Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931:12 FINANSDEPARTEMENTET

1928 ÅRS LÖNEKOMMITTÉ

BETANKANDE MED F Ö R S L A G T I L L

AVLÖNINGSREGLEMENTE F Ö R E X T R A O R D I N A R I E OCH E X T R A T J Ä N S T E M Ä N , TILLHÖRANDE DEN CIVILA STATSFÖRV A L T N I N G E N , M. M.

S T O C K H O L M 1

Statens offentliga utredningar 1931 K r o n o l o g i s k

1. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Idnn. 622 s. £ . 2. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 131 s. E. 3. Betänkande med förslag angående arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 81 s. S. 4. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt om statens övertagande av de ntav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m. Norstedt. (2), 216 8. E. 5. Utlåtande angående utförselbevissystemets verkningar m. m. Marcus. 25 s. J o . 6. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande angående åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. Beckman, vj, 109 s. J o .

f ö r t e c k n i n g

Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk öve: sikt över det svenska jordbrukets utveckling och lägi Av E. Höijer. Marcus. 74 s. J o . Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning I Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. Stat. Bepr.-ansl 43 s. K. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella r ä t t l förhållanden. 3. Förslag till konvention mellan SverigJ Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande oc verkställighet av domar, m. m. Norstedt. 39 s. J u . Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skoj gar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmar ker m. fl. områden. Marcus, iv, 308 s. J o . Utredning med förslag angående premiering av v ä l skötta mindre skogsbruk. Hseggström. 66 s. J o . 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till a,\l löningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstel män, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m Norstedt, vj, 131 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt knngörelsen den 3 febr. 1922 ang. Btatens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931: 12. FINANSDEPARTEMENTET

1928 A R S L O N E K O M M I T T É

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

AVLÖNINGSREGLEMENTE FÖR EXTRA ORDINARIE OCH EXTRA TJÄNSTEMÄN, TILLHÖRANDE DEN CIVILA STATSFÖRVALTNINGEN, M. M.

STOCKHOLM 1931 KUNGL. BOKTRYCKEBIET.

P . A. NOBSTEDT & SÖNEB

.eiBt,,, NSP^1

/

^ C K I KÖ

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen Grunderna för den icke-ordinarie personalens anställning och avlöning-. 1. Historik 2. Anställnings- och avlöningsförhållanden vid tiden för kommitténs utredning 3. Lönestater och anslagsdisposition 4. Reglementsförslagets omfattning Extra tjänstemän vid statens vattenfallsverk Vikariatsförhållandena vid universiteten och karolinska institutet Specialmotivering. Avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän 1 kap. A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r 2 kap. E x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n . 3 §. Antagningsvillkor 4 §. Anställning och entledigande 5 §. Bisysslor 6 §. Löneplan 7—9 § § . Löneklassplacering m. m 10 §. Semester 11 — 16 § § . Tjänstledighet 17 §. Kallortstillägg 18 §. Vikariatsersättning 19 §. Särskilda ersättningar och förmåner 20 §. Begravningshjälp 3 kap. E x t r a t j ä n s t e m ä n . 21 och 22 § § . Anställning m. m 23 §. Lön 24 §. Semester 25—28 §§. Tjänstledighet 29 §. Kallortstillägg 30 §. Vikariatsersättning 31 §. Särskilda ersättningar och förmåner 32 §. Begravningshjälp Tilläggsbestämmelserna till extra-ordinarie-reglementet Nedre justitierevisionen Rikets hovrätter Utrikesförvaltningen Tullverket Statens undervisningsväsende Lotsverket Statens affärsdrivande verk

v 1 24 34 40 43 49 55 56 56 58 58 59 60 65 66 69 69 70 70 70 72 73 74 75 75 75 76 76 77 78 81 82 82 88 88

IV

Författningsförslag. Avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän 90 Tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän ,101 Kungörelse angående arvoden till vissa vikarierande akademiska lärare . . 107 Ekonomisk innebörd av kommitténs förslag 109 Kommitténs hemställan 111 Bilagor. Tablåer över den icke-ordinarie personalens fördelning å ortsgrupper och lönegrader m. m 114 Särskilda yttranden 119

Till

KONUNGEN.

I anslutning till det av 1928 års lönekommitté med betänkande den 21 juli 1930 framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, ävensom till det av kom-

VI

mitten samma dag avgivna förslaget till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet får kommittén härmed överlämna betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, m. m. I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit f. d. borgarrådet, direktören G. Söderlund, som emellertid på därom gjord ansökning den 30 april 1931 av Kungl. Maj:t beviljats entledigande från det honom meddelade uppdraget att vara ledamot av 1928 års lönekommitté och sålunda icke närvarit vid betänkandets slutliga justering. Såsom bilaga till betänkandet finnas fogade vissa av kommitténs ledamöter avgivna särskilda yttranden. Stockholm den 27 maj 1931. Underdånigst A. HAMILTON OSCAR CARLSTRÖM

ERNST ERIKSSON

BERTA KÖERSNER

R. LINDBLAD

N. AUG. NILSSON

J. A. REINWALL

CORNELIUS SJÖWALL

RUBEN WAGNSSON

/ /

E.

Norberg.

Grunderna för den icke-ordinarie personalens anställning och avlöning. 1. Historik. Före den löneregleringsperiod, som tog sin början med tillsättandet av 1902 års löneregleringskommitté, voro den icke-ordinarie tjänstemannapersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden i allmänhet synnerligen bristfälligt ordnade. De knapphändiga föreskrifterna i ämnet — eller rättare frånvaron av normerande föreskrifter — lämnade fritt rum för en växlande och tämligen godtycklig praxis, olika inom skilda ämbetsverk och förvaltningsområden. De betydande olägenheterna härav insågos till fullo av 1902 års lönereg- 1902 års leringskommitté, som i sitt den 18 november 1903 avgivna betänkande angå- löneregleende allmänna förutsättningar och grunder för en reglering av löneförhållanmitte. den m. m. inom de centrala ämbetsverken även upptog till ingående behandling grunderna för den icke-ordinarie personalens anställning och avlöning. Enär löneregleringskommitténs utredning i ämnet å ena sidan ger en klar bild av »extra-ordinarie-systemet», sådant det vid tiden omkring sekelskiftet hade utbildat sig, å andra sidan delvis berör förhållanden, som alltjämt äro aktuella, torde här nedan vissa av löneregleringskommitténs uttalanden böra återgivas : »Av de utav kommittén införskaffade uppgifter rörande obefordrade tjänstemän inom centrala ämbetsverk och Kungl. Maj:ts kansli framgår, att antalet av dessa, efter frånräknande av dem, som på grund därav, att de tjänstgöra inom mer än ett ämbetsverk, räknats mer än en gång, under början av år 1903 uppgick till 519. Samtidigt utgjorde antalet ordinarie tjänstemän 630. Då således de extra ordinarie tjänstemännen utgjorde 45.2 procent av hela den ifrågavarande tjänstemannapersonalen och ett ej obetydligt arbete utföres av dessa tjänstemän, är det uppenbarligen av stor vikt, att förhållandena med avseende på deras antagande, tjänstgöring och avlöning ordnas på ett ändamålsenligt och för det allmänna betryggande sätt. Uppenbart är ock, att detta skall i väsentlig mån återverka på de ordinarie tjänstemännens ställning. Frågans vikt framgår än tydligare genom en närmare undersökning av de nu rådande förhållandena. Av hela det nämnda antalet extra ordinarie tjänstemän voro 233 mera fast anställda, amanuenser eller med dem jämförliga biträden med fast arvode, under det 286 voro sådana, vilka icke hade någon ersättning för sitt arbete eller allenast sådan av mera tillfällig beskaffenhet. E n ä r extra ordinarie tjänstemän av sistnämnda slag i många fall för närva-

2 rande hava en mycket löslig ställning inom vederbörande ämbetsverk, så^ att det till och med beträffande en del av dem kan vara ovisst, om de utföra något arbete alls inom verket, fastän de synas i dess personalförteckningar, kommer i det följande hänsyn att tagas förnämligast till amanuenserna och de med dem likställda biträdena. De arvoden, som till dessa utgå, växla ganska betydligt. Under det att för 109 av de 304 amanuens- och därmed jämförliga befattningar, beträffande vilka uppgifter lämnats, arvodet utgjorde 1 200 kronor, vilket synes vara det normala, var det i 72 fall mindre än detta belopp; i 79 fall utgick ett arvode av 1 320—1 500 kronor och i 44 mer än sistnämnda belopp. Under det hos vissa statsmyndigheter arvodena äro relativt höga, 1 500 kronor och däröver, hava de hos andra satts jämförelsevis lågt. Likaledes växlar tjänstgöringstiden betydligt ej blott hos olika myndigheter, utan även inom ett och samma ämbetsverk. I allmänhet är den 3 ä 4 timmar om dagen, men i ej få fall, respektive 16.1 och 18.1 procent, har den uppgått till mindre eller mer än nyss angivna tid. Samman ställes tjänstgöringstiden med avlöningsbeloppen, visar det sig, ej blott att priset per arbetstimme, såsom för övrigt är naturligt, ganska mycket växlar, utan även att tjänstemännen med kort arbetstid äro jämförelsevis bättre avlönade än de med längre arbetstid. Det synes uppenbart, att dessa ojämnheter i avseende på amanuensernas avlöning och tjänstgöringstid skola verka oförmånligt, och att en större likformighet och, så att säga, planmässighet i ordnandet av dessa förhållanden måste vara önskvärd. Härmed sammanhänger ett annat förhållande, varpå kommittén icke ^ kan underlåta att fästa uppmärksamheten. Såsom förut är berört, förena i många fall extra ordinarie tjänstemän befattningar i olika ämbetsverk. ^— I viss mån har detta förhållande icke utan fog ansetts medföra den förmånen, att den unga tjänstemannen får tillfälle att utbilda sig på olika områden och därigenom förvärva en mångsidigare erfarenhet, som sedermera kommer honom till godo. Men å andra sidan är det ovedersägligt, att gåendet från det ena ämbetsverket till det andra medtager en stor del tid, och att det likaledes, åtminstone i många fall, inverkar menligt på beskaffenheten av det arbete, den unga tjänstemannen hinner utföra under de jämförelsevis korta stunder, han kan i ett sammanhang ägna åt varje verk. För kommittén vill det synas, som om även för de extra ordinarie tjänstemännens vidkommande, likasom för de ordinarie, en större koncentration av arbetet vore till fördel såväl för arbetet som för tjänstemännen själva. Det nu anmärkta förhållandet återverkar ock, enligt kommitténs uppfattning, i sin mån på tjänstemännens befordringsförhållanden, om vilka mera här nedan. I det föregående är påpekat, att hos de särskilda statsmyndigheterna förfares på olika sätt i avseende å antagandet av extra ordinarie tjänstemän i så måtto, att hos en del ämbetsverk till extra ordinarie tjänsteman antages envar, som anmäler sig och innehar erforderlig kompetens för anställning i verket, under det att hos andra extra ordinarie tjänstemän antagas endast i mån avyppat behov. Likaså har omnämnts, att, medan i vissa verk den extra ordinarie tjänsteman, som viss tid, utan vederbörligt tillstånd eller anmält laga förfall, avhåller sig från tjänstgöring, genom formligt beslut varder skild från verket eller åtminstone avföres från förteckningen över verkets personal eller eljest avskiljes från verket, inom andra ämbetsverk någon åtgärd för dylika extra ordinarie tjänstemäns avskiljande från verket icke vidtages. Det är uppenbart, att anställande av extra ordinarie tjänstemän inom ett ämbetsverk

uitöver behovet eller i obegränsat antal skall inverka oförmånligt på dessas sltällning. I många fall måste det medföra, att arbete icke kan dem beredas elller åtminstone endast otillräckligt sådant; de uppvänjas härigenom redan f:rån början att åstadkomma en ringare arbetsprodukt, än de, rätt använda, äro i stånd att lämna. De medel, som finnas anslagna för att bereda tillgång till gcottgörelse för deras arbete, bliva ock otillräckligare, i den mån de skola förd(elas emellan flera. Men det betänkligaste är, att nyssnämnda förhållande, enligt kommitténs miening, i hög grad bidrager därtill, att för en stor del av dessa sålunda hos äimbetsverket mottagna tjänstemän tiden, under vilken de få tjänstgöra såsom e:xtra, varder oskäligt lång. Av den förut lämnade redogörelsen för de till kcommittén inkomna uppgifterna rörande befordringsförhållandena framgår, attt av de extra ordinarie tjänstemän, som under början av år 1903 befunnos imskrivna hos centrala statsmyndigheter, tjänsteåldern för 34.1 procent uppg i c k till 6—10 år och för ej mindre än 32.4 procent till mer än 10 år; likasom aitt tiden, som förflutit, till dess de, som innehava fast avlönad amanuenselller biträdesbefattning, erhållit denna befattning, uppgått för 40.3 procent till G-—10 år samt för 14.6 procent till mer än 10 år. Därmed står också i direkt sammanhang, att tiden för första befordran till ODrdinarie tjänst i många fall är mycket sen. Räknat från tiden för första amställningen hos central statsmyndighet eller, i en del fall, underlydande diistrikts- eller lokalförvaltning, utgjorde tjänsteåldern vid första befordran tiill ordinarie tjänst i första lönegraden för 35.7 procent av de nuvarande tjänsttemännen 6—10 år, för 31.6 procent 11—15 år samt för 17.4 procent mer äm 15 år. Och vad angår levnadsåldern vid första befordran till ordinarie tjjänst i första lönegraden utgjorde denna i medeltal 36.4 år. Då kommittén tagit under övervägande, vilka åtgärder som, till avhjälpmnde av de här ovan skildrade missförhållandena, må i allmänhet kunna vidtaigas, har kommittén först fäst sig vid befordringsförhållandena, för så vitt frrågan härom kan anses falla inom området för kommitténs uppdrag. Emedan det arbete, som hos de centrala statsmyndigheterna besörjes av amanmenserna och med dem jämförliga biträden, åtminstone till största delen otvivrelaktigt är av den beskaffenhet, att för dess utförande dylika tjänstemän^ elller mot dem svarande, icke kunna undvaras, kunde det sättas i fråga, om ej d(et rätta vore, att en särskild grad av ordinarie tjänstemän inrättades under deen nuvarande första lönegraden. Härvid må erinras, att vid 1870-talets löneregleringar den förutvarande första eller lägsta lönegraden indrogs. Såsom skäl därför angavs, attt det arbete, som av dessa tjänstemän — kammarskrivare, kanslister, kopiister — utfördes, var sådant, att det egentligen tillhörde den första tiden av deen extra ordinarie tjänstemannens praktiska kurs, vid vars genomgående han haade tillfälle att visa och utbilda sina anlag för ordentlighet i handhavandet aw anförtrodda uppdrag och sin lämplighet för det mera ansvarsfulla och omfaittande arbetet på egen hand såsom ordinarie tjänsteman. Det ifrågavarande arrbetet ansågs därför lämpligen böra anförtros åt extra ordinarie tjänstemän umder tillsyn av de ordinarie. Dessa skäl äga otvivelaktigt ännu giltighet. Det är onekligen lämpligt, att dean unga tjänstemannen, innan han bliver ordinarie och därigenom dragés in i den vanliga befordringsordningen, under någon, icke alltför kort tilltagen, ti(d bliver i tillfälle att visa, vad han duger till. Under förutsättning att antailet ordinarie tjänstemän inom ett verk är riktigt avmätt, så att tillräckliga kirafter finnas för att i allmänhet kunna utföra det arbete, som bör tillhöra desssa tjänstemän, torde ock kunna med fog sägas, att därutöver i verken er-

4 fordras en hel del enklare arbete, vilket kan och bör av extra ordinarie tjänstemän såsom lärospån utföras. Kommittén har därför ansett sig icke böra ifrågaställa inrättande av en ny lägre tjänstegrad under den nuvarande första, vilket slyille innebära en återgång, om än i förändrad form, till de före 1870talets löneregleringar rådande förhållandena, en återgång, vartill för övrigt föga utsikt torde finnas att vinna statsmakternas bifall. Jämte en noggrann och sorgfällig prövning av behovet av ordinarie tjänstemän inom varje särskilt verk gäller det sålunda, för åstadkommande av en ändring till det bättre i nu omhandlade stycke, att tillse, det tiden för tjänstemannens tjänande som extra ordinarie i görligaste mån må begränsas.» Löneregleringskommittén sammanfattade sin mening om vad som närmast borde åtgöras sålunda: l:o) att för de centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas, i syfte att, åtminstone i allmänhet, dels extra ordinarie tjänstemän må allenast i mån av yppat behov antagas, och dels dessa tjänstemäns tjänstgöring må, såvitt möjligt, ordnas på ett mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom varje verk som de särskilda verken inbördes emellan; samt 2:o) att grunderna för avlöningen till extra ordinarie tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas av Kungl. Maj:t på förslag av vederbörande ämbetsverk. 1907 års De allmänna synpunkter, åt vilka 1902 års löneregleringskommitté sålunda gilöneregle- y -^ u ttryck, upptogos till närmare skärskådande av chefen för finansdepartestatskonto- mentet, statsrådet Swartz, i samband med framläggande i mars 1907 av förret slag till lönereglering för statskontoret (prop, nr 100 år 1907). Finansministern framhöll därvid att han i likhet med löneregleringskommittén funne ordnandet av den extra ordinarie tjänstemannapersonalens inom de centrala ämbetsverken ställning såväl med avseende å sättet för denna personals antagande som i fråga om dess tjänstgöring och avlöning utan tvivel vara en angelägenhet av vikt ej mindre för det allmänna än även för tjänstemännen själva. Från de sistnämndas sida hade genom styrelsen för de extra ordinaries förening — vilken förening utgjorde en sammanslutning av extra ordinarie tjänstemän vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken — ingivits en underdånig petition av den 17 maj 1905, däri gjorts framställning om vidtagande av åtskilliga åtgärder i syfte att bereda ifrågavarande tjänstemän en mera tryggad ekonomisk ställning. Bland annat hemställdes: att, där extra ordinarie tjänstemän erhölle fast arvode, detta måtte bestämmas, för dem som tjänstgjorde å befattningar, för vilka fordrades akademisk avgångsexamen, till minst 1 500 kronor om året och för övriga extra ordinarie tjänstemän till minst 1 200 kronor om året; att samtliga extra ordinarie tjänstemän med fast arvode måtte tillerkännas dels rätt till tre ålderstillägg å vartdera 200 kronor efter respektive 2, 4 och 6 år, att utgå i enlighet med de förutsättningar och grunder, som gälla beträffande ordinarie tjänstemän tillkommande ålderstillägg; att extra ordinarie tjänsteman med fast arvode måtte förklaras berättigad att, då han av sjukdom hindrades uppehålla sin befattning, uppbära två tredjedelar av sitt arvode, men pliktig att vid ledighet för svag hälsas vårdande

5 uinder ledigheten avstå så mycket av arvodet, som för befattningens uppehållande erfordrades eller eljest prövades skäligt; att sådan tjänsteman måtte erhålla rätt att årligen, när sådant utan hinder f(ör göromålens behöriga gång kunde ske, åtnjuta en månads semester utan slkyldighet att avstå någon del av sitt arvode; att extra ordinarie tjänsteman, som icke åtnjöte fast arvode, måtte för den tiid, varunder han icke på grund av förordnande åtnjöte särskilt arvode, förkilaras berättigad till en gottgörelse, gratifikation, för sitt arbete efter i medteltal 50 kronor i månaden, att utbetalas kvartalsvis; att extra ordinarie tjänsteman, som förordnades att uppehålla ordinarie tjjänstemans befattning, måtte tillerkännas rätt att under tiden åtnjuta, föruttom de med tjänsten förenade tjänstgöringspenningar eller däremot svarande btelopp, två tredjedelar av eget arvode jämte intjänade ålderstillägg; samt att vid förordnande å fast avlönad extra ordinarie tjänstemans befattning dten förordnade måtte erhålla vad såsom minimum för befattningen vore ansllaget, respektive 1 200 eller 1 500 kronor. Finansministern anförde angående hithörande spörsmål följande: »Vad till en början beträffar de fast anställda amanuenserna, utgå arvodena ti.ll dessa nu med tämligen växlande belopp inom olika ämbetsverk, beroende aw befattningarnas beskaffenhet och omfattningen av därmed förenade göromiål. Givet synes mig ock vara, att, om ock större likformighet härutinnan är eftersträvansvärd, det dock icke gärna kan komma i fråga att, på sätt i omföjrmälda petition begärts, genom en allmän bestämmelse fastslå ett visst miinimiarvode för befattningar av ifrågavarande slag, avsett att under alla förhållanden tillämpas. I ifrågavarande befattningars natur ligger nämligen, attt därtill hörande åligganden svårligen kunna annat än efter prövning av föirhållandena inom varje särskilt verk bedömas. Minimiarvodets belopp mtåste alltid i viss mån bliva beroende av befattningens art, därför erforderl i g utbildning m. m. Beträffande flertalet centrala ämbetsverk och under föruttsättning av en tjänstgöring av den omfattning, kommittén synes hava tänkt sijg såsom den i förevarande fall normala, 1 synes emellertid såsom regel arvode för tjänst av ifrågavarande beskaffenhet icke böra beräknas lägre än till 1 200 kronor för år räknat, vilket belopp redan nu tämligen allmänt torde betrraktas såsom minimiarvode för befattning med^ en så pass utsträckt tjänstgöringsskyldighet, som kommittén förutsatt. Är befattningen jämförelsevis rmera krävande eller tjänstetiden avsevärt längre, än av kommittén angivi.ts, är dock uppenbart, att ett arvodesbelopp av 1 200 kronor icke under nuvairande förhållanden kan anses tillräckligt. Inom vissa av statsdepartementem, där emellertid arbetstiden för ifrågavarande amanuenser i medeltal numiera torde något överstiga vad kommittén förutsatt såsom den normala, ävenso>m inom åtskilliga andra verk, där ett liknande förhållande äger rum, torde ocik ifrågavarande arvoden redan nu tämligen allmänt utgå med 1 500 kronor orm året. Tydligt är även, att dessa arvodens belopp i viss mån måste bliva beboende även av tilloppet av sökande till ämbetsverken och möjligheten att er.-hålla lämpliga biträdande arbetskrafter till erforderligt antal. Att, på sätt i omförmälda petition blivit ifrågasatt, beträffande ifrågavarande befattningar på förhand fastställa ålderstillägg, att utgå med tillämpnimg av de för ordinarie tjänstebefattningar gällande grunder, synes mig icke vaira med ifrågavarande befattningars natur förenligt. Däremot synes intet hiinder böra möta att, i mån som vederbörande befattningshavare genom ådagalajgd flit och duglighet göra sig därav förtjänta, efter viss tids tjänstgöring, ' 4 timmar varje söckendag, förekommande hemarbete inberäknat.

6 enligt vad skäligt prövas, höja arvodet. Enär ofta nog två befattningrar av ifrågavarande slag förenas på samma hand, synes — under förutsättnirng att begynnelselönen för första gradens tjänst bestämmes till 4 000 kronor — en dylik förhöjning av arvodet, åtminstone under vanliga förhållanden ochi ifall arbetstiden som regel icke går utöver vad kommittén förutsatt såsom dcen regelmässiga, böra stanna vid 2 000 kronor. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda ämbetsverken anser jag skäligt, att nu ifrågavarande tjänstemän vid sjukdom, där denna icke överskridor viss tid, exempelvis ett år, tillerkännas rätt att bibehålla en del av deras airvode, vilken lämpligen synes böra bestämmas till två tredjedelar därav. Detsfamma synes böra gälla vid sådan tjänsteman meddelat förordnande att sköta ordinarie tjänst under ordinarie innehavares semester eller tjänstledighet, i sistmämnda fall dock naturligen med den inskränkning, som må föranledas därav, att den tjänstledige prövas böra till vikarien avstå någon del av lönen. Amianuens, som åtnjuter ledighet för svag hälsas vårdande, synes däremot böra, vara pliktig att avstå så stor del av sitt arvode, som erfordras för amamiensbiefattningens skötande eller eljest prövas skäligt. Likaså finner jag önskvärt och billigt, att åt ifrågavarande tjänstemäm, vilka i allmänhet måste tjänstgöra ganska lång tid, innan de erhålla fast airvode, som regel beredes tillfälle till någon tids ledighet under varje år utan skyldighet att därunder avstå någon del av arvodet. Dock måste naturligein alltid en dylik förmån bliva beroende därav, huruvida göromålen inom vederbörande ämbetsverk sådant tillåta, ävensom därav, huruvida förekommandle behov av vikarier för ordinarie tjänstemän ändock kan på lämpligt sätt tillgodoses. Därest en föreskrift i dylik riktning anses böra meddelas, synes densamma därför endast böra erhålla formen av ett bemyndigande för vederbörande verk att, där så finnes lämpligen kunna ske, meddela dylik ledighet åt ifrågavarande tjänstemän med rätt för dem att under ledigheten bibehålla arvodet. Vad angår den tid, under vilken sådan ledighet bör ifrågakomma, torde detta i viss mån böra bero av befattningens beskaffenhet. Såsom regel torde densamma dock, med hänsyn därtill att första gradens tjänsteman endast äger rätt att åtnjuta en månads semester, lämpligen böra begränsas till 2 a 3 veckor, med iakttagande att, därest samme tjänsteman innehar mer än en befattning av ifrågavarande slag, ledigheten vid båda befattningarna, såvitt möjligt, förlägges till samma tid. Då amanuens med fast arvode för sjukdom eller eljest åtnjuter ledighet eller förordnas att uppehålla ordinarie befattning, bör, synes det mig, åtminstone i regel gälla, att annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan finnes att tillgå, förordnas att bestrida amanuensbefattningen mot den avlöning, vilken inom verket anses böra utgöra begynnelsearvode för sådan befattning, som är i fråga. Att, såsom i petitionen blivit ifrågasatt, extra ordinarie tjänstemän, som icke åtnjuta fast arvode, skulle på förhand tillförsäkras gratifikation till visst belopp för månad, torde icke kunna ifrågakomma, då arbetet för dessa tjänstemän så till beskaffenhet som mängd säkerligen i allmänhet måste bliva tämligen växlande. Ersättningen kan därför beträffande dem svårligen bestämmas att utgå efter på förhand bestämda grunder. En annan sak är, att det givetvis måste anses önskvärt, att vederbörande anslag tillmätas så, att desamma lämna möjlighet till beredande av skälig uppmuntran och nöjaktig gottgörelse även åt dessa tjänstemän. Med vad jag nyss tillåtit mig uttala angående grunderna för avlönandet av den extra ordinarie tjänstemannapersonalen vid de centrala ämbetsverken, har jag naturligen icke avsett, att de av mig föreslagna grunder skulle utan

vidare komma till tillämpning vid dessa ämbetsverk i allmänhet, helst naturligen detta beträffande varje verk ytterst måste bliva beroende därav, huruvida för ändamålet tillgängliga medel därtill lämna tillgång, utan har jag därmed i detta sammanhang endast velat utreda, i vad mån hänsyn till de i omförmälda petition framställda önskemål borde tagas vid beräkningen av det för avlönande av den extra ordinarie tjänstemannapersonalen inom statskontoret erforderliga anslag.» År 1907 genomfördes nya löneregleringar jämväl för telegrafverket och sta- 1907 års tens järnvägar, vilka löneregleringar i väsentlig mån voro normgivande för ^now' dem, som senare beslötos för postverket och vattenfallsverket. telegrafvei Löneregleringen för telegrafverket var baserad på ett förslag, som avgivits av för ändamålet genom chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga. De sakkunnigas inställning till vissa centrala delar i själva löneproblemet var en helt annan än 1902 års löneregleringskommittés. I stället för det dittills tillämpade, av löneregleringskommittén alltjämt förordade lönesystemet med ett fåtal lönegrader (»normalgrader»), relativt höga begynnelselöner och sparsamt förekommande ålderstillägg föreslogo de sakkunniga ett system, liknande det som med framgång tillämpades bland annat i Tyskland och i vårt land förordats i det s. k. Tenowska förslaget. Detta system byggde på lägre begynnelselöner, ett flertal avlöningsförhöjningar och kortare tidsintervaller mellan avlöningsförhöjningarna (2 a 3 å r ) . Rörande detta förslag anförde civilministern, statsrådet Juhlin, då frågan om lönereglering för telegrafverket underställdes Kungl. Maj:ts prövning (prop, nr 84 år 1907), bland annat följande: »Ett dylikt system med små begynnelselöner och en mängd till en början ganska små avlöningsförhöjningar lämpar sig givetvis ej i ett verk, där tjänstemännen först vid en tämligen framskriden ålder komma till ordinarie beställning, men i telegrafverket, där sådan befattning i allmänhet ernås vid jämförelsevis unga år, synes mig systemet vara att förorda. J a g har låtit göra en utredning angående medelåldern vid första befordran till ordinarie tjänst vid verkets lokalförvaltningar, och visar det sig, att den vid linjedistrikten uppgår till 35.3 år samt vid trafikdistrikten och stationerna till 28.3 år för telegrafpersonalen och 28.6 år för telefonpersonalen. Beträffande styrelsen inhämtas av betänkandet, att motsvarande medelålder för byråtjänstemännen för närvarande är 39 år. Därest kommitterades förslag vinner godkännande, kommer dock medelåldern med stor sannolikhet att sänkas, då såsom allmän synpunkt i deras organisationsförslag gäller, att varje stadigvarande arbete, som tager vederbörandes tid helt i anspråk, skall skötas av ordinarie personal, en synpunkt, som jag ej kan annat än gilla under förutsättning att tjänstemannens kompetens blivit till fullo prövad.» Av intresse är att härmed jämföra följande principuttalande av 1902 års löneregleringskommitté (betänk. I sid. 128): »För kommittén står det klart, att vid en tjänst av större vikt och ansvar med därav betingade högre fordringar å dess innehavare avlöningen såsom hittills hör under alla förhållanden vara förmånligare än vid en mindre viktig och ansvarsfull befattning. Därutinnan brister emellertid det föreslagna avlöningssystemet, 1 i det att enligt detsamma en högre tjänsteålder i en lägre grad 1

Tenowska förslaget.

8 kan berättiga till samma avlöning som den, vilken till en början bestås tjiänsteman i närmast högre grad, understundom till och med till högre avlöning?. Då vidare inom de centrala ämbetsverken, enligt vad i det föregående påptekats, medelåldern vid första befordran till ordinarie tjänst är hög, samt me dl hänsyn därtill måste ur både statens och tjänstemannens synpunkt anses önskvärt, att han, åtminstone vid tiden för befordran till ordinarie tjänst, kan bilda familj, talar även detta för tillmätande av en relativt hög begynnelselöm. På grund härav och då genom de ålderstillägg, vilka redan ingå i nu gälllande avlöningssystem — och vilka kommittén anser, med viss jämkning i fråga om första lönegraden, i övrigt böra bibehållas oförändrade — är sörjt därföir,^ att även för den, som ej vinner ytterligare befordran, inkomsterna med tiden icke oväsentligt ökas till mötande av de, särskilt för familjefadern, med åre;n stigande utgifterna, har kommittén funnit sig sakna anledning föreslå utbytande av nu gällande avlöningssystem för de centrala ämbetsverken emot ett s;ådant enligt det Tenowska förslaget.» De olika principer, efter vilka de ordinarie tjänstemännens lönefråga löstes vid de centrala ämbetsverken och kommunikationsverken, återverkade givetvis även på ordnandet av den icke-ordinarie personalens avlöningsförhållainden. Medan sålunda ålderstillägg till extra ordinarie tjänstemän vid centralförvaltningen ansågs »icke vara med ifrågavarande befattningars natur förenligt», innehåller Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1907 angående grunderna för avlöningen till den extra personalen vid telegrafverket m. m. (S. F . S. 1907 Bih. nr 76) — alltså samma år som ovanstående uttalande gjordes — bland annat detaljerade föreskrifter om avlöningsförhöjningar efter viss tids tjänstgöring. Som exempel må anföras, att arvodet för extra ordinarie linjeingenjör skulle utgöra 2 400 kronor för år, vilket arvode kunde efter två års väl vitsordad tjänstgöring höjas till 2 600 kronor och efter ytterligare två år till 2 900 kronor; arvode till extra ordinarie assistent skulle utgå med 1 140 kronor för år, vilket belopp kunde höjas efter ett år till 1 260 kronor och efter ytterligare två år till 1 380 kronor o. s. v. I fråga om sjukledighet och semester anslöto sig däremot bestämmelserna för telegrafverkets extra personal till de allmänna riktlinjer, som finansministern i sitt förut återgivna anförande till statsrådsprotokollet uppdragit. 1919 års Frågan om ett rationellt ordnande av de icke-ordinarie tjänstemännens anIBneregle- ställnings- och avlöningsförhållanden togs emellertid på allvar upp till behandkommunika- ling först i samband med genomförandet av den år 1919 beslutade löneregletionsverken. T[ngen fg r kommunikationsverken, samma lönereglering, som sedermera fått tjäna som mönster icke blott för flertalet nyregleringar inom skilda områden av statsförvaltningen utan även för det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente för hela — eller så gott som hela —• civilförvaltningen. Den 19 mars 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt den nyinrättade kommunikationsverkens lönenämnd att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om avlöningsförhållanden för icke-ordinarie befattningshavare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, med undantag dock av egentlig arbetarpersonal. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av frågan

9 om berörda uppdrags lämnande åt lönenämnden anförde föredragande departementschefen, statsrådet Svensson, bland annat, att det vore av vikt, att avlöningarna för den icke-ordinarie personalen vid ifrågavarande verk sattes i lämpligt förhållande till och bestämdes efter samma prisläge, som varit grundläggande för de enligt avlöningsreglementet av den 19 juni 1919 till den ordinarie personalen utgående löneförmånerna. Vidare finge det anses önskligt, att avlöningarna även för den icke-ordinarie personalen, såvitt möjligt, enhetligt reglerades för de olika verken. Frågan om sättet för avlöningsförmånernas bestämmande för de befattningshavare, som komme att beröras av utredningen, syntes departementschefen böra göras till föremål för en allsidig undersökning av lönenämnden. Därvid borde nämnden taga i övervägande, i vilken omfattning Kungl. Maj :t borde förbehållas bestämmanderätten beträffande avlöningarna, ävensom, därest dessa ansåges böra bindas vid bestämda löneskalor, om sådant borde äga rum för samtliga de befattningshavare, som av utredningen berördes. Vid ärendets behandling, i vilken de olika verksstyrelserna samt personalens organisationer beretts tillfälle att medverka, rådde såväl inom lönenämnden som bland representanterna för vederbörande verk och personalorganisationer enighet om att det system för avlöning av ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken, som trätt i tillämpning genom avlöningsreglementet av den 19 juni 1919, vad den formella sidan av detsamma anginge, i väsentliga delar lämpade sig för tillämpning även beträffande sådan icke-ordinarie personal, vars löneförhållanden voro föremål för behandling. I den utsträckning sådant läte sig göra, sökte därför nämnden avpassa avlöningsbestämmelserna efter vad som bestämts för den ordinarie personalen. »Man kan», säger nämnden i sitt först avgivna utlåtande i ärendet den 9 augusti 1920, »vid en undersökning av anställningsförhållandena för den ickeordmarie personalen vid kommunikationsverken urskilja två olika huvudlinjer För verkens normala och behöriga drift erfordras tydligtvis vid varje tillfälle en personaluppsättning, vars storlek regelbundet låter sig på förhand beräkna och utgöres dels, och i främsta rummet, av den ordinarie personalen, men dels även av sådan personal, vilken av olika anledningar icke vunnit ordinarie anställning i verket men dock knutits till detta för att fylla ett, såvitt det kan förutses, stadigvarande och fortlöpande behov av arbetskraft. Hit hor i första rummet den egentliga rekryteringspersonalen, avsedd att i mån av avgång ersätta och utfylla den ordinarie personalstocken. Vad sagda rekrytermgspersonal beträffar, finnes för densamma olika stadier av anställning, beroende pa utbildning och anställningstid. Till en del utgöres densamma av personer, som genomgå förberedande utbildning vid verket för att efter vunnen sådan utbildning, om de visat sig lämpliga för fortsatt anställning, erhålla fastare sådan, till att börja med fortfarande såsom icke-ordinarie och sedermera, i mån av uppkommande ledigheter, såsom ordinarie. Personal på nu nämnda anställningsstadium sammanfattas i lönenämndens förslag under begreppet aspirant, varmed förstås en person, som antages för tillgodoseende av ett till synes bestående behov av arbetskraft i syfte att efter viss förberedande utbildning befordras till extra ordinarie, samt, eventuellt till ordinarie tjänsteman. Vidare är hit att hänföra den personal, som redan genomgått förberedande utbildning vid verket såsom elev eller aspirant — eller, mera sällan, såsom arbetare — samt därvid befunnits lämplig för verket och

10 antagits i mera fast icke-ordinarie anställning i syfte att, efter fortsatt provnings- och utbildningstid, befordras till ordinarie tjänst. Denna personal bildar huvudgruppen av vad i lönenämndens förslag benämnes extra ordunane tjänstemän. I undantagsfall kan extra ordinarie anställning vinnas även av person utan sådan specialutbildning som ovan angivits, vilket i sådant tall i allmänhet sammanhänger därmed, att den erforderliga utbildningen förvärvats innan personen i fråga antagits i verkets tjänst. Härjämte finnes emellertid bland de befattningshavare, som kunna anses fylla ett fullt permanent och regelbundet behov av arbetskraft vid kommunikationsverken, en del personer, vilka icke befinna sig i den ställning, att de torr eller senare beräknas komma att rekrytera den ordinarie personalen, utan som i stället för hela sin tjänstetid kunna väntas komma att kvarstå ^ såsom ickeordinarie. Anledningen härtill kan vara av olikartad natur. I vissa fall har sålunda under tidigare perioder personal antagits i en utsträckning, som icke medgivit samtligas befordran till ordinarie tjänst innan en del av samma personal uppnått sådan ålder, att densamma måste anses överårig och på den grund blivit utesluten från möjligheten att erhålla ordinarie anställning. Vidare kan ådragen sjukdom eller invaliditet hava stått hindrande i vägen för ordinaneblivandet. Härjämte råder även det förhållandet, att en del befattningar av icke-ordinarie natur sakna motsvarighet å den ordinarie lönestaten, varför innehavarna av dylika befattningar äro uteslutna från möjligheten att bet ordras till ordinarie åtminstone inom den tjänstegren de såsom icke-ordinarie tillhöra I vissa fall hava ordinarie tjänster inrättats först efter det att overårighet, på sätt nyss nämnts, inträtt för en del av de befattningshavare, som eljest kunnat ifrågakomma till desamma. Då även för den personal, som kan hänföras till nu angivna grupper, anställningen har den karaktär av fasthet, som betingas av ett regelbundet och bestående behov av arbetskraft, har lonenämnden ansett, att jämväl sagda personal bör hänföras till extra ordinarie tjänstemän och sålunda medtagas i de nu ifrågasatta avlöningsbestämmelserna. Den andra huvudgruppen av icke-ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken utgöres av skilda grupper av personer, vilkas anställning icke kan anses äga samma permanenta karaktär, som ovan angivits. Hit hora till att börja med tillfälliga arbetstagare av olika slag, vilka antagits for utförande allenast av visst särskilt arbete, och av vilkas arbetskraft verket icke beräknas hava behov längre än som erfordras för samma arbetes slutförande. Till nu avsedda huvudgrupp måste emellertid hänföras även åtskilliga befattningshavare, vilkas anställning till synes kan vara relativt fast och av betydande längd, men som dock icke med säkerhet kunna beräknas komma att ägna hela sin tjänstetid åt det verk, som tagit dem i anspråk. Detta är exempelvis fallet med tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader och de tjänstemän vid statens vattenfallsverk, som äro anställda uteslutande för anläggningsarbeten. . . •_. . Med hänsyn till att de avlöningsbestämmelser för viss icke-ordinarie personal, som lönenämnden nu anser påkallade, såväl i avseende å själva lönebeloppen som i fråga om flertalet specialbestämmelser innebära en nära anpassning till de förmåner av motsvarande slag, vilka tillerkänts den ordinarie personalen, måste man, enligt nämndens uppfattning, begränsa dessa bestämmelsers tillämpning till sådan personal, som i anställnings- och tjänstgöringsförhållanden verkligen fyller det här ovan ofta påpekade kravet på varaktig och av mer eller mindre tillfälliga utvidgnings- och nyanläggningsarbeten oberoende anställning. Byggnadspersonalen vid statens järnvägar och anläggningspersonalen vid statens vattenfallsverk äro därför icke att hänföra till extra ordinarie tjänstemän i den mening, lönenämnden inlagt i detta begrepp,

11 utan torde lämpligen, tillika med vissa andra grupper med ävenledes mindre fast anställning, kunna sammanföras under benämningen extra personal. Avlöningsförhållandena för sagda personal beröras sålunda icke i lönenämndens nu utarbetade förslag. Nämnden anser det emellertid angeläget att framhålla, att avlöningarna till ifrågavarande personalgrupper icke böra få bestämmas på sådant sätt, att en jämförelse med de löner, vilka fastställas för den extra ordinarie personalen, giver den senare grundad anledning att anse sig tillbakasatt. Detsamma gäller givetvis i än högre grad beträffande förhållandet mellan lönerna för byggnads- och anläggningspersonalen, å ena sidan, och, å andra sidan, den ordinarie personalen. Skulle dylika missförhållanden i avvägandet av lönerna visa sig uppstå, torde det i fortsättningen bliva nödvändigt att taga under övervägande, huruvida icke även byggnads- och anläggningspersonalen vid respektive verk bör inordnas i det lönesystem, som uppgjorts för extra ordinarie tjänstemän och aspirantpersonal. Bland övriga personalgrupper, vilkas anställningsförhållanden äro sådana, att de icke böra hänföras till någondera av sistnämnda grupper, utan i stället inräknas bland den »extra» personalen, märkas särskilt vid telegrafverket lokaltelefonister och landstelefonister ävensom telegrambärare samt vid statens järnvägar kontorsvakter samt notis- och telegrambud. Avlöningsförhållandena för dessa befattningar, av vilka behovet är växlande, och som icke medföra bestående tjänstemannaställning, torde såsom hittills böra bestämmas av vederbörande verks styrelser. o Sammalunda är förhållandet med den personal, som enbart kan betecknas såsom reservpersonal.» Enligt lönenämndens förslag skulle anställning såsom extra ordinarie tjänsteman kunna vinnas vid uppnådda 19 år. För varje »tjänstegrupp» av extra ordinarie personal skulle i normala fall gälla två löneklasser, den lägsta avsedd för de två första åren i extra ordinarie tjänst och den högre för de därpå följande. Aspiranterna förutsattes i allmänhet vinna anställning vid en ålder av omkring 18 år, och utbildningstiden såsom aspirant tänktes utgöra ungefär ett år. I fråga om extra ordinarie tjänstemän hade lönen beräknats för månad; vad aspiranter beträffade för tjänstgöringsdag. Vid avvägandet av lönebeloppen följde nämnden den principen, att begynnelselönen för manliga extra ordinarie tjänstemän skulle understiga den för motsvarande ordinarie tjänstemän bestämda med två löneklasser i de sju lägsta tjänstegrupperna å skalan och med tre löneklasser i högre tjänstegrupper. För kvinnliga extra ordinarie tjänstemän sattes löneskillnaden till en löneklass i lägsta tjänstegruppen och två löneklasser i högre grupper. Med hänsyn till av vederbörande verksstyrelser framställda anmärkningar gentemot en dylik löneplacering av den extra ordinarie personalen vidtog lönenämnden sedermera, i förnyat utlåtande i ärendet den 2 december 1920, den ändringen i sitt tidigare förslag, att beträffande manliga tjänstemän inom grupper, motsvarande 8:e eller högre lönegrader i ordinarieskalan, och beträffande kvinnliga tjänstemän motsvarande 2 :a och högre lönegrader, begynnelselönen skulle sättas fyra respektive tre löneklasser lägre än den för jämförliga ordinarie tjänstemän bestämda. Vidare föreslogs viss reduktion av avlöningen för befattningshavare, som ej fyllt 21 år, och slutligen skulle åt verksstyrelserna inrymmas rätt att, »därest särskilda skäl därtill föranleda», bestämma lönen till lägre belopp, än som funnes angivet i löneplanen. 2—-311437

12 De föreslagna lönerna voro närmast avsedda för extra ordinarie personal, som inom normal tid vunne befordran till ordinarie tjänst. Emellertid räknade lönenämnden även med att en del extra ordinarie tjänstemän komme att av olika anledningar kvarstå obefordrade under längre tid. Härom anför nämnden bland annat följande: »Från personalhåll har kraftigt framhållits önskvärdheten av att dessa, till stor del relativt ålderstigna befattningshavare icke måtte ställas på lägre lönenivå än motsvarande ordinarie tjänstemän, särskilt i betraktande därav att det åtminstone icke i flertalet fall berott på något deras eget förvållande, att de icke ernått ordinarie anställning. Ehuru lönenämnden för sin del vidhåller den uppfattningen, att i regel skillnaden mellan extra ordinarie och ordinarie anställning bör kännetecknas av en viss olikställighet i löneavseende, anser nämnden dock undantag finnas, för vilka det torde böra gälla, att extra ordinarie tjänsteman efter visst antal tjänsteår kan bliva mera likställd med ordinarie befattningshavare inom samma åldersgrupp. E t t överskridande av den i 4 § angivna löneplanen synes sålunda befogat för det fall att tjänstemannen, utan att detta berott på något hans eget förvållande, icke inom viss tid befordrats till ordinarie tjänst. Gränsen torde härvidlag böra sättas till sex års anställning i extra ordinarie tjänst, av vilken tid minst tre år böra hava tillbringats i den för tjänsten fastställda högsta löneklassen. Efter denna tid synes, under ovan angivna förutsättning, tjänstemännen böra erhålla lön, som med en löneklass enligt den för motsvarande ordinarie tjänsteman gällande löneplan understiger vad han skulle hava erhållit, därest han vid sexårsperiodens slut befordrats till dylik ordinarie befattning. Ytterligare uppflyttning enligt den ordinarie löneskalan bör härefter kunna äga rum efter vederbörlig tjänstetid. Enligt detta system kommer alltså i regel tjänstemannen att i de särskilda avlöningslägena befinna sig^ en löneklass lägre än om han, på sätt förut nämnts, befordrats till ordinarie tjänst. I överensstämmelse härmed har det synts böra stadgas, att tjänstemannen i allmänhet icke må äga uppbära högre lön än den för ifrågakommande lönegrad fastställda näst högsta löneklassen. Lönenämnden har emellertid icke velat förneka, att skäl kunna finnas för att i vissa fall även denna högsta löneklass må kunna uppnås. Härvidlag bör dock prövningsrätt i varje särskilt fall tillkomma verkets styrelse. ^ Förutsättningar för att högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad å den ordinarie skalan sålunda må kunna efter erforderligt antal tjänstår uppnås, böra i varje fall vara, dels att tjänstemannen icke kunnat befordras till ordinarie befattning vare sig av den anledningen, att mot hans tjänstgöring svarande befattning icke finnes inrättad på ordinarie stat, eller på grund o därav, att tjänstemannen vid inrättandet av sådan ordinarie befattning uppnått för hög levnadsålder, och dels därjämte att de av tjänstemannen utförda göromålen anses fullt motsvara jämförlig ordinarie befattning. Möjlighet till jämförelse av sist angivna art torde nämligen kunna tänkas föreligga även i vissa fall, då direkt motsvarighet å ordinarie stat till den innehavande extra ordinarie tjänsten icke finnes.» Lönenämndens förslag till avlöningsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid de olika kommunikationsverken innehöllo även detaljerade föreskrifter rörande tjänstledighet, semester, vikariatsersättning, läkarvård, övertidsersättning m. m.; ett fullständigt avlöningsreglemente hade med andra ord utarbetats även för icke-ordinarie personal. P å grundval av för-

13 slaget utfärdade Kungl. Maj:t sedermera bestämmelser i ämnet genom särskilda brev till de olika kommunikationsverken. Därmed hade ett betydelsefullt steg tagits för åvägabringande av ordnade avlöningsförhållanden för åtminstone vissa grupper av icke-ordinarie tjänstemannapersonal. Nästa steg togs i samband med 1921 års lönereglering för statsdepartementen 1921 års och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Såsom förut löneregleftng

jor

nämnts, byggde denna nyreglering på det år 1919 genomförda lönesystemet statsdeparte för kommunikations verken. Det låg då uppenbarligen nära till hands att menten oc]l söka ordna även de icke-ordinarie tjänstemännens vid allmänna civilförvalt- ämbetsverningen löneförhållanden efter mönster av vad som bestämts för motsvarande *ew< befattningshavare vid kommunikationsverken. Så skedde även. Kungl. Maj :t uppdrog den 22 juni 1921 åt allmänna civilförvaltningens lönenämnd att utarbeta »förslag till grunder för avlönande av sådana vid de verk, å vilka avlöningsreglementet samma dag äger tillämpning, anställda icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke äga åtnjuta avlöning med i staten för vederbörande verk angivet eller eljest av riksdagen till siffran bestämt belopp». Av lönenämndens den 25 november 1921 avgivna yttrande inhämtas bland annat följande: I de betänkanden av 1902 års löneregleringskommitté, som lågo till grund för de Jill 1921 års riksdag avlåtna framställningarna om lönereglering för här ifrågavarande personal, hade spörsmålet om de icke-ordinarie befattningshavarnas avlöningsförhållanden endast i korthet blivit berört. Såvitt anginge personal vid statsdepartement m. fl. verk hade emellertid kommittén framhållit, att vid avlöningens bestämmande torde böra uppmärksammas den ökning av arbetstiden för den extra personalen, vilken kommittén förutsatte böra äga rum i anslutning till tjänstgöringstidens ökning för den ordinarie personalen. Vid beräkning av medelsbehovet för »avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.» hade kommittén räknat med en höjning av omkring 33 procent av vad då, frånsett tillfällig löneförbättring, utginge och därvid förutsatt, att den tillfälliga löneförbättringen skulle bortfalla. När frågan om ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartementen m. fl. verk den 31 december 1920 anmäldes för Kungl. Maj:t för avlåtande av framställning till riksdagen, erinrade föredragande departementschefen, hurusom Kungl. Maj:t vid sin bestämmanderätt beträffande avlöningarna till den icke-ordinarie personalen givetvis vore bunden inom ramen för av riksdagen beviljade anslag. Vad särskilt anginge beräkningen av sådana anslag, som helt eller delvis vore avsedda till avlöningar för befattningshavare å extra stat, anförde departementschefen, att för dylika befattningshavare avlöningen i allmänhet hittills beräknats till enahanda belopp, som å motsvarande ordinarie befattning utginge såsom begynnelseavlöning, dock med avdrag i avrundat tal av vad som belöpte å avgift för den ordinarie befattningshavarens egen pensionering. Departementschefen uttalade sig för att, med någon jämkning av denna beräkningsgrund, avlöningen för befattningshavare å extra stat måtte för framtiden beräknas att utgå efter den löneklass, som ligger närmast under begynnelseavlöningen för motsvarande ordinarie befattning, eller, då det vore fråga om den första löneklassen i vederbörande lönesystem, efter en näst under denna löneklass liggande, med hänsyn till löneskalans konstruktion fingerad löneklass. Denna regel syntes emellertid kunna tillämpas endast i sådana fall, då befattningen å extra stat vore fullt motsvarig med en befattning å ordinarie stat. I fråga om amanuenser

14 m, fl., vilka avlönades ur extra anslagsmedel, syntes man kunna vid anslajgens beräkning utgå från enahanda beräkningsgrund, som av löneregleringskiommittén tillämpats vid uppskattandet av de till motsvarande ändamål å cordinarie stat uppförda medel, d. v. s. en höjning av omkring 33 procent av vad då, frånsett tillfällig löneförbättring, utginge. Dessa av departementschefen förordade beräkningsgrunder kommo, med något undantag, till användning vid avlåtande under de olika huvudtitharna av anslagsäskanden för nu ifrågavarande ändamål. I förevarande ämne anförde riksdagen i sin skrivelse nr 55, år 1921, sid.. 13, att då departementschefen förordade, att avlöningen till befattningshavare å extra stat måtte beräknas att utgå efter den löneklass, som låge närmast uinder begynnelseavlöningen för motsvarande ordinarie befattning, riksdagen ville betona, att detta allenast borde betraktas som en beräkningsgrund till ledming vid uppskattandet av storleken av vederbörande anslag. Till vilka bedopp själva avlöningarna till ifrågavarande extra tjänstemän skulle uppgå, vore en fråga, som sedermera torde komma att i varje särskilt fall böra underkaistas närmare prövning av den ifrågasatta lönenämnden. I en senare avlåten skrivelse nr 2 A, p. 4:o, yttrade sig riksdagen nämnare angående grunderna för den icke-ordinarie personalens avlöning. Riksd;agen erinrade därvid, hurusom det av riksdagen godkända avlöningsreglementett för statsdepartement och centrala ämbetsverk anslöte sig till det avlöningssystem, som förut blivit genomfört för kommunikationsverken. Därav syntes cckså enligt riksdagens mening böra följa, att jämväl principerna för avlöning av den icke-ordinarie personalen, så långt lämpligen kunde ske, bleve enhetligt utformade och tillämpade. I sådant avseende hade riksdagen uppmärksammat, att Kungl. Maj:t efter särskild utredning fastställt avlöningsbestänrmelser för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid sistnämnda verk. De därvid bestämda lönevillkoren skilde sig i väsentliga avseenden från den pnaxis, varom chefen för finansdepartementet i förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet lämnat redogörelse. För vissa fall föreskreves sålunda i de nya avlöningsbestämmelserna för kommunikationsverken en annan och mindre förmånlig löneställning för icke-ordinarie befattningshavare än den, som bestode i en löneklass närmast under begynnelseavlöningen för motsvarande ordinarie befattning. På samma gång begreppen »extra ordinarie» och »extra» tjänstemän närmare utformats och fixerats, upprätthölles i betydande omfattning en till icke blott själva lönebeloppen utan jämväl beträffande andra förmåner större skillnad i rättigheter mellan ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän, än hittills i allmänhet varit fallet. Särskilt gällde detta under första tiden för befattningshavares tillträde till statstjänst och enkannerligen för de yngre åldersgrupperna. — Riksdagen hölle före, att samma skäl, som föranlett Kungl. Maj:t att efter ingående prövning antaga dessa nyutfärdade bestämmelser för befattningshavarna vid kommunikationsverken, borde äga giltighet jämväl för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. I varje fall funne sig riksdagen böra förutsätta, att, till dess frågan om sistnämnda tjänstemäns nya löneställning blivit vederbörligen prövad och avgjord, lösningen därav icke föregrepes genom att till dem högre ersättning utbetalades, än som blivit bestämd för motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken. Lönenämnden anförde vidare i sitt förenämnda yttrande den 25 november 1921: »Då lönenämnden haft att, närmast med anledning av riksdagens uttalande i ämnet, taga under övervägande, huruvida de för kommunikationsverken (och

15 domänverket) utfärdade bestämmelserna rörande den icke-ordinarie personalens avlöningsförhållanden lämpligen skulle kunna tagas till förebild vid utarbetande av förslag till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 är avsett att vinna tillämpning, har lönenämnden icke kunnat undgå att lägga märke till de väsentliga skiljaktigheter i fråga om personalförhållanden och organisation i övrigt, som giva sig till känna mellan å ena sidan kommunikationsverken och domänverket, å andra sidan flertalet av de verk, om vilka nu närmast är fråga. Under det att sålunda, för att taga det största bland kommunikationsverken, statens järnvägars sammanlagda för drift och underhåll använda personal för närvarande torde uppgå till omkring 30 000 personer, finnas bland de verk, som nämndens uppdrag avser, åtskilliga, där sammanlagda personalantalet icke överstiger ett eller annat tiotal. Härtill kommer, att beträffande några verk det nya avlöningsreglementet skall tillämpas endast å vissa grupper av befattningshavare (exempelvis förste expeditionsvakter och expeditionsvakter vid vissa militära institutioner). Man måste under sådana förhållanden fråga sig, huruvida föreskrifter av den relativt komplicerade natur, som för kommunikationsverkens vidkommande befunnits erforderliga, överhuvud kunna anses vara av nöden för att ordna den icke-ordinarie personalens avlöningsfråga vid sådana verk, där endast någon eller ett fåtal personer skulle komma att beröras av de nya bestämmelserna. Men å andra sidan bör uppmärksammas, att, redan enligt vad nu är bestämt, det nya avlöningsreglementet skall äga tillämpning å en så omfattande förvaltning som fångvården och att, enligt vad avsett är, efter hand även andra större förvaltningar, såsom tullverket, hospital och asyler m. fl., skola hänföras under reglementets tillämplighetsområde. På grund härav och särskilt med avseende å den av riksdagen framhållna angelägenheten därav, att principerna for avlöning av den icke-ordinarie personalen, så långt lämpligen kunde ske, bleve enhetligt utformade och tillämpade, har lönenämnden ansett sig böra vid utarbetandet av det förslag, nämnden nu har att avgiva, i görligaste mån ansluta sig till de för kommunikationsverken och domänverket redan gällande toreskrifterna, och har lönenämnden därvid förutsatt, att gemensamma bestämmelser bora, där ej särskild anledning till avvikelse föreligger, bliva gällande tor all den icke-ordinarie personal, varom i förevarande sammanhang är fråga. Y i d . ^ ^ d e p a r t e m e n t e n och de övriga verk, å vilka avlöningsreglementet den ii juni 1921 äger tillämpning, kan man bland den icke-ordinarie personalen till en början särskilja den grupp, som omförmäles i reglementets 33 §, eller sådana befattningshavare, till vilka arvode utgår med i staten för vederbörande verk angivet belopp. Denna grupp är helt fåtalig, den omfattar hittills allenast ett tiotal personer. Vad därefter angår den övriga icke-ordinarie personalen vid nämnda verk aro tjänstgörings- och avlöningsförhållandena, sådana de för närvarande te sig, i nog grad växlande. Åtskilliga dylika befattningshavare, såsom extra byråchefer, extra sekreterare m. fl. bestrida en tjänstgöring, vilken i stort sett torde Jranna, saval kvantitativt som med avseende å tjänstgöringens art, anses vara fullt jämförlig med den, som åligger motsvarande ordinarie befattningshavare, och deras avlöning utgår, såsom redan här förut är omförmält, med belopp, som endast obetydligt understiga vad som tillkommer de ordinarie tjänstemannen Andra icke-ordinarie befattningshavare bestrida visserligen inom sina respektive verk regelbunden tjänstgöring, men av mindre omfattning än som åligger ordinarie tjänstemän och mot lägre avlöning än som tillkommer dessa. .Öland sådana icke-ordmane befattningshavare utgöres en särskild grupp av de s. k. amanuenserna, av vilka de flesta torde samtidigt vara anställda i

16 mer än ett verk och inom varje verk uppehålla en tjänstgöring, som till omfXng icke överstiger hälften av vad som åligger ordinarie tjänsteman slutHgfn finnas inom verken åtskilliga befattningshavare, som icke bestrida merafegelbunden tjänstgöring; bland dem urskiljer man deh.sådana som aro anställda för tillgodoseende av et mera s t a d i g v a r a n d b e h o v a a r b e t s k r a f t vid verket men som i regel innehava ifrågavarande befattningar såsom bi lysslor - ' exempelvis biträdande arkitekt hos fångvårdsstyrelsen predikaner och läkare vid fångvårdsanstalterna m. fl. - dels sådana som närmast kunna betraktas såsom feservpersonal eller i varje fall endast mera tillfälligt anlitas för tillgodoseende av förefintligt behov av arbetskraft. . De nu rådande olikheterna med avseende å de ^ " ^ " ^ ^ I S nävarnas anställning och avlöning stå i viss man i samband med det forhallandet huruvida avlöningen utgår från anslag pa ordinarie eller pa extra stat. Det är företrädesvis bland den från anslag på extra stat avlönade personalen, som man återfinner icke-ordinarie befattningshavare, vilkas tjänstgöring kan anTesTstort sett jämförlig med de ordinarie befattningshavarnas Detta_ forS n d e har ock sin givna förklaring. I ^ ^ . b ^ / ^ ^ t ^ r d de skilda verken kunnat tillgodoses genom ordinarie anslag, har givetvis per s t a l S g t n i S t i S e n såvitt möjligt lagts^ så, att för den väsentliga delen av arbetet avsetts ordinarie personal; där åter en större eller mindre del av de för verket drift erforderliga medel utgått från anslag på extra stat, har de naturligt nog ofta varit nödvändigt att anlita dessa extra anslagsmedel for Lrättende åv jämväl sådana befattningar, som med avseende a tjänstgöringens art ochomfattning varit på det hela taget fullt likställda med ordinarie tjanSt

Beträffande först icke-ordinarie befattningshavare med avlöning från anslag å ordinarie stat — andra än de i avlönmgsreglementets 33 § avsedda — ar det t v d S T a t t av de grupper, som omförmälas i de för kommunikationsverken och r å ^ a v l S motsvarighet inom de verk, med vilka lönenämnden nu har att sysselsätta sig I nämnda för kommunikationsverken och domänverket gällande T e s t t m e S r torde hava förutsatts, att extra o r d i n ä r . » " å S »Vnll hava full tjänstgöring. Även lönenamnden har i sitt nu ioreligganae tor J a g utgått M n tåmma förutsättning, därvid likväl nämnden gjort ett undan,-a<r bptrqffande den talrika gruppen av amanuenser. — Med h ä n s w till den väsentliga artskillnad i amamienstjänstgöringen, som väl r e d a n T u ^ fox handen oeh fven för framtiden kan väntas förekomma har I f e e n ^ n d e n ansett amanuensbefattningarna böra f ö r d e l a s p & t » g r u p p »förste amanuens» och för »amanuens», med i regel något högre avlöning " ' i fråga S Z K r u p ' p t v icTe-ordinarie befattningshavare enligt kommunika io„:v 8 e a rSs na indefnin P g P eller as^ter, har det synts £ ™ ^ v S j aktiet huruvida inom de verk, om vilka har ar fråga det kan vara n< aa ™™* aft mera allmänt hava dylika befattningshavare anställda. Särskilt dar per-

personalgrupper kan befinnas lämplig, exempelvis i fråga om kvinnliga biträ

proehÄnsvakter

Och inom ^större

"

^

f

^

^

I

r

17 löningsbestämmelser, till vilka lönenämnden nu har att avgiva förslag, förutsatts komma att äga i huvudsak samma giltighetsområde som det nya civila avlöningsreglementet, har lönenämnden ansett sig böra bland nämnda bestämmelser införa föreskrifter jämväl rörande avlöningsförmånerna för aspiranter vid de verk, där rekryterings- och utbildningsförhållandena ansetts påkalla anställandet av dylik personal. övriga, från anslag å ordinarie stat avlönade icke-ordinarie befattningshavare — således andra än extra ordinarie tjänstemän och aspiranter — hava, med användning av den inom kommunikationsverken tillämpade terminologien, i förevarande förslag sammanfattats under benämningen extra befattningshavare. Hit skulle sålunda föras amanuenser med kortare tjänstgöringstid än hälften av den för ordinarie tjänsteman bestämda ävensom, på sätt i det föregående är nämnt, befattningshavare, som icke bestrida regelbunden tjänstgöring vid verket. Avlöningen för denna personal har nämnden ansett böra i sådana fall, då befattningshavaren anställts för tillgodoseende av ett mera stadigvarande behov av arbetskraft vid verket, bestämmas av Kungl. Maj:t men eljest inom vissa gränser av verkets styrelse. Vad slutligen angår befattningshavare med avlöning från anslag å extra stat, har lönenämnden redan i det föregående haft tillfälle erinra, hurusom det huvudsakligen är bland denna grupp, man återfinner befattningshavare, vilkas tjänstgöring är i stort sett jämförlig med den, som åligger ordinarie personal. En avvikelse från hittills följd praxis att låta vederbörande extra befattningshavare komma i åtnjutande av avlöningsförmåner, nära motsvarande dem, som tillerkänts ordinarie befattningshavare med likartade göromål, kan enligt nämndens uppfattning icke anses motiverad. För dylika fall torde sålunda, i likhet med vad som skett beträffande en del av domänverkets befattningshavare på extra stat, böra föreskrivas, att lönen skall utgå enligt löneklass, som är närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest vederbörande varit innehavare av ordinarie tjänst inom ifrågavarande lönegrad.» Lönenämndens efter ovan angivna allmänna riktlinjer uppgjorda förslag anslöt sig i allt väsentligt till motsvarande för kommunikationsverken och domänverket gällande föreskrifter, och den 31 december 1921 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (nr 778). Vid sina strävanden att lösa icke-ordinarieproblemet hade man emellertid haft uppmärksamheten väl ensidigt riktad på sakens formella sida. De ekonomiska konsekvenserna av en så genomgripande reform på avlöningsområdet syntes däremot knappast hava varit tillräckligt genomtänkta, åtminstone icke vad beträffar de verk, vilkas avlöningskostnader skulle bestridas från i riksstaten anvisade anslag och icke, såsom fallet är beträffande affärsverken, utgå av inflytande driftinkomster. Avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartsmenten och flertalet centrala verk m. fl. trädde i kraft den 1 januari 1922. Tidpunkten var icke den lyckligaste, ty verkningarna av den första stora efterkrigsdepressionen voro samtidigt starkt kännbara i vårt land. De hårt ansträngda statsfinanserna nödvändiggjorde den största sparsamhet på alla områden. I ett kungl. cirkulär den 13 januari 1922 anbefalldes även de verk och myndigheter, beträffande vilka de nya avlöningsbestämmelserna skulle äga

18 tillämpning, »att noga iakttaga, att icke-ordinarie personal ej anställes till större antal eller placeras i högre lönegrad, än att de för år 1922 för vederbörande tillgängliga anslag förslå såväl till bestridande av lönerna till extra ordinarie tjänstemän samt avlöning till övrig icke-ordinarie personal som ock till täckande av andra utgifter, vilka skola utgå från samma anslag som berörda avlöningar». Såsom tidigare erinrats, hade man vid beräkningen av de för avlönande av ämbetsverkens icke-ordinarie personal erforderliga medlen utgått från att tidigare anvisade anslag för ändamålet borde höjas med omkring 33 procent. Härav skulle emellertid inemot 25 procent ersätta den tillfälliga löneförbättring, som samtidigt med löneregleringens genomförande komme att bortfalla. Återstoden skulle alltså täcka kostnaderna för själva avlöningsreformen och samtidigt innefatta kompensation för den utsträckning av tjänstgöringstiden, som utgjorde en av förutsättningarna för nämnda reform. Det problem, inför vilket ämbetsverken funno sig ställda, var icke lätt. A ena sidan hade de att tillämpa avlöningsbestämmelser, som i grunden förändrade den icke-ordinarie personalens ställning och utjämnade den förut — åtminstone i allmänhet — skarpare markerade skillnaden mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän; å andra sidan skulle detta ske inom en kostnadsram, som icke fick överstiga den förut gällande med stort mer än 8 procent. Det gällde tydligen för verken att välja mellan att reglera lönerna i överensstämmelse med den nya avlöningskungörelsens föreskrifter för så stor del av den icke-ordinarie personalen, som kunde med anlitande av tillgängliga anslagsmedel behållas, och avskeda resten eller att söka i det längsta undvika avskedanden och tillämpa avlöningsbestämmelserna endast om och i den mån av riksdagen anvisade medel därtill lämnade tillgång. Flertalet ämbetsverk torde hava valt den senare utvägen. Under sådana förhållanden är det knappast ägnat att förvåna, att reformen icke omedelbart kunde medföra den förbättring i den icke-ordinarie personalens ställning, som varit åsyftad. Uppenbart var emellertid, att avlöningsanslagen icke utan förstärkning kunde förslå även till bestridanade av de automatiskt stegrade kostnader,^ som måste bliva en följd av bestämmelserna om beredande av avlöningsförhöjnmgar åt extra ordinarie tjänstemän och befattningshavare å extra stat, som uppnatt den därför stadgade tjänsteåldern. Detta var också av Kungl. Maj:t förutsett. I övergångsbestämmelserna till den nya avlöningskungörelsen hade därför stadgats, att lönen till extra ordinarie tjänsteman icke finge i något fall bestämmas till högre belopp, än som motsvarade lägsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad. Sedan anslag till avlöningsförhöjningar av riksdagen beviljats, anbefalldes ämbetsverken genom ett kungl. cirkulär den 15 juni 1922 (nr 372) att hos Kungl. Maj:t göra framställning om anvisande från förenämnda anslag av för ändamålet erforderliga medel, därest redan tillgängliga befunnos otillräckliga. I en samma dag utfärdad kungörelse (nr 371) föreskrevs, att de nya avlöningsbestämmelserna skulle i fråga om extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och befattningshavare å extra stat så tillämpas, från och med den 1 januari 1922 räknat, som om de varit gällande under hela den tid

en vtar sådan befattningshavare innehaft dylik tjänst eller bestritt enligt verksstyreelsens beprövande därmed fullt jämförlig befattning. Swårigheterna voro emellertid därmed för ingen del lösta. Vad borde för! stås med »dylik tjänst eller därmed fullt jämförlig befattning», då begreppet »extrra ordinarie tjänsteman» givits helt ny innebörd och några »aspiranter» icke tidigare funnits vid allmänna civilförvaltningen? H u r skulle verken dessutomi kunna på förhand precisera det belopp, som erfordrades för beredande av avlöningsförhöjningar, då lönen enligt gällande regler för anslagsdispositionen skulle bestridas än från det ena anslaget, än från det andra, allteftersom den iicke-ordinarie tjänstemannen uppehöll sin egen tjänst eller på förordnande någon annans? Dock föreskrev det nyssnämnda cirkuläret av den 15 juni 1922, att vid framställning om anslagsförstärkning »skall fogas fullständig utredning angående användningen av det eller de avlöningsanslag, som befunnits böra förstärkas». För Kungl. Maj:t måste det under alla förhållanden bliva svårt att på grundval av dylika utredningar fastställa, huruvida orsaken till aivlöningsanslagets otillräcklighet vore att söka i för hög lönegradsplacering, alltför frikostigt tillgodoräknande av föregående tjänstetid eller den i avlöningsbestämmelserna avsedda normala löneklassuppflyftningen. Redan påföljande år (1923) inskränktes även möjligheten för verken att rekvirera anslagsförstärkning för avlöningsförhöjningar till att omfatta endast befattningshavare med avlöning från extra anslag, för vilka Kungl. Maj:t fastställt lönegrad. U r motiven för uteslutandet av de extra ordinarie tjänstemännen i detta sammanhang inhämtas bland annat följande (prop, nr 1/1923, V I I ht., p. 54): »Vad först angår den sistnämnda gruppen av befattningshavare (extra ordinarie tjänstemän), förefinnas i regel inga bestämda grunder för dessas inplacerande i lönegrad, utan äga vederbörande verk att, så långt de i sagda kungörelse intagna löneplanerna medgiva, bestämma om befattningshavarnas placering å löneskalan. De icke-ordinarie befattningshavarnas faktiska löneställning har därför till väsentlig del varit beroende på den tillgång till medel, som stått till vederbörande verks förfogande. Under sådana förhållanden synes det knappast kunna anses föreligga skäl att av hänsyn allenast till avlönings förhöjningar vidtaga ökning av anslagsposterna till icke-ordinarie befattningshavare. Nödvändigheten av personaliiidragningar hava till och med tvingat till nedsättning av åtskilliga anslagsposter för nu berörda ändamål.» Huru förhållandena gestaltade sig i praktiken har fått ett betecknande uttryck i ett särskilt yttrande, som en av ledamöterna i allmänna civilförvaltningens j- lönenämnd avgav i samband med lönenämndens förslag till reviderade avlöj ningsbestämmelser för vissa icke-ordinarie befattningshavare den 30 maj 1925. Det heter sålunda häri: »Under den tid, nu gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare varit i kraft, har verkens rätt att själva inplacera amanuenserna i lönegrad — med begränsning allenast av fastställd högsta lönegrad — verkat synnerligen ojämnt, i det att amanuenser finnas snart sagt i alla lönegrader mellan 6—12, 1 ehuru ej arbetsuppgifternas vare sig kvalitet eller kvantitet givit anledning till en sådan splittring. Tjänstemän med fullt jäm1

Nu motsvarande 11—20 lönegraderna.

förbara arbetsuppgifter hava nämligen placerats i ett verk högt, i ett annat lågt på löneskalan. Härigenom har den jämställdhet i avlöningsvillkor för tjänstemän med motsvarande arbetsuppgifter, som avsetts genom av Kungl. Maj:t fastställda avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare, äventyrats. Ännu mera har detta skett genom det sätt, varpå en del verksstyrelser tillämpat bestämmelserna i nuvarande 5 §, i det att nedflyttning i lägre lönegrad av en amanuens ansetts kunna företagas när som helst, oaktat hans tjänstgöring varit väl vitsordad. Bestämmelserna om uppflyttning i högre löneklass hava härigenom kunnat sättas ur funktion på så sätt, att när en amanuens uppfyllt villkoren för uppflyttning — huvudsakligen när 10 § skolat tillämpas 1 — har han nedflyttats i sådan lönegrad, att ingen eller endast en ringa höjning av lönebeloppet kommit honom till godo; men 'bokstavligen' hava ju kungörelsens bestämmelser tillämpats på tjänstemannen i hans nya befattning i den lägre lönegraden.» 1925 års Civila lönenämndens ovan omförmälda förslag till reviderade avlöningsbeavlönings- stämmelser för vissa icke-ordinarie befattningshavare var föranlett av Kungl. bestämmel- Maj:ts beslut den 27 mars 1925, enligt vilket lönenämnden anbefalldes att »avgiva förslag till de ändringar av gällande avlöningsbestämmelser för ickeordinarie befattningshavare, som föranledas av riksdagens i skrivelse den 6 mars 1925, nr 63, anmälda beslut angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden, samt till de förenklingar och övriga ändringar av sagda avlöningsbestämmelser, vilka på grund av de under bestämmelsernas tillämpning framkomna anmärkningar eller eljest vunnen erfarenhet kunna anses erforderliga». Uppdraget var, såsom synes, tämligen vittomfattande. Av lönenämndens yttrande i ärendet inhämtas bland annat följande. De ändringar i kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, vilka direkt föranleddes av riksdagens beslut rörande de kvinnliga tjänstemännens löneförhållanden, inskränkte sig väsentligen till omläggning av löneplanerna för manlig icke-ordinarie personal efter den nya löneplan B, som av riksdagen antagits för ordinarie såväl manliga som kvinnliga befattningshavare. Någon fullständig omarbetning av kungörelsen den 31 december 1921 hade lönenämnden ej funnit sig böra förorda, särskilt med hänsyn till den allmänna revision av avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän, som kunde förväntas inom en ej alltför avlägsen framtid. I vissa delar hade dock sagda kungörelse befunnits böra undergå tämligen genomgripande omläggningar. Bland de ändringar, som lönenämnden ansett sig böra tillstyrka, var ur formell synpunkt den mest framträdande den, vilken avsåg uteslutande ur avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare av kapitlet om aspiranter. Redan då lönenämnden på sin tid avgav förslag till kungörelsen den 31 december 1921, var nämnden tveksam, huruvida särskilda regler borde givas för en dylik personalkategori. Den därefter vunna erfarenheten syntes ock hava givit vid handen, att vid allmänna civilförvaltningen knappast förelåg behov av en sådan personalgrupp. Bland ämbetsverken hade endast generaltull1 Innefattande rätt för extra ordinarie tjänsteman att efter sex års anställning som extra ordinarie, varav lön i minst tre år åtnjutits enligt högsta löneklassen i vederbörlig lönegrad, erhålla lön, som med en löneklass understiger vad han skulle hava erhållit, därest han vid sexårsperiodens slut vunnit ordinarie befattning inom motsvarande lönegrad.

21 styrelsen ansett särskilda bestämmelser om aspiranter vara erforderliga. Under sådana förhållanden och då för den icke-ordinarie personal, som närmast vore att hänföra till aspiranter, lämpliga avlöningsförhållanden syntes kunna ernås genom tillämpning av bestämmelserna om extra befattningshavare, ansåg lönenämnden det onödigt att bibehålla särskilda föreskrifter om aspiranters avlöningsförmåner. En annan omändring av mera genomgripande betydelse hade lönenämnden haft under övervägande, ehuru nämnden funnit sig böra stanna vid en mindre omfattande omläggning. Detta gällde befattningshavare med avlöning från anslag å extra stat. I anslutning till vad som tidigare i samband med den tilltänkta avlöningsrevisionen ifrågasatts, hade lönenämnden ansett sig böra närmare undersöka, huruvida allt fortfarande skillnad borde göras mellan befattningshavare å extra stat och extra ordinarie tjänstemän. Lönenämnden hade visserligen funnit det ej vara alldeles uteslutet att inordna befattningshavarna å extra stat under bestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän. Men det hade visat sig, att de ändringar i avlöningsbestämmelserna för de extra ordinarie tjänstemännen, som för sådant ändamål-skulle erfordras, komme att göra bestämmelserna än mera invecklade, än vad de i allt fall måste bliva, även med iakttagande av vissa av nämnden förordade förenklingar. Lönenämnden hade därför ansett sig böra utgå från att speciella avlöningsbestämmelser alltjämt borde bibehållas för befattningshavare med avlöning från extra anslag. Emellertid förordades vissa ändringar i aylöningsbestämmelserna för extra-statspersonalen, genom vilka anordningar skillnaden mellan avlöningsförmånerna för denna personal och de extra ordinarie befattningshavarna skulle minskas. I enahanda riktning verkade ock den omläggning i vissa avseenden av avlöningsvillkoren för de extra ordinarie tjänstemännen, som enligt lönenämndens mening borde vidtagas. _ Huvudgrunderna för omläggningen av bestämmelserna rörande de extra ordinarie tjänstemännen angåvos sålunda: »I fråga om extra ordinarie befattningar, hörande till lönegrad lägre än den nuvarande 6:e lönegraden för män (nya 12 :e), utgår enligt kungörelsen den 31 december 1921 begynnelseavlöningen med belopp, som ligger två löneklasser lägre än begynnelseavlöningen för motsvarande ordinarie befattningshavare. För nuvarande 6:e lönegraden är motsvarande skillnad tre löneklasser och i lönegraderna 7—12 (nya 14:e—20:e) är skillnaden fyra löneklasser. En sådan anordning av avlöningsskalan har varit möjlig att vidtaga, emedan det emellan de lönegrader, där övergångarna förlagts, hittills varit två löneklassers skillnad, varigenom kunnat undvikas, att de vid övergångarna liggande lönegraderna kommit att innefatta samma löneklasser. Sedan löneplanen B för ordinarie tjänstemän numera utbyggts så, att några dylika mellanrum icke längre komma att förefinnas, skulle en motsvarande olikformighet i skalan kunna bibehållas allenast, om vid övergångarna två närliggande lönegrader finge börja nled samma löneklass. En sådan anordning kan näppeligen betraktas såsom lämplig eller förenlig med själva löneplanesystemet. Lönenämnden har under dessa förhållanden ansett sig böra undersöka, huruvida det låter sig göra att införa ett enhetligt avdrag av två löneklasser för alla lönegrader av extra ordinarie befattningar i förhållande till motsvarande ordinarie tjänster. Såvitt allmänna civilförvaltningen angår, skulle en sådan omläggning av löneplanen få en mycket begränsad betydelse. För den stora grupp av extra ordinarie befattningshavare vid centralförvaltningen, som utgöres av amanuenser, kan genom motsvarande förskjutning i lönegrad den nuvarande löneställningen i huvudsak bibehållas. Något hinder för en sådan anordning möter ej heller, då amanuensernas placering i viss lönegrad icke betingas av förefint-

22 ligheten av motsvarande befattningar å ordinarie stat utan av själva byggnaden av lönesystemet. De nu gällande bestämmelserna innehålla också endast föreskrifter om den högsta lönegrad, till vilken amanuens, respektive förste amanuens må hänföras (10:e respektive 12:e lönegraden). För tillgodoräknande å ordinarie tjänst är det utan betydelse, i vilken av dessa lönegrader amanuens placerats, enär de ordinarie tjänster, å vilka amanuenser aspirera, hänföras minst till 13 :e (nya 21 :a) lönegraden, vadan tillgodoräknande av amanuenstjänstgöring inom lägre lönegrad än den sistnämnda i regel är utesluten. Bortsett från amanuenser finns vid allmänna civilförvaltningen endast en större grupp av extra ordinarie tjänstemän, för vilken fyra-klassavdraget nu tillämpas, nämligen de extra ordinarie kammarskrivarna vid tullverket. Denna grupp omfattar enligt från generaltullstyrelsen erhållen uppgift 115 tjänstemän. Av dessa står emellertid för närvarande ingen i den lägsta löneklassen, medan nära fyra femtedelar med tillämpning av 10 § i kungörelsen den 31 december 1921 vunnit samma löneställning, som de skulle erhålla efter de ändringar i bestämmelserna om uppflyttning i högre löneklass, som enligt lönenämndens förmenande böra förknippas med omläggningen av själva löneplanen. Enligt nyssberörda 10 § kan extra ordinarie tjänsteman efter sex års anställning, därav minst tre år i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, erhålla lön, som med en löneklass understiger vad han skulle erhållit, därest han efter sagda tids utgång blivit ordinarie tjänsteman, med rätt till fortsatt avlöningsförhöjning i viss utsträckning å den ordinarie löneplanen. Då vid nämnda tidpunkt tjänstemannen normalt innehar sex års med ordinarie tjänst inom lönegraden likvärdig anställning, erhåller han vid överflyttningen på den ordinarie löneskalan i regel begynnelselönen för ordinarie tjänsteman inom lönegraden. Den uppflyttning i lönehänseende, som härigenom inträder, blir helt olika, beroende på den lönegrad befattningshavaren tillhör. För tjänstemän i nuvarande l:a—5:e lönegraderna inskränker sig uppflyftningen till en löneklass, i 6:e lönegraden blir stegringen normalt två löneklasser och för befattningshavare i 7 :e och högre lönegrader blir uppflyftningen i regel tre löneklasser. Det vill synas lönenämnden, att därest man lägger löneplanen för extra ordinarie tjänstemän^ så, att densamma inom varje lönegrad börjar med ett lönebelopp liggande två löneklasser under den lägsta för motsvarande ordinarie tjänstemän, någon anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna i 10 § icke skulle förefinnas, under förutsättning dock att löneplanen för extra ordinarie tjänstemän utbygges vidare och uppflyttning i vanlig ordning äger rum vart tredje år, intill dess den näst högsta löneklassen för ordinarie tjänstemän uppnåtts. Med en sådan anordning skulle man undvika de stora språng å löneskalan, som för närvarande vid tillämpning av 10 § inträda för befattningshavare i högre än 6:e lönegraden och som i och för sig näppeligen kunna anses motiverade. Med dessa utgångspunkter har lönenämnden uppgjort sitt förslag till ny löneplan och därmed sammanhängande förslag om inplacering och tillgodoräkning för uppflyttning i löneklass.» Vad beträffar befattningshavare å extra stat, åtnjöto dessa enligt kungörelsen den 31 december 1921 i regel avlöning, som med en löneklass understeg, vad tjänstemannen skulle hava åtnjutit, därest han varit ordinarie inom vederbörande lönegrad. I de fall, då Kungl. Maj:t ej fastställt lönegraden, skulle däremot tillämpas samma bestämmelser, som gällde för extra ordinarie, respektive extra befattningshavare. På grund av den begränsning av tillgodoräk-

ningsrätten, som vidtogs vid 1922 års riksdag, varigenom vid befordran till ordinarie tjänst endast finge för löneklassuppflyttning tillgodoräknas anställningstid, som översköt tre år, kunde emellertid inträffa, att extra-statstjänsteman vid överflyttning på ordinarie stat komme att få kvarstå i samma löneklass, som han förut innehade. För att ordinarieblivandet alltid skulle förknippas med uppflyttning i löneklass, hade lönenämnden i oktober 1922 framställt förslag om sådan ändring av bestämmelserna, att för uppflyttning i löneklass å befattning på extra stat endast den tid finge tillgodoräknas, varmed tjänstgöringen å befattningen i fråga eller därmed jämförlig anställning överstege tre år. Detta förslag avstyrktes emellertid av statskontoret och föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Nu föreslog lönenämnden för vinnande av samma syfte, att begynnelseavlöningen för en extra-statstjänsteman skulle läggas två löneklasser lägre än den för motsvarande ordinarie befattningshavare gällande. Enligt lönenämndens mening borde en sådan anordning ej möta några mera avsevärda betänkligheter. Lönen skulle följaktligen för såväl de extra ordinarie tjänstemännen som befattningshavarna å extra stat genomgående komma att ligga två löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie tjänstemän. Med hänsyn jämväl härtill ansåg lönenämnden ej skäl föreligga att tillämpa de särskilda extra-statsreglerna med deras i vissa avseenden förmånligare bestämmelser — i vad angår andra avlöningsförmåner än själva lönen — för andra befattningshavare än sådana, som tillhörde högre lönegrader än den för extra ordinarie tjänstemän i löneplanen upptagna högsta lönegraden, d. v. s. nya 20 lönegraden. Därmed äro angivna de huvudsakliga ändringar i 1921 års avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare, som av lönenämnden förordades. På de flesta punkter följde även Kungl. Maj:t lönenämndens förslag. Beträffande befattningshavare med avlöning från extra anslag skedde dock den avvikelsen, att dylik tjänsteman, vilken hänförts till högre lönegrad än den 20 :e, såsom regel skulle placeras icke två löneklasser utan en löneklass lägre än innehavare av ordinarie tjänst i motsvarande lönegrad. Vidare skulle med uttrycket »befattningshavare å extra stat» förstås endast sådana enligt riksdagens beslut av extra anslag avlönade befattningshavare, vilka motsvarade ordinarie tjänstemän i 21 :a och högre lönegrader. Även avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken underkastades år 1925 erforderlig omarbetning, varvid i stort sett samma principer följdes som vid revisionen av civilförvaltningens icke-ordinariebestämmelser. Dock bibehölls vid kommunikationsverken kapitlet om aspiranter. — I formellt hänseende är att anteckna en viktig nyhet, nämligen sammanförandet av de förut genom särskilda kungl. brev till de olika verken meddelade avlöningsbestämmelserna till en gemensam kungörelse för samtliga kommunikationsverk; detta i konsekvens med det steg, som år 1919 togs, då gemensamt avlöningsreglemente för nämnda verks ordinarie tjänstemän fastställdes.

2. Anställnings- och avlöningsförhållanden vid tiden för kommitténs utredning. För att kunna rätt bedöma, i vad mån nu gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare äro i behov av revision, synes det nödvändigt att ägna icke-ordinarieproblemet uppmärksamhet även från andra sidor än den rent formella. Kommittén har fördenskull införskaffat uppgifter, som kunna belysa den icke-ordinarie personalens nuvarande ställning och tjäna som jämförelse med förhållandena, sådana de gestaltade sig, då 1902 års löneregleringskommitté verkställde sin i det föregående refererade undersökning i samma fråga. Av intresse synes då till en början vara att erfara, i vilken omfattning ickeordinarie arbetskraft för närvarande sysselsattes inom olika grenar av civilförvaltningen. För detta ändamål avlät kommittén den 15 september 1930 en cirkulärskrivelse till flertalet verk och myndigheter, vari kommittén anhöll om uppgift rörande antalet icke-ordinarie tjänstemän vid vederbörande verk den 1 juli 1930. I skilda grupper skulle därvid redovisas 1) befattningshavare å extra stat, 2) extra ordinarie tjänstemän, 3) aspiranter samt 4) extra tjänstemän. Kommittén betonade tillika, att den allenast önskade erhålla uppgifter angående den egentliga rekryteringspersonalen med regelbunden tjänstgöring, och att därför i redovisningen icke borde medtagas mer eller mindre tillfälliga befattningshavare eller sådana anställningshavare, vilkas statstjänst vore att betrakta såsom en bisyssla. Slutligen skulle å uppgiftsformuläret angivas, till vilken lönegrad befattningen vore hänförlig, eller ock utsättas lönens eller arvodets lägsta och högsta belopp, varjämte uppgift om tjänstgöringstiden borde lämnas, därest denna understege den för närmast motsvarande ordinarie tjänstemän gällande. På grundval av verkens uppgifter och tillgängliga siffror rörande den ordinarie personalen ha inom kommittén upprättats efterföljande tablåer (sid. 26 o. f.), utvisande relationen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän vid flertalet verk och myndigheter, tillhörande den civila statsförvaltningen. I fråga om antalet ordinarie befattningar är att märka, att siffrorna •—• bortsett från affärsverken — äro hämtade från vederbörande verks stater, sådana dessa angivits i statsliggaren för budgetåret 1930/1931. Hänsyn har sålunda icke tagits till att åtskilliga befattningar för närvarande äro vakanta. Däremot hava undantagits befattningar å övergångs-, överflyttnings- eller indragningsstat. Av tablåerna framgår, att den av 1902 års löneregleringskommitté redan år 1903 konstaterade disproportionen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän inom de centrala ämbetsverken ingalunda minskat utan tvärtom ökat. Samma missförhållande råder emellertid icke blott vid de centrala ämbetsverken utan i kanske ännu högre grad inom vissa grenar av lokalförvaltningen, främst då länsstyrelserna, där särskilt antalet extra befattningshavare är iögonenfallande stort.

25 Vid centralförvaltningen, rikets hovrätter och länsstyrelserna uppgå de ickeordinarie tjänstemännen till icke mindre än 52.8 procent av hela personalen, vilket måste betecknas som en synnerligen hög siffra. Mera normala te sig förhållandena vid till exempel postverket, där motsvarande siffra är 13.1 procent, fångvården med siffran 20.9 procent, tullverket med 24.3 procent och lotsverket med 20 procent. Statens järnvägars låga siffra, 5.9 procent, torde få ses mot bakgrunden av omfattande personalinskränkningar. Redan av de höga relationstalen för flertalet förvaltningsgrenar kan man sluta, att befordran till första ordinarie tjänst måste inträffa tämligen sent, liksom ock förekomsten av ett stort antal extra befattningshavare antyder, att icke heller extra ordinarie anställning i regel är att påräkna förrän efter flerårig tjänstgöring såsom »extra». Även i detta avseende är kommittén i tillfälle att siffermässigt belysa förhållandena. I samband med pågående pensionsutredning hava nämligen 1930 års pensionssakkunniga införskaffat detaljerade uppgifter såväl angående tjänstemännens levnadsålder som beträffande under åren 1910—1929 inträffade befordringar eller utnämningar. Lönekommittén, som fått taga del av det bearbetade uppgiftsmaterialet, har på grundval därav gjort en sammanställning, utvisande medelåldern vid utnämning eller befordran till vissa ordinarie och extra ordinarie befattningar vid civilförvaltningen. Sammanställningen, som finnes intagen å sid. 30 och 31, ger i stickprovsform en klar bild av det allmänna läget. Medelutnämningsåldern utvisar under den tjuguårsperiod, som varit föremål för undersökning, nästan genomgående förskjutning uppåt. Särskilt påtaglig är stegringen under femårsperioden 1925—1929. Enligt 1902 års löneregleringskommittés förut åberopade betänkande I utgjorde levnadsåldern vid första befordran till ordinarie tjänst i dåvarande första normalgraden i medeltal 36.4 år. Första normalgraden motsvaras nu av 21—22 lönegraderna. Jämför man löneregleringskommitténs siffra med medelutnämningsåldern i dessa lönegrader åren 1925—1929 vid de centrala verken, d. v. s. 41.7 år, framgår, att medelutnämningsåldern stigit med över fem år. I vilken grad befordringsförhållandena under senare år försämrats, framgår kanske allra tydligast av siffrorna angående ålder vid antagning i extra ordinarie tjänster av olika slag, särskilt till sådana i lägre lönegrader, för vilka icke någon egentlig förutbildning kräves. Då medelutnämningsåldern för ett extra ordinarie skrivbiträde i 2 lönegraden angives vara 23.3 år, betyder detta en 5 a 6 års väntetid som extra efter avslutad skolgång. Ordinarie skrivbiträde kan vederbörande enligt statistiken för närvarande icke påräkna att bli förrän vid ungefär 34 års ålder.

26 chef tällni förh lande den orma

5P3 e8 42 a "£ —< 42

rHINT^Cfl«OrH>OrH-^O50000i--lT-<>Or-ICJjT)<

CO 00 O ) «

o - a . 3 fl . I—I T3 ; 2 . :cs >

cMMaicör^co-rjicÖTHCMcö-^c^cMc^cMCM-'*

cö cö c o oa urj CM

O

Ol

GO . 0 3

CO O CO l O C M C M C O C M O T H - ^ a i - ^ O S T t l C X l O O C - co co CM r-i c M r - t c ^ c o c o i o - ' t f C M c o r - i c M C M c o c M •i—i c o co

— 4> «2 _ 03 ^ 3 t> C :o 2

(ä eä

a~.£p <u e -u CO o

^ 42

es S3

.2=3

<s>

c» MS

-».fe s ® s g ^

O

TH

«D»cÄQ0OTi0g2l>00I>Oe04DC»050S«0t>l COH

CM 00 l O CO <M 00 CONr-l(M(MH

<M<MO

TtlCOC^i-li-KMT-l-rHT-li-HT-lr-ICO-i-l

CM CM T - I CM T - I r - l

I T-(C-fncgOi.Ot>[>02iOCOfn>OQO

00 CJi O C^ CO CO

I ( M f M C O H H H H

T - I r-l T - I T - I r-l r H

O .:o3

£ 73

1930/1931. icke-ordina stgöringsti

u

H(M

c3

M C

42 CO . S

°£ fl, 'c C8 :C3 fl Ö ^»

'

i

' r ^ 42

* "tt S fe r!

^*IT5CO

r+i^GO

w^cj a

1-1 i - l

r-l

CM

fe

,5S OQ a iO

O 0> .Ti

CO Cl CM i C lO C T H

: 0 <M

h5 T3 -"Ö '

~ .3" fl S.s t o > 43 Cä

•d

-<S a o o3 , 0

GJ-P

tr CO

'0 7J 7 3

se

e9

w 0 -fl c tcau 73 • >

73 csO

<M CO r-1 CO CO r - l •<# CM <M CM CM CM CM

bD i 42 | fl CO

I CM CM CO CM

Tt< CM CM CM 1-1 (

a-

p

CO

•& 4) cä s • _, 33 co cS ö bJO bD «fi. C fl

3 TH

| H l O l O f O f O t > ^ ^ t O ( M T i ( H l Q ( M

E > - # CM CO CO CO

( M f > H H C O H O C O O C O l O I > C n i O C C ( M l O

r-1 O J l > OS C ~ l O

^ • f l ocÖ

Se

a

•°|a •eSfl T-I CO Oi

II* •.©

O

I O rH CO i-l CM CO CO CM CM CM T H CM CM CM

* (X)

CO CO CM

^ o» £

CO CO CM T-I CM CM

I CM t - I

1 3 ©

Ö •i) *

flrH

CO C - O

O

l O CO CM T - I (

o

*> a

• o

.

.

C

•

es

•

• S C O bC-^co

K-gös

5£S=o

A-A

fl

42 D

' fl '

_^ fl a

^ * o

•

CO T j i CM TJI CO CO

t 3 co d TJ 1 C se ?„ M bD C '

4)

.*! ' a

"0Q

• t-i

• 42

-p S fl

73 co

co ^

- g « f e - s f S fl^-2 ^ c § H 3 ^ » I f l ^ ©•ös s a ^ ^

W i Sa £.8

42 _

s

4 2 0 0 £ . r t 4 2 ^ t i i 2

c

"-3 •» S B sS .3 .3 « » 2 BB 4> fl t> 42 :C8 73

SÄ. «J bXjrrj

I4>»£ 42i s-s I tu-S P-S&Ö^-Ö

fl

> •? M

O O :0 3

42 J

j . _ , ^

Ä

Ä

Ä

^

Ä

Ä

Ä

Ä

Ä

Ä

.

i—) ^

:c3 i < :CS

27 H

«5

dw^ridc»

cc n

w

T« o

( B d j O d i o w o o t - n a e i f l N M n H

CO

I>C5OOÖTHCÖC»CMC»COÖCMIOC-CÖCÖCD

CM r H l O

CÖCÖ

OC-^COCOCO^COCMCO^OCOTjlCOCOr-l

coco TII

mco

0 0 CM CM i O CM CM rH

CMrH O rH rH

c o i o i o c o o ' ' *

r H I O C O - * CO • • *

£2

»o - * T*I -•* co co

CO

n

rH

lOiOTfiiO-^iCJSiOiO-^CO-rtlCOiOOOrHCTiCM OOCO^iOtOT-lir-OOCTSCO-^COOOCMCOCO T-I

co

a

s

oo CM

T-I TH

r~" i-H T j l C O D - C75 C O CO CM CNJ CM i—1 T—1

CO

^ ^ C M " ^ - *

o~

^

O H

^ ^ - .

C M T H T H C O

rH

lO

rH

OS

rH

T-H

36(2) 7(1) 56 (12)

CO

TH

CMiOCD CM r H CO

rH

TH

C O C O O r H C - C M C O O O C ^ C M O O O C O r H l > C O O CO T f l CM CM T H r H CO CM CM r H r H CM CO » O rH rH

T-H

CT5O7)T)lTjl|>.(>O5l>l>--^tlCO00a5l>-'^ICOCM r H r H CM CO CO CO O CO CM CM r H r H l O r H CM l O

o T-H

00 CM

r H O

rH OS

rS

CO

S3 o i—i CNI i > ar> oo C A K N N H H T H

co

CM" r - l T}l CT5 - # O CTi ( M H H r l r l

T^T-H-TH" O H W I > T-I T-I

I I I I M

|

1 1111 1

I O

CO CO C*" CO CO C*~

CT3

^H

C » M > H T - I D -

" 1 1

|

| r H | C M C M r H | r H C O r H - ^ l | 1 rH 1 |

l>

r H C O r H O C M C O O O O C O O T t l r H T H C n O O C M O l r H r H r H CM CM ( M r H CO r H r H r H r H CM r H CM

CM

rH

T H

kO D -

T-I T-I

||

CO C M r H

^1

O O T-I

3^

H co

l

CO CM CO T-I

TH

1 I I I

52. 1 -#

1 O r H

|

I C O I i O l

1 CM CO CM CO

CM

1 T ) l CM CO l O 1 rH

1 Tt<

T-H

oo

||

1 T? CM

SJ.

1 *"* rCMH

t i H

CM O - t > C - CO t > CO

H

IrHCMrHCM 1

IrHlOCOCOCM 1

1 1

T-I

r H CM CO

T-I

co CM

-Mill

I co

CO CO CO CM CM CM

-*

CM CM r H CM CO CO

•>* O

l O CO • > * CO

• > *

ICO

1 TT

CO

CM

T-I

T-I

COCMTjICO-^rHCOCOOrtlCOCOCOCJSCMC^in r H CM

rH

C— C M O S

rH

Tji r H

CO

I>

1 T-H T-H

CM CM

T-I

1 O i O

l O C O O - O O J rH

1 I H W H C O t »

CT2 iT5 CM CO CM CM

rH

H H

1 I > CO T-I C~ O 1 CMrH

1 I T J I

|

CM

D - T-I *G rH CM

C O T H

co

CM

TH

T J I Tti c o

CM T-I CM

as

CM

•s " 8 1 Pa

09 73

CO 42 Ö C

•

09'S

CO, 42 42

-2 -W

2-S <3 - g OA o q3

ft T "co a O :o3 : d

M

Ö 42 42 7 3

42 . o • - ! co g

.

4)

•

•

13 § bJD > > £ : = ! 42

&X ST

'2^

o TA

2—311437

4> co

b U

fl

-S^s S g a

bD

-2 3 S 2 5P

S,fc;3^ ^J H 42 J ? «

^:o3 O ! e l ETT?* sis •** o .a S s <s a - £ ' £ S s ^»'o to g a 'gj 4> f i r to to J 3 'SPSfo A g ^ S3 , « 42 eS ' S 3 « o cä » ^ =3.2 3 . s A fl * :o3 b o a ^ • 8 -S 2 o"n S53r-I > <-l fe 09 r* -f*l 43a ? 73 ä a (H - ^ bD 2 >- 73 • p S 2 *< S 3 ® 42 rO -O ^ j> 09 " S -fe a c a fl 8 3 to r< 73 to Öc"J0r-nlO i-ri - ^ 42 rSpnWc» & § ! £ g-g^

^g>^&ÄOM fl 8 ^2 T3 £ a ~ ai

i2 a

a «*

flea42 5

• TH

-f3

g M c C f H r ^ H P H

CM 00

CM CM

T»l l O O CM - * CO T-I

L-J

l^

a

I > CM

CM" CM

00 CM

TJI_

CO 1

< 11111I 11111111111

Tt« uO r}« CT5 T ) T • • #

52CO

M l

•"*

D - r H l O CM CO l > CM 0 0 0 0 ( M CO OS 0 0 l > CM CM rH rH T-I

M i l l !

T-I

| | | |

COCMCMI 00 T-H 1

CM"

cococa c<tc<\ |

CNTTJT co co iO CM CM

3(2) (1) 10(4)

T-I CO

w

•'-'

rH

a

is" 0 g «8

*

fe

-toS 42 a oa J2ts ® a B . a o3 co

Ickeordinarie tjänstemän i % av hela personalen

28 CO

a a

o r a 73

._,.« •fl

m

Ja~ä ^

u

ffi.SP

fl

t> to

bC

:§ * g

:eä CO

rH

C2

O

TJIÖ

l O C O CM

CO CM

T-I

C i Tji r H O - r H CO TjiC l T j i CO

TH

T+I

r H CO CMrH T-I

CM

O

m o rH

t» 45 , , 'u 45 45 * l o 9

CM"

CM*

!

•* 3 a 3 .2 73 =§ a 73

CT5 <»2 . 5 •^H & , - £

O

THÖTJI

CM

C35 C-

•i 2 £ • a

°

CS 05 CO

ö

P . 5 45 :c3

LO CO rH

r H CMrH - ^ I C O CO CO CJ5 rH

LODCO CM r H CM

rH

CD CM CD

0 0 CM O t O i O O O O CO CO

COC~ O O C75

[> CO T-I

r H CM O J r H O CO CO"*

CO 0 0 "0 O T-I

S 03 .'3,-s a o fl +? <° ä

C75

00 CM C75 CO

<=> „ , b o

bo c a eg

> •-

e -a "3 o

co.s a 4 3 . g bO 45 " § 13 •cs fe a 13 • *eS

oä

bC-Sä •+=>

flu 3 rO

J

•» co >

~ u co u --o 43 : 0 •*•<

H c8 a 45 fl O -ti G 03 03 O

*3

Extra befattningshavare m.fl.

u (S

73 coO

4^ 03

M

42 CO 73

r-

bD 1

ad 09 r»

»Ö

a be

fl r fl -l CJ t3

:C8 tiD CQ H3

fl

P-IC8

fl

-g a -3 bO C 08 •Si p3 **-! CO

m

a°

e to CD O» S?r, ^ s t* • 5 fl © S B

O

M•

|

O ' rl A -p to bfl^3 45 Ö

«

S ®-fe 03 > bO «, : 0 ö 45 5 73«e

45 CO - * CO r H

rH lO TJI

I CO

00 <35

rH

•<*

Tji I C -

CD CO

T-I

I I I I

l O T-I CD

rHCO

TJI

co TH

U

oä

CD

T-I

T-I

|

T-H rH

rHTjHO CT50C CM

1 CO CT3 Oi 1rH

oo rH

r * » i > CM CO rH

00O5 CO

oo

O O H I O o CTJ

c o oo

O

.

fe73

g °

Ii

1 (35 1 rH TJT

2^

as TJI

73 C O

CO

co

I> l >

o »o

rH Cl CM

T? TJI

rHrH

03 42

>•

bD _

-2.3 a

^& "flo ! ° M

a«S

CO

^ O P r H C O CM O T J I

r- o

Tji

•

s •p 45

A bj) 73

a

TH

oo

o

CM H D CO

CD l O r H CM T-I

O

'

2^§c3S

. g |

- g | ä | g-g fe.S • £ g - w S t ä . f l - p e ä ^ S

t o ^

jTäSi-S-Saib-g!

49 42 JO M O

>

fe

S

oo

a a

A i l : ! : ° 1 •% a .2 v A

fl '

lO

-2g ' 2 '^r3

:

o

rH

S a-rH ft O g co^3

^ g.3,

rH T-I

co

i*

r H TJI CDTJI

w

bO i 45

a-s &

lO

oä . fe73

73 03

i-i u - e =0 cfl B

rt

r H C^ 0 0 CM OS -"# CM

rH 1

HT

n

00 CO

co . fe73

73 03 l O ~ rH bO | 45

go

h

C5 rH

1 00

73 b O

3*

-3 A b

CM 1

O °

B co

o

rH

M »H

2 1

e Äyfc • ° | 03 05 -S Sf •j» a Hfe°<*

1 CO

.

h73

.o

fl-a g b C ^ t>

T-H

O

73 cäO

tH

«

s -g

45 =OCM

a 7§Sg s •> Ö .13 .a

a>°?

"S-fci «ff

M

.

So

o luft CO rH

Hrl

29 .2 i r £ ö

=3

-fl a

CO

fe4?g

a ro 4J 4a -J a

CO

45 be

. o

:cä

TH T-H

TJ(

iH T-I

O T J I | > TjliC c o r - 0 0 c o TJI CM C O C I F - T J I

T-H

8 13

fH 4 3 13 oä * *{S .

O T3

Hjg

a a :o3

.2 rf 3 fl^8

T3

rH

co

0 0 T-I

T-I

Tj<

coco coco c i H O C B l O O J TjlOCDCO 00 I O T H O CM

0 0 0

52. rH

l>

C I O T H

CM H ^—' C l O CO T j i 10 c i 0 CM C M r H CO CO

O

TJI I O

b„fo bC i 45

T-I 1 CMTJI

| CM

1 1 1 |*" 0

C I TJI i O i O

73'

co

go

T-I Cl

rH

T-I

| [ > r H 1 CM

| Tjt 1 rH

CM TJI

T-I

TH

bC i

§co

: 0 T-I T1

O

113 PHO

( M t ^ r l O m t > T j l l > - CO T-I TJICMI>

73* t-I

CO CO 10 T-I

g> CO

.

£ 7 3

oä i O

M

fe

CO

w

fee

fl

co

T-I

CICOTJHOO

.

5-9

73 c80 tl,CM

r H r H CO

lO

o

C3

"- 1

-,

<-< 13

4 3 03 42 CO

rH

s§ 3

CM CD TJI CO

O

S ^73 ^ ^ a

c«

CM

co

.

-ÖT! K fe 45 O

•=09 CM ^

«2 42 9l73

CO

0 0 C I CM T J I C O

CS

73 co

a -c8 :c8^3 • —• tH

.3

0 0

t-I 4 3 O *°

ningshavare ordinarie samt aspiran- tjänter m. f] stemän

fl

•flr2

E

>* lO

TjIrHrHOOCD

CO

a

O

CD

a1-1

73 H

COlOrH CM

3 CO

fcH

rl T-IT-I

*

a a

a| 45 l> :cfl

»

cö i > i r j cö oå

ickedinarl änstemän

bfi

.

i S 13 -H T» o 3 J4 a a - ^ M 7 3 HH 73 ;f4:rf > ft a

CO i-,r

ST-H :

O T H

73 Li O

hA 73

ClrHOO CD00CD CM

| 1

|

00 T-I Tji

C l O C D i O 00 CM C O O CM r H C O CO T-I

00 CO CM

r H r H CM

10 CMOOOOrHlO COCM TJI co co T-i

TJI T-I 00

CMCOOOOO 10 c o i o 0 c i 00 t > O r H l O T H CM CD

00 COTJIOTJITJI OCOTJITHTJI 10 r-

lO CO

:© CO

.

X 45

o

b c ^ :§40

73"

go

fa

1-1

O

ce . £ 7 3

go

CO

bV? 42

co 0

CM T-I

co

T-I

7-1

tn

1 -a 1 •JI

4J

:g-

i-5

fa O

TJI O I C I C O 0 0 c i i o 10 c o 00 THT-H T-I O T-I

00 TJI CM CM T-I

0 ert

a .-* fl 1 O

O

ert

rf —' a a a

4-i

.

.

.

.

M

.

tH

A bp 73

a

.

fe 3 • rf M<3 • to

4 3 :rf 45 >

.

CO

ICO ert

a S o>

a 5 43

Postverket Telegrafverk Statens järn Statens vatt Domänverke

43 42

42 Tf 4) rH Ti OS CJ CO

MT3

30 Medelålder vid utnämning

Förvaltningsområde

Lönegrad

Kungl. Maj:ts kansli.

till vissa ordinarie och extra ordinarie befattningrar vid civilförvaltningen åren 1910—1929. Medelutnämningsålder 1 åren Befattning

Ordinarie: 2:e kanslisekreterare

. .

1910—14

1915—19

1920—24

1925—29

—

36 Bl

kanslibiträde, kvinnl. . .

—

31.8 8

expeditionsvakt

kontorsbiträde, kvinnl. .

18 Extra ordinarie: l:e amanuens

. . . .

i

ii

—

16—14 4

— 30.2

kontorsbiträde, kvinnl. .

Centrala verk i Ordinarie: allmänhet. 22—21 aktuarie, notarie, revisor m. fl

—

kanslibiträde, kvinnl. . .

31.8 16

expeditionsvakt

. . . .

kontorsbiträde, kvinnl. .

skrivbiträde, kvinnl. . .

Extra ordinarie: 18—17 l:e amanuens m. fl. . . . 16—14 amanuens m. fl

—

— •

—

expeditionsvakt

kontorsbiträde, kvinnl. .

29.1 13

skrivbiträde, kvinnl. . .

16 Ordinarie: kammarskrivare . . . .

Tullverket.

. . . .

tullvakt, kustbevakningsbiträde

kontorsbiträde, kvinnl. .

skrivbiträde, kvinnl. . .

16 Extra ordinarie: kammarskrivare . . . .

tullvakt, kustbevakningsbiträde

skrivbiträde, kvinnl. . .

Postverket. 21 15

Ordinarie: aktuarie, notarie, revisor

—

103 Kursiverade siffror angiva antalet utnämnda befattningshavare.

31 Förvaltningsområde

| Löne- |

7 5 4 15

.^.Laiuuniiig

1915—19

1920—24

1925—29

—

—

brevbärare, expeditionsvakt

kontorsbiträde, kvinnl. . Extra ordinarie: postassistent.... brevbärare

kontorsbiträde, kvinnl. .

1910—14 kanslibiträde, kvinnl. . .

5 Telegrafverket.

Statens järnvägar.

Vledelutnäm ningsålder åren

grad

—

. . . .

Ordinarie: aktuarie, notarie, revisor

telegrafassistentm.fi.

24.7 30

kanslibiträde, kvinnl. . .

rikstelefonist

expeditionsvakt, stationsbiträde

—

kontorsbiträde, kvinnl. .

20 Extra ordinarie: biträdande ingenjör m. fl.

telegrafassistent m. fl.

.

20.6 31

extra rikstelefonist . . .

20,3

expeditionsvakt, stations20.8

—

kontorsbiträde, kvinnl. .

21 Ordinarie: aktuarie, notarie, revisor m. fl

bokhållare

kontors- och stationsskrivare m. fl

kansliskrivare, kvinnl.

27.1 51

kontorist

banvakt, expeditionsvakt, stationskarl m. fl.

kontorsbiträde, kvinnl. .

15 Extra ordinarie: kontors- och stationsskrivare

banvakt, stationskarl, expeditionsvakt m. fl.. .

.530

89 K

kontorsbiträde, kvinnl. .

\

"

32 Med ledning av uppgifterna rörande befattningshavarnas födelseår finner man, hurusom vid tidpunkten för undersökningen, d. v. s. den 1 juli 1930, medelåldern utgjorde vid de centrala verken i allmänhet: cirta

för l:e amanuens > 2:e > > extra ordinarie expeditionsvakt > > » kontorsbiträde » » » skrivbiträde

vid

' * '

30 > 29 > 28 >

' * *

"" * *£> > "5 »

* * *

30 » 28 » 27 »

postverket:

för extra ordinarie postassistent > > » brevbärare » » > kontorsbiträde

vid

39 år 36 * 34 > 31 > 28 »

tidlverket:

för extra ordinarie kammarskrivare > > > tullvakt eller kustbevakningsbiträde > > » skrivbiträde

vid

' ' * *

telegrafverket:

för extra ordinarie telegrafassistent m. > > > expeditionsvakt eller stationsbiträde » > > kontorsbiträde

vid statens

fl

järnvägar:

för extra ordinarie stations- eller kontorsskrivare > > » banvakt

34 35

Här ovan och förut meddelade siffror giva vid handen, att anställnings- och befordringsförhållandena inom stora delar av statsförvaltningen för närvarande äro sådana, att de lämna rum för befogade erinringar. Av största vikt måste det fördenskull vara, att utvecklingen snarast möjligt ledes in på sundare banor än de hittills följda. Kommittén är icke blind för att de företeelser vi nu bevittna i stor utsträckning äro en följd av krigs- och krisårens abnorma expansion på alla områden — även inom statens förvaltning. En kraftig beskärning av personalstocken har med ändrade förhållanden visat sig nödvändig. Frågan är endast, huruvida de principer, efter vilka besparingsarbetet bedrivits, varit riktiga och lämpliga. På den punkten måste kommittén inför siffrornas vittnesbörd ställa sig tveksam. Naturligt synes vara, att indragningen av tjänster i första hand går ut över de mindre fasta befattningarna, d. v. s. de icke-ordinarie. Personalreduktionen bör med andra ord börja nedifrån. Siffermässigt måste detta tydligen taga sig uttryck i ett lägre relationstal för den icke-ordinarie personalen, än vad som kan anses vara det normala. Tablåerna över personalfördelningen giva ock ett dylikt utslag för statens järnvägar och kanske även postverket. Helt annorlunda te sig förhållandena vid allmänna civilförvaltningen. Den oproportionerligt höga procent, som de icke-ordinarie tjänstemännen vid flertalet verk och myndigheter utgöra av hela personalen, antyder, att indragningen av

33 tjänster, i den mån sådan förekommit, kanske i främsta rummet varit inriktad på ledigblivna ordinarie befattningar, något som än tydligare skulle ha framgått, därest alla vakanssatta befattningar varit i tablåerna frånräknade. I kungörelse den 20 oktober 1922 (nr 499) föreskrev Kungl. Maj:t, att då ledighet uppstode å ordinarie befattning inom allmänna civilförvaltningen, åtgärd för befattningens återbesättande icke finge vidtagas utan särskild föreskrift av Kungl. Maj :t. Följden härav blev vakanssättning av ordinarie tjänster i en utsträckning, som icke synes hava varit av omständigheterna betingad. Tillstånd att återbesätta de lediga tjänsterna plägade nämligen i allmänhet icke lämnas, förrän vederbörande verk blivit »besparingsreglerat», d. v. s. varit underkastat granskning med avseende å personalbehovet av någon utav de olika besparingsorgan, som för detta ändamål under årens lopp tillsatts. En dylik besparingspolitik måste med nödvändighet resultera i stagnerande befordringscirkulation och höjda utnämningsåldrar. Upphävande av förbudet mot återbesättande av ordinarie tjänster är därför en av förutsättningarna för ernående av bättre anställningsförhållanden för den icke-ordinarie personalen. Denna fråga har ock på senaste tiden tagits upp till närmare prövning. I statsrådsprotokollet över finansärenden den 21 november 1930 angående tillsättande av statens organisationsnämnd anför sålunda chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, beträffande ovan omförmälda kungörelse (nr 499/1922): »Påtagligen var från början allenast en begränsad giltighetstid tillämnad åt dessa föreskrifter. Då emellertid i samband med det fortsatta besparingsarbetet bestämmelserna fått år efter år kvarstå, har följden blivit en omfattande vakanssättning, vars nytta knappast uppvägt den irritation och de olägenheter i övrigt, som därav vållats. Med den nya inriktning åt granskningsarbetet, som av mig ifrågasattes, synes det böra tagas under omedelbart övervägande, huruvida ej nämnda vakanssättning bör upphöra i alla de fall, då ej särskilda skäl finnas tala för dess bibehållande.» De senare årens besparingspolitik är dock icke ensam orsaken till disproportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie personal. Därtill har säkerligen i lika hög grad bidragit den omständigheten, att nyinrättandet av ordinarie tjänster icke hållit jämna steg med arbetsuppgifternas ökning. På annat sätt torde de höga procentsiffrorna för icke-ordinarie personal vid ett stort antal myndigheter näppeligen kunna fullt förklaras. Och då exempelvis personalfördelningen vid Stockholms länsstyrelse utvisar 27 ordinarie och 49 ickeordinarie tjänster, kan man förstå länsstyrelsens i utlåtande över kommitténs förslag till allmänt avlöningsreglemente gjorda uttalande, »att länsstyrelsernas arbetsbörda vuxit den nuvarande organisationen över huvudet». På nytt måste jämväl den av 1902 års löneregleringskommitté dryftade frågan inställa sig, om icke även inom den centrala statsförvaltningen — i likhet med vad som redan skett vid kommunikationsverken och tullverket — ordinarie tjänster borde i större utsträckning än hittills inrättas i mellangraderna under den gamla första normalgraden, som motsvaras av 21—22 lönegraderna i nu gällande löneplan. Kommittén finner nämligen, att för det permanenta

34 behov av arbetskraft, som för närvarande fylles av amanuenser och med dem jämförliga extra ordinarie tjänstemän, borde åtminstone delvis kunna med fördel inrättas ordinarie befattningar. De spörsmål, som nu senast berörts, falla måhända icke inom ramen för kommitténs uppdrag, men kommittén har dock icke i detta sammanhang kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten på dem. Det synes även angeläget, att utredning i ämnet snarast möjligt kommer till stånd, och kommittén vill för sin del ifrågasätta, om icke statens organisationsnämnd vore rätta organet härför.

3. Lönestater och anslagsdisposition. Vid sidan av de yttre, mera påtagliga orsakerna till att stora grupper av statsförvaltningens icke-ordinarie personal hava mindre tillfredsställande anställnings- och avlöningsförhållanden finnes emellertid en omständighet, som, ehuru tämligen litet beaktad, dock kanske mer än något annat bidragit till att förvärra det nuvarande tillståndet och stått hindrande i vägen för varje rationell lösning av problemet. Kommittén syftar härvidlag på de bestämmelser, som reglera dispositionen av de å riksstaten anvisade medel, från vilka kostnaderna för avlöning åt den egentliga civilförvaltningens icke-ordinarie befattningshavare skola bestridas. När 1921 års lönereglering för statsdepartementen och de centrala ämbetsverken genomfördes, höjdes, såsom förut erinrats, de tidigare anslagen till avlöningar åt icke-ordinarie personal m. m. i allmänhet med cirka 33 procent, varvid huvudparten av höjningen skulle täcka den samtidigt bortfallande tillfälliga löneförbättringen. I kungörelse den 15 juni 1922 (nr 370) föreskrevs vidare, att kostnaderna för lön till icke-ordinarie befattningshavare, vilken såsom vikarie uppehöll ordinarie tjänst, skulle bestridas, till den del lönen icke överstege vad den ordinarie tjänstemannen under ledigheten avstode, från i vederbörande stat upptagen anslagspost till avlöningar åt ordinarie tjänstemän och till överskjutande del från anslagsposten till vikariatsersättningar. För avlönande av den icke-ordinarie personalen stod sålunda till vederbörande verks förfogande delsl det å riksstaten anvisade anslaget till avlöningar åt verkets icke-ordinarie befattningshavare m. m., vilket anslag icke fick överskridas, dels, under tider, då icke-ordinarie tjänstemän behövde tagas i anspråk såsom vikarier å ordinarie befattningar, anslaget till avlöningar åt ordinarie tjänstemän samt anslaget till vikariatsersättningar, båda av förslagsanslags natur och möjliga att överskrida, om så skulle visa sig erforderligt. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att verken själva i allmänhet ägde bestämma om lönernas storlek och de extra ordinarie tjänstemännens inplacering i lönegrad. Reglerna rörande anslagsdispositionen avsågo, å ena sidan, att medgiva en smidig anpassning efter det växlande behovet av ickeordinarie arbetskraft (som ju ytterst berodde på hur många ordinarie befattningshavare som voro i tjänst), å andra sidan, att hålla avlöningskostnadema inom ramen av för ändamålet anvisade anslag. Huvudsakligen i syfte att förenkla avlöningsbokföringen vidtogs genom kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 358) den ändringen i nyss angivna reg-

35 ler, att, då icke-ordinarie befattningshavare förordnats att uppehålla ordinarie tjänst, honom tillkommande lön och vikariatsersättning skulle bestridas helt från anslaget till vikariatsersättningar. För att möta de ökade kostnaderna för avlöningsförhöjningar åt extra ordinarie tjänstemän uppdelades vidare anslaget till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare m. m. i två poster, en till siffran bestämd och en av förslagsanslags natur; från den förra skulle grundlönerna och från den senare avlöningsförhöjningarna (»ålderstilläggen») bestridas. En ytterligare förenkling skedde påföljande år, då beträffande åtskilliga verk och myndigheter särskilda anslag till vikariatsersättningar icke längre anvisades utan i stället föreskrevs (kungl. kungörelse den 18 juni 1926, nr 269), att lön och vikariatsersättning under icke-ordinarie befattningshavares förordnande å ordinarie tjänst skulle bestridas från anslaget till avlöningar åt ordinarie tjänstemän. Om vid övergången till det nya lönesystemet för icke-ordinarie befattningshavare från början varit uppgjord en verklig plan, hur omläggningen borde ske, och i sammanhang därmed fixerats antalet extra ordinarie tjänstemän vid olika verk och de lönegrader, till vilka de borde hänföras, hade måhända de förut omförmälda, alltjämt gällande reglerna för anslags dispositionen på ett tillfredsställande sätt kunnat fylla sitt syftemål — allt under förutsättning, att anslagen för den icke-ordinarie personalens avlönande voro beräknade i överensstämmelse med den uppgjorda planen. Av historiken framgår, att omläggningen icke föregicks av någon verklig undersökning av vare sig personaleller anslagsbehov. Finansministern karakteriserade också år 1923 träffande situationen, då han framhöll, att de icke-ordinarie befattningshavarnas faktiska löneställning till väsentlig del varit beroende på den tillgång till medel, som stått till vederbörande verks förfogande (jfr sid. 19). Svårigheterna för verken att beräkna det belopp, som kunde disponeras för den icke-ordinarie personalens avlönande, lågo däri, att behovet av vikarier å ordinarie tjänster under det löpande budgetåret helt naturligt icke läte sig med visshet förutses. Detta hade väl i och för sig varit av tämligen underordnad betydelse, om icke huvudanslagen till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare varit uppenbart för lågt beräknade. Som förhållandet nu var, sågo sig flertalet ämbetsverk nödsakade att utnyttja varje uppkommande ledighet å ordinarie tjänster för att överflytta en del av avlöningskostnaderna för den icke-ordinarie personalen å de obegränsade förslagsanslagen till vikariatsersättningar och avlöningar till ordinarie tjänstemän. Visserligen stadgades i kungörelse den 20 oktober 1922 (nr 499), att vid semester eller annan tjänstledighet för innehavare av ordinarie tjänst vikarie icke finge förordnas i annat fall, än då sådant oundgängligen erfordrades för arbetets jämna gång, men effektiviteten av denna bestämmelse kan på goda grunder dragas i tvivelsmål. Om än icke arbetets jämna gång oundgängligen krävde vikarie, så var nämligen behovet av anslagsförstärkning för den normala personaluppsättningens avlönande desto mera påtagligt. Att anställnings- och avlöningsvillkoren för de icke-ordinarie tjänstemännen under sådana förhållanden måste bliva ogynnsamma och osäkra ligger i sakens natur. Av den förut lämnade redogörelsen inhämtas, att exempelvis ama-

36 nuenserna placerades i ett verk högt, i ett annat lågt på löneskalan. Möjligheten till nedsättning av amanuensernas tjänstgöringstid — och därmed även av lönen — torde även i åtskilliga fall ha fått tjäna såsom regulator för anslagsdispositionen, när medelstillgångarna hotade att tryta, och den kostnadsökning, som föranleddes av de i avlöningsbestämmelserna föreskrivna löneklassuppflyttningarna, kunde, såsom förut framhållits, undvikas genom tjänstens nedflyttning i lägre lönegrad. En dylik situation på löneområdet måste i längden bliva ohållbar. Väl torde de värsta missförhållandena — däribland nu sist påtalade — numera hava avhjälpts, men ännu är, även ur rent löneteknisk synpunkt, åtskilligt att erinra mot nuvarande ordning. För att inom den egentliga civilförvaltningen ernå enhetlig lönegradsplacering av extra ordinarie tjänstemän i samma tjänsteställning och med likartade göromål är det enligt kommitténs mening nödvändigt, att Kungl. Maj :t i regel fastställer lönestat för extra ordinarie tjänstemän eller i vart fall meddelar bestämda föreskrifter angående lönesättningen. Redan nu gäller, att Kungl. Maj:t för vissa förvaltningsområden fastställer extra ordinarie lönestat. Detta är sålunda fallet beträffande länsstyrelserna, där Kungl. Maj:t i ett årligen utfärdat cirkulär angiver, huru många extra ordinarie tjänstemän i olika lönegrader som tillsvidare må av vederbörande länsstyrelse anställas. Ehuru enhetliga avlöningsvillkor vid länsstyrelserna genomförts beträffande den extra ordinarie personalen, kunna dock icke anställningsförhållandena där sägas hava blivit på ett tillfredsställande sätt ordnade. De extra ordinarie tjänstemännens antal är nämligen beräknat så lågt, att det icke täcker det normala behovet av vikarier under de ordinarie befattningshavarnas tjänstledighet. För att utfylla personalbehovet har därför anställts ett stort antal extra befattningshavare, vilkas löner helt eller delvis bestridas från anslagsmedel, som, på sätt i det föregående närmare behandlats, frigöras för detta ändamål under den tid icke-ordinarie befattningshavare bestrida förordnande å ordinarie tjänst. Resultatet måste tydligen bliva, att det ordinarie förslagsanslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna kommer att utvisa brist vid budgetårets slut. Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1929/1930 uppgick anslagsöverskridandet till 153 747 kronor. Det ä r emellertid icke endast det så att säga normala behovet av vikarier, som på detta sätt kunnat täckas. I kommitténs betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente har framhållits (sid. 152 och 164), hurusom av statsrevisorerna vid olika tillfällen påtalats, att tjänstemän vid länsstyrelserna i anmärkningsvärt stor utsträckning varit helt eller delvis befriade från tjänstgöring för fullgörande av särskilt arbete eller uppdrag. Den ordinarie statstjänsten har i dylika fall oftast uppehållits med tillhjälp av vikarie, som erhållit ersättning härför från det ordinarie anslaget till vikariatsersättningar, vilket är av förslagsanslags natur och alltså kan överskridas. Reglerna för anslagsdispositionen hava sålunda möjliggjort dubblering av de ordinarie tjänsterna i en omfattning, som icke varit avsedd.

37 Kommittén saknar visserligen möjlighet att bedöma, huruvida en dylik dubblering av tjänster under alla förhållanden varit av behovet påkallad, men kommittén förutsätter, att så åtminstone i regel varit fallet. Det kan då icke heller gärna läggas länsstyrelserna till last, att de med tillgripande av alla till buds stående medel sökt skaffa sig den arbetskraft, som erfordrats för göromålens behöriga skötsel. Icke desto mindre måste den utväg, som begagnats, betecknas som olämplig. Tablån å sid. 26 och 27 över personalfördelningen vid olika verk och myndigheter ger vid handen, att antalet extra befattningshavare vid de flesta länsstyrelser är oproportionerligt stort. Då avlöningsanslagen icke äro beräknade för en dylik extra-personal, är det självfallet, att, även vid fullt utnyttjande av möjligheterna till anslagsförstärkning under verkliga eller tillskapade vikariat, tillgängliga medel icke kunna räcka för beredande åt de extra befattningshavarna av ens tillnärmelsevis samma löneställning, som i staten bestämts för de extra ordinarie tjänstemännen. Av införskaffade uppgifter framgår även, att de extra tjänstemännens löneförmåner ofta äro mycket låga. En länsstyrelse meddelar sålunda, att av dess till ett tjugotal uppgående extra befattningshavare (med heltidstjänstgöring) två uppbära såsom arvode 40 kronor i månaden, en 50 kronor, en 60 kronor, en 75 kronor, två 100 kronor, en 125 kronor o. s. v. I en not har dessutom anmärkts, att avlöningens storlek bestämmes vid varje månads utgång. Liknande exempel kunna anföras beträffande andra länsstyrelser. Det kan emellertid icke hava varit statsmakternas mening, att i förvaltningen skulle återinföras ett system, som före löneregleringen i dagligt tal gick under namnet »extra-ordinarie-elände». Det förslag kommittén nu går att framlägga, är också dikterat av en livligt känd önskan att i möjligaste mån råda bot på de missförhållanden av olika slag, som här påtalats. Enligt kommitténs mening bör, såsom redan nämnts, Kungl. Maj:t i regel pröva och fastställa antalet extra ordinarie befattningar vid vederbörande verk, med angivande tillika av befattningarnas placering i lönegrad. En dylik reform ensam kan dock icke åstadkomma den behövliga regleringen av ickeordinariepersonalens ställning. Därtill krävas även vissa ändringar i nu gällande bestämmelser rörande avlöningsanslagens fördelning och disposition. I stället för att låta kostnaderna för en icke-ordinarie tjänstemans avlöning växelvis utgå från ett obegränsat anslag under vikariat å ordinarie tjänst och ett begränsat anslag under tjänstgöring utan förordnande synes principen böra vara — och detta jämväl ur bokföringssynpunkt — att varje löneutgift avföres från det anslag, som blivit anvisat till bestridande av avlöningskostnaderna för den personalgrupp, till vilken ifrågavarande befattningshavare är att hänföra, oberoende av om han uppehåller sin egen eller någon annans tjänst. Lönestaten för ett ämbetsverk bör fördenskull givas följande uppställning: Avlöningar till ordinarie tjänstemän enligt stat, förslagsvis kronor » » extra ordinarie » » » , » * » » extra tjänstemän och tillfällig personal, högst »

38 Beträffande denna stat är att märka, att såväl den ordinarie som den extra ordinarie personalens avlöningar skulle bestridas från anslagsposter av förslagsanslags natur, vilket icke behöver möta några betänkligheter, då i ena fallet Kungl. Maj:t och riksdagen, i andra fallet Kungl. Maj:t skulle fastställa befattningarnas antal och lönegradsplacering. Till avlönande av extra tjänstemän och tillfällig personal skulle däremot till verksstyrelsens förfogande ställas ett bestämt anslag, som icke finge utan vidare överskridas. Kommittén förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t, därest särskilda förhållanden — exempelvis oförutsedd arbetsökning eller opåräknad, långvarig tjänstledighet för ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare — påkalla detta, skall vara oförhindrad att, på därom av verket gjord framställning, anvisa anslagsförstärkning eller, eventuellt, medgiva, att anslaget må med visst angivet belopp överskridas. Gången för avlöningsstatens behandling skulle enligt kommitténs förslag bliva följande. I sina anslagspetita anmäler vederbörande ämbetsverk behovet av extra ordinarie tjänstemän för det kommande budgetåret med angivande av den lönegradsplacering, som verket finner vara den lämpliga. Tillika uppgivas de beräknade kostnaderna för avlönande av extra tjänstemän ävensom den anslagsreserv, som må erfordras för mera tillfällig förstärkning av arbetskrafterna. Vid beräknande av antalet extra ordinarie befattningar i olika lönegrader bör givetvis hänsyn tagas till att de extra ordinarie tjänstemännen utgöra den egentliga rekryteringspersonalen, varför antalet bör täcka även det normala behovet av vikarier å ordinarie tjänster. Med ledning av tjänstledighetssiffrorna från tidigare år torde detta behov kunna — åtminstone ungefärligen — på förhand bedömas. Kungl. Maj :t prövar därpå ämbetsverkets anslagsäskanden och gör de justeringar, som finnas påkallade. För ernående av enhetlig lönegradsplacering av extra ordinarie befattningar med likarta-de arbetsuppgifter ägnas vederbörlig uppmärksamhet åt verkets förslag i denna del. I statsverkspropositionen lärer däremot Kungl. Maj:t knappast behöva beträffande det framlagda förslaget till utgiftsstat för verket i fråga utförligare än hittills varit fallet redogöra för den tillämnade fördelningen av de medel, som äskas till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare. Sedan riksdagen i vanlig ordning beviljat anslag till bestridande av vederbörande verks avlönings- och andra kostnader, fastställer slutligen Kungl. Maj:t, bland annat, stat för verkets extra ordinarie tjänstemän samt bestämmer storleken av den anslagspost, varifrån lönerna till extra tjänstemän och tillfällig personal skola bestridas. Såsom förut påpekats, bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att vid behov bevilja förstärkning av sistnämnda, till siffran bestämda anslagspost, vilket icke torde möta formella svårigheter, enär det huvudanslag, inom vilket anslagsposten i fråga skulle rymmas, alltid är av förslagsanslags natur. Att märka är, att den föreslagna anordningen icke minskar riksdagens möjligheter till kontroll över ämbetsverkens medelsförbrukning utan tvärtom ska-

39 par de nödvändiga förutsättningarna för att kunna bedöma, exempelvis hur personalkostnaderna vid ett verk fördela sig på olika befattningshavargrupper eller orsaken till det anvisade avlöningsanslagets överskridande. Nuvarande ordning lämnar i dessa hänseenden mycket övrigt att önska. Vad i det föregående anförts rörande lönestater och anslagsdisposition har närmast tagit sikte på förhållandena inom de centrala ämbetsverken och därmed jämställda lokala myndigheter, exempelvis länsstyrelserna. Vid de affärsdrivande verken äro förhållandena annorlunda. Dessa verk intaga i budgetärt hänseende en särställning, i det att avlöningskostnaderna bestridas av inflytande driftinkomster, och till statskassan redovisas endast överskottet av rörelsen för året. De icke-ordinarie befattningshavarnas avlöningsförmåner äro fördenskull icke här beroende av behållningen vid en viss tidpunkt å ett knappt tillmätt anslag, lika litet som av möjligheterna till förordnanden å ordinarie tjänster, varför svårigheter, liknande dem, som vid allmänna civilförvaltningen uppkommit, icke försports vid dessa verk. Av praktiska skäl torde det icke heller vara möjligt att åt Kungl. Maj:t överlåta fastställande av särskild stat för extra ordinarie tjänstemän vid vart och ett av de affärsdrivande verken. I den mån missförhållanden med avseende å den icke-ordinarie personalens anställnings- och avlönings villkor tilläventyrs förekomma vid dessa verk, böra de fördenskull rättas på annan väg. Kommittén återkommer härtill i annat sammanhang. Liksom kommittén anser särskilda bestämmelser böra gälla för de affärsdrivande verken, förutsätter kommittén, att undantag från den för civilförvaltningen föreslagna huvudregeln skall kunna även i vissa andra fall äga rum, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt. Kommittén tänker därvid i främsta rummet på förvaltningsgrenar, vid vilka tjänstgöringsförhållandena äro tämligen likartade dem, som råda vid affärsverken. Tullverket torde kunna nämnas som ett exempel. Rörande kommitténs förslag har från vissa myndigheters sida uttalats farhågor för att den ifrågasatta ordningen skulle »alltför mycket begränsa verkens rörelsefrihet». Kommittén tror sig emellertid hava i det föregående visat, att en rörelsefrihet sådan som den nuvarande leder till mindre önskvärda konsekvenser. Det är i lika hög grad ett stats- och verksintresse^som ett personalintresse, att ordnade förhållanden på icke-ordinarieområdet åvägabringas. Kommittén vill för sin del sammanfatta de med den föreslagna omläggningen förknippade fördelarna på följande sätt: för Kwngl. Maj:t möjlighet att säkrare bedöma verkens medelsbehov samt att öva kontroll över att enhetliga principer följas vid den extra ordinarie personalens inplacering i lönegrad; för riksdagen möjlighet till ökad kontroll över ämbetsverkens medelsförvaltning; för ämbetsverken bättre översikt över anslagstillgångarna och betydligt förenklad avlöningsbokföring; samt slutligen för den icke-ordinarie personalen rättvisare och mera betryggande anställnings- och avlöningsvillkor.

4. Reglementsförslagets omfattning. De viktigaste bestämmelserna angående avlöning till icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade områden av civilförvaltningen återfinnas för närvarande i nedannämnda författningar: 1) kungörelsen den 26 juni 1925 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (nr 356); 2) kungörelsen den 26 juni 1925 med avlöningsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken (nr 360); 3) kungl. brev den 26 juni 1925 angående avlöningsbestämmelser för ickeordinarie tjänstemän vid domänverket; samt 4) kungl. brev den 30 november 1922 med däri den 20 juli 1925 vidtagna ändringar angående, bland annat, avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid lots- och fyrstaten. Vid sidan av dessa huvudförfattningar förekomma åtskilliga specialbestämmelser för vissa befattningshavargrupper, vilka bestämmelser antingen meddelats av Kungl. Maj:t genom särskilda brev till vederbörande myndigheter eller ock utfärdats av vederbörande verksstyrelse såsom komplement till huvudförfattningen. Till de för vissa verk och myndigheter av Kungl. Maj:t utfärdade specialföreskrifterna återkommer kommittén i samband med behandlingen av de föreslagna tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet (jfr sid. 76). Då kommittén beträffande civilförvaltningens ordinarie personal redan föreslagit, att alla avlöningsbestämmelser av generell innebörd och räckvidd skulle sammanföras i ett gemensamt avlöningsreglemente •— allmänna avlöningsreglementet — torde det få anses självfallet, att kommittén finner en dylik åtgärd böra vidtagas även vad angår den icke-ordinarie personalen. Väl ha från vissa håll betänkligheter försports mot förslaget att i ett reglemente sammanföra avlöningsbestämmelser för hela civilförvaltningen, och kommittén har i den offentliga diskussionen fått uppbära klander för »uniformitetsraseri», men efter att ha ingående sysslat med hittillsvarande behandling av den icke-ordinarie personalens avlöningsfrågor är kommittén mer än någonsin övertygad om riktigheten •— för att icke säga nödvändigheten — av enhetliga avlöningsbestämmelser. 'Även för en utpräglad »individualist» på löneområdet torde den av kommittén i detta betänkande lämnade historiken kunna tjäna som en tankeställare. Det förhåller sig icke på det viset, som ofta göres gällande, att avlöningsförhållandena böra förete samma brokiga och skiftande bild som tjänstgöringsförhållandena. Tvärtom, på löneområdet äro likheterna redan enligt sakens egen natur påfallande. Lönens storlek växlar visserligen, men en löneplan, inrymmande 38 lönegrader för ordinarie tjänstemän och, på sätt kommittén föreslår, 30 lönegrader för extra ordinarie tjänstemän, erbjuder betydande variationsmöjligheter. Alla skola lyfta sin lön den sista i månaden, både stationskarlen och professorn. Alla kunna bliva sjuka; enhetliga avdragsbestämmelser synas då vara på sin plats. Någon vill med sin tjänst förena en bisyssla;

41 avlöningsreglementet lämnar besked om vad vederbörande har att iakttaga. En tjänsteman förflyttas från en ort till en annan; grunderna för flyttningsersättningen böra rimligtvis vara desamma, oberoende av vilket verk han tillhör. Exemplen kunna mångfaldigas. För kommittén står det också klart, att det är lika naturligt med ett allmänt avlöningsreglemente som, till exempel, med ett allmänt resereglemente. Sant är, att avvikelser från huvudreglerna i vissa fall kunna befinnas erforderliga. Detta är även av kommittén förutsett, varför avlöningsreglementet kompletterats med särskilda tilläggsbestämmelser. G-emensamheten har måhända även sina nackdelar. Det blir svårare för de olika tjänstemannagrupperna att bryta sig ut ur ramen och tillförsäkra sig särskilda fördelar, som icke skulle komma övriga befattningshavare till del. Kommittén är emellertid av den övertygelsen, att såväl statens som den enskilde tjänstemannens eller det enskilda verkets intressen i längden bliva bäst tillgodosedda genom en konsekvent och enhetlig lönepolitik. Innan kommittén går att yttra sig rörande omfattningen av det föreslagna avlönings reglementet för huvudgrupperna av civilförvaltningens icke-ordinarie personal, vill kommittén framhålla behovet av en fast indelningsgrund för olika kategorier i statens tjänst anställda personer. P å detta område äro benämningar och begrepp för närvarande i viss mån flytande, vilket vållar svårigheter, då det gäller att i allmänna författningar närmare specificera de olika personalgrupperna. Ehuru kommittén icke är beredd att framlägga en ingående utredning i ämnet — vilket ej heller lärer av kommittén förväntas — torde dock vissa allmänna riktlinjer för frågans bedömande här vara på sin plats. Enligt kommitténs mening kunna de av staten mot kontant ersättning anlitade personerna författningsmässigt indelas i följande grupper: L ö n t a g a r e Arvodest a g a r e

T j ä n s t e m ä n Arbetare Ordinarie tjänstemän

Tjänstemän å extra stat

Allmänna avlöningsregien entet

Extra ordinarie tjänstemän

Extra tjänsteman

Avlöningsregi ementet för extra ordinalie och extra tjänst< imän

Kollektivavtal resp. särskilda avlöningsbestämmelser

Speciella avlöningsbestämmelser

Såsom synes drager kommittén en gräns mellan å ena sidan löntagare och å andra sidan arvodestag are. Med lön torde i allmänhet förstås ersättning för huvudsyssla, under det att arvode vanligen betecknar ersättning för bisyssla eller mera tillfälliga uppdrag. Denna regel saknar visserligen icke undantag men synes dock lämpligen kunna tagas till utgångspunkt vid ett försök till närmare begreppsbestämning. Nästa steg synes då böra bliva att indela statens löntagare i tjänstemän, vilka intaga den särskilda ställning, som lag och grundlag angiva, samt arbetare, vilket begrepp icke torde behöva här närmare definieras.

42 Tjänstemännen utgöras av ordinarie tjänstemän, som — med undantag av det fåtal befattningshavare, vilka tillsatts medelst förordnande på viss tid eller tillsvidare — äro försedda med fullmakt eller konstitutorial ; tjänstemän å extra stat, vilka enligt riksdagens beslut skola motsvara ordinarie tjänstemän, ehuru de avlönas från extra anslag och endast äro förordnade tillsvidare; extra ordinarie tjänstemän, vilka utgöra den egentliga rekryteringspersonalen; samt slutligen extra tjänstemän, som äro mindre fast knutna vid statstjänsten än de extra ordinarie och som antingen befinna sig å utbildnings- och prövningsstadiet eller ock ansetts böra under tjänstemannaställning antagas för tillgodoseende av ett mer eller mindre varaktigt, ehuru icke permanent behov av arbetskraft. Arbetarnas eventuella fördelning på skilda kategorier har kommittén icke i detta sammanhang närmare övervägt. Till de s. k. arvodestagarna skulle vara att hänföra sådana anställda, vilka utan att vara tjänstemän i ovan angiven bemärkelse åtnjuta ersättning för arbete eller uppdrag i statens tjänst. I allmänhet torde det här vara fråga om personer, som hava statstjänsten allenast som bisyssla, stadigvarande eller tillfällig. Såsom arvodestagare skulle emellertid även anses tillfälliga befattningshavare, elever, aspiranter med tim- eller dagspenning m. fl. Givetvis finnas — och komma alltid att finnas — vissa tveksamma gränsfall, då det är svårt att avgöra, huruvida vederbörande anställningshavare bör hänföras till kategorien löntagare eller till arvodestagarna. Den omständigheten, att avlöningen för närvarande utgår i form av arvode, lämnar därvid icke alltid någon säker vägledning för bedömandet. Sålunda torde exempelvis laboratorerna vid veterinärhögskolan, vilka avlönas medelst arvode, uppfylla de fordringar, som enligt kommitténs mening böra ställas på en löntagare. Å andra sidan utgöra assistenterna vid statsmedicinska anstalten ett typiskt exempel på arvodestagare, då de i regel förutsättas komma att kvarstå i sina befattningar allenast ett eller annat år. Medan allmänna avlöningsreglementet, på sätt i kommitténs den 21 juli 1930 framlagda betänkande närmare angivits, skulle reglera avlöningsförhållandena för ordinarie tjänstemän och de med dem i huvudsak likställda tjänstemännen å extra stat, bör enligt kommitténs uppfattning det avlönings reglemente, varom nu är fråga, äga tillämpning på extra ordinarie och extra tjänstemän. De befattningshavargrupper, som av kommittén sammanfattningsvis benämnts arvodestagare, äro av alltför heterogent slag för att normerande avlöningsföreskrifter skulle kunna för dem med fördel utarbetas. Här böra bestämmelser i stället meddelas från fall till fall, antingen av Kungl. Maj:t eller, efter av Kungl. Maj:t genom instruktion eller i annan ordning meddelat bemyndigande, av vederbörande verksmyndighet. Rörande utformningen av det föreslagna avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser för olika förvaltningsområden hänvisar kommittén till specialmotiveringen.

43 Extra tjänstemän vid statens vattenfallsverk. I det föregående är antytt, hurusom i vissa fall vederbörande verksstyrelse funnit anledning komplettera de allmänna avlöningsbestämmelserna för ickeordinarie befattningshavare med särskilda föreskrifter. Vanligen äro dessa föreskrifter ett uttryck för den verksstyrelserna för närvarande medgivna rätten att i fråga om viss grupp bland extra ordinarie tjänstemän eller visst slag av befattning bestämma lönen enligt lägre lönegrad eller, där sådan icke upptagits i löneplanen, till lägre belopp, än som eljest kunnat ifrågakomma för befattningen. Rörande kommitténs ställning till nämnda stadgande hänvisas till specialmotiveringen sid. 61. Särskild uppmärksamhet tilldraga sig emellertid av vattenfallsstyrelsen utfärdade »allmänna bestämmelser för extra och tillfälliga tjänstemän vid statens vattenfallsverk». Dessa bestämmelser kunna svårligen sägas komplettera Kungl. Maj:ts avlöningsbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken utan snarare i väsentliga delar sätta dem helt ur kraft. Av vattenfallsstyrelsens 408 mera stadigvarande icke-ordinarie befattningshavare den 1 juli 1930 voro nämligen endast 15 extra ordinarie tjänstemän, medan däremot 194 voro »extra tjänstemän av klass I» och 199 »extra tjänstemän av klass I I » . Som en jämförelse kan nämnas, att antalet ordinarie befattningar under förra halvåret 1930 enligt staten utgjorde 356, motsvarande 46.6 procent av hela personalen. Rörande innebörden av begreppen extra tjänstemän av klass I och I I inhämtas ur ovan omförmälda avlöningsbestämmelsers 2 § följande. »1. Med extra tjänsteman av klass I förstås icke-ordinarie befattningshavare, vilken, antingen efter föregående tjänstgöring och utbildning vid verket såsom extra tjänsteman av klass I I eller tillfällig tjänsteman eller i undantagsfall utan sådan föregående tjänstgöring, befunnits innehava i huvudsak samma kvalifikationer och erfarenhet, som i allmänhet krävas av motsvarande eller jämförbar ordinarie tjänsteman, och vars fortsatta anställning anses behövlig under en mera avsevärd tid. Extra tjänsteman av klass I är anställd med en ömsesidig uppsägningstid av tre månader, såvida det icke i särskilt fall överenskommits om annan uppsägningstid. 2. Med extra tjänsteman av klass II förstås icke-ordinarie befattningshavare, vilken, antingen efter förberedande prövning och utbildning vid verket såsom tillfällig tjänsteman, elev eller arbetare eller undantagsvis utan sådan förberedande tjänstgöring, befunnits lämplig för extra tjänstemannabefattning vid verket, och vars fortsatta anställning tillsvidare är behövlig. Extra tjänsteman av klass I I är anställd med en ömsesidig uppsägningstid av trettio dagar, såvida det icke i särskilt fall överenskommits om annan uppsägningstid.» i—311437

44 För extra tjänstemän av klass I ha fastställts två löneplaner, 1 a och 1 b. Lön enligt den förra planen utgår till tjänsteman anställd vid byrå hos styrelsen eller vid permanent lokalförvaltning och enligt den senare planen till tjänsteman anställd vid lokalt byggnadsföretag eller stamlinjebyggnad. Löneplanerna 1 a och 1 b äro uppbyggda i överensstämmelse med den ordinarie löneplanen, ehuru själva lönebeloppen ligga i a-planen ungefär 5 procent och i b-planen ungefär 10 procent över den för ordinarie tjänstemän fastställda lönenivån. Extra tjänstemän av klass I I avlönas enligt en plan, vilken som förebild har den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Lönebeloppen överensstämma sålunda med nämnda löneplan, men antalet löneklasser inom respektive lönegrader har i de sex lägsta lönegraderna reducerats med två samt i de tre därpå följande med en, varför slutlönen för en extra tjänsteman av klass I I , placerad i någon av ifrågavarande lönegrader, ligger lägre än för motsvarande extra ordinarie tjänstemän. Lönekommittén finner sig böra erinra om vad kommunikationsverkens lönenämnd i sitt förut refererade utlåtande den 9 augusti 1920 (jfr sid. 11) yttrade rörande avlöningsförmåner åt extra personal, varvid nämnden särskilt åsyftade byggnadspersonalen vid statens järnvägar och anläggningspersonalen vid statens vattenfallsverk. »Nämnden anser», heter det sålunda, »angeläget att framhålla, att avlöningarna till ifrågavarande personalgrupper icke böra få bestämmas på sådant sätt, att en jämförelse med de löner, vilka fastställas för den extra ordinarie personalen, giver den senare grundad anledning att anse sig tillbakasatt. Detsamma gäller givetvis i än högre grad beträffande förhållandet mellan lönerna för byggnads- och anläggningspersonalen, å ena sidan, och, å andra sidan, den ordinarie personalen. Skulle dylika missförhållanden i avvägandet av lönerna visa sig uppstå, torde det i fortsättningen bliva nödvändigt att taga under övervägande, huruvida icke även byggnadsoch anläggningspersonalen vid respektive verk bör inordnas i det lönesystem, som uppgjorts för extra ordinarie tjänstemän och aspirantpersonal.» De farhågor för en mindre lämplig avvägning av lönerna till vissa grupper av icke-ordinarie befattningshavare, som framskymta i lönenämndens ovan citerade uttalande, hava för vattenfallsverkets vidkommande icke blott besannats utan överträffats på ett sätt, som är ägnat att i hög grad förvåna. Visserligen framhåller vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande över kommitténs förslag till allmänt avlöningsreglemente, »att ett sådant exklusivt affärsverk som vattenfallsverket ur organisations- och ekonomisk synpunkt har mycket litet gemensamt med den alldeles övervägande delen av de verk, varmed detsamma enligt kommitténs förslag skulle stelt sammankopplas». Och styrelsen tillägger längre fram, att kommitténs förslag »föranleder vattenfallsstyrelsen att erinra om, att de av regeringen år 1928 för granskning av vattenfallsverkets organisation tillsatta sakkunnige, vilka ju verkligen fördjupat sig i förhållandena vid detta verk, som tyvärr synas hava stått 1928 års lönekommitté tämligen främmande, funnit sig böra ifrågasätta, att statens kraftdistribution organiserades såsom ett av staten ägt bolag».

45 Kommittén skall villigt erkänna, att den står helt främmande för de principer, som legat till grund för lönesättningen åt vattenfallsverkets extra tjänstemän. Märkligt är emellertid, att även de ovan omförmälda s. k. ekonomisakkunniga, vilka, enligt styrelsens utsago, verkligen fördjupat sig i förhållandena vid vattenfallsverket, funnit sig böra utdöma det hittills av styrelsen tillämpade extra-systemet. I sitt den 23 december 1929 avgivna utlåtande hava nämligen de sakkunniga i fråga om grunderna för avlöning till vattenfallsverkets icke-ordinarie personal såsom sin uppfattning anfört, att enahanda grunder, som i allmänhet tillämpas för bestämmandet av avlöningen till icke-ordinarie personal inom statsförvaltningen, i regel borde följas även beträffande dylik personal vid vattenfallsverket. Avvikelse från dessa grunder borde enligt de sakkunnigas mening äga rum endast i den mån särskilda skäl för undantag kunde förebringas. Dylika skäl ansågo de sakkunniga föreligga i fråga om den vid lokala byggnadsföretag eller vid stamlinjebyggnad anställda personalen. Även beträffande den vid de driftfärdiga anläggningarna och i styrelsen tjänstgörande ledande personalen med teknisk utbildning syntes med visst fog kunna göras gällande, att särskilda omständigheter tala för att en undantagsställning i avlöningshänseende bereddes vissa dithörande befattningshavare, vilka icke kommit i åtnjutande av ordinarie anställning. Härigenom ökades nämligen möjligheterna för styrelsen att i tävlan med den enskilda företagarverksamheten förvärva och bibehålla särskilt kvalificerade arbetskrafter på de ledande posterna. De sakkunniga tillägga: »Med avseende på övriga befattningshavare med teknisk utbildning liksom även den administrativt och juridiskt utbildade personalen föreligger däremot, såvitt de sakkunniga kunnat finna, icke tillräcklig anledning för att motivera någon särställning. Det kan enligt de sakkunnigas mening knappast anföras några bärande skäl för att avlöningen åt exempelvis en extra sekreterare eller ett extra kanslibiträde i vattenfallsstyrelsen utmätes efter andra grunder än de, som eljest tillämpas inom statsförvaltningen, då ju i övrigt samma avlöningssystem genomförts för vattenfallsstyrelsen som för statsförvaltningen i allmänhet. Under sådana förhållanden få de sakkunniga hemställa om åtgärd i syfte att avlöningsbestämmelserna för den extra personalen vid statens vattenfallsverk, såvitt angår de vid vattenfallsstyrelsens byråer samt vid kraftverken, kanalverken och fastighetsförvaltningen anställda befattningshavarna, bringas i överensstämmelse med de regler, som gälla för befattningshavare å extra stat vid civilförvaltningen, dock att, där fråga är om befattning, som kräver högre teknisk utbildning, särskilda avlöningsförmåner må efter Kungl. Maj:ts bestämmande i speciella fall1 utgå.» över ekonomisakkunnigas förslag, som av vattenfallsstyrelsen i denna del energiskt avstyrkts, har kommunikationsverkens lönenämnd den 1 februari 1930 avgivit utlåtande. Efter att ha konstaterat, hurusom vid vattenfallsverket i motsats till vad fallet är vid övriga kommunikationsverk den övervägande delen av personalen innehar icke-ordinarie anställning, gör nämnden detta förhållande till föremål för kritik. Otvivelaktigt lärer vara, framhåller nämnden, att på en del håll inom statens vattenfallsverk sysselsattes personal, som under alla 1

Kurs. av kommittén.

46 förhållanden är erforderlig för driftens normala gång. Där ett dylikt bottenbehov av arbetskraft kan konstateras bliva för framtiden bestående, syntes det nämnden vara skäligt och rimligt, att den för detta behovs fyllande erforderliga personalen erhåller ordinarie anställning. Lönenämnden övergår därefter till att närmare behandla den icke-ordinarie personalens avlöningsförmåner. Sålunda framhålles, hurusom nämnden tidigare uttalat betänkligheter mot att i fråga om den vid statens vattenfallsverk anställda, mera ambulanta anläggningspersonalen tillämpas ett lönesystem, som sätter denna personal i en avgjort gynnsammare ställning i lönehänseende än till och med verkets ordinarie befattningshavare. Nämnden tillägger: »Desto större måste dessa betänkligheter bliva, då, såsom numera är fallet, berörda lönesystem tillämpas i fråga om grupper av befattningshavare, vilka uteslutande sysselsättas vid de permanenta lokalförvaltningarna och vilkas tjänstgörings- och andra förhållanden icke skilja sig vare sig från verkets egen ordinarie driftspersonals eller från den ordinarie driftspersonalens vid övriga statens affärsdrivande verk. A t t såsom här skett bibehålla ett ansenligt antal av vattenfallsverkets icke-ordinarie befattningshavare på en avsevärt högre lönenivå än som genom det nya lönesystemets införande vid den civila statsförvaltningen blivit allmänt godtagen för statens befattningshavare måste, såvitt lönenämnden kan förstå, föranleda till ett onödigt fördyrande av statens vattenfallsverks förvaltningskostnader. Och nämnden kan därför icke finna en dylik anordning i fortsättningen vara ur statsekonomisk synpunkt försvarbar. Vattenfallsstyrelsen har nu framhållit, att följden av en tillämpning å vattenfallsverkets extra tjänstemän av de för tjänstemän å extra stat vid allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsgrunder måste bliva en avsevärd utökning av antalet ordinarie befattningar vid statens vattenfallsverk trots de därmed förenade olägenheterna. Lönenämnden förbiser ingalunda, att en allmän sänkning av lönerna för vattenfallsverkets extra tjänstemän — varvid här uteslutande avses tjänstemän av klass I — kan nödvändiggöra inrättande av nya ordinarie tjänster vid verket. Men nämnden anser, att olägenheterna med en utvidgning av ordinariesystemet i allmänhet icke äro större vid statens vattenfallsverk än vid de övriga kommunikationsverken och i alla händelser icke större än att man för nedbringande av lönekostnaderna bör taga en dylik konsekvens. Nämnden kan sålunda icke i allo godtaga den av de ekonomisakkunniga uttalade uppfattningen, att även efter en allmän sänkning av de extra tjänstemännens lönenivå det nuvarande anställningssystemet med en förhållandevis talrik icke-ordinarie personal i allt väsentligt bör bibehållas. Enligt vad vattenfallsstyrelsen yttrat, har styrelsen valt systemet att komplettera den -ordinarie tjänstemannapersonalen med ett antal lika kvalificerade och likvärdigt arbete utförande extra tjänstemän — tjänstemän av klass I — i syfte att åstadkomma den för ett affärsverk erforderliga rörligheten med avseende å personalen. Därigenom skulle ernås större möjlighet att anpassa personalens storlek efter behovet och att entlediga eller sänka avlöningen för sådana tjänstemän, som visade sig icke hålla måttet. Häremot må erinras, att även vid ett system med huvudsakligen ordinarie personal det givetvis måste tillses, att en tillräcklig marginal av extra personal finnes såväl för rekryteringsändamål som ock i syfte att möjliggöra ett anpassande av personalstammen efter arbetskvantiteterna vid varje tidpunkt. Vad särskilt angår möjlighet att förflytta underlydande personal finnes redan i nu gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken befogenhet stadgad härutinnan för vederbörande verksstyrelse. I fråga om möjligheten att vid behov entlediga

47 eller sänka avlöningen för befattningshavare erbjuder givetvis icke-ordinariesystemet vissa fördelar, men dessa fördelar synas mera äga ett teoretiskt intresse än kunna i praktiken påvisas. I stort sett torde det nämligen förhålla sig så, att för en befattningshavare, som en längre tid innehaft anställning vid ett statens verk, anställningens karaktär av ordinarie eller icke-ordinarie i allmänhet icke haft avgörande betydelse med avseende å anställningens varaktighet. Beträffande slutligen den framhållna fördelen att kunna vid behov minska löneförmånerna lärer en sådan minskning för en eller annan mindre tjänsteduglig befattningshavare icke i och för sig uppväga de ökade förvaltningsutgifter, som uppkomma genom att en hel grupp kvarhålles vid en högre lönestandard än som strängt taget är nödvändig. Lönenämnden kan sålunda icke finna de av vattenfallsstyrelsen anförda synpunkterna övertygande. Därest, såsom nämnden förut framhållit, antalet ordinarie befattningar anpassades efter det för driftens normala gång erforderliga behovet — bottenbehovet — skulle givetvis den icke-ordinarie personalens utsikter att vinna ordinarie anställning ökas och någon anledning därefter icke förefinnas att avlöna denna personal enligt andra och gynnsammare normer, än som eljest följas inom statsförvaltningen. En sådan anordning skulle enligt nämndens mening därjämte vara ägnad att väsentligen motverka konkurrensen om arbetskraften från det enskilda företagarintressets sida. Erfarenheten torde hava ådagalagt, att, då det gäller förvärv för statstjänsten av väl kvalificerad arbetskraft, den ordinarie statsanställningen utgör en god motvikt mot de högre löner, som kunna erbjudas på den enskilda arbetsmarknaden. P å grund av det anförda får lönenämnden såsom sin mening framhålla, att det nu för tjänstemän av klass I gällande lönesystemet bör, åtminstone såvitt angår extra befattningshavare vid vattenfallsstyrelsens byråer samt vid kraftverken, kanalverken och fastighetsförvaltningen, ersättas med avlöningsbestämmelser, som överensstämma med de för motsvarande tjänstemän inom den övriga civila statsförvaltningen gällande regler, samt att i samband därmed ökade möjligheter böra beredas den icke-ordinarie personalen att inom verket vinna ordinarie anställning.» Sedermera har statskontoret i utlåtande den 19 mars 1931 anslutit sig till lönenämndens sålunda uttalade mening. Genom remiss den 29 april 1931 har Kungl. Maj :t överlämnat handlingarna i ärendet till 1928 års lönekommitté för att, i vad de avse grunderna för avlöning åt extra personal vid statens vattenfallsverk, tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén kan icke heller för sin del finna några skäl, varför den övervägande delen av vattenfallsverkets personal skall intaga en särställning i förvaltningen. Enligt kommitténs förmenande förbiser vattenfallsstyrelsen den grundväsentliga skillnaden mellan statlig och enskild lönepolitik. Den privata industrin kan icke eller anser sig som regel icke kunna tillförsäkra sin personal livstidsanställning, d. v. s. oavsättlighet och pension. Personalens osäkra ställning måste fördenskull kompenseras med högre löner. Staten åter har ansetts böra bereda sina tjänstemän en tryggad anställning, så länge de äro arbetsdugliga, och därefter pension samt ekonomiskt stöd åt efterlevande, men till gengäld kan staten hålla lägre löner. Vilketdera systemet som är att föredraga, behöver här icke diskuteras; det är nog att fastslå, att förhållandet är de': angivna beträffande statens tjänstemän och att samma löneprinciper rätt-

48 visligen böra följas över hela linjen, så framt icke statsmakterna beträffande viss förvaltningsgren annorlunda beslutat, vilket icke är fallet för vatten falls verkets del. Det oaktat har vattenfallsstyrelsen i stor utsträckning frångått det statliga lönesystemet och motsätter sig alltjämt dess tillämpning. Innebörden av de argument, som framläggas till stöd härför, är, att kravet på rörlighet med avseende å vattenfallsverkets personal utgör hinder för ordinarieskap, att den osäkra anställningsformen som extra och vad därmed följer medfört, att styrelsen utsatts för ökad konkurrens om arbetskraften, samt att styrelsen därför blivit nödsakad att i stora drag följa det högre löneläget i den öppna marknaden. Styrelsen får alltså anses medgiva, att, därest ordinarieanställning i större utsträckning tillämpades, skulle konkurrensen om arbetskraften lättas och det inom statsförvaltningen i allmänhet tillämpade löneläget kunna följas. Det gäller således att undersöka, huruvida kravet på »rörlighet», vilket skulle stå hindrande i vägen för en till normala proportioner föranstaltad utökning av antalet ordinarie tjänster, är befogat. Skälen uppgivas vara nödvändigheten att kunna förflytta tjänstemännen på olika arbetsuppgifter och mellan skilda arbetsställen samt att kunna entlediga eller sänka avlöningen för tjänstemän, som icke hålla måttet, samt slutligen den starka fluktuationen beträffande verksamheten. Det första skälet saknar all betydelse, enär — såsom ock av lönenämnden framhållits — samma förflyttnings skyldighet, som åligger de övriga affärsverkens tjänstemän, även gäller för vattenfallsverkets ordinarie personal. Det andra skälet har likaledes av lönenämnden i dess ovan refererade yttrande blivit övertygande bemött. Vad slutligen angår det tredje skälet, så är det allenast av beskaffenhet att böra utgöra korrektiv mot att alltför många ordinarie tjänster inrättas men kan uppenbarligen icke anföras såsom stöd för att proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän skall vara den nuvarande. Kommittén, som finner det angeläget, att de påpekade missförhållandena snarast bliva rättade, ansluter sig till den av kommunikationsverkens lönenämnd anvisade utvägen härför. Men den nuvarande undantagsställningen i lönehänseende bör upphöra jämväl beträffande extra tjänstemän av klass I I . Å dessa tjänstemän böra de av kommittén föreslagna avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän utan inskränkning bliva tillämpliga, i den mån vederbörande befattningshavare i övrigt uppfylla de villkor, som stadgas för vinnande av extra ordinarie anställning.

49 Vikariatsförhållandena vid universiteten och karolinska institutet. Därest ordinarie eller icke-ordinarie tjänsteman vid något av universiteten i Uppsala och Lund eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet förordnas att såsom vikarie bestrida befattning inom högre lönegrad, torde hinder icke föreligga mot en tillämpning i vanlig ordning av de utav kommittén föreslagna allmänna vikariatsbestämmelserna. Då det gäller vikariat å akademiska lärarbefattningar, kompliceras emellertid förhållandena till följd därav, att i de flesta fall vikarier å professorsbefattningar varken äro ordinarie eller icke-ordinarie tjänstemän utan oftast docenter — med eller utan docentstipendium. I undantagsfall händer det, att vikarien är en pensionerad befattningshavare (professor emeritus) eller en licentiat, som icke är innehavare av docentur. Vikarier å laborators- och övriga liknande lärarbefattningar äro nästan undantagslöst docenter. Liknande förhållanden — att vikariat å ordinarie tjänst bestrides av person, som ej är tjänsteman i löneteknisk bemärkelse — kunna givetvis inträffa även inom andra områden av den civila förvaltningen men kräva där på grund av sin sällsynthet inga allmänt normerande föreskrifter. Då vid universiteten och karolinska institutet åter en sådan vikariatsordning är den allmänt förekommande, har kommittén ansett sig böra här upptaga frågan till närmare behandling, enär en praktisk lösning av densamma kan komma att inverka på ställningstagandet till kommitténs förslag om de akademiska lärarnas inordnande under det allmänna avlöningsreglementet. Vid sin utredning i ämnet har kommittén åtnjutit biträde av akademiräntmästaren Th. Fries i hans egenskap av särskilt förordnad sakkunnig rörande universitetens avlöningsförhållanden. Till en början torde lämpligen böra lämnas en sammanfattande redogörelse för de viktigaste nu gällande bestämmelserna rörande docentinstitutionen samt om docenter tillkommande vikariatsarvoden och därmed sammanhängande frågor. Docenter förordnas av kanslern för rikets universitet på förslag av vederbörande fakultet, sektion eller läkarkollegium. Förordnandet gäller tillsvidare, och detsamma kan återkallas, om skäl därtill föreligga. Med ett docentförordnande följa inga som helst löneförmåner. Å andra sidan har en docent ingen annan tjänstgöringsskyldighet än att vid behov åtaga sig vikariat samt att efter erhållet uppdrag tjänstgöra såsom opponent vid akademisk disputation. — För att emellertid göra det möjligt för unga vetenskapsidkare att såsom docenter kvarstanna åtminstone något antal år finnas i vederbörande läroanstalters stater anslagna s. k. docentstipendier, uppgående för närvarande till ett antal av

50 vid Uppsala universitet 41, vid Lunds universitet 37 och vid karolinska institutet 5. Varje docentstipendium utgör 6 000 kronor för år, på vilket belopp utgår dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade verk gällande grunder. Docentstipendium utdelas av kanslern för rikets universitet för 3 år i sänder och får innehas under sammanlagt högst 6 år, men Kungl. Maj:t äger rätt att eventuellt medgiva förlängning med ytterligare ett sjunde år. Med innehav av docentstipendium är förenad viss tjänstgöringsskyldighet, men densamma avser icke att utgöra full ersättning i arbetsprestation för stipendiebeloppet. Tvärtom har vid olika tillfällen uttalats och fastslagits, att docentstipendierna huvudsakligast avse att binda yngre lovande forskare vid universiteten och karolinska institutet. Rörande vikariatsarvode åt docent, som på förordnande uppehåller professors- eller annan ordinarie akademisk lärarbefattning, finnas föreskrifter meddelade dels i kungl. kungörelsen den 6 juni 1925, nr 211, angående villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet och dels i kungl. brev till kanslersämbetet för rikets universitet den 6 juni 1925 angående bestämmelser i fråga om arvoden till vikarierande akademiska lärare ävensom beträffande docentstipendier vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet. Enligt dessa bestämmelser uppbär docent vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla professorsbefattning, vare sig han är stipendiat eller ej, arvode med 7 000 kronor för år. För en stipendierad docent medför således vikariatet en med 1 000 kronor för år ökad gottgörelse. Vikarie, som under minst fem års tid innehaft anställning som docent vid något av rikets universitet eller vid karolinska institutet och som redan under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorsbefattning vid någon av nämnda läroanstalter, kan emellertid av kanslern tillerkännas arvode efter 7 600 kronor för år, om vikariatstiden omfattat sammanlagt minst ett år, och 8 200 kronor för år, om vikariatstiden omfattat sammanlagt minst tre år. — Vid förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla befattning som laborator eller därmed jämställd tjänst skall såsom arvode till vikarien utgå 6 500 kronor för år. A samtliga här angivna vikariatsarvoden utgår dyrtidstillägg enligt vanliga grunder. Kanslern äger bestämma, huru lång tids full vikariatstjänstgöring viss tids partiellt vikariat skall anses motsvara vid tillgodoräknande av föregående vikariatsförordnanden för erhållande av högre arvodesbelopp enligt vad ovan sagts (alltså resp. (7 600 och 8 200 kronor för å r ) . Kanslern bestämmer även, hur stor del av fullt vikariatsarvode som skall utgå vid förordnande att endast delvis uppehålla befattning, varom här är fråga. — Ytterligare stadgas, att där särskilda förhållanden det påkalla, Kungl. Maj:t äger rätt förordna, att vikariatsarvode må utgå efter andra grunder än nu är sagt. I de fall, då innehavare av docentstipendium tillika innehar befattning vid universitet, för vilken avlöning utgår av medel anvisade å ordinarie eller extra stat, skall avlöningen för befattningen minskas, så att densamma jämte stipendiet ej överstiger 8 200 kronor för år räknat.

51 Av det ovan sagda framgår, att docenterna ur löneteknisk synpunkt intaga en särställning inom den allmänna förvaltningen, i det att de icke hava någon egen lön, som de äga åtnjuta under vikariat å ordinarie akademiska lärarbefattningar. I samband med föreslaget inordnande av universitetens lärarkårer under det allmänna avlöningsreglementet erfordras fördenskull speciella föreskrifter rörande docenters arvoden vid förordnande å dylika befattningar. Lämpligast synes vara att härvid utgå från nu gällande bestämmelser i ämnet. På sätt förut framhållits, utgör arvodet vid förordnande att med full tjänstgöring uppehålla professorsbefattning 7 000 kronor för år, vilket belopp under vissa förutsättningar kan höjas till 7 600, resp. 8 200 kronor. Lägges härtill dyrtidstillägg efter 17 procent eller den procentsats, som kommittén ansett sig böra tillämpa vid uppgörandet av förslaget till allmän löneplan, bli beloppen, med någon avrundning uppåt, resp. 8 200, 8 900 och 9 600 kronor. Dessa belopp synas kunna bliva normerande för vikariatsarvode åt docent, vilken på förordnande uppehåller professorsbefattning. På enahanda sätt skulle det nuvarande vikariatsarvodet för bestridande av laborators- och dylik tjänst, 6 500 kronor, efter inräknande av dyrtidstillägg böra höjas till 7 600 kronor. E t t bifall till kommitténs förslag angående de ordinarie akademiska lärarnas placering i lönesystemet skulle visserligen medföra någon höjning av dessa befattningshavares avlöningsförmåner, beroende dels på löneplanens ökade spännvidd och dels på slopandet av maximeringsregeln vid dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna. Det kunde vid sådant förhållande möjligen ifrågasättas, om icke även vikariatsarvodena borde undergå en häremot svarande höjning, så att nuvarande relation mellan den ordinarie befattningshavarens lön och vikariens gottgörelse bleve bibehållen. Kommittén anser sig emellertid av flera skäl sakna anledning att framställa förslag i sådan riktning. Till en början må erinras, att vikariatsarvodets storlek i främsta rummet är beroende av det belopp, till vilket docentstipendium anses böra bestämmas. I samband med det förslag angående löne- och pensionsreglering för befattningshavare vid universiteten och karolinska institutet, som år 1925 var föremål för riksdagens behandling, anförde föredragande departementschefen, statsrådet O. Olsson, rörande docentstipendierna bland annat följande (prop, nr 115, sid. 109): »Då docentinstitutionen år 1919 var föremål för en genomgripande revision, blevo docentstipendierna väsentligt höjda, nämligen till dubbla beloppet av vad de förut uppgått till. Även om av såväl dåvarande departementschefens uttalande till vederbörande statsrådsprotokoll (prop, nr 244, sid. 21) som av riksdagens skrivelse i ämnet (nr 208, sid. 5) framgår, att vid fastställande av nu utgående belopp en hänvisning skedde till den då samtidigt vidtagna provisoriska höjningen av professorernas och laboratorernas löner, synes mig nämnda förhållande ej vara av den beskaffenhet, att det lämpligen bör tagas till intäkt för den åskådningen, att docentstipendierna då sattes i viss proportion till professorslönerna. Vill man bibehålla de nuvarande docentstipendiernas karaktär, torde en alltför prononcerad relation till de lönebelopp, som utgå till fast anställda befattningshavare vid vare sig universitet eller läroverk, icke böra sökas. De skäl, som föranlett mig förorda en höjning av professorernas och laboratorernas löner utöver vad kommittén föreslagit, äro enligt min mening icke i samma utsträckning för handen i avseende å docentstipendierna. Vid ett nog-

52 grant övervägande av de på denna fråga inverkande omständigheter har jag kommit till den uppfattningen, att även vid mitt förslag i fråga om avlöningsförhållandena för professorer och laboratorer ett biträdande av kommittéförslaget om docentstipendiernas höjning från 5 000 kronor till 6 000 kronor torde vara att tillstyrka.» Vad sålunda föreslagits vann även riksdagens godkännande. Tillräckliga skäl för annan höjning av docentstipendierna än den av dyrtidstilläggets inarbetande betingade torde icke heller nu föreligga; i varje fall icke såsom en följd av den föreslagna omläggningen av de akademiska lärarnas avlöningsförhållanden. Docentstipendium synes fördenskull lämpligen kunna bestämmas till i avrundat tal 7 000 kronor. Återstår att bedöma, huruvida skillnaden mellan docentstipendium och vikariatsarvode kan anses tillräcklig för beredande av skälig ersättning för den ökade tjänstgöringsskyldighet, som under vikariatet åvilar docent. Före löneregleringen år 1925 var denna skillnad 500 kronor för docent, som helt skötte professur, men höjdes nämnda år till lägst 1 000 och högst 2 200 kronor. Vid vikariat å laborators- och dylik befattning utgick arvodet före 1925 års reglering med samma belopp som docentstipendium men är för närvarande satt 500 kronor högre. Enligt kommitténs förslag skulle skillnaden mellan docentstipendium och vikariatsarvode komma att uppgå till lägst 1 200 och högst 2 600 kronor vid professorsvikariat och vid vikariat å laborators- och dylik befattning till 600 kronor. Om än dessa belopp understiga den vikariatsersättning, som föreslagits skola tillkomma tjänstemän, vilka förordnas att bestrida förordnanden i de för professorer och laboratorer föreslagna lönegraderna, anser dock icke kommittén, att någon ytterligare höjning av vikariatsarvodena bör ifrågakomma utan närmare undersökning av övriga på frågan inverkande faktorer. En dylik undersökning torde få anses falla helt utanför kommitténs uppdrag. Kommittén vill dessutom erinra, att Kungl. Maj:t enligt förslaget skulle äga förordna, att vikariatsarvodet beräknas efter andra grunder än de förut angivna, där särskilda förhållanden så påkalla. Givetvis bör Kungl. Maj:t därvid vara oförhindrad bestämma, exempelvis att vikarien skall uppbära vikariatslön, som omförmäles i 21 § 2 mom. allmänna avlöningsreglementet. Nuvarande bestämmelser om arvoden åt vikarierande akademiska lärare hava också tillämpats i de få undantagsfall, då till exempel en medicine licentiat, som icke är docent, förordnats att uppehålla akademisk lärarbefattning. Jämväl de här ovan föreslagna arvodesbeloppen torde kunna gälla i dylika fall. När däremot någon enstaka gång en professor emeritus förordnats att uppehålla professur, har frågan om vikariatsarvodets storlek hittills plägat underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde även för framtiden böra i dylika fall ankomma på Kungl. Maj:t att lämna erforderliga föreskrifter om vikariatsarvodets beräknande. Om vikarie å akademisk lärarbefattning sedermera utnämnes till ordinarie innehavare av dylik tjänst, skulle i fråga om hans rätt att för löneklassplacering i den nya tjänsten tillgodoräkna sig förordnandetiden gälla bestämmelserna i 7 § 2 och 3 mom. allmänna avlöningsreglementet.

53 Kommittén övergår härefter till ett spörsmål, som nära sammanhänger med frågan om ett ändamålsenligt ordnande av vikariatsförhållandena vid universiteten och karolinska institutet. I fråga om de medel, med vilka vikariatsarvode vid professors- samt laborators- och därmed likställd befattning skall bestridas, innehåller förutnämnda kungörelse den 6 juni 1925 under § 10 foljande bestämmelse: »Vikariatsarvode vid befattning, varom i denna paragraf förmäles, utgår i första hand av de med befattningen förenade tjänstgöringspenningarna, i den mån de äro härför tillgängliga, och därefter av den med befattningen förenade lönen, likaledes i den mån densamma är härför tillgänglig. Härutöver erforderlig fyllnad i vikariatsarvode till stadgat belopp skall utgå först av docentstipendium, om vikarien innehar sådant, och därnäst av vederbörande förslagsanslag till vikariatsersättningar. Den del av docentstipendium, som ej erfordras till vikariatsarvodets fyllande, skall tillföras vederbörande docentstipendiefond.» Beträffande docentstipendiefonderna finnas utförliga stadganden i 10 och 11 §§ av det tidigare omförmälda kungl. brevet till kanslersämbetet den 6 juni 1925. Enligt dessa stadganden skola medel, som besparas å anslaget till docentstipendier, bilda docentstipendiefonder, som vid universiteten fördelas enligt närmare angivna grunder på de olika fakulteterna och sektionerna. P å fakultets eller sektions samt vid karolinska institutet lärarkollegiets hemställan må ur docentstipendiefond för undervisningens behov eller för uppmuntrande av vetenskaplig forskning understöd av kanslern tilldelas docent eller annan yngre vetenskapsidkare, dock för varje person icke överstigande 6 000 kronor för budgetår räknat. Vidare må ur docentstipendiefond utgå ersättning med högst 300 kronor till ostipendierad docent, som förordnats att å fakultets eller sektions vägnar opponera vid disputationsakt. Vikarie för ordinarie akademisk lärare erhåller således sitt vikariatsarvode i första hand av den ifrågavarande lärarens tjänstgöringspenningar, i andra hand av den med befattningen förenade lönen, i tredje hand av vikariens eventuellt innehavande docentstipendium samt i sista hand av anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska lärare. Den del av vikariens docentstipendium, som ej erfordras till vikariatsarvodets fyllande, skall tillföras vederbörande docentstipendiefond. Då nu tjänstgöringspenningarna för en professor äro 4 000 kronor för år räknat, tagas i det vanligaste fallet blott 3 000 kronor av docentstipendiet i anspråk för vikariens arvode, medan resten därav, likaledes 3 000 kronor, tillföres docentstipendiefonden. När det gäller uppehållande av vakant lärarbefattning, besparas hela docentstipendiet. Eftersom något samband mellan vikariens ersättning och vad den ordinarie innehavaren av tjänsten under ledigheten skall avstå icke förekommer enligt det av kommittén föreslagna, för civilförvaltningen gemensamma lönesystemet, skulle med hänsyn till förut angivna regler beträffande arvoden åt vikarierande akademiska lärare kunna tänkas, att docentstipendierna i första hand finge anlitas för bestridande av vikariatsarvode åt stipendierad docent. Härigenom skulle docentstipendiefonderna gå miste om sin viktigaste inkomstkälla, vilket för den akademiska undervisningen vore att beklaga. För undvikande av en

54 dylik, icke åsyftad olägenhet har kommittén funnit sig böra föreslå, att ersättning till vikarie, som innehar docentstipendium, skall utgå av anslaget till vikarierande akademiska lärare med så stor del, som motsvarar, vad den ordinarie innehavaren av tjänsten under samma tid skall avstå av sina löneförmåner, samt resten av vikariens docentstipendium. Är den befattning, som på förordnande uppehälles, vakant, eller innehar vikarien icke något stipendium, skulle hela vikariatsarvodet utgå av anslaget till vikarierande akademiska lärare. Besparing, som under iakttagande av de sålunda föreslagna bestämmelserna kan uppkomma å docentstipendium, skulle liksom hittills tillföras docentstipendiefonden.

Förslag till kungörelse angående arvoden till vissa vikarierande akademiska lärare vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet har av kommittén i överensstämmelse med förut angivna riktlinjer utarbetats och bifogats detta betänkande (jfr sid. 107). De smärre ändringar i nuvarande föreskrifter, som eljest må finnas erforderliga, torde böra ankomma på vederbörande universitetsmyndigheter att föreslå. Kommittén vill slutligen i detta sammanhang erinra om att bestämmelser, liknande dem, som nu-gälla för vikariat å professorsbefattningar vid universiteten, finnas utfärdade jämväl beträffande tekniska högskolan (kungl. brev den 28 maj 1926). Vid bifall till kommitténs förslag böra givetvis dessa senare bestämmelser ändras i överensstämmelse med förslaget.

55 Specialmotivering. 1. AYlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän. Såsom mönster för nu föreliggande förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän har tjänat det av kommittén i betänkande den 21 juli 1930 framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Redan nu gäller inom nyreglerade förvaltningsområden ett i sina viktigare delar likartat lönesystem för ordinarie och stora grupper icke-ordinarie personal, och kommittén har funnit en dylik ordning, såsom varande naturlig och riktig, böra bibehållas. Härav följer, att de omläggningar i själva lönesystemet, som av kommittén föreslagits beträffande den ordinarie personalen, böra i tillämpliga delar gälla jämväl de kategorier icke-ordinarie befattningshavare, om vilka nu är fråga. En upprepning av skälen till de ändringar av principiell natur, som av kommittén föreslagits i nyssnämnda betänkande, torde icke vara erforderlig. I det följande inskränker sig alltså kommittén till att närmare beröra allenast de förhållanden, som ha speciellt avseende å icke-ordinarie personal. Av samma skäl, som föranlett kommittén att åt det föreslagna avlöningsreg- Rubriken. lementet för ordinarie tjänstemän giva den korta benämningen »allmänna avlöningsreglementet», har kommittén funnit sig böra giva även avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän en underrubrik, som är bekvämare att använda vid åberopande av reglementet. För detta ändamål har kommittén valt beteckningen »extra-ordinarie-reglementet». I fråga om reglementets uppställning och bestämmelsernas avfattning har Uppställning. kommittén, så långt det befunnits lämpligt, sökt följa allmänna avlöningsreglementet. För undvikande av vidlyftiga upprepningar i författningstexten har hänvisning i allmänhet skett till sistnämnda reglemente, då fråga varit om stadganden, som ansetts böra oförändrade gälla även för extra ordinarie eller extra tjänstemän. Som extra-ordinarie-reglementet härigenom blivit till omfånget mindre än allmänna avlöningsreglementet, har kommittén funnit sig kunna utan olägenhet för överskådligheten inskränka underavdelningarna till följande tre kapitel: 1 kap. Allmänna bestämmelser, 1—2 §§. 2 kap. Extra ordinarie tjänstemän, 3—20 §§. 3 kap. Extra tjänstemän, 21—32 §§.

56 1 kap. Extra-ordinarie-reglementet skulle såsom ett komplement till allmänna avAllmänna löningsreglementet omfatta samma delar av civilförvaltningen som detta. Det bestämmelser. är dock kommitténs mening, att extra-ordinarie-reglementets tillämplighetsområde bör kunna genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t utsträckas att gälla även 1 §• för exempelvis bank- och fondinspektionen liksom ock för institutioner å extra stat. A andra sidan kunna vissa icke-ordinarie tjänstemän enligt beslut av Kungl. Maj:t komma att helt undantagas från reglementets tillämpning. 2 §.

Paragrafen överensstämmer med den föreslagna 4 § i tilläggsbestämmelserna till allmänna avlöningsreglementet, ehuru den här ansetts böra få sin plats i själva reglementet.

2 kap. Begreppet »extra ordinarie tjänsteman» har icke i reglementsförslaget näroriiÅarie m a r e definierats. I nuvarande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befatttjän8temän. ningshavare förekommer väl en dylik definition, men den är enligt kommitténs 3 § 1 mom. mening varken tillfredsställande till sitt innehåll eller fullt uttömmande. Så länge tjänstemannabegreppet som sådant icke blivit nöjaktigt utrett — detta bör ske i en allmän tjänstemannalag — och heller icke i avlöningsreglementena säges någonting om vad som är att förstå med en ordinarie tjänsteman, vill det synas kommittén, som om de i paragrafen meddelade antagningsvillkoren äro till fyllest för att antyda, vilka tjänstemän som här åsyftas. Såsom villkor för antagande till extra ordinarie tjänsteman har kommittén först uppställt, att sökanden skall ha uppnått 20 års ålder. För närvarande gäller, att extra ordinarie anställning kan vinnas redan vid fyllda 19 år; å andra sidan är emellertid nu föreskrivet, att extra ordinarie tjänsteman, vilken ej fyllt 21 år, skall avlönas enligt löneklass, som är närmast lägre än den för lönegraden gällande lägsta löneklassen. Sistnämnda undantagsbestämmelse bör enligt kommitténs mening bortfalla och i stället minimiåldern för antagande till extra ordinarie höjas ett år, varigenom vinnas förenklade regler, utan att vare sig staten eller tjänstemännen kunna sägas därigenom bliva lidande. Med hänsyn icke minst till den omständigheten, att de extra ordinarie tjänstemännen enligt förslaget skulle komma att i samma omfattning som den ordinarie personalen beredas läkarvård på statens bekostnad och även eljest åtnjuta rätt vidsträckta förmåner i händelse av sjukdom, torde det vara befogat att uppställa krav på att vederbörande blivit av verksläkaren i avseende å hälsotillstånd godkänd till anställning vid verket, innan han göres till extra ordinarie tjänsteman. Har vederbörande varit föremål för undersökning av verksläkaren redan vid anställandet såsom extra tjänsteman, torde ny läkarundersökning i allmänhet icke behöva ifrågakomma för antagning såsom extra ordinarie. Kommittén anser vidare, att extra ordinarie anställning bör föregås av viss tids provtjänstgöring för utrönande av befattningshavarens duglighet och allmänna lämplighet för tjänsten. Provtjänstgöringen behöver däremot icke ovillkorligen äga rum i det verk, varest befordran sedan vinnes, om nämligen vederbörande redan genom tjänstgöring inom annat verk, tillhörande samma eller likartat förvaltningsområde, dokumenterat sin lämplighet. Icke heller har det synts kommittén möjligt att på förhand fixera, hur lång tid provtjänstgöringen

57 bör omfatta. Detta får bliva beroende av tjänstens beskaffenhet och övriga på frågan inverkande faktorer, såsom sökandens allmänna kvalifikationer och dylikt. I regel synes emellertid provtjänstgöring för vinnande av extra ordinarie anställning icke böra understiga tolv månader eller en tid, motsvarande det s. k. aspirantåret vid kommunikationsverken. Såsom en allmän förutsättning för antagande till extra ordinarie tjänsteman måste slutligen gälla, att vederbörande uppfyller de kompetensvillkor, som kunna vara fastställda för befattningen i fråga. Enligt nuvarande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningsha- 3 § 2 mom. vare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, må extra ordinarie anställning endast innehavas av befattningshavare, av vilken kräves tjänstgöring i ungefär samma omfattning, som är bestämd för jämförlig ordinarie tjänsteman. Från denna regel gäller dock det undantaget, att såsom amanuens i extra ordinarie anställning kan antagas befattningshavare med en tjänstgöringstid för söckendag, motsvarande minst hälften av den för ordinarie tjänsteman bestämda. Vad som är att förstå med »amanuens» framgår icke närmare av bestämmelserna. Av den motivering i ämnet, som framlagts av allmänna civilförvaltningens lönenämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1921, inhämtas emellertid, att amanuenserna anses utgöra en särskild grupp bland sådana icke-ordinarie befattningshavare, som visserligen bestrida regelbunden tjänstgöring inom respektive verk men av mindre omfattning, än som åligger ordinarie tjänstemän, och mot lägre avlöning, än som tillkommer dessa. Om amanuenserna heter det vidare, att de flesta samtidigt torde vara anställda i mer än ett verk och inom varje verk uppehålla en tjänstgöring, som till omfattningen icke överstiger hälften av vad som åligger ordinarie tjänsteman. Av införskaffade uppgifter rörande den icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden framgår emellertid, att förhållandet mellan s. k. heltids- och halvtidsamanuenstjänster vid undersökta grenar av centralförvaltningen i Stockholm den 1 juli 1930 tedde sig sålunda: Antal amannenstjänster

Lönegrad

Anmärkningar heltid

halvtid

summa

19 •

—

40 »

143 14

15 14

25 2 5

6 4

—

295 S:a

1 Därav 6 med 5 tim. dagl. tjänstgöring.

Därav 2 med 5 tim. dagl. tjänstgöring.

58 Tablån visar, att förhållandena numera ändrat sig så, att flertalet amanuenser icke längre bestrida endast halv tjänstgöring i respektive verk; tvärtom torde mer än två tredjedelar av hela antalet hava full tjänstgöring. Uttrycket »amanuens» måste sålunda sägas hava till sitt begreppsinnehåll undergått en förändring, som gör det icke längre ändamålsenligt att därmed beteckna en viss grupp icke-ordinarie befattningshavare med mindre omfattande tjänstgöringsskyldighet än den för normala fall bestämda. För de affärsdrivande verkens vidkommande ha några särskilda föreskrifter rörande amanuenser icke influtit i de för icke-ordinarie befattningshavare vid dessa verk gällande avlöningsbestämmelserna. Däremot finnes stadgat, att hos vederbörande verks styrelse undantagsvis må antagas befattningshavare i extra ordinarie anställning med en tjänstgöringstid för söckendag, motsvarande minst hälften av den för ordinarie tjänsteman bestämda. Denna möjlighet var vid tidpunkten för kommitténs ovan omförmälda undersökning blott utnyttjad i ett enda fall. Utvecklingen synes alltså gå i riktning mot allt färre halvtidstjänster, vartill sannolikt den under senare år genomförda rationaliseringen av arbetet icke minst bidragit. Emellertid anser kommittén, att allt fortfarande en möjlighet bör stå öppen för antagande av extra ordinarie personal med kortare tjänstgöringstid än den normala. Ur utbildningssynpunkt kan det säkerligen i vissa fall vara till fördel för såväl verket som tjänstemannen, att denne beredes tillfälle att samtidigt tjänstgöra även på annat håll för att därigenom vinna ökad erfarenhet och vidgad inblick i statsförvaltningens organisation och arbetsmetoder. Även andra skäl för en inskränkning av tjänstgöringstiden kunna tänkas. Dock synes en reducering utöver den nu för amanuenser och vissa andra extra ordinarie tjänstemän medgivna icke böra ifrågakomma. 4

§•

Båda momenten i denna paragraf överensstämma i sak med vad som nu gäller. Beträffande 2 mom. har från vissa håll yrkats, att uppsägningstiden skulle fixeras till tre månader före anställningens upphörande och fördenskull orden »så vitt möjligt» ur författningstexten strykas. Kommittén hyser visserligen principiellt den uppfattningen, att tre månaders uppsägningstid är ett minimum, som helst icke i något fall borde underskridas, men vill dock fästa uppmärksamheten därå, att omständigheter kunna inträffa, som direkt framtvinga kortare uppsägningstid, t. ex. beskärning från ett budgetår till annat av de anslagsmedel, från vilka verkets extra ordinarie personal avlönas. Fastställandet av lönestaten sker nämligen i regel icke så tidigt som tre månader före budgetårsskiftet. Likaså kunna, såsom inom undervisningsväsendet, tjänstgöringsförhållandena vara sådana, att från en viss tidpunkt, som icke varit möjlig att förutse, plats icke längre kan beredas den extra ordinarie tjänstemannen på grund av ökad tillgång på ordinarie arbetskraft.

5 §.

I det betänkande med utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor, som den 18 juni 1928 avgavs av särskilt tillkallade utredningsmän, berördes även frågan om eventuell utsträckning av föreskrifterna angående

59 innehav av bisyssla till vissa icke-ordinarie befattningshavare. Härom anför^ de de sakkunniga (sid. 187 i betänkandet): I fråga om omfattningen av här ifrågavarande stadganden, såväl de speciella som de mera generella, är att märka, att desamma efter ordalydelsen endast avse ordinarie befattningshavare. Endast i några få fall hava hittills dylika bestämmelser inryckts i lönereglementen för icke-ordinarie befattningshavare. Utan att vilja förorda någon brytning med det hittills tillämpade systemet, vilket har en saklig lika väl som en historisk motivering, vilja dock utredningsmännen framhålla, att det synes böra tagas under omprövning, huruvida icke förevarande bestämmelser böra utsträckas till att avse även vissa andra grupper av icke-ordinarie tjänstemän, enkannerligen den f. n. ganska talrika grupp av sådana, som på förordnande uppehålla ordinarie befattningar. Kommittén är för sin del av den uppfattningen, att den i 3 § 3 mom. allmänna avlöningsreglementet stadgade skyldigheten för ordinarie tjänsteman, som innehar eller avser att åtaga sig bisyssla, att därom göra skriftlig anmälan till vederbörande myndighet bör gälla även för extra ordinarie tjänsteman. Den fasta och med den ordinarie anställningen i mycket lika ställning, som de extra ordinarie tjänstemännen numera intaga, synes böra föranleda härtill. Att, såsom bisysslesakkunniga föreslå, göra bestämmelserna tillämpliga allenast å sådana icke-ordinarie befattningshavare, som på förordnande uppehålla ordinarie tjänster, vore föga lyckligt, då anmälningsplikten i fråga om bisyssla härigenom ofta skulle bliva beroende av tillfälliga och växlande omständigheter. Samma befattningshavare kunde nämligen vid en tidpunkt vara skyldig att anmäla en bisyssla, vilken längre fram, då hans förordnande å ordinarie tjänst upphört, vore anmälningsfri. Den särskilda kungörelse, som, på sätt kommittén i sitt förslag till allmänt avlöningsreglemente förutsatt, skulle närmare reglera anmälan av bisyssla, är också avsedd att gälla även för extra ordinarie tjänstemän. Löneplanen är med avseende å konstruktion och lönebelopp en efterbildning av den föreslagna allmänna löneplanen för ordinarie tjänstemän. Av praktiska skäl har emellertid kommittén låtit extra-ordinarie-planen upptaga månadsi stället för årslöner, varigenom de båda löneplanerna S3mas på ett lämpligt sätt komplettera varandra. Skulle det emellertid ur andra synpunkter befinnas önskligt att bibehålla årslöner även i extra-ordinarie-planen, är givetvis en lindring lätt att genomföra i den slutliga kungörelsen. Kommittén har vidare följt samma huvudprincip, som ligger till grund för de nu gällande extra-ordinarie-planerna, nämligen att för en extra ordinarie tjänsteman begynnelselönen skall ligga två löneklasser och slutlönen en löneklass under den för ordinarie tjänsteman i lönegrad med samma ordningsnummer fastställda. Denna regel förutsätter tydligen, att löneplanen nedåt måste byggas ut med två löneklasser — här betecknade a och b — under allmänna löneplanens första löneklass. Den nuvarande extra-ordinarie-planen upptager dessutom en tredje och lägsta löneklass avsedd för extra ordinarie tjänstemän i 1 lönegraden, som icke fyllt 21 år. Kommittén har emellertid, såsom i annat sammanhang redan framhållits (sid. 56), uteslutit undantagsbestämmel4—311437

60 serna för tjänstemän under 21 år och har följaktligen icke haft användning för berörda lägsta löneklass. En viktigare förändring innebär kommitténs förslag att utöka löneplanen uppåt med ett antal nya lönegrader. Den för extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen gällande löneplanen upptager endast 20 lönegrader, motsvarande de 20 lägsta lönegraderna i löneplanen för ordinarie tjänstemän. Om extra ordinarie befattning inom högre lönegrad än den 20 :e i visst fall anses erforderlig, gäller, att frågan om sådan befattnings inrättande och om avlöning för densamma skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Löneplanen för kommunikationsverkens extra ordinarie tjänstemän innehåller däremot 27 lönegrader, eller sju mer än den vid civilförvaltningen i allmänhet gällande extra-ordinarie-planen. Samtidigt som kommittén funnit det naturligt att med avseende å löneplanerna åvägabringa överensstämmelse mellan allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken, har utredningsarbetet tydligt visat behovet av ett ökat antal extra ordinarie lönegrader inom den egentliga civilförvaltningen. Då befattningar i lönegrad över den 20 :e behövt inrättas, har man hittills i allmänhet löst problemet med tillhjälp av de s. k. extra-statsreglerna, d. v. s. avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän har »i tillämpliga delar» fått gälla även för de nya tjänsterna. Icke alltid har det därvid varit fråga om befattningar å extra stat — alltså avlönade från extra anslag — utan om stadigvarande passage- eller rekryteringstjänster med avlöning från verkets ordinarie anslag. Flertalet adjungerade ledamöter vid rikets hovrätter intaga exempelvis en dylik egendomlig mellanställning mellan ordinarie och extra ordinarie tjänstemän. Kommittén anser, att löneplanen för extra ordinarie tjänstemän bör omfatta 30 lönegrader eller samma antal som den nuvarande B-planen vid allmänna civilförvaltningen. Någon risk för att följden av en sådan utbyggnad skall bliva för höga lönegradsplaceringar och ökade lönekostnader föreligger icke, om samtidigt kommitténs på annat ställe (sid. 34 o. f.) framförda förslag om av Kungl. Maj:t fastställda lönestater accepteras. För kommunikationsverkens vidkommande är löneplanens utvidgning av mindre reell betydelse; det blir för dessa verk endast fråga om tre nya lönegrader i ett löneläge, som mera sällan kan tänkas komma till användning. I formellt hänseende vinnes emellertid fördelen av en enhetlig, för hela den civila förvaltningen gällande löneplan. 7 § 1 mom.

Lönen till extra ordinarie tjänsteman skulle på vanligt sätt utbetalas månadsvis i efterskott. Bestämmelsen härom bör givetvis icke utgöra hinder mot att en tjänsteman, som under månaden avgår från sin befattning eller förflyttas till befattning å annan ort, omedelbart vid tjänstens frånträdande utfår sitt tillgodohavande av lönemedel för den förflutna delen av månaden. Något särskilt stadgande för detta ändamål har icke synts kommittén erforderligt.

7 § 2 mom.

Medan det beträffande ordinarie tjänstemän är den vid respektive avlöningsreglementen fogade tjänsteförteckningen, som utvisar, till vilken lönegrad

61 varje särskild befattning är att hänföra, har i fråga om extra ordinarie tjänstemän hittills såsom huvudregel gällt, att extra ordinarie tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma ordningsnummer, som betecknar den lönegrad, vilken blivit fastställd för ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter. I den mån myndigheterna själva ägt fastställa lönegradsplaceringen, hava de sålunda haft ganska fria händer. Kommittén har redan i den allmänna motiveringen berört skälen mot ett bibehållande i nuvarande utsträckning av denna myndigheternas fria prövningsrätt. Där icke garantier för enhetlig och jämnt verkande lönegradsplacering på annat sätt kunna erhållas, bör enligt kommitténs mening Kungl. Maj:t vid fastställandet av vederbörande verks lönestat angiva såväl antalet extra ordinarie tjänstemän som till vilka lönegrader de äro att hänföra (jfr sid 37). Emellertid synes det var lämpligt att som en allmän norm vid lönesättningen bibehålla bestämmelsen om viss högsta lönegrad, i vilken placering av extra ordinarie tjänsteman kan ifrågakomma. Vad däremot angår nuvarande föreskrift, att lönen för andre amanuens får utgå högst enligt 16 lönegraden och för förste amanuens högst enligt 18 lönegraden, finner kommittén detta stadgande icke längre vara erforderligt eller ens lämpligt. Alldeles frånsett att bestämmelsen torde grunda sig på ett antagande, som numera icke håller streck, nämligen att flertalet amanuenser bestrida allenast halvtidstjänstgöring och fördenskull icke böra placeras för högt i lönehänseende, är någon specialföreskrift rörande amanuensernas lönegradsplacering uppenbarligen icke av nöden, om, såsom kommittén förutsatt, Kungl. Maj:t i allmänhet kommer att fastställa även den extra ordinarie lönestaten. Göromålens art, icke tjänstens benämning, bör dessutom under alla förhållanden vara utslagsgivande för lönesättningen. Föreslagna bestämmelser innefatta icke någon saklig ändring i vad som nu gäller.

I samband med behandlingen av 7 § vill kommittén erinra, att ur reglementsförslaget uteslutits nuvarande föreskrift om rätt för verksstyrelse att i fråga om viss grupp bland extra ordinarie tjänstemän eller visst slag av befattning bestämma lönen till lägre lönegrad eller, där sådan icke upptagits i löneplanen, till lägre belopp, än som eljest kunnat ifrågakomma för befattningen. Eftersom huvudregeln för de extra ordinarie tjänstemännens placering i lönegrad endast talar om en högsta men icke om en lägsta placering, saknar nyss omförmälda föreskrift betydelse i andra fall, än då fråga är om fixerande av löneförmåner, som ligga under löneplanens ram. Kommittén hyser emellertid den bestämda meningen, att extra ordinarie tjänstemannabefattningar icke böra inrättas för bestridande av arbete, som avlönas lägre än enligt den i löneplanen upptagna lägsta löneklassen. För dylika befattningshavare torde i lönehänseende böra gälla vad kommittén föreslagit i fråga om arvodestagare m.. fl. (jfr sid. 71).

7 § 3—5 mom.

62 a §.

Avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken innehålla under 8 § 3 mom. följande stadgande: »Efter prövning i varje särskilt fall må extra ordinarie tjänsteman, vilken icke kunnat befordras till ordinarie befattning vare sig av den anledning, att mot hans tjänstgöring svarande befattning icke finnes inrättad på ordinarie stat, eller på grund därav, att tjänstemannen vid inrättandet av sådan ordinarie befattning uppnått för hög levnadsålder, kunna, därest de av honom utförda göromålen anses fullt motsvara jämförlig ordinarie befattning och antalet av hans tjänstår därtill berättiga, av verkets styrelse tilldelas lon enligt den högsta löneklass, befattningshavaren kunnat erhålla, därest han varit ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad.» Någon motsvarighet till detta stadgande finnes icke beträffande civilförvaltningen i övrigt, med undantag av lots- och fyrstaten. Kommittén har icke heller ansett erforderligt att i förslaget till gemensamt extra-ordinarie-reglemente införa en dylik undantagsbestämmelse. Genom särskild föreskrift i samband med övergången till det nya avlöningsreglementet bör givetvis tillses, att de befattningshavare, som redan uppnått den högre slutlönen, icke få sin nuvarande löneklassplacering rubbad. Bortsett från de ändringar, som äro en följd av allmänna avlöningsreglementets föreslagna avfattning i hithörande delar, ansluter sig paragrafen i övrigt till vad som nu gäller.

9 § l mom.

• i'- i

9 § 2 mom.

Reglerna om sneddning och tillgodoräkning av föregående tjänstetid hava underkastats betydande omarbetning efter mönster av vad som föreslagits i allmänna avlöningsreglementet. Vad först angår sneddningen eller rätten för tjänsteman, som befordras till befattning inom högre lönegrad, att i den nya tjänsten hoppa över eller snedda förbi de löneklasser, vilka han förut tillhört i den lägre befattningen, är denna rätt för närvarande mindre omfattande för extra ordinarie än för ordinarie tjänstemän. Under det att sneddningen för en ordinarie tjänsteman medför lätt att vid befordran till högre tjänst omedelbart erhålla lön enligt närmast högre löneklass och dessutom att för uppflyttning till än högre löneklass räkna sig till godo den tid intill tre år, varunder han tillhört näst intill liggande lägre löneklass, bibehåller en extra ordinarie tjänsteman endast den lönetursrätt han i den lägre tjänsten förvärvat. Han är sålunda garderad mot nedf lyftning till lägre löneklass men vinner genom sneddningen icke heller någon förbättring i sina löneförmåner. Kommittén har i sitt betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (sid. 75) framhållit, hurusom i varje rationellt lönesystem den regeln torde böra gälla, att befordran alltid skall medföra avlöningsförbättring för den befordrade. Denna regel bör enligt kommitténs mening ha sin fulla tillämpning även beträffande extra ordinarie tjänstemän. Kommittén har fördenskull givit bestämmelserna om sneddning ett häremot svarande innehåll. Rätten att tillgodoräkna föregående tjänstetid för uppflyttning till högre löneklass i den tjänst, till vilken befordran ägt rum, har av kommittén i det

63 föreslagna avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän begränsats att omfatta huvudsakligen sådana förordnanden å högre tjänst, under vilka vikarien ägt uppbära vikariatslön. I övrigt skulle det bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida ytterligare tillgodoräkning kunde ifrågakomma. Då kommittén beträffande den extra ordinarie personalen föreslår, att vederbörande myndighet skall äga besluta, i vad mån i statens eller det allmännas tjänst utfört arbete eller fullgjort uppdrag må tillgodoräknas en tjänsteman för bestämmande av hans placering i löneklass i den erhållna extra ordinarie befattningen, avses härmed icke någon utsträckning i princip av den tillgodoräkningsrätt, som föreslagits i fråga om ordinarie tjänstemän. Huru önskligt det i och för sig än vore att vinna garanti för enhetlig tilllämpning av de ofta ömtåliga och svårlösta tillgodoräkningsspörsmålen genom att lägga deras avgörande i en enda hand, t. ex. hos Kungl. Maj:t eller lönenämnden, har emellertid kommittén, då det gällt den extra ordinarie personalen, av praktiska skäl funnit sig böra avstå från tanken härå. Kommlittén förutsätter likväl, att myndigheterna skola låta sig angeläget vara att iakttaga nödig återhållsamhet vid medgivande av tillgodoräkning samt att följa den praxis, som genom Kungl. Maj:ts beslut i liknande ärenden, avseende ordinarie tjänstemän, snart nog torde komma att utbilda sig. Några antydningar rörande den av kommittén avsedda tillgodoräkningsrättens omfattning torde dock här vara på sin plats. Eftersom extra ordinarie anställning enligt reglementsförslaget skulle kunna vinnas först efter fyllda 20 år, bör tjänstetid, som infaller före denna ålders uppnående, helt lämnas ur räkningen vid bestämmande av löneklassplacering i extra ordinarie befattning. Icke heller bör tid, under vilken provtjänstgöring fullgöres, i något fall räknas vederbörande till godo. Har däremot en befattningshavare tillfölje ogynnsamma befordringsförhållanden fått kvarstå såsom »extra» under onormalt lång tid, bör vid hans anställning såsom extra ordinarie en utjämning kunna ske genom tillgodoräkning av en del av extratiden, exempelvis tid utöver tre år. Finnes för vissa göromåls bestridande icke någon extra ordinarie befattning inrättad, men göres tjänsten sedermera efter ett antal år till extra ordinarie, bör en befattningshavare, som hela eller större delen av tiden uppehållit tjänsten i fråga, kunna göra anspråk på att skälig hänsyn tages till hans föregående tjänstgöring vid löneklassplaceringen. Om en amanuens under längre tid uppehållit tjänst i exempelvis 21 lönegraden och under förordnandet uppburit vikariatslön, bör han vid sedermera inträffande befordran till förste amanuens äga tillgodoräkna sig förordnandetiden i samma utsträckning, som skulle ägt rum, därest befordran skett till ordinarie tjänst. Vid en omdömesgill tolkning torde bestämmelserna i 2 mom. möjliggöra en smidig anpassning efter omständigheterna i ovan angivna och de många övriga fall, som kunna tänkas uppstå. Emellertid har det synts kommittén erforderligt att för undvikande av alltför stora ojämnheter i tillämpningen och för

64 motverkande av missbruk begränsa den tjänstetid, som får tillgodoräknas, till sammanlagt högst sex år. Icke heller skulle sneddning och tillgodoräkning få äga rum samtidigt. 9 § 3 mom.

Enligt nuvarande avlöningsbestämmelser gäller, att extra ordinarie tjänsteman vid övergång från en extra ordinarie befattning till en annan inom samma eller lägre lönegrad äger tillgodoräkna sig tjänstetiden i den förra befattningen. Kommittén har för detta fall i stället föreslagit, att extra ordinarie tjänsteman, som övergår till annan extra ordinarie befattning inom samma lönegrad eller som utan något sitt förvållande flyttas från extra ordinarie befattning inom högre till dylik befattning inom lägre lönegrad, skall bibehålla den placering i löneklass han i den föregående tjänsten innehade, dock med den begränsningen, att lönen icke får utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya tjänsten fastställda. I fråga om övergång till befattning inom samma lönegrad innebär kommitténs förslag icke någon saklig förändring i vad som nu gäller. Vad däremot angår nedflyttning till lägre befattning, ställer sig förslaget förmånligare för befattningshavaren. Den grad av permanens, som numera är utmärkande för extra ordinarie anställning, gör det enligt kommitténs mening angeläget att såvitt möjligt hålla tjänstemannen ekonomiskt skadeslös vid av honom själv oförvållad nedflyttning till lägre tjänst, exempelvis påkallad av organisatoriska skäl. Har däremot nedflyftningen föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, ställer sig saken annorlunda. I dylikt fall bör myndigheten givetvis vara oförhindrad att också bestämma om lönereduktion.

9 § 4 mom.

Därest s. k. halvtidsamanuens eller annan extra ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid övergår till befattning med full tjänstgöring, har det hittills berott på vederbörande myndighets prövning, huruvida och i vilken mån den kortare tjänstgöringen må tillgodoräknas vederbörande för löneklassuppflyttning. Kommittén föreslår härutinnan icke någon ändring. Som tveksamhet yppats, hur myndigheterna i dylika fall lämpligen böra förfara, men kommittén icke ansett sig kunna i författningstexten inrycka specialföreskrifter för varje tänkbart fall, torde ett förtydligande här vara på sin plats. Fullgör en befattningshavare halvtidstjänstgöring samtidigt i två verk, och utsträckes sedermera tjänstgöringen i det ena verket till heltid, torde hinder icke böra föreligga att vid löneklassplaceringen anse, som om befattningshavaren under hela den extra ordinarie anställningstiden haft full tjänstgöring. Ä r däremot vederbörande anställd å halvtid i endast ett verk och använder resten av arbetstiden i privat tjänst, för studier eller dylikt, synes rimligt, att han vid övergång till heltidstjänst får tillgodoräkna sig allenast så lång tid, som svarar mot den avkortade tjänstgöringen, d. v. s. i detta fall hälften av den den föregående anställningstiden. Andra anställningskombinationer kunna givetvis tänkas. Det torde emellertid icke erbjuda någon svårighet att med ledning av de angivna typfallen giva bestämmelserna i 4 mom. en praktisk och efter omständigheterna lämpad tolkning.

65 Gällande semesterbestämmelser för extra ordinarie tjänstemän bära prä- 10 § 1 mom. geln av en i och för sig mycket naturlig uppfattning av den extra ordinarie anställningstiden som en kortare övergångsperiod före utnämningen till ordinarie tjänst. Enligt denna uppfattning kunna tydligen de extra ordinarie tjänstemännen antagas i allmänhet vara helt unga personer, vilka såsom rekryteringspersonal i tämligen underordnade befattningar förvärva erforderlig kompetens för vinnande av ordinarie anställning. Någon mera ingående differentiering av semestrarna efter skilda lönegrader och ålderslägen, sådan som den för ordinarie tjänstemän genomförda, skulle då icke heller vara påkallad. I fråga om semestertidens längd gäller också för närvarande, att extra ordinarie tjänsteman må komma i åtnjutande av semester under 8 dagar, intill dess han varit anställd 2 år i extra ordinarie tjänst, samt därefter under 16 dagar. Är befattningen placerad i högre lönegrad än den 16 :e eller har tjänstemannen efter minst sex års tjänst uppnått en levnadsålder av 40 år, kan semestern utsträckas till 24 dagar. Utvecklingen har emellertid gått i en för de extra ordinarie tjänstemännen föga gynnsam riktning. Det torde numera icke längre vara möjligt att anlägga det betraktelsesätt, som ovan antytts, vid bedömande av den extra ordinarie anställningens karaktär. Tablåerna å sid. 26 och följande tala även sitt tydliga språk rörande den omfattning, i vilken icke-ordinarie arbetskraft sysselsattes inom förvaltningen. Så länge en dylik disproportion råder mellan ordinarie och icke-ordinarie personal, måste uppenbarligen flertalet extra och extra ordinarie tjänstemän bereda sig på en lång väntetid, innan befordran till ordinarie tjänst kan tänkas äga rum. Under sådana förhållanden har det synts kommittén av behovet påkallat att anpassa semestertiderna närmare efter vad som gäller för ordinarie tjänstemän. Kommitténs förslag innebär, att extra ordinarie tjänsteman genomgående skall erhålla fem dagar kortare semester än ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad. E t t genomförande av denna regel har visserligen till följd även en del jämkningar nedåt av de nuvarande semestertiderna. För tjänstemän under 40 år minskas sålunda semestern i lönegraderna 1—10 från normalt 16 till 15 dagar samt i lönegraderna 17—23 från 24 till 20 dagar. Vid utmätandet av semester för extra ordinarie personal ha hittills valts dagantal, som äro delbara med 4, medan semestertiderna för ordinarie tjänstemän bestämts till med 5 delbara tal. Anledning till dylik olikhet i beräkningsgrunderna förefinnes enligt kommitténs mening icke. Fördenskull har ock siffran 16 ändrats till 15. Vad återigen angår sänkningen från 24 till 20 dagar, sammanhänger denna närmast därmed, att kommittén ansett skillnaden med avseende å semester för närvarande vara alltför obetydlig mellan extra ordinarie och ordinarie tjänstemän i ifrågavarande löneläge (24 resp. 25 dagar). Enhetliga principer torde för övrigt böra följas vid bestämmandet av semester för extra ordinarie tjänstemän i alla lönegrader. Detta bör emellertid icke hindra, att de tjänstemän, för vilka inskränkning av semestern enligt förslaget skulle uppstå, bi-

66 behållas vid nuvarande semesterrätt, så länge de kvarstå i innehavande befattningar. Bortsett från nyss berörda jämkningar, betyder kommitténs förslag en icke oväsentlig förbättring för tjänstemännen. Särskilt må framhållas, att begränsningen av semestern under de två första anställningsåren i extra ordinarie tjänst skulle bortfalla, vilket synes vara motiverat bland annat därav, att antagning till extra ordinarie tjänsteman i regel måste föregås av minst ett års anställning såsom extra. Vid den egentliga civilförvaltningen har det dessutom under senare år blivit allt vanligare, att extra-anställningen kommit att omfatta en betydligt längre tidsrymd. Att då låta tjänstemannen vid befordran till extra ordinarie vänta ytterligare två år, innan full semester kan erhållas, synes föga rimligt. En icke alltför snävt utmätt semester torde tvärtom vara bästa medlet att bibehålla personalen vid sådan vigör, att ett fullgott arbetsresultat vinnes. Särskilt för personal med stillasittande eller ansträngande mekaniskt arbete måste en semester om åtta dagar årligen under en följd av år betecknas såsom otillräcklig. 10 § 2 mom.

Stadgandet överensstämmer med vad som nu gäller.

10 § 3 mom.

Rörande de närmare villkoren och bestämmelserna för beräknande eller tillgodonjutande av semester har hänvisning skett till allmänna avlöningsreglementet. Härmed åsyftas såväl föreskrifterna i 11 § 2—5 mom. som i 19 § 2 mom. av sagda reglemente.

11 §.

De allmänna reglerna om tjänstledighetsavdrag äro uppgjorda i nära överensstämmelse med vad härutinnan föreslagits i avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän. Avdragstyperna äro sålunda tre, A-, B- och C-avdrag, samt avdragsbeloppen desamma som för motsvarande löneklasser i ordinarie-planen. Nu förekommande avdrag av halva lönen vid vissa slag av tjänstledighet har av kommittén ersatts med B-avdrag, som enligt förslaget varierar mellan 35 och 45 procent av lönen. Den mindre förbättring i avdragsvillkoren, som detta förslag innebär för de extra ordinarie tjänstemännen, är för statens vidkommande utan någon egentlig ekonomisk betydelse. I paragrafens sista stycke lämnas anvisning för beräknande av tjänstledighetsavdragens storlek beträffande tjänstemän med avkortad tjänstgöringstid.

12 §.

Paragrafen reglerar avlöningsförmånerna under olika slag av tjänstledighet för offentligt uppdrag eller för militär tjänstgöring. De föreskrifter, som för dessa fall lämnas i nuvarande avlöningsbestämmelser, hava synts kommittén alltför summariska för att på ett lämpligt sätt kunna fylla sitt ändamål. Tillbörlig hänsyn måste enligt kommitténs mening tagas till att en betydande del av tjänstemannens anställningstid numera förlöper i extra ordinarie tjänst. Anledning att göra större avvikelser från vad som föreslagits beträffande den ordinarie personalen torde fördenskull icke föreligga, då det gäller utformandet av bestämmelser rörande tjänstledighet för extra ordinarie tjänstemän.

67 I överensstämmelse härmed har kommittén på en del punkter kompletterat nuvarande föreskrifter. Sålunda har exempelvis införts föreskrift angående tjänstledighetsavdrag vid ledighet för riksdagsmannauppdrag. Vidare föreslår kommittén förbättrade avlöningsvillkor under ledighet för militär tjänstgöring, som icke är att hänföra till värnpliktstjänstgöring i fredstid. Det torde få anses ligga i statens eget intresse att icke försvåra eller omöjliggöra för de extra ordinarie tjänstemännen att innehava militära beställningar i reserven eller å reservstat. Samma avdrag som för ordinarie tjänstemän synes därför böra tillämpas vid här ifrågavarande slag av tjänstledighet, d. v. s. B-avdrag. Däremot har kommittén icke ansett sig kunna tillmötesgå ett från de s. k. lärda verken framställt yrkande, att även extra ordinarie tjänsteman måtte genom ett stadgande, motsvarande det i 13 § 1 c) allmänna avlöningsreglementet införda, beredas tillfälle att utan löneavdrag göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna verkets intressen. Anses extra ordinarie tjänsteman i undantagsfall böra uppbära oavkortad lön under dylik ledighet, torde frågan härom böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. övriga sakliga och formella nyheter i paragrafen äro endast en följd av den omläggning av bestämmelserna rörande tjänstledighet, för vilken lämnas närmare redogörelse i kommitténs betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente. Därest den extra ordinarie personalens familjepensionsfråga framdeles kommer att bliva ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för ordinarie tjänstemän, förutsätter kommittén, att paragrafen kompletteras med en bestämmelse av samma innehåll som föreskriften i 13 § 1 d) allmänna avlöningsreglementet angående ledighet för fullgörande av de skyldigheter, vilka må åligga tjänsteman såsom styrelsemedlem, fullmäktig eller revisor i pensionsanstalt. I fråga om avlöningsförmåner under ledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller därmed jämställd tjänstledighetsorsak föreslår kommittén, att samma bestämmelser skola gälla för extra ordinarie och ordinarie tjänstemän.

13 §.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom torde nuvarande rätt till visst an- 14 § 1 mom tal kostnadsfria sjukdagar för extra ordinarie tjänsteman, som uppnått en levnadsålder av 40 år och varit anställd minst sex år i extra ordinarie befattning, böra bortfalla; detta i konsekvens med vad som föreslagits beträffande ordinarie tjänstemän. En mindre formell ändring är dessutom att märka, i det att bestämmelsen om myndighets rätt att pröva, huruvida tjänsteman vid sjukledighet, som omfattar längre tid än sex månader, skall vidkännas större avdrag å lönen än A-avdrag, ryckts upp i själva huvudstadgandet, varigenom en viss skenbar motsättning i bestämmelsernas nuvarande avfattning kunnat till fördel för tydligheten undanröjas.

m Riksförsäkringsanstalten har önskat fästa kommitténs uppmärksamhet på det förhållandet, att medan ordinarie tjänsteman vid ledighet för svag hälsas vårdande har att vidkännas allenast B-avdrag, extra ordinarie under ledighet av sådan anledning måste avstå hela lönen. Det syntes riksförsäkringsanstalten, som om nu påpekade olikhet i avlöningsbestämmelserna innebuie en obillighet gentemot den extra ordinarie personalen. Särskilt gjorde sig denna synpunkt gällande inom riksförsäkringsanstalten, där ej mindre än omkring 87 procent av befattningshavarna — vilka i allmänhet hade en mycket lång tjänstetid bakom sig — saknade ordinarie anställning. Anstalten föreslår fördenskull, att hithörande bestämmelser måtte ändras. Ehuru kommittén finner detta önskemål vara behjärtansvärt i fall sådana som det av riksförsäkringsanstalten anförda, har dock kommittén icke ansett något allmännare behov av ändring på denna punkt föreligga. Kommittén anser sig fördenskull icke heller kunna tillmötesgå en framställning från de centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares förening, att generell rätt till ledighet mot B-avdrag för svag hälsas vårdande måtte beredas även extra ordinarie tjänstemän. 14 § 2 mom.

Kvinnlig extra ordinarie tjänsteman är för närvarande skyldig att vid havandeskap avstå hela lönen. Endast om sjukdom tillstöter, kan vederbörande myndighet i undantagsfall låta henne behålla någon del av avlöningen. Kommittén anser dessa bestämmelser vara för stränga. Det torde vara ett samhällsintresse av betydelse, att icke staten genom sina egna åtgärder bidrar till stegringen av antalet barnlösa äktenskap. Kvinnans deltagande i förvärvsarbetet är ofta nog en nödvändig förutsättning för att familjebildande överhuvudtaget skall kunna komma till stånd. Det kan då icke vara lämpligt att undandraga hustrun-tjänstemannen allt ekonomiskt stöd vid en så kritisk tidpunkt i hennes liv, som havandeskapet utgör. I överensstämmelse med denna sin uppfattning föreslår kommittén, att kvinnlig extra ordinarie tjänsteman vid ledighet av nu nämnd anledning skall i avdragshänseende jämställas med ordinarie.

15 §.

För enskild angelägenhet, som finnes vara av särskilt ömmande beskaffenhet eller där eljest synnerliga skäl föreligga, äger vederbörande verksstyrelse enligt nu gällande bestämmelser bevilja extra ordinarie tjänsteman ledighet under begränsad kort tid mot avstående av halva lönen. Nämnda avdragsform har, såsom förut framhållits, av kommittén ersatts med B-avdrag. Kommittén har vidare, i likhet med vad som skett beträffande ordinarie tjänstemän, föreslagit, att det tänjbara uttrycket »begränsad kort tid» utbytes mot en fixerad tidsperiod, och har denna för extra ordinarie tjänstemän synts böra — i analogi med vad som föreslagits i fråga om semester •— sättas 5 dagar kortare än för ordinarie tjänstemän eller till 10 dagar. För beviljande av ledighet mot B-avdrag torde det vara tillräckligt, att fråga är om enskild angelägenhet av vikt. Rörande vad som bör förstås med uttrycket »av vikt» hänvisas till kommitténs betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (sid. 163).

69 De föreskrifter, som i denna paragraf meddelats i fråga om avlöning åt tjänsteman, som avstängts från tjänstgöring eller tagits i häkte eller som avhåller sig från tjänstgöring, överensstämma helt med motsvarande stadganden i allmänna avlöningsreglementet.

16 §.

Paragrafen om kallortstillägg är med oförändrat innehåll överförd från nuvarande avlöningsbestämmelser. Differensen mellan den ordinarie och den extra ordinarie löneplanen är icke 18 § 1 mom större, än att kommittén ansett sig kunna föreslå enhetliga vikariatsersättningsbelopp för vikariat såväl i ordinarie som i extra ordinarie befattning inom högre lönegrad. Beloppen i tabellen överensstämma fördenskull med de i 21 § allmänna avlöningsreglementet föreslagna. Bestämmelserna om vikariatslön överensstämma med vad som föreslagits i 18 § 2 mom allmänna avlöningsreglementet. Vikariatslön är sålunda avsedd att utgå endast vid längre tids förordnande å ordinarie tjänst inom högre lönegrad. Yrkande har visserligen framkommit, att förmånen av vikariatslön skulle gälla även vid förordnande å högre extra ordinarie tjänst. E t t tillmötesgående av detta önskemål skulle emellertid medföra egendomliga konsekvenser bland annat i tillgodoräkningshänseende. Eftersom extra ordinarie tjänsteman enligt 7 § 2 mom. allmänna avlöningsreglementet skulle äga att vid befordran till ordinarie tjänst tillgodoräkna sig förordnandetid, under vilken han i befattning inom samma eller högre lönegrad uppburit vikariatslön, skulle ett förordnande å extra ordinarie tjänst mot vikariatslön kunna vid senare inträffande befordran medföra rätt till förmånligare löneklassplacering, än som kommer den extra ordinarie befattningens »ordinarie» innehavare till del. Nedanstående exempel ådagalägger detta. En extra ordinarie tjänsteman i 21 lönegraden, vilken efter tre års tjänstgöring erhållit lön enligt 20 löneklassen att räkna från och med Vi 1929, utnämnes efter sammanlagt ö 1 ^ års tjänstgöring, alltså *l7 1931, till ordinarie tjänst i 21 lönegraden. Han placeras med tillämpning av sneddningsregeln i 21 löneklassen, räknat från och med Vi 1929. En annan extra ordinarie tjänsteman i 18 lönegraden, som under tre år bestritt förordnande å extra ordinarie befattning i 21 lönegraden mot vikariatslön, utnämnes samtidigt med den förre till ordinarie tjänst i 21 lönegraden. Han placeras efter tillgodoräkning av förordnandetiden omedelbart i 22 löneklassen. Orättvisan i en dylik placering är uppenbar. Icke minst av lönetekniska skäl måste kommittén alltså avvisa kravet på vikariatslöneprincipens utsträckande även till förordnanden å extra ordinarie befattningar. Bestämmelserna i 3 mom. torde icke erfordra särskilda kommentarer utöver 18 § 3—5 de å sid. 170 i förslaget till allmänt avlöningsreglemente lämnade. De följande momenten ansluta sig till vad som nu gäller.

70 19 §.

Kommittén har i en gemensam paragraf sammanfört bestämmelser i fråga om ersättning för tjänsteresa, felräkningspenningar, ersättning efter ackord eller beting, ersättning för bestridande av stenografgöromål, sjukvård, tjänstebostad, bränsle eller belysning, tjänstedräkt, flyttningsersättning, tjänstgöringstraktamente och övertidsersättning. Beträffande samtliga dessa förmåner och ersättningar — med visst undantag dock för de två sistnämnda — har kommittén ansett de i allmänna avlöningsreglementet och dess tilläggsbestämmelser meddelade föreskrifterna för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader böra i tillämpliga delar gälla även för extra ordinarie tjänstemän. Något större avsteg från hittills följda principer innebär detta förslag icke. Dock har för personalen en viss förbättring i villkoren så till vida ägt rum, att myndigheternas rätt att besluta om minskning eller nedsättning av vissa ersättningar under de för ordinarie tjänstemän bestämda reducerats att gälla allenast i fråga om tjänstgöringstraktamente och övertidsersättning. Det måste nämligen enligt kommitténs mening anses önskligt att enhetliga principer såvitt möjligt följas vid avlöningsbestämmelsernas tillämpning. Där icke särskilda skäl tala för medgivande åt myndigheterna av en friare prövningsrätt torde fördenskull böra åt bestämmelserna förlänas ett innehåll, som avlägsnar möjligheten av en tillämpning, vilken, åtminstone ur personalsynpunkt, kan förefalla godtycklig. Kommittén förordar emellertid bibehållandet av möjlighet till nedsättning av tjänstgöringstraktamente och övertidsersättning under vad som tillkommer de ordinarie tjänstemännen. Vad förstnämnda ersättningsform angår, finner kommittén likväl angeläget att framhålla, att dylik nedsättning ej bör ifrågakomma, om icke tjänstgöringsförhållanden eller andra omständigheter direkt påkalla detta.

20 §.

Begravningshjälp till extra ordinarie tjänstemans efterlevande utgår för närvarande med ett belopp, motsvarande den lön, som skulle vid tjänstgöring i den extra ordinarie befattningen hava tillkommit tjänstemannen under den månad, varunder dödsfallet inträffat, dock högst 400 kronor. Liksom kommittén föreslagit viss förbättring av begravningshjälpen för ordinarie tjänstemän, vill kommittén även för extra ordinarie tjänstemän ifrågasätta någon höjning, nämligen till en tiondel av årslönen, dock lägst 300 och högst 600 kronor. Minimibeloppet skulle sålunda vara detsamma som för ordinarie tjänstemän, medan däremot maximibeloppet satts 200 kronor lägre.

3 kap. Såsom tjänstemän äro enligt kommitténs mening att anse endast befattnings.."7/™*.. havare med regelbunden tjänstgöring av sådan omfattning, att statsanställningen kan sägas utgöra vederbörandes huvudsakliga sysselsättning. Här21 „ av följer, att till »extra tjänstemän» icke böra hänföras mer eller mindre tillfälliga befattningshavare eller befattningshavare, för vilka statstjänsten är att betrakta såsom en bisyssla. Enligt vedertaget språkbruk falla även arbetare och med dem jämförliga anställningshavare helt utanför tjänstemannabegreppet.

71 De bestämmelser, som i det framlagda reglementsförslaget meddelats beträffande extra tjänstemän, äro utarbetade för befattningshavare, vilka bestrida tjänstgöring i ungefär samma omfattning som jämförliga extra ordinarie tjänstemän. Närmast hava de föreskrifter, som gälla för aspiranter vid kommunikationsverken, fått tjäna som mönster, ehuru uttrycket »aspirant» ansetts böra utbytas mot det mera omfattande »extra tjänsteman». Något hinder att beträffande vissa extra tjänstemän eller viss grupp av dylika befattningshavare bibehålla benämningen aspiranter föreligger givetvis icke. Övriga, i förslaget ej behandlade kategorier av icke-ordinarie befattningshavare, »arvodestagare», hava alltför mångskiftande anställnings- och tjänstgöringsförhållanden för att kunna inordnas under gemensamma avlöningsbestämmelser. I lönehänseende synes för dem böra fortfarande liksom hittills gälla vad som må vara särskilt stadgat eller eljest av vederbörande myndighet bestämmes eller genom avtal överenskommes. I vederbörande verks instruktioner eller annorledes böra, där så ej redan skett, meddelas föreskrifter, huruvida dylika lönebestämmelser eller löneavtal må träffas av verksstyrelsen eller det skall ankomma på Kungl. Maj:t att därutinnan förordna. Antagande såsom tjänsteman bör, även om det blott är i extra befattning, 22 § 1 mom. markeras genom utfärdandet av antagningsbevis. Med hänsyn till de förpliktelser gentemot de extra tjänstemännen staten enligt förslaget ikläder sig i fråga om läkarvård, avlöning under sjukdom m. m., torde såsom allmänt villkor för dylik anställning böra uppställas, att verksläkaren efter vidtagen läkarundersökning funnit vederbörandes hälsotillstånd tillfredsställande. Vid denna undersökning bör helt naturligt beaktas, för vilka arbetsuppgifter personen i fråga skall användas, så att icke från anställning helt och hållet utestängas personer, vilkas kroppskonstitution visserligen företer brister men som genom begåvning och duglighet i övrigt kunna vara särskilt skickade för den gren av statstjänsten, varom fråga är. Extra-anställningen är närmast avsedd som en prövnings- och utbildningstid, 22 § 2 mom. innan befattningshavaren blir fastare knuten vid statstjänsten. Kommittén har redan förut framhållit, att det icke synes möjligt på förhand fixera, hur lång tid en dylik provtjänstgöring bör omfatta. I allmänhet torde dock vederbörande myndighet efter något års förlopp kunna konstatera, om personen i fråga är lämplig för fortsatt anställning, önskvärt vore givetvis, att en extra tjänsteman, som på ett tillfredsställande sätt dokumenterat sin lämplighet och dessutom är behövlig för tillgodoseende av ett till synes stadigvarande behov av arbetskraft, kunde utan ytterligare uppskov befordras till extra ordinarie. Hittills har emellertid den bland annat av personalindragningar vållade långsamma befordringsgången liksom ock knappheten i tillgängliga anslagsmedel ofta stått hindrande i vägen för tillgodoseende av detta önskemål. Även vid ett genomförande av kommitténs förslag med av Kungl. Maj:t fastställda stater för extra ordinarie personal måste möjligheten att vinna extra ordinarie anställning bliva avhängig av tillgången på lediga tjänster. Anställ-

72 ningstiden i extra befattning kan därför förutsättas bliva av växlande längd. Kommittén vill emellertid kraftigt understryka behovet av åtgärder med anledning av den under senare år alltmer utpräglade tendensen till utsträckning av extra-anställningen under oskäligt lång tid. Sålunda har t. ex. en länsstyrelse meddelat kommittén, att vid länsstyrelsen finnas anställda 13 extra tjänstemän, av vilka 7 tjänstgjort mer än sju år och ett par över tre år. Statsverksamheten torde i sista hand bliva lidande på ett dylikt system, som icke låter sig motiveras endast av sunda besparingssträvanden. Enligt kommitténs mening är tre år den längsta tid, som anställning i extra befattning bör omfatta, såvida icke alldeles särskilda skäl tala för undantag. Saknas efter utgången av denna tidrymd alltjämt möjlighet att befordra vederbörande till extra ordinarie, ehuru stadigvarande behov av hans arbetskraft föreligger, torde framställning böra avlåtas till Kungl. Maj:t om inrättande av en ny extra ordinarie befattning inom ifrågavarande lönegrad. Har däremot vederbörande befunnits olämplig för fortsatt anställning, bör hans avskedande icke längre uppskjutas, detta för att icke minska hans möjligheter att finna ett nytt verksamhetsfält, innan det blir för sent. De tankar, åt vilka kommittén sålunda givit uttryck, komma endast ofullständigt till synes i författningstexten. Några bestämda regler kunna nämligen knappast i ett avlöningsreglemente uppdragas rörande anställnings- och befordringsförhållandenas ordnande. I sista hand är och förblir detta en anslagsfråga. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra underlåta att i motiveringen söka lämna vissa riktlinjer för en rationell lösning av hithörande spörsmål. 23 §.

För aspiranter vid kommunikationsverken gäller för närvarande en särskild löneplan, upptagande samma antal lönegrader som löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid dessa verk. Lönegraderna omfatta var och en två löneklasser, den lägsta avsedd för aspiranter, vilka fyllt 18 men ej 21 år, och den högsta för aspiranter, som uppnått 21 års ålder. Lönebeloppen äro beräknade för tjänstgöringsdag och ligga något under begynnelseläget för en extra ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad. Kommittén har icke ansett lämpligt att för bestämmande av lön till extra tjänstemän räkna med dagavlöning. Inom allmänna civilförvaltningen förekommer denna avlöningsform endast i undantagsfall, och även vid kommunikationsverken synes anställande av aspiranter mot lön för tjänstgöringsdag, åtminstone att döma efter förhållandena sådana de vid halvårsskiftet 1930 tedde sig, mera sällan behöva förekomma. Aspiranter funnos vid nämnda tidpunkt anställda endast vid postverket och statens järnvägar, därav vid postverket 240 och vid statens järnvägar 4. För alla tjänstemannakategorier torde i stället avlöning böra utgå med för år eller månad fastställda belopp. Personer, som vederbörande myndighet finner sig böra avlöna medelst dagspenning, skulle alltså icke vidare vara att betrakta såsom tjänstemän utan såsom tillfälliga anställningshavare eller dylikt.

73 P å grund av denna sin uppfattning har kommittén ansett löneplanen för extra ordinarie tjänstemän kunna i tillämpliga delar gälla även för extra tjänstemän. Därvid skulle iakttagas, att extra tjänsteman hänföres till lönegrad närmast lägre än den för extra ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter fastställda. Rätt till löneklassuppflyttning skulle dock icke förekomma, utan lönen torde såsom regel böra utgå enligt den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen. Någon reduktion av löneförmånerna för extra tjänsteman, som ej fyllt 21 år, har kommittén icke ansett erforderlig. Tillhör däremot jämförlig extra ordinarie tjänsteman 1 lönegraden, bör tydligen enligt ovan angivna huvudregel den extra tjänstemannens lön utgå med lägre belopp, än som i löneklass a av extra-ordinarie-planen angivas. Paragrafen upptager i 2 mom. en för dylika fall avpassad löneskala. Föreskrifterna i 3—5 mom. överensstämma med vad som föreslagits i fråga om extra ordinarie tjänstemän. Enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, kan extra befattningshavare, som under minst ett år i följd tjänstgjort i ickeordinarie anställning, efter verkets beprövande erhålla tjänstfrihet med bibehållen avlöning (semester) under högst åtta dagar för år. Aspiranter vid kommunikationsverken äro däremot icke tillerkända någon semesterrätt och detta väl närmast av den anledningen, att aspiranttjänstgöringen endast undantagsvis brukar omfatta längre tid än ett år. Av vad som tidigare anförts framgår, att extra-anställningens längd icke kan på förhand beräknas, ehuru kommittén förutsätter, att den för framtiden endast i undantagsfall skall sträcka sig över tre år. Behovet av semester gör sig sålunda gällande även för de extra tjänstemännens vidkommande. Kommittén har med utgångspunkt från den för extra ordinarie tjänstemän föreslagna minimitiden, 15 dagar, ansett, att semestern för extra tjänstemän bör vara fem dagar kortare eller 10 dagar. I fråga om extra tjänstemän i högre lönegrad än den 10 :e skulle dock vederbörande myndighet kunna utsträcka semestern till 15 dagar. A t t märka är, hurusom den föreslagna semesterförmånen — i motsats till vad som ansetts böra föreskrivas för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän — icke skulle vara någon ovillkorlig rätt för de extra. Men möjlighet att bereda även dessa sistnämnda tjänstemän en skälig och efter deras göromål anpassad semestervila bör enligt kommitténs mening förefinnas. Liksom nu skulle såsom villkor för semester gälla, att vederbörande varit anställd minst ett år. Anställningen skall dessutom hava varit fortlöpande, vilket innebär, att befattningshavare, som endast hava säsongtjänstgöring — exempelvis under seglationsperiod — icke kunna göra anspråk på att erhålla semester, även om de formellt varit anställda hos verket under längre tid än ett år. I fråga om semesterns beräknande bör givetvis i tillämpliga delar gälla vad

-24 §

härom föreskrivits beträffande ordinarie tjänstemän, ehuru detta icke ansetts behöva direkt utsägas i författningstexten. 25 §.

Extra befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen äro för närvarande icke berättigade att vid tjänstledighet behålla någon del av sin avlöning, bortsett från den ersättning, som enligt gällande olycksfallsförsäkringslag utgår vid sjukdom eller skada till följd av olycksfall i tjänsten. Aspiranterna vid kommunikationsverken äro i detta hänseende bättre ställda. Till dem utgår sjukavlöning såväl vid olycksfall i tjänsten som vid vanlig sjukdom, motsvarande i förra fallet hela och i senare fallet halva lönen. Kommitténs förslag ansluter sig närmast till vad som nu gäller för aspiranter, varvid emellertid avstående av halva lönen ersatts med B-avdrag. Eftersom lönebeloppen äro desamma som i extra-ordinarie-planen, har även i fråga av avdragsbeloppen hänvisning kunnat ske till vad som föreskrivits för extra ordinarie tjänstemän. För extra tjänstemän, tillhörande 1 lönegraden, upptagas i paragrafen särskilda avdragsbelopp.

26 §.

Nyss framhölls den olikhet, som råder mellan extra befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen och aspiranter vid kommunikationsverken i fråga om ersättning vid skada till följd av olycksfall i tjänsten. För aspiranter gäller, att lönen utgår oavkortad, så länge av olycksfallet föranledd sjukdom varar, intill en tid av tolv månader, varefter frågan om sjukavlönings vidare utbetalande avgöres av verkets styrelse. Kommittén har vid utformande av sitt förslag följt samma principer, som kommit till uttryck i allmänna avlöningsreglementet, dock med den ändringen, att B-avdrag i stället för A-avdrag skulle tillämpas för tid utöver sex månader från dagen för olycksfallet, så framt ej med hänsyn till tjänstemannen åliggande försörjningsplikt eller andra särskilda omständigheter prövades skäligt medgiva, att sådant avdrag icke skulle äga rum. Den försämring, som detta förslag kan synas innebära för aspiranterna, är mera skenbar än verklig. R ä t t för myndighet att besluta om nedsäfttning i sjukavlöningen skulle visserligen inträda redan efter sex i stället för nu tolv månader, men möjlighet att medgiva lönens bibehållande under lika lång tid som förut finnes och torde med största sannolikhet utnyttjas i alla de fall, där skäl för sådant tillmötesgående äro för handen. För de extra befattningshavarnas del utgöra bestämmelserna i sin föreslagna lydelse en påtaglig och välbehövlig förbättring.

27 §.

Under sjukdom äro aspiranter vid kommunikationsverken berättigade uppbära sjukavlöning med halva lönen intill en tid av tolv månader. Extra befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen äga icke någon dylik förmån. Förut har framhållits, att extra-anställningen ofta omfattar och allt fortfarande kommer att omfatta en tid av flera år. Det kan då icke vara rim'ligt att vid inträffande sjukdomsfall beröva en extra tjänsteman hela hans avlö-

75 ning. Kommittén föreslår för sin del, att B-avdrag tillämpas under en tid av högst tolv månader. För tid därutöver skulle avlöning icke utgå. Något stadgande, motsvarande nuvarande föreskrift att rätten till sjukaviöning kan indragas, därest aspirant under tid, då han uppbär sådan avlöning uppträder berusad eller underlåter att ställa sig läkarens föreskrifter till efterrättelse, har kommittén icke funnit sig böra införa i reglementsförslaget. Den rätta platsen för dylika bestämmelser synes vara vederbörande verks arbetsordningar. Vid ledighet av annan anledning än olycksfall i tjänsten, övervåld eller sjukdom föreslår kommittén, att extra tjänsteman skall vidkännas C-avdrag, detta i huvudsaklig överensstämmelse med v,ad som nu gäller.

28 §

Enligt kommitténs mening torde de extra tjänstemännen böra beredas samma rätt till kallortstillägg, som föreslagits beträffande ordinarie och extra ordinarie personal.

29 §

Fall kunna givetvis inträffa, då en extra tjänsteman behöver tagas i anspråk för att såsom vikarie uppehålla ordinarie eller extra ordinarie befattning inom högre lönegrad. Han synes då böra utöver sin lön såsom extra tjänsteman komma i åtnjutande av vikariatsersättning, varvid för beräknande av vikariatsersättningens storlek lämpligen kunna tjäna de grunder, som för extra ordinarie tjänstemän meddelats i 18 § 1 mom. av reglementsförslaget. Däremot torde vikariatslön icke böra komma i fråga för extra tjänstemän. Huru förfaras skall, därest extra tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid förordnas att vikariera å befattning, där han har att bestrida full tjänstgöring, liksom ock då fråga är om vikariat, där full tjänstgöring icke är ålagd vikarien, torde utan vidare framgå av de föreskrifter, som för liknande fall meddelats beträffande extra ordinarie tjänstemän.

30 §

Avlöningsbestämmelserna för extra befattningshavare vid allmänna civiliörvaltningen innehålla i fråga om sådana ersättningar och förmåner, som omhandlas i 31 § av det föreslagna extra-ordinarie-reglementet, endast ett stadgande om läkarvård på verkets bekostnad vid olycksfall i tjänsten. Avlöningsbestämmelserna för aspiranter vid kommunikationsverken upptaga återigen föreskrifter förutom angående läkarvård m. m. även beträffande ersättning för tjänsteresa, resetraktamente, milpenningar, tjänstgöringstraktamente, provision å inkomst av bogsering, felräkningspenningar, övertidsersättning samt ackordsarbete. I nu omhandlade hänseenden gälla huvudsakligen samma bestämmelser för aspiranter som för extra ordinarie tjänstemän. Kommittén anser behov föreligga av reglerande föreskrifter såväl i ovan angivna som i vissa andra hänseenden. I fråga om ersättning för tjänsteresa, felräkningspenningar, ersättning efter ackord eller beting, sjukvård, tjänstebostad, bränsle eller belysning samt tjänstedräkt bör sålunda enligt kommitténs mening för extra tjänstemän gälla vad härom föreslagits i allmänna avlönings-

31 §.

6—311437

76 reglementet och dess tilläggsbestämmelser. Även beträffande övertidsersättning samt tjänstgöringstraktamente synas allmänna avlöningsreglementets bestämmelser kunna göras tillämpliga å extra tjänstemän. Av skäl, som i samband med behandlingen av 19 § i förslaget förut angivits, skulle myndigheternas rätt att besluta om minskning eller nedsättning av vissa förmåner under de för ordinarie tjänstemän bestämda vara inskränkt till sistnämnda två ersättningsformer. Föreskrift angående provision å inkomst av bogsering har intagits i tilläggsbestämmelserna till extra-ordinarie-reglementet (jfr sid. 89). 32 §.

Begravningshjälp skulle enligt förslaget tillfalla även avliden extra tjänstemans efterlevande. Vid allmänna civilförvaltningen utgår för närvarande begravningshjälp endast om extra befattningshavare avlidit till följd av olycksfall i tjänsten. I fråga om aspiranter vid kommunikationsverken gälla i detta som i de flesta andra hänseenden förmånligare bestämmelser, i det att begravningshjälp utbetalas oavsett dödsorsaken. Kommittén finner så rimligtvis böra vara fallet även beträffande de i förslaget avsedda extra tjänstemännen. Vidkommande begravningshjälpens storlek synes ersättningsbeloppet lämpligen kunna bestämmas till en tiondel av den oavkortade lönen för ett år vid tiden för dödsfallet, dock lägst 200 och högst 400 kronor.

2. Tilläggsbestämmelserna till extra-ordinarie-reglementet. För att ett gemensamt avlöningsreglemente skall kunna med önskvärd smidighet och anpassning tillämpas över hela civilförvaltningen, krävas uppenbarligen, i likhet med vad som föreslagits beträffande avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän, särskilda tilläggsbestämmelser, i vilka intagas de specialföreskrifter, som äro betingade av de särskilda tjänstgörings- och anställningsförhållandena vid vissa verk och myndigheter. Dylika specialföreskrifter återfinnas för närvarande dels i de för olika förvaltningsområden utfärdade kungörelserna med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare, dels i särskilda kungl. brev till vederbörande verk. Kommittén har sökt att i de föreslagna tilläggsbestämmelserna till extraordinarie-reglementet sammanfatta sådana för kommittén kända stadganden av nu nämnd art, vilka synts böra föranleda avvikelser från eller tillägg till reglementets generella bestämmelser. Förslaget gör emellertid icke anspråk på att vara uttömmande. Om vägande skäl för ytterligare särföreskrifter anses föreligga, lärer det emellertid få ankomma på vederbörande myndighet att hos Kungl. Maj:t göra framställning om erforderlig komplettering. Dock anser kommittén det vara ur såväl statens som personalens synpunkt angeläget, att icke de allmänna bestämmelserna sättas ur kraft endast därför att de tilläventyrs strida mot någon vid vissa verk inaugurerad praxis, vare sig den-

77 samma syftar till nedbringande av personalkostnaderna genom tillämpande av mindre förmånliga anställnings- och avlöningsvillkor än de för normala fall bestämda eller den avser att bereda verkets egen personal särskilda fördelar utöver dem, som i allmänhet ansetts böra tillerkännas jämförliga befattningshavare. Icke heller bör hänsyn enbart till tradition få stå hindrande i vägen för en välbehövlig allmän reglering av de icke-ordinarie tjänstemännens avlöningsförhållanden. Utan tillräckliga sakskäl bör sålunda enligt kommitténs mening avvikelse från huvudreglerna icke medgivas.

Nedre justitierevisionen. För vissa icke-ordinarie befattningshavare vid nedre justitierevisionen gälla särskilda genom kungl. brev den 26 juni 1925 meddelade bestämmelser, vilka emellertid förete viktigare avvikelser från de allmänna avlöningsföreskrifterna endast i fråga om sådana tillförordnade och extra revisionssekreterare, vilka icke äro innehavare av ordinarie hovrättsrådsämbete. Om dessa föreskrives, att de äga åtnjuta avlöning enligt 30 lönegraden i löneplanen för ordinarie tjänstemän, varjämte för dem i övrigt skola gälla de stadganden, som meddelats för ordinarie tjänstemän i samma lönegrad. Detta innebär, att icke-ordinarie innehavare av revisionssekreterarämbete är tillförsäkrad samma avlöningsförmåner som ordinarie. Vanligen brukar i liknande fall lönen till den förordnade utgå enligt löneklass närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest han varit ordinarie innehavare av tjänsten i fråga (»extra-statsreglerna»). Löneskillnaden anses då ungefär motsvara, vad som belöper å avgift för den ordinarie befattningshavarens egen pensionering. Kommittén känner icke anledningen till att avsteg från denna princip ansetts böra ske beträffande icke-ordinarie revisionssekreterare. Icke heller är kommittén beredd att föreslå någon ändring i vad som nu gäller. Nära till hands ligger eljest att tänka sig en tillämpning av bestämmelserna om vikariatslön i 21 § 2 mom. allmänna avlöningsreglementet. Vad återigen angår tillförordnad eller »extra» revisionssekreterare, som är ordinarie hovrättsråd och följaktligen bestrider tjänst i samma lönegrad, som han i sin ordinarie befattning tillhör, bör förordnandet givetvis icke föranleda någon rubbning i hans löneklassplacering eller lönetursrätt. Kommitténs formulering av tilläggsbestämmelserna avser att tydligare än hittills giva uttryck häråt. Beträffande benämningen »extra revisionssekreterare» har nedre justitierevisionens ordförande i skrivelse till kommittén upplyst, att densamma hämtats från ämbetsverkets instruktion, sådan den i denna del varit lydande från och med det instruktionen av den 15 december 1911 (nr 140) trädde i kraft, och att i verkligheten icke någon artskillnad föreligger mellan den extra revisionssekreterarens och den tillförordnade revisionssekreterarens ställning inom ämbetsverket. Det måste, heter det i skrivelsen, anses fullkomligt orimligt att hänföra de extra revisionssekreterarna till extra tjänstemän enligt tredje kapit-

78 let i det föreliggande förslaget. — Något sådant har helt naturligt heller icke varit kommitténs mening. Här föreligger emellertid ett exempel på betydelsen av en enhetlig nomenklatur för olika slag av icke-ordinarie befattningar, så att redan från början varje tveksamhet rörande vederbörandes ställning i lönehänseende är undanröjd. Kommittén anser, att benämningen »extra revisionssekreterare» bör utbytas mot »tillförordnad revisionssekreterare». Epitetet »extra» framför den ordinarie titulaturen bör hädanefter komma till användning endast beträffande icke-ordinarie befattningshavare, vilka i löneteknisk bemärkelse äro att hänföra till de extra tjänstemännens kategori. För amanuenserna vid nedre justitierevisionen har Kungl. Maj:t bestämt tjänstgöringstiden till 2V2 timmar varje söckendag, alltså mindre än hälften av den för ordinarie tjänstemän i allmänhet fastställda arbetstiden. Någon ändring vare sig i fråga om nämnda tjänstgöringstid eller beträffande dessa amanuensers ställning såsom extra ordinarie tjänstemän bör enligt ordförandens i nedre revisionen mening ej lämpligen ske. Kommittén vill härtill endast erinra, att Kungl. Maj:t i fortsättningen liksom hittills givetvis har fria händer att besluta om avvikelser från avlöningsreglementets bestämmelser, där dylika finnas vara av behovet påkallade.

Rikets hovrätter. Genom kungl. brev den 26 juni 1925 till de olika hovrätterna i riket hava särskilda bestämmelser meddelats rörande avlöning till vissa icke-ordinarie befattningshavare vid hovrätt, nämligen adjungerade ledamöter, tillförordnade fiskaler, fiskalsaspiranter, biträdande fiskaler och amanuenser. Vid granskning av kommitténs preliminära förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän erinrade två av hovrätterna, att förut omförmälda befattningshavares ställning alltjämt torde böra i huvudsak regleras genom särskilda bestämmelser av Kungl. Maj:t. Kommittén delar icke denna uppfattning utan anser en tilläggsbestämmelse till extra-ordinarie-reglementet vara till fyllest. Såvitt kommittén kunnat finna, påkalla nämligen icke tjänstgöringsförhållandena vid hovrätterna större avvikelser från de avlöningsföreskrifter, som av kommittén föreslås tillämpade inom övrig civilförvaltning. En omläggning av nuvarande lönesystem synes kunna bliva till gagn såväl för vederbörande ämbetsverk som för den ickeordinarie personal det här gäller, vilket kommittén vill söka närmare belysa genom en jämförelse mellan de för hovrätterna utfärdade särbestämmelserna och de stadganden, som av kommittén föreslås. Jämlikt nyssnämnda kungl. brev äger hovrätt att till adjungerad ledamot utbetala avlöning enligt 26 löneklassen av löneplanen i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen. Efter viss tid — vanligen IV2 år — kan uppflyttning sedermera äga rum till 28 löneklassen. I övrigt skola för adjungerad ledamot i tillämpliga delar lända till efterrättelse de för motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet med därtill hörande till-

79 lämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser meddelade stadganden. Rörande de adjungerade ledamöterna och deras ställning anför Svea hovrätt i sitt yttrande över kommitténs förslag till allmänt avlöningsreglemente bland annat följande : »I § 7 av förslaget har kommittén, som funnit nu gällande rättighet för tjänsteman att vid befordran till tjänst inom högre lönegrad och sedermera vid uppflyttning i högre löneklass i viss omfattning tillgodoräkna sig föregående tjänstetid böra begränsas, upptagit vissa bestämmelser i sådan riktning. Kommittén har därvid i mom. 2, vilket moment väl närmast skulle kunna tänkas komma i fråga för tillämpning å hovrättens domarpersonal, föreslagit, att endast sådan förordnandetid, under vilken så kallad vikariatslön uppburits, skulle få tillgodoräknas; och har kommittén i 21 § av förslaget angivit villkoren för åtnjutande av dylik lön. Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna har kommittén anfört, bland annat, att det icke kunde anses motiverat att för bestämmande av en tjänstemans löneställning efter ordinarieblivandet summera ihop alla de förordnanden, han under rekryt- och utbildningsåren kunde hava bestritt. Annorlunda låge emellertid^ enligt kommitténs mening saken till, då tjänstemannen hade att längre tid på förordnande uppehålla en vakantsatt befattning eller en tjänst, vars innehavare vore tjänstledig eller bestrede annat vikariat. Det kunde nämligen förutsättas, att den, som erhölle ett dylikt längre förordnande, hade de egentliga utbildningsåren bakom sig och stode i tur till erhållande av ordinarie befattning eller till att befordras från lägre till högre sådan tjänst. I anslutning till vad kommittén sålunda anfört vill hovrätten framhålla, att av hovrätternas ordinarie ledamöter en stor del äro av stadigvarande uppdrag helt förhindrade att utöva sina befattningar, vilka i stället år efter år uppehållas av vikarier (s. k. adjungerade ledamöter), varförutom i denna hovrätt sedan ett tiotal år tillbaka är inrättad en extra division, vilken ej torde kunna avskaffas, och vars tillvaro medför tillsättande av ytterligare ett antal adjungerade ledamöter med en under åratal fortgående domartjänstgöring. Av nämnda adjungerade ledamöter äro några förordnade på viss, längre eller kortare tid. Ändra åter hava genom förordnande av Kungl. Maj:t vunnit ställningen av assessorer, en ställning som medför företrädesrätt till ledamotstjänstgöring i vederbörande hovrätt och tillförsäkran att ej annorledes än på grund av visad oskicklighet, vårdslöshet eller försummelse eller långvarig sjukdom kunna skiljas från ledamotstjänstgöringen. Från kommitténs nyss antydda, tvivelsutan riktiga utgångspunkt finner hovrätten det uppenbart, att vissa av dessa adjungerade ledamöter, nämligen assessorerna, böra betraktas såsom innehavare av 'vikariatslön'. Om dessa kan nämligen med allt fog sägas, att de hava genomgått de egentliga utbildningsåren, och efter därvid genomgången sträng prövning kunna de i viss mån anses stå i tur till sökande av hovrättsrådsbefattning.» Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att de adjungerade ledamöterna äro befattningshavare, vilka på förordnande uppehålla hovrättsrådsämbete eller bestrida häremot svarande göromål. En fastare ställning intaga bland dem de ledamöter, vilka erhållit Kungl. Maj :ts förordnande att vara assessorer. Kommittén finner även, i likhet med hovrätten, att assessorerna äro att jämställa med sådana för längre tid förordnade vikarier, vilka enligt 21 § 2 mom. allmänna avlöningsreglementet skulle komma i åtnjutande av den särskilda ersättning, som av kommittén benämnts vikariatslön.

80 I annat sammanhang har erinrats, att den nuvarande löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen endast upptager 20 lönegrader. Av denna anledning ha vissa svårigheter uppstått, då det gällt att fastställa lönevillkor för icke-ordinarie tjänstemän, vilkas lön ansetts böra utgå enligt lönegrad, som faller utanför extra-ordinarie-planens ram. I allmänhet har därvid Kungl. Maj:t bestämt, att lönen skall utgå enligt den för ordinarie tjänstemän gällande löneplanen, varvid även övriga för ordinarie tjänstemän i motsvarande löneställning meddelade föreskrifter förklarats skola »i tillämpliga delar» lända till efterrättelse. Olägenheterna av en dylik anordning ligga i öppen dag. Den tillskapar nämligen en särskild kategori ickeordinarie befattningshavare, vilkas lönerättsliga ställning är svävande och oklar. Häremot kan måhända invändas, att i huvudsak samma principer ligga till grund för bestämmandet av de avlöningsförmåner, som tillkomma tjänstemän å extra stat. Emellertid är att märka den väsentliga skillnaden mellan extra-statstjänsterna och här ifrågavarande icke-ordinarie tjänster, att de förstnämnda enligt riksdagens beslut motsvara uti avlöningsreglementet avsedda ordinarie tjänster, ehuru särskilda förhållanden föranlett, att de icke uppförts å ordinarie stat. De från ordinarie anslag avlönade adjungerade ledamöterna i hovrätt torde däremot närmast vara att jämställa med extra ordinarie tjänstemän. Såsom sådana hava de även redovisats i de uppgifter rörande icke-ordinarie personal, som från hovrätterna tillställts kommittén. Vid ett bifall till kommitténs förslag om den extra ordinarie löneplanens utbyggande till att omfatta 30 lönegrader bortfaller hittillsvarande svårighet att inplacera de adjungerade ledamöterna i vederbörlig lönegrad i nämnda löneplan. Med utgångspunkt från de adjungerade ledamöternas nuvarande löneställning föreslår kommittén, att de hänföras till 28 lönegraden, varigenom begynnelselönen skulle komma att liksom nu utgå enligt 26 löneklassen. Uppflyttning i högre löneklass skulle sedermera äga rum enligt de vanliga reglerna, d. v. s. med tre-årsintervaller. Erhåller adjungerad ledamot Kungl. Maj :ts förordnande att vara assessor, bör han däremot, i anslutning till vad som tidigare framhållits, komma i åtnjutande av vikariatslön enligt löneklass närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest han varit ordinarie innehavare av det hovrättsrådsämbete han på förordnande uppehåller. I fråga om tillförordnade fiskaler stadgas i förut nämnda kungl. brev den 26 juni 1925, att de äga åtnjuta avlöning enligt 21 löneklassen i den ordinarie löneplanen, varjämte i övrigt skall å dem äga tillämpning de för motsvarande ordinarie tjänstemän meddelade bestämmelserna i avlöningsreglementet med därtill hörande tillämpnings- och tilläggsbestämmelser. Fiskalsaspiranter, biträdande fiskaler och amanuenser hänföras till kategorien extra befattningshavare, de förstnämnda med en årslön av 2 676 kronor och de båda sistnämnda grupperna med en årslön i allmänhet uppgående till 3 200 kronor. Dessutom innehåller det kungl. brevet bestämmelser, hur ersättningen skall beräknas, därest »extra ordinarie» notarie, som icke är fiskalsaspirant, förordnas att bestrida ordinarie notarietjänst. Vad först angår de tillförordnade fiskalerna, finner kommittén av skäl, som

81 förut i samband med behandlingen av de adjungerade ledamöternas avlöningsförhållanden anförts, nuvarande bestämmelser kunna med fördel ersättas av det föreslagna extra-ordinarie-reglementets stadganden. De befattningshavare, som bestrida förordnande såsom t. f. fiskaler, böra fördenskull antagas såsom extra ordinarie tjänstemän med placering i lämplig lönegrad. Bestämmes lönen att utgå enligt lägre lönegrad än den för ordinarie fiskalstjänst fastställda (22 lönegraden), skulle här avsedd extra ordinarie tjänsteman •— förslagsvis benämnd extra ordinarie fiskal — äga att under vikariat å ordinarie fiskalstjänst uppbära vikariatsersättning enligt 21 § 1 mom. allmänna avlöningsreglementet eller, för den händelse förordnandet är långvarigt, vikariatslön enligt 2 mom. av samma paragraf. Upphör förordnandet såsom fiskal, till exempel på grund av den ordinarie tjänstinnehavarens återinträde i sin befattning, skulle vikarien icke som nu behöva löpa risken att falla tillbaka på den lågt avlönade extra befattningen som fiskalsaspirant eller måhända att stå helt utan anställning, utan han vore alltjämt extra ordinarie tjänsteman med de förmåner, som äro tillförsäkrade dylik befattningshavare. Detta står även i god överensstämmelse med extra-ordinarie-reglementets huvudsyfte, som är att bereda den egentliga rekryteringspersonalen bland de icke-ordinarie befattningshavarna tryggade anställnings- och avlöningsförhållanden. Vidkommande därefter fiskalsaspiranter, biträdande fiskaler och amanuenser lära de föreslagna avlöningsbestämmelserna för extra tjänstemän kunna utan vidare tillämpas å dem, i den mån icke deras anställning vunnit sådan fasthet och stadga, att de prövas böra förordnas till extra ordinarie tjänstemän. Att Kungl. Maj:t liksom hittills fastställer avlöningens storlek för hovrätternas olika grupper av icke-ordinarie personal innebär icke någonting mot det föreslagna avlöningsreglementets allmänna principer stridande. Slutligen vill kommittén något dröja vid en kvarleva från den tid, då tämligen allmänt gällde, att var och en, som innehade den formella kompetensen, d. v. s. avlagt föreskriven examen, kunde låta skriva in sig som »extra ordinarie tjänsteman» i ett eller flera ämbetsverk. Inskrivningen varken förpliktade till tjänstgöring eller berättigade till någon lön, men vederbörande figurerade i personalförteckningen såsom tjänsteman vid verket i fråga. E t t uttryck för denna föråldrade och olämpliga sedvänja är den vid hovrätterna alltjämt praktiserade inskrivningen av »extra ordinarie hovrättsnotarier». Enligt kommitténs mening måste densamma dock anses så mycket mindre på sin plats nu, som termen »extra ordinarie» erhållit ett helt annat begreppsinnehåll än förut. Icke heller synes det lämpligt, att personer, som kanske tjänstgjort i hovrätt blott helt kort tid — om ens någonsin — skola kunna för återstoden av sitt liv begagna den vilseledande titeln »e. o. hovrättsnotarie». Kommittén anser för sin del, att nämnda titel endast bör förekomma i samband med en däremot svarande befattning i hovrätt. Utrikesförvaltningen. I statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden den 29 juli 1927 hava meddelats åtskilliga bestämmelser angående attachéernas löneförmåner

82 m. m. Vissa av dessa föreskrifter hava synts kommittén vara av beskaffenhet att med i huvudsak oförändrat innehåll böra intagas bland tilläggsbestämmelserna till det föreslagna extra-ordinarie-reglementet. Sålunda stadgas i det nämnda statsrådsprotokollet, att ministern för utrikes ärendena må, där han i särskilda fall så prövar lämpligt, ej mindre bevilja vid beskickning eller konsulat tjänstgörande attaché, som uppbär lön efter 12 :e eller högre lönegrad enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, ledighet med bibehållna löneförmåner under så lång tid utöver semestern, att den sammanlagda semesterledigheten kommer att uppgå till högst 30 dagar under ett år, än även, därest sådan attaché, tjänstgörande utom Europa eller å avlägset belägen ort inom Europa, ansetts böra beviljas semester för besök i hemlandet, medgiva honom ledighet på samma villkor, som för semester äro stadgade, jämväl under den tid, som åtgår för resa till och från hemlandet, eller del därav. Av samma protokoll framgår vidare, att de attachéer, som kunna komma i fråga till en på dylikt sätt förlängd semester, för närvarande äro hänförda till lönegraderna 12, 15 eller 18. Extra ordinarie tjänstemän i dessa lönegrader skulle enligt kommitténs förslag vara berättigade till semester under 20 dagar före fyllda 40 år och därefter under 30 dagar. Någon annan ändring i sak innebär därför icke tilläggsbestämmelsen i dess föreslagna lydelse, än att attaché, som tilläventyrs skulle kvarstå i sådan befattning, sedan han uppnått 40 års ålder, också skulle kunna erhålla viss förlängning av sin semester. Detta synes stå i god överensstämmelse med de allmänna principerna för semesters utmätande. I tilläggsbestämmelserna har det även synts kommittén böra antydas, att vissa utomlands tjänstgörande attachéer äro berättigade att utöver sin lön uppbära särskilda ortstillägg med i avlöningsstaten närmare angivna belopp. Tullverket. Föreslagen tilläggsbestämmelse till 17 § överensstämmer med vad som nu gäller. De allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, de tekniska läroverken, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte, dövstumskolorna, skeppsgosseskolorna samt navigationsskolorna. I kommitténs den 21 juli 1930 avgivna betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet finnes infört ett utkast till sådana specialföreskrifter, som synts kommittén erforderliga för den ickeordinarie lärarpersonalens vidkommande. De enligt utkastet skisserade tillläggsbestämmelserna hava nu undergått vederbörlig revision, varvid de i åtskilliga avseenden beskurits eller ändrats liksom även vissa kompletteringar företagits, allteftersom den slutliga utformningen av förslaget till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän påkallat justeringar. Nedan lämnade motivering till de föreslagna tilläggsbestämmelserna för under-

83 visningsväsendet inskränker sig huvudsakligen till sådana detaljer, som icke tidigare varit föremål för behandling i kommitténs nyssnämnda betänkande, eller ock till ändringar, som företagits vid slutredigeringen. Anställnings- och avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen 3 0ch 21 §§. inom undervisningsväsendet förete i olika avseenden betydande avvikelser från vad i motsvarande fall gäller inom övrig civilförvaltning och speciellt vid de nyreglerade verken. I den mån avvikelserna äro direkt betingade av tjänstgöringens beskaffenhet, såsom till exempel i fråga om timlärarna, böra vid det gemensamma lönesystemets utsträckande till skolans område avlöningsbestämmelserna uppenbarligen anpassas härefter. Där återigen nuvarande praxis bottnar i föråldrade och vid nyreglerade verk övergivna löneprinciper, som försätta de icke-ordinarie lärarna i en sämre ställning än övrig icke-ordinarie personal, tvekar kommittén ej att föreslå en genomgripande omläggning. Det har sålunda synts kommittén angeläget att tillförsäkra huvudgrupperna av icke-ordinarie befattningshavare inom undervisningsväsendet mera betryggande anställningsförhållanden och möjlighet att under den numera allt längre tid, som förflyter, innan befordran till ordinarie tjänst kan äga rum, åtnjuta samma avlöningsförmåner, som ansetts böra komma övriga här avsedda grupper av icke-ordinarie befattningshavare till del. Den icke-ordinarie lärarpersonalen har fördelats på tre olika kategorier: extra ordinarie lärare, extra lärare och timlärare. Av dessa faller den förstnämnda kategorien in under begreppet extra ordinarie tjänstemän, medan extra lärare och timlärare äro att i löneteknisk bemärkelse hänföra till gruppen extra tjänstemän. I fråga om villkoren för att kunna antagas till extra ordinarie lärare föreslog kommittén i sitt preliminära utkast, att vederbörande skulle hava tjänstgjort såsom extra lärare under minst två år och dessutom uppfylla de kompetenskrav, som funnes fastställda för motsvarande ordinarie befattning. Emellertid har kommitténs uppmärksamhet blivit fäst därå, att kravet på två års föregående tjänstgöring i vissa fall kan innebära strängare fordringar för vinnande av extra ordinarie än ordinarie anställning. En docent exempelvis skulle kunna direkt befordras till ordinarie lärartjänst vid allmänt läroverk men icke kunna anställas såsom extra ordinarie utan att först tjänstgöra såsom extra lärare två år. Likaså skulle en folkskollärare kunna omedelbart efter avlagd examen vinna ordinarie anställning som övningsskollärare vid folkskoleseminarium men däremot icke kunna antagas såsom extra ordinarie sådan lärare. Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig böra vidtaga sådan ändring i sitt tidigare förslag, att villkoret rörande föregående anställning såsom extra lärare slopats. Behörig att antagas till extra ordinarie ämneslärare vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium är med tillämpning av huvudregeln att anse den, som innehar adjunktskompetens. För ifrågavarande lärare synes benämningen »extra ordinarie adjunkt» vara den lämpliga, varigenom även i titulaturen göres åtskillnad mellan extra ordinarie ämneslärare

84 och extra ordinarie ämneslärarinnor, för vilka senare gälla lägre kompetensfordringar. På sätt kommittén i sitt betänkande angående lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet närmare framhållit, torde examensbehörighet böra krävas även för anställning såsom extra lärare. Att märka är, hurusom kommittén förutsatt, att skolöverstyrelsen utfärdar de för behörighetens fastställande i olika fall erforderliga detaljföreskrifterna. Stadganden av denna art hava nämligen icke sin plats i avlöningsreglementet eller dess tilläggsbestämmelser. Timlärare skulle vara dels sådan lärare, som icke äger den föreskrivna examensbehörigheten — antingen han sedan anställes för full eller partiell tjänstgöring — dels sådan lärare, som äger föreskriven behörighet men anställes för partiell tjänstgöring, i senare fallet dock med undantag beträffande övningslärare, vilka skulle kunna inneha extra ordinarie eller extra anställning med tjänstgöringen inskränkt intill 10 veckotimmar. Det förhållandet, att det stundom visat sig förbundet med svårigheter att till exempel vid ordinarie lärares tjänstledighet anskaffa fullt examensbehörig vikarie, har synts skolöverstyrelsen kräva möjlighet att medgiva extra lärares ställning även åt icke examensbehörig lärare, då anställandet avser full tjänstgöring. Skolöverstyrelsen befarar, att omnämnda svårigheter skulle ökas, därest endast timlärares ställning kunde beredas här avsedd vikarie. Kommittén delar icke denna farhåga. De avlöningsbelopp, som föreslås för timlärare, äro nämligen så avpassade, att de i överkant motsvara extra lärares lön för jämförliga arbetsuppgifter. Den icke-ordinarie lärarpersonalens fördelning å läroanstalter och ämnesgrenar är en fråga, som kommittén helt naturligt icke ansett sig böra gå närmare in på. Icke heller innefattar kommitténs förslag detaljerade föreskrifter angående formerna för antagning av icke-ordinarie lärare, till exempel huruvida antagningen bör avse anställning vid viss läroanstalt eller vid en grupp läroanstalter såsom enhet betraktad. Dylika med skolorganisationen intimt sammanhängande spörsmål falla helt utanför avlöningsreglementets ram, och det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att meddela de närmare föreskrifter, som härutinnan kunna befinnas erforderliga och lämpliga. 7 § 2 mom.

Hittills hava grunderna för avlöning till de flesta kategorier icke-ordinarie lärare bestämts av riksdagen. Beträffande flertalet icke-ordinarie befattningshavare vid civilförvaltningen i övrigt har däremot Kungl. Maj:t eller vederbörande verkstyrelse fastställt avlöningsvillkoren. Någon anledning att vid lärarpersonalens inordnande i det gemensamma lönesystemet bibehålla denna olikhet förefinnes enligt kommitténs mening icke. Riksdagen synes fördenskull böra på Kungl. Maj:t överlåta att närmare reglera även de icke-ordinarie lärarnas löneförhållanden. Däremot har det synts kommittén angeläget, att den stabilitet, som varit utmärkande för den nuvarande ordningen, erhåller sm motsvarighet även efter övergången till det nya systemet. Med hänsyn härtill har för de extra ordinarie lärarnas vidkommande intagits en tilläggsbestämmelse till 7 § 2 mom. avlöningsreglementet, som bestämt fixerar, till vilka lönegrader

85 de äro att hänföra. Denna åtgärd har även ur en annan synpunkt fallit sig naturlig för kommittén, enär i dess uppdrag ingått att framlägga förslag till fullständig lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. I jämförelse med det tidigare framlagda förslaget utvisar här ifrågavarande tilläggsbestämmelse — frånsett olikheterna i den formella uppställningen — även några smärre ändringar av reell innebörd. Extra ordinarie adjunkter vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna hava sålunda placerats en lönegrad högre än i utkastet men däremot undantagits från tidigare föreslagen rätt att få adjunktskompetensen tillgodoräknad för uppflyttning i högre löneklass. Eftersom en av förutsättningarna för anställning i extra ordinarie ämneslärarbefattning vid någon av nyssnämnda läroanstalter skulle vara just att vederbörande förvärvat behörighet till adjunktstjänst, har det synts kommittén naturligast att låta detta förhållande komma till uttryck direkt i lönegradsplaceringen. Vad återigen angår befattning såsom ämneslärarinna eller sådan extra ordinarie ämneslärartjänst, för vilken adjunktsbehörighet icke är obligatoriskt anställningsvillkor, torde själva lönegradsplaceringen böra anpassas efter de lägre kompetensfordringarna, under det att den högre kompetensen, där sådan förvärvats, premieras med tillhjälp av tillgodoräkningsbestämmelserna. Kommittén har också i tilläggsbestämmelse till 9 § 2 mom. avlöningsreglementet föreslagit, att extra ordinarie ämneslärarinna med adjunktskompetens vid allmänt läroverk eller högre lärarinneseminariet ävensom extra ordinarie ämneslärare med dylik kompetens vid skeppsgosseskola skola för placering i löneklass tillgodoräknas tre tjänstår. De för extra ordinarie och extra övningslärare angivna lönebeloppen äro beräknade för tjänstgöring av 30 veckotimmar. I tilläggsbestämmelserna till allmänna avlöningsreglementet stadgas, hur lönen till ordinarie övningslärare skall beräknas, om tjänstgöringen överstiger eller understiger detta timantal. Dessa föreskrifter böra oförändrade äga tillämpning jämväl å extra ordinarie och extra lärare av här ifrågavarande slag.

7 § 4 mom. och 23 § 4 mom.

Med avseende å sneddningsregelns tillämplighet torde full reciprocitet böra 9 § 1 mom . råda mellan de olika grenar av undervisningsväsendet, för vilka fastställts löneplaner, som i tillämpliga delar äro sinsemellan överensstämmande. Se vad ovan anförts under 7 § 2 mom.

9 § 2 mom.

Extra ordinarie lärare skulle i likhet med de ordinarie vara berättigade att 10 och 24 i stället för semester åtnjuta ferier med bibehållen avlöning. Dylik förmån är däremot icke avsedd att tillkomma de kategorier av icke-ordinarie lärare, vilkas avlöning är beräknad för läsår och icke för kalenderår. Med avstängning från tjänstgöring på grund av smittofara är uppenbarligen 13 § 2 mom. att likställa det fall, att undervisningen blivit till följd av smittsam sjukdom oc*n 2 6 § inställd och lärare av sådan anledning hindrats tjänstgöra. Se härom vidare

86 kommitténs betänkande angående lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet sid. 145. 18 och 30 §§.

Vikariatsförhållandena inom undervisningsväsendet skilja sig i åtskilliga avseenden från de inom civilförvaltningen i övrigt gemenligen rådande. Vid inträffande förfall för en lärare finnes i allmänhet icke någon vikarie omedelbart tillgänglig, som med frånträdande av egna arbetsuppgifter kan övertaga den lediga sysslan. Arbetsuppgifternas starka specialisering inom skolan medgiver icke heller vilka omflyttningar som helst. En lärare, vars undervisning faller inom matematikens och fysikens område, kan uppenbarligen icke utan vidare förutsättas vara i stånd att vikariera för en lärare i tyska och engelska o. s. v. Är den uppkomna ledigheten oförutsedd, måste i regel någon eller några lärare inom skolan, som besitta den därför erforderliga kompetensen, åtaga sig att jämte egen tjänst bestrida undervisning å den lediga befattningen, tills särskild vikarie hinner anskaffas — vanligen en extra lärare eller timlärare, som då erhåller avlöning enligt de för ifrågavarande lärarkategorier i allmänhet gällande bestämmelserna. För dubbeltjänstgöring av förut nämnt slag är det uppenbarligen icke tillräckligt med ersättning enligt tabellen i 18 §. Efter närmare övervägande har kommittén därför funnit lämpligast vara, att ersättningen beräknas efter de för timlärare föreslagna grunderna. Även där den förordnade är ordinarie lärare, synes ersättningen kunna med fördel bestämmas på enahanda sätt.

19 och 31 §§.

Avlöningsreglementets bestämmelser angående övertidsersättning hava ej synts kommittén böra äga tillämpning på befattningshavare vid undervisningsväsendet.

23 §.

Liksom det tidigare framlagda förslagets detaljerade bestämmelser angående extra ordinarie lärares lönegradsplacering ersatts med ett generellt stadgande, hava motsvarande föreskrifter rörande extra lärare sammandragits till två särbestämmelser, den ena avseende extra ämneslärare vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna, den andra extra lärare i övningsämne samt extra övningsskollärare. Förslaget att placera de förstnämnda lärarna en lönegrad lägre än den, till vilken de enligt huvudregeln eljest skolat hänföras, sammanhänger med den skillnad i avseende å kompetensfordringar, som i de angivna fallen råder mellan extra ordinarie och extra ämneslärartjänst. I fråga om extra ämneslärare vid högre lärarinneseminariet har kommittén dessutom ansett, att dessa böra åtnjuta samma avlöningsförmåner som dylika lärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, med vilka de i övrigt äro jämställda. Extra lärare i övningsämne samt övningsskollärare hava däremot synts böra beredas en något högre löneställning, än de med tillämpning av 23 § 2 mom. avlöningsreglementet skulle varit berättigade till; detta för att åvägabringa närmare anpassning efter nu rådande avlöningsförhållanden för ifrågavarande lärarkategorier, övriga, i tilläggsbestämmelserna ej särskilt nämnda extra lärare skulle följa avlöningsreglementets allmänna regel,

87 d. v. s. åtnjuta lön enligt lönegrad närmast lägre än den för motsvarande extra ordinarie lärare bestämda. Ehuru löneklassuppflyttning i allmänhet icke skulle vara medgiven för extra tjänstemän, vilka sålunda, oavsett antalet tjänstår, tänkts placerade i lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, har dock kommittén ansett en viss differentiering i lönehänseende fortfarande liksom hittills böra förefinnas mellan adjunktskompetenta och icke-adjunktskompetenta extra ämneslärare vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna och skeppsgosseskolorna. Denna differentiering har synts lämpligast kunna åvägabringas genom att låta de adjunktskompetenta extra lärarna åtnjuta avlöning enligt löneklass närmast högre än den för befattningen eljest fastställda. Medan en extra ordinarie lärares löneförmåner äro beräknade för kalenderår, skulle lön till extra lärare utgå för läsår i förhållande till den tid, som tjänstgöringen vid läroanstalten omfattat. Detta innebär, att de i löneplanen angivna månadslönerna icke äro tillämpliga å extra lärare; för dessa användes vid avlöningens uträknande den för vederbörande löneklass fastställda årslönen, vilken oavkortad utgår för helt läsår, som enligt kommitténs förslag skulle omfatta 276 dagar. Månadslönen för en extra lärare blir sålunda, om antalet 30 dagar i månaden är 30, xy^ X årslönen. Åtnjuter extra lärare tjänstledighet från sin befattning, bör i fråga om tjänstledighetsavdragen iakttagas, att Cavdraget skall utgöra för dag icke 1/30 av månadslönen utan 1/276 av årslönen. För att icke behöva göra löneuträkningarna alltför invecklade torde däremot vid fall av tjänstledighet mot B-avdrag de i avdragstabellen angivna beloppen oförändrade kunna tillämpas. Avdraget bör därvid lämpligen verkställas från den på ovan angivet sätt uträknade månadslönen. De i kommitténs förut omförmälda betänkande angående lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet föreslagna lönerna för timlärare hava sammanförts i en gemensam tabell. Tabellen är dock icke uttömmande för samtliga grupper lärare av denna kategori. Kommittén förutsätter nämligen, att Kungl. Maj:t bör kunna, obunden av i avlöningsreglementet fixerade belopp, såsom hittills bestämma angående löneförmåner åt till exempel timlärare i olika specialämnen vid högre lärarinneseminariet, lärare i slöjd vid skeppsgosseskola, vissa befattningshavare vid dövstumundervisningen m. fl. Enligt punkt 4 av de för undervisningsväsendet föreslagna tilläggsbestämmelserna till 28 § allmänna avlöningsreglementet utgår ersättning till föreståndare för provårskurs med belopp, som skolöverstyrelsen äger att inom viss fastställd maximigräns bestämma. Där icke-ordinarie lärare i undantagsfall förordnas såsom dylik föreståndare, torde särskild ersättning likaledes böra utgå. Samma är förhållandet beträffande den ersättning, som enligt förslaget skulle kunna efter skolöverstyrelsens bestämmande tillerkännas ordinarie tillsynslärare vid läroverk. Uppdrag att handleda lärarekandidater lämnas visserligen endast sällan åt icke-ordinarie lärare; men fall förekomma och måste alltjämt förekomma, då

Särskild erS(ittnm 9

88 dylik handledning måste anförtros extra ordinarie eller extra lärare. Under hänvisning till vad kommittén anfört å sid. 41 i sitt huvudbetänkande rörande undervisningsväsendet föreslås därför, att även icke-ordinarie lärare göras delaktiga i rätten till handledararvode. Även för andra uppdrag, som falla utom ramen för lärarens vanliga tjänsteåligganden — exempelvis uppdrag såsom biträde å rektorsexpedition eller såsom bibliotekarie — bör särskild ersättning kunna ifrågakomma.

Konstakademien, musikaliska akademien, universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tandläkarinstitutet, tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut, gymnastiska centralinstitutet, veterinärhögskolan och skogshögskolan. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit beträffande icke-ordinarie lärarpersonal vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter synes även för övriga grenar av det statliga undervisningsväsendet böra meddelas föreskrift om att bestämmelserna angående semester icke äga tillämpning på lärare. För den händelse lärare antagas i extra ordinarie ställning, torde de emellertid i likhet med de ordinarie böra åtnjuta ferier med bibehållen avlöning å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas. Lots verket. För icke-ordinarie befattningshavare vid lots- och fyrstaten gälla, såsom förut erinrats, särskilda avlöningsbestämmelser, meddelade i kungl. brev till lotsstyrelsen den 30 november 1922 med däri den 20 juli 1925 vidtagna ändringar. Ifrågavarande avlöningsbestämmelser innehålla åtskilliga stadganden av speciell natur, vilka synts kommittén böra intagas i tilläggsbestämmelserna till det föreslagna extra-ordinarie-reglementet. De smärre ändringar, som av kommittén vidtagits, äro — frånsett de rent formella — betingade antingen av vad som föreslagits beträffande den ordinarie lots- och fyrpersonalen eller ock av reglementsförslagets allmänna bestämmelser för ifrågavarande kategori icke-ordinarie tjänstemän. Av denna anledning torde någon närmare motivering av de olika tilläggsbestämmelserna icke vara erforderlig. Telegrafverket. Föreslagna tilläggsbestämmelser till 7. och 21 §§ överensstämma i sakligt hänseende med vad som nu gäller. Enligt vad under hand från telegrafstyrelsen meddelats, förefinnes icke vidare behov av särskilt stadgande om beredskapsarvode för viss telegrafpersonal, varför nuvarande föreskrift härom i 14 § 5 mom. avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken icke erhållit någon motsvarighet i förslaget.

89 Statens järnvägar. För närvarande gäller, att lön till effektvårdare samt tåg- och vagnstäderska vid statens järnvägar utgår enligt 3 lönegraden, dock med iakttagande att ifrågavarande befattningshavare icke må åtnjuta högre lön än enligt 3 löneklassen. Kommittén har icke ansett skäl föreligga för bibehållande av en dylik undantagsbestämmelse. Effektvårdarna samt tåg- och vagnstäderskorna synas i stället lämpligen kunna hänföras till 1 lönegraden, varigenom de skulle beredas samma löneställning som extra ordinarie vaktfruar vid fångvården. Slutlönen skulle visserligen härigenom komma att ligga en löneklass högre än nu, men denna uppflyttning motsvarar den allmänna förbättring, som skulle komma de kvinnliga tjänstemännen till del vid ett genomförande av kommitténs förslag om borttagande av nuvarande begränsning i den kvinnorna tillkommande rätten till löneklassuppflyttning. Genom lämpliga övergångsbestämmelser bör tillses, att en ändring av lönegradsplaceringen i enlighet med kommitténs förslag icke vållar löneminskning för någon av de nuvarande tjänstinnehavarna. Föreslagen tilläggsbestämmelse till 17 § överensstämmer med vad som nu gäller. Särskild ersättning till personal, som efter överenskommelse eller på order tilldelats beredskapstjänst, utgår nu med högst 50 öre för helt dygn. Detta belopp har av kommittén vid dyrtidstilläggets inarbetande höjts till 60 öre. Statens vattenfallsverk. Föreslagen tilläggsbestämmelse angående provision å inkomst av bogsering överensstämmer med vad som nu gäller. Domänverket. I analogi med vad som föreslagits beträffande den ordinarie skogsstatspersonalen har kommittén i tilläggsbestämmelserna intagit föreskrift om viss avkortning av den normala semestertiden för sådan icke-ordinarie personal vid domänverket, vilken har sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till skogarna. Kommittén föreslår sålunda i fråga om semestertidens längd, att denna skall beträffande extra ordinarie kronojägare, skogsrättare, revirassistent, underlärare vid skogsskola och biträdande jägmästare med 5 dagar understiga för extra ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader eljest föreskrivet antal semesterdagar.

90 Författningsförslag. KUNGL. MAJ:TS AVLÖNINGSREGLEMENTE

för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. (Extra-ordinarie-reglementet) 1. kap; Allmänna bestämmelser. 1 §• Detta reglemente äger tillämpning å extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande sådan del av den civila statsförvaltningen, beträffande vilken allmänna avlöningsreglementet är gällande. 2§. Där ej annorlunda stadgas, tillkommer beslutanderätten i frågor, som i reglementet och dess tilläggsbestämmelser avses, vederbörande verksstyrelse eller ock den myndighet eller tjänsteman, som, i enlighet med vad därom må vara särskilt bestämt, eljest i ärenden av ifrågavarande beskaffenhet innehar verksstyrelses befogenhet. 2 kap.

Extra ordinarie tjänstemän.

3 §• Till extra ordinarie tjänsteman må den kunna antagas, som a) uppnått 20 års ålder, b) blivit av verksläkaren i avseende å hälsotillstånd godkänd till anställning vid verket, c) fullgjort erforderlig provtjänstgöring, i regel icke understigande en tid av tolv månader, samt d) uppfyller de kompetensvillkor, som för den ifrågavarande befattningen äro eller kunna bliva särskilt fastställda. 2. I fråga om tjänstgöringstidens längd gäller för extra ordinarie tjänsteman vad därom finnes stadgat för jämförlig ordinarie tjänsteman; dock att i extra ordinarie befattning må kunna anställas tjänsteman med en tjänstgöringstid för söckendag, motsvarande minst hälften av den för ordinarie tjänsteman bestämda. 4§. 1. Vid anställning i extra ordinarie befattning erhåller tjänsteman skriftligt antagningsbevis. 2. Entledigande av annan anledning än tjänstefel sker efter skriftlig uppsägning, så vitt möjligt senast tre månader före anställningens upphörande. 1.

91 . 5 §> Vad i 3 § 3 mom. allmänna avlöningsreglementet stadgas angående ordinarie tjänstemans skyldighet att göra anmälan om bisyssla skall gälla jämväl i fråga om extra ordinarie tjänsteman. 6 §.

Löneplan. O r t s g r u

Lönegrad

nr

omfattar löneklasserna nr

a, b, 1— 4

b,

1— 5

Löneklass nr

I

PP

III

II

IV

V

Månadslön, kronor a b

170 183

180 194

1— 6

2— 7

3— 8 •

186 200

6 7

4— 9 5—10

228 243

226 242

200 213

6—11 7—12

9 10 11 12

8—13 9—14 10—15

6 7 8

222 234

239 252

228 242

306 322

10 11

338 354

11—16 12—17

278 291

13—18

16 17

14—19

320 340

344 365

368 390

392 415

15—20

14 15

18 19 20

16—21 17—22

16 17

18—22

418 450

446 480

438 474 510

19—23

546 582

20—24

19 20

22 23

21—25

616 654

24 25 26

22—26 23—27

22 23

540 575

578 615

616 655

654 695

692 735

24—28

25—29 26—30

655 700 745

741 787 835

27—31

26 27

699 745

699 743

28—32

790 835

929 978

880 925

28 29 30

29 30

1—311437

791 837

790 837

440 502

831 880

931 978

979 1027

929 975

92 7 §. 1. Lön till extra ordinarie tjänsteman utgår enligt den under 6 § införda löneplanen och utbetalas månadsvis i efterskott. 2. Extra ordinarie tjänsteman hänföres högst till lönegrad med samma ordningsnummer, som betecknar den lönegrad, vilken blivit fastställd för ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter. 3. Extra ordinarie tjänsteman utan fast stationeringsort åtnjuter lön enligt den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. 4. För extra ordinarie tjänsteman, vars tjänstgöringstid understiger den, som gäller för jämförlig ordinarie tjänsteman, utgår lönen med ett i förhållande till den kortare tjänstgöringstiden reducerat belopp. 5. Där så anses skäligt, må i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken från staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen avdragas ett belopp, motsvarande högst livräntans, pensionens eller understödets storlek. 8 §. 1. Vid tillträdandet av extra ordinarie befattning erhåller tjänsteman lön enligt den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 9 § giva anledning till avvikelse härutinnan. 2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna

i 9 §. 3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tiden i den lägre löneklassen tilländagått. I övrigt gäller såsom villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass: a) att han under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst; dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl tid, under vilken han åtnjutit semester (ferier) eller tjänstledighet av anledning, som omförmäles i 12 eller 13 §; b) att uppskov med uppflyttning prövats icke böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid tjänstemannen tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid viss i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, icke i och för sig må föras honom till last, utan hänsyn därtill tagas, endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt c) att tjänstemannen icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken ordinarie tjänsteman i närmast motsvarande befattning är skyldig att avgå från tjänsten.

93 9 §• 1. Extra ordinarie tjänsteman, som befordras till extra ordinarie befattning inom högre lönegrad, skall i den nya tjänsten placeras lägst i löneklass närmast högre än den han före befordringen tillhörde. Dessutom skall, för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre löneklass, tillgodoräknas honom den tid, intill tre år, varunder han i den föregående tjänsten tillhört eller beräknas hava tillhört löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på grund av vad sålunda föreskrivits bör vid befordran hänföras. 2. Har extra ordinarie tjänsteman eljest i statens eller det allmännas tjänst utfört arbete eller fullgjort uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet att skäligen böra tillgodoräknas honom vid bestämmandet av hans placering i löneklass i den erhållna extra ordinarie befattningen, äger vederbörande myndighet besluta, i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum; dock må härvid icke samtidigt tillämpas bestämmelserna i 1 mom. samt ej heller i något fall tillgodoräknas honom mera än sex år. 3. Extra ordinarie tjänsteman, som övergår till annan extra ordinarie befattning inom samma lönegrad eller som utan något sitt förvållande flyttas från extra ordinarie befattning inom högre till dylik befattning inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han i den föregående tjänsten innehade; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya tjänsten fastställda. 4. övergår extra ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid till extra ordinarie befattning med full tjänstgöring, ankommer på vederbörande myndighet att besluta, i vad mån hänsyn skall för löneklassplaceringen tagas till föregående extra ordinarie anställning. 10 §. 1. Extra ordinarie tjänsteman äger årligen å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar: Intill det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år Tjänstemän, tillhörande lönegraderna

Fr. o. m. det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år

1—10

15 dagar

25 dagar

»

»

»

11—23

»

»

»

» »

» »

24—28 29—30

»

»

»>

»

2. För extra ordinarie tjänsteman, som tjänstgör i mer än ett verk, bör tillses, att så vitt möjligt semester å de olika befattningarna infaller samtidigt. 3. I övrigt gälla i fråga om semester de särskilda villkor och bestämmelser, som meddelats i allmänna avlöningsreglementet.

94 11 §. För tid, under vilken extra ordinarie tjänsteman åtnjuter tjänstledighet från sin befattning, skall med hans lön förhållas på sätt i 12—15 §§ stadgas, så framt icke Kungl. Maj :t finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, tjänstledighetsavdrag, äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag. A- och B-avdragens storlek framgår av nedanstående tabell. C-avdraget utgör för dag en trettiondedel av och för kalendermånad hela månadslönen. På vederbörande myndighet ankommer att besluta, huruvida tjänsteman, som har att vidkännas C-avdrag, skall avstå jämväl övriga med tjänsten förenade förmåner. A-avdrag

A-avdrag

B-avdrag

Löneklass

för dag kr.

för månad kr.

för dag kr.

a b 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

—:60 —:70 —:80 —:90 1: — 1:10 1:20 1:30 1:40 1:50 1:60 1:70 1:80 1:90 2: — 2:10 2:30

18: — 21: — 24: — 27: — 30: — 33: — 36: — 39: — 42: — 45: — 48: — 51: — 54: — 57: — 60: — 63: — 69: —

1:20 1:40 1:60 1:80 2: — 2:20 2:40 2:60 2:80 3: — 3:20 3:40 3:60 3:80 4: — 4:20 4:60

B-avdrag

för månad kr.

Löneklass

för dag kr.

för månad kr.

för dag kr.

för månad kr.

36: — 42: — 48: — 54:60: — 66: — 72: — 78: — 84: — 90: — 96: — 102: — 108: — 114: — 120: — 126: — 138: —

16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32

2:50 2:70 2:90 3:10 3:30 3:50 3:70 4: — 4:30 4:60 5: — 5:40 5:80 6:20 6:60 7: — 7:50

75 — 81 — 87 — 93 — 99 — 105 — 111 — 120 — 129 — 138 — 150 — 162 — 174 — 186 — 198 — 210 — 225 —

5 —. 5 40 5 80 6 20 6 60 7 — 7 40 8 — 8 60 9 20 10 — 10 80 11 60 12 40 13 20 14 — 15 —

150: — 162: — 174: — 186: — 198: — 210: — 222: — 240: — 258: — 276: — 300: — 324: — 348: — 372: — 396: — 420: — 450: —

För tjänstemän med avkortad tjänstgöringstid skall vidtagas en mot den lägre avlöningen svarande reduktion av de i tabellen angivna avdragsbeloppen. 12 §. Extra ordinarie tjänsteman, som av särskilt tjänsteuppdrag eller annat offentligt uppdrag eller militär tjänstgöring är hindrad att bestrida sin tjänst, skall: 1) u p p b ä r a o a v k o r t a d l ö n för tid, under vilken han fullgjort statligt uppdrag, så framt icke annat följer av vad i denna paragraf nedan stadgas eller ock Kungl. Maj:t eller den myndighet, som har att besluta angående tjänstledigheten, annorlunda bestämmer;

95 2) v i d k ä n n a s A - a v d r a g för tid, under vilken han med vederbörligt medgivande fullgjort offentligt, icke-statligt uppdrag, där ersättning icke utgår eller utgår allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag eller med däremot svarande arvode; 3) v i d k ä n n a s B - a v d r a g för tid, a) under vilken han fullgjort uppdrag såsom ledamot av riksdagen eller kyrkomötet eller såsom riksdagens revisor, b) under vilken han fullgjort honom åliggande militär tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven eller å reserv- eller övergångsstat; 4) v i d k ä n n a s C - a v d r a g för tid, a) under vilken han innehaft anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet, b) under vilken han fullgjort värnpliktstjänstgöring; dock med rätt för honom att därunder åtnjuta dagersättning med två kronor för dag. 13 §. 1. Har extra ordinarie tjänsteman skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han under tiden 1) å t n j u t a o a v k o r t a d l ö n , intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet; 2) v i d k ä n n a s A - a v d r a g för tid därutöver, så framt ej särskilda skäl föranleda, att sådant avdrag icke skall äga rum. 2. Vad i 1 mom. stadgas, äger motsvarande tillämpning, därest tjänsteman på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller i tjänsten ådragit sig svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning hindrats att uppehålla sin befattning, så ock därest han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara. Med svårare smittsam sjukdom förstås härvid sådan smittsam sjukdom, vilken anligt bestämmelserna i gällande epidemilag skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet. 14 §. 1. Därest extra ordinarie tjänsteman av behörigen styrkt sjukdom i andra fall, än som avses i 13 §, hindras att tjänstgöra, skall han för den tiden v i d k ä n n a s A - a v d r a g . Betingar sjukdomen tjänstledighet under längre tid än sex månader, bestämmer vederbörande myndighet, om tjänstemannen för tid därutöver skall vidkännas större avdrag å lönen, än förut sagts. 2. Vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd skall kvinnlig tjänsteman 1) v i d k ä n n a s B - a v d r a g under en tid av högst tre månader, 2) v i d k ä n n a s C - a v d r a g för tid därutöver. 15 §< Har extra ordinarie tjänsteman erhållit tjänstledighet av annan anledning än i 12—14 §§ omförmäles, skall han för den tid ledigheten omfattar v i d k ä n -

96 n a s C - a v d r a g . Såsom undantag härifrån gäller, att tjänsteman må kunna under högst 10 dagar av ett och samma kalenderår medgivas ledighet för uppgiven enskild angelägenhet av vikt mot allenast B - a v d r ag. 16 §. 1. Extra ordinarie tjänsteman, som avstängts från tjänstgöring eller tagits i häkte, skall under tiden vidkännas C-avdrag, så framt ej finnes skäligt att låta honom uppbära någon del av avlöningen. Prövas avstängningsåtgärden hava varit obefogad eller blir för brott häktad frikänd, skall vad av hans avlöning innehållits till honom utbetalas. 2. Avhåller sig extra ordinarie tjänsteman från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, må han för den tiden icke åtnjuta avlöning. 17 §. Kallortstillägg utgår till extra ordinarie tjänstemän efter samma grunder som till den ordinarie personalen. 18 §. 1. Extra ordinarie tjänsteman, vilken förordnas att såsom vikarie bestrida ordinarie eller extra ordinarie befattning inom högre lönegrad, äger uppbära särskild vikariatsersättning med belopp, som framgår av nedanstående tabell: Vikariatsersättning

Vid vikariat å befattning inom lönegraderna nr

2—11 12—13 14—16 17—21 22—23 24—25 26—28 29—30

för dag kr.

för månad kr.

0:70 0:80 1: — 1:50 1:80 2: — 2:50 3: —

21: — 24: — 30: — 45: — 54: — 60: — 75: — 90: —

2. Kan vikariat å ordinarie befattning i högre lönegrad beräknas bliva av längre varaktighet, minst sex månader, och har förordnandet meddelats i den ordning, som gäller för tjänstens tillsättande med ordinarie innehavare, äger vikarien, i stället för lön och vikariatsersättning, uppbära vikariatslön enligt löneklass närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest han varit ordinarie innehavare av den högre tjänsten. Vikariatslönen skall dock alltid med minst en löneklass överstiga vikariens lön å egen befattning.

97 Fortgår vikariat å ordinarie befattning i högre lönegrad eljest längre tid än sex månader i följd, ankommer på vederbörande myndighet att pröva, huruvida vikarien må för tid därutöver åtnjuta vikariatslön, ändock att förordnandet icke meddelats i den ordning, som i föregående stycke sägs. För vikarie, som uppbär vikariatslön, gälla i övrigt i tillämpliga delar de stadganden, som i allmänna avlöningsreglementet jämte till sagda reglemente hörande tilläggsbestämmelser meddelats beträffande ordinarie tjänsteman i den lönegrad vikariatet avser. 3. Ersättning till extra ordinarie tjänsteman, som erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad, må, där ej ersättningen med hänsyn till göromålens omfattning finnes böra utgå enligt de i 1 mom. angivna grunderna, bestämmas till det lägre belopp, som prövas skäligt. 4. Förordnas extra ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid att vikariera å befattning, där han har att bestrida full tjänstgöring, äger han åtnjuta oavkortad lön inom den löneklass han tillhör. I fråga om vikariatsersättning samt vikariatslön gäller vad härom i 1—3 mom. stadgas. 5. Under vikariat å befattning, där full tjänstgöring icke är ålagd vikarien, utgår vikariatsersättning, där sådan förekommer, med det reducerade belopp, som betingas av den kortare tjänstgöringstiden. 19 §. 1. I fråga om ersättning för tjänsteresa, felräkningspenningar, ersättning efter ackord eller beting, ersättning för bestridande av stenograf göromål, sjukvård, tjänstebostad, bränsle eller belysning' samt tjänstedräkt gäller vad i allmänna avlöningsreglementet jämte till sagda reglemente hörande tilläggsbestämmelser finnes föreskrivet för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader. 2. Extra ordinarie tjänsteman är berättigad att erhålla skälig ersättning för flyttningskostnad, om han utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan förflyttats från en stationeringsort till annan eller om han vid övergång från anställning såsom extra tjänsteman till extra ordinarie tjänst eller till följd av förordnande att innehava eller uppehålla högre extra ordinarie tjänst nödgats flytta till annan ort, så ock om han eljest fått sig ålagt att byta bostad. Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande gäller vad i allmänna avlöningsreglementet finnes föreskrivet för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader. 3. Därest icke vederbörande myndighet annorlunda beslutar, skall vad i 1 mom. stadgas äga tillämpning jämväl beträffande tjänstgöringstraktamente och övertidsersättning. 20 §. Avlider extra ordinarie tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön

98 vid tiden för dödsfallet, dock lägst 300 och högst 600 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen.

3 kap.

Extra tjänstemän. 21 §.

Extra tjänsteman anställes för tjänstgöring i ungefär samma omfattning, som är bestämd för jämförlig extra ordinarie tjänsteman. 22 §. 1. Vid anställning i extra befattning erhåller tjänsteman skriftligt antagningsbevis. Före utfärdandet av dylikt bevis skall han, efter undergången läkarundersökning av vederbörande verksläkare, hava godkänts till anställning vid verket. 2. Extra tjänsteman, som efter erforderlig prövningstid befunnits lämplig för fortsatt anställning, skall, så framt ej på grund av särskilda skäl annorlunda bestämmes, snarast möjligt därefter antagas till extra ordinarie tjänsteman. 23 §. 1. För bestämmande av lön till extra tjänsteman gäller i tillämpliga delar den under 6 § införda löneplanen. Lönen utbetalas månadsvis i efterskott. 2. Extra tjänsteman hänföres till lönegrad närmast lägre än den, som gäller för extra ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter. Lönen utgår enligt den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen. Tillhör jämförlig extra ordinarie tjänsteman 1 lönegraden, utgår lönen för extra tjänsteman med nedannämnda belopp för månad: ortsgrupp

»

I II III IV V

120 kronor 130 » 140 > 150 » 160 » .

3. Extra tjänsteman utan fast stationeringsort åtnjuter lön enligt den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. 4. För extra tjänsteman, vars tjänstgöringstid understiger den, som gäller för jämförlig ordinarie tjänsteman, utgår lönen med ett i förhållande till den kortare tjänstgöringstiden reducerat belopp. 5. Där så anses skäligt, må i fråga om extra tjänsteman, som från staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen avdragas ett belopp, motsvarande högst livräntans, pensionens eller understödets storlek.

99 24 §.

Efter ett års fortlöpande anställning må extra tjänsteman kunna erhålla semester under 10 dagar för år; dock att i fråga om tjänsteman, tillhörande högre lönegrad än den 10 :e, semestertiden må utsträckas till 15 dagar för år. 25 §. I fråga om tjänstledighetsavclragens storlek gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 11 § 2 och 3 styckena. För extra tjänsteman, som åtnjuter lön enligt den i 23 § 2 mom. angivna särskilda löneskalan, utgör B-avdraget 1 krona för dag och 30 kronor för månad. 26 §. 1. Har extra tjänsteman skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, skall han under tiden 1) å t n j u t a o a v k o r t a d l ö n , intill dess sex månader förflutit från dagen för olycksfallet; 2) v i d k ä n n a s B - a v d r a g för tid därutöver, så framt ej med hänsyn till tjänstemannen åliggande försörjningsplikt eller andra särskilda omständigheter prövas skäligt medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum. 2. Vad i 1 mom. stadgas äger motsvarande tillämpning, därest extra tjänsteman på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller i tjänsten ådragit sig svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning hindrats att uppehålla sin befattning, så ock därest han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittofara. Med svårare smittsam sjukdom förstås härvid sådan smittsam sjukdom, vilken enligt bestämmelserna i gällande epidemilag skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet. 27 §.

Därest tjänsteman av behörigen styrkt sjukdom i andra fall, än som avses i 26 §, hindras att tjänstgöra, skall han 1) v i d k ä n n a s B - a v d r a g under en tid av högst tolv månader, 2) v i d k ä n n a s C - a v d r a g för tid därutöver. 28 §. Har extra tjänsteman erhållit ledighet av annan anledning, än i 26 och 27 §§ omförmäles, eller har han permitterats på grund av arbetsbrist, skall han under tiden vidkännas C-avdrag. 29 §. Kallortstillägg utgår till extra tjänstemän efter samma grunder som till den ordinarie personalen.

100 30 §. Förordnas extra tjänsteman att såsom vikarie bestrida ordinarie eller extra ordinarie befattning inom högre lönegrad, äger han åtnjuta vikariatsersättning med belopp, som framgår av tabellen i 18 § 1 mom. 31 §. 1. I fråga om ersättning för tjänsteresa, felräkningspenningar, ersättning efter ackord eller beting, sjukvård, tjänstebostad, bränsle eller belysning samt tjänstedräkt gäller vad i allmänna avlöningsreglementet jämte till sagda reglemente hörande tilläggsbestämmelser finnes föreskrivet för ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrader. 2. Därest icke vederbörande myndighet annorlunda beslutar, skall vad i 1 mom. stadgas äga tillämpning jämväl beträffande övertidsersättning samt tjänstgöringstraktamente. 32 §. Avlider extra tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock lägst 200 och högst 400 kronor. I nämnda belopp skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen.

101 K U N G L .

MAJ:TS

KUNGÖRELSE

med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Utöver vad i avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, stadgas, skola beträffande nedannämnda verk och myndigheter gälla följande särskilda bestämmelser. Nedre justitierevisionen. Tillförordnad revisionssekreterare äger åtnjuta avlöning enligt 30 lönegraden i löneplanen för ordinarie tjänstemän; och skola beträffande sådan befattningshavare i tillämpliga delar gälla de stadganden, som för tjänstemän i sagda lönegrad meddelats i allmänna avlöningsreglementet och dess tilläggsbestämmelser. Är tillförordnad revisionssekreterare tillika ordinarie hovrättsråd, äger han bibehålla den löneställning han i sin ordinarie tjänst förvärvat.

18 §.

Rikets hovrätter. Adjungerad ledamot av hovrätt hänföres till 28 lönegraden. Erhåller ad- 7 § 2 mom. jungerad ledamot Kungl. Maj:ts förordnande att vara assessor, äger han upp- och 1 8 §> bära vikariatslön enligt löneklass närmast lägre än den, som skulle hava gällt, därest han varit ordinarie innehavare av hovrättsrådsämbete. Utrikesförvaltningen. Ministern för utrikes ärendena må, där han så prövar lämpligt, bevilja vid beskickning eller konsulat tjänstgörande attaché 10 dagar längre semester än den för extra ordinarie tjänstemän i motsvarande lönegrad eljest fastställda ävensom medgiva, att attaché, vars tjänstgöring är förlagd utom Europa eller till avlägsen ort inom Europa, må utöver honom tillkommande semester åtnjuta ledighet på samma villkor, som för semester äro stadgade, under den tid, som åtgår för resa till och från hemlandet, eller del därav.

10 §.

Förutom lön enligt avlöningsreglementet äger attaché åtnjuta wtstillägg vid tjänst, med vilken sådant enligt särskild stat är förenat.

Ortstillägg.

102 Ortstillägg utgår, där ej Kungl. Maj :t annorlunda bestämmer, från och med den dag, då tjänsteman tillträder tjänst, varmed sådant är förenat, till och med den dag, då han upphör att utöva samma tjänst. Tullverket. 17 §.

Kallortstraktamente utgår till extra ordinarie tjänstemän efter samma grunder som till den ordinarie personalen. Statens undervisningsväsende. De a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n , h ö g r e lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, de t e k n i s k a l ä r o v e r k e n , smås k o l e s e m i n a r i e r n a , l ä r o a n s t a l t e r n a för blinda, vårda n s t a l t e n i L u n d för b l i n d a med k o m p l i c e r a t lyte, dövstumskolorna, skeppsgosseskolorna samt navigationsskolorna.

3 och 21 §§.

1. Icke-ordinarie lärare anställas såsom extra ordinarie lärare, extra lärare eller timlärare. 2. Till extra ordinarie lärare må kunna antagas den, som uppfyller de kompetenskrav, vilka äro fastställda för närmast motsvarande ordinarie befattning. För anställning såsom extra lärare fordras att hava avlagt föreskriven examen eller eljest föreskrivna kunskapsprov. 3. Extra ordinarie lärare må antagas endast för full tjänstgöring under helt läsår, extra lärare för full tjänstgöring under kortare tid. I övrigt anställda icke-ordinarie lärare äro timlärare. 4. Tjänstgöringstiden för extra ordinarie och extra lärare i övningsämne kan, där förhållandena sådant påkalla, inskränkas men må dock i intet fall understiga 10 veckotimmar.

7 § 2 mom.

Extra ordinarie lärare hänföres till lönegrad två nummer lägre än den, som blivit fastställd för ordinarie lärare med motsvarande arbetsuppgifter; dock att extra ordinarie adjunkt vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium eller tekniskt läroverk hänföres: manlig adjunkt till 22 lönegraden och kvinnlig adjunkt till 19 lönegraden samt vid högre lärarinneseminariet: manlig adjunkt till 23 lönegraden och kvinnlig adjunkt till 20 lönegraden, varjämte extra ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium hänföres till 18 lönegraden samt vid högre lärarinneseminariet till 19 lönegraden.

7 § 4 mom. För extra ordinarie och extra lärare i övningsämne beräknas lönen i enoch 23 § ij-het m e c [ de föreskrifter, som meddelats för motsvarande ordinarie lärare. 4 TnnTri.

°

'

103 Bestämmelserna i 9 § 1 mom. avlöningsreglementet äga tillämpning jämväl 9 § 1 mom å extra ordinarie lärare, som övergår till statlig tjänst från sådan under allmänna avlöningsreglementet icke hänförlig gren av undervisningsväsendet, för vilken fastställts löneplan, som i tillämpliga delar överensstämmer med allmänna löneplanen. Extra ordinarie ämneslärarinna med adjunktskompetens vid allmänt läro- 9 § 2 mom. verk eller högre lärarinneseminariet ävensom extra ordinarie ämneslärare med adjunktskompetens vid skeppsgosseskola må för placering i löneklass tillgodoräknas tre tjänstår. Bestämmelserna angående semester äga icke tillämpning på lärare. Extra ordinarie lärare äga årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas.

10 och ^'

Lärare äger åtnjuta oavkortad lön för tid, under vilken undervisningen bli- 13 § 2 mom. vit till följd av smittsam sjukdom inställd och han av sådan anledning hind"fjjfj rats tjänstgöra. Den omständigheten, att läsåret på grund av undervisningens inställande sedermera förlänges, medför icke rätt till särskild ersättning. I stället för vad som stadgas i 18 och 30 §§ gäller, att lärare, vilken för-18 och 30 §§. ordnas att jämte egen tjänst bestrida undervisning å annan befattning, äger uppbära särskild ersättning enligt de för timlärare vid vederbörande läroanstalt gällande bestämmelserna. Bestämmelserna angående övertidsersättning äga icke tillämpning på lä-19 och 31 §§. rare. 1. Manlig extra ämneslärare vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium hänföres till 20 lönegraden samt extra ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet till 17 lönegraden. 2. Extra lärare i övningsämne och extra övningsskollärare hänföras till samma lönegrad som motsvarande extra ordinarie lärare. 3. Extra ämneslärare med adjunktskompetens vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarium eller skeppsgosseskola åtnjuter avlöning enligt löneklass närmast högre än den, som eljest är för befattningen stadgad. 4. Lön till extra lärare beräknas för läsår i förhållande till den tid, som tjänstgöringen vid läroanstalten omfattat. 5. Timlärare åtnjuter avlöning med följande för olika ortsgrupper bestämda belopp, för läsår och veckotimme räknat:

23 §.

104 O r t s g r u p p I kr.

II kr.

III kr.

IV kr.

204 180 192 168 147 141 114 108

216 192 204 180 156 150 123 117

228 204 216 192 165 159 132 126

240 216 228 204 174 168 141 135

204 180 192 168

216 192 204 180

228 204 216 192

240 216 228 204

159 153 153 135 129

168 162 162 144 138

177 171 171 153 147

186 180 180 162 156

ämneslärare, manlig d:o , kvinnlig lärare i gymnastik, musik eller teckning, manlig . d:o, kvinnlig lärarinna i slöjd d:o i hushållsgöromål

168 156 159 153 135 129

180 168 168 162 144 138

192 180 177 171 153 147

204 192 186 180 162 156

vid dövstumskolorna: lärare i slöjd eller yrkesundervisning, manlig . . d:o, kvinnlig . .

102 96

108 102

114 108

120 114

vid de allmänna läroverken: ämneslärare med adjunktskompetens, manlig . . annan ämneslärare, manlig ämneslärare med adjunktskompetens, kvinnlig . . annan ämneslärare, kvinnlig lärare i gymnastik, musik eller teckning, manlig d:o, kvinnlig lärare i slöjd, manlig lärare i slöjd eller hushållsgöromål, kvinnlig . . . vid Iwgre lärarinneseminariet: ämneslärare, avlöning enligt särskilt fastställda grunder lärare i gymnastik, musik eller teckning, manlig . d:o, kvinnlig lärarinna i hushållsgöromål lärarinna i handarbete vid folkskoleseminarierna: ämneslärare med adjunktskompetens, manlig . . annan ämneslärare, manlig ämneslärare med adjunktskompetens, kvinnlig . annan ämneslärare, kvinnlig lärare i gymnastik med lek och idrott, i musik eller teckning, manlig d:o, kvinnlig lärare i slöjd, manlig d:o , kvinnlig lärarinna i hushållsgöromål vid de telcniska låroverken: ämneslärare vid småskoleseminarierna:

vid skeppsgosseskolorna: ämneslärare vid navigationsskolorna: ämneslärare

Särskild 1. Särskild ersättning, som avses i punkterna 1—4 samt 6 av de för underersättning. visningsväsendet givna tilläggsbestämmelserna till 28 § allmänna avlöningsreglementet, må kunna utgå jämväl till icke-ordinarie lärare.

105 2. Ä r vid läroverk eller folkskoleseminarium anordnad provårskurs, utgår till extra ordinarie eller extra lärare, som har sig anförtrodd handledning av lärarkandidater, ersättning med belopp, som vid slutet av varje termin bestämmes av skolöverstyrelsen, dock högst 400 kronor för år. Konstakademien, musikaliska akademien, universiteten i Uppsala och Lund, k a r o l i n s k a mediko-kirurgiska i n s t i t u t e t , t a n dl ä k a r i n s t i t u t e t , f a r m a c e u t i s k a institutet, tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut, gymnastiska centralinstitutet, veterinärhögs k o l a n och skogshögskolan. Bestämmelserna angående semester äga icke tillämpning på lärare. Extra 10 och 24 §§. J ordinarie lärare äga årligen i stället för semester åtnjuta ferier å tider, som i vederbörande stadgar föreskrivas. Lotsverket. Till extra ordinarie tjänsteman med anställning å fyrskepp utgår lön alleI nast för den tid av året, under vilken han varit å fyrskeppet påmönstrad; dock att härigenom inskränkning icke skall göras i de förmåner, som tillkomma tjänstemannen enligt 13 § avlöningsreglementet eller tilläggsbestämmelserna till 10 § av samma reglemente.

7 §.

Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant fyrskepp, där besätt-8 § 3 mom. a), ningen icke varit påmönstrad för helt kalenderår, må såsom tjänstetid räkna I jämväl den tid av året han till följd härav icke tjänstgjort. Extra ordinarie tjänsteman med tjänstgöring å fyrskepp må, därest icke lotsstyrelsen annorlunda beslutar, kunna komma i åtnjutande av semester efter samma grunder, som i sådant hänseende bestämts för ordinarie tjänsteman med motsvarande tjänstgöring.

10 §.

Vad i 17 och 29 §§ avlöningsreglementet stadgas angående kallortstillägg 17 och 29 §§. gäller icke beträffande lots- och fyrpersonalen. Extra tjänsteman med tjänstgöring å fyrskepp må, därest icke lotsstyrelsen annorlunda beslutar, kunna komma i åtnjutande av semester under högst fyra femtedelar av den tid, som är bestämd såsom semestertid för ordinarie tjänsteman med motsvarande tjänstgöring.

24 §.

1. Under tjänstgöring ombord å fyrskepp eller å lotsverkets tjänstefartyg må där anställd extra ordinarie eller extra tjänsteman åtnjuta fri kost eller kostpenningar enligt de för ordinarie tjänsteman i närmast motsvarande tjänsteställning gällande grunderna. 2. Till extra ordinarie eller extra tjänsteman, vilken tjänstgör såsom kock å fyrskepp eller lotsverkets tjänstefartyg, utgår särskild ersättning med en

Fri kost m m - -

106 krona för dag räknat. För tid, varunder här avsedd tjänsteman åtnjuter semester eller eljest icke tjänstgör, uppbäres nämnda ersättning av den, som fullgör tjänstgöringen i fråga. Enslighetsoch fyrskeppstillägg. Lotslott.

Enslighets- och fyrskeppstillägg utgå till extra ordinarie och extra tjänstemän efter samma grunder som till den ordinarie personalen. Extra ordinarie tjänsteman, tillhörande lotspersonalen, åtnjuter andel i lotspenningar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Statens affärsdrivande verk. Telegrafverket.

7 §•

För sådan fast anställd linjearbetare, som av telegrafstyrelsen antagits till extra ordinarie reparatör eller extra ordinarie linjeförman, äger styrelsen, utan hinder av vad i avlöningsreglementet föreskrives, fastställa lönevillkor, dock under iakttagande att lönen ej må överstiga den högsta lön, som enligt löneplanen må utgå till extra ordinarie tjänstemän i de lönegrader, till vilka ifrågavarande befattningshavare vid tillämpning av de i 7 § 2 mom. avlöningsreglementet givna bestämmelserna skulle hava hänförts.

21 §.

För extra tjänstemän vid telefonväsendet, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden regleras genom kollektivavtal, skola, i stället för vad i avlöningsreglementet stadgas, gälla bestämmelserna i sådant avtal. Statens

17 §.

Kallortstraktamente

järnvägar.

utgår till extra ordinarie tjänstemän efter samma grun-

der som till den ordinarie personalen. Extra ordinarie eller extra tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst, Särskild ersättning. tilldelas särskild ersättning med högst 60 öre för helt dygn. Statens Särskild ersättning.

kan

vattenfallsverk.

Extra ordinarie eller extra tjänsteman, som tjänstgör å bogserbåt, må komma i åtnjutande av provision å den för bogseringen inflytande bruttoinkomsten enligt av Kungl. Maj :t godkända grunder. Domänverket.

10 § 1 mom.

Beträffande extra ordinarie kronojägare, skogsrättare, revirassistent, underlärare vid skogsskola och biträdande jägmästare gäller i fråga om semestertidens längd, att denna med 5 dagar understiger för extra ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrader eljest föreskrivet antal semesterdagar.

107 K U N G L .

M A J : T S

KUNGÖRELSE

angående arvoden till vissa vikarierande akademiska lärare vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet. Kungl. Maj:t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott fastställa följande bestämmelser: § 1. 1. Förordnas docent eller annan, å vilken de allmänna reglerna rörande vikariatsersättning åt befattningshavare i statens tjänst icke äro tillämpliga, att såsom vikarie uppehålla professorsbefattning vid något av universiteten i Uppsala och Lund eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, äger han uppbära vikariatsarvode med 8 200 kronor för år räknat. Har vikarien under minst fem års tid innehaft anställning som docent vid något av rikets universitet eller vid karolinska institutet och förut under sammanlagt minst ett års tid uppehållit professorsbefattning vid någon av nu nämnda läroanstalter, må han av kanslern kunna tillerkännas arvode med 8 900 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt minst ett år, och 9 600 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt minst tre år. 2. Vid förordnande att uppehålla ordinarie befattning såsom laborator, prosektor, observatör, föreståndare för entomologiska avdelningen vid Lunds universitets zoologiska institution eller lärare i medicinsk radiologi skall till vikarie, som i 1 mom. avses, utgå arvode med 7 600 kronor för år. 3. Under vikariat å befattning, där full tjänstgöring icke är ålagd vikarien, utgår vikariatsarvodet efter kanslerns bestämmande med det reducerade belopp, som betingas av den minskade tjänstgöringen. Innehar vikarien docentstipendium, må dock icke vikariatsarvodet utgå med belopp, som understiger nämnda stipendium. 4. Det ankommer på kanslern att bestämma, huru lång tids fullt vikariat förordnande med inskränkt tjänstgöringsskyldighet i varje särskilt fall må anses motsvara. 5. Där särskilda förhållanden det påkalla, äger Kungl. Maj:t förordna, att vikariatsarvode skall utgå efter andra grunder, än i 1 och 2 mom. sägs. § 2.

Vikariatsarvode utbetalas månadsvis i efterskott med en tolftedel av det årliga beloppet. I fråga om stipendie- eller andra medel, som vikarien under förordnandet prövas skyldig att avstå, tillämpas enahanda beräkningsgrund. 8—311437

108 § 3. Vikariatsarvode bestrides, med nedan angivna undantag, från vederbörligt anslag till arvoden åt vikarierande akademiska lärare. Därest vikarien innehar docentstipendium och den tjänst, som på förordnande uppehälles, är besatt med ordinarie innehavare, skall vikariatsarvodet utgå av anslaget till vikarierande akademiska lärare med allenast så stor del, som motsvarar, vad den ordinarie innehavaren av tjänsten är pliktig att under ledigheten avstå av sina löneförmåner, samt i övrigt av vikariens docentstipendium. Den del av docentstipendiet, som ej erfordras till vikariatsarvodets fyllande, skall tillföras vederbörande docentstipendiefond. Äger vikarie åtnjuta annat stipendium än docentstipendium eller ock legat eller annan med docentstipendium jämförlig förmån, ankommer det på kanslern att bestämma, om och i vad mån vikariatsarvodet skall utgå av dylika medel.

109 Ekonomisk innebörd av kommitténs förslag. På grundval av införskaffade uppgifter rörande antalet icke-ordinarie befattningshavare, som skulle beröras av kommitténs förslag till ändrade avlöningsbestämmelser i samband med dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna, har kommittén sökt göra en jämförelse mellan kostnaderna för ifrågavarande befattningshavares avlönande enligt nuvarande och enligt föreslagna grunder. För detta ändamål har kommittén i tablåer sammanställt de olika personalgruppernas fördelning å ortsgrupper och lönegrader, varefter de genomsnittliga lönekostnaderna uträknats med utgångspunkt — såvitt angår tjänstemän å extra stat samt extra ordinarie tjänstemän — från tredje löneklassen inom varje lönegrad och ett dyrtidstillägg av 15 procent. Kommittén har därpå verkställt en schematisk fördelning av personalen på de föreslagna fem ortsgrupperna i den nya löneplanen under antagande, att i allmänhet tjänstemän å nuvarande A- och B-ort komma att hänföras till ortsgrupp I, tjänstemän å C-ort till ortsgrupp I I , tjänstemän å D- och E-ort till ortsgrupp I I I , tjänstemän å F-ort till ortsgrupp I V samt tjänstemän å G-ort till ortsgrupp V. Detta antagande bygger emellertid på den dyrortsgruppering, som gällde vid tidpunkten för kommitténs undersökning, d. v. s. den 1 juli 1930. Hänsyn har sålunda icke tagits till de förändringar med avseende å personalfördelningen, som ägt rum på grund av den nya dyrortsgruppering, vilken trätt i kraft från och med den 1 april 1931. Dessa förändringar hava beräknats medföra en ökning av statens löneutgifter för samtliga befattningshavargrupper (ordinarie och icke-ordinarie) med i runt tal 1 miljon kronor, varför de av kommittén angivna siffrorna för nuvarande lönekostnader torde vara något — om än i förhållande till den totala lönebudgeten obetydligt — för låga. De blivande lönekostnaderna för extra tjänstemän låta sig icke med någon större grad av säkerhet beräkna, enär kommittén saknar möjlighet att bedöma, i vilken omfattning de skiftande kategorier anställda, som redovisats under benämningen »extra befattningshavare m. fl.», komma att hänföras till gruppen extra tjänstemän enligt förslaget. En viss kostnadsökning, sannolikt rörande sig omkring J/2 miljon kronor, torde emellertid vara att emotse. Resultatet av kommitténs beräkningar i övrigt framgår av nedanstående sammanställning:

110 Löner enligt 1928 års lönekommittés förslag

Befattningshavare

i miljoner

kronor

enligt nuvarande grunder inkl. dyrtidstillägg vid index av 166 l

Kostnadsökning vid index av

160 2

1 Nyreglerade

verk:

Tjänstemän å extra stat . .

0.13 E. o. tjänstemän

0.18 1.40

. . . .

0.24 Summa

1.82 Oreglerade

verk:

Icke-ordinarie lärare

E t t genomförande av kommitténs förslag kan sålunda beräknas medföra en ökning av utgifterna för avlönande av i sammanställningen upptagna personalgrupper med 1.23 miljoner kronor, om såsom jämförelse tagas nuvarande löner, inberäknat dyrtidstillägg efter 15 resp. 33 procent, och 1.82 miljoner kronor, om såsom jämförelse tagas nuvarande löner, inberäknat dyrtidstillägg efter de procenttal, som fastställts för andra kvartalet 1931, d. v. s. 12 resp. 30 procent. Framhållas må, att i ovanstående beräkning hänsyn icke tagits till kostnaderna för nu utgående barntillägg, vilka enligt förslaget skulle bortfalla. Den besparing, som genom barntilläggens bortfallande skulle uppstå, torde emellertid ungefärligen uppvägas av merkostnaderna för borttagande av nu gällande begränsning av dyrtidstillägget för befattningshavare under 25 år. Icke heller till nämnda begränsning har därför hänsyn tagits vid beräkningen av nuvarande lönekostnader. Beträffande den ekonomiska betydelsen av förslaget i övrigt hänvisar kommittén till vad i liknande hänseenden anförts i kommitténs betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (sid. 272). 1

*

Dyrtidstillägg 15 % vid reglerade och 33 % vid oreglerade verk. > 12 % > » » 30 % » » > •

Ill

Kommitténs hemställan. Under åberopande av vad förut i detta betänkande anförts hemställer 1928 års lönekommitté, att Kungl. Maj:t måtte i enlighet med kommitténs förslag dels utfärda avlöningsreglemente, jämte tilläggsbestämmelser, för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen; dels föranstalta om utredning av frågan, huruvida ordinarie tjänster böra i viss omfattning inrättas för bestridande av de göromål, som gemenligen åligga amanuenser och med dem jämförliga extra ordinarie tjänstemän (jfr sid. 3 3 ) ; dels meddela ändrade bestämmelser för lönestaternas fastställande och avlöning sanslag ens disposition (jfr sid. 34 o. f.); dels fastställa villkor och bestämmelser för antagande och avlönande av sådana icke-ordinarie befattningshavare, å vilka extra-ordinarie-reglementet icke är avsett att äga tillämpning, i den mån beslutanderätten härutinnan icke överlåtits eller finnes böra överlåtas å vederbörande verkslstyrclser (jfr sid. 42 och 71); dels ock föreslå riksdagen godkänna förslag till kungörelse angående arvoden till vissa vikarierande akademiska lärare vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet (jfr sid. 49 o. f.).

BILAGOR

:

c3

s ss

o

TH

C O 0 3 I > * O T H C 0 C 0 ( N T J I C M

H r j l t O H ' d i i O O t N X S O CTjcOOOaiOr-COiOTjiC} OJCNJi—lt»iHO(MiOcN(S O CM SM T H T H Tji

se

O CM

0 < * W t O C D ' < f O O O ' < *

i. ^ * c0 1532

G""

1 ° , 1 co ' rH

^

.9

6CTH

O

.3 a te o

CM

t»

-UB

UBIU

co

co

C O C O C M C T J T H C I T H C O C ^ C O t» CM -rH T H T H CO

r " ? 4>

1 °° 1 ros» ! 1 rH

00 HÖ

X ^ < ( M X C O r ) i O O O O OOCMI>OrHCMCOOJTjlO

Éj

O C D O O t ^ O I X O L O ^ r l flJNHHHOScMiONO

o

=0 oo i-5 o

lO

CM

TH T H T H

CM

CM I>00

CM iO

C O T J I C O O T J I T J I O C M C O C O

1 *-< co 1'

o

— «i CÖ 4 2 ^

T J I C O C M C < J I - I O O T H C O C M C O

•S S : « i

CO

02 Jji

j

CM

r l H H

o»

i—i

J^

se rrH H

.5

o

i-l

•'X

O

oo

1—1

Sa

42 T3

§1

O

« lo O

TH

CO

o

I O

CO H

'

'

'

'

'

'

'

' 00 lO

04 PH —

& t? C « soä c

ca i

i

i

i

oo CM 00

•* (M 1 CO

i

i

i

i io

5 fl

*»

T3

w

§1 31

-a

b

bD

-g

co ' CM

o CM 1 CM

' oo '

'

'

'

' o

(M t". rH 1 1 1 1< N

00 TH

<N rH

d

G

4J

C

é IH :0

rf

•n

q s

ctf G

TI

1 1

oi

lO

1 CO CO I O

o

'

' en ' o

TH

1 1 t>

o Tji rt

•«*

o O

i-l

O

1 1i—1

i

'

' co

T-I

l>» 1 1 1 1 CM

s

t-) G OJ

lT3

u o <*-i

TI to p-, M o C :0

-c

'S? 2

(V)

Anta jänst män

TH CO

:0 M to

i-l

I

1 r-l

I I

I TH

1 I

I lO

I I I

1 1 cc 1 1

aa

49 43 :

b

o

"°

O

(/J

Tji rH

'

CM

1 C 5 0

33 O

*»

. "°

c * M

m

O <M

Tji Tji

~öö~ SO

Tji O

1 iO

j

' |> t-H

'

I CM

0»

1 OS ' C M

I

'

CO

>* «o

—< i

Anta jänst män

ij

TA

Q

I

I CO

1 1

I»

'

' CO rH

'

'

'

'

'

'

Cd tM

H

|

I CO 1 I

1 [

1 1es

<j

0 to H^ O 04

1 1 1 1 1 1 I 1 1 1 11 1 1

s

t-

a T)

03 to

1 ^

M 02 T5 42 O) oä

i

* •£ Ö * 2 :eä P Ö S

i

4 ^

oä

G 't a £ rö

GQ

O TJ fl oä

3 t0

9 ^

^4 fl

i

•—i

a

K cg M

Ti

§1

a

3 0

;

00 fH 42

i

i—i

0 ^ cö

CM 00

CO CO

Tji r-l

es ° 1 1 ^ 1 1 1 i ' 11 1 l>

O 04

Anta jänst män

*

c

1 1!>•

jd

TH

Anta tjänst män

> :3

«* !>•

o

o*

«o

Sfc 1 1 1 1

r H CM CO r H <M CO T j i i O CO F - 0 0 C 5 O .. CMOJCMCMCMCMCMCMCMCO<I5<tl'^

o o5

115 •

'O

to S a fl « to

oooTjiooocoTjicooTji COOOTjlTjiTji»oco»OOCO CMrHCDTjirHCClOOOOOi T j i 0 0 a 3 > O r H r H i n t > l > l O OOCMrHOSrHCMCOCOCMiO CO CM CMrH rH Tji

O

a o

ÖDCO •al •r* O J • rH G :cd *2

F "3 s to 4 r H 42 aq

OO CO CM OS r H CT5 r H (

toC :cdG . 13

to 5 c fl

1 3 CU

• ° oo TH O 04

••O

OOOTjiOOOOOTjiCDOOO OOOOTjiCMTjiTjiCO>OOCO ' T r i f f l C O H N l C X O S T j i O O O i C M r H r H O r - O O COCMrHCOrHrHCOCOCMCM iO CM CMi—I r H CM

to

:0

-ö 4 2

tö

G —1 o 02 Tj PH G PHO O

&

fl

a R .nä ä

'o

CJJ

. G 42 G os o :0 O d o HH B o fco 02 42

to

•.oä £. 4 2

t» oä

„ .~j

<!;* 42 ICC U

HH 03

O

r—t

PH PH

-G

G

to; 3 O tGo

00 6 D 4 2 <J

OJ tH

to*:d o G

^ a

+2

cd T3 G 3

^s

G —1 ad :cd

f\ to- G

T3

to

G 42 ert 32 G :ctf :0

to a

a

to s fl fl

•sS

T*. : °

•to oo HH q

eS

T)

a

IH

cd

BD

a

:P

B o o c ti

« p

r

TH

C

G

:cS

toSS a

& to

cd

02 G

PH PH

« Ö

< .=£,

<s a

. "3 to JS

M

a

:

c»

fl B P 02

H-3

o

S a JS

o G

-3 & 2 > OS

G te C o 02 9 cd

04 o G

s G G

SP

.,

cd

M P

G

- < CO cd 4 j

'S8

to

»i>i

g T

O

t l H

cd g gi" 0 8 -fl1 "3 G G PHÖ

!>.oä <i

:o^ !

tH-r. (B 0 04

sa

a

cd 90

ert

a>

02 42 O

^H

G :cd

ri to

- C 04 :cd fl KH

JG

PR

02 42 O tH

oo to : P-£.fl

a

<x>

tH

to

12 ** "S 1

s*

a

G

42 •2 cd

T J . *

<!:§a

UH PH

to

OD

l.s

P, G 3 4:cdH

cd

P-. PH'

TJ G tH (H fcn iO

i '> •^ t t.

*4H

TH

O

§1S d§

BUI

eö t-, > cd

a

c fl

•O 4 2 • P 00

11 CD

t« •*-s 03 bO

to 2

l 3 60

fl £

KÖ

O

T*

*H

a -ö co ^„ ,a »a

fl s. 51 M

r-H

> . GO

fH

T j 1-H r * CO

el

• T3 CD cd

^ be

OD S3

•+? 60 a» H *C d

42 Ö

TJ i cd

SS

go

eS •H T j

pa a U c3 © a

O

O

si 03

TI

PH

§<£ &5

i—i CD CD T J -4->

r HI 1

1 1

COrHO CM

CM

o» t» »4»

C M C » T j l C O C M C v J C O O O O ! > l O O C » T i i ^ O C M O C D C O O C M O J CO CO r H l O O T j i 0 0 CO O O CO T ? CO T j i T j iTOCO r H C ^ O CO 0 0 r H 0 0 0 0 t > C » T j i CO 0 0 t > CM 0 0 CM CM CM T j i C ~ 0 0 T J I l > CO O CO OS T j i TJI 0 0 CM 0 0 CO O CM O CO r H CO C - t > g - CM OS O 0 0 T j i W O C O O H O N H H N O N m H C O H O O N C O t O I > 0 5 CD CO T j i CO CM I > r H O H CM O O CO r H T j i rH rH ^^ TJI

Tji

I00 I O CO OO

TU 1 o CO 00

o

co

CM T-I

c» CO CM

r» co CO

o» ao

^~.\fi CM — » O O CM 1—1 OO T j i

i-l<35CM00CDC0TtlTjiC0CDC~O[>c31OTjli>-OC0CMOCM 1-HlOlOrHiOCOCMOO CMCO T J I T J I O H I O C M C O H H CMrHlOTji CM rH t-H r H TH

i-H

T-I oo ITH 11 TH

I rH 1

I T J I C M O O O C O C M T J I 0 0 CO <M CD TJI O 0 2 C— T J Tji I > CO CD 0 5 OS Tji

I CM OO C~ CD TjiO

O O O O O O O OCOTji

OOOOCM I00O500 CO O O

TH

coeor-oo<corocMco CM CO H O CM CM i O rH [ > Tji

1 0 ^ 00 TH

Ö O H <Ji CM C rH

TJ

m i

""4

1 1

o

CM CM

2. 1 0 0 CO \Oi T j i O t - CO r H 1 r H CM T j i l O r H 0 0 r H CM rH

I C O T H I

T

oocoooocMooooo

OCMCO

CM o o o o o c o c o c o o

leooco

O O O C M r H O S O Tji Csj O r H r H CO OS T j i l O 0 0 CM CD CO C"- CM CO CMrHCD O

I r H l O T j i | CM CM r H

J

| 0000O | CO

OOOTJCOCOCM

1 1

1 1 1 1

1 TT

1 - * o TJI oo oo I-H I O 1 co 1

l O O C C ^ CO r H 1-HiOrH TH

CO O C l k O CO T j i CJ5 CM CD l O O l O O 0 0 CM 0 0 CO r H COCO H H CM

1 1

I1

Tji CM «D H 3 0 CO CO CM o

1 CO Tji T-I

G 42 : 0 oo r-3

Lönegrad

a» »a CM I » 00 »1 rH

rH r H T j i T j i T j i CO 0 0 T J I O | iO 00 00 H C O C O l O C M C - C O I Tji CM H

1G O O O C M H C O C O ICMTjiCM TJI

1 CM

O O T J I O O O O O C O O l O O C v J O O - C O O C O CO CO O CM O O O CO CO 0 0 O H C D O C D C O TH r H C ^ CM CO T j i CM 0 0 »OrHlOCMTji

I C M 0 0 O l e o o o c o OO r H CO C~ 0 0 !>• CO O 0 0

I C M| I I P I »O CM Tji

| CMCOOO l o c - c o 0 0 r H CM COrHrH CMrH H

3 et CM

IOCOCOOOTJI CM

l O O O I C O C O C M T j i CO CD I O T j i C— CO 0 0 CM

II

1 1 I I

H l >

oo «s oo

o 1 111 CM CO a

I

o CM

CM © rH

!>• CM

1-H

5i

1-H

t » P W O H C X ) t » H

1HTjiOO

1 CO CO CO

I H O C O

I O o co oo Tji TH J O O CM T j i O COO C M C rQH C O

1 I

co

H

H

H

op

I O O J T J I I O C M C M

l O p O O O I T J O C O

iTjiCdCM 1c o i o r -

[>• TH Tji Cd CO Tji t > TJI

CMOCM

Tji<MiO

» o c o o

COOCMOOCOCMCOrH 1-H 0 0 l O CD O 0 0 CO TH COrHCM

CDHt> rHCO H

CMC^TJI 00-H

O H C M T H O T H H

TJI t j i co o

co co o

ICO 1

I

1 I 1

1 CO 1 CM iO

|

CM

TU 1 1

1 1 1 1

38 Tji CM

1-H

o •H

•H C M u O H O C O C O C O H CO CM T-H CO O CM TH:

I

I O I X M 1 Tji

1 0 0 TjiH

j CM 0 0 CM | r H

I COOOOO

1 1

1 CM 1 1

1 1 1 1

>*l

TH

I 0 0 O O O C M C M

1 I co CM CM oo co r- l e o c o c o r*-cocMCMiocM ocooo C O C M H i O C O O TH CM » O 0 0 T j i CM CM T-I

1O

O

1 Tji I

1 1 o o o 1 1 co 1 1 1 c ^ c o co

COOOO lO H

O T J I Cv]

o oo

3 CO i O

04 1

I C O O C O T j l T j i C O I r H O O C O I l O r H l H O H l O 1 H I I | rH

1H 1H

1 1

rH Tji CM

1 1

MM

H

| C M H H C O £ C O

o CM Tji

o CM

P

Antal tjänstemän

fl OT

M

Antal tjänstemän

M

.3 o a M

t»

•

IJO CM r H CO T j i

TH

: P oo hH\ P

CD

o -d oeö g 60-4-3

:0 co |J P M 04

A * fl A

CD PH

1 02 rH O 04

Antal tjänstemän

M

=§1 Antal tjänstemän

© T-S

. Ti to cd C fl : P •£ TH g 04

Antal tjänstemän

S

aa

o rH

5 244 5 580

PH

PH <D

Tji

<M

ao

r H

C M O C 0 C 0 O C > 0 C 0 T j < T j l C X > r ~ C M C » C M ^ C 0 O I > O T * O O CM O CO r H CM \0 \Q CM rH rH T * CM CM \G CM CD t > CO r H CM CO O t > l O CM 0 0 T-I CO rHCMrH rHrH

O

Antal tjänstemän

PH

CO . r H

M •—< ä 60 as

CM

rH

PH

CD : e ö o

rH

oo

CM . T) CD cd

"•» as d M

GO

J

CM

4 548

CD

3=P m

to l O O t - H X o i o TH

TH TH

3 516

CD

roco oo o . ooro co co oo o c^ i o co

3 984 2136 161 028 31356 43 248 8 064

a

• rH H-2 OD rri

Antal tjänstemän

t>

o

i CO

to

IS

a H

H-a

CO O

l O 0 0 T j i C - 0 0 CM r H OO T j i CO CO r H T j i | > CO r H CM O O CM 0 0 r H T? CM H CO CO C - OO CO OO CO O OO CO C - L rHrHTji

3 02

0=

O O O G M ^ O C D O T j i O O O T ^ T j ^ r H O T j i O O C M O O g CO CO OO I > r H i O 0 0 CO r H O CO CM CO CO T h r H CM r H 0 0 CO O T j i

rH

to 2

27 384 9 864 213 840

|

|

|

| H

|

|

| . H

|

H

H

|

T-I CM 0 0 T j i i O C O C » 0 0 CO O rHCMOO Tji t C CO O - C O C O O H

j

|

MM

( M O O TJ i i O C O <1CM CM

CM 1-H 1—1

i > oo 2 <M <M ifx

117 Lönekostnad

Tji Tji CM CO Tji O

« a a3

CM Tji CO 0 0 O

fl

:=3 a H

to 2

fl fl

•fl. 4 2 • P CO rH P JH

CM CD O

CM O

O

Tji

ICO

I O T J I O O

oipooTjtroGOooo>oiocorocooococoooco»OTjioooo

ro

OOOTJI

Tji Tji CO O OOlO ro-rH r H COCO C-CO O 00 r H O CO roO l > l P I > Tji O Cd C~ CD Tji CMrH O O 00 r H ro O CD T-I 1-H CM T j i

CO 2 :cS fl ö

O

I r o 1 TjiTjico co TJI o o

CM

T-I

*-^ CM •**

00 00 O

oo TJI oo ro c ^ TJI ro oo C<I co TJI o CM TJI c o c ^ - I O TJI r H o op oo c^corococMcoroHCMOoooiocMcooi>oococMTjic~

TH

*~Tji

CMHCd CM

1-H

f M O CD OO » O 0 0 CD T j i T j i 0 0 I > CM 0 0 CM I > ro O I > i n T j i O O I rH C M O r o - H C M l O O C M 1-HrHTjl CMCMlOCMCDC~-00rHCMl 0 0 l O C - l O CSS CO T-I CO H C M H i-H r H •H

I

O O O T j i C M C O O O O O O C M C O O O O O O O O T j I C M O C D T j i O O O

I

C O H O (M

:eä

OOOCM i > i > o

CM TJI

rocoooocM

C M O c o i > o c o o o p

| C O

TJI | c o

COCO CM ( M f O i O X O 0 0 O CM ro r H (M CD CO 00 CO CO TJI CO I O C<I CM Tji r H I > iCO Tji r H Tji r H Tji CM CM CO l O 00 Tji O 00 00 OS

^ Tji

| co

CO i O CO O

HH -T}

42 T J

I00CM

ITJIOTJI

ocooo

loOlOCMCOCDrHroCO 0 0 T J I r H CO ro 0 0 CM CO

l O r H 0 0 CM

l O O O O O M O i O

ICMrHOO l>-CM0O

r H Tji CO rH

OOTJICO COCMCi-H

COCDOO COrHTji CM

O C D C O O O O p i O 0 0 CO CM T j i CO T j i O •r-l D Tji

CO

I - H

1 1

1 IS i

rH 00 Tji CM Tji Tji

1 Tji

H3

+>rH .G OH 4 2 ^* _

O E to H HJ • - . 00

ao •*» c .fl

.••03

<Ö :oä :003o S to C : g 42 ©

fl

to 03 ^

O

CM

C :eä

fl

PHO fl - J

a CM

is a

PH

to to

Ä 1 "g t St ^2, oo

^ l O CM ^ o l O CM i-H 0 0 T j i

1 0 0 CO O Tji O CM CO CO

fl.SP P H V

:cä 42

CM 1-H

'4?

e j h H ^_; b f l h H [_

Tji CM

ro r-

C-!

0»

ro CM oo c o c o T J I Tji oo CD t > o i > ro o TJI i > o c o CM o CM i H HOlOHlOCDCMCO CMCO TjlTjiOrHlCKMCOrHrH 1 Cd H »O Tji CM rH THT-I rH

q 04

r> rH

t—

os

fl _£

1 co o o

T-I

IH

fl £ ti

in a O :d

.oä rfl

ö

CM

CO

O

CM l O r H O r H r H [ > CM r H CM CO CO OO 0 0 ! > • T j i ro C ^ 0 0 » O C^-CO CO T j i l O T j i CM t > - H lOi-H (MCOlO OOIHTJI i-H t-I

to 2 PH

-si.2 B

!T

3 to «£

TJ -jf cä . 9

:c3

<l1 fl

«0 9i rH

-~-lO T j i ^ T j i \ 0 CM r H 0 0 T j i

fl

r*

o rH SÄ

to

I c o c o *a Tji o t > c o H

| C O H I H O T J I

1oococ-

1 H

ITJI

1 CM Tji i O r H CO H

CM

H

| CM CM H

1 1

bC o PH oo PH .

:0ä 4 2

fl

oq O

9b

CO

I-H

5 43 o :c3 • "-O»" Ö

h

§fl

=P£ hH

bC

P

CMCOOCMCMTjiCMO I C O 0 0 0 0 r H CO O lT3 C- CO r H Tji l l O O O O O I O oo TJI c~ CM oo TH c o TjicMco c o 1-H o CM ro c o c o CM rHoooo

1 Tji O Cd Tji O 00 CM I CD 1 1 O Tji I > O CM Tji r H | CO 1 ooooooiOTjiro I-H TM o p c~ o I-H o oo ro

H

ro Tji 0 0 r H r H 0 0 C^ r H CM r H lO

rH 1-H TH

oo

fl -s a CO HJ

42 fl

42*

(o 2 c fl

O H

CM 0 0 CM <M

bDOH to X

Ob

fl bD -.O °c3 :p G

1 lis

!>•

Ou0 HCO

lO

H~

CM

oo co c o TJI o c o H I-H | c o o c o C M T j l r H C O H C M T j l I 0 0 r H T j i r H CO

O

I TJI co ro CM <M c o CM i o o i | T j i l O CO

C O H

fr-

rnro 1 1

i co H

T j I O T j i O O O O T j i T j I CD T j i CO O r H C O O O 0 0 T j i 0 0 O O C - T j i KO

1 O Tji0 0 loOCMCO COrHCO

I T J I O C M 1 C d CM CO O l O C O

1 O C d CD 1 O H CO OOrHCO

o j o c D O o i c j i o m r H OO CO l > - O ICO CO rH C O H Cd

COTJIC» rHCO T-I

OOI>TJI CO r H

OTJICM H O H H

1 1

1 1

1o

IS 1

1 1

oo

, TJ

•O "h 3 •O 00

C . 2 bB DB ^ to > S r * 1-1 co O " S

ol'S ° o04 U =3 &

«

rfl fl

g

<D 43 t ,

. *

t. "tä •*» eä * o

•^

fl

H

T? » ej eä cä —H fci M -O S

43 g>

C M U 0 H »O O O C O O O H

COCMTJiCOOCM

l i O t - C M

1 Tji

ICOTjirH

1 ICM0CCM

rH

|CM

1 1 1

H

1 1Tji

eä-fl 0 4 x

00 O l O p C M C M O T j i c O I C O O O O O O O O O o l c O i o i O T j i T j i r o l r o c M c o o l o c M O o l o c D i 00 roiOOOHCO OCOCMCD TjioOCD ccc~ H C M T J I O O O C O C O 0 0 0 0 O C 0 O Tji Tji T j i O CMCMCMCO00CO i O H CM CO Tji rH

oo

9b tm

«3

9b

TH

ea

fl

HS

to

3 oo

H

| H H I > C » H ( S

1 H H I > C M t > H

i H W f O H

1 H

1l O H H

| ( M H

1H

1 1 1 1 1 1 1 1

xa

T-I

8 °«3 PH PH

fl

S as

ti a

l8 I

oo to HSH?

d C G

.eä- ! 2.

S c

to -

fl bof - * TI a hH S / h hH -S

< fl J C o i b t3

*»

|H

»AS Cl

:eä

*öä a

fl

T I a 03 ^ ? to fl .eä X^ n. a co o

h-?A hH

m

PH fl PH**

r-1

rH

H

O to flTJ

* r i CO

1 ^

_:c3 42*

to 2 c fl

:oä :aS

rH

H

a :oj

is a

-S to fl *• _3 oo <! fl

"fl fl

*B Tji

^a

•O OO TH O

M

oo 5_J 42 ^ *

l-H ^ toj I-H

£ 00

< | . "&

(H

l O CO CO CO CO 0 P CO 0 0 CM 0 0 0 0 CO r H •H

CM

•

;oä 42*

eä

HGMC0TjiOCDl>00C0OHCMC0TjiincD(>00roOHCMC0Tjii0C0l?-00

öj

fl

PH

• S "to fli S H :o bD ^ O f l HH-2

.2.

o

118 <D

TJ

a

ce

d

tH

a

:0

CO CM CM CO H

CM

•*

CM

«© l£J

<MOCOCDOOCD[>C^lOlOrHTjlc^roipTjiTjlTji T f H l O C M ^ H O P - H M C C H H H t>- CO CO CO TH H TH

a

M

H

a co

»T

O O CO c— TJI co

M . — , O H ^ ^ r H CM CM r H r H

^ CM

.—. CM

e» »s>

I rHOOOOCOTjiroOrHCOrHTjiincMCOCOTji IrHHCOOOTjiCDTjiCOO M N H H H r H r H CM r H

CM Tji C H

CD

0 TJ cd

O

o

Tji

oo CO CO

co

60 CD M

a

H~

TJ &H

it?

Cd

iroi>oocoTjiO[>cMcoic Tji O H

1 co CM 1 1 1 1

«e

i-H T j i r H r H CO CM

Tji

— . ^ H .

^ -

r H Tji

rH

«o

a

PH

ea

O fH bD

rH

•*: ° eS

CD

pd &p oo a 6 d0 - 3

d -S H-S —

1—1 08 ec« S

( S =4H

^ A

© JS •« jg

CO

H

4( 2 H P

CM CO CM CO r H CO CO T j i CO T j i T H r H Tji O 0 0 T j i CO r H CM H rHrH rH

>'

S

1 1

rH

»*

«o

C d

o o CM 00 OO CO rH

O

d 03 00 bo

fl 42 'fl 42

P

ICMOCDTjiOOlOlOOOOOCM IO rocoio CM CM C d H H

ICO

I H r H H

»* !>•

o CD CM CO t> H

d

to

, ., .

"3 >

] r H O.I 1

CM 00 CO H

to

0= CD

I 1

o o co

^^

rH rH -—-N-^

c

C

«3

CM

O

o

iO

1 CMOOIOCOOOOHCO H H CO CM H THTH

i

i

|

M

|

ICOHH

M

1 CM e® ©s

M

o

o

rH t"

* a rH

*>

d n-s CD

O

1 I HHCOO0

KÖ

1»

PH

1 Tji O CM TH

ITJIOOH

00 rH

o CM T-I CO TH

^a 'a :0 1—H l> CO

<

oa

1 |°°g°^<" | | | 1 1 1 1 1 1 1 1os

PH PH

a

d QQ

T 42 fe

ri

0^° TJ fl

a

.93 CD

TJ rH

O

:0

"5 <$

ro oo rH

42 • d C • 04 :d b, bO to bt) -O : d

A3

.

60 P — t^6 04 X » bD . to fcD=d

O O co

42 O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O »OOiOOiOOiCiOiOOOOOOOOOO

rg

rHrHCMCMCOCOTjiTjilOlOCOD-OOroO-H(M rH H i - H 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

TJ '-3 d b flr^ 42 T J

l O O i o o i o o i n o x o o i C i O o o o o o HHoqcMcoerjTjiTjiioiocDocccjOH •HiH

| H :0 hH

1o 1o 1o o1 o1o1o1o1o1o1o1o 1o 1 I I 1 1 1 jcSS o o o o

Särskilda yttranden. Herr Carlström: Då föreliggande förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och j extra tjänstemän utarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, !som legat till grund för det av kommittén i betänkande den 21 juli 1930 framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhorande den civila statsförvaltningen, får jag i tillämpliga delar hänvisa till den reservation, som av mig fogats till nämnda betänkande. I fråga om motiveringen har jag ej i allo kunnat instämma i kommittémajoritetens uttalanden. Resonemanget å sid. 24—34 om »Anställnings^ och avlöningsförhållanden vid tiden för kommitténs utredning» finner jag alltför stereotypt färgat. Det sedan flera år tillbaka pågående s. k. besparingsreglerandet har visserligen lett till ett onormalt stort vakanssättande av tjänster med därav följande utsvällnmg av antalet extra ordinarie tjänster, men i den mån detta reglerande avslutas och de vakanssatta platserna återbesättas med ordinarie innehavare, där så befinnes nödvändigt, torde proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän jämna ut sig, i den utsträckning det är önskvärt, utan inrättande av nya ordinariebefattningar. Exemplet från länsstyrelserna synes mig i varje fall mindre talande, då ju vid dessa den extra personalen ej sällan utgöres av personer, som mera i förbigående där söka utbildning för tjänster pa andra områden. För övrigt synes mig kommitténs uttalanden även på andra punkter, såsom t. ex. i fråga om extra tjänstemän vid statens vattenfallsverk, vittna om en alltior stoMust till uniformering och »statlig lagbundenhet». Detta fastlåsande av sa manga som möjligt vid statsanställningen med dess stela former leder ju ej till något annat än utökandet av den missnöjda kategori, som nu ständigt klagar över den snäva lönepolitik, som staten påstås tillämpa. Det bör, enligt min •mening allt fortfarande finnas möjlighet till en viss rörlighet — och jämförelse — mellan statstjänst och enskild tjänst, på det att icke alltför många måtte ofrivilligt sugas in i den förstnämndas stela grepp. Vad slutligen angår kommitténs hemställan om ändrade bestämmelser för Jonestaternas fastställande och avlöningsanslagens disposition, vilken hemställan innebär, att såväl den ordinarie som den extra ordinarie personalens avlöningar skulle bestridas från anslagsposter av förslagsanslags natur, finner jag visserligen en sådan omläggning ur ämbetsverkens synpunkt vara att föredraga framfor nu gällande bestämmelser, enär dessa synas vålla rätt mycken besvärlighet vid tillämpningen. A andra sidan torde det med den föreslagna omläggningen bli ganska besvärligt för Kungl. Maj:t att årligen på förhand pröva och fastställa antalet extra ordinarie befattningar vid vederbörande verk. Smidigheten och anpassningen efter det växlande behovet av icke-ordinarie tjänstemän synes därigenom i viss mån avtrubbas. J a g har därför ej kunnat ansluta mig till kommitténs hemställan i denna punkt.

120 Herr Eriksson: Till det av kommittén den 21 juli 1930 avgivna »Betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörancte den civila statsförvaltningen,» har jag fogat ett särskilt yttrande Vissa d a n framförda meningar och yrkanden äro även tillämpliga beträffande i nu f orevarande betänkande behandlade spörsmål. J a g tillåter mig därför att i vissa fall åberopa och hänvisa till min i nyssnämnda betänkande framförda mening, badana frågor som för de icke-ordinarie tjänstemännen ej hava direkt motsvarighet i föreslagna bestämmelser för de ordinarie tjänstemännen, ävensom bestämmelser i förslaget, vilkas innehåll så påkalla, måste dock här nedan närmare beröras. o Det nu föreliggande förslaget uppdelar de icke-ordinarie tjänstemannen i tva grupper »extra ordinarie» och »extra». Denna uppdelning motsvarar nära vad som nu gäller beträffande kommunikationsverken, där de bada grupperna kallas »extra ordinarie tjänstemän» och »aspiranter». Ehuru jag icke har något att invända mot denna uppdelning och finner, att namnförändringen av gruppen »aspiranter» till »extra tjänstemän» är uteslutande av formell art, vill jag dock framhålla, att erfarenheterna åtminstone för det största av de verk, som beröras av frågan, nämligen statens järnvägar, visa, att gruppen »aspiranter», d v s. i förslaget upptagna »extra tjänstemän», numera förlorat sin betydefse. Rekryteringen av de extra ordinarie tjänstemännen sker numera frän andra grupper av personal, antingen från vid verket anställda arbetargrupper, vilkas löne- och anställningsförhållanden regleras genom kollektivavtal, eller ock Iran grupper av i tillfällig tjänst anställd personal. Den i avlöningsreglementet tor aspiranter tillmätta, allt för låga avlöningen har också medverkat till detta torhållande. Det skulle därför nu kunna tagas under övervägande, huruvida icke oruppen »extra tjänstemän» kunde helt utgå ur förslaget, varigenom författningsbestämmelserna bleve mindre omfattande till sm volym, men da denna fråga ur personalsynpunkt är att betrakta såsom ganska oviktig, har jag icke ansett nödigt framställa något yrkande härutinnan. I nu gällande bestämmelser stadgas, att extra ordinarie anställning endast kan vinnas av person, som uppnått 19 års ålder, varjämte föresknves, att den, som ej fyllt 21 år, erhåller lön enligt löneklass, som är närmast lägre an den för lönegraden enligt löneplanen gällande lägsta löneklassen. Kommittén toreslår nu att för att kunna antagas såsom extra ordinarie tjänsteman erfordras att hava uppnått 20 års ålder, varemot stadgandet om viss lägre lön an enligt loneplanen för den, som icke fyllt 21 år, borttagits. För min del finner jag icke skäl till höjning av den nu gällande minimiåldern för antagande i extra ordinarie tjänst och anser sålunda, att denna ålder bör bibehållas vid 19 ar. Däremot yrkar jag, såsom från personalorganisationen vid upprepade tillfallen tidigare hävdats, att föreskrifter om viss nedsatt avlöning för extra ordinarie tjänstemän, som ej fyllt 21 år, skall utgå ur avlöningsbestämmelserna. Beträffande »bisyssla» anser jag, såsom anförts i förut åberopade särskilda yttrande, att från anmälningsplikt skola undantagas uppdrag, vilka tjänsteman kan bliva ålagd i egenskap av medlem i facklig, politisk eller ideell sammanslutning. I mitt särskilda yttrande till kommitténs betänkande den 21 juli 1930 har jag föreslagit en löneplan med åtta ortsgrupper och med andra lönesitfror. an vad som av kommittén då föreslogs. J a g vidhåller yrkandet om en sålunda uppbyggd löneplan, som emellertid för erhållande av löneklasserna a och b behöver C

° D e t ^ e m e l l e r t i d självfallet, att den löneplan, som blir fastställd för de ordi-

121 narie tjänstemännen, även skall bliva gällande för extra ordinarie tjänstemän. J a g saknar därför anledning att här angiva löneplanens lönesiffror. Den utbyggnad nedåt av löneplanen, som erfordras för erhållande av löneklasserna a och b, skall givetvis företagas i anslutning till de allmänna principerna för löneplanens uppbyggande, så att orts- och ålderstillägg noga ansluta sig till vad som gäller beträffande löneklasserna 1, 2 och 3. Huruvida lönesiffrorna i löneplanen utskrivas i årslöner eller månadslöner, måste anses såsom ganska oväsentligt. J a g åberopar det yrkande rörande avlöningens utbetalande, som jag fram- 7 § 1 mom. ställt beträffande mot detta moment svarande stadgande i avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän. J a g anser att momentet bör hava följande lydelse: 7 § 2 mom. »Extra ordinarie tjänsteman hänföres till lönegrad med samma ordningsnummer, som betecknar den lönegrad, vilken blivit fastställd för ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter». Skulle det förefinnas behov av någon särbestämmelse härutinnan för amanuenser, synes det mig vara lämpligast att införa en sådan och ej söka lösa frågan genom införande i nu förevarande moment av ordet »högst», vilket ger åt hela avlöningsreglementet en karaktär av osäkerhet och ger möjlighet till allsköns godtycke, något som borde vara uteslutet från ett avlöningsreglemente, som av staten utgivits till efterrättelse. I nu gällande avlöningsbestämmelser finnes ett stadgande av följande innehåll: »Har den, som tillträder extra ordinarie befattning, dessförinnan innehaft annan anställning i statens tjänst, som i avseende å tjänstgöringens art och omfatting finnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ifrågavarande extra ordinarie befattningen, må, i den mån så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön och sedermera för hans uppflyttning till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver ett år, under vilken han efter fyllda 18 år i en följd innehaft dylik anställning». Detta stadgande avser, att en person, som efter lång tids anställning i statens tjänst antages såsom extra ordinarie tjänsteman, skall för placering i löneklass i den nya befattningen kunna räkna sig till godo någon del av den föregående anställningen. Kommittén har i sitt förslag givit bestämmelserna i förevarande avseende en ännu mera vag formulering, än vad de nu hava. Tillämpningen av stadgandet i fråga blir helt och hållet beroende på verksmyndigheternas goda vilja. Det synes mig nödvändigt att i lagtexten närmare angiva de regler, som böra komma i tillämpning. Principiellt synes det mig, att arbete i statens tjänst, som överstiger ett år, vare sig i följd eller i skilda perioder, bör räknas tillgodo för placering i löneklass vid antagande i extra ordinarie tjänst, detta givetvis under förutsättning att det utförda arbetet varit i värde — med hänsyn till utgående avlöning eller annan saklig värderingsgrund — att jämställa med det arbete, jsom normalt är avsett att utföras i den extra ordinarie tjänsten. J a g anser sålunda, att 9 § 2 mom. bör omformuleras, så att den klart ger uttryck åt denna grundregel, samt att stadgandet bör placeras såsom paragrafens första moment. Det synes mig nämligen, att reglerna för placering i löneklass vid första antagande såsom extra ordinarie tjänsteman böra gå före stadgandena angående löneställning vid övergång från en extra ordinarie befattning till en annan.

9 §.

J a g har icke kunnat biträda kommitténs förslag till semesterbestämmelser, vilka innebära en försämring. J a g anser sålunda, att semester för tjänste-

10 §.

122 män, som ej fyllt 40 år, må bestämmas, för tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10, till 16 dagar samt för tjänstemän, tillhörande lönegraderna 11—23, till 24 dagar. 13-14 §§.

Beträffande avlöning under sjukdom på grund av olycksfall i tjänsten vidhåller jag den ståndpunkt, som jag intagit vid behandling av motsvarande bestämmelse i allmänna avlöningsreglementet. I fråga om avlöning vid sjukdom i andra fall påyrkar jag, att någon försämring av nu gällande bestämmelser ej må vidtagas. Självfallet är dock, att avfattningen i det blivande avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän påverkar lydelsen av nu förevarande paragrafer av avlöningsreglementet för extra ordinarie tjänstemän.

19 §.

De under förevarande paragraf omhandlade förmånerna synas mig böra utgå enligt samma grunder, som föreskrivas för ordinarie tjänstemän, och vidhåller jag därvid i tillämpliga delar de yrkanden, som gjorts i mitt till kommitténs betänkande den 21 juli 1930 fogade särskilda yttrande.

30 §.

I anslutning till mitt i nyssnämnda särskilda yttrande framställda yrkande angående begravningshjälp vid ordinarie tjänstemans frånfälle yrkar jag, att beloppet av begravningshjälp i nu förevarande paragraf måtte fastställas till 500 kronor.

21—32 §§.

Beträffande de bestämmelser, som upptagits i »3 kap. Extra tjänstemän», framställas följande yrkanden: 23 § 2 mom. De föreslagna lönesiffrorna utgå och ersättas med ett stadgande, att extra tjänsteman åtnjuter lön enligt den löneklass, som utgör begynnelselön för extra ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter. 26 §. Bestämmelserna givas samma innehåll, som förut under 13 § yrkats. 31 §. De under 2 momentet anförda förmånerna uppflyttas till 1 momentet, varefter 2 momentet utgår. 32 §. Begravningshjälpens belopp fastställes till 500 kronor. Fröken Köersner: Vad i den historiska översikten framhållits om extra ordinariesystemet gäller huvudsakligen de s. k. amanuenserna. Osäkerhetstillstånd samt dåliga och växlande avlöningsförhållanden gällde om möjligt i ännu högre grad beträffande de kvinnor, som vid 1900-talets början ägnade staten sin arbetskraft, enar varje verkschef då ägde att efter gottfinnande och tillgång till medel ordna deras anställnings- och avlöningsvillkor. Lönen utgick oftast efter beting eller per arbetstimme, i bästa fall förekom månadslön, allt efter mycket varierande grunder. Någon möjlighet att erhålla ordinarie tjänst fanns icke förrän efter år 1910, da i departementen och de centrala ämbetsverken efter hand infördes ordinarie biträdesbefattningar, huvudsakligen avsedda att besättas med kvinnor. Härigenom bievo även avlöningsförhållandena fci de» ic^cc ordinarie personalen förbättrade, oaktat de fortfarande varierade betydligt mellan de olika verken. Först sedan gemensamma avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare från och med år 1922 blevo gällande för den allmänna civilförvaltningen, ha några likformiga regler funnits för de kvinnliga icke-ordinarie tjänstemännens avlöningsförhållanden. Vad lönegradsplaceringen beträffar, växlar den naturligtvis ganska mycket de olika verken emellan. En faktor, som härvid inverkat menligt på lönegradsplaceringen för den icke-ordinarie biträdespersonalen har varit, att i en del verk inrättats ordinarie skrivbiträdesbefattningar. 1 1

Sådana finnas till ett 50-tal, dock inga i departementen eller i kommunikationsverken..

123 flertale. av dessa verk har ansetts, att all sådan rekryteringspersonal, oavsett deras arbetsuppgifter, därför måste inplaceras i skrivbiträdesgrad och att befordran till ordinarie tjänst endast kunde ske via skrivbiträdesbefattning. Möjligheter att inom rimlig tid nå ordinarie ställning är ju numera inskränkt, och man kai ej annat än finna de befattningshavare beklagansvärda, som ännu efter 10 å 12 år kvarstå såsom extra skrivbiträden, oaktat deras arbete är av nog så kyaLficerad art. Det är därför att hoppas, att Kungl. Maj:t även beträffande biträdespersonalen ville vid inplacering av densamma i lönegrad fästa avseende vil kommitténs å sid. 61 gjorda uttalande om att »göromålens art, icke tjänstens benämning, bör dessutom under alla förhållanden vara utslagsgivande för lönesättningen». I detasammanhang torde det tillåtas mig uttala den förhoppningen, att den av 192( års besparingssakkunniga föreslagna revisionen av biträdesbefattningarnas avlöningsförhållanden måtte resultera i skrivbiträdesbefattningarnas avskaffanle, enär de arbetsuppgifter, som avsetts för dessa befattningar, äro sådana, a:t de egentligen tillhöra den första tiden av den icke-ordinarie tjänstemannens praktiska utbildning för befattning i lönegraderna 4 och 5. Med hänsyn till den begränsning av reglementets omfattning, som kommittén föreslår, får jag framhålla nödvändigheten av en utredning, huruvida icke bland de nu till arvodestagare hänförda befattningshavarna finnas sådana, som på grund av arbetets art och tjänstgöringsförhållanden rätteligen borde vara likställda med extra ordinarie eller extra tjänstemän. För en hel del av dessa arvodestagare har Kungl. Maj:t på särskilda framställningar funnit sig böra meddela särskilda bestämmelser angående semester, läkarvård, avlöning vid olycksfall i tjänsten eller eljest vid sjukdom etc. I ett flertal fall ha dessa frågor varit föremål för prövning av allmänna civilförvaltningens lönenämnd, och har jag därvid funnit, att några verkliga sakskäl ej motivera en särställning för ett flertal av arvodestagarna utan att många av dessa borde hänföras till någon av löitagarkategorierna »extra ordinarie» eller »extra» tjänstemän. Därest kommitténs förslag att inplacera professorerna vid universiteten och karolinska institutet i allmänna avlöningsreglementet vinner bifall, torde böra närmare utredas, huruvida icke docentstipendier och avlöning till vikarier å professorstjänster böra utgå med belopp beräknade efter dyrort. Extra-ordinarie-reglementet. Minimiåldern för vinnande av extra ordinarie anställning synes mig böra bibehållas vid nu gällande 19 år. För arbetet i skriv- och kontorsbiträdesgrad är det i allminhet lämpligast, att anställning vinnes omedelbart efter slutad skolgång och g*enomgången kurs i maskinskrivning, medan skolkunskaper och träning för ordnat arbete äro i gott behåll. Därest åldern höjes till 20 år, kan den »provtjänstgöring», som skall fullgöras för erhållande av extra ordinarie anställning, bliva oskäligt lång, enär avgången från folkskola resp. real- eller flickskola i al.mänhet sker vid 14—17 års ålder.

3 §.

I reservation till allmänna aylöningsreglementet har jag på däri anförda skäl 6 och 11 §§. (sid. 307 och 308) yrkat ändring dels av löneplanen, dels angående semestertidens längd för vissa befattningshavare. På grund härav får jag hemställa om ändring a/ den i 6 § intagna löneplanen så att lönegraden 20 må komma att omfatta lmeklasserna 18—23 och vidare att i 11 § 1 mom. efter »tjänsteman tillhörande lönegraderna. 11—23» inskjutes »tjänsteman i lönegraderna 1—10 med kontcrs- eller sjukvårdsarbete». Kommittén föreslår i 23 §, att extra tjänsteman snarast möjligt efter erfor- 9 § 2 mom. derhg prö/ningstid skall antagas till extra ordinarie tjänsteman. Av motive9—31143',

124 ringen framgår emellertid, att detta ej alltid låter sig göra, om nämligen alla extra ordinarie befattningar äro besatta och medel saknas för att utöka antalet tjänster. P å grund härav anser jag, att nuvarande bestämmelser om rätt att tillgodoräkna sig tjänstetid utöver ett år böra bibehållas och införas i 9 §, så att vid befordran till extra ordinarie tjänst en utjämning kan ske för dem, som längre tid måst kvarhållas såsom extra. 18

§•

Angående vikariatsersättning har allmänna civilförvaltningens lönenämnd vid besvarandet av remiss å kommitténs förslag till allmänt avlömngsreglemente anfört följande: # »Lönenämnden får för egen del till en början erinra, hurusom en tillämpning av de nu gällande reglerna om 'full lön' vid vikariat å ordinarie tjänst i högre lönegrad bereder vikarien, för så vitt denne är ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman, minst den kontanta ersättning, vartill han är berättigad enligt de allmänna bestämmelserna rörande vikariatsersättning. I betraktande av att de för den högre ordinarie tjänsten i övrigt gällande bestämmelserna skola tillämpas å vikarien, ter sig för denne gottgörelsen, beräknad i enlighet med extrastatsreglerna, merendels såsom en förmån av högre värde än den vanliga vikariatsersättningen. Vad nu sagts skulle emellertid icke alltid bliva fallet, därest kommitténs förevarande förslag vunne bifall. Bland annat genom de förändringar i de normala vikariatsersättningsbeloppen, komittén förordat i 1 mom. av förevarande paragraf, skulle det tvärtom kunna inträffa, att de allmänna reglerna rörande vikariatsersättning gåve en vikarie med långtidsförordnande en betydligt högre ersättning än vikariatslönen. Härmed skulle ock betydelsen av de föreslagna bestämmelserna rörande vikariatslön i avsevärd mån reduceras. Kommittén har anfört, att de fördelar utöver själva den kontanta ersättningen, vilka följa med vikariatslönen — främst rätten att tillgodoräkna, förordnandetiden för uppityttning till högre löneklass — mer än väl uppvägde nämnda skillnad i kontant gottgörelse. Men kommittén synes härvid hava förbisett, att denna rätt skulle i många fall bliva tämligen illusorisk till följd av att, såsom förut är nämnt, tillgodoräknande och sneddning i förslaget upptagits såsom alternativa tormaner vid befordran. Det lärer icke kunna förnekas, att det i åtskilliga fall komme att bereda vikarie ganska stora svårigheter att på förhand bedöma, huruvida han borde begagna sig av den honom medgivna rätten till vikariatslön. Det har synts nämnden, att vikariatsersättningsfrågan knappast kan bliva ordnad på ett rationellt sätt genom att godtaga de båda system för vikariatsersättningens beräknande, som kommittén förordat. Lönenämnden är for sm def icke övertygad om nödvändigheten av olika bestämmelser vid langa vikariat och vid mera tillfälliga sådana. Nämnden vill därför närmast ifrågasätta, huruvida icke den form för vikariatsersättning, kommittén under namn av vikariatslön föreslagit, skulle kunna i huvudsak godtagas såsom en enhetlig norm för vikariatsersättningens bestämmande. E t t godkännande av detta nämndens förslag förutsätter slopande av bestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf ävensom en omformulering av föreskrifterna i paragrafens 2 mom. 3 Skulle vikariatsersättningsfrågan anses lämpligen böra lösas på det satt, nämnden nu ifrågasatt, torde 7 § 2 mom. av reglementsförslaget böra erhålla sådan omformulering, att tjänsteman, som före sin befordran på förordnande uppehållit befattning inom samma eller högre lönegrad, må, i stället för vad i 7 § 1 mom. stadgas, vid bestämmandet av hans begynnelselön i den nya tjänsten och sedermera, för hans uppflyttning till högre löneklass, kunna tillgodoräknas den tid, han under minst sex månader i en följd innehaft dylikt förordnande. Härvid skulle givetvis tillämpas samma regler, som i 2 mom. föreslagits beträffande beräkning av den effektiva tjänstgöringstiden.»

125 Då jag funnit de skäl, som av lönenämnden anförts för en enhetligt ordnad vikariatsersättning bärande, har jag inom nämnden biträtt dess förslag. På grund härav får jag hemställa, att vikariatsersättningen även till extra ordinarie och extra tjänstemän måtte ordnas efter av nämnden föreslagna grunder. Tilläggsbestämmelserna. De av kommittén för attachéer vid utrikesförvaltningen föreslagna bestämmelserna angående semester och ortstillägg böra även gälla övrig vid utrikesförvaltningen anställd extra-ordinarie personal såsom kanslister, kansliskrivare etc. Under hänvisning till min reservation till kommitténs förslag till lönereglering för undervisningsväsendet får jag hemställa om lika lön i samma befattning för manlig som för kvinnlig extra ordinarie och extra lärare och att extra ordinarie ämneslärarinna placeras 2 lönegrader lägre än extra ordinarie adjunkt. På grund härav bör 7 § 2 mom. ändras sålunda: »Extra ordinarie hänföres till 22 lönegraden samt vid högre lärarinneseminariet till 23 lönegraden, varjämte extra ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium hänföres till 20 lönegraden samt vid högre lärarinneseminariet till 21 lönegraden.» Kommitténs förslag till placering i lönegrad av de extra lärarna ger vid handen, att kommittén frångått sitt uttalande å sid. 77, att hänsyn ej bör tagas enbart till tradition utan att verkliga sakskäl böra föreligga för en avvikelse från de allmänna bestämmelserna. Att sakskäl föreligga för en placering av extra ämneslärare 2 lönegrader lägre än extra ordinarie adjunkt är otvivelaktigt, enär de förra ofta nog ej hava samma teoretiska och praktiska kompetens som de senare. Däremot synas inga sakskäl förefinnas för att placera en extra ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet, som har samma teoretiska utbildning som den extra ordinarie ämneslärarinnan, 2 lönegrader lägre än denna, medan den allmänna regeln om placering i närmast lägre lönegrad skall gälla för ämneslärarinna vid allmänt läroverk. Ej heller kan jag finna sakskäl föreligga för att tillämpa fördelaktigare regler för övningslärare och övningsskollärare än för andra lärare och övriga statens extra befattningshavare. Man kan fråga sig, om verkliga skäl föreligga att vid högre lärarinneseminariet tillämpa följande regler: extra övningslärare samma lönegrad som extra ordinarie övningslärare, » övningsskollärare » » » » » övningsskollärare, » ämneslärarinna 2 lönegrader lägre än extra ordinarie ämneslärarinna, » manlig ämneslärare 3 » » » » » adjunkt. De tre sistnämnda kategorierna tjänstgöra samtliga vid seminariets olika övningsskolor, folkskolan, normalskolan och realskolan, vid vilka seminariets elever skola hospitera. Den extra manliga ämnesläraren kan även hava sitt arbete förlagt till själva seminariet. 23 § 1 mom. skulle enligt min mening kunna inskränkas till att lyda: »Extra ämneslärare vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium hänföres till lönegrad två nummer lägre än den, som blivit fastställd för extra ordinarie adjunkt.» 2 mom. utgår, och de allmänna bestämmelserna gälla. 3 och 4 mom. oförändrade. Även timlönerna böra givetvis enligt min mening utgå med samma belopp, vare sig manlig eller kvinnlig lärare uppehåller respektive befattningar. En omredigering av 5 mom. med hänsyn härtill bör göras.

126 För lärarinna i handarbete vid högre lärarinneseminariet och lärarinna i hushållsgöromål vid folk- och småskoleseminarierna bör avlöningen p^r veckotimme vara lika stor, enär de äro hänförda till samma (14) lönegral. Kommittén har föreslagit 159 resp. 165 kronor. Herr Nilsson: Med erinran om de särskilda yttranden, som jag låtit bifoga lönekommitténs förut avgivna betänkanden och som medföra vissa konsekvenser beträffande avlöningsreglementet för extra ordinarie och extra tjänstemän och dess tilläggsbestämmelser, kan jag här inskränka mig till ett par mindre anmärkningar. För det första finner jag det önskvärt, att extra ordinarie tjänsteman tillkommande avlöning måtte i löneplanen angivas med årsbelopp i stället för månadsbelopp. Det finns intet skäl att här avvika från det förfaringssätt, som kommittén följt i ordinarie avlöningsreglementet. För det andra anser jag det vara en onödig överdrift att bereda även den aspirant- eller lärlingspersonal, som kallas extra tjänstemän, förmånen av kallortstillägg. Denna förmån har tillkommit väsentligen ur familjeförsörjningssynpunkt — den kvarstår för familjens räkning, även om vederbörande tjänsteman förordnats tjänstgöra i södra Sverige. De ungdomar, som avses i tredje kapitlet, torde framdeles som nu kunna reda sig utan detta tillägg. Herr Rein wall: 1 fråga om kommitténs förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän anser jag mig böra såsom min särskilda mening uttala följande. Då ett års tid i allmänhet måste anses vara tillfyllest för provtjänstgöring och då befattningshavare ej sällan anställas vid 18 års ålder eller äniu tidigare, finner jag opåkallat att höja den levnadsålder, från och med vilken extra ordinarie anställning må kunna erhållas, från nu gällande 19 till 20 å:. J a g har därför inom kommittén påyrkat en sådan formulering av första momentet i förevarande paragraf, att anställning såsom extra ordinarie tjänsteman må kunna beredas den, som uppnått 19 års ålder. Extra ordinarie anställning har, med undantag för amanuenser, hitintills varit förbehållen sådana icke-ordinarie befattningshavare, vilka fylla >tt konstant behov av arbetskraft och av vilka kräves tjänstgöring i ungefär sanma omfattning, som är bestämd för jämförlig ordinarie befattningshavare. I ä r u t i anser jag ligga en fullt riktig princip, vilken synes mig böra även framde.es upprätthållas. Då i och med den utveckling mot heltidstjänstgöring, som ammuensinstitutionen enligt kommitténs motivering till momentet undergått, egeitlig anledning saknas till att bibehålla något särskilt undantag för halvtidsömanuenser, anser jag momentet böra erhålla följande lydelse: Extra ordinarie anställning må innehavas endast av befattningshavare, av vilken kräves tjänstgöring i ungefär samma omfattning, som är lestämd för jämförlig ordinarie befattningshavare. I likhet med kommittémajoriteten anser jag, att den i förevaranie paragraf intagna löneplanen bör anslutas till löneplanen för ordinarie tjänstemän såsom en direkt fortsättning av denna med tvenne framförliggande läg:e löneklasser — a och b — samt i övrigt utformas så långt behov av lönegracbr för extra

127 ordinarie tjänstemän kan anses föreligga. Mot det av kommittén föreslagna antalet löneklasser inom respektive lönegrader har jag intet att invända och icke heller mot att beloppen utvisa månadslön i stället för, såsom i löneplanen för ordinarie tjänstemän, årslön. I fråga om lönebeloppens storlek förutsätter jag, att densamma kommer att anpassas efter vad som kan bliva fastställt för ordinarie tjänstemän, så att årslönen för extra ordinarie tjänsteman blir lika med den för ordinarie tjänsteman i löneklass med samma nummer fastställda lönen. Den uppfattning beträffande antalet ortsgrupper i löneplanen, som jag tillkännagivit i särskilt yttrande till kommitténs förslag i fråga om avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, anser jag mig hava all anledning att vidhålla, särskilt som riksdagen numera kan sägas hava fattat beslut om provisoriskt införande i gällande löneplan av en åttonde dyrortsgrupp. I fråga om avlöningens^ utbetalande har jag i särskilt yttrande rörande kom- 7 § 1 „ mittens förslag till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän förordat bestämmelse om att utbetalningen skall ske under månadens sista helgfria dag ävensom att tjänsteman skall vara berättigad erhålla visst förskott. J a g har nu i anslutning därtill förordat följande lydelse av här förevarande paragrafs första mcuxent: Utbetaining av avlöning sker månadsvis i efterskott under månadens sista, helg fria dag, så fromt icke beträffande särskild ersättning utbetalning i annan ordning finnes lämpligen böra ske. Till^ tjänsteman, som inom föreskriven tid därom gör framställning, må förskott å avliningen upp till intjänat belopp utbetalas den femtonde dagen i månaden eller, om denna dag är helgdag, närmast föregående helgfria dag. I ansluitiing till mitt uttalande rörande andra momentet i tredje paragrafen 7 § 4 n anser jag, att förevarande moment kan utgå. Med hämsyii till att den extra ordinarie anställningen egentligen är avsedd så- 7 § 5 n som ett övergångsled till ordinarie befattning, anser jag det vara principiellt oriktigt att beer^da extra ordinarie anställning åt en från annan statstjänst pensionerad befattningshavare och kan därför icke finna erforderligt att i förevarande paragraf införa någon bestämmelse, som berör extra ordinarie befattningshavare, vilken fråin staten åtnjuter pension. J a g är icke heller övertygad om behovet av någon besstlmmelse, som giver möjlighet att reducera avlöningen för den, vilken från staten uppbär livränta eller annat dylikt understöd. Kan en sådan tjänsteman nöjaJHgt sköta befattningen, finner jag det rimligt, att han får uppbära full avlömiig. J a g har därför inom kommittén påyrkat, att jämväl det föreslagna femte nomentet måtte utgå ur förslaget. Beträfftaide motsvarande bestämmelser i förslaget till avlöningsreglemente 8 § 3 n för ordinaire tjänstemän har jag yrkat på att uppflyttning till högre löneklass måtte ske vid ingången av kalendermånaden näst efter den, under vilken den för sådan upjpflyttning stadgade tjänstetiden i den lägre löneklassen tilländagått, ävensom aafc bestämmelsen om uppskov med uppflyttning i löneklass måtte utgå ur förslaget. J a g ha.r nu i fråga om här förevarande paragraf i anslutning därtill inom kommittém framfört likartade yrkanden. Emedam tiden för anställning såsom extra tjänsteman, innan anställning såsom extrai ordinarie kan vinnas, icke är lika lång vid samtliga statens verk

9 §.

128 utan i stället hitintills varierat högst betydligt, och då, även om den i tjuguandra paragrafen andra momentet av förevarande förslag intagna bestämmelsen är avsedd att motverka detta, extra-tiden även framdeles torde komma att i ej ringa mån variera, anser jag det i främsta rummet vara nödvändigt, att i förevarande paragraf införes en bestämmelse, vilken medgiver rätt för den, som tillträder extra ordinarie befattning, att för löneklassuppflyttning få tillgodoräkna den tid, under vilken han efter prövningsårets slut tjänstgjort såsom extra befattningshavare i samma eller högre lönegrad — oavsett om tjänstgöringen varit förlagd till samma eller annat statens verk. J a g anser därför, att första momentet i förevarande paragraf bör erhålla följande lydelse: Vid tillträde till extra ordinarie befattning må tjänsteman i och för placering i löneklass tillgodoräknas den tid utöver ett år, under vilken han efter fyllda 18 år tjänstgjort i extra befattning inom samma eller högre lönegrad, och skall därvid såsom tjänstetid medräknas jämväl den tid, under vilken tjänstemannen åtnjutit semester (ferier) och tjänstledighet med oavkortad avlöning. Då förhållandet i normala fall är clet, att extra ordinarie befattningshavare anställas för rekrytering av vissa ordinarie bottentjänster inom skilda kompetensområden, och det därför knappast kan anses i och för sig naturligt, att befordran erhålles från en lägre extra ordinarie befattning till en högre dylik, finner jag det av kommittémajoriteten föreslagna första momentet ^kunna såsom obehövligt utgå ur förslaget till avlöningsreglemente. I den mån säregna befordringsförhållanden vid något verk kunna påkalla införandet av en dylik bestämmelse, synes mig densamma snarare böra införas i tilläggsbestämmelserna till reglementet. Såsom andra moment i paragrafen anser jag kunna införas det av majoriteten föreslagna andra momentet — dock med sådan ändring, att beslutanderätten^ i ärende, som omhandlas i momentet, bör förbehållas Kungl. Maj:t — och såsom moment .3 det av kommittén föreslagna tredje momentet. Det föreslagna fjärde momentet anser jag däremot i anslutning till vad jag tidigare uttalat böra utgå. 10 § 1 mom.

Då jag dels icke är övertygad om behovet av att anställa extra ordinarie tjänstemän i så höga lönegrader som upp till och med i den trettionde och dels icke kan finna en så stor differentiering av semestrarna för den icke-ordinarie personalen påkallad, som av kommittémajoriteten föreslås, har jag inom kommittén hävdat, att semesterrätten för extra ordinarie tjänstemän borde föreslås att omfatta: i 1—10 lönegraderna 15 dagar, intill det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, och därefter 25 dagar, samt i övriga lönegrader 20 dagar, intill det år, under vilket tjänstemannen fyller 40 år, och därefter 30 dagar.

13 § 1 mom.

I enlighet med vad jag anfört i särskilt yttrande rörande kommitténs förslag till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän anser jag rimligt, att också en extra ordinarie tjänsteman, som skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning, må, under hela den tid hindret varar, åtnjuta oavkortad lön, och har jag därför inom kommittén yrkat på av denna min uppfattning betingad ändring i det av kommittén föreslagna första momentet i förevarande paragraf.

14 § 1 mom.

Lika väl och på samma grund som i fråga om ordinarie tjänstemän anser jag de extra ordinarie befattningshavare, vilka icke åtnjuta den för sådan tjänsteman medgivna längsta semsterledigheten, böra kunna medgivas avdragsfri sjukledighet under så lång tid av ett och samma kalenderår, att semestern och sjukledigheten tillsammans uppgå till högst det antal dagar, som extra ordinarie tjänsteman i gynnsammaste fall kan erhålla semesterledighet. I anslut-

129 ning till vad jag förordat i fråga om tionde paragrafen här ovan har jag därför inom kommittén hävdat, att fjortonde paragrafens första moment borde hava givits följande lydelse: Därest extra ordinarie tjänsteman av behörig en styrkt sjukdom i andra fall, än som avses i 13 §, hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tilllika med semester icke överstiger 30 dagar, men skall han för tid därutöver vidkännas A-avdrag. Betingar sjukdomen tjänstledighet under längre tid än sex månader, bestämmer vederbörande myndighet, om tjänsteman för tid därutöver skall vidkännas större avdrag å lönen, än förut sagts. I anslutning till vad jag tidigare här ovan anfört anser jag momentet kunna 18 § 4 mom. utgå. Den uppdelning i fråga om extra ordinarie tjänstemäns rätt att komma i åtnjutande av vissa förmåner, som tillkomma ordinarie tjänstemän, vilken kommittén föreslår i förevarande paragraf, kan jag icke i alla delar finna av behovet påkallad. Då arbetsgivaren —• staten — är densamma för samtliga verk, synas mig också avlöningsbestämmelserna och deras tillämpning böra vara enhetliga för dessa verk och möjlighet alltså icke beredas vederbörande myndigheter att sinsemellan över- eller underbjuda varandra i fråga om den underlydande personalens förmåner. J a g anser därför, att de i paragrafens tredje moment omförmälda förmånerna böra upptagas bland de övriga i första momentet, varigenom tredje momentet kan utgå.

19 §.

I fråga om begravningshjälp åt avliden extra ordinarie befattningshavares efterlevande anser jag ett enhetligt belopp böra utgå, oavsett den avlidnes tjänstegrad, och har jag därför påyrkat, att den i förevarande paragraf omhandlade begravningshjälpen måtte föreslås utgå med ett belopp av 500 kronor — lika för alla.

20 §.

Såsom här ovan framhållits har tiden för vinnade av extra ordinarie anställ- 22 § 2 mom. ning hitintills varierat högst betydligt. Stundom har sålunda befordran till dylik anställning vid ett eller annat verk kunnat erhållas så gott som omedelbart efter provtjänstgöringens slut under det att vid annat verk anställningstiden såsom extra tjänsteman utsträckts till 5 a 6 år eller ännu längre. Då nu avsikten är att införa ett gemensamt avlönings reglemente för så gott som hela den civila statsförvaltningen, bör också enligt min mening tillses, att förutsättningarna för avlöningsförmånernas tillgodonjutande äro i möjligaste mån likartade vid samtliga verk, d. v. s. det inbördes förhållandet i fråga om antal av ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän bör för verkens normala behov av arbetskraft så regleras, att tiden för anställning i extra och extra ordinarie tjänst blir i möjligaste mån densamma, oavsett vid vilket verk anställning erhålles. För att åtminstone i någon mån vinna ökad trygghet för personalen i sådant hänseende anser jag såsom regel i fråga om rekryteringspersonal böra gälla, att extra ordinarie anställning skall kunna vinnas inom två år efter det för provtjänstgöring avsedda första anställningsåret, under förutsättning givetvis, att befattningshavaren dessförinnan uppnått den för anställnig såsom extra ordiarie fastställda lägsta levnadsåldern. J a g har därför inom kommittén föreslagit följande formulering av andra momentet i förevarande paragraf: Extra tjänsteman, som, efter högst ett års prövningstid, befunnits lämplig för fortsatt anställning, skall, så framt ej på grund av särskilda skäl annorlunda bestämmes, snarast möjligt därefter och senast två år efter prövningstidens slut antagas till extra ordinarie tjänsteman.

130 23 § 2 mom.

jTör närvarande gäller för allmänna civilförvaltningens vidkommande, att avlöningen till extra befattningshavare »icke i något fall må överstiga vad som i förhållande till arbetstiden motsvarar begynnelselönen för jämförlig extra ordinarie tjänsteman». I åtskilliga fall — exempelvis vid tullverket — utgår avlöningen, med undantag för befattningshavare, som icke fyllt 21 år, i regel med belopp, motsvarande begynnelseavlöningen för jämförlig extra ordinarie befattningshavare. Någon anledning att försämra den extra befattningshavarens löneställning i förhållande till vad nu gäller anser jag icke föreligga. Jagkan därför icke biträda kommittémajoritetens förslag i fråga om paragrafens andra moment utan har för min del förordat nedan angivna lydelse av detsamma, varvid jag förutsätter, att det beträffande rekryteringspersonal icke är nödvändigt, att angiva några lönebelopp, som ligga lägre än de i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän angivna. Extra tjänsteman åtnjuter lön enligt den löneklass, som nvotsvarar begynnelselönen för extra ordinarie tjänsteman med jämförliga arbetsuppgifter.

§•

Enligt vad jag här ovan framhållit såsom min mening rörande tjuguandra paragrafens andra moment finner jag här förevarande paragrafs andra stycke böra utgå.

§•

I fråga om första momentet har jag påyrkat, att detsamma måtte så formuleras, att extra tjänsteman bleve berättigad att vid olycksfall i tjänsten och därmed likställt tjänsteförhinder åtnjuta oavkortad lön så länge han till följd av det inträffade vore förhindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning.

§•

Rörande denna paragraf har jag hävdat samma uppfattning som i fråga om nittonde paragrafen här ovan.

32 §•

Begravningshjälpen till extra tjänstemans dödsbo anser jag böra fastställas till ett belopp av 500 kronor — lika för alla. I fråga om tilläggsbestämmelserna till reglementet har det betydande antal dylika, som föreslagits för undervisningsväsendets vidkommande, ytterligare styrkt mig i min tidigare tillkännagivna uppfattning, att ett lönesystem av s. k. kommunikationsverkstyp icke lämpar sig för undervisningsväsendet. Beträffande andra punkten i kommitténs hemställan anser jag, att den föreslagna utredningen bör omfatta även andra tjänstemannakategorier än amanuenser och med dem jämförliga i syfte att för samtliga statens verk åstadkomma en mera än för närvarande likartad proportion i fråga om antalet ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän. Herr Wagnsson: Vid utarbetandet av föreliggande avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän har kommittén som utgångspunkt för sitt arbete haft det av kommittén den 21 juli 1930 avgivna förslaget till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Då jag fogat ett särskilt yttrande till det betänkande, som innehåller nämnda förslag, tillåter jag mig hänvisa till den av mig därvid framförda uppfattningen.

3 § 1 mom.

För närvarande uppställes som villkor för antagande till extra ordinarie tjänsteman, att sökanden skall ha uppnått 19 års ålder. Några bärande skäl

131 ha icke anförts för en ändring härutinnan. J a g ansluter mig därför till yrkandet, att 3 § 1 mom. a) erhåller denna lydelse: uppnått 19 års ålder. Från anmälningsplikt bör enligt mitt förmenande undantagas alla icke avlönade förtroendeuppdrag inom personalsammanslutningar, ideella och politiska föreningar samt sådana offentliga uppdrag, för vilkas fullgörande icke utgår särskild ersättning.

5 Löneplanen bör vara gemensam för den ordinarie och den icke-ordinarie personalen. Min uppfattning om den framlagda löneplanens konstruktion framgår av mitt särskilda yttrande till kommitténs betänkande av den 21 juli 1930.

6 Beträffande 7 § 2 mom. biträder jag herr Erikssons yrkande.

7 §2

Instämmer med herr Eriksson.

9 Instämmer med herr Eriksson.

10 Då jag beträffande avlönings reglementet för den ordinarie personalen påyrkat bibehållande av rätten till visst antal kostnadsfria sjukdagar, anser jag mig icke kunna medverka till någon försämring i nu gällande bestämmelser härutinnan för de extra ordinarie tjänstemännen. J a g ansluter mig till det yrkande, som inom kommittén framförts av herr Reinwall rörande lydelsen av 14 § 1 mom.

10—311437

Statens offentliga utredningar 1931 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna* nammer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar, m. m. [9]

Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. [12]

Kommunalförvaltning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogffl inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. f områden. [10] Utredning med förslag ang. premieriug av välskötta minda skogsbruk. [11]

Industri. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanordning i Nm tionalmuseibyggnaden i Stockholm. [8]

Handel och sjöfart.

Kommuiilkationsväsen. Statens o c h kommunernas flnansväsen. Utlåtande ang. utförselbevissystemets verkningar m. m. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen. Polltl.

Försäkringsväsen. Socialpolitik. Betänkande med förslag ang. arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. [3]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård.

Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlönereglering sakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstil ningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen i den därtill anslagna egendomen. [1] Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmän! läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [2] I Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränfl ningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganiaationM samt om statens övertagande av de utav landstingen o<j vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m. [ I

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6], 5. Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7]

Stockholm 1931. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt ii Söner 311437

Internationell rätt.