Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1930: 36 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

1930 ÅRS MILITÄRA VLÖNINGSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G

TILL

MILITÄRT AVLÖNINGSREGLEMENTE M. M.

S T O C K H O L M 19 3 0

Statens offentliga utredningar 1930 Kronologisk 1

J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 1. B e t ä n k a n d e ang å e n d e å t g ä r d e r för vete- och r å g m a r k n a d e n s stödj a n d e . Beckman. 76 s. J o . 2. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 2. Betänkande angående j o r d b r u k e t s k r e d i t f ö r h å l l a n d e n . Beckman, v i i j , 179 s. J o . 8. Skydd for äldre k u l t u r f ö r e m å l . I d u n . 191 s. H. 4. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 3. B e t ä n k a n d e angående vissa å t g ä r d e r för m e j e r i h a u t e r i n g e n s o c h s m ö r e x p o r t e r s b e f r ä m j a n d e . B e c k m a n , v i i j , 129 s. 11 p l . J o . 5. F ö r s l a g till vissa ä n d r i n g a r i vallagen för s k y d d a n d e av p a r t i b e t e c k n i n g a r . N o r s t e d t . (4), 88 s. J u . 6. G r ä n s e n för Sveriges t e r r i t o r i a l v a t t e n . Av T o r s t e n G i h l . Norstedt. 312 s. V. 7. Betänkande m e d förslag till l o t s f ö r o r d n i n g s a m t a n d r a författningar och föreskrifter r ö r a n d e l o t s v e r k e t . Marc u s , xvj, 3G5 s. H. 8. D o m ä n v e r k e t s o m f a t t n i n g , u p p g i f t e r o c h o r g a n i s a t i o n . T i d e n . 333 s. 1 k a r t a . F l . 9. BetänkaEde m e d förslag a n g å e n d e o r d n a n d e av d e n l ä g r e l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g e n . Marcus. 727 s. J o . 10. Utredning och förslag beträffande å t g ä r d e r för ö k a d anv ä n d n i n g av svenska l a n t b r u k s p r o d u k t e r v i d a l l m ä n n a i n r ä t t n i n g a r m . m . M a r c u s . 21 s. 3 t a b . J o . 11. U t k a s t till l a g b e s t ä m m e l s e r om b e f r a k t n i n g . N o r s t e d t . 154 s. J u . 12. U t r e d n i n g r ö r a n d e Sveriges f ö r s v a r s p o l i t i s k a läge s a m t b e h o v av försvarskrafter. B e c k m a n , v i j , 325 s. F ö . 13. U t r e d n i E g angående k o m m u n a l f ö r v a l t n i n g e n s o r d n a n d e i städernaefterprocessreformens genomförande. Marcus. 250 s. S. 14. Utredning och förslag r ö r a n d e p r a k t i s k a b i l d n i n g s l i n j e r på realskolans å l d e r s s t a d i u m . N o r s t e d t . 327 s. E . 15. 1928 å r s p e n s i o n f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é o c h o r g a n i s a t i o n s s a k k u n n : g a . Statistiska u n d e r s ö k n i n g a r s a m t k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r . N o r s t e d t . 402 s. S. 16. B e t ä n k a n d e n m e d förslag a n g å e n d e s k ä r p t a k o n t r o l l föreskrifter r ö r a n d e landsfiskalers och m e d d e m j ä m s t ä l l d a b e f a t t n i n g s h a v a r e s m e d e l s f ö r v a l t n i n g m . m . Beckm a n . 199 s. S. 17. 1928 års l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l a l l m ä n t a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e för o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n , t i l l h ö r a n d e den civila s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . N o r s t e d t . 316 s. F i . 18. D i s t r i k t s v e t e r i n ä r l ö n e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g och förslag beträffande o r d n a n d e t av d i s t r i k t s v e t e r i n ä r e r n a s anställnings- och a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n . M a r c u s . I l l

förteckning 19. U t r e d n i n g a n g å e n d e b e r e d a n d e a v s t ö r r e m ö j l i g h e t för s k o l d i s t r i k t att vid m i n s k n i n g av a n t a l e t barn i n d r a g a s k o l o r och s k o l a v d e l n i n g a r . Hasggström. (2), 8S s. E. 20. 1928 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l l ö n e r e g l e r i n g för b e f a t t n i n g s h a v a r e vid u n d e r v i s n i n g s v ä s e n d e t . N o r s t e d t . - v i j , 371 s. F i . 21. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e g r a n s k n i n g av för vissa s j u k h u s g ä l l a n d e s ä r b e s t ä m m e l s e r . N o r s t e d t . 97 s. 8 . 22. M e d i c i n a l s t y r e l s e n s u t l å t a n d e och förslag till e p i z o o t i l a g och e p i z o o t i f ö r o r d n i n g . N o r s t e d t . 58 s. J o . 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag till y t t e r l i g a r e åtgärder för b e k ä m p a n d e av t u b e r k u l o s h o s n ö t k r e a t u r . B e c k m a n . 124 s. J o . 24. B r o t t e m o t m y n d i g h e t m. m . Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 9. Av J . C. W. T h y r é n . L u n d , Berling. 312 s. J u . 25. F ö r s l a g till lag o m u p p l a g s h u s m e d r ä t t a t t u t f ä r d a u p p l a g s b e v i s m . m . N o r s t e d t ; 206 s. J u . 26. F ö r s l a g till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e film. M a r c u s . 35 s. K . 27. S u p p l e m e n t n r 4 till Sveriges f a m i l j e n a m n 1920. Stat. B e p r . - a n s t . 44 s. J u . 28. F ö r s l a g till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e biografer och b i o g r a f f ö r e s t ä l l n i n g a r m . m . M a r c u s . 50 s. K. 29. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om h a n d l ä g g n i n g av i n s k r i v n i n g s ä r e n d e n m . m . M a r c u s . 200 s. J u . 30. N o r m a l b e s t ä m m e l s e r för l e v e r a n s och p r o v n i n g av cem e n t ( c e m e n t b e s t ä m m e l s e r ) s a m t för b y g g n a d s v e r k av b e t o n g och a r m e r a d b e t o n g ( b c t o n g b e s t ä m m e l s e r ) [tredje u p p l a g a n ; j ä m t e t i l l ä g g s b e s t ä m m e l s e r [andra u p p l a g a n ] . N o r s t e d t . 44 s. K. 31 F ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n av l a n d s f i s k a l b e f a t t n i n g a r n a m . m . M a r c u s . 64 s. S. 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n av u n d e r v i s n i n g e n vid n a v i g a t i o n s s k o l o r n a och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. N o r s t e d t , v i j , 140 s. H . 33. U t r e d n i n g och förslag beträffande S t o c k h o l m s flotts t a t i o n s förflyttning från h u v u d s t a d e n . I d u n . 129 s. 9 k a r t o r . FÖ. 34. B e t ä n k a n d e och ö v e r a r b e t a t förslag r ö r a n d e u p p f ö r a n d e av K a r o l i n s k a s j u k h u s e t m . m . Hseggström. v i i j , 78 s 2 s i t u a t i o n s p l a n e r . E. 35. U t r e d n i n g i sockerfrågan. M a r c u s . 280 s. 2 d i a g r a m . J o . 36. 1930 å r s m i l i t ä r a v l ö n i n g s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till m i l i t ä r t a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e m . m . Beckm a n , v j , 240 s. FÖ.

s. Jo.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej a n g i v e s , är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 0 : 36 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

1930 ÅRS MILITÄRA VLÖNINGSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED F Ö E S L A G

TILL

MILITÄRT AVLÖNINGSREGLEMENTE M. M.

STOCKHOLM 1930 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2173 30]

INNEHÄLLSFÖKTECKNING. Sid.

I.

II.

III. IV. V. VI. VII.

Skrivelse till Konungen.

V

De sakkunnigas uppdrag

1 Inarbetande av dyrtidstilläggen i lönebeloppen A. Löner enligt avlöningsreglementena 1. Officerare, underofficerare m. fl 2. Fast anställt manskap B. Arvoden m. m., fastställda i avlöningsreglementena C. Arvoden m. m., som utgå enligt särskilda bestämmelser D. Ifrågasatta nya arvoden m. m E. Personal å övergångsstat, reservstat och i reserven F. Indelt manskap, Revision av avlöningsförfattningarna A. Allmän motivering 1. Allmänna synpunkter 2. Reglementets omfattning 3. Löneplaner 4. Tillgodoräkning av föregående tjänstetid 5. Förmåner vid sjukdom 6. Lönenämnd B. Specialmotivering till förslaget till avlöningsreglemente Del I. Officerare, underofficerare samt civilmilitär personal Del II. Fast anställt manskap Del III. Föreskrifter rörande reglementets tillämpning m. m C. Specialmotivering till förslaget till tillämpningsbestämmelser Förbättring av äldre löjtnanters och sergeanters m. fl. löneställning ... Ekonomisk innebörd av de sakkunnigas förslag Övergång till n y t t lönesystem Ifrågasatt utredning rörande behovet av lönereglering De sakkunnigas hemställan

3 3 3 7 15 20 21 22 30 31 31 31 32 33 34 42 48 54 55 78 88 89 118 124 128 134 140

Förslag till militärt avlöningsreglemente]

141 Förslag till kungörelse med vissa tillämpningsbestämmelser

176 VIII. Särskilda yttranden 190 A. Vissa av de sakkunniga 190 B. Särskilt tillkallade personalrepresentanter 203 Bilagor: 1. Förteckningar över till de sakkunniga inkomna eller överlämnadeframställningar 231 2—5. Sammanställningar över vissa avlöningskostnader 233

TILL

KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 16 januari 1930, med återkallande av det åt 1928 års lönekommitté lämnade uppdraget, i vad det avsåg de militära avlöningsbestämmelserna, bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla sju sakkunniga personer för att för försvarsväsendets vidkommande verkställa utredning och avgiva förslag dels rörande dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta lönerna, dels angående revision av gällande avlöningsförfattningar, anmodade departementschefen den 30 januari 1930 följande personer att verkställa ifrågavarande uppdrag, nämligen; I» d. generaldirektören P . G. Södermark, vilken tillika förordnades att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete, ledamoten av riksdagens första kammare, trädgårdsodlaren N. A. Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, borgmästaren G. A. Björkman, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, översten G. Hedengren, flaggstyrmannen K. A. Sandström samt ombudsmannen C. W. Curtman. De sakkunniga antogo benämningen »1930 års militäravlöningssak* kunniga», och såsom sekreterare hos dem förordnades kapten C. C. I. Ahlin. Genom ovan nämnda nådiga beslut bemyndigades chefen för försvarsdepartementet att på framställning av de sakkunniga för kortare tid tillkalla representanter för olika personalgrupper för att vid behandlingen av frågor, som berörde dylik personalgrupp, deltaga i de sakkunnigas arbete. Sådan tillfällig ledamot skulle äga rätt att deltaga i de sakkunnigas överläggningar men icke i omröstning till beslut samt befogenhet att, då han därtill funne anledning, till protokollet foga särskilt yttrande i fråga, i vars behandling han tagit del. I anledning härav anmodade departementschefen den 21 oktober 1930 följande personer att deltaga i de sakkunnigas överläggningar, nämligen: överstelöjtnanten T. Lychnell, kommendörkaptenen M. E. Giron, kaptenen G. H. Engblom, fanjunkaren A. Almroos, maskinisten av 2. graden E.

VI

Lundqvist, fabriksskrivaren E. L. Nordin samt lund.

flaggkorpralen

G. A. Hög-

De sakkunniga få härmed överlämna förslag till avlöningsreglemente för personal å aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet i fredstid; förslag till kungörelse med vissa tillämpningsbestämmelser till nämnda reglemente; förslag till ändringar i de för personalen på övergångsstat, reservstat och i reserven gällande avlöningsföreskrifter. Därjämte hava de sakkunniga ansett sig böra upptaga frågan om förbättrade lönevillkor för äldre löjtnanter, sergeanter samt underofficerare av 2. och 3. graden, och de sakkunniga avgiva förslag till tillfällig löneförbättring för nämnda beställningshavare. Då de sakkunniga under arbetets gång vid upprepade tillfällen ställts inför frågor, som äga sammanhang med en lönereglering i detta ords vanliga mening, hava de sakkunniga ansett sig böra lämna en översikt över löneregleringsfrågans tidigare behandling samt en redogörelse för de synpunkter, som nu från åtskilliga håll gjorts gällande i syfte att motivera behovet av en realprövning av löneplanerna. .

.

•

-

.

-

.

•

•

Beträffande vissa frågor hava några av de sakkunniga ävensom de tillkallade personalrepresentanterna avgivit särskilda yttranden, vilka bifogas. Till de sakkunniga hava överlämnats ett flertal framställningar, vilka uppförts å en till betänkandet fogad förteckning. Stockholm den 10 december 1930. Underdånigst PEE

SÖDEBMABK.

' N. AUG. NILSSON.

G. A. BJÖRKMAN.

OSCAR CARLSTRÖM.

.GABR. HEDENGREN.

K.SANDSTRÖM.

C. W. CURTMAN. Carl

Ahlin.

1) E

SAKKUNNIGA S

U P P D K A G.

Vid framläggande av förslag angående de sakkunnigas tillkallande anförde chefen för försvarsdepartementet, att den kommitté — 1928 års lönekommitté — vilken jämlikt nådigt beslut den 29 juni 1928 tillsatts under finansdepartementet med uppdrag bland annat att verkställa utredning och avgiva förslag i avseende å dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta löne- och pensionsbeloppen samt angående revision av gällande avlöningsförfattningar, icke förrän efter en avsevärd tid kunde förväntas komma att upptaga de militära avlöningsbestämmelserna till behandling. Med hänsyn till önskvärdheten av att utredningsarbetet i möjligaste mån påskyndades syntes vid sådant förhållande sagda kommittés uppdrag i berörda del böra överflyttas på en särskild grupp av sakkunniga med för ifrågavarande uppgift speciellt lämpad sammansättning. Då det enligt departementschefens åsikt vore av vikt, att — där ej särskilda förhållanden påkallade avvikelse — enhetliga principer upprätthölles i fråga om avlöningsbestämmelserna för olika kategorier av befattningshavare, syntes samarbete böra äga rum mellan 1928 års lönekommitté och nu avsedda sakkunniga. Beträffande innebörden i det åt de sakkunniga sålunda lämnade uppdraget rådde till en början någon tvekan. Vissa uttalanden, som fällts i samband med behandlingen inom riksdagen av militära lönefrågor, syntes giva fog för det antagandet, att »revision av gällande avlöningsförfattningar» kunde anses inrymma en allsidig prövning även ur saklig synpunkt av det militära löneväsendet i dess helhet. Ett stöd för en dylik uppfattning kunde jämväl sökas däri, att ett flertal av de till de sakkunniga från försvarsdepartementet överlämnade framställningarna syftade till förändringar i löneplaner och tjänsteförteckningar. Emellertid hava de sakkunniga sedermera funnit sig föranlåtna utgå från, att deras uppgift huvudsakligen gällde en rent löneteknisk överarbetning av gällande bestämmelser, och i ett uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 30 maj 1930 fingo de sakkunniga denna uppfattning bekräftad, då nämligen föredragande departementschefen därvid anförde, att avsikten med tillsättande av 1928 års kommitté icke var, att utredningen skulle omfatta frågan om realprövning av grundlönerna för redan lönereglerade grupper av statens befattningshavare. 2173 30

i

2 Omfattningen av de sakkunnigas uppdrag har sålunda blivit begränsad till två huvudfrågor, nämligen: inarbetandet av dyrtidstilläggen i lönebeloppen samt erforderlig revision av gällande avlöningsförfattningar. Ovan angivna båda punkter innesluta var för sig ett flertal uppgifter, som I framgå av nedanstående översikt. 1. Inarbetande av dyrtidstilläggen i lönebeloppen: a) uträkning av lönelopp för de beställningshavare m. fl., för vilka avlöningsreglementena för officerare, underofficerare och civilmilitär personal m. fl. samt för fast anställt manskap äro gällande; b) uträkning av avlöningsbelopp för personal å övergångsstat, reservstat och i reserven, i den mån så erfordras; samt c) uträkning av lön för sådan icke-ordinarie personal, som icke avses i nyss nämnda reglementen. 2. Bevision av avlöningsförfattningar: a) granskning av avlöningsreglementena för officerare, underofficerare och civilmilitär personal m. fl. samt för fast anställt manskap med till sagda reglementen hörande tilläggsbestämmelser; b) granskning av bestämmelser rörande personal å övergångsstat, reservstat och i reserv; samt c) granskning av bestämmelser rörande avlöning åt icke ordinarie civil och civilmilitär personal. Den viktigaste delen av de sakkunnigas uppgift torde avse omarbetning av löneplaner och avlöningsbestämmelser för den ordinarie personalen. P å det att utredningen i berörda avseende må kunna komma under statsmakternas prövning i samband med motsvarande spörsmål för den civila statsförvaltningen, hava de sakkunniga ansett det lämpligt att i detta sammanhang begränsa sig till nu nämnda och dem närstående spörsmål. Beträffande övriga till de sakkunnigas behandling hänskjutna frågor komma de sakkunniga att avgiva särskilt utlåtande.

3 I. Inarbetande av dyrtidstilLäggen i lönebeloppen. A. Löner enligt avlöningsreglementena. 1. Officerare, underofficerare m. fl. Den överensstämmelse mellan avlöningsförhållanden för olika grupper av Allmänna statstjänstemän, som nu är rådande, kommer i främsta rummet till synes i s y n P u ^t e r fråga om de grundläggande principerna för lönebeloppens bestämmande. Då likformighet i berörda avseonde alltjämt synes böra eftersträvas, torde den rent avlöningstekniska konstruktionen av vederbörande löneplaner så vitt möjligt böra ske efter ensartade regler. I enlighet med för uppdraget lämnade direktiv hava de sakkunniga därför vid omarbetandet av de militära löneplanerna i första hand sökt anslutning till de riktlinjer, som tillämpats i det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget till »allmän löneplan». Berörda principer, i den mån de avvika från nu rådande system, karakteriseras därav, att antalet ortsgrupper minskats till fem, samt att beloppen för ortstilläggen ökats i syfte att åstadkomma en mera rättvis gradering av de dyraste orterna, i främsta rummet Stockholm med den avsevärda mängden där stationerade statstjänare. Den ingående utredning, varpå förslaget i nämnda punkter grundas, återfinnes i kommitténs betänkande (sid. 32 ff) och torde icke behöva här refereras. Emot en motsvarande indelning av löneplanerna för officerare, underofficerare och civilmilitär personal hava från de sakkunnigas sida inga väsentliga erinringar gjorts. Vid fastställande av den dyrtidstilläggsprocent, varmed de fasta lönerna skola ökas, har- det stått klart för de sakkunniga, att man i princip icke kunnat gå utöver de grundregler, som i detta ämne varit gällande sedan budgetåret 1923/24. Härav följer, att full kompensation för penningvärdets fall icke på denna väg kan beredas löntagarna. Nu gällande föreskrift, att dyrtidstilläggen icke få beräknas å den del av månadsavlöningen, som ligger över 800 kronor, hava de sakkunniga i likhet med 1928 års kommitté likväl ansett böra uteslutas. Ej heller har principen om viss reducering i dyrtidstilläggen för tjänstemän under 25 år ansetts böra bibehållas. Vid valet av procenttal har det synts angeläget, att detta kunde sättas så högt, att sannolikhet förefunnes för att icke en ny stegring i levnadskostnaderna komme att medföra, att de nya lönerna understege de belopp, som skulle hava utgått, därest dyrtidstillägget bibehållits. Någon säker garanti

häremot kan icke vinnas, men talet 17 synes, så vitt nu kan bedömas, lämpligt valt. Nämnda tal ligger visserligen något högre än senast fastställt grundtal för dyrtidstilläggen, men försiktigheten torde dock bjuda, att en viss marginal iakttages. Härvid må därjämte beaktas, att nu utgående barntillägg föreslås skola bortfalla. I detta sammanhang hava de sakkunniga övervägt, huruvida den s. k. behovsprincipen borde i någon form införas i de nya lönebestämmelserna. Även i denna fråga hava de sakkunniga biträtt 1928 års kommittés förslag, som innebär, att berörda princip icke bör komma i tillämpning. PensionsVidare torde böra beaktas, att ökningen av lönen kommer att medföra avgifter. s t e gring jämväl i vederbörandes pensionsavgifter, och de sakkunniga hava i detta avseende ansett sig böra beröra en för försvarsväsendet särskild synpunkt. Pensionsförhållandena inom denna del av statsförvaltningen äro icke ännu definitivt ordnade i överensstämmelse med 1921 års lönereglering, varav följer, att pensionsavgifterna ännu utgå med de lägre belopp, som hänföra sig till de tidigare lönerna. I den mån en ny ordning I härutinnan kommer att genomföras, är det att förvänta, att avgifterna redan av denna anledning bliva icke oväsentligt höjda, och en följd därav skulle kunna bliva, att nettolönen i vissa fall komme att minskas under de belopp, som nu uppbäres. Det har därför satts i fråga, att vid lönebeloppens bestämmande hänsyn borde tagas till denna omständighet. Vid behandlingen inom arméns åren 1925—26 församlade fullmäktige av ett av 1921 år pensionskommitté avgivet förslag till militär tjänstepensionslag uppställde sålunda de fullmäktige det villkor för tillstyrkande av sagda förslag i vad det anginge pensionsavgifter och arméns pensionskassas kapitalfonds överlåtande till statsverket, att den faktiska löneminskning, som pensionsavgifternas ifrågasatta höjning komme att medföra, skulle täckas genom löneförhöjning vid en lönereglering, som före eller i samband med den nya lagens antagande borde bliva vidtagen 1 (fullmäktiges skrivelse nr 7). I vad ovan omförmälda anspråk kan syfta på den avgiftsförhöjning, som | betingas av 1921 års lönereglering, få de sakkunniga erinra därom, att samtliga de civila tjänstemannagrupper, som kommit i åtnjutande av förbättrad löneställning, samtidigt fått vidkännas motsvarande förhöjning i pensionsavgifterna. Därest de för försvarsväsendets beställningshavare gällande pensioneringsgrunderna skulle göra det motiverat, att någon åtgärd i av arméns fullmäktige avsedd riktning vidtages, torde frågan därom lämpligen tagas under omprövning i samband med pensionsfrågans avgörande. Vad angår den avgiftsförhöjning, som kan föranledas av dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna, har densamma av de sakkunniga beräknats i regel rymmas inom den procentuella avlöningsförstärkningen. En dylik beräkning kan givetvis icke bliva fullt exakt, då det icke låter sig göra att på 1 Den sålunda ifrågasatta löneförhöjningen borde dock endast tillgodokomma beställningshavare, hänförda till löneplan Uo, 1.—6. lönegraderna av löneplan O samt 1.—15. lönegraderna av löneplan C.

5 förhand bestämt angiva den faktiska höjning av pensionsavgifterna, som löneplanernas omarbetning kan medföra, men att av denna anledning göra något avsteg från det tal, som av 1928 års kommitté förordats, synes de sakkunniga icke vara påkallat. I syfte att i möjligaste mån säkerställa vederbörande löntagare emot att genom det nya lönesystemet lida inkomstminskning och i strävan efter en likformig stegring inom lönegraderna hava grundbeloppen, på sätt skett vid 1928 års kommittés utredning, inom de flesta löneklasserna av löneplan O och inom samtliga löneklasser av löneplan Uo ökats med mindre, något växlande belopp utöver de med 17 % förhöjda talen. I löneplan C, till vars konstruktion de sakkunniga återkomma här nedan, har en motsvarande uppräkning företagits. Därest det likväl skulle inträffa, att lönen i några fall kommer att understiga de sammanlagda avlöningsförmåner, som utgå vid tiden för de nya bestämmelsernas trädande i kraft, förutsätta de sakkunniga, att skillnaden kommer att utfyllas genom personliga tillägg på sätt skedde vid genomförandet av 1921 års lönereglering. Av de tre i nu gällande officersavlöningsreglemente intagna löneplanerna är Lönelöneplanen för civilmilitära beställningshavare m. fl. utformad i nära anslutning s v t e k n i i ^ till dem, som gälla för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen, på så sätt att samtliga löneklasser i den förstnämnda planen hava sina direkta motsvarigheter i de sistnämnda. Berörda likformighet, som utgör grundvalen för lönesättningen för den civilmilitära personalen, hava de sakkunniga ansett i detta sammanhang böra bibehållas, och de nya löneplanerna hava därför i berörda hänseende utformats i överensstämmelse med motsvarande löneklasser i förslaget till allmän löneplan. De sakkunniga hava undersökt, huruvida jämväl ifråga om de rent militära löneplanerna en närmare överensstämmelse med den allmänna löneplanen kunde ernås. Det har härvid visat sig, att ett användande av vissa ur nämnda löneplan utvalda lönebelopp, särskilt vad kompaniofficerarna angår, skulle medföra en förskjutning i lönebestämningen för de olika beställningarna, vilken avveke från de allmänna principerna för dyrtidstillläggets inarbetande utan att vara grundad på en värdesättning av tjänsterna. Att införa de militära beställningarna i en med den allmänna löneplanen fullt lika löneplan låter sig väl — med vissa jämkningar — göra, vad underofficerarna angår, men för kompaniofficerarnas vidkommande är en sådan åtgärd, med hänsyn till grunderna för den för dem gällande löneskalan, icke genomförbar. Då härtill kommer, att en omläggning av det militära reglementets löneplaner i vissa fall måste medföra en omprövning av de särskilda beställningarnas placering inom desamma, hava de sakkunniga ansett, att tre löneplaner fortfarande böra bibehållas. Av de rent militära löneplanerna är den för underofficerare gällande i tekniskt avseende uppgjord efter i stort sett samma riktlinjer som de ovan omnämnda civila löneplanerna, under det att man vid uppställande av löneplanen för

6 officerare tillämpat en annan princip. Mellan vissa lönegrader i de olika löneplanerna råder nu överensstämmelse, exempelvis mellan 6 och 8 lönegraderna i löneplan O å ena sidan och 15 och 16 lönegraderna i löneplan C å den andra, men i övrigt förefinnes ingen fullständig likhet i fråga om lönegrader, vare sig mellan löneplanerna O och Uo eller mellan dessa och löneplan C. Däremot har anknytning i vissa fall vunnits mellan löneldasser tillhörande de skilda löneplanerna. Härav följer, att likställighet i löneavseende vid några tillfällen är för handen dels mellan officerare och underofficerare, dels mellan någon av nämnda ketegorier och viss civilmilitär beställningshavare. Sålunda utgår slutlönen till departementsskrivare m. fl. med enahanda belopp som begynnelselönen till kapten. Högsta avlöningen för löjtnant och för tygförvaltaré av 2. klassen sluta å samma summa, varjämte överstelöjtnantslönen är bestämd till samma belopp som begynnelselönen för överfältläkaren m. fl. civilmilitära betällningshavare. Med hänsyn till ovan angivna begränsning av de sakkunnigas uppdrag hava de sakkunniga ansett, att sålunda förefintligt samband bör bibehållas vid nu ifrågavarande omräkning av löneplanerna. Hänsynstagandet till nu omnämnda anknytningspunkter de olika löneplanerna emellan har vållat, att dessa icke alltid kunnat erhålla en fullt symmetrisk utformning. För att åstadkomma en så vitt möjligt jämn stegring mellan de i samma lönegrad ingående löneklasserna har det blivit nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar i de ovan anförda grunderna för beloppens beräknande. Vid utmätande av ortstilläggens storlek hava de sakkunniga följt samma riktlinjer som 1928 års kommitté, och torde tillvägagångssättet därvid bäst belysas av nedan intagna sammanställning, i vilken månadsbeloppen för de olika löneklasserna återgivas. För jämförelses skull har i tabellerna inlagts en kolumn, utvisande »spännvidden» i gällande löneplaner. Föreslagna månadslöner och ortstillägg.

Löneklass, nr

Grundlön (ortsgrupp I) Kronor

Löneskillnad (»spännyidd») mellan

Ortetillägg i ortsgrupp

IT

III

IV

Kronor

Kronor

Kronor

ortsgruppcrna ortsgruppcrna A och G I och V Kronor

%

%

72 84 96 104 116 123 144 156 168 180 188 192 196 216 240 260

30-8 31-3 30-9 29-1 28-7 28 4 28-2 27-5 27-o 26-5 24i 23-2 22-2 19-2 18-6 17-4

27-7 28-o 27-7 26-0 24-7 24-5 24-4 22-5 21-5 20-7 18-3 17-o 15-9 124 13-c 11-8

A. Löneplan 0. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16.

234 268 310 357 404 450 510 566 622 680 770 825 880 1125 1290 1490

18 21 24 26 29 32 36 39 42 45 47 48 49 54 60 65

36 42 48 52 58 64 72 78 84 90 94 96 98 108 120 130

54 63 72 78 87 96 108 117 126 135 141 144 147 162 180 195

7 Lön eklass, nr

II

111 IV

Y

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

%

%

198 210 230 250 275 300 325 355 385 415 445

15 16 18 19 21 23 25 27 28 30 32

60 64 72 76 84 92 100 108 112 120 128

30 3 30-4 31-3 30-4 305 30-7 30-7 30-4 29-o 28-9 28-7 ;

27-S 27'4 26-8 27-1 27-4 27-3 273 26-o 24-9 24-8 24-8

222 234 246 258 270 285 300 320 340 360 390 420 450 480 510 540 575 615 655 700 745 790 835 880 925 975 1025 1125 1390 1490

17 18 19 20 21 22 23 24 25. 26 28 30 32 34 36 38 40 42 44 45 46 47 48 49 50 51 52 54 62 65

68 72 76 80 84 88 92 96 100 104 112 120 128 136 144 152 160 168 176 180 184 188 192 196 200 204 208 216 248 260

30-6 30 8 30-9 31o 31-1 30-9 30-7 30o 29-4 28-9 28-7 28-6 28-4 28-3 28-2 28-1 27-8 ' 273 • 26-9 25-7 24-7 23-8 23-o 22-3 21-6 20-9 20-3 19-2 17-8 17-4

27-5 27-7 27-8 27-9 27-7 27-5 27-o 26-6 26i 25e 24-5 24-5 24-5 24-4 24-4 23-5 22s 21-7 20-9 20'2 18-9 17-7 16-8 15-9 15-o 14-3 13-7 12-4

B 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

ortsgrupperna ortsgrupperna I och V A och G

Lönen lan U o . 30 32 36 38 42 46 50 54 56 60 64

C. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15...., 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25.. 26 27 28 29 30

Löneskillnad (»spännyidd») mellan

Ortstillägg i ortsgruppp

Grundlön (ortsgrupp I)

45 48 54 57 63 69 75 81 84 90 96

Lone]»lan C. 34 36 .',38 40 42 44 46 48 50 52 56 60 64 68 72 76 80 84 88 90 92 94 96 • 98 100 102 104 108 124 130

51 54 57 60 63 66 69 72 75 78 84 90 96 102 108 114 120 126 132 135 138 141 144 147 150 153 156 162 186 195

11-9

2. Fast anställt manskap. Ifrågasatta förändringar i lönesystemet. Vid behandlingen av löneplanerna för manskapet hava de sakkunniga haft ortstillägg, anledning att ägna sin uppmärksamhet åt frågan om införande av ortsgruppsindelning jämväl för hithörande personalkategorier. Detta spörsmål berördes redan av 1918 års avlöningssakkunniga, vilka därutinnan anförde följande:

1918 års avlöningssakkunniga.

Försvarsväsendets lönenämnd.

Försvarsväsendets underbefälsförbund.

»Vid de under senare tiden genomförda eller för närvarande planlagda löneregleringarna har såsom särskild avlöningsform, avsedd att möjliggöra utjämning i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter med högre eller lägre levnadskostnader, införts s. k. ortstillägg. Enligt beslut av 1920 års riksdag har sådant tillägg bland annat kommit till användning såsom ett led i den tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare vid armén och marinen. I följd härav hava de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida icke jämväl vid en lönereglering för manskapet avlöningen lämpligen bör avpassas efter de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter. I främsta rummet är härvid att uppmärksamma, att kronan in natura tillhandahåller arméns och marinens manskap fullständigt underhåll, innefattande, bland annat, kasernförläggning, förplägnad, beklädnad in. m. Redan i detta förhållande se de sakkunniga ett avgörande skäl mot att beträffande manskapet tillämpa ifrågavarande avlöningsform, enär manskapet till följd av nämnda naturaförmåner i stort sett är oberoende av de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på skilda förlägguingsorter. Icke heller ur rekryterangssynpunkt synes ortstillägg för manskapet vara av behovet påkallat, då erfarenheten givit vid handen, att svårigheterna för rekryteringen ofta äro större på billigare än på dyrare platser. Sålunda skulle införandet av högre avlöning vid truppförband, förlagda på djTrare orter, kunna försätta truppförband, vilka äro förlagda till billigare orter, men som dock i rekryteringshänseende äro sämre ställda, i ett ännu mera ogynnsamt läge än förut. De sakkunniga anse alltså, att lönesystemet för manskapet bör ordnas utan hänsyn till förekommande olikheter i avseende å de allmänna levnadskostnaderna på olika förläggningsorter.» I samband med sedermera vidtagna omarbetningar av manskapsavlöningsreglementet påyrkades från personalhåll, att nämnda reglementes löneplaner skulle omläggas till överensstämmelse med de för officerare m. fl. gällande. .Försvarsväsendets lönenämnd uttalade i skrivelser den 22 oktober 1926 och den 29 november 1927, att nämnden icke funnit skäl föreligga, att i detta avseende frångå den ståndpunkt statsmakterna förut intagit. I en framställning till de sakkunniga av den 11 mars 1930 har försvérsväsendets underbefälsförbund i förevarande ämne framhållit följande synpunkter. Såsom skäl mot ortsdifferentierade löner för manskapet hade anförts, att manskapet åtnjöte underhåll in natura och därför i stort sett vore oberoende av de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på skilda förläggningsorter. Det förhölle sig emellertid så, att ett relativt stort antal underbefäl — de gifta — på ett avgörande sätt vore beroende av nämnda omständighet, t. o. m. i högre grad än övriga löntagare, därest hänsyn toges till underbefälets lägre löner .och därtill, att de i flertalet fall vore tvingade att hyra bostad i den öppna bostadsmarknaden, under det att många tjänstemannagrupper hade tillgång till tjänstebostad till i regel icke obetydligt reducerat hyrespris. Ingenting talade heller emot, att ett underbefäl bildade familj, tvärtom kunde många, bl. a. sociala skäl anföras för en dylik möjlighet. Lönerna borde därför bestämmas så, att de kunde bereda en familjeförsörjare skälig inkomst, men detta vore nu knappast fallet. Detta förhållande hade omvittnats av åtskilliga militära myndigheter och särskilt vid marinen hade det alltid ansetts såsom en naturlig sak, att det äldre underbefälet bildade familj. Enligt förbundets åsikt måste det anses ådagalagt, att ur försvarets synpunkt intet vore att erinra emot, att underbefäl gifte sig och bildade familj.

9 Härav följde emellertid, att man vid löneregleringen borde medgiva manskapet rätt till ortsgrupperade löner, ty ett gift underbefäl kunde av de för manskapet bestämda naturaförmånerna praktiskt taget endast begagna sig av rätten till fria kläder. De gifta underbefälens antal utgjorde enligt av förbundet verkställd beräkning, i procent på antalet beställningshavare: av arméns furirer 31.2 %, av arméns korpraler (konstaplar) och vice korpraler 4 %\ av marinens flaggkorpraler, underofficerskorpraler, högbåtsman, korpraler och 1. klass sjömän 40.4 % samt av flygvapnets furirer 25 %. Det syntes icke kunna råda något tvivel om, att de gifta vore i behov av ortsdifferentierade löner, men också för de ogifta borde ett dylikt system införas, ty dessa behövde det icke minst under tiden före familjebildandet för täckande av de förhållandevis stora omkostnader, som därmed vore förenade. Lönerna borde därför för alla beställningshavare, som uppnått sådan ålder, att familjebildning över huvud taget kunde komma i fråga, anpassas med hänsyn till familjeförsörjarnas behov eller med andra ord göras ortsdifferentierade. Det förefölle för övrigt icke rättvist, att naturaförmånerna skulle tillmätas sådan avgörande betydelse, då det gällde att bedöma, om manskapet skulle hava rätt till ortsdifferentierade löner, ty i fråga om andra statstjänargrupper hade dessa förmåners åtnjutande icke utgjort hinder för ortstilläggs erhållande. En ogift tjänsteman vid statens hospital och asyler vore och skulle även i fortsättningen — enligt det av 1928 års lönekommitté utarbetade förslaget till avlöningsreglemente - - vara pliktig att från anstalten mottaga kost in natura. Därest manskapet i stället för kontant lön och naturaförmåner erhölle en kontant bruttolön samt av denna vore skyldigt att avstå vissa belopp för naturaförmåner, som det ville eller vore pliktigt att mottaga, syntes det ej kunna vara fråga om annat än att lönerna för manskapet skulle ortsdifferentieras. Att manskapet nu hade s. k. »blandlön», borde då ej heller motivera dess avstängande från denna avlöningsform. För övrigt förtjänade det i detta sammanhang erinras därom, att också jordbruksarbetarnas löner — trots det att de hade bostad och kost in natura hos husbonden — bestämdes efter dyrorter, om ock icke efter samma fastslagna principer som för t. ex. statens befattningshavare. Såsom ett annat skäl mot ortsdifferentierade löner för det fast anställda manskapet hade anförts, att det ur rekryteringssynpunkt icke vore av behovet påkallat, då erfarenheten givit vid handen, att svårigheterna för rekryteringen ofta vore större på billigare än på dyrare platser. Detta uttalande torde helt och hållet hänföra sig till det förhållande, att de i Stockholm förlagda truppförbanden hade jämförelsevis lätt att erhålla rekryter, men eljest inverkade dyrortsförhållandena i icke ringa mån och detta framför allt på de norrländska förläggningsorterna. En ytterligare anledning till att införa ortstillägg låge däri, att denna avlöningsform kunde bidraga till att i någon mån kompensera äldre underbefäl, som på grund av sämre befordringsmöjligheter icke kunde nå underofficersbefordran förrän avsevärt senare än andra underbefäl vid en annan försvarsgren. I Stockholm kunde t. ex. en furir vid fortifikationen nå underofficers-

10 De sakkunniga.

Kallortstillägg. Framställningar.

De sakkunniga-

befordran vid 27 års ålder, medan ett underbefäl vid flottan icke kunde vinna dylik befordran förrän tidigast vid 37 års ålder. Vid sistnämnda ålder hade sergeanten vid fortifikationen en årsinkomst av omkring 4 400 kronor (inberäknat dyrtidstillägg efter 15 %\ under det att flaggkorpralen med inräknande av hyresbidrag, dyrtidstillägg och ersättning för naturaförmåner endast ägde uppbära 3 100 kronor. De skäl för införande av ortstillägg till fast anställt manskap, som av underbefälsförbundet framförts, synas de sakkunniga i viss mån hava fog för sig. För det gifta underbefälet torde det nämligen få anses medföra en bestämd olägenhet, att en väsentlig del av avlöningen utgår in natura, då möjligheterna att försörja en familj därigenom försvåras. Enligt vad de sakkunniga erfarit, råder å militärt håll ganska allmänt den uppfattningen, att det gifta underbefälet i regel representerar den bästa delen av denna kategori. Under sådana förhållanden synes det även med statens fördel förenligt, att familjebildande underlättas i den mån så kan befinnas lämpligt. För frågans belysande ur allmänt ekonomisk och löneteknisk synjDunkt hava de sakkunniga föranstaltat om utförande av vissa förberedande undersökningar. Härvid har det visat sig, att en förändring, teoretiskt sett, låter sig genomföra enligt vissa olika alternativ. Då emellertid ett antagande av den omhandlade nya principen skulle innebära en rubbning av grunderna för rådande lönesystem och därmed lär sträcka sig utom det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, hava de sakkunniga icke ansett sig befogade att här upptaga ämnet till mera ingående behandling. Önskemål rörande rätt till kattor tstillägg hava framförts från personalhåll, och behovet av sagda förmån för manskapets del har motiverats med, att de olägenheter, som äro förbundna med tjänsten i de nordligare orterna, göra sig gällande med i stort sett samma skärpa för manskapet som för övriga beställningshavare, oavsett om de åtnjuta naturaförmåner eller ej. De norrländska truppförbanden, anföres det i personalförbundets ovan åberopade skrivelse, hämta nämligen större delen av sitt manskap från sydligare delar av landet, och dessa »sörlänningar» hava merendels svårt att finna sig i Norrlands klimat. Då de ej få uppbära någon extra ersättning för sin tjänst därstädes, begagna de vanligen första tillfälle att åter komma söderut. Härav följer, att norrlandstruppförbanden i regel hava förhållandevis svårt att erhålla erforderligt antal rekryter och underbefäl, samt att omsättningen bland de senare blir snabbare, än som för tjänstens upprätthållande är förmånligt. Enligt de sakkunnigas åsikt kunde det måhända — icke minst från rekryteringssynpunkt — vara befogat, att kallorts tillägg eller någon däremot svarande ersättning infördes oberoende av, huru frågan om ortstillägg kan komma att lösas. I detta sammanhang kan erinras om det förhållandet, att avskedspremierna enligt gällande bestämmelser utgå med högre belopp vid de norrländska trupperna än vid de flesta övriga truppförband inom samma truppslag. Av de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om ortstillägg för manskapet framgår emellertid, att de icke heller ansett sig kunna framlägga förslag

11 rörande utsträckande till nämnda personalgrupp av rätten till kallortstillägg. Nu ifrågavarande båda avlöningsformer synas också vara av så likartad natur, att de böra göras till föremål för utredning i ett sammanhang. Dyrtidstilläggets inräknande. Vid 1921 års lönereglering utgick man vid fastställande av löneplanerna för manskapet därifrån, att särskilt dyrtidstillägg icke skulle få beräknas å den meniges begynnelselön, vilken i stället sattes till något högre belopp än som från den principiella utgångspunkten — lantarbetarnas lön — ansågs skäligt. Ett stadgande av motsvarande innehåll inflöt sedermera i kungörelsen den 15 juni 1923, n:r 200, angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl. Anledningen härtill var av psykologisk art, i det att man nämligen ansåg, att rekryteringen skulle stimuleras, genom att begynnelseavlöningen i en och samma summa upptog ett förhållandevis större belopp. På grund av de reduceringar av grundlönen, som företogos av 1922 och 1923 års riksdagar, har det månadsbelopp, som sålunda undantagits från dyrtidstillägg, nedgått först från 80 till 62 kronor och därefter till 50 kronor. Dyrtidstillägget beräknas för övrigt i överensstämmelse med de för oreglerade löner bestämda grunder med den avvikelse, att procenttalet minskas med 24, samt att barntillägget utgår med 4 kronor i månaden för varje barn, för vilket tillägg må beräknas. I fråga om de regler, som böra tillämpas vid dyrtidstilläggets inarbetande i manskapslönerna, hava de sakkunniga ansett, att nu rådande proportion mellan detta dyrtidstillägg och det till övriga försvarsväsendets beställningshavare utgående bör bibehållas. Emot procenttalet 17 för de sistnämnda svarar för manskapets del talet 11, och detta tal har därför tagits till utgångspunkt vid löneplanernas omräkning. Det dyrtidstillägg, som tillkommit det fast anställda manskapet, har emellertid, särskilt för de lägst avlönade, uppgått till mycket små belopp. Vid en månadslön om 144 kronor, motsvarande den lön, som utgår till furir av 2. klass med en tjänstetid av 84 månader, utgör det sålunda efter ovanstående procenttal endast 10 kronor. Bestämmelsen, att den del av det beräknade dyrtidstillägget, som överskjuter helt krontal, skall bortfalla, medför, att tillägg icke alls utgår å ett underlag lägre än 10 kronor och verkar även i övrigt proportionsvis hårdare för dessa små löntagare än för övriga beställningshavare. De sakkunniga hava därför ansett det befogat att, i likhet med vad som föreslagits i fråga om de i officersavlöningsreglementet intagna löneplanerna, vidtaga någon höjning av beloppen utöver tillägget med 11 procent. Härvid har jämväl hänsyn tagits till önskvärdheten att inom de olika lönegraderna åstadkomma en så vitt möjligt jämn stegring, och därför har nu avsedd förhöjning avpassats så, att slutavlöningen inom varje lönegrad satts till ett belopp, som i regel är 24 kronor högre än den efter procenttalet uträknade summan. För furir av 1. klassen ävensom för högbåtsman och flaggkorpral hava dock de sista löneförhöjningarna, vilka tillträdas först efter treåriga intervaller, ökats vardera med 36 kronor.

g SS ert!

«

w g

B O p »O 3 n

CD ti. Cfq

•* P

w <! g o

p

ÉL

3'

W

®

ts1

i-S

p

fed

B*

P

t—1

er? er

p

*

to

B OK

p

E p

o C:

^ 1

o

o to

o

o

ca

CO

C"

CO

^i 35

o< K

K;

o* O

-J [O

V~-J

Qt o

OJ s

os rf»

o< OS

O:

o to

CO

OS

- J

OS

U *

r>

o t—'

CO

o

rf»

to

os

o<

^1

o

CO

CO

-•!

OS

O»

Ci

35 CO

co rf»

cc OJ

^i _•:

ers

— |X . It -o K-*

h-'

—i

O o 1

o o

*» XI

—k 35

O'

.O'

JI

rf»

t—'

o

h—'

o O

O

i*-"•

h-.

1—'

o

tO os

I- 1 os

O *>.

CO os

to co

60 l_i

i-1

O H*

CO OS

CO

1—'

CO

OS

h —

>—t

o oo

_. OS |_>

os to rf»

|_O

ös

<

O

CO

O i

CO

-»

>—l

(—

rf-

CO rf»-

OS

oo o*

-J

h-1

1—i

O' O

rf» I-»

H-* rf»

t-*

1—>

l-i

•^t1 t-

o< rf»

tO OS

>-»

CO to

l^J

— '

<,»

O l->

CO

o» *». Qi

1 OJ

oo 00

—i

to I—1

— . 03 J* "C» i--*— -60> O ' -» (rf» o s — ' rf» -

os ^»

o< O

to OS

1—1

1—••

t-»

co O

os OS

os O'

>-» - J 75

1—» O ' CO

I—1 OS 1—>

pr nl

i>

t-

O o (-».

M

to

Q l

O "

OJ to

to t

M

o«

^a

J1

»d

to

CO o

CO to

>-»

pr PT H

pr

•?r• ?r H pr H pr

« "< äl

^

fed

1 MS

P

.

<J5

rf» B B

pr

fed

CO OS

1—•

pr

tel

OS -J

Po B

5 OS

CO

O'

1—>

to O

pr

te|

pr

fed

OJ

CO

v

— GB

CD

Ä,

»

»

ts

3 B

C"

BBO

B

rt-

<»

» SL

2. SB g

-

2 BP

1 TT

te|

7T4

fri

• 1

r+-

PJ

5 3

C : GO

po B

p

?r

7J-

?r -i

I-1

3 po os

-1

er?

—-

« g, o< 2* c 3T 1

B

O

i—

CO

te!

hd

to O

tel

po 3

rf» 3

T

1 B B

c fed

!

^r B

B se SS W rt- S5

•». "*

p:

3 pr

i—*

p er? -«1 « * CO

tel

1 Et

—.

CD

Hl

pr

-1

o:

O

r

k$

® 5 t- 1

-J to

pr

«

O' to

po

B le

pr

h-

M ,

HJ

3 fed

t^d

c- e: SS. » PK

fe! .B

t—' 05 os

1—'

CO -I

er?

CO

pr H

1 P5o

o:

rf» H

CO

<

s

to

!zj

>-!

OJ

--r to 5

B CD

3 M

1 rf» ^rf» M c o o s rf» c<

2,

po 3

po

t—1

CO

i-s

V: et

o : CD P

o^

o o

CD

crq

S i

h-1

tel

tA

Os to

CO

"i »

sr* ~ * j P

l_i

h-1

c c

C: B

<T3 oo

o

I-*

B

a, K-

»:

l-i

i-i

I—1

i

as:

O)

o

i GB K» 11

13 I omstående sammanställning hava införts såväl de föreslagna nya lönerna som de nu utgående, ökade med 9 % eller det tal, som svarar mot procenttalet 15 för reglerade löner. Sistnämnda tal motsvarar medeltalet av de procenttal för dyrtidstillägget å sagda löner, som gällt under budgetåret 1939/30. Manskap med äldre anställningsavtal. Beträffande det manskap, som icke tagit anställning eller rekapitulerat vid senare tidpunkt än utgången av juni månad 1923 eller som före sagda tidpunkt karlskrivits från skeppsgossekåren, tillämpas fortfarande de för dem den 30 juni nämnda år gällande löneplaner. Berörda medgivande har numera endast avseende på de äldre bland marinens korpraler samt 1. och 2. klass sjömän (kustartillerister), under det att för arméns vidkommande, där anställnings- och rekapitulationskontrakten avslutas för bestämd tid, samtliga beställningshavare övergått å de nyare lönevillkoren. Frågan, huru med berörda äldre manskap bör förfaras i avlöningshänseende, liar bland annat berörts vid framläggande av 1930 års statsverksproposition för fjärde huvudtiteln, varvid föredragande departementschefen uttalade den åsikten, att övergångsbestämmelserna till 1922 och 1923 års kungörelser med ändring i vederbörliga löneplaner näppeligen torde hava avsett, att en del av marinens manskap, på grund av särskilda för sagda manskap gällande reglementariska föreskrifter rörande formen för den ursprungliga anställningstidens förlängande, skulle för hela sin återstående tjänstetid förbliva oberörda av de under sagda år beslutade lönereduceringarna, en förmån, som icke tillkommit annat motsvarande manskap. För påskyndande av ifrågavarande manskaps inordnande under för fast anställt manskap i allmänhet gällande löneplan syntes det därför departementschefen, att uppsägning i vederbörlig ordning borde verkställas av det manskap, som anställts före den 1 juli 1923 utan att sedermera hava fått sin anställningstid förlängd genom tecknande av nytt kontrakt. Departementschefen förmälde sig hava för avsikt att i sinom tid föreslå vidtagande av åtgärder i sålunda antytt hänseende (fjärde huvudtiteln, sid. 304). Samtidigt meddelades, att antalet av de beställningshavare, på vilka ifrågavarande övergångsbestämmelser dåmera vore tillämpliga, uppginge till 665 man vid flottan och 15 vid kustartilleriet, av vilka 528 vid flottan och 14 vid kustartilleriet åtnjöto lön enligt den i 1921 års manskapsavlöningsreglemente intagna löneplanen samt 137 resp. 1 enligt 1922 års löneplan. Riksdagen ansåg emellertid, att någon åtgärd i den av departementschefen antydda riktningen icke borde vidtagas, alldenstund riksdagen förutsatte, att ifrågavarande förhållanden komme att beaktas vid förestående utarbetande av nytt manskapsavlöningsreglemente (riksdagens skrivelse nr 4, sid. 31). Det torde här få omnämnas, att rätten för här avsett manskap att fortfarande åtnjuta avlöning enligt de å envar vid anställningen tillämpliga bestämmelserna blivit av regeringsrätten fastställd genom utslag den 26 maj 1925. Sagda manskap lärer följaktligen icke kunna åläggas att ingå på nya lönevillkor.

1930 års nksda 9-

14 De sakkunmga.

Förbemälda rättighet lär i fortsättningen huvudsakligen få avseende på äldre manskap, som uppbär den högsta för vederbörande lönegrad bestämda lönen, och då uppställer sig den frågan, huruvida dessa ]öner böra omräknas efter samma regler, som komma att tillämpas beträffande de allmänt gällande löneplanerna. Följden därav skulle bliva, att de äldre löneplanerna bibehölles vid gällande kraft under en tidrymd, som enligt vac. av nyssnämnda uttalande till statsrådsprotokollet framgår, kan beräknas meka ända till år 1960. Den omständigheten, att vissa beställningshavare tillförsäkrats rätt att behålla en mera fördelaktig löneställning, än som vid ett visst tillfälle kommit övriga likställda beställningshavare till del, synes knapoast böra medföra, att den förbättring, som kan beredas de sistnämnda, även tilldelas dem, som äro i åtnjutande av undantagsförmånen. Det synes de sakkunniga, som om billighet och rättvisa bäst tillgodosåges, därest det manskap, som innehar äldre kontrakt, medgåves rätt att kvarbliva vid de lönevillkor, som gällde för dem vid antagandet av ett nytt avlöningsreglemente. Det låter visserligen tänka sig, att dyrtidstillägget kunde indragas i samband med att nämnda avlöningsform eljest avlystes. E n sådan åtgärd synes emellertid näppeligen böra vidtagas, utan det synes skäligt, att den verkliga löneställningen vid ovan angivna tidpunkt uppehälles. Med utgående från det tal för dyrtidstillägget å oreglerade löner, som gällde vid ingången av fjärde kvartalet 1930, eller 31 %, skulle beräkningsgrunden för manskapefs dyrtidstillägg bliva 7 %. Efter nämnda beräkningsgrund skulle lönerna inklusive dyrtidstillägg för det ovan berörda manskapet i regel uppgå till följande belopp: s ådant

1921 års löneplan: menig korpral 1922 års löneplan: menig korpral

Med en tjänstetid av 96 mån. kr.

1^20 2,244 1J10 2,034

Ovanstående belopp ligga icke oväsentligt över de slutlöner, som av de sakkunniga föreslås för korpraler och meniga vid marinen. Att för åstadkommande av likställighet verkställa en motsvarande höjning av sistnämnda löner torde knappast låta sig göra, utan att en genomgående uppräkning av båda manskapslöneplanerna komme till stånd, och skulle i viss mån innebära en återgång till de förut gällande löneplanerna. E t t påskyndande av avvecklingen av de i förevarande avseende rådande förhållandena skulle kunna åstadkommas genom införande av ytterligare löneförhöjningar endast för marinens korpraler. Behovet av en dylik utbyggnad av vederbörlig löneplan har från underbefälsförbundets sida framhållits, och de härför anförda skälen synas de sakkunniga i viss mån icke

15 oberättigade. Då emellertid denna fråga torde böra bedömas i samband med en omprövning av i första hand flaggkorpralernas och högbåtsmännens löneoch pensionsvillkor, och då de sakkunniga icke anse med sitt uppdrag förenligt att därntinnan framlägga något förslag, torde även med nu ifrågavarande spörsmål böra tillsvidare anstå. Det lärer då bliva ofrånkomligt att bibehålla särskilda övergångsbestämmelser för det manskap, som är bundet enligt äldre kontrakt och icke kan tillförbindas att ingå på nya avlöningsvillkor. I detta sammanhang torde dock böra beaktas, att de sakkunniga i det följande föreslå icke oväsentliga förhöjningar av de särskilda hyresbidrag, som jämlikt 11 § av gällande manskapsavlöningsreglemente utgå till vissa av manskapet. Det kan enligt de sakkunnigas mening icke vara lämpligt, att en beställningshavare åtnjuter avlöning enligt skilda reglementen, allt efter som de äro för honom fördelaktiga, utan synes det mest rimligt, att den, som kvarstår vid äldre villkor i fråga om själva lönen, också bibehålles vid övriga honom förut tillförsäkrade förmåner. E t t tillämpande i full utsträckning av berörda princip skulle medföra betydande olägenheter, men i fråga om de kontanta förmånerna torde den dock böra bibehållas. De sakkunniga hava därför vid övergångsbestämmelsernas utformande utgått från, att här avsedda beställningshavare skola äga rätt att fortfarande åtnjuta avlöning enligt de bestämmelser, som gälla vid det nya reglementets ikraftträdande. Till lättnad för de löneutbetalande myndigheterna torde de efter berörda grunder uträknade beloppen böra meddelas i särskild kungörelse eller på annat lämpligt sätt.

B. Arvoden m. ni., fastställda i avlöningsreglementena. De sakkunniga behandla här nedan i ett sammanhang de arvoden m. m., som äro till siffran angivna i gällande avlöningsreglementen. I fråga om de arvoden, som jämlikt 31 § i avlöningsreglementet för officerare Arvoden m. fl. utgå till innehavare av vissa beställningar, hava de sakkunniga observerat, ^officersatt arvodena till chefen för krigsskolan och till fälttygmästaren jämlikt 1918 avlöningsårs sakkunnigas förslag avsetts att motsvara skillnaden i lön å G-ort för r e s e m e n e beställningshavare i 5. och 6. lönegraderna av löneplan O. På grund av den nedsättning i det för den förstnämnda lönegraden föreslagna lönebeloppet, som vidtogs av 1921 års riksdag, har berörda syfte icke blivit uppnått. Nämnda båda befattningar äro enligt de sakkunnigas åsikt av den betydelse, att en avlöning till samma storlek som den för regementschef bestämda är väl motiverad. För en dylik likställighet talar även det skälet, att allt för ofta förekommande ombyten på sagda viktiga poster böra undvikas. Avdrag synes dock böra ske med ett belopp motsvarande skillnaden i pensionsavgifter för de nämnda båda lönegraderna. Sagda skillnad kan nu icke bestämt angivas, men synes för att erhålla ett lämpligt tal kunna sättas till 60 kronor. Arvodena i fråga synas följaktligen böra bestämmas till 3,120 kronor. För övriga i denna paragraf angivna arvoden föreslås endast en höjning med omkring 17 %.

Hi Årsarvodena till bataljonsläkare vid fättläkarkåren föreslås höjda Bataljonsläkare vid med omkring 17 % till 2 820 kronor. Alderstilläggen synas böra bestämmas fältläkarkåren och till 360 kronor, varjämte dagarvodet torde böra ökas till 7 kronor vid tjänstmarinläkare göring å bostadsorten och till 14 kronor vid tjänstgöring utom densamma. av 2. graden.

Då grundavlöningen till marinläkare av 2. graden nu utgår med samma belopp som till här avsedd bataljonsläkare, vilken intjänat det första ålderstillägget, synes densamma böra sättas till 3 180 kronor. Förhöjningen i arvodet bör överensstämma med ålderstillägget till den förstnämnda läkarekategorien, och likaså bör dagarvodet vid tjänstgöring i land utgöra enahanda belopp, som för sagda kategori fastställts för tjänstgöring utom bostadsorten. I anslutning till den princip, som företrädes av 1928 års lönekommitté, Marinöverdirektören. anse de sakkunniga det icke erforderligt att i avlöningsreglementet iakttaga någon uppdelning med hänsyn till, huruvida vissa beställningar tillsättas medelst fullmakt eller genom förordnande. Ur enkelhetens synpunkt torde det vara lämpligt, att samtliga ordinarie beställningar återfinnas i tjänsteförteckningen, och något hinder att där upptaga marinöverdirektören synes icke föreligga. Beträffande det lönebelopp, som bör fastställas för honom, återkomma de sakkunniga vid behandlingen av löneplanen. Den ersättning, som med benämningen hyresbidrag utgår till do äldre Hyresbidrag enligt 11 § av det gifta underbefälet, var i 1921 års manskapsavlöningsreglemente bestämd av manskapsavlönings- till 270 kronor i Stockholm, Göteborg, Vaxholm och Boden samt till 210 reglementet. kronor å övriga förläggningsorter. I 1928 års reglemente företogs en gradering i tre ortsklasser på så sätt, att gottgörelsen å orter, tillhörande endera av ortsgrupperna A, B eller C, sattes till 252 kronor, å ort, tillhörande någon av ortsgrupperna D, E eller F, till 288 kronor samt å ort, tillhörande ortsgrupp G, till 324 kronor. A nämnda belopp beräknas dyrtidstillägg jämlikt kungörelsen den 15 juni 1923. Då dyrtidstillägget beräknas å summan av hyresbidrag och lön, i den mån den sistnämnda överstiger 50, 62 eller 80 kronor för månad, kan den del därav, som belöper å hyresbidraget, vid samma värde å detta, förete mindre variationer. Vid ett procenttal å dyrtidstillägget av 11 torde emellertid nämnda bidrag kunna angivas till sammanlagt följande belopp å de tre ortsklasserna, nämligen å ortsklass

Lönenämnden-

I till 276—288 kronor, I I » 312—324 I I I » 348—360

Beträffande de principer, som ligga till grund för nu gällande bestämmelser, må åberopas, vad försvarsväsendets lönenämnd anförde i sin skrivelse den 22 oktober 1926. Vad bidragsbeloppen beträffade, hade förslag framställts om deras gradering efter ortsgrupper, därvid bidraget skulle utgå å A-ort med dåvarande lägsta belopp, 210 kronor, å B-ort med 240 kronor, å C-ort med 270 kronor, å D-ort med 300 kronor, å E-ort med 330 kronor, å F-ort med 360 kronor och å G-ort med 390 kronor.

17 E n revision av gällande bestämmelser i fråga om bidragsbeloppens storlek å olika orter syntes lönenämnden motiverad redan av det förhållandet, att, enligt vad nämnden under hand inhämtat från socialstyrelsen, hyresindex från våren 1921 undergått en stegring med ungefär 21 %. E n annan fråga vore, efter vilka grunder en dylik revision borde vidtagas. Såsom ovan nämnts, hade förslag väckts om bidragens gradering efter ortsgrupper. För att kunna bedöma detta förslag hade nämnden från socialstyrelsen införskaffat en tabell, av vilken framginge, att medelhyresindex vore högre för B o r t än för A-ort, för D-ort än för C-ort o. s. v. Men tabellen visade också, att hyresindex betydligt växlade beträffande olika förläggningsorter inom en och samma ortsgrupp, samt att inom varje ortsgrupp förekomme någon förläggningsort med högre hyresindex än en eller ett par förläggningsorter tillhörande närmast dyrare ortsgrupp. Även om visst fog förefunnes att vid fastställande av hyresbidragen icke alldeles bortse från den allmänna levnadskostnadsnivån, syntes likväl vid senast anförda förhållande förenämnda ortsgruppering icke utan vidare kunna läggas till grund för en reglering av bidragsbeloppen. En med hänsyn till såväl hyres- som den allmänna levnadskostnadsnivån mera tillfredsställande avvägning av hyresbidragen å olika orter syntes emellertid nämnden kunna ernås genom att fastställa olika bidragsbelopp, allteftersom förläggningsorten tillhörde a) ortsgrupp G, b) endera av ortsgrupperna F, E eller D samt c) någon av övriga ortsgrupper. Ur rent praktisk synpunkt ställde sig givetvis en sådan anordning lika med en fullständig tillämpning av den på den allmänna levnadskostnadsnivån grundade ortsindelningen. Den av nämnden sålunda anvisade utvägen förutsatte fastställande av tre olika bidragsbelopp. Därest av de nu gällande två beloppen det lägre tillämpades för A-, B- och C-orter samt det högre för G-ort, skulle enligt nämndens mening ett bidrag om 240 kronor kunna anses skäligt för D-, Eoch F-orter. Emellertid syntes den sedan våren 1921 skedda, till ungefär 21 % uppgående hyresstegringen böra föranleda en motsvarande höjning av bidragens belopp. På grund härav och då ifrågavarande bidrag utbetalades månadsvis, samt beloppen därför borde vara jämnt delbara med 12, ansåge nämnden desamma skäligen böra bestämmas till 252 kronor å förläggningsort, tillhörande endera av ortsgrupperna A, B och C, 288 kronor å förläggningsort, tillhörande endera av ortsgrupperna D, E och F, samt 324 kronor å förläggningsort, tillhörande ortsgruppen G. Vid avgivande år 1927 av förslag till nytt manskapsavlöningsreglemente förklarade sig nämnden icke hava anledning att frångå sin sålunda uttalade mening. I sin förbemälda framställning den 11 mars 1930 har underbefälsförbundet Underbefälsi anslutning till den ortsdifferentiering av manskapets löner, som av förbun- förbundet. det föreslagits, uttalat sig för, att även hyresbidraget borde helt graderas efter ortsgrupper. Med avseende på ersättningens storlek anser förbundet, att denna bör bestämmas med ledning av hyresindextalets växlingar. Då sagda tal från 2179 30

18 första kvartalet 1921 till samma tidpunkt innevarande år stigit från 155 till omkring 200, borde följaktligen ett ersättningsbelopp för det förstnämnda året av 210 kronor för närvarande svara emot 271 kronor. Mot nu gällande summa å G-ort — 324 kronor — korresponderade efter enahanda beräkning ett nuvärde om 348 kronor. Hyresbidraget syntes därför lämpligen kunna fastställas till 270 kronor å B-ort, och borde med hänsyn till de särskilt i Stockholm oproportionerligt höga hyrorna sättas till 360 kronor å G-ort. Den fullständiga skalan skulle då få följande utseende: A 252

B 270

C 288

D 306

E 324

F 342

G 360

Å nämnda belopp borde givetvis dyrtidstillägg utgå. De sakVid behandlingen av denna fråga har det synts de sakkunniga vara av kunniga. i n t r e s s e att äga kännedom om den verkliga kostnaden för en bostad av den storlek, som kan anses svara emot en beställningshavares i manskapsklassen behov och ställning. Då tjänstebostad för sergeant i allmänhet bestämts till två rum och kök, har en lägenhet om ett rum och kök i detta fall tagits såsom norm. Med ledning av en utav socialstyrelsen verkställd utredning rörande hyresförhållandena för vissa tjänstemän under hyresåret 1928—1929, publicerad i »Sociala meddelanden n:r 6 för 1930», hava medelhyrorna kunnat angivas för en lägenhet av nämnda storlek å de nya ortsgrupperna. Härvid hava gränserna mellan dessa dragits i överensstämmelse med vad å bil. 3 angives, och de lryrestal använts, som gälla i öppna marknaden. Då vissa såsom militära förläggningsplatser mera betydande orter icke särskilt upptagits i förbemälda utredning, har för deras vidkommande behörig hänsyn tagits till de uppgifter rörande hyresräkningen år 1928, som återgivas i nämnda meddelanden n:r 3 för år 1930. De däruti meddelade talen hava ansetts böra höjas med 20 % för att bliva jämförliga med de i den förstnämnda utredningen framkomna. Kesultatet av den sålunda verkställda undersökningen meddelas här nedan: Ortsgrupper Antal förläggningsorter Medelhyra kronor

I 2 212

II 10 300

III 11 396

IV 7 496

V i 800

Ehuru en ortsdifferentiering av manskapets löner, såsom förut anförts, icke i detta sammanhang ansetts böra åstadkommas, torde något formellt hinder icke förefinnas för att i fråga om förevarande ersättning helt tillämpa en dylik metod. De skäl emot det lämpliga i en sådan anordning, som av lönenämnden anförts, och som bestyrkts i den av d.e sakkunniga företagna undersökningen, synas emellertid fortfarande bärande, och de sakkunniga hava därför ansett, att den nu gällande indelningen i tre ersättningsklasser bör bibehållas. Den första av dessa bör omfatta ortsgrupperna I och II, den andra grupperna I I I och IV samt den tredje sammanfalla med högsta ortsgruppen.

19 E n omräkning av ovanstående sammanställning under hänsynstagande till antalet förläggningsorter inom varje ortsgrupp giver följande utslag i avrundade tal. Ortsgrupper 1—II III—IV V Antal förläggningsorter 12 18 1 Medelhyra kronor 285 435 800 E n jämförelse mellan dessa tal och de ovan meddelade värdena å hyresbidraget giver vid handen, att proportionen dem emellan är mycket växlande. I den lägsta klassen täcker bidraget praktiskt taget hela hyreskostnaden, men i den högsta motsvarar det mindre än hälften av densamma. Då det synes rättvist, att en mera konsekvent anpassning till det verkliga hyresläget kunde åstadkommas, hava de sakkunniga ansett sig kunna taga den nu gällande lägsta ersättningen — 276 kronor — till utgångspunkt och utbygga en skala med en stegring motsvarande det procentuella förhållandet mellan ovan angivna hyresmedeltal för de tre ortsklasserna. Ökningen från klass I till klass I I utgör omkring 52 % och från I till I I I omkring 180 %. Häremot svara följande värden å hyresbidraget, nämligen å ortsklass I I 420 kronor och å ortsklass I I I 772 kronor. Härmed skulle även kontingenterna I I och I I I erhålla i det närmaste full ersättning för den beräknade" nuvarande hyreskostnaden, men med hänsyn till att denna kan variera synes man icke böra tillämpa fullt ut samma progression, utan stegringen torde böra begränsas till 3 / 4 av nyssnämnda procenttal. Bidragens storlek skulle då stanna vid 384 respektive 648 kronor. Även med denna senare beräkningsgrund bliver förhöjningen särskilt i högsta ortsklassen avsevärd, men med hänsyn till, att nämnda klass tankes omfatta endast Stockholm, synes en så stor höjning motiverad av den på denna ort rådande exceptionellt höga hyresnivån. Det synes även rimligt, att familjeförsörjarna å dyrare orter icke försättas i alltför ogynnsamt läge i jämförelse med beställningshavarna i motsvarande löneläge på andra orter. Då ett införande av ortsgruppering i fråga om lönerna skulle hava betydelse särskilt för de gifta, synes det rimligt, att de på detta sätt kompenseras för, att en omläggning av löneplanerna i dylik riktning icke nu kommer till stånd. I detta sammanhang må erinras om, att de sakkunniga i fråga om manskap med äldre anställningskontrakt föreslagit, att dessa skola bibehållas vid de löneförmåner de uppbära vid den tidpunkt, då det nya reglementet träder i kraft. Därest de nu föreslagna beloppen för hyresbidrag fastställas, lär det för en icke obetydlig del av sagda manskap bliva fördelaktigt att gå in på de nya avlöningsvillkoren. Härav föranledes en minskning å det egentliga lönekontot, vilken vid nu rådande förhållanden kan beräknas till omkring 35 000 kronor för år.

20 C. Arvoden ni. m., som utgå enligt särskilda bestämmelser. Förutom de löner och övriga förmåner, som direkt angivas i avlöningsreglementena, utgå till den personal, som i nämnda reglementen beröres, i ett flertal fall arvoden och ersättningar för olika befattningar och uppdrag. De tjänster, som på så sätt avlönas, besättas delvis med militär och delvis med civil personal. De förra tjänsterna utgöras antingen av sådana, som äro avsedda att uppehållas av personal å aktiv stat, eller ock av sådana, som skola bestridas av pensionerad militär personal. De civila befattningshavarna utgöras till övervägande del av den icke-ordinarie och extra personal, vars avlöningsförhållanden äro reglerade genom kungörelsen den 22 juni 1928, nr 215. Det synes lämpligt, att omarbetningen av de i nämnda kungörelse intagna löneplanerna sker i samband med granskningen av författningstexten, och de däravberörda personalgrupperna komma följaktligen i detta sammanhang icke i beaktande. Vad nedan anföres avser därför huvudsakligen sådana ersättningar, som antingen till siffran bestämts av Kungl. Maj:t och riksdagen eller utgå efter av riksdagen prövade grunder. Hithörande arvoden hava i vissa fall karaktär av löneförstärkning till innehavare av mera kvalificerade eller ansvarsfulla befattningar. I en del fall utgöra de gottgörelse för uppdrag, som äro avsedda att fullgöras vid sidan av vederbörandes ordinarie tjänst. I andra fall åter äro de — jämte pension — hela ersättningen till dem, som bestrida icke-ordinarie militära befattningar. E t t mindre antal civila och civilmilitära befattningshavare, som icke omfattas av förbemälda kungörelse, innehava tjänster, som antingen hava karaktär av bisysslor eller, undantagsvis, äro att anse såsom vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Avlöningen till ifrågavarande personal är antingen uppförd i vederbörliga stater eller ock beräknad under de till myndigheternas förfogande ställda anslagsmedel. I fråga om den särskilda grupp befattningar, som inrättades i samband med 1925 års härordning, och som avses att besättas med pensionerade officerare eller underofficerare, gäller den bestämmelsen, att desamma, därest Kungl. Maj:t icke annorlunda bestämmer, tillsvidare skola bestridas av personal på övergångsstat. För nämnda befattningar äro därför i regel inga belopp angivna i staterna, utan avlöningen beräknas utgå enligt de för beställningshavare å övergångsstat bestämda villkor. I den mån här avsedda befattningar besättas med pensionerad personal, bestämmes för varje gång det arvode, som skall tillkomma vederbörande. Å samtliga nu förevarande ersättningar uppbäres i regel dyrtidstillägg, vilket beräknas enligt de för »reglerade» avlöningar bestämda grunder. Då någon allmän realprövning av de olika ersättningsbeloppen icke i detta sammanhang torde böra vidtagas, synes den omräkning av desamma, som föranledes därav, att dyrtidstillägget försvinner, lämpligast böra innebära en höjning med omkring 17 %.

21 De sakkunniga anse sig emellertid kunna förutsätta, att vid arvodenas omräkning de synpunkter ägnas beaktande, vilka i övrigt varit vägledande vid uppgörandet av de nya löneplanerna, på det att den mellan olika grupper av löntagare nu befintliga relationen alltjämt bliver iakttagen. Beträffande en av de icke ordinarie civila befattningshavarna, nämligen studierektorn vid arméns underofficersskola, råder i viss mån säregna förhållanden. Nämnda befattning, som inrättades år 1926, tillsättes medelst förordnande, och arvodet är i staten för sagda skola uppfört med 9 500 kronor. Ifrågavarande belopp lärer hava fastställts med ledning av det förslag, som inrymdes i det av vissa sakkunniga den 24 januari 1920 avgivna betänkande angående personals i underbefäls ställning vid armén befordran vid yngre år till officer och reservofficer. Detta betänkande upptog under staten för ett föreslaget militärgymnasium bland annat visst antal lektorer med en avlöning förutom ålderstillägg av 6 500 kronor, varjämte för rektorn avsågs ett arvode av 3 000 kronor. Den sålunda föreslagna lektorslönen överensstämde med den grundavlöning, tillfällig löneförbättring inräknad, som under budgetåret 1926/1927 utgick till manlig lektor vid allmänt läroverk å ort, hänförd till ortsgrupp A eller B. Vid bestämmandet av studierektorns arvorde torde det därför böra tagas under övervägande, huruvida en dylik likställighet fortfarande bör uppehållas, och i vad mån hänsyn på den grund bör tagas till den lönereglering för undervisningsväsendet, varom 1928 års lönekommitté framlagt förslag.

D. Ifrågasatta nya arvoden m. m. I vissa av de till de sakkunniga överlämnade eller direkt inkomna framställningarna hava uttryckts önskemål rörande inrättandet av nya arvoden. Ehuru dylika frågor ansetts ligga utom ramen för det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, anse sig de sakkunniga likväl här böra omnämna desamma. I en skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 21 december 1929, vilken blivit överlämnad till de sakkunniga, har chefen för mariningenjörkåren hemställt, att chefen för ingenjördepartementet vid flottans varv i Karlskrona måtte tillerkännas ett särskilt arvode, vars storlek föreslagits till 1 200 kronor. I en underdånig skrivelse den 22 augusti 1929, vilken likaledes överlämnats till de sakkunniga, hava styresmännen för flygvapnets centrala flygverkstäder i Västerås och å Malmen hemställt dels att få sig tillerkänt ett arvode om 2 400 kronor för år, dels ock att i fråga om rätt till resekostnads- och traktamentsersättning bliva hänförda till klass I B i allmänna resereglementet. I en till de sakkunniga överlämnad framställning har tygmästaren i Stockholm anhållit, att de sakkunniga ville upptaga ett förslag, att sagda beställning måtte uppföras såsom tygmästare av 1. klassen och därjämte förenas med arvode till så stort belopp, att den sammanlagda avlöningen icke understege den för tygingenjören vid sagda tygstation fastställda lönen,

22 Innehavarna av befattningarna såsom förste expeditionsunderofficerare vid underofficers- och manskapsdetaljerna i chefens för underofficers- och sjömanskårerna expedition i Karlskrona hava i en underdånig framställning den 8 oktober 1929 hemställt att antingen erhålla lön enligt 4. lönegraden av löneplan Uo eller ock tilldelas arvode om 600 kronor. I en till de sakkunniga överlämnad underdånig framställning från flottans maskinistföreningar i Stockholm och Karlskrona, daterad den 15 april 1929, föreslås inrättandet av »yrkesarvoden» till maskinistunderofficerare m. fl., och i sin till de sakkunniga ingivna skrivelse den 12 juni 1930 framför försvarsväsendets underbefälsförbund ett liknande förslag. I yttranden över en underdånig framställning i lönefrågan från sjöofficersföreningen i Karlskrona, daterad den 25 februari 1929, hava marinförvaltningen och chefen för kustartilleriet uttalat sig för, att särskilda arvoden måtte tillerkännas de officerare ur flottan och kustartilleriet, som beordras till tjänstgöring å nämnda ämbetsverks militärtekniska avdelningar. I en till de sakkunniga ingiven skrivelse, daterad den 11 juli 1930, har arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening berört frågan om särskilda arvoden till den personal, som är avsedd för vården av fästena i Boden med till dessa hörande maskinella anläggningar m. m. Under de sakkunnigas överläggningar hava slutligen väckts förslag om särskilda arvoden till cheferna för arméns underofficersskola, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt ridskolan. Samtliga nu berörda spörsmål hava de sakkunniga på ovan angivna skäl icke upptagit till saklig behandling, men de sakkunniga förutsätta, att desamma vid en blivande omprövning av vederbörandes löneförmåner tagas under övervägande.

E. Personal å övergångsstat, reservstat och i reserven. övergångsAvlöningsbestämmelserna för de officerare, underofficerare och civilmilitära staten. beställningshavare, som i samband med antagandet av 1925 års härordning bestäm- uppfördes å övergångsstat, äro meddelade i kungörelsen den 23 oktober 1925, melser. n r 429, med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater. De å sagda stater uppförda beställningshavarna äro med hänsyn till löneförmåner och tjänstgöringsskyldighet uppdelade i två huvudgrupper. Den första gruppen omfattar dem, som frivilligt överförts till övergångsstat. Dessa åtnjuta såsom lön 75 % av den lön, som enligt närmast före överföringen gällande bestämmelser fastställts för ortsgruppen A i den löneklass, till vilken beställningshavaren vid tiden för överföringen var att hänföra. Deras tjänstgöring i fredstid är vid armén och kustartilleriet bestämd till en tid, motsvarande längden av en repetitionsövning under varje period av två år, samt vid flottan till 60 dagar under varje fyraårsperiod. Tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 50 års ålder. Vid tjänstgöring utom bostadsorten utgår tjänstgöringstraktamente enligt samma regler, som gälla för personal å aktiv stat.

23 Till den andra gruppen höra de tvångsvis överförda. För dessa gäller, att de äro underkastade full tjänstgöringsskyldighet, vilken dock i fredstid i regel begränsas till en tid, motsvarande en repetitionsövnings längd varje kalenderår. Vid flottan skall den minsta tjänstgöringen omfatta 60 dagar under varje period av två år. Lön utgår efter B-ort och den löneklass, vederbörande vid överföringen tillhörde. Uppflyttning till högre löneklass kan ske i mån av fullgjord tjänstgöring. Vid tjänstgöring å bostadsorten utgår lönen efter den ortsgrupp, till vilken sagda ort hänföres, men vid tjänstgöring å annan ort åtnjutes tjänstgöringstraktamente enligt allmänt tillämpade grunder. I pensionsavseende är personalen på övergångsstat i huvudsak likställd med personal på aktiv stat. Vid övervägandet av frågan, vilken inverkan nu förevarande omarbetning av löneplanerna bör utöva på avlöningsvillkoren för personalen på övergångsstat, torde det vara anledning att till en början bringa i erinran de grundsatser, efter vilka berörda villkor utformats. Försvarsrevisionen gjorde i berörda avseende följande uttalande (sid. 649). »I likhet med vad fallet städse är vid omorganisationer av civila verk och inrättningar, bör givetvis den till övergångsstat överförda personalen bibehållas vid sina genom fullmakt eller konstitutorial tillförsäkrade löneförmåner. Med avseende härå är emellertid att märka, att den under år 1921 för militärpersonalen beslutade löneregleringen icke är definitiv utan av provisorisk natur. Med hänsyn till den förestående revisionen av försvarsväsendet hava nämligen statsmakterna begränsat sig till att fastställa de nya lönerna för ett år i sänder. Någon juridisk rätt för den till övergångsstat överförda personalen att bliva bibehållen vid de enligt 1921 års lönereglering fastställda lönerna torde följaktligen icke föreligga, utan står det statsmakterna fritt att vid fattandet av beslut om den nya löneregleringens fortsatta tillämpning begränsa detta till att avse endast den enligt den nya försvarsorganisationen erforderliga personalen. För den till övergångsstat överförda personalen skulle i så fall tillämpas det tidigare gällande lönesystemet — i det följande benämnt 1914 års lönesystem — eventuellt med tillägg av den under år 1921 utgående tillfälliga förbättringen. Revisionen anser sig emellertid böra framhålla, att- tungt vägande skäl kunna anföras för tillämpandet av det nya lönesystemet jämväl å den till övergångsstat överförda personalen.» De synpunkter, som vid ifrågavarande tillfälle framfördes, blevo, som ovan nämnts, sedermera också i princip godkända av 1925 års riksdag, och första särskilda utskottet vid nämnda riksdag gav åt desamma en vidare utveckling. Utskottet framhöll nämligen, att det syntes skäligt, att så länge dyrtidstillägg i sin dåvarande form utginge till statstjänstemän i allmänhet, sådan förmån även borde tillkomma personal å övergångsstat, ävensom att ifrågavarande personal därefter borde i fråga om dylikt lönetillägg eller ersättning därför jämställas med statens pensionärer. Det får, genom vad sålunda förekommit, anses fastslaget, att övergångsstatens avlöningsförhållanden skola ansluta sig till den aktiva personalens, och att detta bör gälla även i fråga om dyrtidstillägget i dess nuvarande form. Den nu föreslagna justeringen av lönebeloppen för den sistnämnda perso-

ne sakkunniga.

24 nålen avser egentligen endast att åt dyrtidstillägget förläna en permanent karaktär, utan att den väsentliga grunden för dess beräknande rubbas, och det synes då stå i överensstämmelse med 1925 års försvarsutskotts uttalande, att även de nya löneplanerna läggas till grund för bestämmande av de överförda beställningshavarnas löneförmåner. Härför tala emellertid även andra skäl av delvis mera reell innebörd. Det torde icke böra sättas i fråga, att förevarande beställningshavare genom en lönereglering försättas i sämre läge, än de skulle hava intagit, om en dylik åtgärd icke företagits. Då man lär få utgå ifrån, att dyrtidstillägget eller annan däremot svarande förmån i ett sådant tänkt fall fortfarande komme att utgå, skulle det bliva nödvändigt att för denna kategori bibehålla en dylik avlöningsform. Enär emellertid dyrtidstilläggssystemet i sin helhet bör avvecklas, torde det lämpligaste även ur berörda synpunkt vara, att de omarbetade lönerna läggas till grund för avlöningens bestämmande. Därjämte bör såsom ett mycket viktigt moment beaktas, att den överförda personalen icke bör utestängas från den förbättring av pensionsvillkoren, som får antagas bliva en följd av grundlönernas förhöjning. För att samma pensionsunderlag må kunna tillgodoräknas i detta fall som i fråga om den aktiva personalen, måste lönerna fastställas efter enahanda principer. Då den tvångsöverförda personalen under tjänstgöring alltjämt bör i löneavseende likställas med den ständigt tjänstgörande, skulle det vidare möta avsevärda olägenheter att tillämpa olika lönesystem. På nu anförda skäl få de sakkunniga föreslå, att löneplanerna för officerare m. fl. alltjämt få bilda underlag för bestämmande av avlöningen för den till övergångsstat överförda personalen. Vad då först den frivilligt överförda personalen angår, synes lönen fortfarande böra utgå med 75 % av grundlönen i vederbörlig löneplan, och ingen annan förändring erfordras, än att lönen angives till 75 % av den för ortsgrupp I bestämda. För de tvångsöverfördas vidkommande däremot måste löneplanernas omläggning medföra en omprövning av sättet för deras inplacerande i desamma. Gällande regel synes vara byggd på den principen, att vederbörande skall äga behålla vid överföringen förvärvad löneställning hänförd till grundlönen. Det hade från en sådan utgångspunkt fallit sig mest konsekvent, att lönen bestämts efter A-ort, och i härordningspropositionen till 1925 års riksdagvar denna form också föreslagen. Att lönen på särskilda utskottets förslag sattes till B-ortsbeloppen, lärer delvis hava motiverats därmed, att inga truppförband för det dåvarande voro förlagda till A-ort, och att den överförda personalen icke ansågs böra tilldelas lägre avlöning än den lägsta till beställningshavare på aktiv stat utgående. Jämlikt den av de sakkunniga förutsatta nya ortsgruppsindelningen skulle emellertid förläggningsorterna för två truppförband vid armén och ett vid flygvapnet komma att hänföras till ortsgrupp I, och det ovan åberopade skälet att för övergångsstaten gå ett steg högre än grundlönen skulle följaktligen icke vidare vara för handen.

25 Därest dyrtidstillägget vid tidpunkten för övergång till ett nytt lönesystem utgår efter högre procenttal än 13, skulle ett hänförande av den tvångsvis överförda personalen till ortsgrupp I i många fall innebära en löneminskning. E t t dylikt förhållande synes åtminstone härvidlag, där vederbörande icke kunna tillgodogöra sig den nedgång i levnadskostnaderna, för vilken dyrtidstilläggets fall är ett uttryck, böra kompenseras medelst lönefyllnad. Då uppflyttning i löneklass i regel endast förekommer i mån av fullgjorda årliga tjänstgöringsomgångar, kan det förväntas, att ett dylikt system skulle behöva tillämpas i minst 16 a 17 år. Bortsett från nu berörda omständigheter hava de sakkunniga emellertid ansett sig böra undersöka, vilka betingelser, som eljest kunna vara för handen för att fastställa lönerna efter ortsgrupp I I . Nu gällande bestämmelser i ämnet innebära, att lönen till den tvångsvis överförda personalen utgår efter högre ortsgrupp än till de frivilligt överförda. Denna differentiering synes fullt befogad med hänsyn dels till det för de förstnämnda befintliga tvångsmomentet dels ock till den tjänstgöringsskyldighet, som åligger dem, och som visat sig utgöra ett hinder vid försöken att skaffa annat arbete. Då dessa beställningshavare genom överföringen i många fall lidit en icke obetydlig inkomstminskning, synes det rättvist, att en motsvarande gradering iakttages även vid tillämpning av de nya löneplanerna. I följande sammanställning belyses förhållandet mellan å ena sidan nu utgående löner, ökade med dyrtidstillägg efter 13 % (fastställt för 4 kvart. 1930), och å andra sidan de för ortsgrupperna I och I I föreslagna lönerna.

Beställning

Löncklass

Lön efter B-ort B. - I. B. — II jämte Lön efter Lön efter försäm- försämortsortsdyrtidsring — grupp 1 grupp II förbätt- ring — tillägg förbättefter ring + ring + 13 % Kr. Kr. Kr.

Översto Overstelöjtnant Major Kapten Löjtnant Underlöjtnant Förvaltare Fanjunkare Sergeant Underofficer av 3. graden Fältläkare m. fl Regementsläkare m. fl Bataljonsläkare m. fl Bataljonsveterinär Tygförvaltare av 1. klassen m. fl Departementsskrivare m. fl T3'gförvaltare av 2. klassen ....... Verkmästare av 2. klassen Tygskrivare m. fl Poliskons tapel Förråds vaktmästare

0 14 0 13 0 12 0 9 0 5 0 2 Uo 10 Uo 8 Uo 6 Uo 4 C 24 C 22 C 18 C 16 C 15 C 14 C 12 C 11 C 9 C 7 C 4

13 068 10 500 9 828 7 440 4 800 3186 4 938 4 236 3 576 2 970 10 500 9 420 7 368 6 480 6 066 5 706 4 998 4 650 4 068 3 606 3 048

13 500 10 560 9 900 7 464 4 848 3 216 4 980 4 260 3 600 3 000 10 560 9 480 7 380 6 480 6120 5 760 5 040 4 680 4 080 3 600 3 096

14148 11148 10 476 7 968 5196 3 468 5 340 4 584 3 876 3 228 11148 10 044 7 884 6 936 6 552 6168 5 400 5 016 4 380 3 876 3 336

+ 432 + 1080 + 60 + 648 + 72 + 648 + 24 + 528 + 48 + 396 + 30 + 282 + 42 + 402 + 24 + 348 + 24 + 300 + 30 + 258 + 60 + 648 + 60 + 624 + 12 + 516

± + + + + + — +

o + 456 54 + 486 54 + 462 42 + 402 30 + 366 12 -f 312 6 + 270 48 + 288

26 Såsom denna översikt utvisar, skulle ett hänförande av de tvångsvis överförda till ortsgrupp I I medföra delvis ganska betydande löneförhöjningar, men dessa föranledas till icke oväsentlig grad av den nu rådande starka nedgången av levnadskostnadsindextalet, rörande vars beständighet det torde vara vanskligt att göra någon förutsägelse. Man får icke heller förbise, att enahanda förhållande gör sig gällande i fråga om huvuddelen av den aktiva personalen. För att icke de tvångsöverfördas ställning i förhållande till de på aktiv stat kvarstående skall bliva ännu mera ogjmnsam, ekonomiskt sett, än nu är fallet, synes jämväl i detta jämförelseled nu rådande ungefärliga proportion böra bibehållas. En lönebestämning efter ortsgrupp I I skulle få till följd, att hithörande personal i vissa fall komme i åtnjutande av högre lön än som tillkomme personal på aktiv stat, men härvid måste man beakta, att sistnämnda personal är bosatt å ort med levnadskostnader, som svara emot lönebeloppens avvägning, under det att de, som tillhöra övergångsstaten, ofta äro förhindrade att välja sin bostad å billigare ort. Vid kostnadsfrågans bedömande torde man även få taga hänsyn till, dels att löneökningen under tjänstgöring blir lägre än om lönen hänföres till ortsgrupp I, dels ock till att övergångsstatens avveckling sker i ett ganska snabbt tempo, och att följaktligen någon mera avsevärd merutgift för statsverket icke av denna anledning behöver befaras. Enligt de sakkunnigas åsikt synas därför övervägande skäl tala för, att avlöningen till den tvångsvis överförda personalen bestämmes efter ortsgrupp I I . ReservAvlöningsförmånerna till personal å reservstat äro angivna i två förordstaten, ningar den 5 november och 3 december 1915 (nr 518 och 523) angående bestämmelser, arméns reservstater resp. reservstat för marinen. Efter genomförande av 1921 års lönereglering för den aktiva personalen framfördes vid skilda tillfällen förslag om en i tillämpliga delar motsvarande omläggning av reservstatens löneförhållanden. Någon åtgärd i dylik riktning blev dock icke vidtagen, förrän 1925 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag beslöt en provisorisk höjning av lönerna, avsedd att tillämpas under budgetåret 1925/26. Beslut av motsvarande innehåll har därefter fattats även för de följande budgetåren. A den sålunda provisoriskt fastställda avlöningen utgår dyrtidstillägg i enlighet med för reglerade löner gällande grunder. De sakDe sakkunniga torde det endast tillkomma att företaga ett inräknande av kunniga, dyrtidstilläggen i lönen, och därvid hava de sakkunniga i huvudsak följt samma principer, som eljest tillämpats. I nedanstående sammanställning lämnas en översikt över nu utgående löner, ökade med 17 %, ävensom över de av de sakkunniga föreslagna nya lönerna.

27 Nu utgående avlöning Beställning

Generalmajor Överste i högre löneklassen Kommendörkapten av 1. graden Major, kommendörkapten av2. graden Kompaniofficer i högsta löneklassen » » mellersta » » » lägsta » Underofficer i högre löneklassen .... » » lägre » .... Begementsläkare

Lön Kr.

Dyrtidstillägg 17 % Kr.

Summa Kr.

7 440 6 360 5 940 5 460 4 800 2 820 2 220 1620 1560 1260 5 940 4 800 2 820

1260 1080 1008 924 816 468 372 264 264 204 1008 816 468

8 700 7 440 6 948 6 384 5 616 3 288 2 592 1884 1824 1464 6 948 5 616 3 288

Föreslagen lön Kr. 8 700 7 440 6 960 6 420 5 640 3 360 2 640 1920 1860 1500 6 960 5 640 3 360

Till vissa beställningshavare utgå årliga avlöningstillägg, nämligen till kompaniofficerare i mellersta löneklassen ett tillägg efter uppnådd 43 års ålder, till kompaniofficer i lägsta löneklassen ett tillägg efter 37 års ålder och ytterligare ett efter fyllda 43 år samt slutligen till underofficer i lägre löneklassen ett sådant tillägg efter uppnådd ålder av 42 år. Avlöningstillläggens belopp utgöra för kompaniofficer 360 kronor och för underofficer 180 kronor. De sakkunniga föreslå en höjning till 420 resp. 210 kronor. Den kontanta lönen till furir på reservstat föreslås höjd till 360 kronor, Reservstat varjämte arvodet under tjänstgöring synes böra ökas med 50 öre för dag. vidVo?ianas trupper. ] förordningarna den 23 september 1927 nr 364,' 365 och 366, av vilka Reservpersoden förstnämnda behandlar befäl och civilmilitär personal i arméns reserv samt den andra och tredje befäl i flottans resp. kustartilleriets reserv, äro avlöningsvillkoren i fredstid för ifrågavarande personal i huvudsak angivna i direkt anslutning till vad för motsvarande aktiva beställningshavare stadgas, på så sätt att hänvisning göres till för de senare gällande löneplaner. Då berörda stadganden hava sin giltighet oberoende av de ändringar, som kunna vidtagas i nämnda löneplaner, synas föreskrifterna i detta avseende endast böra, i den mån så erfordras, anpassas efter den nya benämningen på ortsgrupperna. Utöver lön utgår till förtidsavgången och i reserven utnämnd personal, tillhörande fältläkarkårens och fältvetermärkårens reserver, ett dagarvode med 12 kronor till läkare och 10 kronor till veterinärer. Beloppet av nämnda ersättning, vara dyrtidstillägg utgår, föreslå de sakkunniga höjas till 14 resp. 12 kronor. I anslutning till vad beträffande nu behandlade personalkategorier anförts, Författningsföreslå de sakkunniga, att gällande bestämmelser måtte i nedan angivna avseenden erhålla ändrad lydelse.

28 Kungl. kungörelsen med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater den 23 oktober 1925, nr 429. 1. Beställningshavare äger såsom lön åtnjuta 75 procent av den lön, som enligt för försvarsväsendet gällande avlöningsreglemente fastställts för ortsgrupp I i den löneklass, till vilken beställningshavaren vid tiden för överföringen var att hänföra. 2. Därest — — — skillnaden. 11 §• 1. Beställningshavare äger — — — 14 §. 2. Från och med den 1 oktober 1927, respektive den 1 juli 1929 erhåller beställningshavare lön enligt den löneklass, till vilken han närmast därförut hörde, eller på grund av uppflyttning till högre löneklass eller befordran till beställning inom högre lönegrad jämlikt denna kungörelse är att hänföra. Inom vederbörlig löneklass skall lönen utgå med det belopp, som fastställts för ortsgruppen I I , så framt ej annat följer av föreskrifterna i 13 § 1 och 2 mom. Kungl. förordningen angående arméns reservstater den 5 november 1915, nr 518.

§8. Personal å reservstat uppbär årlig lön med följande belopp, nämligen: generalmajor 8 700 kronor överste i högre löneklassen 7 440 » » »lägre » 6 960 » major 5 640 » kompaniofficer i högsta löneklassen 3 360 » » »mellersta » 2 640 » » »lägsta » 1920 » underofficer i högre löneklassen 1860 » » » lägre » 1500 » fältläkare 6 960 » regementsläkare 5 640 » bataljonsläkare 3 360 »

1. Årliga avlöningstillägg utgå å reservstat: till kompaniofficer i mellersta löneklassen efter uppnådd 43 års ålder med 420 kronor; till kompaniofficer i lägsta löneklassen efter uppnådd 37 års ålder med 420 kronor och efter uppnådd 43 års ålder med ytterligare 420 kronor; samt till underofficer i lägre löneklassen efter uppnådd 42 års ålder med 210 kronor.

29 Kungl. förordningen angående reservstat för marinen den 3 december 1915, nr 523. §8. Personal å reservstaten uppbär årlig lön med följande belopp, nämligen: kommendörkapten av 1. graden 6 420 kronor, » » 2. » , major 5 640 » kapten i högsta löneklassen 3 360 » » »mellersta » 2 640 » » » lägsta » ävensom löjtnant 1 920 » underofficer i högre löneklassen 1 860 » » » lägre » 1500 » §9. 1. Ärliga avlöningstillägg utgå å reservstaten: till kapten i mellersta löneklassen efter uppnådd 43 års ålder med 420 kronor; till kapten i lägsta löneklassen eller löjtnant efter uppnådd 37 års ålder med 420 kronor och efter uppnådd 43 års ålder med ytterligare 420 kronor; samt till underofficer i lägre löneklassen efter uppnådd 42 års, ålder med 210 kronor. Kungl. förordningen angående reservstat för furirer vid Gotlands trupper den 18 j u l i 1928, nr 323. §4. 1. Med egnahemskontrakt egnahemslån. 2. Med penningkontrakt anställd furir på reservstat erhåller årlig lön av 360 kronor samt efter fullgjord 15 års tjänst en avgångspremie av 600 kronor. Avlider tjänstgöring. §5. 1. Under tjänstgöring åtnjuter furir på reservstat, utöver vad som följer av § 4, dagarvode av 4 kronor 50 öre samt underhåll in natura och motsvarande förmåner i övrigt — dock ej hyresbidrag — som tillkomma underbefäl på aktiv stat. 2. Dagarvode tjänstgöringstiden.

§ io. 1. Anställning — bestämmelser. 2. Med egnahemskontrakt anställd furir äger att vid vederbörligt truppförband av Gotlands trupper intill den 14 mars första anställningsåret mot fullgörande av tjänstgöring åtnjuta underhåll in natura i likhet med furir på aktiv stat jämte ett kontant arvode av 3 kronor 50 öre om dagen. Kungl. förordningen angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver den 23 september 1927, nr 364. §23. 1. Förtidsavgången hänförd. Under deltagande i den i § 19 mom. 1 omförmälda utbildningskurs åtnjuter den, som är bosatt utom den ort, där kursen anordnas, lön efter

30 ortsgrupp I ävensom tjänstgöringstraktamente enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder. Vidare § 26 mom. 1. 2. Utöver vad i mom. 1 sägs, äger förtidsavgången och i reserven utnämnd personal tillhörande fältläkarkårens och fältveterinärkårens reserver under föreskriven tjänstgöring i fredstid åtnjuta särskilt dagarvode, läkare med 14 kronor och veterinär med 12 kronor. Kungl. förordningen angående befäl i kustartilleriets reserv den 23 september 1927, n r 366. § 151. Förtidsavgången hänförd. Under deltagande i sådan särskild utbildningskurs, som i § 9 sägs, åtnjuter den, som är bosatt utom den ort, där kursen anordnas, lön efter ortsgruppen I ävensom tjänstgöringstraktamente enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder. Vidare — — — § 17. F. Indelt m a n s k a p . Avlöningen till det indelta manskapet vid armén utgår i form av lön, dagavlöning och dagavlöningstillägg. Nämnda förmåner äro jämlikt övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet för fast anställt manskap den 29 juni 1921 fastställda till följande belopp, nämligen: a) årslön till 144 kronor för korpral och 72 kronor för vicekorpral, b) dagavlöning till 90 öre för korpral och 60 öre för övrigt manskap sam c) dagavlöningstillägg till 2 kronor 50 öre för varje dag, varunder någon av här avsett manskap är inkallad till tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktör eller beställningsman vid andra skolor eller övningar än vanliga repetitionsövningar. Ä samtliga löneförmåner utgår dyrtidstillägg enligt för reglerade löner gällande grunder. Då indelt manskap, om ock i med åren avtagande antal, under den närmaste framtiden kommer att kvarstå i tjänst, måste vid dyrtidstillläggens bortfallande en omräkning även av deras löner verkställas. De sakkunniga hava icke funnit anledning att härvidlag tillämpa någon annan princip än den, som följts vid löneplanernas omarbetande, utan de olika ersättningsbeloppen hava höjts med 17 %, varefter produkten i varje fall något avrundats uppåt. Resultatet av omräkningen återgives i nedanstående sammanställning: lön till korpral kronor 180: — » » vicekorpral » 90: — dagavlöning till korpral » 1:05 » » övrigt manskap » —: 70 dagavlöningstillägg » 3: — Bestämmelser i detta ämne torde böra intagas i övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet. Rörande avlöning till det lilla fåtalet ännu kvarstående båtsmän lär — med riksdagens medgivande — enahanda grunder kunna tillämpas, som ovan föreslagits.

31 IL

Revision av avlb^ingsförfattningarna. A. Allmän motivering. 1. Allmänna synpunkter.

Vid utarbetande av förslag till avlöningsbestämmelser hava de sakkunniga strävat efter att i den utsträckning så varit möjligt giva författningstexten en lydelse, som överensstämmer med motsvarande föreskrifter i det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Vissa för den militära organisationen och terminologien gällande regler hava dock i några avseenden föranlett till avvikelser av formell natur. Därjämte hava en del med tjänsten inom försvarsväsendet förknippade säregna förhållanden måst ägnas tillbörligt beaktande, dels i den mån dylika förhållanden förete olikheter med de inom civilförvaltningen förekommande fall av motsvarande eller liknande art, dels ock med hänsyn därtill, att vissa dylika omständigheter icke alls hava någon motsvarighet inom statsförvaltningen i övrigt. Då de militära avlöningsreglementena nu erhållit definitiv karaktär, synes det icke erforderligt att bibehålla den uppdelning i ett reglemente för officerare m. fl. och ett reglemente för manskap, som vidtogs i samband med 1921 års lönereglering. Praktiska skäl synas tala för, att sagda båda huvudgrupper sammanföras i ett reglemente. Härigenom ernås även en minskning av det antal författningar, som måste tillämpas vid handläggning av förekommande avlöningsfrågor, samtidigt som författningstexten kan något begränsas genom att upprepningar i vissa fall undvikas. För överskådlighetens skull hava dock bestämmelserna för bemälda båda personalgrupper i reglementsförslaget uppdelats å två delar, motsvarande de tidigare reglementena. I överensstämmelse med den princip, som tillämpats av 1928 års kommitté, hava till avlöningsreglementet överförts bestämmelserna angående tjänstledighetsavdrag, sjukvård samt flyttningsersättning, vilka förmåner förut huvudsakligen behandlats i tilläggsbestämmelserna. Då det synts lämpligt, att föreskrifter rörande en viss ersättningsform återfinnas på ett och samma ställe, hava i reglementet intagits samtliga de bestämmelser i berörda avseenden, som ansetts vara av mera konstant natur. Härigenom har visserligen reglementet i något fall kommit att tyngas av rena tillämpningsanvisningar, men olägenheten därav torde icke motverka vinsten från praktisk synpunkt. Vissa i den militära tjänsten förekommande ersättningar av mera speciell art, såsom tjänstgöringstraktamenten, sjötillägg och mässpenningar, äro beroende av i viss mån växlande omständigheter, och det synes därför lämpligt, att detaljerade föreskrifter därutinnan, liksom nu är förhållandet, meddelas i en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse.

32 I vissa avseenden gäller ännu reglementet för arméns avlöning under fred den 11 oktober 1907 (nr 110). Det synes icke lämpligt att för bestämmelser av allt framgent tillämpligt slag bibehålla ett äldre reglemente vid sidan av ett nytt sådant, utan samtliga dylika föreskrifter torde böra överflyttas till det nya reglementet eller till dess tilläggsbestämmelser. Bland ovan avsedda stadganden märkas de, som avse personal över stat. Det kan visserligen tänkas, att föreskrifter därom kunde intagas i en särskild förordning, men då det synts angeläget, att antalet avlöningsförfattningar icke åter ökas, och då ett intimt samband förefinnes mellan berörda personal och personalen på aktiv stat, hava de båda kategorierna ansetts böra inordnas under en och samma författning. Det äldre reglementet torde därefter bliva gällande endast för indelt manskap, så länge dylikt kvarstår i tjänst.

2. Reglementets omfattning. Nu gällande avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet (officersavlöningsreglementet) innehåller föreskrifter icke blott för de personalgrupper, som kunna inrymmas under begreppet »ordinarie tjänstemän». I reglementet omnämnas därjämte en avsevärd del befattningshavare, som icke betecknas såsom ordinarie. De sakkunniga syfta härvid dels på rullföringspersonalen, dels på den betydande grupp tjänster, som genom 1925 års härordning inrättades vid de flesta truppförband och anstalter m. m., vilka tjänster enligt organisationsplanen avses att besättas med pensionerad personal. Tjänstgöringsförhållandena för innehavare av dylika befattningar äro i princip fullt likartade med de för den aktiva personalen gällande, och det kunde därför måhända synas lämpligt, att åtminstone de grundläggande föreskrifterna för åtnjutande av avlöning, liksom nu är fallet, meddelas i ett sammanhang för båda de ifrågavarande kategorierna. Enär emellertid de närmare bestämmelserna i detta ämne, vad angår icke ordinarie befattningshavare i allmänhet, pläga meddelas av Kungl. Maj:t, synes det knappast erforderligt, att nu ifrågavarande personal över huvud taget beröres i reglementet. Detta kan då begränsas till att omfatta den i vanlig bemärkelse »aktiva» personalen. I staterna för vissa rent militära institutioner, såsom generalstaben och marinstaben, artilleristaben, fortifikationen, intendenturkåren, flygstyrelsen, militärläroverken m. fl., upptagas en del civila beställningar, nämligen: för professor och krigsarkivarie vid generalstaben och för sekreterare och kamrerare i flygstyrelsen, samt för förste expeditionsvakter och expeditionsvakter, beträffande vilka beställningar avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. m. är gällande. Då det synts lämpligast, att avlöningsvillkoren för ifrågavarande tjänster bestämmas efter samma grunder, som tillämpas i fråga om motsvarande befattningar i den civila statsförvaltningen, hava de sakkunniga i likhet med 1928 års kommitté ansett desamma böra upptagas i det allmänna avlöningsreglementets tjänsteförteckning.- Enahanda synpunkter hava gjort sig gällande i fråga om befattningarna såsom

33 chefer för lantfÖrsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner. Sagda befattningar, vilka innehavas av officerare, äro uppförda å försvarsdepartementets stat med arvode till samma belopp, som bestämts för expeditionschefer. Vad angår de civila lärarna vid skeppsgosseskolorna, hava deras löneförmåner varit föremål för reglering av 1928 års kommitté i samband med övriga frågor rörande lärarpersonalens avlöning. Då det icke synes lämpligt; att för nämnda lärarkategori andra villkor bestämmas an för lärare i allmän het, och då deras upptagande i det militära lönereglementet skulle medföra ett flertal särbestämmelser, gällande endast för denna lilla grupp, torde även denna böra hänföras till det civila lönesystemet. Innan de sakkunniga gå in på en närmare behandling av reglementstexten, torde en redogörelse få lämnas för vissa frågor av mera principiell natur.

3. Löneplaner. Beträffande löneplanernas omfattning och beställningshavarnas inplacering i desamma har, med nedan angivna undantag, ingen ändring vidtagits, enär de sakkunniga ansett, att dylika frågor höra till en lönereglering i sak, en uppgift, som ligger utanför det förevarande uppdraget. De sakkunniga hava därför icke kunnat taga någon hänsyn till de önskemål, avseende ändrad ställning inom löneplanerna, som från olika håll framförts. För de riktlinjer, som följts vid löneplanernas omräkning inom den sålunda fastställda ramen, har ovan redogjorts. Bland framställningar i ovan avsedd riktning få de sakkunniga emellertid omnämna en skrivelse från marinintendentsföreningen i Stockholm till chefen för marinintendenturkåren, daterad den 10 december 1928, vilken skrivelse av sagda chef överlämnats till 1928 års lönekommitté. Föreningen framlägger däri efter en utförlig motivering det förslaget, att marinintendenturkåren måtte hänföras till löneplan C, och dess olika tjänstegrader efter vissa grunder inplaceras i sagda plan. De synpunkter, som härvid framförts, synas de sakkunniga i viss mån beaktansvärda, men då en åtgärd i framställningens syfte måste innebära en icke oväsentlig omläggning av nämnda löneplan och följaktligen skulle strida emot den allmänna principen för de sakkunnigas arbete, har frågan icke tagits under saklig behandling. Nu gällande tjänsteförteckningar upptaga endast beställningar, som tillsattas medelst konstitutorial eller fullmakt, under det att sådana ordinarie beställningshavare, som erhålla förordnande å vederbörlig tjänst, behandlas i en särskild avdelning av officersavlöningsreglementet. Såsom de sakkunniga förut anfört, synes det ändamålsenligt, att avlöningen for all ordinarie personal upptages i löneplanerna. Med anledning därav synes den förändringen böra vidtagas, att beställningarna för marinöverdirektoren och vid flottans poliskår, ehuru de tillsättas medelst förordnande, 2 1 7 3 30

De sak*«»>»*«*•

34 hänföras till löneplan C och upptagas i motsvarande tjänsteförteckning. Till den sistnämnda personalen utgår arvode med samma belopp som lönen i 2 . - 4 . lönegraderna av löneplan C, och den kan följaktligen utan vidare infogas i tjänsteförteckningen. Marinöverdirektören, som uppbär ett arvode, förutom dyrtidstillägg, om 16 000 kronor, är i löneavseende likställd med distriktschefer vid statens järnvägar. Sistnämnda tjänstemän äro i förslaget till allmän löneplan hänförda till lönegrad 37 med den anmärkningen, att lönen omedelbart utgår enligt den högsta för lönegraden bestämda löneklassen, vilken å ortsgrupp V upptager ett belopp av 19 656 kronor. Då den nu rådande likställigheten nämnda tjänstemän emellan synes böra kvarstå, blir det vid infogande av marinöverdirektörsbeställnhigen i löneplan C erforderligt att därstädes införa en ny lönegrad med motsvarande belopp. Denna lönegrad, som endast bör innehålla en löneklass, har erhållit nummer 16, och den nu befintliga lönegraden med sagda nummer har blivit den sjuttonde.

4. Tillgodoräkning av föregående tjänstetid. Historik.

Officerare m. fi. I samtliga avlöningsbestämmelser, som utformats efter det för kommunikationsverken m. fl. antagna nya lönesystemet, återfinnes den s. k. »sneddningsprincipen», vilken innebär, dels att tjänsteman vid befordran till tjänst i högre lönegrad skall placeras lägst i löneklass närmast högre än den han vid befordringen tillhörde, dels att tjänstetiden i närmast lägre löneklass intill tre år får tillgodoräknas i den högre lönegraden. Denna princip sammanhänger med en sådan konstruktion av löneskalan, att på varandra följande lönegrader delvis sammanfalla, en regel, som för försvars väsendet fullt tillämpats endast i fråga om löneplanerna för underofficerare och för civilmilitär personal m. fl. I löneplanerna för officerare har varje lönegrad gjorts fullt fristående utan någon gemensamhet beträffande löneklasser, varav enligt grundregeln skulle följa, att den, som befordrades, aldrig skulle placeras högre än i den högre lönegradens näst lägsta löneklass. Såsom skäl för sistnämnda anordning anfördes av såväl 1917 som 1918 års sakkunniga, att det vore ofrånkomligt, att löneplanen ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart vid befordringstillfället åtföljdes av ökad avlöning, dels ock medförde möjlighet att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat vinnas i den lägre. För möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran hade de sakkunniga då funnit det nödvändigt att icke för officerarna införa några för de särskilda lönegraderna gemensamma löneklasser. E t t antagande av en gemensam löneskala för samtliga kompaniofficerare, på sätt av vissa militära myndigheter ifrågasatts, skulle enligt de sakkunnigas åsikt därjämte innebära vissa organisationsförändringar, varom det icke ansågs tillkomma dem att avgiva förslag. För att emellertid möjliggöra en utjämning av löneförhållandena i de fall, då befordran . på grund av. sämre befordringsmöjligheter blivit fördröjd, för-

35 ordade de sakkunniga en utvidgning av sneddningsförfarandet, så till vida att en kapten skulle äga att för omedelbar eller blivande löneklassuppflyttning inom 3. lönegraden räkna sig till godo den tid intill sex år, varunder han tillhört högsta löneklassen i 2. lönegraden. En bestämmelse av sådant innehåll inflöt också i 1921 års officersavlöningsreglemente. Det framhölls redan i samband med 1921 års lönereglering, bland annat i en reservation till 1918 års sakkunnigas betänkande, att en större utjämning i befordringsförhållanden borde åvägabringas, än som ovan berörda åtgärd kunde medföra. I sådant syfte ifrågasattes, att i reglementet skulle införas en bestämmelse av innehåll, att löjtnant och kapten (ryttmästare) skulle äga att vid befordran till dylik beställning räkna sig till godo hela sin föregående tjänstetid såsom officer, i den mån denna tid överstege den tjänsteålder, vars uppnående utgjorde villkor för ernående av ifrågavarande grader, nämligen två respektive nio år. Uttalanden av sådant innehåll framkommo åter i samband med förberedelserna för reglementets definitiva fastställande. Såväl arméförvaltningen som försvarsväsendets lönenämnd ställde sig emellertid avvisande till en så vittgående avvikelse från en av sneddningsprincipens grundtankar, men förordade, att rätten till tjänsteårsberäkning skulle även för löjtnant utsträckas till att avse intill sex år i högsta löneklassen för underlöjtnanter och fänrikar. Kungl. Maj:t och riksdagen godkände sistnämnda förslag, och vid omarbetningen år 1927 erhöll vederbörande paragraf åsyftad formulering. At de omständigheter, vilka givit anledning till nu antydda föreskrifter, hava de sakkunniga ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet. Såsom nämnts, är syftet därmed att i någon mån avhjälpa följderna i ekonomiskt avseende av en försenad befordran till kapten eller löjtnant. Befordringen till sagda grader sker uteslutande efter tur, men på grund av växlande förhållanden kan den inträffa vid mycket olika tjänste- och levnadsålder. Beställningshavaren själv är urståndsatt att på något sätt påverka utvecklingens gång. För det lilla fåtal officerare, som kan vinna inträde vid generalstaben, bliver visserligen befordringsgången något påskyndad, men den stora massan får i regel stå kvar vid de regementen, där den första officersutnäuningen vunnits. Vid något regemente kan avgången genom avsked, befordringar eller andra förhållanden tillfälligtvis under en viss period bliva större än vanligt, och omsättningen i kompaniofficersgraderna bliver då livligare. Sedan kan följa en tid av stillastående, varunder få eller inga vakanser upps:å. Jämväl förändringar i organisationen ävensom proportionen mellan antalet beställningar i regementsofficers- och i kompaniofficersgraderna öva härvidlag inflytande. Skillnaden i tid vid kaptensbefordran kan för två officerare tillhörande samma årskurs uppgå ända till nio år. En av de sakkunniga verkställd undersökning avseende en viss, godtyckligt vald officersårgårg har givit vid handen, att, vad infanteriet angår, tjänsteåldern vid befordran till kapten varierade på sätt framgår av nedanstående sammanställiing över antalet officersår vid nämnda befordran, nämligen:

De sakkunniga.

36 för 5 st. » 6 » » 8 » » 10 » » 8 » » 3 » » 6 »

omkring 12 år » 13 > 14 » » » » »

15 16 17 18

» » » »

Vid artilleriet var läget för samma kurs följande: för 2 st omkring 11 år » 8 » » 12 » » 2 » » 13 » » 4 » » 14 » » 3 » » 15 » » 2 » » 16 » Inom infanteriet uppgick således vid ifrågavarande kurs tidsskillnaden mellan den tidigaste och senaste kaptensbefordran till omkring 6 år, under det att motsvarande tal för artilleriet stannade vid omkring 5. Samma årskurs vid fortifikationen nådde emellertid kaptensbefordran efter mellan 9 och 10 tjänsteår såsom officer. Vid befordran till löjtnant kan differensen, på grund av den lägsta officersgradens mindre omfattning, icke bliva så avsevärd, men en tidsintervall om 4 a 5 år förekommer dock icke sällan. I ett flertal av de framställningar från myndigheter och personalsammanslutningar, som inkommit till de sakkunniga, hava nu berörda förhållanden påvisats, och det har framhållits, att ett avhjälpande av de därmed förenade olägenheterna vore i hög grad av behovet påkallat. Vid det övervägande, de sakkunniga ägnat detta spörsmål, hava bl. a. följande synpunkter kommit under beaktande. Enligt sedan länge gällande bestämmelser hänföres tjänsteåldern och därmed följande rätt att taga befäl kompaniofficerarna emellan till datum för officersexamens avläggande, och mellan dem, som tillhört samma krigsskolekurs, grundas den inbördes tjänsteställningen på den turordning, som upprättas med ledning av avgångsbetygen från sagda skola. Inom den militära tjänsten är det av lätt förståeliga skäl nödvändigt, att bestämda regler iakttagas för rätten och skyldigheten att i förekommande fall taga ledningen och ansvaret, ett förhållande, som i regel saknar full motsvarighet inom andra statliga verksamhetsområden. Den ordning härutinnan, som grundlägges genom de under utbildningstiden ådagalagda prestationerna, bliver emellertid avbruten genom den skiftande tur, i vilken befordran till kapten vinnes. Ändring i sistberörda avseende kan endast ernås på organisatorisk väg och torde för övrigt vara svår, för att icke säga omöjlig, att åstadkomma. Det återstår då endast att söka i löneavseende gottgöra dem, som blivit sämst lottade vid befordran, och det är detta syfte man velat nå genom föreskriften om utsträckt rätt att tillgodoräkna tjänstetid i den högsta löneklassen för subalternofficerare. En sådan åtgärd synes stå i samklang med bestämmel-

37 serna för beräknande av tjänsteålder, vilka hava den innebörd, att den, som vunnit kaptensbefordran senare än en kurskamrat, som jämlikt krigsskolebetygen innehaft lägre tjänsteålder, vid därefter nådd kaptensgrad återtager det försteg före denne, han tidigare intagit, men oförskyllt förlorat. Den skillnad i sammanlagda löneinkomster under en viss tid, som föranledes av rådande system, kan, såsom av omstående sammanställning framgår, i vissa fall bliva ganska betydlig, och strävandena att söka åstadkomma en ytterligare utjämning synas därför icke opåkallade. Då det gällt att undersöka, på vilken väg en förbättring kan ernås, hava de sakkunniga sökt utreda, vad följden skulle bliva, om man införde principen, att vid kaptensbefordran visst antal tjänsteår från officersutnämningen finge tillgodoräknas. Såsom av nyssnämnda sammanställning framgår, skulle e t t . tillgodoräknande av antalet dylika år över tolv icke medföra någon förbättring i förhållande till det nuvarande läget — under vissa omständigheter skulle följden tvärtom bliva en försämring. För att en förbättring skall ernås, är det nödvändigt, att antalet år, som i detta sammanhang icke få tillgodoräknas, sättes lägre än tolv, och det har då synts de sakkunniga lämpligast att stanna vid talet nio. Detta tal betecknar, såsom ovan nämnts, lägsta tjänsteålder såsom officer vid kaptensbefordran och innebär i och för sig icke något principiellt avsteg från grundregeln om treårsintervaller vid löneklassuppflyttning. De sakkunniga, som ansett den sålunda ifrågasatta jämkningen i föreskrifterna om tillgodoräkning av föregående tjänstetid icke böra betraktas såsom en utanför de sakkunnigas uppdrag liggande löneregleringsfråga, föreslå alltså, att kapten (ryttmästare) för placering i löneklass och för omedelbar eller framtida uppflyttning i högre dylik klass skall äga tillgodoräkna sig tiden från utnämningen till officer, minskad med nio år. Beträffande ett väckt förslag att vid befordran till löjtnant hela den föregående tjänstetiden såsom officer skulle få tillgodoräknas, i den mån den överstege två år, hålla de sakkunniga före, att då behovet av löneutjämning icke gör sig lika starkt gällande i sagda grad som i kaptensgraden, en sådan avvikelse från huvudregeln icke är erforderlig. Emellertid har underlöjtnant ansetts böra få tillgodoräkna sig hela tjänstetiden i 2. löneklassen även om den överstiger sex år. Det har vidare synts rättvist, att tjänstemännen vid marinintendenturkåren, tillhörande lönegraderna O 2 och O 3, få rätt till enahanda tjänstetidsberäkning, som gälla för militära beställningshavare i nämnda lönegrader. Bestämmelserna om tillgodoräknande av tidigare tjänstetid hava emellertid för såväl löjtnants- som kaptensgraderna givits enhetlig formulering. Civilmilitär personal. Den ojämnhet, som råder i fråga om tidpunkten för befordan till lägsta Manskaps beunderofficersgraden, har föranlett en bestämmelse av det innehåll, att tjänste- f ? r 7? a ? * i u .,

.

. . .

civilmilitär

tiden i motsvarande lönegrader får räknas från viss tidigare tidpunkt, då beställning.

38 k «*

ta cn ca

os os os t o t o NIHOtOOO

to t o t o t o ^ 1 OJ en rf»

to

OO »J - J - J —1 rf» ~ 1 ~ 1 •»! © © t o t o t o en © 00 00 00 OS

»J -^l OJ OJ O © * » rf» •jx en to tO OJ OJ © ©

en - J 51OS co

to to t o to »-1©

I- 1 I-» h-1 1—• CD 00 »4 OJ

en en Cn © © © oo co co co co oo

©

^

hj*

- i

en

rf» M

rf»rf»rf»OS enen en CD os os os oo OJ OJ OJ rf»

os CD X

os en § rf» 2

en enen © © © cc cc co co co co

rf»rf»rf»os en en en cc OS OS OS 00 OJ OJ OJ rf»

OS co oo

os "* t o en g - CD rf» ,g: 00

3 •

ö Pc BB B BB B g P pp

1—»1—»

(—.

toto

SL g

H P

C71 p

o

120 678

i är berä

u° 1

Pf ö

»-i

p*

S£

© © © © to © O © © CO

T

^

Q A S

to O 1 1 OJ 1 1

-

CO

dyrti

CO os

3 en »J os 00

en C Cn © © © CO cooo co cc CD

rf»rf»rf»os e n en en CO os os os oo OJ OJ OJ rf»

en en en en 00 - 4 - a » J OJ rf». ^3 M ^ 1 tO © tO CNO tO en ?s - i ^ I » J - 4 © O O C O 00 I-" g O J o ; O J O J

en OJ

enen O' © o o oo cooo oo coco

OS rf»rf»rf»os en enen < l os os os t o , OJ OJ OJ © * * • en OJ

°5g S- .1 SS © ,1

s

OJOJ

© ©

•<i OJ

CO M

g* £ l 1 M OS P CD a•-*• H tO R i i i~»

en OJ •o OJ

CO 00 CO CO OJ * * en en en en rf»,rf»rf»,rf»,en Ä © © © © os L » - j ~ J ^ J - J OJ OJ OJ OJ © © © © h-' ^ c» 3 en en en en CC •<» - d «JCft rf»-J - J - < l t o - a ~ j »j - j © t o t o t o en OJ OJ OJ OJ © cc co co »-»

os

to © 00 00

en OJ »j

OJ

rf»rf»rf»os c n e n en - j

en e n e © © © c o c o CC COOO CO

OJ OJ OJ ©

os

e n e n en to © © os c o o o e n 00 CO

» 3 ^ 1 - J O l ft- 3 ~ J © rf» j ? t o t o en co ^ä CO CCOJV-* f j 3

en OJ -4 OJ

e n en en to © © os c o o o e n oo oo

00 < K I < J < I rf» - J - J I ~ J © © t s t o t o en o co cc co OJ

•<» < l OJ OJ © © #»»-» e n e n t o i-» 0 1 * 0 0

en OJ

en en e n to © © OS 00 CO en CC CD

OJ en t n h— - j o s os t o rf» OJ OJ t o

0 0 ^ ^ < | V 1 rf»-a -o - J © © t o t o t o en © 00 CO CO OJ

— K t O J en O O *»•»! -v enen t o os x-* ojojoco o

en OJ

e n en o » © © © OOCO 00 oo c o oo

rf»rf»rf»os O ' e n en CD OS OS OS 00 OJ OJ OJ rf»

rf»

oooooo

en

os

OS

1 1

I-* i "^ i OS OJ to

O J e n e n t-» ~ j os os t o rf» OJ O J t o

© © © © to

- j

OJ

OO 00 CC 00 ^01

os

© © © © to © © © © C D

© , | os 1 1 OJ to

ao<i»-i^<i rf» - a - i < i © © t o t o t o en © co co cc c i

M M O J O ' © © r f » »4 en en t o os OJ OJ o co

»j

OJ

to

t o tO 3 c o © Ä* 00 CO 2

OS CO 00

os .

toto co ©

os co 00

OS "1 t o t o 3 os «^ C O © ö * tO O: c o c o 2 O e^3

rf» en rf» OJ co 00

w

»2 to^s

• •a

A g 2

c*>

o

p

rf» rf» 0 »• CO 00 eto *

rf» rf» rf» os rf» O J e n en h-i » J os os t o rf» OJ O J t o

co CD

rf» rf»

rf» rf» rf» rf» os CO CO

os co CO

os os

3 *

r

os

© © © o to © © © O 00

~J»J<KI -J~JO © t o t o en en CD 00 OJ OJ

« B" o

p

OJ

toto g © © 2 0000 § CO CO o et

©

et

to

to to 3 CD© SJ*

c?

rf»rf»rf»os en en en co os os os co OJ OJ OJ rf»

5 - OS 00 **

en OJ -a OJ

en en en © © © co co co co coco

rf»rf»rf»os en cn en CD os os os co OJ OJ OJ rf»

os en

rf» ©

S5 S? © cs-. en OJ

«-» g-

|

rf» rf» rf» os rf» co rf» rf»t O-»jJ eo sn eosn »-i to t o t orf» t o 'is oo OJ OJ OJ jjw © O ©

SJ-

s

rf» OJ O J t o

H

r+

OS

rf» en OJ

toto

to © 00

rf»

3** §

C t-i (D <J

2c»

Q

© © I i

os

CD

rf» ^S os S" 3

31 Slet CJ

g * ^ toto 5 CD © et OOCO ^ | c->'.

os co i

P

.O:

»J © en OJ

»,

to © oc oo

os

<* ^ en 2 § rf»

3 00 OOCO 0 0 - J

t - 1-1

rf» rf» o

o^o^a* © o © cooo CO cooo co

i—> i—' i—>•

a1

to to § CD© «.

5 to to to - j »a ~a

ef

=2: a to to 9 © © «.

en OJ »J OJ

C* 3

M

os os os to to to

o

<iM-a c ^ » j ~ a © <i ^ t o t o en CD1 j ? OOCO OJ I - kg

1 co o !

«*

1 to 1 **• 1

»^

CD ©

to © oo 00

en OJ

rf» rf» rf» os rf»

OJ - j OJ

CC 00 00 C C - 4

o K->

A, §

CO 00

© rf» en rf» CO OJ 00

l-l

to ^ 1 1 en 1

toto

•

P

rf»rf»rf»OS ,©: os en enen »a «os os os t o 3 en OJ OJ OJ © s OJ

to

o

o

<^i-

to 1 °* 1 1 en 1

OJ

3 S «.

M

• H c*-

rf» rf» rf» en rf» OJ

en cn c © © © 00 00 00 00 cooo

p

CT;c*-

to t o © ©

<?i.

~J »J OJ OJ O O C M O i O i M M OJ OJ CO © Co

& 1 1 cc©

3 OS ' * t o O' co

OS CD oo

,»,

<2:. —

^

0 0 -<J <J - J -vj rfo 00 <J ^» t o o co t o t o t o © O J 00 00 rf».

P P

2» to t o 3 CD © jj-J*

~ J » J OJ OJ O ©rf»rf» en en t o t o

oo»j < K J - 4 rf». ~4 <J - J O © t o t o t o en © cc co cc O J

co © 2 00 CO s CO CO Cret

&

<a>§

£

pf

co 5f

Sf

& n erej

en -*

- 4 - 4 < I <J • J ^ O O t o to enen CO CO CJ OJ

00 COCO C C - 4

.

§1 O

c?-

«

to p".

rf»

to CD 30 CO

9 P

5 K

C

*'

% •

P 9 P

J,

39 levnadsåldern vid normala förhållanden icke företer så stora differenser. För de civilmilitära beställningarna är något motsvarande tillgodoräknande icke medgivet. Nämnda beställningar tillsättas i allmänhet efter ansökan, men vissa av dem, nämligen tyghantverkare, vapenhantverkare och fortmaskinister rekryteras till viss del från manskapet vid vederbörande vapenslag, således på samma väg, som beträffande underofficerarna är obligatorisk. Till denna personalgrupp böra även föras hantverkare vid trängen. Då trängkårernas stater icke upptaga något hantverksmanskap, kan befordran till dylik beställning visserligen icke ske inom vapenslaget, men intet hinder möter för att en sådan tjänst besattes med ett hantverksunderbefäl vid artilleriet eller ingenjörtrupperna. Från personalhåll har framhållits, att den stora skillnad i tjänste- och levnadsålder, som kan råda vid utnämning till ifrågavarande beställningar, borde utjämnas, genom att tjänstetiden vid lika kvalifikationer i övrigt finge räknas från en viss bestämd levnadsålder. I dylikt avseende har föreslagits, att tillgodoräknandet skulle gälla tiden från uppnådd 31 års ålder, i den mån vederbörande därunder antingen tjänstgjort såsom hantverks-(vapenhantverkar-)underbefäl eller vid försvarsväsendets verkstäder arbetat i sådan kvalificerad yrkestjänst, som åligger tyghantverkare och hantverkare. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det vara en riktig tanke, att likartade befordringsförhållanden, så långt så låter sig göra, skapas för de grupper beställningshavare, som leda sitt ursprung från manskapsklasserna. En tillämpning av denna princip på förevarande område torde dessutom vara ägnad att uppmuntra dugande hantverksunderbefäl att kvarstå i tjänst. En nyutnämnd sergeant torde i allmänhet äga att räkna tjänsteår från omkring fyllda 28 år, under det att medelbefordringsåldern för vapenhantverkare och tyghantverkare enligt en statistik för de senast förflutna tio åren ligger vid omkring respektive 32 och 35 år. Med hänsyn till att begynnelselönen fö$ ifrågavarande civilmilitära beställningar är något högre än i sergeantsgraden, och då någon viss examen, från vilken tiden kunde räknas, icke i fråga om denna personal förekommer, synes den föreslagna gränspunkten — 31 år — lämpligt vald. Att angiva några bestämda regler för den personal, som utan att vara fast anställd vid krigsmakten, innehar arbetsanställning vid vederbörliga verkstäder, synes däremot icke lämpligt, utan därvidlag torde rätten till tillgodoräknande av föregående arbete i statens tjänst böra prövas från fall till till fall. De sakkunniga anse sig dock böra fästa uppmärksamheten därvid, att hantverksunderbefäl är skyldigt att avgå ur tjänst vid utgången av det anställningsår, under vilket vederbörande uppnår 34 års ålder, oaktat han kan vara väl skickad för befordran till underofficers tjänsteklass. Ofta stannar han efter avskedet kvar vid vederbörande verkstad på vanliga arbetsvillkor och kan med tiden bliva utnämnd i beställning av nyss nämnt slag. I ett dylikt fall synes han i fråga om tjänstetidsberäkning icke böra komma i sämre läge, än om han alltjämt innehaft manskapsanställning.

40 Övergång från underofficers- till civilmilitär beställning.

Arméförvaltningen.

Lönenämnden,

Övergång från militär till civilmilitär tjänst kan även ske från beställning, tillhörande någon av löneplanerna O eller Uo. Dylik övergång äger huvudsakligen rum från den sistnämnda löneplanen, och förekommande fall avse nästan uteslutande transport till någon av de till 3.—7. lönegraderna av löneplan C hänförda beställningarna. Vissa av dessa, såsom de för tygskrivare, fabriks skrivare, departementsskrivare vid fortifikationen och intendenturkåren samt fortifikationskassör, rekryteras till övervägande del ur underofficerskåren. Vid dylik transport äger vederbörande enligt grundregeln icke tillgodoräkna sig någon föregående tjänstetid såsom underofficer utan skall placeras i den lägsta löneklassen i den nya lönegraden. Därest emellertid den lön han på så sätt erhåller understiger vad han såsom underofficer åtnjutit, skall han uppflyttas i den löneklass, som upptager lönebelopp, närmast högre än den löneklass han vid övergången tillhört. Då transport till civilmilitär beställning i allmänhet sker först vid en förhållandevis hög levnadsålder, kommer berörda undantagsregel ofta att tilllämpas. Sin nuvarande lydelse erhöll föreskriften i fråga vid omarbetningen år 1927 av officersavlöningsreglemente. Förut gällde jämlikt dåvarande formulering av 10 § i samma reglemente, att beställningshavare i ovan avsedda fall skulle behålla den lön, han före övergången uppburit, intill dess han på grund av befordran eller uppflyttning till högre löneklass komme i åtnjutande av motsvarande eller högre lön. I samband med förbemälda reglementsändring gjorde arméförvaltningen ett uttalande av följande innehåll. Då gällande bestämmelser icke medgåve sneddning vid befordran mellan beställning, tillhörande exempelvis löneplan Uo och löneplan O, hade det vid åtskilliga tillfällen inträffat — vilket för övrigt jämväl av vissa myndigheter påpekats — att underofficer, som utnämnts till civilmilitär beställning, under flera år efter utnämningen icke kommit i ^åtnjutande av högre lön än han dessförinnan innehade. Enligt de allmänna principer, som låge till grund för bestämmelserna i 8 §, syntes emellertid avsikten vara, att varje befordran skulle omedelbart medföra löneökning. För tillgodoseende härav hade arméförvaltningen föreslagit, att 10 § 1 mom. måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Därest den lön, varav beställningshavare vid övergången från beställning, hörande till en av de under 5 §' intagna löneplanerna, till beställning inom annan löneplan, skulle komma i åtnjutande, understiger den han vid övergången innehade, äger beställningshavare att i den nya beställningen omedelbart tillträda lön i den löneklass, för vilken lönen motsvarar eller närmast överstiger lönen i den löneklass han vid tiden för övergången tillhörde, med rätt att för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i den nya beställningen räkna sig till godo den tid intill tre år, varunder han tillhört den vid övergången för honom gällande löneklass». Försvarsväsendets lönenämnd förordade, att vederbörande stadgande måtte erhålla den lydelse, som enligt vad ovan nämnts då blev fastslagen. Frågan

41 om tillgodoräknande av tjänstetid ansåg lönenämnden böra prövas i vart särskilt fall. Från personalhåll har påpekats, att gällande bestämmelser i förenämnda ämne dels gåve anledning till skiljaktiga tolkningar och dels försatte beställningshavarna i en obilligt oförmånlig ställning. I en till de sakkunniga ingiven skrivelse den 11 juli 1930 har arméns fabrikers och tyganstalters Arméns tjänstemannaförening gjort sig till tolk för en dylik uppfattning. Från för- fabriker» och eningens sida har föreslagits ett stadgande av innehåll, att den, som från tjänstemilitär beställning utnämnes till civilmilitär tjänst, alltid skulle placeras i mannaden löneklass, vars lönebelopp vore närmast högre än den lön han vid övergången uppbure, dock aldrig i högre löneklass än den högsta för beställningen bestämda. I den sistnämnda löneklassen skulle vederbörande äga tillgodoräkna sig den tid, under vilken han före övergången åtnjutit lika hög eller högre lön. Vid bedömande av denna fråga är det enligt de sakkunnigas åsikt av betydelse att beakta, att transport av ifrågavarande slag i allmänhet är att jämställa med befordran, i det att de civilmilitära beställningar, som stå öppna för underofficerarna, äro att betrakta såsom påbyggnader på underofficersgraderna. E t t tillämpande av sneddningsförfarandet synes därför fullt naturligt, och det är endast det förhållandet, att beställningarna äro uppförda i skilda löneplaner, som föranlett en avvikelse från denna princip. H u r u gällande hestämmelser verka, framgår av följande exempel. En fanjunkare med lön enligt 9. löneklassen blir vid befordran till förvaltare placerad i 10. löneklassen, således den näst högsta i den högre lönegraden, med rätt att tillgodoräkna sig högst tre år av tjänstetiden i den förstnämnda löneklassen. Vid befordran till fortifikationskassör får han, såsom synes med rätta, stanna i den lägsta löneklassen i den nya lönegraden, men därvid betages honom rätt till någon omedelbar tjänstetidsberäkning, och detta oaktat löneökningen i det senare fallet är endast obetydligt högre än i det förra. Om en förvaltare vid intendenturkåren från någon av de tre högsta löneklasserna i denna beställning utnämnes till departementsskrivare, har han icke heller rätt att tillgodoräkna sig någon föregående tjänstetid. Den löneökning han vinner med nämnda befordran stannar vid 60 kronor, under det att skillnaden mellan löneklasserna i den lönegrad, han närmast förut tillhört, uppgår till 300 kronor, allt enligt gällande löneplaner. E n dylik olikhet synes de sakkunniga icke befogad, utan det förefaller riktigast, såsom även arméförvaltningen ansett, att tjänstetidsberäkningen sker, såsom om samtliga beställningar tillhört en och samma löneplan. Indelningen i militära och civilmilitära beställningar synes icke utgöra någon reell grund för de nu förefintliga skiljaktigheterna, en åsikt, som lämpligen belyses genom att antaga, att förvaltarbeställningen i de ovan anförda exemplen varit civilmilitär, såsom tidigare var förhållandet. Den tjänstetidsberäkning, som nu i det först omnämnda fallet synes helt naturlig, hade då icke kunnat äga rum, men i det sistberörda fallet hade dylik beräkning skolat ske.

De sakunni a 9-

42 De sakkunniga anse därför, att bestämmelserna i förevarande avseende böra få det innehåll, som av tjänstemannaföreningen föreslagits, men med tillägg av rätt till tjänstetidsberäkning enligt vanliga grunder. Förändringen, som syftar till enkelhet och likformighet, synes innebära en konsekvent tilllämpning av rådande system och är för övrigt ägnad att påskynda uppnåendet av den högsta lönen inom vederbörande lönegrad. Önskemål i senast antydda riktning hava också framförts från personalhåll och hava avsett medgivande för fanjunkare (styckjunkare) att vid befordran till departementsskrivare eller fortifikationskassör få tillgodoräkna sig intill sex år av den tid, varunder högsta lön i den militära beställningen åtnjutits. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, utgör medelåldern vid befordran till nämnda civilmilitära tjänster omkring 46 år, vadan slutlönen kan väntas uppnås vid tidigast 52—55 års ålder eller först 8—5 år före inträdet i pensionsåldern, stundom ännu senare. De sakkunniga anse emellertid, att man i avvaktan på, huru de här föreslagna bestämmelserna komma att verka, bör stanna vid den förbättring, som desamma inrymma. I tjänstemannaföreningens förut omnämnda skrivelse påvisas även, att befordringsförhållandena för beställningshavare i 3 lönegraden av löneplan C i vissa fall äro mycket ogynnsamma. Proportionen mellan antalet tjänster i högre och lägre grad uppgives nämligen medföra, att befordran från tyghantverkare till tygverkmästare och likställd tjänst ofta kan beräknas ske först vid så hög levnadsålder, att slutlönen i den högre tjänsten icke kan uppnås. För avhjälpande av berörda olägenhet föreslås, att tygförvaltare av 2. klassen, tygverkmästare, besiktningsrustmästare och verkmästare av 1. klassen måtte för löneuppflyttning få tillgodoräkna sig intill sex år av tjänstetiden inom högsta löneklassen av närmast förut innehavd lägre lönegrad. E t t sådant avsteg från hittills tillämpade principer, som tjänstemannaföreningens förslag innebär, kan tänkas medföra åtskilliga konsekvenser, och de sakkunniga anse sig icke kunna tillstyrka, att någon åtgärd i avsedd riktning nu vidtages. De här berörda omständigheterna synas emellertid böra beaktas vid en saklig omprövning av löneplanerna.

5. Förmåner vid sjukdom. De förmåner, som äro statens tjänstemän tillförsäkrade vid olycks- eller sjukdomsfall, utgöras dels av rätt att därvid åtnjuta lön i viss utsträckning, dels i viss mån av rätt till fri sjukvård. I dessa båda avseenden föreslå de sakkunniga vissa ändringar i gällande regler. Då de synpunkter, som anläggas på berörda frågor, i väsentliga delar sammanfalla, synes det lämpligt, att hithörande ämnen behandlas i ett sammanhang. Avlöning Jämlikt bestämmelse i gällande officersavlöningsreglemente äger officer om ådragen e^Gr underofficer, som skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom i tjänsten, blivit hindrad att tjänstgöra, åtnjuta oavkortad lön under särskilt angiven tid. För manskapet avser dylik förmån icke blott olycksfall i tjänsten, utan även sjukdom, som ådragits under sådana omständigheter, att skälig anled-

43 ning ej finnes antaga, att den föranletts av annan anledning än tjänstgöringen eller att denna icke väsentligen bidragit därtill. Jämlikt reglementet för arméns avlöning under fred den 11 oktober 1907 rådde i viss mån andra förhållanden, i det att nämligen officer eller underofficer, som till följd av sjukdom var förhindrad att förrätta sin tjänst, ägde bibehålla dagavlöning under en tid, ej överstigande två månader för varje sjukdomsfall. Häckte sjukdomen längre tid än två månader, var det beroende på högre myndighets prövning, huruvida dagavlöning fick bibehållas för den överskjutande tiden. Någon åtskillnad mellan sjukdom, ådragen i tjänsten eller utom tjänsten, gjordes för det dåvarande icke. Den av manskapet, som å sjukhus eller sjukrum åtnjöt portion och sjukvård, fick däremot enligt reglementets ursprungliga lydelse icke under tiden uppbära dagavlöning. Genom en författningsändring av år 1915 (S. F. S. nr 167) infördes beträffande manskapet ett stadgande av det innehåll, att, om någon till följd av sjukdom, som han utan eget förvållande ådragit sig under tjänstgöring, blivit förhindrad att förrätta sin tjänst, skulle de för underofficer i liknande fall gällande bestämmelserna lända till efterrättelse. I fråga om sjukdomsförhinder, som icke föranletts av olycksfall, gäller för officer och underofficer, att lön får bibehållas under så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledighet för sjukdom tillika med semester icke överstiger 45 dagar. Beträffande manskapet är enahanda tidsfrist bestämd, fastän oberoende av annan ledighet. För å ena sidan officerare och underofficerare och å andra sidan manskapet gälla sålunda skiljaktiga regler, vilka för de förstnämnda äro mindre fördelaktiga än för de senare. Ifrågavarande angelägenhet var föremål för uppmärksamhet i samband med förarbetena för 1927 års avlöningsreglemente. I sitt yttrande i berörda ärende framhöll sålunda arméförvaltningen, att det Arméförvaltsyntes ämbetsverket givet, att starka skäl förelåge för ett biträdande av ett »«*#«»• framfört förslag, att beställningshavare, vilken ådragit sig sjukdom av den beskaffenhet, att den militära tjänstgöringen skäligen kunde antagas hava bidragit till densamma, skulle äga att liksom vid olycksfall åtnjuta oavkortad lön så länge sjukdomen varade. Önskemål av sådant innehåll hade med stor enhällighet uttalats av de militära myndigheterna. Arméförvaltningen hävdade för sin del den uppfattningen, att den tjänstgöring, som ålåge beställningshavare, å vilken officersavlöningsreglementet ägde tillämplighet, vore så olika den, som ankomme på befattningshavare, vilken avsåges i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen, att en skiljaktighet i avlöningsbestämmelserna i förevarende avseende finge anses vara fullt motiverad. Då arméförvaltningen ändock icke ansåge sig kunna ansluta sig till myndigheternas förslag, berodde detta därpå, att ett genomförande av den föreslagna författningsändringen, enligt vilken det skulle komma att bero på ett hundratal avlöningsutbetalande myndigheter att bedöma frågor, huruvida inträffade sjukdomsfall vore föranledda av den militära tjänstgöringen under sådana förhållanden, att

44 densamma skäligen kunde anses hava därtill bidragit, med stor säkerhet skulle komma att medföra ojämnhet i tillämpningen. Härtill komme, att ändringen i fråga måste förutsätta en omläggning av grunderna för beredande av fri sjukvård åt beställningshavare, som avsåges i först omnämnda reglemente. Arméförvaltningen erinrade härvid om den föreskriften i då gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken, att rätt att bibehålla oavkortad lön utöver 45 dagar ej finge åtnjutas samtidigt med fri sjukhusvård. Vad angår sammankopplandet av semester och sjukledighet, ansåg arméförvaltningen, att förmånen av semester borde helt avskiljas från rättigheten att under viss tid få utan avdrag vara frånvarande på grund av sjukdom. Ämbetsverket förordade därför, att beställningshavare måtte, utöver den envar tillförsäkrade förmånen av semester, äga att vid sjukdom åtnjuta tjänstledighet med oavkortad lön under viss för alla lika lång tid, vilken i enlighet med vad därom gällde för det fast anställda manskapet syntes böra bestämmas till 45 dagar under ett och samma kalenderår. MarinMarinförvaltningen föreslog för sin del, att beställningshavare skulle förvaltningen. ä g a r a ^ till avdragsfri ledighet för sjukdom utöver semester under en tid av 30 dagar för kalenderår. Därjämte ansåg ämbetsverket goda skäl föreligga för en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t bibehölle möjligheten att, då tjänstgöringen bidragit till uppkomsten av en sjukdom, eller eljest vid ömmande omständigheter medgiva befrielse från skyldighet att vidkännas sjukavdrag. FörsvarsLönenämnden framhöll, att det vore tydligt, att officerare och underväsendets 0 f n c e r a r e genom gällande bestämmelser om avlöning under sjukdom blivit ställda i ett vida ogynnsammare läge, än vad tidigare varit förhållandet. Det förtjänade, enligt lönenämndens åsikt, även framhållas, att den militära personalen i vissa fall, t. ex. vid övningar utom förläggningsorten, arbetade under sådana förhållanden, att faran för sjukdom vore avsevärt större än som i allmänhet vore fallet beträffande civila befattningshavare. Det syntes nämnden med rättvisa och billighet överensstämmande, att samma hänsyn, som gjort sig gällande gentemot manskapet, iakttoges i fråga om den personal, som avsåges i officersavlöningsreglementet. Då det icke torde kunna förnekas, att även denna personal — om ock icke i samma grad som manskapet — under sin tjänstgöring vore utsatt för större sjukdomsrisk än statstjänare i allmänhet, syntes fullt fog föreligga att bringa bestämmelserna om rätt till kostnadsfri sjukledighet i närmare överensstämmelse med de härutinnan för manskapet gällande. På de skäl arméförvaltningen anfört hade lönenämnden likväl icke funnit sig kunna biträda de framställda yrkandena därom, att beställningshavare, som ådragit sig sjukdom av den beskaffenhet, att den militära tjänstgöringen skäligen kunde antagas hava förorsakat densamma, skulle tillförsäkras rätt att uppbära oavkortad lön, så länge sjukdomen varade. Nämnden delade dock den uppfattning, som kommit till uttryck i de båda ovannämnda ämbetsverkens uttalanden, nämligen att viss tids avdragsfri sjukledighet borde medgivas även officerare och underofficerare, men nämnden föreslog för sin del, att dylik tidrymd borde begränsas till 15 dagar.

45 Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anförde vederbörande departementschef, att han — utan att vilja närmare ingå på de skäl som kuude anföras för och emot en bestämmelse om viss tids kostnadsfri sjukledighet — vid det förhållandet, att de då gällande bestämmelserna i ämnet i allo överensstämde med motsvarande föreskrifter i civilförvaltningens och kommunikationsverkens avlöningsreglementen, icke ansåg, att någon ändring i då förevarande sammanhang borde vidtagas. Frågan därom borde emellertid göras till föremål för övervägande vid en allmän revision av avlöningsreglementena. Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, blevo officerare och underofficerare genom antagandet av 1921 års avlöningsreglemente försatta i en sämre ställning med avseende på rätten att vid sjukdom bibehålla avlöning, än vad tidigare varit fallet. Därest nu gällande bestämmelse om rätt till kostnadsfri sjukledighet under den tid semestern understiger 45 dagar i anslutning till motsvarande föreskrift i förslaget till allmänt avlöningsreglemente skulle upphävas, komme försämringen att bliva ännu mera påtaglig. Det må i detta sammanhang även erinras om, att 1907 års avlöningsreglemente för flertalet av personalen förutsatte en väsentligt mindre omfattande tjänstgöring än som sedermera kommit till stånd. Vad först angår den från olika håll uttalade tanken, att enahanda förmån, som nu åtnjutes vid olycksfall i tjänsten, skulle tillerkännas den, som under andra omständigheter ådragit sig sjukdom i tjänsten, hava de sakkunniga kommit till den övertygelsen, att den militära tjänstgöringen i allmänhet medför större risker för hälsan, än vad fallet är i fråga om de flesta andra av statstjänstens grenar. Visserligen äro även andra tjänstemannagrupper, exempelvis de vid kommunikationsverken, lotsverket m. m. anställda, i vissa fall utsatta för sjukdomsrisk, men förhållandena äro icke fullt likartade med dem, som råda i militärtjänsten, där särskilt under fältmässiga övningar möjligheterna att genom försiktighetsåtgärder förekomma sjukdomsfall ofta äro uteslutna. De militära beställningshavarna måste med få undantag, oavsett tjänstegrad eller ålder, deltaga i sådana förrättningar, där icke blott klimatiska förhållanden utan även de fysiska ansträngningarna kunna giva upphov till en sjukdom. Dylika sjukdomsfall kunna icke helt förebyggas genom härdning och träning, ty denna giver visserligen en ökad motståndskraft mot sjukdomar i allmänhet, men mångfaldiga exempel finnas på, att en stark kroppskonstitution icke är tillräckligt skydd emot risken att ådraga sig en allvarlig sjukdom. Bärande skäl synas sålunda förebragta för att i förevarande avseende bereda de militära beställningshavarna en större fördel än som beträffande övriga tjänstemannagrupper ansetts befogat. Då manskapet vid försvarsväsendet äger åtnjuta oavkortad lön under hela den tid sådan sjukdom varar, vilken skäligen kan antagas icke hava föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, kan det med full rätt förefalla oegentligt, att officers- och underofficer spersonalen, som ofta tjänstgör i dubbelt så lång tid samt i många fall måste bestrida underhållet för familj, skall i samma hänseende vara sämre tillgodosedd.

De sakkunniga

46 De militära förvaltningsmyndigheterna hava också i princip anslutit sig till den ståndpunkten, att åt militärpersonalen över huvud taget i förevarande avseende med rätta bör beredas en särställning. Deras betänkligheter häremot synas huvudsakligen grundas på motiv av mera formell natur. Gentemot vad arméförvaltningen och lönenämnden i detta sammanhang anfört vilja de sakkunniga framhålla, att prövningen av en sjukdoms härledning icke torde vara svårare, då det gäller en officer eller underofficer, än i fråga om manskap. Med den utvidgade rätt till fri sjukvård, som de sakkunniga här nedan föreslå, komma sjukdomsfallen att i regel bedömas och behandlas av vederbörande tjänsteläkare, varigenom en enhetlig prövning underlättas. Sammankopplandet av rätten till avdragsfri sjukledighet med fri sjukvård avses icke att för framtiden bibehållas. Det bör vidare framhållas, att nu berörda syfte icke vinnes genom rätt till kostnadsfri ledighet under viss tid, utan att detta endast kan nås genom att sjukdom ådragen i tjänsten likställes med skada vållad av olycksfall under motsvarande omständigheter. De sakkunniga hava därför föreslagit en dylik likställighet, och definitionen på sjukdom, som härvidlag avses, har angivits med samma ord, som förekomma i nu gällande föreskrift i manskapsavlöningsreglementet. Tidsbegränsningen för åtnjutande av oavkortad lön i de fall, som här avses, har på sätt skett i förslaget till allmänt avlöningsreglemente bestämts till sex månader, efter vilken tid A-avdrag skulle tillämpas; dock torde möjlighet böra beredas att även för tid utöver sex månader, därest så erfordras, få bibehålla full lön. I förslaget till allmänt avlöningsreglemente har olycksfall i tjänsten ansetts böra likställas med våld eller misshandel, för vilken tjänsteman på grund av sin tjänst blivit utsatt. Vid avfattningen av berörda bestämmelse har man närmast tänkt på sådana befattningshavare, vilka vid övervakande av ordning och säkerhet kunna bliva utsatta för överfall. De sakkunniga hålla före, att en motsvarande bestämmelse med fullt fog kan inrymmas i de militära avlöningsföreskrifterna, men att den där bör erhålla en något vidgad omfattning. Det kan givetvis inträffa, att en militär i befäls ställning blir utsatt för övervåld i tjänsten, men därjämte händer det icke så sällan, att den här i landet på vissa håll rådande animositeten mot försvarsväsendet och dess personal tager sig uttryck i överfall även på den, som icke är i tjänsteärenden stadd. Anledningen kan vara endast den, att vederbörande representerar krigsmakten, och ofta saknas varje spår av personlig avoghet. Det synes de sakkunniga rimligt, att den, som på grund av sin ställning såsom tjänsteman vid viss del av statsförvaltningen blir utsatt för kroppslig skada, i någon mån hålles skadeslös för de ekonomiska följderna därav. Givetvis böra vid tillämpningen av en bestämmelse av åsyftat innehåll sådana fall uteslutas, då den överfallne själv givit anledning till någon tvist. Avlöning Beträffande därefter frågan om rätt till bibehållande av lön vid sjukdom mfT andra a v a n n a ^ s ^ a g a n ovan behandlats har 1928 års lönekommitté, såsom förut fan.

47 nämnts, föreslagit, att all sådan rätt skulle upphöra. Då de sakkunniga föreslå kostnadsfri ledighet under sjukdom, ådragen i tjänsten, samt fri sjukvård i dylika fall, anse de sakkunniga sig kunna biträda kommitténs förslag i denna del. Med avseende på frågan om sjukvård genom statens försorg få de sak- Fri sjukvård kunniga erinra om, att dylik förmån redan nu tillkommer — förutom allt manskap — officerare och underofficerare m. fl. i viss omfattning. Föreskrifterna därom äro meddelade för arméns del i kungörelsen den 12 december 1924, nr 518, angående beredande av fri sjukvård under fredstid för armén tillhörande personal, samt, vad marinen beträffar, i reglemente för marinen och i vissa nådiga brev. I båda fallen är rätten till fri sjukvård beroende av, att den sjuke kan inställa sig vid den för truppen anordnade sjukvisitationen, eller att plats kan beredas å militärt sjukhus. Dessutom förutsattes, att insjuknandet skett under tid, då vederbörande varit i tjänstgöring. Katten till fri sjukvård kan således i berörda fall knappast betecknas såsom en allmän förmån utan har mera karaktär av ett medgivande att, i den mån så kan ske, anlita de sjukvårdsmöjligheter, som finnas tillgängliga. Under fälttjänstövningar erhåller dock all personal fri sjukvård även i kvarter, och likaså är personal inmönstrad å flottans fartyg berättigad till dylik vård. I överensstämmelse med förslaget till allmänt avlöningsreglemente föreslå de sakkunniga principiell rätt till fri sjukvård såsom en löneförmån. Den motivering härför, som av 1928 års kommitté anföres (sid. 112 ff.), anse de sakkunniga i huvudsak tillämplig även å försvarsväsendet. I anslutning till den från skilda håll uttalade åsikten, att främjandet av de anställdas hälsotillstånd är ett statsintresse, vilja de sakkunniga understryka, att detta icke minst i fråga om militära och civilmilitära beställningshavare har sitt fulla berättigande. Då härtill kommer, att staten under militärtjänstgöring i vissa fall måste svara för sjukvården, ligger häri ännu ett skäl för, att detta system utsträckes till att avse tjänsten i allmänhet. För här avsedd läkarvård hava de sakkunniga förutsatt, att vid försvarsväsendet anställda läkare i förstå hand böra tagas i anspråk. Då dessa redan nu äro skyldiga att i viss utsträckning behandla även den personal, som här är i fråga, torde deras arbetsbörda icke härigenom komma att ökas i mera avsevärd grad. Närmare bestämmelser beträffande ordningen för meddelande av läkarvård torde, liksom nu är fallet, böra meddelas av Kungl. Maj:t. Beträffande frågan, huruvida man kan ålägga militärläkare att utan särskild gottgörelse åtaga sig det ökade arbete, som vården av nu avsedd personal medför, få de sakkunniga erinra om, att ordinarie läkare vid truppförband av armén jämlikt nådigt brev den 14 juni 1928 äro skyldiga att utan särskild ersättning ombesörja sjukvården för till truppförbandet kommenderade eller av vederbörande arméfördelningschef för erhållande av dylik vård hänvisade officerare, underofficerare samt civilmilitära beställningshavare vid armén ävensom vid lantförsvaret anställda arbetare.

48 Det är emellertid tydligt, att den utsträckta rätten till sjukvård måste medföra krav på, att läkaren vid förekommande fall skall besöka den sjuke i dennes hem, och därigenom införes ett helt nytt moment i militärläkarnas tjänstgöring. De sakkunniga anse sig icke kunna bedöma, i vad mån en sålunda utvidgad tjänstgöringsskyldighet kan åläggas läkarna med stöd av 11 § i gällande officersavlöningsreglemente, vari någon ändring icke ifrågasattes, men denna angelägenhet torde bliva föremål för särskilt övervägande. Härvid torde även böra undersökas, i vad mån den instruktion, som kan bliva antagen för de för den civila statsförvaltningen föreslagna »verksläkarna», kan bliva tillämplig i fråga om den utökade sjukvården inom försvarsväsendet. I varje fall anse sig de sakkunniga kunna förutsätta, att de ökade kostnader för statsverket, som av denna del av sjukvården kunna föranledas, icke bliva av den omfattning, att avgörande hänsyn därtill behöver tagas vid frågans bedömande. Enligt förslaget till allmänt avlöningsreglemente skulle kostnaderna för medicin, sjukhusvård och specialistvård m. m. bestridas helt av statsverket, då de föranledas av olycksfall i tjänsten, under det att de vid sjukdom eller skada i andra fall i regel skulle fördelas lika mellan staten och beställningshavaren. Vad det sistnämnda alternativet angår, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att sjukdom, som ådragits i tjänsten, i förevarande avseende jämställes med olycksfall, och få de sakkunniga såsom skäl för en sådan utsträckt rätt åt militärpersonalen åberopa den motivering, som anförts till stöd för rätten att bibehålla avlöning under sjukdom av ifrågavarande slag. I överensstämmelse med den av de sakkunniga i denna fråga företrädda synpunkten torde sjukvården även få omfatta sådana hjälpmedel, som kunna befinnas erforderliga, för återställande av arbetsförmågan efter en genomgången sjukdom av här avsett ursprung.

6. Lönenämnd. Nuvarande Enligt instruktionen för försvarsväsendets lönenämnd den 4 november organisation. 1921 åligger det nämnden, att verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t avgiva yttranden och förslag i till nämnden hänskjutna frågor, av huvudsakligen löneteknisk natur, som beröra den personal, på vilken avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat vid försvarsväsendet är gällande, samt att med uppmärksamhet följa försvars väsendets utveckling, så vitt densamma kan öva inverkan på löneförhållandena för nyssnämnda personal, och hos Kungl. Maj:t göra de framställningar beträffande samma personals löneförhållanden, vilka nämnden finner påkallade. Därjämte föreskrives, att nämnden i sin verksamhet bör eftersträva likformighet i löneavseende inom skilda delar av försvars väsendet samt därvid

49 beakta löneförhållandena såväl ur det allmännas synpunkt som med hänsyn till personalens behov. I j överensstämmelse med nämndens sålunda angivna ställning såsom en rådgivande och utredande institution i lönefrågor av såväl lönetekniskt som militarorgamsatoriskt innehåll skola dess medlemmar representera ej mindre förvaltnings- an även löntagar- och de allmänna intressena. Antalet med lemmar ar bestämt till 7 jämte lika många suppleanter. De för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken tillsatta ma års löne lonenamnderna hava i huvudsak enahanda uppgifter och sammansättning kommitté. som ovan nämnts. Frågan om en koncentration av lönenämndernas verksamhet har vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, och 1928 års lonekommitté hade anmodats att avgiva yttrande i dylikt J avseende. I sitt betänkande den 21 juli 1930 har kommittén därför tagit nämnda ämne under behandling. Efter en redogörelse för vad i frågan tidigare förekommit anför komittén att den kommit till den uppfattningen, att lönenämndsinstitutionen bör bibehållas. Emellertid anser kommittén, att antagandet av ett avlöningsreglemente for den civila statsförvaltningen medför såsom en konsekvens, att endast en lonenamnd bör finnas för de tjänstemän, som i ett dylikt reglemente avses. Skulle det visa sig, att även försvarsväsendet komme att inordnas under ett med allmänna avlöningsreglementet i huvudsak sammanfallande reglemente, torde det, enligt kommitténs åsikt, böra tagas i övervägande om icke lonenämnden borde bliva gemensam för både den civila och militära förvaltningen. Beträffande den för civilförvaltningen tänkta gemensamma lönenämndens verksamhet föreslår kommittén, att densamma i huvudsak skulle syfta till att ga statsdepartementen och kammarrätten till hända med utredningar och yttranden i ärenden av löneteknisk art. Därjämte borde vederbörande myndigheter aga att i tveksamma fall hänvända sig till nämnden i tolkningseller tillampningsfrågor, varvid dock nämnden skulle hava befogenhet att visa ifrån sig en fråga av mera omfattande natur eller eljest av beskaffenhet att icke bora föranleda uttalande från dess sida. Vidare ansåg kommittén det icke uteslutet, att åt lönenämnden skulle kunna anförtros även vissa andra uppgifter, såsom att taga initiativ till andringar i gällande lönebestämmelser samt att vid framtida behov av lönereglering på särskild anmodan verkställa förarbetet därför* Det kunde jämväl förtjäna att tagas under övervägande, huruvida icke lönenämnden skulle kunna tillhandahålla myndigheterna en fortlöpande serie redogörelser för Kungl Maj:ts och kammarrättens beslut av principiell natur i lönefrågor vilka frågor alltså icke vidare borde inflyta i kammarrättens årsbok. Likaså torde det åligga nämnden att utgiva vissa sammanställningar och publikationer, som kunde underlätta myndigheternas arbete med löneärenden, eller eljest vore av allmänt intresse, såsom lönetabeller, sammanställningar over antalet beställningshavare vid skilda verk och myndigheter m m 2 1 7 3 30

J

°

^

50 Ett fyllande av de sålunda förutsatta huvuduppgifterna syntes kräva, att nämnden besutte en hög grad av sakkunskap i lönefrågor, men det vore även av vikt att tillse, att nämnden icke gestaltades på sådant sätt, att den finge benägenhet att stelna i formerna, utan den borde beredas möjlighet att hålla sig väl underrättad om förvaltningslivets skiftande krav och om uppfattningarna bland statens tjänstemän. För att tillgodose ett sådant ändamål kunde nämnden tänkas sammansatt av representanter för de skilda förvaltningsgrenarna och de olika personalsammanslutningarna. Då emellertid en på så sätt bildad nämnd komme att bestå av allt för många medlemmar och därigenom kunde befaras icke bliva funktionsduglig, bleve det nödvändigt att vidtaga en mycket stark begränsning, vilket återigen kunde medföra risk för att förtroendet till nämnden minskades hos de förvaltningsgrenar och personalkategorier, som icke bleve företrädda. För att tillgodose de skiljaktiga synpunkterna hade kommittén funnit det lämpligast, att lönenämnden uppdelades i en fast och en mera rörlig del. Den förstnämnda delen borde sammansättas av ett mindre antal, förslagsvis högst fem, av Kungl. Maj:t utsedda personer, vilka vore förtrogna med lönefrågor och tjänstgöringsförhållanden inom olika delar av nämndens verksamhetsområde. Det syntes i sådant avseende fördelaktigt, om nämnden kunde komma att bestå dels av en utanför förvaltningen stående, med statens och det allmännas synpunkter erfaren person, dels av en representant för förvaltningen samt dels av tjänstemän från de olika huvudgrupperna av löntagare. Till den mera fasta nämndens förfogande såsom sakkunniga skulle stå personer, utsedda av Kungl. Maj:t, vilka vore skickade att företräda dels förvaltningen dels personalsammanslutningarna. Berörda förvaltnings- och personalrepresentanter skulle av nämnden tillkallas, men icke blott för att meddela upplysningar, som måhända lika väl kunnat framföras skriftligen, utan för att med nämndens medlemmar bedriva sakliga överläggningar i syfte att frågorna skulle kunna bliva verkligt och allsidigt belysta. Nu avsedda representanter skulle således intaga en plats såsom tillfälliga ledamöter. De skulle icke äga att deltaga i nämndens beslut, men deras meningar skulle antecknas till protokollet och angivas i nämndens utlåtanden. De sakI likhet med 1928 års lönekommitté hålla de sakkunniga före, att erfakunniga. renheterna av lönenämndernas omkring tioåriga verksamhet påvisa, att en sådan instans har en verklig uppgift att fylla. Dess betydelse synes framför allt ligga däri, att förekommande lönefrågor kunna handläggas och förberedas på ett friare sätt än vad det strängt ämbetsbetonade arbetssättet kan medgiva. Lönenämnderna synas i viss mån spela en roll av medlande instans mellan å ena sidan statshänsyn och å andra sidan löntagarnas intressen. Denna deras ställning lär bliva än mera utpräglad i en sådan organisationsform, som av kommittén skisserats. För att avsett önskemål skall kunna nås, fordras emellertid, att nämndernas uppgifter bestämt angivas, och att deras sammansättning icke bliver ensidig.

51 Vad först verksamheten angår, bör denna enligt 1928 års kommittés förslag vara av övervägande rådgivande art, och de sakkunniga hava i princip intet att erinra emot vad i sådant avseende anförts. Dock synes det de sakkunniga vara av vikt, att bestämda gränser dragas mellan nämndernas befogenhet och de administrativa domstolarnas. Endast de sistnämndas utslag böra äga auktoritet ur tolkningssynpunkt, men från deras sida böra nämndernas uttalande ägnas tillbörligt beaktande vid sidan av mera formella synpunkter. Att införa en rätt för samtliga myndigheter att från nämnden eller nämnderna begära upplysning i tolknings- eller tillämpningsfrågor synes därför — även med den begränsning kommittén tänkt sig — väcka en viss betänklighet. En dylik tolkningsfunktion måste handhavas med stor försiktighet, på det att icke ovisshet skapas och vederbörande rättsinstansers utslag föregripas. Nämndens skyldighet i detta avseende bör därför begränsas till att lämna upplysning om rådande praxis i tillämpningsfrågor. För de centrala förvaltande ämbetsverken torde det å andra sidan ofta vara av stort värde att kunna erhålla kännedom om nämndens ställning till en viss fråga. Den allmänna överensstämmelse i löneavseende mellan olika statliga förvaltningsområden, som redan är rådande, kommer vid ett bifall till föreliggande förslag till militärt avlöningsreglemente att bliva än tydligare markerad, och anspråken på enhetlighet jämväl i fråga om bestämmelsernas tolkning göra sig därmed än mera gällande. Från denna utgångspunkt synes det därför följdriktigt, att samtliga angelägenheter, som hänskjutas till lönenämnds prövning, kunde handläggas av en för hela statsförvaltningen gemensam sådan nämnd. Vid detta spörsmåls bedömande böra emellertid även andra hänsyn ägnas beaktande. Den militära organisationen och den militära tjänstgöringen förete utpräglade särdrag i förhållande till statens övriga verksamhetsområden, vartill kommer, att förhållandena äro väsentligt olika inom skilda grenar av försvarsväsendet och för olika personalgrupper inom detsamma. E t t tillämpande av avlöningsförfattningarna och bedömande av hithörande frågor kräver därför en grundlig, på erfarenheten fotad kännedom om de olika faktorer, som därvid spela in, och det får anses ofrånkomligt, att detta vetande i icke alltför ensidig gestaltning är representerat inom själva nämnden. Att inrymma erforderlig sakkunskap beträffande samtliga förvaltningsgrenar inom en nämnd med föreslagen sammansättning av fem medlemmar låter sig knappast göra, om de olika tjänstemannagruppernas intressen skola bliva behörigen tillgodosedda. Det kan visserligen tänkas, att nämnden skulle kunna tilldelas en särskild föredragande i militära frågor, men en sådan åtgärd torde strida mot önskvärd likformighet i organisationen utan att kunna uppväga frånvaron av speciell fackkunskap hos de för besluten ansvariga. Skulle den ständiga nämnden utökas med ett tillräckligt antal representanter för försvarets personalgrupper, bleve man — för att uppehålla en rätt proportion mellan talesmännen för skilda intressen — nödsakad att ut-

52 vidga även »lekmännens» krets. En så månghövdad nämnd skulle emellertid, såsom också 1928 års kommitté påpekat, bliva en alltför tungrodd och oändamålsenlig apparat. Till undvikande av därmed förbundna olägenheter kan det tänkas, att man j läte nämnden arbeta på avdelningar med ett par gemensamma ledamöter. ; Härigenom bleve det väl möjligt att i viss mån tillgodose enhetligheten i serbetet; men de sakkunniga anse, att koncentrationen med fördel kan föras ännu ett steg längre. Nämnden bör då sammansättas av ett fast och ett växlande led. Det förra bör bildas av företrädare för det allmänna, under , det att det senare representerar löntagarna. Denna sistnämnda sektion bör j bestå av ständiga medlemmar, sammanförda i visst antal grupper för olika förvaltningsgrenar, och nämnden sammansättes av den fasta delen och gruppen för det förvaltningsområde en viss fråga berör. Beträffande antalet sådana grupper vilja de sakkunniga icke göra något bestämt uttalande, men det synes önskvärt, att det kunde begränsas till två, nämligen en för den civila och en för den militära förvaltningen. Vad därefter angår antalet medlemmar i nämnden, synes detta bliva beroende på den omfattning personalrepresentationen erhåller. I likhet med 1928 års kommitté hålla de sakkunniga före, att denna gren bör räkna tre personer, vilka för försvarets del böra företräda de tre huvudgrupperna office- I rare, underofficerare och manskap. För att ernå en lämplig avvägning mel- I lan olika synpunkter synes det då lämpligt, att även det »allmänna» ele- I mentet får samma styrka. Det förhållandet, att medlemsantalet blir jämnt, synes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Av de icke-fackliga ledamöterna bör ordföranden vara en med statsför- i valtningen väl förtrogen person, som helt kan ägna sig åt denna sin uppgift. De båda andra beständiga medlemmarna böra företräda allmänt ekonomiska synpunkter. Dessa sistnämnda såväl som fackrepresentanterna böra utses för viss icke alltför kort tid, förslagsvis tre år i sänder. I en på så sätt organiserad nämnd torde kontinuiteten i arbetet bliva tillgodosedd, samtidigt som de särskilda intressena kunna behörigen beaktas. Det synes icke uteslutet, att vissa frågor, exempelvis sådana, där nämn- I den förut intagit en principiell ståndpunkt, kunna handläggas av ordföranden, ensam eller med ett mindre antal medlemmar. Vid behandling av frågor av större räckvidd kan det tänkas, att nämnden tillfälligtvis förstärkes med ett mera parlamentariskt betonat inslag. Till den egentliga nämnden skulle, såsom 1928 års kommitté föreslagit, komma tillfälliga representanter för sådana personalkategorier, som beröras av viss uppkommen fråga. Det sätt, som av nämnda kommitté föreslagits för de sålunda tillkallade personalrepresentanternas medverkan vid frågornas avgörande, förefaller dé sakkunniga tilltalande, och det tillgodoser även ett från personalhåll starkt betonat önskemål. Att giva dessa tillfälliga medlemmar rätt att deltaga i nämndens beslut och därmed i ansvaret för desamma synes däremot varken lämpligt eller erforderligt. S

53 De sakkunniga, som följaktligen kunna ansluta sig till tanken på en gemensam lönenämnd, vilja emellertid i fråga om sammansättningen av den nuvarande militära lönenämnden framhålla vissa synpunkter, som synas böra beaktas, därest en sådan organisation bibehålles. Såsom förut nämnts, är försvarsväsendets lönenämnd enligt sin instruktion avsedd endast för den personal, på vilken officersavlöningsreglementet har tillämplighet. Emellertid har den praxis utbildat sig, att nämnden fått handlägga även frågor, som röra det fast anställda manskapet och den ickeordinarie civila personalen. E n dylik utvidgning av nämndens verksamhetsfält synes fullt riktig och i överensstämmelse med dess ställning, men därav synes även böra följa, att dess sammansättning erhåller en motsvarande allsidighet. För närvarande innesluter nämnden väl representanter för officers- och underofficerskårerna, men ingen representant för manskapet Denna stora personalgrupp, vars löneförhållanden därjämte förete väsentliga säregenheter, är icke företrädd inom nämnden. Från personalhåll har också uttryckts önskemål om en förändring i berörda avseende, och de sakkunniga få tillstyrka en sådan åtgärd. Från militärt håll har lönenämndens sammansättning även i ett annat avseende gjorts till föremål för erinran, i det att det nämligen ansetts, att det militära elementet vore alltför svagt representerat därstädes. Denna åsikt framfördes bland annat av vissa representanter för försvarsväsendets olika personalgrupper vid en uppvaktning inför statsministern den 17 december 1929, varvid anfördes, att antalet personalrepresentanter i försvarsväsendets nämnd endast vore 2 av 6 ledamöter, under det att i kommunikation sverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder motsvarande tal vore 4 och 6. De sakkunniga finna det synnerligen angeläget, att valet av medlemmar i lönenämnderna sker efter enhetliga grunder, på det att anledningar till misstämning må undanrödjas och personalens förtroende till lönenämnderna stärkas. De sakkunniga hava icke ansett sig böra avgiva något utformat förslag i här omhandlade ämne, men de sakkunniga få förorda, att en omorganisation av lönenämnderna inriktas på en sammanslagning till en enda nämnd på sätt ovan antytts. Därest den nuvarande särskilda lönenämnden för försvarsväsendet bibehålles, hemställa de sakkunniga, att en principiell förändring av dess sammansättning, i den riktning här angivits, måtte komma till stånd. I likhet med 1928 års kommitté hålla de sakkunniga före, att stadganden i denna fråga näppeligen höra hemma i avlöningsreglementet. I det av de sakkunniga utarbetade reglementsförslaget har därför någon sådan föreskrift icke intagits.

54 B. Specialmotivering till förslaget till avlöningsreglemente. Med hänsyn till den överensstämmelse i grunddragen, som nu är rådande inom det statliga avlöningsväsendet, har det, såsom förut nämnts, ansetts fördelaktigt, att även detaljbestämmelserna, så långt så är ändamålsenligt, erhålla enahanda innehåll och formulering. Härigenom torde tolkningen underlättas och icke avsedda skiljaktigheter undvikas. De sakkunniga hava därför vid redigeringen av författningstexten sökt följa 1928 års kommittés förslag i olika punkter, och, där anledning till avvikelse icke förelegat, har samma avfattning antagits. Då de sakkunniga sålunda ofta kunnat ansluta sig till de synpunkter, som av nämnda kommitté anlagts, måste motiveringen i åtskilliga fall bliva densamma, och en upprepning därav har då ansetts överflödig. Rubriken.

I anslutning till de å sid. 32 framförda synpunkterna föreslås reglementet gälla för den aktiva personalen, med vilken av praktiska skäl surnumerärer och beställningshavare med tillfälligt avsked likställts. Dess omfattning har i anslutning därtill angivits med begreppet »personal å aktiv stat m. fl.». Häri torde ligga en tillfredsställande definition på reglementets innehåll, som utesluter kategorierna: övergångsstat, reservstat, reserv och värnpliktiga ävensom icke ordinarie befattningshavare. Såsom en enkel benämning att användas i dagligt bruk har föreslagits »militära avlöningsreglementet». Det har ansetts lämpligt att redan i rubriken tillkännagiva, att bestämmelserna avse fredstid.

Uppställning.

Reglementet har indelats i tre huvuddelar, nämligen:

I. Officerare, underofficerare samt civilmilitär personal, I I . Fast anställt manskap, I I I . Föreskrifter rörande reglementets tillämpning m. m. Del I. har indelats i tre kapitel och under desamma hava de olika stadgandena med hänsyn till innehållet grupperats under särskilda rubriker enligt nedanstående. 1. kap. Allmänna bestämmelser. 2. kap. Beställningshavare, som åtnjuta lön enligt löneplan. Löneplaner och löneklassplacering. Semester och tjänstledighet. Lönetillägg och särskilda ersättningar. Sjukvård och begravningshjälp. Tjänstebostad m. m. 3. kap. Beställningshavare, som åtnjuta avlöning enligt särskilda bestämmelser. Ordinarie beställningshavare. Personal över stat.

55 » Delarna I I och I I I äro icke uppdelade i kapitel, men i den förstnämnda delen hava följande vägledande rubriker inlagts, nämligen: Allmänna bestämmelser. Löneplaner, tjänstetidsberäkning och löneuppflyttning. Tjänstledighet m. m. Särskilda förmåner.

Del I. Officerare, underofficerare samt civilmilitär personal. I 2 § 1 och 2 momenten av gällande officersavlöningsreglemente förekomma vissa orienterande föreskrifter om sättet för beställningarnas tillsättande samt om den ordning, vari antalet ordinarie beställningar bestämmes. Då berörda anvisningar icke synas hava sin plats i avlöningsreglementet, hava de uteslutits. Paragrafen innehåller i övrigt i huvudsak ingen nyhet. Bestämmelsen i 3 mom. syftar i första hand på sådana avlöningsformer som kallortstillägg. I denna paragraf behandlas villkoren för rätt att jämte ordinarie tjänst innehava annan befattning eller s. k. bisyssla. Beträffande grunderna för härutinnan föreslagna bestämmelser hänvisas till 1928 års kommittés betänkande (sid. 68 ff.). 1 mom. har erhållit en avsevärt snävare innebörd än nu gällande föreskrift i ämnet, i det att nämligen kategoriskt förbud föreslås emot att med ordinarie beställning förena annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat. Nu gällande undantag från huvudregeln, som berör innehav av gymnastiklärarbefattning, har dock bibehållits. I fråga om bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden har icke någon begränsning av rätten att taga civil anställning satts i fråga. Sagda beställningshavare äro endast tjänstgöringsskyldiga under en kortare tid varje år, och deras avlöningsförmåner äro också tillmätta med hänsyn härtill. De böra därför alltjämt hava full frihet att i övrigt söka sin utkomst, där tillfälle bjudes. Även i fråga om innehavare av andra militärläkarbeställningar eller av militärveterinärbeställningar kan ett förbud emot innehav av kommunal syssla komma att drabba hårt och verka såsom ett obilligt intrång i en hävdvunnen rättighet, utan att vara för statstjänsten erforderligt eller alltid ens lämpligt. Även i dessa fall hava därför undantag ansetts påkallade. I övrigt har den skärpta formuleringen icke i nu berörda avseende väckt några större betänkligheter, då de sakkunniga nämligen utgått därifrån, att samtidigt innehav av två ordinarie tjänster, även om den ena av dem är kommunal, i regel icke bör förekomma. För att likväl den, som vid reglementets trädande i kraft med vederbörligt tillstånd innehar en ordinarie kommunal tjänst, icke utan vidare skall tvingas att lämna densamma, komma de sakkunniga att föreslå en övergångsbestämmelse av det innehåll, att ett sådant fall må kunna prövas enligt de grunder, som angivas beträffande sådana åtaganden m. m., vilka må förenas med ordinarie beställning.

56 Den omständigheten, att innehav av bisyssla endast behöver anmälas, utan att någon direkt anhållan föreskrivits, lärer, enligt de sakkunnigas åsikt, icke få tagas till intäkt för den uppfattningen, att enskilda uppdrag o. dyl. skulle få utövas i större omfattning, än tidigare varit medgivet. Definitionen å bisyssla har visserligen förefallit något obestämd, men i denna punkt av principiell natur har någon avvikelse från vad 1928 års kommitté föreslagit icke ansetts lämplig. Under de sakkunnigas överläggningar har det framhållits, att den anonymitet, varav en medarbetare i en tidning eller tidskrift önskar begagna sig, komme att röjas på grund av skyldigheten att deklarera sådan sysselsättning. A andra sidan kunde uraktlåtenhet att anmäla dylikt extra arbete betraktas såsom tjänstefel. Särskilt vad angår manskapet med dess mera lösa anställningsform (jmfr 51 §) kunde dylika omständigheter försätta vederbörande i en mindre angenäm belägenhet. Enligt de sakkunnigas åsikt bör utövandet av författarskap icke undantagas från anmälningsplikt, därest det är av den omfattning, som i paragrafen avses, men de sakkunniga anse, att man kan förvänta, det hithörande angelägenheter komma att handhavas med sådant omdöme, att farhågor av den art sålunda yppats skola visa sig ogrundade. I fråga om prövningen av hithörande ärenden torde en viss decentralisation i förhållande till nu rådande tillvägagångssätt böra genomföras, och de sakkunniga komma att längre fram i betänkandet avgiva förslag i sådan riktning. Bestämmelsen i 5 mom., som är i sak lika med 1928 års kommittés förslag, har bland annat den innebörden, att jämväl den, som innehar sådan bisyssla, vars emottagande icke må förvägras honom, är skyldig att anhålla om den ledighet från tjänsten, som för uppdragets utförande är erforderlig. För den av de sakkunniga verkställda omarbetningen av löneplanerna har ovan redogjorts (sid. 3 ff.). Föreskriften därom, att beställningshavare, som enligt ännu gällande äldre bestämmelser äger uppbära inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från viss stad, skall vidkännas avdrag å lönen, motsvarande vad han sålunda uppbär, meddelas nu i 21 § av officersavlöningsreglementet, men har synts lämpligen kunna intagas i en anmärkning till löneplanerna, De sakkunniga, som icke haft anledning att befatta sig med de förhållanden, vilka ligga till grund för berörda föreskrift, vilja dock ifrågasätta, huruvida icke en sådan ordning kunde träffas, att dessa ersättningsbelopp inginge till statsverket, varvid bestämmelsen i fråga kunde uteslutas. I denna paragraf återfinnas i huvudsak oförändrade de bestämmelser, som innefattas i 4 § av gällande officersavlöningsreglemente. Beträffande föreskrifterna i 2 mom. angående bestämmande av ortsgrupp, efter vilken lön utgår till elever vid de militära högskolorna, har framhållits, att kommenderingen till sjökrigshögskolans högre kurser skedde särskilt för vartdera av de båda

57 läsåren, mellan vilka låge ett uppehåll av omkring 5 månader. Detta förhållande medförde för eleverna ur kustartilleriet, vilka icke såsom flottans elever under tiden för skolans genomgående kunde placeras i Stockholm, att de under uppehållet icke ägde uppbära lön efter den ortsgrupp, till vilken Stockholm hänföres. Jämlikt gällande bestämmelser rörande flyttningskostnad kunde de icke heller erhålla ersättning för flyttningar vid första läsårets slut och vid andra läsårets början. Då de härigenom bleve i avlöningshänseende sämre ställda än övriga elever vid ifrågavarande skolor, har det föreslagits, att ett särskilt stadgande för nämnda officerare ur kustartilleriet borde intagas i reglementet. De sakkunniga anse, att likställighet med avseende på löneförmåner bör råda vid de fall, som i momentet behandlas, men, då detta mål torde kunna nås genom sättet för kommenderingarnas anordnande, synes någon särskild bestämmelse för nu ifrågavarande personal icke erforderlig. I denna paragraf meddelas de grundläggande allmänna reglerna för bestäm5 §. mande av lön vid första tillträde till beställning samt för uppflyttning i högre löneklass. Någon förändring härutinnan har icke av de sakkunniga föreslagits. Från personalhåll har framförts det önskemålet, att uppflyttning till högre 5 §, 3 mom löneklass skulle ske vid ingången av månaden näst efter den, under vilken kompetens för uppflyttning i den högre löneklassen inträtt. Det har därvid framhållits, att ett sådant val av tidpunkt för uppflyttning tillämpades i fråga om det fast anställda manskapet. De sakkunniga hava emellertid icke funnit tillräckliga skäl förebragta, för att beträffande nu förevarande personal något avsteg borde vidtagas från den tidigare regeln. I fråga om villkoren för löneklassuppflyttning föreslås den ändringen, att såsom tjänstetid skall få beräknas all den tid, vederbörande varit förhindrad att bestrida sin tjänst på grund av offentligt uppdrag, olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen sjukdom, oavsett om han under tiden uppburit oavkortad lön eller ej. Här behandlas vissa undantag från grundregeln för bestämmande av begynnelselön vid första anställningen, vilka undantag för närvarande avse lägsta beställningarna inom officers- och underofficerskårerna. I nämnda avseenden är ingen annan förändring ifrågasatt än att beräkningen av tjänstetid för musiksergeant, i anslutning till nu gällande minimiålder för anställning såsom volontär, hänförts till 17 års ålder. Då ett antal underofficerare av 3. graden komma att förefinnas under de närmaste åren, oaktat sagda grad jämlikt 1925 års härordning avses att indragas, har även den för dessa nu gällande bestämmelsen bibehållits. Beträffande den föreslagna rätten för vissa civilmilitära beställningshavare i sergeants tjänsteklass, nämligen vapenhantverkare, tyghantverkare, hantverkare och fortmaskinister, att tillgodoräkna viss föregående tjänstetid i manskapsbeställning få de sakkunniga hänvisa till, vad ovan å sid. 39 anförts.

Dessa moment äro till innehållet oförändrade.

58 6 §, 4 mom.

Genom inrättande av arméns underofficersskola har möjlighet beretts för det fast anställda manskapet att i större utsträckning än förut förvärva kompetens för anställning såsom officersaspirant. De sakkunniga hava därför tagit under övervägande, huruvida och i vad mån den, som på berörda väg vunnit officersanställning, borde äga rätt att tillgodoräkna sig någon del av tjänstetiden i manskapsbeställning. Det torde härvid böra beaktas, att utnämningen till officer icke bör medföra försämrad ställning i löneavseende. Tillräckliga erfarenheter att lägga till grund för en bestämd föreskrift i ämnet hava emellertid icke varit för handen, varför de sakkunniga funnit det lämpligast, att prövningen av uppkommande frågor av nu berört slag lägges i Kungl. Maj:ts hand. 6 §, 5 mom. Vissa mera allmänna bestämmelser rörande rätt att tillgodoräkna tid, varunder arbete utförts i eller utom statens tjänst, vilka nu innehållas i 7 § 2 och 5 mom. av officersavlöningsreglementet, hava med något mera summarisk lydelse sammanförts i detta moment. 7 §, 1 mom.

Här återfinnas först de allmänna reglerna för »sneddning» vid uppflyttning från en lönegrad till en annan inom samma löneplan, vilka bestämmelser enligt de sakkunnigas förslag få tillämplighet endast i fråga om löneplanerna Uo och C. Formuleringen har något ändrats till likhet med förslaget till allmänt avlöningsreglemente, men innebörden är oförändrad. 7 §, 3 mom. Beträffande kaptener och löjtnanter samt beställningshavare vid marinintendenturkåren i motsvarande tjänstegrader hava de särskilda bestämmelserna utformats i anslutning till, vad ovan (sid. 34) anförts. Tredje stycket är överflyttat från nuvarande 9 §. 7 §, 4 mom. Jämlikt 10 § av gällande reglemente äger den, som befordras från underofficersbeställning till officer, att såsom tjänstetid i lägsta officersgraden tillgodoräkna sig den tid han innehaft förstnämnda beställning. För att en beställningshavare icke genom den föreslagna lydelsen av 3 mom. skall vid befordran till löjtnant och sedermera till kapten bliva försatt i mindre fördelaktig ställning, än gällande föreskrifter avse, har det ansetts, att möjlighet bör beredas för ett tillgodoräknande av föregående tjänstetid i större utsträckning, än som för övriga officerare i sagda grader är medgivet. Då dylika befordringar i framtiden kunna förväntas bliva allt mera sällsynta, har någon bestämd undantagsregel icke ansetts erforderlig, utan Kungl. Maj:t torde få äga befogenhet att avgöra frågor av sådan art. Beträffande officer, som förut varit fast anställd såsom manskap, hava de sakkunniga jämlikt föreslagen lydelse av 6 § 4 mom. förutsatt, att visst tillgodoräknande av manskapstiden skulle kunna medgivas vid tillträdande av lön enligt löneplan O. För att ett på så sätt vid första officersutnämningen vunnet försteg icke sedermera vid löjtnants- och kaptensbefordran skall gå förlorat, synes jämväl härvidlag ett extra tillgodoräknande kunna få äga rum efter prövning av Kungl. Maj:t. De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att även fall av sistberörd art böra räknas till undantagen.

59 Enligt 7 § 2 mom. av förslaget till allmänt avlöningsreglemente äger tjänste- 7 §, 5 man, som före sin befordran på förordnande uppehållit ordinarie befattning inom samma eller högre lönegrad, att vid bestämmande av begynnelselön i den nya tjänsten och sedermera för uppflyttning till högre lönegrad tillgodoräkna sig den del av förordnandet, under vilken han uppburit »vikariatslön». Ifrågavarande bestämmelse har en förebild i 12 § 1 mom. av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. den 6 juni 1925 (S. F . S. nr 270), men någon motsvarighet därtill har icke förefunnits i de militära avlöningsreglementena . Även inom försvarsväsendet förekommer det emellertid, att beställningar uppehållas på förordnande. Detta tillvägagångssätt har fått vidgad tillämpning genom 1925 års härordning, som bland annat medför, att vissa beställningar exempelvis vid militärläroverken och vid stridsvagnsbataljonen uppförts med arvode. Den, som utnämnes i dylik beställning, avstår de med ordinarie beställning förenade löneförmåner, vilka under tiden disponeras för beredande av avlöningsförhöjning åt den beställningshavare vid vederbörligt truppförband, som står närmast i tur till befordran. Denne senare förordnas därvid i den högre beställningen. Dessa fall hava visserligen, såsom nedan påvisas, mindre betydelse i förevarande sammanhang, men även eljest kan det inträffa, såsom vid tjänstledighet eller vakans, att en beställningshavare förordnas att för längre tid uppehålla högre beställning tillhörande sådan lönegrad, som omfattar mer än en löneklass. Med nu avsedda förordnanden torde böra likställas de fall, då en beställningshavare beordras att bestrida befattning, som regelbundet eller företrädesvis bör innehavas av beställningshavare i högre lönegrad, liksom ock de fall, då beställningshavare »placeras» i dylik befattning. Den tid, under vilken vederbörande under sådana förhållanden bestritt en högre beställning eller befattning, synes böra få tillgodoräknas i viss utsträckning. Dylikt tillgodoräknande har väl tidigare stundom kunnat ske med Kungl. Maj:ts medgivande i varje fall, men det synes lämpligt, att generella regler liksom inom den civila statsförvaltningen härvidlag fastställas. Föreskrifter i dylik riktning påkallas även av det innehåll de sakkunniga ifrågasatt för bestämmelserna rörande ersättning vid vikariatsförordnande. Det kan emellertid inträffa, att tiden för ett förordnande eller placering i högre beställning eller befattning sammanfaller med den tid, som jämlikt 1 eller 2 mom. må tillgodoräknas. Särskilt vad kompaniofficerarna angår, lär så ofta bliva förhållandet. Dubbelt tillgodoräknande bör då icke få äga rum, utan endast ettdera av de båda alternativen får tillämpas. I överensstämmelse med förslaget till allmänt avlöningsreglemente torde tillgodoräknandet endast böra avse längre sammanhängande perioder. Då de sakkunniga icke upptagit begreppet »vikariatslön», hava de förordnanden, som härvidlag komma i fråga, i stället angivits med ledning av den kortaste tid, under vilken dylik förmån enligt ovan nämnda förslag ansetts böra utgå.

60 Bestämmelsen i detta moment har gjorts tillämplig även på beställningshavare, som förflyttats till annan tjänst inom samma lönegrad, varjämte i fråga om förflyttning till tjänst inom lägre lönegrad den principen tillämpats, att lönen skall utgå efter den nya lönegraden, men efter den löneklåss inom denna, där vederbörande förut varit placerad. Alltjämt gäller, att lönen icke får utgå efter löneklass högre än den högsta i sistnämnda lönegrad. Den nya formuleringen är visserligen icke tillämplig i fråga om löneplan O, men för beställningshavare tillhörande sagda löneplan lära icke heller dylika förflyttningar förekomma. Jämlikt 9 § i gällande officersavlöningsreglemente äga innehavarna av vissa beställningar, därest de uppbära majors lön, att åtnjuta avlöning enligt den högre löneklassen av lönegrad O 4, även om de icke uppnått den för placering i nämnda löneklass fastställda tjänsteåldern. Till denna grupp hänföras chefer för fristående truppförband och vissa militärläroverk samt chefer för byråer och avdelningar i de centrala ämbetsverken eller de högsta staberna. Förslag har väckts, att här avsett stadgande skulle utsträckas att gälla vissa andra innehavare av majorsbeställning, och i sådant avseende hava nämnts chefen för kustartilleriets stab samt souschefen i lantförsvarets kommandoexpedition. I samband med omarbetandet år 1927 av ovannämnda reglemente uttalades önskvärdheten av, att paragrafens bestämmelser måtte bliva gällande även för de å artilleristabens stat uppförda båda majorsbeställningarna. Lönenämnden kunde vid sistnämnda tillfälle icke för sin del tillstyrka, att förmånen i fråga utsträcktes till de då åsyftade befattningshavarna, enär det kunde befaras, att konsekvensen skulle fordra beviljandet av samma förmån jämväl åt vissa andra i särskilda befattningar placerade beställningshavare. Avsikten med förenämnda stadgande får anses hava varit, att de majorer, som .placerats i självständiga chefsbefattningar eller eljest på poster, förenade med större ansvar, skulle erhålla en något bättre löneställning än den lägsta för graden bestämda lönen medförde. Därest denna princip skall uppehållas, måste man i fråga om utvidgning av paragrafens tillämplighetsområde iakttaga stor försiktighet för att icke riskera, att den fastslagna distinktionen utplånas. Av de förslag i denna fråga, som av de sakkunniga diskuterats, har endast det kunnat förordas, som avser, att befattningen såsom souschef i lantförsvarets kommandoexpedition skulle medtagas i paragrafen. Ifrågavarande befattning får nämligen anses vara av synnerligen krävande art och ställa så stora anspråk på sin innehavare, att den väl kan jämställas med en tjänst såsom avdelningschef vid generalstaben. Det synes därför de sakkunniga rättvist, att den förenas med minst samma avlöning, som för en dylik tjänst lägst bör utgå. Bestämmelserna i denna paragraf avse de förhållanden, som förut behandlats å sid.-40, och hava avfattats i enlighet med de synpunkter, som där framförts,

61 De föreslagna bestämmelserna äro tillämpliga även vid bestämmande av löneklass för till fänrik befordrad underofficer. Visserligen skulle en dylik beställningshavare därigenom kunna komma i sämre ställning, än nu gällande föreskrifter avse, men på skäl, som vid 7 § anförts, har något undantag för detta fall icke ansetts behöva göras. Innehållet i denna paragraf är i huvudsak hämtat från 10 § 2 mom. av gällande avlöningsreglemente. I överensstämmelse med förslaget till allmänt avlöningsreglemente har maximum för den lön, som må bestämmas med tillämpning av det i paragrafen lämnade medgivandet, satts till 20 % utöver lönen enligt den högsta för vederbörlig tjänst fastställda löneklassen.

lo §.

De här meddelade föreskrifterna angående skyldighet för beställningshavare att underkasta sig förändringar i fråga om tjänstgöring m. m. hava samma lydelse som 11 § i gällande officersavlöningsreglemente. Vid behandlingen av denna paragraf hava de sakkunniga med beaktande av vad 1929 års riksdag uttalat i skrivelse nr 264 (sid. 16) tagit under övervägande, huruvida det icke borde vara ordinarie läkare vid en försvarsgren ålagt att fullgöra tjänstgöring för annan försvarsgrens räkning. De sakkunniga finna väl, att förevarande paragraf föreskriver, att beställningshavare skall kunna åläggas en mera vidsträckt tjänstgöringsskyldighet, än han förut varit underkastad, men denna föreskrift torde få anses äga en mera allmän innebörd och närmast syfta på hela grupper av beställningshavare. Att i avlöningsreglementet stadga en generell skyldighet för militärläkare att tjänstgöra även vid annan försvarsgren än den han tillhör skulle komma att för någon enstaka eller ett fåtal dylika beställningshavare innebära ett åliggande utöver den vanliga tjänstgöringen och därigenom komma att drabba mycket ojämnt. De sakkunniga anse sig därför icke kunna föreslå någon åtgärd i dylik riktning. Däremot synes det de sakkunniga icke möta något hinder, att i instruktionen eller tjänstgöringsvillkoren för en viss militärläkarbefattning intages föreskrift om skyldighet att handhava läkarvården jämväl vid särskilt angiven organisation, tillhörande annan försvarsgren. I fråga om sådana militärläkare, som icke äro ständigt tjänstgörande, utan inkallas till fullgörande av viss tjänstgöring, synes frihet böra råda att inbeordra dem till dylik tjänstgöring, varhelst så av behovet påkallas och deras kompetens medgiver att de användas. En dylik anordning torde emellertid kunna träffas utan bestämmelser i avlöningsreglementet. Riksdagens uppmärksamhet på denna fråga lärer vid detta tillfälle hava föranletts därav, att särskilt arvode beräknats för ombesörjande av läkarvården vid det till Karlskrona förlagda detachementet av andra flygkåren. Det torde därvid böra beaktas, att läkarvården vid flygvapnet, enligt vad de sakkunniga inhämtat, för att kunna handhavas på ett ur flygtjänstens synpunkt riktigt sätt, kräver vissa kunskaper och färdigheter, vilka för närvarande endast ett

11 §.

62 fåtal svenska läkare besitta. Icke minst ur denna synpunkt, vilken torde kunna göras tillämplig även i andra fall, synes det olämpligt, att en läkare får andra uppgifter sig ålagda än dem han genom sin ansökan till en viss befattning förklarat sig vara i stånd att fylla. Beträffande frågan, i vad mån den föreslagna utvidgade rätten till läkarvård åt officerare och underofficerare m. fl. kan inverka på militärläkarnas tjänstgöring, hava de sakkunniga förut uttalat sig. Berörda fråga synes böra avgöras med utgångspunkt från paragrafens allmänna innehåll, och någon särskild föreskrift för läkarna synes icke heller av denna anledning böra ifrågasättas. 12 §, 1 mom.

I reglementstexten har i anslutning till numera gängse uppfattning ansetts böra givas något tydligare uttryck för den principen, att semestern är en beställningshavare tillerkänd förmån, som bör få åtnjutas, därest icke tjänsten lägger hinder i vägen därför. Att vederbörande myndighet äger bestämma den tid, då semester av en var beställningshavare må uttagas, förefaller vara en ordningsregel, som icke här behöver åberopas. I fråga om semesterns längd i olika fall har icke någon förändring ifrågasatts. 12 §, 2 mom. En väsentlig nyhet innebär föreskriften, att den, som icke kunnat beredas full semester under ett år, må kunna tilldelas felande dagar under påföljande års första kvartal. Beträffande lämpligheten av att i det militära avlöningsväsendet införa en sådan princip, vilken redan i viss utsträckning tillämpats inom andra statliga förvaltningsområden, hava de sakkunniga icke förbisett, att de växlande tjänstgöringsförhållandena såväl inom armén som vid marinen och flygvapnet ofta utgöra ett hinder för att all personal kan komma i åtnjutande av full semester. Det torde icke sällan inträffa, att viss beställningshavare eller viss grupp av beställningshavare icke alls eller endast till mindre del kan få åtnjuta den ledighet, som i reglementet är medgiven. I dessa förhållanden ligger visserligen ett skäl för att låta tiden för semesterns uttagande utsträckas över en längre period, men svårigheten att under ett och samma år i semesteravseende tillgodose även dem, som under det föregående året blivit missgynnade härutinnan, lär på sina håll bliva ganska märkbar. De sakkunniga hava emellertid ansett, att de militära beställningshavarna, så vitt möjligt, icke böra försättas i sämre ställning än de civila tjänstemännen. Att förlänga den tid, under vilken resterande semesterdagar få åtnjutas, exempelvis till ett halvt år, synes dock icke lämpligt. I vart fall måste det göras beroende av tjänstens krav, huruvida och i vad mån dylik kompensation kan lämnas. E t t från personalhåll framkommet förslag, att ersättning för icke åtnjuten semester skulle utgå i kontant med belopp motsvarande visst tjänstledighetsavdrag, hava de sakkunniga icke kunnat biträda. Från ovan nämnda reglementsförslag hava de sakkunniga även överfört den ytterligare förmånen för beställningshavare, som är förlagd till kallort, att få sammanlägga två års semester. E t t dylikt medgivande, som huvudsakligen

63 torde bliva tillämpligt i fråga om beställningshavare i Boden, kan måhända synas mindre starkt motiverat för den militära personalen med dess i regel mera rörliga tjänstgöringsförhållanden. Något undantag från de eljest enhetliga reglerna i detta ämne synes emellertid icke lämpligt, men medgivandet synes böra begränsas till de fall, då verkligt behov av längre sammanhängande ledighet i rekreationssyfte är av nöden. Dessa moment med närmare bestämmelser rörande semesters beräknande m. m. äro i huvudsak hämtade från förslaget till allmänt avlöningsreglemente och torde icke erfordra någon särskild motivering. Momentet har med i huvudsak oförändrad lydelse överförts från gällande reglemente. Denna paragraf utgör en inledning till de närmast följande, i vilka de olika avdragskategorierna sammanförts med hänsyn till anledningen till förekommande slag av hinder för eller ledighet från tjänstgöring. Nu gällande bestämmelser med motsvarande innehåll återfinnas dels i officersavlöningsreglementet och dels i tilläggsbestämmelserna, men hava här intagits i reglementet under en gemensam rubrik. Antalet avdragsklasser har minskats från fyra till tre och avdragsbeloppet för dag har satts till Vso av den för månad bestämda summan. Vad angår C-avdraget innebär förslaget, att fråga om avstående under kortare ledighet av exempelvis kallortstillägg skall bero på vederbörande myndighets prövning. Vid avdragsbeloppens bestämmande hava de sakkunniga sökt vinna anknytning till vad som härutinnan föreslagits av 1928 års lönekommitté. På så sätt har relationen i löneavseende mellan olika tjänstemän blivit iakttagen.

12 §, 3 och 4 mom.

12 §, 5 mom.

13 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande avlöning vid olika slags 14 §. uppdrag av offentlig eller mera allmän natur. 1 momentet, som motsvarar 13 § av avlöningsreglementet för officerare 14 §, 1 mom. m. fl., behandlar de fall, då oavkortad lön får åtnjutas. Det har icke ansetts erforderligt att här omnämna tjänstgöring å egen beställning eller semester, men i övrigt stå de under b) och d) upptagna fallen i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Tjänstgöring såsom lärare vid utbildningskurs synes falla under a) och har därför icke särskilt angivits. Jämlikt gällande reglemente skall det vara på Kungl. Maj:ts prövning beroende, huruvida oavkortad lön må uppbäras under tid, som använts för sådana iakttagelser, studier eller verksamhet i övrigt, som anses tjäna försvarsväsendets intressen, under det att dylik rätt i de sakkunnigas förslag gjorts beroende av, att iakttagelserna o. s. v. företagits enligt uppdrag. Då den nya formuleringen kan förefalla innebära en skärpning, må det beaktas, att Kungl. Maj:t i förslaget tillagts befogenhet att medgiva rätt till oavkortad lön även i andra än i reglementet särskilt angivna fall. I dessa tre moment angivas de fall, då olika grader av avdrag skola före- 14 §, 2 - 4 mom. komma. I förhållande till vad för närvarande gäller företer de sakkunnigas förslag följande olikheter.

64 Uppdrag såsom riksdagsman, ledamot av kyrkomötet eller såsom riksdagens revisor är enligt gällande bestämmelser förenat med A-avdrag, men har nu förts till gruppen med B-avdrag. Bland den personal, å vilken officersavlöningsreglementet är gällande, har genom beslut vid 1928 års riksdag tillkommit vissa beställningshavare — maskinister och eldare — vilka i något fall kunna tänkas icke hava fullgjort dem enligt värnpliktslagen åliggande tjänstgöring. Det synes därför erforderligt, att bestämmelser meddelas rörande det avdrag å lön, som vederbörande vid fullgörande av dylik tjänstgöring skall hava att vidkännas. I överensstämmelse med förslaget till allmänt avlöningsreglemente har avdraget i sådant fall satts till B-avdrag. De sakkunniga hava däremot icke ansett sig vid författningstextens utformning behöva räkna med det fall, att beställningshavare vid försvarsväsendet kan hava sig ålagd särskild tjänstgöringsskyldighet på grund av anställning i reserv, å reservstat eller övergångsstat. Därest ett dylikt sammanträffande av tjänster undantagsvis skulle förekomma, torde frågan om tjänstledighetsavdrag kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Bland de fall, då för närvarande hela lönen skall avstås (D-avdrag), upptagas kommittéuppdrag, vilka emellertid i det föreliggande förslaget icke särskilt angivas. I samband med meddelande åt beställningshavare av dylikt uppdrag torde bestämmelse komma att lämnas rörande disposition av hans lönemedel, därest icke allmänna stadganden därom inflyta i vederbörlig kungörelse angående kommittéer. 15 §, 1 mom.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga förut å sid. 45 anfört har tjänstledighet eller tjänsteförhinder, föranledda av sjukdom, ådragen i tjänsten, förts till samma avdragsklass, som om de varit beroende på olycksfall. I förenklande syfte har ingen åtskillnad gjorts mellan egentlig sjukdom och därpå följande tillstånd med nedsatt arbetsförmåga, utan tidsbegränsningen har över lag dragits vid sex månader. Då medgivande att även efter utgången av sagda tid bibehålla oavkortad lön icke synes böra förvägras i de fall, då oförmögenhet att tjänstgöra verkligen är för handen, torde de nya bestämmelserna i sak icke innebära någon försämring för beställningshavarna. Avgörandet i frågan om rätt att åtnjuta oavkortad lön utöver sex månader har ansetts böra överlåtas åt vederbörande truppförbandschef eller likställd chef, vilken i första hand torde kunna bedöma de på frågan inverkande faktorerna, Någon variation av avdragets belopp, såsom nu alternativt förutsattes, har icke ansetts böra bibehållas. 15 §, 2 mom. I 2 mom. har intagits föreskrift därom, att våld och misshandel i vissa fall skola likställas med olycksfall i tjänsten. Beträffande motiveringen härför hänvisas till sid. 46. I fråga om rätten att behålla oavkortad lön vid avstängning med hänsyn till fara för smittospridning, hava de sakkunniga icke ansett det erforderligt att — såsom från vissa håll föreslagits — upphäva tidsbegränsningen. I före-

66 kommande fall torde frågan om förlängt medgivande böra bliva föremål för särskild prövning. I fråga om tjänstledighetsavdrag vid sjukdom i andra fall än i föregående 16 §, l mom. paragraf avses har på förut anförda skäl någon avvikelse från de regler, som föreslagits för övriga tjänstemannagrupper, icke ansetts böra ifrågasättas. Gällande bestämmelse om rätt till avdragsfri ledighet under så lång tid av ett och samma kalenderår, att sjukledighet jämte semester uppgår till sammanlagt 45 dagar, har därför även här uteslutits. Enligt nu gällande föreskrift kan ledighet för hälsans vårdande medgivas 16 §, 2 mom. antingen mot A-avdrag eller B-avdrag, beroende på om sådan ledighet äger samband med föregången sjukdom eller om dylikt förhållande icke är för handen. I det föreliggande förslaget, som icke tager hänsyn till dylika alternativ, har ledigheten ansetts böra medföra B-avdrag. Förekommande löneavdrag vid ledighet för enskilda angelägenheter av olika slag behandlas i denna paragraf. Såsom allmän regel gäller, att C-avdrag skall tillämpas vid sådan ledighet, men vissa undantag därifrån anses böra medgivas. Enligt nu gällande bestämmelser får avdraget vid ledighet för flyttning begränsas till A-avdrag under tre dagar. Denna bestämmelse har uteslutits i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. För officerare och underofficerare kan flyttning visserligen komma i fråga i större utsträckning och mera ofta, än som för övriga tjänstemän i allmänhet är fallet, och det har därför ifrågasatts, att berörda bestämmelse skulle för försvars väsendets del bibehållas.Emellertid torde själva flyttningen i många fall kunna förbindas med beställnmgshavarens egen resa till den nya förläggningsorfen och kan därigenom anses falla under tjänstgöringstid. Då vidare ledighet allenast mot B-avdrag avses kunna meddelas under 15 dagar om året, har någon avvikelse från förslaget till allmänt avlöningsreglemente icke i denna del vidtagits. Sistberörda bestämmelse motsvarar de stadganden, som inrymmas dels under B) och dels under C) i 2 kap. av tilläggsbestämmelserna. Kravet på att anledningen till den sökta ledigheten skall vara av särskilt ömmande beskaffenhet har utelämnats, men ett villkor är dock alltjämt, att anledningen till ledigheten skall vara av viss betydelse för beställningshavaren. I punkten 2 har intagits en ny föreskrift om ledighet mot B-avdrag under högst tre månader. Denna föreskrift har motiverats av önskvärdheten att kunna bereda tillfälle till ledighet för den, som i andra fall än i 14 § avses, åtagit sig någon utredning eller ämnar företaga studieresa eller arbete av den art, att försvarsväsendets intressen kunna befrämjas därav. Nu avsedd form av ledighet har icke ansetts böra bestämmas till viss längd under ett och samma kalenderår, och det är givetvis icke heller meningen, att sådan ledighet skall kunna årligen återkomma. Därest en beställningshavare en gång beviljats sådan ledighet, torde han dock icke vara utesluten från möjligheten att, därest 317S 3 0

17 §.

m vederbörande myndighet finner anledning därtill föreligga, efter rimlig tid åter få åtnjuta samma förmån. 18 §.

Bestämmelser angående löneavdrag under frihetsstraff m. m. hava sammanförts i denna paragraf. I stället för nu förekommande uttryck »undergår fängelse» och »hålles häktad för brott» har använts det sammanfattande begreppet »tagen i häkte». Liksom nu är fallet, har avdraget satts i en lindrigare grad vid arreststraff än vid fängelsestraff. I paragrafen har även intagits föreskrift för det fall att beställningshavare bliver avstängd från tjänstgöring. Då det kan inträffa, att ett ådömt och undergånget arreststraff av högre instans förklaras icke skola räknas vederbörande till last, hava hithörande bestämmelser fullständigats med ett stadgande, att avdraget lönebelopp i sådant fall skall utbetalas.

19 §.

Denna bestämmelse är hämtad från förslaget till allmänna avlöningsreglementet och torde icke kräva någon särskild förklaring.

20 g.

Bestämmelserna om kallortstillägg äro lika lydande med motsvarande paragraf i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Antalet kallortsklasser har lämnats oförändrat, men beloppet i varje klass har höjts med lägst 20 °/o och högst 50 °/o. Från personalhåll har framhållits, att kallortsgränsen borde flyttas längre söderut, samt att tilläggen borde ökas för att i erforderlig grad kompensera de hårdare levnadsvillkoren i landets nordliga delar. Vad det sistberörda spörsmålet angår, har önskemålet, som ovan nämnts, beaktats, och de sakkunniga hava icke i denna del ansett sig böra gå längre än det förslag, som av 1928 års lönekommitté framlagts. I fråga om behovet av en utvidgning av kallortsrayonen hava de sakkunniga icke varit i tillfälle att intaga någon bestämd ståndpunkt. Vid ett bifall till förslaget om ortstilläggens begränsning till fem, torde ortsgrupperingen i sin helhet komma under omprövning, och de sakkunniga anse sig kunna förutsätta, att även kallortsklasserna därvid komma att bestämmas under hänsynstagande till att ändamålet med den ifrågavarande gottgörelsen vinnes. Då ifrågavarande tillägg icke har natur av arbetsersättning, hava de sakkunniga, som av 13 § framgår, förutsatt, att det kan få bibehållas i sådana fall, då hela lönen skall avstås. Det torde likaledes vara i överensstämmelse med denna ersättnings karaktär, att den utgår, så länge en beställningshavare har sin fasta bostad å kallort, även om han för visst tjänsteuppdrag vistas å annan ort.

21 §, 1—4 Begreppet vikariatsersättning infördes i det militära lönesystemet först med mom. 1921 års officersavlöningsreglemente. Förut gällde, att innehavaren av en viss beställning var skyldig att utan särskild ersättning bestrida tjänst, för vilken högre,beställning planenligt var avsedd.

67 Emdast i det fall att vid vakans, tjänstledighet eller av annan anledning dagavlöningen för en viss beställning eljest skolat »statsverket besparas» ägde den, som förordnades att uppehålla sådan beställning, jämlikt 1907 års fredsavlöningsreglemente uppbära den högre dagavlöningen. Vid bedömande av detta spörsmål måste den väsentliga olikhet beaktas, som i förevarande avseende är rådande mellan förhållandena inom försvarsväsendet och vid statsförvaltningen i övrigt. Vad den sistnämnda angår är varje särskild tjänst i regel hänförd till en viss lönegrad, under det att vid försvarsväsendet i många fall en bestämd skillnad är för handen mellan beställning och befattning. Den förra hänföres alltid till den tjänstegrad vederbörande innehar, och efter vilken hans lön utgår, medan befattningen angiver de tjänsteuppgifter, som åligga honom. Denna omständighet är mest utpräglad i fråga om de rent militära beställningshavarna. E n löjtnant kan sålunda tjänstgöra såsom underavdelningschef eller i adjutantstjänst, d. v. s. befattningar, som normalt motsvara hans grad, men han kan också placeras såsom kompanichef och därmed tilldelas uppgifter, som enligt organisationens grunder avsetts för högre beställning. Likaledes kan en sergeant placeras både i trupptjänst och såsom kompaniadjutant och i det senare fallet tilldelas ett icke oväsentligt ekonomiskt ansvar, som borde motivera en högre avlöning. För att taga ett ungefär analogt exempel från den civila statsförvaltningen, är en notarie placerad i en viss lönegrad och avsedd för vissa avgränsade uppgifter, och enahanda är förhållandet med innehavaren av en sekreteraretjänst. Därest den förstnämnde blir satt att intaga den senares plats, erhåller han härför särskild gottgörelse (vikariatsersättning). Jämlikt 3 kap. 1 § av de militära tilläggsbestämmelserna må vikariatsersättning uppbäras av den, som med full befogenhet uppehåller befattning, vilken enligt vederbörliga tjänstgöringsreglementen eller eljest meddelade föreskrifter skall bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad. Huruvida vikariatsersättning i andra fall må utgå, beror av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Berörda bestämmelser innebära, att vikariatsersättning kan omedelbart tilldelas vid uppehållande av sådan befattning, som direkt motsvaras av viss i löneplanen upptagen beställning, exempelvis arméfördelningschef, regementschef (överstes beställning), bataljonschef (majors beställning) regementsläkare, fortifikationskassör. I ett stort antal fall är emellertid, såsom nyss antytts, en sådan motsvarighet mellan beställning och befattning icke för handen, utan vid de senares tillsättande kan valet på vissa villkor stå emellan beställningshavare, hänförliga till olika lönegrader. Typiska exponenter för detta fall äro befattningarna såsom kompani-(skvadrons-, batteri-)chef och såsom kompani-(skvadrons-, batteri-), adjutant. Vid vikariat i sådana befattningar, då således frågan om rätt till vikariatsersättning underställes Kungl. Maj:ts avgörande, har dylik ersättning endast i ett fåtal fall medgivits. Sålunda hava löjtnanter, tjänstgörande såsom kompanichefer, även om sådan kommendering räckt under ett helt år eller längre tid, icke ansetts berättigade till vikariatsersättning.

68 Det synes de sakkunniga, som om en utvidgad rätt till vikariatsersättning skulle stå i överensstämmelse med en principiell likformighet de olika avlöningsbestämmelserna emellan. E t t ytterligare skäl till en dylik utsträckt tillämpning av ifrågavarande bestämmelser torde kunna hämtas ur den omständigheten, att de militära lönerna — särskilt inom löneplan O — i vissa fall utmätts med avsevärda förhöjningar från en lägre till en högre lönegrad med bland annat den motiveringen, att den senare lönegraden avsåges för en mera kvalificerad tjänst än den förra. Det synes då endast konsekvent, att den, som tillfälligtvis bestrider befattning, för vilken en högre avlöning beräknats, också kommer i åtnjutande av en förbättrad löneställning. Från skilda håll hava också framförts önskemål om utvidgad rätt till vikariatsersättning. På ovan anförda skäl är det icke möjligt att i reglementet angiva samtliga de fall, då vikariatsersättning må åtnjutas. De sakkunniga hava därför, med bibehållande av de fall, då dylik ersättning redan nu får utgå utan Kungl. Maj:ts medgivande, måst begränsa en utsträckning av rätten till de befattningar, vilka enligt gällande bestämmelser böra besättas företrädesvis med beställningshavare i viss lönegrad och endast vid bristande tillgång på sådan beställningshavare med beställningshavare i lägre lönegrad. På så sätt torde en tillfredsställande avgränsning av de avsedda fallen kunna vinnas. Härvidlag har förutsatts, att den, som befordrats till högre grad i armén eller i regemente (motsvarande fall vid sjöförsvaret eller flygvapnet), och som förordnas att uppehålla en emot den högre graden svarande befattning, icke skall gå förlustig rätten till ifrågavarande ersättning. På grund av de växlande tjänstgöringsförhållandena, vilka nödvändiggöra en viss frihet vid kommendering till olika tjänsteuppdrag, har det ansetts erforderligt, att rätten till särskild ersättning i de senare fallen inskränkes till att gälla endast förordnande eller kommendering av längre varaktighet. Därmed hava likställts de fall, då en beställningshavare »placeras» i befattning, som företrädesvis bör bestridas av innehavare av högre beställning. En dylik placering torde nämligen ur saklig synpunkt få betraktas såsom ett vikariat. I nu berörda fall torde frågan om rätt till vikariatsersättning kunna avgöras av vederbörande lönebetalande myndighet, enär bestämmelser i detta ämne innehålla eller kunna erhålla en i förevarande avseende fullt tydlig formulering. Då emellertid fall kunna förekomma, som icke kunna närmare angivas, torde möjlighet böra finnas att hänskjuta en sådan fråga till Kungl. Maj :ts prövning. De sakkunniga tänka härvid i första hand på sådana chefsposter, för vilka ingen beställning alls finnes angiven, men som av naturliga skäl böra besättas med personer i förhållandevis hög tjänsteställning. Enligt nu tillämpad metod för ersättningens beräknande har densamma satts till enahanda belopp som skillnaden mellan de lägsta tjänstledighetsavdragen för två if rågakommande beställningar. I likhet med 1928 års lönekommitté anse de sakkunniga, att detta förfaringssätt bör övergivas, och att gottgörelsen bör direkt angivas. Det synes härvid lämpligt, att en vikaries sammanlagda avlöning stiger till ungefär samma belopp, som skulle hava utgått, därest han

69 varit placerad i den högre lönegraden. Från denna synpunkt är den av nyssnämnda kommitté utarbetade ersattningsskalan icke lämpad för de militära lönegraderna med närmast motsvarande lönebelopp. Löneskillnaden mellan två beställningshavare, av vilka den ene normalt kommer att vikariera för den andra, är nämligen i åtskilliga fall så avvägd, att nyss anfört önskemål icke kan tillgodoses. Vikariens avlöning skulle i vissa fall antingen bliva för låg eller för hög. I stället hava de sakkunniga sökt en förebild i den regel, som gäller vid bestämmande av lön för officer, som enligt särskilda föreskrifter förordnas att uppehålla beställning, vars innehavare transporterats till någon av de tjänster, som i vissa stater uppförts med arvode. Den sålunda förordnade uppbär lön i lägsta löneklassen av den högre lönegraden, men skall däri vidkännas avdrag, motsvarande skillnaden i de för båda lönegraderna bestämda pensionsavgifterna. Denna bestämmelse, som närmast har avseende på kompaniofficersgraderna, torde i fråga om löneplanerna Uo och C kunna tillämpas så, att lönen hänföres till lägsta löneklassen i den högre lönegraden, dock lägst till löneklass, närmast högre än den vederbörande tillhör. Med antagande av en dylik princip även för vikariatsersättningens fastställande kan man vinna, att i det närmaste enahanda avlöning kommer att utgå såväl vid förordnande i viss beställning som vid vikariat i befattning, för vilken samma beställning är avsedd. Det kunde då tänkas, att gottgörelsen i varje fall utginge med en efter dylika grunder beräknad »vikariatslön», varvid beloppet för dag och månad skulle bliva detsamma vid såväl korta som långa vikariat. En sådan metod skulle emellertid medföra avsevärda olägenheter vid lönernas uträknande, och därför synes det mera lämpligt att använda sig av särskilt angivna tal. Då det i regel kan förutses, ur vilken lönegrad vikarie för viss grupp av beställningshavare kommer att tagas, kan ersättningen bestämmas till visst belopp för varje beställning. För undvikande av allt för stora skiljaktigheter mellan varandra närstående lönegrader bliva likväl vissa jämkningar erforderliga. Enär vissa befattningar kunna regelmässigt besättas med antingen överstelöjtnant eller major (motsvarande grader vid flottan), har det sålunda synts lämpligt att föreslå samma belopp för beställningar tillhörande lönegraderna 4 och 5 av löneplan O. Vid de tillfällen, då en major är berättigad till vikariatsersättning i lönegrad 5, kommer därigenom hans avlöning att uppgå till högre belopp än som överensstämmer med den antagna grundregin. Men då dylika fall måste bliva mycket sällsynta, hava de icke ansetts böra påkalla särskild åtgärd. Då det högsta beloppet för vikariatsersättning inom löneplan O, med hänsyn tdl löneskillnaden mellan brigadchef och arméfördelningschef, bör bestämmas till 6 kronor för dag, torde detta belopp få gälla såsom maximum jämväl för löneplan C. Vid den reglementstekniska utformningen hava samtliga ersättningsbelopp, betecknade med olika littera, uppförts i en särskild tabell och genom motsva-

rande bokstav i tjänsteförteckningen sker hänvisning till den klass i tabellen, som gäller för varje särskild beställning. På grund av de militära tjänstgöringsförhållandena kan det förutsättas, att för vissa beställningshavare någon vikarie i regel icke kommer att förordnas. Sålunda torde vikariat för subalternofficerare i här avsedd bemärkelse icke komma i fråga. Dessa beställningshavares tjänsteuppgifter äro nämligen av den art, att de antingen sammanfalla med underofficerarnas eller ock icke lämpligen böra uppdragas åt beställningshavare ur sistnämnda kategori. Motsvarande förhållande råder mellan underofficerare och manskap. Icke heller för bataljonsläkare och bataljons veterinärer torde vikariatsersättning behöva angivas. Härtill komma de fall, då de olika befattningarna inom en viss grupp, såsom mariningenjörer och flygingenjörer, icke äro bundna vid viss lönegrad. Då det följaktligen icke låter sig göra att i dylika fall beräkna vikariatsersättningens belopp, kan det ifrågasättas, huruvida någon vikariatsklass därvidlag bör bestämmas. De sakkunniga hava emellertid ansett, att uteslutandet av berörda beställningar skulle kunna medföra olägenhet, därest behov av föreskrift i ämnet framdeles uppstode, och de hava därför hänförts till samma klass som i löneavseende likställda beställningshavare. Vid klassificeringen har därjämte beaktats, att vikarie för vissa beställningar tillhörande 1.—3. lönegraderna av löneplan C kan komma att vara en icke ordinarie befattningshavare. Med nu beskrivna tillvägagångssätt torde det icke vara erforderligt att, på sätt 1928 års kommitté föreslagit, uppdela gottgörelsen i vikariatsersättning och vikariatslön, utan allenast en form synes vara till fyllest. Den, som bestrider ett vikariat av längre varaktighet, bör likväl i fråga om semester, tjänstledighet och sjukvård erhålla samma förmåner, som om han uppbure lön i den lönegrad, till vilken den högre beställningen hör. Åtnjutande av denna rättighet bör dock göras beroende av, att förordnandet o. s. v. fortfarande gäller under sjukdomen eller ledigheten. Enahanda förmåner synas under motsvarande förhållanden böra tillerkännas den, som förordnats i högre beställning (jmfr 7 § 5 mom.). 21 §,5 mom. Jämlikt 13 kap. 4 § av tilläggsbestämmelserna äger officer eller underofficer, vilken utan att uppbära lön å intendenturkårens stat eller vara berättigad till tjänstgöringstraktamente, förordnas att uppehålla befattning vid nämnda kår, att uppbära dagarvode med vissa belopp. Medel för ändamålet äro beräknade under staten för intendenturkåren. Berörda bestämmelse, som återfinnes även i äldre avlöningsreglementen, avser att bereda en ersättning för det ökade ekonomiska ansvar, som är förenat med redogörare- och uppbördsmannabefattningar. Ersättningen i fråga är endast avsedd att tillkomma den, som vid tillfälligt förfall för innehavare av sådan befattning bestrider tjänsten. Då emellertid intendenturkåren numera omfattar ett icke obetydligt antal befattningar, som icke äro hänförliga till ovan berörda kategori, har bestämmelsen enligt sin lydelse fått ett vidare syfte än ursprungligen avsetts. Det oaktat tolkas densamma alltjämt i överensstämmelse med sin snävare innebörd.

71 Till sin natur är ifrågavarande arvode följaktligen likställt med vikariatsersättning, om också av något annan art än djdik ersättning i övrigt. Det synes då lämpligt, att bestämmelserna i fråga inordnas under samma paragraf som övriga föreskrifter av likartad innebörd, och samtidigt därmed har lydelsen ansetts böra bringas i överensstämmelse med avsikten. I sistberörda avseende har den formulering, som förekommer i nådiga skrivelsen till arméförvaltningen den 31 december 1895 (S. F. S. nr 109) tjänat till förebild. Bestämmelsen i fråga är nu även tillämplig på intendentsbefattning vid marinen och flygvapnet, men det har ansetts lämpligt, att rätten till dylik ersättning utsträckes till att gälla innehavare av varje slag av intendenturbefattmng (såväl av officers- som underofficers grad eller rang). I fråga om marinen torde dock bestämmelsen vara av mindre betydelse, enär dylika vikariat därstädes mera sällan förekomma. Dagarvodet, vara. nu dyrtidstillägg utgår, föreslås höjt till 5 kronor respektive 2 kronor 50 öre. Ersättning under resa i tjänsten, utöver vad i allmänna resereglementet stadgas, liksom ock ersättning under tjänsteutövning å annan ort än förläggningsorten höra till de ämnen, i vilka de sakkunniga anse, att närmare föreskrifter böra meddelas i en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse, motsvarande de nu gällande tilläggsbestämmelserna.

22, 23 och 24 §§•

Bestämmelserna rörande flyttningskostnadsersättning hava formulerats i 25 §. huvudsaklig anslutning till motsvarande paragrafer i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. För vinnande av överskådlighet hava samtliga hithörande bestämmelser, som nu återfinnas i tilläggsbestämmelserna, införts i reglementet. En utvidgning av rätten till detta slag av ersättning har skett, genom att 25 §, 1 mom. den ansetts böra utgå även till den, som ålagts att byta bostad utan att flyttning från ort till annan kommer i fråga. Sådana omflyttningar mellan tjänstebostäderna inom ett etablissement, som föranledas av hänsyn till tjänstens krav och icke påkallas av lägenhetsinnehavarna själva, synas nämligen icke böra medföra några utgifter för dessa. Därest en beställningshavare utan att byta förläggningsort befordras eller transporteras till beställning eller befattning, som är förenad med tjänstebostad, och på den grund måste företaga flyttning, är han icke enligt nu gällande bestämmelser berättigad till ersättning därför. En dylik flyttningsanledning synes emellertid likartad med ett åläggande att byta bostad, och någon särskild föreskrift för dylika, förhållandevis sällsynta fall har därför icke ansetts erforderlig. Ersättningen för vissa av flyttningen direkt beroende utgifter har med bibe- 25 §, 4 mom. hällande av gällande gruppindelning höjts till motsvarande belopp, som redan förut bestämts för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. Enligt gällande bestämmelser får resekostnad för tjänarinna, vilken medföljer för vård av spätt barn, som regel beräknas efter samma reseklass, som

72 gäller för den flyttande beställningshavaren själv. Denna föreskrift har här liksom i förslaget till allmänt avlöningsreglemente uteslutits. 26 §.

Då det möter svårigheter att på ett uttömmande sätt angiva alla de olika slag av utgifter, som vid en flyttning kunna förekomma och skäligen böra gottgöras den flyttande, hava mera detaljerade föreskrifter undvikits. Huvudvikten synes böra läggas därpå, att flyttningen planlägges och anordnas på ett sådant sätt, att inga onödiga kostnader uppstå. Enär bedömandet i dylikt avseende bör ske efter likformiga grunder, synas frågor av detta slag, liksom nu, böra avgöras av de centrala förvaltningsmyndigheterna.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava erhållit en något mera allmän avfattning än motsvarande nu gällande föreskrift.

28 §.

I denna paragraf hava intagits hänvisningar rörande både hästgottgörelse och ersättning för transport av tjänstehäst vid flyttning.

29 §.

Bestämmelserna om felräkningspenningar hava icke underkastats någon förändring i sak. Närmare föreskrifter i detta ämne synas, på sätt nu sker vid armén, böra utfärdas genom särskilda nådiga brev.

30 §.

Den grundläggande bestämmelsen om rätt att från kronans förråd utbekomma vissa förnödenheter m. m. har upptagits oförändrad. De sakkunniga hava visserligen icke haft anledning att betrakta ifrågavarande förmåner ur synpunkten av något samband med en lönebestämning, men de sakkunniga hava likväl ansett sig oförhindrade att undersöka, huruvida desamma över huvud taget kunna anses representera ett sådant värde, att hänsyn därtill borde tagas vid fastställande av lönebeloppen. Härvidlag hava följande omständigheter kommit under beaktande. Förmånerna bestå endast i rätten till vissa inköp, och deras betydelse för individen är beroende av, i vilken utsträckning sagda rätt kan utnyttjas. Härutinnan äro förhållandena givetvis ganska olika. I vissa fall, såsom för dem, som äro hänvisade att bo inom kasernetablissement, kunna helt visst inköpen från kronans förråd medföra en lättnad, vars värde dock näppeligen låter sig uppskattas. I andra fall kan inköpsmöjligheten icke alls eller endast i begränsad omfattning begagnas. För förvaltningsväsendet anses rekvisitionerna icke medföra någon nämnvärd olägenhet — vad beklädnads- och utrustningspersedlar angår, äro de tvärtom till fördel genom att i någon mån underlätta omsättningen i förråden. Beträffande rätten till inköp av tillagad portion är att märka, att ett borttagande av densamma skulle medföra, att portion under fältmässiga övningar måste kostnadsfritt tillhandahållas officerare och underofficerare, enär något annat sätt att under sådan tjänstgöring ordna deras mathållning icke kan komma i fråga. Det torde även böra erinras därom, att ifrågavarande förmåner delvis hava mycket gammal hävd och icke tidigare satts i samband med lönesystemets ut-

73 veckling. Vid en jämförelse med andra grupper av statstjänstemän finner man, att motsvarande rättigheter, exempelvis fri telefon och fria resor, där dylik rätt åtnjutes, icke räknas såsom avlöningsförmån, oaktat värdet av desamma kan siffermässigt beräknas. De sakkunniga finna det också mest rättvist, att enahanda betraktelsesätt tillämpas i fråga om militärpersonalens rekvisitionsrättigheter. Föreskriften om rätt till ekiperingshjälp har ansetts böra omnämnas.

31 §.

Beträffande de grunder, efter vilka de i denna paragraf angivna arvoden 32 §, 1 mom. omräknats, hänvisas till vad å sid. 15 anförts. Då reglementet innehåller bestämmelser beträffande bibehållande eller av- 32 §, 2 mom. stående av övriga ordinarie löneförmåner, torde så böra ske även i fråga om här angivna ersättningar. Denna paragraf avser de arvoden, som utgå till vissa beställningshavare för uppehållande av befattningar, vilka antingen utgöra vederbörandes ordinarie tjänst eller hava karaktär av bisyssla. Bestämmelserna i fråga torde hava tillämplighet även å de befattningar av ifrågavarande slag, som icke angivas i vederbörliga stater utan upptagas i särskild förteckning.

33 §.

Bestämmelsen om gratifikation eller belöning har hämtats från det civila avlöniugsväsendet och torde i viss mån kunna "ersätta stadgandet om premier i offieersavlöningsreglementets 30 §, vilket stadgande icke lär hava kommit till användning och icke heller synes erforderligt. I paragrafen har därjämte intagits en allmän föreskrift av innehåll, att ersättning, utöver vad i reglementet stadgas eller av Kungl. Maj:t och riksdagen medgivits, icke må utbetalas, med mindre Kungl. Maj :t därom förordnat. Härav torde dock icke böra föranledas någon ändring i fråga, om de förmåner som nu utgå. I förslaget till allmänt avlöningsréglemente har införts en från kommunikationsverkens nu gällande reglemente hämtad bestämmelse om ersättning efter ackord eller beting. De sakkunniga, som icke kunnat finna, att en dylik ersättningsform skulle kunna lämpas efter tjänstgöringsförhållandena inom försvarsväsendet, hava icke här föreslagit någon motsvarande bestämmelse. Ej heller hava de sakkunniga upptagit någon föreskrift om övertidsersättning, en gottgörelse, som torde ansluta sig till tjänsten inom den civila statsförvaltningen.

34 De allmänna grunderna för bestämmelserna om läkarvård återfinnas å sid. 42. De föreslagna föreskrifterna äro i stort sett avfattade i anslutning till förslaget till allmänt avlöningsréglemente. Från den fria sjukvården har ansetts böra uteslutas tandbehandling och åtgärder för botande av sjukdomar eller abnormiteter i tänderna, allt så framt icke dylik behandling föranledes av olycksfall i tjänsten.

35 §.

§•

74 36 §, 1 mom.

Rätten att anlita annan läkare än vederbörande tjänsteläkare torde huvudsakligen tagas i anspråk vid tillfälligt vistande å annan ort än egen förläggningsort. Det har då ansetts lämpligt, att rätten i fråga göres beroende av, att beställningshavaren på grund av tjänsteärende uppehåller sig å förstnämnda ort. 36 §, 2 mom. »Forslandet» till läkare eller sjukvårdsinrättning torde icke få likställas med tjänsteresa och bör därför icke medföra rätt till traktamentsersättning eller gottgörelse för kost och logi. Tillvägagångssättet vid halvering av utgifter för medicin liksom ock för sjukhusvård enligt 37 § bör anordnas på ett enhetligt sätt. Bestämmelsen om kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel i viss utsträckning har förestavats av praktiska skäl för att undvika besvärlig bokföring. 36 §, 3 mom. Föreskriften i detta moment får ses i samband med kravet på att sjukdom skall vara »behörigen» styrkt. I fråga om sjukdomsförhinder av en eller två dagars varaktighet synes dock på vederbörande myndighet kunna bero, huruvida en i föreskriven ordning gjord anmälan må anses till fyllest. 37 §, 1 mom.

Liksom nu är fallet, synes vård å sjukhus i första hand böra beredas å militärt sjukhus. Det får icke anses uteslutet, att avpolettering, därest så befinnes lämpligt, kan ske till annat militärt sjukhus än det, som enligt detta moment i första hand bör komma i fråga. 37 §, 2 mom. I vårdkostnaden å allmänt sjukhus må jämväl inräknas den ersättning, som av patienter å enskilt eller halvenskilt rum kan med stöd av den s. k. rådgivande taxan betalas till läkaren. Vid indelningen i olika »rumskategorier» har gränsen i gällande bestämmelser dragits mellan officerare och underofficerare. Emot en sådan ordning synes, vad angår vården å militära sjukhus, intet vara att erinra. Vid vård å andra sjukhus kan emellertid den militära och civilmilitära personalen i vissa fall komma i förmånligare ställning än civila tjänstemän i närmast motsvarande lönegrader, utan att en sådan åtskillnad är motiverad. Då emellertid särskilda regler kunna meddelas för ordningen och vården å de militära sjukhusen, hava de sakkunniga ansett, att för dessa sjukhus' vidkommande endast bör intagas en hänvisning, under det att beträffande övriga slag av sjukhus en bestämd klassificering angives. I sistberörda avseende har en närmare överensstämmelse med förslaget till allmänt avlöningsréglemente åstadkommits. 38 §.

Från personalhåll har framförts önskemål om, att kostnaden för resa till läkare måtte ersättas enligt samma regler, som gälla för tjänsteresa, Vad angår ersättning för själva resan eller forslandet till läkaren, står en sådan tanke i överensstämmelse såväl med den föreslagna bestämmelsen i 36 § 2 mom. som med gällande föreskrifter. Då emellertid det förstberörda stadgandet icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, har en särskild föreskrift ansetts erforderlig. Rätten till sådan gottgörelse synes dock böra vara beroende av, att läkarbehandlingen avser olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, i vilka fall kostnaden i övrigt ersattes av staten. Att tillerkänna vederbörande traktamentsersättning hava de sakkunniga icke heller i detta fall funnit befogat.

75 Fördelningen av kostnaderna för i denna och föregående paragraf omnämnda behandlingsformer har ansetts i regel böra ske efter samma grunder, som tilllämpas vid sjukvård i allmänhet. Det har dock ansetts skäligt, att statens andel av kostnaden vid sjukdom, som icke ådragits i tjänsten, kan sättas lägre än till hälften, och i sådana fall synes därför lämpligt, att avtal om dylik behandling icke träffas, utan att myndighetens medgivande i fråga om dess andel av kostnaderna lämnats.

39 §.

Begravningshjälpens belopp liar i enlighet med förslaget till allmänt avlöningsreglemente, satts till lägst 300 och högst 800 kronor.

40 §.

Föreskrifterna om tjänstebostad innebära i huvudsak ingen ändring i nu rådande förhållanden. I förslaget till allmänt avlöningsréglemente hava bestämmelser beträffande tidpunkten för hyrans erläggande ansetts böra utfärdas särskilt för varje verk eller förvaltningsgren, men med hänsyn till den likformighet, som härutinnan är rådande inom förs vars väsendet, synes det lämpligast, att enhetlighet inom detsamma är för handen.

41—44 §§.

I frågan om valet mellan hyresavdrag å lön i efterskott eller i förskott hava från såväl personalens som myndigheternas synpunkt både fördelar och olägenheter kunnat påvisas. Ehuru vissa skäl tala för en övergång till efterskottsbetalning, hava de sakkunniga med hänsyn bland annat till den i vanliga hyresavtal tillämpade regeln icke föreslagit någon ändring. Från personalhåll har uttryckts en önskan, att hyresavdraget borde begränsas till viss del, förslagsvis högst 12 % av vederbörandes avlöningsförmåner. En dylik form för hyrans bestämmande synes de sakkunniga innebära ett konstlat tvång på den fria prisbildningen och skulle dessutom leda till egendomliga konsekvenser. Däremot synes det angeläget, att lägenheternas hyresvärden fastställas efter enhetliga bedömningsgrunder, i första hand inom varje försvarsgren men tillika inom försvarsväsendet i sin helhet. Därjämte bör givetvis likformighet inom statsförvaltningen över huvud taget eftersträvas. För nämnda syften har avgörandet av hyresbeloppens storlek förlagts till de centrala förvaltningsmyndigheterna, emellan vilka erforderligt samarbete lätt kan åstadkommas. Till överensstämmelse i än vidare omfattning tjänar den för hela statsförvaltningen gemensamma bostadsnämnden. I 43 § 2 mom. har från förslaget till allmänt avlöningsreglemente hämtats den föreskriften, att beställningshavare kan vara skyldig att bereda bostad för vikarie. Bestämmelsen i fråga torde inom försvarsväsendet sällan komma till tillämpning, men något undantag från eljest förekommande regel synes dock icke motiverad. I detta kapitel hava sammanförts avlöningsbestämmelser för de ordinarie beställningshavare, vilka icke upptagas i tjänsteförteckningen, och hit har även förts personal över stat.

3 Kap.

76 45-47 §§.

Beträffande de beställningshavare, som avses i dessa paragrafer, har ingen annan ändring i sak ifrågasatts, än att avlöningen upptagits med de föreslagna, förhöjda beloppen. De i 1 kap. omnämnda förmånerna av olika slag torde, i den mån så av omständigheterna medgives, böra tillkomma jämväl här avsedda personalgrupper. Givetvis kunna dessa dock icke komma i åtnjutande av kallortstillägg. Någon särskild föreskrift rörande tillträdande av ålderstillägg för bataljonsläkare vid fältläkarkåren har med hänsyn till ovanstående allmänna anvisning icke ansetts erforderlig.

48 §.

Såsom inledningsvis framhållits, hava de sakkunniga ansett det lämpligt, att bestämmelser för personal över stat upptagas i reglementet. Till dylik personal räknas, i vad förevarande reglementsdel angår, surnumerära fänrikar (underlöjtnanter). Dylik fänrik (underlöjtnant) vid armén åtnjuter jämlikt 1907 års avlöningsreglemente ingen gottgörelse för tjänstgöring vid eget regemente (kår); vid kommendering till ridskolan utgår dock dagavlöning. Jämlikt anmärkning till vissa stater kan surnumerär förordnas att uppehålla beställning i succession efter den, som transporterats till tjänst exempelvis vid något militärläroverk. Vid artilleriet och fortifikationen kan lön tilldelas honom i det fall att vid ledighet i löjtnantsgraden närmast i tur stående underlöjtnant icke innehar för sådan befordran föreskriven kompetens. Efter beslut av innevarande års riksdag har därjämte medgivits, att vid truppförband av infanteriet, kavalleriet eller artilleriet ledigbliven lön, vilken icke enligt eljest gällande bestämmelser tages i anspråk för beredande av lön åt vid truppförbandet anställd surnumerär fänrik (underlöjtnant), må enligt Kungl. Maj:ts prövning under budgetåret 1930/1931 disponeras för beredande av lön åt vid annat truppförband inom truppslaget anställd surnumerär fänrik (underlöjtnant). Enligt ovannämnda avlöningsreglemente utgår tillfällig avlöning endast under personliga tjänsteuppdrag, ävensom under officersövningar samt fältoch fälttjänstövningar, men genom nådigt brev den 20 juni 1929 medgavs, att surnumerär fänrik (underlöjtnant) finge tills vidare under budgetåret 1929/1930 för deltagande i sådan tjänstgöring utom förläggningsorten, som avses i 8 kap. 2 och 3 §§ av tilläggsbestämmelserna, åtnjuta tjänstgöringstraktamente i likhet med underlöjtnant på aktiv stat. Motsvarande förskrift för budgetåret 1930/31 har meddelats i nådigt brev den 27 juni 1930. I följd därav utgår dylik ersättning förutom under nämnda slag av övningar även vid deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar hänförlig tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten. I tjänstgöringsreglementet för armén (1927 års uppl.) stadgas i 55 §, att surnumerär officer har samma tjänstgöringsskyldighet som subalternofficer på aktiv stat, dock bör han icke utan eget medgivande beordras till andra särskilda tjänsteförrättningar utom regementet än dem, som avse hans egen utbildning. Vad först angår de surnumerära fänrikar (underlöjtnanter), som tilldelats lön, torde dessa fall vara att jämställa med förordnande å högre beställning.

77 I överensstämmelse med vad i 21 § föreslagits synes dylik fänrik böra tillerkännas samma förmåner som fänrik på aktiv stat. Föreskrift i sådan riktning har även lämnats i nådiga brevet den 13 juni 1930, vari riksdagens ovannämnda beslut rörande lönedisposition meddelats. All personal över stat torde tillerkännas rätt till sjukvård under tjänstgöring enligt eljest fastställda grunder. Redan av praktiska skäl är en åtskillnad i dylikt avseende icke lämplig. I fråga om rätten till tillfällig avlöning, vilken bör betraktas såsom en gottgörelse för de ökade utgifter vistelse utom förläggningsorten medför, synes dylik ersättning böra medgivas icke blott i de fall, som i nyssnämnda nådiga brev avses, utan även vad angår de fänrikar, som icke tillagts lön, under samma förutsättningar, som gälla för personal på aktiv stat. De ökade kostnader, som kunna föranledas av en dylik utsträckning av det i ovannämnda nådiga brev lämnade medgivandet, torde bliva helt obetydliga, då det kan antagas, att en surnumerär fänrik (underlöjtnant) i regel beordras till dylik tjänstgöring i stället för officer på stat. Även flyttningskostnadsersättning torde böra tillkomma nu avsedd personal. Dylik ersättning torde komma i fråga dels vid kommendering till militärläroverk dels, om ock endast undantagsvis, vid placering av personal tillhörande sådana kårer som fortifikationen och trängen, vilkas officerare fördelas å ett flertal förläggningsorter. Då genomgången av de militärläroverk — i första hand artilleri- och ingenjörhögskolan — som härvidlag komma i betraktande, är obligatorisk för befordran till löjtnant och därför lämpligen bör ske samtidigt för varje officerskurs, synes det rimligt, att den gottgörelse utöver lön, som beredes övriga elever, även kommer här omhandlade kategori till del. Det synes då rättvist, att gottgörelse för av flyttningen föranledda kostnader beredas även den, som icke uppbär avlöning. Här avsedda flyttningar kunna icke väntas bliva av större antal, och, då denna personal i allmänhet ännu icke bildat familj, kunna icke heller kostnaderna för desamma beräknas uppgå till några högre belopp. Vad slutligen angår den rätt till dagavlöning, som nu tillkommer surnumerära fänrikar (underlöjtnanter), beordrade såsom elever vid ridskolan, synes motsvarande förmån böra bibehållas och utsträckas att avse även elever vid artilleri- och ingenjörhögskolan samt infanteriofficersskolan. Då emellertid avlöningsformen dagavlöning icke torde böra bibehållas, synes den böra utbytas emot benämningen dagarvode. Med hänsyn därtill, att dyrtidstillägg utgått å denna ersättning, och att beloppet bestämts vid.ett avsevärt högre penningvärde än nu rådande, synes detsamma böra höjas till 4 kronor. Officer eller underofficer vid armén, som erhållit avsked från beställning på stat med tillstånd att kvarstå i regemente (kår), är skyldig att varje år tjänstgöra under en period motsvarande en repetitionsövning och är under sådan tjänstgöring berättigad att uppbära dagavlöning enligt innehavande grad.

*»

49 §.

78 Dylik personal vid marinen är jämlikt kungörelse den 3 december 1915, nr 499, under tjänstgöring berättigad till samma avlöning, som eljest tillkommer beställningshavare i den löneklass, vederbörande tillhörde vid avskedet. Obligatorisk årlig fredstjänstgöring förekommer vid kustartilleriet, men icke vid flottan. För flygvapnet gälla enahanda bestämmelser som för armén. Då, som ovan nämnts, begreppet dagavlöning icke synes böra bibehållas i avlöningsterminologien, bör någon annan form väljas för den ersättning, som i förevarande fall skall utgå. De sakkunniga hava trott sig finna en lämplig förebild i de bestämmelser, som meddelats i nådiga förordningen den 23 september 1927, nr 364, angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver samt i motsvarande föreskrifter för marinen (S. F . S. 1927: 365, 366). I nämnda förordningar stadgas, att pensionsavgången officer, underofficer och civilmilitär person av motsvarande tjänsteklass under tjänstgöring i fredstid äger uppbära lön enligt den löneklass, vederbörande omedelbart före avgången från beställning å aktiv stat tillhörde, dock med skyldighet att å lönen vidkännas avdragmotsvarande honom tillkommande pensionsförmåner. Berörda stadganden överensstämma, som synes, med vad redan tidigare gällt beträffande hithörande personal vid marinen. Tillfällig avlöning torde, liksom nu är förhållandet, böra utgå vid sådana tjänsteförrättningar, som infalla under den obligatoriska tjänstgöringen.

Del II. Fast anställt manskap. Innehållet i denna del är i väsentliga avseenden överensstämmande med gällande manskapsavlöningsreglemente. Härigenom har man vunnit, att bestämmelserna rörande manskapet till huvudsaklig del samlats på ett ställe. Endast i fråga om sådana fall, som beträffande denna grupp av beställningshavare torde återkomma mera sällan, såsom rörande innehav av bisyssla och flyttningsersättning, har hänvisning skett till reglementets första del. Närmare bestämmelser i avseende på avdrag å lön för insättning i bankinrättning synas, liksom nu är fallet, böra inflyta i tilläggsbestämmelserna. Då det, vad det äldre manskapet angår, icke synes uteslutet, att fråga kan uppstå om rätt att innehava bisyssla, torde bestämmelser för dylika fall böra meddelas, och det synes då lämpligast, att hänvisning göres till de föreskrifter i dylikt avseende, som gälla för officerare m. fl. I fråga om löneplanernas uppställning har ingen annan ändring vidtagits, än att beställningsmännen och musikmanskapet upptagits direkt i tabellen. Ordningsföljden lönegraderna emellan har omlagts i överensstämmelse med den princip, som tillämpats i fråga om löneplanerna för officerare m. fl. Med avseende på den till löneplan Maf fogade anm. 2 har försvarsväsendets underbefälsförbund i en till Konungen ställd och till de sakkunniga överlämnad framställning, daterad den 4 december 1929, anfört i huvudsak följande.

79 Genom att såsom villkor för tilldelande av det i anmärkningen omförmälda ålderstillägget stipulerats, icke blott att vederbörande skulle vara furir av 1. klassen utan därjämte, att han skulle hava uppburit högsta i löneplanen angivna lönen i dylik beställning i tre år, hade följden blivit, att tidpunkten för tillträdande av sagda tillägg gjorts beroende av befordringsförhållandena vid de olika truppförbanden. Detta ansåg förbundet strida emot de allmänna grunderna för det år 1921 antagna lönesystemet, vilka grunder bland annat innebure, att lönen skulle utgå efter den sammanlagda tjänstetiden. Enligt vad förbundet uppgav, funnes ett antal furirer av 1. klassen med sammanlagt tio års tjänstetid och därutöver, vilka icke kunde komma i åtnjutande av den högsta lönen, oaktat de fyllde alla andra fordringar därför, utom den att hava stått i nämnda grad i tre år. Därjämte funnes furirer av 2. klassen, som redan räknade sju års tjänst och som i flera fall kunde väntas innehava en tjänstetid av tio år, innan de bleve utnämnda till furirer av 1. klassen. Förbundet hemställde därför, att bestämmelsen i fråga måtte givas det innehåll, att lönen för furir av 1. klassen, som avlagt underofficersexamen, efter en tjänstetid av 120 månader kunde höjas till 1 920 kronor. Enahanda medgivande borde gälla övriga i anmärkningen avsedda beställningshavare. De sakkunniga vilja till en början erinra om, att ifrågavarande stadgande infördes vid den år 1928 vidtagna omarbetningen av manskapsavlöningsreglementet. I denna fråga gjorde försvarsväsendets lönenämnd i en skrivelse den 29 november 1927 följande uttalande. »Vad först arméns manskap angår, torde antalet löneförhöjningar för furirer av 1. klassen i nu gällande manskapsavlöningsreglemente hava bestämts med utgångspunkt från att befordran till sergeant i regel kunde påräknas efter nio å tio års tjänst. I verkligheten lärer emellertid, enligt vad av de i ärendet inkomna yttrandena synes framgå, under den tid, nämnda reglemente varit i tillämpning, dylik befordran i allmänhet icke kunnat vinnas förrän efter minst 12 års tjänst. Då underofficersgraderna genom 1925 års härordning undergått en icke obetydligt starkare beskärning än antalet furirer av 1. klassen, torde man på goda grunder kunna antaga, att en ytterligare förskjutning i fråga om tidpunkten för underofficersbefordran efter nämnda härordnings genomförande kommer att äga rum. Med hänsyn till anförda förhållanden och då det givetvis för god rekrytering av underofficersgraderna är av den allra största betydelse att äga tillgång till för underofficersbefordran lämpliga furirer, anser lönenämnden det icke rådligt att alldeles avvisa det från personalhåll väckta och av åtskilliga av arméns myndigheter understödda kravet på ytterligare löneförbättring för äldre furirer. Efter övervägande av vad i ärendet förekommit har nämnden emellertid kommit till den uppfattningen, att man nu bör inskränka sig till införande av ytterligare en löneförhöjning utöver de hittills medgivna. I betraktande av syftet med denna löneförhöjning synes den i första hand böra tillkomma sådana furirer av 1. klassen, som avlagt underofficersexamen och alltså kunna ifrågakomma till underofficersbefordran. Ur rekryteringssynpunkt., torde det emellertid vara nödvändigt att medgiva enahanda förmån åt musikfurirer av 1. klassen och med furirer av 1. klassen likställda hantverksbeställningsmän, för vilkas vidarebefordran icke kräves avlagd underofficersexamen. Vad åter angår sjukvårdsbeställningsmän, torde, enär för sådana beställningsmäns befordran till

80 underofficers grad fordras avlagd underofficersexamen, böra för rätt till den ifrågasatta nya löneförhöjningen uppställas såsom villkor, att vederbörande avlagt dylik examen. Den av lönenämnden sålunda förordade nya löneförhöjningen torde, i enlighet med vad från personalhåll föreslagits, böra utgå med 120 kronor och inträda efter en tjänstetid av 120 månader. Begränsar man löneförhöjningen för försteklassfurirerna till vad lönenämnden nu föreslagit, lärer densamma icke kunna anses medföra någon nämnvärd försämring av den redan nu i vissa fall mindre tillfredsställande proportionen mellan ifrågavarande beställningshavares och sergeanternas avlöningsförmåner. Med avseende å de skäl, som föranlett lönenämnden att endast i nu angivna begränsade omfattning tillstyrka medgivande av en ytterligare löneförhöjning åt furirer av 1. klassen (likställda), finner sig nämnden icke kunna förorda någon åtgärd i anledning av de i ärendet framställda förslagen om införande av ytterligare löneförhöjningar jämväl åt furirer av 2. klassen.» På sätt de sakkunniga omnämnt i fråga om tjänstetidsberäkning för officerare m. fl. råder beträffande kompaniofficersgraderna den regeln, att den, som fått befordran till löjtnant eller kapten fördröjd, äger tillgodoräkna sig viss tjänstetid för att om möjligt åter komma i jämnhöjd med sina äldre årskamrater. Det vill synas de sakkunniga, som om läget i förevarande avseende vore ungefär analogt. E t t bifall till underbefälsförbundets hemställan skulle kunna medföra, att en furir av 2. klassen omedelbart vid befordran till furir av 1. klassen kunde komma i åtnjutande av den högsta lönen. E t t dylikt resultat torde endast vara uttryck för ett tillämpande av sneddningsförfarandet och någon erinran däremot ur principiell synpunkt synes icke kunna göras. Då man torde kunna utgå från, att endast de mest förtjänta furirerna befordras till den högsta underbefälsgraden, synes det fullt rimligt, att den, som på grund av ogynnsamma befordringsvillkor fått vänta på sådan befordran, i någon mån gottgöres härför. De sakkunniga hava därför ansett sig kunna upptaga underbefälsförbundets förslag, att samtliga furirer av 1. klassen, vilka innehava en sammanlagd tjänstetid av 120 månader, må tilldelas den sista för sagda beställning upptagna löneförhöjningen. Vad angår fordran på genomgången underofficersskola för rätt att tillträda den sista löneförhöjningen, hålla de sakkunniga för troligt, att de, som befordras till första klass furirer, i regel komma att motsvara detta krav. I de flesta fall lärer det därför icke hava någon betydelse, huruvida ett sådant villkor bibehålles eller ej. Då emellertid en furir, ehuru han icke genomgått sagda skola, kan vara synnerligen lämplig på en viss befattning inom förvaltningseller inre tjänst, synes hinder icke böra möta, att tilldela honom den högsta avlöning, som härvidlag kan komma i fråga. Härigenom kan en sådan person till fördel för tjänsten kvarhållas i sin befattning längre, än eljest bleve fallet. Rörande anm. 3 hava de sakkunniga erfarit, att flygvapnets underbefäl numera rekryteras medelst vid vapnet antagna volontärer, och att överföring från marinen icke vidare äger rum. Vid sådant förhållande torde anmärkningen kunna uteslutas.

81 I fråga om beräkning av tjänstetid ifrågasattes ingen avvikelse från gällande bestämmelser.

53 §.

I 3 mom. har beträffande villkoren för tilldelande av löneförhöjning gjorts ett tillägg av det innehåll, att den tid, varunder vederbörande åtnjutit tjänstledighet för förvärvande av kompetens till vinnande av civilanställning eller för bedrivande av studier i och för fortsatt militär utbildning, må, även i den mån dylik tid överstiger 75 dagar av ett och samma anställningsår, räknas såsom tjänstetid. E t t dylikt undantag från regeln om tjänstetidsberäkning har synts de sakkunniga påkallat av de särskilda anställningsvillkor, som gälla för manskapet. Då berörda villkor innebära, att en volontär icke äger kvarstå i tjänst längre än till uppnådd 34 (vid marinen 35) års ålder, synes det rimligt, att statsverket i sin mån lämnar sin medverkan till att förberedelserna för att skapa en ny levnadsbana underlättas. En dylik åtgärd torde vara ägnad såväl att uppmuntra intresset för att taga anställning som att förmå äldre underbefäl att kvarstanna i tjänst längre, än de eljest avsett, och komme därigenom att indirekt tillgodose ett viktigt statsintresse. Bestämmelsen i 3 § 8 mom. av gällande avlöningsreglemente, att löneförhöjning icke må tillträdas av den, vars tjänstgöring icke funnits vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas, har något modifierats, genom att samma formulering använts här som för motsvarande stadgande i 5 §.

54 §.

Liksom beträffande semester för officerare m. fl. och för civila statstjän- 55 §, 1 mom. stemän har det synts lämpligt, att viss tjänstledighet med oavkortad lön angives såsom en personalen tillkommande rättighet. Något hinder att ledigheten även i detta fall, då så av omständigheterna påkallas, uppdelas å ett mindre antal perioder torde icke förefinnas. Nu avsedd ledighet omfattar för närvarande 20 söckendagar under varje anställningsår. Någon höjning efter viss åldersgräns förekommer icke. Då flaggkorpraler och högbåtsmän kunna kvarstå i tjänst till pensionsåldern och därigenom komma att på mera stadigvarande sätt bindas vid sin tjänst, har det emellertid synts lämpligt, att åt dem kunde beredas längre ledighet än åt det yngre manskapet. Detta önskemål har tillgodosetts genom att här liksom i fråga om övriga grupper av beställningshavare tillämpa 40-årsgränsen. Antalet tjänstledighetsdagar har därför föreslagits ökade till 30 för dem, som kvarstå i tjänst efter sagda ålder. För officerare m. fl. har föreslagits, att den, som icke tilldelats full semester 55 § 2 mom under ett visst år, skulle kunna tilldelas felande dagar under nästpåföljande ars första kvartal. Med hänsyn till manskapets genomsnittliga ålder ävensom till anställnings- och tjänstgöringsförhållanden kan det ifrågasättas, huruvida för sagda kategoris vidkommande en bestämmelse av motsvarande innehåll är erforderlig. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, kan det emellertid inträffa, att manskapet vid flottan på grund av sjökommendering under något år tilldelats endast en obetydlig del — stundom allenast 5 å 6 dagar — av den

82 tjänstledighet, som reglementet medgiver. Då det i sådana fall, vilka ofta beröra de äldsta åldersklasserna, kan synas rimligt, att en viss kompensation beredes, och då ett dylikt medgivande i regel icke kan behöva utnyttjas av huvuddelen av manskapet, synas betänkligheterna mot den ifrågasatta anordningen förlora i betydelse. För att i möjligaste mån förminska de olägenheter för tjänstens gång, som en föreskrift i antytt syfte kan komma att medföra, synes det lämpligt, att de extra tjänstledighetsdagarna fördelas över hela det nästpåföljande anställningsåret. Såsom villkor för åtnjutande av dylik ledighet torde böra gälla, att vederbörande verkligen under det föregående anställningsåret gjort anhållan om tjänstledighet i större utsträckning, än som inom ramen för fastställt dagantal kunnat beviljas honom. 56 §, 1 mom.

Då manskapet, i olikhet med de flesta andra befattningshavare, icke äger att utan tillstånd fritt förfoga över sön- och helgdagar, torde föreskrift om rätt till oavkortad lön under dylika dagar böra bibehållas. 56 §, 2 mom. Jämlikt 5 § 2 mom. av gällande manskapsavlöningsreglemente äger Kungl. Maj:t meddela föreskrifter angående avlönings bibehållande under tjänstledighet för fullgörande av övnings- och provtjänstgöring vid något av statens civila verk eller för genomgående av sjökaptensklass vid navigationsskola. I 54 § hava de sakkunniga föreslagit, att all ledighet av med ovan angivna fall likartad natur skall få räknas såsom tjänstetid. Av de skäl, som därvid anförts, och då det lär möta svårighet att uttömmande angiva de fall, som kunna komma i fråga, synes det lämpligt, att förevarande moment gives en motsvarande, mera allmän lydelse. Ät Kungl. Maj:t lär alltjämt böra förbehållas att med hänsyn till skiftande omständigheter avgöra, i vad mån dylikt medgivande bör lämnas. 56 §, 3 mom. Här har intagits en hänvisning till det fall, att någon av det fast anställda manskapet beordras såsom elev till krigsskolan. Vid dylik kommendering skall han enligt utfärdade bestämmelser beviljas tjänstledighet från tjänstgöring vid sitt truppförband, varvid i beställningen utgående löneförmåner skola avstås, så framt icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. 56 §,4 mom. I fråga om löneavdraget stadgas i 4 § 3 mom. och 5 § 1 mom. av gällande manskapsavlöningsreglemente, att regementschef äger rätt att i vissa fall besluta om höjning eller sänkning av detsamma. En dylik föreskrift, som kan föranleda till ganska växlande tolkningar, hava de sakkunniga icke i dessa fall funnit lämplig att bibehålla. Enligt vad de sakkunniga erfarit, hava bestämmelserna i fråga endast undantagsvis kommit att tillämpas. 56 §, 5 mom. D e t avdrag — 50 öre för dag — som nu gäller för alla löner till och med 1 500 kronor, har, med hänsyn jämväl till stadgade avdrag för bankinsättning, synts väl högt för dem, som åtnjuta den lägsta lönen, och har därför i dessa fall nedsatts till 25 öre om dagen. Någon gradering av löneavdraget efter olika omständigheter har icke ifrågasatts, och därvid har beaktats, att manskapet vid längre ledighet i regel måste avstå från alla naturaförmåner, ett förhållande, som redan det innebär en kännbar löneminskning.

83 I fråga om rätt att bibehålla oavkortad lön under sjukdom, som vållats av 57 §, 1 mom. olyckshändelse eller eljest i tjänsten, har ingen annan ändring föreslagits, än att, liksom i fråga om officerare m. fl., föreskrift intagits därom, att våld eller misshandel i vissa fall må likställas med olycksfall. Jämlikt 4 § 3 mom. av manskapsavlöningsreglementet äger vederbörande 57 §, 2 mom. regementschef vid meddelande av förbud att tjänstgöra med hänsyn till smittofara att för en tid efter sex månader bestämma löneavdraget till lägre belopp än det eljest fastställda. Nämnda stadgande, som för övrigt sällan torde få tillämplighet, synes härvidlag liksom för officerare m. fl. böra uteslutas. Rätten att bibehålla avlöning under sjukdom i andra fall än i 57 § avses, är nu i regel begränsad till 45 dagar under ett och samma kalenderår, d. v. s. till samma maximitid, som gäller för officerare och underofficerare m. fl. Då denna föreskrift nu föreslagits att uteslutas för nämnda kategori, hava de sakkunniga övervägt, huruvida en motsvarande ändring borde vidtagas även för manskapet. Det har därvid framhållits, att ett bibehållande av gällande bestämmelse skulle innebära ett avsteg från den regel, som härutinnan föreslagits för statsförvaltningen i övrigt, men med hänsyn till den förhållandevis låga kontanta avlöning, som i allmänhet utgår till manskapet, har det ansetts icke oberättigat att här göra ett undantag. På de centrala förvaltningsmyndigheternas prövning torde det, liksom nu, få bliva beroende, huruvida vid längre sjukdom avdraget må efterskänkas eller nedsättas. Då avgörandet i dylika frågor förbehållits de tre centrala myndigheterna, synes i detta fall rätten att göra avsteg ifrån det reglementerade löneavdraget kunna bibehållas. Härigenom kan det bliva möjligt att taga hänsyn till familjeförsörjare, för vilka nämnda avdrag kan kännas särskilt påkostande.

58 §.

Bland de här berörda avdragsfallen har tillkommit avstängning från tjänstgöring, en åtgärd, som torde kunna drabba sådant underbefäl vid flottan, som tjänstgör såsom uppbördsman. Likaledes har paragrafen utökats med en föreskrift för det fall, att ett undergånget arreststraff efter överklagande prövas icke böra räknas den dömde till last. Avdragsbestämmelserna för arreststraff är något hårdare för manskap än för officerare m. fl. i det att de senare endast måste vidkännas B-avdrag, under det att manskapet som regel måste avstå hela lönen. Då det emellertid icke synes erforderligt att endast för detta fall införa en särskild avdragsgrad, och då manskapet vid straffets undergående bibehålles vid naturaförmåner, synes någon ändring i denna punkt icke böra vidtagas; dock torde även härvidlag hänsyn böra tagas till familjeförsörjare.

59 §.

I denna paragraf har intagits en hänvisning till föreskrifterna angående avskedspremie.

60 §.

På grund av de otillräckliga kaserneringsmöjligheterna vid flottan kan icke 61 §, 1 moi allt manskap beredas naturainkvartering, utan en icke obetydlig del därav

$4 erhåller i stället vid tjänstgöring i land kontant inkvarteringsersättning. Närmare föreskrifter härför äro meddelade i tilläggsbestämmelserna. Från personalhåll har påpekats, att det otillfredsställande i inkvarteringsförhållandena hänförde sig icke blott till bristen på förläggningsutrymme över huvud taget utan även till frånvaron av särskilda förläggningslokaler för det äldre underbefälet, flaggkorpraler och högbåtsmän. Under det att furirerna vid armén vore förlagda i särskilda rum, som de kunde inreda med en viss frihet, vore nyssnämnda beställningshavare hänvisade till samma logement som det övriga manskapet. En sådan skiljaktighet syntes icke vara befogad, så mycket mindre som särskilt flaggkorpralerna i regel gjorde tjänst såsom underofficerare. Icke heller vore den betingad av hänsyn till den inre tjänsten, då nämligen det omedelbara befälet i förläggningslokalerna utövades av korpraler. Då därtill komme, att ifrågavarande äldre underbefäl hade bakom sig en förhållandevis lång tjänstetid, syntes det icke orimligt, att de önskade något större bekvämlighet och personlig frihet, än som kasernförläggningen kunde medföra. De sakkunniga hålla före, att de befälsuppgifter, som enligt försvarsordningen avses för flaggkorpraler och högbåtsmän, berättiga dem till en viss särställning i berörda förhållande gentemot det övriga manskapet. Då åt dem icke inom kasernetablissementen kan beredas en sådan förläggning, som, i jämförelse med vad vid armén är fallet, synes lämplig, torde det framförda önskemålet böra tillgodoses. De sakkunniga komma här nedan att föreslå hyresbidragets utsträckande till alla beställningshavare vid marinen i ovan nämnda grader, som nått 35 års ålder, och den nu ifrågavarande förmånen skulle därför endast få avseende på dem, som icke uppnått sagda ålder. För flottans vidkommande kommer någon ökad kostnad icke att härav föranledas, enär antalet, som uppbär inkvarteringsersättning, är avsevärt större än nu berörda kategori. Den föreslagna bestämmelsen skulle därför härvidlag endast få den innebörd, att flaggkorpraler och högbåtsmän tillerkändes förmånsrätt till denna ersättning. 61 §. 2 mom. Närmare föreskrifter rörande rätten att från kronans magasin, förråd m. m. få inköpa vissa slag av förnödenheter hava i regel plägat meddelas av Kungl. Maj:t. Denna princip synes de sakkunniga alltjämt böra bibehållas, bland annat av det skälet, att bestämmelserna på så sätt kunna smidigare anpassas efter växlande omständigheter. De sakkunniga hava därför ansett, att bestämda gränser i fråga om manskapets åtnjutande av berörda förmåner icke böra upptagas i reglementet, men de sakkunniga hava likväl tagit under övervägande, huruvida anledning finnes att vidhålla de för dem i berörda fråga nu tillämpade grunder. Jämlikt 8 § 2 .mom. av manskapsavlöningsreglementet är rätten till inköp av tillagad portion, proviantartiklar och bränsle begränsad till furirer och korpraler vid armén och flygvapnet samt till flaggkorpraler, korpraler och till 1. klass sjöman eller 1. klass kustartillerist uppflyttade menige vid marinen och får endast åtnjutas, därest vederbörande innehar en beräknad tjänstetid

85 av 72 månader samt antingen är gift eller varit gift och fortfarande har minderårigt barn hos sig. Genom detta stadgande, som infördes i 1928 års reglernentsupplaga, uteslutes ett stort antal familjeförsörjare från en förmån, som för dem med deras låga kontantinkomster kan vara av betydligt värde. De sakkunniga anse det, såsom förut framhållits, ur tjänstens synpunkt fördelaktigt, att underbefälets möjligheter att bilda familj underlättas, enär därigenom de mera mogna och ansvarsmedvetna elementen ofta kunna finna det förmånligt att kvarstå i tjänst längre än eljest blivit fallet. Enligt av de sakkunniga införskaffade uppgifter utgör antalet gifta, vad armén angår, bland furirerna omkring 40 % samt bland korpraler (konstaplar) och vicekorpraler omkring 10 %. Flygvapnets furirer äro till mer än 25 % gifta. Motsvarande siffra inom marinen uppgår för gruppen flaggkorpraler (underofficerskorpraler), högbåtsmän och korpraler till nära 45 %. Tendensen att ingå äktenskap synes vara stigande, och en sådan utveckling torde icke böra försvåras. Då inköpsrättigheten, såsom förut nämnts, icke för statsverket medför någon kostnad eller avsevärd olägenhet, men i detta fall tillgodoser ett beaktansvärt intresse, hava de sakkunniga funnit det önskvärt, att nämnda förmån kunde för det gifta manskapet få åtnjutas oberoende av vederbörandes tjänstetid. Beträffande rätt för den som är gift eller varit gift och fortfarande har 62 §, 1 mom minderårigt barn hos sig, att i stället för inkvartering in natura erhålla hyresbidrag anse de sakkunniga på de skäl, som vid 61 § anförts, att sagda rätt icke bör bindas vid viss tjänsteställning eller tjänstetid. En utsträckning av rätten till hyresbidrag till allt gift manskap innebär helt visst ett väsentligt avsteg från de principer, som hittills följts i denna fråga, i det att sagda rätt ansetts böra förbehållas det äldre underbefälet. Även de sakkunniga äro av den åsikten, att i första hand de, som innehava beställning från och med korpral och högre, böra erhålla möjlighet att bilda egna hem, men någon reell anledning att göra tidpunkten härför beroende av en viss anställningstid synes näppeligen vara för handen. Å andra sidan må beaktas, att de kontanta löneinkomsterna för det yngre manskapet äro så låga, att tanke på äktenskap i regel måste vara utesluten. Därest emellertid någon vicekorpral eller menig ingår äktenskap, synes det icke riktigt, att han utestänges från den hjälp, varav han med sin ringa avlöning är i stort behov. Enligt av de sakkunniga införskaffade uppgifter, avseende förhållandet den 1 juli innevarande år, utgick hyresbidrag till 1 262 beställningshavare. Samtidigt uppgick antalet gifta av manskapsklass till 1 514. Av dem tillhörde endast 74 st. lönegraderna: menig och vicekorpral. Av då befintligt antal beställningshavare i nämnda båda lönegrader motsvarade detta tal icke fullt 1.3 %. Från personalhåll hava framförts önskemål om en utsträckning av rätten 62 §, 2 mom. till hyresbidrag till viss personal oberoende av civilstånd. Förslaget härom syftar å ena sidan till, att den, som befordrats till sergeant i regemente eller

86 till underofficer av 2. graden i flottan (kustartilleriet) eller ock i marinen, skulle kunna tilldelas hyresbidrag. Enahanda rätt borde vidare tillkomma de underofficerare av 3. graden över stat, som under någon tid framåt komma att finnas. Då en sådan befordran, som här avses, medför högre tjänsteställning och i regel mera ansvarsfulla uppgifter, och då det ofta möter svårighet att på ett ur disciplinär synpunkt tillfredsställande sätt bereda inkvartering för ett sålunda befordrat underbefäl inom de för manskapet avsedda förläggningslokalerna, anse sig de sakkunniga böra biträda detta förslag. Ett dylikt medgivande står i viss mån i överensstämmelse med tidigare gällande villkor för åtnjutande av inkvarteringsbidrag. Sagda förmån utgick nämligen i regel endast under tjänstgöring i land, men med det undantag, att underofficer över stat, även om han icke var gift, ägde ständigt åtnjuta densamma. De ytterligare önskemål, som framförts i denna fråga, sammanhänga med det förhållandet, att flaggkorpraler och högbåtsmän komma att kvarstå i tjänst utöver den ålder — 34 a 35 år — då manskapet i övrigt måste avsluta den fasta anställningen. Såsom vid föregående paragraf anförts, synas nämnda beställningshavare över huvud taget böra befrias från att ständigt vara förlagda i kasern. De yngre av dem hava därför ansetts böra erhålla inkvarteringsersättning, men då denna förmån utgår endast under tjänstgöring i land, torde de, som nått en högre ålder, böra få möjlighet att ordna sin bostad på ett mera stadigvarande sätt. Antalet flaggkorpraler och högbåtsman uppgår enligt försvarsordningen till sammanlagt 560, men en betydlig del av de för dem avsedda beställningarna komma under en längre övergångstid att vara besatta med underofficerare av 3. graden. Under sådana förhållanden möter det svårighet att beräkna det antal, på vilket den ifrågavarande rättigheten kan bliva tillämplig. Det kan dock med stor sannolikhet antagas, att minst 75 % av dem äro gifta och redan på den grund skulle äga rätt till hyresbidrag, oberoende av den utvidgning av denna rättighet, som de sakkunniga föreslå. Därest hälften av de återstående skulle tillhöra nu ifrågavarande åldersgrupp, komme ökningen att omfatta 60—70 man. Till dessa torde emellertid redan nu utgå inkvarteringsersättning, vadan kostnadsökningen skulle begränsas till skillnaden mellan summorna av på dem belöpande dylik ersättning och av de föreslagna hyresbidragen. Den, som uppbär hyresbidrag, bör, i den mån så av tjänstens krav påfordras, kunna beordras att förläggas i kasern, dock synes han icke böra gå förlustig hyresbidraget under sådan tid. Lägenhet i kronans hus, som icke behöver tagas i anspråk såsom tjänstebostad, lär kunna uthyras åt fast anställt manskap. Då i huvudsak ensartade regler torde böra gälla för alla hyresgäster inom ett och samma etablissement, har det synts lämpligt, att föreskrift meddelas om de *villkor, på vilka dylik upplåtelse bör ske. E t t dylikt stadgande är i detta sammanhang icke av avlö-

87 ningsbestämmelses natur, men för att vinna en praktisk anknytning till eljest i detta ämne gällande normer har det synts kunna intagas här. Denna paragraf innehåller endast en hänvisning till särskilda föreskrifter, vilka torde böra intagas i tilläggsbestämmelserna.

63 §.

Ersättning för flyttningskostnad torde få tillkomma var och en, som förflyttas från en förläggningsort till en annan. Den här ifrågasatta utvidgningen har i huvudsak principiell innebörd och lärer icke kunna medföra några nämnvärda ekonomiska konsekvenser. De sakkunniga förutsätta, att, då flyttningen sker i samband med transport av en större kontingent, densamma stundom kan verkställas genom vederbörande myndighets försorg. För flyttningskostnads beräknande och fastställande m. m. torde böra gälla enahanda regler som i fråga om officerare m. fl., och i anslutning härtill synas samtliga hithörande ärenden böra avgöras av de centrala förvaltningsmyndigheterna. Den särskilda ersättning, som kan utgå för vissa av flyttningen föranledda utgifter, har satts lika med det lägsta i 25 § 4 mom. föreslagna beloppet.

64 §.

Begravningshjälpen har ansetts icke kunna sättas till lägre belopp än det lägsta, som föreslagits för övriga beställningshavare. Att stipulera något visst förhållande mellan lönen och ifrågavarande förmån har då icke synts lämpligt, utan i stället har en och samma summa föreslagits för allt manskap.

65 §.

I denna paragraf hava intagits föreskrifter rörande avlöning till sådan furir 66 §, 1 mom eller flaggkorpral, som tilldelats underofficersgrad utan att erhålla motsvarande beställning, och som följaktligen bibehåller de förmåner, som åtfölja hans manskapsbeställning. Såsom de sakkunniga vid 21 § anfört, synes vikariatsersättning i regel icke 66 §, 2 mom böra tillkomma innehavare av manskapsbeställning. Då det emellertid undantagsvis kan förekomma, att en sergeant över stat beordras att uppehålla en för underofficer avsedd uppbördsmannabefattning, torde möjlighet böra finnas att bereda honom någon särskild gottgörelse därför. Detta moment har avseende på det fall, att en sergeant eller underofficer 66 §, 3 mom av 2. graden beordras till tjänstgöring utom förläggningsorten i stället för underofficer på stat. Dylik kommendering kan vid armén förekomma exempelvis till studentkompani. Då det icke synes lämpligt, att en sålunda beordrad sergeant i förläggnings- och förplägnadshänseende försättes i annan ställning än övriga till samma tjänstgöring kommenderade underofficerare, torde han böra erhålla tillfällig avlöning efter sin grad. Någon ökad kostnad medför icke en sådan föreskrift, men den kan giva en regementschef större frihet vid valet av för viss tjänsteförrättning särskild lämpad person. I fråga om rätt att anföra besvär över myndighets avgörande i lönefrågor hava de sakkunniga ansett, att beslut av regementschef rörande beräkning av

67 §.

88 föregående tjänstetid, liksom nu är fallet, icke bör få överklagas. like heller över beslut om uppskov med löneförhöjning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring synes klagan böra få anföras. Vad angår medgivande av central förvaltningsmyndighet att vid sjukdom bibehålla oavkortad lön under längre tid än som i allmänhet är medgivet, synes det de sakkunniga icke föreligga anledning att tillstädja någon klagirätt. I övriga fall synes någon inskränkning i manskapets rätt att anliti besvärsvägen icke böra stipuleras.

Del III. Föreskrifter rörande reglementets tillämpning m. m. 68 §.

69 §.

Vissa tillämpningsföreskrifter hava befunnits stå i så intimt sannand med reglementet, att de bort infogas i detsamma. Berörda föreskrifter avse att fastslå, vilken myndighet rätten att besluta i frågor om placering och uppflyttning i löneklass tillkommer. Stadgandet härom har med oförändral innehåll hämtats från 1 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna. I 2 mom. har intagits en allmän föreskrift rörande befogenheten i de fall, då av lagtexten icke framgår, att den tillkommer någon viss myndighet.

Beträffande övergången till det nya reglementet synes man enligt de sakkunnigas uppfattning böra göra skillnad mellan å ena sidan sådana frigör, som sammanhänga med dyrtidstilläggens avveckling och fastställandet av en ny ortsindelning, och å den andra sidan de förhållanden, i vilka de föreslagna reglementsbestämmelserna i övrigt medföra ändringar. Vad angår den förstberörda sidan av saken torde erforderliga föreskrifter böra bliva gemensamma för hela statsförvaltningen, och i reglementet synas därför böra behandlas allenast de ärenden, som äro av intresse endast för den militära personalen. 69 §, i_2 Första momentet är till sitt innehåll överensstämmande med stadgandet i mom. 42 § av gällande officersavlöningsreglemente, men föreskrifterna hava i vissa delar fått tillämpning även i fråga om manskapet. Andra momentet ansluter sig till, vad de sakkunniga å sid. 55 anfört. 69 §, 3 mom. De föreslagna bestämmelserna om tjänstetidsberäkning dels för tyghantverkare m. fl., dels för kaptener m. fl., dels ock för de beställningshavare, som övergått från en till en annan av de under 3 § intagna löneplanerna, innebära en förbättring för vederbörande personal, och det synes därför rättvist, att de göras tillämpliga även i fråga om dem, som redan före reglementets ikraftträdande tillträtt sådan beställning, som däri avses. 69 §, 4—6 Bestämmelserna rörande manskap med äldre anställningsvillkor ävensom rörande indelt manskap äro avfattade i enlighet med, vad å sid. 13 och 30 anförts. Liksom nu är fallet torde den, som befordras till flaggkorpral, böra tillförsäkras att icke genom befordran lida löneminskning. Härvidlag bör hänsyn endast tagas till själva lönen och icke såsom i fråga om ovan berört manskap till samtliga kontanta löneförmåner.

so C. Specialmotivering till förslaget till tillämpningsbestämmelser. I enlighet med vad de sakkunniga förut föreslagit skulle en avsevärd del av de föreskrifter, som innehållas i de nu gällande tilläggsbestämmelserna, inflyta i avlöningsreglementet. I fråga om vissa förhållanden synes det alltjämt lämpligt, att närmare bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t, och i sådana fall har en anvisning därom intagits i reglementet. Dylika stadganden avse huvudsakligen sådana för den militära tjänsten säregna tjänstgöringsförhållanden, för vilka särskilda, efter olika omständigheter avpassade slag av förmåner plägat utgå. De delvis rätt detaljerade bestämmelser, som härutinnan erfordras, äro icke av den grundläggande natur, att de böra intagas i ett av Kungl. Maj:t och riksdagen antaget reglemente, men det synes ändamålsenligt, att de ändock, så långt möjligt, sammanföras i en författning. I det förslag till avlöningsbestämmelser för den civila statsförvaltningen, som avgivits av 1928 års lönekommitté, har begreppet »tilläggsbestämmelser» erhållit en väsentligen annan betydelse, än det förut haft, i det att sagda bestämmelser fått karaktär av bilaga till det allmänna avlöningsreglementet, innehållande de särskilda föreskrifter, som utöver de generella reglerna gälla för olika grupper av tjänstemän. Det synes då mindre lämpligt att bibehålla samma benämning för två författningar med väsentligt olika innebörd, varför i stället uttrycket »tillämpningsbestämmelser» valts för här ifrågavarande kungörelse. I det följande komma de sakkunniga endast att redogöra för de ändringar i författningstexten som föreslagits. I och med införandet av efterskottsbetalning av lön har det vid statsförvaltningen i allmänhet blivit regel, att dylik utbetalning verkställes å månadens sista helgfria dag. Även hos vissa av flottans myndigheter sker lönebetalning i slutet av löpande månad, under det att vid armén, kustartilleriet och flygvapnet avlöningen uppbäres först å första helgfria dagen i påföljande månad. Detta förhållande sammanhänger med formerna för kassaväsendet vid sistnämnda försvarsgrenar, vilka former bland annat innebära, att in- och utbetalningar koncentrerats till tre ordinarie kassadagar, den 1, den 11 och den 21 helgfria dagen i varje månad. Det system i fråga om utbetalande av avlöning, som således är rådande inom större delen av försvarsväsendet, synes icke vara till fördel för löntagarna, De sakkunniga vilja bland annat erinra därom, att hyra för bostadslägenhet i regel förfaller till betalning å kvartalets sista dag. Även om en viss respittid lagligen är medgiven, kan det knappast vara tilltalande för en hyresgäst att — såsom nu ofta är fallet - - ständigt behöva anlita ett sådant medgivande. I de talrika fall, då militär personal tjänstgör utanför sin förläggningsort, och lönemedlen följaktligen måste sändas med post,

90 kan ett uppskov på en eller ett par dagar med lönens utbekommande medföra olägenheter. Då det vidare synes lämpligt, att enhetlighet i förevarande avseende blir rådande inom statsförvaltningen i dess helhet, hava de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida en förändring för försvarets personal låter sig åstadkomma. Nu berörda förhållanden hava vid tidigare behandlingar av militära avlöningsfrågor varit föremål för uppmärksamhet. I sitt yttrande över det av 1918 års avlöningssakkunniga framlagda förslaget till tilläggsbestämmelser anförde sålunda försvarsväsendets lönenämnd, att nämnden hade sig bekant, hurusom inom den civila statsförvaltningen sådana anordningar kunnat i stor utsträckning träffas, att utbetalning av upplupen månadsavlöning skedde redan på den sista dagen i månaden. Med avseende på de högst betydande förenklingar, som arméns och marinens nya lönesystem måste anses innebära i jämförelse med vad dittills varit gällande, funne nämnden icke uteslutet, att liknande anordningar även i detta fall skulle kunna vidtagas. Nämnden hemställde, att en utredning härom måtte åvägabringas genom arméns och marinens vederbörande myndigheter. I sin skrivelse den 20 juni 1928 med förslag till tilläggsbestämmelser återkom nämnden till denna fråga. Efter inhämtande av yttranden från de militära förvaltningsmyndigheterna kom nämnden till den slutsatsen, att en ändring i avsedd riktning väl vore önskvärd, men då en allmän föreskrift om löns utbetalande å sista helgfria dagen i månaden skulle medföra ändringar i bestämmelserna för arméns kassaväsende och för marinens vidkommande stötte på vissa svårigheter, fann sig nämnden böra begränsa sig till att föreslå den formulering, som nu är gällande, nämligen, att utbetalningen skall ske senast å första helgfria dagen i nästföljande månad. Såsom ovan antytts, måste en åtgärd i avsett syfte innebära en viss omläggning inom kassatjänsten, och de sakkunniga hava därför från armé- och marinförvaltningarna, flygstyrelsen samt riksräkenskapsverket inhämtat yttranden, huruvida hinder möter för en dylik anordning. I de sålunda avgivna yttrandena framhållas i viss mån olika synpunkter. Flygstyrelsen förklarar hinder icke möta, att vid flygvapnet utbetalning sker å en ordinarie kassadag å sista helgfria dagen i varje månad. Av marinens myndigheter hava framförts vissa betänkligheter, vilka dock huvudsakligen hänföra sig till den förutsättningen, att löneutbetalning avses att koncentreras till månadens sista dag. Enligt de sakkunnigas åsikt är det emellertid tillräckligt, att utbetalningen av varje månadslön icke sker vid senare tidpunkt. Arméförvaltningen har för sin del intet att erinra emot, att löneutbetalningarna förläggas till en ordinarie kassadag å den sista helgfria dagen i varje månad, men då borde — såsom de sakkunniga även förutsatt — den nuvarande första kassadagen i månaden uteslutas. Emellertid skulle härav följa, att kassaförvaltningarnas räkenskaper icke, såsom nu vore fallet, kunde vara vederbörande fördelningsintendent tillhanda senast den 10 i nästpåföljande månad för att av honom före den 16 i samma månad insändas till

91 arméförvaltningen. En förskjutning i tiden med omkring tio dagar för räkenskapernas avlämnande och insändande till nämnda ämbetsverk skulle därför bliva erforderlig. Följden härav skulle återigen bliva den, att svårighet uppstode, för att den månatliga kassauppgiften från arméförvaltningen till riksräkenskapsverket skulle kunna avgivas före nu fastställt datum. För att nämnda tid alltjämt skulle kunna iakttagas, bleve det nödvändigt att inom. arméförvaltningen upprätta preliminära månadsbokslut, vilka skulle fullständigas, sedan kassaförvaltningarnas räkenskaper dit inkommit. E n dylik utväg, som skulle medföra ett dubbelarbete inom ämbetsverket och kräva en viss utökning av den kvinnliga personalen, anse de sakkunniga sig icke kunna förorda. För frågans lösning återstår då den möjligheten, att tidpunkten för ingivande av arméförvaltningens månatliga kassarapport till riksräkenskapsverket kunde i erforderlig mån framflyttas. Nämnda tidpunkt är genom kungörelsen den 31 december 1920, nr 917, angående skyldighet för vissa ämbetsverk och myndigheter att avgiva uppgifter till riksräkenskapsverket, fastställd till den 20 i varje månad, men riksräkenskapsverket har, jämlikt i nämnda kungörelse erhållet bemyndigande, medgivit uppskov med uppgiftens avlämnande till den 23, undantagsvis den 25. Från riksräkenskapsverket har emellertid meddelats, att något ytterligare framflyttande av tidpunkten för avlämnande av arméförvaltningens kassarapporter icke torde vara möjligt. Innan någon ny ordning i berörda avseenden föreskreves, förefölle det från ämbetsverkets synpunkt lämpligt, att provbokföring kunde komma till stånd, för att tillfälle kunde givas att utröna de konsekvenser, som av en förändring kunde föranledas. Med anledning av vad sålunda förekommit anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå någon ändring av gällande föreskrift i ämnet, men de sakkunniga vilja dock framhålla önskvärdheten av, att en ingående utredning efter de riktlinjer, som ovan antytts, måtte komma till stånd i denna fråga. De sakkunniga förbise härvid icke, att övergången till en ny utbetalningsmetod skulle medföra en engångsutgift för vederbörande avlöningsanslag, motsvarande ungefär en tolftedel av desamma, men i stället skulle man vinna, att utgifterna blevo bokförda i räkenskaperna för det budgetår, de avsågo. I anslutning till förslaget att tjänstledighetsavdrag och vikariatsersättning skola beräknas för dag till 1/so ?iv månadsbeloppen har det övervägts, huruvida en motsvarande föreskrift för lönens beräknande vore lämplig. Då emellertid en dylik metod icke ifrågasatts för den civila statsförvaltningen, har någon särbestämmelse för försvarets del icke ansetts böra meddelas. De belopp, som skola avdragas å det ogifta manskapets avlöning för att insättas i postsparbanken, hava ansetts böra bibehållas oförändrade, enär en höjning med exempelvis 5 kronor skulle för de yngre medföra en minskning av nettolönen i förhållande till nu utgående belopp.

92 I fråga om 4 mom. har det framhållits, dels att det icke vore otvetydigt, att förbudet mot utmätning gällde även för det fall att här avsedda medel tillfälligtvis befunne sig i kompanichefens vård, dels ock att bestämmelsen i fråga icke utgjorde något skydd mot, att penningmedlen belades med skingringsförbud. Vad det förstnämnda förhållandet angår, torde anordningen med avdrag å lön syfta till, att vederbörande vid avskedet ur tjänst må hava en sparad slant till hjälp för påbörjande av en ny levnadsbana, och det lär då icke få vara avgörande, huruvida medlen hunnit insättas på bank eller uttagits därifrån. För att missförstånd må kunna undvikas, har en något ändrad lydelse av momentet föreslagits. Beträffande frågan om skydd mot skingringsförbud hava de sakkunniga haft tillfälle att taga del av en framställning från stationsbefälhavaren i Karlskrona, varigenom nämnda angelägenhet bragts under Kungl. Maj:ts prövning. I berörda ärende har justitiekanslern gjort ett uttalande av det innehåll, att någon föreskrift om undantagande av här avsedda medel från att kunna beläggas med skingringsförbud icke i administrativ väg syntes böra meddelas. Med hänsyn därtill hava de sakkunniga icke ansett sig kunna avgiva förslag till någon bestämmelse i ämnet, men de sakkunniga, som funnit, att olika synpunkter härvidlag måste beaktas, vilja dock framhålla önskvärdheten av, att åtgärder vidtagas, i den mån så kan befinnas lämpligt och erforderligt, för att manskapets sparmedel må bliva reserverade för det med dem avsedda ändamålet. Jämlikt 3 § 2 mom. av gällande officersavlöningsreglementet skall fråga om rätt att innehava vissa slag av bisysslor prövas av den myndighet, som utnämner vederbörande beställningshavare. Härav följer, att dylika framställningar, i vad de avse all personal av officers tjänsteställning, måste ingivas till Kungl. Maj:t. E n decentralisering i detta avseende synes lämplig icke minst av det skäl, att antalet anmälningar enligt den föreslagna lydel sen av avlöningsreglementets 2 § kunna förväntas bliva ganska talrika. Vid bedömandet i vad mån ett överlämnande av prövningsrätten till lägre myndighet bör komma i fråga, har det ansetts, att sagda rätt beträffande cheferna för självständiga förvaltningsenheter bör förbehållas Kungl. Maj:t, men, vad angår övriga beställningshavare, överlåtas åt den myndighet, som äger att besluta i fråga om vederbörandes placering i löneklass. Då det emellertid icke synts lämpligt att göra åtskillnad mellan innehavare av olika majorseller överstelöjtnantsbeställningar, har gränsen dragits mellan 3. och 4. lönegraderna i löneplan O och mellan motsvarande lönegrader i löneplan C. Jämlikt 17 § av avlöningsreglementet skola de beställningshavare, som därav beröras, under tjänstledighet för enskilda angelägenheter i regel vidkännas C-avdrag. I anslutning till de i samma paragraf medgivna undantagsfallen synes det lämpligt, att vederbörande myndighet vid beviljande av tjänstledighet angiver, huruvida regeln eller något av undantagen skall tillämpas. Vid andra fall av ledighet eller förhinder synas reglementets föreskrifter

93 lämna tillräcklig ledning för kassaförvaltningens (motsvarande myndighets) bedömande, vilket slag av avdrag bör komma i fråga. Till de fall, då varken resekostnads- eller traktamentsersättning utgår, räknas för närvarande tjänstgöring, som efter egen ansökan äger rum vid främmande truppförband. Numera förekommer emellertid stundom, att kommendering till viss tjänstgöring, exempelvis till flygtjänst, sker efter ansökan, utan att rätten till traktamentsersättning uteslutes. Det synes då riktigare, att här avsedda fall begränsas till sådan tjänstgöring, som enligt allmänna eller särskilda föreskrifter skall fullgöras utan särskild kostnad för statsverket. Bestämmelsen torde tillika böra utsträckas att avse varje slag av tjänstgöring och att gälla all personal.

9 §.

Under frånvaro från förläggningsorten av kortare varaktighet än 8 timmar utgår för närvarande ingen traktamentsersättning. I vissa s. k. besparingsreglementen, exempelvis kungörelsen den 20 juli 1925 angående tjänstemän vid domänverket tillkommande resekostnads- -och traktamentsersättning, är den kortaste tiden i motsvarande fall bestämd till 6 timmar. Då anledningtill skiljaktighet i förevarande avseende icke synes motiverad, har samma tidsbegränsning ansetts böra tillämpas även i fråga om den militära personalen. Härmed vinnes i viss mån överensstämmelse med det stadgande i allmänna resereglementet, där längden av den frånvaro från bostadsorten, varunder allenast halvt dagtraktamente må åtnjutas, bestämts till 6 timmar. I paragrafen har införts en hänvisning till de särskilda föreskrifter, som meddelats angående ersättning för befordran av personlig utrustning.

12 §.

I fråga om gottgörelse till manskap under tjänsteresa har från personal- 13 §, 1 mom. håll framhållits, att gällande bestämmelser vore otillfredsställande, i det att den ersättning för förplägnad, som i vissa fall utgår, icke täckte kostnaderna för de måltider, som måste intagas utom förläggningsorten. De sakkunniga hava därför övervägt lämpligheten av en föreskrift med det innehåll, att traktamentsersättning skulle utgå enligt samma principer, som gälla beträffande officerare m. fl., dock med avdrag av ett belopp, avsett att motsvara kostnaden för den förplägnad vederbörande bekommit. För nående av teoretiskt sett full rättvisa borde vid ett dylikt system varje måltid, intagen i matinrättningen, värdesättas, men då ett dylikt tillvägagångssätt synes alltför omständligt, torde avdraget för varje dag, varunder vederbörande redovisats såsom portionstagare, oavsett huru många måltider han intagit, kunna bestämmas till det belopp, som i vissa fall utgår i stället för portion in natura. Den, som i stället för portion tilldelats dylik ersättning, skulle vidkännas samma avdrag å traktamentet. De sakkunniga hava emellertid icke funnit övertygande skäl tala för nödvändigheten att övergå till en sådan ordning som den ovan skisserade, men de anse, att det bör tagas under övervägande, huruvida icke en höjning av ersättningen för de olika måltiderna utom förläggningsorten är av behovet

94 • påkallad. E n dylik höjning skulle visserligen medföra, att det beräknade värdet av samtliga dagens måltider komme att överstiga beloj:>pet för dagtraktamentet, men vid det förhållandet att manskapet är tillförsäkrat förplägnad, synes denna omständighet i och för sig icke få tillmätas avgörande betydelse. E n annan utväg består i att den, som utan att vara berättigad till dagtraktamente, blir av tjänsteanledning nödsakad att intaga någon måltid utanför förläggningsorten, medgives rätt till ersättning därför enligt räkning å verkliga kostnaden, givetvis inom vissa gränser. E t t dylikt sätt att ordna förevarande fråga har sedan länge förekommit vid marinen beträffande personal med tjänstgöring ombord å fartyg. Föreskrifter i nu berört avseende torde emellertid böra meddelas i vederbörligt förvaltningsreglemente. Enligt de sakkunnigas mening har andra satsen i momentet icke tilllämplighet på den, som i stället för naturaportion uppbär kontant gottgörelse därför. 13 §, 2 mom.

Under färd i trupp skall förplägnad i regel tillhandahållas in natura genom kronans försorg, men därest hinder möter för en sådan anordning, utgår i stället portionsersättning enligt samma grunder som under resa. Sistnämnda bestämmelse lär avse det fall, att förplägnad in natura icke kan beredas för den färdande truppen i dess helhet. Det har nu framhållits, hurusom det icke sällan kan inträffa, att en eller annan av truppen blir förhindrad att deltaga i en färdigställd måltid. Detta kan särskilt bliva fallet med ett underbefäl, som tjänstgör såsom befälhavare för vederbörlig kontingent. Denne kan vara så upptagen av sin plikt att övervaka underställd trupp, att han själv icke hinner äta på samma gång som denna utan måste skaffa sig mat på annat håll. Någon ersättning härför erhåller han emellertid icke. Det har därför framhållits såsom ett önskemål, att rätten till portionsersättning utsträckes att gälla även dylika fall. I detta sammanhang har även erinrats därom, att enligt äldre bestämmelser marinens underofficerskorpraler voro berättigade till traktamentsersättning i likhet med vad för underofficerare dåmera var bestämt. Då de sakkunniga funnit sig kunna föreslå ett stadgande i ovan antydd riktning, hava de förutsatt, att det kommer att vara beroende på vederbörande truppförbandschefs prövning, huruvida ersättning härvidlag bör utgå.

14 §.

Tjänstgöringstraktamentena hava upptagits till samma belopp som i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Av praktiska skäl hava samtliga traktamenten, även de för manskapet bestämda, intagits i en gemensam tabell. I en anmärkning har därjämte lämnats anvisning angående tjänstgöringstraktamente till de civilmilitära beställningshavare, vilkas avlöning icke utgår enligt viss lönegrad, såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden. Beträffande beställningshavarnas placering i tabellen har från personalhåll framhållits, att tygförvaltare av 2. klassen åtnjöte lägre traktamente än

95 förvaltare vid intendenturkåren, oaktat nämnda båda beställningar med avseende på lön vore närmast likställda. Med hänsyn till den allmänna princip, som ligger till grund för traktamentenas differentiering, synes nämnda erinran icke obefogad. Då emellertid tjänstgöringstraktamentenas olika belopp hänföra sig till den indelning i rese- och traktamentsklasser, som fastställts i anslutning till allmänna resereglementet, torde någon förändring i åsyftad riktning icke i detta sammanhang kunna vidtagas. I fråga om tidsbestämningen för övergång från lägre till högre traktamentsbelopp hava de sakkunniga icke funnit någon förändring påkallad. Från ovannämnda reglementsförslag har hämtats den enligt de sakkunnigas åsikt fullt befogade föreskriften, att traktamente får behållas vid sjukdomsfall, som inträffar å annan ort än förläggningsorten. Den angivna maximitiden av fjorton dagar lär få anses gälla varje särskilt sjukdomsfall. I visst samband med nu omnämnda avbrott i tjänstgöringen stå de för den militära tjänsten speciella fall, då avbrottet föranledes av vederbörligen anbefallda uppehåll i utbildningen. Till dylika fall lära få hänföras dels sådana hemförlovningsperioder för de värnpliktiga, som infalla under deras första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd), dels sådana uppehåll i undervisningen exempelvis vid jultiden, som förekomma under för befälets utbildning anordnade skolor m. m. Då en kommendering till dylik utbildning eller skola i regel omfattar även tiden för uppehållet, och då officerare och underofficerare icke lära beordras att därunder återvända till förläggningsorten, synes det rimligt, att de erhålla gottgörelse för de kostnader, som vistelsen å den tillfälliga tjänstgöringsorten även under ifrågavarande tid åsamkar dem. Det må härvid beaktas, att enligt de sakkunnigas förslag avbrott av här avsedd natur, som har en varaktighet av mer än 7 dagar, skall förtaga tjänstgöringen dess egenskap att fortgå i sammanhängande tidsföljd. Kostnaden för det lägre traktamentet under nämnda tid bliver då ofta icke högre än förhöjningen i traktamentet under de femton första dagarna efter uppehållet. Här omnämnas de fall, som icke inverka i nyss antydd riktning och följ- 14 §, 4 mom aktligen icke medföra rätt till ny traktamentsberäkning. De ifrågasatta föreskrifterna ansluta sig härutinnan i stort sett till förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Kortaste tiden för tjänsteförrättning å egen förläggningsort eller eljest å annan ort än den tillfälliga tjänstgöringsorten, vilken tid i nämnda förslag satts till 7 dygn, har med hänsyn till de militära tjänstgöringsförhållandena ansetts fortfarande böra angivas till 30 dygn. Det har därjämte ansetts befogat, att den, som under tjänstgöring å en tillfällig tjänstgöringsort beordras till förrättning utom densamma, icke uppbär lägre ersättning, än om orten i fråga varit hans förläggningsort. Tjänstgöringen å främmande ort medför nämligen i båda fallen samma grad av kostnadsökning. Den beställningshavare, som redan förut tjänstgör utom

96 egen förläggningsort, har därjämte ofta att bestrida utgiften for bostad å den ovan såsom den »tillfälliga» angivna tjänstgöringsorten. Därigenom kommer han i traktamentsavseende ändock i sämre läge än en beställnings- i havare, som har sagda ort till förläggningsort. Sådant avbrott i förening med avresa från tjänstgöringsorten, som omnämnes i punkten c), lär huvudsakligen avse ovan berörda hemförlovnings- i perioder eller övningsuppehåll. Då vederbörande i sådana fall icke är berättigad till tjänstgöringstraktamente, synes han icke heller kunna behålla I bostaden å nämnda ort under frånvaron, och han bör i stället redan efter ett kortare avbrott än i punkt b) angives tillerkännas rätt till det högre I traktamentsbelopp, som avsetts för den första tiden av en vistelse å främmande plats. 14 §, 6 mom. Vid behandling av bestämmelsen i detta mom. att traktamente för natt icke utgår, då kostnadsfri inkvartering beredes, har från personalbåll anförts, att sagda bestämmelse plägade tolkas så, att officerare och underofficerare, även vid andra tillfällen än fältmässiga övningar, vore hänvisade att. I emottaga inkvartering av mycket trång och obekväm beskaffenhet, exempelvis i de fall, då ett flertal förlades tillsammans i ett manskapslogement. De sakkunniga anse för sin del den principen böra iakttagas, att då någon utgift för inkvartering icke kommer i fråga, den därför beräknade ersätt- | ningen icke heller bör utgå, men å andra sidan torde beställningshavarna, i den mån så av tjänstens natur medgives, kunna göra anspråk på en viss grad av bekvämlighet. Då någon inkvarteringsordning icke för närvarande tillämpas, synes det böra övervägas, huruvida särskilda föreskrifter erfordras rörande beskaffenheten av de kvarter, som i nu antydda fall må ställas till förfogande. 14 §, 7 mom. Beträffande föreskriften i 7 momentet torde frågan, huruvida en förrättningsman »lämpligen» kan tillbringa nätterna i sitt hem, böra avgöras av den chef o. s. v., som beordrar vederbörande till tjänsteförrättningen, och lär få anses innefatta hänsynstagande jämväl till de kostnader, sona ena eller andra alternativet föranleda för statsverket. 15 §.

Den kortaste frånvaro för rätt till tjänstgöringstraktamente har i här behandlade fall, i anslutning till vad under 12 § anförts, föreslagits till sex timmar. I andra stycket hava även taktiska övningar för militärveterinärer angivits, enär dessa övningar i fråga om traktamente under desamma äro likställda med motsvarande slag av övningar för militärläkare.

16 §.

Beträffande denna paragraf har från personalhåll med skärpa framhållits, att gällande bestämmelser, som medgiva rätt till traktamente först; från och med fjärde övningsdagen, icke äro ägnade att bereda tillräcklig ersättning I för de ökade kostnader, som vistelsen utom förläggningsorten medför. Såsom ett önskemål har uttryckts, att officerare och underofficerare i dylika : fall borde mera likställas med övriga statstjänstemän och medgivais rätt till

97 särskild gottgörelse från och med första tjänstgöringsdagen vid övning av längre varaktighet än en dag. D e sakkunniga vilja i denna fråga erinra därom, att enligt 1907 års avlöningsréglemente för armén ingen som helst gottgörelse utgick i förevarande fall, och att gällande bestämmelser tillkommo i samband med 1921 års lönereglering. Vid upprepade tillfällen har emellertid denna angelägenhet bragts på tal, och förslag framlagts till förändrade villkor härutinnan. Sålunda hemställdes i en motion vid 1922 års riksdag (nr I I : 100), att riksdagen ville förklara sig intet hava att erinra emot, att i de närmare föreskrifter rörande tillämpningen av de militära avlöningsreglementena, som av Kungl. Maj:t komme att utfärdas, måtte intagas bestämmelse, att tjänstgöringstraktamente skulle utgå till officerare och underofficerare med vederlikar jämväl under deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom den verkliga förläggningsorten av varaktighet, att nattkvarter intoges utanför densamma. Nämnda motion föranledde icke till någon åtgärd. Vid behandlingen av densamma inom statsutskottet förelåg ett uttalande från arméförvaltningen, vari följande anföres. »Arméförvaltningen får i underdånighet erinra om, att jämlikt kungörelsen den 31 december 1921 med vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementena den 29 juni 1921 meddelats helt nya föreskrifter rörande ersättning åt beställningshavare för tjänstgöring utom förläggningsorten. Sålunda har i 8 kap. 3 § åberopade författning stadgats, att i olikhet med vad förut gällt, officer eller underofficer skall för deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten från och med fjärde tjänstgöringsdagen äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente med 30 procent av den i resereglementet stadgade traktamontsersättningen. Färd i trupp till och från övningsområde anses därvid ingå i själva övningen. Samma bestämmelser gälla även i fråga om personal vid kasernerat truppförband under tjänstgöring å sådan övningsplats eller skjutfält, som av truppförbandet ensamt eller gemensamt med andra truppförband användes. Ehuru beställningshavarna, vilka, på sätt av motionen inhämtas, hittills icke åtnjutit någon ersättning för deltagande i nu omförmälda övningsmarscher m. m., genom de nya bestämmelsernas genomförande beretts en avsevärd förbättring, anser arméförvaltningen det likväl vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att rätten till traktamentsersättning utsträckes utöver vad som stadgas i åberopade kungörelse. Även vid kortare övningsmarscher m. m. lär det nämligen vara ofrånkomligt, att vissa extra kostnader åsamkas personalen. Enligt arméförvaltningens mening torde emellertid för kostnadernas nedbringande traktamentsersättning böra utgå allenast för sådana övningsmarscher m. m., som pågå minst tolv timmar, och i intet fall utgå förrän från och med andra tjänstgöringsdagen. Härjämte bör för samma ändamål föreskrivas, att vederbörande befälhavare skall äga anordna dylika övningsmarscher m. m. under allenast visst begränsat antal dagar årligen.» I sin skrivelse den 19 juni 1928 med förslag till ändringar i nu gällande tilläggsbestämmelser anförde försvarsväsendets lönenämnd följande. »Några myndigheter hava ansett, att den i förevarande moment stadgade begränsningen av den tid, efter vilken tjänstgöringstraktamentet utgår, borde helt bortfalla. 2 1 7 3 30

98 Från vissa andra myndigheter har förslag framställts därom, att traktamentet borde, i stället för från och med fjärde tjänstgöringsdagen, utgå från och med andra eller tredje tjänstgöringsdagen. Chefen för intendenturkåren har påyrkat sådana ändrade bestämmelser i förevarande hänseende, att traktamente m å t t e få utgå under hela övningstiden vid övning av mer än tre dagars varaktighet. Civila departementet har funnit de av de militära myndigheterna i denna del av ärendet avgivna yttranden ådagalägga, att förnämnda stadgande för arméns vederbörande beställningshavare medförde icke oväsentliga utgifter i tjänsten, som skäligen icke borde betunga personalen. I anledning härav ansåge departementet sig böra förorda, att sådan författningsändring i angivna avseende komme till stånd, att det nu medgivna reducerade tjänstgöringstraktamentet finge utgå från och med andra i stället för från och med fjärde tjänstgöringsdagen. Därvid borde dock stadgas den begränsningen, att tjänstgöringstraktamentet icke finge utgå annat än vid övning utom förläggningsorten, som hade en varaktighet av minst två dygn. Vid det övervägande, lönenämnden nu ägnat förevarande fråga, har nämnden funnit vissa skäl tala för att medgiva personalen r ä t t att vid här avsedd tjänstgöring utom förläggningsorten på kronans bekostnad utbekomma portion in n a t u r a eller däremot svarande gottgörelse under hela den tid, tjänstgöringen pågår. Då medgivandet av en dylik förmån emellertid skulle medföra en betydande kostnadsökning för statsverket, har nämnden ej ansett sig böra framställa förslag därom. Nämnden har i stället stannat för att, i enlighet med det av chefen för intendenturkåren i denna del framställda yrkandet, föreslå sådan ändrad avfattning av bestämmelserna i 1 mom., att tjänstgörings traktamentet m å under omförmälda slag av tjänstgöring utgå från och med första tjänstgöringsdagen i de fall tjänstgöringen omfattar mer än tre dygn. Detta förslag synes låta sig väl förena med det betraktelsesätt, som legat till grund vid den nuvarande anordningens träffande, och torde, på sätt chefen för intendenturkåren anfört, k u n n a genomföras utan ökning av vederbörliga övningsanslag.» Chefens för intendenturkåren ovan b e r ö r d a u t t a l a n d e återfinnes i en skrivelse d e n 12 m a r s 1928 och är av följande lydelse. »J 8. kap., 3. § 1. mom. fastställes, att till deltagare i övningsmarscher och a n n a n till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten utgår visst traktamente från och med fjärde övningsdagen. Detta traktamente är givetvis avsett som en ersättning för de extra kostnader, som varje vistelse utom förläggnings- eller bostadsorten ovillkorligen medför för individen för måltiders intagande utom hemmet m. m. Det berättigade i denna princip har också särskilt tydligt kommit till synes genom de till flottans personal under all sjötjänstgöring utgående mässpenningarna, med vilka ifrågavarande traktamentsersättning närmast torde vara att jämföra. Rättvisligen borde den därför i likhet med mässpenningarna åtnjutas vid varje övning utom förläggningsorten av så lång varaktighet, att densamma kan medföra extra kostnad i förplägnadshänseende för den enskilde. En dylik utsträckning av rätten till tjänstgöringstraktamente skulle emellertid medföra behov av ökade övningsanslag vid truppförbanden och synes därför näppeligen kunna vidtagas a n n a t än i samband med en förhöjning i nu utgående anslagsbelopp. Eljest kommer utbildningsarbetet vid truppförbanden säkerligen att bliva i hög grad lidande genom den inskränkning i antalet fältmässigt ordnade övningar utom förläggningsorten, som en utvidgning av rätten till traktamentsersättning utan höjda övningsanslag skulle föra med sig. Då å andra sidan behovet av traktamente under de jämförelsevis ofta förekommande korta övningarna om en

99 ä två dagar icke är lika trängande som under de mera sällan förekommande övningarna av längre varaktighet, synes man tills vidare — intill dess frågan om ökade övningsanslag eventuellt kan föreläggas riksdagen — kunna stanna vid en anordning, varigenom personalen tillförsäkras skälig ersättning vid sistnämnda, mera långvariga övningar. Jag får alltså för min del hemställa, att bestämmelserna i förevarande moment gives en sådan avfattning, att vid övningar av mer än tre dagars varaktighet, traktamente utgår under hela övningstiden och icke såsom nu allenast från och med fjärde övningsdagen. Då dylika längre övningar förekomma synnerligen sparsamt, torde vederbörliga övningsanslag kunna bära därmed förenade utgifter utan någon särskild anslagsförhöjning.» Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen för frågans utveckling, utgick man tidigare från, att befälet av officers och underofficers grad självt skulle helt vidkännas de ökade kostnader, som här avsedda övningar medförde, och först på senare tid har statsverket ansetts böra till en del gottgöra sådana utgifter. Anledningen till den äldre uppfattningen torde vara att finna dels däri, att övningar av ifrågavarande slag betraktats såsom tillhörande den dagliga tjänsten och dels däri, att medgivande av rätt till traktamente skulle avsevärt öka kostnaderna för desamma. Enligt de sakkunnigas åsikt måste varje övning utom förläggningsorten av minst ett dygns varaktighet åsamka däri deltagande officerare och underofficerare extra utgifter, vilkas omfattning för den vid trupp tjänstgörande personalen icke i väsentlig mån äro beroende av, huruvida övningen i fråga betecknas såsom fälttjänstövning eller vanlig övningsmarsch. Vid all övning med trupp torde det vara regel, att nu nämnd personal beredes inkvartering genom kronans försorg. De kostnader, som därutöver uppstå, hänföra sig väsentligen till kosthållet och, i den mån frånvaron blir längre, även till andra smärre ofrånkomliga utgifter. Det synes då kunna ifrågasättas, huruvida icke den extra ersättningen vid all tjänstgöring med trupp borde utgå i form av portion in natura till samtliga deltagare i övningen, och det förefaller också, som om åtskilliga fördelar skulle vara förenade med ett sådant system. Då det emellertid kan väntas komma att medföra vissa svårigheter i tillämpningen, hava de sakkunniga icke funnit sig böra förorda ett inslående på denna väg. Den nu rådande principen med traktamente torde därför åtminstone tills vidare böra bibehållas, och de sakkunniga hava i stället undersökt, i vad mån en utvidgad rätt till dylik ersättning kan vara befogad. Av de olika alternativ, som därvid varit under övervägande, hava de sakkunniga anslutit sig till den principen, att övning av ifrågavarande slag av kortare varaktighet än 24 timmar icke bör medföra rätt till särskild gottgörelse, men att vid längre frånvaro ersättning bör utgå för hela tiden. I det förhållandet, att kostnaderna för tjänstgöringstraktamenten skola bestridas från de till myndigheternas förfogande ställda reservationsanslagen, torde ligga en garanti emot missbruk av en dylik föreskrift. Beställningshavare, som har sin förläggningsort eller ordinarie tjänstgöringsort inom fästning, är jämväl vid tjänsteutövning å förläggningsorten

17 §.

100 under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, I i viss utsträckning berättigad till tjänstgöringstraktamente. Denna bestämmelse upptogs först år 1922 i officersavlöningsreglementet och motiverades därmed, att tjänstgöringsförhållandena å fästningarna medförde, att beställningshavare under längre perioder i övningssyfte förlades till platser, som j vore belägna på avsevärt avstånd från vederbörandes bostäder. Tjänstgöringen därstädes vore därför fullt likställd med övningar utom förläggningsorten. I anslutning härtill utgår också traktamentet efter samma grunder, som I gälla vid övningsmarscher o. dyl., d. v. s. först från och med fjärde tjänstgöringsdagen och med det reducerade belopp, som angives i 8 kolumnen av traktamentstabellen. I de fall, då ett fästningsområde bestämts såsom förläggningsort, blir denna mycket vidsträckt, och tjänsteförrättningar, som kräva förhållandevis lång frånvaro från bostadsorten, måste företagas utan särskild ersättning. Från personalhåll har påpekats, att berörda förhållande försätter de till en fästning förlagda beställningshavarna i ett mera ogynnsamt läge i traktamentsavseende, än eljest är fallet. Såsom en möjlighet att undvika en dylik olikhet har övervägts, att förläggningsorten skulle kunna angivas efter en viss kommun utan hänsyn till den fortifikatoriska gränslinjen. En sådan åtgärd komme emellertid att påfordra en del undantagsbestämmelser och skulle leda till vissa ojämnheter för den inom samma fästning förlagda personalen. De sakkunniga hava därför ansett det lämpligare att med bibehållande av gällande distinktion å begreppet förläggningsort utsträcka rätten till tjänstgöringstraktamente till att omfatta samtliga de fall, då dylik ersättning eljest utgår, dock endast under det villkor, att tjänstgöringen gör det erforderligt, att särskilt nattkvarter tages. Enligt förslaget till tilläggsbestämmelser till allmänt avlöningsreglemente må kallortstraktamente kunna tilldelas den personal vid statens järnvägar, som bestrider tjänst å ort, tillhörande kallortsklass VI, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet, att i särskilt hög grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden. Med anledning av därom väckt fråga hava de sakkunniga undersökt, huruvida skäl funnes för att införa nämnda ersättningsform jämväl vid för- I svarsväsendet. Då det emellertid därvid visat sig, att det geografiska område och de tillfällen, då dylik ersättning kunde tänkas komma till användning, bleve mycket begränsade, och att en föreskrift i antytt syfte på den grund komme att få föga betydelse, hava de sakkunniga icke funnit tillräcklig an- j ledning vara för handen att nu avgiva något förslag till dylik föreskrift. Därest kallortstraktamentets tillämplighetsområde skulle komma att utvidgas, torde frågan för försvarsväsendets del böra upptagas till ny prövning. 18 §.

I fråga om fiygövningar har den uppdelning av olika slag av övningar, som återfinnas i 15 och 16 §§, icke synts alltid tillämplig, något som givet- j vis icke utesluter, att även sådana övningar, som i sagda §§ avses, kunna 1

101 förekomma vid flygvapnet. P å grund av flygtjänstens särskilda karaktär lär man icke kunna använda begreppet »tjänstgöring med trupp» i samma mening som vid armén, och därför måste rätten till ersättning bestämmas efter delvis andra grunder. Med bibehållande av minimitiden, 6 timmar, har det ansetts lämpligt att medgiva rätt till tjänstgöringstraktamente enligt samma regler som vid de i 14 § avsedda fallen. I fråga om den föreslagna lydelsen av punkt d) hänvisas till, vad vid 9 § anförts. I en underdånig framställning från försvarsväsendets underbefälsförbund den 30 augusti 1928 hemställdes, att manskap under tjänstgöring utom förläggningsorten måtte komma i åtnjutande av särskilt kommenderingstillägg. Berörda framställning föranledde icke annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 2 november samma år förklarade sig vilja på framställning i förekommande fall pröva, huruvida underbefäl, som hade eget hushåll, borde vid kommendering utom förläggningsorten för längre tid med hänsyn till föreliggande omständigheter berättigas att under kommenderingstiden uppbära särskild ersättning. Sedermera meddelades i nådigt brev den 5 april 1929 allmänna bestämmelser rörande dylik ersättning, vilka i stort sett voro av det innehåll, att kommenderingstillägg skulle tillkomma gift furir vid armén, vilken beordrades att för en tid av minst 20 dagar tjänstgöra utom förläggningsorten. Tilläggets belopp bestämdes till 1 krona om dagen, och fick endast åtnjutas i de fall, då traktamentsersättning icke utginge. I sin framställning till de sakkunniga den 12 juni 1930 har ovannämnda förbund med uttalande av den åsikten, att gällande bestämmelser icke vore ur personalens synpunkt tillfredsställande, närmare utvecklat sina skäl för behovet av en utvidgning av den ifrågavarande förmånen. En kommendering utom förläggningsorten innebure, framhålles det, alltid för manskapet en rubbning i levnadsförhållandena, vilken rättvisligen borde på något sätt kompenseras. För de gifta kunde kommenderingen till och med betyda ekonomisk ruin, då utgifterna givetvis bleve betydligt ökade genom att familjen vistades på en ort och familjeförsörjaren på en annan. Förutom det förhållandet, att den kontanta portionsersättningen indroges, enär den kommenderade erhölle portion in natura å tjänstgöringsorten, vore en bortkommendering även eljest ägnad att minska familjens redan förut knappa hushållsbudget. Även för den mest sparsamme uppstode nämligen en mängd ofrånkomliga extra utgifter, och därtill komme bland annat, att diverse nödvändiga arbeten i hemmet, som eljest utfördes av familjefadern, i dennes frånvaro måste överlämnas i lejda händer. För den ogifte vore svårigheterna visserligen mindre, men även för denne innebure det avsevärda ölägenheter och extra utgifter att vara konynenderad utom eget regementes förläggningsort. För båda grupperna tillkomme exempelvis den extra utgift, som förorsakades av, att bortkommen-

derat underbefäl ej erhölle fria resor till den egna förläggningsorten (hemorten) vid de tillfällen, då truppen i övrigt beviljades tjänstledighet eller tilfälligt hemförlovades. Det syntes därför rimligt, att den personal, som utvaldes till tjänstgöring utom eget truppförband och som i regel tillhörde de bäst kvalificerade, erhölle någon uppmuntran och extra ersättning för med kommenderingen förenade utgifter. Förbundet ansåg för sin del, att vad som gällde för beställningshavare, beordrade till tjänstgöring utom eget truppförband, även hade sin tillämplighet beträffande manskap, som deltoge i övningsmarscher eller annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring utom förläggningsorten och i vissa fall jämväl å förläggningsorten, då det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. Manskapet syntes därför böra tillerkännas kommenderingstillägg i de fall, då officerare och underofficerare ägde rätt till traktamentsersättning eller tjänstgöringstraktamente. Det må i detta sammanhang erinras om, att marinens manskap är berättigat till sjötillägg under tjänstgöring å fartyg, och att såväl 1917 som 1918 års avlöningssakkunniga givit uttryck för den uppfattningen, att det borde undersökas, huruvida icke även arméns manskap borde i vissa fall tillerkännas tillfällig avlöning i form av tjänstgöringstraktamente vid tjänstgöring med trupp å annan ort än egen förläggningsort. Sistnämnda sakkunniga uttalade sig därjämte för, att det jämväl borde tagas i övervägande, huruvida icke tjänstgöringstraktamente borde utgå vid tjänstgöring av särskilt krävande art å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kunde bibehållas. Denna fråga behandlades inom lönenämnden i samband med omarbetningen av tilläggsbestämmelserna år 1928. Nämnden omnämnde i sin j skrivelse i ämnet bland annat, att ett antal militära chefer framhållit behovet av tjänstgöringstraktamente till manskap med eget hushåll, även då inkvartering och förplägnad tillhandahölles in natura genom kronans försorg, men nämnden fann icke tillräckliga skäl föreligga att i vidare mån, än i då gällande bestämmelser skett, tillerkänna manskap tjänstgöringstraktamente under avsedda förhållanden. Inom nämnden var redan då den meningen företrädd, att kommenderingstillägg borde utgå i ovan angivna fall, och vissa av nämndens ledamöter hävdade den åsikten, att dylikt tillägg borde utgå även till de beställningshavare, som icke vore familjeförsörjare, fastän med lägre belopp. Då behovet av särskild gottgörelse till fast anställt manskap under tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten, såsom av den ovan lämnade redo- I görelsen framgår, redan blivit i princip erkänd, hava de sakkunniga, vilka I för sjn del icke hava något att erinra mot en dylik princip, funnit det lämp- I ligt, att föreskrift i ämnet meddelas i samma ordning, som gäller beträffande I övriga bestämmelser av liknande natur. P å samma gång hava de sakkunniga I

103 undersökt, i vad mån ett utsträckande av rätten till förevarande slag av ersättning lämpligen borde sättas i fråga. Det har då förefallit tydligt, att behovet av en dylik förmån gör sig mest gällande för den del av manskapet, som är familjeförsörjare, och detta oberoende av den tjänstegrad vederbörande innehar. Snarare är behovet mera kännbart i samma mån, som avlöningen är lägre. I anslutning till den ståndpunkt de sakkunniga intagit till frågan om hyresbidrag åt manskapet hålla de sakkunniga före, att nu behandlade förmån bör i första hand tillerkännas allt gift och med gift likställt manskap. Ersättningens ändamål är såsom nämnts att täcka de med en bortovaro från hemmet förknippade ökade kostnaderna. Dylika kostnader uppstå i större eller mindre grad vid varje tjänstgöring utom förläggningsorten av minst en dags varaktighet. Den kontanta portionsersättning, som i regel tillkommer det gifta manskapet, är visserligen avsedd att motsvara allenast vederbörandes egen naturaportion, men beloppet kommer i verkligheten att ingå såsom en väsentlig beståndsdel å hushållskontots inkomstsida. Under tjänstgöring utom förläggningsorten måste i allmänhet portionen uttagas in natura, och då den kontanta ersättningen följaktligen indrages, måste utgifterna för familjens underhåll helt gäldas av lönen. Då kommenderingstillägget på visst sätt kan sägas bilda en motsvarighet till traktamentsersättning och tjänstgöringstraktamente, synes det böra utgå i samtliga de fall, då sistnämnda förmåner åtnjutas av därtill berättigad personal. Däremot synes det befogat, att allmänt undantag göres för kornmenderingar såsom elev till sådana skolor och utbildningskurser, vilkas genomgående medför ökad kompetens eller är obligatoriskt för befordran eller ock för anställande i viss befattning (såsom sjukvårdare, hovslagare, hantverksmanskap). Vad det ogifta manskapet angår, gör sig givetvis behovet av ett särskilt kommenderingstillägg mindre märkbart. De sakkunniga hava dock funnit skäl tala för att även i detta fall ett sådant tillägg medgives, dock med snävare begränsning än vad för de gifta föreslagits. I likhet med vad i ovannämnda nådiga brev den 5 april 1929 stadgas, torde rätten till kommenderingstillägg härvidlag böra begränsas till tjänstgöring utom förläggningsorten av minst 20 dagars varaktighet. Härmed uteslutas i regel övningsmarscher, fälttjänstövningar och övriga tjänstgöringstillfällen av kortare längd. Beträffande därefter beloppet av kommenderingstillägget är detta jämlikt förbemälda nådiga brev bestämt till 1 krona om dagen. Underbefälsförbundet har uttalat sig för en ersättning om 2 kronor 50 öre för gift samt 1 krona för ogift, allt för dag räknat. De sakkunniga hava för sin del stannat vid 1 krona 50 öre respektive 50 öre såsom skäliga belopp. Den särskilda ersättning, som nu utgår till underbefäl, beordrat såsom befäl vid den värnpliktskontingent, som uttages för särskild utbildning (skidlöpartjänst) vid Norrbottens regemente, synes oberoende av kommenderingstilläggets tillkomst böra bibehållas, men torde för vinnande av lämplig proportion till det för sergeant fastställda tjänstgöringstraktamentet böra nedsättas från 1 krona 50 öre till 1 krona. Härigenom komme den sammanlagda till-

104 fälliga avlöningen till ogift underbefäl under dylik tjänstgöring att fortfarande utgå med 1 krona 50 öre för dag, under det att den för gifta, vilka mera sällan lära komma i fråga till sådan kommendering, skulle nå upp till ett dagsbelopp av 2 kronor 50 öre. 21 §.

Officer, som icke är beriden på egen tjänstehäst, äger, då han beordras att tjänstgöra beriden och stamhäst icke ställes till hans förfogande, uppbära ersättning för lega av ridhäst med 6 kronor om dagen. Bestämmelse härom är meddelad i 72 § av 1907 års fredsavlöningsreglemente, och medel för ändamålet beräknas under anslaget till truppförbandens övningar. I överensstämmelse med den av de sakkunniga förut anförda åsikten, att förbemälda reglemente icke bör hållas i gällande kraft i större utsträckning än som är erforderligt, synes bestämmelsen i fråga nu böra meddelas i annan form, och det synes då lämpligt att giva den plats i denna kungörelse. Någon ändring i sak har icke föreslagits.

22 §.

Frågan om sjötillägget behandlas i flera av de framställningar, som antingen direkt ingivits till de sakkunniga eller ock till dem överlämnats för^ att tagas i beaktande vid fullgörande av deras uppdrag. De synpunkter, som därvid framhållits, hänföra sig dels till de allmänna grunderna för ifrågavarande avlöningsform och dels till dess storlek för olika beställningshavare. De sakkunniga få till en början framhålla, att denna ersättning enligt de sakkunnigas uppfattning är att betrakta, icke såsom gottgörelse för de med sjökommendering förenade ökade levnadskostnaderna utan såsom en avlöningsförhöjning, avsedd att motväga det ökade ansvar och det mera krävande arbete, som tjänstgöringen ombord medför. Förmånen har följaktligen icke karaktären av en traktamentsersättning, utan av ett lönetillägg. Då dyrtidstillägg icke beräknas därå, kan det sättas i fråga, huruvida det ligger inom de sakkunnigas befogenhet att upptaga frågan om sjötilläggets storlek till omprövning. Därest emellertid den principen vidhålles, att sjötilläggets uppgift är att motsvara den skärpning i tjänsteuppgifterna, som sjötjänsten påfordrar, torde det få avses i viss mån avhängigt av den fasta lönen, och det synes då riktigt, att en rimlig avvägning i förhållande till sist nämnda avlöningsform i dess nu föreslagna gestaltning kommer till stånd. Vad först angår de allmänna riktlinjerna för sjötilläggets bestämmande, är att märka, att sagda förmån före 1921 års lönereglering utgick efter vederbörandes tjänstegrad eller tjänsteklass. Häri gjordes vid berörda tillfälle den ändringen, att sjötilläggets belopp fastställdes för varje särskild beställning och således icke beröres därav, att vederbörande befordras till högre grad i flottan eller i marinen. I en av representanter för flottans officersoch underofficerskårer till de sakkunniga överlämnad promemoria har yrkats på en återgång till förut rådande system, och därvid har följande motivering anförts.

105 Fordringarna på huru en befattning ombord sköttes vore icke beroende av, huruvida dess innehavare vore befordrad vid eller i flottan. Då förmånen av sjötillägg vore avsedd som gottgörelse för den med sjötjänstgöringen förenade särskilt krävande tjänsten och ansvaret, och exempelvis en till kapten i flottan befordrad officer eller en till flaggunderofficer i flottan befordrad underofficer av 2. graden ombord förrättade tjänst såsom kapten respektive flaggunderofficer, syntes sjötillägget böra utgå efter beställningshavarens tjänstegrad oberoende av, om densamma innehades vid eller i flottan. Detta syntes så mycket mera rättvist, som befordran i flottan skedde ytterst sparsamt och endast då så vore behövligt för tjänstens behöriga gång eller för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke kunde ske genom befordran till beställning på stat. Nämnda princip hade för övrigt redan kommit till uttryck genom bestämmelsen, att korpral, som uppbure flaggkorprals löneförmåner, ävensom korpral, som beordrats att förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral, ägde åtnjuta sjötilllägg såsom för flaggkorpral bestämts. Från den utgångspunkten, att sjötillägget är att beteckna såsom en tjänsteersättning till förstärkning av lönen, anse de sakkunniga icke lämpligt, att avsteg sker från den principen, att lönen följer beställningen. Det må emellertid påpekas, att med den vidgade rätt till vikariatsersättning, som ifrågasattes i förslaget till avlöningsreglemente, det här berörda önskemålet i icke oväsentlig mån kan väntas bliva tillgodosett. Den ovan åberopade föreskriften för korpraler lär stå i överensstämmelse med grunderna för vad sålunda föreslagits. Den jämförelse, som i detta sammanhang gjorts med bestämmelsen att representationspenningar utgå efter tjänstegrad, synes näppeligen berättigad, i det att sagda ersättning, som är avsedd att täcka vissa kostnader, får anses vara av traktamentes natur. En annan principfråga avser den omständigheten, att sjötillägget till maskinavdelningens underofficerare utgår med högre belopp än till underofficerarna vid däcks-, ekonomi- och hantverksavdelningarna. Berörda förhållande sammanhänger därmed, att underofficerare tillhörande den förstnämnda kategorien före 1921 års lönereglering åtnjöto något högre såväl lön som dagavlöning än övriga underofficerare i motsvarande grader. Såsom skäl fölen dylik avlöningsskillnad anfördes, att det arbete, som maskinistunderofficerarna hade att utföra, vore av särskilt krävande natur, samt att det ansvar, som vore förenat med deras tjänstgöring, måste anses synnerligen betydelsefullt. Därjämte hade det framhållits, att det försteg i avlöningshänseende, som tillkomme nämnda underofficerare, vore av behovet påkallat för att säkerställa rekryteringen, ävensom att inom handelsflottan högre avlöning utginge till maskinisterna än till däckspersonalen. Vid genomförandet av 1921 års lönereglering blev emellertid den omförmäkla skiljaktigheten utjämnad.

106 1918 års sakkunniga förklarade sig icke vilja underkänna betydelsen av 1 de anförda skälen för bibehållande av en högre avlöning för maskinistunderofficerarna. Enligt deras åsikt måste likväl en bestämd skillnad uppdragas mellan det arbete, som ålåge dem under tjänsteutövning å fartyg under gång och de göromål de hade att utföra vid tjänstgöring i land. De sakkunniga kommo därför till den slutsatsen, att meravlöning för maskinistunderofficerare vore berättigad allenast under tid, då sjötjänstgöring fullgjordes, och förordade därför, att dylik meravlöning borde beredas dem genom en lämplig avvägning av sjötillägget de olika grupperna av underofficerare emellan. Enligt nu gällande bestämmelser är därför sjötillägget för maskinistunderofficerare fastställt till ett belopp, som ligger högst 100 % över det till övriga underofficerare utgående. Enahanda förhållande gäller även inom flaggkorpralsgraden, under det att, vad övrigt manskap angår, eldarna visserligen uppbära något högre sjötillägg än matroser m. fl., men dela denna förmån med hovmästare och kockar. I fråga om det befogade i nu rådande ordning äro meningarna å personalhåll delade. I en underdånig framställning den 15 april 1929 uttalar sig flottans maskinistföreningar i Stockholm och Karlskrona för ett bibehållande i berörda avseende av förefintlig relation och hänvisar härutinnan till, att det visat sig förenat med avsevärda svårigheter att uppehålla tillfredsställande rekrytering av maskinpersonalen, i det att denna efter avslutad utbildning i stor utsträckning övergår till den allmänna sjöfarten, där mera förmånliga lönevillkor erbjudas. I den förbemälda promemorian vill man å andra sidan göra gällande, att den anmärkningsvärt stora skillnaden i sjötillägg skulle innebära en undervärdering av underofficerarnas vid däcks-, ekonomi- och hantverksavdelningarna tjänsteuppgifter. För en dylik åtskillnad framhålles det, att verkligt fog saknas. De maskinella anordningarna ombord å ett modernt örlogsfartyg, anföres det, hava under senare åren utvecklats oerhört, och för nämnda anordningar tagas samtliga yrkesgrenar — med undantag av ekonomiavdelningen — i anspråk. De maskinella inrättningarna för fartygsartilleriet, orderöverföring, avståndsmätning och eldledning ävensom strålkastar-, torped- och minmaterielen handhavas och betjänas av däcks- och hantverksavdelningarnas personal, varjämte underofficerare ur den förstnämnda avdelningen stundom inneha va befattningar såsom fartygschefer. De sakkunniga anse det tydligt, att den moderna sjökrigsmaterielens utveckling i tekniskt avseende ställer stora krav på den personal, som närmast bär ansvaret för densamma, men det vill synas, som om en dylik utveckling vore karakteristisk för försvarsväsendet över huvud taget. Icke minst för den egentliga maskindetaljen torde en sådan tendens vara påvisbar. Det låter sig nog icke bestridas, att maskinavdelningens arbete alltjämt är i särskild grad krävande. En procentuellt så betydande differens i sjötilläggets belopp, som nu förefinnes, synes likväl knappast motiverad och förefaller sträcka sig förhållandevis längre än som med de äldre avlöningsbestäm-

107 melserna åsyftades. icke opåkallad.

En modifiering i sålunda antydd riktning synes därför

Beträffande sjötilläggets storlek hava icke oväsentliga förhöjningar ifrågasatts. I den förut åberopade promemorian har man till stöd för ett dylikt yrkande lämnat en kortfattad beskrivning på tjänsten ombord, vari bland andra följande synpunkter framhållas. Tjänsten ombord påginge såväl dag som natt, vardag och helgdag, en sjökommenderad person kunde aldrig känna sig helt ledig utan måste ständigt vara beredd på extra tjänstgöring, icke blott under gång till sjöss utan även i hamn, när helst så erfordrades för säkerställande av fartyget vid annalkande hårt väder, extra vakt-, post- och patrulltjänst, bemannande av extra båtar, tillfälliga uppdrag m. m. Denna bundenhet vore påfrestande och kompenserades icke, som mången måhända trodde, genom > det uppfriskande sjölivet». Många dagar i veckan, ja, under vissa perioder alla vardagar utom möjligen lördagar, sedan övningarna avslutats kl. 4 eller 5 em., påbörjades de ånyo kl. 7 eller 8 på kvällen för att pågå till framåt kl. 11 eller senare, vartill komme vakttjänsten, som beträffande vakt under natten återkomme för personalen omkring varannan natt. Vid sidan av övningar och vakttjänst skulle så själva fartygstjänsten bedrivas, omfattande skötseln av fartygets och besättningens ekonomi, materielens skötsel och vård, expeditionstjänsten, verkställande av anbefallda utredningar och undersökningar m. m. Sjötillägget måste därjämte anses såsom kompensation för slitning av hälsa, nötning av kläder och andra effekter samt även för den brist på bekvämlighet, som måste bliva en nödvändig följd av trångboddheten ombord. Att under en tid av ända till 3 ä 4 år utan någon mellanliggande landkommendering hava sin bostad i en hytt med synnerligen begränsade dimensioner, ofta bebodd av två personer, eller i en mäss, där fyra eller flera personer måste dela det knappa utrymmet, eller å trossbottnarna, där manskapet nattetid sove i kojer, vilka hängde dikt an varandra utan mellanrum, bleve i längden mycket påkostande och nervslitande. Försvarsväsendets underbefälsförbund har i sin skrivelse den 12 juni 1930 anlagt i huvudsak enahanda synpunkter, som ovan refererats. Därjämte har det framhållits, att sjökommendering, som numera hade avsevärt längre varaktighet än tidigare, förorsakade ekonomiska svårigheter för det manskap, som vore familjeförsörjare. Därför borde en bestämmelse införas av det innehåll, att sådan beställningshavare erhölle någon förhöjning i det eljest utgående sjötillägget. Tidigare hade gällt det stadgande, att den av manskapet, som vore gift eller ock varit gift och fortfarande hade minderårigt barn att försörja, skulle äga rätt till det högre sjötillägget, även om tillägget eljest skulle utgå efter de bestämmelser, som gällde vid stationär förläggning. I fråga om den allmänna förutsättning, från vilken ifrågavarande spörsmål böra bedömas, lär det få anses i princip erkänt, att tjänsten ombord å

108 fartyg är av så mycket mera krävande och ansvarsfull natur än tjänsten i land, att den bör gottgöras med extra ersättning. Det får dock icke förbises, att de faktorer, som sätta sin prägel på sjötjänsten, delvis eller i viss mån äro utmärkande för all militär tjänst, om de också i det förra fallet äro i något högre grad markerade. Det kan därför leda till orättvisor, om de med sjötjänsten förbundna ölägenheterna alltför ensidigt värdesättas utan behörigt hänsynstagande till de omständigheter, som äro utmärkande för andra grenar av militärlivet. Då en konsekvent genomförd differentiering av löneförmånerna efter de olika tjänstgöringsförhållandenas art icke låter sig åvägabringa, synes det mest rimligt, att en utjämning, i den mån så är möjligt, eftersträvas genom att militärtjänstens genomsnittliga anspråk på sina utövare lägges till grund för bestämmande av den fasta lönen. Först för de ytterligare fordringar, som därutöver måste uppfyllas, synes ett särskilt tillägg böra medgivas. Med en uppfattning av sjötilläggets natur såsom huvudsakligen en tjänsteersättning synes det vid beloppens avvägning lämpligt att därvid utgå från ett visst förhållande mellan sagda tillägg och fasta lönen. Sjötillägget bör, med andra ord, motsvara den procentuella stegring i tjänsteprestationer, som sjötjänstgöringen kräver. En dylik uppskattning måste komma att röra sig med mycket vaga faktorer och får helt visst karaktären av en skälighetsprövning, men en sådan metod har dock den fördelen, att den anknytes till det faktiska löneläget. Med inseende av det vanskliga i att söka giva ett siffermässigt uttryck åt ett bedömande i förevarande avseende hava de sakkunniga dock ansett sig kunna utgå ifrån, att den allmänna tjänsteintensitetens ökning skulle kunna angivas till omkring en fjärdedel av den vanliga eller med andra ord till 25 %. Detta tal måste visserligen betecknas såsom ett i viss mån godtyckligt värde, men synes å andra sidan ligga inom gränsen för den ökning, som kan anses rimlig. För att vinna en översikt över förhållandet mellan nu utgående löner och sjötilläggens grundbelopp hava siffrorna därför, uträknade för månad (om 30 dagar), sammanförts i nedanstående tabell. Såsom »grundbelopp» har betraktats det tillägg, som bestämts vid icke stationär förläggning under månaderna december—februari söder om 50° nordlig bredd samt under månaderna mars—november. Härvid har lönen för officerare och underofficerare upptagits efter ortsgrupp A och lägsta löneklassen inom varje lönegrad. För manskapets vidkommande har det lönebelopp kommit i betraktande, som utgår efter en tjänstetid av 36 månader.

109 Beställningshavare

Flaggman Kommendör Kommendörkapten 1. gr Kommendörkapten 2. gr Kapten Löj t n a n t Underlöjtnant, fänrik Flaggunderofficer, ej maskinist Flaggun derofficer, maskinist Underofficer 2. gr., ej maskinist Underofficer, 2. gr., maskinist Flaggkorpral, ej maskinist Flaggkorpral, maskinist Korpral, högbåtsman, matros, ekonomiman samt h ä n t verkare Hovmästare, kock, eldare 1. klass sjöman matros, ekonomiman, hantverkare hovmästare, kock, eldare 2. klass sjöman matros, ekoniman, hantverkare hovmästare, kock, eldare Underofficer av 3. gr., ej maskinist Underofficer av 3. gr., maskinist

Lön för månad kr.

Sjötillägg för manad kr.

Sjötillägg i % ay lönen

1270 965 755 655 430 260 195 230 230 190 190 126 126

210 168 132 120 90 60 36 54 108 42 84 30 60

16-5 17-4 17-5 18-3 20-9 23i 18-5 23-5 47 22 i

110 110

18 24

16-4 21-8

85 85

18 24

21-2 28'2

85 85

9 15

10-6 17-6

165 165

36 72

21-8 43-6

44-8

23-8 47-6

Såsom denna sammanställning giver vid handen, är förhållandet mellan lön och sjö tillägg ganska växlande för olika grader. Att fastslå sjötillägget till ett och samma procenttal för samtliga beställningar skulle därför kunna leda till, att sagda tillägg i några fall komme att antingen minskas under nu utgående belopp eller ock ökas i proportionsvis alltför hög grad. Med antagandet av procenttalet 25 såsom genomsnittstal har någon jämkning för olika grupper beställningshavare befunnits lämplig, och de sakkunniga hava därför ansett sig kunna föreslå följande ungefärliga tal, nämligen: för flaggmän och regementsofficerare » kompaniofficerare och underofficerare » flaggkorpraler » korpraler » övrigt manskap

20 % 25 % 30 % 2o % 20 %.

Den här ifrågasatta beräkningsgrunden innebär i vissa fall en icke oväsentlig förbättring. Vad särskilt manskapet ,angår, kan förbättringen för flaggkorpraler, korpraler och högbåtsmän delvis motiveras av den högre tjänsteåldern. I fråga om manskapet i övrigt torde den förhållandevis låga kontanta lönen göra ett procentuellt större tillskott befogat, varjämte hänsyn bör tagas till, att marinens manskap icke bör komma i sämre ställning än det manskap vid armén, till vilket kommenderingstillägg föreslagits att utgå.

110 Vid jämförelse mellan föreslaget och nu utgående sjötillägg får man icke I förbise, att en betydlig förstärkning till det sistnämnda, i vad angår under- I vattensbåtstjänst, medgivits. De sålunda beslutade tilläggen återfinnas i nådigt brev den 29 juni 1926. Huruvida en dylik förhöjning även i framtiden kommer att bliva erforderlig, torde få bero på särskild prövning. I detta sammanhang hava de sakkunniga haft under omprövning, huru- j vida sjötillägget till manskapet bör hänföras till de olika tjänstbarhetsklasserna, eller om det liksom lönen bör bestämmas till enahanda belopp för allt obefordrat manskap. Med hänsyn därtill, att den förstnämnda indelningsgrunden är avgörande för den högre eller lägre graden av ansvar hos den post, vederbörande tilldelas ombord, synes nu tillämpat förfaringssätt alltjämt böra bibehållas. Härav föranledas vissa jämkningar i det ovan för manskapet angivna procenttalet. Vad därefter angår det sjötillägg, som bör tillkomma maskinistbefälet, synes, såsom ovan framhållits, en så avsevärd ökning i »grundbeloppet» som 100 % knappast befogad. Det synes de sakkunniga mera överensstämma med förut mellan de olika graderna rådande förhållande, att förhöjningen i detta fall sättes till 1 krona 50 öre om dagen för flaggunderofficerare och till 1 krona för övriga underofficerare och flaggkorpraler. Skillnaden mellan matroser m. fl. å ena sidan och hovmästare, kockar samt eldare å den andra synes böra bestämmas till samma belopp som nu eller 20 öre för dag. I enlighet med sålunda angivna riktlinjer hava de sakkunniga företagit en omräkning i första hand av sjötilläggs tabellens grundbelopp, varefter sagda tabell med anlitande av härutinnan nu tillämpad metod i sin helhet omarbetats. Vad själva tabellen angår, har 9 kol., som motsvarar den nuvarande 8 kol., erhållit en något mera kortfattad text än den senare har. Den bestämmelse, som nu återfinnes i 15 kap. 3 §, har ansetts lämpligen kunna intagas i en anmärkning till tabellen. Vid prövning av det från manskapshåll framförda önskemålet om ett särskilt tillskott av 1 krona om dagen till den, som har eget hushåll, hava de sakkunniga ansett sig böra taga hänsyn till, att kommenderingstillägget till motsvarande personal vid armén föreslagits skola utgå med ett i samma grad förhöjt belopp. För åstadkommande av likställighet härvidlag synes enahanda förmån böra tillerkännas det manskap, som är sjökommenderat. Det kan visserligen icke sägas stå i överensstämmelse med ovan anförda synpunkter rörande sjötilläggets natur, att vid dess utmätande hänsyn tages till eventuell försörjningsplikt. Det vore måhända mera konsekvent, att nu berörd ersättning behandlades under rubriken »Mässpenningar m. m.». Av praktiska skäl har likväl ett avsteg från regeln ansetts kunna vidtagas, och en bestämmelse av ovan antytt innehåll har införts i en anmärkning till tabellen.

Ill Sjötillägget till marinläkare av 2. graden och marinläkarstipendiater har ansetts böra höjas i ungefär samma grad som dagarvodet till de förstnämnda under tjänstgöring i land. Det står visserligen icke i full överensstämmelse med tillämpningskungörelsens omfattning att här omnämna personal, som icke avses i avlöningsreglementet, men av praktiska skäl har i detta fall den tidigare lydelsen bibehållits. De föreslagna nya sjötilläggsbeloppen innebära en ökning å »grundbeloppet» för kompaniofficerare och underofficerare — maskinistbefälet undantaget — om i genomsnitt cirka 37 %. För maskinistunderofficerarna stannar höjningen vid i medeltal omkring 7 %. För regementsofficerare och flaggmän skulle ökningen uppgå till ungefär 33 %. För flaggkorpraler och korpraler bleve den 40 resp. 67 % och för 1. och 2. klass sjömän 33 %. I fråga om bestämmelsen i denna paragraf har från sjömilitärt håll gjorts gällande, att arbetet under ett fartygs utrustning och avrustning vore av så krävande art, att det icke vore befogat, att sjötillägget därunder utginge med lägre belopp än under själva sjöexpeditionen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett bärande skäl förebragta för att härutinnan ifrågasätta någon ändring.

24 §.

Det har framhållits, att den särskilda ersättning, som nu utgår till uppbördsman ombord å flottans fartyg, jämväl borde i motsvarande fall tillerkännas personal vid kustartilleriet. Önskemål härom hava bland annat framförts i en skrivelse till de sakkunniga från svenska underofficersförbundet, daterad den 1 september 1930. Det vill emellertid synas, som om den särskilda ersättningen härvidlag betingades av de omständigheter, under vilka uppbördsmannatjänsten utövades å rustade fartyg. I berörda avseenden lär en icke oväsentlig olikhet i allmänhet vara till finnandes mellan tjänsten å kustartilleriets och å flottans fartyg. Vid prövning av detta spörsmål hava de sakkunniga jämväl funnit sig böra beakta, att även vid armén och flygvapnet förekomma fall, då en uppbördsmans tjänst kan vara förenad med särskilda svårigheter. Härvid hava de sakkunniga i första hand avsett kompaniadjutanter och motsvarande befattningshavare, vilka jämte en omfattande expeditionstjänst hava att — under ofta betungande omständigheter — svara för ett betydande förråd. Då den framkomna frågan följaktligen torde böra betraktas från en vidare synpunkt, har någon åtgärd icke i detta sammanhang kunnat tillstyrkas.

25 §.

Gällande bestämmelser rörande sjötillägg åt kustartilleriets personal under tjänstgöring å flottans fartyg avser endast underofficerare och manskap, under det att dylikt tillägg vid tjänst ombord å fartyg eller båt bemannad av kustartilleriets eller av för kustartilleriets räkning förhyrd personal utgår jämväl till officerare. Då det framhållits, att något undantag icke bör göras

27 §

112 för det fall, att officer beordras till tjänstgöring å det förstnämnda slaget av fartyg, synas föreskrifterna i 1 och 2 momenten böra gälla samma personal. Den förhöjning i sjötillägget, som tillkommer maskinbefälet vid flottan, har ifrågasatts böra tillämpas även i fråga om maskinavdelningen vid kustartilleriet. I sin förbemälda skrivelse den 1 september 1930 har sålunda underofficersförbundet uttalat sig till förmån för en sådan förändring och därvid anfört, att arbetet och ansvaret ävensom utbildningen vore väsentligen likartade för nämnda båda grupper av maskinpersonal. Då de sakkunniga ansett, att för flottans del en viss gradering alltjämt bör iakttagas, är det tjänsten på de i egentlig mening sjögående stridsfartygen man haft i tankarna. Det lär icke kunna bestridas, att en avgjord olikhet är för handen mellan antydda tjänstgöringsförhållanden och dem, som äro rådande vid kustförsvaret. Den omständigheten, att maskinisttillägget i det förra fallet bibehålles även under stationär förläggning, har knappast kunnat tagas till intäkt för införande av detsamma även i det senare fallet. 29 §.

Det har synts lämpligt, att bestämmelser rörande sjötillägg till personal vid eller tjänstgörande vid flygvapnet återfinnas bland övriga stadganden i detta ämne. Paragrafens lydelse är i sak överensstämmande med för närvarande gällande föreskrifter härutinnan, dock med närmare angivande av de grunder, efter vilka ersättningen till olika beställningshavare utgår.

34 §.

Under tjänstgöring i sjöreserv uppbär flaggunderofficer och underofficer av 2. graden mässpenningar med 4 kronor för dag, under det att underofficer av 3. graden liksom flaggkorpral, förutom skeppsportion, endast är berättigad till servisbidrag. Portionen utbytes i regel mot sitt kontanta värde, men detta motsvarar icke den kostnad, som förplägnaden vid en längre bortovaro betingar. Olikheten i ersättning underofficerarna emellan medför därjämte, att mathållningen ombord icke lämpligen kan ordnas gemensamt för befälet i sagda grad. Olägenheterna med ett sådant förhållande göra sig desto mer gällande som nämnda beställningshavare ofta endast äro två till antalet, nämligen en befälhavare och en maskinist. Härvid kan det inträffa, att den senare är underofficer av 2. graden och sålunda åtnjuter mässpenningar, medan den förre är underofficer av 3. graden och följaktligen icke har rätt till sagda förmån. I en underdånig framställning den 19 juni 1930, vilken överlämnats till de sakkunniga, hava vissa underofficerare av 3. graden hemställt, att mässpenningar under nu avsedd tjänstgöring måtte få utgå enligt enahanda bestämmelser till samtliga underofficerare. I ett över ifrågavarande hemställan avgivet utlåtande har marinförvaltningen uttalat sig för, att mässpenningar borde utgå till underofficerare av 3. graden vid kommendering å sjöreservens båtar, dock endast i de fall, att frånvaron från förläggningsorten räckt minst 8 timmar.

113 Enligt de sakkunnigas åsikt synes det framförda önskemålet i viss mån beaktansvärt, och detsamma torde lämpligen böra tillgodoses i den utsträckning marinförvaltningen föreslagit. E n ä r de fall, då den här föreslagna utvidgade rätten till mässpenningar skulle komma till tillämpning, kunna förutses bliva förhållandevis få, kan förändringen icke hava någon större ekonomisk betydelse. Beställningshavare, tillhörande kustartilleriet, som för tjänstgöring är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller av för kustartilleriets räkning förhyrd personal, uppbär enligt gällande bestämmelse tjänstgöringstraktamente efter samma grunder, som tillämpas under övningsmarscher och dylik tjänstgöring. Vid överläggningarna med de tillkallade personalrepresentanterna framhölls, att sagda personal därigenom kommit i en mera ofördelaktig ställning än de beställningshavare vid flottan, varmed de under tjänstgöring ombord vore mest likställda, och därför föreslogs, att mässpenningar härvidlag skulle få utgå efter i huvudsak samma regler, som gälla för sjöreservens personal. De sakkunniga hava emellertid icke funnit tillräckliga skäl tala för att i detta fall frångå den princip, som nu tillämpas.

35 §.

I fråga om ersättning för dykeriarbete äro bestämmelserna, med undantag för en mindre redaktionell ändring, lika de nu gällande.

38 §.

På grund av de otillfredsställande kaserneringsförhållandena vid flottans stationer är det, såsom förut nämnts, erforderligt, att sådant manskap, som icke kan erhållas naturainkvartering, i stället tilldelas kontant ersättning därför. Dylik ersättning kan knappast betraktas såsom någon särskild löneförmån, utan är snarare att anse såsom utbyte av en naturaförmån emot ett kontant vederlag. Det kan vid sådant förhållande sättas i fråga, huruvida icke denna angelägenhet borde regleras i samma ordning som förvaltningsärenden i allmänhet. De sakkunniga hava likväl icke i detta avseende ansett sig böra föreslå någon ändring i hittills tillämpat förfaringssätt. Vad ersättningsbeloppen angå, synas desamma fortfarande kunna begränsas till två alternativ, ett för Stockholm och ett för andra orter (i verkligheten huvudsakligen Karlskrona). Den nu utgående gottgörelsen, som fastställts till 20 resp. 15 kronor för månad, lär emellertid få anses alltför otillräcklig för avsett ändamål, och de sakkunniga anse sig därför böra föreslå en höjning till 30 kronor i Stockholm och 20 kronor å annan förläggningsort.

40 §.

Gällande bestämmelser rörande särskild ersättning till personal vid för svarsväsendet under flygtjänstgöring äro för närvarande meddelade i nådiga brevet den 23 december 1926 och hava i huvudsak följande innehåll. 1) Till flygförare och flygspanare utgår ett månatligt flygtillägg, utgörande:

41 §.

2 1 7 3 30

114 a) under utbildningens första 10 månader (beträffande värnpliktig och reservofficersaspirant u n d e r tjänstgöring jämlikt 27 § 1 A eller B värnpliktslagen)

för löjtnant eller beställningshavare av högre tjänstegrad kronor 150: — för underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller sergeant » 150: — för fast anställt manskap » 90: — för värnpliktig eller reservofficersaspirant » 60: —

b) därefter

n<Dr 270: » » »

210 150 150

2) Utöver vad under 1) sägs utgår till där avsedd personal under kommendering såsom lärare vid flygskola ett månatligt lärartillägg, utgörande: för 1. lärare » 2. »

kronor 60: — och » 45:—.

3) Flygmekaniker äger åtnjuta ett månatligt mekanikertillägg, för chefmekaniker » annan mekaniker med godkänd examen

utgörande: kronor 60: — » 30: —

4) Till försvarsväsendet hörande personal, som icke är berättigad till under 1) angivet flygtillägg eller under 3) omförmält mekanikertillägg, åtnjuter för varje dag, varunder den på grund av vederbörande åliggande inspektionsskyldighet eller särskild kommendering deltager i flygning, fly g traktamente, utgörande : för löjtnant eller beställningshavare av högre tjänstegrad kronor 9: — » underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller sergeant » 7: — » fast anställt manskap, värnpliktig eller reservofficersaspirant » 5: — 5) Beträffande åtnjutandet och utbetalandet av de ovan under 1), 2) och 3) omförmälda förmåner skall vad i gällande avlöningsförfattningar i angivna avseenden stadgas angående lön äga tillämpning; skolande under tid, varunder vederbörande är tjänstledig med skyldighet att vidkännas avdrag å lönen, sagda förmåner icke utgå. 6) Därest under 3) eller 4) avsedd personal under deltagande i flygning skadas till följd av olycksfall, äger vederbörande under den tid, då han jämlikt gällande avlöningsförfattningar vid förhinder att tjänstgöra till följd av dylik skada äger uppbära oavkortad lön, åtnjuta flygtillägg enligt de under 1) a) för flygförare och flygspanare stadgade grunder, flygmekaniker dock med avdrag av honom jämlikt 3) tillkommande mekanikertillägg.

115 Flygstyrelsen äger utfärda de ytterligare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av ovan meddelade bestämmelser. Då de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida sålunda utfärdade provisoriska föreskrifter i samband med den förevarande omarbetningen av avlöningsförfattningarna borde i något avseende erhålla förändrat innehåll och mera definitiv natur, hava de anhållit, att flygstyrelsen ville giva dem del av de synpunkter, som därvid syntes böra ägnas beaktande. I anledning därav har flygstyrelsen i skrivelse den 26 september 1930 lämnat en redogörelse över denna frågas utveckling från den tidpunkt, då den militära flygtjänsten började taga mera fasta former. Därvid har styrelsen erinrat om de olika förslag till ersättningsfrågans lösning, som vid olika tillfällen framkommit. Av vad i ämnet förekommit torde följande här få anföras. Jämlikt de första bestämmelserna, meddelade i nådigt brev den 21 november 1914, utgick »flygtillägg» efter vissa regler till flygmaskinsförare med 10 kronor, till spaningsofficer med 8 kronor och till mekaniker med 3 kronor, allt för dag räknat. Berörda bestämmelse gällde till ingången av år 1927, då nu gällande föreskrifter trädde i kraft. 1916 års riksdag uttalade, att frågan om tilldelande av särskilt flygtillägg syntes utgöra ett spörsmål, varöver riksdagens mening bort inhämtas, och ifrågasatte, huruvida dylikt tillägg vore den rätta formen för den tilläggsförmån man velat bereda vederbörande personal. Det borde enligt riksdagens åsikt övervägas, huruvida icke tillförsäkrandet av ersättning vid olycksfall under flygtjänsten vore en anordning, som åtminstone alternativt borde anlitas. Med anledning av riksdagens uttalande uppdrog Kungl. Maj:t åt arméförvaltningens fortifikations- och civila departement ävensom åt marinförvaltningen och chefen för marinstaben att verkställa utredning och avgiva förslag i ärendet. Det uttalande, som av nämnda myndigheter avgavs, utmynnade i följande förslag. Ersättningen borde bibehållas vid ungefär samma storlek, som i nådiga brevet den 21 november 1914 bestämts, men uppdelas i ett fast arvode och rörliga flygpremier. Att, såsom riksdagen alternativt förutsatt, ersätta gottgörelsen under flygtjänstgöring med allenast olycksfallsersättning funno sig myndigheterna följaktligen icke kunna tillstyrka, men de förordade, att, utom särskild flygavlöning, personalen eller vid dödsfall de efterlevande borde beredas särskild ersättning vid olycksfall under flygning. Sedan 1917 års riksdag avslagit ett av Kungl. Maj:t på basis av förbemälda uttalande framlagt förslag, upptogs frågan om flygpersonalens särskilda förmåner av de sakkunniga, som tillkallats för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande organisationen av arméns och marinens flygvapen. I sitt betänkande den 14 mars 1918 uttalade sig nämnda sakkunniga för, att ersättning borde utgå vid olycksfall, som inträffat under flygning, samt att flygavlöningen borde bestå av ett månatligt arvode att utgå under kom-

116 mendering i flygtjänst. En uppdelning av berörda avlöning i arvode och rörliga flygpremier ansågo de sakkunniga av vissa skäl icke vara en lycklig lösning. Av 1918 års militära avlöningssakkunniga utarbetades förslag såväl rörande pension och vissa andra förmåner för personal, vilken skadats under flygtjänstgöring, som rörande begravningshjälp och pension till efterlevande i de fall, då den förolyckade avgått med döden. Det förslag till bestämmelser om flygtillägg, som de sakkunniga tillika avlämnade, byggde på den förutsättningen, att förutnämnda förslag skulle vinna statsmakternas godkännande. Sedermera framlades förslag till ändrade bestämmelser rörande förmåner under flygtjänstgöring dels av chefen för flygvapnet, dels ock av flygstyrelsen. Sedan även försvarsväsendets lönenämnd haft frågan under behandling, utfärdades nu gällande bestämmelser i ämnet. Desamma skola, jämlikt av Kungl. Maj:t vid deras fastställande meddelad föreskrift, provisoriskt tillämpas, intill dess i samband med den förestående regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan angående beredande av skäligt understöd åt personal, som under flygtjänstgöring drabbats av olycksfall, eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes efterlevande. Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, har ett definitivt fastställande av den särskilda ersättning, som bör utgå under flygtjänstgöring, ansetts äga ett visst samband med avgörandet av de militära pensionsfrågorna. Det synes icke heller uteslutet, att frågans lösning kan inverka på de ordinarie avlöningsförmånerna. Under sådana omständigheter synes det icke lämpligt att i detta sammanhang ifrågasätta någon ändring i grunderna för berörda ersättning eller att intaga föreskrift om densamma i tillämpningsbestämmelserna. De sistnämnda torde därför alltjämt i denna del endast böra innehålla en allmän hänvisning. Av denna anledning hava ej heller framförda önskemål om förhöjning i flygtilläggets belopp kunnat tagas under behandling. En viss punkt i det nådiga brevets bestämmelser anse sig de sakkunniga likväl böra något närmare beröra. Då de i sagda nådiga brev givna föreskrifterna endast gälla under flygtjänstgöring, utgår icke något flygtillägg under kommendering till sådan tjänsteförrättning, där flygning icke utföres. Dylik kommendering kan avse en vid armén eller marinen anordnad utbildningskurs, till vilken officerare eller underofficerare vid flygvapnet beordras för att förvärva de för fyllande av vissa tjänsteuppgifter nödiga kvalifikationerna. Såsom exempel på sådana fall har nämnts kommendering såsom elev vid vapenofficer skurs. Då dylik utbildning sker i tjänstens intresse, har det, enligt vad flygstyrelsen i sin förenämnda skrivelse framhållit, ansetts obilligt, att en därtill beordrad flygutbildad officer, som eljest varit berättigad till flygtillägg, skall gå miste om nämnda förmån.

117 Enligt de sakkunnigas åsikt lärer väl flygavlöningen i dess nuvarande form få betraktas såsom en gottgörelse för tjänsten i luften, men det synes icke heller oriktigt, att även se densamma såsom en slags premie till den personal, som över huvud taget ägnar sig åt den förhållandevis mera riskfyllda flygtjänsten. Från sistnämnda synpunkt synes det icke orimligt, att flygtillägget finge bibehållas under sådana kortare tjänstgöringsperioder, då flygning icke kommer i fråga. De sakkunniga hemställa därför, att det måtte tagas under övervägande, huruvida icke en modifiering av bestämmelserna i sålunda antydd riktning kan vara befogad.

118 III. Förbättring av äldre löjtnanters och sergeanters m. fl. löneställning.

Löjtnanter. Det av de sakkunniga förut behandlade spörsmålet om särskild tjänste- I Historik, tidsberäkniiig vid befordran till löjtnant och kapten, vilken syftar till att I efter vunnen befordran lämna ett slags gottgörelse till dem, som därvidlag I blivit sämre lottade, står i ett visst sammanhang med en annan fråga, näm- I ligen den om beredande av förbättrade avlöningsförmåner åt de löjtnanter, I vilkas befordran till kapten blivit fördröjd. Till de löneskalor för kompaniofficerare, som uppgjordes av 1917 års sakkunniga, knöts det antagandet, att det första ålderstillägget skulle tillträdas I vid befordran till löjtnant och det fjärde vid befordran till kapten. Under I förutsättning att första officersutnämningen erhålles vid 22 års ålder, skulle mot envar av de föreslagna sju löneklassuppflyttningarna normalt svara föl- I jande levnadsålder: den första uppflyttningen 25 år » andra » 28 » » tredje » 31 » » fjärde » 34 » » femte » 37 » » sjätte » 40 » » sjunde » 43 » Lägsta och högsta kaptenslönegraderna skulle följaktligen nås efter omkring 12 officers- och 34 levnadsår respektive 21 officers- och 43 levnadsår. 1918 års sakkunniga gjorde i detta avseende intet bestämt uttalande, men vid lönebeloppens bestämmande utgingo sistnämnda sakkunniga från att kaptensbefordran skulle kunna vinnas redan efter nio tjänsteår såsom officer. I fråga om åldern vid tillträdandet av sista ålderstillägget överensstämma 1917 och 1918 års sakkunnigas förslag med varandra. Sålunda förutsatta data för befordran till kapten hava emellertid visat sig icke svara emot förhållandena i verkligheten. Visserligen har kaptensbefordran, som förut nämnts, undantagsvis förekommit efter endast nio tjänsteår såsom officer, men i det övervägande antalet fall har befordringsåldern legat avsevärt högre. Vid uppdragandet av riktlinjer för ordnandet av övergången till 1925 års härordning, i vad angår officerare och underofficerare m. fl., åberopade chefen för försvarsdepartementet (protokoll över försvarsärenden Chefen för den 12 februari 1926) en skrivelse från chefen för generalstaben den 1 februari generalstaben. 1Q26, i vilken med stöd av verkställda omfattande utredningar utvecklades, hurusom man torde böra utgå från, att varje lämplig och komjjetent officer i

119 borde kunna vinna befordran till kapten efter uppnådda 15 tjänsteår, vilket för de äldre subalternofficerarna motsvarade omkring 37 levnadsår. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1929, vilken överlämnats till de sakkunniga, anförde emellertid chefen för generalstaben, att den sålunda beräknade normen för kaptensbefordran visat sig omöjlig att för det dåvarande upprätthålla. Verkställda beräkningar gåve vid handen, att beträffande infanteriets löjtnanter tjänsteåldern och levnadsåldern vid kaptensbefordran under femårsperioden 1929—1933 i medeltal torde komma att uppgå till 16'2, 17'3, 17-8, 18'4 och 19 tjänsteår respektive 37*6, 39'7, 39'9, 41 och 41 "8 levnadsår. Anledningen till de ogynnsamma beiordringsförhållandena i allmänhet och i all synnerhet för ifrågavarande befälskategori borde förnämligast tillskrivas det sätt, på vilket övergången till övergångsstat i allmänhet blivit verkställd. Till dylik stat hade nämligen överförts ett, med hänsyn till befordringsförhållandena inom den aktiva officerskåren, alltför stort antal officerare ur de äldre åldersklasserna inom olika lönegrader. Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, hava befordringsförhållandena för löjtnanterna kommit att ställa sig i hög grad mera ogynnsamma, än som vid avlöningsbestämmelsernas utformande torde hava förutsatts. De undersökningar, som av de sakkunniga företagits, hava lett till resultat, som överensstämma med de i chefens för generalstaben nyssnämnda skrivelse framlagda uppgifterna. Det får visserligen icke förbises, att, såsom redan nämnts, en viss utjämning i löneavseende äger rum efter befordran till kapten, men önskemålen om en förbättrad löneställning redan före nämnda befordran torde dock icke därför kunna avvisas såsom obefogade. Därest man för de närmaste åren räknar med en medelålder vid kaptensbefordran inom infanteriet om 40 år, svarar däremot en tjänstetid i högsta löneklassen såsom löjtnant av minst sex år, vilka omfatta en särskilt för familjeförsörjare med barn i skolåldern brydsam övergångstid. Att löneökningen vid befordran blir ganska avsevärd, kan icke uppväga de olägenheter, som ett så långvarigt uppehåll i lönestegringen medför. Det torde i detta sammanhang böra beaktas, att, vad underofficerare angår, den för dem gällande löneplanen uppgjorts i anslutning till den tanken, att en underofficer, som under längre tid fått vänta på befordran, likväl kan i innehavande grad erhålla samma eller högre avlöning än den, som tillkommer annan till högre grad befordrad men till tjänsteåldern yngre underofficer. Den principiella olikhet, som sålunda kommit till synes, torde knappast motiveras av utpräglade skiljaktigheter mellan å ena sidan sergeanter och fanjunkare och å andra sidan löjtnanter och kaptener. Det vill snarare synas, som om mellan nämnda båda jämförelseled karakteristiska beröringspunkter såväl i fråga om tjänstgöringsförhållanden som i andra väsentliga avseenden vore till finnandes. Av 1918 års sakkunniga anfördes såsom principiellt skäl mot en ytterligare löneförhöjning i löjtnantsgraden, bland annat, att slutavlöningen för

de löjtnanter, som eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran, därigenom skulle föras upp till ett högre plan än som skäligen borde ifråga- ] komma. Detta skäl synes de sakkunniga emellertid icke böra tillmätas av- 1 görande betydelse. Det torde nämligen ytterst sällan inträffa, att en lojt- I nant av annan anledning än genom sjukdom nedsatt tjänstbarhet bliver förbigången till befordran, och för övrigt skulle ju genom en föreskrift den eventualitet, som nämnda sakkunniga befarat, kunna uteslutas. I fråga om sättet att något bättre tillgodose de äldre löjtnanterna hava I de sakkunniga i första rummet tagit under omprövning ett förslag, som framkommit från olika militära myndigheter och personalsammanslutningar. Berörda förslag, sådant det bland annat utformats i chefens för general- I staben nyssnämnda skrivelse, utmynnar däri, att löjtnant, som under tre år tillhört 6. löneklassen, oavsett om befordran till kapten skett eller icke, skulle åtnjuta lön enligt 7. löneklassen. Framställning i liknande syfte gjordes även i en underdåning skrivelse, som den 19 december 1928 avgavs av »1925 års tillfälliga officerskommitté», ett av officerskårerna vid ett fler- 1 tal truppförband utsett representantskap för bevakande av vederbörandes I intressen i löneavseende. Sistberörda förslag avsåg därjämte, att löjtnant, som i tre år åtnjutit lön i 7. löneklassen, skulle uppflyttas i 8. löneklassen. I motioner till 1929 och 1930 års riksdagar (II: 141, I: 103) framfördes ett förslag med i stort sett enahanda innehåll, men med den modifieringen, att uppflyttning till 8. löneklassen icke sattes i fråga, varemot föreslogs, att löjtnant, som uppflyttats''i 7. löneklassen, skulle, vid tillträdandet av högre | beställning för omedelbar eller framtida uppflyttning i högre löneklass i den nya beställningen räkna sig till godo den sammanlagda tid intill sex år, varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna. En lösning av föreliggande fråga enligt de grunder, som kommit till uttryck i ovan nämnda framställningar, skulle innebära ett avsteg icke blott från hittills tillämpade principer beträffande löneklassuppflyttning utan även från den grundsats, som fastslagits beträffande konstruktionen av löneplanen för officerare. Härvidlag torde dock böra beaktas, att kompaniofficersgraderna i viss mån kunna betraktas såsom utgörande en enda grad, där befordringarna väsentligen hava karaktär av ålderstillägg, i det att nämligen varje officer, som uppfyller stadgade villkor, kan göra sig räkning på att i tur och ordning bliva utnämnd till löjtnant och kapten. Hos de sakkunniga råder därför icke någon större principiell betänklighet emot ett sådant sammanbindande av de olika lönegraderna, som den berörda metoden skulle innebära. Tanken att giva själva löneplanen en annan byggnad har icke varit främmande för 1917 års sakkunniga, och förslag i dylik riktning hava även senare sett dagen. Med hänsyn bland annat till det sätt för tjänsteårsberäkning, som ovan förordats, hava de sakkunniga dock funnit en annan lösning mera tilltalande. ; Härvid hava de sakkunniga jämväl letts av den synpunkten, att rubbningar j i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke böra vidtagas utan en genomgående revidering av löneplanerna, Å andra sidan har det synts j

121 angeläget, att nu berörda beställningshavare kunde beredas någon förbättring, redan innan en dylik revision kan bliva vidtagen. En åtgärd av ovan avsedd innebörd torde därför böra erhålla provisorisk natur och handläggas vid sidan av reglementet. Beträffande den väg, som då bör väljas, hava de sakkunniga i princip anslutit sig till ett förslag, som framförts av arméförvaltningen i ett den 31 oktober 1929 avgivet yttrande över chefens för generalstaben förbemälda skrivelse den 27 augusti samma år. I berörda yttrande föreslogs bl. a. den lösningen, att löjtnant, som tillhört 6. löneklassen i tre år, skulle tilldelas en tillfällig löneförbättring med belopp, som alternativt angavs till skillnaden mellan lönen i 5. och 6. löneklasserna av löneplan O eller till 3/4 av skillnaden mellan de för 6. och 7. löneklasserna bestämda beloppen. Av nämnda båda förslag hava de sakkunniga upptagit det förstnämnda, vilket synes innebära en naturlig utbyggnad av 2. lönegraden, samtidigt som det icke förrycker den vedertagna formen för tjänstetidsberäkning. Löneförbättringen synes böra tillträdas i samma ordning, som gäller för uppflyttning i löneklass, samt uppbäras under de för lön stadgade villkor. Därest åtnjutande av densamma anses böra medföra ökning av eljest fastställda tjänstledighetsavdrag, torde föreskrift i sådant avseende kunna meddelas av Kungl. Maj:t. Av arméförvaltningen har antalet av dem, som för närvarande skulle komma i fråga till löneförbättring, angivits till i avrundat tal 160. Kostnaden för den ifrågasatta förmånen kan därför beräknas till omkring 120 000 kronor för år. I viss mån samma syfte som de ovan nämnda framställningarna har en underdånig hemställan från chefen för marinintendenturkåren den 13 februari 1929, i vilken denne anhåller, att lönegraden O 1, till vilken marinunderintendent hänföres, måtte utökas med ännu en löneklass. De sakkunniga hava på förut anförda skäl icke ansett sig böra föreslå någon dylik partiell omläggning av löneplanerna, men de sakkunniga få erinra om sitt ovan berörda förslag, att marinintendenturkårens personal skall äga samma rätt till tjänstetidsberäkning som officerare i motsvarande lönegrader. Från svenska militärmusikdirektörsföreningen har framförts det önskemålet, att den löneförbättring, som kunde komma att tillerkännas de äldre löjtnanterna, även borde komma musikdirektörerna till godo. Nämnda beställningshavare äro visserligen hänförda till samma lönegrad som löjtnanterna, men, då deras anställnings- och befordringsförhållanden äro väsentligen annorlunda reglerade, synes någon åtgärd i fråga om deras löneläge icke i detta sammanhang böra behandlas.

Vad i det föregående anförts rörande de äldre löjtnanterna, har i väsentlig mån tillämplighet jämväl med avseende på de äldre sergeanterna och underofficerarna av 2. och 3. graden. De löneskalor för underofficerare,

122 som av 1917 års sakkunniga framlades i deras förslag till definitiv lönereglering, omfattade för sergeanternas del 5 löneklasser och voro uppgjorda med hänsyn till att fanjunkargraden skulle nås vid omkring 40 års ålder och slutavlöningen såsom underofficer vinnas vid en ålder av 43—44 år. De regler i fråga om löneskalornas konstruktion, som tillämpades av 1918 års sakkunniga, byggde likaledes på den förutsättningen, att högsta underofficersgraden vid normal befordran borde kunna nås vid omkring 40 års ålder. Jämlikt det ovan åberopade statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 12 februari 1926 hade chefen för generalstaben beträffande grunderna för genomförandet av övergången till den nya härordningen, vad underofficerarna angår, ifrågasatt, att som hållpunkt skulle gälla en medelbefordringsålder vid befordran till fanjunkare av högst 39 år. Emellertid har det visat sig, att även för underofficerskåren befordringsf örhållandena efter härordningens genomförande blivit avsevärt sämre än som beräknats och sämre än förut varit fallet. Enligt verkställd utredning växlar medelåldern för befordran till fanjunkare i de nya staterna vid olika truppförband mellan 41 och 46 år. Härtill kommer, att befordringsutsikterna för sergeanterna tyda på en förlängning med i en del fall upp till 7 ä 8 år av tiden, innan fanjunkargraden kan nås. För marinens vidkommande ställa sig förhållandena ännu mera ogynnsamma. Medellevnadsåldern vid befordran till underofficer av 2. graden utgjorde år 1929 omkring 41 år, och befordran till flaggunderofficer kunde beräknas ske först vid en medelålder av omkring 50 år. I några fall kunde underofficerare icke påräkna att före inträdet i pensionsåldern uppnå högsta underofficersgraden. Från personalhåll hava till Kungl. Maj:t ingivits framställningar, syftande till en förbättring av förhållandena efter i stort samma principer, som enligt vad ovan nämnts föreslagits för löjtnanternas del. Svenska underofficersförbundet

I en skrivelse från svenska underofficersförbundet den 10 oktober 1929 framfördes sålunda följande önskemål. Sergeanter ävensom underofficerare av 2. och 3. graden, vilka kvarstått i 7. respektive 5. löneklassen under tre år, borde få uppflyttas i närmast högre löneklass, såsom om denna senare löneklass tillhörde den för vederbörlig beställning fastställda lönegraden. Såsom villkor för dylik uppflyttning skulle gälla, att vederbörande beställningshavare i övrigt uppfyllde fordringarna för befordran till högre lönegrad. I gemensamt yttrande över denna framställning den 9 november 1929 hava armé- och marinförvaltningarna föreslagit, att ifrågavarande beställningshavare måtte tillerkännas tillfällig löneförbättring med belopp motsvarande 3 / 4 av skillnaden mellan lönebeloppen i 7. och 8. resp. 5. och 6. löneklasserna av löneplan Uo.

De sakkunDe sakkunniga anse för sin del, att liknande skäl, som åberopats till stöd niga. ^ r förbättrad avlöning åt de äldre löjtnanterna, också tala för en motsvarande åtgärd för underofficerarnas vidkommande. Även härvidlag gäller,

123 att hela underofficersbanan kan betraktas såsom en lönegrad, och att den högsta löneklassen bör kunna nås av var och en, som sköter sin tjänst på ett tillfredsställande sätt. Vederbörande kan då göra anspråk på att nå slutavlöningen inom rimlig tid eller att, då detta på grund av omständigheter, varöver han ej kan råda, försvåras eller förhindras, erhålla någon gottgörelse för förlorad tid. E t t mycket betydelsefullt moment, som icke får förbises, är den väsentligt lägre pensionsåldern för kompaniofficerare och underofficerare i förhållande till andra statens tjänstemän. Denna olikhet medför, att en försening i befordran om allenast 3 ä 4 år medför mycket mer kännbara ekonomiska följder för de förstnämnda kategorierna än för några andra. I anslutning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, att tillfällig löneförbättring måtte få utgå till nu avsedda underofficerare efter enahanda grunder, som förut föreslagits för löjtnanterna, eller med belopp utgörande skillnaden mellan de löner, som angivas för de båda högsta löneklasserna i vederbörande lönegrad. Antalet underofficerare, på vilka en föreskrift för närvarande skulle bliva tillämplig, har beräknats till omkring 60 sergeanter, 270 underofficerare av 2. graden samt 50 underofficerare av 3. graden. Kostnaderna kunna med ledning därav beräknas uppgå till omkring 140 000 kronor för år. Liksom för löjtnanternas del ifrågasatts, torde föreskrift rörande högre tjänstledighetsavdrag få meddelas av Kungl. Maj:t.

124 IV. Ekoiioriiisk innebörd av de sakkunnigas förslag. I bil. 2 hava de sakkunniga sammanställt avlöningskostnaderna vid de olika försvarsgrenarna, dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt det av de sakkunniga framlagda förslaget. A nu utgående löner m. m. har dyrtidstillägg beräknats efter 15 %, och lönerna enligt löneplaner för officerare m. fl. hava uppförts med de belopp, som fastställts resp. föreslagits i näst högsta — där endast två löneklasser förekomma den högsta — löneklassen inom varje lönegrad. Beställningarnas fördelning å förläggningsorter har för de nya lönerna skett efter den av 1928 års lönekommitté förutsatta ortsgruppsindelningen. Sagda fördelning framgår i detalj av bil. 3—5. Jämförelsen hänför sig i fråga om aktiv personal till de för budgetåret 1930/31 fastställda staterna, och vid uträknandet hava följande grunder tillämpats. Vad manskapet angår, har, utom i fråga om flaggkorpraler och högbåtsmän, någon reducering med hänsyn till eventuella vakanser icke företagits. De menigas lön enligt gällande förhållanden har upptagits utan dyrtidstilllägg och någon minskning för dem, vilkas ålder är lägre än tjugufem år, har fördenskull icke ansetts erforderlig. För att göra jämförelsen så fullständig som möjligt hava samtliga utgiftsposter under de olika avlöningsanslagen tagits med i beräkningen. I fråga om den icke-ordinarie personalen hava de uppräknade siffrorna kunnat endast approximativt angivas. För den stora grupp arvodesbefattningar, som tillkom genom 1925 års härordningsbeslut, har avlöningen beräknats med ledning av de i propositionen nr 50 till nämnda års riksdag upptagna beloppen, vilka ansluta sig till de för rullföringspersonalen bestämda arvodena. Med hänsyn till att en avsevärd del av nämnda befattningar tillsvidare uppehälles av personal på övergångsstat har en icke obetydlig reducering i de sålunda uträknade summorna kunnat vidtagas. Den personal, som avlönas från olika underhålls- och anskaffningsanslag, har icke medtagits vid beräkningarna. En sammanfattning av de sålunda verkställda beräkningarna giver följande resultat, vari icke medtagits de befattningshavare, for vilka allmänna avlöningsreglementet föreslagits skola gälla.

Lantförsvaret Sjöförsvaret.. Flygvapnet .. idet

Beräknade kostnader enligt gällande bestämmelser

Beräknade kostnader enligt de sakkunnigas förslag

Kronor

Kronor

37 739 800 15 741 815 1 407 915

38 866 980 16 264 320 1442 015

54 889 530

56 573 315

125 Kostnadsökningen skulle följaktligen uppgå till 1 683 785 kronor. Till denna summa bör läggas det belopp av 260 000 kronor, vartill kostnaden för den av de sakkunniga föreslagna tillfälliga löneförbättringen till löjtnanter och underofficerare beräknas uppgå. Då det torde vara av intresse att kunna jämföra de här angivna summorna med nettoutgifterna å ifrågavarande anslag under senast förflutna budgetår, meddelas här nedan följande uppgifter för de senare, hämtade ur den av riksräkenskapsverket offentliggjorda budgetredovisningen för budgetåret 1929/30. A n s l å

Avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl Avlöning till personal vid kårer och. stater m. fl Avlöning, rekrytering, resekostnader m. m Avlöning till personal å övergångss t a t vid armén (marinen) Arméns reservstater Marinens reservstat Arméns personal över stat Marinens reservpersonal Dyrtidstillägg Summa kronor

Armén

Marinen

Flygvapnet

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

25 101 415

25 101 415

—

;,11611489

—

—

7 332 800 698 302

2 157 145

—

1115 915

1115 915

134 351

9 489 945 698 302 53 747 716 722 70 056 6 789 299

53 747 716 722 4 790 883

70 056 1 864 065

38 640 122

15 756 502

1 250 266 | 55 646 890

Förutom av ökningen i löner och arvoden föranledas emellertid ökade utgifter för statsverket även av de nya eller utvidgade förmåner, som av de sakkunniga i vissa fall föreslås. Vad först vikariatsersättningen angår, lärer den utvidgade rätten till dylik förmån i främsta rummet få avseende på de löjtnanter och sergeanter, vilka placeras såsom kompanichefer eller kompaniadjutanter eller i däremot svarande befattningar. Enligt av de sakkunniga verkställd beräkning skulle kostnaden härvidlag uppgå till i runt tal 70 000 kronor för år. Det må emellertid beaktas, att de vikariatsersättningsbelopp, som de sakkunniga föreslå, i vissa fall äro lägre än de nu fastställda. För beräknande av den ekonomiska konsekvensen för statsverket, som den utvidgade rätten till fri sjukvård kan väntas medföra, saknas för försvarsväsendets del fasta hållpunkter. I 1928 års kommittés betänkande den 21 juli 1930 lämnas (sid. 111) den upplysningen, att läkarvården vid kommunikationsverken, enligt av lönenämnden för sagda verk framlagd utredning, under ett år uppgått till lägst 23 kronor 73 öre (statens vattenfallsverk år 1926) och högst 31 kronor 98 öre (postverket år 1925), allt per befattningshavare räknat. Om man — såsom synes rimligt — kan utgå från, dels att sjukfrekvensen inom försvarets personal är förhållandevis låg, dels att läkarvården därstädes kan ordnas under mindre kostsamma former än vid andra förvaltningsgrenar, synes den beräknade kostnaden per individ

126 och år icke böra sättas högre än till 15 kronor. För den personal, som beröres av den utsträckta förmånen, skulle detta motsvara en summa av i runt tal 75 000 kronor. Kostnaden för den fria sjukvård, som nu är tillförsäkrad officerare och underofficerare vid olycksfall i tjänsten, beräknas för närvarande till omkring 30 000 kronor, vadan kostnadsökningen skulle stanna vid omkring 45 000 kronor. Det må emellertid beaktas, att fri sjukvård redan nu i viss utsträckning tillkommer officerare och underofficerare m. fl., utan att några särskilda kostnader beräknats därför. Den verkliga utgiftsökningen kan därför antagas komma att understiga nu angivna summa. Rätten att behålla avlöning under sjukdom, ådragen i tjänsten, kommer visserligen att leda till en ökning i avlöningsanslagens nettoutgifter, men denna omständighet torde delvis motvägas genom borttagandet av nu förefintligt medgivande att under viss tid behålla avlöning vid sjukdom. Någon beräkning av kostnaderna för begravningshjälpens ökning har icke verkställts. Förhöjningen i fråga om kallortstilläggets belopp beräknas motsvara en summa av 7 000 kronor. Vad därefter manskapet angår, lärer den utsträckta rätten till tjänstledighet icke medföra några särskilda kostnader. Inkvarteringsersättningen föreslås visserligen höjd, men å andra sidan kommer antalet av till dylik ersättning berättigade beställningshavare att nedgå på grund av den utsträckta rätt till hyresbidrag, som de sakkunniga förorda. Utgifterna för detta ändamål kunna därför väntas bliva minskade. Kostnaderna för hyresbidrag måste däremot komma att stiga, och ökningen beräknas till sammanlagt omkring 200 000 kronor. Från denna summa bör dock för de närmaste åren dragas det belopp, 35 000 kronor, varmed, såsom förut nämnts, merkostnaden för avlöning åt manskap med äldre kontrakt kan väntas nedgå. Till samtliga nu berörda faktorer utom kostnaden för sjukvård har hänsyn tagits vid utförandet av de ovan omförmälda beräkningarna. Bland förslag av mera svårbestämbar ekonomisk innebörd märkas de, som avse tjänstetidsberäkning vid löneklassuppflyttning, men den härav föranledda årliga utgiftsökningen torde vara av mindre betydelse och synes icke kunna inverka på anslagens storlek. Vad de sakkunniga föreslå under olika paragrafer av tillämpningsbestämmelserna kommer i vissa fall att föranleda ökade kostnader, vilka drabba andra anslag än de ovan angivna. Rätten till tjänstgöringstraktamente under övningsmarscher m. m. samt under tjänstgöring inom fästning, såsom den av de sakkunniga utformats, har beräknats draga en kostnad av omkring 90 000 kronor. Ökningen synes med ledning av vissa uppgifter rörande övningsförhållandena under senast förflutna budgetår kunna bedömas bliva 50 ä 60 000 kronor. För beräknande av kostnaderna för kommenderingstillägg till fast anställt manskap föreligga inga fasta hållpunkter, men en summarisk kalkyl har givit ett resultat av 50 a 60 000 kronor för år.

127 Beträffande sjötillägget hava de sakkunniga utfört en beräkning med utgångspunkt från fartygsrustningarnas antagliga omfattning under ett övningsår. Det därvid framkomna resultatet utvisar en kostnadsökning — det särskilda tillägget till gift manskap inberäknat — av omkring 275 000 kronor. Härifrån får dock dragas större delen av det anslag — 50 000 kronor — som plägar årligen beviljas till bestridande av det förhöjda tillägget till undervattensbåtarnas besättningar.

128 Y. Övergång till nytt lönesystem. Såsom de sakkunniga förut anfört, synes övergången till det föreslagna nya lönesystemet böra ske efter enhetliga principer inom statsförvaltningen i dess helhet. Då något förslag i detta ämne, vad angår den civila statsförvaltningen, icke ännu avgivits av 1928 års lönekommitté, synes det lämpligt, att med behandlingen av detta spörsmål för försvarsväsendets del får tills vidare anstå, Då de föreslagna förändringarna i löneplanerna i huvudsak hänföra sig till ortsgruppsindelningen, hava de sakkunniga redan i detta sammanhanglåtit uppgöra omstående sammanställningar, som utvisa förhållandet mellan månadslöner å nu bestämda ortsgrupper och å de föreslagna. Dyrtidstilllägget är i förra fallet beräknat efter 13 % eller det procenttal, som fastställts för reglerade löner för fjärde kvartalet 1930.

I

130 J ä m f ö r e l s e mellan föreslagna månadslöner och nu

Löneklass

Orts- Ökning resp. minskning Ortsgrupp grupp I i i 11 A-ortslön B-ortslön kr. kr. kr. kr.

Ökning resp. minsknin g i B-ortslön kr.

i C-ortslön kr.

i

Ortsgrupp 111 kr.

i D-ortslön kr.

D-srtslön kr.

Ökning

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

234 + 14 268 + 14 — 310 + 17 — 357 + 18 — 404 + 20 — 450 + 21 — 510 + 25 — 566 + 24 — 622 + 24 — 680 + 25 — 770 + 30 — 825 + 29 —

+ + + + + + + + + + + +

4 2 50 3 — 4 — 4 — 3 50 4 50 4 — 2 — 2 — 8 — 6 —

252 289 334 383 433 482 546 605 664 725 817 873

+ 22 ._ + 12 + 2 + 23 50 + 12 — — 0 50 + 27 — + 14 — + 0 — + 30 — + 15 — + 0 — + 33 — + 18 — + 2 — + 35 50 + 18 — + 0 50 + 40 50 + 21 — + 1 50 + 43 — + 22 — + 2 — + 44 — + 23 — + 1 — + 47 — + 25 — + 2 — + 55 — + 32 — + 10 — +• 54 — + 32 — + 9 —

270 310 358 409 462 514 582 644 706 770 864 921

+ 20 + 20 50 + 24 — + 26 — + 31 — + 32 50 + 37 50 + 41 — + 43 — + 47 — + 57 — + 57 -

+ 27 —

+ 5 —

+ 59 — + 58

14 1125

+ 56 — + 35 + 86 + 47 + 116 + 55 —

1179 + 36 + 12 1350 + 61 + 19 1555 + 91 + 27 —

+ 10 — 978 + 9 + 90 + 70 — .+ 50 — 1233 + 66 + 44 + 21 + 121 — + 96 — + 71 1410 + 51 + 23 + 79

15 1290 16 1490

+ 12 — + + 13 — + + 16 — + + 13 — + + 16 — + + 15 50 + + 15 — + + 16 — + + 18 — + + 20 — + + 22 — +

3 50 4 — 6 50 2 50 3 50 2 — 0 50 2 — 3 50 3 50 4 50

213 226 248 269 296 323 350 382 413 445 477

+ 54 —

+ 156

+ 92 —

+ 31 —

+ 131 — + 64

+ 106 — 1620

+ 36

+ 18 50 + 10 — + + 20 — + 11 — + + 24 50 + 15 — + + 21 50 + 11 — + + 24 50 + 13 — + + 25 — + 12 50 — + 25 50 + 11 — — + 29 — + 14 — — + 31 50 + 16 — + + 33 50 + 17 — + + 36 50 + 19 — •f

1 50 2 — 5 50 0 60 1 50 1 — 2 50 1 — 0 50 0 50 1 50

228 242 266 288 317 346 375 409 441 475 509

+ 104

+ 75 . + 131 — + 83 + 171 + 101 — + 16 50 + 18 — + 23 50 + 19 50 + 22 50 + 22 — + 22 50 + 26 — + 28 50 + 30 50 + 33 50

UO 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

198 210 230 250 275 300 325 355 385 415 445

Anm.

Kursiverade siffror angiva löneskillnadens storlek, därest dyrtidstilläggen icke

u t g å e n d e månadslöner jämte d y r t i d s t i l l ä g g efter 13 %.

resp. minskning i E-ortslön kr.

i F-ortslön kr.

+ 9 4 9 — + 10 — + 12 — + 15 — + 15 — + 17 — + 21 — + 22 — + 25 — + 34 — + 34

—

-

3 Ortsgrupp IV kr.

Ökning resp. mina kning i E-ortslön kr.

+ 27 _ + 30 — + 34 + 38 — + 44 — + 47 — + 53 — + 60 — + 64 — + 70 — + 81 — + 82 —

+ 72 —

288 50 331 3 — 382 — 3 — 435 — 1 — 491 — 2 50 546 — 2 50 618 ± o — 683 ± o — 748 + 2 — 815 — 911 + 11 + 12 — 969 + 12 — + 19 — 1027 + 12 — + 64 — 1287 + 30 — + 81 — 1470 + 26 — + 121 — 1685 + 44 —

+ 8 + 9 — + 13 — + 8 — + 10 — + 9 50 + 8 — + 12 — + 13 — + 14 — + 16 —

- 0 50 243 + 0 — 258 + 3 50 284 — 2 50 307 — 1 50 338 — 4 — 369 — 5 50 400 — 3 —. 436 — 1 50 469 -- 1 50 . 505 - 1 50 541

+ 23

+ 39 + 35 — + 84

+ 53 — + 106 + 54

—

+ 146

varit maximerade.

+ 88 — 84 —

+

+ 138 + 107

—

+ 166 + 114

— + 211 — + 137 — —

+ 25 — + 31 — + 27 — + 31 — + 32 50 + 33 — + 39 — + 41 — + 44 — + 48 —

i F-ortslön kr.

i G-ortslön kr.

+ 17 + 17 50 + 21 — + 23 — + 28 — + 29 50 + 33 50 + 39 — + 42 — + 47 — + 58 — + 60 — 4- 60 — + 68 — + 61 — + 118 — + 84 — + 141 — + 86 — + 186 — ±109 —

+ 7 + 6 — + 7 — + 8 — + 12 — + 12 + 14 — + 19 — + 21 — + 24 + 36 — + 40 — + 37 — + 48 — + 39 — + 98 — + 61 — + 116 — 4- 58 — + 161 — + 81 —

+ 14 50 + 16 — + 21 50 f 16 50 + 19 50 + 19 — + 19 50 4- 24 — + 26 50 + 28 50 + 30 50

+

6 — + 7 + 12 — + 6 — + 7 — + 6 50 + 5 — -1- 9 — + 11 — + 12 — + 13 —

Ortsgrupp V

Ökning i G-ortslön

kr.

kr.

306 352 406 461 520 578 654 722 790 860 958

-f 25

1017 1076 1341 1530 1750

— + 31 — + 34 + 41 + 44 + 50 — + 58 + 63 — + 69 + 83 — + 88 — + 85 — + 97 — + 88 — + 152 — + 115 — + 176 — + 118 — + 226 — + 27

Löneklass

O 1

2 o O

4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

+ 146

258 274 302 326 359 392 425 463 497 535 573

— UO 1 2 — 3 + 30 4 + 25 — 5 + 28 — 6 + 29 50 7 + 30 — 8 + 36 — 9 + 39 10 + 42 11 r 45 + 21

+ 23

132 J ä m f ö r e l s e mellan föreslagna månadslöner och nu

OrtsLönegrupp I klass

+ 20 50 + 11 + 1 50 + 22 — + 12 — + 2 — + 23 50 + 12 — + 1 50 -r 24 — + 13 — + 2 + 23 — + 10 50 — 1 — + 24 — + 11 — — 1 — + 22 50 + 9 - — 3 50 + 26 — + 12 — - 1 — + 26 — + 12 50 — 2 + 27 — + 12 — - 2 — + 30 50 + 15 — - 0 50 + 33 50 + 17 — 4- 0 50 + 35 50 + 18 — + 0 50 + 38 50 + 20 — + 0 50 + 40 50 + 21 — + 1 50 + 38 — + 18 — — 2 — + 40 50 + 20 — - 0 50 + 43 — + 21 — ± o — + 44 50 + 23 — + 0 50 + 51 — + 28 — + 5 — + 51 — + 29 — + 6 — + 52 — 4- 30 — + 7 — + 53 — + 30 — + 8 -

743 790 837 884 931

+ 27 —

+

+ 54 —

+ 31 —

+ 59 — _ + 58

+ 27 —

+ 6 — 975 + 5 + 16 — 1026 + 9 + 26 — 1077 + 14 + 36 — 1179 + 12

+ 56 — + 55 + 67 — + 60

+ 36 — + 32 + 47 — + 38 + 58 — + 44

+ 66 + 59

24 25

975 1025 1125

3029; 1490

Anm.

i D-ortslön kr.

239 252 265 278 291 307 323 344 365 386 418 450 482 514 546 578 615 657 699 745 791 837 883

222 234 246 258 270 285 300 320 340 360 390 420 450 480 510 540 575 615 655 700 745 790 835

i D-ortslön kr.

Ökning

+ 13 + 3 50 + 14 — + 4 — + 15 — + 4 50 + 16 — + 4 — + 13 50 .+ 2 — + 14 — + 2 — + 12 — - 0 50 + 15 — + 2 + 15 50 + 1 + 16 — + 1 — + 18 — + 2 50 + 19 — + 3 50 + 21 — + 3 50 + 23 — + 4 50 + 25 — + 4 50 + 21 — + 0 — + 22 — + 0 50 + 22 — + 1 — + 23 — + 0 50 + 28 — + 6 — + 28 — + 5 — + 28 — + 5 + 28 — + 5 —

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23

i C-ortslön kr.

Ortsgrupp III

kr.

kr.

26 Ökning resp. minskning i B-ortslön kr.

i A-ortslön kr.

C 1

Ortsgrupp 11

Ökning resp. minskning

+ 36 + 32 — + 46 -i- 37 + 56

—

+ 35 — + 116 + 55

Kursiverade

i B-ortslön kr.

5 —

+ 91

1 555

+ 27 —

siffror

angiva

+ 78

+ 66 + 90 + 66

—

+ 156

—

+ 92 löneskillnadens

+ 10 — 4- 9 + 16 — + 9 + 27 — + 15 + 38

kr.

256 270 284 298 312 329 346 368 390 412 446 480 514 548 582 616 655 699'

+ 18 50 — + 20 50 + 22 — 4- 20 — + 21 — + 19 50 + 23 — + 23 — + 24 — + 27 50 4 30 50 + 32 50 + 34 50 + 37 50 + 36 — + 39 50 + 42 — + 44 50 + 50 — + 52 — + 54 — + 56 — 4- 20

+ 78

+ 66

+ 21

+ 90 r 73

+ 50 + 70 1233 + 44 + 21 ~ + 131 + 106 1620 + 64 -1 + 36 —

+ 75 + 171

storlek, d ä r e s t

.

—

+ 104

+ 101

dyrtidstilläggen

icke

utgående månadslöner jämte dyrtidstillägg efter 13 %. Ökning resp. minskning

Ortsgrupp IV

resp. minskning

kr.

i E-ortslön kr.

i F-ortslön kr.

i G-ortslön kr. \

+ 26

+ 16 50

+

+ 27

+ 17

—

+

+ 29

+ 18 50

— — 18 —

i E-ortslön kr.

i F-ortslön kr.

+

—

+

9 i

—

+

—

0 50

+

10 — 10 —

—

+

8 50

—

+ 29 50

+

—

— 29 — 33 —

+

+

— 6 — 9 —

— — 4 —

+

+

9 50

—

+

0 50 1 _

787 835 883 931 979

5 50

+ 26 50

+ 28

+

— — 30 —

+ 26

+ 30 50

— — + 41 — + 44 — + 47 — + 50 — + 51 — + 56 — + 61 — + 66 — + 73 — + 76 — + 80 — + 88 —

+ 97 + 88

+

+ 25 50

+ 39 + 35

—

+ 19 + 12

— 1027

+ 88 + 84

—

+ 46 + 37

—

+ 26 + 14

— 1075

I

+ 58 + 44

-

+ 38 + 21

— 1128

+ 96 + 87 + 109 + 95

+ 4+ +

70 50 84 53

—

+ 50 + 28

— 1181

+ 122 — + 102

—

+ 64 + 30

— 1287

+ 138 + 107

—

+ 146 + 72

—

+ 121 + 44

— 1685

+ 211 +137

—

varit maximerade.

+

— — — + 47 — + 50 — + 53 — + 53 — + 58 — 4- 62 — + 67 — 4 73 — + 76 — + 78 — + 81 —

+ 11

i

+

+ 27 50 + 29 50 + 31 50 + 33 50 + 33

—

+ 37 50 + 41

—

+ 44 50

— 53 — 56 — 60 —

+ 50 + +

+ + 59 + 68 + 61 + 76 + 64

+ 32

+ 38

— 464 — 502 540 + 11 + 12 — 578 + 13 — 616 654 + 14 + 13 — 692 + 16 — 735 + 19 — 783 + 22 — 831 + 28 — 880 + 30 — 929 + 33 — 978 + 40 — 1027 + 36 + 48 + 39

—

z ++ 8972 + 102 + 80 + 118 + 84 + 186 +109

+ 10

+

—

+

+ 41 + 44

+ 17

C 1

+ 35

5 50

+ 19

+

+

+

+

+

+ 34 50

— 5 — 6 —

+

Löneklass

— 26 28 —

+

+ 25

— 20 — 20 —

—

— — — — 2 50 — - 2 50 + 14 2 50 + 15 — + 16 — — 2 50 2 50 + 17 — + 15 — — 5 — + 18 — — 2 50 + 20 — 1 _ + 23 — + 0 50 + 28 — + 5 — + 30 — + 7 _ + 31 — + 9 — + 33 — + 12 —

+ 24

+ 20

+

kr.

+

kr.

~

+ 16 50

6 50

Ökning i G-ortslon

7 -

— 3 — 6 —

+ 31

-

+ 9 + 13

— 30 —

Ortsgrupp V

— 1076

—

+ 98 + 61

—

+ 161 + 81

—

11 12 13 L4 15 16 17 18 19 20 21 22 23

+ 84-

—

+ 106 + 92 —

+ 120 + 100 — + 134 — + 109

+ 152 + 115

+ 226 + 146

+ 56 — 1125 + 42 1179 + 69 + 49 — + 82 + 57

=

134 VI. Ifrågasatt utredning rörande behovet av lönereglering. Ehuru de sakkunniga, vad angår avlöningssystemets centrala del — löneplanerna —• jämlikt de för utredningen lämnade direktiven, hållit sig inom den ram, som angives av en teknisk överarbetning, har det likväl icke kunnat undvikas, att under arbetets gång ett flertal frågor av mera reell löneregleringsnatur tilldragit sig uppmärksamhet. Detta förhållande har särskilt föranletts därav, att, såsom förut anförts, ett stort antal av de till de sakkunniga överlämnade framställningarna från myndigheter och personalsammanslutningar behandlar dylika ämnen. Med anledning av uttalanden i berörda framställningar hava de sakkunniga bibragts den uppfattningen, att å militärt håll råder en allmänt utbredd känsla av behovet av en förbättring av lönerna inom försvarsväsendet och en 'rätt utbredd mening därom, att försvarsväsendets personal är missgynnad i förhållande till civilförvaltningens befattningshavare. Till en dylik uppfattning hava såväl de militära ledamöterna av de sakkunniga som de särskilt tillkallade personalrepresentanterna med stor bestämdhet anslutit sig. Under sådana omständigheter hava de sakkunniga funnit det icke vara opåkallat att i korthet redogöra för de huvudsakliga synpunkter, som därvidlag framförts. I det följande komma de sakkunniga därför att, med utgångspunkt från lönefrågans utveckling under det närmast förflutna tidsskedet, lämna en kortfattad översikt över de förhållanden, som ligga till grund för önskemålen rörande en utredning av de militära lönefrågorna. Lönefrågans Efter de genomgripande löneregleringar för försvarsväsendets vidkommg ' mande, som i samband med övergång från indelt till kontant lönesystem genomfördes under åren 1874—1876, blevo de militära lönerna i stort sett oförändrade till nittonhundratalets ingång. I anslutning till antagandet av 1901 års härordning beslöts vid samma års riksdag en lönereglering för underofficerare och vid följande riksdag utsträcktes omläggningen även till officerare och civilmilitära beställningshavare. Är 1903 företogs en förnyad höjning av underofficerarnas löner. Vid bestämmandet av de nya avlöningsvillkor, som sålunda blevo gällande, synes hänsyn icke hava tagits till jämförelse med övriga statens befattningshavare eller till prisnivåns stegring. Förändringen avsåg huvudsakligen en förenkling av lönesystemet, och ökningen av lönebeloppen torde hava utmätts efter en skälighetsprövning av behovet av förbättrad löneställning i olika grader. I detta sammanhang åvägabragtes i huvudsak överensstämmelse i

135 lönehänseende mellan arméns officers- och underofficersbeställningar och motsvarande beställningar vid marinen. F ö r statsförvaltningen i övrigt inleddes år 1907 en ny allmän löneregleringsperiod, som kom att omfatta såväl de centrala ämbetsverken som kommunikationsverken. Genom ifrågavarande lönereglering avsågs bland annat att föra lönerna upp till en nivå, som beräknades motsvara levnadskostnaderna omkring år 1905. Då någon motsvarande uppräkning av de militära lönerna icke vidtogs, kan en jämförelse från berörda utgångspunkt icke utföras, men nominellt höjdes i vart fall den genomsnittliga lönestandarden för de civila befattningshavarna över det läge, som då rådde inom försvarsväsendet. Vid den tidpunkt, då 1914 års härordning antagits, och innan de av kristidens prisstegringar betingade löneförbättringarna vidtagits, var den procentuella löneökningen från år 1900 räknat, särskilt vad angår officerare och vederlikar, i genomsnitt lägre än för de civila tjänstemän, med vilka de förra tidigare varit ungefär likställda. Det får givetvis icke förbises, att en sådan jämförelse i något avseende kan bliva missvisande, i det att beträffande såväl militära som civila löntagare förändringar i fråga om arbetsuppgifter och ansvar kunna hava medverkat till en förskjutning av ett förut befintligt ungefärligt jämviktsläge. Beträffande såväl underofficerare som manskap voro de kontanta lönerna vid seklets ingång påfallande låga. De förhållandevis högre löneförbättringar, som därför måste tilldelas sagda kategorier, verkade emellertid i fråga om denna personal till ett visst utjämnande i förhållande till de civila jämförelsefallen. Då frågan om lönereglering togs under behandling av 1917 års militära avlöningssakkunniga, ägnades en ingående uppmärksamhet åt att söka åstadkomma överensstämmelse mellan å ena sidan de olika militära (civilmilitära) beställningshavarna och å andra sidan sådana civila tjänstemän, vilka beträffande tjänsteuppgifter, ansvar, utbildning och allmän ställning inom sitt verksamhetsområde erbjödo beröringspunkter. Vid behandlingen i riksdagen år 1918 av förslaget till tillfällig löneförbättring, vilket förslag i huvudsak byggde på de sakkunnigas betänkande, gjorde riksdagen det uttalandet, att riksdagen funnit de av de sakkunniga framlagda och av departementschefen upptagna riktlinjerna för en definitiv lönereglering ägnade att ligga till grund för den tillfälliga löneförbättringen. Dock hade riksdagen därmed icke velat taga ståndpunkt till frågan, huruvida dessa riktlinjer även borde i allo vinna tillämpning vid en kommande definitiv lönereglering. Den tillfälliga löneförbättring, som beslöts år 1918, hade till allmänt syfte att föra upp avlöningarna till en nivå, som kunde beräknas svara mot 1914 års prisläge. Den nya utredning i lönefrågan, som år 1918 påbörjades, tog till utgångspunkt det prisläge, som, att döma av stegringen i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle varit rådande i början av 1920-talet, därest berörda händelse icke inträffat, och som i för-

136 hållande till prisnivån 1914 ansågs kunna uttryckas med procenttalet 16; De lönebelopp, som av 1917 års sakkunniga framlagts, förlorade därmed sin aktualitet, men vid de nya lönernas uträknande fullföljdes i viss omfattning det jämförande bedömande, som tidigare tillämpats. Ur de sakkunnigas uttalande i dylikt avseende må följande anföras. De sakkunniga ansågo det icke tillfyllest att allenast med användande av omförmälda matematiska grunder fixera avlöningsbeloppens storlek. Det kunde väl förutsättas, att den omfattande utredning, som föregått framläggandet av 1917 års sakkunnigas förslag till tillfällig löneförbättring, utgjorde en borgen för, att sagda löneförbättring blivit på ett i det stora hela tillfredsställande sätt utmätt med hänsyn till de särskilda personalgruppernas olika arbets- och tjänsteansvar. De sakkunniga ansågo sig dock icke böra underlåta att upptaga spörsmålet, om och i vilken mån några jämkningar i de olika avlöningsbeloppen ur nu nämnd synpunkt kunde vara påkallade. Det hade stått klart för de sakkunniga, att arbetets art och tjänsteansvarets betydelse måste vara de i främsta rummet grundläggande faktorerna vid värdesättande av de särskilda grupperna av beställningar. P å grund av den förnyade granskning, som de sakkunniga sålunda verkställt, hade de av dem föreslagna avlöningsbeloppen i vissa fall kommit att förete avvikelser från de resultat, som med tillämpning av allenast matematiska regler skulle hava ernåtts. Vid sina överväganden i nu antytt syfte hade de sakkunniga även företagit vissa jämförelser mellan officerare och underofficerare m. fl. å ena sidan samt civil personal å den andra sidan. I berörda avseende hade de sakkunniga i ett särskilt utlåtande den 1 mars 1920 med förslag till tillfällig löneförbättring under år 1921 framhållit, att de militära avlöningarna i stort sett borde hållas fullt i jämnhöjd med avlöningarna inom den civila statsförvaltningen. Denna sida av avlöningsfrågan bleve emellertid synnerligen komplicerad genom svårigheten att i detta hänseende komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper av militära och av civila befattningshavare. De olikheter beträffande utbildning, befordran till och avgång ur tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m., som förefunnes, torde, åtminstone vad betydande personalgrupper anginge, utesluta möjligheten av ett direkt jämnställande. En mera allmän jämförelse mellan vissa militära och civila tjänstemän beträffande tjänsteåliggandenas omfattning och därmed förenat ansvar hade däremot icke synts omöjlig att åstadkomma. Särskilt gällde detta de högre militära beställningarna. Beträffande avlöningarna för dylika beställningar hade det i ett eller annat fall låtit sig göra att direkt tillämpa lönegrader, som inginge i den för statsdepartementen m. fl. verk föreslagna löneplanen. Med hänsyn till den proportion, som i avlöningshänseende lämpligen syntes böra råda mellan ifrågavarande högre beställningshavare och sådana av lägre tjänsteställning, kunde i många fall hållpunkter vinnas för en indirekt jämförelse mellan övriga militära beställningshavare och civila tjänstemän. Beträffande den civilmilitära personalen förelåge i jämförelse med civil

137 personal väsentligt mindre olikheter i de avseenden, som förut berörts. På grund därav hade direkta jämförelser mellan nämnda båda personalkategorier lättare låtit sig verkställa, och avlöningarna hade också för den civilmilitära personalen kunnat inpassas inom lönegraderna i den löneplan, som gällde för kommunikations verken, eller som vid ifrågavarande tidpunkt föreslagits för statsdepartementen m. fl. verk. I proposition nr 350 till 1921 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lönereglering för såväl officerare, underofficerare och civilmilitär personal å aktiv stat som fast anställt manskap. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen, att han funnit de av de sakkunniga i deras förslag upptagna lönebeloppen i allmänhet vara väl avvägda såväl i förhållande till det arbete och ansvar, som påvilade de olika personalgrupperna, som ock med hänsyn till lönebeloppen för de med dessa personalgrupper jämförbara civila befattningshavare. I fråga om innehållet i de till de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrandena, vari delvis icke oväsentliga reduceringar av de föreslagna lönebeloppen ifrågasattes, ville departementschefen framhålla, att de sakkunnigas förslag till väsentlig del vilade på en på matematisk väg åstadkommen höjning av lönerna, för de olika militära personalgrupperna i syfte att på sätt som skett beträffande kommunikationsverkens personal föra fram deras löner till den antagna normala prisnivån omkring år 1920. Därest denna grund för den militära löneregleringen rycktes undan, hade man, enligt departementschefens åsikt, lämnat åsido en av de huvudsakliga synpunkter, som vid löneregleringen borde vara vägledande. I det avlöningsreglemente för officerare m. fl., som föreslogs att provisoriskt antagas, voro löneplanerna i stort sett uppgjorda enligt de sakkunnigas förslag. I utlåtande över den kungl. propositionen anförde statsutskottet med avseende på den av de sakkunniga verkställda jämförelsen mellan militära och civila tjänstebefattningar, att utskottet med hänsyn till den militära och den civila personalens väsentligt olika utbildning och tjänstgöringsförhållanden samt den olika tiden för tillträde till och avgång ur tjänst måste finna en dylik jämförelse synnerligen svår att på ett rättvist sätt genomföra samt i vissa fall knappast möjlig att åstadkomma. Mot den av de sakkunniga och av departementschefen gjorda jämförelsen kunde, enligt utskottets mening, i vissa avseenden göras så vägande erinringar, att utskottet icke funnit sig kunna tillmäta densamma någon större betydelse. Utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka en så väsentlig avlöningsförhöjning, som av de sakkunniga och departementschefen ifrågasatts, utan utskottet fann, att ett reservationsvis framlagt förslag till löneplaner för officerare och underofficerare i stort sett motsvarade de berättigade anspråk i avlöningshänseende, som för denna personal kunde framställas. Utskottet förklarade sig så mycket mindre tveka att tillstyrka nämnda förslag, som därigenom den ojämnhet skulle bortfalla, som vidlådde Kungl. Maj:ts förslag

138 i fråga om proportionen mellan den rent militära och den civilmilitära personalens avlöning och som funnit uttryck i vissa motioner, som inom riksdagen väckts för ett bättre tillgodoseende av viss civilmilitär personal. Utskottets utlåtande var icke enhälligt utan åtföljdes av reservationer av två av dess ledamöter. Kiksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan. Vad manskapet angår, äro de för dem gällande avlöningsbestämmelser ursprungligen uppgjorda med tanke på, att ifrågavarande beställningshavare endast tillhöra försvarsväsendet en kortare tid. Från denna synpunkt lärer man få se det förhållandet, att enligt 1921 års manskapsavlöningsreglemente den sista löneförhöjningen vid armén utgick redan efter sju års tjänst och vid marinen efter åtta år. Löneförhöjningarna tillträddes regelmässigt efter intervaller om ett anställningsår. I berörda avseenden medförde emellertid 1925 års försvarsordning vissa förändringar. Nämnda omorganisation hade för arméns manskap den följden, att befordran till underofficer kom att uppskjutas, och att följaktligen tjänstetiden i furirsgraden i motsvarande mån förlängdes. Det ansågs då rättvist, att den längre tjänstetiden i manskapsgrad kompenserades genom ännu ett lönetillägg, vilket dock borde tillkomma endast dem, som voro kompetenta för underofficersbefordran, och utgå först tre år efter det att närmast föregående löneförhöjning i graden tillträtts. För flaggkorpralsgraden stadgades först, att sista löneförhöjningen skulle utgå efter åtta års anställning, men på skäl, motsvarande dem, som anförts beträffande furirerna, blev vederbörande löneplan 1928 utökad med ännu ett tillägg att utgå efter elva tjänsteår. Beträffande högbåtsmännen gällde samma grundregel som för övrigt manskap, men därutöver tillkom ett lönetillägg efter elva års tjänstetid. Ar 1928 ökades de extra löneförhöjningarna med ytterligare två, vilka skulle tillträdas efter fjorton resp. sjutton års anställning. Den utvidgning av löneskalorna för manskapet, som företagits, var sålunda i viss mån betingad av tillkomsten av beställningar för flaggkorpraler och högbåtsmän. Manskapskategorien tillfördes därmed element, som i ett väsentligt avseende skilja sig från manskapet i övrigt. Under det att en volontär vid armén eller en fast anställd vid sjömanskåren är skyldig att avgå ur tjänst vid en ålder av 34 resp. 35 år, äro nu nämnda beställningshavare berättigade att kvarstå till viss pensionsålder och att därefter åtnjuta pension. De stå på så sätt närmare underofficerarna än manskapet, och det har därför satts i fråga, huruvida icke deras avlöningsförhållanden, såsom också redan skett, borde ordnas efter delvis andra riktlinjer än för de sistnämnda. Även i andra avseenden hava ändringar i manskapslönerna ifrågasatts. Från personalhåll hava sålunda framförts erinringar mot den princip, som legat till grund för fastställande av menigs begynnelselön. Vidare har, såsom de sakkunniga förut berört, uttalats önskemål, att jämväl manskapets avlöning måtte differentieras efter ortsgrupper, samt att ytterligare ålderstillägg måtte införas.

139 Då i de framställningar om lönereglering för olika grupper av försvarsväsendets personal, som överlämnats till de sakkunniga, med styrka gjorts gällande, att vid de under senare tid för statens befattningshavare vidtagna löneregleringarna de militära lönekraven blivit i förhållande till de civila befattningshavarna tillgodosedda i mindre mån än som en rättvis avvägning borde giva vid handen, igångsatte de sakkunniga i början av sitt arbete vissa undersökningar i syfte att utröna, om och i vad mån denna uppfattning kunde anses befogad. På grund av det närmare preciserande av innebörden i de sakkunnigas uppdrag, som sedermera kom till stånd, blevo dessa undersökningar avbrutna, innan de sakkunniga voro i tillfälle att kunna taga ståndpunkt i förenämnda spörsmål eller att över huvud taget verkställa någon jämförelse mellan de civila och de militära löneförhållandena. Om en dylik jämförelse skulle utvisa, att statens militära beställningshavare blivit i lönehänseende mindre väl behandlade än de civila löntagarna, kan givetvis rättelse härutinnan ej vinnas i nu föreliggande sammanhang, då det blott gäller att inräkna dyrtidstidstillägget i den fasta lönen; och då, enligt vad de sakkunniga erfarit, å militärt håll råder en allmän uppfattning, att en verklig reglering av de militära avlöningsförhållandena är av behovet påkallad för att bringa dessa i jämnhöjd med de civila — vilket även belyses i flera av de till de sakkunniga överlämnade framställningarna — vilja de sakkunniga för sin del uttala sig för, att en utredning i detta ämne måtte komma till stånd, så att de militära lönefrågorna såväl i princip som i enskildheter må bliva föremål för en ingående granskning.

De sakkunniga.

140 VII. De sakkunnigas hemställan. Under åberopande av vad i detta betänkande anförts hemställa 1930 års militäravlöningssakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte dels föreslå riksdagen godkänna här bifogade förslag titt avlöningsreglemente för aktiv personal m. fl. vid försvarsväsendet; dels vid beräknande av vederbörande anslagsposter tillämpa av de sakkunniga föreslagna grunder för bestämmande av vissa i vederbörliga stater uppförda eller eljest utgående arvoden; dels utverka riksdagens bemyndigande att, i den mån så erfordras, få fastställa avlöningen till i tjänst kvarstående båtsmän; dels föreslå riksdagen antaga de ändrade villkor för avlöning åt personal på övergångsstat, på reservstat, och i reserven, som av de sakkunniga föreslagits; dels föreslå riksdagen medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av 2. eller 3. graden på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till vilken vederbörande beställning hänföres, må utgå tillfällig löneförbättring med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan de två högsta löneklasserna i berörda lönegrad; dels i enlighet med här bifogat förslag, utfärda kungörelse med tillämpningsbestämmelser till ovan nämnda reglemente; dels ock vid en eventuell omorganisation av försvars väsendets lönenämnd taga hänsyn till av de sakkunniga framförda synpunkter.

v

141 Förslag

till

KUNGL. MAJ:TS AVLÖNINGSREGLEMENTE

tor personal å aktiv stat m. fl. vid forsvarsyäsendet i fredstid. Kungl. Maj:t har med riksdagen funnit gott fastställa följande

Avlöningsréglemente. (Militära avlöningsreglementet.) DEL I. Officerare, underofficerare samt civilmilitär personal. 1 KAP. Allmänna bestämmelser. !§• 1. Beställningshavare äger att i sin tjänst åtnjuta avlöning enligt de i detta reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade villkor. 2. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag beställningshavaren avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall. 3. Utbetalning av avlöning sker månadsvis i efterskott, så framt icke beträffande särskild ersättning utbetalning i annan ordning finnes lämpligen böra ske. 4. Angående skyldighet att avgå från tjänsten och om rätt till pension är särskilt stadgat. •2§. 1. Med ordinarie beställning — bataljonsläkarbeställning vid fältläkarkåren och marinläkarbeställning av 2. graden undantagna — må icke förenas annan ordinarie tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat; dock att beträffande läkare- eller veterinärtjänst å kommuns stat och gymnastiklärartjänst gäller vad i 3—5 mom. sägs. 2. Erforderliga föreskrifter därom, att viss grupp av beställningshavare eller innehavare av viss befattning icke må åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet av beskaffenhet att icke böra förenas med deras ordinarie tjänst, meddelas av Kungl. Maj:t. 3. Beställningshavare, som utom sin ordinarie tjänst eljest innehar eller avser att åtaga sig bisyssla, skall, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, göra skriftlig anmälan därom till vederbörande myndighet.

142 Med bisyssla förstås härvid befattning i allmän eller enskild tjänst, varaktigt eller mera tidskrävande tillfälligt uppdrag samt yrkesmässigt bedriven verksamhet. 4. Prövas bisysslan inverka hinderligt för statstjänstens utövande, och är icke fråga om befattning eller uppdrag, som beställningshavaren erhållit av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts medgivande, eller om ledamotskap av riksdagen, skall förbud för honom meddelas att med den ordinarie tjänsten förena ifrågavarande bisyssla. Beställningshavare må dock icke utan tvingande skäl förvägras att åtaga sig offentligt uppdrag. 5. För tid, varunder beställningshavare av bisyssla helt eller delvis hindras att bestrida sin tjänst, skall han göra framställning om ledighet i motsvarande omfattning. 2 KAP. Beställningshavare, som åtnjuta lön enligt löneplan. Löneplaner och löneklassplacering. 3§LÖNEPLANER. Löneplan för officerare m. fl. (O). 0 i t e g ru P P

11 kr.

III

IV

v

kr.

kr.

kr.

kr.

2 808 3 216

3 024 3 468

3 240 3 720

3 456 3 972

3672 4 224

3 4 5 6

3 720 4 284 4 848 5 400

4 008 4 596 5196 5 784

4 296 4 908 5 544 6168

4 584 5 220 5 892 6 552

7 8 9

6120 6 792 7 464 8160

6 552 7 260 7 968 8 700

6 984 7 728 8 472 9 240

7 416 8196 8 976 9 780

4 872 5 532 6 240 6 936 7 848 8 664 9 480 10 320

9 240 9 900

9 804 10 476

10 368 11052

10 932 11628

11496 12 204

10 560

12 324

12 912

13 500

14 796

15 444

16 092

16 200

16 920

17 640 20 220

21000 I

10 11 12 13 14 15 16

15 480 17 880

18 660

19 440

18 360

143 Löneplan för underofficerare m- fl. (Uo). Lönegrad Omfattar löneklasserna nr

Nr

1—5

3—7

5—9

7-11

Löncklass nr

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

0 i t s g r u P P

V

I kr.

II kr.

III kr.

IV kr.

kr.

2 376 2 520 2 760 3 000 3 300 3 600 3 900 4 260 4 620 4 980 5 340

2 556 2 712 2 976 3 228 3 552 3 876 4 200 4 584 4 956 5 340 5 724

2 736 2 904 3192 3 456 3 804 4152 4 500 4 908 5 292 5 700 6108

2 916 3 096 3 408 3 684 4 056 4 428 4 800 5 232 5 628 6 060 6 492

3 096 3 288 3 624 3 912 4 308 4 704 5100 5 556 5 964 6 420 6 876

Löneplan för civilmilitär personal (C). Lönegrad Omfattar löneklasserna nr

Nr

1— 5

4- 8

6-10

4 5

8—12 9—13

11—15 12—16

7 8 9 10 11 12 13

14—17 16-19 18—21 20-23 21—24 22—25

24—27

15 16 17

28 29 30

Löneklass nr

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

O i t

B g

r u P P

I kr.

II kr.

111 kr.

IV kr.

V kr.

2 664 2 808 2 952 3 096 3 240 3 420 3 600 3 840 4 080 4 320 4 680 5 040 5 400 5 760 6120 6 480 6 900 7 380 7 860 8 400 8 940 9 480 10 020 10 560 11100 11700 12 300 13 500 16 680 17 880

2 868 3 024 3180 3 336 3 492 3 684 3 876 4128 4 380 4 632 5 016 5 400 5 784 6168 6 552 6 936 7 380 7 884 8 388 8 940 9 492 10 044 10 596 11148 11700 12 312 12 924 14148 17 424 18 660

3 072 3 240 3 408 3 576 3 744 3 948 4152 4 416 4 680 4 944 5 352 5 760 6168 6 576 6 984 7 392 7 860 8 388 8 916 9 480 10 044 10 608 11172 11736 12 300 12 924 13 548 14 796 18168 19 440

3 276 3 456 3 636 3 816 3 996 4 212 4 428 4 704 4 980 5 256 5 688 6120 6 552 6 984 7 416 7 848 8 340 8 892 9 444 10 020 10 596 11172 11748 12 324 12 900 13 536 14172 15 444 18 912 20 220

3 480 3 672 3 864 4 056 4 248 4 476 4 704 4 992 5 280 5 568 6 024 6 480 6 936 7 392 7 848 8 304 8 820 9 396 9 972 10 560 11148 11736 12 324 12 912 13 500 14148 14 796 16 092 19 656 21000

Anm. För beställningshavare, som enligt särskilda bestämmelser äger uppbära inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från viss stad, skall å lönen avdragas ett belopp, motsvarande vad han sålunda uppbär.

' 4§. 1. De beställningar, för vilka lön utgår enligt någon av de i 3 § intagna löneplaner, angivas i den vid detta reglemente fogade t j ä n s t e f ö r t e c k n i n g e n , som jämväl utvisar, till vilken löneplan och l ö n e g r a d varje särskild beställning är att hänföra. Där flera l ö n e k l a s s e r äro upptagna för viss lönegrad, fastställes den löneklass, enligt vilken beställningshavares lön skall utgå, i enlighet med föreskrifterna i 5—10 §§. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet efter den o r t s g r u p p , till vilken den plats blivit hänförd, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter är att anse såsom beställningshavares förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort). Fördelningen av förläggningsorter (ordinarie tjänstgöringsorter) å de olika ortsgrupperna fastställes av Kungl. Maj:t på grundval av de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna. 2. Utan avseende å förläggningsort utgår dock lön a) efter den ortsgrupp, till vilken Stockholm räknas, till officer, vilken kommenderats såsom aspirant vid generalstaben eller såsom elev vid någon av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upphörande samt till officer, vilken kommenderats såsom intendentsaspirant, under tiden till och med dagen för avläggande av intendentsexamen samt b) efter den ortsgrupp kommenderingsorten tillhör till underofficer, vilken kommenderats såsom förvaltaraspirant, under tiden till och med dagen för avläggande av för vältar exam en; dock att lön i detta fall skall utgå lägst efter den ortsgrupp förläggningsorten tillhör. 5§1. Vid tillträdandet av ordinarie beställning, tillhörande lönegrad, som omfattar mer än en löneklass, erhåller beställningshavare, vare sig han förut innehade sådan beställning eller ej, lön enligt den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 6—10 §§ giva anledning till avvikelse härutinnan. 2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas beställningshavaren till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 6—9 §§. 3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för uppflyttning stadgade tjänstetiden i den lägre löneklassen tilländagått. I övrigt gäller såsom villkor för beställningshavares uppflyttning till högre löneklass, a) att hän under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller .på grund av förordnande annan statens tjänst; dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas

145 jämväl tid, under vilken han åtnjutit semester eller tjänstledighet av anledning, som omförmäles i 14 eller 15 §, ävensom tid, under vilken han i egenskap av musikunderofficer eller övertalig gevärshantverkare enligt äldre föreskrifter icke varit inkallad till tjänstgöring; b) att uppskov med uppflyttning prövats icke böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid beställningshavaren tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, icke i och för sig må föras honom till last, utan hänsyn därtill tagas, endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt c) att beställningshavare icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han, enligt vad därom är särskilt stadgat, skall vara skyldig att avgå från tjänsten. Beslut om uppskov av anledning, som i punkt b) sägs, må icke fattas, utan att beställningshavaren erhållit tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett hälft och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed. 4. Har beställningshavare, med tillämpning av föreskrifterna i 3 mom. punkt b) först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna medgivas, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

6§1. För bestämmande av begynnelselön i vederbörande beställning och sedermera för uppflyttning till högre löneklass må vissa beställningshavare tillgodoräkna sig tjänstetid enligt vad nedan stadgas. F ä n r i k ( u n d e r l ö j t n a n t , m a r i n u n d e r i n t e n d e n t ) må tillgodoräkna sig tiden från det han efter avlagd officersexamen (marinintendentsexamen) vunnit första anställning såsom officer (marinunderintendent), vare sig beställning på stat erhållits samtidigt eller senare. U n d e r o f f i c e r må tillgodoräkna sig viss tid, under vilken han omedelbart före tillträdandet av underofficersbeställning på stat i en följd varit fast anställd vid krigsmakten, enligt följande grunder, nämligen: a) sergeant vid armén, som avlagt antingen underofficersexamen enligt de före utbildningsåret 1916—1917 tillämpade bestämmelser eller furirsexamen enligt de från och med nämnda utbildningsår gällande föreskrifter: tiden efter avläggandet av sådan examen, minskad med sex år; b) musiksergeant vid armén, oavsett huruvida han avlagt någondera av de under a) omförmälda examina eller ej: den tid efter fyllda 17 år, varunder den fasta anställningen varat, minskad med nio år; c) underofficer av 2. graden vid marinen, vilken befordrats från beställning såsom flaggkorpral: tiden från och med den dag han ägt räkna kompetens för befordran till flaggkorpral, minskad med två år; 2173 3ö

m

146 d) underofficer av 3. graden vid marinen: tiden från det han uppfyllt villkoren beträffande såväl kunskapsprov som tjänstetid för vinnande av anställning i nämnda egenskap; e) sergeant vid flygvapnet, därest han avlagt under a) nämnd examen, förvärvat under c) omförmäld kompetens eller uppfyllt under d) angivna villkor: enahanda tid, som under a), c) eller d) sagts; samt eljest: den tid Kungl. Maj:t bestämmer. T y g h a n t v e r k a r e , v a p e n h a n t v e r k a r e , h a n t v e r k a r e eller f o r t m a s k i n i s t må tillgodoräkna sig den tid han efter uppnådda 31 levnadsår i en följd innehaft fast anställning såsom hantverks- (vapenhantverkar-)underbefäl. 2. För beställningshavare, vilken efter erhållet avsked med bibehållen befordringsrätt kvarstått såsom lönlös och därefter ånyo vunnit beställning på stat, skola bestämmelserna i 1 mom. äga tillämpning i fråga om tillgodoräknande av tid, varunder han före avskedet tjänstgjort. 3. Beställningshavare, som från övergångsstat, reservstat eller reserv övergått till beställning på aktiv stat, må av den tid, varunder han tillhört övergångsstaten, reservstaten eller reserven, tillgodoräkna sig så stor del, som av Kungl. Maj:t bestämmes. 4. Huruvida den, som från manskapsbeställning vunnit befordran till fänrik, må äga tillgodoräkna sig någon del av föregående anställningstid, bestämmes av Kungl. Maj:t. 5. Har beställningshavare eljest i statens eller det allmännas tjänst utfört arbete eller fullgjort uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet att skäligen böra tillgodoräknas honom vid bestämmande av hans placering i löneklass i erhållen beställning, beror på Kungl. Maj:ts prövning, om och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum. 7 §• 1. Vid befordran till beställning inom högre lönegrad av samma löneplan skall innehavare av beställning, tillhörande någon av löneplanerna Uo eller C, placeras lägst i löneklass närmast högre än den han före befordran tillhörde. Vid dylik befordran skall beställningshavare dessutom, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass i den nya beställningen, äga att tillgodoräkna sig den tid intill tre år, varunder han i den föregående beställningen tillhört löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift bör hänföras. 2. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande den, som vid befordran till någon i detta reglemente avsedd beställning innehade sådan ordinarie befattning i statens tjänst, för vilken avlöningen bestämts efter samma grunder, som i reglementet tillämpats. 3. Vid befordran inom löneplan O skall iakttagas, att kapten (ryttmästare, marinintendent av 1. graden) och löjtnant (marinintendent av 2. graden) må för omedelbar eller framtida uppflyttning till-

147 godoräkna sig tiden från första utnämningen till officer (marinunderintendent), minskad med 9 resp. 3 år; dock att kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben, må tillgodoräkna sig ytterligare tre tjänsteår. 4. Huruvida kapten eller löjtnant, som tidigare innehaft underofficerseller manskapsbeställning, må utöver vad eljest är medgivet tillgodoräkna sig någon del av tjänstetiden före officersutnämningen, är i varje särskilt fall beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 5. Därest beställningshavare före sin befordran på grund av förordnande eller placering i högre beställning eller befattning under minst sex månader i följd uppburit antingen vikariatsersättning eller ock lön enligt den lönegrad, till vilken den högre beställningen hänföres, må, i stället för vad i 1 och 3 mom. stadgas, den tiden tillgodoräknas honom vid bestämmande av hans begynnelselön i den nya tjänsten och sedermera för hans uppflyttning i högre löneklass. 6. Beställningshavare, som efter egen ansökan förflyttas till annan beställning inom samma lönegrad eller från beställning inom högre till beställning inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han före tillträdandet av den nya beställningen innehade; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya beställningen gällande.

8§. Major (kommendörkapten av 2. graden), vilken förordnas eller placeras i befattning såsom: chef för särskilt for sig bestående truppförband, chef för sjökrigshögskolan eller sjökrigsskolan, byråchef i arméförvaltningen eller flygstyrelsen, avdelningschef vid generalstabens huvudstation, i marinförvaltningen eller marinstaben eller souschef i lantförsvarets kommandoexpedition, må åtnjuta lön i 12. löneklassen enligt löneplan O, även om han icke på grund av 5 § 2 mom. är berättigad därtill. Den, som sålunda tillträtt lön i 12. löneklassen, må bibehålla denna lön, så länge han kvarstår i 4. lönegraden av nämnda löneplan. 9§. Beställningshavare, som övergår från beställning, hörande till en av de under 3 § intagna löneplanerna, till beställning inom annan löneplan, skall i den nya beställningen placeras i den löneklass, vars lönebelopp är närmast högre än lönen i den löneklass han vid övergången tillhörde, dock icke i högre löneklass än den högsta för den nya beställningen gällande. Därjämte äger han att för omedelbar eller framtida uppflyttning i den nya lönegraden tillgodoräkna sig den tid intill tre år, varunder han tillhört löneklassen med den lägre lönen.

148 10 §. Undantagsvis och så framt för främjande av försvarsväsendets intresse sådant kräves, må Kungl. Maj:t, för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss befattning eller för sådan persons bibehållande i tjänst, kunna tilldela honom högre lön, än han enligt de i detta reglemente angivna grunder eljest skolat uppbära; dock må lönen icke i något fall bestämmas till belopp, som med mer än tjugu procent överstiger lönen enligt den högsta för beställningen fastställda löneklassen.

11 § 1. Beställningshavare skall vara underkastad icke blott föreskrifterna i de för krigsmakten gällande reglementen och instruktioner m. m. utan även den vidsträcktare eller ändrade tjänstgöring, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation av försvarsväsendet eller eljest kan varda stadgad, ävensom den förflyttning till annan förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) eller till annan tjänst vid försvarsväsendet, vilken kan bliva honom ålagd enligt grunderna för nu gällande organisation eller i enlighet med de ändrade föreskrifter, som Kungl. Maj:t och riksdagen därutinnan må besluta. 2. Nedflyttas beställning till lägre lönegrad, äger den, som då innehar beställningen, uppbära lön i den lönegrad beställningen förut tillhörde.

Semester och tjänstledighet. 12 §. 1. Beställningshavare äger årligen, såvida ej hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande utgör hinder därför, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar: Intill det år, Från och med under vilket det år, under beställnings- vilket beställningshavaren havaren fyller 40 år fyller 40 år Beställningshavare, tillhörande 1. lönegraden i någon av löneplanerna O, Uo eller C Beställningshavare, tillhörande 2. lönegraden i löneplan O, 2.—4. lönegraderna i löneplan Uo eller 2.—9. lönegraderna i löneplan C Beställningshavare, tillhörande 3. eller 4. lönegraden i löneplan O eller 10.—13. lönegraderna i löneplan C Beställningshavare, tillhörande 5 . - 8 . lönegraderna i löneplan O eller 14.—17. lönegraderna i löneplan C

20 dagar

30 dagar

»

35 45

45 »

149 2. Semester beräknas för kalenderår. H a r full semester icke kunnat beredas beställningshavare före kalenderårets utgång, må felande antal semesterdagar, i den utsträckning så ur tjänstesynpunkt är möjligt, tilldelas honom under påföljande års första kvartal. Beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) å plats, där kallortstillägg utgår, må, om särskilda skäl så föranleda, åtnjuta i följd icke blott honom för löpande år tillkommande semester utan jämväl semester för det näst föregående året, i den mån sådan icke redan av honom åtnjutits 3. . Därest beställningshavare tillträder eller skall avgå från beställning vid annan tidpunkt än kalenderårets början eller slut, beräknas hans semester för sådant år i förhållande till den del av året, under vilken beställningen innehaves. Övergår beställningshavare under året från en med semesterrätt förenad beställning till annan dylik beställning, tillämpas enahanda beräkningsgrund för bestämmande av hans sammanlagda semester för sådant år. Uppstår vid beräkning, som här sagts, brutet tal, avrundas semestern till närmaste högre dagantal. 4. Så framt icke för ernående av lämplig semesterfördelning annorlunda beslutas, må semester icke tillgodonjutas, utan att beställningshavaren under minst hälften av närmast förflutna period av tolv månader bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning. 5. Beställningshavare, som har sig anförtrodd penninguppbörd eller kontroll å sådan uppbörd, är pliktig att årligen begagna sig av semester å tid, som av överordnad myndighet bestämmes. 13 §. För tid, under vilken beställningshavare åtnjuter t j ä n s t l e d i g h e t eller är h i n d r a d t j ä n s t g ö r a , skall med hans lön förhållas på sätt i 14—18 §§ stadgas, så framt ej Kungl. Maj:t finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, tjänstledighetsavdrag, äro av tre slag, A-, B- och C - a v d r a g . A- och B-avdragens storlek framgår av omstående tabell, C-avdraget utgör för dag 1 / 30 av och för kalendermånad hela månadslönen. På vederbörande myndighet ankommer att besluta, huruvida beställningshavare, som har att vidkännas C-avdrag, skall avstå jämväl övriga med hans tjänst förenade förmåner.

150 Avdragstabell. A-avdrag Löneklass

1 2 o 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 Uo 1 2 o O 4

5 6 7 8 9 10

11 B-avdrag

Löneklass för dag för mån. för dag för mån.

för dag för mån. för dag för mån.

kr. 0

A-avdrag

B-avdrag

kr.

1 50 45 1 80 54 — 2 10 63 2 40 72 2 75 82 50 3 10 93 3 50 105 — 3 90 117 — 4 40 132 — 4 90 147 — 5 45 163 50 180 — 6 6 60 198 — 9 — 270 — 10 50 315 — 12 50 375 — 1 20 36 — 1 30 39 1 45 43 50 1 60 48 1 80 54 2 — 60 — 2 20 66 — 2 40 72 — 2 60 78 — 2 85 85 50 3 10 93 —

kr.

kr.

kr.

C 1 90 3 2 3 60 108 — 3 4 20 126 — 4 4 80 144 — 5 5 50 165 — 6 6 20 186 — 7 . 7 — 210 — 8 7 80 234 — 9 8 80 264 — 10 9 80 294 — 11 10 90 327 — 12 12 — 360 — 13 13 20 396 — 14 18 — 540 — 15 21 — 630 — 16 25 — 750 — 17 2 40 72 — 18 2 60 78 — 19 2 90 87 — 20 3 20 96 — 21 3 60 108 — 22 4 — 120 — 23 4 40 132 — 24 4 80 144 — 25 5 20 156 —, 26 5 70 171 —. 27 6 20 186 — 28 29 30

kr.

1 40 42 1 50 45 — 1 60 48 — 1 70 51 — 1 80 54 — 1 90 57 — 2 — 60 — 2 10 63 — 2 30 69 — 2 50 75 — 2 70 81 — 2 90 87 — 3 10 93 — 3 30 99 — 3 50 105 — 3 70 111 — 4 — 120 — 4 80 129 — 4 60 138 — 5 — 150 — 5 40 162 — 5 SC 174 — 6 20 186 — 6 60 198 — 7 — 210 7 50 225 — 8 — 240 — 9

11 50 345 — 12 5C 375 —

kr.

kr.

2 80 84 3 — 90 — 3 20 96 — 3 40 102 — 3 60 108 — 3 80 114 — 4 — 120 — 4 20 126 — 4 60 138 — 5 150 — 5 40 162 — 5 80 174 — 6 20 186 — 6 60 198 — 7 — 210 — 7 40 222 — 8 — 240 — 8 60 258 — 9 20 276 — 10 — 300 — 10 80 324 — 11 60 348 — 12 40 372 — 13 •M 396 — 14 — 420 — 15 — 450 — 16 — 480 — 18

23 — 690 — 25 — 750 —;

14 §. Beställningshavare, som av särskilt t j ä n s t e u p p d r a g eller annat offentl i g t u p p d r a g är hindrad bestrida sin tjänst, skall 1) u p p b ä r a o a v k o r t a d l ö n för tid, a) under vilken han fullgjort statligt uppdrag, så framt icke annat följer av vad i denna paragraf nedan stadgas, eller ock Kungl. Maj:t eller den myndighet, som har att besluta angående tjänstledigheten, annorlunda bestämmer, b) under vilken han deltagit såsom elev i utbildningskurs vid försvarsväsendet, c) vilken han enligt uppdrag använt för att göra iakttagelser eller idka studier, som anses tjäna försvarsväsendets intressen, d) vilken åtgått för fullgörande av de skyldigheter, som ålegat honom såsom styrelsemedlem, ombud, fullmäktig eller revisor i pensionsanstalt, vilken beställningshavaren i denna sin egenskap är pliktig att tillhöra; 2) v i d k ä n n a s A - a v d r a g för tid, under vilken han med vederbörligt medgivande fullgjort offentligt, icke statligt uppdrag, där ersättning icke utgår

151 eller utgår allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag eller m<ed däremot svarande arvode; 3) v i d k ä n n a s B - a v d r a g för tid, a) under vilken han fullgjort uppdrag såsom ledamot av riksdagen eller kyrkomötet eller såsom riksdagens revisor, b) under vilken han fullgjort honom åliggande värnpliktstjänstgöring; 4) v i d k ä n n a s C - a v d r a g för tid, a) under vilken han innehaft anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet, b) under vilken han i andra fall, än här ovan omförmälts, åtnjutit ledighet av anledning, som i denna paragraf avses. 15 §. 1. H a r beställningshavare i t j ä n s t e n blivit skadad till följd av o l y c k s f a l l eller ådragit sig s j u k d o m , beträffande vilken skälig anledning ej finnes att antaga, att den föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, eller att denna icke väsentligen bidragit till densamma, skall han under den tid han därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, a) u p p b ä r a o a v k o r t a d lön, intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet eller insjuknandet; b) v i d k ä n n a s A - a v d r a g för tid därutöver, så framt ej särskilda skäl föranleda, att sådant avdrag icke skall äga rum. 2. Vad i 1 mom. stadgas äger motsvarande tillämpning, därest beställningshavare antingen på grund av sin tjänst eller av den anledning, att han tillhör krigsmakten blivit utsatt för v å l d eller annan m i s s h a n d e l och därigenom hindrats att bestrida sin tjänst, så ock därest han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av s m i t t s a m s j u k d o m s s p r i d a n d e . 16 §. 1. Därest beställningshavare av behörigen styrkt s j u k d o m i andra fall, än som avses i 15 §, hindras att tjänstgöra, skall han för den tiden v i d : kännas A-avdrag. 2. Har beställningshavare beviljats ledighet för s v a g h ä l s a s v å r d a n d e och är behovet av sådan ledighet behörigen styrkt, skall han vidkännas Ba v d r a g. 17 §. Har beställningshavare erhållit tjänstledighet för e n s k i l d a n g e l ä g e n het, skall han för den tid ledigheten omfattar vidkännas C - a v d r a g . Såsom undantag härifrån gäller: 1) att beställningshavare må kunna under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår medgivas ledighet för uppgiven enskild angelägenhet av vikt mot allenast B - a v d r a g samt 2) att beställningshavare må kunna, likaledes mot B - a v d r a g , medgivas ledighet under högst tre månader för idkande av studier eller bedrivande

152 av arbete, som prövas vara av betydelse för försvarsväsendet eller för beställningshavarens kompetens för viss uppgift eller befattning inom detsamma. 18 §. 1. För den tid, under vilken beställningshavare undergår arreststraff med förbud att göra tjänst, skall han vidkännas B - a v d r a g . 2. Varder beställningshavare avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall han under tiden vidkännas C - a v d r a g , så framt ej finnes skäligt låta honom uppbära någon del av avlöningen. 3. Prövas undergånget arreststraff icke böra räknas vederbörande till last, eller finnes avstängningsåtgärd hava varit obefogad, eller blir för brott häktad frikänd, skall vad av hans avlöning innehållits till honom utbetalas. 4. Avhåller sig beställningshavare från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han för den tiden icke åtnjuta avlöning. 19 §. H a r semester eller tjänstledighet beviljats beställningshavare i olika perioder, åtskilda allenast av sön- eller helgdag, skall dylik mellanliggande dag inräknas i semestern eller ledigheten. Lönetillägg och särskilda ersättningar. 20 §. Till beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) å sådan plats inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda ölägenheter, utgår katt ortstillägg med nedanstående för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen: för kallortsklass » >

I II III

90 kronor, för kallortsklass IV 150 » , » > V 240 » , » » VI

360 kronor, 540 > , 720 » .

Närmare bestämmelser för orternas fördelning å skilda kallortsklasser meddelas av Kungl. Maj:t. 21 §. 1. Beställningshavare, vilken kommenderas eller förordnas att såsom vikarie uppehålla befattning, som enligt stat eller eljest meddelade föreskrifter skall bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad av den löneplan, till vilken hans egen beställning är att hänföra, eller att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan beställning, äger

153 uppbära vikariatsersättning med belopp, som i nedanstående. tabell angives för den vikariatsklass, till vilken den högre beställningen hänföres.

Vikariatsklas s

A B C D E F G

...

Vikariatsersättningens belopp för dag kr.

för månad kr.

50 1 1 25 1 75 2 75 5 6

15 30 37 50 52 50 82 50 150 180

Beställningarnas fördelning å vikariatsklasser framgår av tjänsteförteckningen. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beställningshavare, som kommenderas eller förordnas att uppehålla befattning, för vilken beställning inom annan löneplan är avsedd, eller att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan beställning. 2. Beställningshavare, vilken placeras i befattning, som enligt gällande tjänstgöringsföreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare i högre lönegrad, ävensom beställningshavare, som för längre tid än sex månader förordnas eller kommenderas att uppehålla dylik befattning, äger under tiden uppbära vikariatsersättning, enligt vad i 1 mom. stadgas. 3. Huruvida vikariatsersättning må utgå i andra fall än ovan sägs, beror av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. 4. Beställningshavare, vilken för längre tid, minst sex månader, förordnas eller beordras att uppehålla högre befattning, eller vilken placeras i dylik befattning, skall, så länge förordnandet eller placeringen fortfar, med avseende på semester, tjänstledighet och sjukvård anses tillhöra den lönegrad, till vilken den högre beställningen hänföres, samt den löneklass inom denna, som är närmast högre än den han själv tillhör. Vad sålunda stadgas skall jämväl äga tillämplighet i fråga om beställningshavare, vilken, på sätt särskilt är föreskrivet, förordnas i beställning såsom kapten eller löjtnant. 5. Till officer eller underofficer, som utan att innehava beställning vid intendenturkåren (dess övergångsstat, reservstat eller reserv) förordnas att uppehålla befattning såsom fördelningsintendent (motsvarande befattning) eller förrådschef eller ock lägre, med redogörare- eller uppbördsmannaansvar förenad intendenturbefattning vid armén, skall för varje tjänstgöringsdag utgå dagarvode med 5 kronor vid tjänstgöring i befattning, avsedd för officer, och med 2 kronor 50 öre vid tjänstgöring i befattning, avsedd för underofficer. Dylikt arvode må dock icke uppbäras för tid, under vilken tjänstgöringstraktamente åtnjutes, varjämte gäller, att, där vederbörande i anledning av förordnandet åtnjuter vikariatsersättning enligt 1 eller 2 mom,, dagarvodet skall minskas med motsvarande belopp.

154 Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande uppehållande av intendents- eller förrådsförvaltarbefattning vid marinen eller flygvapnet. 22 §. Angående ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden gäller vad därom är stadgat i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. 23 §. 1. Under tjänsteutövning ä annan ort inom riket än förläggningsorten (ordinarie tjänstgöringsorten) äger beställningshavare åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder, dock icke i något fall till högre belopp än den för beställningshavaren enligt resereglementet bestämda traktamentsersättningen. 2. Beställningshavare, som har sin förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort) inom fästning, må jämväl vid tjänsteutövning å sagda ort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente, som i 1 mom. sägs. 24 §. Under sjötjänstgöring, flygtjänstgöring och vid utförande av dykeriarbeie må särskilda förmåner utgå enligt av Kungl. Maj.t fastställda grunder. 25 §. 1. Beställningshavare, vilken a) till följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; b) till följd av transport från en beställning till en annan eller ock på grund av placering för genomförande ay fastställd fördelning av de å viss stat upptagna beställningar måst företaga flyttning till annan förläggningsort (ordinarie tjänstgöringsort); eller c) eljest fått sig ålagt att byta bostad, är berättigad att erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad; dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla vid transport inom egen lönegrad till beställning, som tillsättes efter ansökan, eller vid transport (placering) i samband med tjänstebyte mellan tvä beställningshavare, som därom gjort ansökan eller eljest därom uttryckt önskan. 2. Sådan ersättning må även utgå till officer, vilken på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstaben, såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendentsaspirant måst företaga flyttning till Stockholm, skolande härvid iakttagas, att kommendering, vilken sker i flera omgångar, skall beträffande åtnjutande av ifrågavarande ersättning så anses, som om kommenderingen ägt rum i ett sammanhang. 3. Till flyttningskostnad, för vilken beställningshavare sålunda äger uppbära särskild ersättning, må hänföras:

155 a) resekostnad för den flyttande själv samt dennes hustru, barn och tjänare, ävensom beträffande beställningshavare, som icke är gift, för husföreståndarinna; b) g-enom verifikationer styrkt kostnad för transport av flyttsaker; c) skäliga och genom verifikationer styrkta kostnader för flyttsakers inoch uppackning samt för emballage; d) den merutgift, som uppstått därigenom, att beställningshavaren, trots styrkta försök att undvika dylik utgift, nödgats vidkännas kostnad för såväl den gamla som den nya bostaden eller för magasinering av möbler, dock högst för en tid uppgående till ett år. 4. Beställningshavare, som företager flyttning av annan anledning än befordran eller förordnande eller kommendering att uppehålla beställning eller befattning, som för honom medför högre avlöning, eller som ålagts byta bostad, må kunna tilldelas ersättning även för andra genom verifikationer styrkta utgifter, som äro direkt beroende av flyttningen, dock högst med följande belopp, nämligen: beställningshavare, tillhörande 1. lönegraden i löneplan O, 1.—3. lönegraderna i löneplan Uo eller 1.—4. lönegraderna i löneplan C 150 kronor, beställningshavare, tillhörande 2.—3. lönegraderna i löneplan O, 4. lönegraden i löneplan Uo eller 5.—9. lönegraderna i löneplan C 225 kronor, samt beställningshavare, tillhörande högre lönegrad än ovan nämnts, 300 kronor. 5 Vid bestämmande av det belopp, varmed resekostnadsersättning i varje särskilt fall må utgå, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad allmänna resereglementet stadgar rörande tjänsteresa samt sådan resas planläggning och anordnande. Härvid skall iakttagas, att resekostnaden för varje särskild person beräknas efter den klass i allmänna resereglementet, vartill den flyttande beställningshavaren är att hänföra. Vid resa ä järnväg må dock ersättning i fråga om beställningshavarens hustru, barn eller husföreståndarinna beräknas högst för biljett till andra klass och i fråga om tjänare för biljett till tredje klass. Vid resa å fartyg må för tjänare allenast beräknas avgift för salongsplats. I intet fall må vid resa å järnväg eller fartyg ersättning utgå för mer än en plats åt varje person. 6. Beträffande transport av flyttsaker, för vilken ersättning må if rågakomma, skall tillses, att ej större transportutrymme tages i anspråk eller mera kostsamt transportsätt kommer till användning, än som kan anses nödvändigt. Vid transport å järnväg må av statsmedel bestridas fraktkostnad för högst tre järnvägsvagnar. 26 §. 1. Frågor om ersättning för flyttningskostnader handläggas av arméförvaltningens civila departement beträffande personal tillhörande armén, av marinförvaltningen i fråga om personal, tillhörande marinen, samt av flygstyrelsen beträffande personal, tillhörande flygvapnet. 2. Ansökning om sådan ersättning skall för befordran i tjänsteväg avlämnas till den befälhavare, under vilken sökanden efter flyttningen lyder eller kommer att lyda.

156 3. Det åligger sökanden att efter verkställd flyttning antingen i samband med den i 2 mom. omförmälda ansökning eller senare till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet insända d e l s uppgift, huruvida sökanden före flyttningen haft eget hushåll, d e l s förteckning å de familjemedlemmar (särskild husföreståndarinna inräknad) och tjänare, som medföljt vid flyttningen, med angivande för barn av deras ålder, d e l s ock erforderliga verifikation er till flyttningskostnadernas bestyrkande. 4. På särskild ansökning må den centrala förvaltningsmyndigheten, efter prövning att ersättning för flyttningskostnad i föreliggande fall bör utgå, kunna omedelbart före flyttnings verkställande medgiva utlämnande av lämpligt förskott för flyttningskostnadernas bestridande; åliggande det vederbörande beställningshavare att snarast möjligt efter flyttnings verkställande och senast inom en månad efter förskottets lyftande redovisa detsamma inför nyssnämnda myndighet. Vid ansökning om erhållande av förskott åligger det sökanden att bilägga uppgift och förteckning, som i 3 mom. sägs. 27 §. Vid förflyttning av truppförband (truppavdelning) i dess helhet ävensom vid samtidig omplacering av viss personal mellan ett truppförbands av armén eller flygvapnet olika förläggningsorter eller mellan olika stationer (regementen, kårer) vid marinen skola beträffande person- och godstransporternas anordnande gälla de särskilda föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar. 28 §. 1. Beställningshavare, som är skyldig att hålla egen tjänstehäst, åtnjuter hästgottgörelse enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda grunder. 2. Angående ersättning för transport av tjänstehäst vid flyttning gäller vad därom är särskilt stadgat. 29 §. Beställningshavare, som å tjänstens vägnar handhar kontant uppbörd eller verkställer kontant utbetalning av penningmedel, mä kunna enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder erhålla felräkningspenningar till belopp, som bestämmes med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning sker, och i förhållande till den större eller mindre omfattningen därav. Felräkningspenningar må icke vid en och samma tjänst utgå med högre belopp än 600 kronor för år räknat. För tid, under vilken här avsedd beställningshavare icke bestrider sin tjänst, uppbäras felräkningspenningarna av den, som upprätthåller tjänsten. 30 §. Beställningshavare må mot ersättning från kronans vederbörande matinrättningar, förråd och dylika anstalter utbekomma tillagad portion, proviant, beklädnads- och utrustningspersedlar samt bränsle- och lyseförnödenheter

157 ävensom vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning, allt enligt särskilt meddelade bestämmelser. 31 §. Angående vissa beställningshavares rätt till ekiperingshjälp är särskilt stadgat. 32 §. 1. Till innehavare av nedannämnda beställningar utgår såsom förhöjning av lönen i vederbörlig lönegrad arvode till följande belopp nämligen: vid armén: till chefen för krigsskolan » fälttygmästaren >•> styresman vid artilleriets fabriker » regementsläkare i Boden » bataljonsläkare i Boden » regementsveterinär i Boden » överläkare, tillika chefläkare vid garnisonssjukhuset Stockholm vid marinen: till marinläkare av 1. graden, sjukhusläkare

kronor 3 120 » 3120 » 2 820 » 1380 > 1380 » 1 380 i »

kronor 1380

2. Dylikt arvode må bibehållas vid semester och annan ledighet med oavkortad lön, i den mån det icke behöver tagas i anspråk för avlönande av vikarie. Därest vid annan ledighet vikarie förordnas, ankommer det på den myndighet, som beviljat ledigheten, att bestämma, huruvida arvodet skall helt och hållet avstås eller må till någon del behållas. 33 §. 1. För uppehållande, på grund av förordnande eller kommendering, av vissa befattningar kan, i den mån medel för ändamålet finnas på stat uppförda, utgå särskilt arvode utöver lön för vederbörandes egen beställning. 2. Till vissa beställningshavare utgår för särskilda uppdrag, vilka äro avsedda att fullgöras vid sidan av egen tjänst, arvode enligt grunder, som i behörig ordning fastställas. 3. Angående tillgodonjutande av arvode, som i denna paragraf avses, gäller vad i 32 § stadgas. 34 §. 1. Därest anslag för sådant ändamål finnes anvisat, må beställningshavare kunna tilldelas särskild gratifikation eller belöning. 2. Ersättning för tjänstgöring inom försvarsväsendet, utöver vad i detta reglemente förutsattes eller enligt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen utgår, må eljest icke utbetalas, så framt ej Kungl. Maj:t för visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom beställningshavarens vanliga tjänsteutövning, finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

158 Sjukvård och begravningshjälp. 35 §. 1. Vid sjukdom erhåller beställningshavare på statens bekostnad läkarvård jämte läkemedel eller bidrag till kostnad därför samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, som medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindring av menliga följder av olycksfallet eller sjukdomen nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor, som i 36—39 §§ stadgas. Till läkarvård hänföres icke tandvård i egentlig mening annat än vid olycksfall i tjänsten. 2. Den beställningshavare tillkommande läkarvården ombesörjes i regel av vid vederbörande truppförband, anstalt o. s. v. anställd läkare (tjänsteläkare) och lämnas på det sätt och i den ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes. 3. Vad i reglementet stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller även beträffande våld eller misshandel, som i 15 § 2 mom. avses. 36 §. 1. Beställningshavare är berättigad att kostnadsfritt anlita vederbörande tjänsteläkare för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rörande beställningshavarens hälsotillstånd. Röntgen- eller annan undersökning, som tjänsteläkaren finner erforderlig för ställande av diagnos, må beställningshavaren jämväl erhålla på statens bekostnad. Kostnaderna för erforderlig läkarvård må bestridas av statsmedel även i de fall, då beställningshavaren under tjänsteutövning uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita tjänsteläkaren, eller då av särskild anledning, såsom vid trängande behov av läkarvård, tjänsteläkarens bortovaro eller dylikt, nämnde läkare icke hinner anlitas. I dylika fall bör beställningshavaren i första rummet hänvända sig till annan av staten eller kommun anställd läkare. 2. Finnes ej läkare å platsen, må av statsmedel kunna bestridas skälig kostnad för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning, under förutsättning att tjänsteläkaren förklarat resan eller förflyttningen nödvändig för sjukdomens behöriga behandling. Likaledes må av statsmedel ersättas den resekostnad läkaren nödgats vidkännas för besök hos den sjuke i de fall, då denne ej utan våda kan flyttas. Kostnaderna för läkemedel gäldas vid olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, helt och eljest till hälften av statsmedel, dock att läkemedel av mindre värde, som finnas tillgängliga vid militär sjukvårdsinrättning, må utan kostnad för beställningshavaren kunna tillhandahållas honom. 3. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas för erhållande av tjänstledighet m. m., skall vara utfärdat av vederbörande tjänsteläkare eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnad för rådfrågning eller behand-

159 ling av annan läkare ävensom räkning för medicin eller dylikt, innan utbetalning av statsmedel på grund av räkningen äger rum, vara attesterad av tjänsteläkaren. 37 §. 1. Vård å sjukhus skall i första hand lämnas ä militär sjukvårdsinrättning, avsedd för det truppförband, den garnison eller station beställningshavaren tillhör. Finnes ej dylik sjukvårdsinrättning inom förläggningsorten, eller kan plats därstädes icke beredas, eller kräver vården av den sjuke (skadade) särskild färdighet, kunskap eller utrustning, som icke står till förfogande vid sådan sjukvårdsinrättning, må vård lämnas å allmänt sjukhus. Med allmänt sjukhus förstås i detta reglemente civilt sjukhus eller sinnessjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun ävensom Konung Oscar II:s jubileumsfond tillhörigt lungsotssanatorium. 2. Vård å sjukhus bekostas vid olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att vederbörande tjänsteläkare eller annan läkare, som beställningshavaren enligt bestämmelserna i 36 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan vård nödvändig, samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas. Ersättning vid vård å allmänt sjukhus skall beräknas enligt följande grunder: a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å a l l m ä n sal beträffande beställningshavare, tillhörande 1. lönegraden av löneplan C; i h a l v e n s k i l t r u m eller, om sådant ej finnes tillgängligt, e n s k i l t r u m beträffande beställningshavare, tillhörande 1.—2. lönegraderna av löneplan O, någon av lönegraderna i löneplan Uo eller 2.—8. lönegraderna av löneplan C; samt i e n s k i l t r u m beträffande beställningshavare, tillhörande 3.—8. lönegraderna av löneplan O eller 9.—17. lönegraderna av löneplan C; b) i fråga om vård å sinnessjukhus, enligt den för sjukhuset fastställda avgiften för vård i a l l m ä n a v d e l n i n g beträffande beställningshavare, tillhörande 1.—2. lönegraderna av löneplan O, någon av lönegraderna i löneplan Uo eller 1.—8. lönegraderna av löneplan C; samt i a v d e l n i n g för r u m s p a t i e n t e r beträffande beställningshavare, tillhörande 3.—8. lönegraderna av löneplan O eller 9. —17. lönegraderna av löneplan C. Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare plats än den, som kommit till användning. 3. Om plats å militär sjukvårdsinrättning eller a allmänt sjukhus icke lämpligen kunnat beredas beställningshavare, som varit i trängande behov av sjukhusvärd, och beställningshavaren på grund därav vårdats å enskild sjukvårdsanstalt, må kostnaderna härför bestridas av statsmedel intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus. 4. Beträffande ersättning för vård å militär sjukvårdsinrättning gäller vad därom särskilt stadgas.

160 38 §. Kostnad för hänvändelse till läkare, som specialiserat sig på behandling av vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att vederbörande tjänsteläkare eller annan läkare, som beställningshavaren enligt bestämmelserna i 36 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig, samt tjänsteläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt valet av den läkare, till vilken hänvändelsen skett. I här avsedd kostnad må vid olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, jämväl inberäknas kostnaden för resa eller forslande till och från läkare. 39 §. 1. Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft m. m., som av tjänsteläkare ordineras såsom nödvändig för botande av viss angiven sjukdom, må vid olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, bekostas helt och eljest högst till hälften av statsmedel. 2. Konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra dylika hjälpmedel, som beställningshavaren nödgas begagna till följd av olycksfall i tjänsten eller sjukdom, ådragen i tjänsten, bekostas av statsmedel. 40 §. Avlider beställningshavare, skall till hans dödsbo såsom begravnings hjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock lägst 300 kronor och högst 800 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen. Tjänstebostad m. m. 41 §. Därest åt beställningshavare såsom t j ä n s t e b o s t a d anvisas lägenhet, som disponeras av statsverket, är han skyldig att bebo densamma. I fråga om lägenhetens begagnande och bestämmande av ersättningen härför gälla de närmare föreskrifter, som i 42—44 §§ stadgas eller eljest må bliva i vederbörlig ordning meddelade. 42 §. 1. För tjänstebostads begagnande skall beställningshavare månadsvis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen. Ar bostadsinnehavaren på grund av tjänstledighet eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning för månaden, eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall nämnda ersättning eller vad däri brister kontant inbetalas. 2. Ersättning för tjanstebostad, däri inbegripen, i förekommande fall, gottgörelse för centraluppvärmning, bestämmes med hänsyn till det hyres-

161 pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden i fråga. Är tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till den hyresindex, som för orten beräknas i samband med dyrortsgrupperingen. 3. Ersättningsbeloppet fastställes av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på förslag av vederbörande chef respektive stationsbefälhavare. Atnöjes ej beställningshavaren med det sålunda fastställda hyrespriset, skall frågan hänskjutas till s t a t e n s b o s t a d s n ä m n d , vilken består av en opartisk ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena. Över nämndens beslut i ärenden, som hänskjutits till dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningens storlek blivit slutgiltigt bestämd, skall densamma utgå med det av myndigheten fastställda beloppet, med rätt för beställningshavare att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket. Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes. . 43 §. 1. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall, såvida annat icke avtalats, avträda bostaden å fardag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfall timat; dock skall, därest icke annorlunda överenskommes, avflyttning ske: därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas, och ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen, därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänsten med rätt till pension, nästa fardag därefter, samt därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång. 2. Innehavare av tjänstebostad, eller, om han avlidit, hans dödsbo skall i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse upplåta nödigt utrymme i bostaden för beställningshavarens vikarie eller efterträdare. 44 §. Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla beställningshavare b r ä n s l e eller b e l y s n i n g för hans bostad, skall han erlägga ersättning därför, beräknad efter myndighetens självkostnadspris,

2173 30

3 KAP. Beställningshavare, som åtnjuta avlöning enligt särskilda bestämmelser. Ordinarie beställningshavare. 45 §. Innehavare av beställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren uppbär lön med 2 820 kronor för år räknat jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 360 kronor efter en tjänstetid av 3 respektive 6 år. Nu nämnd beställningshavare äger därjämte uppbära dagarvode med 7 kronor vid tjänstgöring inom och 14 kronor vid tjänstgöring utom egen bostadsort. För tjänstgöring utöver föreskriven årlig tjänstgöring utgår dagarvode i enlighet med bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas. 46 §. Till innehavare av beställning såsom marinläkare av 2. graden utgår arvode med 3 180 kronor för år räknat jämte förhöjning i arvodet med 360 kronor efter en tjänstetid av tre år. Nu nämnd beställningshavare äger därjämte under tjänstgöring i land uppbära dagarvode med 14 kronor. 47 §. Beträffande de i 45 och 46 §§ avsedda beställningshavare, skola de i 1 kap. meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Personal över stat. 48 §. 1. S u r n u m e r ä r f ä n r i k ( u n d e r l ö j t n a n t ) är icke berättigad till lön, men kan, på sätt särskilt är stadgat, tilldelas lön enligt 1. lönegraden av löneplan O, dock med skyldighet att vidkännas avdrag med belopp, motsvarande för samma lönegrad fastställda pensionsavgifter. För den, som sålunda tilldelats lön, gälla föreskrifterna i 1 kap. 2. Surnumerär fänrik (underlöjtnant) är under tjänstgöring berättigad till sjukvård samt äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, tjänstgöringstraktamente samt flyttningsersättning, ersättning under flygtjänstgöring och sjötjänstgöring under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gälla beträffande personal på aktiv stat. 3. Surnumerär fänrik (underlöjtnant), vilken beordrats såsom elev till sådan kurs vid militär undervisningsanstalt, vars genomgående utgör ett villkor för hans vidare befordran, äger, därest han icke åtnjuter lön enligt 1 mom., under vistelsen vid undervisningsanstalten åtnjuta dagarvode med 4 kronor för dag.

163 49 §. Officer, underofficer eller civilmilitär beställningshavare, vilken erhållit avsked från beställning på stat med tillstånd att lönlös kvarstå i regemente (kår), åtnjuter under honom författningsenligt åliggande tjänstgöring lön enligt den löneklass han vid avgången ur aktiv tjänst tillhörde och efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för det truppförband, stab m. m., elär tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd. Under tjänstgöringen åtnjutes jämväl sjukvård samt resekostnads- och traktamentsersättning, tjänstgöringstraktamente ävensom ersättning under flygtjänstgöring och sjötjänstgöring, då dylika förmåner åtnjutas av personal på aktiv stat.

164 DEL II. Fast anställt manskap. Allmänna bestämmelser. 50 §. 1. Fast anställt manskap äger åtnjuta lön samt övriga förmåner under i det följande angivna villkor. 2. Lön utgår från och med den dag beställning tillträdes till och med den dag beställningshavare avgår på grund av avsked, entledigande eller | dödsfall samt utbetalas månadsvis i efterskott i den ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes, med iakttagande därvid, att viss del av lönen enligt av | Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter skall innehållas för att insättas i bank- | inrättning. 51 §. Angående förbud att med fast anställning förena annan ordinarie tjänst ävensom angående villkor för att innehava bisyssla gäller vad i 2 § stadgas. Löneplaner, tjänstetidsberäkning och löneuppflyttning. 52 §. Lön utgår enligt följande löneplaner. Löneplan för manskap vid armén och flygvapnet (Maf).

Lönegrad

Beställningshavare

1.

Menig, menigt musikmanskap, menig beställningsman.... Vicekorpral, musikvicekorpral, musikvicekonstapel, likställd beställningsman Korpral, konstapel, musikkorpral, musikkonstapel, likställd beställningsman F u r i r och musikfurir av 2. klassen, likställd beställningsman F u r i r och. musikfurir av 1. klassen, likställd beställningsman

2.

3.

4.

5.

L ö n e f t e r en t j ä n s t e t i d av Begyn96 120 84 72 36 48 60 12 24 nelsemåna- måna- måna- måna- måna- måna- måna- månamånalön der der der der der der der der der kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

816 1008 1152

912 1104 1248

876 1020 1212 1356 1500

i

—

1140 1140 1140 1344 1476 1620 1764 1872

1224 1224 1224 1416 1560 1704 1848 1956

165 Löneplan för manskap vid marinen (Mm). Lönegrad

Beställningshavare

L ö n e f t e r en t j ä n s t e t i d av Begj*12 j 24 36 48 60 72 84 96 132 | 168 204 nelse- måna-lmåna- måna- måna- måna- måna- måna- måna- måna-jmåna- månalön der | der der der der der der der der j der der kr. kr. I kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

1. j M e n i g . 600| 7441 888 1080 1188 1296 1404 1512 1620 2. Korpral 1 200| 1 200| 1 200 1404 1512 1620 1728 1848 1956 3. Korpral, högbåtsmani 1 200 1 200j 1 200 1404 1512 1620 1728 1848 1956 2 064 2 172 2 280 | — | — j — 1632 1740 1848 1956 2 052 2160 2 3041 — I 4, Flaggkorpral

53 §.

1. T j ä n s t e t i d e n i fast anställning beräknas från tillträdandet av första anställning vid armén, flottan, kustartilleriet eller flygvapnet, där ej föreskrifterna i denna paragraf giva anledning till avvikelse härutinnan. 2. Med a n s t ä l l n i n g s å r förstås i detta reglemente: beträffande kontraktsanställd beställningshavare, tiden från och med den 1 november under ett kalenderår till och med den 31 oktober under nästpåföljande kalenderår, samt beträffande beställningshavare vid flottan, som vunnit anställning vid sjömanskären genom karlskrivning från skeppsgossekåren, tiden från och med den 1 oktober under ett kalenderår till och med den 30 september under nästpåföljande kalenderår. 3. Kontraktsanställd beställningshavare, som tillträtt sin första anställning senare än vid anställningsårets början, må, därest han befunnits kunna tillgodogöra sig den vid tillträdandet av beställningen pågående soldatutbildningen, rekrytutbildningen eller motsvarande utbildning, efter vederbörande regements-(likställd) chefs prövning såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tiden från anställningsårets början. Beställningshavare, som före tillträdandet av fast anställning tjänstgjort såsom värnpliktig, må, efter vederbörlig prövning, såsom tjänstetid helt eller delvis tillgodoräkna sig den tid, varunder han undergått utbildning såsom värnpliktig. 4. Beställningshavare vid armén, som förut innehaft fast anställning, äger att såsom tjänstetid tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring vid samma truppslag, oberoende av huruvida densamma fullgjorts vid samma eller olika truppförband. Likaledes äger beställningshavare vid flottan, kustartilleriet eller flygvapnet såsom tjänstetid tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring vid flottan respektive kustartilleriet eller flygvapnet, oberoende av huruvida densamma fullgjorts vid samma eller olika stationer eller truppförband. Det tillkommer vederbörande regements-(likställd) chef att pröva, i vad män tillgodoräknande av föregående tjänstgöring vid försvarsväsendet må äga rum i andra fall än nu sagts. 5. Beställningshavare vid marinen, vilken antingen karlskrivits från skeppsgossekåren eller, innan han erhållit anställning genom kontrakt, varit in-

166 mönstrad till sjöfart eller ock vid antagning i beställning såsom menig hänförts till högre tjänstbarhetsklass än den lägsta, äger tillgodoräkna sig extra tjänstetid enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas. 6. Såsom tjänstetid må för kontraktsanställd beställningshavare icke beräknas tid, som infallit före den 1 november det år, under vilket han fyllt 17 år. 54 §. 1. Löneförhöjning i innehavande beställning tillträdes vid början av kalendermånaden näst efter den, varunder den för sådan förhöjning stadgade tjänstetiden tilländagått. 2. I fråga om rätt för menig att tillträda löneförhöjning gäller såsom villkor: beträffande armén: vid infanteriet och trängen: att antingen hava erhållit godkänd vicekorpralsutbildning eller hava uttagits för utbildning till beställningsman eller för annan utbildning, som enligt Kungl. Maj:ts prövning finnes böra i förevarande hänseende därmed likställas; vid kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna: att hava erhållit godkänd ryttar-(artillerist-, soldat-)utbildning och antingen hava beordrats till underbefälsutbildning eller hava uttagits till remontryttare eller för utbildning till beställningsman eller för annan utbildning, som enligt Kungl. Maj:ts prövning finnes böra i förevarande hänseende därmed likställas; beträffande marinen: för första löneförhöjningen: att hava erhållit godkänd rekrytutbildning och för tredje löneförhöjningen: att hava erhållit godkänd antingen fullständig eller avkortad korpralsutbildning; samt beträffande flygvapnet: att antingen hava erhållit godkänd vicekorpralsutbildning eller hava uttagits för utbildning till beställningsman eller för annan utbildning, som enligt Kungl. Maj:ts prövning finnes böra i förevarande hänseende därmed likställas. 3. I fråga om tilldelande av löneförhöjning skall i övrigt iakttagas: a) att beställningshavare icke äger såsom tjänstetid tillgodoräkna sig tid, varunder han haft avsked, undergått straffarbete eller fängelsestraff eller varit rymd; b) att beställningshavare, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar, icke må såsom tjänstetid tillgodoräkna sig den tid utöver 75 dagar, under vilken han under ett och samma anställningsår åtnjutit ledighet från tjänstgöring eller av annan anledning än i punkt a) sägs varit hindrad att tjänstgöra; dock att såsom tjänstetid även må räknas den tid, varunder han ägt uppbära oavkortad lön, eller tid, under vilken han såsom tillhörande musikpersonalen vid infanteriet enligt äldre föreskrifter icke varit inkallad till tjänstgöring, ävensom den tid, under vilken han åtnjutit tjänstledighet för bedrivande av studier i och för fortsatt militär utbildning eller för förvärvande av kompetens till vinnande av civilanställning; samt

167 c) att löneförhöjning icke må tillträdas av beställningshavare, vars tjänstgöring icke finnes vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas; dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, icke i och för sig må räknas honom till last, utan hänsyn därtill tagas endast, då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet. 4. H a r beställningshavare med tillämpning av 2 eller 3 mom. först efter viss tids uppskov tillträtt löneförhöjning, må, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna medgivas, att han för tillträdandet av ytterligare löneförhöjning skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat. Tjänstledighet m. m. 55 §. 1. Beställningshavare äger under varje anställningsår, såvida ej hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande utgör hinder därför, åtnjuta tjänstledighet med oavkortad lön under 20 söckendagar intill det anställningsår, under vilket han uppnår 40 års ålder, och under 30 söckendagar från och med nämnda anställningsår. 2. H a r beställningshavare på grund av tjänstgöringsförhållandena icke kunnat tilldelas begärd tjänstledighet i den utsträckning, som i 1 mom. sägs, må, i den mån tjänsten så medgiver, felande dagar räknas honom till godo under närmast följanele anställningsår. 56 §. 1. Beställningshavare äger, utöver vad i 55 § stadgas, uppbära oavkortad lön under ledighet, som beviljas för sön- eller helgdag. 2. I fråga om rätt för beställningshavare att bibehålla lön under tjänstledighet, som beviljats för studier i och för fortsatt militär utbildning eller för förvärvande av kompetens till vinnande av civilanställning, gälla de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas. 3. Beträffande avlöning till beställningshavare, som beviljats tjänstledighet i samband med kommendering såsom elev vid krigsskolan gäller vad därom särskilt stadgas. 4. Därest beställningshavare eljest beviljas tjänstledighet, skall han vidkännas visst avdrag å lönen, löneavdrag, så framt ej Kungl. Maj:t i särskilt fall finner skäligt bestämma, att dylikt avdrag icke skall äga rum. 6. Löneavdraget utgör följande belopp för dag räknat nämligen: där lönen överstiger 2 000 kronor: 1 krona, där lönen överstiger 1500, men icke 2 000 kronor: 75 öre, där lönen överstiger 600, men icke 1 500 kronor: 50 öre, samt där lönen icke överstiger 600 kronor: 25 öre. ti. Ar beställningshavaren hindrad att förrätta sin tjänst, skall med hans lön förhällas på sätt i 57—59 §§ stadgas.

168 57 §. 1. Har beställningshavare skadats till följd av o l y c k s f a l l i tjänsten eller ådragit sig s j u k d o m , beträffande vilken skälig anledning ej finnes antaga, att den föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, eller att denna icke väsentligen bidragit till densamma, skall han åtnjuta oavkortad lön under hela den tid han av olycksfallet eller sjukdomen hindrats att tjänstgöra. Såsom olycksfall skall härvid anses, om beställningshavaren antingen på grund av sin tjänst eller av den anledning att han tillhör krigsmakten blivit utsatt för v å l d eller annan m i s s h a n d e l . 2. Har beställningshavare till förekommande av s m i t t s a m s j u k d o m s s p r i d a n d e förbjudits att tjänstgöra, må han åtnjuta oavkortad lön under högst sex månader, men skall för tid därutöver vidkännas löneavdrag, så framt ej prövas skäligt medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum. 58 §. Därest beställningshavare av s j u k d o m i andra fall än i 57 § avses hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön under sammanlagt 45 dagar av ett och samma anställningsår, men skall för tid därutöver vidkännas löneavdrag; dock att det tillkommer central förvaltningsmyndighet att med hänsyn till förebragta bevekande omständigheter pröva, huruvida lönen må under viss längre tid, sammanlagt högst sex månader av ett och samma anställningsår, nyssnämnda tid av 45 dagar däri inbegripen, utgå oavkortad, eller huruvida avdraget må ske med lägre belopp än i 56 § sägs. 59 §. 1. För beställningshavare, som undergår arreststraff med förbud att göra tjänst eller tages i häkte eller bliver avstängd från tjänstgöring, skall avlöningen under tiden innehållas, så framt ej prövas skäligt att låta honom uppbära viss del därav. • 2. Beställningshavare, som undergår straffarbete eller avhåller sig från tjänstgöring utan att kunna styrka giltigt förfall, må för den tiden icke åtnjuta avlöning. 3. Prövas undergånget arreststraff icke böra räknas vederbörande till last eller blir för brott häktad frikänd, eller finnes avstängningsåtgärd hava varit obefogad, skall vad av lönen innehållits utbetalas. Särskilda förmåner. 60 §. 1. Till den, som erhåller fast anställning vid försvarsväsendet och icke förut innehaft sådan anställning, utgår anställningspenning med 50 kronor. Anställningspenning utbetalas vid inträdet i tjänstgöring. 2. Angående avskedspremie vid avgång ur tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

169 61 §. 1. Inkvartering, beklädnad, förplägnad samt sjukvård eller kontant ersättning för dylik förmån utgår till manskapet enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas; dock att flaggkorpral eller högbåtsman, som icke jämlikt 62 § uppbär hyresbidrag, alltid skall vara berättigad till kontant ersättning för inkvartering. 2. Angående rätt för beställningshavare att mot ersättning från kronans matinrättningar, förråd och dylika anstalter utbekomma portion, proviant, beklädnads- och utrustningsartiklar samt bränsle- och lyseförnödenheter ävensom att vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera egna uniformspersedlar gäller vad därom särskilt stadgas. 62 §. 1. Beställningshavare, som är gift eller ock varit gift och fortfarande har minderårigt barn hos sig, äger i stället för inkvartering in natura åtnjuta hyresbidrag med 276 kronor å förläggningsort, tillhörande endera av ortsgrupperna I och II, 384 kronor å förläggningsort, tillhörande endera av ortsgrupperna I I I och IV, samt 648 kronor å förläggningsort, tillhörande ortsgrupp V. 2. Enahanda rätt tillkommer, oavsett om förutsättningarna för tillämpning av 1 mom. föreligga, beställningshavare, som befordrats till sergeant eller underofficer av 2. graden (3. graden) i regementet (kåren, flygvapnet) resp. i flottan (kustartilleriet, marinen), ävensom flaggkorpral och högbåtsman från och med månaden efter den, varunder vederbörande uppnått 35 års ålder. 3. Hyresbidrag anses tillhöra lönen och utbetalas i samma ordning som denna. 4. Den, som åtnjuter hyresbidrag, varom här stadgas, är icke därigenom frikallad från att förläggas i kasern i den utsträckning, som av ordningsoch tjänstgöringshänsyn betingas. 5. Åt beställningshavare, som avses i denna paragraf, må, därest omständigheterna så medgiva, kunna upplåtas bostadslägenhet i kronans hus. För dylik upplåtelse gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 42 § 1 och 2 mom. samt i 43 §. 63 §. 1. För resa i tjänsten samt för tjänstgöring å annan ort än egen förläggningsort eller egen station må ersättning utgå enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas. 2. Enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter må särskilda förmåner utgå under sjötjänstgöring, under fly g tjänstgöring och vid utförandet av dykeriarbete. 64 §. Beställningshavare, som utan egen ansökan förflyttas från en förläggningsort (station) till en annan, må, därest flyttningen icke kunnat verkställas

170 genom vederbörande myndighets försorg, erhålla ersättning för flyttningskostnad efter vad i 25—27 §§ stadgas. Ersättning jämlikt 25 § 4 mom. må därvid utgå med högst 150 kronor. 65 §. Avlider beställningshavare, skall, därest hans begravning icke verkställes genom vederbörande myndighets försorg, till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 300 kronor. I de fall, då begravningshjälp utgår enligt gällande förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall ersättning enligt denna paragraf åtnjutas endast i den mån densamma överstiger begravningshjälpens belopp enligt nyssberörda förordning. 66 §. 1. Furir av 1. klass eller flaggkorpral (korpral), som befordrats till sergeant i regemente (kår) eller till underofficer av 2. (3.) graden i flottan (kustartilleriet, marinen), bibehåller de honom i hans manskapsställning tillkommande kontanta förmåner och naturaförmåner. 2. I 1 mom. avsedd beställningshavare må kunna tilldelas vikariatsersättning enligt de i 21 § stadgade grunder. 3. Sergeant i regemente (kår) eller underofficer av 2. eller 3. graden i flottan (kustartilleriet, marinen), vilken beordras till viss tjänsteförrättning i stället för underofficer å aktiv stat, äger uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, tjänstgöringstraktamente samt sjötillägg enligt de för sådan underofficer å aktiv stat gällande grunder, dock med avstående av honom eljest tillkommande naturaförmåner. 67 §. Över regements- (likställd) chefs beslut i frågor, som omförmälas i 53 § 3 mom. och 4 mom. tredje stycket samt 54 § 3 mom. punkt c och 4 mom. må klagan icke föras. Ej heller må klagan foras över sådant beslut av central förvaltningsmyndighet, varom i 58 § stadgas.

171 DEL I I I . Föreskrifter rörande reglementets tillämpning m. m. 68 §. 1. Fråga om placering eller uppflyttning i löneklass prövas och avgöres: beträffande chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, beträffande tygmästare samt styresman vid artilleriets fabriker av generalfälttygmästaren, beträffande chefen för ridskolan av inspektören för kavalleriet, beträffande beställningshavare, tillhörande flottan, av vederbörande personalchef, där sådan finnes, men eljest av vederbörande stationsbefälhavare, samt beträffande övriga beställningshavare av chefen för den arméfördelning, stab, regemente, kår, styrelse, verk eller anstalt m. m., där beställningshavaren äger uppbära lön. 2. Beslutanderätten i övriga frågor, som i detta reglemente avses, skola, där icke i reglementet annorlunda stadgas, tillkomma den chef o. s. v., som i 1 mom. sägs. 69 §. 1. Detta reglemente träder i kraft den E n var, som då innehar ordinarie beställning eller anställning såsom fast anställt manskap vid försvarsväsendet, är pliktig att underkasta sig detta reglementes föreskrifter och villkor samt minskning i eller upphörande av de förmåner och ersättningar, som omförmälas i 29 och 33 §§, ävensom de ändrade bestämmelser, som kunna vara utfärdade såväl i fråga om pension som angående de förhållanden, vilka behandlas i 22—24, 30, 61 och 63 §§. 2. Den, som vid tidpunkten för reglementets trädande i kraft med vederbörligt medgivande innehar ordinarie kommunal tjänst, må efter prövning på sätt i 2 § 2—4 mom. stadgas kunna medgivas rätt att fortfarande innehava sådan tjänst. 3. Bestämmelserna i 6 § 1 mom. sista stycket, 7 § 3 mom. samt 9 § skola omedelbart efter deras trädande i kraft lända till efterrättelse beträffande däri avsedda beställningshavare, såsom om bestämmelserna varit tillämpade under vars och ens hela tjänstetid i oavbruten följd inom försvarsväsendet. 4. Den av manskapet, som icke tagit anställning eller rekapitulerat efter utgången av juni månad 1923, och som ej heller efter nämnda tidpunkt karlskrivits från skeppsgossekåren, må, utan hinder av vad i 1 mom. stadgas fortfarande åtnjuta de kontanta löneförmåner, som till honom utgå vid den tidpunkt, då reglementet träder i kraft.

172 5. Den, som vid befordran till flaggkorpral åtnjuter lön enligt vad i 4 mom. stadgas, må icke, genom denna befordran lida minskning i den lön, som skolat utgå till honom, därest han kvarstått såsom korpral. 6. I tjänst kvarstående indelt manskap vid armén äger, förutom underhåll in natura under tjänstgöring, från och med den åtnjuta er- j sättning av statsmedel enligt följande grunder. Lön utgår till korpral med 180 kronor och till vicekorpral med 90 kronor, allt för år räknat. Dagavlöning utgår under all tjänstgöring, till vilken ifrågavarande manskap ! inkallas, med 1 krona 5 öre för dag till korpral och med 70 öre till övrigt j manskap. Utöver dagavlöning utgår till här avsett manskap under tjänstgöring i egenskap av underbefäl, instruktörer eller beställningsmän vid skolor och övningar utom vanliga repetitionsövningar tillägg till dagavlöningen med 3 kronor för dag. I fråga om åtnjutande och utbetalning av lön och dagavlöning till indelt manskap vid armén skall gälla vad i fredsavlöningsreglementet för armén den 11 oktober 1907 är stadgat rörande dylika avlöningsförmåner till fast anställt manskap; skolande sagda reglementes föreskrifter om dagavlöning i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl beträffande tillägg till dagavlöningen.

173 TJÄNSTEFÖRTECKNING ingivande de särskilda lönegrader inom de under 3 § i avlöningsreglementet intagna löneplaner, till vilka ordinarie beställningar äro att hänföra, tillika med de vikariatsklasser, enligt vilka vikariatsersättning för en var beställning utgår.

Officerare m. fl. B e s t ä l l n i n g a r

vid vika]riats! klass

vikariatsklass

vikariatsklass

flygvapnet

A A

Fänrik Underlöjtnant.

Fänrik Underlöjtnant Marinunderintendent ..

Fänrik Underlöjtnant

Löjtnant Musikdirektör.

Löjtnant Marinintendent 2. graden Musikdirektör

Löjtnant

Kapten Ryttmästare T y g m ä s t a r e av 2. klassen Major Chefen för ridskolan .... S t y r e s m a n vid artilleriets fabriker T y g m ä s t a r e av 1. klassen

Kapten Marinintendent av 1. graden Kommendörkapten av 2. graden Major Förste marinintendent av 2. löneklassen ....

Kapten

Major Kommendörkapten 2. graden

av

Overstelöj tnant Chefen för krigshögskolan Chefen för krigsskolan.. Chefen för artilleri- och ingenjörbögskolan... Chefen för skjutskolan för infanteriet och ka valleriet Chefen för arméns under officorsskola Fälttvgmästaren

Kommendörkapten av 1. graden Överstelöjtnant Förste marinintendent av 1. löneklassen ....

Överstelöjtnant Kommendörkapten 1. graden

av

Kommendör Överste Marino verintendent

Överste Kommendör

Flaggman Chefen för kustartilleriet

Chefen för

6 Överste | Chefen för artilleristaben Militärbefälhavaren på Gotland

av

Inspektören för kavalleriet m. m Kommendanten i Boden Brigadchef 8 j Chefen för generalstaben Inspektören för infanteriet j Arméfördelningschef ..., Militärbefälhavaren för Övre Norrland Generalfälttygmästaren. Chefen för fortifikationen Generalintendenten ..

flygvapnet.

G

174 Underofficerare m. fl. B e s t ä l l n i n g a r vikariatsklass

v i d vikariatsklass

flygvapnet

vikariatsklass

Underofficer av 3. graden Sergeant Mnsiksergeant Fanjunkare Styckjunkare Musikfanjunkare Musikstyckjunkare Förvaltare vid intendenturkåren Redogöraren vid ridskolan

Underofficer av 2. graden

Sergeant

A

Flaggunderofficer

Fanjunkare

i B

Förrådsförvaltare

j B

Förrådsförvnl tare

Civilmilitär personal. B e s t ä l l n i n g a r

vid

bD

vikariatsklass Förrådsvaktmästare ... Eldare av 1. klassen vid regemente (kår) Eldare av 1. klassen vid kronans hus i kvarteret Uppfinnaren i Stockholm Eldare av 1. klassen vid garnisonssjukhuset i Boden Montör vid Bodens fäst ning Poliskonstapel Tygskrivare Fabriksskrivare Tyghantverkare V apenh an t verkare Hantverkare Fortmaskinist Polisöverkonstapel Maskinist vid regemente (kår) Maskinist vid kronans hus i kvarteret Uppfinnaren i Stockholm Maskinist vid garnisonssjukhuset i Boden Förste montör vid Bodens fästning Verkmästare av 2. klassen

vikariatsklass Eldare av 1. klassen vid flottans sjukhus i Karlskrona

A A A A A A A

Förrådsvaktmästare ... Eldare av 1. klassen vid kår

Poliskonstapel

A

Polisöverkonstapel Maskinist vid flottans sjukhus i K a r h k r o n a . .

A

Polisöverkonstapel, tilllika poliskommissarie

flygvapnet

Vapenhantverkare Tyghantverkare ... Maskinist vid kår

Verkmästare av 2. klassen

vikariats, klass

175 B e s t ä l l n i n g a r

v i d vikariatsklass

vikaklass Tygförvaltare av _ 2. klassen Övermaskinist vid Bodens fästning Departementsskrivare.... Besiktningsrus t mästare Tygverkmästare Verkmästare av 1.klassen Poliskornmissarie

flygvapnet

Verkmästare 1. klassen

av

Tygförvaltare av 1. klassen Fabriks förvaltarn av 1. klassen Fortifikationskassör Bataljonsveterinär Bataljonsläkare Regementsveterinär Elektroingenjör av 2. graden

Mariningenjör av 2. graden Marinläkare av 1. graden Mariningenjör av 1. graden 2. löneklassen Specialingenjör av 3. graden

Bataljonsläkare Flygingenjör av 3. graden

Flygingenjör av 2. graden Regementsläkare

Regementsläkare Fältveterinär Överläkare vid garni• sonssjukhuset i Stockholm Tygingenjör Fabriksingenjör Elektroingenjör av 1. graden

Mariningenjör av 1. gra den 1. löneklassen Specialingenjör av 2. graden Kemist (i marinförvalt ningen)

Flygingenjör av 1. graden

Fältläkare

Marindirektör av 2. graden Specialingenjör av 1. graden Förste marinläkare

Förste

Överfältläkaren Överfältveterinären

Marindirektör av 1. graden

Flygöveringenjör

Marinöverläkaren Marinöverdirektören Generalfältläkaren

flygingenjör

vikariatsklass

176 Förslag

till

KUNGL. MAJ:TS KUNGÖRELSE

med vissa tillämpningsbestämmelser till avlöningsreglementet den för personal å aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet i fredstid. Allmänna bestämmelser. (MR 1, 2, 4, 13, 17, 50 §§.) 1 §• T i l l t r ä d e av beställning anses, därest i fullmakt, konstitutorial eller förordnande eller eljest vid utnämning (antagning) icke annat sägs, ske dagen efter den, då fullmakten, konstitutorialet eller förordnandet utfärdats, eller utnämningen (antagningen) ägt rum. 2§1. L ö n och övriga i avlöningsreglementet eller vederbörliga stater till beloppet fastställda avlöningsförmåner beräknas för månad till en tolftedel av årsbeloppet samt utbetalas för varje månad senast första helgfria dagen i nästföljande månad. 2. Utbetalning av lön och övriga kontanta förmåner verkställes av den myndighet och i den ordning, som av vederbörlig central förvaltningsmyndighet bestämmes. 3§1. För ogift manskap utom för högbåtsman och fiaggkorpral skall genom befälets försorg månatligen av vederbörandes avlöning i postsparbanken insättas ett belopp av 15 kronor för menig och vicekorpral samt 20 kronor för annat manskap; dock att för den, som icke fyllt 17 år, skall insättas ett belopp av 30 kronor i månaden. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må vederbörande regementschef (likställd chef) kunna medgiva, att insättning i bank må ske med mindre belopp än ovan angivits, eller ock medgiva befrielse från sådan insättning. 2. Medel, som jämlikt 1 mom. blivit i postsparbanken insatta, jämte därå upplupen ränta utbetalas vid avgång ur krigstjänsten, vid befordran till flaggkorpral eller underofficer, vid förordnande till högbåtsman eller vid ingående av äktenskap. Då särskilda skäl därtill föreligga, må regementschef Anm. Med »avlöningsreglementet» förstås i denna kungörelse militära avlöningsreglementet (MR), till vilket de inom parentes angivna paragrafnumren hänvisa.

177 (likställd chef) jämväl i andra fall kunna medgiva, att innestående sparbanksmedel må helt eller delvis utbetalas. 3. Kronan äger att av de medel, som enligt 1 mom. blivit i postsparbanken insatta, hålla sig skadeslös för de kostnader eller förluster, för vilka beställningshavaren på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest i vederbörlig ordning förklarats ersättningsskyldig. 4. Medel, som enligt 1 mom. blivit å avlöningen innehållna, må icke för gäld utmätas, så länge beställningshavaren kvarstår i tjänst. 5. För den, som så önskar, må även högre belopp än vad i 1 mom. föreskrivits kunna genom befälets försorg insättas i postsparbanken. 4§Prövning av fråga om innehav av b i s y s s l a tillkommer: Kungl. Maj:t beträffande beställningshavare, som hänföres till 4.—8. lönegraderna av löneplan O och 11.—17. lönegraderna av löneplan C, samt den myndighet, som har att besluta rörande placering i löneklass (löneförhöjning för manskap), beträffande övriga beställningshavare. 5§1. Med beställningshavares f ö r l ä g g n i n g s o r t förstås, där annat icke följer av stadgandena i 2 och 3 mom., den ort (fästning), där det truppförband eller den del av sådant beställningshavaren tillhör har sin stadigvarande förläggning. Med truppförband likställes stab, anstalt eller dylikt. Beställningshavare vid flottan anses hava sin förläggningsort å den ort, där den flottans station han tillhör är belägen, eller å den ort, där hans ordinarie tjänstgöring eljest är förlagd. 2. För beställningshavare, som på grund av innehavande beställning eller på grund av placering i viss befattning eller därmed likställt förordnande eller kommendering har särskild tjänstgöringsort sig anvisad, anses denna ort såsom förläggningsort. 3. Därest Kungl. Maj:t genom allmän föreskrift eller för särskilt fall meddelad bestämmelse förklarat, att den, som för längre tid beordras eller kommenderas till tjänstgöring å annan ort än den i 1 eller 2 mom. angivna förläggningsorten, skall anses därvid fullgöra ordinarie tjänstgöring, betraktas förstnämnda ort under tiden för berörda tjänstgörings fullgörande såsom förläggningsort. 4. Ar beställningshavare bosatt utom förläggningsorten, räknas jämväl boningsorten till förläggningsorten. 6§Vid beviljande av sådan t j ä n s t l e d i g h e t , som avses i 17 § av avlöningsreglementet, ankommer det på vederbörande myndighet att meddela föreskrift, huru med den tjänstlediges avlöning skall förhållas. 217b 80

178 Vad i denna kungörelse sägs om officer, u n d e r o f f i c e r eller m a n s k a p gäller i tillämpliga delar även civilmilitära beställningshavare. Ersättning för tjänsteresa eller färd i trupp. (MR 22, 63 §§.) Allmanna bestämmelser. 8§1. Då minst två av manskapet jämte erforderligt befäl eller minst tre av manskapet samtidigt skola, vare sig genom marsch eller annorledes, färdas samma väg, anses färden såsom f ä r d i t r u p p . 2. Det åligger vederbörande befälhavare att i order om färd, som avses i 1 mom., angiva, att färden skall ske i trupp. 3. Färd, som icke sker i trupp, anses såsom r e s a . 9 §. Varken resekostnads- eller traktamentsersättning utgår för resa till och från sådan tjänstgöring, som enligt föreskrift skall fullgöras utan särskild kostnad för statsverket. 10 §. Därest på grund av enskilda angelägenheter tjänsteresa eller färd i trupp avbrytes eller äntrades från ort utom förläggningsorten, må ersättning för resan eller färden icke utgå med högre belopp än som skulle hava utgått, därest densamma fortgått utan avbrott eller anträtts från förläggningsorten. 11

§• Om enligt fastställd stat eller gällande förteckning över vissa i stat icke uppförda arvoden ersättning för vissa tjänsteresor skall utgå enligt särskilda grunder, länder sådan föreskrift till efterrättelse utan avseende å vad i 12 och 13 §§ stadgas. Officerare och underofficerare. 12 §. 1. Officer eller underofficer, som på grund av allmänna bestämmelser eller särskild order har att i tjänsteärende företaga resa eller färd i trupp, åtnjuter, där ej annorlunda särskilt stadgas, under resa såväl resekostaadssom traktamentsersättning samt vid färd i trupp traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet, dock att traktamentsersättning icke utgår, därest frånvaron från förläggningsorten räckt kortare tid än 6 timmar. Vid resa utgår därjämte ersättning för befordran av personlig utrustning, enlig: vad därom särskilt stadgas. 2. Vid de tillfällen, då underofficer äger undfå ersättning för resa å järnväg, utgår dylik ersättning med priset för militärbiljett, och skall fördeiskull rekvisition å sådan biljett därvid tillhandahållas genom vederbörande l>efäls

179 försoirg. Möter hinder för militärbiljetts tillhandahållande, utgår ersättning för biiljettkostnaden enligt allmän biljettaxa. 3. Vid färd i trupp bestrider kronan kostnaderna för färdmedlet, däri inbegripet transport av effekter. Manskap.

13 §. 1. Manskap åtnjuter under resa i tjänsten ersättning enligt de i 12 § för mnderofficerare angivna grunder. Tillhandahålles under dag, varunder tjänsteresa utföres, förplägnad in natura på kronans bekostnad, åtnjutes icke traktamente för dag, men, därest förplägnad endast delvis tillhandahålles, skall i stället portionsersättning utgå enligt särskilda bestämmelser. 2. Vid färd i trupp bestridas kostnaderna för färdmedel, transport av effeklter, inkvartering och förplägnad genom vederbörande befälhavares försorg av kronan. Kan inkvartering icke lämpligen ordnas, utgår traktamente för matt enligt allmänna resereglementet. Därest hinder möter att på kronans bekostnad tillhandahålla förplägnad in natura, utgår i stället portionsersättning enligt särskilda bestämmelser. Enahanda ersättning tillkommer jämviäl den, som på grund av tjänstgöringsförhållanden icke kan utspisas på ovan angivet sätt. Ersättning för tjänstgöring utom förläggningsorten m. m. (ME 23, 63 §§.) Officerare och underofficerare. 14 §. _ 1. Under tjänstgöring i sammanhängande följd å annan ort än förläggningsorten äger officer eller underofficer, därest tjänstgöringen icke på förhand! kan beräknas komma att pågå å samma ort under en tidrymd av tolv månader eller därutöver, eller där ej annorlunda stadgas i 15—17 §§, åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt efterföljande tabell. «^-am

Traktamentstabell.

_ _

5 Fr. o. ni. l:a t. o. ni. 15:e dygnet Lönegrad

G

10 Fr. o. m. 16:e dygnet t. o. m. 12:e månadens utgå "»g beställningshavare med eget hushåll

annan beställningshavare

för dag för natt tillhopa för dag för natt tilhopa för dag för natt tillhopa för dygn för dygn för dygn kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. 0 1; U o l — 3 ; C 1 - 5 0 2 - 3 ; Uo4; C 6 - 9 0 4; C 10—13 0 5 - 6 ; C 14—16 0 7 - 8 ; C 17 ... Manskap

8 10 12 14 16 6

—

5 6 7 8 9

13 16 19 — 22 25

A

-

4 5 6 7 8 3 50

2 50 6 50 3 8 3 50 9 50 4 11 4 50 12 50 2 5 50

2 3 4 4 5 2

75 50 75 50

1 75 2 2 50 2 75 3

4 5 6 7 8

1 50

3 50

50 50 50 50 50

Anm 1. Beställningshavare, som uppbär vikariatsersättning, hänföres till vederbörlig nögre lönegrad. ° i,n iT1' ^'-n ^ ^ ^ i ^ 1 beställningshavare, vars avlöning icke u t g å r enligt viss lönegrad, naniöres till den lönegrad, som svarar mot vederbörandes tjänsteklass.

180 2. Beträffande dylik tjänstgöring efter utgången av tolfte månaden, liksom ock vid sådan tjänstgöring, som på förhand kan beräknas komma att omfatta en tidrymd av tolv månader eller därutöver, ifråga om hela tjänst- j göringstiden, ankommer det på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida eller till vilket belopp tjänstgöringstraktamente må utgå. 3. Därest beställningshavare, som för tjänstgöring vistas å annan ort än förläggningsorten, av sjukdom hindras att tjänstgöra, utgår det oaktat j tjänstgöringstraktamente, så länge han kvarbliver å orten, dock icke, utan att särskilda skäl föranleda undantag, för längre.tid än 14 dygn. Likaså utgår tjänstgöringstraktamente under i vederbörlig ordning anbefallt uppehåll i tjänstgöringen, därest beställningshavaren därunder kvarstannar å i tjänstgöringsorten. 4. Tjänstgöring å viss ort anses fortgå i sammanhängande tidsföljd, även om avbrott sker till följd av a) semester, b) tjänsteförrättning å förläggningsorten eller å annan ort, därest avbrottet | icke överstiger 30 dygn, c) annan anledning under högst 7 dygn, dock att avbrott icke anses vara för handen, då beställningshavare under sådant uppehåll i tjänstgöringen, som avses i 3 mom., kvarstannar å den tillfälliga tjänstgöringsorten. Avbrottstiden medräknas icke vid bestämmandet av den tidsperiod, efter vilkens utgång nedsättning i tjänstgöringstraktamentet skall äga rum. 5. Vid tjänstgöring utom den tillfälliga tjänstgöringsorten skall denna i fråga om rätt till tjänstgöringstraktamente betraktas såsom förläggningsort; dock må traktamentet icke nedsättas under det belopp, som skulle hava utgått, därest tjänstgöringen under tiden fortgått å förstnämnda ort. 6. Traktamente för natt utgår icke i de fall, då beställningshavare er- I håller kostnadsfri inkvartering, eller då beställningshavare antingen på kronans bekostnad beredes bostad in natura eller förlägges i tältläger eller eljest tillsammans med trupp. 7. Dylikt traktamente utgår icke heller i de fall, då tjänstgöringsorten är så belägen, att beställningshavaren finnes lämpligen kunna tillbringa | nätterna i sitt hem. 8. För tid, under vilken beställningshavare på grund av tjänsteresa eller färd i trupp äger åtnjuta traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet, må han av tjänstgöringstraktamentet uppbära allenast så mycke:, att den sammanlagda gottgörelsen icke överstiger traktamentsersättning tnligt nämnda reglemente. 15 §. För deltagande i a) officers- och underofficersövningar, b) fältövningar, c) jämlikt bestämmelser i kommandoväg anordnade fälttjänstövningar, d) till vanliga övningsmarscher icke hänförliga vinterövningar samt e) befälsövningar och krigsövningar vid marinen utgår till officer och underofficer tjänstgöringstraktamente enligt bestämmelserna i 14 §; dock att dylik ersättning icke utgår i de fall, då övningarna krävt frånvaro från förläggnings-

181 orten under kortare tid än 6 timmar. Färd i trupp, som sammanhänger med Gruppövning, anses ingå i själva övningen. Vad sålunda stadgats skall även gälla vid deltagande i taktiska övningar för militärläkare eller för militärveterinärer samt vid taktiska utbildningskurser för kaptener och ryttmästare. 16 §. F ö r deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten äger •officer och underofficer, därest frånvaron från förläggningsorten är av längre varaktighet än 24 timmar, åtnjuta tjänstgöringstraktamente med det belopp, som angives i 8 kol. av traktamentstabellen. Färd i trupp till och från övningsområde anses därvid ingå i själva övningen. 17 §. Beställningshavare, som har sin förläggningsort inom fästning, skall jämväl vid tjänsteutövning å förläggningsorten under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt bestämmelserna i 14—16 §§. Hesa eller färd i trupp, som föranledes av dylik tjänsteutövning, anses ingå i tjänstgöringen. 18 §. För deltagande i fly g ö v n i n g , som krävt frånvaro från förläggningsorten under minst 6 timmar, åtnjuter officer och underofficer tjänstgöringstraktamente enligt bestämmelserna i 14 §. 19 §. Tjänstgörings traktamente utgår i c k e i följande fall nämligen: a) till aspirant vid generalstaben eller elev vid någon av de militära högskolorna under vistelse i Stockholm; b) till elev vid ridskolan, som genomgår denna skola för vinnande av kompetens för löjtnantsbefordring vid kavalleriet, under vistelse vid skolan; c) till intendents- eller förvaltaraspirant för tiden intill avlagd intendentseller förvaltarexamen; d) till officer eller underofficer under tjänstgöring, som enligt föreskrift skall fullgöras utan särskild kostnad för statsverket. Manskap. 20 §. 1. Under tjänstgöring i trupp eller då inkvartering och förplägnad in natura genom kronans försorg eljest kostnadsfritt tillhandahålles, åtnjuter manskap icke tjänstgöringstraktamente. I andra fall utgår till manskap tjänstgörings traktamente med belopp, som angivas i traktamentstabellen under 14 §, varvid de i samma paragraf angivna grunder skola äga motsvarande tillämpning.

182 2. Manskap, som beordras att tjänstgöra utom egen förläggningsort, äger att under tiden för kommenderingen ävensom under därav föranledda resor I eller färder i trupp, så framt traktamentsersättning, tjänstgöringstraktamente eller sjötillägg därunder icke utgår, åtnjuta kommenderingstillägg. Dylikt tillägg utgår till den, som har eget hushåll samt antingen är gift eller har varit gift och fortfarande har minderårigt barn hos sig, med 1 krona och 50 öre för dygn och till annan beställningshavare med 50 öre för dygn, samt åtnjutes i förra fallet under sådan tjänstgöring, då traktamentsersättning eller tjänstgöringstraktamente enligt 14—17 §§ tillkommer officerare j och underofficerare, och i senare fallet vid kommendering av minst 20 dagars ] varaktighet, av kommenderingen betingade rese- eller färddagar däri in- j beräknade. Kommenderingstillägg må dock icke utgå under kommendering såsom elev vid underofficersskola eller vid skola eller utbildningskurs, som för vederbörande är obligatorisk för vinnande av befordran eller för utbildning till viss befattning (yrkesgren). 3. Till underbefäl av manskapet, som från andra truppförband kommen- i deras till Norrbottens regemente för utbildning av värnpliktiga, vilka från andra inskrivningsområden än Norrbottens uttagits till särskild tjänstgöring, utgår utan avseende å vad i 1 och 2 mom. stadgas under tjänstgöringstiden särskilt tjänstgöringstraktamente med 1 krona för dag. Gottgörelse för hästlega. 21 §. Därest officer vid armén, som icke är beriden på egen tjänstehäst eller stamhäst, genom generalorder eller undantagsvis med arméfördelningschefens (motsvarande chefs) medgivande kommenderas beriden till tjänstgöring och icke kan göras beriden å kronan tillhörig häst, skall han åtnjuta gottgörelse för hästlega med 6 kronor om dagen. Sjötillägg m. m. (MR 24, 63 §§.) Flottan. 22 §. Till beställningshavare vid flottan utgår med iakttagande av vad i 23—26 §§ stadgas under sjötjänstgöring sjöiillägg med de belopp för dag, som angives i följande tabell:

183 Sjö till äggs tab ell.

Till personal å annat fartyg än under- Till personal, som är inmönvattensbåt och i kol. 9 avsett fartyg vid strad å undervattensbåt vid icke stationär förläggning under månaderna

decemberfebruari söder om december50" nord- februari egen lig latitud norr om station samt mars 50' nord—noveni-' lig latitud ber kr.

kr.

kr.

Officerare.

Till personal å fartyg, beordrat decembertill expedi stationär tion för februari decemberförlägj söder om militär ning 50° nord- februari sjömätnorr om an egen lig latitud ning 50 nord station samt mars lig latitud -november

stationär förläggning å

kr.

12 9 7 6 5 3 2

aggman ommendör ommendörkapten av 1 .graden ommendörkapten av 2-graden apten öjtnant nderlöjtnant, fänrik

icke stationär förläggning under månaderna

kr.

kr.

kr.

kr.

16 18 11 9 5 4

20 15 13 11 7 5

13 10 8 7 4 3

11 10 8 5 3

Underofficerare. laggunderofficer ej maskinist aggunderofficer, maskinist.. nderofficer av 2. graden, ej maskinist nderofficer av 2. graden, maskinist Manskap. Flaggkorpraler. aggkorpral, ej maskinist ... aggkorpral, maskinist

Kor pr a ler (högbå t&män). atros, ekonomiman (ej hovmästare eller kock) samt hantverkare [ovmästare, kock och eldare 1. klass sjömän. latros, ekonomiman (ej hovmästare eller kock) samt hantve:kare [ovmästare, kock och eldare

:.'(i

si)

60 25

2. klass sjömän. latros, tkonomiman (ej hovmästare eller kock) samt hantve;kare Jovmästtre, kock och eldare 3. klass sjömän

—

15,

-

Anm. 1 Till beställningshavare av manskapet, som har eget hushåll, u t g å r därjämte förhöjning ijötilläg£et med 1 krona för dag. Anm. 2 15 och 7 kol. angivet sjötillägg utgår, på resa med destination söderut till och med s a m t resa tied destination n o r r u t från och med den dag, varunder i samma kolumner n ä m n d latitud sseras.

184 Civilmilitär personal av officers tjänsteklass åtnjuter sjötillägg till samma belopp som officer i den mot tjänsteklassen svarande tjänstegraden; dock att till nedan nämnd personal sjötillägg utgår med följande belopp för dag: marinläkare av 2. graden och marinläkarstipendiat på stat kr. 19: — marinläkarstipendiat över stat » 12: — Till underofficer av 3. graden, så länge sådan finnes, utgår sjötillägg för dag med följande belopp, enligt sjötilläggstabellens kolumnindelning. 2

9 Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

K,

1 65 2 65

2 05 — 85 3 - 1|30

1 25 1 95

3 70 4 30

4 55 4 |95

2 90 3

3 30 3 95

1 Ej maskinist Maskinist

23 §. 1. Korpral (högbåtsman), som uppbär flaggkorprals (underofficers av 3. graden) löneförmåner, så ock korpral (högbåtsman), vilken blivit antingen från sjöexpeditions början kommenderad eller sedermera på grund av uppkommen vakans under pågående expedition å skeppsorder beordrad att förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral, äger åtnjuta sjötillägg enligt vad därom för flaggkorpral ovan är bestämt. 2. Till sjökommenderad personal, som, utan att vara inmönstrad å undervattensbåt, beordras att förrätta tjänst av minst tre timmars varaktighet för dag räknat å sådan båt under gång, utgår sjötillägg med belopp, som angivas i 6, 7 eller 8 kol. i sjötilläggstabellen. 24 §. Sjötillägg utgår i enlighet med vad i 22 § för stationär förläggning är bestämt, även om sådan förläggning icke blivit anbefalld, dels under fartygets utrustning till och med dagen för besättningens inmönstring omtord, dels, då fartyget enligt order skall avrustas, från och med dagen efter ankomsten till den flottans station (örlogsdepå), där avrustningen skall äga rum. Till i 9 kol. sjötilläggstabellen omförmäld personal skall undei nu nämnda tider utgå sjötillägg med i 4 eller 5 kol. angivna belopp. 25 §. Till sådan underofficer, flaggkorpral eller korpral (högbåtsman), som under sjötjänstgöring omhänderhar en eller flera uppbörder, utgår särskild ersättning med 50 öre för dag. 26 §. I s j ö r e s e r v tjänstgörande personal åtnjuter sjötillägg med belopp, som angivas i 4 kol. av sjötilläggstabellen.

185 Kustartilleriet. 27 §. 1. Beställningshavare vid kustartilleriet, vilken för tjänstgöring är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller av för kustartilheriets räkning förhyrd personal, åtnjuter, med iakttagande av vad i 3 mom., sägs, sjötillägg med belopp, som i 4 kol. av sjötilläggstabellen angivas för naotsvarande beställningshavare vid flottan. 2. Beställningshavare vid kustartilleriet, vilken för tjänstgöring är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad av flottans personal, åtnjuter, med iakttagande av vad i 3 mom. sägs, sjötillägg med enahanda belopp, som enligt 22—24 §§ utgår till motsvarande beställningshavare vid flottan. 3. Maskinavdelningen tillhörande underofficer eller flaggkorpral vid kustartilleriet åtnjuter sjötillägg i likhet med underofficer resp. flaggkorpral, ej maskinist, vid flottan. För marinen gemensam bestämmelse. 28 §. D e bestämmelser i fråga om sjötillägg, som kunna ytterligare erfordras, meddelas av marinförvaltningen. Flygvapnet. 29 §. Beställningshavare, tillhörande eller kommenderad till tjänstgöring vid flygvapnet, åtnjuter under tjänstgöring å rustad sjöstyrka (fartyg) sjötillägg efter enahanda grunder, som gälla för motsvarande beställningshavare vid flottan; skolande härvid iakttagas, att sjötillägget till underofficer utgår med det för »ej maskinist» fastställda beloppet, samt att manskapet jämställes med följande beställningshavare vid flottan nämligen: furir med flaggkorpral, ej maskinist, korpral med korpral, ej hovmästare o. s. v., vicekorpral med 2. klass sjöman, ej hovmästare o. s. v., samt menig med 3. klass sjöman. Mässpenningar m. m. (MR 24, 63§§.) Flottan. 30 §. 1. Under sjötjänstgöring utgå, där ej i 32, 33 eller 34 §§ annorlunda stadgas, för nedannämnda beställningshavare vid flottan mässpenningar med följande belopp:

186 a) för beställningshavare, som håller kajutbord, med 8 kronor för dag; b) för beställningshavare, som mässar vid kajutbord, med 6 kronor 40 öre för dag; c) för beställningshavare, som mässar vid gunrumsbord, gemensamt bord eller i underofficersmäss — i samtliga fall beroende på antalet mässnaedlemmar — med belopp för dag och medlem, som i nedanstående tabell angivas:

Antalet mässmedlemmar

1— 5 6-10 11—15 16-20 21-25 26-30

Gunrumsbord eller gemensamt bord

Underofficersmäss

kr.

kr.

5 20 5 10 4 91 4 80 4 70 4 54 4 40

4 3 90 3 80 3 70 3 60 3 50 3 40

skolande såsom mässmedlemmar räknas de beställningshavare, för vilka mässpenningar enligt bestämmelserna i detta kapitel utgå till vederbörlig mäss, dock ej kockar eller hovmästare, med iakttagande i övrigt, att tillfällig förändring av antalet mässmedlemmar skall endast i det fall, att förändringen har en varaktighet av minst åtta dagar i följd, medföra ändring i mässpenningarnas belopp; d) för beställningshavare, som bespisas från kajutbord, med 6 kronor 40 öre för dag; samt e) för beställningshavare, som bespisas från gunrumsbord, gemensamt bord eller underofficersmäss, med samma belopp för dag, som för därstädes mässande personal. För kock eller hovmästare, som bespisas från mäss, utgå dock mässpenningarna endast med nedanstående belopp för dag, nämligen: om dylik beställningshavare bespisas från kajutbord, med 4 kronor; om han bespisas från gunrumsbord eller gemensamt bord, med 3 kronor 25 öre; samt om han bespisas från underofficersmäss, med 2 kronor 50 öre. 2. Flaggkorpral (underofficer av 3. gracen) ävensom sådan korpral (högbåtsman), vilken blivit antingen från sjöexpeditions början kommenderad eller sedermera på grund av uppkommen vakans under pågående expedition å skeppsorder beordrad att förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral, åtnjuter, därest han ej mässar i underofficersmäss, förutom skeppsportion, servisbidrag med 40 öre för dag. 3. Yid icke-stationär förläggning äga nedannämnda beställningshavare, så framt de äro befälhavare, uppbära representationspenningar med följande belopp för dag:

187 flaggman kommendör kommendörkapten av 1. eller 2. graden kapten

10 kronor 6 » 4 » 2 »

M< ed befälhavare förstås högste befälhavaren över kustflottan samt eskader-, avdellnings-, flottilj-, divisions- och fartygschefer. 4. I denna paragraf omförmäld förmån utgår icke för dag, varunder vederbörainde åtnjuter traktamentsersättning för resa till eller från sjökommendering. 31 §. Oim befälhavare under pågående kommendering avgår från sitt befäl, skall, intilH dess beordrad efterträdare embarkerat, den, som övertagit befälet, uppbära representationspenningar till samma belopp, som skolat tillkomma den avgåmgne befälhavaren. 32 §. Diär mäss består av endast en person ävensom å undervattensbåt höjas mässpenningarna för dag vid icke-stationär förläggning med 1 krona för den, som mässar vid gunrumsbord, och med 75 öre för den, som mässar i underoffic(ersmäss, dock icke för personal å undervattensbåt för dag, varunder mässming (bespisning) helt äger rum å depåfartyg eller annat fartyg. Då skep.psportion utspisas, skola mässpenningarna minskas med beloppet av gällamde skeppsportionspris. 33 §. Under expedition i utländska farvatten höjas mässpenningarna och servisbidraget med 50 procent eller det lägre procenttal, Kungl. Maj:t må för särskilt, fall bestämma, från och med den dag vid utgåendet till och med den dag på återvägen, då 7 ° ostlig longitud från Greenwich räknat passeras, eller, om nämnda longitud ej behöver passeras, från och med dagen för ankomst till utländsk hamn till och med dagen för avgång därifrån. 34 §. Under tjänstgöring i sjö r e s e r v åtnjuta flaggunderofficer och underofficer av 2. graden mässpenningar med 4 kronor för dag samt flaggkorpral (underofficer av 3. graden), förutom skeppsportion, servisbidrag med 40 öre för dag; dock att under tjänstgöring ombord, därest frånvaron från förläggningsorten räcker minst 8 timmar, mässpenningar med här angivet belopp skall utgå jämväl till underofficer av 3. graden. Kustartilleriet. 35 §. 1. Beställningshavare tillhörande kustartilleriet, vilken för tjänstgöring är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets eller för kustartilleriets räkning förhyrd personal, åtnjuter tjänstgöringstraktamente enligt bestämmelserna i 16 §.

188 2. Beställningshavare vid kustartilleriet åtnjuter under tjänstgöring å fartyg eller båt, bemannad av flottans personal, mässpenningar eller servisbidrag med enahanda belopp, som enligt 30—33 §§ skolat utgå till beställningshavare i motsvarande tjänstegrad vid flottan. För marinen gemensam bestämmelse. 36 §. Ytterligare erforderliga bestämmelser om åtnjutande av de förmåner, ©om omförmälas i 30 §, meddelas av marinförvaltningen. Flygvapnet. 37 §. Flygvapnet tillhörande personal åtnjuter under tjänstgöring å fartyg eller båt, bemannad av flottans personal, mässpenningar eller servisbidrag med enahanda belopp, som enligt 30 och 33 §§ här ovan skolat utgå till beställningshavare i motsvarande tjänstegrad vid flottan. Ersättning för dykeriarbete. (ME 24, 63 §§.) 38 §. 1. Den, som jämlikt därom i kommandoväg utfärdade föreskrifter beordras att göra tjänst såsom dykare ombord å flottans fartyg eller å inmönstrad båt, tillhörande vid kustartilleriet anordnad mineringsskola, och vars egenskap såsom dykare ej upphört att gälla på grund av bestämmelserna i gällande skolreglemente, erhåller ett tillägg till sjötillägget av 50 öre för dag. 2. Den, som utför dykeriarbete, erhåller, vare sig han är ombord kommenderad såsom dykare eller icke, ersättning med 1 krona för varje full halvtimme, vistelsen under vatten varat, och för dykeriarbete av kortare varaktighet, varunder anbefallt uppdrag utförts, likaledes med 1 krona. Vid dykeriarbete å större vattendjup än 25 meter höjes ersättningsbeloppet med 100 procent. Om sjunket föremål av större värde återförskaffas eller eljest uppdrag av större betydelse utföres genom dykeriarbete av krävande beskaffenhet, må den, som utfört dykeriarbete t, enligt vederbörande myndighets bestämmande därjämte tilldelas särskild penningbelöning till skäligt belopp, högst 50 kronor; ankommande det på marinförvaltningen att i särskilda fall, då omständigheterna därtill föranleda, på förslag av vederbörande myndighet medgiva utbetalande av dylik belöning intill ett belopp av högst 300 kronor. H a r arbetet ägt rum å större vattendjup än 25 meter, må, även om det anbefallda uppdraget icke slutförts, särskild penningbelöning kunna, i förhållande till uppdragets betydelse samt den möda och den risk, som varit med arbetet förenade, utgå med högst 150 kronor enligt vederbörande myndighets bestämmande.

189 3. Den, som vid avslutad dykarkurs eller repetitionskurs för dykare blivit godkcänd, erhåller en särskild ersättning med 25 kronor för varje kurs. F(ör dykeriarbete, som jämlikt gällande skolreglemente ingår i nu nämnda kurster eller som eljest företages uteslutande för övningsändamål, utgår ej särskild ersättning. Särskilda bestämmelser för manskap vid marinen. (MR 53 § 5 mom., 61 §.) 39 §. I fråga om beräkning av extra tjänstetid för tillträdande av löneförhöjning skola, i den mån de i avlöningsreglementet stadgade villkor för dylik förhöjning sådant medgiva, följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse: b e t r ä f f a n d e m a n s k a p , s o m k a r l s k r i v i t s från s k e p p s g o s s e k å r e n : don, som före utgången av det kalenderår, varunder karlskrivning ägt rum,, fullgör fordringarna för uppflyttning till 2. klass sjöman, äger att, sedan nämnda fordringar uppfyllts, tillgodoräkna sig 7 månader och annan 3 månader; b e t r ä f f a n d e m a n s k a p v i d f l o t t a n , som f ö r e v i n n a n d e av ans t ä l l n i n g genom k o n t r a k t v a r i t i n m ö n s t r a t till sjöfart i m i n s t tolv månader: hälften av den tid, vederbörande varit inmönstrad till sjöfart, dock högst 8 månader, må beräknas såsom extra tjänstetid; b e t r ä f f a n d e m a n s k a p , som v i d a n t a g n i n g i b e s t ä l l n i n g s å s o m m e n i g h ä n f ö r t s t i l l h ö g r e t j ä n s t b a r h e t s k l a s s än d e n l ä g s t a : enligt vederbörande regements- (likställd) chefs bedömande må den, som antages till 2. klass sjöman eller 2. klass kustartillerist, tillgodoräknas högst 18 månader och den, som antages till 1. klass sjöman eller 1. klass kustartillerist, högst 36 månader. 40 §. Den av sjömanskåren, som på grund av bristande kasernutrymme medgivits bo utom kasern och icke åtnjuter hyresbidrag jämlikt 62 § i avlöningsreglementet, äger under tjänstgöring i land uppbära ersättning för inkvartering med, i Stockholm 30 kronor och å annan förläggningsort 20 kronor för varje månad, varunder vederbörande en eller flera dagar icke varit inkasernerad. Ersättning under flygtjänstgöring. (MR 24, 63 §§.) 41 §. Angående ersättning till personal vid försvarsväsendet under ring skall tills vidare gälla vad därom är särskilt stadgat.

flygtjänstgö-

190 VIII.

Scärskilda yttranden.

A. Vissa av de sakkunniga. Ordföranden, herr Södermark har anfört: Beträffande det i tillämpningsbestämmelsernas 16 § föreslagna tjänstgöringstraktamente för deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med egen trupp utom förläggningsorten synes det kunna ifrågasättas, om rätten till dylik ersättning bör utsträckas fullt så långt som enligt förslaget, och om man ej kunde stanna vid t. ex. chefens för intendenturkåren i skrivelse den 12 mars 1928 framställda förslag att vid övningar av mer än tre dagars varaktighet traktamente utgår under hela övningstiden. Om denna förbättring anses otillräcklig, kunde måhända stadgas, att vid övningar av mer än två dagars varaktighet, traktamente utgår för hela övningstiden. Vidare synes det mig böra framhållas, att ett godkännande av de sakkunnigas förslag härutinnan torde böra medföra en förhöjning av vederbörande övningsanslag, då förslaget eljest måste föranleda en minskning av övningarna, som väl knappast kan anses önskvärd. Då något dyrtidstillägg ej nu utgår å sjötillägget, anser jag, att frågan om höjning i denna löneförmån ej bort i nu föreliggande sammanhang till behandling upptagas. För övrigt synes genom det framlagda förslaget skillnaden mellan sjötillägget åt de högre och åt de lägre beställningshavarna hava gjorts större än som betingas av den skillnad i »tjänsteuppgifternas skärpning», som kan råda mellan beställningshavarna av olika grader. Förslaget om tillfällig löneförbättring åt äldre löjtnanter och äldre sergeanter, synes, hur behjärtansvärt det än torde vara, strängt taget icke falla inom ramen för de sakkunnigas uppgift. Ur saklig synpunkt har jag emellertid ingen erinran mot de sakkunnigas hemställan härutinnan. Herr Carlström har anfört: Då de sakkunnigas här föreliggande betänkande i sina huvuddrag sammanfaller med det av 1928 års lönekommitté detta år avgivna förslaget till allmänt avlöningsreglemente för den civila statsförvaltningen, får jag, i alla de punkter, som i de båda förslagen sammanfalla och där jag i 1928 års kommittéförslag haft från majoriteten avvikande mening, hänvisa till mitt särskilda yttrande i sistnämnda betänkande. I fråga om procenttalet för dyrtidstilläggets inräknande, upphävandet av maximeringen av detsamma, höjningen av dyrortsprocenten i de högre lönegraderna m. m. behöver jag sålunda ej här yttra mig. Det för försvarsväsendets befattningshavare gällande avlöningsreglementet är emel-

191 lertid till sin utformning på åtskilliga punkter skiljaktigt från det för den civiLa förvaltningen föreslagna. Detta gäller främst löneskalorna, i det att icke mindre än tre särskilda löneplaner förekomma, och sålunda någon enhetlig lönesättning efter samma principer, som i allmänna avlöningsreglementet tillämpats, ej låter sig åvägabringas. Härav följer, att bestämmelserna för tillgodoräknande av tjänstetid vid tillträdandet av ordinarie beställning och sedermera för uppflyttning i högre lönegrad bliva på åtskilliga punkter annorlunda än enligt nyssnämnda reglemente. Det torde väl knappast hava ingått i de sakkunnigas uppdrag att företaga en så vittgående undersökning, som skulle krävas, om grunderna för beställningarnas tillsättande och för befordran skulle omläggas, men utan en ändring av dessa grunder synes ingen enhetlighet på detta område vara att uppnå. Att det nu rådande systemet icke är tillfredsställande däro»m vittnar bl. a. det förhållandet, att inom löneplanerna O. och Uo. vissa beställningshavare ej sällan få vänta på löneuppflyttning så lång tid, att de endast ett fåtal år före avgången ur tjänsten hinna upp i den för beställningen gällande högsta löneklassen. De sakkunnigas förslag om ytterligare tillgodoräknande för kapten och löjtnant enligt 7 § har jag därför biträtt; däremot har jag icke kunnat gå med på den av samma anledning föreslagna löneförbättringen åt äldre löjtnanter och sergeanter m. fl., enär jag anser, att en eventuell löneförhöjning för dessa bör prövas i ett vidare sammanhang, varvid även ovan berörda fråga om grunden för löneplanernas konstruktion upptages. I likhet med 1928 års lönekommitté hava de sakkunniga frångått behovsprincipen i egentlig mening; för gifta och med dem likställda beställningshavare av manskapsgrad, har dock bibehållits det s. k. hyresbidraget, som ju i viss mån kan sägas hava samma karaktär. Då emellertid denna grupp av beställningshavare åtnjuter lön dels kontant och dels in natura, och då det med hänsyn till den militära organisationen näppeligen låter sig göra att för dem åstadkomma någon avlöningsform helt i penningar, synes det vara en billighetsåtgärd, som väl kan försvaras, att de beredas möjlighet till bostad utom kasernen, ej minst med hänsyn till att härigenom de värdefullare elementen kunna längre kvarhållas i tjänsten. Den rätt avsevärda höjning, varmed detta bidrag föreslagits skola utgå inom de dyrare ortsgrupperna, får ses i samband med det förhållandet, att i övrigt ingen dyrortsgruppering förekommer för manskapsgrupperna, och att hyran är den främst inverkande faktorn i den allmänna dyrortsgrupperingen. De sakkunniga hava i 15 § 1 mom. avlöningsreglementet jämnställt sjukdom, ådragen i tjänsten, med olycksfall i tjänsten och alltså även i dylika fall medgivit avdragsfri sjukledighet. Detta förslag har jag biträtt med hänsyn till militärtjänstens ofta krävande karaktär. Emellertid har jag varit tveksam, om detta medgivande även bör leda till fri sjukvård på samma sätt som vid olycksfall, såsom i 35 § 1 mom. föreslagits. Det torde nämligen vara förenat med vissa svårigheter att bedöma, huruvida en sjukdom, som ej härleder sig från olycksfall, bör ge rätt till kostnadsfri behandling med »andra till arbets-

192 förmågans höjande eller eljest till lindring av menliga följder nödiga hjälpmedel», som motiveringen på sid. 48 synes sikta till. Det militära förslagets tillämpningsbestämmelser innehålla en mångiald stadganden, som ej hava någon direkt motsvarighet i det civila förslaget. Hit höra då främst bestämmelser om särskild ersättning för med tjänstgöringen förenade utgifter utom den egentliga tjänstgöringsorten. För lekmannen kan det' ofta vara svårt att avgöra vad, som bör anses höra till tjänsten, eller vad som bör medföra särskild ersättning. Det vill synas som om, i synnerhet vid sjötjänstgöring, vederbörande beställningshavare vore väl tillgodosedda, och de sakkunnigas förslag om ökning av sjötillägget kan jag sålunda ej biträda. Ej heller kan jag finna det rådligt att utöka tiden för traktamentsersättningens utgående för officerare och underofficerare vid övningsmarscher och vapenövningar så, som i 16 § föreslagits. J a g ansluter mig i detta avseende till vad arméförvaltningen uttalat i denna fråga, och som återfinnes i motiveringen till denna paragraf sid. 97. Vidare ställer jag mig tveksam till att såsom i 12, 15 och 18 paragraferna föreslås, tiden, för vilken traktamente icke utgår, minskas från nuvarande 8 till 6 timmar. På sid. 22—26 i motiveringen hava de sakkunniga behandlat frågan om personal på övergångsstat och därvid föreslagit, att den tvångsvis överförda personalen, i den nu föreslagna löneplanen, skulle placeras i ortsgrupp II, vilket skulle verka såsom en icke oväsentlig löneförhöjning. Då jag icke kunnat finna bärande skäl för en sådan åtgärd, har jag inom kommittén yrkat på placering i ortsgrupp I. ^ Vid behandlingen av frågan om lönenämnd, hava de sakkunniga, med avseende på huru denna bör sammansättas, kommit till en något annorlunda uppfattning än 1928 års lönekommitté. Då intet närmare utformat förslag förebragts i någondera utav de båda utredningarna, torde de från båda hållen framlagda utkasten vid en eventuellt senare överarbetning kunna tjäna till ledning ur skilda synpunkter. Vad slutligen angår de sakkunnigas uttalande om ifrågasatt utredning rörande behovet av lönereglering har jag ej funnit anledning motsätta mig detsamma, i den mån en sådan utredning avser att åstadkomma rättelse i den från militärt håll påstådda olikheten i löneförhållanden mellan civila och militära befattningshavare. Det må dock icke fördöljas, att en sådan utredning möjligen kan leda till justeringar icke blott uppåt utan även nedåt i lönebeloppen för skilda befattningshavare, och sålunda icke kan betraktas såsom ett tillmötesgående av »det allmänna krav på lönereglering», som från vissa håll framkommit Den av de sakkunniga, i den i detta sammanhang presterade historiken om onefragans utveckling, åberopade metoden för framräknandet av den »ordinarie» onestegnngen kan jag näppeligen godkänna. Varje tidsskede måste hava sitt löneläge inställt någorlunda efter den allmänna ekonomiska situationen i landet. Och denna situation för närvarande ger knappast anledning till förhoppningar om uppräknande av penningelönerna på något håll.

193 He>rr Nilsson har anfört: I "VI delen av här föreliggande betänkande heter det, att de sakkunniga hava bibragts den uppfattningen, att å militärt håll råder en allmänt utbre<dd känsla av behovet av en förbättring av lönerna inom försvarsväsemdet och en rätt utbredd mening därom, att försvarsväsendets personal är milssgynnad i förhållande till civilförvaltningens befattningshavare. Till en d}dik uppfattning hava såväl de militära ledamöterna av de sakkunniga som <de särskilt tillkallade personalrepresentanterna med stor bestämdhet anslmtit sig. Me>d anledning härav uttala de sakkunniga sig för att en utredning i i dettta ämne måtte komma till stånd, så att de militära lönefrågorna såväl i princip som i enskildheter måtte bliva föremål för en ingående granskning. F ö r min del känner jag mig inte särskilt manad att avstyrka en dylik ingående granskning, så mycket mindre som jag kan konstatera, att den militära uppfattningen i detta ämne delats och konsekvent hävdats av majoriteten bland de sakkunniga. Men jag tror inte, att den nya gransikningen skulle komma att ge något större resultat. Nog känner jag den fasta lönesättningen och de kontanta tilläggen på den militära såväl som den civila sidan så pass, att även jag kan prestera ett belägg i smått på den tes, som blivit parollen i de militära leden. Men eljest och i stort sett tror jag icke, att de militära befattningshavarna blivit missgynnade i jämförelse med de civila. Och vad det absoluta behovet av löneförbättring beträffar, hävdar jag här samma mening, som jag låtit komma till uttryck i mitt särskilda yttrande till 1928 års lönekommittés betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen. Människan är en varelse, som kan låta sina behov växa ut i det rent monstruösa. Men den sortens behov få vi här låta fara. Hålla vi oss till de legitima behov, som man brukar räkna med i den ädla löneregleringskonsten, vågar jag påstå, att det inte går någon nöd på ungkarlarna. Familjeförsörjarna torde däremot ha det rätt så bekymmersamt ibland. Och även i det här föreliggande betänkandet framskymtar det mer än på ett ställe, att det är familjeförsörjarens trångmål, som får motivera kravet på löneförbättring längs hela linjen. Och för min del hemställer jag, här liksom i särskilda yttranden till 1928 års lönekommittés tvenne betänkanden, att de framställda kraven på löneförbättring måtte, därest finansiell möjlighet därtill förefinnes, tillmötesgås i anslutning till den s. k. behovsprincipen. Beträffande de befattningshavare, som falla under den civilmilitära löneplanen, låter saken sig genomföra på samma enkla sätt, som jag föreslagit beträffande de civila befattningshavarna, d. v. s. familjeförsörjaren tillerkännes ratt att i lönehänseende flytta upp i närmast högre löneklass. Då emellertid 8. och 9. lönegraderna å löneplan C ej upptaga andra tjänstemän än sådana, som antingen göra sig stora extra inkomster eller ock kunna 217!i 30

iq

194 påräkna en snabb befordran, nämligen veterinärer, läkare och ingenjörer, och som därför hava ingen eller föga känning av de ekonomiska bekymimer, som här åsyftas, så begränsar jag mitt förslag att omfatta de 7 liägsta lönegraderna på den civilmilitära löneplanen. Vad åter beträffar officerare och underofficerare, måste det, på grund av deras löneplaners säregna beskaffenhet, träffas en särskild anordning, som ger familjeförsörjarna bland dem i de olika löneklasserna samma tillägg, som enligt förslaget skulle komma de civila i samma eller närmaste löneklasser till del. En uträkning visar, att detta låter sig göra utan svårighet. För fänrikar och underlöjtnanter, placerade i V-ort, bleve tilläggen i 1. och 2. löneklasserna respektive kronor 192 och 288 — i fall nu familjebildning någon gång skulle förekomma bland så ungt folk av överklass. För underlöjtnanter, som gått furirsvägen, finge anordningen måhända en mera reell betydelse. För löjtnanter, likaledes placerade i V-ort, bleve familjetilläggen i 3., 4., 5. och 6. löneklasserna respektive 2 8 8 , 4 5 6 , 456 och 456 kronor. E n smula tveksamhet kan man känna inför 3. lönegraden på löneplan O. Kaptenernas högsta löneklass, den tionde, når upp i 26. löneklassen på den civila löneplanen och överskrider därmed den gräns, som jag i mitt särskilda yttrande till 1928 års lönekommittés betänkande dragit för tilldelande av ifrågavarande förmån. Kaptenernas två lägsta löneklasser gå däremot så lågt, att de kunde anföras som motiv för tillägg. Men dessa tvenne löneklasser, den sjunde och den åttonde, äro till endast för att överhoppas omedelbart vid tillträdet av kaptensbeställningen. Detta framgår tydligt av sakkunnigas utredning och förslag, vartill jag i denna del uttalat min anslutning. Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag det skäligt att begränsa förmånen av familjetillägg till 1. och 2. lönegraderna på löneplanen för officerare. Även för underofficerarnas vidkommande måste det göras en särskild uträkning, som jämställer dem med motsvarande civila befattningshavare. För familjeförsörjare i I-ort och V-ort ger uträkningen följande resultat: Lönegrad nr

Omfattar lönoklasserna nr

1 2 3 4

1— 5 3- 7 5- 9 7-11

Ortsgrupp V

Ortsgrupp I Löneklass nr

Lön

Familjetillägg

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

kr. 2 376 2 520 2 760 3 000 3 300 3 600 3 900 4 260 4 620 4 980 5 340

kr. 144 144 144 144 180 240 240 360 360 360 360

T ..

Lon kr. 3 096 3 288 3 624 3912 4 308 4 704 5100 5 556 5 964 6 420 6 876

1 Familie,.,,.. ' tillagg kr. 192 192 192 192 228 288 288 456 456 456 456

195 Därest kravet på löneförbättring tillmötesgås på nu angivet sätt, finner jag däri en särskild anledning att reservera mig emot sakkunnigas förslag om tillfällig löneförbättring åt äldre löjtnanter och sergeanter. E t t annat skäl, som talar emot detta förslag, utgöres av de vidgade möjligheter att komma i åtnjutande av vikariatsersättning, som de sakkunniga berett åt nämnda grupper av befattningshavare. När det gäller att sulagera för utebliven eller försenad befordran t. ex. genom tillägg av den art, som de sakkunniga föreslagit åt äldre löjtnanter och sergeanter, eller genom särskilda arrangemang med gynnsamt tillgodoräknande av föregående tjänstgöring, så framhålles det gärna från militärt håll, att kompaniofficersgraderna egentligen utgöra en enda grad — löjtnanten får göra tjänst som kapten och kaptenen får göra tjänst som löjtnant — och att detsamma gäller beträffande sergeanter och fanjunkare. Men när man sedan kommer över till kapitlet om vikariat och vikariatsersättning, då glömmer man gärna eller slätar över det inte enbart lyckliga talet om samhörigheten mellan kompaniofficersgraderna — det visar sig vara ett tveeggat vapen. För min del får jag bekänna, att jag, därtill möjligen i någon mån driven av min sympati för det korrekta och älskvärda folk, som man alltid möter på den militära sidan, biträtt sakkunnigas förslag både beträffande tillgodoräknandet och vikariatsersättningen. Jag har således hjälpt till att ösa i både påse och säck. Men att därtill lägga även den föreslagna löneförbättringen åt äldre löjtnanter och sergeanter, det vore att till på köpet stoppa fickorna fulla. Så långt vågar jag inte följa mina sympatier. Vad slutligen beträffar behovs- eller familjetilläggsprincipens tillämpande på manskapsgraderna, kan det givetvis gå för sig genom uppflyttning i löneldass eller genom en omräkning, såsom nyss antytts beträffande underofficerare och subalternofficerare, eller genom en kombination av båda dessa metoder. Men då behovsprincipen redan vunnit viss tillämpning på underbefälet och de sakkunniga nu förorda ytterligare steg framåt på den förut inslagna vägen, borde efter min mening det något grumliga problemet om underbefälets löner och gottgörelser upptagas till en genomgående bearbetning. I detta sammanhang är ock att observera den enligt behovsprincipen gjorda uppdelningen av kommenderingstillägget. Jag övergår nu till ett kort omnämnande av vissa punkter i det här framlagda förslaget till nytt avlöningsreglemente, där de militära och civilmilitära befattningshavarna, alla tillsammans eller grupper av dem, tillerkänts förmåner, längre gående än de, som 1928 års lönekommitté i sitt mönsterbetänkande tillerkänt de civila befattningshavarna. 1 Enligt den i paragraf 12 förekommande fördelningen av semesterdagarna skulle 20 ä 30 dagar tillkomma beställningshavare tillhörande 1. bnegraden i någon av löneplanerna O (officerare), Uo (underofficerare)

196 eller C (civilmilitärer). Följer man det civila mönstret skulle nämnda antal semesterdagar tillkomma beställningshavare tillhörande 1. lönegraden i löneplan O, 1. — 2. lönegraderna i löneplan Uo eller 1. — 2. lönegraderna i löneplan C. Enligt samma paragraf skulle 25 ä 35 dagar tillkomma beställningshavare tillhörande 2. lönegraden i löneplan O, 2 . — 4 . lönegraderna i löneplan Uo eller 2. — 9. lönegraderna i löneplan C. Enligt det civila föredömet skulle det vara beställningshavare tillhörande 2. — 3. lönegraderna i löneplan O, 3.—4. lönegraderna i löneplan Uo eller 3 . — 9 . lönegraderna i löneplan C. Enligt samma paragraf i sakkunnigas här föreliggande förslag skulle 35 a 45 semesterdagar tillkomma beställningshavare tillhörande 3.-—4. lönegraderna i löneplan O eller 10. — 1 3 . lönegraderna i löneplan C. Enligt det civila föredömet skulle det vara beställningshavare tillhörande 4. lönegraden i löneplan O eller 1 0 . — 1 3 . lönegraderna i löneplan C. Något skäl för den anmärkta olikheten torde icke förefinnas annat än det, att vissa grupper militära eller civilmilitära tjänstemän redan förut äro bättre lottade än motsvarande civila. Olikheter av denna art böra givetvis utplånas ur statens avlöningsreglementen, även om man låter tjänsternas nuvarande innehavare behålla gamla förmåner. 2. I paragraf 14 i det nya civila avlöningsreglementet, som framlagts av 1928 års lönekommitté, heter det, att om tjänsteman skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, skall han under tiden åtnjuta oavkortad lön, intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet. Militäravlöningssakkunniga hava icke stannat här utan gått ett stycke längre och tilldelat samma förmån åt militära och civilmilitära tjänstemän, som ådragit sig sjukdom, beträffande vilken »skälig anledning ej finnes att antaga, att den föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, eller att denna icke väsentligen bidragit till densamma». Det är uppenbart, att med en så beskedlig formulering av ifrågavarande paragraf komma de militära och civilmilitära tjänstemännen att få så gott som alla sina sjukdomar behandlade, som om de vore följder av olycksfall, och i regel åtnjuta full lön såsom sjukavlöning, medan de civila tjänstemännen i regel få vidkännas det s. k. A-avdraget och blott i undantagsfall, efter prövning av Kungl. Maj:t, kunna få bibehålla full lön. Det sakliga motiv, som de sakkunniga anföra för den militära företrädesrätten, nämligen den hårdare militära tjänstgöringen, som föranleder jämförelsevis fler sjukdomsfall än den civila, räcker efter min mening icke att rättfärdig-göra en dylik undantagslagstiftning. Det ser ock besynnerligt ut, när de sakkunniga på sid. 45 försäkra, att den militära tjänstgöringen i allmänhet medför större risker för hälsan, än vad fallet ar i fråga om de flesta andra av statstjänstens grenar, men senare på

197 sid. 1 2 5 , då det gäller att beräkna merkostnaden för statsverket av det nya lönereglementet, skriver så här: »Om man •— såsom synes rimligt —i kan utgå från, dels att sjukfrekvensen inom försvarets personal är förhållandevis låg, dels att läkarvården därstädes kan ordnas under mindre kostsamma former är vid andra förvaltningsgrenar, synes den beräknade kostnaden pr individ och år icke böra sättas högre än till 15 kronor.» Vid statens vattenfallsverk uppgick statens sjukvårdskostnad år 1926 till kr. 2 3 : 73 pr individ (minimum) och vid postverket år 1925 till kr. 3 1 : 9 8 (maximum). 3. I de paragrafer, som angiva tjänstemans rätt till sjukvård, helt eller delvis på statens bekostnad, hava de militära och civilmilitära tjänstemännen tillerkänts en företrädesrätt av samma slag som beträffande sjukavlöningen. Sjukdom ådragen i tjänsten jämnställes med olycksfall, vilket icke skett i 1928 års lönekommittés förslag för de civila. Beträffande specialistvården har personalen inom kommunikationsverken, som sedan länge varit särskilt gynnad i sjukvårdshänseende, såvitt jag minns rätt — efter långvarig sjukdom måste jag nedskriva denna reservation på sjukbädden och har ej tillgång till nödig litteratur — icke ens begärt en så vittgående förmån, som militäravlöningssakkunniga förorda för den tjänstepersonal det här gäller. 4. Ersättning vid vård å allmänt sjukhus skall — enligt militära vlöningssakkunnigas förslag i par. 37 — i fråga om egentlig sjukhusvård beräknas enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal beträffande beställningshavare tillhörande 1. lönegraden å löneplan C, i halvenskilt rum beträffande beställningshavare tillhörande 1.—2. lönegraderna av löneplan O, någon av lönegraderna i löneplan Uo eller 2 . — 8 . lönegraderna av löneplan C, samt i enskilt rum beträffande beställningshavare tillhörande 3 . — 8 . lönegraderna av löneplan O eller 9. — 1 7 . lönegraderna av löneplan C. Om man, som sig bör, följer det civila föredömet, skulle ersättningen ur statskassan beräknas efter legosängsavgiften å allmän sal beträffande beställningshavare tillhörande 1. lönegraden av löneplan O, 1. lönegraden av löneplan Uo eller 1. lönegraden av löneplan C, i halvenskilt rum beträffande beställningshavare tillhörande 2 . — 3 . lönegraderna av löneplan O, 2 . — 4 . lönegraderna av löneplan Uo eller 2. — 9. lönegraderna av löneplan C, samt i enskilt rum beträffande beställningshavare tillhörande 4. — 8. lönegraderna av löneplan O eller 1 0 . — 1 7 . lönegraderna av löneplan C. Det torde näppeligen förefinnas andra motiv än rent konventionella för den företrädesrätt, som de sakkunniga här förordat för vissa grupper av militär och civilmilitär personal. Det är inte passeligt att lägga en sjuk underlöjtnant på allmän sal! Kanske det. Men då kan han ju lägga sig

i halvenskilt rum och själv betala skillnaden. För närvarande får han f betala alltihop. En kapten bör få enskilt rum! Tillätes ett argumentum 1 ad hominem, så blir mitt svar detta: jag har nyss själv legat en månads I tid på Lunds lasarett, i halvenskilt rum, och jag ärvde min sängplats I efter en kapten vid Kungl. flottan. När man själv får betala fiolerna,.! går det an med en billigare plats. Och det är en tyvärr ofta gjord iakt- I tagelse, att när man vid en lönereglering vill göra det bättre, blir det I dock aldrig bra. Aptiten växer, medan man äter. 5. E n anmärkning av liknande slag som den senast framställda kan 1 också göras beträffande sakkunnigas förslag om ersättningen vid vård å I allmänt sinnessjukhus. 6. I par. 14 i tillämpningsbestämmelserna till avlöningsreglementet I förekommer en traktamentstabell, som bland annat på det sättet avviker I från motsvarande bestämmelse, såväl den nu gällande som den föreslagna, I för civila förvaltningen, att den mindre och större minskningen i tjänstgöringstraktamentet fr. o. m. 16. dygnet enligt nämnda tabell gäller för respektive »beställningshavare med eget hushåll» och annan beställningshavare, då däremot den civila formuleringen skiljer mellan »tjänsteman som är familjeförsörjare» och annan tjänsteman. Det är uppenbart, att den militära formuleringen är för vederbörande personal fördelaktigare än den civila, men den inbjuder också till små äventyrligheter, som man bör undvika. Förteckningen på militära företrädesrättigheter kunde måhända göras något längre, men det må stanna vid det anförda. Tiden är knapp. Det återstår mig nu endast att göra några smärre tillägg. Beträffande vissa bestämmelser angående ersättning för tjänstgöring utom förläggningsorten instämmer jag i de betänkligheter, som uttalats av sakkunniges herr Ordförande och av herr Carlström. I fråga om sjötillägget ber jag likaledes få instämma med herr Ordföranden. Jag vill dock för egen del bifoga ett par anmärkningar. Visserligen medger jag riktigheten av den angivna principen, att sjötilläggets uppgift är att motsvara den skärpning av tjänsteuppgifterna, som sjötjänsten påfordrar, men därav följer icke, att sjötillägget, söm hittills stått i viss relation till lönen plus dyrtidstilläggen, skall ökas, därför att dyrtidstilläggen nu inräknas i lönen. Däremot bestrider jag icke, att sjötillägget kan behöva en justering och att även lägsta sjömansklassen bör erhålla en smula sjötillägg. Skulle emellertid sakkunnigas förslag om en väsentligare höjning vinna gehör, finner jag det skäligt, att maskinistpersonalens sjötillägg ökas i avsevärt högre grad, än sakkunniga föreslagit. De synpunkter, som maskinistpersonalens representant framhållit, äro så tungt vägande, att de efter min mening icke kunna negligeras utan skada för marinen. Till sist några ord om lönenämnden.

199 AlLdenstund allmänna civilförvaltningen, kommunikations- och affärsverken samt det statliga undervisningsväsendet, enligt det av 1928 års lönek(ommitté utarbetade förslaget, i lönehänseende skola följa ett och samma avlöningsreglemente, synes det mig ligga i sakens natur, att samtliga dessa verks löneärenden böra prövas av en och samma lönenämnd. Och efter min mening kan detta gå för sig, utan att nämndens karaktär som sådan förryckes, om nämnden får en väl avpassad sammansättning. Men att efter ny lönereglering hela statsförvaltningen igenom till samma nämnd förlägga granskningen jämväl av de militära lönefrågorna, som följa ett särskilt avlöningsreglemente, i väsentliga delar skiljaktigt från det civila, det torde icke låta sig göra, utan att nämnden förvandlas till ett fullkomligt ämbetsverk. Då kan man lika så väl låta alla dessa ärenden handläggas enbart av statskontoret, vars nuvarande chef, generaldirektör A. E. M. Ericsson, under en följd av år varit civila lönenämndens ypperlige ordförande. Ännu någon tid och särskilt ett par tre år närmast efter den stora löneregleringens genomförande torde dock lönenämndsinstitutionen hava en betydelsefull uppgift att fylla. Men i motsats till de sakkunniga anser jag det rådligast att låta de militära löneärendena handläggas av en särskild nämnd, sammansatt ungefär som den nuvarande, d. v. s. en opartisk ordförande, två representanter för det allmänna eller riksdagen, två representanter för förvaltningen eller det högre befälet och två representanter för personalen eller det lägre befälet. Jag vet väl, att personalen anser sig förfördelad genom en sådan sammansättning av lönenämnden och önskar sig fler »egna» r e p r e s e n t a n t e r — f l e r egna kan för resten komma till för att lämna upplysningar, nu som förr — men jag vet ock, att personalens heta önskningar i detta hänseende bero på en missuppfattning. I olika beredningar, under skilda regimer, har jag haft tillfälle att iakttaga den kunnighet och styrka och den varmhjärtade iver, varmed representanterna för det högre befälet — jag tänker särskilt på amiral Otto Lybeck och nu senast överste Hedengren — förfäktat de intressen, som äro levande bland de lägre och lägsta gradernas folk. Naturligtvis gives det både kunniga och dugliga representanter för den lägre personalen även i dess egna led — och dessa svika ej heller, när det gäller officersintressena — på det militära fältet tycks det råda en beundransvärd solidaritet mellan höga och låga — och jag ser häri en tillgång av högt värde för vårt försvar — men i ett hänseende stå de smås egna representanter helt naturligt tillbaka för de andra: de kunna icke tala med den pondus, den auktoritet, som den högre befälsställningen skänker. Den av mig förordade sammansättningen av lönenämnden ger därför i själva verket fyra personalrepresentanter och tre ledamöter av annat slag. När jag nu efteråt läser igenom mina oförgripliga meningar, märker jag, att jag illa hållit den ton, som är den korrekta för kommittébetänkanden och kommittéreservationer. Jag har varit personlig och kanske t. o. m. talat en smula von oben. Detta har förstås berott på den upphöjda ställning jag intager: på sjukbädden. Jag hoppas emellertid på benäget överseende.

200 Herrar Hedengren, Sandström och Gurtman hava anfört: Det av 1930 års militäravlöningssakkunniga i detta betänkande framlagda förslaget till avlöningsreglemente kan i vad gäller avlöningsbeloppens storlek icke anses vara ur personalens synpunkt tillfredsställande. Officerare och underofficerare m. fl., vilka skola åtnjuta lön efter de i § 3 intagna löneplanerna, komma i förhållande till motsvarande civila befattningshavare i statens tjänst fortfarande att vara eftersatta, då militärpersonalen vid de under de senaste årtiondena gjorda löneregleringarna icke i samma mån som dessa blivit ifråga om lönebeloppens storlek tillgodosedda. Den nu förordade nya ortsgrupperingen synes oss också vara ägnad att försämra löneläget för vissa beställningshavare, och det kan därför ifrågasättas, om den bör genomföras nu. Det kan synas naturligare, att en dylik ändring i ortsgrupperingen genomföres först i samband med en verklig lönereglering. Med hänsyn till de särskilt höga levnadskostnaderna i Stockholm torde man emellertid med anlitande av andra utvägar redan nu böra bereda någon kompensation åt den personal, som har sin tjänstgöring därstädes. För det fast anställda manskapet, som skall åtnjuta kontant lön enligt de i § 52 intagna löneplanerna, blir avlöningen alltfort beroende av den kontanta genomsnittslön, som jordbruksarbetarna kunna utvinna; det nu framlagda förslaget tager nämligen ingen hänsyn till att också jordbruksarbetarnas löner växla i olika delar av landet. Framförda förslag rörande rätt för truppförbandschef (motsvarande chef) att med anlitande av inbesparade avlöningsmedel bereda fyllnad i lön till närmast högre beställning för vissa beställningsmän vid armén och flygvapnet och för vissa beställningshavare av manskapet vid marinen, i första hand vid flottans ekonomiavdelningar, hava ej heller vunnit beaktande. De sakkunniga hava icke ansett det ingå i deras uppdrag att upptaga dessa frågor till behandling. Då emellertid de sakkunniga uttalat sig för att en utredning av de militära lönespörsmålen måtte komma till stånd, och enär en sådan utredning enligt vår uppfattning icke kan undanskjutas, hava vi ansett oss sakna anledning att i detta sammanhang ingå på frågan om lönebeloppens skälighet och rättvisa avvägning. Vi anse, att denna fråga bör upptagas inför det utredningsorgan, vilket vi således förutsätta inom den närmaste tiden bliver tillsatt. Skulle i avvaktan på en verklig lönereglering för statens befattningshavare förslag om provisoriska avlöningsförbättringar komma att föreläggas riksdagen, utgå vi givetvis ifrån att dylika provisoriska löneförbättringar också komma militärpersonalen till del. Herr Sandström har anfört: I fråga om förslaget till Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa tillämpningsbestämmelser till avlöningsreglementet för personal å aktiv stat ni. fl.

201 vid iförsvarsväsendet i fredstid kan jag icke biträda förslaget i följande parag-raf er: De; belopp varmed sjötillägget i kol. 2, 3, 4 och 5 i sjötilläggstabellen föreslås utgå, synes för underofficer, ej maskinist, alltför låga, i förhållande till dem, som föreslås för underofficer, maskinist, kommenderad å sammia fartyg. Förutom vad som framhållits i en av representanter för flottans officersoch underofficerskårer inlämnad promemoria (betänkandet sid. 104 och 106) må anföras, att det även för fackmannen torde vara svårt att avgöra, var det större ansvaret slutar och det mindre tager vid, då det gäller personalen av samma grad ombord å ett modernt örlogsfartyg. Det är också, en allmän uppfattning, att underofficerarnas vid däcks-, ekonomioch hantverksavdelningarna arbete och ansvar ombord värdesättes för lågt och att den stora skillnaden i sjötillägg i förhållande till maskinisterna icke är motiverad. J a g får därför för underofficer, ej maskinist, föreslå följande ändrade belopp i kol. 2, 3, 4 och 5 i sjötilläggstabellen, medan beloppen i övriga kolumner synas mig vara tillfredsställande. 1

2-G0 2-20 1-80

325 2-75 225

1-30 l-io 0-90

1-95 1-65 1-35

Underofficerare: Underoffices av 3. gr. ej maskinist

Fastän jag endast föreslagit fixerade belopp för ovanstående personal, anser jag befogat, att sjötillägget höjes något även för vissa beställningshavare vid officers- och sjömanskårerna. Slutligen anser jag med hänvisning till den förbemälda promemorian (betänkandet sid. 105), att sjötillägget bör utgå efter beställningshavarens tjänstegrad, oberoende av om densamma innehaves vid eller i flottan. Tjänsten ombord å fartyg, som befinna sig vid en örlogsstation för utrustning eller ankomma dit för avrustning, är icke av den art, att den kan jämställas med förhållandena under stationär förläggning. Det är helt naturligt, att utrustnings- och avrustningsperioderna måste kännetecknas av en ytterst livlig verksamhet och ett intensivt arbete på alla händer, särskilt som undantagslöst en mycket kort tid — och i regel med reducerad besättning — kan avses härför. Härav torde framgå, att personalens tjänst vid dessa tillfällen är av mycket komplicerad och krävande beskaffenhet, och att föreskrifterna i denna paragraf, vilka torde hava tillkommit uteslutande ur besparingssynpunkt, sakna tillräckliga motiv Jag anser därför, att paragrafen helt bör utgå.

§•

202 27 §.

Då underofficer vid maskinavdelningen vid flottan åtnjuter högre sjötillägg än underofficer, ej maskinist, synes i konsekvens härmed motsvarande förmån även böra tillkomma underofficer vid maskinavdeliiingem vid kustartilleriet under i denna paragraf omnämnd tjänstgöring. De föreslagna bestämmelserna, som ställa kustartilleriets maskinister i ogynnsammare läge än motsvarande beställningshavare vid flottan synas sakna fog, varför i 1 och 2 mom. orden »med iakttagande av vad i 3 mom. sägs» samt hela 3 mom. böra utgå. 34 §. Den föreslagna bestämmelsen att underofficer av 3. graden vid tjänstgöring i sjöreserv skall erhålla mässpenningar endast i det fall att frånvaron från förläggningsorten räckt minst 8 timmar kan jag ej biträda. Med hänvisning till den motivering som anföres å sid. 112 och 113 anser jag, att steget bör tagas fullt ut, och att sådan underofficer bör åtnjuta mässpenningar i likhet med övriga underofficerare. Jag får därför föreslå att paragrafen erhåller följande ändrade lydelse: »Under tjänstgöring i sjöreserv åtnjuta flaggunderofficer, underofficer av 2. graden och underofficer av 3. graden mässpenningar med 4 kronor för dag samt flaggkorpral förutom skeppsportion servisbidrag med 40 öre för dag.» 35 §1 mom. I detta mom. omnämnd beställningshavare tyckes mig genom den föreslagna bestämmelsen hava blivit satt i en missgynnad ställning genom att ej komma i åtnjutande av tjänstgörings traktamente, om kommenderingen ej har längre varaktighet än 24 timmar. Det torde vara ofrånkomligt, att personalen under sådan tjänstgöring, åsamkas extra kostnader för sin mathållning, även om kommenderingen är av kortare varaktighet än ovan nämnd tid. Jag anser därför att mom. bör erhålla följande ändrade lydelse: »Beställningshavare — — — — tjänstgörings traktamente med det belopp, som angives i 8 kol. av traktamentets-tabellen, om frånvaron från förläggningsorten är av längre varaktighet än 6 timmar.» Herr Clirtman har anfört: De skäl, som av försvarsväsendets underbefälsförbund i dess till 1930 års militäravlöningssakkunniga ställda skrivelse av den 11 mars 1930 andragits för stadgande av rätt till kallortstillägg åt fast anställt manskap, synes mig böra giva anledning till att det i avlöningsreglementet stadgas om dylik rätt för manskap. Utöver vad som av de sakkunniga refereras av nämnda framställning i denna del (sid. 10 i betänkandet), har förbundet anfört följande: »Till kommunikationsverkens personal, till officerare och underofficerare och åtskilliga andra statsanställda, som hava sin ordinäre tjänstgöring förlagd till sådan plats inom de norra delarna av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda olägenheter, utgår som en extra avlöningsförmån kallortstillägg. Fast anställt manskap har emellertid hittills icke kommit i åtnjutande av denna

203 förmå:n, och detta har alltid av manskapet betraktats som en orättvisa. Då kallortstillägget icke avser att giva ersättning för större behov av bränsile, varmare kläder eller dyrare levnadskostnader, synes manskapets rätt till naturaförmåner icke kunna utgöra hinder för denna avlöningsförmån. — — —• Det ter sig ock underligt, att fast anställt manskap skall vara uteslutet från denna extra förmån, då bl. a. kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal inom försvarsväsendet äger rätt till den. En undersköterska vid garnisonssjukhuset i Boden med en lön av 480 kronor per år utöver vissa naturaförmåner får kallortstillägg — en furir icke. Det iir emellertid påtagligt, att ett underbefäl, som huvudsakligen har att förrätta sin tjänst ute i det fria, måste ha svårare känning av kölden och mörkret än t. ex. en undersköterska eller köksa, som för sitt arbete ständigt har att uppehålla sig inomhus, och därför bör också manskapet få ratt till kallortstillägg med samma belopp som statens övriga befattnigshavare på de orter, där kallortstillägg utgår.» Sakkunniga hava icke ansett sig kunna förorda införande av denna avlöningsförmån för manskapet, då de icke ägt föreslå någon verklig lönereglering. Detta synes mig emellertid icke utgöra något hinder för stadgande av rätt till kallortstillägg för manskap, då bärande skäl synas mig hava anförts därför. I avlöningsreglementet bör därför införas ett nytt moment under 61 §, så lydande: »3. Till manskap utgår kallortstillägg enligt i 20 § stadgade grunder.» Beträffande avlöningsreglementets tilläggsbestämmelser biträder jag de yrkanden, som av herr Sandström framställts i det av honom avgivna särskilda yttrandet, i vad det gäller §§ 24, 27 och 35 mom. 1.

B. Särskilt tillkallade personalrepresentanter. Herr (xiron har anfört: Detta yttrande avser huvudsakligen spörsmål berörande de personalkategorier, vilkas intressen jag företrätt inför de sakkunniga, nämligen flottans officerare med vederlikar. Avlöningsförfattningarnas

uppdelning m. m.

Beträffande avlöningsförfattningarnas uppdelning i avlöningsreglemente och tillämpningsbestämmelser samt de olika föreskrifternas fördelning å dessa författningar hava de sakkunniga, i likhet med 1928 års lönekommitté, till själva avlöningsreglementet överflyttat en stor del av de bestämmelser, vilka nu äro intagna i tilläggsbestämmelserna. Ehuru vissa skäl nog kunna tala för en dylik åtgärd, ifrågasätter jag emellertid lämpligheten av att på så sätt genom riksdagsbeslut binda en del detaljbestämmelser, vilka hittills avgjorts av Kungl. Maj:t. Härigenom vinnes visserligen mera stabilitet beträffande avlöningsföreskrifterna, men å andra sidan förloras en Önskvärd smidighet och möjlighet till erforderlig anpassning av många

204 detaljer, vilka icke synes vara av den art att de böra betunga riksdagen. P å grund av ovannämnd omläggning hava de sakkunniga föreslagit be- I nämningen »tillämpningsbestämmelser» för den avlöningsreglementet kom- < pletterande författningen. Med hänsyn till omfattningen och arten av ] dessa bestämmelser synes skäl knappast föreligga att frångå den nuvarande, I hävdvunna benämningen »tilläggsbestämmelser». Lönenämnd. De sakkunniga hava uttalat sig för en för hela statsförvaltningen gemensam lönenämnd med viss »rörlig» sammansättning. En sådan organisation är ur flera synpunkter ägnad att väcka betänkligheter. Otvivelaktigt kommer härigenom att skapas ett nytt litet ämbetsverk, dragande icke oväsentliga kostnader. De sakkunniga anföra bland annat, att ordföranden bör vara en med statsförvaltningen väl förtrogen person, »som helt kan ägna sig åt denna sin uppgift»; för ifrågavarande befattning torde man svårligen kunna få någon kompetent person för mindre lön, än vad den årliga kostnaden för försvarsväsendets lönenämnd nu J belöper sig till. Med hänsyn till de säregna förhållandena inom försvarsväsendet torde man kunna förutse, att vid en för hela statsförvaltningen gemensam lönenämnd den militära personalens intressen komma att trängas i bakgrunden, då lönenämndens »fasta» ledamöter, hur dugande de än vore, icke kunde förväntas vara inne i eller nöjaktigt kunna sätta sig in i den militära tjänsten och förvaltningen. Bedan nu, med en särskild försvarsväsendets lönenämnd, är det enligt min erfarenhet icke alltid lätt att för de övriga ledamöterna tillfyllest klargöra de förhållanden, under vilka den militära personalen arbetar, och det torde vara fullt tydligt, att vid den av de sakkunniga föreslagna organisationen det skulle bliva hart när omöjligt att så välja nämndens »fasta» ledamöter att ej den avgörande majoriteten av dessa vore i stort sett alldeles främmande för det militära arbetet. För att personalen skall kunna hava förtroende till lönenämnden är det enligt min mening ofrånkomligt, .att försvarsväsendet får behålla sin egen lönenämnd och att denna gives sådan sammansättning, att såväl de olika försvarsgrenarna som de olika huvudpersonalgrupperna där få sina representanter. Avlöningsreglementet. 19 §.

I likhet med 1928 års lönekommitté hava de sakkunniga föreslagit att vid ledighet i olika perioder, åtskilda allenast av sön- eller helgdag, dylik mellanliggande dag skall inräknas i ledigheten. Användande ett av 1928 års lönekommitté i annat sammanhang gjort uttalande att »kommittén icke ansett lämpligt att i ett allmänt avlöningsreglemente stadga om dylika petitesser» får jag föreslå, att bestämmelsen i 19 § måtte utgå. Det torde böra ankomma på vederbörande myndighet att så ordna, att

205 icke missbruk i förevarande avseende ifrågakommer. Föreskriften är en ren tillämpningsbestämmelse. Beträffande förmåner vid flyttning hava de sakkunniga följt 1928 års lönekommitté och föreslagit borttagande av den nuvarande bestämmelsen om ratt för tjänarinna, som medföljer å resa för vård av spätt barn, att färdas i samma vagnsklass som tjänstemannens familj. 1928 års lönekommittés motivering härför är »att ett allmänt avlöningsreglemente icke bör stadga om dylika petitesser». Frånsett det oegentliga i att enbart på så lösa grunder beröva personalen en dem nu tillkommande förmån, torde böra framhållas, att denna bestämmelse tillkommit av praktiska hänsyn, vilka alltjämt äga berättigande och som flyttande mödrar säkerligen mången gång varit djupt tacksamma för, särskilt när barnaskaran varit större,, och maken bortkommenderad i tjänstgöring. Då man tryggt kan påstå, att borttagandet av denna förmån skulle vara en »petitess», som icke anstode statsmakterna, får jag hemställa, att personalen måtte få behålla denna ur statsfinansiell synpunkt ytterst oväsentliga förmån. Formuleringen av 2 mom. i denna § synes mig äventyra den sjökornmenderade proviantuppbördsmän nu tillkommande rätten till lösen för överskott, vilken rätt har så gammal hävd som 1812 års avskrivningsreglemente och som av Kungl. Maj:t reglerades så nyligen som den 1 januari 1930. Åtgärder synas mig böra vidtagas, så att förvaltningsmyndigheterna fortfarande kunna anse sig berättigade till att tillerkänna vederbörande uppbördsmän å fartyg denna förmån.

25 §.

34 §.

Tillämpningsbestämmelserna. Beträffande ersättning för tjänsteresa m. m. hava av oförklarlig anledning officerare och underofficerare hittills frånkänts rätten till traktamentsersättning, därest frånvaron från förläggningsorten räckt kortare tid än 8 timmar. Följden av denna för den militära personalen synnerligen oförmånliga och av praktiska skäl på intet sätt motiverade restriktion har bland annat varit, att mången gång då en civil och en militär tjänsteman tillsammans företagit en resa, den civile tjänstemannen erhållit helt traktamente, men den militäre intet! I en av generaldirektören E. Stridsberg den 28 juni 1930 avgiven utredning angående planläggning av tjänsteresor, besparingsreglementen m. ni. hava i dessa hänseenden framlagts förslag om enhetliga bestämmelser för stora delar av statsförvaltningen bland annat innefattande försvarsväsendet. I häröver den 27 augusti 1930 avgivet yttrande uttalade sig försvarsväsendets lönenämnd bland annat för helt traktamente vid frånvaro över 8 timmar och halvt traktamente för mer än 4 men högst 8 timmars bortovaro. Lönenämnden förordade att, även om icke nämnda allminna besparingsregler skulle erhålla tillämpning å försvarsväsendets personal, motsvarande bestämmelser för denna personal dock borde bringas i överensstämmelse med ifrågavarande regler.

12 §.

14 §.

22 §.

I anslutning till vad lönenämnden sålunda anfört synas mig föreskrifterna i 12 § böra givas det ändrade innehåll, som härav föranledes, och den militära personalen med avseende å ifrågavarande förmåner likställas med statsförvaltningens övriga tjänstemän. Motsvarande föreskrift bör som följd härav vinna tillämpning jämväl å 15, 17, 18 och 20 § § . 7 mom. stadgar, att traktamente för natt icke utgår i de fall, då tjänstgöringsorten är så belägen, att beställningshavaren finnes lämpligen kunna tillbringa nätterna i sitt hem. Härom anför försvarsväsendets lönenämnd i sitt ovan berörda yttrande »att vid bedömandet av frågan, om beställningshavare lämpligen kan tillbringa nätterna i sitt hem, hänsyn torde böra tagas icke blott till tjänstgöringsortens belägenhet, utan jämväl till tjänstgöringsförhållandena, vilka understundom torde utesluta möjlighet att, även om avståndet mellan bostads- och tjänstgöringsorterna icke är alltför långt, tillbringa nätterna i hemmet». Då det mången gång torde bliva ytterligt svårt för någon annan lin beställningshavaren själv att avgöra, huruvida han lämpligen kan tillbringa natten i hemmet, synes ifrågavarande föreskrift kunna medföra onödigt trassel och omgång och lämna rum för olika tolkningar. Uttrycket >finnes lämpligen kunna» är alltför svävande för att få förekomma i en avlöningsförfattning. Huru länge pä kvällen eller på morgonen skall t. ex. en beställningshavare vara i tjänstgöring för att icke lämpligen kunna tillbringa natten i hemmet? De sakkunniga förutsätta, att den chef, som beordrat tjänsteförrättningen, bör avgöra den saken, men erfarenheten visar, att i liknande fall vederbörande revisionsmyndighet kan hava en från chefens avvikande uppfattning och så sättes anmärkningsförfarandet i gång med åtföljande förklaringar, påminnelser, resolutioner och besvär, och handlingarna hopa sig på kammarrättens bord! Ifrågavarande bestämmelse är ur praktisk synpunkt olämplig och bör ersättas med en föreskrift att nattraktamente icke utgår för natt, då beställningshavaren tillbringat natten i hemmet. De sakkunniga hava i viss utsträckning tagit hänsyn till från personalhåll anförda synpunkter beträffande beloppen av sjötillägg. Utöver vad som härom återgivits i de sakkunnigas motivering må endast framhållas följande. De belopp, som utgå till personal, inmönstrad å undervattensbåt, kunna ju anses vara rikligt tilltagna, men de hava nödvändiggjorts därigenom,, att rekryteringen till unclervattensbåtvapnet hotade att alldeles avstanna, inför vilken situation riksdagen beviljade särskilda medel för utökning av ifrågavarande personals sjöförmåner. Samma synpunkter kunna anföras beträffande sjötilläggen för övriga beställningshavare. Ett gott belägg för riktigheten härav utgöra de nuvarande rekryteringssvårigheterna beträffande flottans officerskår, mariningenjörkåren m. fl. Förr var antalet sökande till

207 sjö krigsskolan mångdubbelt större än antalet tillgängliga platser; de sökanden antal har år ifrån år nedgått och vid den senaste rekryteringen anmähde sig till 20 lediga platser endast 13 sökande. Motsvarande förhållamden göra sig gällande inom mariningenjörkåren, beträffande underofficerrare å vissa yrkesgrenar m. fl. Dem åsikten gör sig bland personalen starkt gällande att sjöförmånerna f. n. iicke utgöra tillfredsställande kompensation för den skärpning i tjänsteuppgiifterna, som sjötjänsten fordrar, och för den stegring i arbetsintensiteten, som tjänsten ombord med dess krävande övningar och ansvar med nödvändighet påkallar. På grund av i de sakkunnigas motivering återgivna skäl bör — i likhet med vad som var fallet före 1921 års lönereglering — sjötillägget utgå efter tjänstegrad eller tjänsteklass, då det är denna, som är avgörande för vederbörandes arbete och befattning ombord, och icke innehavande beställlning. Bestämmelserna för underofficer av 3. graden att uppbära mässpenningar, därestt frånvaron från förläggningsorten räckt minst 8 timmar, böra givas det andra.de innehåll, som kan föranledas av vad som anförts under 12 §, samt utsträckas att gälla all personal, som förrättar underofficerstjänst. Behovet av lönereglering. Slutligen får jag på det livligaste instämma i de sakkunnigas uttalanden om a t t en utredning i själva löneregleringsfrågan måtte komma till stånd. I tio år har personalen hoppats på en dylik och statsmakterna hava genom positiva uttalanden i lönefrågan hållit dessa förhoppningar vid liv. 19'21 års lönereglering var ett provisorium, präglat av den dåvarande statsfinansiella situationen. N ä r det militära avlöningsreglementet 1927 skulle givas definitiv karaktär, höjdes många röster för en revision av de provisoriska löneplanerna. Försvarsväsendets lönenämnd satte sig emot detta under motivering att »ett tillfälle att överväga frågan syntes för övrigt komma att erbjuda sig i sannband med dyrtids tilläggens avskaffande och sammanslagning med de fasta lönerna». Kungl. Maj:t anslöt sig härtill: »För egen del säger statsrådet Bosén i propositionen nr 7 år 1927 •— har jag i fråga om löneplanerna funnit mig böra intaga samma ståndpunkt som lönenämndens majoritet.» 1927 års riksdag, som i sitt beslut följde Kungl. Maj:t och lönenämndens majoritet, framhöll i sin skrivelse bland annat följande: »Biksdagen vill till en början erinra om, att chefen för finansdepartementet framhållit, att spörsmålet om de nu utgående dyrticlstilläggens inarbetande i lönerna inom en nära framtid komme att upptagas till prövning. I samband därmed torde åtskilliga jämkningar i nu gällande avlöningsbestämmelser jämväl komma under omprövning. Vid sådant förhållande synas även vissa i det militära avlöningsreglementet ingående bestämmelser

208 i avseende å såväl lönebelopp som i övrigt samtidigt komma under för- I nyad granskning. På grund härav har riksdagen icke ansett det motionsvis framställda förslaget om vidtagandet av vissa ändringar i löneplanerna I och tjänstledighetsavdragen för den militära personalen böra nu uppttagas I till avgörande. Prövningen av dessa frågor synes nämligen riksdlagen 1 böra anstå till den i utsikt ställda allmänna lönerevisionen.» Med anledning av en motion om löneförbättring för vissa äldre subal.ternofficerare uttalade 1929 års statsutskott följande: »Utskottet måste visserligen finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena försämrats för vissa grupper av beställningshavare genom det sätt, på vilket 'över- j gången till den nya härordningen blivit ordnad. Då emellertid många I olika faktorer inverka på bedömandet av den i motionen behandlade frågan, och en allmän överarbetning av, bland annat, gällande löneplan för officterare I torde förväntas komma att verkställas av 1928 års lönekommitté, har I utskottet i likhet med lönenämnden ansett, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.» Här finnas sålunda tydliga och klara uttalanden av såväl regering som riksdag att vid dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta lönerna de militära löneplanerna skulle underkastas revision. Nu hava dyrtidstilläggens inarbetande varit föremål för utredning av 1928 års lönekommitté och 1930 års militäravlöningssakkunniga, men ! båda dessa hava erhållit förbud att granska löneplanerna! Personalens förhoppningar hava svikits. Anses då icke ovan återgivna utfästelser böra förplikta? Herr Engblom har anfört: Beträffande avlöningsreglementets 17 §.

tillämpningsbestämmelser:

Den av 1930 års militäravlöningssakkunniga föreslagna formuleringen av § 17 ställer alltjämt den inom en fästning förlagda militärpersonalen i ett ogynnsamt läge i traktamentsavseende jämförd med övrig militärpersonal. Erkännas måste, att, såsom även i de sakkunnigas motivering antydes, det stöter på stora svårigheter att få en sådan formulering av paragrafen, att den täcker alla förekommande fall och ändock får den för en dylik författning antagbara formen. Då detta emellertid ej synes hava varit möjligt, kunde dock åtminstone i motiveringen för paragrafen ifråga hava klarlagts, att med uttrycket »det vanliga kvarteret» avsågs t. ex. det område, som begränsas av en cirkellinje med ordinarie tjänstgöringsplatsen (vederbörlig expedition) till centrum och med en radie av 3 km. Med en dylik motivering hade den nu påtagligt ogynnsamma ställningen i traktamentsavseende för inom fästning förlagd militärpersonal försvunnit. 27 §. Biträder av herr Sandström avgiven reservation. 35 § 1 mom I detta mom. omnämnd beställningshavare åtnjuter tjänstgöringstraktamente i enlighet med bestämmelserna i § 16, d. v. s. han erhåller trakta-

209 mente•, först sedan han varit inmönstrad under en tid av 24 timmar. H ä r a v framgår tydligen, att 1930 års militäravlöningssakkunniga anse, att i § 35), mom. 1 och i § 16 omnämnda slag av tjänstgöring äro av samma art. Så är emellertid ej alls förhållandet. Däremot är tjänsten för inmönstrad persoinal vid kustartilleriet fullt likartad med tjänsten för personal vid flottarn under dennas sjötjänstgöring. Vid flottan utgå mässpenningar fr. o. m. första dagen. Vid sjöreserven (§ 34) utgå mässpenningar så länge beställningshavare tjänstgör vid sjöreserven, även om dylik beställnigshavarte ej tjänstgör ombord, därför att denne ständigt skall vara klar att kunnat gå ombord. För beställningshavare vid kustartilleriet tillhörande de kompanier, som bemanna kustartilleriets båtar, äro tjänstgöringsförhållanidena i stort sett analoga med dem, som äro rådande för sjöreserven tillhörande personal. Det kan därför ej anses vara mer än billigt, att kustartilleriets personal vid inmönstring kommer i åtnjutande av ersättning i likhet med vid flottan, om ock ej såsom vid sjöreserven dock såsom för flottans övriga personal, d. v. s. fr. o. m. första dagen av inmönstringen. 1 9 3 0 års lönesakkunniga anföra i motiveringen till sitt förslag beträffande formuleringen av ifrågavarande § 35, mom. 1, att de ej hava funnit tillräckliga skäl tala för att i detta fall frångå den princip, som nu tillämpas. Härtill må blott anföras följande. Före år 1921 åtnjöt kustartilleriets personal mässpenningar, under den tid då den,såsom termen då lydde, förlades för övning på viss tjänstgöringsplats eller förlades ombord. Dessa mässpenningar borttogos genom 1921 års avlöningsbestämmelser, och i stället utgick tjänstgöringstraktamente till ifrågavarande personal i motsvarande fall, dock först efter tredje dagen. Detta beslut medförde sålunda även, att mässpenningar utbyttes mot tjänstgöringstraktamente för personal, som är inmönstrad å kustartilleriets båtar. Nyssnämnda beslut att utbyta mässpenningar mot tjänstgöringstraktamente kunde man i viss mån anse vara berättigat, i vad det berörde ersättning åt personal, som förlades å fort och dylika platser, då vid armén i likartade fall utginge traktamente. Att däremot under tjänstgöringsförhållanden, vilka på intet sätt kunna finna någon motsvarighet inom armén, cl. v. s. till å båtar inmönstrad personal av kustartilleriet, låta utgå ersättning med traktamente fr. o. m. fjärde dagen såsom vid armén, under det att flottans personal under fullt likartad tjänstgöring erhåller mässpenningar fr. o. m. första dagen, det innebar, att viss kustartilleriets personal fick intaga en undantagsställning inom marinen, vilken måste anses vara orättvis och fullständigt ogrundad. Dessa bestämmelser hava också av kustartilleriets myndigheter ständigt påtalats såsom innebärande en undervärdering av här ifrågavarande kustartilleripersonals tjänstgöring och såsom föreskrifter, vilka ej minst därför skapa missnöje. Principen måste alltså redan från början anses hava varit felaktig, varför 1930 års militäravlöningssakkunnigas 2173 30

210 motivering, att tillräckliga skäl ej tala för att härutinnan frångå nu tilllämpade principer ingalunda kan godtagas. 1930 års militäravlömingssakkunniga hava dock i viss mån erkänt likheten mellan här påtsalade ersättningar, utgående till flottans och till kustartilleriets personal, i och in«d det att de flyttat nu gällande bestämmelser beträffande ersätttningl åt inmönstrad personal å kustartilleriets båtar (SFS 2 6 0 / 1 9 2 8 , 8 kap.,, § 3, i mom. 2) till under rubriken Mässpenningar m. m., men de hava ej varit I konsekventa och fullföljt den påbörjade tankegången. Måhända Lava 11930 j års militäravlöningssakkunniga genom sin åtgärd att i § 16, till viilken I § 35 enligt ovan hänvisar, föreslå, att tjänstgörings traktamente skall uitgå, i därest frånvaron från förläggningsorten är av längre varaktighet äm 24 I timmar — d. v. s. förkortat den i nu gällande föreskrifter angivna mot- I svarande tiden av 3 dagar till 24 timmar — ansett sig hava i tillräicklig I grad tillgodosett de militära anspråken. Denna förkortning av tiden, från ! 3 dagar till 24 timmar kan likväl, hur tacksam man än må kännai sig I inför detta tillrättande delvis av en viss deklassering av militär perssonal I i allmänhet, givetvis ej häva ovan framhållna orättvisa mot viss kustar?tille- 1 riets personal. Det torde även här böra nämnas, att den i § 35, mom. 1 omnämmda ersättningen endast berör ett fåtal beställningshavare. Beträffande den ersättning, som bör utgå till kustartilleriets perssonal under densammas inmönstring anser jag denna böra sättas till saimma belopp, som är upptaget för flottans personal, under förutsättning; att I antalet mässmedlemmar ej överstiger 5 st., och synes mig detta bedopp I böra benämnas mässpenningar. Härför kan, med hänsyn till bestännmel- I sen i § 34, väl knappast föreligga något hinder. Ävenledes bör: till I flaggkorpral, som är inmönstrad å fartyg eller båt, utgå ersättning efter I samma grunder som i § 34. § 3 5 , mom. 1 bör således givas följande lydelse: »Beställningshavare tillhörande kustartilleriet, vilken för tjänstgöring I är inmönstrad å fartyg eller båt, bemannad av kustartilleriets elleir för I kustartilleriets räkning förhyrd personal, åtnjuter mässpenningar, oifficer med 5 kronor och 20 öre för dag samt underofficer med 4 kronoir för dag, varjämte flaggkorpral under ovannämnd inmönstring förutom portion äger i servisbidrag åtnjuta 40 öre för dag.» Det kan synas, som om denna reservation genom sitt omfång påfoirdrat j ett väl stort utrymme, men jag har såsom representant för kustartillleriet ansett nödvändigt att försöka klarlägga hur principiellt orättvisa i dienna j punkt såväl nu gällande som av 1930 års militäravlöningssakkumniga I föreslagna föreskrifter äro. Beträffande behovet av lönereglering ansluter jag mig fullständigt till vad i j denna fråga anförts av herr Giron.

211 H e r r a r Almroos, Nordin och Lundqvist hava anfört: Synpunkter

rörande behovet av en effektiv lönereglering för underofficerare samt civilmilitär personal.

27 §. officerare,

Jämlikt för 1930 års militäravlöningssakkunniga utfärdade direktiv, avser deras uppdrag dyrtidstilläggens inarbetande i löneplanerna och revidering av författningstexten till de militära avlöningsreglementena. P å grund härav hava från personalhåll framförda önskemål om en förbättrad löneställndng icke av de sakkunniga kunnat upptagas till behandling. BLand försvarsväsendets personal kommer det helt visst att väcka stor besvikelse, att prövningen av lönebeloppens skälighet denna gången undanskjutäts. Personalen anser nämligen, på grund av de motiv, som nedan anföras, att ett fortsatt uppskjutande av denna fråga icke överensstämmer med den mening riksdagen uttalade, då sagda personals löneförhållanden senast behandlades. Innan vi ingå på detta spörsmål, må det bringas i erinran, att 1921 års riksdag, på grund av väckta motioner, för vilka såsom motiv bl. a. anfördes det då rådande tryckta finansiella läget inom landet, satte de till flertalet officerare och alla underofficerare föreslagna löner 3 0 0 — 4 0 0 kronor lägre per år än de belopp, som 1918 års militäravlöningssakkunniga efter ett flerårigt utredningsarbete ansågo skäliga för denna personal, och som upptagits i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet. Se bifogade bilaga I. Någon motsvarande reducering skedde icke för de civilmilitära beställningshavarna, sannolikt av den anledningen, att lönerna för den del av denna personal, vars arbetsuppgifter närmast överensstämma med de för vissa underofficerare m. fl. i förvaltningstjänst gällande, redan av de sakkunniga föreslagits så låga, att förhållandet mellan lönerna för denna personal och för motsvarande militära efter reduceringen närmast kom att överensstämma med läget före löneregleringen, om man bortser från vissa lönetekniska skiljaktigheter på grund av konstruktionen av de olika löneplaner de militära och civilmilitära beställningshavarna tillhöra. Vid 1927 års riksdag förelåg en kungl. proposition om ett definitivt fastställande av officerares och underofficerares löner. Dessa upptogos därvid till förut utgående belopp, oaktat ett flertal militära myndigheter i yttranden över det provisoriskt gällande avlöningsreglementet ansett, att de nu borde fastställas i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till 1921 års riksdag. Enskilda riksdagsmän voro även av denna mening och avgåvo motioner i överensstämmelse härmed. Visserligen biföll riksdagen vad Kungl. Maj:t föreslagit ifråga om lönebeloppen, men i riksdagens skrivelse nr 51 med anledning av propositionens antagande anfördes, att, då spörsmålet om de nu utgående dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna inom en nära framtid komme att upp-

212 tagas till prövning för alla statstjänstemän, åtskilliga jämkningar i nu gällande avlöningsbestämmelser torde komma under omprövning, och därvid syntes även vissa, i det militära avlöningsrcglementet1) ingående bestämmelser beträffande såväl lönebelopp v) som i övrigt, böra komma under1 förnyad granskning. E t t dylikt uttalande av riksdagen ifråga om lönebelopp, har, oss veterligt, icke gjorts för någon annan grupp av statstjänstemän vid reglerade verk, varför en saklig granskning av nu utgående lönebelopp för försvarsväsendets personal, enligt vår mening, nu bort företagas, även om så icke skett för andra statstjänstemän. Att detta icke kommit till utförande beror sålunda på, att Kungl. Maj:t vid utfärdande av direktiven för 1.930 års militäravlöningssakkunniga icke synes hava avfattat dessa enligt 1 927 års riksdags uttalande i frågan, i vad detta avser lönebeloppens förnyade granskning, något som i sin ordning sannolikt har sin grund i atft för 1928 års lönekommitté utfärdade direktiv blivit normerande även för direktiven till militäravlöningssakkunniga. Under sådana förhållanden anse vi oss hava sakliga skäl för att framföra förslag om en tillfällig förbättring av lönebeloppen för den personal vi närmast företräda i avvaktan på att realprövningen av försvarsväsenidets personals löner kommer till stånd, i enlighet med det uttalande, som gjorts av de sakkunniga. Dessa skäl framträda med ökad styrka, om man något närmare granskar underofficerarnas löneställning även i jämförelse med lönerna för vissa kommunala tjänstemän i de större städerna, särskilt dem, som i stor utsträckning rekryteras från det militära underbefälet. Härvid framträder på ett iögonenfallande sätt den allt för låga löneställning, vilken särskilt de yngre underofficerarna intaga, ett förhållande som klart belyses av bifogade bilaga I I . Ett studium av denna inbjuder till den reflexionen, huruvida det kan antagas, att det bästa och lämpligaste underbefälet kvarstannar i försvarets tjänst. Härvidlag förefinnes visserligen utsikt att få genomgå underofficersutbildning med möjlighet till avläggande av realskolexamen men också utsikten att såsom flaggkorpral eller furir med underofficersutbildning få stanna i väsentligt sämre löneställning än en matros å statens ångfärja eller en stationskarl vid statens järnvägar eller att, efter eventuellt vunnen befordran till underofficer, vid 34 års ålder uppnå ungefär samma löneställning som den, vilken vid 25 års ålder eller tidigare kan erhållas såsom poliskonstapel i Stockholm och även i andra större städer, för att slutligen såsom fanjunkare (styckjunkare) eller flaggunderofficer icke ens kunna uppnå polismannens pension. Vid marinen är den ekonomiska ställningen för motsvarande personal ännu sämre, på grund av nu rådande onormala befordringsförhållanden, v

) K u r s i v e r a t här.

213 som föranleda, att ofta de bäst kvalificerade av underbefälet i stor utsträckning övergå till enskild tjänst. Häirtill kommer, i jämförelse med förhållandena år 1 9 2 1 , att 1925 års försvarsorganisation och dess stora minskning av befälskadern för befälet medför betydligt utökat arbete och mera krävande utbildning. Även om utvecklingen av det statsfinansiella läget under den närmaste tiden ter sig oviss och i någon mån påminner om förhållandena i början av ån* 1 9 2 1 , så synes detta, enligt vår åsikt, under inga omständigheter böra tagas till intäkt för att försvarsväsendets personal allt fortfarande skall intaga en relativt sämre ställning i lönehänseende än andra statstjänstemän; i all synnerhet om man betänker, att under de för staten ekonomiskt gynnsamma senare åren ingenting åtgjorts ens för att undersöka, huruvida det efter ikraftträdandet av den nya försvarsorganisationen icke funnes skäl för att återställa det av 1921 års riksdag ändrade förhållaiadet mellan de civila och de militära tjänstemännens löner, om man bortster från vissa förut i vårt yttrande berörda uttalanden av 1927 års riksdiag, till vilka hittills dock ingen hänsyn tagits. Beträffande den från år 1923 ogynnsamma utvecklingen av löneläget för Sitatstjänstemännen och dess inverkan på tjänstemännens arbetsförhållanden och försörjningsplikt, anse vi oss till alla delar kunna instämma i det uttalande härutinnan, som inför 1928 års lönekommitté gjordes av herr J. A. Reinwall. Därjämte må det erinras om, att lönereduceringen alltjämt fortsätter och, sedan den tidpunkt 1928 års lönekommittés beräkningar avsågo, redan medfört 6 — 8 kronors minskning av avlöningen per månad för underofficerare och med dem i lönehänseende likställda. I samband härmed kan det förtjäna att påpekas, att dyr tidstilläggsprocenten för statens tjänstemän nu är 13 mot 18 f ö r i Stockholms stads tjänst anställda, varvid även bör beaktas, att för de senare föreligger förslag från Stockholms stads tjänstenämnd om höjning av procenttalet till 22 för alla tjänstemän med intill 8 000 kronor i lön. Förslag om provisorisk löneförbättring för underofficerare och vissa civilmilitära beställningshavare. Utgående från vår uppfattning, att en saklig granskning av till försvarsväsendets personal utgående löner snarast bör komma till stånd, föreslå vi tillfällig löneförbättring för beställningshavare tillhörande löneplan Uo och 1 — 7 lönegraderna av löneplan C enligt tvenne alternativ: 1. under förutsättning att det av 1930 års militäravlöningssakkunniga uppgjorda förslaget förelägges 1931 års riksdag samt 2. under förutsättning att militäravlöningssakkunnigas förslag icke underställes 1931 års riksdags prövning. En uppdelning enligt dessa grunder synes oss erforderlig, då det av vissa från regeringshåll gjorda uttalanden råder ovisshet, huruvida det av

214 1928 års lönekommitté uppgjorda förslaget till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, kommer att föreläggas sagda riksdag, och det helt visst kan antagas, att sagda förslags öde även har samma inverkan på det förslag, militäravlöningssakkunniga framlägga. Andra yttranden från regeringshåll tyda dock på, att förslagom en tillfällig löneförbättring, åtminstone för vissa statstjänstemän å de dyrare orterna, är påtänkt att föreläggas 1931 års riksdag, därest icke det uppgjorda förslaget till avlöningsreglemente upptages. I så fall torde denna löneförbättring komma att ansluta sig till den nuvarande ortsgrupperingen. Den väsentligt olika struktur beträffande ortstillägg och lönebelopp, som de av militäravlöningssakkunniga nu framlagda förslagen till löneplaner förete gentemot gällande löneplaner, ävensom den i Stockholm i avsevärt högre grad än i andra städer under de senare åren starkt stegrade hyresökningen, vilken nödvändiggör att Stockholm ställes i en särklass för sig, därest den nu gällande ortsgrupperingen fortfarande skall äga tillämpning, tala även för en dylik uppdelning. I betraktande av förslagens provisoriska karaktär har det icke synts oss erforderligt att föreslå en uppdelning på olika lönegrader och löneklasser, utan vi hava utgått från samma tillägg för alla, nämligen: enligt alt. I, 348 kronor å ortsgrupp I med 24 kronors förhöjning för varje av de återstående fyra ortsgrupperna; samt enligt alt. II, 300 kronor ä ortsgrupp A med 12 kronors förhöjningför varje av de återstående sex ortsgrupperna jämte dyrtidstillägg. Enligt alt. I I tillkommer därjämte ett särskilt ortstillägg av 156 kronor ( + dyrtidstillägg) för alla beställningshavare med tjänstgöringsort i Stockholm. Härmed hava vi även beaktat, att de allra lägst avlönade beställningshavarna otvivelaktigt äro mest i behov av löneförhöjning, och att denna, genom att vi beräknat löneförbättringen efter ungefär de ålderstilläggs- och ortstilläggsförhållanden, som gälla för 7. och 8. löneklasserna av löneplan Uo, bliver mera effektiv för dem, än om vi skulle utgått från nu rådande förhållanden. Förslagets innebörd belyses närmare av följande båda tabeller. Alt. I. (Därest det av militäravlöningssakkunniga uppgjorda förslag till avlöningsreglemente förelägges 1931 års riksdag.) Beställningshavare i löneplan Uo och lönegraderna C 1—C 7 samt pensionerade underofficerare i arvodesbefattningar 0 r t s g r u p p I

111 IV

v

448 K r o n o r

215 Alt. II. (Därest militäravlöningssakkunnigas förslag icke underställes års riksdag.)

1931 Beställningshavare i löneplan Uo och lönegraderna C 1 — C 7 samt pensionerade underofficerare i arvodesbefattningar O r t s g r u p p A

B

C

D

G

i Stock- 1 holm dessutom |

Anteckningar

156 Härtill kommer dyrtidstillägg.

F K r o n o r

360 Slutligen vilja vi särskilt betona, att, då vårt förslag begränsats till att omfatta endast viss del av försvarsväsendets personal, grundar sig detta enbart på det förhållandet, att vi inför militäravlöningssakkunniga representera denna personal. Bilaga

I.

Tabell utvisande förhållandet å orterna A, D och G mellan 1918 års militära avlönings» sakkunnigas förslag till lönebelopp för underofficerare och av 1921 års riksdag fastställda lönebelopp för nämnda personal. A-ort Lönegrad

l:a lönegraden

Löne-

! •4 '

i

2:a lönegraden

!? (

3:e lönsgraden

1 9 f 4=e lönegraden

\

6 7 8 9

10 l 11

Sakkunnigas förslag kr. 2 190 2 370 2 580 2 790

—

2 580 2 790 3 060 3 330 3 600 3 060 3 330 3 600 3 900 4 200 3 300 3 600 3 900 4 200 4 500

—

Fastställt belopp kr. 1980 2100 2 280 2 520 2 760 2 280 2 520 2 760 3 030 3 300 2 760 3 030 3 300 3 600 3 900

—

3 300 3 600 3 900 4 200 4 500

G-ort

D-ort

kr.

%

Sakkunnigas förslag kr.

210 270 300 270

96 11-4 11 -6 97

2 496 2 694 2 940 3168

Innebär i minskning:

— —

300 270 300 300 300 300 300 300 300 300

11-6 97 9-8 9-o 8-s 98 9-0 8-3 7-7 7-i

—

8-3 7-7 7-i 6-7

2 940 3168 3 474 3 762 4 068 3 474 3 762 4 068 4 386 4 722 3 762 4 068 4 386 4 722 5 058

— —

—

— —

300 300 300 300

Fastställt belopp kr. 2 250 2 388 2 586 2 862 3 138 2 586 2 862 3138 3 444 3 750 3138 3 444 3 750 4 068 4 386

—

3 750 4 068 4 386 4 722 5 058

kr.

%

Sakkunnigas förslag kr.

246 306 354 306

9-8 11-4 12-o 9-7

2 802 3 018 3 300 3 546

Inneb är i minskning

— —

—

7-8 7-2 7-i 66

3 300 3 546 3 888 4194 4 536 3 888 4194 4 536 4 872 5 244 4194 4 536 4 872 5 244 5 616

— —

—

354 306 336 318 318 336 318 318 318 336

12-0 97 9-7 8"6 7-8 97 8-s 7-8 7-2 7-i

— —

318 318 336 336

Fastställt belopp kr.

Innebär i minskning kr.

%

2 520 2 676 2 892 3 204 3 516 2 892 3 204 3 516 3 858 4 200 3 516 3 858 4 200 4 536 4 872

282 342 408 342

lOi 11-3 12-4 9-6

—

4 200 4 536 4 872 5 244 5 616

— —.

408 342 372 336 336 372 336 336 336 372

12-4 96 9-e 8-o 7-4 9-6 8-o 7-4 6-9 7-i

— —

336 336 372 372

7-4 6-9 7-1 6e

— —

216 Bilaga

II.

Sammanställning över löneförmåner för furir och sergeant samt poliskonstapel i Stockholm vid lika levnadsålder. Gift furir eller sergeant. poliskonstapel. Avlöning per år, G-ort Ordinarie Avlöning per år resp. ortsgrupp V Levnads- Tjänstetid som Enligt nu ålder manskap gällande bestämmelser kronor

25 år...

7 år

26 » ...

27 » ...

v

)2 669

Enligt 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag kronor x

Enligt Enligt nu Stockholms stads gällande bestämtjäntemelser nämnds kronor förslag kronor

}3 053

3 964 3 964 —

»

2 669 —

3 053 —

» » 11 » 12 »

2 669 —

3 053 —

3 964 —

28 » ... 10

2 801 —

3197 —

4 318 -

29 » ...

2 801 —

3197 —

4 318 — 4 318 — 4 672 —

3 622 —

3 912 —

4 672 —

33 » ...

3 622 —

3 912

4 672 —

34 » ...

3 972 -

4 308 —

5 026 —

35 » ... 36 » ...

3 972 —

4 308 —

5 026 —

3 972 —

4 308 -

5 026 —

37 » ...

4 350 —

4 704 —

5 026 —

38 » ...

4 350 —

4 704 —

5 026 —

39 » ... 40

4 350 —

4 704 —

5 026 —

4 740

5 026

41 » .. 42 » ...

4 740 —

5 100 —

5 026 —

5197 —

4 740 —

5100 —

5 026 —

5197 —

)4 072 —

43 ... Summa

a

4 099 —

3197 —

2 801 — 2

31 » ... 32 ....

J

) Furir av 1. klass. ) Sergeant med lön enligt 4. löncklassen 1 löneplan Uo. 3 4 099 — ) För furiren har i avlöningsbeloppen in-1 räknats: a) hyresbidrag; b) beklädnads4 465 ersättning till det belopp som för när4 465 — varande utgår till manskapet för begagnande av egna beklädnadspersedlar, kr. 4 465 — 83: 95 eller avrundat till 84 kr.; c) por4 831 — tionsersättning med 1 kr. per dag, vilket belopp för närvarande utgår i stället för 4 831 — portion in natura; d) dyrtidstillägg å nu 4 831 — utgående löneförmåner enligt för 4. kvartalet 1930 gällande procenttal. 5197 — 4) Dyrtidstillägget för sergeant och polis5197 — konstapel har beräknats efter för 4. kvartalet 1930 gällande procenttal för statens 5197 — respektive Stockholms stads befattnings5197 — 5 havare. ) Enär uniformerad poliskonstapel till5197 — delas beklädnad är i poliskonstapels av4 099

)4 362 —

30 » ..

Anteckningar

5197 — 5197

4 740 —

5100 —

5 026 —

5197 —

78 372

89 122

92 155

löning inräknat den beklädnadsersättning (240 kr. årligen), som utgår till icke uniformerad konstapel. Likaså är i sergeants avlöning inräknad ekipcringshjälpen (450 kr.) vid första utnämningen till j underofficer.

I sammanhang härmed må beträffande de pensionsförmåner, vilka tillkomma i tabellen med varandra i lönehänseende jämförda befattnings- och beställningshavare framhållas, att sagda pensionsförmåner utgå med för obefordrad poliskonstapel i Stockholm 3 162 kr., för fanjunkare 2 916 kr. med dyrtidstillägg inberäknat enligt för 4. kvartalet 1930 gällande grunder.

i

217 H e r r Almroos har anfört: Beträffande följande paragrafer av avlöningsreglementet. Yikariatsersättning infördes som löneförmån i det militära lönesystemet med IL921 års avlöningsreglemente för officerare och underofficerare m. fl. men bestämmelserna därom hava, på grund av deras lydelse, för den militäira personalen i de lägre lönegraderna i stort sett hittills saknat betydelse. Under det att för den civilmilitära personalen liksom också för statens civila befattningshavare varje särskild tjänst i regel är hänförd till viss Lönegrad, utgår nämligen lönen för flertalet av den militära personalen efter (den beställning, vederbörande innehar, utan någon strängt uppdragen avgränsning av tjänsteuppgifter mellan beställningshavare i närliggande lönegrader. En dylik avgränsning för de lägsta beställningshavarna av kompaniofficerare och underofficerare synes icke heller möjlig för dem under trupptjänstgöring på grund av dennas mångskiftande karaktär. Ifråga om vissa befattningar såsom kompanichef (motsvarande) och kompaniadjutant (motsvarande) framgår dock tydligt av försvarsrevisionens beräkningar över antalet beställningar, att 1925 års försvarsorganisation härför avser kaptener (motsvarande) resp. fanjunkare (motsvarande). I tjänstgöringsreglementet för armén stadgas ifråga om placering att, såsom kompanichef placeras kapten eller, vid brist på för sådan befattning lämplig kapten, därtill lämplig löjtnant, såsom kompaniadjutant placeras fanjunkare eller, vid brist på för sådan befattning lämplig fanjunkare, därtill lämplig sergeant. Härav framgår, att det endast skall vara i undantagsfall och i brist på lämplig beställningshavare i den högre lönegraden som beställningshavare i lägre lönegrad placeras i befattningen. Självfallet borde också härav följa, att då en löjtnant eller sergeant, vilka icke åtnjuta en avlöning, som svarar mot de ansvarsfulla tjänsteuppdrag, vilka påvila kompanichef och kompaniadjutant (motsvarande), beordras att upprätthålla sagda befattningar, de härunder böra tillerkännas vikariatsersättning-. Det i den militära tjänsten ofta använda tillvägagångssättet att placera beställningshavare i lägre lönegrad i befattning, avsedd för beställningshavare i högre lönegrad, utan hänsyn till, att beställningshavaren icke intager den löneställning, som svarar mot de utökade och mera ansvarsfulla tjänsteuppdragen i den högre befattningen och utan att gällande bestämmelser om vikariatsersättning givits en för berörda beställningshavare tillämplig avfattning, har emellertid hittills så gott som omöjliggjort vikariatsersättnings utgående till den militära personalen i de lägre lönegraderna. Det är emellertid icke endast löjtnanter och sergeanter (motsvarande), som tagas i anspråk för tjänsteuppgifter i högre befattningar än de, för vilka deras löneställning är avsedd. Vid artilleriets tygstationer har den allt mera utökade mängden av artillerimateriel nödvändiggjort, att förråden måst uppdelas på flera uppbördsmän, varvid tygskrivare, som äro lägre avlönade än styckjunkare, blivit pålagda tjänsteuppgifter motsvarande tygförvaltares. Även i sådana fall borde helt naturligt vikariatsersättning utgå.

21 §

218 I sitt förslag till bestämmelser för åtnjutande av vikariatsersättning hava de sakkunniga även givit dessa en sådan avfattning, att den militära personalen i viss mån kommer ur den undantagsställning, den hittills intagit i förhållande till den civilmilitära personalen och statens .civila tjänstemän ifråga om rätten till sagda förmån. Sakkunniga hava emellertid givit sitt förslag till vikariatsersättning en viss begränsning, i det att sådan ersättning vid förordnande eller kommendering att upprätthålla befattning, som ovan nämnts, icke utgår med mindre tjänsteuppdraget har en varaktighet av över sex månader. En dylik begränsning anser jag icke böra företagas, enär de högre tjänsteuprjgifterna, som följa med ett kortare vikariat, mången gång kunna bliva väl så krävande som vid ett längre, och vidare därför, att det då ofta förekommer, att den vikarierande, åtminstone delvis, samtidigt måste bestrida sin ordinarie tjänst, samt slutligen icke har någon motsvarighet inom den civila statsförvaltningen. Jag anser därför, att förevarande paragraf, 1 mom., första stycket, 2 mom. och 4 mom., första stycket, i de sakkunnigas förslag bort erhålla följande lydelse. 1 mom., första stycket. >: Beställningshavare, vilken förordnas eller kommenderas att såsom vikarie uppehålla befattning, som enligt stat eller eljest meddelade föreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad av den löneplan, till vilken hans egen beställning är att hänföra, eller att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan beställning, äger uppbära vikariatsersättning med belopp, som i nedanstående tabell angives för den vikariatsklass, till vilken den högre beställningen hänföres. » 2 mom. »Beställningshavare, vilken placeras i befattning, som enligt gällande tjänstgöringsföreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare i högre lönegrad, ävensom beställningshavare, som förordnas eller kommenderas att uppehålla dylik befattning, äger under tiden uppbära vikariatsersättning, enligt vad i 1 mom. stadgas.» 4 mom., första stycket. »Beställningshavare, vilken jämlikt 2 mom. uppehåller högre befattning, skall, så länge placeringen, förordnandet eller kommenderingen fortfar, med avseende på semester, tjänstledighet och sjukvård anses tillhöra den lönegrad, till vilken den högre beställningen hänföres, samt den löneklass inom denna, som är närmast högre än den han själv tillhör.» Beträffande följande paragrafer i tillämpningsbestämmelserna. 22 § 24 § Instämmer i vad herr Sandström anfört. 27 § 34 §

219 H e r r Lundqvist har anfört: Betjräffande 22 § i tilläggsbestämmelserna, behandlande sjötillägget. 19310 års militäravlöningssakkunniga hava föreslagit vissa förhöjningar uti d e nu utgående sjötilläggen. Av tabell till § 22, sid. 8 i »Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa tillämpningsbestämmelser e t c » , kol. 2 jämförd med S. F . S. 2 6 0 / 1 9 2 8 framgår att förhöjningen i medeltal utgör för officerare 37 %, för underofficerare, ej maskinister 37 %, för underofficerare, maskinister 7 % och för manskapet 36 %, om ej förhöjningera för 3 klass sjömän medtages i procentberäkningen. D e n föreslagna förhöjningen utgör för underofficer, ej maskinist: 50 öre för resp. flaggunderofficer och underoficer av 2. graden samt 45 öre för underofficer av 3. graden; för flaggmaskinist utgör förhöjningen 20 öre, för maskinist av 2. graden 10 öre och för maskinist av 3. graden 25 öre, allt pr dag räknat. Av samma tabell framgår att vad manskapet beträffar har samma förhöjning föreslagits för såväl flaggkorpral, ej maskinist som för flaggkorpral, maskinist. Så är fallet även för korpral, 1. klass och 2 . klass sjöman, oberoende av om dessa i ena fallet äro matros, ekonomiman och hantverkare eller i andra fallet hovmästare, kock eller eldare. Då de sakkunniga i sin specialmotivering berört den svårlösta frågan om maskinistunderofficers meravlöning må det tillåtas även mig att i korthet ägna några ord åt densamma. Meravlöningen för maskinisterna bestod före 1921 års lönereglering av: för flaggmaskinist 240 kr. pr år i fast lön samt 35 öres förhöjning i dagavlöningen, summa kr. 367: 75 pr år. Maskinist av 2. graden hade 65 öres högre dagavlöning eller pr år kr. 237: 25. Vid sjötjänstgöring tillkom s. k. sjöavlöning, bestående av dagavlöningen i land jämte ett sjötillägg. Detta senare var ävenledes högre för maskinisterna. Sjöavlöningen utgick med kr. 3: 25 för flaggunderofficer, ej maskinist och kr. 3: 75 för flaggmaskinist, skillnaden 50 öre pr dag. För underofficer av 2. graden, ej maskinist, var beloppet kr. 2: 25 och för maskinist av 2. graden kr. 3: 25, skillnaden således 1 kr. pr dag. Då till följd av 1918 års lönesakkunnigas förslag — jag ber att få hänvisa till sid. 60-—61 och sid. 204 i betänkandet, del I I — lönereglementen m. m. omlades till likhet med för kommunikationsverken gällande, bortföll den meravlöning i land, vilken varit bestående från år 1876, då maskiniststaten bildades. Då ovannämnda lönesakkunniga ej ville underkänna betydelsen av anförda skäl för ett bibehållande av en högre avlöning för maskinistunderofficerarna, erhöllo dessa såsom kompensation ett högre sjötillägg än övriga underofficerare. I och med den nyreglerade fasta lönen sänktes -sjötilläggen för alla kategorier underofficerare, att sänkningen blev störst för underofficer, ej maskinist, berodde ju på att dennes fasta lön i och med löneregleringen kommit i nivå med maskinistunderofficers och denne senare skulle erhålla kompensation genom

220 ett så mycket högre sjötillägg. Av sid. 147 — 1 4 9 i kungl. propjsitionen nr 3 5 0 / 1 9 2 1 framgår att chefen för marinförvaltningen deladt tvenne reservanters i 1918 års lönekommitté åsikt om, att det vore mindre lämpligt att maskinistunderofficers meravlöning skulle allenast utgå å sjötillägget. Även departementschefen ställde sig tveksam om, huruvida den meravlö- 1 ning, maskinistunderofficer åtnjöt i land skulle bortfalla och alhnast ersättas av en ökning av dennes sjötillägg. Jag ber att i detta samman- 1 hang få påpeka, att det knappast torde finnas någon grupp behttnings- 1 havare inom försvaret, som torde vara så lätt att placera i lönehänseende, som flottans maskinister, jämfört med övriga underofficerare. Maskinisterna äro visserligen underofficerare, militärt sett, men på grund av sitt yrke äro de att hänföra till teknisk personal, med de krav man såvbl i land som ombord ställer på en dylik. Inom civilförvaltningen och knnmuni- I kationsverken återfinnes teknisk personal motsvarande flaggmaskinis,, maski- f nist av 2. ooh 3. graden vid flottan uti maskinmästares, lokomoivmästa- I res, lokomotivförares eller maskinists ställning. Utökades antaet löne- I grader och löneklasser uti »Löneplan för underofficerare m. fl. (UC)», samt 1 maskinistunderofficerare och övriga underofficerare placerades i le lönegrader och löneklasser de jämfört med t. ex. kommunikationsverkms motsvarande befattningshavare rätteligen borde tillhöra, kunde ocksi sjötill- i lägget avvägas på ett för alla parter antagligt sätt. De lönesakkunniga påpeka, att å personalhåll äro meningarna, delade om det befogade uti nuvarande skillnad emellan sjötilläggens storlel. Detta är ju helt naturligt. Underofficerare, ej maskinister, anslutna till Svenska j Underofficersförbundet, hava sedan över 20 år tillbaka arbetat på fullstän- I dig nivellering av skillnaden mellan maskinistunderofficers och annai underofficers lön. Det framhålles från detta håll, att de maskinella aiordnin- ! garna å ett modernt örlogsfartyg utvecklats oerhört under de senaste åren samt att en hel del maskinella anordningar betjänas av däcks- oeh liantverksavdelningarnas personal. Betjänandet består i de flesta fall av inlärda mekaniska grepp, som hava verkan först sedan maskinpe:sonalen igångsatt därför nödvändiga motorer, omformare etc. Tornvridnings-, hissna, fl. maskinella anordningar för fartygsartilleriet äro elektro-unkaniskt drivna: med mekaniska grepp kunna de fås att funktionera. Maskinpersonalen svarar för dess rätta funktionerande, avhjälper fel etc. Så är fallet med orderöverföring, eldledning, strålkastare, gyrokompasstr m. fl. materiel. Med enkla mekaniska grepp överför däckspersonalen på kommando en order elektriskt från en del av fartyget till en annan del av detsamma. Med mekaniska grepp kan U-båten styras under vattnet, att det därför avsedda maskineriet fungerar, som det skall, därför svarar maskinpersonalen. Sedan en strålkastare klargjorts av maskinpersonalen, torde envar inse vilken skillnad, som ligger däruti och uti att för däcispersonalen på kommando rikta densamma. Vår tid är på många områden mekaniseringens och det maskindrivnas tidevarv; de flesta, vilka betjäna

221 |sig av t. ex. en hiss, finna det ej egendomligt att densamma igångsattes vid tryckandet på en knapp och av sig själv stannar vid målet, hur maskineriet fungerar ägnas kanske ingen tanke, förrän detsamma råkar i olag och hissen stannar. Jag ber få påpeka, vilken ofantligt stor skillnad, som bigger uti å ena sidan: betjänandet av en maskinell anordning och å andra sidan: skötseln av densamma. De invecklade mekaniska och elektriska maskinerna fordra en aldrig slappnande tillsyn och kontroll, varjämte i och för eventuella fels avhjälpande fordras dels en god teoretisk inbliclk, dels en icke mindre god yrkesskicklighet. Detta gäller i ännu högre grad fartygens huvudmaskineri för framdrivning. Turbiner, dieselmotorer, elektriska generatorer och motorer samt de stora ångpanneanläggningairna fordra en yrkesskicklig och ansvarsmedveten personal, några ögonblicks sänkt uppmärksamhet kunna medföra oöverskådliga haverier genom varmgång i lager, torrkokning av ångpannor etc. Om teknikens hastiga frammarsch ställt stora fordringar på någon grupp underofficerare, så är det, vågar jag påstå, på maskinavdelningens underofficerare. Vilken vikt man fäster vid de maskinella anordningarnas rätta skötsel, bevisas måhända även därav att maskinister vid in- och utländska varv och fabriker på ort och ställe få följa desammas konstruktion, verkningssätt etc. Tjänsten blir krävande även genom den höga temperatur av upp till 40 — 6 0 C , som är rådande i maskin- och pannrum, varigenom maskinpersonalen blir lätt mottaglig för reumatiska och andra åkommor. Det framhålles även, att underofficerare av däcksavdelningen stundom inneha va befattningar såsom fartygschefer, detta å fartyg, vilka användas för bogsering, transporter etc. Därtill kan anföras, att varje uppbördsmaskinist jämlikt gällande reglemente förrättar tjänst som fartygsingenjör, där sådan ej är ombordkommenderad och förekommer detta å fartyg av alla klasser på kustflottan samt i mångdubbelt fler fall än tjänst såsom fartygschef för däcksunderofficer. De sakkunniga vilja icke helt bestrida, att maskinavdelningens arbete alltjämt är i särskild grad krävande. Den nuvarande differensen i sjötilläggets belopp anse de dock knappast motiverad och anse därför att en modifiering — d. v. s. en sänkning — är påkallad. Vid behandlandet av denna principfråga tycker jag mig finna, att en viss realprövning verkställts med avseende å maskinisternas lönefråga och ser således i de framlagda förslagen till sjötillägg en lönereglering nedåt — trots ökningen av c:a 7 % — vidtagen för maskinistunderofficerarna relativt övriga underofficerare. Det är således ett fortsättande i den riktning, som blev angiven genom 1921 års lönereglering, det slutliga resultatet kan måhända tänkas: lika lön för lika grad även vid sjötjänstgöring. Det reella, påtagliga vederlaget för den högre grad av ansvar och den fordran på yrkesskicklighet, som kräves av maskinavdelningens underofficerare, gives av statsmakterna i form av något högre löneförmåner. (Detta torde ock vara principen för all lönesättning. Därför står

222 t. ex. lokomotivföraren i högre lönegrad än konduktören-tågbefälhavaren, denne senare torde därför ej få anse sig undervärderad). Därmed är också förutsättningen given för att en kår erhålles, som är kompetent fylla de fordringar, som av statsmakter och myndigheter ställas på densamma ävensom att denna kompetens vidmakthålles. Vad skulle följden bliva, om fartygschefer m. fl. skulle förlora förtroendet för sin maskinpersonals förmåga att rätt sköta den dyrbara maskinmaterielen? Därhän kan det gå, om de dugligaste av de yngre finna det med sin fördel förenligt taga avsked och söka sin utkomst i privatlivet. Maskinistbristen har aldrig varit så stor, som under senare år, som bekant måste maskinister förhyras varje år. Under åren 1 9 2 8 — 1 9 3 0 hava från Stockholms station avgått 17 flaggkorpraler, maskinister, utgörande 55 % av alla på denna yrkesgren befordrade under nämnda tid. Dessutom avgå kompetenta korpraler — således med examen — innan de befordrats. Under samma tid hava från övriga avdelningar avgått tre flaggkorpraler. Vid Karlskrona station hava under samma tid avgått 7 flaggkorpraler, maskinister. P å grund av vad jag här ovan anfört kan jag ej ansluta mig till det avgivna förslaget till sjötillägg för flottans maskinistunderofficerare. Då i de sakkunnigas uppdrag ej ingått verkställandet av en realprövning av lönerna utan endast bl. a. att framlägga förslag till inarbetandet av dyrtidstilläggen i lönebeloppen, och de sakkunniga ansett, att sjötillägget torde få avses i viss mån avhängigt av den fasta lönen, anser jag rätt och billighet fordra, att maskinistunderofficerarna erhålla — ej samma procentuella — men väl i belopp samma förhöjning till sitt nu utgående sjötillägg, som föreslagits för övriga underofficerare.

21 §.

Herr Nordin har anfört: Beträffande följande paragrafer i avlöningsreglementet. Den av sakkunniga föreslagna principen för bestämmande av vikariatsersättningsbeloppen synes mig i allmänhet lämplig. Vid dess tillämpning för beställningshavare inom löneplan C torde dock det förhållandet böra beaktas, att beställningshavarna, på grund av den högre pensionsåldern för personalen inom denna löneplan, ofta under mera än tre år hava tillhört den högsta löneklassen av innehavande lönegrad. Då närliggande lönegraders löneklasser inom löneplan C i ganska stor utsträckning äro sammanfallande, medför detta, att beställningshavare, som i berörda fall förordnas att uppehålla högre beställning, erhåller två löneklasser högre lön än i sin ordinarie beställning. Vikariatsersättningsbeloppen för de beställningar inom löneplan C, för vilka i allmänhet beordras vikarier med relativt lång tjänstetid inom egen beställning, synes mig därför böra bestämmas med hänsyn till berörda förhållanden, i enlighet med nedanstående förslag:

223 Beställningshavare Lönegrad

Polisöverkonstapel Verkmästare av 2. klassen Tygförvaltare av 2. klassen .... Övermaskinist vid Bodens fäst ning Departementsskrivare . Besiktningsrustmästare Tyg verkmästare Verkmästare av 1. klassen Poliskommissarie Fortifikationskassör

vid vikariatsklass

| vikariatsklass

marinen eller flygvapnet

B C C

Polisöverkonstapel Verkmästare av 2. klassen....

B

Verkmästare av 1. klassen

D

c D 1) .1) D D D

Häirmed kommer även vissa ganska betydande ojämnheter ifråga om vikarnatsersättning, vilka enligt sakkunnigas förslag förefinnas mellan olika beställlningshavare tillhörande samma lönegrad, att försvinna, och vikariatsersätttningen bliver icke mindre än den nu utgående, vilket eljest inträffar i en del fall. Ifrråga om omfattningen av vikariatsersättnings utgående instämmer jag i herrr Almroos' särskilda yttrande. Dem föreslagna lydelsen av 1 mom. b) »till följd av transport från en bestäillning till en annan», vilken avser att ersätta motsvarande nu gällande; föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet, 9 Kap., 1 §, b) »officer eller underofficer, som antingen till följd av transport från en beställning till en annan inom egen lönegrad eller från militär till (civilmilitär beställning eller omvänt», kan jag biträda endast under förutsättning, att ordalydelsen: »transport från en beställning till en annan» har tillämpning på alla förflyttningar, som föranledas av övergång från militär till civilmilitär beställning eller omvänt i de fall, sådan övergång icke direkt kan hänföras till befordran. Dee sakkunniga hava icke gjort något uttalande och sålunda ej upptagit någom föreskrift om övertidsersättning, sannolikt på grund av att den militiära tjänstens natur kräver, att under fältmässiga övningar personalen helt skall kunna tagas i anspråk för tjänsteuppgifter såväl dag som natt och även under vanliga förhållanden ifråga om dagbefäls tjänst o. d., utan annam fordran på särskild gottgörelse, än som betingas av skälig ersättning för de ökade kostnader, en dylik utsträckt tjänstgöring, mången gång utomi förläggningsorten, medför för den enskilde. H:är föreligger sålunda en bestämd skillnad ifråga om tjänstgöringstidens utsträckning mot för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Vissierligen kan även för dessa tjänstgöringstiden mången gång förläggas till tid, utöver den vanligt fastställda, men härvid gäller som regel, att motsvarande kompensation med fritid beredes befattningshavarna, i all-

25 §.

34 §.

14 §.

mänhet under närmast intill liggande ordinarie tjänstgöringstid. I de fall ett sådant ordnande av tjänstgöringen icke är möjligt, är personalen (i 1. — 20. lönegraden) under vissa förhållanden tillförsäkrad ersättning för övertidsarbete. Den civilmilitära personalen, tjänstgörande å fabriker, verkstäder och förråd, liksom ock den militära förvaltnings- och i allmänhet expeditionspersonalen, har sin arbetstid fastställd i enlighet med motsvarande för de § civila statstjänstemännen, dock med de icke oväsentliga skillnaderna, att några normerande föreskrifter huru det vid erforderligt övertidsarbete skall I förfaras ifråga om kompensation med fritid icke förefinnas och ingen över- I tidsersättning kan förekpmma. Härigenom kommer denna ordinarie personal i sämre ställning än för motsvarande tjänsteuppgifter avsedda befattningshavare vid den civila statsförvaltningen och även i vissa fall i förhållande till personal med liknande arbetsuppgifter, anställd vid försvarsväsendets egna anstalter enligt vanligt arbetsavtal. På grund av sakkunnigas inställning till detta spörsmål, kommer jag givetvis icke nu att göra något särskilt uttalande med förslag om övertidsersättning för den civilmilitära personalen, men jag anser, att berörda förhållanden böra ägnas behörig uppmärksamhet, då realprövningen av försvarsväsendets personals löner kommer till stånd. Beträffande följande paragrafer i tillämpningsbestämmelserna. Ehuru sakkunniga med fullt fog ansett sig icke kunna företaga någon rättelse av förefintliga skiljaktigheter i tjänstgöringstraktamentsbelopp för i avlöningshänseende jämförbara beställningshavare vid försvarsväsendet, anser jag mig dock i detta sammanhang böra göra det uttalande, att rätrelse av anmärkt förhållande måtte komma till stånd genom den myndighets försorg, det vederbör. 22 §; 24 §. Instämmer i vad herr Sandström anfört. 27 §. 34 §.] Herr Höglund har anfört: Då Kungl. Maj:t tillsatte särskilda sakkunniga för behandling av militära lönespörsmål, förväntade man sig givetvis, att de sakkunnigas arbete skulle omfatta en allmän revidering av gällande lönereglemente. För flaggkorpralernas del torde denna lönerevidering vara så mycket mera av behovet påkallad, då vid införandet av denna grad ej tillräcklig hänsyn togs till vederbörandes ställning i tjänsten. (Enligt Kungl. proposition nr 5 0 / 2 5 sid. 264, departementschefens yttrande: »Flaggkorpralerna förutsättas sålunda förrätta underofficerstjänst.» Denna tjänst tillämpas odisputabelt å nämnda personal.) I lönenämndens år 1928 avgivna yttrande angående förslag till lönereglemente för fast anställt manskap vid försvarsväsendet,

225 sidan 19, anfördes bland annat beträffande flaggkorpraler, att under hänvisnimg till en viss osäkerhet beträffande organisationens verkningar ifråga om dlenna nyinrättade befattning, för närvarande ingen ytterligare löneförhöjjning bör införas. Då sedan gradens införande förflutit en tidrymd av fyra år, torde förutsättningar nu förefinnas för ett bedömande av organisationens verkningar å denna grad beträffande såväl befordrings- som löneförhållanden. I till de sakkunniga överlämnat förslag har flaggkorpralssädlskapet i Karlskrona påvisat förhållandena i berörda avseenden. Därav framgår, att medelbefordringsåldern vid befordran till underofficer av 2. graden för närvarande utgör 40 år och 5 månader, vilket i jämförelse med av 1930 års sakkunniga verkställd utredning beträffande befordran till famjunkare vid armén vid en ålder av 41 till 46 år tydligt torde påvisa behovet av en lönereglering för flaggkorpraler, så mycket mer som av ovan nämnda förslag framgår, att under nuvarande förhållanden ingen löneförhöjning kan erhållas under en tidrymd av 13 år; i allra bästa fall 7 år.. Med stöd av vad ovan anförts torde lönereglering för här berörd perso>nal vara av behovet starkt påkallad. Beträffande de lönesakkunnigas förslag till nytt lönereglemente med tilläggsbestämmelser i övrigt får jag anföra och föreslå följande: Avlöning sr eglemen tet. Hiär stadgas att flaggkorpral vid befordran till underofficer av 2. graden I äger tillgodoräkna sig tiden från och med den dag han blivit kompetent för befordran till flaggkorpral minskad med två år för löneplacering i den högre graden. Av mig har inför de sakkunniga framförts yrkande om borttagande av kompetenstidens minskning med två år under följande motivering: Vid befordran till underofficer av 3. graden har oinskränkt kompetenstid tillgodoräknats vid tillträdande av lön i underofficersgraden. Då den nya försvarsorganisationen i allmänhet medfört försvårade befordringsförhållanden, måste denna restriktion i löneberäkning ytterligare försämra flaggkorprals förut dåliga löneförhållanden. H ä r stadgas, att för beställningshavare, som undergår arreststraff med 59 § förbud att göra tjänst, eller tages i häkte, eller bliver avstängd från tjänstgöring, skall avlöningen under tiden innehållas, så framt ej prövats skäligt låta honom uppbära viss del därav. Av mig har inför de sakkunniga framförts yrkande om att i likhet med vad i 18 § : 1 stadgas, ett visst avdrag — förslagsvis dubbla avdraget av vad i 5 6 : 5 stadgas — skulle tillämpas. Motivering: För flaggkorpraler och det gifta underbefälet i övrigt skulle en för vederbörande oförmånlig tolkning av denna bestämmelse medföra en ekonomisk misär. Med hänsyn till den lägre kontanta lön, som utgår, torde ett sådant förfarande medföra vittgående följder i ekonomiskt avse2173 no

226 ende och ej konsekvent följa de riktlinjer, som tillämpas beträffande officerare och underofficerare. 62 § 2 mom. Här har föreslagits bland annat, att flaggkorpral vid uppnådda 35 levnadsår skall äga uppbära hyresbidrag, oavsett huruvida han uppfyllt i mom. 1 nämnda villkor. Av mig har inför de sakkunniga yrkats, att flaggkorpral oavsett levnadsålder skall äga uppbära föreslaget hyresbidrag. Motivering: I diciplinärt hänseende torde förefinnas samma svårigheter för ett inkasernerande av flaggkorpraler som i de sakkunnigas förslag anförts beträffande underofficer av 3. graden i flottan och marinen. I samband härmed kan ej undvikas att påpeka de sakkunnigas intima sammanblandning av flaggkorprals grad och högbåtsmans (korpral) beträffande yttrande angående inkvarteringsersättning, (sid 84), vilket yttrande kan tolkas så, att högbåtsman i tjänstehänseende vore att jämställa med flaggkorpral. Detta torde bero på en feltolkning av förut nämnd proposition nr 5 0 / 2 5 , där högbåtsman förutsattes bestrida sådan tjänst, som tidigare avsetts för personal med underofficerskompetens. 66 § 2 mom. H ä r har föreslagits, att till underofficer av 2. graden i flottan befordrad flaggkorpral skall äga rätt uppbära vikariatsersättning enligt de i 21 § stadgade grunderna. Av mig har inför de sakkunniga yrkats, att flaggkorpraler även borde komma i åtnjutande av sådan förmån. Motivering: Då de sakkunniga funnit för gott förorda nämnda förmån till underofficerare av 3. graden, vilka ju upprätthålla flaggkorprals beställning, borde konsekvensen bjuda, att flaggkorpral upptagits i samma vikariatsklass, då förutsättningen för ett upprätthållande av en högre befattning för dessa kategorier är densamma. Tillämpningsbestämmelserna. 8 §.

H ä r föreslås bland annat att då minst två av manskapet jämte erforderligt befäl eller minst tre av manskapet vare sig genom marsch eller annorledes färdas samma väg, anses färden såsom färd i trupp. Yrkande: Flaggkorpralernas särställning i detta avseende och jämställighet i traktamentshänseende med underofficer av 3. graden. Motivering: Ombord å fartyg såväl som vid tjänstgöring i land bestrida underofficerare av 3. graden och flaggkorpraler samma tjänstgöring, men vid resa i tjänsten göres den skillnaden, att underofficerare av 3. graden erhålla en efter tjänsten avpassad förmån, varemot flaggkorpralerna inrangeras med övrigt manskap. Detta innebär exempelvis att vid resa i tjänsten från fartyg, där båda kategorierna upprätthålla samma tjänst, underofficerare av 3. graden erhålla traktamentsersättning, under det att flaggkorpraler undantagslöst inrangeras i truppen. Detta oavsett att nämnda underofficerare av 3. graden och flaggkorpraler samtidigt tjänstgöra såsom tjänstgörande marschbefäl.

227 Hiär har föreslagits att underofficer av 3. graden vid frånvaro minst 8 timimar från förläggningsorten äger uppbära mässpenningar med 4 kronor per (dag. Hiär torde ett rent förbiseende i formuleringen ägt rum, enär i överensstämimelse med paragrafens första del lydelsen borde varit: »Flaggkorpral (undeerofficer av 3. graden) äger åtnjuta vid bortovaro etc.»

BILAGOR

I

231 Bilaga

1.

Förteckning; över framställningar från myndigheter och personalsammanslutningar, som antingen ingivits eller överlämnats till 1930 års militäravlöningssakkunniga. Skrivelsens datum

Myndighet o. s. v.

Innehåll

A.

Till de s a k k u n n i g a ingivna framställningar. 7 /o 1930 Ang. förbättrad löneplacering. 3 /ä 1930 Förslag till ändringar i officers avlöningsreglementet. 9! 1930 Förslag till ändringar i tilläggs i 5 bestämmelserna. P. M. rörande sjötillägg m. m. D:o D:o Försvarsväsendets underbefäls- n / 3 1930 Förslag till ändringar i manskaps avlöningsreglementet. förbud 12 D:o D:o / 6 1930 Förslag till ändringar i tilläggs bestämmelserna. 19 Generalfälttygmästaren / 3 1930 Ang. departementsskrivares pla cering i högre lönegrad. Flaggkorpralssällskapet i Karls- 2 % 1930 Förslag till ändringar i manskaps avlöningsreglementet. krona. Arméns fabrikers och tyganstal- n / 7 1930 Ang. löneförmåner för viss civilmilitär personal m. m. ters tjänstemannaförening 6 Svenska underofficersförbundet / 7 1930 Ang. underofficerarnas avlöning. D:o D:o V9 1930 Ang. sjötillägg till viss personal. Studierektorn vid arméns under- ;8/io 1930 Ang. avlöningsförmåner. offlcersskola

Arméns maskinistförening Vissa representanter för armén, marinen och flygvapnet. D:o D:o

B.

Till de s a k k u n n i g a från K u n g l . Försvarsdepartementet överlämnade framställningar.

Sjöofficersföreningen i Karlskrona

25 Chefen för generalstaben

27 Förste expeditionsun derof ficerarna vid chefens för underofficersoch sjömanskårerna i Karlskrona expedition. Svenska underofficersförbundet Försvarsväsendets underbefälsförbund. Förs vars väsendets personalrepresentanter. Marinöverdirektören Direktionen över sionskassa.

arméns

pen

/ 2 1929

/8

8/ / 10

/.o 1929

%

17 / /12

21/ /12

12/ ;2

1930 Ang. löneförhållandena för kaptener och subalternofficerare vid flottan. Ang. uppflyttning i högre löneklass av vissa löjtnanter. Ang. löneplacering m. m.

Ang. uppflyttning i högre löneklass av vissa underofficerare. Ang. lönen till furir av 1. klass. Ang. snar revision av de militära löneskalorna m. m. Ang. arvode till chefen för ingen jördepartementet vid flottans station i Karlskrona. Ang. arméns fullmäktiges uttalande rör. löneförbättring.

232 Myndighet o. s. v.

Skrivelsens datum

Innehåll

C. Till de s a k k u n n i g a från 1 9 2 8 års l ö n e k o m m i t t e överlämnade framställningar. 1) ingivna till Konungen eller chefen för försvarsdepartementet. Förrådsvaktmästarna vid arméns 1 0 / l 1927 Ang. förbättrad löneplacering truppförband. 1925 års tillfälliga officerskom- '7,2 1928 Ang. löneuppflyttning av äldre mitté. subalternofficerare. Chefen för marinintendentur- 13/ 1929 Ang. utökning av 1. lönegraden /2 kåren av löneplan O med en löneklass. Svenska militärveterinärsällskapet 30/ft 1929 Ang. fält- och regementsveterinärers löneplacering. Inspektören för militärläroverken % 1929 Ang. pensionsrätt enligt äldre bestämmelser för civila lärare vid militärläroverken. Flottans maskinistföreningar i " / . 1929 Ang. löneplacering och avlönings Stockholm och Karlskrona. förmåner m. m. 25/ 1929 Ang löneförbättring åt förval Intendenturförvaltaresällskapet /5 tärna. Svenska arméns och flygvapnets 19 1929 Ang. löneplacering. förrådsvaktmästare. Styresmännen vid flygvapnets cen- 22/ 1929 Ang. särskilda arvoden till sty19 trala flygverkstäder i Västerås resmännen m. m. och å Malmen 2) ingivna till 1928 års lönekommitté. Arméns fabrikers och tyganstal- 2 7 / 1928 Ang. ändrad lydelse av 42 § i /io ters tjänstemannaförening officersavlöningsreglementet. Marinens civila tjänstemanna- 21// i l 1928 Ang. avlöningsförmåner förbund i Karlskrona I0 Marinintendentsföreningen i / . 2 1928 Ang. marinintendenturkårens hänStockholm förande till löneplan C. Fästningspolispersonalen i Boden % 1929 Ang. löneplacering. Flottans poliskårer i Stockholm 2 % 1929 Ang. ytterligare ett ålderstillägg och Karlskrona till poliskonstapel m. m. D.

Till de s a k k u n n i g a g e n o m vissa personalrepresentanter överlämnade framställningar. Besiktningsrustmästarna vid Carl) ,T / ä 1929 Ang. förbättrad löneplacering. Gustafs stads gevärsfaktori. Tygstatspersonalen vid A. 6:s tyg- 1T/« 1929 Ang. löneförmåner. anstalt. 18 / 5 1929 Ang. arvode till tygmästaren. Tygmästaren i Stockholm Vapenhantverkarkåren vid arméns al /« 1929 Ang. förbättrad löneplacering. truppförband. 88/ Fälttygmästaren 1929 Ang. löneförmåner för viss tygstatspersonal. so D:o 1929 D:o D:o Svenska militärmusikdirektörsför- 24/ r 1929 Ang. förbättrad löneplaeering. eningen. I6 Arméns eldareförening /fi 1929 D:o D:o

233 Bilaga

2.

J ä m f ö r a n d e översikt öveer vissa avlöningskostnader för försvarsväsendet dels enligt för budgetåret 1930/1931 gällande bestämmelser med dyrtidstillägg efter 15 %, dels enligt de sakkunnigas förslag.

I. A.

LANTFORSVARET.

Enligt gällande bestämmelser

Enligt de sakkunnigas förslag

kr.

kr.

19 600 000 20 000

20 300 000 22 980

420 000 30 000 138 000

428 000 30 600 142 000

114 500 12 600 90 000 16 000

116 500 13 700 97 000 16 000

7 500 90 000 12 000 49 000

8 500 95 000 12 000 49 000

151 000

155 000

6 930 000 205 000 70 000 110 000 14 000

7 095 000 305 000 70 000 110 000 14 000

543 000

553 000

206 000

211 000

209 000

214 000

63 000

64 500

5 000

5 000

Officerare, underofficerare och civilmilitär personal å aktiv stat in. fl.

Löner : enligt löneplaner Arvodlen enligt 31 § (32 §) av avlöningsreglementet Arvodlen och ersättningar till lärare m. fl. och elever vid militärliläroverken Arvodlen till personal -vid vissa staber Bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fäll lakars tipendiater ... Vissa utgiftsposter under staterna för generalstaben och intenddenturkåren Dagarrvode vid vikariat i intendenturbefattning Kalloirtstillägg Felräkkningspenningar Arvodden till sergeanter, kommenderade såsom biträden åt reg^ementsintendenter Gottg^örelse för tjänstehästar Stiperndier för underlättande av officersrekryteringen i Boden Ekipe.^ringshjälp Arvodden till ordinarie befattningshavare med avlöning från ansMag under fjärde huvudtiteln, lantförsvaret, m. fl. samt arvcoden till vissa civila icke ordinarie befattningshavare m. fl. ersättningar (enligt särskild förteckning)

B. Fast anställt manskap. Lönerr enligt löneplan Hyressbidrag Anstäallningspenningar Dagawlöning och dagavlöningstillägg åt indelt manskap Kostmader för musikelever

C. Icke ordinarie militär personal. Eullfcöringsbefälhavare med biträden Pensiionerad personal i arvodesbefattning vid försvarsdepartermentet, arméförvaltningen, staber, truppförband och an. stallter: beräkcnad lönekostnad 717 000 kr. resp. 732 000 kr; på grund av tillgång till personal på övergångsstat minskas kostnaderena till Landistormsområdesbefälhavare och landstormsförrådsförvaltari-e

D. Icke ordinarie civil personal m. fl. Vid lkommendantskapet i Boden och vissa garnisonssjukhus ... Arvoiden för uppehållande av veterinärvården vid vissa truppförband Transport

29105 600 I 30127 780

234 Transport Remontdepåernas personal Löner till extra ordinarie tjänstemän (särskild förteckning) enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan Löner till kvinnlig ekonomipersonal (särskild förteckning) enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan Icke ordinarie civil personal med lön enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan uppförd å staterna för vissa militärläroverk och garnisonssjukhus Arméns sjuksköterskekår Extra poliskonstaplar E.

Enligt gällande bestämmelser

Enligt de s a k - kunnigaas förslag ;

kr.

kr.

29 105 600

30 127 7880

88 000

90 0000

296 500

306 0000

60 000

64 0000

218 000 79 000 24 700

222 5000 81 0000 25 2000

93 5000

Anslag för tillfälligt anställande av extra civil personal m. in.

Vid krigsskolan och garnisonssjukhusen F.

Oförutsedda utgifter.

Tillfälligt anställande av tjänstemän (vikariatsersättning) m. m.

57 000

127 0000

Summa

30 019 800

31136 9860

K o s t n a d (med inräknande av avlöning till personal tjänstgörande i arvodesbefattningar) 1 )

6 640 000

6 990 0000

775 000

800 0000

800 000

810 0000

* G.

H.

Arméns övergångsstat.

Arméns reservstater.

Kostnad x) I.

Arméns personal över stat.

Kostnad J.

Barntillägg.

Kostnad

375 000 Summa

Avgår b e r ä k n a d ersättning för tjänstebostäder från vissa landsting till sjukvård

Säger avlöningskostnad II.

38 609 800

39 736 9860

870 000

870 0000

37 739 800

38 866 98G0

7 800 000 2 600 104 300

8 200 0000 2 7600 106 30C0

7 2500

143 100

147 8000

8 056 180

8 46411C0

samt bidrag

SJÖFÖRSVARET.

A.

Officerare, underofficerare och civilmilitär personal på aktiv stat. L ö n e r enligt löneplaner Arvoden enligt 31 § (32 §) av avlöningsreglementet Arvoden till lärare m. fl. vid undervisningsverken Arvoden till stationsbefälhavaren i Karlskrona samt varvscheferna i Stockholm och Karlskrona Arvoden m. m. till viss personal vid mariningenjör- och marinläkarkårerna Transport 1

B e r ä k n a d för budgetåret 1931/32.

235 Enligt gällande bestämmelser

Enligt de sakkunnigas förslag

kr.

kr.

Transport

8 056 180

8 464110

Ai'M-voden till marinattachéer Arvrvode till advokatfiskal vid Karlskrona station Vikkariatsersättning till polispersonal Feldräkningspenningar I n k k v a r t e r i n g s e r s ä t t n i n g till kadetter m. fl Ekiciporingshjälp • Daagarvode vid förordnande i intendenturbefattning ArYvoden till ordinarie befattningshavare med avlöning från ans s l a g u n d e r fjärde huvudtiteln, sjöförsvaret m. fl. (enligt särs skild förteckning)

36 000 3 450 2 300 3 460 7 000 29 450 575

36 000 3 500 2 400 3 460 7 000 29 450 1000

15 200

15 600

4 700 000 120 000 25 000 192 000 47 800 35 000 2 800

4 805 000 70 000 25 000 292 000 45 000 35 000 2 800

56 100

40100 Sjijörullföringsbefälhavare med biträden

26 300

27 000

Expeditionsofficerare och expeditionsunderofficerare: beeräknad lönekostnad: 116 000 kr. resp. 118 000 kr.; på grund av tillgång till personal p å övergångsstat minskas kostnaderna till

25 600

25 800

70 000

72 000

5 000

5 300

47 700 46 500 5 500 11 000

49 000 47 500 5 600 11400

B. Fast anställt manskap. Lööner enligt löneplan • Meerkostnad för manskap, kvarstående vid äldre lönevillkor Löönetillägg åt riktare Hy yresbidrag Inhkvarteringsersättning Ann ställningspenningar Milusikelever

C. Skeppsgossekåren. Daagavlöning m. m.

D. Icke ordinarie militär personal.

E. Icke ordinarie civil personal. Böefattningshavare vid stationskontoren m. fl. expeditioner Kvvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal vid kustartilleriet och skeppsgossekåren i Marstrand •• Vi'issa icke ordinarie befattningar m. fl. e r s ä t t n i n g a r (enligt särskild förteckning) Vfid flottans sjukhus i Karlskrona anställd personal E i x t r a befattningshavare m. m. vid m a r i n s t a b e n Pi'astorer, predikanter och klockare m. fl

F. Oförutsedda utgifter. Tfillfälligt anställande av tjänstemän (vikariatsersättning) m.m.

13 500

20 000

Summa

13 563 415

14 141 020

K t o s t n a d (med inräknande av avlöning till personal tjänstgörande i arvodesbefattning) x)

2 036 000

2 136 000

64 300

15 660 815

16 341 320

O. Marinens övergångsstat.

H. Marinens reservstat. x

Klostnad ) Transport 1

Beräknad för budgetåret 1931/32.

236 Transport I.

Enligt gällande bestämmelser kr.

Enligt de sakkunnigass förslag kr.

15 660 815

16 341 3220

86 000

88 0000

Marinens reservpersonal.

Kostnad J.

Barntillägg.

Kostnad

160 000 Summa

Avgår för vakanta beställningar för högbåtsmän ersättning för tjänstebostäder

15 906 815

16 429 32(20

40 000 125 000

165 000

165 0000

Säger avlöningskostnad

15 741 815

16 264 3200

988 000 1000

3 200

1 020 0000 1 0000 3000 2 7000 1 4000 3 40C0

238 000 3 000 1250

243 00(0 4 80(0 125(0

Befattningshavare vid flygstyrelsen och truppförbanden: beräknad lönekostnad: 47 000 kr. resp. 48 800 kr.; på grund av tillgång till personal på övergångsstat minskas kostnaden till

22 000

23 80(0

D. Icke ordinarie civil personal. För upprätthållande av läkarvården För upprätthållande av veterinärvården Sjuksköterskor och kokerskor Juridiskt biträde vid flygstyrelsen Tillsyningsmän m. fl

17 740 325 6 300 1850 3 000

17 7403 3253 6 500) 1900) 3 200)

E. Reservpersonal. Flygvapnets reservpersonal.: Avlöning till reservofficerare vid armén och marinen under tjänstgöring vid flygvapnet

32 000)

8 000

8 200)

Transport

1 328 915

1 371 515)

III.

FLYGVAPNET.

A. Officerare, underofficerare och civilmilitär personal på aktiv stat. Löner enligt löneplaner Pelräkningspenningar Gottgörelse för tjänstehäst Ekiperingshjälp Dagarvoden vid förordnande i intendenturbefattning Arvoden till köksföreståndare och vissa förrådsförvaltare B. Fast anställt manskap. Löner enligt löneplan Hyresbidrag Anställningspenningar

250 2 700

800 C. Icke ordinarie militär personal.

237 Enligt gällande bestämmelser

Enligt de sakkunnigas ' förslag

kr.

kr.

1 328 915

1 371 515

F. Vissa särskilda utgiftsposter. Reese- och traktamentspennine:av Frlyttningsersättning Seemester åt vid flygvapnet anställda arbetare B&ekryteringskostnader

40 000 20 000 18 000 4 500

40 000 20 000 18 000 4 500

Gr. Oförutsedda utgifter. TTillfälligt anställande av tjänstemän (vikariatsersättning) m. m.

7 500

8 000

Summa

1 418 915

1 462 015

Transport

H.

Barutillägg.

Krlostnad

9 000 Summa

1 427 915

1 462 015

20 000

20 000

Säger avlöningskostnad

1 407 915

1 442 015

Awgår beräknad ersättning för tjänstebostäder ..

238 Bilaga 3. F ö r d e l n i n g å ortsgrupper av ordinarie beställningshavare vid a r m é n jämte berHiknad kostnad för deras avlöning enligt föreslagen löneplan. Ortsgrupp I

j

Ortsgrupp 11

Ortsgrupp III

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

g minima

Lönegrad Antal Antal beställ- Löne- beställsumma ningsningskr. havare havare

Antal Lönesumma beställningskr. havare

Lönesumma kr.

0 1 ...

38 592

215 016

223 200

309 816

156 288

942 912

0 2 ...

130 896

200 l 039 200

182 1 009 008

205 1 207 860

742 560

41129 521

0 3 ...

171 672

932 256

120 1 016 640

132 1184 832

129 1 222 920

41528 320

0 4 ...

49 500

188 568

165 780

279 072

378 324

1.061 244

0 5 ...

10 560

133 776

117 360

147 888

258 240

667 824

0 6 ...

27 000

118 368

154 440

177 012

618 300

0 7 ...

—

16 200

33 840

35 280!

36 720

122 040

0 8 ...

— —

18 660

19 440

40 440,

126 000

204 540

UO 1...

—-

—

—

—

—

—

_

60 Antal beställningshavare 78

Antal Lönesumma beställningskr. havare

Antal Lönebeställsumma ningskr. havare

Lone- 1 t summa 1 kr.

..

UO 2...

133 200

848 844

826 248

898 884

493 920

3 i 201 096

UO 3..

59 640

417 144

436 812

533 664

266 688

1 713 948

UO 4...

14 940

85 440

96 960

64 200

: 312 840

C

1 ...

12 384

73 392

75 096

80 136

56 784

297 792

C

2 ...

—

—

7 752

—

—

79 704

—

—

87 456

C

3 ...

48 960

179 580

168 480

224 100

232 320

i 853 440

C

4...

9 360

--

—

—

—

—

6 024

15 384

C

5 ...

—

—

5 400

5 760

18 360:

19 440

48 960

C

6 ...

37 008

32 880

41 904:

133 056

! 256 368

C

7 ...

12 240

19 656

27 936

29 664

47 088

: 136 584

8 ...

12 960

27 744

15 696

6 4

33 216

: 111 792

C

-.400 284

9 ...

14 760

102 492

92 268

115 596

47 C 10 ...

—

—

—

—

—

—

—

—

10 560

10 560

C 11 ...

9 480

120 528

106 080

70 416

-418 224

C 12 ...

10 020

—

—

—

—

49 296

70 488

C 13 ...

— —

— —

12 324

12 912

—

—

—

—

—

28 296

28 296

—

—

—

—

—

21000 C 14 ...

—

•

C 15 ... C 16 ... C 17 ... Summa | Anm.

—

:

152 | 777 684

852 4 621 284

788 4 571580

—

909 3 618 340

631 4 718 448| 3 332 20 i 307 336

Ortsgrupperna antagas omfatta: ortsgrupp I; orter med indextal till och med 970; ortsgrupp I I : orrter med indextalen 971—1070; ortsgrupp I I I : orter med indextalen 1 0 7 1 — 1 1 7 0 ; ortsgrupp IV: orter med indextalen 1171—1270; ortsgrupp V: orrter med indextal över 1 270.

239 Bilaga

4.

r ö r d e i l n i n g å ortsgrupper av ordinarie beställningshavare vid m a r i n e n jämte beräknad kostnad för deras avlöning enligt föreslagen löneplan. Ortsgrupp II

Ortsgrupp I Löncgradd

Antal Antal Löneaeställ- summa beställningsningskr. havare havare

0 1 .... 0 2 ... 0 3 .... O 4 .... 0 5 .... 0 6 .... O 7 .... 0 8 .... UO 1 ... UO 2.... UO 3.... UO 4.... C 1 .... C 2.... C 3.... C 4.... C 5.... C 6 .... C 7.... C 8.... C 9 .... C 10 .... C U . C 12 .. C 13 .. C 14 .. C 15 .. C 16 .. | C 17 .. | Summia ! Anm.

Lönesumma kr.

__ — i

— — , — — — —

— — — — —

— — — — — — —

— — , — — — — — — — —

3 600

— —

— —

— — —

_ — — —

_ —

_ —

— —

— —

— — — — — —

— — — — — —

— — _ — _.. _

— _

— —

— —

i

3 60(

1 —

— — — — — — — — — — —. — — — — —

Ortsgrupp III

Ortsgrupp IV

Antal

Antal beställningshavare

Lönesumma kr.

— — — — — — —

Deställningshavare

55 88 79 16 6 4

Lönesumma kr.

204 600 487 872 669 288 176 832 70 416 59184

Ortsgrupp V

Summa

Antal beställningshavare

Lönesumma kr.

Antal seställningshavare

Lönesumma kr.

13 64 92 14 17 6

54 912 399 360 872 160 170 856 219 504 96 552

68 152 171 30 23 10

259 512 887 232 1 541448 347 688 289 920 155 736

—

—

—

—

105 000

124 440

—

—

19 440

— — — — — — —

185 639 360 287 1191 624 137 672 396 91200 16

— — — —

— — — -

77 112 64 7

301 224 526 848 355 584 44 940

262 400 201 23

940 584 1 722 072 1 027 980 136 140

1 14 2 1

3 576 58128 9 360 5 352

—

12 3 1

56 448 15 840 6 024

1 26 5 2

3 576 114 576 25 200 11376

— — — —

— — — —

— — — —

—

— —

— _ — —

3 10

25164 94 800

— — — — — — — — — — — — — — — — —

—

—

— — — — — — — — — — —

4 5

37 584 52 800

7 15

62 748 147 600

—

—

—

13 6 1 1 1

160 212 77 472 14148 16 092 19 656

18 10 2 1 1

—

—

—

—

—

5 4 1

55 860 46 944 12 924

— — —

—

— — — Il — —

1 —

915 4 594 32(

518 3 603 21611 434

—

216 072 124 416 27 072 16 092 19 656

— 8 201136

Ortsgrupperna antagas omfatta: ortsgrupp I: orter med indextal till och med 970; ortsgrupp I I : orter med indextalen 971—1070; ortsgrupp I I I : orter med indextalcn 1 071—1 170; ortsgrupp IV: orter med indextalen 1171—1270; ortsgrupp V: orter med indextal över 1 270.

240 Bilaga 5. F ö r d e l n i n g å ortsgrupper av ordinarie beställningshavare vid f l y g v a p n e t jiäinte beräknad kostnad för deras avlöning enligt föreslagen löneplan. Ortsgrupp I Löncgrac

Ortsgrupp II

Antal Antal beställ- Löne- beställsumma ningsningskr. havare havare

0 1 ...

_

Ortsgrupp III

Antal Löne- beställsumma ningskr. havare

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

Antal Lönesumma beställningskr. havare

Antal Lönebeställsumma ningskr. havare

S umima

Antal Lönesumma beställningskr. havare

Lönesumma 1 kr.

0 2 ...

29 088

—

—

49 896

17 676

62 400

159 060

0 3 ...

22 392

—

—

67 776

17 952

113 760

221 880

0 4 ...

9 900

— i

—

12 204

55 836,

0 5 ...

—

—

—

—

—

—

—

12 912

12 912

0 6 ...

—

—

—

—

—

—

32184]

0 8 ...

—

—

— !

—

—

—

—

21000J

UO 1...

—

—

—

—

—

.__

—

UO 2...

14 400

7 752

33 216

8 856

18 816

83 040

UO 3 . . .

17 040

13 752

19 632

10 464

5 556

66 444

UO i...

4 980

10 680

28 500

6 060

—

—

50 220 j

C

1 ...

10 008

14 304

—

2 ...

—

—

—

—

—

7 632 —

—

C

—

—

11 —

38136 —

0 7 ... _

C

3 ...

— 3

12 240

— 2

8 760

37 440

14 940

5 280

78 6601

C

4 ...

4 680

10 032

5 352

1 C

5 ...

—

—

—

—

—

—

5 688 —

— —

— —

5 —

25 752] — i

6 576 —

1 —

6 984 —

—

—

—

—

5 —.

31 656 • —

C

6 ...

— 1

5 760

12 336

1 C

7 ...

—

—

—

—

--

C

8 ...

—

—

—

—

—

—

—

—

—

C

9 ...

7 380

*""

—

—

—

—

—

—

—

7 380

C 10 ...

— 1

— 9 480

—

— 2

10 020

10 560

20 580

—

—

C 11 ...

—

—

23 472

54 168!

24 648

24 648

— 1

—

22 884

14 148

C 12 ... C 13 ...

—

—

—

C 14 ...

—

—

—

0 15 ...

—

—

—

— —

— —

— ._.

— —

— —

-

—

—

—

—

—

- i

—

—

84 468 j

317 7481

C 16 ... C 17 ... Summa

143 532

rupperna antagas omfatta:

19 ! 117 900

—

•

.

—

—

_

— ! 39

356 940|

1 020 588

ortsgrupp I : orter med indextal till och med 9 7 0 ; ortsgrupp I I : orter med indextalen 9 7 1 — 1 0 7 0 ; ortsgrupp I I I : orter med indextalen 1 0 7 1 — 1 1 7 0 ; ortsgrupp I V : orter med indextalen 1 1 7 1 — 1 2 7 0 ; ortsgrupp V: orter med indextal över 1 270.

Statens offentliga utredningar 1930 Systematisk

förteckning:

{Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förberedande utkast till strafflag. Brott emot myndighet m. m. [24] Betänkande med förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden m. m. [29] Förberedande utredning ang. omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. [31] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [5] Betänkanden med förslag ang. skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning m. m. [16] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till allmänt avlöningsréglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. [17] Distriktsveterinärlönesakkuimigas utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas anställnings- och avlöningsförhållanden. [18] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. [20] Kommunalförvaltning.

Yattenväsen.

flnansväsen.

1'oliti. Förslag till förordning ang. film. [26] Förslag till förordning ang. biografer" och biografföreställningar m. in. [28] Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. [8] Hiilso- ocli sjukvård. Betänkande ang. granskning av för vissa sjukhus gällande särbestämmelser. [21] Medicinalstyrelsens utlåtande och förslag till epizootilag och epizootifiirordning. [22] Betänkande med förslag till' ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. [23] Betänkande och överarbetat förslag rörande uppförande av Karolinska sjukhuset m. m. [34j Allmänt näringsväsen. Förslag till lag om upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis m. m. [25] Utredning i sockerfrågan. [35] r a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och 'rågmarknadens stödjande. [1] 2. Betänkande ang. jordbrukets kreditförhållanden. [2] 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande. [4] Utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar m. m. [10]

ltcrgsiiruk.

Industri. Cement- och betongbestämmelser (tredje upplagar») jämte tilläggsbestämmelser (andra upplagan). [30;

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. [7] Utkast till lagbestämmelser om befraktning. [lli

Kommunikations väsen.

Hank-, kredit- och pciiniiigväseii.

Utredning ang. kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomförande. [13] Statens och kommunernas

Skogsbruk,

Kö rsiik rings väsen. 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga. Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar. [151

Kyrkoväseii. I iidervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Skydd för äldre kulturföremål. [3] Betänkande med förslag ang. ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. [9] Utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium. [14] Utredning angående beredande av .större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelnim/ar. [19] Supplement nr 4 till Sveriges familjenamn 1920. [27] Betänkande med förslag ang. omorganisation av undervisningen vid navigationsskolorna och därmed sammanhängande frågor. [32] Försvarsväsen. Utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge samt behov av försvarskrafter. 12 Utredning och förslag beträffande Stockholms flottstations förflyttning från huvudstaden. [83J 1930 års militäravlöningssakkunniga. Betänkande med förslag till militärt avlöningsréglemente in. ni. [30]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Gränsen för Sveriges territorialvatten. [6]

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930. 2173 3 0