Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation utredning och förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1930:8

FINANSDEPARTEMENTET

DOMÄNVERKETS

OMFATT-

NING, U P P G I F T E R

OCH

ORGANISATION U T R E D N I N G OCH

FÖRSLAG

AV

SOCIALISERINGSNÄMNDEN

S T O C K H O L M 19 3 0

Statens

offentliga Kronologisk

1. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. Beckman. 76 s. . J o . 2. Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 s. J o . 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. M . 4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. Beckman, viij, 129 s. 11 pl. J o .

utredningar 1930 förteckning

5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för :skydyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 358 s. s. J u . 6. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av v T Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U . 7. Betänkande med förslag till lotsförordlninfing samt andra författningar och föreskrifter rörrandnde lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H . 8. Domänverkets omfattning, uppgifter och orrgananisation. Tiden. 333 s., 1 karta. Vi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm Bokstaverna meed fetstil utsöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avvgiyits, t e z T E = ecklesiastikdepartementet, Jo. ^jordbruksdepartementet. Enligt kungoorelsen den 3 febr 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) u t g l w a s utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

DOMÄNVERKETS OMFATTNING, UPPGIFTER OCH ORGANISATION

D O M Ä N V E R K E T S OM FAT NING, U P P G I F T E R OCH ORGANISATION

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G AV

SOCIALISERINGSNÄMNDEN

STOCKHOLM TRYCKERIAKTIEBOLAGET TIDEN 1930

FORORD. Det betänkande rörande Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation, som härmed överlämnas till offentligheten, utgör ett led i socialiseringsnämndens undersökningar angående de statliga affärsföretagens ändamålsenliga förvaltning och organisation. Betänkandet åtföljes av särskilt yttrande, avgivet av undertecknade Oscar Falkman och Axel Lindblad.

SOCIALISERINGSNÄMNDEN. Gustav Möller. Oscar Falkman.

Henning

Leo.

Axel Lindblad.

Rickard

Sandler.

INNEHÅLL. Forord Utkast till Doniänverkslag

Sid. 5 9

Domänverkets omfattning

17 Inledning

17 I.

Statens skogsinnehav Det svenska skogsbrukets betydelse för folkhushallet Skogsmarkens fördelning på olika ägare Statligt ingripande i den enskilda skogshushållningen Statsskogsbrukets ekonomiska resultat Motiv för och omfattningen av statens skogsägande

19 19 25 29 31 34.

II.

Statlig träförädling Den tidigare diskussionen Det ekonomiska resultatet av statens hittillsvarande förädlingsverksamhet. .. Nämndens ståndpunkt till frågan

4^ 49

A,

57 62

[II.

Statens utarrenderade jordbruksdomäner 82 1. Jordbruksdomänernas uppkomst, förändring och förvaltning ... 82 2. De utarrenderade jordbruksdomänernas omfattning och avkastning 96 3. Motiv för och omfattningen av statens jordägande 104 4. Jordbruksdomänernas centrala förvaltningsorgan 113

IV.

De ecklesiastika skogarnas och jordegendomarnas förvaltning och därmed sammanhängande frågor 117 1. De ecklesiastika egendomarnas omfattning, uppgift och förvaltning 121 De ecklesiastika skogarnas areal och antal m. m 121 Förvaltningsformer och skogsavkastningens disposition 126 Brister i den nuvarande förvaltningen T 28 Tidigare reformförslag 129 De ecklesiastika jordegendomarna 134 Ecklesiastika penningfonder 139 Sammanfattning 143

7 2. Den ecklesiastika egendomens rättsliga ställning Äganderätten Sammanfattning 3. Det prästerliga lönesystemet 4. Socialiseringsnämndens förslag till lösning i princip av frågan angående den ecklesiastika egendomens förvaltning och sättet för prästlönernas gäldande

B. Domänverkets uppgifter och organisation V.

Staten och domänverket Domänverkets karaktär av affärsverk Statspolitik och domänverksekonomi Renodling av affärsverksamheten

VI.

Domänverkets uppgifter, ekonomiska riktlinje, kapital Domänverkets uppgifter Den ekonomiska riktlinjen Grunder för bedömandet av domänverkets räntabilitet a) Skogsbruket b) Jordbruksdomänerna c) Lös egendom Domänverkets kapital. Stam- och obligationskapital Rörelsekapital Fonder och avskrivningar Utdelningen till statsverket En konkret exemplifiering

Sid. [44 144 151 152

159 I77

177 177 179 184 ... 188 188 189 195 195 200 201 201 205 206 215 217

VII.

Arbetsvillkor i domänverket

VIII.

Domänverkets konstitutionella ställning och yttre organisation 234 Statsförfattningen och affärsverket 234 Ändringar i grundlagen 239 Domänverkslagen — Domänverkets Stämma 248 Statens uppgifter gentemot domänverket 252

IX.

Affärsverkets egna organ 1. Stämman Stämmans sammansättning Konsumentintressets representation Arbetarintressets representation Antalet representanter och sättet för deras utseende Suppleanter

270 270 270 277 280 282 286

8 Nyprövning av mandat Arvode Stämmans uppgifter Stämmans sammanträden 2. Styrelsen Styrelsens art och sammansättning Styrelsens arvode Styrelsens uppgifter Styrelsens ansvarighet 3. Överrevisorer Särskilt yttrande av Oscar Falkman och Axel Lindblad Karta.

Sid. 287 289 289 294 297 297 30J 302 307 307 310

UTKAST TILL DOMÄNVERKSLAG. 1 §• Domänverket har att såsom ett statens affärsverk förvalta skogs- och jordbruksegendom samt bedriva i samband därmed stående rörelse.

Ändamål.

2 §. 1 mom. Över Domänverkets förvaltning utövas högsta be- Domånverktt slutanderätten, i den mån ej grundlag eller denna lag annat Stämma. stadgar, av Domänverkets Stämma. 2 mom, Domänverkets Stämma består av en ordförande och tjugufyra ledamöter. De utses: Ordföranden och åtta ledamöter av Kungl. Maj :t; Åtta ledamöter av Riksdagen, fyra av vardera kammaren; Åtta ledamöter av Domänverkets arbetare. 3 mom. Huru fullmakt skall för ledamot utfärdas, förordnar Kungl. Maj :t. På Kungl. Maj :t ankommer att utfärda föreskrift om den ordning, vari Domänverkets arbetare skola utse ledamöter av Stammar.. Därvid må, i den utsträckning rådande förhållanden göra det lämpligt, val av ledamot ske genom fackorganisation, som arbetarna allmänneligen tillhöra. 4 mom. Ordförande och ledamöter utses för en tid av fyra år, dock att uppdraget må kunna i den ordning 5 mom. angiver tidigare upphöra. Årliger. avgå bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna tvenne och bland de av Riksdagen utsedda en av vardera kammaren vald ledamot.

10 Avgår ordföranden i eller ledamot av Stämma under löpande fyraårsperiod, utses efter honom ny ledamot för återstående del av perioden. 5 mom. Hava Riksdagens revisorer gjort hemställan, varom i 7 § sägs, ankommer på Kungl. Maj ;t att pröva, huruvida dess ombud skola vid uppdraget bibehållas eller därifrån skiljas samt på Riksdagen att genom nytt val av Riksdagens ombud bekräfta eller på annan överlåta uppdraget. Hava Riksdagens revisorer beträffande ombud, som utsetts av Domänverkets arbetare, påfordrat nyprövning av uppdraget, utfärdar Kungl. Maj :t de för anordnande av nytt val erforderliga föreskrifter. 6 mom. Ledamot av Domänverkets styrelse må ej vara ordförande i eller ledamot av dess Stämma. 7 mom. Ledamot av Stämman åtnjuter årligt arvode av 500 kronor samt dagairvode för den tid Stämman sammanträder ävensom reseersättning enligt samma grunder som gälla för ledamot av Riksdagen. Ordförandens arvode fastställes av Kungl. Maj :t.

3 §•

smältverkets För att leda förvaltningen av Domänverket väljer Stämman Styrelse. s e x p e r S 0 ner, som jämte affärsverkets chef utgöra dess styrelse. Nu nämnda sex styrelseledamöter väljas å Stämmans ordinarie sammanträde för tid intill nästkommande ordinarie sammanträde. Om under valperioden mer än en av styrelsens ledamöter avgår skall Stämman sammankomma och förrätta fyllnadsval för den tid, som må återstå.

4 §. Stämmans Uppgifter.

Domänverkets Stämma skall: a) välja styrelse och överrevisorer samt besluta om deras arvode,

11 b) besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen. c) fastställa balansräkning, d) fatta beslut, varom i § 10 sägs, angående avsättning till fonder, angående nedsättning av vinstregleringsfonden samt angående utdelning till statsverket, e) till Riksdagens revisorer avgiva berättelse över Domänverkets förvaltning under förlidet räkenskapsår. f) besluta angående framställning till Kungl. Maj :t om kapitaltillskott från statsverket samt om betingelser för sådant kapitaltillskott, g) besluta om inköp, skogsodlingar eller anläggningar av den omfattning, att kapitaltillskott från statsverket erfordras, h) jämlikt § 11 fatta beslut angående försäljning av fast egendom, i) jämlikt § 12 besluta angående villkor som från företagets sida skola uppställas för åtagande av särskilt uppdrag. j) jämlikt § 13 fatta beslut angående förhandlingsordning. k) fatta beslut i övriga ärenden, vilka styrelsen hänskjuter till Stämman, 1) behandla ärenden rörande Domänverkets angelägenheter, som av deltagare i Stämman väckas; dock må dylikt ärende ej avgöras, utan att stvrelsen däröver yttrat sig.

5 §. / mom. Domänverkets Stämma sammankommer årligen till Stämmans ordinarie sammanträde före den 15 maj på kallelse av styrelsen. sammankomsL 2 mom. Styrelsen äger, då den så finner nödigt, kalla Stamman till extra sammanträde. Hava två av överrevisorerna eller minst åtta av Stämmans ledamöter hos styrelsen begärt Stämmans inkallande, skall styrelsen omedelbart kalla Stämman Ltt inom en månad sammankomma till extra sammanträde. Ä ex:ra sammanträde må ej fattas beslut i ärende, som ej i kallelse till sammanträdet angivits.

12 3 mom, Stämmans förhandlingar äro offentliga, där ej Stämman beslutar, att förhandlingar och protokoll rörande särskilt angiven fråga skola vara undantagna från offentlighet. Protokoll som nu nämnts, skall på yrkande av Riksdagens revisorer hållas tillgängligt för offentlighet. 4 mom. Val ske med slutna sedlar. Ej må någon förklaras vald, som icke erhållit flertal bland avgivna röster.

6 §. Styrelsens «PPgv<>-

1 mom, Styrelsen skall: a ^ u töva ledning av Domänverket och ansvara för dess förvaltning, b) utse chef för Domänverket och träffa överenskommelse om hans anställningsvillkor, c) bestämma över antagande och entledigande av personal, d) företräda Domänverket i alla de avseenden, som ej förbehållits Stämman eller annan myndighet, ägande styrelsen åt Domänverkets chef eller annan uppdraga att denna dess funktion utöva, e) utarbeta förslag angående anläggningar, nyodlingar eller inköp, varom Stämman har att besluta, samt efter uppdrag av Kungl. Maj :t för Stämman framlägga yttrande angående sådana ärenden, f) besluta över Domänverkets fonder, i den mån ej Stämman skall däröver fatta beslut, g) till Stämman avgiva årlig förvaltningsberättelse samt förslag till balansräkning jämte övriga förslag i ärenden, som i § 10 angivas. 2 mom. Ärende må ej företagas till behandling, med mindre samtliga styrelsens medlemmar, så vitt ske kunnat, erhållit tillfälle däri deltaga. För besluts giltighet erfordras, att minst fyra äro om beslutet ense.

7§. 1 mom, För granskning av styrelsens protokoll samt av affärsverkets räkenskaper och förvaltning utser Stämman vid ordinarie sammanträde tre överrevisorer för nästinstundande räkenskapsår. Överrevisorerna skola för det räkenskapsår de hava att granska avgiva berättelse, innehållande till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet ävensom yttrande angående styrelsens förslag i de ärenden, som i § 10 angivas. 2 mom. Styrelsens förvaltningsberättelse för det gångna året skall vara till överrevisorerna överlämnad senast den 1 april. Styrelsen har att ställa till överrevisorernas förfogande alla de handlingar, de önska ta del av och för dem ordna tillträde till de Domänverkets egendomar och anläggningar, de önska bese. Revisorernas berättelse över granskningen s'kall vara till styrelsen överlämnad senast den 1 maj. 3 mom. Har Stämman vägrat styrelsen ansvarsfrihet, skall den härom giva Kungl. Maj:t meddelande, med angivande av skäl för vägran. På Kungl. Maj :t ankommer att besluta, huruvida i anledning härav talan skall anställas. Varder talan mot styrelsen ej anställd inom ett år från den dag, då förvaltningsberättelsen framlagts å Stämma, skall så anses, som hade ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad. 4 mom. Riksdagens revisorer äga, när de därtill finna skäl, ej mindre hemställa, att samtliga Kungl. Maj :ts eller samtliga Riksdagens ombud i Domänverkets Stämma meddelat uppdrag må upphöra, än även påfordra nyprövning av de uppdrag, som äro samtliga av Domänverkets arbetare utsedde ledamöter givna.

Revision.

8 §. 1 mom. Domänverkets kapital tillskjutes av staten. Det Domänverkets kapitaL uppdelas i obligationskapital och stamkapital. 2 mom, Å obligationskapitalet skall till statsverket erläggas årlig ränta efter .räntefot, som med ledning av förhållandena å obligationsmarknaden av Riksdagen vart åttonde år fastställes.

14 3 mom, verket.

A stamkapitalet beräknas utdelningen till stats9 §.

Kapitaltill- 1 mom. Finner Domänverkets Stämma kapitaltillskott ersk0tt forderligt, har Stämman att, angivande kapitaltillskottets ändamål, art och betingelser i övrigt, härom till Kungl. Maj :t ingiva framställning. 2 mom. Det ankommer på Domänverkets Stämma, huruvida Domänverket mottager beviljat kapitaltillskott. 10 §. Balamräk1 mom. Domänverkets balansräkning skall giva en klar och ning, fonder, r iktig bild av affärsverkets ställning. n lg " ' 2 mom. Ränta å obligationskapitalet skall såsom driftkostnad bokföras. Räntan skall till statskontoret inlevereras halvårsvis i efterskott den 30 juni och 31 december. 3 mom. Av Domänverkets årsöverskott enligt fastställd balansräkning må, efter Stämmans beprövande, avsättas visst belopp till vinstregleringsfond. Nedsättning av vinstregleringsfond må beslutas allenast för täckning av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått, eller för utdelning till statsverket. 4 mom. Om uppläggande av annan än här förut nämnd fond må Domänverkets Stämma kunna fatta beslut. 5 mom. För utdelning på stamkapitalet må användas det belopp, som efter vederbörliga avsättningar återstår av årsöverskottet, tillkommande det Stämman att besluta, huruvida och i vad mån överskottet skall för detta ändamål användas eller överföras i ny räkning. Utdelning skall angivas i procent av det stamkapital, som företaget disponerade den 31 december det år utdelning avser. 11 §• Försäljning av 1 mom. Domänverkets tillgångar må ej användas för ändatg mål krfm ' s o m uppenbarligen äro för dess verksamhet främmande.

15 2 mom. Domänverkets Stämma äger genom försäljning eller by-te avyttra Staten tillhörig, av Domänverket förvaltad egendorni, lös eller fast, dock att beträffande jordbruksegendom, soim beräknas giva mer än 1,000 kr. årligt arrende, och skogsområde, med ett värde överstigande 50,000 kr. eller omfattande mer än 1,000 har, avyttring ej må ske utan efter tillstånd av Kungl. Maj:t och Riksdagen. .Stämman äger att, om den så finner lämpligt, bemyndiga styrelsen att för visst slag av egendom eller för viss tid utöva den Stämman tillkommande rätten till försäljning eller bytte. Beslut därom skall fattas å ordinarie Stämma och äga gilttighet längst till nästa ordinarie Stämma. J mom. Genom försäljning av skogs- eller jordbruksegendom influtna medel skola särskilt redovisas och användas till förvärv av annan skogs- eller jordbruksegendom, såvida ej Kungl. Maj :t med Riksdagen beslutar, att medel, som nu äro i fråga, skola tillföras statsverket och Domänverkets kapital i motsvarande mån minskas. 4 mom, Domänverkets styrelse må, därest den så finner erforderligt, upptaga tillfällig kredit till belopp motsvarande högst vinstregleringsfonden.

12 §. 1 mom, I fråga, huruvida Domänverket skall åtaga sig förvaltning av staten ej tillhörig skogs- och jordbruksegendom eller för statens eller annans räkning utföra annat särskilt uppdrag, äger Stämman besluta vilka villkor som från företagets sida skola uppställas för uppdragets fullgörande. 2 mom. Hava Kungl. Maj :t och Riksdagen meddelat uppdraget, och godtagas ej de av Stämman uppställda villkoren, äger Kungl. Maj :t för prövning och fastställelse hänskjuta frågan om villkoren för uppdragets fullgörande till en skiljenämnd, vari Kungl. Maj :t utser ordförande, samt riksgäldsfullmäktige och Domänverkets styrelse vardera två ledamöter. Sedan skiljenämnden fattat sitt beslut, äger Kungl. Maj :t av-

Särskilda »Ppdrag.

16 göra, huruvida uppdraget skall utföras av Domänverket på av skiljenämnden fastställda villkor. 3 mom. Vill Domänverket i andra fall än i 2 mom. sägs åtaga sig särskilt uppdrag, underställe frågan därom Kungl. Maj :ts prövning. 13 §. Avtal med personai.

1 mom. Anställnings-, löne- och arbetsförhållanden för arb e t a r n a \ Domänverket regleras, där ej bestämmelser äro givna i allmän lag, genom avtal mellan styrelsen och arbetarna. 2 mom. Huru dylikt avtal må slutas skall, då styrelsen eller arbetarna så påkalla, fastställas i särskild förhandlingsordning. Om denna förhandlingsordning beslutar för Domänverkets del dess Stämma, efter mellan styrelsen och vederbörande arbetaregrupp förd förhandling.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari skolande därvid iakttagas vad om lagens införande är särskilt stadgat.

A. DOMÄNVERKETS

OMFATTNING.

Inledning. Socialiseringsnämnden har till undersökning upptagit frågan om domänverkets uppgifter och organisation för att söka klargöra, efter vilka riktlinjer och under vilka former detta med enskilda företag konkurrerande statliga affärsföretag bör arbeta. Tidigare har nämnden utfört och låtit offentliggöra en undersökning rörande statens järnvägar 1 , ett företag, som i sin verksamhet visserligen icke är alldeles oberört av konkurrens, men vars ställning dock i väsentliga delar sammanfaller med ett monopol företags. Domänverket är av en annan typ; det tillhandahåller sina varor i öppna marknaden under fri tävlan med in- och utländska säljare, och det fanns för nämnden anledning antaga, att ett statsföretag av denna art krävde sina egna, från monopol företaget delvis avvikande riktlinjer och måhända också sina säregna verksamhetsformer. Visserligen kommer huvuduppgiften för själva ledningen i varje statligt affärsverk alltid att bliva en och ensartad: att inom ramen för av statsmakterna meddelade direktiv för verksamheten öka marginalen mellan inkomster och utgifter. Men i ett företag sådant som statens järnvägar, där statsmakterna för att bereda ett visst skydd åt konsumenterna eller av annan anledning fastställa priset å den tillhandahållna varan, har från den egentliga företagsledningen avlastats en betydande del av ansvaret 1

verk.

Socialiseringsnämnden:

Domänverket.

Statens järnvägar såsom allmänt affärs2

IS för inkomstsidan, och så till vida måste fordringarna på ledningen av ett dylikt företag bli annorlunda bestämda än i företag, som själva ha att odelat ansvara för både inkomst- och utgiftsidan. Tillsammans med utredningen rörande statens järnvägar vill föreliggande undersökning visa, i vad mån de statliga affärsföretagens olika natur föranleder en olika formulering av samhällets krav på respektive företag och i vad mån uppfyllandet av dessa krav förutsätter olikartade arbetsformer, anpassade efter de skilda företagens egenart. Undersökningen är i analogi med framställningen i statsbanebetänkandet principiellt begränsad till att omfatta frågan om domänverkets uppgifter och organisation. Därvid har det faktiska läget, d. v. s. domänverkets nuvarande omfattning och verksamhet, i huvudsak fått ligga till grund vid övervägande av den för företaget lämpligaste organisationsformen. Helt naturligt har dock i viss utsträckning måst beröras även frågan om lämpligheten av att i ena eller andra avseendet vidga eller krympa såväl själva företagets verksamhetsram som den statsegendom, vilken utgör företagets underlag. I vilken omfattning så har skett och skälen därför framgår av detta och trenne närmast följande kapitel. Rent skogliga och därmed sammanhängande spörsmål hava i detta betänkande föga berörts. Anledningen därtill är icke minst den, att nämnden tidigare låtit i tryck utgiva tre specialarbeten rörande landets skogsväsen, till vilka läsaren i förekommande fall hänvisas. 1 I kapitlen rörande jordbruksdomänerna och den ecklesiastika egendomen ha däremot för läsarens orientering i dessa ämnen medtagits så mycket sakuppgifter som ansetts erforderligt och lämpligt utan att för mycket tynga betänkandet. 1

Nils Schager: Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia, samt: Sveriges enskilda skogar; Gunnar Andersson: Sveriges allmänna skogar.

Kapitel I.

STATENS SKOGSINNEHAV. Statens domäners fond eller domän fonden är den officiella Det svenska benämningen på de tillgångar, som domänverket eller domän- lé/vdeise for styrelsen ekonomiskt förvaltar direkt för statsverkets räkning, folkhushållet. Så gott som helt och hållet utgöras dessa tillgångar av skogsoch jordbruksfastigheter. Av dessa äro de förstnämnda de mest betydande, med taxeringsvärden och inkomstsiffror som 3 resp. i regel 8 a 10 gånger överstiga jordbruksfastigheternas. Förutom skötseln av de egentliga statsskogarna har domänverket sig ålagt att handhava den administrativa vården eller förvaltningen av även andra allmänna skogar av tillsammans avsevärd omfattning. Skogsförvaltningen är således den ojämförligt viktigaste av domänverkets arbetsuppgifter; det är också skogsbruket som ger domänverkets hela förvaltningsapparat dess färg och karaktär. Därmed kommer domänverkets omfattning och organisation att i första hand bestämmas av det statliga skogsbrukets omfattning. Det kan vara lämpligt att såsom bakgrund för bedömandet av statsskogsbrukets betydelse och omfattning och domänverkets därav betingade verksamhet lämna några korta data angående det samlade svenska skogsbrukets ställning i och betydelse för folkhushållet. Sveriges hela areal av fast mark uppgår till i runt tal 41 milj. hektar. Av dessa äro likaledes i runda tal 23 milj. hektar eller 57 procent skogsmark, 5 milj. hektar eller 12 procent odlad mark och naturlig äng och 13 milj. hektar eller 31 procent improduktiv mark. Redan den omständigheten, att

mer än hälften av landets fasta areal är skogbevuxen, antyder skogsbrukets betydelse för vårt folkhushåll. Ställes skogsmarkens areal i förhållande till folkmängden visar det sig, att inom vår världsdel står Finland främst med 7,6 hektar per invånare, närmast följt av Sverige med 3,8, Norge med 2,8, Ryssland och Tyskland med 1,7 resp. 0,2 och Danmark med 0,1 hektar. Av vårt lands skogsmark är nära 14 milj. hektar eller omkring 60 procent belägen inom de norrländska länen, medan Svealand och Götaland vardera hålla i runt tal 4 å 5 milj. hektar eller 20 procent. Den svenska skogsarealen kan emellertid ej betraktas som en gång för alla begränsad till ovan angivna mått. I södra Sverige finnas avsevärda arealer av för skogsodling lämpade s. k. ryamarker. I Norrland täckas vidsträckta arealer av trädlösa eller med ytterst gles skog bevuxna myrmarker. Riksskogstaxeringen redovisade en areal dylik mark av 4,2 milj. hektar eller 17 procent av Norrlands till 24,4 miljoner hektar uppgående landareal och 22 procent av den i Norrland nedom barrträdsgränsen belägna arealen. Ej obetydliga områden härav anses kunna tekniskt tämligen lätt genom dikning omvandlas till god skogsmark. Möjligheterna i detta hänseende äro emellertid alltför litet undersökta, för att någorlunda säkra siffror skulle kunna anges. Enligt riksskogstaxeringens resultat skulle 1,16 milj. hektar eller 28 procent av de norrländska myrarna vara dikningsbara och 1,7 milj. hektar eller 41 procent ej dikningsbara, medan ifråga om återstående 1,35 milj. hektar eller 31 procent tveksamhet rått, huruvida de böra hänföras till den ena eller andra kategorien av myrar. Emellertid får här observeras, att frågan om kalmarkernas eller myrarnas uppodling för skogsbruk till sist måste bedömas icke blott ur tekniska utan framför allt ur ekonomiska synpunkter. Frågan är om de nedlagda kostnaderna äro ekonomiskt motiverade. Och då torde det sannolika vara, att kostnaderna i förhållande till det beräknade utbytet för närvarande lägga hinder i vägen för skogsodling beträffande en avsevärd del av de för skogsbörd eljest tjänliga markerna.

21 Om sålunda å ena sidan utsikterna för en mera betydande utökning av den skogbärande marken te sig ovissa, torde å andra sidan icke någon avsevärd minskning av skogsarealen komma att ske. Nyodling av skogsmark för jordbruksändamål får nämligen anses ha i stort sett upphört. Den svenska skogens betydelse för folkhushållet kan icke uttryckas i enbart siffror. Särskilt är det svårt att i siffror angiva värdet av husbehovs förbrukningen av virke, och rent omöjligt är att objektivt fastslå värdet av att skog överhuvudtaget finnes att tillgå såsom en för vissa delar av landet oundgänglig förutsättning för jordbruk och bebyggelse. Skogsbrukets och järnindustrins välbekanta inbördes betydelse och växelverkan i vårt land är ävenledes svår att mäta. Vad den uteslutande på skogsprodukter byggda industriella verksamheten beträffar, fläta de olika grenarna sig delvis om varandra, och det är svårt att undvika dubbelräkningar vid ett försök till siffermässig uppskattning av produktionsvärdet. Vill man emellertid skaffa sig en ungefärlig föreställning om skogarnas ekonomiska värde kan man lämpligen först taga del av uppgiften om deras samlade taxeringsvärde. Enligt senaste fastighetstaxering hade landets jordbruksfastigheter ett totalvärde av 6,546 milj. kronor, varav skogsmark och växande skog sammanlagt värderades till cirka en tredjedel eller 2,108 miljoner kronor som nedan: Milj. kr.

Skogsvärde (växande skog) Skogsmark Skogsbete

1,566 517 25 Summa 2,108

Virkesförrådet i våra skogar är enligt riksskogstaxeringens siffror 1,418 milj. kbm. utan bark. Härav håller Norrland 780 miljoner kbm. eller 55 procent, Svealand 370 milj. kbm. = 26 procent och Götaland 268 milj. kbm. = 19 procent. Approximativa beräkningar för åren 1925—27 hava givit till resultat

22 en årlig, utnyttjningsbar tillväxt av 41,5 milj. kbm. (den totala tillväxten är enligt riksskogstaxeringen 47,7 milj. kbm.) samt en årlig förbrukning av c:a 41 milj. kbm. Förbrukning och utnyttjningsbar tillväxt skulle alltså under nuvarande förhållanden i det allra närmaste uppväga varandra. Av den årliga avverkningen beräknas 12,5 milj. kbm. gå till husbehovs förbrukning, medan av återstående 28,5 milj. kbm. en mindre del, föga över 0,5 milj. kbm., oarbetat exporteras och hela den övriga delen går till å skogen uppbyggd eller med den sammanhängande industri. Om storleken av denna industri och dess tillverkning kunna nedanstående uppgifter om tillverkningsvärdet för vissa standardprodukter giva en uppfattning. Uppgifterna äro hämtade ur Kommerskollegii senast utgivna industristatistik och hänföra sig till år 1927.1 Sågade och hyvlade trävaror: Ohyvlade plankor, battens, scantlings, bräder Hyvlade bräder Andra slag

Kbm.

Kr.

5,615,328 1,793,529 966,769

260,382,759 91,964,863 46,248,347

Pappersmassa, papper och papp: Pappersmassa (torr vikt) Papper Papp

Ton. 2,092,541 530,026 80,031

Kr. 364,659,271 168,320,768 23,904,566

Det är att märka, att dubbelräkning förekommer i ovanstående siffror, så till vida som ohyvlade plankor etc, äro sågverksindustrins första produkt, varur hyvlade bräder etc. sedan framställas. Sammaledes ingår i värdet av papper och papp även värdet av den härför använda pappersmassan. Den första produkten inom träförädlingsindustrins två huvudgrenar, resp. ohyvlade plankor etc. samt pappersmassa, har emellertid redan 1 Vid tiden för detta arbetes tryckning föreligger visserligen inom kommerskollegium siffror även för år 1928, men till följd av en långvarig arbetsinställelse inom trävaruindustrin nämnda år äro de icke på samma sätt som 1927 års siffror representativa för verksamheten.

23 den ett sammanlagt tillverkningsvärde av icke mindre än c:a 625 milj. kronor. Av högre förädlade produkter, vilkas tillverkning dock ej kan sägas vara väsentligen beroende av tillgång på råvara inom landet, må här endast nämnas snickerivaror med ett tillverkningsvärde av 80 milj. kronor. En jämförelse med industrin i dess helhet kan göras på grundval av salutillverkningarnas värde enligt Statistisk årsbok för år 1929. Även i dessa värden ingå en del dubbelräkningar, vilket emellertid icke spelar någon större roll vid en jämförelse. Hela industrins salutillverkningsvärde utgjorde år 1927 4,500 milj. kronor, medan motsvarande siffror voro för träindustri (sågverk, hyvlerier, snickerifabriker, etc.) 440 milj. kronor samt för pappers- och grafisk industri 681 milj. kronor. Totala salutillverkningsvärdet vid de av landets skogstillgångar mer eller mindre beroende förädlingsindustrierna uppgick sålunda till 1,121 milj. kronor eller en fjärdedel av värdet av hela landets industriella produktion. Ännu ett uttryck för de å skogen grundade industriernas betydelse för folkförsörjningen får man i antalet arbetare och tjänstemän, som i dem sysselsättas. Detta var, med uteslutande av tryckerier och grafiska anstalter, år 1927 för Träindustrin Pappersmassefabriker Pappersbruk, pappfabr Annan pappersindustri

Antal sysselsatta 63,233 19,210 17,904 6,423 Summa 106,770

eller nära en fjärdedel av hela redovisade antalet, 454,447, i den svenska industrin år 1927 sysselsatta arbetare och tjänstemän. (Statistisk årsbok 1929.)- I själva skogsbruket var dessutom enligt 1920 års folkräkning ett antal av 70,000 arbetare så stadigvarande sysselsatta, att de därav hämtade.sin huvudsakliga inkomst. Men därutöver lämnar skogsbruket tillfällig arbetsinkomst till en avsevärd del av den jordbrukande befolkningen, vilket förhållande får dubbel betydelse därigenom, att

24 skogsbrukets behov av arbetskraft är störst under vintern, då jordbruket å sin sida har minsta behovet av arbetskraft. Genomsnittliga årsinkomsten för de i trävaruindustrin sysselsatta vuxna manliga arbetarna utgjorde år 1927 enligt Statistisk årsbok inom sågverk och hyvlerier 2,145 kr., inom pappersmassefabriker 2,628 kr. samt inom pappersbruk och pappfabriker 2,487 kr. Samma år utgjorde enligt samma källa genomsnittslönen för 294,118 inom industri, handel och samfärdsel sysselsatta arbetare 2,421 kr. Medelförtjänsten per dag för de egentliga skogsarbetarna i norra Sverige är emellertid relativt låg, den uppgick till för huggare kr. 5:69 och för körare (häst och karl) kr. 11:04. En särskild betydelse för vårt folkhushålls möjlighet att deltaga i det internationella varuutbytet får skogen genom att dess produkter till så avsevärd del exporteras, att de, som av nedanstående tabell framgår, sedan länge representera omkring hälften av landets hela exportvärde.

Skogsprodukternas

andel i exporten änder åren 1871—1927.

Trävaror, arbetade Trämassa, papp, Samtliga skogsprooch oarbetade, alla papper och arbeten dukter slag därav Årsmedeltal

Andel i Andel i exporten Värde i exporten Värde i av skogsav skogsmilj. kr. produkter milj. kr. produkter milj. kr. Värde i

%

%

Andel i totalexporten

%

I87I—75 1901—05

87,5

95,8

3,8

4,2

91,3

44,5

158,7

74,4

54,5

25,6

213,2

51,9

1906—10...

166,4

64,8

90,8

35,2

256,7

19H—15

201,1

58,7

141,7

41,3

342,8

39,6

1916—20 ..

389,7

48,5

413,6

5i,5

803,3

49,9

1921—25

278,2

46,0

326,6

54,0

604,8

50,3

258,2

38,5

411,4

61,5

669,6

47,2

299,2

41,5

421,7

58,5

720,9

44,5

25 Denna stora export av skogsprodukter ställer Sverige i främsta ledet av trävaruexporterande länder. Det månghundraåriga utvecklingsförlopp, som så småningom Skogsmarkens lett fram till den svenska skogsmarkens nuvarande uppdelning ^. n™g ^a på olika grupper av ägare, är skildrat i de av nämnden tidigare utgivna, här förut omnämnda arbetena av Schager och Gunnar Andersson. Resultatet av denna utveckling åskådliggöres i tabell 1 och 2 här nedan, den förra avseende fördelningen av den produktiva skogsmarken på allmänna och enskilda ägare, den senare visande avrösnings jordens i enskild ägo fördelning på skilda grupper av ägare. 1 De senare uppgifterna ansluta sig till den uppdelning, som av Jordkommissionen använts i dess betänkande och särskilja sålunda skogar tillhörande bondeklassen, godsägare och bolag. Sistnämnda kategori kan i stort sett identifieras med den träförädlande industrin, i viss mån lierad med den från den gamla bergshanteringen stammande nutida järnindustrin, vars skogar torde skötas efter samma principer som den rena träinindustrins skogar. Av tabell 1 framgår, att staten, som en gång ägt väldiga vidder skogsmark, för sig bevarat en förhållandevis obetydlig och icke alltid så välbelägen andel av landets totala skogsmark eller 16,9 procent. De egentliga statsskogarna äro som synes koncentrerade till Norrland, framför allt till de tvenne nordligaste länen och speciellt dessas inre delar, lappmarkerna, inom vilka ej mindre än hälften (52 procent) av statsskogarna äro belägna. I Norrland i dess helhet återfinnas 83 procent av statsskogarna, och av denna landsdels produktiva skogsmarksareal inta de en fjärdedel (24 procent). Den omständigheten att en så avsevärd del av statens skogstillgångar är belägen i övre Norrland, där avsättnings förhållanden och växtbetingelser äro mindre gynnsamma, gör att statsskogarnas samlade ekonomiska 1 Den s. k. avrösningsjorden innefattar förutom skogsmark även vissa andra slag av utmark, dock av förhållandevis mindre omfattning. Siffrorna i tab. 2 äro emellertid något äldre än de efter riksskogstaxeringens resultat sammanställda siffrorna i tab. i, vilket förklarar förekommande avvikelser.

26 Tabell l. Den skogsproduktiva markens fördelning på ägare, länsvis. Total

Statsskogar

har

har

L ä n

%

Övriga allm. skogar * har

%

Enskilda skogar har

%

Norrbottens: 2,564,900 1,269,034 49,5 1,769,400 684,162 38,7

lappmarken kustlandet

339,059 13,2 98,625 5,6

955,807 37,3 986,613 55,7

Västerbottens:

1,901,400

134,912

2,659,000

106,221

7,i 4,0

25,457 188,503

1,380,200

75,362

5,5

61,380

4,4

1,098,238 54,4 1,039,584 83,1 i , 7 4 i , 0 3 i 91,6 2,364,276 88,9 1,243,458 90,1

N o r r l a n d , summa 13,544,600 3,251,050 24,0 2,064,200 284,814 13,8 Kopparbergs 22,725 1,231,800 1,8 60,231 11,6 521,100 22,812 6,2 368,700 Västmanlands ...

863,643

6,4

9,429,907 69,6

183,040

8,9

30,776

2,5

19,362

3,7 8,5

1,596,346 77,3 1,178,299 95,7 441,507 84,7 3 H , 4 6 7 85,3 231,823 85,1

lappmarken

...

kustlandet Västernorrlands... Gävleborgs

778,206 38,5 203,153 16,2

142,256

1,251,100

2,018,700

272,300 Stockholms

Svealand,

summa

Östergötlands Gotlands

31,421

7,1 0,7 1,3 7,1

33,495 12,3

6,982 2,6

(stad

Södermanlands ...

8,263

402,700

8,826

343,300

11,662

5,204,100 552,900 133,100

18,650 30,664

4,6 8,9

375,224 93,2 300,974 87,7

418,052

2,2 3,4 8,1

347,4o8

6,7

31,701

5,7

33,884

6,2

4,438,640 85,2 487,315 88,1

9,558 34,8oi

7,2

360,800

9,6

5,154 17,021

665,600

27,447

4,1

17,130

3,9 4,7 2,6

118,388 88,9 308,978 85,7 621,023 93,3 155,096 91,5 608,519 92,7 506,623 92,7

Göteborgs och Bo-

Kronobergs

24,233

4,4

15,944

50,792

8,2

180,200

2,0

13,291 2,769

213,100

3,541 8,988

4,2

261,800

14,462

5,5

5,837 5,756

3,633

5,0

2,332

3,2

198,275 93,1 241,682 92,3 66,235 91,8

142,168 5,6 23,181,200 3,917,293 16,9 i , 3 5 3 , 2 i 9

3,2

4,042,241 91,2

10,367

6,1

4,137

28,668

4,3

18,913

72,200

Malmöhus . Götaland,

546,800 620,400

2,4 2,9 2,9 2,1 1,5 2,7 2,2

169,600 656,100

summa

Sverige, summa

4,432,600

248,191

556,317 89,7 173,890 96,5

5,8 17,910,688 77,3

1 De i denna grupp ingående skogarna äro sockenallmänningar 507,404 har, häradsallmänningar 80,191 har, ecklesiastika skogar 278,224 har, renbetesfjällens skogar 150,463 har, bergverksskogar 21,236 har, städers skogar 39,903 har, vissa inrättningars och kronohemmans skogar

27 Tabell 2.

Den enskilda avrösnings jordens fördelning på olika grupper ägare. Bolagsgruppen Avrösningsjord

Godsägaregruppen x Avrösningsjord

hektar

hektar

länsvis

Bondegruppen Summa Avrösningsjord avrösningsjord i enskild ägo hektar

hektar

149 5,5 244,358 53,2 H3-50I 44,2 149,251 42,2 336,044 59,5 592,204 87,3 408,021 77,4 533,685 79,6 138,997 93,5 160,798 89,3 211,970 83,7 21,449 37,5 137,377 83,3

2,729 460,762 256,630 353,6n 564,969 678,290 527,295 670,172 148,596 180,123

164,218 92,6 657,809 88,0 224,092 74,1 708,880 54,7 182,515 35,7 215,849 61,0 887,921 59,3 688,837 53,2 870,510 47,4 1,153,772 42,8 1,200,875 55,1

177,319 747,425 302,444 1,295,641 510,933

3 a

Stockholms stad 2,230 81,7 77,122 16,6 Stockholms Uppsala 81,590 31,8 Södermanlands ... 39,582 11,2 96,075 17,0 Östergötlands Jönköpings 35,877 5,3 Kronobergs 81,442 15,4 Kalmar 56,329 8,4 8,996 6,1 Gotlands Blekinge 6,390 3-5 Kristianstads 8,674 3,4 Malmöhus 2,052 3,6 Hallands 3,691 2,2 Göteborgs o. Bohus 6,771 3,8 Alvsborgs 49,197 6,6 Skaraborgs 32,074 10,6 Värmlands 536,376 41,4 Örebro 280,904 55>o Västmanlands 116,952 33,1 Kopparbergs 584,951 39,0 Gävleborgs 594,874 46,0 Västernorrlands... 929,833 50,6 Jämtlands 1,454,615 54,0 966,262 44,4 Västerbottens Norrbottens 512,971 48,7 Riket

350 12,8 139,282 30,2 6i,539 24,0 164,778 46,6 132,850 23,5

7,4 7,2 80,158 12,0 603 0,4 12,935 7,2 32,785 12,9 33,725 58,9 23,975 14,5 50,209

37,832

6,330 3,6 40,419 5,4 46,278 15,3 50,385 3,9 47,5i4 9,3 20,708 5,9 26,828 1,8

253-429 57,226 165,043

353,509 1,499,700 1,293,548 9,837 0,8 38,018 2,0 1,838,361 2,694,066 85,679 3,2 2,177,824 10,687 0,5 1,053,020 12,560 1,2 50,1 527,489 18,262,665 6,565,830 35,9 1,166,264 6,4 io,530,57i 57,7

275,708 h a r (Domänst. årsb. 1925), vilka samtliga i större eller mindre utsträckning stå under domänstyrelsens administrativa vård och förvaltning. 1 Till godsägargruppen räknas egendomar med mer än 100 har åker eller med över 200,000 kr. taxeringsvärde. Egendomar därunder räknas till bondegruppen.

28 värde är ej oväsentligt lägre, än vad deras andel av landets 'skogsmarksareal eljest låter förmoda. Andra allmänna skogar — se noten till tab. 1 — täcka en än mindre andel av landets produktiva skogsmarksareal eller c:a 5,8 procent. Lokalt kunna de dock vara av avsevärd betydelse. Enskilda skogar intaga huvudmassan av landets skogsproduktiva mark, ej mindre än c:a 77,3 proc. I sydligaste Sverige (Götaland) äro de så gott som allenahärskande, intagande 91 procent av den skogsproduktiva marken, i mellersta Sverige (Svealand) sjunker denna andel något eller till 85 procent, i Norrland nedgår den till 70 procent. Huru den i enskild ägo befintliga skogsmarken — i detta fall avrösnings jorden i sin helhet, enär uppgifter för den skogsproduktiva marken ej finnas, fördelar sig på olika grupper av ägare framgår av tabell 2. Bondegruppen har lyckats behålla i sin hand något över hälften (58 procent) av den ursprungligen så gott som uteslutande i dess "ägo samlade enskilda skogsmarken. Bolagen ha förvärvat drygt en tredjedel därav, huvudsakligen genom inköp från bönderna, och dess skogsinnehav ha till följd av de ekonomisktgeografiska förutsättningarna för förädlingsindustrin koncentrerats till Norrland och Bergslagen. I de tätt befolkade jordbruksbygderna äga de endast obetydliga områden. Godsens skogar äro i förhållande till den samlade arealen enskilda skogar i sin helhet av ganska ringa omfattning (6,4 procent), men nå i vissa jordbrukslän upp till en mycket hög andel av skogsmarken (Malmöhus län 59 procent, Södermanlands 47 procent, o. s. v.). Beträffande själva skogshushållningen inom de olika ägaregrupperna må här endast i största korthet antecknas följande. Skogsbruket inom bondegruppen uppvisar inga enhetliga former. På vart och ett av landets omkring 340,000 bondejordbruk komma i genomsnitt endast 31 har skogsmark, givetvis mindre i de södra länen, 10 å 20 har, och mera i de norra, 50 å 100 har. Bondeklassen betraktar ofta skogsbruket såsom en binäring till eller en gren av lantbruket, och bondeskogsbruket får då i varje särskilt fall underordna sig jordbruksdriften och dess

29 behov, exempelvis i fråga om betet. Det anses i allmänhet att det råder slöseri med husbehovsvirke inom denna grupp, dock icke så mycket nu som tidigare. Brist på rörelsekapital torde ock bidraga till att bonden icke förmår genomföra en ekonomiskt rationell skogsvård och skogshushållning. Godsägargruppens skogar anses höra till de mera välskötta i landet. Detsamma gäller bolagsskogarna. Från att tidigare hava i viss utsträckning, särskilt i Norrland, idkat s. k. rovdrift ha bolagen under senaste årtiondena i allmänhet övergått till att tillämpa ett rationellt och uthålligt skogsbruk, delvis under tvång av skogslagstiftningen men även frivilligt i syfte att trygga råvarutillgången för sin industri. Vad slutligen beträffar de egentliga statsskogarna och övriga allmänna skogar äro de sedan länge lagda under uthållighetsbruk, de "skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika orts förhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning" (K. F. den 26 jan. 1894). Över samtliga handhaver domänstyrelsen antingen både kontroll och förvaltning eller, såsom för städers samt socken- och häradsallmänningars skogar, endast tillsyn och kontroll. Såsom ekonomisk näring betraktad företer skogsbruket vissa statligt ingrisärdrag, varav det viktigaste är den långa tidrymd som för- Pande * den n

.

ii

o i i

.

„ ..

,

,,

,

. .

,

enskilda

skogs-

tlyter mellan sådd och skörd, mellan den tidpunkt ett kapital hushållningen. nedlägges på frambringande av ny skog och den, då samma kapital börjar bli räntebärande. Den under senare årtionden tillkomna massaindustrin har visserligen medfört, att de nya skogsbestånden i allt större utsträckning genom gallringar kunna avvinnas ekonomisk avkastning redan vid 20 å 40 års ålder, men den skog som går till sågverksindustrin kräver för sin fulla mognad i vårt land en tidrymd av omkring 70—120 år eller däröver. I det moderna efter uthållighetsprincipen skötta större skogsbruket framträda måhända de synliga verkningarna av nämnda särdrag icke så starkt; där flyta inkomster från avverkning och utgifter för skogsvård årligen in och ut, varje

30 avverkning får bekosta åtgärder för motsvarande återväxt och virkeskapitalets storlek förblir i stort sett orubbad. Men äldre tiders skogsbruk skedde ingalunda efter någon uthållighetsprincip. Områdena kalhöggos och fingo ligga för självföryngring; att nedlägga kostnader för återväxt som först i en oviss framtid skulle lämna avkastning hade man föga lust till, och för övrigt voro de lämpliga metoderna för människans ingripande på detta område ännu allt för litet kända. För den mindre skogsägaren komma fortfarande och alltid kostnaderna för föryngring efter en i de flesta fall mera sporadiskt företagen avverkning att te sig såsom ett onus. I än högre grad gäller detta om spekulanten, som förvärvar skog eller skogsmark endast för att genom en total avverkning skaffa sig snabb vinst. Skogen är med andra ord lätt att föröda men svår att återställa. Redan tidigt har denna omständighet föranlett staten till ingripande i skogshushållningen. Under äldre århundraden skedde det mest i form av förbud och restriktioner ifråga om själva avverkningen och förbrukningen, senare och i vår tid har huvudvikten lagts på framtvingande av åtgärder för skogarnas återväxt. Mellan dessa bägge skeden ligger en tidsperiod omfattande större delen av 1800-talet, då under medinflytande av den ekonomiska liberalismens idéer den gamla restriktionslagstiftningen bröts ned och nära nog fullständig frihet rådde på det skogliga området. Erfarenheterna från denna tid, som bland annat kännetecknas av de norrländska trävarubolagens tillkomst och i en del fall förödande skogsavverkningar, ledde till grundläggandet av vår nuvarande skogslagstiftning. Föregången av olika skyddsskogs- och återväxtlagar antogs år 1923 den nu gällande allmänna skogsvårdslagen. Den innehåller såväl bestämmelser om skydd mot för skogen skadliga avverkningar som bestämmelser om skyldighet att vidtaga nödiga åtgärder för återväxt. Lagstiftningens ändamål är således i stort sett att såvitt möjligt förhindra en bestående minskning av landets skogstillgångar; den vill i längden söka åstadkomma jämvikt mellan avverkning och tillväxt. Uppsikten och kontrol-

31 len över lagens efterlevnad utövas av de av Kungl. Maj :t samt vederbörande landsting och hushållningssällskap gemensamt tillsatta skogsvårdsstyrelserna, vilka även ha att driva upplysningsverksamhet rörande skogsskötsel. Genom skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelserna är faktiskt landets hela enskilda skogsbruk i vissa avseenden lagt under kontroll och tillsyn av det allmännas organ. Att exakt angiva år för år statsskogsbrukets nettoavkastning StatsskogsbrukeUe ka är av flera skäl mycket svårt, nästan omöjligt. (Se därom när^^ mare Gunnar Andersson, a. a. sid. 79 ff\) Svårigheterna ligga dels i själva sättet för domänverkets bokföring, som bland annat icke ger tillräcklig upplysning i den viktiga frågan om kapitalökning eller kapitalminskning inom företaget, dels däri, att domänverket å ena sidan åtnjutit vissa ekonomiskt värdefulla gratis förmåner från statsverket, å andra sidan utan ersättning fått utföra en del utgiftskrävande uppdrag för statens räkning. Går man emellertid så långt tillbaka som år 1912 — det år då budgetreformen genomfördes — och hämtar fram siffrorna för åren därefter, torde man utan risk av för stora feltag kunna förutsätta, att den under dessa år inlevererade vinsten i det närmaste motsvarar företagets nettobehållning; d. v. s. kapitalminskning och kapitalökning resp. erhållna gratisförmåner och utfört obetalt arbete förutsättas under denna tid taga ut vartannat. De under åren 1912—1929 till statskassan inlevererade vinsterna från statsskogsbruket återgivas här nedan, varvid .samtidigt angives årsvinsternas procentuella storlek i förhållande till det i skogsbruket under resp. år använda kapitalet (för skogsfastigheterna taxeringsvärdet, något annat mått å det i statsskogarna bundna kapitalet finns icke). Vinstens absoluta eller i förhållande till det använda kapitalet procentuella storlek säger emellertid icke allt vad man vill veta om det statliga skogsbrukets ekonomiska effektivitet. Av minst lika stor betydelse vore att få klargjort statsskogarnas ekonomiska avkastning i förhållande till liknande enskilda skogar.

32 Inlevererad vinst* Kr.

Taxeringsvärde Kr.

Vinsten i % av taxe ringsvärdet

128,922,000

1912 26,346,305

I9I3

1914J

131,578,000

6,2

165,833,000

I9I5-

15,030,196

157,133,000

1916.

17,038,000

170,226,000

9,6 10,0

1917.

21,523,903

170,226,000

12,6

1918.

16,502,008

170,538,000

9,7

1919.

22,666,531

305,774,000

1920.

25,947,484

305,468,000

7,4 8,5

307,482,000

1921. 1922.

8,657,000

292,774,000

1923.

33,OI6,I55

292,018,000

3,0 11,3

1924.

8,669,740

296,275,000

2,9

1925.

4,354,702

293,718,000

1,5

1926.

5,838,792

293,991,000

1,9

1927.

8,455,700

293,937,000

2,9

1928.

13,234,021

255,887,000

11,618,375

256,000,000

4,5

1929. Summa och medeltal

238,898,912

5,6

Därigenom vore 'Statsskogsbrukets hittillsvarande insats i och betydelse för folkhushållet än mera allsidigt belyst. Nämnden har gjort försök att genom en specialutredning i form av stickprovsundersökningar få grundval för en objektiv jämförelse mellan statsskogsbrukets och det närmast jämförliga privata skogsbrukets, bolagsskogsbrukets, ekonomiska resultat.1 Det visade sig emellertid, att man vid utredningen hade * Siffrorna för åren 1912—1923 återgivna med ledning av en på föranstaltande av 1924 års statsrevisorer utförd beräkning av inlevererad vinst, för övriga år enligt domänverkets bokslut. 1 Mattsson—Mårn: Statligt skogsbruk jämfört med enskilt skogsbruk åren 1924—1926, vilket arbete nämnden i manuskript överlämnat till finansdepartementet.

33 nödgats utgå från allt för många osäkra faktorer, för att resultatet skulle kunna tillmätas avgörande betydelse. De bägge omständigheter som i främsta rummet omöjliggöra en rättvisande jämförelse ligga för det första uti svårigheten att erhålla fullt jämförbara undersökningsobjekt med avseende å taxeringsvärden, virkesförrådets storlek, sammansättning och tillväxt, samt vidare däruti, att bolagsskogsbruket i motsats till statsskogsbruket i regel är förknippat med egen förädlingsverksamhet, vilket oftast möjliggör ett fullständigare utnyttjande av skogen och skogsprodukterna. Ehuru mycket arbete och omsorg lagts ned vid utredningen i syfte att få dessa olikheter evalverade, måste dock slutresultatet betraktas såsom för osäkert att bygga några bestämda slutsatser på. Den av nämnden anlitade undersökaren formulerade emellertid själv sina omdömen rörande undersökningsresultatet på följande sätt: 1. "Det enskilda skogsbruket synes lämna något högre avkastning än statsskogsbruket" och 2. "Denna högre avkastning betingas i stor utsträckning därav, att virkesskörden såväl kvalitativt som kvantitativt synes uttagas väsentligt effektivare å de enskilda skogarna." Frånsett de i flera avseenden ofrånkomligt osäkra utgångspunkter, varpå dessa slutsatser vila, må här blott påpekas, att de, till följd av att undersökningen av praktiska skäl måst begränsas till en treårsperiod, huvudsakligen taga sikte på den löpande avkastningen, vilken i detta fall icke alltid är densamma som den totala avkastningen beräknad på en längre tidrymd. Om nämligen de kvantitativt större uttagen i privatskogarna helt eller delvis ha sin motsvarighet i en ökning av statsskogarnas virkes förråd, betyder ju detta för statsskogsbruket en innehållen vinst, som med all säkerhet förr eller .senare utfaller. Huruvida en dylik kapitalökning, om den nu överhuvudtaget förekommer, är en företagsekonomiskt riktig åtgärd är en sak för sig. Men den leder i varje fall till att jämförelsen av i dag icke kommer att giva ett uttömmande besked om de bägge skogsbrukstypernas ekonomiska effektivitet sedd på längre sikt. Ett sådant besked torde för övrigt icke kunna erhållas utan en flerårig, fortDomätirerlet.

34 löpande och omständlig undersökning. Intill dess en sådan eventuellt blivit gjord, får man nöja sig med de upplysningar om statsskogsbrukets avkastning, som siffrorna här ovan kunna lämna. Och de visa, att domänverkets vinstresultat, mätt å taxeringsvärdena, måste betraktas såsom i och för sig relativt gott under normala verksamhetsår. I inledningen till detta betänkande är redan antytt, att man vid behandlingen av frågan om domänverkets organisation icke blott har att för sig klargöra den nuvarande omfattningen av den verksamhet, söm organisationen avser, utan ock söka bilda sig ett begrepp om huruvida denna verksamhet bör eller kan tänkas komma att antingen i stort sett förbliva till sin omfattning oförändrad eller ock mera avsevärt utvidgas eller inskränkas. Ty därpå kan ju i viktiga delar förvaltningsapparatens konstruktion komma att bero. Nämnden har sålunda att, låt vara mera preliminärt, i detta samband söka klargöra i vilken riktning utvecklingen av det statliga skogsägandet bör gå eller kan förmodas komma att gå. Peka tendenserna eller argumenten mot status quo, eller visa de hän mot antingen ökning eller minskning i det statliga skogsinnehavet? Att nämnden här talar icke blott om en eventuellt förefintlig faktisk tendens utan ock om de argument, som kunna anföras för en utveckling i ena eller andra riktningen, beror givetvis därpå, att i den mån de bästa skälen kunna anföras för en ökning, eller omvänt för en minskning, man kan förvänta, att dessa skäl småningom skola bryta igenom och bli bestämmande vid utvecklingen. Härvidlag får naturligtvis icke den omständigheten, att staten sedan århundraden tillbaka äger skog och sedan länge idkar skogsbruk, anses utgöra i och för sig tillräcklig grund för att denna verksamhet bör fortsätta eller med säkerhet kommer att fortsätta. Först om det visar sig att staten äger förmåga att driva skogsbruk med samma ekonomiska framgång som enskilda personer eller korporationer, eller om det visar sig att särskilda, tillräckligt vägande skäl tala för att staten bör i hela folkhushållets intresse äga och förvalta

15 skog, även om det löpande, företagsekonomiska resultatet av denna verksamhet skulle bli mindre tillfredsställande, kan det sägas ligga en fast motivgrund för fortsatt statligt skogsbruk i oförändrad eller eventuellt vidgad omfattning. Vid bedömandet av ett företags ekonomiska framgång utgår man vanligen från de vinstresultat, företaget har att uppvisa, eller rättare från vinstens storlek i förhållande till det kapital, som ägaren nedlagt i företaget. Så skedde ock vid den nyss omnämnda jämförande undersökning av den ekonomiska effektiviteten vid statligt och enskilt skogsbruk, som nämnden låtit utföra. Emellertid må icke förglömmas, att vinstresultatet endast angiver huru företagsägarens intressen blivit tillgodosedda. Vill man åter se huru folkhushållet i sin helhet tillgodosetts, måste hänsyn även tagas till i vad mån företaget mäktat i förhållande till andra företag betala goda löner och hålla låga varupriser. Först då kan man bedöma företagets samhällsekonomiska effektivitet. Ej heller på dessa bägge punkter förmådde dock den av nämnden igångsatta undersökningen lämna tillräckligt uttömmande besked. Emellertid framgick, att om statsskogsbruket å ena sidan ger en rent affärsmässigt sett något lägre, löpande avkastning än de bolagsskogsbruk som utgjorde jämförelseobjekt, så synes det å andra sidan vara belastat med högre lönekostnader än det enskilda skogsbruket, d. v. s. dess bidrag till folkhushållet är i det avseendet relativt högt. Med hänvisning jämväl till det nyss refererade undersökningsresultatet i övrigt torde man därför kunna påstå, att om det överhuvud taget existerar någon skillnad i effektivitet vid statsskogsbruket och det till sin typ bästa enskilda skogsbruket, så är den helt visst icke större, än att den bör kunna utjämnas om statsföretaget gives en för sitt ändamål mera lämpad organisation än den nuvarande. Redan den omständigheten, att staten kan samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt med samma eller i det närmaste samma framgång som den enskilde förvalta delar av landets skogskapital, talar för, att staten bör fortsätta och kommer att fortsätta med sin skogliga verksamhet i åtminstone oförmin-

36 skad utsträckning. Ty även för den, som icke i samhällets ägande av viktigare naturtillgångar och produktionsmedel ser ett principiellt företräde framför systemet med enskild äganderätt, torde det stå klart, att staten icke under ovan angivna förhållanden kommer att släppa ett äganderätts- och förvaltningsobjekt, som tillför statskassan goda inkomster och som innebär en säker kapitalplacering och en förstärkning av statens egen ekonomiska makt och ställning i samhället. Emellertid är det icke utifrån nu nämnda synpunkter som de starkaste motiven kunna anföras för statligt skogsägande och statligt skogsbruk. Sedan gammalt har ansetts, att skogsbrukets i det föregående antydda karakteristiska särdrag och skogens betydelse för landets hela ekonomi på detta område nödvändiggör statlig företagarverksamhet eller åtminstone statligt ägande. I sitt betänkande (år 1915) yttrar den s. k. södra skogskommittén bl. a. följande såsom motiv för statligt skogsägande och statlig skogsdrift. "De principer, som skola följas vid statens inköp av skogsegendomar, böra givetvis vara beroende av det mål, man med sagda inköp vill tjäna. Det torde därför vara lämpligt att, innan riktlinjerna för markinköpspolitiken uppdragas, söka klargöra de grunder, vilka motivera dessa inköp. Dessa äro att söka i vissa för skogshushållningen utmärkande särdrag, vilka åtskilja denna näringsgren från annan lanthushållning, nämligen dels att en avsevärt lång tid måste förflyta mellan ett skogsbestånds grundläggande och dess ekonomiska mognadstid och dels att beståndet redan före sagda mognadstid har ett betydande och lätt lösgjort realisationsvärde. Då sålunda de unga och medelålders bestånden lätt kunna omsättas i penningar, finnes det särskilt för den ekonomiskt svage skogsägaren en viss frestelse att tillgodogöra dem i förtid. Då vidare en så lång tid förflyter mellan sådd och skörd, att den, som grundlägger eller på annat sätt nedlägger penningar

X/ i ett bestånd i de flesta fall ej hinner få denna sin placering åter lösgjord under sin livstid, så ligger det nära till hands, att skogsvårdsåtgärderna inskränkas till ett minimum. Här har visserligen den enskilda skogslagstiftningen ingripit, men densamma torde för visso aldrig helt kunna borttaga den fara för rovhuggning och vanvård av skogarna, som orsakas av skogsbrukets ovan antydda egenskaper. Då det emellertid givetvis måste anses vara nationalekonomiskt särdeles ofördelaktigt, att det kan äventyras, att en av landets viktigaste produktionskällor ej skulle hållas vid full alstringskraft, så bör staten vid sidan av lagstiftningen även tillgripa en annan till hands stående möjlighet att reglera detta missförhållande, nämligen att själv förvärva och besitta skogsmark. Staten har tillräcklig ekonomisk styrka att med bortseende från ögonblickets vinst förvalta skogarna så, att dessa som produktionskällor bliva för landet bäst utnyttjade. Genom att staten å vidsträckta skogsarealer sörjer för en jämn och uthållig virkesproduktion, kan även den periodicitet i virkestillgången motverkas, vilken kan tänkas uppstå därigenom, att å enskilda skogar periodvis skövling av skogskapitalet sker, och' dessemellan virkesavkastningen avsevärt sjunker. Huvudsyftet med statens innehav av skogsegendomar är alltså, att staten därigenom kan tillse, att en betydande del av landets skogsmark hålles vid sin ekonomiskt högsta produktion och att därigenom en viss jämnhet i landets virkesproduktion garanteras. I de virkesfattigare samt tätare bebyggda landsdelarna har såväl trävaruindustrin som jämväl ortsbefolkningen vid fyllandet av sitt behov av husbehovsvirke stort gagn därav, att statens skogsegendomar städse tillförsäkra orten en viss virkesproduktion." x 1 Skogssakkunnigas för södra Sverige betänkande år 1915; sid. 387 ff-

38 Liknande synpunkter anläggas av norrländska skogsvårdskommittén i dess år 1912 avgivna betänkande. Kommittén erinrar om att staten under förra hälften av 1800-talet försålde större delen av kronoskogarna "under påverkan av den ursprungligen från Adam Smith hämtade läran att staten i allmänhet icke är lämplig som egendomsägare och att största möjliga frihet för den enskilde samt dennes egna intresse är den bästa drivkraften för ekonomisk verksamhet", men att erfarenheten från dessa försäljningar, som i flera fall ledde till de forna kronoskogarnas fullständiga skövling, bibringat statsmakterna en annan uppfattning om statens uppgifter i skogshushållningen. "Erfarenheten hade tydligt visat, att ovannämnda nationalekonomiska åskådning — att den enskildes egna intresse är bästa drivfjädern vid ekonomisk verksamhet — icke vore hållbar i fråga om skogshanteringen. Man hade vunnit insikt om att skogsbruket — främst genom dess fordran på att stora värden ständigt skola hållas bundna i form av skogskapital och dess krav på uppoffringar av nuvarande ägare, varur fördelarna ofta framträda först i en tämligen avlägsen framtid — är en näringsgren, vilken på grund av sin natur icke kan rätt utövas utan ett så strängt aktgivande på efterkommandes bästa, att det i allmänhet icke är att vänta av en enskild person, men väl av kommuner och andra menigheter och främst av staten, vars hela förvaltning vilar på förutsättningen om statens fortvaro för all framtid." 1 Anmärkningsvärt är, att den uppfattning om statens ställning och förpliktelser till landets skogsbruk, som kommer till uttryck i de bägge kommittécitaten, hade trängt igenom redan medan den ekonomiska liberalismen ännu stod på sin höjdpunkt här i landet. I Riksens ständers skrivelse till konungen vid 1862 —1863 års riksdag angående antagandet av ny skogsordning, finner man sålunda följande uttalande: 1 Norrländska sid. 12.

skogsvårdskommitténs

betänkande

år

1912; del I,

39 "Ett lands skogskapital är en förmögenhet, som icke i alla avseenden befinner sig i samma förhållanden med annat fast eller löst kapital och därför ej heller bör obetingat bedömas efter de ekonomiska lagar, vilka för övrigt böra göra sig inom den industriella lagstiftningen gällande. Den för de rent industriella förhållandena giltiga regeln, att förmögenheten bäst förkovras därigenom att den av enskilda under betryggad äganderätt innehaves kan ej heller i hela dess vidd tillämpas på skogskapitalet. Skogar kunna i vårt klimat icke inom flera mansåldrar produceras, och företagsamheten riktar sig därför med större enskild vinst på de befintliga skogarnas förvandling till annat kapital, än på framtvingandet av nya sådana eller deras bibehållande såsom en skenbart o fruktsam förmögenhet. Men för staten, vars fortvaro sträcker sig över mansåldrar, finnes ett stort intresse fästat vid skogarnas bibehållande i oförminskat skick, såvida detta utgör ett villkor för att landet skall kunna bebos och odlas. Riksens ständer, som, i anseende till den i synnerhet hos den jordbrukande klassen rådande farhågan för sådana åtgärder, vilka kunde synas innebära någon inskränkning i den enskildes dispositionsrätt till skogen, icke anser sig böra förorda något reglementerande för hushållningssättet med de enskilda skogarna, varigenom säkerhet om skogarnas bestånd otvivelaktigt skulle vinnas, har ansett att berörda ändamål skulle kunna uppnås även därigenom, att staten, i större skala än hittills skett, själv uppträder som skogsägare, varigenom det allmänna bästa kunde tillgodoses, utan att den enskildes rätt träddes för nära." Skogsbrukets på visst sätt säregna ställning i nationens hushållning och de uppgifter, som i anledning därav åvila staten, få anses vara tämligen klart angivna och belysta i citaten här ovan. Skogsbruket är en företagarverksamhet på lång sikt och kräver jämförelsevis mycket kapital, å vilket avkastning ofta kan

40 påräknas först långt efter det kapitalplaceringen är gjord, såvida nämligen skogarna skola skötas på ekonomiskt bästa sätt, d. v. s. givas tid att nå önskvärd mognad och tillföras medel för tillfredsställande återväxt. Den långa väntetiden mellan sådd och skörd, mellan kapitalplacering och hembärning av vinst, verkar icke särskilt lockande till nedläggande av kostnader för uppdragande av ny eller förbättrad skog, men frestar däremot lätt till för tidiga och för skogsbeståndet ödeläggande uttag av skogskapitalet. Skogens i olika avseenden enorma betydelse för landets nuvarande och framtida ekonomi gör det emellertid till en oavvislig plikt för staten att sörja för skogsbeståndets fulla vidmakthållande, liksom staten har att bidraga till att skogskapitalet får en möjligast rationell användning. Staten kan säkrast och lättast uppfylla dessa sina plikter genom att själv i sin ägo behålla eller överföra väsentliga delar av landets skogsbestånd, varigenom dessa komma att ligga under statens egen förvaltning och disposition. Mot denna slutsats kan invändas, att däri visserligen låg en sanning vid den tidpunkt, då det enskilda skogsbruket ofta kännetecknades av vanvård och skövling, men att den allmänt och delvis frivilligt förbättrade enskilda skogsvården och skogshushållningen numera undanryckt eller åtminstone starkt försvagat skälen för statligt skogsägande och statlig skogsdrift. Det kan vidare särskilt hänvisas till att de industriidkande trävarubolagens intressen numera i det närmaste sammanfalla med de allmänna intressena, då det gäller skötseln av bolagens omfattande skogsinnehav; de måste för att trygga den framtida råvarutillförseln till sina verk upprätthålla skogens bestånd och växtkraft, och de ha i praktiken visat sig ha öppen blick för det framtida värdet av kapital, som utgives för skogs förbättringar av olika slag. Den moderna skogslagstiftningen har dessutom givit staten stora möjligheter att kraftigt ingripa till skydd mot förödelse och vanvård av enskildas skog. Dessa invändningar kunna ingalunda betecknas såsom endast konstruktioner. Man må blott akta sig för att i detta sammanhang fästa allt för stor vikt vid eller draga för långt gående

41 slutsatser av de förbättringar och förändringar till rationellare skogsskötsel, som med eller utan skogslagstiftningens tvång ha genomförts. Vad först beträffar möjligheten att ingripa genom lagstiftning är det visserligen sant, att skogslagstiftningen undan för undan skärpts och numera utgör ett gott skydd mot de grövsta formerna av rovhuggning och vanvård, men våra skogars tillstånd giver ännu talrika exempel på att en rationell skogsskötsel ej helt kan tryggas på denna väg. Det ligger också i sakens natur, att en skogslagstiftning icke kan i ett land som Sverige med dess otal smärre skogsägare överallt ernå tillfredsställande resultat, så vida man icke snör in skogshanteringen i en tvångströja av förordningar och spinner ett nät av övervakning kring den enskilde skogsägaren. Men därigenom skapar man lätt byråkrati och olust kring skogsnäringen, och skogslagstiftningen kommer då att motverka sitt eget ändamål, som är att väcka intresse för en förbättrad och intensiv skogshushållning. En skogslagstiftning däremot som medger den privata skogsnäringen det mått av rörelsefrihet, den faktiskt behöver, kommer icke att kunna hindra, att skogsbrukets ovan berörda ekonomiska särdrag många gånger pressa den kapitalsvage skogsägaren att skörda skogen innan den nått önskvärd mognad, och än mindre förmår den tvinga honom att lägga ned ens de med säkerhet, fast efter relativt lång väntan räntabla kostnader, som erfordras för skogens och skogsmarkens rätta vård och vidmakthållande. Södra skogsvårdskommitténs förut citerade yttrande lärer därför alltid komma att äga giltighet: "den enskilda skogslagstiftningen torde för visso aldrig kunna borttaga den fara för rovhuggning och vanvård av skogarna, som orsakas av skogsbrukets ovan antydda egenskaper". Yttrandet avser som synes möjligheten att genom lagstiftning effektivt skydda skogen, och det kan lämpligen kompletteras med ett yttrande av skogslagstiftningskommittén — vars år 1918 avgivna betänkande ligger till grund för nu gällande skogslagstiftning — rörande möjligheten att lagstiftningsvägen tvinga fram de positiva förbättringar i skogens skötsel, som ur folkhushållets synpunkt vore önskvärda. "Tanken på

42 Skogsarealens

fördelning

D ä r a v

t i l l h ö r i g

Skogsmark milj. har

Staten

Sverige

23,2

l6,9

5,8

Norge

7,8

6,3

S t a t e r

Danmark

0,3

24,8

Finland

25,3

39,8

Sovjetryssland 2

119,0

100,0

0,9

79,8

Estland

länder.'1

på ägare i ett antal viktigare

Andra allmänheter

Enskilda

75,2

Lettland

1,7

83,0

Litauen

0,9

97,o

Polen

8,9

3i,7

Tjeckoslovakien

4,7

16,0

l6,0

Österrike

3,1

11,9

l6,3

Rumänien

6,5

28,4

Holland

0,3

Belgien

0,5

7,1

33,8

Frankrike

9,8

23,4

Grekland

1,5

80,0

England

1,2

2,3

Irländska frist.

0,1

0,8

Tyskland

12,8

34,9

19,6

Schweiz

1,0

4,6

67,4

Spanien

4,8

5,0

94,0

Italien"

5,o

3,8

U. S. A

190,0

Canada

3i5,o

1,9

18,8 14,0

20,0 1,3

43,2 21,3 4

92,1

1 Flertalet av uppgifterna framlades vid internationella skogskongressen i Rom 1926, övriga äro hämtade ur nyaste tillgängliga källor. 2 Enligt officiell redogörelse för skogshushållningen i Ryssland avseende förhållande år 1924 avsåg man att av statsskogarna avsätta

43 ett allmänt genomförande av rationell skogshushållning åtminstone för närvarande måste lämnas utom all fråga." Vad angår den i förhållande till särskilt bondeskogsbruket bättre skötsel, som nu för tiden i allmänhet kommer bolagsskogarna till del, utgör den ett glädjande faktum. Men det bör icke förbises, att det långt ifrån är alla skogsägande bolag, som tillämpa en med det allmänna bästa sammanfallande skogsvård. Ej heller, och detta är minst lika viktigt vid bedömandet av förevarande spörsmål, har man garantier för att bolagens egna intressen i framtiden alltid komma att gå i samma riktning som de allmänna intressena. Här kunna konjunkturförhållanden spela in som göra att bolagen, såsom tidigare skett, finna det förmånligt att tillämpa en mot landets framtida intressen stridande skogspolitik. Ett motsatsförhållande mellan framtida och nutida ekonomiska intressen beträffande skogskapitalets användning löses lättare och riktigare av staten än av den enskilde skogsägaren, vilken mindre kan tadlas för det han låter nuets synpunkter bli för sig avgörande. På staten, såsom i varje generation ansvarig jämväl för folkhushållets framtid, vilar skyldigheten att ytterst avgöra huru landets naturtillgångar skola förvaltas med hänsyn till det ekonomiska framtidsperspektivet. Att fullgörandet av denna skyldighet beträffande ett lands skogstillgångar förutsätter statligt eller annars gemensamt skogsägande i betydande omfattning synes vara allmänt erkänt. Därpå tyder i varje fall den omständigheten, att skogsmarken i olika länder till stor del ligger utanför enskild ägo (se vidstående tabell). Statens uppgift att genom lämpliga åtgärder trygga fortbeståndet och en god skötsel av landets skogskapital är så mycket nödvändigare och viktigare som skogsbruket, såsom förut visats, sedan sex å sju årtionden tillbaka utgör underlaget för 10,8 milj. har eller 9,1 % av totalarealen för lantbefolkningens husbehov. 3 Uppgiften härrör från 1870 års census. Genom fredssluten 1918 ha förvärvats c:a 850 tusen har, av vilka 3 % tillhöra staten, 55 % kommuner etc. och 42 % enskilda. 4 Endast 1 å 2 % torde tillhöra andra allmänheter än staten. Huvudmassan tillhör förbundsregeringen.

44 en av vårt lands viktigaste exportindustrier. Den exporterande trävaruindustrin har i stor utsträckning försett sig med egna virkeskällor, men är dock som helhet betraktad alltjämt hänvisad till att i betydande omfattning, upp till 35 å 40 procent, fylla sitt virkesbehov genom uppköp hos andra skogsägare. Att sörja för en jämn och uthållig tillförsel av råvara till exportindustrin är under sådana förhållanden en viktig riksuppgift, som endast kan fyllas av den som förfogar över en väsentlig del av landets skogskapital och som har intresse och ansvar för att skogstillgångarna utnyttjas på det med hänsyn till framtiden bästa sätt. Staten är den enda som i vårt land fyller eller har möjlighet att fylla dessa betingelser. Genom sina skogsinnehav har den möjlighet att verksamt bidraga till trävaruindustrins råvaruförsörjning samt möjlighet att reglera tillförseln med hänsyn till skogskapitalets omfattning och framtida bestånd. Efterfrågan bör tillfredsställas, men ej i den utsträckning att fara för framtida virkesbrist uppstår. Råvarutillförseln bör även organiseras så, att landets kvarstående urskogsbestånd så långt möjligt nyttiggöres och marken överföres i nytt produktivt skick. Den enskilde skogsägaren — vare sig han producerar skog för egen förädling eller icke — kan icke förväntas frivilligt lägga nu antydda synpunkter till grund för skötseln av sitt skogsinnehav i annan mån, än de sammanfalla med hans egna privata intressen. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, hurusom den viktiga frågan om kultivering av för skogsbörd tjänliga kalmarker och myrar alltmera tvingar sig fram. Väldiga områden av sådan mark finnas i vårt land, och deras överförande till produktiv skogsmark skulle utan tvivel tillföra folkhushållet stora framtidsvärden. Detsamma kan sägas rörande förbättring av de i sitt nuvarande tillstånd oräntabla skogsmarker, som finnas i landet. Uppgiften att även med uppoffrande av omedelbara och den närmaste framtidens vinstintressen på detta område skapa ökade värden åt efterföljande generationer tillkommer i främsta rummet staten, och dess genomförande underlättas givetvis i hög grad om staten själv är stor skogsägare.

45 I samband med skogsnäringens ökade omfattning och betydelse ha uppstått flera viktiga sociala problem, som staten har att lösa. Vissa av dem äro av den natur, att de i huvudsak låta sig regleras genom lagstiftning, andra åter kräva för sin lösning att staten i större eller mindre omfattning själv besitter skog. Till den senare kategorin kan möjligen hänföras uppgiften för staten att som den dominerande faktorn på försäljningsmarknaden se till, att icke en sammanslutning av köpare oskäligt pressar priserna å virke, varigenom intresset för skogshanteringen kan lida skada. Men framför allt hör till denna grupp de säregna förhållanden, som äro förknippade med anskaffandet av arbetskraft till skogarna. Den omständigheten, att skogsarbetet till avsevärd del är och förblir ett säsongarbete, gör det svårt att anskaffa en fast och van arbetarstam, vilket annars är önskvärt och nödigt om skogsbruket skall ge bästa ekonomiska resultat. Lösningen här ligger i att bereda arbetarna möjlighet att bo å skogsområdena och där försörja sig med jordbruksarbete vid sidan om arbetet från skogsbruket. En sådan bosättning, vare sig det gäller gammal odlad bygd eller nyodlingar (kolonat), bidrager till höjande av skogens värde, men den skogsägare som uppmuntrar till dylik bebyggelse påtager sig därmed också ansvar för att befolkningen tillförsäkras fortlöpande utkomst från skogen. Det senare förutsätter en planläggning av skogshushållningen med årliga, så vitt möjligt jämnt bedrivna huggningar, ej ett koncentrerande av avverkningarna från trakt till trakt, vilket kan medföra ett lokalt nödläge för befolkningen eller tvinga den att nomadisera. För att förhindra dylikt krävs, att skogarna befinna sig hos ägare, som icke låta ekonomiska dagsmotiv undanskymma sociala hänsyn och förpliktelser, och vars skogsinnehav är så omfattande, att dessa hänsyn och förpliktelser låta sig förenas med en rationell företagsekonomi. Att i föreliggande betänkande, vars huvuduppgift är att behandla frågan om domänverkets uppgifter och organisation, vidare utveckla och i detaljer fullständiga motiven för att staten bör äga och förvalta skog, torde icke vara behövligt. I ett

46 flertal tidigare utredningar rörande skogsväsendet och skogslagstiftningen har frågan mer eller mindre ingående behandlats. Slutsatsen har städse blivit den, att starka skäl tala för att en betydande del av landets skogskapital bör i folkhushållets intresse ägas och förvaltas av staten. Statsmakternas åtgöranden under senaste halvseklet ha också oavbrutet gått ut på att bevara och utöka statens skogsinnehav. Någon minskning av detta har man således efter allt att döma icke att räkna med. Återstår då frågan, huruvida staten bör fortsätta att i någon mera väsentlig grad utvidga sitt nuvarande skogsinnehav. Med hänsyn till önskvärdheten av att hålla landets skogar under rationell vård och hushållning samt garantera virkeskonsumtionen uthållighet och jämnhet i råvarutillgången, liksom med hänsyn till ordnandet av vissa med skogsnäringen förknippade sociala spörsmål, kan det visserligen sägas, att skäl tala för att det statliga skogsinnehavet bör utsträckas att omfatta praktiskt taget landets hela skogskapital, enär staten är den som bäst förmår fylla ovan nämnda uppgifter. Men spörsmålet om ett allmänt förstatligande av landets skogar måste i detta sammanhang lämnas åsido. Den frågan kan icke lösas bara genom att helt enkelt överföra enskild skog till statsskog, den har i sitt släptåg flera och viktiga problem, av vilka en del torde överskugga den ursprungliga frågan om själva skogarnas överförande till allmän egendom. Mellan skogen och skogsbruket å ena sidan och jordbruket och trävaruindustrin å andra sidan råder nämligen en så nära samhörighet i vårt land, att det blir att taga upp och lösa ett helt problemkomplex om bägge sistnämnda näringsgrenars äganderätts- och förvaltningsförhållanden den dag, frågan om enskilda skogars förstatligande i större omfattning skall behandlas. Detta skall icke ske här, där det närmast gäller att utifrån de förhållanden som faktiskt råda på hithörande områden, såsom underlag för bedömande av domänverkets organisationsfråga bilda sig ett omdöme om, huruvida statens under samma former som hittills skeende skogsförvärv bör i någon mera avsevärd omfattning fortskrida och kan förmo-

47 das komma att så göra. Det bör heller ioke förbises, att lösningen av organisationsfrågan i sig själv är av betydelse med hänsyn till möjligheten att på bästa sätt förvalta ett utvidgat statligt skogsbruk. Nyorganisationen bör med andra ord gå före en mera genomgripande förändring av statens nyförvärvspolitik. Beträffande dessa senare har man då först att räkna med, att statens fortgående utökning av sitt skogsinnehav är, försåvitit staten själv vill förvalta sina skogar, med hänsyn till nuvarande äganderätts- och andra förhållanden inom jordbruket och träförädlingsindustrin begränsad framför allt av den omständigheten, att det i många fall är en nödvändighet, i andra en önskvärd och lämplig anordning, att enskilda besitta och nyttja skog. På de flesta ställen i vårt land kräver sålunda särskilt det mindre jordbruket tillgång till eget virke för husbehov, i någon mån också till avsalu. Likaledes torde de träförädlande industrierna ha behov av egna skogar för ett rationellt bedrivande av sin verksamhet. Fall kunna inträffa, då de för att komma över en lågkonjunktur eller för att tillfredsställa en temporär och oförutsedd stor efterfrågan behöva ha stöd av och tillgång till eget skogskapital. Utanför gränserna för den skogsmark, vilken på grund av nu rådande äganderätts- och produktionsförhållanden inom jordbruket och träförädlingsindustrin icke lämpligen kan ifrågasättas såsom objekt för statligt förvärv och statlig förvaltning, bör emellertid staten utvidga sitt skogsinnehav så långt och så snabbt, som det visar sig ekonomiskt fördelaktigt. För detta ändamål böra statsmakterna på framställning av domänverket ställa medel till förfogande, men åt verket bör överlämnas att vid varje tid och i varje särskilt fall bedöma när och huruvida förvärv skall äga rum. Riktlinjerna för domänverkets handlande därvidlag ligga dels uti önskvärdheten av att staten äger största möjliga del av landets skogstillgångar, dels däruti, att det statliga skogsbruket är ett företag som har att ekonomiskt bära sig självt, varför till grund för nyförvärv böra ligga företagsekonomiskt motiverade kalkyler.

Kapitel II.

STATLIG TRÄFÖRÄDLING. Inom statsskogsbruket har domänverket sedan länge och i stigande grad bedrivit egen förädlingsverksamhet, om man under förädlingsverksamhet även inbegriper skogsägarens åtgärd att själv avverka och aptera virket, varigenom det kommer att föras i marknaden i upphugget skick. Medan år 1911 den på dylikt sätt primärt behandlade virkesmängden uppgick till 397,000 kbm. eller endast 13 procent av det från de egentliga statsskogarna samma år försålda virket, upptog den år 1927 en andel av 25 procent, eller 1,001,324 kbm., inklusive de cirka 100,000 kbm. som domänverket årligen kölar. Det upphuggna virkets procenttal är av olika skäl starkt varierande skilda landsdelar emellan: år 1927 uppgick det i Norrbottens och Västerbottens län till 12, i södra Norrland och Dalarna till 29 och i södra Sverige till 65 procent av hela den i statsskogarna i resp. landsdelar avverkade virkesmassan. Naturligt och utan egentliga meningsbrytningar å något håll har metoden att i viss utsträckning själv avverka virket vuxit fram inom statsskogsbruket. Detsamma kan sägas om den hittills blygsamma sågverksrörelse, som domänverket under senaste tio å femton år bedrivit vid ett antal egna, smärre sågar. Den försågade kvantiteten är som antytts jämförelsevis obetydlig; frånsett husbehovssågningen uppgår den till omkring 10,000 standard per år, vilket torde motsvara endast 5 å 6 procent av hela den sågtimmerdugliga virkesskörden från statsskogarna. Flertalet av ifrågavarande sågar ha kommit i domänverkets ägo i samband med köp av bruksskogar;

49 sågen har tillhört skogsbruket och vid köpet medföljt skogen och domänverket har endast fortsatt verksamheten i de gamla spåren. Någon tendens hos domänverkets ledning till målmedvetet uppbyggande av en verkets egen förädlingsindustri angiver således den ovannämnda verksamheten icke. Som sagt, kring frågan om domänverkets egen avverkningsoch förädlingspolitik sådan den hittills bedrivits har knappast rått några meningsskiljaktigheten Så mycket skarpare hava dessa emellertid framträtt då fråga varit att utvidga statsskogsbrukets egen förädlingsverksamhet till en verklig storindustri. Spörsmålet huruvida staten skall på grundval av sitt skogsinnehav driva egen träförädlingsindustri eller icke är ock av den betydelse, att det här må givas sitt eget kapitel. Uppslaget till en mera konkret diskussion om statlig träför- Den tidigare ädling i storindustriell skala gavs genom domänstyrelsens skri- dzskussionenvelse till Kungl. Maj :t den 16 juni 1908, vari styrelsen framhöll, att stora svårigheter mötte att vinna avsättning till skäliga priser för den ökade mängd sågtimmervirke, som styrelsen ansåge böra avverkas inom Norrbottens län. Ävenså påpekade styrelsen, hurusom pappersved ej alls kunde avsättas från kronans skogar i nämnda län. Dessa förhållanden vore beroende av att den enskilda förädlingsindustrin vore otillräckligt utvecklad i denna landsdel. Ehuru styrelsen hyste den uppfattningen, att det i regel måste anses riktigt, att staten ej själv bedreve industriell verksamhet för virkes förädling, vore dock de framhållna svårigheterna så stora, att styrelsen ifrågasatte anläggandet av såväl ett sågverk som en massafabrik inom Norrbottens län. Styrelsen hemställde emellertid, att spörsmålet skulle hänskjutas till den s. k. norrländska skogsvårdskommittén, vars uppgift var att verkställa utredning angående åtgärder för befrämjande av skogshushållningen å kronans skogar i Norrland och Dalarna. Nämnda kommitté anförde i sitt betänkande (1912), att den delade domänstyrelsens principiella uppfattning, att det i regel vore riktigt, att icke staten själv bedreve trä förädlingsindustri, Domänverket.

50 men i motsats till styrelsen ansåg den ej, att förhållandena i Norrbottens län vore sådana, att de betingade ett undantag från nämnda regel. Kommittén hävdade, att de av styrelsen anförda svårigheterna beträffande avsättningen av virke från kronans skogar hade sin naturliga förklaring i de ökade kostnader och svårigheter, som vore förenade med sågverksrörelse inom Norrbotten, såsom ökad utdrivnings- och flottningskostnad, kort skeppningstid, högre fraktkostnader m. m. Sedan domänstyrelsen år 1908 ingivit sin framställning hade för övrigt sågverksindustrin i Norrbottens län visat tecken till icke obetydlig ökning. Beträffande särskilt avsättningsförhållandena för massaved framhöll kommittén, att tre massafabriker blivit anlagda i Norrbotten och norra Västerbotten sedan år 1907, samt att domänstyrelsen upprättat ett flertal kontrakt om leverans av massaved till dessa fabriker. Mot kommittémajoritetens mening hade en ledamot, över jägmästare P. O. Welander, anmält reservation med framhållande av att de ernådda priserna för såväl sågtimmer som massaved från statsskogarna icke vore skäliga i förhållande till gällande marknadspriser å trävaror och massa. Enda utvägen att framtvinga skäliga priser låge enligt reservanten däri, att staten själv anlägger och driver såväl såg- som trämassefabrik. En dylik statlig träförädling skulle medföra ökade rotvärden samt skapa möjlighet för avsättning av annars icke saluduglig skog. Skogsstatens personal skulle ock härigenom lära bättre känna marknadspriserna och därmed ernå större möjlighet att värdesätta rotstående skog för försäljning. I motsats till domänstyrelsen och norrländska skogsvårdskommittén ville den s. k. södra skogsvårdskommittén, i vars år 1915 avgivna betänkande frågan även diskuteras, icke uppställa någon allmängiltig regel beträffande lämpligheten av statlig sågverksrörelse eller ej, det vore en fråga, som finge bedömas och avgöras i varje fall för sig. Som exempel på fall då en statlig trävaruindustri vore berättigad anförde kommittén bland annat förekomsten av ringbildning bland kronans virkesavnämare med åtföljande oskäligt nedpressande av rund-

51 virkespriserna, varjämte kommunikationerna från en allmän skog kunde tänkas vara sådana, att ej avsättning för rundvirke men väl för den sågade varan kunde beredas. Men även i övrigt, då genom en fullt pålitlig kalkyl kunde påvisas, att anläggandet av ett sågverk å ett skogskomplex kunde höja virkesförrådets rotnettovärde, borde staten, enligt kommitténs mening, upptaga egen förädlingsrörelse — en formulering som onekligen i sig själv innebär en regelmässig anvisning för upptagande av statlig förädlingsverksamhet. Ingen av de bägge ovannämnda kommittéerna framlade något konkret förslag om statlig trä förädling. Frågan hölls emellertid vid liv genom motioner i riksdagen åren 1916—1919, och sistnämnda år beslöt riksdagen anhålla om utredning i fråga om "statens övertagande i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen från statens skogar". De med anledning härav tillkallade sakkunnige (träförädlingssakkunniga) avgåvo sitt betänkande år 1922. Vid sitt ställningstagande till frågan utgingo träförädlingssakkunniga från synpunkten, att statens liksom enskildes skogsbruk är en rent ekonomisk förvaltning, vilken måste hava till mål att erhålla största möjliga ekonomiska utbyte från skogarna. Frågor rörande statsskogarnas vård och förvaltning borde därför i främsta rummet bedömas från rent ekonomisk synpunkt, vilket icke minst gällde frågan om en mer eller mindre långt gående förarbetning av skogsprodukterna. De sakkunnige kunde ej finna, att i detta avseende någon åtskillnad mellan olika slag av förädling kunde göras. Huruvida staten borde försälja virke å rot, upphugget och framkört eller förarbetat till sågade trävaror eller trämassa, vore alla fullt likartade frågor, vilka borde bedömas med hänsyn till den ekonomiska fördel, som det ena eller andra försäljningssättet kunde beräknas medföra för staten. Staten borde icke tillgripa förädling till större omfattning, än som krävdes för erhållande av fullt nöjaktiga priser för skogens produkter, men där sådana priser ej erhölles för virke

52 på rot eller upphugget, och bättre ekonomiskt utbyte kunde beräknas genom statens egen förädling vid industriella verk, borde sådan tagas i övervägande och detta oavsett verkets storlek eller huruvida den förädlade varan skulle försäljas inom landet eller exporteras. De sakkunniga förutsatte dock som villkor för ökad statlig industriell verksamhet bland annat, att fullt kompetenta förvaltare anställdes, att dessa erhölle tillräcklig avlöning samt att de tillsattes endast på viss tid eller tills vidare. De utredningar, varpå de sakkunniga fotade sina här nedan återgivna förslag, gällde i huvudsak dels frågan om försäljningsresultaten för å auktion försålt virke från statsskogarna i Norrland och Dalarna under åren 1910—19, samt dels tillgången å virke inom Norr- och Västerbottens län i förhållande till förädlingsindustriens beräknade behov av råvara. I det förra avseendet ansågo de sakkunniga, att resultatet gav vid handen, hurusom åtminstone i övre Norrland skäligt pris ej erhållits för försålt virke, varjämte betydande virkeskvantiteter måst säljas under de av domänstyrelsen uppgjorda förslagspriserna eller måst kvarstå osålda. I det senare avseendet visade sakkunnigas beräkning för åren 1921—40, att ett årligt virkesöverskott för Norr- och Västerbottens län skulle uppstå, uppgående till för sågtimmer 160,000 kbm. och för massaved 410,000 kbm. Medräknades även ej avsättningsbart virke (enligt 1919 års prisläge) bleve motsvarande siffror resp. 250,000 och 610,000 kbm. Toges hänsyn till in- och utförsel av virke för nämnda län — införsel från Finland, utförsel till sydligare län — varom beräkningar även utfördes, sjönk överskottet av timmer till 75,000 kbm., på granmassaved uppstod en brist av 80,000 kbm., medan tallmassaved visade ett överskott av 210,000 kbm. På grundval av de gjorda utredningarna framlade sakkunnige förslag till ökad statlig träförädling, innebärande i huvudsak att statens järnvägars slipersfaktori i Piteå övertages av domänverket och utvidgas med 2 ramar till 6-ramigt sågverk, varjämte driften därstädes inriktas på en ökad tillverkning

53 av plank, battens och bräder med motsvarande inskränkning av sliperstillverkningen, att ytterligare två sågverk, vartdera om 4 ramar, uppföras eller inköpas å lämpliga platser, det ena inom Norrbottens län, det andra inom Västerbottens, att ett statligt sågverk om 4 ramar uppföres eller inköpes å lämplig plats vid Dalälven för försågning bland annat av sliprar enligt samma grunder som vid sågverket i Piteå, att domänstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall vidtager åtgärder för uppförande av mindre sågverk inom skilda delar av landet, där statlig träförädling beräknas medföra ökad nettobehållning. att staten under samverkan med enskilda å lämplig plats inom Norrbottens län uppför en sulfitfabrik eller eventuellt ett träsliperi samt att frågan om anordnande av statlig sulfatindustri upptages till förnyad utredning, så snart bättre utsikter finnas för avsättning av sulfatmassa. I särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande anförde Edwin Klintin bland annat, att staten, som visserligen i likhet med den enskilde bör anlägga företagsekonomiska synpunkter på sitt skogsbruk, därjämte måste ta hänsyn till det allmänna bästa och till nationalekonomiska synpunkter. Staten borde därför ej anlägga nya förädlingsverk, om den redan befintliga industrin vore tillräcklig för förädling av skogsavkastningen. På denna grund kunde reservanten ej biträda förslaget om statlig förädlingsindustri i den omfattning, som av de sakkunnigas flertal förordats. Denna uppfattning grundade reservanten även på det förhållandet, att staten för det under åren 1916—1919 försålda virket från de sju norra distrikten erhållit 10,218,427 kr. mer än vad förslagsprisen angåvo, varför det finge anses, att virkes försäljningarna under denna period givit ett gott resultat. För övrigt hade tiden för de sakkunnigas utredning varit i högsta grad olämplig på grund av de abnorma förhållanden, som varit rådande under större delen av den tid, som utredningsmaterialet avsåg.

54 En annan ledamot av de sakkunniga, Willi. Ekman, ställde sig i en reservation avvisande gentemot tanken på statlig träförädling i form av storindustriell drift. Däremot ansåg reservanten, att staten borde fortsätta och i praktisk riktning utveckla sin förutvarande försiktiga avverknings- och försäljningspolitik, varigenom statens kapitalutlägg kunde begränsas till ett'minimum, samtidigt som den säkrast påräkningsbara inkomst skulle beredas statsverket, som överhuvudtaget kunde erhållas inom trävaruindustrin. Det vore även skäl att avvakta resultatet av redan bedriven statlig sågverksrörelse ej blott under en högkonjunktur, utan även under en lågkonjunktur, innan man kunde taga ställning till de sakkunnigas förslag. Reservanten framhöll vidare vikten av att full hänsyn toges till problemet om den norrländska industrins förseende med råvara, och vore det orätt att i detta avseende betrakta Norroch Västerbottens län som en av det övriga Norrland oberoende enhet. Med hänsyn till emotsedd råvarubrist i södra och mellersta Norrland borde en försiktig avverkningspolitik tillämpas å statsskogarna i övre Norrland, vilkas virkes förråd hade en uppgift att fylla som råvarureserv. Virkesknapphet vore att emotse, och man kunde då räkna på förhöjda virkespriser, vilka säkerligen skulle bereda statsverket full ekonomisk kompensation för uppskjutande av en virkesrealisation, som nu beträffande det sämst belägna virket kunde ske endast till låga pris, eller genom att uppkonstruera en. industri, som enskilda företagare endast med möda lyckats uppehålla, och som för statsverket knappast kunde bli räntabel. Åtminstone borde man avvakta resultatet av den planerade riksskogstaxeringen för att vinna en behövlig överblick av råvaruproblemet. I infordrat yttrande avstyrkte Kommerskollegium träförädlingssakunnigas förslag om anläggande av nya sågverk samt uppförande av sulfitfabrik eller träsliperi. De skäl kollegium anförde för sin ståndpunkt voro i allt väsentligt de samma, som reservanternas inom träförädlingssakkunniga. Däremot hade kollegium intet att anmärka mot att frågan om anordnande av statlig sulfatindustri eventuellt upptoges till förnyad utred-

55 ning, därest bättre utsikter yppades för avsättning av sulfatmassa. Vad domänstyrelsen beträffar ställde den sig i sitt yttrande över sakkunnigas förslag principiellt avböjande till tanken om statlig trä förädlingsindustri, men medgav, att sådan i vissa fall kunde vara befogad för vinnande av avsättning av eventuellt virkesöverskott. Beträffande särskilt möjligheten att vinna avsättning för virket från statsskogarna i övre Norrland hade styrelsen på grundval av material från nyare hushållningsplaner korrigerat de sakkunnigas beräkning angående virkesavkastningen från Norrbottens län -med det resultat, att denna avkastning vad statsskogarna anginge borde beräknas till ett cirka 337,000 kbm. eller 25 procent lägre belopp än det, de sakkunniga i sina beräkningar kommit till. På grundval härav ansåg sig styrelsen kunna uttala, att rent teoretiskt sett ingen anledning syntes föreligga att antaga, att under en tjugoårsperiod framåt i tiden det från statsskogarna härrörande sågtimmervirket och granmassaveden icke skulle kunna avsättas till någorlunda nöjaktiga priser genom försäljning i huvudsak på rot. Någon garanti för ett i ekonomiskt hänseende oklanderligt resultat av försäljningarna kunde styrelsen dock icke lämna, enär den viktigaste förutsättningen därför, tillräcklig konkurrens mellan virkesköparna, icke förefanns. I huvudsak för att garantera en bättre avsättning för virket från de sämst belägna skogstrakterna ansåg styrelsen lämpligt, att staten anlade eller inköpte ett sågverk i Norrbottens län. En lämplig storlek för detta vore 5 ramar. Dessutom borde statens järnvägars slipersfaktori övertagas av styrelsen och utökas med 2 ramar. För ett ekonomiskt utnyttjande av dessa båda sågverk beräknades årligen erfordras cirka 108,800 kbm. sågtimmer, i vilken siffra emellertid inginge de cirka 39,600 kbm. som redan förut årligen förbrukades av slipers faktoriet. Någon ytterligare förädlingsverksamhet utöver nu nämnda ansåg sig styrelsen ej kunna förorda. Beträffande granmassaveden visade nämligen styrelsens beräkningar för enbart Norrbottens län ett underskott av minst 100,000 kbm., medan återigen förhållandena på

56 sulfatmarknaden ej vore sådana, att man för närvarande kunde överväga anläggandet av en sulfat fabrik för tillgodogörande av överskottet på tallmassaved. Över träförädlingssakkunnigas förslag ingav även Svenska trävaruexportföreningen och Sveriges skogsägareförbund yttrande, som blev gemensamt för de bägge sammanslutningarna. Det utmynnar i en kritik av de sakkunnigas förslag, sammanfattad i följande huvudpunkter: att det siffermaterial, varpå de sakkunniga velat stödja sin uppfattning, nämligen krigsårens, varit i anseende till den tid, det omfattat, synnerligen otillfredsställande, att den ökning av kvarstående osålda virkesposter från övre Norrlands kronoskogar, som krigsåren uppvisat, haft sin grund dels i de abnorma förhållanden, vilka då rådde särskilt i denna landsända, och dels i väsentligt ökade utbud å virke från kronoskogarna, att de priser, som vid kronoauktionerna erhållits i övre Norrland, ingalunda kunna anses otillfredsställande, att, å ena sidan, de upp- och nedgående konjunkturerna, och, å den andra, det salubjudna virkets beskaffenhet och åtkomlighet äro de faktorer, som i första rummet bestämma graden av konkurrens om kronans virke, samt att denna aldrig kan uppdrivas med konstlade medel, att de av sakkunniga omförmälta överskotten av sågtimmer och sulfitved i övre Norrland äro i sig själva obetydliga, och att de kunnat, vad sågtimmer angår, framvisas endast under antagande, att importen därav från Finland skall framgent till år 1940 fortfara i oförändrad omfattning, vilket antagandes riktighet måste starkt betvivlas, att försäljningen av virke till industrin i mellersta och södra Norrland varit stadd i en ständigt fortgående stegring och att sådan försäljning med säkerhet kan antagas undergå ytterligare stegring av skälet, att redan nu i Sverige såsom ett helt torde föreligga brist på virke, att några priskarteller, motiverande statliga motåtgärder, ej förekomma,

57 att det icke är möjligt att genom anläggande av förädlingsverk skapa värde å icke avsättningsbar skog, att tvärtemot vad de sakkunniga antagit, sådana anläggningar ovillkorligen måste skada redan befintlig enskild industri, att den statliga träförädlingsverksamheten vid de viktigaste av statens verk åren 1919 och 1920 endast på papperet lämnat vinst, men i verkligheten, vid en riktig utbalansering av inventarievärdena, gått med förlust, samt att det från statsnyttans synpunkt är nödvändigt, att det i övre Norrland befintliga överskottet av virke kvarhålles såsom en reserv, till dess att de nu under tillväxt varande skogarna i landets sydligare delar hinna erhålla tillbörlig grovlek. Den nu tjugoåriga, här ovan i sina huvuddrag refererade Det ekonomiska diskussionen om statsskogsbrukets utbyggande med storindu- stauns hittills-^ striellt bedriven träförädling har tills dato ej lett till några varande forädsom helst praktiska resultat. "samlut ' Innan nämnden övergår till att angiva sin ställning till spörsmålet skall här först antecknas några siffror, som belysa det ekonomiska utfallet av statens nuvarande förädlingsverksamhet. Det må emellertid genast framhållas, att resultatet av denna icke kan tjäna till någon säker ledning vid bedömandet av frågan om anläggande av statlig trävaruindustri i egentlig mening. Kärnpunkten i detta problem är, huruvida staten skall gå in för förädling av virket från de nordsvenska statsskogarna, i vilket fall förädlingen komme att bedrivas i storindustriella verk av den norrländska trävaruindustrins vanliga typ med kombination, av sågverksdrift och massaindustri. För bedömande av dylik verksamhet har man givetvis ganska ringa ledning av den erfarenhet och de resultat, som utvunnits vid domänverkets nuvarande småsågar. Emellertid kan det alltid vara av ett visst intresse att få konstaterat det företagsekonomiska utfallet av domänverkets hittillsvarande, i smått bedrivna förädlingsverksamhet. — Alla de problem som vid sidan av det företagsekonomiska dyka upp så snart man kommer in på frågan om storindtistriell drift kunna här tills vidare saklöst lämnas å sido.

58 Domänverkets sågverksrörelse bedrives dels vid smärre husbehovssågar (cirkelsågar), dels vid sågverk, som huvudsakligen såga för avsalu. Det ä r de senare, det h ä r gäller. De utgjordes år 1928 av 13 ramsågverk med en eller två ramar samt 4 cirkelsågverk. Sedan Porjus sågverk brunnit år 1929 äro samtliga ramsågar belägna i södra och mellersta Sverige. Detta torde sammanhänga dels med att, såsom redan nämnts, å åtskilliga av de av staten inköpta 'bruksskogarna sågverk funnits vid förvärvet, dels med de skilda transportförhållandena för virke i landets norra och södra delar. I landets södra och mellersta del, där timret ofta måste fraktas å järnväg eller landsväg till sågverken, kan det ofta vara mera vinstgivande att förlägga sågverket å skogen eller i dess omedelbara närhet, enär det sågade virket lättare än rundvirket bär transportkostnaden. I norra Sverige däremot, där vattendragen erbjuda billiga transportleder för timret ned till kusten, får man ej ut en motsvarande vinst genom att förlägga förädlingsverket å skogen. O m tillverkningens omfattning samt det ekonomiska resultatet vid ramsågarna upplysa nedanstående av domänstyrelsen tillhandahållna uppgifter. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal ramsågverk... 12 13 13 13 13 13 Årets tillverkning, standard 6,660 7,480 6,523 8,057 9,071 9,910 Årets leveranser, standard 4,833 7,588 7,365 8,533 9,418 8,038 Vinst kr. 125,224 192,898 158,494 73,172 289,327 io^ogo 1 Tillverkningen vid övriga avsalusågar (cirkelsågar) uppgick år 1928 till endast c:a 1,000 standard. Sammanlagt uppgår domänverkets hela årsproduktion av sågat virke ej till mer än årsproduktionen vid ett enda medelstort norrländskt sågverk. Huvuddelen av de sågade varorna, över 90 procent, försälj es på utlandet genom domänverkets försäljningsbyrå. 1 1928 års vinst har ogynnsamt påverkats av att rörelsen vid Mobråtens sågverk avvecklats, varigenom avskrivningen för nämnda sågverk uppgått till 59,341 kr. i stället för den normala, c:a 3,400 kr.

59 Beträffande beräkningen av vinsten är att märka, att domänverket ej erlägger kronoskatt. I vad mån verket därigenom i skattehänseende är gynnat i förhållande till enskilda företagare är dock svårt att säga, eftersom verket troligen erlägger relativt högre kommunal- och landstingsskatt än den enskilde företagaren, som i motsats till domänverket gör avdrag för bland annat skuldräntor. För att vara på den säkra sidan utgår emellertid nämnden ifrån, att ovanstående vinstsiffror böra minskas med omkring 10,000 kr. per år beräknad kronoskatt. Vad sättet för vinstens uträkning i övrigt beträffar har, såvitt nämnden kunnat utröna, i huvudsak tillämpats samma grunder som inom den enskilda sågverksindustrin. Sålunda debiteras sågarna marknadspris å råvaran, ehuru detta ofta är lågt i brist på konkurrens om virket å de platser, där dessa lokala småsågar äro belägna. Med hänsyn till det förhållandevis måttliga kapital, som kan beräknas såsom investerat i anläggningarna — för år 1928 anges ramsågarnas bokförda värde till 839,000 kr. — måste den erhållna räntabiliteten betecknas såsom anmärkningsvärt god, varvid emellertid hänsyn måste tagas till nyss anmärkta förhållande beträffande det debiterade inköpspriset å råvaran. Det är redan sagt, att driften och driftresultatet vid domänverkets småsågar av flera skäl ej kan jämföras med förhållandena vid den större förädlingsindustrin. Utanför domänverket driver emellertid staten en sågverksrörelse, som i det avseendet är något mera, ehuru långt ifrån fullt jämförbar, nämligen statens järnvägars sågverk vid Piteå eller, såsom det oftast benämnes, slipersfaktoriet. Detta tillkom på initiativ av järnvägsstyrelsen under krigsåren, då det började möta svårigheter att anskaffa sliprar till pris, som järnvägsstyrelsen ansåg skäligt. I förhoppning att säkra en jämn tillgång på denna vara till lägre pris än marknadspriset uppfördes sågverket huvudsakligen för framställning av sliprar, men då detta visade sig innebära en synnerligen oekonomisk användning av råvaran, övergick man snart till försågning av även plank och bräder, varav

60 statens järnvägar jämväl förbrukar avsevärda kvantiteter. Härav tillverkas årligen mellan 4 och 5 tusen standard. Sågverkets rörelse kan sålunda hänföras till den mera industriellt bedrivna förädlingsverksamheten. Det har 4 ramar samt är förenat med hyvleri. Däremot är det ej kombinerat med någon särskild anläggning för utnyttjande av sågavfallet. Sågverkets produktion absorberas så gott som helt av statens järnvägar, som numera för den erhållna varan krediterar sågverket i enlighet med öppna marknadens priser. Råvaran inköpes dels från statsskogarna, dels från enskilda skogsägare. Några förmåner åtnjuter statssågverket ej vid sina timmerinköp från statsskogarna, tvärtom har det visat sig fördelaktigt för sågverket att i ökad omfattning anskaffa sin råvara från enskilda säljare. Socialiseringsnämnden har sökt bilda sig ett begrepp om Piteåverkets ekonomiska resultat och för detta ändamål underkastat företagets räkenskaper och hithörande handlingar en detaljgranskning. Slutresultatet av denna kan sammanfattas sålunda. De första åren har resultatet betungats av inflationsårens höga anläggningskostnader, sågverket byggdes åren 1918—1919, samt jämväl av de stora lagerbehållningarna vid deflationskrisens ingång. Åren 1919—1924 kunna av denna anledning ej tillmätas någon betydelse för bedömande av verksamhetens resultat under normala förhållanden. Sedan under nämnda period genom betydande avskrivningar anläggningsvärdet nedbragts till ett belopp, som står i rimligare proportion till nuvarande prisnivå, samt sedan man bringat affärsmässig reda i förhållandet mellan sågverket och statens järnvägar genom att kreditera sågverket efter öppna marknadens priser för det till järnvägarna levererade virket, kan verksamheten fr. o. m. 1925 anses ha bedrivits under normala förutsättningar. Sistnämnda år gav ett tillfredsställande resultat. Under de tre därpå följande åren har emellertid resultatet undergått en fortskridande försämring, de bägge senaste åren visa en ehuru obetydlig driftförlust.

61 Anledningen till denna försämring kan väsentligen härledas från en fortgående minskning av marginalen mellan priset å råvaran och den färdiga produkten; de ofördelaktiga verkningarna därav har sågverket ej tillräckligt förmått neutralisera genom inbesparande anordningar eller andra åtgärder vid driften. Vad beträffar statssågverkets tekniska effektivitet och produktionskostnaden för sågat virke meddela annars statens järnvägars överrevisorer (år 1925) vissa uppgifter från jämförelser med närliggande enskilda sågverk av storindustriell typ, vilka synas ge vid handen, att statens järnvägars sågverk i dessa avseenden är jämställt med den enskilda industrin. Någon full jämförelse med det ekonomiska resultatet vid Piteåverket och enskilda förädlingsanläggningar kan såsom redan antytts ej göras, bland annat därför att de senare i regel äro förenade med massaindustri och därjämte äga egna skogar, vilket allt saknas vid Piteåverket. Vid olika tillfällen har på initiativ av jordbruksdepartementet mellan järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen förts förhandlingar angående domänverkets övertagande av sågverket, men de ha hittills strandat, huvudsakligen beroende på att man ej kunnat enas om priset. Det senaste aktstycket i denna fråga daterar sig från år 1929 och är ett av de bägge verkens chefer avgivet gemensamt uttalande av följande lakoniska lydelse: "Från intetdera verkets sida föreligger för närvarande vare sig någon önskan eller något behov av förändrad disposition beträffande slipersfaktoriet i den riktning, som ifrågasatts inom jordbruksdepartementet." Det må slutligen i detta sammanhang antecknas, att förutom i Ryssland, där trävaruindustrin helt är inbegripen i det rådande statsmonopolet på produktionens område, statlig trävaruindustri i större eller mindre utsträckning kommit till stånd även i andra av våra mera skogbärande grannländer. I Norge i blott helt liten omfattning, medan i Finland och Polen den statliga förädlingsverksamheten når upp till en jämförelsevis hög storleksordning. I Finland, där staten äger 10 milj. har eller 40

procent av hela landets skogsmark, äger och driver staten sålunda tvenne av landets största exportsågar med en samlad årsproduktion av 35,000 å 40,000 standard, därav den ena och största, Veitsiluoto, anlagd år 1922, är förenad med en nyuppförd sulfitfabrik med en kapacitet av 35,000 ton massa. Dessa sågar äro enligt uppgift tillkomna huvudsakligen i syfte att inom landet förädla en del av det rundtimmer, som eljest går på export. Förutom nu nämnda anläggningar innehar finska staten sedan år 1918 aktiemajoriteten i två av landets största trävarubolag, Enso-Gutzeit-bolaget samt A.-B. Tornator. Sammanlagt tillverka dessa tvenne bolag omkring 100,000 standard sågat virke, 80,000 ton cellulosa samt 60,000 ton trämassa och papper. Vad Polen beträffar äger staten där omkring en tredjedel av landets till 9 milj. har uppgående skogstillgångar. Med det statliga skogsbruket är förenat 63 sågverk med sammanlagt 190 skgramar. De flesta sågverken äro emellertid utarrenderade till enskilda, själv driver staten rörelsen endast vid 9 sågverk med 27 ramar. Nämnden har sökt införskaffa uppgifter rörande det ekonomiska resultatet av den statliga träförädlingsverksamheten i nu nämnda länder liksom ock uppgifter rörande de fördelar eller olägenheter i allmänhet, som eventuellt anses vara förenade med densamma. Ett närmare studium av det rätt ofullständiga och delvis motsägande material, som ingått, har emellertid visat, att det stöter på alltför stora svårigheter att på avstånd formulera ett objektivt omdöme. De meddelade siffrorna må därför tälja sitt eget vittnesbörd om uppfattning och tendenser i respektive länder. I de flesta av de inlägg, som gjorts i diskussionen kring frågan om statlig träförädling i storindustriell skala, har framhållits, att spörsmålet måste ses ur två huvudaspekter: den nationalekonomiska och den företagsekonomiska. Frågan huruvida "staten bör bedriva förädling av avkastningen från sina skogar, bör", säger sålunda domänstyrelsen år 1924 i sitt yttrande över träförädlingssakkunnigas betänkande, "skärskådas dels ur na-

63 tionalekonomisk och principiell synpunkt, dels med hänsyn till eventuellt förekommande lokalt aktuella förhållanden". Med dessa av styrelsen något dunkelt antydda "förhållanden" kan ej gärna förstås annat än de rent företagsekonomiska faktorer, som man vid sidan av de nationalekonomiska enligt styrelsen har att taga hänsyn till vid övervägandet av frågan om statlig träförädlingsihdustri. Egendomligt nog har styrelsen, vars uppgift dock i främsta rummet är att hävda de företagsekonomiska synpunkterna, satt dessa i andra rummet efter de nationalekonomiska; de förra betecknas såsom 'principiella' och anses alltid föreligga, de senare såsom 'lokalt aktuella' och endast 'eventuellt förekommande'. Såsom grundad på denna rangordning får man väl anse styrelsens vid olika tillfällen upprepade, av bland andra norrländska skogsvårdskommittén godtagna sats, att "det i regel måste anses riktigt, att staten ej själv bedreve industriell verksamhet för virkes förädling", varav följer att dylik industri endast bör anläggas i undantagsfall, exempelvis då redan "befintlig eller ytterligare påräknelig enskild industri icke har användning för allt det virke, som skäligen bör uttagas ur statens skogar" (domänstyrelsen 1924). Det är lätt förklarligt om domänstyrelsen, så länge den hyser ovan nämnda principiella uppfattning, ej gör några vidare ansträngningar för att få till stånd en egen förädlingsindustri. Ej alla av dem som deltagit i diskussionen ha emellertid velat godkänna frågans uppklyvning i en nationalekonomisk och en företagsekonomisk hälft. Södra skogsvårdskommittén ville ha den rätt och slätt betraktad såsom en företagsekonomisk lämplighetsfråga; avgörande för huruvida ett statligt sågverk borde anläggas eller ej vore möjligheten att därigenom "höja virkesförrådets rotnettovärde". Precis samma uppfattning, blott än mera utpräglad, hävdades såsom redan nämnts av träförädlingssakkunniga: "frågan om statlig trävaruindustri, såvitt nämligen denna avser förädling av virke från statens egna skogar, är icke en princip- utan en lämplighets fråga", den måste bedömas utifrån "den synpunkten, att statens liksom enskildas skogsbruk är en rent ekonomisk förvaltning, vilken måste hava till mål att

64 erhålla största möjliga ekonomiska utbyte från skogarna" (sakkunnigas betänkande sid. 76). För denna sin ståndpunkt fingo emellertid de sakkunniga av kommerskollegium uppbära förebråelsen, att den bestämts "mindre av hänsyn till vad som ur nationalekonomisk synpunkt kunde anses såsom lämplig forstlig försäljningspolitik, än av statens företagarintresse att vid varje tillfälle utvinna största möjliga direkta vinst på sina virkesförsäljningar". Otvivelaktigt är kommerskollegii påpekande så till vida riktigt, att de sakkunniga icke anlagt några speciellt nationalekonomiska synpunkter vid sin behandling av spörsmålet. Men betecknar denna uraktlåtenhet också en verklig brist i de sakkunnigas avhandling? Ja, svaret på den frågan beror helt och hållet på huru de sakkunniga själva fattat sitt uppdrag; gällde det att ventilera frågan om statlig trävaruindustri utifrån hela samhällsintressets synpunkt, borde de nationalekonomiska intressena fått vara med, var det åter meningen att bedöma den enbart från det speciella statsorganets, domänverkets synpunkt, måste de företagsekonomiska intressena till den grad bli avgörande, att de nationalekonomiska mycket väl kunde lämnas utanför. Med andra ord: det kan icke råda någon tvekan om, att det måste anläggas både nationalekonomiska och företagsekonomiska synpunkter på spörsmålet om statlig träförädlingsindustri i anknytning till statsskogsbruket; frågan är bara vem som skall anlägga de ena, och vem som skall anlägga de andra. Då domänstyrelsen i sitt yttrande över träförädlingssakkunnlgas betänkande i ett visst sammanhang framhåller, att "såväl domänstyrelsen som järnvägsstyrelsen äro affärsdrivande verk, vilka böra uppvisa bästa möjliga netto å respektive rörelser", men å' annat ställe i samma yttrande utan nämnvärd motivering uttalar meningen att domänverket bör principiellt avhålla sig från att driva träförädlingsverksamhet i större omfattning, så ligger däri en motsägelse, som endast kan förklaras därav, att styrelsen anser sig såsom i första hand representant för samhället-staten och först i andra hand representant för det sär-

65 skilda siats-företag, som domänverket utgör. Denna av en oriktig affärsverksorganisation uppammade missuppfattning om affärsverksledningen såsom i främsta rummet en den politiska statens representant leder följdriktigt till, att samma företagsledning låter i första hand vad den anser vara nationalekonomiska synpunkter och först i andra hand företagsekonomiska synpunkter bli avgörande för sin ställning till frågan om företagets ekonomiska skötsel. Häri ligger ett grundfel i den nuvarande organisationen och i domänstyrelsens hittillsvarande behandling av förädlingsproblemet. Företagsledningen har nog av sin uppgift att sörja för företagsekonomin, den skall ej belastas med omsorg om nationalekonomin. Domänverket gör nationalekonomin bästa tjänsten genom att energiskt tjäna sin egen företagsekonomi. Naturligtvis kan det tänkas, att företagsekonomiskt motiverade åtgärder någon gång kunna visa sig stå i motsatsförhållande till vad som måste betraktas såsom nationalekonomiskt riktigt, men frågan därom skall prövas av annan än företagsledningen, och ingripanden för att förhindra en dylik intressekollision skola ske i form av restriktivt verkande beslut av statsmakterna, icke i form av handlingshämmande grubbel hos företagsledningen över vad som kan anses vara god nationalekonomi. Statsmakterna, icke företagsledningen, avgöra vad som är nationalekonomiskt riktigt och sätta gränspålarna för de företagsekonomiska strävandena, så snart dessa hota råka i konflikt med det allmänna bästa. Med fasthållande av denna uppfattning om företagsledningens och den allmänna statsmaktens olika funktioner blir det lättare att uppställa och överblicka de problem, som äro knutna till frågan om grundandet av storindustriell statlig träförädling. Dessa problem äro som nämnts av två slag, företagsekonomiska och nationalekonomiska. Företagsledningen har enligt ovan utvecklade principer att ansvara för lösningen av de förra, statsmakterna för de senare. Domänverket.

66 De företagsekonomiska problemen uppstå samtliga ur frågan hur statsskogsbruket skall göras mest ekonomiskt vinstgivande. Särskilt träförädlingssakkunniga ha i sitt betänkande underkastat detta spörsmål en ingående detaljbehandling ur tekniska och affärsmässiga synpunkter och föreslagit, förutom anläggandet av statlig förädlingsindustri, en hel rad av åtgärder, som enligt deras mening skulle höja avkastningen från statsskogarna: bättre utfraktsleder från skogarna, regleringar av vattendrag till allmänna flottleder, anläggande av kolugnar och fasta kolningsplatser, upplåtande av odlingslägenheter och i övrigt främjande av kolonisationen å statsskogarna, inrättande av en — för övrigt sedermera tillkommen — särskild affärsavdelning inom domänverket m. m. De sakkunnigas huvudyrkande utgjordes emellertid av deras förslag om grundande av statlig, industriell träförädling. De företagsekonomiska skälen för och emot en sådan anordning diskuterades utförligt på basis av undersökningar rörande virkespriser, avsättningsförhållanden och skogstillgångar samt i övrigt med hänsyn till de fördelar och nackdelar, som ur domänverkets synpunkt kunde antagas bliva förenade med egen förädlingsverksamhet i större skala. Slutresultatet i denna del blev, såsom tidigare nämnts, att majoriteten av de sakkunniga avgåvo ett konkret förslag om bland annat uppförande eller inköp av tre större sågar och en sulfitfabrik i norra Sverige. Nämnden kommer för sin del icke att ge sig in i en dylik detalj diskussion. Och detta kort och gott därför, att den bör föras inom företaget och icke utanför detsamma — annat än då det gäller kritik av företagets beslut och handlingar. Domänverket' skall vara ett levande affärsverk, icke ett kameralt ämbetsverk. För det senare kan utarbetas instruktioner, avsedda att under årtionden framåt in i minsta detalj utgöra ett rättesnöre för arbetet inom verket. Men denna metod är icke blott värdelös utan positivt skadlig då det gäller ett affärsverk, vilket måste ha rörelsefrihet för att kunna anpassa sitt handlande efter de ständigt skiftande företeelserna inom det ekonomiska livet. Principer rörande domänverkets skötsel kunna i författningsväg

67 fastställas, men icke detaljer. Man kan förbjuda eller tillåta företaget att driva egen förädlingsverksamhet, men icke på förhand eller en gång för alla fastslå, att där skall byggas ett sågverk, där en massafabrik, där anläggas kolugnar eller där* byggas en flottled. Medan en kommitté sitter och på grundval av förhållandena sådana de te sig under en viss tid konstruerar fram detalj förslag rörande företagets skötsel, och medan dessa förslag gå sin oftast mångåriga rundvandring till olika myndigheter och korporationer för yttrande, har måhända den gynnsamma situationen utnyttjats av andra eller det faktiska läget i övrigt förändrats till den grad, att förslagets realiserande skulle te sig meningslöst eller rent av omöjligt. Och under tiden har företagets ledning av "den pågående utredningen" känt sig förhindrad att i praktiken omsätta sina egna intentioner, som måhända stått i bättre samklang med det faktiska produktions- och marknadsläget. Domänverkets uppgift beträffande statsskogsbruket är, i enlighet med vad som närmare utvecklas längre fram i betänkandet, att avvinna statsskogarna högsta möjliga ekonomiska avkastning. Egentligen förutsätter detta full frihet för företagets ledning att själv avgöra, huruvida och i vilka fall med skogsbruket skall förknippas egen förädlingsrörelse. Emellertid är det naturligtvis ägaren, d. v. s. statsmakterna, obetaget att på eget ansvar för de företagsekonomiska följderna i detta avseende ingripa och bestämma. Men ett dylikt ingripande bör icke ske i den formen, att statsmakterna i varje enskilt fall överväga och besluta rörande den eller den åtgärden för virkets förädling, utan det bör ske i form av ett besked i princip, huruvida företaget för att på bästa sätt kunna fylla sin uppgift överhuvudtaget får driva förädlingsverksamhet eller ej. Vid övervägande av denna fråga kunna statsmakterna finna, att företagsekonomiska och nationalekonomiska skäl, var för sig eller tillsammans, tala mot statlig förädlingsrörelse, eller att tvärtom en dylik verksamhet bör kunna vara förenad med statsskogsbruket. Går beslutet i den senare riktningen ha statsmakterna naturligtvis icke därmed helt avsagt sig rätten att, då

68 särskilda omständigheter föreligga, i det enskilda fallet pröva, huruvida en av företagsledningen planerad eller föreslagen, företagsekonomiskt motiverad åtgärd bör komma till stånd eller ej med hänsyn till de nationalekonomiska skäl, som eventuellt kunna tala däremot. Den omständigheten, att från statsmakternas sida ingen invändning rests mot den förädlingsverksamhet, domänverket sedan länge bedriver, torde väl knappast få tydas såsom ett statsmakternas ställningstagande i princip till frågan om statlig förädlingsindustri. Emellertid utgår nämnden ifrån, att domänverket och dess ledning skola vara oförhindrade att genom egen förädlingsverksamhet söka driva upp företagets avkastning. Det finnes, som av det följande framgår, ingen som helst anledning att vare sig av nationalekonomiska eller företagsekonomiska skäl på förhand principiellt förhindra domänverket att driva eller planera egen förädlingsindustri. Huru domänverket bör till företagets bästa utnyttja ett dylikt medgivande eller rättare direktiv tillkommer det i första hand företaget självt och dess ledning att bedöma. Där ansvaret för företagsekonomin ligger, där ligger ock skyldigheten och rättigheten att vidtaga alla de legala åtgärder, som kunna leda till ett gott ekonomiskt resultat av företagets verksamhet. Inom och av dessa organ skall sålunda övervägas bland annat alla de faktorer, som ur företagets synpunkt kunna inverka på frågan om utökning av den egna förädlingsverksamheten. Och sedan kalkylerna äro gjorda, ha företaget och dess målsmän att fatta sina egna beslut och efter dem handla. I företagets kalkyler ha de nationalekonomiska synpunkterna ingen plats annat än i den mån de sammanfalla med de företagsekonomiska. Att ägarenstaten av hänsyn till andra intressen än företagets egna kan komma att avböja eller stoppa av företaget beslutade, företagsekonomiskt välgrundade åtgärder, blir en sak för sig, nämnden återkommer strax därtill. Möjligheten av att ett beslut kan på så sätt bli undanröjt av statsmakterna befriar emellertid icke företaget från att vid varje tillfälle kraftigt företräda de företagsekonomiska intressena och i varje särskilt fall påvisa

69 vad den ena eller andra åtgärden skulle betyda för verksamhetens ekonomiska resultat. Därmed har företaget gjort sin plikt, och på statsmakterna faller ansvaret för det lägre vinstresultat, som kan uppstå till följd av att företaget ej fick följa sina egna intentioner. Ehuru självklart må här måhända framhållas, att hänskjutandet till företaget självt av sådana företagsekonomiska spörsmål, varom här är fråga, naturligtvis icke innebär, att företaget skall vara befriat från offentlig uppmärksamhet och kritik kring vad det i det avseendet gör och låter. Tvärtom, genom att i den konkreta frågan flytta ansvaret från medlemmarna i en redan upplöst kommitté och från de med själva sakfrågan skäligen obekanta institutionerna regering och riksdag till dem, som stå i ledningen för företaget, har kritiken en fast punkt att vända sig emot, liksom företaget har möjlighet att snabbt och formfritt taga upp och tillgodogöra sig alla de uppslag och förslag av värde, som eventuellt kunna komma utifrån. Företagets åtgärder i den industriella förädlings frågan komma med andra ord att bliva underkastade samma granskning från den allmänna opinionens sida som varje annan företagsekonomisk åtgärd. De nationalekonomiska intressen, som äro knutna till frågan om utbyggandet av den statliga träförädlingen, äro utan tvivel mera sammansatta och svårbedömda än de företagsekonomiska. De senare kunna sammanfattas i en, enkel formel: högsta möjliga ekonomiska utbyte av statens skogsbruk, och den praktiska tillämpningen av denna formel överlämnas principiellt åt företaget, som därvid har att utgå från endast ett intresse, sitt eget. Icke så när det gäller det nationalekonomiska intresset, som i själva verket innebär skyldighet för staten att i detta sammanhang aktivt tillgodose eller åtminstone taga hänsyn till ett flertal olika särintressen och problem, av vilka de viktigaste äro: frågan om företagets egen avkastning, råvarutillgångens problem och frågan om den privata trävaruindustrins ställning samt lokala befolknings- och försörjningsproblem.

70 Vid en granskning av vad som kan anses falla under det 'nationalekonomiska intresset' på ifrågavarande område är först att observera, att hur svävande detta begrepp än fattas, kan det dock icke användas till att täcka vad som helst. Då sålunda Svenska Trävaruexport föreningen och Sveriges Skogsägareförbund i sitt gemensamma yttrande över träförädlingssakkunnigas förslag om anläggande av statlig träförädlingsindustri bland annat framhålla, att det skulle vara "staten mera värdigt" om den "genom en målmedveten utdikningspolitik i stort delvis i förening med en systematisk flottledspolitik ville medverka till att erövra nya områden av Sveriges land" än om den "öppnade konkurrens med redan befintliga enskilda företag", så har den underförstådda förebråelsen i detta uttalande intet med nationalekonomi att göra. Det enda som nationalekonomiskt sett icke är "värdigt" staten såsom företagare, det är att vansköta sitt företag eller försumma att till fullo utnyttja dess avkastningsförmåga. Och då särskilt domänstyrelsen, men även kommerskollegium såsom huvudargument mot en statlig träförädling anföra, den senare institutionen att det icke inom domänverket föreligger "någon direkt motsvarighet till de förvaltningsformer", som betingas av den industriella förädlingsverksamhetens natur, och den förra, "dels att det för statens del svårligen kunde ordnas så, att det privata intresset bleve på samma sätt representerat som vid privata dylika anläggningar, dels att en duglig industrichef icke torde kunna beredas den höga avlöning vid en statens anläggning, som oftast kunde påräknas i enskild verksamhet", så hänföra sig dessa påpekanden egentligen till organisatoriska och företagsekonomiska spörsmål, och de kunna icke åberopas såsom nationalekonomiska argument mot uppbyggande av en statlig träförädlingsindustri, förrän det visats omöjligheten av att organisatoriskt omvandla domänverket till ett organ, som med ekonomisk framgång kan driva dylik industri; att det för närvarande icke är ett sådant organ utgör naturligtvis intet principiellt skäl mot en statlig förädlingsverksamhet. Vill man här helt kort återknyta till resonemanget om statens värdighet, så sy-

71 nes styrelsens och kollegii påpekanden endast kunna leda till en slutsats, den nämligen att staten omedelbart undersöker möjligheten av en sådan omorganisation av domänverket, att detta blir kvalificerat att självt förädla statens skogsprodukter i alla de fall, där det i övrigt skulle visa sig företagsekonomiskt lämpligt. Vad nu först beträffar det nationalekonomiska intresse, som är förknippat med frågan om domänverkets avkastning, är dess innebörd tydligen av den art, att det ej står i motsats till utan tvärtom sammanfaller med företagets eget ekonomiska intresse. Såväl ur nationalekonomisk som ur företagsekonomisk synpunkt är det av intresse, att företaget skötes så, att det ger största möjliga ekonomiska avkastning. Såsom på en gång företagsägare och bärare av det nationalekonomiska intresse, som påkallar effektiv företagsskötsel, har staten principiellt att egga till, icke att ingripa emot sådana åtgärder från företagsledningens sida, som kunna öka vinstresultatet. Det kan således icke ifrågakomma, att staten skall utifrån nu nämnda synpunkter hindra företaget från att driva egen förädlingsverksamhet, — för såvitt icke erfarenheten eller beräkningarna visa, att trots alla mått och steg, innefattande också en lämplig omorganisation av företaget, denna gren av verksamheten visar sig företagsekonomiskt förlustbringande. Ty i så fall skall rörelsen nedläggas, resp. ej komma till stånd. Även på den punkten sammanfalla de nationalekonomiska intressena med de företagsekonomiska; lika mycket som det ur bägge dessa synpunkter är önskvärt att domänverket ger ett gott ekonomiskt resultat, lika litet får det tolereras, att verksamheten i vissa delar går med kontinuerlig förlust. Det naturliga kravet på att en förädlingsindustri skall visa sig ekonomiskt bärig bör dock icke skärpas till en fordran om absoluta garantier mot även mera tillfälliga eller lokalt verkande förluster. Sådana måste räknas med och kunna uppstå även i de som helhet mest givande företag av större omfattning. I

72 sitt förut omnämnda yttrande anförde kommerskollegium, att ett upptagande av statlig trävaruindustri i större skala och för export vore förenat med synnerligen stora risker, vilket visat sig bland annat däri, att slipersfaktoriet i Piteå och en domänverkets sågverksrörelse — i form av legosågning — i Dalarna gått med förlust. Domänstyrelsen medgav för sin del detta, men tillade, att det år som kollegium avsåg, år 1921, "torde alla sågverksföretag haft att uppvisa förluster, varför av kommerskollegium nu andragna skäl mot statlig träförädling i lika hög grad lärer kunna tagas till intäkt för ett påstående att ej heller enskilda böra bedriva träförädling". Anmärkningen är riktig. Något annat ofelbart skydd mot förluster i den produktiva verksamheten än att hålla sig utanför densamma gives icke. Den som vill vinst, måste taga risken av förlust. Detta gäller också för staten, så snart den överhuvudtaget trätt in i produktionslivet i egenskap av företagare. Den får liksom den enskilde företagaren göra sina kalkyler och lita till dem; visa de övervägande vinst, kommer verksamheten till stånd, visa beräkningarna eller erfarenheten övervägande förlust, få planerna på startande av rörelsen falla eller får den, om den redan kommit till stånd, läggas ned, såvitt man ej genom organisatoriska eller andra förändringar lyckas förbättra resultatet. Vad som i dessa avseenden kan komma att skilja staten från den enskilde företagaren ligger i graden, icke i arten; i sin strävan efter rent personlig vinst kan den senare måhända vara villig att taga jämförelsevis större risker än staten. Såsom representant för det nationalekonomiska intresse, som påfordrar bästa möjliga ekonomiska resultat av företagets verksamhet, har sålunda staten ingen anledning att hindra domänverket från att fortsätta eller påbörja egen förädlingsindustri, om endast denna visas vara eller kan antagas bli ekonomiskt lönande, vilket senare i första hand ankommer på företaget självt att bedöma. Men de nationalekonomiska intressen, som staten har att bevaka vid lösningen av frågan om statlig träförädling, gälla icke bara företagets egen avkastning. Sålunda

73 tillkommer det staten att se till, att icke en växande förädlingsindustri så anlitar landets skogstillgångar, att fara för framtida virkesbrist uppstår. Det är råvaruproblemet, som här dyker upp och påkallar statens omsorg om kommande generationers välfärd, och till detta problem är så nära knutet frågan om den enskilda trävaruindustrins intressen, att dessa bägge frågor lämpligen böra tagas i ett sammanhang. Vilket samband kan statens framtidsvårdande, skogliga uppgift och den enskilda industrins intressen ha med spörsmålet om statlig träförädlingsindustri? Ett av de mera klart formulerade, hittills föreliggande svaren på denna fråga avgavs av en reservant inom träförädlingssakkunniga (Klintin). Han gav först uttryck åt den meningen, att staten själv bör bedriva förädlingsverksamhet för såvitt staten därigenom "skulle med säkerhet beredas en ökad inkomst av sina skogar eller få en otvivelaktig nytta beträffande skogsvården å desamma". — "Staten bör härutinnan handla på samma sätt, som en enskild skogsägare i motsvarande fall borde gjort", men tillägger därefter följande: "Emellertid intager staten en särställning i jämförelse med enskilda skogsägare därigenom, att staten äger skyldighet att taga hänsyn till landets innebyggares väl. Dessutom tillkommer det staten att låta nationalekonomiska synpunkter komma till sin rätt i full utsträckning, vilket man icke alltid kan förvänta av den enskilde. Härav följer, att staten ej bör anlägga förädlingsverk, om den redan befintliga förädlingsindustrin är tillräcklig för att förädla den råvara, som bör uttagas ur statens och enskildas skogar, ty i motsatt fall gör staten en nationalekonomiskt oriktig utgift genom det nya verkets anläggande och samtidigt tillfogas den förutvarande industrin skada, vilket kommer att återverka på staten genom minskade inkomster för skatter från den enskilda industrin och från dem, som äro beroende av densammas förtjänst." Reservantens mening synes tydlig och klar: staten, som har att sörja för uthållig virkestillgång i landet och ej får skada den enskilda industrin, bör anlägga egna förädlingsverk endast för det fall, att det finnes ett överskott av avverkningsbar skog,

74 som den enskilda industrin ej kan eller vill absorbera. Så länge den enskilda trävaruindustrins efterfrågan motsvarar skogens uthålliga avkastning, och naturligtvis än mer om efterfrågan stiger över tillgången, bör alltså staten avhålla sig från att anlägga förädlingsverk. — Detta synes också utgöra grundtanken i ett flertal övriga, ej alltid lika klart formade inlägg, som från olika håll gjorts i diskussionen om nationalekonomi och statlig trä förädling. Den som väljer denna utgångspunkt har naturligtvis först och främst att vid den aktuella tidpunkten visa, i vad mån tillgång och efterfrågan på virke balansera varandra. Ovan nämnda reservant kom. för sin del till resultatet, att läget ifråga om virkestillgång icke utvisade "något större behov av ökad statlig träförädling". För att gentemot en ringbildning av köpare kunna till skäliga priser avyttra sitt obestridligen förefintliga överskott av överårig skog i Norr- och Västerbotten ansåg dock reservanten, att staten borde i något av nämnda län anlägga ett 8-ramigt sågverk med en kapacitet av 8,000 standard. En annan reservant inom trä förädlingssakkunniga (Ekman) ansåg emellertid, att virkesöverskottet i Norr- och Västerbotten snart skulle komma att uppsugas av den sydligare belägna trävaruindustrin, och att det i varje fall borde sparas för att möta en befarad virkesbrist inom denlna industris naturliga avverkningsområden. Hos denne reservant möter man tydligtvis en skärpt uppfattning om statens plikt att planera för framtiden; den anses innebära icke bara en skyldighet för staten att balansera den löpande tillgången och efterfrågan utan ock skyldighet att av egna medel hålla en reserv, som en gång kan. sättas in för att bota följderna av den enskilda skogs- och förädlingspolitiken. Samma uppfattning kom till uttryck i trävaruexportföreningens och skogsägarförbundets förut återgivna yttrande, att "det från statsnyttans synpunkt vore nödvändigt, att det i övre Norrland befintliga överskottet av virke kvarhölles såsom e'n reserv, till dess att de nu under tillväxt varande skogarna i landets sydligare delar hunnit erhålla tillbörlig grovlek". Dessa bägge sammanslutningar ansågo för övrigt helt

75 generellt, att tillkomsten av statliga träförädlingsanläggningar "ovillkorligen måste skada redan befintlig enskild industri". Tyngdpunkten ligger, som synes, på råvaruproblemet; motsättningen mellan den enskilda träförädlingsindustrins intressen och statens företagarintressen kan i allt väsentligt härledas därifrån. Nämnden gör därför ett försök att först klargöra innebörden av det förstnämnda problemet. I statens uppgift att inom rimliga gränser bevaka även efterföljande generationers intressen evad det gäller skogshushållningen får anses ingå skyldighet för staten att överlämna landets skogskapital i åtminstone oförändrad storlek till våra efterkommande. Medlet för fullgörande av denna skyldighet ligger först och främst och i princip i en skogslagstiftining, som inskränker de löpande uttagen av virke till att så nära som möjligt hålla sig inom gränserna för skogens löpande avkastning. I detta avseende skall ingen skillnad göras mellan den enskilde och den statliga avverkaren eller förbrukaren av skogsprodukter. Lika litet som staten bör eller kan bedriva en avverkningspolitik, som innebär en definitiv minskning av det egna skogskapitalet, och därvid göra anspråk på att de enskilda skogsägarna skola täcka den uppkomna luckan genom motsvarande inskränkningar i sina avverkningar, lika litet kan den enskilda trävaruindustrin fordra att i egna eller andra enskilda skogar få bedriva en överavverkning, som skulle kompenseras genom att staten bedreve en motsvarande underavverkning i statsskogarna och därmed avstode från att ekonomiskt fullt utnyttja sitt skogsinnehav. Staten och enskilda böra i det avseendet ha samma rättigheter och skyldigheter; det är icke meningen att den ena iföretagargruppen skall åläggas driva en avverkningspolitik, som syftar till att gynna eller rent av filantropiskt understödja den andra gruppen. Statens ställning till råvaruproblemet bör principiellt vara den, att samtliga skogsägare — inklusive staten och den skogsägande trävaruindustrin — skola vara underkastade ensartade bestämmelser om skyldigheten att moderera sina avverkningar efter sko-

gens förmåga av uthållig avkastning. Ur denna princip kan tydligtvis icke härledas någon som helst skyldighet för domänverket eller staten att avstå från. egen förädlingsverksamhet för att i stället låta den enskilda industrin få råvaran. Men statens möjlighet att genom lagstiftning sörja för skogskapitalets vidmakthållande är av flera skäl begränsad, och än mer begränsad är möjligheten att genom lagstiftning bota följderna av den misshushållning med skog och skogsmark, som ännu för bara cirka tre årtionden sedan ägde rum i vårt land. Såsom en följd av denna misshushållning framhålles nu, att virkesbrist kan befaras uppstå för den på Dalarnas och södra Norrlands virkes förråd baserade förädlingsindustrin, och det påstås, att 'statsnyttan' eller 'nationalekonomin' kräver, att staten, i stället för att själv förädla sitt eventuella överskott av virke i övre Norrland, skall reservera detta för att tillhandahålla det åt den enskilda industrin, när den redan hotande virkesbristen kommer att på allvar inträda. Den nationalekonomiska styrkan av detta resonemang kan naturligtvis diskuteras. Om den nyare skogs lagstiftningen med dess även för enskilda påbjudna uthållighetsbruk ej hunnit eller hinner verka så, att den förmår hindra en mera tillfällig, måhända över ett par tre årtionden kvardröjande virkesbrist i vissa delar av landet, så innebär ett sparande av virkeskapital i andra landsdelar för att möta denna brist först och främst att vår generation icke bara fullgör sin egen naturliga plikt mot framtiden utan även påtager sig bördan att hela, vad föregående generationer i detta avseende brustit. Vår tid avstår därmed från att taga i anspråk och förädla en skogsavkastning, som annars skulle innebära ett måhända avsevärt tillskott till folkhushållets resurser, och vi göra det för att den nuvarande verksamheten skall utan ens någon tillfällig störning kunna i oförminskad skala fortsätta i framtiden. Det nationalekonomiskt riktiga i en dylik politik är som sagt icke utan vidare självklart, men må här godtagas, — ett av motiven för statens skogsinnehav är just att staten skall kunna i ett dylikt fall handla så, som folkhushållets framtida väl kan synas kräva.

77 Huruvida nu statsmakterna skola av här diskuterade orsak ingripa för att hindra uppkomsten av en eljest företagsekonomiskt motiverad statlig förädlingsindustri i Norrland eller annorstädes blir naturligtvis i första hand beroende av, i vilken grad de andragna premisserna rörande landets skogstillgångar äro riktiga. Domänverket har ingen anledning att göra någon undersökning därom, det har bara att undersöka huruvida en dylik industri skulle vara företagsekonomiskt berättigad och, om så visar sig vara fallet, vidtaga åtgärder för att den må komma till stånd. Först då komma de nationalekonomiska synpunkterna in i diskussionen, och på statsmakterna faller uppgiften att göra den utredning angående landets nuvarande och väntade virkestillgångar, som kan vara erforderlig för uthållighetsspörsmålets bedömande. Men antag att en dylik utredning visar riktigheten av de uttalade farhågorna för en mer eller mindre lokal virkesbrist, så är icke därmed frågan om statsindustri eller icke statsindustri nationalekonomiskt avgjord. Ty i begreppet nationalekonomi ligger naturligtvis ingalunda insmält den slutsatsen, att åt enskilda skall vara förbehållet att förädla landets virkeskapital, hur stort eller hur litet detta än må vara. Nationalekonomiskt sett blir detta en fråga om vilken av de bägge företagargrupperna som effektivast kan handhava denna verksamhet inom gränserna för vad som anses sammanfalla med det allmänna bästa. Hur viktig denna fråga än är, har den dock intet samband med råvaruproblemet. Här är emellertid tidpunkten att något granska frågan om det nationalekonomiska sambandet mellan den enskilda, redan existerande trävaruindustrin och spörsmålet om statlig träförädling. Man har, som synes av den föregående framställningen, ansett det nationalekonomiskt oriktigt att staten anlägger förädlingsverk, så länge den enskilda industrin är tillräcklig för att upptaga allt det virke, som bör och kan avverkas. Tankegången är naturligtvis den, att en redan befintlig enskild in-

78 dustrianläggning kan befaras bli överflödig och mer eller mindre värdelös, om en statlig anläggning kommer till stånd. Resonemanget visar vådan av att generalisera. Ty det gives ju ingen garanti för att fortbeståndet av alla enskilda förädlingsanläggningar är nationalekonomiskt motiverat. Om en exempelvis i tekniskt avseende mindre effektiv lokal förädlingsindustri hålles uppe endast genom att staten förser den med råvara till priser, understigande vad en modernt utrustad och rationellt skött anläggning kunde betala, så är det tvärtom i hög grad nationalekonomiskt befogat, att staten antingen söker genom avsättning på annat håll få bättre priser för råvaran, eller ock själv omhändertager förädlingen. I bägge fallen skulle ju den förutvarande köparen av råvaran komma att lida skada, eller åtminstone råka i svårigheter. I själva den ekonomiska utvecklingens begrepp ligger emellertid som en framåtdrivande faktor och ofrånkomlig nödvändighet, att de mindre effektiva företagen få vika för de mera effektiva. Till följd därav pågår inom produktionslivet en kontinuerlig förnyelseprocess, under vilken förslitet produktionskapital oupphörligt bortstötes. De rent personliga förluster, som därigenom onekligen kunna uppstå, omvandlas i själva verket till en nationalekonomisk vinst, vilken uttages i form av ökad effektivitet inom hela näringslivet. Man kan måhända ur rena känslosynpunkter anse, att staten bör avhålla sig från att direkt ingripa i och påskynda denna förnyelseprocess, som leder till ekonomisk förlust för den enskilde medborgare, vilken är ägare av det ej längre konkurrenskraftiga kapitalet. Men nationalekonomiskt sett har staten minst samma rättighet som den enskilde företagaren, och onekligen större skyldighet, att bidraga till hela produktionens fortgående rationalisering. Alltså: det kan icke vara nationalekonomiskt oriktigt att anlägga ett statligt förädlingsverk, därför att detta eventuellt skulle leda till att en ej längre rationellt bedriven enskild anläggning måste stoppa. Annorlunda ställer sig emellertid problemet om det gäller ett modernt utrustat och i övrigt effektivt arbetande enskilt företag. I dylika fall måste naturligtvis föreligga all-

79 deles särskilda skäl, om domänverket skall på allvar överväga att Öppna konkurrens. Ty förutsatt att råvarutillgången på ifrågavarande tillförselområde är begränsad, så att den varken av naturliga skäl eller på grund av statens skogslagstiftning förmår mata mer än ett företag, måste ju anläggandet av ett statligt förädlingsverk leda till att i detta fall fullt produktionsdugligt kapital, antingen statens eller den enskilde ägarens, till sist onödigt förstöres. Och den nationalekonomiska skadan därav är fullt tydlig och klar för alla. Risken för att statsmakterna skola behöva ingripa gentemot av domänverket planerade åtgärder av denna art torde emellertid icke behöva bli stor vid ett förnuftigt uppträdande från de bägge närmast intresserade parternas sida. Den föreligger i de fall, då konflikt uppstår mellan domänverket-säljaren och den enskilde industriägaren-köparen. Vägrar den senare att betala det pris för råvaran, som enligt alla objektiva beräkningar bör kunna betalas även med inräknande av skälig förädlingsvinst, har naturligtvis statsföretaget att överväga de företagsekonomiska förutsättningarna för egen förädling. Ett fast uppträdande i det avseendet från statsföretagets håll torde emellertid snart leda till samförstånd, som för övrigt helt allmänt bör kunna underlättas av domänverkets önskan att få sälja, industriföretagets att få köpa. Naturligtvis låter det tänka sig fall, då motsättningarna icke enbart eller ens huvudsakligen röra sig om prisfrågan, utan där domänverket för att bättre utnyttja skogstillgångarna skulle anse det vara företagsekonomiskt riktigt att själv förädla varan. Inför en sådan situation böra statsmakterna ha möjlighet att såsom utslagsgivande taga ställning till frågan, huruvida förmånen av utsikt till ökad företagsvinst kan uppväga den nationalekonomiska förlust som uppstår, om en fullt effektiv enskild anläggning skulle komma att nedläggas. Slutligen må här i denna översikt av råvaruproblemets och den enskilda trävaruindustrins ställning till frågan om statlig träförädling framhållas, att det finnes ännu en väg förutom den nyss nämnda, på vilken staten kan öppna egen förädlingsverk-

80 samhet utan att komma i konflikt med vare sig råvaruproblemets lämpliga lösning eller det nationalekonomiska önskemålet om undvikande av onödig kapitalförstöring. Och det är genom att köpa enskilda industrianläggningar, där så visar sig företagsekonomiskt motiverat. Det må här blott tillfogas, att det troligen sällan om ens någonsin skall visa sig vara god företagsekonomi att inköpa anläggningar, vilkas konkurrenskraft till följd av ålder eller vanskötsel är bruten. Diskussionen här ovan av problemet nationalekonomi kontra företagsekonomi evad det rör frågan om statlig träförädling har utgått ifrån, att statsmakterna kunna av nationalekonomiska skäl, av ena eller andra slaget, komma att ingripa mot och förhindra av affärsföretaget planerade, företagsekonomiskt motiverade åtgärder. Emellertid må ej förglömmas, att de nationalekonomiska intressen statsmakterna ha att bevaka också kunna vara av den art, att de påfordra ett rakt motsatt uppträdande från statsmakternas sida. Situationen kan även bli den, att statsmakterna i det särskilda fallet anse sig böra ålägga företaget att starta eller upprätthålla en förädlingsverksamhet, ehuru de företagsekonomiska betingelserna för en sådan saknas. Såsom regel är det väl då lokala befolknings- och försörjningsintressen som aktuellt framträda med sådan styrka, att övriga intressen åtminstone för tillfället få skjutas åt sidan. Någon ytterligare utveckling av detta ämne är i detta sammanhang ej erforderlig. Det skall blott redan här antecknas, att om statsmakterna genom hinder eller tvång pressa företaget att driva en annan politik än den företaget utifrån sina egna synpunkter finner riktig och gagnande, skola statsmakterna även bära det direkta ansvaret för denna politiks ekonomiska följder, så att dessa ej redovisas såsom ett resultat av affärsverksamheten. Därmed skapas även ett kraftigt incitament till att framgå med omsikt och varsamhet vid avsteg från den väg, det företagsekonomiska intresset utstakar. Nämnden sammanfattar nu sin ståndpunkt till föreliggande spörsmål i följande uttalande.

81 Det måste principiellt anses lika befogat och riktigt för den statliga skogsägaren som för den enskilde att, närhelst så visar sig lämpligt för höjande av skogens avkastning och skogsprodukternas värde, själv förädla virkesproduktionen. Domänverket och dess ledning, vars uppgift är att ekonomiskt förvalta statens skogar, bör därför ha både rättighet och skyldighet att vidtaga varje åtgärd som avser att genom virkets förädlingdriva upp vinsten från statsskogsbruket. I egenskap av ägare till statsskogarna har staten genom statsmakterna att uppmuntra varje strävan från domänverkets sida att förbättra det ekonomiska resultatet från statsskogsbruket. I den mån dessa företagsekonomiska strävanden leda till åtgärder, som hota råka i konflikt med de nationalekonomiska intressen, vilka staten i sin egenskap av överhöghetsorgan har att bevaka, tillkommer det statsmakterna att ingripa för att om möjligt lösa motsatsförhållandet. Sålunda kunna statsmakterna, ifråga om en av domänverket planerad eller föreslagen statlig förädlingsanläggning, finna, att denna icke bör komma till stånd av hänsyn till virkestillgången i landet eller av önskan att undvika förstörelse av i liknande enskild industri redan nedlagt kapital. Å andra sidan kunna fall inträffa, då statsmakterna av sociala eller andra samhällsekonomiska skäl finna det befogat ålägga domänverket att igångsätta eller upprätthålla en förädlingsindustri, ehuru den ej är företagsekonomiskt motiverad. Hur å ena sidan företaget, å andra sidan staten skola organisatoriskt sett bringas att fullgöra sina olika funktioner och uppgifter, därom talas i detta betänkandes andra avdelning.

Domänverket.

(i

Kapitel III. STATENS UTARRENDERADE JORDBRUKSDOMÄNER. Vid sidan av de till ett värde av 256 milj. kr. upptaxerade statsskogarna utgöra statens utarrenderade jordbruksdomäner med sitt till 92,s milj. kr. uppgående taxeringsvärde domänfondens värdefullaste tillgång och domänverkets största förvaltningsobjekt. Statens företagarverksamhet är här av väsentligen annat slag än beträffande skogsbruket; den inskränker sig till utarrendering och den därav betingade tillsynen av egendomarna, medan själva jordbruksdriften omhänderhaves av vederbörande arrendator. Detta utesluter naturligtvis icke, att det är ett viktigt statens inkomstintresse förknippat med även denna gren av domänverkets ekonomiska förvaltning, och att densamma bör vara möjligast effektiv. Liksom i kapitlet angående statsskogarna skall därför här i korthet undersökas, huruvida det kapital, som staten håller bundet i sina jordbruksdomäner, giver eller genom förändrade anordningar kan tänkas giva en i förhållande till övrigt produktionskapital rimlig avkastning. Desslikes bör visas, huruvida staten har att lägga även andra än rent ekonomiska vinstsynpunkter på sitt jordinnehav. Emellertid är det måhända lämpligt att till ledningvid bedömandet av dessa spörsmål förutskicka en möjligast kort översikt av den historiska utvecklingen rörande statens jordbruksdomäner. I.

Jordbruksdomänernas uppkomst, förändring och förvaltning.

I Sverige har kronan ägt jordbruksegendomar sedan äldsta historisk tid. Någon full visshet om huru de uppkommit äger

83 man icke. Kronodomänerna tillväxte emellertid hastigt under medeltiden dels genom danaarv, utmätning för skatt och böter, förpantning och införlivning av de kungliga släktgodsen med kronans egendom, dels genom att kronan själv lät uppodla mark eller tog hand om och återupprättade gårdar, som till följd av digerdöden och andra farsoter lämnats öde. Ett ej ringa antal gårdar kommo även i kronans ägo genom erövring från andra länder, reduktioner, köp eller donationer. Av särskild betydelse var Gustaf Vasas indragning till kronan av flertalet av kyrkans jordegendomar. Efter denna reduktion antages kronodomänerna hava omfattat omkring hälften av det bebyggda landet. Genom förläningsväsendet, som särskilt blomstrade under vissa delar av 1500- och 1600-talen, avhändes kronan ett stort antal gods och hemman, men flertalet återvunnos genom Karl XI :s reduktioner, som även betecknade en definitiv brytning med förläningsväsendet. Vid tiden för Karl XI :s död torde den statliga jordegendomen absolut taget haft större omfattning än vid någon tidigare eller senare tidpunkt. Av kronogodsen hade redan under medeltiden en stor del utlämnats för brukande till landbor (åbor), som förutom skatter och andra pålagor erlade viss avgift eller städja till kronan. Denna landborätt övergick under tidernas lopp till en ständig besittningsrätt (stadgad åborätt), och innehavarna beviljades så småningom rätt att köpa hemmanen till skatte. Redan under 1600-talet, men i all synnerhet under det därpå följande århundradet, särskilt efter utfärdandet av 1723 års skatteköpsförordning, överfördes en mängd av de sålunda upplåtna kronohemmanen (kronohemman under enskild disposition) till skattehemman, d. v. s. till enskild egendom. Visserligen torde de skatteköpta hemmanen icke ursprungligen haft samma karaktär av enskild egendom som övrig jord i privat ägo. Med skatteköpen voro sålunda förenade villkor om viss återlösnings- och hemfallsrätt för kronan. Men efter hand föllo dessa restriktioner i glömska eller fingo i varje fall ingen praktisk betydelse, och sedvanerättsligt kommo de skatteköpta kronoegendomarna att

84 betraktas såsom ur äganderättssynpunkt jämställda med av ålder privat jordegendom. Skatteköpen sattes i gång huvudsakligen av fiskaliska skäl, för att åstadkomma medel till betalande av rikets gäld eller för att bidraga till finansierandet av krigsföretag, men motiverades då och då också därmed, att en skattebonde vore tillförsäkrad större trygghet till egendomen, än om han blott besatt den med besittningsrätt, och därför bättre beflitade sig om dess hävd och brukande. Avyttringen skedde ojämnt, främst beroende på styrkan av det ekonomiska intresse kronan hade under olika tider av dessa försäljningar. Politiskt brötos också olika befolkningsgruppers synpunkter mot varandra; adeln såg sålunda icke alltid med blida ögon på åbornas rätt till skatteköp, vilket tillförsäkrade dessa senare en friare ställning gentemot frälset, och idkarna av bergsbruk sökte gentemot bönderna åt sig utverka vidsträckt företrädesrätt till skatteköp. Emellertid övergingo efterhand nära nog samtliga av de på besittningsrätt upplåtna forna kronohemmanen i enskild ägo. Redan i början av 1700-talet gjordes vid riksdagarna kraftiga ansträngningar i syfte att få genomfört beslut om försäljningtill skatte jämväl av de under kronans omedelbara disposition stående hemman och lägenheter (kungsgårdar, säterier och andra gods och hemman). Förslag därom framlades i riksdagen flera gånger under århundradet utan att dock vinna erforderlig majoritet bland ständerna. Motiven för framställningarna om försäljning voro, att kronan därigenom skulle tillförsäkras större inkomst av sin jordegendom, samtidigt som denna bleve bättre skött om den komme i enskild ägo. Gentemot detta framhöllo motståndarna till en försäljning, att det icke skulle vara välbetänkt och knappast lagligen tillåtet, att kronan för all framtid avhände sig rätten till ifrågavarande jordegendomar.1 Dessa förblevo också under 1700-talet osålda och på skiftande villkor utarrenderade. 1 Därvid hänsyftades på stadgandet i landslagens konungabalk, att en konung ej ägde minska inkomsterna för efterträdaren; skedde detta likväl, hade efterträdaren rätt att det med våld återtaga. Stadgandet har haft sin betydelse icke minst såsom rättsgrund för reduktionerna.

85 Vid 1809 års riksdag väcktes åter på tal frågan om kronogodsens försäljning, och denna gång beslöto ständerna att godsen skulle till skatte försäljas.1 Motiven för detta beslut voro de ovan anförda: en försäljning skulle vara till ekonomisk fördel för kronan, som genom arrendesystemet åtnjöte ingen eller blott ringa inkomst från sin jord, den skulle vara till gagn jämväl för den enskilde, som därigenom skulle tryggas vid frukterna av sitt arbete, och den skulle slutligen till hela nationens bästa leda till ett bättre brukande av jorden. Då riksdagens beslut föredrogs inför Kungl. Maj :t, vägrades emellertid där sanktion. Kungl. Maj :t förklarade, att det ej med rikets sanna fördel kunde förenas att, på sätt ständerna velat, för alltid ifrån kronan avsöndra kungs- och kungsladugårdarna, vilka lägenheter från urminnes tider tillhört kronan och vilkas värden och avkastning i framtiden ännu kunde bliva högre än som för dessa lägenheter för tillfället kunde påräknas. Dessa höjda värden, heter det vidare i Kungl. Maj :ts beslut, och denna ökade avkastning skulle alldeles gå förlorade, om själva lägenheterna från kronan för alltid abalienerades. Kungl. Maj :t kunde av dessa skäl icke bifalla ständernas förslag, att kungs- och kungsladugårdarna, efter de gällande arrendekontraktens utgång, på auktion till skatte försåldes, utan förordnade i stället, att äganderätten därav alltid skulle åt kronan förvaras. Detta överensstämde även med 77 § i regeringsformen, som stadgade, att kungs- och kungsladugårdarna med flera kronan tillhöriga lägenheter borde förvaltas efter de grunder, riksens ständer därom föreskreve, men vilken förvaltningskulle upphöra, om lägenheterna på auktion till full äganderätt åt enskilda bortsåldes. — Genom denna Kungl. Maj :ts avvisande hållning blev ständernas beslut om försäljning verkningslöst. Försäljningsfrågan togs sedermera vid upprepade tillfällen ånyo upp i riksdagen utan att dock — frånsett ett beslut om 1 Adels- och bondestånden voro för, präst- och borgarstånden emot en försäljning, varför frågan fick avgöras genom votering inom det förstärkta statsutskottet.

86 en tillfällig, mindre avyttring vid 1840 års riksdag — leda till resultat förrän år 1874, då på förslag av Kungl. Maj :t beslut fattades om försäljning av viss kronojord. Till sina principer är detta beslut ännu gällande och ligger till grund för de alltjämt pågående försäljningarna av kronojord. Enligt 1874 års beslut beviljades Kungl. Maj :t rätt att låta på offentlig auktion försälja jordbruksdomäner, som ej lämnade högre årligt arrende än 200 kr., och vilkas bibehållande i kronans ägo icke på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning påkallades.1 År 1887 utvidgades försäljningsrätten till att omfatta egendomar inom de norrländska länen, vilkas arrenden utgjorde högst 500 kr.; för egendomar inom den övriga delen av landet höjdes gränsen år 1888 från 200 till 400 kr. och 1891 till 500 kr. Ett ytterligare steg i samma riktning togs 1902, då Kungl. Maj :t fick rätt att försälja kronoegendomar, som ej lämnade högre arrende än 600 kr., och år 1929 höjdes denna summa till 1,000 kr. Vid inköp av skogsegendomar för statens räkning hava ofta medföljt inägoområden, som saknat betydelse för skogsskötseln. I den mån för dessa områden ej kunde beräknas högre arrende än ovan nämnts ingingo även dessa i Kungl. Maj :ts försäljningsmandat. I syfte att befordra uppkomsten av egna hem har därjämte genom en serie riksdagsbeslut bl. a. åren 1891, 1894, 1896, 1909, 1913 och 1929 möjliggjorts försäljningar av å jordbruksdomänerna befintliga mindre lägenheter, som utan men för huvudfastigheten kunna frånskiljas, samt av smålotter från jordbruksdomäner som visat sig lämpliga att styckas. Dessa egnahemslägenheter hava på särskilda villkor avyttrats utan auktion. Genom de tidigare försäljningarna till skatte och de efter år 1874 skedda försäljningarna av kronojord ha kronans jordbruksegendomar starkt minskat i omfattning. Kronans ställning som jordägare i landet är därför numera varken absolut eller relativt av samma betydelse som vid 1700-talets ingång. 1 Vid beslutet var fogad den ännu gällande bestämmelsen, att köpeskilling för försåld jordbruksegendom skall användas till inköp av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark.

87 Ett mycket betydande antal kronohemman har sedan äldre tider och ända in i våra dagar disponerats som boställen åt ämbets- och tjänstemän, vilka på detta sätt helt eller delvis utfingo sin lön in natura i form av nyttjanderätt till bostället. Indragningar av sådana boställen förekommo dock redan under 1800-talets första år och den omläggning av ämbets- och tjänstemännens avlöningsväsen, som därmed inleddes, fortgick under hela det föregående århundradet. Av det gamla lönesystemet återstår numera praktiskt taget endast den ringa kvarleva, som återfinnes i bestämmelserna om prästerskapets och vissa andra ecklesiastika tjänsteinnehavares avlöning. Men även denna rest av naturahushållningen är under inflytande av modernare uppfattningar i färd med att förvittra. Kronans jord har dessutom använts till och disponeras alltjämt, om än i mindre omfattning än tidigare, för särskilda statsändamål, nämligen såsom anslag till allmänna inrättningar (Uppsala universitets hemman, Danviks hospitals hemman m. fl.). Då dessa jordegendomar ej stå under statens omedelbara disposition, komma de i detta sammanhang ej vidare att beröras. Övriga kronodomäner — sådana som ej voro anslagna till viss tjänst eller till annat särskilt ändamål — förvaltades ursprungligen för konungens räkning antingen av honom själv genom fogdar eller av hans förtroendemän såsom "förläning på räkenskap". Förvaltningen genom fogdar visade sig emellertid vara alltför oekonomisk. Gustaf Vasa och Johan III sökte visserligen genom skärpta instruktioner för fogdarna och inknappningar i personalens antal och förmåner utvinna en bättre avkastning från kronodomänerna, men det visade sig snart, att egendomarna blevo lidande därpå. Huvudsakligen för att något belysa, vilka svårigheter det alltid mött för kronan att få ut en tillfredsställande avkastning från sina jordbruksdomäner må här, i huvudsak efter en av kronolägenhetskommissionen meddelad historik, lämnas en sum-

88 marisk översikt av de genom tiderna skiftande bestämmelserna för egendomarnas förvaltning. Under Gustaf II Adolfs regering började man utarrendera de kronoegendomar, vilkas avkastningar voro små och osäkra, mot en bestämd penningsumma. Denna förvaltningsform slog snabbt igenom och undanträngde småningom fogdeväsendet fullständigt. Arrendetiden utgjorde till att börja med i regel endast två år. Efter Karl XI :s reduktion utsträcktes den till i allmänhet fem, högst tio år och en viss optionsrätt infördes. Under senare delen av Karl XII :s regering utsträcktes arrendetiden till högst 20 år. Förfoganderätten över kronogodsen låg under enväldets dagar hos konungen, men övergick under frihetstiden till ständerna, som ägnade en allt större uppmärksamhet åt frågan om villkoren och sättet för kronoegendomarnas utarrendering. År 1728 utfärdades nya beräkningsgrunder för arrendeavgiften, arrendetiden bestämdes skola utgöra 10 eller 12 år, och ar rendatorerna å de s. k. kungsgårdarna ålades i enlighet med tidens starka intresse för näringslivets utveckling att anlägga schäferier med visst antal djur. Den nya ordningen i förening med oreda i penningväsendet medförde emellertid avsevärda förluster för kronan. Nya bestämmelser utfärdades därför år 1748. Kungsgårdarna skulle nu utarrenderas genom auktion till den högstbjudande och de kungsgårdarna underlydande bondehemmanen skulle upplåtas mot en gång för alla fastställd ränta, utgående efter årlig markegång. Mindre gårdar upplätos mot den fastställda räntans utgörande utan markegångsberäkning. Arrendetiden sattes till högst 50 år och fick ej understiga 12 år. Arrendatorernas skyldigheter rörande jordbrukets skötsel och kreatursavelns upphjälpande reglerades mera ingående än förut. I verkligheten tillämpades bestämmelserna om kronodomänernas utarrendering genom auktion endast för de mindre gårdarna, under det att kungsgårdarna alltjämt upplätos under hand. År 1766 inträdde emellertid härutinnan en ändring, i det att från detta år arrendeupplåtelse endast kunde ske ge-

89 nom auktion. Arrendetiden för kungsgårdarna nedsattes från förut gällande 50 år till 15 år och för smärre lägenheter till 6 år. Denna nedsättning i arrendetiden torde främst ha varit motiverad av penningvärdets fortgående fall, varigenom arrendeavgifternas realvärde undergick en successiv minskning. Samtidigt med de nya arrendebestämmelserna utfärdades föreskrift, att sådana kungsgårdar och andra kronolägenheter, vilka blivit skatteköpta, skulle mot köpeskillingens återställande återfalla till kronan, vilket stadgande dock fick ringa påföljd i praktiken. Under Gustaf IV Adolfs förmyndarregering började man åter eftersätta bestämmelserna, att utarrendering av kronodomänerna skulle ske genom auktion, i det att förlängning på visst antal år av den kontraktsenliga arrendetiden medgavs åt arrendatorn men stundom även åt annan person. Systemet hade till följd en avsevärd nedgång i kronans arrendeinkomster, varför kammarkollegium år 1798 förbjöds att för framtiden utfärda arrendekontrakt och meddela "imission" i kungs- och kungsladugårdar å andra villkor, än Kungl. Maj :t framdeles komme att bestämma. De sålunda bebådade bestämmelserna rörande kronoegendomarnäs utarrendering utfärdades 1799. För att bereda arrendatorn tillfälle att draga nytta av sina uppodlingar och förbättringar satte man nu arrendetiden till 30 år. Avgiften skulle utgå dels med värdet av ett för varje egendom bestämt antal tunnor spannmål, och kunde levereras in natura eller i penningar efter markegång, dels med det belopp i penningar, som kunde framgå av arrendeauktionen. Enahanda villkor skulle gälla för de under kungsgårdarna lydande hemmanen och lägenheterna. Förordningen innehöll därjämte bl. a. bestämmelser om arrendatorns byggnadsskyldighet, skyldighet att hålla visst slags djur och att plantera ett visst antal ekar och andra träd i förhållande till antalet mantal. Ett ytterligare steg i syfte att befrämja en bättre hushållningför vinnande av en ökad avkastning av kungsgårdarna togs av 1810 års riksdag, då beslut fattades om att arrendelediga kungs-

90 gårdar skulle klyvas till mindre brukningsenheter, i den mån detta vid föregången undersökning visade sig lämpligt. Icke endast de nybildade kungsgårdshemmanen jämte övriga till kungsgården hörande hemman utan även hela kungsgården med alla sina lägenheter skulle utbjudas på auktion till arrende. Det ideligen växlande penningvärdet hade gjort den del av arrendeavgiften, som utgick i penningar, osäker, varför ständerna beslöto, att de mot denna avgift utgående förmåner hädanefter skulle utbjudas mot avgift i spannmål att levereras in natura eller betalas i penningar efter ortens årliga markegång. Alternativt kunde avgiften erläggas i hö, vilket alltid borde lösas efter ortens årliga markegång. Vid nämnda riksdag upphävdes därjämte alla de särskilda skyldigheter som arrendatorerna varit underkastade, såsom att inrätta och underhålla antingen stuteri, schäferi eller holländeri, att förbättra träd- och humlegårdarna, samt att anlägga trädskolor eller förrätta plantering av ett visst antal träd, emedan de därmed åsyftade ändamålen icke vunnits. Ständerna hoppades, att den större rörelsefrihet, som arrendatorerna härigenom finge, skulle å ena sidan giva dessa tillfälle att bättre än förut bruka egendomen efter dess beskaffenhet och å andra sidan öppna möjlighet för kronan att erhålla en högre arrendeavgift. I vissa andra avseenden åter gjordes emellertid arrendevillkoren stramare. Sålunda ålades arrendatorerna å de nya kungsgårdshemman, som uppstått genom styckning av äldre gårdar, att själva uppföra nödiga nybyggnader. Därjämte beslöto ständerna, att den alltsedan slutet av 1500-talet allmogen påvilande skyldigheten att utföra dagsverken åt kronoarrendatorerna skulle för framtiden upphöra. En tilltagande spekulation i kronoarrenden hade ej sällan visat sig driva upp arrendeavgifterna till en höjd, som bragte arrendatorerna på obestånd och föranledde vanskötsel av egendomarna. För att råda bot mot detta missförhållande motionerades vid 1840—1841 års riksdag om införande av sådana bestämmelser med avseende å sättet för utarrendering, att den inbördes tävlan mellan spekulanterna begränsades. Förslagen

91 vunno ej ständernas bifall, men frågan återupptogs vid följande riksdag med resultat, att ständerna beslutade nya grunder för kronoegendomarnas utarrendering. Enligt de nya bestämmelserna skulle för kungsgårdar, kungsladugårdar och andra kronolägenheter, vilkas arrenden inginge till statsverket, konungens befallningshavande utsätta såväl ett minimum som ett maximum, vilket det årliga arrendet ej finge understiga respektive överstiga. Dessa belopp skulle underställas kammarkollegii prövning och fastställelse. Hade den föregående innehavaren hävdat egendomen väl, vilket det ålåge konungens befallningshavande att bedöma och meddela kammarkollegium, skulle arrendet hembjudas den förre innehavaren eller, om denne avlidit, hans hustru och barn emot den av kammarkollegium fastställda maximiavgälden jämte övriga arrendevillkor. Anmälan om begagnande av optionsrätt skulle ske inom viss förelagd tid. I arrendevillkoren skulle kronan dock förbehålla sig att efter arrendetidens utgång disponera egendomen på annat sätt utan att arrendatorn, för den händelse kronan begagnade sig härav, skulle kunna erhålla eller fordra ersättning för den honom eljest tillkommande optionsrätten. Utarrenderades åter egendomen genom auktion och flera anbud gjordes till maximisumman skulle den erhålla arrendet, som bjöde högsta kontanta städj an att betalas på en gång vid tillträdet. I övrigt skulle vid auktionstillfället avlämnas vederbörlig borgen för städj ans och arrendevillkorens fullgörande. Om vid arrendeauktionen ej avgåves anbud, som uppginge till det utsatta minimibeloppet, skulle lägenheten utan förbehåll av visst minimi- eller maximibelopp genom ny auktion utbjudas på arrende. Det högsta avgivna anbudet skulle prövas av kammarkollegium. Oaktat arrendatorn eller hans efterlevande vid begagnande av optionsrätten hade att erlägga det stadgade maximiarrendet, visade det sig snart, att denna ordning var oförmånlig för kronan, enär arrendeinnehavarna, sedan de på grund av optionsrätten fått sina arrenden förlängda, ofta överläto dessa åt andra personer mot betydande avträdesbelopp. I en proposition till

92 1859—1860 års riksdag betecknade Kungl. Maj :t dessa mellanavgifter såsom "en lämplig mätare av kronans förlust av den städja, som i annat fall skulle kunnat vid arrendeauktion utfästas", samt föreslog arrendetidens nedsättning från 30 till 20 år. Ständerna biträdde detta förslag. Vid 1862—1863 års riksdag beslutades därjämte nya grunder för förfarandet vid arrendeuppskattningen. Enligt den förut gällande ordningen hade förslag till minimi- och maximiarrenden uppgjorts av kronobetjäningen; den nya förordningen stadgade att förslaget skulle vid sammanträde på stället upprättas av kronofogden med biträde av lantmätare och allt efter egendomens större eller mindre betydenhet av en eller två i lantbruk kunnige och för oväld kända ojäviga män, vilka för varje tillfälle skulle utses av konungens befallningshavande. Förrättningsmännen skulle även föreslå anordningar till egendomens förbättring genom odlingar, torpanläggningar eller andra dylika företag. Ständerna funno emellertid snart att nedsättningen av arrendetiden till 20 år icke erbjöde någon säkerhet för att statens fördel tillgodosåges på ett tillfredsställande sätt. Sedan statsutskottet vid 1875 års riksdag i sitt yttrande över frågan bl. a. gjort gällande, att medgivandet åt avträdande arrendator "att övertaga en egendom till lägre arrende än en annan möjligen skulle vilja och kunna bjuda, icke läte förena sig med statens fördel", beslöt riksdagen, att optionsrätt icke skulle medgivas i därefter upprättade arrendekontrakt. Den vid samma tid förestående indragningen av omkring tre tusen fastigheter, som varit anslagna till boställen eller eljest särskilt disponerade, torde starkt hava bidragit till att bestämmelserna för utarrendering av kronoegendomarna blevo aktuella och även på andra punkter än den ovan berörda utsattes för kritik vid 1875 års riksdag. I den skrivelse, vari riksdagen för sin del beslutade optionsrättens upphävande, kommo också yrkandena på en revision av övriga arrendebestämmelser till uttryck, vilket föranledde Kungl. Maj :t att uppdraga åt särskilda sakkunniga att utarbeta förslag till nya stadganden. I huvud-

93 sak på grundvalen av kommitténs .förslag och en inom finansdepartementet verkställd ytterligare utredning utfärdades de nya bestämmelserna år 1882. I samband härmed förordnades att förvaltningen av kronans jordbruksegendomar skulle handhavas av ett särskilt centralt ämbetsverk, den nyinrättade domänstyr elsen. Av de nya arrendebestämmelserna må här endast i korthet de viktigaste omnämnas. Den kanske betydelsefullaste bland dessa var, att de större ut jordarna lades under särskild förvaltning. Enligt den nya lagen skulle nämligen före egendomens utarrendering, om så visade sig lämpligt, skogsmarken avskiljas och tilläggas kronopark eller förvaltas särskilt för sig. Avsattes ej skogsmarken till kronopark, skulle den jämte jordegendomen utarrenderas med rätt för arrendatorn att enligt fastställd hushållsplan och arrendekontraktets närmare bestämmelser använda skogen till skogsfångst och till bete, där sådant utan men för skogens återväxt kunde medgivas. Vore skogen av större betydenhet kunde den undantagas, från arrendet, varvid arrendatorn dock skulle hava rätt till årlig utsyning av virke till belopp, som angåves i arrendekontraktet. — Arrendetiden skulle i allmänhet omfatta 20 år. I avbidan på skiftes eller vattenavlednings fullbordan, eller då andra förhållanden vore för handen, som förmenades väsentligen kunna inverka på arrendevärdet, kunde utarrendering ske på kortare tid. Ansåges större odlingsföretag böra utföras å egendomen, kunde denna upplåtas på arrende för längre tid, dock ej över 30 år. Förslag till arrendevillkor och sättet för egendomens utarrendering skulle upprättas av domänintendent eller vederbörande kronobetjäning i samråd med två i lantbruk och affärsförhållanden kunniga män, vilka jämte lika antal suppleanter skulle utses den ena av landstinget och den andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller, om hinder därför mötte, bägge av landstinget; till biträde vid förrättningen ägde därjämte konungens befallningshavande att kalla sakkunnig person, om så befunnes nödigt. — Sedan arrendevillkoren fastställts, skulle arrendet utbjudas på offentlig auktion, som skulle

94 förrättas samtidigt hos konungens befallningshavande och i den ställts, skulle arrendet utbjudas på offentlig auktion, som skulle före auktionen kunna ingivas till konungens befallningshavande, vilka anbud jämte de muntliga skulle prövas av •domänstyrelsen. Avgåves icke antagligt anbud, borde arrendet ånya utbjudas på auktion; erhölles ej heller vid detta tillfälle ett antagligt anbud, skulle det ankomma på domänstyrelsen att efter omständigheterna förordna om egendomens skötsel. Hade den förre arrendatorn skött egendomen väl, kunde dock domänstyrelsen ånyo upplåta arrendet till honom mot erläggande av högsta erbjudna arrendeavgift, eller, om denna understege det fastställda arrendevärdet, mot ett belopp, som svarade mot detta senare värde. Vore åter arrendeinnehavaren genom gällande kontrakt tillförsäkrad optionsrätt, skulle arrendet hembjudas honom till det fastställda arrendevärdet. Nämnas bör slutligen, att röster ej hade saknats för att den redan år 1871 tillkomna bestämmelsen, att arrendeavgiften alltid skulle vara bestämd i penningar, borde slopas och en återgång till arrendeersättning i naturaprodukter ske. Någon ändring häri kom dock ej till stånd. Den ersättning för den avskaffade optionsrätten, som infördes i 1882 års bestämmelser och som innebar, att den förutvarande arrendatorn under viss förutsättning kunde få övertaga arrendet till det högsta arrendebelopp, som bjudits vid auktionen, eller till det fastställda arrendevärdet, blev icke länge bestående. I proposition till 1887 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t, att hembud av arrendet till det fastställda arrendevärdet skulle före arrendets offentliga utbjudande göras förutvarande arrendator, som brukat egendomen väl, icke blott då han enligt äldre kontrakt vore berättigad till optionsrätt, utan även därest han innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsamman med återstående delen av arrendetiden uppginge till 10 år. Förslaget motiverades med att gällande bestämmelser ej i samma grad som optionsrätten stimulerade till vidtagande av förbättringar. Av än större betydelse var, att optionsrätten

95 beredde en arrendator, med vilken kronan hade anledning att vara tillfredsställd, trygghet, för att han efter arrendets utgång kunde få detsamma förnyat på rimliga villkor. Man ansåg sig därjämte ha anledning förmoda, att om ett väl skött arrende utbjödes vid inträdande förbättrade konjunkturer, skulle så många spekulanter framträda, att den förre arrendatorn, om hans bibehållande vid arrendet enligt 1882 års bestämmelser gjordes beroende av bud och överbud, bleve tvungen att underkasta sig större uppoffringar, än som kunde vara billigt och skäligt. Såsom ett ytterligare skäl för optionsrättens införande anfördes därjämte i propositionen, att de sedan 1882 gällande grunderna för arrendevärderingen lämnade långt säkrare garantier för ett tillförlitligt arrendevärde än det förut tillämpade förfaringssättet. Eftersom optionsrätten avsåge att utgöra en uppmuntran till och belöning för god skötsel av egendomen borde den dock, enligt förslaget, icke tillämpas förrän vederbörande tillsyningsmyndighet hunnit bilda sig en uppfattning om arrendatorns sätt att förvalta egendomen. Kungl. Maj :t föreslog i enlighet härmed att avträdande arrendator skulle ha innehaft egendomen under 10 år, innan han erhölle optionsrätt. Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag om optionsrättens återinförande, allenast med den ändringen, att tiden för denna rätts inträdande fastställdes till 5 år. Därmed hade man brutit med den uppfattning, som varit bestämmande för optionsrättens avskaffande år 1875. Ytterligare ändringar i 1882 års bestämmelser skedde vid 1907 års riksdag, då beslut fattades om dels att arrendeauktionen endast skulle äga rum på ett ställe, i regel hos konungens befallningshavande, och dels att rätten att ingiva skriftliga anbud skulle upphöra. Genom den vid 1926 års riksdag antagna lag om upplåtelse under åborätt av viss jord, har gjorts ett försök att delvis slå in på andra vägar vid utarrendering av kronans jord. Åborättslagen har tillkommit huvudsakligen av sociala skäl; den avser att till gagn för mindre bemedlade personer å landsbygden

96 skapa en form för upplåtande av kronojord under tryggad besittningsrätt. Kronan bibehåller äganderätten till jorden och upplåter till brukarna en besittningsrätt på obegränsad tid mot viss avgäld, som bestämmes för 20 år i sänder. Efter löpande avgäldstids utgång får avgälden i regel ej höjas med mer än 20 procent. Den fastställes i naturaprodukter, men utgår i penningar efter senast bestämda medelmarkegångspris. Efter första avgäldstidens utgång äger åbon rätt att inlösa fastigheten, såvida ej kronan gjort annat förbehåll vid åborättens upplåtande. Under vissa iförutsättningar äger kronan rätt återtaga fastigheten. Huruvida lagen kommer att medföra några praktiska resultat torde vara för tidigt att nu döma om.

2. De utarrenderade jordbruksdomäncrnas avkastning.

omfattning och

Statens utarrenderade jordbruksdomäner hava, som av det tidigare anförda torde framgå, under tidernas lopp växlat betydligt till antal och areal. Å ena sidan har på olika grunder sedan lång tid tillbaka försäljning av jordbruksdomäner ägt rum och under senare tid skog, tillhörande utarrenderade egendomar, överförts till kronoparker, medan å andra sidan ett stort antal jordegendomar, som tidigare tjänat till boställen åt vissa grupper av statens ämbets- och tjänstemän, ställts under kronans omedelbara disposition och utarrenderats. I följd av dessa förskjutningar har även jordbruksdomänernas sammanlagda värde undergått förändringar, vilka givetvis böra avspeglas i taxeringsvärdena. Härvid är dock att märka, att dessa under senare år undergått en avsevärd ökning till följd av penningvärdets fall. Utvecklingen från och med år 1910 i nu berörda hänseenden beträffande de genom domänstyrelsens jordbruksbyrå utarrenderade kronoegedomarna belyses av följande översikt, grundad på domänstyrelsens årsberättelser. Siffrorna gälla inägor och från arrendena icke undantagen husbehovsskog samt tomter, fisken och kvarnar m. m.

97 Antal utVid utgången av ar

Ytvidd;

har

Taxeringsmilj. kr. l

värde

arrenderade egendomar

Total

Inägojord

1,933

199,654

H5,353

59,T

IQIC

1,901

170,663

105,315

61,8

1920 I-7I7

136,229

92,470

84,2

IQ2?

1,707 n

89,555

92,1

88,801

93,t

88,308

93,1

I928

87,525

92,8

1926 Under den period, tabellen omfattar, hava ett antal löneboställen indragits och utarrenderats genom domänstyrelsen, varjämte inägor till inköpta skogar utarrenderats. Försäljningar hava emellertid skett i än större omfattning, varför de utarrenderade egendomarnas antal från år 1910 till 1925 sjunkit med 286, motsvarande en minskning av inägoarealen med 25,798 hektar. På grund av penningvärdets fall och ett noggrannare taxeringsförfarande steg icke dess mindre taxeringsvärdet under nämnda tid med 32,4 milj. kr. I jämförelse med enskildas fastigheter anses av domänstyrelsen statens vara väl högt upptaxerade. 4 I många jordbruksdomäners taxeringsvärden ingå därjämte ofta högt upptaxerade tomt- och industrivärden, liksom också värdet av skog och skogsmark, såvida denna icke på grund av arealens betydande omfattning ansetts böra åsättas särskilt taxeringsvärde. Försäljningen av fastigheter (hemman, hemmansdelar och lägenheter) från kronans jordbruksdomäner har under perioden 1910—1928 varit ganska omfattande, vilket framgår av följande tabell. 1

Avrundat till närmaste högre eller lägre hundratusental kronor. Uppgift därom återfinnes icke längre i årsberättelserna. 3 Uppgift om antalet lämnas endast i femårsstatistiken. 4 Se bl. a. domänstyrelsens yttrande år 1922 över arrendesakkunnigas betänkande. Domänverket. 7 2

98 F ö r s å l t A r

Antal fastigheter

Köpeskilling

Areal har

Kr.

1,025,614

1,214,707

962,117

1,112,000

1,445,988

I9I5

1,443,104

2,059,624

1,545,821

3,4i8

1,672,596

249 218

2,959

1,794.924

2,i75 1,909

1,400,795 1,291,446

560,000 273,875

19^3

1920 1922

215 189

558,913

i,435

1,239 946

9i8,395 1,122,270

i,536

517,447 819,608

5,133

17,616

21,739,244

1921 Summa

De utarrenderade kronoegendomarnas avkastning ingår till domänfonden. Det ekonomiska utbytet för åren 1913, 1925— 1928 samt i medeltal för åren 1921—1925 ter sig, enligt uppgifter hämtade från domänstyrelsens årsberättelser, på följande sätt: Jordbruksarrendenas bruttobelopp utgöres av inkomstsumman (kol. 4) med tillägg av arrendeavkortningarna (kol. 5). De senare utgöras av arrendemedel, som icke influtit till domänstyrelsen utan omedelbart använts för gäldande av domänverket åliggande utgifter för nybyggnader, nyodling och täckdikning m. m. Det åligger nämligen arrendatorn att förskottera och

99 l A 2 s

CO

5 g

U

^ >

M

|

a -7? -2 *. +« ^ ^^

* 42

ro

CN"

N"

ON

M

NO

I~-

CN)

w

w

t--.

VO

*-*

M

00 vO

vo rf

csT

(H

M

ii

M

E>

oo

•

vo

*H

>

vö

co vo

rf vo

rö

o"

VO VO

0 0 VO

t-~

oo

ro r^ vO

N

NO NO

vq O

00~ ON

t-»

ON

ON

ro

o

vO

ro

ro

VO rf

vo vO 00

ON

ro

ro rC

ro

utgif

ON 0 0

vö vo r^

«

o 1 *

oo vO r-»

M

O ro

ON

ri-

rf

ro ro

v ö

O rf

ro

rö oo" vO

NO

«NI

0 0

rf

N

1--.

rf

i)

rrend

Jord

M

bruks

.'

r^ v©

vo

<N vo

NO VO

ro

0 0

O r^

vO vo

VO

rö

VO

CN vo

ro r—

vwo 00

ro cs v»

rf

vö

O

o"

NO"

r-~

NO

ON

1^.

ON

q CN"

o_ ef

o_

o_

ri

CN"

VO

t-^.

ro

N O

CN r f

VO

<N vo CN vo 00

O

r-~

0 0 NO_

VO

r-» VO

rf ro

o_ NO"

rf NO M

rö

oo"

rf

rf

vo O N

O rf rf

v o CM

r-^ vo

cs

NO

VO

rf

ON Jt-~

rf

r^

vo

ON

oo ON

NO

i-t

ro

NO

ON ON

CN

vO

_^

o"

vO 00

VO

r^

NO

oo

rt u CXJ

rf

r^

rf

CN

VO

M <N

OO"

O rf

1 ^ VO

CO

c

o^

ON NO.

oo"

vO

t ^

O N

vO «N! M

rf ro

rf ro

ON

vO

ON VO

CN)

tN

r-~

ON

rf

r f

N O

i-~.

rf oo

o"

(N)

vo No" 0 0 r f

00 NO

o

O r^

M

r f

r^

ro

co

o>

rö

O O vo

vö

O

NO"

ON

r~.

t-^

vo ON

ON ON

CN

NO 1 ^ OO

vO

vo

rf

q

o"

«N1

rf

ON

ro

CN)

v o CN1

(NI

vo

? c

Arrenden av kvarnar, fisken m. m.

C

vO

:0

'C

o JA

vO

tu

CO

N

CNT

rf »H

r-^

ON

E

a

00 r^

vo

3 00

vO r f

vo rf rf

•-*

v.

VO

o o^

oo VO

ON

rt 6

NO" CN

o"

CN1

rf

VO

ON NO

CN_

..-»

00 rf ro

*o

H M

<! «• c

O

OO"

M

endekortngar (för n byggn: Donyodlii mänm. m inteningå e denterinkom nas aroch u giftspo voden terna

O

O vO rf

00 S *•

JA -S W

*-*

ro ro

CN

g

CH

ON

rf

>

a

OM

ro co

ON NO

A 73 A S "M

00 ON 00_

<" £

9 r^

ON

o"

cö

r^ r^ rf

BevillLant- ning oc mäteri, kommu rialskatt vattensom ej avled- åligger ning arrenda torerna

<M

M rf

rf

NO CO

•fl . -

Cv

VO

oo" CN ro

"

rt

Övri

rf

rf

O N

cfl O

NO

N vo"

NO NO NO

«vj^

ri E s3

«

0 CN

vO

ON

av nusbehovsvirke, slåtter och bete på skogen

<H

ro

17?

w

co

vo

1 ON M

IN ON •H

1 M CNl ON •H

q;

13 ,-^

•« "8 "i N a

Si

ON m

C

r^.

rf

o_

M

CNT

vO

t--.

<N) ON

ON

CO CN! ON t-.

'-3

100 ombesörja förekommande nybyggnads- och grundförbättringsarbeten även i de fall, där kostnaderna skola gäldas av domänverket (jordägaren). Arrendatorns ersättning från domänverket utgår sedermera genom avkortningar å arrendet till dess det belopp, för vilket domänverket skall svara, guldits. Dessa avkortningar, vilka således utgöra den del av arrendebeloppet, som staten omedelbart åter nedlägger i sina jordbruksdomäner, uppgå, som synes av tabellen, till en betydande del, över 20 procent, av jordbruksarrendenas bruttobelopp. Huru mycket av avkortningarna som är att anse såsom nyinvesteringar till skillnad från driftkostnader låter sig icke avgöra med ledning av tillgänglig statistik eller på grundval av domänstyrelsens nuvarande bokföring. De sammanlagda utgifterna visa en påfallande stegring från tiden före kriget, huvudsakligen beroende på dels penningvärdets fall, dels ökad skattskyldighet för domänverket från och med år 1921. I övrigt må anmärkas att de verkliga, löpande driftkostnaderna äro något lägre än i tabellen angivna belopp, enär i utgifterna även inräknas kostnaderna för saluvärdering, styckning och försäljning, vilka rätteligen böra utgå av försäljningsmedel. Nettobehållningen redovisas i tabellens kol. 13, sedan till utgifterna även räknats värdet av viss skogsavkastning, vilken i huvudsak utgöres av arrendatorn tillkommande fritt husbehovsvirke jämte värdet av rätten till slåtter och bete i skogen. Den del av arrendet, som motsvarar värdet av dessa förmåner, har nämligen i domänverkets statistik tillförts statsskogarna såsom inkomst, och därför fråndragits arrendeinkomsten. Nettobehållningens procentuella storlek i förhållande till taxeringsvärdena åren 1913, 1925—1928 samt i medeltal för åren 1921—1925 framgår av nedanstående tabell. (Att behållningen mätes å taxeringsvärdena beror givetvis på att statens jordbruksdomäner ej representera något i egentlig mening investerat kapital. Då emellertid taxeringsvärdena i regel torde vara lika med saluvärdena bli de förra ett ganska tillförlitligt uttryck för det realiserbara nutidsvärdet av det kapital, som

101 är 'nedlagt' i jordbruksdomänerna.) Tabellens siffror angiva vinstprocentens storlek dels för det fall, att avkortningarna räknas såsom inkomst (nyinvesteringar), dels för det fall, att avkortningarna ej medräknats såsom vinst utan betraktats såsom driftkostnader. Vid bedömandet av vinstresultatet är särskilt att märka, att i jordbruksdomänernas taxeringsvärden även ingår delvis värdet av skog, v a r s hela avkastning dock, såsom ovan nämnts, påföres skogsbruket och ej jordbruksdomänerna såsom inkomst. Rätteligen borde sålunda värdet av denna skog fråndragas jordbruksdomänernas taxeringsvärden. E t t försök att särskilja dessa värden har gjorts beträffande 1928 års taxeringsvärden och därav framgick såsom approximativt resultat, att det samlade taxeringsvärdet å jordbruksdomänerna, 92,s milj. kr., borde minskas med 4,3 milj. kr. skogsvärde, vilket i tabellen nedan är gjort beträffande år 1928. Taxerings-

År

värde Kr.

1913 1925 1921—25 (medeltal) 1926 1927 1928

Behållning i procent av taxeringsvärdet

59.747.539 92,054,300 90,420,903 93,350,000 93,120,300 88,500,900

Inkl. arrende- Exkl. arrendeavkortning avkortning 2,80

2,0

1,86

1,21

1,87

1,29

1,87

1,26

1,91

1,31

1,95

1,35

Såväl av särskilda sakkunniga, som yttrat sig om j o r d b r u k s domänernas räntabilitet, som i riksdagen har upprepade gånger framhållits, att jordbruksdomänernas avkastning ej kan anses vara tillfredsställande. 1 I den m å n avkastningen från jord1

Se bl. a. 1909 och 1921 års revisionsberättelser ang. statsverket; jordbruksutskottet under 1913 års riksdag med anledning av en i andra kammaren väckt motion om undersökning ang. nya grunder för utarrendering av kronans jordbruksdomäner; Skogsbokföringssakkunuigas slutbetänkande (avgivet 1921), sid. 202; arrendesakkunnigas betänkande (avgivet 1921), sid. 45.

102 bruksdomänerna kan och bör bedömas efter nettovinstens storlek i förhållande till taxeringsvärdet synas odkså de framställda klagomålen vara befogade. Vissa förhållanden böra dock här påpekas. Tidigare har redan erinrats om, att domänstyrelsen anser kronodomänerna vara åsatta ett högre taxeringsvärde än jämförbara jordegendomar i enskild ägo. Vidare har påpekats, att kostnaderna för styckning och försäljning av egendomar oriktigt påföras driftkostnaderna. Härtill kommer, att skattskyldigheten lör det i jordbruksegendomarnas taxeringsvärde ingående värdet av skog och skogsmark helt åvilar jordbruket, oaktat avkastningen från dessa skogar i sin helhet tillföres statsskogsbruket såsom inkomst. Överhuvud taget är det svårt, för att icke säga omöjligt, att med ledning av domänstyrelsens statistik och nuvarande bokföring uppgöra en fullt exakt beräkning av de utarrenderade jordbruksdomänernas avkastning. De avvikelser som, finnas, torde dock icke röra sig om så stora belopp, att de ovan anförda räntabilitetssiffrorna i någon väsentlig mån skulle vara missvisande.1 Såsom den egentliga orsaken till den i förhållande till taxeringsvärdena låga och sedan år 1913 sjunkande avkastningen har domänstyrelsen tidigare — i ett yttrande över statsrevisorernas berättelse år 1921 — betecknat det förhållandet, att med de tillämpade 20-åriga arrendeperioderna ett stigande jordvärde ej kan omedelbart giva resultat i ökade arrendeinkomster. Även om detta i och för sig är riktigt, tyda de ovan angivna räntabilitetssiffrorna knappast på att förklaringen till den låga avkastningen uteslutande är att söka i berörda omständighet. Räntabiliteten visar ännu år 1928 ingen nämnvärd tendens att stiga, oaktat en del fleråriga kontrakt utan tvivel under tiden från domänstyrelsens yttrande utlupit och blivit föremål för ny värdering. I sitt nyssnämnda yttrande, såväl som i sitt yttrande över arrendesakkunnigas betänkande har domänstyrelsen gjort gäl1 Generaldirektör Beskow angav i ett föredrag i lantbrtiksstyrelsen den 27 nov. 1927, att jordbruksdomänernas räntabilitet låg mellan 1,6 å 2 procent å taxeringsvärdet.

103 lande, att den av statsmakterna av sociala skäl tillämpade politiken ifråga om styckning och försäljning av kronans jordbruksdomäner tillhöriga fastigheter utövar en ogynnsam inverkan på storleken av avkastningen från dessa fastigheter. I avvaktan på beslut om försäljning, styckning eller disposition för allmänna ändamål kunna nämligen en del jordbruksegendomar ej utarrenderas med tillämpande av den annars normala 10—15-åriga arrendetiden, utan få utbjudas på avsevärt kortare tid. Såsom exempel må nämnas, att av 154 jordbruksdomäner, som blevo arrendelediga under år 1924, upplätos 71 stycken på nytt arrende för en tid av 5—20 år, medan 78 utarrenderades på 1—4 år. Av de under år 1925 arrendelediga omkring 150 egendomarna upplätos omkring hälften på 1—4 år. Givet är, att en så kort arrendetid verkar nedtryckande på arrendesumman, liksom den ej torde bidraga till att egendomarna givas god skötsel och hävd. Å andra sidan bör observeras, att de årliga försäljningarna av kronojord huvudsakligen gälla mindre kronoegendomar, som draga särskilt höga förvaltningskostnader i förhållande till arrendebeloppet, och därför ansetts giva allt för dålig nettoavkastning för att med fördel kunna behållas i statens ägo. Den sedan länge pågående utsorteringen av de minst lönande jordbruken ur statens utarrenderade jordbruksbestånd borde därför kunnat bidraga till vinnandet av bättre räntabilitet från den kvarvarande egendomsmassan. Från olika håll har gjorts gällande, att det nuvarande värderingsförfarandet vid arrendets bestämmande icke innebär tillräcklig garanti för statsintressets tillgodoseende. Arrendesakkunnige erinra sålunda om att arrendatorns fria husbehovsvirke, vilken förmån rätteligen skulle motsvaras av ett därefter avmätt arrendebelopp, ej sällan visat sig hava ett högre värde än hela arrendeavgälden, och att denna allt för ofta förekommande underskattning av husbehovsvirkets värde tyder på bristande aktgivande från uppskattningsnämndernas sida. Utöver nu antydda försök till förklaring å jordbruksdomänernas låga avkastning har ytterligare framförts en rad dylika av olika

104 myndigheter och sakkunniga. Då emellertid nämnden icke har för avsikt att föreslå något detaljerat reformprogram rörande arrendevillkoren eller förfaringssättet i övrigt vid egendomarnas utarrendering, saknar den anledning att närmare ingå på dessa spörsmål.

3. Motiv för och omfattningen av statens

jordägande

Av det föregående framgår i huvuddrag, vilket ekonomiskt resultat de statliga jordbruksegendomarna lämna sin ägare samt vilka svårigheter det mött och alltjämt möter att förbättra detta resultat. För bedömandet av den ekonomiska effektiviteten vid förvaltningen av statens jordbruksdomäner hade det varit önskvärt att kunna göra en jämförelse mellan räntabiliteten å statens och räntabiliteten å av enskilda ägare utarrenderade jordbruksegendomar. Material för en dylik jämförelse saknas dock, enär man icke känner räntabiliteten å sistnämnda slag av jordbruksfastigheter. Visserligen har på föranstaltande av lantbruksakademien under en följd av år insamlats uppgifter över åkerjordens salu- och arrendevärde i olika delar av landet, och enligt en av agronom L. Nanneson utförd sammanställning av dessa uppgifter skulle för senaste uppgiftsåret, 1926, arrendevärdet vid småbruken utgöra 4,7 procent, samt vid bondebruken och storbruken 4,5 procent av saluvärdet. Men de sålunda funna arrendevärdena, som i sig själva betecknas vara endast "tämligen approximativa närmevärden", äro inga nettovärden, d. v. s. de angiva ej egendomarnas nettoräntabilitet sådan denna framkommer sedan ägaren erlagt på honom belöpande underhållskostnader och skatter m. m. för den utarrenderade egendomen. Ej heller föreligger någon tillräckligt omfattande och tillförlitlig undersökning rörande jordbrukets räntabilitet i allmänhet. Dock har även här gjorts ett försök att komma till klarhet. Resultatet föreligger i en av lantbruksstyrelsen under en följd av år utgiven, likaledes av L. Nanneson utarbe-

105 tad serie: Räkenskapsresultat från svenska jordbruk, vari offentliggjorts resultatet av undersökningar rörande räntabiliteten å ett visst antal (årligen omkring 300) för ändamålet utsedda och kontrollerade jordbruk (lanthushåll). I denna undersökning beräknas räntabiliteten å såväl fastighets- som driftskapital, varvid "ett försiktigt beräknat marknadsvärde" lagts till grund. Undersökningsmaterialet är mycket begränsat och primäruppgifternas tillförlitlighet helt visst svår att bedöma. De framkomna räntabilitetssiffrorna variera avsevärt för olika egendomar; de bästa visa en räntabilitet av något över 5 procent, medan andra utvisa ren förlust, d. v. s. de direkta driftkostnaderna ha överstigit bruttoavkastningen. Den genomsnittliga räntabiliteten ligger för de senaste fem åren vid 2 procent för samtliga undersökta jordbruk. Resultatet av anförda undersökningar måste givetvis upptagas med all försiktighet. Onekligen är dock undersökningen ägnad att ge stöd åt den allmänna uppfattningen om det svenska jordbrukets för närvarande låga räntabilitet å gällande jordvärden, och ur de framkomna siffrorna kan svårligen, åtminstone vad den närmaste framtiden beträffar, hämtas förhoppning om en sådan stegring av statens inkomster från sina jordbruksdomäner, att inkomsten i förhållande till egendomarnas taxeringsvärde skulle komma att motsvara gällande allmänna ränteläge. En höjning av nettoavkastningen från nuvarande omkring 1,5 procent till 4 eller 5 procent av taxeringsvärdet förefaller svår att uppnå. Helt naturligt har jordbruksdomänernas jämförelsevis låga räntabilitet föranlett upprepade undersökningar i vad mån det är möjligt att genom den ena eller andra åtgärden förbättra statens inkomster från domänerna. Även under senare år ha olika kommittéer och sakkunniga varit sysselsatta med detta problem och framlagt detaljerade förslag, syftande till en höjd räntabilitet. I de till synes få fall då åtgärder vidtagits i anledning av dessa förslag, torde emellertid det ekonomiska resultatet icke märkbart påverkats därav. För egen del har nämnden icke för avsikt att undersöka,

106 vilka olika detalj åtgärder som kunna och böra vidtagas för att förbättra resultatet. Detta är nämligen enligt nämndens mening frågor, som det principiellt bör tillkomma förvaltningsorganet självt att avgöra. Det nuvarande systemet med statsmakterna såsom de där bestämma arrendevillkoren i nära nog allt utom vad som rör själva arrendesumman leder till en stelhet i förvaltningen, som otvivelaktigt inverkar ofördelaktigt på det ekonomiska resultatet. Det förvaltande organet, vilket namn och vilken organisation det än gives, måste utrustas med vidsträckt befogenhet att inom ramen för av statsmakterna givna allmänna direktiv vidtaga de åtgärder, det anser lämpliga för utvinnande av högre inkomst från egendomarna. Systemet med statsmakterna såsom de i detalj beslutande, efter det kommittéer och sakkunniga verkställt ofta vidlyftiga utredningar, leder till tidsspillan, tveksamhet och uppskjutande av handling. En under ansvar handlande förvaltningsledning har större möjligheter att efter skiftande omständigheter avgöra, vilka åtgärder som kunna vara erforderliga, och att snabbt genomföra dessa. Under förvaltningsorganets befogenhet bör ligga bestämmanderätten rörande bl. a. sättet för utförande av värdering av arrende, för arrendenas utbjudande (genom auktion eller på annat sätt), för arrendenas gäldande (kontant eller in natura), bestämmande av byggnadsskyldighet, utförandet av syn samt fastställande av rätt till husbehovsvirke m. m. Genom att vidga förvaltningsorganets befogenhet och i än högre grad än vad nu är fallet på ledningen lägga det omedelbara ansvaret för egendomarnas ekonomiska förvaltning, torde denna bli så effektiv, som det överhuvudtaget är möjligt att få den. Huruvida också inkomsterna därmed skola kunna drivas upp till att motsvara 'normal' ränta å kapitalet (taxeringsvärdena) är omöjligt att förutsäga. Vad man för närvarande vet därom tyder emellertid knappast på, att så skulle bliva fallet. Under sådana förhållanden måste även den frågan uppställas, huruvida det kan anses ändamålsenligt, att staten behåller sina

107 jordbruksdomäner, eller om den tvärtom bör skrida till en mer eller mindre total utförsäljning av dem. Om nu detta spörsmål vore att bedöma enbart med tanke på dagens eller generationens krav på skälig ränta å ett visst kapital, alltså ur en mera renodlad affärssynpunkt, vore svaret helt visst jämförelsevis lätt funnet. En årlig inkomst för statsverket av för närvarande endast omkring 1,5 procent på det i jordbruksegendomarna bundna kapitalet — med oviss utsikt till höjning av denna vinstprocent — får vid i allmänhet gällande ränteläge anses såsom en mindre god affär. Ett successivt frigörande av detta kapital och dess placerande på ett mera vinstgivande men ändå jämförelsevis betryggande sätt skulle leda till en fördubbling av dess avkastning. Spörsmålet om staten såsom jordägare är emellertid icke enbart eller ens i främsta rummet en fråga om räntabiliteten på ett visst kapital i statens ägo. Problemet ligger djupare och rymmer vida mer än vad det ekonomiska vinstintresset anger. Sedan äldsta tider har det ansetts nödvändigt, att staten äger jordegendomar och andra naturtillgångar för att med inkomsterna därifrån och med stöd av förfoganderätten över dem kunna fylla sina mångfaldiga uppgifter som stat. I sitt ägande av jord, skogar, gruvor och vattenfall har staten genom tiderna haft en säker ekonomisk förankring. Ingen torde kunna bestrida, att detta varit till fördel för fastheten i statens konstruktion, väsen och handlingskraft. Utan egna, säkra och omedelbara tillgångar är staten vekare gentemot olika medborgargruppers tillfälligt skiftande meningar, och den förmår icke på samma sätt gripa ledande in vid samhällets utveckling. Vårt lands historia har mer än ett exempel på huru kronans makt och inflytande sjunkit i samma mån dess egendomsinnehav minskats; varje allvarligt och framgångsrikt försök åter att stärka statens ställning gentemot ekonomiskt mäktiga och egoistiskt inställda, enskilda intressegrupper i samhället har oftast börjat med en förstärkning av statens egen, kollektivt ägda, ekonomiska grundval. Situationen är väl i vårt tidevarv och i vårt land icke den-

108 samma som under de århundraden, då staten hade att hävda nationens gemensamma bästa emot enskilda medlemmar av samhället, vilka vid framförandet av sina privata intressen stödde sig på besittningen av väldiga jordinnehav. Kampen om den politiska och ekonomiska makten föres idke numera mellan landets storgodsbesittande familjer, med kronan som hårt beträngd och slutligen till självförsvar tvungen tredje part. Skyldigheten att visa lojalitet mot staten, dess lagstiftning och institutioner torde vara mera allmänt erkänd och efterlevd nu än förr. Och genom skattesystemets utveckling kan staten smidigare och effektivare än i äldre tider, då kronan för täckande av sina utgifter var i stor utsträckning hänvisad till avkastningen från egna ägandes källor, få fyllt sitt behov av inkomster. Men erfarenheten visar, att även den moderna staten vid sitt politiska handlande har att räkna med motstånd och motdrag från ineller utländska ekonomiska sammanslutningar, vilka uteslutande ledas av egna intressen. Statens på lagstiftningsmakt vilande inflytande kan alltjämt behöva den förstärkning som ligger däruti, att staten besitter egna ekonomiska resurser. Därigenom blir staten även i stånd att direkt inverka på den ekonomiska samhällsutvecklingen. Utan egen egendom hade staten vid flera tillfällen i nyare tid icke kunnat på samma sätt som skett tillvarataga nationens och folkhushållets intressen. Sålunda har staten genom sitt innehav av gruvor och skogar kunnat verka direkt reglerande på exploateringen av dessa viktiga råvarukällor till gagn för nationens framtida försörjning, statens innehav av jord har gjort det möjligt för staten att i viss utsträckning driva en socialt betonad jordpolitik, statens innehav av järnvägar har gjort det möjligt att kraftigt bidraga till tillgodoseendet av de samhälleliga trafikbehoven inom detta viktiga kommunikationsområde. Intet tvivel råder därom, att det även i våra dagar måste anses vara till gagn för samhället, att staten såsom utövare av vissa, i omfattning och vikt alltmera ökade funktioner i samhället, själv besitter egendom. Även om denna sats är riktig, kan emellertid här invändas, att den egendom staten besitter icke nödvändigt behöver om-

109 fatta jord ooh jordbruk eller ens bör göra det, om nämligen dylik egendom lämnar en i förhållande till annan egendom låg avkastning. Medan i äldre tider, med dess jämförelsevis enkla produktionsliv, jordförvärv och jordinnehav lågo närmast till bland de få former för kapitalplacering, man då hade att välja emellan, stå nu flera olika vägar öppna för en fördelaktig investering av statskapital. Staten må, med andra ord, väl förfoga över egna tillgångar, men dessa böra vara mera rörliga för att vid varje tillfälle kunna placeras där de ge den högsta avkastningen. Klart är, att staten vid sina kapitalplaceringar varken bör eller kan bortse från placeringsobjektets avkastningsförmåga. Staten har emellertid också intresse av att dess kapitaltillgångar bli såvitt möjligt säkert placerade. Vinstintresset och säkerhetsintresset få vägas mot varandra. I ett land som vårt erbjuder sig jorden såsom ett av de säkraste placeringsobjekten. Industriföretag, samfärdsmedel och obligationer av skilda slag kunna röna stark inverkan av konjunkturer och den fortgående utvecklingen; från att vid en tidpunkt ha stått såsom utomordentligt goda och säkra värden kunna de vid en annan ha betydligt reducerats, kanske ned till ren värdelöshet. Jord som kan brukas och avvinnas skördar har däremot alltid och kommer såvitt man för överskådlig framtid kan se att ha ett beståndande värde, ehuru man naturligtvis även här har att räkna med fluktuationer. Huruvida de senaste årens företeelser inom jordbruksnäringen skola komma att leda till en definitiv minskning av nuvarande jordvärdet i vårt land är svårt att förutsäga. Hittills torde de emellertid i stort sett icke inneburit annat än en jordvärdets anpassning till förändringarna i penningvärdet. Det gives ock exempel på att statliga jordområden undergått betydande värdeökning, samt att innehavet av dylika områden många gånger möjliggjort för staten att genom byte eller beviljande av brukningsrätt genomföra ekonomiska transaktioner, som eljest skulle kostat statsverket betydande summor kontanta medel. Ur säkerhetssynpunkt är därför lämpligt att låta de statliga tillgångarna omfatta även jordegendom.

110 Men därtill kommer, såsom redan antytts, att staten kan, om den är jämförelsevis stor jordägare, direkt och verksamt ingripa i den samhälleliga jordpolitiken. Tack vare de stora jordbesittningar som staten, främst efter Karl XI :s reduktion, förfogat över, har den sålunda genom jordupplåtelser kunnat verksamt främja uppkomsten av en fri och självägande bondestam i vårt land. Allt fortfarande söker staten genom upplåtelse av lämpliga delar av sin jord bereda tillfälle särskilt för mindre bemedlade att förvärva eget jordbruk eller annars egna hem. Det torde knappast råda några delade meningar om, att det statliga ingripandet på detta område har varit utomordentligt betydelsefullt och att det bör fortsätta. Men för detta erfordras att staten, vilken form den än väljer för sina framtida jordupplåtelser: äganderättens, den tryggade besittningsrättens eller arrendebrukets, besitter jord i avsevärd omfattning. Utifrån denna synpunkt sett bör staten snarare öka än varaktigt minska sitt jordinnehav. Det organ, som har att handhava förvaltningen av de statliga jordbruksdomänerna, är givetvis i sin verksamhet bundet av de direktiv rörande förvaltningen, som statsmakterna med hänsyn till egendomsinnehavets sociala eller jordpolitiska syftemål utfärda. Men inom ramen av dessa direktiv har förvaltningsledningen att eftersträva högsta möjliga nettoavkastning till ägaren, naturligtvis under hänsynstagande till att egendomarnas hävd och framtida värde icke får försämras eller förminskas. Vilka detalj åtgärder som böra vidtagas för att nå detta mål, må det närmast tillkomma förvaltningsledningen själv att bestämma. Såsom en viktig åtgärd för att avvinna hela fastighetsmassan en god inkomst har emellertid särskilt framhållits behovet av en förnuftig arrondering av förvaltningsobjektet, d. v. s. en utförsäljning av de förhållandevis mindre räntabla fastigheterna och deras ersättande med mera räntabla. Någon möjlighet att på basis av domänverkets nuvarande bokföring fastställa vilka egendomar som i så fall främst borde ifrågakomma

Ill till försäljning föreligger dock icke. Domänstyrelsen själv har emellertid vid flera tillfällen givit uttryck åt uppfattningen att de mindre egendomarna lämna en sämre räntabilitet än de större. Enligt en för kronojordssakkunnigas räkning av domänstyrelsen verkställd utredning utgjorde vid 1928 års ingång kronans samtliga under styrelsens förvaltning stående och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar (således ej tomter, fisken och kvarnar etc.) ett antal av 1,407, taxeringsvärderade till 89,787,500 kronor och lämnande i årligt bruttoarrende 2,544,899 kronor. 1 Fördelas ifrågavarande loppet) utgår med högst 600 kronor, högst 700 kronor, högst 800 kronor, högst 900 kronor, högst 1,000 kronor, högst 1,200 kronor eller med högre belopp erhålles följande resultat: A r r e n d e TaxeringsAntal

värde Kronor

Kronor

i % av taxeringsvärde

Med arrende av högst 6 0 0 k r

1,464,200

36,978

»

»

över 6 0 0 t. 0. m. 700 kr.

2,259,300

54,225

2,4

%

»

»

»

»

800 »

3,913,600

92,875

2,4

%

»

•

»

900 »

4,227,000

98,843

2,3

%

»

»

» 1,000 »

"5

4,355.900

111,946

%

"

»

» 1,000

» 1,200 »

6,044,100

172,206

2,85 %

»

»

» 1,200 kr.

733 67,523,400

1,977,826

Summa

1,407 89,787,500 2,544,899

%

2,9

%

2,8

%

medeltal

Då nettoavkastningen av de egendomar, som ej giva högre årligt arrende än 1,000 kronor, synes vara relativt något lägre än den i och för sig låga räntabiliteten å de större egendomarna, kan tydligtvis ur ren räntabilitetssynpunkt sett icke vara något att invända mot den i det föregående omnämnda * Kronojordssakkunniga: Betänkande med förslag rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans domäner (1928), sid. 21 o. 25. egendomar i grupper allt efter som arrendeavgift (bruttobe-

112 av statsmakterna beslutade åtgärden att efter hand låta utförsälja egendomar, som ej giva högre årligt arrende än 1,000 kronor. Däremot kan ifrågasättas lämpligheten av dessa försäljningar med hänsyn till att staten i samma mån den definitivt avhänder sig jordegendomar avstår från eller i varje fall försvårar möjligheten att i fortsättningen bevaka vissa med egendomens upplåtelse förknippade sociala intressen. En upplåtelse i form av exempelvis besittningsrätt för brukaren skulle lättare möjliggöra för staten att trygga egendomens användning för det ursprungligen avsedda ändamålet. Här är man emellertid tydligtvis inne på så omfattande och komplicerade områden av statens jordpolitik, att de icke kunna bli föremål för utredning i detta sammanhang. De pågående försäljningarna av jordbruksdomäner få därför här betraktas såsom ett faktiskt sakläge, vars inverkan på statens jordbesittande man för närvarande har att räkna med. Den grupp av egendomar, som inbegripas under Kungl. Maj :ts nuvarande försäljningsbefogenhet (egendomar som lämna högst 1,000 kr. årligt arrende), innesluter, som av tabellen ovan framgår, 37 procent av samtliga egendomar, eller 520 stycken. Taxeringsvärdet utgör cirka 18 procent av summan av taxeringsvärdena för samtliga grupper, och i arrende lämna de omkring 16 procent av summan av samtliga egendomars arrenden. Återstående i tablån upptagna egendomar utgöra till antalet 887, med ett taxeringsvärde av 73,567,500 kronor och ett sammanlagt arrendebelopp av 2,150,032 kronor. Siffrorna visa på, att om staten skall kunna i fortsättningen genom försäljningar eller upplåtelse på annat sätt av jord för upprättande av självständiga jordbruk öva fortsatt inflytande på den sociala strukturbildningen inom landets jordbrukande befolkning, måste den sörja för att förnya och utöka sitt jordinnehav. Därvid bör statens förmåga att kontant likvidera köp av även mycket stora egendomar kunna leda till nyförvärv på fördelaktiga villkor. Sammanfattningsvis kan det ovan sagda uttryckas i följande uttalande:

113 Genom att besitta jord förfogar staten över säkra ekonomiska tillgångar ock ernår möjlighet att direkt inverka på landets jordpolitik. Det måste därför anses med samhällets fördel förenligt att staten besitter jord, även om avkastningen från denna icke motsvarar gängse kapitalränta. Från de statliga jordegendomarna må, då så av ekonomiska eller sociala skäl anses lämpligt, inom vissa i lag angivna gränser upplåtelse kunna ske till enskilda genom försäljning eller på annat sätt. Nyförvärv genom köp eller byte bör äga rum, där statens jordpolitiska eller andra intressen det motivera.

4. Jordbruksdomänernas

centrala

förvaltningsorgan.

Den centrala förvaltningen av kronans utarrenderade jordbruksdomäner låg tidigare hos kammarkollegium, men överflyttades år 1883 till den då nyinrättade domänstyrelsen. Sedermera har ifrågasatts förläggande av förvaltningen till annan myndighet. Spörsmålet härom har behandlats av olika kommittéer, som i ett par fall kommit till skilda resultat. Sålunda ansåg riksstatskommittén (bet. avgivet den 4 oktober 1910), att förvaltningen av jordbruksdomänerna icke lämpligen kan skiljas från skogsförvaltningen, utan att dessa närbesläktade delar av statens affärsverksamhet böra organiseras till en gemensam domänförvaltning inom domänverket. Detta huvudsakligen av följande skäl: 1. Statens jordbruksdomäner vore att betrakta som en inkomstgivande förmögenhet, vars förvaltande icke tillhörde det egentliga statsverket. Förvaltningen av jordbruksdomänerna borde därför erhålla den ställning, som riksstatskommittén velat ge åt ett statens affärsverk. 2. Gränsen mellan statens jordbruksdomäner och skogar vore i hög grad obestämd och skiftande. Till jordbruksdomänerna hör icke så litet skog, från vilken arrendatorerna ha rätt till utsynat virke. Arrendesummans storlek är under sådana förhållanden i viss mån beroende på den med arrendet följande Domänverket.

114 rätten till virkes fångst. Av dessa och andra anförda liknande skäl måste förvaltningen av statens jordbruksdomäner anses så intimt sammanhänga med skogsförvaltningen, att dessa båda förvaltningar vore att betrakta som grenar av en och samma affär. Till en motsatt ståndpunkt kom departementalkommittén i sitt betänkande rörande jordbruksdepartementet (bet. n:o 11:6, avgivet 31 dec. 1912). Kommittén föreslog nämligen, att förvaltningen av "den jordegendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende och som i allmänhet är avsedd för jordbruk", skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen. Ur de anförda argumenten för detta förslag må särskilt framhållas följande: 1. De båda nu i domänstyrelsen sammanförda förvaltningsgrenarna — skogsbruk och jordbruk — förutsätta en i väsentliga delar olika beskaffad verksamhet icke blott på grund av de skilda förvaltningsföremålen utan även med hänsyn till själva naturen av göromålen. Förvaltningen av statsskogarna kräver sålunda icke blott skogsteknisk insikt och erfarenhet utan även och i icke mindre mån en verkligt affärsmässig ledning. Verksamheten beträffande jordbruksegendomarna åter innebär i övervägande grad tillsyn och kontroll; skötseln av dem ombesörj es närmast av arrendatorerna, vilkas själv verksamhet därvid icke kan bindas inom alltför snäva gränser. 2. En god omvårdnad och ett rationellt utnyttjande av de värdefulla jordbruksdomänerna kräver erforderlig sakkunskap och förfarenhet hos den centrala ledningen. Lantbruksstyrelsen med sina mångsidiga fackinsikter på jordbrukets område lämpar sig därför bäst att omhänderhava ifrågavarande förvaltning. Slutligen må nämnas hurusom skogsbokförings sakkunnig a i sitt betänkande, N :o III, 1917, ställde sig på riksstatskommitténs ståndpunkt och alltså förordade ett bibehållande av den nuvarande gemensamma organisationen. "Förvaltningen av statens jordbruksdomäner", yttrade de sakkunniga, "sammanhänger så intimt med skogsförvaltningen, att dessa båda förvaltningar måste betraktas som grenar av ett och detsamma.

115 Visserligen böra i bokföringen dessa båda grenar särskiljas, men bokföringen och redovisningen försvåras, snabbheten och effektiviteten äventyras, om icke organen äro desamma för dem båda." Av det anförda framgår, vilka viktigare skäl som anförts och kunna anföras för förläggande av den centrala förvaltningen av statens utarrenderade jordbruksdomäner till den ena eller andra myndigheten — domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen äro här de båda, som närmast kunna ifrågakomma. Naturligtvis kan det tänkas också en annan lösning: skapandet av en helt ny, speciell institution för jordbruksdomänernas förvaltning. Men en sådan åtgärd vore onödig; det relativt ringa arbete som förvaltningen kräver kan utan olägenhet utföras av någon av nyssnämnda myndigheter. Förvaltningsorganet bör utses med hänsyn till att de statliga jordbruksdomänerna äro att betrakta såsom en kapitalplacering, vilken bör avvinnas största möjliga avkastning. Givetvis kan det tänkas ske en sådan nyorientering av hela den statliga jordpolitiken, att de affärsmässiga synpunkterna helt komma att undanskjutas av de sociala; i vilket fall frågan om jordbruksdomänernas förvaltning kan komma i ett annat läge. Men under nuvarande förhållanden förefaller det naturligt att lägga förvaltningen hos domänstyrelsen, som ju är ledare av ett affärsdrivande verk. Lantbruksstyrelsen däremot utövar ingen som helst affärsmässig eller kapitalförvaltande verksamhet; dess uppgift är att bedriva en ledande, stödjande och kontrollerande forsknings- och upplysningsverksamhet beträffande själva jordbruket och därmed förbundna näringsgrenar. Att förlägga förvaltningen av statens utarrenderade jordbruksdomäner till lantbruksstyrelsen skulle således vara att giva denna en helt ny och för dess egentliga verksamhet främmande uppgift. Men att i ett vanligt ämbetsverk organisera in affärsmässig verksamhet låter sig säkerligen icke med fördel göra och bör därför icke utan nödtvång ske. Något dylikt nödtvång kan icke i detta fall sägas föreligga. Den sakkunskap på jordbrukets område, som behövs för att

116 sköta utarrenderingen av jordbruksegendomarna, bör mycket väl kunna anbringas inom domänstyrelsen och hos därunder lydande personal. För närvarande finnas inom styrelsen tvenne byråer med var sin chef, lantbruksbyrån och domänbyrån, för handläggning av ärenden rörande jordbruksdomänerna. Antagligen till följd av vissa olösta personfrågor har dock icke ännu uppfyllts den i styrelsens instruktion stadgade bestämmelsen, att en av dessa bägge byråchefer skall vara erkänt kunnig och erfaren i lanthushållning. Med den organisation för verket, som nämnden längre fram föreslår, kominer det att bli verksledningens ensak att skaffa erforderlig, även praktiskt utbildad personal. Ett starkt motiv för att förvaltningen bör som hittills uppdragas åt domänstyrelsen utgör det nära samband, som råder mellan den statliga skogsförvaltningen och jordbruksförvaltningen. Även om arrendatorernas rätt till fritt husbehovsvirke bleve borttaget, återstår dock en mängd fall där de båda förvaltningsintressena sammanlöpa eller ock korsa varandra. Ofta sker sålunda avskiljande av delar av jordbruksdomäner till kronopark, eller omvänt att en kronoparks inägor utarrenderas. Vid styckning och försäljning av en egendom till mindre jordbruk uppstår fråga om avdelande av husbehovsskog. Jordbruksarrendators rätt till bete i skogen är en fråga som berör såväl domän- som skogs förvaltningen. Den senare har också ett starkt intresse av att statens jordförsäljningar bedrivas så, att statsskogsbrukets behov av stadigvarande arbetskraft så långt möjligt tillgodoses. I dessa och liknande fall är det givetvis ur praktisk och ekonomisk synpunkt en fördel, att ärendena bli behandlade inom samma centrala förvaltning. Den centrala förvaltningen av statens utarrenderade jordbruksdomäner bör därför fortfarande vara förlagd hos domänstyrelsen. Domänstyrelsen tillkommer att själv organisera den lokala förvaltningen och närmare bestämma arrendevillkor m. m. De principiella motiven därför ha delvis redan berörts och utvecklas närmare i betänkandets senare kapitel.

Kapitel IV.

DE ECKLESIASTIKA SKOGARNAS OCH JORDEGENDOMARNAS FÖRVALTNING OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR. En i flera avseenden säregen ställning bland domänverkets nuvarande förvaltningsobjekt intaga de ecklesiastika skogarna. De utgöra till sitt sammanlagda ytinnehåll och virkes förråd den utan all jämförelse största gruppen av de allmänna skogar, vilka förvaltas av domänverket men vars behållning går till särskilda ändamål. De fördela sig å ett mycket stort antal skilda skogslotter, spridda över hela landet. De sakna en klar rättslig bestämning, äganderätten till dem är i flertalet fall en svävande fråga. Förvaltningen av de ecklesiastika skogarna är för domänverkets del en mycket dålig affär, den medför enligt domänstyrelsens årsberättelse en årlig förlust för verket av sex å åttahundratusen kronor. Den senare omständigheten är skäl nog för nämnden att i sammanhang med frågan om domänverkets organisation taga upp spörsmålet om de ecklesiastika skogarnas förvaltning till granskning. Ty uppenbarligen är det icke förenat med ens de enklaste krav på klarhet och reda i den företagsekonomiska förvaltningen, att domänverket osynligt och okontrollerat belastas med verket ovidkommande kostnader, i detta fall utgifter för prästerskapets avlöning. Praktiskt taget hela behållningen från de ecklesiastika skogarna ingår nämligen till kyrkofonden, som har att efter vissa grunder lämna bidrag till avlönande av prästerskapet.

118 Gällde det nu bara att reda upp det ekonomiska mellanhavandet mellan domänverket och kyrkofonden, torde en anvisning om en för bägge parter rimlig lösning lätt nog kunna givas. Vill kyrkofonden, eller rättare kyrkofondens målsmän, statsmakterna, att domänverket fortfarande skall handhava vården och skötseln av de ecklesiastika skogarna, bör verket självfallet beredas full ersättning för sina kostnader för uppdragets fullgörande och därutöver ett skäligt förvaltningsarvode. Det finns intet skäl som talar för, att domänverket skall utan arvode och än mindre med direkt förlust utföra arbete åt andra, allmänna eller enskilda korporationer. Att lämna bidrag till kyrkofonden är icke en domänverkets uppgift; varje dylik subvention, synnerligast då den lämnas in natura och till obestämt belopp, tjänar endast till att försvåra bedömandet av affärsverkets ekonomiska resultat. Att låta dem som draga vinsten från egendomarna betala deras vård och förvaltning efter vanliga grunder för ersättning för arbete, vore den rimliga och nära liggande lösningen. Emellertid har nämnden ansett sig böra taga upp frågan om de ecklesiastika skogarnas förvaltning även från andra utgångspunkter. Det är nämligen icke endast domänverket, som anser sig ha skäl till klagan över den nuvarande ordningen vid förvaltningen. Från motsatta hållet, d. v. s. från representanterna för de ekonomiska intressen, som närmast äro knutna till de ecklesiastika skogarna, har gjorts gällande, att förvaltningen av.dessa skogar är opraktiskt och oändamålsenligt ordnad och därför icke lämnar det ekonomiska resultat, som man eljest kunde förvänta. Att detta påstående är riktigt bestyrkes av tidigare verkställda utredningar. 1 Men därmed växer spörsmålet om de ecklesiastika skogarnas förvaltning ut över frågan om domänverkets ersättning för denna förvaltning och blir ett spörsmål av den na1

Se .bl. a. Kyrkofondskommittén: Betänkande och förslag ang. förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel (1923) och /. A. Amilon: Sveriges prästskogar (1920).

119 tionalekonomiska räckvidd, att nämnden icke ansett sig kunna lämna det å sido i förevarande sammanhang. Omfattningen och beskaffenheten av de ecklesiastika skogarna är nämligen, som nedan i korthet skall visas, av den storlek och kvalitet, att deras rationella utnyttjande ter sig såsom en angelägenhet av vikt för hela landet. Problemet därom måste och kan lösas endast av statsmakterna, alldeles oavsett huru frågan om den formella äganderätten till de ecklesiastika egendomarna betraktas. Staten är nämligen den ende erkände målsmannen för denna egendom. Vid ett försök att finna en lösning av frågan om de ecklesiastika skogarnas ändamålsenliga utnyttjande stöter man emellertid omedelbart på en hel rad av med denna fråga sammanhängande problem. Man rör sig här på ett område, där flerhundraårig tradition, skilda ekonomiska intressen och djupt liggande maktmotsättningar skapat mycket säregna förhållanden. Under tidernas lopp ha väl dessa motsättningar mildrats, och omstridda invecklade frågor bragts närmare sin lösning och sitt klarläggande. Men vid de partiella reformerna på detta område har man i allt väsentligt använt sig av metoden att från fall till fall söka en för dagen framkomlig väg med undvikande av ett ställningstagande till de principiella motsättningar, som förelegat. Till och med då en av rent praktiska synpunkter förestavad reform i själva verket också inneburit en principiell lösning av ett problem, har man undvikit att säga ut detta, varigenom olika åsiktsriktningar formellt lämnats i okvald besittning av uppfattningen om sin åsikt såsom varande den principiellt riktiga. Därav kominer det sig, att frågan om äganderätten till de ecklesiastika skogarna ännu är formellt sett olöst. En rationell lösning av frågan om dessa skogars förvaltning — innebärande framförallt möjlighet att genom försäljning, köp eller byte åstadkomma en lämplig avrundning av objektet — kan dock svårligen ernås, utan att äganderätts frågan först klart avgöres i ena eller andra riktningen. Men då skogen är knuten till

120 marken (bostället) sammanhänger spörsmålet om äganderätten till den ecklesiastika skogen oskiljaktigt med frågan om äganderätten till den ecklesiastika fasta egendomen överhuvudtaget. Denna egendoms karaktär av prästerlig avlöningstillgång medför i sin tur, att en eventuell förändring av dess uppgift som avlöningskälla gör det nödvändigt att skapa andra tillgångar och grunder för prästerskapets avlönande.1 Därmed är man slutligen inne också på frågan om lämpligheten och ändamålsenligheten av att bibehålla de nuvarande prästerliga avlöningstillgångarna av vad slag de vara må, fast egendom, penningfonder, särskilda skatter. Frågan om en rationell förvaltning av de ecklesiastika skogarna kan således icke isolerat behandlas; samhörigheten mellan ecklesiastik egendom och de kyrkliga befattningshavarnas, särskilt prästernas löner, medför ett upprullande av flera olika problem, så snart man vill radikalt ändra grunderna för skogsförvaltningen. Nämnden ger i det följande en kort, summarisk översikt över innebörden i dessa problem. Något inträngande i detaljer eller någon fullständighet i redogörelsen kan i detta sammanhang icke komma ifråga. Spörsmålet om de ecklesiastika egendomarnas uppgift, förvaltning och rättsliga bestämning liksom ock det prästerliga avlöningssystemet är för omfattande och komplicerat för att här upptagas till detaljbehandling. Det föreligger dessutom en rad kommittébetänkanden och rättsvetenskapliga avhandlingar, i vilka man finner utförliga redogörelser för den historiska utvecklingen och nu gällande bestämmelser. Vad nämnden med sin på basis av tidigare utredningar gjorda sammanställning avser är endast att lämna det nödvändigaste materialet för ett bedömande av frågans inne1 Den ecklesiastiska egendomen utgör ehuru i jämförelsevis mindre utsträckning avlöningstillgång även för andra kyrkliga befattningshavare än präster, nämligen biskopar, klockare etc. och i några få fall även för lärare. Då emellertid prästerskapets avlöningsväsende i detta sammanhang är det ojämförligt ekonomiskt viktigaste, talas här huvudsakligen om den ecklesiastika egendomens samband med det prästerliga avlöningssystemet.

121 börd och det förslag till lösning i princip, som nämnden i slutet av denna avdelning framlägger.

1. De ecklesiastika egendomarnas omfattning,

uppgift och

förvaltning. De ecklesiastika skogarna äro till antalet 2,613, med en sam- De ecklesiastika manlagd ytvidd av 370,558 hektar, varav 278,435 hektar eller ^ö™«" _

.

.

75 proc. produktiv skogsmark. Taxeringsvärdet är 56,5 miljoner kr. Den beräknade vinsten (inkl. utlämnat husbehovsvirke) utgjorde år 1928 2,8 milj. kr., varifrån dock rätteligen bör dragas domänverkets ej ersatta kostnader för förvaltningen, beräknade till 630,000 kr. De ecklesiastika skogarna fördela sig i två huvudgrupper, nämligen skogar tillhörande boställen anslagna till det territoriella prästerskapets avlöning (prästskogarna), och övriga ecklesiastika boställsskogar, vilkas avkastning i flertalet fall går till klockares men även biskopars och ett fåtal lektorers avlönande. Vid ingången av år 1926 utgjorde prästskogarnas antal 2,446 med en sammanlagd areal av 361,338 hektar, varav 271,602 produktiv skogsmark. Övriga ecklesiastika skogar voro 167 till antalet med en totalareal av endast 8,865, varav 6,622 produktiv skogsmark. Prästskogarnas totala areal omfattade vid nämnda tidpunkt sålunda ej mindre än 98 procent av samtliga ecklesiastika skogars. Det stora flertalet av prästskogarna äro små, i många fall mycket små. Medelarealen produktiv skogsmark var vid ovannämnda tidpunkt 110 hektar. De olika skogarna ligga emellertid ofta fördelade i geografiskt skilda skiften — de 2,613 skogarna utgöra omkring 4,500 skilda delar — varför medelarealen i själva verket icke utgör mer än 60 hektar. En av kyrkofondskommitterade verkställd uppdelning av prästskogarna pä olika storleksklasser visade följande siffror: 1 1

Kyrkofondskommitterades betänkande, sid. 138.

areal och an-

tal m. m.

122 Storlekgrupp har

Sammanlagda Antalet skogar arealen inom inom storleksstorleksgrupgruppen utgör pen utgör i i procent av procent av hela antalet prästskogarnas prästskogar totalareal

—25

30,5

26—50

7,3

22,3

51 — 1 0 0

14-7

22,6

101 — 1 5 0

9,9

8,9

151—200

6,5

4,2

201—300

9,8

4,5

301—500

io,5

3,1

501 — 1,000

18,2

2,8

1,001 —

Summa

19,6

1,2

100,0

IOO,0

Av tabellen framgår, att 52,7 procent av prästskogarna hava en areal, som ej överstiger 50 hektar, och att 75,3 procent hava en ytvidd, som ej överstiger 100 hektar; av den totala arealen föll på dessa skogar endast 25,5 procent. Skogar med en areal av 101—200 hektar utgjorde 13,i procent av hela antalet och 16,4 procent av totalarealen, medan skogar med en ytvidd över 200 hektar, representerande 11,6 procent av samtliga, täckte återstående 58,1 procent av arealen. Övriga ecklesiastika skogar fördela sig till storlek och antal på följande sätt: (Kyrkofondskommitténs bet.). Även dessa, till sin helhet mera obetydliga skogar växla, som synes, starkt i storlek. Kyrkofondskommitterade meddela härom: "De minsta tillhöra klockarboställena och nedgå ända till 1 å 2 hektar. De största äro en biskopsskog (Fiby med flera hemman) om 1,050 hektar, ett lappskollärarboställes skog (Arjeplog) om 896 hektar, ett skolmästarboställes skog (Gällivare) om 908 hektar. De två största skogarna till klockarboställen hava en areal av respektive 228 hektar (Karl-Gustaf) och 227 hektor (Los)."

123 Antal

Areal har

Skolmästareboställens skogar

Summa

3,299

7i

I

1-243

2,625

8,825

I Norrland och Dalarna hava ofta de ecklesiastika skogarnas, liksom ock bondeskogarnas skiften fått formen av mycket långsträckta och smala rektanglar eller trianglar med kort baslinje och långt utdragna sidolinjer, som sträcka sig från älvdalarna upp emot resp. vattendelare. Exempel givas på prästskogar som hålla omkring en mil i längd men endast från 50 till 200 meter i bredd. Klart är, att skogens skötsel och förvaltning fördyras och försvåras inom dylika ägofigurer. I södra Sverige äro nämnda formtyper mindre förekommande, men är skogsmarken här i stället splittrad genom inskjutande åkrar och andra uppodlingar. De ecklesiastika skogarnas belägenhet och storleksförhållanden inom olika landsdelar belysas av följande sammanställning, hämtad ur domänstyrelsens årsberättelse 1925: Tabellen visar, att det ojämförligt största antalet prästskogar är beläget i södra Sverige. Medan i Norrland och Dalarna endast funnos 292 sådana skogar, var antalet i söder därom belägna landsdelar 2,154. Den totala arealen fördelar sig dock relativt jämnt mellan norra och södra Sverige. Mellan de bägge områdenas skogar råder nämligen en betydande skillnad i storleksgrad. Deras medelstorlek inom Norrland och Da1 2

Det ena bostället är anslaget till prästerskapets avlöning. Helt eller delvis anslagna till prästerskapets avlöning.

124 Skogsmark har Övre Norrbottens överjägmästaredistrikt ...

Bergslags

» » * » » > » »

Östra

•

Västra

»

Smålands

»

Nedre

»

Skellefteå Ume! Härnösands Mell. Norrlands Dalarnas Stockholm—Gävle

...

Södra Summa

Antal

Medelareal har

8,969

4,004

5,Hi

5-030

23,495

6l

5i,48i 18,180

28,028

3 6 ,36o

21,666

60 47 93

19,239

34,348 15,661

371 442

271,602

2,446

larnas fem överjägmästardistrikt varierar sålunda inom gränserna 525 och 234 hektar, medan inom den övriga delen av landet medeltalen för varje distrikt växla mellan 141 och 36 hektar. Flertalet av 'övriga' ecklesiastika skogar ligger i mellersta och södra Sverige. Virkesförrådet å de ecklesiastika skogarna är såtillvida känt, som i skogshushållningsplanerna detta praktiskt taget alltid finnes angivet. Vid beräkningen av virkestillgången har emellertid ej alltid samma metod kommit till användning, varför skogshushållningsplanernas uppgifter i många fall ej ange virkesförrådet med den noggrannhet, som vore önskvärd. Kyrkofondskommitterade läto i anledning därav verkställa en kompletterande undersökning av prästskogarna i nämnda hänseende.1 Enligt denna skulle virkesförrådet å landets samtliga prästskogar i runt tal uppgå till 25,9 milj. kbm. eller i medeltal 96,9 kbm. stamvirke med bark per hektar produktiv skogsmark. I 1

/. A. Amilon: Sveriges prästskogar, sid. 60 ff.

125 de:ta virkesförråd ingå emellertid icke lövträd i övre Norrland, vanligen ej heller ek i södra och mellersta Sverige samt ej heller träd med mindre brösthöjdsdiameter än 10 eller i vissa fall 7, c cm. För erhållande av något så när enhetliga jämförelseområden i klimatologiskt och andra hänseenden har i Amilons nämnda undersökning prästskogarna indelats i tre grupper, den norra omfattande Norrbottens och Västerbottens län samt Jämtlands, Härjedalens och Nordvästra Dalarnas fjällskogsområden, den mellersta södra Norrland, Dalarna och norra Värmland samt den södra den återstående delen av riket. Virkestillgången inom dessa områden, totalt och per hektar produktiv skogsmark, utgör enligt Amilons beräkning i avrundade tal: Prod.

Milj.

Kbm.

kbm.

per h a r

skogsmark har Norra gruppen

39-591

2,42

61,1

Mellersta »

88,382

9,84

III,3

Södra

139,166

13, c*

98,0

267,139

25,90

96,9

» Summa

Tabellen visar bland annat, att det norra områdets prästskogar innehålla det minsta virkesförrådet, vilket beror på att dessa skogars sammanlagda ytvidd är mindre än de övriga gruppernas och att virkestillgången per hektar inom det norra området är genomsnittligt mindre än inom de sydligare belägna. Med avseende å virkesförrådets värde och den produktiva skogsmarkens och virkesbeståndets fördelning på åldersklasser liksom tillväxten och avverkningens storlek må hänvisas till den sammanfattande översikt härom, som givits i prof. Gunnar Anderssons på nämndens uppdrag utarbetade redogörelse över Sveriges allmänna skogar (sid. 227—233). Under femårsperioden 1924—1928 utgjorde de ecklesiastika skogarnas beräknade behållning i medeltal per år 2,7 milj. kronor, varvid dock ej domänverkets kostnader för förvaltningen frånräknats.

126 Förvaltningsformer och skogsavkastningetis disposition.

De ecklesiastika skogarna ha alltsedan början av 1600-talet stått under uppsikt av vissa statens organ, även om skötseln och vården av dem ålegat vederbörande boställshavare eller avkastningstagare. Genom skogsordningen 1866 skärptes den statliga tillsynen, ingående bestämmelser utfärdades om hushållningen, och såväl den lokala som centrala förvaltningen skulle i regel ligga i de statliga skogsvårdsmyndigheternas händer. Genom 1894 års skogsordning togs ett nytt steg i antydda riktning, och genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning föreskrevs slutligen, att samtliga prästskogar skola ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. De ecklesiastika skogarna stå således numera under samma vård och förvaltning som de egentliga statsskogarna. Avkastningen från de prästerliga boställsskogarna skall i första hand användas till boställets eget husbehov, d. v. s. till byggnads- och stängselvirke samt bränsle för arrendator och för torpare å insynade torp. Därutöver må, om tillgång därtill finnes, tjänsteinnehavare erhålla ved till husbehov samt i ordningen därefter dels pastoratet nödigt virke till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård samt dels slutligen församlingen virke till kyrkobyggnad. Det virkesöverskott, som kan uppstå sedan dessa behov tillgodosetts, skall försäljas och inflytande medel inlevereras till kyrkofonden. Från kyrkofonden skola emellertid skogsförsäljningsmedlen vid behov återgå till vederbörande pastorat såsom bidrag till avlöning åt deras präster. Därvid kan varje särskilt pastorat endast göra anspråk på de skogsförsäljningsmedel, som influtit från de inom pastoratet belägna skogarna. Detta nödvändiggör, att varje särskild skog, hur liten den än är, måste omsorgsfullt bokföras och administreras såsom en särskild enhet. Av vad nu sagts framgår, att de ecklesiastika skogarna och deras avkastning äro bundna till vissa kyrkliga ändamål; enligt gällande lagstiftning utgöra de framförallt en prästerlig avlöningstillgång. Den förvaltande myndigheten är ock förhindrad att genom försäljning, byte eller köp vidtaga förändringar av f örvaltningsob j ektet.

127 Kostnaderna för skogarnas förvaltning skola gäldas av kyrkofonden. Bestämmelserna därom medge emellertid icke, såsom redan framhållits och av tabellen här nedan närmare framgår, att domänverket ens tillnärmelsevis får täckt sina kostnader för förvaltningen. De ecklesiastika skogarnas beräknade andel i utgifterna för skogsstatens löner och expenser belöpte sig i medeltal per år under perioden 1923—1927 till 849,652 kr.; övriga utgifter för driften uppgingo till i medeltal per år 1,550,542 kr.1 De senare utgifterna påföras i sin helhet kyrkofonden, medan de förra endast till viss del belasta nämnda fond. I domänstyrelsens årsberättelser anges på vad sätt personal- och expenskostnader för de ecklesiastika skogarnas skötsel bestridas. Åren 1923— 1927 utgingo kostnaderna på följande sätt:

Å r

Av ecklesia- Av ecklesiastika medel stika skogsgenom domänmedel fonden Kr. Kr.

Ur domänfonden

Summa

Kr.

Kr.

164,842

38,206

681,222

884,270

160,294

40,105

1021;

150,215

52,060

856,220

135,246

47,739

657,431 653,945 651,085

140,460

44,653

630,757

815,870

44,553

654,888

849,652

Medeltal

150,211

857,830 834,070

Tabellens första kronkolumn anger kostnader, vilka betalas direkt ur ecklesiastika skogsmedel, medan den andra kolumnen omfattar de belopp, varmed kyrkofonden ersatt domänstyrelsen för dess kostnader. De åter under rubriken "ur domänfonden" redovisade medlen hava icke gäldats av kyrkofonden, men hava av domänstyrelsen beräknats böra tillkomma domänfonden, om denna skulle fått full ersättning för domänverkets kostnader vid de ecklesiastika skogarnas förvaltning. Beloppen utgöra 1

Domänstyrelsens årsberättelser.

128 således domänstyrelsens beräknade förlust på förvaltningen av de ecklesiastika skogarna. Brister i den Mot effektiviteten i den nuvarande förvaltningen av de ecklemwarande s i a s t ika skogarna har från såväl olika kommittéer som från tmngen ' r e n t kyrkligt håll riktats stark kritik. Denna har dels vänt sig mot de jämförelsevis höga kostnaderna för förvaltningen av de ecklesiastika skogarna, dels gjort gällande att skogsvården eftersatts, vilka bägge omständigheter hållit nettobehållningen från skogarna nere. Slutligen har även framhållits, att den ecklesiastika lönelagstiftningen utgör ett bestämt hinder för genomförande av en rationell skogsdrift. De dryga förvaltningskostnaderna per ytenhet hava främst ansetts bero på att de ecklesiastika skogarna äro splittrade i ett stort antal små, olämpligt formade och ofta långt ifrån varandra belägna skogsenheter. Kostnaderna för nödiga förrättningsarbeten, såsom skogsindelning, utstämpling av virke, planläggning av skogsodling, avsyning av diken m. m. bli därigenom oproportionerligt stora, på grund av den utgift och tidspillan som uppstår vid personalens resor mellan de små skogsenheterna. Även den inre förvaltningen blir per ytenhet räknat relativt dyr. Arbetet med försäljning och bokföring samt avgivande av yttranden m. m. är lika eller föga mindre tidskravande då det gäller ett mindre virkesparti eller en mindre skog, som då fråga är om ett större virkesparti eller en större skog. En på föranstaltande av kyrkofondskommittén utförd specialundersökning visade ock huru medelkostnaderna per har stiger vid sjunkande areal. 1 Domänverkets övertagande av de ecklesiastika skogarnas förvaltning anses bl. a. av kyrkofondskommittén hava medfört, att vissa göromål kommit att handläggas av mera kvalificerad och därigenom dyrare arbetskraft, än som varit behövlig. Stödd på resultatet av speciella utredningar har kommittén även gjort gällande, att skogsvården å de ecklesiastika skogarna är eftersatt i jämförelse med förvaltningen av övriga allmänna skogar, 1

J. A . Amilon: a. a. sid. 139.

129 och att den nuvarande förvaltningen av de ecklesiastika skogarna Överhuvud icke är anpassad efter deras stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek. Den efterblivna skogsvården framträder bl. a. i en i stor utsträckning abnorm åldersklassfördelning med överskott av avverkningsmogen skog, i en allt för låg avverkning i förhållande till tillväxten, i uteblivna beståndsvårdshuggningar och eftersatt skogsodling". Rätten till fritt husbehovsvirke anses leda till slöseri med virket och i hög grad ofördelaktigt inverka på nettobehållningen från skogarna. Visserligen får till husbehovsändamål endast användas av revirförvaltningen utstämplat virke. Å många boställen är emellertid årsavverkningen så liten, att den helt förbrukas till husbehov, och då inträffar, att gammal värdefull skog förbrukas till bränsle, i den mån virket icke tages i anspråk för byggnadsändamål. Härtill kommer svårigheten att kontrollera, att icke annat och bättre virke än det av revirförvaltningen utstämplade avverkas. Även den åt boställshavaren och arrendatorn inrymda rätten till betning å de ecklesiastika skogarna är i hög grad hindrande för en riktig skogsvård. De ovan återgivna anmärkningarna beröra närmast den lokala skogliga förvaltningen och vissa bestämmelser rörande dispositionen av skogarnas avkastning. Till dessa anmärkningar knyta sig emellertid några av kyrkofondskommittén framförda påpekanden rörande den centrala ekonomiska förvaltningen. Innebörden av dessa påpekanden framgår vid en blick på de förslag till och motiv för reformer av förvaltningen, som från olika håll framställts. Kritiken av de ecklesiastika skogarnas förvaltning har föranlett ett antal i den nuvarande förvaltningsformen delvis djupt ingripande reformförslag, för vars huvudpunkter här blott i största korthet kan redogöras. Förslagen gå ut på dels att möjliggöra en ar rendering och koncentration av de ecklesiastika skogarna, dels att inskränka eller borttaga de arrendatorer, präster, församlingar och pastorat tillkommande naturaförmåDomänverket.

Tidigare refon"/orslas-

i 30 ner, dels slutligen upprättande av en mer eller mindre vidsträckt lokal och central särförvaltning för de ecklesiastika skogarna. Av viss betydelse jämväl för det gällande prästerliga avlöningssystemet äro södra skogsvårdskommitténs och domänstyrelsens krav (det senare framfört i styrelsens yttrande över kyrkofondskommitténs betänkande 1923) på avskaffande av rätten till husbehovsvirke för samtliga förmånstagare med undantag av fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare. Den fria husbehovsrätten, framhåller domänstyrelsen i ovan nämnda yttrande, härrör från en tid då skog av allmänheten ansågs vara en naturtillgång av nära nog samma värdeordning som luft och vatten. Oaktat de begränsningar i husbehovsvirke, som införts i och med att endast av skogsstatstjänsteman stämplat virke får uttagas, förekommer dock alltjämt ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt slöseri. Enligt styrelsens mening kan en bättre hushållning endast komma till stånd, om vederbörande konsumenter nödgas på egen bekostnad anskaffa det virke som behövs. Ett ytterligare skäl till att införa en sådan ordning fann styrelsen i den omständigheten, att ifrågavarande förmån är tämligen ojämnt fördelad allt efter tillgången på skog å boställena. En annan förmån, som tillkommer arrendator och torpare och som åtminstone i landets södra och mellersta delar bidrager till att de ecklesiastika skogarna lämna mindre avkastning än kronoparker av motsvarande beskaffenhet, är betesrätten. Enligt gällande bestämmelser skall vid uppgörande av skogshushållningsplan för de ecklesiastika boställsskogarna avseende fästas vid, att boställshavarens årliga behov av bete, så vitt möjligt är tillfredsställes, även om skogens uppbringande till dess högsta möjliga avkastning därigenom skulle fördröjas. Visserligen intagas efter skogsförvaltningens förslag i arrendekontrakten villkor beträffande rätten till bete, och sedan år 1911 har arrendatorns betesrätt i så måtto beskurits, som den ej får inkräkta på fastställd hushållningsplan för skogen och endast gäller för så många kreatur som kunna vinterfödas på bostället, men förhållandena äro ändock långt ifrån

131 tillfredsställande. Det har, framhåller domänstyrelsen i sitt utlåtande över kyrkofondskommitténs betänkande, i realiteten visat sig vara svårt för att ej säga i flertalet fall omöjligt att vid utarrendering förbjuda betning eller kontrollera, att ett begränsat betesförbud efterleves. Det har på grund härav från olika håll föreslagits, att skogsbete antingen helt skall förbjudas eller att från skogen avskiljes mark, som lämpligen kan omvandlas till betesvall, varefter betning å den övriga avrösningsjorden förbjudes. Såväl södra skogsvårdskommittén som domänstyrelsen i dess yttrande över kyrkofondskommitténs betänkande hava med eftertryck framhållit, att en koncentration av de ecklesiastika skogarna till större förvaltningsenheter är en oundgänglig betingelse för vinnande av lägre förvaltningskostnader och en bättre skogsvård. De små boställena, som i stort sett icke giva någon vinst och i många fall sannolikt ej ens bära sig själva, böra sålunda enligt domänstyrelsen försäljas och inflytande försäljningsmedel användas till inköp av lämpligare belägna skogar. Utginge man från att skogar med en ytvidd upp till högst 100 hektar lämpligen borde försäljas, skulle enligt Amilons beräkning (1920) ej mindre än 1,810 skogar med en sammanlagd areal av 68,120 hektar avyttras. De återstående 594 skogarna omfatta en areal av cirka 200,000 hektar. Medelarealen för prästskogarnas produktiva skogsmark skulle alltså stiga från 111 hektar före försäljningen till 335 efter densamma och ytterligare ökas om försäljningsmedlen användes antingen till inköp av fristående, större skogskomplex eller till utvidgningav de ej försålda skogsområdena. Det vore, framhåller domänstyrelsen i nyssnämnda yttrande, angelägnare och av oändligt mycket större betydelse att det bleve möjliggjort en arrondering eller koncentration av förvaltningsobjektet, än att nu syssla med frågan om ändrad skötsel och förvaltning av detsamma. I enlighet med sin starkt betonade uppfattning, att det nuvarande förvaltningssystemet bär den huvudsakliga skulden

132 till den otillfredsställande skogsvården, föreslog kyrkofondskommittén, att de ecklesiastika skogarna skulle utbrytas ur de allmänna skogarnas förvaltningssystem och sammanföras i ecklesiastika revir med den centrala administrationen förlagd till en ecklesiastik skogsbyrå inom domänstyrelsen. Över domänstyrelsens förvaltning skulle en blivande kyrkofondsstyrelse öva kontroll med avseende å huru skogarna skötas ur det kyrkliga avlöningsintressets synpunkt. En rent ecklesiastik revirindelning fann dock kommittén olämplig, väsentligen emedan de ecklesiastika skogarna i vissa landsändar äro allt för långt avlägsna från varandra. Vid sidan av 18 rent ecklesiastika revir skulle därför 27 av de nuvarande reviren fortfarande omfatta både kronoparker m. m. och ecklesiastika boställens skogar. Vinsten av en på nu antytt sätt ordnad lokal ooh central särförvaltning bleve enligt kommitténs uppfattning dels att förvaltningen vunne i överskådlighet samtidigt som varje möjlighet till sammanblandning mellan de ecklesiastika skogarnas och andra allmänna skogars ekonomi försvunne, dels att en rutinerad på ecklesiastika förvaltningsfrågor specialiserad personal erhölles för de ecklesiastika förvaltningsfrågornas handläggning. Från annat håll har därjämte framhållits, att den största vinsten av en skilsmässa mellan kronoskogarna och prästskogarna skulle stanna pä kronoskogarnas sida.1 Dessa äga redan nu en utomordentlig betydelse för statsverket och folkhushållet, och säkerligen skulle deras avkastning och värde ökas, om de förvaltades av myndigheter och personal, vilka kunde ägna dem hela sin odelade arbetskraft och som sålunda sluppe att splittra denna på ett flertal varandra mycket olika skogar. Sistnämnda synpunkt torde ha varit avgörande vid framläggandet av södra skogsvårdskommitténs förslag om inrättande av en lokal ooh central särförvaltning, omfattande såväl ecklesiastika skogar som häradsallmänningar, allmänna inrättningars hemman och städer tillhörande skogar. 1

/. A. Amilon: a. a.; Södra Skogsvårdskommittén (bet. I9J5)-

133 I sitt yttrande över kyrkofondskommitténs betänkande har domäistyrelsen avstyrkt förslaget om en lokal särförvaltning för dt ecklesiastika skogarna, men under vissa betingelser biträtt förslaget om inrättande av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom domänstyrelsen. Sit: avstyrkande av särskild ecklesiastik revirförvaltning motiverar styrelsen med att varken kyrkofondskommittén eller någon annan lyckats ange bindande skäl för att prästskogarna böra skötas efter andra grunder än exempelvis kronoparkerna. Styrelsen frågar, vilka olikheterna äro, som skulle förekomma och måste iakttagas vid planläggandet av hushållningen och utövandet av vården av en s. k. husbehovsskog (flertalet av de ecklesiastika skogarna äro att beteckna såsom husbehovsskogar) till skillnad från en skog, där i främsta rummet den högsta möjliga avkastningen i penningar eftersträvas. Styrelsen finner skillnaden obetydlig eller ingen samt framhåller, att dan nästan uteslutande består i användningen av vad genom skogsskötseln frambringas. I ena fallet förbrukas produkterna på platsen eller i närheten av skogen, i andra fallet säljas de. Ytterligare erinrar styrelsen gentemot förslaget, att förvaltningspersonalens tjänsteresor sannolikt skulle komma att draga oproportionerligt höga kostnader och kräva så mycken tid, att personalens arbetsförmåga ej bleve fullständigt utnyttjad. Styrelsen medger visserligen, att de ecklesiastika skogarnas skötsel ej alltid stått i jämnhöjd med den vård som ägnas domänfondens skogar, men framhåller såsom förklaring därtill, att förstnämnda skogars förvaltning är bunden av en mängd för en rationell skogsvård hinderliga bestämmelser, främst sådana som stå i samband med det prästerliga avlöningsväsendet. De förmenta eller verkliga bristerna bero därför i huvudsak på förhållanden, över vilka domänstyrelsen och skogstjänstemännen ej råda, och styrelsen ansåg icke, att särskilda ecklesiastika revirförvaltare skulle vara bättre i stånd att bemästra dessa svårigheter än de nuvarande förvaltarna. Införandet av lokal särförvaltning av de ecklesiastika skogarna

134 skulle enligt styrelsen tvärtom innebära en återgång till gångna tiders extensivare förhållanden vid förvaltningen. Ur nationalekonomisk synpunkt skulle förslagets realiserande vara till bestämd nackdel såsom medförande större kostnader och sämre resultat än vid övriga allmänna skogars förvaltning. Däremot hade domänstyrelsen, såsom nämnts, intet att erinra mot att de ecklesiastika skogsärendena koncentrerades till en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom styrelsen. Skogsindelningsärendena borde dock fortfarande handhavas av skogsindelningsbyrån. Obehövligt och kostsamt vore även att, som kyrkofondskommittén tänkt sig, inrätta särskild kameral avdelning för bokföring och redovisning. Räkenskaperna föras visserligen nu i gemensamma grundnoteringsböcker, men domänfonden och kyrkofonden hållas likväl isär. Styrelsen avböjer slutligen förslaget, att dess förvaltning av de ecklesiastika skogarna skulle kontrolleras av en kyrkofondsstyrelse, samt framhåller i sammanhang därmed, att den finner ytterst osannolikt, att tillkomsten av en kyrkofondsstyrelse skulle kunna åstadkomma en sådan verkan, att förvaltningsobjektet komme att giva en förhållandevis större avkastning än vad t. ex. kronans skogar och jordbruksdomäner lämna. Även i övrigt fann domänstyrelsen inrättandet av en kyrkofondsstyrelse obehövligt och endast medförande nya kostnader. Förvaltningen av de ecklesiastika fonderna bör, förmenar styrelsen, fortfarande kunna anförtros åt statskontoret och kontrollen av prästlönemedlen i övrigt utövas av den för ändamålet på lämpligt sätt förstärkta kyrkobyrån i ecklesiastikdepartementet, medan den rättsliga vården av de ecklesiastika boställena med fördel även i framtiden bör uppdragas åt kammarkollegium. De ccklesiasti- De ecklesiastika boställenas jordbruksdel uppdelas, liksom ^domamT' skogsdelen, med hänsyn till sitt ändamål i olika grupper med skilda benämningar. De bägge ojämförligt viktigaste grupperna bilda de till fri bostad åt prästen upplåtna prästgårdarna samt

135 de boställen, vilkas avkastning är anslagen till avlöning ät prästerskapet i de territoriella församlingarna (löneboställen). De prästerliga löneboställenas inägor (jordbruksdelen) förvaltas efter helt andra grunder än skogen. Principiellt skola nämligen samtliga jordbruk utarrenderas. Avkastningen (arrendeavgifterna) skall däremot användas till bidrag åt prästerskapets avlönande efter i huvudsak samma grunder som nettobehållningen från de ecklesiastika skogarna. Någon i detaljerna fullständig och fullt tillförlitlig förteckning över de ecklesiastika boställena, innehållande uppgifter angående benämning, areal i olika ägoslag, taxeringsvärde, betingat arrende m. m. finns icke. Kyrkofondskommittén (1923) lät emellertid upprätta en tabell, upptagande samtliga prästgårdar och prästerliga löneboställen, samt införskaffade uppgifter angående dessas arealsiffror, taxeringsvärden (efter 1919 års fastighetstaxering) och arrendebelopp. De av kommittén införskaffade uppgifterna visade bl. a., att antalet redovisade prästgårdar (bostadshus med tomt och trädgård) med självständigt åsätt taxeringsvärde utgjorde 943, sammanlagda taxeringsvärdet var 12,6 milj. kr. Sedermera har ytterligare ett stort antal prästgårdar utbrutits såsom särskilda enheter eller på annat sätt tillkommit; de uppgå nu till 1,880 st. med ett taxeringsvärde av 32,5 milj. kr. Antalet löneboställen, vilka utgöra särskilda jordbruksenheter, uppgick då betänkandet avgavs, år 1923, till 3,662, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Störst var antalet i Lunds stift (652 st.) och minst i Luleå stift (85 st.). Frånräknat skogsmark och impediment uppgick boställenas totala areal till omkring 150,000 hektar med ett taxeringsvärde av 95 milj. kr. Årliga nettobehållningen av löneboställenas jordbruksdel uppgick enligt dock ganska osäkra beräkningar till omkring 2 milj. kr. Nuvarande taxeringsvärde och årliga nettoavkastning kan antagas i det närmaste sammanfalla med nyssnämnda belopp. Efter kyrkofondskommittén må i övrigt återgivas följande upplysningar rörande storleken, avkastningen från och den geografiska fördelningen av löneboställenas jordbruksdel. (De

136 tablåer, till vilka hänvisningar göras i citatet, äro ej här införda.) "Den i tablå XI redovisade arealen inägojord uppgår till nära 115,000 hektar. På varje boställe belöper i medeltal omkring 35 hektar. Tar man hänsyn enbart till åkerjorden, blir medeltalet cirka 27 hektar. Av tablå XIII framgår, hurusom inägojorden vid boställena i 17 procent av hela antalet boställen uppgår till högst 10 hektar per boställe, i 20 procent till 10,1—20 hektar, i 40 procent till 20,i—50 hektar och i 23 procent till över 50 hektar. Olikheterna stiften emellan äro stora. Så utgör antalet boställen med en inägoareal, överstigande 50 hektar, i Visby stift 40 procent och i Skara stift 32 procent av hela antalet, under det att motsvarande tal i Härnösands stift uppgår till allenast 13 procent och i Växjö stift till 14 procent. Proportionsvis talrikast äro de stora boställena i Karlstads stift, där boställena över 100 hektar utgöra mellan 13 och 14 procent av hela antalet. I detta stift ligger även det största bostället, vilket har en areal av 312 hektar inägojord. Såsom av tabell XIV närmare framgår, uppgår taxeringsvärdet i 60 procent av hela det redovisade antalet boställen till högst 25,000 kronor per boställe, i 22 procent av antalet till 25,001—50,000 kronor, i 14 procent till 50,001—100,000 kronor och i 4 procent till över 100,000 kronor. Det proportionsvis största antalet mycket värdefulla boställen finnes i Lunds stift, där 32 procent tillhöra gruppen 50,001—100,000 kronor och 11 procent gruppen över 100,000 kronor." Förutom prästboställen finnes ytterligare ett antal ecklesiastika boställen, vilkas avkastning går till avlönings- eller andra kyrkliga ändamål antingen direkt eller genom särskild fond. Uppgifter om dessa egendomars antal, värde och avkastning saknas i stor utsträckning. De utgöras emellertid i huvudsak av biskopsboställen, bestående av ett 65-tal hemman och ett

137 mindretal självständiga lägenheter, klockarboställen, omkring 970 st. med en medelareal av endast 8 har, sysslomansboställen, 4 hemman, samt kyrkojordar, d. v. s. olika kyrkor tillhöriga omkring 150 hemman jämte ett större antal mindre lägenheter. Den närmaste vården av prästgårdarna, som numera äro att betrakta enbart såsom bostadshus, åligger boställsinnehavaren. Domkapitlen skola tillse, att prästgårdarna varda till hus och ägor vidmakthållna. Överinseendet över prästgårdarna tillkommer emellertid kammarkollegium. Den lokala förvaltningen av de ecklesiastika jordbruksboställena är splittrad på ett mycket stort antal händer. Närmast är det domkapitlet, som har ansvaret för deras vård, i vilken verksamhet det biträdes av åtskilliga andra, kyrkliga eller statliga organ. Själva utarrenderingen av löneboställena verkställes dock av länsstyrelsen. Den centrala förvaltningen är även här förlagd hos kammarkollegium. I fråga om befogenheten att utöva den rättsliga vården av de ecklesiastika löneboställena lider författningen av en viss oklarhet. Olika myndigheter hava sig ålagt att tillvarataga boställenas rätt, men någon bestämd gräns mellan de olika myndigheternas åligganden är ej uppdragen. Den närmaste tillsynen åligger dels domkapitlet och dels länsstyrelsen. Jämte och över dessa myndigheter står kammarkollegium. Slutligen äger även justitiekanslersämbetet behörighet att bevaka den rätt, som tillkommer boställe. Mot det nuvarande systemet för den ekonomiska förvaltningen av jordbruksegendomarna riktade bl. a. kyrkofondskommittén en rad anmärkningar. I princip vände den sig mot splittringen i förvaltningen. "Såsom en första fordran för att en egendomsmassa sådan som den, vilken nu är ifråga, skall kunna bliva på bästa sätt ekonomiskt utnyttjad", skrev komanittén, "är givetvis att den som representerar jordägarintresset, är satt i stånd att utöva en målmedveten ledning av egendomens hela förvaltning, och att han äger ej blott förutsättningarna att

138 bedöma vad som skall åtgöras för att befrämja egendomens räntabilitet utan även möjlighet att genomföra för ändamålet erforderliga åtgärder. Beträffande nu ifrågavarande ecklesiastika jordegendom saknas i själva verket en sålunda utrustad representant. Man har visserligen tillskapat en förvaltningsmekanism, som icke utan en viss noggrannhet arbetar för egendomens vård, men det hela verkar för mycket maskinmässigt. De tillsatta förvaltningsmyndigheterna göra givetvis sitt bästa i varje förekommande fall, men deras befattning med den ecklesiastika fasta egendomen utgör endast ett tjänsteåliggande bland en massa andra, en detalj i en mångsidig, för andra ändamål i första hand avsedd och avpassad tjänsteverksamhet. Av en dylik förvaltning, där intet av de förvaltande organen kan känna sig hava det ansvar, som följer med rätten till ledning och initiativ, måste resultatet nödvändigtvis bliva mindre gynnsamt." (Kyrkofondskomm. bet. sid. 114.) Till en liknande slutsats kom 1926 års statsrevisorer, vilka i ett flertal fall på ort och ställe förvissat sig om de ecklesiastika jordbruksegendomarnas tillstånd. De funno förvaltningen av löneboställena vara "mindre tillfredsställande ordnad" och genom sina invecklade former ägnad att låta egendomarna utsättas för faran av vanvård. "Vanhävd har sålunda konstaterats ej blott i ett flertal egendomar i Dalsland utan ock i vissa av revisorerna besökta egendomar i andra delar av landet." Och revisorerna framhöllo "vikten av snara åtgärders vidtagande för att de missförhållanden, som för närvarande vidlåda förvaltningen av de ecklesiastika boställena, må kunna undanröjas". 1 Även det gällande systemet för utövande av den rättsliga vården av de ecklesiastika jordegendomarna underkändes av kyrkofondskommittén. Vården betecknades såsom "icke tillräckligt effektiv", uppdelningen av ansvaret mellan olika myndigheter ansågs leda till "minskning av ansvarighetskänslan". "Synnerligen oegentligt är det ock, att i ett och samma tvistemål det allmänna skall kunna vara representerat av mer än ett ombud. Denna oegentlighet faller skarpt i ögonen då — såsom 1

1926 års revisionsberättelse angående statsverket, sid 144 ff.

139 någon gång lär hava inträffat — de olika allmänna ombuden haft mot varandra stridande yrkanden." Såsom medel att avhjälpa de påpekade bristerna föreslog kommittén en rad åtgärder, av vilka de viktigaste voro tillsättande av särskilda ecklesiastika domänintendenter samt överflyttande av den centrala handläggningen av vissa frågor av ekonomisk art till den av kommittén föreslagna kyrkofondsstyrelsen. Av de s. k. ecklesiastika penningfonderna är den år 1914 bil- Ecklesiastika dade kyrkofonden den utan all jämförelse förnämsta. Fonden Penmnsf°n ° bildades nämnda år med ett kapital på 7,45 milj. kr., steg snabbt år efter år och uppgick vid slutet av budgetåret 1928—1929 till 49,2 milj. kr. Förutom kyrkofonden finnes den av statskontoret förvaltade biskopslöneregleringsfonden med en behållning den 30 juni 1929 av 1,64 milj. kr. samt dessutom ett stort antal lokala avlöningsfonder av skilda slag. År 1915, det senaste år, för vilket uppgift föreligger, uppgick sistnämnda fonders antal till 1,006, fördelade å 628 pastorat. Deras sammanlagda behållning utgjorde 3,1 milj. kr. eller i medeltal omkring 3,100 kr. för varje fond. Då dessa lokala fonder få anses vara av relativt mindre betydelse, kommer här ingen redogörelse att lämnas för de mångfaldiga och skiftande bestämmelser, som gälla för dem. Kyrkofondens grundkapital åstadkoms genom att såsom en följd av den nya prästlöneregleringslagen 1910 till fonden överfördes en del prästerliga avlöningsfonder och andra kapitaltillgångar, främst prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Fondens inkomster utgöras av 1) ersättning för prästerskapets tionde (statsanslag), 2) ersättning för statsanslag i krono- och kyrkotionde m. m. (statsanslag), 3) avkastning av "till fonden indragna" boställen (arrenden av vissa boställen), 4) skogs försäljningsmedel (medel, som inflyta för försåld skog från prästerliga löneboställen), 5) pastoratens överskottsmedel (överskott, som uppkommer å till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat anslagna

140 arrendemedel, lägenhetsavgälder och räntor), 6) ränta och annan vinst å kyrkofondens' tillgångar. Årliga bidragen från de olika inkomstkällorna under femårsperioden 1924—1928 uppgick till i medeltal följande belopp: Till kyrkofonden överförda kapitaltillgångar 1 . . . . Ersättning för prästerskapets tionde (kyrkofondslagen 3 § 1 mom.) Ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde m. m. (kyrkofondslagen 3 § 2 mom.) Arrendemedel (kyrkofondslagen 3 § 3 mom.) . . . . Skogsföirsäljningsmedel m. m. (efter avdrag för avverkningskostnader och boställshavarna tillkommande andelar i skogsavkastningen, kyrkofondslagen, 3 § 4 mom.) Från pastoraten inlevererade överskott å prästerliga avlöningsmedel (kyrkofondslagen 3 § 5 mom.). . Ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (kyrkofondslagen 3 § 6 mom.) Från ordinarie präster i icke nyreglerade pastorat inbetalda avlöningar till e. o. prästmän (kyrkofondslagen 8 §) Diverse inkomster Återdebiterade samt omföringar av kyrkofonden felaktigt krediterade utgifter Summa medeltal

Kr. 53,159 4,527,810 304,752 193,350

3,737,605 341,365 1,638,612

8,980 33,287 123,150 10,962,070

Av siffrorna framgår, att de trenne posterna ersättning för prästerskapets tionde, skogs försäljningsmedel och räntor dominera å kyrkofondens inkomstsida. Kyrkofondens egentliga uppgift är att tjänstgöra såsom ett slags reservoar, ur vilken medel vid förefallande behov hämtas 1 År 1928 överlämnades ett antal lokala avlöningsfonder med ett sammanlagt belopp av omkring 240,000 kr. till kyrkofonden.

141 för prästerskapets avlöning. Hela systemet därför är nog så invecklat. Dess principiella innehåll är emellertid följande: Prästerskapet avlönas i första hand aiv pastoratet med anlitande av stadgade lokala avlöningstillgångar. Dessa utgöras av dels församlingsavgifter, som utdebiteras upp till visst belopp per skattekrona, dels vissa till pastoratets förfogande stående medel, huvudsakligen arrenden, lägenhetsavgälder, räntor och skogsförsäljningsmedel, av vilka de sistnämnda alltid utbetalas genom kyrkofonden. Skulle nämnda avlöningstillgångar ej förslå, tillskjutes det felande beloppet ur kyrkofonden. Ur denna skall även gäldas vissa förvaltningskostnader och särskilda arvoden och ersättningar. Ä andra sidan äger fonden, såsom redan framhållits, rätt till de arrende- och skogsförsäljningsmedel m. m., som ej erfordras för bestridande av prästlönerna enligt nu angivna grunder. Kyrkofondens årliga utgifter för olika ändamål i medeltal under femårsperioden 1924—1928 framgå av följande uppställning. Kr. Till pastoraten utbetald ersättning för församlingsavgifter (kyrkofondslagen 6 § 1 mom.; löneregleringslagen 21 §) Till pastoraten utbetald ersättning för skogsförsäljningsmedel (kyrkofondslagen 6 § 2 mom.; löneregleringslagen 19 § 4 mom.) Skogsförvaltnings- o. skogsvårdskostnader (kyrkofondslagen 6 § 3—6 mom.) Ålderstillägg till ordinarie präster (kyrkofondslagen 6 § 7 mom.; löneregleringslagen 6 §) På grund av löneregleringslagen utbetalad skjutsersättning till ordinarie präster (kyrkofondslagen 6 § 7 mom.; löneregleringslagen 11 § 3 mom.).. Prostarvoden (kyrkofondslagen 6 § 7 mom.; lönereglering;slagen 17 §) Adjunktsarvoden (kyrkofondslagen 6 § 7 mom.; löneregleriingslagen 14 § 2 mom.)

5,326,652

1,271,780 61,584

389,033 104,759 282,765

142 Reseersättning till e. o. prästmän samt till prästmän som tjänstgöra i mer än ett pastorat (kyrkofondslagen 6 § 7 och 9 mom.; löneregleringslagen 14 § 5 mom.) Emeritilöner (kyrkofondslagen 6 § 7 mom.; emeritilönelagen) Anslag till e. o. prästmän för särskild tjänstgöring (kyrkofondslagen 6 § 8 mom.) Bidrag till utgivande av utskylder för ecklesiastik skog (kyrkofondslagen 7 § ) Lönetillskott ävensom ersättning för mistad andel i skogsavkastning till präster i icke nyreglerade pastorat (kyrkofondslagen 9 §) Till prästerskapet i icke nyreglerade pastorat utgående indelningsersättningar m. m. samt ersättning till prästänkor för indraget tionde (jfr kyrkofondslagen 5 § och 3 § 2 mom.) Diverse utgifter Omföring av kyrkofonden felaktigt debiterade inkomster samt avkortningar och restitutioner Summa medeltal

29,220 536,722 79,896 20,805

67,074

47,146 63,727 12-890 8,294,053

Kyrkofonden förvaltas av statskontoret. Medlen äro i enlighet med bestämmelser därom företrädesvis placerade i obligationer och inteckningar. Vissa delar av den kassarörelse, som föranledes av kyrkofondens verksamhet, omhänderhaves av vederbörande länsstyrelse, domänstyrelsen eller den lokala skogsförvaltningen. Dessa myndigheter och institutioner hava ock en självständig redovisningsplikt till kyrkofonden. Kyrkofondskommittén fann detta förvaltningssystem otillfredsställande. Statskontorets befattning med kyrkofonden inskränker sig, yttrade kommittén bland annat, till att vara "en ren penningförvaltning", medan statskontoret icke har någon befattning med eller särskilt intresse av de källor, varur fondens inkomster härflyta. "Vid en granskning av den föreliggande frågan om en ändamålsenlig förvaltning av de präster-

143 liga avlöningstillgångarna framträder således med skärpa den svagheten, att statskontoret i sin förvaltning är ställt isolerat från all övrig förvaltning av ifrågavarande tillgångar och därför saknar möjlighet att överskåda alla de förhållanden, som äro avgörande för kyrkofondens ekonomi" (kyrkofondskomm. bet. sid. 99). Beträffande de lokala avlönings fonder, vilka stå under vederbörande kyrkoråds förvaltning, fann kommittén det nödigt att bereda "större säkerhet för att fonderna bliva på ändamålsenligt sätt förvaltade och för att deras avkastning behörigen kommer avlöningsändamålet till godo" (kyrkofondskomm. bet. sid. 103). Lösningen av problemet ansåg kommittén ligga i en centralisering av de prästerliga avlöningsmedlens förvaltning och föreslog för den skull inrättandet av en särskild kyrkofondsstyrelse. På grund av den nästan totala frånvaron av kyrklig eko- samma?ifattnin nomisk statistik är det omöjligt att utan ett mycket tidsödande ginsamlande av primäruppgifter lämna en fullt riktig framställning av den ecklesiastika egendomens omfattning, värde och årliga avkastning. Vill man emellertid försöka göra en approximativ beräkning av den avkastningsbara delen (alltså frånsett kyrkor och likställd egendom) av den ecklesiastika egendomens taxeringsvärde och avkastning kommer man till följande siffror: Fast egendom: taxeringsvärde omkring 200 milj. kr., beräknad årlig avkastning (inklusive prästgårdarnas hyresvärde) 6 a 7 milj. kr.; penningfonder: kapital omkring 55 milj. kr., kontant årlig avkastning, beräknad efter 4 proc, 2,2 milj. kr. Den ecklesiastika, avkastningsbara egendomen är, som redan nämnts, enligt gällande lagstiftning bunden vid vissa kyrkliga ändamål, främst det att utgöra avlöningstillgång för kyrkliga befattningshavare. Denna bundenhet har, som av den lämnade översikten framgår, visat sig omöjliggöra en rationell förvaltning av i egendomen ingående skogar och jordbruk, och har dessutom medfört, att det administrativa förfarandet vid

144 den samlade egendomens förvaltning blivit mera invecklat och kostsamt, än vad som annars behövde vara fallet.

2. Den ecklesiastika egendomens rättsliga ställning. Äganderätten. Då den ecklesiastika egendomens nuvarande karaktär av kyrklig avlöningstillgång uppenbarligen är det största hindret för en effektiv förvaltning av denna egendom, måste möjligheterna för avlägsnande av detta hinder undersökas. Därvid uppställer sig främst frågan vem som är att anse såsom ägare till den ecklesiastika egendomen, eller, om klar äganderätt saknas, vem som över den har den slutliga förfoganderätten. Intresset knyter sig av naturliga skäl främst till den avkastningsbara delen av egendomen, och det är den som i det följande huvudsakligen avses. Frågan om äganderätten till den ecklesiastika jorden har ägnats mycken uppmärksamhet inom den rättsvetenskapliga litteraturen. Till belysning av den rättshistoriska utvecklingen föreligger ett vidlyftigt material och olika försök hava gjorts att sammanfatta den historiska forskningens resultat i en juridisk konstruktion av äganderätten. Man har sålunda än sökt göra gällande att stats- eller nationalkyrkan vore att betrakta som ägare till kyrkojorden, än hävdat den kyrkliga lokalförsamlingens äganderätt, än uppfattat lokalkyrkan och "prästbordet" som självägande stiftelser, vilka var för sig vore att anse såsom självständiga bärare av rättigheter och skyldigheter, och än, med hänvisning till denna egendoms natur av allmän egendom, velat betrakta kronan såsom den rätte ägaren. Ingen av dessa lösningar kan sägas hava vunnit allmänt erkännande, än mindre blivit fastslagen i lagstiftningen. En i huvudsak på Schallings undersökning 1 baserad, kort översikt av den rättshistoriska utvecklingen i Sverige lämnas här nedan. 1

Erik Sdialling: Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige

(1920).

145 Under den första kristna tiden i vårt land torde kyrkan och dess egendom hava ägts av den eller de som byggt kyrkan eller tillfört den dess egendom. Den katolska kyrkans speciella rätt, den kanoniska rätten, som av den romerska rätten upptagit åskådningen att kyrkan och den till kyrkan anslagna egendomen vore att betrakta såsom juridisk person med självständig rättssubjektivitet, inträngde emellertid alltmer i det svenska samhällslivet, och därmed gjorde sig från kyrkans sida allt tydligare gällande en strävan att undandraga lekmännen förfoganderätten över lokalkyrkorna och deras egendom. När landskapslagarna upptecknades, hade den kanoniska rätten slagit igenom. Enligt dessa lagar betraktades därför i regel sockenkyrkan som den kyrkliga förmögenhetens subjekt. Under vissa omständigheter torde egendom tillhörande präst- eller klockareboställe jämväl ansetts vara särskilt rättssubjekt. Vad biskops- och katedralkyrkorna angå torde kunna antagas, att dessa på landskapslagarnas tid icke intagit annan rättslig ställning än sockenkyrkorna. De omnämnas ej i lagarna, förmodligen av den anledning, att vid tiden för lagarnas uppteckning något ekonomiskt intresse för bönderna ej var knutet till dessa kyrkor. Den närmast följande utvecklingen i rättsväsendet, markerad av Magnus Erikssons landslag och stadslag och Kristoffers landslag, berörde ej kyrkolagstiftningen. I ingen av dessa lagar finnes någon kyrkobalk, varför landskapslagarnas kyrkobalkar alltjämt behöllo gällande kraft, var och en inom sitt område. Av utomordentlig betydelse för den kyrkliga egendomens tillväxt var tillkomsten i viss utsträckning av den s. k. fria testamentsrätten. Tidigare lade den gamla svenska jordäganderätten, enligt vilken jorden var samhällelig egendom (tillhörande ätten, byn, häradet etc.) och ej vare sig genom köp eller gåva kunde avhändas den gemensamma ägaren, verksamma hinder i vägen för kyrkans strävan att på nämnda sätt skaffa sig egendom. Kraftiga påtryckningar från påven och prästerskapet redan under senare hälften av 1100-talet förmådde dock konungarna och enskilda att under nämnda århundrade i stor Domänverket.

146 utsträckning skänka jordagods till kyrkan. Senare medgåvo landskapslagarna en testamentsrätt inom vissa gränser. De kyrkliga myndigheternas fordran på att testamentsrätten skulle göras fullt fri och de världsliga myndigheternas och lekmännens fasthållande vid en begränsad sådan föranledde emellertid upprepade stridigheter, och frånvaron av en kyrkobalk i nyssnämnda landslagar och stadslagen torde bl. a. berott på, att enighet ej kunde vinnas med avseende å testamentsrätten. Förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten låg under medeltiden i stor utsträckning i församlingens händer. Trots försök därtill lyckades nämligen kyrkan aldrig undantränga församlingen från inflytande över förvaltningen. När Gustav Vasa med stöd av besluten vid Västerås riksdag 1527 igångsatte reduktionen av kyrkans gods, ingick i detta mycket betydande jordområden. Föga återstod, när reduktionsverket genomförts. Visserligen var konungens konfiskationsrätt begränsad till att omfatta biskoparnas, kanikernas och domkyrkornas samt klostrens fastigheter, i den mån de kunde undvaras, men konungen ägde själv avgöra var gränsen skulle gå, med resultat att praktiskt taget förutom tionden hela den fasta egendomen av ifrågavarande slag övergick till kronan. Vad åter angår den inkomst och fasta egendom, som innehades av lantkyrkorna och av prästerskapet i gemen, synes Västerås recess närmast förutsätta, att denna skulle lämnas orörd. Gustav Vasa ansåg sig emellertid på vissa grunder berättigad att även på detta område konfiskera såväl hela kyrkotionden som den fasta egendomen; för den sistnämnda gavs dock i regel vederlag i form av anslag från till kronan indragen tionde eller i form av befrielse från de "taxor", varmed konungen beskattade den prästerliga inkomsten. Oberörda av reduktionen blevo huvudsakligen endast de gamla prästbolen (kyrkoherdeboställena) och ett fåtal klockarebol, vilka ansågos oundgängliga för prästens eller klockarens uppehälle. Enligt Forsell1 skola omkring 6,300 kyrko- och prästhemman hava 1

Forsell: Sveriges inre historia från Gustaf den förste.

147 indragits, medan hela antalet indragna kyrkliga jordfastigheter beräknats uppgå till 13,700. De oreducerade prästboställenas juridiska karaktär undergick icke någon ändring genom reformationen. Den till kronan indragna jorder. erhöll däremot självfallet en ny rättslig ställning, i och ned att äganderätten övergick från de särskilda kyrkliga instituten till kronan. Denna ändrade rättsställningförlorades icke av de konfiskerade egendomar, till vilka kyrkan i mån av behov sedermera erhöll nyttjanderätt; äganderätten till dem förblev hos kronan. Från 'kyrkligt håll framträdde mycket snart en strävan att skydda och befästa kyrkans dispositionsrätt över nyss nämnda konfiskerade men till sitt forna kyrkliga ändamål åter upplåtna fastigheter. Dessa strävanden kröntes också så till vida med framgång, som under 1600-talet åtskilliga generella föreskrifter utfärdades till besittningsrättens skydd. Under samma århundrade gjorde sig emellertid under inflytande av de feodalrättsliga idéerna även tendenser gällande att utsträcka kronans äganderätt till den oreducerade kyrkliga jorden, eller att åtminstone inskränka dess rättsliga självständighet. Redan tidigt framträda dessa tendenser. I ett brev den 16 april 1617 förklarar Gustav II Adolf, att i en socken viss jord finge fortfarande behållas till klockarebol, "alldenstund sådane jordar äro skänkta till kyrkorna och således ingen annan utan Oss tillhöra". I kungl. resolutionen den 23 december 1672 på prästerskapets besvär heter det, att vid tvister om prästgårdsjord det vore obilligt, att kyrkoherden skulle stämmas såsom jordägande och förty bära hela kostnaden av en rättegång, "alldenstund icke han, som allenast är dess åbo till en tid, utan själva äganden och Dominus fundi, antingen det är kronan eller ock någon annan speciell Patronus", borde stämmas. Kungl. Maj :t föreskrev därför att, när någon "ägostrid" infölle, skulle landshövdingen å orten jämte en medlem av konsistorium sammanträda och taga sig an prästgårdarnas lagliga försvar. I prästprivilegierna av den 1 oktober

148 1675 talas därjämte i samband med bestämmelser angående tvister om kyrko- och prästbordsägor om "jordäganden nemlig vi och de förenämnde (landshövding och konsistorium) å våra vägnar eller den jorden eljest till Kyrko och Präst kan hava givit och fördenskull äger däröver Jus patronatus". Anmärkningsvärt är, att här icke endast kronan tillerkännes äganderätt till den oreducerade kyrkojorden utan även den enskilde patronus. Schalling anmärker härtill: "Uppfattningen om den enskilde patronus såsom ägare till kyrkans och prästbordets gods återfinnes till synes icke i någon annan författning än här och 1672 års ovanberörda resolution." Samme författare gör även gällande, att uttrycket skulle bero på en missuppfattning av förhållandena i de erövrade danska landskapen, där kyrkopatronerna ofta till en stor del av den kyrkliga jorden innehade "härligheten" eller dominium, "någon äganderätt till kyrklig egendom torde i varje fall ej efter reformationen hava ifrågasatts för kyrkopatronerna i gamla Sverige". Vad kronans anspråk på äganderätt till de oreducerade prästgårdarna angår kan emellertid i fortsättningen märkas en vacklan från kronans sida. I 1686 års kyrkolag lagfästes sålunda i vissa avseenden den äldre uppfattningen av lokalkyrkan såsom juridisk person och äganderättssubjekt. Under tiden efter reformationen förskaffade sig församlingarna ökat inflytande över den lokala förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Den centrala förvaltningen, rättsliga representationen och högsta förfoganderätten över kyrkans gods utövades emellertid av kronan. Den följande lagstiftningen rörande kyrkans egendom företer ingen större principiell avvikelse från tidigare gällande bestämmelser. De prästerliga privilegierna av år 1723 innebära närmast en garanti utåt för kyrkorna och prästerskapet mot disposition av de ecklesiastika tillgångarna för främmande ändamål. Den kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd erbjuder dock åtskilligt

149 av intresse. Genom denna lag gavs kyrko församlingen en fast representation och fastställdes former för dess verksamhet. Kyrko församlingen erkändes därigenom såsom särskild juridisk person. Lagen har utan tvivel bidragit till att förstärka den redan tidigt på sina håll förefintliga uppfattningen, att församlingen vore ägare till kyrkogodset. Denna uppfattningliar säkerligen också för den svenska rättsåskådningen tett sig naturligare än fiktionen om kyrkan såsom juridisk person, på en gång objekt och subjekt för förmögenhetsmassan. Gustav Vasas reduktion kvarlämnade endast jämförelsevis obetydliga rester av kyrkojorden i kyrkans ägo. För uppehållande av den kyrkliga verksamheten efter reduktionen fick dock kyrkan, som redan nämnts, disponera över flera av de indragna hemmanen, till att börja med mot särskilda "taxor", vilka dock sedermera i många fall anslogos eller efterskänktes såsom bidrag till prästernas underhåll. Genom enskildas donationer av boställen och genom fortsatt upplåtande av kronohemman ökades antalet av präst-, klockare- och kapellansboställen. De skilda boställena torde allt efter sitt ursprung intaga en åtminstone teoretiskt sett olika rättslig ställning. Över de av kronan upplåtna boställena upprätthåller kronan sin äganderätt, de äro att anse såsom upplåtna med besittningsrätt, vars beständighet är knuten till förefintligheten av prästprivilegierna och upphör med dessa. Även de av enskilda donerade boställena äro bundna till ett visst ändamål. Beträffande dem är emellertid en klar rättsbestämning svårare att uppställa. Visserligen kan man betrakta dem såsom stiftelser, d. v. s. självständiga rättssubjekt, men det innebär i själva verket en fiktion, som torde te sig alltför oklar för svensk rättsuppfattning, och den har lika lite som någon annan rättsbestämning fullt godtagits. En tredje grupp av boställen utgöres av sådana som donerats till eller inköpts av församling och av denna villkorligt upplåtits till boställe. Något hinder för församlingar ätit erhålla lagfart å områden, som anskaffats i syfte att upplåtas till prästgård, har ej förelegat, och i de fall lag-

150 fart föreligger är församlingen givetvis att anse såsom ägare. Uppmärksammas bör emellertid, att det i samtliga nu angivna fall är staten, som utövar de egentliga ägarefunktionerna. Bland den ecklesiastika egendomen intager, såsom redan nämnts, den genom lag av år 1910 upprättade kyrkofonden en framträdande plats. Fonden bildades genom sammanslagning av prästerskapets iöneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, vilka uppkommit dels av skogsavkastning, principiellt blott från av kronan förlänta boställen, dels ock av arrendeinkomst från indragna boställen, likaledes i princip av krononatur. Fonden vidmakthålles och växer i huvudsak genom avkastning från av kronan upplåtna eller donerade boställen samt genom direkta statsanslag. I den mån fondens egendom tillskjutits av kronans medel, får kronan anses såsom ägare på samma sätt, som då det gäller upplåten fast egendom. Frågan om äganderätten till fondens övriga del är däremot att anse såsom mera oklar. I samband med beslutet om fondens bildande gjordes ett försök att skapa en viss rättsbestämning åt densamma. Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till lag om kyrkofond upptog nämligen följande lydelse av § 1 i lagen: "De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna avlöningsmedel, om vilka i denna lag förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet och, under benämning kyrkofonden förvaltas." På förslag av vederbörande utskott strök emellertid riksdagen den kursiverade bestämmelsen, enär den "kan lätteligen förstås såsom innebärande från lagstiftarens sida ett uttalande om var äganderätten till fondens medel ligger och har också sålunda förståtts", en tolkning, som riksdagen ansåg "böra undvikas". I stället antog riksdagen den nu gällande lydelse av § 1, enligt vilken kyrkofonden skall "användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag bestämmes", varigenom vore framhävt "det syfte, kyrkofonden är avsedd att tjäna".1 Fonden förvaltas och representeras av staten. 1

Riksdagens skrivelse N :o 147, 1910.

151 Den historiska utvecklingen av äganderätten till den kyrk- Sammanfattmng liga egendomen kan i korthet sammanfattas på följande sätt. ' Före landskapslagarnas tid torde kyrkan och dess egendom hava ägts av den eller de, som byggt kyrkan eller tillfört den dess egendom. Kyrkan sökte dock under inflytande av kanoniska rätten undandraga lekmännen förfoganderätten över lokalkyrkorna och deras egendom. Landskapslagarna, som ej undgått påverkan av nämnda rätt, gåvo i regel, ehuru oklart, uttryck åt uppfattningen av lokalkyrkorna såsom varande kyrko förmögenhetens subjekt. Den betydande tillväxt i kyrkans jordegendom, som ägde rum under medeltiden, väsentligen på grund av donationer, avbröts genom Gustav Vasas reduktion. Denna träffade praktiskt taget all fast kyrklig egendom utom de gamla kyrkoherdeboställena och de fåtaliga klockarebol, som upplåtits från kyrkoherdeboställena. Den till kronan indragna jorden kom att i stor utsträckning stanna kvar under kyrkans nyttjanderätt mot särskild avråd eller ränta, som dock i många fall sedermera efterskänktes såsom bidrag till prästlön. Till samtliga indragna såväl som senare av kronan upplåtna egendomar behöll kronan äganderättsanspråk. De snart framträdande strävandena från kyrkans sida att trygga sin dispositionsrätt kröntes under 1600-talet så tillvida med framgång, som åtskilliga generella föreskrifter utfärdades till besittningsrättens skydd. Från statens sida visades emellertid samtidigt avsikter att i lag eller författningar fastslå en kronans äganderätt till all den kyrkliga jorden, således även den av enskilda donerade eller eljest av kyrka eller församling förvärvade, vilka avsikter dock icke klart fullföljdes. Den av kronan upplåtna nyttjanderätten är villkorlig, d. v. s. den äger kraft endast så länge prästprivilegierna existera. Den kyrkliga egendomen förvaltas av staten, som även i övrigt utövar ägarefunktionerna. Den oklarhet, som i trots av den flitigt bedrivna rättshistoriska forskningen ännu vidlåder frågan om äganderätten till den ecklesiastika jorden, hänför sig dels till svårigheten att uppställa en klar privaträttslig bestämning för olika egendoms-

152 kategorier; av kronan upplåtna eller av enskilda donerade eller eljest förvärvade egendomar, dels, och kanske framför allt, till den omständigheten, att de sedan äldsta tid rådande meningsbrytningarna rörande kyrkans ekonomiska och rättsliga ställning inom statslivet hittills förhindrat, att frågan om äganderätten fått sin formella och slutgiltiga lösning.

3. Det prästerliga

lönesystemet.

De kyrkliga egendomarna ha, som av det föregående framgår, till väsentlig del utgjort och från början varit avsedda såsom prästerliga avlöningstillgångar, varför det städse existerat en intim samhörighet och sammanblandning av frågan om prästlönernas storlek och gäldande samt frågan om den kyrkliga egendomens disposition och förvaltning. Prästernas lönebehov har så att säga drivit fram denna del av den kyrkliga egendomen, varifrån allt fortfarande utgår en väsentlig del av kostnaderna för prästernas löner. Varje förändring i dispositionen av dessa egendomars avkastning och varje sådan förändring i förvaltningen, som kan inverka på avkastningens storlek, kommer därför att få betydelse också för det prästerliga lönesystemet. Sammanflätningen av det prästerliga lönesystemet med grunderna för förvaltningen och dispositionen av den kyrkliga egendomen gör det nödvändigt att behandla och lösa dessa spörsmål i ett sammanhang. Till den föregående summariska redogörelsen för den ecklesiastika egendomen må därför fogas en kort beskrivning av det prästerliga lönesystemet och dess utveckling. Förutskickas bör- måhända, att nämnden givetvis icke avser att ens tillnärmelsevis lämna någon fullständig redogörelse över alla de oerhört mångskiftande detaljerna i frågan om prästlönerna och deras samband med den kyrkliga egendomen. Den korta översikten här nedan är, liksom fallet var med bägge föregående beträffande i dem omhandlade frågor, ämnad

153 blott som en antydan om var huvudpunkterna äro att finna. Framställningen begränsar sig till att avse den ekonomiskt viktigaste lönekategorin, prästerskapet, med utelämnande av övriga kyrkliga befattningshavares löneväsende. Det prästerliga avlöningsväsendet genom tiderna kan i stort sett särskiljas i tre olika utvecklingsskeden. Gränsen mellan de två första utgöres av förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, gränsen mellan de två sista utgöres av 1910 års prästlöneregleringslag med tillhörande författningar. Före år 1862 utgingo församlingsmedlemmarnas bidrag till prästlönerna sedan kristendomens första århundraden i vårt land huvudsakligen i form av tionden av jordbrukets produkter. Den uppväxande industrin blev först fr. o. m. 1762 bidragsskyldig till prästerskapets avlöning, och då i form av vissa fasta avgifter (i pengar eller in natura) från bruk, verk och kvarnar. En mindre personlig skatt erlades av "gångandes ämbetsman" (hantverkare) samt andra, som idkade någon annan "rättighet" än jordbruk. Dessa tionden och andra avgifter jämte ersättning för vissa kyrkliga förrättningar, begravning, själamässor, vigsel, kyrktagning etc, lämnade en huvudpart av prästens löneinkomster. Den andra huvudkällan för prästlönernas gäldande låg i den inkomst, som prästen hade att påräkna från sitt egentliga boställe samt från de löningsboställen (löne-, stom- och mensalhemman etc), som voro ställda till prästens och församlingens förfogande som avlöningstillgång. Tillkomsten av ett flertal av dessa boställen förlorar sig i historiens dunkel, och låter sig i vart fall ej med säkerhet bestämma, De äro emellertid, som tidigare framhållits, samtliga antingen upplåtna av kronan eller av vederbörande församling eller ock donerade av enskilda. Vad särskilt beträffar prästens rätt till den å boställena befintliga skogen, fanns länge ingen bestämmelse därom, antagligen beroende på det ringa värde som åtminstone utanför järnbruksdistrikten tillmättes skog, varav fanns i överflöd. År

154 1647 tillkom emellertid en bestämmelse om rätt för prästen att nyttja skogen "till sin tarv, dock så att prästbordet eller stommen icke förringas eller förvärras för den som efterkommer ". Skogens värde stiger emellertid, och i följande författningar, från år 1723, stadgas förbud mot avverkning till avsalu. Här ovan antydda äldre lönesystem var byggt på principen att samtliga avlöningstillgångar voro lokala, d. v. s. bundna vid vederbörande pastorat. Det föll sig därför lätt för vederbörande att så småningom draga den slutsatsen, att avlöningstillgångar av mera stadigvarande natur, vare sig de bestodo av fast eller lös egendom (penningfonder) och vare sig de upplåtits av kronan, tillhandahållits av församlingen eller donerats av enskilda, också voro församlingens egendom. Men eftersom de i första hand voro avsedda som en lönetillgång för prästen gjordes också gällande, att de i själva verket voro prästens, d. v. s. kyrkans egendom. Att man från kyrkans håll drev denna sats är helt naturligt med hänsyn till kyrkans hela strävan att förskaffa sig självständig makt och ställning inom samhället. Någon viss rättslig bestämning av ifrågavarande egendom blev emellertid, såsom tidigare framhållits, icke fastslagen. Det nu skisserade lönesystemet kom med tiden att medföra stora olägenheter och brister, varibland här endast må nämnas den betydande olikhet som uppstod prästlönerna emellan, beroende på att inkomsterna från tiondena samt fördelningen och avkastningen av den fasta egendomen var högst olika de skilda församlingarna emellan. För att undanröja de huvudsakliga av dessa ölägenheter och främst i syfte att skapa fasta, såvitt möjligt likstora löner för kyrkoherdarna genomfördes år 1862 en prästlönereglering. Medan dittills samtliga de tillgångar, vilka anvisats till prästerskapets avlöning, varit bundna vid det pastorat, inom vilket avlöningstillgången fanns eller till vars prästerskap den

155 eljest var anvisad, innebar 1862 års lönereglering ett första steg till att göra dessa avlöningstillgångar rörliga på det sätt, att de kunde tillgodo föras jämväl prästerskapet inom annat pastorat. I förordningen stadgades sålunda bl. a., att de inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de av kronan upplåtna stom-, annex- eller mensalhemman och lägenheter, som icke voro bostadsboställcn, kunde från en till annan församling överflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de icke voro prästerskapet i all framtid tillförsäkrade. För ändamålet bildades en prästerskapets löneregleringsfond (kyrkofondens förelöpare), till vilken de överflyttade eller indragna inkomsterna ingingo för att sedan i mån av behov utgå i form av lönebidrag till ekonomiskt svagare församlingar. Som man finner, var det endast vissa av kronan tillhandahållna avlöningstillgångar, som 1862 gjordes rörliga eller ifrågasattes till indragning. Däremot bibehölls prästen vid sin rätt till inkomst av bostadsbostället och därmed förenat jordbruk (även i de fall bostadsbostället utgjordes av kronoegendom) samt till inkomsten av löningsboställen, upplåtna av enskilda eller anskaffade av församlingen. Dessa lönetillgångar voro alltså fortfarande bundna vid vederbörande pastorat. Tionden och andra avgifter bibehöllos i stort sett i sak, men de gåvos formen av fasta, för femtio år bestämda belopp utgående i penningar. Ifråga om prästens rätt till avkastning från boställenas skogar, medförde löneregleringen vissa ändrade förhållanden. Den dåliga skötseln av boställsskogarna gav anledning till att förslag till reformer förelades 1862—63 års riksdag. Under förarbetena till dessa reformförslag hade prästerskapet opponerat mot att avkastningen från skogarna, åtminstone i de fall den avsåg boställen anskaffade av församlingarna eller donerade av enskilda, skulle kunna gå till annan än prästen i vederbörande pastorat. Ett motsatt förfarande skulle, enligt

156 prästerskapets mening, strida mot de av staten garanterade prästprivilegierna. Den sålunda framförda uppfattningen upptogs till granskning av det sammansatta utskott, som vid 1862—63 års riksdag behandlade frågan om ändrad skogshushållning i riket. Ur riksens ständers skrivelse till konungen (nr 187 år 1863), vilken skrivelse i allt väsentligt upptager utskottets utlåtande såsom riksdagens eget, må här återgivas ett par punkter, vilka väl belysa, hur man då såg på frågan om statens befogenhet över den ecklesiastika fasta egendomen. Riksdagen erinrar först om hur oppositionen sagt, att "det föreslagna stadgandet (rätt för kronan att bestämma över avkastningen från ifrågavarande skogar) icke allenast vore stridande emot boställshavarnes fördel, utan även förnärmande såväl deras som församlingarnas och prästerskapets rätt, emedan de flesta prästebol, i synnerhet de, å vilka någon betydligare skog funnes, icke vore av krononatur, utan dels uppkomma genom sammanskott av församlingarna, dels donerade, vadan all inskränkning i rättigheten att begagna deras avkastning, som nu, även där trakthuggning vore införd, fritt disponerades av innehavaren, vore att förlikna vid en ny andelig reduktion — — —". Här möter således frågan, heter det vidare i riksdagsskrivelsen, "huruvida staten är befogad att oinskränkt disponera även över de boställen, vilka tilläventyrs äro av frälse- eller skattenatur och härleda sig från donationer, varigenom de blivit av enskilda eller menigheter till vissa tjänster anslagna". Och denna fråga besvaras omedelbart på följande, otvetydiga sätt: "Rikets ständer anse, att jordnaturen icke härvid bör göra någon skillnad i statens rätt att över dessa boställen förfoga, enär denna senare beror allenast av den omständighet, att boställena äro anslagna till statens tjänstemän, varav följer, att staten äger enahanda rätt att bestämma över dem, som över själva de tjänster, vilka de åtfölja, och att således en förändring i dessa avseenden är lika berättigad och kan, under iakttagande av nuvarande tjänsteinnehavares rätt, åvägabringas på enahanda sätt, som varje annan löneför-

157 1

ändring. Då det sålunda synts ob-estridligt, att staten kan, utan intrång i enskildes rätt, fritt förfoga över hushållningen med samtliga boställsskogarna, samt rikets ständer ansett, att vid dem, likasom vid de utarrenderade kronoegendomarnas skogar, förenämnda bägge hushållningssysterner2 böra allt efter skogarnas betydenhet jämte varandra användas, så hava rikets ständer vidare sökt att bestämma, i vilket fall vartdera systemet bör äga tillämpning." Det av riksdagens ständer förordade systemet för förvaltning av boställsskogarna stadfästes genom 1866 års skogsordning. Enligt denna skulle de större boställsskogarna i regel ställas under vård och förvaltning av den statliga skogsstyrelsen, och den behållna avkastningen med frånräknande av boställshavaren tillkommande husbehovsvirke användas till bidrag vid reglerande av prästerskapets inkomster. Övriga (mindre) boställsskogar kunde, sedan de av skogsstyrelsen indelats till ordnad hushållning, ställas under boställshavarens egen vård, med rätt för denne att få en av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämd andel av avkastningen såsom ersättning för handhavandet med skogsvården. Vad som därefter återstod av avkastningen skulle gå till den gemensamma prästregleringsfonden. Enligt dessa bestämmelser voro alltså inkomsterna från boställsskogarna att anse såsom i huvudsak en gemensam avlöningstillgång. De nya principerna för skötseln och förvaltningen m. m. av boställsskogarna voro utan tvivel avsedda att tillämpas för. samtliga boställsskogar, oavsett sättet för deras tillkomst (se anförda citat ur riksdagsskrivelsen). Vid tillämpningen av 1866 års skogsordning gjorde emellertid prästerskapet gällande, att skogsavkastningen från sådana boställen, vilka bevisligen inköpts av församling eller donerats av enskilda, icke vore 1 Anmärkningsvärt är riksdagsskrivelsens starka betonande av att det här är fråga om en statens tjänstemannakår. Någon antydan om att prästen vore att betrakta som en kyrkans ämbetsman, eller att det vore fråga om en rent kyrklig angelägenhet, förekommer icke i denna skrivelse. 2 Åsyftar det framlagda förslagets rent skogligt-ekonomiska innehåll.

158 inbegripen under 1866 års förordning, utan att avkastningen av dem fortfarande borde gå till vederbörande präst eller församling (alltså lokal avlöningstillgång). I praxis torde ock denna uppfattning hava följts. Dock finnes ett av högsta domstolen år 1876 stadfäst hovrättsutslag, enligt vilket denna praxis icke tillerkännes rättsgrund. I detta utslag förklaras nämligen bl. a. att de i kungl. förordningen den 29 juni 1866 meddelade föreskrifter angående de åt ecklesiastikstaten anslagna boställsskogar gällde alla sådana, antingen de tillkommit genom enskild donation eller ej. 1862 års lönereglering visade sig vid tillämpningen icke motsvara de förväntningar, som ställts på densamma. Det kvarstod fortfarande en betydande olikhet i lön inom skilda pastorat. (Lönen för kyrkoherdar svängde mellan 2,000 och 14,000 kr., för komministrar mellan 400 och 7,500 kr.) Den kyrkliga skattebördan tryckte alltjämt mycket ojämnt; särskilt klagade ägarna av tiondeskyldig jord. Krav på en genomgripande förändring uppstod och ledde småningom till 1910 års ännu gällande lönereglering. Huvudsyftet med denna var att åstadkomma dels en skatteutjämning de olika församlingarna emellan, dels en löneutjämning för prästerna. Det sätt, på vilket bägge dessa önskemål genomfördes, betecknar en djupgående förändring av de grunder, varpå det prästerliga lönesystemet dittills byggt. Enligt 1910 års förordning utgå prästlönerna med belopp, beräknade efter enhetliga grunder (minimilön, som efter vissa i lag angivna grunder kan höjas med hänsyn till pastoratets folkmängd och areal). Lönerna utgå i kontanta pengar, varjämte präst åtnjuter rätt till fri bostad eller ersättning därför samt, där tillgång därtill finnes inom pastoratet, fritt bränsle. Med den fria bostaden följer icke som förr jordbruk eller skogsmark utan endast, och där så kan ske, ett område till trädgård. Storleken av prästens lön är sålunda numera oberoende av huruvida pastoratet förfogar över ecklesiastik egendom eller ej.

159 För prästers lön svarar i första hand pastoratets beskattningsbara inkjmst, som för ändamålet pålägges en skatt av 3 öre per tiokrona (den s. k. första 3-öringen). I de fall det sålunda utdebiterade beloppet ej förslår, får tagas i anspråk inkomst av den ecklesiastika fasta egendomen, inkl. skogen, inom pastoratet. Erfordras ytterligare bidrag skall taxeringen höja9 intill 6 öre per beskattningsbar tiokrona (den s. k. andra 3-öringen). Skulle ej heller nu avlöningssumman vara fylld, utgår det felande beloppet ur kyrkofonden. Vad som här vidare torde vara av intresse är, att den år 1862 påbörjade upplösningen av sambandet mellan prästlönerna i ett pastorat och den inom pastoratet belägna ecklesiastika fasta egendomen genom 1910 års lagstiftning ytterligare fortskred. Medan år 1862 endast vissa av kronan tillhandahållna avlöningstillgångar kunde göras rörliga (gemensamma), är detta nu fallet med samtliga avlöningstillgångar utom de egentliga församlingsavgifterna (prästskatten). Vederbörande pastorat har emellertid, sedan det först fullgjort viss skatteplikt (den första 3-öringen), en företrädesrätt till avkastningen från den inom pastoratet belägna fasta egendomen upp till den gräns, som utgöres av prästlönens i lag bestämda storlek. Detta innebär, att församlingen fortfarande kan hava ett ekonomiskt intresse av den inom församlingen belägna ecklesiastika fasta egendomen, Förekomsten av dylik kan nämligen medföra, att en församling helt eller delvis slipper ifrån att tillgripa beskattning utöver den första 3-öringen.

4. Socialiseringsnämndens förslag till lösning i princip av frågan angående den ecklesiastika egendomens förvaltning och sättet för prästlönernas gäldande. Av förut lämnad redogörelse har framgått, att förvaltningen av särskilt de i den ecklesiastika fasta egendomen ingående skogarna måste anses lida av betydande brister, vilka förhindra utvinnandet av eljest uppnåbara ekonomiska resultat. Huvud-

160 orsaken till detta förhållande ligger däruti, att gällande bestämmelser i lagar och författningar rörande de ecklesiastika skogarnas förvaltning resa bestämda hinder för deras läggande under rationell drift. Viktigast härvidlag är att den förvaltande myndigheten, staten genom domänstyrelsen, ej har befogenhet att genom försäljning, byte eller köp åstadkomma en behövlig avrundning och koncentration av de mestadels små och splittrade förvaltningsobjekten. Till en försämring av det ekonomiska resultatet verkar ock arrendatorernas, tjänsteinnehavarnas, pastoratens och församlingarnas ännu kvarstående rätt till husbehovsvirke, en anordning, som överallt visat sig medföra slöseri med skogen. De i olika offentliga utredningar och utlåtanden riktade anmärkningarna för bristande ekonomisk effektivitet vid de ecklesiastika skogarnas förvaltningtorde därför i själva verket mindre träffa domänverkets sätt att handhava förvaltningen än de företeelser, som förhindra en god förvaltning. Och dessa företeelser äro i främsta rummet den av de oklara äganderättsförhållandena och sambandet med det prästerliga lönesystemet uppkomna bundenheten i dispositionen av skogsmarken och dess avkastning. Första villkoret för ernåendet av en rationell skötsel av de ecklesiastika skoganna är därför en friare disposition av skogsmarken ooh dess avkastning. Skogsmarken ingår emellertid som en rättslig och ofta praktiskt sett oskiljaktig del (husbehovsskog) av de ecklesiastika boställena. Det är således boställena i sin helhet, som kravet på en friare disposition ytterst träffar. Detta krav är emellertid motiverat ej blott av behovet att möjliggöra en rationell vård och förvaltning av skogen; även beträffande förvaltningen av inägorna och därmed av varje boställe i dess helhet föreligger samma behov. En. förändring i dispositionen av den ecklesiastika jordegendomen, som giver den förvaltande myndigheten rätt att genom försäljning, byte eller köp genomföra en önskvärd arrondering, kan icke praktiskt genomföras med mindre den svävande frågan om äganderätten först löses. Det nuvarande tillståndet, kännetecknat av att olika korporationer framträda

161 med äganderättsanspråk och fordringar på att få sina speciella intressen och önskemål tillgodosedda vid förvaltningen, måste upphöra. Lagstiftningen, som hittills undvikit att taga principiell ståndpunkt till äganderätts frågan, har genom denna sin oklarhet och genom eftergifter åt olika håll endast lett till att förvaltningen av ifrågavarande egendom ej kunnat göras tillräckligt effektiv, i och för sig ett resultat som ingen av de intresserade parterna är tillfredsställd med. Äldre tiders motsättningar och uppfattningar rörande förhållandet mellan stat och kyrka böra emellertid ej längre få stå i vägen för en riktig lösning av ett problem, som väsentligen har nationalekonomisk innebörd. Äganderätten och äganderättens alla funktioner böra läggas i en hand. Av den kortfattade översikt av den ecklesiastika egendomens rättsliga ställning som lämnats i det föregående framgår, att det icke är möjligt att i varje särskilt fall avgöra, vem som i privaträttslig mening är att betrakta såsom ägare till densamma. En uppsortering av den ecklesiastika jorden efter ägare är icke möjlig att åstadkomma. Äganderätts frågan låter sig sålunda i flertalet fall icke avgöras på grundval av föreliggande rättsfakta, och måste då lösas enbart med hänsyn till vad lämplighet och billighet kräver. Såsom pretendenter till äganderätten kan uppställas de fyra subjekten statskyrkan, lokalkyrkan, församlingen och staten. Vad statskyrkan beträffar utgör den i vårt land en statsinstitution och saknar självständig rättslig ställning. Det svenska kyrkosamfundet har aldrig i lagstiftningen eller rättsdoktrinen erkänts såsom privat juridisk person, än mindre såsom ägare av kyrklig jord. En åtgärd att göra statskyrkan till juridisk person och på den överlåta äganderätten till den ecklesiastika egendomen i landet skulle innebära en så genomgripande förändring av förhållandet mellan stat och kyrka och mellan den rättsligt konstruerade kyrkan och lokalförsamlingarna, att den enbart av den anledningen heller icke torde kunna ifrågasättas. Lokalkyrkan såsom ägare till den inom respektive församlingar belägna ecklesiastika jorden förutsätter att varje lokalDomänverket.

JJ

162 kyrka göres till en stiftelse med särskild förvaltning. Därvid finge tillgångarna liksom nu bindas vid ett bestämt ändamål. Men därmed hade man endast befäst de olägenheter, man nu vill söka undkomma, nämligen en splittrad, dyrbar och ineffektiv förvaltning av egendomen. Fiktionen om lokalkyrkan såsom på en gång subjekt och objekt för äganderätten torde knappast heller te sig tilltalande för rättsuppfattningen i vårt land. De lokala församlingarna äga i motsats till stats- eller lokalkyrkan egen rättskapacitet och egna organ för sin förvaltning. Ett överförande på församlingarna av äganderätten till den kyrkliga jorden skulle emellertid för all framtid låsa fast den ekonomiska olikhet mellan dem som nu ligger däri, att en del församlingar ha, ofta på grund av en tillfällighet och utan egna åtgöranden, betydande ecklesiastika jordegendomar inom sina områden, medan andra församlingar endast ha obetydliga eller alls inga sådana tillgångar. Gjordes församlingarnas äganderätt ovillkorlig bleve denna olikhet skärpt, enär under vissa förhållanden avkastningen från egendomarna enligt nuvarande system helt eller delvis går till avlönande av prästerskapet i andra församlingar än den, där egendomen är belägen. Gjordes åter äganderätten villkorlig, d. v. s. om egendomarna i fortsättningen som hittills bundos vid ett visst ändamål och deras avkastning i viss utsträckning överlämnades till andra församlingar, hade man icke uppnått betingelser för en bättre förvaltning utan snarare tvärtom, bland annat därför, att den förvaltande församlingen icke kunde tänkas hysa något större intresse för att driva upp avkastningen till fördel för andra församlingar. Vad åter staten beträffar är först att märka, att en stor del av de ecklesiastika jord- och skogsegendomarna hava upplåtits av staten såsom lönemedel, och att staten fortfarande är ägare till de sålunda upplåtna egendomarna. Samtliga ecklesiastika egendomar och avkastningen från dem äro bundna till ett visst ändamål, nämligen till bestridande av utgifter för kyrkans verksamhet, som i vårt land i hög grad har karaktären av en

163 statlig verksamhet. Det är staten, som ytterst garanterar kostnaderna för denna verksamhet och som därför har största intresset av att utvinna mesta möjliga medel ur för den särskilt anvisade inkomstkällor. En god förvaltning av de ecklesiastika egendomarna är alltså i sista hand ett statsintresse. En ur avkastningssynpunkt behövlig, allmän arrondering av förvaltningsobjekten kan endast verkställas av och genom staten, som har att svara för att de förpliktelser, som åvila såld eller utbytt egendom, på annat sätt bliva upprätthållna. Lagd i statens händer bleve förvaltningen av den ecklesiastika egendomen befriad från den dualism och splittring, som nu vidlåder densamma. Slutligen torde staten reellt om än ej formellt redan nu vara att anse såsom ägare till egendomen, då det är staten som utövar högsta förvaltningen och äganderättens viktigaste funktioner. Under sådana omständigheter föreslår nämnden, att den ecklesiastika fasta egendomen uttryckligen förklaras vara statsegendom. I den mån församling kan uppvisa laga fång å ecklesiastik egendom förblir den givetvis i församlingens ägo. Om dispositionen av i den fasta egendomen ingående kyrkobyggnader, prästgårdar och klockarboställen framställes förslag i det följande. De till ren statsegendom överförda skogs- och jordbruksegendomarna m. m. böra ingå i statens domäners fond, för att av domänverket förvaltas efter samma grunder som domänfondens övriga tillgångar. Statens övertagande av den ecklesiastika egendomen behöver icke med nödvändighet medföra, att dennas ställning som kyrklig avlöningstillgång upphör. I den mån de olika egendomarna bibehölles i statens ägo kunde avkastningen från dem tillföras respektive församlingar eller kyrko fonden efter nu gällande bestämmelser, i den mån åter de försåldes eller utbyttes mot andra kunde varje egendoms försäljningssumma eller bytesvärde bilda en fond, från vilken räntorna på samma sätt till-

164 fölle församlingen eller kyrkofonden. Därmed skulle ingen ändring behöva ske i det kyrkliga avlöningsväsendet. Det inses emellertid lätt vilken stor och dyrbar administrativ apparat detta system skulle komma att kräva. Varje egendom, hur liten den än vore, måste då särskilt för sig noggrant bokföras och administreras och det måste årligen ske ett omsorgsfullt och detaljerat avräkningsförfarande mellan å ena sidan de olika egendomskontona (eller fondkontona) å andra sidan församlingarna och kyrkofonden. Fördelarna av att själva egendomsförvaltningen centraliserades och gjordes friare genom att äganderätten lades i statens händer skulle komma att till stor del utplånas genom en högst opraktisk administration, föranledd av att egendomarnas avkastning vore bunden till ett visst ändamål. Frihet vid förvaltningen kräver därför som komplement frihet vid disponerandet av avkastningen. Liksom de av staten övertagna egendomarna böra förvaltas efter samma grunder som annan liknande statsegendom, bör avkastningen från dem på enahanda sätt tillföras statsverket och ingå i dess allmänna tillgångar. Den av staten övertagna ecklesiastika fasta egendomen bör således icke längre anvisas såsom särskild tillgång för bestridande av utgifter för statskyrkan. Sedan den ecklesiastika fasta egendomen upphört att vara särskild prästerlig avlöningstillgång, kommer kyrkofonden att i brist på tillflöde förlora sin förmåga att bidraga vid finansieringen av prästlönerna. Fonden kan och bör därför avvecklas. I den mån oklarhet råder rörande fondens rättsliga karaktär av statsegendom, bör denna oklarhet hävas genom en uttrycklig förklaring, att fonden är att anse såsom statsegendom. Medlen böra överföras till statsverket. De lokala kyrkliga fonder som finnas böra, förutom i de fall de uppenbarligen äro att anse såsom församlingens egendom, likaledes förklaras utgöra statsegendom och ingå i statsverkets allmänna tillgångar. Ej heller dessa fonder ha någon uppgift att fylla i ett rationellt ordnat lönesystem.

165 Nämnden föreslår alltså, att de ecklesiastika fonder, vilka ej ligga under församlings eller enskilds ägainderätt, förklaras utgöra statsegendom, och att de icke längre anvisas såsom särskild tillgång för bestridande av utgifter för statskyrkan. Frigörandet av den ecklesiastika egendomen och dess avkastning från den nuvarande bundenheten vid kyrkliga ändamål berör på det närmaste församlingarnas ekonomiska intressen'. Vad däremot prästerskapet angår, har det numera, med få undantag, intet direkt ekonomiskt intresse av den ecklesiastika egendomen. Prästens lön utgår oberoende av huruvida det inom hans församling eller eljest finnes någon avkastningsbar ecklesiastik egendom eller ej. Möjligen kan någon vilja göra gällande, att det ur säkerhetssynpunkt skulle vara av intresse för prästerskapet, att viss egendom vore avdelad såsom ett slags garanti för lönernas utbetalande. Denna synpunkt saknar dock reellt värde. Staten bestämmer prästlönernas storlek och måste givetvis, efter ett eventuellt övertagande av den ecklesiastika egendomen, garantera deras utbetalande på samma sätt som ifråga om andra ämbetseller tjänstemän. Huruvida staten som underlag för sin garanti har avdelat viss egendom eller ej, torde för befattningshavaren realiter vara likgiltigt. Efter indragandet av den ecklesiastika egendomen kommer staten att med hela sin egendom eller rättare med alla sina ekonomiska resurser och ej blott med viss egendom svara för sina löneutfästelser. Liknande utveckling har avlöningsväsendet för olika grupper av statsanställda undergått. Landsstatstjänstemän, officerare och lärare m. fl. uppburo förr i stor utsträckning sin lön i form av nyttjanderätt till fast kronoegendom. Numera äro dessa egendomar indragna, och lönen utgår i kontanta medel. Det senare sker visserligen också med prästlönerna, men här har utvecklingen stannat på halva vägen, genom att inkomsterna från viss egendom fortfarande äro bundna såsom lönemedel. Såsom någon särskild 'garanti' för lönernas utbetalande kan sistnämnda förhållande dock icke betraktas. Ingen torde i vår tid vilja göra gäl-

166 lande, att om staten skulle bli oförmögen att uppfylla sina åtagna förpliktelser gentemot övriga ämbetsmän eller landets medborgare i gemen, prästerskapet skulle kunna rädda sig undan en dylik katastrof genom att för sin del göra anspråk på den s. k. ecklesiastika egendomen. Indragningen av denna egendom betyder ur prästerskapets synpunkt endast en formell bekräftelse av den utveckling, som redan skett i sak, och berör icke kårens ekonomiska intressen. Självfallet bör för nuvarande tjänsteinnehavare ingen minskning ske i löneinkomsterna i de fall, där med befattningen äro förenade särskilda, i lag garanterade förmåner från egendom, som indrages till staten. Vad åter församlingarna angår ha de starka ekonomiska intressen förbundna med den kyrkliga egendomen. Inkomsterna från denna egendom skola ju jämte församlingsavgifter och statsbidrag täcka framförallt de kyrkliga lönebehoven. Tillstoppas en av dessa trenne avlöningskällor måste de bägge andra eller endera av dem hårdare anlitas. Staten, som övertager inkomsterna från den ecklesiastika egendomen, är givetvis den som främst har skyldighet att fylla den lucka, som uppstår efter de överförda inkomsterna. Vill man undvika större rubbning av nuvarande grunder för församlingsavgifternas utgående kunde det tänkas, att staten årligen tillhandahöll varje församling det belopp, som församlingen efter verkställd beräkning haft att påräkna såsom lönebidrag från inkomsterna av en inom församlingen eventuellt belägen men till staten överförd egendom. Praktiskt skulle emellertid dylika beräkningar och avräkningar knappast låta sig genomföras och i vart fall kräva en mycket omständlig och dyr apparat. Genom en sådan anordning skulle också i fortsättningen bibehållas den olikhet i skattebelastning för kyrkliga avlöningsändamål, som nu utan grundad anledning råder de olika församlingarna emellan. Till belysande av pastoratens olika ställning med hänsyn till inkomster från ecklesiastik fast egendom och med hänsyn till skattetrycket återgivas efter kyrkofondskommitténs betänkande följande trenne tablåer.

167 Tablå, utvisande, huru enligt 1921 års avlöningstabell1 pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av skogsförsäljningsmcdlen inom varje pastorat. 3

2 I

Sammanlagda beloppet skogsförsäljningsmedel inom pastoratet uppgår till

1 Antal

%

pastorat

2 I

3 Sammanlagda beloppet skogsförAntal säljningsmedel pastorat inom pastoratet st. u p p g å r till

st.

%

kr.

kr.

683 46

— IOO IOI—300 301—500 501 — 1 , 0 0 0 1,001—2,000 2,001—3,000 3,001—4,000 4,001—5,000

69 IOO 128

53 30

49,96 3,37 7,46 5,05 7,31 9,36 4,54 3,88 2,19

5,001—7,000 7,001 — 1 0 , 0 0 0 10,001—15,000 15,001—20,000 20,001—30,000 30,001 — 50,000 50,001 —

33 Summa

1,367

2,41 1,17 1,46 0,59 0,37 0,66 0,22

16 20

8 5 9 3

IOO,00 | l

Tablå, utvisande, huru enligt 1921 års avlöningstabell pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av sammanlagda beloppet av dels arrendemedel, dels ock lägenhet savgälder och räntor inom varje pastorat. 2

I

Sammanlagda beloppet arrenden, resp. lägenhetsavgälder och räntor m. m. inom/pastoratet uppgår till kr.

3 Arrenden Antal pastorat st. 113

43 IOI 102

196 375 205 IOI

66 '37 20

6 15,001—

2 Summa

1,367 Upprättad av kyrkofondskommittén.

%

5 Lägenhetsavgälder och räntor m. m. Antal pastorat st.

%

8,27 3,14 7,39 7,46 14,34 27,43 15,00 7,89 4,83 2,70 1,46 0,44 0,15

424 424 255 IOO

12 2 2 1 1

31,02 31,02 18,65 7,31 5,71 3,58 1,02 0,37 0,88 0,15 0,15 O,07 O,07

100,00

1,367

100,00

78 49 14

169 Siffrorna i de återgivna bägge första tablåerna grunda sig på förhållandena före år 1923, och äro således i viss mån föråldrade. De sedan år 1923 inträdda förändringarna torde emellertid mera inverkat på de absoluta talen än på förhållandet mellan de olika kommunerna. Det relativa förhållande1, som tablåerna visa, torde därför i huvudsak alltjämt bestå. Av den första tablån framgår, att 50 procent av pastoraten sakna varje inkomst av skog, att ytterligare 25 procent ha sådana inkomster men endast till belopp av högst 1,000 kronor, samt att återstående 25 procent av pastoraten ha inkomster av mellan 1,000 och 50,000 kronor samt därutöver. Vad beträffar arrendemedlen saknas dylika fullständigt i 113 pastorat, d. v. s. i 8 procent av de i tabellen redovisade 1,367 pastoraten. I 18 procent av hela antalet pastorat utgöra de i varje pastorat befintliga arrendena endast ett obetydligt belopp, 500 kronor eller därunder, i 57 procent uppgå de till ett belopp av 501—3,000 kronor och i återstående 17 procent överstiga de 3,000 kronor. Lägenhetsavgälderna och fondräntorna åter spela i de allra flesta fall en mycket obetydlig roll i pastoratens prästlönebudget. I 424 pastorat, d. v. s. i 31 procent av de redovisade pastoraten, saknas dylika medel, i 57 procent av hela antalet utgöra de ett belopp å 500 kronor eller därunder, i 10 procent uppgå de till ett belopp av 501—3,000 kronor, och endast i 2 procent överstiga de 3,000 kronor. Den återgivna skattetabellen visar, huru ojämnt skattebelastningen skulle enligt kommitténs beräkningar fördelas å de olika pastoraten. Utgifterna under A (lön -f tillfällig löneförbättring) skulle inom 14 procent av samtliga pastorat kunna täckas genom en beskattning understigande 3 öre per tiokrona; 24 procent skulle utdebitera jämnt 3 öre, medan ytterligare 24 procent av pastoraten måst tillgripa en beskattning från lägst 3,1 upp till 6 öre per tiokrona. Det inbördes förhållandet mellan stadsoch landspastorat ter sig än ojämnare. 29,5 procent av stadspastoraten men endast 0,6 procent av landspastoraten skulle kunna täcka sitt lönemedelsbehov med en skatt av högst 1 öre per tiokrona. 88,6 procent av stadspastoraten men endast

170 32,7 procent av landspastoraten kunde täcka löneutgifterna med en skatt av högst 3 öre per tiokrona. 1925 års religionsfrihetssakkunniga gjorde en undersökning av den faktiska utdebiteringen av församlingsavgifter inom kommunerna för år 1926, vilken bland annat visade, att i medeltal 47 öre per bevillningskrona utdebiterades å landsbygden mot endast 15 öre i städerna. Att stadspastoraten ha en jämförelsevis mycket lägre beskattning än landspastoraten beror givetvis på att de folkrikare och förmögnare församlingarna förfoga över ett relativt större antal bevillningskronor. Vidare är ojämnheten i beskattningen till stor del att tillskriva den ojämna fördelningen av inkomsterna från den ecklesiastika fasta egendomen församlingarna emellan. Att man vid 1910 års prästerliga lönereglering icke på långt när lyckades åstadkomma den åsyftade utjämningen i utgifter för kyrkliga avlöningsändamål är uppenbart. Åstadkommandet av en rimlig utjämning kvarstår därför alltjämt såsom ett ouppfyllt och väl befogat önskemål. Vid den nyordning av det kyrkliga löneväsendet, som måste bli en följd av statens övertagande av den ecklesiastika egendomen, måste staten givetvis övertaga de ekonomiska förpliktelser, som nu åvila nämnda egendom. Samtidigt bör emellertid en utjämning i de olika församlingarnas skattebörda för kyrkliga avlöningsändamål så långt möjligt är åvägabringas. Ett förslag ledande till sådan utjämning skisseras här nedan. Nämnden utgår ifrån att det prästerliga lönesystemet alltjämt bör i första hand finansieras genom kommunala församlingsavgifter. Naturligtvis kunna skäl anföras för att staten ensam bekostar utgifterna för kyrkan, så länge denna har karaktären av statskyrka. En dylik reform förutsätter emellertid en allt för avsevärd förändring av bl. a. hela förhållandet mellan stats- och kommunalbeskattning för att i detta sammanhang kunna diskuteras. Vad nämnden här åsyftar är ju allenast att giva en anvisning för återställandet av de ekonomiska

171 grundvalarna för lönesystemet, i den mån dessa rubbas vid statens övertagande av den ecklesiastika fasta egendomen. Härför krävs icke upphävande av den kommunala utdebiteringen för bidrag till lönekostnaderna, vilken i en eller annan form har uråldrig hävd i vårt land och väl kan motiveras med, att prästen dock är en ämbetsman, ställd till kommunens förfogande och vald av denna. Vad som vid en partiell nyordning bör eftersträvas är att begränsa anspråken på kommunerna och så vitt möjligt skipa rättvisa mellan dem. Dessa bägge önskemål kunna förverkligas genom ett lönesystem, byggt på följande principer: De prästerliga befattningshavarnas löneförmåner gäldas i främsta rummet genom utdebiterande av församlingsavgifter till ett bestämt belopp av trettio öre per skattekrona, att erläggas efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade grunder. Överskott å församlingsavgifter inlevereras till statsverket. Där förs\amlingsavgift ej förslår att täcka löneutgifterna, tillskjuter statsverket det felande belopp, som för ändamålet erfordras. Församlingsavgifterna i det här skisserade lönesystemet ha, som man finner, närmast karaktären av en av staten påbjuden och till sitt grundbelopp fixerad kommunal beskattning. Den ansluter sig beträffande karaktär och helopp till nu gällande bestämmelser såtillvida, som enligt dessa 30 öre per bevillnings(eller skatte-) krona (rättare uttryckt 3 öre per 0,1 skattekrona) alltid skall utdebiteras, innan andra avlöningstillgångar få tagas i anspråk. Men skillnaden ligger däri, att medan för närvarande en församling icke behöver utdebitera upp till 30 öre per bevillningskrona i de fall, behovet av lönemedel täckes med lägre utdebitering, så skall, enligt nämndens förslag, denna utdebitering alltid äga rum. I gengäld skall, i motsats till vad nu är fallet, ingen ytterligare utdebitering behöva ske. Samtliga församlingar få alltså lika stor utdebitering per bevillningskrona för kyrkliga avlöningsändamål. Ett genomförande av det föreslagna skattesystemet kommer i förhållande till nu rådande system att verka så, att de folkrikare, skattekraftigare kommunerna, särskilt städerna, i många fall finge sin utdebitering

172 för kyrkliga ändamål ökad, de svagare kommunerna däremot sin minskad. I det fallet må hänvisas till en i religionsfrihetssakkunnigas betänkande sid. 250 intagen tabell som visar, att år 1926 av samtliga 2,414 landskommuner endast 42 hade en utdebitering understigande den, som nämnden föreslår, 30 öre per skattekrona, medan av landets 113 städer 48 kommo under denna siffra. Skattens uppgift blir i främsta rummet att täcka församlingens egna utgifter för kyrkliga avlöningsändamål, men i den mån överskott uppstår får den karaktären av en kyrklig-kommunal utjämningsskatt. De årliga kontanta utgifterna för prästerskapets avlöning m. m. torde efter provisoriska löneregleringen år 1929 kunna beräknas till mellan 21 och 22 milj. kr. (Frånvaron av kyrklig ekonomisk statistik omöjliggör exakta beräkningar.) Den prästerskapet tillkommande rätten till fritt bränsle (virket å rot) bör upphöra och motsvarande kontant ersättning i stället utgå. Då värdet av det fria bränslet torde kunna taxeras till sammanlagt cirka 300,000 kr., höjas löneutgifterna med motsvarande belopp och torde de då i sin helhet komma att uppgå till eller något överstiga 22 milj. kr. För täckande av löneutgifterna skulle i första hand tagas i anspråk de av nämnden föreslagna församlingsavgifterna. De kunna på grundval av nuvarande beskattningsbar inkomst i landet beräknas inflyta med ett belopp av omkring 13 milj. kr. per år. Det för prästlönernas gäldande felande beloppet, 9 milj. kr., skulle komma att utgå från statsverket. För ändamålet stode till förfogande tidigare utgående statsanslag, 4,-8 milj. kr. (se sid. 140), avkastningen från den indragna fasta ecklesiastika egendomen (prästgårdarna ej inräknade, varom närmare nedan), beräknad till 4,5 milj. kr., samt värdet av avkastningen från penningfonder, beräknad till 2,2 milj. kr. (jfr sid. 143). I runt tal skulle således ur särskilda källor — församlingsavgifter och hittills anslagna eller annars tillgängliga

173 medel — stå till statsverkets förfogande omkring 24,5 milj. kr. per år för gäldande av prästerskapets löneutgifter. Denna summa överstiger med 2,5 milj. kr. det belopp, som för närvarande torde erfordras för prästlönernas gäldande. Att märka är emellertid, att dessa 2,5 milj. rätteligen böra minskas med sex å åttahundra tusen kr., vilket belopp utgör statsverkets ej ersatta kostnader för förvaltningen av de ecklesiastika skogarna. Den ovan beräknade avkastningen från fast egendom och fonder kommer vidare för statsverkets del att visa en lägre siffra, i den mån församlingarna kunna förete äganderätt till ifrågavarande tillgångar. Varje ökning av löneutgifterna kommer dessutom, efter det här skisserade lönesystemet, att få bäras av staten ensam. En närmare utredning torde därför visa, att fördelningen av utgifterna för kyrkliga avlöningsändamål mellan statsverket och församlingarna tagna såsom en enhet vid den av nämnden föreslagna nyordningen skulle i stort sett förbliva oförändrad för närvarande, men i framtiden möjligen komma att undergå förskjutning till församlingarnas fördel.1 Församlingsavgifternas bestämmande till visst belopp per skattekrona och statsverkets övertagande av det vidare betalningsansvaret för lönerna förutsätter, att staten bestämmer befattningshavarnas antal och löner. Endast för gäldande av i lag fastställda lönebelopp och andra ersättningar för tjänstens utövande få församlingsavgifter tagas i anspråk. Nuvarande prästgårdar torde visserligen i många fall utgöras av ursprunglig kronoegendom, men de nuvarande byggnadernas uppförande och underhåll har väl i flertalet fall bekostats av respektive församlingar, varför de realiter äro att betrakta såsom församlingens egendom. Äganderätts frågan är emellertid formellt oklar. Nämnden föreslår, att nu befintliga präsigår1 Samtidigt med att sättningen av detta betänkande påbörjas ha Prästlöneregleringssakkunnrga från trycket utgivit en utredning rörande prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen, i vilket arbete lämnas mera detaljerade, av sakkunniga särskilt införskaffade primäruppgifter angående prästlönerna m. m.

174 dar med tillhörande tomt och trädgård förklaras utgöra vederbörande församlings egendom, med skyldighet för församlingen att tillhandahålla präst fri bostad enligt lag. Oklar är även äganderätten till kyrka och kyrkogård. Nämnden föreslår, att kyrka och kyrkogård förkldtW utgöra vederbörande församlings egendom, med skyldighet för församlingen att ombesörja och underhålla kyrka och kyrkogård enligt lag. I de fall staten vill av skilda anledningar göra gällande äganderätt till viss kyrkobyggnad, exempelvis vissa domkyrkor, eller i de fall det skulle vara uppenbart obilligt att belasta församling med underhållet av dylik kyrkobyggnad sedan ett eventuellt innehav av kyrko jord övergått på staten, får särskild överenskommelse angående äganderätt eller underhållsplikt träffas med vederbörande församling. I de fall särskild församlingsbyggnad förekommer torde den undantagslöst vara uppförd och bekostad av församlingen, och bör förty tillfalla denna. En betydande del av klo ckarb o ställena är av krononatur. Sammanlagt finnas 969 boställen, vilkas hela areal dock icke utgör mer än cirka 6,400 har, därav 3,000 har inrösningsjord och 3,400 har avrösningsjord med impediment. Taxeringsvärdet år 1916 utgjorde 3,3 milj. kr. Avkastningen går till bestridande av klockarens lön; i vissa fall ingår dock del av skogsavkastningen till kyrkofonden. Nämnden föreslår, att klo ckarb oställe förklaras utgöra respektive församlingars egendom. Med hänsyn till dessa boställens stora antal och litenhet kan ett dylikt överlämnande även i de fall, bostället ostridigt utgöres av kronoegendom, icke anses såsom gynnande av viss församling. Möjligen bör för boställe, som ej bevisligen tillhör församling, undantagas skog eller del av skog, varifrån avkastning redan nu ingår till kyrkofonden. *

175 Socialiseringsnämnden har haft anledning att i detta betänkande taga upp frågan om de kyrkliga egendomarnas förvaltning därför, att denna till så stor del ligger inom domänverkets område och det måste anses vara ett viktigt folkhushållets intresse att få avlägsnat de hinder för en ekonomiskt god förvaltning av denna allmänna egendom, som nu faktiskt före finnas. Att nämnden därvid även måst beröra frågan om och framlägga principer för en i vissa delar nog så genomgripande reform av det kyrkliga avlöningsväsendet, beror på det intima samband, som nu råder mellan systemet för egendomsförvaltning och det säregna systemet för disposition av egendomarnas avkastning, i vilket senare system hela det kyrkliga avlöningsväsendet ingår såsom en viktig del. Då, såsom i det föregående har visats, genomförandet av en rationell förvaltning kräver upphävande av nuvarande bestämmelser om disposition av avkastningen följer därav, att nuvarande system för gäldande av de kyrkliga befattningshavarnas löner måste upphöra och ersättas med ett annat. För att icke ett förslag om ändrade förvaltningsbestämmelser skulle komma att te sig praktiskt outförbart på den grund, att det lämnade frågan om sambandet mellan de kyrkliga egendomarnas avkastning och det kyrkliga lönesystemet olöst, har nämnden velat anvisa väg för en sådan lösning. Därvid har det av lätt förståeliga skäl i detta sammanhang blott kunnat 'bli tal om ett till sina principer skisserat förslag. Hela den omfattande ooh ytterst invecklade frågan om de ecklesiastika egendomarnas rättsliga ställning, förvaltning, avkastning och karaktär av avlöningstillgång m. m. kräver på flera punkter ingående utredning, innan nya bestämmelser för förvaltningen och avlönings väsendet kunna i detalj utformas. I detta betänkande är icke platsen för en dylik utredning. Med de korta översikter över hithörande problem som meddelats i det föregående, har nämnden endast avsett att lämna det nödvändigaste materialet för bedömande av de bägge huvudfrågor, som i detta sammanhang kunna uppställas, och som kunna formuleras sålunda: 1) är en förändring av nu gällande bestämmelser rörande förvaltningen av de ecklesiastika egendomarna önskvärd

176 och, om denna fråga besvaras jakande, 2) på vad sätt bör och kan en förändring genomföras? Den första frågan har av alla intresserade parter sedan länge besvarats med ja. Den andra frågan har besvarats på olika sätt. Nämndens eget svar kan sammanfattas i följande punkter: 1. Den ecklesiastika fasta egendomen jämte kyrkofonden och övriga ecklesiastika fonder förklaras utgöra statsegendom. 2. Den avkastningsbara delen av nämnda fasta egendom, med de undantag, som nedan sägs, överföres till domänfonden och förvaltas av domänverket efter samma grunder som domänfondens övriga tillgångar. Penningfonder överföras till statsverket och ingå i dess tillgångar. 3. Kyrka och församlingsbyggnad jämte kyrkogård överlämnas till respektive församling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att draga försorg om och vårda kyrkobyggnad och kyrkogård enligt lag. 4. Prästgård överlämnas till respektive församling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att tillhandahålla och vårda tjänstebostad enligt lag. Klockarboställe överlämnas till respektive församling såsom dess egendom.. 5. Staten bestämmer de prästerliga befattningshavarnas antal och löner. 6. För gäldande av de prästerliga befattningshavarnas i lag fastställda löner utgår församlingsavgift med 30 öre per skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna grunder. 7. Uppstående överskott å församlingsavgifter inlevereras till statsverket. I de fall församlingsavgiften ej räcker för gäldande av lönebeloppet tillskjuter statsverket felande belopp.

B. DOMÄNVERKETS U P P G I F T E R OCH ORGANISATION.

Kapitel V. STATEN OCH DOMÄNVERKET. Först i och med den s. k. budgetreformens genomförande år Domänverkets 1912 inrangerades domänverket officiellt bland raden av statens kar^ktar ai' affärs?'ef k.

affärsdrivande verk från att förut ha betraktats såsom ett administrativt verk, dess styrelse såsom en administrativ myndighet. Denna yttre omvandling härledde sig delvis från en ändrad uppfattning om egentliga syftemålet med statens skogsägande. Nära nog alltid har det ansetts ligga i kronans intresse att äga skog, men detta intresse var tidigare övervägande motiverat av den makt och förfoganderätt, som var förenad med själva besittandet, medan föga uppmärksamhet ägnades åt frågan om de löpande inkomster, som möjligen vore att hämta från skogen. Ända in på 1800-talets senare hälft lades största vikten på åtgärder för de allmänna skogarnas bevarande och formerande samt deras skydd mot åverkan, olaga jakt eller annat intrång; statsskogsbruket som ekonomiskt företag betraktat ägnade statsmakterna jämförelsevis ringa intresse. "Skogsstyrelsen, som lyder under Kungl. Maj :ts finansdepartement, har i allmänhet till uppgift att verka för befrämjande av en ändamålsenlig skogshushållning och jaktvård i riket", heter det i § 1 i 1869 års instruktion för skogsstyrelsen, dåvarande namnet å det förvaltande organet för statens skogsdomäner. Det snabbt stigande värdet å landets skogsprodukter drev emellertid automatiskt upp den ekonomiska avkastningen också Domänverket.

178 från statsskogarna och tvingade därmed fram anläggandet av nya synpunkter på förvaltningen av denna statsegendom. "Staten utövar i detta fall, då den för egen räkning sköter skogar ooh äger jordbruksfastigheter", yttrade finansminister Themptander i andra kammaren 1882, "i själva verket en privat industri, och då får man söka ställa så till att denna industri skötes efter samma grunder som av den enskilde, när han med klok omtanke går till väga . För att handhava denna förvaltning, särskilt vad skogarna angår, fordras hos den ledande myndigheten, jämte1 övriga egenskaper, vilka man kan ställa på en tjänsteman, även icke obetydlig affärsskicklighet och förmåga att bedöma de konjunkturer, som inverka på försäljningen av skogsprodukter". 1 Denna ändrade uppfattning kom så småningom också till uttryck i instruktionerna för den år 1883 inrättade domänstyrelsen. Egendomsförvaltningen skjutes i förgrunden, det delvis polismässiga övervakandet blir en andrahandsuppgift. Den förvaltande personalen är i nu gällande instruktion (av år 1921) ålagd bl. a. att "med uppmärksamhet följa de ekonomiska förhållandena inom de grenar av affärslivet, vid vilka skogsprodukter röna efterfrågan, ooh i sådant avseende träda i förbindelse med såväl avnämare av virke från allmänna skogar som ock ägare av enskilda inom distriktet belägna skogar under skogsstatens förvaltning eller kontroll för att lära känna rådande önskningar och behov med avseende på virkesslag, tid och sätt för utsyning och försäljning av virke m. m.". Här ha de rent affärsmässiga synpunkterna kommit till klart uttryck. Ett minne från gångna tider torde däremot vara, att instruktionen sidoordnat med den ekonomiska uppgiften inskärper vikten av att den förvaltande personalen ägnar särskild uppmärksamhet och tillsyn åt "ekar och masteträd". Det allmänna åliggandet för skogsstatens personal att efterhålla för det nyttiga villebrådet "skadliga djur ävensom att i övrigt främja en ändamålsenlig jaktvård" torde väl ock vara av mera historiskt än ekonomiskt intresse. 1

A. K. protokoll 1882, 4:42.

179 Men dylika relikter visa endast hur segt traditioner fortleva i ett statligt verk. Även om själva det statliga skogsägandet alltjämt kan motiveras av andra skäl än intresset att förvärva inkomst, så är dock numera tydligt, att det statliga skogsbruket främst måste ses och bedömas ur rent företagsekonomisk synpunkt. Det förvaltande organet är i enlighet därmed att betrakta såsom i första hand ett företagareorgan. Domänverket är ett affärsverk. Allt fortfarande är dock domänverket organiserat såsom ett statspolitik och domänverks ämbetsverk med Kungl. Maj :t såsom högste ledare. Detta 0

J

°

chefskap är ingalunda blott formellt, utan har medfört nog så betydelsefulla ingripanden i företagets verksamhet. Uppfattningen om domänverket såsom ett affärsdrivande verk har sålunda icke hindrat, att detta ålagts och ålägges uppgifter, som icke ha med dess affärsverksamhet att göra utan äro av rent administrativ eller politisk natur. Mot detta skulle i och för sig icke varit något att invända, då ju ett statligt affärsföretag mycket väl kan åtaga sig uppdrag, vilka utan att tillhöra den egna affärsverksamheten dock falla inom samma sakområde som denna. Vad som här måste fordras är blott, att den egna verksamheten icke blir ekonomiskt lidande på hopkopplingen. Detta har emellertid ej beaktats, då man pålagt domänverket flera för dess ekonomiska verksamhet mer eller mindre främmande uppgifter. Vi möta här, om än i delvis andra former, samma hopflätning av statspolitik och företagsekonomi som av nämnden påtalades i utlåtandet om statens järnvägar som allmänt affärsverk. Det tjänar Icke mycket till att uppehålla sig vid vad som i det hänseendet förekommit i äldre tider, medan det överhuvud ännu icke stod klart för statsmakterna, att förvaltningen ooh skötseln av statsdomänerna borde ske efter företagsekonomiska och affärsmässiga principer. Vad som närmast intresserar är att se avvikelserna från programmet om affärsmässighet, sedan detta faktiskt en gång blivit uppställt. Enligt instruktionen för domänverket åligger det domän-

ekonomi.

180 styrelsen "att handhava förvaltningen av de till statens domäners fond hörande fastigheter och övriga tillgångar ävensom de eljest under styrelsens förvaltning ställda fastigheter, att utöva tillsyn och kontroll å de allmänna skogar, vilka ej, enligt vad nyss är sagt, stå under styrelsens förvaltning, att handhava tillämpningen av gällande författningar angående inskränkt dispositionsrätt över skogen å hemman inom Norrland och Dalanna, angående skyddsskogar (angående förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom vissa delar av Västerbottens och Norrbottens län) 1 ävensom angående allmänningsskogar inom sistnämnda två län samt att i allmänhet verka för en ändamålsenlig hushållning och jaktvård i riket". Vidare stadgas, att under "domänstyrelsen lyda personalen vid skogsstaten, statens skogsskolor och fortsättningsskolan vid Kloten ävensom domänintendenter". Endast den första att-satsen i instruktionen pekar på för domänstyrelsens affärsverksamhet konstitutiva uppgifter. Samtliga övrijga uppräknade åligganden, givetvis med undantag av myndigheten över skogsstatens personal och domänintendenterna, ha intet som helst inre samband med domänverket såsom ett statligt affärsverk. De äro uppgifter, som staten av andra skäl funnit lämpligt överantvarda åt domänstyrelsen. Ooh därom vore, såsom redan antytts, mindre att säga, om icke kostnaderna för utförandet av dessa affärsverket ovidkommande arbeten till stor del finge såsom nu gäldas av verkets egna medel. Domänstyrelsens för verket mest förlustbringande befattning med andra än verkets egna angelägenheter är vården och förvaltningen av kyrkofondens samt häradsallmännings- och andra gemensamhetsskogar. Därnäst kommer tillsynen över vissa slag av enskilda skogar och övervakandet av vissa skogslagars efterlevnad jämte andra rent administrativa göromål. Domänstyrelsens årsberättelser meddela uppgifter som avse ^' Det inom parentes angivna uppdraget är fr. o. m. 1925 överflyttat på vederbörande skogsvårdsstyrelse, men står fortfarande upptaget i domänverkets instruktion.

181 att visa de kostnader, verket får vidkännas för ifrågavarande arbeten. Enligt 1927 års berättelse, den senast föreliggande, skulle ur domänverkets vinstmedel nämnda år ha fått tillskjutas 1,144,361 kr. för att täcka kostnaderna för domänstyrelsens skötsel av andra än domänfonden tillhöriga skogar. Kostnaderna för fullgörande av domänverkets övriga administrativa åligganden angivas för samma år till 171,432 kr. Sammanlagt skulle alltså domänverket 1927 ha förlorat i runt tal 1,3 milj. kr. på sin befattning med den egna rörelsen ovidkommande uppdrag, vilka av statsmakterna ålagts verket och dess ledning. Motsvarande siffra för åren 1925 och 1926 angives till respektive 1,3 och 1,5 milj. kr. Åren 1919 och 1920 steg summan vid dåvarande låga penningvärde till omkring 2,5 milj. kr. per år. Naturligtvis kunna de av domänstyrelsen uppgivna siffrorna för förlust å denna del av styrelsens verksamhet bli föremål för diskussion. Beräkningarna äro gjorda av styrelsen själv, ooh det är förklarligt, om exempelvis den i dem ingående andelen av domänverkets förvaltningskostnader räknats i överkant. Men det bidrager blott i så fall till att visa, hur nödvändigt det är, att det skapas klara och fasta normer för ersättande av domänverket för de kostnader, som äro förknippade med de extra uppdrag, som det av staten ålägges. Ty vid sidan om det faktum, att utfallet av domänverkets ekonomiska verksamhet kommer att siffermässigt sett snedvridas genom att verket ålägges förlustbringande administrativa uppdrag, lurar den faran, att verkets ledning frestas att söka bemantla ett mindre gott driftresultat genom att räkna upp dylika omkostnader så högt som möjligt. Statsmakterna hava även på andra sätt än nu nämnda gripit in till förfång för en rent affärsmässig skötsel av domänverket. Typiskt för sammanblandningen av statspolitik och företagsekonomi är Kungl. Maj :ts åläggande för domänverket att under åren 1916—1920 sälja ved åt livsmedels- ooh bränslekommissionerna till förkrigspris. På dessa tvångsförsäljningar beräknas verket ha förlorat 6,5 milj. kr. Så sent som år 1927

182 grep regeringen in i företagets ekonomiska skötsel genom ett åläggande för domänstyrelsen att ingå femårigt kontrakt om virkesleverans med ett förädlingsverk i Törefors till förhindrande av ökad arbetslöshet i orten. Om detta kontrakt yttrade dåvarande chefen för domänstyrelsen, generaldirektör Beskow, att "domänstyrelsen skulle icke hava träffat detta avtal på nu fastställda villkor, därest styrelsen haft fullt fria händer", 1 och den 16 november 1929 konstaterar styrelsen i en till Konungen ingiven skrift, att domänverket under de bägge åren 1927—1928 förlorat minst 137,600 kr. på dessa sina leveranser till Törefors sågverk. Dylika högst reella utslag av uppfattningen om Kungl. Maj :t såsom högste förvaltningschef för affärsverket medföra dubbla olägenheter: de förrycka verkets ekonomi ooh avlasta från dess egentliga ledning en del av ansvaret för en ekonomiskt riktig skötsel. Andra exempel på hur statens vårdande av sociala intressen skär in i verkets företagsekonomi utgöra vissa bestämmelser rörande den av domänverket omhänderhavda förvaltningen av kronans utarrenderade jordbruksdomäner. Här är domänstyrelsen i icke ringa grad bunden av lagar och bestämmelser, som av statsmakterna utfärdats i jordpolitiska och sociala syften: främjandet av egnahemsverksamiheten, beredande av jord åt obemedlade, upprättande av kolonat. Något som helst försök att beräkna vad inflytande tillgodoseendet av dylika sociala och jordpolitiska intressen haft på storleken av domänverkets redovisade inkomst från jordbruksdomänerna är visserligen icke gjort och låter sig med verksamhetens nuvarande organisation ej heller genomföras, men helt säkert har den ålagda hänsynen till statens jordpolitiska intressen i flera fall fått betalas i form av lägre vinst från de av domänverket förvaltade jordbruksegendomarna. Om domänverket sålunda belastas med utgifter för andra ändamål än verkets egna och av vissa skäl är förhindrat att fullt utnyttja förvaltningsobjektens avkastningsförmåga, så åtnjuter det å andra sidan förmåner, som vid ett första påseende 1

Beskow: a. a.

183 förefalla att vara indirekta subventioner. Såsom den värdefullaste av dem har framhållits domänverkets befrielse från erläggande av statsskatt (före år 1921 erlades ej heller kommunal- eller landstingsskatt annat än för en mindre del av egendomarna). Sådant domänverket nu bokföringsmässigt redovisar tillgångar och skulder kan också den kvarstående förmånen av skattefrihet taxeras till två å trehundratusen kronor per år. Men detta betyder ingalunda att domänverket skulle vara proportionsvis mindre skattebelastat än den private företagaren. Tvärtom har en specialundersökning visat, att domänverket erlägger större sammanlagda skatter än motsvarande enskilda företag, huvudsakligen beroende på att dessa senare göra avdrag för skuldräntor, vilket ej förekommer inom domänverket, som ju förutsattes arbeta uteslutande med eget kapital. Såsom en förmån har vidare angivits den omständigheten, att vissa kamerala och andra åligganden för verkets räkning utföras av länsstyrelserna utan särskild ersättning. Värdet därav torde dock för verket vara ganska problematiskt, och rör sig i vart fall icke om något större belopp. Och därmed visa sig de s. k. förmånerna vara snarare oförmånliga för verket, enär det givetvis ligger nära till hands att vid bedömandet av affärsverkets resultat kvitta ut verkets kostnader för särskilt utfört arbete mot de förmåner, som verket officiellt och formellt åtnjuter. Men en sådan kvittning torde åtminstone numera ge ett för verket ogynnsamt resultat. Statsmakternas faktiska omhänderhavande av högsta företagsledningen kan leda till icke blott en för företagets ekonomi besvärande aktivitet utan också till en för hela företagets utveckling hinderlig passivitet. Då domänstyrelsen ej utan statsmakternas medgivande i varje särskilt fall äger att sälja, byta eller köpa fast egendom, anlägga förädlingsverk eller företaga annan driftåtgärd av större betydelse, så innebär detta, att företagsledningens möjligheter att förverkliga sina driftplaner äro helt och hållet beroende på statsmakternas allt emellanåt växlande uppfattning om lämpligheten av den ena eller andra

184 åtgärden. Att initiativkraft och lust till nydaning icke frodas hos den egentliga företagsledningen under ett sådant system behöver ej särskilt påpekas. Slutligen må erinras om, att domänstyrelseii i sin lönepolitik liksom i frågan om avskedanden och förflyttningar av personal är, vad tjänstemännen beträffar, bunden av statsmakternas lönereglementen och direktiv. Här äro förhållandena i huvudsak analoga med dem inom den egentliga statsförvaltningen. I ett följande kapitel belyses närmare olämpligheten av att i ett affärsföretag tillämpa det auktoritativa lönesystemet och den ouppsägbara anställningen. Renodling av Huvudsakligen på tvenne sätt tynges alltså domänverket ge7ieten.Sam' n o m a t t det organisatoriskt är helt underordnat statsmakterna: det ålägges vissa prestationer utan vederlag, varigenom affärsverkets ekonomiska resultat kommer att te sig sämre än det i verkligheten är, och företagsledningen är i stor utsträckning förhindrad att efter egna intentioner utveckla företaget och driva upp dess avkastning. Den förra olägenheten kan jämförelsevis lätt avhjälpas; en mera rättvisande bild av det ekonomiska resultatet av affärsverkets egen rörelse kan ernås utan förändringar i organisationen. Härför behövs endast ett riktigt avräkningsförfarande, ett fastställande av domänverkets kostnader för de särskilda uppdrag, som det ålägges utföra, och dessa kostnaders utbetalande till verket. Helt annorlunda ter sig däremot problemet om lösgörande av förvaltningsledningen från dess nuvarande allmänna bundenhet till statsmakterna. Måhända borde här först uppvisas, att den rådande hopkopplingen mellan statspolitik och affärsverksledning lett till ett för hela folkhushållet och ej bara för domänverket såsom fristående företag betraktat mindre gynnsamt resultat. Vad man eftersträvar är ju nämligen en organisationsform som medger ett ur det allmännas synpunkt sett rationellt utnyttjande av den mänskliga verksamheten och förmågan på ifrågavarande

185 område. Innan en ny organisation överväges, böra därför de eventuellt mindre goda, allmänna verkningarna av den förutvarande organisationen kunna påvisas. Enär domänverket är ett affärsföretag, som inom ramen av givna bestämmelser har att utvinna största möjliga vinst av det förvaltade kapitalet, måste vinstens storlek bli den närmast liggande mätaren av dess framgång. Att i siffror visa, vilken inverkan på vinsten statsmakternas olika ingripanden haft, är emellertid omöjligt. Domänverkets direkta förluster på den egna rörelsen ovidkommande uppgifter låta sig väl fastställas. Men den ekonomiska verkan av att det är statsmakterna utifrån sina allmänpolitiska, ej företagsledningen utifrån ekonomiskt-affärsmässiga synpunkter, som bestämma företagets utveckling och kurs, kan ej angivas i något visst belopp. Det ligger emellertid i sakens natur, att staten icke kan med tillfredsställande resultat driva företagareverksamhet under kamerala förvaltningsformer; statens politiska instrument äro icke lämpade att vara högsta förvaltningsorgan för de statliga affärsföretagen. För det ekonomiska livet krävs ett mera spekulativt sinnelag, en djärvare anda och snabbare puls än för handhavandet av den administrativa och kamerala statsförvaltningen. Civilförvaltningens myndigheter må väl registrera och ordna samhällets materiella framsteg, men att skapa dem ligger utanför deras uppgift och förmåga. Erfarenheten, om än ej i varje särskilt fall bestyrkt med siffror, torde ock ha visat, att det ämbetsmässigt ledda affärsföretaget oftast giver ett lägre resultat än som uppnås med en organisation, anpassad efter företagets egen natur. En företagareverksamhet sådan som domänverkets måste till följd av rådande konkurrens och produktionens inriktning även på export kräva stor smidighet och därmed frihet och maktbefogenhet åt företagsledningen. Att i stället låta denna underordnas någon avdelning inom den egentliga statsförvaltningen, tillkommen och organiserad med tanke på helt andra uppgifter än att driva affärsverksamhet, måste leda till att företagets egna ekonomiska möjligheter ej bli fullt utnyttjade.

186 Däri ligger olägenheten med det nuvarande förvaltningssystemet. Folkhushållets intressen fordra, att tillgängliga produktionsmedel utnyttjas så effektivt, som människornas vetande och teknikens utveckling vid varje tid medgiver. Denna fordran riktar sig också mot staten, där denna besitter äganderätten till eller förfoganderätten över produktionsmedel. Beträffande statens domäner innebär detta krav på att statsmakterna så organisera förvaltningen, att den förmår ur företaget utvinna bästa möjliga produktionsresultat. En sådan organisation måste bygga på självständighet åt den egentliga företagsledningen. Statsmakterna må väl utöva högsta bestämmanderätten över det statligt ägda affärsföretaget, men denna sin bestämmanderätt skola de utöva genom att i lag fastslå riktlinjer för företaget, inom vilka den egentliga företagsledningen äger att fritt leda verksamheten. På så sätt sker en boskillnad mellan statspolitik och företagarverksamhet. Sedan länge har klagats över att statens domäner giva en allt för ringa avkastning. Förslag om mer eller mindre vittgående organisatoriska förändringar i syfte att öka möjligheterna för en bättre avkastning ha ock framförts. I allmänhet ha reformförslagen dock endast rört sig kring frågan om verkets inre organisation. Problemet om verkets egen maktbefogenhet och ställning i övrigt till staten-ägaren har antingen ej observerats eller endast i förbigående och helt flyktigt berörts. Sakkunniga för avgivande av förslag till ändrade grunder för domänverkets bokföring (arbetande åren 1913—1921) hävdade visserligen i sitt slutbetänkande, att domänverket borde förvaltas strängt affärsmässigt. Domänverket bör icke "utan tillbörligt vederlag beordras till försäljningar av skogsprodukter m. m. eller till att låta utföra arbeten av vad slag det än vara må, som icke från rent affärsmässig synpunkt bort ske". De sakkunniga äro uppenbarligen här inne på tankegången om ett sådant avräkningsförfarande, som nämnden nyss antydde.

187 Till någon lösning av organisationsproblemet leder det ju dock icke. Ur tidigare framkomna förslag till omorganisation av domänverket är således icke mycket att hämta av uppslag till en sådan renodling av affärsverksamheten, som innesluter även en boskillnad mellan statspolitik och företagarverksamhet. Hur nämnden för sin del anser gränserna för dessa bägge områden av statlig verksamhet böra uppdragas, framgår av det följande. Tills vidare må här som utgångspunkt för uppläggandet av en ny organisationsform för domänverket uppställas samma allmänna grundsats som av nämnden utformades i statsbanebetänkandet. Den kommer för domänverkets del att lyda sålunda: Domänverket skall organiseras som ett självständigt allmänföretag, ägt uteslutande av staten, med förvaltningens huvudgrunder lagfästa av statsnvakterna, underkastat statsmakternas kontroll men i sin ledning och skötsel fullständigt fristående från statens politiska organisation och förvaltning.

Kapitel VI.

DOMÄNVERKETS UPPGIFTER, E K O N O M I S K A RIKTLINJE, KAPITAL. Domänverkets Affärsföretagets organisationsform bestämmes i första hand uppgifter. a v företagets uppgifter, vilka man alltså har att söka klart fastställa. Och den för domänverket naturliga och ofrånkomliga uppgiften är endast en: att ekonomiskt förvalta statens domäner. För detta ändamål är domänverket till, den uppgiften är det som till följd av förvaltningsobjektets natur konstituerar verket som ett statligt affärsorgan. De statliga domänerna äro av två slag, skogs- och jordbruksdomäner. Bägge böra förvaltas efter ekonomiska grunder. Givetvis kan det diskuteras, huruvida jordbruksdomänerna böra förvaltas av annan institution än domänverket. I ett föregående kapitel är emellertid visat, att åtminstone för närvarande en gemensam förvaltning är att föredraga. Frågan om verksamhetens uppdelning på olika organisationer måste emellertid städse bedömas mot bakgrunden av företagets egen utveckling och övriga faktiska förhållanden. Om sålunda staten finner sig böra tillämpa en väsentligen annan jordpolitik än den hittills följda, kan detta medföra att jordbruksdomänernas förvaltning får läggas i andra händer än domänverkets, och om, för att taga ett annat exempel, domänverkets egen förädlingsindustri skulle mera avsevärt utvidgas, skall det sannolikt komma att visa sig lämpligt att organisera den såsom dotterföretag till domänverket. Ingenting hindrar att domänverket vid sidan av sin egentliga huvuduppgift i det allmännas intresse åtager sig uppdrag,

189 som räkna släktskap med verkets egen uppgift. Detta får dock icke leda till, att företaget i vinst- och spekulationsintresse utövar någon för dess egentliga verksamhet mer eller mindre främmande hantering. Korrektivet däremot ligger i att statsmakterna i princip fastställa gränserna för affärsföretagets verksamhetsområde. Dessa gränser få icke av företagsledningen överskridas utan efter medgivande eller på uppdrag av statenägaren. Förutsättningen för att affärsverket skall kunna åläggas eller få åtaga sig särskilda uppdrag måste vara, att verket får full ersättning för kostnader och därutöver rimligt arvode för de besvär, som fullgörandet av uppdraget förorsakar. Vilja menigheter eller enskilda personer begagna sig av domänverkets tjänster, få de vara beredda att betala det pris, verket åsätter dem. I annat fall få de försöka få arbetet utfört billigare eller bättre på annat håll. Och om statsmakterna i det allmännas intresse ålägga affärsverket uppdrag av för verket ovidkommande natur, får också staten se till, att kostnaderna bli ersatta. I annat fall omöjliggöres ett säkert bedömande av hur företaget och dess ledning ekonomiskt går i land med sin egentliga uppgift. Domänverkets uppgifter kunna alltså formuleras sålunda: Domänverket har att ekonomiskt förvalta statens domäner. Dessutom må domänverket, efter åläggande eller medgivande av statsmakterna, mot ersättning utföra särskilda uppdrag av den natur, att de låta sig förmas med verkets egentliga uppgift. Uppgiften att "ekonomiskt förvalta" statens domäner måste Den ekonomisemellertid närmare definieras, om man vill undvika att det hela insvepes i oklarhet. Domänverkets ekonomiska riktlinje, dess företagsekonomiska mål måste så noggrant som möjligt utprickas. För detta krävs att man för sig klargör det ekonomiska syftemålet med statligt skogsbruk och statlig jordbesittning. Tills vidare må först spörsmålet om skogsbruket beröras. Nämnden kan därvid fatta sig kort, då i ett föregående kapitel moti-

190 verna för statligt skogsbruk varit föremål för särskild diskussion. Ändamålet med statligt skogsbruk har ursprungligen icke varit att driva företagarverksamhet. Under äldre tider uppkom det statliga skogsägandet helt enkelt som en följd av kronans äganderättsanspråk på all ouppodlad eller ej i enskild besittning tagen mark. Även långt efter det skogen fått eget värde ingick det ej i statens planer att bedriva skogsbruk i företagsekonomiskt syfte. Att vårda och förkovra sitt skogskapital, i någon mån också att ställa det till förfogande åt en nybyggande befolkning och åt enskild industri, ansågs vara statens förnämsta uppgift på detta område. Skogsvården blev med andra ord delvis ett självändamål, varvid tanken att åt kommande generationer spara och öka skogskapitalet spelade kraftigt in. Sistnämnda synpunkter äro alltjämt av betydelse för själva det statliga besittandet av skog; de äro med rätta anlagda utifrån den uppfattningen, att i statens överhöghetsfunktioner ingår förpliktelsen att icke låta nationens framtida ekonomiska välfärd äventyras. Jämförelsevis ny är däremot, såsom redan nämnts, uppfattningen att den skog, som staten äger, bör av därför tillskapat särskilt företag förvaltas efter rationella, affärsmässiga metoder i syfte att, alltjämt med vidmakthållande av skogskapitalet, lämna högsta möjliga ekonomiska avkastning i nutiden. Med betonande av affärsmässighet i driften är likhetstecken satt mellan avkastning och företagarvinst, d. v. s. det statliga skogsbrukets resultat skall helt och odelat redovisas i företaget, högsta möjliga avkastning betyder sålunda högsta möjliga företagarvinst. Är nu denna uppfattning om statsskogsbrukets företagsekonomiska syftemål också riktig? Företagarvinst ens storlek, ett företags räntabilitet, utgör ju visserligen ett kriterium på huru ägarens intressen i företaget främjas, men säger långt ifrån alltid huru de samhälleliga intressena i sin helhet tillgodoses. Ägarintresse och samhällsintresse äro ingalunda på varje punkt identiska begrepp. En för ägaren förmånlig hög vinst kan tvärtom ha uppstått såsom ett resultat av åtgärder, stående

191 i ett direkt motsatsförhållande till samhällsintresset: genom höga varupriser = ökad svårighet för vederbörande konsumentgrupp att täcka sitt behov, genom låga löner = en samhälleligt sett otillfredsställande fördelning av produktionsresultatet, eller genom en kombination av bägge dessa företeelser. Finnas då för den ståtlige skogsägaren, som ju samtidigt är vårdaren av samhällsintresset, inga sådana hänsyn eller förpliktelser åt ena eller andra hållet, som förhindra honom att på samma sätt som den enskilde skogsägaren taga ut största möjliga vinst av skogsbruket? På denna fråga måste man svara nej. För staten som ekonomisk företagare i skogsbruk existera inga dylika förpliktelser. Principiellt gäller detta om all statlig företagareverksamhet; det är icke såsom, företagare eller i företaget staten har att utöva sina allmänt samhällsvårdande uppgifter. Där har staten, företrädd av en självständig företagsledning, endast att främja företagets eget bästa. Företagets ledning skall vara inriktad på företagsekonomi, icke på nationalekonomi; dess strävan måste sålunda vara uppnåendet av högsta möjliga företagarvinst. Och med vinstens storlek kommer man att mäta företagsledningens kompetens. Med ett bestämt avvisande av tanken på att i företaget och företagsledningen inmänga nationalekonomiska eller allmänpolitiska synpunkter har man naturligtvis icke definitivt förhindrat, att dylika synpunkter få göra sig gällande i avseende å^ statens företagarverksamhet. Statsmakterna äro alltid oförhindrade att, där så kan vara lämpligt, använda ett statligt affärsföretag såsom medel för tillgodoseendet av vissa allmänna eller speciella samhällsintressen. Men detta får då ske utifrån och genom företaget, ej inifrån och uti detsamma. Formen därför ar direktiv givna åt företagsledningen, exempelvis om hållande av visst varupris eller om visst system för varans fördelning eller om tillgodoseende på visst sätt av de i företaget anställdas intressen etc. Inom ramen av de givna direktiven har dock företagsledningen alltjämt att utveckla sin fulla kraft för uppnående av företagets eget mål: högsta möjliga före-

192 tagarvinst, och vid bedömandet av huru ledningen därvid lyckats, skall hänsyn tagas till den företagsekonomiska innebörden av de direktiv, som statsmakterna av andra än företagsekonomiska skäl eventuellt utfärdat. Beträffande vissa statsföretag kan ett dylikt ingripande från statsmakternas sida komma att bli regel. Så exempelvis beträffande statens järnvägar, där Kungl. Maj :t fastställer taxorna, d. v. s. priset å företagets vara. För det statliga skogsbrukets del saknas emellertid anledning att närmare diskutera hithörande problem. Situationen på detta område av den statliga affärsverksamheten är icke sådan, att man behöver ifrågasätta såsom regel några av samhällsekonomiska eller andra allmänpolitiska skäl betingade direktiv åt företagsledningen med inverkan på företagets ekonomi. En diskussion om exempelvis principerna för prissättningen skulle här bliva av enbart teoretiskt intresse. Det räcker därvid med att påpeka, att domänverket har att i konkurrens med enskilda skogsägare tillhandahålla sitt virke i öppna marknaden eller att i konkurrens med enskilda industriföretag själv förädla och försälja det. Då nu staten endast håller omkring 13 proc. av landets skogskapital (virkesförråd), och således endast kan täcka en motsvarande del av efterfrågan, skulle en statlig prispolitik som vore baserad på förlust eller på kostnadstäckningmedföra ett ensidigt och helt visst meningslöst gynnande av det mindretal bland konsumenterna, som vore i tillfälle att göra sina inköp från domänverket. Den övervägande delen av de statliga skogarnas produkter går dessutom i sista hand på utlandet i konkurrens med andra trävaruexporterande länder, och i den mån ett på konstlat sätt åstadkommet underpris följde varan över gränsen, skulle det alltså bli en ren gåva till de utländska köparna. Priset å de statliga skogsprodukterna måste därför vara den allmänna marknadens pris och intet annat. Vill emellertid staten någon gång med stöd av sin ställning som skogsägare främja vissa samhälleliga särintressen, och för den skull beordra affärsverket att vidtaga företagsekonomiskt mer eller mindre betungande åtgärder, så måste kostnaderna

193 för dem i en eller annan form gottskrivas företaget. Om nämligen statsmakterna exempelvis meddela direktiv om ur företagets synpunkt oekonomiskt förläggande av skogsavverkningar till visst område för att täcka där befintlig arbetsbrist, om de påfordra försäljningar till underpris, om de vägra anslag till en företagsekonomiskt motiverad förädlingsanläggning, exempelvis därför att denna skulle medföra nedläggandet av n-edan befintlig enskild anläggning, om de, beträffande jordbruksdomänerna, av jordpolitiska och sociala skäl vilja ha tilllämpat ett stycknings- och upplåtelseförfarande som innebär, att de företagsekonomiska intressena skjutas åt sidan, så höra dylika åtgärder och beslut icke samman med det ekonomiska syftemålet för affärsföretagets verksamhet; de äro att betrakta som ingrepp utifrån, vilka mer eller .mindre försvåra uppnåendet av detta mål. Staten handlar i dylika fall icke i egenskap av företagare utan i egenskap av samhällets överhöghetsorgan. För att markera artskillnaden från den företagsekonomiska verksamheten bör därvid noga klargöras den ekonomiska innebörden av varje åtgärd, som ej har till syfte att främja företagets egna intressen. Viktigt är ock, att företagets organisation så utformas, att den snarare hindrar än uppmuntrar till vidtagande av åtgärder, som ej ligga i linje med företagets egna strävanden. Principerna för själva skötseln och vården av statens skogar finnas angivna i kungl. förordningen av den 26 jan. 1894 ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Det heter däri, att "kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning". De något dunkla ordalagen torde numera endast innebära, att uthållighetsprincipen skall tillämpas vid det ekonomiska skogsbruket. Denna princip står i allt väsentligt i god överensstämmelse med det rent företagsekonomiska syftemålet för statligt skogsbruk. Även när det gäller det affärsmässigt bedrivna skogsbruket är Domänverket.

,«

194 nämligen uthållighetsbruket numera allmänt erkänt såsom det ekonomiskt riktiga. Enligt den allmänna skogslagstiftningen är även den enskilde skogsägaren faktiskt ålagd att tillämpa uthållighetsbruk. Nämnden har i ett tidigare kapitel behandlat vissa principiella spörsmål rörande frågan om statens jordbruksdomäner. Syftemålet med statligt jordägande har där angivits bottna i uppfattningen, om behovet för staten att som överhöghetsorgan betraktad kunna tillgodose vissa jordpolitiska samt vissa egna, ekonomiska trygghetsintressen. Odlad eller odlingsbar jord måste i vårt land anses som ett bland de säkraste placeringsobjekten. Det är då naturligt och riktigt, att staten även i innehav av jord söker en ekonomisk förankring, samtidigt som den skaffar sig vidgad möjlighet att inverka på jordpolitiken i landet. Säkerheten i placeringsobjektet och möjligheten att genom detta tillgodose även andra statsintressen får balansera den jämförelsevis mindre räntabilitet, det kan ge. Här har nämnden nu blott att framhålla, att själva förvaltningen av jordbruksdomänerna, även om den endast rör sig om utarrendering, är att anse såsom en affärsverksamhet, där högsta möjliga avkastning bör eftersträvas av företagsledningen. Jordegendomarna utbjudas på arrende i öppna marknaden, arrendesumman och övriga arrendevillkor bestämmas sålunda av den allmänna efterfrågan. Någon konstlad prissättning torde lika litet här som ifråga om statsskogarnas produkter vara motiverad. Vilja emellertid statsmakterna använda statens jordbruksdomäner till att främja en viss jordpolitik blir detta deras ensak, och statskassan, icke affärsverket, har att svara för kostnaderna. Dessa skola icke få belasta det företagsekonomiska resultatet och därmed försvåra ett rätt bedömande av detta. Vi sammanfatta nu det ovan sagda i satsen att det företagsekonomiska syftemålet med statligt skogsbruk är att inom ramen av skogskapitalets vård och bestånd fortlöpande ut-

195 vinna högsta möjliga ekonomiska avkastning (företdgarevinst) och att, vad jordbruksdomänerna beträffar, högsta möjliga avkastning bör eftersträvas vid deras förvaltning. I denna formulering ligger ock angivet i princip den ekonomiska riktlinjen för domänverkets förvaltning. Men angivandet av en ekonomisk riktlinje för företaget är Grunder för icke nog, vad som därtill behövs är ett såvitt möjligt enkelt befmandet av 0

J

°

domafiverkets

kriterium på i vilken utsträckning företagsledningen lyckas följa räntabilitet. denna riktlinje och uppnå en "högsta möjliga ekonomiska av- &' s ^°S s b r u ' kastning" eller företagarvinst. I sin nakna formulering uttrycker detta begrepp endast ett önskemål. Vad det gäller är att vid varje tidpunkt kunna avgöra huru detta önskemål förverkligas. En enkel och inom den ekonomiska företagarvärlden allmänt använd måttstock för bedömande av det ekonomiska företagets framgång ligger uti möjligheten för en företagsägare att jämföra avkastningen på hans i företaget investerade kapital med den allmänna räntehöjden eller med avkastningen från kapital, investerat i annat, jämförligt företag. I storleken av kapitalets räntabilitet har ägaren ett gott kriterium på företagsledningens förmåga att tjäna hans intressen. Denna måttstock är i regel användbar vid ett vart företag, som ledes efter principen om högsta vinst och där storleken av det investerade kapitalet är känd. Det statliga skogsbruket fyller den förstnämnda förutsättningen, åtminstone vad företagsledningens uppgift angår, men icke den senare. De statliga skogarna representera nämligen icke något av ägaren investerat kapital i egentlig mening. Till sin övervägande del ha de utan ekonomiskt vederlag blivit kronoegendom, i allmänhet genom besittningstagande av ingen mans land. Från och med början av 1870-talet har staten visserligen gjort flera ooh stora skogsköp, men den samlade köpeskillingen för åren 1875—1928 uppgår icke till mer än omkring 40 milj. kr. mot ett taxeringsvärde å statsskogarna av 256 milj. kr. Domänverkets avkastning kan därför på intet sätt betraktas såsom

196 ränta å faktiskt investerat kapital, varav följer att man icke kan använda nämnda beräkningsgrund såsom mätare av företagets ekonomiska framgång. Då nu domänverkets tillgångar icke motsvaras av något investerat kapital, vara räntabiliteten kan mätas, har det legat nära till hands att låta företagets taxeringsvärden bli grundvalen för bedömande av domänverkets avkastning. I domänverkets årsberättelser finner man ock, hurusom driftöverskottet beräknats i procent av det för respektive år disponerade "kapitalet", vilket i själva verket till nio tiondelar motsvaras av den fasta egendomens taxeringsvärden. Bristerna i denna metod äro. emellertid lätta att påvisa. Sålunda är det tvivelaktigt i vad mån man alltid lyckas i taxeringsvärdet få ett riktigt uttryck för avkastningsvärdet. Därpå tyder bland annat den ojämnhet i taxeringarna av eljest likvärdiga taxeringsobjekt, som faktiskt förefinnes, och som naturligtvis i och för sig gör, att en jämförelse mellan räntabilitetssiffrorna å olika skogsområdens taxeringsvärden icke kommer att ge en fullt riktig upplysning om den ekonomiska effektiviteten vid förvaltningen av de olika områdena. Skogs-bokföringssakkunniga ha lämnat ett för tidigare år belysande exempel å denna ojämnhet i taxeringarna genom nedanstående i sakkunnigas betänkande av år 1921 införda tabell, där taxeringsvärdena äro satta år 1915. Areal i hektar

Taxeringsvärde

R e v i r

Virkesförråd per hektar i kbm.

Per Under Över hektar 60 år 60 år

Inägor

Skogsmark

S:a

5o8

7,520

8,028 1,103,400

7,624

610,000

140,800

747 5,069 1,018,600 6,388 1,184,200

39 35 10

54 Total

7,187 682

4,745

Slättbygd

5,75i

Hunneberg

5,025

5,"4

684,100

4,5i8

4,673

7I5>300

19 Vartofta

14 S;a

9i 128

99 18 83 29

72 115 48

197 De under senare år företagna fastighetstaxeringarna förete väl icke samma bristande säkerhet som enligt tabellen kännetecknar 1915 års taxering av de enskilda skogsområdena sins emellan. Av Kungl. Maj :t eller vissa myndigheter igångsatta granskningar av taxeringsutfallen vid 1922 och 1927 års fastighetstaxeringar visa dock betydande ojämnheter vid taxeringen av skogsmark och växande skog icke blott olika taxeringsdistrikt emellan utan även emellan olika skogsägargrupper. I sistnämnda avseende synas statens skogar i flera fall vara högre upptaxerade än motsvarande enskilda skogar. I själva verket torde det alltid bli svårt att nå fram till ett så noggrant och jämnt taxerings förfarande, att de olika skogarnas och skogskomplexens avkastningsvärden städse bli riktigt återgivna. En viss osäkerhet kommer därför alltid att vidlåda metoden att mäta skogsbrukets avkastning å taxeringsvärdena. En speciell olägenhet med taxeringsvärdena som grund fölen räntabilitetsbedömning kommer vidare alltid att kvarstå. Den ligger däruti, att taxeringsvärdena själva i hög grad bygga på räntabiliteten, d. v. s. på avkastningsvärdet. Med andra ord, man rör sig här i en cirkel: bättre företagsekonomisk skötsel — högre räntabilitet — höjt taxeringsvärde, eller tvärtom: sämre skötsel — lägre räntabilitet — lägre taxeringsvärde. Härav följer, att man vid bedömandet av företagets ekonomiska framgång ej i längden kan lägga huvudvikten, vid storleken av avkastningen i förhållande till det tid efter annan ändrade taxeringsvärdet. Uppenbarligen är det ej heller för en statlig företagsledning mycket lockande att sätta in sin kraft på uppnående av en höjd avkastning, om detta skall leda till en höjning av taxeringsvärdena som nominellt sänker räntabiliteten, vilket i sin tur måhända medför att på ledningen ställes kanske ouppfyllbara krav om en avkastning, som står i bättre relation till de nya taxeringsvärdena. I en dylik kappklättring mellan avkastnings- och taxeringsvärden komma de senare alltid att segra — helt enkelt därför, att de äro så mycket lättare att föra i höjden.

198 Återstår då en tredje utväg att söka skapa en såvitt möjligt säker och fast utgångspunkt för bedömande av domänverkets räntabilitet. Den ligger däruti, att man för företaget lägger upp en balans med aktiv- och passivsida, fastställer aktivsidan på basis av en vid givet tillfälle utförd objektiv värdering av företagets tillgångar, samt därefter vidtager lämpliga dispositioner å passivsidan — varom mera i det följande — som i fortsättningen får tjäna som utgångspunkt för räntabilitetens beräknande. Nämnden förordar anlitande av denna utväg. Metoden skulle i princip bli densamma som kommer till användning då ett nytt enskilt företag bildas för att övertaga ett i gång varande företag, eller då ett äldre sådant ej längre anser sig böra bokföra det en gång investerade kapitalbeloppet utan ersätter detta med ett belopp, motsvarande det förändrade, faktiska värdet av företagets tillgångar. Dessa åsättas då med hänsyn till sin avkastningsförmåga ett nutidsvärde, i de flesta fall liktydigt med deras handelsvärde, vilket får sin motsvarighet å passivsidan och där blir ett uttryck för det kapital, med vilket företaget hädanefter arbetar. I fortsättningen kommet alltså passivsidans nya kapitalbelopp, närmare bestämt den del därav som utgöres av det s. k. egna kapitalet, att ligga till grund för ägarens räntabilitetskrav. Visserligen kan statsskogsbruket icke åsättas ett handelsvärde i den meningen, att hugade köpare skulle beredas tillfälle avge bindande anbud. Staten har icke för avsikt att sälja sitt skogsinnehav. Men ingenting hindrar att man ställer upp frågan: hur mycket skulle en köpare eller ett konsortium av köpare kunna tänkas vilja ge för statsskogarna och den därmed förenade rörelsen under förpliktelse att driva skogarna efter uthållighetsbruk? Svaret bör kunna lämnas efter en sakkunnigvärdering. Den erhållna siffran blir då ett uttryck för de ekonomiska värden, resp. för det kapital, som domänverket arbetar med och förvaltar, och mot vilket avkastningen rätteligen bör mätas. Värderingen kan lämpligen utföras i sammanhang med den omorganisation av verket, som nämnden i detta betänkande föreslår.

199 Även det sålunda funna värdet blir naturligtvis i själva verket ett avkastningsvärde, d. v. s. det har i sista hand framgått såsom en produkt av alla de faktorer: skogstillgångarnas omfattning, belägenhet och avsättningsmöjligheter, virkespris och arbetslöner m. m., som vid ett givet tillfälle tillsammans bestämma avkastningens storlek. Avkastningsvärdet eller, vilket är detsamma, tillgångarnas verkliga värde kommer givetvis i fortsättningen att fluktuera med förändringarna av de faktorer, som skapat värdet. Men detsamma gäller i grund och botten tillgångarna i varje för den öppna och fria marknaden arbetande företag; varje sådant företags avkastning och därmed värdet av dess tillgångar, liksom motsvarande värden å passivsidan, är beroende av en mängd, ständigt föränderliga omständigheter. En bland företagsledningens viktigaste uppgifter är just att snabbt draga nytta av de godartade förändringarna och genom lämpliga åtgärder söka neutralisera verkningarna av de mindre goda, att med andra ord söka upprätthålla och om möjligt öka det investerade kapitalets värde. Införandet av åtgärden att mäta domänverkets räntabilitet å passivsidan, alltså i förhållande till ett, frånsett nyinvesteringar, en gång för alla fastställt kapital — enär det ju ej i regel får förändras med de mer eller mindre tillfälliga fluktuationerna i tillgångssidans avkastningsvärden — betyder därför icke att det kommer att ställas andra och större krav på domänverkets ledning än på ledningen för andra affärsföretag, exempelvis de enskilda skogsföretagen. Anspråket på de bägge slagen av företagsledningar blir ensartat: de ha att söka åstadkomma högsta möjliga avkastning å det kapital, som vid ett givet tillfälle befunnits svara mot värdet av de förvaltade tillgångarna. För staten-ägaren medför metoden, att han alltid har en fast utgångspunkt för ställande av sitt räntabilitetskrav. Men därtill kommer bland annat den fördelen, att statsföretagets räntabilitet och än mer förskjutningarna i densamma kan lättare än nu jämföras med den vid liknande, enskilda företag. Nämnden föreslår alltså, att såsom grund för bedömande av det statliga skogsbrukets räntabilitet lägges ett kapital, svarande

200 mat det värde, som statens skogsbruk efter én sakkunnig värdering visar sig hava vid tidpunkten för domänverkets omorganisation. De räntabilitetssiffror som uppnås å det sålunda fastställda kapitalet komma, såsom redan nämnts, att bli staten-ägaren till god vägledning vid bedömandet av företagsledningens skicklighet och förmåga att tillvarataga hans intressen. Men dessutom har naturligtvis ägaren att genom undersökningar och kontrollåtgärder av skilda slag söka vidga grunden för ett omdöme. Därvid torde periodvis, exempelvis vart tionde år, utförda inventeringar och uppskattningar för fastställande av eventuella förändringar i skogskapitalets och andra realtillgångars värden främst böra komma i fråga. För enstaka skogskomplex kan avkastningen i förhållande till taxeringsvärdet eller särskilt beräknat handelsvärde ställas mot den på samma sätt mätta avkastningen från enskildas skogar och ge goda kontrollsiffror. Men därutöver kunna helt naturligt en rad mer eller mindre omfattande kontrollåtgärder av skilda slag komma till användning för att tjäna såväl företagsledningens intresse av att kunna följa den lokala förvaltningens resultat, som statens-ägarens att få en verklighetstrogen bild av det ekonomiska resultatet. Hur kontrollen skall genomföras bör kunna diskuteras och beslutas i samförsånd mellan ägaren och företagsledningen. Det är ju här fråga om öppen kontroll, icke om misstrogen övervakning. b) Jordbruks-

Även beträffande de statliga jordbruksdomänerna saknas för närvarande säker grund för bedömande av räntabiliteten. Investerat kapital i vanlig bemärkelse existerar ännu mindre här än ifråga om skogsdomänerna. Taxeringsvärdena å jordbruksdomänerna äro satta ined hänsyn till deras handelsvärden, d. v. s. med hänsyn till placeringsobjektets i fria marknaden beräknade avkastningsvärde. Därvid har sålunda hänsyn icke tagits till det förhållandet, att statens jordbruksdomäner hållas utarrenderade, ehuru avkastningsvärdet av det kapital, en jord-

201 bruksegendom representerar, av olika skäl anses större vid det självägda jordbruket än vid det utarrenderade. Nämnden föreslår samma anordning för fastställande av jordbnuksdomänernas värde och samma regel för bedömande av deras räntabilitet som för skogstillgångarna. För att få en så vitt möjligt rättvis grund för räntabilitetskravet måste vid värderingen hänsyn tagas till att jordbruksdomänerna äro utarrenderade. Jordbruksdomänerna och därmed förenade tillgångar böra således efter sakkunnig värdering under hänsynstagande till jordbrukets karaktär av arrendebruk åsättas sär^ skilt värde. Motsvarande kapital lägges till grivnd vid bedömandet av deras räntabilitet. Domänverkets tillgångar i lös egendom: kassa, fordringar, lager och inventarier, torde nära nog undantagslöst ingå i skogsbrukets resp. jordbruksdomänernas rörelse och böra i varje fall bli föremål för värdering gemensamt eller samtidigt med den fasta egendomen.

c) Lös egendom.

Det omorganiserade domänverkets ingångskapital blir, enligt Domänverkets det föregående, till sitt belopp lika med det uppskattade värdet fj^jj» ££%. av samtliga de tillgångar i fast eller lös egendom, vilka tillföras kapital. företaget. Då det åsatta värdet blir ett avkastningsvärde, eller lika med det kapitaliserade värdet av samtliga tillgångars beräknade avkastning efter en räntefot, som motsvarar avkastningsanspråken på ifrågavarande slag av produktionsmedel, kan här icke bliva tal om avskiljande av viss del av kapitalet såsom oräntabelt. Den omständigheten att hela kapitalet göres räntepliktigt hindrar emellertid icke, att man vidtager sådan uppdelning av företagets kapital, att olika delar av detsamma göras till föremål för olika räntekrav. Det omorganiserade domänverket får, vad dess tänkta finansiering angår, närmast karaktären av ett nystartat företag för övertagande och drivande av statens domäner. Skedde nu överlåtelsen av domänerna och övriga tillgångar i form av försäljning till enskilt konsortium, hade

detta att anskaffa medel för köpets likvidering, vilket vanligen tillgår så, att delägarna i företaget dels genom egna tillskott (aktiekapital) dels genom upplåning (främmande kapital, obligationskapital) uppbringa erforderligt belopp. Å det upplånade kapitalet utgår konstant, avtalad ränta, vilken påföres såsom en företagets driftkostnad, medan det av delägarna satsade kapitalet blir det egentliga 'spekulationskapitalet', den del av företagets kapital emot vilken vinsten, räntabiliteten, mätes. Anledningen till att detta förfaringssätt så ofta användes vid finansierandet av enskilda företag kan naturligtvis vara av olika slag. I allmänhet beror det väl på att de, som äro intresserade av att ett företag kommer till stånd, ej själva förmå satsa hela det erforderliga kapitalet, eller ock önska företagsbildarna begränsa storleken av det spekulerade kapitalet för att få en möjligast hög räntabilitet å detta. Man utgår då givetvis från att räntabiliteten å företagets hela kapital skall bli högre än den låneränta, företaget får betala för den upplånade delen av kapitalet. För staten föreligger tydligtvis icke samma slags skäl för att överväga en uppdelning av domänverkets kapital i 'eget' och 'främmande' kapital. Företaget som sådant har praktiskt taget intet upplånat kapital — om man icke vill ge den rubriken åt de 10 milj. kr., som statsverket tillhandahåller såsom räntefritt rörelsekapital — och ägaren-staten torde ej heller ha någon anledning att i samband med en omorganisation av verket göra särskild upplåning åt detsamma. Överskottet å domänverkets rörelse går ock åt ett enda håll, till statsverket, och det skulle ur den synpunkten inte tjäna något praktiskt syfte att klyva detta överskott och låta det inflyta under två namn: låneräntor och vinstutdelning. Resonemangsvis bör måhända här inskjutas, att spörsmålet om domänverkets skuldbelastning icke är helt avfärdat med konstaterande av att själva företaget praktiskt sett är skuldfritt. Detta utesluter nämligen icke, att de statliga domänerna få anses ligga som medsäkerhet för statens samlade upplåning.

203 Kreditgivningen till en stat influeras av låntagarens yttre och inre politiska ställning, dess medborgares skattekraft och storleken av statens egna tillgångar. Därmed komina dessa senare att realiter ligga såsom säkerheter för statens lån. Ränteutgifterna för särskilt det för produktionsändamål upplånade kapitalet anses väl också böra täckas i främsta rummet av de produktiva företagens avkastning. Huruvida det ena eller andra företaget i verkligheten tillförts lånemedel eller ej behöver därvid icke spela någon roll; vad nämnden närmast åsyftar är, att de olika företagens tillgångar kunna tänkas till viss del och efter viss fördelningsplan uppförda såsom lånemedel, vilka resp. företag hade att förränta, ev. amortera, därvid skuldräntorna bokfördes såsom en företagets driftkostnad. Denna reflexion är emellertid gjord mera parentetiskt; till något praktiskt uppslag vid föreliggande behandling, som ju avser ensamt domänverkets kapital fråga, kan den icke leda. Står då för ägaren eller företaget ingen omedelbar fördel att vinna med en bokföringsmässig uppdelning av domänverkets kapital efter i huvudsak samma grunder, som sker i enskilda företag? Jo, en sådan anordning skulle medföra åtminstone en fördel: den komme att för allmänheten underlätta jämförelsen av det statliga affärsföretagets resultat med motsvarande enskilda företag. Uteslutet är emellertid icke, att även vissa andra fördelar skulle följa genom en uppdelning av kapitalet. Sålunda komme företagsledningen att alltid stå inför tvånget att årligen inleverera fastställd ränta å företagets obligationskapital. Vidare komme företagets räntabilitet, den egentliga utdelningen, att mätas mot endast en del av företagskapitalet, varigenom man finge starkare variationer i räntabiliteten, klarare signaler åt företagsledningen i händelse avkastningen visar tendens att sjunka. Bägge dessa omständigheter kunna förväntas komma att egga företagsledningen i dess strävan att nå ett ekonomiskt gott resultat. Men bortsett från vad som i det fallet står att vinna, är vinsten av klarare åskådlighet

204 och lättare jämföilbarhet tillräckligt stor för att nämnden vill förorda åtgärden. Tillvägagångssättet vid uppdelningen blir då, att en viss del av domänverkets kapital behandlas och betraktas såsom främmande kapital eller obligationskapital, medan den övriga delen blir företagets eg\et kapital, här benämnt stamkapital, vilket närmast kommer att utgöra en motsvarighet till det enskilda •kollektivföretagets andels- eller aktiekapital. Å obligationskapitalet är företaget skyldigt betala fastställd låneränta — däremot förutsattes ej amortering —, medan stamkapitalet blir företagets riskbärande eller spekulerande kapital, å vilket högsta möjliga räntabilitet skall av företagsledningen eftersträvas. Obligationskapitalets storlek bestämmes lämpligen med hänsyn till den långfristiga kredit, som på skäliga villkor skulle kunna erhållas mot säkerhet i domänverkets fastigheter och inventarier. Ledning kan därvid hämtas från liknande områden av det privata näringslivet. Enligt Statistisk årsbok (1929) är fast egendom i landet intecknad för 9,319 milj. kr. eller 55 procent av dess taxeringsvärde. De i nämndens undersökning Svenska aktiebolags balansräkningar under rubriken Trä- och pappersindustri ingående bolagen arbetade åren 1923—1925 med ett sammanlagt kapital av i medeltal 2,150 milj. kr., varav 1,207 milj. kr. eller 56 procent utgjorde främmande kapital. Dessa siffror peka på att domänverkets obligationskapital skäligen kan sättas till 50 procent av företagets hela kapital. Övriga 50 procent bli företagets stamkapital. För obligationskapitalet bör i princip fastställas samma räntefot som den, efter vilken staten gör sin upplåning. För att undvika allt för täta växlingar av obligationskapitalets räntesats föreslår emellertid nämnden, att denna fastställes periodvis, förslagsvis vart åttonde år, vilket efter hittillsvarande erfarenhet ungefär är den tidsperiod, inom vilken en allmän konjunkturkurva förflyter i vårt land. Stamkapitalets förräntning skall hållas möjligast hög. Den blir det närmaste uttrycket för företagets ekonomiska avkast-

205 ning och ett viktigt kriterium på företagsledningens skicklighet och förmåga. Enär domänverkets rörelse fördelar sig på tvenne grenar av artskild natur, skogsbruk och jordbruk, som efter all erfarenhet att döma komma att ge en från varandra avvikande räntabilitet, kan det ifrågasättas, huruvida icke särskilt med hänsyn till önskemålet att erhålla bästa möjliga underlag för bedömande av dessa båda verksamhetsgrenars resultat var för sig och i jämförelse med motsvarande i det enskilda näringslivet, det vore lämpligt upplägga tvenne skilda balansräkningar, d. v. s. behandla skogsbruket och förvaltningen av jordbruksdomänerna såsom formellt skilda företag. Emellertid skulle detta bland annat medföra olägenheten av växlingar i de resp. balansernas kapitalbelopp, då exempelvis jordbruksegendom såldes och medlen användes till förvärv av skogsegendom. Genom lämpligt upplagd bokföring inom det gemensamma företaget tordei man ock kunna skapa lika goda förutsättningar för erhållande av klart besked rörande skogsbrukets och jordbruksdomänernas räntabilitet var för sig, som om företagets ställning skulle redovisas i tvenne skilda balanser. Ej heller föreligger någon anledning att upplägga särskild balans för förädlingsverksamheten. Givetvis förutsattes, att4 företagets bokföring dock alltid skall kunna lämna besked om det ekonomiska resultatet vid de olika förädlingsanläggningarna, och att ekonomiska transaktioner mellan dessa och skogsbruket ske efter fullt affärsmässiga grunder, så att bland annat marknadspris debiteras å överlåtna skogsprodukter. Domänverket har nu ett räntefritt anslag av 10 milj. kr., lyft Rörelsekapital, i statskontoret, såsom särskilt rörelsekapital. Dessutom äger det mot ränta upplåna intill högst 10 milj. kr. i riksgäldskontoret, en lånemöjlighet som under senare år i allt mindre utsträckning behövt tagas i anspråk, beroende på ökad fondbildning inom verket.

206 Nämnden föreslår, att förstnämnda 10 milj. kr., vilka domänverket ständigt håller lyfta, betraktas såsom av statsverket investerade i rörelsen, varför de böra ingå i det omorganiserade företagets ingångskapital. Beloppet blir därigenom föremål för samma avkastningsanspråk som företagets övriga kapital. Vid behov av särskilt rörelsekapital må företaget mot gällande ränta upptaga tillfälliga lån intill högst ett belopp, motsvarande vid varje tidpunkt storleken av företagets vinstregleringsfond (varom mera nedan). Till dess sådan fond bildats och nått en storlek att räkna med, måste företaget beviljas särskild rätt till upplåning. Fonder ock av- Vad domänverkets nuvarande olika fonder beträffar är det s rwfnnga/. ^ j ^ a t t ^ en\\g^ nämndens förslag omorganiserade affärsverket icke behöver vid sin finansiering taga någon hänsyn till dessa. Det nyorganiserade verket är att jämställa med en utifrån kommande köpare, som värderar befintliga realtillgångar och betalar dessa med ett visst pris — här i form av obligationsoch stamkapital. Om det omorganiserade verket skall upplägga några fonder av ena eller andra slaget och huru stora dessa i så fall skola göras, är helt och hållet en lämplighetsfråga. Såsom av nedanstående framgår anser nämnden, att någon fondbildning icke bör antagas ske redan i samband med företagets start, utan att fonder uppläggas endast i den mån företagets verksamhet det påkallar och möjliggör. I övrigt vill nämnden beträffande domänverkets fonderingsspörsmål framhålla, att, såsom varande mest praktiskt, avsättande av fond för visst ändamål icke skall motsvaras av en inbetalning av däremot svarande medel till en särskild kassa för separat förvaltning, utan att de medel, som motsvara fondkapitalet, få av företaget fritt användas för dess allmänna affärsverksamhet. Viss del av företagets realtillgångar i sin helhet, men ej några särskilda tillgångar, skall alltså anses reserverad för resp. fonders ändamål. Bland domänverkets nuvarande fonder är markvnköpsfonden den största. Den har ett alldeles speciellt ändamål. Enligt

207 beslut av statsmakterna skola nämligen köpeskillingarna vid domänverkets försäljning av statliga jordbruksfastigheter alltid användas till inköp av skogsmark och för detta ändamål tillföras markinköpsfonden, ur vilken medel sedan utgå för likviderande av skogsköp. Därjämte har fonden vid olika tillfällen fått mottaga direkta statsanslag, som anvisats för inköp av skogsmark. Fonden är alltså bunden vid ett visst ändamål, och genom den förmedlas omplacering av kapital från jordbruk till' skogsbruk. Fondens storlek varierar allt efter som försäljningar, resp. köp ske av jordbruksegendomar och skogsbruk. Vid 1928 års slut uppgick den till 15,788,408 kr. Socialiseringsnämnden har i princip intet att invända mot bestämmelsen att köpeskillingarna för jordbruksfastigheter skola användas till förvärv av skogsmark. Nämnden, som längre fraim kommer att föreslå rätt för företaget att i viss utsträckning försälja detsamma tillhörig fast egendom, således även skogsmark, anser att samtliga de medel, som därvid inflyta, böra, i den mån statsmakterna ej uttryckligen lämna andra direktiv, användas till inköp av annan ur företagets synpunkt mera välbelägen eller annars lämplig fast egendom. Huruvida denna enbart skall bestå av skogsmark eller om köp bör ske även av jordbruksegendomar är närmast en fråga av statspolitiskt intresse, till vilken statsmakterna ha att taga ståndpunkt ; för egen del anser nämnden, på skäl som i ett föregående kapitel angivits, att det bör stå domänverket öppet att inköpa även jordbruksegendomar. Emellertid är det för fullföljande av markinköpen enligt sagda plan icke nödvändigt att hålla en särskild markinköps fond. Med den form för affärsverkets finansiering, som nämnden tänkt sig, är en sådan fond även svårförenlig. Så snart en viss jordegendom såldes skulle, därest fonden ' bibehölles, affärsverkets kapital minskas med köpeskillingens storlek, medan varje egendomsinköp åter skulle öka affärsverkets kapital (markinköpsfonden skulle givetvis varje gång lika mycket ökas resp. minskas). Affärsverkets stamkapital och, därest man vill behålla båda kapitalserierna lika stora, också dess obligationskapital skulle alltså komma att undergå

208 ständiga växlingar, vilket nämnden anser olämpligt, enär det skulle försvåra ett rätt bedömande av företagets rörelse och räntabilitet. Alldeles samma kontroll över hur inflytande försäljningsmedel användas kan mycket enklare vinnas genom att affärsverket ålägges att vid sidan av balansen varje år särskilt redovisa summan av genom försäljningar av fast egendom influtna belopp och hur mycket som använts för nyinköp av dylikegendom. Nämnden föreslår alltså, att de medel, som motsvara den nuvarande markinköpsfonden, betraktas som en statsverkets investering till det nyorganiserade domänverket att av detta tills vidare disponeras för dess löpande behov, resp. för insättning mot ränta i bank. Dessa tillgångar ingå därmed bland dem, som värderas för evalvering i stam- och obligationskapital. Domänverket ålägges att efterhand som lämpliga tillfällen erbjudas inköpa skogs- resp. jordbruksegendomar för belopp, motsvarande den förutvarande markinköpsfonden jämte vad som genom ytterligare markförsäljningar kan komma att erhållas, samt att i sina årsberättelser lämna redovisning för försäljningar och inköp. Det må i detta sammanhang påpekas, att statsmakterna naturligtvis alltid skola äga att, om de så önska, stoppa eller begränsa vidare markinköp för att i stället fordra att viss del av genom mark försäljningarna lösgjorda medel definitivt inlevereras till statskassan, varvid domänverkets stam- och obligationskapital (till hälften vardera) reduceras med motsvarande belopp. Domänverkets nuvarande förnyelsefond för återväxtkostnader har tillkommit på domänstyrelsens initiativ. Då denna fond tillagts jämförelsevis stor betydelse och tidigare varit föremål för mycken överläggning må här lämnas en närmare redogörelse för densamma. År 1915 hemställde domänstyrelsen hos Kungl. Maj :t att av 1917 års skogsmedel ett belopp av en miljon kronor måtte reserveras och avsättas till markförbättrings- och föryngringsåtgärder under tider, då med hänsyn till andra statsbehov svå-

209 righet kunde uppstå för erhållande av nödiga medel för berörda ändamål. Styrelsen hölle nämligen före, att den högkonjunktur, som då vore rådande ooh som efter styrelsens förmenande torde komma att fortfara ännu några år, skulle efterträdas av en lågkonjunktur under en följd av år. Då därunder givetvis bruttoinkomsterna från statens domäner komme att i avsevärd grad nedgå, under det att utgifterna sannolikt icke kunde i samuma proportion sänkas, vore antagligt att anslagen till nödvändiga skogsvårdsåtgärder måste avknappas. Det syntes styrelsen för den skull klokt, att under tider, då inkomster inflöte rikligt, en förnyelsefond för berörda ändamål avsattes, synnerligast som under högkonjunkturtider ökade avverkningar torde komma att äga rum. Förslaget upptogs av regeringen och förelades 1916 års riksdag, som godkände detsamma under bl. a. följande motivering: "I likhet med departementschefen håller riksdagen före, att åtgärder för markens förbättring för skogsändamål och för skogens föryngring böra vidtagas i samma mån som skogarna avverkas. Då emellertid ifrågavarande åtgärder i allmänhet icke kunna fullbordas förrän flera år efter det avverkningarna ägt ruim, komma såsom departementschefen också framhållit dessa senare års räkenskaper att drabbas av återväxtkostnader, som i verkligheten hänföra sig till ett föregående år. Den olägenhet^ som i betraktande av avverkningarnas växlande omfattning härigenom kan uppstå, är uppenbar. Sålunda kan budgeten for ett år med relativt begränsad avverkning och på grund härav relativt liten bruttoinkomst av statsskogarna få bära återväxtkostnaderna för ett år med stora avverkningar och på samma gång stora bruttoinkomster, under det att de jämförelsevis små återväxtkostnaderna för ett år med mindre avverkning komma på den väsentligt bärkraftigare budgeten for ett år med stor avverkning. En utjämning såsom departementschefen antytt därhän, att varje avverkningsår får gälda de återväxtkostnader, som hänföra sig till detsamma, synes riksdagen följaktligen önskvärd. Att för ernåendet av detta syfte såsom föreslagits avsätta ett efter en viss procent av doDomänverket.

210 mänfondens bruttoinkomst av skogsmedel för året beräknat belopp till täckande av återväxtkostnader finner riksdagen välbetänkt." Avsättningarna till fonden utgingo för år 1917 med 5 procent av bruttoinkomsten, samt under åren 1918—1923 med 6 procent av densamma. Enär storleken av bruttoinkomsten dock vore beroende av huru stor andel av virket som genom domänverket avverkades och förädlades, kom på domänstyrelsens förslag nettoinkomsten att läggas till grund för avsättningarna fr. o. m. år 1924. En ny synpunkt på den föreliggande frågan framfördes av kolonisationskommittén i dess betänkande av år 1922 (del^ II, sid. 112 ff.). Kommittén hänvisade först till fondens dittillsvarande uppgift, vilken den karakteriserade som avseende en utjämning av budgeten. Kommittén säger vidare: "Med hänsyn till de resultat, vartill kommittén i sin utredning kommit angående minskningen av skogskapitalet samt de hittills eftersatta skogsvårdsarbetena å Norrlands kronoparker, vill kommittén som sin mening uttala, att den hittillsvarande avsättningen till förnyelsefonden är otillräcklig, varför föreslås en utvidgning av fonderingen att jämväl omfatta en besparingsfond, motiverad av nuvarande abnormt stora avverkningsbelopp och avsedd att, i den mån medlen ej lämpligen kunna finna användning för årets löpande skogsvårdsarbeten, komma till utnyttjande även under den tid, då inkomsterna från norrlandsskogarna måste varaktigt nedgå." Kommittén föreslog, att 15 procent av rotvärdet av det från de norrländska kronoparkerna försålda virket tills vidare skulle användas dels till löpande utgifter för skogsvård och dels för avsättning till ovan nämnda fond. 1924 års riksdagsrevisorer upptogo tanken på fondbildning för att möta en kommande tid med knappare inkomster från de norrländska kronoparkerna. I det de hänvisa till den pågående minskningen av skogskapitalet genom den av kolomsationskommittén konstaterade överavverkningen på de norrländska kronoparkerna, uttala de sina tvivel angående tillräckligheten av skogsvårdsåtgärderna å dessa skogar. 1925 års riks-

211 dag hemställde hos Kungl. Maj :t om utredning härom, vilken utredning avgavs av domänstyrelsen år 1926. I denna utredning anslöt sig styrelsen till kolonisationskommitténs tankegång, att överavverkningen bör räknas som det bärande motivet för avsättningar till fonden. Med hänsyn härtill fann ock styrelsen det lämpligt, att just denna överavverkning även användes som norm för avsättningarnas beräknande. Den föreslog därför en ändring av gällande grunder för avsättningarna — 6 procent av nettovinsten — på det sätt, att årligen halva värdet av virkesuttaget utöver tillväxten, per revir räknat, skulle avsättas till förnyelsefonden. Värderingen skulle ske på grundval av de å virkesauktionerna erhållna rotprisen. De nya grunderna godkändes av statsmakterna, dock att avsättningen under första tillämpningsåret (1927) endast skulle utgöra 40 procent av överavverkningens värde i revir, där sådan ägde rum. Avsättningarna till förnyelsefonden samt uttagen från densamma för täckande av kostnader för skogsodling och dikning, ävensom fondens storlek framgår av nedanstående översikt, omfattande tiden fr. o. m. fondens bildande. Avsättning

Uttag

Årligt överskott -feller underskott —

Storlek vid årets slut

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1,578,300

337,000

3,074,200

760,800

2,442,800

1,138,800

3,233,5oo

1,635,000

+ 1,241,300 + 2,313,400 + 1,304,000 + 1,598,500

1,324,200

1,749,900

—

425,700

6,031,500

1,634,700

1,246,000

388,700

6,420,200

1,721,300

1,414,100

+ +

År

1,241,300 3,554,700 4,858,700 6,457,200

307,200

6,727,400

627,200

6,100,200

— —

682,200

5,418,000

484,900

4,933,ioo 6,310,500 9,169,200

1,688,200

1,130,100

1,812,300

1,317,800

1,802,700

3,213,700

1,836,400

+

1,377,400

4,726,800

1,868,000

+

2,858,800

212 Såsom framgår av det anförda har man i samtliga motiveringar för upprättandet av en fond för bestridande av kostnaderna för skogsvårdsåtgärder lagt stor vikt på den utjämning av driftöverskottet olika år emellan, som härigenom skulle ernås. Domänstyrelsen och kolonisationskommittén ha eftersträvat en dylik utjämning för att säkerställa skogsvårdsåtgärderna under tider av minskad inkomst från statsskogarna, varvid styrelsen närmast tänkt sig en utjämning mellan de ekonomiska konjunkturvågorna, kolonisationskommittén en utjämning mellan den nuvarande perioden med av skogliga skäl föranledda stora avverkningar från norrlandsskogarna och en kommande period med avsevärt minskade sådana. Riksdagen åter har önskat en utjämning för statsbudgetens säkrare beräknande, vilket den ansett kunna vinnas genom att varje år finge bära den förnyelsekostnad, som föranleddes av den under året i fråga företagna avverkningen. Den dominerande orsaken till de tid visa förskjutningarna i domänverkets vinst ligger i växlingarna i skogs försälj ningsmedlens storlek, föranledda av konjunkturernas inverkan på försäljningspriser och avverkningspolitik. Vill man dämpa de därav följande svängningarna i utdelningen till statsverket ligger det emellertid närmast till hands att lägga upp en domänverkets vinstregleringsfond. Med hjälp av en vinstregleringsfond kan man på ett betydligt mera målmedvetet sätt än genom förnyelsefonden reglera storleken av de belopp, som årligen skola inlevereras till statsverket för att tagas i anspråk för statsbudgeten. Medan redan en måttlig ökning eller minskning i de årliga avverkningarna kan betyda en motsvarande ändring i vinsten, uppgående till en eller annan miljon kronor, så betyder den härav föranledda förskjutningen i fråga om behovet av förnyelseåtgärder högst ett eller annat hundratusental kronor. I och för sig vore det därför ej av större vikt, om ett år med mindre avverkning skulle få bära en något större kostnad för föryngring, än vad som rätteligen skulle debiteras årets rörelse. Som fallet nu är, utgå för övrigt de verkligen utbetalade förnyelse-

213 kostnaderna ganska jämnt år efter år med något stigande tendens (se tabell å sid. 211), föranledd av skogsbrukets efter hand fortgående intensifiering. En vinstregleringsfond skulle därför mycket väl kunna uppta även dessa, relativt obetydliga växlingar, varigenom en särskild förnyelse fond för reglering av de årliga återväxtkostnaderna bleve överflödig. Enligt de principer som efter vad ovan angivits nu ligga till grund för avsättningar till förnyelsefonden, skall emellertid denna icke blott tjäna till en utjämning av de kortare konjunkturernas inverkan, den avser även att vara en kapitalreserv för att finansiera skogsvårds- och föryng.ringsåtgärdernas fulla vidmakthållande vid den nedgångsperiod i avverkningarna, som väntas inträda genom att man nu i de nordsvenska statsskogarna synes avverka mer än som motsvarar tillväxten. Det är ju bland annat därför som den metod valts, att till fonden avsätta hälften av rotvärdet å det belopp, med vilket den årliga avverkningen överstiger tillväxten. Att man tagit endast hälften och ej hela det överskjutande beloppet har berott på rena lämplighetsskäl, i det man ej velat allt för mycket beskära vad som skulle inlevereras till statsverket. Någon fondbildning inom domänverket för att möta en eventuell nedgång i avkastningen från de nordsvenska statsskogarna är emellertid enligt nämndens mening ej motiverad. Frågan huruvida överavverkning förekommer eller ej inom statsskogarna såsom enhet betraktade är ej klart utredd. Men i varje fall saknas principiellt underlag för en dylik fondering om man såsom riktlinje för domänverket föreskriver, att vid skogshushållningen fullt ut skall upprätthållas skogarnas framtida produktionsförmåga. Nödiga förnyelsekostnader äro då att anse såsom driftkostnader, och det tillkommer ledningen att planera sin avverkningspolitik samt bedriva föryngrings- och övriga skogsvårdsåtgärder på sådant sätt, att den angivna riktlinjen i längden får göra sig gällande. Naturligtvis kan det tänkas, att statsmakterna och företagsledningen skulle finna det lämpligt att t. ex. på grund av förekomsten av ett överskott av gammal, delvis skadad skog å de

214 nordsvenska statsskogarna eller av annan anledning under den närmaste framtiden taga ut mera än vad som vore förenligt med upprätthållande av kravet på en uthållig, jämn avkastning. Men detta betydde i så fall bedrivandet av en målmedveten mer eller mindre välmotiverad överavverkning, ett kapitaluttag. Som surrogat för den i så fall till sist minskade skogstillgången med därav föranledd arbetsbrist för den nordsvenska befolkningen och nedgång i domänverkets vinst skulle en förnyelsefond på ett eller annat tiotal miljoner kronor troligen icke tjäna mycket till. Om emellertid en fond anses böra uppläggas för att möta vissa sociala och ekonomiska följder av en befarad överavverkning, bör det rätteligen ske av statsmakterna utanför företaget. Nämnden anser det sålunda icke nödigt att ålägga företaget hållande av särskild förnyelsefond för återväxtkostnader. Däremot föreslår nämnden upprättandet av en företagets vinstregleringsfond. Avsättningar till vinstregleringsfonden må efter företagsledningens beprövande göras, sedan räntekostnaden för obligationskapitalet täckts och erforderliga avskrivningar gjorts. Vinstregleringsfonden torde lämpligen böra bringas upp till ett belopp av förslagsvis 25 milj. kr. En ganska säregen ställning intager den i domänverkets räkenskaper uppförda flottledsfonden. Den har ursprungligen uppkommit av medel, som vid olika tillfällen av statsmakterna ställts till domänverkets förfogande för utbyggnad eller reglering av huvudsakligen allmänna flottleder. Kostnaderna för flottlederna skola emellertid amorteras av de flottande genom särskilda i regleringsutslag bestämda amorteringsavgifter. Fonden motsvaras huvudsakligen av fordringar hos flottningsföreningar och andra, vilka fordringar så småningom inflyta till domänverket och påföras fonden. Domänverkets befattning med fonden synes vara tänkt mera såsom en administrativ angelägenhet, en särskild affär, som domänverket förvaltar åt staten.

215 I det omorganiserade verket torde flottledsfonden icke komma att fylla något praktiskt ändamål. Naturligtvis skall företaget äga rätt att göra investeringar i flottleder såväl som i andra transportvägar eller transportmedel, närhelst detta är företagsekonomiskt motiverat. Domänverket kan sålunda bygga egna flottleder eller deltaga i utbyggandet av allmänna sådana och därvid, om så befinnes lämpligt, förskottera medel i form av lån. Det blir en detalj i företagets verksamhet liksom varje annan företagsekonomisk åtgärd. Och den torde icke kräva några särskilda bestämmelser om fondering. Vill staten åter lämna anslag eller lån för byggande av flottleder, vilka ligga utanför domänverkets intressesfär, är ju detta icke en domänverkets angelägenhet och den kan ordnas utan någon som helst finansiell medverkan från domänverkets sida. Nämnden förutsätter därför att fonden slopas och att företagets befattning med ifrågavarande flottleder får ingå såsom ett naturligt led i företagets hela verksamhet. De fordringar och medel fonden representerar ingå såsom en del av det i domänverket investerade kapitalet. I övrigt må det vara företagsledningen obetaget att själv gå i författning om uppläggande av för företagets verksamhet nödiga övriga fonder, skattefond, pensionsfond, etc, samt att i ny räkning överföra del av vinstbelopp. Genom ålder eller brukande inträdande värdeminskning å domänverkets tillgångar skall redovisas medelst avskrivningar. Visar det sig emellertid bokföringsmässigt lämpligt att i stället lägga upp exempelvis förnyelsefonder för olika slag av företagets tillgångar må det vara ledningens ensak. Nämndens avstyrkande av en obligatorisk förnyelsefond för återväxtkostnader innebär endast, att en sådan icke kan tjäna till större vägledning vid bedömande av företagets ställning eller vid bedömande av huru skogshushållningen handhaves. Förfarandet i det omorganiserade företaget vid fastställande

Utdelningen till

av utdelningen till statsverket blir i korthet följande.

Sedan

stcitsucfk

216 företaget från den under året å resp. statsskogarnas och jordbruksdomänernas rörelse uppkomna vinsten erlagt ränta å obligationskapitalet samt gjort nödiga avskrivningar och avsättningar, skall återstoden inlevereras såsom utdelning till statsverket med angivande av huru stort belopp, som var för sig belöper på statsskogarna och jordbruksdomänerna (eventuellt även förädlingsindustrin). Den inlevererade vinsten, mätt å stamkapitalet, blir det omedelbara uttrycket för företagets räntabilitet. I detta sammanhang må slutligen något beröras i vad mån den av nämnden tidigare uppställda satsen, att domänverket har att utöva sin affärsmässiga verksamhet "inom ramen av skogskapitalets vård och bestånd", kan komma att influera vid beräkningen av företagets vinst och därmed slutligen också på utdelningens storlek. Domänverkets ledning har faktiskt till uppgift både att tillvarataga de framtidsvårdande intressena inom det statliga skogsbruket, = bevarandet av skogskapitalet, och de företagsekonomiska, = utvinnandet av högsta möjliga löpande avkastning. Någon principiell motsättning innebär detta icke; i det på lång sikt arbetande skogsföretagets ekonomiska intressen ingår, såsom nämnden redan påpekat, att skogsbruket skall drivas efter uthållighetsprincipen. Men det innebär, att det företagsekonomiska resultatet, företagets räntabilitet, alltid måste bedömas mot bakgrunden av den en gång givna ramen för verksamhetens bedrivande. Om sålunda staten-ägaren på ett eller annat sätt avsiktligen ökar eller minskar sitt av domänverket förvaltade skogskapital, måste hänsyn därtill tagas vid bedömandet av det årliga företagsekonomiska resultatet. Vilja statsmakterna i syfte att skänka ökat skogskapital åt kommande generationer beordra domänverket att företaga exempelvis mera omfattande skogsodling av gamla kalmarker eller utföra större torrläggningsarbeten, eller påkalla de en systematisk besparing av tillväxtöverskott, får den minskning i löpande avkastning, som därigenom sker, ej läggas företagsledningen till last. Vad

217 som har skett är i själva verket en kapitalökning, och den bör icke utan vidare få tynga ned årsvinsten utan finansieras genom särskilda anslag eller ock föranleda en motsvarande, tillfällig nedsättning i ägarens avkastningsanspråk. Om åter statsmakterna såsom faktiskt vid något tillfälle skett giva order om avlevererande av en 'vinst', som endast kan uppnås genom att skogskapitalet minskas genom överavverkning, är detta att betrakta såsom ett kapitaluttag, och bör såsom sådant icke få förgylla upp det löpande utfallet av företagets verksamhet. Man kan emellertid här icke handla efter för stelt uppdragna regler. Skogsbrukets egen natur förbjuder användandet av dylika. Sålunda sker oftast i ett välskött uthålligt skogsbruk en fortgående ökning av skogarnas värde: genom smärre skogsodlingar, väganläggningar och torrläggningsarbeten, etc. Å andra sidan måste ofta exempelvis ett urskogsområde undergå en klar överavverkning för att lämna rum för framtida växtlig skog. Att ängsligt räkna ut vad som i dylika fall är att anse såsom kapitalökning eller såsom kapitalminskning går icke. Även vid ett uthålligt, rationellt skött skogsbruk med jämn fördelning av åldersklasserna pendlar dessutom virkesuttagets storlek mellan överavverkning och underavverkning; avverkningen måste variera med konjunkturerna, ena året överstiger, andra året understiger den skogens årliga tillväxt. Den allmänna regeln bör vara, att formliga direktiv från ägaren om över- respektive underavverkning måste föreligga, om hänsyn därtill skall tagas vid uppställande och bedömande av årsresultatet. Nämnden har ej för avsikt att framlägga definitivt förslag angående ingångskapitalets storlek i det omorganiserade affärsverket. Detta måste fastställas genom en särskild värderingsakt, vars resultat kan bliva föremål för överläggningar mellan statsmakterna och det omorganiserade företagets ledning, innan detsamma av statsmakterna definitivt fastställes. Nämnden vill emellertid genom att framlägga ett konkret exempel

En konkret exem erm ^ i

218 visa, huru vid en tillämpning av ovan föreslagna principer en företagets balansräkning kommer att te sig. Såsom material för exemplet tages domänverkets utgående balanskonto per 31 / 12 1928. (Här är sålunda icke medtaget värdet av den ecklesiastika egendom, som nämnden i ett föregående kapitel föreslagit skall överföras till domänfonden.) Ovannämnda balanskonto har nu att omvandlas under tillämpande av de nya principerna till en det omorganiserade domänverkets ingående balansräkning per den 1/1 1929. På balansens tillgångssida återfinnas kassa, fordringar, virkeslager, inventarier samt skogs- och jordbruksfastigheter, de båda senare tillgångarna upptagna till sina taxeringsvärden. Därjämte äro där upptagna domänfondens fordringar hos de fonder, vilkas skogar domänverket har i uppdrag att förvalta (kyrkofonden, e t c ) . Slutligen återfinnas sistnämnda fonders kassabehållning, fordringar och värde av virkeslager. Dessa aktiva motvägas av balansens passiva poster. En uppdelning av domänverkets balanskonto per 31/12 1928 på resp. fonder ger en uppställning av domänverkets balans per den 31 / 12 1928 på sätt tabell A, sid. 220, visar. Följande förklaringar av vissa poster torde behöva lämnas. Å aktivsidan utgöres posten "Statskontoret för riksstatsanslag" av de fordringar, som domänverket har på statsverket till följd av dess befattning med vissa slag av skogar, som ej helt förvaltas av domänverket, t. ex. skogar under den s. k. lappmarkslagen, e t c Av "Fordringar hos flottningsföreningar" ha 1,642,991 kr. tillkommit genom att domänverket tillskjutit detta belopp av sitt rörelsekapital, medan återstående 2,761,018 kronor, motsvarande den s. k. flottledsfonden, anvisats av riksdagen. Sistnämnda bägge belopp förräntas och amorteras skilt från domänfonden. Å passivsidan utgör "rörelsekapital" ett räntefritt förlag från statsverket. "Markinköpsfonden" är såsom tidigare nämnts huvudsakligen bildad av medel från försålda jordbruksdomäner. Av dess belopp, 15,788,408 kr., motsvaras 5,532,841 kr. av fordringar hos köpare av jordbruks-

219 domäner. "Förnyelsefonden för återväxtkostnader" har enligt förut omtalade grunder avsatts från skogsförsäljningsmedlen. Nästa steg blir att fastställa ingångskapitalets storlek i det nyorganiserade företaget i enlighet med de principer därför, som angivits i det föregående. Domänverkets ingångskapital blir enligt nämndens förslag till sin storlek beroende av det värde, som vid en objektiv uppskattning åsättes företagets samtliga tillgångar. Viktigast bland dessa äro skogs- och jordbruksfastigheterna. Vid det definitiva fastställandet av ingångskapitalet förutsattes mer eller mindre ingående värderingar av dessa fastigheter. När nämnden nu endast har att skissera ett exempel t ages för enkelhetens skull taxeringsvärdena som utgångspunkt. För skogsegendomarnas del är taxeringsvärdet i princip ett avkastningsvärde, som avser att angiva skogarnas värde vid uthålligt skogsbruk under förutsättning att de ägnas den skötsel, som kan anses från ekonomisk synpunkt skälig. Taxeringsvärdet för statsskogarna var vid utgången av 1928 255,886,900 kr. 1 Till detta värde äro de också uppförda i domänverkets balans enligt tab. A. Vad jordbruksdomänerna beträffar svarar deras nuvarande taxeringsvärde i regel mot ifrågavarande egendomars handelsvärde, vilket i stort sett är liktydigt med deras värde i den självägande brukarens händer. Men om för en dylik ägare avkastningen av en jordegendom motsvarar låt oss säga 4 procent å taxeringsvärdet (tillförlitliga och allmängiltiga uppgifter därom finnas icke), så är efter all erfarenhet avkastningen icke obetydligt mindre för den ägare, som — liksom staten — utarrenderar egendomen. Rent hypotetiskt kan i ett sådant fall räknas med en avkastning av 3 procent å taxeringsvärdet. Statens Såsom i kapitlet om jordbruksdomänerna framhållits ingår årligen i skogsbrukets redovisade vinst en summa av omkring 300,000 kr., vilken utgör avkastning från skogar, som till ett värde av 4,3 milj. kr. ingå i jordbruksdomänernas taxeringsvärden. Rätteligen skall värdet av dessa skogar givetvis räknas till det kapital skogsbruket har att förränta, men i detta tänkta exempel är en sådan överföring icke nödvändig för att belysa tillämpningen av de av nämnden föreslagna principerna.

220 CM

NO vD

ON

00 O

o b Cl -+ 0

O I)

O 00 VD

O

• &

0 00 oo> NO o <* v.-;C)* 00 1^ r^- -J

rf u-,

r^ >o <VN

M

M

o

l-O 11

•

e> <N no c

:

OJO

o

:

c c

X :ri

:

VI

> cd

• >

>-.

:

.*>

^

:

oci

:

c ; u B bfl 1

;c

£-% .o B -Co

"3 K NNJ

p5

5 -9 -*

E..S *

Ks

|

ti

§

O

y

*-•»

^s rO

e O ""Q

I

^ r,

I

rt

ND

u-i

VO 00

c» in

O CN <t m oo

ON

O

rc

NO

VT) C-

CN ro i n

r-~ r^

rj-

u-|

r-~

(c

rt-

ri n r^ •T

vO vO

,o

ro

OJ 1

•£

o

É

<

V) k.

fl

-C k.

cd

•O

NC

1~~

< NO C/r~- vok O CO

rf

1-

u c: c

C

1-1

>

O

k.

C O Ti

CU

:rt

u So -o ,5 c > A

C rt bn

* « nä £ c C

k-

C cu bi i i

P-.

vr r P

NO r^ rf

ko ko tN

c cN

o

C/1

M

o c o M M _c s> 'C

K

*

ZC v O k/ 1 r t - <N TCO ON vC

ON 11 ON

C N. O c

00 u-l <N

ki-> ON CO

ON

u i

rt

O rf

c k.

o o

> :0 rt

vO c/. c/

ON ON

Jl

c ^o

P:0

cä

R

£

(ON c c NO '

NO

<u

C

s

•a

b C

T Cfi

> kc c c •n rt ro A c t .Jj ,2 ck rt * B • a 1 C O k2 -i c b k k k s C rtPL o :r ••7. > :0 s 3 c O c O pt| v

^

ii

o

k

c u

H

fl

m O nä c

^3

t

c

hr

vO

Of r co

fcjO

O -C k

rt cct

<4Q

c/

SJO

C

b

LO

i i > > K

c

K

C

B

U

fe

k f

221 CO 00

00 NO <N

CO

00 ON

O n

(NI i n

in

00 rt CO

NO 00 N

CN!

NO" O

rt"

CO

H

CO

O

00 C3

CO ON

013 Ni5 e* cy 3 C3

O co

t

00 vO <M

CN1

C3

n

CO

i n

OO O

) NC >

00 rh

in

r-»

co

M

•"

(NI

i*

rt

s

E s

3 CO

C k. a bo O

r k. O

•

a

CU

cu

Overskottsmec

TI

Domänfonden

en.

k-

SJ C £3

CU

6 s

cn Si O •

^3

$5 o

i

fc

co

O NO kO

m CN) rt- vo CO CO

r~- N O

CO

:ccj

E O

^

_

1? 00

co

cu >

O Q

t - . NO O N CN CO r f

u

J2 C O k2

c -id CA

C T3

00 CO

rt

NO CO N

ii

NO

:

5)

(N|

in

O rf

^

s -I 00

ON

(NI (N) in 00

O o cy> oo rf- o ro 00 o r, 11",

rt

CN

O»

m 00

rt CO

s 3

Cfi

E E 3

R

«5 u O,

rt

:0

^

txo >

rt

fe _)

TO CO «S

I

1 k. O

CO flj -» .S

W fe >

Q fe >

222 c^

!< & »

K <i>

3 =ö »J

*s

<*, 3 ^

ON

CM ON f-H

in

in

CN

•^

i O

§^

o- •% •^

.Ni

tcC

S

™

rt

,Q

co

O

*t3

k

o ro

a

^

S3

<5>

e 'i

• * * <0

<S

,** ^

rf

O

ro

t)

CN

M

o

o ro

i n

• *

CN

rt-

in

<t r-»

00 ON

IN»

ro

O BO 00

rt

is

O CJ O O O

rtP-, :0 rf!

(N

!

c

co

• i •O

"cS >a

•^

E

-^

rfd

> CO

bjo C

• ^

i

<Nj

PQ

H

£

IH

k-

Hl

<2

t

k k

c

!3

B d

.o CO CO

rt M

O -C

F

IH"

1-

c

i "c

rf

'Z

*.

u

i

rf

ii b•1 •1 > c

k C1 T

<c c

k

Ti

C

a

C

i 5 s c

,

•

:: . rf"!

i»öi

> > o

jordbruksdomäners taxeringsvärde var vid utgången av 1928 92,8 miljoner 'kronor. En kapitalisering av en 3 %-avkastning å nämnda belopp efter en räntefot av 5 procent utgör 55,6 miljoner kronor eller avrundat 55 miljoner kronor, vilket sålunda kan antagas vara det värde, som jordbruksdomänerna för närvarande representera såsom kapitalplaceringsobjekt för den, som måste hålla egendomarna utarrenderade. Man kan nu göra på två sätt: i domänverkets balans uppföra antingen sistnämnda belopp, vilket betyder att man å detta fordrar en årlig avkastning av 5 procent, eller ock i balansen uppföra det belopp, 92,8 milj. kr., som svarar mot jordegendomarnas nuvarande taxeringsvärde, och sänka räntekravet därå till 3 procent. Sistnämnda metod skulle kunna anses bäst stå i överensstämmelse med den princip, som nämnden eljest följt, nämligen att låta avkastningen framträda i verklig relation till de faktiska värdena, vilket i detta fall vill säga handelsvärdena. Man finge då bl. a. även belyst den årliga uppoffring eller rättare ränteförlust, som staten får vidkännas på grund av att den till följd av sociala eller andra allmänpolitiska skäl önskar hålla kapital bundet i jordbruksegendomar. Emellertid väljer nämnden för förevarande konstruktion av en balans för det nyorganiserade domänverket i stället det andra här ovan angivna alternativet, och upptager således jordbruksdomänerna till det lägre värde, vara full förräntning kan påräknas, eller i varje fall begäras. Huvudsakliga skälet därtill är att affärsverket, som ju av statsmakterna är ålagt att förvalta de i förhållande till taxerings- och handelsvärdena mindre räntabla jordbruksdomänerna, skulle komma att uppvisa ett nominellt alltför missvisande resultat av den gemensamma rörelsen, om jordbruksegendomarnas taxeringsvärden skulle figurera i balansen. Då denna är gemensam för skogsbruket och jordbruksdomänerna skulle de senares exceptionellt låga räntabilitet å taxeringsvärdena draga ned det i balansen synliga utfallet av skogsbrukets verksamhet. Så kommer visserligen i viss mån att ske ändå även om jordbruksegendomarna

224 upptagas endast till ett till 55 milj. kr. reducerat värde — deras avkastning motsvarar nämligen för närvarande endast c:a 2,2 procent av nämnda summa — men avsikten med nedskrivningen har varit att åsätta dem ett värde, som de, trots sin natur av arrendejordbruk, böra kunna skäligen förränta. Ett belopp av 55 milj. kr. uppföres alltså i balansförslaget som jordbruksdomänernas ingångskapital. De aktivposter i domänverkets nuvarande balans, som icke utgöras av skogs- och jordbruksfastigheter, upptagas i föreliggande balansförslag till oförändrade värden. Domänverkets skulder utgjordes den 31 / 12 1928 av upplånat rörelsekapital, 10 milj. kr., och årets till statsverket inlevereringspliktiga vinst, 12,967,564 kr. Emellertid har nämnden här tidigare föreslagit att förstnämnda belopp ej längre skulle uppföras såsom skuld, utan betraktas såsom en fast investering, för vilket vid omorganisationen likvid lämnas till statsverket i stam- och obligationskapital. Endast den för inleverering till statsverket tillgängliga vinsten återstår alltså såsom en domänverkets skuld. Skogs- och jordbruksdomänerna med tillhörande tillgångar hava alltså vid en balansbildning enligt ovanstående ett nettovärde å 350,262,832 kr. För vinnande av ett avrundat värde härå avskrivas å inventarierna 262,832 kr., varigenom domänverkets ingångskapital kan fastställas till 350 milj. kr. På passivsidan skall i det nyorganiserade företaget sagda belopp motsvaras av till hälften stamkapital, till hälften obligationskapital. På passivsidan i balansen upptages vidare ovan nämnda skuldbelopp 12,967,564 kr. Med hänsyn till vad som här ovan anförts skall däremot ej upptagas vare sig det nuvarande, i tabell A upptagna, fasta rörelsekapitalet (10 milj. kr.) eller markinköpsfonden, flottledsfonden och förnyelsefonden för återväxtkostnader. Då ingen avsättning till vinstregleringsfonden hunnit ske, blir ej heller den upptagen i ingångsbalansen. Huru en uppställning av domänverkets balansräkning skulle te .sug enligt nu gjorda antaganden framgår av tabell B, sid. 222.

22$ Vid avgivande av balansräkning för respektive år skall, såsom tidigare framhållits, i särskild bilaga redogöras för huru mycket av överskottet som belöper på skogsbruket resp. på jordbruket (ev. även förädlingsverksamheten) och vilken räntabilitet i förhållande till i de olika verksamhetsgrenarna bundet stamkapital detta överskott representerar. Huru räntabiliteten för statsskogsbruket skulle tett sig för de senaste åren, såvida nämndens förslag om uppdelning av kapitalet i stam- och obligationskapital, med räntan å det senare, förslagsvis beräknad efter 5 procent, betraktad såsom driftkostnad, varit genomfört, visas genom nedanstående översikt. För erhållande av jämförelse har räntabiliteten beräknats på förutom stamkapitalet hela ingångskapitalet samt på taxeringsvärdet. Räntabiliteten b e r ä k n a d på

A r

Vinst

Hela inStamkapigångskapi- Taxerings talet (147,5 talet (295 värdet milj. kr.) milj. kr.)

milj. kr.

Taxerings värde vid årets slut

milj. kr.

8,7

0,9

2,9

— 2,0

i,5

1,5

—

8,5

1,0

2,0

2,0

0,8

2,9

2,9

4,5

4,5

4,5

1928 II,G

2,9

Som synes har överskottet åren 1924 och 1925 ej varit stort nog för att i detta tänkta exempel täcka obligationskapitalets räntekostnad, varför förlust skulle ha markerats vid räntabilitetens beräkning i enlighet med nämndens förslag. Avskiljandet av ett obligationskapital ger som synes ett kraftigare utslag för räntabiliteten än om denna beräknas på företagets hela kapital. Domänverket.

226 Huru nämndens förslag under samma förutsättningar som ovan angivna inverkar vid beräknandet av jordbruksdomänernas räntabilitet för år 1928 visas nedan. 92,2 milj. kr. 27,5 „ „ 27,5 „ „

Taxeringsvärde . [ Stamkapital I Obligationskapital Vinst

l,3o

,,

,,

Räntabilitet å: Taxeringsvärde Stamkapital

I. 5 % ± 0,o „

Här har således hela avkastningen gått åt till gäldande av räntan, 5 procent, å obligationskapitalet. Någon utdelning å stamkapitalet har följaktligen ej kunnat ske, ehuru kapitalets storlek satts så, att ett krav om 5 procents avkastning ansetts vara befogat.

Kapitel VII.

ARBETSVILLKOR

I

DOMÄNVERKET.

Frågan om arbetsvillkor i domänverket berör icke driften vid de utarrenderade jordbruksdomänerna; domänverket uppträder där icke såsom arbetsgivare. Det är i huvudsak beträffande skogsbruket, förädlingsverksamheten och den centrala förvaltningen, som problemet är av intresse. De sammanlagda arbetskostnaderna inom det statliga skogsbruket (inklusive den hittills obetydliga förädlingsverksamheten) uppgå till omkring 80 procent av samtliga egentliga driftkostnader. Principerna för lönebestämningen kunna alltså bli av avgörande betydelse i företagets ekonomi. Av hela antalet i företaget sysselsatta är det endast en mindre del, vars anställningsform är sådan, att deras löner direkt eller indirekt bestämmas av statsmakterna. Denna del, tjänstemannadelen, utgöres av omkring 1,200 ordinarie, e. ordinarie eller extra befattningshavare av olika grader. Därutöver sysselsätter företaget omkring 7,400 mera fasta skogsarbetare, vilka samtidigt äro arrendatorer, torpare, lägenhetsinnehavare eller kolonister å inägorna till domänverkets skogar. Den tid på vintern, då skogsarbetet går för fullt, tillkommer ytterligare 6 a 7 tusen tillfälliga skogsarbetare, och företaget beräknas då sysselsätta sammanlagt omkring 15,000 man. För domänverkets skogs- och industriarbetare, och därmed för den övervägande delen av de i företaget sysselsatta, sker lönesättningen efter marknadslöneprincipen. Statsmakterna ingripa sålunda icke i lönebestämningen, utan denna sker fritt och regleras av läget på den allmänna arbetsmarknaden. Lik-

228 som inom det privata skogsbruket eller den privata förädlingsindustrin förhandla parterna och träffa avtal om arbetsvillkoren. Där arbetarna äro organiserade, ingås ofta kollektivavtal. Vid dessa förhandlingar och avtal är det domänstyrelsen eller någon av dess tjänstemän, som å statens vägnar för talan och beslutar. Någon särskild olägenhet för det statliga skogsbruket av denna anordning har icke försports. Den fria lönesättningens nackdelar och fördelar får staten-företagaren dela med den enskilde företagaren, och de båda få dela den med arbetarparten. Någon önskan om införande av en artificiell lönebestämning för arbetarna inom skogsbruket har veterligen ej heller framförts. Ifråga om skogsbrukets förvaltnings- och .bevakningspersonal har däremot den sistnämnda metoden alltid varit anlitad. För domänverkets tjänstemän av olika grader råder den från statsförvaltningen hämtade, auktoritära lönebestämningen. Statsmakterna hava uppgjort det för domänverket gällande, i detalj preciserade avlöningsreglementet, som för övrigt är direkt kopierat på de statliga kommunikationsverkens löneregkmente. Till belysande av den statsbestämda lönepostens storleksordning och betydelse inom domänverkets utgiftsstat kan nämnas, att sammanlagda löneutgifterna för tjänstemännen år 1928 uppgingo till omkring 8,5 milj. kr., eller till ungefär samma belopp som under året utbetalades såsom kostnader för virkets utsyning och stämpling, avverkning och förädling samt för dikning och skogsodling. Överallt, där lönerna vid statsföretagen icke bestämmas av förhållandena på den fria arbetsmarknaden, komma lönebeloppen att fastställas på grundval av ett konglomerat av 'behovssynpunkter', 'skälighetsprövning', traditionsbundenhet och vederbörande personalgruppers politiska inflytande. Ville man lämna en historik över tillkomsten av domänverkets lönestat, en redogörelse för de grunder, efter vilka de olika lönebeloppen fastställts, skulle man ock finna, huru lönesat-

229 sernas storlek och framställda lönekrav huvudsakligen motiverats ur 'behovs'synpunkt eller därmed att staten borde betala sina skogsstatstjänstemän "skäliga" eller staten "värdiga" löner, så att de kunde uppnå den "sociala nivå", deras "ansvarsfulla tjänst berättigade dem till" etc. Oupphörligt ha vid lönesättningarna och lönekraven jämförelser hämtats från andra, domänverket helt olikartade, statens verk. Fullkomningen i detta avseende får man väl anse ha nåtts vid uppgörandet av nu gällande löneplan. Kommunikationsverkens lönekommitté fick är 1918 i uppdrag att utarbeta förslag till lönereglering vid domänverket, därvid kommittén liksom departementschefen utgick ifrån, att "vid uppdragets fullgörande den möjligheten borde undersökas, i vad mån med de för övriga affärsdrivande verk likartade bestämmelser i avlöningsavseende skulle kunna åvägabringas jämväl beträffande domänverket". Huru uppgiften att på basis av de subjektivt satta lönerna i statens övriga affärsverk bestämma och motivera lönebeloppen för domänverkets tjänstemän genomfördes, åskådliggöres genom följande, för hela den statliga lönebestämningsmetoden nog så belysande uttalande av kommittén: (Betänkande år 1919, sid. 28 ff.) "Domänverkets ställning i egenskap av affärsdrivande verk är (emellertid) enligt kommitténs förmenande icke i och för sig avgörande för frågan, huruvida detta verks tjänstemän skola i avlöningshänseende jämställas med de övriga affärsdrivande verkens. Detta spörsmål bör nämligen bedömas med vederbörlig hänsyn tagen jämväl till tjänstgöringsförhållandena vid de olika verken. I sistnämnda avseende har det synts kommittén, som om en viss olikhet gör sig gällande mellan å ena sidan domänverket och å andra sidan de övriga affärsdrivande verken. Man torde sålunda icke kunna undgå att finna tjänstgöringen vid kommunikationsverkens lokala förvaltning särskilt pressande. Kommittén syftar härvid närmast på att tjänstgöringen där i många fall måste förläggas till snart sagt alla tider på dygnet. Trafikpersonalen vid statens järnvägar och telegrafverket, särskilt i de lägre graderna, måste finna sig i regelbundet återkommande nattjänstgöring, och sön- och helgdagstjänstgöring drabbar personal vid samtliga kommunikationsverken. Beträffande åter personalen vid domänverket förekommer icke någon fastställd tjänstgöring av nu angivet slag. Att nattjänstgöringen i avlöningsavseende är en betydelsefull faktor att räkna med framgår tyd-

230 ligast i betraktande av hur avsevärt mycket högre nattarbete betalas inom enskilda företag. Mot vad nu framhållits torde visserligen kunna åberopas, hurusom skogstjänstemännen under sin tjänsteutövning i skogen kunna hava att utstå svåra strapatser och att hänsyn också bör tagas till det betydande ekonomiska ansvar, vilket på sätt ovan nämnts åvilar dessa befattningshavare. Kommittén har heller icke vid övervägande av den föreliggande frågan förbisett dessa omständigheter. Till vad kommittén framhållit rörande tjänstgöringsförhållandena vid kommunikationsverken kommer ytterligare, att tjänstemännen där äro bundna i bostadsavseende. Skogstjänstemännen äga däremot ej sällan i detta avseende ganska stor rörelsefrihet inom ett område av icke obetydlig omfattning. Såsom en fördel för de senare kan jämväl framhållas, att dessa i avsevärd mån kunna själva bestämma sin arbetstid, under det att kommunikationsverkens tjänstemän för sin tjänsteutövning i regel äro beroende av klockslaget. Då från åtskilliga håll gjorts gällande, att en fullständig jämförelse kan göras mellan befattningshavarna vid domänverket och statens vattenfallsverk, finner sig kommittén böra framhålla, att sistnämnda verk icke blott har att förvalta och förkovra ett redan förefintligt objekt utan jämväl — och detta torde obetingat vara den mest krävande uppgiften — att i helt annan omfattning än domänverket skapa de anordningar (montering av vattenfall, utbyggnad av kraftledningar m. m.), vilka äro förutsättningar för utnyttjande av själva förvaltningsobjektet. Detta förhållande kan givetvis icke undgå att inverka på tjänstemännens uppgifter och tjänstgöring. Härtill kommer att jämväl vid vattenfallsverket, i motsats till vad fallet är beträffande domänverket, ingripande från tjänstemans sida kan bliva av omständigheterna påkallat vilken tid på dygnet som helst. Då kommittén sålunda vägt mot varandra tjänstgöringsförhållandena vid å ena sidan domänverket och å andra sidan de övriga affärsdrivande verken, har kommittén kommit till den uppfattningen, att dessa förhållanden vad domänverkets lokalförvaltning beträffar över huvud taget icke äro av den art, att tjänstemännen där kunna i lönehänseende fullt jämställlas med befattningshavarna hos kommunikationsverken."

Skillnaden mellan förhållandenas "art" uppskattades av lönekommittén till över hela linjen en löneklass, de övriga affärsverken till godo. Stelheten i den av kommittén använda lönebestämningsmetoden upprätthölls framgångsrikt vid förslagets behandling vid 1920 års riksdag. Enligt den av kommittén uppgjorda löneplanen skulle, såsom nämnts, lönebeloppen för

231 domänverkets samtliga tjänstemannagrupper i stort sett med en löneklass understiga, vad som vore fastställt för "jämförliga befattningshavare" i kommunikationsverkens lönestat. Denna skillnad fann regeringen "icke vara vederbörligen grundad på de faktiska förhållandena", och på dess förslag höjde riksdagen kommitténs hela löneplan med en löneklass. På vilka grunder man överhuvudtaget ansåg sig böra i lönehänseende jämföra exempelvis en jägmästare med en telegraf kommissarie eller en kronojägare med en förste postiljon lämnades man emellertid hela tiden i okunnighet om. Någon sällsynt gång bryter det levande livet igenom den artificiella lönebestämningsmetoden och marknadslöneprincipen gör sig, om än ej officiellt erkänd, förnimbar. Så skedde exempelvis under efterkrigsårens ekonomiska högkonjunktur, då den statliga löneapparaten ej hastigt nog förmådde anpassa sig efter de stegrade löner, som bjödos å öppna arbetsmarknaden. Vissa rekryterings- och andra svårigheter tvingade då efterhand fram en lönereglering för tjänstemännen även vid domänverket. I tider av stigande lönenivå kan väl bundenheten hos de auktoritärt satta lönerna för tillfället innebära relativt billiga löner. Men oförmågan eller obenägenheten att vid ett visst tillfälle i jämn takt följa med uppåt på lönemarknaden får ofta dyrt betalas. Ty den motsvaras av en liknande oförmåga och en än större obenägenhet — psykologiskt lätt förklarlig — hos statsmakterna att anpassa lönerna nedåt vid fallande priser å den allmänna lönemarknaden. Lönekostnaderna för domänverkets tjänstemän ha från åren 1913 och 1914 till 1928 stigit med omkring 300 procent. Denna stora ökning i lönekontot är delvis beroende på skedd utökning av personalstyrkan, men detta sistnämnda förhållande, såväl som lönekontot i dess helhet, bör lämpligen ses mot bakgrunden av att den i kronoskogama avverkade kubikmassan år 1913—1914 utgjorde i medeltal 3,9 milj. kbm. och åren 1926—1928 4,6 milj. kbm., en stegring av endast 18 procent, och att medelpriset per kbm. rotförsålt virke åren 1926—1928 med blott 39 procent översteg

232 medelpriset åren 1913—1914. För den största gruppen av domänverkets tjänstemän utgör löneökningen sedan år 1914 omkring 150 procent, medan den för de utanför den auktoritära lönebestämningen stående skogsarbetarna håller sig vid cirka 50 procent. Man får visserligen akta sig för att draga allt för bestämda eller för långt gående slutsatser av dessa siffror, de äro för litet jämförbara för att kunna tjäna till något annat än att ge vissa hållpunkter för ett allmänt omdöme. I det avseendet äro de emellertid väl ägnade att belysa vad det kan innebära för affärsföretagets ekonomi, att företagsledningen är förpliktad tillämpa löner, som icke vuxit fram fritt ur förhållandenas egen mark utan inplanterats utifrån under hänsynstagande till företaget ovidkommande faktorer. Med den ämbetsmässiga lönebestämningen följer den ordinarie anställningen. Domänverkets ordinarie tjänstemän äro anställda genom konstitutorial; all erfarenhet visar, att i ett dylikt verk också den extra ordinarie och extra personalen betraktar sig som fast anställd med rätt till befordran, det gäller bara att tåligt bida det ordinarieskap, som förr eller senare kommer de väntande till del i tur och ordning. Detta betyder, att företagsledningen vid val av personal till mer eller mindre ledande poster är bunden till den kö, som står uppställd inom verket. Det betyder också traditionsmässig svårighet att från en verksamhetspost till en annan förflytta en tjänsteman mot hans vilja, även om rätten därtill teoretiskt existerar. Det betyder slutligen, att tjänsteuppgifter och kompetensfordringar fastställas i författningsväg — examens- och pappersmeriter hota då ständigt att bli de avgörande. Icke de positiva utan de negativa förtjänsterna, icke den som mest gör utan den som minst underlåter, har i ett dylikt system stora utsikter att segra. Nämnden har i statsbanebetänkandet mera ingående diskuterat problemet om arbetsvillkor i det statliga affärsföretaget. Den därvid utförda analysen gäller väsentligen också för domänverket, och det torde vara överflödigt att här upprepa den. Slutsatsen blir, 'att det för affärsföretaget är oförenligt med ra-

233 tionell ekonomi och med företagsledningens ställning, att statsmakterna under statsfinansiella eller politiska hänsyn bestämma lönevillkoren och fastställa regler, som faktiskt innebära tvång för företagsledningen att uteslutande på visst sätt disponera företagets tjänstemän. Statsmakternas befattning med lönebestämningen bör därför upphöra. Lika litet som regering och riksdag fastställa timlönen för skogsarbetaren, böra de fastställa årslönen för den s. k. tjänstemannen. Löneavtal, kollektiva eller individuella, skola slutas av företagsledningen på eget ansvar och innefatta överenskommelse om samtliga löneförmåner och övriga arbetsvillkor: lönens storlek, semester, sjukhjälp, pension, arbetstid m, m. Den ordinarie anställningsformen upphör, företagsledningen antager och entledigar personal och bestämmer själv arbetsuppgifter och kompetens fordringar. Den är vid besättandet av ledände poster icke bunden att göra sitt val bland verkets personal. Uppsägningstid och andra liknande arbetsvillkor fastställas i löneavtalet. Alla i företagets verksamhet sysselsatta äro att betrakta såsom i verklig mening medarbetare uti företaget och böra givas tillfälle att under ansvar öva inflytande i detsamma. Nämnden kommer att längre fram föreslå former för de olika arbetargruppernas representation i företaget. Den nuvarande ordinarie personalens tjänsteställning bör självfallet icke ändras utan personalens eget medgivande. Av staten iklädda pensions- eller andra förpliktelser kvarstå orubbade. En möjligast snabb övergång till den föreslagna nyordningen av arbetsvillkoren bör dock eftersträvas.

Kapitel VIII. DOMÄNVERKETS KONSTITUTIONELLA STÄLLNING OCH YTTRE ORGANISATION. I ett föregående kapitel har nämnden som principiell utgångspunkt vid domänverkets omorganisation framhållit, att statens företagarverksamhet bör skiljas från statens politiska verksamhet. Affärsverkets ledning och skötsel skall friställas gentemot statsmakterna. Dessa hava att såsom representanter för ägaren legalt fastställa de huvudgrunder, efter vilka egendomen skall förvaltas, men själva förvaltningen och ansvaret för denna överlämnas helt åt företagsledningen. Såsom representanter för överhöghetsorganet-staten ha statsmakterna vidare att utfärda bestämmelser rörande de allmänna förhållandena inom ifrågavarande näringsgren, men denna uppgift skall utföras genom den allmänna lagstiftningen, icke genom direkta ingrepp i företagsledningen. Ett genomförande av dessa grundsatser för domänverkets förvaltning betingar en genomgående omdaning av förhållandet mellan affärsföretaget och statsmakterna. Vid denna omdaning har man att avgränsa ägarens och företagsledningens funktioner, samt dessutom att särskilja statens uppgifter i förhållande till företaget med hänsyn till om dessa uppgifter härflyta ur statens intresse såsom ägare — då de lämpligen bora fullgöras i företaget — eller såsom överhöghetsorgan — då de principiellt skola fullgöras i lagstiftningen. Det uppställda problemet rymmer alltså spörsmål av såväl organisatorisk som konstitutionell art. Redan ett ordnande av löne- och anställningsfrågorna på sätt nämnden föreslagit förutsätter, att affärsverket gives en i viss

235 mån konstitutionellt friare ställning, än det för närvarande äger. Och då nämnden i det följande lämnar grundritning till en helt förändrad organisation av verket, har den utgått ifrån, att de konstitutionella hindren för en långt gående och efter fasta linjer gjord uppdelning av statsmakternas och affärsverksledningens inbördes befogenheter måste avlägsnas. Inom den statliga affärsverksamheten är huvuduppgiften att skapa en ändamålsenlig företagsorganisation. Den hittills av politiska och administrativa synpunkter dominerade statsförfattningen måste lämna nödigt rum för utförandet av denna uppgift. Det nuvarande konstitutionella förhållandet mellan domänverket och statsmakterna kännetecknas av att Kungl. Maj :t författningsenligt utgör företagets högsta ledning. Domänverket saknar sålunda en fristående företagsledning. Statsmakterna ha, som nämnden tidigare visat, till följd därav kunnat tränga in med sina dispositioner över viktiga detaljområden och satt företagsledningen inför fullbordade, på företagsekonomin inverkande fakta. Så har skett då regering och riksdag fastställt domänverkets lönestat, eller av allmänpolitiska eller speciellt jordpolitiska skäl ålagt företaget prestanda, som verkat förryckande på dess ekonomi. Än mer kommer statsmakternas faktiska ledning av företaget till uttryck uti en bundenhet hos företagsledningen, som hindrar denna från att taga och genomföra för affärsverksamheten viktiga initiativ. Belysande för hur konsekvent uppfattningen om Kungl. Maj :t såsom varande den egentliga affärsverkschefen vidhålles är tillvägagångssättet vid försäljning av kronans utarrenderade jordbruksdomäner. Riksdagen har lämnat ett generellt bemyndigande att försälja sådana egendomar, där årliga arrendet för dem ej överstiger 1,000 kr. Trots att detta bemyndigande är generellt inom ramen av angivna värde, är det lämnat, icke åt domänstyrelsen, utan åt Kungl. Maj :t, som alltså i varje särskilt fall har att 'pröva', huruvida försäljning skall ske. — Försäljningsmedlen skola enligt riksdagens beslut användas till inköp av skog eller skogsmark. Även här är det emellertid Kungl. Maj :t som

236 avgör, om och när köp skall ske. Helt naturligt måste detta avgörande bli endast av formell natur. Men omvägen genom regeringen kan rent affärsmässigt sett bli till skada för verket, domänverket kan nämligen därigenom bli urståndsatt att snabbt gripa ett gott tillfälle, detta flyr undan, innan statsmaskineriet hunnit producera fram ett beslut om köp. Domänverkets organisationsfråga har under ett par årtionden stått under debatt och varit föremål för upprepade utredningar. Man får en beklämmande känsla av den passiva ställning detta stora företags ledning är anvisad, då man finner, att domänstyrelsen och dess mening icke spelat någon som helst framträdande roll i dessa utredningars historia. Av statsmakterna tillsatta kommittéer av olika slag ha under vidlyftig argumentering yttrat sig om antalet byråchefer, jägmästare och kronojägare, om centralisation eller decentralisation i organisationen, om sättet för huggning och för hållande av auktioner, om plantering, frösådd och bokföring, om täckdikning, arrendetid och husröta. Under allt detta har domänstyrelsen hållits i bakgrunden, dess huvudsakliga uppgift har varit att yttra sig över alla de olika, ofta sins emellan stridande projekt som framförts, och inför mängden av dem och i känslan av egen bundenhet är det blott naturligt, att styrelsen efter allt att döma föredragit att lägga sig i försvarsställning bakom en vall av resignation. Ett för företaget betydelsefullt och principiellt betonat initiativ togs år 1908 av domänstyrelsen. I underdånig skrivelse till regeringen "ifrågasatte" styrelsen anläggning av ett statligt sågverk och en pappersmassefabrik å lämplig plats inom Norrbottens län. Man observerar den vaga formen i framställningen. Något bestämt svar å densamma torde ännu icke, 20 år efteråt, ha kommit styrelsen till hända. Naturligtvis måste ägaren av ett företag sådant som domänverket, vars tillgångar i huvudsak utgöras av fast egendom och vars verksamhet avser förvaltning av sådan egendom, ha dén slutliga avgöranderätten då fråga blir om minskning eller ök-

237 ning av förvaltningsobjektet. Likaledes måste det vara ägaren, som till sist avgör, huruvida företagets egen verksamhet skall ledas in på nya eller väsentligen utökade områden och om företaget skall utföra för den egna verksamheten främmande uppdrag. Men sättet för utövande av denna ägarfunktion är icke betydelselöst. Det måste i frågor rörande företagets löpande ekonomiska skötsel medgiva full rätt till initiativ och rimlig maktbefogenhet åt en ansvarig företagsledning samt möjliggöra för denna att snabbt fatta och genomföra ett beslut. Och om ägaren av företagsledningen fordrar prestationer, som eljest äro affärsföretaget ovidkommande, måste han vara beredd att föra kostnaderna därför i särskild räkning. I den rent inre förvaltningen måste företagsledningen givas än friare händer. Statens-ägarens uppgift är att organisera företagsledningen, fastställa dess uppgift och fixera sina ekonomiska anspråk på företaget. Men befogenheten att bestämma i allt som rör företagets inre organisation bör tillkomma företagsledningen. Det är ett misstag att tro, att statsmakterna genom att bestämmande gripa in i förvaltningsorganisationens detaljer kunna säkerställa en ekonomiskt riktig skötsel eller ens gardera sig mot en uppenbart oriktig. Statsmakterna ha helt visst icke samma möjligheter som företagsledningen att bedöma exempelvis behovet av en byråchef mer eller mindre, eller lämpligheten av att sammanslå ett par revir eller omvänt att dela ett sådant i två. — I den dagliga rent tekniska och affärsmässiga skötseln kunna statsmakterna än mindre befruktande ingripa. Det är dock på ledningen av den, som företagets ekonomi beror. Virkets utsyning, avverkning och försäljning, den tekniska skötseln av det levande eller döda kapitalet måste emellertid alltid bli en uppgift uteslutande för företagsledningen. Men då bör också denna ha fullmakt att organisera den löpande verksamheten, välja sina medarbetare och värdesätta dem. I annat fall hamnar man i en dålig kompromiss, där ingen har ledningen, men heller ingen bär ansvaret. Företagsledningen förlorar skaparglädjen och den eggande känslanatt själv leda ett

238 företag fram mot målet, staten-ägaren gör den ekonomiska förlusten. Ty i skuggan av statspolitisk företagsledning mognar svårligen några ekonomiska frukter. Men även en efter rent företagsekonomiska synpunkter tillsatt företagsledning kan visa sig oskicklig. Korrektivet mot följderna av ett sådant val ligger emellertid icke uti att statsmakterna själva gripa in i företagets skötsel, utan att de ersätta den mindre dugliga ledaren med en annan och bättre. Givetvis kommer, liksom i enskilda företag, ett ombyte sällan till stånd utan att ha föregåtts av uttalade meningsskiljaktigheter angående sättet för bedrivande av verksamheten. Det statliga affärsföretagets organisation bör också smidigt lämna ägaren möjlighet att under fria former konferera med företagsledaren, liksom ock möjlighet att i förekommande fall ersätta denne med en annan, som är bättre skickad att tillvarataga företagets intressen. Redan nu föreligger visserligen möjlighet till ombyte å chefsposten, då ju domänverkschef en liksom en del övriga affärsverkschefer är tillsatt på förordnande, tiden för varje förordnande är sex år. Men den möjlighet till chefsbyte, som denna anordning nu innebär, är ganska teoretisk. Då chefen författningsenligt lyder under Kungl. Maj :t, blir han i väsentliga delar endast en verkställare av statsmakternas beslut. Han kan, om han vill, i stor utsträckning inskränka sitt handlande till ett noggrant följande av givna instruktioner, anvisningar och traditioner, och därmed omgiva sig med en formell oantastlighet, som kritiken icke kan genombryta till den grad, att ett personskifte framkallas. Klagomål över ett materiellt dåligt utfall av rörelsen kan av företagsledningen bemötas med en hänvisning till att statsmakterna själva äga taga initiativ och fatta beslut angående företagets skötsel. Först när bägge dessa uppgifter och ansvaret för deras utförande resolut läggas på företagsledningen, får denna en ställning, som gör en befogad kritik verkningsfull.

239 Uppgiften vid en omorganisation blir å ena sidan att finna och trygga en styrelseform för det statliga affärsverket, som åt företagsledningen ger full självständighet under ansvar inom ramen för de direktiv, som ägaren-staten lämnar om verksamheten, å andra sidan att klart anvisa de vägar, på vilka dessa direktiv skola föras fram, och huru de skola upprätthållas. De konstitutionella betingelserna för en sådan organisations- Ändringar form gjordes i statsbanebetänkandet till föremål för en under- l srnndla&en sökning, som har principiell giltighet. Nämnden fann där, att "en grundlagsändring, givande den statliga affärsverksamheten en konstitutionell särställning gentemot statsförvaltningen i övrigt, är den ofrånkomliga förutsättningen för att nå fram till en självständig förvaltning av det statliga affärsföretaget och för att skapa en sådan praxis för statsmakternas handlande, att denna självständighet tryggas". Vilken organisationsform man än väljer för det självständiga allmänföretaget är en grundlagsändring nödvändig. Såvida man icke vill undvika konflikt med gällande konstitutionella stadganden genom att organisera företaget såsom ett aktiebolag, och därmed formellt och juridiskt göra det till ett utanför statsmakterna stående företag. Tanken därpå avvisades för statsbaneföretagets del helt kort av nämnden. "Att göra statens järnvägar till en juridisk person och organisera statsbanorna t. ex. som ett aktiebolag, vore, då staten alltjämt förutsattes vara ensam ägare, en konstlad åtgärd utan stöd i de faktiska förhållandena". Omdömet får dock icke utan vidare generaliseras till att gälla samtliga sådana existerande eller eventuellt uppstående företag, till vilka staten de fakto är ensam ägare. Den omständigheten, att staten är ägare till företagskapitalet, utesluter icke med nödvändighet det kollektivt ägda, enskilda företagets förvaltningsform. Tvärtom torde vissa typer av statsägda företag med fördel förvaltas exempelvis under aktiebolagets form. Men frågan därom får prövas från fall till fall. Vidkommande domänverket föreligger ingen anledning tro, att före-

240 tagets intressen skulle gagnas av att det gjordes till ett från ägaren juridiskt skilt företag. Dessutom utgöres förvaltningsobjektet här av betydande naturtillgångar. Äganderätten till dem bör staten icke ens formellt avhända sig. Nämnden har i statsbanebetänkandet skisserat förslag till de grundlagsändringar, som äro nödvändiga för att inom statsförvaltningen bereda rum åt det självständiga, statliga affärsverket. Dettas konstitutionella särställning bör klart komma till uttryck i grundlagen. Med denna bör därför införlivas ett stadgande, som kan bilda underlaget för affärsföretagets omgestaltning. Nämnden framhöll, att den med sitt förslag tog sikte icke blott på statens järnvägar, utan att det nya grundlagsstadgandet borde så avfattas, att "det kan bilda en ram för bestämmelser för samtliga statens affärsverk". På basis av grundlagsstadgandet utfärdas en speciell lagstiftning för varje särskilt affärsverk. En dylik lagstiftning — som för statsbanornas del fick benämningen statsbanelag — är förutsättningen för att företaget skall räknas såsom ett affärsverk i den nya grundlagsstadgans mening. I övrigt må hänvisas till statsbanebetänkandet för den närmare motiveringen till det av nämnden föreslagna grundlagsstadgandet. Det har följande lydelse : Statens affärsverk skola, skilda från statsverket, för sig förvaltas. Om denna förvaltning och den ordning, vari Konungen och riksdagen samt särskilda menigheter och korporationer må däri deltaga, därom stifta Konungen och riksdagen gemensamt lag. Ett genomförande av de såväl för statsbanorna som här för domänverket av nämnden föreslagna principer för affärsverkets förvaltning och företagsledningens ställning kräver ytterligare vissa tillägg och jämkningar i grundlagen. Vad som i det avseendet föreslagits i statsbanebetänkandet täcker behovet också för domänverkets del. Nedan skall i korthet redogöras för och motiveras förslagens tillämpning å domänverket.

241 Med nämndens förslag om friställande av affärsverket i förhållande till statsförvaltningen genom antagande av särskild lag för det förstnämnda följer, att paragraferna 35 och 36 i regeringsformen om statsämbetsmäns anställning icke längre böra gälla affärsverkets personal. Att utbryta dessa ur grundlagsbestämmelserna om ämbets- och tjänstemän är även lämpligt med hänsyn till de förändrade anställningsförhållanden, nämnden föreslår. Regeringsformens §§ 35 och 36 må i fortsättningen gälla endast den egentliga statsförvaltningen, statsverket, varav följer, att affärsverkens chefer icke längre inrymmas bland de i § 35 uppräknade förtroendeämbetsmännen och att § 36 gives följande lydelse: De, som bekläda domarämbeten, så högre som lägre, samt alla andra statsverkets ämbets- och tjänstemän, än de i föregående § nämnda, kunna icke, utan medelst rannsakning och dom, från sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas. Regeringsformens § 77 innehåller de kända, viktiga stadgandena om förbud för konungen att utan riksdagens samtycke försälja, förpanta, bortskänka eller på något annat sätt avhända kronan dess fasta egendom. Denna skall ock förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver. Stadgandet har stor betydelse för frågan om organisationen av domänverkets förvaltning, som till föremål har just kronans egentliga fasta egendom. Det innebär, att företagsledningen är förhindrad att vare sig genom försäljning eller byte minska eller förändra förvaltningsobjektet. Tydligen medför detta en stark beskärning av ledningens företagsekonomiska rörelsefrihet. Förbudet för konungen att på något som helst sätt egenmäktigt frånhända kronan fast egendom är uråldrigt och har varit av stor betydelse i vårt lands historia — det har bland annat utgjort det kanske starkaste formella stödet vid de stora jordreduktionerna. Ehuru det är tillkommet som en folkrepresenDomänverket.

242 tationens garanti gentemot en slösande eller annars ekonomiskt lättsinnig regent, lämnar den i ett tidigare kapitel omnämnda behandlingen av frågan om kronogodsens försäljning vid 1809 års riksdag exempel på, att också en regent använt sig av stadgandet emot en försäljningsvillig riksdag. Förbudet är nämligen dubbelsidigt, både regering och riksdag måste vara överens för att en avyttring skall kunna ske med bindande verkan. Avyttring av fast kronoegendom kan alltså ske, när beslut därom fattas i viss ordning, statsmakterna ha av förklarliga skäl ej bundit sina händer och gjort förbudet absolut. I praxis har det ansetts, att statsmakterna kunna genom ett samstämmigt beslut delegera över rätten att försälja jordbruksdomäner intill ett visst värde på Kungl. Maj :t. Att generellt överlämna till någon speciell myndighet eller institution rätten att avhända kronan fast egendom torde dock strida mot grundlagsstiftarnas mening. Ett allmänt bemyndigande att försälja, vari givetvis bör ingå rätten att byta den förvaltade egendomen, är ej heller nödigt för att giva företaget behövlig rörelsefrihet. Det räcker med en avyttrings- och bytesrätt inom vissa gränser. Men den av statsmakterna beviljade försäljningsrätten — som här förutsattes inbegripa även skogs fastigheter — bör utövas av företaget självt, icke av Kungl. Maj :t. Åtgärden att låta Kungl. Maj :t pröva varje sådan fråga om försäljning av domänverkets fasta egendom är naturlig, så länge man uppehåller fiktionen om regeringen såsom den högste och ansvarige ledaren för affärsföretaget. Däremot är den oförenlig med hela den organisation, som nämnden vill giva åt affärsverket. I och med att företagets egentliga målsmän få hela ansvaret för företagets skötsel, böra de också givas rätten att besluta om de försäljningar, som statsmakterna av politiska eller sociala skäl principiellt medgivit. Uppenbarligen äventyras icke därigenom några företagsekonomiskt olämpliga försäljningar. Kungl. Maj :ts beslut om försäljning måste nu i varje särskilt fall grundas på domänstyrelsens utredningar och förslag och blir ur den synpunkten blott en formalitet.

i

243 Det kan emellertid nu invändas, att de av statsmakterna i princip medgivna försäljningarna icke i första hand tjäna ett företagsekonomiskt utan ett socialt eller jordpolitiskt syftemål. Invändningen är riktig och visar, hur lätt statsmakternas politiska intentioner ha att tränga in i domänverket och bemänga sig med de företagsekonomiska. Kronans fasta egendomar kunna i själva verket icke betraktas såsom blott objekt för en ekonomisk förvaltning, de äro och måste vara också ett medel för främjande av statens jord- och skogspolitiska strävanden. De ha sålunda att tjäna både ett statligt inkomstintresse och ett allmänt politiskt syftemål. Det vore både fåfängt och oberättigat att söka åstadkomma en boskillnad på det sätt, att den sistnämnda av dessa bägge uppgifter frånkopplades. En boskillnad mellan företagsekonomi och statspolitik innebär icke, att affärsverken skola helt undandragas den allmänna ekonomiska politikens intresseområde. Men den innebär, att de olika intressena skola hållas särskilda så, att kostnaderna för deras tillgodoseende klart framträda. De politiska intressena få icke okontrollerat tränga in och förrycka bilden av den ekonomiska verksamhetens resultat. Ur företagsekonomisk synpunkt kan man utan tvekan överlämna försäljningsrätten åt domänverkets egna organ. Kan man göra det också med tanke på statens jord- och skogspolitiska intressen? Om företagsekonomin kräver exempelvis en ökad och snabb utförsäljning av mindre räntabla fastigheter, under det statens jordpolitik går ut på en avyttring i långsammare tempo eller kanske rent av ett allmänt överhållande av sådan egendom, så råka ju dessa bägge intressen i strid med varandra. Är det med hänsyn till en sådan i praktiken ingalunda otänkbar motsättning lämpligt, att företaget får handhava försäljningarna? Ja, om blott riktlinjerna för försäljningen och gränserna för försäljningsrätten av statsmakterna klart fastställas. I affärsverkslagen fixeras gränserna för försäljningsrätten, sådana de vid varje tidpunkt anses lämpliga med hänsyn till statens allmänpolitiska eller speciellt jordpolitiska intressen. Det politi-

244 ska avgörandet förblir därmed i statens hand, under det själva den ekonomiska transaktionen överlämnas till affärsverket och dess ledning. Vad som därutöver erfordras är att i förekommande fall fastställa, vad främjandet av de politiska syftemålen innebär för företagsekonomin. Därom gäller det för statsmakterna och företaget att komma överens. Vill staten främja en viss politik på bekostnad av domänverkets vinstresultat, skall detta tydligt uttalas, och kostnaderna gäldas antingen genom att anspråken på affärsverkets avkastning i motsvarande grad nedsättas eller genom att affärsverket lämnas kontant ersättning för ålagda, mer eller mindre förlustbringande prestanda. Det förra tillvägagångssättet vore väl det naturliga, då staten exempelvis vill behålla viss oräntabel eller mindre räntabel egendom, det senare åter erbjuder sig självmant i fall då staten, såsom tidigare har hänt, beordrar affärsverket att sälja jord, skog eller virke till underpris. En ställning för sig med hänsyn till grundlagsstadgandet intager den fasta egendom, som utgöres av industriella eller liknande anläggningar. Ehuru ej av grundlagsstiftarna förutsedd torde i vissa fall frågan om avyttring av dylik egendom formellt falla under § 77 R. F. Här torde beträffande domänverket inga sociala eller allmänpolitiska intressen kunna förutsättas komma att spela in, annat än möjligen om det gällde ett totalt nedläggande av verkets förädlingsverksamhet; en situation som knappast kan tänkas uppstå utan att statsmakterna finge tillfälle att, om de så önskade, ingripa. Det kan därför åt företagets egna organ överlämnas att avgöra, när och på vilka villkor en försäljning av ifrågavarande egendom bör ske. Nämnden kommer således fram till förslaget att låta affärsverksledningen få rätt att försälja eller byta delar av den förvaltade egendomen inom gränser, som i affärsverkslagen skola varda angivna. Dessa gränser uppdragas med hänsyn till vad som betingas av verksamhetens egen natur eller av statens politiska syftemål.

245 Dessa senare kunna växla med olika tider och behov. Ett försök att bestämma gränserna i anslutning till den statliga jordoch skogspolitik, som för närvarande följes, skulle leda till rätt för affärsverket att försälja eller byta sådan utarrenderad jordbruksegendom eller annan inägojord, som giver eller kan antagas giva mindre än 1,000 kr. årligt arrende, 1 samt rätt att försälja eller byta avskilt eller eljest för verksamheten olämpligt beläget skogsområde med ett värde ej överstigande 50,000 kronor och med ett ytinnehåll ej överstigande 1,000 har. Övrig fast eller lös egendom bör affärsverket äga byta eller försälja, där den ej är för rörelsen nödig. En rörelsefrihet inom nu angivna gränser torde ock vara tillfyllest för att företagsledningen skall kunna tillgodose även de rent företagsekonomiska intressena. Huruvida införandet av ett stadgande i affärsverkslagen om avyttringsrätt nödvändigtvis förutsätter ändring av § 77 R. F., kan vara tveksamt. Möjligt är, att grundlagsbestämmelsen i sin nuvarande formulering icke lägger hinder i vägen för statsmakterna att genom ett samstämmigt beslut i form av särskild lagstiftning för affärsföretaget överlämna en begränsad försäljningsrätt åt företaget och dess organ. För att det skall varda tydligt angivet, att en sådan utväg föreligger, föreslog emellertid nämnden i statsbanebetänkandet en sådan omredigering av § 77 R. F., att, "om försäljning av affärsverkets förvaltning underställd egendom skall stadgas i särskild lag". Den förslagsvis gjorda formuleringen är dock måhända mindre lycklig med tanke på att gälla även för domänverket. Detta förvaltar ju praktiskt taget hela den egendom, som § 77 ursprungligen avsåg att skydda. Ett stadgande, att reglerna för försäljning av affärsverkets förvaltning underställd egendom skall bestämmas i särskild lag, komme därför att innebära en fullständig omstöpning av grundlagsparagrafens nuvarande innehåll. Ett så långt gående steg är även sakligt onödigt, enär nämndens förslag går ut på att affärsverkslagen skall medgiva 1

Se härom närmare under kap. III.

246 företaget blott en inskränkt försäljnings- och bytesrätt. Ett förtydligande av grundlagsparagrafen kan alltså givas en något mindre kategorisk formulering än den nämnden förslagsvis uppställde i statsbanebetänkandet. Möjligen bör också den delen av § 77 undergå någon jämkning som talar om, att de i paragrafen uppräknade kronoegeudomarna "skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver". Ehuru ordalagen synas innebära, att det är riksdagen ensam, som beslutar angående grunderna för förvaltningen, är man dock såväl i doktrinen som i praxis ense om, att fastställandet av dessa grunder sker av konung och riksdag gemensamt. Stadgandet svär således icke mot den av nämnden föreslagna nya grundlagsbestämmelsen, att konung och riksdag gemensamt stifta lag angående statens affärsverks förvaltning m. m. Införlivandet av en dylik bestämmelse med grundlagen bör emellertid av lagtekniska skäl följas av en hänvisning i § 77. Sättet för riksdagens beviljande av anslag till investering i domänverket behandlas i ett följande kapitel. Någon förändring i grundlagen är icke behövlig i anledning av nämndens förslag i denna del. I statsbanebetänkandet har nämnden behandlat frågan huruvida riksdagens medverkan vid antagandet av affärsverkslag samt en riksdagens rätt att utse representanter i affärsverkens ledning tarvar någon kompletteringsbestämmelse i Riksdagsordningen. Nämnden fann, att så ej var fallet. Emellertid förordade nämnden, särskilt med hänsyn till den principiella betydelse, den tillägger markerandet av affärsverkens särställning, att följande stadgande finge inflyta i R. O. § 7 1 : Där i särskild lag om statens affärsverk föreskrives, att riksdagen skall välja representanter att deltaga i sådant verks förvaltning, sker detta val med slutna sedlar. Vidare framhöll nämnden, att beträffande riksdagens revision kräves den ändring i § 72 Riksdagsordningen, att i mom. 1 orden "statens affärsverks" inskjutas efter "statsverkets".

247 Bägge de nu omnämnda tilläggen till R. O. ha betydelse också med hänsyn till föreliggande förslag till omorganisation av domänverket. Slutligen må vid behandling av grundlagsfrågan framhållas nödvändigheten av sådan ändring i Tryckfrihetsförordningen, att affärshemligheten behörigen tryggas för de statliga affärsverken. Behovet därav är särskilt starkt kännbart för domänverket redan nu. I en till nämnden ingiven promemoria understryker domänverkets försäljningschef detta i följande yttrande : "Domänstyrelsen bör ovillkorligen själv få bestämma huru och när upplysningar till utomstående skola lämnas rörande ingångna kontrakt, försäljningsavtal, befraktningar, korrespondens o. dyl. Nödig revision utövas ju av Domänverkets revisorer, Riksräkenskapsverket och Riksdagsrevisorer. Därjämte bör ändring ske i de rent barocka fall som kunna framkomma, nämligen att med varandra konkurrerande företag om virke från kronoskogarna skola äga rättighet att, oftast i syfte att skada varandra, med åberopande av Tryckfrihetsförordningen eller Entreprenadförordning taga del av motpartens anbud eller förslag. Detta är ju i strid med all gängse affärskutym, torde, ofta verka därhän att mången köpare avhåller sig från att spekulera på kronans virke, då han ej vill utsätta sig för att hans konkurrenter skola äga möjlighet att genom domänverket få del av hans planer. Även har förekommit sådana fall, att efter av domänstyrelsen gjorda försäljningar av specialvirke såsom stolpar, pålar etc, begäran inkommit från allehanda firmor att med stöd av gällande förordningar få sig tillställda avskrifter av kontrakt etc, ett förfarande, som ej torde hava annat ändamål än att på detta lättvindliga sätt tillskansa sig upplysningar i syfte att senare kasta in offerter till samma köpare till under-

248 priser. I sådana fall, där det verkligen gäller att bringa enhetlighet med de reguljära exportörerna i priser och villkor, bör givetvis domänstyrelsen beredvilligt lämna alla önskade upplysningar rörande underhandlingar och utbud, dock bör skyldighet att vid vilket ögonblick som helst ställa kontrakt och korrespondens till förfogande absolut ej få förefinnas." Nämnden förutsätter, att behövliga ändringar i tryckfrihetsförorningen snarast komma till stånd, så att de statliga affärsverken må få tillgodosett allmänneliga, rimliga anspråk på sekretess inom affärslivet. För att komma in under det föreslagna grundlagsstadgandet Domänverks- om affärsverk fordras, såsom tidigare framhållits, att det för Domänverkets vederbörande affärsverk antages en särskild affärsverkslag. Stämma. För domänverket vill nämnden ge denna namnet domänverkslag. Den avser att bilda den yttre ramen för företagets verksamhet, inom det enskilda näringslivet har den sin närmaste motsvarighet i bolagsordningen för ett aktiebolag eller i stadgarna för en andelsförening. I överensstämmelse med nämndens hela principiella uppfattning om företagsledningens självständighet beträffande företagets förvaltning och inre organisation, skall domänverkslagen icke upptaga några förvaltningsmässiga eller organisatoriska détaljbestämmelser. Statsmakterna ha därför endast att i domänverkslagen fastställa arbetsuppgiften, det principiella förhållandet mellan statsmakterna och affärsverket samt vissa huvudgrunder för organisationen. Företagets egna myndigheter ha i sin tur att självständigt förvalta företaget och i sina detaljer organisera detta så, att detta blir lämpat att väl fylla sina uppgifter. Sant är, att företagets ledning därmed gives en mycket vidsträckt, i den statliga affärsverksamheten hittills okänd befogenhet. Och det är förklarligt, om någon belastad med traditionerna från den hittillsvarande affärsverksförvaltningen ryggar

249 tillbaka för att åt en affärsverksledning giva ett så omfattande mandat, som en dylik förvaltningsform innebär. Därmed avklippes ju regering och riksdag från att på samma sätt som hittills öva inflytande på förvaltningen och hela den inre gestaltningen av det statliga affärsverket. Den 'säkerhet' mot överilningar och missgrepp vid företagets skötsel, som tilläventyrs nu ligger uti att statsmakterna kunna ingripa i förvaltningen och bestämma organisationen nära nog i minsta detalj, skulle i ett tag försvinna. Ofta angives denna säkerhet närmare bestå däruti, att den nuvarande, övervägande kamerala förvaltningsformen tjänstgör såsom en broms mot förhastade åtgärder i förvaltningen. Otvivelaktigt är denna uppfattning riktig, eftersom en byråkratiskt uppbyggd organisation överhuvudtaget leder till ett fastlåsande av hela förvaltningssättet i en form, som en gång i svunna tider ansetts och måhända också varit ändamålsenlig. Men om man därmed undviker nya missgrepp, konserverar man i stället gamla och låter vad som en gång var ett riktigt handlande av sig självt övergå till att bli oriktigt. Säkerheten i den kamerala förvaltningsformen är nämligen i själva verket ingenting annat än bristande lust och förmåga till anpassning efter tids- och konjunkturläget. En styv och oböjlig förvaltningsapparat är emellertid intet lämpligt redskap i den produktiva verksamheten. Det statliga affärsföretaget måste, om det skall göra skäl för namnet och fylla sin uppgift att bli en insats i det samhälleliga, ständigt skiftande produktions- och konsumtionslivet, ha förmåga att oupphörligt lägga sin verksamhet efter nuets fordringar. Första villkoret därför är, att företagsledningens befogenhet medgiver den att i företagsekonomiska frågor fatta och genomföra snabba beslut. Vidare att hela organisationen göres till ett smidigt redskap i företagsledningens hand. Detta senare sker bäst genom att företagsledningen själv får i sina detaljer utforma företagets organisation, det instrument, varmed den skall arbeta och verka. Naturligtvis är en sådan företagsform, som nämnden här föreslår, ingalunda ofelbar. Men det är ingen företagsform,

250 vilken man än väljer. Ölägenheter blanda sig med fördelar vid varje organisation som bygges upp, även om strävandet bör vara att så långt möjligt utmönstra de förra. Om man med självständighet åt företaget och krav på ökade positiva insatser från företagsledningen riskerar, att missgrepp bli begångna, får detta uppvägas av de fördelar, som utan en sådan konstruktion av företaget ej stå att vinna. Med självständighet åt företaget och dess ledning avses för övrigt icke att ställa statsmakterna utanför varje inflytande på företagets inre organisation och löpande skötsel. Inom det enskilda företaget utövar ägaren sitt inflytande och sin kontroll genom att vara den i större frågor beslutande eller direktivgivande — i sista hand genom att han själv till- eller avsätter företagsledningen. Den senare möjligheten bör alltid stå öppen även för ägaren till allmänföretaget. Detta förutsätter i första hand, att chefen för företaget tillsättes endast på viss tid och att statsmakterna behålla det avgörande inflytandet inom företagets högsta organ. Statens-ägarens inflytande på förvaltningen yttrar sig ju även däruti, att de principiella linjerna för verksamheten skola vara i viss utsträckning uppdragna i den av statsmakterna stiftade affärsverkslagen. Men dessutom och framför allt bör staten-ägaren på samma sätt som den enskilde ägaren givas tillfälle att fortlöpande deltaga vid avgörandet av större frågor rörande företagets verksamhet och att giva allmänna direktiv för denna. Det skall blott undvikas, att statsmakterna, regering och riksdag, direkt blanda sig i företagsledningen och sålunda giva sig sken av att fortfarande bära den omedelbara omsorgen och ansvaret för denna. Deras intressen i företaget böra därför bevakas av särskilt utsedda representanter, vilka givas inflytande över företagets ledning. Problemet löstes av nämnden beträffande statens järnvägar på det sätt, att mellan statsmakterna och företagets ledning sköts in ett särskilt organ Statens järnvägars stämma, för utövande av den högsta beslutanderätten över företaget. Genom

251 denna anordning och det tidigare återgivna förslag till grundlagsstadgande om att statens affärsverk skola, skilda från statsverket, för sig förvaltas, vore förutsättningarna skapade för en sådan organisation av affärsföretaget, att detta vore att betrakta "såsom ett allmänföretag, som direkt äges av staten och som, utan att vara självständig juridisk person, genom lag erhåller en gentemot statsverket fristående förvaltning". Det har redan sagts, att avvisandet av tanken på att konstituera domänverket såsom självständig juridisk person av exempelvis aktiebolagstyp ej innebär något principiellt ställningstagande till frågan om vilken form den statliga affärsverksamheten skall klädas uti. Då nämnden nu föreslår, att statsmakterna i analogi med vad som föreslagits beträffande statsbanorna taga del i domänverkets ledning genom att välja ledamöter i en stämma, som gives högsta beslutanderätten över företaget, vill den här göra en liknande reservation. Stämman såsom organ för statsmakternas ägarfunktion lämpar sig enligt nämndens mening bäst för ett företag av statsbanornas typ; verksamheten kan där planläggas på lång sikt och fortskrider relativt ostörd av mera partiellt verkande konjunkturvågor, varans pris, frakttaxan, är officiellt reglerad, någon konkurrens i egentlig mening existerar knappast, hela driften sker med andra ord under mera stabila former. Domänverket företer en annan och rörligare bild. Visserligen kan och bör både skogsbruket, förädlingsverksamheten och utarrenderingen av jordbruksdomänerna i stort sett planläggas för en jämförelsevis lång tidsperiod framåt, men själva affärsverksamheten måste inom ramen av den uppgjorda planen ständigt skifta och anpassa sig efter konjunkturerna, som här kunna snabbt, oförberett och eftertryckligt pressa i ena eller andra riktningen. Monopolställningen saknas, varans pris är beroende av den utländska marknaden, den in- och utländska konkurrensen är hård och påpasslig. Några avgörande svårigheter att i en efter förhållandena lämpad form i domänverkets förvaltning införa stämman såsom

252 förmedlare av statsmakternas inflytande i företaget, har nämnden dock ej funnit. Tvärtom bör denna även här kunna bli ett lämpligt språkrör för företagets ägare, samtidigt som den medger all den smidighet åt företagsledningen, som denna har behov av. Här må emellertid inskjutas, att det låter väl tänka sig, att den statliga företagärverksamheten kan komma att spänna över områden, där föränderligheten och rörligheten hos förvaltningsobjektet och själva produktionsverksamheten äro så stora, att det krävs andra förvaltningsformer. Och vill man för sig konstruera upp bilden av en självständigt organiserad, statlig företagarverksamhet omfattande väsentliga delar av landets produktionsliv, får man icke blunda för den belastning, som regering och riksdag utsättas för, om de skola utse statsrepresentanter i ett flertal affärsverksledningar. Mycket beror på huru statsmakterna komma att handhava valet av stämmoledamöter. Affärsverksstämman får icke bli en bakväg till företagens politisering. Men frånsett faran därav, torde man vid en mera allmänt genomförd nyorganisering av statens affärsföretag icke kunna undgå att till diskussion upptaga frågan om skapande av ett centralt organ för ledning och kontroll av den statliga företagärverksamheten. Någon särskild anledning att redan nu gå antydda spörsmål in på livet finnes emellertid icke, enär än så länge intet statsföretag omorganiserats i den mening här avses. För domänverkets del vill alltså nämnden föreslå en organisation, i allt väsentligt likartad med den, som framlagts för statsbanorna. Statens-ägarens representation i företaget skall utövas genom av statsmakterna valda ombud till domänverkets stämma. Stadgandet därom har sin plats i domänverkslagen. I statsbanebetänkandet, sid. 289 ff., är närmare preciserat statens uppgifter och funktioner beträffande statsbaneföretaget efter dess omdaning enligt nämndens förslag. Dessa uppgifter och funktioner angivas vara av "tvenne principiellt skilda arter, nämligen:

253 1. Uppgifter, som sammanhänga med statens överhöghetsställning. 2. Uppgifter, som sammanhänga med statens äganderätt till företaget." Den här återgivna schematiska uppdelningen av statens uppgifter får anses giltig för varje statligt affärsverk, som gives en organisation, liknande den nämnden föreslagit för statsbanorna. Den gäller sålunda också föreliggande förslag till omdaning av domänverket. Statens uppgifter gentemot det självständiga affärsverket härleda sig antingen ur statens överhöghetsställning, eller ock växa de fram ur ägarbegreppet. Det föreligger emellertid vissa svårigheter att avgöra vad som skall hänföras till den ena eller andra gruppen av uppgifter. Uppdelningen har sin praktiska betydelse därutinnan, att helt olika former böra komma till användning för fyllande av de olika slagen av uppgifter. Överhöghetsfunktionerna skola fullgöras på politisk väg, i lagstiftningen, ägarfunktionerna däremot utföras rent företagsmässigt, genom beslut och verkställighet inom företaget. Spörsmålet har även ett rent teoretiskt intresse, men nämnden skall icke fördjupa sig i detta utan inskränka sig till att ur praktiska synpunkter söka fastställa, vilka viktigare uppgifter och funktioner staten har att fullgöra emot domänverket i egenskap av överhöghetsorgan respektive ägare till företaget. I kraft av sin överhöghet utfärdar staten genom gemensam lagstiftning av konung och riksdag eller genom konungens ekonomiska lagstiftning påbud, avsedda att gälla för samhällets samtliga medborgare eller för vissa grupper eller inom vissa områden. I den mån dylika påbud utfärdas för de närings- och verksamhetsgrenar, vartill domänverket hör, böra de principiellt gälla även det statliga affärsverket. På detta sätt kunna för domänverket komma att utfärdas bland annat: a) Föreskrifter om företagets skatteprestation. b) Lagar angående skogsvård. c) Socialpolitisk lagstiftning.

254 Att domänverket bör betala skatt efter samma grunder som likartade enskilda företag är en naturlig följd av hela betraktelsesättet om företagets självständighet gentemot statsmakterna ; det skall, såsom företag betraktat, varken avkrävas eller givas subventioner. Uppenbarligen faller utfärdandet av föreskrifter om skattskyldighet under statens uppgifter såsom överhöghetsorgan. Lagar angående skogsvård utfärdas av staten såsom den högste vårdaren av landets skogstillgångar. Den allmänna skogslagstiftningen bör i tillämpliga delar även gälla för det statliga skogsbruket. Genom den socialpolitiska lagstiftningen fastställer staten bl. a. vissa säkerhetsföreskrifter eller i övrigt en viss standard beträffande arbetsförhållanden i företagen. I den mån staten såsom överhöghetsorgan utfärdar föreskrifter rörande förhållanden vid arbetet i skogsbruket, jordbruket eller virkesförädlihgen, skola dessa gälla också för domänverket. Några prestationer därutöver böra icke avfordras statsföretaget lagstiftningsvägen, vilket icke hindrar att företaget frivilligt går utöver fastställda normer. Men detta blir då prestanda, som avgöras av ägaren, och beslutet fattas i företaget. Varje sammanblandning av socialpolitisk lagstiftning och ekonomisk företagarv erksamhet måste undvikas. Såsom hörande till överhöghetsorganets rättigheter men ej till dess allmänna funktioner gentemot domänverket får räknas sådana åtgärder som då staten tager i anspråk delar av domänverkets tillgångar av jord eller skog för att främja sina allmänekonomiska eller jord- eller skogspolitiska strävanden. Vad som i verkligheten sker, då staten i strid mot företagets ekonomiska intressen exempelvis verkställer en uppstyckning av jord, beviljar avverkningsrätt åt kolonister eller låter sälja virke till underpris, det är, att staten låter sina intressen av en möjligast hög inkomst träda tillbaka för önskan att främja andra syftemål. Det är tydligen överhöghetsorganet, som här är och bör vara bestämmande, ägaren i företagsledningen måste i detta fall underordna sig.

255 Beslut av sådan innebörd böra fattas i form av ett statsmakternas åläggande för företaget eller i form av allmänna riktlinjer för detsamma. I varje enskilt fall måste noga klargöras vad ett dylikt beslut ekonomiskt innebär, så att kostnaderna kunna påföras den räkning, vartill de rätteligen höra. De viktigaste av de uppgifter, som tillkomma staten såsom ägare av domänverket, äro följande: a) Antagande av domänverkslag, d. v. s. bestämmandet av företagets karaktär och uppgifter, företagsform och vissa huvudgrunder för dess förvaltning. b) Val av representanter till företagets stämma. c) Investering av kapital i företaget. d) Granskning av det i företaget investerade kapitalets ställning och förvaltning. I statsbanebetänkandet har påpekats, att, då affärsverkslagen i den form nämnden givit densamma icke bara motsvarar bolagsordning och stadgar i ett aktiebolag, resp. förening, utan jämväl fyller samma uppgift som den allmänna lagstiftningen angående enskilda ekonomiska föreningar och aktiebolag, det alltjämt kvarstår en viss hopflätning av statens uppgifter såsom överhöghetsorgan och dess uppgifter såsom företagsägare. En fullt genomförd boskillnad skulle nämligen kräva, att staten i särskild lagstiftning rörande allmänna affärsverk reglerade företagets juridiska karaktär, grunderna för den högsta beslutande myndighetens sammansättning, allmänna bestämmelser om styrelse, revision, ansvarighet etc. Genom en dylik lagstiftning utövade staten sin överhöghetsrätt. Åt ägaren — d. v. s. åt stämman — skulle däremot överlämnas att inom lagstiftningens ram antaga "företagsordning". Nämnden ansåg emellertid "icke frågan om sådan laglig reglering av den nya företagstypens förhållanden kunna med framgång angripas, förrän efter en genomprövning av frågan jämväl i vad angår de kommunala affärsverken". Ej heller bör man låta driva sig för långt av den skenbara likställigheten

256 mellan det statliga affärsverkets och det enskilda kollektivföretagets organisation. I det förra är endast en ägare, staten, och det kan då vara likgiltigt vilken form denne väljer för att fastställa företagsordningen. Huvudsaken är att i denna klart uppdrages gränserna mellan statspolitik och företagsekonomi. Domänverkslagen skall fixera företagets karaktär och uppgifter. Domänverkets naturliga uppgift är att ekonomiskt förvalta de till statens domäners fond hörande fastigheter och övriga tillgångar. Härav får domänverket sin karaktär, den uppgiften är det, som konstituerar domänverket såsom ett affärsverk. Domänverket har emellertid sedan gammalt sig ålagt även en rad andra uppgifter, huvudsakligen av administrativ natur. Man möter således här spörsmålet, huruvida ett statligt affärsverk kan och bör åtaga sig även andra uppdrag än dem, som sammanhänga med den egentliga, egna verksamheten. Naturligtvis kan affärsverket i viss utsträckning göra detta utan att dess egen verksamhet förryckes eller skadas. Ur den synpunkten är det ingenting som hindrar, att domänverket fortfarande åtager sig exempelvis tillsyn eller skötsel av häradsallmänningars och städers skogar, utövar myndigheten över statens skogsskolor etc. Dylika uppdrag ligga på grund av sin natur i god anslutning till viktiga delar av domänverkets konstituerande uppgift. Även inom det enskilda näringslivet gives exempel på företag, som jämsides med sin egentliga rörelse bedriva en med denna besläktad kontrollerande eller förvaltande verksamhet för andras räkning. Skillnaden är bara den, att de göra det frivilligt och endast mot full betalning för sina tjänster, medan domänverket i vissa fall mot intet eller för lågt arvode blivit ålagt särskilda uppdrag. Den andra frågan är, om domänverket bör åläggas eller åtaga sig dylika säruppdrag. Med verkets ställning av ett affärsföretag, i sin verksamhet delvis konkurrerande med enskilda företag följer, att det måste anses uteslutet att meddela verket uppdrag eller befogenheter, som kunna leda till illojala fördelar på

257 konkurrerande företags bekostnad. Den ene konkurrenten bör icke lämpligen sättas till myndighet eller kontrollant över den andre. Vidare synes det klart, att företaget icke bör åläggas eller få åtaga sig uppdrag, som äro för dess egentliga verksamhet helt främmande. Detta är de reservationer, som principiellt kunna göras. I övrigt får frågan ses ur lämplighetssynpunkt och bedömas från fall till fall. Den omständigheten att affärsverken skiljas från den egentliga statsförvaltningen får icke leda till en principkult, som förhindrar ett praktiskt handlande. Om det befinnes lämpligt, att statsmakterna uppdraga vissa administrativa eller andra förvaltningsuppgifter åt ett affärsverk i stället för åt en särskilt tillskapad, måhända dyrare myndighet, så bör detta kunna ske, när ingens rättmätiga intressen trädas för nära. Då det gäller att bestämma huruvida och på vilka villkor dylika statliga uppgifter skola tilläggas företaget, kan givetvis kollision uppstå mellan de statspolitiska och de företagsekonomiska intressena. Vad som kan te sig statspolitiskt fördelaktigt blir ofta företagsekonomiskt ofördelaktigt. Tyngdpunkten vid avgörandet bör ligga hos statsmakterna såsom på en gång ägare och överhöghetsorgan. Därifrån kommer initiativet i de flesta fall att utgå när det gäller dessa frågor, där har man ock den större möjligheten att från olika synpunkter bedöma värdet av den ena eller andra anordningen. Företagsledningens självständighet och företagets egna ekonomiska intressen skola dock så långt möjligt skyddas, och statsmakterna böra därför icke ensidigt få diktera villkoren för utförande av särskilda uppdrag. Huvudprincipen måste vara, att för dessa skall full ersättning utgå till företaget. I de flesta fall får man förutsätta, att staten och företaget efter förhandling komma överens om ersättningen och andra villkor. Skulle så någon gång icke bli fallet, skall tvistefrågan, i vad det gäller villkoren för uppdragets utförande, hänskjutas till skiljenämnd. Detta leder bland annat till en hälsosam statens nyprövning av samtliga de andra utvägar, som stå öppna för att få uppDomänverket.

f7

258 draget placerat. Sedan skiljenämnden avkunnat sitt utslag, avgöra statsmakterna huruvida uppgiften skall tilläggas domänverket eller ej. Beträffande domänverkets utförande av uppdrag åt enskilda bör företaget självt få bestämma de ekonomiska villkoren därför. Statsmakterna besluta däremot huruvida uppdraget får mottagas eller ej. Överlämnandet åt statsmakterna av den slutliga avgöranderätten i ovanstående frågor står icke i strid med den självständighet, nämnden vill tillerkänna företaget och dess ledande organ. Ty det är icke meningen att dessa skola bestämma området för sin uppgift, de skola endast ha bestämmanderätten vid uppgiftens utförande. Ifrågasättas kan däremot, huruvida icke ett strängt fasthållande av den konstruktiva skillnaden mellan staten som ägare och staten som överhöghetsorgan skulle leda till att ägaren hade att i företaget, d. v. s. å stämma, besluta, huruvida uppdraget skulle mottagas. Då emellertid av skäl, som tidigare omnämnts, nämnden valt att låta statsmakterna direkt bestämma hela innehållet i domänverkslagen, och därvid främst företagets karaktär, faller det sig naturligast att låta statsmakterna på samma sätt bestämma hela omfattningen av företagets uppgifter. Företagsägaren har även att närmare fastslå vissa huvudgrunder för förvaltningen. Beträffande domänverket kan visserligen helt allmänt sägas, att företagets ekonomiska riktlinje skall vara strävan efter högsta möjliga nettovinst. Men skogsbrukets säregna natur gör det, såsom nämnden tidigare visat, nödvändigt, att ägaren också bestämmer sig för vilken princip som skall tillämpas vid själva skogshushållningen. Skall skogskapitalet inom sina geografiska gränser i stort sett bibehållas oförminskat, skall det minskas för att öka de närmaste årens vinst, eller skall det med uppoffring av nuets intressen få tillväxa för att ge större framtida skördar? Frågorna har man i den hittillsvarande förvaltningen sökt lösa genom ett tidigare återgivet stadgande i 1894 års skogsordning. "Kronoparkerna skola bibehållas oförminskade samt behandlas

259 efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning." Programmets kärnpunkt ligger väl närmast innesluten i sista satsen, men förefaller något dunkelt formulerad. Den har ock gjorts till föremål för olika tolkningar bland fackmännen, inom vilkas led det för övrigt råder delade meningar om vilken skogsekonomisk princip, som skall följas. Domänstyrelsen har för sin del i utfärdade föreskrifter angående de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning av den 27 maj 1916 föreskrivit, "att såsom allmänt mål bör eftersträvas högsta uthålliga nettoavkastning, som kan uppnås i samband med skälig förräntning av i hushållningen engagerade kapital". Även den här uppställda skogshushållningsprincipen torde vid tillämpningen visa sig svårtydd. Helt naturligt för resten, då uppställandet av en klar, för det praktiska livets skiften i allo användbar skogsekonomisk princip hör till de mest svårlösta problemen inom skogsbruket. Måhända är det ogörligt att i en enkel formel ge anvisning på en förnuftig, principiell lösning av problemet. Detta bottnar ytterst i motsägningar mellan nuets och framtidens ekonomiska intressen. Att lösa denna konflikt efter någon matematisk formel går icke. Man kan icke matematiskt ange hur mycket den levande generationen rätteligen bör få taga ut av skogen, hur mycket den skall lämna åt sina efterkommande. Ej heller låter det sig avgöras efter någon generellt giltig moralisk regel. Den ena generationen kan ha större behov än den andra av att kraftigt utnyttji skogstillgångarna, och omvänt, en generation kan ha bättre råd att spara än den andra. Var gränsen skall dragas, för att båda de nutida och framtida intressena skola bli tillbörligen tillgodoseddda, blir alltid en lämplighetsfråga, som löses under inflytande av bland annat den känsla för kommande släktens välgång, som kan före finnas inom varje särskild generétion. Men avgörandet måste ligga hos statsmakterna, ej hos affärsverket. De: senare skall däremot, såvitt möjligt, alltid givas en

260 klar riktlinje för sitt handlande. På innebörden av den fastställda skogsekonomiska principen beror avkastningen och därmed storleken av de avkastningsanspråk, som statsmakterna skäligen kunna ställa på företaget. Den skogsekonomiska princip som bör uppställas och komma till uttryck i domänverkslagen, har av nämnden i ett föregående kapitel formulerats sålunda: högsta möjliga ekonomiska avkastning inom ramen för skogskapitalets vård och bestånd. I själva verket torde det vara den princip, som den statliga skogshushållningen redan nu avser att följa och som ligger till grund även för den allmänna skogslagstiftningen. Den innebär, att den levande generationen tillgodogör sig fullt ut skogskapitalets avkastningsmöjligheter, men lämnar själva kapitalet oförminskat åt efterkommande. På dessa faller omsorgen och ansvaret att eventuellt tillämpa någon annan, för den tiden såsom riktigare ansedd hushållningsprincip. Valet av representanter till affärsföretagets stämma är en uppgift, som tillkommer staten i egenskap av ägare till företaget. Genom sina representanter i stämman utöva statsmakterna direkt inflytande på förvaltningen. Varje annan väg till ingrepp i företagsledningen skall hållas stängd för statsmakterna och därmed för statspolitiken. Sedan den yttre ramen för förvaltningen uppdragits i domänverkslagen, kunna statsmakterna inverka på företagets förvaltning endast genom att utse sådana representanter till stämman, som äro förtrogna med och vilja följa statsmakternas intentioner. Om, för att angiva ett exempel, affärsföretagets ledning önskar av tillgängliga medel anlägga ett nytt förädlingsverk, blir detta icke en fråga som faller under regerings och riksdags omprövning och avgörande på annat sätt, än att de kunna utse ombud, vars åsikter i det aktuella fallet överensstämma med den väljande korporationens. Imperativa mandat kunna därav beträffande viss fråga någon gång bli en följd, men innebära ingenting i och för sig oriktigt. Företagets ägare skall givetvis äga möjlighet att till sist på eget ansvar bestämma företagets kurs.

261 I egenskap av ägare till domänverket har staten vidare att besluta rörande investering av kapital i detsamma. I enlighet med hela det nuvarande betraktelsesättet om Kungl. Maj :t som högste ledare och ansvarig för affärsverket är det riksdagen, som gentemot Kungl. Maj :t beslutar, huruvida den vill bevilja medel för vissa specificerade, i sista hand Kungl. Maj :t underställda uppgifter. Företagets egentliga ledning har givetvis alltid möjlighet att giva sin mening tillkänna i dylika anslagsfrågor, men den har ingen avgöranderätt över dem. Den kan göra framställning om anslag men är skyldig att godtaga de kanske från den egna uppfattningen helt avvikande villkor, som vidfästas anslagets beviljande. Om riksdagen på eget eller regeringens initiativ beslutar för visst ändamål investera medel i företaget, är företagsledningen likaledes hänvisad till att kort och gott effektuera den order, som ligger uti anslagets beviljande. En dylik passiv ställning hos företagsledningen är oförenlig med den självständighet, nämnden vill giva åt densamma. Visserligen måste det alltid vara ägaren-staten, som efter sitt omdöme och sina resurser avgör huruvida den vill göra en investering i företaget. Men det bör vara affärsföretaget självt, genom sin stämma, som i sista hand beslutar huruvida de beviljade medlen skola komma till användning i företaget. De olika tillvägagångssätten vid kapitalinvesteringar bli då följande. Företaget kan självt göra en motiverad framställning om anslag för ett visst ändamål. Denna prövas av regering och riksdag, som ha att bevilja eller avslå framställningen. Vid ett avslag har frågan tydligtvis för den gången fallit. Beviljas däremot anslaget, vare sig detta sker med eller utan särskilda villkor, ställes visserligen beloppet till företagets förfogande, men något tvång för detta att taga beloppet i anspråk existerar icke. Förhållandena på det speciella område, investeringen avser kunna, sedan framställningen om anslag gjordes, ha så förändrats, att det icke är företagsekonomiskt befogat att vidhålla planen om nyinvestering. Eller kunna de villkor för beloppets utanordnande, som statsmakterna eventuellt ansett sig böra

262 uppställa, ur företagets synpunkt befinnas oantagliga, vilket leder till att företaget frånfaller sin begäran om investering. Förloppet kommer att te sig liknande i fall, då statsmakterna på eget initiativ anslå medel för nyinvestering. Stämman kan finna den åtgärd, som nyinvesteringen avser, förenlig med företagets bästa och mottaga beloppet, den kan också finna åtgärden olämplig och avböja en nyinvestering. Liksom företaget måste kunna övertyga statsmakterna att en av företaget begärd investering är nödig och nyttig, så måste företagets stämma kunna övertygas, att av statsmakterna uppställda mål eller villkor för en investering äro överensstämmande med företagets intressen. Ovan utvecklade principer gå för det första ut på att alltid göra stämman och företagsledningen medansvariga för de företagsekonomiska följderna av den handling, som en kapitalinvestering avser. Affärsverkets ledande organ skola icke beträffande en så viktig detalj av företagets utveckling och skötsel som en nyinvestering innebär behöva känna sig såsom blott verkställare av statsmakternas beslut. De skola heller icke få göra det, då detta skulle leda till ett slappnande av ansvarskänslan. Anse sig stämman och företagsledningen förhindrade att under eget ansvar medverka till genomförandet av en av statsmakterna beslutad åtgärd, kan denna icke sättas i verkställighet med mindre än det tillsättes nya män i stämma och styrelse. Möjlighet för statsmakterna att som en yttersta åtgärd genomföra ett sådant ombyte måste naturligtvis alltid förefinnas; en företagsledning skall icke kunna slutgiltigt hindra ägaren från att göra sina intentioner gällande. Förfaringssättet att göra stämman och icke statsmakterna till slutinstans avser emellertid även — och däri ligger nämndens andra syftemål med ifrågavarande bestämmelser — att förmå de senare till ett allvarligt övervägande av vad ett mot stämmans mening stridande beslut med dess konsekvenser innebär. På så sätt skall såvitt möjligt förhindras, att några mot företagets egna ekonomiska intressen stridande åtgärder utan mycket starka skäl komma till stånd.

263 Det är tydligt, att den föreslagna anordningen snuddar vid den gräns, över vilken det statliga affärsföretagets självständighet och befogenhet icke bör utsträckas. Inom det enskilda, kollektivt ägda företaget är en sådan avvägning mellan ägarens och företagets, eller i detta fall rättare företagsledning ens befogenhet, som den ovan föreslagna, fullt naturlig, möjligen den enda riktiga. Där är för det första hela verksamheten inriktad uteslutande på att ur förvaltningsobjektet utvinna bästa företagsekonomiska resultat — allraminst ägaren har något annat syftemål — investering sker endast och allenast för att gagna företagets egna intressen. Meningsskiljaktigheter mellan ägare och företagsledning rörande investering i ett enskilt företag kan därför från bägge sidor endast härleda sig ur intresset för den rent affärsmässiga verksamhetens bedrivande. Vidare är den ekonomiska föreningens sammanträde, eller aktiebolagets stämma sammansatt av direkta ägare, personer som i den egenskapen representera sig själva och inga andra. Tvist mellan ägare och företagsledning avgöres därför omedelbart, bolagsstämman är suverän inom gränserna för lagstiftningen, den behöver ej invänta direktiv eller initiativ från annat håll. Beträffande ett statligt affärsföretag av domänverkets typ kan däremot för det första ägarfunktionen aldrig helt renodlas. Här kan, även då det gäller en nyinvestering, de företagsekonomiska intressena någon gång få dela plats med statspolitiska, sociala, nationalekonomiska eller i varje fall av statens överhöghetsfunktion betingade intressen. Bägge intressegrupperna ha legala anspråk på att bli tillgodosedda, men då, vid en kollision mellan dem, avgörande i det enskilda fallet skall enligt nämndens förslag ske i form av ett beslut på företagets stämma, vars ledamöter gärna böra ha fleråriga mandat, äger för det andra det statliga affärsverkets ägare icke samma möjlighet som ägaren av det enskilda kollektivföretaget att snabbt sätta sin vilja i verkställighet. Såvida icke statens representanter i stämman skola anse sig som blott osjälvständiga språkrör för statsmakterna, och alltså utan egen prövning på stämma genomdriva statsmakternas måhända skäligen löst uttalade önskemål.

264 Dithän får det dock icke gå. Statens representanter i företagsledningen intaga visserligen den dubbla ställningen som ombud för både ägaren och överhöghetsorganet, men måste alltid förutsättas handla under eget ansvar och med de företagsekonomiska intressena främst i ögonsikte. Väl kunna statsrepresentanterna, då de väljas till sitt uppdrag, gå in för att i viss fråga förverkliga ett statens beslut rörande företagens skötsel. De ha då, innan de mottogo valet, haft tillfälle att med sig själva avgöra, huruvida de vilja medverka till en viss åtgärd, och mottagandet av uppdraget som ombud vid stämman får under sådana förhållanden anses innebära ett ställningstagande till de frågor, som äro aktuella. Men varje under mandattiden uppträdande nytt spörsmål både kan och bör av stämmans ledamöter fritt prövas under känsla av eget ansvar. Ehuru omvägen genom stämman kan leda till ett fördröjande med genomförandet av ägarens-statens beslut även i en så viktig fråga som den, huruvida en nyinvestering skall av företagsledningen effektueras eller icke, tvekar nämnden dock ej, att låta avgörandet ligga hos stämman. Genom införande av bestämmelser därom i domänverkslagen kunna statsmakterna, om de vilja, undantaga från stämmans ! nflytande vissa ekonomiska åtgärder av allmän-politisk eller annan liknande betydelse, varvid deras innebörd för företagsekonomin dock alltid måste objektivt och opartiskt kunna fastställas, exempelvis genom ett skiljenämndsförfarande. I övrigt föreligger ingen anledning att tro, att omvägen genom stämman skall i normala fall visa sig förhindra eller skadligt fördröja genomförandet av statsmakternas välgrundade beslut. Bland annat för att bereda statsmakterna möjlighet att i extraordinära fall få ett beslut jämförelsevis snabbt effektuerat kommer nämnden att föreslå vissa anordningar för möjliggörande av stämmans totala förnyande. Det principiella förfarande vid kapitalinvestering i domänverket, som nämnden vill förorda, blir alltså sammanfattningsvis följande: Domänverkets stämma gör motiverad framställning till statsmakterna om kapitalinvestering, statsmakterna en-

265 samma avgöra huruvida och på vilka villkor kapitalinvestering skall ske. På stämman ensam ankommer däremot att besluta huruvida de beviljade medlen skola tagas i anspråk; godkänner stämman ej de av statsmakterna uppställda villkoren eller ha förändrade förhållanden inträtt sedan framställning om investering gjordes, tagas medlen ej i anspråk, eventuellt öppnas nya förhandlingar med statsmakterna. Även dessa kunna taga initiativ till en kapitalinvestering, men avgörandet huruvida den skall föranleda några åtgärder från företagets sida ligger även i detta fall hos stämman. Framställning från företagets sida om kapitalinvestering kan tänkas ske huvudsakligen för tvenne ändamål: utökning av den fasta egendomen genom inköp av skogsmark eller jordbruksegendom samt uppförande av förädlingsanläggningar. Statens egna initiativ till nyinvestering kunna avse samma ändamål, men kunna tänkas därutöver gälla åtgärder, som icke skulle komma till stånd vid anläggandet av enbart företagsekonomiska synpunkter, exempelvis skogsodling å gamla kalmarker, torrläggning och skogsodling av mossar eller eljest utförande av större dikningsföretag, allt i syfte att skapa nya eller större framtida skördar, vars förmåga att förränta nedlagt kapital dock te sig för osäkra för att stimulera själva företaget till kapitalplacering. Visserligen är det icke uteslutet, att också företaget och dess ledning någon gång tager dylika initiativ — sålunda äro ju de statliga ledamöterna i stämman icke blott representanter för ägarens intressen i nuet utan också bärare av dennes framtidsvårdande intressen — men det ligger i sakens natur och är avsett, att företagsledningen i första hand skall inrikta sig på utvinnandet av bästa möjliga löpande resultat och endast påyrka rent företagsekonomiskt motiverade nyinvesteringar. Men eftersom upptagandet av helt nya skogsodlingar oftast torde visa sig vara mindre en företagets än en nationens angelägenhet, kan det förväntas bli från statsmakterna, som initiativet i dylika fall i regel kommer att utgå.

266 Ett statsmakternas beslut om kapitalinvestering kan självfallet även ske i form av att det ställes en summa till företagsledningens förfogande att användas för företagets utveckling på sätt ledningen finner lämpligt. Det kan också få formen av ett generellt medgivande eller uppdrag åt företagsledningen att för särskilt angivet ändamål använda vissa tillgängliga medel. En viss princip för omplacering av domänverkets kapital hava statsmakterna fastställt genom det sedan år 1874 gällande beslutet, att köpeskillingarna vid försäljning av vissa statens jordbruksegendomar skola av Kungl. Maj :t användas till inköp av skog eller skogbärande mark. Detta beslut vill nämnden förorda kvarstå och införas i domänverkslagen, dock med den komplettering och ändring, att såväl köpeskilling för försåld jordbruksegendom som skogsegendom skall användas uteslutande till nyförvärv av sådan fast egendom. Bestämmelsen blir en garanti för, att den fasta egendomen ej utan statsmakternas medgivande undergår minskning. Såsom en konsekvens av nämndens hela förslag till verkets nyorganisation måste företagsledningen, ej Kungl. Maj :t, vara den som beslutar, när och på vilka villkor inköp skall ske. Med domänfondens karaktär av statsegendom, ingående bland statsverkets tillgångar, följer, att en granskning av dess ställning och förvaltning ingår i den allmänna granskningen enligt Riksdagsordningen § 72. Riksdagens revisorer ha emellertid icke att granska affärsföretagets inre förvaltning; den uppgiften tillkommer företagets egna revisorer. — I enlighet härmed bör ock, vilket här i förbigående påpekas, den kamerala revision, som nu utövas av riksräkenskapsverket, upphöra. Den kamerala granskningen avser den egentliga statsförvaltningen, men det omorganiserade affärsföretaget är skilt från denna. — Enligt vad nämnden längre fram föreslår skall domänverksstämman ej vara underkastad frågan om ansvarsfrihet och beträffande ansvarsfrihet - för styrelsen beslutar stämman; riksdagens revisorer ha således ej att yttra sig därom.

267 Överhuvudtaget får icke 'statsrevisorernas granskning av affärsföretaget karaktären av en affärsrevision i egentlig mening. Revisorernas uppgift blir mera att bilda sig ett allmänt omdöme om det i företaget bundna statskapitalets ställning och förvaltning, och därmed också ett omdöme om företagsledningens och stämmans handhavande av sina uppgifter. Revisorernas berättelse om statskapitalets förvaltning kommer på så sätt att tjäna statsmakterna till ledning vid beslut rörande investering av kapital i företaget samt vid val av ledamöter till stämman. Nämnden föreslår även, att riksdagens revisorer skola äga med bindande verkan göra hemställan om nyprövning av samtliga stämmoledamöters mandat. Den av nämnden föreslagna nya form och betydelse, som gives åt riksdagens revisorers granskning av affärsverket, påkallar vissa kompletteringar i instruktionen för revisorerna. I statsbanebetänkandet har lämnats förslag till sådan komplettering, avseende att inrymma nödiga revisionsbestämmelser för samtliga affärsverk i det nya grundlagsstadgandets mening. Förslaget återgives här med endast den ändring, att i stället för Statens järnvägars stämma talas om Domänverkets stämma. "Kompletteringen av instruktionen för riksdagens revisorer består i princip däri, att statens affärsverk infogas såsom en särskild gren av revisionen vid sidan av statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret, vilket medför vissa redaktionella jämkningar i instruktionens första avdelning 'gemensamma bestämmelser'. Under avdelningen 'särskilda bestämmelser', bör i nu gällande instruktion efter "1. Angående revision av statsverket. "2. Angående revision av riksbanken. "3. Angående revision av riksgäldskontoret. införas en ny avdelning med nedan angivna innehåll:

268 "4. Angående revision av statens

affärsverk.

§ 28. a) Domänverket. Revisorerna äga att vid sitt första sammanträde mottaga protokoll från Domänverkets stämma, av stämman avgiven berättelse över domänverkets förvaltning under förlidet räkenskapsår samt av stämman fastställd balansräkning per 31 / 12 samma år. b) etc. (Specialstadganden rörande varje annat verk, som genom lag bestämmes såsom ett statens affärsverk.) Övriga för revisionen erforderliga handlingar skola på rekvisition tillhandahållas revisorerna, värdehandlingar dock endast inom vederbörande affärsverk. "§ 29. Det åligger revisorerna att granska det kapitals ställning och förvaltning, som är av statsverket i affärsverk nedlagt, efter den tid som senast församlade revisorers granskning omfattar, skolande härvid noga tillses, huruvida de för detta kapitals tillskjutande gällande föreskrifter iakttagits. "§ 30. I den berättelse, som revisorerna jämlikt § 6 härovan skola upprätta över revision av statens affärsverk, äga revisorerna, när de därtill finna skäl, hemställa, att samtliga Kungl. Maj :ts eller samtliga Riksdagens representanter i affärsverkets stämma meddelat uppdrag må upphöra. Revisorerna må därjämte, därest så finnes påkallat, i denna berättelse framföra jämväl annan hemställan, vartill de enligt lag för affärsverk äro befogade." I sitt förslag här ovan har nämnden som synes utgått ifrån, att sammansättningen och valet av riksdagens revisorer skall

269 ske efter samma principer som hittills. Klart är emellertid, att den vidgade och i viss mån nya uppgift för statsrevisorerna, som nämndens förslag innebär, lätt frammanar frågan, huruvida icke revisorerna eller en del av dem böra utses med särskild hänsyn till uppdraget att avgiva yttrande rörande affärsföretagets förvaltning. Den lösning som då närmast erbjuder sig är att för detta ändamål utse särskilda revisorer. Definitivt ståndpunktstagande till detta spörsmål torde dock lämpligen kunna anstå till dess någon tids erfarenhet vunnits om hur den anordning verkar, som nämnden nu föreslår.

Kapitel IX. AFFÄRSVERKETS 1.

EGNA

ORGAN.

Stämman.

Stämman har högsta beslutanderätten rörande affärsföretagets förvaltning. På dess sammansättning beror i hög grad med vilken fasthet och skicklighet företaget skall fylla sin uppgift och styras mot sitt mål. Företagets uppgift inom folkhushållet är förvaltande av skogs- och jordegendom; samhällsintresset fordrar att denna förvaltning blir möjligast ekonomiskt effektiv, och det viktigaste, ehuru därför icke det enda kriteriet på uppnådd effektivitet blir, såsom i det föregående angivits, företagets förmåga att förverkliga sitt eget ekonomiska mål: högsta möjliga räntabilitet å i företaget nedlagt kapital. Att nämnden här talar om de fordringar som ur samhällsintressets synpunkt kunna eller böra ställas på företaget beror givetvis därpå, att företagets eget eller, vilket måste antagas vara detsamma, ägarens intresse ingalunda täcker hela det samhällsintresse, som är knutet till företaget och dess förvaltning. Detta gäller om varje företag, ej blott om allmänföretaget, ehuru själva det nyss anförda faktum eller rättare följderna av detsamma lättare observeras i de fall, där staten uppträder såsom företagare. Ansvaret för såväl ägarintressets som hela samhällsintressets tillgodoseende ligger då i en hand, och den olika räckvidden hos dessa bägge intressen samt den delvis bristande överensstämmelsen mellan dem framträder tydligare. En hög räntabilitet i ett statsföretag, utvunnen genom tillämpande av uppenbart låga löner eller uppenbart höga varupris, framkallar lätt befogad kritik mot staten för att den tillgodosett sitt vinstintresse på bekostnad av andra, samhälleligt berät-

271 tigade intressen, nämligen arbetarens och konsumentens. Företaget och dess ägare ha med andra ord tillgodosett det samhällsintresse som yttrar sig i kravet på en hög kapitalavkastning, men försummat det samhällsintresse som kräver både att företaget skall tillhandahålla sina varor till möjligast lägsta pris och att det skall medverka till en god lönestandard i landet. Problemet om ett så långt möjligt rättvist tillgodoseende var för sig av de speciella gruppintressen, ägarens, arbetarens och konsumentens, vilka tillsammantagna bilda det samhällsintresse, som är förknippat med produktionsföretaget, berör praktiskt taget hela den produktiva verksamheten i våra dagars samhälle. Att detta problem ännu långt ifrån är löst bör icke avhålla staten från att i första hand beträffande sina egna företag undersöka möjligheterna till en mer eller mindre långt gående lösning. I anslutning till denna uppfattning skall i det följande närmast behandlas frågan i vad mån man genom att på visst sätt sammansätta affärsföretagets, i detta fall domänverkets stämma kan lämna bidrag till problemets lösning. Den givna utgångspunkten är den, att man beträffande domänverket, liksom varje annat för den allmänna marknaden arbetande, produktivt företag, kan urskilja trenne intressegrupper, som var för sig kunna uppträda med samhälleligt sett befogade anspråk på att, naturligtvis inom tillbörliga gränser, få sina synpunkter beaktade vid företagets förvaltning. Den ena gruppen utgöres av ägaren, i förevarande fall staten, vars anspråk, utbekommande av högsta möjliga nettovinst från företaget, i viss utsträckning sammanfaller med samhällsintresset. Den andra gruppen bilda företagets avnämare, konsumenterna, vars krav på möjligast billig vara likaledes ligger i linje med hela samhällets intresse — åtminstone i den mån det gäller inhemska köpare. De i företaget anställda, tillsammans med ägaren utgörande producentgruppen, framföra sitt krav om möjligast höga löner och en god ställning i övrigt inom företaget. Även det kravet står i samklang med samhällsintresset, eftersom det i och för sig utgör ett samhällets intresse att dess medborgare utföra sitt arbete under möjligast gynnsamma betingelser.

272 Sett inifrån företaget löpa dessa olika intressen i ett viktigt avseende tillsammans, i ett annat gå de däremot åtskils. På den betydelsefulla punkt som rör företagets rationella bedrivande, tekniskt och administrativt, sammanfalla sålunda de trenne gruppernas intressen; ägaren, konsumenten och arbetaren ha alla intresse av, att företaget lämnar högsta möjliga utbyte mot minsta möjliga kostnader och arbete. Men detta gemensamma intresse bottnar i vitt skilda orsaker: resultatet av den rationella driften vill ägaren förvandla i ökad utdelning, arbetaren i högre lön och konsumenten i lägre pris. Skillnaden mellan de olika gruppernas intressen på sistnämnda punkt är uppenbarligen för stor, för att endera av parterna skall kunna godtagas såsom representant för de bägge andra. Ägaren vill icke överlämna sina intressen att förvaltas av konsumenten och arbetaren, och dessa i sin tur se icke i ägaren den fullgode bäraren av deras intressen. Även om statenägaren gäller detta. Staten är visserligen icke bara ägare av affärsföretaget utan också bärare av det samhällsintresse som kräver, att jämväl konsumentens och arbetarens intressen tillgodoses i företaget. Men den senare uppgiften tillkommer staten i egenskap av överhöghetsorgan, icke i egenskap av ägare. Och nämnden har upprepade gånger framhållit vikten av, att dessa bägge funktioner hållas isär. Såsom ägare har staten att främja sina företagsekonomiska intressen; statens representanter i företagets stämma äro i enlighet därmed i främsta rummet ombud för ägaren och ha att i stämman bevaka ägarintresset. Vid tillfällen då detta råkar i konflikt med annat påtagligt samhällsintresse, kommer dock helt naturligt lösningen att kännetecknas av det faktum, att staten har att främja både ägarintresset och samhällsintresset i dess helhet. Bland annat med hänsyn därtill kan visserligen statens-ägarens representation i företagets stämma göras så stark, att de statliga ombuden alltid besitta den slutliga avgöranderätten i stämman. Men principiellt och i sitt praktiska handlande äro och måste dessa ombud vara ägareomhud, och icke ombud för något av statens överhöghetsfunktion betingat, till sin omfattning

273 mer eller mindre obestämt samhällsintresse. Därför äro de ej heller ombud för något speciellt vare sig konsument- eller arbetarintresse. Men dessa bägge intressen finnas där, knutna till spörsmålet om företagsförvaltningen i vidsträckt mening, och ingen kan bestrida, att de icke intill en viss gräns sammanfalla med samhällsintresset. Såsom överhetsorgan har staten alltså skyldighet att främja dem, men också att sålla och väga dem och hålla dem inom de gränser, över vilka de var för sig icke längre stå i samklang med utan råka i strid mot samhällsintresset. Frågan är nu, om dessa särintressens beskaffenhet motivera, att de givas en erkänd och bestämt anvisad plats att verka direkt inom företaget, eller om de skola vara helt hänvisade till att utifrån yttre angreppspunkter söka nå den alltid temporära lösningen av det motsatsförhållande, som på vissa punkter och av olika orsaker råder mellan dem och ägarintresset. Det sista är vad som nu i regel sker inom den ekonomiska företagarvärlden. I företaget är ägarintresset det enda, som officiellt får göra sig gällande. Konsumenterna få genom sammanslutningar eller genom konkurrensens hjälp hävda sina intressen gentemot ägarintresset, arbetarna få göra detsamma med hjälp av sina fackorganisationer. Bägge grupperna — och även den tredje, ägaren, vilket dock här kan bortses ifrån — utnyttja därjämte sitt politiska inflytande för att hos statsmakterna få sina intressen allt vidare erkända såsom ett samhällsintresse. Där det lyckas dem, griper staten in med sin lagstiftning för att modifiera ägarens inflytande, exempelvis genom förbud mot truster och monopol, genom arbetarskyddslagstiftning, lag om arbetstid, minimilöner etc Förhållandet mellan de olika intresseriktningarna blir på detta sätt ett latent krigstillstånd, där ägaren förskansad inom företaget angripes utifrån av de bägge andra grupperna, vilkas intressen dock ingalunda sammanfalla. Nämnden skall icke fördjupa sig uti den allt mer allmänna, delvis från sociala och politiska grunder utgående diskussionen rörande verkningarna av detta tillstånd och möjligheten att få en ändring däruti, en disDom änverket.

274 kussion som dock hittills i huvudsak begränsats till att avse frågan om arbetarintressets inställning till företaget. Här gäller det ju blott att undersöka, om och i vad mån intressemotsättningarna kunna utjämnas eller mildras i ett statligt affärsföretag av domänverkets typ. I den utsträckning konsumenternas och arbetarnas anspråk och intressen beträffande domänverket sammanfalla med samhällsintresset ha statsmakterna skyldighet att tillgodose dem eller i varje fall att ej stå dem emot. Varje positivt ingrepp från statsmakternas sida av den natur, att det avser att tvångsvis bereda viss, materiell förmån åt konsumenter eller arbetare på bekostnad av ägarintresset, bör dock ha allmängiltighet för hela det produktionsområde, som beröres av ingreppet. Det statliga affärsföretaget bör icke — nämnden har flera gånger framhållit detta — ensamt göras till föremål för någon socialpolitisk särlagstiftning, som kan försvaga dess konkurrensförmåga och försvåra en jämförelse av det företagsekonomiska resultatet med det som framkommer vid liknande enskilda företag. Statsföretaget skall lagligen kunna åläggas samma allmänna prestationer som likartade enskilda företag, men heller icke mera. Det må sålunda i regel icke ifrågakomma att för allmänföretaget utfärda bestämmelser om exempelvis maximipris eller minimilöner, vilka icke skola gälla för motsvarande enskilda företag. Värdet av att lagstiftningsvägen driva dylika ingrepp vidare långt kan för övrigt starkt betvivlas. Innan staten direkt och i detalj omhändertager en konsument- eller arbetargrupps intressen inom ett företag och ansvarar för att de bli tillgodosedda, böra i varje fall de naturliga bärarna av intressena givas tillfälle att själva fritt främja dem, naturligtvis utan att andras samhälleligt berättigade intressen trädas för nära. Denna möjlighet besitta visserligen de olika intressegrupperna redan nu, åtminstone i viss utsträckning, men nämnden anser icke det sätt, till vilket de olika grupperna inom det samhälleliga produktionslivet hittills varit hänvisade för att främja sina intressen inom respektive företag, vara det bästa för vare sig de skilda in-

275 tressegrupperna eller för företaget i dess helhet. Att som nu sker organisationsmässigt tillerkänna endast ägarintresset inflytande inom företagets förvaltning innebär en konstruktion, som strider mot det faktum, att även arbetarna och konsumenterna ha berättigade intressen att där tillvarataga. Den rätt till inflytande inom företaget, som förvägras bägge sistnämnda intressegrupper, söka dessa också ersätta genom att utifrån öva tryck på företaget och dess ledning. Därmed korrigeras det organisatoriska felet, men ingalunda alltid på ett lyckligt sätt. Genom att ställa konsumenterna och arbetarna utan inflytande i företagsförvaltningen har man nämligen befriat dem från ansvar för denna och avstått från att taga i anspråk de materiella och intellektuella bidrag till företagets utveckling, som måhända annars från dessa gruppers sida frivilligt kunde lämnas. Ingen har i bindande form krävt deras medansvar för och medverkan till företagets rationella utveckling; deras angrepp på ägarens vinstintresse kan endast begränsas av det egna intresset av företagets fortbestånd. Ovedersägligen komma också intressemotsättningarna inom ett så organiserat företag ofta att präglas av onödig hetsighet och bitterhet, beroende på att parterna äro mer eller mindre okunniga om varandras intentioner och ej förtrogna med förutsättningarna för det ena eller andra intressets tillgodoseende. Ett missnöje inom ena eller andra gruppen kan därigenom lätt utvecklas till en för företaget steril strid om delning av verksamhetens resultat, ej till en befruktande strävan att till gagn för samtliga parter förbättra hela resultatet. Överhuvud är det nuvarande sättet för lösande av intressemotsättningarna mer ägnat att skärpa och understryka än att avlägsna eller mildra dem. Genom att låta de olika grupperna få direkt inflytande i företaget för att där själva främja sina intressen, upphäver man givetvis icke motsättningarna dem emellan. Konfliktanledningar komma alltid att förefinnas, konflikter likaså. Man garderar sig ej ens mot att lösningen av en konflikt sökes ernådd med medel, som ligga utanför företagets domvärjo. Vad man vinner är först och främst ett klart erkännande av att konsu-

276 ment- och arbetargrupperna principiellt äga rätt att vid sidan av ägargruppen få sina intressen tillgodosedda inom företaget. Därav följer omvänt, att företagsintresset kan förväntas allt klarare framstå också såsom ett konsumenternas och ett arbetarnas intresse, vilket de ha att med ägaren främja och bära ansvaret för. Avgörandet om resultatets fördelning sker efter öppen och förtroendefull överläggning emellan i princip likaberättigade parter, som samtliga äro förtrogna med företagets ekonomiska möjligheter. Det är att förvänta, att detta skall verka återhållande på lusten att bryta sig ut ur företaget eller öppna konflikt med detsamma. Möjligheter att tillgodose berättigade krav från ena eller andra intressegruppens sida komma först odh främst att av alla parter sökas inom företaget, genom rationalisering och intensifiering av driften, genom uppslag till andra administrativa eller tekniska nyordningar, genom ökad anspänning av hela produktionskraften. Nämnden hyser därför den uppfattningen, att det i regel skall visa sig vara till gagn för såväl företagsintresset som samhällsintresset i dess helhet att låta även arbetare- och konsumentgrupperna få representationsrätt i företaget och därmed direkt inflytande över dess förvaltning. Helt visst kan det tänkas fall, där denna regel icke håller. Det arbetare- eller konsument-intresse, som är förbundet med företaget, kan av olika skäl för den enskilde individen te sig allt för obetydligt för att förmå sporra till några insatser, avseende att befordra hela företagets bästa. Särintresset kan också, särskilt då det gäller konsumentintresset, tänkas vara så influerat av andra, mot företaget stridiga intressen, att dess bärare för den skull icke känner någon starkare samhörighet med företaget eller ens kan förväntas uppträda lojalt mot detta. Det måste därför i varje särskilt fall undersökas, vilka grupper som skäligen kunna antagas hysa verkligt intresse av att bliva representerade och, utan att företagets intressen skadas, kunna beviljas representationsrätt. Den kursiverade reservationen är avgörande; särintressena få givetvis icke vara av den art, att företaget riskerar att allvarligt skadas genom deras framsläppande i före-

277 tagsledningen. Ett försvagande av företaget medför ett försvagande av dess förmåga att tillgodose de med företaget förknippade särintressena. Om en viss intressegrupp i själva verket skulle betrakta ett sådant försvagande såsom en fördel för egna huvudintressen, så innebär detta, att dessa äro förlagda utanför och stå i strid med företagets intressen. Motivet för intresserepresentationen är, att den skall bidraga till ett bättre fyllande av företagets samhälleliga uppgift och därmed vara till gagn för särintresset. Det senare får icke främjas på bekostnad av det hela. De grupper, som jämte ägaren närmast hava intressen att Konsumentf)tt}'CSSCtS

bevaka i domänverket äro, såsom redan nämnts, konsumenterna och de i företaget anställda, arbetarna. Bland den förra gruppen kan i detta fall av flera skäl icke gärna komma ifråga andra än förstahandskonsumenter, företagets direkta avnämare. Vilka äro domänverkets avnämare? Av det jämförelsevis ringa försågade virket går den övervägande delen, över 90 procent, till olika utländska köpare. Av övrigt virke, på rot eller upphugget, säljes huvudmassan till trävarubolagen för förädling, en del går till täckande av lokala ortsbehov, en del uppköpes av mellanhänder, o. s. v. Beträffande jordbruksdomänerna utgöra arrendatorerna ett slags avnämare, deras intressen gå liksom virkesköparnas ut på att erhålla varan, i detta fall den utarrenderade jorden, för möjligast lägsta pris. Uppenbarligen är det, sådant det internationella ekonomiska livet ännu gestaltar sig, uteslutet att giva de utländska köparna representationsrätt i företaget. Då nu praktiskt taget hela virkesförädlingen är inriktad på export, varav följer att varans pris bestämmes på utlandsmarknaden, blir det inhemska konsumentintresse, som för närvarande är knutet till företagets virkesförädling, av så ringa omfattning, att det icke finnes någon anledning att ifrågasätta särskild representation för detsamma. Bland köparna av det övriga virket torde mellanhänderna omedelbart kunna utmönstras. De uppträda både vid köp

?'C~

presentation.

278 och försäljningar under fri konkurrens och deras intresse av att kunna göra hög mellanhandsvinst på korta affärer lärer näppeligen sammanfalla med domänverkets varaktiga intresse på sådant sätt, att det skulle finnas anledning bereda dem inflytande i företaget. De oftast smärre och tillfälligt uppträdande köparna för fyllande av vissa lokala virkesbehov sakna varje organisation, vilket under alla förhållanden torde utgöra ett praktiskt hinder för att låta dem bliva representerade. Återstår huvudgruppen av köpare, den stora trävaruindustrin. I vad mån har denna grupp ett berättigat behov av särskild representation i företaget och i vad mån kan detta i sin helhet gagnas av en sådan representation? Spörsmålet om konsumentintressets tillgodoseende i företaget blir i viss mån ett annat när det gäller ett företag arbetande i fri konkurrens, än då fråga är om ett monopolföretag. I det senare fallet är konsumenten, ställd utanför företaget och utan särskilt stöd av statsmakterna, ganska hjälplös gentemot monopolets prispolitik. Beträffande ett allmänföretag, där strävan efter företagarvinst aldrig får förkväva hänsynen till andra berättigade intressen, måste därför i dylikt fall särskilda anordningar vidtagas till skydd för konsumentintresset. Ett under effektiv konkurrens med enskilda företag arbetande allmänföretag saknar däremot möjlighet att driva oskälig prispolitik. Under fri konkurrens får köparen betala marknadspriset, varje försök från allmänföretagets sida att hålla högre pris driver automatiskt köparen över till konkurrenterna. Domänverket arbetar i konkurrens med andra virkes försäljare och får tillämpa marknadens pris. På vissa ställen i landet dominerar visserligen domänverket på salumarknaden. Men den är därmed icke i stånd att föra en av den allmänna marknaden oberoende prispolitik. Snarare synes det vara köparna, trävaruindustrin, som suttit inne ined makten att utan tillräcklig hänsyn till det allmänna marknadsläget bestämma priserna å domänverkets virke. Det har i varje fall klagats över att de större köparna genom sammanslutningar och överenskommelser tryckt priserna å kronovirket under marknadens nivå, varvid

279 de haft god hjälp av den omständigheten, att de själva i regel äga stora skogstillgångar, tjänliga som reserv för det fall, att domänverket sökte genom att minska tillförseln driva upp priserna. Denna köparnas starka ställning och förhandenvaron av konkurrens på salumarknaden gör naturligtvis, att en konsumenernas representation inom domänverket icke kan motiveras såsom en ren skyddsåtgärd för det speciella konsumentintresset. V a r e intresserepresentation avser emellertid att vara till gagn icke bara för vederbörande intressegrupp utan också för företaget i dess helhet. Intet tvivel kan råda därom, att representamer för den stora trävaruindustrin skulle kunna tillföra domär.företaget goda råd och impulser rörande det egentliga skogsbrukets planläggning och skötsel. Där dessa ledde till ett allmänt förökande och förbilligande av produktionen, bleve det till gagn för både företaget och konsumentintresset. Ur den synpunkten vore en särrepresentation berättigad och icke utan betydelse. Men domänverket gör annat än idkar skogsskötsel och skogsförsäkning, det driver också virkesförädling. Visserligen hittills blott i liten skala, men enligt nämndens mening, närmare motiverad i en föregående avdelning, bör domänverkets förädlingsverksamhet kunna väsentligen utbyggas. Att under sådana förhållanden giva den enskilda trävaruindustrin — ty det är ju den kopargrupp det här gäller — direkt inflytande i statsföretagets förvaltning vore att låta det ena konkurrentföretaget trängt, in i och delvis leda det andra. Säkerligen skulle det ej av någon ifrågasättas, att ett enskilt företag skulle frivilligt upptaga ombud för konkurrerande företag i sitt högsta bestämmande organ. Den risk för företagsekonomin, som därav kunde följa, skall ej heller det statliga affärsföretaget utsättas för. Hur stor anledning det än vore att tilltro de enskilda konkurrentföretagens eventuella representanter i domänverksstämman viljan att känna och handla enbart till statsföretagets bästa, kan man dock icke bortse ifrån, att det komme att föreligga en alltför stor frestelse att ensidigt handla

280 efter det egna företagets bästa. Det bleve lätt konkurrensintresset snarare än konsumentintresset som, om än mera omedvetet, komme att bestämma dessa representanters hållning till föreliggande frågor. Deras ställning skulle därtill bli utåt ytterst ömtålig och deras gärningar ofta misstydda. Nämnden finner således, att en konsumenternas representation i domänverket icke skulle vara till företagets gemensamma bästa. Det är med beklagande den konstaterar, att det icke i detta fall lyckats att finna en form för att till det helas gagn göra konsumentintressets bärare direkt medverkande och medansvariga i företaget. En säregen mellanställning som på en gång avnämare och producenter inom företaget intaga domänverkets arrendatorer på de egentliga jordbruksegendomarna. De arrendera delar av de av domänverket förvaltade tillgångarna, vilka de i sin tur självständigt förvalta under arrendetiden. Deras intresse är att få fastställt billiga arrendevillkor. Över själva produktionsprocessen äga de alltid själva att bestämma. Vare sig ur företagets eller ur arrendatorernas synpunkt torde det vara påfordrat med någon särskild representation för dem i företagets stämma. Sedan arrendeavtalet fastställts — i regel för en tid av 10 å 20 år — äro parterna i stort sett oberoende av varandra och arrendatorerna torde icke genom att givas inflytande i företaget kunna främja företagsintresset. Arbetarnas (i det följande avses med begreppet arbetare alla i företaget arbetande) särintresse går ut på att erhålla högsta möjliga lön och bästa möjliga arbetsvillkor i övrigt. Vid tilllämpandet av principen om marknadslön i ett företag sker lönesättningen formellt under fri konkurrens, vilken dock i realiteten kraftigt regleras av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer. Som en följd härav är den reella lönenivån inom ett och samma produktionsområde ofta i stort sett likartad. Däremot kunna arbetsvillkoren i övrigt vara ganska skiftande vid olika företag, och arbetarna ha här ett påtagligt intresse att bevaka inom allmänföretaget.

281 Vilja arbetarna varaktigt främja sina särintressen inom det företag de äro medarbetare uti, måste de lära sig inse nödvändigheten av att först främja hela företagets intressen. Domänverket har såsom självständigt affärsverk att bära sina egna kostnader, inklusive arbetslönerna, och lämna skälig vinst å det förvaltade kapitalet. Staten är ej längre den, som i viss utsträckning fastställer och garanterar löner och övriga arbetsvillkor; ur statskassan, d. v. s. ur övriga medborgares tillgångar böra inga bidrag förväntas till täckande av kostnader eller driftförlust annat än möjligen under alldeles exceptionella förhållanden, tvärtom måste anspråken på en rimlig avkastning av kapitalet i hela samhällets intresse upprätthållas. Arbetarnas anspråk på goda arbetsförhållanden kunna därför i längden tillgodoses endast genom stegring av företagets effektivitet och beskärning av döda kostnader. Det är på detta faktum nämnden bygger sina förhoppningar om att också för företaget självt goda resultat skola framgå av att arbetarnas särintressen bli direkt representerade i företaget. Arbetarna äro ekonomiskt knutna till allmänföretaget, i vilket de i egenskap av medborgare i staten för övrigt äro meddelägare, och de ha "ett faktiskt intresse av att detsammas drift hålles uppe på en effektivitetsnivå, som gör det ekonomiskt bärkraftigt och sätter det i stånd att gå i täten bland likartade ekonomiska företag beträffande arbetsvillkoren. Att personalen i grunden har ett sådant intresse är ju icke detsamma som att den inser detta sitt intresse. Nämnden hyser emellertid den tillförsikten, att, i vad det alltjämt brister beträffande denna insikt, själva känslan av att vara delaktig i ansvaret skall skärpa synen för sammanhanget mellan företagets och personalens intressen. Ur företagets synpunkt gäller, att personalens erfarenhet från det dagliga arbetet är av stort värde för ett riktigt ordnande av företagets skötsel." Citatet är hämtat ur nämndens statsbanebetänkande. Liksom nämnden i detta föreslog en representation för statsbanornas personal i statsbanestämman vill nämnden här föreslå, att de i domänverket arbetande beredas representation i domänverks-

282 stämman. Med inflytande i företaget följer medansvar för detsamma ; arbetarna ha att i full utsträckning ställa sin duglighet, sina erfarenheter och sina insikter till företagets tjänst. Antalet repre- Agarens representation i stämman skall vara nog fyllig för mttet för deras a ^ m e c - kraft kunna giva uttryck åt ägarens intentioner, samutseende. tidigt som den inom sig måste ha tillgång till nödig sakkunskap för att med omdöme och auktoritet kunna fälla ett avgörande i företagsekonomiska frågor. Med hänsyn till domänföretagets rätt mångskiftande verksamhet, skogsbruk, förädlingsindustri och jordbruksförvaltning m. m., anser nämnden, att statsrepresentanternas antal icke bör sättas lägre än till 16. Därjämte bör ägaren utse stämmans ordförande. Sättet för utseende av statsombud i domänverksstämman föreslår nämnden blir detsamma som i statsbanebetänkandet — sid. 314 ff. — föreslagits beträffande statsbanestämman. Vardera kammaren väljer alltså fyra ombud, vilket tillsammans gör åtta, och regeringen utser likaledes åtta ombud jämte ordförande för stämman. Mandattiden är fyra år, men de av riksdagen valda ombudens mandat böra successivt utlöpa med ett varje år. Första gången få de sålunda väljas av vardera kammaren för resp. 1, 2, 3 och 4 år, men därefter en åt gången för fyra år i sänder. Kungl. Maj :ts ombud böra, i likhet med riksdagens, utses för fyra år, men mandaten böra här lämpligen utlöpa med tvenne varje år. Ordföranden bör utses för fyra år. Riksdagens ombud utses genom direkta val. Nämnden har tidigare framhållit, att statsmakternas ombud måste ha det avgörande inflytandet på stämman och därmed på hela förvaltningens allmänna inriktning. I korthet må blott erinras om, huru detta motiverats med att ägaren får anses vara den som har det starkaste intresset av företagets framgång, varjämte statsombuden icke kunna undgå att känna sig såsom representanter också för hela samhällsintresset. Statsombuden måste därför alltid utgöra ett flertal gentemot varje annan särrepresentation eller kombination av särrepresentationer.

283 Därav följer, att antalet arbetar ombud i stämman ej får vara så stort, att ej statsombuden hava en klar majoritetsställning. Men å andra sidan är det önskvärt, att arbetarrepresentanternas antal ej blir mindre, än att hos dem frammanas känslan av ett faktiskt medinflytande i företaget; stämmans självständighet och omsorgsfulla prövning av föreliggande frågor kan endast vinna därpå. Nämnden förordar, att företagets arbetare få tillsammans utse åtta ombud, hälften av statsombudens antal. Liksom domänverkets verksamhet omfattar flera olika grenar är den erfarenhet, som de i företaget anställda kunna tänkas tillföra företagsledningen, fördelad på flera olika grupper. Själva sammansättningen och storleken av dessa grupper samt vissa arbetens karaktär av säsongarbete m. m. försvåra det tekniska anordnandet av arbetarnas representationsrätt. Bland dem, som böra få utse representanter, märkas först de egentliga förvaltningstjänstemännen, till vilken grupp kunna hänföras befattningshavare fr. o. m. nuvarande assistenter och uppåt. Inom denna förvaltningsgrupp kunna särskiljas trenne delgrupper: byråpersonal, med tjänstgöringen förlagd huvudsakligen inom domänstyrelsen; skogsstatens förvaltningspersonal: överjägmästare, revirförvaltare e t c ; samt driftsledare och förvaltningspersonal inom träförädlingsindustrin, vilken grupp dock än så länge sammanfaller med skogsstatens förvaltningspersonal. Byråpersonalen uppgår till omkring 100 personer, och skogsstatens förvaltningspersonal till cirka 300. Till den fast anställda personalen hör också den s. k. bevakande personalen, omkring 800 kronojägare, därav cirka 600 ordinarie. Fast anställda äro också ett 150-tal ordinarie och extra skrivbiträden. Slutligen kommer den stora gruppen av arbetare i skogarna, flottlederna och vid sågverken. Den kan, såsom redan nämnts, under högsäsongen på vintern uppgå till tolv a femton tusen man. Bestämmelser rörande själva valet hava knappast sin plats i domänverkslagen. Denna bör angiva endast antalet ombud,

284 som skola av arbetargruppen utses och deras mandattid, medan Kungl. Maj :t bör fastställa en valordning. Nämnden förutsätter, att olika personalgrupper skola givas tillfälle att framföra sina synpunkter, innan valordning utfärdats. För egen del vill nämnden här i korthet angiva sin ställning till olika detaljfrågor, som kräva beaktande vid valordningens utarbetande. Nämnden utgår ifrån, att valet av ledamöter skall ske inom skilda grupper. Anledningen därtill är bland annat den, att ett samfällt val får anses uteslutet vid domänverket, där en betydande del av den nödvändiga arbetsstyrkan ligger inne endast en del av året och till sin storlek kan skifta avsevärt från ett år till ett annat. Vill man att olika erfarenheter och uppfattningar skola till gagn för företaget få göra sig gällande, bör också en sådan valordning undvikas, som kan leda till att en majoritetsgrupp utser samtliga åtta ledamöter. Fördelningen av valrätten inom den samlade arbetargruppen måste alltid bli mer eller mindre godtycklig i brist på fullt objektiva fördelningsgrunder. Efter prövning av olika tänkbara lösningar vill emellertid nämnden förorda, att den egentliga förvaltningsgruppen, inom vilken en rik administrativ och teknisk erfarenhet är samlad, får utse två ledamöter; den bevakande personalen, med vilken skrivbiträden och likställda böra få rösta, en ledamot; samt hela den övriga delen av arbetargruppen fem ledamöter. Det bör vid bedömandet av grunderna för mandatens fördelning icke förbises, att den högre förvaltningspersonalen på grund av sin tjänst har tillfälle att direkt inför företagsledningen framföra och med den diskutera sina synpunkter på frågan om företagets skötsel. Beträffande valsättet i övrigt torde grupperna förvaltande personal och bevakande personal böra utse sina ledamöter genom allmänt val. De som tillhöra någon av dessa grupper äro i regel mera fast anställda i företaget, och det möter inga svårigheter med anordnande av själva valproceduren. För skogs-, flottnings- och industriarbetarna är däremot förhållandet ett annat. Särskilt vad de bägge förstnämnda grupperna

285 beträffar växlar icke blott antalet med konjunkturerna och årstiderna, utan själva arbetarstocken kan delvis bli en annan år för år, beroende på till vilka trakter avverkningarna och drivningarna förläggas. Någon uttömmande redogörelse för huru dessa i domänverket sysselsatta arbetare fördela sig i avseende å olika kategorier och anställningstid har nämnden ej kunnat införskaffa. Vid full drift stiger såsom nämnts arbetarantalet under viss tid på vinterhalvåret till tolv a femton tusen man. Hälften därav torde utgöras av s. k. fasta skogsarbetare, torpare, lägenhetsägare och arrendatorer å domänverkets ägor. I regel torde denna grupp ha mera stadigvarande arbete, omkring 200 dagar om året och däröver, i domänverkets skogar. Den årliga anställningstiden för de övriga arbetarna växlar däremot avsevärt på grund av hela skogsbrukets natur, från att omfatta ett par veckor på året till praktiskt taget hela året. En del av dessa arbetare, särskilt bland skogshuggarna, anställas ej direkt av företaget utan av personer, som åtagit sig visst arbete på entreprenad. Under sådana förhållanden är det tydligtvis uteslutet att låta valproceduren för denna grupp ske i form av allmänt val. Många av arbetarna vore kanske vid valtillfället ej i företagets tjänst, och de tekniska svårigheterna för anordnande av en allmän omröstning skulle även i övrigt helt visst visa sig vara mycket stora. Det finnes visserligen utvägen att stadga en viss årlig minimianställningstid i verket såsom villkor för rösträtt, men oavsett svårigheten att här draga en rimlig gräns, anser nämnden ett sådant stadgande mindre lämpligt, då det skulle avskära många från rätten att deltaga i valet, vilkas arbete är för företaget lika nödvändigt och betydelsefullt som deras, vilka ha en längre anställningstid. Nämnden vill i stället förorda, att arbetarna i denna grupp få utse ledamöter till stämman genom sina resp. fackorganisationer. Genom frågeformulär eller på annat sätt kan utrönas, vilka organisationer flertalet av arbetarna tillhör. Utvägen att låta en sammanslutning utöva val och representation för sina medlemmar tillgripes ju ofta i liknande fall, och nämnden är

286 förvissad om att de organisationer, som här kunna ifrågakomma, skola veta att med omsorg och ansvarskänsla förrätta sitt val. Såsom en slags mellanform kunde visserligen tänkas, att vederbörande organisation finge allenast avgiva förslag till lämpliga kandidater, medan Kungl. Maj :t bland de sålunda föreslagna utsåg representanter. Därmed vore emellertid dessa i viss mån att anse såsom ombud för Kungl. Maj :t. För övrigt skola arbetarna icke givas sin representationsrätt motvilligt och under förbehåll, det skall tvärtom visas dem ett öppet, till motsvarande mått av ansvar förpliktande förtroende. Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna om utseende av ledamöter böra, åtminstone beträffande förvaltningspersonalen, närmare angiva från vilket specialområde, skogsbruket, industrin eller byråtjänsten, vederbörande ledamot borde hämtas. Det är nämligen, som förut framhållits, av vikt att olika gruppers erfarenhet blir representerad. För närvarande torde emellertid inga sådana bestämmelser vara erforderliga. Om däremot domänverkets förädlingsindustri utbygges, kan det måhända visa sig lämpligt att genom särskilda stadganden trygga valet av en ledamot i stämman från industrins förvaltningspersonal. För övrigt ligger det i sakens natur, att bestämmelserna om antalet arbetarombud och sättet för deras utseende måste komma att undergå omprövning med hänsyn till gjorda erfarenheter och företagets utveckling. Enligt nämndens förslag skulle sålunda domänverksstämman komma att bestå av, förutom den av Kungl. Maj :t utsedde ordföranden, 24 ledamöter, varav Kungl. Maj :t, riksdagen och arbetargruppen välja vardera 8. Suppleanter.

I förslaget till organiserande av statsbanestämman upptog nämnden icke suppleanter för stämmans ledamöter. Nämnden anförde därom följande.

"Med den storlek och sammansättning stämman har synes tillfälligt förfall för någon enstaka representant icke medföra någon mera allvarlig olägenhet. I varje fall äro olägenheterna

287 av ett suppleantsystem så väsentligt större, att ett sådant icke bör komma till tillämpning. Dessa olägenheter äro framför allt, att rekryteringen av stämman lätt kan komma att ske via suppleantplatserna. Personer, som ursprungligen icke avsetts som ordinarie ombud, men uppförts som suppleanter och eventuellt ryckt in vid avgång, anser man sig vid ett nytt val ej vilja skjuta undan. De bliva på detta sätt lätteligen valda, ehuru under tiden lämpligare kandidater tillkommit. Detta är icke gagneligt för en god rekrytering. Om man direkt företager nytt val vid ombuds avgång, hava de, som skola välja, städse fullt fria händer och kunna välja uteslutande efter kvalifikationerna. Med en så lång mandattid som fyra år kan avgång någon gång komma att inträffa, utan att fyllnadsval före nästa stämma medhinnes. Men hur stor är sannolikheten härför? Kungl. Maj :t kan vid avgång av någon regeringens representant omedelbart utse ny, riksdagen kan företaga val under den tid den är samlad, vilket är fallet vid tiden för stämmans ordinarie sammanträde, och trafikantorganisationerna och personalen kunna antingen utan tidsutdräkt eller i vart fall under loppet av ett år företaga val. Ovanberörda möjlighet torde alltså äga så ringa praktisk betydelse, att den icke uppväger olägenheterna med suppleantsystem." Ovan anförda skäl äga giltighet även i förevarande fall, och förty föreslår nämnden intet suppleantväsen till domänverksstämman. Statsmakterna kunna endast genom att bestämma innehållet Nyprövning i affärsverkslagen och genom att välja stämmans flertal öva in- av mandatflytande på affärsverkets förvaltning. Då affärsverkslagen allenast skall angiva vissa huvudgrunder för förvaltningen blir det genom sina ombud i stämman, som staten utövar sin beslutanderätt i det aktuella fallet. I ett enskilt bolag äro stämmans ledamöter i egenskap av ägare representanter för sig själva, de kunna alltid giva ett omedelbart uttryck för sin vilja och mening om företags förvalt-

288 ningen. Vore det så, att samtliga statsombud i stämman ställdes på omval varje år, komme statens-ägarens möjlighet att snabbt ingripa i företagsledningen att bliva i det närmaste jämställd med bolagsdelägarens. Om åter, i enlighet med nämndens förslag, stämman normalt omsattes successivt under loppet av fyra år, måste anordning skapas för att staten må kunna i mera utomordentliga fall verkställa en snabb och total förnyelse av sina ombud. Förutsättningarna för ett dylikt ombyte äro för handen, då eventuella motsättningar mellan staten och dess stämmoombud lett till en spänning, som endast kan lösas genom att nya ombud utses. Tänkbart är emellertid, att icke blott ägarintresset utan hela det med företaget förenade samhällsintresset någon gång kan få berättigad anledning påfordra nyval. Ur den synpunkten bör möjligheten att göra en total förnyelse av ombuden utsträckas att omfatta stämmans samtliga ledamöter. För att understryka det totala nyvalets karaktär av nödtvungen åtgärd anser nämnden, att initiativet till omprövning av samtliga stämmoledamöters mandat-bör ligga hos en utanför företaget stående institution. Nämnden vill överlämna denna initiativrätt åt riksdagens revisorer, vilka ha att granska och yttra sig över med företagskapitalets ställning och förvaltning sammanhängande spörsmål. Att initiativet bör utgå från riksdagsrevisorerna även när fråga är om nyprövning av andra än jfafjombudens mandat grundas på att riksdagens revisorer vid sin granskning företräda det allmänna samhällsintresse, som är knutet till företaget. Särintressenas representation i företagets stämma är motiverat av att dessa intressen delvis sammanfalla med och kunna göras fruktbara för samhällsintresset. Utifrån detta prövas därför samtliga ombudens utförande av sitt uppdrag. Varje grupp för sig har naturligtvis rätt att anlägga sina speciella synpunkter vid val av ombud. Men en riksdagens hemställan till samtliga valgrupper om nyprövning av mandaten innebär en allvarlig, i offentlig form given uppmaning att vid valet beakta hela det samhällsintresse, företaget företräder.

289 Gången vid en hemställan om föranstaltande av nyprövning av mandaten blir följande. Därest riksdagens revisorer vid sin granskning funnit skäl därtill föreligga, hemställa de att Kungl. Maj :ts eller riksdagens ombud meddelat uppdrag må upphöra, samt att nyprövning skall ske av övriga ledamöters uppdrag. Beträffande Kungl. Maj :ts ombud avgör Kungl. Maj :t, huruvida vederbörande ombud skola vid uppdraget bibehållas. Beträffande riksdagens ombud ställas de så snart ske kan på omval; riksdagen avgör alltså i och med detta, huruvida ombuds mandat skall förnyas eller överlämnas åt annan. Beträffande slutligen de av arbetarintressenter utsedda ledamöterna skall ny valförrättning ovillkorligen äga rum efter det riksdagsrevisorerna påfordrat nyprövning. Det ankommer då på Kungl. Maj :t, att, i likhet med vad fallet är i fråga om ordinarie val, snarast utfärda de för nytt val erforderliga föreskrifter. Med hänsyn till att domänverkets rörelse spänner över olika produktionsgrenar ooh i hög grad är beroende av och måste anpassas efter skiftande konjunkturer torde stämmans ledamöter komma att få ägna ej oväsentlig tid åt att hålla sig å jour med företagets verksamhet och behov. Nämnden anser därför, att till ledamöterna bör utgå särskilt arvode. För att dock poängtera uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag föreslås arvodet satt så lågt som 500 kr. om året. Vid resor och sammanträden bör utgå dagtraktamente och reseersättning efter samma grunder som gälla för riksdagens ledamöter. Åt ordföranden bör särskild ersättning kunna av Kungl. Maj:t fastställas.

Arvode.

Nämndens förslag till fixerande i sina huvudgrunder av domänverksstämmans och styrelsens uppgifter och därmed organisatoriskt sammanhängande bestämmelser om sammanträden etc. ansluter sig i allt väsentligt till nämndens tidigare, motsvarande förslag beträffande statsbanestämman. Detta återfinnes jämte motivering i statsbanebetänkandet, sid. 323 ff. Därifrån hava hämtats de i följande framställning infogade citaten, och framställningen är även i övrigt lagd i nära anslut-

Stämmans uppgifter.

Domänverket.

1Q

290 ning till motsvarande partier i statsbanebetänkandet. De sakliga skiljaktigheter, som komma till synes här nedan, äro i stort sett inga andra än sådana, som naturligen betingas av skillnaden mellan statsbanornas och domänverkets uppgifter och verksamhet. Det är redan sagt, att det omorganiserade domänverkets stämma har en ställning och uppgift, som i viktiga delar motsvarar bolags- eller andelsstämman i ett såsom aktiebolag eller andelsförening organiserat företag. Sedan staten fastställt domänverkslagen (inrymmande också motsvarighet till bolagsordning), är staten endast genom sina ombud i stämman beslutmässig i företaget. Härav följer, att stämman bör utse styrelse och, efter granskning av dess förvaltning genom likaledes av stämman utsedda överrevisorer, besluta om ansvarsfrihet för densamma. Att låta någon annan, utanför företaget stående korporation, fullgöra dessa uppgifter, skulle strida mot affärsverkets hela ställning som självständigt företag. Nämnden föreslår, av skäl som närmare utvecklas i samband med frågan om styrelsens sammansättning, att styrelsen skall vara kollektiv och bestå av sex i affärsverket icke anställda, av stämman valda ledamöter jämte affärsverkets chef. Den senare utses av styrelsen, icke av stämman. Stämman har sålunda att välja sex personer att jämte generaldirektören (verkets chef), vilken såsom självskriven ledamot av styrelsen icke blir föremål för val på stämman, utgöra verkets styrelse. Stämman har vidare att efter granskning av styrelsens förvaltning besluta om ansvarsfrihet. För den händelse stämma vägrat styrelse eller ledamot därav ansvarsfrihet, kan ju fråga uppkomma, huruvida skälen till vägran äro sådana, att åtal mot styrelsen eller någon dess ledamot bör företagas. Det kunde väl tänkas, att stämman fattade beslut även härom. Lämpligare synes emellertid vara, att denna fråga hänskjutes till Kungl. Maj :t. Något mot företagets nya ställning stridande innebär det icke att lägga åtalsbeslut hos Kungl. Maj :t, som därvid kan anses företräda både ägarens och det allmännas intresse.

291 Ytterligare har stämman att fastställa balansräkning för företaget, angivande dettas ställning vid senast förlupna räkenskapsårs utgång. Företagets av stämman fastställda balansräkning är det officiella aktstycke, vari företagets och därmed det i detsamma nedlagda statskapitalets ställning bringas till statsmakternas kännedom. Densamma skall, jämte bokslut i övrigt, överlämnas till Kungl. Maj :t och till riksdagens revisorer och kommer såmedelst att kunna bliva till den användning för belysning av statens ekonomiska ställning, som må befinnas lämplig. Några särskilda detalj föreskrifter i domänverkslagen om balansräkningens uppställning torde icke vara erforderliga. En allmän i lag given föreskrift, att balansräkningen skall giva en klar och riktig bild av affärsverkets ställning, torde för ett statens affärsverk vara fullt tillräcklig. I samband med fastställandet av balansräkning står beslut om disposition av årsöverskott resp. täckning av underskott. Detta kan, med den organisation företaget får, icke vara förlagt annorstädes än till stämman. Häri är inneslutet avsättning till olika fonder, enligt redan i en föregående avdelning närmare angivna grunder, jämte beslut om den utdelning på stamkapitalet, som kan till statsverket inlevereras. Det blir alltså stämman, som — givetvis efter förslag av styrelsen — fattar beslut om storleken av företagets utdelning och om avsättning till de olika fonder, som anses nödiga för tryggande av verksamhetens fortgång och företagets kontinuerliga fullgörande av sina förpliktelser. Stämman är den definitivt beslutande om inköp av fast egendom, om uppförande eller inköp av förädlings- eller andra anläggningar för företagets räkning samt om verkställande av större skogsodlingsföretag, allt i den mån åtgärden påkallar eller kan komma att påkalla ny kapitalinvestering. I andra fall äger styrelsen besluta i dylika frågor, vilket sammanhänger med styrelsens dispositionsrätt över företagets fonder. Att stämman beslutar i åtgärder som kräva ökning av företagets

292 kapital innebär, att stämman skall inför ägaren vitsorda behovet av nytt kapitaltillskott, men givetvis är det stämman obetaget att, allenast med angivande av vissa riktlinjer, åt styrelsen överlåta att disponera det nyinvesterade kapitalet. Den företaget enligt domänverkslagen tillkommande rätten att försälja eller byta fast egendom utövas av stämman. Det bör dock vara stämman obetaget att på styrelsen delegera denna sin beslutanderätt. Beslut därom må fattas endast å ordinarie sammanträde och icke gälla för längre tid än till nästa ordinarie stämma. I beslutet skall för varje gång klart angivas gränserna för det mandat, som gives styrelsen. Det är vidare stämman, som, enligt förut utvecklade principer, beslutar om framställning till Kungl. Maj :t om kapitalinvestering i företaget samt angående de företagsekonomiska betingelser, under vilka företaget kan göra av statsmakterna påfordrad anläggning, nyodling, köp etc. Stämman beslutar även vilka villkor som från företagets sida skola uppställas, då fråga uppstår om åtagandet av särskilda uppdrag. I dessa avseenden har styrelsen allenast att förbereda ärendet och framlägga förslag. Nu uppräknade ärenden kunna tänkas på olika sätt komma under stämmans behandling. Initiativet till ett inköp, en anläggning, ett större odlings företag kan tagas av riksdag eller regering och av Kungl. Maj :t delgivas styrelsen. På samma sätt med frågor om domänverkets utförande av särskilda administrativa eller andra förvaltningsuppdrag och frågor rörande försäljningar av den omfattning, att stämman ej enligt domänverkslagen äger själv besluta därom. Men initiativet kan också tagas på stämman och därifrån hänskjutas till styrelsen, vilken ju i sin tur alltid har initiativrätt. I samtliga fall blir det styrelsen som undersöker ärendet och framlägger av undersökningen föranlett förslag i så utrett skick, att stämman kan fatta ståndpunkt till detsamma. Sedan stämman fattat beslut, har styrelsen att låta det gå i verkställighet, försåvitt det sammanfaller med det av statsmakterna fattade beslutet i ärendet. Är stämman den initiativtagande och först beslutande, har

293 styrelsen att invänta statsmakternas beslut. Intager ena parten en rent negativ ståndpunkt till ett av andra parten fattat beslut, förfaller ärendet, där det ej enligt domänverkslagen skall gå till skiljenämnd. Äro åter bägge parterna eniga i princip men skiljaktiga beträffande detaljer, måste ärendet underkastas förhandling och ny prövning. I den mån stämman disponerar över redan tillgängliga medel för inköp eller anläggningar, behöver givetvis ingen hänvändelse om kapitalinvestering för dylikt ändamål göras hos statsmakterna. "Utöver de nämnda uppgifterna tillkommer beslut obligatoriskt stämman allenast beträffande fastställandet av förhandlingsordning med bestämmelser om sättet för slutande av arbetsavtal, slitande av tvister m. m. mellan företaget och däri anställd personal. Den egentliga överenskommelsen om denna förhandlingsordning förutsattes väl träffad mellan styrelsen och vederbörande personals representanter. Men dess karaktär av allmänt rättesnöre för behandlingen av företagets mellanhavanden med dess personal gör det önskvärt, att den blir föremål för prövning även av stämman och för företagets del definitivt fastställes av denna." Förutom i nu angivna ärenden, vars avgörande obligatoriskt tillkommer stämman, har denna naturligen rätt att taga egna initiativ beträffande företagets alla angelägenheter. Likaledes är det klart, att styrelsen äger rätt att till stämman hänskjuta varje ärende, i vilket den finner lämpligt inhämta stämmans yttrande eller beslut. Stämmans deltagare kunna därvid framlägga synpunkter eller förslag i olika avseenden, ooh stämman kan genom diskussion därom giva styrelsen vägledning. Den kan likaledes fatta beslut i anledning av framkomna förslag. Härvidlag synes man böra föreskriva, att beslut i sådant på stämman väckt ärende icke må fattas, förrän styrelsen däröver yttrat sig. Detta yttrande kan, allt efter ärendets art, givas omedelbart eller först efter närmare beredning. I regel torde väl — i enlighet med allmän praxis — beslut i dylika ärenden få karaktären av ett hänskjutande till styrelsen för utredning

294 och framläggande av förslag till en kommande stämma eller för vidtagande av åtgärd, som styrelsen finner erforderlig eller lämplig. Domänverksstämman föreslås skola hålla ett ordinarie sammanträde årligen. Det ankommer givetvis närmast på styrelsen att vid föreliggande behov kalla stämman till extra sammanträde. Nämnden anser emellertid, att kallelserätt även bör under vissa villkor tillkomma företagets överrevisorer och stämman själv och föreslår fördenskull, att styrelsen skall vara skyldig inkalla stämman när två av överrevisorerna eller minst åtta av stämmans ledamöter därom gjort framställning. Vid den ordinarie stämman skall obligatoriskt förekomma 1) med det framlagda bokslutet sammanhängande beslut, nämligen om fastställande av balansräkning, avsättning till fonder och utdelning på stamkapitalet — eller, i händelse av driftförlust, täckning av densamma, 2) beslut angående ansvarsfrihet för styrelsen, 3) bestämmande av arvode åt styrelse och överrevisorer för tiden intill nästa stämma, samt 4) val av styrelse och överrevisorer. Ärenden av övrig i domänverkslagen angiven art förekomma icke obligatoriskt. Med hänsyn till behandlingen av frågor, som stå i samband med det gångna årets driftresultat, är det önskvärt, att stämman hålles så tidigt på året som möjligt, d. v. s. så snart styrelsens berättelse jämte reviderat bokslut för nästföregående år kan föreligga. För behandlingen av frågor, som från stämman skola hänskjutas till statsmakternas prövning, eller tvärtom från statsmakterna till stämman, vore det däremot önskvärt, att stämman icke holies förrän framåt hösten, då ju riksdagen sammanträder under första halvåret. Den förra synpunkten bör dock få vara den avgörande, och föreslår nämnden, att stämmans ordinarie sammanträde skall hållas före den 15 maj och kallelse utfärdas av styrelsen minst 14 dagar i förväg. Senast den 1 april bör enligt nämndens mening bokslutet samt styrelseberättelsen kunna föreligga för revisorernas granskning. Styrelseberättelsen behöver icke innehålla vidlyftigare

295 statistisk redogörelse över domänverket och dess förvaltning än som behövs för att stämman skall kunna bedöma styrelsens verksamhet. Mera utförlig eller för allmänheten avsedd statistik kan framläggas senare under året. Till extra sammanträde skall kallelse vara utfärdad minst 14 dagar i förväg. Extra sammanträde har samma befogenhet som ordinarie. Dock bör den bestämmelse givas, att extra stämma må fatta beslut allenast i sådana ärenden, som angivits i kallelsen till stämman. Extra sammanträde skall alltid hållas, därest mer än en av styrelsens ledamöter avgått, för att företaga fyllnadsval till styrelsen. "Några särskilda bestämmelser om förhandlingarnas gång på stämman torde icke vara erforderliga. Stämman är för övrigt oförhindrad att härom själv besluta. Då intet särskilt stadgas, följer det av sig självt, att alla beslut fattas med enkelt flertal, och att varje ledamot har en röst. Beträffande val bör dock vara stadgat, att sådana skola ske med slutna sedlar, samt att för att någon skall kunna förklaras vald han skall hava erhållit flertal bland avgivna röster. Denna sistnämnda bestämmelse är önskvärd för att förebygga att i händelse av röstsplittring någon skulle kunna bliva vald, som icke vunnit ett flertal av samtliga avgivna röster." De i citatet — hämtat, liksom övriga citat i detta kapitel, ur statsbanebetänkandet — framställda synpunkterna och förslagen böra tillämpas också beträffande domänverksstämman. Ifråga om statsbanestämman yttrade emellertid nämnden i anslutning till det ovan citerade, att "med hänsyn till företagets karaktär av allmänt affärsverk synes det slutligen böra stadgas, att stämmans förhandlingar skola vara offentliga". Om riktigheten av att tillämpa detta förslag på domänverket och domänverksstämman känner sig nämnden tveksam. Då i det statliga affärsverket stämmans deltagare icke representera sig själva utan äro ombud för ägaren eller annan intressegrupp, är det naturligen av vikt, att huvudmännen få kännedom om huru ombuden röstat eller talat i olika frågor.

296 Endast därigenom blir det möjligt för uppdragsgivarna att bedöma huru ombuden fullgjort sina uppdrag och avgöra, huruvida de vilja förnya uppdraget åt de förutvarande ombuden eller överlämna det åt andra. Även allmänheten kan av principiella skäl med fog göra anspråk på, att förhandlingarna rörande skötseln av ett allmänt affärsverk skola vara offentliga. De anförda skälen böra emellertid icke få göra sig så starkt gällande, att de leda till åtgärder som skada företagets intressen eller måhända rent av äventyra en rationell affärsverksamhet och förvaltning. Beträffande ett företag sådant som statens järnvägar föreligger ingen större risk för att stämmans offentlighet skulle medföra dylika följder. Statsbanorna planerar i regel icke sin verksamhet eller söker sina kunder och agenter under konkurrens i egentlig mening, kännedomen om företagets förvaltnings- och affärsmetoder kan knappast komma till användning i för detsamma skadligt syfte. Annorlunda ställer sig frågan för domänverkets del. Både för företaget självt och dess avnämare skulle det kunna medföra olämpliga konsekvenser, om stämmans förhandlingar gjordes obligatoriskt offentliga. Det är att märka, att man icke kan i allo likställa den statliga affärsverksstämman med en aktiebolagsstämma, å vilken, just på grund av risk för offentlighet, sällan förekommer redogörelse för och diskussion kring detaljer i företagets affärsverksamhet. Vid domänverksstämmans förhandlingar kunna vid sina tillfällen de mest interna och för företaget ömtåliga spörsmål komma under ingående debatt. Men ett företag som arbetar i fri och öppen konkurrens med andra kan givetvis komma att lida allvarligt förfång, om det skall tvingas att inför allas ögon breda ut sina affärsplaner och i detalj blotta sina affärsmetoder, sina förbindelser med olika köpare och agenter, hela sin tekniska, organisatoriska och ekonomiska förvaltning. Intet enskilt affärsföretag utsätter sig för de risker, som en sådan offentlighet skulle kunna medföra, och ett statens affärsverk som arbetar i konkurrens med enskilda bör ej heller tvingas göra det. För övrigt torde ett stadgande om undantagslös offentlighet kunna leda till, att styrelsen i ömtåliga frågor hellre bristfälligt informerade stäm-

297 mans ledamöter än utsatte företaget för risken att låta allmänheten få kännedom om dess planer och kalkyler. Nämnden anser sålunda, att det ej bör krävas obligatorisk offentlighet uti domänverksstämmans förhandlingar. Regeln bör dock vara offentliga stämmoförhandlingar. Avsikten är blott att hålla en möjlighet öppen för undvikande av offentligheten i de fall, denna kan antagas komma att skada företaget och dess intressen. Åt stämman bör överlämnas att avgöra, när dess förhandlingar och protokoll skola vara undantagna från offentligheten. Om från huvudmännens sida någon gång i dylika fall skulle resas anspråk på att få kännedom om huru ombud gjort och låtit i viss fråga, anser nämnden dessa anspråk bli prövade och tillgodosedda, om riksdagens revisorer gives rätt att efter eget omdöme påfordra offentliggörande av stämmans protokoll eller del av protokoll.

2.

Styrelsen.

Domänstyrelsen utgöres för närvarande av: en generaldirek- styrelsens art tör och chef, en överdirektör och souschef, samt åtta byråche- och sammansättning.

fer. Enligt av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion för domänverket äger generaldirektören ensam beslutanderätt uti alla ärenden, "i vilkas prövning han deltager", med undantag av ärenden rörande fel eller försummelse i tjänsten, vilka avgöras efter omröstning bland samtliga närvarande i styrelsen. Generaldirektören kan uppdraga åt överdirektören att i sitt ställe avgöra viss grupp eller vissa slag av ärenden. Byråchef kan genom verkets instruktion, styrelsens arbetsordning eller genom eljest nneddelade föreskrifter tilläggas en viss avgöranderätt i ärenden, som tillhöra vederbörande byrå. Denna styrelseform innebär formellt enmansstyrelse. Men också endast formellt. Ty generaldirektörens uppdrag innesluter ingalunda en fullt självständig ledning eller ett helt, odelat ansvar för förvaltningen. Från hans avgörande är först och främst undantagen den viktiga frågan om företagets inre orga-

298 nisation. 'Ledaren' får helt enkelt finna sig uti att arbeta med den organisation, som statsmakterna utifrån sina utgångspunkter i detalj utformat. Hans handlande blir vidare i många fall ett nödtvunget följande av statsmakternas intentioner, måttet av hans rörelsefrihet och beslutanderätt är bestämt och avgränsat i av statsmakterna utfärdade instruktioner. Denna anordning med enmansstyrelse har i själva verket till förutsättning, att Kungl. Maj :t är den verklige chefen, vars uppdrag generaldirektören innehar inom i instruktionen bestämda gränser. Men därmed är den oförenlig med nämndens hela principiella uppfattning om företagets självständighet i statsförvaltningen. Enmansstyrelse i ett friställt statsföretag torde få svårt att särskilt gentemot statsmakterna hävda företagets självständighet och sin egen auktoritet. Nämnden föreslog därför beträffande statsbanorna, att företagets ledning skulle anförtros åt en kollektiv styrelse. "Utan en sådan styrelse synes det uteslutet att kunna genomföra den självständighet för statsbaneföretagets förvaltning, vilken framstår såsom det primära önskemålet." Resonemanget gäller också beträffande föreliggande förslag till ett förändrat domänverk, i princip organiserat på samma sätt som det nykonstruerade statsbaneverket. Nämnden föreslår sålunda, att domänverkets ledning uppdrages åt en kollektiv styrelse. Därmed är icke nämndens avsikt att inskränka rörelsefriheten och befoganderätten för den, som dock till sist är att betrakta såsom verkets egentlige chef och ledare, generaldirektören. Tvärtom lägger nämnden största vikt på chefens självständiga och ledande ställning. Affärsverkets fristående förvaltning under en kollektiv styrelse innebär heller icke, att chefens initiativkraft och auktoritet inskränkes jämfört med nuvarande förhållanden. Nämnden ser tvärtom en av de främsta fördelarna med omläggningen av affärsverkets ställning däri, att affärsverkets chef efter omorganisationen icke längre principiellt sett är en ämbetsman med bestämda instruktionsmässigt fastlagda funktioner under Kungl.

299 Maj :ts chefskap. Det nuvarande ämbetsmannauppdraget, med avgörande punkter i verkets ekonomi förlagda till statsmakternas avgörande, ersattes med en anordning, i vilken chefen jämte styrelsen avgör och bär ansvaret för verkets förvaltning. Erfarenheten från ekonomiska företag i allmänhet, vilka ju nära nog undantagslöst ledas av en kollektiv styrelse, torde visa, att en duglig chef i regel åtnjuter erforderlig självständighet i sitt värv, och att samverkan mellan chefen och styrelsen i övrigt icke förnimmes såsom en nackdel, utan såsom för verksamheten naturlig och gagnelig. Två huvudinvändningar kunna göras mot en kollektiv styrelse för affärsföretaget. Den ena är, att det skulle möta stora svårigheter för styrelsen att hinna sätta sig in uti den mångfald av ärenden, som föreligger till avgörande, och att en föredragning inför styrelsen skulle kräva betydligt mera tid och arbete av den föredragande, än om ärendet mera formfritt finge föredragas inför en ensam beslutande chef. Invändningen har i statsbanebetänkandet tagits upp till närmare granskning på basis av en undersökning rörande antalet av de ärenden, järnvägsstyrelsen har att besluta uti. Någon liknande undersökning har nämnden icke ansett nödigt göra för domänverkets del. Klart är annars, att man även här skulle få en rent siffermässigt mycket hög siffra på arttalet ärenden, som nu avgöras inom domänstyrelsen. Men lika klart är, att man icke bör låta avskräcka sig av en sådan siffra, den utgör ingen mätare av det arbete, som åvilar den egentliga ledningen av företaget; det skulle utgöra nära nog t. o. m. en fysisk omöjlighet för en enda man, och naturligtvis i än högre grad för en kollektiv styrelse, att sätta sig in uti och avgöra ett sådant antal ärenden. Flertalet av dem nå heller aldrig upp till ledningen, de avgöras på ett tidigare stadium av vederbörande tjänstemän. Så skulle naturligtvis fallet bli även med en kollektiv styrelse. Denna har att själv avgöra, inom affärsföretaget liksom inom det enskilda företaget, i vilka ärenden den in pleno önskar fatta beslut. Och man bör väl tilltro styrelsen förmågan

300 att bland ärendena utvälja dem, som, utan att medföra en oskälig belastning av styrelsens tid, medgiver den att i verklig mening leda och följa företagets verksamhet. För övrigt må även i denna punkt hänvisas till att den kollektiva styrelseformen för utövande av företagsledning slagit allmänt igenom i den ekonomiska företagarvärlden; de flesta stora enskilda företag ledas av kollektiva styrelser. Den andra invändningen går ut på, att det med en kollektiv styrelse lätt kan hända att för företagets intresse främmande eller skadliga inflytelser få tillfälle att göra sig gällande i företagsledningen. Nämnden är icke blind för, att denna invändning någon gång kan komma att visa sig befogad. Till styrelseledamöter böra eftersträvas personer med skicklighet och lämplighet för uppdraget att på ett affärsmässigt sätt leda förvaltningen av domänverket. Dessa finner man emellertid företrädesvis bland dem som själva driva skogsbruk eller trävaruindustri, eller som äro sysselsatta i dylika enskilda företag. Det är med andra ord i kretsen av domänverkets konkurrenter, som den rent personliga dugligheten på detta område är mest till finnandes. Men att anlita dem såsom ledamöter i domänverkets styrelse kan ju icke ifrågakomma. Alla den enskilda trävaruindustrins och det enskilda skogsbrukets män äro dock icke att anse såsom konkurrenter till domänverket. Och därutöver finnes inom verket självt och inom den skogsvetenskapliga liksom inom den allmänna affärs- och finansvärlden och inom olika yrkesgrupper i övrigt tillräckligt av män med teknisk och merkantil erfarenhet och med allmänt gott omdöme för att styrelsens personalfråga skall kunna lösas på nöjaktigt sätt. Nämnden anser sålunda icke, att den antydda svårigheten skall i praktiken visa sig hinderlig för åstadkommande av en duglig kollektiv styrelse för domänverket. Antalet ledamöter i styrelsen bör bestämmas till sex förutom generaldirektören. Styrelsen väljer själv sin ordförande. Några särskilda normer för urvalet av styrelseledamöter böra icke fastställas. Stämman bör äga fria händer att utvälja de

301 personer, den anser lämpliga. Den enda bestämmelse, som synes påkallad, är att ledamot av styrelsen ej samtidigt må vara ordförande i eller ledamot av domänverkets stämma. Skälet därtill är naturligtvis, att stämman har en kontrollerande och bestämmande myndighet gentemot styrelsen. Om ledamot av stämman skulle inväljas i styrelsen, skall han sålunda avgå ur stämman. Detta torde leda till en klarare ställning mellan styrelsen och stämman, än om en person samtidigt kunde vara ledamot i båda. Givetvis är styrelsen närvarande på stämmans sammanträde och har där yttrande- och förslagsrätt, men icke rösträtt. Nämnden anser det givet, att därest i företaget anställd person på grund av allmän skicklighet och duglighet för uppdraget skulle inväljas i styrelsen, han för den tid styrelseuppdraget gäller frånträder befattningen i företaget. Några särskilda regler härom kunna icke vara erforderliga. Lämpligast ordnas nog en sådan sak genom överenskommelse i det särskilda fallet. "Nämnden föreslår, att styrelsens sex ledamöter väljas för ett år i sänder. Skäl skulle väl kunna anföras för en längre mandattid, men då i varje fall även under en sådan stämman måste förbehållas rätt att, om den funne skäl därtill, besluta att givet styrelseuppdrag skall upphöra före mandattidens utgång, så har nämnden ansett lämpligare, om i lagen stadgas, att styrelsens uppdrag bör gälla från stämmans årssammanträde till nästa årssammanträde. Den erfarenhet, som föreligger i hithörande avseende från det enskilda affärslivets område, antyder, att någon risk för alltför snabba ombyten av styrelseledamöter icke finnes, även om de ställas på omval varje år. Suppleanter för styrelsens ledamöter böra icke utses. Däremot bör stadgas, att för den händelse mer än en av styrelsens sex av stämman valda ledamöter avgått, stämman skall kallas till extra sammanträde för att företaga fyllnadsval." Bestämmelser rörande styrelsens arvode böra icke givas i do mänverkslagen, utan bör åt stämman överlämnas att efter skif

Styrelsens arvode.

302 tände omständigheter bestämma arvodet, bland annat må det stå stämman fritt att bevilja arvodet för styrelsen i dess helhet, överlämnande fördelningen åt. styrelsen själv. Det gäller att såsom styrelseledamöter förvärva väl kvalificerade män, med vilja och möjlighet att ägna erforderlig tid åt uppdraget. Styrelseuppdragets karaktär och företagets storlek torde berättiga, att arvodet sättes något högre än det som plägar förekomma i större enskilda företag, där dessutom tantiem ofta utgår vid sidan om arvodet. Styrelseledamot i enskilt företag är också i regel ekonomiskt intresserad i företaget och främjar vid utförandet av sitt uppdrag egna direkta intressen. En värdefull insats i förvaltningen från styrelseledamöternas sida kommer dem därför själva till godo på ett mera omedelbart och påtagligt sätt, än vad fallet är inom det allmänna affärsföretaget. Nämnden håller av dessa skäl före, att till styrelseledamot i domänverket bör utgå ett belopp av förslagsvis omkring 10,000 kronor per år, utan särskilt traktamente för sammanträdesdagar. Styrelse?is

Styrelsens huvudsakliga uppgift bör i domänverkslagen blott uttryckas i en allmän föreskrift om styrelsens åliggande att leda och ansvara för företagets skötsel och förvaltning. Någon detaljerad föreskrift för styrelsens verksamhet skall däremot icke givas. Vilka arbetsformer styrelsen väljer för sin verksamhet är en dess inre angelägenhet. Samma gäller beträffande förvaltningens organisation i det hela. Närmast för att på vissa punkter uppdraga en gräns mellan stämmans och styrelsens befogenheter behöver emellertid den allmänna föreskriften rörande styrelsens uppgifter i några avseenden kompletteras. Sålunda bör stadgas, att det är styrelsen som utser chef för domänverket och med honom träffar överenskommelse om anställningsvillkoren. Styrelsen måste därvid ha fria händer att göra sitt val bland personer inom eller utom styrelsen, samt att bjuda de anställningsvillkor som erfordras, för att företaget skall kunna förvärva och bibehålla en duglig ekonomisk ledare.

303 Lönens storlek kommer att bestämmas av konkurrensen om en erkänd ledarförmåga. Av styrelsens uppgift att leda och ansvara för affärsverkets förvaltning bör särskilt markeras bestämmandet över antagande och entledigande av personal samt avtal med densamma om anställnings- och lönevillkoren. Den definitiva beslutanderätten i dessa avseenden bör nämligen vara förlagd till styrelsen. Hos styrelsen skall avgörandet och ansvaret för förvaltningen koncentreras. "I bestämmelsen ligger ju icke, att styrelsen in pleno skulle behandla alla personalärenden, utan endast, att dessa ärenden, såväl som förvaltningen i övrigt, äro lagda under styrelsens ansvar, även om deras avgörande i vissa fall genom beslut av styrelsen skulle vara uppdraget åt särskilda organ. Under stämmans beslut faller endast fastställandet av förhandlingsordning, d. v. s. de regler, som skola följas vid slutande av avtal eller slitande av tvister mellan verket och däri anställd eller anställda. Med den allmänna fullmakten för styrelsen att utöva ledningen av affärsverket följer, att styrelsen skall företräda verket i alla de avseenden, som icke uttryckligen förbehållits stämman eller annan myndighet. Dock äger naturligtvis styrelsen uppdraga åt chefen eller annan sin ledamot eller i verket anställd att i dess ställe företräda verket; bestämmelsen utgör en kompetensavgränsning utåt, icke en föreskrift om styrelsens inre verksamhet." I statsbanebetärikandet föreslog nämnden, att styrelsen skulle i statsbanelagen givas befogenhet att "genom försäljning eller byte avyttra för statens järnvägar ej nödig egendom, lös eller fast, dock att försäljning av fast egendom av större värde ej må ske annat än efter beslut å stämma". För att beträffande fast egendom markera avyttringsrättens begränsning föreslog nämnden, att för försäljning av fast egendom influtna medel skulle särskilt bokföras och användas till förvärv av annan fast egendom. Dock borde den möjligheten stå öppen, att därest Kungl Maj :t och riksdagen efter framställning av statsbane-

304 stämman så medgav, medlen ifråga tillfördes statsverket, i samband varmed statsverkets i statsbanorna nedlagda kapital minskades med det inlevererade beloppet. Beträffande domänverket har nämnden redan i ett föregående kapitel föreslagit, att köpeskilling för försåld fast egendom skall användas till inköp av annan fast egendom. Stämman bör dock kunna taga initiativ till medlens inlevererande till statskassan. Det definitiva beslutet härom fattas av statsmakterna, vilka givetvis även själva äga rätt att taga initiativ till såväl försäljning som inleverering. Att beslutet om köpeskillingarnas överförande till statsverket — vilket ju innebär en mera definitiv minskning av kronans fasta egendom — lägges i Kungl. Maj :ts och riksdagens händer, beror på att denna egendom utgör en så betydelsefull ekonomisk grundval för staten, att statsmakterna själva måste bära det direkta ansvaret för ett beslut om egendomens minskning. Domänverksstämmans rätt att försälja eller byta domänverket tillhörig fast egendom blir på så sätt egentligen en rätt till omplacering av kapital från ett till annat slag av fast egendom. Den bör, såsom nämnden redan föreslagit, ytterligare begränsas inom vissa i domänverkslagen angivna mått och värden. Man kan icke här använda enbart samma uttryck för en begränsning som det, vilket kom till användning i statsbanelagen: för domänverkets rörelse "ej nödig egendom". Sålunda kunna t. ex. vissa oexploaterbara urskogsområden ej betecknas såsom för den rent affärsmässiga rörelsen "nödiga", de fylla på sin höjd uppgiften såsom reserver, till vilka man knyter förhoppningar om framtida exploateringsmöjligheter. Däremot kan det ur andra synpunkter vara angeläget, att de bibehållas i statens ägo, och det må därför, beträffande den av domänverket förvaltade egendomen, tillkomma statsmakterna den direkta beslutanderätten i frågor, som avse en mera avsevärd förändring i kronans jord- eller skogsinnehav. Därmed äro statsmakternas och företagets inbördes befogenheter ifråga om rätt till försäljning eller byte klarlagda. Återstår att inom företaget avväga stämmans och styrelsens kom-

305 petens. Frågan är närmast, om styrelsen skall äga någon självständig avyttringsrätt. Exempelvis i motsvarande utsträckning som föreslogs för statsbanestyrelsen: rätt att genom försäljning eller byte avyttra för rörelsen "ej nödig egendom, lös eller fast, dock att försäljning av fast egendom av större värde ej må ske annat än efter beslut å stämma". Nämnden anser, att en liknande rätt väl bör kunna tillerkännas domänverksstyrelsen ifråga om lös egendom. Med hänsyn till hela den vikt, som måste fästas vid frågan om försäljning av verkets fasta egendom, anser däremot nämnden, att styrelsen beträffande den ej bör ha någon självständig avyttringsrätt. Beslut om försäljning av fast egendom skall därför principiellt fattas å stämma. Men stämman bör, och nämnden har redan föreslagit detta i samband med frågan om stämmans uppgifter, kunna på styrelsen delegera sin avyttrings- eller bytesrätt genom bemyndigande för styrelsen att för visst slag av egendom eller för viss tid utöva den stämman tillkommande rätten. Genom en dylik anordning bör man kunna ernå erforderlig smidighet och snabbhet för uppgörande av affärer av ifrågavarande slag. Förvaltningen av domänverkets fonder sker under styrelsens ansvar. I frågor som röra uppläggandet av fonder, i den mån de icke äro obligatoriska, om avsättning till fonder och om nedsättande av vinstregleringsfonden tillkommer dock beslutanderätten stämman. Med ansvaret för fondernas förvaltning följer rätt för styrelsen att placera företagets vid varje tid disponibla medel på det sätt den finner gagneligt inom eller utom verket, naturligen med iakttagande av förpliktelsen att vid vissa tidpunkter inleverera kontanta medel till statsverket. Styrelsen äger alltså även rätt att företaga utvidgningar av företaget inom den ram, som representeras av fondernas storlek. I de olika fondernas rubricering ligger anvisning på i vilken riktning dessa utvidgningar företrädesvis böra gå. Sålunda är det uppenbart, att exempelvis de medel, som i främsta rummet äro avsedda att Domänverket.

9ft

306 användas för markinköp, icke böra bindas så, att detta ändamål äventyras eller undanskjutes. I tveksamma fall har styrelsen möjlighet att konferera med stämman, som har att granska och uttala sig om styrelsens åtgärder icke minst beträffande fondmedlens placering. Tidigare har nämnden föreslagit, att företaget skall äga rätt att mot gällande marknadsränta upptaga kredit intill visst belopp för att kunna möta tillfälliga kassaanspråk. Beslut om anlitande av denna kredit fattas av styrelsen. Det följer av det föregående, att beslut om inköp eller anläggningar, för vilka kostnaderna kunna täckas med till styrelsens förfogande stående medel, kunna fattas av styrelsen. När det däremot blir fråga om sådana åtgärder av den omfattning, att framställning om kapitaltillskott till staten därför måste göras, måste beslut fattas av stämman. I ärenden av sistnämnda karaktär åligger det naturligen styrelsen att förbereda och utarbeta förslag. Härvid bör, med hänsyn till de fall då förslag om anläggning o. d. upptagits av Kungl. Maj :t, eller Kungl. Maj :t och riksdagen, särskilt stadgas, att i sådant fall styrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag skall företaga utredning och till stämman framlägga yttrande angående förslaget. I domänverkslagens allmänna föreskrift för styrelsen att utöva ledningen av och ansvara för domänverkets förvaltning samt i övrigt företräda verket ligger givetvis inneslutet också fullmakt för styrelsen att tala och svara för den egendom, som av styrelsen förvaltas, samt att i övrigt rättsligt företräda företaget och dess intressen. Någon uttrycklig bestämmelse därom torde icke vara erforderlig; styrelsens befogenhet och åligganden komma i dessa avseenden icke att försvagas eller ändras genom omorganisationen. Den omständigheten att företaget friställes inom statsförvaltningen betyder ju icke att man rycker det loss från staten; den nya styrelsen måste i alla rättsfrågor, som beröra företaget, företräda staten-ägaren på samma sätt som styrelsen i de på hittillsvarande sätt organiserade affärs-

307 företagen, utan att det för varje företag fordrats eller fordras någon uttrycklig föreskrift därom. Styrelsen skall senast den 1 april varje år till överrevisorerna överlämna förvaltningsberättelse för det gångna kalenderåret jämte förslag till balansräkning per 31/12- Till denna berättelse och förslag skola vara fogade uppgifter eller förslag rörande avsättning till samtliga obligatoriska och övriga eventuellt upplagda fonder, jämte förslag rörande inleverering av driftöverskott till statsverket. Inom det enskilda kollektivföretaget äro styrelseledamöterna Styrelsens ansvart iei enligt särskild lagstiftning (lag om aktiebolag, lag om ekono& miska föreningar, etc.) underkastade vissa speciella straffbestämmelser för begångna förseelser. Av dessa lagbestämmelser skulle emellertid endast ett fåtal kunna tillämpas beträffande allmänföretaget, där de för övrigt enligt nämndens mening skulle vara utan praktisk betydelse. Överträdelse av domänverkslagens föreskrifter eller annan förseelse, begången av styrelseledamot, bör därför bli föremål för ansvar allenast efter allmän lag. 3.

Överrevisorer.

Bestämmelser och motiv angående val av överrevisorer för domänverket och deras uppgift kunna givas i huvudsak samma avfattning som den, vilken återfinnes i statsbanebetänkandet. Nämnden föreslår alltså, att för granskning av styrelsens protokoll samt affärsverkets räkenskaper och förvaltning stämman skall välja tre överrevisorer för näst instundande räkenskapsår. Ej heller i fråga om överrevisorer böra suppleanter väljas. Skälet till att överrevisorerna böra utses för det instundande räkenskapsåret och ej för det löpande är, att deras verksamhet icke blott bör omfatta en revision efteråt, utan även en fortlöpande uppmärksamhet åt förvaltningen under årets lopp. Då

308 nu stämman icke förutsattes skola hållas förrän i maj månad, skulle för så gott som hela första halvåret revisorerna vara ur stånd att fylla denna del av sitt uppdrag, därest de på stämman valdes för det då innevarande räkenskapsåret. Första gången stämman väljer revisorer, måste alltså val ske för två år, dels för det innevarande räkenskapsåret, från den dag den nya organisationen träder i kraft, dels det instundande. Överrevisorernas berättelse över av dem företagen granskning av styrelsens verksamhet skall innehålla till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet. Därjämte bör den, till vägledning för stämman, innehålla yttranden angående styrelsens förslag till balansräkning samt disposition av årsöverskott, resp. täckning av underskott. Överrevisorernas verksamhet avses, såsom ovan nämnts, icke begränsad till tiden efter bokslutets uppgörande, utan nämnden förutsätter, att de under hela året, på det sätt de finna lämpligt, skola följa verkets förvaltning. Därigenom kan den tid, som anslås för den slutliga revisionen och avgivandet av berättelse, betydligt nedbringas. Om styrelsen den 1 april överlämnar sin förvaltningsberättelse till överrevisorerna, böra dessa senast den 1 maj kunna vara färdiga med sin berättelse över revisionen och av styrelsens förslag föranledda yttranden. Nämnden har åt de av stämman valda revisorerna givit benämningen överrevisorer för att därigenom markera, att deras verksamhet icke är avsedd att ersätta företagets inre revision över underordnade organs förvaltning. Denna har domänstyrelsen att genom lämpligt organ utöva. Å andra sidan äga naturligtvis överrevisorerna att utsträcka sin kontroll även till att omfatta den inre revisionen och i övrigt varje del av förvaltningen. Styrelsen är skyldig tillhandahålla överrevisorerna alla de handlingar, de anse behövliga för revisionens utförande, samt ordna tillträde till domänverkets egendomar och anläggningar i de fall överrevisorerna så önska. Då överrevisorernas uppgift, sådan den gestaltas enligt nämndens förslag, kommer att bliva gans'ka krävande, bör även deras arvode ställas relativt högt. Arvodets storlek beslutas av stäm-

309 man. Nämnden anser, att det bör utgöra exempelvis hälften av det arvode, som beslutes för styrelsens ledamöter. Överrevisorerna böra äga rätt att anlita speciellt revisionstekniskt biträde, därest de så finna nödigt. Något särskilt stadgande härom torde icke erfordras. Om ersättning till sådant biträde — därest icke stämman på förhand beslutat om ordningen härför — tillkommer det styrelsen eller, därest den icke anser sig böra besluta, stämman att efter framställning av överrevisorerna fatta beslut. Detta lärer heller icke kräva något särskilt stadgande. En bestämmelse liknande den beträffande styrelsen föreslagna, nämligen att ingen samtidigt må vara ledamot av både stämma och styrelse, anser nämnden icke lämplig beträffande överrevisorerna. Det bör stå stämman fritt att utse överrevisorer bland sina ledamöter eller därtill utse andra. Nämnden håller före, att åtminstone någon av överrevisorerna bör vara ledamot av stämman, då överrevisorerna ju äro ett stämmans kontrollorgan gentemot styrelsen. Att särskilt stadga härom, har dock icke ansetts nödigt. Om riksdagsrevisorernas granskning av domänverkets förvaltning är förut talat. Bestämmelser därom böra införas såväl i domänverkslagen som i instruktionen för riksdagens revisorer.

RESERVATION. Särskilt yttrande av Oscar Falkman och Axel Domänverkets

Lindblad.

stämma.

Vid kritik av de statliga affärsverken har deras beroende av den politiska makten liksom deras bundenhet av vissa byråkratiska former i regel anförts som de väsentligaste hindren för ett tillfredsställande arbetsresultat. Företagens autonomisering har härvid ofta framhållits såsom nödvändig, om en förändring till det bättre skall kunna genomföras. Socialiseringsnämndens nu föreliggande förslag till omorganisation av Domänverket liksom det tidigare förslaget beträffande Statens järnvägar kunna betraktas såsom försök till sådan autonomisering. Den av nämnden för Domänverket liksom för Statens järnvägar föreslagna stämman, företagets högsta myndighet, har ansetts behövlig för företagets friställande, så långt detta är möjligt, från statsmakternas direkta inflytande. De fördelar, som man avsett vinna genom tillskapandet av denna stämma, förloras emellertid enligt vårt .förmenande, och de allvarligaste olägenheter uppstå, därest stämman sammansätten på sätt nämndmajoriteten föreslagit. Genom att en del av stämmoledamöterna väljas av de anställda samt — såsom i statsbanebetänkandet föreslogs — en annan del av företagets konsumenter befordras ingalunda den avpolitisering av företaget, som man avsett, utan därav skapas tvärtom anledning till intresse- och partipolitik i stämman, som i verkligheten blir ett sorts parlament. De från de anställda, resp. från konsumenterna tillsatta ombuden komma oundvik-

311 ligen att vid utövandet av sin beslutanderätt i stämman anse sig ansvariga inför sina uppdragsgivare och ej inför staten-företagsägaren samt följaktligen också skyldiga att först och främst bevaka de förstnämndas intressen. Staten kan ju ej heller enligt förslaget beröva dessa stämmoledamöter deras mandat, så länge de ha sina väljarkorporationers förtroende. Hur de fullgöra sina uppdrag kommer att kunna kontrolleras å den för väljarna tillgängliga offentliga stämman, som säkerligen blir jämte korridoren platsen för särintressenas kamp, kanske till och med handel om fördelar på företagets och staten-ägarens bekostnad. Det vore verklighetsfrämmande att våga hoppas, att den av statsmakterna tillsatta stämmomajoriteten skulle kunna härvid förhålla sig utomstående och opartisk. De politiska blodsbanden komma förvisso icke att förneka sig här mer än annorstädes. Att avstyrka representation i företagets stämma för de anställda liksom för konsumenterna innebär givetvis ingalunda ett underkännande av dessa parters betydelse för företaget eller av deras kapacitet. Men de kunna enligt vår åsikt icke rimligen sättas att genom sina representanter personifiera det företag, med vilket de utbyta tjänster och från vilket de med nödvändighet måste söka utvinna — ibland genom strid — största möjliga fördelar. De kunna icke samtidigt representera både företaget och sig själva. Nämndmajoritetens motivering för sitt representationsförslag finna vi för övrigt icke fullt logisk. Det uttalas exempelvis (sid. 275), att "den rätt till inflytande inom företaget, som (för närvarande) förvägras bägge sistnämnda intressegrupper (arbetarna och konsumenterna), söka dessa också ersätta genom att utifrån öva tryck på företaget och dess ledning". Konsekvensen av förslaget att giva vederbörande det hittills felande inflytandet inom företaget borde väl då vara, att trycket utifrån därefter icke skulle tolereras, utan att exempelvis de anställda skulle vara obetingat skyldiga acceptera de villkor, som komma att föreskrivas av den företagsledning, vid vars tillsättande de själva deltagit. Men nämnden har förklarligt nog icke

312 föreslagit förbud mot de yttre påtryckningsåtgärderna. Och för visso komme icke heller detta tryck utifrån att minska. Tvärtom kan det göras mer effektivt genom att vederbörande får tillfälle att inifrån granska företagets försvars-"förskansningar" och sålunda kunna bedöma när påtryckningar kunna göras med största utsikt till framgång, eventuellt genom kombination av yttre påtryckningar med inre. Fåfängt är att hoppas, att den av nämnden föreslagna efter parlamentariska principer tillkomna företagsledningen skulle komma att verka därhän, att den enskilde icke längre eftersträvade i första hand de egna intressenas tillgodoseende, och givetvis kan det som utportioneras över samhället i form av utdelad vinst från domänföretaget icke intressera de anställda lika mycket som deras egna löner. Till undvikande av missförstånd bedja vi få framhålla, att vår och nämndmajoritetens olika ställning till intresserepresentationen är beroende uteslutande av olika uppfattning om vad som är till företagets och produktionens nytta eller skada. Icke heller nämndmajoriteten baserar nämligen sitt förslag på någon arbetarnas och konsumenternas ovillkorliga rätt till representation, såsom bl. a. indirekt framgår av följande uttalanden (sid. 276) : "Nämnden hyser därför den uppfattningen, att det i regel skall visa sig till gagn för såväl företagsintresset som samhällsintresset i dess helhet att låta även arbetare- och konsumentgrupperna få representationsrätt i företaget och därmed direkt inflytande över dess förvaltning.". .. "Det måste därför i varje särskilt fall undersökas, vilka grupper, som skäligen kunna antagas hysa verkligt intresse av att bliva representerade och, utan att företagets intressen skadas, kunna beviljas representationsrätt. Den kursiverade reservationen är avgörande ; särintressena få givetvis icke vara av den art, att företaget riskerar att allvarligt skadas genom deras framsläppande i företagsledningen." Redan i nämndens betänkande rörande Statens järnvägar hava undertecknade beträffande intresserepresentationen uttalat (sid. 307), "att det icke vore logiskt riktigt, om staten-ägaren

313 överlämnar åt parter, vilka kunna hava mot järnvägsföretaget i vissa hänseenden — såsom löne- och taxefrågor — direkt motsatta intressen, att i företagets högsta beslutande myndighet insätta ledamöter, som kunna komma att anse sig som ombud för sina resp. uppdragsgivare. Särskilt kunde en intressemotsättning befaras framträda beträffande personalrepresentanterna, därest dessa såsom stämmoledamöter deltaga på företagets sida i avgörande om personalens arbetsvillkor eller om därvid tillämpad förhandlingsordning; ett organisationsfel komme för övrigt alltid att vidlåda en anordning, varigenom de anställda skulle komma att, låt vara indirekt, deltaga i valet av sina överordnade". Den i detta uttalande berörda intressemotsättningen mellan de anställda och företaget kommer i nu föreliggande fall att bliva än större än vid Statens järnvägar. Medan de anställda vid sistnämnda verk på grund av tjänstens och anställningens art äro relativt starkt bundna och beroende av sitt företag, åt vilket flertalet ägnar hela sitt liv, arbetar huvudmassan av de i Domänverket anställda, nämligen skogs-, flottnings- och sågverksarbetarna, i regel blott en kort period och endast under en längre eller kortare säsong i Domänverkets tjänst. "Särskilt vad de bägge förstnämnda grupperna beträffar", säger nämnden (sid. 284), "växlar icke blott antalet med konjunkturerna och årstiderna, utan själva arbetarstocken kan delvis bli en annan år för år, beroende på till vilka trakter avverkningarna och drivningarna förläggas". Förutom åt Domänverket arbeta dessa personer för andra arbetsgivare samt ägna sig för övrigt åt eget jordbruk. Denna de ifrågavarande arbetargruppernas bristande samhörighet med företaget är också en anledning till att nämnden funnit det "uteslutet att låta valproceduren för denna grupp ske i form av allmänt val" (sid. 285) utan i stället tänkt sig, att resp. fackorganisationer skulle utse de 5 stämmoombuden för ifrågavarande arbetarkategorier. Men härvid bör observeras dels att en stor del av skogsarbetarna äro oorganiserade och alltså icke bliva representerade vid valet av stämmoombud, dels att de organiserade tillhöra flera olika förbund

314 — Skogs- och flottningsarbetarförbundet, Sågverksindustriarbetarförbundet, syndikalistiska föreningar och Arbetets frihet —, som komme att få slåss om mandaten, dels ock att vederbörande fackorganisationer representera icke endast Domänverkets arbetare utan även och till den större delen i privata skogsföretag anställda. I Sågverksindustriarbetarförbundet utgöra exempelvis de statsanställda endast ungefär 10 % av medlemsantalet. Resultatet av nämndens förslag i denna punkt bleve alltså ingalunda en representation för Domänverkets arbetare utan en representation för skogs-, flottnings- och industriarbetarfackföreningar i landet, vilkas beslut dikteras av andra arbetare än Domänverkets och säkerligen med för landets arbetare i gemen intressantare ekonomiska och politiska mål för ögonen än befordrandet av att Domänverkets drift "hålles uppe på en effektivitetsnivå, som gör det ekonomiskt bärkraftigt". Och ombud, som sålunda valts av utomstående kretsar, kunna givetvis icke tillföra stämman den kunskap, som nämndmajoriteten avsett med uttalandet (sid. 281): "Ur företagets synpunkt gäller att personalens erfarenhet från det dagliga arbetet är av stort värde för ett riktigt ordnande av företagets skötsel." I nämndens betänkande rörande Statens järnvägar föreslogs att i företagsstämman skulle jämte ombud för staten insattas ombud för såväl trafikanter som anställd personal såsom representerande intressen, som icke kunna avvisas och som medföra sakkunskap av betydelse för företaget. Beträffande Domänverket har nämnden däremot funnit, "att en konsumenternas representation... icke s'kulle vara till företagets gemensamma bästa", i det att (sid. 279) "hur stor anledning det än vore att tilltro de enskilda konkurrentföretagens eventuella representanter i domänverksstämman viljan att känna och handla enbart till statsföretagets bästa, kan man dodk icke bortse ifrån, att det komme att föreligga en alltför stor frestelse att ensidigt handla efter det egna företagets bästa". Nämnden har därför här föreslagit representation endast för arbetarna. "Arbetarnas anspråk på goda arbetsförhållanden kunna . . . i längden till-

315 godoses endast genom stegring av företagets effektivitet och beskärning av döda kostnader", säger nämnden (sid. 281), och "det är på detta faktum nämnden bygger sina förhoppningar om att också för företaget självt goda resultat skola framgå av att arbetarnas särintressen bli direkt representerade i företaget". "Att personalen i grunden har ett sådant intresse (att höja företagets effektivitet) är ju icke detsamma som att den inser detta sitt intresse", tillägger dock nämnden strax efteråt, men tillfogar: "nämnden hyser emellertid den tillförsikten, att i vad det alltjämt brister beträffande denna insikt, själva känslan av att vara delaktig i ansvaret skall skärpa synen för sammanhanget mellan företagets och personalens intressen." Vi för vår del förstå icke den större optimismen i det ena fallet än i det andra. I båda rör det sig om det direkta näraliggande intresset att utvinna största möjliga egna fördelar från företaget contra intresset, sett på lång sikt, att företagets effektivitet upprätthålles. Under hänvisning till vad som här ovan anförts vidhålla vi den meningen, att varken de i företaget anställda eller företagets konsumenter böra beredas representation i det statliga affärsföretagets stämma, utan att denna bör tillsättas uteslutande av statsmakterna. Dessa kunna enligt vår mening eljest icke till stämman delegera den högsta beslutanderätten över statens ifrågavarande egendom och lämna stämman de befogenheter, som enligt den föreslagna domänverkslagens 4 § skulle tillkomma densamma, såsom exempelvis att tillsätta företagsstyrelse — vilken av en stämma, tillkommen enligt nämndens förslag, säkerligen skulle komma att utses med större hänsyn till fullföljd intresserepresentation än till erhållande av bästa möjliga kvalifikationer —, att enväldigt besluta huru stor del av årsvinsten, som skall utdelas till staten, samt att besluta om de villkor, som Domänverket skall uppställa för åtagande av ett statens uppdrag. Såsom vi påpekade i statsbanebetänkandet (sid. 308) kan det däremot vara lämpligt, att de av statsmakterna utsedda stämmo-

316 ledamöterna hava att själva komplettera stämman genom att välja ytterligare ett antal ledamöter. De fördelar, som nämnden trott sig kunna vinna för företaget, genom att anställdas (och konsumenters) sakkunskap tillföres stämman på så sätt, att ombud för dem däri insättas, böra enligt vår mening minst lika bra ikunna erhållas, genom att det vid stämmoledamöternas utseende av statsmakterna resp. av stämman själv tillses, att bland dessa ledamöter finnas personer med förutsättningar att bedöma de anställdas och konsumenternas synpunkter. De risker för företaget, som äro förbundna med den av nämnden föreslagna intresserepresentationen, anse vi så betydande, att vi framför en sålunda sammansatt stämma förorda att stämman slopas och att styrelsen i stället utses genom och direkt underordnades Kungl. Maj :t. Olägenheterna för företaget av större beroende av den politiska makten äro nämligen enligt vår mening mindre än de, som äro förknippade med en intresserepresentation. Till detta vilja vi ytterligare foga den meningen, att de avsedda fördelarna av en stämma kunna göra sig i större utsträckning gällande först i och med att man erhåller en gemensam stämma för flera statliga affärsverk, — en tankegång, för vilken nämnden i övrigt ej heller varit helt främmande. Denna gemensamma stämma komme nämligen i högre grad än de särskilda stämmorna att isolera affärsföretagen från inflytelser från den växlande dagspolitiken och minska känsligheten för påtryckningar därifrån; kraven på stämmoledamöternas kvalitet och mångsidighet skulle samtidigt med nödvändighet bliva större, och företagen skulle lättare kunna hävda sin ställning gentemot särintressena inom de olika affärsverken. Även reduceras därmed den eljest näraliggande risken för att stämman utvecklas till en sorts överstyrelse, som intränger på styrelsens verksamhets- och befogenhetsområde. I anslutning till vad som sålunda anförts få vi föreslå följande: För Domänverket och annat (eller andra) statens affärsverk tillsättes en gemensam stämma (fullmäktigeförsamling).

317 Denna består av en ordförande och 24 ledamöter, varav ordföranden och 8 ledamöter utses av Kungl. Maj :t och 8 ledamöter av riksdagen på sätt, som föreslagits av nämnden (alternativt att alla 16 ledamöterna utses av Kungl. Maj :t och att av dem 4 årligen avgå), varefter återstående 8 ledamöter utses av de sålunda valda. Statligt

skogsägande.

"Huvudsyftet med statens innehav av skogsegendomar är" enligt av nämnden (sid. 37) med gillande citerat uttalande av Södra skogskommittén, "att staten därigenom kan tillse, att en betydande del av landets skogsmark hålles vid sin ekonomiskt högsta produktion och att därigenom en viss jämnhet i landets virkesproduktion garanteras." Och nämnden uttalar för egen del bl. a. följande (sid. 43) : "Ett motsatsförhållande mellan framtida och nutida ekonomiska intressen beträffande skogskapitalets användning löses lättare och riktigare av staten än av den enskilde skogsägaren, vilken mindre kan tadlas för det han låter nuets synpunkter bli för sig avgörande." Och strax efteråt säges (sid. 44) : "Att sörja för en jämn och uthållig tillförsel av råvara till exportindustrin är under sådana förhållanden en viktig riksuppgift, som endast kan fyllas av den, som förfogar över en väsentlig del av landets skogskapital, och som har intresse och ansvar för att skogstillgångarna utnyttjas på det med hänsyn till framtiden bästa sätt. Staten är den enda, som i vårt land fyller eller har möjlighet att fylla dessa betingelser. Genom sina skogsinnehav har den möjlighet att verksamt bidraga till trävaruindustrins råvaruförsörjning samt möjlighet att reglera tillförseln med hänsyn till skogskapitalets omfattning och framtida bestånd." Dessa huvudskäl för ett fortsatt statligt skogsägande stämma såsom synes ej fullt överens med nämndmajoritetens senare uttalade princip för Domänverket att "med vidmakthållande av skogskapitalet lämna högsta möjliga ekonomiska avkastning i nutiden" (sid. 190). Därest staten skulle gå in för att be-

318 trakta sitt skogsägande som förnämligast en kapitalplacering, varifrån framförallt största möjliga inkomst skall uttagas, förfalla enligt vår mening skälen för att staten skall äga en stor del av landets skogar. Med fog skulle man då i stället kunna göra gällande såsom nationalekonomiskt riktigare, att åtminstone en väsentlig del av statsskogarna försäljas till dem, som därav kunna vid bibehållet rationellt skogsbruk uttaga större vinster än staten. Och sådana försäljningar vore ju också för staten ekonomiskt fördelaktiga, eftersom de statsskulder, som kunde inlösas genom likviderna för dylika försäljningar, löpa med högre ränta än den sannolika avkastningen från dessa skogar i statens hand. För vår del hysa vi emellertid den uppfattningen, att staten på grund av ovan citerade skäl bör behålla äganderätten till viss del av den svens'ka skogen, men detta givetvis endast under den förutsättningen, att denna naturtillgång också handhaves i enlighet med sagda principer. Förvaltningen därav bör alltså vara inriktad på hela folkhushållets nutida och framtida intresse och ej alltför ensidigt på "högsta möjliga företagarvinst" såsom företagets mål. Givetvis vilja vi härmed ingalunda säga, att kravet på statsskogsbru'kets effektivitet skall sänkas eller att man icke bör eftersträva bästa möjliga vinst, utan endast att räntabilitetsanspråken icke skola få vara det för det statliga skogsägandet ensamt eller ens huvudsakligen utslagsgivande. De framtidsvårdande synpunkterna måste gå före. Staten bör alltså genom sitt skogsägande framförallt befordra ej blott ett vidmakthållande av s'kogskapitalet och ett säkerställande av fortsatt virkestillförsel till förädlingsindustrin och husbehovet utan också ett ökande av värdena för kommande generationer. I enlighet med denna princip bör exempelvis staten hellre — i rimlig omfattning — förvärva och sätta i produktionsdugligt skick marker, som icke kunna förväntas bliva kultiverade av enskilda, än konkurrera med enskilda om köp av i god kultur varande skog. I. förstnämnda men ej i sistnämnda fallet fyller nämligen staten en mission. Den i

319 gott skick varande skogen producerar lika mycket åt landet och ger minst lika god ekonomisk avkastning, därest den förblir i enskild ägo, som om den förvärvas av staten, medan en kulturkrävande marks försättande i produktivt skick skapar förbättrat underlag för kommande släktens existens och trevnad. Dylik kulturgärning kan — lika väl som många andra statliga åtgärder, exempelvis byggandet av vissa 'kulturjärnvägar — vara motiverad, även då den icke beräknas förränta sig ens på lång sikt. Den behöver dock icke nödvändigtvis vara en dålig affär, såsom bl. a. visat sig beträffande en del tidigare stats förvärv av försummade marker, och det framtida skogsvärdet kan ju ej heller med säkerhet förutses. I detta sammanhang må påpekas, att staten givetvis bör förvärva och besitta alla skogar av skyddsskogsnatur, såsom fjällskogar, flygsands fält o. d., vilka genom att vara i statens ägo bäst säkerställas för sitt ändamål. Oaktat vi, som sagt, förorda, att staten håller relativt betydande skogsarealer i sin hand och framförallt marker, som äro i behov av skogskultur eller skydd, dela vi icke nämndmajoritetens uttalade åsikt (sid. 46), att riktlinjerna för Domänverkets handlande böra bl. a. ligga "uti önskvärdheten av att staten äger största möjliga del av landets skogstillgångar". Vi anse även den av många omfattade principen oriktig, att någon minskning av statens totala skogsinnehav ej får i frågakomma. Avyttringar utöver nyförvärv finna vi tvärtom motiverade om och när statens skogstillgångar kunna befinnas större än som är behövligt för tillgodoseende av ovan berörda allmänna intressen. Utförsäljning till enskilda av skogskomplex, för vilka statens omvårdnad icke längre är erforderlig, bör då ske. Sådana försäljningar kunna ofta vara till gagn för vederbörande trakter såsom stimulerande intresset för bosättning och företagsamhet på samma gång som desamma äro ekonomiskt fördelaktiga för staten.

320 Statlig

träförädling.

Nämndmajoriteten förordar i princip en vidgad statlig träförädling. Dess ståndpunkt sammanfattas sålunda (sid. 81). "Det måste principiellt anses lika befogat och riktigt för den statliga skogsägaren som för den enskilde att, närhelst så visar sig lämpligt för höjande av skogens avkastning och skogsprodukternas värde, själv förädla virkesproduktionen. Domänverket och dess ledning, vars uppgift är att ekonomiskt förvalta statens skogar, böra därför ha både rättighet och skyldighet att vidtaga varje åtgärd, som avser att genom virkets förädling driva upp vinsten från statsskogsbruket." Till denna företagsekonomiska ståndpunkt fogas emellertid den reservationen, att nationalekonomiska skäl kunna påkalla ingripande från statsmakterna till förhindrande av förädlingsanläggningar, som av domänverksledningen planerats. Såsom dylika skäl nämnas omsorgen om framtida tillgång på råvara för förädlingsindustrin i landet samt önskemålet att undvika förstörelse av i enskild industri redan nedlagt kapital. Huru den politiska makten skulle komma att ingripa i det statliga affärsföretagets ledning i frågor rörande förädlingsverksamheten framgår av följande uttalande (sid. 67): "Går beslutet (av statsmakterna) i den senare riktningen (att förädlingsrörelse bör principiellt vara förenad med statsskogsbruket) ha statsmakterna naturligtvis icke därmed helt avsagt sig rätten att, då särskilda omständigheter föreligga, i det enskilda fallet pröva, huruvida en av företagsledningen planerad eller föreslagen, företagsekonomiskt motiverad åtgärd bör komma till stånd eller ej med hänsyn till de nationalekonomiska skäl, som eventuellt kunna tala däremot." Och senare uttalas, "att ägaren-staten av hänsyn till andra intressen än företagets egna kan komma att avböja eller stoppa av företaget beslutade företagsekonomiskt välgrundade åtgärder". Slutligen framhåller nämnden (sid. 243) "hur lätt statsmakternas politiska inten-

321 tioner ha att tränga in i Domänverket och bemänga sig med de företagsekonomiska. Kronans fasta egendomar ha att tjäna både ett statligt inkomstintresse och ett politiskt syftemål. Det vore både fåfängt och oberättigat att söka åstadkomma en boskillnad på det sätt, att den sistnämnda av dessa bägge uppgifter frånkopplades. En boskillnad mellan företagsekonomi och statspolitik innebär icke, att affärsverken skola helt undandragas den allmänna ekonomiska politikens intresseområde. Men den innebär, att de olika intressena skola hållas särskilda så, att kostnaderna för deras tillgodoseende klart framträda." Dessa uttalanden anföras här såsom belysande, hurusom icke heller nämndmajoriteten i verkligheten tänker sig möjligheten av att få ett statsföretag, som arbetar efter samma företagsekonomiska linjer som ett enskilt företag. Ett statligt affärsverk kommer aldrig att kunna följa renodlade affärsprinciper. Statsmakterna ha alltid möjlighet att ingripa i statsföretagets skötsel, och detta kommer för visso också att ske icke endast när nationalekonomiska skäl därför anses föreligga, utan så snart dagspolitiken har ett intresse att bevaka. Den organisation med stämma och styrelse, som nämnden föreslagit för Domänverket, kan givetvis endast dämpa — vilket dock kan vara av betydande fördel — men ej hindra statsingripanden, och härefter inställer sig givetvis efter hand företagsledningen. Att av staten ägda affärsverk trots skenbart fristående ställning och affärsmässig organisation ej kunna hållas fria från de direkta statsingripandena och från för statsdriften karakteristiska, affärsmässigheten hindrande moment belyses f. ö. av den erfarenhet, som redan vunnits beträffande de som aktiebolag organiserade svenska statsföretagen, tobaksmonopolet och vin- och spritcentralen. Man torde också kunna förutsätta såsom oundvikligt, att varje statsföretag blir, hur det än från början organiserats, efterhand byråkratiserat och mer ju större företaget är. För ledningen i dylika företag, som alltid är infamt påpassad såväl av politikens representanter som av allmänheten, måste det ofrånkomligen i längden bliva ett mindre Domänverket.

322 intresse att under insättande av de egna personligheterna söka driva fram företaget, än att säkerställa sig mot anmärkningar av reell eller formell innebörd — n, b. anmärkningar mot vad som gjorts, men ej mot vad som underlåtits. Det måste därför också alltid bliva väsentligt svårare att för av staten ägda företag få en handlingskraftig ledning och en framgångsrik skötsel än det är för ett enskilt företag. Dessa erinringar finna vi nödvändiga med hänsyn till nämndmajoritetens ståndpunkt, att det är lika befogat för staten som för enskilda att söka öka sina inkomster genom skogsprodukternas förädling. När man, såsom ovan framhållits, måste räkna med att statsföretaget aldrig kommer att få samma möjlighet att arbeta affärsmässigt som det enskilda företaget, är ifrågavarande utgångspunkt påtagligen felaktig. Nämnden har även lämnat utan beaktande den synpunkt betr. arbetsgivarproblemet, som vi framhöllo i vår reservation till nämndens betänkande beträffande principerna för en ny gruvlagstiftning och som enligt vår mening är av den största betydelse även för nu föreliggande förädlingsfråga. Vi uttalade där (sid. 169): "Även om man skulle lyckas finna organisationsformer, som gåve grundad förhoppning om en affärsmässig skötsel av statsföretaget, kvarstå emellertid andra med statsdriften förbundna efter vår mening större svårigheter, som icke kunna kringgås. Några av dessa skola här beröras. Arbetsgivareproblemen äro oskiljaktigt förenade med företagarverksamheten. Vilken ställning skola de statliga affärsföretagen intaga i sin egenskap av arbetsgivare? Skall staten för att skydda sina industriella intressen i likhet med andra stora företagare ingå i arbetsgivarförening, eller skall statens företag stå utanför sådana och överlåta åt den andra parten att med hjälp av sina facksammanslutningar ensam stärka sin ställning? Vill staten förbjuda sina arbetare att gå i strejk o. d., även där det icke rör sig om direkt samhällsvådliga arbetsnedläggelser, eller i motsatt fall, bör staten avstå från arbetsgivarens vapen, lockouten? Väljer staten — vilket är sannolikt med hänsyn till dess politiska byggnad — att för sina företag ej begagna sig av de metoder, som kunna skydda en arbetsgivares intressen, få statsföretagen givetvis betala ständigt stigande och i för-

323 hållande till företagens avkastningsförmåga för höga löner med påföljd, att produktionens resultat bliva otillfredsställande och dess upprätthållande äventyras. Klart är, att dylika svårigheter framträda starkare, i den mån den statliga företagarverksamheten växer i omfång i förhållande till motsvarande enskild verksamhet, vilken senare därigenom efter hand förlorar sin hittillsvarande ställning såsom på arbetsgivarområdet i viss mån normgivande. Det må i detta sammanhang ifrågasättas, om det kan vara till fördel för statens auktoritet och principiellt opartiska ställning, att staten genom att driva egen industriell företagarverksamhet blir direkt engagerad i intressetvister med stora grupper av medborgare. Betänkliga komplikationer härav kunna otvivelaktigt lätt uppstå. Rent teoretiskt kan också det generella spörsmålet diskuteras, om det är lämpligt, att staten vid utövande av sina överhöghetsfunktioner blir i alltför många fall så att säga domare i egen sak."

Vårt ifrågavarande uttalande, som närmast hänförde sig till statlig gruvdrift, gäller givetvis också statlig trä förädlingsrörelse. Här tillkommer emellertid, att en eventuell statlig träförädling kan antagas bliva väsentligt mer omfattande än en statlig gruvdrift, och detta icke endast på grund av kvantitativa förhållanden utan också enär en förädling av skogsprodukterna kan förväntas komma att drivas väsentligt längre än en eventuell statlig malmförädling. När olika myndigheter och kommittéer tidigare uttalade sig om de tid efter annan uppdykande förslagen till statlig träförädling, avsåg man uteslutande sågverksanläggningar. I dag skulle man med fullkomlig säkerhet icke nöja sig därmed, utan förorda också cellulosafabriker och eventuellt pappersbruk, och om ett antal år komme säkerligen andra än längre gående förädlingsanläggningar att anses lika nödvändiga för ett rationellt utnyttjande av skogsprodukterna. Man måste klargöra för sig, att ett principiellt inträde på denna väg medför som konsekvens ständigt vidgade ringar av statlig verksamhet under undanträngande av enskild företagsamhet. Ett eventuellt motpåstående, att den enskilde företagsamheten blir undanträngd endast därest den statliga visar sig mer livskraftig, är påtagligen ej riktigt. Det statliga företaget blir nämligen oundvikligen, trots föresatser i motsatt riktning,

324 hållet under armarna av staten, i nödfall på skattebetalarnas bekostnad. Det investerade statskapitalet och omsorgen om de anställda och om de av företaget eljest beroende komma att vara tillräckliga argument därför. Det naturliga urvalet och den utsovring av de mindre livskraftiga och mindre dugliga, som sker genom de enskildas kamp för tillvaron, gör sig ej gällande beträffande statsföretagen. I den mån dessa vinna i omfattning på bekostnad av enskilda företag, sänkes därför också oundvikligen effektiviteten av näringsverksamheten i landet och därmed efterhand medborgarnas levnadsstandard. Nämnden uttalar (sid. 77), att "nationalekonomiskt sett blir detta" (om enskilda eller staten skola driva förädlingen) "en fråga om vilken av de bägge företagargrupperna, som effektivast kan handhava denna verksamhet inom gränserna för vad som anses sammanfalla med det allmänna bästa". Enligt vår mening kan svaret icke bliva mer än ett, och nämnden har själv lämnat detta svar med uttalandena (sid. 185): "För det ekonomiska livet krävs ett mer spekulativt sinnelag, en djärvare anda och snabbare puls än för handhavandet av den administrativa och kamerala statsförvaltningen" . .. "Erfarenheten . . . torde ock ha visat, att det ämbetsmässigt ledda affärsföretaget oftast giver ett lägre resultat än som uppnås med en organisation, anpassad efter företagets egen natur". Vi anse som sagt dessa uttalanden utslagsgivande, eftersom, såsom av det ovan anförda framgår, varken nämndmajoriteten eller vi tro på möjligheten att kunna organisera ett stort statligt förädlingsverk så, att det blir oberoende av den politiska statsförvaltningen. För vår egen del hava vi här ovan anfört även andra skäl för att affärsresultatet måste bliva sämre vid ett statens förädlingsverk än vid de enskilda. Med hänsyn till att det måhända anföres, att man icke haft några ogynnsamma erfarenheter beträffande den hittillsvarande statliga träförädlingen, må påpekas, att vad man här diskuterar är, såsom också nämnden framhåller, något helt annat. Den träförädling, som Domänverket nu bedriver, är en obetydlig försågning vid ett antal mindre, huvudsakligen å

325 inköpta skogskomplex befintliga äldre sågar, varifrån produkterna delvis försäljas i omgivande trakter, medan den förädlingsverksamhet, som här diskuteras, är en industriell stordrift, vars slutprodukter helt exporteras. Förhållandena vid de båda slagen av anläggningar äro ej jämförliga. Ej heller kunna vinstsiffrorna från småsågarna läggas till grund för några kalkyler för stordriften, enär de, såsom det upplysts, blivit missvisande höga genom det billiga pris, till vilket råvaran debiterats och som varit motiverat av bristande konkurrens därom på ifrågavarande lokaliteter. Här framförda erinringar mot den statliga trä förädlingen gälla givetvis ej nämnda småsågsdrift. Beträffande de ekonomiska riskmoment, som oundvikligen äro förbundna med varje företagarverksamhet, uttalade vi i reservationen till nämndens betänkande rörande gruvlagstiftningen den meningen, att staten ej borde ikläda sig sådana risker, i den mån de icke äro av hänsyn till något allmänt intresse ofrånkomliga, enbart i syfte att eventuellt vinna en något ökad inkomst. Dessa betänkligheter gälla givetvis också den statliga träförädlingen. För den som vill få bekräftat, att träforädlingen är lika väl som all annan industriell verksamhet förbunden med risker liksom att vinsten å förädlingsrörelsen är i genomsnitt låg — icke högre än bankräntan — kan erhålla sådan bekräftelse i av Socialiseringsnämnden utgiven undersökning rörande svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911— 1925. För de svenska sågverken voro exempelvis vartdera av åren 1923—1925 (de senaste undersökningsåren) förlustbringande med en medelförlust under dessa år av 1,3 % på det egna kapitalet. Snickeri- och möbelfabrikerna hade samtidigt en medel förlust av 1,8 %, medan pappersmasse fabrikerna hade en medel förtjänst av 5,1 %, grovpappersbruken en medelförtjänst av 2,3 % och finpappersbruken en medel förtjänst av 3,6 %. I sålunda redovisade siffror ingå i regel icke de totalförluster av i anläggningar investerat kapital, som uppstått, när ett företag helt och hållet misslyckats. Nämnden uttalar i nu föreliggande betänkande (sid. 72) mycket riktigt, att "något annat ofelbart skydd mot förluster

326 i den produktiva verksamheten än att hålla sig utanför densamma gives icke. Den, som vill vinst, måste taga risken av förlust. Detta gäller också för staten, så snart den överhuvudtaget trätt in i produktionslivet i egenskap av företagare". Vi anse för vår del, att förlustriskerna vid företagarverksamhet äro större för staten än för de enskilda, på grund bl. a. av ovan berörda risker för statsingripanden i rörelsen, av den svårare ställningen som arbetsgivare ävensom därav att statsföretaget, hur det än organiseras, alltid måste få särskilda svårigheter att vid behov hastigt anpassa sig efter förändrade förhållanden, att nedlägga en rörelse, som icke bär sig, att upparbeta nya avsättningsområden, att avskeda olämplig personal o. s. v. Att så blir fallet såsom en följd av varje statsföretags känslighet för påtryckningar från av rörelsen beroende medborgarklasser, är också av all erfarenhet styrkt. Dessa risker skulle uppenbarligen än ytterligare ökas, därest i enlighet med nämndmajoritetens förslag ifrågavarande av rörelsen beroende kretsar gåves ett betydande direkt medinflytande i företagets ledning. Slutligen tillåta vi oss att beträffande riskfrågan framhålla, att nämndmajoritetens förord för att staten skall placera kapital i en riskfylld förädlingsverksamhet för vinnande av en problematisk vinstökning från skogsdomänerna, synes oss föga stämma med det argument, som av nämnden anförts för behållandet av de oräntabla jorddomänerna, nämligen att staten bör hava sitt kapital säkert placerat. Genom frigörande av i jorddomänerna bundet kapital och dess användande för avbetalning av statsskulden eller för överflyttande till andra lika säkra men betydligt mer räntabla placeringsobjekt vunnes kanske större vinstökning, än som vore möjlig genom en träförädling, utan att några risker behövde tagas. De argument för den vidgade statliga träförädlingen, som tidigare brukat anföras av dem, som förordat densamma, hava uteslutande tagit sikte på de näraliggande, rent praktiska synpunkterna, att tillräckliga enskilda förädlingsanläggningar för tillgodogörande av statsskogarnas produkter saknats, resp. att

327 otillfredsställande pris för dessa produkter erhållits. Dessa argument torde numera hava förlorat sin betydelse. Den enskilda företagsamheten har sörjt för tillkomsten av allt fler förädlingsverk, och bekymret i dag är långt mindre att finna avsättning för virkesproduktionen från statsdomänerna än att landets skogar ej skola i längden kunna tillgodose förädlingsverkens virkesbehov. En följd av den ökade efterfrågan å virke till förädlingsindustrin har blivit en successiv minskning av prismarginalen mellan råvara och färdiga produkter. Statsskogarna torde därför också numer erhålla fullt tillfredsställande priser å sitt virke inom praktiskt taget alla distrikt och i många fall högre än som motiveras av priset å förädlingsprodukterna. Någon risk för att utvecklingen skall under nu överblickbar framtid komma att gå i annan riktning finnes icke heller. Ifrågavarande tidigare argument för den statliga träförädlingen sakna alltså numer all aktualitet. Under hänvisning till vad ovan framhållits uttala vi såsom enligt vår mening riktigt, att domänföretaget icke inlåter sig på storindustriell förädlingsverksamhet. Några aktuella företagsekonomiska skäl för en vidgad statlig förädlingsverksamhet kunna ej anföras, medan nationalekonomiska och andra allmänna skäl tala kraftigt däremot. Vi reservera oss för den skull mot nämndens principuttalanden i ifrågavarande avseende.

Statens

jordbruksdomäner.

Nämndmajoritetens behandling av frågan, om staten fortsättningsvis bör äga jordbruksdomäner utmynnar i följande uttalande (sid. 113): "Genom att besitta jord förfogar staten över säkra ekonomiska tillgångar och ernår möjlighet att direkt inverka på landets jordpolitik. Det måste därför anses med samhällets fördel förenligt, att staten besitter jord, även om avkastningen från denna icke motsvarar gängse kapitalränta". I denna sin mening är nämnden dock ej influerad av det förhållandet, att "i äldre tider med dess jämförelsevis enkla

328 produktionsliv, jordförvärv och jordinnehav lågo närmast till bland de få former för kapitalplacering, man då hade att välja emellan" (sid. 109). Reservanterna instämma i detta sista uttalande men se i motsats till nämndmajoriteten ingen fördel för staten i jordbesittandet. Ser man först på den företagsekonomiska sidan av saken, är statens jordbruksinnehav en mycket dålig affär, i det att vinsten därå endast utgör omkring en och en halv procent på taxeringsvärdet, vilket senare ungefär motsvarar dessa egendomars saluvärde. Det är ej så, att denna låga räntabilitet är beroende av en tillfällig depression; statens jordbruk har, enligt vad betänkandets utredning härom visar, genom århundraden givit dålig avkastning. Ej heller nämndmajoriteten väntar sig, att någon verklig förändring till det bättre härutinnan skall kunna genomföras. Nämnden menar emellertid, att denna låga avkastning åtminstone till en del är kompenserad av att statens ifrågavarande medel äro säkert placerade. Nämnden uttalar sig härom sålunda: "vinstintresset och säkerhetsintresset få vägas mot varandra. I ett land som vårt erbjuder sig jorden såsom ett av de säkraste placeringsobjekten." Riktigheten av sistnämnda sats torde emellertid vara diskutabel. Visserligen kan icke jorden, såsom industriella förädlingsanläggningar (exempelvis sådana, som av nämndmajoriteten förordas för skogsprodukternas tillgodogörande) utplånas genom eldsvåda eller förlora matematiskt varje värde såsom följd av en driftsnedläggelse, men åkerjordens värde kan komma att högst betydligt nedgå, och utvecklingen i den riktningen är kanske för närvarande den sannolikaste, även om, som nämnden säger: "det g i v e s . . . . exempel på att statliga jordområden undergått betydande värdeökning". (Detta uttalande avser väl dock sådana jordområden som exempelvis Ladugårdsgärde och Kungsträdgården i Stockholm och alltså icke egentlig jordbruksjord). Icke kan väl en penningplacering i jordbruks jorden kallas "säker", när man har stora anledningar räkna med betydliga värdenedsättningar? Både säkrare och mycket mer räntabla äro svenska

329 statens obligationer, och staten borde ur affärssynpunkt hellre sälja sin jordbruksjord och inlösa motsvarande del av statsskulden. Nämnden uttalar också (sid. 107), att "ett successivt frigivande av detta kapital (det i jordbruksdomänerna bundna) och dess placering på ett mera vinstgivande men ändå jämförelsevis betryggande sätt skulle leda till en fördubbling av dess avkastning". Därför är det också alldeles felaktigt att såsom å sid. 107 tala om betydelsen av inkomsterna bl. a. från dessa jordbruksdomäner för fyllande av statsfunktionerna. Staten får ju nämligen betydligt större nettoinkomster (c:a 2]/2 milj. kr. mer pr år), att disponera över, efter det ifrågavarande ur förräntningssynpunkt ofördelaktiga placeringsobjekt avyttrats. Slutligen bör påpekas, att jordbruksegendomarna ej heller hava för staten den egenskap, som eljest brukar krävas av placeringsobjekt med låg avkastning, nämligen att vara lätt realiserbara. Statens i regel på långa terminer utarrenderade jordkomplex kunna icke utförsäljas i någon hastigare takt vid tillfällen, då detta skulle kunna vara önskligt. De argument av ekonomisk natur, som nämndmajoriteten anfört för statens besittande av jordbruksdomäner, torde alltså icke kunna anses hållbara. Nämnden anför emellertid (sid. 107), att "spörsmålet om staten såsom jordägare ä r . . . icke enbart eller ens i främsta rummet en fråga om räntabiliteten på ett visst kapital i statens ägo. Problemet ligger djupare och rymmer vida mer än vad det ekonomiska ewu/intresset anger". Nämndens ståndpunkt, att staten bör äga jordbruks jord skulle alltså väsentligen baseras på det andra huvudargumentet, att staten därigenom "ernår möjlighet att dirdkt inverka på landets jordpolitik". Nämnden framhåller (sid. 108), att "statens innehav av jord har gjort det möjligt för staten att i viss utsträckning driva en socialt betonad jordpolitik". Varuti har då denna politik bestått? Jo, dels uti successiv avyttring av mindre lägenheter, dels och väsentligen i utarrendering av den statliga jorden. Vad utarrenderingen beträffar kan den väl näppeligen sägas

330 hava haft någon "social" inriktning. Att arrendebeloppen äro låga beror, såsom av nämndens utredning framgår, ingalunda på någon statens avsikt att befordra arrendatorernas bästa, utan på att man delvis som följd av ett stelt förvaltningssystem ej kunnat driva upp dem högre. Nämnden uttalar för övrigt själv förhoppningen, att arrendeinkomsterna skola kunna stegras efter genomförandet av den av nämnden förordade förvaltningsreformen. Den inverkan på den allmänna jordpolitiken, som staten på denna väg framkallar i form av höjda arrende- och jordvärden, kan väl emellertid knappast rubriceras som en "socialt betonad jordpolitik". Det enda hållbara skäl för statens jordägande, som alltså återstår, är, att staten därigenom varit i tillfälle att genom jordförsäljningar "verksamt främja uppkomsten av en fri och självägande bondestam i vårt land" (sid. 110). Detta anse också vi hava varit av den allra största sociala betydelse. Men därför anse vi också, att denna jordpolitik bör fullföljas, medan nämndmajoriteten ifrågasätter (sid. 112) "lämpligheten av dessa försäljningar med hänsyn till att staten i samma mån den definitivt avhänder sig jordegendomen avstår från eller i varje fall försvårar möjligheten att i fortsättningen bevaka vissa med egendomens upplåtelse förknippade sociala intressen. En upplåtelse i form av exempelvis besittningsrätt för brukaren skulle lättare möjliggöra för staten att trygga egendomens användning för det ursprungligen avsedda ändamålet". Denna tvehågsenhet kunna vi icke dela. Icke bildas en fri och självägande bondestam på basis av en ofri besittningsrätt och icke befordras jordens användning för det avsedda ändamålet genom att behållas i statens hand. Nu menar givetvis nämnden, att statens möjligheter att tillhandahålla jordbruksjord skulle successivt upphöra i och med att jorden ut försälj es. Även om så vore fallet, skulle ju dock därmed staten hava beträffande ifrågavarande domäner gjort sin tjänst och överlämnat dem till lämpligaste ägare. Men nämnden bortser ifrån, att det givetvis alltid kommer att finnas möjligheter för staten att vid sådan tidpunkt, då statens

331 jord tagit slut, uppköpa annan jord, som icke är i bondehand och därefter fortsätta med utförsäljningarna i lämpligen avstyckade lotter. Även om detta en gång i framtiden skulle behöva ske med någon viss ekonomisk uppoffring, så befordras därav ett verkligt socialt intresse, medan den ekonomiska uppoffring, som är förbunden med ett behållande i statens hand på obegränsad tid av oräntabla jordbruksegendomar ingalunda befordrar utan snarare skadar de ".sociala intressena". Betydelsen för landet av största möjliga antal smärre, självständiga jordägare torde ej kunna överskattas. Jordens avkastning ökas genom den mer intresserade och på kärleken till egna torvan fotade skötseln, konsekvenserna av tillfälliga jordbrukskriser minskas såsom en följd av självhushållningen och den sociala trivseln befordras. Utom nämndens ovan behandlade huvudargument för det statliga jordägandet berör nämnden också såsom ett ytterligare skäl den förstärkning av statens auktoritet gentemot sina medborgare, som skulle följa av jordbesittandet. Nämnden säger (sid. 107) bl. a.: "Utan egna, säkra och omedelbara tillgångar är staten vekare gentemot olika medborgargruppers tillfälligt skiftande meningar, och den förmår icke på samma sätt gripa ledande in vid samhällets utveckling". Vidare uttalas (sid. 108) : "Statens på lagstiftningsmakt vilande inflytande kan alltjämt behöva den förstärkning, som ligger däruti, att staten besitter egna ekonomiska resurser." Bärvidden av dessa argument tillåta vi oss betvivla, och vi kunna icke tänka oss något fall, där tillvaron av en del jordbruksegendomar i statens hand skulle stärka dess ställning i något avseende. Det skulle då i varje fall kunna ske endast om staten skaffade sig äganderätten till all jord, men dithän syftar ju icke heller nämndmajoriteten med sitt förslag. Dessa nu berörda, av nämnden icke närmare utvecklade och för oss något oklara argument torde följaktligen kunna lämnas utan avseende. Vi tillåta oss här slutligen uttala den meningen, att nämndmajoriteten varit något inkonsekvent, när den beträffande statens i jordbruksdomänerna bundna kapital anlagt nästan

332 uteslutande sociala och säkerhetssynpunkter utan att alltför mycket bekymra sig om avkastningen, medan den beträffande statens skogsdomäner lagt det övervägande intresset å vinstresultatet under bortseende av riskerna för i förädlingsanläggningar investerat kapital, och under mindre beaktande av de grundläggande allmäna skälen för det statliga skogsägandet. Under åberopande av vad som sålunda anförts få vi uttala som vår mening, att staten bör successivt utförsälja sin jordbruksjord till personer, som vilja bilda självständiga jordbruk.

Den ecklesiastika jorden. Enligt vår mening borde föreliggande betänkande om Domänverket icke hava tagit ställning till den juridiska frågan om äganderätten till den eklesiastika jorden, vilken är föremål för vidlyftiga utredningar på andra håll och som idke har någon betydelse för den principiella uppläggningen av Domänverkets organisation och arbete. Det borde hava varit för nämnden tillräckligt att behandla frågan om och på vad sätt Domänverket fortsättningsvis skulle handhava förvaltningen av ifrågavarande och andra staten ej tillhöriga allmänna skogar samt frågan om de ersättningar, som därför borde utgå. Beträffande äganderätten till de ecklesiastika jordarna är denna, såsom nämnden vitsordar, i många, måhända flertalet fall svävande. Det torde oftast vara omöjligt uppbringa bevis för vem jorden rätteligen tillhör av de parter, som göra anspråk på densamma — staten, kyrkan och församlingarna. Men att, såsom nämndmajoriteten föreslår, lösa denna äganderättsfråga genom att helt enkelt förklara den ecklesiastika jorden för statsegendom i alla de fall, där vederbörande församling ej kan uppvisa laga fång å densamma, innebure en uppenbar konfiskation. Den jord, vars äganderättsnatur nu ej lagenligt kan fastslås genom företeende av rättsligt bevismaterial, torde i större utsträckning hava från början tillhört församlingarna, som förvärvat densamma genom donation från enskilda

333 eller genom köp, än den tillhört staten och ställts till församlingarnas förfogande på vissa villkor. Även i detta senare fall innebär emellertid ett återtagande av egendomen utan överenskommelse med resp. församlingar en rättskränkning, enär en upplåtelse ej kan rättsligen återtagas, så länge de uppställda villkoren uppfyllas. Det, som nämnden genom sitt förslag framförallt velat vinna, nämligen ett ekonomiskt sett bättre utnyttjande av den ecklesiastika jorden, kan uppnås utan kränkning av församlingarnas och kyrkans rätt. Den friare disposition av skogsmarken och dess avkastning, som enligt nämndens uttalande är första villkoret därför, torde sålunda minst lika väl kunna genomföras utan att staten först förklaras utgöra markens ägare. För erhållande av förbättrad förvaltning av dessa jordar ifrågasätta vi, om man icke bör pröva framkomligheten av en väg, varigenom äganderätten till åtminstone de mindre jordegendomarna övergår till församlingarna. En lokal skötsel av dylika småegendomar, i regel av vanliga bondgårdars storlek och karaktär, blir nödvändigtvis mer intresserad och effektiv än förvaltningen genom ett centralt verk. Endast för större komplex av ecklesiastik egendom synes oss Domänverket böra ifrågakomma såsom förvaltare. En viktig åtgärd är, att församlingarna resp. kyrkofonden gives rätt att sälja ecklesiastik jordegendom och att placera sina tillgångar på fördelaktigaste sätt. I anslutning till det anförda reservera vi oss mot nämndens förslag, att den ecklesiastika fasta egendomen jämte kyrkofonden och övriga ecklesiastika fonder skola förklaras utgöra statsegendom. Oscar

Falkman.

Axel

Lindblad.

SVERIGES ALLMÄNNA SKOGAR 1925 Skala 1 : 2 mill.

Skogsproduktiv mark

Hektar

°/o«v landets skogsareal

1.2 Kronoparker Utarrenderade jordbruksdomäners skogar Ecklesiastika sKogar

75.291 278.224

0.3 1.2

Renbetesfjällens skogar..

0.6 Sockenallmänningar Häradsallmänningar Städers skogar

507.404 80.191 39.903

2.2 0.3 0.2

Sveriges skogsmarks areal 23.181.000

100.0 Oavmätta marker och kronoöverloppsmarker ca. ...

Statens offentliga Systematisk

utredningar förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas förteckningen.) Allmän

lagstiftningRättskipning. vård.

Statsförfattning. Allmän

Fång- |

nummer

Vattenvägen.

i

den

kronologiska

Skogsbruk.

Bergsbruk,

statsförvaltning.

Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. [51

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. [71

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommun i kat ions väsen.

Hank-, kreilit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Socialpolitik. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation.

[81

Ilälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Skydd för äldre kulturföremål. [31

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande ang. åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande. [11 2. Betänkande ang. jordbrukets kreditförhållanden. [21 3. Betänkande ang. vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. | 4 |

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Internationell rätt.

Gränsen för Sveriges territorialvatten. [61

Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1930.