Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1931:16

JUSTITIEDEPARTEMENTET

RIKTLINJER FÖR VINNANDE AV

VISS KONCENTRATION INOM DET SVENSKA FÅNGVÅRDSVÄSENDET PÅ OFFENTLIGT UPPDRAG UTARBETADE OCH FRAMLAGDA AV

SVEN

HAGSTHÖMER LANDSHÖVDING

S T O C K H O L M 1 9

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1931 Kronologisk

förteckning

1. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöne- 8. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläÉ ning i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. St regleringssakkunnigas betänkande rörande nya Repr.-anst. 43 s. K. grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna 9. Lagberedningens förslag ang. vissa internatione rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mell egendomen. Idun. 622 s. E. Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge t 2. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de erkännande och verkställighet av domar, m. allmänna läroverken och med dem jämförliga läroNorstedt. 39 s. J u . „ anstalter. Norstedt. 131 s. E. 10. Betänkande med förslag till lag om värd av vi; 3. Betänkande med förslag angående arbetslöshetens skogar inom Västerbottens och Norrbottens lä lappmarker m. fl. områden. Marcus, iv, 398 s. J motverkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 11. Utredning med förslag angående premiering av v 81 s. S. skötta mindre skogsbruk. Hseggström. 66 s. J o 4. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarie- 12. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag 1 avlöningsreglemente för extra ordinarie och exl organisationen samt om statens övertagande av de tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltning utav landstingen och vissa städer upprätthållna smårn. m. Norstedt, vj, 131 s. Fi. skoleseminarierna m. m. Norstedt. (2), 215 s. E. 13. Utlåtande över utkast till näringslag. Marcus. 2fc 5. Utlåtande angående utförselbevissystemets verkningar m. m. Marcus. 25 s. J o . 6. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande 14. Förslag till växellag m. m. Norstedt. 254 s. J u . angående åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. 15. Provdebitering av fyr- och båkavgift samt sjömai husavgift. Marcus. 64 s. H. Beckman, vj, 109 s. J o . 7. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk 16. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration In< det svenska fångvårdsväsendet. Av S. Hagström översikt över det svenska jordbrukets utveckling Marcus, vj, 162 s. J u . och läge. Av E. Höijer. Marcus. 74 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra tegynnel bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepar^nentet =jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre i ordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 1 : 1 6 JUSTITIEDEPARTEMENTET

RIKTLINJER F Ö R V I N N A N D E AV

VISS KONCENTRATION INOM DET SVENSKA FÅNGVÅRDSVÄSENDET PÅ OFFENTLIGT

UPPDRAG

UTARBETADE OCH FRAMLAGDA AV

SVEN

HAGSTRÖMER LANDSHÖVDING

S T O C K H O L M 1931 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och chefen för justitiedepartementet Inledning Sveriges nuvarande fångvårdsanstalter Uppdragets art och omfång Förslag till ändrade bestämmelser Inledande anmärkningar

angående

frihetsstraffens

v

!

verkställighet

7 Reformrörelser i England och Amerika i slutet av adertonde och början av nittonde århundradet. De filadelfiska och auburnska systemen 7 Det s. k. irländska systemet eller progressivsystemet 10 Cellstraffets uppkomst och utveckling i Sverige 12 Tiden intill mitten av 1800-talet , 12 1857 års verkställighetsförordning jo 1864 års strafflag .. 1873 års förordning ang. utsträckt tillämpning av cellstraff 15 1892 års verkställighetslag 15 1906 års verkställighetslag j g Fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 11 november 1911 17 De s. k. strafflagstiftningssakkunniga i betänkande den 29 december 1914 18 1916 års verkställighetslag 2ft 1921 års lagändring 21 1927 års lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av aterfallsförbrytare 23 Utländska förhållanden och lagförslag Inledande anmärkningar ' 2C. Belgien .^.........'Z 26 Frankrike Amerikas förenta stater 2q England Italien

'ZIZZZ 32

Tyskland Österrike

•

Tjeckoslovakien Schweiz Finland Danmark >^orge Svenska reformförslag ° Professor Johan C. W. Thyrén år 1910 Strafflagskommissionen i betänkande den 20 februari 1923 Fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 11 december 1923 Fångvårdsstyrelsen i skrivelse den 25 juli 1925

oo

__

4?

52 52

54 55 58

IV

Sid.

Nyare internationella regler och beslut Internationella straffrätts- och fångvårdskommissionens år 1929 utfärdade regler för fångbehandlingen 1930 års internationella straffrätts- och fångvårdskongress i Prag N u v a r a n d e v e r k s t ä l l i g h e t s r e g l e r s å d a n a d e t a g a sig u t i p r a k t i k e n Vilket u t r y m m e b ö r t i l l e r k ä n n a s e n v a r a v h u v u d f o r m e r n a a v s t r a f f v e r k ställighet? Cellstraffet Helgemensamheten Förutsättningarna för de skilda strafformernas tillämpning samt ordningen för avgörandet h ä r u t i n n a n Utkast till ändrade lagbestämmelser Förslag till anstallsvåsendets koncentration

59 59 60 62 66 70

'* ?8 83 88

88 Fångantalet 88 Nuvarande platsutrymmet Den m o d e r n a arbetsdriftens karaktär och krav 91 Fångarbetets »konkurrens» med det fria arbetet 93 Koncentrationens fördelar 94 Vissa med en koncentration förenade nackdelar 96 Sättet för koncentrationens genomförande 96 Nytt centralfängelse 98 Det nya centralfängelsets a) närmare karaktär. Kombinerat jordbruks- och verkstadsfängelse ? 99 101 b) storlek 101 c) belägenhet Frågan om nytt ungdomsfängelse 1°3 Det nya ungdomsfängelsets a) storlek H° b) närmare karaktär H! c) belägenhet ••" 1 1 2 ö k a t platsbehov för internerade återfallsförbrytare och för å vårdanstalt intagna förminskat tillräkneliga förbrytare H3 113 Ny interneringsanstalt 115 Ny vårdanstalt Platsbehovet för sinnessjuka fångar och undersökningsfångar 116 Ändringar vid centralfängelset å Långholmen 119 Önskemål vid koncentrationens närmare genomförande 120 121 Riktlinjer för anstaltsväsendets ordnande 123 Riksfängelser 124 Distriktsfängelser för straffarbetsfångar 125 Distriktsfängelser för fängelsefångar 126 Specialanstalter

1 9fi i m Ortsfängelser Platsantalet efter koncentrationens genomförande 128 Arbetsdriftens n ä r m a r e ordnande efter koncentrationens genomförande 128 Fångtransportkostnaderna Viss inspektionsrätt för direktörerna vid distriktsfängelserna för straffarbetsfångar ' Frågan om tvångsarbetsanstalternas och tvångsuppfostringsanstalternas läggande 130 under fångvårdsstyrelsen

Kostnadsberäkningar

131 Slutord

132 Bilagor

Till Herr Statsrådet

och chefen för kungl.

justitiedepartementet.

Sedan, i enlighet med av Kungl. Maj:t den 14 februari 1930 lämnat nådigt bemyndigande, dåvarande chefen för kungl. justitiedepartementet den 21 samma månad tillkallat mig att i egenskap av sakkunnig biträda inom departementet vid utredning rörande möjligheten att åstadkomma större koncentration i fångvårdsväsendet och därmed sammanhängande spörsmål, får jag härmed vördsamt överlämna betänkande, innefattande den sålunda begärda utredningen. Vid bedrivandet av mitt utredningsarbete har jag stått i n ä r a kontakt med representanter för fångvården såväl inom som utom kungl. fångvårdsstyrelsen. Under den tid jag var statssekreterare i kungl. justitiedepartementet och ordförande för de s. k. fångvårdssakkunniga besökte j a g samtliga fängelser i mellersta och södra Sverige samt en del fångvårdsanstalter i Norge och Danmark. Sedan n u ifrågavarande uppdrag blivit mig anförtrott, har jag besökt centralfängelserna å Långholmen och i Malmö, straffängelserna i Uppsala, Linköping, Kristianstad och Gävle, vårdanstalten för förminskat tillräkneliga förbrytare i Norrköping Hamt interneringsanstalten för återfallsförbrytare i Ystad. Tillika har jag blivit satt i tillfälle att under år 1930 besöka fångvårdsanstalter i Danmark, Tyskland och Tjeckoslovakien, varjämte jag såsom svensk officiell delegerad deltagit i tionde internationella straffrätts- och fångvårdskongressen i P r a g i augusti 1930. Särskilt vid bearbetandet av en del statistiska uppgifter och verkställandet av vissa beräkningar har jag biträtts av t. f. revisorn i kungl. fångvårdsstyrelsen S. von Porat. Karlskrona den 16 juli 1931. SVEN HAGSTRÖMER.

Inledning. Sveriges nuvarande statliga fångvårdsanstalter äro i huvudsak av tre Sveriges slag, nämligen centralfängelser, straf fängelser och kronohäkten. Cen- 5ilvarfnde tralfängelserna äro avsedda för både enrums- och gemensamhetsfångar. anstalter." Straffängelserna och kronohäktena äro däremot uteslutande cellfängelser, även om vid n å g r a få a v straffängelserna vidtagits s m ä r r e anordn i n g a r för hållande av fångar till arbete i gemensamhet. Av centralfängelserna, 6 till antalet, äro de fem, som äro avsedda för manliga fångar, belägna å Långholmen i Stockholm, i Malmö, å Härlanda vid Göteborg, i Mariestad och i Härnösand. Det sjätte, avsett för kvinnliga fångar, är beläget i Växjö. Centralfängelset i Mariestad användes sedan år 1917 huvudsakligen som jordbruksfängelse. Under detsamma lyda dels en i fängelsets närhet belägen mindre jordbrukskoloni (Rödjan), dels en större jordbrukskoloni vid Singeshult i V r å socken av Kronobergs län. Straffängelserna äro 12 till antalet och kronohäktena — sedan kronohäktet i Varberg från och med den 1 juli 1931 tills vidare nedlagts — 15, fördelade på samtliga rikets län utom Skaraborgs, vartill kommer en kronohäktesavdelning å förutvarande centralfängelset i Norrköping. Av straffängelserna äro de i Uppsala och Gävle avsedda huvudsakligen för yngre fångar. F ö r sinnessjuka och sinnesoroliga manliga fångar ävensom sådana manliga rannsakningsfångar, vilkas sinnestillstånd skall undersökas (s. k. undersökningsfångar), finnas särskilda avdelningar inrättade å samtliga centralfängelser utom det i Mariestad samt därjämte å kronohäktet i Västervik. Å denna sistnämnda anstalt förvaras även en del s. k. otillräkneliga förklarade manliga förbrytare i avbidan på deras överflyttande till hospital, allt efter som u t r y m m e för dem kan beredas där. Övervägande flertalet av denna kategori v å r d a s emellertid å särskilda avdelningar av straffängelserna i Jönköping och Karlstad. Kvinnliga undersökningsfångar hänvisas till sinnessjukavdelningarna vid centralfängelserna å Långholmen och i Växjö, varjämte vid det senare fängelset förvaras även kvinnliga otillräkneligförklarade. Till förutnämnda huvudslag av fångvårdsanstalter komma vissa specialanstalter, nämligen vård- och interneringsanstalter. Sålunda är i förutvarande centralfängelset i Norrköping anordnad en vårdanstalt för 1 — 311783

förminskat tillräkneliga manliga förbrytare och är kronohäktet i Ystad delvis taget i anspråk som interneringsanstalt för manliga återfallsförbrytare. Motsvarande anstalter för kvinnliga förbrytare äro anordnade vid centralfängelset i Växjö. Straffängelserna och kronohäktena fylla, ett vart för sitt distrikt, uppgiften att mottaga rannsakningsfångar samt till korta frihetsstraff — vare sig omedelbart eller som förvandlingsstraff för böter — dömda av båda könen. Vissa straffängelser nyttjas därjämte till förvaring av längre tids cellfångar. Centralfängelserna, vilkas huvudsakliga uppgift är att inrymma samtliga fångar, som dömts till frihetsstraff på längre tid — såväl gemensamhetsfångar som cellfångar — innehålla nämligen icke tillräckligt antal celler för att fylla denna sin uppgift. Samtliga eentralfängelser tjänstgöra emellertid även till förvar av rannsakningsfångar och korttidsfångar, även om dessa äro av annat kön än det, för vilket anstalten är såsom centralfängelse avsedd. Någon uppdelning av fångvårdsanstalterna på det sätt, att vissa äro avsedda uteslutande eller huvudsakligen endast för dem, som äro dömda till straffarbete (straffarbetsfångar), och vissa andra enbart eller i huvudsak för dem, som äro —- omedelbart — dömda till fängelse (fängelsefångar), förekommer icke. Av centralfängelserna äro endast de å Långholmen, i Malmö och å Härlanda från början uppförda som centralfängelser, under det att de i Mariestad, Härnösand och Växjö ursprungligen varit straffängelser (länscellfängelser). Centralfängelset å Långholmen, som leder sitt ursprung ända från förra hälften av 1700-talet, fick sin nuvarande huvudsakliga gestaltning omkring år 1880, då det s. k. nya fängelset uppfördes, medan centralfängelserna å Härianda och i Malmö äro tagna i bruk, det förra år 1907 och det senare år 1914. övriga fängelser och kronohäkten äro uppförda i mitten av 1800-talet, en del med bidrag av städer och tingslag, som å dem hava tingsstad i brottmål. Utom nu nämnda fångvårdsanstalter finnas ej mindre än omkring 180 stads- och häradshäkten för tillfälligt förvar av rannsakningsfångar. Dessa häkten tillhöra ej staten och stå därför utom fångvårdsstyrelsens ledning, ehuru styrelsen över dem har en viss inspektionsrätt. Dessa stads- och häradshäkten äro i regel ytterst små med ett cellantal, i allmänhet växlande mellan 1 och 6. En särställning intager dock rannsakningsfängelset i Stockholm, vilket med sina 318 celler ej blott tjiinstgör som rannsakningsfängelse för Stockholms stad utan även mottager huvudstadens s. k. bötesfångar. Arten och omfånget av det mig lämnade uppdraget framgår av vid skilda tillfällen gjorda departementschefsuttalanden i frågan. Sålunda hade den 14 februari 1930 dåvarande chefen för justititedepartementet, i samband därmed att han utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande till utredningens igångsättande, ett uttalande (se andra huvudtiteln 1931, sid.

42), i vilket han såsom utredningens syfte angav en undersökning av möjligheten att åstadkomma större koncentration i fångvårdsväsendet ävensom behandlingen av en del därmed sammanhängande spörsmål. Till närmare belysning härav anförde departementschefen bland annat: Den utveckling inom olika områden av samhällslivet, som under senare tider ägt rum, hade uppställt nya krav på fängelsernas rationella ordnande och skötsel. Ett spörsmål, som därvid trätt i förgrunden, vore att genom sammanförandet av ett antal mindre fångvårdsanstalter erhålla ett fåtal större fängelser, anpassade efter tidens krav på fångförvar och koncentration av arbetsdriften. Den nuvarande splittringen å ett stort antal anstalter medförde jämväl ökade kostnader i fråga om bevakning och underhåll. För att bättre kunna tillgodogöra fångarnas arbetskraft och bereda dem sådan yrkesutbildning, att de efter frigivningen kunde vara i stånd att försörja sig, hade man vidtagit åtgärder för införande av en rationell arbetsdrift vid fängelserna. I sakens natur låge emellertid, att rationalisering och ekonomisering av driften förutsatte en koncentrering till ett mindre antal fängelser. Onekligen förelåge emellertid vissa svårigheter för ett genomförande av en sådan koncentration. Beträffande fångar, som vore dömda till frihetsstraff på längre tid, torde inga hinder härför möta. I fråga åter om dem, som vore ådömda kortvariga frihetsstraff eller underginge förvandlingsstraff, ävensom rannsakningsfångar torde det för undvikande av dyrbara och för fångarna besvärande transporter vara nödvändigt att hava tillgång till ett antal lokala fångvårdsanstalter. Utredning syntes följaktligen böra ske, i vad mån en koncentration av fängelseväsendet lämpligen kunde och borde äga rum. Uppmärksamhet borde därvid, förutom åt nu anförda omständigheter, jämväl ägnas åt möjligheterna av ett såväl ur fångvårdssynpunkt som i ekonomiskt hänseende bättre utnyttjande av de lokala fängelser, som måste bibehållas.

Vid anmälan den 3 januari 1931 av fångvårdsstyrelsens anslagsäskanden för budgetåren 1931/1932 (se andra huvudtiteln sid. 43) förklarade vidare nuvarande departementschefen — sedan han påmint om att jag vore sysselsatt med utarbetandet av grundlinjer, efter vilka en koncentration av fängelseväsendet skulle kunna genomföras —, att han anslöté sig till de riktlinjer för en dylik utredning, som hans företrädare i ämbetet uppdragit. Departementschefen tillade, att han därvid givetvis utginge från att vissa av vederbörande departementschefer åren 1919 och 1920 framförda synpunkter å detta spörsmål, i den mån de ännu ägde aktualitet, vunne tillbörligt beaktande. Samtidigt gjorde departementschefen gällande, att det borde uppdragas åt den under finansdepartementet tillsatta s. k. organisationsnämnden att granska, förutom fångvårdsstyrelsen, även fångvårdsanstalterna, samt att det torde ankomma på denna organisationsnämnd även att, med beaktande av det utredningsresultat, vartill jag kunde komma, framlägga en allmän plan för fångvårdens framtida ordnande samt vad därmed ägde samband. De departementschefsyttranden från åren 1919 och 1920, som i nyss omnämnda statsrådsanförande åsyftades, innehålla, såvitt nu är i fråga, i huvudsak följande. År 1919 (se andra huvudtiteln sid. 70) framhöll dåvarande departementschefen bland annat, att de åtgärder, som i nu

ifrågavarande hänseende syntes honom mest trängande, vore dels inom den allmänna fångvården upprättandet av ett nytt centralt enrums- och gemensamhetsfängelse, som jämte tillfälle till verkstadsarbete under moderna arbetsformer beredde möjlighet till fångarnas användning för jordbruk i större skala, samt därjämte ett fortsättande av de planerade försöken att i mindre kolonier sysselsätta fångar med friluftsarbete, dels ock införande av nya bestämmelser för ungdomsbrottslighetens förebyggande och behandling med därefter rättade anstalter. Det andra av nyss nämnda båda uttalanden — det av år 1920 — ägde rum i sammanhang därmed, att dåvarande tillförordnade departementschefen den 28 maj 1920 anhöll om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla visst antal personer att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning och avgiva förslag i syfte att erhålla en bestämd plan för fångvårdsväsendets ordnande för framtiden (de s. k. fångvårdssakkunniga, vilkas verksamhet sedermera upphörde år 1922, sedan de med avseende å sitt huvudsakliga uppdrag medhunnit endast en del förberedande arbeten). I detta uttalande hette det bland annat: Utredningen borde komma att gå ut på förslag till reformering av fängelseväsendet på de nuvarande straffarternas grund, fördelaktigare ekonomisering med avseende å befintliga anläggningar samt förbättringar i övrigt genom föråldrade eller annars olämpliga fängelsers nedläggande, straffanstalters förenande med andra fängelser eller omändrande. Av särskild betydelse syntes departementschefen härvid vara, att en utredning komme till stånd om fortsatt utveckling av de anordningar, som hittills träffats för fångars sysselsättande utomhus, i främsta rummet genom jordbruksarbete; och syntes spörsmålet rörande anordnandet av en fängelsetyp, som beredde tillfälle att sysselsätta fångarna såväl med jordbruksarbete som med de i fängelserna nu allmänna arbeten, vara den huvudfråga, till vilken utredningen, i vad den gällde till längre frihetsstraff dömda fångar, borde ansluta sig. Det torde vara att antaga att, även om de nu tillämpade straffarterna komme att i huvudsak bibehållas, vid utförandet av nu ifrågavarande utredningsarbete komme att möta spörsmål, som sammanhängde med straffverkställig heten, sådan denna vore anordnad. Det torde därför böra tillkomma dem, som finge denna utredning sig anförtrodd, att även framkomma med de förslag till ändring av de beträffande straffverkställigheten nu gällande bestämmelser, som de under utredningens gång kunde finna erforderliga eller lämpliga.

Med ledning av den nu lämnade redogörelsen kan beträffande det mig lämnade uppdragets art och omfattning sammanfattningsvis anföras, att uppdraget går ut på verkställandet av utredning och avgivande av förslag i huvudsakligt syfte att åstadkomma större koncentration i fångvårdsväsendet; att inom uppdragets ram ej faller en granskning av det nuvarande systemet med utom den statliga fångvården förefintliga särskilda stadsoch häradshäkten; att uppdraget vidare begränsats dels såtillvida, att detsamma ej har avseende å fångvårdsstyrelsen och dess arbete, utan endast å det statliga fångvårdsväsendet i övrigt, dels på det sätt, att det ej avser uppgörandet

5 av en detaljerad plan till hela fångvårdsväsendets omändring, innefattande bland annat förändrade bestämmelser rörande fångvårdspersonalens organisation och arbete — vilken fråga ju, i enlighet med vad förut nämnts, n ä r m a s t torde ankomma på statens organisationsnämnd att upptaga till prövning —, utan går ut endast på utarbetandet av vissa riktlinjer, efter vilka en koncentration avi fångvårdsväsendet och främst av själva fångvårdsanstalterna må lämpligen kunna genomföras; att, vid behandling av denna fråga prövningen ej bör inskränkas till spörsmålet, i vilken utsträckning nuvarande anstalter böra omändras eller nedläggas, u t a n — såsom en i uppdraget ingående huvuduppgift — omfatta även den uppkomna frågan om behovet av och den närmare karaktären på ett nytt större centralfängelse; samt att, ehuru den begärda utredningen har att bygga på de nuvarande straffarternas grund, uppdraget likväl omfattar även framläggandet av de förslag till ändring av nu gällande bestämmelser om straffverkställigheten, som stå i samband med uppdraget i övrigt samt kunna anses erforderliga och lämpliga. Vad åter angår den år 1919 av dåvarande departementschefen väckta frågan om »införande a v nya bestämmelser för ungdomsbrottslighetens förebyggande och behandling med d ä r a v rättade anstalter», vill j a g erinra om, att denna fråga sedermera varit förmål för utredning av de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunniga. I sitt den IS oktober 1922 avgivna betänkande framlade dessa sakkunniga förslag till en utvidgad tilllämpning av det genom l a g a r n a av den 27 juni 1902 med v å r r ä t t införlivade tvångsuppfostringsförfarandet beträffande unga förbrytare. De sakkunnigas förslag gick i huvudsak ut på dels ett höjande av den övre åldersgränsen för tvångsuppfostran från 18 till 21 år, dels möjliggörande av ett utbyte av straffet mot tvångsuppfostran även d å den brottslige dömts till strängare straff, än vad dittills i sådant avseende varit stadgat, dels ock, beträffande tvångsuppfostrans n ä r m a r e verkställighet, en helt ny tvångsuppfostringslag, innebärande bland annat u p p r ä t t a n d e av tvenne slag av anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter, ungefär motsvarande v å r a n u v a r a n d e tvångsuppfostringsanstalter och avsedda för yngre eller mindre utvecklade elever, samt allmänna förbättringsanstalter, avsedda för äldre eller mera svårartade elever, de förra anstalterna arbetande under mera fria former än de senare med deras avsevärt strängare regim. Förslaget har, såvitt a n g å r en höjning av strafftiden, genom lag den 6 juni 1924 lett till ändring i nära överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — straffgränsen har d ä r v i d bestämts så, att vederbörande skall hava blivit dömd »till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två år» —, varemot varken någon höjning av maximiåldern eller någon ny tvångsuppfostringslag med en uppdelning av eleverna på förutnämnda tvenne slag av anstalter ännu kommit till stånd. Att till ytterligare prövning upptaga dessa sistnämnda

två spörsmål, vilka vid deras tidigare behandling varit föremål for så skilda meningar, har jag icke ansett ingå i mitt uppdrag, så mycket mindre som dessa spörsmål ju få anses falla utanför den egentliga fångvården. Nämnas må dock, att den kritik, som i flera av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena riktats mot förslaget i dessa delar, synes mig i mycket berättigad. Man måste känna sig minst sagt tveksam i fråga om ett förslag, som går ut på, att personer, vilka närma sig den civila myndighetsåldern, skulle kunna tvångsvis underkastas ett långvarigt, till namn och karaktär verkligt uppfostringsförfarande, vilket i vissa fall skulle kunna utsträckas ända till dess att vederbörande fyllde 26 år. För dessa högre åldersgrupper torde — i de fall, då ej villkorlig dom är på sin plats — som regel långt bättre passa ett förfarande, som å ena sidan är kortvarigare än det, som en uppfostrande behandling nödvändigtvis förutsätter, i fall den skall lända till önskat resultat, men å andra sidan ikläder sig de strängare former, som alltid måste utmärka ett frihetsstraff. Att man med en dylik ståndpunkt ej behöver beträffande dessa åldersklasser ge avkall på fostringstanken, utan tvärtom vid det närmare utformandet av straffverkställigheten för dessa yngre fångar särskilt bör se till, att det fostrande momentet i straffet kommer till sin rätt, ligger i öppen dag och kommer också att framgå av vad längre fram i betänkandet kommer att utvecklas. Med hänsyn till det läge, vari nu förevarande frågor alltså befinna sig, torde, såvitt angår de unga förbrytarna, mitt uppdrag få anses inskränka sig till spörsmål, som hava avseende å endast sådana unga brottslingar, vilka komma att undergå verkliga frihetsstraff — straffarbete och fängelse — och då främst till frågan i vad mån, med utgångspunkt från nu gällande rätt, härför erfordras nya eller förändrade fångvårdsanstalter (ungdomsfängelser). Att de sakkunniga framlagt förslag i förut angivna riktningar torde dock böra föranleda, att vid uppgörandet av den i uppdraget ingående planen för själva anstalts väsendets ordnande dels en viss hänsyn tages till det minskade behov av dylika ungdomsfängelser, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag i dess ännu icke realiserade delar skulle medföra, dels ock undersökes, om möjligen några av våra nuvarande fängelser lämpligen skulle kunna tagas i anspråk för täckande av det genom den föreslagna lagändringen uppkomna ökade behovet av tvångsuppfostringsanstalter.

7 Förslag till ändrade bestämmelser angående frihetsstraffens verkställighet. R e d a n tidigt under utredningens gång framstod det klart att, på sätt inledande anmark också i 1920 års s t a t s r å d s y t t r a n d e antagits, en uppgift av nu förevaranmngctt,

de a r t — innefattande även eventuella förslag till äldre fåhgvårdsanstalters nedläggande eller mera rationella utnyttjande samt till u p p r ä t t a n de a v n y a anstalter — icke kunde nöjaktigt fullgöras utan ett ståndpunktstagande till v å r a nu gällande bestämmelser angående frihetsstraffens verkställighet. Den fråga, som därvid främst träder i förgrunden, ä r det gamla, alltjämt lika aktuella spörsmålet, hur stort u t r y m m e som vid frihetsstraffens anordnande bör tillerkännas en var av de båda huvudformerna av straffverkställigheten — straff i enrum och straff i gemensamhet — samt om dessa båda strafformers n ä r m a r e bestämmande. Men även a n d r a viktiga frågor måste beröras i detta sammanhang, bland dessa den om en anstaltsmässig åtskillnad vissa fångkategorier emellan, såsom mellan förstagångsförbrytare och återfallsförbrytare samt mellan straffarbetsfångar och fängelsefåingar. F ö r att få den r ä t t a bakgrunden för ett ståndpunktstagande till de sålunda föreliggande spörsmålen beträffande straffverkställigheten torde det v a r a erforderligt att dels lämna en kortfattad redogörelse för den historiska utvecklingen beträffande dessa frågor i v å r t eget land, dels i korthet beröra motsvarande förhållanden inom a n d r a länders fångvård, därvid uppmärksamheten bör fästas ej minst på de under de senaste åren på detta område framförda lagförslagen. Att vid denna redogörelse huvudvikten kommer att läggas på frågan enrumsstraff-gemensamhetsstraff, torde v a r a tillräckligt motiverat av den centrala ställning detta spörsmål hittills intagit inom fångvården. Frihetens förlust såsom mera allmänt förekommande straffmedel k a n Reformsägas v a r a av relativt sent datum. Äldre tiders straff voro i regel döds- rörelser i England och straff, stympningar och andra kroppsstraff samt landsförvisning. I den Amerika i mån dessa g r y m m a straffarter utträngdes, vunno emellertid frihetsstraf- slutet av adertonde fen större användning. A t t anlägga särskilda anstalter för verkställighet och början av av frihetsstraff kom dock på länge icke i fråga. F å n g a r n a inhystes van- nittonde århundradet. ligen i gamla torn eller källarvalv, ibland även i underjordiska hålor, De filadeld ä r de sedan lämnades u t a n större tillsyn. Något ordnat arbete förekom fiska och auburnska knappast någonstädes, och n ä r straffångar någon gång sysselsattes, sökte systemen.1 man, genom valet av tunga och svåra eller särskilt förödmjukande arbeten, åstadkomma en så k ä n n b a r skärpning av straffet som möjligt. De första egentliga straffanstalter, som möta inom frihetsstraffens Materialet till denna korta redogörelse för de äldre reformrörelsernas uppkomst och utveckling liksom till den närmast följande redogörelsen för det s. k irländska systemet eller progressivsystemet har i huvudsak hämtats från professor Johan Hagströmers arbete »Om frihetsstraffen», Uppsala 1875 (införd i Uppsala universitets årsskrift för samma år).

8 historia, äro tukthusen. Efter mönster från England och Holland, där dylika anstalter grundades redan under senare hälften av 1500-talet, uppstodo sedan tukthus i så gott som alla andra land. Till en början inhystes här endast tiggare och landsstrykare samt därmed likställda, men snart blev det vanligt att sända även brottslingar till tukthusen, vilka på grund härav alltmera antogo karaktären av verkliga straffanstalter. Vad som framförallt utmärkte tukthusen eller åtminstone de bättre av dem var — förutom en viss ordning och snygghet — det jämna arbete, vartill fångarna höllos. Härigenom avstucko tukthusen bjärt mot tidens övriga fängelser, i vilka fångarna, såsom nämnts, mestadels överlämnades åt lättjefull overksamhet. Men även i tukthusen inhystes om varandra gamla förhärdade brottslingar, utblottade lättingar och vanartiga barn, och denna av så skilda element bestående samling folk hölls om dagarna i gemensamt arbete och fördes om nätterna samman i gemensamma sovsalar. Genom det besmittande umgänge fångarna emellan, som även tukthusen sålunda erbjödo, blevo de trots sina relativa förtjänster — såsom man drastiskt uttryckt det — »verkliga högskolor för laster och brott». Att märka är för övrigt att, även där tukthus inrättades, å dem icke kunde inrymmas på långt när alla, som dömts till frihetsstraff. Den stora mängden av förbrytare förblev under samma eländiga behandling som förut. Vid slutet av det adertonde århundradet började ett nytt tidsskede i frihetsstraffens historia. Från den tiden förskriver sig det överallt utbredda strävandet efter en förbättring av frihetsstraffen och fängelseväsendet över huvudtaget, som under årens lopp lett till så många goda resultat och fortfarande gör sig kraftigt gällande i våra dagar. Äran att hava varit denna reformrörelses egentliga upphovsman tillkommer engelsmannen John Howard. Med stöd av den kännedom han ägde om sitt eget lands fängelser samt den erfarenhet om andra länders fångvårdsväsen, som han förskaffat sig under vidsträckta utländska studieresor, utgav han år 1777 sitt världsbekanta arbete »The state of the prisons». Vad Howard framför allt kritiserade var det sedliga elände, som fängelserna alstrade. Att orsaken till detta väsentligen låg i det ohindrade umgänget brottslingar emellan, stod klart för honom, och det var också mot detta förhållande, som han främst riktade sig. Fångarnas åtskiljande nattetid samt avskiljande av män från kvinnor och av unga brottslingar från gamla förhärdade förbrytare uppställde han därför allt ifrån början såsom en bestämd fordran. Senare uttalar han sig för fångarnas isolering från varandra under såväl dagen som natten. Howard lyckades i sitt hemland driva saken så långt, att beslut om anläggandet där av nya anstalter i enlighet med de av honom förfäktade grundsatserna verkligen blev fattat. Av vissa orsaker kom detta beslut dock aldrig till utförande. Rörelsen för en reform av frihetsstraffen gick dock icke härmed för-

lorad. F r å n England hade den utbrett sig till Nordamerika. Där fick reformrörelsen sin utgångspunkt i Pennsylvanien, varest man år 1787 i Filadelfia stiftade ett sällskap för lindring av eländet i de allmänna fängelserna. Genom detta sällskap utbildades så småningom ett eget system för verkställigheten av frihetsstraff. Systemet fick sin särskilda prägel av den religiösa åskådning, som omfattades av Filadelfias talrika kväkarebefolkning. Genom inspärrning i en enslig cell, där all förströelse saknades, skulle förbrytaren tvingas att rikta sina tankar på sig själv. Arbeta fick han ej, ty arbetet förde tanken på timligt fördärv.' Besök medgåvos icke heller. Eftertanke i ensamheten i förening med läsning av bibeln och lämpliga uppbyggelseskrifter skulle leda till en inre förändring, och då denna var åvägabragt, borde brottslingen lösgivas. Detta system plägar benämnas det filadelfiska systemet eller cellsystemet. Nu nämnda åsikter vunno utom Pennsylvanien långt ifrån allmänt erkännande i Amerika. I andra stater bekämpades de på det livligaste. I New-York bildades ett sällskap för fängelsetukt. De åsikter, som från dess sida framställdes, lade åter synnerlig vikt vid att fången vandes vid arbete, punktlighet och ordning. Fängelserna skulle vara arbetsinrättningar, och fångarna skulle under sträng tukt känna, att det var straff, som de ledo. Det fördärvliga i det gamla gemensamhetssystemet låg enligt denna åsikt icke i fångarnas samvaro, utan i deras frihet att meddela sig med varandra. Det borde således vara tillfyllest att utestänga allt tankeutbyte fångarna emellan. Om nätterna skulle de därför sova var och en i sm cell och om dagarna arbeta gemensamt i mindre grupper under noggrann uppsikt. Vid strängt straff skulle det vara dem förbjudet att någonsin samtala eller med miner eller åtbörder meddela sig med var-, andra. Detta system plägar kallas tystnadssystemet eller — på den grund att det första gången fick sin praktiska tillämpning i Auburn i staten New-York — det aubumska systemet. Båda systemen visade sig i praktiken omöjliga att i längden vidhålla i sina Ursprungliga stränga former. Det filadelfiska systemet med den med detta förknippade ytterliga ensamheten och enformigheten framkallade i stor utsträckning självmord, vansinne och sinnesslöhet bland fångarna. Till en början måste man därför till mildrande av detta systems stränghet uppgiva den absoluta ensamheten samt medgiva besök av lärare och andra med religiös läggning. Arbete av fångarna ville man dock fortfarande icke tillåta. Slutligen måste man likväl medgiva, såväl att arbete utfördes i cellerna som att där meddelades undervisning i allehanda nyttiga kunskaper. Även det auburnska systemet reformerades. Detta system fordrade en talrik och dyrbar uppsyningspersonal, och trots all den stränghet, varmed man sökte beivra överträdelser av tystnadsföreskrifterna, kunde dessa dock ej helt upprätthållas. Man tvingades därför att så småningom lätta på tystnadsförbudet i så måtto, att fångarna

10 tillätos — väl icke att samtala med varandra under arbetet — men att under avbrotten i arbetet och efter dess slut utbyta några ord med varandra. Det s. k. En reformrörelse, som icke direkt tager sikte på spörsmålet cellstraff irländska ^ g eme nsamhetsstraff och därför i viss mån ligger utom de i det följande iroegresseiv-er behandlade huvudfrågorna, men som dock till följd av sin genomgripansystemet. d e i n v erkan allt intill våra dagar på centrala delar av fångbehandlingen icke gärna kan i detta sammanhang helt förbigås, är det reformsträvande i mitten av 1800-talet, till vilket den irländske fångvårdschefen Walter Crofton var den egentlige upphovsmannen och som utmynnade i skapandet av det s. k. irländska systemet eller progressivsystemet. Vid utbyggandet av detta system utgick man från den gjorda erfarenheten, att långtidsfångarna oftast vid strafftidens slut lämnade fängelserna i ett mycket hjälplöst tillstånd, i det att de saknade förutsättningar för att taga sig fram i det fria livet. Fängelseförvaltningen hade under så många år sörjt för dem, att de ej mera kunde tänka och handla för sig själva. Därför föll den frigivne vanligen kort efter utträdet ur fängelset ett offer för dåliga böjelser och bekantskaper. Ett medel att avhjälpa dessa missförhållanden trodde man sig finna i en progressiv klassifikation, vilken från den strängaste fängelsetukt skulle leda till ett tillstånd av halv frihet såsom förberedelse till den frihet, som väntade vid utträdet ur straffanstalten. Härigenom skulle brottslingen redan inom fängelset få tillfälle att öva och stärka sin viljekraft samt på detta sätt stå bättre rustad att träda ut i det verkliga livet och där skaffa sig en ärlig utkomst. Progressivsystemet — i den ursprungliga form detta system erhöll i Irland i enlighet med de av Crofton utstakade riktlinjerna — bestod av fyra stadier. Det första av dessa var ensamhetsfängelset, å vilket stadium fången i regel skulle kvarstanna i nio månader. Det andra beT stod i tvångsarbete i gemensamhet. Om dagarna skulle fångarna hållas till strängt arbete; nätterna och fritiderna skulle de tillbringa var och en i sin särskilda cell. Å detta stadium funnos fem klasser, av vilka varje högre klass medförde vissa förmåner i förhållande till närmast lägre. Fångens uppflyttning till högre klass bestämdes efter det s. k. marksystemet, bestående däruti att fången för varje dag för uppförande, för flit i skolan och för flit i arbetet tillgodoskrevs ett större eller mindre antal »marks» (poäng) samt att fången för att vinna förflyttning från viss klass måste hava inom densamma förtjänat visst antal därav. Dår ligt uppförande kunde föranleda därtill, att fången fälldes att bota ett visst antal »marks» eller t. o. m. försattes tillbaka i en lägre klass. Från högsta klassen å detta andra stadium kunde fången efter en tid, som berodde av strafftidens längd, och efter samma grundsatser, som bestämde hans uppryckande från klass till klass, vinna förflyttning till ett tredje stadium, vilket tillbragtes på en övergångsanstalt. Å detta

11 stadium var allt beräknat på att upprycka fången ur den passivitet, vari de föregående årens fängelseliv försatt honom. Hans handlingsfrihet var därför här betydligt vidgad. Fångdräkten avlades. Fångarna arbetade tillsammans, mestadels i det fria, utan annan bevakning än några få obeväpnade uppsyningsmän. Såvitt möjligt höllos fångarna till sådant arbete, vari de ämnade söka sin framtida utkomst. Den undervisning, som meddelades, hade här en avgjord praktisk riktning, Sådana fångar, vilkas strafftid snart var tilländalupen, användes ofta till att utföra uppdrag utom anstalten. Fången erhöll å detta stadium större arbetsförtjänst och kunde efter behag förfoga över en del därav. Trots allt detta var övergångsanstalten till hela sin karaktär en verklig straffanstalt. Bestod fången de prov, för vilka han å detta tredje stadium utsattes, förflyttades han slutligen till det fjärde och sista stadiet,, den villkorliga frigivningen. Ett progressivsystem, mer eller mindre likt det irländska, har vunnit insteg i flertalet europeiska länders fångvård. Den närmare anordningen med stadier och klasser växlar dock avsevärt, liksom uppflyftningen oftast ej sker efter det mekaniskt verkande marksystemet, utan enligt mera fri prövning efter vissa minimitiders utgång. I allmänhet saknas i andra länder ett stadium, motsvarande det tredje i det irländska systemet, d. v. s. en övergångsanstalt. Den bärande idén med en dylik övergångsanstalt synes dock, på sätt nedan (sid. 37) närmare omnamnes, hava upptagits i 1929 års preussiska »Verordnung iiber den Strafvollzug in Stufen», vars »Ausgangsanstalt» torde kunna sägas 1 viss mån motsvara en dylik övergångsanstalt. Även i vårt land har, egentligen dock först under de båda senaste årtiondena, 1 ett progressivsystem kommit till tillämpning vid fångbehandlingen. De nu gällande föreskrifterna därom återfinnas i 12 kap. av den av fångvårdsstyrelsen fastställda arbetsordningen för fångvårdsstaten av den 9 april 1923. Att här närmare ingå på dessa bestämmelsers innebörd kan ej komma i fråga, då en dylik granskning ej har någon egentlig betydelse för fullgörande av det föreliggande uppdraget. Nämnas må dock, att i vårt svenska progressivsystem med sina — frånsett den villkorliga frigivningen — fyra klasser en rumsbehandlingen ej är inordnad som ett led i själva systemet, utan enrumsfångar sålunda kunna tillhöra skilda fångklasser. Lika litet är fångkolonien vid Singeshult, vilken dock givetvis i och för sig är att betrakta som en övergångsanstalt, anordnad som en länk i det allmänna progressivsystemet. Till Singeshult kommer nämligen endast ett fåtal sådana särskilt pålitliga fångar, vilka förut förvarats å jordbruksfängelset i Mariestad, och till detta sistnämnda sändas i sin tur endast sådana fångar, som på grund av sin föregående verksamhet eller eljest anses passa för det där bedrivna jordbruksarbetet. Fångvårdsstyrelsens första cirkulär angående »klassificering av fångar» är dagtecknad den 31 december 1912.

12 I Amerikas förenta stater har, vid sidan a v ett progressivsystem av principiellt n u angiven innebörd med en uppryckning från klass till klass, på sina håll utbildats ett särskilt system, enligt vilket fångarna, frånsett allra första delen a v strafftiden och alltså så gott som från straffets början, tillerkännas alla de förmåner, som över huvudtaget i fängelset medgivas. Den ledande tanken är härvid den, a t t fångarna skola redan på ett tidigt stadium få klart för sig, vad de u t s ä t t a sig för att gå miste om, i fall de ej uppföra sig väl. Sellstraffets Före 1800-talets mitt avtjänades i S v e r i g e x den tidens frihetsstraff i ippkomstoch gemensamhet. Fängelse vid vatten och bröd samt enkelt fängelse verkutveckling i Sverige. ställdes i länshäktena, under det a t t straffarbete utstods av män å fästaden intill ningsfängelserna och av kvinnor å tukthusen. Samtliga dessa anstalter mitten av v o r o j samma bedrövliga skick som dåtidens fängelser i a n d r a länder. 1800-talet.

I dem fördes redan dömda brottslingar, även de grövsta, samman med dem, som ännu endast voro tilltalade för brott. Äldre och yngre fångar blandades om v a r a n d r a . Överallt härskade en ohindrad gemenskap natt och dag. I regel — särskilt för männen — saknades tillfälle till arbete, varför fångarna fingo tillbringa sin mesta tid i sysslolöshet och under moraliskt besmittande umgänge med v a r a n d r a . Emellertid hade de n y a amerikanska fängelsesystemen så småningom blivit u p p m ä r k s a m m a d e även i Sverige. Det v a r här liksom i utlandet det s. k. auburnska systemet — gemensamhet i arbete under tystnadsplikt och isolering nattetid — som först vann anhängare. Till detta system anslöt sig också huvudsakligen lagkommittén i sitt år 1839 avlämnade förslag. Redan samma å r uttalade emellertid högsta domstolen i sitt över lagkommitténs förslag avgivna utlåtande, a t t det auburnska systemet måste anses stå tillbaka för det s. k. filadelfiska eller cellsystemet med dess fullständiga tillämpning av fångarnas åtskiljande genom deras inneslutande dag och natt, v a r för sig, uti celler, där de vore skyldiga att förrätta de arbeten, vilka passade för en dylik belägenhet. Det framhölls fördelen av, att fångarna på detta sätt förbleve alldeles främmande för v a r a n d r a , samt gjordes tillika gällande, att ensamheten i cellen, avbruten blott genom fängelsetjänstemännens besök, hade visat sig verksam att förmå fången till självbetraktelser, öppna sinnet för ånger och göra arbetsamheten till ett behov. E t t v a r m t förord vann också det filadelfiska systemet i Kronprins Oscars år 1840 utkomna arbete »Om Straff och Straffanstalter». I detta förfäktades den meningen, att på viss tid dömda borde, där strafftiden icke överstege sex år, förvaras i cell, men att de, som ådömts mer än sex års straffarbete, borde åtminstone tillsvidare — i a v v a k t a n på större erfarenhet av längre tids cellstraff — behandlas efter den a u b u r n s k a metoden. 1

Även vid avfattandet av den svenska historiken har, så vitt angår tiden intill år 1875, i stor utsträckning följts professor Johan Hagströmers framställning i hans i noten till sid. 7 o m n ä m n d a arbete.

13 Dessa n y a åsikter angående verkställigheten av frihetsstraff vunno inom kort praktisk tillämpning i v å r t land. I motsats till v a d i deflesta a n d r a länder ägt r u m gjorde m a n härvid början med de anstalter, som voro avsedda för rannsakningsfångar och sådana straffångar, som dömts för lindrigare brott. Vid 1840/1841 å r s riksdag äskade Kungl. Maj:t anslag till de d å v a r a n d e länsfängelsernas ombyggnad och förseende med celler, och ständerna beviljade också stora summor för detta ändamål. H ä r m e d gjordes början till upprättandet a v de cellfängelser, vilka sedan å r efter å r under mitten av förra århundradet uppstodo i d e t ena efter det andra a v de särskilda länen och ännu i stor utsträckning — låt vara i mer eller mindre förändrat skick — finnas kvar under n a m n a v straffängelser och kronohäkten. Alldeles oberörda av reformen förblevo ej heller de anstalter, i vilka de svårare frihetstraffen verkställdes. Sålunda inrättades även i dem en del celler, vilka dock tyckas hava blivit använda endast som mottagningsceller och för disciplin ä r a ändamål, varjämte åtskilligt gjordes för a t t avhjälpa den å straffanstalterna rådande sysslolösheten.

Allt efter som länscellfängelserna fullbordades, vanns u t r y m m e för 1857 års ver cellsystemets tillämpning i vidsträcktare m å n ä n som enligt d å gällande 8tälu9hetsförlag kunde ä g a rum. Som en följd h ä r a v utkom kungl. förordningen den °rdn%ng' 21 december 1857 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Enligt denna förordning skulle straffarbete på två å r eller kortare tid, d ä r så kunde ske, a v t j ä n a s i cell. Då straffarbete på längre tid än tre månader verkställdes i enrum, skulle från den del a v ådömda strafftiden, som översköte t r e månader, en fjärdedel avdragas. Straffarbete, som omfattade en tid a v högst tre månader, skulle oavkortat verkstiillas, u t a n avseende d ä r p å a t t den dömde under tiden holies i enrum. Denna bestämmelse om a v d r a g i vissa fall vilade på den uppfattningen, a t t för en fånge, som underkastades det tvång till arbete och de inskränkningar a v skilda slag, vilka gällde för strafifarbetsfångar, måste straffets verkställighet i enrum, så framt straffet ej vore alltför kort, innebära en skärpning av straffet, vilken lämpligen borde utjämnas genom en motsvarande förkortning a v strafftiden. F ö r straffarbete på längre tid ä n t v å å r eller å livstid gjorde denna förordning ingen användning a v ensamhetsfängelset. Sådant straff fick, såsom förut, ifrån början till slut avtjänas i gemensamhetsfängelse. Vad om straffarbete sålunda stadgats skulle ock tillämpas, d å någon blivit dömd till arbete å fästning eller tukthus. Fängelse å fästning eller å tukthus u t a n arbete ävensom enkelt fängelse med eller u t a n arbete skulle också, evad straffet blivit omedelbart för brott eller såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagt, på sådant sätt verkställas, a t t fången, såvitt så kunde ske, skulle förvaras i särskilt rum, skild från andra fångar, dock utan r i t t till a v d r a g å strafftiden.

14 Att cellstraffet kom att i 1857 års förordning få en så pass begränsad användning, berodde icke på en bristande tilltro till filadelfiasystemets förträfflighet — detta stod vid denna tidpunkt såväl här hemma som i utlandet i sitt fulla anseende —, utan berodde på rent praktiska förhållanden: bristande cellutrymme å anstalterna. 1864 års Så var läget, då 1864 års strafflag tillkom. De i denna lag stadgade itrafflag. frihetsstraffen äro straffarbete och fängelse. Frånsett fall av sammanträffande av brott, kan straffarbete ådömas på livstid eller på viss tid ej under två månader och ej över tio år samt omedelbart ådömt fängelse på viss tid ej under en månad och ej över två år. Den närmare beskaffenheten av dessa skilda frihetsstraff finnes ej i lagen angiven. Därom säges allenast, att den, som skall undergå straffarbete eller fängelse, skall insättas i allmän straffinrättning, »och varde med honom förfaret, såsom särskilt stadgat är». De särskilda stadganden, som härmed huvudsakligen avsågos, innefattades i förutnämnda 1857 års förordning ävensom i åtskilliga av Kungl. Maj:t utfärdade fångförfattningar. Förordningen av år 1857 utgick ju vid sina stadganden om ensamhetsfängelset från de två väsentligen olika behandlingssätt av fångar, som redan vid den tiden i de partiella omarbetningarna av missgärningsbalken betecknats såsom straffarbete — frihetsstraff med arbetstvång och jämväl i övrigt skarpare verkställighet — samt fängelse — frihetsstraff med frihetens förlust såsom det enda eller huvudsakligaste, som med straffet åsyftades. Det innehåll, som 1857 års förordning gav åt nu nämnda båda straffarter, har i huvudsak bibehållits allt intill nuvarande tid. Enligt förordningens bestämmelser förelågo i stort sett följande skiljaktigheter mellan de båda straffarterna. Den, som dömts till straffarbete, skulle under strafftiden sysselsättas med det arbete, vartill tillgång kunde finnas. Vad mat, kläder och bekvämligheter beträffade, vore han helt och hållet hänvisad till vad straffinrättningen bestode. Förbindelsen med yttervärlden i form av mottagande av besök samt av brevväxling vore mycket inskränkt och beroende av fängelsemyndigheternas medgivande. Vad åter anginge fängelsestraffet, vore den, som ej dömts till arbete, ej skyldig men väl berättigad att sysselsätta sig med arbete. I motsats» till straffarbetsfången ägde fängelsefången förskaffa sig bättre underhåll och större bekvämlighet än vad allmänneligen bestodes i fängelset, dock endast under förutsättning att ordningen eller säkerheten inom fängelset ej därigenom stördes, och i fråga om förbindelsen med yttervärlden skulle fängelsefången även härutinnan få åtnjuta betydligt större lättnader än straff arbetsfången. För »enkelt fängelse», som ålades som förvandlingsstraff för böter, gällde enligt 1857 års förordning samma bestämmelser som för omedelbart för brott ådömt fängelse.

15 Den ytterligare utsträckning av straffarbetes verkställande i enrum, 1873 års försom man vid tiden för utfärdandet av 1857 års förordning helt säkert °7*"*^, anf/ i o, . M , ,.., .. , o i -, , utsträckt tillhåll i sikte, lat vänta pa sig, och nar den slutligen kom i form av kungl. Umpning a förordningen den 30 maj 1873 angående utsträckt tillämpning av straff- cellstraffarbetes verkställande i enrum, fick cellstraffet dock icke en så omfattande användning som den man tidigare tänkt sig. I utlandet hade nämligen en viss omsvängning skett i åsikterna på detta område, i det man höll före, att erfarenheten ej på samma sätt, som man tidigare trott sig finna, talade till förmån för cellprincipen såsom ensamt bestämmande för verkställigheten av frihetsstraff. Denna åsiktsförskjutning satte sin prägel på 1873 års förordning. När i denna bestämdes, att även den, som vore dömd till straffarbete på viss tid över två år, skulle, där så kunde ske, vid bestraffningens början hållas i enrum, så begränsades den tid, varunder så skulle äga rum, till en sjättedel av den ådömda strafftiden, dock icke under sex eller över tolv månader. Från den återstående strafftiden skulle därvid avdragas en tredjedel av den tid, varmed cellstraffet översköte tre månader. Den, som dömts till straffarbete på livstid, skulle, där så kunde ske, vid bestraffningens början hållas i enrum under tolv månader. Beträffande gemensamhetsstraffets ordnande saknades fortfarande närmare föreskrifter. Denna strafform lämnade därför alltjämt mycket övrigt att önska, och man må ej förundra sig över att, såsom detta gemensamhetsstraff på grund av förhållandena faktiskt tog sig uttryck i praktiken, man på ansvarskännande håll hyste stora farhågor för gemensamhetsstraffets dåliga verkningar. Nämnas kan, att i följd av straffens i allmänhet större utsträckning till tiden, än vad för närvarande är fallet, gemensamhetsfångarnas antal vid nu ifrågavarande tidpunkt var mycket stort. Antalet sådana fångar utgjorde exempelvis vid slutet av år 1879 icke mindre än 1738, varav 470 livstidsfångar. Blott för en mindre del av dessa fanns vid nämnda tid möjlighet till deras särskiljande nattetid. De stora fångskarorna levde mer eller mindre fritt tillsammans, intogo maltiderna och tillbringade fristunderna i stora gemensamma lag, utan möjlighet till sträng kontroll. Då härtill kom, att anordningarna för fångarnas sysselsättande med arbete ännu icke vunnit önskad utveckling och att de talrika fångarna måste fördelas på ett fåtal straffanstalter, är det väl förklarligt, att gemensamhetsstraffet visade olägenheter av så betänklig art, att man ej såg annan utväg till dessas undvikande än att utsträcka enrumstiden. Länge dröjde det heller icke, förrän frågan uppstod om en ytterligare 1892 års utsträckning av enrumsstraffets tillämplighetsområde. Vid 1880 års verkställighetslag. riksdag väckte dåvarande chefen för fångvårdsstyrelsen G. F. Almquist en motion, i vilken han hemställde bland annat, att den, som dömdes till straffarbete på fyra år eller kortare tid, skulle, där så kunde ske, och

16 fångens hälsotillstånd sådant medgåve, under strafftiden hållas i e n r u m med en tredjedels avkortning för den del av strafftiden, som översköte tre månader. I anledning av denna motion anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om och under vilka villkor tiden för straffarbetes fullgörande i cell kunde utsträckas. Såsom motivering anfördes bland annat, att det svårligen kunde förhindras, a t t en fånge lede andlig eller kroppslig försämring, om h a n längre eller kortare tid holies i gemenskap med andra fångar. Erfarenheten i a n d r a länder hade lärt, att straffånge kunde u t a n men i kroppsligt eller andligt hänseende hållas förvarad i enrum, skild från all gemenskap med andra fångar, längre tid, än då gällande lag medgåve, därest honom bereddes besök av lärare eller a n d r a bildade personer, som lämnade honom undervisning eller sysselsättning för tankarna, samt han tillika ägde tillfälle till arbete samt vistelse i fria luften en eller annan stund om dagen. Tillika borde tagas i betraktande, att straffarbete i enrum innefattande något i folkuppfattningen vida mer avskräckande än straffarbete i gemensamhetsfängelse. Denna riksdagens skrivelse ledde så småningom till en kungl. proposition i ämnet till 1892 års riksdag, vilken proposition v a n n riksdagens bifall. I den lag den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, som i anledning d ä r a v utfärdades, kom enrumsstraffet till väsentligt utvidgad tillämpning. Där stadgades nämligen i denna del följande: Den, som dömts till straffarbete på fyra år eller kortare tid, skulle, där så kunde ske, utstå hela sitt straff i enrum, d ä r v i d från strafftiden en fjärdedel skulle a v d r a g a s . Om någon dömts till straffarbete på viss tid utöver fyra år, skulle han, där så kunde ske, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år. F r å n återstående strafftiden skulle avdragas en tredjedel av den tid, fången hållits i enrum. Den, som blivit dömd till straffarbete på livstid, skulle, d ä r så kunde ske, vid bestraffningens början hållas i enrum i tre år. Fängelsestraff skulle verkställas på sådant sätt, att fången, såvitt kunde ske, komme att förvaras i enrum. Något avdrag å strafftiden ägde därvid icke rum.

1906 års verk- Genom detta stadgande i 1892 års lag kom alltså beträffande cellstraf stäihghetsiag. j ^ g l a n g d den ännu gällande treårsgränsen in i v å r lagstiftning. H ä r gjorde lagen den 22 juni 1906 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum — genom vilken lag en strängare straffverkställighet i vissa avseenden infördes — ingen a n n a n ändring, än att allt avdrag å straffet för den tid, detsamma avtjänades i cell, bortföll. Hithörande stadgande fick nämligen följande innehåll: Den, som vore dömd till straffarbete, skulle, såvitt ske kunde, hållas i enrum hela strafftiden, d ä r d e n n a icke överstege tre år, och, där strafftiden vore längre, de tre första åren. Fängelse skulle, evad straffet blivit omedelbart för brott

17 eller såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagt, på sådant sätt verkställas, att fången, såvitt ske kunde, förvarades i enrum. — Till motivering av den sålunda genomförda förändringen anfördes, dels att, i motsats till vad förhållandet varit vid tiden för 1857 års förordnings tillkomst, cellutrymmet dåmera medgåve, att samtliga straff verkställdes på lika sätt, dels ock att i själva beskaffenheten av cellstraffet ej funnes tillräcklig grund för den dittills gällande bestämmelsen om avdrag. Av de övriga ändringar, som kommo till stånd genom 1906 års lag, torde vara nog att i detta sammanhang påminna endast om tvenne. Då infördes den alltjämt bestående bestämmelsen om straff skärpning — genom hårt nattläger, eventuellt i förening med mörkt enrum — vid vissa brott i sådana fall, då genom brottet ådagalagts synnerlig råhet eller ondska. Därjämte upphävdes den mellan straffarbete och fängelse dittills förefintliga betydelsefulla skillnad, som bestod däri, att väl vid det förra men ej vid det senare förelåg arbetstvång. Avsikten härmed var dock icke att för fängelsefången göra arbetet till ett moment av straffet, utan allenast att förebygga sysslolöshet. Fängelsefången skulle få själv förskaffa sig lämpligt arbete. Endast om han icke begagnade sig av denna rätt, skulle sådant arbete lämnas honom från straffanstalten »i mån av tillgång». Skaffade fängelsefången själv sitt arbete, ägde han behålla inkomsten för egen räkning; i annat fall tilldelades honom endast andel därav enligt särskilda bestämmelser. I underdånig skrivelse den 11 november 1911 väckte fångvårdsstyrel- Fängvård*sen förslag om ändrade bestämmelser för cellstraffets användning i hu- styrelsen i den. vudsakligt ändamål att förekomma dess skadliga verkningar utan att gå skrivelse 11 ffltZ november i9n miste om dess obestridliga fördelar. Därvid framhölls, att cellstrafifet såsom regel borde bibehållas intill tre år för vuxna män. Visade sig emellertid, att den särskilda individen icke utan skada kunde undergå straffarbete så lång tid i cell eller att annat verkställighetssätt för honom vore till större gagn, borde styrelsen kunna förordna om cellstraffets utbytande mot gemensamhetsstraff. Efter borttagandet av avdraget å straffet vid dettas verkställande i enrum finge anses fastslaget, att i straffhänseende cell och gemensamhet vore lika. I varje fall borde förekommas, att en fånge i följd av förnyad brottslighet holies i enrum med allenast kortare avbrott under en lång följd av år utöver den eljest av lagen bestämda tiden. Med hänsyn bland annat till kvinnornas mindre motståndskraft såväl fysiskt som psykiskt syntes såsom allmän celltid för kvinnor böra sättas högst två år. För fångar, som fyllt 15 men ej 18 år, borde cellstraffet inskränkas till högst sex månader. Vidare framhölls lämpligheten av att efter någon tids sträng isolering medgiva lättnad däri under gårdgång, skolundervisning och kyrkbesök. 2 — 3J1733

18 Medicinal- I utlåtande över detta förslag anförde medicinalstyrelsen, a t t det onekttyrtisen. i j g e n förhölle sig så, att vistelsen i cell under längre tid psykiskt och fysiskt vore mycket prövande, och att erfarenheten visade, att mången med av en eller annan anledning svagare motståndskraft tålde detsamma mindre väl. Emellertid torde cellstraffet, som det övervägande antalet fångar genomginge utan skada, äga så stort företräde framför gemensamhetsstraffet, att ett övergivande av detsamma icke kunde ifrågasättas. Styrelsen förklarade sig därför med tillfredsställelse mottaga ett förslag, som åsyftade att såvitt möjligt reducera nackdelarna av cellstraffet.

De s. k. Under år 1913 tillsattes därefter sakkunniga att biträda inom justitiestraffiagstift- departementet med verkställande av utredning och avgivande av fö kunnig^V be- slag i fråga om bland annat, revision av bestämmelserna om verkställig tänkande dm j ^ a v straffarbete och fängelsestraff. I sitt den 29 december 1914 avgivna e ' betänkande framlade dessa s. k. strafflagstiftningssakkunniga förslag till 1914 helt ny verkställighetslag. På grundval av detta lagförslag utfärdades sedermera den lag i ämnet av den 24 mars 1916, som i huvudsak ännu är i gällande kraft. Beträffande enrums- och gemensamhetsstraffen anförde nyssnämnda sakkunniga i huvudsak följande: Enrumsstraffet verkade åtminstone till en början mer intensivt och avskräckande. Men samtidigt vore denna avstängdhet för flertalet fångar en välgärning. Enrumsstraffet hindrade fångarna att å varandra utöva skadligt inflytande. T den andliga atmosfär, som rådde bland fångarna, vore det de mest fördärvade, som vunne det största inflytande. Fången kunde i cellen lättare påverkas genom lärare och fångpersonal liksom hans egen eftertanke hade större möjlighet att leda honom till insikt om nödvändigheten att slå in på bättre vägar. Nödvändigt vore dock, att ett nyttigt arbete bereddes honom. Sedan en brottsling under någon längre tid behandlats i enrum, hade dock den större mottaglighet för goda intryck, som ensligheten medförde, i regel hunnit utnyttjas, så långt ske kunde. Dessutom torde en längre tids isolering ej sällan medföra kroppsligt försvagande och slöhet. En ovana vid yttre förhållanden och vid samvaro med andra gjorde ock enrumsfången efter längre tid mindre i stånd att reda sig under det fria livets förhållanden, när han dit utträdde. Även frånsett den fara för sjukdom, andlig eller kroppslig, som cellstraffet, särskilt lör svagare individer, stundom innebure och som oftast inträdde redan efter relativt kort tids cellstraff, funnes därför i tiden för cellstraffet en punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets förmåga att gagna eller icke skada fången förskötes till den sistnämnda strafformens förmån. Huruvida cellstraffets maximum borde sammanfalla med denna tidpunkts inträde för fångar i allmänhet, sammanhängde givetvis i viss mån med graden av den skärpa, lagstiftaren ville inlägga i straffverkställigheten. Cellstraffet torde ju anses vara för flertalet en strängare verkställighetsform än gemensamhetsstraffet. Denna sistnämnda strafform, gemensamhetsstraffet, kännetecknades, sådant det förekomme i svenska fängelser, därav att fångarna holies åtskilda om natten, men om dagen holies tillsammans, i regel under övervakning. Å centralfängelset å Långholmen, där de flesta gemensamhetsfångarna förvarades, tillbringades fri-

19 tiden i cellen eller gemensamt i den korridor, som löpte utmed cellerna, måltiderna hntoges gemensamt vid ett i korridoren varande bord och arbetet utfördes i gemensamma arbetssalar. Grupperingen av fångarna berodde på det dem tilldelade arbetets beskaffenhet. Någon genomförd gruppindelning efter fångarnas individuella egenskaper förekomme i det hela icke. Gemensamheten erbjöde i vissa hänseenden avsevärda fördelar framför enrumsstraffet. Först i gemenskap med andra fångar bleve den straffade i tillfälle att visa prov på självbehärskning gent emot andra än fängelsets tjänstemän. Dessa finge därigenom större möjlighet att rätt lära känna fångens karaktär, som under cellens bundenhet icke kunnat taga sig naturligt uttryck. Den oavbrutna isoleringen i cellen uteslöte ock en del lämpligare arter av arbete. Särskilt gällde detta om alla slags utearbeten, varjämte en del yrkesarbeten, oavsett om de utfördes inom- eller utomhus, krävde samverkan mellan flera arbetande. I allmänhet syntes erfarenheten peka därhän, att fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter kunde i regel utan skada för hälsan utstå det treåriga cellstraffet., Särskilt bland brottslingar funnes emellertid, som naturligt vore, en avsevärd del, som vore andligen och kroppsligen under medelnivån, och för vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medförde men. Dessa bleve redan enligt då gällande praxis utgallrade, till största delen under det första cellåret. Ett längre tids cellstraff kunde emellertid för fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter medföra, om icke men för hälsan, så dock ett kroppsligt försvagande och andlig slöhet, större eller mindre alltefter fångarnas motståndskraft. Visserligen torde det långa cellstraffet, sådant det numera vore anordnat, med yrkesarbete, ofta i särskild arbetscell, kommande och gående av arbetsledare och iangelsetjänstemän, med vistelse i fria luften under viss tid, och, i allt större utsträckning, gymnastik, i ovannämnda avseende medföra betydligt mindre nackdelar än förr, men uteslutna kunde de ej anses vara. De små cellutrymmena samt den begränsade tillgången på luft och ljus spelade därvid alltjämt en betydande roll. Då antalet gemensamhetsfångar nedgått så starkt, att dessa, frånsett de i hospitalsavdelningarna intagna, för det dåvarande utgjorde allenast 170, samt, även om detta antal ökades, möjlighet funnes att särskilja dem nattetid ävensom att bereda dem full sysselsättning, kunde det synas, som om en nedsättning av cellstraffets maximum åtminstone till det före år 1892 gällande kunde utan fara ioretagas. Straffets skärpa skulle visserligen därigenom minskas, men knappast så mycket, att det kunde anses såsom ett avgörande skäl mot nedsättningen. De sakkunniga hade likväl ansett sig böra gå en annan väg. En reform av gemensamhetsstraffet, som avlägsnade åtminstone de betänkligaste av de nackdelar, som nu vidlådde detsamma, vore en förutsättning för en inskränkning av enrumsstraffet. En sådan reform måste i viss mån bliva ett experiment, vars lyckliga utgång berodde av omständigheter, vilka ej kunde med visshet förutses. Det hade därför synts de sakkunniga lämpligare att, i stället för att företaga en nedsättning av enrumsstraffet över lag, föreskriva en sådan nedsättning av individuella skäl för vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika gjorts beroende såväl därav att viss tid förflutit från straffets början som därav att långens hållande till straff i gemensamhet kunde äga rum utan väsentliga olägenheter. Därigenom bereddes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna till en varsam utökning av gemensamhetsfångarnas antal, alltefter som de gjorda erfarenheterna därtill föranledde. De sakkunniga ansäge för övrigt betänkligheterna mot det treåriga cellstraffet avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga föresloge betydande modifikationer i den med enrumsstraffet förbundna isoleringen. En utjämning av de skarpa

20 motsatserna mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff syntes nämligen böra äga rum. , De olägenheter, det längre enrumsstraffet kunde medföra, borde, i den man det vore förenligt med straffets skärpa, förminskas, ej blott genom cellanordningar, som beredde ökat utrymme, ljus och luft, utan även genom en lättnad i isoleringen, såvida därigenom ej äventyrades de goda resultaten av fångvårds tjänstemännens påverkan och avskildheten från medfångarna. Gemensamhetens faror åter borde undvikas genom att den isolering, som redan ägde rum nattetid vid behov utsträcktes, med bibehållande i huvudsak av de egenskaper hos gemensamhetsstraffet, som gjorde detta till en för fången naturligare och darfor i och för sig sundare tillvarelseform.

Dessa av de sakkunniga uttalade principer vunno tillämpning i förutnämnda lag den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. I denna lag fingo hithörande huvudsakliga stadgan den följande lydelse: »4 §• Har den som undergår straffarbete eller fängelse, varom förmäles i 3 § ( = omedelbart ådömt fängelse), vid straffets början fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre ar, och, dar strafftiden är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej fyllt tjugu år skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre, det första året. Fången skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff i gemensamhet. Om fånges hållande till straff i enrum längre eller kortare tid, än ovan ar sagt, ä r särskilt stadgat i 7, 8 och 9 §§. 5§Fånge som undergår straff i enrum, skall hållas innesluten i cell, där ej hans vistelse ' utom densamma betingas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller ock av omständigheterna tillfälligtvis påkallas. ... , Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu ar, avtjänat fyra månader av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat ett år, må, dar med han-, syn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, cellen under arbetstid hålles öppen ävensom åt sådan fånge anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete. Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att fangen träder i förbindelse med andra fångar. Därjämte skola, beträffande fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, under de fyra första månaderna av strafftiden samt, i fråga om annan fånge, under det första året anordningar vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom cellen att se andra fångar. 6 §• Straff i gemensamhet skall genom fångarnas fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt så anordnas, att fara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges. Under sovtid skall fånge, som undergår straff i gtmensamhet, städse hållas avstängd från andra fångar. Har fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid syssdsatts med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus.

21 Fånge, som undergår straff i gemensamhet, må kunna sysselsättas med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan fången och obehöriga därvid förhindras. 7 §• Önskar fånge, som avtjänar straffarbete eller fängelse, varom förmäles i 3 §, att få undergå straff i enrum efter det den enligt 4 § första stycket för honom gällande längsta tid för straff i enrum förflutit, må det ej förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Är fånges hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten, må fångvårdsstyrelsen kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter det den enligt 4 § första stycket för fången gällande längsta tid för straff i enrum förflutit. I fråga om fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, må jämväl av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum efter utgången av den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år från straffets början. I avvaktan på fångvårdsstyrelsens beslut må straffanstaltens styresman kunna meddela förordnande, som i andra och tredje styckena avses. Fångens fortsatta hållande till straff i enrum av anledning, som i samma stycken sägs, skall av fångvårdsstyrelsen minst en gång var sjätte månad tagas under omprövning. 8 §• Fånge må icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. Ej heller mä fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år och som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller annan fånge, som av strafftiden avtjänat ett är, hållas till straff i enrum, om det av annat skäl, än i första stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande till straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan frän fångens sida å andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet. Om fånges hållande till straff i gemensamhet av anledning, som i denna paragraf avses, förordnar fångvårdsstyrelsen. 9§-

12 §. Därest men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i denna lag given bestämmelse i annat fall, än som avses i 8 § första stycket, må i tillämpningen göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av sådant men.»

På sätt redan nämnts gälla 1916 års verkställighetslags bestämmelser i stort sett fortfarande. Några ändringar och av dem en, som i praktiken fått synnerligen stor betydelse, infördes emellertid år 1921. Ändringar-

22 na vidtogos på förslag av fångvårdsstyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 j a n u a r i 1921 anförde i huvudsak: Den år 1916 utfärdade lagen hade möjliggjort en mer individuell behandling av fångarna. De införda modifikationerna i cellstraffet hade skapat en mellanklass av fångar. Erfarenheten hade ådagalagt, hurusom det i många fall vore önskvärt att för denna mellanklass något vidga friheten. Genom alt för mellanklassen medgiva arbete tillsammans med andra fångar skulle tillgodoses ett allt mera framträdande behov av arbetskraft, användbar vid jordbruk och industri i större mått. Styrelsen hade övervägt, huruvida tiden för cellstraffet i allmänhet kunde förminskas. Styrelsen hade emellertid, dä delade meningar härom rådde bland fängelsernas tjänstemän, ej velat föreslå en dylik inskränkning. Om celltiden i lagen nedsattes, komme utskrivningen ur cellen att ske helt mekaniskt utan prövning av fångens förutsättningar för den större friheten, under det att enligt styrelsens förslag medgivandet av arbete i gemensamhet gjordes beroende av fångens välförhållande. Tillika borde meddelas föreskrift därom att gemensamhetsfånge, som vore intagen å med odlingsföretag förenad anstalt, ej under sovtid måste hållas avstängd frän andra fångar. Vid granskning i lagrådet av ett i anledning av denna skrivelse upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i 1916 års verkställighetslag tillstyrktes förslaget enhälligt av lagrådet, d ä r v i d två av dess ledamöter till n ä r m a r e utveckling av sin ståndpunkt anförde bland annat: Förslaget fullföljde den väg, på vilken man vid förevarande lags tillkomst slagit in, nämligen att vidtaga modifikationer i sättet för cellstraffets tillämpning. Mot denna ståndpunkt syntes vägande invändningar knappast kunna göras vare sig frän anhängarna av det längre eller anhängarna av det kortare cellstraffet. Faran för att den moraliska förbättring, som en fånge under celltiden undergått, skulle efter en kort tids vistelse i gemensamhetsfängelset försvinna, torde ej med samma styrka göra sig gällande vid den föreslagna anordningen, som skulle komma till användning efter bedömande i varje särskilt fall och endast under det övervakade arbetet, helst det borde vara möjligt att därvid avsevärt förhindra skadlig inverkan mellan fångarna genom att uppdela dem i lämpliga grupper. Den förslöande och i övrigt skadliga inverkan, som det länga cellstraffet måhända hade, måste förringas, om fången tillätes utföra arbete gemensamt med andra. De föreslagna bestämmelserna finge icke erhålla tillämpning i annan män än där sådant funnes förestavat av hänsyn till själva fångvården. Sistnämnda uttalande underströks sedermera av departementschefen. I enlighet med Kungl. Maj:ts proposition bifölls förslaget av riksdagen, varefter utfärdades lagen den 6 maj 1921 om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Härigenom ändrades 5 § dels på det sätt, a t t sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, avtjänat fyra månader av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat ett år, må. där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, icke blott såsom dittills, cellen k u n n a under arbetstiden hållas öppen ävensom åt fången kunna uppdragas att inom anstalten u t r ä t t a ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, u t a n även k u n n a åt sådan fånge

23 anförtros att »utföra arbete gemensamt med andra fångar», dels ock så a t t genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att fången träder i förbindelse med andra fångar »i vidare mån än som påkallas av arbete, fången har att utföra». I 6 § infördes den bestämmelsen, att vid sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är anordnad för särskilt pålitliga fångar, undantag må äga rum från bestämmelsen att fånge, som u n d e r g å r straff i gemensamhet, under sovtid städse skall hållas avstängd från andra fångar.

Efter å r 1921 h a v a inga ä n d r i n g a r vidtagits i 1916 års verkställighets- i<)>~ årslaga lag. Däremot hava under å r 1927 utfärdats tvenne speciallagar, vilka, om förvaring ehuru de ej hava med den egentliga straffverkställigheten att göra, dock "mZTmiigl stå denna verkställighet n ä r a och därför äga betydelse i detta samman- förbrytare hang, nämligen lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare °CnerTng^av*' och lag om internering av åter fallsförbrytare, båda utfärdade den 22 återfaiisförapril 1927. Dessa lagar hava tillkommit för att möjliggöra ett m e r a effektivt bekämpande av den kroniska brottsligheten. Då en förbrytare, tillhörande någon av de i lagrubrikerna nämnda kategorierna, domes till straff av viss svårare beskaffenhet, kan enligt lagarna domstolen under vissa förutsättningar för ordna, a t t den dömde skall, i stället för a t t undergå straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. U t m ä r k a n d e för dessa n y a rättsinstitut är framför allt, att anstaltsvistelsens tidslängd inom vissa gränser lämnas öppen. Principiellt skall densamma fortfara lika länge som den brottsliges samhällsfarlighet består. Denna huvudregel kompletteras av vissa regler rörande minsta tid för anstaltsvistelsen, varjämte i fråga om återfallsförbrytare fastställts även en maximitid. Rörande anstaltsbehandlingens a r t hava i särskild verkställighetslag av samma d a t u m som h u v u d l a g a r n a lämnats vissa föreskrifter om arbetstvång m. m., varjämte såsom allmän riktlinje uppställts, att den förvarade eller internerade skall njuta den frihet, som låter förena sig med god ordning och säkerhet inom anstalten, därvid skall tillses, att dylik förmån gradvis beredes honom i den m å n han visar sig d ä r a v förtjänt. I fråga om de n ä r m a r e bestämmelserna göra sig åtskilliga olikheter gällande mellan de båda lagarna. Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende endast å den, som prövas vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Förutsättningarna för förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången äro, att han dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och dels domes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till

24 fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter begånget brott domes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse. Är fråga om person, som redan varit underkastad förvaring, skall, där i andra avseenden än såvitt angår straffet förhållandena ä r o sådana, att förordnande om intagande i vårdanstalt må äga rum, dom å straffarbete eller fängelse, oavsett brottets art och tiden för dess begående, kunna leda till förordnande om återintagning i vårdanstalten. För att förordnande om förvaring skall kunna meddelas erfordras vidare, att dylik åtgärd tillstyrkts av en på särskilt sätt sammansatt, för hela riket gemensam nämnd, som jämväl skall handlägga ärenden angående internering av återfallsförbrytare. Nämnden tillkommer det jämväl att besluta om utskrivning av den, som intagits i vårdanstalt. Utskrivningen är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på prov). Beträffande förvaringens tidslängd stadgas, att å vårdanstalt intagen ej m å utskrivas, så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Ej heller får utskrivning ske förrän den intagne undergått förvaring i minst två år eller, därest han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. Före utgången av minimitiden för förvaring skall nämnden pröva, huruvida den förvarade mä kunna utskrivas. Därest utskrivning dä ej anses böra äga rum, skall förnyad omprövning ske minst en gång varje kalenderår. Den, som utskrivits på prov, skall stå under tillsyn av en tillsyningsman och därunder vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Visar den, som utskrivits på prov, tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, kan nämnden besluta om hans återhämtande till anstalten. Så länge dylik vådlighet anses fortfara, kan han genom nya beslut av nämnden kvarhällas i anstalten under ett år i sänder. Där ej hinder möter i den utskrivnes uppförande, kan tillsynen upphöra efter tre är; och efter sex år skall tillsynen upphöra, om ej sådant hinder föreligger. Sedan tillsynen upphört, kan återhämtning till värdsanstalten ej äga rum. Enligt lagen om internering av återfallsförbrytare äro förutsättningarna för förordnande om någons internerande första gången, att han dels, efter det han dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna, dels undergått straffarbete i sammanlagt minst tio år, dels därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, ånyo begår brott, för vilket han domes till straffarbete i minst två år, och dels på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För att beslut om internering skall kunna meddelas erfordras vidare, att dylik åtgärd tillstyrkts av den förut omförmälda nämnden, som jämväl i nu avsedda fall förordnar om frigivning eller utskrivning på prov. Beträffande interneringens tidslängd uppställes såsom regel en maximitid av tjugu år, efter vilkens utgång frigivning skall ske, så framt det ej synes uppenbart, att den internerade fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Men om den, som intagits i interneringsanstalt, före eller efter utskrivningen begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år, skall domstolen efter tillstyrkan av nämnden kunna förordna, att han skall interneras på livstid. Den, som ej är internerad på livstid, kan utskrivas på prov efter tio år eller, där särskilda skäl föreligga, efter fem år,

25 d o c k i intet fall förrän han varit internerad två år utöver strafftiden. Även den, som internerats på livstid, kan under vissa förutsättningar utskrivas på prov. Före; utgången av minimitiden för interneringen skall nämnden pröva, huruvida utskrivning må äga rum. Äger dylik utskrivning då ej rum, skall förnyad omprövning; ske minst en gång under varje kalenderår. D<en, som utskrivits på prov, skall, liksom enligt lagen rörande de förminskat tillräkneliga förbrytarna, stå under tillsyn av tillsyningsman, som av nämnden föroirdnas för honom. I fråga om återhämtande till anstalten skola gälla enah a n d a regler som enligt nyssnämnda lag, dock att i intet fall sammanlagda internerimgstiden må överstiga den tid, varunder den internerade, därest utskrivning ej melhankommit, längst kunnat kvarhällas i anstalten. Har tillsynen fortgått i tio år Oich möter ej hinder i den utskrivnes uppförande, skall tillsynen upphöra.

Biåde förvaringslagen och interneringslagen hava trätt i kraft den 1 januari 1928. På sätt redan förut anförts (se ovan sid. 1 och 2), tjänstgör iörmtvarande centralfängelset i Norrköping som vårdanstalt för förminskat tillräkneliga manliga förbrytare och kronohäktet i Ystad som interneringrsanstalt för manliga återfallsförbrytare, under det att för motsvarande kategorier kvinnor äro avsedda särskilda avdelningar å centralfängelset i Växjö.

Innan jag därefter övergår till en kort redogörelse för, hur i vissa ut- Utländska ländska länder är ordnat på nu ifrågavarande område, samt för en ^""J*"*"" del där framkomna ändringsförslag, torde det vara lämpligt att fram- förslag.*9" hålla den skiljaktighet med avseende å själva begreppen straff i enrum inledande a och straff i gemensamhet, som föreligga mellan den svenska rätten, å märknin9arena, och rätten i de flesta andra länder, å andra sidan. I Sverige omfattar begreppet »straff i enrum» även det fall, att fången hålles i gemensamhet under arbete. Arbetsgemensamhet betraktas här lagtekniskt sett — liksom fångens förande tillsammans med andra fångar för deltagande i gudstjänst, undervisning o. s. v. — endast som en modifikation i enrumsstraffet. Att så är händelsen har givetvis sin grund i historiska skäl: sättet, varpå stadgandet om möjlighet till arbetsgemensamhet blivit infört i vår rätt (se ovan sid. 22 och 23). I utlandet åter är gränslinjen mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff dragen på annat Vid avfattandet av efterföljande redogörelse för utländska förhållanden hava — utöver de källor, som för varje land särskilt angivas — i huvudsak kommit till användning dels, såvitt angår tidigare skeden, den av f. d. överdirektören Viktor Almquist utarbetade redogörelse för motsvarande förhållanden, som finnes fogad till förutnämnda s. k. strafflagstiftningssakkunnigas år 1914 avgivna betänkande med förslag till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (se ovan sid. 18), dels ock, särskilt såvitt angår nyare lagstiftning och lagförslag, den redogörelse för utländsk rätt, som influtit i den >Innstilling om en Omordning av Fengselsvesenet», som en av norska justitiedepartementet den 25 februari 1927 tillsatt kommitté avgivit den 31 mars 1930. Därjämte hava beträffande en del länder vissa uppgifter hämtats från några otryckta redogörelser för utländska fängelseförhållanden, som författats av sekreteraren hos de å sid. 4 omnämnda s. k. fångvårdssakkunniga, direktören Knut Blomquist.

26 sätt. Där är just den omständigheten, huruvida fången hålles tillsammans eller icke hålles tillsammans med andra fångar under arbete, i regel avgörande för spörsmålet, om enrumsstraff eller gemensamh.etsstraff föreligger. Den verkställighétsform, som täckes av det svenska begreppet »straff i gemensamhet» och vars förnämsta kännetecken numera torde få anses ligga i den möjlighet det erbjuder fången till samvaro med andra fångar under annan fritid än sovtid, får i sin utländska motsvarighet, där en sådan förekommer, — i de fall, då arbetsgemenskapen och gemensamheten under fritiden ej få anses båda bilda likvärdiga konstitutiva bestämningar för gemensamhetsstraffet — betraktas som ett visst högre stadium i gemensamhetsstraffet, under vilket stadium gemensamheten kommer till ett mera intensivt uttryck. Vid denna begreppsskillnad mellan svensk och utländsk rätt gäller det att fasthålla för en rätt förståelse av den utländska rätten på detta område. Vid den korta översikt över utländska förhållanden, som i det närmast följande lämnas, hava — förutom de nordiska staterna — medtagits dels några länder, som kunna anses vara särskilt representativa såsom utpräglade anhängare av cellstraffet respektive gemensamhetsstraffet, dels ock framför allt sådana länder, i vilka nyligen införts eller föreligga förslag till ändringar på nu ifrågavarande område. Med hänsyn till iörevaranele uppdrags art kommer, såsom redan förut (sid. 7) antytts, redogörelsen att i huvudsak inskränka sig till förhållanden, som hava avseende å antingen spörsmålet enrumsstraff-gemensamhetsstraff eller ock frågan om en anstaltsmässig åtskillnad olika fångkategorier emellan. Belgien.

Be land, i vilka cellstraffet — åtminstone allt intill senaste tiden — fått sin vidsträcktaste och strängaste tillämpning, torde vara Belgien och Nederländerna. Här skall endast redogöras för förhållandena i Belgien, där de senaste åren haft att uppvisa ganska genomgripande reformer på fångvårdsväsendets område.1 Enligt en lag av den 4 mars 1870 skulle allt tidsbestämt frihetsstraff i regel avtjänas i cell. Även vid gårdspromenad, skolundervisning och gudstjänst skulle fångarna hållas strängt avskilda från varandra. Vid straffets avtjänande i cell skulle dock ett avsevärt avdrag ske i strafftiden. Maximum för frihetsstraff på viss tid, vilket var tjugu år, blev på detta sätt, i händelse det avtjänades i cell, reducerat till knappa tio år. Livstidsfångar skulle efter tio års cellvistelse kunna välja, om de ville fortsätta straffet i enrum eller i gemensamhet. Erfarenheten har givit vid handen, att de flesta — enligt uppgift mer än 75 % — föredragit fortsatt cellvistelse. Att så varit fallet har man velat tillskriva 1

Uppgifterna i fråga om Belgien äro hämtade från bl. a. en r a p p o r t till Pragkongressen 1930, avgiven av Ernest Legrand, samt en uppsats i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1929 sid. 167 »Reformarbejder i belgiske Faengsler», författad av viceinspektor Axel Hertel.

den omständigheten, att ensamsittandet för dylika långtidscellfångar blivit liksom en »andra natur». Gemom en lag av den 1 maj 1913 upphävdes stadgandet om avdrag å strafftiden som en följd av straffets avtjänande i cell. Samtidigt meddelades en föreskrift, att samtliga de, som underginge frihetsstraff, skulle, i den mån fängelsernas beskaffenhet det tilläte, vara underkastade etellbehandling. Ingen skulle dock kunna mot sin egen vilja tvingas att utnderkasta sig dylik regim längre än under de första tio åren, varjämte hänsyn till fånges hälsa kunde föranleda cellbehandlingens avbrytande i förtid. F r å n år 1920 hava i Belgien vissa ändringar genomförts. Medan man dittillls, i nära överensstämmelse med det filadelfiska systemets ursprungliga karaktär, lagt huvudvikten på fångarnas påverkan i moraliskt och religiöst avseende, vinnlade man sig nu om att få till stånd en hantverksmässig utbildning av fångarna samt att åstadkomma ett produktivt arbete. Man lättade sålunda betydligt på den förutvarande ytterst stränga isoleringen, så att bland annat gårdspromenader och undervisning numera kunna äga rum i gemensamhet. Fångarna föras vidare i viss utsträckning tillsammans under arbete, dels vid biträde i själva fängelseförvaltningen såsom i fängelsernas kök, bagerier m. m., och dels i särskilda verkstadslokaler, där olika slag av hantverk bedrivas. Under denna arbetsgemenskap äro fångarna underkastade sträng tystnadsplikt. Att, trots den möjlighet till arbete i gemensamhet som sålunda skapats, cellstraffet dock fortfarande är den huvudsakliga strafformen i Belgien, framgår därav, att endast omkring 10 % av de i centralfängelserna förvarade fångarna lära arbeta tillsammans. Utöver vad nu sagts tyckas de moderna belgiska reformsträvandena på fängelseväsendets område vila på tvenne huvudprinciper: för det första skall varje fånge med mera avsevärd strafftid vid straffets början })a ett metodiskt sätt undersökas, innan den närmare karaktären av den behandling, som han skall undergå, blir bestämd, och för det andra böra finnas specialanstalter, i vilka en var fånge kan få den behandling, som enligt denna undersökning bäst passar honom. I nu ifrågavarande syfte hava upprättats dels vid vissa av de större belgiska fängelserna s. k. kriminal-antropologiska laboratorier, i vilka de, som äro dömda till mer än tre månaders frihetsstraff, först omhändertagas och undersökas, och dels en hel del speciella anstalter eller fängelseavdelningar, såsom för yngre fångar, för tuberkulösa fångar, för fångar, som äro epileptiker, för ofarliga abnorma fångar och för farliga abnorma fångar. Enligt en uppgift från år 1926 skulle omkring 10 % av samtliga fångar förvaras på dylika säranstalter. Alla övriga fångar avtjäna sina straff på de vanliga fängelserna. Dessa utgöras av 2 stora centralfängelser med olika avdelningar samt 21 s. k. sekundärfängelser. Av specialanstalterna skola här närmare omnämnas endast de två, som

28 på grund av ett under år 1921 fattat beslut upprättats för yngre fångar. De kunna betraktas som ungdomsfängelser i mera vidsträckt bemärkelse. Å dem mottagas nämligen — under förutsättning att minst tre månader återstå av strafftiden — fångar mellan 16 och 21 år och — efter för varje gång fattat särskilt beslut — även äldre fångar intill 30 års ålder. Det ena är ett industrifängelse och utgör en avdelning under det stora centralfängelset i Gent. Detta ungdomsfängelse lyder sålunda under centralfängelsets direktör, men dess föreståndare intager dock en gent emot denne mycket självständig ställning. Det andra av nu ifrågavarande fängelser, som är förlagt intill vidsträckta, staten tillhöriga och delvis ouppodlade jordområden i närheten av den stora lösdrivarevårdanstalten i Merxplas invid holländska gränsen, är i huvudsak organiserat som ett jordbruksfängelse. På detta sistnämnda fängelse arbeta fångarna under något friare former, fördelade i grupper, under uppsikt endast av en arbetsledare. Även vid dessa båda fängelser tyckes — frånsett vid vissa tillfällen för fångar i progressivsystemets högre klasser — sträng tystnadsplikt vara påbjuden. Av det sagda framgår, att i Belgien i viss utsträckning införts en strafform, ungefär motsvarande den i Sverige år 1921 introducerade mellanformen, innebärande gemensamhet under arbete. Beträffande det blandade system, som sålunda under de senaste åren i viss utsträckning kommit till användning i Belgien, har generalinspektören för de belgiska fängelserna Leon Belym år 1926 yttrat bland annat, att man har rättighet att hoppas på goda resultat av detta system endast under förutsättning, dels att detsammas användning föregås av en längre tids obligatorisk cellvistelse på det sätt, att behandlingen enligt detta blandade system — arbetsgemensamheten — kommer att bilda ett andra stadium i ett progressivsystem, dels ock att tystnadsplikten blir strängt upprätthållen på verkstäderna och andra gemensamma arbetsplatser. Frankrike.

I Frankrike,1 där flera arter av frihetsstraff tillämpas, kommer cellstraff till användning endast vid fängelse, vilken straffart kan ådömas dels för enkla polisförseelser på en tid av en till fem dagar och dels eljest på en tid av sex dagar till fem år. Genom en lag av den 5 juni 1875 har nämligen bestämts, att — förutom rannsakningsfångar — även personer, som dömts till fängelse på viss tid ej understigande sex dagar och ej överstigande ett år och en dag, skola hållas i enrum. Detta stadgande har dock icke kunnat fullständigt genomföras, i det att de olika departementen, som hava att för sina områden uppföra de straffanstalter, där fängelsestraff avtjänas, endast till ringa del velat uppföra de dyrare cellfängelserna. Senast år 1926 gjordes — ehuru med ringa framgång — ett försök från statens sida att förmå departementen att till 1

Uppgifterna om Frankrike äro hämtade från bl. a. en rapport, avgiven till Pragkongressen 1930 av Armand Mosse.

fängelser av celltyp förvandla de fångvårdsanstalter, som voro avsedda för kkorttidsfångar. Anndra frihetsstraff än fängelse avtjänas i Frankrike i gemensamhet undeer arbetstvång och sträng tystnadsplikt. Attt cellbehandlingen, trots det att dess förtjänster nog stått klara även på kedande fångvårdshåll i Frankrike, under årens lopp ej där fått vidsträccktare användning, än som varit fallet, torde utan tvivel främst vara att ttillskriva ekonomiska hänsyn. Armerikas förenta stater1 hava ej att uppvisa något enhetligt fång- Amerikas vårdlssystem. Detta sammanhänger därmed, att fängelseväsendet där är rörenta 8taU uppdielat på primärkommunerna, de särskilda staterna och unionen. Vid sidain av äldre, illa utrustade fängelser finnas mera moderna anstalter, ofta av en viss experimentell karaktär. Att i korthet ge en någorlunda samllad bild av nordamerikanskt fängelseväsen är därför så gott som ogör-ligt. Vad i det följande därom yttras får därför ej i allt för hög gradl generaliseras. Stiriden mellan de modifierade filadelfiska och! auburnska systemen (se (ovan sid. 9) slutade med att det sistnämnda vann avgjord överhand. Det filadelfiska systemet har, ej ens efter sin förändring i mildrande riktming, lyckats att i sitt hemland tillvinna sig något varaktigare erkänmande utom Pennsylvanien, och för närvarande kan detta system sägais hava i Amerika förlorat så gott som varje fotfäste. På de håll i Ameu-ika, där fängelseväsendet överhuvud taget fått en mera planmässig ^anordning — särskilt i fråga om de kommunala fängelserna lämna förhållandena härutinnan mycket övrigt att önska — är det ett nästan till oigenkännelighet förändrat auburnskt system (»the congregate system»), som mestadels slagit igenom. Enligt detta har det för det aubuirnska systemet särskilt utmärkande tystnadstvånget fått avsevärt mäkta f\t sig, i det att fångarna få samspråka med varandra under fritiden! och, i den mån det är nödvändigt för arbetets bedrivande, även undeii* arbetstiden. I regel äro de fängelser, i vilka detta system tillämpas, försedda med »innerceller», d. v. s. celler med endast sekundär dage^r och en utanför cellraden löpande korridor (alltså en anordning påminmande om den å Långholmens nattcellsflyglar). Ej ens avskildheten undejr natten har emellertid överallt upprätthållits. T. o. m. anstalter, som uppförts under de senare åren, hava försetts med för två eller flera fång;ar gemensamma sovceller eller sovsalar. På många håll i Amerikas föremta stater är sålunda numera genomförd en starkt utvecklad helge1

UUförliga beskrivningar över nordamerikanskt fångvårdsväsen finnas bl. a. i »Amerikanisoshes Gefängniswesen von Dr Edgar M. Foltiny>, Reichenberg 1930 och i »Fsengselsforholld i de Forenede Stater i Nordamerika, Reiseberetning av Axel Smedal, Direktor for Akerslhus Landsfaengsel», Kristiania 1923.

30 mensamhet. Och över huvud k a n m a n säga, att i de ojämförligt flesta a m e r i k a n s k a fängelserna den stränga cellbehandlingen n u m e r a f å r användning egentligen endast vid förvaring av särskilt farliga eller svårskötta fångar samt som disciplinmedel. E t t förhållande, som i hög grad försvårar åstadkommandet av e n rationell fångvård vid de amerikanska fängelserna, är den brist p å fångarbete, som d ä r nästan allmänt råder. Detta gäller främst de s m ä r r e fängelserna, men även stora fångvårdsanstalter finnas, i vilka ej pä långt n ä r alla fångar, ibland endast omkring en fjärdedel, äro mera stadigvarande sysselsatta. E n av anledningarna till detta olyckliga förhållande torde v a r a att söka i den ovilja, med vilken representanter för hantverket och industrien se fångarbetets utveckling. Och i de fall, då en mera omfattande och ordnad arbetsdrift förekommer, lägges i de flesta fall mera an på att genom fångarnas utnyttjande i en ensidig fabriksmässig stordrift draga så stor ekonomisk vinning som möjligt av deras arbetskraft, än att genom valet av fångarbete och dettas n ä r m a r e anordnande söka göra fångarna rustade att efter frigivningen k u n n a genom ett yrkesarbete skaffa sig sin utkomst. P å sina håll h a r man t. o. m. gått så långt, att man till dylik fabriksmässig fångvårdsdrift just valt en industrigren (exempelvis fabrikation av skördegarn), till vilken inom vederbörande stat ej i den fria marknaden finnes någon motsvarighet, med vilken fångarbetet k a n konkurrera. Nämnas må dock, att man på de senaste åren rest bestämda krav på, att såväl detta missförhållande måtte bliva undanröjt som ock att den olycksdigra arbetslösheten inom fängelserna måtte på ett verksamt sätt bekämpas. E n särställning inom nordamerikanskt fängelseväsen intaga i viss m å n de något vid sidan av det egentliga fångvårdsväsendet uppkomna s. k. reformfängelserna (»reformatories»). Dessa, som till sin förebild torde hava haft de redan tidigare befintliga tvångsuppfostringsanstalterna, kunna sägas v a r a ungdomsfängelser i mera vidsträckt mening. Till en början intogos i dessa anstalter endast yngre fångar, vanligen i en ålder mellan 16 och 30 år, vilka, på grund av vad om dem erfarits eller direkt iakttagits, funnos v ä r d a större tillit än andra fångar. Tiden för vistelsen å dylik anstalt är obestämd så till vida, att strafftiden inom ett visst minimum och ett angivet m a x i m u m — mellan vilka kan ligga ett tjugutal år — göres till sin längd beroende av bland a n n a t fångens uppförande och flit. Som ett led i fångbehandlingen ingår lösgivande på prov i förening med övervakning. Fångvårdsregimen på dessa anstalter torde kunna karakteriseras som visserligen ett förfarande med fångens fostran som syfte, men ett fostringsförfarande under fängelsets mera stränga former. F å n g a r n a skola principiellt hållas åtskilda om natten, men äro i övrigt tillsammans. Så småningom hava dessa reformfängelser i mångt och mycket förlorat sin ursprungliga karaktär, i det att i dem intagits dels fångar i

31 h ö g r e åldersklasser — på sina håll ända upp till 40 å r — dels även fångar, som förut gjort sig skyldiga till brott. A t t fångar av sistnämnda kategori kommit a t t i avsevärd utsträckning befolka reformfängelserna, s a m m a n h ä n g e r med den stora omfattning, i vilken villkorlig dom kommit i Amerika a t t tillämpas å förstagångsförbrytare, tillhörande de y n g r e åldersklasserna. Som följd av vad n u sagts h a r den ursprungligen eftersträvade homogeniteten i fångpersonalen i stort sett bortfallit och skillnaden mellan dessa reformfängelser och andra vanliga fångvårdsanstalter i avsevärd m å n utplånats. P å senaste tiden hava emellertid på ans v a r i g t amerikanskt fångvårdshåll röster höjts, vilka betonat önskvärdheten av att reformfängelserna måtte återfå sin ursprungliga karaktär. Till komplettering av denna kortfattade redogörelse av amerikanska fängelseförhållanden må slutligen nämnas, att m a n icke blott i reformfängelserna u t a n även i de bättre av de vanliga fängelserna mycket vinnlägger sig om att sysselsätta fångarna under deras fritid och d å icke minst ute i fria luften, därvid sport, uppvisningar och tävlingar fått sig tillerkända framskjutna platser. Beträffande England1 torde — utöver vad i det föregående n ä m n t s England (se ovan sid. 8) — h ä r endast böra sägas n å g r a ord dels om den alltmer inskränkta roll, som cellstraffet kommit att där spela under årens lopp, dels om de särbehandlingar, för vilka unga brottslingar och vaneförbrytare bliva föremål i detta land. I förra avseendet kan nämnas, att den lagstadgade celltiden, som i mitten av förra århundradet var för fängelsefångar hela strafftidens längd, således intill två år, och för straffarbetsfångar de första aderton månaderna, så småningom genom den ena lagändringen efter den a n d r a minskats, så att den numera praktiskt taget helt försvunnit. Med stöd a v en lag år 1898 har det sålunda blivit regel, att fångar, som dömts till fängelse, tillåtits utbyta cellvistelsen mot arbete i gemensamhet. Och vad straffarbetsfångarna a n g å r h a r den obligatoriska celltiden för dem minskats från, som nämnts, ursprungligen, aderton månader, efter v a r t annat, först å r 1853 till nio m å n a d e r och sedan — alltefter olika fångkategorier — i mitten av 1890-talet till tre, sex eller nio månader samt omkrin? å r 1910 till en eller tre månader, för att slutligen år 1922 så gott som helt försvinna ur lagstiftningen. Enligt en uppgift från år 1925 skulle celibehandlingen allt som allt numera inskränka sig till en period av fjor:on d a g a r för dem, som äro dömda till »hårt arbete». Den gemensamhet fångarna emellan, som sålunda för n ä r v a r a n d e allmänt råder i Englands fängelser, omfattar främst arbetstiden, men — åtminstone på 1

Till grund för uppgifterna om cellstraffets historia i England har legat bl. a. en rapport till Pragkongressen 1930, avgiven av Norwood East.

32 vissa håll och i viss utsträckning — även måltider och a n n a n fritidl än sovtid. Om n a t t e n h a r en v a r fånge sin egen cell. Vad därefter a n g å r frågan om de yngre brottslingarnas behandlimg i England, har d ä r utbildats ett system i anslutning till principen om uppfostran i förening med straff, vilket system efter den första ansstalt, ä vilken det kom till användning, benämnes Borstalsystemet. Ehiuru långt tidigare i tillämpning fick detta system sin n u v a r a n d e huvad&sakliga utformning genom en lag a v å r 1908 (»prevention of crime biill»). Å borstalanstalterna intagas, efter domstols prövning, s å d a n a broottslingar mellan 16 och 21 år, vilka domstolen förklarat skola i stället för straffarbete eller fängelse interneras under straffrättslig disciplin. Enligt 1908 års lag skulle dylik internering kunna ske för e n tid ej uniderstigande ett år och ej överskjutande tre år. Denna minimitid av ettt år h a r sedermera genom en lag av å r 1914 höjts till t v å år. Vid borsstalanstalterna sammanfaller de unga brottslingarnas behandling i måångt och mycket med de metoder, som tillämpas å de amerikanska refcormfängelserna, samt med vad som iakttages i Sverige i fråga om förbryttare, som, i stället för a t t undergå straff, intagas å allmän uppfostringrsanstalt: behandlingen koncentreras alltså på de ungas undervisning och yrkesuppfostran, villkorlig frigivning i förening med tillsyn k m n m e r till tillämpning o. s. v. F r å n särskilt det system, som tillämpas äi de amerikanska reformfängelserna, skiljer sig Borstalsystemet em«lle3rtid bland annat så tillvida, a t t intagningen å en borstalanstalt ej i sarmma vida utsträckning, som då fråga är om insättande å ett amerikansktt reformfängelse, g r u n d a r sig på en praktiskt taget obestämd dom (jfr ©van sid. 30). Beträffande slutligen den särbehandling, för vilken vaneförbryttare, på sätt förut antytts, bliva föremål i England, så h a r även den bilivit n ä r m a r e reglerad genom förutnämnda »prevention of crime act» av U908. Genom denna lag infördes i England i fråga om vissa vaneförbrytane en behandlingsmetod, som främst avser a t t genom internering åstadkomma skydd för samhället mot denna brottslingskategori (jfr 1927 års s v e n ska s. k. interneringslag, se ovan sid. 23). Italien.

I Italien * h a r cellstraffet allt intill senaste tid haft en vidsträckt tilllämpning. Enligt 1889 å r s strafflag skulle den, som dömts till tiktthus, vilket kunde åläggas endast på livstid, hållas i cell under de sju föirsta åren. Den åter, som dömts till straffarbete — vars tidslängd enligt hagen kunde växla mellan tre d a g a r och tjugofyra år — skulle, frånsett u n d a n tagsfall, avtjäna straffet i cell, om strafftiden ej överstege sex måmader, under hela strafftiden, men eljest under en sjättedel av strafftiden, <dock 1 Till grund för uppgifterna rörande Italien har, så vitt angår tiden före 1930 års strafflags tillkomst, legat bl. a. en rapport till Pragkongressen 1930 av Silvio Longhi.

33 under minst sex månader och högst tre år. Den överskjutande tiden skulle avtjänas i gemenskap under strängt tystnadstvång. För vissa återfallsförbrytare skulle celltiden utsträckas med en sjättedel av strafftiden; i händelse hela straffet skulle avtjänas i cell, skulle detta, för möjliggörande av denna bestämmelses efterföljd, i behövlig mån förlängas. Beginge någon, som vore dömd till livstids tukthus, nytt brott, skulle celltiden förlängas med en period, som, allt efter det nya brottets grovhet, växlade mellan sex månader och åtta år, ja, om även det nya straffet lydde på livstiden, kunde utsträckas till hela livet. Detta torde vara den strängaste bestämmelse i fråga om cellstraffets utsträckning, som i modern tid funnits, förklarlig endast med hänsyn därtill, att 1889 års italienska strafflag ej bland straffarterna upptagit dödsstraffet. Utom tukthus och straffarbete skulle enligt 1889 års lag finnas tvenne lindrigare frihetsstraff: fängelse och arrest. Dessa, av vilka det förra omfattade tre dagar till tjugofyra år och det senare en dag till två år, skulle i allmänhet avtjänas i gemensamhet. De bestämmelser om cellstraffets tillämpning, för vilka nu redogjorts, hava på senaste åren först i avsevärd mån modifierats, för att slutligen genom 1930 års strafflag ersättas med helt nya stadganden. Ur förarbetena till denna nya italienska strafflag är att märka följande. År 1921 framlade en strafflagskommission ett förslag, enligt vilket enrumsbehandlingen skulle komma att få en ganska inskränkt användning. Ordförande för denna kommission var också professorn Enrico Ferri, vilken betecknat cellstraffet som »ett av det nittonde seklets missgrepp». Enligt förslaget skulle fångarna i regel förvaras i cell endast om natten. I fall den dömde själv så önskade eller fängelsemyndigheten i särskilda fall fattade beslut därom, skulle emellertid en fånge kunna hållas avskild från andra fångar även om dagen under en tid vid straffets början, som, allt efter straff arter nas stränghet, icke finge överstiga respektive en månad, sex månader och ett år. År 1927 framlade därefter en ny strafflagskommission ett annat förslag. Enligt detta skulle fångarna hållas i enrum om natten, men därjämte skulle vid fall av dömande till tukthus, vilket skulle kunna åläggas endast på livstid, eller till straffarbete, vilket skulle vara inom vissa gränser tidsbestämt, domstolen kunna i utslaget föreskriva, att den dömde skulle hållas i cell även om dagen under en tid, växlande mellan sex månader och två år vid livstids tukthus och mellan tre månader och ett år vid straffarbete. Enligt 1927 års förslag skulle således överlämnas åt' domstolen att inom vissa gränser i varje särskilt fall bestämma tiden för enrunisbehandlingen. Enligt 1930 års strafflag, som bland straffarterna upptager även dödsstraff, äro frihetsstraffen av tre slag: tukthus, straffarbete och arrest. De två förstnämnda skola åläggas för egentliga förbrytelser, det sist3 — 311788

nämnda för »förseelser». Till tukthus skall kunna dömas endast på livstid, till straffarbete från och med femton dagar till och med tjugofem år och till arrest från och med fem dagar till och med tre år. I den nya lagen har den i 1927 års förslag intagna bestämmelsen om en domstolens prövningsrätt i fråga om enrumsbehandlingens längd helt och hållet utgått. Motiveringen för lagen andas en djup misstro till cellbehandlingens lämplighet överhuvudtaget. Med utgångspunkt härifrån har i lagen så gott som helt och hållet bannlysts all cellbehandling om dagen. Denna straff orm har förbehållits, förutom som disciplinmedel, endast fall av sammanträffande av ett brott, som förskyllt livstids tukthus, med ett eller flera brott, som medföra frihetsstraff på viss tid. I dylika undantagsfall har enrumsbehandling under viss tid, ej understigande sex månader och ej överstigande fyra år, ansetts nödvändig i straffskärpningssyfte. Enligt vad från italienskt håll under hand uppgivits, skulle det därjämte vara möjligt, att det i särskilda fängelsereglementen komme att införas bestämmelser, enligt vilka tukthusfångar skulle kunna hållas i cell under en kortare tid vid straffets början. Tukthus, straffarbete och arrest skola enligt den nya lagen avtjänas i särskilda, för en var av dessa straffarter inrättade anstalter. En ytterligare uppdelning mellan fångarna anses böra ske på det sätt, att bland annat vaneförbrytare, yrkesförbrytare och återfallsförbrytare, i den mån så är möjligt, hållas åtskilda från andra fångar. Tukthusfångar skola kunna efter tre år och straffarbetsfångar efter ett år sysselsättas med friluftsarbete (undantagsvis, då detta arbete är förlagt till någon av Italiens kolonier eller därmed likställd besittning, ännu tidigare). I Tyskland1 gäller ännu 1871 års strafflag. I denna regleras icke närmare cellstraffets längd, utan fastslås endast en viss tid — tre år —, som enrumsbehandlingen icke får utan fångens eget samtycke överskrida. Den vid tiden för lagens tillkomst rådande bristen på erforderligt cellutrymme lade hinder i vägen för att i lagen uppställa en ovillkorlig fordran på viss tids cellstraff. Lagens mening var dock tydligen, att isoleringen skulle inom den sålunda stadgade gränsen genomföras i största möjliga utsträckning, och detta icke blott om natten och under annan arbetsfri tid, utan även under arbete. Då detta som sagt av praktiska skäl icke gick annat än i ganska inskränkt omfattning, fastslogs, att cellstraff företrädesvis borde användas, då straffet ej översteg tre månader eller då fången ännu ej fyllt 25 år eller förut icke undergått straff av viss närmare angiven allvarligare art. För fångar under 18 1 En synnerligen utförlig redogörelse för tyskt fångvårdsväsen i dess skilda grenar innefattas i den digra handbok, som nuvarande presidenten i Tyska rikets högsta domstol Dr Erwin Bumke under medverkan av skilda författare utgivit under titeln >Deutsches Gefängniswesen», Berlin 1928.

35 år skulle cellstraffet icke få u t a n särskilt tillstånd utsträckas utöver tre m å n a d e r . F ö r a t t bereda r u m för största möjliga användning av cellstraffet uppfördes det ena cellfängelset efter det andra. P å detta sätt lyckades m a n så småningom i enskilda tyska stater skapa förutsättningar för en g a n s k a vidsträckt tillämpning a v cellstraffet. Sålunda kom m a n exempelvis i Preussen — ej minst tack vare den framstående fångvårdsm a n n e n Carl Krohnes energiska bemödanden — därhän, att straff intill ett å r helt och längre tids straff under minst ett år avtjänades i enrum. Men samtidigt gick utvecklingen även i r i k t n i n g mot en modifikation av enrumsstraffet, i det att den s t r ä n g a isoleringen i stor utsträckning blev upphävd vid fångens deltagande i gudstjänst eller skolundervisning eller vid hans vistande i fria luften. Medan den tyska strafflagen är en rikslag, äro bestämmelserna om frihetsstraffens verkställighet icke meddelade i en för hela riket gällande författning. Under lång tid h a v a emellertid krafter varit i rörelse för att få till stånd ensartade regler även på detta område. Dessa strävanden ledde till antagandet å r 1897 av provisoriska regler, vilka .år 1923 utbyttes mot »Grundsätzen fur den Vollzug von Freiheitsstrafen». Dessa sistnämnda grundregler skulle det åligga varje enskild stat att inom viss tid genomföra, så långt bestående fängelseanordningar det tilläte. I 1923 års grundregler blev förut a n t y d d a modifierade enrumsbehandling upptagen såsom en särskild strafform. Man fick alltså tre straffformer: 1) strängt enrumsstraff (»Einzelhaft»), som bestod däri, att fången d a g och n a t t oavbrutet hölls isolerad från a n d r a fångar, 2) modifier a t enrumsstraff (»Zellenhaft»), vid vilket fången dag och n a t t — således även under arbete — hölls isolerad i cell, men vid vistande i fria luften, vid deltagande i gudstjänst och undervisning samt vid a n d r a särskilda tillfällen i regel fördes tillsammans med a n d r a fångar, samt 3) gemensamhetsstraff (»Gemeinschaftshaft»), som karakteriserades därav, att fången om dagen — således även u n d e r arbete — i regel fördes tillsammans med a n d r a fångar, men om natten om möjligt hölls isolerad i sovcell (de s. k. »sovboxarna» på gemensamhetsavdelningarna skulle få användas endast, till dess de bleve avlösta av celler). Gemensamhetsfångarna skulle kunna hållas isolerade under måltider, vid vistande i fria luften samt vid deltagande i gudstjänst och undervisning. F r å g a n , huruvida en fånge skulle hållas till strängt enrumsstraff, modifierat enrumsstraff eller till gemensamhetsstraff, skulle avgöras av vederbörande fängelsedirektör. Det förslag till en för hela riket gemensam verkställighetslag, som sed a n framlades för 1927 års tyska riksdag, men ännu ej lett till utfärdandet av en ny rikslag i ämnet, h a r ej bland strafformerna medtagit det stränga enrumsstraffet och känner därför endast två verkställighetsformer: 1) »Zellenhaft», motsvarande det modifierade enrumsstraffet, och 2) gemensamhetsstraff. Förslagets gemensamhetsstraff tycks skilja sig

36 från 1923 års grundreglers på det sätt att, medan vid g r u n d r e g l e r n a s gemensamhetsstraff fångarna i regel skulle om dagen v a r a tillsammans med a n d r a fångar och endast undantagsvis kunna vid vissa tillfällen hållas isolerade från varandra, vid förslagets gemensamhetsstraff f å n g a r n a i regel skulle hållas tillsammans med andra fångar endast under arbete, men undantagsvis kunna föras tillsammans även eljest såsom vid måltider och a n n a n fritid, om natten samt på sön- och helgdagar. Beträffande själva anstaltsväsendets ordnande k a n nämnas, att 1927 å r s förslag gick in för, a t t det borde finnas särskilda anstalter eller avdelningar för fångar under 25 å r med — inom dessa anstalter eller avdelningar — särskilda underavdelningar för fångar under 18 år (»Jugendliche»). Likaså förordar förslaget upprättandet av särskilda anstalter eller avdelningar för fångar, som fyllt 25 år och förut ej alls eller endast i mindre grad avtjänat frihetsstraff, eller beträffande vilka i allt fall förflutit lång tid, sedan de undergått dylikt straff. E n nyligen tillkommen författning på nu ifrågavarande område, sorti a v olika skäl ä r förtjänt av synnerligen stor uppmärksamhet, ä r den för Preussen den 7 juni 1929 utfärdade »Verordnung fiber den Strafvollzug in Stufen», en förordning, varigenom det i Preussen först å r 1925 mera allmänt införda progressivsystemet får en utförlig och i många avseenden förändrad utformning. Av denna vidlyftiga förordnings innehåll torde det icke kunna komma i fråga a t t här göra a n n a t än följande korta sammandrag beträffande särskilt sådana delar av densamma, som kunna v a r a av viss betydelse för den n u föreliggande uppgiften. 1 Med hänsyn till progressivsystemets syfte, som angives v a r a att — genom fångarnas uppflyttning så småningom i allt högre och högre stadier med ej blott större yttre förmåner u t a n även större ansvar — fostra fångarna till ett lagenligt och ordentligt liv, uteslutas från en behandling enligt detta system i första h a n d : 1) fångar, som äro i högre grad psykiskt abnorma; 2) vissa yrkes- och vaneförbrytare och 3) korttidsfångar. Därefter fastslås, att i fråga om dem, som sålunda över huvudtaget skola bli föremål för en progressiv behandling, en anstaltsmässig åtskillnad bör göras dels mellan dem, som i avsevärdare mån förut varit straffade, å ena, och dem, som förut ej alls eller endast i obetydlig grad straffats, å andra sidan, och dels mellan dem, som befunnits tillgängliga för en uppfostrande behandling, å ena, och dem, med avseende å vilka detta ej är fallet, å a n d r a sidan. Men ej nog härmed. Som något särskilt karakteristiskt för det fängelsesystem, som denna preussiska förordning uppbygger, framstår, att även progressivbehandlingens olika stadier — tre till antalet — skola tillbringas i olika anstalter: det 1

En n ä r m a r e redogörelse för denna preussiska förordnings innehåll, författad av den danske fångvårdschefen direktör Erik Kampmann, finnes införd i »Nordisk Tidsskrift for Strafferet» 1930 sid. 20 ff.

förstta stadiet i en begynnelseanstalt (»Eingangsanstalt»), det andra stadiet i en mellananstalt (»Anstalt fur Geförderte») och det tredje stadiet i en slutanstalt (»Ausgangsanstalt»). Med tillämpning av dessa principeir bygges i förordningen upp ett anstaltsväsen, som — utom vid sidan av det egentliga progressivförfarandet stående specialanstalter för de allra yngsta fångarna (under 18 år, »Jugendliche»), korttidsfångar, de i högre grad psykiskt abnorma fångarna och de svåruppfostrade fångarna — omfattar, för tukthusfångar och för fängelsefångar var för sig, dels tvenne slag av begynnelseanstalter, nämligen ett för fångar över 18 men under 21 år (»ältere Minderjährige»), samt ej förut avsevärt straffade vuxna fångar och det andra för förut mera avsevärt straffade fångar, dels mellananstalter, till vilka kunna överflyttas fångar från båda slagen av begynnelseanstalter, och dels slutanstalter. I slutanstalt förvaras och i mellananstalt kunna sålunda förvaras såväl förstagångsförbrytare som återfallsförbrytare. I fråga om straff i enrum eller straff i gemensamhet lämnar förordningen endast mycket allmänt hållna anvisningar. Det heter härom — i början av förordningen, innan de närmare reglerna om progressivsystemets stadier givas — allenast följande: Som regel är att förorda, att fångar hållas i enrum (»in Einzelhaft öder Zellenhaft»), så länge som erfordras, för att hans personlighet skall kunna låta sig bedöma med någorlunda tillförlitlighet och en plan till hans fostran skall kunna uppgöras. Från enrumsstraff undantagas dock fångar, vilkas hållande i gemensamhet nödvändiggöres av hälsoskäl. Om fången i övrigt under den vidare behandlingen bäst hålles i enrum eller i gemensamhet, förbehålles ett avgörande i varje särskilt fall. Så snart en fånge hålles tillsammans med andra fångar under arbete, är han tydligen enligt förordningen att anse såsom gemensamhetsfånge. I vilken utsträckning förordningen tänkt sig, att fångarna skola kunna föras tillsammans även under fritid, kan man ej sluta sig till av förordningens föreskrifter i annan mån, än vad som kan anses framgå dels därav, att beträffande mellananstalterna men ej i fråga om begynnelseanstalterna finnes en uttrycklig föreskrift därom, att vid dem skola finnas särskilda gemensamhetsrum, där fångarna på sön- och helgdagar samt i övrigt tre gånger i veckan efter arbetstidens slut skola kunna mera tvångsfritt komma tillsammans för att läsa, skriva, idka sällskapsspel och sysselsätta sig på annat sätt, dels ock därav, att i fråga om fånge å slutanstalt stadgas, att han skall vara berättigad att dagligen under sin arbetsfria tid uppehålla sig i gemensamhetsrum. Likaledes förutsattes tydligen i förordningen, att fångarna skola i mellananstalt och i slutanstalt gemensamt intaga sina måltider. Nämnas kan, att minimitiden för vistandet på begynnelseanstalt är bestämd till en fjärdedel av strafftiden, dock minst sex och för vissa återfallsförbrytare minst tolv månader, under det att minimitiden för vistandet å mellananstalt är fastslagen till

halva den tid, som vid överflyttningen dit återstår av straffet, dock minst sex månader. Det stadgas dock, att frågan om fångens överflyttande till slutanstalt i regel bör förfalla, om vid minimitidens utgång av straffet återstår kortare tid än tre månader. Att här ingå på förordningens mycket detaljerade föreskrifter om de olika stadiernas närmare anordnande, om återflyttning från ett högre till ett lägre stadium o. s. v. är givetvis uteslutet. Beträffande frågan, i vilken utsträckning särskilda ungdomsfängelser upprättats i Tyskland, kan nämnas följande. Före världskriget funnos i Tyskland inga självständiga ungdomsfängelser utom ett i Wittlich a. d. Mosel. Man nöjde sig med att hysa de unga fångarna i särskilda avdelningar av de allmänna centralfängelserna. Först på senare år har man, särskilt i de större tyska staterna, börjat att — jämte dylika säravdelningar, vilka fortfarande äro de ojämförligt allmännast förekommande — upprätta även en eller annan självständig anstalt för unga förbrytare. Särskilda avdelningar eller anstalter finnas vanligen för dels fångar, som ännu ej fyllt 18 år (»Jugend,liche»), och dels fångar, som fyllt 18 men ej 21 år (»ältere Minderjährige»). Även för fångar, som fyllt 21 men ej 25 år (»Jungmannen»), finnas på vissa håll särskilda avdelningar inom större central fängelser. Ungdomsfängelset i Wittlich, som öppnades år 1912 och är inrättat för 169 fångar, var, som nämnt, Tysklands första självständiga ungdomsfängelse. Där upptogos ursprungligen endast manliga fångar, som fyllt 18 men ej 21 år, med en strafftid av minst ett år. Sedan några år tillbaka är emellertid minimistrafftiden nedsatt till nio månader, varjämte möjlighet beretts att undantagsvis å anstalten taga emot även yngre fångar med särskilt lång strafftid. Av övriga självständiga ungdomsfängelser i Tyskland må här endast nämnas det, som Hamburg för närvarande håller på att uppföra å en ö i Elbe, Hahnöfersand. Det är avsett för manliga fängelsefångar, som ej fyllt 21 år. Vid dess planläggning har kommit till tillämpning ett starkt utvecklat paviljongsystem, erbjudande möjlighet till en omfattande gruppindelning av fångarna. 1 Österrike.

I Österrike2 gäller beträffande enrumsstraffets tillämpning — enligt en lag av 1872 — att frihetsstraff i åtta månader och därunder skola i sin helhet avtjänas i cell, att i fråga om brottslingar, vilkas bättring kan motses, även straff därutöver upp till aderton månader skola avtjänas i 1

En utförlig redogörelse för unga fångars behandling i Tyskland — särskilt i Wittlichfängelset —, författad av Wilhelm Bleidt, finnes under titeln »Junge Gefangene» införd i Bumkes ovan i noten å sid. 34 o m n ä m n d a h a n d b o k (sid. 363 o. ff.). 2 Redogörelsen, såvitt angår Österrike, är i huvudsak h ä m t a d från Dr Mayers uppsats »Österreichisches Gefängniswesen», influten i Bumkes i noten å sid. 34 omnämnda handbok över »Deutsches Gefängniswesen» (sid. 489 o. ff.).

enrum, samt att även vid längre tids straff fången skall under den första delen av strafftiden, dock under minst åtta månader och högst tre år, hållas i cell. Straff i enrum medför dock visst avdrag i strafftiden. Cellstraffet är strängt genomfört på det sätt, att fången, så länge han avtjänar straff i enrum, är utesluten från varje samvaro med andra fångar. Gemensamhetsfångarna åter få vara tillsammans med varandra i sovoch arbetssalar. Under arbetstid få de dock samtala med varandra endast i den utsträckning, som arbetet oavvisligen fordrar. I Tjeckoslovakien x gäller beträffande enrumsstraffets tillämpning i de Tjeckoslovakten förutvarande österrikiska delarna samma bestämmelser som i Österrike. I de förutvarande ungerska delarna gäller, i enlighet med 1878 års ungerska strafflag, i fråga om det strängare frihetsstraffet — straffarbete — att fången i regel skall vid straffets början hållas i cell under en tredjedel av strafftiden, dock högst ett år. I Tjeckoslovakien föreligger ett under är 1926 avgivet förslag till ny strafflag. Enligt detta förslag skulle straffarbete kunna åläggas från en månad till tjugu år eller på livstid och fängelsestraff från fjorton dagar till femton år eller på livstid. Straffarbete på minst ett år skulle avtjänas i tukthus, fängelsestraff på minst ett år i fängelse samt straffarbete och fängelsestraff på kortare tid än ett år i lokalt fängelse. I motiveringen heter det vid tal om verkställigheten av straffarbete i tukthus, att det ej ansetts lämpligt att genom en bindande föreskrift stadga cellbehandling såsom ett första steg under progressivbehandlingen, på sätt tidigare varit vanligt. Förslaget meddelar därför i detta hänseende endast en fakultativ föreskrift, i det att det föreslås, att i vederbörande reglemente skall kunna bestämmas, att tukthusfången skall tillbringa den första tiden — dock ej över tre månader — i enrum. Därjämte föreslås, att fångar, som tidigare avtjänat straff i tukthus, skola hållas isolerade från andra fångar, att i lokal fängelserna de fångar, som äro dömda till fängelsestraff (d. v. s. under kortare tid än ett år), skola såvitt möjligt avtjäna straffet i enrum, samt att fängelsefångar, som tidigare avtjänat straff i tukthus, skola avtjäna hela strafftiden i enrum eller, om detta ej låter sig göra, i för straffarbetsfångar avsedda fängelselokaler. I Schweiz gälla särskilda strafflagar i de olika kantonerna. Sedan Schweiz. många år arbetas dock på införandet av en ny, för hela landet gemensam strafflag. Efter dryga förarbeten kunde förbundsrådet år 1918 för förbundsförsamlingen framlägga ett förslag härtill. Enligt detta förslag, som upptager två arter av frihetsstraff, nämligen ett svårare, tukthusstraff, som skulle kunna ådömas på en tid från och med ett till och med Se rapport till 1930 års Pragkongress av V. Solnar samt professor Carl Torps uppsats om 1926 års tjeckoslovakiska strafflagsförslag, intagen i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1927, sid. 307 o. ff.

femton år eller på livstid, och ett mildare, fängelsestraff, som skulle kunna åläggas för en tid, växlande mellan åtta dagar och ett år, skulle vid såväl tukthusstraff som fängelsestraff de tre första månaderna i allmänhet avtjänas i cell. Därefter skulle fången hållas till arbete i gemensamhet med andra fångar, men under vilotiden förvaras i cell. Fängelsemyndigheten skulle vara berättigad att, om så ansåges lämpligt, förlänga cellvistelsen eller flytta fången tillbaka till cellen. Av motiveringen framgår, att meningen är, att cellbehandlingen skulle ingå som ett led i den progressiva behandlingen på det sätt, att fången skulle under progressivsystemets första stadium hela tiden hållas i cell samt därefter under andra stadiet arbeta i gemensamhet, varefter skulle såsom ett tredje stadium följa villkorlig frigivning. Ett schweiziska nationalrådets kommissionsförslag av år 1927 ansluter sig, beträffande cellbehandlingen, i sak till förbundsrådets förslag år 1918. Till någon ny lag hava dessa förslag ännu ej lett. Av de schweiziska fångvårdsanstalterna må här endast omnämnas det kända jordbruksfängelset i Witzwil, beläget i kantonen Bern i ett mycket utpräglat jordbruksdistrikt. Till Witzwilanstalten, som lytt under fångvården alltsedan år 1891, föras dels förstagångsförbrytare, som dömts till enkelt fängelse eller straffarbete, dels tukthusfångar, som icke äro recidivister eller dömda till mer än tre års strafftid, dels de, som genom rättsligt utslag internerats på »arbetshus». Finland.

Enligt den i Finland 1 ännu gällande strafflagen av den 19 december 1889 äro de allmänna frihetsstraffen där tukthus och fängelse. Tukthusstraff ådömes antingen på livstid eller på viss tid, ej under sex månader, och ej över tolv år, utom i fall av sammanläggning av straff. Till fängelsestraff dömes på viss tid ej under fjorton dagar och ej över fyra år, utom när längre fängelsetid är i lag särskilt föreskriven eller vid sammanläggning av straff. Fängelse användes även såsom förvandlingsstraff för böter. Den 21 mars 1925 utfärdades i Finland en förordning angående fångvårdsväsendet. Enligt denna förordning och i övrigt meddelade föreskrifter gäller för närvarande följande. Straffångarna äro fördelade på tre grupper. Till en första grupp hänföras unga fångar, vilka vid ankomsten till fängelset fyllt 15 men icke 18 år, eller vilka i psykiskt avseende äro att likställa med dessa, till en andra grupp äldre fångar, vilka under de fem senaste åren icke undergått fängelsestraff för brott, som medfört förlust av medborgerlig: förtroende, eller tukthusstraff och icke heller utfört allmänt arbete, samt till en tredje grupp alla övriga fångar. De till den första gruppen hörande 1 Uppgifterna om det finska fångvårdsväsendet äro delvis hämtade från en av iverdirektören A. P. Arvelo författad uppsats »Om straffverkställigheten i Finland», införd i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1926, sid. 1 o. ff.

41 fångarna, d. v. s. de unga fångarna, förvaras i första hand i fängelse eller fängelseavdelning, som avsetts för dem, men i varje fall fullständigt avskilda från fångarna i den tredje gruppen (»återfallsförbrytare»). För övrigt kan fånge, som ådagalagt en tillförlitlig förbättring av karaktären, överföras till en »högre» grupp, men i fall han befinnes skadligt inverka på sina medfångar, till en »lägre» grupp. Tukthusfånge hänföres i strafftidens början till »tvångsklassen». I denna klass hålles fången dygnet om i enrum efter direktionens prövning, dock under minst fyra månader. Cellfånge, som visat sig vara pålitlig, kan hållas i gemensamhet med övriga cellfångar i kyrka och skola m. m. samt vid promenadgång, liksom även vid förrättandet av uppdrag inom fängelset. Nästa klass är »läroklassen», i vilken finnas tvenne avdelningar. I denna klass skall fången utföra arbete i gemensamhet med andra fångar men, såvitt möjligt, tillbringa nätterna och fristunderna i cell. I översta klassen eller »prövoklassen» förrätta fångarna under tillsyn arbete tillsammans med andra fångar och hållas om nätterna, efter direktörens prövning, i samfällda sovrum eller nattceller. Sina fristunder kan fånge i prövoklassen tillbringa å anstaltens gårdsplan. — För fångar, vilka undergå fängelsestraff, finnas tvenne avdelningar. I den lägre avdelningen hålles fången i enrum under högst tolv månader; i den högre arbeta fångarna i gemenskap och tillbringa, där cell ej finnes att tillgå, även nätterna och sina fristunder tillsammans. Fångens uppflyttande från en klass eller avdelning till en annan är beroende på hans uppförande och flit, därvid en viss poängberäkning kommer till användning. Enligt inhämtade upplysningar hava förutnämnda föreskrifter sedan många år tillbaka ej kunnat ens tillnärmelsevis komma till tillämpning i praktiken på grund av det stora tilloppet av fångar och den förefintliga bristen på cellutrymme. Till belysande av de svårigheter, med vilka man i sådant avseende har att laborera i Finland, må anföras, att fångantalet där (lösdrivare däri inberäknade) uppgick vid 1929 års utgång till 8 725 och vid 1930 års utgång till omkring 7 775 på ett invånarantal (vid 1929 års utgång) av omkring 3 600 000 mot här i Sverige vid 1929 års utgång (tvångsarbetarna, uppgående vid sistnämnda tidpunkt till omkring 320, däri ej medräknade) omkring 2 200 fångar på ett invånarantal av omkring 6120 000. Hur överbelagda de finska fängelserna måste vara, framgår av den korta redogörelse för dem, som här nedan lämnas. Fångvårdsanstalterna äro i huvudsak av tre slag: centralfängelser, länsfängelser och reservfängelser. Av centralfängelserna äro 4 äldre: ett i Helsingfors med 650 ordinarie fångplatser, ett i Villmanstrand med 222 ordinarie och ungefär lika många provisoriskt anordnade platser, ett i Åbo med 775 platser och ett i Tavastehus med 385 platser för kvinnliga tukthusfångar samt med en länsfängelseavdelning för 180 fångar. Under uppförande äro 3 nya centralfängelser: i Sukeva och i Konnunseo, båda

jordbruksfängelser, och beräknade att färdiga lämna vartdera plats för 300 a 400 fångar, samt det tredje i Biikimäki, avsett för 400 fångar. I centralfängelserna förvaras till tukthus dömda fångar. Länsfängelserna äro — länsfängelseavdelningen i Tavastehus medräknad — till antalet 8. De hava tillhopa plats för något mer än 1 400 fångar. I dem förvaras fångar, som undergå fängelsestraff, samt rannsakningsfångar ävensom personer, vilka på grund av lösdriveri eller tiggeri dömts till allmänt arbete. Reservfängelserna — 3 till antalet — äro avsedda för förvaring av rannsakningsfångar och fångar under transport, men tjäna även — belägna som de äro i mera avlägsna delar av landet — för dessa trakter samma ändamål som länsfängelserna. Beservfängelser benämnas även de tillfälliga fängelser, vilka inrättats antingen för uppförande av förutnämnda nya centralfängelser eller för fångars sysselsättning med utearbeten i större skala (järnvägsarbeten, stenar beten eller torvar beten). Utom nu nämnda fängelser finnes ett ungdomsfängelse i Kerava med 208 platser. Mellan de nuvarande tre äldre centralfängelser, som äro avsedda för män, samt ungdomsfängelset äro tukthusfångarna fördelade på följande sätt. Till centralfängelset i Helsingfors förläggas — förutom en del militära förbrytare — dels fångar, vilka, enligt vad förut nämnts, äro att hänföra till andra gruppen (»förstagångsförbrytare») och vilkas strafftid överstiger fem år, dels tukthusfångar under 21 år. Av dessa senare sändas dock, efter gallring, till ungdomsfängelset i Kerava, sådana fångar, tillhörande första gruppen (under 18 år), vilka ännu tillhöra tvångsklassen. I centralfängelset i Villmanstrand förvaras sådana fångar tillhörande andra gruppen (»förstagångsförbrytare»), vilka äro över 21 år och dömts till högst fem års tukthus. Till centralfängelset i Åbo sändas slutligen fångar, tillhörande tredje gruppen (»återfallsförbrytare»). Danmark.

I Danmark har en ny strafflag utfärdats den 15 april 1930. Som den förutsatts komma att träda i kraft först ett eller annat år efter utfärdandet, dock senast den 1 januari 1933, gäller i Danmark fortfarande strafflagen av den 10 februari 1866. Enligt 1866 års lag finnas två huvudarter av frihetsstraff, nämligen ett strängare, benämnt straffarbete, och ett mildare, benämnt fängelse. Straffarbetet i sin tur är av två slag: »Tukthusarbeide» och »Forbedringshusarbeide».1) Frånsett fall av sammanläggning av straff ådömes tukthusarbete på livstid eller på viss tid, minst två och högst sexton år, samt förbättringshusarbete på lägst åtta 1 Där en straffbestämmelse ger domstolen valet mellan tukthusarbete och förbättringshusarbete, bör sistnämnda straff användas, då i följd av den brottsliges ålder, föregående leverne och den av honom förövade förbrytelsens beskaffenhet finnes antagligt, att ensamheten och avskildheten från andra straffångar skall kunna äga ett gagneligt inflytande på honom, varemot tukthusstraff bör ådömas de äldre och mer förhärdade förbrytarna, särskilt dem, som tidigare varit straffade med sådant straff eller med flerårigt eller upprepat förbättringshusarbete.

månader och högst sex år. Tukthusarbete fullgöres i gemensamhet; under de första tre månaderna — det s. k. förberedelsestadiet — kan fången dock, om han själv så önskar, avtjäna straffet i cell. Förbättringshusarbete åter förutsattes i lagen bli mestadels avtjänat i cell. Härvid gäller att, då straffet verkställes i cell, avdrag sker i strafftiden på det sätt, att den, som är dömd till åtta månader, får strafftiden nedsatt till sex månader, samt att annan fånge får straffet nedsatt med en tredjedel för de första tre åren och med hälften för den övriga tiden. Cellbehandlingens maximitid blir på detta sätt tre och ett halvt år. Endast i händelse av sammanläggning av straff kan den effektiva strafftiden komma att överskrida demia tid; den överskjutande tiden avtjänas då i regel i gemensamhet. Straffanstaltens styrelse äger vidare att med godkännande av justitieministeriet bestämma, att en till förbättringshusarbete dömd person skall utstå straffet helt eller delvis i gemensamhet utan avkortning i strafftiden, där cellstraffet av särskilda grunder anses som skadligt för honom eller i övrigt icke ändamålsenligt. Faktiskt kommer numera genom tillämpning av dessa bestämmelser, gemenskapen till ganska vidsträckt användning även å förbättringshusfångar. Fängelse, varav enligt 1866 års lag finnas flera slag, kan — bortsett från »Statsfaengsel» för politiska förbrytare — åläggas för en tid, växlande från två dagar till två år, samt avtjänas i de fall, då fångens hälsa eller de tillgängliga cellutrymmena ej lägga hinder i vägen, i regel i cell. De danska fångvårdsanstalterna utgöras av dels 4 statliga straffanstalter, i vilka avtjänas tukthusarbete och förbättringshusarbete, och dels ej mindre än 95 kommunala »arresthus», i vilka de skilda slagen av fängelse avtjänas. Av de statliga straffanstalterna äro tre avsedda för män, nämligen det i Horsens för 423 fångar med underlydande annex och kolonier för — frånsett den s. k. hedkolonien — tillhopa 119 fångar, det i Vridsloselille utanför Köpenhamn för 377 fångar och det i Nyborg för 459 fångar. Det fjärde är »Statens Kvindefsengsel», inrättat i en av staten förhyrd del av det Köpenhamns stad tillhöriga »Vestre Fsengsel». Horsens straffanstalt tages i anspråk för dels alla dem, som dömts till tukthusarbete, dels de till förbättringshusarbete dömde, som äro över 33 år gamla och tidigare avtjänat straffarbete, dels ock en del andra fångar, vilka på grund av vissa själsliga eller kroppsliga brister ej lämpa sig för regimen på de andra straffanstalterna. I Nyborgs straffanstalt — Danmarks modernaste, öppnad år 1913 — insättas de till förbättringshusarbete dömda män, som äro under 25 år och vilka ej tidigare avtjänat straffarbete minst två gånger. Å Vridsloselille straffanstalt slutligen insättas övriga till förbättringshusarbete dömda män. I fråga om det närmare anordnandet av straffverkställigheten gälla, enligt särskilda kungl. förordningar, olika bestämmelser beträffande de särskilda anstalterna. Alla cellfångar, i vilken anstalt de än förvaras,

hållas åtskilda från varandra — förutom naturligtvis nattetid — under arbete, vid måltider och under fritid. Cellfångarna i Vridsloselille straffanstalt och i statens kvinnofängelse äro dessutom isolerade under gårdspromenad samt vid gudstjänst och gymnastikundervisning ävensom — vad Vridsloselilleanstalten angår — vid skolundervisning. Cellfångarna i Horsens straffanstalt hållas åtskilda under gårdspromenad men icke i kyrka och skola. I Nyborgs straffanstalt, där som nämnts förvaras endast yngre fångar, hållas cellfångarna åtskilda från varandra under gudstjänst, men icke under skolgång och gymnastikundervisning samt — bortsett från de två första månaderna av strafftiden (det s. k. begynnelsestadiet) — praktiskt taget numera ej heller vid gårdspromenaderna, vilka försiggå under kommando. Av gemensamhetsfångarna äro alla utom en del annex- och kolonifångar isolerade om natten. I Horsens straffanstalt råder beträffande gemensamhetsfångarna en mycket starkt utvecklad gemensamhet, omfattande även fritid. För de å Vridsloselilleanstalten förvarade gemensamhetsfångarna är åter gemensamheten inskränkt till arbetstiden och till en viss grad undervisningen, under det att de i övrigt även om dagen hållas åtskilda. I Nyborgs straffanstalt sträcker sig för nu ifrågavarande slag av fångar gemensamheten — förutom till arbetstiden — även till gårdspromenad, gudstjänst och undervisning samt föredrag och annan underhållning (såsom konserter m. m.), varemot fångarna äro isolerade under fritid och måltider. Beträffande den utsträckning, i vilken cellstraffet föreslagits komma till användning enligt de skilda lagförslag, som föregingo antagandet av 1930 års nya strafflag, torde vara tillräckligt att nämna följande. Strafflagskommissionen av år 1905 föreslog i sitt år 1912 avgivna betänkande en i förhållande till gällande rätt väsentlig utsträckning av cellstraffets tillämplighetsområde. De till straffarbete dömde, vilkas strafftid ej överstege sex år, skulle — med undantag för de återfallsförbrytare, som nedan närmare angivas — avtjäna hela strafftiden i cell. I gemensamhet åter skulle de straffarbetsfångar utstå sitt straff, vilka antingen vore dömda till livstidsstraff eller till ett tidsbestämt straff, överstigande sex år, eller ock väl hade att utstå ett kortare straff, men tidigare avtjänat straffarbete i gemensamhet eller efter fyllda 25 år mer än en gång utstått straff i enrum (vid avtjänande av straffarbete eller »Arbeidsfengsel»). Enrumsfångarna skulle hållas i strängt enrum både under arbete och eljest. Endast fångar, som vid straffets början vore under 21 år, skulle kunna tillåtas vara tillsammans vid utearbete, handräckningsarbete, gudstjänst och undervisning. Även beträffande fångar över 60 år, vilkas hälsotillstånd det påkallade, skulle avvikelser från regeln kunna ske. Straffarbetes verkställande i gemensamhet skulle ej hindra, att fången holies i enrum under en kortare, genom »Anordning» närmare bestämd del av strafftiden vid dennas början och slut. Även eljest skulle

45 en straffarbetsfånge — genom ett särskilt beslut av justitieministern — k u n n a tillåtas att, i strid mot vad som regel gällde, avtjäna sitt straff i enrum. Mot den sålunda föreslagna avsevärda utvidgningen av cellstraffets anv ä n d n i n g riktade professor Carl Torp en skarp kritik i sitt över kommissionsutkastet å r 1917 avgivna betänkande. H a n betecknade kommissionsutkastet såsom i denna del stående »i avgjord strid med hela rättsutvecklingens tendens i nutiden». Torp satte gränsen mellan enrumsstraff och gemensamhetsstraff till två å r på det sätt, a t t straff på över två å r i regel skulle avtjänas i gemensamhet. Därjämte föreslog Torp en hel del modifikationer beträffande enrumsstraffets n ä r m a r e utformning i syfte a t t därigenom möjliggöra en mera individuell behandling av fångarna. Den n y a strafflagskommission, som tillsattes å r 1917, anslöt sig i sitt å r 1923 a v g i v n a betänkande i allt väsentligt till Torps förslag, såvitt angår cellstraffets användning. Som bilaga till kommissionsbetänkandet fogades en utredning i vissa avseenden av dåvarande chefen för det danska fångvårdsväsendet Thorkil Fussing, i vilken utredning denne förklarade sig i huvudsak enig med Torp i fråga om cellstraffet. H a n framhöll bland a n n a t betydelsen av a t t det enligt förslaget skulle kunna göras modifikationer i fråga om både enrums- och gemensamhetsbehandlingen. I sistnämnda hänseende vore det — menade h a n — »särskilt av betydelse, att fångarna k u n n a hållas isolerade under sin fritid, en bestämmelse, genom vilken den med gemensamhetsbehandlingen förknippade allvarligaste olägenheten skulle kunna avlägsnas». Enligt det regeringsförslag, som därefter å r 1924 såg dagen, skulle tukthus, som kunde ådömas från och med fyra till och med femton år eller på livstiden, avtjänas i gemensamhet; dock skulle fångarna k u n n a hållas i enrum bland annat i början och i slutet a v strafftiden. Fängelse, som kunde ådömas på en tid, växlande från fjorton d a g a r till å t t a år, skulle, då straffet ej överstege två år, om möjligt avtjänas i enrum, så framt ej detta av särskilda skäl ansåges skadligt för fången eller olämpligt. Överstege straffet två år, skulle det i allmänhet avtjänas i gemensamhut. Nya regeringsförslag framlades därefter för såväl 1928 som 1929 års riksdagar. Dessa förslag överensstämma med v a r a n d r a i n u ifrågavarande delar. Enligt förslagen, vilka ej alls upptogo straffarten tukthus, skulle »Faengsel» k u n n a ådömas på livstid eller på viss tid ej under trettio dagar och ej över sexton år. Beträffande cellstraffets a n v ä n d n i n g vid »Faengsel» stadgades en tvåårsgräns, ungefär liknande den, som i 1924 års förslag. I övrigt återfunnos i de n y a förslagen de i föregående förslag intagna bestämmelserna om möjlighet till modifikationer i såväl enrums- som gemensamhetsstraffet. Det tillfogades, att »ett straff anses som enrumsstraff, n ä r arbetet utföres och fritiden tillbringas i avskildhet». Vid den n y a strafflagens antagande å r 1930 slopades sistnämnda be-

stämmelse såsom saknande »reellt innehåll». Därjämte utbyttes regeln om tvåårsgränsen mot en bestämmelse, genom vilken det i stort sett överlämnas att i administrativ väg bestämma, i vilken utsträckning »Faemgsel» skall avtjänas i enrum eller i gemensamhet. I motiven framhålles, att denna ä n d r i n g vidtagits för att få en mera »smidig regel» i nu ifrågavarande hänseende. Hithörande stadgande i 1930 års strafflag (§ 34) har alltså följande lydelse: »Stk. 1. Det bestemmes ved kgl. Anordning, i hvilket Omfång Faengsel skal fuldbyrdes i E n r u m eller i Faellesskab, dog at kortere Faengselsstraffe som Regel skal fuldbyrdes i Enrum, laengere Faengselsstraffe i Faellesskab. Stk. 2. Selv om Straffen i övrigt fuldbyrdes i Faellesskab, k a n F a n g e n dog höides i E n r u m i den förste Del af Straffetiden og ved Straffetidens Slutning. Stk. 3. Fuldbyrdes Straffen i Enrum, höides F a n g e n afsondret saavel om Dagen som om Natten. Dog k a n der ved Gudstjeneste, Undervisning, Foredrag, Legemsovelser, og under Gaardtur foretages saadane Afvigelser fra Afsondringen, som paa Grund af Fangens Ålder eller Helbredstilstand eller af andre Grunde anses for onskelige. Endvidere k a n der, hvor det findes paakraevet, for enkelte Fangers Vedkommende ogsaa i anden Henseende afviges fra Afsondringen. Stk. 4. Fuldbyrdes Straffen i Faellesskab, höides Fangen dog, bortset fra Ophold udenfor Anstaltens Omraade, afsondret om Natten, for saa vidt hans Helbred ikke er til Hinder derfor, og h a n k a n höides afsondret u n d e r Gudstjeneste, Undervisning, Förberedelse dertil og Gaardtur samt i F r i tid og Spisetid.» Nämnas kan, att med den nya danska strafflagens trädande i kraft skulle med dansk r ä t t komma att införlivas ett institut, »Ungdomsfaengsel», vilket i stort sett tyckes motsvara v å r t tvångsuppfostringsförfarande. Till dylikt ungdomsfängelse skulle kunna under vissa förutsättningar dömas de, som fyllt 15 men ännu ej 21 år. I de lagförslag, som föregingo lagens tillkomst, föreslogs, att fången skulle i ungdomsfängelset hållas i e n r u m så länge vid straffets början, som fängelsets styrelse ansåg lämpligt, dock ej längre än tre månader. Även denna bestämmelse är i den slutligen a n t a g n a lagen utbytt mot det mera allmänt hållna stadgandet, att det skall bestämmas genom kungl. förordning, i vilken utsträckning ungdomsfängelse skall avtjänas i e n r u m eller i gemensamhet. Utöver »Faengsel» känner den n y a danska lagen även ett annat frihetsstraff, »Hefte», som k a n ådömas på viss tid, växlande mellan sju dagar och två år. »Hefte» skall alltid utstås i enrum, dock med de undantag och jämkningar, som behörig hänsyn till fångens ålder och hälsotillstånd kan påkalla. Enligt ett stadgande i den samtidigt med den n y a strafflagen utfärdade promulgationslagen skola »Hefte» och förvandlingsstraff ävensom

»Faengsel», vars längd ej överstiger sex månader, avtjänas i de kommunala »Arresthusen», samt alltså endast »Faengsel» över sex månader avtjänas i de statsliga fångvårdsanstalterna. E t t förslag om att förstatliga även arresthusen blev a v riksdagen — i avbidan på ytterligare utredning — avslaget. N å g r a kungl. förordningar, som reglera cellstraffets kommande användning, hava ännu icke utfärdats, lika litet som n å g r a utkast härtill ä n n u föreligga utarbetade. Den danske fångvårdschefen, direktör Erik Kampmann, har på förfrågan uppgivit, att det vid sådant förhållande givetvis vore svårt att med någon säkerhet angiva förordningarnas blivande innehåll. H a n h a r dock — beträffande vuxna fångar — förklarat sig anse troligt, att den blivande förordningen kommer att dels fastställa en viss minimitid, under vilken en fånge, som eljest skall avtjäna sitt straff i gemensamhet, i regel bör hållas i enrum vid straffets början, dels ock stadga möjlighet till en fånges hållande i enrum en tid kort före frigivningen, därvid han dock tillika påpekat, a t t en redan n u i fråga om Nyborgs straffanstalt gällande liknande bestämmelse som den sistnämnda i praktiken kommit till endast ringa användning. Vidare håller han för sannolikt, att man vid den ifrågavarande förordningens utfärdande kommer a t t söka i stor utsträckning komma ifrån den i Horsens straffanstalt f. n. praktiserade anordningen med en okontrollerad samvaro gemensamhetsfångarna emellan under fritid. Som ett önskemål har K a m p m a n n slutligen framhållit, att i de nya förordningarna måtte stadgas en möjlighet för fängelseförvaltningen att — icke blott som disciplinmedel utan även eljest — underkasta en fånge enrumsbehandling under a n d r a kortare eller längre delar av strafftiden än i början eller slutet av densamma. Till stöd härför h a r han anfört, att erfarenheten givit vid handen, att särskilt hos långtidsfången ofta uppstår en viss leda vid att vara tillsammans med a n d r a fångar och ett behov av att under en tid få v a r a överlämnad åt sig själv. I Norge företer fångvårdsväsendets utveckling en ungefär liknande bild som den i Sverige. N ä r de nya amerikanska fångvårdsidéerna under förra hälften av 1800-talet nådde Norge, vunno de d ä r allmän anklang såsom en protest mot det på fästningsfängelserna och tukthusen rådande oefterrättlighetstillståndet med deras helt genomförda gemensamhet. Även i Norge v a r det filadelfiasystemet eller det s t r ä n g a cellsystemet, som slog igenom. Såväl 1837 års straffanstaltskommission som en stortingskommitté för kriminalväsendet av å r 1842 upphöjde detta system som ledande princip. Detsamma var förhållandet med den lag om »Botsfengsel», innebärande anordnandet av ett nytt stort cellfängelse i Kristiania, vilken utfärdades år 1848. Men i Norge var det som i Sverige: principen om fångarnas hållande i särskilda celler, såväl dag som natt, kunde av brist på celler ej helt genomföras. »Botsfengslet» blev

48 genom nyssnämnda lag bestämt för endast s å d a n a manliga förbrytare, som fyllt 18 men ej 30 å r och som voro dömda till straffarbete f r å n sex m å n a d e r till sex år. Straff, som avtjänades i »Botsfengslet» förkortades med en tredjedel, som en följd varav maximitiden för enrumsstraffet blev fyra år. Denna bestämmelse om avdrag blev först ett par gånger modifierad och upphävdes slutligen genom den lag av år 1900, som närm a r e omnämnes h ä r nedan. Under tiden hade cellstraffets tillämplighetsområde blivit utvidgat genom en lag av å r 1884, som höjde den övre åldersgränsen från 30 till 50 å r . Ytterligare utvidgning skedde genom en lag av år 1893. Enligt denna skulle även fångar under 18 å r a v t j ä n a sitt straff på »Botsfengslet», liksom även kvinnliga straffarbetsfångar under 21 å r och även äldre såd a n a fångar i m å n av u t r y m m e skulle — å en särskild anstalt för kvinnor — behandlas efter cellsystemet. Dessa bestämmelser undergingo en genomgripande förändring genom en lag av år 1900, vilken, efter den n y a norska strafflagens tillkomst år 1902, avlöstes av nu gällande fängelselag av den 12 december 1903. Enligt den n y a norska strafflagen utgöras frihetsstraffen av dels fängelse (»fengsel») av skilda slag och dels häktesstraff (»hefte»). Fängelse k a n avdömas från tjugoen d a g a r till femton år eller, vid sammanläggning av straff, tjugo å r eller ock på livstiden. Häktesstraff, som utgör en mild a r e straffart, k a n ådömas från tjugoen d a g a r till tjugo år. F å n g a r , dömda till häktesstraff — vilka äro synnerligen fåtaliga — skola under d e första sex m å n a d e r n a hållas isolerade. Beträffande enrumsstraffets tillämpning på dem, som dömts till fängelse, stadgas åter i 1903 års fängelselags § 17, vilken ordagrant upptager motsvarande bestämmelse i 1900 års lag, följande: »Fengselsstraff på inntil 2 å r blir, forsåvidt ikke saerlige omstendigheter gjor det utilrådelig, helt å utstå i enrum. F a n g e r som skal utstå tidsbestemt fengsel av lengre varighet, blir under samme betingelse å holde i enrum fra 6 måneder til 2 år, og, om det finnes tilrådelig, utöver denne tid inntil i det hele 4 år. Lenger enn 4 å r kan straffullbyrdelsen i e n r u m ikke utstrekkes, medmindre fangen samtykker deri, eller fortsatt avsöndring finnes påkrevet på grunn av fangens farlighet eller anvendes av sundhetshensyn eller som refselse eller straff eller av a n d r e saerlige grunner.» E j heller detta stadgande har dock, i saknad a v tillräckliga celler, i praktiken kunnat vinna full tillämpning annat än beträffande de kvinnliga fångarna. Enligt en uppgift, lämnad i nedannämnda norska betänkande av å r 1930, skulle det då i Norges båda »landsfengsler» för män — »Botsfengslet» och »landsfengslet» i Akershus — finnas cellutrymme för endast ungefär halva antalet fångar, som där borde förvaras. »Botsfengslet» i Oslo är, såsom redan förut antytts, ett cellfängelse avsett för män. Det har plats för 212 fångar. I detta fängelse förvaras

49 enligt n u gällande regler de, som äro dömda till minst sex månaders »fengsel» — n ä r m a s t motsvarande det svenska straffarbetet — och vilka vid straffets början antingen ä n n u ej fyllt 24 å r eller väl fyllt 24 år men ej tidigare a v t j ä n a t vare sig straff i »botsfengslet» eller tvångsarbete, eller väl fyllt 24 men ej 30 å r och tidigare a v t j ä n a t straff i »botsfengslet» en gång, men ej dömts till längre straff än högst sex år och ej heller tidigare förvarats i gemensamhetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt, denna sistnämnda kategori a v fångar dock endast i den utsträckning vederbörande fångvårdsmyndighet bestämt a t t de skola avtjäna sitt straff i detta fängelse. »Akershus landsfengsel» ä r däremot så gott som uteslutande ett gemensamhetsfängelse, försett som det är med endast ett litet fåtal celler. Det rymmer omkring 250 fångar, som n ä s t a n samtliga äro fördelade på 30 sovrum, ett v a r t med 8 å 10 avbalkningar a v trä (sovboxar). I detta fängelse insättas de manliga fångar, som dömts till minst sex månaders »fengsel» och ej enligt förut n ä m n d a regler skola avtjäna straffet i »Botsfengslet». I de norska gemensamhetsfängelserna skola enligt särskilt utfärdat reglemente fångarna hållas isolerade i cell dels högst tre d a g a r i början a v fängelsevistelsen, dels ock minst tre d a g a r omedelbart före frigivningen. Enligt inhämtad upplysning praktiseras detta vid »Akershus landsfengsel» så, a t t vistelsen på »inkomstcell» inskränkes till vanligtvis endast en d a g under det att vistelsen på »avgångscell» i regel omfattar tre dygn. Likaså hållas i cell de, som därom u t t r y c k a önskan. F å n g a r n a få icke under arbetet tala annat än det nödvändiga, men under fritid och å vilosalarna få de spraka med v a r a n d r a . Man söker fördela dem så, att de sämre avskiljas från de bättre. Utom nu nämnda två »landsfengsler» finnas dels särskilda kvinnofängelser och dels ej mindre än 118 lokala fängelser. Dessa senare utgör a s av 12 »kretsfengsler» med plats för tillhopa 592 fångar samt 25 större och 81 mindre »hjelpefengsler» med plats för 283 respektive 224 fångar. I dessa lokala fängelser, som samtliga äro cellfängelser, förvaras, förutom rannsakningsfångar, dels straffångar, som ej skola avtjäna sina straff i landsfängelserna eller i de särskilda kvinnofängelserna, det vill sålunda säga mestadels de, som äro dömda till kortare tids frihetsstraff. Förvaltningen av dessa lokala fängelser ä r sedan den 1 april 1904 övertagen av staten. Fråaran om fängelseväsendets centralisering är, liksom h ä r i Sverige, för n i r v a r a n d e aktuell i Norge. Spörsmålet härom har nyligen ingående prövats av en kommitté i dess den 31 m a r s 1930 avgivna betänkande, i vilket framläggas förslag till en n y ordning på det norska fångvårdsväsendets område i dess helhet. Som detta betänkande, särskilt såvitt a n g å r frågorna om cellstraff eller gemensamhetsstraff samt om den eftersträvade centraliseringens genomförande beträffande själva anstalterna, 4 — 311783

50 erbjuder mycket av intresse för en behandling av motsvarande spörsmål här i Sverige, torde en kort redogörelse för de huvudsakliga resultat, till vilka den norska kommittén främst i dessa delar kommit, här vara på sin plats. 1 Efter att hava lämnat en kort översikt för en del utländska nyare bestämmelser och förslag på straffverkställighetens område anser kommittén sig kunna inledningsvis konstatera, att tidsströmningen går i den riktningen, att man vill söka från såväl cellstraffet som gemensamhetsstraffet avlägsna de olägenheter, som en var av dessa strafformer kan föra med sig. Man vill bereda möjlighet till en gemensamhet i viss utsträckning för cellfångar och till en viss isolering av gemensamhetsfångarna. Kommittén gör vidare — i nära anslutning till ett av 1837 års straffanstaltskommission gjort uttalande — gällande, att den inbördes samvaro straffarbetsfångarna emellan, som den nuvarande norska lagstiftningen tillstädjer, är den klippa, på vilken varje försök till fångarnas förbättring måste stranda. Utgående härifrån samt med konstaterande därav, att ett allenast partiellt åtskiljande av fångarna genom deras indelning i grupper icke kan föra till målet, bygger kommittén på fångarnas individuella avskiljande från varandra såsom fångbehandlingens bärande grundtanke. Vid sitt närmare utvecklande av denna sin åsikt uppställer kommittén som grundläggande krav, att allt, som förnuftigtvis kan göras, också måste göras för att hindra, att den ena fången utövar skadligt inflytande på den andra, samt att detta krav icke kan uppfyllas utan cellbehandling. Härtill kommer enligt kommittén, att den individuella behandling av fångarna, allt efter deras olika karaktärsegenskaper, moral, intelligens, mentalitet och uppfostran, som på senare tid alltmer velat göra sig gällande, icke låter sig väl genomföra utan cellens hjälp. ^ Med i huvudsak dessa utgångspunkter föreslår kommittén — i förhållande till nu gällande norsk rätt — både en utvidgad och en inskränkt tillämpning av enrumsstraffet. En utvidgning föreslås så till vida, att det uppställes som ett — frånsett sådana fall, då fånges hälsa eller andra omständigheter kunna föranleda annat — ofrånkomligt krav, att varje fånge skall under hela strafftiden hava sin egen cell att vistas i om natten och under vilotiderna. Å andra sidan föreslår kommittén en inskränkning i cellstraffets tillämplighetsområde så till vida, att den vill öppna möjlighet till fångarnas förande tillsammans under arbete och i en del andra särskilda fall, såsom vid gudstjänst, undervisning m. m. Trots den stora vikt, som kommittén lägger däruppå, att samvaro fångarna emellan hindras, måste det dock — säger kommittén — erkännas, att det finnes åtskilliga tillfällen, då det av olika skäl måste anses riktigt att 1

En närmare redogörelse för innehållet i kommittébetänkandet — omnämnt redan i noten på sid. 25 — har under rubriken »Fengselsreformen i Norge» lämnats av en av kommitténs medlemmar, direktören för »Botsfengslet> Hartvig Nissen i Nordisk Tidskrift for Strafferet 1930, sid. 221 o. ff.

51 j ä m k a på den s t r ä n g a avsöndringen fångarna emellan. Kommittén håller före att, så begränsad omfattning som kommittén vill ge denna gemenskap, risken för skadlig inverkan a v den ena fången på den andre skall bli r e d u c e r a d till ett minimum. Kommittén utgår nämligen ifrån, a t t f å n g a r n a skola under denna sin samvaro i regel v a r a under tillsyn samt att genom strängt u r v a l och en lämplig gruppering göres vad göras k a n för a t t hindra en skadlig inverkan fångarna emellan. i det förslag, som kommittén framlägger i nu förevarande avseende, ställer kommittén reglerna om cellstraffets användning i visst förhållande till spörsmålet, i vilket slag av fängelse — »landsfengsel» eller lokalt fängelse — som straffet verkställes, och detta sistnämnda spörsmål gör kommittén åter beroende av straffets längd. Den föreslår, att straff, å vilka efter vederbörligt a v d r a g för häktningstid återstå mindre än åtta månader, skola avtjänas i de lokala fängelserna. I anslutning härtill hemställer kommittén beträffande cellstraffet om följande nya lydelse på § 17 i fängelselagen: »Fengselsstraff som avsones i kretsfengslene og hjelpefengslene, blir, forsåvidt ikke saerlige omstendigheter gjor det utilrådelig, helt å utstå i enrum. Hvor det av hensyn til fengslets t a r v finnes saerligt påkrevet, kan fengselsbestyreren undtagelsesvis tilläte, at det for enkelte fangers vedkommende avvikes fra bestemmelsene om avsöndringen. F a n g e r som avsoner straff i landsfengsel, skal i almindelighet under hele straffetiden ha hver sin celle, hvor de tilbringer natten og hviletidene. Efter naermare regler som fastsettes a v den myndighet Kongen bestemmer, k a n felleskap mellem fangene tillates under arbeide, gudstjeneste, foredrag, undervisning, legemsovelser og bevegelse i fri luft, n å r de h a r vaert i landsfengsel i 3 måneder. Hvis fangens helbredstilstand, sinnstilstand eller andre saerlige forhold gjor det påkrevet eller fengslets t a r v krever det, kan det avvikes herfra. Utöver 2 år kan fangen ikke arbeide i enrum uten laegens samtycke, og utöver 4 år ikke uten eget samtykke, eller hvis fortsatt avsöndring finnes påkrevet på grunn av fangens farlighet eller anvendes av sundhetshensyn eller som refselse eller straff eller av andre saerlige grunner. Fangens samtykke er bindende for et år.» Kommittén uttalar som sin åsikt, att den sålunda stadgade minimitiden för helt genomförd enrumsbehandling bör på ett av kommittén n ä r m a r e angivet sätt knytas s a m m a n med det i vissa avseenden reformerade progressivsystem, som enligt dess mening bör komma till tillämpning vid fångbehandlingen. Att märka är att, om kommitténs förslag genomfördes, ej på något stadium av straffverkställigheten skulle komma till användning en straffform, motsvarande det nuvarande svenska gemensamhetsstraffet, d. v. s. gemensamhet fångarna emellan även under fritid. Kommittén gör vidare gällande, att det med de sålunda föreslagna verkställighetsbestämmelserna ej blir något u t r y m m e för de särskilda begreppen »straff i enrum» och »straff i gemensamhet». Dessa två strafformer bliva — säger kom-

52 mitten — enligt dess förslag så sammanknutna, a t t frihetsstraffen bli fullbordade på endast ett sätt, ett mellansystem, vid vilket m a n å ena sidan u t n y t t j a r fördelarna av både cellstraffet och gemensamhetsstraffet och å a n d r a sidan undviker det mesta av de nackdelar, som äro förknippade med dessa strafformer. Slutligen må till belysning av kommitténs ställning till själva anstaltsväsendets ordnande nämnas följande. Kommittén, som helt utdömer »Akershus landsfengsel», anser, a t t goda skäl tala för a t t man skulle låta bygga två nya landsfängelser för män. P å detta sätt skulle man även efter de nya reglernas införande kunna u p p r ä t t h å l l a den fördelning av fångarna, som nu äger r u m mellan »Botsfengslet» — för i stort sett yngre fångar och fångar, som ej förut varit i »landsfengsel» — och Akershusfängelset — för de å brottets bana längst komna, i regel något äldre fångarna. Kommittén s t a n n a r dock vid att av vissa skäl föreslå endast ett n y t t »landsfengsel» med plats för 300 fångar, det fångantal, som kommittén sätter som m a x i m u m för en dylik anstalt. Kommittén föreslår vidare byggandet av — förutom ett n y t t kvinnofängelse i ersättning för ett av de nuvarande, som skulle slopas — ej mindre ä n fem nya kretsfängelser i utbyte mot äldre sådana. Med utnyttjande av dessa nytillkomna fem kretsfängelser samt Oslo kretsfängelse skulle möjliggöras dels en decentralisation och dels en koncentration. Decentralisationen skulle genomföras på det sättet, att i fyra av dessa sex kretsfängelser skulle förvaras vissa fångar, som egentligen skulle intagas på landsfängelserna, men ej få r u m där, nämligen de, som vore dömda till minst sex månaders »fengsel» och beträffande vilka vid verkställighetens början av strafftiden, efter vederbörligt a v d r a g för häktningstid, återstode mindre än å t t a månader. E n koncentration åter skulle ske så, att samtliga nyssnämnda sex kretsfängelser skulle från närm a r e bestämda distrikt upptaga vissa slag av fångar, vilka för närvarande mestadels förvaras i övriga lokal fängelser, nämligen fångar med en strafftid på mer än en m å n a d men mindre än sex månader. Någon ä n d r i n g beträffande övriga nuvarande kretsfängelser — 6 till antalet — eller de 25 större och de 81 mindre hjälpfängelserna föreslår kommittén icke. Svenska Bland de svenska reformförslag i fråga om frihetsstraffens närmare reformför- anordnande, som under de senaste årtiondena sett dagen, må till en bör8,aQ ' j a n omnämnas de, som innefattas i vissa uttalanden av professor Johan JohanfecS°w. C. W. Thyrén och av strafflagskommissionen. Professor Thyréns yttrande Thyrén år' återfinnes i den redan år 1910 utkomna första delen av »Principerna för 1910. en strafflagsreform». F ö r att r ä t t förstå detta y t t r a n d e måste man fasthålla, a t t det fälldes, innan med vår r ä t t införlivades den s. k. mellanformen vid straffverkställigheten, bestående i arbetsgemensamhet, och att Thyrén med »cellstraff» menar cellbehandling under såväl dag som natt och med »gemensamhetsstraff» avser gemensamhet såväl under ar-

53 bete som under bland annat:

arbetsfri

tid

om

dagen.

Thyrén yttrar i denna

del

Gemensamhetsstraffet utsätter fången, därest han icke redan är i alla avseenden fördärvad, för psykisk smitta från i en eller annan riktning sämre medfångar. Gemensamheten blir lätt nog en växelundervisning fångarna emellan i laster och brott. De i straffanstalten inledda bekantskaperna fortsättas efter frigivningen. Cellstraffet däremot är icke allenast fullkomligt fritt från gemensamhetsstraffets speciella olägenheter, utan har även stora positiva fördelar, som detta saknar. Det framstår för fången i de flesta fall såsom ett svårare lidande än gemensamhetsstraffet och utövar också en helt annan allmänprevenerande verkan å den klass av brottslingar, som det framför allt gäller. Det böjer vidare den brottsliga viljan, tvingar fången att under ensamheten så att säga gå in i sig själv och leder därigenom till en psykologisk fördjupning, varur i icke så få fall en verklig förbättring kan framgå. Men då ensamheten är i sig själv onaturlig för människan, kan det icke förundra, att den, använd som straff, ofta medfört skadliga verkningar: framför allt kroppsligt försvagande, men även andliga skadligheter av flerfaldig art. Emellertid visar erfarenheten även, att dessa skadligheter icke, åtminstone i sina högre grader, äro oundgängliga verkningar av cellstraffet, utan bero på dess tidslängd och det sätt, varpå det utförts. Så länge cellstraffet hålles inom viss tidsgräns, bör detsamma därför — därest inga särskilda kroppsliga eller andliga defekter föreligga hos fången, vilka kunna göra cellstraffet in casu oanvändbart — bestämt föredragas framför gemensamhetsstraffet. Men så snart den rätta gränsen passerats, överväga de psykiskt oförmånliga verkningarna av ena eller andra slaget. Före denna gräns böjes viljan, efter densamma brytes den. Beträffande denna tidsgräns borde den, teoretiskt sett, för varje särskilt fall lämpas efter de individuella förhållandena. Men att lämpa cellstraffets längd så, att det, genom att taga hänsyn till individens sätt att kroppsligen och andligen reagera, kommer att utgöra ett för en given grad av brottslighet konstant mått av lidande, är icke praktiskt utförbart. Då man sålunda icke kan driva straffverkställighetens individualisering inom detta område synnerligen långt, så återstår endast att dels sörja för att själva utförandet av cellstraffet blir så skonsamt som med dess effektivitet är förenligt, dels såsom allmänt maximum för cellstraff fastslå den tidsgräns, inom vilken detsamma enligt genomsnittlig erfarenhet icke medfört skada för den straffade. M e d i h u v u d s a k d e n n a m o t i v e r i n g k o m m e r T h y r é n — som h å l l e r före, a t t f r i h e t s s t r a f f icke b ö r d i r e k t å d ö m a s , f ö r r ä n b r o t t s l i g h e t e n h u n n i t e n sådan höjd, att den skäligen k a n besvaras med ett frihetsstraff tillräckligt långt a t t p å a l l v a r v e r k a såsom f ö r b ä t t r a n d e — till det resultatet, a t t c e l l s t r a f f e t s l ä n g d b ö r b e s t ä m m a s så, a t t d e t k o m m e r a t t i d e s ä r s k i l d a f a l l e n v ä x l a m e l l a n e t t m i n i m u m a v sex, e v e n t u e l l t t r e m å n a d e r , och ett m a x i m u m a v t r e å r . Att det långvariga frihetsstraffet måste börja med cell, följer — fortsätter Thyrén — av vad förut av honom anförts angående cellstraffets större förmåga att inleda en verklig förbättring. Men då den förbättrande verkan av gemensamhetsstraffet alltid är tvivelaktigt och detsamma ofta måste antagas direkt motverka de» goda resultat, som möjligen vunnits genom cellstraffet, så finnes föga skäl för ett progressivstraff, bestående av cellstraff + ett kort gemensamhetsstraff. Det är troligt, att tre års cell i de flesta fall har en förmånligare inverkan än fyra års cell, men så gott som säkert, att tre års cell ensamt verkar förmånligare än tre

54 års cell + ett års gemensamhetsstraff. Man bör därör i det längsta undvika gemensamhetsstraff. Detta kan endast så uppnås, att nan stannar vid t. ex. treårigt cellstraff, ända till dess man hinner den grad av brottslighet, som är tillräckligt hög att skäligen kunna, utöver de tre årens cellstnff, beläggas med ett någorlunda långvarigt gemensamhetsstraff. I sådana fall kan gemensamhetsfängelset medföra en nytta, som kan uppväga dess oundgängliga skida, nämligen dels ett avsevärt längre oskadliggörande, dels. genom tillökningen i den totala strafftiden, väsentligt ökad avskräckningsförmåga och däremot svarand; allmänpreventiv verkan. Om maximum för cellstraffet är tre år, skulle minimim för progressivstraffet kanske kunna lämpligen sättas till fem år, d. v. s. tre åis cellstraff med därpå följande två års gemensamhetsfängelse. För att så mycket som möjligt minska gemensam-l hetsstraffets skador är (bortsett från det självklan isolerandet nattetid) intet nödvändigare än att avsöndra brottslingarna i grupper, icke efter brottets objektiva svårighet, utan efter graden av fördärv, såvitt den tan utrönas. Av detta skäl böra bland annat förstagångsbrottslingar icke komma i rara beröring med återl allsbrottslingar. strafflagsI s i t t d e n 20 f e b r u a r i 1923 a v g i v n a b e t ä n k m d e h a r d ä r e f t e r straff lagssiMumTb*- kommissionen, i v a r s a r b e t e d e l t a g i t s å v ä l p r o f e s s o r Thyrén som dåva tankande den r a n d e och n u v a r a n d e c h e f e r n a för f å n g v å r d s s t y r e l s e n , ö v e r d i r e k t ö r e r n a 20 f i923ari Viktor Almquist och Gustaf Masreliez, till g r a n s k n i n g u p p t a g i t de av professor T h y r é n s å l u n d a framförda åsikterna s a m t det d ä r å g r u n d a d e f ö r s l a g till b e s t ä m m e l s e r i n u f ö r e v a r a n d e a v s e e n d e , som i n f l u t i t i d e t a v T h y r é n senare framlagda förberedande utkastet till ny strafflag. D ä r v i d h a r strafflagskommissionen anfört bland annat följande: Att varje (ordinärt) frihetsstraff bör inledas med en tids isolering och att mera kortvariga frihetsstraff i regel böra i sin helhet undergås i enrumsfängelse, finner kommissionen otvivelaktigt. Visserligen torde det vara en illusion, att själva isoleringen såsom sådan, annat än under någon kort begynnelsetid, verkar fördjupande och luttrande, men isoleringen innefattar under alla omständigheter en ökning av straffets intensitet, och framför allt vid frihetsstraff av sådan kortvarighet, att dess verkan i individualpreventivt hänseende huvudsakligen består i avskräckning, blir nämnda moment av värde. Enrumsstraffets största fördel ligger dock i dess negativa funktion att hindra demoraliserande påverkan från medfångar samt att vara ett skydd mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa. I icke så få fall kunna för övrigt rena humanitetsskäl tala för att icke sammanföra en fånge med personer, som tillhöra helt andra samhällslager än han själv och kanske, även om deras brott objektivt sett äro ringare, dock i moraliskt hänseende stå djupt under honom. Men enrumsstraffet har även olägenheter och även ge-/ mensamhetsstraffet kan erbjuda vissa fördelar. Erfarenheten utvisar, att isolering redan efter relativt kort tid kan för svagare naturer medföra sedliga förvillelser, kroppslig eller andlig sjukdom. Från samhällets synpunkt ligger enrumsstraffets största olägenhet dock däri, att det i längden undergräver fångens viljekraft. De flesta brottslingar äro ingalunda starka viljor, som först måste brytas, innan de kunna socialt anpassas. Tvärtom äro de i regel svaga och hållningslösa, i saknad av initiativ och energi. För dylika naturer medför varje längre frihetsstraff, men alldeles särskilt enrumsstraffet, den fara, att de så vänja sig vid fängelseregimen och därmed förenad osjälvständighet, att de vid frigivandet äro i ännu mindre grad än förut skickade att taga sig fram på egen hand. Ur denna synpunkt har gemensamhetsstraffet ett företräde framför enrumsstraffet. Samvaron med andra bidrager till att hos fången uppehålla sinnets spänstighet, på samma gång som den

55 större rörelsefriheten i luftigare eller i allt fall rymligare lokaler motverkar den kroppsliga avslappning, som i regel följer med en långvarig cellvistelse. Av ännu större betydelse är, att gemensamhetsstraffet i högre grad än enrumsstraffet erbjuder möjlighet att avpassa sättet för straffets verkställande efter det fria livets förhållanden, till vilka det sålunda utgör en naturlig övergång. Framför allt får man ej förbise, att gemensamhetsfängelset i vida större utsträckning än enrumsfängelset bereder tillfälle till verkstadsarbete i moderna arbetsformer och därigenom gör fången mera rustad att efter frigivandet genom eget arbete förskaffa sig sitt uppehälle. Kommissionen kan därför icke, lika generellt som professor Thyrén, giva företräde åt enrumsstraffet. Ännu mindre finner kommissionen det riktigt att ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd tid. Den punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets förmåga att gagna eller åtminstone icke skada fången förskjutes till förmån för sistnämnda strafform, är icke densamma för alla. Lagstiftarna böra därför möjliggöra och understödja en utveckling av fångvården i riktning av en mera individuell behandling av fångarna. En viss tid bör visserligen fastställas såsom den reguljära för frihetsstraffets avtjänande i enrum, men denna tid bör ej vara obligatorisk, utan enrumsstraffet bör inom vissa gränser kunna utbytas mot gemensamhetsstraff, och mellan dem böra anordnas övergångsformer, genom vilka de båda typerna närmas till varandra. Under åberopande a v vad sålunda anförts förklarade kommissionen, a t t den icke delade den åskådning, som låge till g r u n d för det förberedande u t k a s t e t s behandling a v nu ifrågavarande ämne, u t a n i stället anslöte sig till de grundsatser, som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning skola tilllämpas i vårt fängelseväsen och vår fångvård. Redan s a m m a år, som strafflagskommissionen a v l ä m n a d e sitt betan- Fångvårdskände, i n g a v fångvårdsstyrelsen till K u n g l . Maj:t en skrivelse, i vilken styrelsen i hemställdes, a t t m a n skulle gå än vidare på den genom 1921 å r s lagänd^^d^emttr r i n g inslagna vägen. I skrivelsen, som ä r dagtecknad den 11 december 1923. 1923, anförde styrelsen — sedan den e r i n r a t om, a t t den å r 1921 införda möjligheten a t t utom cellen a n v ä n d a fångar i arbete gemensamt med a n d r a fångar, ehuru de i övrigt tillhöra e n r u m s f å n g a r n a s grupp, i n t r ä d e r för fångar, som vid straffets början ej fyllt 20 år, då de a v t j ä n a t fyra månade]' äv strafftiden, och för övriga fångar, då de av strafftiden avtjän a t ett år — i h u v u d s a k följande: »I fängelserna intagas ej sällan individer, å vilka ett strängt genomfört cellstraff under nu föreskriven tid är skadligt såsom förslappande den spänstighet, som erfordras för framgångsrik självverksamhet, utan att dock men för fångens andliga eller kroppsliga hälsa visar sig inträda eller uppenbarligen kan befaras, på sätt lagen förutsätter för fångens överflyttande från enrums- till gemensamhets behandling. Bland fångarna av den äldre åldersgruppen ingår ett flertal, som gjort sig skyldiga till mindre svåra brott. Om de icke ådragit sig strängare straff än ett års straffarbete, skola dessa enligt nu gällande lag hållas i strängt enrum hela strafftiden, såvida deras hälsa det medgiver. Det finnes bland sådana fångar pålitliga individer, som inom straffanstalten förhålla sig oklanderligt, och som mera tillfälligt glidit in på brottets väg, utan att deras allmänna karaktärsläggning kan anses farlig.»

56 Sedan fångvårdsstyrelsen därefter framhållit det från olika synpunkter önskvärda i att möjlighet skapades att bereda dylika fångar sysselsättning i sällskap med andra fångar utom cellen, fortsatte styrelsen: »Cellstraffet har en dubbel betydelse. Å ena sidan tjänar det såsom en skärpning av frihetsstraffet och förhöjer således dess avskräckande verkan. Ä andra sidan bereder det ökad möjlighet att förebygga medfångars fördärvliga inflytande. Men cellstraffet har tillika avsevärda nackdelar. Det är ägnat att förslöa ej blott tillfälligt under straffets pågående utan även därefter, såvida enrumsbehandlingen utsträckes över det mått, som fångens individuella egenskaper medgiva. Ensamheten är gagnelig till en tid, därunder den dömde föranledes att blicka in i sig själv, men därefter blir nog i många fall sällskapandet med det egna jaget, även om det avbrytes genom lärares och bevaknings besök, gudstjänster m. m., snarare till skada än gagn, i samma mån som detta jag är lastbart och förskämt. Det blir då till föga fördel att avskilja fången från andra, bland vilka det rent av kan finnas individer, som genom sitt exempel påverka till det bättre. Medgivas bör emellertid, att bland medfångarna alltför ofta finnas de, som äro sämre än fången själv och vilkas exempel därför kan verka till skada mer än ensamheten. En rätt fångvård förutsätter därför, att de sämsta elementen avskiljas från samvaron med andra, så långt förhållandena medgiva. De böra kvarhällas i enrum, därest icke på annat sätt deras skadliga inflytande kan förebyggas. Det blir alltså nödvändigt att låta, efter tillräcklig tidsprövning, överflyttningen till arbete i gemensamhet under den i lagens 5 § bestämda formen, den s. k. mellanformen, bliva beroende av den särskilda fångens individualitet. Härvid må uppmärksammas, att, då mellanformen innebär gemensamhet blott under arbetet, icke under fritiden, de farligaste tillfällena till ömsesidig inverkan fångarna emellan böra vara uteslutna och att därför, om tillräcklig varsamhet iakttages, icke samma vådor vid denna strafform föreligga som vid straff i gemensamhet i övrigt. Mellanformens fångar hållas under tider, då de icke äro strängt sysselsatta och övervakade, i enrum avskilda från andra, då däremot det allmänna gemensamhetsstraffet medgiver samvaro mellan fångarna även under deras fritider eller innebära deras vistelse i så kallade nattceller, mellan vilka korrespondens ganska fritt kan äga rum. Den av gammalt bestående uppfattningen om gemensamhetsstraffets vådor hänför sig till detta allmänna gemensamhetsstraff. Och det berättigade i denna uppfattning är fortfarande obestridligt. Det är endast den oundvikliga faran av en persons allt för långvariga avstängning från sällskap ej blott under arbetet utan kanske än mer under fritiden, som nödvändiggör detta allmänna gemensamhetsstraffs bibehållande. Då den nya verkställighetslagen utfärdades, skulle helt visst gemensamhetsstraffet redan tidigare än efter ett är för de yngre och tre år för de äldre hava efterträtt det stränga cellstraffet, om ej bestämmelserna i 5 § införts. Det var behovet att än mer lätta enrumsstraffet utan att behöva medgiva ett tidigare gemensamhetsstraff, som föranledde lagändringen den 6 maj 1921. Det synes styrelsen, som om den nämnda mellanformen på ett lyckligt sått löser frågan om cellstraff eller gemensamhetsstraff. Man uppoffrar genom mellanformen icke helt cellstraffets avskräckande och skyddande inverkan, och mai vinner dock så mycket av gemensamhetsstraffets hälsobevarande egenskaper som kan vara behövligt vid ett icke allt för mångårigt straff. I betraktande härav och under förutsättning av den noggranna tillsyn, lagen anbefaller, såsom villkor för en friare behandling, anser styrelsen denna mellanform böra komma till användning, så snart en fånges individuella egenskaper och förhållanden efter tillräcklig tids prövning påvisa å ena sidan det stränge cell-

57 straffets olämplighet och å andra sidan det allmänna gemensamhetsslraffets obehövliighet för fångens bibehållande vid själslig och kroppslig vigor.»

Fångvårdsstyrelsen hade, för att vinna utredning om uppfattningen bland fångvårdens ledande tjänstemän i fråga om ökad möjlighet av mellanformens användning, inhämtat yttranden från direktörerna vid rikets fängelser. Av dessa yttranden framgick, att femton direktörer uttalaft sig för ett uppmjukande av nuvarande bestämmelser, fyra emot en ändiring. I de yttranden, som utmynnade i ett avstyrkande av fångvårdsstyrelsens förslag, åberopades i allmänhet vad i det föregående anförts betriäffande cellstraffets fördelar och gemensamhetsstraffets olägenheter. De direktörer, som tillstyrkte förslaget, gjorde gällande, att den föreslagna lagändringen ägde stöd av erfarenheten. Särskilt vore det av vikt, att förstagångsförbrytares allmänna spänstighet bevarades, vilket förhindrades av ett långvarigt cellstraff. Mellanformen, som för det dåvarande huvudsakligen komme till användning å återfallsförbrytare, kunde avvinnas bättre resultat genom tillämpning å förstagångsförbrytare. Nödvändigt vore emellertid, att de oförbätterliga fångarna avskildes från de övriga. Efter omnämnande härav anförde fångvårdsstyrelsen vidare: »D»e avböjande utlåtandena torde även grunda sig å den kända åskådningen om den upprättande betydelsen av en lång tids tvungen självrannsakan. De flesta brottslingar stå emellertid enligt styrelsens iakttagelser ej på den andliga ståndpunkt, att i ensamheten deras tankar med stadigvarande verkan inrikta sig på självtukt, om det än är tydligt, att de i ensamheten och genom denna lättare tvingas till ordning och lydnad, förefalla mjukare och mera mottagliga för påverkan. De bättringsuppsåt, som i cellen må hava ådagalagts, men ej äro starkare än att de förflyktiga under ett arbete i gemensamhet, skulle utan tvivel i allt fall förgätas efter frigivningen, när livets frestelser åter möta. Även här gäller dock, såsom vid mellanformens tillämpning i allmänhet, att en sträng individuell prövning måste föregå lättnadens medgivande. Jämte det att hänsyn bör tagas till de lokala möjligheternas utnyttjande för åtskiljande av olika arbetsgrupper, måste ock bevakningen så förstärkas, att verkställigheten strängt genomföres enligt lagens mening. Det niå ock erinras, att enligt gällande verkställighetslag ingen fånge får emot sin egen vilja uttagas i gemensamhetsarbete utan synnerliga skäl. Så torde nämligen lagens 7 § böra tolkas. I en del utlåtanden framhålles, att, om en önskvärd utvidgning av mellanformen medgives, en minimitid för den stränga cellbehandlingen dock må bibehållas. I sådant hänseende föreslås exempelvis tre månader för yngre och sex månader för äldre fångar. Om än en sådan minimitids fastställande kunde anses obehövlig, i händelse överflyttningen till mellanformen gjordes beroende av fångvårdsstyrelsens beslut i de fall, då yngre fånge ej avtjänat fyra månader och äldre ej ett år i cell, kan dock en minimitids bestämmande i lagen tjäna till ökad enhetlighet och till bibehållande av straffets skärpa under den första tiden, likasom ock till säkerställande av en behövlig provtid före det gemensamma arbetets medgivande.»

58 Under åberopande av dessa skäl hemställde fångvårdsstyrelsen om sådan ändring i verkställighetslagen, a t t d e n s. k. mellanformen finge komma till användning, sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjugu år, av strafftiden avtjänat tre månader, och sedan annan fånge av strafftiden avtjänat sex månader. FångvårdsSedan Kungl. Maj:t anbefallt fångvårdsstyrelsen att verkställa utredstyreisen i n i n g > h u r u v i d a den av verksamheten vid fångkolonien å Singeshult vun*5 juli 1985. n a erfarenheten talade för en utsträckt tillämpning av friluftsarbete för fångar under de former, som därstädes kommit till användning, samt att inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, överlämnade fångvårdsstyrelsen till åtlydnad h ä r a v med skrivelse den 25 juli 1925 sådant förslag, u t m y n n a n d e i en hemställan dels om utverkande av anslag för utvidgning av Singeshultskolonien, dels ock om viss ä n d r i n g i verkställighetslagen för a t t bereda ökad möjlighet till friluftsarbete för fångar, som enligt lagens n u v a r a n d e bestämmelser ej äro därtill berättigade. Tillika framlade styrelsen ett modifierat förslag i anslutning till förut omförmälda framställning. Styrelsen anförde därvid: »I sitt till styrelsen ingivna utlåtande i föreliggande fråga anför direktören vid centralfängelset i Mariestad, vilken i saken har ingående kännedom, att engångsförbrytare i allmänhet söka tillgodogöra sig och från jordbruksfängelset medföra ut i livet en hälsosam och verkligt fruktbärande praktisk och etisk skolning, då däremot återfallsbrottslingar söka i jordbruksfängelset ett fält för sina parasitinstinkter, söka i ständig klagan suga till sig friluftsvistelsens fördelar utan håg och allvarlig vilja att begagna skolningen och tuktan för framkomst i livet, för så vitt de icke spekulera i rymning. De sålunda framhållna åsikterna äga otvivelaktigt sin riktighet och av dem framgår, att en utsträckt användning av jordbruksarbetet för fångar i regel bör in skranka sig till dem, som första gången dömts till frihetsstraff. Dessa äro emellertid till stor del att söka bland dem, som dömts till straff icke överstigande ett år. Det lärer icke böra förnekas, att en strafform, som i mycket äger företräde framför ett straff inom fängelsets slutenhet, väl i främsta rummet borde försökas å dem, som första gången fallit i brottslighet. Visserligen kan invändas, att den första gången fallne bör lära sig känna skärpan av straffet för att därigenom avskräckas från fortsättande å brottets bana. Men i regel verkar frihetsstraffet huvudsakligen genom sin tidslängd. Huru det än anordnas, är det i hög grad betryckande under det första året, innan fängelselivet övergått till vana. Från avskräckningssynpunkt torde det därför vara av ringa betydelse, om någon del av straffet får avtjänas utom fängelsemurarna.»

Under åberopande av vad sålunda anförts förklarade fångvårdsstyrelsen sig böra — såsom ett alternativ att förverkligas för den händelse, att K u n g l . Maj:t ej ansåge sig böra bifalla styrelsens i skrivelse av den 11 december 1923 gjorda hemställan — framlägga ett modifierat förslag, gående ut därpå, att den fullt genomförda celltiden i fyra månader skulle bibehållas för dem, som vid straffets början icke fyllt tjugu år, men nedsättas till sex månader för övriga till fängelse eller straffarbete dömda,

59 vilka ådragit sig omedelbart ådömt frihetsstraff första gången. För en första gångens förbrytare — framhöll fångvårdsstyrelsen — lärer ett halvt års vistelse i enrum vara fullt tillräcklig för väckande av eftertanke och för den påverkan i ensamhet, som av fängelsets tjänstemän utövas. Genom att i gemensamheten strängt skilja första gångens förbrytare från andra undgår också den, som dömts första gången, att i gemensamheten göra bekantskap med och neddragas genom sällskapandet med återfallsförbrytare, bland vilka ju ofta de sämsta individerna finnas. Det skulle enligt styrelsens mening lända till viss fördel för vårt straffsystem, om på detta sätt skillnaden mellan engångsförbrytaren och återfallsförbrytaren kraftigt betonades. Och den minskning i avskräckande verkan, som enligt somligas mening den verkliga celltidens inskränkning för förstagångsförtbrytaren må innebära, skulle ersättas av medvetandet, att vid återfall celltiden kunde bliva dubbelt så lång. För att bringa verkställighetslagens 6 § i överensstämmelse med de förhållanden, som inträtt genom tillåtelsen att utföra enrumsfångar i gemensamt arbete (den s. k. mellanklassen) samt genom förvarandet av dylika mellanklassfångar vid Singeshult, hemställde styrelsen slutligen om vissa ändringar av nämnda paragraf. Ett aktstycke, som icke torde kunna helt förbigås i detta sammanhang, är den »Samling regler för fångbehandlingen», som den internationella straffrätts- och fångvårdskommissionen låtit utarbeta och som finnas tryckta i kommissionens »bulletin» nr 5 för oktober 1929.1 I detta »standardreglemente», vid vars utarbetande medverkat bland andra f. d. överdirektören Viktor Almquist, heter det bland annat inledningsvis: »Om bland de meddelade reglerna några finnas, vilkas följande möjligen hindras av föreliggande förhållanden, särskilt då fråga är om mycket små fängelser, så är det tydligen önskvärt, att antalet dylika fängelser blir i möjligaste mån reducerat. Emellertid kan det särskilt i mera glest befolkade länder, där avstånden äro stora och kommunikationerna mindre utvecklade, föreligga omständigheter, som nödvändiggöra bibehållandet av dylika fängelser.» B l a n d s j ä l v a r e g l e r n a , t o r d e i n u i o r e v a r a n d e s a m m a n h a n g e n d a s t de t v å första, a v s e e n d e f å n g a r n a s f ö r l ä g g n i n g , v a r a a v i n t r e s s e . D e s s a t v å regler l y d a : »1. I största möjliga utsträckning böra olika kategorier och grupper av fångar förvaras i särskilda fängelser. Där detta ej låter sig göra, böra fängelserna anordnas så, att de i allt fall möjliggöra en gruppering. Fångar av mankön böra städse hållas åtskilda från fångar av kvinnokön. Rannsakningsfångar böra alltid hållas åtskilda från dömda fångar; de, som äro insatta i fängelse på grund av gäld ('bysättningsfångar') liksom andra, vilka tagits i förrar, böra isoleras från fängelsets övriga klientel. 1

»Bulletin de la Commission pénitentiaire internationale, intitulée dorénavant Commission internatiouale pénale et pénitentiaire, nouvelle serie, n:o 5, octobre 1929.»

60 Unga fångar böra alltid hållas åtskilda från äldre fångar samt fångar med föregående god vandel från dem, om vilka det — på grund av de straff, som de förut undergått, eller ock eljest — är att befara, att de skola öva dåligt inflytande på sina medfångar.

2. Som regel är att föredraga, att fångarna tillbringa sovtiden i särskilda celler. Om detta ej är möjligt, är det önskvärt, att fångarna tillbringa sovtiden i lokat ler, som erbjuda möjlighet till fångarnas särskiljande. Då gemensamma sovsalar komma till användning, är det nödvändigt att anordna en särskild övervakning om natten.»

Utöver vad p u n k t 2 sålunda innehåller om särskilda nattceller, innefatta n u ifrågavarande regler inga föreskrifter om förhållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff. A t t dylika föreskrifter saknas torde säkerligen v a r a att tillskriva den omständigheten, a t t enighet i denna del icke k u n n a t vinnas. års in-

F r å g a n cellstraff-gemensamhetsstraff var ett av överläggningsämnena vid den tionde internationella kriminalist- och fångvårdskongress, som och fång- hölls i P r a g i slutet av augusti 1930. Den till besvarande uppställda fråårdskongress

{ d e n n S i

d e l

l y d d e :

% Prag.

»I vilken utsträckning och på vilket sätt föreligger skäl till att i ett modernt fängelsesystem låta cellsystemet komma till användning vid sidan av gemensamhetssystemet?»

Vid kongressen bröto sig åsikterna skarpt emot v a r a n d r a mellan, å ena sidan, a n h ä n g a r n a av och, å a n d r a sidan, de utpräglade motståndarna till cellstraffets regelmässiga användning i fråga om långtidsfångar. Den slutligen a n t a g n a resolutionen var uppdelad i fem punkter. P u n k t 1 hade av den sektion, som förberett frågan, föreslagits få följande lydelse: »Cellsystemet är att betrakta som ett organiskt led i ett progressivt system. Att fångarna om natten hållas åtskilda från varandra är ofrånkomligt vid en modern fångbehandling.»

Vid plenarbehandlingen framlade en nordamerikansk representant ett förslag till en resolution, som skulle helt ersätta sektionsförslagets fem punkter. Detta amerikanska förslag tog avstånd från, att enrumsbehandlingen skulle få en alltför vidsträckt tillämpning i fråga om långtidsfångar, samt innebar bland annat ett förordande a v möjlighet till anordnande av gemensamma sovsalar såsom utgörande ofta ett oumbärligt led i ett progressivsystem. Sedan under diskussionens lopp bland a n n a t framhållits, a t t klimatiska förhållanden kunde i vissa varmare länder lägga hinder i vägen för cellsystemets tillämpning, fördes från engelskt håll fram ett kompromissförslag, som blev antaget av kongressen. Enligt den lydelse, som detta förslag slutligen erhöll efter en av ve-

61 derbörande sekretariat gjord formell överarbetning, skulle punkt 1 komma att omfatta endast första meningen i sektionens förslag samt kompromissförslagets återstående del bilda en sjätte punkt i resolutionen. Punkterna 1 och 6 av resolutionen kommo alltså att lyda: 1

»1. Cellsystemet är att betrakta som ett organiskt led i ett progressivt system.» »6. I allmänhet bör fångarnas åtskiljande om natten ingå som ett huvudsakligt ledIi en modern fångbehandling, men i de särskilda länderna kunna förekomma undantagsforhallanden, som påkalla ett system med vederbörligen övervakade gemensamma sovsalar eller sovrum.»

Punkterna 2 oeh 3 fingo i enlighet med sektionens förslag följande lydelse: *o' S ? I , r a n n s a k n i n g s f å n g a r bör i princip cellsystemet komma till användning ko tvari a L , / g frihetsstraff har cellsystemet givna fördelar, men även vissa nackdelar. Man kan utnyttja dessa fördelar och undvika dessa nackdelar genom tillbörlig uppsikt frän läkares sida och en lämplig klassifikation av fångarna »

Vid behandlingen av punkt 4 kommo motsättningarna mellan cellstraffets anhängare och dess motståndare särskilt till synes. Å denna punkt hade sektionen föreslagit följande lydelse: »Vid långvariga straff bör gemensamhetssystemet komma till användning under förutsättning, att fångarna aldrig hållas i gemensamhet under tider, då de icke äro sysselsatta eller under övervakning. Övervakningen kan inskränkas allt efter som langarna delas upp i mera enhetliga grupper.»

Gent emot detta förslag uppställdes från ledande belgiskt håll följande motförslag, vilket antogs med 77 röster mot 65: »4. Vid långvariga straff bör som huvudregel i stället för cellbehandling tillskapas en progressiv fångbehandling i gemensamhet. Det tillkommer fängelsets direktor att, i samråd med en antropologiskt-kriminalistiskt utbildad läkare avgöra vid vilken tidpunkt och på vilka fångar gemensamhetsbehandling skall komma till användning.»

Vari skillnaden i reell innebörd består mellan de båda formuleringarna av pankt 4, är på grund av dessas ganska stora otydlighet ej så lätt att få fram. Båda formuleringarna torde emellertid böra ses i förhållande till punkt 1, enligt vilken ju, såväl i sektionens avfattning som i den slutliga lydelsen, cellstraffet skulle ingå som »ett organiskt led i ett progressivsystem». Vad man från belgiskt håll ville vinna genom den slutligen antagna lydelsen, det var tydligen dels att här i punkt 4 få poängterad enrumsbehandlingens betydelse som ett första led i fångbehandlingen, dels ock att få fram en möjlighet att på ett mjukt sätt få i fråga om de olika fångarna cellstraffets längd avpassad efter individuella förhållanden. Detta skedde genom föreskriften, att det icke skulle fastslås i lag, utan göras beroende av fängelsedirektörens och fängelseläkarens bedömande, vid vilken tidpunkt och beträffande vilka fångar en överflyttning från cell till gemensamhet skulle äga rum. Tyvärr kom punkten att 1 Se härom »Bulletin de la Commission internationale pénale et pénitentiaire, nouvelle serie, i:o 6, novembre 1930.»

genom det antagna ändringsförslagets avfattning lämna helt öppen en viktig fråga, som i sektionens förslag fått sin lösning, nämligen spörsmålet om gemensamhetsfångarnas närmare behandling bland annat under fritid. Enligt sektionens förslag skulle ju fångarna — utom då de voro sysselsatta med arbete — aldrig få vara tillsammans annat än under övervakning. Denna bestämmelse har helt fallit bort i den slutligen antagna lydelsen. Att härmed avsetts någon reell ändring torde emellertid knappast vara troligt. Återstående delar av resolutionen — bestående av punkt 5 och en not — fingo följande avfattning: »5. När så är möjligt, kan en anhållan från en fånge om fortsatt isolering beviljas, under förutsättning att fången uppför sig väl och han, av fysiska eller moraliska grunder, kan anses värd en dylik speciell hänsyn.» »Anm. Det är underförstått, att cellen är ett rum, som erbjuder nöjaktig avskildhet och säkerhet.»

Som en utgångspunkt för ett ställningstagande till frågan, i vilka huvudsakliga avseenden nu gällande lag om verkställighet av straffarbete och fängelsestraff bör bliva föremål för ändring, torde vara lämp1 ligt att i korthet redogöra för, efter vilka linjer verkställigheten för närvarande sker. Formellt sett hava vi — såsom verkställighetslagen är avfattad (§ 4) — endast två huvudformer av straffverkställighet, nämligen »straff i enrum» och »straff i gemensamhet». I verkligheten kan man dock säga, att straffverkställighetens huvudformer numera efter 1921 års lagändring äro tre. Den möjlighet för cellfångar att få arbeta gemensamt med andra fångar, som då infördes, har — ehuru i lag angiven endast som en modifikation i enrumsstraffet och, av motiveringen till lagändringen att döma, tänkt såsom begagnad mera i undantagsfall — faktiskt kommit till så vidsträckt användning (se bilaga 11) och innebär en sådan stor skiljaktighet från cellstraffet i dess strängare skepnad, att denna mellanform med skäl kan betraktas som en ny huvudform av verkställigheten. De nuvarande faktiska huvudformerna bliva alltså följande: 1. Cellstraff i inskränkt mening, ungefär motsvarande cellstraffet sådant detta i allmänhet fattas i andra länder (se ovan sid. 25—26). Detta cellstraff innebär (5 § första stycket), att fången »skall hållas innesluten i cell, där ej hans vistelse utom densamma betingas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller ock av omständigheterna tillfälligtvis påkallas». Beträffande dylik fånge skola även (5 § slutet av tredje stycket) »anordningar vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom cellen att se andra fångar». Som en underavdelning av denna huvudform kan upptagas modifierat cellstraff, omfattande sådana fall, då i det stränga cellstraffet införts annan i 5 § andra stycket omnämnd modifikation än arbetsgemensamhet

(celkens öppenhållande under arbetstid, uträttande av ärenden inom anstaltcen). Beträffande fånge, som kommit i åtnjutande av dylik modifikaticon i cellstraffet, behöva ej vidtagas sådana anordningar, som nyss nämmts (till skydd mot att bli sedd av andra fångar). 2. Mellanformen, som lämpligen även kan benämnas halv gemensamhet eeller arbetsgemensamhet. Denna huvudform innebär gemensamhet i arbete men i övrigt i regel enrum. Beträffande fånge i dylik ar.betsgemensamlhet kommer följande föreskrift till tillämpning (5 § början av tredje styclket): »Oenom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggdas, att fången träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än s<;om påkallas av arbete, fången har att utföra.» »3. Verkställighetslagens »straff i gemensamhet», vilken form — ehuru äveni vid den fångarna i regel hållas åtskilda från varandra om natten (6 § slutet av första stycket) — lämpligen torde kunna benämnas helgemensamhet. Denna huvudform innebär gemensamhet icke blott under i arbete, utan även i regel under annan arbetsfri tid än sovtid. Vid fångsars hållande i dylik helgemensamhet skall (6 § början av första stycket) »genom fångarnas fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt så am ordnas, att fara för skadlig inverkan fångarna emellan så vitt möjligt förebygges». Fånge i sådan helgemensamhet må även (6 § tredje styclket) »kunna sysselsättas med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan fången och obehöriga därvid förhindras». Viid alla dessa tre huvudformer förvaras fångarna åtskilda under sovtid: ^vid de två första huvudformerna i cell, i den tredje ofta — huvudsakligast å centralfängelset å Långholmen — i s. k. sovboxar med endast sekumdär dager, inrymda i de s. k. nattcellsavdelningarna. Undantag från fångcarnas åtskiljande om natten kan (6 § slutet av första stycket) förekomima endast vid »sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är anordmad för särskilt pålitliga fångar» (f. n. å jordbrukskolonierna vid Mariiestads jordbruksfängelse och i Singeshult). Tilll belysande av, vilket utrymme enligt våra nu gällande verkställighetsr-egler är tillmätt envar av nu nämnda strafformer samt huru dessa regler i övrigt taga sig ut i praktiken, torde vara lämpligt att taga ett konkret exempel, valt så, att strafftiden är så lång, att alla tre huvudformarna av verkställighet kunna komma till användning. Vi antaga sålumda, att en fånge skall undergå fem års straffarbete. Hur kommer då — bortsett från fall, där särskilda omständigheter kunna påkalla avvikelse från de vanliga reglerna — verkställigheten att i sina huvuddrag taga sig ut för honom? Svaret på denna fråga blir avsevärt olika, allt efter som fången vid tiden för straffets början fyllt eller icke fyllt 20 år. För en fånge, som vid .straffets början fyllt 20 år, ställer sig verkställigheten på följande sätt. Under hela första året av strafftiden: omodifierat cellstraff. Sedan fången avtjänat detta första år av strafftiden, kan han antingen bli

överflyttad till mellanformen (arbetsgemensamhet) eller ock komma i åtnjutande av modifierat cellstraff (se ovan sid. 63). Som förutsättning för båda dessa möjligheters utnyttjande är stadgat (5 § andra stycket), att »med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt». I praxis ställer sig saken vanligen så, att — på grund av det ökade krav på övervakning, som är förbundet med det modifierade cellstraffet (med bl. a. celldörrens öppenhållande under arbetstid) — detta kommer till en mera avsevärd tillämpning endast på de mindre fängelserna, vilka sakna möjlighet till anordnande i erforderlig utsträckning av arbetsgemensamhet, under det att å centralfängelserna, främst det å Långholmen samt jordbruksfängelset i Mariestad, med deras större resurser med avseende å anordnande av arbete i gemensamhet, sådan arbetsgemensamhet i stället kommer till användning. Sedan fången avtjänat sammanlagt tre år av strafftiden skall han — alldeles oavsett om man på grund av hans uppförande eller eljest kan sluta sig till att detta är olämpligt — överflyttas till helgemensamhet (4 § första stycket). Av disciplinära skäl eller — såsom lagen uttrycker det (7 § andra stycket) — om »fånges hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten», kan fången emellertid hållas kvar i »enrum» enligt lagens terminologi, d. v. s. i cell eller i arbetsgemensamhet, utöver de stadgade tre åren. Beslut härom skall fattas av fångvårdsstyrelsen. I fråga om fånge, som hålles till straff i helgemensamhet, kan slutligen erinras om föreskriften (i 6 § andra stycket) att, om dylik fånge »under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, han skall, där så lämpligen kan ske, någon tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus». Under förutsättning, att sådana förhållanden föreligga — med avseende å fånges uppförande, flit o. s. v. — att han blir överflyttad till de högre huvudformerna redan omedelbart efter de olika minimitidernas utgång, kommer alltså i det antagna exemplet med en strafftid av fem år fången att avtjäna sitt straff i cell under det första året, i arbetsgemensamhet under de närmast därpå följande två åren och i helgemensamhet under de två sista åren (förutsatt naturligtvis att ej villkorlig frigivning kommit emellan). Har fången vid straffets början ej fyllt 20 år, ställa sig förhållandena som nämnt olika. En dylik ung fånge kan (enligt 5 § andra stycket) överflyttas till arbetsgemensamhet eller hållas till modifierat cellstraff redan efter fyra månaders strafftid (i st. f. ett års för äldre fångar) och han skall (enligt 4 § första stycket) överflyttas till helgemensamhet redan efter ett års strafftid (i st. f. tre års för äldre fångar). Med överflyttning av sistnämnda art kan dock (enligt 7 § tredje stycket), efter fångvårdsstyrelsens beprövande, anstå ej blott, såsom då fråga är om äldre fånge, då ett dylikt överflyttande av fången är förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten, utan även då fång-

65 ens hållande till straff i gemensamhet »är förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida på andra fångar». Anstånd av denna sistnämnda anledning får dock ej utsträckas utöver tre år från strafftidens början. En sådan ung fånge, varom nu är fråga, kommer alltså i det antagna exemplet med en sammanlagd strafftid av fem år att — i fall överflyttning sker omedelbart efter den för varje fall särskilt stadgade minimitidens utgång — avtjäna sitt straff i cell under de första fyra månaderna, i arbetsgemensamhet under de närmast därpå följande åtta månaderna och i helgemensamhet under de återstående fyra åren. I det antagna exemplet var strafftiden fem år. Är strafftiden i fråga om äldre fånge högst tre år och i fråga om yngre fånge högst ett år, hinner fången aldrig komma i helgemensamhet; är strafftiden för äldre fånge ej över ett år och för yngre fånge ej över fyra månader, hinner fången aldrig överflyttas i mellanformen (arbetsgemensamhet), utan kommer att under hela strafftiden avtjäna sitt straff i cell. Klart är även, att i praxis en överflyttning till mellanformen ej alltid sker omedelbart efter minimitidens slut — tidpunkten därför är beroende på fångens uppförande och flit m. m. — liksom en dylik överflyttning ej heller plägar ske, då vid tidpunkten för inträdet av möjligheten härför återstår allenast kort tid, till dess fången skall frigivas. Från nu nämnda regler kunna — på sätt redan förut antytts — ske även andra avvikelser än de redan omnämnda, då särskilda förhållanden så påkalla. Sålunda må, om en fånge själv önskar undergå sitt straff i cell under längre tid än den eljest stadgade längsta tiden härför, detta (enligt 7 § första stycket) ej förvägras honom, »där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl därtill föreligga». En förlängning av cellstraffet av nu nämnd anledning förekommer allenast sällan (exempelvis under år 1929 endast i fyra fall). När så sker, torde det i regel gälla fångar, vilka på grund av sin samhällsställning känna ett sammanförande med andra fångar såsom ett försvårande moment i straffet. Viktigare äro vissa avvikelser, till vilka möjlighet stadgas i 8 och 12 §§. Bestämmelsen (i 8 § första stycket) därom, att fånge icke må hållas till »straff i enrum», d. v. s. till cellstraff eller i arbetsgemensamhet, »om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras», är givetvis av den största betydelse och har också kommit till ganska vidsträckt tillämpning (se bilaga 7). Beslut härom fattas av fångvårdsstyrelsen (8 § tredje stycket), men i sakens natur ligger, att vederbörande fängelseläkare är den, som i realiteten härutinnan har det största inflytandet. Enligt andra stycket av 8 § må ej heller — även här tillkommer avgörandet fångvårdsstyrelsen — fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år och som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller annan fånge, som av strafftiden avtjänat ett år, hållas till straff i »enrum», om detta av annan anledning än i första stycket omnämnt hälsoskäl »finnes för honom uppenbart olämpligt samt hans hållande till 5 — 811783

straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida å a n d r a fångar eller med annan väsentlig olägenhet». Denna bestämmelse, som tidigare kommit till ganska vidsträckt tillämpning, h a r på senare åren — tydligtvis som en följd av mellanformens (arbetsgemensamhetens) införande genom 1921 års lagändring — n ä s t a n helt och hållet förlorat sin betydelse (se bilaga 7). Vad slutligen a n g å r 12 §, sä innehåller denna en föreskrift, på grund av vilken man — m å h ä n d a ibland med en något friare tolkning av lagrummet än lagstiftaren egentligen tänkt sig — kunnat i viss mån tillmötesgå en modern fångvårds k r a v på en mera individuell behandling av fångarna. Det heter nämligen där att, om men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i verkställighetslagen given bestämmelse i annat fall, än som avses i 8 § första stycket — där fråga ju är endast om enrumsstraffets användande — i tillämpningen må »göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av sådant men». För ett r ä t t bedömande av, huruvida en var av n ä m n d a tre huvudforVilket utrymme bör mer av straffverkställighet — cellstraff, arbetsgemensamhet och heltillerkännas en var av de gemensamhet — i vår nu gällande r ä t t fått sig tillerkänt det tillämpligtre huvud- hetsområde, som får anses vara det från olika synpunkter mest ändaformerna av målsenliga, torde vara erforderligt, att man först gör klart för sig vad straffverkställighet? man avser att vinna med straffet, i detta fall frihetsstraffet, med a n d r a ord hur man vill, att detta straff skall verka. Utan att här n ä r m a r e ingå på n å g r a teoretiska spekulationer torde man kunna fastslå, att frihetsstraffet är och måste förbliva — sett från fångens synpunkt — ett lidande, ett nödvändigt ont, vilket onda — för att ge auktoritet åt statens föreskrifter i samhällsskyddets och den allmänna ordningens intresse — måste tillfogas den, som överträder dess påbud i olika hänseenden. Straffet måste, om det över huvud skall vara någon mening med detsamma, hava k a r a k t ä r e n av verkligt straff. Det får ej så utformas, att det ej längre är vad det syftar till att vara: en allvarlig näpst. Men å andra sidan har man — och detta gäller givetvis främst när fråga ä r om frihetsstraff med mera långvarig strafftid, å vilka i det n ä r m a s t följande främst tages sikte — att se till, att denna strafftid utnyttjas på det från skilda synpunkter bästa sättet. Den ledande, allt dominerande hänsynen bör därvid givetvis vara vad från ren fångvårdssynpunkt är bäst. Åt a n d r a hänsyn, främst statsfinansiella, måste visserligen även skänkas behörigt beaktande, men de få ej, när fråga är om själva verkställighetens n ä r m a r e utformande — såsom vid fångarbetskraftens utnyttjande — bli den bestämmande synpunkten. Och från fångvårdssynpunkt måste den straffverkställighet v a r a att föredraga, som är bäst i n r i k t a d på, att fången skall efter utståndet straff lämna fängelset med fastare vilja och

67 även i övrigt bättre rustad för att i det fria livet föra en redlig vandel och }på ett hederligt sätt förskaffa sig utkomst. För att straffverkställigheBten skall k u n n a fylla denna uppgift måste den vara inställd på, å ena ssidan, att i största möjliga mån undvika eller neutralisera de faror, som i fängelselivet otvivelaktigt innefattar för att fången skall vid frigivningeen lämna fängelset fysiskt, psykiskt och moraliskt sämre än vid straff fets början, men, å andra sidan, också att, med tillvaratagande av vad Ihos fången kan finnas av gott och utvecklingsbart, positivt verka för h i a n s omdanande till en samhällsnyttig eller åtminstone ej samhällsskadllig individ. Väl utgöres fångklientelet till en avsevärd del av personer nmed i grund och botten långt ifrån depraverad natur, till sin läggning arbetsamma individer, vilka av en eller annan, ofta mera tillfällig anledlning bragts in på brottsliga vägar. Beträffande dem gäller det framiför allt att söka under fängelsetiden hålla uppe deras andliga och kroprpsliga spänstighet. Men man må å a n d r a sidan betänka, att fängelserna! i stor utsträckning också rekryteras av personer med svaga och hållniingslösa karaktärer, vilka sakna vilja att föra ett ordentligt liv samt före eaffct inträde i fängelset i stort sett aldrig ägnat sig åt något ordnat arbette eller åtminstone icke äro upplärda i något egentligt yrke. Då härtill komnner, att många nykomna fångar stå ganska lågt såväl i intellektuelltt som i moraliskt avseende, förstår man, att fångmaterialet, ehuru givetovis erbjudande den mest skiftande växling, dock ofta är synnerligen s^vårbearbetat. Vad det i fråga om fångar av denna senare art kommer ; an på, det är att genom utnyttjande av de medel, som stå till buds — nuoralisk och religiös påverkan från de skilda fångvårdstjänstemännens sida, undervisning av olika slag och, sist men icke minst, fångens vänjaande vid ordentligt och ordnat arbete samt helst hans upplärande i ett verkligt yrke — söka göra fången bättre rustad att åter möta friheteni och där genom ärligt arbete försörja sig och de sina. Straffverks t ä l l i g h e t e n s ändamål vid de långvariga frihetsstraffen har, synes det, komimit till ett koncist och klart uttryck i § 48 i förutnämnda (sid. 35) 1923 tårs tyska grundregler, där det heter, att vid verkställighet av dylika strafif »fångarna skola, där så är erforderligt, vänjas vid ordning och arbetce och så stadgas i moraliskt hänseende, a t t de ej återfalla i brott». Det tär så förstådd, som straffverkställigheten kan sägas hava, när det gälleir mera långvariga straff, fångens förbättring till syfte. Vaid nu sagts är ju inga nyheter. Det är tankar, som, om än något varieirande till sin utformning, i stort sett redan sedan länge, ej minst här i Sveerige, t r ä n g t igenom på ledande fångvårdshåll, samt, i den mån de yttre förutsättningarna därför funnits, även här omsatts i praktiken. Vad det siynes komma an på, det är att bygga vidare på den redan lagda grunoden samt att, där så är erforderligt för målets vinnande, underkasta gällainde verkställighetsregler en omarbetning och genom själva anstalts-

68 väsendets förbättrande skapa de yttre betingelserna för dessa ä n d r a d e reglers behöriga tillämpning. De problem, som uppställa sig vid de längre frihetsstraffens verkställighet, torde få betraktas som från praktisk synpunkt synnerligen svårlösta. Å ena sidan ett långvarigt berövande av friheten såsom utgörande själva k ä r n a n i frihetsstraffets n a t u r ; å andra sidan ett utnyttjande av denna frihetsberövandets tid till att fostra fången just för friheten! Å ena sidan ett sammanförande av fångarna i större eller mindre anstalter med en, då fråga är om fångar med längre strafftid, ofrånkomlig, mer eller mindre intim kontakt dem emellan; å a n d r a sidan nödvändigheten av att i största möjliga mån undvika de sämre fångelementens dåliga inverkan på övriga fångar! H u r svårförenliga med v a r a n d r a dessa ledande grundsatser måste v a r a , torde u t a n vidare v a r a klart. E t t av leden i verkställigheten — det m å nu vara cellstraffet, arbetsgemenskapen eller helgemensamheten — som är ägnat att befordra det ena ändamålet, lägger hinder i vägen för det andras uppnående, och vice versa. Vad det sålunda kommer an på, det är att mot v a r a n d r a a v v ä g a de skilda verkställighetsformerna så, a t t m a n i största möjliga utsträckning utnyttjar de med dem förknippade fördelarna, samtidigt som man söker neutralisera de därmed förbundna olägenheterna. Detta avvägande — det måste betonas — är till sin huvudsakliga k a r a k t ä r en rent praktisk fråga, ett lämplighetsspörsmål. Kedan nu må framhållas, a t t jag vid mina överväganden kommit till det resultatet, att v å r a nu gällande verkställighetsregier böra ändras i tvenne h u v u d r i k t n i n g a r : 1) För det första bör minimitiden för den obligatoriska enrumsbehandlingen förkortas och på så sätt möjliggöras en fånges överflyttande på ett tidigare stadium ä n för n ä r v a r a n d e till arbetsgemensamhet (den nuvarande s. k. mellanformen). 2) För det a n d r a bör likaledes ett avsevärt minskat utrymme Ullerkännas den nuvarande helgemensamheten med dess ohindrade samvaro fångarna emellan även under a n n a n fritid än sovtid. Detta bör ske på det sätt, att bestämmelsen om fånges obligatoriska överflyttning till helgemensamhet efter avtjänandet av viss strafftid upphäves och denna strafform i stället förbehålles dels och i huvudsak endast sådana fångar (»stjärnklassfångar»), som från olika synpunkter k u n n a anses hava gjort sig förtjänta av att komma i åtnjutande av en dylik särskild förmån och vilka kunna antagas icke komma att under gemensamhetstiden utöva dålig inverkan på sina medfångar, dels ock — vid mycket långa frihetsstraff — i viss mindre utsträckning, såsom ett övergångsstadium före frigivningen, även a n d r a fångar än nu nämnts. E n fråga, som kan v a r a föremål för delade meningar och vars besvarande i det föregående undanskjutits, är den, huruvida och i så fall i vilken utsträckning nu ifrågavarande verkställighetsregler lämpligen

w böra fastslås i själva lagen eller i stället överlämnas att n ä r m a r e utformas av Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen. I vår nu gällande r ä t t har, såsom framgår av vad tidigare nämnts, de huvudsakliga linjer, efter vilka verkställigheten skall äga r u m — främst cellstrafftidens längd — blivit uppdragna i själva lagen, men samtidigt i denna lag meddelats föreskrifter, som medgivit i vissa fall vederbörande fängelseförvaltning och i andra fall fångvårdsstyrelsen att i större eller mindre grad avvika från dessa huvudlinjer. Samma principiella ståndp u n k t intager även r ä t t e n i ett flertal andra länder, bland dem Norge. H ä r i gör 1930 års norska förslag ingen ändring (se ovan sid. 51). Annorlunda är förhållandet med exempelvis Danmark. Där stadgas i 1930 års strafflag (se ovan sid. 46), i motsats till hittills gällande dansk rätt, att det »bestemmes ved kgl. Anordning, i hvilket Omfång Faengsel skal fuldbyrdes i E n r u m eller i Faellesskab». Härutöver givas i själva lagen, rent sakligt sett, endast mycket allmänt hållna bestämmelser. A v åtskilligt a t t döma synes tendensen i utlandet alltmer gå i den riktningen, att — såsom en följd av det k r a v på en fångbehandling efter m e r a individuella linjer, som efter hand gjort sig gällande — avgörandet i nu ifrågavarande hänseende bör i största möjliga utsträckning överlämnas åt den, som sitter bäst inne med kännedom om de särskilda fångarna, d. v. s. vederbörande fängelseförvaltning. Som bevis på förefintligheten av denn a tendens torde vara nog att hänvisa dels till det sätt, varpå förut (ovan sid. 36—38) omnämnda preussiska förordning av år 1929 är i detta hänseende uppbyggd, dels till ovan (sid. 61) omförmälda beslut av 1930 års Pragkongress, enligt vilket det skulle tillkomma fängelsets direktör att i samråd med fängelseläkaren avgöra, vid vilken tidpunkt och på vilka fångar gemensamhetsbehandlingen skulle komma till användning. A t t nu n ä r m a r e ingå på och taga bestämd ståndpunkt till denna principfråga torde icke g ä r n a kunna komma i fråga, helst det sätt, varpå detta rent formella spörsmål löses, ej äger någon egentlig betydelse för fullgörande av det mig givna uppdraget. Så mycket torde emellertid böra framhållas, att det förefaller v a r a mest i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning, att de huvudsakliga linjer, efter vilka straffverkställigheten skall äga rum, fastslås i lag. Särskilt gäller detta ett på den enskilda individens frihet så djupt ingripande institut som cellstraffet. Å a n d r a sidan måste det fasthållas vid — något som ä r att r ä k n a redan vår nu gällande verkställighetslag till förtjänst — att det bör i mycket stor omfattning stå vederbörande administrativa myndighet — i vissa fall fängelseförvaltningen, i a n d r a fångvårdsstyrelsen — öppet att, då särskilda omständigheter så påkalla, avvika från de sålunda u p p d r a g n a riktlinjerna. P å grund av vad nyss sagts utgår jag i det följande från att ett utskiftande av de materiella verkställighetsreglerna mellan stadgande i lag och administrativt förfogande sker efter i huvudsak samma grunder som för n ä r v a r a n d e . Granskar man med utgångspunkt härifrån

verkställighetslagens bestämmelser i nu ifrågavarande avseende, torde det, frånsett detaljer, allenast framstå som ett önskemål — vilket här lämpligen upptages som en särskild punkt — 3) att avgörandet beträffande den individuella fångbehandlingen i något större utsträckning än för n ä r v a r a n d e överlåtes på vederbörande fängelseförvaltning och ej i samma omfattning som nu förbehålles fångvårdsstyrelsen. Slutligen synes 4) bland a n n a t på grund av den centrala ställning vid verkställigheten, som arbetsgemensamheten redan nu intager och än mer skulle erhålla efter genomförandet av de under punkterna 1) och 2) framförda reformförslagen, verkställighetslagens hittillsvarande stadganden böra erhålla en förändrad uppställning samt därvid åt denna mellanform (arbetsgemensamheten), även lagtekniskt sett, tillerkännas den plats, som bör tillkomma densamma såsom de långvariga frihetsstraffens huvudsakliga strafform. Cellstraffet.

Vad först angår punkt 1) — innebärande förslag om inskränkning i cellstraffets användning — tillåter jag mig anföra följande. Av den förut lämnade redogörelsen för utländska förhållanden framgår, huru under senare tiden inträffat en påtaglig omsvängning i uppfattningen om cellstraffet och dess betydelse. E j så a t t förstå, a t t de kortvariga frihetsstraffen icke skulle fortfarande anses böra avtjänas i enrum — de avvikande meningarna h ä r u t i n n a n torde få anses tillhöra undantagen — u t a n så, att den allmänna åskådningen starkt förskjutits i den riktningen, att den tid, under vilken långtidsfångar skola i början av strafftiden avtjäna straffet i cell, numera anses böra avsevärt inskränkas i förhållande till vad åtminstone allt intill senaste tiden varit vanligt, Cellstraffets införande som mera allmän strafform får nog utan tvivel anses hava på sin tid inneburit ett stort framsteg i fångvårdshänseende i jämförelse med det gamla gemensamhetsstraffet med dess sammanförande, dag som natt, under ohindrad samvaro av fångar utav de mest skilda kategorier: äldre med yngre, ja, t. o. m. med barn, tillfällighetsförbrytare med gamla förhärdade återfalls- och vaneförbrytare, mindre tillräkneliga med normala o. s. v. Enrumsstraffets förut beskrivna segertåg genom världens flesta kulturländer utgjorde därför en naturlig och välbehövlig reaktion mot de av ingen bestridda vådor, som detta äldre gemensamhetsstraff med dess besmittande umgänge fångarna emellan förde med sig särskilt i sedligt avseende. Men liksom det numera torde ganska allmänt erkännas, att denna reaktion kom att, särskilt i vissa länder såsom Belgien och Nederländerna med deras h a r t när obegränsade cellstrafftid (se ovan sid. 26), taga sig ett alltför kraftigt uttryck, så torde man kunna starkt sätta i fråga, h u r u v i d a icke den tendens i motsatt riktning, således mot cellstraffet, som under senaste tiden gjort och

fortfarande gör sig gällande litet varstans i utlandet, hotar att i sin tur gå till överdrift. Särskilt synes ett dylikt ifrågasättande vara berättigat beträffande sådana länder som England, där enrumsstraffet icke fått sig tillerkänt något som helst eller i allt fall endast ett ytterst minimalt utrymme (se ovan sid. 31). Det förefaller, som om företrädarna för nämnda tendtens skulle i alltför hög grad underskatta de företräden framför en mer eller mindre utpräglad gemensamhet, vilka dock faktiskt äro förbundlna med cellstraffet. Under hänvisning i övrigt till vad om dessa företräden anförts i det föregående — främst i de ovan (sid. 52—59) refererade yttrandena av professor Thyrén, strafflagskommissionen och fångvårdsstyrelsen — torde vara till fyllest att i sådant avseende här endast samnnanfattningsvis framhålla — förutom den möjlighet cellstraffet, så länge det varar, erbjuder till förebyggande av medfångars fördärvliga inflytande på fången och till skydd för honom mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa — följande med enrumsstraffet förknippade huvudsakliga fördelar, nämligen: det tillfälle enrumsvistelsen ger fången till en tids självrannsakan i lugn och ro, en nog i de flesta fall nödvändig förutsättning för vinnande av framgång med fångvårdsarbetets fortsatta uppbyggande verksamhet; den bättre möjlighet, som cellstraffet, åtminstone till en tid, erbjuder fångvårdspersonalen att studera och närmare lära känna fångens psyke, förståndsutveckling, anlag o. s. v. som utgångspunkt för ett närmare bestämmande av fångens behandling i fortsättningen; samt, sist men icke minst, cellstraffets framstående för fångarna — frånsett undantagsfall (se ovan sid. 65) — som en strängare form av straffverkställighet samt dess därav följande egenskap att förstärka frihetsstraffets karaktär av en allvarlig näpst. Det må vara i viss mån sant, såsom från vissa håll gjorts gällande, att själva frihetsberövandet i och för sig med allt vad detta för med sig — den starkt inskränkta rörelsefriheten och självbestämmanderätten, skilsmässan från anhöriga, avstängandet från det myckna, som det fria livet har att erbjuda av vederkvickelse och förströelse, den stränga fängelsedisciplinen o. s. v. — för fången innebär lidande nog, så att man ej dessutom behöver tillföra straffet den skärpning, som en tids enrumsbehandling ostridigt i regel innebär. Men man må å andra sidan se till, att man ej genom cellstrafformens fullständiga bannlysande från eller alltför kraftiga reducering vid det långvariga frihetsstraffet, så »förvekligar» detta, att det förlorar i avskräckningsförmåga och däremot svarande allmänpreventiv verkan. Man bör, synes det, vara så mycket försiktigare härutinnan, som vår nu gällande strafflag vid straffsatsernas utmätande torde hava utgått ifrån, att frihetsstraffen ej skulle vid sitt verkställande sakna detta skärpande moment. Härtill kommer ännu en omständighet att taga i betraktande. Det bjuder emot att med bibehållande av cellstraffet såsom strafform vid de för de lindrigare förbrytelserna ådömda kortare frihetsstraffen — och att sådant bibehållande bör ske,

därom torde, på sätt förut nämnts, icke föreligga någon tvekan — låta denna strängare strafform icke alls eller i allt fall i mindre utsträckning än vid korttidsstraffen komma till användning vid de för de grövre förbrytelserna ådömda långvariga frihetsstraffen. Emellertid är cellstraffet även förbundet med avsevärda nackdelar. Den viktigaste av dessa torde — på sätt också med styrka framhållits i nyssnämnda uttalanden — bestå däri, att cellstraffet, om det förlänges utöver det tidsmått, som fångens individuella egenskaper tillåta, är ägnat att förslöa fången på ett sätt, som icke endast är menligt för stunden, utan kan sträcka sina oförmånliga verkningar långt fram i tiden. En annan med cellstraffet förbunden olägenhet ligger — såsom kommer att närmare utvecklas längre fram — i den, i förhållande till arbetsgemensamheten, minskade möjlighet, som enrumsvistelsen i regel erbjuder i fråga om fångens upplärande i ett visst arbete eller yrke. Vid vägande mot varandra av dessa cellstraffets fördelar och olägenheter förefaller det, å ena sidan, som om starka skäl tala för att vid de långvariga frihetsstraffen bibehålles den nuvarande anordningen, att strafftiden inledes med en period, under vilken fången hålles i enrum, men, å andra sidan, som om — för att nu till en början endast taga hänsyn till äldre fångar — den nuvarande minimitiden för enrumsbehandlingen av ett år skulle vara för lång. Ett års inneslutning i cell så väl dag som natt torde även med de modifikationer i cellstraffet, som kunna komma i fråga och vilka redan vår nuvarande rätt i viss utsträckning tillstädjer, icke kunna undgå att även på vanliga »normala» fångar inverka ofördelaktigt i fysiskt och psykiskt hänseende. Det räcker nog icke att i detta avseende lita till fångvårdspersonalens och främst då fängelseläkarens utsago i de särskilda fallen. Man torde i regel ej kunna sluta sig till enrumsvistelsens ofördelaktiga verkningar, förrän dessa tagit sig mera påtagliga uttryck, och då kan det ofta vara för sent. Den nu stadgade minimitiden synes därför böra göras kortare. Vad angår frågan, hur mycket den bör förkortas, så torde man kunna utgå ifrån, att ett par av de med cellstraffet förbundna fördelarna — nämligen de, som bestå i den bättre möjlighet enrumsvistelsen erbjuder för fången att liksom »gå in i sig själv» under en tids välbehövlig självrannsakan och för fångpersonalen att lära närmare känna fången — i regel kunna i erforderlig utsträckning utnyttjas även om cellstrafftiden sättes relativt kort. Då det gäller att reglera själva tidsmåttet för cellstraffet, torde därför övriga i det föregående omnämnda synpunkter få bli avgörande: hänsynen till cellstraffets skärpande förmåga samt den omständigheten att, om cellstraffet utmätes utöver en viss gräns, det kan befaras komma att verka i förslöande och nedbrytande riktning; och av nära till hands liggande skäl får väl härvidlag denna sistnämnda synpunkt bli den i första hand bestämmande. Den nu ifrågavarande cellstrafftiden bör därför icke sättas längre, än att man kan anses vara någorlunda på den säkra sidan i

frågja om undvikandet av enrumsvistelsens menliga verkningar. Även om wid uppdragandet av en lämplig gräns härutinnan fångarna givetvis icke kunna »skäras över en kam», utan individuella hänsyn härvidlag göra sig i hög grad gällande, samt det alltså ur principiell synpunkt skulle kunna ifrågasättas att åt vederbörande fängelseförvaltning uppdraga att i varje särskilt fall bestämma den stränga cellvistelsens längd, torde det dock, för undvikande av en alltför oenhetlig tillämpning härutinnan vid de olika fångvårdsanstalterna med därav följande stötande av d(en allmänna rättskänslan, vara lämpligt att liksom nu stadga en viss minhmilängd för den obligatoriska enrumsbehandlingen. Huruvida denna gräns bör fastslås i själva lagen eller det lämpligen bör överlämnas åt Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen att i administrativ väg bestämma densamma må i detta sammanhang lämnas därhän. Att minimitiden från alla de synpunkter, som enligt vad förut sagts över huvud taget motivera en tids enrumsbehandling vid strafftidens början, bör sättas kortare för de ungdomliga fångarna med deras oftast känsligare och mera lättillgängliga sinnen, än för de till mogen ålder komna fångarna, torde utan vidare vara klart. Med stöd av vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen, att nu ifrågavarande minimitid, som för närvarande är bestämd för dem, som vid straffets början ej fyllt 20 år, till fyra månader och för övriga fångar till ett år, bör, såsom också fångvårdsstyrelsen hemställt i sin skrivelse av den 11 december 1923 (se ovan sid. 57—58), undergå en sänkning. Fångvårdsstyrelsens i denna skrivelse framförda förslag gick ut på, att minimitiden skulle sänkas till tre respektive sex månader. I detta förslag har jag ej att föreslå andra ändringar, än att dels, med hänsyn till att de allra yngsta fångarna kunna antagas vara mera känsliga för strängheten i enrumsbehandlingen, minimitiden torde böra för dem, som vid straffets början ännu ej fyllt 18 år, sättas till endast två månader och — i samband därmed och för att erhålla mera jämna gränser de olika minimitiderna emellan — för övriga unga fångar bibehållas vid sin nuvarande längd av fyra månader, såsom fångvårdsstyrelsen också alternativt ifrågasatt i sin skrivelse av den 25 juli 1925 (se ovan sid. 58), dels ock den av fångvårdsstyrelsen i anslutning till nu gällande rätt föreslagna åldersgränsen mellan äldre och yngre fångar av 20 år torde böra höjas till 21 år eller till den ålder, som redan nu i praktiken är bestämmande för, huruvida en fånge skall sändas till ett s. k. ungdomsfängelse och där bli föremål för en efter hans ålder rättad särbehandling. Att, på sätt fångvårdsstyrelsen i sitt nyssnämnda alternativa förslag framfört, låta nedsättningen av minimitiden för äldre fångar från ett år till sex månader gälla endast förstagångsförbrytare synes från den synpunkt, som i det föregående varit avgörande vid bestämmandet av denna minimitids längd — faran för de med ett längre cellstraff förbundna menliga inverkningarna — ej gärna kunna komma i fråga. Av bland annat sam-

ma skäl synas de nu föreslagna tiderna böra bli bestämmande även vid avgörandet av spörsmålet, var gränsen bör d r a g a s mellan å ena sidan de korta frihetsstraff, som i regel skola i sin helhet avtjänas i enrum, och å andra sidan de l å n g v a r i g a frihetsstraffen. Under åberopande av vad sålunda gjorts gällande, föreslås, a t t de nuvarande verkställighetsreglerna i nu förevarande avseende ä n d r a s i den riktningen, att fånge, som har att avtjäna straffarbete eller omedelbart ådömt fängelse, skall hållas i enrum, om han vid straffets början ej fyllt 18 år. under hela strafftiden, i fall denna icke överstiger två månader, men eljest under de t v å första m å n a d e r n a ; om han vid straffets början fyllt 18 men ej 21 år, under hela strafftiden, om denna icke överstiger fyra månader, men eljest under de fyra första m å n a d e r n a ; samt, om fången vid straffets början fyllt 21 år, under hela strafftiden, i fall denna icke överstiger sex månader, men eljest under de sex första månaderna. Under förutsättning, a t t cellstraffets minimitider bliva bestämda på nu föreslaget sätt och a t t fångarna alltså skulle k u n n a efter dessa minimitiders u t g å n g överflyttas till arbetsgemensamhet, skulle denna sistnämnda straff orms tillämplighetsområde komma att avsevärt utvidgas. Då, att döma av vad fångvårdsstyrelsen n ä r m a r e framhållit och av de flesta utav förutnämnda utlåtanden från fängelsedirektörerna ytterligare bestyrkts, de resultat, som vunnits genom i n r ä t t a n d e t av denna mellanform, varit u r fångvårdssynpunkt synnerligen goda, synes denna följd av cellstrafftidens minskande ej kunna betraktas annat än som en stor fördel, ägnad framför allt att öka möjligheten för fångarna att under fängelsetiden förvärva sig en arbetsskicklighet, som bör kunna bliva dem till stor hjälp vid utträdet i det fria livet. F r a m h å l l a s må dock i detta sammanhang, a t t en överflyttning till arbetsgemensamhet givetvis ej städse bör ske omedelbart efter minimitidens utgång, u t a n spörsmålet därom fortfarande såsom för n ä r v a r a n d e avgöras efter individuella grunder och överflyttandet sålunda göras beroende av bland annat fångens uppförande och flit. Mot en dylik överflyttning kan ju även tala, att i det särskilda fallet vid minimitidens utgång å t e r s t å r så kort del av strafftiden, att fångens k v a r h å l l a n d e i cell måste anses vara att föredraga. Helgemensam- Vad därefter angår det under punkt 2) framförda reformförslaget, heten. d y g f r £ g a n o m i n s k r ä n k n i n g i lämpligaste mån av den s. k. helgemensamheten — omfattande gemenskap fångarna emellan icke blott, såsom vid mellanformen, under arbetet och vid en del a n d r a tillfällen, u t a n även under annan fritid än sovtid — torde till en början böra påminnas om den obligatoriska k a r a k t ä r , som denna helgemensamhet för närvarande har i vår r ä t t : den skall ju n u (enligt verkställighetslagens 4 § första stycket) för fångar, som vid straffets början fyllt 20 år, i n t r ä d a — frånsett rena undantagsfall (7 § första och a n d r a styckena) — sedan fången avtjänat tre år av strafftiden, samt för fångar, som vid straffets början

75 ej fyllt 20 år, i regel sedan strafftidens första år gått tillända. E n dylik överflyttning skall, såvitt angår äldre fångar, i stort sett ä g a r u m alldeles; oberoende av, hur fången uppfört sig och att fångens hållande till straff i helgemensamhet kan anses förbundet med fara för skadlig inv e r k a n från hans sida å andra fångar, blott detta ej är »förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten». Och vad yngre fångar angår, lägger visserligen fångens befarade skadliga inverkan på a n d r a fångar hinder i vägen för hans överförande till helgemensamhet r e d a n efter utgången av strafftidens första år, men sedan h a n avtjänat tre ä r av strafftiden, skall han i trots h ä r a v överflyttas till helgemensamhet, I intetdera fallet kan ens den omständigheten, att vid den föres k r i v n a tidens utgång återstår allenast en mera obetydlig del av strafftiden, h i n d r a överflyttningen. Med avseende fäst på de allvarliga vådor, som enligt vad ovan anförts ostridigt äro förknippade med helgemensamheten med dess ohindrade s a m v a r o fångarna emellan under annan fritid än sovtid, k u n n a de nu relaterade förhållandena icke betraktas a n n a t än som synnerligen olämpliga. Vid det förut (ovan sid. 63) nämnda exemplet med en antagen strafftid av fem år skall en äldre fånge under de två sista åren och en y n g r e fånge i regel under ej mindre än de fyra sista åren dväljas i dylik helgemensamhet samt där möta och idka flera timmars daglig otvungen s a m v a r o med den ena uppsättningen efter den a n d r a av brottslingar. E t t dylikt sakernas tillstånd måste — hur m a n än söker följa lagens bestämmelser (6 § första stycket) därom, att »genom fångarnas indelning i grupper eller på a n n a t lämpligt sätt skall så anordnas, att fara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges» — verka i hög grad depraverande. Vid en gemensamhet av nu ifrågavarande art blir det säkerligen, liksom då personer av skilda kategorier eljest sammanföras under liknande förhållanden, i regel de sämre elementen, som bli de tongivande och trycka sin prägel på samvaron. Att dylika element skola kunna i den utsträckning, som vår nu gällande r ä t t tillstädjer, för att ej säga bjuder, sammanföras med a n d r a fångar under helgemensamhetens otvungna former, kan ej anses stå i god överensstämmelse med en r ä t t fångvård, vilken — på sätt fångvårdsstyrelsen framhåller (ovan sid. 56) — förutsätter, att »de sämsta elementen avskiljas från samvaron med andra, så långt förhållandena medgiva». Fångvårdsstyrelsen kan också sägas h a v a indirekt erkänt olägenheterna av det nuvarande helgemensamhetsstraffet, då styrelsen (se ovan längre ned på samma sida) gör gällande, att »det endast är den oundvikliga faran av en persons alltför långvariga avstängning från sällskap ej blott under arbetet utan kanske än mer under fritiden, som nödvändiggör detta allmänna gemensamhetsstraffs bibehållande». Detta y t t r a n d e fälldes redan år 1923, alltså endast två år efter den s. k. mellanformens (arbetsgemensamhetens) införande. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida yttrandet, i

den mån i detsamma kan anses hava framhållits nödvändigheten av helgemensamhetens bibehållande i dess nuvarande utsträckning, äger samma giltighet numera, sedan denna mellanform under ett tiotal år kommit till allt vidsträcktare användning och därvid visat sig vara en ur många synpunkter utmärkt strafform. Såsom denna mellanform är anordnad med gemensamhet såväl i arbete å särskilda verkstadslokaler och vid handräckning som ock vid gudstjänst, undervisning, kroppsövningar etc, torde någon större fara för dessa fångars förvaring under fritiden i cell även under en längre tid knappast i regel föreligga. Detta lärer än mindre bliva fallet, om man dels, på sätt förut föreslagits, minskar den stränga cellstrafftidens längd och alltså låter fången på ett tidigare stadium, än som för närvarande är fallet, överflyttas i den mildare straffform, som arbetsgemensamheten innebär, dels ökar sina bemödanden att få fångarna på lämpligt sätt sysselsatta under sin vistelse i cellen å fritid med — förutom naturligtvis lämplig läsning — exempelvis smärre arbeten, ägnade att minska enslighetens tyngd, dels slutligen går vidare på den redan inslagna vägen att för dessa mellanforms-fångar — särskilt å strafftidens senare stadium — utöka förekomsten av gemensamma bildande och underhållande förströelser av skilda slag, såsom föredrag, sångövningar, musikstunder o. s. v. Särskilt vid anordnandet av dylika förströelser torde utomståendes medverkan kunna i än större utsträckning än för närvarande tagas i anspråk. Det är tydligtvis de med helgemensamheten förknippade uppenbara vådorna, som gjort, att enligt vissa under senare tider framkomna utländska lagförslag i ämnet, såsom i det schweiziska av år 1927 (se ovan sid. 39—40) och i det norska av år 1930 (se ovan sid. 51), ej på något stadium av straffverkställigheten skulle komma till användning en strafform, motsvarande det nuvarande svenska gemensamhetsstraffet med samvaro fångarna emellan även under fritid. Dessa lagförslag hava endast två strafformer: cellstraff i början av strafftiden och sedan arbetsgemensamhet. Att gå så långt som i dessa lagförslag och alltså helt bannlysa helgemensamheten skulle — förefaller det — innebära en allt för stor avvikelse från vår nuvarande rätt för att hava utsikt att vinna gehör och lärer knappast heller vara erforderligt. Det synes vara tillfyllest, att den nuvarande obligatoriska karaktären å helgemensamheten — d. v. s. bestämmelsen om att den skall efter viss tid inträda — upphäves, och att frågan, om en fånge bör överflyttas till helgemensamhet även den — liksom spörsmålet om överflyttande till arbetsgemensamhet — överlämnas till individuell prövning och helgemensamheten principiellt förbehålles allenast de fångar, som under längre tid förhållit sig väl och beträffande vilka det icke kan anses föreligga någon större fara för att de skola under gemensamhetsvistelsen verka ofördelaktigt på sina medfångar, med andra ord inskränkas till allenast en »stjärnklass» bland fångarna. Helgemensamheten skulle alltså icke bibehålla sin nu-

varande egenskap av en huvudstrafform, utan överflyttandet dit skulle utgöra en speciell förmån, avsedd att åtnjutas endast av ett relativt fåtal fångar. Huruvida denna förmån lämpligen bör, såsom många andra förmåner, inordnas som ett led i det vid fångbehandlingen tillämpade progressivsystemet och väl i så fall bilda, näst villkorlig frigivning, den sista etappen i detta system, är ett rent fångvårdsspörsmål, som här läim nas å sido. Men, frågar man sig, hur skall då förfaras med de fångar med långvariga frihetsstraff, på livstid eller i allt fall på flera år, vilka på grund av sitt uppförande eller befarade dåliga inflytande på andra fångar ej anses kunna överflyttas till »stjärnklassen»? Ehuru, såsom redan framhållits, med den »uppmjukning» av mellanformen (arbetsgemensamheten), som i det föregående skisserats, någon större fara knappast torde förefinnas, för att fångarnas förvaring i cell under den tid på dagen, då de äro varken sysselsatta i gemensamhetsarbete eller förda tillsammans vid gudstjänst, undervisning, kroppsövningar eller sådan fostrande förströelse, som ovan nämnts, skall medföra några större olägenheter i fångvårdshänseende, kunna emellertid fall tänkas, då övervägande skäl tala för att även sådana icke-»stjärnklassfångar» överflyttas till helgemensamhet. Dylika fall äro dels sådana, där enligt läkares utsago överflyttning bör ske, för att fången ej skall taga skada till sin andliga eller fysiska hälsa, och dels sådana, då på grund av straffets längd en tids hållande i helgemensamhet före frigivningen anses erforderligt såsom en övergång till friheten. En rätt och lämplig behandling av dessa fångar, vilka ju få förutsättas ej vara av det bästa slaget, får betraktas som ett synnerligen svårlöst problem. Att de ej böra sammanföras med »stjärnklassfångar» är självklart, och att sammanföra dem med varandra är naturligtvis ej heller bra. Det gamla talet om »verkliga högskolor för brott» skulle måhända med skäl få tillämpning på dylika gemensamhetsavdelningar. Vid valet mellan de nu nämnda två utvägarna — någon tredje lärer knappast erbjuda sig — torde emellertid den sist omnämnda vara den enda, som kan komma i fråga. Det gäller då att dels, i den mån så är förenligt med samvarons syfte, begränsa tiden för densamma, dels söka finna tjänliga medel för att i möjligaste mån neutralisera de olämpliga verkningarna av anordningen i fråga. I förra avseendet torde vara tillräckligt, att för denna kategori av fångar samvaron inskränkes till att omfatta endast exempelvis några timmar under sön- och helgdagar samt en eller annan veckodag, i nära anslutning således till vad enligt 1929 års förut omnämnda preussiska förordning fallet är med fångar i där avsedd »mellananstalt» (se ovan sid. 37). För denna kategori fångar skulle alltså ej behöva finnas några särskilda gemensamhetsavdelningar med bostadsceller och gemensamhetsrum inneslutna inom en och samma avdelning, utan vara tillfyllest med särskilda, för sig belägna dagrum, vilka skulle kunna utnyttjas än för den ena och än för den

andra gruppen av nu ifrågavarande slag av fångar, vilkas antal — efter de riktlinjer, som i det följande komma att närmare uppdragas — ej kan beräknas bliva synnerligen stort. De medel åter, som stå till buds för att neutralisera samvarons menliga verkningar, kunna v a r a av skilda slag. Som ett sådant medel torde väl böra räknas, att denna kategori av fångar ej bör lämnas utan noggrann tillsyn under sin samvaro. Ett annat medel ligger i att söka få fångarna lämpligt sysselsatta under sällskapandet med varandra. Därvid synes lämpligt, att man — fortsättande på en väg, på vilken man redan i viss mån slagit in — i viss u t s t r ä c k n i n g söker anlita utomståendes medverkan, främst vid anordnandet av förströende underhållning, men även exempelvis — särskilt under sista tiden av fångens fängelsevistelse — genom sammanförande av denne med personer, som k u n n a antagas v a r a skickade för och intresserade av a t t bispringa honom med arbetsanskaffning samt att i övrigt v a r a honom till stöd och hjälp efter frigivningen. FörutsättDå jag därefter övergår till a t t närmare utveckla det under p u n k t 3) dearslild[ör omnämnda förslaget — gående ut på att avgörandet beträffande den instrafformer- dividuella fångbehandlingen och då främst prövningen av frågan om en nas tillämp- f å n g e s överflyttning från en straffverkställighetsform till en annan skulle ordningen för i något större utsträckning än för närvarande överlåtas på vederbörande häfutinnal fängelseförvaltning — så torde vara lämpligt att i samband härmed även redogöra för de närmare villkor, vilka, enligt vad förut framhållits eller ock eljest, lämpligen böra uppställas för a t t i de särskilda fallen en dylik »uppflyttning» av fånge skall få äga rum. Därvid kommer att vid de särskilda punkterna hänvisning ske till det utkast till ny lydelse av vissa paragrafer i nu gällande verkställighetslag, som nedan intages å sid. 85 —87.1 Den nu stadgade möjligheten (i 5 § andra stycket) att i vissa fall modifiera det stränga cellstraffet — genom cellens öppenhållande under arbetstid och fångens uträttande av ärenden inom anstalten — synes böra bibehållas (jfr ovan sid. 62). Avgörandet härutinnan bör såsom för närvarande ligga hos fängelsets styresman. Endast beträffande den minimitid, efter vilken förmån av nu nämnt slag skall kunna beviljas, bör jämkning ske i överensstämmelse med den förut föreslagna tiden för överflyttande till arbetsgemensamhet (jfr ovan sid. 74) samt nu ifrågavarande minimitid sålunda sättas till — allt efter fångens ålder vid straffets början — två, fyra eller sex månader (utkastets 7 § andra stycket). Vad därefter angår överflyttningen till den nuvarande s. k. mellanformen (arbetsgemensamhet), för vilken, enligt vad nyss påpekades, mi-

mn

1 Vid begagnandet av dylik hänvisning torde uppmärksammas, att — av skäl som närmare utvecklas längre fram — utkastets »straff i geniensamhet» betecknar den nuvarande mellanformen d. v. s. arbetsgemensamhet.

79 nimitiden föreslagits till respektive två, fyra och sex månader, synes beslutanderätten även härutinnan böra, i n ä r a anslutning till vad för närv a r a n d e är fallet men dock inom vissa gränser, överlåtas åt vederbörande styresman. Med hänsyn till den huvudsakliga grund, som i det föregående v a r i t bestämmande för förslaget om denna minimitids längd — faran för fångens fysiska och psykiska hälsa av alltför långt cellstraff — samt i viss mån även till de i utbildningsavseende beaktansvärda fördelar, som ä r o förenade med arbetsgemensamheten, synes hithörande bestämmelse böra formuleras så, att därigenom på behörigt sätt framhålles, ätten överflyttning bör ske redan vid minimitidens utgång, där ej särskilda skäl tala däremot. I utkastet har detta kommit till uttryck på det sätt, att det (i 6 § andra stycket) stadgas, att en dylik överflyttning skall efter minimitidens utgång äga rum, där ej anstaltens styresman finner fångens hållande till straff i arbetsgemensamhet »förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten eller ock eljest, med hänsyn till återstående strafftids korthet, fångens uppförande eller av annan anledning, uppenbarligen olämpligt». Emellertid bör, på sätt redan förut antytts, en viss gräns sättas för styresmannens bestämmanderätt härutinnan. Denna gräns torde lämpligen kunna dragas så, att, om dubbla minimitiden gått till ända utan att fången blivit överflyttad till arbetsgemensamhet, det skall åligga styresmannen att underställa frågan fångvårdsstyrelsens prövning (utkastets 6 § tredje och sista styckena). Styresmannen skulle alltså, allt efter fångens ålder, få respektive två, fyra och sex månader på sig för att med hänsyn till fångens uppförande o. s. v. avväga den lämpliga tidpunkten lör fångens överflyttande i arbetsgemensamhet. Beträffande bestämmelserna i övrigt i nu ifrågavarande avseende — bland annat såvitt angår den möjlighet till fånges återflyttande i vissa fall från arbetsgemensamhet till straff i enrum, som skulle förefinnas — hänvisas till utkastet (6 §). Vidkommande åter de närmare villkoren för och bestämmanderätten vid tillerkännandet åt en fånge av den särskilda förmån, som skulle bestå i hans sammanförande med andra fångar även under fritid, alltså i en gemensamhetssamvaro närmast motsvarande den nuvarande s. k. helgemensamheten, torde på grund av de allmänna riktlinjer, som i det föregående i denna del utstakats, ligga i sakens natur, att förhållandena böra ställa sig väsentligt olika, allt efter som det är fråga om sådana fångar, som i det föregående betecknats som »stjärnklassfångar», eller om fångar, vilka ej äro att hänföra till denna kategori. Som »stjärnklassfånge» skall enligt utkastet (7 § fjärde stycket) en fånge kunna räknas allenast, »därest med hänsyn till fångens sinnesart och förhållande under strafftiden så ock eljest kan antagas, att åen medgivna förmånen ( = fångens förande tillsammans med andra fångar under fritid) icke är vare sig förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar eller ägnat a t t medföra annan väsentlig olägenhet». Att märka är den avsevärda skärp-

80 ning i förhållande till nu gällande rätt, som denna formulering innebär. Enligt nuvarande bestämmelser skall ju, där fråga är om överförande till straff i helgemensamhet, i fråga om äldre fånge ej alls tagas hänsyn till eventuellt föreliggande fara för skadlig inverkan på andra fångar, utan endast till frågan, om fångens hållande i helgemensamhet är »förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten». Vad därefter angår den minimitid, efter vilken en överflyttning till helgemensamhet skulle kunna ske, då fråga är om sådan »stjärnklassfånge» som nu nämnts, så föreslås denna minimitid satt till, allt efter fångens ålder, respektive sex månader, ett år och tre år (7 § fjärde stycket i utkastet). Visserligen skulle det kunna starkt ifrågasättas att dessutom sätta minimitiden för överflyttandet i visst förhållande till strafftidens längd genom att stadga, att fången därjämte skall hava avtjänat viss kvotdel av strafftiden, exempelvis halva strafftiden, dock högst fem år. Då emellertid vid de överläggningar jag i denna punkt haft med fångvårdsmän ett förslag härutinnan hos dem mött betänkligheter så till vida, att de hållit före, att, då här är fråga om en förmån, som fångarna skulle kunna genom sitt välförhållande förvärva sig, denna förmån bör — under i övrigt, frånsett således strafftidens längd, likartade förhållanden — komma varje fånge till del efter samma tids tilländagång, har jag stannat vid att här, därdet gäller »stjärnklassfångar», föreslå endast förutnämnda, absolut bestämda gräns. Emellertid skulle ju, enligt vad förut nämnts, en viss möjlighet givas för tillerkännande åt även andra fångar än »stjärnklassfångar» av förmånen att vara tillsammans med varandra under fritid (se ovan sid. 77). Att, när det gäller dylika icke-»stjärnklassfångar», villkoren böra stadgas avsevärt strängare än för »stjärnklassfångar», ligger i sakens natur. I sådant avseende har i utkastet (7 § femte stycket) föreslagits, att minimitiden skulle för fånge med tidsbestämd strafftid sättas till två tredjedelar av strafftiden, dock, när fråga är om fånge, som vid straffets början ej fyllt 21 år, minst två år och eljest minst fyra år. För livstidsfånge har motsvarande tid föreslagits till åtta år. Här föreslås alltså för fånge med tidsbestämt straff en såväl relativt som absolut bestämd minimitid. När fråga är om fångar av nu förevarande art, vilka ju förutsättas icke egentligen hava gjort sig förtjänta av förmånen i fråga, menat vilka denna dock anses böra i viss utsträckning beredas på grund av strafftidens längd såsom en lämplig övergång till friheten, torde nämligen icke — såsom beträffande »stjärnklassfångar» — några vägande skäl kunna anses föreligga mot, utan tvärt om få betraktas som lämpligt, att sätta minimitiden även på visst sätt i relation till den sammanlagda strafftiden. Övriga förutsättningar — alltså utöver att en viss minimitid gått till ända — för tillerkännande åt fånge av nu nämnt slag av helgemensamhetens förmån hava i utkastet formulerats så, att förmånens åtnjutande från fångens sida gjorts beroende av att detta »prövas, såsom övergång till friheten eller ock eljest,

81 för honom lämpligt samt icke förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten» (utkastets 7 § femte stycket). Som en parallell till den förut (på sid. 63—66) lämnade redogörelsen, hur nu gällande verkställighetsregler taga sig ut i praktiken, torde icke vara ur vägen att här i korthet skissera upp, huru enligt de förändrade regler, som nu föreslagits, verkställigheten skulle komma att ske i det ovan (sid. 63) antagna exemplet att en fånge skall undergå straffarbete i fem år. Verkställigheten kommer då att ställa sig olika allt efter fångens ålder: a) H a r fången vid straffets början fyllt 21 år, blir strafformen under de första sex månaderna omodifierat cellstraff. Efter dessa sex månaders tilländagång kan fången antingen överflyttas till arbetsgemensamhet eller komma i åtnjutande av modifierat cellstraff (se ovan sid. 78). Beträffande överflyttning till arbetsgemensamhet stadgas, att sådan skall efter nämnda minimitids utgång äga rum, därest ej anstaltens styresman finner fångens hållande till straff i sådan gemensamhet »förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten eller ock eljest, med hänsyn till återstående strafftids korthet eller fångens uppförande eller av annan anledning, uppenbarligen olämpligt». Som förutsättning för att fången skall kunna komma i åtnjutande av modifierat cellstraff stadgas åter såsom för närvarande allenast, att »med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt». Sedan fången avtjänat tre år av strafftiden kan han, om han, enligt vad ovan nämnts, är att betrakta som »stjärnklassfånge», komma i åtnjutande av förmånen att även under måltider och fritid vara tillsammans med andra »stjärnklassfångar». Har fånge icke, sedan ytterligare ett år gått till ända, d. v. s. sedan fyra år förflutit från straffets början, fått sig tillerkänd denna förmån, kan fången, ehuru han ej är att betrakta som »stjärnklassfånge» och alltså egentligen ej gjort sig därav förtjänt, få tillåtelse att under fritid vara tillsammans med andra fångar. Det förutsattes dock, att dylik tillåtelse ej medgives i samma utsträckning beträffande sådan icke»stjärnklassfånge», som när fråga är om »stjärnklassfånge». Villkoret för överflyttning har nämligen formulerats så, att »förmånens åtnjutande prövas, såsom en övergång till friheten eller ock eljest, för fången lämpligt samt icke förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten». Under förutsättning att sådana förhållanden föreligga, att fången blir överflyttad till de »högre» verkställighetsstadierna redan omedelbart efter de olika minimitidernas utgång, skulle alltså i det antagna exemplet med en strafftid på fem år en »stjärnklassfånge» komma att avtjäna sitt straff i cell under de första sex månaderna, i arbetsgemensamhet under den därpå följande tiden av två och ett halvt år samt i helgemensamhet under de två sista åren (förutsatt att ej villkorlig frigivning kommit emellan). Är åter fången icke att betrakta som »stjärnklassfånge», kan 6 — 311783

82 han först under strafftidens sista år komma i åtnjutande av förmånen att — åtminstone i viss utsträckning — vara tillsammans med andra fångar. b) Har fången vid straffets början fyllt 18 men icke 21 år, bliva ovannämnda absolut bestämda minimitider för uppflyttningen i de olika verkställighetsstadierna respektive fyra månader, ett år och två år (i stället för respektive sex månader, tre år och fyra år). För tillerkännande åt icke-»stjärnklassfånge» av helgemensamhetens förmån gäller även beträffande fånge i nu ifrågavarande ålder den relativt bestämda minimitiden av två tredjedelar av strafftiden. En sådan ung fånge, varom nu är fråga och som är att betrakta som »stjärnklassfånge», skulle alltså i det antagna exemplet med en sammanlagd strafftid av fem år komma att, i fall överflyttning sker omedelbart efter den för varje fall särskilt stadgade minimitidens utgång — i full överensstämmelse med vad för närvarande är fallet med fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år — avtjäna sitt straff i cell under de fyra första månaderna, i arbetsgemensamhet under de närmast därpå följande åtta månaderna och i helgemensamhet under de återstående fyra åren (fortfarande förutsatt att villkorlig frigivning ej kommit emellan). Är åter fången icke att betrakta som »stjärnklassfånge», kan han komma i åtnjutande av förmånen att få vara tillsammans med andra fångar under fritid, först sedan två tredjedelar av strafftiden eller sålunda tre år och fyra månader gått till ända, d. v. s. under de sista tjugu månaderna av strafftiden. c) För de allra yngsta fångarna, d. v. s. för dem, som vid straffets början ännu ej fyllt 18 år, skulle gälla samma regler som för närmast föregående grupp, med de ändringar endast att de absolut bestämda minimitiderna här äro respektive två månader, sex månader och två år. En fånge, tillhörande denna yngsta kategori, skulle alltså i det antagna exemplet med en sammanlagd strafftid av fem år komma att, i fall han är att räkna som »stjärnklassfånge» och överflyttningen sker omedelbart efter den för varje fall särskilt stadgade minimitidens utgång, avtjäna sitt straff i cell under de två första månaderna, i arbetsgemensamhet under de närmast därpå följande fyra månaderna och i helgemensamhet under den återstående tiden av fyra och ett halvt år. Är fången åter icke att betrakta som »stjärnklassfånge», kan han komma i åtnjutande av förmånen att vara tillsammans med andra fångar även under fritid — liksom då fråga är om närmast föregående åldersgrupp — endast under strafftidens sista tjugu månader. Att uppmärksamma är, att — på sätt närmare framgår av utkastet till lagtext (8 §) — möjlighet till avvikelse från de sålunda fastställda reglerna skulle förefinnas, och det t. o. m. i vidsträcktare utsträckning, än för närvarande är fallet. Ej minst när fråga är om de unga förbrytarna, torde man kunna utgå ifrån, att vederbörande myndighet skall låta sig angeläget vara att, då så kan anses påkallat, begagna sig av denna möj-

83 lighett för åstadkommande av den för dessa ungdomar i varje fall mest passande straffverkställigheten. Vad slutligen angår det ovan under punkt 4) framförda önskemålet att verkställighetslagens hithörande stadganden måtte erhålla en förändrad .

uppställning samt därvid åt den nuvarande s. k. mellanformen (arbetsgemensamheten) — även lagtekniskt sett — givas den plats, som bör tillkomma den på grund av dess betydelse, så torde vara lämpligt att till en början påminna om vad redan förut (sid. 25) framhållits, nämligen att denna numera — vad de långa frihetsstraffen angår — huvudsakliga strafform för närvarande är i vår lag angiven endast som en modifikation i enrumsstraffet. Arbetsgemensamheten är alltså enligt vår nu gällande rätt, lagtekniskt sett, att betrakta endast som ett visst slag av »straff i enrum». En följd därav, att arbetsgemensamheten blivit införlivad i vår rätt allenast som en dylik modifikation i enrumsstraffet, har blivit den, att de bestämmelser i verkställighetslagen, vilka där införts med tanke på det ursprungliga strängare begreppet »straff i enrum», d. v. s. ett verkligt cellstraff, ej alla väl passa, sedan detta begrepp kommit att omfatta även en från det stränga cellstraffet så skiljaktig strafform som arbetsgemensamheten. Vid den formella omarbetning, som hithörande stadganden böra underkastas, synes alltså en sträng åtskillnad böra göras mellan det egentliga cellstraffet och de stadganden, som hava avseende å detta, å ena, samt arbetsgemensamheten och de föreskrifter, som gälla denna, å andra sidan. Till de nuvarande huvudstrafformerna är emellertid att hänföra även den s. k. helgemensamheten, vilken strafform i verkställighetslagen benämnes »straff i gemensamhet». Våra nuvarande huvudstrafformer kunna alltså, på sätt förut framhållits (se ovan sid. 62—63), anses vara tre: cellstraff i inskränkt mening, arbetsgemensamhet och helgemensamhet. Med det avsevärda inskränkta utrymme, som enligt det i det föregående framlagda förslaget skulle tillkomma helgemensamheten — denna skulle ju förlora sin egenskap av obligatorisk straff orm och endast bli en förmån, som i princip skulle förbehållas allenast sådana fångar, som därav gjort sig förtjänta — torde tillräckliga skäl ej föreligga för att låta denna helgemensamhet bibehålla den ställning såsom en av huvudstrafformerna, som den för närvarande har, utan fastmera mycket tala för, att helgemensamheten — vilken ju enligt det föregående skulle komma att innebära förmånen att under viss fritid vara tillsammans med andra fångar — lagtekniskt sett likställes med andra förmåner, som kunna, allt efter fångens välförhållande eller eljest, tillerkännas denne. Huvudstrafformerna skulle på detta sätt bli endast två: straff i enrum och arbetsgemensamhet. Vid nu nämnda förhållande synes föreligga grundad anledning, att vi här i Sverige frånträda den särställning, som vi för närvarande intaga i förhållande till utlandet med avseende å innebörden av de båda be-

utkast till }a9

ändrade

bestämmelser

greppen »straff i enrum» och »straff i gemensamhet» (se ovan sid. 25). Den förstnämnda benämningen bör i överensstämmelse härmed förbehållas det egentliga cellstraffet, den sistnämnda förlänas åt den strafform, som i det föregående betecknats som »arbetsgemensamhet». Den förändring i verkställigheten, som består däri, att fången får lämna den stränga ensamheten i sin cell och — låt vara huvudsakligen endast under arbete — träda i förbindelse med andra, är ett från skilda synpunkter långt betydelsefullare steg än den förändring, genom vilken denna gemensamhet för honom utsträckes till att omfatta även fritid. Det är här vid utträdandet i gemensamt arbete i ofta stora verkstadslokaler med dess rörliga liv, som den verkliga gränslinjen går mellan »enrum» och »gemensamhet». I det utkast, som i det följande framlägges i syfte att åskådliggöra, huru framförda ändringsförslag skulle kunna ikläda sig lagform, har därför begreppet »straff i enrum» förbehållits cellstraffet i egentlig bemärkelse samt den s. k. arbetsgemensamheten benämnts »straff i gemensamhet». Den nuvarande s. k. helgemensamheten har däremot upptagits bland andra förmåner, som skulle kunna under straffverkställigheten successivt tillerkännas fånge. Det framlagda utkastet inskränker sig i huvudsak till förslag till ny lydelse av 4—8 §§ i verkställighetslagen, vilka paragrafer skulle komma att ersätta dels de nuvarande paragraferna med samma nummer dels 12 §. På någon prövning av frågan, huruvida även övriga delar av verkställighetslagen möjligen äro i behov av en överarbetning, har jag ej ansett mig böra ingå. Anmärkas må dock, att som en följd av den föreslagna nya lydelsen på 4—8 §§ vissa smärre ändringar böra vidtagas även i 1 och 2'§§ (se utkastet). Vad utkastet i övrigt angår, hava bestämmelserna i de nya paragraferna ordnats på följande sätt. I 4 §:s tre moment omnämnas och beskrivas de båda huvudstrafformerna »straff i enrum» och »straff i gemensamhet» med dessa begrepps nya innebörd. I 5 § stadgas cellstraffets minimitider. I 6 § givas utförliga föreskrifter om förutsättningarna för en fånges överflyttande till straff i gemensamhet, d. v. s. arbetsgemensamhet, samt om åtskilligt, som därmed äger samband. I 7 § har dels inledningsvis införts ett stadgande, genom vars allmänt hållna formulering det vid straffverkställigheten sedan ett par årtionden tilllämpade progressivsystemet kommit till tydligare uttryck än för närvarande, dels införts 'bestämmelse om de modifikationer i form av särskilda förmåner åt fångar, för vilka å ena sidan det stränga cellstraffet och å andra sidan det nya gemensamhetsstraffet skulle kunna bliva föremål. Det är i denna paragraf, som bestämmelserna om under vilka förutsättningar en fånge skall kunna komma i åtnjutande av förmånen att vara tillsammans med andra fångar även under fritid ansetts lämpligen böra få sin plats. Slutligen hava i 8 § sammanförts alla stadganden, som gå ut på att skapa möjlighet till att — på grund av särskilda förhållanden

85 — avvika från de förut givna reglerna, alltså bestämmelser motsvarande nuvarande 6 § första stycket (slutet), 8 § första stycket och 12 §. I enlighet med vad nu nämnts har uppgjorts följande »Utkast1 till ä n d r i n g a r i nu gällande lag angående verkställighet av och fängelsestraff. a) b) c) d)

straffarbete

I 1 § utbytes åldersgränsen »tjugu år» mot »tjuguett år». I 2 § uteslutes sista stycket (jfr 7 § första stycket i utkastet). 12 § utgår. 4—8 §§ erhålla följande ändrade lydelser:

4 §• Mom. 1. Den, som undergår straffarbete eller sådant fängelse, varom förmäles i 3 §, skall, i enlighet med vad nedan närmare stadgas, hållas till straff i enrum eller till straff i gemensamhet. Mom. 2. Fånge, som undergår straff i enrum, skall hållas innesluten i cell, där ej hans vistelse utom densamma betingas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller av åhörande av föredrag eller övervarande av annan fostrande underhållning eller ock eljest av omständigheterna tillfälligtvis påkallas. I den omfattning, i varje särskilt fall prövas lämpligt, skola vidtagas anordningar, som förhindra fången jämväl utom cellen att se andra fångar. Mom. 3. Fånge, som undergår straff i gemensamhet, skall i regel hållas till arbete gemensamt med andra fångar. Han må föras tillsammans med andra fångar jämväl av anledning, som i mom. 2 första stycket omförmäles. Under sovtid, så ock under måltider och fritid, skall fången, där annat ej följer av vad i 7 § tredje stycket eller 8 § andra och tredje styckena sägs, hållas avstängd från andra fångar. Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att fånge, vilken på grund av sitt arbete eller av anledning, som i första stycket av mom. 2 omförmäles, föres tillsammans med andra fångar, med dem träder i förbindelse i vidare mån, än som påkallas av arbetet eller eljest kan anses förenligt med god fängelseordning. Har fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, bör han i lämplig utsträckning hållas till arbete utomhus. Fånge, som undergår straff i gemensamhet, må kunna sysselsättas med arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan fången och obehöriga därvid förhindras. 5§. Fånge, som i 4 § mom. 1 omförmäles, skall, där ej vad i 8 § första stycket stadgas annat föranleder, hållas till straff i enrum, 1 Vid detta utkasts uppgörande har jag utgått ifrån, att samtliga nu ifrågavarande bestämmelser skola inflyta i själva lagen. Emellertid kan, på sätt förut (sid. 69) framhållits, starkt ifrågasattas, huruvida ej vissa föreskrifter lämpligen böra överlämnas att bestämmas i administrativ ordning. Särskilt synas goda skäl tala för att detta sker med avseende å de i fjärde och femte styckena av 7 § i utkastet influtna bestämmelserna om förutsättningarna för att ;n länge skall kunna komma I åtnjutande av förmånen att även under fritid vara tillsammans med andra fångar.

86 om fången vid straffets början ej fyllt aderton år: hela strafftiden, dar denna icke överstiger två månader, eljest de två första månaderna; om fången vid straffets början fyllt aderton men ej tjuguett ar: hela strafftiden, där denna icke överstiger fyra månader, eljest de fyra första månaderna; samt om fången vid straffets början fyllt tjuguett år: hela strafftiden, där denna icke överstiger sex månader,-eljest de sex första månaderna. 6§Sedan fånge, som i 4 § mom. 1 omförmäles, hållits till straff i enrum i enlighet med vad i 5 § föreskrives, må han överflyttas till straff i gemensamhet. Sådant överflyttande skall äga rum, där ej anstaltens styresman finner fångens hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten eller ock eljest, med hänsyn till återstående strafftids korthet eller fångens uppförande eller av annan anledning, uppenbarligen olämpligt. Överflyttande må icke ske i strid mot fångens egen uttalade önskan, så framt ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Har fånge, som vid straffets början ej fyllt aderton år, icke inom fyra månader, eller fånge, som vid straffets början fyllt aderton men ej tjuguett år, icke inom åtta månader, eller annan fånge icke inom ett år överflyttats till straff i gemensamhet, skall anstaltens styresman, med angivande av skälet därtill, om förhallandet göra anmälan till fångvårdsstyrelsen. Där så prövas erforderligt för upprätthållande av ordningen eller säkerheten inom anstalten eller ock fånges uppförande eller annan omständighet eljest därtill giver anledning, äger styresmannen förordna om fångens återflyttande till straff i enrum. Hålles fånge på grund av sådant förordnande till straff i enrum även efter det den i närmast föregående stycke avsedda tid gått till ända, och bliver fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, icke inom tre månader samt annan fånge icke inom sex månader efter förordnandets meddelande åter flyttad över till straff i gemensamhet, skall styresmannen därom hos fångvårdsstyrelsen göra anmälan, som i närmast föregående stycke sägs. Det åligger fångvårdsstyrelsen att efter anmälan, som i tredje och fjärde styckena sägs, pröva frågan om fångens fortsatta hållande till straff i enrum. Dylik omprövning skall därefter, i fall fången fortfarande undergår straff i enrum, äga rum beträffande fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, minst en gång var tredje månad samt beträffande annan fånge minst en gång var sjätte månad. 7 §• Vid tillerkännandet åt fånge, som undergår straffarbete, av förmåner, som i 2 § omförmälas eller eljest prövas böra honom tillkomma, skall iakttagas, att förmånerna beredas fången gradvis i mån av gott uppförande och avtjänad strafftid. För sådant ändamål skola fångarna efter de närmare grunder, som fångvårdsstyrelsen bestämmer, hänföras till skilda klasser. Har fånge hållits till straff i enrum i enlighet med vad i 5 § föreskrives, ma, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom, ehuru sådan fånge ej överflyttats till straff i gemensamhet, åt honom anförtros att inom anstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete. Fångar, som hållas till straff i gemensamhet, må, under här nedan angivna förutsättningar, medgivas att tillsammans intaga sina måltider samt att tillbringa fritid i varandras sällskap. Förmån, som i tredje stycket sägs, må beredas fånge, som vid straffets början ej fyllt aderton år, först sedan han avtjänat sex månader av strafftiden, fånge, som

87 vid strafffets början fyllt aderton men ej tjuguett år, först sedan han avtjänat ett år, samt annan fånge, först sedan han avtjänat tre år av strafftiden. Förmånen må tillerkännas fången allenast, därest med hänsyn till fångens sinnesart och förhållainde under strafftiden så ock eljest kan antagas, att förmånens åtnjutande icke är vare sig förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar eller ägn;at att medföra annan väsentlig olägenhet. Har fånge, som undergår livstids straffarbete avtjänat åtta år av strafftiden, eller har annan fånge avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock, när fråga är om fånge, so>m vid straffets början ej fyllt tjuguett år, minst två år och eljest minst fyra år, inå, ehuru de i sista punkten av närmast föregående stycke stadgade förutsättningarna icke äro uppfyllda, förmån av nu nämnd art, i den utsträckning så finnes ändamålsenligt, beredas fången, därest förmånens åtnjutande prövas, såsom en övergång till friheten eller ock eljest, för honom lämpligt samt icke förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten. Genom fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt skall så anordnas, att fara för skadlig inverkan fångar emellan såvitt möjligt förebygges; och må, med tillämpning härav, fångar, som i närmast föregående stycke avses, icke, där ej så av förhållandena nödvändigtvis påkallas, under måltider eller fritid hållas tillsammans med fångar, som i fjärde stycket omförmälas. 8§Fånge må icke hållas till straff i enrum, om, enligt fångvårdsstyrelsens beprövande, men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller kan befaras. Undantag från bestämmelsen i 4 § mom. 3 därom, att fånge skall under sovtid så ock under måltider och fritid hållas avstängd från andra fångar, må äga rum vid sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är anordnad för särskilt pålitliga fångar. Avvikelse från de i 4—7 §§ givna bestämmelserna må även i andra fall, än nu sagts, av fångvårdsstyrelsen eller, i enlighet med styrelsens närmare föreskrifter, av anstaltens styresman medgivas, om synnerliga skäl därtill föreligga.»

Att uppmärksamma är den allmänt hållna formulering, som givits åt sista stycket av 8 §. Härigenom har i ännu större utsträckning än enligt nu gällande rätt (12 §) möjlighet skapats att jämka straffverkställigheten efter vad i varje särskilt fall kan anses lämpligt. Av utkastets detaljbestämmelser må i övrigt endast framhållas de »uppmjukningar», som skett med avseende å stadgandena i andra stycket i moment 2 samt andra och tredje styckena i moment 3 av 4 §, motsvarande slutet respektive början av tredje stycket av 5 § samt andra stycket av 6 § i nu gällande verkställighetslag.

88 Förslag till anstaltsväsendets koncentration. Fångantalet.

Antalet i statens fångvårdsanstalter förvarade personer företer en s t a r k växling dels från år till år och dels vid skilda tidpunkter under samma år. Med avseende å denna växling hänvisas till bilagorna 1 och 2, utvisande den ena högsta och lägsta beläggningen samt medelbeläggningen — u t r ä k n a d e på sätt å tabellerna anmärkts — under ett v a r t av å r e n 1890—1929 (delvis även 1930) samt den a n d r a fångantalet vid varje månadsskifte under tioårsperioden 1921—1930. Av bilaga 1 framgår, att fångantalet, som under åren närmast före kristiden i allmänhet haft a t t uppvisa ett medeltal, som hållit sig mellan 2100 och 2 200, sedermera under kristiden stegrades högst avsevärt samt nådde sin höjdpunkt år 1918 med ett medeltal det året av över 3 500 och en högsta beläggning av 4 400. Vid den egentliga kristidens slut sjönk antalet åter hastigt, så att under år 1924 medeltalet och högsta beläggningen voro respektive omkring 1 660 och 1720, för att sedan åter förete en oavbruten stegring. Under åren 1928 och 1929 — de sista år, för vilka finnes fullständigt bearbetad statistik — hava motsvarande siffror varit, under å r 1928 omkring 2 000 respektive 2 130 och under år 1929 omkring 2 100 respektive 2 310. År 1930 har — e h u r u som sagt någon fullständigt bearbetad statistik från det året ännu ej föreligger — visat en stigande tendens med en minsta beläggning av något över 2 100 och en högsta beläggning av omkring 2 400. Under den hittills gångna delen av å r 1931 har, enligt inhämtade upplysningar, fångantalet åter minskats, ehuru endast helt obetydligt. Granskar man nu ifrågavarande tabell i dess helhet, med bortseende dock från den abnorma egentliga kristidsperioden, torde man — med hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter, såsom folkmängdens ökning m. m. — kunna utgå från år 1929 såsom utgörande, i förhållande till hela den period tabellen omfattar, ett normalt år, med en fångbeläggning dock något i »överkant». Bilaga 2 ger belägg på det k ä n d a förhållandet, a t t de egentliga vintermånaderna, frånsett dock tiden n ä r m a s t kring jul och nyår, i regel hava att uppvisa de högsta fångantalen. Detta har till mycket stor del — ehuru ej uteslutande — sin g r u n d däri, a t t de s. k. bötesfångarna regelmässigt förete stegrade siffror under dessa vintermånader. Tabellen visar vidare, att beläggningssiffran vid årsskiftet i allmänhet kan betraktas som en ungefärlig medelsiffra för hela året.

Nuvarande Bilaga 16 utvisar, att sammanlagda antalet celler och andra utrymplatsutuppgår till 2 310 dagceller, 204 nattceller, 38 platm e n f ö r fångförvar ser vid jordbrukskolonier samt 94 platser i gemensamhetsrum, avsedda

89 för sinnessjuka och å vårdanstalt intagna förminskat tillräkneliga. Härav framgår, att det nuvarande platsutrymme å rikets samtliga statliga fångvårdsanstalter, som är disponibelt för fångförvar, till sista plats utnyttjat räcker till en beläggning med 2 646 fångar. Vid ett flyktigt betraktande skulle det kunna synas, som om detta utrymme skulle med utgångspunkt från 1929 års siffror — medelbeläggning omkring 2 100 och högsta beläggning omkring 2 310 — nöjaktigt förslå. Vid närmare eftertanke torde dock framstå som uppenbart, att detta ej är fallet. En jämförelse mellan det sammanlagda fångantalet, å ena, och cellutrymmet i dess hela omfattning, å andra sidan, ger nämligen ej en rätt bild av läget. Man måste betänka, att fångantalet med därav följande utrymmesbehov företer en hög grad av växling även så till vida, att detta vid skilda tidpunkter — beroende på tillfälliga omständigheter — är högst olika i skilda delar av landet, i det att fångantalet vid ett tillfälle kan vara särskilt högt i en del och onormalt lågt i en annan del samt förhållandet vid ett annat tillfälle kan vara det motsatta. Det är emellertid tydligt, att ett eventuellt förefintligt överskott på utrymme å ett visst fängelse i allmänhet ej kan utnyttjas för att täcka ett i en annan, långt avlägsen del av landet uppkommet platsbehov. Växlingarna hava främst sin grund i den ojämna förekomsten av de talrika kortvariga frihetsstraffen, vid vilka behörig hänsyn såväl till vederbörande fångar som till kostnaden förbjuder fångarnas transport några längre sträckor. På denna grund kunna förefintliga reservutrymmen på de många runt landet spridda mindre fängelserna nästan helt lämnas ur räkningen i detta sammanhang. Även fångvårdsanstalternas specialisering lägger ofta hinder i vägen för utnyttjande av ett — om landet ses som en helhet — förefintligt utrymmesöverskott. En tillfällig tillgång på lediga platser i exempelvis ett ungdomsfängelse, en vårdanstalt för förminskat tillräkneliga eller en interreringsanstalt för vissa återfallsförbrytare är givetvis ej i minsta mån Ignad att avhjälpa bristen på utrymme för förvaring av andra fångar än de, för vilka dessa specialanstalter äro avsedda. Detsamma gäller i viss mån även beträffande fängelser, vilka företrädesvis äro avsedda för fångar, som skola vara sysselsatta i visst yrke (jordbruksfängelse och andra s. k. yrkesfängelser). För övrigt — och detta kan ej nog starkt betonas — måste man vid bedömandet av platsbehovet låta högsta beläggningen och ej mecteZbeläggningen bli bestämmande — visserligen ej sådan exceptionellt hög maximibeläggning som under de egentliga krisåren, men väl en mera normal högsta beläggning som den, vilken, enligt vad förut nämnts, år 1929 får anses hava företett. Mec hänsyn till vad nu anförts kan fastslås, att det nuvarande platsutrymmet — alldeles frånsett de föreliggande koncentrationsplanerna — icke är tillräckligt för att möta ett normalt behov av fångförvar, såsom detta normala behov blivit fattat i det föregående. Känt är också, att

denna platsbrist även under normala år i stor utsträckning tvingat vederbörande fängelseförvaltning till ett sammanförande av fångar i samma celler i långt större utsträckning än detta varit påkallat av hänsyn till själva fångbehandlingen. Kolumn 10 å bilaga 16 talar härutinnan sitt j tydliga språk. Att uppmärksamma är visserligen, att det torde kunna förväntas att, alldeles oberoende av de förevarande koncentrationsplanerna, inom den närmaste framtiden komma att vidtagas vissa åtgärder, som äro ägnade att i någon mån rubba den nu gjorda beräkningen. Av dessa åtgärder torde vara tillräckligt att här beröra endast tvenne. Den ena av dem har avseende å den utsträckning, i vilken fångvården sedan åratal tillbaka varit och fortfarande är nödsakad att taga hand om sådana personer, vilka av domstol förklarats på grund av sinnessjukdom straffria men dock skola omhändertagas såsom vådliga för den allmänna säkerheten (vid 1929 års slut 142 och för närvarande — den 1 juli 1931 — 82 personer). Det måste betraktas såsom principiellt oriktigt och med hänsyn ej endast till vederbörande personer själva utan även till deras nära anhöriga rent av upprörande, att dessa individer, vilka dock av sakkunskapen förklarats sinnessjuka och därför oansvariga för sina gärningar, skola, såsom nu är fallet, kunna i åratal bliva förvarade i straffanstalter. Deras rätta plats är givetvis hospitalet. I nu påtalade beklagliga förhållanden har på senaste tiden inträtt en avsevärd förbättring, i det att en del personer, tillhörande nu ifrågavarande kategori, överflyttats från fängelserna till sinnessjukhusen. Man torde också kunna efter de uttalanden, som finnas intagna i 1931 års statsverksproposition (andra huvudtiteln sid. 47) kunna hysa den förhoppningen, att fångvården skall så småningom bliva helt befriad från att — annat än tillfälligtvis — taga hand om dessa s. k. straffriförklarade. Här föreligger alltså en väntad förändring, som är ägnad att något lätta på fångvårdens behov av platsutrymme. Denna lättnad uppväges dock till en del av en annan förändring, vars genomförande tvingar sig fram med allt större styrka. Det gäller här en annan ganska »ful fläck» på det svenska fångvårdsväsendets område, vars utplånande länge stått som ett önskemål på ledande fångvårdshåll. Vad jag syftar på är de nuvarande s. k. nattcellsavdelningarna med deras »bås» med allenast sekundär dager. Att dylika nattcellsavdelningar måste ur fångvårdssynpunkt betraktas som synnerligen oändamålsenliga, torde utan vidare vara uppenbart. En strävan att få liknande avdelningar utdömda har ju också gjort sig gällande på ett flertal håll i utlandet (se bland annat beträffande Tyskland ovan sid. 35 och i fråga om Norge sid. 49 och 52). En reform i nu nämnd riktning skulle ju, även om nattcellsavdelningarna omändrades till dagcellsavdelningar, i sin tur vara ägnad att minska platsutrymmet, då genom en dylik ändring erhålles ett, i förhållande till nattcellerna, mindre antal dagceller (se nedan sid. 119).

91 O v a n h a r n ä r m a r e utvecklats, huru den ä l d r e skolan inom fångvården Den modern främst lade vikten vid att hos fången söka åstadkomma en inre sinnes- arbetsdr%ftem °

ä n d r i n g . Den koncentrerade sig därför på a t t genom religiös och moralisk p å v e r k a n söka omdana brottslingens k a r a k t ä r . För detta omdaningsarbete ansågs cellen bäst lämpa sig. Denna ä l d r e skola underlät emellertid a t t på ett ändamålsenligt och praktiskt s ä t t — främst genom en rationell arbetsdrifts anordnande — förbereda fångens återbördande åt samhället. De fångvårdsanstalter, som denna skola fordrade, blevo fördenskull så gott som uteslutande ceWfängelser. Den moderna fångvården åter lägger givetvis även den an på att söka hos fången få till stånd en sinnesä n d r i n g , men den betonar i långt högre g r a d än den äldre skolan, ja, lägger huvudvikten på, att fången skall under fängelsetiden så småningom fostras till att, n ä r han en gång återfår friheten, stå i olika avseenden r u s t a d a t t möta denna frihet samt bli en n y t t i g och laglydig samhällsmedborgare. Vilka medel fångvården därvid tagit i sin tjänst har ovan (sid. 67) n ä r m a r e omnämnts. Vart och ett av dessa medel kan sägas hava sin särskilda uppgift, men man torde ej göra de övriga någon orätt, om m a n som det förnämsta medlet från nu ifrågavarande synpunkt anger fångarbetet. Men ett rationellt ordnat fångarbete fordrar, särskilt sedan arbetsgemensamheten kommit till så vidsträckt tillämpning, helt a n d r a resurser med avseende å själva anstalternas utrustande, framför allt stora och i övrigt ändamålsenliga verkstadslokaler. Uppfattningen om betydelsen av ett ordnat och ändamålsenligt fångarbete har endast så småningom t r ä n g t igenom. Till att börja med ansåg man, a t t det viktigaste vore, att fångarna över huvud holies till arbete — med vad slag av arbete de sysselsattes betraktades som mera likgiltigt. Det v a r själva sysslolösheten m a n ville förekomma. Vad som u t m ä r k t e den tidens fångarbete v a r därför, a t t det var enformigt, tungt samt ej till någon större nytta, v a r e sig för fången eller för det allmänna. Allt efter som tiden gått, har emellertid den åsikten allt mer gjort sig gällande, att, för a t t fångarbetet skall k u n n a fylla sin dubbla uppgift dels som disciplinmedel och dels — och främst — som ett led i fångens fostrande för friheten, det måste, i förhållande till forna tiders fångarbete, omläggas efter helt a n d r a linjer. Det är den öppna blicken härför, som dikterat den moderna arbetsdriftens införande i vår, liksom i de flesta a n d r a länders, fångvård. Vid det n ä r m a r e ordnandet och utnyttjandet av den moderna arbetsdriften såsom fångvårdens viktigaste — för a t t låna en medicinsk term — »terapeutiska» medel ä r det många faktorer, som göra sig gällande. Skall denna arbetsdrift kunna i tillbörlig g r a d fylla sin viktigaste uppgift — att skänka fången ökad möjlighet a t t efter frigivningen genom ärligt arbete försörja sig och de sina — måste dels inom fängelsets mur a r skilda y r k e n eller arbetsgrenar bliva företrädda i så stor utsträckning, som omständigheterna tillåta, dels varje vid fångarbetet företrädd

karaktär

krav.

och

92 arbetsgren så anordnas — med avseende å moderna arbetsmetoder med därav följande maskinell utrustning m. m. — att yrkesarbetet inom fängelset i möjligaste mån liknar motsvarande yrke i det fria livet. Det första är nödvändigt, för att varje fånge skall i görligaste omfattning kunna inom fängelset bli sysselsatt med det arbete, för vilket han på grund av föregående utbildning eller innehavda anlag bäst passar, det senare, för att fången skall kunna bli fullt förtrogen med handhavandet av de maskiner och verktyg, som komma till mera allmän användning i yrket i fråga, och för att det alltså icke skall i utbildningshänseende brista något i förutsättningarna för att han skall kunna efter frigivningen få anställning i det fack, i vilket han sålunda blivit upplärd. Att fångens hållande till arbete i gemensamhet i långt högre grad än hans inneslutande under arbetstiden i enrum erbjuder förutsättningar för anordnande av en arbetsdrift efter nu utstakade linjer, torde ligga i öppen dag. Maskinellt arbete kan endast undantagsvis med fördel bedrivas i vanliga celler; skola cellfångar därmed sysselsättas måste därför också — främst vid vissa yrken — för sådant ändamål anordnas särskilda arbetsceller, en givetvis dyrbar utväg, som visserligen ej kan helt undvaras, men vars beträdande dock bör av kostnadshänsyn i möjligaste mån inskränkas. Att ett modernt, rationellt ordnat verkstadsarbete även i andra avseenden är att föredraga torde vara tydligt: den där etablerade gemensamheten med den tävlan mellan fångarna, som i viss mån därav blir en följd, stegrar arbetslusten; rörligheten i arbetet livar sinnet och bidrager därför till att uppehålla fångens andliga spänstighet; det mera påtagliga arbetsresultat, som ett maskinellt drivet arbete har att uppvisa, verkar sporrande och är ägnat att höja fångens självförtroende. Härtill kommer, att en stor, med moderna maskiner utrustad verkstadslokal, på grund av livligheten i det där bedrivna arbetet samt maskinens förmåga att helt taga sin man i anspråk, bättre än en liten, mera »tyst» arbetssal hindrar olämplig kommunikation fångarna emellan. En sak, som icke torde kunna nog betonas, då det gäller fångarbetets närmare anordnande, det är, att den ledande synpunkten därvid måste vara fångarnas bästa; det gäller att taga sikte på, att de särskilda arbetena bli så ordnade, att de i möjligaste grad kunna fylla sin uppgift att fostra fångarna till ordnat arbete, föra dem in i den rätta arbetstakten och göra dem ordentligt hemmastadda i visst yrke. Den statsfinansiella synpunkten — att av fångarnas arbete utvinna bästa möjliga ekonomiska resultat — får icke tillgodoses på ett sätt, som sätter nyss nämnda huvudhänsyn i fara. Vad nu senast nämnts gäller givetvis egentligen endast, då fråga är om långtidsfångar. Vid mera kortvariga frihetsstraff, där arbetets fostrande betydelse icke kan komma till sin rätt, är det fullt tillbörligt, att valet av arbete sker med större hänsyn tagen till det ekonomiska utbyte, som det kan lämna.

93 En invändning mot fångarbetet och dess ordnande i enlighet med förut Fångarbetets skisserade grunder, som särskilt tidigare framställts, men även fortfa- >koniurren3 » me( T

o

o

o

rande någon gang later höra av sig, gar ut på, att det måste anses olämpligt, för att ej säga orimligt, att till brott dömda personers arbetskraft skall utnyttjas för att etablera konkurrens med det fria arbetet. Denna invändning bottnar emellertid, principiellt sett, i en felsyn på hithörande förhållanden. Vad en fånge genom det honom ådömda frihetsstraffet berövas, det är friheten och, som en konsekvens därav, rätten att själv fritt disponera över sin arbetskraft. Av den omständigheten, att en fånge såsom straff blir inspärrad på ett fängelse, följer ingalunda som ett nödvändigt korrelarium, att hans arbetskraft skall undandragas den allmänna marknaden. De, som ur nu nämnda synpunkt sakna blick för betydelsen av fångarbetets rationella ordnande, torde nog ej heller hava gjort fullt klart för sig, vilken synnerligen obetydlig roll fångarbetet spelar i den allmänna konkurrensen. Med avseende härå hänvisas till bifogade, inom fångvårdsstyrelsens arbetskontor upprättade tablå, utvisande dels antalet i olika arbetsgrenar inom fångvårdens arbetsdrift sysselsatta fångar dels antalet yrkesutövare i motsvarande yrken i det fria näringslivet (bilaga 15). Av denna tablå framgår, hur försvinnande liten procent de i ett vart av fängelseyrkena för närvarande sysselsatta fångarna utgöra i förhållande till samtliga i samma yrke arbetande. Med utgångspunkt från tablåns siffror och med tanke fäst på de talrika arbetsgrenar, som icke äro representerade inom fängelsernas arbetsdrift, förstår man, att fångarbetarna, tagna som en helhet, måste utgöra allenast en ytterst ringa bråkdel av en procent av samtliga det fria näringslivets arbetare. Som bekant har den svenska fångvården vid fångarbetets ordnande gått in för att låta detta i första hand omfatta arbeten för statliga inrättningars behov. Att detta är en lämplig princip, torde icke vara föremål för delade meningar, och någon ändring i detta förhållande lärer ej heller vara ifrågasatt. Med ett berättigande i förutnämnda tal om fångarbetets »konkurrens» med det fria arbetet må emellertid vara huru som helst. Skall den hänsyn till detsamma tagas, som företrädarna av denna åsiktsriktning önska, ja, då kan man lika gärna nästan helt giva upp all tanke på fångvård i detta ords egentliga betydelse. En allsidigt och i övrigt rationellt ordnad arbetsdrift utgör nämligen, på sätt förut framhållits, en oeftergivlig förutsättning för, att fångvården skall kunna fylla de krav en modern syn på fångvårdsproblemet uppställer. Ingen torde kunna bestrida, att vår svenska fångvårdsledning under de senaste årtiondena gjort allt vad av densamma rimligen kunnat begäras för att genom omändring av och tillbyggande till redan befintliga fångvårdsanstalter möta de krav, som införandet av en mera modern arbetsdrift ställt på densamma. Men allting har sin gräns, och fråga är,

i det fria

arbetet.

94 om ej denna gräns i detta fall nu är nådd. Man må betänka, att — såtsom förut a n t y t t s — v å r a nuvarande straffängelser och även en del av centralfängelserna äro uppförda under tider, då cellstraffet var långt me^ra allenahärskande, än vad det för närvarande är och än mer efter genomförandet av de i det föregående framlagda förslagen till ä n d r i n g a r i v e r k s t ä l lighetslagen skulle bli. Vad en arbetsdrift efter de linjer, sonn i det föregående uppdragits, framför allt fordrar, det är koncentration, och en sådan koncentration torde numera svårligen kunna nås u t a n att en koncentration sker av själva anstalterna, d. v. s. en ökning erhålles i tillgången på större anstalter. Koncentra- I n n a n j a g övergår till att behandla spörsmålet, hur en dylik koncentrationens för- t i o n i n o m a n s t a l t s v ä s e n d e t lämpligen bör komma till stånd, torde det tillåtas mig a t t något uppehålla mig vid de fördelar i olika hänseenden, som äro förenade med en sådan koncentration. Dessa fördelar k u n n a anses v a r a av tre slag: 1) sådana, som hava avseende å fångarnas utbildning i visst l ä m p l i g t yrke; . 2) sådana, som röra fångarbetets organisation samt det ekonomiska utbytet av detsamma; samt 3) sådana, som hava avseende på anlstaltsdriften i övrigt. De vid p u n k t 1) avsedda fördelarna äro en följd därav, a t t på ett stort fängelse långt flera yrken och arbetsgrenar kunna v a r a representerade än på ett mindre fängelse, och torde i huvudsak bestå däri, a t t — om fångarna, såsom sig bör, snarast möjligt efter straffdomens a v k u n n a n d e sändas dit och där bliva från sakkunnigt håll föremål för den undersökning beträffande fångarnas håg och fallenhet m. m., för vilken förutsattes komma att vid de större fängelserna finnas lämpliga organ — b ä t t r e möjlighet skapas, för a t t varje fånge kommer att redan på ett tidigt s t a d i u m av strafftiden bli sysselsatt just i det yrke, för vilket h a n äger de bästa förutsättningarna. Förekomsten vid ett stort fängelse av flera y r k e n gör det även möjligt att, om en fånge befinnes sakna fallenhet för det arbete, i vilket h a n börjat sysselsättas, h a n u t a n den olägenhet, som nu ofta uppstår vid ombyte av sysselsättning — transport till a n n a t fängelse — k a n sättas till ett annat, lämpligare arbete. De vid p u n k t 2) avsedda fördelarna — sådana, som hava avseende å arbetsdriftens organisation och ekonomiska utbyte — äro av flera slag. Sålunda torde till en början böra framhållas, a t t en oeftergivlig förutsättning för ett ur såväl penitentiär som ekonomisk synpunkt lämpligt bedrivande av fångarbetet ligger däri, att en särskild, för sin uppgift utbildad arbetsföreståndare finnes anställd. E n koncentration till större fängelser medför därför den fördelen, att sådana befattningshavare kunna anställas. P å de mindre anstalterna h a r av ekonomiska skäl arbetsföreståndare hittills icke funnits, och då ofta nog såväl direktörens som assi-

95 »tenten-redogörarens tid varit upptagen av andra göromål, lärer arbetsIriften icke alltid hava blivit föremål för den ledning och kontroll, som varit Önskvärd. Arbetsföreståndaren är vidare nödvändig för att det stora, för svensk iksom för andra länders fångvård brännande problemet om sysselsättling av korttidsfångar skall kunna tillfredsställande lösas. För att dessa ängars arbetskraft skall kunna till båtnad för dem själva och för fångvårdens ekonomi nyttiggöras, böra de i möjligaste mån koncentreras till ?tt fåtal anstalter, och som anskaffandet av arbete för dylika fångar blir ill huvudsaklig del en lokalförvaltningens angelägenhet, bör en arbets: 'örestån dare i detta avseende bli till stort gagn. Vad därefter angår en eftersträvansvärd rationalisering av själva araetsdrifien, så lärer vara uppenbart, att åt erforderliga verkstadslokaler mnna ges en mera praktisk förläggning och utformning i ett större fängelse, än som är möjligt på ett mindre fängelse: maskinuppsättningen kan för samma eller mindre kostnad göras mer ändamålsenlig och specialiserad, förrådshållningen — exempelvis av virke — behöver på ett större fängelse ej bli avsevärt större än på ett mindre, arbetsledningen blir i nodernt inrättade verkstadslokaler effektivare och, då på grund av lokaernas planering antalet arbetsledare ej behöver vara så stort, även billigare. I fråga om fängelsernas förseende med arbete skulle en koncentration givetvis innebära en betydande fördel såväl för fångvårdsanstalten som för den myndighet — fångvårdsstyrelsens arbetskontor — som har att svara för arbetsanskaffningen. Då arbetsdrift förekommer vid ett flertal småfängelser, kan arbetstillgången i en yrkesgren vid det ena fängelset inderstundom vara mer än tillräcklig, under det att vid ett annat fängelse föreligger behov av arbete i samma yrke. I dylika fall kan av praktiska skäl ett arbete icke annat än undantagsvis överflyttas från en instalt till en annan. Om arbetet därjämte är brådskande, kan önskvärd forcering genom insättande av flera fångar icke åstadkommas. På en större anstalt utjämnas arbetstillgången, varjämte möjliggöres, om så erfordras, en temporär ökning av antalet sysselsatta. Att de vid arbetsdriften anställda arbetsledarnas antal kan göras minire vid en koncentration av densamma med därav följande större och iverskådligare verkstadslokaler, än om en lika omfattande arbetsdrift skall splittras på flera smärre anstalter, lärer ligga i öppen dag. I detta sammanhang torde böra framhållas att, i och med att de gemensamma verkstadslokalerna bli mera rationellt ordnade, det blir lättare att realisera ett önskemål, som fångvårdsledningen redan nu sökt förverkliga i len utsträckning de lokala förhållandena medgivit, nämligen det önskenålet, att bevakningen å de gemensamma verkstadslokalerna skulle kunna aelt överlämnas att utövas av allenast de i verkstadsarbetet deltagande arbetsledarna, och sålunda för sådant ändamål ej behöva anlitas även

särskild, i arbetet ej deltagande bevakningspersonal, en sak av i n g a l u n d a ringa såväl psykologisk som ekonomisk betydelse. Att det ekonomiska utbytet av arbetsdriften skulle vid dennas koncentration komma a t t ökas i mycket betydande grad, torde utan v i d a r e v a r a j uppenbart. I vilken omfattning detta k a n — under olika förutsättningar — beräknas komma att ske, ä r dock givetvis svårt att med n å g o n större visshet förutsäga. Vidkommande slutligen sådana fördelar av koncentrationen, som röra anstaltsdriften i övrigt, så är det ju ett känt förhållande, a t t driften av en anstalt i regel ställer sig billigare per individ räknat, j u större anstalten är. Detta förhållande torde ej heller förneka sig i det fall, varom här ä r fråga. Beträffande exempelvis sådana stora utgiftsposter som de, vilka hava avseende å anstalternas uppvärmning och underhåll samt fångarnas utspisning, torde alltså ingalunda obetydliga besparingar v a r a att utvinna av en koncentration.

Vissa med en E n koncentration a v fångvårdens anstaltsväsende medför emellertid koncentration i c k e e n ( }ast fördelar, u t a n ä r även förbunden med vissa, om också rela^TeZar.aC' tivt obetydliga nackdelar. E n olägenhet, som i regel ä r förknippad med varje koncentration a v förevarande art, är ökad kostnad för transport till och från anstalterna av dessas klientel. H u r u v i d a denna nackdel får, åtminstone i någon större grad, anses v a r a förenad med det sätt för koncentrationens genomförande, som i det följande kommer a t t föreslås, ä r ett spörsmål, vars dryftande lämpligen torde upptagas först efter det a t t den n ä r m a r e planen för koncentrationens genomförande blivit i det följande framlagd. E n a n n a n följd av fångarnas sammanförande i större anstalter, som kan anses innebära en viss olägenhet, är den, att — som en konsekvens därav, a t t fångarna komma att i större utsträckning än för n ä r v a r a n d e avtjäna sina straff på fängelser, som äro belägna långt ifrån deras hemorter — för många fångar kommer att inträda minskad möjlighet a t t tillgodogöra sig den dem tillkommande förmånen att i viss omfattning få på fängelset mottaga besök a v sina anhöriga. Att denna nackdel ej k a n anses v a r a av den betydenhet, att den får inverka på frågans avgörande, torde emellertid v a r a uppenbart. Att koncentrationen ej heller låter sig genomföra u t a n ganska dryga engångskostnader för de med densamma förknippade byggnadsarbetena, framgår av den sammanfattning a v kostnaderna för koncentrationsplanens förverkligande, som i det följande kommer att framläggas. Sättet för Vilka v å r a nuvarande fångvårdsanstalter äro, dessas storlek och. det koncentra- s ä t t , v a r p å de för n ä r v a r a n d e utnyttjas, framgår dels av v a d på sid. 1 och ^°"öraS° W 2 y t t r a t s och dels av bilaga 16, särskilt kolumnerna 2, 14 och 15. Då det gäller frågan om bästa sättet för koncentrationens genom-

97 förande, blir första spörsmålet det, h u r u v i d a någon av de nuvarande a n s t a l t e r n a skulle kunna utbyggas till en sådan storlek, a t t den i sitt utökade skick skulle kunna bli ett mera verksamt medel för koncentrationstankens förverkligande. A t t något av våra nuvarande femton kronohäkten skulle därvid kunna komma i fråga är givetvis fullständigt uteslutet. Detsamma gäller i stort sett de tolv nuvarande straffängelserna, belägna som de i allmänhet äro mitt inne i städerna och med en tomtareal så knappt tillmätt, att den ej tillåter någon avsevärdare utvidgning av anstalten, ja, ofta ej ens i sitt nuvarande skick lämnar nöjaktig tillgång till fångarnas sysselsättning med utearbete. Vad nu senast sagts gäller visserligen icke i någon högre grad straffängelset i Uppsala, men med avseende å detta fängelse föreligga a n d r a skäl — bland a n d r a hänsyn till Uppsala universitets intressen, till vilken fråga jag får tillfälle a t t återkomma längre fram (se nedan sid. 104) — som förbjuda detta fängelses utvidgning i någon större skala. Det enda av straffängelserna, vid vilket möjligen skulle kunna ifrågasättas en utbyggnad i någon mera avsevärd omfattning, är det i Gävle. Men även här är belägenheten olämplig för en större fångvårdsanstalt. Den disponibla tomtarealen — ett park- och trädgårdsområde på tillhopa omkring 4 800 kvm. — är ej större, än a t t den bör i stort sett bibehållas för att tjäna sitt nuvarande ändamål. Härtill kommer att, enligt vad nedan namnes, straffängelset i Gävle enligt den organisationsplan, som kommer att framläggas, skulle i huvudsakligen oförändrat skick väl lämpa sig för ett annat, mer speciellt fångvårdsändamål. Vad slutligen a n g å r centralfängelserna kunna av dem redan från börj a n helt lämnas u r räkningen dels de i Växjö och Mariestad, vilka — alldeles frånsett, att ej heller de av olika anledningar passa för utbyggnad till anstalter av större mått — båda enligt organisationsplanen förutsättas skola utan förändringar tjäna sina nuvarande specialändamål som kvinnofängelse respektive jordbruksfängelse, dels ock det i Härnösand, vilket på grund av sin belägenhet långt från rikets mera centrala och folkrika delar e j gärna kan komma i betraktande vid sökandet av medel till koncentrationens genomförande. Återstå alltså centralfängelserna i Malmö, å Härianda och å Långholmen. Vad Malmö- och Härlandafängelserna a n g å r erbjuda de — särskilt det sistnämnda — större obebyggda områden ä n hittills behandlade fängelser (respektive omkring 5 000 och 30 000 kvm.). Vid centralfängelset i Malmö är emellertid det disponibla området, som för n ä r v a r a n d e i huvudsak utnyttjas som trädgård, ej större, ä n att det är väl knappt för att fylla det k r a v på tillgång till utearbete för fångar, som ett så pass stort fängelse som Malmöfängelset redan i sitt nuvarande skick uppställer. Ej heller Härlandafängelset k a n anses disponera så stora obebyggda områden — även de till största delen för närvarande utnyttjade som trädgård — att de tåla någon minskning utöver 7 — U1738

98 den, som kan bliva en följd av uppförandet där av en nybyggnad för en planerad sinnessjukavdelning. Visserligen lärer föreligga möjlighet att få fängelseområdena såväl i Malmö som å Härianda utvidgade genom inköp av vissa intill fängelserna gränsande områden, av vilka det invid Härianda belägna redan arrenderas av fångvården. Men på grinnd av belägenheten av de områden, som sålunda kunna komma ifråga till förvärv, torde man kunna utgå ifrån, att de skulle komma att i inköp betinga synnerligen höga summor. Härtill kommer att, enligt verkställda undersökningar, grundförhållandena på de områden vid Härianda, som kunna ifrågasättas som byggnadsplats, äro mindre tillfredsställande och — även om de ej lägga absolut hinder i vägen för bebyggelse — dock äro ägnade att i avsevärd grad fördyra byggnadskostnaderna. Beträffande både Malmö och Härlandafängelserna föreligga dessutom de skälen mot deras utbyggnad i en utsträckning, som skulle kunna i någon större mån tjäna koncentrationstanken, att dels respektive städer — Malmö och Göteborg — numera så utvidgats, att fängelserna äro omslutna av tät bebyggelse, dels ock fängelserna, ehuru de äro förlagda till folkrika trakter, dock äro belägna i sådana mera periferiska delar av landet, att de föga lämpa sig som »riksfängelser» med fångklientel hämtat från hela landet, således fängelser av en typ, som, enligt vad i det följande kommer att närmare utvecklas, måste betraktas som ett önskemål att få till stånd. Vidkommande till sist Långholmen, vars bibehållande som fängelse torde få anses vara för överskådlig framtid fastslaget genom 1930 års riksdags beslut i frågan (se statsutskottets utlåtande nr 48 och riksdagsskrivelsen nr 119), så fyller detta fängelse visserligen i hög grad fordringen på central belägenhet, men saknar fullständigt varje möjlighet till utvidgning. Härtill kommer, att Långholmsfängelset redan nu är och även efter de ändringar av detsamma, som i det följande komma att föreslås och genom vilka dess utrymme för fångförvar skulle något minskas, fortfarande skulle vara i största laget för att stå under en och samma persons chefskap och i önskvärd grad lämna möjlighet till en mera individuellt lagd fångbehandling. Den sålunda gjorda undersökningen ger vid handen, att en koncentration av vårt nuvarande fängelseväsen icke kan äga rum utan nybyggnad av åtminstone ett större centralfängelse. Detta resultat överensstämmer med den syn på spörsmålet, som vederbörande departementschefer åren 1919 och 1920 haft enligt de yttranden av dem, som ovan (sid. 4) refererats. Att genom ett dylikt nytt fängelses tillkomst — men också endast därigenom — möjlighet skapas att, åtminstone i någon nämnvärd utsträckning, företaga indragningar och förändringar med avseende å våra nuvarande, runt landet spridda smärre fångvårdsanstalter, torde tydligt framgå av vad redan förut (ovan sid. 88—90) aniörts i fråga om det nuvarande platsutrymmets förhållande till fångantalet.

99 V a d det nu närmast kommer an på är a t t bestämma detta n y a centralfängelses karaktär, storlek och lämpligaste belägenhet, Av departementschefsuttalandet år 1919 framgår, att dåvarande depar- Det nya centementschefen närmast tänkt sig, att det nya fängelset skulle få karak- t r a l f ä ^ e l s e t s tären av ett »centralt enrums- och gemensamhetsfängelse, som jämte till- Saktar. 6 fälle till verkstadsarbete under moderna arbetsformer beredde möjlighet Kombinerat till f å n g a r n a s användning för jordbruk i större skala». Denna åsikt kom- och^rSadsmer till synes även i departementschefsuttalandet å r 1920, där det heter, a t t fängelse? »spörsmålet rörande anordnandet av en fängelsetyp, som beredde tillfälle att sysselsätta fångarna såväl med jordbruksarbete som med de i fängelserna n u allmänna arbeten», vore den huvudfråga, till vilken den då påt ä n k t a utredningen borde ansluta sig. Den uppfattning, som sålunda från departementschefshåll gjorts gällande, delades tydligen också vid den tiden av fångvårdsstyrelsen. Vid upprepade tillfällen under åren 1918—1920 (se bl. a. a n d r a huvudtiteln 1921 sid. 66) hade nämligen fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj:t hemställt om vidtagande av åtgärder för uppförandet av ett dylikt fängelse. Styrelsens n ä r m a r e plan i detta avseende gick ut på byggandet vid Väderbrunns kungsladugård i närheten av Nyköping av ett stort kombinerat gemensamhets- och enrumsfängelse med tillfälle till, vid sidan av verkstadsdrift, jordbruksarbete i större skala. Att nu n ä r m a r e ingå på, hur under den tid, som sedan dess förflutit, frågan om ökad möjlighet till fångars sysselsättande med jordbruksarbete gestaltat sig, lärer ej v a r a erforderligt. Det torde v a r a nog att konstatera, att i detta avseende på senare år tydligen i n t r ä t t en viss åsikts förskjutning. Denna har, enligt vad jag inhämtat, sin huvudsakliga g r u n d i de erfarenheter man under årens lopp samlat beträffande den vid Mariestadsfängelset med underlydande fångkolonier bedrivna jordbruksrörelsen. Detta är icke så att förstå, att man icke fortfarande skulle på ledande fångvårdshåll till sitt r ä t t a värde uppskatta de fördelar, som äro förbundna med fångars sysselsättande i vissa fall med jordbruksarbete, utan så, att denna form av fångarbete anses böra hållas inom sin begränsade, naturliga r a m och icke utsträckas till fångkategorier, för vilka detta arbete av en eller a n n a n anledning icke lämpar sig. Ovan har med styrka framhållits att, då fråga är om fångar, som äro dömda till långvariga frihetsstraff, fångbehandlingen måste hava till en av sina främsta uppgifter a t t bereda fången till friheten på bl. a. det sätt, att han under fängelsetiden sysselsattes i ett yrke, i vilket h a n kan beräknas kunna efter frigivningen förtjäna sitt uppehälle. Det har ju därför också betonats, vilken vikt det ligger däruppå, att för varje fånge i möjligaste mån väljes just det fängelsearbete, som är bäst ägnat att tillgodose detta syfte. Med öppen blick härför har man på ledande fångvårdshåll ansett som föga välbetänkt att till arbete vid ett jordbruksfängelse sätta fångar, vilka på g r u n d av sin föregående

verksamhet eller eljest icke kunna beräknas vara insatta i eller hava håg och fallenhet för jordbruksarbete. Man har ur nyss nämnda synpunkt hållit för oändamålsenligt att rekrytera jordbruksfängelset med fångar, vilka till sin profession äro verkstads- eller industriarbetare eller, även om de ej kunna hänföras till något specifikt, icke lantligt yrke, likväl äro att räkna som stadsbor. Det är — enligt vad erfarenheten allt mer och mer givit vid handen — en fåfäng tro, då man inbillar sig, att en dylik fånge, som satts att avtjäna sitt straff i ett jordbruksfängelse, även efter frigivningen skall ägna sig åt jordbruk som yrke; så gott som undantagslöst söker sig en sådan fånge tillbaka till sin gamla omgivning och sysselsättning. Nu nämnda principer har fångvårdsstyrelsen — åtminstone under de senare åren — sökt följa, då den haft att avgöra frågor rörande rekryteringen av fångklientelet vid jordbruksfängelset i Mariestad med underlydande kolonier. En erfarenhet, som styrelsen därvid gjort, är — enligt vad jag inhämtat — den, att med de stränga fordringar, som även i andra än förut nämnda avseenden måste uppställas på en fånge, för att han lämpligen skall få avtjäna sitt straff under de mera fria former, vilka arbetsdriften vid ett jordbruksfängelse och än mer vid en jordbrukskoloni nödvändigtvis förutsätter, antalet av de fångar, som från alla synpunkter sett lämpa sig för att sysselsättas med jordbruksarbete, ej är större, än att den utsträckning, i vilken jordbruksdrift för närvarande är anordnad vid fångvården, är fullt tillräcklig. Det har t. o. m. under vissa tider visat sig föreligga svårigheter att — med tillämpning av nu nämnda restriktiva principer — fullt utnyttja de resurser, med vilka fångvården i detta avseende för närvarande sitter inne. Medgivas måste visserligen, att jordbruksfängelset i Mariestad ej kan anses, särskilt med avseende å belägenheten, fylla alla krav på ett fullt ändamålsenligt jordbruksfängelse och att det således skulle vara i viss mån önskvärt, att det kunde ersättas med ett nytt, för sitt ändamål ännu bättre lämpat fängelse, varvid den förut ifrågasatta kombinationen jordbruks- och verkstadsfängelse givetvis skulle erbjuda vissa fördelar. Då emellertid, enligt vad ovan nämnts, tillräckliga skäl ej föreligga, för att fångvården skall i större utsträckning än för närvarande engagera sig för jordbruksdrift, samt då vidare Mariestadsfängelset efter de ganska dryga kostnader, som under de senare åren nedlagts å detsamma, får anses nöjaktigt lämpa sig för ändamålet, torde anledning ej föreligga för att vidtaga någon ändring på nu ifrågavarande område. I överensstämmelse med vad nu gjorts gällande bör alltså det ifrågasatta nya centralfängelset till sin huvudsakliga karaktär bli ett hantverksfängelse. Härmed är ej sagt, att detta nya centralfängelse skall sakna möjlighet till utearbete. Att dylik möjlighet — och det i ganska avsevärd utsträckning — skapas vid ett så stort fängelse, som det, varom här är fråga, får tvärtom uppställas som ett oeftergivligt krav. I nuva-

101 r a n d e verkställighetslag liksom i det ovan framlagda utkastet till nya verkställighetsregler stadgas ju bl. a. att, om fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts med arbete inomhus, han en tid skall hållas till utearbete. Dylikt sysselsättande av fånge med arbete utomhus k a n ibland påkallas även av hälsoskäl. För utearbete i nu n ä m n d a fall torde emellertid trädgårdsarbete v a r a det mest passande dels i b e t r a k t a n d e av detta arbetes, i förhållande till verkligt jordbruksarbete, mindTe komplicerade natur, dels ock med hänsyn därtill, att någon kännedom i trädgårdsskötsel ofta kan komma en fånge väl till pass, åt vilket yrke h a n ä n kommer att ägna sig efter frigivningen. Vid det nya centralfängelsets planerande bör därför tillses, att möjlighet i erforderlig u t s t r ä c k n i n g skapas till fångarnas sysselsättande med trädgårdsarbete. V a d därefter angår det ifrågasatta n y a centralfängelsets storlek, så ligger det vikt uppå, att fängelset å ena sidan göres så stort, a t t man i tillbörlig grad kan utnyttja de fördelar i ekonomiskt och a n d r a hänseenden, som äro förenade med en drift i större skala, men å a n d r a sidan ej tillskapas större, än att det i önskvärd grad lämnar möjlighet till en mera individuellt lagd fångbehandling. I förutnämnda 1930 års norska betänkande har (se ovan sid. 52) gjorts gällande, a t t ett fängelse av nu ifrågavarande k a r a k t ä r ej lämpligen bör beräknas för mer än högst 300 fångar. F r å n annat — tyskt — sakkunnigt håll h a r denna siffra även nämnts som mest ändamålsenlig, samtidigt som ett fångantal av 500 uppsatts som absolut maximum. Med hänsyn härtill samt till de erfarenheter, som gjorts vid Långholmen med dess — frånsett den administrativt sett ganska självständiga kronohäktesavdelningen — utrymme för omkring 360 fångar, torde det nya fängelset lämpligen göras så stort, att det lämnar plats för omkring 350 fångar, ett tal, som torde fullt förslå, för att nödiga förutsättningar skola förefinnas för en tillräckligt allsidigt ordnad arbetsdrift.

b) storlek,

Att föreslå någon viss bestämd plats för det nya centralfängelset kan c) belägenhet. givetvis ej anses ingå i m i t t uppdrag. Endast n å g r a allmänna synpunkter att taga i betraktande vid platsfrågans bedömande torde här böra framhållas. Enligt vad av det följande framgår, skulle det nya fängelset vara ett »riksfängelse», d. v. s. m o t t a g a fångar av vissa kategorier från hela landet. Som ett starkt krav framstår därför, att det för undvikande av alltför långa fångtransporter bör vara centralt beläget. Någon a n n a n plats än i mellersta Sverige k a n därför icke g ä r n a komma ifråga. E t t önskemål från skilda synpunkter är även, att fängelset icke förlägges allt för långt från Stockholm. Härigenom skulle nämligen vinnas flera mycket beaktansvärda fördelar. Det nya fängelset skulle ju bli ett u t p r ä g l a t verkstadsfängelse. Dess n ä r h e t till Stockholm, dit det ojämförligt mesta

102 av de av statsförvaltningarna beställda arbetena levereras och d ä r den centrala ledningen av fångvårdens arbetsdrift — fångvårdsstyrelsens arbetskontor — är förlagd, skulle därför vara i hög grad ägnad a t t underlätta arbetsdriftens ledning och verksamhet. Vissa yrken, vilka det måste anses önskvärt att få representerade på det nya fängelset, bokbinderi och boktryckeri, torde, med hänsyn därtill att dessa arbeten verkställas så gott som uteslutande för statens räkning, rent av knappast kunna med fördel bedrivas annorstädes än i Stockholm eller dess närhet. Fördelen därav, att vårt modernaste stora fängelse kommer att ligga, för verkställande a v inspektioner eller eljest, lätt tillgängligt för även fångvårdsstyrelsens ledning i övrigt, torde likaledes vara uppenbar. Att fångklientelet å fängelset kan antagas komma a t t i stor omfattning rekryteras just från Stockholm och dess omedelbara närhet, är också en omständighet a t t taga i betraktande i detta sammanhang, liksom även att fängelsets närhet till Stockholm, enligt vad erfarenheten från Långholmen giver vid handen, skulle befrämja platsanskaffningen för de från fängelset frigivna. Det nya centralfängelsets förläggning ej alltför långt ifrån v å r t a n d r a stora »riksfängelse», centralfängelset å Långholmen, skulle också vara till stort g a g n så till vida, att därigenom skulle avsevärt underlättas en överflyttning i särskilda fall av fångar från det ena av dessa fängelser till det andra, något, vartill ofta k a n förutsättas föreligga anledning på grund av de olika karaktärer, som dessa fängelser efter uppgjord plan skulle erhålla. Blir belägenheten någorlunda n ä r a Stockholm, torde vidare gemensamma läkare kunna v a r a anställda vid dessa våra båda centralfängelser och — åtminstone i huvudsaklig utsträckning — sjukhusavdelningarna vid Långholmen kunna komma till användning även för fångar i det n y a fängelset, genom vilka förhållanden, förutom en del a n d r a fördelar, en viss besparing skulle uppstå. Ej heller bör den fördelen underskattas, som skulle bestå däri, att fängelsets närhet till Stockholm skulle i hög grad underlätta den medverkan från utomståendes sida, som, enligt vad i det föregående framhållits, måste anses önskvärd främst i form av föredrag och a n n a n fostrande underhållning. De skäl, som tidigare, då det nya centralfängelset förutsatts skola bli ett kombinerat jordbruks- och verkstadsfängelse, förelegat för dess förläggande till Väderbrunns kungsladugård n ä r a Nyköping, torde, om fängelset, enligt vad förut nämnts, förlorar sin k a r a k t ä r av jordbruksfängelse, få anses hava helt förfallit. Att, såsom från vissa håll lärer hava varit ifrågasatt, förlägga fängelset till någon från kommunikationssynpunkt särskilt centralt belägen ort inuti landet, exempelvis i närheten av Katrineholm, Mjölby, Hallsberg eller Laxå, skulle visserligen erbjuda vissa fördelar. Dessa torde dock ej k u n n a m ä t a sig med dem, vilka, enligt vad nyss utvecklats, äro förbundna med en placering n ä r a huvudstaden.

103 På grund av vad nu sagts torde det mest ändamålsenliga vara, att det planerade nya centralfängelset förlägges i närheten av Stockholm, dock ej så nära, att stadens bebyggelse kan väntas komma att snart tränga sig in på detsamma. Att vissa svårigheter komma att möta att i Stockholms närhet finna ett från alla synpunkter lämpligt område, har ej förbisetts; tanken härpå bör dock ingalunda därför avvisas, utan bli föremål för noggrann prövning.

I 1 § av nu gällande verkställighetslag stadgas bl. a.: »Fånge, som vid Frågan om straffets början ej fyllt tjugu år, skall avtjäna straffet helt eller delvis ny%™9eld°em i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt.» För att fylla detta lagens krav hava till ungdomsfängelser apterats straffängelserna i Uppsala och Gävle. I praktiken hava dock till »unga» fångar medräknats även sådana, som vid straffets början fyllt 20 men ej 21 år. Mellan de båda fängelserna fördelas de unga fångarna (enligt ett av fångvårdsstyrelsen den 18 juni 1925 utfärdat cirkulär) i regel så, att till Uppsala-fängelset sändas fångar, som vid straffets början ej fyllt 20 år samt dömts till straffarbete på livstiden eller ock till straffarbete eller fängelse på viss tid överstigande sex månader, och till Gävlefängelset dels fångar, som vid straffets början ej fyllt 20 år och vilka dömts till straffarbete eller fängelse på viss tid överstigande två månader men icke sex månader, dels fångar, som vid straffets början fyllt 20 men ej 21 år och som dömts till straffarbete på livstiden eller till straffarbete eller fängelse över två månader. Unga fångar, som dömts endast till straffarbete i två månader eller till fängelse ej överstigande två månader, få avtjäna sina straff i hemortsfängelserna. Någon anstaltsmässig uppdelning mellan »förstagångsförbrytare» och »återfallsförbrytare» eller mellan straffarbetsfångar och fängelsefångar äger ej rum. De vid dessa båda ungdomsfängelser företrädda yrkena äro vid Uppsala-fängelset snickeri och trädgårdsbruk, vid Gävle-fängelset skrädderi och snickeri samt i mindre skala även trädgårdsbruk. Inomhusarbetena utföras dels i celler dels i smärre gemensamhetsrum. Båda fängelserna tjänstgöra dessutom som lokala fängelser för rannsakningsfångar och bötesfångar. Allt som allt äro till egentligt fångförvar disponibla i Uppsala 51 och i Gävle 86 celler, därav för unga fångar beräknas stå till buds i Uppsala omkring 40 o?h i Gävle 60 å 65. Vid vissa tillfällen har på grund av bristande utrymme på ungdomsfängelserna unga fångar måst avtjäna sina straff på andra fängelser. I skrivelse den 20 september 1929 anhöll fångvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen äska anslag å 104,000 kronor för uppförande vid Uppsalafängelset av en verkstadsbyggnad för snickeri m. m. Sedermera har fångvårdsstyrelsen i en till justitiedepartementet den 3 december 1930 avlåten promemoria förnyat sin tidigare framställning, dock

104 med vissa ändringar, samt hemställt om utverkande av anslag för ändamålet å 138,000 kronor. Styrelsen har därvid särskilt framhållit de mycket otillfredsställande förhållanden, varunder arbetet bedrives vid fängelset, och att behovet av ökat utrymme fördenskull är trängande. Vid anmälan i statsrådet den 3 januari 1931 av denna anslagsfråga förklarade nuvarande departementschefen, att han vid personligt besök å straffängelset i Uppsala kunnat konstatera, att de nuvarande arbetslokalerna där vore mindre lämpliga samt att överhuvud taget fängelset ej syntes motsvara de fordringar, som rimligen borde ställas på ett ungdomsfängelse. Departementschefen ansåg emellertid, att med slutlig prövning av fångvårdsstyrelsens ifrågavarande framställning borde anstå, till dess nu förevarande utredning om viss koncentration i fångvårdsväsendet blivit slutförd. Beträffande frågan om Uppsalafängelsets fortsatta användning som ungdomsfängelse föreligger en omständighet av vikt, som i det föregående (sid. 97) redan något berörts. Vad jag syftar på, äro de anspråk, som från Uppsala universitets sida framställts på att få för uppförande av byggnader för universitetets behov förfoga över områden, vilka fångvården för närvarande disponerar i huvudsak som trädgårdsjord. I denna fråga föreligger till en början ett aktstycke, som ger vid handen, att spörsmålet om Uppsalafängelsets fortsatta användning som ungdomsfängelse ansetts böra bliva föremål för närmare undersökning, nämligen ett statsrådsprotokoll av den 26 september 1921, vilket protokoll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet med ämbetsskrivelse den 13 därpå följande oktober tillställt Uppsala universitets rektor. Av detta protokoll framgår, att större akademiska konsistoriet i Uppsala i skrivelse den 18 december 1918 anhållit om Kungl. Maj:ts medgivande, att hela det kronan tillhörande området, som begränsas av botaniska trädgården, Kåbogärdet, excercisfältet och den gamla Stockholmsvägen, måtte reserveras för universitetets räkning och dispositionsrätten härav efter hand finge överlåtas på universitetet, allt efter som behov därav i framtiden yppade sig och framställning därom av konsistoriet gjordes, samt att såsom förutsättning härför universitetet måtte tillerkännas rätt att, innan avtal med annan träffades om ny upplåtelse av någon del av ifrågavarande markområde, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande om villkoren för dylik upplåtelse. Enligt samma protokoll hade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan om denna skrivelse ett yttrande, i vilket det hette bl. a.: »För universitetet i Uppsala och dess framtida utveckling måste det givetvis vara av den största betydelse att erhålla ett markområde av den storlek och den belägenhet, att erforderliga nya institufionsbyggnader därstädes kunna förläggas i naturligt samband med varandra. Universitetets framställning siktar på en byggnadsverksamhet, som uppenbarligen ej nu kan vara aktuell och dessutom måste sträcka sig över ett väsentligt antal år. Att emellertid planen för den framtida utvecklingen redan nu uppgöres, finner jag från universitetets synpunkt väl motiverat, liksom jag måste beteckna det såsom synnerligen önskligt, att förutsättnin-

105 garna iför denna plans genomförande, i vad de avse erhållande av erforderligt markområdce, varda behörigen säkerställda. De områden, på vilka konsistoriet i sin skrivebse pekar, erbjuda i förevarande avseende för universitetet sådana fördelar, att stairka skäl tala för ett tillmötesgående av universitetsmyndigheternas önskningar rö.rande upplåtande av dispositionsrätten till dessa områden. Om detta sålunda är en fråga, som med hänsyn till nu rådande dispositionsbestämmelser och arrendeavtal måste ställas på framtiden, bör dock tillses, att de mest trängande behoven för universitetet i avseende å byggnadstomter varda avhjälpta. Frånsett en relativtt mindre del innehavas de ifrågavarande områdena för närvarande enligt alika upplåtelser dels av Uppsala läns hushållningssällskap, dels av fångvården. De tomtområden, som det är av vikt för universitetet att inom den närmaste framtiden f:å till sin disposition, äro belägna på mark, som nu innehaves av fångvården, t anslutning till vad jag redan anfört angående den stora betydelsen för universitetets vidare utveckling av att dess krav i nu ifrågavarande hänseende röna tillmötesgående, har jag samrått med chefen för justitiedepartementet rörande möjligheten av att finna en lösning, som kunde vara tillfredsställande för universitetet; och h a r det därvid visat sig vara utsikter till att finna en utväg, som kan på ett behörigt sätt tillgodose såväl universitetets som fångvårdens intressen.» H ä r e f t e r y t t r a d e e n l i g t p r o t o k o l l e t d å v a r a n d e c h e f e n för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t — s e d a n h a n n ä r m a r e r e d o g j o r t för d e o m r å d e n , o m v i l k a d e t då v a r f r å g a , b l a n d d e m t v e n n e ä g o f i g u r e r n : r i s 5 och 7, u t g ö r a n d e del a v det s. k. K å b o g ä r d e r e s p . s l o t t s t r ä d g å r d e n e l l e r » L u g n e t » , v i l k a o m r å den a v f å n g v å r d e n a r r e n d e r a d e s a v r e s p . d o m ä n s t y r e l s e n och d å v a r a n d e landshövdingen i Uppsala län — följande: »Att ägofigurerna n:ris 5 och 7 arrenderas av fångvården har sin grund däri, att straffängelset i Uppsala, enligt riktlinjer som riksdagen varit med att utstaka,' seJan några år tillbaka tjänar, förutom som lokalt fängelse för i huvudsak rannsaklings- och bötesfångar, jämväl som ett ungdomsfängelse, i vilket brottslingar, som vid brottets förövande ännu ej fyllt tjugu år och som skola avtjäna längre tids frihetsstraff, få under senare delen av strafftiden sysselsättas även med arbete i det 'na (trädgårdsarbete). Att Uppsalafängelset valts för nu ifrågavarande ändamål, leror därpå, att det är det enda straffängelse, där i någon nämnvärd utsträckning nojhghel finnes till fångars sysselsättande med utearbete. Uppsalafängelset fyller sålunda för närvarande med avseende å unga förbrytare samma ändamål, som :entralfängelset i Mariestad i fråga om äldre brottslingar. Berövas Uppsalafän?elset dispositionsrätten till det område, vartill universitetet nu vill förvärva äganderätten, kan fängelset givetvis ej längre fylla den uppgift, för vilken det för närvarande är avsett. Ett avstående från fångvårdens sida av dispositionsrätten till torevarande område i dess helhet torde därför _ åtminstone så länge nuvarande lagstiftning med avseende å unga förbrytare består _ ej gärna kunna komma i traga under annan förutsättning än att fångvården på annan plats erhåller ett jngdomsfängelse, vid vilket möjlighet förefinnes till fångarnas sysselsättande med utearbete. Då det gäller att avgöra, för vilket ändamål nu ifrågavarande område bäst lämpar sig i framtiden _ till att fortfarande stå i fångvårdens tjänst för beredande av möjlighet till fångars sysselsättande med utearbete eller, såsom universitetet håller ore, till tomter för uppförande av vissa för universitetet nödvändiga byggnader _ torde knappast böra råda något tvivel därom, att svaret bör utfalla till förmån för det iv universitetet förfäktade intresset. Såväl områdets belägenhet omedelbart intill indra redan befintliga eller i allt fall beslutade universitetsinstitutioner som ock den

106 omständigheten att, enligt vad utredningen i ärendet synes giva vid handen, i Uppsala icke lärer finnas erforderlig tillgång till tomter, lämpliga att komma till användning vid universitetets planerade nybyggnadsverksamhet, talar för att nu ifrågavarande område reserveras för att i framtiden tjäna som tomtplats för de nybyggnader, varav universitetet kan bliva i behov. På grund av vad jag sålunda anfört har jag, efter samråd med fångvårdsstyrelsens chef och ordföranden för de s. k. fångvårdssakkunniga, kommit till den uppfattningen, att nämnda sakkunniga, vilka, enligt nådigt bemyndigande, tillkallats av chefen för justitiedepartementet för att uppgöra en bestämd plan för fångvårdsväsendets ordnande i framtiden, böra anmodas att vid fullgörande av sitt uppdrag taga under övervägande, huruvida, genom anordnande på annan plats av ett ungdomsfängelse med möjlighet till fångarnas sysselsättande med utearbete eller ock eljest, straffängelsets i Uppsala egenskap att tjäna som jordbruksfängelse kunde upphöra och nu ifrågavarande område alltså, åtminstone till sin huvudsakliga del, frigöras från fångvårdens disposition. Genom ett dylikt frigörande skulle undanröjas det hinder för områdets ifrågasatta överlåtande till universitetet, som för närvarande förefinnes.»

I anledning av vad sålunda förekommit beslöt Kungl. Maj:t anbefalla de s. k. fångvårdssakkunniga att vid fullgörande av sitt uppdrag taga under övervägande, huruvida, genom anordnande på annan plats av ett ungdomsfängelse med möjlighet för fångarnas sysselsättande med utearbete eller ock eljest, straffängelsets i Uppsala egenskap att tjäna som jordbruksfängelse skulle kunna upphöra. I chefens för ecklesiastikdepartementet ovannämnda ämbetsskrivelse av den 13 oktober 1921 till universitetets rektor gjorde departementschefen det uttalandet, att genom Kungl. Maj:ts sålunda fattade beslut syntes vara vidtagen den åtgärd, som på frågans dåvarande stadium lämpligen kunde ifrågakomma, samt gav vidare uttryck åt den livliga förhoppningen, att därigenom måtte bliva öppnad en möjlighet att på ett för Uppsala universitet fullt tillfredsställande sätt tillgodose berättigade, efter hand framträdande anspråk på tomter för nya universitetsinstitutioner. Det sålunda de s. k. fångvårdssakkunniga givna uppdraget kom aldrig att av dem utföras på den grund, att de sakkunnigas arbete i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut efter en tid upphörde. Den 3 oktober 1925 avlät större akademiska konsistoriet ytterligare en underdånig skrivelse i ämnet, vilken gick ungefär i samma riktning som den tidigare framställningen. I denna universitetets nya skrivelse framhölls bl. a., att å det under behandling varande förslaget till ny stadsplan för Uppsala stad det ifrågavarande markområdet ansetts böra reserveras såsom tomter för universitetets institutioner samt a:t på byggnadsstyrelsens begäran genom universitetets försorg uppgjorts och till byggnadsstyrelsen överlämnats en skiss, innehållande förslag till områdets disponerande för olika universitetsinstitutioner. I detta ärende avgav fångvårdsstyrelsen den 10 mars 1926 underdånigt yttrande, i vilket det hette bl. a.:

107 »Genom lag den 6 maj 1921 hade medgivits, att yngre fångar redan efter fyra månaders straff i enrum finge 'utföra arbete gemensamt med andra fångar'. Tilllämpningen av denna bestämmelse har medfört, att tillgången till gemensamt arbete för de yngre fångarna är avsevärt mera behövligt än tillförene, och att i sådant hänseende sysselsättning i trädgårdsbruk vunnit ökad användning. För uppehållande av Uppsalafängelset såsom förvaringsanstalt för unga fångar är det sålunda i än högre grad än tillförene nödvändigt att fängelset må äga tillgång till tillräckligt markutrymme, något som icke bleve fallet, därest området skulle inskränkas till allenast själva fängelsetomten. Lagförslag föreligger om utsträckt gemensamhetsarbete även för äldre fångar, varför det kan motses, att jämväl övriga fängelsers tillgängliga yttre markområden måste allt mera utnyttjas för fångarnas friluftsarbete. F ö r övrigt lämpar sig intet bland dessa fängelser för det nu med Uppsalafängelset avsedda ändamålet, särskilt sedan vissa sådana med öppna jordområden måst tagas i anspråk eller reserveras för en del nytillkomna fångvårdsuppgifter nämligen till förvaringsanstalter för sinnessjuka eller förminskat tillräkneliga fångar. Den enda utvägen för frigörandet av det utav fångvården disponerade markområdet vid Uppsalafängelset skulle vara att ä annan ort nybygga ett ungdomsfängelse. •

Under åberopande av vad sålunda anförts förklarade fångvårdsstyrelsen sig nödgad att på grund av dåmera inträdda förhållanden bestämt avstyrka bifall till varje universitetets framställning, avseende att frånhända fångvården någon del av de områden, som av densamma disponerades. Genom beslut den 20 mars 1931 har Kungl. Maj:t därefter förklarat, att vad i detta ärende förekommit icke föranledde annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t förordnade att, innan avtal träffades om upplåtelse under nyttjanderätt av någon del av ifrågavarande, kronan tillhöriga områden, frågan härom skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. I skrivelse till universitetskanslern den 4 oktober 1930, vilken skrivelse av denne med tillstyrkan överlämnats till Kungl. Maj:t, har större akademiska konsistoriet vidare hemställt, bl. a., att för beredande av byggnadsplats för en gemensam nybyggnad för patologiska och den hygienisk-oakteriologiska institutionen, universitetet måtte få taga i anspråk ett söder om botaniska trädgården beläget tomtområde om 12 350 kvm., vilken för närvarande disponeras av fångvården. I detta ärende har fångvårdsstyrelsen den 2 februari 1931 avgivit underdånigt utlåtande. Sedan styre.sen däri redogjort för det område, på vilket universitetet sålunda gjorde anspråk, samt därvid uppgivit, att i detta område inginge bl. a. östra delen av det s. k. Kåbogärdet och östra hörnet av den s. k. slottsträdgården eller Lugnets handelsträdgård, yttrade styrelsen: »Anledningen till att för straffängelsets i Uppsala räkning arrenderats Kåbogärde och sottsträdgärden har bland annat varit, att, sedan Uppsalafängelset anordnats såsom ungdomsfängelse, till en början avsetts, att i fängelset intagna unga manliga förbr3tare skulle i stor omfattning sysselsättas med trädgårdsarbete. Sedan emel-

108 lertid viss omläggning av de unga fångarnas arbete befunnits lämplig, har fängelsets behov av trädgårdsjord i viss mån minskats. Vid sådant förhållande är från fångvårdsstyrelsens sida icke någon erinran att framställa mot att det för omhandlade institutionsbyggnad avsedda tomtområdet avskiljes från den av fångvården nu disponerade marken.» I detta u t l å t a n d e gick fångvårdsstyrelsen även in på den i större akademiska konsistoriet förutnämnda skrivelse den 18 december 1918 gjorda framställningen om upplåtande till universitetet av övriga områden, som för n ä r v a r a n d e disponeras av fångvården. I denna del gjorde styrelsen gällande, a t t spörsmålet härom givetvis vore beroende på, h u r u v i d a straffängelset i Uppsala komme att för framtiden kvarbliva å sin nuvarande plats, något, som i sin ordning sammanhängde med frågan om ett nytt fängelse för sådana yngre manliga förbrytare, som nu förvarades i straffängelserna i Uppsala och i Gävle. Då sistnämnda fråga för närvarande vore föremål för utredning, förklarade styrelsen sig icke v a r a i tillfälle att y t t r a sig i detta hänseende. I fråga om Uppsalafängelsets lämplighet som ungdomsfängelse torde icke kunna jävas riktigheten av det omdöme, som nuvarande chefen för justitiedepartementet gjort till sitt i nyssnämnda uttalande av den 3 jan u a r i 1931, nämligen att fängelset ej synes motsvara de fordringar, som rimligen böra ställas på ett ungdomsfängelse. Särskilt tvenne olägenheter vidlåda detsamma, nämligen dels att fängelset är i saknad av tillräckliga och lämpliga arbetslokaler och dels att i fängelset även är i n r y m t rannsakningslokal. P å sätt förut nämnts har fångvårdsstyrelsen på grund av de n u v a r a n d e arbetslokalernas otillräcklighet och olämplighet — ett förhållande, som även departementschefen vitsordat — hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utverkande hos riksdagen av anslag till uppförande av en särskild verkstadsbyggnad för en beräknad kostnad av 138,000 kronor. Eannsakningslokalens befintlighet inom själva fängelset har medfört, att en viss kommunikation mellan fångarna och allmänheten ej kunnat undvikas, ett förhållande, som särskilt, då det såsom här gäller ett ungdomsfängelse, ej kan anses annat än som en stor olägenhet. Fångvårdsstyrelsen har också därför uppgjort förslag till byggande av en särskild rannsakningslokal på fängelsets område, för vilket förslags realiserande beräknats en kostnad av 22 000 kronor. Det genom en dylik förändring ledigblivna utrymmet skulle komma väl till pass som skol- och föreläsningssal, vartill rannsakningslokalen redan nu användes, när förhållandena det medgiva. Ännu en olägenhet, som vidlåder Uppsalafängelset, är den, att det är helt och hållet i saknad av gymnastiklokal, en brist, som med dess ungdomliga klientel är särskilt kännbar. Då det gäller att t a g a ståndpunkt till nu föreliggande viktiga fråga, h u r u v i d a Uppsalafängelset fortfarande bör tjäna såsom ungdomsfängelse, torde till en början kunna konstateras — i likhet med vad gjorts gällande i förutnämnda justitiedepartementschefs uttalande år 1921 — att,

109 om Uppsalafängelset berövas dispositionsrätten till hela det område, vartill universitetet enligt sina framställningar av å r 1918 och å r 1925 vill f ö r v ä r v a äganderätten, fängelset givetvis ej l ä n g r e kan fylla sin uppgift att tjiäna som ungdomsfängelse och då främst som ett »trädgårdsfängelse» för u n g a fångar. Än mindre skulle detta bliva fallet, om Uppsalafängelset, s.åsom i och för sig vore önskvärt, utvidgades för att bli i s t å n d att även under tider av periodvis återkommande ökning i antalet unga fångar k u n n a mottaga alla ungdomsbrottslingar, som ej få r u m å Gävlefängelset. För att det skall kunna tjäna som ungdomsfängelse, fordras ett säkerställande för framtiden av fängelsets förfoganderätt ej blott över det område, vartill fångvården för n ä r v a r a n d e är ägare, utan även över så gott som hela den s. k. slottsträdgården eller »Lugnet». Å a n d r a sidan torde m a n icke kunna a n n a t än instämma i vad departementschefen år 1921 yttrade därom att, då det gäller att avgöra, för vilket ä n d a m å l nu ifrågavarande område bäst lämpar sig i framtiden — till a t t fortfarande stå i fångvårdens tjänst eller, såsom universitetet håller före, till tomter för uppförande av vissa för universitetet nödvändiga byggnader — något tvivel knappast torde böra r å d a därom, a t t svaret bör utfalla till förmån för det av universitetet förfäktade intresset. A t t vid n u nämnda förhållande å Uppsalafängelset nedlägga de d r y g a kostnader, som, enligt vad nyss sagts, skulle v a r a erforderliga för a t t sätta fängelset i stånd att nöjaktigt tjäna sitt ändamål som ungdomsfängelse, skulle knappast kunna betraktas som välbetänkt. Den eventualiteten synes ingalunda utesluten att, även om — med utgångspunkt från a t t fångvården får av de nu av densamma disponerade områdena tills vidare behålla dem, som den anser nödvändiga för fängelsets behov — nyssnämnda avsevärda kostnader nedläggas på fängelset, universitetets k r a v på samma områden, på grund av dessas för just byggnader i universitetets tjänst lämpliga belägenhet, med tiden blir så starkt, att fångvårdsintresset dock slutligen får vika. Kunde fängelset tjänstgöra som ungdomsfängelse i sitt n u v a r a n d e skick, skulle väl inga vägande skäl k u n n a anföras mot att det, till dess att universitetet behövde förfoga över den mark, över vilken fångvården nu disponerar, fortfarande finge tjänstgöra i sin nämnda egenskap. Så, som saken nu ligger, med å ena sidan nödvändigheten av att dryga kostnader omedelbart nedläggas å fängelset och å andra sidan saknaden av garanti för, att icke fängelset det oaktat i en icke alltför avlägsen framtid berövas den oeftergivliga förutsättning för att det skall kunna fylla denna sin uppgift, som ligger i dispositionsrätten över vissa områden, torde man emellertid icke kunna komma till annan slutsats än den, att alldeles övervägande skäl tala för att åtgärder vidtagas, för a t t straffängelset i Uppsala må kunna upphöra att fungera såsom ungdomsfängelse. Någon tvekan h ä r u t i n n a n lärer så mycket mindre behöva föreligga, som Uppsalafängelset skulle — i huvudsak bibehållet i dess nuvarande skick och även med frånträdande av stora de-

110 lar av det område, över vilket det nu förfogar — kunna komma till a n n a n lämplig användning inom fångvårdsväsendet, på sätt framgår av vad längre fram kommer a t t n ä r m a r e omnämnas. Då ingen av v å r a a n d r a fångvårdsanstalter lämpar sig att t r ä d a i U p p salafängelsets ställe, å t e r s t å r ingen annan utväg än uppförandet av ett nytt ungdomsfängelse. Goda skäl tala då för att detta tilltages så stort, a t t samtliga ungdomsfångar få plats där och även straffängelset i Gävle på så sätt må kunna befrias från sin uppgift att v a r a ungdomsfängelse, för vilken uppgift det mindre väl passar på grund av sin k r i n g b y g g d a belägenhet med öppen insyn på fängelseområdet från kringliggande byggnader med därav följande risk för viss kommunikation mellan f å n g a r n a och utomstående. Det nya ungNågon anledning a t t till följd av det nya ungdomsfängelsets tillkomst domstangei- • n å g o n s t ö r r e grad ä n d r a de grunder, efter vilka, enligt vad ovan (sid. a) storlek. l 0 3 ) nämnts, rekryteringen till de nuvarande ungdomsfängelserna för n ä r varande sker, torde icke föreligga. I det n y a ungdomsfängelset skulle alltså komma som huvudklientel att förvaras straffarbetsfångar och fängelsefångar, vilka vid straffets början ej fyllt 21 år och vilkas strafftid överstiger två månader. Av bilagorna 10 och 12 framgå, att vid utgången av år 1929 — vilken tid, enligt vad ovan (sid. 88) nämnts, k a n anses utvisa det medeltal, som lämpligen bör tagas till utgångspunkt vid beräkning av fångantalet — antalet dylika fångar utgjorde, straffarbetsfångar 120 och fängelsefångar 7 eller tillhopa 127. Emellertid synes fängelset böra tilltagas så stort, att det även k a n mottaga dels fångar i nu ifrågavarande ålder, vilkas strafftid väl ej överstiger två månader, men som äro från fängelsets närmaste rayon, dels ock sådana unga fångar, som väl vid straffets början fyllt 21 år, men dock på grund av försenad utveckling eller eljest prövas bättre passa för den mera uppfostringsbetonade fångbehandling, som ett ungdomsfängelse är avsett att erbjuda. Med hänsyn härtill ävensom till det reservutrymme, till vilket en a n s t a l t av nu ifrågavarande a r t måste äga tillgång, torde det nya ungdomsfängelset lämpligen böra beräknas för 150 fångar. I det föregående (sid. 6) h a r framhållits, att vid en beräkning av nu förevarande slag viss hänsyn bör tagas till det minskade behov av anstaltsplatser för u n g a fångar, som ett genomförande a v de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunnigas förslag i dess ä n n u ej realiserade delar skulle medföra. F r å g a n blir i förevarande fall den, hur mycket mindre det planerade n y a ungdomsfängelset skulle k u n n a göras, i fall de sakkunnigas förslag om höjande av den övre åldersgränsen för möjlighet till dömande a v tvångsuppfostran från 18 till 21 år skulle förverkligas. A t t beräkna detta faller sig givetvis svårt. Lagändringens verkan skulle givetvis bli i hög grad beroende av, i vilken utsträckning domstolarna skulle känna sig benägna att även å ungdomsbrottslingar i denna högre ålder tillämpa

Ill agensis bestämmelse om möjlighet till frihetsstraffets utbytande mot ett reativtt långvarigt tvångsuppfostringsförfärande. Med den uppfattning, om i i det föregående (sid. 6) gjorts gällande i fråga om denna lagändrings terätttigande eller icke, torde vara att antaga, att en dylik benägenhet skall örefirinnas i långt mindre grad, då det gäller dessa äldre åldersklasser, än lå deet är fråga om unga brottslingar i åldern 15—18 år. Med hänsyn lärtilill torde ett eventuellt förverkligande av de sakkunnigas förslag i nu örevaarande del ej kunna beräknas föranleda större nedsättning i det nya mgdoomsfängelsets platsantal än med omkring 25 platser. Att på grund iv deen, i förhållande till det ådömda frihetsstraffet, mycket längre tid, mderr vilken ett tvångsuppfostringsförf ärande kan beräknas att vara, den inställt, som skulle mottaga dessa till tvångsuppfostran dömda ynglingar iv älddre åldersklasser — enligt de sakkunnigas förslag en »förbättringsmstaldt» med avsevärt strängare regim än den vid våra nuvarande tvångsippfoostringsanstalter — måste avses för flerdubbelt större antal platser in nyyssnämnda 25, torde vara uppenbart. 1 I deetta sammanhang torde också lämpligen kunna till behandling uppagas j det i det föregående (sid. 6) uppskjutna spörsmålet, huruvida några tv våära nuvarande straffanstalter möjligen skulle kunna lämpligen tagas ansppråk för täckande av det genom den av ungdomsbrottslighetssakLunni.iga föreslagna lagändringen uppkomna ökade behovet av tvångsippfoostringsanstalter (enligt de sakkunniga dels »allmänna uppfostringsinstallter» och dels »allmänna förbättringsanstalter», se ovan sid. 5). Då n torrläggning av en tvångsuppfostringsanstalt till en anstalt, som fortaranade skulle komma att tjäna även som fängelse — låt vara endast för illfreedsställandet av det lokala behovet — givetvis ej lämpligen kan ifråjasätttas, och då vidare, enligt den plan, som i det följande framlägges, rån fatt tjäna som straffanstalt skulle komma att helt frigöras allenast lagra i smärre kronohäkten, måste detta spörsmål besvaras nekande. Därrav att de två nuvarande smärre ungdomsfängelserna skulle, såsom öreslilagits, ersättas med ett av den storlek, som nu sagts, följer den förfelen, , att vid detsamma skulle kunna anordnas — förutom de tre yrkesarjeten,, vilka för närvarande äro representerade å ungdomsfängelserna: 1 Deen i ungdomsbrottslighetssakkunnigas betänkande (sid. 179—180) gjorda beräkningen, är vilkken år 1921 legat till grund, synes hava kommit till en, såvitt angår n u gällande förållandden, alldeles för hög siffra. Deras beräkning ger till resultat, att å »förbättringsanstalt> kulle i årligen insättas e] mindre än omkring 166 män och att det erforderliga platsbehovet ir denm skulle vara dubbla denna siffra eller omkring 332. Vid denna de sakkunnigas eräkni.ing har antagits, att domstolarna skulle döma till tvångsuppfostran i ej mindre än 0 % aav de huvudsakliga fall, där sådant skulle enligt den föreslagna nya lagstiftningen unna komma ifråga, ett säkerligen alldeles för högt tal. Vid sin beräkning hava de sakunnigaa antagligen ej heller utgått ifrån, att tillämpningen av villkorlig dom för brottslingar nu ififrågavarande åldersklasser skulle visa en sådan ökning som den, vilken faktiskt ägt um unnder de senare åren.

snickeri, skrädderi och trädgårdsskötsel — ännu ett, som visat sig särskilj lämpa sig för yngre, nämligen mekaniska arbeten. Det nya fängelset skulle alltså, i likhet med de nuvarande ungdomsfängelserna, bli ett kombinerat verkstads- och trädgårdsfängelse. Att låta även ett mindre jordbruk vara anslutet till anstalten skulle visserligen kunna ifrågasättas. De säkerligen ytterst få unga fångar, för vilka ett jordbruksarbete skulle särskilt passa, kunna dock, liksom för närvarande med fördel sker, i stället sysselsättas i det vid fängelset anordnade trädgårdsarbetet.

Att det nya ungdomsfängelset bör vara centralt beläget, följer därav att det ju skall vara ett »riksfängelse», d. v. s. rekryteras med fångar fråi rikets alla delar. Vad ovan (sid. 101) anförts om de fördelar, som skulle vara förenade därmed, att det nya centralfängelset förlades till Stock holms närhet, äger även här sin giltighet, om också ej fullt i samma grad Beträffande det nya ungdomsfängelsets platsfråga erbjuda sig i övrigl tvenne möjligheter, vilka båda hava sina fördelar och nackdelar: ati ungdomsfängelset förlägges alldeles för sig eller att det får sin plats i lo kal anslutning till det nya centralfängelset. Med det första alternativel är förenad främst den fördelen, att, om ett ungdomsfängelse erhåller en fullt fristående belägenhet, man undviker den fara, som alltid är förbunden med dess kombination med ett annat större fängelse, nämligen den, att dei för utomstående framstår endast som en del av detta andra stora fängelst och att det därigenom i den allmänna uppfattningen i viss mån förlorar sin karaktär av särskild ungdomsanstalt. Denna fara synes dock ej behöv* bli alltför stor, i fall det nya centralfängelset, såsom i det följande kommer att föreslås, i huvudsak blir rekryterat av fångar i åldern 21—35 åi och alltså blir, så att säga, även det ett ungdomsfängelse, ehuru i betydlig! vidgad bemärkelse. Å andra sidan skulle vissa icke oväsentliga fördelar vara förknippade därmed, att ungdomsfängelset väl bleve en fullt självständig anstalt mec sin särskilda chef, men dock förlades nära intill det nya centralfängelset Fördelarna av en dylik anordning torde framförallt vara av ekonomis! natur. De båda anstalterna skulle kunna hava vissa utrymmen gemen samma. Dessa gemensamma lokaler synes kunna bli följande: kontors lokaler, kyrko- och hörsal, gymnastiksal, sjukavdelning, bageri, köks- och tvättinrättningar samt vissa förrådslokaler och andra liknande utrymmen Ungdomsfängelset bör däremot givetvis vara utrustat med egna arbets lokaler. Men vissa fördelar skulle vinnas därigenom, att dessa förlades intill centralfängelsets motsvarande utrymmen. Även administrativt seti — icke ifråga om själva fångbehandlingen utan endast beträffande der ekonomiska förvaltningen — skulle gemensamhet kunna etableras. Ge mensamma tjänstemän skulle alltså kunna bli: präst, kamrerare, arbets föreståndare, arbetsassistent och bokhållare. Den mera allsidiga yrkes drift, som skulle finnas representerad på centralfängelset, sknlle kunna

113 komnna även ungdomsfängelset till godo på det sätt att, om en ung fånge å detta sistnämnda fängelse skulle särskilt passa för ett yrke, som är företirätt å centralfängelset men ej å ungdomsfängelset, han skulle kunna — do.ck självfallet inom ungdomsfängelsets murar — bli sysselsatt i detta yrke och däri bli handledd av en vid central fängelset anställd yrkesman. Med hänsyn främst till de mycket avsevärda besparingar såväl ifråga om engångskostnaden som beträffande den årliga driftskostnaden, vilka säkerligen kunna påräknas vid en kombination av de båda fängelserna på nu ifrågasatt sätt, torde — trots det andra alternativets obestridliga företräde i vissa avseenden — det nya ungdomsfängelset lämpligen böra förläggas intill det nya centralfängelset och med detta senare få den gemensamhet, som sålunda skisserats. Den 22 april 1927 utfärdades dels lag om internering av återfallsförbry- Ökat platstare och dels lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. behov för internerade Beträffande dessa båda lagars närmare innehåll hänvisas till sid. 23—25. återfallsförPå sätt förut (sid. 1—2) nämnts, är kronohäktet i Ystad delvis taget i an- brytare och för å språk som interneringsanstalt för manliga återfallsförbrytare och är i vårdanstalt intagna förutvarande centralfängelset i Norrköping anordnad en vårdanstalt för förminskat förminskat tillräkneliga manliga förbrytare. Motsvarande anstalter för tillräkneliga, kvinnliga förbrytare äro anordnade vid centralfängelset i Växjö. Några förbrytare. ändringar beträffande förvaring av de kvinnliga förbrytarna av nu förevarande slag torde ej vara påkallade. Annorlunda ligger emellertid saken beträffande de manliga återfallsförbrytarna och i viss mån även i fråga om de manliga förminskat tillräkneliga förbrytarna. Vad först angår de internerade återfallsförbrytarna, så är härom att Ny interneringsanatalt. nämna följande. Kronohäktet i Ystad har 54 celler, därav 51 utnyttjas för egentligt fångförvar. Häktet beräknades att, sedan det apterats till interneringsanstalt, kunna rymma omkring 45 internerade. Det område, som hör till häktet, har en areal av 5 350 kvm. För interneringsanstaltens räkning arrenderar fångvården av staden Ystad ett intill häktet liggande jordområde om 7 500 kvm. Möjlighet finnes att av staden arrendera ytterligare tre intill häktet liggande jordområden om resp. 2 000, 3 575 och 15 800 kvm. eller tillhopa 21375 kvm. Från interneringslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 till den 1 juli 1931 har interneringsnämnden tillstyrkt 35 mäns intagande i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Av dessa 35 män hava 31 redan intagits i interneringsanstalten i Ystad. De återstående 4 männen väntas inom den närmaste tiden bliva intagna därstädes. Av de 31 redan internerade hava 2, som befunnits lida av sinnessjukdom, för vård överflyttats till sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik. Före interneringslagens ikraftträdande beräknade fångvårdsstyrelsen, att högst 3 personer om året skulle komma att dömas till internering. Den8 — 311783

114 na beräkning har, såsom framgår av vad redan nämnts, visat sig v a r a oriktig. E n l i g t beräkningar, gjorda den 9 april 1931 vid centralfängelset å Långholmen, hava sedan den 1 j a n u a r i 1930 frigivits 16 fångar, vilka vid återfall i brott kunna ifrågakomma till internering. Vidare kunna 45 i centralfängelset å Långholmen för n ä r v a r a n d e intagna fångar, vilka komma att frigivas under de närmaste fem åren, åtskilliga redan 1931 och 1932, vid återfall i brott efter frigivningen ifrågakomma till internering. F ö r att i viss m å n tillgodose det sålunda väntade ökade platsbehovet för internerade, skulle den anordning kunna vidtagas, att kronohäktet i Ystad helt upphörde att vara kronohäkte och sålunda i sin helhet kunde användas till interneringsanstalt. Häremot torde ej föreligga n å g r a vägande skäl, då dels det till kronohäktet nu anslutna tingshuset numera upphört att tjäna detta ändamål, och dels de rannsaknings- och bötesfångar, för vilka kronohäktet är avsett, u t a n större olägenhet torde kunna förvaras å det relativt närbelägna centralfängelset i Malmö. Detta skulle desto l ä t t a r e gå för sig, om, på sätt i det följande kommer a t t ifrågasättas, för transport av fånge i fall som det förevarande fångbilar komme till användning i större utsträckning än för närvarande. Genom att nämnda tingshus med tillhörande u t r y m m e blivit ledigt till disposition för interneringsanstaltens behov, skulle vissa önskemål beträffande denna kunna realiseras. Antingen skulle tingshuset k u n n a användas för att avhjälpa den föreliggande bristen på dagrum och arbetslokaler eller ock kunde tingshuset möjligen inredas till bostad åt anstaltens föreståndare samt dennes inom själva kronohäktet befintliga bostadsrum i stället komma till a n v ä n d n i n g som dagrum eller arbetssalar. Men även om interneringsanstaltens kapacitet på detta sätt skulle ökas med 6 platser, torde denna anstalt dock mycket snart komma a t t visa sig otillräcklig för sitt ändamål. Ytterligare och mera effektiva åtgärder måste därför vidtagas för att inom de närmaste åren inöta det ökade platsbehovet. Såsom ytterligare interneringsanstalt torde kunna ifrågasättas antingen straffängelset i K a r l s t a d eller straffängelset i Gävle. Straffängelset i Karlstad har 78 celler, av vilka 70 för närvarande utnyttjas för egentligt fångförvar. Fängelsets första och a n d r a våningar bilda för n ä r v a r a n d e en sinnessjukavdelning för i huvudsak s. k. straffnförklarade. Å denna avdelning kunna. 50 personer förvaras. Avdelningen skulle, sedan dessa straffriförklarade, såsom ställts i utsikt (se ovan sid. 90), till större delen överflyttats till statens allmänna sinnessjuklus, kunn a komma till användning som interneringsanstalt. Fängelsets tredje våning skulle i så fall fortfarande avses för rannsakningsfångai och bötesfångar. Till fängelset hör ett trädgårdsområde om 4190 kvin. Därjämte finns invid fängelset och å dess område en mindre byggnad, som kan användas till arbetssal. Om, p å sätt i det föregående föreslagits, ett nytt ungdomsfängelse bygges, skulle straffängelset i Gävle kunna anordnas såsom interneringsan-

115 stalt. Detta fängelse har 97 celler, därav 86 effektiva för fångförvar Vid milt u t n y t t j a n d e av fängelset, dock med bibehållande — i fängelsets s k nya flygel och således avskilt från anstalten i övrigt - av nödiga utrymmen föir rannsaknings- och bötesfångar, skulle där kunna förvaras 60 personer. Vid fängelset finns en maskinverkstad för snickeri, i vilken högst fem personer kunna sysselsättas. E t t i händelse av anstaltens apterande t i l l interneringsanstalt erforderligt dagrum skulle kunna erhållas genom a t t sammanslå ett rum, som för närvarande användes som tillskärn m g s r n m , med ett därtill gränsande utrymme, som för n ä r v a r a n d e utnyttjas som förvaringsrum. Till fängelset hör en t r ä d g å r d om 4,844 kvm därav 1853 kvm. park och 2 991 kvm. trädgårdsland. Av de båda nu nämnda fängelserna — det i Karlstad och det i Gävle — torde det i Gävle bäst lämpa sig till interneringsanstalt för återfallsförb r y t a r e . Särskilt är Gävlefängelset såsom beläget n ä r m a r e Stockholm och s å l u n d a mera tillgängligt för interneringsnämnden att i detta avseende föredraga framför straffängelset i Karlstad. De olägenheter, som i det foregående framhållits vara fästa vid Gävlefängelset så till vida att fängelsets område ä r utsatt för insyn från kringliggande byggnader med därav följande risk för viss kommunikation mellan anstaltens klientel och utomstående, kunna icke tillerkännas på långt när samma betydelse, da fråga är om internerade, som då fängelset tjänar som ungdomsfängelse. P å g r u n d av vad nu sagts föreslås, att - sedan straffängelset i Gävle etter uppförande av det föreslagna nya ungdomsfängelset upphört att tjäna som ungdomsfängelse - Gävlefängelset apteras till att, jämte kronohaktet i Ystad, tjänstgöra som interneringsanstalt. Då det emellertid ligger i sakens natur, att åtskilliga år måste tagas i anspråk, innan Gävlefängelset kan frigöras från sin uppgift att vara ungdomsfängelse, men behovet av ökat utrymme för internerade redan nu a r t r ä n g a n d e , torde Karlstadsfängelset, som för n ä r v a r a n d e användes huvudsakligen till förvaring av straffriförklarade, men enligt vad ovan nämnts torde kunna förväntas inom den närmaste tiden bliva befriat från detta klientel, tills vidare kunna tagas i anspråk som provisorisk internermgsanstalt. JnikTf^anie f ^ V T t U e l l t Ö k a t P l a t - t r y m m e « * manliga « « minskat tillräkneliga förbrytare är att nämna följande. Till en början ansågs vårdanstalten i Norrköping böra anordnas allenast or omkring ett 50-tal förvarade. Beträffande anstaltens n ä r m a r e storlek och beskaffenhet i övrigt torde här endast böra nämnas, att för :le förvarades sysselsättande med utearbete vid anstalten finnes ett träd^ardsområde om 6 785 kvm., därav 3 685 kvm. uppodlad jord och 3100 cvm. huvudsakligen park. F r å n förvaringslagens ikraftträdande den 1 j a n u a r i 1928 till den 1 juli LiMl h a r interneringsnämnden tillstyrkt 48 mäns intagande i vårdanstalt

Ny värd anstalt.

116 för förminskat tillräkneliga förbrytare. Av dessa 48 m ä n hava 47 intagits i vårdanstalten och väntas den återstående bli inom den n ä r m a s t e tiden där intagen. Av de 47 sålunda förvarade hava 4, som visat sig oroliga och mera svårskötta, överförts till sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik samt en avlidit och 3 utskrivits på prov. För medel, som beviljats av riksdagen, är f. n. under uppförande en isoleringsavdelning, som väntas bliva färdig i september 1931. Denna kommer att innehålla, bl. a., 27 säkra förvaringsrum samt 3 disciplinceller. Före förvaringslagens ikraftträdande beräknade fångvårdsstyrelsen, att antalet årligen inkommande förminskat tillräkneliga förbrytare icke skulle komma att, åtminstone under de första åren, överstiga 20. Denna beräkning har visat sig vara riktig. Någon ytterligare utökning av platsantalet utöver den, som erhålles genom isoleringsavdelningens tillkomst, torde icke behöva antagas bliva erforderlig inom de närmaste åren. A t t en dylik utökning blir påkallad inom en ej allt för långt avlägsen framtid, torde emellertid v a r a sannolikt. Av skäl, på vilka jag nu ej har anledning att n ä r m a r e ingå, lärer dylikt ökat u t r y m m e icke u t a n dryga kostnader lämpligen kunna vinnas genom vidtagande av ytterligare förändringar eller nybyggnader av Norrköpingsanstalten. Mest önskvärt vore givetvis att få till stånd en filial till vårdanstalten i Norrköping, förlagd på landsbygden ej alltför långt från huvudanstalten. F r å g a n härom får v ä l dock av kostnadsskäl ställas på framtiden. Vid den tid, då nu ifrågavarande behov på ökat utrymme kan förväntas, torde emellertid straffängelset i K a r l s t a d k u n n a beräknas hava blivit befriat från att, såsom nyss föreslagits, tjänstgöra som provisorisk interneringsanstalt för återfallsförbrytare. I avbidan på att nyssnämnda önskemål om en filial till Norrköpingsanstalten möjligen en gång i framtiden k a n bli förverkligat, synes därför Karlstadsfängelset - trots dess mera avlägsna läge och därmed förbundna mindre lätta tillgänglighet for interneringsnämnden — k u n n a reserveras som provisorisk vårdanstalt för förminskat tillräkneliga manliga förbrytare.

Platsbehovet Vid 1929 års slut - vilken tid i det föregående a n t a g i t s kunna tagas till för sinnes- utgångspunkt vid beräknandet av platsbehovet i fråga om fångar over huZkunf!erZ vud taget - utgjorde de sinnessjuka fångarnas a n t a l 45, därvid dock helt ningsfångar. bortsetts från s. k. straffriförklarade och s. k. undersökningsfångar, d sistnämnda sådana rannsakningsfångar, vilkas sinnestillstånd enligt domstols beslut skall undersökas. För undersökningsfångar skulle enligt de s. k. sinnessjukhussakkunnigas utsago (se 1930 å r s statsverksproposition, a n d r a huvudtiteln sid. 48-49) erfordras omkring 65 platser. Även om man, enligt vad förut (se ovan sid. 90), kan hysa förhoppning om att fångvården skall så småningom bliva i huvudsak befriad från att taga hand om s. k. straffriförklarade, måste dock ett visst antal platser aeräknas för att fångvården skall bliva i stånd att på lämpligt sätt taga vård

117 om sädana straffriförklarade, vilka icke omedelbart kunna erhålla plats på de allmänna sinnessjukhusen. De för detta ändamål behövliga platsernais antal torde icke kunna sättas lägre än till omkring 30. Allt som allt slkulle alltså för vård av sinnessjuka erfordras omkring 140 eller, med hänsyn tagen till nödigt reservutrymme, omkring 160 platser. Då det gäller att undersöka, i vilken utsträckning utrymme finnes tillgängligt för att fylla detta platsbehov, bortses helt och hållet från de anordningar av mera provisorisk art, som vidtagits för nu ifrågavarande ändamål. Till dylika provisoriska åtgärder torde till en början vara att räkna de smärre undersökningsavdelningar, vardera på 10 platser, som anordnats å centralfängelserna i Malmö och å Härianda. Att dessa avdelningar, vilka äro förlagda till fängelsernas vanliga sjukavdelningar och där på ett mycket olämpligt sätt inkräkta på utrymmet, bliva helt avskaffade, måste betraktas som ett starkt önskemål. De övriga provisoriska anordningarna bestå däri, att straffängelserna i Jönköping och Karlstad apterats till förvaring tills vidare av i huvudsak straffriförklarade sinnessjuka. Till att täcka det ovan angivna behovet av 160 platser skulle — om man alltså tager hänsyn endast till tillgängliga platser av ordinarie natur — finnas följande utrymmen: vid centralfängelset å Långholmen 55 * platser » » i Härnösand 10 » » kronohäktet i Västervik 35 » eller sammanlagt 100 platser En platsbrist på omkring 60 platser skulle alltså föreligga. I en till justitiedepartementet den 3 december 1930 ingiven promemoria har fångvårdsstyrelsen hemställt om utverkande av medel till uppförande av en ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset å Härianda, avsedd för 56 sinnessjuka, varför kostnaderna beräknats till 437 000 kronor. Till stöd för denna framställning har styrelsen anfört bl. a.: Det syntes styrelsen föreligga ett oundgängligt behov, att redan nu åtgärder vidtoges för att en ytterligare sinnessjukavdelning med minst samma platsantal som vid den under uppförande varande vid centralfängelset å Långholmen, 56, komme till stånd. Att efter tillkomsten av en dylik sinnessjukavdelning platsantalet vid fångvårdens sinnessjukavdelningar i början skulle bliva för stort, kunde icke befaras, helst som fångvården under ett avsevärt antal år framåt torde bliva nödsakad att i ganska stor utsträckning omhänderhava nu intagna straffriförklarade. Man kunde fördenskull antaga, att en del av de såsom icke tillfredsställande befunna, nu befintliga sinnessjukavdelningarna måste under någon tid användas såsom provisoriska avdelningar. I fråga om förläggningen av den nya sinnessjukavdelning, varom nu vore fråga, hade fångvårdsstyrelsen efter verkställda undersökningar kommit till den uppfattningen, att denna sinnessjukavdelning borde lämpligast förläggas till centralfängelset å Härianda.

Då denna byggnadsfråga, i samband med avlåtandet till riksdagen av 1931 års statsverksproposition anmäldes i statsrådet, yttrade nuvarande 1

Ej 56, såsom ursprungligen planerats.

chefen för justitiedepartementet (andra huvudtiteln sid. 49) bl. a., a t t det 1 väl vore riktigt, att de n u v a r a n d e sinnessjukavdelningarna vid straff- j fängelserna i Jönköping och i Karlstad icke kunde anses m o t s v a r a de j krav, som numera ställdes på dylika avdelningar, men att såsom ett pro 7 j visorium deras fortsatta användande för v å r d av sinnessjuka fångar ävensom åt straffriförklarade, i den m å n dessa måste omhändertagas av fångvården, dock kunde försvaras. Det syntes emellertid departementschefen angeläget, att även frågan om sinnessjukvårdens tillfredsställande anordnande inom fångvården bleve u p p m ä r k s a m m a d vid utarbetandet av den ifrågasatta allmänna planen för fångvårdens framtida ordnande. Då det sålunda gäller att taga ställning till detta spörsmål, torde till en början kunna konstateras, a t t behovet av en ökning av de ordinarie sinnessjukplatsernas antal med åtminstone 60 platser, torde vara, i den mån så över huvud taget är möjligt, till fullo ådagalagt. Med hänsyn särskilt till den ökade benägenhet, som domstolarna på senare tiden synas hysa för att låta undersöka en förbrytares sinnesbeskaffenhet, förefaller det, som om denna siffra snarare skulle v a r a för låg ä n för hög. Vad därefter angår spörsmålet, hur den sålunda konstaterade platsbristen lämpligast bör avhjälpas, måste det med tanke på den dryga kostnad, som skulle vara förenad med uppförandet av den föreslagna nybyggnaden å Härianda, framstå som angeläget, att en undersökning kommer till stånd, huruvida ej möjligen någon redan befintlig fångvårdsanstalt i stället skulle kunna komma till användning för ändamålet. De anstalter, vilka därvid närmast skulle kunna ifrågakomma, torde vara straffängelserna i Jönköping och i Karlstad, i vilka båda ju för n ä r v a r a n d e äro inrymda provisoriska sinnessjukavdelningar. Av dessa båda fängelser har, enligt vad ovan (sid. 116) nämnts, det i Karlstad ansetts böra reserveras för annat ändamål. Återstår alltså straffängelset i Jönköping, d ä r en sinnessjukavdelning på omkring 60 platser kan beräknas få rum. Nämnas kan, att Jönköping kan anses som en lämplig plats för en sinnessjukavdelning av nu förev a r a n d e art dels med hänsyn till denna stads ganska centrala läge och dels i betraktande därav, att staden, efter det vissa kaserner där omändrats till sinnessjukhus, kommer att äga god tillgång på särskilt utbildade sinnessjukläkare, ur vilkas krets läkaren vid den sålunda ifrågasatta sinnessjukavdelningen skulle kunna tagas. H u r u v i d a straffängelset i Jönköping åter skall, u t a n allt för dryga kostnader, kunna omändras så, att den kan anses fylla skäliga anspråk på en sinnessjukavdelning av nu förevarande slag, är ett spörsmål av — såväl medicinskt som byggnadstekniskt sett — så speciell art, att jag ej tilltror mig a t t därutinnan kunna fälla något mera bestämt omdöme. Dock kan jag icke hålla annat än för sannolikt att — genom nedläggande å anstalten för dess förbättring av endast en bråkdel av den summa, som ber ä k n a t s för förut nämnda planerade nybyggnad å Härianda, Jönköpingsfängelset skulle kunna försättas i sådant skick, att det skulle kunna

119 fylla r i m l i g a krav på en sinnessjukavdelning sådan som den, varom h ä r är fråga. U t a n att alltså taga bestämd ståndpunkt till förevarande spörsmål, vilket synes böra bli föremål för särskild u t r e d n i n g genom på området s a k k u n n i g a personer, har jag i det följande u t g å t t ifrån, att straffängelset i J ö n k ö p i n g fortfarande skall bibehållas vid sin n u v a r a n d e storlek för att, j ä m t e det att det tjänar som ortsfängelse, även inrymma en sinnessjukavdelning på omkring 60 platser. E n l i g t nu gjorda beräkning skulle kronohäktet i Västervik fortfarande tjänstgöra som en fångvårdens sinnessjukavdelning. Då denna avdelning på g r u n d av sin beskaffenhet är avsedd för särskilt oroliga och svårhanterliga sinnessjuka fångar, måste det betraktas som en bestämd olägenhet, a t t kronohäktet tillika tjänstgör — låt vara i mycket begränsad omfattning — som ortsfängelse (f. n. egentligen endast för förvaring av rannsakningsfångar, i det att bötesfångarna i regel sändas till straffängelset i K a l m a r ) . Det synes därför böra tagas i övervägande, h u r u v i d a ej kronohäktet k a n helt befrias från denna sin sistnämnda uppgift och i sin helhet komma till användning som en fångvårdens sinnessjukanstalt. Den omständigheten, att Västerviks stad vid kronohäktets tillkomst kostnadsfritt upplåtit tomt samt förbundit sig att erlägga en årlig avgift av 100 kronor till h ä k t e t s underhåll, samt att dessutom efter r ä k n i n g gottgöra kostnaden lör stadsfångarnas underhåll i häktet, torde knappast i och för sig v a r a av beskaffenhet att hindra vidtagandet av en å t g ä r d som den föreslagna, lika litet som den omständigheten att, enligt vad K u n g l . Maj:t bestämt, vissa h ä r a d skola å häktet hava tingsstad i brottmål. Det väckta spörsmålet torde alltså inskränka sig till frågan, h u r u v i d a de fördelar, som äro förenade med kronohäktets befriande från att tjänstgöra som ortsfängelse, ä r o större än de ölägenheter — särskilt i fångtransporthänseende — som skulle vara förknippade därmed, att kronohäktets funktion i detta avseende övertoges av andra i kronohäktets närhet belägna fångvårdsanstalter och främst väl då den i Kalmar. Ovan sid. 90 har framhållits som ett — alldeles oberoende av nu före- Ändringar varande koncentrationsplan — föreliggande starkt krav, a t t de n u v a r a n d e v^n ^ulTå sovcellsavdelningarna i centralfängelset å Långholmen måtte omändras Långholmen. så, att de s. k. sovboxarna med sin allenast sekundära dager ej längre behöva tagas i anspråk för fångförvar. Etl a n n a t önskemål, som föreligger beträffande denna anstalt, är a t t få förbättrade verkstadslokaler. En väsentlig utvidgning av dessa skulle bli ofrånkomlig efter ett genomförande av det ovan framförda förslaget om ändring i verkställighetslagen i den riktningen, att en fånge skulle på betydligt tidigare stadium än för närvarande kunna överflyttas i arbetsgemensamhet. I ännu ett par avseenden föreligga starka skäl för ä n d r i n g a r s vidtagande med avseende å byggnaderna å Långholmen. Länge har det nämligen

120 framstått som avsevärda olägenheter, dels att bostäder för personal äro inredda i södra flygeln av den s. k. gamla fängelsebyggnaden, och dels a t t detta stora fängelse ä r helt i avsaknad av särskild lokal för u t ö v a n d e av gymnastik inomhus. F ö r tillgodoseende av nu n ä m n d a önskemål och krav h a r uppgjorts följande plan. De båda nuvarande s. k. nattcellsflyglarna i tre våningar, vilka i n r y m m a de nuvarande gemensamhetsavdelningarna men delvis f. n. utnyttjas ä v e n som verkstäder och förrådslokaler, omändras i enlighet med av fångvårdsstyrelsens arkitekt uppgjorda skisser så, att hela den östra och de t v å nedersta v å n i n g a r n a av den västra flygeln inredas till dagcellsavdelningar, därvid av dessa avdelningar åtminstone tre apteras till smärre gemensamhetsavdelningar för s. k. »stjärnklassfångar» (jfr ovan sid. 68). Enligt skisserna skulle på detta sätt erhållas åtminstone sex mindre dylika avdelningar med dagrum, erbjudande sålunda möjlighet till en ganska omfattande gruppindelning av dessa fångar. I översta våningen i v ä s t r a flygeln anordnas vidare dels gymnastiklokal och dels en del d a g r u m för icke-»stjärnklassfångar». Genom dessa förändringar skulle erhållas 144 a 148 dagceller i stället för n u v a r a n d e 191 effektiva nattceller, innebärande alltså en minskning i platsutrymmet på omkring 50 celler. Kostnaderna för detta omändringsarbete har enligt bil. 18 av fångvårdsstyrelsens a r k i tekt beräknats till 638 000 kronor. Vidare skulle enligt planen södra flygeln av gamla fängelsebyggnaden upphöra a t t till någon del tjänstgöra som bostäder för personal. För den sålunda utflyttade personalen skulle eventuellt uppföras ett nytt personalbostadshus. De utrymmen i gamla fängelsebyggnaden, som härigenom bli tillgängliga för a n n a t ändamål, skulle apteras till verkstäder m. m., varigenom skulle erhållas dels ersättning för de verkstads- och förrådslokaler, som f. n. äro inrymda i nattcellsflyglarna, och dels det ytterligare verkstadsutrymme, som enligt vad nyss nämndes, skulle bli erforderligt efter genomförandet av de föreslagna nya straffverkställighetsbestämmelserna. Någon beräkning av kostnaderna för dessa senare ä n d r i n g a r är ej verkställd.

önskemål vid Som ett såväl ur fångvårdssynpunkt som från ekonomisk synpunkt vikkoncentraho- ^ „ ^ syfte med fångvårdsanstaltsväsendets koncentration har i det före nens närmare

genomförande, gående (sid. 94—96) framför allt framhållits den fördel för arbetsdriften som skulle utvinnas genom dennas koncentrering i huvudsak till ett fåtal större anstalter. Vid uppgörandet av en ny plan för anstaltsväsendets ordnande och de särskilda anstalternas n ä r m a r e utnyttjande bör m a n emellertid givetvis söka i möjligaste grad tillgodose även andra viktiga önskemål beträffande fångbehandlingen. Vad j a g syftar på är främst önskvärdheten av a t t — såsom fallet ä r merendels utomlands 1 — i gör1 Se härom ovan beträffande Italien sid. 34, Tyskland sid. 37, Finland sid. 42, Danmark sid. 43 och Slörge sid. 49.

121 ligasste grad erhålla en anstaltsmässig åtskillnad mellan brottslingar, som förutt varit i mera avsevärd mån straffade (»återfallsförbrytare»), å ena, och ssådana fångar, med avseende å vilka så icke är fallet (»förstagångsförbrytare»), å andra sidan. Ävenledes måste det framstå såsom ett önskemål, att fångar, som äro dömda till vårt lindrigare frihetsstraff, fängelse, om nmöjligt få avtjäna sitt straff å särskilda anstalter och ej sammanföras med dem, vilka ådömts vårt strängare frihetsstraff, straffarbete, en fråga, som ingalunda saknar sin psykologiska betydelse. Angelägenheten av förläiggande till skilda anstalter av fängelsefångar och straffarbetsfångar blir ännu större, om förutnämnda lagändring genomföres, enligt vilken ävem fängelsefångarna skulle, redan sedan de avtjänat betydligt mindre del aav sitt straff, än som stadgas i nu gällande rätt, kunna överflyttas i arbettsgemensamhet. Anmärkas må dock, att särskiljandet på olika anstaltter av straffarbetsfångar och fängelsefångar svårligen låter sig genomfföra, utan att detta i viss mån sker på bekostnad av en ur andra synpunkter fullt rationell koncentration. Föirut har redogjorts för, huru det enligt den uppgjorda planen skulle ordntas för de yngsta fångarna eller dem, som vid straffets början ännu ej fydlt 21 år. Emellertid skulle det icke kunna betraktas annat än som en föördel, om — på sätt även är fallet flerstädes utomlands * — fångarna skull le kunna i större utsträckning än sålunda skett uppdelas på skilda anstaalter allt efter sin ålder. En alltför kraftigt genomförd uppdelning i gruipper efter denna linje skulle dock vara ägnad att motverka det syfte, som man med koncentrationen vill nå. Vid den plan till fördelning av fångmrna mellan skilda anstalter, som i det följande framlägges, har därför tiill nu senast framhållna önskemål endast tagits så stor hänsyn, som ansettts förenlig med behörigt beaktande av andra på saken inverkande förhåållanden. Den nya åldersgrupp, som därvid skapas, omfattar sådana fångtar, som vid straffets början fyllt 21 men ej 35 år. Fångar av denna ålderrsgrupp, vilka äro att betrakta som »förstagångsförbrytare», hava föreslaigits skola bilda huvudstommen av dem, vilka skulle rekrytera det nya <centralfängelset. Att 35-årsåldern härvid satts som övre gräns, sammanlhänger i viss mån därmed att, enligt nu gällande arbetsordning, vid straffanstalt anordnad undervisning skall i regel meddelas samtliga fångjar, som ej nått denna ålder.

Me>d tillämpning bl. a. av vad nu och eljest i det föregående i denna Biktlinjer fb del ssagts framläggas följande riktlinjer för anstaltsväsendets ordnande. anstaitsväsenSaimtliga fångvårdsanstalter enligt planen skulle kunna hänföras till nande. någom av följande fem kategorier: S«e härom ovan beträffande Belgien sid. 28, Amerikas förenta stater sid. 30, Tyskland sid. 383, Danmark sid. 43 och Norge sid 49.

122 1) egentliga centralfängelser, avsedda för hela landet (i det följande benämnda riksfängelser); 2) mera lokala centralfängelser för straffarbetsfångar, ett v a r t för sitt distrikt (distriktsfängelser för straff arbetsfångar); 3) straffanstalter, avsedda för fängelsefångar, en var för sitt distrikt (distriktsfängelser för fängelsefångar); 4) specialanstalter; 5) kronohäkten (ortsfängelser), av vilka vissa tillika skulle t j ä n a såsom reservfängelser. Vissa av dessa fångvårdsanstalter skulle givetvis liksom nu — på den g r u n d att de äro avsedda att tjäna flera ändamål — v a r a att hänfcra till två eller flera av ovannämnda kategorier. Ortsfängelserna skulle avses endast för rannsaknings- och bö,esfångar samt — i den utsträckning som nedan närmare sägs — även för fångar med mycket kort strafftid. Å riksfängelserna och distriktsJängelserna för straffarbetsfångar skulle — frånsett vad kan följa därav, att ett fängelse tjänar även som ortsfängelse eller annat ändamål — endast straffarbetsfångar komma att placeras. Kiksfängelser skulle bli dels såsom för närvarande centralfängels3rna å Långholmen, i Växjö och i Mariestad, dels det nya centralfängelset och dels slutligen, om m a n så vill, det nya ungdomsfängelset, ehuru det:a sistn ä m n d a s huvudsakliga k a r a k t ä r måhända får anses v a r a speciahnstalt. Enligt planen skulle manliga straffarbetsfångar förvaras i följande fångvårdsanstalter med — efter verkställda beräkningar — nedan angivna, för detta slag av fångar avsedda cellutrymmen, nämligen: det nya undomsfängelset för fångar, vilka vid straffets början ej fyllt 21 år, med 150 celler, det nya centralfängelset för förstagångsförbrytare med 350 » centralfängelset i Mariestad med tillhörande jordbrukskolonier å Rödjan och i Singeshult med 110 celler och platser, centralfängelset å Långholmen med nya sinnessjukhuset med 468 » » » centralfängelset i Malmö med 146 » d:o å Härianda med 140 » d:o i Härnösand med 109 » tillhopa 1 473 celler. I den förläggningsplan, som här nedan skisseras, göres skillnad på »förstagångsförbrytare» och »återfallsförbrytare». I vilka fall en fånge skall i nu ifrågavarande avseende hänföras till det ena eller till det andra, förutsattes givetvis bliva föremål för n ä r m a r e bestämmelser av fångvårds-

123 1

styreilsen. Vid de beräkningar, som följa h ä r nedan och vilka uppgjorts endast för a t t söka visa, hur en uppdelning efter de föreslagna linjerna skulLe på ett ungefär ställa sig i praktiken, h a r för enkelhetens skull som »återfallsförbrytare» räknats var och en, vilken förut undergått straffarbete, och som »förstagångsförbrytare» en var, beträffande vilken så icke är faillet. I d e t n y a centralfängelset skulle förvaras i första hand »iorstagångsför- Riksfängeiae brytare» från hela landet, vilka vid straffets början fyllt 21 men ej 35 å r och vilka dömts till straffarbete på en tid överstigande sex månader. Enligt bilaga 9 uppgick denna kategori fångar vid utgången av å r 1929 — vilken tidpunkts fångantal här liksom i det föregående lagts till g r u n d lör b e r ä k n i n g a r n a — till sammanlagt 237. Av dem förvarades emellertid 27 på jordbruksfängelset i Mariestad. Återstå alltså 210 fångar. Emellertid böra i detta nya centralfängelse, i fall det, såsom förut föreslagits, förlägges i Stockholms närhet, lämpligen förvaras även straffarbetsfångar i nu ifrågavarande ålder, vilkas strafftid ej överstiger sex månader, under förutsättning att de tillhöra Långholmsdistriktet (de olika distriktens ber ä k n a d e omfattning torde ej här behöva n ä r m a r e angivas). Dylika fångars a n t a l var vid 1929 års slut omkring 50. Dessutom skulle, för det nya centralfängelsets bättre utnyttjande, från landets samtliga distrikt — efter fångvårdsstyrelsens närmare bestämmande — till detsamma sändas a n d r a straff arbetsfångar, vilka äro »förstagångsförbrytare» och eljest skulle förvaras på de övriga centralfängelserna. Därvid synas särskilt sådana fångar böra komma i fråga, för vilka detta fängelse med hänsyn till d ä r företrädda yrken eller eljest kan anses särskilt lämpa sig. Vid beräkningarna har antagits, att dylika fångars antal skulle bli omkring 75. Hela fångantalet å det nya fängelset skulle alltså enligt denna beräkning komma att uppgå till 210 + 5 0 + 7 5 eller således till 335. Då fängelset skulle rymma 350 fångar, skulle alltså förefinnas en reserv på omkring 15 platser. H u r det nya ungdomsfängelset skulle komma att rekryteras h a r redan förut (sid. 110) angivits. P å v å r t andra stora riksfängelse för manliga förbrytare — det å Långholmen — skulle komma att förvaras dels från hela riket företrädesvis »återfallsförbrytare» med mera avsevärt lång strafftid, dels ock från Långholmsdistriktet »förstagångsförbrytare», vilka vid straffets början fyllt 35 år. Enligt nu verkställd beräkning skulle, med hänsyn till a t t en viss del av dessa fångar i stället skulle förvaras på det nya centralfängelset, å Långholmsfängelset komma att — fortfarande med de siffRörande denna fråga, se ovan beträffande Finland sid. 40, Danmark sid. 43 och Norge sid. 49. Beträffande Preussen kan i detta avseende hänvisas till den »Schaubild» med tillhörande »Erläuterungen», som är fogad till den ovan sid. 36 omnämnda »Veroidnung fiber den Strafvollzug in Stufen».

124 ror till utgångspunkt, som 1929 års slut utvisar — förvaras 456 straffarbetsfångar. Då platsutrymmet för straffarbetsfångar skulle efter vidtagna förändringar å detta fängelse uppgå till 468 platser, skulle alltså finnas en reserv på 12 platser. Långholmsfängelset (en del av kronohäktesavdelningen) skulle dessutom, såsom nu, tjänstgöra som ortsfängelse för den kring Stockholm närmast liggande landsbygden. Härför är beräknat ett cellutrymme på 30 celler, ett — med hänsyn därtill, att enligt planen fängelset skulle bliva befriat från fängelsefångar — säkerligen tillräckligt antal. Återstående riksfängelser — de i Växjö och i Mariestad — skulle fortfarande tjäna, det förra som kvinnofängelse och det senare som jordbruksfängelse samt båda dessutom, liksom nu, som ortsfängelser. DiBtriktsfäng- Distriktsfängelserna för straffarbetsfångar skulle bli — förutom Långdser för straff- holmsfängelset — centralfängelserna i Malmö, å Härianda och i Härnoarbetsfångar. ^ ^ ^ d e g g a f ä n g e l g e r g k u l l e k o m m a a t t förvaras de straffarbetsfångar, som icke avtjäna sina straff i riksfängelser. Enligt de verkställda beräkningarna — fortfarande med fångantalet vid 1929 års slut som utgångspunkt — skulle, efter avdrag av en del fångar som beräknas bli sanda till Långholmen, komma att förvaras å Malmöfängelset 146, å Härlandafängelset 137 och å Härnösandsfängelset 98 fångar. Då det för nu ifrågavarande slag av fångar beräknade utrymmet uppgår till resp. 146, 140 och 109, skulle allenast å de två sistnämnda fängelserna uppstå reserver, uppgående till resp. 3 och 11 celler. Enligt gjorda beräkningar skulle med 1929 års siffror som utgångspunkt sammanlagda reservutrymmet på samtliga riks- och distriktsfängelser för manliga förbrytare — jordbruksfängelset i Mariestad och det nya ungdomsfängelset sålunda medräknade — uppgå till omkring 80 celler. Vid bedömandet, huruvida de uppgjorda beräkningarna komma att motsvaras av de faktiska förhållandena, torde följande synpunkter böra framhållas. I siffran på cellöverskottet, redovisad med 80, ingå ej de utrymmen, som med säkerhet kunna uppkomma dels därigenom, att celler på grund av vissa fångars hälsotillstånd eller eljest komma att dubbelbeläggas, något, som för närvarande sker och måste ske i ganska stor utsträckning, och dels därigenom, att ett antal fångar alltid kunna beräknas vårdas å sjukhus under längre tid. Vidare må framhållas, att antalet kvarvarande manliga straff arbetsfångar vid 1929 års utgång, 1402, på vilket antal beräkningarna som sagt grunda sig, var relativt högt. det högsta vid något årsskifte sedan krisåren. Slutligen kan det antagas, att någon minskning i antalet straffarbetsfångar så småningom kommer att uppstå genom verkningarna av internerings- och förvaringslagarna. Den uppgjorda förläggningsplanen torde sålunda i stort sett kunna följas under tider, då så att säga normal brottslighet råder. Som regulatorer vid

125 tillfällen, då fångarnas antal är mer än vanligt stort, kunna ju alltid tjänstgöra de reservutrymmen, vilka, enligt vad i det följande namnes, alltid komma att finnas å en del av de mindre fängelserna. Enligt vad förut nämnts skulle vidare finnas en del anstalter, avsedda Distriktsfängi huvudsak för fängelsefångar, de på sid 122 under punkt 3) upptagna fäneISigrfjnra distriktsfängelserna för fängelsefångar. Dessa skulle kunna betraktas som ett slags filialer till de under punkt 2) upptagna distriktsfängelserna. Som ett önskemål måste därför anses, att dessa filialer äro belägna så nära moderfängelserna, som tillgången på därför disponibla anstalter tilllåter. Filialerna böra även erbjuda möjlighet att där få till stånd en ordnad arbetsdrift, i viss mindre utsträckning även i arbetsgemensamhet. Ifall de därjämte äga tillgång till utearbete, måste även detta betraktas som en avgjord fördel. Filialernas distrikt skulle i stort sett sammanfalla med moderfängelsernas. Enligt den uppgjorda planen skulle som distriktsfängelser för fängelsefångar komma att tjäna följande anstalter, nämligen för Långholmsdistriktet: straffängelset i Linköping, där plats för sådant ändamål skulle kunna beredas för omkring 70 fångar; för Malmödistriktet: strafffängelset i Kristianstad med beräknat utrymme för omkring 65 fängelsefångar; för Härlandadistriktet: straffängelset i Vänersborg med möjlighet att förvara omkring 55 fängelsefångar; samt för Härnösandsdistriktet: straffängelset i Uppsala med beräknad plats för omkring 50 fångar av nu ifrågavarande slag. I dessa filialfängelser skulle förvaras dels manliga fängelsefångar, vilka vid straffets början fyllt 21 år, med en strafftid över två månader, dock — för nedbringande av transportkostnaden — beträffande fängelsefångar från Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län endast de, vilkas strafftid överstiger tre månader, dels ock sådana manliga fängelsefångar i nyss nämnd ålder med en strafftid på två månader eller därunder, för vilka vederbörande moderfängelse resp. filialfängelse är att anse såsom ortsfängelse. Enligt beräkning, verkställd efter samma grunder som de i det föregående tillämpade, skulle fängelsefångarnas antal å dessa filialfängelser kunna uppskattas till: i Linköping 51, i Kristianstad 35, i Vänersborg 39 och i Uppsala 38. De å dessa fängelser tillgängliga utrymmena skulle alltså vara för ändamålet fullt tillräckliga. De sålunda antagna beläggningssiffrorna äro även så pass stora, att de kunna motivera ett förläggande till samtliga dessa filialfängelser av en ordnad arbetsdrift, en ej minst från ekonomisk synpunkt ingalunda oviktig fördel (jfr bil. 17). Som lämpliga yrkesarbeten å dessa anstalter för fängelsefångar, vilkas strafftider kunna antagas bliva i genomsnitt ganska låga, hava tänkts: i Linköping och Kristianstad kuverttillverkning och andra pappersarbeten, i Vänersborg liksom nu postsäckstillverkning och i Uppsala borstbinderi

126 (d. v. s. sådant slag av borstbinderi, som ej passar att utövas av ce blinda). Smärre arbetslokaler, i den m å n sådana skulle v a r a erforderliga och icke redan finnas, torde genom apterande därtill av en del redan befintliga utrymmen kunna u t a n svårighet å fängelserna anordnas. S a m t i g a dessa fängelser utom det i Vänersborg hava därjämte god eller åtminstone nöjaktig tillgång till utearbete. Special•Mtalter.

Specialanstalterna skulle — förutom av kvinnofängelset i Växjö, jordbruksfängelset i Mariestad och det nya ungdomsfängelset, villa äro att betrakta även som »riksfängelser» — komma att utgöras av följande anstalter, nämligen: a) för sinnessjuka fångar och undersökningsfångar: dels, såsom nu, kronohäktet i Västervik, dels straffängelset i Jönköping (eventuellt i stället en ny sinnessjukavdelning å Härianda), dels ock sinnessjukavdelningarna å Långholmen och i Härnösand (se ovan sid. 116—119); b) för internerade återfallsförbrytare: dels kronohäktet i Ystad och dels straffängelset i Gävle — i avbidan på att Gävlefängelset blir disponibelt för ändamålet, i stället straffängelset i Karlstad — (se ovan sid. 113—115); samt c) för förminskat tillräkneliga förbrytare: Norrköpingsanstslten, varjämte — i avbidan på en eventuell tillkomst i framtiden av en denna anstalt närbelägen filial på landsbygden — Karlstadsfängelset skalle reserveras att, sedan det upphört att användas som provisorisk interneringsanstalt, i händelse av behov tjänstgöra som vårdanstalt av nu ifrågavarande slag (se ovan sid. 115—116).

Ortsfängelser.

Återstår a t t behandla spörsmålet, hur behovet av ortsfängelser skulle tillgodoses. Å detta slag av fängelser skulle enligt planen förvaras dels rannsakningsfångar och därmed likställda (häktade lösdrivare m. fl.), dels s. k. bötesfångar och dels sådana fängelsefångar, vilkas strafftid ej överstiger två månader eller — såvitt a n g å r fångar från Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och J ä m t l a n d s län — tre månader. Som ortsfängelser skulle enligt det föregående komma att tjänstgöra samtliga förutnämnda anstalter, av v a d huvudslag de än äro, utom dels det nya centralfängelset och ungdomsfängelset, dels eventuellt även kronohäktena i Västervik och i Ystad (se ovan sid. 119 och sid 114). Dessutom skulle som ortsfängelser bibehållas (jfr bil. 16) samtliga i det föregående icke särskilt omnämnda straffängelser och kronohäkten utom kronohäktena i Norrtälje, Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla, eller således strafffängelserna i Kalmar, Karlskrona, Örebro, Västerås och Falun samt kronohäktena i Nyköping, Visby, Halmstad, Hudiksvall, Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och H a p a r a n d a . Nyssnämnda fem straffängelser skulle emellertid, på grund av den avsevärt begränsade uppgift de sålunda skulle få, nedflyttas till kronohäkten av första klass (d. v. s. av Nyköpingstyp) samt — i den m å n de ej för sådant ändamål tagas i bruk — tjänstgöra

127 som res*ervfängelser. De äldre anstalter, som skulle helt nedläggas skulle alltså — frånsett kronohäktet i Varberg, vars verksamhet enligt vad Kungl. Maj:t bestämt redan upphört fr. o. m. den 1 juli 1931 — utgöras av nysisnämnda fyra kronohäkten i Norrtälje, Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla. Nedläggandet av åtminstone vissa av dessa kronohäkten har, på g r u n d av deras ytterst ringa beläggning, länge ansetts påkallat. Medeltalssiffran för fångar på dessa små anstalter har, på sätt framgår av bil. 16 kolumnerna 5—9, under femårsperioden 1925—1929 ungefär utgjort i Norrtälje 3, i Karlshamn 2 1/2, i Ängelholm 1 V* och i Uddevalla 9. Att för allenast dylika ringa antal fångar bibehålla anstalter med — frånsett tillsyningsman, predikant och läkare — en sammanlagd personal om ej m i n d r e än 16 ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare måste framstå såsom från ekonomisk synpunkt absurt. De försök, som redan gjorts att få åtminstone ett par av dessa små kronohäkten nedlagda, hava visat, a t t vissa svårigheter härvid föreligga på den grund, att vederbörande städer och tingslag vid kronohäktenas tillkomst på ett eller annat sätt ekonomiskt bidragit till deras uppförande, mot det a t t städerna eller tingslagen skulle för all framtid bliva befriade från skyldighet att hålla egna häkten eller ock komma i åtnjutande av andra förmåner. Denna omständighet synes dock i förekommande fall ej böra hindra, att en för alla parter antaglig överenskommelse, möjliggörande anstaltsnedläggandet, kommer till stånd. Skulle sådan överenskommelse ej kunna åvägabringas, torde knappast a n n a n utväg återstå, än att i lagstiftningsväg skapas förutsättning för a t t staten skall kunna tvångsvis »fråxilösa sig» densamma i nu förevarande avseende åliggande förpliktelser. A t t en gång långt tillbaka i tiden — under helt a n d r a förhållanden än de, som nu r å d a — staten å t a g i t sig en förpliktelse av dylik art, bör nämligen ej rimligtvis få lägga hinder i vägen för ett ordnande av hithörande frågor på det numera mest ändamålsenliga sättet, blott vederbörande på annat sätt erhålla full kompensation för vad de sålunda tvingas att avstå från. Att utöver vad sålunda föreslagits företaga indragningar av fångvårdsanstaltei' torde vara ogörligt. Enligt planen skulle för varje län finnas ett fängelse, som antingen jämte a n n a n uppgift eller också uteslutande har att tillgodose det lokala behovet. Endast i Östergötlands län, där såväl Norrköpingsanstalten som Linköpingsfängelset skulle tjäna som ortsta ngelser, samt i tre norrländska län, nämligen Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, skulle finnas tvenne fängelser med bl. a. nu förevarande uppgift. Att nedlägga kronohäktesavdelningen i Norrköping torde, med hänsyn till bl. a. denna stads storlek, icke kunna ifrågakomma, helst sorn därigenom knappast skulle göras någon besparing; och att indraga något av de nuvarande norrländska fängelserna lärer ej heller kunna förordas. Mot en dylik å t g ä r d tala de stora avstånden i denna del av

128 Sverige med därav följande dryga transportkostnader. Det i N o r r l a n d tillgängliga platsutrymmet för fångar lärer ej heller kunna minskas, om fängelserna där skola kunna beräknas vara fullt i stånd a t t fylla sin uppgift även vid den ganska ofta återkommande tillfälliga ökning särskilt i rannsaknings- och bötesfångarnas antal, som de norrländska länen h a v a att uppvisa (se bil. 13 och 14). Platsantalet P å sätt nyss nämnts skulle fem av våra nuvarande straffängelser nedefter koncen- flyttas till kronohäkten. För a t t de skola kunna fylla denna sin begrängenomfTrlnde. sade uppgift har beräknats, a t t i regel skulle behöva tagas i a n s p r å k endast cellerna å fängelsernas nedersta våningar. För åstadkommande av förenkling i fängelsernas drift, sedan de sålunda förvandlats till kronohäkten, skulle kunna ifrågasättas, a t t — på sätt redan skett vid strafffängelserna i Jönköping och i Karlstad — den undre våningen genom anordnande av ett glastak avskildes från de övriga våningarna. Dessa övre våningar skulle utgöra reservutrymmen att komma till a n v ä n d n i n g egentligen endast, då detta påkallas av exceptionellt stor ökning i fångantalet. Enligt beräkningar, på vilka jag ej torde behöva närmare ingå, skulle efter vidtagandet av samtliga i det föregående föreslagna å t g ä r d e r — framför allt uppförandet av det nya centralfängelset och det nya ungdomsfängelset — å v å r a samtliga fångvårdsanstalter finnas 2 694 dagceller, 38 platser vid jordbrukskolonier och 119 platser i gemensamhetsrum för sinnessjuka och förminskat tillräkneliga, eller således ett ordinarie platsutrymme för tillhopa omkring 2 850 fångar. Då motsvarande tal (se ovan sid. 89) för närvarande är 2 646, skulle förändringen alltså innebära en ökning på omkring 200 platser. Härtill skulle komma det reservutrymme på tillhopa omkring 220 celler, som, enligt vad nyss sagts, skulle finnas på de fem till kronohäkten nedflyttade straffängelserna. Efter den genomförda koncentrationen skulle våra fångvårdsanstalter sålunda stå avsevärt bättre rustade att möta såväl — utan olämpliga fångförflyttningar — ett mera ordinärt som även ett extra ordinärt behov av platsutrymme för fångar. Arbetsdriftens F ö r närvarande finnes ordnad yrkesdrift — förutom å våra centralfännärmare ord- gelser — å ej mindre ä n nio straffängelser och ett kronohäkte (se härom nande efter , „ 1 6 , yjs E f t k o n c e n t r a t i o n e n s genomförande skulle, på sätt bil. koncentratio-

ux±

'

""* " ^ "

'

..

,

nens genom- 17 utvisar, dylik yrkesdrift komma a t t finnas, förutom pa samtliga centralförande. f a n g e i s e i % endast på fyra straffängelser, nämligen de fyra förut n ä m n d a distriktsfängelserna för fängelsefångar (i Uppsala, Linköping, Kristianstad och Vänersborg). I fråga om arten av förekommande yrken och arbetsgrenar skulle någon förändring ej äga rum, såvitt a n g å r v å r a nuvarande centralfängelser (se bil. 16). Å centralfängelset å Långholmen skulle alltså bliva represente-

129 rade samma yrken som för närvarande eller skrädderi, skomakeri, snickeri, sadelmakeri, bokbinderi, mekaniska arbeten och tryckeri. Å det nya centralfängelset skulle enligt uppgjord plan anordnas dels samma yrken som å Långholmen utom skomakeri dels ock ytterligare kuverttillverkning och väveri, vilket sistnämnda yrke med stor fördel bedrives bl. a. på det stora danska fängelset i Horsens. Att på detta sätt flertalet yrken på Långholmsfängelset sammanfalla med dem å det nya centralfängelset torde vara av en viss betydelse med hänsyn därtill, att detta sistnämnda ju skulle vara förbehållet endast »förstagångsförbrytare»; en fånge, som såsom »förstagångsförbrytare» lärt sig ett yrke på det nya fängelset, skulle alltså, om han återfaller i brott och på den grund hamnar å Långholmsfängelset, i regel kunna där sysselsättas i samma yrke. (I detta sammanhang kan beträffande återfallsfrekvensen i Sverige hänvisas till bil. 3—5). Vid det nya ungdomsfängelset skulle, på sätt redan förut nämnts (sid. 111—112) vara anordnade skrädderi, snickeri och mekaniska arbeten ävensom trädgårdsskötsel. Ett spörsmål, som icke är så lätt att besvara, är det, huru genomförandet Fångav en koncentration efter de linjer, som i det föregående utstakats, skulle ^ansportkomma att inverka på kostnaderna för transport av fångar. Dylika kostnader uppgå för närvarande till mycket avsevärda belopp, exempelvis under budgetåret 1929/1930 till omkring 320 500 kronor. Att kostnaderna skulle bli högre under den nya ordningen, torde knappast behöva antagas, då bland annat den splittring, som för närvarande utmärker och måste vidlåda den nuvarande arbetsdriften med dess, i brist på tillräckligt antal stora anstalter, ofrånkomliga uppdelning på en mängd smärre anstalter, och vilken splittring givetvis ökar transporternas antal, efter koncentrationens genomförande skulle i viss grad bortelimineras. Emellertid synes böra tagas i övervägande, huruvida ej vissa förändringar skulle kunna vidtagas i syfte att nedbringa fångvårdens utgifter i nu förevarande avseende. De förändringar, som avses, torde kunna ifrågasättas alldeles oavsett den föreslagna koncentrationens genomförande, men skulle genom denna få ökad betydelse. En omläggning av fångtransporterna skulle, förefaller det, kunna ske i två skilda riktningar. För det första bör undersökas, huruvida man icke genom att, låt vara i en förändrad form, återgå till det förr tillämpade systemet med särskilda fånggevaldiger — alltså personer, vilka ej hava fast anställning vid någon speciell fångvårdsanstalt — skulle kunna nedbringa kostnaderna för fångtransporterna utan någon större olägenhet ur annan synpunkt. En anledning till att, särskilt vid de minsta anstalterna, personalen måste tilltagas relativt stor, är just det hinder i tjänstgöringen vid själva anstalterna, som de ständigt återkommande och till tiden svårberäkneliga fångtransporterna utgöra. På en omläggning i nu nämnd riktning har fångvårdssty9 — 31 1783.

130 relsen redan tidigare varit inne (se bl. a. 1919 års statsverksproposition, andra huvudtiteln sid 97—99). — För det andra synes kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke, med de större förutsättningar i skilda avseemden, som numera förefinnas för automobilens utnyttjande som kommunikationsmedel, en övergång i större utsträckning till fångtransport med bil skulle vara ägnad att avsevärt minska utgifterna. Att transport av fångar med järnväg fortfarande måste ske och det i mycket avsevärd omfattning, lärer utan vidare vara klart; detta gäller särskilt i fråga om längre sträckor. Men genom anskaffandet av särskilda, för fångtransport lämpliga bilar samt deras placering vid skilda fängelser — främst vid förutnämnda »riksfängelser» och större distriktsfängelser — skulle säkerligen fångtransportväsendet, såvitt angår den mera lokala trafiken, kunna ske på ett mera praktiskt och billigt sätt än för närvarande. På dessa båda spörsmål — fånggevaldiger- och biltransportfrågorna — har jag dock ej ansett mig böra närmare inlåta mig, då de äro speciella organisationsspörsmål, vilka det torde närmast ankomma på organisationsnämnden att upptaga till prövning (jfr sid. 3). Enligt vad förut (sid. 122) föreslagits, skulle enligt den uppgjorda plaViss inspektionsrätt för nen komma att finnas vissa distrikt med ett moderfängelse — distriktsdirektörerna vid distrikts-. fängelset för straffarbetsfångar — och en filial — distriktsfängelset för fängelserna fängelsefångar. Denna distriktsindelning leder tanken på, huruvida icke fbr straffarvissa fördelar skulle vara förenade därmed, att direktören vid moderbetsfångar. fängelset bleve utrustad med rätt att inspektera ej blott filialfängelset, utan även alla övriga fångvårdsanstalter inom vederbörande distrikt. Ifrågasättas kan, att en dylik inspektionsrätt skulle utsträckas till att omfatta även inom distriktet belägna stads- och häradshäkten. Det nu väckta spörsmålet är emellertid en fråga, som det närmast torde ankomma på organisationsnämnden att pröva. Frågan om tvångsarbetsanstalternas och tvångsuppfostringsanstalternas läggande under fångvårdsstyrelsen.

En annan organisationsfråga, som även den torde bli föremål för organisationsnämndens behandling, är den, huruvida icke tvångsarbetsanstalterna åter böra förläggas under fångvårdsstyrelsens förvaltning, låt vara, att denna styrelse då bör få en något förändrad benämning. De skäl, som på sin tid föranledde dessa anstalters utbrytning, torde knappast numera äga samma giltighet. Huruvida tillräckligt starka skäl kunna anses tala för att — såsom ifrågasatts av bl. a. de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunniga i deras betänkande av den 18 oktober 1922 (sid. 97—98) — även tvångsuppfostringsanstalterna förläggas under fångvårdsstyrelsen, kan vara föremål för något större tvekan. Att nu närmare ingå på dessa spörsmål kan givetvis ej komma ifråga, då de — ehuru avseende även de vinnandet av en viss koncentration — dock ligga utanför det mig givna uppdraget.

131 En detaljberäkning av kostnaderna för genomförandet av de i det Kostnadsföregiående framförda förslagen har givetvis icke ansetts böra ifråga- heräl{nin9M komnna på nuvarande stadium. Å andra sidan har jag dock hållit före, att uttredningen för att ej brista i fullständighet bör omfatta även en approximativ uppskattning uti ifrågavarande hänseende, varför en sådan häT framlägges i stora drag. I fråga om kostnaderna för uppförandet av det nya centralfängelset och d«et nya ungdomsfängelset hänvisas till punkt 4 i bil. 18, utgörande en av fångvårdsstyrelsens biträdande arkitekt i sådant avseende gjord beräkning. Av denna framgår, att kostnaderna för båda dessa fängelsers uppförande — under förutsättning att de, såsom i det föregående förordats, placeras intill varandra med vissa gemensamma lokaler — skulle uppgå till 5 800 000 kronor. Att märka är att, på sätt arkitekten framhållit,, i de beräknade kostnaderna icke ingå utgifter för yttre ledningar för vatten, avlopp och elektricitet. Ej heller har eventuell kostnad för tomt eller kostnaderna för anskaffande av inventarier och för uppförande av personalbostäder medräknats. Att dessa bostäder ej medtagits i beräkningen, torde dock sakna större betydelse, då enligt det vid fångvården tillämpade avlöningssystemet befattningshavare, som bo i kronan tillhöriga bostäder, få för dem betala hyra efter ortens pris. Å andra sidan har ej alls tagits med i beräkningen den minskning i byggnadskostnadlen, som kan komma att uppstå därigenom, att vid byggnadernas uppförande anlitas fångarbetskraft. I detta sammanhang bör framhållas, att även inventarierna torde kunna i mycket stor utsträckning bliva förfärdigade å fängelserna. Kostnaderna för de föreslagna förändringarna på centralfängelset å Långholmen, gående ut på de nuvarande nattcellsflyglarnas ombyggnad, skulle, enligt vad redan förut sagts (se ovan sid. 120), efter arkitektens beräkning (se bil. 18 punkt 3) belöpa sig till 638 000 kronor. Anmärkas bör dock, att denna ombyggnad knappast kan anses betingad av koncentrationen, utan att den påkallas av, alldeles oavsett denna, förefintliga krav. Beträffande vissa kostnader och besparingar, som skulle vara förknippade med en del kronohäktens indragning och en del straffängelsers nedflyttande till kronohäkten, hänvisas till punkterna 1 och 2 i bil. 18. Till vad där namnes kan tilläggas, att enligt beräkning av Hugo Theorells ingenjörsbyrå avskiljandet på föreslaget sätt i de till kronohäkten nedflyttade straffängelserna av de två översta våningarna från den nedersta skulle medföra för vart och ett av dessa fängelser en årlig besparing i bränslekostnad på 570 kronor. För att så skall kunna ske måste dock viss förändring vidtagas med avseende å fängelsernas värmeledningssystem, för vilken förändring kostnaden ej beräknats. Enligt verkställd detaljberäkning skulle genom nedläggandet av vissa kronohäkten och vissa straffängelsers nedflyttande till kronohäkten ävensom en del andra av koncentrationen föranledda förändringar kunna

132 vid fångvårdsanstalterna indragas befattningar med en sammanlagd år- I lig avlöning på omkring 173 000 kronor. Å andra sidan har beräknats, att det nya centralfängelset och det nya ungdomsfängelset skulle kräva en personal med en sammanlagd årlig avlöning på omkring 521 000 kronor. Därvid har i personalstaterna för dessa fängelser upptagits bl. a. fem »överassistenter» med en avlöning, motsvarande nuvarande direktörers j av 3:e klass, vilka befattningshavare i likhet med de »Fursorger», som finnas anställda vid vissa tyska fängelser, skulle närmast under direktören förestå den egentliga fångbehandlingen. Till nyssnämnda summa kommer en beräknad avlöning på omkring 20 000 kronor för en arbetsföreståndare vid ett vart av centralfängelserna i Malmö, å Härianda och i Härnösand. Medräknas detta belopp, ehuru dessa befattningshavare nog få betraktas som önskvärda, alldeles oavsett koncentrationen, belöper sig den årliga avlöningen å tillkomna befattningar till sammanlagt omkring 541000 kronor. Nettoökningen i utgifter i avlöningar skulle alltså bli omkring 368 000 kronor. Detta vad angår koncentrationens huvudsakliga debetposter. Å andra sidan bör koncentrationen krediteras bl. a. dels den minskning i anstalternas allmänna driftskostnader (såsom för utspisning, värme, fastigheternas underhåll m. m.), vilken bör bli en följd av koncentrationen, dels — och framför allt — den mycket avsevärda ökning i inkomsterna, som efter koncentrationens fullständiga genomförande är att vänta från fångvårdens arbetsdrift. Att ens tillnärmelsevis beräkna dessa kreditposter låter sig icke göra. Man torde dock knappast få anses hemfalla åt någon överskattning, om man beräknar, att de skola mer än väl täcka nyssnämnda nettoökning i avlöningsstaten på omkring 368 000 kronor. Upplysningsvis kan nämnas, att nettoutgifterna å fångvårdens omkostnadsstat — avlöningsstaten sålunda ej inberäknad — under budgetåret 1929/1930 uppgingo till omkring 1175 000 kronor och att nettoinkomsten från arbetsdriften under samma budgetår belöpte sig till omkring 425 000 kronor. Av förestående utredning framgår, att den ifrågasatta koncentrationen i fångvårdens anstaltsväsende icke låter sig genomföra utan avsevärda engångskostnader. De fördelar, vilka ur fångvårdssynpunkt skulle vinnas genom en koncentration efter i huvudsak de riktlinjer, som i det föregående framlagts, torde dock få betraktas som så stora, att de äro väl värda denna uppoffring. Nuvarande chefen för justitiedepartementet har också i samband med avlåtandet av 1931 års statsverksproposition (andra huvudtiteln sid. 43) — efter det han framhållit, att utvecklingen gått i den riktningen att fångbehandlingen humaniserats och i främsta rummet inriktats på den brottsliges fostran till en samhällsnyttig medborgare — vidare yttrat: »Därmed har fångvården i viss mån ändrat karaktär; den har fått en annan, mera vidgad social inriktning. Erfor-

133 derliga medel för mötande av de krav, en ny tid ställer på fångvården, hava emellertid blott i ringa utsträckning stått till buds. Medan våra sociala inrättningar i övrigt blivit ganska väl tillgodosedda av statsmakterna, synes däremot fångvården i många avseenden hava fått stå tillbaka.» Att hoppas är, att en ändring härutinnan skall inträda och att statsmakterna måtte få blicken öppen för nödvändigheten av att nu taga ett kraftigt steg i riktning mot ett rationellt ordnande av fångvårdens anstaltsfråga och icke stanna endast vid i längden säkerligen ej ekonomiska halvmesyrer. Fångvården bör förresten — synes det — vid sakens bedömande från finansiell synpunkt kunna få räkna sig till godo, att den på sin tid fått till andra ändamål avstå straffängelset i Stockholm och central fängelset i Karlskrona, tillsammans säkerligen representerande värden på miljoner. Det ligger nog ej så litet sanning i de ord, som den svenska fångvårdens förutvarande chef, överdirektören Viktor Almquist, vid ett tillfälle fällt därom, att »straffverkställigheten dock är det reella i straffrätten». 1 En strafflag må nämligen vara hur god som helst; brister det alltför mycket i ändamålsenlighet beträffande verkställigheten av vårt viktigaste straff, frihetsstraffet, bliva dock dessa våra straffrättsbestämmelser i mycket endast ett slag i luften. Men hur ändamålsenliga fängelser vi än erhålla och hur bra den egentliga straffverkställigheten än ordnas inom dessa fängelsers murar, så är dock målet endast till hälften vunnet, om ej därutöver på lämpligt sätt så ordnas, att fången icke skall behöva efter frigivningen känna sig liksom utstött ur samhället, utan för honom i möjligaste mån skapas förutsättningar för att han skall, sedan han sonat sitt straff, kunna, om han verkligen så vill, på ärligt sätt försörja sig och de sina. I vad nu senast sagts ligger inneslutet ett av de viktigaste men också mest svårlösta problem, som hava med straffverkställigheten att göra. Man måste därför med tillfredsställelse hälsa, att chefen för justitiedepartementet, efter nådigt bemyndigande, nyligen tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda denna fråga. 1

Se härom sid. 3 i en uppsats av denne, benämnd »Utvecklingen inom straffverkställighetens område under de senaste årtiondena» och införd i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1930.

BILAGOR

137 Bilaga 1. Grafisk

framställning,

utvisande d e l s

högsta och lägsta antalet d e l s o c k u n d e r å r e n 1890—1930.

medeltalet

fångar i s t a t e n s

fångvårdsanstalter

4-50D

350D

3O0D

1500 högsta

lägsta

Anm. Uppgifterna rörande högsta och lägsta fångantalet hava hämtats från de rapporter, vilka i början av varje månad från fångvårdsanstalterna insändas till fångvårdsstyrelsen, utvisande fångantalet den 1 i månaden. Den grafiska framställningen utvisar således endast det högsta, resp. lägsta fångantal, som förekommit den 1 i någon månad under ifrågavarande år. Vid beräkningen av medeltalet fångar har däremot utgåtts från det antal fångar, som varje dag under året förvarats i fångvårdsanstalterna, varvid det sammanlagda fångantalet under året dividerats med antalet dagar under samma år. Uppgifterna avse samtliga i fångvårdsanstalterna förvarade; tvångsarbetare, som förvarats i andra anstalter än egentliga straffanstalter, hava däremot ej medräknats.

139 Bilaga 2. i Grafisk framställning, utvisande fångantalet den 1 i varje månad under åren 1921—1930. .År 1921

År 1922

År 1924

År 1923

•c» « i « i i " 1 1 -2 ! 1 £ i E C <f -r *1 aj <* ä J g "•^ s . " * 5<<2-?.?<(Xozo l a l < 5 ^ 5 < « 6 z o ^ i I s < i 4 4 < « o z f S

jV

illlf il

År 1925

i l l !

" i i 5 < 5 ^ < » 5 r o

! es i£.

x 1 •- 1 2 | l i | E

iJIIfifrflJJ

250O

/' ^ ^. V / é *

A

^

" u T 5 < 5

S1

CO CO ^

>

i ! i | ! t f l i =

= < w O Z O

1 i

November December

i i JS | § i i , M l l } l

i$jil"iifiili

Jolt Augusti September Oktober

' i .

Ma| Juni

! 1 !1 !

Ar 1929 Mara

1?...

Sl 'Va|]'-; ? j | S S ^u.3<<24^<w5zo

År 1928

Februari

S ^

.Kil

Januari

>• Maf Juni

Jul' Augusti September Oktober November December

1500 År 1926

/

/^

—

2000 A

i

—

W I50O

AAnm. Uppgifterna hava hämtats från de rapporter, vilka i början av varje månad från fångvfVårdsanstalterna insändas till fångvårdsstyrelsen, utvisande fångantalet den 1 i månaden. Uppgifterna avse samtliga i fångvårdsanstalterna förvarade; tvångsarbetare, som förvarats i andra a anstalter än egentliga straffanstalter, hava däremot ej medräknats.

140 Bilaga 3. Tabell utvisande d e l s antalet nykomna straff arbetsfångar och fängelsefångar under nedan angivna år d e l s o c k huru många av dem, som förut undergått straffarbete eller fängelse.

ir

1906 1907

Antalet nykomna dömda till straffarbete eller urbota fängelse

Av förestående nykomna hava tidigare varit dömda till straffarbete eller urbota fängelse antal

uttryckt i %

3 088

32-4

2 788

34-2

2 955

32-7

2 754

32-4

1910 1911

2 899

35-o

2 648

34-0

1912 1913

2 819

34-0

2 966

33*2

3 053

31o

3 513

30-s

1914 1915 1916

3 810

30-7

4 515

28-6

1918 1919

7 955

2 074

26-1

4 362

33-5

3 027

2 781

37-2

2 256

36-5

37'4

37-2

1920 1921

2 219

38-8

39-3

2 209

37-5

2 259

38-c

2 333

35-0

141 Bilaga 4. Tab bell utvisande d e l s antalet under nedan angivna år nykomna straff arbetsfstångar d e l s o c k huru många av dem, som förut undergått straffarbete.

Å r

Antalet nykomna straffarbetsfångar

Av förestående nykomna hava tidigare varit hållna till straffarbete antal

uttryckt i %

1873—1882

5 231

30'5

1883—1892

16 026

4 783

29-8

1893—1902

18 646

6 175

33l

1903—1912

18 284

6 605

36-1

1913—1922

25 615

8 307

40-6

40-8

45'7

41-2

38G

38-3

Bilaga 5. Tab bell utvisande d e l s antalet nykomna under nedan angivna år för rån och st öl» Id på straffarbete insatta män d e l s o c k huru många av dem, som dömts för återfall i tjuvnadsbrott eller rån.

Å r

Antalet nykomna för rån och stöld på straffarbete insatta

Av förestående voro dömda för återfall i tjuvnadsbrott eller rån Antal

uttryckt i % 38-3

1873—1882

10 636

4 076

1883—1892

9 273

3 524

1893—1902

10 715

3 995

37-3

1903—1912

4 592

40-8

1913—1922

18 505

5 929

32-1

43-9

49-a

47-9

47'9

46-8

1928..

44-4

39-9

142 Bilaga 6. Tabell utvisande antalet i fångvårdsanstalterna kvarvarande till straffarbete på viss tid dömda fångar vid slutet av nedan angivna år. Av f ö r e s t å e n d e v o r o f ö r v a r a d e i enrum (s. k. mellanklass) jämlikt i gemensam1 enrum het 5 § 2 st. verkställighetslagen

Antal kvarvarande

i r

174 222

2 091

3 216

2 377

1 121

1926 1927

253 173

Bilaga 7.

Tabell utvisande antalet straffarbetsfångar, vilka under nedan angivna år med enrun straffets avbrytande före utgången av minsta tid för förvaring i enrum (1 år respekt 4 månader) överflyttats till gemensamhet.

Orsaken till avbrytan- 1917 1918 1919 1920 1921 1922 | 1923 1924 1925 1926 1927 1928 19 det av enrumsstraffet m. |kv. m. kv. m. jkv. m. |kv. m.|kv. m. kv. m |kv. ni. kv.!m.|kv. m. |kv.| m. kv. m.|kv. m. a) enär av enrumsvistelsen inträtt eller befarats men för fångens andliga eller kroppsliga hälsa; lag den 24 mars 1916 § 8 m o m . l . . . 109 b) då av annat skäl fångens hållande till straff i enrum funnits uppenbarligen olämpligt; lag den 24 mars 1916 § 8

63 _

2 54

1 61

1 38

3 67

1 43

1 16

1 45

4 32

Summa 183 4 95 — 110 2 266 8

1 x 20

1 '24

1 29 — 45

1 24

1 29 — 45

i 74

3 19

1»

1 72

a

Dessutom hava till' s. k. mellanklass överflyttats 10 märi. Dessutom hava till s. k. mellanklass överflyttats 7 män.

—! 3 19

i

i 21

143 Bilaga 8. "abell l utvisande d e l s antalet under nedan angivna år n y k o m n a manliga och kvinnnliga straffarbetsfångar, vilka vid straffets början fyllt 21 år, d e l s o c k tiidslängden av de straff, som ådömts ifrågavarande straff arbetsfångar. 19 2 8

19 2 9

S t r a f f t i d

Från

m.

kv.

»

»

1 år

»

»

»

2 » ...

ig

»

1 år

Över

kv.

»

2 månader till och med 6 månader

»

»

m.

3 år

2 Summa

1 87

1 178

71 Bilaga 9. ^abell utvisande d e l s antalet vid nedan angivna års utgång k v a r v a r a n d e mainliga straff arbetsfångar, vilka vid straffets början fyllt 21 år, d e l s o c k tidsslängden av de straff, som ådömts ifrågavarande straffarbetsfångar med särcskilt angivande av huruvida fångarna förut undergått straffarbete eller ej. 1 9 2 8 1 9 2 9 Fångar, som vid straffets Fångar, som vid straffets början fyllt: början fyllt: 35 år och 21 men ej 30 men ej 21 men ej 30 men ej 35 år och 30 år och 35 år och därutöver 30 år och 35 år och därutöver och och

S t r a f f t i d

ef °

jo

a

ii

2"<w

Från 2 månader till och med 6 måmader

28 Från 6 månader till och med 1 år

»

1 år

»

»

»

2»

»

2 »

»

»

»

3»

55 Över 3 år

68 För liivstiden

3 Summa

| 220 116

85 248

31 33 46 54 109 15

24 82 54 33 27 36

3i

95 240 303

35 38 44 62 112 12

144 Bilaga 10. Tabell utvisande d e l s antalet under åren 1928 och 1929 n y k o m n a samtt vid sagda års slut k v a r v a r a n d e manliga straff arbetsfångar, vilka vid sti-affeets början ej fyllt 21 år, d e l s o c k tidslängden av de straff, som ådömts ifrågavarande straffarbetsfångar. 19 2 9

19 2 8

19 2 9

19 2 8

Vid årets slut Vid årets! slut Under året Under året kvanvararnde nykomna straff- nykomna straff- kvarvarande straifarboetsstraffarbetsarbetsfångar, arbetsfångar, fångar, tsoni som vid straf- som vid straf- fångar, som vid strafffets vid straffets fets början fets början början fjyllt början fyllt fyllt fyllt

S t r a f f t i d

k-'

CO g

sr 2 "i

Från 2 mån. t. o. m. 3 mån. ••.

P

a> k-* m t o *"** 0 0 ""*• O tO B M « p o <X> p o £ •t P •i P

o

<X>

to O

a

k^

'"" 00 tO

tO

co g o B ET» n P

sr-5

>"!

P

sr §

g » ra -I P

•-!

P

po "<

£ P

i

i

ii

i

»

» » » 6

*

»

» » » 1 år

»

2»

» »• »

4 2

3»

P

»

•-»

» » » 4

to

»

»

k-^ l

»

(TJ

1 2

»

! &

f» t O <P k-> o oo; o """ VK "— to to tO te co B o | - B co B o B - B po £ Po £ P<> £

*"*" 0 0

Summa 25

2 3

1 2 1 1

« •

-O

•M 03 t->

CO

•*

cj

M oj

>

cS bo

u

ooä •M

-•^ 00 IH

to

t3 R

«3 ocä

:o V Li

«»H

r>

9 t

W5

±j£

<u

sspa

över 2 år dock högst 3 år höllos i arbetsgemensamhet (s. k. mellanklass)

r> o3

p a

över 1 år dock över 13 mån. dock över 15 mån. dock över 18 mån. dock högst 13 mån. högst 15 mån. högst 18 mån. högst 2 år höllos i höllos i höllos i höllos i arbetsarbetsarbetsarbetsgemen- gegemengemen- gegemen- gesamhet mensamhet samhet mensamhet men(s. k. sam(s. k. (s. k. sam(s. k.) sammellan- het mellanmellan- het mellan- het klass) klass) klass) klass)

Ö :e3

kvarvarande straffarbetsfångar, som vid straffets början fyllt 20 år och vilkas strafftid överstigit ett år

ö

era

« o i-. " to :o

ibO gfl «ä r ® P

TO i—1 CM

arbetsgemensamhet (s. k. mellanklass)

1 1

® S bo 2 P

ro

it

® 5 a a

si

åi

gl

p |

j—t

(M

S to 5 ~3 w

• 2

CO

CM

CO CN

ex?

i—i

c<3

,-H

CM

CD r-H

O

T—1

aQ C£>

• 2 r H

CM CM

05 C5

O CD

TO CM

1 1

CM

t>

->*

i—1

1 ^

<M CM

trH

1 1

o o

K3

O

O

"* <•*

0»

C5

Ci

u

H

146 Bilaga 12.

Tabell utvisande dels antalet vid nedan angivna års utgång k v a r v a r . - a n c manliga och kvinnliga fängelsefångar, d e l s o c k tidslängden av de strafff, so ådömts ifrågavarande fängelsefångar. 1 9

1 9

ej fyllt 21 år

9 Fängelsefångar, som vid straffets början

Fängelsefångar, som vid straffets början

S t r a f f t i d

fyllt 21 år

ej fyllt 21 år

fyllt til

år

m.-

kv.

m.

kv.

m.

kv.

m.

kv

.

—

—

—

Från 1 månad t. o. m. 2 månader

—

3 Från 2 månader t. o. m. 3 månader

— — — —

—

5 2

1 5

— — — —

— —

— — — — —

» 3

»

» » » 6

*

1 1

»

1 år

»

» » » 2 » Summa

— 9

1 1

16 5

— — —

27 6

147 Bilaga 13. T.abell utvisande antalet i statens fångvårdsanstalter ävensom i Stockholms stads rannsakningsfängelse k v a r v a r a n d e h ä k t a d e , s t r a f f r i f ö r k l a r a d e o c h b ö t e s f å n g a r vid slutet av nedan angivna år.

Fi'ångvårdsanstalt

Kvarvarande häktade och straffriKvarvarande bötesfångar förklarade 1925 1926 1929 1927 1928 1925 1926 1927 1928 1929 m. Ikv m. k v m. ikv, m. Ikv. m. I kv m. kv m. Ikv m. |kv m. Ikv m. kv.

Hentraldfängelset å Långholmen

»

i Malmö ....

*

å Härianda •

*

i

»

i Mariestad •..

*

i Växjö

3 Härnösand 11

1 Straffäimgelset i Uppsala

:

»

i Linköping ..

»

i Jönköping ...

»

i Kalmar

»

i Karlskrona...

»

i Kristianstad

1 5 12

»

i Vänersborg...

»

i Karlstad

»

i Örebro

»

i Västerås

»

i Falun

»

i Gävle

1 Stockhcolms stads rannsakningsfängeelse Krön o 1 häktet i Norrtälje *»

i Nyköping

i Eskilstuna ..

i Norrköping ..

i Västervik

i Visby i Karlshamn ..

i Ängelholm ..

i Ystad

i Halmstad

i Varberg

1 2

i Uddevalla

i Hudiksvall; ...

i Sundsvall

i Östersund

i Umeå

i Luleå i Haparanda ...

—

2 Summa 202 20259 18250 19 290 16 330 26 204 3 265 31 1783,

4 178

6 214

Bilaga 14. Tabell utvisande d e l s medeltalet bötesfångar d e l s o c k högsta antalet focitesfångar, som avtjänat förvandlingsstraff i statens fångvårdsanstalter under nedan angivna år.

Fangvardsanstalt

me- högsta me- liögsta me- lögsta me- lögsta me- höjgsta deltal antal deltal antal deltal antal deltal antal ieltal amtal under under under under under under änder under under under året året året året året året åiret året året året

Centralfäng el set å Långholmen 9-8 20-3 j> i Malmö » å Härianda... 21-6

> » »

i Mariestad-.. i Härnösand

» » > >

2-6 4-8

Ila

12-5

45 37

19-9 19-1

30 34

19-7

22-1

18-7

14-2

22-6 15-7

2-0

4-3

2-o

3-3

4-7

3-3

5-3

6-3

2-1

2-5

2-8

1-2

1-6

2-3

1-8

1-7

2'6

2-6

2-3

3-2

i Jönköping •••

3-o

2-7

2-6

3-6

i Kalmar

4-9

5-4

1-6

4-o 3-7 1-9

8 4

4-8 1-8

9 6

4-1

5-6

6-1

5-9

i Karlskrona...

1-7

1-8

i Kristianstad

3-4

4-1

5-o

5-3

6-3

9-4

i Örebro

6-8

7-0

5-8

6-4

6-G

i Västerås

3-8

6-2

6-3

8-4

6-4

5-6

8-1

10-7

10"7

15-3

10-8

14-1

17 22

2-o

1-4

0-9

1-6

2-3

2-8

4-2

9 10

i Karlstad

Kronohäkte t i Norrtälje i Nyköping »

»

1-6

7>

» , » » » »

10-3

2-3

5-6

t»

i Vänersborg •• •

» » » » »

9-7

1-2

J>

» »

i Linköping ...

Straffängels et i Uppsala X>

1-8

0-9

1-6

i Norrköping •••

3'6

4-8

5-8

5-6

i Västervik

0-3

o-i

4-o 0-6

0-4

1-3

l-o

1-7

1-2

1-3

i Karlshamn ...

1-3

1-5

1-8

0-7

1-4

i Ängelholm •••

1-2

i Ystad

1-5

1-3

i Halmstad

0-8

1-5

1-7

1-3 1-4

7 6

1-9 15

4 3

0-7

1-2

0-8

1-2

1-8

36 10-9

6 23

2-8 13-0

4 19 19

i Uddevalla

3-1

2-6

3-8

i Hudiksvall •••

7-6

10-4

i Sundsvall

5-7

6-3

9-5

9'5

5-i

9-o 5'7

4'8

5-3

9-8

8"5

9-o 5-2

16 13

i Östersund i Umeå i Haparanda ...

32 5-5

4-8

8-3

7-0

8-6

10-8

1-4

l-o

2-2

2-3

149 Bilaga 15. T a b l å isand.de d e l s a n t a l e t i o l i k a a r b e t s g r e n a r i n o m f å n g v å r d e n s arbetsdrift s y s s e l s a t t a fångar d<dels a n t a l e t y r k e s u t ö v a r e i m o t s v a r a n d e y r k e n ( i n d u s t r i e r o c h h a n t v e r k ) i det fria n ä r i n g s l i v e t . A n t a l et -betsgrerenar inom ngvårdelens arbetsdririft

%av i Antal kol. 7 syssel- uppsatta tagna fångar antal yrkesutövare

yrkesutövare därav i egentlig industri

Industrier och hantverk

Inalles

ss. egentl. fabriksarbetare

kv.

män

kv.

ss lagerarbetare, kuskar, chaufförer m. m, 10

:räddeieri- o. söm nadsanrbeten

:omaktxeri- (hand) (maskin)

1341 15/

lickerieiarbeten och målniring etallarirbeten

delmalakeriarbeten ikbindderiarbeten och 1 kartongtillverkniiing iverto. påstillverknhing

Sömnad

..

11 964 45 329 57 293

1925 11576

0.60 Skomakeri

20 259 4 207 24 666

6 586

3 876

0-51

Snickare, svarvare, mö41366 beltillverkare

369 41735 14 919

0-016 Järn- och stålmanufaktur,

mek. verkstäder o. gju ferier, koppar-, blecko. plåtslagare, smeder 95 370 2 209 97 579 74 944

2 683

2-28

241 Sadelmakeri o. tapetserareverksamhet

3 363

Bokbinderi o. kartongvarufabrikation; annan pappersindustri

2 712 4171

9 274 1238 10 512

1"66

99 3 462

2 553

a

6 883 2 086

4 313

90]

aktryckkeri

0*14

Boktryckeri..

jrstbinnderi

1-85

Borstbinderi

Endaast arbetare, ej företagare, här medräknade. Redowisas ej särskilt i industristatistiken.

299 1188

8 735

—

150 Tabell utvisande cellutrymmen, fångantal och antal befattningshavare i vid

Fångvårdsanstalt

l

Disposition av cellutrymmen antal celi ler dispoantal antal nerade för dag- natt- annat änceller celler damål än egentligt fångförvar S 1 4 2 344

Centralfängelset å Långholmen

Centralfängelset i Malmö

169 Medeltal fångar för dag under år

1927 ] 1928

1929 Hö^ststa fånganintal någon Q dag undexer årenl9L925 — 192)29

10 )

tom

Centralfängelset å Härlanda

—

20'07

Centralfängelset i Härnösand

15S9

Centralfängelset i Mariestad med

—

151 Bilaga 16. stateims fångvårdsanstalter ävensom de ändamål, för vilka de användas. Antal befattningshavare den 1 mars 1930 Tillhörande lönegrad

B 122—B 27

B 1—B 10 (vid bevakning eller yrkesdrift)

Icke ordinarie befattningshavare med arvode

il

18 Vid anstalten förekommande yrkesgrenar, vari fångarna sysselsättas

Anmärkningar

1 dirrektör ordinarie 1 sinnessjukläkare skrädde- Dessutom å sinnessjukav l:a kl. 4 uppsyningsmän 1 läkare ri avdelning 10 celler och 1 förs-ste past. 4 yrkesmästare av l:a kl. skoma- 20 platser i gemensamma ochh över- 15 överkonstaplar keri salar. lärrare 9 yrkesmästare av 2:a kl. snickeri 1 passtor och 92 vaktkonstaplar sadelmaförstte lärare 2 första vaktfruar keri 1 kaumrerare icke-ordinarie bokbin3 asssistenter 2 uppsyningsmän deri av l:a kl. 1 yrkesmästare av l:a kl. tryckeri 2 asssistenter 2 överkonstaplar mekaav 2:a kl. 1 yrkesmästare av 2:a kl. niska 2 ickke-ordi- 17 vaktkonstaplar arbeten nari'ie assisteenter av 3:e kl. 1 dirrektör ordinarie 1 läkare av 2:a kl. 1 uppsyningsmän 1 passtor och 3 överkonstaplar förstite lärare 3 yrkesmästare av 2:a kl. 2 asssistenter 33 vaktkonstaplar 1 vaktfru av 2:a kl. icke-ordinarie 2 överkonstaplar 2 vaktkonstaplar

skrädderi snickeri

1 dirrektör ordinarie 1 läkare skräddeav 2:a kl. 1 uppsyningsmän 1 i sinnessjukvård ri 1 passtor och 4 överkonstaplar sakkunnig läkare snickeri försttelärare 3 yrkesmästare av 2:a kl. 2 asssistenter 36 vaktkonstaplar av 2:a kl. 1 vaktfru icke-ordinarie 1 vaktkonstapel 1 dirrektör ordinarie 1 läkare av 2:a kl. 1 yrkesmästare av l:a kl. 1 passtor och 3 överkonstaplar försUe lärare 2 yrkesmästare av 2:a kl. 2 asssistenter 28 vaktkonstaplar 1 vaktfru av 2:a kl. icke-ordinarie 1 överkonstapel 1 yrkesmästare av 2:a kl. 2 vaktkonstaplar 1 dirrektör ordinarie av 2:a kl. 1 uppsyningsmän 1 asssi stent 3 överkonstaplar av 2:a kl. 29 vaktkonstaplar

skomakeri snickeri

1 predikant och sadelmaDessutom å fångkololärare keri nierna å Rödjan 8 plat1 läkare ser samt i Singeshult 30 platser.

152 7

S

46 Centralfängelset i Mariestad med 22

Fångkolonien i Singeshult

Centralfängelset i Norrköping

38 Centralfängelset i Växjö

105 Straffängelset i Uppsala

62 Straffängelset i Linköping

85 Straffängelset i Jönköping

153 11

1 assistent av 3:e kl. ; (för jordbruket)

icke ordinarie 1 överkonstapel 3 vaktkonstaplar ordinarie 1 uppsyningsmän 3 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktkonstapel

(Direktören och assistent-redogöraren vid ef i Mariestad erhålla för bestyr med fk. å Singshult arvoden 500 resp. 300 kronor, vara ej utgå dyrtidstilJ ägg)

Jordbruks

fängelse.

div. arordinarie 1 förestånda1 predikant beten re av l:a kl. 1 uppsyningsmän 1 läkare ( l d i r e k t ö r a v 1 yrkesmästare av 2:a kl. 1 kokerskebiträde 3:e kl. Dir. 8 vaktkonstaplar 1 vaktfru förordnad icke-ordinarie uppehålla 1 uppsyningsmän kamrerarebefattningen 7 vaktkonstaplar å Långholmen)

Fängelset företrädesvis använt såsom vårdanstalt för förminskat tillräkneliga manliga förbrytare. Enligt K. M:ts beslut den 11 j u n i 1920 är fängelsets gemensamhetsavdelning tills vidare nedlagd. Dessu t o m 27 r u m med plats för 40 förvarade.

ordinarie 1 direktör 1 överkonstapel av 3:e kl. 1 pastor och 3 vaktkonstaplar förste lärare 1 första vaktfru 2 assistenter 15 vaktfruar icke ordinarie av 4:e kl. 2 första vaktfruar 3 vaktfruar

Dessutom 9 platser i gemensam sal. Fängelset avsett för kvinnor och delvis använt såsom vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare samt interneringsanstalt för kvinnliga återfallsförbrytare.

1 läkare söm(läkaren uppbär nadsjämväl särskilt ar- arbeten vode såsom i sinnessjukvård sakkunnig läkare)

1 direktör ordinarie 1 predikant av 3:e kl. 2 överkonstaplar 1 läkare 2 assistenter 1 yrkesmästare av 2:a kl. av 3:e kl. 10 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktfru

snickeri trädgårdsbruk

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl.

ordinarie 1 predikant 1 överkonstapel 1 läkare 1 yrkesmästare av 2:a kl. 8 vaktkonstaplar 1 första vaktfru å övergångsstat 1 kokerska

skrädderi snickeri

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl. vakant; vikarie förordnad)

ordinarie 1 överkonstapel 9 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 5 vaktkonstaplar

U ngdoms fängelse.

1 predikant div. arDessutom 7 platser i 1 läkare beten gemensam sal. Fängelset 1 i sinnessjukvård företrädesvis använt sdsakkunnig läkare som sinnessjukavdelning. 1 kokerskebiträde

154 1

2 Straffängelset i Kalmar

50 Straffängelset i Karlskrona

65 Straffängel set i Kristianstad

—

88 Straffängelset i Vänersborg

—

96 Straffängelset stad

Karl-

79'

Straffängelset i Örebro

83 Straffängel set i Västeras

72 Straffängelset i Falun

i

155 11

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl. (vakant; vikarie förordnad)

ordinarie 1 predikant 1 överkonstapel 1 läkare 1 yrkesmästare av 2:a kl. 5 vaktkonstaplar 1 vaktfru

skrädde- Vid fängelset anordnas ri årligen under tiden lh~so /< skola för befattningshavare i vaktkonstapels grad.

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl. (vakant; v ikarie förordnad)

ordinarie 8 vaktkonstaplar 1 vaktfru å övergångsstat 1 kokerska

div. arbeten

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl.

ordinarie 1 predikant skoma1 yrkesmästare av l:a kl. 1 läkare keri 1 överkonstapel 1 kokerskebiträde 11 vaktkonstaplar 1 vaktfru

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl.

ordinarie 1 predikant 1 yrkesmästare av 2:a kl. 1 läkare 10 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 överkonstapel 1 vaktkonstapel å övergångssat 1 kokerska

1 direktör ordinarie av 3:e kl. 1 uppsyningsmän 1 assistent 1 överkonstapel av 3:e kl. 14 vaktkonstaplar (vakant; 1 vaktfru vikarie ej icke-ordinarie förordnad) 1 överkonstapel 4 vaktkonstaplar

1 predikant 1 läkare

sadelmakeri och postsäckstillverkning

1 predikant div. arFängelset företrädesvis 1 läkare beten använt såsom sinnessjuk1 i sinnessjukvård avdelning. sakkunnig läkare

1 direktör ordinarie 1 predikant av 3:e kl. 1 överkonstapel 1 läkare 1 assistent 1 yrkesmästare av 2:a kl. av 3:e kl. 10 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktkonstapel å övergångsstat 1 kokerska

sadelmakeri

1 direktör av 3:e kl. 1 assistent av 3:e kl.

ordinarie 1 predikant 1 överkonstapel 1 läkare 6 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 yrkesmästare av 2:a kl. 1 vaktkonstapel

kuverttillverkning

1 direktör ordinarie 1 predikant av 3:e kl. 1 yrkesmästare av 2:a kl. 1 läkare 1 assistent | 7 vaktkonstaplar av 3:e kl. 1 vaktfru

borstbinderi

156 1

10 Straffängelset i Gävle

—

113 Kronohäktet i Norrtälje

—

11 Kronohäktet i Nyköping

30'

Kronohäktet i Västervik

49'

Kronohäktet i Visby

10 Kronohäktet hamn

i Karls-

14 Kronohäktet i Ängelholm

—

9 Kronohäktet i Ystad

—

39 Kronohäktet i Halmstad

—

23 Kronohäktet i Varberg

—

157 11

1 direktör ordinarie av 3:e kl. 1 överkonstapel 1 assistent 2 yrkesmästare av 2:a kl av 3:e kl. 10 vaktkonstaplar 1 iicke-ordin 1 vaktfru assistent av icke-ordinarie 3:e kl. 2 vaktkonstaplar

1 predikant skrädderi 1 läkare 1 extra kokerska snickeri

1 föreståndare av 2:a kl.

ordinarie 2 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktfru

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

1 föreståndare av l:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 4 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktfru

1 predikant 1 läkare

d:o

1 förestånd a r e av l:a kl.

ordinarie 1 uppsyningsmän 9 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 7 vaktkonstaplar

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av 2:a kl.

ordinarie 2 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktfru

1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av 2:a kl.

ordinarie 2 vaktkonstaplar icke ordinarie 1 vaktfru

1 tillsyningsman (vakant) 1 predikant 1 läkare (vakant)

d:o

ordinarie 1 uppsyningsmän 1 vaktkonstapel (vaktkonstapeln t. f. uppsyningsmän) icke-ordinarie 1 vaktfru

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av l:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 5 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 vaktkonstapel

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av l:a kl.

ordinarie 3 vaktkonstaplar 1 vaktfru

1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av 2:a kl. (Tjänsten vakant; vikarie förordnad)

ordinarie 1 vaktkonstapel icke-ordinarie 1 vaktfru

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

i:o

16 Ungdomsfängelse.

div. arbeten

Dessutom 8 platser i gemensam sal. Kronohäktet företrädesvis använt såsom sinnessjukavdelning.

Kronohäktet företrädesvis använt såsom interneringsanstalt för manliga återfallsförbrytare.

Enligt K. M:ts beslut d. 28 febr. 1930 skall kronohäktet f. o. m. d. 1 juli 1931 t. v. nedläggas. Häktet m. tillh. byggnader o. område skall jämväl efter n ä m n d a dag såsom reservfängelse stå under fångvårdsstyrelsens vård o. förvaltning.

158 5

24 t

—

—

46i

Kronohäktet i Östersund

—

33 Kronohäktet i Umeå

—

47 Kronohäktet i Luleå

—

50 Kronohäktet i Haparanda

—

i Udde-

—

Kronohäktet i Hudiksvall

25 Kronohäktet i Sundsvall

1 Kronohäktet valla

i

i

Tabellen utvisar, att sammanlagda antalet celler och andra utrymmen för fånigtill 2 310 dagceller, 204 nattceller, 38 platser vid jordbrukskolonier samt 94 platsser tillräkneliga. 1 I fångvårdsstyrelsens berättelse om fångvården för år 1929 redovisas 176 celler för egeintvarande användes till skolsal hava ifrågavarande nattceller ej här medräknats. 3 I fångvårdsstyrelsens berättelse om fångvården för år 1929 redovisas 185 celler för egemttill förvaring av de förminskat tillräkneliga, som skola här intagas, tagas de för närvaranide skola 27 rum anordnas vid anstalten med plats för 40 förvarade.

159 11

1 förestånd a r e av 2i:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 3 vaktkonstaplar 1 vaktfru

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

div. arbeten

1 förestånd a r e av 2>:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 4 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 vaktkonstapel

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d:o

1 förestånd a r e av l : a kl.

ordinarie 6 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 överkonstapel

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d:o

1 förestånd a r e av l:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 4 vaktkonstaplar icke-ordinarie 1 vaktfru

1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av l:a kl.

ordinarie 1 överkonstapel 4 överkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 vaktkonstapel

1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av l:a kl.

ordinarie 4 vaktkonstaplar 1 vaktfru icke-ordinarie 1 överkonstapel 1 vaktkonstapel

1 predikant 1 läkare

d:o

1 föreståndare av 2:a kl.

ordinarie 1 vaktkonstapel icke-ordinarie 1 vaktkonstapel 1 vaktfru

1 tillsyningsman 1 predikant 1 läkare

d.o

|

förvar uppgår, sedan kronohäktet i Varberg den 1 juli 1931 tillsvidare nedlagts, i gemensamhetsrum avsedda för sinnessjuka och å vårdanstalt intagna förminskat

ligt fångförvar, därav 7 celler för endast nattligt förvar.

Då nattcellsavdelningen för när-

ligt fångförvar, därav 156 celler för endast nattligt förvar. Då nattcellerna ej kunna användas ej i anspråk, och hava således ej här medräknats. Utöver det angivna cellutrymmet, 38,

160 Bilaga 17. Tabell utvisande d e l s det nuvarande antalet befattningar vid fångvårdens arbetsdrift d e l s o c k det beräknade antalet dylika befattningar efter den föreslagna omläggningen av anstalterna. Antal enligt förslagett

Nuvarande antal

yrkes - yrkes- vakt- yrkes- yrkesmästare mästare kon- mästare mästare 1 kl. 2 kl. staplar 1 kl. 2 kl.

F å n g v å r d s a n s t a l t

i Malmö

å Härianda

»

i Härnösand

»

i Mariestad

»

i Växjö

Centralfängelset å Långholmen » »

1 Straffängelset i Uppsala »

i Linköping

»

i Kalmar

»

i Kristianstad

»

i Vänersborg

»

i Örebro

»

i Västerås

»

i Falun

»

i Gävle

Kronohäktet i Nyköping Nya centralfängelset Nya ungdomsfängelset Summa

161 Bilaga

18.

U t r e e d n i n g r ö r a n d e v i s s a k o s t n a d e r för b y g g n a d s a r b e t e n i s a m b a n d m e d d e e n s. k. k o n c e n t r a t i o n s p l a n e n s g e n o m f ö r a n d e för l a n d e t s f ä n g e l s e r . 1. Kronohäktena. Ungefärlig underhållskostnad för vartdera av kronohäktena i NoDrrtälje, Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla i händelse de nedläggas. Ävven om vissa kronohäkten nedläggas, måste yttre underhållsarbeten utföras i ungefefär samma utsträckning, som om de vore i bruk. Några inre underhållsarbetenn torde däremot icke ifrågakomma i någon ur kostnadssynpunkt märkbar utsträcbkning. Dee yttre underhållsarbetena avse huvudsakligen tid efter annan återkommande målnning av fönster och dörrar utvändigt, ommålning av plåttak, reparation och undeErhåll samt omfärgning av fasadputs m. m. Det är vanskligt, att nu angiva någrs-a mer exakta kostnader för dessa arbeten, då de äro i hög grad beroende på det t tillstånd, i vilket respektive kronohäkten befinna sig vid den tidpunkt, då de komnma att eventuellt nedläggas. Man torde dock, enligt vad underhållsstaterna för ffängelserna åren 1929—31 giva vid handen, böra räkna med målning av snickerieer vart femte år, målning av taken vart femte år, omfärgning av fasaderna vart tionde år, smärre reparationer av puts och plåtarbeten, murar, inhägnader, bodanr, staket m. m. varje år. Detta ger enligt verkställd beräkning till resultat att i i genomsnitt ett belopp av 500 kronor bör beräknas per år och kronohäkte. Siffra-an är givetvis mycket approximativ. 2. a) Engångskostnaderna för avskiljande vid vissa straffängelser av de övre våninngarna från bottenvåningen genom glastaks anordnande, såsom redan utförts i Jönnköping, kan i runt tal beräknas till 6 000 kronor för varje fängelse. b) Besparing i bränslekostn&d m. m. genom övervåningarnas avskiljande framgår a av särskild utredning från Theorells Ingeniörsbyrå. En eventuell besparing i unde nr håll skostnad torde icke komma att uppgå till några nämnvärda belopp, då ju huuvudsakligen endast celler eller korridorer, vilka äro billiga i underhåll, komma att awskiljas. Kostnaderna kunna beräknas till c:a 200 kronor per år och avskiljd våninng. 3. Långholmen. Förändring av »Centralen» för erhållande av celler, dagrum, gymnnastiksal m. m. för »stjärnklassare». Av 1 uppgjorda skisser framgår, att ändringen skulle avse fullständig ombyggnad av bååda flyglarna. I den enas översta våning inredas gymnastiksal och dagrum. I dennna flygels övriga våningar ävensom i hela den andra flygeln inredas celler. Östraa flygeln: 12 x 46 x 12 = c:a 6 000 m 3 a kr. 50 1 — Västnra flygeln: 12 x 46 x 4 = » 2 200 m 3 ä » 40'— 12 x 46 x 8 = » 4 400 m ö ä » 50-—

kr. 330 000-— » 88 0 0 0 ' — » 220 000"— Summa kr. 638 000' — .

4. Ungefärlig beräkning av kostnaderna för ett nytt central fängelse. Varje beräknhing av kostnaderna för ett nytt fängelse måste, så länge det icke hänför sig till en béestämd tomt eller plats, bliva synnerligen approximativ. Kostnaderna för självaa byggnadsarbetena kunna visserligen, såsom nedan framgår, något så när

162 beräknas, men sådana arbeten som eventuell erforderlig förstärkning av uncdergrund, anläggning av vägar, framdragning av elektriska ledningar, vatten- och avloppsledningar m. m. draga alltid betydande kostnader, vilka, om förutsättningaarna icke äro särskilt gynnsamma, kunna högst väsentligt stegras. De äro med anudra ord beroende av den plats, som väljes för nyanläggningen. För erhållande av en kostnadsberäkning å de egentliga fängelsebyggnaderna ii en nyanläggning, har till en början gjorts en undersökning av kubikinnehållett av fängelserna i Malmö och å Härianda. Det framgår av densamma — bostäder helt frånräknade — att kubikmassan av cell-, ekonomi- och administrationsbyggnadeerna utgör per fånge räknat 178 respektive 182 m 3 och, efter reduktion för vissa lok^aler, vilka ej behöva förekomma i det ifrågasatta nya fängelset, i genomsnitt 168 m 3 per fånge. Med nuvarande byggnadskostnader, c:a 55 kronor per m 3 , erhålles allltså en byggnadskostnad per fånge av 1 6 8 X 5 5 = 9 240 kronor eller i runt tal 9)200 kronor. Det erforderliga verkstadsutrymmet utgör enligt särskild uppgift 5 500 m 2 . Antages den i dessa lokaler erforderliga höjden till minst 3*5 m. erhålles en errforderlig byggnadskub av 5 500X3*5 = c:a 20 000 m3. Kostnaderna för ett fänggelse med 350 vuxna fångar blir alltså följande: 350 fångar ä kr. 9 2 0 0 — kr. 3 220 000- — 20 000 m 3 verkstäder ä kr. 40*— » 800 000-— 4 020 0000' — På motsvarande sätt kunna kostnaderna för ungdomsfängelset beräknas till följande: 150 fångar ä kr. 9 200" — kr. 1 3 8 0 000' — 2 430 m 2 verkstäder motsvarande c:a 7 500 m 8 ä kr - 40- — » 300 0 0 0 - 1 6 8 0 0 0 0 0 - För båda fängelserna gemensamma murar torde förslagsvis kunna upptagas till 100 0000- — Summa kr. 5 800 0000'—. I ovanstående beräkningar ingår därvid icke kostnad för yttre ledningar, för vatten, avlopp och elektricitet, ej heller vägar, planering och plantering, då kkostnaderna för dessa arbeten, såsom ovan framhållits, äro helt och hållet beroeende av var fängelset kommer att förläggas. Blir detta i närheten av en stor stad ärr det måhända tänkbart, att ledningar utan eller för relativt låg kostnad kunna erhållas till byggnadernas murliv. I motsatt fall måste kostnadsberäkningarna ökas. Kostnaden för planering och vägar är givetvis även beroende av platsens och terrängens beskaffenhet, men också av möjligheten att i större eller mindre grad utföra »dem med fångarbetskraft, varigenom kostnaden för dessa arbeten skulle kunna inedbringas. Med hänsyn till att läget för det nya fängelset är okänt, kan icke heller nåågon beräkning av kostnader för bostäder utföras, då dessa i närheten av en stad ejj behöva bliva så talrika som om anläggningen förlägges på landet. Till ovanstående kostnad bör läggas värdet av den mark, vilken upplåtes för den nya fängelseanläggningen. En mer exakt utredning av kostnaderna torde icke kunna företagas utan att dels platsen för fängelset utses, dels skissritningar uppgöras. Stockholm den 7 juli 1931. Gustaf

Birch-Lindgrem.

Statens offentliga utredningar 1931 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna* nummer i den kronologiska förteckningen.)

Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar, m. m. [9]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk... Betänkande med förslag till lag om vård av vissa sskogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarken' m. fl. områden. [10] Utredning med förslag ang. premiering av välskötta nmiudre skogsbruk. [11]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. [12]

Industri. Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning ; i Nationalmuseibyggnaden i Stockholm. [8]

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

AUmfin lagstiftning.

Rättskipning.

Fångvård.

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Statens och kommunernas flnansväsen. Utlåtande ang. utförselbevissystemets verkningar m. m. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till växellag m. m. [14] Politi.

Försäkringsväsen.

Socialpolitik. Betänkande med förslag ang. ^arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. [3]

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregleeringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder för laagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. [1] Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allnmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [[2] Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskkränkningar i den. nuvarande folkskoleseminarieorganisattionen samt om statens övertagande av de utav landstingeen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. i m. [4]

Försvars väsen.

Allmänt näringsväsen. Utlåtande över utkast till näringslag. [13]

Utrikes ärenden. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6]. 5. Statistisk översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7]

Stockholm 1931. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner

3U3:>7

Internationell rätt.