsade rättelseförfarandet enligt 45 §. Övergångsbestämmelser. 35 §. Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1933. 36 §.

Genom denna lag upphävas 4 § första stycket, 11, 17, 18, 19 och 20 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,

FÖRSLAG TILL LAG.

Ill

3 §, 12 § sista stycket, 17 §, 20 § sista stycket, 41 § andra stycket, 61, 62* 63 och 65 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom samt 8 § sista stycket i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling. Genom denna paragraf upphävas — förutom det angivna stadgandet i mortifikationslagen — sådana mot förslaget stridande paragrafer eller stycken av paragrafer i LagfF och IntF, vilka i sin helhet ersatts genom bestämmelser i förslaget. Det har icke ansetts erforderligt eller lämpligt att i samband med förslaget företaga en generell omarbetning av LagfF och IntF eller att i lagar och författningar över huvud vidtaga jämkningar allenast med hänsyn därtill att de på vissa punkter formellt äro avfattade med tanke på nu gällande inskrivningsprocedur. Med denna ståndpunkt kunna vissa upprepningar och inkonsekvenser icke undvikas. Så t. ex. måste forumstadgandet i LagfF 1 § formellt bibehållas, ehuru i förslagets 1 § införts en allmän forumregel för inskrivningsärenden. Forumbestämmelsen i IntF 3 § föreslås däremot upphävd. 37 §.

I l a r inteckning för fordran blivit meddelad eller förnyad efter det. denna lag t r ä t t i kraft, gälle den sedermera u t a n förnyelse. H a r , efter det denna lag t r ä t t i kraft, ansökan om inteckning för fordran förklarats vilande eller anmälts enligt 19 § a n d r a stycket i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, erfordras för ansökningens fortfarande giltighet icke vidare någon sådan anmälan. Se motiven s. 66—70. Jfr LB II prom.-lag 10 § och s. 406 (LB III prom.-lag 16 §). 38 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas. 1 Skall enligt lag eller författning ansökan göras eller fullföljas eller a n n a n åtgärd i inskrivningsärende vidtagas sist å det ting eller tingssammanträde, som först infaller sedan visst förhållande i n t r ä t t eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad sålunda föreskrivits fullgöras senast å det inskrivningssammanträde, som först hålles efter det förhållandet i n t r ä t t eller den angivna tiden därefter förflutit. 2 Där enligt lag handling i inskrivningsärende m å uppvisas vid annan r ä t t än den där fastigheten är belägen, skall sådant uppvisande i stället ske inför inskrivningsdomare. 3 Är angående inskrivningsärende 4 eljest i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, avvikande från denna lags föreskrifter, 5 skola dessa i stället lända till efterrättelse. 1

Jfr LB II prom. lag 3 § och s. 401 (LB III prom, lag 3 §). Jfr t. ex. LagfF 2 §, IntF 4 § andra stycket, 10, 23, 38 och 45 §§ samt JB 11 kap. 2 §. 2

112 FORSLAG TILL

LAG.

3 Jfr IntF 20 och 26 §§ samt 37 § 4 mom. Föreläggande att söka lagfart är icke något inskrivningsärende och skall såsom hittills jämlikt LagfF 3 § meddelas av rätten. 3 T. ex. LagfF 7 § »och i protokollet tecknas»; de talrika fall då enligt LagfF och IntF rätten har att vidtaga åtgärd som enligt förslaget ankommer på inskrivningsdomaren; alla bestämmelser om anteckning i lagfarts- eller inteckningsprotokollet (se not vid 1 §). 39 §. Är då denna lag träder i kraft ansökan i lagfarts- eller inteckningsärende beroende på prövning, skall ärendet behandlas enligt denna lag. H a r hos r ä t t e n eller domaren gjorts a n m ä l a n som skolat antecknas i lagfarts- eller inteckningsprotokollet, men h a r sådan anteckning ej skett i n n a n denna lag t r ä t t i kraft, skall anteckningen i stället inskrivas i fastighetsboken. 4

Jfr LB II prom. lag 13 § och s. 408 (LB III prom, lag 19 §). 40 §.

I fråga om förteckningar å lagfarter, beviljade före den 1 januari 1933, skola förut gällande bestämmelser ä g a tillämpning. Jfr LagfF 17 §, Lag den 1 juni 1915 (SFS nr 163), KK den 1 juni 1915 om förteckningar å lagfarter och KK den 8 april 1921 (SFS nr 135). 41 §. Sedan denna lag t r ä t t i kraft, må i den m å n icke n y a fastighetsböcker blivit upplagda de enligt äldre lag förda fastighetsböckerna användas. Se motiven s. 17 och 64—65. 42 §.

Uppläggandet av fastighetsboken ankommer på inskrivningsdomaren, där ej Konungen annorlunda föreskriver. Se motiven s. 85 och förslagets 2 §. Jfr LB II prom. lag 5 § och s. 402 (LB III prom. lag 14 § 1). Vad landet angår kommer enligt förevarande stadgande arbetet med fastighetsbokens uppläggande att primärt åvila häradshövdingen eller annan permanent inskrivningsdomare (chef för inskrivningsavdelning eller biträdande domare som enligt hovrättens förordnande fungerar som inskrivningsdomare). Skall arbetet enligt Konungens föreskrift utföras av annan än inskrivningsdomaren, eller kräves vikarie för den som utför arbetet, torde det ankomma på hovrätten att förordna lämplig person. 43 §.

Vid uppläggandet av fastighetsboken skall å upplägget för varje fastighet som i boken upptages införas dels gällande lagfart å fastigheten eller, där ansökning om lagfart förklarats vilande, inskrivningen härom, dels ock gällande inteckningar och anteckningar, så framt de icke uppenbarligen sakna betydelse.

FORSLAG TILL

LAG.

113 Se motiven s. 70. Jfr LB II prom. lag 6 och 10 §§ samt s. 403 och 406 (LB III prom. lag 14 § 2 och 16 §). 44 §.

Kan ej för verkställande av införing i fastighetsboken enligt 43 § säker upplysning vinnas av tillgängliga handlingar eller genom särskild besiktning x å marken, skall den som upplägger fastighetsboken för frågans utredning anställa undersökning vid sammanträde, vilket där så prövas nödigt må hållas å den ort där den eller de ifrågavarande fastigheterna äro belägna. Till sammanträdet må inkallas sakägare och, i den mån så anses erforderligt, andra genom vilkas hörande upplysning i nämnda hänseende kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medföra de av dem innehavda handlingar vilka kunna tjäna till upplysning i saken; åliggande det den som sålunda inkallats att hörsamma kallelsen vid äventyr att, där på grund av hans utevaro nytt sammanträde erfordras, han har att gälda kostnaden därför. Kallelsen, vilken skall innehålla upplysning om påföljden av utevaro, skall genom kronobetjäningens försorg delgivas vederbörande inom tid och på sätt som i fråga om stämning i tvistemål är stadgat. Där så prövas erforderligt, må kungörelse om sammanträdet införas i ortstidning eller uppläsas i församlingens kyrka. Den som inkallats till sammanträdet njute, där så prövas skäligt, ersättning för inställelsen av allmänna medel enligt de grunder som gälla för vittnen i brottmål.2 Den som håller undersökningen äge besluta angående ersättning som nu sagts, och må i händelse av missnöje talan mot beslutet föras enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Till biträde vid undersökningen må lantmätare eller annan sakkunnig person 3 anlitas. Vid sammanträdet föres protokoll.4 Kostnaden för sammanträdet skall bestridas av allmänna medel. Se motiven s. 70—81. Jfr LB II prom. lag 7 och 11 §§ samt s. 404 och 407 (LB III prom. lag 14 § 3 och 17 §). Det förutsattes att den som upplägger fastighetsboken stundom skall kunna på egen hand å marken konstatera det förhållande varom utredning erfordras. I sådant fall skulle den här föreslagna undersökningsproceduren icke behöva tillämpas. Jfr kungörelseförslaget 35 §. 2 Ersättning torde i allmänhet icke böra tillerkännas enskild person som har ett eget intresse av att undersökningen kommer till stånd. Stadgandet avser givetvis icke den ersättning vartill lantmätare eller annan vid förrättningen biträdande tjänsteman enligt särskilda bestämmelser må vara berättigad. 8 T. ex. mätningsman i stad. 4 Detta protokoll är icke något inskrivningsprotokoll. Det bör emellertid på lämpligt sätt förvaras av inskrivningsdomaren.

8 — 301875.

114 FÖRSLAG TILL LAG.

45 §. Har vid inskrivning fastighets registerbeteckning eller skattetal oriktigt angivits eller annat sådant fel förelupit, skall för inskrivningens överföring till vederbörligt upplägg och för vinnande av överensstämmelse med fastighetsregistret rättelse i nämnda avseende företagas. Sådan rättelse må ej ske, med mindre de personer vilkas rätt är av frågan beroende beretts tillfälle att å sammanträde som i 44 § nämnts avgiva yttrande. När rättelse göres, bör lagfartsbevis, så ock handling vara bevis om inskrivning tecknats, ingivas och förses med bevis om rättelsen. Den som är missnöjd med beslutet har att vid äventyr av talans förlust inom ett år därefter instämma den eller dem saken rör. Beslut om rättelse jämte meddelande om vad sakägare har att iakttaga till förvarande av sin talan skall ofördröjligen genom rekommenderat brev bringas till varje sakägares kännedom. Se motiven s. 81—85. 46 $.

Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande meddelar Konungen. Se kungörelseförslaget 33—38 §§.

115 Förslag till Lag o m ä n d r a d l y d e l s e av f ö r o r d n i n g e n den 16 juni 1875 a n g å e n d e s ä r s k i l d a protokoll ö v e r lagfarter, i n t e c k n i n g a r o c h andra ä r e n d e n . Härigenom förordnas a t t 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och a n d r a ä r e n d e n 1 i nedan a n g i v n a delar skall hava följande ändrade lydelse och a t t förordningens överskrift skall lyda som följer: Förordning angående särskilda protokoll över ärenden om förmynderskap med mera. 1§. Över följande ärenden skola vid u n d e r r ä t t föras särskilda protokoll, nämligen: ett över inskrivningar av t o m t r ä t t samt av fång till sådan rätt2 avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll). För varje ärende skall å brädden tecknas, i tomträttsprotokollet: namnet p å den egendom registrering av bouppteckning efter den döde. Vid drives. Över inskrivning av r ä t t till mark, hörande till sådan enskild j ä r n v ä g för v a r s anläggning Konungen medgivit r ä t t att i enlighet med bestämmelserna om expropriation förvärva erforderligt område, skall föras särskilt protokoll vid r å d s t u v u r ä t t e r n a i Stockholm, Jönköping och Kristianstad. I det protokoll skall för varje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom ärendet rörer. Hos infört. H a r — — — anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 j a n u a r i 1933. 1

Nuvarande lydelse se SFS 1930 nr 113. Såsom av motiven s. 16 framgår, har det icke ansetts erforderligt att nu utarbeta förslag till ändringar i bestämmelserna om tomträttsprotokoll. Med hänsyn till dessa protokolls ringa användning och tomträttsböckernas färska datum har det gamla systemet ansetts tills vidare kunna bibehållas beträffande dessa ärenden, inkl. vattenfallsrättsärenden. Men tydligen bör det nya systemet införas beträffande dessa ärenden senast i samband med antagandet av ny jordabalk. 2

116 Förslag till Kungörelse med närmare föreskrifter om dagbok och aktbildning i inskrivningsärenden sarnt om fastighetsbok. Med stöd av lagen om handläggning av inskrivningsärenden förordnas som följer: Om dagboken. 1 §. Till dagbok skall användas fast band, omfattande lämpligt antal blad. Bladen indelas genom linjer i kolumner på sätt här bilagda formulär till dagbok utvisar. 2 ,%

För varje inskrivningssammanträde införes i dagboken en rubrik, angivande år och dag för sammanträdet. I dagboken antecknas varje ärende samma dag det inkommit till inskrivningsdomaren. Ärendena numreras i löpande följd för kalenderår. Vid sammanträdets slut skall inskrivningsdomaren med sin namnunderskrift bekräfta riktigheten av gjorda införingar. Ärende som inkommer efter det sammanträde avslutats införes under rubriken för nästkommande sammanträde. 3 §.

Beträffande införingarna i de olika kolumnerna skall följande iakttagas: Kol. 1. Varje dag då ansökningshandlingar inkommit skall angivas medelst datumbeteckning, vilken införes i denna kolumn närmast ovanför dagens första nummer. Kol. 2. Ingivarens fullständiga postadress eller telefonnummer må vid behov här införas. Kol. 3. Den till grund för ansökningen liggande handlingens beskaffenhet angives med kortfattad beteckning (köpebrev, servitutskontrakt, skuldebrev etc). I lagfartsärende skall handlingen så betecknas, att därav tydligt framgår arten av det fång vara lagfart sökes. Har köp skett å exekutiv auktion eller konkursauktion, skall detta förhållande särskilt utmärkas. Kol. L I lagfartsärende antecknas, vid köp eller annan överlåtelse fångesmannens och förvärvarens namn, vid bouppteckning eller arvskifte arvlåtarens och arvtagarens namn, vid testamente testamentsgivarens och testamentstagarens namn, vid fideikommissförvärv siste innehava-

FORSLAG TILL KUNGÖRELSE.

rens och förvärvarens namn, och vid övriga fång fångesmannens och förvärvarens namn, i den mån de framgå av handlingen. Införes endast en persons namn, avses därmed förvärvaren, såvitt icke annat utmärkes. Är överlåtare eller förvärvare utländsk undersåte, skall denna egenskap anmärkas. Vid köp mellan nära anhöriga skall jämväl släktskapsförhållandet mellan kontrahenterna angivas. I inteckningsärende antecknas, då kontrakt åberopas, kontrahenternas namn. I fråga om skuldebrev angives, av vem och till vem skuldebrevet är utfärdat. Är någon vars namn skall införas i denna kolumn omyndig eller bortovarande, skall detta förhållande angivas. Dödsbodelägare eller delägare i skifteslag, så ock annan grupp av rättsägare må, där så prövas lämpligt, sammanföras under gemensam benämning. Kol. o. Har i köpeskilling inbegripits gottgörelse för inventarier eller inbärgad gröda, eller har vid köp förbehåll gjorts angående undantagsförmåner, eller har annat vederlag avtalats utöver köpeskillingen, skall med erforderlig utförlighet anmärkning härom göras i denna kolumn. Kräves i sådant fall vidlyftigare anteckning än som lämpligen kan göras i denna kolumn, må den göras i kolumn 11. Även i ärende som angår förnyelse eller annan åtgärd med fordringsinteckning antecknas i förevarande kolumn skuldebrevets belopp. Kol. 6. Den sökta åtgärden angives med kortfattad benämning (lagfart, inteckning, dödning, relaxation etc.); dock skall av införingen, sammanställd med uppgifterna i övriga kolumner, med full tydlighet framgå vad ansökningen avsett. Vid nedflyftning av inteckning skola de inteckningar, i förhållande till vilka nedf lyftningen skall ske, vederbörligen utmärkas. Vid partiell dödning angives den fastighet, i vilken inteckningen skall dödas. Vid annan förändring av inteckningsrätt anmärkes med nödig fullständighet, i vilka avseenden förändringen skall ske. Kol. 7. Fastighet som beröres av den sökta åtgärden angives medelst registerbeteckning eller, där så ej kan ske, benämning som förekommit i tidigare beslut. Kan fastigheten ej på sådant sätt angivas, införes den i ansökningshandlingen använda benämningen. Avser ansökningen ett flertal fastigheter, vilkas fullständiga angivande skulle kräva alltför stort utrymme, må fastigheterna sammanföras under lämplig gemensam benämning. I ärende angående dödning av inteckning eller förändring av inteckningsrätt upptages fastigheten med den beteckning som blivit använd vid inteckningens meddelande; dock vare icke erforderligt att utsätta äldre beteckning som använts jämte registerbeteckning. Kol. 11. Sedan inskrivningsdomarens beslut införts i fastighetsboken, skall i denna kolumn tecknas hänvisning till det blad och rum i fastighetsboken där införingen skett.

118 FORSLAG TILL

KUNGÖRELSE.

Innefattar beslutet att ansökningen avslås eller förklaras vilande eller att ärendet uppskjutes, införes jämväl härom anteckning i denna kolumn.1 Har särskilt protokoll blivit fört, skall anteckning härom göras i denna kolumn. Vid fullföljd av tidigare gjord ansökan tecknas hänvisning till det nummer i dagboken eller den paragraf i jämlikt äldre lag fört protokoll, varunder ärendet tidigare upptagits. Återställes ingiven ansökningshandling för komplettering eller annat ändamål innan ärendet blivit behandlat å inskrivningssammanträde, bör den som uttager handlingen teckna erkännande härom i denna kolumn. 1

Jfr förslaget till lag om handläggning av inskrivningsärenden 16 §.

Införing i dagbok må ej, sedan expedition i ärendet blivit utfärdad, överstrykas eller ändras. Upptäckes misskrivning senare, skall i den för anmärkningar avsedda kolumnen anteckning om rätta förhållandet göras och av inskrivningsdomaren undertecknas. 5*. Finnas vid någon domstol flera inskrivningsdomare, skall envar av dem föra dagbok över av honom handlagda inskrivningsärenden. 6*.

Den i 8 § i lagen om handläggning av inskrivningsärenden omförmälda förteckning skall för varje ärende innehålla de uppgifter1 som skola införas i kolumnerna 3—7 av dagboken jämte kortfattad uppgift om innehållet av beslutet i ärendet. 1

Jfr KK den 1 juni 1915 om förteckningar å lagfarter samt taxeringsförordningen 18 §. 7 §.

Över inskrivningsärenden, i vilka beslut om uppskov meddelas, skall föras förteckning,1 upptagande för varje ärende den dag, till vilken det uppskjutits, jämte erforderliga hänvisningar till dagbok och fastighetsbok. Så snart rubrik för det inskrivningssammanträde, vara ärendet skall förekomma, införts i dagboken, upptages ärendet ånyo i denna. 1

Jfr LB II förslag till kungörelse 20 § med anvisningar s. 686. Om aktbildningen.

8§. Då fastighet första gången efter det lagen om handläggning av inskrivningsärenden trätt i kraft beröres äv inskrivningsärende, skall akt för fastigheten upprättas (realakt).

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

9*. Handling och protokoll som intagas i akten (aktexemplar) skola avfattas å särskild blankett, vilken genom justitiedepartementets försorg skall finnas tillgänglig i handeln. Aktexemplar skall vara skrivet med tydlig och lättläst stil utan onödiga mellanrum. Har maskinskrift använts, skall aktexemplaret vara maskinens första exemplar eller första genomslagskopia. 10 §. Är handling som bör ingå i akten icke ingiven i erforderligt antal exemplar, eller är aktexemplaret icke avfattat på sätt i 9 § föreskrivits, besörje inskrivningsdomaren på sökandens bekostnad avskrift av handlingen. 11$. Ä varje i akten intagen handling och protokoll skall tecknas datum och nummer, varunder ärendet upptagits i dagboken. 12 $. Främst i varje realakt skall finnas en förteckning å de handlingar som ingå i akten (dokumentförteckning). Inom akten ordnas handlingarna efter ärendenas tidsföljd och numrering i dagboken på sådant sätt att städse den sist tillkomna handlingen ligger överst. 13 §. Där ingiven handling angår egendom som motsvaras av flera realakter, skall handlingen förvaras i en av akterna men därjämte upptagas å dokumentförteckningen för en var av övriga akter, med hänvisning till den akt i vilken handlingen finnes. 14 i Då inteckning för fordran dödas eller anteckning sker därom att sådan inteckning är utan verkan, skall aktexemplaret av inteckningshandlingen uttagas ur realakten. Sådana aktexemplar skola i tidsföljd samlas i arkivet men efter förloppet av två år genom uppbränning eller annorledes tillintetgöras. 15 §. Realakt förses med omslag av papp samt klämmare eller annan lämplig anordning för handlingarnas fasthållande. Varje akt erhåller ett löpande nummer, vilket anbringas å särskild etikett invid omslagets övre kant. På omslagets framsida skall registerbeteckningen för den fastighet, vartill akten hänför sig, tydligt angivas.

120 FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

Akterna samlas i nummerordning i särskilda skåp med u t d r a g b a r a lådor. I samma låda förvarade akter erhålla en gemensam, å omslaget anbragt bokstavsbeteckning. Nummeretiketternas färg och placering å omslaget göras olika för i olika lådor förvarade akter. Aktomslag och skåp tillhandahållas domstolskanslierna genom justitiedepartementets försorg. 16 §. V a d ovan i 9—11 §§ är stadgat skall gälla jämväl där kronologiskt aktsystem tillämpas. Om fastighetsboken. 17 §. Fastighetsboken skall fördelas i erforderligt antal band, ett v a r t innehållande omkring 300 blad. Banden skola v a r a så beskaffade, att bladen medelst låsanordning fästhållas i p ä r m e n (skruvliggarband). 1 D å blad ej längre upptager gällande rättighet och ytterligare införing å bladet ej k a n ifrågakomma, m å det överföras till särskilt band (arkivband). Erfordras i följd av slitning eller eljest att blad omskrives, skall det gamla bladet insättas i arkivbandet. Då blad omskrives och ersattes med n y t t blad, skall inskrivningsdomaren med sin namnteckning bestyrka omskrivningens riktighet. Angående u t t a g n a blad göres anteckning i fastighetsspalten med angivande av n u m m e r som åsättes bladet i arkivbandet. Uttages helt upplägg, sker anteckning i fastighetsspalten för någon fastighet, vars bildande föranlett uppläggets uttagande. 1

Se motiven s. 23—27.

18 §. Varje upplägg i fastighetsboken skall från början förses med så stort a n t a l blad, som beräknas bliva tillräckligt för inskrivningar under någon tid framåt. Därjämte insattes i slutet av varje band en bladreserv a v lämplig storlek, så att bandet redan från början erhåller den avsedda tjockleken. Sedan samtliga reservblad i ett band tagits i anspråk, överflyttas lämpligt antal upplägg till nytt band och en ny bladreserv insattes. 19 §. Lås till band må icke öppnas a v a n n a n än inskrivningsdomaren personligen. Blad må ej ur fastighetsboken uttagas för annat ä n d a m å l ä n i 17 § sägs. Nycklarna till banden skola av inskrivningsdomaren förvaras u n d e r lås.

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

20 §.

Uppläggen ordnas för hela domsagan eller, där det finnes lämpligare, för tingslag, socken eller särskilt distrikt, beträffande fastigheter, som upptagas i jordregister, i bokstavsföljd efter fastigheternas namn och nummer och inom varje registerenhet efter registerbeteckningarnas exponenter, beträffande fastigheter, som redovisas i stadsägobok, efter stadsägornas nummer, och beträffande tomter efter kvarter med tomterna i nummerföljd inom varje kvarter. Uppläggen för frälseräntor sammanföras i ett av banden och ordnas efter den grund som prövas lämplig.1 För fastighet som ingår i järnväg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats, skall upplägg ej göras. Jfr LB II förslag till kungörelse 6 § med anvisningar s. 679.

21 §. Uppläggen förses med överskrift. Bladen pagineras 1 inom varje upplägg. Insattes nytt blad mellan två äldre blad, erhåller det nya bladet det närmast framförvarandes nummer med tillägg av bokstav ur lilla alfabetet. 1

Se motiven s. 25—26.

22 §. 1

Överskrift till upplägg skall upptaga fastighetens registerbeteckning eller, om upplägget avser frälseränta, lämplig beteckning för denna, ävensom beträffande landet den socken och, vad angår stad som är indelad i flera församlingar, den församling i vilken fastigheten är belägen, så. ock, då realaktsystemet tillämpas, nummer å den till upplägget hörande akten. Överskrift till efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utvisa, till vilket upplägg samma sida hör. 1 Jfr KK 1875 5 och 13 §§ ävensom LB II förslag till kungörelse 3 § med anvisningar s. 678.

23 §. I fastighetsspalten antecknas * i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri; gata, torg eller annan allmän plats, invid vilken tomten är belägen; tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor; när och av vem tomtmätning verkställts jämte hänvisning till det ärende, där ifrågakomna tomtmätning första gången finnes åberopad; uppgift om jord som må vara oskiljaktigt förenad med tomten; beträffande fastighet som icke utgöres av tomt: jordnatur och mantal eller annat skattetal eller, i fråga om avsöndrad eller avstyckad lägenhet,

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE. 122 dess beskaffenhet och storlek, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes eller lagfart å lägenheten första gången söktes; samt beträffande frälseränta: hänvisning till den uppgift angående räntans tillkomst och beskaffenhet som naå vara tillgänglig. Där i fastighetsregistret särskilt namn å fastigheten finnes upptaget, antecknas det i denna spalt. Då ränta av frälsehemman är skild från jordäganderätten, skall sådant här anmärkas. Uppkommer genom sammanläggning, avstyckning, expropriation eller annorledes förändring i fastighetens storlek eller sammansättning, eller timar eljest förändring beträffande något av de förhållanden varom anteckning skett i denna spalt, varde sådant ock där anmärkt. 1

Jfr KK 1875 14 § ävensom LB II förslag till kungörelse 9 § med anvisningar s. 681.

24 §. Lagfarts- och inteckningsspalterna indelas i kolumner och inskrivningsrum på sätt de vid denna kungörelse fogade formulär till fastighetsbok utvisa. 1 Kolumnerna skola innehålla: i lagfartsspalten 1. ordningsnummer för inskrivningens rum; 2. sökandens namn; hans fångeshandling till beskaffenhet och utgivningsdag; 3. dag då lagfart blivit sökt; nummer i dagboken; 4. dag då lagfart beviljats; nummer i dagboken; 5. anmärkningar; i inteckningsspalten 1. ordningsnummer för inskrivningens rum; 2. ansöknings innehåll; 3. dag då inteckning blivit sökt; nummer i dagboken; 4. dag då inteckning beviljats; nummer i dagboken; 5. anmärkningar; 6. dag då inteckning dödats eller anmälan skett därom, att inteckning eljest är utan verkan eller att konkurs eller exekutiv åtgärd vunnit sin avslutning eller att fråga om sådan åtgärd förfallit eller att i fastighetsboken antecknat lån eller förskott blivit till fullo betalt; nummer i dagboken. 1

Se motiven s. 27—29; jfr KK 1875 15 §.

25 §. Vid fastighetsbokens förande 1 iakttages: 1. att varje lagfarts- eller inteckningsärende, i den ordning vari det i

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

dagboken förekommer, inskrives i vederbörligt uppläggs första lediga rum; dock att ärende som rör en redan förut på upplägget gjord inskrivning antecknas i samma inskrivningsrum som denna; 2. att då ett rum i någon kolumn blivit fullskrivet och det nästföljaude är av annat ärende upptaget, senare anteckning, hörande till förstnämnda rum, skall göras i nytt rum, varvid hänvisning skall ske från det ena rummet till det andra; 3. att då inskrivning sker i sista rummet å ett blad, fortsättningsblad omedelbart skall insättas och hänvisning ske från det ena bladet till det andra; 4. att å upplägg, vartill fastighet blivit överförd, skall inskrivas vad äldre upplägg upptager rörande fastigheten och som icke uppenbarHgen vid tiden för överföringen saknar betydelse, varjämte hänvisning skall ske från det ena upplägget till det andra; dock att beträffande inteckning och anteckning, som i följd av ny fastighetsbildning rörer flera fastigheter, må så förfaras, att inteckningen eller anteckningen upptages fullständigt allenast å ett av uppläggen och hänvisning till detta upplägg sker å upplägget för en var av de övriga fastigheterna (jfr 17 § sista stycket). 1 Jfr KK 1875 7 § och 17 § 4 mom. samt LB II förslag till kungörelse 13 § första stycket med anvisningar s. 684.

26 §. 1

Vid införing i lagfartsspalten är särskilt att iakttaga: 1. att där fångesmans åtkomsthandling omfattar större andel av fastighet än den vara lagfart sökts, sådant skall i kolumn 2 anmärkas, såvida fånget ej förut är i boken inskrivet; 2. att då ansökan om lagfart blivit avslagen, förklarad vilande eller endast till någon del bifallen eller då ärende uppskjutits, beslutet skall upptagas i kolumn 5; 3. att där ansökan om lagfart angår allenast en del av den på upplägget förda fastigheten, anteckning om den fastighetsdel som avses och fångesmannens namn samt anteckning om åtkomst eller hänvisning till det rum, där fångesmannens lagfart är inskriven, skall göras i kolumn 5; 4. att i kolumn 5 vidare skall införas: vid förändring i äganderätt till inskriven fastighet, i det rum, vari fångesmannens lagfart blivit inskriven, hänvisning till det efterföljande rum, vari den nye ägarens lagfart inskrivits; anteckning rörande ägares rätt att över fastighet råda; instämd talan om klander å fång och lösen av fastighet enligt 13 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom samt utgången av sådan talan; anmärkning om inkomna besvär över inskrivningsdomarens beslut i lag-

124 FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

fartsärende samt om slutligt utslag i anledning av sådana besvär, då utslaget skall anmärkas i fastighetsboken; så ock vad i övrigt skall antecknas och ej hör till annan kolumn. 1

Jfr KK 1875 8 och 16 §§ samt LB II förslag till kungörelse 10 § med anvisningar s. 681. 27 §.

Vid införing i inteckningsspalten x iakttages särskilt: 1. att i kolumn 2 redogörelse för ansökningen bör innehålla uppgift om belopp av fordran med utfäst ränta, beskaffenhet av servitut, nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller annan förmån varför inteckning sökts samt, såvitt angår återköpsrätt varför inteckning sökts, uppgift om giltighetstid och om villkor angående fastighetens användning; utgivningsdag för den handling, på vilken ansökning grundats; utgivarens namn samt namn å den, till vilken handlingen är ställd, och hans hemvist, om det är känt, eller å den egendom till vars förmån servitutsavtal är slutet; 2. att då inskrivning i kolumn 2 avser visst penningbelopp, detsamma skall utföras såväl med bokstäver som med siffror; 3. att där i samma ärende inskrivning eller anteckning sker å flera upplägg, hänvisning skall i kolumn 5 å varje upplägg göras till vart och ett av de övriga; 4. att då ansökan om inteckning blivit avslagen, förklarad vilande eller endast till någon del bifallen eller då ärende uppskjutits, beslutet skall upptagas i kolumn 5; 5. att där ansökan om inteckning angår allenast en del av den på upplägget förda fastighet, anteckning om den fastighetsdel som avses samt anteckning om ägarens åtkomst eller hänvisning till det rum i lagfartsspalten, där hans lagfart är inskriven, skall ske i kolumn 5; 6. att i kolumn 5 därjämte upptagas: beslut om nedsättning eller förändring av inteckning, beslut angående utbyte av inteckningshandlingar; beslut om avskrivning å inteckningshandling enligt 26 § i förordningen angående inteckning i fast egendom; anteckning om eftergivande av gemensam ansvarighet; anmälan att fast egendom utmätts eller att förordnande meddelats om fast egendoms försäljning utan föregående utmätning eller att jämlikt 70 § konkurslagen äskats försäljning av fast egendom, med uppgift, där utmätning skett eller förordnande om försäljning blivit meddelad, å dagen för utmätningen eller förordnandet ävensom, då utmätning skett för icke intecknad fordran, å utmätningssökandens namn och fordringens belopp; anteckning om förhållande, som avses i 24 § 1 mom. av förordningen angående inteckning i fast egendom eller som jämlikt 21 § konkurslagen,

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

14 eller 58 § i lagen om expropriation, 9 § i lagen den 8 november 1912 om sammanläggning av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår, eller 2, 5 eller 8 § i lagen den 14 juni 1929 om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten skall antecknas i fastighetsboken; anteckning om förhållande, som enligt '4, 5 eller 6 § i lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån eller enligt något däremot svarande äldre stadgande, eller endigt 18 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor skall i fastighetsboken antecknas och ej är av beskaffenhet att skola upptagas i kolumn 6; anmälan att inskrivning är till viss del utan verkan; anmärkning om inkomna besvär över inskrivningsdomarens beslut i ärende, som införts i denna spalt, samt om slutligt utslag i anledning av sådana besvär, där utslaget skall anmärkas i fastighetsboken och icke är av beskaffenhet att anmärkningen bör ske i kolumn 6; så ock vad i övrigt skall antecknas och ej hör till annan kolumn; 8. att sedan i något rum anteckning gjorts om inteckningshandlings utbyte mot flera sådana eller om uppdelning av inteckning, som är gemensam för flera å ett upplägg förekommande fastigheter, vidare till samma rum hörande anteckning skall göras för ny handling i nytt rum och hänvisning meddelas från det ena rummet till det andra; 9. att då anteckning göres om avbetalning å intecknat belopp, anmärkes att avskrivningen icke medför minskning i det belopp, för vilket egendomen på grund av inteckningen häftar; 10. att då inteckning meddelats å avskrivet belopp, anmärkning därom skall göras i det rum där avskrivningen antecknats, men den meddelade inteckningen inskrivas i nytt rum och hänvisning göras från det ena rummet till det andra. 1 Jfr KK 1875 9 och 16 §§ samt LB II förslag till kungörelse 11 8 med anvisningar s. 682.

28 §. Varda fastigheter som finnas intagna på särskilda upplägg sammanlagda till en fastighet, skall den nybildade fastigheten upptagas på nytt upplägg eller på upplägget för någon av de fastigheter som ingå i sammanläggningen. Skola flera fastigheter som förenats till en egendom sammanföras å ett gemensamt upplägg, må ock upplägget för en av dessa fastigheter användas till upplägg för hela egendomen, om det prövas lämpligen kunna ske. Komma fastigheter som sammanförts å ett gemensamt upplägg i särskilda ägares händer, eller hava förutsättningarna för fastigheternas sammanförande å gemensamt upplägg eljest upphört, eller uppkomma genom delning av en fastighet särskilda fastigheter, skall, utom i fall som nedan

126 FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

sägs, för en var av fastigheterna göras nytt upplägg, dock att för en av dem må, där så finnes lämpligt, användas det äldre upplägget. Då lagfart meddelas å område som avstyckats från fastighet genom tomtindelning och ensamt eller tillika med annan mark utgör tomt enligt samma tomtindelning, skall överföring till nytt upplägg icke omedelbart äga rum, utan varde beslutet i avbidan på tomtindelningens rättsliga genomförande antecknat å upplägget för fastigheten. Där från fastighet område avskiljes i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation, vare överföring till nytt upplägg icke erforderlig, förrän området erhållit särskild registerbeteckning. Område, som avstyckats för att läggas till gata, torg eller annan allmän plats eller ingår i järnväg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats, eller avstyckats för att sammanläggas med annat område, skall icke (Överföras till nytt upplägg, utan varde avstyckningen antecknad å fastighetens upplägg (jfr 20 § sista stycket).1 1

Jfr KK 1875 17 § samt LB II förslag till kungörelse 7 § med anvisningar s. 679.

29 §. Till fastighetsbok må, i den mån så anses erforderligt, föras särskilt register, upptagande de i uppläggens överskrift införda beteckningar ävensom de särskilda namn som må vara antecknade i fastighetsspalten. Jfr KK 1875 19 § samt LB II förslag till kungörelse 21 § med anvisningar s. 687. 30 §.

Vid rättelse av inskrivning, varom i 33 och 34 §§ i lagen om handläggning av inskrivningsärenden sägs, varde det förut införda, utan att genom överstrykning eller utplåning förändras, inneslutet inom klämmer och ny införing verkställd. Anteckning att fel vid införingen förelupit jämte hänvisning till den nya införingen göres i den för anmärkningar avsedda kolumnen samt dagtecknas och underskrives av inskrivningsdomaren. 1 1

Jfr LB II förslag till kungörelse 14 och 15 §§ med anvisningar s. 685.

31 §. Där i fall, som i 31 § i lagen om handläggning av inskrivningsärenden sägs, utslag varigenom inskrivningsdomarens beslut ändrats företes efter utgången av den i samma paragraf stadgade tid, varde ärendet infört i nytt rum; skolande därjämte i det rum, där anteckning om besvären skett, hänvisning göras till det nya rummet. 1 1

Jfr LB II förslag till kungörelse 13 § andra stycket.

FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

32 §.

H a r i något ärende förts särskilt protokoll, skall anmärkning härom införas i anmärkningskolumnen i vederbörande spalt. Övergångsbestämmelser. 33 §. Ny fastighetsbok skall föreligga färdig, i domsaga, d ä r medeltalet a v mskrivningsärenden under åren 1928-1932 understigit ett tusen, före utgången a v å r 1937 och i a n n a n domsaga före utgången av å r 1938.1 För stad och område å landet d ä r fastighetsbok såsom för stad föres skall, d ä r ej Konungen i något fall annorlunda förordnar, uppläggandet av ny fastighetsbok ske i den m å n omskrivning eller fortsättningsband erfordras; skolande därvid städse helt upplägg överföras till den nya boken. 2 1 Jfr KK den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis 3 §. »Se motiven s. 17. Förslaget åsyftar icke någon generell omläggning av städernas fastighetsbokföring. Emellertid böra de nya band, som i följd av slitning eller eljest bliva erforderliga, inrättas såsom skruvliggare och enligt de nya föreskrifterna i övrigt. Med det nya systemet sammanhänger, att alla till ett upplägg hörande inskrivningar skola inrymmas i samma band och återfinnas på samma plats inom detta. P å grund härav bör, så snart något upplägg tagit i anspråk det utrymme {som blivit reserverat i det äldre bandet, hela upplägget på en gång överföras till nytt band.

34 §.

Den som upplägger fastighetsboken skall, intill dess arbetet blivit slutfört, inom en månad efter utgången av varje kvartal till hovrätten insända uppgift om det arbete, som för uppläggandet av den n y a fastighetsboken under kvartalet utförts. 1 1 Jfr KK den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis 8 §.

35 §. Vid uppläggandet av fastighetsboken skall, i den m å n så finnes erforderligt, avskrift eller t r a n s u m t av fastighetsregistret införskaffas från vederbörande registerförare eller ock, där sådant u t a n olägenhet kan ske, de särskilda registerbanden inlånas. Kräves eljest upplysning angående omständighet av betydelse för viss fastighets upptagande i fastighetsboken eller för överföring av viss inskrivning, skall sådan upplysning infordras från den myndighet eller enskilda person, som k a n förväntas äga kunskap i frågan. 1 När anledning därtiU förekommer, skall den som upplägger fastighetsboken företaga besiktning å marken. Kostnaden för sådan besiktning skall gäldas av allmänna medel.

128 FÖRSLAG TILL KUNGÖRELSE.

I n n a n besiktning företages, skall uppgift därom, innefattande o m för besiktningen erforderlig tid, insändas till hovrätten. 1

besked

Jfr LB II förslag till kungörelse 22 §.

36 §. F ö r e undersökning, varom förmäles i 44 § i lagen om h a n d l ä g g n i n g av inskrivningsärenden, skall den som upplägger fastighetsboken genom kronans eller stadens betjänte infordra uppgift å ägare av fastighet v a r o m fråga ä r eller, där säker upplysning h ä r u t i n n a n icke k a n erhållas, å samtliga ä g a r e eller brukare av fast egendom inom registerenhet, by, skifteslag eller a n n a n samfällighet vartill fastigheten hör; anskaffe ock f r å n vederbörande myndighet de kartor och handlingar, som för undersökningen finnas erforderliga. Undersökning bör, där så lämpligen k a n ske, företagas i ett sammanh a n g för alla de fastigheter inom samma socken, om vilka undersökning s k a l l hållas. 1 1

Jfr LB II förslag till kungörelse 24 §.

37 §. H a r inskrivning skett rörande egendom vilken oaktat särskild utredn i n g icke k u n n a t hänföras till något registernummer, må egendomen, intill dess frågan om rättelse av inskrivningen eller av fastighetsregistret blivit avgjord, med den beteckning som i varje särskilt fall prövas lämplig upptagas å särskilt upplägg i bilaga till fastighetsboken. Å s å d a n t uppl ä g g skall införas anteckning rörande omständigheter, som k u n n a leda till förklaring av den bristande överensstämmelsen med fastighetsregistTet. 1 I bilaga som n u sagts skall ock beträffande samhälle, där fastighetsregister såsom för stad föres, upptagas gatumark vilken finnes redovisad i äldre bok. F ö r i n r ä t t a n d e t av bilagan gälle i tillämpliga delar vad om fastighetsbok finnes föreskrivet. 1

Se motiven s. 83—85. Det förutsattes, att särskild undersökning å marken ägt r u m , innan inskrivning som här avses överföres till bilagan.

38 §. Efter verkställd överföring från den äldre boken till fastighetsboken skall hänvisning ske från vederbörande r u m i den ena boken till mots v a r a n d e r u m i den andra, varjämte inskrivningsrummet i den äldre boken överlinjeras med rött. 1 1

Jfr LB II förslag till kungörelse 26 §.

Bilaga

I.

DET DANSKA INSKRIVNINGSVÄSENDET. AV

DOCENTEN KARL OLIVECRONA.

G

enom Lov om Tinglysning av 3 1 . Marts 1926 (T.L.) åvägabragtes i Danmark en grundlig reform av inskrivningsväsendet — "tinglysningen" — efter moderna principer. Då frågan o m en reform på detta område länge varit aktuell hos oss, torde en redogörelse för det danska systemet möjligen kunna påräkna ett visst intresse. I det följande tages emellertid endast hänsyn till tinglysningen i avseende å fast egendom. Tinglysning sker även beträffande vissa förhållanden rörande "en Persons Raadighed over Lesere eller over hans Formue i Almindelighed" såsom pantsättningar av lösöre, äktenskapsförord, omyndighetsförklaringar m. m. (T.L. §§ 43—49), som hos oss, i den mån motsvarighet finnes, publiceras utan samband med lagfarts- och intecknings väsendet. Redogörelsen begränsas också till att avse sådana delar av ämnet, som ur svensk synpunkt äga det största intresset. För ett närmare studium finnes en förträfflig handledning i prof. VINDING KRUSES kommentar till Tinglysningsloven (1927) samt hans arbeten "Tinglysning samt nogle Spergsmaal i vor Realkredit" (1 uppl. 1923, 2 uppl. 1925) och "Ejendomsretten" (del III, 1930). Lagen ä r som bekant väsentligen prof. Vinding Kruses eget verk. 1 Inledningsvis må nämnas några ord om huvuddragen av den äldre linglysningsrätten, som grundade sig på Christian V:s Danske Lov. Dess bestämmande princip var, att tinglysningen skulle innefatta ett offentliggörande av rättigheter över fast egendom, varigenom deras skydd i förhållande till tredje man förstärktes. Tinglysningen utgjorde dock icke något allmänt villkor för skydd gentemot tredje man. Så t. ex. behövde ej rättigheter som grundades å hävd tinglysas. Beträffande expropriation v a r saken omtvistad. Däremot gällde beträffande exekution — utmätning (Udlseg), kvarstad (Arrest) och konkurs — att tinglysningen var en förutsättning för att exekutionen skulle bli gällande gentemot dem som senare i god tro förvärvade rättigheter över egendomen. Principen att tinglysningen blott var en publikation av bestående rätt genomfördes synnerligen konsekvent. Varje rättsligt dokument som hade avseende å en fastighet kunde tinglysas till den kraft och verkan det hade. Det behövde icke ens 1

Jfr Svensk Juristtidning 1926 s. 464 och 1929 s. 255.

9 — 301857.

130 KARL OLIVECRONA.

visas, att utfärdaren av dokumentet hade förfoganderätt över fastigheten. Några beslut förekommo därför icke vid tinglysningen. En annan sak var att s. k. Retsanmaerkning gjordes, när utfärdarens förfoganderätt ,ej var styrkt, liksom även i vissa andra fall. Detta innebar blott att en anteckning om förhållandet gjordes. Det kan sägas, att tinglysning med Retsanmaerkning ersatte både vilandeförklaring, uppskov och avslag hos oss. Förfarandet gestaltade sig på följande sätt. Vid varje sammanträde med underrätten — en gång i veckan — upplästes alla ingivna avhandlingar rörande fast egendom och försågos med bevis av domaren. Någon granskning av dokumenten föregick icke denna läsning. I det allmänna domstolsprotokollet, "Retsbogen", antecknades, att dokument med de och de löpande numren blivit lästa. Därefter infördes dokumenten i de härför avsedda protokollsböckerna, "Skode- og Panteprotokollene". Till dessa protokoll fördes realregister, som grundade sig på ett under förra hälften av 1800-talet upplagt fastighetsregister (matrikeln). Vid införandet i registret gjordes i förekommande fall "Retsanmaerkning". Några beslut i protokollet behövdes ej ens vid sådana åtgärder som dödningar och relaxer. Det tillgick helt enkelt så, att pantebrevet "avlystes" helt och hållet eller i viss fastighet. Allt som behövdes härför var kvitto av panthavaren, respektive vid relax medgivande från denne. En sådan åtgärd var liksom all annan tinglysning blott ett offentliggörande av en privat rättshandling. Möjligheten av ett så enkelt förfarande vid relaxer förklaras av att gemensamt häftande fastigheter enligt dansk rätt ansvara primärt solidariskt, och att panträtten i en fastighet ej beröres av vad som sker med panträtten i en annan fastighet. Det avgörande momentet i proceduren var handlingens läsning. Härtill, och ej till den efterföljande protokollationen och registreringen, knötos tinglysningens rättsverkningar. Förhållandet mellan läsningen, respektive protokollet, och registret var detsamma som förhållandet mellan handläggningen vid rätten, respektive protokollet, och boken hos oss. Gravationsbevisen (panteattesterna) utfärdades emellertid på grund av registret. T.L. åsyftar både att anordna ett praktiskt förfarande och att göra såväl registret som de tinglysta handlingarna fullt tillförlitliga. Lagen bygger naturligen ytterst på det äldre systemet, men nyheterna äro många och betydande. Gentemot främmande rätt — det är närmast att tänka på den tyska — står lagen mycket självständig. Först då förfarandet. Läsningen vid rätten, som med tiden blev en allt mer parodisk form för publikation, har avskaffats. T.L. överflyttar ärendenas behandling helt och hållet till domaren. Handläggning sker nu varje söckendag. Protokollen ha avskaffats och ersatts dels av en dagbok, dels av en akt för varje fastighet. I stället för det äldre registret har trätt "Tingbogen". I dagboken införas undan för undan inkommande dokument (även de som icke angå fast egendom) med kort angivande av innehållet. Handlingar mottagas vissa timmar dagligen, varefter dagboken av-

DET DANSKA INSKRIVNINGSVÄSENDET.

slutas för dagen och undertecknas. Vad som kommer in efter expeditionstiden föres på nästa expeditionsdag. Handlingar kunna insändas med posten. Dagboken föres genom kopiering i två exemplar, varav det ena användes för redovisningen av avgifterna vid tinglysningen. Tingbogen skiljer sig från de äldre registren väsentligen genom att den består av lösa blad. Den blir därigenom både överskådlig och föga skrymmande. Bladen sammanhållas genom en låsanordning i ryggen (skruvliggare). Varje fastighet har sitt blad. Flera fastigheter kunna dock sammanföras på ett blad, om de tillhöra samma ägare och i större omfattning äro graverade på samma sätt eller det eljest befinnes lämpligt. De nya tingböckerna uppläggas successivt med ledning av de gamla. Reformen har icke förutsatt någon ändring i den lantmäteritekniska fastighetsbokföringen, motsvarande införandet av jord- och fastighetsregister hos oss. Varje privat dokument som inges för att tinglysas (ej legitimationshandlingar o. d.) måste vara åtföljt av en kopia, vars riktighet bestyrkes av domaren. Akten bildas av dessa kopior. För att akten skall bli lätthanterlig har man den regeln, att kopian skall vara avfattad å ett av Justitieministeriet fastställt papper. 1 Angår ett dokument flera fastigheter, lämnas ändock blott en kopia, som förvaras i en av akterna. I akterna för de övriga fastigheterna antecknas på ett särskilt hänvisningsblad var kopian finnes. Akten omges av ett pappomslag. Handlingarna hopfästas genom klämmare, som gå genom två hål i papperet. Fördelen med denna anordning av akten är att de handlingar som förlorat sin betydelse kunna utrensas, så att akten endast innehåller de dokument som ha aktuell betydelse: det sista köpebrevet (skode) och dokumenten över gällande gravationer. Så snart ett dokument förlorat aktuell betydelse lägges det till arkivet. Efter tre år förstöras alla till arkivet lagda dokument utom skoder och servitutsavhandlingar. Någon kopia av aktens innehåll finnes icke. Akterna förvaras i stålskåp med låsta lådor. Varje låda rymmer omkring 175 akter. Akterna äro icke ordnade efter tingboken utan blott numrerade enligt ett praktiskt system, så att de lätt hittas med ledning av en hänvisning i tingboken. T.L:s regler om tinglysningens juridiska betydelse bygga på samma princip, som fanns i den äldre rätten och som i grunden är gemensam för hela den nordiska inskrivningsrätten. Tinglysningen är sålunda tänkt såsom en publikation av redan bestående rättigheter. Meningen är med andra ord den, att tinglysningen icke grundlägger själva rättigheterna utan endast förstärker rättsskyddet. I vår inskrivningsrätt är principen ej lika konsekvent genomförd. En skillnad gör sig särskilt gällande beträffande panträtten. Enligt inteckningsförordningen grundas panträtten i fastigheten genom rättens beslut att 1 Beträffande pantebrev kräves jämväl att både originalet och kopian skola vara avfattade på särskilt formulär. I dessa formulär hänvisas till sedvanliga villkor beträffande panträtten, vilka å originalen finnas angivna på ett vidhängande blad. Kopian innehåller icke detta blad. Syftet med denna anordning är att spara utrymme i akten.

132 KARL OLIVECRONA.

bevilja inteckning. I överensstämmelse därmed är också rättens beslut avgörande för panträttens framtida öde, i den mån detta icke beror på underlåtenhet att förnya eller på exekution, expropriation m. m. Prioriteten i förhållande till andra rättigheter kan sålunda endast ändras genom beslut av rätten, dödande eller relax kräver beslut av rätten o. s. v. I den danska lagstiftningen åter är saken tänkt på det sättet, att allt detta regleras genom enskilda avtal, men att dessa få sin verkan förstärkt genom tinglysningen. I mångt och mycket blir resultatet detsamma eller likartat. Så t. ex. bestämmes naturligen prioriteten i första hand av tidpunkten för tinglysningen av pantebrevet. Men mycket stora olikheter uppstå också. Prioritetsställningen är icke beroende blott på inskrivningsåtgärder utan tillika på pantebrevets innehåll. Härigenom uppstå vissa speciella frågor, som emellertid ha föga intresse ur svensk synpunkt. En annan olikhet gentemot svensk rätt ligger däri, att enligt T.L. liksom enligt äldre rätt åtgärder såsom relax, dödande och utbyte av pantebrev icke verkställas genom beslut av tinglysningsdomaren. Tinglysningen är även här blott en publicering av den enskilda rättshandlingen. Det stora problemet för reformen var att säkerställa tingbokens och de tinglysta dokumentens trovärdighet. Det låg nära till hands att härvid tänka sig det tyska grundbokssystemet såsom förebild. Dess princip är som bekant att garantera grundbokens trovärdighet genom sådana regler, att bokens innehåll verkligen blir överensstämmande med själva rättsläget. Vinding Kruse riktar en skarp kritik mot detta system, väsentligen grundad därpå, att systemet betungar omsättningen med besvärliga former och kräver en stor ämbetsapparat. Hans system bygger på den principen, att en fullständig riktighet hos boken icke bör eftersträvas på bekostnad av frihet i omsättningen och enkelhet i förfarandet. I den mån felaktigheter icke kunna undgås genom föranstaltningar som äro förenliga med dessa krav, övertar staten risken. Detta innebär helt enkelt att staten så att säga meddelar en försäkring. Premien, som blir mycket obetydlig, eftersom risken är ringa i förhållande till det stora antalet tinglysningsärenden, uttages genom tinglysningsavgifterna. Jämte denna "försäkringsprincip" har systemet ett annat karakteristikon. Det är att icke alla verkningar av inskrivningen knutits vid ett och samma moment i proceduren, införandet i boken, utan fördelats mellan ingivandet och införandet, varjämte även själva handlingen erhållit betydelse vid sidan av boken. För att säkerställa tingbokens pålitlighet krävdes först och främst att samtliga rättigheter med avseende å fast egendom fördes in under tinglysningstvånget. 1 § 1 fastslås därför, att alla rättigheter över fast egendom skola tinglysas "for at faa Gyldighed mod Af tåler om Ejendommen og mod Retsforfolgning". Detta är den s. k. "Prioritetsvirkningen". Den innebär att tidpunkten för tinglysningen är avgörande för prioriteten vid kollision mellan flera anspråk med avseende å en fastighet, när åtminstone det ena anspråket grundas på avtal eller på exekution (Retsforfelgning). Alla de viktigaste kolli-

DET DANSKA

INSKRIVNINGSVÄSENDET.

sionsiallen träffas av denna regel. Enligt allmänna regler avgöras blott fall av kollision mellan flera anspråk, som grunda sig på annat än avtal eller exekution (t. ex. hävd och expropriation), och mellan flera icke tinglysta anspråk. Regeln gäller rättigheter överhuvudtaget, oavsett deras art och grund, obligatoriska och familjerättsliga såväl som sakrättsliga. Det föreligger sålunda en vida större möjlighet än hos oss att genom publikation trygga ett anspråk beträffande en fastighet. I ett i U. f. R. 1929 nr 11 (forelobige Domsmeddelelser) refererat rättsfall bar t. ex. ett pactum de contrahendo ansetts kunna vara föremål för tinglysning. x Men å andra sidan föreligger också en nödvändighet att företa publikation i betydligt större omfattning än bos oss. Det svåra problemet om hävdens förhållande till publikationen h a r T.L. löst på det sätt, att hävd gentemot tingboken är möjlig, men att den icke blir gällande mot senare förvärvare av fastigheten utan tinglysning. Den som vunnit hävd måste alltså för att bli tryggad skaffa sig antingen dom på saken eller också erkännande från alla dem, vilkas intressen beröras därav, samt därefter tinglysa. Regeln är emellertid mildrad såtillvida som hävden blir gällande utan tinglysning även mot godtroende förvärvare av fastigheten, för så vitt icke denne inom två år från tinglysningen av sitt fång ger tillkänna, att han ej ämnar respektera hävden (§ 26). Byggnad å annans grund måste tinglysas för att den icke skall tillfalla den, som i god tro förvärvar grunden. En sådan byggnad får ett eget blad i tingboken (§ 19). Lagen innehåller dock intet om förutsättningarna för att ett sådant blad skall få uppläggas, utan detta får bero på vad domaren i det särskilda fallet anser nödigt att kräva. Rådighetsinskränkningar beträffande en fastighet måste tinglysas och antecknas å fastighetens blad. Beträffande omyndighetsförklaring och anordning av "Lavvaergemaal" är detta särskilt föreskrivet (§ 48). I övrigt, t. ex. beträffande rådighetsinskränkning genom testamente, anses detsamma framgå av den allmänna föreskriften om nödvändigheten att tinglysa rättigheter över fast egendom. Äkta make kan tinglysa den rätt med avseende a andra makens fastighet som tillkommer maken enligt § 18 av lagen om äktenskaps rättsverkningar. * Utan tinglysning blir denna rätt ej mycket värd, då tinglysningsdomaren ej anses skyldig att ex officio efterforska om en utfärdare av skode eller pantebrev är gift eller ogift. Tinglysningen sker h ä r helt enkelt genom att vigselattesten ingives till domstolen och antecknas å fastighetens blad. Detta lär emellertid sällan förekomma. Under tinglysningskravet falla vidare ej blott överlåtelser av fastigheter och upplåtelser av begränsade sakrätter samt exekution i fastigAvtalet innehöll, att A. skulle ha rätt att framför varje annan kräva uppgörande av kontrakt om rätt att på vissa villkor ta märgel på B:s egendom. Paragrafen motsvarar GB. 6:4, men avser endast 'Bolig- eller Erhvervsejendom".

134 KARL OLIVECRONA.

het, utan även överlåtelser av bestående begränsade sakrätter och exekution i sådana. Men tinglysningskravet är begränsat såtillvida som det endast avser sådana viljeförklaringar, som grundlägga nya rättsförhållanden, alltså skoder, pantebrev, legoavtal m. m., icke "sekundära viljeförklaringar" såsom t. ex. uppsägning, betalning av hyra m. m., vilka allenast "utlösa" verkningarna av de förra. Regeln om den först tinglysta rättens företräde är icke absolut. För att en äldre, icke tinglyst rätt skall kunna undanträngas genom tinglysning av ett yngre, på avtal grundat anspråk, fordras att innehavaren av det senare är i god tro vid tidpunkten för anmälan till tinglysning. På den goda tron ställas dock icke stora anspråk. Köparen av en fastighet behöver icke utöver vad hans skode innehåller taga kännedom om något annat beträffande fastigheten än tingbokens innehåll och, beträffande sådana rättigheter som finnas antecknade i tingboken, aktens dithörande upplysningar. Endast om han genom besök på fastigheten, granskning av dokument eller på annat sätt faktiskt får kännedom om bestående rättigheter eller blott genom grov vårdslöshet undgår att få kännedom om dem, rubbas den goda tron. Vidare ha emellertid några betydande modifikationer gjorts i prioritetsregeln. Dels har stadgats en frist på fem år från lagens ikraftträdande för tinglysning av äldre rättigheter. Försåvitt de tinglysas inom denna tid, behålla de sin tidigare ställning. Dels ha vissa undantag gjorts från tinglysningskravet. När ett pantebrev är tinglyst behöver ej transport av brevet tinglysas. Bruksrättigheter med vanlig uppsägningstid gälla mot envar utan tinglysning. Vidare gälla krav på åtskilliga offentliga avgifter inklusive premier till statligt erkända brandförsäkringsbolag utan tinglysning. Den tidpunkt, från vilken prioriteten räknas, sammanfaller icke med tidpunkten för införandet i tingboken. Visserligen är ett dokument tinglyst först när det införts i tingboken. Men prioriteten räknas likvisst från dagen för ingivandet, emedan denna tidpunkt h a r ansetts vara den mest naturliga för bestämmande av prioritetsförhållandet. Man vinner också en viss lättnad i expeditionsarbetet, när det icke kräves att dokumenten nödvändigtvis skola behandlas i den ordning vari de inkommit. I dagboken har man ett praktiskt taget betryggande sätt att konstatera när ingivandet ägt rum, och detta är allt som behövs för att prioriteten skall kunna bestämmas därefter. Visserligen blir med detta system tingboken ensam ej fullständigt upplysande om fastighetens rättsläge, men det är föreskrivet, att dokumenten skola införas i tingboken snarast möjligt och senast inom tio dagar — en frist som ingalunda utnyttjas i praxis — och man behöver därför endast komplettera tingboken med dagboken för de sista tio dagarna. Dagbokens uppgift om dagen för ingivandet anses riktig, därest den ej vederlägges genom full bevisning. Emellertid är detta system liksom varje annat förbundet med den risken att fel begås av den som verkställer inskrivningen. Det kan tänkas, att ett dokument icke blir infört i dagboken eller blir infört på orätt dag. Viktigare är den möjligheten att dokumentets

DET DANSKA INSKRIVNINGSVÄSENDET.

innehåll återges felaktigt i tingboken, eller att det icke alls blir infört där, eller att det införes med felaktig uppgift om dagen för ingivandet. I alla dessa fall ansvarar staten för de förluster som kunna uppstå. Vederbörande rättsägare har då principiellt krav på att tingboken rättas. Skulle någon, innan rättelse skett, genom avtal ha förvärvat rätt med avseende å egendomen i förlitan på tingboken eller akten, är emellertid denna regel icke ovillkorlig. Det skall avgöras efter förhållandena i det särskilda fallet, vilkendera av de kolliderande rättigheterna som skall bibehållas och vilkendera som skall ersättas med pengar. Huvudregeln är dock avsedd att vara den, att den äldre rätten bör bibehållas, så att t. ex. ett servitut, som utövats en längre tid ehuru det av misstag ej införts i tingboken, icke skall behöva vika för en köpare, vars intresse i regel lätt kan skattas i pengar. För att i särskilda fall ge möjlighet till en motsatt lösning, när omständigheterna så kräva, har man emellertid upptagit den angivna regeln i lagen. Ett nödvändigt led i reformen var naturligtvis att avskaffa den gamla regeln att vem som helst kunde få en rättshandling angående en fastighet tinglyst. Enligt T.L. måste ett dokument för att kunna tinglysas framträda såsom utställt av den, som enligt tingboken är befogad att råda över den rättighet dokumentet avser (§ 10), d. v. s. dokumentet skall vara undertecknat med denna persons namn. Detta är den s. k. "Legitimationsvirkningen". Den är helt och hållet knuten till tingboken. Boken får därigenom karaktären av en fullt pålitlig källa för upplysningar om vem man kan förhandla med angående en fastighet. Dock är det givetvis alltid nödvändigt att även ta hänsyn till dagboken för de sista tio dagarna, eftersom prioriteten räknas från dagen för ingivandet och den risken alltid föreligger, att ett ingivet dokument ännu ej blivit infört. Bokens legitimationsverkan har även utsträckts till de "sekundära" rättshandlingarna såsom uppsägning, betalning av hyra m. m. (§ 29). Dessa rättshandlingar kunna alltså med trygghet företagas i förhållande till den, som enligt tingboken är behörig. Pantebreven intaga en särställning i fråga om legitimationen. Transport av ett pantebrev behöver icke tinglysas för att transportmottagaren skall bli legitimerad (§ 10), och beträffande betalning gälla de vanliga reglerna om negotiabla dokument. — För att skapa möjlighet till tinglysning av ett förvärv när fångesmannens fång ej kan styrkas användes ett mortifikationsferfarande (§ 20). Till de nu nämnda rättsverkningarna av tinglysningen, Prioritetsvirkningen och Legitimationsvirkningen, kommer en tredje: u Gyldig hedsvirkning en" (§ 27). Den innebär, att tinglysningen av ett dokument innehållande avtal rörande en fastighet principiellt avskär alla invändningar mot dokumentets giltighet i förhållande till dem, som genom tinglyst avtal förvärva rätt med avseende å fastigheten och därvid äro i god tro. Förutsättning för denna "Gyldighedsvirkning" är att dokumentet införts i tingboken. Men tingboken ensam är icke avgörande för rättsverkans omfång, utan detta

136 KARL OLIVECRONA.

bestämmes även av själva det tinglysta dokumentet. Har sålunda t. ex* summan å ett tinglyst pantebrev blivit felaktigt angiven i tingboken, är dokumentets summa avgörande, men staten ansvarar för all skada som uppstår genom felet i tingboken (§ 34). I tre fall gör T.L. undantag från regeln om det tinglysta dokumentets giltighet. Invändningar, grundade på att dokumentet är falskt eller förfalskat, att det är utställt under inflytande av sådant tvång som avses i 28 § avtalslagen eller att utställaren var omyndig, gälla även mot godtroende innehavare (§ 27). I dessa fall ger emellertid staten ersättning åt godtroende förvärvare av dokumentet (§§ 30, 31). Den största risken ligger här i faran för förfalskning. T.L. innehåller därför åtskilliga föreskrifter, som åsyfta att förhindra tinglysning av falska eller förfalskade dokument. Till en början kräves beträffande skoder och pantebrev att utställarens underskrift skall vara bevittnad av en sakförare eller av två andra personer. Vidare publiceras uppgifter om alla ingivna skoder och pantebrev dels å en tinglysningslista, som anslås vid rättens lokal, dels i en särskild tidning, Tingbladet, som utkommer såsom bilaga till Statstidende. I motiven anföres denna publicering såsom den väsentliga grunden till att man kan förläna införandet i boken "Gyldighedsvirkning" utan att kräva den tyska rättens vidlyftiga garantier innan införandet sker. En ytterligare garanti mot tinglysning av falska pantebrev ligger däri, att ett pantebrev, när det anmäles till tinglysning, skall vara åtföljt av det sist tinglysta skodet å fastigheten. Är skodet förkommet eller kan det av annan giltig grund ej företes, får anmälaren avge en skriftlig förklaring härom och bestyrka pantebrevets äkthet genom andra legitimationspapper (§ 9). Slutligen skall domaren sända meddelande till fastighetens ägare, om han misstänker att ett ingivet pantebrev är falskt eller förfalskat. Det har ifrågasatts att sådant meddelande skulle bli obligatoriskt, så snart det rör sig om ett pantebrev å större belopp, som är ställt till annan långivare än en kreditförening. Genom de anförda reglerna har pantebrevens tillförlitlighet i hög grad stärkts. Dessutom har T.L. efter mönster från växel- och konossementsrätten infört den nyheten, att den som innehar ett pantebrev med en till formen giltig överlåtelse (pantebrev till innehavaren finnas ej) under inga omständigheter behöver lämna ifrån sig brevet om det icke visas, att han vid förvärvet gjort sig skyldig till oaktsamhet (§ 28). Pantebreven äro sålunda omgärdade med ett mycket starkt skydd. Emellertid är det för mycket sagt, att deras tillförlitlighet skulle vara absolut. Det finnes, bortsett från svårigheten att eftergöra de stämplar som användas, inga särskilda garantier mot att ett tinglyst pantebrev eftergöres, och vid sådan förfalskning betalar icke staten någon ersättning till den som blir lidande. En annan risk ligger däri, att panträtten kan ha bortfallit genom exekutiv auktion. Detta framgår emellertid i regel av tingboken. Har anteckning om verkan av auktionen ännu ej skett, så finnes i varje fall en anteckning om att auktionen hållits.

DET DANSKA INSKRIVNINGSVÄSENDET.

137 Härmed äro T.L:s huvudgrundsatser skisserade. Ur svensk synpunkt kan det därjämte vara av intresse att framhålla h u r några hos oss särskilt betydelsefulla frågor blivit lösta, nämligen de som röra förnyelserna och vilandeförklaringarna samt exekutionens förhållande till inskrivningen. Förnyelserna ha icke bildat något egentligt problem. Det fanns tidigare icke någon direkt motsvarighet till vår regel om förnyelse. Emellertid brukades ändock ett slags förnyelse i praxis, beroende på att panträtten ansågs underkastad den vanliga 20-årspreskriptionen. För att skaffa full garanti mot invändning om preskription brukade vissa särskilt försiktiga långivare inemot preskriptionstidens utgång avkräva fastighetsägaren antingen ett nytt pantebrev i stället för det gamla eller också en påteckning på det gamla och därefter tinglysa förnyelsen. Tinglysningen var dock ingalunda nödvändig och förekom mera undantagsvis. T.L. fastslår nu, att panträtten för huvudstolen av tinglyst pantebrev ej preskriberas (§ 42). Härigenom försvann all anledning att tinglysa förnyelse. De skäl som legat bakom vår regel om inteckningsförnyelse sakna motsvarighet i dansk rätt. Dels ha gravationsbevisen (panteattesterna) sedan gammalt utfärdats på grund av registren. När de nya tingböckerna lagts upp, utfärdas naturligen bevisen enligt dessa. Dels finnes en regel om mortifikation i en förordning från 1823, vartill nu också kommit en särskild mortifikationsregel i T.L. § 20. T.L. har icke någon direkt motsvarighet till vilandeförklaringen i svensk rätt. Föreligger hinder mot tinglysning av ett dokument, kan det efter domarens beprövande antingen avvisas från tingboken eller redan från dagboken, eller också utsattes en frist för felets avhjälpande. I senare fallet göres anteckning om dokumentet i lingboken, varvid tillfogas att anteckningen är provisorisk. Avvisas ett dokument från tingboken, skall det även strykas i dagboken. Har det utsatts en frist och förlöper denna utan att felet blivit avhjälpt, strykes dokumentet ur både dagboken och tingboken. Fristmetoden är avsedd att användas huvudsakligen då behörighetshandlingar såsom fullmakt, utdrag av aktiebolagsregistret o. d. saknas. Avvisningsmetoden användes i övriga fall, t. ex. om utfärdaren av ett skode eller pantebrev icke enligt tingboken har tinglyst skode på fastigheten. Vad slutligen exekutionen och dess förhållande till tinglysningen angår, så är såsom förut nämnts den på den exekutiva åtgärden grundade rättens prioritetsställning beroende på dagen för tinglysningen. En konsekvens härav är att daglig handläggning av tinglysningsärenden blir i hög grad påkallad. (Förut gällde att skoder och pantebrev fingo prioritetsställning efter dagen för utfärdandet, om tinglysning skedde inom vissa frister.) Det är exekutionssökandens egen sak att föranstalta om tinglysning av den exekutiva åtgärden. Det enda meddelande som ex officio sändes från den exekutiva myndigheten till tinglysningsdomaren är ett meddelande om att en fastighet blivit exekutivt försåld, varigenom obehöriga dispositioner av gamle ägaren förhindras och en eventuell långivare

138 KARL OLIVECRONA.

varskos om att ett pantebrev kan ha förfallit. Anteckning om exekutionens verkan sker emellertid först då köparen styrker vilka rättigheter som fallit bort genom exekutionen. Handläggningen av tinglysningsärenden tillkommer underrättsdomaren. Emellertid skötes vanligen själva arbetet av underordnade tjänstemän, Fuldmaegtige, ehuru det går på domarens ansvar. Skrivbiträden behövas ej för tinglysnings väsendets del. Dagboken brukar emellertid föras av en icke rättsbildad kontorist. Såsom ett konkret exempel må anföras förhållandena vid en viss blandad lands- och stadsjurisdiktion med omkring 46,000 innevånare. Vid rätten äro anställda en domare och fyra Fuldmaegtige. Tvenne av dessa sköta tinglysningsväsendet, men ha därjämte annat arbete (exekutionsärenden m. m.). Domaren, som är ansvarsförsäkrad, tar själv ingen annan befattning med handläggningen än att han skriver under allting, men han rådfrågas naturligen i mera tvivelaktiga fall. Den ene av de båda Fuldmaegtige gör införingar och skriver bevis på handlingar, den andre kontrollerar alltsammans. Panteattesterna uppsättas av en kontorist och granskas av en Fuldmaegtig. Arbetet med tinglysningsväsendet tar de bägge Fuldmaegtige enligt uppgift omkring två timmar om dagen. Antalet tinglysningsärenden var under tiden */4 1928 —31/3 1929 3,750, varav omkring 100 ärenden rörande annat än fast egendom. I Köpenhamn handläggas ärendena vid en särskild avdelning av Byretten (Tinglysningskontoret). Här äro anställda en domare, tre Fuldmaegtige och fyra rättsbildade sekreterare samt fyra icke rättsbildade kontorister. De tre Fuldmaegtige förestå var sin avdelning av Tinglysningskontoret och handlägga ärendena på eget ansvar med biträde av sekreterarna. Domaren sköter redovisningen av tinglysningsavgifter m. m. och har i övrigt chefsställning. Invånarantalet i jurisdiktionsområdet är omkring 500,000, antalet tinglysningsärenden om året omkring 24,000. För bedömandet av arbetsbördan är det av vikt att ta hänsyn till att tjänstemännen ej betungas med utfärdande av gravationsbevis i samma utsträckning som hos oss. I Köpenhamn utfärdas sålunda ej mer än c:a 7 sådana bevis om dagen. I den förut omnämnda rättskretsen var siffran ungefär 2 om dagen. Orsaken till denna relativt gynnsamma ställning är den, att pantebreven innehålla uppgifter om prioritetsställningen. Särskilda panteattester behövas därför ej i samma utsträckning som hos oss vid belåning. Dessutom äro sakförarna sedan gammalt vana att direkt ta kännedom om panteregistrets, respektive tingbokens innehåll. Den relativt gynnsamma ställningen i fråga om gravationsbevisen motväges emellertid i någon mån genom att domaren vid tinglysning av ett pantebrev måste se efter, huruvida dess uppgifter om prioritetsställningen äro riktiga och göra "Retsanmaerkning" om fel föreligger. — Allt detta har emellertid relativt underordnad betydelse. Den huvudsakliga orsaken till att det danska inskrivningsväsendet kan skötas med så ringa arbetskraft är den i alla detaljer utomordentligt praktiska tekniken.

Bilaga II.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER. AV

HOVRÄTTSASSESSOR EINAR ANDERBERG. ENGLAND. den äldre engelska rätten voro rättsärenden angående fast egendom förbundna med publicitet. För överlåtelse av fast egendom förutsattes tradition, och avtalet bekräftades i regel offentligen, å plats där en större menighet kunde påräknas, såsom vid kyrkan eller inför rätten. Det blev efter hand brukligt att överlåtelsen inför rätten försiggick i form av rättegång mellan överlåtare och förvärvare. Denna särskilda domstolsprocedur — vanligen benämnd "the fine", enär "the final concord" mellan parterna därigenom kom till stånd x — anhängiggjordes genom stämning i vanlig ordning men innebar endast undantagsvis en verklig rättstvist mellan parterna. Proceduren lämnade möjlighet för tredje man att inom viss tid, år och dag, framkomma med invändningar, och genom den slutliga domen meddelades en viss sanktion åt det ingångna avtalet. Då bruket av skriftliga, med sigill försedda dokument (s. k. deeds) mot slutet av medeltiden blev allt vanligare, medförde detta en tillbakagång för det äldre publikationssystemet. Beviskraften hos de skriftliga dokumenten kom domstolsproceduren att framstå såsom överflödig. Kravet på tradition såsom villkor för överlåtelse upprätthölls dock någon tid. Dess slutliga försvinnande står i samband med uppkomsten av den för England karakteristiska sedvanerätt som är känd under benämningen equity law. Vissa så att säga moraliska rättigheter, vilka enligt common law saknade varje skydd, kunde som bekant vinna beaktande i equity law. Särskilt framträdde sådana fall, s. k. "uses", då exempelvis en person A överlämnade besittningen — och i följd därav den legala äganderätten — till B, med villkor att B skulle bruka fastigheten till förmån för A. Den sistnämndes rätt erhöll såsom "equitable interest" ett visst skydd i equity law. Rättigheter av detta och liknande slag upphöjdes till

I

1 Vinding Kruse, Tinglysning samt nogle Sporgsmaal i vor Realkredit (2 Udgave) s. 30.

140 EINAR ANDERBERG.

rangen av legala rättigheter genom en lag av år 1536 (the statute of uses). Detta avsteg från traditionsprincipen vidgades ytterligare genom analogisk rättstillämpning. Man ansåg nu beträffande köp, att äganderätten kunde övergå till köparen oberoende av besittningen, om blott köpesumman erlades. Såsom korrektiv mot de olägenheter denna rättsuppfattning kunde medföra föreskrevs genom en lag nyssnämnda år, att köp av fast egendom skulle avslutas genom deed och inom sex månader inskrivas vid d o m s t o l l . Denna lag blev emellertid i praktiken utan varje betydelse. Genom rättspraxis gick utvecklingen därhän, att överlåtelse av fast egendom — inbegripet pantsättning, som också var en form av överlåtelse — skedde genom rent privat avtal, oberoende av tradition och publicitet. På denna ståndpunkt har den engelska rätten i stort sett kvarstått ända intill senaste tid. Emellertid måste här göras undantag för vissa delar av England. 1 grevskapen Middlesex och York samt staden och grevskapet Kingstonupon-Hull infördes redan i början av 1700-talet ett inskrivningsinstitut (registration of deeds), som alltjämt fortbestår. Regeln är här den att dokument rörande rättsförvärv i fast egendom måste inskrivas i ett officiellt register för att ernå verkan gent emot tredje m a n 2 . I övrigt är systemet av tämligen ofullkomlig art. Någon egentlig prövning av rättsförvärvets giltighet förekommer icke; varje deed registreras oberoende av sitt innehåll. Den enligt dokumentet berättigade saknar varje garanti för att han verkligen förvärvat den rättighet dokumentet avser. Vissa tendenser till ett inskrivningsväsen kunna ock spåras i den registrering av domar (registration of judgments), som i äldre tid förekommit i England 3 . Enligt en Jag av år 1692 skulle en dom rörande fast egendom i viss ordning inregistreras vid domstol för att kunna göras gällande mot godtroende köpare av fastigheten. Åtskilliga lagar under 1800-talet föreskrevo förändringar och utvidgningar av detta institut. Sålunda infördes registrering av "lis pendens" och av vissa med hypotek jämförliga årsräntor (annuities eller rentcharges). Enligt en lag av år 1860 skulle en dom icke kunna göras gällande mot köpare eller panthavare, så framt icke förordnande om exekution meddelats och registrerats samt verkställighet följde inom tre månader från registreringen. Genom senare lagar (1864, 1888) omvandlades den ursprungliga registreringen av dom till en registrering av exekution, varjämte dessa ärenden överflyttades från domstolarna till ett centralt ämbetsverk, His Majestys Land Registry. Inrättandet av detta ämbetsverk sammanhänger med det första allvarliga försöket att i England införa ett allmänt och tidsenligt, på kartläggning och fastighetsregistrering grundat inskrivningsinstitut. Saknaden av ett sådant institut hade visat sig medföra de största svårigheter. Särskilt framträdde olägenheten av de ständigt åter1

Vinding Kruse, Ejendomsretten III s. 885. • LB II s. 601. " W. H. Aggs och H. W. Law, The Land Charges Act, 1925 s. III.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I ENGLAND.

kommande utredningarna om fastighetsägarnas åtkomst. Vid varje överlåtelse måste alla tidigare transaktioner rörande fastigheten efter forskas och granskas, för att förvärvaren skulle vinna någon grad av trygghet. Denna undersökning av "titeln" — vilken endast kunde utföras av sakkunniga personer — krävde ofta ett oerhört arbete och förorsakade kontrahenterna betydande kostnader. För att råda bot på dessa missförhållanden inrättades genom "The Transfer ol Land Act" 1862 ett registrerings- eller inskrivningsinstitut, "the Land Registration", som innebar en offentlig registrering av "titel" (registration of title to land). Lagen hade till ändamål att trygga förvärv (titel) av fast egendom, att underlätta bevis om "titel" och att göra fastighetsaffärerna enklare och billigare. Land Registration undergick en väsentlig reformering genom "The Land Transfer Act" 1875. Ingen av dessa lagar fick emellertid i praktiken någon nämnvärd betydelse. Registreringen var nämligen frivillig; det fanns varken direkt eller indirekt något tvångsmedel, som ålade en fastighetsägare att söka registrering. Genom "The Land Transfer Act- 1897 lades äntligen grunden till införandet av obligatorisk registrering. Emellertid skulle registreringen icke göras obligatorisk på en gång i hela landet, utan detta skulle ske successivt, grevskap efter grevskap. Det tillkom regeringen att förordna om införandet av obligatorisk registrering i de särskilda grevskapen eller vissa mindre distrikt, men först sedan grevskapsstyrelsen därom gjort anhållan. Samma princip återfinnes i Englands gällande inskrivningslag, "The Land Registration Act" 1925 ' (LRA). Dock finnes en viss begränsad möjlighet att införa obligatorisk registrering jämväl utan grevskapsstyrelsens initiativ. Men den för sådant fall föreskrivna proceduren torde vara alltför invecklad för att bliva av större praktisk betydelse 2. På grund av de regler som sålunda begränsat inskrivningslagarnas tillämpning har det moderna inskrivningsväsendet hittills icke vunnit någon större utbredning i England. Den obligatoriska registreringen h a r tills dato blivit genomförd allenast i grevskapet London (1898 - 1 9 0 2 ) samt i städerna Eastbourne (1925) och Hastings (1928). Beträffande övriga delar av England har den frivilliga formen av Land Registration visserligen gjort framsteg men har likväl icke hittills kommit till en mera allmän tillämpning 3 . Inskrivningstanken h a r fortfarande att kämpa mot en ganska stark opposition från skilda håll. Man har funnit det stötande att utomstående personer genom ett officiellt register skulle kunna förskaffa sig upplysning om privata affärsförhållanden. Då lagen emellertid tagit all möjlig hänsyn till önskemålet om diskretion, lärer det knappast finnas någon giltig grund Lagen gäller endast för England och Wales. Utförlig kommentar h a r utgivits av C. Fortescue-Brickdale och J. S. Stewart-Wallace. * L R A 122. Före den 1 jan. 1936 får denna metod anlitas endast en gang, d. v. s. för ett enda grevskap. Antalet inskrivningsärenden ("first registrations" och "dealings") uppgick u n d e r år 1929 till 116,979. Av dessa ärenden kommo 37,761 från "frivilliga 8 distrikt.

142 EINAR ANDERBERG.

för en opposition i detta avseende. Motståndet bottnar väl huvudsakligen i en allmän aversion emot formalisering och i en viss fruktan för att registreringen skall medföra ett olämpligt byråkratiskt ingripande i det privata affärslivet. Att behovet av en ordnad fastighetskredit varit mindre framträdande i England än i andra l ä n d e r torde vara ett välbekant faktum, som sammanhänger med den ojämna jordfördelningen, jordens koncentrering på en relativt fåtalig samhällsklass, vars ekonomiska betingelser varit sådana att den icke behövt utnyttja jorden såsom kreditobjekt. Den egendomliga engelska jordrätten med den från feodalväsendet nedärvda begreppsbildningen, de olika jordnaturerna och rättsreglernas invecklade beskaffenhet hava säkerligen försvårat införandet av ett rationellt inskrivningsväsen. Genom 1925 års lagstiftning (The Law of Property Act, The Land Charges Act, The Settled Land Act, The Trustee Act och The Administration of Estates Act) har emellertid hela jordrätten undergått en betydande förenkling och modernisering. Den fasta egendomen kan numera innehavas antingen såsom "freehold" (historiskt sett en särskild jordnatur motsvarande v å r kronoskattejord) 1 eller såsom "leasehold" å. v. s. under nyttjanderätt. Innehavarens rätt till en freehold-fastighet betecknas såsom "estate in fee simple", vilken praktiskt sett motsvarar äganderätt i vår mening 2 . De många äldre formerna av "legal estates" hava degraderats till "equitable interests", vilket i stort sett innebär att de kunna göras gällande mot tredje man endast under förutsättning att han erhållit vetskap om deras existens. Genom 1925 års lagstiftning vidtogs jämväl en betydande reformering av panträtten. I fastighet som icke blivit registrerad kan panträtt numera upplåtas antingen i form av villkorlig överlåtelse av ägande- eller nyttjanderätten för viss tid eller i form av hypotek. För inskrivning av sådana hypotek har inrättats ett personregister (register of land charges), som omhänderhaves av en särskild avdelning inom Land Registry, densamma som ombesörjer den förutnämnda registreringen av exekutiva åtgärder. I inskrivningsrättsligt avseende företer England sålunda för närvarande en tämligen brokig bild. Man kan, såsom redan framgått, i stort sett skilja mellan tre olika inskrivningssystem: Land Registration, registration of deeds samt registration of land charges 3 . Den allmänna privaträtten varierar allt efter de olika systemen. För fastig1 Den särskilda jordnaturen copyhold, en reminiscens från livegenskapstiden, skall enligt den nya lagstiftningen obligatoriskt förbytas till freehold. * Enligt engelskt betraktelsesätt tankes den absoluta, till tiden obegränsade äganderätten - vilken allenast tillkommer kronan — uppdelad i särskilda, till tiden begränsade delar s. k. estates. "Life estate innebär att rättigheten är begränsad till innehavarens livstid. "Estate in fee simple upphör däremot först när siste innehavaren dör utan att efterlämna arvingar eller testaments3

* Det bortses från vissa speciella inskrivningsformer t. ex. registration of local land charges, som omhänderhaves av olika administrativa myndigheter i de särskilda orterna.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I ENGLAND.

heter registrerade enligt författningarna angående Land Registration gälla andra materiella rättsregler än för den oregistrerade jorden. Och för den sistnämnda bliva reglerna olika, om den lyder under något av de s. k. "local registries of deeds" eller om den tillhör distrikt där allenast frivillig inskrivning (enligt Land Registration Act eller Land Charges Act) förekommer. Beträffande registrerade fastigheter består en viktig skillnad, allt efter som fastigheterna äro belägna inom distrikt där registreringen är obligatorisk (compulsory area) eller utanför sådant distrikt. Att registreringen är obligatorisk innebär nämligen i princip, att överlåtelse av fast egendom (resp. nyttjanderättsupplåtelse för längre tid) blir ogiltig, därest icke registrering följer inom två månader från avtalet *. Av de olika inskrivningssystemen kan endast Land Registration motivera en närmare redogörelse; de övriga systemen kunna närmast betraktas såsom historiska övergångsformer. 1. Registreringens allmänna innebörd. Land Registration säges till skillnad från de äldre systemen utgöra en registrering av titel. Detta innebär enligt engelsk terminologi att staten, efter granskning av rättsförvärvets beskaffenhet, genom registreringen åtager sig garanti för den registrerade rättighetens bestånd. Därmed är givetvis icke sagt att den registrerade rättigheten under alla förhållanden tillerkännes orubblig giltighet. Lagen innehåller åtskilliga regler angående rättelse av registret i sådana fall då registrering skett i strid med det materiella rättsläget 2 . Statsgarantin medför emellertid, att den till vars nackdel rättelsen sker hålles skadeslös genom ersättning av allmänna medel, för så vitt icke han själv, eller person från vilken han genom benefikt fång härleder sin rätt, svikligen vållat den oriktiga inskrivningen. Den s. k. försäkringsprincipen3 är ett av systemets väsentliga grunddrag. Skadeståndsbeloppen utbetalas från en försäkringsfond (insurance fund), som årligen tillföres en viss del av de inbetalda registreringsavgifterna. Registreringen kan sålunda i viss mån uppfattas såsom ett försäkringsavtal mellan staten och registreringssökanden. Den sistnämnde, som erlägger avgift för registreringen, kan liknas vid försäkringstagaren, som erlägger försäkringspremien. Denna försäkringstanke synes i flera avseenden hava satt sin prägel på den tekniska organisationen och torde jämväl hava influerat på utformningen av de materiella rättsreglerna. Land Registration har i mångt och mycket en prägel av statligt affärsföretag. 2. Registermyndigheten. Land Registration, som kan sägas innefatta såväl fastighetsregistrering som inskrivningsväsen, omhänderhaves av ett enda centralt ämbetsverk, H. M. Land Registry, med säte i London 4 . Lagen förutsätter upprättandet av särskilda distrikts1 2

L R A 123. L R A 82.

8 Försäkringsprincipen lär hava sitt ursprung i den s. k. "Torrens Act", en år 1858 i Australien utfärdad fastighetslag, vilken vunnit efterföljd i ett stort antal engelska och franska kolonialländer. 4 Land Registry inrymmer förutom Land Registration Department tre särskilda avdelningar: Land Charges Department, Middlesex Deeds Department och Agricultural Credits Department.

144 EINAR

ANDERBERG.

kontor i olika delar av landet, men något sådant finnes ännu icke. Land Registry förestås av en juridisk ämbetsman, the Chief Land Registrar. I verket äro anställda ett trettiotal rättsbildade registrars och "assistant registrars" och åtskilliga hundratal icke rättsbildade tjänstemän (clerks, typists m. fl.). För att bliva anställd som registrar eller assistant registrar erfordras att under minst fem år hava varit medlem av advokatstånd (barrister eller solicitor). Registermyndigheten påminner i vissa avseenden mera om en förvaltande än om en dömande myndighet. I sin ämbetsutövning skall registermyndigheten förfara i enlighet med affärsmässiga normer. Registermyndigheten har en viss diskretionär makt (discretionary p o w e r ) 1 att i särskilda fall besluta i strid med författningsreglerna, att eftergiva visst villkor för vinnande av registrering eller omvänt uppställa nytt villkor, t. ex. genom att förelägga sökanden att inkomma med ytterligare dokument utöver dem som i vanliga fall äro tillräckliga. Tjänstemännens ansvarsställning angives sålunda att en tjänsteman icke kan ådömas straff eller skadestånd, därest han handlat "i god tro" (good faith) och i förmodan att han varit befogad till åtgärden 2. Emellertid står Land Registration icke utan samband med domstolsinrättningen. Registermyndighetens åtgärder och beslut kunna i allmänhet överklagas vid domstol. Ett inskrivningsärende kan även på det sätt komma under behandling vid domstol, att registermyndigheten, om en viss rätts- eller sakfråga finnes vara av tvivelaktig beskaffenhet, hänskjuter ärendet eller den särskilda frågan till domstolens bedömande. Emellertid är registermyndigheten för egen del utrustad med åtskilliga processuella hjälpmedel. Registermyndigheten har en vidsträckt befogenhet att höra parter på ed, inkalla vittnen, förelägga parter och andra personer att ingiva dokument samt ådöma böter för utevaro eller ohörsamhet mot givet föreläggande. Å registerkontoret behandlas ärendena i oavbruten följd, efter hand som de inkomma. Handläggningen är sålunda permanent; den hänför sig icke till bestämda sessioner eller inskrivningsdagar. Registerkontoret är öppet för allmänheten varje söckendag. Emellertid har man sökt inskränka antalet personliga besök genom att i stor utsträckning bereda allmänheten tillfälle att vid förhandling med registermyndigheten anlita posten. 3. Inskrivningsurkunderna. De viktigaste inskrivningstekniska instrumenten äro följande. Registerkartan (General Map) utgör själva underlaget för registreringen; den fyller den funktion som i andra länder tillkommer katastern eller jordregistret. Varje registrering (inskrivning) hänför sig alltid till ett å kartan fixerat område eller föremål. Ideella fastighetsandelar kunna icke registreras; där sådan registrering 1 1

Land Registration Rules 1925, 322. L R A 131.

INSKRIVNINGSVASENDET I ENGLAND.

tidigare (före 1925) förekommit, skall rättelse ske i viss ordning. 1 Däremot kunna gruvor, hus, våningar etc. registreras för sig utan samband med marken, men även i sådana fall utmärkas föremålen å karta enligt ett särskilt system. Registerkartan anses bilda en del av fastighetsregistret men är i yttre måtto skild från detta. Den utgöres av en serie å registerkontoret bearbetade utdrag av "The Ordnance Map". Den sistnämnda kartan, som upprättas av den militära organisationen "Ordnance Survey", skall innan registrering göres obligatorisk för visst distrikt undergå en omfattande revision med tillämpning av vetenskapliga mätningsmetoder. Registerkartan utvisar läget och utsträckningen av varje särskild fastighet (parcel). Dock anses kartan i vanliga fall icke utmärka en fastighets exakta gränslinjer utan endast de s. k. allmänna gränserna (general boundaries). Kartan utsäger exempelvis icke, huruvida gränsen löper i kanten eller mitten av ett dike eller huruvida en utmed gränsen gående väg hör till fastigheten eller icke. Emellertid kan fastighet efter särskild framställning registreras med "fixed boundaries"; när sådant sker, skola ägare och brukare av angränsande fastigheter höras. Å registerkartan har varje parcell sitt särskilda nummer (parcellnummer), vilket utsattes å kartan i samband med registreringen. Till registerkartan föres ett index. Detta upptager samtliga parcellnummer och utvisar för varje registrerad parcell det nummer (titelnummer) varunder registreringen skett. Dessutom innehåller index en särskild kolumn för vissa införingar som kunna förekomma före registreringen. Varje blad av registerkartan är inbundet tillsammans med motsvarande del av index. På så sätt bildas en serie av böcker, benämnd "The General Map Parcels Index". Faslig hetsregistret består till det yttre av lösa kort, förvarade i särskilda skåp med utdragbara lådor.-' Varje kort kan sägas motsvara ett upplägg i en vanlig fastighetsbok. Emellertid är registrets innehåll fördelat och ordnat efter en princip som väsentligen avviker från andra länders realfoliesystem. Vid kortens uppläggande tillgår nämligen på följande sätt. Varje ansökan om registrering av äganderätt (eller leasehold-rätt) till fast egendom, som icke förut finnes upptagen i registret, åsättes vid ingivandet ett löpande nummer, det s. k. titelnumret. Detta nummer användes därefter såsom en beteckning för den med ansökningen avsedda egendomen. För varje titelnummer upplägges ett registerkort, å vilket titelnumret bildar överskrift. Inom registret ordnas korten efter sina titelnummer. 3 Ordningsföljden är sålunda av kronologisk art; den mot* L R A 78. ' Anordningen liknar den som i Danmark tillämpas beträffande reala k tern a. 3 A Land Registry finnes för närvarande fyra särskilda nummerserier för resp. London, Eastbourne, Hastings och "non compulsary areas". De tre sistnämnda serierna utmärkas med bokstav framför numret..: 10 — 301875.

146 EINAR

ANDERBERG.

svarar den tidsföljd i vilken registreringsansökningarna inkommit. Med detta system kunna tydligen två till varandra gränsande fastigheter förekomma i vitt skilda avdelningar av registret, liksom det även kan inträffa att två långt från varandra belägna fastigheter bliva sammanförda å samma registerkort. Titelnumren erbjuda emellertid ett bekvämt sätt såväl att identifiera fastigheterna som att återfinna dem i registret. Då varje ansökan i regel avser en enda fastighet eller ett i sambruk varande fastighetskomplex, och man för övrigt vid olämpligt sammanförande av flera fastigheter i samma ansökan har möjlighet att uppdela "titeln" på flera nummer, torde anordningen icke leda till bristande specialisering. Det kan anmärkas att samma område å marken stundom kan finnas upptaget å två särskilda registerkort, om nämligen området ena gången registrerats i sin egenskap av "freehold", andra gången såsom "leasehold". I sådant fall göres hänvisning från det ena kortet till det andra. Varje registerkort består av tre avdelningar, benämnda Property Register, Proprietorship Register samt Charges Register. I den förstnämnda, som motsvarar en svensk fastighetsspalt, införas en kortare fastighetsbeskrivning (i stad exempelvis gata och adressnummer), parcellernas nummer med hänvisning till registerkartan ävensom dagen för första registreringen (d. v. s. den registrering som föranlett kortets uppläggande). I samma avdelning göras jämväl anteckningar rörande gruvor, mineral samt servitut eller andra rättigheter som må vara förenade med fastigheten. Där antecknas ock förändringar i fastighetsindelningen, som kunna förekomma genom att jord frångår eller tillägges titeln. Sådana förändringar skola dock såsom regel medföra en fullständig omskrivning av kortet. The Proprietorship Register, som motsvarar en svensk lagfartsspalt, upptager titelns art (i regel såsom tryckt rubrik, jfr nedan), ävensom inskrivningar av äganderätt, dispositionsinskränkningar samt s. k. cautions och inhibitions (jfr nedan). En äganderättsinskrivning innefattar inskrivningsnummer, ägarens namn och adress, inskrivningsdatum och vissa andra uppgifter t. ex. beträffande köpesumma. The Charges Register, som motsvarar en svensk inteckningsspalt, upptager a) de gravationer som förefunnits vid första registreringen, b) de hypotek och andra gravationer som sedermera inskrivits, c) överlåtelser av hypotek eller andra i denna avdelning inskrivna rättigheter samt d) särskilda anmärkningar och anteckningar. Inskrivning av hypotek innefattar borgenärens namn samt beskrivning av hypotekshandlingen och villkoren däri. Fastighetsregistret undergår en ständig föryngringsprocedur. Dess olika delar genomgås systematiskt och omskrivas, varvid allt "dött stoff" utelämnas och de nya korten anpassas efter förändringarna i fastighetsindelningen. Emellertid skola fastighetsägare och andra i registret antecknade personer lämnas underrättelse angående omskrivningen. De gamla korten tillvaratagas och samlas i arkivet. Ett egendomligt drag i engelskt inskrivningsväsende är den sekretess varmed fastighetsregistret blivit omgärdat. Registret är icke en

1NSKRIVNINGSVASENDET I ENGLAND.

offentlig urkund som envar äger taga del av. Endast den, som innehar registrerad rättighet i fastigheten, eller från sådan person erhållit särskilt bemyndigande att granska registret, medgives tillgång till detsamma. Andra personer kunna i regel icke erhålla annan upplysning rörande viss fastighet än huruvida den blivit registrerad eller icke. Icke dess mindre torde i England såväl som i andra länder en av inskrivningens viktigaste funktioner bestå däri, att den till tredje man förmedlar kunskap om fastigheternas rättstillstånd. Även det engelska inskrivningssystemet inrymmer således ett moment av publikation; skillnaden från andra system är emellertid den, att man i England principiellt begränsat publikationen till de personer som hava ett legitimt intresse att bevaka. Huru detta kan åstadkommas, förklaras av det sätt varpå expeditionerna eller bevisen i inskrivningsärenden blivit anordnade. Land Registration känner två arter av sådana bevis, landcertifikatet och chargecertifikatet. Landcertifikatet är ett officiellt bevis som upprättas, när en fastighet — vare sig av freehold- eller leaseholdnatur — upptages i registret. Certifikatet skall antingen utlämnas till den såsom "proprietor" inskrivne personen eller på dennes begäran deponeras å registerkontoret. I yttre avseende är certifikatet ett ganska vidlyftigt dokument, försett med registerkontorets sigill och särskild utstyrsel. Första sidan utvisar titelnumret men innehåller i övrigt endast tryckt text: en ingress, som hänvisar till det i dokumentet insatta registerutdraget, ävensom vissa anvisningar till ledning för innehavaren. Andra sidan är avsedd för anteckningar om vilka dagar certifikatet blivit jämfört med registret. Inuti dokumentet finnes en kopia av registerkartan samt en fullständig avskrift av registerkortet. Certifikatet avslutas med en tryckt text, innehållande åtskilliga juridiska upplysningar t. ex. angående vilka slag av rättigheter som äro "overriding interests" (tysta förmånsrätter). Dokumentet förses icke med underskrift; kontoristernas initialer pläga emellertid införas i registerutdraget. Landcertifikatet utgör för fastighetsägaren ett bevis om den skedda registreringen och om den rätt som i följd därav tillkommer honom. Emellertid fyller certifikatet samtidigt en uppgift, motsvarande den som tillkommer ett svenskt gravationsbevis. Det är nämligen föreskrivet att certifikatet, varje gång inskrivning sökes, 1 skall inlämnas å registerkontoret för komplettering av registerutdraget. Fastighetsägaren har således i certifikatet ett medel, varigenom han när som helst kan lämna den person med vilken han träder i affärsförbindelse en officiellt bestyrkt upplysning rörande fastigheten och dess gravationer. Någon anledning för tredje man att taga del av själva registerkortet föreligger knappast. Vill han emellertid vinna absolut visshet, att någon inskrivning icke skett efter den i certifikatet antecknade sista officiella jämförelsen mellan register och utdrag, kan han — genom att ifylla och inlämna viss föreskriven blankett — 1

Undantag härifrån medgives i några få speciella fall; se L R A 64.

148 EINAR ANDERBERG.

rekvirera särskilt bevis härom (official certificate of result of search). Ett sådant bevis förlänar köpare av fastigheten prioritet från dagen för bevisets utfärdande, därest han söker inskrivning av fånget inom viss kort tid. 1 Landcertifikatet kan vidare — såsom en konsekvens av den egendomliga engelska panträtten — användas såsom säkerhet för lån. Liksom enligt civilrättens regler ett slags panträtt kan upplåtas i fastigheten genom att åtkomsthandlingarna deponeras hos långivaren, kan samma resultat vinnas genom deposition av landcertifikatet. Den rätt som härigenom skapas är visserligen endast av "equitable" a r t ; 2 den kan emellertid skyddas mot tredje man genom särskild anmärkning (notice) i registret. Sannolikt för att undgå vissa praktiska svårigheter beträffande sådan panträtts konkurrens med hypotek har stadgats att landcertifikatet, så snart hypotek inskrives, skall innehållas å registerkontoret intill dess hypoteket dödas. 3 Då fastigheten övergår till ny ägare, överlämnas landcertifikatet till denne. Avser äganderättsförändringen endast en del av "titelnumret", utfärdas separata landcertifikat för en var av ägarna. Skulle ett landcertifikat förkomma eller förstöras, kan efter annonsering och vissa andra åtgärder nytt certifikat utfärdas. Chargecertifikatet är hypoteksinnehavarens bevis om hypotekets registrering. Det innehåller, förutom intyg om registreringen, en avskrift av hypotekshandlingen, särskild beskrivning av fastigheten, därest sådan erfordras, ävensom hypoteksinnehavarens namn och adress samt en förteckning på alla gravationer med bättre rätt än den ifrågavarande. Vid överlåtelse av hypoteket inskrives överlåtelsen i fastighetsregistret, och chargecertifikatet överlämnas till den nye hypoteksinnehavaren. 4. Rättsverkningarna av den s. k. första registreringen. Den registrering som föranleder fastighetens upptagande i registret, den s. k. "first registration", medför vittgående materiella rättsverkningar. Dessa variera allt efter resultatet av den undersökning av "titeln", vilken föregår registreringen. Om fastigheten är av /ree/io/rf-natur, medför registreringen att den person som införes i registret som "proprietor" tillerkännes äganderätt (estate in fee simple in possession) till fastigheten med vad därtill hör. Emellertid beviljas registreringen antingen med "absolute title", "possessory title" eller "qualified title". Registrering med "absolute title" innebär garanti, att fastigheten är fri från alla gravationer utom sådana, vilka i följd av titelgranskningen upptagits i registret eller äro s. k. "overriding interests" (vissa nyttjanderätter, servitut och avkomsträtter samt grundskatter, frälseräntor m. m., vilka kunna sägas motsvara de i andra länders rättssystem 1 Land Registration Rules 1930, 1. * Geldart, Elements of english law s. 147. 5 Denna regel i L R A 65 torde juridiskt sett vara överflödig.

INSKRIVNINGSVASENDET I ENGLAND.

förekommande tysta förmånsrätterna). Registrering med "possessory title" innefattar ett förbehåll om att varje rättighet till fastigheten, som äger bestånd vid tiden för registreringen, alltjämt skall gälla; staten åtager sig således icke någon garanti för att fastigheten icke besväras av andra gravationer än de nyssnämnda eller att fastigheten icke frånvinnes innehavaren av någon person, som visar sig hava bättre rätt till densamma. Registrering med "qualified title" innefattar ett liknande förbehåll, som emellertid begränsas till att avse viss bestämd rättighet eller bestämd grupp av rättigheter, t. ex. sådana som uppkommit före viss angiven datum eller sådana som grundas å visst angivet dokument. Om fastigheten är av /ease/20/d-natur, medför registreringen, att den person som införes i registret såsom leasehold-rättens "proprietor" tillerkännes besittningen och nyttjanderätten till fastigheten i enlighet med de villkor som föreskrivits i upplåtelseavtalet ("the lease"). Vid sådan registrering skiljes mellan fyra arter av titel. "Absolute title" innebär garanti, att leaseholdrätten endast besväras av sådana gravationer, vilka inbegripits i avtalet eller inskrivits i registret eller äro s. k. "overriding interests". 2 "Good leasehold-title" har samma innehåll men innefattar därjämte förbehåll för de eventuella rättigheter som gälla framför upplåtarens ("the lessors") rätt till fastigheten. "Possessory title" och "qualified title" hava motsvarande betydelse som förut nämnts beträffande freehold-fastighet. Har registrering skett utan att "absolute title" kunnat ernås, 3 är frågan om titel givetvis icke därmed definitivt avgjord. I vissa fall kan en "possessory title" ex officio förändras till en "absolute" eller "good leasehold-title". Förändring av titel (conversion) sker dock vanligen i samband med inskrivning av nytt äganderättsförvärv och förutsätter i regel särskild ansökan. I sådant ärende företages på nytt en granskning av de äldre åtkomsterna, varjämte annonsering jämte vissa andra med titel granskningen förbundna åtgärder på nytt vidtagas. Särskilt avseende fästes vid den tid som förflutit efter första registreringen. Ilar en fastighet varit registrerad med 1 Jämväl en tredje kategori av gravationer äro under vissa förutsättningar undantagna. I vissa fall särskilt sådana som sammanhänga med 1925 års fideikommisslagstiftning — existera nämligen ett slags dubbla rättsförhållanden. En fideikommissarie (tenant for life, statutory owner) eller "god man" (trustee for sale) kan i förhållande till utomstående med full rättsverkan uppträda såsom legal ägare men är i det interna förhållandet bunden av bestämmelserna i fideikommissbrevet resp. "the trust instrument". De intressen eller rättigheter som dylika dokument avse att upprätthålla räknas till "minor interests", vilka såsom allenast av "equitable" natur icke äro föremål för inskrivning i vanlig mening. De förbliva emellertid gällande även efter registreringen, för så vitt den registrerade ägaren ägt vetskap om dem. Se L R A ä. Beträffande vissa "minor interests" se föregående not. Enligt 1930 års ämbetsrapport från Chief Land Registrar voro 95 procent av de under år 1929 verkställda första registreringarna beviljade med "absolute" eller "good leasehold-title".

150 EINAR ANDERBERG.

"possessory title" under minst femton år, skall i regel ny äganderättsinskrivning ske med "absolute title". 5. Inskrivning av rättigheter i registrerad egendom. Registreringen medför såsom konsekvens, att vissa från den allmänna privaträtten avvikande rättsregler bliva tillämpliga å fastigheten. Förändringen innebär i huvudsak, att inskrivningsprincipen blir normerande för rättshandlingar (dealings) rörande den registrerade egendomen. Rättigheterna konstitueras först genom inskrivning i registret. Varje överlåtelse av en freehold- eller leaseholdestate måste fullbordas genom registrering; intill dess sådan skett anses överlåtaren alltjämt vara den legale ägaren. 1 På liknande sätt skall även överlåtelse av ett hypotek (charge) fullbordas genom registrering. Genom oregistrerade dispositioner skapas i regel allenast "minor interests", vilka principiellt endast vinna beaktande i equity law och — i den mån de icke skyddas genom anmärkning i registret i därför bestämd ordning — få vika för alla registrerade rättigheter. Inskrivningsprincipen gäller dock icke utan väsentliga undantag. Så t. ex. kan nyttjanderätt för kortare tid än 21 år konstitueras oberoende av registrering. Enligt administrativa föreskrifter (Land Registration Rules) äro rättshandlingar rörande registrerade fastigheter underkastade särskilda formregler. Varje avtal måste avfattas skriftligen å den tryckta formulärblankett, som blivit fastställd för avtal av den ifrågavarande typen 2 . På grund av dessa blanketters uppställning bliva avtalen i regel av den kortfattade lydelse att deras innehåll fullständigt kan återgivas i registret. Är avtalet av sådan beskaffenhet att ingen av de fastställda blanketterna lämpligen kan användas, får avtalet upprättas i den form registermyndigheten för det särskilda fallet föreskriver eller anser sig kunna godkänna. Avtalen ingås emellertid utan myndighets medverkan; handlingarnas äkthet bestyrkes genom sigill och intyg av vittne. För att inskrivning skall kunna beviljas, förutsattes att den, från vilken rätts förvärvet skett, blivit inregistrerad som "proprietor". Detta hindrar tydligen icke att den som är berättigad att bliva inregistrerad som "proprietor" kan disponera över egendomen innan hans eget rättsförvärv inskrivits. 3 Vid överlåtelse av en freehold- eller leaseholdestate medför registreringen, att egendomen övergår till förvärvaren med den rått som bestämmes av den vid första registreringen fastställda titeln. Ar 1 L R A 19, 22 och 26. Vid dödsfall och konkurs är inskrivningen icke av konstitutiv betydelse. Den medför allenast en legitimerande verkan, d. v. s. behörighet att genom ny registrering disponera över egendomen. 2 Det är en allmän regel att alla handlingar (ansökningar, anmälningar, avtal etc), med vilka registermyndigheten skall taga befattning, måste vara avfattade å de fastställda formulärblanketterna (the schedules). Sådana formulär finnes för närvarande till ett antal av inemot 100. Handlingarna få endast uppsättas av parterna själva — vilket sällan sker — eller av personer med viss yrkeslegitimation (barristers, solicitors m. IL). Den som yrkesmässigt uppsätter handlingar åt andra utan att vara vederbörligen kvalificerad, ådrager sig bötespåföljd. Se L R A 118. » L R A 37.

INSKRIVNINGSVASENDET I ENGLAND.

titeln icke "absolute", får förvärvaren således vidkännas de svagheter som kunna vidlåda den först registrerade innehavarens åtkomst av egendomen. Däremot kan förvärvaren, även om titeln är "possessory", känna sig trygg beträffande den del av fångeskedjan, som ligger i tiden efter första registreringen. Vid benefika fång är förvärvaren emellertid bunden av varje "minor interest", som varit gällande mot fångesmannen. Varje registrerad freehold- eller leaseholdestate kan oavsett titelns beskaffenhet genom registrering belastas med hypotek (charge). Är titeln icke "absolute", drabbas hypoteket av samma förbehåll som gäldenärens rätt till fastigheten. Vanligen avser hypoteket att fastigheten skall häfta för ett bestämt kapitalbelopp med eller utan ränta, men hypotek kan även beviljas för en ständigt eller för visst antal år utgående årsränta (annuity eller rentcharge). Såvida ej hypotekshandlingen uttryckligen föreskriver annat, omfattar hypoteket jämväl en personlig förpliktelse för den person, som vid tiden för hypotekets tillkomst varit ägare av fastigheten, att betala det i hypotekshandlingen förskrivna beloppet 1 . Hypotek kan inskrivas för visst belopp och samtidigt förklaras gälla till säkerhet för borgenärens framdeles uppkommande fordringar (further advances) hos gäldenären. En sådan bestämmelse — som kan förekomma exempelvis i ett kontokurant-förhållande — innebär att den prioritet, varmed hypoteket gäller för den ursprungliga fordringen, tillämpas för varje ny fordran som uppkommer innan borgenären genom registermyndigheten erhållit meddelande om registrering av efterföljande hypotek. I fråga om exekutionen giver hypoteket borgenären olika utvägar allt efter bestämmelserna i hypotekshandlingen. När ingenting annat är sagt, kan borgenären, med iakttagande av vissa föreskrifter, själv ombesörja en försäljning av fastigheten och förskaffa sig betalning ur köpeskillingen. Denna "power of sale" kan emellertid upphävas genom särskilda klausuler, vilka kunna innebära att försäljningen endast kan ske efter domstolens förordnande eller att försäljning över huvud icke får ske. Ett hypotek kan även innefatta en överlåtelse av fastigheten för viss tid, med rätt för gäldenären att efter tidens utgång återlösa fastigheten genom lånets återbetalning 2 . Sker ingen återlösning, kan borgenären hos domstol utverka en s. k. "order of foreclosure", på grund varav borgenären kan bliva inregistrerad såsom fastighetens ägare. Ett annat alternativ är att borgenären själv tager fastigheten i besittning och efter en särskild procedur, vari konstateras att återlösningsrätten upphört, inregistreras såsom ägare 3 . Även andra utvägar äro möjliga, beroende på hypotekshandlingens innehåll. Exekutionen medför i regel cancellering av det hypotek, för vilket exekutionen kommit till stånd, samt av alla gravationer med sämre rätt än detta. Hypoteksinnehavaren kan efter överenskommelse med fastighets1 a 3

L R A 28. L R A 27. L R A 34.

152 EINAR ANDERBERG.

ägaren och innehavare av hypotek med lika eller sämre rätt förändra hypoteksrätten 1 . Varje sådan förändring måste emellertid införas i registret för att bliva gällande. Registrering är, såsom tidigare nämnts, nödvändig jämväl vid överlåtelse av hypoteket. Den allmänna omsättningen tryggas här genom regeln att den registrerade förvärvaren av hypoteket icke drabbas av någon hypoteket vidlådande felaktighet eller ogiltighet varom han vid förvärvet saknat kännedom. 1 Land Registration finnas härjämte åtskilliga arter av inskrivning vilka, i motsats till registrering av äganderätt och hypotek, icke kunna sägas vara av konstitutiv innebörd men vilkas förekomst i registret i olika avseenden kan vara av rättslig betydelse. En arrendator eller hyresgäst kan ernå ett förstärkt rättsskydd i förhållande till tredje man genom att låta i registret inskriva en s. k. notice2 angående kontraktet. En sådan inskrivning medför nämligen, att varje ny ägare av fastigheten skall anses hava bibragts kännedom om existensen av den rättighet inskrivningen avser. Denna inskrivningsform har en vidsträckt användning. Genom notice utmärkes. att exekutivt förfarande inletts, att tvist rörande fasligheten anhängiggjorts o. s. v. Ett stort antal rättigheter av mera speciell art skyddas genom notice. En notice kan även användas för att utmärka visst sakförhållande, t. ex. att en fastighet är fri från "overriding interests". En annan särskild art av inskrivning är den s. k. caution3. Sådan inskrivning kan i allmänhet beviljas envar som har något rättsanspråk i fastigheten. En caution innebär förbud mot registrering, innan den person för vilken caution beviljats erhållit meddelande om registreringsansökningen och blivit satt i tillfälle att bestrida densamma. En caution kan rikta sig antingen mot fastighetens första registrering eller mot senare registreringar. Inskrivning av inhibition* sker antingen på order av domstol eller efter ansökan av enskild person, som styrker sig hava ett rättsligt intresse av sådan inskrivning. Inhibition innebär förbud mot registrering, antingen för viss bestämd tid, tills viss händelse inträffat, eller till dess ny order gives. Varje ägare av fastighet eller innehavare av hypotek har en vidsträckt rätt att låta inskriva s. k. restrictions-'. En restriction kan innebära att viss angiven registreringsåtgärd icke får företagas, förrän underrättelse blivit sänd till viss uppgiven adress, eller viss angiven person lämnat sitt samtycke till åtgärden, eller i övrigt visst villkor blivit uppfyllt. Registermyndigheten kan emellertid vägra att införa en restriction, o m dess bestämmelser befinnas vara oskäliga eller ägnade att åstadkomma oreda. 6. Prioritetsregler. De med registreringen förbundna rättsverkningarna kunna i princip sägas vara anknutna till själva införingen 1 L R A 31. ' L R A 48-52. * L R A 53-56. * L R A 57. 8 L R A 58.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I ENGLAND.

i registret. Detta gäller teoretiskt sett även prioritetsverkningarna. Rangförhållandet mellan inskrivna hypotek bestämmes, såvida icke registret uttryckligen visar annat, efter den ordningsföljd vari hypoteken blivit införda i registret 1 . Regeln om rättsverkningarnas anknytning till själva registret är emellertid icke alldeles bestämd och orubblig. Registermyndigheten har en ganska vidsträckt befogenhet att företaga rättelser i registret. Har på grund av misstag eller försummelse vid ärendets behandling införingen blivit felaktig, eller har någon införing uteglömts, kan när så prövas rättvist ändring vidtagas även med åsidosättande av tredje mans rätt 2 . Registermyndigheten bestämmer således allt efter omständigheterna, huruvida en begången felaktighet skall drabba sökanden eller tredje man. 1 vilket fall som helst erhåller givetvis den förlorande parten full gottgörelse ur försäkringsfonden. Genom administrativa föreskrifter har närmare bestämts, i vilken ordningsföljd konkurrerande rättigheter skola inskrivas i registret. På grund av dessa bestämmelser blir tidpunkten för ansökningens emottagande i vanliga fall avgörande för prioriteten. Det åligger nämligen registermyndigheten såsom ämbetsplikt att verkställa införingarna i registret i den ordning ansökningarna avlämnats. Inskrivningen fingeras hava skett samma dag ansökningen inkommit 3 ("as of the day on which and of the priority in which"), en anordning, som i bokföringsavseende torde vara fördelaktig, i det den minskar risken för oriktig datuminföring och omöjliggör förväxling mellan ansökningsdag och inskrivningsdag. Emellertid kan prioriteten stundom, såsom redan nämnts beträffande vissa fall, bestämmas av åtgärder eller förhållanden som ligga i tiden före registreringsansökningen. En ansökningsberättigad person kan på förhand åt sig reservera prioritet genom att låta i registret införa en s. k. "priority notice". Inkommer ansökningen inom fjorton dagar efter det sådan anteckning blivit gjord, räknas prioriteten från anteckningens dag; i motsatt fall skall anteckningen avföras ur registret 4 . 7. Registreringsproceduren. Vid första registreringen erfordras skriftlig ansökan, avfattad å särskild blankett enligt fastställt formulär. Ansökningen skall, för så vitt icke annorlunda medgives, vara åtföljd av alla av sökanden innehavda handlingar rörande fastigheten, en avskrift av sista fångeshandlingen, en särskild beskrivning eller planritning, varigenom fastigheten kan identifieras å registerkartan, samt en tredubbel förteckning å de ingivna handlingarna. Själva ansökningshandlingen innefattar åtskilliga uppgifter rörande sökandens åtkomst av fastigheten samt en uttrycklig försäkran, att samtliga handlingar blivit företedda och att inga andra gravationer finnas än de som framgå av handlingarna. Vid emottagandet stämplas ansökningshandlingen med datum1

2 LRA

29.

L R A 82 (1 h och 2). * Land Registration Rules 1925, 42 och 86. Land Registration Rules 1925, 71 och 88.

154 EINAR

ANDERBERG.

stämpel samt åsättes en nummerlapp med tryckt nummer, det s. k. titelnumret. Detta nummer är, såsom tidigare berörts, av grundläggande betydelse för hela bokföringssystemet och för handlingarnas arkivering samt användes av myndigheter och enskilda såsom beteckning å fastigheten. Ärendet antecknas härefter i ett diarium (Application book), vilket upptager ärendena i deras titelnummerordning under särskild rubrik, angivande dagen för ansökningen. I diariet införas sökandens namn och adress, varjämte utgående stämpelbelopp antecknas i någon av de härför avsedda kolumnerna. Införandet i diariet är icke förbundet med någon rättsverkan; diariets angivande av ansökningsdagen har icke något vitsord gentemot ansökningens datumstämpel. I samband med diarieföringen verkställes anteckning i den s. k. "pending list", vars uppgift är att visa vilka ärenden som äro beroende på prövning. Vidare antecknas titelnumret i den s. k. "day list", som utgör ett praktiskt hjälpmedel vid besvarandet av förfrågningar rörande en fastighets gravationer. Så länge denna lista endast upptager titelnumret, vet man nämligen att fastigheten icke varit föremål för någon ny inskrivning. Sedan samtliga till ärendet hörande handlingar stämplats med titelnumret och för vidare befordran genom registerkontorets olika avdelningar inneslutits i ett pappkonvolut, överföres ärendet till kartavdelningen. Här utföres en granskning, som närmast har till uppgift att genom jämförelse mellan fastighetsbeskrivning och registerkarta klarlägga fastighetens identitet. Därest fastigheten kan vederbörligen identifieras å registerkartan, verkställes införing i "the General Map Parcels Index", varjämte parcellnumret utsattes å kartan. I samband härmed förfärdigas en kopia av registerkartan, avsedd att insättas i det blivande landcertifikatet. Den härefter följande prövningen i "Central Office" är i rätt stor utsträckning anförtrodd åt den icke rättsbildade personalen, som emellertid i tveksamma fall kan rådfråga någon "registrar" eller helt överlämna ärendet till denne. Prövningen innefattar en undersökning huruvida sökanden — genom sammanhängande fångeskedja, hävd etc. — lagligen förvärvat fastigheten samt huruvida densamma är föremål för hypotek eller rättigheter som alltjämt skola bestå. Huru långt denna undersökning skall sträcka sig, beror på omständigheterna och är till en viss grad överlåtet åt registermyndighetens eget omdöme. Undersökningen skall försiggå på ett praktiskt och "affärsmässigt" sätt. I vissa fall — t. ex. då fastighetens värde icke överstiger £ 700 — kan fastigheten registreras utan någon mera ingående titelgranskning, för så vitt sökanden företer vederbörligt intyg från någon solicitor, att denne på övligt sätt granskat åtkomsthandlingarna och därvid funnit förvärvet vara lagligt och fastigheten vara fri från alla gravationer utom sådana som uppgivits i handlingarna. Proceduren är i regel förbunden med ett särskilt kungörelseförfarande, omfattande annonsering i tidningarna, med tillkännagivande

INSKRIVNINGSVÄSENDET I ENGLAND.

att invändning mot registreringen måste framställas inom viss kort tid för att vinna beaktande. Invändningen kan göras i form av en skriftlig anmälan som insändes med posten. Framkommer invändning, kan registermyndigheten allt efter omständigheterna anordna skriftväxling mellan parterna eller utsätta muntligt förhör och inkalla vittnen o. s. v. Finner registermyndigheten en ansökan böra avslås, tillställes sökanden meddelande härom genom brev, varjämte handlingarna återlämnas. Något formellt upptagande av beslutet genom anteckning i registret eller annorstädes förekommer icke. En avslagen ansökan återfår icke sin prioritet, även om ändring skulle vinnas efter beslutets överklagande. Ärendenas behandling försiggår enligt en strängt genomförd arbetsfördelning mellan tjänstemännen. Den "beslutande" tjänstemannen behöver icke befatta sig med verkställandet av de olika åtgärder till vilka prövningen kan giva anledning. För meddelandet av order och direktiv rörande annonsering, kommunikation, införskaffande av handlingar etc. liksom beträffande vad vid själva införingen i registret skall iakttagas, användes en tryckt formulärblankett ("draft entries"), vilken medföljer handlingarna genom registerkontorets olika avdelningar. Denna blankett är så inrättad att den genom vederbörlig ifyllnad, understrykning i texten o. s. v. kan överbringa order av olika slag och framför allt tjäna såsom koncept vid införingen i registret. Inskrivningen å registerkortet sker alltid med skrivmaskin. Samtidigt härmed tages en genomslagskopia, vilken såsom utdrag av registret insattes i landcertifikatet. Maskinskriverskorna ombesörja all kollationering; på dem ankommer jämväl det slutliga sammansättandet av landcertifikatet. Efter verkställd införing och utskrift uppdelas handlingarna, allt eftersom de skola återlämnas till sökanden eller förvaras i arkivet. Vid inskrivning av rättigheter i registrerad egendom är proceduren, enär fastighetens identifiering samt titelgranskningen redan undangjorts, vida enklare än vid första registreringen. Särskild skriftlig ansökan erfordras i regel icke. Ansökningen göres genom att den grundläggande handlingen jämte landcertifikatet avlämnas å registerkontoret. Vid registrering av hypotek och i vissa andra fall skall den grundläggande handlingen vara åtföljd av en avskrift. Handlingen åsättes vid emottagandet datumstämpel och löpande nummer (application number), iirendena införas i nummerordning i ett diarium, liknande det som användes vid första registreringen. Ansökningsnumret antecknas härjämte i "the day list" under vederbörande titelnummer. I regel förekommer varken kungörelseförfarande eller rättsförhandling mellan parter. Tack vare de stränga formregler som gälla med avseende å handlingars upprättande är det jämförelsevis sällan som komplikationer yppas vid ärendenas behandling. Prövningen är nästan helt anförtrodd åt kontorister. Införingen i registret sker med ledning av koncept ("draft entries")

156 EINAR ANDERBERG.

och utföres med skrivmaskin och genomslag, så att införingen samtidigt kopieras å det till landcertifikatet hörande utdraget 1 . Handlingarnas arkivering försiggår enligt ett slags realaktsystem. För varje titelnummer inrättas en akt, vilken innehåller handlingar såväl från första registreringen som från senare inskrivningar under titeln. Emellertid tillmätes aktbildningen jämförelsevis ringa betydelse. Då fastighetsregistret merendels fullständigt kan återgiva de kortfattade dokumentsformulären, finnes icke någon allmän regel, att avskrifter av de grundläggande dokumenten skola bevaras å registerkontoret. I akterna förvaras de skriftliga ansökningarna ävensom "draft entries" samt kopior av vissa handlingar. Akterna hava icke tilldelats någon viktigare roll vid publikationen eller vid inskrivningsärendenas behandling. Sättet för akternas förvaring blir därför av mindre betydelse. Akterna samlas i titelnummerordning i stora pappaskar, där de placeras ovanpå varandra i horisontalt läge. Vissa handlingar av mera vidlyftigt format förvaras icke i akterna utan uppstaplas på hyllor i titel nummerordning. Såsom av denna redogörelse torde hava framgått, betecknar Land Registration helt visst ett utomordentligt framsteg i förhållande till den engelska rättens tidigare ståndpunkt. Även jämfört med andra europeiska rättssystem torde Land Registration framvisa en del positiva företräden. Särskilt i rent tekniskt avseende äro anordningarna i många fall förträffliga. Den engelska formen av statsgaranti, vilken synes medföra lika stor trygghet som om inskrivningen varit utrustad med publica fides, innehåller säkert en fruktbar tanke, som med riktig utformning icke behöver leda till de olägenheter, vilka vanligen äro förknippade med publica fidesprincipen. Däremot torde den materiella inskrivningsrätten i övrigt — särskilt vad angår de "tysta förmånsrätterna", panträtten och exekutionen — för en utomstående betraktare te sig avsevärt mindre gynnsam. De brister som otvivelaktigt framträda på detta område äro emellertid i mycket ett utslag av det engelska privaträttssystemets egenartade utveckling. TYSKLAND. Åtskilliga faktorer, i främsta rummet behovet att säkra bevisningen, gåvo i äldre germansk rätt upphov till regeln att överlåtelse av fast egendom skulle ske offentligen å tinget. Härigenom uppkom ett domstolsförfarande, som är känt under benämningen "die gerichtliche Auflassung".- Emellertid undanträngdes detta institut i den mån bruket av skriftliga dokument blev allmännare. Härtill bidrog även inflytandet från den romerska rätten, vars regler om tradition såsom villkor för äganderättsförvärv i stor utsträckning accepterades. Så 1 Hela behandlingen av ett ärende kräver i genomsnitt en tid av omkring 5 dagar. Se 1930 års ämbetsrapport från Chief Land Registrar. 2 Vinding Kruse. Ejendomsretten III s. 888.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I TYSKLAND.

småningom övergick man mer och mer till formlösa avtal. För äganderättens övergång nöjde man sig med s. k. traditio per cartam, vilket innebar att överlämnandet av ett dokument kunde ersätta den faktiska traditionen. Offentlighetstanken blev dock icke helt övergiven. På sina håll särskilt i nordtyska städer bibehölls den ursprungliga grundsatsen om domstolens medverkan vid äganderättsöverlåtelser. I anslutning till domstolsproceduren utbildades så småningom en fastighetsbokföring. Till en början fördes böckerna i kronologisk ordning; man protokollerade vad som förekommit inför domstolen. I vissa städer, såsom Danzig, infördes redan under medeltiden fastighetsböcker, i vilka varje fastighet hade sitt särskilda upplägg. 1 Systemet med realfolier blev efter hand det allmänt brukliga i de städer eller stater, där bokföring över huvud förekom. Förhållandena blevo efter hand högst olikartade i olika delar av Tyskland. Utvecklingen innebar i stort sett en sammansmältning av romersk och germansk rätt, men denna omvandlingsprocedur medförde väsentligen olika resultat i de särskilda staterna. 2 I Preussen bibehölls die gerichtliche Auflassung såsom form för överlåtelse; för äganderättens övergång krävdes därjämte tradition. Till inskrivningen i fastighetsboken (grundboken) anknötos till en början endast vissa legitimationsverkningar. För behörighet att upplåta begränsad sakrätt i en fastighet erfordrades bl. a. att man måste vara införd i fastighetsboken såsom ägare till fastigheten. Efter hand tillerkändes inskrivningen större betydelse, samtidigt som traditionskravet alltmer övergavs. I "Allgemeine Hypothekenordnung" av år 1783 och "Allgemeines Landrecht" av år 1794 återfinnas ett flertal av de principer som uppbära den nuvarande lagstiftningen. 5 Sålunda har i dessa författningar inskrivningens rättsverkan utsträckts ända därhän, att inskrivningen blir gällande mot godtroende tredje man, även om den skulle vara materiellt oriktig.* Denna lagstiftning åstadkom att grundböcker upplades vid samtliga underdomstolar i de dåvarande preussiska provinserna. Emellertid voro fastighetsförhållandena ännu relativt oklara; man saknade fullständiga och tillförlitliga matriklar över jordens indelning i fastigheter. Detta behov tillgodosågs först genom lagar av år 1861, vilka skapade ett lämpligt underlag för grundböckerna i form av ny och fullständig kataster. 5 Utvecklingen i Preussen nådde sin avslutning med grundboksordningen av den 5 maj 1872 och den samma dag utfärdade "Gesetz iiber den Eigenthumserwerb und die dingliche Relastung der Grundstucke, Rergwerke und selbständigen Gerechtigkeiten". I dessa författningar har inskrivningen blivit den regelmässiga förutsättningen för uppkomst av sakrätt i fast egendom. Gyldén, Översikt över det tyska grundboksväsendet s. 2. Guthe, Die Grundbuchordnung (3. Aufl. 1913) s. 1 LB II s. 583. 4 Gyldén a. a. s. 3. 6 .lordregisterkommitténs betänkande s. 33. s

158 EINAR ANDERBERG.

Det preussiska grundboksväsendet, som tjänade till förebild för ett flertal tyska stater, blev av grundläggande betydelse för den för hela riket gemensamma lagstiftning, som kom till stånd genom Burgerliches Gesetzbuch av 1896 (BGB) och Grundbuchordnung av 1897 (GBO). I motsats till Sverige framvisar Tyskland numera bilden av ett fullt genomfört fastighetsbokssystem. Det tyska inskrivningsväsendet kännetecknas nämligen - i olikhet mot det svenska — av följande huvudprinciper. 1. Publikationens rättsverkningar anknyta sig till bokföringen. Under det att bokföringen enligt svensk rätt — principiellt sett — allenast fyller en bevisfunktion, har den tyska rätten tillagt bokföringen självständig betydelse. Rättsändringen konstitueras icke genom inskrivningsmyndighetens beslut; i stället är det själva inskrivningen såsom sådan vilken giver upphov till rättsändringen. Bokföringen utgör sålunda själva den rättssäkrande akten. 2. Bokföringen år inrättad enligt realsystem. Den kronologiska inskrivningsmetoden har fullständigt övergivits. Inskrivningsurkunden, d. v. s. grundboken, är uppställd efter de särskilda fastigheterna på basis av en fullständig fastighetsmatrikel eller kataster. Varje fastighet är noga individualiserad och h a r i grundboken sitt särskilda upplägg. 3. Bokföringen åtnjuter offentlig trovärdighet (publica fides). För tredje man i god tro gäller grundbokens' innehåll såsom riktigt, även om detsamma skulle vara stridande mot det materiella rättsläget. Denna grundsats utgör kärnpunkten i det tyska inskrivningsväsendet. Den h a r icke blott återverkat på konstruktionen av själva inskrivningstekniken utan jämväl i betydande mån satt sin prägel på de materiella rättsreglerna. Väsentliga partier av den allmänna privaträtten äro uppbyggda med grundbokens publica fides såsom ögonmärke. I syfte att tillförsäkra grundboken den tillförlitlighet, utan vilken dess publica fides icke skulle varit möjlig, har man gjort rättshandlingarna på förevarande område beroende av de strängaste formföreskrifter. Enligt GBO skola grundböckerna föras av grundboksmyndigheter. Däremot tillkommer det varje särskild stat att bestämma vilka dessa skola vara. I regel äro die Amtsgerichte — enmansdomstolar, 1 som döma i mindre mål i första instans — tillika grundboksmyndigheter. Där amtsrätten fungerar som grundboksmyndighet, handläggas inskrivningsärendena av grundboksdomaren med biträde av en grundboksskrivare. I särskilda fall kan uppdraget att vara grundboksdomare anförtros åt någon vid domstolen anställd "Gerichtsassessor" eller för kortare tid åt någon domareaspirant. Någon skillnad mellan land och stad förekommer icke. På vissa håll i Sydtyskland föras grundböckerna av kommunala eller administrativa tjänstemän. Grundbokstjänstemännens ansvarsställning är enligt GBO bestämd 1 Amtsrätterna äro emellertid vanligen besatta med flera domare, av vilka envar ensam handlägger till honom överlämnade mål och ärenden.

INSKRIVNINGSVASENDET I TYSKLAND.

på ett sätt som avviker från de för andra tjänstemän gällande reglerna. För skada som uppkommer genom grundbokstjänstemans fel eller förbrytelse i tjänsten är nämligen staten ansvarig gentemot den förfördelade. Denne kan däremot icke rikta sitt ersättningsanspråk mot tjänstemannen. Frågan i vad mån staten kan hava regressanspråk mot den skyldige har överlämnats åt de särskilda staternas egen lagstiftning. I fråga om grundböckernas inrättande innehåller GBO allenast några allmänna föreskrifter; i övrigt ankommer det på de olika staterna att utfärda bestämmelser härom. Enligt GBO skall grundboken uppläggas för visst bestämt område (Bezirk); dock förekomma även specialgrundböcker, vilka upptaga fastigheter av viss art, exempelvis järnväg, oberoende av distriktsindelningen. Grundboksmyndighetens ämbetsdistrikt kan omfatta ett flertal grundboksdistrikt. I grundboken upptagas fastigheterna under de beteckningar, som blivit dem åsatta i en särskild förteckning (Amtliches Verzeichnis), i vilken fastigheterna uppföras under nummer eller bokstäver. 1 Såsom "Amtliches Verzeichnis" fungerar i Preussen och andra stater den ursprungligen för grundskatternas reglering upprättade katastern. 2 Denna har tillkommit efter en enligt geometriska och trigonometriska grunder företagen uppmätning och kartläggning samt bonitering av de särskilda fastighetsdelarna, parcellerna. Katastern innehåller flera olika avdelningar. 3 De särskilda parcellerna äro, i samma nummerordning som förekommer å kartbladen, förtecknade i en matrikel, " b a s Flurbuch", som jämväl innehåller uppgifter om parcellernas läge, odlingsförhållanden, ytinnehåll och nettoavkastning. Andra avdelningar av katastern äro "Die Grundsteuermutlerrolle", som upptager varje ägares fastigheter under särskild "artikel", samt "Die Gebäudesteuerrolle", som upptager de fastigheter för vilka byggnadsskatt skall utgå. Den myndighet åt vilken katasterns förande blivit anförtrott skall lämna grundboksmyndigheten meddelanden rörande inträffade förändringar i de förhållanden varom katastern lämnar upplysning. I grundboken erhåller varje fastighet ett särskilt upplägg. 4 Vad som menas med fastighet är icke direkt bestämt i GBO. För att ett område skall kunna anses som fastighet, fordras emellertid att detsamma upptagits i fastighetsförteckningen under särskilt nummer eller särskild bokstav. Därmed är icke sagt att envar parcell bildar fastighet i grundboksrättslig mening. I regel utgöres en fastighet av de parceller som vid katasterns uppläggande bildat en enhet ("Katastergemeinde, Gemarkung"). Vid styckning av en fastighet upprätthålles specialiseringsprincipen genom överföring till nytt upplägg. Skall en fastighetsdel särskilt för sig belastas med rättighet — vilket kan ske om fastighetsdelen är till läget bestämd — måste 1

GBO § 2. Guthe a. a. s. 55. Gyldén a. a. s. 6. * GBO § 3. 2

160 EINAR ANDERBERG.

likaledes fastighetsdelen överföras till nytt upplägg; dock kan sådan överföring underlåtas, om rättigheten utgöres av servitut eller reallast och fastighetsdelens kvarstående å huvudfastighetens upplägg icke vållar oreda. 1 För inskriven "Erbbaurecht" göres särskilt upplägg, om rättigheten avyttras eller pantsättes. Från regeln att varje fastighet skall erhålla eget upplägg tillåter GBO undantag i så måtto, att flera fastigheter, som äro i en ägares hand och lyda under samma grundboksmyndighet, kunna tilldelas ett gemensamt upplägg, för så vitt därav icke kan befaras någon oreda. 2 Dylika gemensamma upplägg förekomma särskilt i Sydtyskland, vars fastighetsbokföring tidigare rönt påverkan från Frankrike. Undantagsbestämmelsen kan åsidosättas genom partikularlagstiftning, och så har även skett i en del stater, framför allt i Sachsen. Om flera fastigheter tilldelas ett gemensamt upplägg, bibehåller likväl envar av fastigheterna sin rättsliga självständighet. Den tyska rikslagstiftningen tillåter emellertid även sammanläggning av fastigheter. 3 Sammanläggning kommer till stånd antingen genom förening av flera fastigheter till en enda eller genom att en fastighetsdel införlivas såsom beståndsdel med en annan fastighet. Förening av fastigheter sker därigenom, att ägaren låter inskriva dem i grundboken såsom en fastighet. Vid införlivning låter ägaren införa den införlivade fastigheten eller fastighetsdelen å huvudfastighetens upplägg i grundboken. I sistnämnda fall komma de panträtter som tidigare besvärat huvudfastigheten att gälla jämväl i den införlivade fastigheten. Förutsättningarna för sammanläggning av fastigheter bestämmas genom partikularlagstiftningen; dock får enligt GRO sammanläggning ske endast om någon oreda icke är att befara av åtgärden. I åtskilliga stater är sammanläggning förbjuden, om fastigheterna icke äro likartat graverade. Uppläggens inrättande varierar i olika stater. Ett preussiskt grundboksblad innehåller överskrift och en s. k. "Bestandsverzeichnis" samt tre avdelningar. 4 Överskriften upptager grundboksmyndighetens namn, egendomens och grundboksdistriktets namn samt bandets och bladets nummer. Vissa hänvisningar samt anmärkningar rörande exempelvis omskrivning av bandet m. m. införas i överskriften. 'Das Bestandsverzeichnis" innehåller dels en "Verzeichnis der Grundstucke" och dels en "Verzeichnis der mit dem Eigentume verbundenen Rechte". Den förstnämnda omfattar icke mindre än 14 spalter. I de tio första spalterna införas fastighetens löpande nummer, dess namn ("die Gemarkung"), dess nummer i de olika skatteböckerna, dess beskaffenhet och läge, areal samt skatteförhållanden. 1 de återstående spalterna göras anteckningar rörande förening av fastigheter, införlivning, fastigheters eller fastighetsdelars * överföring till eller från upplägget o. s. v. Dylika anteckningar dagtecknas och bestyrkas 1 GBO § 6. * GBO § 4. 3 Gyldén a. a. s. 14. 4 Giithe a. a. s. 1811.

INSKRIVNINGSVÄSENDET

I TYSKLAND.

med tjänstemännens namnteckningar. Förteckningen över de med egendomen förbundna rättigheterna innehåller fem spalter för införing av inskrivningens och fastighetens löpande nummer, rättighetens beteckning (återgives utförligt med hänvisning till den tjänande fastighetens upplägg), rättighetens förändringar samt rättighetens upphörande. I uppläggets s. k. första avdelning, som någorlunda motsvarar en svensk lagfartsspalt, införas ägarens namn och bostad, fastighetens nummer, förvärvsgrunden och inskrivningens datum samt köpesumma, värde och brandförsäkringssumma. Andra avdelningen, som innehåller 8 spalter, är avsedd för inskrivning av begränsade sakrätter med undantag av panträtter. Således införas här servitut, realonera, förköpsrätter och s. k. Erbbaurechte. Vidare anmärkas i denna avdelning inskränkningar i ägarens dispositionsrätt, t. ex. i följd av utmätning eller konkurs. Tredje avdelningen, som innehåller 11 spalter, är avsedd för inskrivning av hypotek och "grundskulder". De preussiska grundböckerna äro sålunda synnerligen vidlyftiga. I flertalet stater äro böckerna något enklare 1 ; särskilt fastighetsbeskrivningen är i regel mera kortfattad än enligt det preussiska systemet. Grundboken kompletteras av de i inskrivningsärendena åberopade handlingarna. GRO stadgar skyldighet för grundboksmyndigheten att bevara vissa urkunder i huvudskrift eller bestyrkt avskrift 2 men överlämnar åt partikularlagstiftningen att bestämma på vad sätt förvaringen av dessa skall ske. Förvaringsplikten omfattar tre olika kategorier av urkunder. 1. Urkunder som ligga till grund för inskrivningen. Härmed avses de handlingar som varit erforderliga för inskrivningens beviljande. Vilka dessa äro, beror på rättshandlingens natur och omständigheterna i övrigt. Hit hör i främsta rummet den handling som innehåller inskrivningsmedgivandet eller den handling (ex. en dom) som ersätter ett inskrivningsmedgivande. Vid äganderättsförvärv på grund av överlåtelse måste jämväl själva överlåtelseavtalet bevaras. Vid familjerättsliga fång såsom arv, testamente o. s. v., vilka kunna inskrivas oberoende av särskilt medgivande, bevaras fångeshandlingen. Andra till samma grupp hänförliga handlingar äro fullmakter, legitimationshandlingar o. s. v. allt för så vitt de varit erforderliga för inskrivningens beviljande. Är ansökan nedlagd i en särskild urkund, bevaras jämväl denna. 2. Urkunder till vilka en inskrivning hänvisar. För att kunna vederbörligen angiva viss rättighet såsom servitut, nyttjanderätt m. fl. kräves stundom större utrymme än som bekvämt kan upplåtas i grundboken. I dylika fall införes i grundboken en hänvisning till den handling vari rättigheten fullständigt angivits; handlingen kommer således att utgöra en del av grundbokens innehåll. 3. Urkunder som innehålla den till grund för inskrivningsmed1 2

Gyldén a. a. s. 12. GBO § 9.

11 — 301S75.

162 EINAR ANDERBERG.

givandet liggande rättshandlingen. Företeendet av en dylik urkund är icke någon nödvändig förutsättning för inskrivning. Den tyska rätten skiljer strängt mellan avtal av obligatorisk samt avtal av sakrättslig natur. Ett köpekontrakt giver icke i och för sig upphov till sakrätt, det medför endast den obligatoriska förpliktelsen för säljaren att överlåta äganderätten till köparen. Själva överlåtelsen försiggår genom ett särskilt, sakrättsligt verkande avtal (Auflassung). Ett allenast obligatoriskt verkande köpekontrakt behöver icke företes vid inskrivningen av äganderättsförvärvet. Om ett dylikt köpekontrakt emellertid ingives till grundboksmyndigheten, så åligger det denna att för framtiden bevara handlingen. I Preussen och flertalet andra stater inrättas för varje upplägg i grundboken en s. k. grundakt. 1 I denna samlas först och främst de urkunder som enligt GRO skola bevaras av grundboksmyndigheten. I akten förvaras vidare grundboksmyndighetens protokoll samt en s. k. tabell som utgör en avskrift av upplägget. Handling som hänför sig till flera upplägg förvaras endast i en av akterna; i de övriga tecknas hänvisning till den akt, vari handlingen förvaras. I Preussen har skyldigheten att bevara ingivna handlingar utsträckts utöver föreskrifterna i GBO. Enligt i Preussen gällande administrativa författningar skola i regel alla till ett grundboksupplägg hänförliga skrifter förvaras i akten. Handlingar av övergående betydelse — till vilka de i GBO uppräknade kategorierna tydligen icke höra — skola dock antingen uteslutas från förvaring eller samlas i s. k. Sonderheften, vilka biläggas akterna men efter tio år förstöras. Vissa avskrifter och utdrag av katastern samlas i särskilda "generalakter". Enligt de olika staternas administrativa författningar skola grundboksmyndigheterna förutom grundböcker föra vissa förteckningar, register eller diarier. Sålunda föres i allmänhet för varje ämbetseller grundboksdistrikt en alfabetisk förteckning över fastighetsägarna. Förteckningen innehåller hänvisningar till grundboken och är således ett register till denna. I Preussen skall grundboksskrivaren föra dagbok över inskrivningsärendena. 2 I denna, som innehåller ända till 16 kolumner, till stor del avsedda för rättsstatistiken, antecknas bl. a. dagarna för ansökningen, inskrivningsåtgärden och ärendets färdigbehandling ävensom hänvisning till blad och rum i grundboken. Vidare föres ett s. k. Beurkundungsregister över de inför grundboksmyndigheten avslutade och av denna protokollförda rättshandlingarna. Inskrivning i grundboken förutsätter ansökan; 3 endast undantagsvis har grundboksmyndigheten att ex officio företaga inskrivning. Föreskriften om ansökan är dock endast ett ordningsstadgande. Om grundboksmyndigheten låter verkställa inskrivning, ehuru vederbörlig ansökan icke föreligger, blir inskrivningen icke därför ogiltig. Och har en oriktig ansökan föranlett omkastningar i inskrivna rättigheters 1 Guthe a. a. s. 1266. 2 Guthe a. a. s. 1272. 8

GBO § 13.

INSKRIVNINGSVASENDET I TYSKLAND.

inbördes rangförhållande, blir den oriktiga ordningsföljden icke dess mindre gällande. Någon rättelse sker icke i dylika fall, men den förfördelade är i stället berättigad till ersättning av staten. Behörig att göra ansökan om inskrivning är varje person vars rätt beröres av inskrivningen eller till vars förmån inskrivningen skall företagas. 1 Således är t. ex. vid överlåtelse såväl överlåtaren som förvärvaren ansökningsberättigad. Behörigheten att göra ansökan kan i vissa fall utsträckas jämväl till person som allenast medelbart är intresserad av inskrivningen. Sålunda är exempelvis köpare, som i följd av dom eller därmed likställd titel kan påfordra inskrivning av sitt fång, även berättigad att göra ansökan om inskrivning av säljarens fång. 2 Offentlig myndighet inför vilken inskrivningsmedgivande lämnats anses härigenom vara befullmäktigad att i den ansökningsberättigades ställe göra ansökan om inskrivning. Ansökningen skall hava samma innehåll som inskrivningsmedgivandet. Om således fastighetsägaren medgivit hypotek för 1 000 mark, måste ansökningen avse detta belopp och icke exempelvis 500 mark. 3 Däremot är ansökningen i regel icke bunden vid viss form. Den kan framställas muntligen till grundboksmyndighetens protokoll eller innefattas i ett mellan parterna upprättat och till grundboksmyndigheten ingivet kontrakt; slutligen kan den vara nedlagd i en särskild ansökningshandling. Ansökningen kan, om den göres av den i rättsförhållandet förpliktade parten, ersätta inskrivningsmedgivandet eller annan för inskrivningen nödvändig viljeförklaring. I sådant fall är emellertid ansökningen underkastad de för vederbörande rättshandling gällande formföreskrifterna. 4 Ansökningen är principiellt icke förbunden med materiell rättsverkan. 5 Tidpunkten för ansökningen blir emellertid de facto av stor betydelse för prioriteten. Det åligger nämligen grundboksmyndigheten att behandla ärendena i den ordningsföljd vari de inkommit. I följd härav skall tidpunkten, då ansökningen inkommit till grundboksmyndigheten, noga utmärkas å vederbörande handling eller protokoll. Sedan en ansökan om inskrivning inkommit, skall densamma prövas av grundboksmyndigheten. Omfånget av prövningsplikten bestämmes enligt den s. k. legalitetsprincipen. Denna betyder icke att grundboksmyndigheten skall företaga en fullständig granskning av det materiellträttsliga mellanvarandet mellan parterna och därigenom fastslå att den sökta inskrivningsåtgärden verkligen är materiellt befogad. Legalitetsprincipen innebär endast att grundboksmyndigheten måste pröva, huruvida de lagbestämda inskrivningsförutsättningarna föreligga. 6 Av dessa äro några av materiell, men de flesta av formell

1 GBO § 13. GBO § 14. Giithe a. a. s. 268. 4 GBO §§ 29 och 30. 5 Beträffande vissa undantag härifrån se Guthe a. a. s. 263. 8 Gyldén a. a. s. 20. 2 3

164 EINAR ANDERBERG.

natur. Till den förstnämnda kategorien hör bland annat rättighetens beskaffenhet att kunna göras till föremål för inskrivning. De formella inskrivningsförutsättningarna grunda sig samtliga på ordningsföreskrifter. Skulle inskrivning ske, ehuru en dylik förutsättning saknas, kan inskrivningen likväl bliva giltig. Detta betyder emellertid icke att grundboksmyndigheten saklöst kan bortse från dessa förutsättningar; ett felaktigt förfarande av grundboksmyndigheten kan giva upphov till skadeståndsanspråk. Till de formella inskrivningsförutsättningarna höra, förutom ansökningen, framför allt den "passiva" partens legitimation enligt grundboken och hans medgivande till inskrivningsåtgärden. Såsom regel gäller att den, vars rätt beröres d. v. s. upphäves eller begränsas genom inskrivningen, själv måste hava blivit införd i grundboken såsom berättigad. Härifrån göres dock vissa undantag. Sålunda kan ett äganderättsförvärv på grund av överlåtelse från dödsbo inskrivas utan hinder därav, att arvingarnas rätt icke blivit inskriven. Likaledes gäller att inskrivningsansökningar av varje slag kunna beviljas på grundval av arvlåtares, bovårdares eller testamentsexekutörs inskrivningsmedgivande, även om arvingarna icke själva erhållit inskrivning. Vilja däremot arvingar upplåta panträtt i dödsboets fastighet, måste de först söka inskrivning av sitt äganderättsförvärv. I fråga om inskrivningsmedgivande (Eintragungsbewilligung) stadgar GBO § 19: "Eine Eintragung erfolgt, wenn derjenige sie bewilligt, dessen Recht von ihr betroffen wird". Detta stadgande, som säges vara ett uttryck för den formella konsensprincipen, uppställer en inskrivningsförutsättning, i det att ansökningen måste grundas på ett medgivande av den person vars rätt beröres av inskrivningen. 1 Vid överlåtelse av äganderätt lämnas medgivandet av överlåtaren, vid upplåtelse av begränsad sakrätt av fastighetsägaren. Den formella konsensprincipen innefattar vidare att inskrivningsmedgivandet är en tillräcklig grundval för inskrivningen. Grundboksmyndigheten kan företaga en inskrivning utan att taga del av det mellan parterna träffade avtalet; detta behöver ej ens föreligga vid tidpunkten för inskrivningen. Genom denna regel vinnes en viss förenkling; grundboksmyndighetens prövning inskränkes i huvudsak till formalia. Principens verkningar äro emellertid begränsade till den formella inskrivningsrätten. En materiell rättsändring kan — bortsett från de fall då publica fidesprincipen träder i funktion — icke uppkomma enbart genom inskrivning. Härtill kräves ett materiellt rättsfaktum av ett eller annat slag, exempelvis ett avtal mellan parterna. De villkor som den materiella rätten uppställer för inträdet av en rättsändring sammanfalla således icke med inskrivningsförutsättningarna. Inskrivningsmedgivandet måste lämnas i viss form. Antingen måste det avgivas muntligen till grundboksmyndighetens protokoll eller innefattas i en offentlig urkund eller en av offentlig myndighet 1

Gyldén a. a. s. 17.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I TYSKLAND.

bestyrkt handling 1 . För medgivandets innehåll är givetvis den materiella rätten bestämmande. I formellt avseende gäller att inskrivningsmedgivandet skall beteckna fastigheten på ett med grundboken överensstämmande sätt eller genom hänvisning till vederbörande upplägg i grundboken. Där inskrivningsmedgivande undantagsvis icke behöver finnas, kommer denna formella regel att gälla ansökningen. Den i GBO § 19 uttalade grundsatsen om inskrivningsmedgivandets betydelse är underkastad väsentliga inskränkningar. Å ena sidan är medgivandet icke alltid en nödvändig inskrivningsförutsättning och å andra sidan — framför allt vid överlåtelse av äganderätt — är medgivandet icke alltid ensamt för sig en tillräcklig grundval för ansökningen. I förstnämnda avseende må anmärkas, att ett inskrivningsmedgivande kan ersättas genom en laga kraftägande dom, genom vilken vederbörande förpliktas att tåla den ifrågavarande inskrivningsåtgärden. Vidare är den formella konsensprincipen inskränkt i sådana fall, då inskrivningen — såsom t. ex. vid förvärv genom arv eller testamente — allenast uppfattas såsom ett beriktigande av grundboken. Överlåtelse av hypotek — vars införande i grundboken betraktas såsom ett beriktigande av denna — kan inskrivas på grundval av den förutvarande borgenärens överlåtelseförklaring. För inskrivning av äganderättsöverlåtelse, varmed likställes upplåtelse eller överlåtelse av s. k. "Erbbaurecht", gälla särskilda regler 2 . Formaliseringstendensen framträder här med större styrka än vid andra rättsförvärv. Själva kontraktsavslutandet mellan parterna försiggår till stor del under grundboksmyndighetens omedelbara uppsikt. Ett avtal varigenom någon förbinder sig att överlåta en fastighet till annan person måste bestyrkas av domstol eller notarius publicus. Iakttages denna formföreskrift, medför avtalet den obligatoriska förpliktelsen för den ene kontrahenten att överlåta fastigheten till den andre. Ett formlöst avtal om köp (byte, gåva etc.) medför däremot ensamt för sig icke några förpliktelser, men det kan bli gällande, om det efterföljes av "Auflassung" och inskrivning. Själva överlåtelsen komm e r till stånd först genom "Auflassung", som innefattar kontrahenternas sammanstämmande förklaring att äganderätten övergår från den ene till den andre. För att bliva gällande måste detta avtal avslutas inför grundboksmyndigheten i båda parternas eller deras ombuds samtidiga närvaro. "Auflassung" utgör således å ena sidan en materiell förutsättning för uppkomsten av sakrätt och å andra sidan — härmed göres ett viktigt avsteg från den formella konsensprincipen — en förutsättning för inskrivning av äganderättsförvärv på grund av överlåtelse, I praktiken lär det obligatoriska avtalet ofta sammanfalla med det sakrättsliga. Då kontrahenterna för att få ett bindande avtal till stånd måste inställa sig inför grundboksmyndigheten, blir följden den, att även de privata underhandlingarna till stor del uppskjutas till sammankomsten inför myndigheten. 3 1

GBO § 29. * GBO § 20. 3

Vinding Kruse, Ejendomsretten III s. 919.

166 EINAR ANDERBERG.

De avtal eller rättshandlingar, vilka avslutas inför grundboksmyndigheten, upptagas i ett av denna fört protokoll 1 . Detta protokoll är således av helt annan natur än de svenska lagfarts- och inteckningsprotokollen. Grundboksmyndighetens protokoll är icke någon inskrivnings urkund; det hänför sig uteslutande till inskrivningens förberedelse. I protokollet, vars form bestämmes enligt delstaternas administrativa författningar, fastslås parternas och deras ombuds identitet. Där antecknas kontraktsvillkoren — i den mån dessa genom det obligatoriska avtalets företeende bliva kända för grundboksmyndigheten — vidare (exempelvis) säljarens förklaring, att fastigheten överlåtes till köparen och att säljaren medgiver köparens inskrivning såsom ägare, samt köparens förklaring, att han mottagit överlåtelsen och anhåller att bliva inskriven såsom ägare. Protokollet innefattar sålunda ofta alla de moment, vilka föregå inskrivningen: det obligatoriska avtalet, det sakrättsliga avtalet, inskrivningsmedgivandet och ansökningen. Protokollet underskrives av grundboksdomaren och kontrahenterna. Finner grundboksmyndigheten vid prövning av ett inskrivningsärende att någon inskrivningsförutsättning saknas, kan grundboksmjmdigheten förfara på olika sätt 2 . Ansökningen kan avvisas; i så fall sker icke någon inskrivning, och sökanden går miste om den prioritet som vid motsatt utgång tillkommit honom, detta oavsett ändring i högre instans. GBO känner emellertid även till ett uppskovsförfarande, som i viss mån påminner om vilandeförklaring enligt svensk rätt. För bristens avhjälpande kan grundboksmyndigheten bevilja uppskov med den verkan att inskrivningen, när den sedermera sker, erhåller prioritet från ansökningsdagen. Inkommer under uppskovstiden ny ansökan, som kan konkurrera med den uppskjutna äldre ansökningen, verkställes ex officio en provisorisk inskrivning av denna, innan den nya ansökningen behandlas 3 . Avhjälpes bristen, ersattes den provisoriska inskrivningen med en definitiv; i motsatt fall avvisas ansökningen. På vad sätt beslut om avvisande eller uppskov skola av grundboksmyndigheten skriftligen formuleras och bringas till sökandens kännedom, har överlämnats till partikularlagstiftningens avgörande; i varje fall sker icke i grundboken något antecknande av dylika beslut. Bifalles ansökningen, verkställes i enlighet därmed inskrivning i grundboken. Då man icke såsom i Sverige har ett protokoll, varifrån uppgifterna tämligen mekaniskt kunna överföras till boken, betjänar man sig av ett särskilt koncept. Såsom koncept användes den förut omnämnda, i grundakten förvarade tabellen 4 . Efter vederbörlig justice av tabellen verkställes själva införingen i boken. 1 2 3 4

Gyldén a. a. s. 21 och 70. Giithe a. a. s. 338. GBO § 18. Gvldén a. a. s. 21.

INSKRIVNINGSVASENDET I TYSKLAND.

167 Efter kollationeringen kontrolleras och bestyrkes inskrivningen med den ansvarige grundbokstjänstemannens (grundboksdomarens) namnteckning. Gentemot grundboken har tabellen icke något vitsord. Vid inskrivning av panträtt, varav den tyska lagen känner flera arter, tillkommer i allmänhet ännu ett led i proceduren, utfärdandet av hypoteksbrev 1 . Hypoteksbrevet har till ändamål att legitimera panthavaren och förmedla överlåtelser av panträtten. Det utfärdas av grundboksmyndigheten. För att vara giltigt måste hypoteksbrevet innehålla benämningen "Hypothekenbrief", angiva den penningsumma vara hypoteket lyder, och den fastighet vari hypoteket är gällande, samt vara försett med underskrift och sigill 2 . Hypoteksbrevet bör angiva uppläggets nummer och innehålla ett utdrag av grundboken, i vilket bör upptagas fastighetens beteckning, ägarens namn, den ifrågavarande inskrivningens innehåll samt kortfattat angivande av de inskrivningar som hava bättre eller samma rang som den ifrågavarande 3 . Om grundbokens innehåll förändras, kan utdraget efter särskild anhållan kompletteras. Skulle innehållet i hypoteksbrevet stå i strid med grundboken, har den sistnämnda vitsord. Om särskild urkund är upprättad över den till grund för hypoteket liggande fordringen, skall urkunden sammanbindas med hypoteksbrevet 4 . Utfärdas hypoteksbrevet i samband med själva inskrivningen, utlämnas det, om icke särskilt förbehåll gjorts, till fastighetsägaren 5 , som därefter överlämnar det till den i grundboken inskrivne borgenären, om denne fullgjort sina förpliktelser. Först i och med hypoteksbrevets mottagande blir borgenären innehavare av panträtten. Vill borgenären sedan i sin tur överlåta panträtten till en tredje person, sker detta genom skriftlig, av offentlig myndighet bestyrkt överlåtelseförklaring samt hypoteksbrevets överlämnande. Inskrivning, som är nödvändig vid överlåtelse av "Buchhypothek", d. v. s. sådant hypotek, där hypoteksbrev icke utfärdas, kräves icke vid överlåtelse av "Briefhypothek". Överlåtelsen kan även avse en del av ett hypotek; i så fall utställes ett särskilt "Teilhypothekenbrief". Skulle hypoteksbrevet förkomma eller förstöras, kan detsamma dödas efter ett särskilt uppbudsförfarande, varefter nytt brev utfärdas. Något "självdöende" av hypoteket förekommer icke; en i grundboken inskriven panträtt gäller utan förnyelse, intill dess den vederbörligen dödas. I fråga om inskrivningens rättsverkningar intager tysk rätt i princip den ståndpunkten, att inskrivningen utgör en nödvändig förutsättning för uppkomsten av sakrätt 6 . Denna i själva verket mindre 1 Gvldén a. a. s. 22. *3 GBO § 56. GBO § 57. *5 GBO § 58. GBO § 60. * Gyldén a. a. s. 23.

168 EINAR ANDERBERG.

naturliga regel har emellertid icke kunnat upprätthållas vid alla slag av rättsförvärv. Genom arv, testamente och avtal mellan m a k a r om egendomsgemenskap förvärvas äganderätt oberoende av inskrivning. När inskrivning av sådana rättsförvärv äger rum — den k a n vara nödvändig såsom legitimation t. ex. vid en senare upplåtelse av panträtt — uppfattas inskrivningen såsom ett beriktigande av grundbokens innehåll. Man skiljer således mellan deklaratorisk och konstitutiv inskrivning. Inskrivningens rättsverkningar äro anknutna till själva införingen i grundboken 1 . Tysk rätt står här i motsats till den nordiska rätten, som låtit rättsverkningarna fördelas på olika moment i proceduren, i Sverige på ansökan och beslut och i Danmark på införandet i dagbok och införandet i fastighetsbok. Enligt den tyska rättens princip hänföras även prioritetsverkningarna till inskrivningen i grundboken. Rangförhållandet mellan flera, i samma avdelning av grundboken inskrivna rättigheter bestämmes efter den ordningsföljd vari rättigheterna förekomma i boken. Äro rättigheterna inskrivna i olika avdelningar, avgöres företrädet efter de i boken angivna dagarna för inskrivningarnas tillkomst; rättigheter med samma inskrivningsdag hava samma rang 2 . Rent praktiskt sett modifieras emellertid dessa materiella regler betydligt genom de i GBO givna ordningsföreskrifterna. Såsom r e dan nämnts, skall grundboksmyndigheten behandla ärendena i den ordningsföljd vari ansökningarna inkommit 3 . Göras flera ansökningar samtidigt, skall i grundboken anmärkas att inskrivningarna hava samma rang. Inskrivas konkurrerande rättigheter samma dag i olika avdelningar på grund av ansökningar som icke inkommit samtidigt, skall på liknande sätt i grundboken anmärkas att den inskrivning som följt på den senare ansökningen har sämre rang än den som grundats på den tidigare ansökningen. Vad grundboken utvisar är emellertid, oberoende av ordningsföreskrifternas iakttagande, det avgörande. Inskrivningens rättsverkningar normeras av publica fidesprincipen, satsen om grundbokens offentliga trovärdighet 4 . Denna innebär icke, att inskrivningen under alla förhållanden och oberoende av det materiella rättsläget tillerkännes orubblig giltighet och således utrustas med formell rättskraft. Inskrivningens obetingade giltighet gäller allenast till förmån för godtroende tredje man. Publica fidesprincipen kommer till uttryck på många sätt. Tydligt framträder den i sådana fall, då en i grundboken inskriven person disponerar över den ifrågavarande rättigheten utan att han materiellt sett därtill är behörig. Svensk rätt bereder i dessa fall ringa skydd åt den godtroende medkontrahenten. På sin höjd kan denne — därest han såsom t. ex. vid tvesalu härleder sin rätt från samme fångesman 1 5 3

Vinding Kruse, Ejendomsretten III s. 938. LB II s. 585. GBO § 46. * Gyldén a. a. s. 28.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I TYSKLAND.

som den materiellt berättigade — genom att söka inskrivning tidigare än den sistnämnde ernå en prioritetsverkan i förhållande till honom. Helt annorlunda ställer sig saken enligt tysk rätt. Den godtroende medkontrahentens rättsförvärv erhåller genom inskrivningen orubblig giltighet mot envar. Någon skillnad göres icke mellan det fall, att överlåtaren (upplåtaren) aldrig varit materiellt berättigad och det fall att hans en gång innehavda rätt tidigare övergått till annan person. För publica fidesprincipen finnes utrymme jämväl i sådana fall, då den enligt grundboken berättigades handlingsförmåga blivit inskränkt. Vissa dispositionsinskränkningar — enligt lagen sådana som gälla till förmån för bestämd person, således t. ex. vid konkurs, exekutiv försäljning, tvångsförvaltning etc. — måste antecknas i grundboken för att bliva gällande gentemot tredje man i god tro. I fråga om panträtt är grundbokens offentliga trovärdighet synnerligen betydelsefull 1 . Grundboken lämnar en obetingad garanti för att inga andra panträtter finnas, än de som stå upptagna i boken. Publica fidesprincipen h a r emellertid sin egentliga betydelse vid bedömandet av giltigheten av inskriven panträtt. Mot den som i god tro förvärvat en panträtt kunna invändningar rörande panträttens giltighet icke framställas. Panträtten blir beståndande i enlighet med den i grundboken gjorda inskrivningen, även om materiellt sett någon inskrivning icke bort äga rum, eller bort givas annat innehåll än som skett. Den offentliga trovärdigheten sträcker sig även till den fordran som ligger till grund för den inskrivna panträtten; 2 fordran för vilken inskriven rättighet pantsatts faller däremot utanför publica fidesprincipens tillämpning. Förutom grundboken är även hypoteksbrevet, som får innehålla vissa uppgifter utöver dem som införas i grundboken, utrustat med en viss publica fides. Publica fidesprincipen bildar en motsvarighet till reglerna om extinktiva godtrosförvärv vid lös egendom. Begreppet god tro fattas emellertid olika vid fast och vid lös egendom 2 . I fråga om fast egendom anses god tro föreligga, om vederbörande icke visas hava positiv vetskap om oriktigheten av grundbokens innehåll. Härmed likställes icke — såsom vid lös egendom — en av grov vårdslöshet föranledd okunnighet. Ett blott obligatoriskt verkande avtal kan icke bringa grundboken i oöverensstämmelse med det materiella rättsläget; kännedom om ett dylikt avtal kan således icke upphäva den goda tron. Frågan om tredje mans goda tro bedömes med hänsyn till tidpunkten för hans ansökan om inskrivning; senare uppkommen ond tro är utan inverkan. Ligger inskrivningsansökningen såsom i vissa fall kan ske — i tiden före det sakrättsliga avtalet, måste emellertid god tro föreligga vid tiden för detta avtals ingående. Publica fidesprincipen är inskränkt till frivilliga rättshandlingar Holmbäck, Ägarehypoteket i fast egendom enligt svensk rätt s. 18. * Gyldén a. a. s. 30.

EINAR ANDERBERG.

samt rättsförvärv i kraft av dom. Den som på exekutiv väg förvärvat en rättighet kan icke åberopa grundbokens innehåll, därest detsamma skulle vara oriktigt. Vissa i grundboken förekommande uppgifter, såsom anteckningar om fastighetens storlek, byggnader, skatteförhållanden, arrende, hyra e t c , falla likaledes utanför publica fidesprincipens tillämpning. Konflikten mellan den materiellt berättigade samt godtrosförvärvaren är sålunda i tysk rätt konsekvent löst till den sistnämndes förmån. En sådan lösning skulle icke hava varit försvarad, därest icke vissa korrektiv funnes. Den vars rätt icke inskrivits eller oriktigt inskrivits i grundboken kan anställa skadeståndstalan mot den som obehörigen förfogar över hans rätt. Därjämte måste han även hava utvägen att genom rättelse av grundboken förebygga faran för ett godtrosförvärv från tredje mans sida. Lagen tillerkänner honom därför ett s. k. "Berichtigungsanspruch", vilket betyder att den materiellt berättigade begär den enligt grundboken berättigades medgivande till rättelsens företagande. 1 Medgivandet kan givetvis ersättas genom dom. I avvaktan på domen skyddas kärandens rätt, om käranden visat sannolika skäl för sin talan, genom provisorisk inskrivning av en protest (Widerspruch). 2 En sådan inskriven protest har tydligen den verkan, att godtrosförvärv från tredje mans sida omöjliggöres. Inskrivning av protest sker icke endast på enskilt initiativ. Om grundboksmyndigheten med åsidosättande av lagliga föreskrifter föranlett att grundbokens innehåll blivit oriktigt, åligger det grundboksmyndigheten att ex officio inskriva en protest. Slutligen är att nämna att även ett blott obligatoriskt verkande avtal kan skyddas genom provisorisk inskrivning. Den som genom dylikt avtal förvärvat rätt att få en sakrätt på sig överlåten kan trygga sitt anspråk genom att låta inskriva en s. k. prenotation (Vormerkung). 3 Denna medför ungefär samma verkan för tredje man, som om själva sakrätten inskrivits. Prenotationen har även den betydelsen, att inskrivningens prioritet bestämmes efter dagen för prenotationens införande i grundboken. FRANKRIKE. Det franska inskrivningsväsendet inrymmer i likhet med det svenska två särskilda institut, transcription och inscription. Det förstnämnda omfattar inskrivning av äganderätt och begränsade sakrätter med undantag av panträtt, det sistnämnda allenast inskrivning av panträtt. Båda instituten äro av jämförelsevis sent datum. Den äldre franska rätten behärskades av romerska rättsgrundsatser, enligt vilka sakrättigheter av olika slag, däribland även underpant (hypotek) i fast egendom, kunde stiftas genom rent privata avtal utan någon 1 2 8

BGB § 894. BGB § 899. BGB § 883

INSKRIVNINGSVASENDET

171 I FRANKRIKE.

form av publicitet. Beträffande överlåtelse av äganderätt hade visserligen den romerska rätten ursprungligen krävt tradition såsom villkor för äganderättens övergång, men redan under antiken hade detta krav åsidosatts, och olika former av traditionssurrogat hade efter hand vunnit erkännande. 1 I den franska rätten utvecklades denna tendens därhän, att även äganderätt ansågs kunna förvärvas genom kontrahenternas blotta överenskommelse. De ödesdigra verkningar som denna formlöshet efter hand medförde nödvändiggjorde slutligen införandet av publicitetsregler. Genom två under revolutionen tillkomna lagar (lagen av den 9 mersidor år III och lagen av den 11 brumaire år VII) lades grunden till såväl "1'inscription" som "la transcription". Code civil (1804) betecknade i fråga om sistnämnda institut en tillbakagång, i det att transskriptionen icke ansågs nödvändig för vinnande av rättsverkan mot tredje man. Transskriptionens betydelse återställdes först genom lagen av den 23 mars 1855. Denna lag, på vilken den franska inskrivningsrätten ännu i huvudsak vilar, har undergått en del partiella reformer, bland annat genom lagar av den 1 mars 1918 och den 24 juli 1921, genom vilka det tidigare avskrivandet av handlingar ersatts med ett aktbildningssystem. Benämningarna transcription och inscription, av vilka den förra betecknar handlingens fullständiga avskrivande, den senare dess refererande, hava likväl bibehållits. Avtal rörande fast egendom äro i allmänhet icke bundna vid formföreskrifter. Härifrån bildar endast hypoteket ett undantag; avtal rörande upplåtelse av panträtt måste nämligen upprättas av notarius publicus och innehålla vissa i lag bestämda uppgifter. 2 Enligt fransk rättsuppfattning stiftas rättigheterna genom själva avtalen. Inskrivningen har emellertid den betydelsen, att därigenom vinnes rättsskydd gentemot tredje man, för såvitt avtalen såsom sådana äro giltiga. Då inskrivningen sålunda allenast utgör publikation av förut bestående rätt, anses inskrivningsmyndigheten icke behöva undersöka, huruvida de för avtalets giltighet erforderliga formella och materiella förutsättningarna verkligen äro för handen. Ett dokument kan icke av inskrivningsmyndigheten avvisas, även om detsamma på grund av tydliga brister uppenbarligen är ogiltigt. 3 För den i tysk och svensk rätt gällande legalitetsprincipen, enligt vilken inskrivningsmyndigheten har att undersöka, huruvida vissa lagbestämda inskrivningsförutsättningar äro för handen, finnes sålunda icke något utrymme i den franska rätten. Inskrivningsväsendet saknar egentligt samband med domstolsinrättningen. Inskrivningen verkställes av en i varje arrondissement anställd administrativ ämbetsman, "conservateur des hypothéques", som sorterar under finansdepartementet. Denne åtnjuter fast lön jämte sportler, vilka i fråga om Ivypotek stå i viss relation till hypotekssumman och i övrigt utgå efter diverse beräkningsgrunder. 1 2

'

Vinding Kruse, Ejendomsretten III s. 879. Planiol & Ripert, Traité pratique de droit civil Iranfais, XII s. 416. n

. » ' • • * • »

•

»

s- 6 4 5 .

172 EINAR ANDERBERG.

Han är ansvarig för skada som kan uppkomma genom fel eller försummelse i ämbetsutövningen. Såsom garanti för fullgörandet av eventuell skadeståndsskyldighet måste han vid ämbetets tillträdande lämna viss säkerhet i fast egendom eller statsobligationer. 1 Säkerheten återfås först tio år efter ämbetets avträdande, efter vilken tid ansvarigheten icke längre kan göras gällande mot ämbetsmannen eller hans arvingar; i övrigt är skadeståndsskyldigheten underkastad trettioårig preskription. "Les conservateurs" äro anslutna till ett ömsesidigt försäkringsföretag, som utbetalar skadeståndsbeloppen med avdrag för viss "självrisk". 2 Inskrivning verkställes i regel först efter ansökan; endast i vissa undantagsfall har inskrivningsmyndigheten att ex officio företaga inskrivning. Sökanden måste ingiva två likalydande exemplar av det dokument, som ligger till grund för ansökningen. Dessa exemplar skola vara skrivna med "outplånligt bläck"; maskinskrivna genomslagskopior torde dock numera godkännas. 3 Det ena exemplaret, som bör vara avfattat å särskild fastställd blankett och vara vederbörligen vidimerat, bevaras av inskrivningsmyndigheten. Det andra exemplaret återställes till sökanden, försett med bevis att inskrivningsformaliteten blivit uppfylld. Underlåtenhet att iakttaga föreskrifterna angående särskild blankett medför icke att ansökningen avslås men kan efter omständigheterna ådraga sökanden bötespåföljd samt föreläggande att inkomma med nytt exemplar, upprättat i vederbörlig ordning. Ett sådant nytt exemplar intager det äldres plats i registret; prioriteten bestämmes av det äldre exemplaret. 4 Alla handlingar som inkomma till inskrivningsmyndigheten antecknas i tidsföljd i ett diarium (le registre des remises ou des depots). 5 Denna diarieföring regleras av åtskilliga ordningsföreskrifter: varje sida i diariet skall vara numrerad och signerad av en domare, vid införingen få inga rader överhoppas och anteckningar icke göras mellan raderna etc. Diariet föres i två likalydande exemplar, av vilka det ena efter viss tid överlämnas till vederbörande civildomstols kansli. Diarieföringen är av största betydelse för bestämmandet av inskrivningarnas inbördes företräde. Prioritets verkningarna äro visserligen i princip beroende av den ordningsföljd, som framgår av själva inskrivningsurkunderna, men det åligger inskrivningsmyndigheten såsom ämbetsplikt att behandla ärendena i den ordning vari de faktiskt inkommit. Denna ordning utvisas av diariet, vars uppgifter antagas vara riktiga, intill dess annat bevisas. Efter diarieföringen följde enligt det äldre systemet handlingarnas avskrivande eller refererande i inskrivningsurkunderna. Dessa voro till antalet t r e : en för inskrivning av exekutiva försäljningar m. m. (le registre des transcriptions de saisie immobiliére), en för hypotek 1 8 8

LB II s. 596. Planiol & Ripert a. a. XII s. 719. Föreskrifter härom finnas i en lag av den 21 februari 1926. * Planiol & Ripert a. a. XII s. 699. 6

.

„

,

» • X I I s. 650.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I FRANKRIKE.

(le registre des inscriptions) och en för inskrivning av äganderätt, servitut m. m. (le registre des transcriptions des actes de mutation). * Inskrivningen, som alltid skett i kronologisk ordning, försiggår numera i form av aktbildning. Inskrivningsurkunderna äro desamma som förut, men de utgöras nu av de av arkivexemplaren bildade akterna, vilka samlas och inbindas i kronologisk ordning. Såsom upplysningskällor för tredje man skulle inskrivningsurkunderna vara oanvändbara, därest det icke funnes register, med vars hjälp man kunde återfinna de olika inskrivningarna. Ett dylikt register är "le repertoire alphabétique", som kan sägas motsvara de svenska fastighetsböckerna. Det franska registret är emellertid icke såsom det svenska ett realregister; det är i stället upplagt efter fastighetsägarnas namn (personalfolier).2 Registret innehåller för varje fastighetsägare ett upplägg, upptagande allt vad om honom finnes infört i inskrivningsurkunderna. I praxis förekommer därjämte såsom komplement till registret en alfabetisk förteckning över fastighetsägarna (table alphabétique du repertoire). "Le repertoire" besitter icke något självständigt vitsord. Sådant tillkommer endast de förutnämnda inskrivningsurkunderna. Akternas ordningsföljd inom dessa är avgörande för prioriteten. 3 Emellertid kunna varken "les registres" eller "le repertoire" omedelbart förmedla upplysningar till tredje man. Den som vill vinna kunskap om en fastighets rättsliga tillstånd måste genom särskild skriftlig ansökan rekvirera utdrag av inskrivningsurkunderna, s. k. états hypothecates, vilka motsvara våra gravationsbevis. På grund av böckernas uppställning måste de franska gravationsbevisen hänföras icke till fastigheterna utan till fastighetsägarna. För att erhålla fullständig upplysning rörande alla en fastighet vidlådande gravationer måste sökanden rekvirera gravationsbevis avseende såväl nuvarande som alla föregående fastighetsägare. Dessa personers namn, vilka ofta icke kunna erhållas förrän efter särskilda efterforskningar, måste uppgivas i ansökningen om gravationsbevis. Skulle namnet å någon fastighetsägare uteglömmas, vilket lätteligen inträffar, kan sökanden sedermera bliva försatt i den obehagliga situationen att finna hypotek, varom gravationsbeviset icke lämnat honom någon upplysning. Den i och för sig olämpliga anordningen av bokföringen innebär således en allvarlig och omedelbar fara för fastighetskrediten. I fråga om inskrivning av äganderätt föreligger ytterligare en betänklig brist därutinnan, att man icke genom tillräckligt effektiva medel sörjt för inskrivningspliktens iakttagande. Visserligen medför transskriptionen viktiga rättsverkningar, vilka borde föranleda förvärvaren att icke åsidosätta formaliteterna. Emellertid finnes icke något tvångsmedel i form av böter eller viten, som direkt ålägger förvärvaren att söka transskription av fånget. Härav har 1

LB II s. 595. Planiol & Ripert a. a. III s. 611. 8 , n „ » „ XII s. 651.

EINAR

174 ANDERBERG.

faktiskt blivit en följd, att ett mycket stort antal överlåtelser — man räknar ända till 26 % av de hos skattemyndigheterna inregislrerade försäljningarna — icke åtföljas av transskription. l D e n m brist på publicitet har givetvis i betydande mån bidragit till oredi och osäkerhet i fastighetsförhållandena. Vid upplåtelse av hypotek skall den grundläggande handlingen innehålla uppgifter om fordringsägaren och dennes vistelseort, gä.denären, uppkomsten och beskaffenheten av den fordran för vilken hypoteket skall utgöra säkerhet, fordringens belopp och förfallodag, villkor som må vara förenade med fordringen samt den fastighet vari hypoteket skall gälla. Före 1918 års reform voro de krav som ställdes på fastighetens individualisering skäligen ringa. Skulle flera fastigheter belastas med hypotek, godtog man även en summarisk kollektiv benämning med angivande av den kommun eller det arrondissement, där fastigheterna voro belägna. Numera kräves ett strängare iakttagande av specialitetsprincipen. Varje fastighet skall angivas icke blott till beskaffenhet och läge utan även med hänvisning till den karta (plan cadastral), som ligger till grund för katastern. 2 Även vissa andra regler åsyfta att skapa ett samband mellan katastern och inskrivningsväsendet. Sålunda skola vid skifte eller styckning av fastigheter förrättningshandlingarna jämte en av kontrahenterna bestyrkt karta företes för inskrivningsmyndigheten. Upplåtes hypotek i någon av de vid förrättningen nybildade fastigheterna, skall upplåtelsehandlingen innehålla den beteckning, som vid förrättningen åsatts fastigheten. Om hypolekshandlingen med avseende å innehållet icke uppfyller lagens föreskrifter, betyder detta icke att inskrivningen ipso jure blir en nullitet. Bristen kan däremot föranleda att inskrivningen, på talan av den som av inskrivningen skulle lida förfång, antingen förklaras helt ogiltig eller inskränkes med avseende å sina rättsverkningar, så att den exempelvis endast kan göras gällande mot vissa personer eller för viss del av hypotekssumman o. s. v. Denna regel gäller även för det fall att den fasta egendomen icke blivit vederbörligen individualiserad i hypotekshandlingen. Resultatet kan då bliva, att hypoteket bibehålles beträffande den eller de fastigheter som blivit riktigt betecknade men i övrigt förklaras ogiltigt. Finner domstolen att en inskrivning, som företagits utan att fastigheten blivit vederbörligen individualiserad, icke länder någon till förfång, blir inskrivningen beståndande. Härigenom inskränkes' specialitetsprincipens tillämpning på ett sätt som i själva verket torde vara mindre ändamålsenligt. 3 Befinnes en till grund för inskrivning åberopad handling vara ofullständig eller innehålla någon felaktighet, kan rättelse vinnas därigenom att sökanden till inskrivningsmyndigheten ingiver ett korrigerat exemplar av handlingen. En sådan rättelse medför icke 1 1

8 Planiol & Ripert a. a. III s. 612. „

„

n

n »

XI1

„

.

.

. .

XII s. 701.

S

-

-

INSKRIVNINGSVÄSENDET I FRANKRIKE.

någon retroaktiv verkan. Det korrigerade exemplaret erhåller den plats i registret, som motsvarar dess ingivningsdag, samt åtecknas hänvisning till det äldre exemplaret. Båda exemplaren anmärkas i gravationsbe visen. 1 Inskrivning av hypotek är i regel underkastad förnyelsetvång. Förnyelse skall ske inom tio år; legala hypotek till förmån för gift kvinna och för omyndig gälla dock i viss utsträckning utan förnyelse. De tekniska brister som vidlåda det franska inskrivningsväsendet hava i hög grad hämmat utvecklingen av fastighetskrediten. Frågan om en genomgripande reform har därför länge varit aktuell. Man har tänkt sig en fullständig omdaning av bokföringen: den kronologiska inskrivningsmetoden skulle övergivas och de nuvarande registren ersättas med fastighetsböcker, utrustade med realfolier. Det bristfälliga skick vari den franska katastern befinner sig har emellertid stått hindrande i vägen för en sådan reform. Införandet av fastighetsböcker har ansetts förutsätta en fullständig omarbetning av katastern, ett arbete som på grund av sin omfattande och kostsamma natur hittills icke ansetts genomförbart. Reformsträvandena hava ytterligare aktualiserats genom den partikularlagstiftning som tillkommit i samband med Elsass-Lothringens återförening med Frankrike. Genom denna lagstiftning har en verklig fastighetsbokföring införlivats med den franska rättens system. Då den särskilda organisationen i Elsass-Lothringen i viss omfattning kan bliva förebildlig för det övriga Frankrike, torde densamma här i någon mån böra beröras. Det tyska grundboksväsendet var icke fullständigt genomfört i Elsass-Lothringen vid tiden för dess återförening med Frankrike. Fastighetsböcker funnos visserligen för samtliga kommuner, men av dessa böcker voro endast en del — de som tillkommit efter omarbetning av katastern och undergått särskild granskning — grundböcker enligt den tyska lagens krav. I kommuner med definitiva grundböcker gällde den tyska rikslagstiftningen utan inskränkning; i övrigt tillämpades vissa provisoriska rättsregler, vilka skilde sig från rikslagstiftningen bl. a. därigenom, att någon publica fides icke tillkom fastighetsböckerna. Böckerna voro i allmänhet inrättade enligt ett modifierat personalfoliesystem. Fastigheter tillhörande samma ägare upptogos å gemensamt upplägg, men om någon av fastigheterna särskilt för sig belastades med hypotek eller annan sakrätt, skulle den överföras å särskilt upplägg. Den franska lagen av den 1 juni 1924 har upphävt skillnaden mellan de olika kategorierna av fastighetsböcker men i övrigt i stort sett bibehållit den rent tekniska organisationen. 2 Fastighetsböckernas förande är liksom förut anförtrott åt domstolsmyndigheter. Böckernas samband med katastern har upprätthållits; katastermyndigheten tillhandahåller inskrivningsmyndigheten utdrag av katastern rörande alla förändringar i de särskilda parcellernas beteckningar, areal, 1 2

Planiol & Ripert a. a. n

n

*

„ »

XII s. 706. III s. 6 4 1 .

176 EINAR ANDERBERG.

odlingsförhållanden o. s. v. samt erhåller å sin sida uppgift från inskrivningsmyndigheten rörande förändringar i äganderätten m. m. För att underlätta fastighetsbokens användning finnas särskilda register: en alfabetisk förteckning över fastighetsägarna samt en av katastermyndigheten upprättad parcellförteckning, som för varje parcell utvisar det blad i fastighetsboken där parcellen finnes införd. Prioriteten tryggas liksom i fransk rätt genom införing i ett särskilt diarium. Genom den nya lagen har emellertid inskrivningens rättsliga betydelse väsentligen förändrats. Den s. k. inskrivningsprincipen, d. v. s. regeln att inskrivningen utgör förutsättning för uppkomst av sakrätt, har utbytts mot den franska rättens mera naturliga princip, att rättigheten stiftas genom själva rättshandlingen. Den tyska rättens distinktion mellan obligatoriskt och sakrättsligt verkande avtal har likaledes avvisats. Fastighetsböckerna åtnjuta icke längre någon publica fides; inskrivningen är allenast ett publikationsförfarande varigenom en rättsförändring kan göras gällande mot tredje man. Icke dess mindre hava den tyska rättens formregler i ganska betydande omfattning bibehållits. Vid alla viktigare avtalsformer förekommer notariell bekräftelse. Ett rent privat köpeavtal binder endast kontrahenterna själva och förlorar, även för dem, varje betydelse efter förloppet av sex månader. Före utgången av denna tid kan emellertid envar av kontrahenterna genom rättegång tvinga den andre till avtalets konfirmerande inför notarius publicus. Följden härav blir givetvis den, att kontrahenterna i regel omedelbart ombesörja handlingens upprättande av notarius publicus. Denne är därefter skyldig att ex officio och oberoende av kontrahenternas vilja föranstalta om inskrivning. Den tyska inskrivningsrättens legalitetsprincip har även i viss omfattning bibehållits. De viktigare inskrivningsförutsättningarna äro att handlingen upprättats i behörig form, att den person från vilken rättigheten härledes är vederbörligen legitimerad enligt fastighetsboken, d. v. s. själv fått sitt rättsförvärv inskrivet, samt att kontrahenterna äro handlingskapabla och behörigen företrädda. Föreligger brist i något av dessa avseenden, kan inskrivningsmyndigheten antingen avvisa ansökningen eller bevilja sökanden uppskov för bristens avhjälpande. Om i sistnämnda fall en ny inskrivningsansökan skulle konkurrera med den uppskjutna ansökningen, införes ex officio en s. k. prenotation till tryggande av den sistnämnda ansökningens prioritet. Rörande varje meddelad inskrivning översändes notifikation till de olika intressenterna, för såvitt dessa icke avstått från rätten att erhålla sådan. Inskrivningsväsendet i Elsass-Lothringen betecknar sålunda en sammansmältning av tysk och fransk rätt som i flera avseenden förefaller lycklig. Det tyska systemets förtjänstfulla sidor hava i huvudsak bibehållits, varemot åtskilliga mindre gynnsamma drag blivit utplånade.

I N S K R I V N I N G S V Ä S E N D E T I VISSA F R Ä M M A N D E L Ä N D E R .

177 NORGE. Tinglysningsväsendet står i Norge ännu i stora drag kvar på samma ståndpunkt som det gjorde i Danmark före 1926 års reform. 1 Fastighetsbokföringen åtnjuter följaktligen icke publica fides i den mening, att fastighetsbokens innehåll skall till förmån för tredje man i god tro gälla som riktigt, oberoende av hur härmed i verkligheten förhåller sig. Den norske tinglysningsdomaren har icke någon undersökningsplikt före tinglysningen. Denna innebär blott en publikation av redan bestående rättigheter. Något beslut av rätten eller domaren motsvarande det svenska meddelandet av lagfart eller fastställandet av inteckning förekommer icke. Tinglysningens rättsverkningar anknytas till dokumentets uppläsning å ett offentligt sammanträde (rättsmöte); dagen för handlingarnas ingivande på rättens kontor är ur prioritetssynpunkt utan betydelse. Någon statens garanti för skada på grund av felaktigheter som kunna hava begåtts vid tinglysningen förekommer icke. Tinglysningen ankommer på "retsskriveren", d. v. s. i allmänhet underdomaren, på landet sorenskriveren. Endast i enstaka större distrikt äro särskilda tjänstemän uteslutande sysselsatta med tinglysningsväsendet, såsom t. ex. de båda "byskriverne" i Oslo och "herredsskriveren" i Åker. Tinglysningen äger rum på särskilda rättsmöten, tinglysningsting, som hållas på vederbörande domares kontor för hela domkretsen, oberoende av dess eventuella indelning i tingslag. Tinglysningstingen, vilka bestämmas av domaren och godkännas av fylkesmannen, böra enligt gällande bestämmelser hållas på landet minst två gånger i månaden och i stad minst två gånger i veckan- I Oslo hållas de tre gånger i veckan, tisdagar, torsdagar och lördagar kl. 12 midd. samtidigt för båda distrikten, alternerande av de båda retsskriverne. På tinget uppläses ett utdrag av dokumentet (skjotet = köpebrevet; obligationen = skuldebrevet), och denna läsning, vilken utgör själva tinglysningen, protokolleras i "justis- eller tingprotokollet" eller som det vanligen kallas "tingboken", motsvarande den förutvarande danska "Retsbogen". (Den norska "tingboken" bör alltså noga skiljas från den danska "Tingbogen", d. v. s. fastighetsboken, det norska •'realregistret".) I Oslo består denna tingläsning allenast i en mot handlingarna i ärendet verkställd kollationering av de på förhand av en kontorist i tingboken införda summariska uppgifterna ("Skjote av 1 april d. a. fra fru Anna Lindeman til N. N. paa nr 17 Tromsog. for Se OLIVECRONAS redogörelse för det danska inskrivningsväsendet i bil. I, och vidare: AUBERT, Den norske obligationsrets specielle del III, Kristiania 1904, och där (s. 3) anförd äldre litteratur; HAGERUP, Bor grundbagerne tillsegges offentlig trov«er4|ghed? (Forhandlingsemne ved 6te nordiske juristmade, Ghristiania 1887); HAOERUP, Den norske panteret, 4:e udg., Oslo 1925 s. 78 ff.; GJELSVIK, Norsk tingsret, 2den udg., Oslo 1926 s. 281 If.; STÄNG, Tinglysning, Forelaesninger, 4:e utg., Oslo 1926 (kontratryck); BAHR, Litt om tinglysningsvesenet i Norge, Svensk Juristtidning 1929 s. 467. 12 — 30187',.

178 EINAR ANDERBERG.

kr. 19,000"; "Obligation av 1 april d. a. fra N. N. til fru Anna Lindeman for kr. 3,800 med pant i nr 17 Tromsog."). I allmänhet lär läsning i praxis helt hava fallit ur bruk på samma sätt som i Sverige. Det finns vidare exempel på att i stället för den individuella införingen i tingboken föres en dagbok, "journal", över alla inkomna tinglysningsärenden, varefter i tingboken för den ifrågavarande dagen blott antecknas t. ex. "Det blev tinglyst og avlyst de i tinglysningsjournalen innforte 125 dokumenter" (Sorenskriver Solem, Roykenvik). Själva dokumenten avskrevos tidigare i fortlöpande följd i fasta protokollsband, "skjote- og pantebokene", vanligen blott kallade "pantebokene". Enligt en lag av 1925 hava dessa ersatts med ett lösbladssystem, i det att i allmänhet av varje dokument samtidigt ingives en kopia i visst format. Dessa kopior samlas i kronologisk ordning i samlingspärmar, vari de sedan förbliva stående, väsentligt mera skrymmande än de gamla fasta banden, då någon utgallring av "dött stoff" icke ifrågakommer. Dessa lösbladspärmar kallas fortfarande "panteboke". Alla tinglysningar angående fast egendom införas i pante- eller realregistren, där varje fastighet (matrikelnummer) inom rättskretsen har sitt särskilda upplägg, "folium". Specialiseringsprincipen h a r varit lagfäst i Norge sedan 1845, men först successivt hava nya register upplagts inom de olika jurisdiktionerna. Dessa register hava i praktiken samma funktion som de svenska fastighetsböckerna; gravationsbevisen (panteattesterne) grundas som regel uteslutande på dessa. I detta sammanhang må anmärkas, att Norge icke har något institut motsvarande den svenska inteckningsförnyelsen. Angående den verkställda tinglysningen tecknas bevis på dokumentet. Detta är allt vad som förekommer i expeditionsväg. Till nämnda bevis anknyter sig emellertid den för dansk och norsk rätt egendomliga "tinglysningsanmerkningen". Att det norska tinglysningsväsendet kan i huvudsak tillfredsställande fungera utan förutgående undersökningsplikt för domaren beror på att undersökningsplikten i stället inträder efteråt och att de anmärkningar, vartill undersökningen kan leda, intagas i nämnda tinglysningsanmerkning. Sålunda kan exempelvis vid tinglysning av ett skjete anmärkning göras därom att säljaren saknar åtkomst. En obligation brukar innehålla uppgift om äldre prioriteter. Skulle i denna uppgift någon gravation saknas eller någon annan oriktighet förekomma, angives detta i tinglysningsanmerkningen, vilken sammanställd med uppgifterna i själva obligationen alltså utgör ett verkligt gravationsbevis. På grund därav att dylika gravationsbevis sålunda ingå i varje expedition av ett tinglysningsärende rörande en panteobligation, föreligger vida mindre b e hov av separata gravationsbevis än hos oss. "Avlysning" och "utslettelse" (dödning) av ett tinglyst dokument kan naturligtvis icke erhållas utan att sökanden styrker att rättigheten upphört. Här föreligger alltså en föregående undersökningsplikt för retsskriveren.

INSKRIVNINGSVÄSENDET I NORGE.

179 Av den lämnade summariska redogörelsen framgår att det norska tinglysningsväsendet, ehuru i flera hänseenden föråldrat och starkt i behov av en reformering *, beträffande vissa tekniska anordningar äger företräde framför det svenska inskrivningsväsendet. Detta gäller främst specialiseringsprincipens tillämpning i Norge, vidare de relativt täta tillfällena i samtliga rikets domkretsar till handläggning av tinglysningsärenden, samt slutligen den i hög grad förenklade expeditionen. Av stort intresse för Sverige är också 1925 års reform av pantebokene, som utgör en variant av den i förestående betänkande alternativt förordade kronologiska aktbildningen och vilken nu möjliggör en jämförelse mellan detta system och det i Danmark genomförda realaktsystemet, en jämförelse som icke kan undgå att utfalla till Danmarks förmån. Innebär sålunda det norska tinglysningsväsendet vissa tekniska företräden framför det svenska, har återigen det svenska inskrivningsväsendet ett bestämt företräde framför det norska med hänsyn till inskrivningsdomarens vidsträcktare undersökningsplikt före inskrivningens verkställande och de svenska fastighetsböckernas härmed sammanhängande överlägsenhet framför de norska realregistren beträffande den skedda inskrivningens trovärdighet. 1

Jfr STÄNG, a. a. s. 12, 44 If.

Bilaga

180 namn. yrke —— Ingivarens och hemvist 1 !

2 Den till g r u n d för ansökningen åberopade handlingens beskaffenhet

Personerna i rättsförhållandet

4 III.

Köpes:a; i skuldebrevs belopp i Kr. ! ö. 5

1933 den] a

/i i Länsstyrelsen. 12 ;

14 Lantbrukaren Karl Eliasson i Asa, tel. 91.

D:o

Anmälan *Ji 1933 om utfallen likvid å inteckning jäml. 14 § ensittarlagen. Testamente 10/e 1926.

Köpebrev n / i 1932.

Dödsbodelägarne Elis Karlsson.

j Svea Karlsson. Nils Elias- 8,000 son o, omyn. Svante Eliasson till b r o d e r n Karl Elias-son.

1933 a en Ola Nilsson till sin son 9,500 Nils Olsson.

Kreaturshandlaren Nils 43 Olsson i Torp, tel. 3.

Köpekontrakt 2 0 /» 1932.

Kreaturshandlaren Nils Olsson i Torp.

Köpekontrakt *°/ii> 1932.

Nils Olsson till Ola Nilsson.

/i

efter

45 D:o

Skuldebrev 20 /i21932.

Nils Olsson till Ola Nils- 2,000 son eller order.

46 |

D:o

Skuldebrev V* 1933.

Nils Olsson till inne- 1,000 havaren.

Köpebrev a / i 1932.

Svea Karlsson, Nils 8,000 Eliasson och omyndige Svante Eliasson till brodern Karl Eliasson.

Skuldebrev 1 0 /9l918.

Olof Emanuelsson till 2,000 innehavaren.

V»

Lantbrukaren Karl 47 Eliasson i Åsa, tel. 91.

48 Nämndemannen Ernst Alexandersson i Backen.

1933 o'en Kommissionären. 68

Protokoll, fört av inskrivningsdomaren i Frosta härad 13 lebruari 1933, n r 12.

Formulär till dagbok.

.9

181 Sökt åtgärd

Fastighet

7 Belopp vara _ t stämpel i l l i ne li skall P beräknas 1 Kr. 1 ö. 9

i »

märkning a r

ii

januari. Torp 2*

J183

ii

Bl. 2

Hagen 3 17

34C | 10,00C 100- - 1

Lagfart.

'/i av Hagen 3 17

1346 Lagfart.

8,000 80|- -

Ärendet uppskjutet t. d. /2 1933 för rättens godk. av förs. Bl. 1 r. 3. Meddel. t. sök. exp. »/, 1933. C. S.

183 10,000 100- Vid köpet har gjorts förbehal 1 om rätt för Ola Nilsson 211 j att u n d e r sin livstid nyttja 42 ' r u m i manbygnaden. Torp2 ' bl. 1 r. 2. Torp 2», bl. 1 r. 2.

1 Inteckning för undantagsförmåner (se nr 43, kol. 11).

Inteckning.

Inteckning medförmånsrätt efter int. under nr 45.

Lagfart.

Torp 24

183 Torp 2 4 Torp 23-

183 211

Torp 24 Torp 282

7* av Hagen 3 17

2 - -j

Bl. 2

r. 6.

2,000

5|--

Bl. 2 BI. 2

r. 7. r. 2.

183 211

1,000

2 5 0:

Bl. 2 r. 8. Bl. 2 r. 3.

8,000

-| Uppskjutet från den 9 /i, i se nr 14. Bl. 1 r. 3.

!

svarar Backen 3" 6 med förbehåll enligt 33 § int. förordn.

Backen 3*°

Som ovan: mars. Förnyelse.

Claes Skoog.

Bl. 1 r. 2.

|

Claes Skoog. Torp 24 Torp 232

r. 1.

11 Lagfart.

Som ovan:

6 A n

85 I Handl. åter för k o m p l e t t e | ring d. fy 1933. Kvitteras: Ernst Alexandersson.

7* mantal nr 3 Hagen.

346|

—

| i

i

Hagen 3 17 bl. 2

r. 2.

FOKMULÄR

182 <a » EC

aoq a-» i» B:-• a

69 DAGBOK.

Ingivarens n a m n , y r k e och hemvist

Den till g r u n d för ansök- | ningen åberopade hand- | lingens beskaffenhet och utgivningsdag

Personerna i rättsförhållandet

Köpes:a:; skulde- i brevs ] belopp Kr. lö.j

5 Bankvaktmästaren Ivar Johansson i Säter, tel. 92.

Skuldebrev V? 1918.

l _

TILL

—

•

Ola Nilsson till Inne- 1 , 0 0 0 — j i havaren. i

7a 70

1 Anmälan d. d. om utf.l av expr. stämn.

Domhavanden.

. 1

Servitutskontrakt l/»

Lantbrukaren Sven Karlsson i Lyckeby.

Karl Eliasson till Sven Karlsson.

1933.

Länsstyrelsen.

! 73 162

-

1934 den\

Anmälan 7» 1934 om lörordn. om exekutiv försäljning.

i

Skuldebrev 18 /u 1884. Elis Karlsson t. innehav. 1,000 — Eliasson och hans 500 — Skuldebrev x 78l934. h uKarl s t r u Anna Eliasson till

Lantbrukaren Karl Eliasson i Åsa, tel. 91.

Skuldebrev " / t 1934.

innehavaren. Karl Eliasson och h. h. Anna Eliasson t. innehav.

500—;

164 Ombudsmannen Karl Svanbom i Stom, tel. 3 a.

Skuldebrev

/4 1915.

165 Handlanden Algot Johansson i Backa, tel. 125.

Köpebrev '7*1932.

kören Svante Ståhlgren eller order. Karl Eliasson och hans h u s t r u Anna Eliasson till Algot Johansson.

!'

i

! Anmälan «/8 1934. i Protokoll vid exekutiv a u k t i o n »/ 4 1934. Protokoll v. s a m m a n t r ä d e för köpeskillingens fördeli n i n g «/ s 1934. S k u l d e b r e v 9 /io 1921. Kassörskan Selma An-

dersson i Värnamo.

1934 den

Länsstyrelsen.

Länsstyrelsen.

A n m ä l a n */e 1934 inbetalt odlingslån.

Frans Ivarsson innehavaren.

till 1,500 —

om

FORMULÄR

Sökt åtgärd

Fastighet

fi

7 Dödning såvitt int. besvärar Torp 2 " med förbehåll enl. 33 § int. lörordn.

Int. av servitut.

TILL

4 Belopp vara StämAkt stämpel pel skall Nr beräknas Kr. | ö. 8 9 i 10

Torp 2 Torp 2 "

183 211

Hagen 3 "

|346

Hagen 3 17

183 DAGBOK.

~

A ti in ä r k n i n g a r

11 Ans. avsl. då inneh. av int. d. »/j 1933 (nr 45) icke lämnat samtycke till åtg. Torp 24, bl. 2 r. 2. Torp 23*, bl. 2 r. 1.

Bl. 2 r. 4.

|

Ans. delvis avslagen, delvis beviljad. Se prot. Bl. 2 r. 5. Meddelande till sök. exp. «/s1933. C. S.

Som ovan: | Claes Skoog. 8 mars.

Torp 24 Torp 2 "

74 mantal n:r 3 Utbyte av skuldebrevet d. 18/is 1884 m oa t skul- Hagen. d e b r e v e n d e n h 1934, därvid de sistnämnda skola gälla m e d sinsemel. olika förmånsrätt.

183 — 2111 —

—

i 346| —

Hagen 3 1 J , bl. 2 r. 1, 7, 8.

Uppvisande lör lör-J Tomten nr 2 i kv. nyelse hos inskriv-| Staren i Höganäs, ningsdomaren i Lug-j gude härad.

i Laglart.

Som ovan: 7 juni.

8 Ans. vil. då o m r å d e t ej i laga ordn. u t b r u t i t s fr. stumh. Se prot. Hagen 3", bl. 1, r. 4. Meddel. t. sök. exp. »/a 1934; C, S.

Claes Skoog.

Anteckning om in- Tomten nr 6 i kv. nehavare av inteck- Kärleksörten i stadsning. delen Kungsladugård i Göteborg. Hagen 3 n •

Se prot.

"Ett område söder om 346 k v a r n b ä c k e n m e d en areal av 800 k v m från h e m m a n e t nr 3 Hagen."

Torp 24 Torp 28-'

'

Bl. 2 r. 9. Bl. 2 r. 4.

183 211

Bl. 2 r. 2, 7, 8, 9. Bl. 2 r. 1, 2, 3, 4. Se prot.

Bl. 2 r. 3.

FORMULÄR

184 a»! er»

o •.. " B

DAGBOK.

Ingivarens namn, yrke och hemvist

Den till grund för ansökningen åberopade handlingens beskaffenhet och utgivningsdag

Personerna i rättsförhållandet

Köpes:a; skuldebrevs belopp Kr. |ö.

•i

san

"•

TILL

i

1 1 272J Landskanslisten Gustaf Länsstyrelsens salubrev Nils Olsson till Stig Nil2 JZetterlöf i Stockholm. 7s 1934. 'zén. I Drottninggatan 57.

\

7*

11.000| —

193U de n Per Månsson till inne-' 500 havaren.

Kommunalnämndsord-| 587 föranden B. L. Abrahamsson i Hallen, tel. 3.

Skuldebrev 7'» 1896.

Lantbrukaren Karl 588 Eliasson i Asa, tel. 91.

Skuldebrev "/« 1893.

Elis Karlsson till Vallby Egnahemsförening el. order.

800 Skuldebrev "/s 1934.

Karl Eliasson och hans hustru Anna Eliasson till innehavaren.

300 Skuldebrev I!"s 1923.

Fredrik Svensson och hans hustru Elisabet Svensson till innehavaren.

10,000

2 D:o

78 Bankvaktmästaren 590 Erik Gustafsson i Stom.

•

-

Handlanden Claes Jo916 hansson i Högen. 10/,,

917 D:o

Köpebrev " / n 1934.

Um de n Stig Nilzén till Claes 4,000 Johansson.

Skuldebrev J */n 1934.

Claes Johansson och hans hustru Charlotta Johansson till Stig Nilzén i Högen eller order.

500 Karl Eliasson och hans hustru Anna Eliasson till Algot Johansson.

918 Handlanden Algot Johansson i Backa, tel. 125.

Köpebrev " / H 1932.

980 Handlanden Claes Johansson i Högen.

Köpebrev " / " 1934.

i 934 de n Stig Nilzén till Claes 4,000 Johansson.

j

TILL

Sökt åtgärd

Fastighet

t!

[ Belopp vara Akt stämpel Stämpel skall Nr beräknas Kr. | ö. 8 9 10 |

Lagfart.

Torp 24 Torp 232

Som ovan: Claes Skoog. augusti Nedflyttning av in- 1/i mantal nr teckning efter int. B/e Näset. ! 1903, 2 7io 1926 samt

DAGBOK.

183 11,000 110 211

185 FORMULÄR

/4 1930.

74 mantal nr B Ha- 346 A v s k r i v n i n g av a v b e t a l d a 300 k r . gen.

Hagen 3 17

Uppvisande av skul' d e b r e v e t för dödning av i n t e c k n i n g e n hos inskrivningsdomaren i Lagbo h ä r a d såvitt den besvärar lägenheten Lyckan n r 5 om 970 kvm., avsgndrad från Vs m a n t a l Aby nr 2.

7s mantal Åby nr 2.

11 Bl. 1 r. 3. BI. 1 r. 3.

Handlingarna återlämnade för komplettering. Kvitteras den 22 augusti 1934. B. L. Abrahamsson. Bl. 2 r. 2.

6 F a s t s t ä l l e l s e av i n t e c k n i n g till b e l o p p m o t s v a r a n d e avskrivn i n g e n u n d e r n r 588.

Anmärkningar

346 Bl. 2

r. 9.

Se prot.

Som ovan: Claes Sk 00g. 13 december. Lagfart.

Torp 2 3 '

Ans. vilande enär sälja-

4,000 40 — rens h u s t r u icke medgivit överlåtelsen.

Bl. 1 r. 4. Meddel. t. sök. exp. "/,21934. C. S.

Inteckning för ogulden köpeskilling.

Lagfart.

Som ovan: 27 december. Lagfart.

Torp 21'2

211 Hagen 3 48

568 Fullföljt ä r e n d e ; se 165/1934. Bl. 1 r. 1.

1211 Fullföljt ärende, se nr 916. Bl. 1 r. 4.

1 25

Ans. vilande i avbidan på lagfarten i nr 916. Bl. 2 r. 5. Meddel. t. sök. exp. "/«» 1934. C. S. nr

Claes Skoog. Torp 232

(

187 Bilaga IV.

Formulär till fastighetsbok.

TORP 2

4 Blad 1. Akt nr 183.

i N. N. s o c k e n

FASTIGHETSSPALT 74 mantal skatte. Avstyckning: Torp 246 om 0,iö24 har; fastst. d. 2 febr. 1935; överförd till nytt upplägg d. 8 mars 1935.

Uppläggets omfattning: Bladen 1 — 2. upplagda d. 1 maj 1933. C S.

LAGFARTSSPALT Dag då Sökandens natnn, hans Dag då bli- lagfart fångeshandling till be- lagfart vit sökt; beviljats; skaffenhet ocb utgiv- nr i dag- nr i dagboken ningsdag boken

Ola Nilsson, testamente 6 aug. 1903.

1903 d. 10 okt. § 8

Nils Olsson, köpe- 1933 d. 6 lebr., 43 kontrakt 20 dec. 1932.

Anmärkningar

Överl. fr. bd. II bl. 140 r. 5. ägare se rum 2.

Ny ägare se rum 3.

Ny

188 FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

Akt nr 183.

TORP 2 l LAGFARTSSPALT

S

Sökandens

namn,

hans

Bl

ningsdag

Dag då lagfart sökts; nr i dagboken

8 Stig Nilzén, L ä n s s t y r e l s e n s salu b r e v 20 m a j 1934.

Sff fångeshandling till b e B 2 skaffenhet och utgiv-

Dag då lagfart beviljats; nr i dagboken 4

An m ä r k n in gar

j

1934 d. 7 j u n i , 272

... » .

•

•

|

FORMULÄR

TILL

189 FASTIGHETSBOK.

Blad 2. Akt nr 183-

TORP 24 INTECKNINGSSPALT i.. !

......

3!

g 2. 1 3i -1 S'I ' cm i

Ansöknings innehåll

1 1

• ?l 1

;

Dag då Dag då inteckn. inteckn. blivit beviljats, sökt, nr i dagnr i dag- boken boken 3

4 Anmärkningar

Dag då inteckn. dödats; nr i dagboken

ö

6 För åttahund- 1890 d. 3 okt. § 20 Int. förnyad den 24 augusti 1930 ra (800) kronor § 280. med 5 % ränta 1933 den 9 januari (nr 12) ant. att enligt skuldebrev vid fördelning av löseskillingen för den 19 september ett jäml. ensittarlagen inlöst område 1890 av Niklas om 857 kvm. å denna int:s huvudPehrsson till instol utfallit ett belopp av 65 kronor nehavaren. (forts, se rum 4

i

2 För ettusen 1918 d. 9 mars Int. gäller jämväl i annan fastighet,' (1,000) kronor § 305 se Torp 232, bl. 2, rum 1. med 6 % ränta Int. förnyad den 26 jan. 1928 § 50. enligt skuldebrev 1933 den 6 mars (nr 69) söktes dödn. den 1 februari av int. såvitt den besv. Torp 282, men! 1918 av Ola Nilsavslogs ans. son till innehava1934 den 7 juni (nr 269) ant. att fastigren heten efter exekutiv auktion den 30 april! (forts, se rum 5)

! 3

1932 den 19 dec. § 805, ant. att K. Bi länet den 3 jan. 1932 förordnat distriktslantmätaren i Norra distriktet att företaga i 5 § ensittarlagen omförmäld förrättning för prövning av torparen Samuel Svenssons rätt till inlösen jäml. nämnda lag av ett område om 857 kvm. från fast. Se jämväl Torp 2 46 bl. 2 r. 3.

•

. 4

Forts. Ir. rum 1.

10 öre samt att fast. förty icke vidare häftar för större del av intecknade beloppet än sjuhundratrettiofyra kr. 90 öre jämte ränta. Se jämväl Torp 2 46 bl. 2 r. 1.

5 Forts. fr. rum 2.

i 1934 icke vidare häftar för större del

i

av inteckningen än fyrahundratrettiofem kr. jämte ränta. Se jämväl Torp 2 45 bl. 2 r. 2.

190 FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

T O R P 2* INTECKNINGSSPALT1 i

6 Se jämväl Torp 2*5 bl. 2 r. 4.

6 För undantags- 1933 d. 6 febr., 44 förmåner åt Ola Nilsson enligt köpekontrakt den 20 december 1932 mellan honom och Nils Olsson.

7 Int. beviljad jämväl i annan lastighet, 1934 d. F ö r tvåtusen 1933 d. 6 febr., 45 7 juni, se Torp 2 " , bl. 2 r. 2. (2,000) kr. med 1934 den 7 juni (nr 269) ant. att 269 6 % ränta enligt fastigheten efter exekutiv auktion den skuldebrev d. 20 30 april 1934 icke vidare häftar lör december 1932 av denna inteckning eller del därav. Nils Olsson till Ola Nilsson eller order.

1934 d. Int. gäller efter int. i r u m 7. För ettusen 1933 d. 6 febr., 46 Int. beviljad jämväl i annan fastighet, 7 juni, (1,000) kr. med 269 se Torp 2 3 i , blad 2, r u m 3. 5 % ränta enligt 1934 d. 7 juni (nr 269) ant., att fastigskuldebrev den 1 heten efter exekutiv auktion d. 30 april februari 1933 av 1934 icke vidare häftar för denna inNils Olsson till teckning eller del därav. innehavaren.

i

i

1934 d. 8 mars (nr 162) ant. att K. B. i 1934 d. länet genom utslag d. 4 mars 1934 för- 7 juni, i ordnat att fastigheten finge till gäldande 269 av det i skuldebrevet i r u m 2 förskrivna beloppet jämte ränta och lagsökningskostn. utmätningsvis försäljas. Ant. jämväl beträffande annan fast. se Torp 2JS, bl. 2 r. 4.

i

" Kolumnhuvudena äro utelämnade å denna sida, men förutsättas de skola upprepas å blanketterna.

FORMULÄR

TILL

FASTIGHETSBOK.

T O R P 2 3 2 i N. N. s o c k e n

191 Blad 1. Akt nr 211

FASTIGHETSSPALT V« mantal skatte

Uppläggets omfattning: Bladen 1—2, upplagda d. 1 maj 1933. C. S. Blad 2 omskrivet d. 1 mars 1934. Se arkivband bl. 16. C. S.

LAGFARTSSPALT

Bi

Sökandens namn, hans Dag då Dag då fångeshandling till be- lagfart bli- lagfart vit sökt; beviljats, skaffenhet och utgiv- n r i dag- n r i dagboken ningsdag boken

Ola Nilson, testamente 6 aug. 1903.

1903 d. 10okt.§8

Nils Olsson, köpe- 1933d. 6 lebr., 43 j kontrakt 20 dec. 1932.

Anmärkningar

Överl. Ir. bd II bl. 140 r. 5. ägare se rum 2.

Ny ägare se rum 3.

Ny

192 FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

LAGFARTSSPALT 3

Sökandens namn, hans fångeshandling till beB5- skaffenhet och utgivningsdag an

4 Dag då : Dag då lagfart lagfart sökts; i beviljats; nr i dag- ; nr i dagboken boken

Anmärkningar

Vi

5 Ny ägare se rum 4.

3 Stig Nilzén, Läns- 1934 d. 7 juni, 272 styrelsens salubrev 20 maj 1934.

1934 d. 13 dec. (nr 916) förklarades Claes Johansson, 1934 d. 13 1934 d. 27 köpebrev 13 nov. 1934. dec, 916 dec, 980 ans. vilande.

I

FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK. Rum 1—3 omskrivna d. 1 mars 1934 Claes Skoog. ~

193 Blad 2. AI , nr 211. Akt

T* vO+RMP -2 3 2

INTECKNINGSSPALT Ansöknings innehåll

| Dag då Dag då | inteckn. inteckn. i blivit beviljats. sökt, i dagnr i dag- nrboken ! boken

Anmärkningar

Dag då inteckn. dödats; nr i dagboken

fl

För ettusen 1918d.9 mars Int. gäller jämväl i annan fastighet, 1934 d. (1,000) kr. med § 305 j se Torp 24 rum 2. 7 juni : 6 % ränta enligt Int. förnyad d. 26 jan. 1928, § 50. 269 skuldebrev d. 1 j 1933 d. 6 mars (nr 69) söktes dödn. av febr. 1918 av Ola int. såvitt den besv. denna fast. men Nilsson till inneavslogs ans. 1934 d. 7 juni (nr 269) havaren. ant. att fastigheten efter exekutiv auk-' tion d. 30 april 1934 icke vidare häftar; för int. För tvåtusen 1933 d. 6 febr., 45 Int. beviljad jämväl i annan fastig-jl934 d. (2,000) kr. med het se Torp 24, bl. 2, rum 7. 1934 d.l 7 juni 6 % ränta enligt 7 juni (nr 269) ant. att fastigheten! 269 skuldebrev d. 20 efter exekutiv auktion d. 30 april 1934 dec. 1932 av Nils icke vidare häftar för denna inteck Olsson till Ola ning eller del därav. Nilsson eller order. ! 3

För ettusen 11933 d. 6 febr., 46 Int. gäller efter int. i r u m 2. Int. 1934 d. (1,000) kr. med beviljad jämväl i annan fastighet, se 7 juni. 5 % ränta enligt Torp 24, bl. 2 r u m 8. 1934 d. 7 juni 269 skuldebrev d. 1 I (nr 269) ant. att fastigheten efter exefebr. 1933 av Nils kutiv auktion d. 30 april 1934 icke Olsson till innevidare häftar för denna inteckning havaren. eller del därav.

1934 d. 8 mars (nr 162) ant. att K. B. i 1934 d. länet genom utslag d. 4 mars 1934 för- 7 juni, ordnat att fastigheten finge till gäldande 269 av det i skuldebrevet i r u m 1 förskrivna beloppet jämte ränta och lagsökningskostnader utmätningsvis försäljas. Ant. jämväl betr. annan fastighet, se Torp 2 4 , bl. 2 r u m 9. För ogulden 1934 d. köpeskilling fem- 13 dec. hundra (500) kr. 917 med 6% ränta enl. skuldebrev d. 13 nov. 1934 av Claes Johansson och hans hustru Char(forts. se r u m 6) 13

- 301S75.

1934 d. 13 d e c (nr 917) lörklarades ans. vilande.

FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

194 T O R P 2 32 INTECKNINGSSPALT i

|

6 Forts. fr. rum 5. lotta Johansson' till Stig Nilzén I Högen eller order.

«

1 1 7 1

1 i

1 i

•

'

i

1 i

1 i i

1 i 1

i

in \ 1

| 1

FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

195 H A G E N 3 1 7 i X. N. socken

Akt. nr 346

Blad 1.

FASTIGHETSSPALT V« mantal skatte

Avstyckning Hagen 3 4 * om 800 kvm.; fastst. d. 1 aug. 1934; överförd till nytt upplägg d. 13 dec. 1934.

t

Uppläggets omfattning: Bladen 1—2, upplagda d. 1 maj 1933.

C. S.

LAGFARTSSPALT 3

Vi

•-i yr

B< 32.

-3 3

an

Sökandens namn, hans Dag då Dag då fångeshandling till be- lagfart bli- lagfart vit sökt; beviljats; skaffenhet och utgiv- n r i dag- n r i dagningsdag boken boken

A n m ä r k n i n g" a r

Vi

•i

|

1 Elis Karlsson, arv- 1883 d. 8 febr. § 2 skifte 3 jan. 1883.

Överf. fr. bd I bl. 120 r. 2. ägare se rum 2.

2 Svea Karlsson, Nils 1933 d.9 jan., 13 Eliasson, Svante Eliasson och Karl Eliasson, testamente 10 juni 1926.

Ny ägare till 8/< av fastigheten se r u m 3.

Ny

196 FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

Akt nr 346

HAGEN 3 lT LAGFARTSSPALT

1 3

Dag då lagfart

Dag då lagfart

ningsdag

boken

boken

4 Sökandens

namn.

hans

till besökts; beviljats; 13- fångeshandling skaffenhet och utgiv- nr i dag- nr i dag_ 3

'än

A ii m är k n i n g a r

;

Vi

3 Ansökningen omfattar 3/4 av fastigKarl Eliasson, kö- 1933 d. 9 1933 d. 6 pebrev 11 jan. 1932. jan-, 14 febr., 47 heten. 1933 d. 9 januari (nr 14) u p p sköts ärendet till d. 6 februari 1933.' Se rum 4.

4 Ansökningen avser "ett område söder; Algot Johansson, 1934 d. 8 1934 d. 13 mars, 165 d e c , 918 om kvarnbäcken med en areal av 800 i köpebrev 10 febr. kvm». 1934 d. 8 mars (nr 165) förkla1932. rades ansökningen vilande. 1934 d. 13 december (nr 918) beviljades på grund| av denna ans. lagfart å Hagen 3 4 8 . Hagen 3 4 ' överfört till ny It upplägg.

FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

197 HAGEN 317

Blad 2. Akt nr 346

INTECKNINGSSPALT

1^ 1 ~1 TT

B 3"

Ansöknings innehåll

- 2. ' än

\

2 Dag då Dag då inteckn. inteckn. blivit beviljats sökt, nr i dagnr i dag- boken boken 3

4 A nm ä rk ni nga r

Dag då inteckn. dödats; nr i dagboken

1 För ettusen 1886 d. 3 febr. §2 Int. förnyad d. 10 januari 1926 §87. (1,000) kronor 1934 d. 8 mars (nr 163) utbyttes med 6 % ränta skuldebrevet mot skuldebreven i r u m enligt skuldebrev 7 och 8. d. 18 december Se jämväl Hagen 3 48 bl. 2 r. 1. 1884 av Elis Karlsson till innehavaren

2 För åttahund- 1893 d. 9 jan. § 8 Int. förnyad d. 7 januari 1924 § 12. ra (800) kronor 1933 d. 6 mars (nr 68) förnyades med 5 % ränta int. ytterligare. enligt skuldebrev 1934 d. 23 augusti (nr 588) ant. att d. 12 mars 1893 ett belopp av 300 kronor avbetalts av Elis Karlsson samt att skuldebrevet förty ej medför till Vallby Egnainteckningsrättför avbetalade beloppet. hemsförening elJämför r u m 9. ler order. Se jämväl Hagen 3 48 bl. 2 r. 2.

1910 d. 6 oktober § 91 ant. att 1934 d. K. B. i länet genom utslag d. 23 7 juni, september 1910 fastställt fastighetens 271 ansvarighet för odlingslån att inbetalas vart och ett av åren 1910—1933 med tvåhundrafyrtiofem k r o n o r 80 öre och 1934 med tvåhundratjugutre k r o n o r 65 öre.

1933 d. 6 mars (nr 70) ant. att vägstyrelsen i Norra härad till d. 16 maj 1933 erhållit stämning å Karl Eliasson såsom ägare till fastigheten för expropriation av ett område om 850 kvm från densamma.

5 Servitut till för- 1933 d. 6 mars, 71 1933 d. 6 mars (nr 71) beviljades mån för 1S2 fastigheten ans. i vad den avsåg rätt till väg men Hagen 3 , innefattande upplåtelse av avslogs i övrigt. Se prot. rätt till väg ävenSe jämväl Hagen 3 4 8 bl. 2 r. 3. som förpliktande 17 ägaren av Hagen 3 att underhålla densamma ni. m. enl. Forts, se rum 6.

198 FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

HAGEN 3 INTECKNING SSPALT 1 |

i

j

4 B

j

|

!

Foils, fr. r u m 5. | servitutskontrakt | d. 1 februari 1933| mellan Karl Eliasson och Sven Karls-; son. (Se serv. kontr.) '

il

!

ii 1

i 7

För femhundra (500) kronor med 6 % ränta enligt skuldebrev d. 15 februari 1934 av Karl Eliasson och hans hustru Anna Eliasson till innehavaren.

1934 d. 8 mars (nr 163) sattes skul| debrevet j ä m t e det i rum 8 angivna i stället för skuldebrevet i rum 1. Int. skall förnyas inom tio år från d. 10 januari 1926. Se jämväl Hagen 3 4 8 bl. 2 r. 4.

8 För femhundra (500) kronor med 6 % ränta enligt skuldebrev d. 15 februari 1934 av Karl Eliasson och hans hustru Anna Eliasson till innehavaren.

1934 d. 8 mars (nr 163) sattes skuldebrevet jämte det i rum 7 angivna i stället för skuldebrevet i rum 1. Int. skall förnyas inom tio år från d. 10 januari 1926. Int. gäller efter int. i r u m 7. Se jämväl Hagen 3 48 bl. 2 r. 5.

i

Inteckningen meddelad å det den För trehund- 1934 d. 23 aug., 589 26 aug. 1934 (nr 588) avskrivna bera (300) k r o n o r loppet av den i r u m 2 upptagna int. med 5 % ränta att gälla med den rätt som vid avenligt skuldebrev skrivningen tillkom samma int. dock d. 15 augusti 1934 efter dess icke avskrivna belopp av Karl Eliasson Se jämväl Hagen 3 48 bl. 2 r. 6. och hans hustru Anna Eliasson till innehavaren.

i

i

FORMULÄR TILL FASTIGHETSBOK.

199 Kvarteret Eken, tomten nr 35

Akt nr M2.

Blad

1.

FASTIGHETSSPALT Enligt mätning den 22 aug. 1935 av stadsingenjören B. Svensson innehåller fastigheten: i norra gränsen mot tomten n r 36 först 11 m. 2.9 dm. åt öster med dragning åt norr, därefter 20 m. 9 dm. åt öster med något mindre dragning at norr, 4 m. 5.8 dm. åt norr med dragning åt väster, 4 m. 4.3 dm. åt öster med dragning å t norr, 22 m. 9.8 dm. åt öster med dragning åt norr, 22 m. 9.» dm. åt öster samt slutligen 5 m. 5 dm. i samma riktning med dragning åt söder, i södra gränsen m o t tomten n r 39 19 m. 2 dm. åt söder med dragning at öster, i södra gränsen mot tomterna n r 42 och 44 59 m. 1 dm. åt väster med dragning åt söder samt 0 i västra gränsen mot Banérgatan 22 m. 3.3 dm. åt norr med dragning at vaster. Ytinnehåll: 1,440 kvm. Enligt av Kungl. Maj:t den 27 september 1937 fastställd stadsplan har från denna t o m t blivit avstyckat ett område om 151 kvm. 50 kvdm., som avsetts att tilläggas Banérgatan och enligt arealmätningsbevis den 30 ang. 1939 innehåller: mot öster intill tomten nr 35 30 m. samt m o t söder, väster och norr intill Banérgatan 4 m. 52 cm., 29 m. 8 / cm. och 5 m. 61 cm. Areal: 151 kvm. 50 kvdm.

Uppläggets omfattning: Blad 1 och 2 upplagda den 21 maj 1936.

C. S.

200 FORMULÄR

TILL

FASTIGHETSBOK.

K v a r t e r e t Eken, t o m t e n nr 35

Akt nr 412.

LAGFARTSSPALT 3

Vi Sökandens namn, hans B 2. fångeshandling till beB 5 skaffenhet och utgiv- 2. ningsdag

Dag då Dag då lagfart lagfart sökts; beviljats; nr i dag- nr i dagboken boken

Anmärkningar

•

CA

i

1 Göran Karlsson, kö- 1936 d.21 maj, 573 pebrev 17 maj 1936.

2 Malmö stad, över- 1939 d.27 sept., 879 Lagfart beviljad å ett område om 151 kvm. 50 kvdm. avsett att tilläggas Baenskommelse d. 16 nérgatansept. 1937.

K v a r t e r e t Eken, t o m t e n nr 35

Blad 2. Akt nr 412.

INTECKNINGSSPALT 3 Vi -i 7T C "•

B< 3

Ansöknings innehåll

3D

TO ta

•i

Dag då Dag då inteckn. inteckn. blivit beviljats, sökt, nr i dagnr i dag- boken boken H

i

För tjugosjutu- 1936 d. 21 maj, sen (27,000) kro- 683 nor med 6 % ränta enligt skuldebrev d. 17 maj 1936 av Göran Karlsson till innehavaren.

Anmärkningar

Dag då inteckn. dödats, n r i dagboken

6 C

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1930 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förberedande utkast till strafflag. Brott emot myndighet m. ni. [24] Betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden na. m, [291

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [5] Betänkanden ined förslag ang. skärpta kontrollforeskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda Handel och sjöfart. befattningshavares medelsförvaltning m. m. [16] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, författningar och föreskrifter rörande lotsverket. tillhörande den civila statsförvaltningen. [17] Utkast till lagbestämmelser om befraktning. [11] Distriktsveterinärlönesakkunnigas utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas anställnings- och avlöningsförhållanden. [18] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsKommunikationsväsen. väsendet. [20] Kommunalförvaltning. Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processrefonnens genomförande. [13| Bank-, kredit- och penningväsen, Statens och kommunernas finansväsen. Försäkringsväsen. Politl. 1928 års pensionsförsäkringskommitlé och organisationssakkunniga. Statistiska undersökningar samt kostFörslag till förordning ang. film. [261 nadsberäkningar. [15] Förslag till förordning ang. biografer och biografföreställningar m. in. [28] Socialpolitik. Domänverkels omfattning, uppgifter och organisation

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling 1 övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [31 Betänkande med förslag ang. ordnande av den lägre Hälso- och sjukvård. lantbruksundervisningen. [9] Betänkande ang. granskning av för vissa sjukhus gäl- Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjei lande särbestämmelser. [21] på realskolans åldersstadium. [14] Medicinalstyrelsens utlåtande och förslag till epizooti- Utredning angående beredande av större möjlighet fös lag och epizootiförordning. [22] o skoldistrikt att vid minskning av antalet barn in Betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bedraga skolor och skolavdelningar. [19] kämpande av tuberkulos hos nötkreatur. [23] Supplement nr 4 till Sveriges familjenamn 1920. [27] [8]

Allmänt näringsväsen. Försvarsväsen. Förslag till lag om upplagshus med rätt att utfärda Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge saml upplagsbevis m. m. [25] behov av försvarskrafter. [12] Fast egendom. Jordbrak med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och rågniarknadens stödjande. [1| Utrikes ärenden. Internationell rätt. 2. Betänkande ang. jordbrukets Kreditförhållanden. [2j Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6-] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. [4] Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar m. m. [10}

Isaac Mareus Boktr.-A.-B., Stockholm 193»