Betänkande med förslag till tjänstepensionsreglemente för befattningshavare vid försvarsväsendet

ON©

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 4 : 4 9 FINANSDEPARTEMENTET

1934 ÅRS

MILITÄRPENSIONSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

TJÄNSTEPENSIONSREGLEMENTE FÖR

BEFATTNINGSHAVARE VID

FÖRSVARSVÄSENDET

S T O C K H O L M 1 9

3 4

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1934 Kronologisk

förteckning

1. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, 25. Förslag till alternativa koraler. C e n t r a l t r y c k e n e t . (4), 31 s. E . b a n d 2. Finanspolitikens e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r . 26. Utredning i fråga o m a n v ä n d a n d e t av p o s t s p a r b a n Av G. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S. k e n s medel. Marcus. 48 s. K. 2. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, b a n d 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. Av 27. T e k n i s k - e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r r ö r a n d e vä gväsendet. Del 1. Vågar, rbeggström. 434 s. K. A. Johansson. Norstedt, vj, 162 s. 1 bil. S. 3. 1933 å r s t e a t e r u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . Del 1. De fasta 28. T e k n i s k - e k o n o m i s k a u t r e d n i n g a r r ö r a n d e vä gvåsendet. Del 3. Avgivna utlåtanden. Ihieggström. 47 s. K. s t a t s u n d e r s t ö d d a teatrarna. Norstedt. 164 s. E . 4. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e orga- 29. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande r ö r a n d e familjepensionering för tjänstemän vid d e » civila nisationen av försöksverksamheten på växt- och statsförvaltningen och för arbetare i s t a t e n s tjänst. t r ä d g å r d s o d l i n g e n s område. Kiblström. 198 s. J o . Norstedt. 167 s. F i . 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående frågan om l ä m p liga å t g ä r d e r till s k y d d för sjömän vid besök i ut- 30. Utlåtanden över b e t ä n k a n d e med förslag till lag a n g å e n d e vissa e k o n o m i s k a stridsåtgärder m. m. l ä n d s k a h a m n a r . Idun. 208 s. H. ( T r e t t o n m a n n a k o m m i s s i o n e n s betänkande.) Nor6. U t r e d n i n g m e d förslag om åtgärder för å s t a d k o m stedt. 227 s. S. , . m a n d e av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 31. Betänkande a n g å e n d e omorganisation av landstogue56 s. J o . tjänsterna. Norstedt. 111 s. J u . . 7. B e t ä n k a n d e i fråga om i n r ä t t a n d e av ett institut för 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m virkesrflatning m e d e l l å n g och långfristig kreditgivning åt företag m. m. Marcus. 188 s. J o . . i n o m näringslivet. Marcus. 54 s. F i . 33. J ä r n v ä g s - och automobiltrafik. Tullberg. {£), ix, 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag till sjöarbetstidslag. Nor260 s. K. , , , stedt. 130 s. H. 34. Varutrafiken m e d bil samt statistisk och kartogra9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbefisk översikt av totala varutrafiken till o c h frän s t ä m m e l s e r a n g å e n d e statsbidrag till avlöning åt S t o c k h o l m u n d e r m a j m å n a d 1932. Av O. Jonasson. d i s t r i k t s s k ö t e r s k o r m. m. Marcus. 66 s. S. Separatbilaga till 1932 års trafikutrednings betan10. Utlåtandei. över u t r e d n i n g e n angående tredje m a n s k a n d e d e n 19 jan. 1934. Tullberg. 52, 44 s. K . „ rätt till n e u t r a l i t e t i arbetskonflikter m. m. Nor- 35. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e stedt. 214 s. S. s ä n k n i n g av läkemedelspriserna, revision a v a p o t e k s 11. Utredning angående åtgärder för b e k ä m p a n d e av v a r u s t a d g a n m. m. Marcus, vj, 612 s. S. u n g d o m s a r b e t s l ö s h e t e n . Beckman. (2), 176 s. S. 36. Betänkande m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r 12. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, r ö r a n d e frihamnsväsendet. Norstedt. 253 s. F l . b a n d 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subven- 37. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . Betänkande m e d fort i o n e r och t u l l a r som medel m o t arbetslöshet. Av slag till förordning angående statens lånefond for B. Ohlin. Norstedt, viij, 176 s. S. s e k u n d ä r l å n m o t i n t e c k n i n g i j o r d e g e n d o m , m . m. 13. Stadshypotekssakkunnigas b e t ä n k a n d e m e d förslag Beckman. 147 s. J o . till förordningar angående k o n u n g a r i k e t Sveriges 38. Betänkande angående arbetsfördelning m. m. for stadshypotekskassa s a m t angående g r u n d e r n a för tulltaxerings- och kontorsgörornål vid t u l l v e r k e t . stadshypoteksföreningars b i l d a n d e och v e r k s a m h e t Marcus. 227 s. F i . . , . m. m. Marcus. 102 s. F i . 14. U n d e r s ö k n i n g a r a n g å e n d e det sociala hjälpklientelet. 39. B e t ä n k a n d e med förslag till spritdrycksförordning m. m. Norstedt. 710 s. F i . Av T. Jacobsson. Norstedt. 228 s. S. 15. B e t ä n k a n d e med förslag till bestämmelser angående 40. Utredning och förslag r ö r a n d e de extra o r d i n a r i e lärarnas vid de a l l m ä n n a läroverken anställningsu p p h a n d l i n g av l a n t b r u k s p r o d u k t e r m. m. för statens förhållanden m. m. Norstedt, vj, 159 s. E . ocli k o m m u n a l a i n r ä t t n i n g a r s behov. Marcus. 88 s. 41. Utredning och förslag angående en förbättrad ställFl. n i n g för ä m n e n a latin och grekiska vid de a l l m ä n n a 16. Betänkande m e d förslag till l a g . angående vissa läroverken. Idun. 112 s. E . e k o n o m i s k a stridsåtgärder m. m. Norstedt. 106 s. S. 42. 1934 års avlöningsrevision för icke-ordinaru; perso17. Statliga c e m e n t - och b e t o n g b e s t ä m m e l s e r av år 1934. nal. Betänkande m e d förslag till avlöningsbestamNorstedt. 56 s. K. melser för icke-ordinarie befattningshavare i n o m 18. 1928 års pensionsförsäkringskommitté. B e t ä n k a n d e a l l m ä n n a civilförvaltningen. Marcus. 83 s. F i . m e d förslag r ö r a n d e revision av den a l l m ä n n a pen- 43. Betänkande m e d förslag angående avsättningen av sionsförsäkringen. Beckman, vij. 362 s. S. s m ö r och andra fettämnen av i n h e m s k t u r s p r u n g . 19. Pensionsförsäkringsreformen. Kortfattad framställMarcus. 190 s. J o . ning av 1928 års pensionsförsäkringskommittés för- 44 Allmänna arbeten för arbetslöshetens b e k ä m p a n d e slag r ö r a n d e revision av den a l l m ä n n a pensionsföri Sverige 1929-1934. Norstedt. 38 s. S. säkringen. Beckman. 26 s. S. 45. J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . Betänkande m e d for20. B e t ä n k a n d e m e d förslag till bestämmelser angående slag till kungörelse angående lån till j o r d b r u k a r e u p p h a n d l i n g av i n h e m s k t bränsle för statens statioför genomförande av a c k o i d m. in. Beckman. 93 s. nära anläggningar m. m. Marcus. 54 s. F i . Jo. , .... 21. 1933 års t e a t e r u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . Del 2. Utred- 46. Statens organisationsnämnd. Betänkande m e d torn i n g r ö r a n d e teaterförhållandena i riket. Norstedt. slag rörande lotsverkets personalfråga och d ä r m e d 139 s. 8 pl. E . s a m m a n h ä n g a n d e förhållanden. Marcus. 217 s. H. 22. Betänkande angående den slutna k r o p p s s j u k v å r d e n 47. B e t ä n k a n d e och förslag angående statens övertagande av vissa k o s t n a d e r för folkskoleväsendet m. m. i riket j ä m t e vissa d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e spörsHfeggström. 219 s. E . mål. Norstedt. (2), 753 s. S. 23. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående b e m a n n i n g av 48. Utredning r ö r a n d e reguljär luftfart s a m t luftfartsm v n d i g h c t e n s organisation. Marcus. 244 s. K. svenska fartyg j ä m t e statistisk u t r e d n i n g angående svenska handelsflottans b e m a n n i n g år 1931. Nor- 49. 1934 års militärpensionssakkunniga. Betänkande stedt. 174 s. H. m e d förslag till tjänstepensionsreglemente för b e 24. Förslag till p s a l m b o k för svenska k y r k a n . Uppsala, fattningshavare vid försvarsväseiKlet. Marcus. 276 s. Almqvist & Wiksell. viij, 704 s. E . Fi.

S T A T E N S O F F E N T L I G A UTREDNINGAR FINANSDEPARTEMENTET

1934:49

1934 ÅRS MILITÄRPENSIONSSAKKUNNIGA

B ETÄNKAND E MED FÖRSLAG T I L L

TJÄNSTEPENSIONSREGLEMENTE FÖR

BEFATTNINGSHAVARE VID FÖRSVARSVÄSENDET

STOCKHOLM

1934 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Heir Statsrådet

och Chefen för

Finansdepartementet.

Genom beslut den 23 m a r s 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet a t t tillkalla högst fyra sakkunniga för a t t verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser i fråga om pension för personal vid försvarsväsendet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 12 april 1934 häradshövdingen A. W. Rundqvist, fanjunkaren vid Svea livgarde A. Almroos, varvschefen i Stockholm, kommendören E. H. Bergm a r k och dåvarande förste kanslisekreteraren, numera expeditionschefen i finansdepartementet E. A. Westling för att såsom sakkunniga verkstulla ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt undertecknad Rundqvist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga hava antagit benämningen »1934 års militärpensionssakkunniga». Såsom sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 25 april 1934 förste amanuensen i finansdepartementet H. K. A. Ekengren. J ä m l i k t förordnande den 30 april 1934 har kanslirådet i försvarsdepartementet greve G. B. von Schwerin biträtt de sakkunniga med vissa utredningsarbeten. Vidare h a r förste aktuarien i försäkringsinspektionen, filosofie doktorn E. T. Jansson enligt förordnande den 3 september 1934 bit r ä t t de sakkunniga med verkställande av försäkringstekniska beräkningar. F ö r utredning av vissa specialfrågor hava förste a k t u a r i e n i statens pensionsanstalt T. B. Kjellén samt t. f. förste aktuarien i socialstyrelsen O. E. F. Öberg b i t r ä t t de sakkunniga. Genom särskilda skrivelser den 14 maj 1934 hava de sakkunniga anhållit, a t t cheferna för generalstaben och marinstaben ävensom chefen för flyg-

4 vapnet och flygstyrelsen ville, efter vederbörandes hörande, inkomma med yttrande och förslag i fråga om den för varje beställningshavare på aktiv stat vid armén, marinen eller flygvapnet lämpliga pensionsålder samt för hel pension erforderligt antal tjänstår ävensom beträffande de frågor i övrigt, som stode i samband med de sakkunnigas uppdrag. Med anledning h ä r a v hava y t t r a n d e n avgivits av chefen för generalstaben den 1 september, av chefen för marinstaben den 7 augusti och av chefen för flygvapnet och flygstyrelsen den 31 augusti 1934. I övrigt hava de sakkunniga inhämtat y t t r a n d e n i vissa särskilda frågor från vederbörande myndigheter. Sedan H e r r Statsrådet den 9 oktober 1934 utsett ledamoten av direktionen över arméns pensionskassa, översten C. A. Breitholtz och överkommissarien vid flottans pensionskassa, överstelöjtnanten friherre F . E. von Otter att såsom representanter för nämnda pensionskassor deltaga i överläggningar med de sakkunniga rörande administrationen av familjepensioneringen för personal vid försvarsväsendet ävensom beträffande vissa spörsmål i samband med ifrågasatt överflyttning till statsverket a v de m i l i t ä r a pensionsfonderna, hava överläggningar i berörda frågor hållits med kassornas representanter. P å uppdrag av de sakkunniga har von Otter biträtt j ä m v ä l med visst utredningsarbete utöver vad som föranletts av nyssnämnda överläggningar. De sakkunniga hava under utredningsarbetets gång hållit överläggn i n g a r i olika frågor med representanter för följande personalsammanslutningar inom försvarsväsendet, nämligen svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, flottans maskinistföreningar i Stockholm och Karlskrona, försvarsväsendets underbefälsförbund, arméns fabrilkers och tyganstalters tjänstemannaförening, svenska militärmusikdirektörsföreningen, lantförsvarets maskinistförening, arméns civila tjänstemannaförening, marinens civila tjänstemannaförbund, marinens förmansföreniing samt Sveriges arbetsledareförbund. Till de sakkunniga hava, för a t t tagas i övervägande vid fullgörande avuppdraget, från finansdepartementet överlämnats dels 1921 års pensionskommittés betänkanden den 22 maj 1925 med förslag till militär tjänstepensionslag och den 11 j a n u a r i 1926 med nytt förslag till militär tjänstepensionslag j ä m t e däröver angivna yttranden ävensom vissa i anledniing av n ä m n d a betänkanden gjorda framställningar, dels ock följande framställningar, nämligen av 1) direktionen över arméns pensionskassa angående pensionsålder för innehavare av vissa beställningar vid armén och flygvapnet m. m.; 2) kommendanten i Boden rörande pensionsålder för befattningshavare vid fästningspolisen i Boden; 3) direktionen över arméns pensionskassa i fråga om pensionsålder nu. m. för redogöraren vid ridskolan; 4) direktionen över arméns pensionskassa angående r ä t t för officerrare

5 vid armén och flygvapnet att såsom tjänstår för pension tillgodoräkna viss utbildningstid; 5) arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening om r ä t t a t t såsom tjänstår för pension tillgodoräkna anställning såsom tygarbetare m. m.; 6) direktionen över arméns pensionskassa angående r ä t t för löjtnanter och sergeanter a t t i vissa fall komma i åtnjutande av högre pension; 7) a r m é n s musikunderofficerare rörande förbättrade pensionsförmåner; 8) gevärshantverkarkåren om förhöjda pensionsförmåner för gevärshantverkare; 9) direktionen över arméns pensionskassa i fråga om grunden för bestämmande av tjänstepensionsunderlaget; 10) arméns fullmäktige m. fl. angående förtidspensionering av personal vid försvarsväsendet; 11) chefen för marinstaben m. fl. rörande vissa ä n d r i n g a r i g r u n d e r n a för pensionering av marinens personal; 12) marinöverdirektören i fråga om formen för tillsättande av marinö verdirektörsbeställningen; 13) fullmäktige i flottans pensionskassa rörande tjäustårsberäkning för personal vid mariningenjörkåren m. fl.; 14) fullmäktige i flottans pensionskassa angående pensionsavgifter för vissa i succession efter marinöverdirektören förordnade befattningshavare; 15) stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona rörande vissa å t g ä r d e r till underlättande av avgången inom flottans underofficerskår m. m.; 16) stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona i fråga om pensionerad personals vid marinen tjänstgöringsskyldighet; 17) direktionen över flottans pensionskassa angående tjänstårsberäkning för marinens stammanskap; 18) fullmäktige i flottans pensionskassa rörande vissa icke-ordinarie befattningshavares pensionsförmåner; samt 19) marinens förmansförening angående pensionsrätt åt vissa förmän vid marinen. Vidare hava från finansdepartementet till de sakkunniga överlämnats följande handlingar för a t t v a r a tillgängliga vid fullgörande av det åt de sakkunniga meddelade uppdraget, nämligen 1) av arméns fullmäktige år 1926 antaget förslag till nytt reglemente för a r m é n s n y a änke- och pupillkassa; samt 2) skrivelse från direktionen över flottans pensionskassa angående avgångsålder för marinläkaren av första graden å övergångsstat vid marinl ä k a r k å r e n , förste marinläkaren i marinläkarkåren K. V. Dahlman. H a n d l i n g a r n a i samtliga ovannämnda ärenden återgå härmed. Till fullgörande av sitt uppdrag få de sakkunniga härmed till H e r r

6 Statsrådet vördsamt överlämna betänkande med förslag till reglemeute angående tjänstepension för befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet). Förslag till vissa av pensionsreglementet föranledda följdförfattningar m. fl. bestämmelser ämna de sakkunniga senare avgiva. Särskilda yttranden av undertecknade Almroos och Westling finnas fogade vid betänkandet. Stockholm den 5 december 1934. A. RUNDQVIST. AUG. ALMROOS.

HILMER BERGMARK.

A. WESTLING.

Hjalmar

Ekengren.

7 Inledning. De sakkunnigas uppdrag. I det anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 mars 1934, varmed chefen för finansdepartementet motiverade sin hemställan om tillkallande av sakkunniga för ut redning rörande nya bestämmelser i fråga om pension för personal vid försvarsväsendet, gjorde departementschefen — efter framhållande av de mest framträdande bristerna i nu gällande pensionsbestämmelser för den militära personalen samt efter omnämnande av vissa tidigare utredningar och förslag i ämnet — vissa uttalanden beträffande riktlinjerna för den avsedda utredningen. Denna utredning borde, yttrade departementschefen, givetvis bygga på nu rådande organisation av försvarsväsendet samt på gällande avlöningsbestämmelser för personalen. Målet för utredningen borde vara, att erforderliga pensionsbestämmelser för all ordinarie militär och civilmilitär personal vid försvarsväsendets olika grenar sammanfördes i en gemensam författning. Pensioneringsgrunderna borde anpassas till de bestämmelser, som kunde framgå ur riksdagsbehandlingen av Kungl. Maj:ts för 1934 års riksdag framlagda men av riksdagen då ännu ej behandlade förslag till pensionsbestämmelser för civilförvaltningens tjänstemän. Härvid borde dock iakttagas de avvikelser beträffande pensionsålder och i övrigt, som kunde betingas av särskilda förhållanden beträffande försvarsväsendets organisation och den militära pensioneringens uppgift. Under de blivande bestämmelserna borde även inordnas den civila och civilmilitära icke-ordinarie tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet, som med hänsyn till anställningsformer och avlöningsförhållanden skäligen kunde anses böra erhålla pensionsrätt enligt de grunder, vilka funnes böra gälla för ordinarie tjänstemän. I fråga om pensioneringens handhavande borde prövas, om ej de nuvarande militära pensionskassornas befattning med tjänstepensioneringen borde upphöra och pensioneringsbestyren överlämnas till en central statsmyndighet. Frågan om nämnda pensionskassors framtida befattning med familjepensionering för personal vid försvarsväsendet kunde ej lämpligen upptagas till avgörande, innan ståndpunkt tagits till den under utredning varande frågan om familjepensioneringens ordnande för civila statstjänstemän och innan prövning skett av spörsmålet, på vilket sätt — i anslutning till ett sådant ordnande — grunderna för den militära familjepensioneringen borde för framtiden avvägas. Vid

8 den förordade utredningen borde emellertid, därest förslag framlades om upphörande av pensionskassornas befattning med tjänstepensioneringen, övervägas, huru administrationen av den militära familjepensioneringen lämpligen borde organiseras i avvaktan på en framtida definitiv lösning av familjepensionsfrågan. Nu gällande pensioneringsbestämmelser för personal vid försvarsväsend e t I det följande komma de sakkunniga a t t under vederbörliga avdelningar av betänkandet lämna de redogörelser för innebörden a v gällande pensioneringsbestämmelser, som på olika punkter k u n n a erfordras för ståndpunktstagande till föreliggande spörsmål. Inledningsvis torde emellertid böra meddelas en kortfattad översikt över det nu gällande m i l i t ä r a pensionssystemet. För pensioneringen av beställningshavare vid försvarsväsendet gäller ett flertal på olika tider och under olika förutsättningar utfärdade författningar. De viktigaste av dessa författningar äro — såvitt angår beställningshavare, å vilka avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvars väsendet är tillämpligt — följande: cirkuläret den 22 juni 1877 (nr 22) angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med däri gjorda ändringar och tillägg, kungörelsen den 24 november 1876 (nr 51) angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar med däri gjorda ändringar och tillägg, reglementet den 26 februari 1904 (nr 9) för arméns pensionskassa, reglementet den 17 november 1899 (nr 92) för flottans pensionskassa., kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 336) med grunder för pensionsförbättring åt officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare vid armén och marinen, kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, kungörelsen den 18 j u n i 1926 (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande, skrivelser nedannämnda dagar till direktionen över flottans pensionskassa angående tillämpning av grunderna för pensionering av flotLans befäl och underbefäl med vederlikar å vissa personalgrupper, nämlijgen den 28 februari 1902 i avseende på befäl och underbefäl med vederlilkar samt manskap vid kustartilleriet, den 28 november 1902 (nr 124) å p e r s o nal vid flottans m a r i n l ä k a r k å r samt å läkare vid kustartilleriet, den 11 december 1903 (nr 130) å personalen vid m a r i n i n t e n d e n t u r k å r e n samt (den 15 december 1905 (nr 73) å personalen vid mariningenjörkåren, kungörelsen den 31 m a r s 1928 (nr 65) angående pensionsålder för Ibrigadchefer,

9 kungörelsen den 31 maj 1929 (nr 112) angående provisoriska pensioneringsbestämmelser i avseende å vissa beställningshavare vid marinen, kungörelsen den 10 april 1931 (nr 94) angående pensionsålder för chefen för a r m é n s underofficersskola, å aktiv stat uppförd musikdirektör vid armén eller marinen samt marinläkare å aktiv stat, samt kungörelsen den 6 maj 1932 (nr 101) angående pensionsålder för vissa vid a r m é n och flygvapnet anställda maskinister och eldare. De n u u p p r ä k n a d e föreskrifterna gälla visserligen i första hand beställningshavare, tillhörande armén och marinen, men genom den omnämnda kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande har även en provisorisk reglering av flygvapnets pensionsförhållanden kommit till stånd. I sådant avseende stadgas i kungörelsen, att personal, som från a r m é n eller marinen övergår till flygvapnet, skall kvarstå i arméns pensionskassa, respektive flottans pensionskassa, ävensom att i avseende å a n n a n personal, som erhåller beställning vid flygvapnet, skola tillämpas de för arméns personal gällande pensioneringsgrunderna. I fråga om r ä t t till pension samt skyldighet att avgå från beställningen och att därefter under viss tid tillhöra reserv skola de för beställningshavare på aktiv stat gällande föreskrifterna lända till efterrättelse även för beställningshavare, som överförts till övergångsstat. Föreskrift härom återfinnes i 9 och 19 §§ av kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater. F ö r personal tillhörande arméns och marinens reservstater gälla särskilda pensionsbestämmelser, vilka emellertid i detta sammanhang förbigås, enär frågan om reservstatspersonalens pensionering faller utanför de sakkunnigas uppdrag. De för a r m é n och marinen ursprungligen utfärdade pensioneringsbestämmelserna innehålla i detaljer vissa olikheter, vilka ursprungligen medförde skiljaktigheter i pensionsförmånerna för personal inom de båda försvarsgrenarna. Sedan genom 1922 års kungörelse rörande pensionsförb ä t t r i n g samt 1926 års kungörelse angående den m i l i t ä r a pensioneringens provisoriska ordnande enhetlighet i allt väsentligt vunnits med avseende på pensionsbelopp och pensionsavgifter, äro pensioneringsföreskrifterna i dessa avseenden numera till sin praktiska innebörd enhetliga för samtl i g a försvarsgrenar, såvitt a n g å r personal, som u p p n å t t den för erhållande av fyllnadspension föreskrivna levnadsåldern (pensionsåldern). Beloppen av pensionsförmåner och pensionsavgifter framgå av en vid b e t ä n k a n d e t fogad sammanställning (Bilaga 1, sid. 223). Den sammanlagda pensionsförmånen består av fyra delar, hänförande sig till de h ä r ovan omnämnda, på olika tider tillkomna författningarna nämligen: pensionen eller kassapensionen, rörande vilken de speciella bestämmel-

10 serna återfinnas i de av de m i l i t ä r a pensionskassornas delägare antatgna och av Kungl. Maj:t fastställda kassareglementena, fyllnadspensionen, som utöver pensionen u t g å r enligt föreskrifter, int a g n a i de av riksdagen fastställda pensioneringsgrunderna, pensionsförbättringen, utgående enligt den därom utfärdade kumgörelsen, samt pensionsförhöjningen, för vars beräkning föreskrifter finnas i 1925 å r s kungörelse med bestämmelser om n y pension för vissa f. d. befattnimgsh a v a r e m. fl. Beloppet av pension och fyllnadspension bestämmes, på sätt i det följ a n d e skall n ä r m a r e angivas, i visst förhållande till beställningshavarrens fasta lön på stat. Sedan emellertid från och med å r 1922 genomförts lcönereglering för arméns och marinens personal enligt ett lönesystem, i som icke möjliggör beräkning av berörda pensionsförmåner med utgångspuinkt från de n y a lönebeloppen, h a r Kungl. Maj:t genom brev den 29 juni 31921 föreskrivit bland annat, att vid bestämmande av pension för beställnimgshavare, å vilken löneregleringen vunnit tillämpning, skall så anses, ssom om beställningshavaren i sin vid avgången innehavande beställning åtnjutit lön enligt år 1921 gällande stat. Denna del av pensionsförmåmen beräknas alltså enligt en lönestat, som för länge sedan upphört att gäälla. För erhållande av pension (kassapension) fordras i regel att hava uippn å t t minst 50 levnadsår och 30 tjänstår. Där pensionsåldern är högre? än 50 år, utgå emellertid fyllnadspension och pensionsförbättring i allmaänhet blott till den, som k v a r s t å t t i tjänst till pensionsåldern. För åtnjutande av fulla pensionsförmåner i viss beställning erforcdras a t t hava på stat innehaft denna eller högre beställning under miinst t v å år. Den, som ej u p p n å t t den levnadsålder och tjänstetid, vilka erfordras; för erhållande av fulla pensionsförmåner inom hans innehavande grad, rmen väl den ålder och tjänstetid, som krävas för pensionsrätt i en lägre grrad, m å avgå med sådan pension i den högsta grad, inom vilken h a n uppffyllt villkoren för pension. Beställningshavare, som till följd av olycksfall i tjänsten eller el;ljest till följd av skada eller sjukdom, ådragen genom tjänstutövningen, befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring, ä r skyldig a t t a w g å från tjänsten med r ä t t till pension och fyllnadspension, uppgående till lönens hela belopp. Löntagare, som icke u p p n å t t pensionsåldern men som under t r e på vvara n d r a följande å r på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte v a r i t , ur stånd att tjänstgöra och finnes för framtiden oförmögen till tjänstgöriing, ä r skyldig att avgå och kan även u t a n egen ansökning skiljas från tjäänsten, med r ä t t att å t n j u t a pension från allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande pension j ä m t e fyllnadspension.

11 I övrigt är beställningshavare skyldig avgå, när han uppnått den för innehavande tjänst stadgade pensionsåldern och jämväl uppfyllt de villkor i övrigt, vilka äro föreskrivna för rätt till pension. Beställningshavare, som erhållit fullmakt på innehavande lön före den 6 maj 1910, må dock enligt före nämnda dag gällande bestämmelser kvarstå viss tid (respittid) efter det han uppnått pensionsåldern. Denna respittid utgör tre år utom för kaptener och underofficerare vid marinen, för vilka den utgör sex månader. I en vid betänkandet fogad sammanställning (sid. 224) meddelas uppgifter angående pensionsålder för en var beställning vid armén, marinen och flygvapnet. Av denna sammanställning framgår, att skiljaktiga pensionsåldrar i viss omfattning gälla för beställningar med delaktighet i arméns pensionskassa och motsvarande beställningar med delaktighet i flottans pensionskassa. Förutom de skiljaktigheter, som sålunda föreligga beträffande pensionsåldern, finnas vissa andra olikheter mellan arméns och marinens pensioneringsgrunder. Av arméns' beställningshavare tillkommande pensionsförmåner utgöres sålunda kassapensionen endast av det i allmänhet rätt obetydliga belopp, vartill beställningshavaren är berättigad enligt reglementet för arméns pensionskassa, under det att vid marinen »pensionen» alltid utgör två tredjedelar av sammanlagda beloppet av pension och fyllnadspension. Den väsentliga skillnad i beloppet av pension (kassapension), som i följd härav förefinnes, framgår av följande exempel:

Beställning

Beloppet av pension (kassapension) vid armén vid marinen kronor kronor

Överste och kommendör 1200 Kapten 600 Fanjunkare och flaggunderofficer.... 180

3 000: — 1813:33 729:60

Vid ålderspensionering saknar, såsom förut påpekats, detta förhållande numera praktisk betydelse, men i vissa andra avseenden är skiljaktigheten alltjämt av reell innebörd. För arméns pensionering gälla i övrigt i de viktigare hänseenden, i vilka pensioneringsgrunderna för de båda försvarsgrenarna ej äro överensstämmande, följande bestämmelser. Tjänstår, varmed avses endast sådana »i publik tjänst» tillbragta, få icke av någon beräknas före 18 års ålder. Den, som inträtt i tjänst vid 18 eller 19 års ålder, blir icke berättigad till pension förr än efter 32, respektive 31 tjänstår. Den, som senare kommit i tjänst, skall för erhållande av pension kunna räkna 30 eller i vissa fall 25 tjänstår. TJtöver den vanliga pensionsavgiften har delägare i arméns pensions-

12 kassa i vissa fall att erlägga retroaktivavgift eller avgift för grad, vilken han vid befordran förbigår eller i vilken h a n ej i fulla två år kvarstår (flerestegsavgift). Delägare i arméns pensionskassa, som tjänat fulla 25 eller i vissa fall 20 å r efter adertonde åldersåret, k a n vid avgång från tjänsten genom expektansavgifters erläggande lösa bristande tjänstår och därigenom bereda sig r ä t t till åtnjutande av kassapension vid expektansårens utgång. Pensionstagare, som tillträder lön, varmed följer pensionsrätt enligt arméns pensioneringsgrunder, får icke u p p b ä r a fyllnadspension. Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från a n d r a allmänna medel än dem, som äro anvisade för arméns pensionering, skall i pension och fyllnadspension lida en minskning, motsvarande två femtedelar aA' vad han sålunda från annat håll uppbär; dock att avdrag skall äga r u m endast i den mån, som erfordras för att sammanlagda beloppet icke må överstiga 3,000 kronor. I de fall, där den a n d r a pensionen utgår enligt civila pensionslagen, skall likväl minskning i fyllnadspensionen i intet fall äga rum. Pensionsförbättring u t g å r alltid oavkortad. Under det att med kassapension ingen som helst tjänstgöringsskyldighet är förbunden, fordras för åtnjutande av fyllnadspension, att pensionstagaren inträder i reserv samt kvarstår i reserven intill viss åldersgräns och med tjänstgöringsskyldighet i viss n ä r m a r e angiven omfattning.. Avliden pensionärs efterlevande erhålla ett hälft års kassapension såsom begravningshjälp. För marinens del äro de viktigaste särbestämmelserna följande. E n var, som vid avskedstagandet stått i tjänst i 30 å r och uppnått; en ålder av 55 år, ä r berättigad att erhålla kassapension, beräknad på s ä t t i det föregående omförmälts. Vid uppnådda 50 levnadsår och 30 t j ä n s t å r äger vederbörande åtnjuta i pension 75 procent av den kassapension, s o m skulle tillkomma honom vid 55 levnadsår. Denna lägre pension u t g å r , till dess pensionstagaren fyllt 55 år, varefter h a n ä r berättigad åtnjmta den kassapension, som då bort tillfalla honom, om han k v a r s t å t t i tjäinsten. För tjänstinnehavare vid marinintendenturkåren gälla dock i de)ssa hänseenden särskilda bestämmelser. Pensionstagare, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från amdra allmänna medel än dem, som äro anvisade för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar, är icke berättigad till fyllnadspension utom för det fall, att pensionen av a n d r a allmänna medel åtnjuites enligt civila pensionslagens grunder. Med rätten att erhålla allenast kassapension ä r icke heller h ä r föremad någon som helst tjänstgöringsskyldighet. Den, som kommer i åtnijutande av fyllnadspension, ä r däremot förbunden a t t i n t r ä d a i reserv <och i förekommande fall fullgöra tjänstgöring enligt särskilda bestämmeliser. Officer eller underofficer, som erhållit avsked med tillstånd att k w a r -

13 stå över stat, är berättigad men icke skyldig att erlägga pensionsavgift; har h a n icke erlagt dylik avgift och tillträder h a n ånyo lön på stat, skall han e r l ä g g a dubbel retroaktivavgift. Rätt till begravningshjälp förekommer ej för pensionerad f. d. beställningshavare vid marinen. Någon pensionering av beställningshavare, för vilka avlöningsreglementet den 11 m a j 1928 (nr 128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet är tillämpligt, förekommer numera ej vid armén och ej heller vid flygvapnet. Vid marinen, där vissa kategorier äldre manskap få k v a r s t å i tjänst, förekommer däremot alltjämt pensionering av manskap. De anställningshavare, som äga pensionsrätt, utgöras av flaggkorpraler, högbåtsmän samt en del från äldre organisation kvarstående underofficerskorpraler (korpraler). De för denna pensionering gällande föreskrifterna innefattas i kungörelsen den 24 november 1876 angående fastställelse av grunder för pensioneringen av flottans och lotsverkets gemenskap, reglementet den 31 oktober 1879 (nr 63) för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap, kungörelsen den 13 augusti 1909 (nr 109) angående förhöjning i pensioner, som från flottans pensionskassa utgå till avskedat manskap, brevet den 18 september 1918 angående tilläggspensioner till visst manskap, kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360) angående pensionstillägg till vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer, förenämnda kungörelser den 18 juni 1925 (nr 280) och den 31 maj 1929 (nr 112). För ifrågavarande anställningshavare räknas tjänstår för pension för den tid, vederbörande efter 20 års ålder stått i tjänst vid flottan eller lotsverket eller vid »annan militär kår». För pension erfordras minst 20 tjänstår. Pensionsåldern är för högbåtsman 55 år och för övriga 50 år. Någon pensionsavgift erlägges ej. Pensionsförmånen växlar med antalet tjänstår, dock att maximibelopp erhålles vid 30 tjänstår. Redogörelse för de nya pensionsbestämmelserna för personal vid civilförvaltningen. Såsom chefen för finansdepartementet i sitt förberörda anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 mars 1934 framhållit, har frågan om ett nyordnande av pensionsväsendet såväl för civila som militära befattningshavare länge stått på dagordningen, och på båda områdena hava utredningar p å g å t t under en lång följd av år. D å det ansetts, att en revision av pensionslagstiftningen för civila tjänstemän borde gå före en omarbetning av pensioneringsgrund e r n a för försvarsväsendets befattningshavare, har den militära pensionsf r å g a n år efter år undanskjutits i a v v a k t a n på ett ståndpunktstagande från statsmakternas sida i fråga om principerna för den civila pensioneringen. Genom det a v 1934 års riksdag antagna civila tjänstepensionsreglemen-

14 tet, vilket av Kungl. Maj:t utfärdats den 30 juni 1934 (Sv. förf.-saml. n r 442), har frågan om n y a pensionsbestämmelser för den civila personalen fått en lösning, vilken innebär fastställande a v enhetliga föreskrifter för hela den del av den civila statsförvaltningen, som inordnats under det n y a lönesystemet. Pensionsbestämmelserna äro direkt anpassade efter detta lönesystem och medföra därför icke någon förändring av den egentliga pensionsförmånen u t a n äro väsentligen a t t betrakta såsom ett ordnande av pensionsvillkoren efter enhetliga grunder, m e r a rationellt avv ä g d a än tidigare stadganden. I m å n g a betydelsefulla avseenden inneb ä r a emellertid de n y a föreskrifterna en väsentlig omläggning av det äldre civila pensionssystemet, I jämförelse med de ä n n u gällande militära pensioneringsbestämmelserna, vilka voro föråldrade redan i förhållande till de äldre pensioneringsgrunderna för civilförvaltningen, förete därför de n y a civila tjänstepensionsbestämmelserna snart sagt på varje punkt väsentliga avvikelser. Såsom nyss erinrats, skola enligt de för de sakkunnigas arbete meddelade direktiven de blivande n y a bestämmelserna beträffande den militära personalens pensionering i möjligaste m å n anpassas efter föreskrifterna i det civila tjänstepensionsreglementet. Med hänsyn h ä r t i l l torde det v a r a lämpligt a t t inledningsvis lämna en kortfattad översikt över det huvudsakliga innehållet i detta reglemente. Reglementet skall erhålla tillämpning på all den ordinarie personal vid civilförvaltningen, som åtnjuter avlöning enligt det från och med år 1920 införda n y a lönesystemet. Genom reglementet h a r därjämte införts pensionsrätt för vissa icke-ordinarie befattningshavare. Sålunda skall reglementet tillämpas på extra ordinarie tjänstemän vid nyregler a d e verk. Vidare h a r åt Kungl. Maj:t lämnats befogenhet a t t besluta om reglementets tillämpning dels å a n d r a icke-ordinarie tjänstemän vid dylika verk, dels ock, n ä r särskilda skäl därtill äro, jämväl å anställnimgsh a v a r e vid verk och inrättningar, som icke äro inordnade under det n y a lönesystemet. I fråga om tjänstårsberäkning för pension har genom civila tjänstepensionsreglementet en principiell omläggning av tidigare regler ägt r u m . Enligt de för allmänna civilförvaltningen gällande äldre bestämmelserna — vilka innefattades i 1907 års civila pensionslag med därtill anknultna, i samband med 1921 års lönereglering utfärdade provisoriska pensiontsbestämmelser — räknades tjänstår för pension icke blott för tid, varunider tjänstinnehavaren innehaft med pensionsrätt förenad befattning, uitan även för extra ordinarie anställning eller förordnande. Dessa bestämnnelser medgåvo alltså tjänstårsberäkning för praktiskt taget all t j ä n s t g ö r i n g i statstjänst, oavsett om anställningen varit förenad med pensiconsr ä t t eller ej. Den för kommunikationsverkens personal gällande penskonslagen av år 1920 innehöll i huvudsak liknande regler, såvitt angick tjämstår för statspension; däremot räknades tjänstår för avgiftspension ((av-

15 giftsår) endast för tid, varunder befattningshavaren erlagt avgift för tjänstepensionering. I det civila tjänstepensionsreglementet har n u införts den huvudregeln, att tjänstår r ä k n a s för tid, v a r u n d e r tjänstemannen innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Den omläggning, som sålunda genomförts, innebär att tjänstårsberäkningen regelmässigt sammankopplas med avgiftsplikten för egen pensionering. Denna omläggning har möjliggjorts genom den icke-ordinarie personalens medtagande i pensioneringen, och den medför, att vid pensionsförmånens avvägande hänsyn tages till tjänstemannens egna bidrag till pensioneringskostnaderna u t a n a t t m a n för detta ändamål behöver tillgripa den uppdelning av pensionsförmånen i stats- och avgiftspension, som ä r karakteristisk för kommunikationsverkens pensionslag. För den vid civila tjänstepensionsreglementets ikraftträdande i tjänst varande personalen h a v a emellertid i fråga om tjänstårsberäkningen meddelats vissa övergångsbestämmelser, vilka innebära att ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt tjänstemän å extra stat få r ä k n a tjänstår enligt de regler, som omedelbart före reglementets ikraftträdande gällde för ordinarie tjänstemän vid vederbörande förvaltningsgren. Även i vissa a n d r a avseenden innehåller civila tjänstepensionsreglementet nyheter i fråga om tjänstårsberäkningen. Sålunda må såsom tjänstå r icke medräknas tjänstgöringstid efter uppnåendet av pensionsåldern. Vidare hava föreskrifter meddelats, som möjliggöra tillgodoräknande såsom tjänstår helt eller delvis av tid, varunder tjänsteman i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som icke faller under reglementets generella tjänstårsbestämmelser. Tjänstemännens bidrag till pensionskostnaderna skola enligt reglementet u t t a g a s i form av pensionsavdrag å lönen från och med den dag, då pensionsrätt enligt reglementet vinnes, och intill utgången av den månad, då tjänstemannen u p p n å r trettio tjänstår eller dessförinnan inträder i pensionsåldern. Pensionsavgift i tidigare bemärkelse förekommer sålunda icke, u t a n lönerna skola enligt det n y a systemet i lönestater och avlöningslistor upptagas med de nettobelopp, som tjänstemännen ä g a uppbära. Genom d e n n a omläggning i riktning mot ett nettolönesystem h a r man velat vinna bland a n n a t en väsentlig förenkling i pensioneringens administration genom borttagande av det nuvarande bestyret med uppbörd och redovisning av pensionsavgifter. Nyss h a r påpekats, a t t skyldigheten a t t vidkännas pensionsavdrag upphör efter trettio tjänstår. Denna anordning är för allmänna civilförvaltningens vidkommande en nyhet, men för kommunikationsverkens personal h a r en sådan begränsning av bidragsskyldigheten v a r i t gällande alltsedan tillkomsten av 1920 års pensionslag. Vid tjänstårsberäkningen för

bestämmande av avdragspliktens fortvaro må emellertid enligt civila tjänstepensionsreglementet tjänstår räknas endast i den mån för tjänstgöringstiden erlagts avgift för tjänstepensionering. Nu återgivna föreskrifter äro av allmän natur och gälla alla de kategorier av befattningshavare, för vilka tjänstepensionsreglementet blir gällande. De bestämmelser, som reglera pensionsunderlag och pensionsavdrag, pensionens beräkning, pensionsålder och avgångsskyldighet m. m., äro i reglementet fördelade på olika kapitel för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande på viss tid, samt för icke-ordinarie tjänstemän. Den redogörelse, som i det följande lämnas, kan i huvudsak inskränkas till att omfatta föreskrifterna i det kapitel, vilket avser ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial. Därvid bortses från vissa särskilda föreskrifter, vilka endast gälla innehavare av domarämbeten. Beträffande tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten innehåller reglementet den huvudregeln, att avgångsskyldighet inträder vid uppnådd pensionsålder. Befogenhet är likväl given den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Vidare är tjänstemannen skyldig avgå, då han träffas av olycksfall i tjänsten eller drabbas av sjukdom, vanförhet eller lyte, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, allt under förutsättning att det behörigen styrkes, att tjänstemannen är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig. Med sjukdom såsom avgångsanledning har även likställts nedsatt arbetsförmåga. Någon minimitid, under vilken oförmågan att sköta tjänsten skall hava fortvarit innan avgångsskyldighet inträder, är — i olikhet mot vad nu är fallet — icke stadgad i reglementet. Bestämmelserna om avgångsskyldighet på grund av sjukdom och nedsatt arbetsförmåga hava vidare kompletterats med en föreskrift, enligt vilken tjänsteman, som av annan anledning befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, må av Kungl. Maj:t förklaras skyldig att avgå från tjänsten, därest han uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger pensionsåldern. Reglerna för beräkning av pensionsförmånen (ålderspension, invalidpension, sjukpension) hava utformats i nära anslutning till de tidigare pensionsbestämmelserna för civilförvaltningen, dock med den ändring i förhållande till 1907 års civila pensionslag, att antalet tjänstår för hel pension såsom regel bestämts till trettio i stället för, såsom hittills gällt, trettiofem. En tjänstålder av trettio år gäller enligt reglementet för alla tjänster utom ett fåtal, vilka upptagits i Bilaga A till reglementet.

17 Sistnämnda befattningar ä r o huvudsakligen sådana, för vilka antingen stadgats en särskilt låg pensionsålder eller utbildningstiden regelmässigt är så lång, att en lägre tjänstålder än den normala ansetts påkallad. I n n e h a r tjänstemannen fullt antal tjänstår, u t g å r vid ålders- och sjukpensionering hel pension (motsvarande pensionsunderlagets belopp); är tjänstårens antal mindre, sker proportionell avkortning av pensionen på s å d a n t sätt, att pensionsbeloppet minskas med 7 120 eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med 7i 00 för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem. Beträffande sjukpensionen skall emellertid iakttagas å ena sidan, att denna, oberoende av antalet tjänstår, utgår med lägst 75 procent av hel pension och å a n d r a sidan a t t beloppet av sjukpensionen icke må överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit tjänstemannen, om h a n med oförändrat pensionsunderlag k v a r s t å t t i sin befattning till pensionsålderns inträde. Invalidpensionen ä r alltid lika med pensionsunderlaget. Pensionsunderlagen hava i reglementet bestämts till samma belopp som enligt nu gällande pensionsbestämmelser och utgöra alltså i regel 2/s av slutlönen på A-ort för vederbörande befattning; för befattningar i de högsta lönegraderna h a r viss begränsning av pensionsunderlagen ägt rum. Pensionsavdragen hava satts till samma belopp som nuvarande pensionsavgifter. Med avseende å pensionsåldern innebär det civila tjänstepensionsreglementet i första hand en minskning i den nuvarande starka differentieringen av avgångsåldrarna. För detta ändamål hava befattningarna allt efter löneställningen fördelats på två pensionsåldersgrupper på sådant sätt, a t t tjänster i lönegraderna 1—12 hänförts till en lägre åldersgrupp med en pensionsålder av 60 år, medan befattningar i högre löneställning hänförts till en högre åldersgrupp med en pensionsålder av 65 år. Denna fördelning på åldersgrupper innebär tillika i stort sett en genomgående sänkning av tidigare gällande pensionsåldrar. F r å n huvudreglerna för fördelningen på åldersgrupper hava emellertid beträffande åtskilliga befattningar eller befattningsgrupper stadgats u n d a n t a g i såväl sänkande som höjande riktning. F ö r vissa befattningar, som enligt huvudregeln tillhöra den lägre pensionsåldersgruppen, har därvid pensionsåldern fastställts till 63 å r ; antalet sådana befattningar är så stort, att m a n i själva verket synes kunna tala om tre i stället för om två pensionsåldersgrupper. För tjänsteman, som genom civila tjänstepensionsreglementet får sin tidigare pensionsålder nedsatt med två år eller mera och som blir avgångsskyldig under tiden närmast efter reglementets ikraftträdande, hava i reglementet införts vissa övergångsbestämmelser, som möjliggöra ett kvarstående i tjänst i viss utsträckning efter den n y a pensionsålderns inträde, övergångsbestämmelserna hava konstruerats på sådant sätt, 2

343047.

18 att för ifrågavarande befattningshavare skall, om vederbörande anmäler sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnående av den i reglementet stadgade pensionsåldern, gälla en högre pensionsålder än den i reglementet fastställda, och vid avvägningen av denna pensionsålder har man förfarit så, a t t den i tidigare bestämmelser stadgade pensionsåldern nedsättes efter en glidande skala, intill dess avgångsåldern sammanfaller med den i reglementet stadgade pensionsåldern. I fråga om möjlighet för befattningshavare, som a v g å r i n n a n r a t t till pension inträtt, a t t erhålla gottgörelse för erlagda pensionsbidrag och fullgjord tjänstgöring innehåller civila tjänstepensionsreglementet vissa betydelsefulla nyheter, nämligen bestämmelserna om förtidspension och om uppskjuten livränta. Förtidspension må efter prövning av Kungl. Maj:t u t g å dels till tjänsteman i allmänhet vid frivillig avgång under vissa i reglementet angivna förutsättningar, dels ock till innehavare av förtroendeämbete, som entledigas u t a n egen ansökning och u t a n att avgångsskyldighet på grund av reglementets bestämmelser föreligger. Förtidspension av det förstnämnda slaget må u t g å under förutsättning att tjänstemannen innehar minst trettio tjänstår samt att avgången finnes icke v a r a stridande mot statens intressen. Denna pension motsvarar hel ålderspension men skall for tiden intill dess tjänstemannen uppnår pensionsåldern v a r a minskad med V18o för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Förtidspension till förtroendeämbetsman bestämmes till ett belopp motsvarande pensionsunderlaget, d ä r tjänstemannen under minst tolv år innehaft sin befattning, men eljest till ett belopp, som med 1000 kronor understiger pensionsunderlaget. Rätt till uppskjuten livränta tillkommer envar tjänsteman, som avgår utan r ä t t till pension, vare sig avgången ä r frivillig eller tjänstemannen blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från tjänsten. Livränteförmånen, som beräknas försäkringstekniskt, ä r i princip så avvägd, att den motsvarar icke blott tjänstemannens egna b i d r a g till pensionskostnaden u t a n även den del av pensionen, som intjänats enbart genom tjänstgöringen. Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas emellertid den intjänta pensionen med t v å procent för varje felande helt tjänstår. Ytterligare reduktion av den i n t j ä n t a pensionen skall ske för tjänsteman, som blivit dömd till a v s ä t t n i n g på grund av förbrytelse i tjänsten (ej på grund av a n n a t brott) eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten. Vid beräkning av intjänt pension tillämpas för samtliga tjänstemän en tjänstålder för hel pension av trettio år och en pensionsålder, som utgör 63 år för befattning i lönegraderna 1—12 och 65 år för annan befattning. För icke-ordinarie tjänstemän gälla enligt reglementet bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som för ordinarie befattningshavare, vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Den viktigaste avvikel-

19 sen från nämnda bestämmelser är att såsom förutsättning för r ä t t till sjukpension gäller, a t t tjänstemannen vid avgången skall kunna r ä k n a minst tio tjänstår. Pensionsunderlag och pensionsavdrag äro för extra ordinarie befattningar bestämda i samma relation till slutlönen, som gäller för ordinarie tjänsteman, och alltså i de olika lönegraderna lika med pensionsunderlag och pensionsavdrag för ordinarie tjänsteman i lönegrad med närmast lägre ordningsnummer. Avvikelser från de civila pensioneringsgrunderna. Vid sitt arbete hava de sakkunniga givetvis strävat efter att, enligt dem givna direktiv, i möjligaste mån anpassa det militära pensioneringssystemet efter det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser. I flertalet hänseenden har också en dylik anpassning befunnits möjlig och väl förenlig med ett rationellt ordnande av militärpensioneringen. P å vissa betydelsefulla punkter hava dock särskilda förhållanden, hänförliga till den militära organisationen och den militära pensioneringens speciella uppgift, ansetts påkalla avvikelser. Under hänvisning till den n ä r m a r e utveckling av hithörande förhållanden, varpå de sakkunniga i det följande få tillfälle att ingå, hava de sakkunniga ansett sig böra redan inledningsvis anföra vissa allmänna synpunkter beträffande de viktigaste av dessa avvikelser. Ifrågavarande avvikelser hava i främsta rummet sin g r u n d i de krav, som med hänsyn till tjänstgöringens a r t och försvarsväsendets organisation göra sig gällande beträffande tiden för beställningshavarnas avgång u r aktiv tjänst. H ä r föreligga vissa förhållanden, som sakna motsvarighet inom den civila statsförvaltningen. Den militära tjänstgöringen ställer redan i fredstid nästan genomgående större k r a v på rörlighet och fysisk spänstighet än vad fallet i allmänhet är beträffande arbetsuppgifterna inom civilförvaltningen, och ett tillfredsställande fullgörande av denna tjänstgöring förutsätter därför en tidigare avgångsålder för flertalet beställningshavare. Men det är icke enbart, och m å h ä n d a icke främst, kraven på tjänstbarhet under fredsförhållanden, som föranlett och alltjämt påkalla en tidigare avkoppling av den aktiva personalen vid försvarsväsendet än av civilförvaltningens tjänstemän. Otvivelaktigt skulle man åtminstone i vissa fall kunna fixera en högre avgångsålder än som nu anses tillrådlig, om enbart tjänstgöringsförhållandena i fredstid vore avgörande. Hänsyn måste emellertid även tagas till nödvändigheten av en kontinuerlig föryngring av befälskadrerna med tanke dels på den å aktiv stat befintliga personalens uppgifter vid mobilisering och dels på behovet av att vid mobilisering äga tillgång till en någorlunda tjänstduglig reserv. P å grund av behovet av reservpersonal vid mobilisering kan den militära personalen icke, såsom den civila, vid överflyttning från aktiv stat till pensionsstat befrias från tjänstgöringsskyldighet, u t a n den måste vid pensioneringen överföras till försvarsväsendets reserver med skyldighet a t t stå till förfogande för tjänstgöring upp till levnadsåldrar, som

sammanfalla med eller överstiga den civila personalens avgångsåldrar. Det är därför först med personalens inträde i dessa högre åldersklasser som den militära pensionen får helt samma karaktär som den civila. Den militära pensionen kan i själva verket intill en ålder, som ungefärligen sammanfaller med normal civil pensionsålder, betraktas mera såsom en beredskapsavlöning än som en pension i egentlig mening. Det kunde med hänsyn härtill måhända sättas i fråga, om icke ersättningen till den personal, som vid uppnådd åldersgräns överföres från aktiv stat till reserv, också borde erhålla formen av sådan avlöning och avvägas i närmare anslutning till löneprinciper samt förknippas med skyldighet att erlägga fortsatt bidrag till pensioneringskostnaderna. Om en sådan utväg valdes, skulle utan tvivel den egentliga pensioneringen kunna ordnas utan större avvikelser från civila pensioneringsregler. Ett närmare övervägande av en dylik utväg skulle emellertid föra in på frågor av rent organisatorisk art, som de sakkunniga ansett ligga utanför det åt dem meddelade uppdraget. Utgår man sålunda från att pensionsbestämmelserna måste avvägas med hänsyn till den särskilda uppgift för den militära pensioneringen, som följer av försvarsväsendets nuvarande organisation, är det tydligt, att de omständigheter, vilka nyss antytts beträffande mobiliseringsbehoven m. m., i främsta rummet påkalla, att pensionsålder?! för flertalet militära beställningshavare sättes lägre, och i åtskilliga fall väsentligt lägre, än för civila tjänstemän i allmänhet. De synpunkter, som i detta avseende äro utslagsgivande, göra sig i första hand gällande beträffande rent militära beställningar. Men även i fråga om civilmilitära beställningar kräver hänsynen till arbetsuppgifter vid mobilisering och till behovet av reservpersonal i vissa fall lägre pensionsåldrar än för jämförliga befattningar inom civilförvaltningen. Pensionsåldrarnas avvägning inverkar självfallet även på bestämmandet av antalet tjänstår för hel pension (tjänståldern). Med hänsyn till de lägre pensionsåldrarna och då tjänståldern givetvis såväl för militära som för civila tjänstemän måste bestämmas på sådant sätt, att beställningshavarna vid normala inträdes- och utbildningsförhållanden kunna efter uppnådd pensionsålder erhålla hel pension, måste tjänståldern för åtskilliga beställningshavare — bland dem de talrikaste personalgrupperna i lägre och mellangrader — sättas lägre än för det övervägande flertalet befattningshavare, som avses i det civila tjänstepensionsreglementet. Det har dock visat sig möjligt att härvid bibehålla den undre gräns av tjugufem tjänstår, som upptagits i Bilagan A till civila tjänstepensionsreglementet. För att uppnå detta resultat, som synts önskvärt med hänsyn till allmänt vedertagna pensioneringsprinciper, hava de sakkunniga emellertid varit nödsakade. att i sitt förslag i viss mån jämka på de grunder för tjänstårsberäkningen, som kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet. Sådan jämkning påkallas för övrigt jämväl

av andra särskilda förhållanden, som äro rådande beträffande personal vid försvarsväsendet. I detta avseende må framhållas, att de militära och civilmilitära befattningar, å vilka det militära pensionsreglementet erhåller tillämpning, så gott som uteslutande äro ordinarie beställningar, vilka rekryteras på ett sätt, som väsentligen avviker från den inom civilförvaltningen vanliga rekryterings- och befordringsgången. Officerarna vinna i regel ordinarie anställning omedelbart eller kort tid efter den grundläggande militärutbildningens avslutande; i viss utsträckning avses dock officerskåren numera kunna rekryteras även från underofficerare, som jämsides med tjänstgöringen såsom underbefäl och underofficerare förskaffat sig den teoretiska kompetensen för officersanställningen. Underofficersbeställningarna tillsättas också regelmässigt direkt såsom ordinarie och rekryteras från manskapsanställningar. I samtliga nu angivna fall gäller som regel, att den ordinarie anställningen icke föregås av extra ordinarie eller annan icke-ordinarie anställning, som är förenad eller med hänsyn till organisatoriska förhållanden lämpligen kan förenas med pensionsrätt. Beträffande innehavare av civilmilitära beställningar gälla i viss utsträckning likartade förhållanden. Nu angivna omständigheter medföra, att reglerna beträffande tjänstårsberäkningen icke i samma utsträckning som i civila tjänstepensionsreglementet kunna generellt utformas på grundval av tiden för innehav av anställning, som är förenad med pensionsrätt och avgiftsplikt. Förut angivna förhållanden beträffande pensions- och tjänståldrar äro även ägnade att inverka på frågan om tiden för uttagande av pensionsavdrag. Då flertalet militära och civilmilitära beställningshavare icke kunna uppnå trettio tjänstår i anställning med pensionsrätt, skulle nämligen en begränsning av dessa beställningshavares bidragsplikt till trettio år komma att framstå såsom irrationell. En avvikelse från civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser i detta hänseende har därför synts de sakkunniga påkallad, såvitt angår ordinarie befattningar. De sakkunnigas ställningstagande i denna fråga sammanhänger emellertid även med spörsmålet om pensionsavdragens storlek. Vid bedömandet av sistnämnda spörsmål hava de sakkunniga icke kunnat undgå att finna särskilda förhållanden påkalla ett avsteg från de regler, efter vilka pensionsavdragen i civila tjänstepensionsregiementet beräknats. Denna fråga beröres närmare i det följande under avdelningen »Pensionsunderlag och pensionsavdrag». Slutligen är i detta sammanhang att omnämna, att de sakkunniga funnit de i civila tjänstepensionsreglementet innefattade bestämmelserna om förtidspension icke lämpligen kunna utan jämkning överflyttas till det militära pensionsområdet. Ett fasthållande av kravet på trettio tjänstår såsom en för samtliga befattningshavare ovillkorlig förutsättning för möjlighet till förtidspension skulle med de pensions- och tjänståldrar, som måste stadgas i ett militärt tjänstepensionsreglemente, utestänga flerta-

let beställningshavare utom i de högsta tjänstegraderna från möjlighet till förtidspension. Härigenom skulle man på det militära området väsentligen förfela det syfte med förtidspensionen, som man med civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser i ämnet velat vinna. Olägenheten härav skulle starkt framhävas av det förhållandet, att effektiva möjligheter till en frivillig förtidsavgång från militärt håll länge framhållits såsom ett viktigt önskemål, vars tillgodoseende i skälig omfattning synts de sakkunniga vara motiverat av statliga intressen. På sätt i det följande skall närmare utvecklas, hava de sakkunniga med hänsyn till nu antydda förhållanden funnit sig böra — med bibehållande av civila tjänstepensionsreglementets regel om att för förtidspension alltid skall fordras en levnadsålder, som med högst fem år understiger pensionsåldern — föreslå från civila tjänstepensionsreglementet något avvikande stadganden beträffande förutsättningarna i övrigt för ifrågavarande förmån med därav betingad jämkning av bestämmelserna om sättet för pensionsförmånens beräknande.

23 Pensioneringens omfattning. Ordinarie beställningshavare. Enligt gällande pensioneringsgrunder åtnjuter all ordinarie personal vid försvarsväsendet pensionsrätt i arméns pensionskassa eller flottans pensionskassa. I princip bör givetvis även ett blivande militärt tjänstepensionsreglemente omfatta denna personal i dess helhet. Vissa undantag synas emellertid påkallade. Efter att tidigare hava provisoriskt ordnats, reglerades den ordinarie personalens avlöningsförhållanden genom avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet. Enligt detta reglemente skall till innehavare av beställningar å aktiv stat, vilka tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, utgå lön enligt särskilda i reglementet införda löneplaner för officerare (O), underofficerare (Uo) och civilmilitär personal m. fl. (C). I en vid reglementet fogad tjänsteförteckning angivas de beställningar, vid vilka lön utgår enligt vederbörlig löneplan. Samtliga ordinarie innehavare av sådana beställningar böra självfallet erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet. Med hänsyn till vad som förutsatts i samband med 1925 års omorganisation av försvarsväsendet bör vad nu sagts även gälla beträffande motsvarande personal, som överförts till övergångsstat. Avlöningsreglementet innefattar emellertid bestämmelser jämväl rörande avlöningsförmåner, som tillkomma viss annan ordinarie personal vid försvarsväsendet, nämligen bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden, beställningshavare vid flottans poliskår ävensom marinöverdirektören. Till f l o t t a n s p o l i s p e r s o n a l , vilken tillsättes genom förordnande, utgår arvode motsvarande lön enligt lönegraderna 2—4 i löneplan C. Då ifrågavarande personal, oavsett anställningsformen, för närvarande åtnjuter samma pensionsförmåner som övriga ordinarie beställningshavare i samma löneställning, hava de sakkunniga — i likhet med 1921 års pensionskommitté — ansett, att militära tjänstepensionsreglementet bör erhålla tillämpning jämväl å denna personal. Däremot hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden ävensom marinöverdirektören undantagas från reglementets tillämpningsområde.

24 B a t a l j o n s l ä k a r e v i d f ä l t l ä k a r k å r e n , vilka tillsättas ge- | nom fullmakt, åtnjuta årlig lön av 2 400 kronor jämte två ålderstillägg samt härutöver visst dagarvode vid tjänstgöring. Deras tjänstgöringsskyldighet är emellertid begränsad till 75 dagar om året. Före den år 1914 genomförda omorganisationen av fältläkarkåren benämndes ifrågavarande beställningshavare extra bataljonsläkare. Sistnämnda beställning inrättades år 1911 på därom av Kungl. Maj:t i proposition nr 126 gjord framställning, varvid föredragande departementschefen, utan att framlägga något förslag i ämnet, anslöt sig till ett av tillkallade sakkunniga gjort uttalande, att rätt till pension även skulle tillerkännas extra bataljonsläkare. I anledning härav yttrade riksdagen (R. skr. 1911:165), att riksdagen ställde sig mycket tveksam gentemot denna tanke men att — då det militära pensions väsendet i hela sin omfattning vore föremål för utredning — riksdagen ansåge sig icke böra göra något närmare uttalande i frågan. Ehuru något beslut om pensionsrätt icke meddelats, hava emellertid bataljonsläkarna vid fältläkarkåren ansetts skyldiga att vara delägare i arméns pensionskassa och berättigade till årlig pension med nyreglerat belopp av 1 680 kronor. M a r i n l ä k a r n a a v a n d r a g r a d e n tillsättas av Kungl. Maj:t genom förordnande på tio år och äro pliktiga att tjänstgöra i medeltal 90 dagar för år; de må själva välja bostadsort. Avlöning till dessa beställningshavare utgår i form av arvode med 2 700 kronor för år räknat jämte förhöjning med 300 kronor efter en tjänstetid av tre år. Jämlikt beslut av 1902 års riksdag (R. skr. nr 119) skola grunderna för pensionering av flottans befäl m. fl. lända till efterrättelse beträffande marinläkarkårens personal. För att marinläkare av andra graden skall bliva delägare i flottans pensionskassa fordras emellertid, att han gör skriftlig framställning därom. I sitt år 1925 avgivna betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag ansåg 1921 års pensionskommitté ifrågavarande båda personalgrupper böra undantagas från lagens tillämpningsområde. Såsom skäl härför åberopades, att beställningshavarna i fråga hade en mycket begränsad tjänstgöringsskyldighet, och att de, enligt vad dittills vunnen erfarenhet visade, blott sällan syntes komma att kvarstå på aktiv stat till uppnådd pensionsålder samt ej heller, där grundläggande av pensionsrätt varit frivilligt, begagnat sig av sådan möjlighet. Pensionskommitténs förslag i denna del framkallade betänkligheter hos vissa militära myndigheter, bland dem arméförvaltningen, som i yttrande över förslaget framhöll, hurusom den omständigheten, att flertalet av ifrågavarande beställningshavare före inträdet i pensionsåldern överginge till annan anställning, icke syntes utgöra skäl för att icke det mindre antal, som kunde komma att kvarstå i beställningen till uppnådd pensionsålder, finge komma i åtnjutande av pension. Chefen för generalstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande

25 u t t a l a t önskvärdheten av att bataljonsläkare vid fältläkarkåren m å t t e bibehållas vid sin pensionsrätt samt till stöd härför åberopat i huvudsak samma skäl som arméförvaltningen. Chefen för marinstaben h a r meddelat, att hittills ingen marinläkare av andra graden gjort ansökan om delägarskap i flottans pensionskassa. Icke heller hade det förekommit, att sådan anställningshavare k v a r s t å t t på aktiv stat till uppnådd pensionsålder. Med anledning h ä r a v har chefen för marinstaben såsom sin uppfattning uttalat, a t t militära tjänstepensionsreglementet icke borde göras tillämpligt på nämnda personal. I likhet med 1921 års pensionskommitté finna de sakkunniga, att pensionsrätt enligt det blivande reglementet icke bör tillkomma bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av a n d r a graden. E n utsträckning av reglementets giltighetsområde till ifrågavarande beställningar — vilka, ehuru formellt ordinarie, äro att betrakta såsom bisysslor — skulle icke stå i överensstämmelse med numera vedertagna pensioneringsgrundsatser. För anställningshavarna själva synes frågan för övrigt icke ä g a större betydelse, eftersom de så gott som undantagslöst antingen övergå till annan, med pensionsrätt förenad befattning eller vinna inträde i reserven. I sistnämnda fall bliva de jämlikt förordningarna den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär personal i arméns reserver och den 9 j u n i 1933 (nr 362) angående m a r i n l ä k a r k å r e n i flottans reserv berättigade a t t komma i åtnjutande av en årlig pension av 900 kronor. De bataljonsläkare vid fältläkarkåren, som vid reglementets ikraftträdande åtnjuta pensionsrätt, böra däremot givetvis bibehållas vid denna r ä t t på oförändrade villkor. M a r i n ö v e r d i r e k t ö r e n tillsättes genom förordnande tills vidare samt åtnjuter jämlikt 35 § militära avlöningsreglementet årligt arvode a v 16 000 kronor. Hittills har till marinöverdirektör undantagslöst förordnats innehavare av beställning vid mariningenjörkåren. Enligt gällande bestämmelser äger marinöverdirektören i denna sin egenskap delaktighet i flottans pensionskassa. Någon pensionsförbättring för beställningen ä r emellertid icke bestämd. Ordinarie befattningar inom civilförvaltningen, vilka tillsättas medelst förordnande tillsvidare, äro jämlikt 2 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet undantagna från reglementets tillämpning. Vid behandling i proposition n r 222 till 1934 års riksdag av fråga om beredande av pensionsrätt åt chefen för försäkringsinspektionen — vilken befattning för n ä r v a r a n d e tillsättes medelst förordnande tills vidare — jämlikt samma grunder, som skulle tillämpas för på viss tid förordnade generaldirektörer m. fl., förklarade chefen för finansdepartementet, att enligt hans uppfattning en sådan å t g ä r d förutsatte, att n ä m n d a chefsbefattning inordnades bland de tjänster, vilka tillsättas genom förordnande p å

viss tid. Ett ordnande på antytt sätt av nämnda befattningshavares pensionsförhållanden kunde följaktligen enligt departementschefens mening icke ske, förrän ståndpunkt tagits till berörda lönefråga. Vad sålunda av departementschefen anförts beträffande chefen för försäkringsinspektionen kan enligt de sakkunnigas uppfattning med samma fog åberopas beträffande beställningen såsom marinöverdirektör. Så länge nuvarande anställningsform bibehålles, synes därför marinöverdirek törsbeställningen böra uteslutas från reglementets tillämpningsområde. Vid bifall härtill uppkommer frågan, huruvida icke anstalter borde vidtagas för ändring av formen för tillsättande av ifrågavarande beställning. Detta spörsmål har betydelse även ur andra synpunkter än de nu berörda. Den som i succession efter marinöverdirektören uppehåller beställning vid mariningenjörkåren äger för närvarande åtnjuta pensionsrätt för beställningen under förutsättning att föreskrivna pensionsavgifter erläggas. Att vid nyordnande av den militära pensioneringen bibehålla en sådan rätt torde emellertid icke böra ifrågakomma. Mariningenjörkårens pensionsfråga blir följaktligen i hög grad beroende av, huruvida formen för återbesättande av marinöverdirektörsbeställningen ändras eller icke. Frågan om ändrad anställningsform för marinöverdirektören har tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för behandling. Redan i yttrande den 12 juli 1913 över 1910 års militära pensionskommittés betänkande ifrågasatte statskontoret, huruvida det icke för marinöverdirektören borde utfärdas enahanda föreskrifter rörande tillsättning och pension, som då gällde för bl. a. chefsbefattningarna vid post- och telegrafverken. Därigenom skulle nämligen, framhöll ämbetsverket, den fördelen vinnas, att anledning bortfölle att låta marinöverdirektören bibehålla fullmakt å annan tjänst vid mariningenjörkåren. I sitt betänkande år 1925 förklarade 1921 års pensionskommitté sig icke vilja framställa något direkt förslag i nu berörda hänseende, då ärendet i första hand vore en organisationsfråga. Kommittén uttalade dock sin anslutning till statskontorets förslag och framhöll därvid, att endast genom en sådan åtgärd pensionsförhållandena för de beställningshavare, vilka i succession på förordnande uppehölle de lediga marindirektörsm. fl. beställningarna, kunde bliva på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade. Kommittén ansåg emellertid att, oavsett om nuvarande anställningsformer bibehölles, marinöverdirektören även i fortsättningen borde i denna egenskap tillerkännas pensionsrätt samt upptog med anledning härav beställningen i den vid förslaget fogade tjänsteförteckningen. I anslutning härtill uttalade kommittén, att den varit tveksam, huruvida icke marinöverdirektören borde pensioneras enligt särskilda pensioneringsgrunder, motsvarande dem som gällde för generaldirektör, vilken tillsatts genom förordnande på viss tid. Fullmäktige i flottans pensionskassa biträdde pensionskommitténs för-

27 slag, men förklarade sig anse, att de beställningshavare, som förordnades i succession efter marinöverdirektören, borde bibehållas vid sin pensionsr ä t t i högre beställning. I proposition nr 7 till 1927 års riksdag med förslag till militärt avlöningsreglemente upptogs frågan om formen för tillsättande av marinöverdirektören till behandling. Föredragande departementschefen uttalade därvid bl. a., att ställning till en av försvarsväsendets lönenämnd förordad omläggning av anställningsformen till förordnande på viss tid borde tagas först i samband med prövning av den under utredning var a n d e frågan om nya pensionsbestämmelser för försvarsväsendets personal. I sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e h a r chefen för marinstaben förklarat, att nuvarande föreskrifter om tillsättande av marinöverdirektör och i succession efter denne lediga beställningar icke vore lämpliga. Då marinstabschefen icke kunde tillstyrka, a t t marinöverdirektören erhölle fullmakt å sin beställning, ville h a n ansluta sig till den uppfattningen, att tjänsten borde tillsättas genom förordnande på viss tid. E n förutsättning härför vore, att i militära tjänstepensionsreglementet intoges för sålunda förordnad beställningshavare erforderliga pensionsföreskrifter, överensstämmande med de i civila tjänstepensionsreglementet för motsvarande tjänstemän gällande. Pensionsunderlaget syntes d ä r v i d böra bestämmas till samma belopp, som fastställts för på viss tid förordnad överdirektör vid civila statsförvaltningen eller till 8 000 kronor. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste de från flera håll framförda önskemålen rörande ordnande av pensionsfrågan för mariningenjörkårens personal anses v ä r d a beaktande. Otvivelaktigt skulle, såsom av det förut anförda framgår, den enklaste och u r pensionssynpunkt mest tillfredsställande lösningen av frågan stå att vinna, därest formen för tillsättande av marinöverdirektörsbeställningen ändrades. I likhet med 1921 å r s pensionskommitté hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga direkt förslag i sådant avseende, då sättet för anställningen till övervägande grad måste anses såsom en organisatorisk och löneteknisk fråga, på vilken de sakkunniga icke k u n n a n ä r m a r e ingå. De sakkunniga vilja endast framhålla att, om den ifrågasatta ändringen av anställningsformen genomföres, pensionsfrågan bör, i enlighet med vad chefen för marinstaben, föreslagit, lösas efter samma grunder, som i 3 kap. civila tjänstepensionsreglementet stadgats för ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid. Skulle emellertid ändrade bestämmelser rörande tillsättande av beställningen icke komma till stånd före militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande, torde pensionsfrågan för den nuvarande marinöverdirektören och i succession efter denne för närvarande förordnade beställningshavare böra provisoriskt

28 ordnas genom särskilda bestämmelser vid sidan av reglementet. Därvid torde befattningshavare, vilken vid reglementets ikraftträdande i succession efter marinöverdirektören uppehåller beställning vid mariningenjörkåren samt vid nämnda tidpunkt åtnjuter pensionsrätt i beställningen, i pensionshänseende böra jämställas med ordinarie innehavare av beställningen. ^ I fråga om pensionsunderlag för marinöverdirektören ligger det närmast till hands a t t söka jämförelse med vad i sådant hänseende gäller för motsvarande tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. E n dylik jämförelse giver vid handen, att för distriktschef vid statens j ä r n v ä g a r , vilken i likhet med marinöverdirektören åtnjuter ett årligt arvode av 16 000 kronor, fastställts ett pensionsunderlag av 7 000 kronor. F ö r den nuvarande innehavaren av beställningen skulle det emellertid k u n n a anses innebära en obillighet, om underlaget bestämdes till d e t t a belopp, särskilt som han haft att erlägga samma pensionsavgifter som flaggman och enligt gällande bestämmelser är berättigad till kassapension och fyllnadspension till enahanda belopp som sådan beställningshavare. Med hänsyn härtill torde vid pensioneringens provisoriska ordnande för n u v a r a n d e innehavaren av beställningen böra, i enlighet med vad 1921 års pensionskommitté föreslagit, fastställas ett pensionsunderlag av 7 896 kronor eller samma belopp, som gäller för brigadchef. Därav följer, att pensionsavdraget bör bestämmas till ett årligt belopp av 348 kronor. I fråga om pensionsålder synes anledning saknas att frångå den nu gällande, 65 år. I detta sammanhang må beröras frågan om pensionsrätt för c h e f e r n a för r i k e t s a l l m ä n n a k a r t v e r k och för s j ö k a r t e v e r k e t . Enligt gällande instruktion för sjökarteverket förordnar Kungl. Maj:t till chef för verket en officer vid flottan av kommendörs eller kommendörkaptens grad. Befattningen såsom chef för rikets allmänna k a r t v e r k bestrides av avdelningschefen vid generalstabens topografiska avdelning. J ä m l i k t medgivande av 1923 års riksdag (prop, nr 116 och 127; R. skr. nr 216 och 145) utgår till kartverkscheferna, då dessa vid generalstaben eller flottan innehava lägre beställning än såsom överste, respektive kommendör — förutom avlöning å den militära beställningen — ett å staten för vederbörande kartverk uppfört arvode av 2 520 kronor. Sammanlagda avlöningsförmånerna till överstelöjtnant eller kommendörkapten av första graden, vilken uppehåller befattningen såsom kartverkschef, uppgå härigenom till samma belopp, som i lön tillkommer överste (kommendör) ävensom överdirektör av lägre grad. Särskilt pensionsunderlag h a r emellertid icke blivit fastställt för ifrågavarande befattningar. Till grund för berörda propositioner till 1923 års riksdag låg ett av försvarsväsendets lönenämnd avgivet yttrande rörande de avlöningsförmåner. som borde tillkomma kartverkscheferna. I y t t r a n d e t framhölls, bland an nat, hurusom kartverken med hänsyn till organisation, personaluppsätt-

29 ning och arbetsuppgifter syntes kunna jämställas med de civila ämbetsverk, vilkas chefer vore hänförda till den s. k. lägre överdirektörsgraden. Lönenämnden hölle före, att det måste anses anmärkningsvärt, att då till chef för rikets allmänna kartverk eller sjökarteverket förordnades officer i lägre beställning än såsom överste respektive kommendör, denne bleve i lönehänseende väsentligt sämre ställd än cheferna för nyssberörda verk. 1921 års pensionskommitté fann, att de skäl, som av lönenämnden anförts till stöd för att kartverkscheferna i avlöningshänseende borde v a r a likställda med överdirektör i lägre lönegrad, innebure tillräckliga motiv för att ifrågavarande chefer jämväl i avseende å pensionsunderlagets storlek borde v a r a likställda med sådan överdirektör. I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande h a r chefen för marinstaben föreslagit, att samma pensioneringsbestämmelser skulle gälla för chefen för sjökarteverket som för kommendör. Med den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits till spörsmålet om pensionsrätt för marinöverdirektören, lärer det icke böra ifrågakomma, att i förslaget till militärt tjänstepensionsreglemente inrymmas n å g r a särbestämmelser vare sig beträffande kartverkscheferna eller för a n d r a beställningshavare, vilka för bestridande av viss befattning äga u p p b ä r a särskilt arvode utöver lönen. Härtill kommer, vad a n g å r chefen för rikets allm ä n n a kartverk, att frågan om en omorganisation av detta verk för närvarande ä r aktuell. Manskap. F ö r u t o m beställningshavare med lön eller arvode enligt vederbörlig löneplan i avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) böra under milit ä r a tjänstepensionsreglementet inordnas j ä m v ä l vissa beställningshavare, vilkas avlöningsförhållanden reglerats genom avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid försvarsväsendet den 11 m a j 1928 (nr 128), nämligen f l a g g k o r p r a l e r och h ö g b å t s m ä n . J ä m l i k t sistberörda avlöningsreglemente utgår till dessa beställningshavare dels lön enligt fastställd löneplan, som ej är graderad efter ortsgrupper, dels ock vissa naturaförmåner. Flaggkorpraler och högbåtsmän åtnjuta för n ä r v a r a n d e endast en mera summariskt ordnad pensionsrätt enligt bestämmelserna rörande pensionering av flottans gemenskap. I proposition nr 50 till 1925 å r s riksdag angående försvarsväsendets ordnande framhöll emellertid föredragande departementschefen, att flaggkorpralernas möjlighet att grundlägga pensions- och g r a t i a l r ä t t borde ordnas på ett för dem tillfredsställande sätt, varför denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning, ävensom att högbåtsmännen syntes böra bliva delägare i flottans pensionskassa. Med hänsyn till berörda uttalande föreslog 1921 års pensionskommitté i sitt år 1926 avgivna betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag, att pen-

30 sionsrätt skulle beredas n ä m n d a personalgrupper. Sedermera hava jämlikt beslut av 1929 års riksdag (prop, n r 208; R. skr. nr 149), i avvaktan på en allmän omdaning av det militära pensioneringssystemet, meddelats bestämmelser angående en provisorisk reglering a v pensionsförhållandena för dessa personalgrupper. Gällande härordning förutsätter, att flaggkorpraler och högbåtsmän skola v a r a berättigade kvarstå i tjänst till en ålder, som motsvarar pensionsåldern för underofficerare. Med hänsyn härtill torde det v a r a lämpligt att — i anslutning till den uppfattning, som kom till uttryck i nyssnämnda proposition till 1925 års riksdag — flaggkorpralernas och högbåtsmännens pensionsfråga löses enligt samma grunder, som föreslås beträffande övrig personal på aktiv stat. E r i n r a s må, att ifrågavarande beställningshavare numera erhållit gratialrätt i flottans pensionskassa. Däremot måste det anses uteslutet a t t bereda d e t f a s t a n s t ä l l d a m a n s k a p e t i ö v r i g t pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet. Orsaken härtill är visserligen icke att söka i anställningens art. Såsom försvarsväsendets underbeiälsförbund i en till de sakkunniga ställd skrivelse framhållit, kan manskapets anställning näppeligen i och för sig anses vara av lösligare beskaffenhet än t. ex. i statens tjänst anställda arbetares. Att det fast anställda manskapet — bortsett från flaggkorpraler och högbåtsmän — måste uteslutas från tjänstepensioneringen, betingas av rent organisatoriska skäl. Organisationen förutsätter nämligen, att det övervägande flertalet av ifrågavarande manskap lämnar anställningen vid en levnadsålder, då pensionering icke kan ifrågakomm a ; endast ett synnerligen ringa fåtal, n ä r m a r e bestämt omkring 4 %, når sådan beställning, att vederbörande blir berättigad k v a r s t å i tjänst intill uppnådd pensionsålder. I detta sammanhang må erinras, att vid marinen, förutom flaggkorpraler och högbåtsmän, övergångsvis finnes ett antal beställningshavare, som åtnjuta avlöning enligt manskapsavlöningsreglementet men äga kvarbliva i tjänst till pensionsålder, nämligen sådana underofficerskorpraler och korpraler, vilka vunnit anställning före den 1 j a n u a r i 1919. Dessa beställningshavare åtnjuta pensionsrätt enligt de pensioneringsföreskrifter, som gälla för flottans gemenskap. Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e framhållit önskvärdheten av att denna personal genom en övergångsbestämmelse till militära tjänstepensionsreglementet finge sin pensionsfråga löst efter i huvudsak enahanda grunder, som kunde komma att föreslås för högbåtsmän. A t t i förevarande samm a n h a n g ändra pensionsbestämmelserna för denna försvinnande personalkategori har emellertid synts de sakkunniga icke v a r a lämpligt.

31 Icke-ordinarie befattningshavare. E n l i g t direktiven för de sakkunnigas verksamhet bör under det blivande militära tjänstepensionsreglementet inordnas även den civila och civilmilitära icke-ordinarie tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet, som med hänsyn till anställningsformer och avlöningsförhållanden skäligen kan anses böra erhålla pensionsrätt enligt de grunder, vilka finnas böra gälla för ordinarie tjänstemän. Den icke-ordinarie personal, som kan ifrågakomma till omedelbart infordnande under reglementets bestämmelser, utgöres av extra ordinarie [tjänstemän samt kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal. Avlöningsförh å l l a n d e n a för dessa personalgrupper blevo enhetligt reglerade genom kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet. Jämlikt denna kungörelse utgår till extra ordinarie ! tjänstemän lön enligt en i kungörelsen intagen löneplan (Eo), vilken överensstämmer med löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen, i den mån sistnämnda löneplan blivit utbyggd. Kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal åtnjuter fria naturaförmåner — kost, bostad med möbler och sängservis ävensom bränsle, lyse och t v ä t t — samt, vid sidan därav, icke dyrortsgrupperad kontant lön enligt i kungörelsen likaledes införd löneplan (löneplan K ) . De personalgrupper, till vilka lön utgår enligt nämnda löneplaner Eo och K, framgå n ä r m a r e av ;två vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningar (A och B); sedermera hava emellertid vissa befattningar genom särskilda beslut hänförts till tjänsteförteckningarna. Den personal, som finnes uppförd å tjänsteförteckning A eller dit hänförts, utgöres i stort sett av verkmästare, mästare, konstruktörer, laboranter och ritare (ritarbiträden), kontorsskrivare, kontorister, kansli- och kontorsbiträden samt skrivbiträden, kontorsvakter, vaktmästare och portvakter, viss betjäningspersonal, hästskötare och fodermarskar, icke-ordinarie eldare, förrådsmän, vissa förmän samt extra poliskonstaplar. Å tjänsteförteckning B, som avser personal med lön enligt löneplanen K, finnas uppförda husmödrar och sjuksköterskor ävensom kokerskor, tvättförestånderskor, vissa köksförestånderskor samt hushållerska vid krigsskolan. Antalet befattningshavare, till vilka lön u t g å r enligt ifrågavarande löneplaner, utgör för närvarande omkring 850, varav komma cirka 400 på armén, ungefär samma antal på marinen och ett 50-tal på flygvapnet. Samtliga äro civila befattningshavare med u n d a n t a g av de extra poliskonstaplarna, vilka hänföras till civilmilitär personal. Under erinran om nyssberörda direktiv i avseende å den icke-ordinarie personalens inordnande under militära tjänstepensionsreglementet anhöllo de sakkunniga i skrivelser till arméförvaltningen, marinförvalt-

32 ningen och flygstyrelsen den 14 maj 1934, att ämbetsverken ville inkomma med yttrande och förslag rörande den personal, som borde tillerkännas pensionsrätt enligt reglementet, med särskilt angivande därvid av anställningsformer och avlöningsförhållanden för varje befattningshavare eller grupp av befattningshavare. I sina med anledning h ä r a v avgivna y t t r a n d e n föreslogo ämbetsverken, att reglementet skulle erhålla tillämpning — förutom å innehavare av befattningar, som uppförts på förenämnda tjänsteförteckningar eller genom särskilda beslut dit hänförts — jämväl beträffande åtskilliga ickeordinarie befattningshavare, vilka ej fått sina anställnings- och avlöningsförhållanden enhetligt reglerade. Med hänsyn härtill och då det kunde ifrågasättas, huruvida icke vissa av dessa grupper lämpligen borde uppföras å någon av omförmälda tjänsteförteckningar och därmed omedelbart erhålla pensionsrätt enligt reglementet, ansågo sig de sakkunniga böra i skrivelse den 14 juli 1934 till chefen för försvarsdepartementet framhålla önskvärdheten av att frågan om en revision av berörda tjänsteförteckningar bleve föremål för omprövning. Genom beslut den 20 juli 1934 fann Kungl. Maj:t gott anbefalla arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen att, såvitt anginge respektive förvaltningsområden, efter erforderlig utredning till Kungl. Maj:t, så snart ske kunde, inkomma med y t t r a n d e och förslag rörande den revision av ifrågavarande tjänsteförteckningar, som kunde finnas påkallad. Vid de överväganden, som de sakkunniga under arbetets fortsatta gång ägnade frågan om pensionsförhållandena för icke-ordinarie tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet, funno de sakkunniga det kunna ifrågasättas, h u r u v i d a icke vissa av de befattningar, som finnas uppförda i berörda tjänsteförteckningar eller genom särskilda beslut dit hänförts, i själva verket måste anses avse arbetsuppgifter, vilka enligt vedertagna grundsatser böra bestridas av personal med anställning enligt allmänt arbetsavtal. De sakkunniga funno lönesättningen för vissa befattningshavare giva stöd för en sådan uppfattning. I tjänsteförteckning A hava nämligen upptagits för manlig personal avsedda befattningar i så låg löneställning, att pensionsunderlagen för dessa befattningar med tillämpning av sedvanliga grunder för underlagens beräkning skulle komma att understiga de belopp, vilka i tjänstepensionsreglementet för arbetare fastställts för lägsta pensionsgruppen (grovarbetargruppen). E t t motsvarande förhållande skulle komma att bliva rådande i fråga om vissa befattningar, vilka återfinnas i tjänsteförteckning B. Då med hänsyn till de konsekvenser, som anställnings- och avlöningsformer för framtiden komme att erhålla i pensionsavseende, berörda omständigheter syntes böra föranleda till en prövning av frågan, h u r u v i d a icke här avsedda befattningar närmast vore jämförliga med arbetaranställningar och följaktligen borde avföras från tjänsteförteckningarna,

33 iunno sig de sakkunniga böra i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 22 september 1934 framhålla lämpligheten av att detta spörsmål komme under övervägande i samband med den pågående revisionen a v tjänsteförteckningarna. Sistnämnda skrivelse har av departementschefen överlämnats till vederbörande förvaltningsmyndigheter för att beaktas i samband med det genom Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 20 juli 1934 meddelade uppdraget. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava myndigheternas yttranden och förslag rörande revision av tjänsteförteckningarna sedermera inkommit till försvarsdepartementet och för utlåtande remitterats till försvarsväsendets lönenämnd, som för närvarande har ärendet under behandling. I en till de sakkunniga ingiven skrivelse, vilken jämväl tillställts arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen, har Sveriges arbetsledareförbund — enligt uppgift representerande flertalet av de vid försvarsväsendet anställda verkmästare, förmän och andra arbetsledare — på anförda skäl hemställt, att sådan arbetsledande personal, vilken för n ä r v a r a n d e icke kunde uppföras på extra ordinarie stat, likväl måtte tillförsäkras samma pensionsrätt, som kunde bliva beslutad för extra ordinarie tjänstemän. Även marinens förmansförening har i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, vilken för övervägande överlämnats till de sakkunniga, gjort framställning i enahanda syfte. De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening bör pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet endast beredas icke-ordinarie tjänstemannapersonal, som har mera stadigvarande anställning och avses för fullgörande av arbetsuppgifter av fortlöpande natur. Att de e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n n e n i stort sett fylla n ä m n d a förutsättningar, torde vara obestridligt. I avseende å anställningens varaktighet och arbetsuppgifternas fortlöpande natur torde i själva verket åtskilliga av dessa befattningshavare intaga en ställning, som gör dem mer än civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän jämförliga med ordinarie personal. De uppgifter, som åvila extra ordinarie tjänstemän vid försvarsväsendet, äro nämligen i stor utsträckning sådana, för vilkas fullgörande inom civilförvaltningen åtminstone delvis finnas ordinarie befattningar men vilka vid försvarsväsendet få helt bestridas av ickeordinarie tjänstemän. Då alltså endast ett ringa fåtal extra ordinarie tjänstemän kan p å r ä k n a befordran till ordinarie tjänst, kommer också pensionsfrågans lösning för denna personal att bliva av än större betydelse för befattningshavarna än vad fallet är beträffande stora g r u p p e r a,v civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän. Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet beredes e x t r a ordinarie tjänstemän med avlöning enligt förenämnda 3

—

343047.

kungörelse nr 215/1928. Såsom ovan antytts, kan visserligen en och annan i nämnda författning upptagen extra ordinarie befattning med avseende å göromålens art måhända enligt den inom statsförvaltningen i allmänhet vedertagna uppfattningen närmast betraktas såsom arbetaranställning, och ett avförande av dylika befattningar från tjänsteförteckningen kan därför ifrågasättas. Ett sådant förfaringssätt skulle i pensionshänseende medföra, att anställningshavaren bleve pensionsberättigad enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, vilket i fråga om pensionsförmånens storlek i regel skulle innebära en förbättring. Skulle emellertid av organisatoriska eller lönetekniska skäl även dylika befattningar anses böra bibehållas å tjänsteförteckningen, böra även dessa befattningar inordnas under militära tjänstepensionsreglementet, varvid pensionsunderlaget måste avvägas i samma relation till slutlönen, som gäller för andra tjänstemän. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava emellertid vederbörande militära förvaltningsmyndigheter föreslagit, att under pensionsreglementet borde inordnas även ett antal befattningshavare, vilka icke för närvarande hava ställning av extra ordinarie befattningshavare. Frågan om dessa anställningshavares pensionsrätt enligt reglementet bör enligt de sakkunnigas mening i regel bliva beroende av, huruvida deras befattningar vid den nu pågående revisionen av de vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningarna komma att uppföras å tjänsteförteckning A. Såsom förutsatts beträffande civilförvaltningens icke-ordinarie befattningshavare lärer det nämligen, för att säkerställa nödig reda och konsekvens i fråga om beviljande av pensionsrätt, bliva erforderligt att regelmässigt göra pensionsrätten beroende av anställningsform och avlöningsnormer på sådant sätt, att med en vass anställnings- och avlöningsform följer pensionsrätt och att denna form icke heller kommer till användning i andra fall än då pensionsrätt skäligen bör ifrågakomma. Då i princip samma förutsättningar gälla för erhållande av pensionsrätt som för vinnande av extra ordinarie anställning, synas befattningshavare, som falla utom avlöningskungörelsen, icke heller böra inbegripas under pensionsreglementet, där ej undantagsvis särskilda förhållanden till annat föranleda. Det kommer följaktligen att ligga i Kungl. Maj:ts hand att vid meddelande av beslut i anledning av den igångsatta revisionen av tjänsteförteckningarna skapa grundval för en tillfredsställande avgränsning av reglementets omedelbara tillämpningsområde i fråga om icke-ordinarie personal. Det torde därför — även om vid revisionen självfallet jämväl andra omständigheter än pensioneringssynpunkterna måste beaktas — kunna förutsättas, att tjänsteförteckningen efter revisionen kommer att omfatta flertalet mera betydande personalgrupper — däri inbegripet arbetsledande förmän — som med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållanden böra tillerkännas, pensionsrätt enligt reglementet.

35 T ä n k b a r t är emellertid, att en eller annan icke-ordinarie anställningsh a v a r e eller grupp av sådana anställningshavare av organisatoriska eller a n d r a skäl ej kommer att få sina avlöningsförhållanden författningsenligt ordnade i överensstämmelse med vad som gäller för extra ordinarie tjänstemän, oaktat de i fråga om arbetsuppgifter och anställningens varaktighet äro fullt jämförliga med dylika tjänstemän. Möjlighet torde böra öppnas att bereda pensionsrätt även för sådana anställningsh a v a r e . Att i reglementet n ä r m a r e reglera pensionsfrågan för dessa personalgrupper lärer icke vara möjligt, även om revisionen av tjänsteförteckningen hinner avslutas före statsmakternas beslut i pensionsfrågan. Man torde nämligen få utgå från att anställningsformer och avlöningsvillkor för dessa personalgrupper kunna v a r a så skiftande, att en tillfredsställande generell avgränsning icke kan ernås. I likhet med v a d som skett i civila tjänstepensionsreglementet torde därför Kungl. Maj:t böra erhålla befogenhet att utsträcka tillämpningen av reglementet till icke-ordinarie anställningshavare, som h ä r avses. E t t utnyttjande av denna befogenhet synes dock icke böra ifrågakomma a n n a t än i undantagsfall och i fråga om arbetsledande förmanspersonal endast då vederbörande intager en löneställning, som mera avsevärt avviker från yrkesa r b e t a r n a s lönevillkor. Såsom förut nämnts finnes, utom extra ordinarie tjänstemän, ett p a r personalgrupper, som fått sina anställnings- och avlöningsförhållanden reglerade genom kungörelsen n r 215/1928, nämligen kvinnlig sjukvårdspersonal och kvinnlig ekonomipersonal. De skäl, som tala för att extra ordinarie tjänstemän erhålla pensionsrätt enligt reglementet, torde i stort sett k u n n a åberopas även till stöd för att den k v i n n l i g a e k o n o m i personalens pensionsfråga vinner sin lösning i förevarande samm a n h a n g . Denna personal synes nämligen beträffande anställningens fasthet och varaktighet merendels vara att jämställa med extra ordinarie tjänstemän. Även i fråga om ekonomipersonalen bör emellertid pensionsr ä t t e n regelmässigt begränsas till befattningshavare, som efter avlöningsrevisionens genomförande finnas u p p t a g n a å den vid avlöningsförfattningen fogade tjänsteförteckningen B. F r a m h å l l a s må, att jämväl å denna tjänsteförteckning finnas upptagna anställningshavare, vilkas uteslutande u r förteckningen och hänförande under arbetarpensionsreglementet kan ifrågasättas. F r å g a n om den k v i n n l i g a s j u k v å r d s p e r s o n a l e n s inordnande under militära tjänstepensionsreglementet ställer sig däremot mera tveksam. Denna personal är redan tillförsäkrad pensionsrätt genom statens pensionsanstalt, och de sakkunniga h a v a därför beträffande denna personal haft att taga ställning till spörsmålet, h u r u v i d a personalen lämpligen bör bibehållas vid den n u v a r a n d e pensioneringen eller överföras på de föreslagna pensioneringsbestämmelserna för icke-ordinarie

36 befattningshavare vid försvarsväsendet. Ifrågavarande personal, vilken utgöres av 2 husmödrar, 81 sjuksköterskor (häri inbegripa jämväl s. k. extra sköterskor) och 1 barnmorska vid armén, 11 sjuksköterskor vid marinen och 1 sjuksköterska vid flygvapnet, erhöllo pensionsrätt i statens pensionsanstalt, arméns personal från och med år 1923, marinens från och med år 1922 och flygvapnets från och med juli månad 1929. De vid arméns sjukvårdsinrättningar anställda undersköterskorna, för närvarande uppgående till ett 30-tal, omfattas icke av den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen. Dessa undersköterskor utgöras dels av Rödakors-elever, som för fullgörande av praktisk utbildning beordrats till sjukhustjänstgöring, dels av flickor med ingen eller r i n g a tidigare sjukvårdsutbildning, vilka genom sjukhusets egen försorg bibringas den undervisning, som kräves för att biträda avdelningssköterska vid arbetet inom en sjukavdelning. För bägge dessa kategorier av undersköterskor gäller, att de i regel endast kortare tid kvarstå i sina anställningar. Att i förevarande sammanhang söka reglera deras pensionsfråga synes därför icke v a r a påkallat. De i statens pensionsanstalt delaktiga befattningshavarna å t n j u t a avlöning i någon av lönegraderna K 5, K 6 eller K 7, vilket innebär dels kontanta slutavlöningar å respektive 1410, 1530 och 1650 kronor, dels ock r ä t t till fri kost, bostad med möbler och sängservis samt bränsle, lyse och tvätt. Dessa befattningshavare anställas i regel för viss tid, m i n s t ett år, eller med tre månaders uppsägningstid. Beträffande sjuksköterska vid arméns truppförband och vid flygvapnet gäller den s ä r s k i l d a bestämmelsen, att tjänsten i allmänhet ej bör innehavas mer än s a m m a n lagt högst tre år. Denna föreskrift, vilken dock ej h a r avseende å anställning vid för flera truppförband avsedd militär sjukvårdsanstalt., h a r tillkommit för att förhindra, att den militära sjuksköterskekåren s k u l l e bliva en från den civila sjukvårdspersonalen skarpt avskild kår, och stadgandet h a r givetvis bidragit till att övergång ofta efter relativt k o r t anställningstid skett från tjänst vid försvarsväsendet till civil b e f a t t n i n g . Sålunda har exempelvis konstaterats, att av 42 sköterskor, som den 1 j a n u a r i 1926 funnos anställda vid arméns truppförband, endast 17 den IL juli 1931 voro kvar i arméns tjänst; allenast 2 av de a v g å n g n a hade v i d avskedet tillträtt genast börjande tjänstepension från pensionsanstaltem. Av 21 sköterskor, som funnos vid militärsjukhus den 1 j a n u a r i 1926, kvairstodo 15 den 1 juli 1931 i militärtjänst. Vid undersökning av en något Läingre tidsperiod, tiden 1 j a n u a r i 1923—1 juli 1934, hava av 60 sköterskor, som voro anställda vid periodens början, endast 18 k u n n a t vid p e r i o d e n s slut återfinnas i armétjänst; 5 hade avgått med pension. Liknande f ö r h å l landen hava konstaterats beträffande marinens sköterskor. Huvuddragen av de för dessa befattningshavare enligt r e g l e m e n t e t för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878) gällande p e n s i o n s villkoren äro följande:

37 Delaktigheten omfattar både tjänste- och familjepensionsrätt; den senare avser dock allenast pension åt efterlämnade barn. Pensionsåldern och det för hel tjänstepension erforderliga antalet tjänstår äro för husmoder 60 respektive 30 år samt for sjuksköterska och barnmorska 55 respektive 25 år. Kvarstående i tjänst efter pensionsåldern kan medgivas under högst 5 år. — Om befattningshavare vid avgång efter uppnådd pensionsålder icke räknar för hel tjänstepension erforderligt antal tjänstår, avkortas pensionen efter försäkringstekniska regler. Denna avkortning medför vanligen en något starkare pensionsminskning än en avkortning proportionellt mot antalet felande tjänstår. Vid beräkning av pension medräknas ej blott tjänståren vid försvarsväsendet utan jämväl tjänstår, som för pension intjänats i annan med delaktighet i pensionsanstalten förenad befattning, t. ex. vid landstingslasarett. Å andra sidan tillgodoräknas vid militärsköterskas eventuella övergång till befattning av sistnämnda slag de vid försvarsväsendet intjänade pensionsåren för pension i den civila befattningen. De militärsköterskor, som funnos anställda, då pensionsrätt för deras befattningar infördes, hava fått för pension medräkna jämväl tjanstär, som legat före inträdet i pensionsanstalten, dock med viss reduktion, därest retroaktivavgifter icke erlagts. — Tjänstepensionsunderlaget är för samtliga befattningar fastställt till 1 000 kronor, men härtill komma vissa tillägg av statsmedel, nämligen pensionstillägg ä 180 kronor och pensionsförhöjning I å 200 kronor, så att slutsumman blir 1,380 kronor; å denna slutsumma utgår dyrtidstillägg, enligt nuvarande bestämmmelser 180 kronor. — Förutom efter uppnådd pensionsålder kan tjänstepension erhållas i vissa fall av förtidsavgång på grund av sjukdom, olycksfall eller eljest ådragen skada, som medfört förlust av eller minskning i arbetsförmågan; förtidspensionen är dock oftast mer eller mindre avkortad. — Befattningshavare, som, utan att komma i åtnjutande av genast börjande tjänstepension, avgår före pensionsålderns uppnående, äger rätt till s. k. uppskjuten tjänstepension, som i regel börjar utgå vid pensionsåldern. Vid beräkningen av sådant pensionsbelopp tages vanligen hänsyn allenast till de pensionsavgifter, som befattningshavaren själv erlagt. — Befattningshavares årliga tjänstepensionsavgift utgör 50 kronor, men avgiften minskas med 13 kronor, således till 37 kronor, på grund av förefintlig avgiftsplikt till allmänna pensionsförsäkringen. Den årliga familjepensionsavgiften utgör 5 kronor. Såväl tjänste- som familjepensionsavgifterna erläggas under hela tjänstetiden. B e t r ä f f a n d e det l ä m p l i g a s t e s ä t t e t för p e n s i o n e r i n g a v h ä r a v s e d d p e r s o n a l h a v a d e s a k k u n n i g a h å l l i t ö v e r l ä g g n i n g a r m e d r e p r e s e n t a n t e r för de m i l i t ä r a s j u k v å r d s m y n d i g h e t e r n a . De u t t a l a n d e n , som d ä r v i d gjorts a v generalfältläkaren, h a v a a v d e n n e s a m m a n f a t t a t s i en p r o m e m o r i a , vari anförts bland annat följande: Pensioneringen genom statens pensionsanstalt hade, enligt vad hittills kunnat utrönas, tekniskt fungerat väl. Sedan numera praktiskt taget all sjuksköterskepersonal — även vid av landsting och andra samfälligheter drivna sjukhus — anslutits till pensionsanstalten, hade sjuksköterskepersonalen inom landet blivit likställd i pensionshänseende. För arméns sjuksköterskor vore detta av så mycket större betydelse, som dessa dels intoge en i anställnings- och arbetshänseende med övrig .sjuksköterskepersonal likartad ställning, dels ständigt måste vara beredda att överflytta från anställning vid militär sjukvård till civil sådan. Att skapa en speciell militär sjuksköterskekår syntes av flera skäl icke lata sig göra, utan det måste anses som ett livsvillkor för den militära sjukvården, att sambandet med den civila sjukvården i största möjliga utsträckning vidmakthölles genom att sjuksköterskor kunde beordras i försvarets tjänst utan att i något hänseende förlora sin samhörighet med sköterskorna i annan tjfinst. Så långt sig göra läte måste därför en strävan vara

38 att anställning, förmåner och entledigande följde ensartade linjer, men kanske framför allt, att pensionsförhållandena vore desamma för alla sjuksköterskor, oberoende av om de vore anställda i statlig eller kommunal tjänst. Alla skäl syntes tala för att någon ändring av hittills gällande former för sjuksköterskepersonalens pensionering icke borde ske. Risken att vunna fördelar med nuvarande pensionering skulle spolieras tvingade till försiktighet. Under alla förhållanden måste den militära sjukvärden hava möjlighet att för den skötterskepersonal, som under relativt kort tid tjänade försvaret, erbjuda sädana villkor, att den icke funne sig ställd isolerad vid jämförelse med motsvarande personal ii civil tjänst. Det vore svårt att avvisa tanken på att de sjuka och sjukhusarbetet ytterst komme att förlora på att nuvarande, i förevarande hänseende säkerställda saunhörighet inom denna gren av medicinalväsendet i någon mån rubbades. Under alla förhållanden syntes någon ändring av hittills gällande organisation för pensionering av arméns sjuksköterskor icke böra ske, därest man inomi dess ram kunde nå den åsyftade förbättringen i sjuksköterskornas ekonomiska penisionsvillkor. Liknande synpunkter h a v a framförts av tjänstförrättande läkaren.

marimöver-

De sakkunniga. N å g r a större svårigheter torde icke behöva möt.a att inordna ifrågavarande sjukvårdspersonal i den m i l i t ä r a pensionerimgen, om detta skulle befinnas lämpligt. Den såsom önskvärd betecknade cirkulationen mellan militär och civil anställning torde h ä r v i d icke medföra n å g r a olägenheter, enär tjänstår, som för pension intjänas emligt det militära pensionsreglementet, skulle få tillgodoräknas enligt r e g l e mentet för statens pensionsanstalt och omvänt. Jämför m a n de i s t a t e n s pensionsanstalt gällande pensionsbestämmelserna med de sakkunmigas förslag, finner man, att i vissa grundläggande avseenden huvudsjaklig överensstämmelse råder eller kan åvägabringas. Detta gäller pensionsålder, antalet för hel pension erforderliga tjänstår samt tjänstårsbieräkningen. Vissa ä n d r i n g a r i pensionsvillkoren skulle dock för s j u k v å r d s personalen förorsakas genom en övergång på de militära pensionsbeestämmelserna. Rätten att komma i åtnjutande av pension vid avgånig på grund av sjukdom skulle sålunda i allmänhet något utvidgas. De^t vid frivillig avgång ur tjänst före pensionsåldern utgående pensionsbeloppet bleve förmånligare beräknat än för närvarande. Pensionsbeloppen »kulle över huvud taget i allmänhet bliva något högre än enligt n u gälllande bestämmelser, beroende framför allt på att pensionsunderlagen kcomme a t t ställas i mera direkt förhållande till lönerna. Slutligen komnue den årliga pensionsavgiften procentuellt att bliva något lägre än den muvarande. Då de sakkunniga gått att taga ställning till frågan, h u r u v i d a dte h ä r avhandlade befattningshavarna borde bibehållas vid delaktighet i sttatens pensionsanstalt eller överflyttas till den m i l i t ä r a pensioneringen, hava de sakkunniga visserligen u r rena pensioneringssynpunkter funnit övervägande skäl tala för det senare alternativet. Befattningshavarna ååtnju-

89 t a lön enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, och det kunde då ligga n ä r m a s t till hands att å dem tillämpa j ä m v ä l de militära pensionsbestämmelserna. Med hänsyn till v a d representanterna för de militära sjukvårdsmyndigheterna anfört och d å , enligt vad de sakkunniga inhämtat, Kungl. Maj:t genom beslut den 9 november 1934 anbefallt statens pensionsanstalt att verkställa utredning i fråga om åtgärder för beredande av möjlighet till högre pension för de med pensionsrätt i anstalten förenade sjuksköterskebefattningarna, h a v a de sakkunniga ansett sig böra föreslå, a t t den inom försvarsväsendets sjukvård anställda personalen med delaktighet i statens pensionsa n s t a l t åtminstone tills vidare bibehålies vid denna delaktighet och således undantages från pensionsrätt enligt det militära tjänstepensionsreglementet.

40 Pensionsunderlag och pensionsavdrag. De bestämmelser rörande pensionsunderlag och. pensionsavgifter, som för närvarande tillämpas för beställningshavare tillhörande försvvarsväsendet, avvika i flera hänseenden r ä t t väsentligt från vad som galleur för civila tjänstinnehavare. I fråga om pensionsunderlagen, eller r ä t t t a r e pensionsbeloppen, äro olikheterna dock numera icke så framträdandee; de till civila befattningshavare vid fullt antal tjänstår utgående pensioonerna motsvara i stort sett 2A» av slutlönen å A-ort, medan de militäraa beställningshavarna vid avgång ur tjänst med vissa u n d a n t a g erhållaa en obetydligt lägre total pensionsförmån. Däremot förete p e n s i o n s a v g i f t e r na högst betydande avvikelser till såväl beräkningsgrund som beloppp. Gällande bestämmelsers tillkomst. De militära pensionsförmånaerna utgöras, såsom förut nämnts, av dels pension från arméns p e n s i o n s k a s s a respektive flottans pensionskassa — s. k. kassapension — dels fyllnadsspension, pensionsförbättring och pensionsförhöjning av statsmedel. ] Pensionskassornas medel äro emellertid otillräckliga för bestridande av kassapensioneringen, varför även den brist, som härigenom uppkomnmer, måste täckas av statsmedel. För a r m é n s vidkommande återfinnas bestämmelserna om kassaapension och fyllnadspension i 1877 års cirkulär (nr 22) angående g r u n d e r r för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar sanmt i 1904 års reglemente (nr 9) för arméns pensionskassa. Enligt berörda bestämmelser utgår kassapension jämte fyllnadspennsion till den, som innehar fast lön på stat, med följande belopp, nämligerm: till innehavare av lön, ej överstigande 1,000 kronor, med lönens 3 hela belopp, till innehavare av lön, överstigande 1,000 kronor men ej uppgåaende till 6,000 kronor, med 80 % av lönen, dock lägst 1,000 kronor; samt till innehavare av lön till belopp av 6,000 kronor eller däröver meed 75 % av lönen. Kassapensionen är fastställd till olika belopp för olika pensionsklaasser, nämligen: första klassen: för arméfördelningschefer m. fl. 6 rum å 2 400 kro-onor och 5 » » 1800 » andra » : » överstar m. fl 1200 »

41 tredje klassen: för överstelöjtnanter m. fjärde » : » majorer m. femte » : » kaptener m. fl sjätte » : » bataljonsläkare m. fl sjunde » : » löjtnanter m. åttonde » : » underlöjtnanter m. nionde » : » fanjunkare m. tionde » : » sergeanter m.

fl. fl

fl fl fl fl

900 kronor 750 » 600 » 450 » 375 » 225 » 180 » 120 »

Fyllnadspensionen utgår vid fullt antal tjänstår och uppnådd avgångsålder med så stort belopp, som erfordras för att berörda pension jämte kassapensionen skall uppgå till det beställningshavaren enligt nyss angivna grunder tillkommande pensionsbeloppet. Vid m a r i n e n utgår enligt 1876 års brev (nr 51) angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar och 1899 års reglemente (nr 92) för flottans pensionskassa kassapension och fyllnadspension till innehavare av fast lön på stat enligt följande grunder, nämligen: till innehavare av lön, ej överstigande 1 000 kronor, med lönens hela belopp, till innehavare av lön, överstigande 1 000 kronor men ej uppgående till 6 000 kronor, med 80 % av lönen, dock lägst 1000 kronor och högst 4 500 kronor, samt till innehavare av lön till belopp av 6 000 kronor eller däröver med 75 % av lönen. Av pensionens hela belopp utgöra två tredjedelar kassapension och återstoden fyllnadspension. De bestämmelser, för vilka nu i korthet redogjorts, tillämpades i huvudsak oförändrade till år 1919. Genom de löneförhöjningar, som kristiden nödvändiggjorde, kommo emellertid de utgående pensionerna att framstå såsom otillfredsställande. F r å g a n om beredande av högre pensionsförmåner upptogs i de till 1919 års lagtima riksdag a v l å t n a propositionerna nr 276 och 302 angående pensions förbättring för viss personal vid armén respektive marinen. I dessa propositioner framhölls, att den militära personalen blivit betydligt sämre tillgodosedd i pensionshänseende än vad i allmänhet varit fallet med statens civila tjänstinnehavare. Sedan å r 1918 tillfällig löneförbättring beretts ifrågavarande personal, syntes det ofrånkomligt att, i avvaktan på en definitiv pensionsreglering, något åtgjordes i pensionsfrågan. I sådant syfte föreslog K u n g l . Maj:t riksdagen att bland annat förklara, att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, underordnad myndighet finge enligt vissa grunder tilldela personal, som under åren 1918—1920 avgått eller avginge från tjänsten, pensionsförbättring att utgå under pensionstagarens återstående livstid. Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blev av riksdagen bifallet. I anslut-

42 ning härtill utfärdades den 20 och 29 augusti 1919 kungörelser ( n r 538 och 569) angående grunder för pensionsförbättring för viss personail vid armén, respektive marinen. J ä m l i k t sedermera utfärdade kungörelser skulle pensionsförbättring enligt samma grunder u t g å j ä m v ä l tilll personal, som avgått u r tjänst under åren 1921 och 1922. Vid bestämmande av 1919 års pensionsförbättring utgick m a n fråin ett pensionsunderlag, som motsvarade den vederbörande beställningshiavare tillkommande lönen enligt ett av särskilda sakkunniga framlagt föirslag till definitivt avlöningsreglemente för a r m é n och marinen. Däremot s k u l l e hänsyn icke tagas till dagavlöning. För att emellertid icke genom en så avpassad pensionsförbättring en definitiv pensionsreglering skulle i någon mån föregripas, gjordes h ä r u t i n n a n en j ä m k n i n g på det sätt, aitt de enligt den civila pensionslagens grunder beräknade pensionsbekoppen minskades med 10 %. Denna j ä m k n i n g nedåt motiverades äveni med a t t pensionsförbättringen icke motsvarades av n å g r a ökade pensiomsavgifter samt att utgående avgifter vore förhållandevis låga. Den sammanlagda pensionen bestämdes sålunda i regel till 90 % av den dlel av avlöningen, som i berörda löneregleringsförslag hänförts till lön.. Då emellertid i vissa fall n ä m n d a del översteg den i regel gällande prroportionen av 70 % av totalavlöningen, vidtogs tillika den ytterligarre begränsningen, att den sammanlagda pensionen i intet fall finge öveirstiga 63 % av totalavlöningen, sådan den angivits i omförmälda förslajg. Pensionsförbättringen, som avsåg samtliga beställningshavaire av överstes (kommendörs) och lägre tjänstegrader, vilka kommit i (åtnjutande av tillfällig löneförbättring, växlade till storleken högst väse3ntligt inom olika grader. Sålunda utgick pensionsförbättringen till kaptcen av andra klassen vid armén, som intjänat högsta ålderstillägg, med 2 070 kronor, medan kapten av första klassen u t a n ålderstillägg icke erhöill någon förbättring i sina tidigare pensionsförmåner. Nu berörda skiljsaktigheter sammanhängde med att de ifrågavarande bestämmelserna åsyyftade att införa en differentiering av pensionerna för befattningshavare inom samma grad alltefter antalet intjänta ålderstillägg, en differentitering, som anslöt sig till gällande civila pensioneringsgrunder men vilkem saknat motsvarighet i förut gällande föreskrifter på det m i l i t ä r a områidet. Sedan 1921 års riksdag beslutat provisorisk lönereglering för oofficerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare p å a k t i w stat m. fl. vid armén och marinen samt Kungl. Maj:t i anslutning därtiill den 29 juni 1921 utfärdat avlöningsreglemente (nr 388) för ifrågavarandte personal, framlade Kungl. Maj:t vid 1922 års riksdag proposition ( m r 171) angående pensionsförbättring åt beställningshavare, vilka vid avg£ången u r tjänst åtnjöte avlöning jämlikt berörda reglemente. E n l i g t dettsa förslag skulle den totala pensionsförmånen (kassapension -f- fyllnadspeension + pensionsförbättring) utgå med lika belopp för varje lönegrad, c oberoende av vilken löneklass vederbörande tillhörde. Pensionsförbätttring

43 skulle emellertid tillkomma endast den, som vid avgång efter uppnådd åldersgräns vore berättigad till såväl pension som fyllnadspension. Med h ä n s y n till dels att man icke ville föregripa en definitiv löne- och pensionsreglering för ifrågavarande personal och dels att n å g r a pensionsavgifter icke erlades å pensionsförbättringen, ansågs det — enligt vad föredragande departementschefen framhöll — icke möjligt att höja de till den militära personalen utgående pensionerna till samma nivå, som i allmänhet gällde för de civila tjänstinnehavarna. Efter det propositionen blivit av riksdagen bifallen, utfärdade Kungl. Maj:t den 15 juni 1922 kungörelse i ämnet (nr 336). Denna såsom provisorisk avsedda författning äger fortfarande giltighet och utgör den huvudsakliga grunden för pensionernas bestämmande. De pensionsbelopp, som olika beställningshavare med föreskrivet antal tjänstår vid uppnådd pensionsålder äga uppbära, framgå av en vid betänkandet fogad sammanställning (Bilaga 1, sid. 223). Alltsedan å r 1919 har dyr tidstillägg efter glidande skala utgått å ifråg a v a r a n d e beställningshavare tillkommande pensionsförmåner. Dyrtidstilläggen beräknades till den 1 juli 1925 efter de grunder, som gällde för f. d. befattningshavare vid oreglerade verk. Genom proposition (nr 198) till 1925 års riksdag framlade emellertid Kungl. Maj:t, i samband med förslag till förbättrade pensioner åt vissa f. d. befattningshavare, vilka pensionerats enligt äldre bestämmelser, j ä m v ä l förslag till ändrade grunder för beräkningen av dyrtidstillägg å oreglerade pensioner. Enligt berörda förslag skulle dyrtidstillägg utgå till samtliga pensionärer, såväl civila som militära, enligt de för nyreglerade pensioner gällande grunderna. För att pensionärer med pension av äldre (oreglerad) typ, icke skulle bliva lidande på en sådan anordning föreslogs, att dessa skulle erhålla kompensation i form av sådan förhöjning av pensionsförmånerna, a t t summan av pension och dyrtidstillägg skulle uppgå till samma belopp som enligt förut gällande grunder. Denna kompensation, betecknad förhöjning 1, skulle tillkomma icke endast redan dittills pensionerade beställningshavare u t a n även sedermera avgående personal vid försvarsväsendet. Samtidigt föreslog emellertid Kungl. Maj:t, att vissa f. d. befattningshavare med oreglerade pensioner skulle erhålla ytterligare förhöjning (förhöjning II), motsvarande hälften av skillnaden mellan nyreglerad pension, å ena, samt summan a v pensionen och förhöjning I, å andra sidan. De f. d. beställningshavare vid armén och marinen, som kommit i åtnjutande av hel pensionsförbättring enligt förenämnda kungörelse den 15 juni 1922 (nr 336), uteslötos emellertid från erhållande av förhöjning I I . Däremot skulle denna förhöjning tillkomma tidigare avgången personal. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 18 juni 1925 kungörelse i ämnet (nr 280).

44 De pensionsbelopp, som efter pensionsförhöjningen u t g å till avskedade militära befattningshavare, hava angivits i ovan omförmälda sammanställning. J ä m l i k t reglementet för a r m é n s pensionskassa h a r varje delägare att i årsavgift till pensionskassan utgiva 6 % av den med hans tjänst förenade kassapensionen. Härutöver åligger det varje tjänstinnehavare att för erhållande av r ä t t till fyllnadspension erlägga så mycket, att sammanlagda beloppet svarar mot 4 % av summan utav pension och fyllnadspension. Den, som efter fyllda 18 år tillträtt lön, skall erlägga retroaktivavgift för den tid han som lönlös tjänstgjort efter berörda ålder. Detta gäller dock icke för den, som vinner inträde i nionde eller tionde klassen efter att hava dessförinnan varit anställd såsom manskap. Enligt reglementet för f l o t t a n s pensionskassa erlägges pensionsavgift med ett belopp, motsvarande 4 % av summan utav pension och fyllnadspension, från och med den månad, under vilken beställningshavaren tillträtt lön på stat. Den, som inträder i eller förordnas att uppehålla tjänst, som ä r förenad med pensionsrätt, äger att, sedan han erhållit lön på stat, efter egen anmälan mot erläggande av retroaktivavgifter i pensionshänseende r ä k n a sig till godo den tid han uppehållit tjänsten. Någon skyldighet för delägare i flottans pensionskassa att gälda retroaktivavgifter föreligger alltså icke. Genom 1922 och 1925 års förberörda kungörelser reglerades pensionsförmånerna efter enhetliga, provisoriska grunder. Däremot skedde icke i samband härmed någon reglering av pensionsavgifterna, u t a n dessa utgingo alltjämt efter de i pensionskassornas reglementen angivna grunderna, d. v. s. med 4 % av summan av kassapension och fyllnadspension. För beräkningen av dessa avgifter hade m a n att utgå från den vid tiden för ikraftträdandet av 1921 års provisoriska lönereglering tillämpade lönestaten (1921 års lönestat). Detta nödvändiggjorde i sin t u r uppgörande av fiktiva personalstater, avseende vissa beställningars (kaptens, löjtnants och sergeants) förmodade uppdelning på de enligt lönestaten befintliga löneklasserna. Pensionsavgifterna kommo enligt detta system att förete stora olikheter inom samma lönegrad, oaktat pensionsförmånen icke varierade inom lönegraden. Sålunda växlade exempelvis de årliga pensionsavgifterna för kapten (lönegraden O 3) i olika löneklasser från 76 kronor 80 öre till 108 kronor 80 öre. Efter 1925 års härordning., som förändrade antalet beställningar inom de olika lönegraderna v i d alla truppförband och varvid flygvapnet tillkom, kunde en uppdelning aiv beställningarna på olika löneklasser enligt tidigare grunder icke v i d a r e verkställas. Detta föranledde Kungl. Maj:t att genom proposition mr 161 till 1926 års riksdag framlägga förslag till ändrade grunder för pensionsavgifternas beräknande, att provisoriskt tillämpas från och med (den 1 juli 1926. Sedan propositionen blivit av riksdagen bifallen, u t f ä r d a d e s

45 I den 18 j u n i 1926 kungörelse (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å t den m i l i t ä r a pensioneringens provisoriska ordnande. De avgifter, som ! stadgades genom denna kungörelse, framgå av förut omförmälda samI manställning (sid. 223). Till grund för berörda proposition låg ett förslag av 1921 års pen| sionskommitté. Kommittén framhöll, att eftersom pensionsförmånerna enligt 1922 års kungörelse om pensionsförbättring utginge med lika belopp, anledning saknades att fortfarande hava olika pensionsavgifter för olika beställningar inom samma lönegrader, då omständigheterna nödvändiggjorde en ändring i sättet för avgifternas beräknande. Avgiftsbeloppens bestämmande efter lönegrad medförde visserligen i allmänhet någon ökning i tidigare utgående avgifter, särskilt för yngre innehavare a v beställningar, som i 1921 års stater varit uppdelade i två löneklasser I eller som där varit förenade med ålderstillägg. Kommittén hade emellertid ej funnit den årliga avgiftsökning, som härigenom skulle drabba dessa beställningshavare, vara av den betydelse, att m a n ej därför skulle | k u n n a genomföra den förenkling, som ett sådant beräkningssätt medförde, desto hellre som detsamma innebure större rättvisa med hänsyn till a t t pensionsförmånerna fastställts till lika belopp för samma lönegrad. j A t t däremot vid ett provisoriskt ordnande av frågan höja avgifterna i I vidsträcktare mån hade kommittén ej ansett v a r a lämpligt, utan den höjI ning av avgifterna, som erfordrades för att bringa dessa i full överensI stämmelse med vad civila befattningshavare i motsvarande löneställning I erlade, syntes böra genomföras först i samband med en mera definitiv i pensionsreglering. Tidigare förslag till reglering av pensioner och pensionsavgifter. Sedan sålunda en redogörelse lämnats för nu gällande bestämmelser röranI de pensionernas och avgifternas storlek, torde en kort översikt böra meddelas över tidigare framlagda förslag till omreglering av det militära pensionsväsendet, såvitt angår pensionsunderlag och pensionsavgifter. I sitt den 31 maj 1912 avgivna betänkande föreslog 1910 års militära pensionskommitté, att vid bestämmande av pensionsunderlaget hänsyn skulle tagas till, förutom lönen, då utgående inkvarterings- och servisbidrag. Detta skulle hava medfört viss ökning av pensionerna. Enligt förslaget skulle pensionsavgift utgå efter dittills tillämpad grund eller med 4 % av pensionsunderlaget. Kommittén — som bland annat hade till uppgift att överväga en förändring av de militära pensioneringsg r u n d e r n a till större likhet med den civila pensionslagens huvudgrunder — upptog till diskussion frågan, h u r u v i d a icke pensionsavgifterna borde fastställas efter den progressiva skala, som gäller enligt nämnda lag. K o m m i t t é n ansåg emellertid på anförda skäl en dylik lösning icke v a r a tillfredsställande. 1921 års pensionskommitté föreslog i sitt betänkande år 1925, att pen-

sionsunderlagen för de militära pensionerna skulle anpassas efter samma grunder, som tillämpades i de civila pensionslagarna. I likhet med militära pensionskommittén erinrade 1921 års pensionskommitté, hurusom den omständigheten, att någon stegring i avgiftsprocenten för högre beställningshavare icke förekomme vid det militära pensionsväsendet, funne sin förklaring däri, att dessa beställningshavare på grund av sin avsevärt högre pensionsålder erlade pensionsavgifter under väsentligt längre tid än de i lägre beställningar pensionerade och därför komme att, även med bibehållande av en enhetlig avgiftsprocent, bidraga till pensionskostnaden i större omfattning än de lägre. Med utgångspunkt från de av kommittén föreslagna pensionsåldrarna, vissa närmare angivna befordringsåldrar ävensom med tillämpning av en räntefot av 4 % hade emellertid kommittén låtit verkställa beräkning, huru stor del av pensionskostnaden skulle täckas genom pensionsavgifter, därest de för civila tjänstinnehavare gällande grunderna för avgifternas bestämmande tillämpades. Därvid hade befunnits, att exempelvis en fanjunkare genom egna avgifter skulle täcka endast 8 % och en kapten 13*6 %, medan en general bestrede 44 % av pensionskostnaderna. För samtliga beställningar skulle enligt nämnda grund utgående pensionsavgifter täcka allenast c:a 13*5 % av pensionsbeloppen, medan däremot motsvarande procenttal för de civila verken beräknats till omkring 33. För att även de militära pensionsavgifterna skulle förslå till täckande av Va av pensioneringskostnaderna för samtliga beställningar, skulle alltså dessa avgifter behöva höjas till 2*5 gånger de civila tjänstemännens i motsvarande lönegrader. Därest man skulle vilja täcka samma del av kostnaderna med en för samtliga beställningshavare enligt enhetlig grund utgående pensionsavgift, skulle härför erfordras, att avgiften utginge med omkring 10-25 % av pensionsunderlaget. Pensionskommittén framhöll vidare, att då militärernas n ö d t v u n g n a avgång vid jämförelsevis tidig ålder vore föranledd av statliga skäl samt för övrigt de militära beställningshaVarna även efter pensioneringen, med därav föranledd väsentlig inkomstminskning, vore skyldiga a t t i reserven tjäna staten, en höjning av pensionsavgifterna i den omfattning, som erfordrades för att ernå den för civila befattningshavare a n t a g n a täckningen, syntes v a r a obillig. Visserligen skulle en sådan höjning kunn a tänkas i samband med en ökning av lönerna; men genom en löneökning komme proportionen mellan de m i l i t ä r a och civila lönerna i motsvarade lönegrader ävensom det vedertagna förhållandet mellan lön och pension att förryckas. F r å g a uppstode då, huruvida pensionsavgifterna borde beräknas såsom dittills enligt enhetliga grunder eller enligt de civila pensionsgrunderna. Då m a n till utgångspunkt för såväl avlöninga r n a s som pensionernas storlek tagit de grunder, som använts vid beräknandet av motsvarande förmåner för de civila befattningshavarna, syntes det kommittén, som om m a n även beträffande pensionsavgifternas belopp borde följa dessa grunder. De av pensionskommittén föreslagna pensionsbeloppen och pensionsavgifterna hava angivits i förut omförmälda sammanställning. I sitt betänkande år 1926 intog 1921 års pensionskommitté med avseende å pensionsunderlag och pensionsavgifter samma ståndpunkt som i 1925 å r s betänkande.

47 Efter att hava avvisat tanken på anslutning till det för kommunikationsverkens personal gällande systemet med pensionsunderlagens uppdelning i statspension och avgiftspension, upptog kommittén i sistnämnda betänkande till diskussion frågan, h u r u v i d a icke beträffande den militära pensioneringen avgiftstiden borde, liksom vid kommunikationsverken, begränsas till högst 30 år. Kommittén framhöll därvid, att den icke kunde finna en sådan anordning tilltalande eller principiellt försvarbar, vare sig ur de synpunkter, som legat till grund för kommunikationsverkens pensionslags bestämmelser i förevarande hänseende, eller ur den synpunkt, till vilken kommittén för sin del anslutit sig, nämligen att det för den militära pensioneringen vore fullt berättigat att den, som p å grund av egna förtjänster eller bättre t u r erhållit befordran och därigenom blivit tillförsäkrad att under längre tid få uppbära en säker och högre inkomst, finge solidariskt med dem, som ej erhållit befordran, oberoende av den längre eller kortare tid, under vilken avgifter erlades, bid r a g a till allas pensionering. Olämpligheten av en föreskrift om begränsad tid för avgifternas erläggande skulle i fråga om de militära pensioneringsgrunderna bliva särskilt framträdande, då därigenom beställningsh a v a r n a inom de högre lönegraderna, vilka vid avgången u r tjänsten innehade betydligt flera ä n 30 — generalspersoner ända till 45 — tjänstår, bleve under största delen av sin tjänstetid i dessa högre lönegrader befriade från avgifter, varigenom dessa beställningshavare i själva verket skulle erhålla en icke obetydlig löneökning, som ej vid löneregleringen v a r i t avsedd. Arméns fullmäktige förklarade i sitt den 27 j a n u a r i 1926 avgivna utlåtande över pensionskommitténs första betänkande, att enligt fullmäktiges uppfattning förslaget i allmänhet komme a t t i ekonomiskt hänseende ställa sig ogynnsammare för delägarna i arméns pensionskassa ä n gällande pensionsgrunder. Fullmäktige anförde vidare beträffande förevarande spörsmål bland a n n a t följande: Att en viss höjning av pensionsavgifterna måste inträda vid en blivande defintiv militär pensionsreglering hade varit förutsett, eftersom de dittills beviljade pensionsförbättringarna för de militära befattningshavarna icke haft någon motsvarighet i förhöjda pensionsavgifter. När nu pensionsavgifter av kommittén ansetts böra erläggas för hela pensionsbeloppet, emot vilket förhållande i och för sig någon invändning icke syntes kunna göras, och dessa avgifter sålunda i väsentlig grad förhöjts, hade dock förutsättningen härför bort vara en samtidig höjning av lönerna, så att den ökade pensionsavgiften ej fått karaktären av en löneminskning. En dylik lönehöjning måste anses så mycket mera befogad, som de militära lönerna icke syntes vara så avvägda, att de skäligen kunde anses medgiva den lönesänkning, som den föreslagna höjningen av pensionsavgifterna skulle medföra. Förslagets genomförande komme att verka väsentligt olika för de äldre och för de yngre beställningshavarna. De, som vid lagens ikraftträdande endast hade ett fåtal år kvar till pensionsålderns uppnående och således hade att betala de förhöjda avgifterna blott under kort tid, komme givetvis att erhålla viss fördel av de föreslagna bestämmelserna, då dessa beställningshavare vid avgången komme i åtnju-

48 tände av den något förhöjda pensionen utan några nämnvärda uppoffringar. Annorlunda ställde sig saken för de beställningshavare, som under längre tid skulle betala de förhöjda pensionsavgifterna. Med hänsyn till de konsekvenser i ekonomiskt hänseende, som antagande av pensionskommitténs förslag skulle medföra för stora grupper av den militära personalen, hade arméns fullmäktige ansett sig böra såsom villkor tor tillstyrkan av förslaget' i denna del uppställa det kravet, att den faktiska löneminskning, som förslagets genomförande komme att medföra, vid en före eller i samband med lagens antagande verkställd definitiv lönereglering för den militära personalen tacktes genom löneförhöjning för samtliga de under lagens bestämmelser fallande beställningshavare, vilka åtnjöte avlöning enligt löneplan Uo eller enligt lägre lönegrad än den 7 :e i löneplan O eller den 16 :e i löneplan C. Beträffande innehavare av till 7 :e och 8:e lönegraderna av löneplan O samt 16:e lönegraden av löneplan C hänförliga beställningar hade fullmäktige icke ansett sig böra uppställa något dylikt krav på löneförhöjning, enär deras avlöning genom en sådan höjning skulle komma att överstiga den för motsvarande civila befattningshavare fastställda. Då emellertid de föreslagna pensionsavgifterna för de till ifrågavarande lönegrader hänförliga beställningarna vore anmärkningsvärt höga, ville dock fullmäktige framhålla, att en sänkning av pensionsavgifterna härvidlag måste anses vara både befogad och av behovet påkallad. Fullmäktige erinrade vidare om att enligt 18 § i 1907 ärs civila pensionslag en viss lättnad i fråga om pensionsavgifters erläggande vid nämnda lags antagande medgivits en del under lagens bestämmelser i övrigt fallande tjänstinnehavare, för vilka gäldande av dylika avgifter enligt de nya bestämmelserna ansetts bliva alltför betungande. Detta hade gällt dels sädana befattningshavare, vilka åtnjöto avlöning enligt lönestat, som fastställts före den 1 april 1900, och dels sådana med avlöning enligt lönestat, fastställd efter sistnämnda dag men före den 1 januari 1907. De förra hade helt befriats från pensionsavgifter, intill dess deras löner blivit nyreglerade. Beträffande de senare hade befrielse från avgiftsplikt medgivits, intill dess vederbörande genom intjänande av ålderstillägg eller genom befordran erhölle inkomst till högre belopp än det, de åtnjutit före den 1 januari 1907. De billighetsregler, som legat till grund för 1907 års riksdags berörda beslut, syntes med fog kunna åberopas även såsom skäl för den av fullmäktige föreslagna åtgärden. I vad arméns fullmäktige i förevarande hänseende anfört instämde cheferna för dåvarande I—VI arméfördelningarna, kommendanten i Boden, inspektörerna för infanteriet och kavalleriet, chefen för fortifikationen samt fly g styrelsen. Även inspektörerna för artilleriet och trängen, general fältläkaren, militärbefälhavaren på Gotland samt chefen för kustartilleriet uttalade sig i samma riktning som arméns fullmäktige. Arméförvaltningen framhöll i sitt y t t r a n d e bl. a., att särskilda åtgärder borde vidtagas i syfte att förebygga, att beställningshavarna på g r u n d av de ökade pensionsavgifterna komme att drabbas av avlöningsminskning. Chefen för generalstaben betonade, att förslagets genomförande i verkligheten skulle komma att medföra en ganska kännbar löneminskning för beställningshavarna, vilken i varje fall måste motsvaras av en samtidig höjning av lönerna. Marinförvaltningen förklarade sig i princip intet h a v a a t t erinra mot de av pensionskommittén tillämpade allmänna grunderna för avvägning av pensionsbelopp och pensionsavgifter. Tidigare hade ämbetsverket in-

49 för försvarsväsendets lönenämnd framhållit synpunkter, vilka enligt ämbetsverkets mening påkallade en förhöjning av de till beställningshavare vid marinen utgående löneförmånerna, när löneregleringen gjordes definitiv. Då pensionsavgifternas ökning i stället skulle föra med sig en sänkning av lönenivån, kunde detta icke i och för sig vinna ämbetsverkets gillande, men rättelse syntes böra komma till stånd genom reglering av lönerna och således icke i förevarande sammanhang. Fullmäktige i flottans pensionskassa framställde icke någon invändning mot pensionskommitténs förslag i förevarande del. Svenska underofficersförbundet uttalade, att pensionsavgifterna icke borde beräknas till högre belopp än som fordrades för att de skulle motsvara pensionsförhöjningen. E n ytterligare ökning av avgifterna måste •enligt förbundets uppfattning motsvaras av en löneförhöjning vid en före eller i samband med pensionslagens antagande beslutad definitiv lönereglering. Nu avgivna yttranden. Med avseende å frågan om p e n s i o n s u n d e r1 a g för de ordinarie militära och civilmilitära beställningarna har chefen för generalstaben i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande anfört, a t t en tillämpning på de militära befattningshavarna av den i civila tjänstepensionsreglementet innefattade regeln om pensionsunderlagens bestämmande till två tredjedelar av slutlönen å A-ort skulle medföra, att pensionen i ett flertal fall komme a t t utgå med ett belopp, understigande det, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomme avgående befattningshavare. Därest n y a löneplaner icke komme till stånd, kunde generalstabschefen därför icke tillstyrka de civila pensioneringsbestämmelsernas tillämpning i h ä r berört avseende på den militära pensioneringen. Då dessutom den lägsta dyrortsgrupp, till vilken militär förläggningsort för n ä r v a r a n d e räknades, vore B o r t , syntes beräkningen av pensionsbeloppet i varje fall icke böra grundas på lägre lön än för B-ort gällande. Chefen för marinstaben h a r uttalat, att samma grund, som i civila tjänstepensionsreglementet stadgats för pensionsunderlagens bestämmande, borde i regel gälla vid beräkningen av pensionsunderlag enligt m i l i t ä r a tjänstepensionsreglementet. Arméns år 1931 församlade fullmäktige hava i en av direktionen över a r m é n s pensionskassa till Kungl. Maj:t överlämnad skrivelse, vilken tillställts de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag, gjort framställning i syfte att pensionsunderlaget måtte fastställas till 75 % av lönen å medeldyrort (ortsgrupp D). I fråga om p e n s i o n s a v d r a g hava cheferna för generalstaben och m a r i n s t a b e n i de till de sakkunniga avgivna yttrandena framhållit synpunkter, som i väsentlig m å n ansluta sig till de meningar, vilka från de m i l i t ä r a myndigheternas sida allmänt uttalades i anledning av 1921 å r s pensionskommittés förslag. 4 —

343047.

50 Chefen för generalstaben anför i detta ämne följande: Vid beräknandet av de civila befattningshavarnas pensionsavgifter ( p e n s i o n s å r drag) hade den principen gjort sig gällande, att vederbörande under tjänstetiden skulle med avgifter bekosta 1/3 av pensionen. Att av de militära bestallmngshavarna med i de flesta fall omkring 5/6 så lång tjänstetid kräva ett samman skjutande av belopp till enahanda storlek torde betecknas såsom obilligt. Utan andrmg av nu gällande militära löneplaner kunde därför en beräkning av pensionsavgifterna icke ske enligt de grunder, som kommit till användning vid den civila tjanstepensioneringen I vilken form denna fråga ur pensionsteknisk synpunkt borde bringas till lösning kunde generalstabschefen för närvarade icke uttala sig om; dock ville generalstabschefen hava framhållit det bestämda kravet, att den militära personalen icke genom ändringar i nu gällande pensionsavgifter komme att erhålla en lägre »nettolön» än vad för närvarande vore fallet. En övergång till ett pensioneringssystem utan pensionsavgifter — nettolonesystem — skulle såväl ur administrativ synpunkt som för den enskilde befattningshavaren vara till stor fördel. Då emellertid ett sådant systems införande skulle kräva en fullständig omarbetning av hela det militära lönereglementet — en omarbetning, som icke kunde genomföras före de nya pensioneringsbestämmelsernas avsedda ikraftträdande — syntes för närvarande ett sådant system vara uteslutet. Chefen

för marinstaben

yttrar beträffande pensionsavdragen

huvudsak-

ligen följande: Därest pensionsavdraget enligt militära tjänstepensionsreglementet skulle beräknas enligt samma grunder, som använts i civila tjänstepensionsreglementet, komme detta att för den militära och civilmilitära personalen medföra löneminskningar, som i många fall bleve av ingripande betydelse för vederbörandes ekonomi. Samma skäl, som enligt vad chefen för finansdepartementet i motiveringen till propositionen nr 222 till 1934 års riksdag anfört i fråga om bibehållandet av der» nuvarande begränsningen av tiden för pensionsavgiftens utgående lor personal vid kommunikationsverken — nämligen att denna bestämmelse under avsevärd tid agt tillämpning och för dessa verks talrika personalgrupper måste framstå såsom en beaktansvärd ekonomisk förmån — gjorde sig med samma styrka gällande for forsvarsväsendets på aktiv stat varande talrika personalgrupper, vilka under hela sin hittillsvarande tjänstetid haft förmånen av jämförelsevis låga pensionsavgifter. Då det alltså ansetts, att hänsyn borde tagas till den löneminskning, som tor kommunikationsverkens befattningshavare skulle uppstått, därest nämnda tidsbegränsning borttagits fordrade rättvisan, att liknande hänsyn även toges i militära tjanstepensionsreglementet och att alltså de militära och civilmilitära beställningshavarna ej finge åsamkas löneminskning genom de nya pensioneringsbestämmelserna. Man måste därför fastställa ett pensionsavdragssystem, som i vissa betydelsefulla hänseenden komme att avvika från det i civila tjänstepensionsreglementet tillämpade. A flera håll funnes sympati för ett nettolönesystem i stället för ett system med avdrag. Avgörande för att ett sådant system nu icke borde införas syntes emellertid vara, att detta icke tillämpats i det nya civila tjänstepensionsreglementet och icke för närvarande kunde vinna antagande i fråga om familjepensionsavgifter. Då pensionsavdragens belopp alltså måste i pensionsreglementet angivas, ville marinstabschefen betona, att dessa avdrag ej kunde bestämmas till högre belopp an som för närvarande av beställningshavarna erlades i pensionsavgifter. Därest frågan om förhöjning i pensionsunderlagen för den militära och civilmilitära personalen till sådana belopp, som skulle följa av en noggrann tillämpning av de till grund för pensionsunderlagens storlek i civila tjänstepensionsreglementet använda

51 beräkningsgrunderna, skulle stå eller falla med att en förhöjning av pensionsavdragen till belopp, jämförliga med de enligt civila reglementet utgående avdragen, samtidigt skulle ske, kunde marinstabschefen icke tillstyrka, att en pensionsreglering för ifrågavarande personal genomfördes förrän i samband med en lönereglering. Utan hinder därav borde övriga pensioneringsföreskrifter moderniseras. Med undantag för de i närheten av pensionsåldern stående beställningshavarna inom vederbörande lönegrupper uppvägdes förmånen av den något höjda pensionen ingalunda av ökningen i pensionsavdraget (avgiften). En ökning av pensionsavdraget kunde under inga omständigheter godtagas annat än i samband med en lönereglering, varpå militärpersonalen alltjämt väntade. Vid de överläggningar, som de sakkunniga under arbetets gång haft med olika personalorganisationer bland försvarsväsendets befattningshavare, hava i allmänhet i fråga om pensionsavdragen framförts synpunkter, i huvudsak sammanfallande med dem, åt vilka cheferna för generalstaben och marinstaben givit uttryck. De sakkunniga. Vad pensionsunderlagen angår, torde dessa böra för militära beställningshavare beräknas på samma sätt som för civila tjänstemän, d. v. s. i regel till två tredjedelar av slutlönen i lägsta ortsgrupp. Detta var även 1921 års pensionskommittés förslag. Såsom chefen för finansdepartementet i propositionen n r 222 år 1934 framhållit, k u n n a visserligen i fråga om statstjänstemän i allmänhet skäl anföras till stöd för 1930 å r s pensionssakkunnigas förslag om sådan ändring i sättet för pensionsunderlagens beräknande, att lönen för någon högre ortsgrupp än den lägsta skulle tjäna såsom grundval för beräkningen. Beträffande den m i l i t ä r a personalen kunde m å h ä n d a såsom ett särskilt skäl för en dylik gynnsammare beräkningsgrund åberopas den i allmänhet tidigare avgångsåldern. Tillräcklig anledning till avvikelse från de civila pensioneringsgrunderna i förevarande avseende synes dock icke föreligga. Pensionsunderlagen torde alltså böra bestämmas till två tredjedelar av slutlönen på A-ort i vederbörande lönegrad, dock att för beställningshav a r e i de högsta lönegraderna inom löneplanerna O och C beloppen böra begränsas på sätt som gäller för civila beställningshavare med samma löneförmåner. Vidkommande beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna, synes uppenbart, att m a n h ä r u t i n n a n bör, såsom beslutats för civila tjänstemän, övergå från den nuvarande anordningen med uppbörd och redovisning av pensionsavgifter till ett system med pensionsavdrag, vilket innebär, att beställningshavarnas pensionsbidrag direkt a v d r a g a s från lönen, som på detta sätt i viss mån får k a r a k t ä r av nettolön. Vid avlöningslistornas u p p r ä t t a n d e och vid avlöningsanslagens beräknande behöver hänsyn alltså tagas endast till lönernas nettobelopp. A t t däremot övergå till ett verkligt nettolönesystem genom löneplanernas omarbetning lärer icke i detta sammanhang kunna ifrågakomma. V a d härefter a n g å r storleken av de militära beställningshavarnas

52 pensionsavdrag, utvisar den föregående redogörelsen, att någon höjning av de på grundval av äldre pensionsbelopp beräknade pensionsavgifterna icke i samband med vidtagna provisoriska pensionsförhöjningar agt r u m i annan m å n än att avgiftsskalan av pensionstekniska skal jämkats genom 1926 års riksdags beslut om vissa åtgärder i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande. I samband med de skedda pensionsförhöjningarna har man emellertid, såsom framgår av redogörelsen, förutsatt, att en höjning av pensionsavgifterna framdeles skulle aga r u m vid en mera definitiv pensionsreglering. A t t en viss höjning nu kommer till stånd, finna de sakkunniga ofrånkomligt. Vid behandling av frågan om pensionsavdragens storlek m a till en början med n å g r a ord beröras spörsmålet om täckningskvoten. De for civila tjänstemän fastställda pensionsavdragen - vilka överensstämma med de pensionsavgifter, som bestämdes i samband med 1919 och 1921 års löneregleringar enligt det n y a lönesystemet - - vila på beräkningar enligt vilka avgifterna skulle genomsnittligt för hela personalbestandet täcka en tredjedel av pensionskostnaderna. A t t för de militära beställningshavarna r ä k n a med denna täckningskvot lärer icke k u n n a ifrågakomma och har veterligen ej heller hittills från något håll ifrågasatts. E n sådan ståndpunkt skulle innebära, att m a n ålade beställningshavarna att väsentligen b ä r a den merkostnad för pensioneringen, som måste följa av den militära personalens tidigare avgång från aktiv stat. Denna tidigare avgång, som i allmänhet innebär nackdel för beställningshavaren, är emellertid föranledd uteslutande av statens intressen, och merkostnaden för densamma bör därför bäras av statsverket. För övrigt k a n ej ens för civila tjänstemän den antagna täckningsprocenten anses längre v a r a upprätthållen. Oavsett att - såsom framhållits i propositionen nr 222 till 1934 års riksdag (sid. 82—83) — vissa av de antaganden, som ligga till grund för avgiftsberäkningarna, icke torde helt svara mot nu rådande förhållanden, borde nämligen de sänkningar av pensionsåldrarna, som skedde år 1934, för täckningskvotens bibehållande hava föranlett höjning av pensionsavdragen, men sådan höjning har ansetts icke böra ske u t a n samband med lönereglering. Om man alltså uppenbarligen icke kan för militära beställningshavare ifrågasätta samma täckningskvot, som antagits för civila tjänstemän, hava de sakkunniga ej heller ansett sig böra ifrågasätta, att för de militära beställningshavarna skulle fixeras någon annan bestämd norm för avdragens beräkning. Då de militära lönerna avvägts efter samma system som för civila tjänstemän, för vilka i samband med själva löneregleringen fastställts pensionsavgifter efter förut angiven beräkningsgrund, lärer under inga förhållanden kunna ifrågasättas att u t a n samband med lönereglering för den militära personalen bestämma pensionsavdragen högre än till belopp, som sammanfalla med de civila pensionsavdragen. Enligt 1921 års pensionskommittés beräkningar skulle emellertid ett fast-

53 ställande av de militära pensionsavgifterna till den sålunda givna högsta gränsen medföra en genomsnittlig täckning med endast omkring 13*5 % a v pensionskostnaderna. H ä r m e d synes i själva verket varje tillfredsställande teoretisk grundval för pensionsavdragens fixerande i viss relation till pensionskostnaderna v a r a undanryckt. Enligt de sakkunnigas mening gäller det därför främst vid avvägande av pensionsavdragen för den m i l i t ä r a personalen att söka bestämma avdragen till sådana belopp, a t t desamma med hänsyn till föreliggande omständigheter kunna ur skilda s y n p u n k t e r anses lämpliga och skäliga. H ä r v i d bör hänsyn tagas till behandlingen av den m i l i t ä r a personalens avlönings- och pensionsfrågor och vad därvid förekommit samt de särskilda förhållanden i övrigt, som föreligga med avseende å denna personal. Bortser man alltså från täckningsprocenten, kunde det måhända vid pensionsavdragens avvägande synas ligga närmast till hands att bestämm a dessa avdrag efter samma grunder som för civila tjänstemän. E n sådan lösning, vilken överensstämmer med vad 1921 års pensionskommitté föreslog, skulle innebära, att de militiära beställningshavarna finge u p p b ä r a samma nettolön som civila befattningshavare i motsvarande löneställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det emellertid kunn a ifrågasättas, h u r u v i d a en fullständig överensstämmelse mellan de civila och de militära avdragsreglerna kan anses motiverad eller om icke s n a r a r e i detta avseende avvikelse kan finnas påkallad med hänsyn till militära beställningshavares nödtvungna tidiga avgång från aktiv stat och skyldighet att därefter fortfarande stå till statens förfogande såsom reservpersonal. Det synes de sakkunniga ingalunda självfallet att — även vid tillämpning av samma lönesystem — samma nettolön bör tillämpas för å ena sidan en tjänsteman, för vilken avgångsåldern är bestämd till 50 år, och å a n d r a sidan en tjänsteman i motsvarande löneställning, för vilken gäller en pensionsålder av 60 eller 65 år. Uppenbart torde nämligen vara, att vid jämförlig befordringsgång samma årliga lönebelopp för den sistnämnde tjänstemannen h a r ett väsentligt högre värde för hela tjänstetiden än för den förre. De nu berörda särskilda förhållandena för den m i l i t ä r a personalen synas giva ett visst stöd för att — åtminstone n ä r det gäller en pensionsreglering u t a n samband med lönereglering — fastställa pensionsavdrag, som ligga under de civila pensionsavdragen. Oavsett vilken ställning m a n må intaga till den senast berörda frågan, te sig i varje fall de förhållanden i övrigt, till vilka man enligt de sakkunnigas uppfattning bör t a g a hänsyn vid pensionsavdragens bestämmande, n u annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés förslag. Till en början är i sådant hänseende att märka, att en fullständig överensstämmelse mellan de civila och de militära avdragsreglerna överhuvudtaget näppeligen kan erhållas, även om avdragsbeloppen bestämdes efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet.

54 Den i detta reglemente genomförda, från kommunikations ver kens pensionslag av år 1920 hämtade regeln om avdragspliktens begränsning till 30 avdragsår synes nämligen icke lämpligen k u n n a genomföras beträffande militära beställningshavare. Såsom redan inledningsvis anmärkts, skulle en sådan regel i ett militärt tjänstepensionsreglemente te sig synnerligen irrationell. Flertalet beställningshavare kan nämligen på g r u n d av de låga avgångsåldrarna aldrig nå 30 tjänstår i pensionsberättigande tjänst, och regeln skulle därför, om man bortser från vissa civilmilitära beställningar, erhålla praktisk betydelse endast för personal i de högsta beställningarna, för vilka gälla högre pensionsåldrar. Med nuvarande inträdesoch befordringsåldrar skulle den ifrågavarande bestämmelsen innebära, a t t samtliga generaler, flaggmän, brigadchefer och likställda samt flertalet överstar och kommendörer bleve helt befriade från pensionsavdrag i n ä m n d a grader och att även överstelöjtnanter och majorer samt med dem likställda bleve fria från avdragsskyldighet under stor del av tjänstetiden i dessa beställningar, medan däremot praktiskt taget alla lägre beställningshavare finge vidkännas pensionsavdrag under hela tjänstetiden. Vid nu angivna förhållanden och då regeln om avdragstidens begränsning bl. a. med hänsyn till sina lönetekniska konsekvenser torde k u n n a anses såsom i och för sig mindre tillfredsställande — de sakkunniga hänvisa h ä r u t i n n a n till vad chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 å r 1934 (sid. 55—56) uttalat i ämnet — hava de sakkunniga ansett sig icke k u n n a förorda, att denna regel införes. A t t emellertid u t a n denna begränsningsregel bestämma samma pensionsavdrag för en militär beställningshavare med samma lön och samma pensionsunderlag som en civil tjänsteman, vilken efter 30 avdragsår blir befriad från vidare bidragsskyldighet, skulle innebära att den militäre beställningshavaren finge i regel gälda väsentligt större bidrag till pensionskostnaden än den civile tjänstinnehavaren, något som knappast torde k u n n a anses skäligt. J ä m v ä l i ett annat avseende gestalta sig förhållandena för n ä r v a r a n d e annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés förslag. Löneregleringen för försvarsväsendets personal var då tämligen n y och ägde blott provisorisk giltighet. Det ä r därför förklarligt, att det för kommittén icke kom att framstå såsom någon obillighet gentemot personalen att genomföra avgiftsförhöjningar, som skulle medföra avsev ä r d minskning av den blott kort tid u p p b u r n a högre nettolönen. Bevisionen av den militära pensionslagstiftningen har emellertid år efter å r uppskjutits, och 13 å r hava nu förflutit efter löneregleringens ikraftträdande, u t a n att ännu någon reglering av pensionsavgifterna ägt r u m . Under tiden har löneregleringen erhållit definitiv k a r a k t ä r u t a n att — såvitt av tillgängliga handlingar kunnat utrönas — uttalanden i samband med löneregleringen gjorts om a t t de vid lönesättningen bestämda avlöningsbeloppen förutsattes komma att framdeles minskas genom avsevärt förhöjda pensionsavgifter. Personalen är visserligen på grund av för-

55 behåll i avlöningsreglementet skyldig att underkasta sig den ökning i pensionsavgifter, som s t a t s m a k t e r n a kunna komma att bestämma. Men uppenbart torde vara, att beställningshavarna under de m å n g a år, som gått efter löneregleringens genomförande, alltmera kommit a t t betrakta de utgående lönebeloppen såsom dem tillkommande nettolöner. Tages d ä r j ä m t e hänsyn till att efter utarbetandet av 1921 års pensionskommittés förslag beträffande pensionsunderlag och pensionsavgifter tillkommit en n y provisorisk pensionsförbättring genom 1925 års bestämmelser om pensionsförhöjning och att de totala pensionsförmånerna genom denna förb ä t t r i n g bringats upp till belopp, som endast obetydligt understiga de civila tjänstemännens pensionsunderlag, synes det de sakkunniga förklarligt, om en avgiftshöjning av den storleksordning, som pensionskommitténs förslag avsåg, nu skulle av personalen betraktas såsom alltför hög i förhållande till den förbättring av pensionsförmånen, som genom den n y a lagstiftningen skulle vinnas. A v h ä r anförda skäl h a v a de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå, a t t pensionsavdragen för m i l i t ä r a beställningshavare nu skulle bestämm a s efter samma grunder som för civila tjänstemän. De sakkunniga måste för sin del finna stöd för detta ståndpunktstagande i vad chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 år 1934 — vid behandling •av frågan om en höjning av civila tjänstemäns pensionsavdrag i anledning av sänkningar av pensionsåldrarna — u t t a l a t därom, att någon mera avsevärd rubbning i pensionsavdragens storlek näppeligen syntes k u n n a ifrågakomma u t a n samband med ändring i löne- eller pensionsbeloppen. Den uppfattning, som kommit till uttryck i berörda uttalande, delas av de sakkunniga, som finna densamma äga principiell giltighet vid bedömande a v h ä r ifrågavarande spörsmål. Även om de sakkunniga alltså icke vilja tillstyrka en tillämpning av d e civila avdragsgrunderna, lärer, såsom redan förut framhållits, en viss höjning av beställningshavarnas pensionsbidrag i samband med pensionsregleringen likväl böra ä g a r u m . Detta synes påkallat såväl med hänsyn "till att de nu gällande avgifterna äro mycket låga även i förhållande till n u v a r a n d e pensionsförmåner och förutsatts böra höjas vid en definitiv' pensionsreglering, som ock på grund av den visserligen i allmänhet ej särdeles betydande ökning i pensionsunderlagen samt den förbättring i pensionsvillkoren i övrigt, som de sakkunnigas förslag skulle medföra. Såsom i det föregående berörts, saknas en tillfredsställande teoretisk g r u n d v a l för pensionsavdragens fixerande i förhållande till pensionskostnaderna. Med hänsyn h ä r t i l l hava de sakkunniga vid de beräkningar, s o m ansetts böra verkställas till ledning vid pensionsavdragens fastställande, funnit sig böra undersöka, vilken ökning av personalens bidrag till pensionskostnaden som skulle bliva erforderlig för a t t dessa bidrag i fråga om nytillkommande personal skulle helt täcka kostnadsökningen i anledning av föreslagna höjningar av pensionsunderlagen; däremot

56 skulle hänsyn icke tagas till ifrågasatt sänkning av vissa pensionsåldrar. P å de sakkunnigas uppdrag h a r förste aktuarien d r Tim Jansson med dessa utgångspunkter verkställt försäkringstekniska beräkningar rörande pensionsavdragens storlek. Nämnda beräkningar, vilkas resultat redovisats i en av dr Jansson utarbetad, vid betänkandet fogad redogörelse (Bilaga 5), hava givit vid handen, att för det angivna ändamålet skulle erfordras en genomsnittlig höjning av nuvarande pensionsavgifter med 58-7 %. Till jämförelse må nämnas, att en övergång till de civila avdragsgrunderna skulle innebära en ökning av i genomsnitt omkring 128 %. E n höjning av pensionsavdragen av den storleksordning, som de verkställda beräkningarna utvisa, har synts de sakkunniga v a r a u r olika synpunkter skälig. De sakkunniga, som alltså vilja tillstyrka höjning: av pensionsbidragen i enlighet med resultatet av de verkställda beräkningarna, framlägga i reglementstexten förslag till en på dessa beräkningar grundad utjämnad pensionsavdragsskala. De föreslagna avdragsbeloppen hava införts i den vid betänkandet fogade sammanställningen (sid. 223). Vad i det föregående anförts har avseende å o r d i n a r i e b e s t ä l l n i n g s h a v a r e , vilka redan äga pensionsrätt med pensionsbelopp, som n ä r m a sig de pensionsunderlag, vilka innefattas i reglementsförslagetTill frågan om pensionsunderlag och pensionsavdrag för f l a g gk o r p r a l e r och h ö g b å t s m ä n återkomma de sakkunniga i detaljmotiveringen. För den i c k e - o r d i n a r i e p e r s o n a l , som enligt d e sakkunnigas förslag nu skulle erhålla pensionsrätt, synas de förut anförda skälen för avvikelse från de civila avdragsgrunderna ej ä g a giltighet. Anledning saknas att för den e x t r a ordinarie personal vid försvarsväsendet, som i lönehänseende intager och beträffande pensionsålder kommer att erhålla samma ställning som den civila extra ordinarie personalen, förfara på annat sätt beträffande pensionsunderlag och pensionsa v d r a g än som skett med sistnämnda personal. För de extra o r d i n a r i e tjänstemännen vid försvarsväsendet synas alltså pensionsunderlag och pensionsavdrag genomgående böra bestämmas till samma belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet; likaledes torde för denna personal skyldigheten att vidkännas pensionsavdrag böra begränsas till 30 år.

57 Handhavandet av den militära tjänstepensioneringen. Bedan 1859—1860 års riksdag (skr. 1860: 146) uttalade, att arméns pensionsväsende icke kunde bliva ändamålsenligt ordnat med mindre det helt och hållet överlämnades å t staten, som sålunda borde övertaga arméns pensionskassa men däremot ensam ombesörja pensioneringen. Sedermera hava från skilda håll framställts erinringar i olika avseenden mot det militära pensionsväsendet, och utredningar hava verkställts i syfte a t t ernå en förbättrad organisation av detsamma. I sådant hänseende föreslog 1910 års militära pensionskommitté en ombildning av de befintliga särskilda pensionskassorna för armén och marinen till en gemensam pensionsanstalt, vars styrelse — bestående av två av Kungl. Maj:t samt två av delägarna i de militära änke- och pupillkassorna utsedda ledamöter — skulle handhava pensioneringen för såväl tjänstinnehavarna själva som deras efterlevande. 1921 års pensionskommitté intog i sitt den 22 maj 1925 avgivna betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag den ståndpunkten att, sedan staten helt övertagit ansvaret för pensionerna samt dessa komme att u t g å enligt grunder, över vilka beställningshavarna ej ägde någon bestämmanderätt, något skäl icke längre funnes, som berättigade beställningshavarna till inflytande på pensioneringens handhavande. Kommittén fann uppenbart, att statens intressen principiellt fordrade, att avgörandet av frågor om r ä t t till tjänstepension förlades till en statsmyndighet, v a r s styrelse i sin helhet tillsattes av Kungl. Maj:t. Med häns y n härtill ansåg sig kommittén icke k u n n a föreslå, att de n u v a r a n d e pensionskassorna bibehölles vid bestyret med tjänstemannapensioneringens handhavande. Likaledes avstyrkte kommittén det av 1910 års milit ä r a pensionskommitté framlagda förslaget om inrättandet av en ny milit ä r pensionsanstalt, vars styrelse till en del skulle utses av beställningsh a v a r n a . E j heller kunde 1921 års pensionskommitté biträda en inom 1910 års m i l i t ä r a pensionskommitté reservationsvis uttalad mening a t t h a n d h a v a n d e t av den militära pensioneringen borde förläggas till arméoch marinförvaltningarna. Med e r i n r a n om fördelen av en centralisering av pensionsfrågorna till myndighet, som på detta område besutte särskild sakkunskap och vana, u t t a l a d e kommittén vidare, a t t d å hos statskontoret redan funnes i handläggningen av pensionsfrågor rutinerade arbetskrafter, det syntes kom-

mitten som om det militära pensions väsendets handhavande borde förläggas till statskontoret, vilket ämbetsverk vore avsett att i huvudsak handhava tillämpningen av civila tjänstepensionslagen; och då tillika kommittén förutsatte, att den militära pensionsfondens förvaltning under alla omständigheter skulle förläggas till statskontoret, som i regel förvaltade statens övriga kapitalfonder, syntes jämväl detta vara ett skäl för att övriga med pensioneringen förenade bestyr dit överflyttades. I fråga om utbetalningen av de pensioner, som tidigare beviljats f. d. beställningshavare och redan utginge vid tidpunkten för en omläggning av det militära pensionsväsendet, ansåg kommittén ändamålsenligast, att även detta bestyr överflyttades till statskontoret. I samband härmed borde de nu befintliga, för beställningshavarnas pensionering avsedda pensionsfonderna — med undantag av en ringare del, som borde tillfalla de militära änke- och pupillkassorna — överflyttas till den militära pensionsfonden. Chefen för generalstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande uttalat den meningen, att till prövning borde återupptagas spörsmålet om de militära pensionsärendenas centralisering till en för försvarsväsendet gemensam myndighet. Då emellertid ingen av de nu befintliga institutionerna vid försvarsväsendet torde kunna åläggas att handhava pensioneringen vid samtliga försvarsgrenar, syntes det bliva nödvändigt att, på grundval av dessa institutioners organisation, upprätta en för försvarsväsendet gemensam pensionsstyrelse. Endast genom en dylik anordning kunde, enligt generalstabschefens förmenande, de säregna förhållandena beträffande den militära pensioneringen tillgodoses och enhetlighet vinnas i fråga om pensionsärendenas handläggning. Även chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande berört frågan om pensionsväsendets handhavande och därvid ansett, att prövningen av de militära pensionsärendena borde förläggas till annan myndighet än statskontoret och då helst till en med militära förhållanden och personalfrågor väl förtrogen institution. Därest marinförvaltningen härtill utsåges, komme att till ämbetsverket hänföras en ny grupp av ärenden, vars handläggning komme att vålla ett icke obetydligt arbete. Det syntes därför marinstabschefen ändamålsenligare, att handhavandet av marinens pensionsärenden fortfarande anförtroddes åt en särskild styrelse, motsvarande direktionen över flottans pensionskassa. Statskontoret har i ett av de sakkunniga inhämtat yttrande den 30 oktober 1934 förklarat sig kunna i huvudsak ansluta sig till de synpunkter, som av 1921 års pensionskommitté åberopats till stöd för en överflyttning till statskontoret av ifrågavarande pensioneringsbestyr. Då de blivande pensioneringsgrunderna för den militära personalen syntes komma att anpassas till pensionsbestämmelserna för civila befattningshavare, hade statskontoret icke något att erinra mot att handhavandet av den militära tjänstepensioneringen förlades till ämbetsverket, i vars arbetsuppgifter

inginge att till prövning och avgörande upptaga frågor om pension enligt civila tjänstepensionsreglementet. För en dylik anordning skulle för statskontorets vidkommande icke behöva vidtagas några mera omfattande anstalter, då ämbetsverket redan nu hade en för sådana uppgifter avsedd organisation. Från statskontoret utbetalades för närvarande pensioner jämlikt civila pensionslagen, särskilda författningar och riksdagsbeslut till ett sammanlagt antal pensionärer av ungefär 4 000. Vid en centralisering till statskontoret av den militära tjänstepensioneringen skulle, enligt vad som framginge av vissa av de sakkunniga till statskontoret överlämnade handlingar, till ämbetsverket komma att överflyttas i runt tal 4 000 pensionstagare eller ungefär lika stort antal, som ämbetsverket för närvarande hade. Att med säkerhet bedöma, huru stor ökning av ämbetsverkets arbetskrafter som härigenom skulle bliva erforderlig, läte sig för närvarande icke göra. Med hänsyn till att de militära pensionerna torde komma att bestämmas i anslutning till grunderna för civila befattningshavares pensionering samt att å redan beviljade pensioner förhöjningar och tillägg — med undantag för dyrtidstillägg — utginge med till siffran bestämda belopp, ville det förefalla som om ökningen av ämbetsverkets arbetsbörda icke skulle bliva alltför omfattande. Med reservation för den ytterligare förstärkning, som erfarenheten kunde komma att visa erforderlig, hade statskontoret beräknat ämbetsverkets merutgifter i anledning av den ifrågasatta överflyttningen på följande

sätt: För utskrivandet av pensionslistorna och expediering av pensionsbeloppen till vederbörande pensionstagare samt för det fortlöpande förandet av härför erforderliga register syntes det bliva nödvändigt att anställa ett ordinarie kontorsbiträde i lönegraden B 4, och med beräkning efter placering i 7 :e löneklassen skulle härJor ertordras ett årligt belopp av — förutom dyrtidstillägg — 2 832 kronor. Den ifrågasatta överflyttningen komme även att medföra ökning av arbetet med pensionsarendenas beredning och föredragning. Såsom biträde åt föredraganden •av dylika ärenden hade statskontoret tänkt sig en förste amanuens, vilken jämväl skulle biträda vederbörande revisor, därest sä — särskilt vid omräkning av dyrtidstillagget — skulle visa sig erforderligt. Med utgångspunkt från 16 :e löneklassen i 18 :e lönegraden enligt löneplanen för icke-ordinarie befattningshavare borde lönen för ifrågavarande förste amanuens upptagas till 4 596 kronor för år. Härutöver borde visst belopp beräknas för sådan tillfällig förstärkning av arbetskrafterna, som vissa tider av året torde bliva behövlig. Kostnaderna härför syntes kunna uppskattas till minst 600 kronor för år. Bland årliga omkostnader i övrigt syntes böra beräknas ett belopp av 150 kronor för anskaffning av blanketter, plåtar till tryckningsmaskin m. m. En överflyttning till statskontoret av ett så jämförelsevis stort antal pensionärer, som nu ifrågasatts, föranledde givetvis en del engångskostnader för ämbetsverket! För tryckning av pensionslistor för de pensionstagare, som sålunda skulle komma att av statskontoret övertagas, erfordrades ett belopp av 2 500 kronor. Statskontorets behov i detta hänseende skulle därigenom bliva tillgodosett för en tidsperiod av 4 år. I den mån nya pensionärer tillkomme, skedde tilltryckning av dessa listor, varför kostnaderna framdeles komme att fördelas på varje år. Bland övriga engångskostnader kunde nämnas utgifter för anskaffning av plå-

60 tar och stansninng av desamma, 600 kronor, och för anskaffning av kortregister, 300 kronor. För närvarande skedde utskrift av pensionsförteckningar och utbetalningskort i viss omfattning medelst en för ändamålet anskaffad tryckningsmaskin. För stansning av plåtar till apparaten användes en särskild stansningsmaskin. Nämnda apparater, som av statskontoret för flera år sedan inköpts i begagnat skick, fyllde numera icke kravet på effektivitet och prestationsförmåga. En så stor ökning av antalet pensionärer, som nu ifrågasatts, syntes komma alt nödvändiggöra anskaffning av nya maskiner. Enligt vad statskontoret inhämtat syntes kostnaderna härför — efter avdrag av återköpsvärdet av de gamla maskinerna — belöpa sig till 11500 kronor (alternativt 7 250 kronor). Det syntes icke vara uteslutet, att anskaffningen av ifrågavarande maskiner komme att medföra en viss besparing av de kostnader, som beräknats för tillfälligt biträde. Statskontoret sammanfattade ifrågavarande kostnader i följande tablå: Ärliga

kostnader:

Avlöningar

Övriga kostnader

Ett ordinarie kontorsbitrade (lönegrad B 4 löneklass 7) kr. 2 832: — En förste amanuens (lönegrad 18, löneklass 16) » 4 596: — Tillfälligt biträde » 600: —

Anskaffning av blanketter, plåtar m. m kr. 150: —

Engångskostnader:

Tryckningskostnader (vart fjärde år) Anskaffning av plåtar och stansning av desamma Anskaffning av trycknings- och stansningsmaskiner Anskaffning av kortregister

kr. 2 500 » 600 » 11 500 (alt. 7 250 kr. 300

De sakkunniga anse för sin del uppenbart att, sedan den m i l i t ä r a pensioneringen ordnats enhetligt och efter i huvudsak e n a h a n d a g r u n d e r som tillämpas vid övrig statlig pensionering, handhavandet av pensioneringen bör anförtros en central statsmyndighet. I likhet med 1921 å r s pensionskommitté, till vars uppfattning i förevarande avseende de s a k k u n n i g a kunna i huvudsak ansluta sig, finna de sakkunniga statskontoret vara det ämbetsverk, som ur olika synpunkter måste anses lämpligast att h a n d h a v a den militära tjänstepensioneringen. Statskontoret h a r också i sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e förklarat sig icke h a v a något att erinra mot a t t handhavandet av den m i l i t ä r a tjänstepensioneringen förlägges dit. Av statskontorets y t t r a n d e framgår, att ifrågavarande arbetsuppgift icke skulle för ämbetsverkets vidkommande behöva medföra n å g r a mera omfattande anstalter eller betydande utgifter. Vid anförda förhållanden finna de sakkunniga icke anledning a t t n ä r m a r e ingå på de framförda förslagen om inrättande av en för försvars-

61 väsendet gemensam pensionsstyrelse eller på a n d r a ifrågasatta alternativ, a v vilka intet synts de sakkunniga vara tillfredsställande. De sakkunniga finna sig följaktligen böra föreslå, att arméns pensionskassas och flottans pensionskassas bestyr med tjänstepensioneringen skall upphöra och att arbetet med den militära tjänstepensioneringen överflytt a s till statskontoret. H ä r v i d torde statskontoret böra övertaga icke blott handhavandet av pensioneringen enligt det blivande militära tjänstepensionsreglementet u t a n även pensionering enligt n u gällande grunder av dels bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2:a graden, som t i l l t r ä t t sina beställningar före tjänstepensionsreglementets ikraftträdande, dels ock viss personal, som kommer att bibehållas vid pensionsrätt såsom månadslönare vid marinen. ^ E t t särskilt spörsmål uppställer sig i fråga om handhavandet av pensioneringen av den gemenskap vid marinen, som icke utgöres av daglönare. Daglönare vid m a r i n e n komma från och med den 1 j a n u a r i 1935 a t t erhålla pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, och prövningen av pensionsfrågor för denna grupp av anställningshavare kommer att omhänderhavas av statens pensionsanstalt. Den övriga gemenskapen utgöres av manskap vid sjömanskåren och kustartilleriet, skeppsgossar, båtsmän och v ä r n p l i k t i g a samt lotsar och fyrvaktare; denna personal pensioneras nu genom flottans pensionskassa enligt grunder, som äro bestämda genom reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 (nr 63). Enligt numera gällande organisationsgrunder blir inom dessa personalgrupper endast ett fåtal av det enligt äldre anställningsformer kvarstående manskapet vid sjömanskåren och kustartilleriet berättigat a t t vid avgången erhålla pension. Antalet av dessa pensionsberättigade anställningshavare har beräknats till sammanlagt omkring 35. A n t a l e t pensionstagare av gemenskapen — bortsett från daglönare — utgjorde den 30 juni 1934: manskap vid sjömanskåren manskap vid kustartilleriet skeppsgossar båtsmän -. värnpliktiga lotsar och fyrvaktare

79 14 5 290 22 27

1921 års pensionskommitté hade tänkt sig, a t t ifrågavarande pensioner i n g efter upphörandet av flottans pensionskassas verksamhet skulle h a n d a h a v a s av den för familjepensioneringen vid marinen avsedda pensionskassan. Då enligt de sakkunnigas mening en fullständig avveckling a v de militära pensionskassornas bestyr med tjänstepensioneringen bör i detta sammanhang genomföras, torde en dylik anordning icke k u n n a ifrågakomma. De sakkunniga finna lämpligt, att jämväl denna föga omfattande pensionering övertages av statskontoret.

62 Den av de militära pensionskassorna handhavda utbetalningen av beviljade tjänstepensioner torde även böra från och med det militära tjänstepensionsreglementets ikraftträdande ombesörjas av statskontoret. Härvid synes dock böra undantagas pensionsutbetalningen till avgångna daglönare. Det synes lämpligt, att statens pensionsanstalt, som på sätt förut sagts kommer att för framtiden övertaga daglönernas pensionering, även får sig ålagt att ombesörja utbetalningen av pensioner, vilka redan före ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbetare beviljats åt daglönare. I samband med överflyttningen till statskontoret av pensioneringens administration synes statskontoret uppenbarligen böra övertaga även förvaltningen av de militära pensionskassornas för tjänstepensionering avsedda tillgångar. De av de militära pensionskassorna omhänderhavda donationsfonderna — vilka för ändamål, som i stort sett överensstämma med familjepensioneringens syfte, förvaltas utan särskild kostnad för fonderna — torde däremot böra övertagas av de blivande militära familjepensionskassorna. Redogörelse för ifrågavarande donationsfonder återfinnes i den vid betänkandet fogade historiken (Bilaga 7).

63 Detaljmotivering. 1 kap.

Allmänna bestämmelser. 1 §•

1 och 2 mom. I sina förslag till militär tjänstepensionslag fann 1921 års pensionskom mitte, d å det gällde a t t angiva förslagens tillämpningsområde, lämpligt att hänvisa till en såsom bilaga till förslaget fogad pensionstjänsteförteckning, u p p t a g a n d e de beställningar, å vilka lagen skulle bliva tillämplig. Det av pensionskommittén sålunda tillämpade sättet för angivande avförslagets tillämpningsområde vann de hörda myndigheternas gillande.. Chefen för generalstaben h a r nu i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit såsom önskvärt, att berörda metod komme till användning även vid utformning av de nya pensionsbestämmelserna. E h u r u , särskilt u r överskådlighetens synpunkt, vissa skäl k u n n a anses tala för a t t vid angivande av militära pensionsreglementets tillämpningsområde, i vad avser den ordinarie personalen, hänvisa till en vid reglementet fogad tjänsteförteckning, h a v a de sakkunniga likväl ansett lämpligare att i detta avseende förfara i huvudsaklig överensstämmelse med vad, som skett i civila tjänstepensionsreglementet och alltså i förevarande moment giva direkta och uttömmande regler angående området för reglementets giltighet. Därigenom vinnes den beaktansvärda fördelen, att reglementet icke behöver ändras, så s n a r t en ny beställning tillkommer eller då en beställning upphör eller flyttas från en lönegrad till en annan. Såsom i den allmänna motiveringen n ä r m a r e utvecklats, är reglementet avsett a t t u t a n särskild prövning av myndighet erhålla tillämpning delsa ordinarie beställningshavare med lön enligt löneplan i militära avlöningsreglementet ävensom å beställningshavare vid flottans poliskår,, flaggkorpraler och högbåtsmän, dels ock å extra ordinarie tjänstemän samt, kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan. Med denna avgränsning skulle emellertid från reglementets tilllämpning komma att uteslutas vissa befattningshavare, vilka icke äro a t t anse såsom v a r e sig ordinarie eller extra ordinarie, nämligen innehavare av b e s t ä l l n i n g a r , v i l k a s k o l a u p p e h å l l a s m e d e l s t f ö r o r d n a n d e , innan fullmakt å beställningen utfärdas. Sådana befatt-

64 n i n g s h a v a r e äro exempelvis specialingenjörer vid mariningenjörkåren, fabriksingenjörer och flygingenjörer, vilka enligt gällande bestämmelser vid sin första anställning tillsättas genom förordnande tills vidare och först efter två eller tre års tjänstgöring k u n n a tilldelas fullmakt å beställningen. De sakkunniga h a v a funnit sig böra föreslå, a t t för dessa befattningshavare, vilka, oavsett den angivna anställningsformen, äro inneh a v a r e av på stat uppförda beställningar, pensionsförhållandena ordnas så att pensionsrätt beredes befattningshavarna redan under tiden för förordnandet. Beträffande avlöningen till befattningshavarna h a r hittills förfarits olika; i vissa fall h a r lönen u t g å t t med samma belopp som för ordinarie innehavare av beställningen, i a n d r a fall har a v d r a g gjorts med belopp, motsvarande pensionsavgift. Vid bifall till de sakkunnigas förslag a t t ifrågavarande befattningshavare i pensionshänseende skola jämställas med ordinarie beställningshavare synes avlöningen regelmässigt böra bestämmas att u t g å med samma belopp som för ordinarie innehavare av beställningen. Den, som på grund av fullmakt innehar beställning på aktiv stat men förordnats att tills vidare bestrida a n n a n statstjänst, t. ex. befattning såsom chef för kommandoexpedition eller l ä r a r e vid militär skola, kvarstår under tiden för förordnandet i sin nämnda beställning och är sålunda enligt de föreslagna bestämmelserna i detta moment bibehållen vid rätten till pension för denna beställning. N å g r a särskilda bestämmelser om pensionsrätt i berörda fall erfordras alltså icke. I detta sammanhang m å beröras frågan om pensionsrätt för b e s t ä l l n i n g s h a v a r e , som b e v i l j a t s avsked med r ä t t att kvarstå över stat. Enligt gällande bestämmelser kan officer eller underofficer, som avgår från beställning på aktiv stat, erhålla tillstånd att med bibehållen befordr i n g s r ä t t under högst två å r kvarstå såsom lönlös i regemente (i stammen). Sådan officer eller underofficer ur armén, kustartilleriet eller flygvapnet är skyldig att årligen fullgöra viss kortare tjänstgöring. Chefen för marinstaben h a r i sitt y t t r a n d e föreslagit, a t t vederbörande i berörda fall skulle bibehållas vid r ä t t till pension i den beställning, han vid avgången innehaft. Även chefen för generalstaben h a r u t t a l a t sig i samma riktning. E t t bifall till vad cheferna för generalstaben och marinstaben sålunda föreslagit skulle innebära en avsevärd utvidgning av den r ä t t i pensionshänseende, som för n ä r v a r a n d e tillkommer ifrågavarande personal. I § 61 reglementet för arméns pensionskassa stadgas, att den, som efter a v g å n g u t a n pension erhåller beställning med r ä t t till pension, skall för varje år, h a n varit utan delaktighet i nämnda kassa, erlägga i allmänhet dubbla men i vissa fall enkla årliga avgifter. E n l i g t reglementet för flottans pensionskassa är den, som erhållit avsked med tillstånd att såsom lönlös kvar-

stå, icke pliktig att utan egen ansökan erlägga pensionsavgift; har han icke erlagt sådan avgift, beräknad efter den lön han frånträtt, är han, då han åter inträder i tjänstgöring, skyldig att erlägga dubbla avgifter för den tid, han varit lönlös. Nu återgivna bestämmelser innebära, att den, som kvarstår över stat, förlorar sin delaktighet i arméns pensionskassa, samt att beställningshavare vid marinen får för den tid, han kvarstår över stat, bibehållas vid delaktighet i flottans pensionskassa endast efter därom gjord ansökan. Då nuvarande pensioneringsgrunder såsom villkor för rätt till pension uppställa kravet på att vederbörande vid avgången skall åtnjuta lön på stat, kräves vidare för pensionsrättens realiserande, att vederbörande före uppnådd pensionsålder sökt och erhållit återinträde i tjänst på ledigbliven beställning. I sina förslag till militär tjänstepensionslag upptog 1921 års pensionskommitté ett stadgande av innehåll, att beställningshavare, vilken erhållit avsked med tillstånd att såsom lönlös kvarstå över stat, skulle — oavsett om han före uppnådd pensionsålder återinträdde på stat eller icke — under tiden åtnjuta enahanda rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension, som tillkomme innehavare av motsvarande beställning på aktiv stat. Till motivering av berörda stadgande anförde kommittén — efter att hava erinrat, hurusom förmånen att viss tid efter avsked kvarstå lönlös över stat länge varit militären tillförsäkrad — bland annat, att det med hänsyn till de låga pensionsåldrarna kunde i vissa fall vara fördelaktigt för beställningshavarna att före inträdet i pensionsåldern äga möjlighet att under en tid hava avsked för att därunder söka lämplig civil anställning eller någon tid före pensionsåldern tillträda en civil anställning, som måhända ej längre fram stode öppen. Att pensionskommittén sålunda i sitt förslag medtog en bestämmelse om pensionsrättens och avgiftspliktens fortvaro även efter tjänstens frånträdande torde måhända finna sin förklaring däri, att pensionskommitténs förslag icke innehöll någon möjlighet för en beställningshavare att före uppnådd pensionsålder frivilligt avgå från tjänsten utan förlust av den intjänta pensionen. De sakkunnigas förslag till militärt tjänstepensionsreglemente innefattar stadganden, som för beställningshavarna öppna möjlighet att vid frivillig avgång utan rätt till ålderspension erhålla förtidspension eller uppskjuten livränta. Att under sådana förhållanden i reglementet intaga en mot det statliga pensioneringssystemet uppenbarligen stridande bestämmelse om pensionsrättens bevarande i nu ifrågavarande fall synes icke vara påkallat. 3 mom. Förevarande moment äger motsvarighet i 2 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet och torde ej tarva närmare motivering. 5 — 8-13 0 4 7.

66 2§. Denna p a r a g r a f överensstämmer med 5 § civila tjänstepensionsreglementet. Enligt reglementena för arméns pensionskassa och flottans pensionskassa samt K u n g l . Maj:ts brev den 16 december 1921 (nr 767) och den 17 februari 1922 (nr 69) skall pension, där ej a n n o r l u n d a i reglementena stadgas, utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger rum, till och med utgången av den månad, under vilken pensionstagaren avlider. E t t motsvarande stadgande innefattades i 1921 års pensionskommittés förslag till militär tjänstepensionslag. I berörda förslag upptogs icke någon bestämmelse om begravningshjälp. J ä m l i k t § 67 mom. 4 reglementet för arméns pensionskassa äger avliden pensionärs stärbhus undfå ett halvt års kassapension såsom begravningshjälp. Bestämmelser om begravningshjälp saknas för marinens vidkommande. 1921 års pensionskommittés förslag på denna p u n k t föranledde arméns myndigheter till framställningar om att förslaget m å t t e kompletteras med föreskrifter om begravningshjälp. Sålunda hemställde arméns fullmäktige, att i förslaget skulle inrymmas ett stadgande, som berättigade avliden pensionärs dödsbo a t t utbekomma en tiondel av det för honom gällande pensionsunderlaget, dock högst 500 kronor. Bestämmelsen i förevarande moment innebär, a t t pension u t g å r till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle, dock a t t det för tiden efter frånfället utgående pensionsbeloppet icke må överstiga 500 kronor. Genom denna bestämmelse synes frågan om begravningshjälp åt pensionstagares efterlevande h a v a lösts på ett tillfredsställande sätt. Någon utvidgning av den r ä t t till begravningshjälp, som i anslutning till motsvarande föreskrifter i civila tjänstepensionsreglementet innefattas i förevarande moment, kan därför icke anses påkallad.

3§. Denna paragraf mentet.

överensstämmer med 6 § civila tjänstepensionsregle-

4§. I förevarande p a r a g r a f hava bestämmelser meddelats rörande minskning av pensionsbelopp vid förening av pension för i militära tjänstepensionsreglementet avsedd tjänst med lön, arvode eller pension för a n n a n statstjänst. Dessa bestämmelser äro i allt väsentligt av samma innehåll som motsvarande föreskrifter i 7 § civila tjänstepensionsreglementet. Vissa avvikelser hava dock ansetts påkallade. Sålunda har reduktionsregeln icke gjorts tillämplig i fråga om sammanträffande pensioner, n ä r den ena av dessa u t g å r jämlikt bestämmelserna i civila tjänstepensions-

67 reglementet eller i 1907 års civila pensionslag, eftersom minskning sker redan enligt stadgandena i dessa författningar. E j heller h a r reduktionsregeln gjorts tillämplig vid förening av militär pension antingen med avlöning för gymnastiklärarbefattning eller med arvode för befattning, som avses a t t uppehållas av pensionerad personal. I n n a n de sakkunniga n ä r m a r e ingå på frågan om anledningen till sistberörda avvikelse, torde en redogörelse få lämnas r ö r a n d e nu gällande bestämmelser i fråga om förening av militär pension med lön eller pension för a n n a n statsanställning ävensom beträffande förslag, som under senare tid framkommit till lösning av förevarande spörsmål. Ursprungligen stadgades för a r m é n s vidkommande förbud mot förening av fyllnadspension med lön eller pension av a n d r a allmänna medel (cirkulär den 9 februari 1858, nr 15, och den 22 juni 1877, nr 22). Genom beslut av 1878 års riksdag inskränktes emellertid förbudet till de fall, d å pensionstagaren tillträdde lön, med vilken pensionsrätt v a r förenad enligt de för fyllnadspension gällande grunderna. Beträffande förening av fyllnadspension med civil lön på rikets stat — alltså exempelvis avlöning för gymnastiklärarbefattning — eller pension från a n d r a allmänna medel än dem, som anvisats för arméns pensionering, stadgades däremot, a t t pensionstagaren skulle lida minskning i sammanlagda beloppet av kassapension och fyllnadspension med belopp, motsvarande två femtedelar av vad h a n från a n n a t håll finge uppbära. Genom kungörelse den 6 augusti 1909 (nr 115) genomfördes emellertid den modifikationen i berörda bestämmelse att, därest det belopp, som vederbörande äger uppbära i pension och fyllnadspension, tillsammans med lönen eller den a n d r a pensionen understiger 3 000 kronor, avdrag från fyllnadspensionen skall äga r u m endast i den mån så erfordras för att de sammanlagda förmånerna icke må överstiga 3 000 kronor. I de fall, då den a n d r a pensionen u t g å r enligt de i 1907 års civila pensionslag stadgade grunder, skall emellertid minskning i fyllnadspensionen icke ä g a rum. Enligt de för m a r i n e n s personal i motsvarande hänseende meddelade bestämmelserna (kung. den 24 november 1876, nr 51; ändrad genom kung, den 23 juli 1908, n r 72) gäller, a t t den som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från andra allmänna medel än dem, som äro anvisade för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar, icke är berättigad till fyllnadspension, dock att detta icke avser det fall, att den andra pensionen u t g å r enligt civila pensionslagen. 1921 å r s pensionskommitté upptog i sina förslag till militär tjänstepensionslag en bestämmelse, som i stort sett överensstämmer med 7 § civila tjänstepensionsreglementet. Häremot reserverade sig emellertid kommitténs två militära ledamöter. Den omständigheten, a t t enligt pensionskommitténs förslag reduktion av pensionen skulle ske även vid förening av pension med lön för gymna-

68 stiklärartjänst, framkallade erinringar från flertalet över förslaget hörda militära myndigheter. Arméns fullmäktige framhöllo sålunda bland a n n a t följande: Avdragsbestämmelserna skulle praktiskt taget endast komma i tillämpning beträffande sådana militära pensionärer, som samtidigt vore eller varit gymnastiklärare. Att för dessa fall bibehålla de ur flera synpunkter oegentliga avdragsbestämmelserna syntes enligt fullmäktiges mening knappast vara riktigt eller erforderligt. För gymnastiklärarna måste berörda föreskrifter te sig så mycket egendomligare och meningslösare, som dessa befattningshavare före pensionsålderns uppnående ägt utan avkortning uppbära lön för såväl den militära som den civila anställningen. Några rimliga skäl, varför de efter inträdet av pensionsåldern, då de kunde helt ägna sig åt gymnastiklärartjänsten, skulle få ersättningen för nämnda tjänst minskad, syntes icke kunna anföras. Med instämmande i nyssberörda reservation ansåge sig fullmäktige därför böra föreslå, att ifrågavarande stadgande finge utgå. I vart fall syntes det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att avdragsbestämmelserna icke skulle äga tillämpning å militära pensionstagare under den tid, de vore skyldiga att kvarstå i reserven. Fullmäktige i flottans pensionskassa och marinförvaltningen uttalade beträffande förevarande spörsmål i huvudsak enahanda synpunkter som arméns fullmäktige. Arméförvaltningen, som likaledes instämde i de av arméns fullmäktige framförda betänkligheterna, föreslog att, om avdragsbestämmelserna icke ansåges k u n n a helt uteslutas, stadgandet måtte kompletteras med föreskrift, som från dess tillämpning undantoge beställningshavare, vilka åtnjöte lön eller pension såsom gymnastiklärare. I 3 § m i l i t ä r a avlöningsreglementet stadgas såsom generell regel, att med ordinarie beställning icke må förenas civil statstjänst. F r å n denna regel medgives dock det undantaget, att befattningshavare må efter Kungl. Maj:ts medgivande vid sidan av sin beställning på stat innehava gymnastiklärarbefattning. Då vederbörande, så länge h a n innehar sin militära tjänst, följaktligen är berättigad att uppbära full avlöning för båda befattningarna, måste det för honom framstå såsom obilligt, om pensionen skulle reduceras, n ä r han efter uppnådd pensionsålder erhåller avsked från sin beställning på stat. I verkligheten skulle ett tillämpande av reduktionsregeln innebära, att beställningshavaren finge vidkännas minskning i sina löneförmåner frän gymnastiklärarbefattningen vid en tidpunkt, n ä r h a n blir i tillfälle att u t a n i n t r å n g i annan statstjänst helt ägna sig åt sin civila verksamhet. Med h ä n s y n härtill hava de sakkunniga, såsom förut nämnts, ansett sig böra föreslå, att minskning av den militära pensionen icke skall äga rum vid förening med lön för gymnastiklärarbefattning. Framhållas må, att en bestämmelse av denna innebörd icke k a n beräknas erhålla n ä m n v ä r d betydelse u r kostnadssynpunkt, alldenstund endast ett ringa Fåtal beställningshavare innehava befattning såsom gymnastiklärare. Vid försvarsväsendet finnes ett stort antal arvodesbefattningar, vilka

69 enligt försvarsorganisationen äro avsedda a t t uppehållas av pensionerad personal. Arvodet h a r även bestämts med hänsyn till a t t vederbörande åtnjuter pension. Under sådana förhållanden synes icke rimligt, att vederbörande på grund av arvodet skulle få vidkännas minskning i sina pensionsförmåner, och de sakkunniga hava fördenskull föreslagit undantag från reduktionsregeln beträffande ifrågavarande arvoden. I 7 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet stadgas, att vid tillämpning av de i 1 mom. av samma paragraf givna reduktionsbestämmelserna i förekommande fall skall iakttagas, a t t hänsyn icke tages till pension, som utgår enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. E n ä r militära tjänstepensionsreglementet avser att reglera jämväl vissa civila och icke-ordinarie befattningshavares vid försvarsväsendet pensionsförhållanden, bör en motsvarande bestämmelse inflyta i förevarande paragraf. Givetvis bör det icke ifrågakomma, att den, som är innehavare av militär eller civimilitär beställning, samtidigt innehar anställning i reserven, enär i så fall konflikt i fråga om tjänstgöringsskyldigheten skulle uppkomma. Vid sådant förhållande bör icke heller förening av pension för dylik beställning med reservpension förekomma. 5 §. Denna paragraf motsvarar 8 § i civila tjänstepensionsreglementet. Av skäl, som n ä r m a r e utvecklats i den allmänna motiveringen, h a v a de sakkunniga ansett sig böra här intaga ett direkt stadgande om a t t frågor om r ä t t till pension enligt militära tjänstepensionsreglementet skola prövas av statskontoret. F r å n denna allmänna regel har emellertid stadgats undantag med hänsyn till bestämmelserna i 10 § 3 mom. om entledigande av beställningshavare i vissa fall, enligt vilka bestämmelser pensionsfrågan förbehållits Kungl. Maj:ts prövning. 6 och 7 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 9 och 10 §§ civila tjänstepensionsreglementet. 2 kap.

Ordinarie beställningshavare. 8 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser angående beräkning av tjänstår beträffande ordinarie beställningshavare och m o t s v a r a r 3 § civila tjänstepensionsreglementet. Enligt sistnämnda författningsrum gäller såsom allmän regel, att tjänstå r må beräknas endast för tid, under vilken tjänsteman före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag

70 j ä m l i k t bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för a r b e t a r e eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten u p p r ä t t a d eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Dessa bestämmelser avvika icke obetydligt från vad som med avseende å tjänstårsberäkningen för närvarande gäller för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet liksom ock från tidigare förslag till nyordnande av den militära pensioneringen. Gällande pensioneringsgrunder för a r m é n uppställa såsom villkor för erhållande av fulla pensionsförmåner, bland annat, att beställningshavaren — med vissa undantag, som i detta sammanhang k u n n a lämnas åsido — stått i statens tjänst i 30 år samt därunder erlagt föreskrivna pensionsavgifter till arméns pensionskassa. Officer, som t i l l t r ä t t lön efter fyllda 18 år, ä r skyldig erlägga retroaktivavgift för den tid, som ligger mellan anställningen i krigstjänst och tillträdet av beställning på stat men äger sedan tillgodoräkna denna tid såsom tjänstår. Underofficer och civilmilitär vederlike till sådan beställningshavare får däremot u t a n erläggande av rektroaktivavgift tillgodoräkna den tid h a n efter fyllda 18 å r innehaft fast anställning såsom manskap. E n l i g t nuvarande pensioneringsgrunder för m a r i n e n gäller, att beställningshavare för att v a r a berättigad till pension skall vid avskedstagandet hava stått i tjänst vid marinen i minst 30 å r eller, om vederbörande tillhör marinintendenturkåren, i minst 35 år. Personalen vid m a r i n l ä k a r k å r e n intager såtillvida en särställning, att även tid, under vilken vederbörande innehaft civil statstjänst, må tillgodoräknas såsom tjänstår. I sina till de sakkunniga avgivna yttranden hava cheferna för generalstaben och marinstaben framhållit, att det icke läte sig göra a t t överföra de principer, som i förevarande hänseende kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet, till ett pensionsreglemente för den militära personalen. Chefen för generalstaben har i övrigt anfört bl. a. följande: Beträffande a r m é n s o f f i c e r a r e hade den nu gällande bestämmelsen, att tjänstår finge räknas från och med dagen för »inträde i krigstjänst» — varmed i fråga om de officerare, vilkas utbildning skett enligt 1914 års värnpliktslag, avsetts tiden efter antagningen till officers- eller reservofficersaspirant — i tillämpningen lett till synnerligen skiftande utgångspunkt för tjänstårsberäkningen. På grund härav hade förslag tidigare framlagts om att såsom tjänstår skulle få tillgodoräknas tiden från inträde i tjänst såsom vapenför student. Nämnda förslag hade baserats på nu gällande pensioneringsgrunder. Vid utarbetande av nya pensioneringsbestämmelser borde emellertid undersökas, huruvida icke en ännu fastare grundval för tjänstårens beräknande kunde finnas. Tydligt vore, att den bästa utgångspunkten måste vara datum för utnämningen till officer. Tyvärr kunde dock icke full enhetlighet vinnas genom ett fastställande av denna dag för tjänstårsberäkningens början, enär första utnämningen icke alltid skedde samtidigt för alla på en och samma officerskurs utexaminerade elever på grund av förekommande kompletteringsexamina, provtjänstgöring o. s. v. Utgångspunkten för tjänstårens beräknande syntes därför böra ansluta till dagen för officersexamens

71 avläggande, varigenom sålunda utbildningstiden med dess variationer i fråga om tjänstgöringen icke skulle komma att ingå i tjänståren. Chefen för generalstaben ville icke hava framställt något yrkande i frågan utan endast hava anvisat en väg, som möjligen kunde leda till ordning och enkelhet i ett avseende, där entydiga bestämmelser vore av största betydelse icke blott för den enskilde befattningshavaren utan även för de myndigheter, som hade att handlägga hithörande ärenden. Vad anginge a r m é n s u n d e r o f f i c e r a r e med vederlikar, syntes tjänståren böra beräknas enligt nu gällande grunder. Den tid, beställningshavare varit fast anställd såsom manskap, borde således alltjämt inräknas såsom tjänstår för erhållande av hel pension. Skulle emellertid sådan ändring vidtagas beträffande officerares tjänstårsberäkning, att utbildningstiden icke medtoges, borde tjänstårsberäkningen för underofficerare och vederlikar bringas i överensstämmelse härmed. I likhet med vad fallet vore för officerare syntes det önskvärt att vid tjänstårsberäkningen utgå från datum för utnämning till underofficer. Detta läte sig emellertid icke göra på grund av de sena underofficersbefordringarna. I analogi med vad som ovan förslagits beträffande officerare syntes däremot tjänstårsberäkningen kunna börja i och med den sista för underofficersbefordran grundläggande examen, nämligen furirsexamen. Denna examen avlades i allmänhet tre år efter antagningen till volontär. Enligt försvarsväsendets underbefälsförbunds rulla år 1934 hade medelåldern för volontärsanställning för nu i tjänst varande underbefäl icke överstigit 19 år. På grund härav kunde man utgå från, att furirsexamen i regel avlades före det tjugutredje levnadsåret. Chefen

för

marinstaben

h a r a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e :

Den tid, under vilken beställningshavare varit surnumerär — d. v. s. på grund av bristande tillgång till ledig lön gått lönlös, ehuru han haft full tjänstgöring — borde tillgodoräknas. Hänsyn måste vidare tagas till att underofficerskåren och numera även i någon mån officerskåren rekryterades från manskapet men att pensionsrätt ej rimligen kunde tilläggas annat manskap än det, som hade rätt att kvarstå i tjänst intill uppnådd pensionsålder, d. v. s. flaggkorpraler och högbåtsmän. I stället för de i civila tjänstepensionsreglementet givna bestämmelserna med avseende å tjänstårsberäkningen syntes, vad anginge de militära beställningshavarna, böra stadgas, att tjänstår finge räknas för tid, under vilken beställningshavaren innehaft anställning såsom officer eller underofficer eller vid mariningenjörkåren, marinintendenturkåren eller marinläkarkåren, allt med lön eller arvode (stipendium) på stat; varit surnumerär fänrik, underlöjtnant eller marinunderintendent eller innehaft anställning såsom fast anställt manskap vid försvarsväsendet. Med hänsyn till vissa av de civilmilitära kårernas vid marinen organisationsoch tjänstgöringsförhållanden avsåge den föreslagna formuleringen att såsom tjänstår finge inräknas jämväl tid, varunder vederbörande beställningshavare fullgjort tjänstgöring såsom marinläkare av andra graden, marinläkarstipendiat på stat, extra mariningenjör, mariningenjörsstipendiat, marinunderingenjör eller mariningenjör av andra graden i flottans reserv med stipendium. Tvekan kunde givetvis råda beträffande stipendietid för mariningenjörsbanan, men denna tid hade ansetts motsvara de tider, som officerare m. fl. använde i skolor och kurser för egen utbildning och förkovran i tjänsten. Enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare finge av tid, varunder arbetare innehaft statsanställning av viss beskaffenhet utan att avgift för tjänstepensionering därunder av honom erlagts, endast två tredjedelar tillgodoräknas såsom tjänstår för pension. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, att av tid, var-

72 under beställningshavare ej erlagt pensionsavgift, endast två tredjedelar skulle få tillgodoräknas såsom tjänstår. Då en sådan beräkningsgrund med hänsyn bl. a. till de bestämmelser m. m., som gällde för manskapets antagning, tjänstgöring och avlöning bleve fullkomligt obillig och orättvis, finge chefen för marinstaben bestämt avstyrka en sådan bestämmelses införande i militära tjänstepensionsreglementet. De sakkunniga. Såsom i den allmänna motiveringen anförts (sid. 20), hava de sakkunniga för att k u n n a uppehålla kravet på minst tjugufem tjänstår för hel pension blivit nödsakade a t t beträffande den ordinarie personalen i viss mån j ä m k a de allmänna principer för tjänstårsberäkningen, som kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet. E n dylik jämkning h a r ansetts påkallad även av a n d r a förhållanden. Reglerna beträffande tjänstårsberäkningen hava icke i samma utsträckning som i berörda reglemente k u n n a t generellt utformas p å grundval av tiden för innehav av anställning, som varit förenad med pensionsrätt. Då för militära beställningshavare icke föreslås någon begränsning av avdragstiden, föreligger ej heller samma motiv för en sammankoppling av tjänstårsberäkningen med tiden för bidragsplikten, som varit för handen beträffande civilförvaltningen. De sakkunniga h a v a i stället vid utformningen av bestämmelserna om tjänstårsberäkningen sökt anknytning till vad i sådant avseende föreslagits av 1921 års pensionskommitté. Till en början bör tjänstår självfallet beräknas för tid, under vilken befattningshavaren före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit innehavare av beställning, v a r a militära tjänstepensionsreglementet äger tillämpning, eller innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet. Vidare synes, såsom cheferna för generalstaben och marinstaben framhållit, innehavare av officers- eller marinintendentsbeställning böra få tillgodoräkna viss tid innan han erhållit beställning såsom fänrik, respektive marinunderintendent. Att låta detta tillgodoräknande, såsom nu är fallet, omfatta hela den tid, vederbörande varit i krigstjänst, torde emellertid ej böra ifrågakomma. Icke heller synes lämpligt att, såsom chefen för generalstaben förordat, till utgångspunkt vid tjänstårsberäkningen välja dagen för officersexamens avläggande. De sakkunniga hava i stället ansett sig böra, i överensstämmelse med vad som föreslagits av 1921 års pensionskommitté och marinstabschefen, begränsa tillgodoräknandet att avse den tid, under vilken beställningshavaren varit s u r n u m e r ä r fänrik, underlöjtnant eller marinunderintendent och sålunda, efter den grundläggande militärutbildningens avslutande, haft full tjänstgöringsskyldighet. E t t sådant tillgodoräknande torde få anses fullt motiverat med hänsyn till att i vissa fall konstitutorial å beställningen kan erhållas i omedelbar anslutning till avlagd officersexamen, medan i a n d r a fall vederbörande k a n få vänta flera år, innan han får tillträda lön på stat. Underofficerare (musikunderofficerare) — med vilka i förevarande hänseende böra jämställas flaggkorpraler och högbåtsmän — h a v a undantags-

73 löst vunnit sin första anställning vid försvarsväsendet såsom manskap. Med hänsyn till att ifrågavarande beställningshavare i allmänhet först efter lång tids tjänstgöring såsom manskap erhålla med pensionsrätt förenad befattning, erfordras — för att de skola erhålla det antal tjänstår, som de sakkunniga ansett sig böra föreslå för hel pension — a t t viss del av manskapstiden får tillgodoräknas. A t t denna tid skulle, såsom för närvarande är fallet, i sin helhet få tillgodoräknas, synes likväl principiellt oriktigt, då den i sig innefattar förberedande utbildningstid. Därför h a r övervägts, h u r u v i d a icke såsom nedre gräns för tjänstårsberäkningen borde väljas tidpunkten för befordran till underbefäl. Denna tidpunkt växlar emellertid högst betydligt icke blott de olika försvarsgrenarna emellan utan även mellan de olika vapenslagen. P å grund h ä r a v hava de sakkunniga funnit sig icke kunna förorda en dylik avgränsning. Vidare h a r det befunnits ogörligt att såsom en generell u t g å n g s p u n k t vid tjänstårsberäkningen välja furirsexamen och motsvarande examen för flottans underbefäl. De sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå bestämmande av en viss åldersgräns, under vilken tjänstårsberäkning icke må ifrågakomma, och förorda, att denna åldersgräns — i anslutning till vad som skett i tjänstepensionsreglementet för arbetare — bestämmes till 21 år. Därigenom vinnes, förutom enkelhet vid tjänstårsberäkningen, a t t i allmänhet den förberedande utbildningstiden icke tillgodoföres vederbörande såsom tjänstår. I likhet med underofficer, flaggkorpral och högbåtsman bör även officer, som före anställningen såsom sådan varit underofficer eller underbefäl, få tillgodoräkna sin tjänstgöring i manskapsbeställning efter fyllda 21 år. Vad nu sagts bör också gälla beträffande musikdirektör. I fråga om nu nämnda grupper av beställningshavare utgör fast anställning såsom manskap förutsättning för erhållande av med pensionsrätt förenad beställning, och de sakkunniga hava därför ansett hela tjänstetiden i manskapsbeställning böra få tillgodoräknas, i den mån denna tid infaller efter uppnådd ålder av 21 år. E t t sådant tillgodoräknande synes jämväl erforderligt för uppnående av ett lämpligt tjänstårsminimum vid den pensionsålder, som föreslagits för flertalet av ifrågavarande beställningshavare. För civilmilitära eller civila beställningshavare synes en motsvarande avvikelse från eljest vedertagna grunder för beräkning av tjänstår icke vara påkallad. Däremot torde sistnämnda personalgrupper böra tillerkännas författningsenlig r ä t t att såsom tjänstår räkna viss del a v ifrågavarande anställning. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att nu ifrågavarande personal må — i anslutning till stadgandet i 2 § 2 mom. c) tjänstepensionsreglementet för arbetare men u t a n där föreskriven skälighetsprövning — tillgodoräkna två tredjedelar av anställningstiden i manskapsbeställning efter fyllda 21 år. Såsom förut nämnts h a r chefen för marinstaben förordat, att såsom tjänstår bör få tillgodoräknas tid, varunder beställningshavare vid marin-

74 ingenjörkåren fullgjort tjänstgöring såsom extra mariningenjör, mariningenjörsstipendiat eller marinunderingenjör eller såsom mariningenjör av a n d r a graden i flottans reserv med stipendium. Enligt hittills gällande bestämmelser (kung. den 13 oktober 1905, n r 63, angående antagning och utbildning av mariningenjörselever m. fl.) h a r den, som genomgått föreskriven mariningenjörsutbildning, därefter först förordnats till extra mariningenjör. Efter två års tjänstgöring i sådan egenskap h a r vederbörande blivit berättigad att söka anställning som mariningenjör av andra graden. F r å n och med den 1 j a n u a r i 1935 skola emellertid nya bestämmelser rörande anställning av mariningenjörer m. m., utfärdade genom kungl. brev den 22 juni 1934, träda i tillämpning. Enligt dessa bestämmelser skola årligen högst två mariningenjörsaspiranter av Kungl. Maj:t förordnas att för en tid av ett och ett halvt år v a r a marinunderingenjörer med r ä t t till viss avlöning. Marinunderingenjör, som under en tid av 18 månader tjänstgjort vid flottan, utnämnes till mariningenjör av andra graden i flottans reserv och kan i denna egenskap av chefen för försvarsdepartementet tilldelas stipendium. H a r vederbörande efter utnämningen i reserven under minst 18 månader innehaft anställning såsom arbetare, ritare eller ingenjör vid större skeppsvarv eller verkstad, ä r han berättigad söka anställning såsom mariningenjör av a n d r a graden vid stammen. Den omständigheten, att extra mariningenjör har full tjänstgöringsskyldighet, föranledde 1921 års pensionskommitté att i sitt reviderade förslag till militär tjänstepensionslag upptaga en bestämmelse, som berättigade vederbörande att få tillgodoräkna två tredjedelar av den tid, v a r u n d e r han fullgjort tjänstgöring i sådan egenskap. Av samma skäl hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att vid tjänstårsberäkningen hänsyn skall tagas till anställningstiden såsom extra mariningenjör eller marinunderingenjör. Tillräcklig anledning att ifrågasätta reducering av denna tid synes icke föreligga. Däremot hava de sakkunniga icke funnit skäl föreslå samma r ä t t att tillgodoräkna även anställningstiden såsom mariningenjör av andra graden i flottans reserv. I vad m å n vid tjänstårsberäkningen hänsyn må tagas till n ä m n d a tid synes böra, efter särskild framställning, prövas enligt bestämmelserna i 3 mom. 2 mom. I sitt år 1925 avgivna betänkande hade 1921 års pensionskommitté, ehuru med tvekan, funnit sig böra föreslå, a t t tjänstår skulle få beräknas för hela den tid, under vilken beställningshavare innehaft beställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller m a r i n l ä k a r e av a n d r a graden. Vid det förnyade övervägande, som föregick 1926 års reviderade förslag i ämnet, ansåg sig pensionskommittén emellertid böra frångå denna ståndpunkt. Tjänstårsberäkningen begränsades i stället a t t avse endast två tredjedelar av den tid, under vilken vederbörande i egenskap av bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av a n d r a graden eller m a r i n l ä k a r -

stipendiat varit inkallad till tjänstgöring. I samband därmed föreslog kommittén, att beträffande bataljonsläkare det för hel pension erforderliga antalet tjänstår skulle — under förutsättning att pensionsåldern bestämdes till 55 år — sänkas till 22 år. I sitt yttrande över pensionskommitténs berörda betänkanden framhöll arméförvaltningen, att den av kommittén slutligen intagna ståndpunkten vore synnerligen ogynnsam för militärläkarna. Av utbildningsskäl syntes det nämligen icke möjligt att tidigare än vid 31 års ålder söka anställning vid fältläkarkåren. Vederbörande måste erhålla bataljonsläkartjänst vid regemente (kår) inom två år för att i beställningen hinna intjäna av kommittén föreslagna 22 tjänstår före uppnådda 55 år. Kunde befordran ske först senare, skulle fältläkarkårens rekrytering högst avsevärt försvåras. Marinförvaltningen uttalade som sin uppfattning, att ett genomförande av pensionskommitténs förslag skulle innebära en obillighet mot marinläkarna samt äventyra sjukvården å flottans fartyg genom försämrad rekrytering. Ämbetsverket föreslog i stället — i analogi med viss bestämmelse beträffande lönetursberäkning för å övergångsstat uppförda beställningshavare — att den fullgjorda tjänstgöringen skulle för anställningstidens utfyllande få beräknas dubbelt. Av uppgifter, som infordrats från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framgår, att medelåldern för befordran till bataljonsläkare vid regemente (kår) för nuvarande beställningshavare utgör 33 % år. Om, såsom i annat sammanhang föreslås, pensionsåldern för bataljonsläkare bestämmes till 55 år, skulle det följaktligen för det övervägande flertalet beställningshavare icke bliva möjligt att vid avgången räkna 25 tjänstår — vilket antal av de sakkunniga föreslagits för erhållande av hel pension — därest icke vid tjänstårsberäkningen hänsyn finge tagas till anställningstiden såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren i större utsträckning, än vad pensionskommittén föreslagit. Att i reglementet inrymma en bestämmelse om rätt att tillgodoräkna berörda anställningstid i dess helhet har emellertid icke ansetts böra ifrågakomma med hänsyn till i övrigt tillämpade principer för tjänstårsberäkningen. Däremot hava de sakkunniga funnit skäligt, att militärläkarna få räkna sig till godo hela den tid de fullgjort tjänstgöring i egenskap av bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Enbart genom en sådan bestämmelse skulle dock beställningshavarnas tjänstetid icke komma att i medeltal ökas med mera än omkring ett halvt år. De sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå, att Kungl. Maj:t berättigas att efter prövning i varje särskilt fall medgiva, att anställningstiden i övrigt må helt eller delvis tillgodoräknas såsom tjänstår. Vid en sådan prövning kan, där anledning till utsträckt tillgodoräknande eljest föreligger, hänsyn tagas till frågan, huruvida i det särskilda fallet beställningshavaren för erhållande av hel pension är i behov av att tillgodoräkna större del av sin verksamhet utom militärtjänsten

76 än vad som kunnat följa av i allmänhet tillämpade grundsatser rörande tjänstårsberäkningen. Vad sålunda föreslagits beträffande tillgodoräknande av anställningstid såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren synes — även om för marinläkarkårens beställningshavare med hänsyn till föreslagna pensionsåldrar samma behov av utsträckt tjänstårsberäkning icke torde föreligga — böra gälla jämväl med avseende å anställningstid såsom marinläkare av andra graden och marinläkarstipendiat på stat. 3 mom. De sakkunniga finna uppenbart, att beställningshavare, som i detta mom. avses, bör få tillgodoräkna den tid, under vilken han varit inkallad till tjänstgöring, och finna lämpligt att i författningstexten uttryckligen utsäga detta. I vad män utöver nämnda tjänstgöring anställningstid på reservstat eller i reserven skäligen må tillgodoräknas, synes böra ankomma på prövning i varje särskilt fall. i mom. Enligt reglementena för arméns och flottans pensionskassor har befattningshavare, som avgått från beställning på stat samt därvid erhållit tillstånd att såsom lönlös kvarstå över stat, att, om han återinträder på stat, erlägga stadgade retroaktivavgifter, varvid han äger tillgodoräkna mellantiden såsom tjänstår. Att i militära tjänstepensionsreglementet bibehålla en sådan rätt synes uteslutet. Såsom i annat sammanhang berörts, är emellertid den, som kvarstår över stat, i armén, kustartilleriet eller flygvapnet, skyldig att årligen fullgöra viss tjänstgöring. Det har synts de sakkunniga skäligt, att beställningshavaren efter återinträde på stat får räkna sig tillgodo den tid, varunder han sålunda fullgjort tjänstgöring. 5 och 6 mom. 1 förevarande moment meddelade bestämmelser anknyta till civila tjänstepensionsreglementets föreskrifter i fråga om tjänstårsberäkningen och utgöra ett komplement till de speciella stadganden beträffande tjänstårsberäkning för försvarsväsendets ordinarie personal, för vilka ovan redogjorts. Enligt 5 mom. må sålunda såsom tjänstår tillgodoräknas tid, under vilken beställningshavare innehaft med pensionsrätt förenad befattning vid den civila statsförvaltningen eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering i civil tjänst till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Med uttrycket »civil tjänst» hava de sakkunniga avsett även ordinarie civil tjänst vid försvarsväsendet. Erinras må, att samtidigt som befattningarna såsom maskinist, eldare av första klass ävensom montör och

förste montör vid Bodens fästning genom beslut av 1928 års riksdag (prop, nr 196; R. skr. nr 238) uppfördes å ordinarie stat, anvisade riksdagen ett anslag för gäldande av retroaktivavgifter till vederbörlig pensionskassa för den tid, under vilken beställningshavaren efter fyllda 30 år innehaft statsanställning. Genom förevarande stadgande komma dessa beställningshavare att bliva berättigade tillgodoräkna hela den tid, för vilken retroaktivavgift erlagts. Med avseende å innebörden av uttrycket »befattning» utgå de sakkunniga — liksom i motiven till civila tjänstepensionsreglementet skett — från att därmed bör förstås viss tjänstemannabefattning men icke arbetaranställning. 6 mom. är av samma lydelse som 3 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet. I detta sammanhang må nämnas, att arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse — vilken för övervägande överlämnats till de sakkunniga — gjort framställning om att hela anställningstiden såsom arbetare vid artilleriets fabriker eller därmed jämförliga anstalter vid fortifikationen eller trängen under alla förhållanden skulle få tillgodoräknas såsom tjänstår. Till denna fråga återkomma de sakkunniga vid redogörelsen för punkten 3 av övergångsbestämmelserna. 7 mom. I 3 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet stadgas, att vid tjänstårsberäkningen avdrag skall göras för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken tjänsteman åtnjutit tjänstledighet, bl. a., för svag hälsas vårdande eller för enskild angelägenhet, så ock för tid, under vilken tjänsteman varit tagen i häkte eller avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande har chefen för generalstaben framhållit, att de för det stora flertalet militära befattningshavare låga pensionsåldrarna i regel icke medgåve avdrag för tjänstledighet, därest fullt antal tjänstår skulle kunna erhållas i önskvärd omfattning. Vad generalstabschefen anfört synes icke böra föranleda rubbning i den princip i fråga om avdrag vid tjänstårsberäkningen, som kommit till uttryck i förenämnda stadgande. Då det av praktiska skäl torde vara uteslutet att beträffande fast anställt manskap föreskriva skyldighet att föra tjänstematrikel, innefattande uppgift angående tjänstledighet och orsakerna härtill, hava de sakkunniga emellertid från bestämmelsens tillämpning i denna del undantagit ifrågavarande anställningar. Med hänsyn härtill har bestämmelsen givits en från motsvarande stadgande i civila tjänstepensionsreglementet något avvikande avfattning. Vidare har det i nämnda reglemente använda uttrycket »varit tagen i häkte» ansetts böra utbytas mot uttrycket »undergått frihetsstraff eller

hållits häktad för brott». Erinras må, att stadgandet i 17 § militära avlöningsreglementet angående innehållande av avlöning i vissa fall företer liknande avvikelse från motsvarande stadgande i 20 § civila avlöningsreglementet. 8 och 9 mom. Dessa moment överensstämma med 3 § 3 och 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet. 9 §. Beträffande innehållet i förevarande paragraf, vilken reglerar beställningshavarens skyldighet att vidkännas! pensionsavdrag, torde få hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 40). 10 i Denna paragraf, som avser att meddela bestämmelser rörande avgångsskyldighet för den ordinarie personalen, överenstämmer i stort sett med 12 § civila tjänstepensionsreglementet. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som äro rådande vid försvarsväsendet, hava emellertid 1 mom. a) och b) erhållit något avvikande formulering. Enligt gällande pensioneringsgrunder må Konungen eller den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, då särskilda omständigheter därtill föranleda och därest vederbörande är till krigstjänst duglig eller han i övrigt prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, låta med avskedet anstå; dock att anstånd, som sålunda medgives, icke må sammanlagt överstiga tre år eller, vad beträffar officer vid marinen av kaptens eller lägre grad eller underofficer vid marinen, sex månader. Denna bestämmelse — som i avfattningen skiljer sig från motsvarande föreskrift i civila tjänstepensionsreglementet särskilt därutinnan, att det i bestämmelsen direkt utsagts, att anstånd med avskedet må medgivas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda — tillkom genom beslut av 1914 års senare riksdag. Riksdagen uttalade därvid bland annat, att ett kvarstående i tjänst icke borde göras beroende av vederbörande myndighets gottfinnande utan medgivas allenast i sådana fall, där anståndet betingades av förhandenvarande omständigheter. Kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder borde jämväl göras beroende av att vederbörande vore till krigstjänst duglig. Ett frångående av denna fordran borde endast äga rum i fråga om sådana befattningar, för vilkas bestridande på ett tillfredsställande sätt krigsduglighet i detta ords egentliga bemärkelse ej kunde anses erforderlig. Under erinran om detta riksdagens uttalande upptog 1921 års pensionskommitté i sina förslag ett stadgande om att anstånd med avsked finge medgivas, då särskilda omständigheter därtill föranledde och därest ve-

79 derbörande vore fullt tjänstduglig, dock icke i något fall sammanlagt mer än tre år. I de till de sakkunniga avgivna yttrandena hava cheferna för generalstaben och marinstaben såsom sin uppfattning uttalat, att bestämmelsen rörande anstånd med avsked borde i huvudsak avfattas i enlighet med pensionskommitténs förslag, därvid emellertid maximitiden borde, i överensstämmelse med vad som skett i civila tjänstepensionsreglementet, begränsas till två år. De sakkunniga hava funnit sig böra biträda vad sålunda föreslagits. Beträffande tolkningen av begreppet »särskilda omständigheter» må — under hänvisning till vad i motiven till civila tjänstepensionsreglementet (prop. 222/1934, sid. 113) anförts angående prövningen av frågor om tillstånd att kvarstå i tjänst — framhållas, att givetvis statsnyttan men icke hänsyn till beställningshavarens personliga intressen bör vara avgörande. Med uttrycket »fullt tjänstduglig» avses att utmärka, att anstånd bör vägras, därest beställningshavaren icke uppfyller de särskilda fordringar, som måste uppställas med avseende å tjänstens behöriga fullgörande icke blott i fred utan även under krigsförhållanden. Bestämmelsen i 12 § 2 mom. b) civila tjänstepensionsreglementet angående avgångsskyldighet på grund av olycksfall i tjänsten avviker i så måtto från nu gällande militära pensioneringsgrunder, att enligt dessa grunder med olycksfall likställts skada eller sjukdom, vilken vederbörande ådragit sig genom utövningen av sir tjänst. I likhet med 1921 års pensionskommitté — som framhållit, att under krig erhållen blessyr ej lämpligen torde böra betecknas som olycksfall — hava de sakkunniga i författningstexten med olycksfall i tjänsten jämställt skada, som vederbörande åsamkats under tjänstutövning. I övrigt har bestämmelsen avfattats i överensstämmelse med motsvarande stadgande i civila tjänstepensionsreglementet. I fråga om skyldighet att avgå till följd av otjänstbarhet, som icke förorsakats av skada eller olycksfall i tjänsten, ansluter sig de sakkunnigas förslag helt till motsvarande bestämmelse i civila tjänstepensionsreglementet. Bestämmelsen i 3 mom. angående tvångspensionering saknar motsvarighet i nu gällande militära pensioneringsgrunder men ansluter sig till civila tjänstepensionsreglementet och synes böra införas även i militära tjänstepensionsreglementet. Såsom flera militära myndigheter betonat torde bestämmelsen bliva av betydelse för vidmakthållande av en tjänstduglig och för sina arbetsuppgifter intresserad personal. 11 §. Förevarande paragraf överensstämmer med 13 § i civila tjänstepensions-, reglementet och torde ej kräva närmare motivering.

12 i Denna paragraf innehåller bestämmelser angående beräkning av ålderspension och motsvarar 14 § civila tjänstepensionsreglementet. Såsom förut berörts, fordras enligt gällande pensioneringsgrunder av beställningshavare vid armén i regel 30 tjänstår för erhållande av pension. Även av den ordinarie personalen vid marinen kräves i allmänhet 30 tjänstår, dock att tjänstinnehavare vid marinintendenturkåren måste kunna tillgodoräkna mist 35 tjänstår. Enligt civila tjänstepensionsreglementet gäller såsom huvudregel, att för hel pension kräves 30 tjänstår. Beträffande ett mindre antal befattningar, för vilka pensionsåldern är särskilt låg (55 år) eller för vilka utbildningstiden regelmässigt är så lång, att 30 tjänstår beräknas i allmänhet icke kunna uppnås, har tjänståldern för hel pension bestämts till 25. Dessa befattningar äro upptagna i Bilaga A till reglementet. Även i det militära tjänstepensionsreglementet bör antalet tjänstår för hel pension bestämmas till 30 i de fall, där normalt denna tjänstålder beräknas bliva uppnådd vid pensionsåldern. För övriga fall kan, enligt vad gjorda undersökningar visa, tjänståldern liksom i civila reglementet fastställas till 25 år. Med hänsyn till de genomgående lägre pensionsåldrarna för militär personal måste emellertid, såsom redan inledningsvis antytts, antalet befattningar med den lägre tjänståldern bliva väsentligt större i det militära än i det civila tjänstepensionsreglementet. Ifrågavarande befattningshavare hava av de sakkunniga upptagits i en bilaga till reglementet (Bilaga A). 13—14 §§. Dessa paragrafer överensstämma med 15 och 16 §§ civila tjänstepensi onsr eglementet. 15 §. 1 och 2 mom. Enligt 17 § civila tjänstepensionsreglementet — vilken motsvarar förevarande paragraf — må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, kunna av Kungl. Maj:t medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han innehar minst 30 tjänstår samt att avgången icke finnes vara stridande mot statens intressen. Chefen för generalstaben har i sitt yttrande till de sakkunniga framhållit, hurusom den militära pensioneringen måste i högre grad än den civila kunna bidraga till att den på stat varande personalen behölles tjänstbar och tillförsäkrades största möjliga grad av aktivitet. Förutom genom ett fastställande av jämförelsevis låga pensionsåldrar för huvuddelen av beställningshavarna kunde detta förverkligas genom frivillig eller tvångsvis genomförd förtidsavgång för sådana, vilka befunnes icke innehava för tjänsten nödvändiga betingelser i detta avseende eller vilka

81 v i s a t s i g m i n d r e l ä m p l i g a för b e f o r d r a n t i l l h ö g r e b e f ä l s s t ä l l n i n g . Härtill k o m m e v i d a r e betydelsen a v a t t genom förtidspensionering s k a p a en m o b i l i s e r i n g s r e s e r v a v före d e t t a a k t i v t b e f ä l i y n g r e å l d e r s k l a s s e r , s a m t k r a v e t p å en l ä t t n a d i n u f ö r e l i g g a n d e och ä v e n i f r a m t i d e n v ä n t a d e s y n n e r l i g e n s v å r a b e f o r d r i n g s f ö r h å l l a n d e n för s a m t l i g a b e f ä l s g r a d e r , f r ä m s t d o c k för ä l d r e s u b a l t e r n o f f i c e r a r e och s e r g e a n t e r . Under framhållande att vid utformning av bestämmelserna rörande den militära pensioneringen hänsyn borde i största möjliga omfattning t a g a s till d e f ö r s ä m r a d e b e f o r d r i n g s f ö r h å l l a n d e n a h a r c h e f e n för g e n e r a l s t a b e n t i l l b e l y s a n d e a v o r s a k e r n a t i l l och v e r k n i n g a r n a a v d e s s a förhållanden anfört huvudsakligen följande: Proportionen mellan antalet kaptener och antalet subalternofficerare enligt de stater, som fastställts genom 1925 års förvarsordning, vore avsevärt lägre än motsvarande proportion enligt 1914 års härordning. Såsom exempel kunde nämnas, att vid infanteriet proportionen mellan antalet kaptens- och subalternofficersbeställningar enligt nu gällande stater vore 0.42 under det motsvarande tal enligt 1914 års stater utgjorde 0.47. Härvid hade även hänsyn tagits till sådana beställningar på generalstabens m. fl. stater utom truppförbanden, vilka beräknats bliva besatta av infanteriets kompaniofficerare. Innebörden av en sänkt proportion mellan ifrågavarande beställningars antal vore givetvis ett försämrat befordringsläge, d. v. s. en höjd ålder för subalternofficerarna vid befordran till kapten. Den teoretiskt beräknade medelbefordringsåldern för infanteriofficerare till kaptener vore numera 40 levnadsår, vilket motsvarade i medeltal 18 tjänstår såsom officer på stat. För sergeanter vore motsvarande medeltal 44 respektive 16 år. Härtill komme, att den regulator för befordringsförhållandena, som funnits vid 1914 års härordning i form av överföring till reservstat, blivit satt ur funktion. E n annan anledning av väsentligt inflytande på befordringsförhållandena inom de lägre graderna vore att söka i de periodvis inträffade stora förändringarna av officers- och underofficersrekryteringens omfattning. Genomförandet av 1914 års härordning hade till följd en synnerligen omfattande rekrytering, vilken fr. o. m. år 1919 språngvis minskats. Dessa periodvisa fluktuationer i rekryteringens storleksordning hade medfört avsevärda skillnader i befordringsåldrarna för olika grupper av årskurser. Vid överföringen till övergångsstat i samband med genomförande av 1925 års försvarsordning hade det icke varit möjligt att i detta avseende åvägabringa några mera omfattande förändringar, vilka endast skulle hava medfört andra och större olägenheter. Belysande för de skiljaktigheter, som härvidlag numera förefunnes, vore officerskurserna 1914—1918, vilka omfattat 196 infanteriofficerare, och kurserna 1919—1923 med endast 103. C h e f e n för g e n e r a l s t a b e n u p p t a g e r d ä r e f t e r t i l l b e h a n d l i n g f r å g a n o m möjligheterna att åstadkomma förbättrade förhållanden i förevarande a v s e e n d e och a n f ö r d ä r v i d : De åtgärder, som avsåge ett rationellt ordnande av ifrågavarande befordringsförhållanden, borde hava till resultat att medelåldern vid vinnande av kaptensbeställning på stat bleve 37 och vid vinnande av fanjunkarbeställning 39 levnadsår. Denna medelbefordringsålder motsvarade 15 och 11 tjänstår såsom officer respektive underofficer. En sänkning av medelbefordringsåldern kunde ernås — förutom genom föränd6 —

343047.

82 ring av proportionen mellan antalet kaptens- och subalternofficersbeställningar samt mellan antalet fanjunkar- och sergeantsbeställningar — genom överföring till reservstat samt genom äldre beställningshavares avgång före uppnåendet av gällande pensionsålder. Ett återupptagande av överföring till reservstat kunde måhända komma till stånd. Härigenom skulle någon lättnad åstadkommas i befordringsförhållandena; en fullt rationell lösning av frågan vunnes dock först i och med en lämpligt avvägd förtidspensionering. E f t e r a t t h a v a e r i n r a t o m a t t i civila tjänstepensionsreglementet sås o m f ö r u t s ä t t n i n g för e r h å l l a n d e a v r ä t t t i l l f ö r t i d s p e n s i o n v i d f r i v i l l i g f ö r t i d s a v g å n g s t a d g a d e s , a t t v e d e r b ö r a n d e s k u l l e i n n e h a v a m i n s t 30 t j ä n s t å r , a n f ö r c h e f e n för g e n e r a l s t a b e n v i d a r e : För de militära befattningshavarna kunde ett dylikt krav icke uppställas såsom enbart utslagsgivande, enär den frivilliga förtidspensioneringen i så fall skulle bliva illusorisk för bl. a. kompaniofficerare och underofficerare, d. v. s. just de kategorier, på vilka kravet på största möjliga grad av tjänstbarhet främst måste ställas, och för vilka grupper av löntagare föreslagits 25 tjänstår för hel pensions erhållande. För försvarsväsendets del syntes det vara av vikt, att möjligheten till frivillig förtidsavgång icke uteslutande bleve fastlåst vid ett visst minimiantal tjänstår utan främst gjordes beroende av i vad mån beställningshavarens avgång ur militär synpunkt vore önskvärd med hänsyn till tjänstbarhet, förbigång vid befordran o. s. v. På grund av det anförda syntes man enligt generalstabschefens uppfattning vid den militära frivilliga förtidspensioneringen böra särskilja tvenne kategorier av befattningshavare, nämligen dels sådana, vilka vid frivillig avgång innehade det minsta antal tjänstår, som för vederbörande vore bestämt för hel pensions erhållande, samt dels sådana, vilka vid dylik avgång icke innehade nämnda antal tjänstår. Bestämmelserna beträffande den förstnämnda kategorien befattningshavare syntes helt böra — med undantag för minimiantalet tjänstår — ansluta till bestämmelserna i det civila tjänstepensionsreglementet. Den andra kategorien befattningshavare saknade motsvarighet i civila tjänstepensionsreglementet. För att den militära förtidspensioneringen emellertid med säkerhet skulle kunna omfatta just de personalkategorier —• regementsofficerare (utom överstar) samt kaptener och fanjunkare — för vilka förtidsavgång vore mest önskvärd, måste möjlighet att avgå med förtidspension jämväl lämnas innan vederbörande innehade för hel pension erforderligt minsta antal tjänstår, i överensstämmelse med vad förut anförts beträffande den första kategorien beställningshavare, dock tidigast fem år före tidpunkten för pensionsålderns inträdande. I sådant fall borde beställningshavarens förtidspension under tiden mellan avgången och pensionsålderns inträdande beräknas enligt vanliga avkortningsregler. Även efter pensionsålderns inträdande syntes den sålunda reducerade årspensionen böra utgå. Chefen

för

marinstaben

har

anfört

i huvudsak

följande:

Det vore nödvändigt, att möjlighet funnes att i tid från den aktiva tjänsten avkoppla beställningshavare, som av en eller annan anledning ej visade sig lämpliga för befordran, vilket i regel innebure, att de icke längre innehade för den aktiva tjänsten erforderliga egenskaper. Den i civila tjänstepensionsreglementet för rätt till förtidspension stadgade förutsättningen, att tjänstemannen skulle hava minst 30 tjänstår, vore för försvarsväsendets del uppenbarligen olämplig, enär för större delen av officerskåren och då särskilt den delen, där kravet på fysisk spänstighet

83 vore störst, nämligen beträffande beställningshavare i kaptens och lägre lönegrader, ej kunde fordras mer än 25 tjänstår för hel pensions erhållande. Fördelen för den enskilde av att erhålla förtidspension låge i väsentlig mån däri, att han kunde vinna civilanställning före pensionsålderns inträdande. Denna möjlighet vore större för den vid yngre år avgångne. Det vore därför fullt befogat, att den, som vid yngre år medgivits denna möjlighet, finge vidkännas minskning i pensionsförmånernas belopp. Vissa svårigheter uppstode emellertid vid avvägandet av denna minskning i fråga om militära tjänstepensionsreglementet. Innehade vederbörande vid avgången ej för hel pensions erhållande erforderligt antal tjänstår, syntes förtidspensionen emellertid böra reduceras enligt de för avkortad ålderspensions beräkning givna grunderna. Även chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava betonat, a t t införande i militära tjänstepensionsreglementet av bestämmelse om förtidspensionering skulle v a r a av betydelse u r allmän tjänstbarhets- och befordringssynpunkt. E t t stadgande om att förtidspensionering skulle k u n n a medgivas tidigast fem å r före uppnåendet av pensionsåldern samt under förutsättning att vederbörande beställningshavare innehade minst 30 tjänstår skulle emellertid begränsa värdet av en dylik bestämmelse för flygvapnets personal och inskränka dess tillämpning till allenast de högre befälsgraderna. E n uppmjukning av bestämmelsen vore därför u r militär synpunkt påkallad. F o r d r a n på visst antal tjänstår syntes i första hand böra avse endast 25 tjänstår eller helt bortfalla. Önskvärt syntes även vara, att tidpunkten för frivillig avgång sattes till förslagsvis tio år före uppnåendet av pensionsåldern i stället för till fem år såsom skett i civila tjänstepensionsreglementet. De sakkunniga. Att söka rationellt ordna frivillig förtidspensionering av försvarsväsendets personal ä r uppenbarligen — såsom de militära myndigheterna framhållit — en för såväl försvarsväsendet i dess helhet som för den enskilde beställningshavaren synnerligen betydelsefull fråga, som bör vinna sin lösning i det militära tjänstepensionsreglementet. De m i l i t ä r a myndigheterna och försvarsväsendets personalorganisationer h a v a jämväl tidigare vid upprepade tillfällen i framställningar hos K u n g l . Maj:t föreslagit provisoriska anordningar i nu berörda hänseende. Till följd av vissa för försvarsväsendet säregna förhållanden kan emellertid den m i l i t ä r a förtidspensioneringen icke u t a n vidare anpassas efter reglerna i civila tjänstepensionsreglementet. Såsom i de avgivna yttrandena framhållits, skulle nämligen uppställandet av fordran på 30 tjänstår som förutsättning för avgång med förtidspension med den av de sakkunniga föreslagna tjänstårsberäkningen omöjliggöra, att bestämmelserna komme till användning i fråga om kompaniofficerare och underofficerare med undantag av vissa smärre grupper. Reglerna om förtidspension skulle med andra ord under angiven förutsättning bliva i stort sett u t a n verkan beträffande de båda personalgrupper, d ä r förtidsavgång ur såväl statens som personalens synpunkt synes mest önskvärd. Men även om för nu ifrågavarande beställningshavare det erforderliga antalet tjänstår nedsattes

till 25 eller alltså till samma antal som för personalgrupperna i fråga skulle krävas för hel pension, bleve möjligheterna till förtidsavgång i ett stort antal fall tämligen ringa. Eftersom de officerare, som under senaste åren erhållit sin första officersfullmakt, enligt de nya bestämmelserna skulle börja räkna tjänstår först vid i medeltal omkring 23 års ålder, skulle en dylik bestämmelse åtminstone i framtiden komma att för kompaniofficerare begränsa tiden för avgång med förtidspension till cirka 2 år före pensionsåldern. För underofficerarnas vidkommande skulle möjligheterna visserligen ställa sig avsevärt gynnsammare, då de i allmänhet torde kunna tillgodoräkna tjänstår för hela tiden efter fyllda 21 år, men förtidsavgång tidigare än fyra år före uppnådd pensionsålder skulle — om man bortser från förvaltare och förrådsförvaltare — i allt fall även foldern icke bliva möjlig. Nu angivna omständigheter hava föranlett de sakkunniga att söka andra utvägar i syfte att ernå ändamålsenlig förtidspensionering för försvarsväsendets personal. Därvid hava de sakkunniga — i huvudsaklig anslutning till det förslag till frågans lösning, som framlagts av chefen för generalstaben — ansett sig böra förorda, att avsked med rätt till förtidspension må kunna medgivas beställningshavare tidigast fem år fore uppnåendet av pensionsåldern, under förutsättning beträffande beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts till 50 år, att vederbörande innehar minst 20 tjänstår, samt beträffande officer eller underofficer, för vilken pensionsåldern bestämts till 55 år, eller musikdirektör, att han uppnått minst 25 tjänstår. Genom denna minskning av kravet på tjänstår skulle för nu ifrågavarande beställningshavare skapas samma möjlighet att avgå med förtidspension fem år före pensionsåldern, som genom civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser beretts det övervägande flertalet befattningshavare vid civilförvaltningen. I fråga om officerare av överstes och högre grad, tygstatens officerare, förvaltare, förrådsförvaltare samt den civilmilitära och civila personalen synes däremot icke finnas anledning till avvikelse från civila tjänstepensionsreglementet i annan mån än att det i nämnda reglemente uppställda generella kravet på 30 tjänstår ansetts böra eftergivas beträffande innehavare av sådan beställning, som angives i Bilaga A till reglementsförslaget. Möjlighet torde nämligen böra hållas öppen att för dessa beställningshavare medgiva avsked med förtidspension efter intjänta 25 tjänstår, då rätten till förtidspension eljest skulle bliva nära nog illusorisk för deras vidkommande. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om att chefen för finansdepartementet vid behandling av frågan om förtidspension i propositionen nr 222 till 1934 års riksdag framhöll, att det kunde sättas i fråga att medgiva rätt till förtidspension efter uppnådda 25 tjänstår för befattningshavare, av vilka för hel pension förutsattes nämnda antal tjänstår, men att departementschefen likväl ansett, att det generella villkoret om fullgjorda 30 tjänstår borde gälla även för sådana

85 tjänstemän. I sitt utlåtande i anledning av berörda proposition anförde bankoutskottet, att utskottet icke ville förneka, att särskilt under nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden vissa skäl kunde anföras till stöd för ett inom utskottet framställt yrkande om möjlighet till förtidspension i angivna fall efter u p p n å d d a 25 tjänstår. Utskottet hade dock icke ansett sig hava tillräcklig anledning att föreslå avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag u t a n funne någon tids erfarenhet angående verkningarna av detta förslag böra avvaktas, innan frågan om ändringar i detsamma upptoges till prövning. Enligt 17 § civila tjänstepensionsreglementet skall förtidspensionen motsvara hel pension men för tiden intill dess tjänstemannen uppnår pensionsåldern vara minskad med Vi so för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Vid en reglering av den militära förtidspensioneringen efter de grunder, för vilka ovan redogjorts, kan denna bestämmelse icke i oförä n d r a d form överföras till förevarande paragraf. Sålunda bör för sådan beställningshavare, beträffande vilken för hel pension erfordras allenast 25 tjänstår, den kvotdel, varmed minskning av förtidspensionen skall ske under tiden före pensionsålderns uppnående, ökas till 177^ x - - : = - - - - för \ 180 25 J150 varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Vidare synes den föreslagna eftergiften i vissa fall från kravet på tjänstålder för hel pension enligt de sakkunnigas mening nödvändiggöra, att beställningshavare, som brister i tjänstår, får vidkännas avkortning i pensionen efter samma grunder, som stadgats för avkortning av ålderspension. 2 mom. av förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse med denna uppfattning. I detta sammanhang må erinras om att enligt nu gällande pensioneringsgrunder beställningshavare, som icke u p p n å t t den levnadsålder och tjänstetid, som erfordras för erhållande av fyllnadspension i hans innehavande grad, må kunna avgå med sådan pension i den högsta grad, inom vilken h a n uppfyllt villkoren för erhållande av pension. Bestämmelsen i fråga motiverades vid sin tillkomst med a t t det icke syntes vara med billighet överensstämmande, att en officer ej skulle få begagna den pensionsrätt i lägre grad, vartill h a n varit berättigad, om han kvarstått i denna grad. Detta skäl föranledde 1921 års pensionskommitté att i sina förslag till militär tjänstepensionslag upptaga ett motsvarande stadgande. I sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e h a r chefen för marinstaben framhållit önskvärdheten a t t en motsvarande bestämmelse finge inflyta i m i l i t ä r a tjänstepensionsreglementet. Till utveckling av denna sin uppfattning h a r marinstabschefen anfört bl. a. följande. Behovet av en sådan föreskrift betingades av den vid försvarsväsendet nödvän* cMga differentieringen beträffande pensionsåldrarna inom de olika löne- och tjänste-

86 graderna. Därest i militära tjänstepensionsreglementet icke infördes ett motsvarande medgivande, skulle en flaggman ej kunna avgå vid 50 eller 55 års ålder med kaptens respektive kommendörkaptens pension. Den möjlighet, som enligt 17 § civila tjänstepensionsreglementet förelåge till åtnjutande av förtidspension, täckte nämligen ej fullständigt den nuvarande rätten till erhållande av pension i lägre grad.

Genom i n r y m m a n d e i författningsförslaget av de bestämmelser i fråga om förtidspension, för vilka ovan redogjorts, jämte föreskrifter rörande uppskjuten l i v r ä n t a måste befogade önskemål med avseende å möjlighet till frivillig förtidsavgång anses h a v a blivit tillgodosedda. A t t vid sidan av sålunda föreslagna regler om förtidsavgång bibehålla en i det äldre pensioneringssystemet förefintlig r ä t t för beställningshavare att avgå med full pension i lägre grad, oavsett om avgången skulle strida mot statens intressen, synes icke stå i överensstämmelse med de n y a pensioneringsgrunderna och torde för den skull icke böra ifrågakomma. 3 mom. I 17 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet stadgas att, därest ordinarie tjänsteman, som innehar förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, entledigats u t a n egen ansökning och u t a n att skyldighet a t t avgå från tjänsten föreligger, h a n må efter Kungl. Maj:ts beprövande komma i åtnjutande av förtidspension. S å d a n förtidspension bestämmes, där tjänstemannen under minst tolv år innehaft befattningen, till ett belopp motsvarande det för densamma gällande pensionsunderlaget men eljest till ett belopp, som med ettusen kronor understiger nämnda underlag. Att till militära tjänstepensionsreglementet i oförändrad form överflytta ifrågavarande bestämmelse låter sig icke göra. De beställningshavare vid försvarsväsendet, som i n t a g a ställning av förtroendeämbetsmän, utgöras av generalspersoner och flaggmän, överadjutanter, stabsadjutanter, kommendanter i fästningarna, överstar (sekundchefer) för regementena samt övriga chefer för särskilt för sig bestående kårer eller bataljoner. Av denna uppräkning framgår, att regeln om minst 12 år i beställningen såsom förutsättning för hel pension skulle medföra en irrationell avvägning av pensionsförmånen. E n reglering av frågan om förtidspension för ifrågavarande beställningshavare, för den händelse de u t a n egen ansökan entledigas före uppnådd pensionsålder, synes emellertid ur flera synpunkter önskvärd. Enligt § 55 reglementet för arméns pensionskassa äger beställningshavare, som med tillämpning av bestämmelserna i § 35 regeringsformen entledigats från förtroendesyssla, i n n a n h a n ännu är berättigad till pension, r ä t t att med Kungl. Maj:ts medgivande kvarstå såsom delägare i arméns pensionskassa. 1921 års pensionskommitté upptog icke i sitt förslag någon bestämmelse, som tillförsäkrade ifrågavarande beställningshavare pensionsrätt, u t a n föreslog endast vederlag för erlagda pensionsavgifter. Kommittén förutsatte dock, att Kungl. Maj:t skulle i före-

87 kommande fall vidtaga de åtgärder, som rättvisa mot beställningshavaren och statens värdighet krävde. I sitt y t t r a n d e över kommitténs år 1925 avgivna betänkande hemställde emellertid arméns fullmäktige, a t t förslaget m å t t e kompletteras med bestämmelser, som berättigade ifrågavarande beställningshavare att erhålla pension. Vid övervägande av förevarande spörsmål hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att nu ifrågavarande beställningshavare tillerkännas hel pension, därest de innehava härför erforderligt antal tjänstår, men att, därest tjänstårens antal understiger det för hel pension föreskrivna, proportionell avkortning av pensionen sker efter samma grunder som vid bestämmande av avkortad ålderspension, dock att pensionen alltid skall utgå med lägst 75 procent av hel pension. Genom denna regel skulle visserligen avkortning av pensionen i vissa fall k u n n a tänkas ske i större omfattning än för civila förtroendeämbetsmän. I verkligheten torde emellertid med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om tjänstålder och tjänstårsberäkning berörda regel icke komma att ställa sig ogynnsam för de militära beställningshavarna. 16 §. Beträffande denna paragraf — som innehåller bestämmelser om pensionsunderlag och pensionsavdrag och motsvarar 18 § i civila tjänstepensionsreglementet — torde få hänvisas till vad som anförts under den allmänna motiveringen. Vad a n g å r f l a g g k o r p r a l e r och h ö g b å t s m ä n är deras pensionering för n ä r v a r a n d e — såsom redan i annat sammanhang omnämnts — ordnad efter helt a n d r a grunder än för annan i förevarande kapitel avsedd personal; för ifrågavarande beställningshavare tillämpas nämligen de för marinens gemenskap gällande pensioneringsgrunderna. Genom kungörelsen den 31 maj 1929 (nr 112) angående provisoriska pensioneringsbestämmelser i avseende å beställningshavare vid marinen hava emellertid flaggkorpraler och högbåtsmän blivit berättigade till något högre pensionsförmåner än övrig personal av manskapsgrad. J ä m l i k t berörda kungörelse skall nämligen vid bestämmande av pensionsförhöjning enligt 4 § kungörelsen den 18 j u n i 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer såsom särskilt underlag gälla för flaggkorpral 1776 kronor och för högbåtsman 1704 kronor. Till följd h ä r a v utgöra enligt nuvarande pensioneringsgrunder sammanlagda pensionsförmånerna vid fullt a n t a l (30) tjänstår för flaggkorpral 1 404 kronor och för högbåtsman 1368 kronor. De såsom underlag för bestämmande av pensionsförhöjningen fastställd a beloppen äro hämtade från 1921 års pensionskommittés å r 1926 avgivna betänkande. Pensionskommittén grundade sitt förslag härutinnan på vissa beräkningar rörande storleken av de löneförmåner, som

88 enligt 1921 års manskapsavlöningsreglemente tillkommo beställningshavarna. Avlöningen till ifrågavarande personal u t g å r efter a n d r a grunder än dem, som gälla för högre beställningshavare. Den flaggkorpraler och högbåtsmän tillkommande avlöningen är sålunda fördelad på dels ett kontant lönebelopp, vars storlek icke växlar efter dyrortsgrupp, dels naturaförmåner, såsom inkvartering, beklädnad, förplägnad m. m. Pensionskommitténs beräkningar gåvo till resultat, a t t sammanlagda värdet av de till dessa befattningshavare utgående löneförmånerna kunde uppskattas till 2 782 kronor för flaggkorpral och 2 686 kronor för högbåtsman. Sedan kommitténs ovanberörda betänkande avgavs, hava de avlöningsförmåner, som tillkomma flaggkorpraler och högbåtsmän, undergått en mindre jämkning uppåt. Sålunda har enligt 1928 års avlöningsreglemente för fast anställt manskap (nr 128) den kontanta årliga slutlönen höjts för flaggkorpral från 1992 kronor till 2 112 kronor och för högbåtsm a n från 1896 kronor till 2 088 kronor. Vidare u t g å r hyresbidrag vid förläggning i Karlskrona (E-ort) med 288 kronor mot det av pensionskommittén i sådant avseende beräknade beloppet av 225 kronor. Därest värdet av övriga naturaförmåner uppskattas till samma belopp som i berörda betänkande, d. v. s. 365 kronor för n a t u r a u n d e r h å l l och 200 kronor för beklädnad, skulle sammanlagda värdet av avlöningsförmånerna utgöra 2 965 kronor för flaggkorpral och 2 941 kronor för högbåtsman eller alltså 183, respektive 255 kronor mera än enligt pensionskommitténs beräkningar. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga övervägt, h u r u v i d a icke pensionsunderlagen för ifrågavarande beställningshavare borde något höjas. En jämförelse med de pensionsunderlag, som fastställts för befattningshavare i motsvarande löneställning vid den civila statsförvaltningen, giver visserligen icke stöd för en sådan å t g ä r d för någondera av beställningarna. För innehavare av civil befattning, tillhörande lönegraden B 5 — — vilken i högsta löneklassen å E-ort uppbär en årlig avlöning av 2 916 kronor — är pensionsunderlaget bestämt till 1 644 kronor; för lönegraden B 6 med slutlön å E-ort av 3 060 kronor utgör pensionsunderlaget 1716 kronor. Vid en avvägning av pensionsunderlagen i motsvarande relation till löneförmånerna borde dessa underlag bestämmas för flaggkorpral till omkring 1700 kronor och för högbåtsman till obetydligt lägre belopp. Med hänsyn till den låga uppskattning av naturaförmånernas värde, *om ligger till grund för förenämnda beräkningar, synes emellertid, så länge nuvarande avlöningsform för beställningshavarna bibehålies, skäl tala för sådan avvikelse från nämnda relation till avlöningsförmånerna, varigenom något högre underlag kunna åstadkommas. H ä r v i d l a g torde man dock beträffande flaggkorpral icke kunna gå högre än till det av 1921 års pensionskommitté förordade beloppet av 1 776 kronor. E r i n r a s må, att det för lönegraden Uo 1 — till vilken för närvarande hör underofficer

89 av tredje graden — föreslagna pensionsunderlaget av 1836 kronor med endast 60 kronor överstiger det som sålunda förordats för flaggkorpral, oaktat a t t skillnaden i den å E-ort utgående högsta avlöningen beräknats utgöra 299 kronor. Vad däremot angår högbåtsman hava de sakkunniga, med h ä n s y n till att de sådan beställningshavare tillkommande högsta avlöningsförmånerna i angiven ortsgrupp beräknats med endast 24 kronor understiga vad som utgår till flaggkorpral, ansett sig böra föreslå en höjning av pensionsunderlaget till 1764 kronor. Flaggkorpraler och högbåtsmän äro enligt nu gällande bestämmelser helt befriade från skyldighet att erlägga pensionsavgifter. 1921 års pensionskommitté föreslog emellertid, att även dessa beställningshavare skulle bliva pliktiga bidraga till sin tjänstepensionering efter enahanda grunder som övrig personal vid försvarsväsendet, å vilken militära tjänstepensionslagen avsågs erhålla tillämpning. Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit, att pensionsavdrag icke syntes k u n n a införas för ifrågavarande befattningshavare u t a n en motsvarande höjning av nu utgående löneförmåner, vilka kunde betecknas såsom nettolöner. E n a h a n d a uppfattning har i olika s a m m a n h a n g gjorts gällande från personalens egen sida. Särskilt m å omnämnas, a t t försvarsväsendets underbefälsförbund i en till de sakkunniga ingiven skrivelse hemställt, att vid tjänstepensionens ordnande tor ifrågavarande beställningshavare desamma måtte liksom hittills bliva befriade från erläggande av tjänstepensionsavgifter. De sålunda framförda synpunkterna äro enligt de sakkunnigas uppfattning n ä r m a s t att beakta vid lönesättningen och kunna icke v a r a avgörande vid pensionsfrågans bedömande. E r i n r a s må, att chefen för försvarsdepartementet — enligt vad som framgår av propositionen nr 50 till 1925 å r s riksdag — vid behandling av frågan om försvarsväsendets organisation förutsatte att, därest flaggkorpraler och högbåtsmän skulle bliva delägare i flottans pensionskassa och följaktligen pensionerade enligt samma grunder som marinens personal i övrigt, därmed borde följa skyldighet att erlägga pensions- och gratialavgifter. De pensionsavdrag, som de sakkunniga ansett sig böra föreslå och som avvägts i anslutning till vad som förordats i fråga om övriga beställningshavare, torde också få anses r i n g a i förhållande till den föreslagna väsentliga förbättringen av pensionsförmånen. 17 §. I fråga om pensionsålder för försvarsväsendets ordinarie personal avvika nu gällande pensionsbestämmelser i avsevärd mån från motsvarande bestämmelser beträffande befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. Då det gällt att a v v ä g a pensionsåldrarna för flertalet av de militära beställningshavarna, har nämligen hänsyn måst tagas till vissa förhållanden, vilka sakna motsvarighet inom andra grenar av statsför-

90 valtningen. K r a v e t på tjänstbarhet i fysiskt avseende har nödvändiggjort betydligt l ä g r e avgångsåldrar för flertalet beställningshavare vid försvarsväsendet än som i allmänhet stadgats för civila tjänstinnehavare; behovet att erhålla en tjänstduglig reserv vid mobilisering h a r medverk a t i enahanda riktning. I sitt år 1925 avgivna betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag underströk även 1921 års pensionskommitté nödvändigheten a t t vid bestämmande av pensionsåldern t a g a hänsyn till berörda förhållanden. I vissa fall, där pensionskommittén icke funnit behov av reservpersonal v a r a påvisat, ansåg sig kommittén emellertid böra föreslå en höjning av n u v a r a n d e pensionsåldrar; sänkt pensionsålder förordades endast i fråga om kaptener, subalternofficerare samt underofficerare av a n d r a och tredje graden vid m a r i n e n ävensom för polispersonalen. Genomförandet a v 1925 års försvarsorganisation föranledde icke kommittén till ändrat ståndpunktstagande i dessa hänseenden. I sitt å r 1926 avgivna betänkande inskränkte sig nämligen kommittén till a t t göra de ändringar, som direkt betingades av den nya härordningen, i vilken upptagits vissa n y a och uteslutits vissa tidigare befintliga beställningar. Såsom skäl därför anförde kommittén, a t t av yttrande, som avgivits av chefen för generalstaben, framginge, a t t frågan om reservpersonal för armén ännu icke blivit så utredd, att för det dåvarande ett definitivt förslag beträffande den för varje beställning erforderliga pensionsåldern kunde framläggas. Vad pensionskommittén sålunda anfört äger icke längre giltighet. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, ä r o nämligen mobiliseringsplanerna för försvarsväsendet färdigställda sedan n å g r a år tillbaka. Något hinder att nu upptaga frågan i hela dess vidd förefinnes alltså icke. I n ä r a nog samtliga till de sakkunniga avgivna yttrandena h a r den uppfattningen kommit till synes, a t t under de senare åren fordringarna på tjänstbarhet skärpts samtidigt som behovet av reservpersonal ökats. Chefen för generalstaben framhåller sålunda, att ett eftersättande av de särskilt höga k r a v på tjänstbarhet i såväl psykiskt som fysiskt avseende, som den militära tjänsten i allmänhet ställde på befattningshavarna, icke vore förenligt med statens intressen. E n allmän höjning av pensionsåldern kunde därför icke ifrågasättas, ehuru en sådan åtgärd u r den enskildes synpunkt i många avseenden kunde vara berättigad. H ä n s y n måste vidare tagas till nödvändigheten att genom tidig avgångsålder — med åtföljande skyldighet för vederbörande att under viss tid fortfarande stå till statens förfogande — skapa erforderlig mobiliseringsreserv. Till följd av de genom 1925 års försvarsorganisation starkt beskurna staterna för aktiv personal framträdde för närvarande behovet av ökad mobiliseringstillgång på f. d. aktiv personal i ännu högre grad än tidigare. Utom nu angivna synpunkter borde enligt generalstabschefens uppfattning jämväl andra förhållanden få inverka vid pensionsåldrarnas bestäm-

91 mande. Minsta möjliga differentiering av pensionsåldrarna vore sålunda eftersträvansvärd. I den mån tjänstens n a t u r och militära krav icke till annat föranledde borde därför samma pensionsålder bestämmas för samtliga beställningshavare i en och samma lönegrad. Med u t g å n g s p u n k t från dessa allmänna synpunkter hava cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet samt flygstyrelsen framlagt förslag till pensionsålder för samtliga beställningar vid försvarsväsendet. Cheferna för generalstaben och marinstaben h a v a därvid givit uttryck för den uppfattningen, att de nuvarande å l d r a r n a i stort sett finge anses väl a v v ä g d a ; de jämkningar, som av dem föreslagits, hava av tidigare berörda skäl åsyftat en sänkning av dessa åldrar. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen däremot hava förordat en sänkning av pensionsåldrarna för n ä r a nog samtliga beställningshavare vid flygvapnet. F ö r att giva en överskådlig bild rörande nu gällande pensionsåldrar samt de förslag till avvikelser från dessa åldrar, som av de militära myndigheterna framlagts i yttranden dels till 1921 års pensionskommitté och dels till de sakkunniga, hava de sakkunniga u p p r ä t t a t en sammanställning av uppgifter i nu berörda hänseenden, vilken finnes fogad såsom bilaga till betänkandet (sid. 224). De sakkunniga upptaga här nedan till granskning frågan om lämplig pensionsålder för envar beställning eller grupp av beställningar. För överskådlighetens skull behandlas armén, m a r i n e n och flygvapnet var för sig under särskilda rubriker. Vad arméns och flygvapnets officerare beträffar, upptages därvid särskilt för sig till behandling frågan om pensionsåldrar för intendenturpersonalen, vilken i förhållande till övriga personalkategorier intager en särställning.

Armén. a) Officerare (utom intendenturpersonal). Chefen för generalstaben har i sitt y t t r a n d e framhållit, att nu gällande pensionsåldrar vore väl avvägda för såväl kompani- som högre officerare. Beträffande vissa beställningshavare förelåge dock sådana förhållanden, att ändring borde vidtagas. Sålunda syntes pensionsåldrarna för inspektören för kavalleriet, kommendanten i Bodens fästning samt brigadchefer böra upptagas till särskild prövning. F ö r dessa beställningshavare, vilka samtliga tillhöra lönegraden O 7, gälla nu delvis olika pensionsåldrar, nämligen för kommendanten i Bodens fästning och inspektören för kavalleriet 65 år och för brigadchef 62 år. För k a v a l l e r i i n s p e k t ö r e n o c h k o m m e n d a n t e n i B o d e n s f ä s t n i n g utgjorde pensionsåldern tidigare 60 å r ; först genom beslut av 1923 års riksdag höjdes den till 65 å r (prop, nr 87; R. skr. n r 322).

92 Chefen för generalstaben har i sitt yttrande framhållit, att kommendanten i Bodens fästning år 1923, då gällande pensionsålder fastställdes, intog en annan ställning än för närvarande. Kommendanten hade då i huvudsak samma skyldigheter som arméfördelningschef och var alltså delvis jämförlig med dylik chef. Förhållandena vore numera väsentligt olika, i det att kommendanten n ä r m a s t intoge brigadchefs ställning under militärbefälhavaren för Övre Norrland. De skäl, som av chefen för generalstaben i skrivelse den 29 november 1922 (se nyssberörda proposition nr 87/1923) anförts mot en höjning av pensionsåldern för inspektören för kavalleriet och kommendanten i Bodens fästning — nämligen bland annat de höga krav, som måste ställas på innehavarna av dessa befattningar — ägde alltjämt full giltighet. E n återgång till en pensionsålder av 60 år vore därför u r militär synpunkt önskvärd. Beträffande b r i g a d c h e f framhöll chefen för generalstaben i yttrande till 1921 års pensionskommitté, att pensionsåldern för denne beställningshavare borde v a r a densamma som för överste. Generalstabschefen underströk i detta sammanhang, att en skillnad i pensionsålder av fem år mellan arméfördelningschef och brigadchef vore en nödvändighet ur befordrings- och placeringssynpunkt. Pensionskommittén fann sig emellertid, med den allmänna ståndpunkt kommittén intagit med avseende å lämpliga pensionsåldrar, ej böra föreslå a n n a n pensionsålder för brigadchef än den som gällde för övriga beställningshavare inom samma lönegrad eller alltså 65 år (1926 års betänkande, sid. 24). I utlåtande över pensionskommitténs förslag vidhöll chefen för generalstaben sin uppfattning i frågan. Cheferna för första, a n d r a och sjätte arméfördelningarna samt inspektören för infanteriet uttalade samma mening som generalstabschefen; övriga hörda myndigheter berörde ej spörsmålet om pensionsålder för brigadchef. F r å g a n om pensionsålder för brigadchef blev därefter föremål för prövning av 1928 års riksdag. I den proposition (nr 98), som låg till grund för riksdagens beslut i ämnet, åberopades en inom lantförsvarets kommandoexpedition den 7 februari 1927 u p p r ä t t a d promemoria, vari anförts i huvudsak följande synpunkter: Den av 1921 års pensionskommitté föreslagna pensionsåldern för brjgadchef, 65 år, syntes för hög. Vid bestämmande av brigadchefs pensionsålder borde man lämpligen utgå ifrån, att denne i sin tjänsteställning finge en mellanställning mellan arméfördelningschef och regementschef. Underställd den förre hade brigadchefen bland annat att övervaka och inspektera utbildningen vid arméfördelningens truppförband. Detta erfordrade en tjänsteställning under arméfördelningschef men över regementschef. Vare sig därför pensionsåldern för brigadchef sattes lika med överstes (60 år) eller med arméfördelningschefs (65 år), syntes detta medföra avsevärda olägenheter, vilka kunde på ett betänkligt sätt lägga hinder i vägen för det lämpligaste personvalet. Brigadchefsbeställningen kunde dessutom framdeles vid befordringar ofta komma att bilda en mellaninstans mellan beställningarna såsom regementschef och såsom arméfördelningschef. Detta syntes ävenledes vara ett vägande skäl för alt pensionsåldern för brigadchef borde vara lägre än för armé-

93 fördelningschef men högre än för regementschef. Åldern borde dock icke sättas högre än 62 år, enär det i sådant fall kunde inträffa, att till arméfördelningschef befordrad brigadchef efter endast ett å två år vore pensionsberättigad, vilket skulle medföra för kontinuiteten ofördelaktigt täta ombyten av chefer. Vidare hade statskontoret i avgivet y t t r a n d e framhållit, att ämbetsverket för sin del funne det synnerligen vanskligt att u t a n ytterligare belysning av förhållandena p å de nyorganiserade fördelningsstaberna fatta ståndpunkt till det föreliggande spörsmålet. Ämbetsverket ville dock n ä r m a s t ansluta sig till den uppfattning, som framförts av 1921 års pensionskommitté. Brigadchef bleve i avlöningshänseende likställd med inspektören för kavalleriet och kommendanten i Bodens fästning; och något avgörande skäl syntes icke v a r a anfört, som borde föranleda till att för brigadchef fastställdes en lägre pensionsålder än för nämnda beställningshavare. Direktionen över arméns pensionskassa förordade däremot i anslutning till de synpunkter, som anförts i den inom lantförsvarets kommandoexpedition u p p r ä t t a d e promemorian, en pensionsålder av 62 år. Chefen för försvarsdepartementet uttalade, att han för egen del kommit till den uppfattningen, att med hänsyn till de krav, som måste ställas på brigadcheferna i fråga om kroppslig vigör och tjänstbarhet, en pensionsålder av 65 år måste anses v a r a för hög. Å andra sidan hade tillräckliga skäl icke synts föreligga att gå så långt ned som till den av generalstabschefen m. fl. myndigheter föreslagna åldersgränsen av 60 år, u t a n en pensionsålder av 62 år syntes för ifrågavarande beställningsh a v a r e v a r a lämpligt avvägd. A v de militära myndigheter, som nu till chefen för generalstaben yttr a t sig rörande förevarande fråga, hava cheferna för södra, västra och östra arméfördelningarna samt inspektören för kavalleriet tillstyrkt bibehållande av nu gällande pensionsålder för brigadcheferna, varemot chefen för norra arméfördelningen, militärbefälhavaren för övre Norrland och inspektören för infanteriet föreslagit en pensionsålder av 60 år. Uti sitt till de sakkunniga avgivna utlåtande har chefen för generalstaben fortfarande vidhållit förslaget om en pensionsålder av 60 år för brigadchef. Sedan chefen för generalstaben beretts tillfälle att n ä r m a r e utveckla sin uppfattning om nödvändigheten u r befordrings- och placeringssynp u n k t av att pensionsåldern för brigadchef bestämdes till 60 år, har från honom till de sakkunniga inkommit en promemoria i ämnet, däri anföres bland annat följande: Brigadcheferna utgjorde rekryteringskällan för fördelningschefsbeställningarna. Det framstode som ett oavvisligt krav, att fördelningschefen finge bestrida befattningen såsom sådan under minst 5 år. Om pensionsåldern för brigadchef sattes till 62 år, kunde det inträffa, att fördelningschefen finge innehava sin befattning under endast 3 är, något som med hänsyn till fördelningschefens uppgifter icke kunde anses vara lämpligt.

94 Förhållandet mellan fördelningschef, brigadchef och regementschef vore principiellt detsamma som mellan regementschef, överstelöjtnant och bataljonschef. Den bataljonschef, som kunde ifrågakomma såsom regementschef (överste), befordrades till överstelöjtnant för alt såsom sådan särskilt prövas och vidare utbildas i en befälsställning, som mera än bataljonschefens närmade sig regementschefens. Befunnes vederbörande sakna förutsättningar för befordran, bleve han pensionerad, visserligen med överstelöjtnants pension men vid samma ålder som bataljonschef. Brigadchef vore i nu berörda avseende att jämställa med överstelöjtnant. Den överste, som kunde anses lämplig att efter chefsskap över regemente utöva befälet över fördelning, borde såsom brigadchef prövas och utbildas för den sistnämnda befattningen. Visade han sig härvid olämplig för befordran, borde han i tid lämna sin befattning för att giva rum åt annan »aspirant» på chefsskapet. I sådant fall kunde man säga, att vederbörande principiellt icke bort förordnas till brigadchef. Han borde därför, i överensstämmelse med vad ovan anförts beträffande överstelöjtnant, avgå med pension såsom brigadchef men vid den ålder, som vore stadgad för regementschef. Det skäl. som i förenämnda inom lantförsvarets kommandoexpedition upprättade promemoria anförts för en mellanålder för brigadchef, nämligen att brigadchel borde ha en tjänsteställning mellan regementschef och fördelningschef, saknade varje betydelse i fråga om pensionsåldern. Den högre tjänsteställningen finge brigadchefen genom sin utnämning. Chefen för generalstaben tillägger, att det antal brigadchefer, som erfordrades vid mobilisering, utgjorde 10. Då endast 5 beställningar funnes uppförda på stat, förelåge alltså behov av samma antal i reserv. E t t tillgodoseende av detta behov genom att befordra regementschefer (överstar) skulle rubba krigsorganisationen, enär dessa icke vore utbildade i brigadchefsbefattningar. Lämpligen borde därför en reserv av brigadchefer skapas genom pensionsavgången personal. De sakkunniga. Den omständigheten, att n u gällande pensionsålder för brigadchefer så sent som år 1928 fastställts till 62 år, kan m å h ä n d a anses t a l a för a t t denna ålder för avgångsskyldighetens inträde icke nu borde rubbas. De sakkunniga finna emellertid vägande skäl v a r a anförda för en sänkning av pensionsåldern till 60 år och vilja alltså förorda den j ä m k n i n g nedåt av nuvarande pensionsålder, som föreslagits av generalstabschefen. Vad a n g å r övriga till lönegraden O 7 hänförda beställningshavare, äro de militära myndigheter, som nu uttalat sig i frågan, ense om att tillstyrka samma avgångsålder som för brigadchefer. De sakkunniga dela denna mening och anse sig därför böra föreslå en pensionsålder av 60 å r även för kommendanten i Bodens fästning och inspektören för kavalleriet. I detta sammanhang må erinras om att chefen för generalstaben till särskild behandling upptagit frågan om pensionsålder för inspektören för militärläroverken. Denna befattning bestrides av brigadchefen vid östra arméfördelningen, och pensionsåldern ä r densamma som för övriga brigadchefer. Generalstabschefen har framhållit, att vissa skäl, som an-

95 förts a v chefen för n ä m n d a arméfördelning, talade för en höjning av pensionsåldern för ifrågavarande beställningshavare till 65 år. Då en sådan höjning icke borde ifrågasättas med mindre beställningen i löneavseende uppflyttades från lönegraden O 7 till lönegraden O 8 och en sådan å t g ä r d icke k u n d e genomföras i detta sammanhang, ansåge sig generalstabschefen emellertid icke böra p å y r k a någon ändring av pensionsåldern. De sakkunniga finna för sin del ej skäl att för ifrågavarande befattningshavare föreslå annan pensionsålder än för övriga beställningshavare i lönegraden O 7. För m i l i t ä r b e f ä l h a v a r e n p å G o t l a n d , vilken tillhör lönegraden O 6, gäller för n ä r v a r a n d e samma pensionsålder som för kommendanten i Bodens fästning och inspektören för kavalleriet eller 65 år. Då ifrågavarande beställningshavare numera tillhör samma lönegrad som överste och även i fråga om ställning och åligganden närmast ä r jämställd med regementschef, i det han för det direkta befälet över Gotlands infanterikår, torde, såsom chefen för generalstaben framhållit, skäl icke föreligga att för denna beställningshavare bestämma a n n a n pensionsålder än för regementschef. De sakkunniga föreslå därför, att pensionsåldern för beställningen i fråga sänkes till 60 år. För c h e f e r n a f ö r k r i g s h ö g s k o l a n , a r t i l l e r i - o c h i n g e n j ö r h ö g s k o l a n , k r i g s s k o l a n och a r m é n s underofficerss k o l a gäller för n ä r v a r a n d e en pensionsålder av 60 år. Dessa befattningar tillhöra lönegraden O 5. Pensionsåldern för dessa beställningar — med undantag av chefen för arméns underofficersskola — fastställdes före ikraftträdandet av 1925 års härordning. Sedan 1921 å r s pensionskommitté i sitt år 1926 avgivna betänkande förordat en pensionsålder av 60 år för samtliga nu ifrågavarande beställningshavare, upptogs frågan, i vad avsåg chefen för arméns underofficersskola, till behandling i en till 1931 års riksdag avlåten proposition (nr 116). Enligt vad som framgår av propositionen hade chefen för generalstaben — vilken i yttrande till 1921 års pensionskommitté föreslagit en pensionsålder för n ä m n d a beställningshavare av 55 år — förklar a t sig icke hava något a t t e r i n r a mot att pensionsåldern tillsvidare fastställdes till 60 år. Efter a t t hava erinrat om att direktionen över arméns pensionskassa föreslagit och de i ärendet hörda myndigheterna — arméförvaltningen och statskontoret — tillstyrkt sistnämnda pensionsålder, uttalade chefen för finansdepartementet såsom sin uppfattning, att i avbidan på en definitiv pensionsreglering pensionsåldern borde bestämmas i enlighet med vad sålunda föreslagits. Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed. I sitt till de sakkunniga avgivna utlåtande har chefen för generalstaben framhållit, att särskild pensionsålder icke borde v a r a gällande för omförmälda skolchefer u t a n a t t pensionsåldern även beträffande dessa be-

96 ställningshavare borde bestämmas till vad som eljest gällde för officerare, tillhörande samma lönegrad. Härigenom skulle överensstämmelse även vinnas med vad som för n ä r v a r a n d e gällde beträffande cheferna för övriga m i l i t ä r a skolor, nämligen chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt chefen för ridskolan. Chefen för generalstaben har vidare erinrat, att inspektörerna för infanteriet och artilleriet ävensom vissa arméfördelningschefer förordat en sänkning av7 pensionsåldern även för c h e f e n f ö r N o r r b o t t e n s a r t i l l e r i k å r (överstelöjtnant eller major) och c h e f e n f ö r G o t l a n d s a r t i l l e r i k å r (överstelöjtnant) till 55 år. För dessa beställningshavare gäller sedan länge i deras egenskap av chefer för särskilt för sig bestående k å r en högre pensionsålder — 60 år — än som i allmänhet fastställts för officerare i motsvarande löneställning. Generalstabschefen h a r ansett sig kunna helt biträda myndigheternas förslag i nu berörda hänseende, i all synnerhet som överensstämmelse mellan lönegrad och pensionsålder vore för handen beträffande övriga chefer för särskilt för sig bestående kårer (kårcheferna vid fortifikationen och trängen). De sakkunniga ansluta sig till vad chefen för generalstaben föreslagit beträffande pensionsålder för ifrågavarande skolchefer och kårchefer. I likhet med generalstabschefen anse de sakkunniga att, därest icke särskilda skäl till a n n a t föranleda, lika pensionsålder bör gälla för samtliga befattningshavare, tillhörande samma lönegrad. Beträffande skolcheferna synes så mycket mindre anledning till avvikelse från denna princip föreligga, som dessa beställningshavare äro skyldiga att underkasta sig transport till a n n a n beställning i innehavande grad inom armén och det sällan torde förekomma, att skolchef kvarstår i denna egenskap till u p p n å d d pensionsålder. I fråga om ö v r i g a o f f i c e r a r e vid armén (utom intendenturpersonal) h a v a de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå ändring av nu gällande pensionsåldrar. b) Officerare vid intendenturkåren. Intill å r 1907 utgjorde pensionsåldern för intendenturpersonal av överstes, överstelöjtnants eller majors tjänsteställning 65 år samt för sådan personal av kaptens eller löjtnants tjänsteställning 60 respektive 55 år. Med bifall till därom av Kungl. Maj:t framlagt förslag (prop, n r 62; R. skr. n r 10) beslöt emellertid 1907 års riksdag en sänkning av pensionsåldern med fem år för samtliga dessa personalkategorier. Pensionsåldr a r n a äro sålunda nu 60 å r för överstar, överstelöjtnanter och majorer, 55 å r för kaptener och 50 å r för löjtnanter. Kungl. Maj:ts proposition i ämnet grundades i huvudsak på ett av generalintendenten i skrivelse den 30 december 1905 avgivet förslag. Be-

97 träffande de lämpliga åldersgränserna för intendenturpersonalen anförde generalintendenten huvudsakligen följande: Inom flera arméer i utlandet vore intendenturpersonalen i pensionshänseende jämställd med övriga officerare och underofficerare. Ett dylikt förhållande, som redan tidigare framhållits såsom särdeles önskvärt även för vår armé, vore det principiellt riktiga. Därigenom kunde det oavvisliga behovet av f. d. stamanställd intendenturpersonal i reserv i största möjliga mån tillgodoses och arméns intendenturtjänstemän hållas vid den vigör, som med nödvändighet fordrades för ett kraftigt handhavande av intendenturtjänsten. Dä emellertid en förändring av denna omfattning skulle för samtliga kärens medlemmar, med undantag för den högsta, medföra en sänkning av pensionsåldern med 10 eller 15 år. kunde steget i den avsedda riktningen icke på en gång tagas fullt ut, utan såsom en övergång borde den ifrågavarande sänkningen tillsvidare begränsas till 5 år för samtliga beställningshavare. Chefen för generalstaben anslöt sig till generalintendentens principiella uppfattning och föreslog, att pensionsåldern för intendenturtjänstemännen skulle på en gång sänkas till samma ålder, som gällde för arméns motsvarande befäl i övrigt. I likhet med generalintendenten och chefen för generalstaben fann även föredragande departementschefen en nedsättning i pensionsåldern för intendenturkårens personal vara oundgängligen erforderlig. Det finge anses ostridigt, att n u m e r a större fordringar än förut måste ställas på såväl fysisk rörlighet och uthållighet som förmåga av kraftigt initiativ hos de förvaltande organen vid fälthären. Vad särskilt anginge personalen av regementsofficers och kompaniofficers tjänsteklass erinrades, att densamma vore avsedd att åtfölja t r u p p e r n a i fält för a t t användas i den maktpåliggande förvaltningstjänsten vid de opererande häravdelningarna, vilket ställde betydande k r a v på personalens förmåga att uth ä r d a kroppsliga a n s t r ä n g n i n g a r . Vidare kunde behovet av en ökning av intendenturpersonalen i reserv i beaktansvärd grad tillgodoses genom ett tidigare pensionerande av intendenturkårens personal. E h u r u en sänkning av pensionsåldern sålunda syntes nödvändig, biträdde departementschefen dock icke det av generalstabschefen gjorda yrkandet, att denna sänkning borde ske i sådan grad, att pensionsåldern för intendenturkårens personal bleve densamma som för likställda officerare, utan departementschefen stannade vid att för sin del förorda generalintendentens förslag att pensionsåldern skulle tillsvidare nedsättas med 5 år för varje grad av beställningshavare å intendenturkårens stat utom generalintendenten. I en till 1921 års pensionskommitté den 28 juni 1922 avgiven promemor i a angående intendenturpersonalens pensionsålder, åberopad i nämnda kommittés år 1925 avgivna betänkande, utvecklade generalintendenten ytterligare skälen för sänkning av intendenturpersonalens pensionsålder. I n ä m n d a promemoria framhölls sålunda bland annat, att de uppgifter, som i fält tillkomme intendenturofficerare, vore så viktiga, omfattande 7 —

343047.

98 och krävande, att man icke kunde på sådan officer ställa lägre fordringar i fråga om fysisk och intellektuell tjänstbarhet ä n på övriga officerare i motsvarande grad. 1921 års pensionskommitté ansåg sig emellertid icke böra föreslå någon sänkning i gällande pensionsåldrar för intendenturkårens överstelöjtnanter, majorer och kaptener, då något ökat behov av reservpersonal ej påvisats. I sitt över pensionskommitténs berörda betänkande avgivna utlåtande framhöllo arméns fullmäktige, att då intendenturkåren n u m e r a överflyttats från civilmilitär till militär kår, någon anledning icke förefunnes att i pensionshänseende behandla officerarna vid n ä m n d a kår på annat sätt än övriga officerare vid armén. Fullmäktige anslöte sig därför till generalintendentens uppfattning. I avgivet y t t r a n d e den 25 juni 1934 till chefen för generalstaben har generalintendenten givit sin fulla anslutning till de tidigare vid olika tillfällen framförda önskemålen om sänkning av pensionsåldern för intendenturkårens officerspersonal. Generalintendenten anför i huvudsak följande: Nödvändigheten av en dylik sänkning gjorde sig särskilt gällande med hänsyn till behovet av att erhålla ökad mobiliseringstillgång å väl kvalificerad f. d. aktiv personal. En sänkning av pensionsåldern skulle även medföra den med hänsyn till intendenturofficerarnas krävande arbete synnerligen beaktansvärda fördelen axökad tjänstbarhet genom den aktiva personalens föryngring. Dä det gällde lämplig pensionsålder för varje särskild beställningshavare, framträdde de förut anförda motiven härför — erhållande av ökad tillgång å personal i reserv samt ökad tjänstbarhet hos personalen — med särskild styrka i fråga om intendenturkårens ö v e r s t e l ö j t n a n t s och majorsbeställningar. De befattningar, i vilka det stora flertalet av intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer vid mobilisering skulle utnyttjas, nämligen såsom fördelningsintendenter eller liknande befattningar, ställde mycket stora krav på vederbörandes såväl fysiska som andliga spänstighet. Detta gällde beträffande såväl de äldre som de yngre regementsofficerarna. Vid bestämmandet av pensionsåldern för dessa officerare vore det emellertid även nödvändigt tillse, att befordringarna till regementsofficersgraderna bleve på lämpligt sätt reglerade. Enligt de riktlinjer, som jämlikt statsrådsprotokollet den 12 februari 1926 skulle tjäna till ledning vid uppgörandet av de pä 1925 års härordning grundade nya personalstaterna, borde medelbefordringsäldern i regel utgöra för överstelöjtnant 46 år och för major 44 år, motsvarande en medelålder i dessa grader av 50, respektive 48 år. De sålunda angivna medelbefordringsåldrarna och medelåldrarna i respektive grader, vilka utan tvekan måste anses synnerligen lämpliga och eftersträvansvärda, vore icke möjliga att genomföra. Redan nu — 7 år efter härordningens genomförande — hade nämligen medelåldern för intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer förskjutits avsevärt uppåt och utgjorde för närvarande 55 år för överstelöjtnanterna samt 50 år för majorerna. Dessa medelåldrar komme att under de närmaste åren undergå ytterligare höjning, om ingen sänkning av pensionsåldrarna komme till stånd. Strävandet att tillämpa de ovannämnda befordringsdirektiven och att därmed även ernå en sänkning av medelåldern inom respektive grader medförde emellertid med nuvarande pensionsbestämmelser synnerligen ojämna befordringskonjunkturer inom intendenturkåren.

99 Ville man å andra sidan söka ernå jämnare befordringsförhållanden. vilket också vore ett önskemål, skulle man emellertid nödgas höja medelbefordringsåldern vid majorsbefordran till närmare 50 år. Men en sådan åtgärd skulle medföra ett betänkligt nedsättande av regementsofficersgradernas tjänstbarhet och kunde därför icke komma i fråga. De nuvarande pensionsbestämmelserna för intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer vore sålunda ohållbara. Slutligen syntes böra framhållas, att det med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena icke kunde vara lyckligt att, såsom nu vore fallet, för samtliga tre regementsofficersgrader vid intendenturkåren samma pensionsålder vore fastställd. De skäl, som föranlett att inom övriga truppslag pensionsåldern för överstelöjtnanter och majorer satts lägre än för överstar ävensom att brigadcheferna erhållit lägre pensionsålder än generalitetets officerare, gällde även beträffande överstelöjtnanter och majorer vid intendenturkåren. Vad frågan om pensionsåldern för intendenturkårens k a p t e n e r anginge, vore av förut anförda skäl önskvärt, att en sänkning av pensionsåldern skedde till den för övriga kaptener gällande, d. v. s. 50 år. Chefen för generalstaben har i sitt y t t r a n d e till alla delar anslutit sig till vad generalintendenten sålunda anfört. De sakkunniga. Sedan lång tid tillbaka har det varit ett militärt önskemål, att för överstelöjtnanter, majorer och kaptener vid intendenturkåren skulle bestämmas samma pensionsåldrar som för motsvarande beställningshavare vid a r m é n i övrigt. De skäl härför, som vid olika tillfällen anförts, hava synts de sakkunniga övertygande. Det torde v a r a obestridligt, att intendenturtjänsten n u m e r a icke ställer mindre k r a v p å sina utövare ä n den m i l i t ä r a tjänsten i övrigt. De sakkunniga hava med hänsyn härtill funnit sig böra föreslå, att pensionsåldrarna för arméns intendenturofficerare bestämmas på samma sätt som för övriga officerare i motsvarande grader vid armén. Detta innebär en sänkning av pensionsåldern för överstelöjtnanter och majorer från 60 till 55 år och för kaptener från 55 till 50 år. c) Underofficerare. Beträffande underofficerare (musikunderofficerare) har ändring av nu gällande pensionsåldrar, nämligen 60 år för förvaltare och 50 år för fanj u n k a r e och sergeanter, icke p å y r k a t s av någon av de militära myndigheter, som y t t r a t sig i frågan. De sakkunniga vilja ej heller ifrågasätta dylik ändring. Av 1921 å r s pensionskommitté föreslagen höjning av pensionsåldern för intendenturkårens förvaltare till 63 å r anse de sakkunniga — med h ä n s y n till dessa befattningshavares tjänståligganden och i överensstämmelse med den uppfattning, som uttalats av chefen för generalstaben och av generalintendenten — icke böra ifrågakomma. Redogöraren vid ridskolan, för vilken pensionsålder ännu icke blivit bestämd, åtnjuter lön enligt lönegraden Uo 4 och bör i fråga om pensionsålder v a r a likställd med förvaltarna vid intendenturkåren, vilka tillhöra s a m m a lönegrad; hans pensionsålder bör därför fastställas till 60 år.

100 d) Musikdirektörer. Pensionsåldern för musikdirektörer utgjorde enligt pensioneringsgrunderna ursprungligen 50 år vid armén och 55 år vid marinen. Genom beslut av 1931 års riksdag (prop, nr 116, p u n k t 2:o; R. skr. nr 100) höjdes emellertid pensionsåldern för dessa beställningshavare, vilka numera i lönehänseende äro jämställda med löjtnant (O 2), till 60 år. Till belysande av den uppfattning i fråga om pensionsålder för musikdirektörer, som tidigare kommit till uttryck, må erinras om följande. 1921 års pensionskommitté föreslog i sitt år 1926 avgivna betänkande en pensionsålder av 60 år för musikdirektörer vid såväl a r m é n som marinen. I skrivelser den 21 september 1928 respektive den 28 november samm a år hemställde därefter chefen för marinstaben och direktionen över arméns pensionskassa, att pensionskommitténs förslag m å t t e upptagas till behandling och avgörande beträffande musikdirektörer på aktiv stat. Direktionen förordade därvid en pensionsålder av 60 å r för ifrågavarande personal. Detta förslag lämnades i avgivna yttranden u t a n erinran av arméförvaltningen och statskontoret. I skrivelse den 22 april 1930 anhöll även styrelsen för Svenska militär musikdirektörsföreningen, att pensionsåldern måtte fastställas till 60 år. Till stöd härför framhölls bl. a., a t t de anspråk, som ställdes på en kompaniofficer beträffande förmåga a t t under svåra förhållanden följa truppförbandet i fält, knappast syntes behöva ifrågasättas för en musikdirektör, vilkens tjänstgöring såsom musikledare och musiklärare vid musikkåren vore av helt a n n a n a r t och i fysiskt hänseende mindre krävande. Vid marinen syntes de rent militära fordringarna v a r a ännu mindre. I avgivet y t t r a n d e över sistberörda framställning anförde direktionen över arméns pensionskassa, att från direktionens sida intet vore att erinra mot att pensionsåldern för musikdirektör bestämdes till 60 år. Direktionen ansåg sig dock böra fästa uppmärksamheten på att — då musikpersonalen vid armén enligt de med h ä n s y n till en pensionsålder av 50 å r genom kungl. brev den 22 december 1927 fastställda staterna skulle utgöras av 25 musikdirektörer, 30 musikfanjunkare och 101 musiksergeanter — en förhöjning av pensionsåldern till 60 år för musikdirektörerna måste, för att icke befordringsutsikterna för musikpersonalen skulle försämras och möjligheten för flertalet av musiksergeanterna att vid avgången tillförsäkras r ä t t till fanjunkares pension omöjliggöras, föranleda en förändring i gällande stater för musikpersonalen vid armén. Chefen för generalstaben anförde i utlåtande den 26 november 1930 bl. a. följande: En höjning av musikdirektörernas pensionsålder från 50 till 60 år skulle medföra, att ett stort antal musiksergeanter, vilka med gällande bestämmelser kunde påräkna att erhålla minst fanjunkares pension, komme att berövas denna möjlighet. För återstoden av musikunderofficerarna skulle den ifrågasatta åtgärden inne-

101 bära en med i medeltal 3—4 år försenad befordran. En höjning av pensionsåldern för musikdirektörer borde därför icke ske annat än i samband med en ändring av staterna. En dylik ändring kunde för närvarande icke ifrågasättas, varför framställningen tillsvidare icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I nyssnämnda proposition n r 116 till 1931 års riksdag förordade chefen för finansdepartementet en pensionsålder av 60 år. Denna pensionsålder vore avsedd att gälla tills vidare i avbidan på en allmän omreglering av det m i l i t ä r a pensionsväsendet. Riksdagen, som biträdde Kungl. Maj:ts förslag, underströk likaledes, att beslutet borde hava k a r a k t ä r av provisorium. Chefen för generalstaben har i sitt y t t r a n d e till de sakkunniga framhållit, att de k r a v på fysisk och andlig vigör, som ställas på kompaniofficerare och underofficerare, jämväl måste avse musikpersonalen. Icke minst gällde detta musikdirektör i hans egenskap av musikkårens ledare och musiklärare. Av denna orsak vore den för musikdirektör nu gällande pensionsåldern alltför hög. Då även a n d r a skäl. talade för en sänkning av densamma, ansåge generalstabschefen denna fråga böra ånyo upptagas till prövning. Det syntes önskvärt att för musikdirektör återgå till en pensionsålder av 50 år eller att åtminstone sänka pensionsåldern till 55 år. Cheferna för södra, västra och norra arméfördelningarna, vilka jämväl u t t a l a t sig i frågan, hava ansett, att gränsen för kvarstående i tjänst borde utgöra 50 år. Av marinens myndigheter h a r chefen för kustartilleriet vidhållit sin tidigare ståndpunkt i frågan, nämligen att pensionsåldern borde utgöra 55 år. Chefen för marinstaben har däremot anfört, att något militärt skäl knappast kunde anföras för nödvändigheten av en sänkning av pensionsåldern i fråga om musikdirektör vid marinen. Med hänsyn till de skiftande meningar, som sålunda gjort sig gällande, h a v a de sakkunniga ansett sig böra inhämta yttrande i frågan från musikaliska akademien. I sitt y t t r a n d e har akademien förordat, att pensionsåldern måtte för ifrågavarande beställningshavare sänkas till förslagsvis 55 år. Såsom skäl härför har akademien anfört i huvudsak följande: Den år 1931 beslutade provisoriska höjningen av pensionsåldern för musikdirektör syntes, i betraktande av den i förhållande till truppofficeren fysiskt mindre krävande arten av hans tjänståligganden, väl motiverad. Det syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida icke den vidtagna höjningen med 10 år varit alltför stor och om ej en åldersgräns av 55 år av flera skäl varit lämpligare. Härför talade i hög grad de betydligt försämrade befordringsutsikter, som med nu gällande stater redan inträtt och vilka komme att ytterligare försämras, därest den nu gällande pensionsåldern bibehölles. Akademien ville erinra, att densamma i sitt år 1925 avgivna förslag till organisation av armémusiken inom viss angiven kostnadsram upptagit såsom oundgängligt en musiksergeant mer på varje infanteriregemente än som sedan blivit riksdagens beslut.

102 Enligt vad akademien hade sig bekant, funnes ett avsevärt antal musikfurirer. som undergått mångårig utbildning vid musikkonservatoriet men som icke kunnat erhålla befordran till musikunderofficersbeställningar inom föreskriven åldersgräns eller som — med insikt om omöjligheten att inom denna åldersgräns kunna nå sådan befordran — dessförinnan nödgats avgå, ofta efter 12—15 års och ibland intill 20 års tjänst. Dessa hade efter sin nödtvungna avgång ej heller kunnat annat än i enstaka fall vinna anställning inom den civila orkesterverksamheten. Genom pensionsålderns avsevärda höjning hade de redan utexaminerade musikdirektörernas möjlighet till erhållande av beställningar också framflyttats ytterligare 10 år, under vilken tid de nödgats avgå och efter sådan avgång knappast kunde ifrågakomma vid tillsättandet av dylika beställningar. I skrivelse till de sakkunniga har styrelsen för Svenska militärmusikdirektörs förening en vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning, att pensionsåldern för musikdirektör borde bestämmas till 60 år, och till stöd härför anfört bl. a. följande. De rådande befordringsförhållandena borde ej regleras genom en sänkning av musikdirektörernas pensionsålder, mot vilken ingen rimlig invändning gjorts, utan genom en förändring av nu gällande stater. Musikdirektörens tjänstgöring vore av helt annan art än exempelvis kompaniofficerens. Den förre hade att verka som musiklärare, hans arbete förrättades i regel i lektionsrummen, i repetitionssalen och å konsertestraden, och de anspråk på fysisk spänstighet, som i den dagliga tjänsten måste ställas pä en kompaniofficer, behövde icke i samma mån ifrågasättas för musikdirektören. Erfarenheterna hadi även visat, att flera musikdirektörer, som i avvaktan pä den nu genomförda organisationen kvarstått i tjänst avsevärt över tidigare gällande pensionsålder — i ett par fall till respektive 58 och 63 år — på ett synnerligen förtjänstfullt sätt kunnat sköta sina befattningar. Musikkonservatoriets lärare kvarstode till 65 ärs ålder, likaså arméns högsta militära ledare, och man finge förutsätta, att kraven pä vitalitet i intetdera av fallen kunde sättas lägre än för en militärmusikdirektör. Al! den sistnämnda skulle anses vara orkeslös redan vid 50 ärs ålder vore en orimlighet. Enligt styrelsens förmenande syntes vederbörande i fråga om mognad och erfarenhet stå på höjdpukten just mellan 50 och 60 års ålder. De sakkunniga. F r å g a n , huruvida ä n d r i n g bör ske i den nyligen provisoriskt fastställda pensionsåldern för musikdirektörer, kan givetvis v a r a föremål för tvekan. Enligt de sakkunnigas uppfattning hava emellertid av chefen för generalstaben och musikaliska akademien vägande skäl anförts för en sänkning av denna pensionsålder. Ifrågavarande befattningshavare utöva befälsrätt över och leda undervisningen av musikpersonalen. Det torde i allmänhet icke k u n n a förutsättas, a t t de egenskaper, som måste anses önskvärda för fyllande av berörda uppgifter, äro till finnandes intill en ålder av 60 år. Ur flera synpunkter måste det vid a r e anses mindre tillfredsställande att för framtiden bibehålla en så stor skillnad i avgångsålder, som för n ä r v a r a n d e förefinnes mellan å ena sidan musikdirektör och å andra sidan musikunderofficer. E t t dylikt förhållande måste medföra en ojämnhet i befordringsförhållandena, som ä r ägnad a t t menligt inverka på rekryteringen. I sådant hänseende må —

103 även om d e t t a icke kunnat v a r a avgörande för de sakkunnigas ställningstagande — framhållas, att genom en sänkning av pensionsåldern de nu synnerligen ogynnsamma befordringsförhållandena för musikpersonal i övrigt skulle i någon mån förbättras. Vad nu sagts har i första hand avseende å musikdirektörer vid armén men äger i huvudsak tillämpning även beträffande motsvarande befattningshavare vid marinen. P å grund av vad sålunda anförts och då, enligt de sakkunnigas mening, den år 1931 vidtagna provisoriska höjningen av pensionsåldern för musikdirektörer från 50 till 60 år v a r i t alltför betydande, hava de sakkunniga stannat vid a t t föreslå en pensionsålder för ifrågavarande beställningshavare av 55 år. Detta förslag innebär för arméns vidkommande en höjning med fem år i förhållande till den före år 1931 gällande avgångsåldern och för marinen en återgång till den tidigare gällande åldersgränsen. e) Fältläkarkåren och fältveterinärkåren. Beträffande fältläkarkårens personal h a r generalfältläkaren framlagt förslag om höjning av pensionsåldern för överläkaren vid garnisonssjuk-' huset i Stockholm från nu stadgade 60 till 63 år. I fråga om bataljonsläkare h a r generalfältläkaren anfört, att det måste anses rättvist, att nämnda beställningshavare erhölle samma pensionsålder som regementsläkare m. fl. Såsom skäl härför h a r framhållits, att enligt nuvarande härordning vid vissa truppförband vid kavalleriet och fortifikationen samt vid krigsskolan icke funnes a n n a n läkare än bataljonsläkare samt att flertalet läkare vid dessa truppförband komme att ingå i pensionsåldern utan att nå regementsläkarbeställning. Chefen för generalstaben har i sin skrivelse till de sakkunniga framhållit, att för närvarande gällande bestämmelser i fråga om pensionsålder för fältläkarkårens personal borde oförändrade ingå i ett blivande militärt pensionsreglemente. Generalfältläkarens förslag om höjning av pensionsåldern för överläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm ville generalstabschefen sålunda icke tillstyrka. Skäl syntes nämligen icke vara för handen att för n ä m n d a beställningshavare, vilken åtnjöte lön i lönegraden C 11, fastställa högre pensionsålder än för regementsläkare, som tillhörde samma lönegrad, eller för i lönegraden C 14 upptagen överfältläkare. Generalstabschefen h a r ej heller funnit sig k u n n a biträda förslaget om höjd pensionsålder för bataljonsläkare; i detta avseende har framhållits, att å den personal, vilken vore avsedd att bestrida läkarbefattningarna vid bataljon och motsvarande truppförband i fält, måste uppställas i det närmaste lika stora krav på tjänstbarhet som å övrig vid dylikt truppförband tjänstgörande personal. I betraktande h ä r a v kunde en pensionsålder av 60 år för dessa läkare icke anses tillrådlig. Beträffande fältveterinärkårens personal har ändring i nuvarande pensionsåldrar icke ifrågasatts.

104 De sakkunniga anse nu gällande pensionsåldrar för fältläkarkärens personal böra bibehållas oförändrade. Vad angår överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm hava de sakkunniga sålunda icke funnit tillräckliga skäl föreligga a t t förorda höjning av pensionsåldern. Härvid må framhållas, a t t de sakkunniga, såsom av det följande kommer att framgå, ansett sig böra för marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, föreslå en sänkning av pensionsåldern från 63 till 60 år. Även beträffande fält veterinärkårens personal hava de sakkunniga ansett nuvarande pensionsåldrar väl avvägda. f) Civilmilitära beställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och tygstaten. Under denna rubrik avhandlas frågan om pensionsålder för samtliga de civilmilitära eller civila beställningshavare vid armén, som icke tillhöra fältläkarkåren, fältveterinärkåren eller polispersonalen. För flertalet av dessa beställningshavare gäller för n ä r v a r a n d e en pensionsålder av 60 år. Detta är fallet beträffande t y g - o c h fabriksi n g e n j ö r e r , tyg- och f a b r i k s f ö r v a l t a r e , fortifikationskassörer, departementsskrivare, besiktnings rustmästare, t y g v e r k m ä s t a r e , verkmästare, tygskrivare, fabriksskrivare, tyghantverkare, vapenhantverkare, h a n t v e r k a r e och f o r t m a s k i n i s t e r . För nu n ä m n d a personalkategorier förordade 1921 års pensionskommitté en höjning av pensionsåldern till 65 år beträffande fortifikationskassörer och departementsskrivare samt till 63 å r i fråga om övriga beställningshavare med u n d a n t a g av fortmaskinister, för vilka den nuvarande pensionsåldern 60 å r skulle bibehållas. Till stöd för detta förslag åberopade kommittén i sitt år 1925 avgiAma betänkande ett uttalande av chefen för generalstaben i skrivelse den 8 mars 1922, däri denne förklarat sig icke hava något att erinra mot en sådan generell höjning. I ett sedermera å r 1925 avgivet förnyat y t t r a n d e framhöll chefen för generalstaben, att sedan år 1922 ändrade förhållanden i n t r ä t t i fråga om personalen vid artilleriets fabriker och tyganstalter, i det a t t arbetet på industriens krigsorganisation sedan dess fortskridit och behovet av härför utbildad personal vid mobilisering stegrats, till följd v a r a v en höjning av pensionsåldern för ifrågavarande personal icke längre kunde tillstyrkas. Pensionskommittén fann emellertid i sitt å r 1926 a v l å t n a betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag icke skäl frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i frågan. I utlåtande över pensionskommitténs förslag anförde arméförvaltningen beträffande pensionsåldern för ifrågavarande personal bl. a. följande. Beträffande den å artilleriets fabriker och tyganstalter tjänstgörande personalen — ingenjörer, förvaltare, rustmästare, verkmästare, skrivare och hantverkare — krävde denna personals ordinarie fredstjänstgöring i verkstäder samt i stora, ofta

105 långt från varandra belägna förråd en rörlighet och en vigör, som i regel icke kunde förutsättas hos en person, som överskridit 60-års åldern. Vid mobilisering komme den å stat anställda personalen på grund av sin tjänstevana att i första hand tagas i anspråk för de mest krävande platserna inom den då i hög grad utvidgade förvaltningsorganisationen. I en sålunda utvidgad organisation funnes vissa platser, å vilka den avgångna personalens sakkunskap med allra största fördel kunde tillgodogöras försvarsväsendet, varför det vore önskvärt, att så många förutvarande beställningshavare som möjligt vid mobilisering stode till förfogande. Behovet av en tillräcklig reserv av personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter talade således snarare för en sänkning än för en höjning av pensionsåldern. Vad beträffade fortifikationskassör, hade denne en tjänstgöring, fullt motsvarande en förvaltares vid intendenturkåren, i det att han vore uppbördsman för ingenjörmateriel vid en ingenjörkår eller en fästning. Undantag härifrän utgjorde endast den såsom redogörare vid fortifikationens huvudstation placerade fortifikationskassören, vars tjänstgöring närmast kunde anses motsvara en vanlig kassörs. En fortifikationskassörs tjänstgöring vid fortifikationsförräden vore —• särskilt vid mobilisering — av sä krävande natur, att det vore högst sällsynt, att en person efter uppnådda 60 år ägde tillräcklig fysisk vigör för att fullt nöjaktigt kunna sköta densamma. Behovet av i förrådstjänst skolad personal vid mobilisering hade numera väsentligt stegrats. Chefen för generalstaben har i sin skrivelse till de sakkunniga framhållit, a t t för beställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och tygstaten pensionsåldern syntes böra i möjligaste m å n överensstämma med de för motsvarande tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen gällande. F r å n denna u t g å n g s p u n k t har generalstabschefen — i överensstämmelse med förslag av generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen och inspektören för trängen — förordat bibehållande av gällande pensionsåldrar för nu ifrågavarande personal. P å framställning av de sakkunniga hava därefter generalfälttygmästaren samt chefen för fortifikationsstaben till de sakkunniga överlämnat särskilda promemorior, d ä r i skälen för ett bibehållande av nu gällande pensionsåldrar vidare utvecklats på grundval av redogörelser för de arbetsuppgifter, som tillkomma ifrågavarande personal. De sakkunniga. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har chefen för generalstaben ansett, a t t pensionsåldrarna för beställningshavare, tillhörande ifrågavarande personalgrupper, borde i möjligaste m å n överensstämm a med vad i sådant hänseende gäller för motsvarande tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en sådan jämförelse n ä r m a s t föranleda till en höjning av pensionsåldern för dessa beställningshavare — med u n d a n t a g av dem som tillhöra lönegraden C 3 — till åtminstone 63 år. A t t generalstabschefen emellertid icke funnit en dylik höjning av åldersgränsen för kvarstående i tjänst vara önskvärd framgår av hans förslag i ämnet. För sin del anse också de sakkunniga, a t t en jämförelse med motsvarande civila tjänstemän här näppeligen ä r möjlig. De särskilda skäl, som föranlett, att beträffande övriga personalkategorier vid försvarsväsendet n ä r a nog genomgående föreslagits lägre

106 pensionsåldrar än som bestämts för befattningshavare i a n n a n statstjänst, äga i väsentlig m å n giltighet även med avseende å ifrågavarande personalgrupper. I all synnerhet gäller detta personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter samt fortmaskinister. Även beträffande fortifikationskassörer tala goda skäl mot en höjning av nuvarande pensionsålder. Endast beträffande departementsskrivare förefaller frågan tveksam; tillräckliga skäl synas dock knappast föreligga att enbart för denna befattning ifrågasätta höjning av nu gällande pensionsålder. De sakkunniga hava sålunda funnit sig böra föreslå ett bibehållande av n u v a r a n d e pensionsåldrar för samtliga ifrågavarande beställningshavare. Den förut å fortifikationens stat uppförda beställningen såsom radioingenjör har sedan år 1930 förändrats till beställning såsom e l e k t r o i n g e n j ö r a v f ö r s t a g r a d e n , varjämte tillkommit en ny beställning, e l e k t r o i n g e n j ö r a v a n d r a g r a d e n . För i n n e h a v a r n a av n ä m n d a beställningar hava pensionsförhållandena ännu icke reglerats. Då ifrågavarande befattningar närmast kunna jämställas med övriga ingenjörsbeställningar vid fabriks- och tygstaten, bör — såsom general stabschefen också framhållit — den för dessa befattningar gällande och av de sakkunniga föreslagna pensionsåldern av 60 år tillämpas även beträffande elektroingenjörerna. För f ö r r å d s v a k t m ä s t a r e gäller enligt nuvarande bestämmelser en pensionsålder av 65 år. Chefen för generalstaben har i sitt yttrande föreslagit en pensionsålder för dessa beställningshavare av 63 å r och såsom skäl härför anfört, att då någon med förrådsvaktmästare jämförlig befattningshavare inom civilförvaltningen icke syntes finnas och högre pensionsålder än 63 å r icke vore fastställd för någon befattningshavare i motsvarande lönegrad, skäl icke syntes föreligga att bibehålla den högre pensionsåldern. Av chefen för västra arméfördelningen och inspektören för trängen föreslagen ytterligare sänkning till 60 å r syntes däremot icke motiverad. De sakkunniga. E n jämförelse med vad i förevarande hänseende gäller för befattningshavare vid den civila statsförvaltningen giver n ä r m a s t vid handen, att pensionsåldern för förrådsvaktmästare bör bestämmas till 60 å r . Avlöningsförmånerna motsvara nämligen vad som u t g å r till tjänsteman i lönegraden B 7, för vilken avgångsåldern enligt de allmänna bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet utgör 60 år. Visserligen h a r för förrådsförman vid statens j ä r n v ä g a r eller statens vattenfallsverk, vilken i lönehänseende är jämställd med ifrågavarande beställningshavare, genom civila tjänstepensionsreglementets undantagsbestämmelser fastställts en pensionsålder a v 63 år. Det vill dock synas, som om förrådsvaktmästarnas göromål åtminstone i vissa avseenden vore mera påfrestande, särskilt som deras arbete till största delen är förlagt till d r a g i g a

107 och kalla, även vintertiden ouppvärmda förrådslokaler. I skrivelse till de sakkunniga har av denna anledning från personalens sida framställts önskemål om en nedsättning av pensionsåldern med 5 år. De sakkunniga, som icke ansett tillräckliga skäl föreligga för bestämmande av högre pensionsålder för förrådsvaktmästare än för de förut under denna avdelning behandlade beställningarna, hava sålunda funnit sig böra föreslå sänkning a v den n u v a r a n d e pensionsåldern för förrådsvaktmästare till 60 år. g) Civila beställningshavare. För m a s k i n i s t e r o c h e l d a r e a v f ö r s t a k l a s s e n vid armén och flygvapnet gäller sedan år 1932 en pensionsålder av 63 år (Kungl. Maj:ts proposition nr 144; R. skr. n r 112; kung. nr 101). Däremot h a r särskild pensionsålder ännu icke bestämts för övermaskinisten vid Bodens fästning eller för förste montör och montör därstädes, vilka i likhet med maskinister och eldare av första klassen genom beslut av 1928 års riksdag uppförts p å stat såsom ordinarie beställningshavare. E n l i g t vad som framgår av nyssberörda proposition nr 144/1932, hade ett av direktionen över arméns pensionskassa i skrivelse den 28 november 1928 framlagt förslag, att pensionsåldern för maskinister och eldare m å t t e bestämmas till 65 år, lämnats u t a n erinran av chefen för generalstaben och flygstyrelsen, medan däremot arméförvaltningen och statskontoret i avgivna y t t r a n d e n förordat en pensionsålder av 63 år. Av arméns maskinistförening hade emellertid gjorts framställningar i syfte a t t avgångsåldern måtte beträffande maskinister begränsas till 60 år. Chefen för finansdepartementet framhöll bl. a., a t t det synts honom under föreliggande förhållanden v a r a att förorda, att pensionsåldern bestämdes i enlighet med statskontorets och arméförvaltningens förslag, men att ett beslut h ä r u t i n n a n enbart finge anses såsom ett provisorium i avbidan på en definitiv pensionsreglering för den militära personalen. Chefen för generalstaben h a r i sitt y t t r a n d e föreslagit, att pensionsåldern m å t t e bestämmas till 63 år för samtliga ifrågavarande beställningshavare. Även chefen för flygvapnet h a r förordat denna pensionsålder för maskinister och eldare. A n d r a militära myndigheter åter, såsom chefen för marinstaben, cheferna för östra, västra och norra arméfördeln i n g a r n a samt inspektören för trängen, h a v a ansett, a t t avgångsskyldigheten för maskinister och eldare borde i n t r ä d a redan vid 60 års ålder. I skrivelse till de sakkunniga h a r arméns maskinistförening — numera benämnd Lantför sv arets maskinist förening — n ä r m a r e utvecklat skälen för sin ståndpunkt i frågan. Efter a t t hava erinrat om att för tyg- och vapenhantverkare, fortmaskinister m. fl. gäller en pensionsålder av 60 år, anför föreningen bl. a., att maskinisternas tjänstgöringsförhållanden väl kunde jämställas med nämnda beställningshavares samt a t t för maskinisterna dessutom tillkomme tjänstgöring jämväl under sön- och

108 helgdagar ävensom nattarbete i avsevärd utsträckning. Maskinisternas arbetstid kunde i regel icke hållas inom ramen av å t t a timmars arbetsdag. P å liknande skäl har arméns eldarförening i skrivelse till de sakkunniga anhållit, a t t även för eldare n u v a r a n d e pensionsålder måtte sänkas med 3 år. Sedermera h a r chefen för fortifikationsdepartementets maskin- och värmebyrå i en till de sakkunniga överlämnad promemoria anfört, att från fortifikationsdepartementets sida intet vore a t t erinra mot att pensionsåldern för maskinister bestämdes till 60 år. Samma avgångsålder h a r i promemorian föreslagits även för övermaskinisten i Boden samt förste montören och montören därstädes, v a r v i d framhållits ifråga om övermaskinistbefattningen, att den vore av krävande natur, samt beträffande de övriga befattningarna, a t t de vore ganska ansträngande och ställde stora fordringar på innehavarna. De sakkunniga. Samtliga ifrågavarande befattningshavare, utom övermaskinisten i Boden, intaga sådan löneställning, att för dem med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementets allmänna bestämmelser borde gälla en pensionsålder av 60 år. För eldare vid vissa smärre anstalter h a r visserligen genom reglementets undantagsbestämmelser fastställts en pensionsålder av 63 å r ; för eldare av första klass vid statens sinnessjukhus, vilken n ä r m a r e torde v a r a att i tjänstgöringsavseende jämställa med eld a r e av första klass vid truppförband eller sjukhus, är emellertid pensionsåldern enligt reglementet 60 år. Med avseende å montörer har i civila tjänstepensionsreglementet intet undantag stadgats från den normala avgångsåldern. I fråga om maskinister vid verk eller inrättningar, tillhörande den civila statsförvaltningen, hava fastställts pensionsåldrar av 63 eller 60 å r allt efter tjänstgöringens art. Med stöd av vad sålunda fastställts beträffande jämförlig personal vid civilförvaltningen och i betraktande av de göromål, som åligga eldare och montörer, finna de sakkunniga någon tvekan icke kunna r å d a därom, att pensionsåldern för dessa befattningshavare bör fastställas till 60 år. J ä m väl beträffande övermaskinisten i Boden och maskinisterna hava de sakk u n n i g a — med hänsyn till vad från arméförvaltningens sida och av personalsammanslutningarna anförts rörande tjänstgöringens beskaffenhet — ansett sig böra förorda en pensionsålder av 60 år eller samma avgångsålder, som föreslagits för övriga beställningshavare i motsvarande löneställning. h) Polispersonalen. Enligt nu gällande bestämmelser ä r pensionsåldern för fästningspolispersonalen 60 år. Denna pensionsålder, som fastställts genom beslut av 1917 års riksdag (prop, nr 322; R. skr. nr 214), har emellertid av generalstabschefen och andra militära myndigheter ansetts v a r a för hög, och

109 förslag till sänkning därav hava vid flera tillfällen framlagts. Rörande vad i frågan tidigare förekommit må följande redogörelse lämnas. I samband med polispersonalens uppförande å ordinarie stat fastställdes av 1916 års riksdag, att poliskommissarie skulle i pensionshänseende jämställas med departementsskrivare och sålunda bliva pensionberättigad vid 60 års ålder. Beträffande övrig polispersonal lämnades däremot frågan om pensionsålder öppen. Direktionen över arméns pensionskassa föreslog sedermera i skrivelse den 24 j a n u a r i 1917, att pensionsåldern skulle bestämmas för poliskommissarie till 60 år, för överkonstapel till 55 år och för konstapel till 50 år. I häröver avgivet utlåtande ansågo arméförvaltningens fortifikations- och civila departement, att pensionsåldern borde fastställas till 60 å r för poliskommissarie samt till 55 år för såväl överkonstaplar som konstaplar. Statskontoret, som jämväl yttrade sig i frågan, fann icke skäl föreligga att för arméns polispersonal fastställa lägre pensionsålder än som gällde för motsvarande personal vid marinen och förordade alltså för alla tjänstinnehavare, tillhörande arméns fästningspolispersonal, en pensionsålder av åtminstone 60 år. I nyssnämnda proposition till 1917 års riksdag anförde föredragande departementschefen, att han ansåge den av statskontoret ifrågasatta åldersgränsen av 60 år för samtliga befattningshavare v a r a väl hög med hänsyn till polispersonalens fysiskt ansträngande tjänstgöring. Departementschefen tillstyrkte, att pensionsåldern måtte bestämmas i överensstämmelse med arméförvaltningens förslag. Riksdagen beslöt emellertid en för samtliga befattningshavare gemensam pensionsålder av 60 år. I sitt år 1925 avgivna betänkande förklarade sig 1921 års pensionskommitté finna nu gällande pensionsålder för poliskonstapel v a r a alltför hög med hänsyn till den rörlighet, som tjänsten krävde. Kommittén förordade en sänkning av pensionsåldern för poliskonstapel med 5 år. Detta förslag tillstyrktes av chefen för generalstaben i utlåtande den 18 augusti 1926. Genom skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 24 maj 1928 — vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga för a t t t a g a s i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag — upptog kommendanten i Bodens fästning frågan till förnyad behandling och hemställde därvid, att pensionsåldern för all fästningspolispersonal i Boden måtte sänkas till 55 år. Såsom skäl härför anförde kommendanten bl. a. följande: Fästningspolisens i Boden uppgifter vore av detektiv art. övervakningen av skyddsområdet, vars ytvidd uppginge till ungefär 16 kvadratmil, krävde förflyttningar icke endast å vägar utan även genom svårframkomlig terräng. Spaningsoch övervakningsarbetet måste kunna utföras under vilken väderlek som helst. Med hänsyn till i Boden rådande klimat ställde ett dylikt arbete, som bl. a. fordrade förmåga att vintertid förflytta sig på skidor, stora krav på vederbörande personals fysik. Arbetstiden kunde på grund av de stora avstånden icke uppdelas i

110 pass om 4 timmar, ulan övervakningen måste utföras utan uppehåll under inemot 8 timmar.

I utlåtande den 31 maj 1928 över sistberörda framställning tillstyrkte chefen för generalstaben en a l l m ä n sänkning av pensionsåldern till 55 år för fästningspolispersonalen i såväl Boden som Karlsborg. Häremot hade arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse ävensom direktionen över arméns pensionskassa i avgivna utlåtanden intet att erinra. Även statskontoret förklarade sig i utlåtande den 11 oktober 1928 kunna godtaga en sänkning av pensionsåldern åtminstone för överkonstaplar och konstaplar. Under erinran om vad sålunda förekommit har chefen för generalstaben i sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e framhållit, att v ä g a n d e skäl förebragts för en sänkning av pensionsåldern för fästningspolispersonalen i Boden. Eftersom platsbefälhavaren i Karlsborg och chefen för västra arméfördelningen i utlåtanden över kommendantens i Bodens fästning nyssberörda framställning förklarat, att tjänsten för fästningspolisen i Karlsborg vore likartad med den för polispersonalen i Boden, borde sänkningen avse all fästningspolispersonal. P å grund h ä r a v och då från polispersonalens egen sida gjorts gällande, att en sänkning av pensionsåldern vore önskvärd, h a r generalstabschefen föreslagit, att pensionsåldern för poliskommissarie, polisöverkonstapel och poliskonstapel måtte i reglementet upptagas till 55 år. De sakkunniga. Vad i denna fråga förekommit hava de sakkunniga funnit böra föranleda en sänkning av pensionsåldern för överkonstapel och poliskonstapel till 55 år. För poliskommissarie däremot synes u t a n olägenhet kunna fastställas en högre pensionsålder. Poliskommissariens tjänst torde knappast ställa lika stora k r a v på vederbörandes fysik som övriga befattningar vid fästningspolisen. F ö r övrigt synes u r organisatoriska synpunkter en något senare avgångsålder för den befattningshavare, som skall utöva chefsskapet för den övriga polispersonalen, v a r a lämplig. De sakkunniga hava alltså funnit sig böra föreslå en pensionsålder av 60 år för poliskommissarie och 55 år för polisöverkonstapel och poliskonstapel.

Marinen. a) Officerare. De för r e g e m e n t s o f f i c e r a r e o c h h ö g r e o f f i c e r s b e s t ä l l n i n g a r vid marinen nu gällande pensionsåldrarna synas, såsom chefen för marinstaben i sitt yttrande till de sakkunniga framhållit, v a r a väl avvägda. De sakkunniga h a v a därför icke funnit anledning föreslå ä n d r i n g i dessa pensionsåldrar. Av marinstabschefen framställt förslag om fastställande av särskild pensionsålder av 60 å r för chefen för sjökarteverket

Ill förfaller vid godkännande av den ståndpunkt, de sakkunniga i det föregående intagit till frågan om denne befattningshavares ställning i pensionshänseende. Beträffande k a p t e n e r o c h s u b a l t e r n o f f i c e r a r e vid marinen föreslog 1921 års pensionskommitté, under hänvisning till därom av chefen för marinstaben framställt y r k a n d e och under erinran att 1910 års milit ä r a pensionskommitté framlagt förslag i samma riktning, att pensionsåldern för dessa beställningshavare skulle sänkas från 55 till 50 år. I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande har marinstabschefen vidhållit sin mening, att pensionsåldern för officerare av kaptens och lägre grad borde bestämmas till 50 år. Till stöd härför har marinstabschefen anfört huvudsakligen följande: Av beräkningar, som utförts inom marinstaben, framginge, att en ej oväsentlig brist i mobiliseringsbehovet förefunnes, varför enbart av detta skäl en sänkning av pensionsåldern vore bestämt påkallad. Även andra omständigheter påkallade en sådan sänkning, främst nödvändigheten att genom de särskilda tjänstegraderna emellan väl avvägda bestämmelser rörande avgångsskyldighet vidmakthålla en för den aktiva tjänsten vid marinen nödvändig fysisk och andlig spänstighet inom officerskåren. Erfarenheten visade, att befordran till regementsofficer helst ej borde ske vid högre levnadsålder än 45 år. Med nuvarande avvägning av antalet beställningshavare inom graderna samt en pensionsålder av 55 år komme därvid en alltför stor del av kaptensgradens beställningar (25—30 % av hela antalet) att utgöras av i följd av ålders- eller andra hänsyn ej befordrade. Då man ej kunde förvänta samma aktivitet och vilja att taga ansvar av dessa senare, syntes det vara uppenbart, att nämnda beställningshavare i regel icke vore lämpliga för de viktiga befälsposter, för vilka kaptener i aktiv tjänst vore avsedda. Även efter den föreslagna sänkningen komme antalet vid befordran förbigångna kaptener att utgöra omkring en femtedel av hela antalet kaptensbeställningar. De sakkunniga. Med biträdande av den uppfattning, åt vilken marinstabschefen givit uttryck, hava de sakkunniga i likhet med båda de kommittéer, som senast sysslat med den militära pensioneringen, funnit sig böra förorda en sänkning av pensionsåldern för kaptener och subalternofficerare vid marinen till 50 å r eller samma avgångsålder som för motsvarande personal vid armén. b) Underofficerare. Pensionsåldern för den genom 1925 års härordning vid marinen nytillkomna beställningen såsom f ö r r å d s f ö r v a l t a r e har jämlikt beslut av 1929 års riksdag (prop, n r 208; R. skr. nr 149) i avbidan på en allmän omreglering av det militära pensionsväsendet bestämts till 63 år. I skrivelse till 1921 års pensionskommitté föreslog marinstabschefen, under förutsättning att pensionsåldern för underofficer av a n d r a graden och flaggkorpral bestämdes till 50 år, att pensionsåldern för förrådsförvaltare skulle fastställas till 60 år. Pensionskommittén ansåg sig emellertid kunna tillstyrka en pensionsålder av 63 år, motsvarande vad som föreslagits för förvaltare vid arméns intendenturkår.

112 Under framhållande a t t den hittills v u n n a erfarenheten visade, att den genom pensionsålderns höjning i enlighet med pensionskommitténs förslag uppkomna skillnaden i pensionsålder mellan förrådsförvaltare och flaggunderofficer vore för stor, har marinstabschefen i sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e vidhållit sin förut intagna ståndpunkt i frågan. De sakkunniga. Beträffande förvaltare vid armén hava de sakkunniga, såsom framgår av behandlingen av frågan om arméns pensionsåldrar, funnit sig böra föreslå bibehållande av gällande pensionsålder, 60 år. Då nu ifrågavarande befattningshavare i tjänstgöringsavseende kunna anses fullt jämställda med arméns förvaltare, hava de sakkunniga ansett sig böra förorda en sänkning av den provisoriskt fastställda pensionsåldern för förrådsförvaltare vid marinen till 60 år. För flaggunderofficerare samt u n d e r o f f i c e r a r e av a n d r a o c h t r e d j e g r a d e n utgör pensionsåldern enligt gällande bestämmelser 55 år. Med hänsyn till vad chefen för marinstaben anfört och under e r i n r a n a t t även 1910 års militära pensionskommitté framlagt enahanda förslag, förordade 1921 års pensionskommitté en sänkning av pensionsåldern till 50 år för underofficerare av andra och tredje graden. Marinstabschefen har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit nödvändigheten av att pensionsåldern för de två lägsta underofficersgraderna fastställes till 50 år. I en till de sakkunniga avgiven promemoria har marinstabschefen n ä r m a r e utvecklat skälen härför samt därvid anfört i huvudsak följande: Mellan å ena sidan underofficerare av andra graden och å andra sidan flaggunderofficerare funnes en bestämd skillnad i tjänstgöringsförhållanden. Underofficerare av andra graden vid däcksavdelningen tjänstgjorde å större fartyg (pansarskepp eller kryssare) som roderstyrmän, signalstyrmän, plutonsbefälhavare i svåra och medelsvåra torn eller såsom väbel, batteristyrman o. s. v. De fullgjorde vakthållning på däck i såväl fred som krig, stundom — under beredskap —• på blott två kvarter, d. v. s. med 12 timmars tjänstgöring per dygn. För allt detta fordrades uthållighet och spänstighet samt kroppskrafter, vilka visserligen kunde förväntas ännu förefinnas hos personer, som närmade sig 50-årsåldern, men icke vid högre ålder. Å jagare tillkomme för roderstyrman såsom bestickförare och för riktare vid torpedtub samt för styrmän å vedettbåtar krav på goda synegenskaper utan glas. överhuvudtaget vore tjänsten å dylika lättare fartyg så slitande, att en ålder över 45 år helst icke borde förekomma. Förläggningsutrymmena å fartygen medgåve icke möjlighet att erbjuda egna hytter åt underofficerare av andra graden, utan fyra eller flera personer finge dela samma mäss. Vid förfångning förtjänst eller vakt uppstode nödvändigtvis störningar, som icke inverkade på vilan i yngre år men som icke skänkte 50-åringen den ro han behövde under sovtimmar. Liknande synpunkter gjorde sig gällande för underofficerare av andra graden vid maskinavdelningen med tjänst och vaktgöring i maskin-(turbin) nun, dynamorum o. s. v. med där förekommande hårt arbete. Flaggunderofficerare återigen tjänstgjorde i regel som uppbördsmän med uppgift att utöva tillsyn över vapen, maskiner, förråd o. s. v., något som icke fordrade kroppsarbete. De vore vaktfria och förfogade över egna hytter. Till följd härav kunde dessa beställningshavare med större lätthet tjäna kvar till 55 års ålder.

113 I land tjänstgjorde flaggunderofficerare likaledes som uppbördsmän, medan underofficerare av andra graden fullgjorde tjänst vid excercisskolor eller dylikt eller å örlogsvarv vid i beredskap förlagda fartyg. I land funnes icke tillräckligt antal befattningar för att på lämpligt sätt och med fördel kunna placera äldre underofficerare av andra graden i större utsträckning. Vid kustartilleriet rådde principiellt enahanda förhållanden; flaggunderofficerare tjänstgjorde som uppbördsmän, underofficerare av andra graden däremot vid trupp med därav följande större krav pä spänstighet. De anförda s y n p u n k t e r n a visade — framhåller marinstabschefen slut ligen — a t t flaggunderofficerare kunde behållas i tjänst till 55 års ålder men a t t underofficerare av a n d r a graden icke borde få kvarstå längre ä n till 50 års ålder. Till denna slutsats komme m a n helt oberoende a v nödvändigheten att hålla befordringsåldern inom underofficerskåren vid en rimlig g r ä n s och a t t vid 50-årsåldern avkoppla underofficerare av a n d r a graden, som icke lämpade sig för befordran. Svenska underofficersförbundet har i en till de sakkunniga inkommen skrivelse framhållit vissa olägenheter ur personalens synpunkt, som skulle bliva förknippade med en sänkning av pensionsåldern för underofficerare av a n d r a och tredje graden till 50 år. Beträffande det n ä r m a r e innehållet i berörda skrivelse torde få hänvisas till ett betänkandet bifogat, av ledamoten Almroos avgivet särskilt yttrande. I skrivelse till de sakkunniga hava flottans maskinistförenmgar i Stockholm och Karlskrona till behandling upptagit frågan om pensionsålder för ifrågavarande personal samt därvid anfört bl. a. följande: Med nuvarande proportion mellan antalet flaggunderofficerare och underofficerare av andra graden borde t. o. m. under tämligen onormala befordringsförhållanden de allra flesta kunna vinna befordran till flaggunderofficer före uppnådda 50 års ålder. Undantagen gällde dem, som antagits vid hög levnadsålder, ej avlagt examina i rätt tid eller förbigåtts och sedermera befordrats. Det vore endast under de två sistförflutna åren samt under några år framåt som en del underofficerare av andra graden uppnått eller uppnå 50-årsåldern före befordran till flaggunderofficer. Då om några år normala befordringsförhållanden kunde förväntas inträda, skulle alla underofficerare av andra graden, vilka inträtt i tjänst vid en icke alltför hög ålder samt genomgått föreskrivna skolor och kurser på avsedd tid, hinna befordras till flaggunderofficerare före 50 års ålder. En tillämpning av de av marinstabschefen föreslagna pensionsåldrarna skulle därför i realiteten endast komma att drabba dem, vilka av en eller annan anledning förbigåtts såsom icke fullt lämpliga. Däremot syntes icke vara något att erinra. De sakkunniga. Med h ä n s y n till vad chefen för marinstaben anfört angående underofficerarnas av a n d r a och tredje graden tjänståligganden hava de sakkunniga, i likhet med militära pensionskommittén och 1921 å r s pensionskommitté, funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsåldern för dessa underofficerare till 50 år. E n dylik sänkning torde på grund av de n u r å d a n d e befordringsförhållandena komma att medföra, att åtskilliga underofficerare av a n d r a graden icke k u n n a vinna befordran till flaggunderofficersbeställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning ä r det emeller8 —

343047.

114 tid icke möjligt att vid bedömande av frågan om lämplig pensionsålder för beställningshavarna tillmäta de för n ä r v a r a n d e ogynnsamma befordringsförhållandena avgörande betydelse. E r i n r a s må, att verkningarna av den tidigare avgångsskyldigheten enligt de sakkunnigas förslag mildras genom övergångsbestämmelser, som berättiga de av sänkningen berörda beställningshavare, vilka bliva avgångsskyldiga inom de närmaste å r e n efter reglementets ikraftträdande, a t t under angivna förutsättningar kvarstå i tjänst viss tid efter uppnåendet av den föreslagna pensionsåldern. Beträffande flaggunderofficerare föreligger icke anledning till ä n d r i n g av nu gällande pensionsålder. c) Mariningenjörkåren m. m. Enligt n u v a r a n d e bestämmelser gäller för samtliga beställningshavare vid mariningenjörkåren, med u n d a n t a g av marinöverdirektören, en pensionsålder av 60 år. 1921 års pensionskommitté föreslog emellertid, att avgångsåldern skulle höjas för marindirektör av första graden till 63 år och för specialingenjörer till 65 år. Kommittén hänvisade h ä r v i d till den för motsvarande befattningshavare vid statens j ä r n v ä g a r gällande pensionsåldern. I avgivet y t t r a n d e över kommitténs förslag anförde marinförvaltningen, a t t ämbetsverket icke funnit en ändring av pensionsåldern motiverad för någon av dessa krävande befattningar. Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande, i enlighet med den mening som u t t a l a t s av chefen för mariningenjörkåren, föreslagit bibehållande av nuvarande pensionsålder för ifrågavarande personal. De sakkunniga. Anledning synes ej föreligga att frångå nu gällande pensionsåldrar för mariningenjörkårens beställningshavare. Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande personal och som för flottans verksamhet äro av synnerlig vikt, kan det icke anses lämpligt att för denna personal, med u n d a n t a g av marinöverdirektören, fastställa högre pensionsålder än 60 år. För k e m i s t e n v i d m a r i n f ö r v a l t n i n g e n , vilken tillhör lönegraden C 12, gäller för n ä r v a r a n d e en pensionsålder av 60 år. 1921 års pensionskommitté föreslog emellertid samma pensionsålder för kemisten som för specialingenjörer eller 65 år. Marinförvaltningen ansåg däremot, att även för kemisten borde fastställas en pensionsålder av 60 år. Såväl innehavaren av befattningen som den till övergångsstat överförde andre kemisten vid ämbetsverket hemställde i skrivelse till fullmäktige i flottans pensionskassa, a t t pensionsåldern måtte bestämmas på sätt marinförvaltningen föreslagit. De framhöllo därvid, a t t för deras verksamhet, vilken huvudsakligen omfattade kontroll av marinens sprängmedel, krut m. m., erfordrades oförminskade kropps- och själskrafter.

115 De s a k k u n n i g a finna ej anledning a t t för ifrågavarande befattning föreslå a n n a n avgångsålder ä n den för befattningen nu gällande samt för eivilmilitära och civila beställningshavare i allmänhet tillämpade pensionsåldern, 60 år. d) Marinintendenturkåren. Beträffande m a r i n i n t e n d e n t u r k å r e n s personal gäller för n ä r v a r a n d e en pensionsålder av 65 å r för samtliga beställningar. I sitt till 1921 å r s pensionskommitté avgivna y t t r a n d e förordade chefen för marinstaben, efter hörande a v d å v a r a n d e chefen för kåren, bibehållande av n ä m n d a pensionsålder för kårens personal. Detta blev även kommitténs förslag. Chefen för marinintendenturkåren h a r nu i y t t r a n d e till m a r i n s t a b s chefen föreslagit en betydande s ä n k n i n g av pensionsåldern för kårens bef a t t n i n g s h a v a r e och till stöd härför anfört bl. a. följande. Den nuvarande pensionsåldern vore ett arv från den gamla »flottans civilstat», varav marinintendenturkåren för 30 år sedan bildals. Tviyelsutan hade del varit riktigt, om redan vid detta tillfälle —• då det gällde att skapa en kår, skickad att ut1'öra jämväl militära uppgifter — pensionsåldern hade sänkts. Men om det vore förklarligt nog, att man då varit tveksam, syntes det nu knappast råda delade meningar om lämpligheten av en dylik sänkning. Allt eftersom utvecklingen medfört en väsentlig förändring av kårens arbetsuppgifter, hade den nuvarande pensionsåldern visat sig vara alltför hög. De inträdda förändringarna vore huvudsakligen av två slag. Det ena vore, att kåren både i centralförvaltningen och lokalförvaltningarna allt mer tagits i anspråk för rent intendenturella uppgifter, vilka tidigare ombesörjts av officerare, det andra att vissa kamerala uppgifter, vilka tidigare utförts av intendenter, nu utfördes av annan personal, antingen underofficerare eller civila tjänstemän. Denna senare förändring hade bl. a. framtvingats genom den kraftiga heskärning, som kårens stat undergått genom 1925 års försvarsorganisation. Praktiskt taget måste numera varje tjänsteman tagas i anspråk för befattningar i ledande ställning eller i varje fall med självständigt arbete och betydande ekonomiskt ansvar. Inom den äldre organisationen hade däremot även ell jämförelsevis slort antal befattningar med enklare arbetsuppgifter uppehållits av marinintendenter eller deras föregångare. De äldre förrädsintendenlstjänslerna kunde liksom vissa av intendentstjänsterna ä stationskontoren uppehållas av tjänstemän med relativt hög levnadsålder, då däremot de nuvarande förrådsintendentstjänsterna och de efter personalreduktionen kvarstående inlendenlsbefatlningarna å stationskontoren krävde en yngre generations vitalitet och arbetsförmåga. Detta hade också förutsatts, när 1925 års organisation genomfördes. Med den nuvarande pensionsåldern måste man räkna med alt tjänstemännen under de sista tjänsteåren kunde på grund av sjukdom eller andra orsaker bliva mindre användbara, särskilt för självständigt eller mera maklpåliggande arbete. I den gamla organisationen hade de å stalionskontoren å biträdesbefattningar kommenderade yngre marinintendenterna ulgjort en välbehövlig och ofta utnyttjad reserv. Inom nuvarande försvarsorganisation vore emellertid ersätlningspersonal för befattningarna i land icke beräknad. Hittills hade övergångsstatspersonalen utgjort en viss reserv, men denna tillgång komme snart nog alt försvinna. Vid inträffade sjukdomsfall hade ersättningsfrågan därför måst ordnas genom dubblering av tjänster, ett system, som i längden måste bliva till stort men lör tjänsten och som kunde befaras leda till svåra rubbningar inom förvaltningen.

116 För fyllande av personalbehovet vid mobilisering vore det av största vikt att hava tillgång till en högt kvalificerad reservpersonal. Då personalen å övergångsstat snart icke vore att räkna med och i reserven utnämnda marinintendenter icke kunde förrän efter en längre tids tjänstgöring motsvara kravet pä fullgoda ersättare för stamintendenter, vore det synnerligen önskvärt, att reserven erhölle den utökning med pensionerad personal, som en sänkning av pensionsåldern skulle medföra. De i stort sett likartade förhållandena inom arméns och marinens inlendenturväsenden talade för att pensionsåldern för marinintendenterna sattes lika med pensionsåldern för arméns intendenter. Då emellertid marinintendenterna ännu allljämt uppehölle en del befattningar av mera civil natur, borde åtminstone för marinintendent av första graden pensionsåldern kunna sättas något högre, förslagsvis till 58 år; för förste marinintendenter och marinöverintendenten borde gälla en pensionsålder av 60 respektive 63 år. Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit, att marinöverintendenten enligt hans mening förebragt fullt bindande och s t a r k a skäl för pensionsålderns kraftiga sänkning samt a t t marinstabschefen därför i allt väsentligt anslöte sig till de av marinöverintendenten uttalade synpunkterna. För marinöverintendenten borde dock pensionsåldern r ä t t a s efter det beslut, som kunde bliva gällande för övriga militära kårchefer. De sakkunniga. Såsom av förestående redogörelse framgår, tillämpas för beställningshavare vid m a r i n i n t e n d e n t u r k å r e n alltjämt betydligt högre pensionsåldrar än för motsvarande personal vid armén. Med hänsyn till marinintendenturkårens n u v a r a n d e organisation och tjänstgöringsförhållanden måste den gällande pensionsåldern anses vara alltför hög. E n sänkning av denna pensionsålder synes jämväl påkallad med hänsyn till behovet av reservpersonal. Beträffande omfattningen av den nedsättning i pensionsåldern för marinintendenturkåren, som de sakkunniga alltså vilja förorda, har marinöverintendenten i sitt yttrande närmast u t t a l a t sig för samma avgångsåldrar, som komme att bestämmas för arméns intendenturkår. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde emellertid de göromål, som åvila marinens intendentur, i viss mån skilja sig från arméintendenturens uppgifter och v a r a av sådan art, att — såsom även a n t y t t s av marinöverintendenten — för marinens intendenturpersonal k a n ifrågasättas något högre pensionsålder än för motsvarande personal vid armén. Skillnaden synes emellertid icke böra överstiga fem år. Vid övervägande av antydda synpunkter h a v a de sakkunniga ansett sig böra föreslå en sänkning av pensionsåldern till 60 år för förste rnarinintendent av första löneklassen och förste marinintendent av a n d r a löneklassen samt till 55 år för lägre befattningshavare vid kåren. I fråga om marinöverintendenten bör däremot n u v a r a n d e pensionsålder, 65 år, bibehållas orubbad.

117 e) Marinläkarkåren. Beträffande den aktiva personalen vid m a r i n l ä k a r k å r e n har chefen för marinstaben, i likhet med marinöverläkaren, icke funnit skäl föreligga till frångående av n u v a r a n d e pensionsåldrar, utgörande för marinöverläkaren 65 år, för förste m a r i n l ä k a r e och marinläkare av första graden, som ä r sjukhusläkare, 63 år samt för a n n a n marinläkare av första gaden 60 år. I n n a n dessa pensionsåldrar — vilka överensstämma med vad 1921 års pensionskommitté föreslagit — fastställdes genom beslut av 1931 års riksdag (prop, n r 117; R. skr. nr 101), gällde betydligt lägre avgångsåldrar för ifrågavarande personal, nämligen för marinöverläkare och förste marinläkare 60 år och för m a r i n l ä k a r e av första graden 55 år. Enligt vad som framgår av berörda proposition, föranleddes höjningen närmast av en framställning från marinöverläkaren, däri denne bl. a. erinrat om a t t på g r u n d av de låga pensionsåldrarna vissa svårigheter uppkommit att på ett tillfredsställande sätt r e k r y t e r a kåren samt framhållit, hurusom sedan n ä r a tjugu års tid såväl kommitterade som hörda myndigheter enstämmigt förordat höjning av pensionsåldrarna för ifrågavarande personal. I y t t r a n d e n över marinöverläkarens framställning anslöto sig såväi chefen för marinstaben som direktionen över flottans pensionskassa, marinförvaltningen och statskontoret till marinöverläkarens förslag. De sakkunniga hava icke funnit skäl till a n n a n ändring av nuvarande bestämmelser än att pensionsåldern för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare, synes böra sänkas från 63 till 60 år. Tillräcklig anledning synes icke föreligga att beträffande marinens • jukhusläkare bibehålla högre pensionsålder än som gäller och av de sakkunniga föreslagits att gälla för regementsläkare, som är sjukhusläkare, eller för överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm. Beträffande förste m a r i n l ä k a r e giver en jämförelse med vad som i ifrågavarande hänseende förordats i fråga om fältläkarkårens personal vid handen, att pensionsåldern för förste m a r i n l ä k a r e skulle, därest densamma bibehölles oförändrad, komina att bliva tre år högre än för överfältläkaren och fältläkare. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger ej anledning a t t För framtiden uppehålla en dylik skillnad. Om så skedde, skulle — vid bifall i övrigt till de sakkunnigas förslag — innehavarna av de tre p å stat uppförda marinläkarbeställningarna av första graden bliva de enda ordinarie beställningshavare, för vilka bibehölles en pensionsålder av 63 år. Föreliggande arbetsuppgifter torde emellertid icke giva stöd för att beträffande m a r i n l ä k a r k å r e n s personal göra en mera ingående differentiering av pensionsåldrarna än för övriga beställningshavare. f) Beställningshavare vid flottans poliskår. F ö r samtliga beställningshavare vid flottans poliskår utgör pensionsåld e r n för n ä r v a r a n d e 65 år.

118 1921 års pensionskommitté föreslog med hänsyn till polispersonalens ansträngande tjänstgöringsförhållanden en sänkning av pensionsåldern till 60 år. I skrivelse till de sakkunniga har marinförvaltningen, under åberopande av infordrade y t t r a n d e n från varvscheferna vid Stockholms och Karlskrona örlogsvarv, anslutit sig till pensionskommitténs förslag. I det föregående hava de sakkunniga för överkonstapel och konstapel vid arméns fästningspolis föreslagit en pensionsålder av 55 år. Då för flottans polispersonal tjänstgöringsförhållandena äro mindre påfrestande, torde en något högre pensionsålder u t a n olägenhet kunna fastställas för denna personal. E n sänkning av nu gällande pensionsålder måste emellertid anses påkallad. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra i likhet med pensionskommittén och marinförvaltningen förorda, att pensionsåldern för ifrågavarande beställningshavare bestämmes till 60 år. g) Flaggkorpraler och högbåtsmän. Genom kungörelsen den 31 maj 1929 (nr 112) angående provisoriska pensioneringsbestämmelser i avseende å vissa beställningshavare vid marinen har i avbidan på en allmän omreglering av det militära pensionsväsendet förordnats, a t t flaggkorpral skall i pensionshänseende anses likställd med underofficerskorpral samt att pensionsåldern för högbåtsman skall v a r a 55 år. E n ä r underofficerskorpral enligt reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 (nr 63) är berättigad till pension, då han uppnått 50 års ålder, innebär n ä m n d a föreskrift rörande flaggkorprals pensionering, a t t sådan beställningshavares pensionsålder för n ä r v a r a n d e utgör 50 år. I likhet med chefen för marinstaben finna de sakkunniga sig böra förorda ett bibehållande av nu gällande pensionsåldrar för flaggkorpral och högbåtsman. h) Övriga beställningshavare. I fråga om pensionsålder för övriga beställningshavare vid marinen, nämligen m u s i k d i r e k t ö r e r samt m a s k i n i s t e r och e l d a r e a v f ö r s t a k l a s s v i d f l o t t a n s s j u k h u s i K a r l s k r o n a , torde få hänvisas till vad som anförts rörande motsvarande beställningshavare vid armén. Flygvapnet. a) Officerare och underofficerare (med undantag av intendenturpersonal). Såsom redan i a n n a t sammanhang omnämnts, stadgas i kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska ordnande, att personal, som från a r m é n eller marinen övergår till flygvapnet, skall kvarstå såsom delägare i arméns

119 pensionskassa respektive flottans pensionskassa, ävensom att beträffande annan personal, som erhåller beställning vid flygvapnet, skola tillämpas de för arméns personal gällande pensioneringsgrunderna. Dessa bestämmelser medföra beträffande vissa beställningar vid flygvapnet bland annat, a t t för skilda innehavare av en och samma beställning olika pensionsåldrar bliva gällande, allteftersom beställningshavarna övergått från armén eller marinen eller tillträtt första anställning vid flygvapnet. Sålunda gäller för n ä r v a r a n d e för kaptener, subalternofficerare och underofficerare vid flygvapnet, som tidigare v a r i t anställda vid marinen, en högre pensionsålder än för motsvarande beställningshavare, som erhållit transport från armén eller vunnit sin första anställning vid flygvapnet. 1921 å r s pensionskommitté förordade i sitt år 1926 avgivna betänkande, i enlighet med förslag av chefen för flygvapnet, att för officerare och underofficerare vid vapnet skulle införas enhetliga pensionsåldrar, överensstämmande med dem, som föreslogos för motsvarande beställningshavare vid armén. I sitt till de sakkunniga avgivna utlåtande hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen vidhållit förslaget om enhetliga pensionsåldrar för vapnets beställningar. Såsom förut omnämnts, har i y t t r a n d e t tillika föreslagits en betydande sänkning av pensionsåldrarna för n ä r a nog samtliga beställningar. Efter e r i n r a n om att y t t r a n d e t till 1921 års pensionskommitté avgivits vid tiden för flygvapnets uppsättande samt att de erfarenheter, som sedan dess vunnits, icke k u n n a t undgå att utöva inverk a n på bedömande av förevarande spörsmål, anföres i det n u föreliggande y t t r a n d e t bl. a. följande. Tjänsten inom flygvapnet hade i hög grad utvecklats och komplicerats, och fordringarna å personalens tjänstbarhet hade därmed skärpts. Detta gällde i första hand den flygande personalen. Flygskickligheten och användbarheten avtoge helt naturligt med åldern, i samma mån som de fysiska förutsättningarna för utövandet av flygtjänst försämrades. Äldergränsen för den flygande personalen måste därför med nödvändighet starkt begränsas uppåt. Så hade skett inom vissa andra länder med organisatoriskt högt utvecklade flygvapen. Det förtjänade i detta sammanhang framhållas, att på sina håll (exempelvis i Polen, Frankrike och Italien) tjänståren som flygare räknades antingen som dubbla tjänstår eller så, att till en viss uppnådd tjänstålder fogades ett bestämt antal tilläggsår, växlande mellan 7 till 10 år. Det syntes jämväl böra beaktas, att en sänkning av pensionsåldern vore ägnad att öka vapnets frän aktiv stat till reserven överförda personal, som för närvarande vore och, om ej särskilda åtgärder vidtoges, under lång tid framåt förbleve otillräcklig. Under hänvisning till det anförda hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen föreslagit, att pensionsåldern måtte bestämmas till 60 år för chefen för flygvapnet, till 55 år för överste, till 50 år för överstelöjtnant, major och fanjunkare samt till 45 år för kapten, subalternofficer och sergeant. Med hänsyn till att flygvapnets officers- och underofficerskårer till huvudsaklig del rekryteras från övriga försvarsgrenar samt att möjlighet till

120 å t e r t r a n s p o r t m e d g i v i t s u n d e r vissa f ö r u t s ä t t n i n g a r , h a v a de s a k k u n n i g a f r å n c h e f e r n a för g e n e r a l s t a b e n o c h m a r i n s t a b e n i n h ä m t a t y t t r a n d e n ö v e r c h e f e n s för f l y g v a p n e t och f l y g s t y r e l s e n s b e r ö r d a f ö r s l a g . Chefen för generalstaben anför beträffande förevarande spörsmål huvudsakligen följande: I ett blivande gemensamt militärt pensionsreglemente vore det otvivelaktigt önskvärt, att pensionsåldrarna — såvida ovederläggliga militära skäl ej till annat föranledde — vore överensstämmande för motsvarande lönegrader inom de skilda försvarsgrenarna. Alldeles särskilt framträdde detta behov för flygvapnet, som i mycket stor utsträckning rekryterades frän övriga försvarsgrenar. Lämpligheten av de pensionsåldrar, som förordats av chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, kunde i vissa fall ifrågasättas. För officerare och underofficerare hade den lägsta pensionsåldern föreslagits till 45 år emot nu gällande 50. Detta hade motiverats med kraven på den flygande personalen samt under hänvisning till bestämmelserna inom vissa andra länder. Beträffande sistnämnda synpunkter kunde framhållas, att pensionsförhållandena inom ett flygvapen kunde gestaltas olika, om vapnet å ena sidan vore fullt fristående i rekryteringsavseende eller å andra sidan rekryterades med personal från de andra försvarsgrenarna, till vilka personalen enligt vissa villkor kunde återvända. Det sistnämnda fallet, till vilket vårt flygvapen hörde, gjorde enhetliga pensionsåldrar för samtliga försvarsgrenar önskvärda. Vid olika pensionsålder inom flygvapnet och andra försvarsgrenar kunde befaras, att rätten till återtransport inom sex år komme att begagnas i större utsträckning än nu, då personalen därigenom tillförsäkrade sig förmånen att kvarstå i tjänst längre tid. Dylik återtransport vore emellertid ur arméns synpunkt i regel synnerligen ofördelaktig. Beträffande pensionsålderns bestämmande efter kravet på den flygande personalen kunde anföras, att flygvapnet jämväl hade personal, som icke vore i flygtjänst. För denna personal kunde en lägre pensionsålder än den för armén knappast vara motiverad. Det kunde snarare vara en fördel att på vissa platser, exempelvis inom förvaltningstjänsten, hava tillgång på något äldre personal. Teoretiskt borde ur denna synpunkt pensionsåldrarna vid flygvapnet bestämmas olika lör personal i flygtjänst och annan personal. En dylik differentiering syntes emellertid av praktiska skäl vara olämplig. Skäl funnes alltså från arméns sida att bestämma flygvapnets pensionsåldrar, åtminstone för lägre grader, till samma som för armén. Härför talade även för närvarande det förhällandet, att flygvapnet hade att förvänta avsevärda förändringar i en kommande försvarsordning, varför sä genomgripande ändringar som de föreslagna i varje fall borde anstå, till dess utvecklingen på grund av nya bestämmelser kunde skönjas. Chefen för marinstaben har framhållit i huvudsak enahanda synpunkter s o m g e n e r a l s t a b s c h e f e n s a m t d ä r u t ö v e r a n f ö r t bl. a. f ö l j a n d e : För att säkerställa fysisk och andlig spänstighet inom kårerna vore det önskvärt att hålla en låg pensionsålder. Detta önskemål finge dock ej drivas utöver de gränser, som betingades ä ena sidan av den verkligen påvisbara nödvändigheten och å den andra sidan av hänsynen till såväl statens som den enskildes ekonomi. Att statens kostnader enligt förslaget skulle avsevärt ökas ävensom att den enskildes ekonomi i många fall skulle bliva ödesdigert lidande vid en tidpunkt, då utgifterna för familjens underhåll och barnens uppfostran ännu ej nått sitt maximum, syntes ej särskilt behöva påpekas. En sänkning av pensionsåldern för kaptener och lägre grader från 50 till 45 år skulle sannolikt innebära, att ett militärt

121 pensionärsproletariat skulle uppslå av alla dem, som vid 45 års ålder icke lyckades skaffa sig en säker inkomst vid sidan av pensionen. Därest bestämda militära skäl förelåge för nödvändigheten av pensionsålderns sänkning, måste dock, militärt sett, statens och den enskildes ekonomiska förhållanden träda i bakgrunden. Några bindande bevis för att åldern från 45 till 50 år vore för hög för den flygande personalen hade emellertid ej föreburils. Som regel ansåges mannens livskraftigaste period inträffa mellan 35 och 50 år. Flygvapnets personal vore årligen underkastad en synnerligen noggrann läkarundersökning, och erfarenheten syntes — enligt vad marinstabschefen inhämtat — ej hava givit vid handen att åldern 45 ar vore en kritisk ålder för flygare. En sänkning av pensionsåldern med i regel 5 år för personal vid flygvapnet syntes i varje fall icke böra komma till stånd utan att nödvändigheten därav styrkts av medicinska auktoriteter. I samband härmed syntes det emellertid uppenbart, att det vore önskvärt att möjliggöra avgång före pensionsålderns inträdande för sådan personal, som vid läkarundersökning befunnes olämplig för flygtjänst. Sådan avgång syntes då bäst kunna ordnas enligt vad i civila tjänstepensionsreglementet föreslagits, dock utan krav på visst antal tjänstår. De sakkunniga. Det torde v a r a obestridligt, att flygtjänsten ä r av mera påfrestande och slitande beskaffenhet och i allmänhet ställer större k r a v pä beställningshavarna i olika avseenden ä n den normalt förekommande tjänstgöringen vid armén och marinen. Det kunde därför — även om m a n i detta s a m m a n h a n g bortser från den vid flygvapnet nu rådande ogynnsamma åldersfördelningen med ty åtföljande olägenheter u r befordringssynpunkt — finnas anledning att ifrågasätta fastställande av lägre avgångsåldrar åtminstone för vissa officerare och underofficerare vid flygvapnet än för motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. A t t de sakkunniga det oaktat icke ansett sig böra föreslå dylik åtgärd, beror huvudsakligen på de skäl, som utvecklats av cheferna för generalstaben och marinstaben, och främst därpå, att det torde kunna förväntas, att en ny försvarsordning kommer att medföra avsevärda förändringar beträffande flygvapnet. Då spörsmålet om pensionsåldrarnas avvägning för flygvapnets personal bör ses i samband med frågan om vapnets organisation, h a r det synts de sakkunniga icke v a r a lämpligt att nu taga ståndpunkt till frågan om en genomgripande ä n d r i n g av avgångsåldrarna för vapnets personal. E n ä r vidare på grund av n u v a r a n d e åldersfördelning bland flygvapnets beställningshavare ett bifall till chefens för flygvapnet och flygstyrelsens förslag knappast skulle få någon egentlig praktisk betydelse under de närmaste åren, hava de s a k k u n n i g a under föreliggande förhållanden ansett sig böra föreslå, att för de officerare och underofficerare vid flygvapnet, som icke tillhöra intendenturpersonalen, bestämmas samm a pensionsåldrar som för motsvarande beställningshavare vid armén. I anslutning till en blivande omorganisation av flygvapnet synes frågan om lämpliga pensionsåldrar för vapnets personal böra upptagas till förnyat övervägande.

122 De sakkunniga vilja i detta samband erinra om att genom bestämmelsen i 10 § 3 mom. — enligt vilken beställningshavare, som befinnes urståndsatt att p å ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, må kunna av av Kungl. Maj:t entledigas från sin beställning fem år före uppnådd pensionsålder — beretts möjlighet att entlediga icke tjänstduglig kompaniofficer eller underofficer vid uppnådd levnadsålder av 45 år. b) Intendenturpersonalen. Beträffande intendenturpersonalen vid flygvapnet anförde 1921 års pensionskommitté i sitt betänkande år 1926 (sid. 21), att det syntes v a r a avsett, att denna personal fortfarande skulle tillhöra intendenturkåren, respektive marinintendenturkåren, samt att det på grund h ä r a v icke vore erforderligt, att densamma upptoges i den av kommittén föreslagna pensionstjänsteförteckningen. I utlåtande över pensionskommitténs betänkande framhöll emellertid flygstyrelsen bland annat, a t t enligt gällande bestämmelser till flygvapnet överförd intendenturtjänsteman kvarstode endast sex å r i armén eller m a r i n e n samt att på g r u n d h ä r a v även flygvapnets officerare i intendenturbefattning borde uppföras å berörda förteckning. Pensionsåldern borde enligt styrelsens uppfattning fastställas till samma höjd, som gällde för befattningshavare vid arméns intendenturkår i motsvarande tjänstegrad. I sitt utlåtande till de sakkunniga h a v a nu chefen för flygvapnet och flygstyrelsen vidhållit den sålunda uttalade uppfattningen beträffande förevarande spörsmål samt till motivering h ä r a v anfört följande: Det låge i sakens natur, att enhetliga bestämmelser i fråga om pensionsålder måste komma till stånd för flygvapnets intendenturpersonal, oavsett om den rekryterades från armén eller marinen. Enligt vad flygstyrelsen erfarit, hade beträffande intendenturpersonalen vid armén ifrågasatts sänkning av pensionsåldern till samma gräns som för arméns övriga officerare. Ehuru det i fråga om flygvapnets intendenturbeställningar för närvarande knappast läte sig bedöma, om i en blivande organisation samma krav pä lägre pensionsåldrar än de nuvarande komme att ur mobiliseringssynpunkt göra sig gällande, syntes likväl ur andra synpunkter skäl föreligga för att tillämpa samma pensionsåldrar i fråga om denna personal vid flygvapnet som beträffande motsvarande personal vid armén. Chefen för generalstaben har icke haft något att invända mot flygstyrelsens berörda förslag. Chefen för marinstaben h a r i sitt y t t r a n d e erinrat om a t t generalstabschefens och marinstabschefens förslag i fråga om intendenturpersonalen vid armén och marinen innebure vissa skiljaktigheter med avseende å pensionsåldrarna, beroende på att intendenterna vid m a r i n e n alltjämt uppehölle vissa befattningar, som ställde mindre höga k r a v i kroppsligt hänseende. Enligt marinstabschefens uppfattning syntes emellertid i v a r t fall skäl icke föreligga för att intendenterna vid flygvapnet skulle hava lägre pensionsålder än vid armén, och det kunde till och med ifrågasät-

123 tas, om icke förhållandena för intendenterna vid flygvapnet mera liknade motsvarande förhållanden vid marinen, vilket i så fall skulle medföra, att pensionsåldern borde höjas till vad som föreslagits för marinens vidkommande. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har chefen för fly g styrelsens intendenturbyrå i ett yttrande till chefen för flygvapnet uttalat en uppfattning, i huvudsak överensstämmande med den mening, v a r å t marinstabschefen sålunda givit uttryck. Chefen för intendenturbyrån h a r framhållit bland annat, att flygvapnets nuvarande organisation och de uppgifter, intendenturpersonalen för n ä r v a r a n d e hade att fullgöra, icke syntes giva tillräcklig anledning att för denna personal förorda samma sänkningar beträffande pensionsåldrarna, som föreslagits för motsvarande beställningshavare vid arméns intendenturkår. Det syntes därför lämpligast, att för flygvapnets officerare i intendenturbefattning tillämpades de för personal vid arméns intendenturkår nu gällande pensionsåldrarna. De sakkunniga. P å grund av vad marinstabschefen och chefen för flyg styrelsens intendenturbyrå anfört och införskaffad ytterligare utredning utvisar, h a v a de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som för n ä r v a r a n d e åvila intendenturpersonalen vid flygvapnet, äro n ä r m a r e jämförliga med de göromål, som ankomma på beställningshavare i motsvarande tjänsteställning vid marinintendenturkåren, än med vad som kräves av personal vid arméns intendenturkår. De sakkunniga h a v a därför ansett sig böra förorda, att de för beställningshavare vid marinintendenturkåren 1 föreslagna pensionsåldrarna tillämpas j ä m v ä l för officerare i intendenturbefattning vid flygvapnet och att sålunda pensionsåldern för ifrågavarande personal bestämmes till 60 år för överstelöjtn a n t och major samt 55 år för kapten och löjtnant. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava föreslagit en pensionsålder av 60 år för f ö r r å d s f ö r v a l t a r e vid flygvapnet. Anledning saknas att frångå detta förslag, som överensstämmer med vad de sakkunniga förordat i fråga om motsvarande personal vid armén och marinen. c) Övrig ordinarie personal. I yttrande till 1921 års pensionskommitté föreslog chefen för flygvapnet för f l y g ö v e r i n g e n j ö r och f l y g i n g e n j ö r en pensionsålder av 60 år. I yttrandet framhölls, att dessa beställningshavare måste ständigt följa den på flygområdet snabbt fortgående utvecklingen samt även själva medverka vid n y a uppfinningar och konstruktioner. Chefens för flygvapnet förslag biträddes av 1921 års pensionskommitté. I sitt till de sakkunniga avgivna y t t r a n d e hava n u chefen för flygvapnet och flygstyrelsen under hänvisning till ovan återgivna uttalande betonat, att den ifrågasatta åldersgränsen av 60 år för flygingenjör enligt

124 nuvarande uppfattning vore för hög med hänsyn till flygteknikens ytterst hastiga utveckling. P å grund h ä r a v hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen föreslagit en pensionsålder av 60 å r för flygöveringenjör, 55 å r för förste flygingenjör samt 50 å r för flygingenjörer av första, a n d r a och tredje graden. Mot berörda förslag har chefen för flygstyrelsens tekniska byrå anfört i viss mån avvikande mening samt förordat, a t t pensionsåldern måtte bestämmas till 60 år även för förste flygingenjör och flygingenjör av första graden samt till 55 år för flygingenjör av a n d r a graden. Såsom skäl härför h a r anförts, att dessa flygingenjörer under de senare åren före avskedstagandet kunde beräknas v a r a sysselsatta i ledande förvaltningstjänst eller fullgöra sådan ledande teknisk tjänstgöring, vilken fordrade god kännedom om utvecklingen av flygtekniken och dess tillämpning och vartill de med sin under åren samlade erfarenhet vore särskilt lämpade. I sitt yttrande över chefens för flygvapnet och flygstyrelsens förslag har generalstabschefen biträtt den av chefen för tekniska byrån anförda reservationen. Marinstabschefen h a r såsom sin uppfattning uttalat, att berörda reservation vore sakligt s t a r k t motiverad samt a t t de pensionsåldrar, som däri angivits, vore de lägsta, som borde ifrågakomma. Enligt marinstabschefens åsikt kunde det ifrågasättas, om icke den pensionsålder av 60 år, som föreslagits för samtliga ingenjörer vid marinen utom marinöverdirektören, skulle kunna tillämpas även vid flygvapnet. De sakkunniga. Med flygvapnets n u v a r a n d e organisation synes en pensionsålder av 60 år v a r a väl avvägd beträffande flygöveringenjör, förste flygingenjör och flygingenjör av första graden. I fråga om flygingenjör av a n d r a och tredje graden hava de sakkunniga funnit sig böra förorda en fem år lägre pensionsålder med h ä n s y n till att dessa befattningshavare torde böra i större utsträckning än övrig ingenjörspersonal kunna användas i flygtjänst för avprovning eller kontroll av materielens beskaffenhet. De sakkunniga hava sålunda ansett sig k u n n a biträda det av chefen för flygstyrelsens tekniska byrå a v g i v n a förslaget allenast med den jämkningen, att för flygingenjör av tredje graden förordas samma pensionsålder, 55 år, som för flygingenjör av a n d r a graden. F ö r den tekniska personalen i övrigt, nämligen v e r k m ä s t a r e , t y g h a n t v e r k a r e o c h v a p e n h a n t v e r k a r e , ha chefen för flygvapnet och flygstyrelsen föreslagit en pensionsålder av 55 år. I likhet med generalstabschefen anse emellertid de sakkunniga, att för denna personal bör åtminstone tillsvidare gälla s a m m a pensionsålder, 60 år, som föreslagits för motsvarande beställningshavare vid armén. Beträffande f ö r s t e f l y g l ä k a r e och f l y g l ä k a r e a v f ö r s t a g r a d e n — vilka beställningshavare före ingången av budgetåret 1934/ 1935 benämndes regementsläkare, respektive bataljonsläkare och alltjämt

125 tillhöra s a m m a lönegrader som dessa — bör i enlighet med vad chefen för flygvapnet och flygstyrelsen föreslagit tillämpas samma pensionsålder som för regementsläkare och bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller alltså 60 respektive 55 år. Vad slutligen a n g å r m a s k i n i s t e r , e l d a r e a v f ö r s t a klass och f ö r r å d s v a k t m ä s t a r e , torde få hänvisas till vad som anförts i fråga om motsvarande befattningshavare vid armén.

Efter a t t sålunda hava lämnat en redogörelse för de avgivna förslagen i fråga om pensionsåldrar för ordinarie beställningar vilja de sakkunniga något beröra, h u r u dessa förslag utformats i reglementet. De sakkunniga hava sökt giva förevarande paragraf en sådan avfattning, att den u t a n att bliva alltför omfångsrik skulle direkt reglera pensionsåldern för så stora personalgrupper som möjligt. De sakkunniga hava därför valt att — i likhet med vad som skett i civila tjänstepensionsreglementet — i författningstexten angiva den för flertalet beställningshavare i varje lönegrad föreslagna pensionsåldern såsom normal pensionsålder för lönegraden. Då variationerna i pensionsåldrarna för milit ä r a beställningshavare i olika lönegrader äro större än för civilförvaltningens tjänstemän, h a r p a r a g r a f e n emellertid icke kunnat göras så kortfattad som i n ä m n d a reglemente. Undantagen hava redovisats i en vid reglementet fogad åldersförteckning (Bilaga B). Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga i regel föreslagit lika pensionsålder för samtliga befattningar inom samma lönegrad. P å grund h ä r a v upptager åldersförteckningen endast ett fåtal beställningar. Vad a n g å r beställningshavare, vilka åtnjuta lön enligt löneplanen för officerare (O), hava pensionsåldrarna i författningstexten upptagits till 50 å r för lönegraderna 1—3 samt till 55 år för lönegraderna 4 och 5. Å åldersförteckningen h a v a följaktligen för arméns vidkommande uppförts samtliga beställningar vid artilleriets fabriker och tyganstalter, vilka å t n j u t a lön enligt nyssnämnda löneplan; dessa hava nämligen bibehållits vid n u v a r a n d e pensionsålder av 60 år. U n d a n t a g har vidare gjorts för musikdirektör (O 2). Vad a n g å r marinen, har — förutom musikdirektörer — m a r i n i n t e n d e n t u r k å r e n i dess helhet upptagits på åldersförteckningen, eftersom de föreslagna pensionsåldrarna för kårens personal genomgående ä r o fem å r högre än n o r m a l å l d r a r n a för vederbörande lönegrader. Beträffande flygvapnet h a r av samma skäl intendenturpersonalen redovisats i åldersförteckningen. De till lönegraderna O 6 och O 7 hörande beställningshavarna erhålla samtliga, med undantag av marinöverintendenten, en pensionsålder av 60 år. För den högsta lönegraden inom löneplanen för officerare är pensionsåldern genomgående föreslagen till 65 år.

126 I fråga om beställningshavare med lön enligt löneplanen för underofficerare (Uo) har u n d a n t a g från den i författningstexten för lönegraderna 1—3 upptagna pensionsåldern av 50 år stadgats endast för flaggunderofficer. För lönegraden Uo 4 ä r pensionsåldern genomgående 60 år. Vad slutligen a n g å r beställningshavare med lön eller arvode enligt löneplanen för civilmilitär personal m. fl. (C), har för befattningar tillhörande lönegraderna 1—7 och 9—14 upptagits en pensionsålder av 60 år. De fåtaliga avvikelserna från denna regel avse en pensionsålder av 55 år, som föreslagits för bataljonsläkare, överkonstapel och konstapel vid fästningspolisen, flygingenjör av a n d r a och tredje graden samt flygläkare av första graden. Dessa befattningar h a v a följaktligen uppförts å äldersförteckningen. Till lönegraden C 8 hör för n ä r v a r a n d e endast bataljonsveterinär; den för denna beställning föreslagna pensionsåldern, 55 år, h a r därför upptagits i författningstexten. För lönegraderna C 15 och C 16 har i paragrafen angivits pensionsåldern 65 år, vilken förordats för de t v å beställningshavare, som hänförts till dessa lönegrader, nämligen marinöverläkaren, respektive generalfältläkaren. 18 §. Förevarande paragraf, vilken överensstämmer med 20 § 3 mom. civila tjänstepensionsreglementet, innefattar bestämmelse om r ä t t för innehavare av beställning, vilken nedflyttas till lägre lönegrad, att bibehållas vid sina tidigare pensionsförmåner. Däremot har det icke synts erforderligt att i författningsförslaget inrymma föreskrifter, som motsvara 20 § 1 och 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet. I 20 § 1 mom. stadgas, att för tjänsteman, som u t a n något sitt förvållande förflyttas till tjänst med lägre pensionsunderlag, i pensionshänseende skall fortfarande gälla vad som finnes stadgat i fråga om den tjänst, han vid förflyttningen innehade. Detta stadgande har sin motsvarighet i 13 § 3 mom. civila avlöningsreglementet, enligt vilket författningsrum tjänsteman, som u t a n något sitt förvållande förflyttas till tjänst inom lägre lönegrad, likväl skall åtnjuta lön enligt den lönegrad, han vid förflyttningen tillhörde. Enligt 11 § m i l i t ä r a avlöningsreglementet är beställningshavare underkastad den förflyttning till a n n a n befattning vid försvarsväsendet, vilken kan bliva honom ålagd enligt grunderna för n u gällande organisation eller i enlighet med de ändrade föreskrifter, som Kungl. Maj:t och riksdagen d ä r u t i n n a n må besluta. I kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 264) angående inträde vid, befordran inom och avgång från flygvapnet meddelas bestämmelser om transport av personal mellan flygvapnet, å ena, och armén eller marinen, å a n d r a sidan. Till beställning å flygvapnets stat från armén eller marinen Överförd beställningshavare kvarstår under 6 år med bibehållen t u r lönlös i truppförband av armén eller marinen. Beställningshavare, som sålunda transporterats till flygvapnet, må, n ä r befordrings- eller tjänstgörings-

127 förhållandena sådant påkalla, anmälas till återtransport i beställningen vid a r m é n eller marinen; dock att återtransport icke meddelas beställningshavare, vars anställningstid vid flygvapnet överskridit 6 år i en följd. Någon r ä t t för återtransporterad beställningshavare att, därest beställningen vid flygvapnet tillhör högre lönegrad än beställningen vid armén eller marinen, fortfarande åtnjuta lön enligt den högre lönegraden, förefinnes icke. Vid sådant förhållande lärer det icke heller k u n n a ifrågakomma, att beställningshavaren får bibehålla det för den högre lönegraden gällande pensionsunderlaget. Uppenbart torde vara, att för beställningshavare, som efter egen ansökning förflyttats till beställning med lägre pensionsunderlag, i pensionshänseende skall gälla vad som finnes stadgat för den lägre beställningen. Detta torde emellertid u t a n något särskilt stadgande därom följa av bestämmelserna i reglementet. 19 §. Enligt 22 § civila tjänstepensionsreglementet är envar tjänsteman, som avgår från tjänsten u t a n rätt till pension, från och med avgången tillförsäkrad uppskjuten livränta till belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen; därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. H a r tjänstemannen entledigats till följd av tjänstefel eller avsatts på grund av förbrytelse i tjänsten, skall emellertid den intjänta pensionen i regel minskas med två tredjedelar. Vid beräkning av den intjänta pensionen tilllämpas för samtliga tjänstemän en tjänstålder för hel pension av trettio å r och en pensionsålder av 63 år för befattning i lönegraderna B 1—12 och av 65 år för annan befattning, oberoende av vilken tjänst- och pensionsålder i det speciella fallet bestämts för erhållande av fulla pensionsförmåner. L i v r ä n t a n u t g å r från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av intjänt pension. Dessa bestämmelser, som sakna motsvarighet i nu gällande militära pensioneringsgrunder, synas böra i huvudsak överflyttas till militära tjänstepensionsreglementet. Visserligen äro de i civila tjänstepensionsreglementet såsom utgångspunkt vid beräkning av uppskjuten livränta bestämda pensionsåldrarna betydligt högre än de avgångsåldrar, som i allmänhet föreslagits för försvarsväsendets ordinarie personal, vartill kommer, a t t för de största personalgrupperna förordats en tjänstålder av 25 år för hel pension. Det kunde därför möjligen ifrågasättas, att i förevarande reglemente bestämmelserna rörande uppskjuten livränta ändrades så, att livr ä n t a n började utgå redan vid tidigare levnadsålder än 63 respektive 65 ä r samt att vid beräkningen av den intjänta pensionen såsom utgångspunkt valdes den tjänstålder, som erfordrades för hel pension. E t t närmare övervägande av frågan måste emellertid giva till resultat, att dylika

ändringar icke äro motiverade. I fråga om tjänståldern vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att även i civila tjänstepensionsreglementet antalet tjänstår för hel pension beträffande vissa befattningar bestämts till 25 men att innehavarna av dessa befattningar icke ansetts böra komma i gynnsammare ställning vid bestämmande av den uppskjutna livräntan än övriga tjänstemän. Att de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå avvikelse i fråga om pensionsålder vid beräknande av intjänt pension för personal vid försvarsväsendet har i övrigt främst sin orsak däri, att militär eller civilmilitär beställningshavare, som kvarstannat i tjänst till dess han blir berättigad till pension (förtidspension), är skyldig inträda i reserven och kvarstå därstädes intill en ålder av 65 år, i vissa fall 70 år. Då någon motsvarande skyldighet icke föreslagits för den, som avgår med rätt till uppskjuten livränta, blir denne helt att jämställa med befattningshavare vid civilförvaltningen, som avgår utan rätttill pension, och han bör därför icke tillerkännas större förmåner i nu förevarande avseende än som tillkommer dylik tjänsteman. Erinras må vidare, att i civila tjänstepensionsreglementet för det övervägande antalet tjänstemän i lönegraderna B 1—12 stadgats en avgångsålder av 60 år utan att detta föranlett sänkning av pensionsåldern för beräkning av uppskjuten livränta. Beträffande skälen härför hänvisas till propositionen 222/1934, sid. 123. Vidare må erinras, att enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare såsom beräkningsgrund vid livränteförmånens bestämmande tillämpas en pensionsålder av 63 år, ehuru enligt detta reglemente pensionsåldern utan undantag utgör 60 år. I 22 § 3 mom. civila tjänstepensionsreglementet stadgas, att rätten till livränta upphör, därest vederbörande ånyo tillträder med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller erhåller sådan pensionsberättigande befattning utom statens tjänst, i vilken tjänstår må räknas för statstjänsten. Genom dessa bestämmelser, vilka i oförändrad form överförts till militära tjänstepensionsreglementet, kommer givetvis rätten till livränta att förfalla, om vederbörande erhåller beställning a reservstat. Med den ståndpunkt, som i civila tjänstepensionsreglementet intagits i fråga om rätt att förena civil pension med pension enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal, har däremot något stadgande om livränterättens upphörande för det fall, att vederbörande jämväl kommer i åtnjutande av reservpension, icke ansetts böra ifrågakomma i nämnda reglemente. Annorlunda ställer sig emellertid frågan, därest rätten till uppskjuten livränta grundar sig på tidigare militär anställning. Enligt gällande förordningar om försvarsväsendets reserver (sv. förf. saml. 364—366/1927; 360—362/1933 och 218/1934) är officer, underofficer, flaggkorpral eller civilmilitär person, vilken vid eller efter avsked från beställning på stat utan rätt till pension på ansökan vunnit inträde i reserven (s. k. förtidsavgången), berättigad att — därest han fullgjort före-

12$ skriven tjänstgöringsskyldighet eller på grund av under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom blivit urståndsatt att fullgöra nämnda skyldighet — efter fyllda 55 år erhålla årlig pension, officer (likställd) med 900 kronor samt underofficer och flaggkorpral med 672 kronor. Såsom ovan nämnts hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå skyldighet för den, som avgår med rätt till uppskjuten livränta, att övergå till reserven; skälen härtill komma att närmare utvecklas i det följande (20 §). Efter egen ansökan kan emellertid den livränteförsäkrade vinna anställning i reserven och därigenom bliva berättigad till reservpension. Eftersom tjänstgöringsskyldigheten i reserven upphör vid utgången av det kalenderår, under vilket vederbörande uppnår vid flottan och flygvapnet 40 års ålder samt vid armén och kustartilleriet 42 års ålder, skulle den livränteförsäkrade kunna bliva berättigad till reservpension efter att hava fullgjort ytterst obetydlig eller icke någon tjänstgöring i reserven. Då därtill kommer, att den tidigare tjänstgöringen på stat i viss mån utgör förutsättning för vinnande av anställning i reserven, synes det icke böra ifrågakomma, att reservpension får utgå samtidigt med att rätten till uppskjuten livränta bibehålles. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att rätten till uppskjuten livränta skall upphöra, därest vederbörande kommer i åtnjutande av reservpension. Enahanda uppfattning har kommit till uttryck i en av chefen för generalstaben till de sakkunniga överlämnad promemoria, däri förevarande spörsmål upptagits till behandling. I övrigt torde annan avvikelse från civila tjänstepensionsreglementets föreskrifter i ämnet icke böra ifrågakomma än att — med hänsyn till konstruktionen av reglerna om tjänstårsberäkning — vid beräkning av uppskjuten livränta tid, för vilken bidragsplikt ej förelegat, må såsom tjänstår tillgodoräknas endast med två tredjedelar. I likhet med vad som förutsatts i förenämnda proposition nr 222/1934 torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att bl. a. fastställa närmare grunder för beräkning av uppskjuten livränta och därvid även meddela de stadganden av övergångsnatur, som kunna påkallas beträffande pensionsunderlag för tidigare innehavd icke pensionsberättigad anställning m. m. I syfte att giva en ungefärlig föreställning angående storleken av den uppskjutna livränta, som kan komma att utgå med tillämpning av de i det föregående angivna beräkningsgrunderna, hava de sakkunniga låtit verkställa vissa försäkringstekniska beräkningar, vilkas resultat meddelas här nedan. Vid dessa beräkningar hava tillämpats en räntefot av 3-5 % samt dödlighetstabellen R 32 för män (Statens off. utredn. 1932: 4). Den för vederbörande beställning i reglementet föreslagna ålderspensionen har ansetts grundad på en försäkring med premieinbetalning intill den för bestämmande av intjänt pension föreslagna pensionsåldern 63 respektive 65 år. Den intjänta pensionen har beräknats motsvara denna försäkrings 9 — S43047.

130 fribrevsvärde, d. v. s. det livräntebelopp, som efter uppnådd ålder av 63 respektive 65 år enligt försäkringsteknisk beräkning kan erhållas för intill avgången erlagda fiktiva premier. Dessa premier hava ansetts vara konstanta, så länge beställningshavaren kvarstår i samma befattning. De valda exemplen avse att angiva den till officer eller underofficer utgående livräntans storlek vid tillämpning av de för åren 1928—1933 gällande genomsnittliga inträdes- och befordringsåldrarna. Den första av nedanstående tabeller angiver sålunda den uppskjutna livräntans storlek under förutsättning, att vederbörande vunnit sin första anställning som fänrik (underlöjtnant) på stat vid 24 års ålder samt befordrats till löjtnant (O 2) och kapten (O 3) vid en ålder av 27 respektive 38 år. Den andra tabellen avser en underofficer vid armén eller flygvapnet, vilken konstituerats till sergeant vid en ålder av 32 år samt befordrats till fanjunkare vid uppnådda 42 år. Pensionens intjänande antages börja vid första tillträde av officerslön, respektive underofficerslön, d. v. s. vid 24 års ålder för officer och vid 32 års ålder för underofficer. Vid beräkning av avdrag för felande antal tjänstår räknas tjänstår för officer från 24 års ålder och för underofficer från 27 års ålder. I båda fallen anses hel ålderspension försäkrad att utgå från den fingerade pensionsåldern.

Lönegrad vid avgången

Avgångsålder

Pensionsålder för beräkning av intjänt pension

Intjänt pension

år

år

kronor a)

i

Uppskjutna livräntans kapitalvärde vid avgången kronor

Officer 253

27 Intjänta pensionen redu- Uppskjuten ceras med livränta nedanstående per år procenttal (normalt) kronor

0 2

»

2 279

0 3

3 449

» » »

4 874

2 244

6 535

2 556

2 045

8 476

b) U o. 2

35 Under officer 63

(v id armén ell er 44 348

flygvapnet 195

» »

2 372

3 278

U o. 3

3 278

> »

4 298

6 853

Såsom ovan nämnts, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser angående beräkningen av uppskjuten livränta. Det må därför framhållas, att det, innan dylika bestämmelser utfärdats, gi-

131 vetvis är uteslutet a t t exakt angiva l i v r ä n t a n s storlek. Bland a n n a t k a n en i förevarande s a m m a n h a n g så viktig fråga som räntefotens höjd komma att regleras efter a n d r a grunder ä n dem, på vilka förestående beräkningar baserats. 20 §.

1 mom. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen för n u v a r a n d e pensioneringsgrunder framgår, är varje militär eller civilmilitär beställningshavare, som avgår u r tjänsten med fyllnadspension, pliktig i n t r ä d a i vederbörlig reserv, varmed följer skyldighet att intill viss levnadsålder tjänstgöra under krig samt vid mobilisering och vissa övningar (rustningar). Bestämmelserna i detta hänseende äro dock av något olika lydelse för a r m é n och marinen. I sina förslag till militär tjänstepensionslag upptog även 1921 å r s pensionskommitté bestämmelser angående tjänstgöringsskyldighet i reserven. Dessa bestämmelser, som i huvudsak anslöto sig till motsvarande föreskrifter i förordningen den 15 november 1912 (nr 413) angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal, föranledde icke någon erinran från de m i l i t ä r a myndigheter, som y t t r a d e sig över kommitténs berörda förslag. Sedermera h a v a emellertid, såsom u n d e r föregående paragraf omnämnts, n y a författningar angående försvarsväsendets reserver tillkommit. I dessa författningar h a r beträffande förtidsavgången eller i reserven u t n ä m n d personal tjänstgöringsskyldigheten a v g r ä n s a t s i viss mån a n n o r l u n d a än i 1912 års reservförordning. F ö r e v a r a n d e paragraf h a r avfattats i huvudsaklig anslutning till nuvarande pensioneringsgrunder med visst tillägg, som föranletts av gällande värnpliktslag och som jämväl intagits i de senast utfärdade reservbefälsförordningarna. Otvivelaktigt bör beställningshavare, som beviljats avsked med r ä t t att komma i å t n j u t a n d e av förtidspension, i förevarande hänseende jämställas med övrig pensionsavgången personal. Mera tveksam ställer sig saken beträffande beställningshavare, som avgått med r ä t t till uppskjuten livränta. Chefen för marinstaben h a r i sitt till de s a k k u n n i g a avgivna y t t r a n d e uttalat, a t t skyldighet a t t i n t r ä d a i reserven borde åligga jämväl i f r å g a v a r a n d e beställningshavare. Då chefen för generalstaben i sin skrivelse till de sakkunniga icke tagit ståndp u n k t till detta spörsmål, h a v a de s a k k u n n i g a sedermera under h a n d anhållit om hans y t t r a n d e i ämnet. I en promemoria, som med anledning h ä r a v tillställts de sakkunniga, h a r generalstabschefen anfört bl. a. följande : Ur militär synpunkt vore det önskvärt, att tillgången på reservpersonal ökades. Verkställd undersökning hade givit vid handen, att under tiden 1923—1932 antalet

i32 förtidsavgången militär och civilmilitär personal, vilken icke inträtt i reserven, utgjort 77 officerare och likställda samt 13 underofficerare och likställda. Inträde i reserven av. ifrågavarande officerare och underofficerare skulle givetvis lava varit av största betydelse. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida restriktioner i fråga om uppskjuten livräntas utbetalande skulle kunna medföra förbättr ng i detta avseende. Det hade nämligen bestyrkts, att flertalet av ovan angivna officerare och likställda varit sådana, vilka på grund av enskilda angelägenheter icke kunnat inträda i reserven (tjänstgöring utomlands samt tillträde av befattnngar eller yrken, vilka överhuvudtaget icke varit möjliga att förena med officersbefattning i reserven; läkare; veterinärer) samt att underofficerarna i huvudsak utgjoits av musikunderofficerare, för vilken personalgrupp reserv av förtidsavgångna icke funnes enligt reservbefälsförordningen. Lämpligheten av att förena rätten till uppskjuten livränta med villkoret att inträda i vederbörlig reserv måste för övrigt starkt ifrågasättas. Principiellt utgjorde den uppskjutna livräntan ett vederlag för pensionsavdrag eller inbetalda pensionsavgifter. Att för militära befattningshavare minska detta vederlag enbart på den grund att vederbörande efter avgång icke kunde eller icke funne skäl kvtrstå i den militära tjänsten, syntes icke vara berättigat.

Med hänsyn till livränteförmånens karaktär finna de sakkunniga det principiellt mindre tilltalande att förbinda denna förmån med villkor om skyldigheter för den avgångne beställningshavaren. På grund härav och i betraktande av vad generalstabschefen anfört hava de sakkunniga — såsom redan under redogörelsen för föregående paragraf omnämnts — icke funnit anledning att föreslå skyldighet för livränteförsäkrad person att inträda i reserven. Denna ståndpunkt stämmer bäst överens med vad som gäller enligt civila tjänstepensionsreglementet. 1 detta sammanhang må framhållas, att i samband med genomförandet av de sakkunnigas förslag till militärt tjänstepensionsreglemente reservbefälsförordningarna måste undergå viss omarbetning och komplettering. 2 mom. Enligt § 18 reglementet för flottans pensionskassa skall den, som blir främmande makts undersåte eller deltager i krig mot sitt fädernesland, hava förverkat rätten till pension jämte fyllnadspension under sin återstående livstid. 1921 års pensionskommitté upptog i sina förslag till militär tjänstepensionslag ett motsvarande stadgande, ehuru i något modifierad form. Förverkande av pensionen skulle sålunda inträda endast därest vederbörande under den tid, han hade skyldighet att kvarstå i reserven, upphört att vara svensk medborgare eller utan vederbörligt tillstånd ingått i främmande makts krigstjänst. Någon likartad bestämmelse återfinnes icke i civila tjänstepensionsreglementet. Chefen för marinstaben har emellertid i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit, att i militära tjänstepensionsreglementet erfordrades ett stadgande av ifrågavarande innebörd. I likhet med 1921 års pensionskommitté anse de sakkunniga, att den

133 enligt 1 mom. med rätten till ålderspension eller förtidspension förknippade skyldigheten att tillhöra reserven icke låter sig förena med utländskt medborgarskap eller inträde utan vederbörligt tillstånd i främmande makts krigstjänst. Enahanda uppfattning har för övrigt kommit till uttryck i nu gällande reservbefälsförordningar; dessa innehålla t. o. m. strängare bestämmelser i förevarande hänseende. Enligt berörda förordningar förverkas nämligen pensionsrätten, även om vederbörande, när han förlorar sitt svenska medborgarskap eller går i främmande tjänst, nått en så hög levnadsålder, att han icke vidare är skyldig kvarstå i reserven. Att utsträcka nu ifrågavarande stadgande så långt torde emellertid icke böra ifrågakomma. De sakkunniga hava därför inskränkt sig till att i 2 mom. upptaga en bestämmelse av enahanda innehåll som den av pensionskommittén föreslagna.

3 kap. Icke-ordinarie befattningshavare. 21$. Förevarande paragraf, vilken innefattar bestämmelser angående tjänstårsberäkning för icke-ordinarie befattningshavare, avviker endast såtillvida från 3 § civila tjänstepensionsreglementet, att i paragrafen utsagts, att såsom tjänstår för pension må tillgodoräknas — förutom tid i anställning med bidragsplikt för egen pension — jämväl två tredjedelar av den tid, under vilken befattningshavare efter fyllda 21 år innehaft sådan fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet, som icke varit förbunden med pensionsrätt. Denna kompletterande bestämmelse, som äger sin motsvarighet i 8 § 1 mom. e) detta reglemente samt i 2 § 2 mom. c) tjänstepensionsreglementet för arbetare — dock att skälighetsprövning som i sistnämnda författningsrum avses, här icke ifrågasattes — synes vara påkallad med hänsyn till att försvarsväsendets icke-ordinarie personal till en del rekryteras från förutvarande underbefäl. Övergångsvis torde det bliva nödvändigt att i viss utsträckning medgiva den icke-ordinarie personal, å vilken reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, rätt till ytterligare tjänstårsberäkning. Till denna fråga återkomma de sakkunniga vid redogörelse för punkten 3 i övergångsbestämmelserna. 22 §.

Beträffande bestämmelserna om pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän, vilka bestämmelser överensstämma med vad som enligt 4 § civila tjänstepensionsreglementet gäller för motsvarande personal vid civilförvaltningen, hänvisas till vad därom anförts i allmänna motiveringen (sid. 56).

134 23 och 24 §§. Dessa paragrafer äro i huvudsak likalydande med 26 § och 27 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet. Någon bestämmelse av samma innebörd som 2 mom. i sistnämnda paragraf erfordras icke, då en tjänstålder av 30 år ansetts kunna undantagslöst tillämpas för den icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, som skulle erhålla pensionsrätt. 25 §. Såsom av redogörelsen för stadgandena i 15 § framgår, hava de sakkunniga ansett sig böra beträffande den ordinarie personalen förorda från civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser avvikande föreskrifter i fråga om förtidspension. Då det gäller försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare, föreligger däremot icke någon anledning till avvikelse. Till följd härav har förevarande paragraf avfattats i överensstämmelse med 17 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet. 26 §.

Den för extra ordinarie tjänstemän enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) gällande löneplanen (löneplan Eo) överensstämmer med den löneplan, som tillämpas för extra ordinarie befattningshavare vid civila statsförvaltningen. Pensionsunderlag och pensionsavdrag hava därför, såsom i allmänna motiveringen anförts, beträffande ifrågavarande personal kunnat helt avvägas i överensstämmelse med föreskrifterna i 28 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet. För den kvinnliga ekonomipersonalen erfordras däremot särskilda bestämmelser angående pensionsunderlag och pensionsavdrag. Denna personal avlönas med fria naturaförmåner, som avse att täcka de väsentligaste levnadsbehoven, och åtnjuter därjämte kontant lön för bestridandet av levnadsomkostnaderna i övrigt. Naturaförmånerna utgöras av kost, bostad i av statsverket disponerad lägenhet med möbler och sängservis ävensom bränsle, lyse och tvätt. Vederbörande centrala förvaltningsmyndighet Har att meddela de närmare föreskrifterna i fråga om dessa förmåner. De kontanta lönerna utgå enligt en särskild löneplan (K), som omfattar 7 lönegrader. Lönerna höjas med vissa belopp efter en tjänstetid av 3, 6 och 9 år. Då det förutsatts, att med de kontanta lönerna skulle i stort sett allenast bestridas levnadsomkostnader, som vore relativt oberoende av dyrortsförhållandena, hava lönerna icke differentierats utan fastställts till enhetliga belopp för de särskilda lönegraderna. För bestämmandet av pensionsunderlag för ifrågavarande personal erfordras uppskattning av värdet av berörda naturaförmåner, sådana de utgå vid de olika befattningarna. En dylik uppskattning synes böra grundas på naturaförmånernas marknadsvärde på vederbörlig ort och ej på kronans självkostnader för förmånernas utgörande. Uppskattningen torde vidare böra utvisa naturaförmånernas lönevärde på A-ort, Ett för veder-

135 börlig befattning sålunda framkommet värde jämte den för befattningen bestämda k o n t a n t a slutlönen torde böra utgöra grund för beräkning av pensionsunderlag för befattningen. De sakkunniga hava ansett sig böra verkställa n ä r m a r e utredning rörande värdet av ifrågavarande n a t u r a förmåner. Vid denna utredning h a r t. f. förste aktuarien i socialstyrelsen C. E. F . Öberg biträtt. E n l i g t de sakkunnigas förslag skulle det militära tjänstepensionsreglementet icke bliva gällande för den i berörda löneplan avsedda kvinnliga sjukvårdspersonalen. Det har emellertid ansetts lämpligt a t t låta utredningen omfatta jämväl de lönegrader, i vilka endast sjukvårdspersonal ä r inplacerad. Truppförbanden och de militära anstalterna äro i regel förlagda till de större s t ä d e r n a och till följd h ä r a v i endast ringa omfattning hänförda till dyrortsgrupperna A och B men däremot tämligen j ä m n t fördelade på övriga ortsgrupper. Med h ä n s y n härtill har utredningen i första h a n d syftat till en uppskattning av naturaförmånerna inom ortsgruppen E. De d ä r v i d erhållna värdena framgå av här intagna tablå, d ä r i de särskilda n a t u r a f ö r m å n e r n a angivas för varje lönegrad: L ö n e g r a d

«

« 1

kr.

kr.

kr.

kr.

*,.

kr.

kr.

Förmåner:

'<

i

750 |

770 Bostad, med möbler, bränsle och lyse

j

560 I

600 ;

Tvätt

j

35 i

45 !

50 Summa kr.l

1355 !

1065 Dessa E-ortsvärden, nedbragta med 15 %, torde k u n n a anses motsvara naturaförmånernas ungefärliga lönevärden på A-ort. I n b e r ä k n a t de kont a n t a slutlönerna skulle alltså avlöningsförmånerna på A-ort utgöra för de olika lönegraderna följande belopp: L ö n e g r a d

1 kr.

!

750 |

Summa kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

1530 |

1650 1207 ' 2 857

825 i

1 152

1575 !

2 002

2 515

2 682 |

i

Med beräkning av två tredjedelar av dessa summabelopp skulle pensionsunderlagen — efter erforderlig jämkning för delbarhet med 12 — bliva för l:a lönegraden 1056 kronor, 2:a lönegraden 1224 kronor, 3:e lönegraden 1332 kronor, 4:e lönegraden 1464 kronor, 5:e lönegraden 1680 kronor, 6:e lönegraden 1788 kronor och 7:e lönegraden 1908 kronor. Det vill emellertid synas, som om det av p r a k t i s k a skäl vore lämpligt att — i den

136 mån så låter sig göra utan några mera betydande avvikelser från de beräknade beloppen — bestämma pensionsunderlagen för den kvinnliga ekonomipersonalen till belopp, som sammanfalla med pensionsunderlagen för närmast jämförliga kvinnliga extra ordinarie tjänstemän. Med avseende härå få de sakkunniga framhålla följande. Pensionsunderlaget för lönegraden K 1, som beräknats till 1056 kronor, har sin närmaste motsvarighet i pensionsunderlaget för lönegraden Eo 1, 1164 kronor. En så relativt betydande höjning av det beräknade pensionsunderlaget, som här skulle erfordras för likställighet med extra ordinarie tjänst, synes icke böra ifrågakomma. Pensionsunderlaget för lönegraden K 1 torde alltså böra fastställas till 1056 kronor. Beträffande åter pensionsunderlaget för lönegraden K 2 skulle det härför beräknade beloppet, 1224 kronor, behöva höjas med allenast 12 kronor för att motsvara det för lönegraden Eo 2 bestämda pensionsunderlaget eller 1236 kronor. Det för lönegraden K 3 beräknade pensionsunderlaget, 1332 kronor, skulle med en avkortning av 12 kronor komma att motsvara pensionsunderlaget för lönegraden Eo 3 eller 1320 kronor. I fråga om lönegraden K 4 överstiger det till 1464 kronor beräknade pensionsunderlaget med 60 kronor pensionsunderlaget för lönegraden Eo 4 men skulle med en förhöjning av endast 12 kronor komma att motsvara pensionsunderlaget för lönegraden Eo 5 eller 1476 kronor. Det såsom pensionsunderlag för lönegraden K 5 beräknade beloppet, 1680 kronor, ligger mitt emellan de såsom pensionsunderlag för lönegraderna Eo 7 och Eo 8 fastställda beloppen, 1 644 kronor och 1716 kronor, och synes lämpligen kunna bestämmas till det för lönegraden Eo 7 fastställda pensionsunderlaget. Pensionsunderlaget för lönegraden K 6, som beräknats till 1788 kronor, skiljer sig från de för lönegraderna Eo 8 och Eo 9 bestämda beloppen, 1716 kronor respektive 1824 kronor, med 72 kronor respektive 36 kronor. Med hänsyn till pensionsunderlag för jämförliga befattningar vid civilförvaltningen synes underlaget för ifrågavarande grad ej böra sättas högre än det för lönegraden Eo 8 fastställda beloppet 1716 kronor. Vad slutligen angår det för lönegraden K 7 till 1908 kronor beräknade pensionsunderlaget, lärer detta av liknande skäl böra jämkas nedåt till det för lönegraden Eo 9 angivna underlaget, 1824 kronor. De sakkunniga finna sig böra förorda, att pensionsunderlag för lönegraderna K 2—7 fastställas till de sålunda jämkade beloppen och att pensionsavdrag för dessa lönegrader bestämmas i anslutning därtill. För lönegrad K 1, för vilken förordats ett pensionsunderlag av 1056 kronor, synes böra bestämmas ett pensionsavdrag av 30 kronor. I enlighet med vad här föreslagits skulle för de särskilda lönegraderna bliva gällande följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:

137 Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdrag kr.

Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdrag kr.

45 Bestämmelserna i 1 och 2 mom. reglera pensionsunderlag och pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän med lön enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan. Reglementet är emellertid avsett att kunna vinna tillämpning även å icke-ordinarie befattningshavare, som icke äro hänförda till viss löneplan men likväl kunna jämställas med i nämnda moment avsedd personal. I anslutning till vad i sådant avseende stadgas i 28 § 3 mom. civila tjänstepensionsreglementet torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter om pensionsunderlag och pensionsavdrag för nu ifrågavarande befattningshavare. 27 $. De skäl, som åberopats till stöd för lägre pensionsåldrar för den ordinarie personalen än som gäller för civilförvaltningens tjänstemän i motsvarande löneställning, göra sig ej gällande i fråga om försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare. Dessas arbetsuppgifter överensstämma nämligen i stort sett med de tjänståligganden, som åvila övriga civila tjänstemän. Något behov av mobiliseringsreserv föreligger icke heller beträffande nu ifrågavarande personal. Till följd härav synas pensionsåldrarna för icke-ordinarie personal böra i möjligaste mån anslutas till vad som enligt civila tjänstepensionsreglementet bestämts för befattningshavare vid civilförvaltningen i samma löneställning och med likartade arbetsuppgifter. I 29 § civila tjänstepensionsreglementet stadgas såsom huvudregel, att för icke-ordinarie befattning skall gälla samma pensionsålder som för motsvarande ordinarie tjänst. Åt Kungl. Maj:t har emellertid givits befogenhet att, där sådan motsvarighet saknas eller särskilda skäl till avvikelse föreligga, fastställa pensionsåldern för icke-ordinarie befattningar. Såsom i annat sammanhang framhållits, finnes beträffande flertalet ickeordinarie befattningar vid försvarsväsendet icke någon motsvarande ordinarie beställning. Vid sådant förhållande är det icke möjligt att tekniskt reglera frågan om pensionsåldrar för ifrågavarande personal på samma sätt som i civila tjänstepensionsreglementet. Det kunde då tänkas, att frågan borde lösas på samma sätt som beträffande ordinarie befattningshavare vid civilförvaltningen. I så fall skulle i författningstexten intagas en allmän regel om pensionsåldrarna och de erforderliga undantagen redovisas på en särskild åldersförteckning.

138 Emellertid är att märka, att det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa de vid kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) fogade tjänsteförteckningarna. Såsom förut nämnts, äro dessa förteckningar för närvarande föremål för revision. Även om denna kan hinna avslutas, innan förslag till militärt tjänstepensionsreglemente förelägges riksdagen, torde man få förutsätta, att förteckningarna tid efter annan komma att undergå förändringar. Om man i pensionsreglementet inrymde bestämmelser, som i detalj reglerade pensionsåldrarna, skulle detta medföra, att riksdagsbeslut om reglementsändring kunde bliva erforderligt vid ändring i tjänsteförteckningarna. De sakkunniga hava därför kommit till den uppfattningen, att i författningstexten endast bör införas en huvudregel, överensstämmande med huvudregeln rörande pensionsålder för personal vid civilförvaltningen, samt att åt Kungl. Maj:t överlåtes att för särskilda befattningar i mån av behov besluta om undantag från denna huvudregel. I syfte att giva underlag för beslut om dylika undantag hava de sakkunniga emellertid ansett sig böra avgiva ett detaljerat förslag till pensionsåldrar för de befattningar, som för närvarande finnas uppförda å nämnda tjänsteförteckningar eller hittills genom särskilda beslut dit hänförts och som enligt de sakkunnigas förslag skulle — i den mån de efter revisionen av förteckningarna komma att kvarstå å desamma — erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet. I yttranden till de sakkunniga hava de militära förvaltningarna framlagt förslag i fråga om pensionsålder för nu nämnda icke-ordinarie befattningar. Arméförvaltningen och flygstyrelsen hava därvid förordat pensionsåldrar, avvägda i nära anslutning till de principer, vilka kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet. Marinförvaltningen har däremot för vissa grupper av icke-ordinarie befattningshavare föreslagit lägre åldrar än som skulle följa vid en direkt tillämpning av berörda principer. Den närmare innebörden av förvaltningarnas förslag framgår av en vid betänkandet fogad sammanställning (sid. 230). Beträffande armén oeh flygvapnet hava de sakkunniga funnit sig böra i stort sett biträda de avgivna förslagen. För marinens vidkommande hava de sakkunniga icke ansett tillräckliga skäl förebragta för en avvikelse från civila tjänstepensionsreglementets grunder, och de sakkunniga hava därför beträffande vissa befattningar funnit sig böra förorda höjning av de av marinförvaltningen ifrågasatta pensionsåldrarna. För överskådlighetens skull hava jämväl de sakkunnigas förslag beträffande pen sionsåldrar för såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningar redovisats i förberörda sammanställning. De sakkunniga upptaga här till behandling frågan om lämplig pensionsålder för ifrågavarande befattningar i den mån avvikelse från de tilltänkta allmänna bestämmelserna föreslagits av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet eller eljest ansetts påkallad. För k v i n n l i g e k o n o m i p e r s o n a l bör — i enlighet med vad för-

139 valtningsmyndigheterna föreslagit — undantagslöst gälla den för sådan personal i paragrafen upptagna generella pensionsåldern av 60 år. Beträffande e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n må först beröras frågan om pensionsålder för t j ä n s t e m ä n i l ö n e g r a d e r n a 1 — 12, för vilka enligt huvudregeln skulle gälla en pensionsålder av 60 år. De befattningshavare, som äro inplacerade i 2:a lönegraden, intaga en icke obetydligt lägre löneställning än den, som valts såsom utgångspunkt vid bestämmande i tjänstepensionsreglementet för arbetare av pensionsunderlag för manliga icke-yrkesarbetare. Vid sådant förhållande synes anledning saknas att för dessa befattningshavare föreslå högre pensionsålder än den i berörda reglemente generellt fastställda, nämligen 60 år. De sakkunniga finna sig därför icke kunna biträda av arméförvaltningen framlagda förslag rörande en pensionsålder av 63 år för vissa till nämnda lönegrad hänförda befattningshavare. A andra sidan torde enligt de sakkunnigas uppfattning tillräckliga skäl icke föreligga för att — såsom arméförvaltningen, respektive flygstyrelsen förordat — fastställa en så låg pensionsålder som 55 år för stallbetjänt vid ridskolan och telefonvakt vid flygkår (flygskolekåren). Även för sistnämnda befattningar torde den enligt huvudregeln gällande pensionsåldern av 60 år vara lämplig. I fråga om befattningshavare med högre löneställning synes däremot viss differentiering av pensionsåldrarna med hänsyn till arbetsuppgifter vara motiverad. För m a s k i n i s t e r och e l d a r e av olika kategorier (även eldare och gårdskarl) har arméförvaltningen föreslagit en pensionsålder av 63 år, under förutsättning att denna ålder bibehölles för ordinarie maskinister och eldare; om ändring därutinnan tillstyrktes, borde detta beaktas vid fastställande av pensionsåldern för ifrågavarande extra ordinarie personal. Marinförvaltningen och flygstyrelsen hava föreslagit en pensionsålder av 60 år för eldare av andra klass vid flottans sjukhus i Karlskrona, respektive vid flygkår. De sakkunniga hava i annat sammanhang förordat, att pensionsåldern för ordinarie maskinister och eldare vid försvarsväsendet skulle bestämmas till 60 år. Tvekan synes icke kunna råda om att samma pensionsålder bör gälla för den extra ordinarie eldar- och maskinistpersonal, som är anställd vid regemente (kår) eller vid sjukhus, där motsvarande ordinarie befattningar finnas. Däremot kunde en strikt tillämpning av de principer, som i förevarande avseende kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet, möjligen anses böra leda till att beträffande en eller annan befattning inom förevarande grupp — såsom exempelvis eldare och gårdskarl vid garnisonssjukhuset i Linköping eller å Karlsborg eller vid flottans sjukhus i Karlskrona — borde fastställas en pensionsålder av 63 år. En differentiering av pensionsåldrarna för befattningshavare med likartade arbetsuppgifter och med samma eller nära nog samma löneställning synes emellertid mindre lämplig. De sakkunniga hava därför ansett

140 sig böra tillstyrka, att pensionsåldern bestämmes till 60 år för samtliga hithörande extra ordinarie befattningshavare. För k o n t o r s v a k t e r vid flottans varv och stationer, p o r t v a k t e r vid Hässlö flygfält och militärstabsbyggnaden i kvarteret Uppfinnaren i Stockholm, v a k t m ä s t a r e , f o d e r m a r s k a r och s t a l l f ö r m ä n ävensom för v a l l m ä s t a r e n å Karlsborg samt t r ä d g å r d s m ä s t a r e hava de sakkunniga, i enlighet med förslag av vederbörande förvaltningsmyndighet och i överensstämmelse med principerna i civila tjänstepensionsreglementet, funnit sig böra föreslå en pensionsålder av 63 år. Däremot hava de sakkunniga icke ansett sig kunna biträda arméförvaltningens förslag, att samma pensionsålder skulle bestämmas för a u t om o b i l f ö r a r e eller för g a r a g e f ö r m a n vid krigsskolan, respektive vid nyssnämnda militärstabsbyggnad. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvila dessa befattningshavare, synes för dem böra gälla den allmänna pensionsåldern av 60 år. Även i fråga om l a b o r a t o r i e b i t r ä d e n har arméförvaltningen föreslagit en pensionsålder av 63 år. Då emellertid dessa befattningshavare närmast torde vara att jämställa med de laboratoriebiträden i lönegraden B 7 vid allmänna civilförvaltningen, för vilka pensionsåldern enligt civila tjänstepensionsreglementet utgör 60 år, hava de sakkunniga funnit sig böra — i överensstämmelse med vad marinförvaltningen förordat — föreslå en pensionsålder av 60 år jämväl för ifrågavarande befattningshavare. För f ö r r å d s m ä n och f ö r r å d s v a k t m ä s t a r e har arméförvaltningen förordat samma pensionsålder, som gäller för ordinarie förrådsvaktmästare eller alltså 65 år; om ändring av pensionsåldern vidtoges för sistnämnda beställningshavare, borde emellertid jämkning ske i anslutning därtill. De sakkunniga, som i det föregående (sid. 106) föreslagit en pensionsålder för ordinarie förrådsvaktmästare av 60 år, tillstyrka, att samma pensionsålder tillämpas även för ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare. För k o n t o r i s t och f ö r s t e k o n t o r i s t har arméförvaltningen föreslagit en pensionsålder av 63 år, medan marinförvaltningen ansett, att pensionsåldern borde bestämmas till 60 år. Med hänsyn till att enligt civila tjänstepensionsreglementet för motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken gäller en pensionsålder av 63 år hava de sakkunniga ansett sig böra biträda arméförvaltningens förslag i ämnet. För e x t r a p o l i s k o n s t a p e l torde böra tillämpas den pensionsålder av 55 år, som föreslagits för motsvarande ordinarie befattningshavare. I fråga om pensionsålder för b e f a t t n i n g s h a v a r e t i l l h ö r a n d e 1 3 : e e l l e r h ö g r e l ö n e g r a d e r må anföras följande. Arméförvaltningen har för befattningshavare i nämnda löneställning vid armén genomgående föreslagit en pensionsålder av 65 år. För marinens ifrågavarande personal — vilken med undantag av mästaren vid

141 kronobageriet utgöres av befattningshavare vid örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona — har marinförvaltningen, i enlighet med förslag av varvscheferna, förordat, att pensionsåldern måtte bestämmas till 60 år för mästare, verkmästare och laboranter ävensom för ritare av första klass och konstruktörer samt till 63 år för kontorsskrivare. För mästaren vid kronobageriet har föreslagits en pensionsålder av 65 år. Flygstyrelsen har ansett, att pensionsåldern för personal vid flygvapnet borde utgöra 60 år för mästare vid flygverkstad, 63 år för kontorsskrivare av andra klass och för ritare av första klass samt 65 år för övrig under styrelsens förvaltning lydande personal, nämligen kontorsskrivare av första klass och konstruktörer. Till motivering av sitt förslag i fråga om pensionsålder för kontorsskrivare har marinförvaltningen anfört att, då ordinarie civil personal icke funnes för kontorsarbetet å varven, de extra ordinarie kontorsskrivarna måste fylla de viktiga samt under mobilisering och krig så ytterligt ansträngande tjänsterna som kontorsföreståndare för departements-, upphandlings- och bokföringskontoren. Enligt ämbetsverkets mening vore det därför nödvändigt, att icke alltför hög pensionsålder sattes för denna personal. Beträffande varvens arbetsledande personal har marinförvaltningen framhållit, att den låga pensionsåldern vore betingad av det förhållandet, att på denna personal måste ställas stora anspråk i avseende å andlig och kroppslig vigör med hänsyn till att möjligheten för ett örlogsvarv att tillräckligt snabbt och riktigt utföra mobiliseringsarbetet i hög grad vore beroende på denna personal. Hänsyn måste jämväl tagas till att dessa befattningshavares arbetsområde icke begränsades till varvets verkstäder utan i stor utsträckning även förlades till under byggnad och reparation varande fartyg. Samma synpunkter måste enligt ämbetsverkets uppfattning i stort sett anläggas vid bestämmande av pensionsålder för ritare av första klass, laboranter och konstruktörer. Under hänvisning till ett uttalande av varvschefen i Karlskrona har emellertid marinförvaltningen samtidigt föreslagit, att de föreslagna låga pensionsåldrarna skulle kompenseras genom rättighet för den avskedsbeviljande myndigheten att, därest tjänstemannen prövades kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, bevilja anstånd med entledigande under högst tre år, dock längst intill fyllda 65 år. En från marinförvaltningens förslag avvikande mening rörande pensionsåldern för nu ifrågavarande personal har kommit till uttryck i en reservation, fogad till varvskommissionens i Karlskrona yttrande i ämnet. I denna reservation, vilken undertecknats av tre av varvets fem departementschefer, anföres bland annat, att vid mobilisering en ansvällning av arbetsuppgifter, motsvarande den vid örlogsvarven förutsedda, torde inträffa vid exempelvis statens järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk. Reservanterna tillägga att, även om arbetena ombord å

142 fartyg kunde antagas ställa särskilt stora krav på personal, sysselsatt med dylikt arbete, likväl stora kategorier av örlogsvarvens extra ordinarie tjänstemän icke alls, och andra kategorier obetydligt, komme att beröras av dessa arbeten. De av varvschefen i Karlskrona anförda skälen syntes därför enligt reservanternas uppfattning icke tillfyllest motivera, att man genom skärpta pensionsbestämmelser för örlogsvarvens personal skulle sönderbryta önskvärd enhetlighet i sådant avseende för statens tjänstemän. Reservationen utmynnar i ett förslag, att pensionsåldern beträffande örlogsvarvens extra ordinarie personal skulle bestämmas till 65 år för kontorsskrivare av första klass och till 63 år för övriga befattningshavare. De sakkunniga. De arbetsuppgifter, som åvila nu förevarande personal, torde i stort sett kunna jämföras med arbetsuppgifterna för vissa tjänstemän vid de affärsdrivande verken, för vilka pensionsåldern i civila tjänstepensionsreglementet bestämts till 63 eller 65 år. Visserligen lärer det vara obestridligt, att arbetsuppgifterna för ifrågavarande personal vid inträffande mobilisering komma att svälla ut i betydande grad, men enahanda förhållande torde komma att inträffa ,även för befattningshavare vid vissa av kommunikationsverken. I civil tjänst väl utbildad verkstads- och kontorspersonal torde för övrigt vid mobilisering komma att stå till förfogande. Tillräckliga skäl kunna därför knappast anses föreligga att för ifrågavarande personal avväga pensionsåldrarna efter andra grunder än dem, som kommit till uttryck i civila tjänstepensionsreglementet. Att de sakkunniga i fråga om civilmilitära beställningshavare med likartade arbetsuppgifter föreslagit lägre pensionsåldrar än för civila tjänstemän har framför allt sin grund i nödvändigheten att skapa reserver. Något behov av reservpersonal har emellertid beträffande ifrågavarande personal icke framhållits i de avgivna yttrandena. Därtill kommer, att någon strävan att vid relativt tidig ålder avkoppla dessa befattningshavare hittills icke gjort sig gällande. Enligt tillämpad praxis hava t. ex. örlogsvarvens icke-ordinarie befattningshavare — även mästare och verkmästare — så gott som undantagslöst fått kvarstå i tjänst till uppnådd ålder av 65 år och i vissa fall ännu längre. Redan ett tillämpande av civila tjänstepensionsreglementets principer i förevarande hänseende kommer följaktligen att leda till en icke obetydlig sänkning av de hittills tillämpade avgångsåldrarna för ifrågavarande personal. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava också varvschefen i Karlskrona och marinförvaltningen ansett den av dem föreslagna sänkningen av avgångsåldrarna påkalla en i förhållande till motsvarande bestämmelser i civila tjänstepensionsreglementet utvidgad rätt att behålla extra ordinarie befattningshavare i tjänst efter uppnådd pensionsålder. De sakkunniga, vilka icke kunna tillstyrka en dylik utvidgning av rätten att medgiva anstånd med avsked, hava vid frågans övervägande kom-

143 mit till den uppfattningen, att vid pensionsåldrarnas bestämmande för ifrågavarande personal någon avvikelse från grunderna i nämnda reglemente knappast är påkallad. De sakkunniga hava följaktligen funnit sig icke kunna biträda marinförvaltningens förslag i ämnet. Å andra sidan hava de sakkunniga icke ansett sig kunna helt tillstyrka vad arméförvaltningen föreslagit, då den av ämbetsverket undantagslöst förordade pensionsåldern av 65 år beträffande vissa befattningar är högre än som följer av civila tjänstepensionsreglementets principer i förevarande hänseende. Vid avvägande av pensionsåldern för de särskilda befattningarna böra nyssberörda principer leda till att pensionsåldern för kontorsskrivare ävensom för stallföreståndaren vid generalstabens stall samt mästare vid kronobageriet i Karlskrona fastställes till 65 år. Beträffande övriga mästare samt verkmästare, ritare av första klass, laboranter och konstruktörer torde böra tillämpas en pensionsålder av 63 år. I likhet med vad i sådant avseende stadgats i civila tjänstepensionsreglementet bör — såsom redan antytts — vederbörande myndighet erhålla möjlighet att medgiva anstånd med avsked under högst två år utöver pensionsåldern. För bibehållande av icke-ordinarie befattningshavare i tjänst efter uppnådd pensionsålder böra gälla samma förutsättningar som beträffande icke-ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen (jfr därom prop. 222/1934, sid. 129 och 113). 28 §.

De bestämmelser angående uppskjuten livränta, som intagits i denna paragraf, äro till sitt innehåll överensstämmande med vad som i förevarande avseende gäller för icke-ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen enligt 30 § civila tjänstepensionsreglementet.

4 kap. Reglementets tillämplighet m. ni. 29 §. Då det ur åtskilliga synpunkter måste anses önskvärt, att en ordnad pensionering snarast möjligt genomföres för försvarsväsendets icke-ordinarie personal samt att enklare och mera tidsenliga pensioneringsbestämmelser vinna tillämpning för den ordinarie personalen, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att reglementet skall träda i kraft den 1 juli 1935. Såvitt de sakkunniga kunnat bedöma skulle, under förutsättning att reglementet godkännes av 1935 års riksdag och förslag till erforderliga tillämpningsföreskrifter utarbetas i god tid före riksdagens beslut i ämnet, möjlighet föreligga för reglementets ikraftträdande vid nämnda tidpunkt.

144 Från och med reglementets ikraftträdande böra mot reglementets bestämmelser stridande föreskrifter upphöra att gälla, såvitt angår befattningshavare, å vilka reglementet erhåller tillämpning. De stadganden, som i enlighet härmed skulle träda ur kraft, äro föreskrifterna i reglementena för arméns pensionskassa av år 1904 (nr 9) och för flottans pensionskassa av år 1899 (nr 92) ävensom cirkuläret angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl av år 1877 (nr 22) samt kungörelsen angående meddelad fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar av år 1876 (nr 51), jämte senare i anslutning till dessa författningar utfärdade föreskrifter i fråga om tjänstepension åt personal, som blir underkastad militära tjänstepensionsreglementet. Bland sistnämnda författningar må nämnas 1922 års kungörelse (nr 336) angående pensionsförbättring samt 1925 års kungörelse (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. Slutligen skulle reglementet av år 1879 (nr 63) angående pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap jämte tilläggsbestämmelser till detta reglemente upphöra att äga tillämpning beträffande flaggkorpraler och högbåtsmän. Däremot skulle nu berörda föreskrifter alltjämt äga giltighet såväl å personal, som erhållit eller erhåller avsked före det nya reglementets ikraftträdande, som ock — där ej annat särskilt föreskrives — å annan personal med pensionsrätt, som icke blir underkastad det nya reglementets bestämmelser. Såsom i annat sammanhang (sid. 24) framhållits, kommer reglementet icke att vinna tillämpning å bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av andra graden. Med den avfattning, bestämmelsen angående reglementets ikraftträdande erhållit, skulle sistnämnda båda personalgrupper komma att bibehållas vid sin pensionsrätt enligt nu gällande pensioneringsgrunder. Detta har självfallet också varit åsyftat beträffande befattningshavare, som vid ikraftträdandet redan kommit i åtnjutande av pensionsrätt. Däremot böra pensioneringsgrunderna upphöra att gälla för befattningshavare, som efter utgången av juni 1935 tillträda anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare av andra graden. I detta avseende torde särskilt beslut böra utverkas av riksdagen. Förutom bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av andra graden finnas vissa smärre personalgrupper med pensionsrätt i arméns pensionskassa eller flottans pensionskassa, å vilka militära tjänstepensionsreglementet icke skulle erhålla tillämpning. Dessa grupper äro dels vissa av kassornas tjänstemän, dels ock — vad beträffar flottans pensionskassa — ett antal delägare, huvudsakligen bestående av nuvarande eller förutvarande befattningshavare å marinens månadslönarstat, vilka begagnat sig av dem enligt 2 § reglementet för kassan medgiven rätt att vinna delaktighet i kassan men vilka icke äro extra ordinarie

145 tjänstemän. Frågan om pensionsvillkoren för kassornas tjänstemän upptages till behandling under avdelningen om pensionskassornas avveckling. För övriga här ifrågavarande anställningshavare böra nu gällande pensioneringsgrunder fortfarande i oförändrad form äga tillämpning. Verkmästare eller mästare å månadslönarstat, vilken antagits till delägare i kassan, äger enligt gällande bestämmelser åtnjuta kassapension, fyllnadspension, pensionstillägg och pensionsförhöjning till sammanlagt belopp av 2 040 kronor, respektive 1788 kronor. Dessutom har riksdagen så gott som undantagslöst beviljat denna personal pensionsförbättring till så stort belopp, att sammanlagda pensionsförmånerna kommit att motsvara vad som utgår till flaggunderofficer respektive underofficer av andra graden. För erhållande av fulla pensionsförmåner fordras, att vederbörande uppnått en levnadsålder av 55 år och en tjänstålder av 30 år. I praxis hava emellertid ifrågavarande befattningshavare plägat kvarstå i tjänst till fyllda 65 år. Flertalet förutvarande verkmästare och mästare å månadslönarstat, vilka fortfarande äro i tjänst, hava numera vunnit extra ordinarie anställning. Reglementet skulle följaktligen med ikraftträdandet erhålla tillämpning å dem. I vissa fall torde detta med hänsyn till nu gällande låga avgångsålder kunna för personalen framstå såsom en försämring i hittillsvarande förmåner. Vad nu sagts gäller särskilt beträffande befattningshavare, som vid reglementets ikraftträdande redan uppnått den levnads- och tjänstålder, då han enligt gällande föreskrifter skulle varit berättigad till pension. Från personalhåll har hemställts, att befattningshavare, som så önskade, måtte alltjämt få åtnjuta pensionsrätt enligt nu gällande pensioneringsgrunder. Det har icke synts skäligt att ålägga denna personal skyldighet att underkasta sig reglementets bestämmelser. Då man emellertid torde kunna utgå från att flertalet av befattningshavarna önska kvarstanna i tjänst till den nya pensionsålderns inträde och därmed tillförsäkra sig den högre pension, som följer vid tillämpning av reglementet, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att befattningshavare, som icke vill underkasta sig reglementets bestämmelser, skall göra anmälan därom före den 1 oktober 1935. Pensionsförbättring torde icke böra utgå till befattningshavare, som gjort dylik anmälan, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Fråga om sådan förmån torde liksom hittills böra underställas riksdagens prövning. övergångsbestämmelser. Punkten 1. I kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater, sådan denna författning lyder enligt kungörelse den 14 juni 1928 (nr 247), stadgas, att i fråga om till övergångsstat överförd beställningshavares rätt till pension samt skyldighet att avgå från beställningen och att därefter under 10 —- 348057.

146 viss tid tillhöra vederbörlig reserv de for motsvarande personal å aktiv stat meddelade bestämmelser skola lända till efterrättelse. Beträffande beställningshavare, vilken frivilligt överförts, skall dock, därest med tilllämpning av berörda bestämmelser beställningshavarens pension skulle komma att överstiga det belopp, som jämlikt 7 § 1 mom. nämnda författning vid avgången från hans beställning skulle utgått som lön, iakttagas, att beställningshavaren äger i pension uppbära allenast berörda belopp. Med hänsyn till vad sålunda förutsatts beträffande övergångsstatspersonalens ställning hava de sakkunniga — i likhet med 1921 års pensionskommitté — funnit lämpligt, att i övergångsbestämmelserna inrymmes ett stadgande om att reglementets bestämmelser skola med nyssnämnda inskränkning äga tillämpning jämväl å ifrågavarande personal. Följaktligen komma reglementets föreskrifter — däri inbegripet jämväl övergångsbestämmelserna — rörande bl. a. pensionsunderlag, pensionsavdrag, tjänstårsberäkning, pensionsåldrar och avgångsskyldighet att erhålla tilllämpning å förevarande personal. I 15 och 16, respektive 26 och 27 §§ förenämnda kungörelse meddelas bestämmelser rörande befordran i vissa fall av beställningshavare å övergångsstat vid armén och marinen. Enligt 17 § berörda kungörelse må till övergångsstat tvångsvis överförd löjtnant, underlöjtnant eller sergeant, vilken vid tiden för överföringen uppnått högsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad, kunna vinna uppflyttning till närmast högre löneklass, när han, utan att i 15 eller 16 § omförmält fall föreligger, uppnått en tjänstålder av 15, respektive 5 år såsom officer eller 17 år såsom sergeant och furir. Till övergångsstat tvångsvis överförd underofficer av andra eller tredje graden, vilken vid överföringen till övergångsstat uppnått högsta löneklassen, må enligt 28 § vinna enahanda löneklassuppflyftning, när han uppnått en tjänstålder av 19, respektive 14 år såsom underofficer, underofficerskorpral och korpral. I skrivelse till de sakkunniga hava kaptenen i Jönköpings-Kalmar regemente, löjtnanten på övergångsstat vid samma regemente O. E. F. Clason m. fl. officerare, tillhörande lönegraden O 2, vilka med stöd av bestämmelserna i 17 § förenämnda kungörelse uppflyttats till högre löneklass, anhållit att vid inträde i pensionsåldern komma i åtnjutande av pension såsom kapten. Samma spörsmål har tidigare varit föremål för behandling. Arméns år 1931 församlade fullmäktige uppdrogo nämligen åt direktionen över arméns pensionskassa att till Kungl. Maj:t ingå med framställning om rätt för personal, som jämlikt nyssberörda författningsrum vunnit uppflyttning till högre löneklass, att vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande av den med den högre löneklassen i andra fall följande pensionen. Sedan direktionen i anledning av berörda uppdrag hos Kungl. Maj:t

147 hemställt, att Kungl. Maj:t i varje fall, då uppflyftning i löneklass enligt 17 § föresloges, måtte taga under omprövning, huruvida med hänsyn till särskilda förhållanden befordran till beställning inom högre lönegrad på övergångsstat borde få äga rum, har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 maj 1933 funnit framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt de sakkunnigas uppfattning lärer det icke böra ifrågakomma att tillerkänna ifrågavarande beställningshavare pensionsrätt i högre lönegrad än den vederbörande tillhör. Å andra sidan är det obestridligt, att förevarande personal intager en särställning i förhållande till annan personal i samma lönegrad. Vid bestämmande av pensionsunderlag har såväl i civila som militära tjänstepensionsreglementet tillämpats principen, att underlaget skall utgöra två tredjedelar av slutlönen å A-ort. Tillräcklig anledning att frångå denna grundsats beträffande ifrågavarande personal torde knappast föreligga. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att särskilda pensionsunderlag fastställas för denna personal, uträknade efter nyss angiven grund. I anslutning härtill hava även pensionsavdragen jämkats. Enligt tillgängliga uppgifter synes antalet beställningshavare, å vilka förevarande bestämmelse kan komma att erhålla tillämpning, utgöra vid armén högst 20 löjtnanter, 4 underlöjtnanter och 7 sergeanter och vid marinen högst 19 underofficerare av andra graden och 17 underofficerare av tredje graden. I samband med höjning av pensionsåldern för musikdirektör och för marinläkarkårens personal på aktiv stat beslöto statsmakterna, att motsvarande beställningshavare å övergångsstat skulle bibehållas vid förutvarande pensionsålder. Samtliga till övergångsstat överförda musikdirektörer hava numera avgått från tjänsten; däremot finnas fortfarande tvenne beställningshavare med lön såsom marinläkare av första graden uppförda å övergångsstat. Med hänsyn härtill bör i förevarande punkt inflyta en bestämmelse om att för marinläkare av första graden å övergångsstat skall tillämpas nu gällande pensionsålder av 55 år. Nyssnämnda båda beställningshavare hava visserligen redan överskridit denna pensionsålder men torde enligt gällande pensioneringsgrunder vara berättigade att likväl kvarstå i tjänst för intjänande av fullt antal tjänstår. På grund av bestämmelsen om pensionsålder skulle ifrågavarande beställningshavare bliva avgångsskyldiga omedelbart vid reglementets ikraftträdande; tidpunkten för avgångsskyldighetens inträde torde emellertid komma att framflyttas på grund av punkten 2 i övergångsbestämmelserna. För den till övergångsstat överförde fanjunkaren vid krigsskolan gäller för närvarande en pensionsålder av 60 år. De sakkunniga hava emellertid icke funnit skäl att i övergångsbestämmelserna inrymma stadgan-

148 de om särskild pensionsålder for nämnde befattningshavare, för vilken alltså torde böra gälla samma pensionsålder som för fanjunkare på aktiv stat eller 50 år. På grund av punkten 2 i övergångsbestämmelserna blir emellertid ifrågavarande beställningshavare berättigad att efter anmälan kvarstå i tjänst viss tid efter reglementets ikraftträdande. Punkten 2. I övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet (punkten 3) stadgas, att för tjänstemän, som fått sin nuvarande pensionsålder nedsatt med två år eller mera och som på grund av nämnda reglementes bestämmelser blir avgångsskyldig före den 1 juli 1938, skall efter anmälan gälla en pensionsålder, som med följande antal år överstiger den nya pensionsåldern, nämligen med ett år om pensionsåldern nedsatts med två år, med två år om pensionsåldern nedsatts med tre år, med tre år om pensionsåldern nedsatts med fyra år och med fyra år om pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera. Om avgångsskyldighet enligt civila tjänstepensionsreglementet inträder under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939, skall för tjänstemannen tillämpas en pensionsålder, som överstiger den nya pensionsåldern med ett år om nedsättningen av förutvarande pensionsålder uppgår till tre år, med två år om nedsättningen uppgår till fyra år och med tre år om nedsättningen utgör fem år eller mera. Inträder avgångsskyldigheten under tiden 1 juli 1939 —30 juni 1940, må på tjänstemannen tillämpas en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern med ett år om nedsättningen uppgår till fyra år och med två år om nedsättningen utgör fem år eller mera. Inträder slutligen avgångsskyldigheten under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941, må för tjänstemannen gälla en pensionsålder, som överstiger den förutvarande pensionsåldern med ett år om nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Dessa i civila tjänstepensionsreglementet meddelade övergångsbestämmelser hava avsett att möjliggöra en mjukare övergång till de i reglementet fastställda nya pensionsåldrarna. Bestämmelser av motsvarande innehåll torde böra i enahanda syfte införas i militära tjänstepensionsreglementet. De sakkunniga hava emellertid att taga hänsyn till vissa förhållanden, som sakna motsvarighet i nu gällande pensioneringsbestämmelser för civilförvaltningens personal. För militära beställningshavare kommer sålunda ändring i avgångsskyldigheten att inträda icke blott på grund av nedsättning i pensionsåldern utan även av annan anledning. Såsom förut nämnts, äro militära beställningshavare berättigade att kvarstå i tjänst, intill dess de intjänat för hel pension erforderligt antal tjänstår. Denna säregna rättighet har föranlett, att den på grund av uppnådd åldersgräns fastställda avgångstiden (pensionsåldern) i vissa fall framflyttats ända till ett tiotal år. Vidare kvarstå ännu i tjänst åtskilliga beställningshavare, som erhållit fullmakt å innehavande beställning före den 6 maj 1910 och till följd av äldre bestämmelser äro be-

149 rättigade att åtnjuta s. k. respittid av tre år. Slutligen är enligt hittills gällande bestämmelser den, som vid pensionsålderns inträde icke innehaft sin beställning på stat i två år, berättigad att kvarbliva i tjänst till tvåårsperiodens utgång. För samtliga nu nämnda kategorier av beställningshavare gäller i själva verket annan avgångsålder än den i pensioneringsbestämmelserna fastställda pensionsåldern. För dessa beställningshavare kommer följaktligen reglementet att medföra en sänkning av den faktiska pensionsåldern, som motsvarar skillnaden mellan den tidigare avgångsåldern och den i reglementet bestämda pensionsåldern. Det har synts de sakkunniga skäligt, att dessa beställningshavare övergångsvis komma i åtnjutande av samma rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder, som föreslås för dem, vilka fått sin pensionsålder nedsatt. Vissa svårigheter hava mött, då det gällt att i övergångsbestämmelserna meddela enhetliga stadganden för alla nu nämnda kategorier av beställningshavare. För att även till formen i möjligaste mån ansluta övergångsbestämmelserna till motsvarande stadganden i civila tjänstepensionsreglementet hava de sakkunniga, i stället för att anknyta till sänkningen i pensionsåldern, ansett sig böra vid bestämmelsernas avfattning utgå från den nedsättning i nu för varje särskilt fall faktiskt gällande avgångsålder, som skulle komma att inträda genom reglementets stadganden om pensionsålder. Gemensamt för alla ifrågavarande kategorier av beställningshavare är nämligen, att deras avgångsskyldighet kommer att inträda tidigare än enligt nuvarande pensioneringsbestämmelser. Då vederbörande emellertid i åtskilliga fall redan vid reglementets ikraftträdande överskridit såväl den i reglementet bestämda pensionsåldern som nu gällande pensionsålder, har det befunnits lämpligt att i dessa fall vid beräkning av nedsättningen utgå från skillnaden mellan ä ena sidan den hittills gällande avgångsåldern och å andra sidan beställningshavarens ålder vid reglementets ikraftträdande. För att i största möjliga mån ernå enhetlighet har samma beräkningsgrund valts även för dem, som vid reglementets ikraftträdande överskridit den i reglementet för honom bestämda pensionsåldern men däremot icke den nu gällande pensionsåldern. I anslutning till dessa överväganden föreslå de sakkunniga en bestämmelse av innehåll, att för ordinarie beställningshavare, vilken genom reglementet fått sin nuvarande avgångsålder nedsatt med två år eller mera och som enligt reglementets bestämmelser skulle bliva skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern eller, om vederbörande vid reglementets ikraftträdande överskridit denna ålder, hans levnadsålder vid ikraftträdandet med ett år om tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med två år, med två år om nedsättningen uppgår till tre år, med tre år om nedsättningen uppgår till fyra år och med fyra år om

150 nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Maximitiden för kvarstående i tjänst efter det avgångsskyldighet inträtt enligt militära tjänstepensionsreglementets bestämmelser utgör sålunda liksom i civila tjänstepensionsreglementet fyra år. Det torde emellertid endast sällan komma att inträffa, att i de fall, då vid övergångsbestämmelsens tillämpning hänsyn skall tagas till skillnaden mellan levnadsåldern vid reglementets ikraftträdande och den enligt tidigare föreskrifter gällande avgångsåldern, denna skillnad sammanfaller med helt år. Med anledning härav har det blivit nödvändigt att meddela en särskild regel för, huru vid tillämpning av berörda stadgande skall förfaras med överskjutande tid. De sakkunniga hava därvid ansett sig böra föreslå, att del av år, som uppgår till sex månader eller mera, skall räknas som helt år men mindre del bortfalla. Genom ett stadgande av dylik innebörd skulle övergångsbestämmelserna komma att träda i tillämpning redan om tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med ett och ett halvt år. För att belysa den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag i vad avser beställningshavare, vilka på grund av reglementets bestämmelser äro avgångsskyldiga före den 1 juli 1938, hava de sakkunniga sammanställt vissa exempel, vilka återfinnas i Bilaga A vid betänkandet. Genom stadgandena i första stycket av förevarande övergångsbestämmelse har rätten till kvarstående i tjänst reglerats för all personal, som redan vid reglementets ikraftträdande uppnått den i militära tjänstepensionsreglementet stadgade pensionsåldern. Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena av förevarande punkt hava därför kunnat närmare anslutas till motsvarande stadganden i civila tjänstepensionsreglementet. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser torde exemplen 1) och 3) kunna tjäna till viss ledning. I likhet med vad som gäller enligt civila tjänstepensionsreglementet höidet åligga beställningshavare, som vill begagna sig av rätt att kvarstå i tjänst utöver i reglementet stadgad pensionsålder, att hos vederbörande myndighet göra anmälan därom. Det synes emellertid önskvärt, att beställningshavaren erhåller viss betänketid, innan han bestämmer, huruvida han vill kvarstå eller icke. Då tiden mellan reglementets utfärdande och ikraftträdandet torde bliva väl kort för detta syfte, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att beställningshavare, som vill få övergångsbestämmelserna på sig tillämpade, skall göra anmälan därom före utgången av september 1935. I konsekvens därmed bör det vara beställningshavaren obetaget att utan anmälan kvarstanna i tjänst intill den 1 oktober 1935. Under tiden bör han självfallet vara skyldig vidkännas pensionsavdrag men å andra sidan vara berättigad räkna tjänstår för pension. Önskar han avgå redan vid ikraftträdandet, står detta honom fritt med den avfattning, bestämmelsen erhållit.

151 Punkten 3. Det synes nödvändigt att bereda den icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet, å vilken militära tjänstepensionsreglementet är avsett att erhålla tillämpning, rätt att tillgodoräkna viss del av tidigare anställning i statens tjänst, oavsett att denna personal för närvarande så gott som undantagslöst saknar pensionsrätt. Även beträffande vissa grupper av ordinarie beställningshavare torde övergångsvis tillgodoräknande av anställningstid i statens tjänst böra medgivas i större utsträckning än som följer av bestämmelserna i 8 §. Såsom i annat sammanhang omnämnts, hava arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening i en till Kungl. Maj:t ställd skrift hemställt, att hela anställningstiden såsom arbetare vid artilleriets fabriker eller därmed jämförliga anstalter vid fortifikationen eller trängen under alla förhållanden måtte få tillgodoräknas som tjänstår. Till stöd härför har föreningen åberopat, bland annat, att ett stort anstal beställningshavare, som vore anslutna till föreningen, på grund av sen befordran icke kunde erhålla för hel pension erforderligt antal tjänstår, därest sådant tillgodoräknande icke medgåves. I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande har chefen för generalstaben beträffande sistberörda fråga uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke ifrågavarande beställningshavare borde vid befordran till ordinarie tjänst få tillgodoräkna viss del av tjänstetiden såsom arbetare, exempelvis tiden efter tio års anställning. Däremot kunde chefen för generalstaben icke biträda tjänstemannaföreningens förslag, att hela anställningstiden skulle tillgodoräknas. Beträffande förevarande spörsmål innehåller punkten 1 i övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet stadgande om att den, som vid nämnda reglementes ikraftträdande innehar bland annat sådan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall äga att såsom tjänstår för bestämmande av pension eller av uppskjuten livränta tillgodoräkna före ikraftträdandet förfluten tjänstetid, i den mån densamma fått tillgodoräknas enligt de för ordinarie tjänsteman vid vederbörande verk före ikraftträdandet gällande pensioneringsbestämmelserna. Denna bestämmelse, som berättigar befattningshavare vid civilförvaltningen att tillgodoräkna praktiskt taget hela sin tidigare anställning i statens tjänst, kan icke överflyttas till militära tjänstepensionsreglementet av den anledningen, att ordinarie beställningshavare enligt gällande pensioneringsgrunder icke ägt rätt att — om man undantar viss militär utbildningstid samt anställning såsom manskap — tillgodoräkna annan tjänstgöring än i befattning, som varit förenad med pensionsrätt. De sakkunniga hava vid frågans övervägande funnit sig böra i stället förorda, att befattningshavare, å vilken militära tjänstepensionsreglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, skall få såsom tjänstår för pension eller uppskjuten livränta tillgodoräkna — förutom tid som i 8

152 och 21 §§ angives — två tredjedelar av den tid, han eljest före reglementets ikraftträdande men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller arbetaranställning i statens tjänst. Genom en dylik bestämmelse, som i viss mån ansluter sig till stadgandena i 2 § tjänstepensionsreglementet för arbetare, torde den nuvarande ordinarie personalens berättigade anspråk i förevarande hänseende bliva behörigen tillgodosedda. Verkställda undersökningar giva nämligen vid handen, att med en dylik tillgodoräkningsregel endast ett ringa fåtal av de ordinarie beställningshavare, som innehaft icke-ordinarie anställning i statens tjänst, ej skulle komma att vid avgången erhålla för hel pension erforderligt antal tjänstår. Bestämmelsen i fråga kommer däremot icke att vinna tillämpning i fråga om personal, som erhåller ordinarie anställning först efter reglementets ikraftträdande. I den mån arbetaranställningen infaller efter ingången av januari 1935, då tjänstepensionsreglementet för arbetare träder i kraft, får denna tid helt tillgodoräknas såsom tjänstår. Vid prövning enligt 8 § 6 mom. av frågan om tillgodoräknande av annan statsanställning, som innehafts före tillträdet till pensionsberättigande tjänst, torde emellertid samma grund kunna beräknas i regel komma att tillämpas, som angivits i första stycket av förevarande punkt. Med avseende å den icke-ordinarie personal, som genom reglementet skulle erhålla pensionsrätt, torde det emellertid i vissa fall bliva erforderligt att medgiva tillgodoräknande av icke avgiftspliktig tjänstetid före reglementets ikraftträdande i större utsträckning än som följer av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts. Verkställda undersökningar giva nämligen vid handen, att för vissa icke-ordinarie befattningshavare, vilka komma att avgå omedelbart vid reglementets ikraftträdande eller inom den närmaste tiden därefter, nämnda bestämmelser i fråga om tillgodoräknande skulle kunna medföra minskning av de pensionsförmåner, som hittills plägat beviljas efter särskild, prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen. Orsaken härtill är närmast att söka däri, att vid tillämpning av de av de sakkunniga föreslagna pensionsåldrarna avgångsskyldighet kommer att i vässa fall inträda betydligt tidigare än hittills. I anledning härav hava de sakkunniga, i enlighet med förslag av marinförvaltningen, ansett sig böra i förevarande punkt intaga en bestämmelse, som ansluter sig till stadgandet i punkten 3 av övergångsbestämmelserna till tjänstepensionsreglementet för arbetare. Enligt den föreslagna bestämmelsen må icke-ordinarie befattningshavare, som blir underkastad reglementet i och med ikraftträdandet, om han avgår med rätt till pension före den 1 juli 1945 och därvid med tillämpning av stadgandena i 21 § reglementet och första stycket av denna punkt icke kan räkna 25 tjänstår, av tid, varunder han före ikraftträdandet men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller annan statsanställning, såsom tjänstår för pension tillgodoräkna, i den mån så erfordras för att uppbringa

153 antalet tjänstår till 25, fyra femtedelar om avgången äger rum före den 1 juli 1940 och tre fjärdedelar om avgången äger rum under tiden 1 juli 1940—30 juni 1945. Även vid tillämpning av denna regel för tillgodoräknandet skulle emellertid ett mindre antal icke-ordinarie tjänstemän icke kunna räkna 25 tjänstår vid pensionsålderns inträde. Marinförvaltningen har därför tillstyrkt ett av varvscheferna i Stockholm och Karlskrona framlagt förslag, att för extra ordinarie tjänsteman, som är fullt tjänstduglig, skulle få medgivas en höjning av pensionsåldern med högst det antal år som — därest för ifrågavarande personal vid reglementets ikraftträdande gällt en pensionsålder av 65 år — skolat följa av en analog tillämpning av punkten 2 i övergångsbestämmelserna. De sakkunniga vilja med anledning av berörda förslag" erinra om att frågan om anstånd med avsked för arbetare var föremål för övervägande inom bankoutskottet vid avgivande av utlåtande över propositionen nr 222/1934. Utskottet uttalade, att anstånd med entledigande borde tillkomma endast sådan anställningshavare, som redan före ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbetare ägde författningsenlig pensionsrätt vid viss levnadsålder, högre än 60 år, och vilka alltså haft anledning räkna med att i normala fall kunna kvarstå i anställningen även efter fyllda 60 år. En tillämpning av denna princip skulle närmast föranleda till att något anstånd med avsked icke borde få ifrågakomma för försvarsväsendets icke-ordinarie personal i annan mån än som kan följa av bestämmelsen i 27 § 2 mom. Då emellertid ifrågavarande personal hittills regelmässigt fått kvarstå i tjänst till uppnådd ålder av 65 år eller längre samt efter framställning till riksdagen beretts pension, torde det med visst fog kunna göras gällande, att för personalen gällt en pensionsålder av 65 år. De sakkunniga vilja därför ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t — med stöd av det i reglementet givna bemyndigandet att utfärda närmare föreskrifter rörande reglementets tillämpning — bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad som kan komma att i sådant avseende föreskrivas för arbetare, vilka redan tidigare innehaft pensionsrätt, medgiva rätt för vederbörande myndighet att bevilja icke-ordinarie befattningshavare, å vilka reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, något anstånd med avsked, med rätt att under anståndstiden tillgodoräkna tjänstår. Punkten 4. För beställningshavare tillhörande lönegraden O 1, Uo 1, O 1 eller C 9 skulle enligt reglementet komma att tillämpas ett pensionsunderlag, som understiger summan av de för lönegraden enligt nu gällande föreskrifter utgående pensionsbeloppen. Med hänsyn härtill har det ansetts erforderligt att i övergångsbestämmelserna införa ett stadgande, enligt vilket för beställningshavare, som vid reglementets ikraftträdande tillhör någon av omförmälda lönegrader, skall, så länge han kvarstår i samma lönegrad, tillämpas ett pensionsunderlag motsvarande summan av de nu utgående pensionsbeloppen.

154 Punkterna 5, 6 och 7 överensstämma med punkterna 4, 6 och 8 i Övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet och torde icke tarva närmare motivering. Bilagor till reglementet. Bilaga A. Såsom bilaga A till reglementet har intagits förteckning över de ordinarie beställningar, beträffande vilka de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att det för hel pension erforderliga antalet tjänstår skulle utgöra 25. De beställningar, vilka upptagits i bilagan, äro sådana, för vilka antingen stadgats en särskilt låg pensionsålder eller utbildningstiden före inträdet i försvarsväsendets tjänst regelmässigt är så lång, att lägre tjänstålder än den normala ansetts påkallad. Till den förra kategorien höra de officers- och underofficersbeställningar, för vilka pensionsåldern föreslagits till 50 år. Det är nämligen uteslutet för innehavare av dessa beställningar att med de regler i fråga om tjänstårsberäkningen, som de sakkunniga föreslagit, hinna intjäna 30 tjänstår före uppnådd pensionsålder. Vad nu sagts gäller även i fråga om flaggkorpral. Den senare kategorien omfattar samtliga de läkarbeställningar, för vilka förordats en pensionsålder av 60 eller 55 år. Såsom redan i annat sammanhang (sid. 75) omnämnts, utgör medelåldern för befordran till dylik beställning med pensionsrätt enligt reglementet omkring 33 lf§ år. Vid sådant förhållande har det, även om möjlighet att tillgodoräkna tidigare anställningar stundom torde föreligga i viss utsträckning, icke synts lämpligt att stadga högre tjänstålder än 25 år för dessa personalgrupper. Erinras må, att för provinsialläkare enligt civila tjänstepensionsreglementet fastställts en tjänstålder för hel pension av 25 år, oaktat för dessa befattningshavare gäller en pensionsålder av 63 år. Vidare hava å bilagan A uppförts de ingenjörsbeställningar vid armén och marinen, med undantag av mariningenjörer av olika grader, för vilka avgångsskyldighet föreslagits skola inträda vid 60 år. Av verkställda undersökningar framgår nämligen, att nuvarande innehavare av ifrågavarande ingenjörsbeställningar i ett stort antal fall icke skulle utan särskilt medgivande att tillgodoräkna anställningstid utom statens tjänst bliva berättigade till hel pension vid inträde i pensionsåldern. För flygingenjörernas vidkommande hava de sakkunniga vid det förhållandet, att dessa beställningshavare i likhet med mariningenjörkårens befattningshavare i allmänhet vinna sin första statsanställning relativt tidigt, ansett att endast flygingenjör av andra eller tredje graden, för vilka beställningar pensionsåldern föreslagits till 55 år, böra upptagas å bilagan A. Med hänsyn till den låga pensionsåldern, 55 år, och den tämligen långa utbildningstiden har även bataljonsveterinär uppförts å ifrågavarande bilaga. Bilaga B. Beträffande denna bilaga hänvisas till detaljmotiveringen till 17 §.

155 Avvecklingen av de militära pensionskassorna. Arméns pensionskassa. Beträffande arméns pensionskassas uppkomst och utveckling hänvisas till en vid betänkandet fogad historik (bilaga 7), på de sakkunnigas uppdrag i nu förevarande del utarbetad av kanslirådet greve G. B. von Schwerin. ' Gällande reglemente för arméns pensionskassa är fastställt av Kungl. Maj:t den 26 februari 1904 (nr 9). Överstyrelse och direktion, överstyrelse för arméns pensionskassa är — under Kungl. Maj:t — krigsbefälet eller arméns fullmäktige. Beträffande krigsbefälet, som var samlat senast år 1913, må endast framhållas, att frågan om institutionens avskaffande länge stått på dagordningen. Fullmäktige sammanträda i regel vart femte år. Vid fullmäktiges sammankallande enligt kungl. brev den 13 februari 1931, första gången efter genomförandet av 1925 års härordning, föreskrevs en av den nya arméorganisationen betingad ändrad valordning och sammansättning av fullmäktige; enligt samma kungl. brev invaldes, för första gången, även underofficerare bland fullmäktige. Fullmäktiges antal blev emellertid oförändrat eller sexton, inberäknat ordföranden. Bland de sexton fullmäktige utgjorde underofficerarna fyra. Arméns nya änke- och pupillkassa, för vilken gällande reglemente är av Kungl. Maj:t fastställt den 30 december 1905 (nr 83), står under samma överstyrelse som arméns pensionskassa. Förvaltningen av arméns pensionskassa utövas av en direktion, som består av en ordförande och fyra direktörer, jämte suppleanter. Direktionen väljes av krigsbefälet eller arméns fullmäktige. Det åligger direktionen tillika att, med biträde av arméns pensionskassas tjänstemän, handhava förvaltningen av arméns nya änke- och pupillkassa, utan att särskild ersättning härför må utgå till direktionsledamöterna eller tjänstemännen och även i övrigt utan kostnad för änkeoch pupillkassan. Arméns pensionskassas räkenskaper och förvaltning skola under tiden mellan fullmäktiges (krigsbefälets) sammanträden årligen granskas av fem revisorer, utsedda, jämte tio suppleanter, av fullmäktige (krigsbefälet); revisionsberättelse avgives till direktionen.

156 Tjänstemän. Befattningshavarna vid arméns pensionskassa tillsättas av direktionen och skola enligt kassareglementet bestå av: en byråchef, en ombudsman, en sekreterare, en kassör, en revisor och huvudbokhållare, en bokhållare, en assistent samt två vaktmästare. Dessutom må vid kassan anställas extra ordinarie tjänstemän. Under årens lopp hava på grund av särskilda beslut en del förändringar vidtagits beträffande nämnda befattningar. Sålunda hava ombudsmanna- och sekreterartjänsterna förenats till en befattning, varjämte vissa befattningar med hänsyn till eventuella organisationsändringar vid uppkomna ledigheter vakantsatts. Enligt brev den 27 januari 1922 förordnade Kungl. Maj:t i anledning av framställning av direktionen, att befattningshavarna vid kassan skulle från och med den 1 januari 1922 i fråga om lön, dyrtidstillägg samt rätt till pension och skyldighet att avgå från tjänsten likställas med motsvarande i avlöningsreglementet för den civila statsförvaltningen avsedda befattningshavare, med skyldighet att underkasta sig enahanda villkor och bestämmelser som de för sistnämnda befattningshavare i berörda hänseenden gällande. Härvid skulle anses, som om följande befattningshavare vid pensionskassan vore att hänföra till nedannämnda under avdelning B av löneplanen i sagda avlöningsreglemente angivna lönegrader, nämligen — med lönegradsbeteckning enligt kungörelsen den 6 juni 1925, nr 270 — byråchefen till 30:e lönegraden, sekreteraren och ombudsmannen till 24 :e lönegraden, kassören till 24 :e lönegraden, revisorn och bokhållaren till 21:a lönegraden, förste vaktmästaren till 7:e lönegraden och andre vaktmästaren till 5:e lönegraden; vaktmästarna skulle alltjämt vara bibehållna vid särskild årlig gottgörelse av 400 kronor vardera, som de tidigare åtnjutit för utförande av skrivgöromål. Kassören åtnjuter enligt kungl. brev den 15 december 1922 särskilda felräkningspenningar till belopp av 400 kronor för år. I anledning av framställning från direktionen medgav Kungl. Maj:t enligt brev den 1 februari 1929, att de å byråchefsbefattningen, befattningen såsom sekreterare och ombudsman samt bokhållarbefattningen — vilka befattningar sedan lång tid tillbaka varit vakanta — förordnade tjänstemännen finge tillsättas såsom innehavare av respektive befattningar, dock att härvid skulle lämnas särskild föreskrift om skyldighet för envar av dem att underkasta sig den utvidgade eller ändrade tjänstgöring ävensom — med bibehållande av innehavande lönegrad — den förflyttning till annan befattning eller annat verk, som en förändrad orga-

157 nisation av det militära pensionsväsendet kunde medföra. Tillika medgav Kungl. Maj :t enligt samma brev, att befattningshavarna vid arméns pensionskassa finge, utan hinder av bestämmelserna i gällande reglemente för arméns nya änke- och pupillkassa, förvärva delaktighet i sistnämnda kassa i enlighet med de i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa angivna grunder. På grund av förstnämnda medgivande tillsattes ifrågavarande befattningar med fullmakter från och med den 1 februari 1929. Nedanstående tablå upptager arméns pensionskassas nuvarande tjänstepersonal ävensom vakanta befattningar: Befattningshavare

Byråchef

Lönegrad: Födelse- Inträde i Erhöll kassans fullmakt j eller lön i datum tjänst i tjänsteni I 1869 u/i

Anm.

B 30

11 Sekr.- ombudsman

B 24

8 Kassör

B 24

| / 9 1875 V« 1904 V» 1929 — Tjänsten vakant sedan år 1929.

Revisor

/T

1897 V» 1929

B 21

j2I/6 1873 u / t 1900 Vo 1910

Bokhållare

B 21

k

Assistent

o 1903

1883 V» 1907 */t 1929 —

års stat i Förste expeditionsvakt Andre

»

E. o. tjänsteman

1930.

B 7 B 5

Ve 1884! V» 1909 l8 /is 1912 (konstitutorial) /n 1879 8 /i 1903

B 11 B 4

12 B 4

D

B 4

4 I Uppdrag att föra kassornas \ tabellverk sedan år 1910.

/s 1901 Vi 1921 /a 1891 i3 / 8 1922

Skrivbiträden.

17 /i2 1902 /i 1924

Kassörsbefattningen har enligt förordnande sedan år 1926 -— till en början under innehavarens förordnande å byråchefsbefattningen och sedermera under vakans — uppehållits av bokhållaren mot åtnjutande av de med kassörsbefattningen förenade löneförmånerna men med avstående av löneförmånerna å bokhållarbefattningen. Enligt förordnande bestrider vidare andra expeditionsvakten sedan år 1930 tjänst såsom förste expeditionsvakt. Avlöningen till de icke-ordinarie befattningshavarna utgår från en anslagspost till extra biträden m. m. (förslagsanslag). Befattningshavarna äro, enligt beslut av direktionen, inplacerade i de angivna lönegraderna med tillämpning av den i avlöningsreglementet för den civila statsförvaltningen (kungörelsen 270/1925) intagna löneplanen B. Befattningshavarna åtnjuta alltså lön såsom om de vore ordinarie. Från ifrågavarande anslagspost utgår även ersättning till mera tillfälligt anställda biträden. Tjänstemännens huvudsakliga arbetsuppgifter äro följande: Byråche-

158 fen är ledare för arbetet inom pensionskassan samt föredragande infor direktionen av alla förekommande ärenden. Han är tillika ansvarig för tabellverkets riktiga förande. Ombudsmannen-sekreteraren har att granska låneansökningar med tillhörande handlingar och att i förekommande fall vidtaga erforderliga åtgärder för bevakande av kassans rätt samt att i utsökningsmål och rättegångar föra kassans talan. Härjämte åligger honom att uppsätta expeditioner. Kassören skall mottaga till kassan inflytande medel och ombesörja kassans utgifter samt bokföra alla in- och utbetalningar. Revisorn, som tillika är huvudbokhållare, skall förrätta revision av alla inom kassan förekommande räkningar och redogörelser samt upprätta bokslut. Bokhållaren åligger att föra alla de specialräkenskaper, som ingå i huvudboken, samt uppsätta och bokföra direktionens anordningar. Han skall tillika biträda vid förandet av tabellVerk och matriklar. Under bokhållarens nuvarande förordnande uppehållas de med befattningen förenade göromålen i stort sett av icke-ordinarie personal. Jämlikt kungl. brev den 24 oktober 1924 finnes en sifferrevisor anställd vid kassan mot ett årligt arvode av 600 kronor. Slutligen skall för arméns nya änke- och pupillkassa finnas anställd en konsulent mot åtnjutande av ersättning från arméns pensionskassas medel. Till innehavare av denna befattning är enligt kungl. brev den 15 december 1933 för tiden intill utgången av år 1938 förordnad fil. doktorn G. R. Palmqvist mot ett arvode av 1 500 kronor för år och därjämte ersättning av 4 500 kronor för under femte året åliggande bearbetning av änke- och pupillkassans statistiska material; kostnaden för konsulenten utgör alltså i medeltal för år 2 400 kronor. Arbetsuppgifter och förvaltningskostnader. Bland arméns pensionskassas nuvarande arbetsuppgifter framstår själva fondförvaltningen såsom en av de mest betydande. Arméns pensionskassas kapital utgör visserligen endast 3 747 794 kronor 38 öre, men änkekassans förmögenhet upp går till omkring 30 800 000 kronor, vartill komma omkring 1100 000 kronor i donationsmedel. Uppbörden från delägarna uppgick för räkenskapsåret 1933/1934 till omkring 360 000 kronor. Sedan genom kungl. brev den 15 juni 1934 fastställts vissa höjningar i årsavgifterna, komma dessa att uppgå till omkring 470 000 kronor. Kontrollen över förvaltningen utövas av förut nämnda revisorer samt av överstyrelsen. Antalet delägare i kassan utgör för närvarande omkring 6500, därav omkring 3 400 i tjänst varande beställningshavare och 3100 pensionärer. Antalet pensionsrum för änkepensioneringen utgör för närvarande omkring 1900. Arméns pensionskassas egentliga förvaltningskostnader hava under en följd av år varit ganska konstanta och slutat på omkring 104 000 kronor för år. Härtill komma emellertid betydande kostnader för fullmäktiges sammanträden och protokollstryck.

159 Ändrad förvaltningsorganisation för arméns nya änke- och pupillkassa. Därest, såsom de sakkunniga föreslagit, tjänstepensioneringen vid armén överflyttas till statskontoret och till följd härav arméns pensionskassas egen verksamhet kommer att upphöra, uppställer sig frågan, huru den framtida förvaltningen av arméns nya änke- och pupillkassa lämpligen bör ordnas. Det synes de sakkunniga uppenbart, att denna förvaltning även framdeles bör, åtminstone intill dess ett ändrat ordnande av familjepensioneringen kan komma till stånd, omhänderhavas av ett förvaltningsorgan motsvarande arméns pensionskassas nuvarande direktion med biträde av tjänstemännen i kassan. Tjänstemännen skulle därigenom komma att fästas vid arméns nya änke- och pupillkassa i stället för arméns pensionskassa. Deras arbetsuppgifter komme därvid att inskränkas till handhavandet av allenast familjepensioneringen och följaktligen väsentligen minskas. Med hänsyn härtill är en reduktion av förvaltningsorganisationen möjlig och nödvändig. Frågan om en dylik reduktion har även behandlats vid tidigare utredningar rörande det militära pensionsväsendet. 1921 års pensionskommitté föreslog, att arméns änke- och pupillkassa skulle i avvaktan på det slutliga ordnandet av familjepensioneringen och i likhet med andra kassor, avsedda att bereda pensioner till änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst, äga uppbära statsbidrag, beräknat så att därav täcktes vissa såsom skäliga ansedda minimikostnader för förvaltningen. För beräknandet av sådant statsbidrag införskaffade kommittén förslag från arméns pensionskassa. En på detta förslag grundad avlönings- och förvaltningsstat slutade, oavsett dyrtidstilllägg, på omkring 79 000 kronor. Dyrtidstillägg beräknades till 12 000 kronor. Härtill skulle komma övergångskostnader för en övertalig (numera pensionerad) expeditionsvakt av 3144 kronor för år. Kostnaderna för fullmäktiges sammanträden och revision beräknades till i medeltal 6 000 kronor för år, varigenom totalkostnaden beräknades uppgå till omkring 97 000 kronor för år. Kommitténs eget förslag avsåg i huvudsak följande: Krigsbefälsinstitutionen borde upphävas och kassans överstyrelse utgöras av fullmäktige. Med hänsyn till de ganska avsevärda statsanslag, kassan jämväl i framtiden skulle komma att åtnjuta, borde direktionens ordförande utses av Kungl. Maj:t. I övrigt skulle direktionen bestå av endast tre ledamöter. Härjämte borde emellertid Kungl. Maj:t förordna en verkställande direktör med fast befattning vid kassan, varigenom komme att inom direktionen finnas tillgång till ständig erfarenhet och sakkunskap i förekommande ärenden. Med befattningen såsom verkställande direktör syntes byråchefstjänsten utan olägenhet kunna förenas. Ordinarie befattningshavare vid arméns änke- och pupillkassa skulle i övrigt utgöras av en kassör, avsedd att vara verkställande direktörens närmaste man och ersättare, en revisor och bokhållare samt två kvinnliga skrivbiträden och en expeditionsvakt. Lönekostnaderna för de ordinarie

160 befattningshavarna, oberäknat dyrtidstillägg, skulle uppgå till sammanlagt 35 802 kronor om året. Missräkningspenningar till kassören borde icke vidare utgå. För bestridande av sekreterar- och ombudsmannagöromålen skulle allenast erfordras en icke-ordinarie befattning med arvode om 3 000 kronor för år. Kommitténs förslag till förvaltningsstat för kassan slutade å 62 660 kronor, vartill skulle komma dyrtidstillägg å 8 000 kronor. Den nuvarande sekreteraren och ombudsmannen, som förutsattes komma att fortfarande tjänstgöra å befattningen, skulle därvid äga åtnjuta nämnda arvode å 3 000 kronor ävensom fyllnad, 6 060 kronor för år, till lönen å då på förordnande innehavande befattning. Sistnämnda belopp upptogs såsom övergångskostnad och föreslogs skola bestridas från en i förvaltningsstaten ingående anslagspost till extra biträden m. m. å 12 000 kronor. En av dåvarande två bokhållare antogs kunna placeras utom kassan. Kommittén föreslog i anslutning härtill, att ett årligt förvaltningsbidrag av 70 660 kronor skulle utgå till arméns änke- och pupillkassa samt att för ändamålet ett ordinarie anslag skulle uppföras å elfte huvudtiteln. Kungl. Maj:t anbefallde genom beslut den 10 juli 1925 direktionen över arméns pensionskassa att, med beaktande av vad i 1921 års pensionskommittés betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag anförts, uppgöra förslag till nytt reglemente för arméns nya änke- och pupillkassa. Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 31 juli 1925, att arméns fullmäktige skulle för avgivande av yttrande över nämnda betänkande och vad därmed kunde äga samband m. m. sammanträda den 16 november 1925. Vid detta sammanträde förelåg förslag från direktionen rörande nytt reglemente för änke- och pupillkassan jämte förvaltningsorganisation. Enligt direktionens förslag borde krigsbefälsinstitutionen avskaffas och kassans överstyrelse utgöras av arméns fullmäktige samt kassans styrelse bestå av en direktion med en ordförande och fyra ledamöter. Kassans befattningshavare skulle utgöras av en byråchef, en sekreterare och ombudsman, en kassör, en revisor, en bokhållare, en l:e expeditionsvakt, en kansliskrivare och ett kontorsbiträde. Befattningshavarnas löner beräknades uppgå till 56220 kronor för år, oavsett dyrtidstillägg. Med inberäknande av övriga omkostnader utom dyrtidstillägg slutade direktionens förslag å 89 200 kronor. Dyrtidstillägg beräknades till 12 000 kronor, och totalkostnaderna skulle alltså utgöra 101200 kronor. Efter nuvarande sekreterarens och ombudsmannens avgång skulle för befattningen utgå ett av överstyrelsen bestämt arvode. Arméns fullmäktige avgåvo i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 januari 1926 följande förslag: Krigsbefälsinstitutionen borde upphöra och överstyrelsen för änke- och pupillkassan utgöras av arméns fullmäktige, som under Kungl. Maj:ts stadfästelse skulle förordna om kassans förvaltning. Fullmäktige, som borde utses för en tidsperiod av 5 år, skulle bibehållas

161 vid n u v a r a n d e a n t a l och även underofficerare med vederlikar vara representerade. Antalet suppleanter borde ökas med hänsyn till a t t fullmäktige skulle utses för en längre tidsperiod. Den hittillsvarande valkretsindelningen, omlagd efter nuvarande fyra arméfördelningar, syntes lämpligen böra bibehållas. Förvaltningen av kassan borde uppdragas åt en direktion, som härvid skulle biträdas av befattningshavare vid kassan. E n reducering av direktionsledamöternas antal till, förutom ordföranden, högst tre ledamöter syntes k u n n a ifrågakomma. Fullmäktige funno emellertid förslaget att giva byråchefen ställning såsom verkställande direktör icke lämpligt. P å grund h ä r a v borde alltjämt en av direktionens ledamöter v a r a jourhavande direktör. Direktionens ordförande och suppleanten för denne borde förordnas av Kungl. Maj:t, varemot övriga ledamöter och suppleanter skulle utses av fullmäktige. Befattningshavarna upptogos i huvudsaklig överensstämmelse med pensionskommitténs förslag, dock att, då jourhavande direktör skulle finnas, byråchefen kunde ersättas av en byrådirektör. Härjämte upptogos vissa poster för sifferrevisor och vikariatsersättningar. De årliga förvaltningskostnaderna för arméns änke- och pupillkassa, oberäknat dyrtidstillägg, skulle enligt fullmäktiges förslag uppgå till sammanlagt 66 358 kronor! v a r a v 40 254 kronor utgjorde löner till befattningshavarna. Dyrtidstillägg beräknades till 9 000 kronor. Vid sidan av nu angivna förvaltningskostnader, tillhopa omkring 75 400 kronor, skulle, för att bibehålla de nuvarande befattningshavarna vid innehavande avlönings- och pensionsförmåner, tillämpas en övergångsstat, som beräknades sluta å sammanlagt 27182 kronor, v a r a v dyrtidstillägg utgjorde 3 000 kronor. Vid de sakkunnigas överläggningar med representanten för arméns pensionskassa, översten A. Breitholtz, h a r denne erinrat, att vid beviljandet a v anslag till familjepensioneringen vid armén förutsatts (se historiken, sid. 259), att arméns änke- och pupillkassas förvaltning skulle utan kostnad för kassan handhavas av arméns pensionskassas styrelse och tjänstemän, samt att 1925—1926 års fullmäktige uttalat, att arméns n y a änke- och pupillkassa icke finge tillförsäkra från arméns pensionskassa övertagna befattningshavare högre avlönings- eller pensionsförmåner ä n de, för vilka änke- och pupillkassan själv erhölle ersättning av statsverket. Representanten för pensionskassan h a r vidare meddelat, att direktionen numera frångått sin tidigare ståndpunkt beträffande arméns änkeoch pupillkassas förvaltningsorganisation samt anslutit sig till i huvudsak den organisation, som föreslogs av 1925—1926 års fullmäktige, dock med de avvikelser, särskilt beträffande övergångsstaten, som betingades av mellankomna förändringar beträffande kassans tjänstemän. Ett i överensstämmelse härmed uppgjort förslag till förvaltnings- och avlöningsstat upptog följande kostnader: 11 — 3 4 3 0 4 7 .

162 i Ordinarie anslag kr. A. Överstyrelse och revisorer. Dagarvoden, resekostnads- och traktamentsersättningar, arvoden till Inträden, revisionskostnader och expenser, j förslagsvis L B. Avlöningar

till kassans

styrelse och

2. Avlöningar till ordinarie befattningshavare Vikariatsersättning, förslagsvis Arvode till sekreteraren och o m b u d s m a n n e n

6. Arvode till sifferrevisorn. C.

3100 Summa kr.

3 100

förvaltning.

1. Arvoden å 1 500 k r o n o r till ordföranden, 1 200 kronor! till vardera av tre direktörer och 1 800 k r o n o r till | jourhavande direktör i

Arvode till konsulenten

Extra anslag kr.

i 37 254 500 ! 1 3 000 ' 2 1 20° 400

49 254

Diverse. 1. Skrivmaterialier, expenser, tillfälliga biträden, förslagsvis j 12 000 2. Ersättning för tjänstepensionering av ordinarie befatt-; ningshavare (2 x 1002 kronor) 3. Avgiftsbidrag för ordinarie befattningshavares familje- ; pensionering, l V « % å avlöningen 4. Dyrtidstillägg, förslagsvis

2 0 0 4

S59

i Summa k r o n o r !

14 563 7 000

7 000

7 000

73 917

1 Utgår icke så länge sekreteraren och o m b u d s m a n n e n åtnjuter avlöning å övergångsstat. Utgår med 600 kronor om året och 3 000 kronor efter verkställd femårsutredning. a Ersätter i § 70, punkt 7, av reglementet för arméns pensionskassa angivet avgiftsbidrag. 8

Den i staten upptagna posten till avlöningar till ordinarie befattningshavare hade beräknats med u t g å n g s p u n k t från följande personalförteckning: ., , .. • lie fattning.

byrådirektör kassör revisor och bokhållare kansliskrivare kontorsbiträde expeditionsvakt

Lönegrad, °

•" ^ ** ^ " •" •" 5*

I en i anslutning härtill uppgjord övergångsstat hade upptagits b l a n d a n n a t lön enligt lönegrad B 24 till n u v a r a n d e sekreteraren och ombudsmannen 9 060 kronor, fyllnad till lön å t bokhållaren enligt n u v a r a n d e förordnande å kassörsbefattningen 936 kronor, liknande lönefyllnad till

163 expeditionsvakten 342 kronor och ersättning åt denne för vissa skrivgöromål 400 kronor, ävensom arvodestillägg å 1200 kronor till n u v a r a n d e konsulenten under löpande förordnande. H ä r j ä m t e beräknades dyrtidstillägg samt vissa kostnader för personalens tjänstepensionering och familjepensionering. Övergångskostnaderna beräknades till sammanlagt något över 15 000 kronor. De sakkumiiga. Uppenbart är, a t t arméns pensionskassas n u v a r a n d e förvaltningsorganisation måste i möjligaste mån anpassas efter den väsentliga minskning i arbetsuppgifterna, som kommer att bliva en följd av verksamhetens inskränkande till allenast familjepensioneringen. I anslutning härtill få de sakkunniga i fråga om den av direktionen förordade förvaltningsorganisationen och d ä r a v föranledda kostnader anföra följande. Krigsbefälsinstitutionen torde böra upphöra och överstyrelsen utgöras av arméns fullmäktige, utsedda till högst det antal, som för närvarande är stadgat. De av fullmäktige utsedda revisorerna böra minskas till ett antal av tre. Kostnaderna för överstyrelsen och dess revisorer torde böra bestämmas till det av 1921 års fullmäktige föreslagna beloppet eller 2 900 kronor. Av detta belopp böra j ä m v ä l bestridas utgifter för fullmäktiges protokoll. Styrelsen för kassan torde böra u t g ö r a s av en direktion, bestående av en ordförande och tre ledamöter. Det synes emellertid som om en enligt nu gällande grunder tillsatt direktion k n a p p a s t kan under alla förhållanden säkerställa, att styrelsen tillföres den sakkunskap, som ä r önskvärd framför allt för ett lämpligt h a n d h a v a n d e av fondmedlens placering och förräntning samt vad därmed sammanhänger. Denna funktion synes böra tillkomma en av direktörerna, som, efter ansökning, torde böra tillsättas av Kungl. Maj:t och erhålla ställning såsom verkställande direktör. Då en för ändamålet dugande kraft torde kunna utses bland pensionerade tjänstemän, m i l i t ä r a eller civila, synes arvodet icke behöva bestämmas till högre belopp än 3 600 kronor, vara dyrtidstillägg ej skulle beräknas. Vid en sådan anordning skulle något arvode till jourhavande direktör ej ifrågakomma. Med h ä n s y n till den med den nya organisationen sammanhängande minskningen av göromålen för övriga direktionsledamöter torde arvodena till dessa böra fastställas till 1200 kronor för ordföranden och 900 kronor till v a r d e r a av de båda a n d r a ledamöterna. Utgifterna i arvoden till direktionen skulle alltså bliva (1200 + 2 X 900 -f 3 600 = ) 6 600 kronor. Beträffande tjänstemännen vill det synas, som om direktionen i sitt förslag icke tagit tillräcklig hänsyn till den uppkommande minskningen i arbetsuppgifterna. Den n u v a r a n d e organisationen synes för övrigt icke i allo motsvara kraven p å en rationell arbetsordning. E n avsevärd förenkling med avseende å den k o n t a n t a kassarörelsen skulle exempelvis k u n n a vinnas genom anslutning till postgirorörelsen. Direkt kontant

164 kassarörelse för in- eller utbetalningar synes sålunda endast i obetydlig omfattning behöva äga rum. Även beträffande tabellverkets förande torde betydande förenklingar k u n n a vidtagas. Den av direktionen föreslagna byrådirektörsbefattningen finna de sakkunniga emellertid böra inrättas. Befattningen torde dock böra hänför a s till lönegrad B 26. Byrådirektören skulle i stort sett erhålla arbetsuppgifter motsvarande nuvarande byråchefens, dock med den inskränkning, som föranledes av verkställande direktören tillkommande göromål. Byrådirektören bör tillika tjänstgöra såsom kassakontrollant. Befattningen torde med hänsyn till organisationens möjligen provisoriska kar a k t ä r böra konstrueras såsom befattning å e x t r a stat. Efter den omläggning av kassagöromålen, som nyss antytts, bör någon särskild kassörsbefattning icke ifrågakomma. Såsom befattning å extra stat synes vidare böra uppföras den av direktionen föreslagna tjänsten i lönegrad B 21 för en revisor och bokhållare; en sådan tjänst motiveras av behovet a v en med hithörande göromål särskilt förtrogen tjänsteman, som kan vid behov ersätta byrådirektören och som j ä m t e denne h a r a t t svara för kontinuiteten i arbetet. Vid en förenklad anordning beträffande registerföringen, för vilka göromål direktionen beräknat en befattning i lönegrad B 11, erfordras för ändamålet endast en arvodesbefattning för pensionerad tjänsteman (underofficer). Arvodet vid denna befattning torde kunna bestämmas till 2 700 kronor. F ö r utförande av skrivgöromål bör, i likhet med vad direktionen föreslagit, upptagas en befattning (kvinnlig) i lönegrad B 4, vilken befattning torde böra uppföras såsom extra ordinarie. Någon befattning för expeditionsvakt synes icke erforderlig, u t a n torde göromålen k u n n a utföras av ett kontorsbud. Ersättningen härför beräknas till 1 800 kronor. För utförandet av ombudsmannagöromål synes böra anslås ett arvode av 2 400 kronor. Till en konsulent bör, i likhet med vad 1921 å r s pensionskommitté föreslagit, u t g å ett arvode av i medeltal 1 200 kronor för år räknat. Till en sifferrevisor torde böra beräknas ett arvode av 400 kronor. Utgifterna för vikariatsersättningar och tillfälliga biträden k u n n a begränsas till sammanlagt 1800 kronor. Slutligen bör för skrivmaterialier och expenser upptagas ett belopp av 6 000 kronor. Enligt nu angivna riktlinjer h a v a de sakkunniga uppgjort här nedan i n t a g n a förslag till förvaltningsstat för arméns nya änke- och pupillkassa. Lönerna hava, med hänsyn till pensionsavdrag för respektive befattningar å extra och extra ordinarie stat i enlighet med vad de sakk u n n i g a i det följande föreslå, upptagits såsom nettolöner. Avlöningar och arvoden m. m.: Direktionen: kr. kr. kr. ordförande, arvode 1200 2 ledamöter, arvoden å 900 kr 1800 1 ledamot, tillika verkställande direktör, arvode 3 600 Q 600

165 ,

byrådirektör, lönegrad B 26, extra stat revisor och bokhållare, lönegrad B 21, extra stat .... registerförare, arvode kontorsbiträde, lönegrad 4, extra ordinarie kontorsbud ombudsman, arvode konsulent, arvode siffergranskare, arvode vikariatsersättningar och tillfällig personal Omkostnader: fullmäktiges och valda revisorers sammanträden m. m. skrivmaterialier och expenser m. m

kr.

kr

9 237 7 020 2 700 2 634 -. OQQ 2 400 1200 4QQ 1800

2 900 6 000

»ann

Summa kronor 44 691 Till kostnader för dyrtidstillägg h a r i detta sammanhang icke tagits hänsyn. P å grund av den nuvarande personaltillgången kan emellertid beträffande tjänstemännen en organisation och normalstat i överensstämmelse med vad ovan föreslagits icke omedelbart tillämpas. Det synes i stället böra så ordnas, att den befintliga personalens arbetskraft utnyttjas i kassans tjänst. Möjlighet att placera någon av de ordinarie tjänstemännen 1 befattning utanför pensionskassan lärer icke stå till buds. Det torde alltså bliva erforderligt att för det närmaste budgetåret r ä k n a med en tillfällig stat, i stort sett grundad p å den nu befintliga personaltillgången. Givetvis bör i m å n av avgång bland personalen den för kassan avsedda normalstaten t r ä d a i tillämpning i den utsträckning så k a n ske. Den harmed sammanhängande frågan om personalens avgångsskyldighet kommer att i det följande beröras. De sakkunniga utgå emellertid vid beräkningen av den tillfälliga staten från a t t nuvarande byråchefen kommer att bliva avgångsskyldig med utgången av juli m å n a d 1935, d å han fyllt 66 år. F ö r honom torde således böra beräknas lön för n ä m n d a m å n a d med 995 kronor j ä m t e dyrtidstillägg. E t t av de icke-ordinarie kvinnliga biträdena bör enligt de sakkunnigas mening kunna få anställning i statskontoret, som ansett anställande av ett kontorsbiträde i lönegraden B 4 erforderligt på grund av ämbetsverkets ökade arbetsbörda genom övertagandet av den militära tjänstepensioneringen. Endast ett av biträdena, nämligen det senast anställda, skulle då bliva övertaligt. Detta biträde synes emellertid även med kassans nuvarande organisation och arbetsuppgifter knappast v a r a erforderligt för arbetets bedrivande och larer därför k u n n a uppsägas. De sakkunniga förutsätta, att uppsägning verkställes och a t t anställningen upphör senast från och med den 1 juli 1935. P å grund av sin l å n g v a r i g a tjänst torde emellertid ifrågav a r a n d e befattningshavare vid avgången böra erhålla en avskedsersätt-

166 ning, vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter synes böra bestämmas till ett belopp, motsvarande omkring tre m å n a d e r s avlöning eller i a v r u n d a t tal 800 kronor. Detta belopp bör liksom byråchefens lön under en månad upptagas såsom övergångskostnad. Ytterligare en a v kassans avveckling föranledd engångskostnad torde böra upptagas, nämligen erforderligt belopp för de expens- och biträdeskostnader, som orsakas av efterarbeten med bokslut, revision och redovisning. F ö r detta ändamål bör beräknas ett belopp av förslagsvis 2 000 kronor. I avvaktan på en nedgång av personalbeståndet bör byrådirektörsbefattningen icke tillsättas; ej heller torde tills vidare behöva räknas med kostnader för vikariatsersättningar eller a n d r a tillfälliga biträden än som upptagits bland engångskostnaderna. Någon särskild ersättning åt expeditionsvakten för skrivgöromål synes icke böra beräknas. Däremot t a l a billighetsskäl för att t. f. kassören, som på förordnande bestritt kassörstjänsten sedan å r 1926, upptagas såsom kassör å extra stat. Vidare h a v a de sakkunniga ansett sig böra ifrågasätta, att expeditionsvakten, som alltsedan år 1930 uppburit lön såsom förste expeditionsvakt, upptages såsom extra ordinarie tjänsteman i 7:e lönegraden. För budgetåret 1935/1936 skulle med iakttagande av vad nu anförts beräknas följande utgifter, varvid lönerna av nyss angivet skäl upptagas såsom nettolöner, beräknade enligt högsta förekommande löneklass: Avlöningar och arvoden m. m.: direktionen: kr. kr. kr. ordförande, arvode 1200 2 ledamöter, arvoden å 900 kr 1800 1 ledamot, tillika verkställande direktör, arvode 3 600 6 600 sekreteraren och ombudsmannen, lönegrad B 24 8 781 kassören, lönegrad B 24, extra stat 8 325 revisorn, lönegrad B 21 7 455 kanslibiträdet, lönegrad 11, extra ordinarie 3 813 kontorsbiträdet, lönegrad 4, extra ordinarie 2 634 expeditionsvakt, lönegrad 7, extra ordinarie 3 249 konsulenten, arvode under nuvarande förordnande ... 2 400 siffergranskare, arvode 400 43 657 Omkostnader: fullmäktiges och valda revisorers sammanträden m. m. 2 900 skrivmaterialier och expenser, ved m. m 6 000 8 900 Vissa engångskostnader: byråchefen, lön för juli 1935 995 extra kontorsbiträde (avskedsersättning) 800 vissa avlönings- och expenskostnader i samband med kassans avveckling 2 000 3 795 Dyrtidstillägg, förslagsvis JL^_8 Summa kronor 60 000.

167 I enlighet med dessa beräkningar torde för budgetåret 1935/1936 böra till förvaltningskostnader för arméns änke- och pupillkassa upptagas ett anslag a v 60000 kronor. Då dyrtidstillägg ingår i statberäkningen, lärer anslaget böra erhålla förslagsanslags natur. Det i staten upptagna beloppet för fullmäktiges och valda revisorers sammanträden m. m. är beräknat till ett medeltal för år av uppskattade kostnader för en femårsperiod och synes därför böra tillkomma kassan såsom ett fixt belopp, oberoende av de verkliga utgifterna för ändamålet under budgetåret ifråga. I övrigt torde Kungl. Maj:t böra meddela föreskrifter rörande anslagets disposition. Därvid torde böra föreskrivas att, därest under löpande budgetår ledighet skulle uppstå å någon h ä r ovan under »avlöningar och arvoden m. m.» upptagen lönegradsplacerad tjänst eller å konsulentbefattningen, frågan om göromålens bestridande skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ä de i staten upptagna arvodena bör dyrtidstillägg ej utgå. Beträffande frågan om tjänstemännens pensionsförhållanden få de sakkunniga anföra följande. Med avseende å den personal vid arméns pensionskassa, som för n ä r v a r a n d e pensioneras genom pensionskassan, har i det förut nämnda kungl. brevet den 27 j a n u a r i 1922 förordnats, att vederbörande skulle i fråga om r ä t t till pension och skyldighet att avgå från tjänsten likställas med motsvarande befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. 1921 års pensionskommitté föreslog, att arméns n y a änke- och pupillkassa skulle, sedan tjänstemännen övergått till anställning vid denna kassa, övertaga deras tjänstepensionering och att änke- och pupillkassan borde av arméns pensionskassas kapitaltillgång beredas gottgörelse härför med belopp motsvarande det matematiska värdet av pensionsförpliktelserna till tjänstemännen. De sakkunniga anse emellertid, att det icke bör ifrågakomma att till arméns änke- och pupillkassa för berörda ändamål överlämna någon del av arméns pensionskassas kapital. Sedan statsmedel anvisats för bestridandet av tjänstemännens avlöning, synes ifrågavarande pensionering böra övertagas av statsverket. Pensioneringen bör givetvis handhavas av det ämbetsverk, som ombesörjer tjänstepensioneringen beträffande närmast motsvarande befattningshavare vid den civila statsförvaltningen, nämligen statskontoret. I n n e h a v a r e ' a v tjänst, med vilken är förenad pensionsrätt i arméns pensionskassa, ä r undantagen från tillämpning av det civila tjänstepensionsreglementet. Det torde dock v a r a lämpligt, att tjänstepensionsreglementets grunder vinna tillämpning beträffande ifrågavarande tjänstemän, vilka enligt nyssnämnda kungl. brev äro skyldiga att i pensionsavseende u n d e r k a s t a sig enahanda villkor och bestämmelser, som de för befattningsh a v a r e vid civilförvaltningen i berörda hänseende gällande. Civila tjänstepensionsreglementet synes även böra göras tillämpligt i fråga om de t v å kvinnliga tjänstemän vid arméns pensionskassa, vilka föreslås till anställning vid arméns n y a änke- och pupillkassa. Nämnda tjänstepen-

168 sionsreglemente skulle d å bliva gällande beträffande följande befattningshavare, nämligen byråchefen, sekreteraren och ombudsmannen, kassören å extra stat, revisorn, extra ordinarie förste expeditionsvakten samt extra ordinarie kvinnliga befattningshavarna i lönegraderna 11 och 4. Kostnaderna för tjänstepension åt ifrågavarande befattningshavare torde böra bestridas i s a m m a ordning som för nyreglerade civila tjänstem ä n i statens tjänst. I fråga om det avgiftsbidrag, som tillkommer arméns änke- och pupillkassa för tjänstemännens familjepensionering, eller 1JA % av lönen enligt äldre stat, och som av direktionen upptagits såsom en särskild post i förslaget till förvaltningsstat för änke- och pupillkassan, torde lämpligen böra så förfaras, att bidragsbeloppet får utgå från anslaget till bid r a g till pensionering av änkor och b a r n efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén. Arméns pensionskassa har sina tjänstelokaler inom fastigheten nr 9 i kvarteret Milon, med adressnummer 7 vid övre Munkbron i Stockholm. Denna fastighet inropades, enligt u t d r a g av auktionskammarens protokoll den 1 februari 1776, på stadsauktion för 200 000 daler k o p p a r m y n t å pensionskassans vägnar, och kassan lät därefter uppbjuda fastigheten vid Stockholms r å d s t u v u r ä t t enligt lagfartsprotokoll den 22 april, den 20 maj och den 17 j u n i 1776. Fastigheten utgöres av ett å fri och egen grund beläget stenhus, vid förvärvet tre v å n i n g a r högt men sedermera påbyggt med en fjärde våning. Huset innehåller i den påbyggda våningen en lägenhet, som är upplåten åt kassans expeditionsvakt, vilken fullgör vissa uppdrag såsom v i c e v ä r d för fastigheten. I övrigt är huset uth y r t i den m å n det ej tages i anspråk för pensionskassans räkning. F ö r tjänstelokalernas fria begagnande i och för bestyret med familjepensioneringen bokföres vid arméns pensionskassa en utgift å 2 000 kronor för år, vilket belopp redovisas bland kassans hyresintäkter. H y r e s i n t ä k t e r n a — som för räkenskapsåret 1933/1934 uppgingo till, förutom n ä m n d a belopp å 2 000 kronor, 9 200 kronor — hänföras till kassans inkomster. Fastigheten ä r för närvarande taxeringsvärderad till 168 000 kronor men i kassans räkenskaper bokförd till ett belopp av endast 80 000 kronor. 1921 års pensionskommitté ansåg — med hänsyn till det samband, som städse förefunnits mellan pensionskassan och änke- och pupillkassan — skäligt, a t t den senare finge tillösa sig pensionskassans fastighet för det bokförda beloppet. Kommittén hänvisade därvid till uttalanden från fullmäktiges och direktionens sida samt framhöll för egen del, a t t d å skillnaden mellan taxeringsvärdet och det bokförda värdet ej representerade av statsverket på fastigheten nedlagda kostnader u t a n endast den allmänna stegringen i fastighetsvärdet, staten syntes böra k u n n a avstå från a t t vid övertagandet av pensionskassans tillgångar tillgodogöra sig denna värdestegring. Någon hyresutgift för tjänstelokaler skulle, enligt pensionskommitténs förslag, alltså icke uppkomma för änke- och pupillkassan.

169 Vid de sakkunnigas behandling av förevarande fråga har arméns pensionskassas representant framhållit, att han ej funnit någon bestämmelse om, till vilket värde fastigheten och kassans inventarier borde beräknas inom kapitalfonden, och ej heller någon utredning beträffande storleken av den del av fonden, som kunde anses v a r a av enskild natur. Beredningsavdelningen hos 1925—1926 års fullmäktige hade emellertid ansett, att fonden såväl från början bildats som ock under åren ökats genom tillskott av enskilda medel samt att det knappast torde v a r a bevisat, a t t kronan hade någon deläganderätt i densamma. I vilket fall som helst tillhörde fastigheten den del av fonden, som m a n med säkerhet kunde angiva vara tillkommen av enskilda medel. Fastigheten hade nämligen av delä g a r n a i pensionskassan inköpts vid en tidpunkt, då staten ännu ej p å något sätt lämnat bidrag till kassan. Det skulle givetvis innebära en förm å n för arméns änke- och pupillkassa att för det bokförda värdet få tilllösa sig fastigheten, varigenom kassan skulle erhålla tjänstelokaler i eget hus och därtill en del hyror, utgörande god r ä n t a på köpeskillingen. Av tillgängliga handlingar rörande förvärvet av ifrågavarande fastighet framgår icke, vilka medel som tagits i a n s p r å k vid förvärvet. Ej heller har eljest upplysning härom k u n n a t vinnas. Emellertid synes icke någon omständighet giva vid handen, att de med fastighetsförvärvet förenade kostnaderna skulle hava bestritts av a n d r a medel än pensionskassans kapital. Vid sådant förhållande torde fastigheten representera en tillgång av samma n a t u r som kassans övriga för tjänstepensionering avsedda tillgångar. Såsom framgår av den vid betänkandet fogade historiska utredningen utgjordes arméns pensionskassas inkomster vid början av pensionskassans verksamhet år 1760 dels av löntagarnas årliga avgifter, dels a v kassans andel i de s. k. ackorden; härtill kommo å militärstaten genom vakanser besparade löner samt »/» av Vadstena krigsmanshus dåvarande inkomster. Den omständigheten att vid tiden för förvärvet av fastigheten direkta statsanslag ännu ej anvisats såsom bidrag till arméns pensionering torde i förevarande s a m m a n h a n g icke kunna tillmätas någon betydelse. Pensionsfonden, sådan den tillkommit, har avsetts för den militära tjänstepensioneringen. Detta gäller även i den m å n donationsmedel må hava tillagts fonden. Med hänsyn härtill torde det knappast kunna anses riktigt, att arméns änke- och pupillkassa får förvärva fastigheten för ett värde, som icke giver pensionsfonden fullt vederlag. Vid sådant förhållande och då frågan om familjepensioneringens ordnande står på dagordningen, varför det framtida förhållandet mellan staten och änke- och pupillkassan ej n u k a n överblickas, torde, därest statsverket övertager tjänstepensioneringen och i samband därmed förvaltningen av arméns pensionskassas tjänstepensionsfond, även ifrågavarande fastighet böra däri inbegripas. Emellertid anse de sakkunniga skäligt, att arméns änke- och pupillkassa u t a n ersättning tills vidare må för tjänsteändamål disponera erforderligt lokalutrymme i fastigheten.

170 Beträffande härefter de i fastigheten befintliga, arméns pensionskassa tillhöriga inventarierna, vilka bokförts till ett värde av en krona, föreslog 1921 års pensionskommitté, d å dessa inventarier v a r i t gemensamt avsedda för tjänste- och familjepensioneringen och ej syntes h a v a något mera betydande realisationsvärde, att inventarierna skulle u t a n vederlag överlämnas till arméns nya änke- och pupillkassa. Arméns pensionskassas representant har även i fråga om kassans inventarier uttalat, att dessa till större delen torde hava tillkommit under en tid, då intet statsbidrag kommit kassan till godo. Detta gällde särskilt de inventarier, som vore av högre värde, bland vilka märktes flera gåvor till pensionskassan av direktionens förste ordförande, generallöjtnanten greve Axel von Fersen. De sakkunniga anse skäligt, att ifrågavarande inventarier u t a n vederlag överlämnas till disposition av arméns n y a änke- och pupillkassa. I enlighet härmed torde arméns pensionskassas samtliga för tjänstepensionering avsedda tillgångar, med undantag av inventarierna, böra överlämnas till förvaltning av statskontoret. De sakkunniga hava efter överläggning med representanter för statskontoret och arméns pensionskassa kommit till den uppfattningen att, även om avvecklingen av arméns pensionskassas bestyr med den m i l i t ä r a tjänstepensioneringen och överflyttning av dessa bestyr till statskontoret bliva förenade med avsevärt arbete, denna avveckling och överflyttning likväl genom samarbete mellan statskontoret och pensionskassan böra kunn a genomföras i och med ikraftträdandet av det m i l i t ä r a tjänstepensionsreglementet. De sakkunniga förutsätta alltså, att samtliga åligganden beträffande tjänstepensioneringen från och med den 1 juli 1935 övertagas avstatskontoret. Givetvis vore det önskvärt, att erforderliga bestämmelser rörande organisationen av arméns änke- och pupillkassa vid den tidpunkt, då den nya organisationen skulle t r ä d a i verksamhet, vore utfärdade genom ett av Kungl. Maj:t fastställt nytt reglemente för änke- och pupillkassan. De sakkunniga förutsätta dock att, därest dylika bestämmelser icke h i n n a utfärdas till n ä m n d a tidpunkt, det skall låta sig göra att tills vidare tillämpa nu gällande reglementsbestämmelser med kompletterande provisoriska föreskrifter, vilka efter direktionens hörande torde böra u t f ä r d a s av Kungl. Maj:t. Flottans pensionskassa. Beträffande flottans pensionskassas uppkomst och utveckling m. m. hänvisas till den vid betänkandet fogade historiken (Bilaga 7), som på de sakkunnigas uppdrag i nu förevarande del utarbetats av överkommissarien vid kassan, överstelöjtnanten friherre F . E. von Otter. Nuvarande organisation m. m. F ö r pensionskassans verksamhet gäller reglementet den 17 november 1899 (nr 92) med däri fastställda ändringar.

171 Kassan står under överinseende av delägarna genom fullmäktige. Dessa bestå av en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, och 16 av delägarna enligt vissa grunder valda ledamöter. Förvaltningen av kassan ombesörjes av en direktion, bestående av ordförande, tre direktörer och en överkommissarie, föredragande i direktionen, av vilka ordföranden och överkommissarien förordnas av Kungl. Maj:t och direktörerna väljas av fullmäktige. Revision av kassans förvaltning och räkenskaper verkställes årligen av fyra revisorer, som av fullmäktige utses bland kassans delägare. Vid kassan äro anställda en kamrer, en ombudsman, en kassör, två revisorer, en assistent och en vaktmästare samt tre extra biträden. Kamreraren och sekreteraren tillsättas av Kungl. Maj:t, övriga befattningshavare av direktionen. Den ännu gällande avlöningsstaten är fastställd av 1908 års riksdag. Enligt årligen återkommande beslut av riksdagen åtnjuta befattningshavarna tillfällig löneförbättring (lönetillägg). Med inräknande av dessa tilläggsförmåner utgöras befattningshavarnas avlöning av följande belopp:

Lön

Tillfällig TjänstlöneförgöringsSumma penningar ....bättring ,.„..° . (lönetillägg)

kamrer

i 3 000 I

kassör

i 2 200

2 000

1 800

900 900

förste revisor

i 2 200

andre revisor

i 1 800

assistent

i 1 200

vaktmästare (inberäknat j ersättning för eldning ochj tillsyn av värmeledning)! lissräkningspenningar kassören

till

Summai

5 900 \ Efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring ökas lönen 4 900 med 500 kronor och efter 4 900 10 års sådan tjänstgöring med ytterligare 500 3 750 kronor. 2 500 i

f

Efter 3 år kan lönen höjas med 100 kronor, efter 6 1690 år med ytterligare 100 kronor och efter 9 armed !. än ytterligare 100 kronor. 500 24 140

Kassans tjänstemän åtnjuta rätt till pension från kassan enligt av 1877 års riksdag godkända grunder (kung. den 22 juni 1877, nr 22).

172 Flottans pensionskassas nuvarande befattningshavare framgå av nedanstående tablå:

Befattningar

Kamrerare Förste

Befattningshavare

Natt och Dag, B. A. Andre

revisor

Vaktmästare.. • Lagström, J. F. E. o. assistent Lundgren, S. E. Extra

biträde

»

»

' 1

se nedan

—

—

/io 1886 1909

10 Hansson, Anna Norlin, Edith

/i 1909

V9 1909 (konstit.)

/9 1906 1929 / 3 1886 1920

S8

/s 1883 1927

/i 1928

(Under den tid Sandqvist uppehåller tjinsten ss. ] kamrerare, bestrides assistenttjäns-.en av e. [ o. personal. 1

/i2 1872 1909

/6 1927

/Tjänsten uppräf.hålles av \ e. biträdet Hansson.1

x

^B—^^^^_

—

/u 1883 1904

26 Anmärkning

förordnande

V* 1932

/n 1892 1932

Vakant

Sandqvist, C. A.

Assistent

fullmakt

Sandqvist, C. A.

revisor Rudberg, I. E.

Erhöll

Inträde i Födelsedatum kassans tjänst

— — —

—

Vo 1932

— —

Avlöning utgår härvid enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

De tjänstemännen åliggande uppgifterna äro i huvudsak överensstämmande med motsvarande tjänstemäns inom arméns pensionskassa. Kamreraren är dock ej föredragande inom direktionen u t a n skall i alla ärenden avgiva skriftlig utredning till direktionen med till- eller avstyrkande utlåtande. Föredragningen verkställes av överkommissarien. E n till direktionens biträde vid försäkringstekniska frågor anställd konsulent avlönas av gratialfondens medel. Flottans pensionskassas pensionsfonds kapital utgör i r u n t tal 825 000 kronor. Dess gratialfond uppgår till ej fullt 9 000 000 kronor. Av direktionen förvaltas donationsfonder med ett sammanlagt kapital av något över 900 000 kronor. Beloppen av årligen inflytande pensions- och gratialavgifter utgöra respektive omkring 110 000 och 200 000 kronor. Antalet delägare i pensionskassan utgör omkring 3 100, v a r a v i runt tal 700 pensionärer. F r å n gratialfonden pensioneras för n ä r v a r a n d e omkring 1000 änkor och b a r n efter avlidna delägare. Kassans förvaltningskostnader h a v a de senare åren utgjort cirka 50 000 kronor per år, vartill komma särskilda utgifter för fullmäktiges och revisorernas sammanträden s a m t för konsulenten, vilka utgifter för en 5-årsperiod uppgå till omkring 12 000 kronor. 1921 års pensionskommitté och 1925 års fullmäktiges organisationsförslag. Beträffande handhavandet av pensioneringen för efterlevande efter befattningshavare vid marinen föreslog 1921 års pensionskommitté att, i avvaktan på fastställandet av enhetliga grunder för familjepen-

173 sioneringen efter befattningshavare i statens tjänst, pensioneringen tills yidare skulle omhänderhavas av flottans pensionskassa, som skulle för ändamålet undergå omorganisation och eventuellt erhålla ändrad benämning. Kommittén avsåg, att direktionen över denna kassa jämväl skulle förvalta de till flottans pensionskassa överlämnade donationsfonderna samt ombesörja pensioneringen av flottans gemenskap. I överensstämmelse med vad kommittén föreslog i fråga om arméns änke- och pupillkassa förutsatte kommittén, att ett statsbidrag skulle anvisas till flottans motsvarande kassa av sådan storlek, att det kunde täcka vissa som skäliga ansedda minimikostnader för förvaltningen av kassan. F ö r avvägandet av det belopp, som härför skulle kunna erfordras, erhöll kommittén från direktionen över flottans pensionskassa en förslagsberäkning, vilken frånsett dyrtidstillägg slutade på ett belopp a v i runt tal 51500 kronor. Därest verksamheten endast komme att avse pensioneringen av delägarnas änkor och b a r n och alltså ej någon gemenskapspensionering, ansåg direktionen, att n ä m n d a belopp kunde minskas med omkring 3 200 kronor. Vid granskningen av detta förslag fann kommittén, frånsett obetydliga minskningar i fråga om arvodesbeloppen till direktionen m. m., ej a n n a t att erinra än att två av direktionen föreslagna befattningar såsom verkställande direktör och k a m r e r a r e borde sammanslås till en befattning samt att ett kvinnligt kontorsbiträde kunde indragas. Däremot borde en ökning ske med årliga pensioneringskostnader enligt samma grund, som av kommittén tillämpats vid beräkning av statsbidrag för arméns änke- och pupillkassa. Enligt den sålunda t ä n k t a organisationen skulle direktionen bestå av ordförande, verkställande direktör och ytterligare två direktörer. Övriga ordinarie befattningshavare skulle utgöras av kassör, revisor, ett kvinnligt kanslibiträde, ett kvinnligt kontorsbiträde samt expeditionsvakt, varjämte skulle finnas en med arvode avlönad sekreterare och ombudsman. Kostnaderna för den av kommittén ifrågasatta förvaltningsorganisationen framgå av följande sammanställning. Fullmäktige och valda revisorer, i medeltal för å r kronor 1500 Direktionen » 2 600 Befattningshavare, löner och arvoden » 32 519 » pensionering » 2 046 Konsulent, i medeltal för år » 1 000 E x t r a biträden m. m., förslagsvis » 9 500 Summa kronor 49165. Kommittén föreslog i anslutning härtill, att ett årligt förvaltningsbidrag av omkring 55 000 kronor, h ä r i inbegripet kostnaden för dyrtidstillägg, måtte såsom ett ordinarie anslag uppföras å elfte huvudtiteln. Enligt hemställan av kommittén anbefallde Kungl. Maj:t direktionen

174 att uppgöra förslag till reglemente för en för ombesörjandet av pensioneringen av änkor och barn efter militära och civilmilitära beställningshavare vid marinen avsedd pensionskassa. Det av direktionen i anledning härav upprättade förslaget förelades fullmäktige i flottans pensionskassa vid fullmäktiges sammanträde år 1925 för avgivande av yttrande över kommitténs förslag till militär pensionslag. Vid framläggandet av sitt reglementsförslag vidhöll direktionen sm uppfattning att verkställande direktörs- och kamrerartjänsterna skulle vara åtskilda. Tvenne reservanter inom direktionen anslöto sig emellertid till det av pensionskommittén framlagda organisationsförslaget, och fullmäktige fattade sitt beslut i överensstämmelse med denna mening. Enligt det av fullmäktige i anslutning härtill uppgjorda statförslaget skulle de årliga avlöningsbeloppen för ordinarie befattningshavare utgöra 30 550 kronor. Hela förvaltningskostnaden beräknades till 46450 kronor förutom dyrtidstillägg. Härtill skulle emellertid läggas det belopp, som erfordrades såsom bidrag till pensioneringskostnaderna och vilket upptogs till 2 046 kronor. De sakkunniga anse, att flottans pensionskassas nuvarande förvaltningsorganisation bör kunna väsentligt inskränkas i samband med att. tjänstepensioneringen överflyttas från kassan. Förslag till en i anledning av kassans reducerade arbetsuppgifter lämplig organisation har efter samråd med de sakkunniga utarbetats av överstelöjtnanten von Otter, vilken utsetts att representera kassan vid vissa överläggningar med de sakkunniga. Till grund för förslaget ligger i huvudsak det av 1925 års fullmäktige i flottans pensionskassa antagna reglementet för en marinens änke- och pupillkassa med de ändringar dan, som ansetts betingade av en tidsenlig organisation av kassaväsendet och förenkling i expeditionsföringen m. m. Härigenom har indragande av tjänsterna såsom sekreterare, kassör, kontorsbiträde och expeditionsvakt ansetts kunna ske. Förslaget avser att utvisa en för göromålens bedrivande tillfredsställande organisation samt det anslag för förvaltningskostnadernas bestridande, som för ändamålet skulle erfordras från statsverket. En förutsättning för organisationens genomförande är, att nuvarande valfrihet i avseende på utbetalningssättet av gratialen upphör samt att såväl inbetalningar av avgifter, räntor och dylikt som ock alla utbetalningar av gratial m. m. ske genom postverket. De sakkunniga, som biträda det förslag till organisation, som framlagts av von Otter, lämna här nedan en redogörelse för förslagets innebörd och uttala sig i anslutning härtill rörande de övergångsanordningar m. m., som synas erforderliga för organisationens genomförande. Enligt förslaget skall kassans direktion bestå av en ordförande och tre direktörer, därav en verkställande direktör, tillika kamrerare. Ordföranden och verkställande direktören förordnas av Kungl. Maj: t,

175 den senare efter förslag av direktionen. Övriga direktörer och suppleanter för dem väljas av fullmäktige. Vid kassan skola v a r a anställda en revisor, tillika sekreterare, samt ett kontorsbiträde med regelbunden tjänstgöring. Dessutom erfordras en ombudsman samt ett timavlönat skrivbiträde och ett kontorsbud. Med h ä n s y n till a t t kassans förvaltningsområde kommer a t t väsentligt inskränkas h a v a de av 1921 års pensionskommitté och 1925 å r s fullmäktige ifrågasatta förhöjningarna av nu utgående arvoden l ö r direktionens ordförande och valda direktörer ansetts ej v a r a erforderliga. Arvodet till ordföranden har emellertid a v r u n d a t s u p p å t för månadsbeloppets utjämnande. Arbetet inom kassan synes ej v a r a av den omfattning, att för dess bestridande erfordras på lönestat anställda tjänstemän, utan torde med fördel k u n n a utföras av pensionärer mot åtnjutande av vissa arvoden. Arvodena torde k u n n a bestämmas med ledning av vad som tillmätes vissa arvodestagare inom försvarsväsendet. Dyrtidstillägg på arvodena bör ej utgå. Fullmäktiges antal h a r ansetts icke böra minskas. Däremot har antalet valda revisorer synts k u n n a nedbringas till två. Under förutsättning a t t fullmäktige s a m m a n t r ä d a v a r t femte år med omkring tio sammanträdesd a g a r samt a t t ungefär hälften av fullmäktige och valda revisorer ä r o bosatta i Karlskrona, erfordras för fullmäktige och valda revisorer förslagsvis i medeltal 1 500 kronor för år. För skrivmaterialier och expenser beräknas erforderligt ett belopp av omkring 4 000 kronor. H ä r v i d har förutsatts, att den av pensionskassans, gratialfond ägda fastighet, vari kassan nu är inrymd, efter den avsedda begränsningen av kassans verksamhet icke behöver tagas i anspråk i sin helhet, och a t t expenserna därför skola k u n n a nedbringas till nyssnämnda belopp antingen genom fastighetens delvisa uthyrande eller genom dess försäljning och verksamhetens fortsatta bedrivande i en mindre lokal. I anslutning till det n u sagda skulle staten för flottans pensionskassas förvaltningskostnader få följande utseende: Arvoden m. m.: 1 ordförande 2 direktörer å 600 kronor 1 verkställande direktör, tillika kamrerare 1 revisor, tillika sekreterare 1 kontorsbiträde och registerförare 1 ombudsman 1 kontorsbud Vikariatsersättningar och tillfällig personal Konsulent, arvode av 4 000 kronor för 5 år eller för å r räknat

720 1200 3 600 2 700 1800 ^ 5QQ 9QQ 1200 onn 80?

14 420.

176 Omkostnader: Fullmäktiges och valda revisorers sammanträden, 7 500 kronor för 5 år eller för år räknat 1500 Skrivmaterialier och expenser 3 980 5 480 Summa kronor 19 900. Staten bör tillämpas från och med den 1 juli 1935, d å avvecklingen av kassans n u v a r a n d e befattning med tjänstepensionering beräknas k u n n a v a r a verkställd. Enligt de grunder, som av de sakkunniga angivits för tjänstemännens vid denna pensionskassa anställningssätt och avlöningsform, kommer någon pensionering av blivande tjänstemän vid pensionskassan i sådan egenskap ej att erfordras. Avlöningsstaten för flottans pensionskassas nuvarande tjänstemän är, såsom förut nämnts, fastställd av riksdagen, vilken j ä m v ä l fastställt för tjänstemännens pensionering gällande grunder. För n ä r v a r a n d e innehavas samtliga de i flottans pensionskassas lönestat upptagna befattningar, som ej hållas v a k a n t a — med u n d a n t a g av vaktmästartjänsten — på förordnande. K a m r e r a r e n innehar likväl fullmakt på assistenttjänsten vid kassan. Enligt gällande lönestat äro tjänstemännen skyldiga att underkasta sig den ökning eller jämkning i tjänsteåligganden, som kan varda besluten, samt att, om kassan förflyttas från Karlskrona till a n n a n ort, dit överflytta. P å grund av nu omnämnda förhållanden är det endast kamreraren och vaktmästaren, den förre i egenskap av ordinarie assistent, vilka hava på ordinarie anställning g r u n d a d r ä t t till fortsatt lön. Billigheten synes emellertid kräva, a t t även förste revisorn och det såsom andre revisor tjänstgörande kvinnliga e x t r a biträdet, vilka båda fyllt 48 år och vilka innehaft tjänst vid pensionskassan under 26, respektive 15 år, beredas tillfälle till fortsatt anställning i kassans eller statens tjänst. Det torde ej bliva möjligt att bereda någon av tjänstemännen anställning vid statskontoret i samband med ämbetsverkets övertagande av pensioneringsbestyren. De i den föreslagna organisationen u p p t a g n a befattningarna såsom revisor, kontorsbiträde och kontorsbud synas därför böra bestridas av nuvarande förste och tjf. andre revisorerna s a m t vaktmästaren. Vidare bör, så länge kamreraren k v a r s t å r i tjänst, innehållas dels 1 600 kronor av verkställande direktörens arvode, dels 800 kronor av anslaget till vikariatsersättningar och tillfällig personal. Så länge kamreraren fortfarande tjänstgör vid kassan, torde ett belopp av 500 kronor böra beräknas för bestridande av ökade kostnader för lokalutrymme, bränsle, belysning, städning m. m. K a m r e r a r e n och förste revisorn hava v a r i t förordnade på sina befattn i n g a r sedan den 27 maj 1927, respektive den 26 j a n u a r i 1928 och synas

177 m e d hänsyn härtill böra fortfarande få åtnjuta de med dessa tjänster förenade löneförmånerna, vilka utgå enligt lönestat, som fastställts redan å r 1908. Tjf. andre revisorn A n n a Hansson har däremot innehaft förordnande på tjänsten endast sedan den 1 september 1932, och synes därför icke böra bibehållas vid det arvode å 2 400 kronor jämte tillfällig löneförbättring med 300 kronor, som hon enligt kungl. brev den 30 december 1927 åtnjuter. De sakkunniga förutsätta, att ifrågavarande befattningshavare vid den omorganiserade kassan får uppehålla befattningen såsom kontorsbiträde och registerförare, samt föreslå, att därvid å det för denna befattning i förvaltningsstaten upptagna arvodet må utgå tillfällig löneförbättring med 300 kronor samt dyrtidstillägg enligt för befattningshavare vid oreglerade verk gällande grunder. De sakkunniga förutsätta även, att befattningshavaren ifråga vid kvarstående i tjänst intill pensionsåldern m å efter särskild framställning komma i åtnjutande av en mot avlöning och tjänstetid svarande skälig pension av statsmedel. Samtliga kostnader, som betingas av de övertaliga tjänstemännens utnyttjande vid änke- och pupillkassan, torde böra under elfte huvudtiteln uppföras å ett anslag till flottans pensionskassas övergångsstat. Under förutsättning a t t militära tjänstepensionsreglementet träder i kraft från och med den 1 juli 1935, bör alltså för budgetåret 1935/1936 under titel »flottans pensionskassas övergångsstat» uppföras ett anslaga v 20 800 kronor, beräknat på följande sätt:

Sandqvist, C. A., kamrerare

|

Lön eller arvode

Ålderstillägg

Tjänstgöringspengar

kr.

kr.

kr.

Tillfällig ! löneför- ! ^ununa bättring (lönetillägg) kr. kr.

3 000

500 ;

2 000

6 400

Rudberg, I. A., förste revisor

2 200

5oo:

5 400

Hansson, Anna, kontorsbiträde

2 100

Lagström, J. F., vaktmästare

300 !

240 Dyrtidstillägg, förslagsvis

1990 4 410

Säger

7 900

4 350

2 340

Ökade expenskostnader för flottans pensionskassa, så länge kamreraren kvarstår i tjänst Säger

20 300 500 20 800

Då i statberäkningen ingår dyrtidstillägg, bör anslaget erhålla karakt ä r av förslagsanslag. Staten för anslaget bör förses med erforderliga anmärkningar, upptagande n u gällande föreskrifter om rätten att åtnjuta ålderstillägg samt om den tillfälliga löneförbättringens uppdelande i lön och tjänstgöringspengar. Vidare torde föreskrift böra meddelas därom, a t t vederbörande, därest han i samband med överflyttningen till över12 — 343047.

178 gångsstat eller därefter erhåller anställning å rikets, riksdagens eller kommuns stat, skall v a r a skyldig i allo frånträda avlöningsförmånerna å övergångsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å övergångsstaten överstiga berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare svar a n d e avdrag. . Så länge personal å övergångsstaten tages i anspråk för pensionskassans verksamhet, bör i anslutning till vad nyss anförts anslaget till flottans pensionskassas förvaltningskostnader minskas med följande belopp for a r r ä k n a t , motsvarande däri upptagna arvoden till befattningshavarna m. m.„ nämligen: så länge kamreraren är i tjänst med 2 400 kronor » » förste revisorn » » » » 2 700 » » » kontorsbiträdet » » » » 1800 » 900 » » vaktmästaren » » » » » • Sålunda kommer att å anslaget besparas ett belopp av 7 800 kronor, vad a n anslaget bör för budgetåret 1935/1936 uppföras med ett till 12100 kronor reducerat belopp. I den mån avgång från övergångsstaten äger r u m under löpande budgetår, torde Kungl. Maj:t böra v a r a oförhindrad att från anslaget ti övergångsstaten utanordna till pensionskassan den fyllnad i anslaget till kassans förvaltningskostnader, vilken kräves för övergång till kassans n y a personalorganisation. F r å n och med budgetåret näst efter avgången bör h ä r a v betingad reglering av de båda anslagen äga r u m i riksstaten. Såsom redan erinrats, hava de å övergångsstaten upptagna befattningsh a v a r n a , med undantag av kontorsbiträdet, för n ä r v a r a n d e tjänstepensionsrätt i flottans pensionskassa enligt det för kassan gällande reglementet. Befattningshavarna torde böra bibehållas vid oförändrade pensionsvillkor. Pensioneringens handhavande torde emellertid böra överflyttas till statskontoret, dit pensionsavgifter böra inbetalas. Dessa avgifter böra tillföras civila pensionsfonden .och pensionskostnaderna torde böra bestridas i enahanda ordning som vid oreglerade verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Utöver de befattningshavare vid pensionskassan, vilka, enligt v a d nit anförts, böra tagas i anspråk för den omorganiserade änke- och pupillkassan, finnes vid flottans pensionskassa ett antal befattningshavare, vilka icke kunna beredas sysselsättning i kassan och vilka följaktligen böra entledigas. Dessa befattningshavare tillhöra två skilda grupper, den ena omfattande befattningshavare, vilka innehava vissa med arvode förenade tjänster, huvudsakligen såsom bisysslor, den andra personal, som anställts vid kassan mot åtnjutande av på stat upptagna eller eljest av Kungl. Maj:t bestämda löneförmåner.

179 Den förra gruppen utgöres av överkommissarien och sekreteraren, vilka av Kungl. Maj:t förordnats till innehavare av sina arvodestjänster, samt av ombudsmannen, vilkens förordnande är utfärdat av direktionen. Beslut synes böra fattas om dessa befattningshavares entledigande från innehavande förordnanden från och med den dag, den förändrade organisationen av flottans pensionskassa träder i kraft. Den a n d r a gruppen befattningshavare omfattar följande personer: ÅV o n i n

11 <> f a t t » i

Ii a v a r e

S budget Anställnings- Antal tjänstår! år0 et vid entledi- i „ " 3 * / 1 9 3 5 ' datum vid gande den i dyrt.dstillägg kassan s % 1935 (27%) inberäknat kronor

Natt och Dag, B. A., kassör .

l

Lundgren, S. E., tjf. assistent.

2 Norlin, Edith, extra biträde .

,8

/«1932

6 840

/41929

3 408

/9 1927

1956 E h u r u dessa befattningshavare innehava sina tjänster på förordnande, synes det v a r a med billighet överensstämmande, att de vid avgången beredas någon ersättning, d å det ej k a n förutsättas, att de omedelbart skola kunna erhålla a n n a t arbete. Vid övervägande av de grunder, enligt vilka ersättningen bör utgå, h a v a de sakkunniga funnit skäligt, att befattn i n g s h a v a r n a vid avgången från tjänsten vid kassan tilldelas en avskedsersättning, avpassad med hänsyn till deras avlöning under senaste året och den tid, de varit anställda i kassans tjänst. De sakkunniga vilja föreslå, att befattningshavarna ifråga må, därest de entledigas från sin anställning i anledning av den militära tjänstepensioneringens omorganisation u t a n att i samband därmed vinna annan likvärdig anställning i statens tjänst, tilldelas avskedsersättning med följande belopp, nämligen kassören N a t t och Dag tji. assistenten Lundgren extra biträdet Edith Norlin

kronor 3500 » 3 QQQ 2 500 Summa kronor 9 000.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga även erinra därom, att N a t t och Dag grundlagt r ä t t till pension i befattningen såsom kassör. E n l i g t flottans pensionskassas reglemente få rätteligen beräknade och erlagda avgifter ej återbäras. Med hänsyn till de förhållanden, under vilka N a t t och Dags tjänstgöring vid pensionskassan upphör, finna de sakkunniga emellertid skäligt, att Natt och Dag medgives r ä t t a t t återfå av honom erlagda pensionsavgifter, utgörande för tiden 7 4 1932—30/fi 1935 228 kronor 80 öre. E h u r u de sakkunniga även beträffande flottans pensionskassa förutsatta, att tjänstepensioneringsbestyren kunna från och med den 1 juli 1935

180 helt övertagas av statskontoret, torde dock efterarbeten med bokslut, revision och redovisning m. m. för någon tid efter n ä m n d a dag föranleda vissa särskilda avlönings- och expenskostnader, för vilka särskilda medel böra anvisas. Med hänsyn till den begränsade personaluppsättning, som efter den 1 juli 1935 skulle stå till pensionskassans förfogande, synas dessa kostnader böra uppskattas till i a v r u n d a t tal 4 000 kronor, v a r a v för avlöningar och dyrtidstillägg 2 700 kronor och för revisionsarvoden och expenser 1300 kronor. S a m t l i g a de för pensionskassans avveckling erforderliga engångskostn a d e r n a beräknas alltså på följande sätt: avskedsersättningar till övertalig personal kronor 9 000 ersättning till kassören för erlagda pensionsavgifter 229 vissa avlönings- och expenskostnader i samband med pensionskassans avveckling » 4000 Summa kronor 13 229. I f r å g a v a r a n d e belopp, i avrundat tal 13 200 kronor, torde böra anvisas såsom bestämt anslag under rubriken »vissa engångskostnader i samband med avveckling av flottans pensionskassa». I överenstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit beträffande arméns pensionskassas avveckling böra även flottans pensionskassas pensionsfonds tillgångar, med u n d a n t a g av inventarierna, överlämnas till förvaltning av statskontoret. N y t t reglemente för den kassa, som skall omhänderhava familjepensioneringen vid marinen, bör om möjligt föreligga till den tidpunkt, då den n y a organisationen träder i verksamhet. K a n så ej ske, torde nu gällande bestämmelser med de kompletterande föreskrifter, som av Kungl. Maj:t på direktionens förslag utfärdas, böra tillsvidare tillämpas.

181 Fondering och därmed sammanhängande frågor. Pensionskostnadernas bestridande. Anslagsberäkningar. De sakkunniga hava slutligen att behandla vissa med förslaget förbundna ekonomiska frågor, nämligen om fondering ni. m., om sättet för pensionskostnadernas bestridande och om beräkningen av de anslag, som beröras av de sakkunnigas förslag. Nu gällande system för den civila tjänstemannapensioneringen bygger på fondering av tjänstemännens pensionsavgifter. Även den av 1934 års riksdag beslutade reformen av det civila pensionsväsendet förutsätter, att fondering fortfarande skall äga rum inom denna del av pensionsväsendet. Beträffande arbetarpensioneringen sker för n ä r v a r a n d e fondering endast vid de affärsverk, där en på avgiftsplikt grundad pensionering hittills förekommit. Vid det år 1934 beslutade nyordnandet av arbetarpensioneringen h a r man u t g å t t från, att fondering för pensionsändamål fortfarande skall äga rum vid nämnda verk. Däremot h a r förutsatts, a t t någon fondering för arbetarpensioneringen icke skall komma till stånd inom de grenar av statsförvaltningen, där sådan fonder i n g hittills icke förekommit. Den ställning, som statsmakterna sålunda intagit i fonderingsspörsmålet, innebär, att tills vidare icke skall ske v a r e sig något avbrytande av pågående fondering eller något påbörjande av avsättningar till nya fonder. Denna ståndpunkt har motiverats med a t t frågan om en fortsatt fondering för pensionsändamål borde göras till föremål för n ä r m a r e utredning, sedan på dagordningen stående ytterligare spörsmål rörande pensioneringsförhållandena för statstjänstemän —• i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen samt familjepensioneringen — i sina huvudgrunder vunnit en lösning. Med utgångspunkt från nyssnämnda förutsättningar beträffande fonderingen och med tillämpning av det system, som beslutats med avseende å personalens bidrag till pensionskostnaderna och som innebär, att d e t t a bidrag skall i form av pensionsavdrag direkt avräknas från lönerna, h a r m a n beträffande allmänna civilförvaltningens tjänstemannapensionering förutsatt, att vid avlöningsanslagens beräkning hänsyn skall tagas endast till lönernas nettobelopp. Det h a r vidare avsetts, att för överförande till den civila pensionsfonden av ett belopp motsvarande pensionsavdragen skall uppföras ett särskilt anslag under elfte huvudtiteln; detta anslag kommer alltså att motsvara den minskning, som med hänsyn till

182 pensionsavdragen vidtages i de olika h u v u d t i t l a r n a s avlöningsanslag. Till det anslag under elfte huvudtiteln, från vilket pensionskostnaderna bestridas, skall liksom hittills från civila pensionsfonden överföras ett belopp motsvarande det bidrag till pensionskostnaderna, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning k a n bestridas av fonden. Beträffande arbetarpensioneringen, för vilken fondering icke skall äga rum, kommer den förutsatta nettolöneberäkningen att medföra en utgiftsminskning å de arbets-, anskaffnings- eller driftkostnadsanslag, från vilka arbetarlönerna utgå, u t a n att d e n n a minskning föranleder någon motsvarande medelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till pensionsfond av belopp motsvarande pensionsavdrag, Å a n d r a sidan få de anslag, som avses för arbetarpensioneringens bestridande, upptagas till belopp, som täcka pensionsutgifterna utan något bidrag från fonderade medel. För den militära pensioneringens vidkommande saknas för n ä r v a r a n d e motsvarighet till den inom det civila pensionsväsendet föreskrivna fonderingen av tjänstemännens pensionsbidrag. Den militära tjänstepensioneringen finansieras sålunda i allt väsentligt genom årliga anslag å budgeten samt genom direkt användning av inflytande pensionsavgifter. Arméns pensionskassas tjänstepensionsfond h a r sedan 1850-talet hållits oförändrad och utgör, såsom förut nämnts, omkring 3 750000 kronor; de från fonden härflytande inkomsterna tagas helt i anspråk för kassans utgifter. Reglementet för flottans pensionskassa innehåller visserligen bestämmelser om en pensionsfond, men rörande fondens ökning stadgas allenast, att 1 500 kronor årligen skola omföras för fondens tillväxt. Denna fond utgör för närvarande, såsom likaledes tidigare omförmälts, omk r i n g 825 000 kronor. I anslutning till de principer, som kommit till uttryck i nu gällande lagstiftning beträffande den civila pensioneringen, föreslog 1921 års pensionskommitté, att de militära beställningshavarnas pensionsavgifter skulle ingå till en militär pensionsfond, från vilken skulle bestridas så stor del a v pensionskostnaderna, som enligt försäkringsteknisk sannolikhetsberäkning befunnes kunna gäldas av fonden. Detta förslag mötte icke invändning i de över kommitténs förslag avgivna utlåtandena. Den ståndpunkt, som statsmakterna, på sätt förut omnämnts, n u m e r a intagit i fråga om fondering för pensionsändamål, torde emellertid böra föranleda, att — i a v v a k t a n på u t r e d n i n g om en enhetlig lösning av fonderingsspörsmålet för den statliga pensioneringen i allmänhet — någon fondering av de militära beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna tills vidare icke kommer till stånd. P å grund h ä r a v h a v a de sakkunniga i sitt författningsförslag icke upptagit någon föreskrift om fondering av belopp motsvarande pensionsavdrag. Däremot skulle, såsom förut framhållits, de m i l i t ä r a pensionskassornas tjänstepensionsmedel enligt de sakkunnigas förslag överföras till statskontoret för a t t för-

183 vältas såsom en gemensam militär pensionsfond, vars kapital emellertid icke skulle ökas utan v a r s avkastning skulle tagas i anspråk för penid onstttg i f terna. De sakkunniga hava i det föregående förordat en övergång till ett sys t e m med pensionsavdrag i enlighet med vad som beslutats för civila tjänstemän. En sådan övergång bör medföra, att de för ordinarie beställningshavare och icke-ordinarie befattningshavaro avsedda avlöningsanslagen under fjärde huvudtiteln för framtiden beräknas med hänsyn ta.gen endast till nettolönebeloppen. Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, å vilka det n y a reglementet torde komma att erhålla tillämpning, bestridas emellertid icke enbart från egentliga avlöningsanslag u t a n i vissa fall från anskaffnings- och underhållsanslag. Så är fallet beträffande icke-ordinarie tjänstemän vid örlogsvarven, vid arméns centrala fabriker och verkstäder samt intendenturförråd ävensom vid de centrala flygverkstäderna. I den mån en dylik anordning kan komma att fortfarande tillämpas, böra givetvis även dessa anslag minskas med hänsyn till pensionsavdrag. De n u avsedda anslagsminskningarna torde dock icke kunna genomföras i riksstaten förrän från och med budgetåret 1936/ 1937. De sakkunniga h a v a därför ansett sig icke böra ingå på n å g r a ber ä k n i n g a r härutinnan. Under budgetåret 1935/1936 komma utgiftsminskn i n g a r n a i stället att visa sig i form av besparingar å de efter bruttolöneberäkning uppskattade anslagen. Då enligt de sakkunnigas förslag fondering icke skulle ske, komma — liksom förhållandet ä r beträffande arbetarpensioneringen —- de n u ber ö r d a utgiftsminskningarna under fjärde huvudtiteln icke att motsvaras .av någon medelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till pensionsfond av pensionsavdrag motsvarande belopp. Å andra sidan måste de under samma huvudtitel uppförda anslagen för bestridande av pensionsutgifterna enligt militära tjänstepensionsreglementet beräknas till belopp, som täcka n ä m n d a utgifter u t a n annat bidrag från pensionsfond än som motsvarar den beräknade avkastningen av de militära pensionskassornas tjänstepensionsfonder. Beträffande de anslag, som erfordras för pensionskostnadernas bestridande, få de sakkunniga anföra följande. I nu gällande riksstat finnas å elfte huvudtiteln under rubriken »Milit ä r a pensionsväsendet» upptagna följande anslag: Lantförsvaret. Kronor Arméns pensionskassa: 1. Ersättning för mistade löneinnehållningar 2. Ersättning för nådårs- och begravningshjälpsbesparingar 3. Ersättning för inkomster från Vadstena krigsmanshuskassas äldre medel 4. Bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén

19 021 28 080 100 000 122 949

184 Kronor 5. Ytterligare bidrag för tiden 1 juli 1932 —30 juni 1933 till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén 6. Arméns pensionskassas egen pensionering ra. m., förslagsanslag 7. Vadstena krigsmanshuskassa, förslagsanslag

2 045 i 700 000 1 325 000

Sjöförsvaret. Flottans pensionskassa: Ersättning för minskade inkomster: 8. Pensionsfonden 9. Gratialfonden 10. Bidrag till flottans pensionskassas gralialiond 11. Bidrag till retroaktiva gratialavgifter för flaggkorpraler och högbåtsman, förslagsanslag 12. Pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsanslag 13. Pensionering av flottans gemenskap, förslagsanslag Gemensamma anslag. 14. Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förslagsanslag 15. Pensionsförbättring åt viss personal vid armén och marinen, förslagsanslag 16. Pensionsreglering för f. d. militära befattningshavare, förslagsanslag 17. Dyrtidstillägg åt f. d. militära befattningshavare, förslagsanslag 18. Dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter militära befattningshavare, förslagsanslag 19. Dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsinanshuskassas understödstagare, förslagsanslag

36 320 16 650 45 560' 3 000 855 000 287 00O

1 225 000 3 365 000 2 315 000 1 450 000 500 000 1 045,000

Anslagen n r 7, 11, 13, 14, 18 och 19 beröras ej av de sakkunnigas förslag. Anslagen nr 4, 5, 9 och 10, vilka avse bidrag till familjepensionering för m i l i t ä r a beställningshavare, komma de sakkunniga i det följande att i viss utsträckning behandla. F r å n de övriga anslagen — nr 1, 2, 3, 6, 8, 12,. 15 och 16 — gäldas de i det föregående omnämnda olika slag av tjänstepensionsförmåner, som för närvarande u t g å från arméns pensionskassa och flottans pensionskassa; anslaget nr 16 bestrider jämväl pensionstilllägg åt änkor och b a r n enligt kungörelsen n r 361/1922. Beträffande tillkomsten av dessa anslag få de sakkunniga hänvisa dels till 1921 å r s pensionskommittés betänkande å r 1925 (sid. 119), dels ock till den vid de sakk u n n i g a s betänkande fogade historiken. I likhet med 1921 års pensionskommitté anse de sakkunniga de senast o m n ä m n d a å t t a anslagen böra, efter u t b r y t n i n g till ett särskilt anslag a v erforderligt belopp för pensionstillägg, ersättas med ett gemensamt n y t t anslag, avsett såväl för redan utgående och framdeles tillkommande pensioner enligt nuvarande eller äldre bestämmelser som ock för de pen-

185 sioner och livräntor, som enligt militära tjänstepensionsreglementet komma att beviljas ordinarie eller icke-ordinarie personal. E n sådan sammanslagning av de nuvarande tjänstepensionsanslagen skulle medföra avsevärd förenkling i anslagsredovisningen och underlätta revisionsgranskningen. Det ifrågasatta gemensamma anslaget synes lämpligen böra benämnas »Pensionering av militära befattningshavare» och l ä r e r böra erhålla förslagsanslags natur. Beträffande storleken av ifrågavarande anslag få de sakkunniga anföra följande. Summan av omförmälda åtta anslag i riksstaten för budgetåret 1934/1935 utgör 11424 421 kronor. F r å n r ä k n a s ett belopp av omkring 117 000 kronor, motsvarande medelsbehovet för pensionstillägg åt änkor och barn, återstår för tjänstepensioner ett belopp av i r u n t tal 11300 000 kronor. Med ledning av tillgängliga belastningssiffror för de senaste budgetåren kan emellertid det verkliga medelsbehovet under anslagen för innevarande budgetår antagas uppgå till i r u n t tal 11980 000 kronor.. Utöver anslagen stå för pensionskostnadernas bestridande till förfogande inflytande pensionsavgifter samt avkastningen av pensionskassornas tjänstepensionsfonder. Efter avdrag av kassornas förvaltningskostnader k u n n a dessa inkomster uppskattas till omkring 430000 kronor, vadan för pensionskostnaderna kan beräknas tillhopa omkring 12 410 000 kronor. Med hänsyn till automatisk kostnadsstegring erfordras även vid oförändrade pensionsbestämnielser för nästkommande budgetår en avsevärd ökning av nuvarande anslagsbelopp. Medelsbehovet vid oförändrade pensionsbestämmelser h a r i den av doktor Tim Jansson verkställda, vid betänkandet fogade kostnadsutredningen beräknats, exklusive dyrtidstilllägg, till 12 914 000 kronor. Vid genomförande av sakkunnigförslaget inträder kostnadsökning bland annat på grund av sänkning av vissa pensionsåldrar. I sin kostnadsutredning har doktor Jansson b e r ä k n a t medelsbehovet för budgetåret 1935/1936 vid genomförande av n ä m n d a förslag till ett belopp av 13 140 000 kronor, exklusive dyrtidstillägg. Det nu angivna beloppet bör emellertid minskas med den beräknade avkastningen av den militära pensionsfonden. Denna avkastning torde för nästkommande budgetår kunna uppskattas till omkring 200000 kronor. Efter frånräknande av detta belopp synes anslaget till pensionering av militära befattningshavare böra upptagas till i r u n t tal 12 950000 kronor. Detta belopp utvisar en ökning i förhållande till det vid oförändrade pensionsgrunder erforderliga anslagsbeloppet — efter fråndragande av ber ä k n a d ränteavkastning uppgående till i r u n t tal 12 700 000 kronor —'• a v 250000 kronor. F ö r bedömande av förslagets ekonomiska v e r k n i n g a r måste emellertid från båda de angivna anslagsbeloppen d r a g a s summan a v pensionsavgifter, respektive pensionsavdrag. Såsom framgår av den a v doktor Jansson verkställda kostnadsutredningen, medför pensionsavdragens bestämmande enligt de sakkunnigas förslag för nästkommande

186 budgetår icke någon nettokostnadsökning u t a n tvärtom en viss kostnadsminskning. I anledning av den ökade bruttopensionssummau uppstår vid oförändrade grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst viss ökning i kostnaderna för dyrtidstillägg åt f. d. militära befattningshavare. Denna ökning k a n med ledning av doktor Janssons ber ä k n i n g a r uppskattas till omkring 25 000 kronor. Vid oförändrat indextal för dyrtidstilläggens utgående torde emellertid dyrtidstilläggsanslaget likväl icke behöva upptagas till högre belopp än 1400 00) kronor. Vad härefter angår anslagen till bidrag till den militära familjepensioneringen, synas h ä r u t i n n a n vissa smärre ä n d r i n g a r böra vidtagas. Sålunda synas i anslaget n r 4 (bidrag till pensionering av änkor och barn •efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén), böra inräknas jämv ä l de hittills i efterskott beräknade bidragsbelopp, som avses med anslaget nr 5. Detta torde förutsätta, att åt det n y a gemensamma anslaget, vilket bör erhålla samma benämning som anslaget n r 4, gives förslagsanslags natur. F r å n detta anslag torde, såsom i det föregående föreslagits, böra bestridas även familjepensionsbidragen för pensionsberättigade befattningshavare vid arméns pensionskassa. Anslagsbeloppet lärer böra beräknas till 125 000 kronor. Vidare torde anslaget nr 10 böra erhålla d e n ändrade rubriken »Bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid marinen». I anslutning till vad i det föregående anförts beträffande gäldandet a v kostnaderna för pensionstillägg enligt kungörelsen n r 361/1922 torde för detta ändamål böra upptagas ett n y t t förslagsanslag med rubriken »Pensionstillägg åt änkor och b a r n efter militära befattningshavare» och beräknat till ett belopp av 120 000 kronor. Till n u angivna anslag för familjepensionering böra läggas de förut beräknade anslagen till bidrag till de nya familjepensionskassornas förvaltningskostnader samt till vissa med avvecklingen av nuvarande m i l i t ä r a pensionskassor sammanhängande engångs- och övergångskostnader. De anslag, som härför erfordras, hava i det föregående beräknats på följande sätt: Förvaltningskostnader för arméns änke- och pupillkassa, förslagsanslag kronor 60 000 Förvaltningsbidrag till marinens änke- och pupillkassa .. » 12100 ö v e r g å n g s s t a t för flottans pensionskassa, förslagsanslag .. » 20 800 Vissa engångskostnader i samband med avveckling av flottans pensionskassa » 13 200. I enlighet med förestående beräkningar och med iakttagande av viss omgruppering av anslagen i syfte a t t e r n å en ur systematisk s y n p u n k t mera tillfredsställande uppställning synes anslagen till det militära pen-

187 s i o n s v ä s e n d e t b ö r a u p p t a g a s p å f ö l j a n d e s ä t t (de a n s l a g , som ej b e r ö r a s av sakkunnigförslaget, uppföras h ä r v i d med oförändrade belopp): Kronor Pensionering av militära befattningshavare m. fl., förslagsanslag 12 950 000 Dyrtidstillägg åt f. d. militära befattningshavare m. fl., förslagsanslag 1 400 000 Vadstena krigsmanshuskassa, förslagsanslag 1 325 000 Pensionering av flottans gemenskap, förslagsanslag 287 000 Dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare, förslagsanslag 1 045 000 Arméns änke- och pupillkassa: Bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, förslagsanslag 125 000 Förvaltningskostnader för arméns änke- och pupillkassa, förslagsanslag 60 000 Marinens änke- och pupillkassa: Ersättning för minskade inkomster till flottans pensionskassas gratialfond 16 650 Bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid marinen 45 560 Bidrag till retroaktiva gratialavgifter för flaggkorpraler och högbåtsman, förslagsanslag 3 000 Förvaltningsbidrag till marinens änke- och pupillkassa 12 100 Övergångsstat för flottans pensionskassa, förslagsanslag 20 800 Vissa engångskostnader i samband med avveckling av flottans pensionskassa 13 200 Pensionstillägg åt änkor och barn efter militära befattningshavare, förslagsanslag 120 000 Dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter militära befattningshavare, förslagsanslag 500 000 Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förslagsanslag 1 225 000. T i l l v i s s a p e r s o n a l - och e x p e n s k o s t n a d e r för s t a t s k o n t o r e t i a n l e d n i n g a v ämbetsverkets övertagande av bestyren med den militära tjänstepens i o n e r i n g e n h a r i det f ö r e g å e n d e för b u d g e t å r e t 1935/1936 b e r ä k n a t s erf o r d e r l i g t e t t b e l o p p a v s a m m a n l a g t i r u n t t a l 13 000 k r o n o r . T i l l d e n n a k o s t n a d s ö k n i n g t o r d e h ä n s y n b ö r a t a g a s v i d b e r ä k n i n g e n a v det u n d e r s j u n d e h u v u d t i t e l n uppförda a n s l a g e t till statskontoret.

188 De sakkunnigas hemställan. Under åberopande av vad förut i detta betänkande anförts hemställa de sakkunniga, a t t Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att l:o) godkänna det av de sakkunniga u p p r ä t t a d e förslaget till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid försvarsväsendet (mil i t ä r a tjänstepensionsreglementet); 2:o) besluta, dels att för nuvarande innehavaren av7 marinöverdirektörsbeställningen skola gälla ett pensionsunderlag av 7 896 kronor, ett pensionsavdrag av 348 kronor och en pensionsålder av 65 år samt att bestämmelserna i milit ä r a tjänstepensionsreglementet i övrigt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande ifrågavarande beställningshavare; dels ock att befattningshavare, vilken vid reglementets i k r a f t t r ä d a n d e i succession efter marinöverdirektören på förordnande uppehåller beställning vid mariningenjörkåren samt vid n ä m n d a tidpunkt åtnjuter pensionsrätt i beställningen, skall i pensionshänseende anses såsom ordinarie innehavare av beställningen; 3: o) föreskriva, dels att arméns pensionskassas och flottans pensionskassas befattning m e d tjänstepensionering skall från och med reglementets i k r a f t t r ä d a n d e upphöra och bestyret därmed övertagas av statens pensionsanstalt, såvitt a n g å r daglönare vid marinen, och i övrigt av statskontoret; dels ock att av nämnda kassor förvaltade, för tjänstepensionering avsedda tillgångar skola från och med reglementets ikraftträdande överlämnas till statskontoret för att förvaltas såsom en gemensam militär pensionsfond, dock att arméns n y a änke- och pupillkassa och den för handhavandet av änke- och pupillpensioneringen vid marinen avsedda pensionskassan må u t a n ersättning övertaga de i arméns pensionskassas tjänstepensionsfond, respektive flottans pensionskassas pensionsfond ingående inventarierna; 4:o) förklara, att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet skola från och med den 1 juli 1935 ä g a tillämpning å ordinarie tjänstem ä n , tjänstemän å extra stat och extra ordinarie tjänstemän vid a r m é n s n y a änke- och pupillkassa samt att j ä m v ä l i övrigt beträffande pensioner i n g a v befattningshavare vid de m i l i t ä r a pensionskassorna ävensom i fråga om bestridande av kostnaderna härför skall gälla vad av de sakk u n n i g a h ä r u t i n n a n föreslagits;

189 5:o) under riksstatens elfte huvudtitel upptaga de av den militära tjänstepensioneringens omläggning berörda anslagen till det militära pensionsväsendet på sätt i det föregående föreslagits; 6:0) bevilja de ökade medel för avlöningar och omkostnader vid statskontoret, som finnas erforderliga för ämbetsverkets övertagande av den militära pensioneringens handhavande; samt 7:o) förklara, att nu tillämpade grunder för pensionering av bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av andra graden skola från och med reglementets ikraftträdande upphöra att gälla utom beträffande beställningshavare, som vid nämnda tidpunkt åtnjuter pensionsrätt enligt berörda grunder.

190 Författningsförslag. Förslag till r e g l e m e n t e a n g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n för befattningshavare v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t (militära t j ä n s t e p e n s i o n s r e g l e m e n t e t ) . 1 k a p. Allmänna bestämmelser. 1 §• 1. Detta reglemente skall äga tillämpning å följande beställningshavare : a) ordinarie innehavare av beställning, vid vilken utgår lön enligt löneplan i avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid förs vars väsendet; b) beställningshavare vid flottans poliskår; samt c) flaggkorpral och högbåtsman. Där beställning enligt gällande föreskrifter skall uppehållas på förordnande, innan fullmakt å beställningen utfärdas, skall den, som inneh a r sådant förordnande, i pensionshänseende anses såsom ordinarie inneh a v a r e av beställningen. 2. Reglementet skall jämväl tillämpas å a) extra ordinarie tjänsteman samt kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan för civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid förs vars väsendet; samt b) annan icke-ordinarie anställningshavare vid försvarsväsendet, i den m å n Kungl. Maj:t med hänsyn till anställningens n a t u r samt tjänstgöringens omfattning därom förordnar. 3. Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, är från reglementets tillämpning undantagen befattningshavare, vilken vid statens övertagande av enskilt företag övergått till befattning, som avses i reglementet. 2 §. 1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente, utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en m å n a d förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

191 Vid tillämpning av detta stadgande iakttages, att det för tiden efter pensionstagarens frånfälle utgående pensionsbeloppet icke må överstiga femhundra kronor. 2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t; vederbörande myndighet likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala återstående pensionsbelopp. 3 §. 1. Varder befattningshavare dömd till avsättning eller till följd avtjänstefel skild från tjänsten, må han ej komma i åtnjutande av pension. 2. H a r pensionstagare blivit för förbrytelse i sin tidigare innehavda tjänst dömd, i stället för till. avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, m å han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast en tredjedel av pensionen,, där ej Kungl. Maj:t finner skäl tillerkänna pensionstagaren större deL> dock ej mera än två tredjedelar av pensionen. 3. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller ä r föremål för åtgärd, som förklarats skola t r ä d a i stället för sådant straff,, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast en tredjedel av pensionen. H a r pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan anhörig r ä t t att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del d ä r a v . 4 §. 1. Om befattningshavare, vilken kominer i åtnjutande av pension för i detta reglemente avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten å t n j u t e r eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan statstjänst eller ock pension för annan tjänst, som avses i detta reglemente, eller pension för annan statsanställning, å vilken civila tjänstepensionsreglementet eller lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares r ä t t till pension icke äger tillämpning, och de sammanlagda förmånerna uppgå till sådant belopp, att de för är r ä k n a t överstiga femtusenfyra kronor, må befattningshavaren, så länge sådan a n n a n förmån åtnjutes, av pensionen enligt detta reglemente uppbära allenast en tredjedel, med iakttagande likväl dels att i förekommande fall därutöver må utgå så mycket av den återstående delen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, om båda äro lika, den ena av dem ökad med en tredjedel, dels ock att minskning skall ske endast i den mån så erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga femtusenfyra kronor. 2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. skall i förekommande fall iakttagas, att hänsyn icke tages till lön för gymnastiklärarbefattning

eller till i stat upptaget eller av Kungl. Maj:t fastställt arvode för ickeordinarie befattning vid försvarsväsendet eller till pension, som utgår enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvars väsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. 5 §. 1. Fråga om rätt till pension enligt detta reglemente prövas a) beträffande befattningshavare, som avses i 10 § 3 mom., av Kungl. Maj:t; samt b) beträffande annan befattningshavare av statskontoret. 2. Avsked må ej meddelas befattningshavare, innan frågan om hans rätt till pension, där sådan fråga förekommer, blivit vederbörligen avgjord. Vad nu sagts har dock icke avseende å innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen. 3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom. 6 §. Till ledning vid prövning av befattningshavares pensionsrätt skall hos vederbörande myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj:t. 7 §.

Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta reglemente, icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

2 kap. Ordinarie beställningshavare. 8 §. 1. I fråga om beställningshavare, som avses i detta kapitel, beräknas tjänstår för tid, under vilken beställningshavaren a) före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit innehavare av beställning, på vilken detta reglemente äger tillämpning; b) innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet ; c) varit surnumerär fänrik, underlöjtnant eller marinunderintendent; d) innehaft anställning såsom extra mariningenjör eller marinunderingenjör; eller

e) efter fyllda 21 år innehaft med pensionsrätt icke förenad fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet; dock att annan beställningshavare än officer (musikdirektör), underofficer (musikunderofficer), flaggkorpral eller högbåtsman må av sådan tid tillgodoräkna endast två tredjedelar. 2. Beställningshavare, som innehaft anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden eller marinläkarstipendiat på stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder han fullgjort tjänstgöring i sådan egenskap, ävensom av anställningstiden i övrigt så stor del, som Kungl. Maj:t bestämmer. 3. Beställningshavare, som från reservstat eller reserv övergått till beställning på aktiv stat, må av tid, varunder han tillhört reservstaten eller reserven, såsom tjänstår tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring ävensom så stor del i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämmer. 4. Beställningshavare, som haft avsked med tillstånd att under viss tid såsom lönlös kvarstå över stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring. 5. Såsom tjänstår må vidare tillgodoräknas tid, under vilken beställningshavare innehaft med pensionsrätt förenad befattning vid den civila statsförvaltningen eller för vilken avgift för tjänstepensionering i sådan befattning eller i annan civil tjänst erlagts till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa eller under vilken beställningshavare haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare. 6. Har beställningshavare eljest i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder sådant arbete eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas honom såsom tjänstår, beror på prövning i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, om och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum. 7. Vid tjänstårsberäkning skall iakttagas, att avdrag göres för tid, under vilken beställningshavare undergått frihetsstraff eller hållits häktad för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. a)—d) samt 5 mom. skall avdrag vidare göras för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken beställningshavare åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskild angelägenhet. 8. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av rätt till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräknas såsom tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen grundats. 9. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvisar del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal. 13 —

343047.

194 9 *. F r å n och med den dag, beställningshavare erhåller pensionsrätt enligt detta reglemente, och intill dess han inträder i pensionsåldern, skall honom tillkommande lön (arvode) minskas med pensionsavdrag i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. 10 §. 1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för beställningshavare: a) då h a n uppnått den för hans beställning stadgade pensionsåldern, den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, likväl obetaget att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, låta med avskedet anstå, så länge beställningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke i något fall l ä n g r e tid ä n sammanlagt två å r ; b) då han träffats av olycksfall eller skada i tjänsten och det behörigen styrkes, att han på grund h ä r a v är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt h a n prövas icke lämpligen k u n n a tjänstgöra i a n n a n befattning vid försvarsväsendet, till vilken h a n m å v a r a pliktig att låta förflytta sig; c) då det behörigen styrkes, att h a n till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i a n d r a fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga ä r för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen k u n n a tjänstgöra i a n n a n befattning vid försvarsväsendet, till vilken han må v a r a pliktig att låta förflytta sig. 2. H a r beställningshavare, för vilken enligt 1 mom. inträtt skyldighet a t t avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked, ankommer det på den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att entlediga beställningshavaren. 3. Befinnes beställningshavare urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 1 mom. b) eller c) sägs, må Kungl. Maj:t, därest beställningshavaren u p p n å t t en levnadsålder, som med högst fem år understiger den för hans beställning stadgade pensionsåldern, på därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklara honom skyldig att avgå från tjänsten och entlediga honom. F r a m s t ä l l n i n g , som nyss sagts, må icke avlåtas, utan att beställningsh a v a r e n erhållit tillfälle att inkomma med y t t r a n d e i ärendet. Avgives y t t r a n d e , skall detsamma åtfölja framställningen till Kungl. Maj:t. 11 §• R ä t t att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommer: a) beställningshavare, som uppnått den för hans beställning stadgade pensionsåldern (ålderspension);

195 b) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 10 § 1 mom. b) ä r skyldig a t t avgå (invalidpension); c) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 10 § 1 mom. c) ä r skyldig a t t avgå eller som med tillämpning av bestämmelsen i 10 § 3 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension). 12 §. 1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår enligt följande grunder. K a n beställningshavare räkna minst trettio eller, om han ä r innehavare av i bilaga A till detta reglemente omförmäld beställning, minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension. Är tjänstårens a n t a l m i n d r e ä n nu sagts, u t g å r avkortad pension. 2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för beställningen stadgade pensionsunderlaget; dock att för beställningshavare, som under k o r t a r e tid än tre år innehaft den beställning, från vilken a v g å n g äger r u m . beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka under v a r t och ett av de senast förflutna t r e å r e n före avgången varit gällande för honom. 3. Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med V120 eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med Vioo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem. 13 §. Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för beställn i n g s h a v a r e n vid avgången gällande pensionsunderlaget. 14 §. Sjukpension bestämmes enligt de i 12 § angivna grunderna men u t g å r med lägst sjuttiofem procent av hel pension. Beloppet av sjukpension må dock icke överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit beställningshavaren, därest h a n med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin beställning till pensionsålderns inträde. 15 §. 1. Beställningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår u r tjänst, må k a n n a av Kungl. Maj:t medgivas r ä t t a t t komma i åtnjutande av förtidspension, därest avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen, samt under förutsätt*ning tillika a) beträffande beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts till femtio år, att h a n innehar minst tjugu tjänstår; b) beträffande officer (musikdirektör) eller underofficer, för vilken pensionsåldern bestämts till femtiofem år, att han innehar minst tjugufem tjänstår; och

196 c) beträffande annan beställningshavare att h a n innehar minst det a n t a l tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension. 2. F ö r beställningshavare, som avses i 1 mom. a), motsvarar förtidspension beloppet av hel ålderspension, minskat med dels Vioo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger tjugufem, och dels för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med Viso för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder understiger pensionsåldern. F ö r beställningshavare, som avses i 1 mom. b), motsvarar förtidspension beloppet av hel ålderspension, minskat med dels V120 för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio, och dels för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med Viso för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder understiger pensionsåldern. Förtidspension för annan beställningshavare motsvarar hel ålderspension men skall, för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern, för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern, v a r a minskad med Viso, där för hel pension erfordras trettio tjänstår, och med Viso, där för hel pension erfordras tjugufem tjänstår. 3. V a r d e r beställningshavare, vilken innehar förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, entledigad u t a n egen ansökning och u t a n a t t på g r u n d av bestämmelse i 10 § detta reglemente skyldighet att avgå från tjänsten föreligger, må han kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande komm a i åtnjutande av förtidspension. Förtidspension till sådan beställn i n g s h a v a r e bestämmes enligt de i 12 § angivna grunderna men u t g å r med lägst sjuttiofem procent av hel pension. 16 §. 1. Beträffande de i detta kapitel avsedda beställningar, vid vilka u t g å r lön eller arvode motsvarande lön enligt viss lönegrad i avlöningsreglementet, skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas: a) Beställningar,

vid vilka lön utgår enligt löneplanen

för officerare

(O).

PensionsPensionsunderlag 'avdrag för år kr. kr.

Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdmg för år kr.

l

6 036

3 036

7 296

4 644

7 896

8 496

390 Lönegrad

5 640

210 Lönegrad

197 b) Beställningar, L önegrad

c) Beställningar,

Lönegrad

vid vilka lön utgår enligt löneplanen

för underofficerare

Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdrag för år kr.

2 604

2 196

3 000

vid vilka

Pensionsunderlag kr.

Lönegrad

lön eller arvode utgår enligt löneplanen m. fl. (C).

(Uo). Pens onsavdrag för år kr.

för civilmilitär

personal

Pensionsunderlag kr.

! Pensionsavdrag för åi kr.

4 476

2 160

5 076

2 436

5 724

2 844

6 036

3 036

6 360

3 444

6 996

3 684

7 296

3 924

8 496

390 Lönegrad

Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdrag för år kr.

2. För högbåtsman och flaggkorpral skola tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag: för högbåtsman: pensionsunderlag 1764 kronor och pensionsavdrag 42 kronor, samt för flaggkorpral: pensionsunderlag 1776 kronor och pensionsavdrag 42 kronor. 17 §. D ä r ej för viss beställning a n n a n pensionsålder angives i den såsom bilaga B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken beställningshavare u p p n å r nedan angivna levnadsålder: För beställningshavare med lön enligt löneplanen beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 » » » 4 och 5 » » » 6 och 7 lönegraden

för officerare

För beställningshavare (Uo):

för

med lön enligt

löneplanen

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 » » lönegraden 4

(O): 50 å r 55 » 60 » 65

underofficerare 50 år 60 ».

198 För beställningshavare

med lön eller arvode enligt löneplanen

för

civil-

militär personal m. fl. (C): beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—7 » lönegraden 8 » » lönegraderna 9—14 » » » 15 och 16 » »

60 ar 55 » <

„..

55 å r .

7 ..

, o.

For högbåtsman För flaggkorpral

6o nt\ . .

18 §. Nedflyttas beställning till lägre lönegrad och sänkes till följd d ä r a v det för tjänsten dittills gällande pensionsunderlaget, skall i pensionshanseende icke i n t r ä d a någon förändring för den, som vid nedflyttnmgen innehade beställningen. 19 §. 1. Beställningshavare, som avgår från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen. Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för beställning, beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2 436 kronor, samt 65 år för a n n a n beställning. Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent for varje felande helt tjänstår. För beställningshavare, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd avtjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den intjänta pensionen minskas med två tredjedelar, där ej Kungl. Maj:t finner skäl tillerkänn a beställningshavaren större del, dock ej mera än två tredjedelar av den intjänta pensionen. Vid tjänstårsberäkningen skola bestämmelserna i 8 § äga tillämpning, dock att tid, under vilken beställningshavare icke haft att vidkännas pensionsavdrag eller för vilken pensionsavgift icke erlagts, må vid beräkning av intjänt pension tillgodoräknas endast till två tredjedelar. 2. Beställningshavare skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur statens tjänst tillkommande r ä t t till uppskjuten livränta. = 3. Därest livränteförsäkrad person ånyo tillträder med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller erhåller sådan befattning med pensionsrätt i av staten u p p r ä t t a d eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa, i vilken tjänstår för pension må r ä k n a s för statstjänsten, eller kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelse!^ i fråga om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civil-

199 m i l i t ä r personal, upphör hans r ä t t till livränta. Är jämväl den n y a befattningen underkastad bestämmelserna i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom. ånyo t r ä d a i tillämpning — vid bestämmande av pension för befattningen hänsyn tagas till den tid, under vilken beställningshavaren förut innehaft sådan anställning, som enligt bestämmelserna i detta reglemente må räknas honom till godo såsom tjänstår för pension. 4. L i v r ä n t a utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande u p p n å t t den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av i n t j ä n t pension, till och med den månad, varunder l i v r ä n t e t a g a r e n avlider. 20 §. 1. Militär eller civilmilitär beställningshavare, som avgår från tjänsten med ålderspension eller förtidspension, är pliktig att inträda i vederbörlig reserv och kvarstå i reserven intill fyllda 70 år, om h a n innehaft beställning, för vilken gäller en pensionsålder av 65 år, och i a n n a t fall intill fyllda 65 år, med skyldighet att tjänstgöra i krig och då värnplikt i g a eljest inkallas för rikets försvar eller säkerhet ävensom vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns, marinens eller flygvapnets krigsberedskap eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen eller eljest kan bliva anbefalld. 2. H a r pensionstagare, som i 1 mom. avses, under den tid, då han ä r skyldig kvarstå i reserv, upphört att vara svensk medborgare eller u t a n vederbörligt tillstånd ingått i främmande m a k t s krigstjänst, ä r r ä t t e n till pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder h a n förlorat svenskt medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

3 k a p. Icke-ordinarie befattningshavare. 21 §. Icke-ordinarie befattningshavare må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, under vilken befattningshavaren före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten u p p r ä t t a d eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa. Såsom tjänstår må j ä m v ä l tillgodoräknas två tredjedelar av den tid, under vilken befattningshavare efter fyllda 21 å r innehaft med pensionsr ä t t icke förenad fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet.

200 Vid tjänstårsberäkningen skall avdrag göras för tid, under vilken befattningshavare undergått frihetsstraff eller hållits häktad för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Vid tjänstårsberäkning enligt bestämmelserna i första stycket skall vidare avdrag göras lör tid, omiattande minst 15 dagar i följd, under vilken befattningshavare åtnjutit tjänstledighet för svaghälsas vårdande, för havandeskap eller barnsbörd eller för enskild angelägenhet. I övrigt skola i fråga om tjänstårsberäkningen för icke-ordinarie befattningshavare bestämmelserna i 8 § 6, 8 och 9 mom. äga motsvarande tillämpning. 22 §.

Från och med den dag, icke-ordinarie befattningshavare erhåller pensionsrätt enligt detta reglemente, och intill utgången av den månad, under vilken han uppnår trettio tjänstår eller dessiörinnan inträder i pensionsåldern, skall honom tillkommande lön minskas med pensionsavdrag i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Vid tillämpning av detta stadgande må, utan avseende å vad i 21 § föreskrives, tid, som förflutit innan detta reglemente blivit å befattningshavaren tillämpligt, räknas såsom tjänstår endast i den mån för sådan tid erlagts avgiit för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa. 23 §.

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommer icke-ordinarie befattningshavare: a) då befattningshavaren entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder (ålderspension); b) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring (invalidpension); c) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring, dock under förutsättning att han vid avgången kan räkna minst tio tjänstår (sjukpension). 24 §. I fråga om beräkning av pension för icke-ordinarie befattningshavare gäller, att a) ålderspension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 12 §, dock att för hel pension alltid erfordras minst trettio tjänstår;

201 b) invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för befattn i n g s h a v a r e n vid avgången gällande pensionsunderlaget; c) sjukpension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 12 §, varvid emellertid iakttages, å ena sidan, att pensionen u t g å r med lägst sjuttiofem procent av hel pension samt, å a n d r a sidan, a t t sjukpensionen icke må överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit befattningshavaren, därest h a n med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde. 25 §. Icke-ordinarie befattningshavare, som tidigast fem å r före uppnåendet av pensionsåldern frivilligt avgår u r tjänst, må k u n n a av Kungl. Maj:t medgivas r ä t t att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att h a n innehar minst trettio tjänstår samt a t t avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen. Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill dess befattningshavaren u p p n å r pensionsåldern v a r a minskad med Viso för varje full fjärdedel av år, varmed befattningshavarens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. 26 §.

1. För sådana extra ordinarie befattningar, vid vilka lön u t g å r enligt av/ Kungl. Maj:t fastställd löneplan, skola tillämpas de pensionsunderlag ~ och pensionsavdrag, som h ä r nedan för de särskilda lönegraderna angivas: Pensionsunderlag Lönegrad

man kr.

kvinna kr

Pensions avdrag för år kr.

Pensionsunderlas Lönegrad

man kr.

kvinna kr.

Pensions avdrag för år kr.

1 164

3 036

2 844

3 240

3 036

3 444

3 240

3 684

3 444

3.

1-104

4.

1!).

5.

1 560

20.

3 684

3 444

6.

21 .

3 924

3 684

7.

22.

4 200

3 924

8.

23.

4 476

4 200

9.

24.

4 764

4 476

25.

5 076

4 764

2 040

11.

2 160

2 040

26.

5 400

5 076

12.

2 304

27.

5 724

5 400

13.

2 436

2 304

28.

6 036

5 724

14.

2 640

2 436

29.

6 360

6 036

15.

2 844

2 640

30..

6 684

6 360

202 2. För kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Maj:t fastställd löneplan skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här n e d a n för de särskilda lönegraderna angivas: Lönegrad

Pensionsunderlag kr.

Pensionsjavdrag för år kr.

45 Pensionsunderlag kr.

Pensionsavdrag för år kr.

1056 1236

Lönegrad

3. I fråga om a n n a n icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet än i 1 och 2 mom. sägs äger Kungl. Maj:t bestämma den lönegrad, till vilken befattningen är a t t i pensionshänseende hänföra, eller ock fastställa särskilt pensionsunderlag och pensionsavdrag för densamma.

27 §. 1. Där ej Kungl. Maj:t för viss icke-ordinarie befattning fastställer a n n a n pensionsålder, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken befattningshavare u p p n å r nedan angivna levnadsålder: för extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna 60 å r 1—12 » extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna 65 13—30 » » kvinnlig ekonomipersonal °" » . 2. Befattningshavare må icke i något fall bibehållas i tjänst längre tid ä n två å r utöver pensionsåldern. 28 §. Icke-ordinarie befattningshavare, som avgår från tjänsten u t a n r ä t t a t t komma i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning s v a r a r mot den intjänta pensionen. Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för befattning, beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor för man och 2,304 kronor för kvinna, samt 65 år för a n n a n befattning. Därest an-j talet t j ä n s t å r vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För tjänsteman, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den i n t j ä n t a pensionen minskas med t v å tredjedelar. I övrigt skola beträffande icke-ordinarie befattningshavares r ä t t till uppskjuten livränta bestämmelserna i 19 § 2—4 mom. äga motsvarande

203 tillämpning, dock att rätt till uppskjuten l i v r ä n t a icke skall upphöra, därest befattningshavare kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelser i fråga om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal.

kap.

Reglementets tillämplighet m. m. 29 §. Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag vad i författning eller a n n a n av Kungl. Maj:t u t f ä r d a d föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, så vitt angår befattningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning". För icke-ordinarie befattningshavare, vilken vid reglementets ikraftträdande är delägare i flottans pensionskassa, skola dock äldre pensionsföreskrifter lända till efterrättelse, där befattningshavaren före den 1 oktober 1935 hos den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, anmäler, att han icke vill vara underkastad reglementets bestämmelser. 30 §.

De n ä r m a r e föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av reglementet, meddelas av Kungl. Maj:t. Övergångsbestämmelser. 1. I detta reglemente givna bestämmelser skola j ä m v ä l äga tillämpning å beställningshavare, vilken ä r underkastad föreskrifterna i kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater. Härvid skall dock iakttagas följande. a) För beställningshavare, vilken frivilligt överförts till övergångsstat, skall, där det för motsvarande beställning på a k t i v stat fastställda pensionsunderlaget överstiger det belopp, som j ä m l i k t 7 § 1 mom. nämnda kungörelse skulle hava u t g å t t till beställningshavaren såsom lön vid hans avgång från beställningen, tillämpas ett pensionsunderlag, som är lika med n ä m n d a belopp. b) För löjtnant, underlöjtnant, sergeant eller underofficer av a n d r a eller tredje graden, som vid tiden för överföringen till övergångsstat uppn å t t högsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad och som jämlikt bestämmelserna i 17 eller 28 § nämnda kungörelse den 23 oktober 1925 vunnit uppflyttning till närmast högre löneklass inom vederbörlig löneplan, skola tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag: för löjtnant: pensionsunderlag 3 444 kronor och pensionsavdrag 308 kronor;

för underlöjtnant: pensionsunderlag 2 076 kronor och pensionsavdrag 54 kronor; för sergeant och underofficer av andra graden: pensionsunderlag 2 400 kronor och pensionsavdrag 66 kronor; samt för underofficer av tredje graden: pensionsunderlag 2 016 kronor och pensionsavdrag 51 kronor. c) För marinläkare av första graden å övergångsstat utgör pensionsåldern 55 år. 2. Har för ordinarie beställningshavare den tid, varunder han enligt för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande föreskrifter ägt kvarstå i tjänst, genom reglementets bestämmelser nedsatts med två år eller mera och är han enligt reglementet skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall för honom gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade pensionsåldern eller, om han vid reglementets ikraftträdande överskridit denna ålder, hans levnadsålder vid ikraftträdandet med följande antal år, nämligen med ett år, om tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med två år, med två år, om nedsättningen uppgår till tre år, med tre år, om nedsättningen uppgår till fyra år, samt med fyra år, om nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Har för beställningshavare den tid, varunder han enligt de tidigare föreskrifterna ägt kvarstå i tjänst, nedsatts med tre år eller mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939, skall för honom gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade med ett år om nedsättningen uppgår till tre år, med två år om nedsättningen uppgår till fyra år samt med tre år om nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Har tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med fyra år eller mera och är beställningshavaren skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1939—30 juni 1940, skall för honom gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet stadgade med ett år om nedsättningen uppgår till fyra år och med två år om nedsättningen uppgår till fem år eller mera. Har tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med fem år eller mera och är beställningshavaren skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941, skall för honom gälla en pensionsålder, som med ett år överstiger den i reglementet stadgade. Därest vid uträkning av nedsättningen av tiden för kvarstående i tjänst uppkommer del av år, skall del, som uppgår till sex månader eller mera, räknas såsom helt år men mindre del bortfalla. Såsom förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i denna punkt gäller, att beställningshavare före utgången av september 1935 hos den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, anmält sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnående av den i reglementet stadgade pensionsåldern; vederbörande beställningshavare likväl obetaget att utan sådan anmälan kvarstå i tjänst intill utgången av nämnda månad.

205 3. Befattningshavare, å vilken reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, må såsom tjänstår för pension eller uppskjuten l i v r ä n t a tillgodoräkna, förutom tid som i 8 eller 21 § angives, jämväl t v å tredjedelar a v den tid, v a r u n d e r han eljest före reglementets ikraftträdande men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller arbetaranställning i statens tjänst. Icke-ordinarie befattningshavare, å vilken reglementet med ikraftträdandet erhåller tillämpning, må, om h a n a v g å r med r ä t t till pension före den 1 juli 1945 och därvid med tillämpning av de i 21 § och första stycket av denna punkt innefattade bestämmelserna icke kan r ä k n a tjugufem tjänstår, av tid, v a r u n d e r han före ikraftträdandet men efter fyllda 21 å r innehaft icke-ordinarie befattning eller a n n a n statsanställning, såsom tjänstår för pension tillgodoräkna, i den mån så erfordras för a t t uppbringa antalet tjänstår till tjugufem, fyra femtedelar om avgången äger r u m före den 1 juli 1940 samt tre fjärdedelar om avgången äger r u m under tiden 1 juli 1940—30 juni 1945. 4. F ö r beställningshavare, vilken vid reglementets ikraftträdande tillhör någon av nedannämnda lönegrader, skall, så länge h a n k v a r s t å r i samma lönegrad, tillämpas det pensionsunderlag, som här nedan angives: för lönegraden 0 1 » » Uo 1 » » Cl » » C9

1872 kronor 1884 » 1872 » 4 512 » .

5. H a r befattningshavare, för vilken till följd av reglementets bestämmelser skyldighet a t t med ålderspension avgå från tjänsten i n t r ä d e r tidigare ä n enligt de omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande stadgandena, under kortare tid än t r e år innehaft den tjänst, från vilken avgång äger rum, skall för honom, u t a n hinder av vad i 12 § 2 mom. iöreskrives, beloppet av hel pension v a r a lika med det för tjänsten stadgade pensionsunderlaget. 6. Därest vid tillämpning av stadgandet i 12 § 2 mom. h ä n s y n skall tagas till befattningshavarens pensionsunderlag eller pension för tid inn a n reglementet blivit gällande för honom, skall därvid så anses, som om för befattningshavaren gällt det pensionsunderlag, som vid pensioneringstillfället ä r fastställt såsom pensionsunderlag för den tjänst, h a n under n ä m n d a tid innehaft, eller för därmed n ä r m a s t jämförlig tjänst. 7. Om den, som ä r berättigad till pension enligt detta reglemente, tilllika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på g r u n d av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gällande författning rörande pensionering a v i statens tjänst anställd personal, r ä k n a s sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

206 Bilaga A. Förteckning angivande de i 12 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet avsedda beställningar, beträffande vilka det för hel pension erforderliga antalet tjänstår utgör tjugufem. Beställningar

Beställningar 1.

Under officer are:

Armén.

Officerare.

Underofficer av 2. graden Underofficer av 3. graden

Kapten iryttmästare) Löjtnant

Manskap:

Underlöjtnant Flaggkorpral

Fänrik Underofficerare: Fanjunkare 1 styck junkare) Musikfanjunkare

(musikstyckjnnkarei

Sergeant

Civilmilitär

personal:

Specialingenjör av 1. graden Specialingenjör av 2. graden Specialingenjör av 3. graden

Musiksergeanl

Förste marinläkare

Civilmilitär

personal:

Marinläkare av 1. graden

Överlältläkare Fältläkare

3.

Flygvapnet.

Regementsläkare Officerare:

Överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm

Kapten, annan än i intendenturbefattning

Bataljonsläkare

Löjtnant, annan än i intendenturbefattning

Bataljonsveterinär

Underlöjtnant

Tygingenjör

Fänrik

Fabriksingenjör Elektroingenjör av 1. graden Elektroingenjör av 2. graden

j

Underofficerare : Fanjunkare Sergeant

2.

Marinen. Officerare:

Civilmilitär

personal:

Kapten

Flygingenjör av 2. graden

Löjtnant

Flygingenjör av 3. graden

Underlöjtnant

Förste flygläkare

Fänrik

Flygläkare av 1. graden

207 Bilaga B. Åldersförteckning, tillhörande 17 § militära tjänstepensionsreglementet. För innehavare av följande beställningar inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår nedan angivna antal levnadsår: Levnadsår

Beställningar

1.

Marinintendent av 1. graden

Armén.

Fälttygmästaren Styresman vid artilleriets Fabriker •• Tygmästare av 1. klassen Tygmästare av 2. klassen Musikdirektör Bataljonsläkare Polisöverkonstapel Poliskonstapel 2.

Beställningar

60 60 60 60 55 55 55 55

Marinintendent av 2. graden Musikdirektör Marinunderintendent Flaggunderofficer

3. Överstelöjtnant ning

i

intendenturbefatt

Kapten i intendenturbefattning

Marinöverintendent

65 Förste marinintendent klassen

av 1. löne

Förste marinintendent klassen

av

60 Löjtnant i intendenturbefattning Flygingenjör av 2. graden Flygingenjör av 3. graden

2. löne

55 55 55 55 55

Flygvapnet.

Major i intendenturbefattning

Marinen.

Lev- ! nadsårI

Flygläkare av 1. graden

60 60 55 55 55 55 55

208 Särskilda yttranden: A v herr Almroos: B e t r ä f f a n d e pensionsålder för underofficerare av andra och tredje graden vid marinen h a r j a g icke k u n n a t a n s l u t a m i g t i l l de s a k k u n n i g a s förslag. Svenska underofficersförbundet h a r i en till de s a k k u n n i g a i n k o m m e n s k r i v e l s e f r a m h å l l i t v i s s a o l ä g e n h e t e r u r p e r s o n a l e n s s y n p u n k t , som s k u l l e b l i v a f ö l j d e n a v d e n f ö r e s l a g n a s ä n k n i n g e n för i f r å g a v a r a n d e beställningar, och d ä r v i d anfört bland a n n a t följande. Vid uppgörandet av nu gällande lönebestämmelser, löneplaner och löneskalor för officerare och underofficerare, torde en av grundprinciperna hava varit att en officer under alla förhållanden skulle hinna uppnå kaptensbeställning och i denna beställning grundlägga därmed följande pensionsrätt, en underofficer på motsvarande sätt uppnå flaggunderofficersbeställning och grundlägga med denna följande pensionsrätt. allt under förutsättning att vederbörande för övrigt befunnits kvalificerad för befordran i vanlig ordning till kapten respektive flaggunderofficer. I denna allmänna och för löne- och pensionsbeloppens avvägande grundläggande princip sker heller ingen förändring vid ett eventuellt fullföljande av marinstabschefens förslag vad beträffar kaptener. Utsikterna för vinnande av befordran till kaptensbeställning äro nämligen relativt taget så goda, att ingen subalternofficer behöver riskera att avgå i beställning som löjtnant och följaktligen ej heller med denna beställning åtföljande lägre pension. Helt annorlunda är förhållandet beträffande underofficerarna, där enligt förhållandena för närvarande och sannolikt även framdeles ett avsevärt antal vid en sänkning av pensionsåldern till 50 år måste avgå med pension såsom underofficerare av andra graden. Därmed rubbas också den nämnda principen att även en underofficer under normala förhållanden skall kunna avgå med pension såsom flaggunderofficer. En sådan utveckling av pensionsförhållandena för den personalgrupp, som ensam träffas därav, finner underofficersförbundet för sin del synnerligen betänklig och den inverkan i olika avseenden, som den kan komma att få på personalen, kan komma att verka försämrande i stället för som väntat synes varit förbättrande, och lärer väl ej heller bliva utan inflytande på rekryteringen och beskaffenheten av underofficerskåren. Någon liknande påföljd torde, så vitt underofficersförbundet har sig bekant, ej hava inträtt för någon av den personal, som med det nya pensionsreglementet för civila befattningshavare fått sin pensionsålder sänkt. Av denna sänkta pensionsålder träffad civil personal hinner nämligen på grund av sin i jämförelse med den militära personalen höga pensionsålder i allmänhet upp i den lönegrad, som för dem beräknats såsom den normala för grundläggande av pensionsbeloppets storlek. Det kan heller icke vara lämpligt eller rättvist, och det skulle i varje fall innebära tilllämpandet av en hittills okänd princip, att den pension, som en beställningshavare

209 kommer i åtnjutande av vid sin avgång, skall vara beroende av en slump, uppkommen av huruvida turen till befordran i avgångsögonblicket varit mindre gynnsam. Vid en beräkning, grundad på nuvarande befordringsförhållanden, skulle under förutsättning att ett militärt pensionsreglemente, vari pensionsåldern för underofficerare av andra (och tredje) graden är fastställd till 50 år, träder i kraft den 1 juli 1935, följande antal underofficerare vara tvingade avgå med underofficers av andra graden pension: l

/ v 3 5 - 7 7 3 8 - 7 7 3 9 - 7 7 4 0 - 7 ? 4 1 - 7742 — 7 v 4 3 — 7744— 7 T 4 5 — V T 4 6 — /e 38 30 /c 39 30/6 40 80 /e 41 30 /e 42 30 /e 43 3 0 / 6 44 3 0 / e 45 3"/e 46 30 /e 47

;Karlskrona örlogsstation jStockholms örlogsstation Vaxholms kustartilleriregemente Karlskrona kustartilleriregemente Summa

1»

6 1

l

9 1

1 1 l

a

o

2 1

1 1

2 Anm. I beräkningen förutsattes att de i tjänstepensionsreglementet för civil personal fastställda övergångsbestämmelserna bliva gällande även för militär personal.

Om än såsom marinstabschefen anfört ett förbigående av en kapten till regementsofficersbefordran kan verka nedsättande på vederbörandes förmåga av aktivitet och vilja att taga ansvar m. m., ett förhållande på vilket svenska underofficersförbundet givetvis saknar möjligheter och anledning att ingå, så kan någon motsvarande depression ej gärna förefinnas hos en underofficer av andra graden, som icke varit i tur till flaggunderofficersbefordran och följaktligen ej heller varit förbigången. Ur en lång tids praktisk erfarenhet har en gång framgått, att pensionsåldern fölen underofficer vid marinen utan förfång för tjänsten kunde fastställas till 55 år, eller 5 år högre än för en underofficer vid armén, på vilken kraven i fysiskt hänseende av given anledning måste bliva större. Så vitt underofficersförbundet har sig bekant, hava inga närmare preciserade skäl frambragts, som kunna motivera en sänkning av pensionsåldern med 5 år för underofficerare av andra graden, utan endast önskemål härom i allmänhet, med hänvisning till önskvärdheten att »vidmakthålla en för den aktiva tjänsten vid marinen nödvändig fysisk och andlig spänstighet». Detta önskemål delas givetvis i vapnets intresse även av svenska underofficersförbundet, men beträffande underofficerskåren vid marinen hava några anmärkningar mot kåren som helhet betraktad ej framkommit i berört hänseende. I sin årsrapport från kustflottan för övningsåret 1932 säger chefen för kustflottan: »Handhavandet av flottans materiel kräver långt gående specialisering och långvarig utbildning. Flottans underofficerskår med dess väl genomförda specialisering och långvariga utbildning har städse på ett utmärkt sätt fyllt de stora krav, som ställts på densamma härutinnan, och det härmed förenade stora ansvaret berättigar mer än väl underofficersavlöningen. Den goda stridsfärdigheten inom kustflottan är i första hand beroende på att personalen med skicklighet och intresse En måste avgå innan han kommit i tur till flaggunderofficersbefordran även med nuvarande pensionsålder 55 år. 2 Två måste avgå innan de kommit i tur till flaggunderofficersbefordran även med nuvarande pensionsålder 55 år. 14 — 343047.

210 fullgjort sin tjänst samt oaktat mången gång påfrestande förhållanden utfört densamma med bibehållen arbetsglädje.» Detta å ämbetets vägnar till Konungen avgivna omdöme rörande underofficerarnas inom flottan tjänstbarhet synes i varje fall icke kunna tagas såsom intäkt tor något behov att genomföra en sänkning av pensionsåldern på grund av bristande tjänstbarhet. Individuellt sett kan det givetvis inträffa sådana förhållanden, att en tidigare avgång kan ur vapnets och tjänstens intresse vara befogad och önskvärd. Detta önskemål synes emellertid kunna tillgodoses genom införandet av en liknande bestämmelse i det militära pensionsreglementet om tvångsförtidspensionering som numera återfinnes i tjänstepensionsreglementet för statens civila befattningshavare. Därmed förebygges den eventualiteten, att vid marinen skulle komma att finnas en eller annan till flaggunderofficersbefordran på grund av bristande tjänstbarhet eller annan orsak förbigången underofficer av andra graden efter fyllda 50 levnadsår. Ä v e n försvarsväsendets underbefälsförbund h a r i skrivelse till de sakk u n n i g a u t t a l a t s i g i b e r ö r d a f r å g a och d ä r v i d a n f ö r t f ö l j a n d e . Då förslag framlagts från militära myndigheternas sida därom, att pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje graden vid marinen skall sänkas till 50 år, och en dylik sänkning kan beräknas få en viss betydelse för underbefälets befordringsmöjligheter, anser sig förbundet härom böra anföra följande. Det ar obestridligt, att en sänkning av pensionsåldern för ovan nämnda underofficersgrupper vid den tidpunkt, då sänkningen komme att genomföras, skulle komma att medföra uppflyttning i underofficersbeställningar för ett antal flaggkorpraler tidigare än som med nu gällande pensionsålder kan beräknas. Emellertid måste det anses, att underofficerare av andra graden under normala befordringsförhållanden komma att nå flaggunderofficers beställning före uppnådda 50 års ålder, och då återgång skett till normala befordringsförhållanden, har underbefälet sålunda i praktiken intet att vinna av en sänkning av pensionsåldern. Vidare kommer en dylik sänkning att verka på det sättet för de nuvarande flaggkorpralerna, att de, som också fått sin befordran skjuten på framtiden på grund av inträffade försämringar i befordringsmöjligheterna, få minskade möjligheter att ekonomiskt återvinna, vad de förlorat genom att ha kvarstått i flaggkorpralsgraden längre än normalt. De få nämligen vid sänkt pensionsålder räkna med att i stor utsträckning avgå som underofficerare av andra graden vid 50 års ålder, och med hänsyn härtill kan förbundet icke för sin del förorda den föreslagna sänkningen. D å j a g b i t r ä t t f ö r s l a g e n o m s ä n k n i n g a v p e n s i o n s å l d e r n för v i s s a a n d r a p e r s o n a l g r u p p e r , h a r j a g gjort d e t t a m e d h ä n s y n till de m i l i t ä r a synp u n k t e r , v i l k a a n f ö r t s s o m s k ä l för e n d y l i k s ä n k n i n g , och e m e d a n b e träffande dessa personalgrupper n å g r a sådana olägenheter i befordringsoch p e n s i o n s h ä n s e e n d e , s o m g e n o m d e n f ö r e s l a g n a s ä n k n i n g e n a v p e n s i o n s å l d e r n k o m m e r a t t d r a b b a u n d e r o f f i c e r a r e a v a n d r a och t r e d j e g r a d e n vid m a r i n e n , icke torde k o m m a a t t g ö r a sig gällande. D ä r e m o t a n s e r j a g d e m i l i t ä r a s k ä l , s o m k u n n a f ö r e l i g g a för b i f a l l t i l l d e s a k k u n n i g a s f ö r s l a g i f r å g a o m u n d e r o f f i c e r a r e a v a n d r a och t r e d j e g r a d e n , i c k e t i l l r ä c k l i g t b ä r a n d e för a t t m o t i v e r a e n u r p e r s o n a l e n s s y n p u n k t s å o b i l l i g å t g ä r d , s o m en s ä n k n i n g a v p e n s i o n s å l d e r n t i l l 50 å r s k u l l e i n n e b ä r a . S å som i svenska underofficersförbundets o v a n n ä m n d a yttrande framhållits,

211 torde det icke förekomma att en kapten, vilken är avsedd a t t befordras till regementsofficer, icke erhållit befordran till denna högre beställning före fyllda 50 år. E n sänkning av pensionsåldern från 55 till 50 å r kommer sålunda för denne icke att innebära någon ändring i det pensionsbelopp, han skulle erhållit vid en pensionsålder av 55 år. A n n o r l u n d a ställer sig förhållandena beträffande underofficerarna. Med n u v a r a n d e och säkerligen för r ä t t lång tid framåt rådande ogynnsamma befordringsförhållanden kommer ett stort antal underofficerare av a n d r a graden icke i t u r till flaggunderofficersbefordran före fyllda 50 år. Dessa underofficerare av andra graden, vilka hittills normalt k u n n a t r ä k n a med a t t erhålla flaggunderofficersbeställning före uppnådd pensionsålder och komma i åtnjutande av för denna beställning utgående pension, skulle på g r u n d av förhållanden, över vilka de själva icke kunnat råda, i icke obetydlig utsträckning nödgas avgå med lägre pension än de tidigare haft anledning påräkna. Med de genom 1925 års försvarsordnings genomförande försämrade befordringsförhållandena gå de sålunda icke blott miste om de löneförmåner under tjänstetiden, varmed de k u n n a t r ä k n a vid inträdet i tjänst, u t a n få dessutom på grund av dessa försämrade befordringsförhållanden — därest pensionsåldern sänkes — u n d e r hela sin återstående livstid å t n j u t a lägre pension än sina bättre lottade k a m r a t e r . Det måste givetvis för dem te sig särskilt hårt, om den enda ljuspunkten i deras n u v a r a n d e bekymmersamma ekonomiska läge, nämligen utsikten att vid avgången erhålla flaggunderofficers pension, skulle försvinna. A t t detta skulle bidraga till att höja kårens tjänstbarhet torde v a r a minst sagt tvivelaktigt. I yttrande till 1921 års pensionkommitté framhöll chefen för marinstaben, att en sänkning av pensionsåldern för underofficerare av a n d r a och tredje graden huvudsakligen skulle komma a t t drabba till befordran förbigångna. Detta v a r möjligen även fallet vid tiden för dessa y t t r a n dens avgivande. Av underofficersförbundets ovannämnda yttrande framgår emellertid, a t t förhållandena nu äro helt annorlunda och a t t ett icke ringa antal underofficerare av a n d r a graden måste, vid en s ä n k n i n g a v pensionsåldern till 50 år, avgå innan de kommit i t u r till befordran. E n avvikande uppfattning har visserligen kommit till synes i det y t t r a n de, som avgivits av flottans maskinistföreningar i Stockholm och Karlskrona. Det är dock a t t märka, a t t — enligt vad som framgår a v en skrivelsen bifogad tabell — maskinistföreningarnas beräkningar endast ä r o gjorda för den tid övergångsbestämmelserna komma att verka. A t t maskinistföreningarna icke heller varit övertygade om förslagets lämplighet, därest detsamma vid tillämpningen skulle komma a t t d r a b b a a n d r a än till befordran förbigångna underofficerare, framgår av följande uttalande: »Skulle vid en omorganisation av sjöförsvaret proportionen mellan antal flaggunderofficerare och underofficerare av andra graden avsevärt ändras, så att t. ex.

212 de förra kom i avgjord minoritet, torde möjligheten att uppnå denna grad avsevärt minskas. Det kan då ifrågasättas, om det vore med statens intresse förenligt att pensionera den maskinpersonal, vilken vid 50 års ålder ej medhunnit befordran men som vid denna ålder torde stå på toppen av yrkesskicklighet.» Då en sänkning av pensionsåldern för underofficerare a v a n d r a och tredje graden skulle komma a t t medföra en viss förbättring i underbefälets befordringsmöjligheter, anser j a g underbefälsförbundets ovan återgivna uttalande i berörda fråga böra tillmätas en viss betydelse. Såsom framgår av yttrandet, anser förbundet, a t t den flaggkorpral, som om ock sent n å t t underofficersbefordran, bör h a v a möjlighet att nå flaggunderofficersbeställning innan h a n måste a v g å u r tjänst. Mot h ä r anförda synpunkter k a n m å h ä n d a göras den invändningen, att det icke bör v a r a alldeles givet a t t den som befordrats till underofficer av a n d r a graden också skall erhålla flaggunderofficersbeställning. Sedan lång tid tillbaka h a r emellertid befordran inom kompaniofficersoch underofficersgraderna skett i tur, så a t t samtliga officerare och underofficerare, vilka på ett tillfredsställande sätt skött sin tjänst och i övrigt äro lämpliga för befordran, i t u r erhållit kaptens- respektive flaggunderofficersbeställning. I detta hänsende förtjänar återgivas ett uttalande av 1930 års militäravlöningssakkunniga vid behandling av fråga om förbättring a v äldre löjtnanters och sergeanters löneställning, d ä r nämnda sakkunniga anföra följande. »De sakkunniga anse för sin del, att liknande skäl, som åberopats till stöd för en förbättrad avlöning åt de äldre löjtnanterna, också tala för en motsvarande åtgärd för underofficerarnas vidkommande. Även härvidlag gäller, att hela underofficersbanan kan betraktas såsom en lönegrad, och att den högsta löneklassen bör kunna nås av var och en, som sköter sin tjänst på ett tillfredsställande sätt. Vederbörande kan då göra anspråk på att nå slutavlöning inom rimlig tid eller att, då detta på grund av omständigheter, varöver han ej kan råda, försvåras eller förhindras, erhålla någon gottgörelse för förlorad tid.» Därest den sänkta pensionsåldern i praktiken endast skulle komma a t t bliva tillämplig på till befordran icke lämpliga underofficerare av a n d r a graden, skulle j a g icke h a v a något a t t erinra mot den föreslagna sänkningen; dessa underofficerare komme i så fall att intaga samma ställning som vissa a n d r a personalgrupper, för vilka sänkning föreslagits. Av vad ovan framhållits framgår dock, a t t den lägre pensionsåldern skulle komma a t t bliva tillämplig p å ett icke obetydligt antal underofficerare av a n d r a graden, som på grund a v rådande befordringsförhållanden ännu icke kommit i t u r till flaggunderofficersbefordran före fyllda 50 år och sålunda icke k u n n a anses förbigångna. Genom den föreslagna bestämmelsen i 10 § 3 mom., vilken motsvarar bestämmelsen i 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet, möjliggöres att före uppnådd pensionsålder avskeda en beställningshavare, som visat sig olämplig för tjänsten, varför en låg pensionsålder för hela personal-

gruppen efter det nya pensionsreglementets ikraftträdande ur denna synpunkt bliver mindre av behovet påkallad än med nuvarande bestämmelser. På grund av det anförda anser jag, att pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje graden bör bibehållas vid 55 år. Av herr Westling: Beträffande frågan om pensionsavdragens storlek hyser jag en från de sakkunnigas uppfattning i vissa hänseenden avvikande mening. Om man för militära beställningshavare skulle utgå från samma förutsättning, som legat till grund för den ursprungliga avvägningen av pensionsavgifterna för tjänstemän vid nyreglerade civila verk — nämligen att personalens pensionsbidrag böra täcka en tredjedel av pensionskostnaden — finge man, såsom i betänkandet framhållits, bestämma avsevärt högre pensionsavdrag för militär personal än för civila tjänstemän. 1921 års pensionskommitté beräknade, att de militära pensionsavgifterna under nämnda förutsättning skulle behöva höjas till 2-5 gånger avgifterna för civila tjänstemän i motsvarande löneställning. I likhet med majoriteten anser jag en dylik höjning av beställningshavarnas pensionsbidrag ej rimligen kunna ifrågakomma. Jag finner ej heller för min del nödvändigt eller lämpligt att för den militära personalen utgå från någon viss schablon för pensionsavdragens fixerande i relation till pensionskostnaderna. Men jag kan ej inse, att man, om man anser sig kunna frånfalla krav på en täckningskvot, som skulle medföra en högre avdragsskala än den civila, har anledning att gå så långt i avvikelse från de civila avdragsgrunderna, att man stannar vid en lägre avdragsskala än de civila tjänstemännens. Kan ej samma täckningskvot upprätthållas — och för övrigt även oavsett täckningskvoten — synes mig det naturliga vara, att pensionsavdragen bestämmas i förhållande till lönerna på sådant sätt, att tjänstemän i samma bruttolöneställning också få uppbära samma nettolön. Då lönerna för försvarsväsendets personal reglerats efter samma system och pensionsunderlagen nu skulle fastställas i samma relation till lönerna som för civilförvaltningens tjänstemän, bör, såvitt jag kan se, konsekvensen bliva, att även pensionsavdragen bestämmas på samma sätt som för de civila tjänstemännen. Vad majoriteten anfört beträffande de särskilda förhållanden, som för militärpersonalen föreligga med avseende å låg pensionsålder och skyldighet att stå till förfogande i reserv, är visserligen i och för sig beaktansvärt, men dessa omständigheter synas mig icke rimligen kunna föranleda en särställning för denna personal, såvitt angår pensionsunderlagens och pensionsavdragens storlek i förhållande till bruttolönebeloppen. Majoritetens uttalande rörande lönens mindre värde för en tjänsteman med mycket låg pensionsålder avser förhållanden, som böra bedö-

mas vid lönesättningen och som också torde vara anledningen till den särskilda konstruktionen av löneplanerna för officerare och underofficerare. I likhet med de sakkunnigas majoritet finner jag ej möjligt eller lämpligt att för militära beställningshavare stadga begränsning av bidragsskyldigheten till 30 avdragsår. De motiv," som av majoriteten anförts mot denna regels införande i den militära pensionslagstiftningen, finner jag fullt bärande. Nämnda begränsningsregel är för övrigt — såsom majoriteten också framhållit — även på det civila området föga rationell. Att döma av propositionen nr 222 till 1934 års riksdag synes regeln hava medtagits i civila tjänstepensionsreglementet väsentligen av den anledningen, att den för stora personalgrupper inneburit en redan tidigare medgiven ekonomisk förmån. För försvarsväsendets vidkommande kunna liknande skäl till förmån för begränsningsregeln icke anföras. Det är uppenbart, att en dylik regel icke är förenlig med ett verkligt nettolönesystem. Då ett sådant system är önskvärt för hela statsförvaltningen och sannolikt måste komma att genomföras vid en kommande lönereglering, bör man snarare räkna med att begränsningsregeln kommer att borttagas för nyreglerade civila verk än med att den införes vid andra förvaltningsgrenar. Det bör för övrigt icke förbises, att bestämmelsen om en till viss tid begränsad avdragsplikt för civila tjänstemän intimt sammanhänger med den antagna förutsättningen, att dessa tjänstemän genomsnittligt täcka en tredjedel av pensionskostnaden, och avser att under denna förutsättning åstadkomma en viss utjämning av avdragsskyldigheten olika personalgrupper emellan. Där en sådan täckningskvot ej kan upprätthållas, saknar begränsningsregeln varje berättigande. Av nu antydda skäl kan jag ej heller tillstyrka att, såsom majoriteten föreslår, bestämmelse om bidragsskyldighetens begränsning införes för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet. Att bestämmelsen om bidragspliktens begränsning till 30 år ej medtages kan enligt min mening icke utgöra något hinder för att pensionsavdragens belopp både för militära beställningshavare och övrig i militära tjänstepensionsreglementet avsedd personal bestämmas efter samma grunder som för civil personal. Den omständigheten, att vid begränsningsregelns uteslutande en del befattningshavare vid försvarsväsendet få under sin tjänstetid vidkännas större pensionsavdragssumma än som i vissa fall drabbar civila tjänstemän i samma löneställning, synes ej innefatta bärande skäl för att sätta avdragen lägre än för civila tjänstemän, då ju försvarsväsendets personal i allt fall, såsom helhet betraktad, genom pensionsavdrag täcker väsentligt mindre del av pensionsutgifterna än de civila tjänstemännen. Någon individuell rättvisa kan ej nås och har ej heller varit avsedd att ernås vare sig genom begränsningsregeln eller genom systemet i övrigt för pensionsavdragens bestämmande. Att bestämma pensionsavdragen olika för skilda grupper av den personal,

som avses i militära tjänstepensionsreglementet, synes ej heller tillfredsställande. De skäl i övrigt, som anförts till stöd för lägre pensionsavdrag för den militära än för den civila personalen, äro av övervägande psykologisk innebörd. Till följd av det långa uppskovet med en reglering av pensionsavgifterna har personalen vant sig vid att betrakta de nu uppburna lönerna såsom dem tillkommande nettolönebelopp. Under tiden hava också genom provisoriska pensionsregleringar pensionsförmånerna ökats så att de nu ligga endast obetydligt under de nyreglerade civila pensionsunderlagen. Sistnämnda förhållande har icke varit åsyftat; tvärtom har man vid de provisoriska pensionsregleringarna avsett att skapa tillräckliga marginaler för en framtida definitiv reglering. Genom det sätt, varpå de provisoriska förbättringarna genomförts, hava emellertid marginalerna väsentligen försvunnit. Dessa förhållanden göra utgångsläget för en definitiv pensionsreglering ur psykologisk synpunkt sämre än som varit avsett. Att den militära personalen under åtskilliga år fått åtnjuta högre nettolön än som enligt grunderna för löneregleringen bort utgå, kan dock enligt min mening icke få förhindra, att man i samband med en definitiv reglering av pensionsförmånen avväger även pensionsavdragen på samma sätt som för civila tjänstemän skett redan i samband med löneregleringen. Nämnda omständighet kan däremot tänkas föranleda, att av billighetsskäl vissa övergångsbestämmelser meddelas för att förebygga minskning i utgående nettolöner. Till denna fråga återkommer jag i det följande. Det av majoriteten åberopade uttalandet av chefen för finansdepartementet om att någon mera avsevärd rubbning i pensionsavdragens storlek för civila tjänstemän icke syntes kunna ifrågakomma utan samband med löneregleringen har enligt min mening icke någon betydelse, då det gäller avdragsskalan för här ifrågavarande personal. Uttalandet avsåg nämligen tjänstemän, för vilka redan vid löneregleringen vidtagits den definitiva avvägning av pensionsavdragen, vilken ännu saknas för de militära beställningshavarna. Om uttalandet haft en mera generell innebörd, skulle det hava lagt hinder i vägen för att utan lönereglering genomföra pensionsavdrag för de icke-ordinarie tjänstemännen, för vilka de beslutade avdragen medföra en mera betydande minskning i nuvarande nettolöner än den, varom här är fråga. Jag kan ej underlåta att även framhålla, att majoritetens förslag synes medföra vissa mindre tilltalande inkonsekvenser, som kunna undvikas, om avdragen genomgående fastställas på samma sätt som för civila befattningshavare. Majoritetsförslaget innebär t. ex., att en general med samma avlöning och samma pensionsålder som en med fullmakt tillsatt generaldirektör vid civilförvaltningen skulle fortfarande få uppbära högre nettolön än sistnämnde befattningshavare, ehuru befattningarna vid själva lönesättningen värderats lika. Enahanda förhållande skulle bliva

216 gällande i fråga om de i den civilmilitära löneplanen (löneplan C) inplacerade beställningshavarna, vilkas bruttolöner sammanfalla med och vilkas pensionsåldrar ej väsentligen avvika från vad som gäller inom civilförvaltningen. Vidare skulle majoritetsförslaget medföra en olikhet i avdragsskalorna för extra ordinarie och ordinarie befattningshavare, som icke har någon grund i löneskalornas konstruktion. Utöver här andragna skäl synes vid avdragsfrågans behandling även en annan omständighet böra beaktas, nämligen sambandet mellan tjänsteoch familjepensionsvillkoren. Så länge, i anslutning till hittills gängse uppfattning, familjepensioneringen betraktas som en tjänstemännens ensak, vilken staten i princip ej befattar sig med, är det visserligen förklarligt att familjepensionsrätten hålles åtskild från andra med statsanställningen förknippade förmåner, lönen och tjänstepensionen. I själva verket härrör sig dock även familjepensionsrätten ytterst från den med statstjänsten förenade avlöningen, som måste vara avvägd så, att den kan täcka familjepensionskostnaden; även familjepensionen torde därför, liksom tjänstepensionen, i grund och botten kunna betraktas såsom en form av indirekt ersättning vid tjänsten. Om, såsom redan föreslagits för civilförvaltningens vidkommande, staten skulle övertaga handhavandet av familjepensioneringen och täcka kostnaden härför genom enhetligt bestämda avdrag å lönerna, bleve nämnda förhållande ytterligare framhävt. Det vore då rimligt, att icke blott tjänstepensionsvillkoren utan även familjepensionsvillkoren i sina huvuddrag — och därvid främst såvitt angår beloppen av pensioner och pensionsavdrag — bestämdes på samma sätt för all personal inom statsförvaltningen, vars löner reglerats efter samma system. Först då kunde lönesättningen i sin helhet sägas vara enhetligt och likformigt verkställd. För den militära personalens vidkommande skulle ett fullföljande av denna tanke innebära att, sedan tjänstepensioneringen ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med civila tjänstepensionsreglementet och med avvägning av pensioner och pensionsavdrag efter samma grunder som i nämnda reglemente, jämväl familjepensioneringen därefter ordnades på samma sätt som för civilförvaltningen och med fastställande av samma pensionsbelopp och pensionsavdrag, som bliva bestämda för den civila familjepensioneringen. Familjepensionsavdragen borde därvid såväl för civila som för militära befattningshavare avvägas på sådant sätt, att de genomsnittligt för hela den nyreglerade statsförvaltningen täcka familjepensionskostnaden. Om tjänstepensionsfrågan för försvarsväsendets personal vinner sin lösning vid 1935 års riksdag, finnes, såvitt jag kan se, möjlighet att ordna familjepensioneringen för denna personal samtidigt som civilförvaltningens familjepensionering, eventuellt genom ett gemensamt familjepensionsionsreglemente för samtliga nyreglerade verk både vid civilförvaltningen och vid försvarsväsendet. Den anordning, som här antytts, skulle enligt min mening ur statens

217 synpunkt medföra konsekvens och reda i löneförhållandena samt enkelhet i administrativt hänseende. För försvarsväsendets personal skulle den sannolikt innebära fördelar framför en isolerad lösning av familjepensionsfrågan. En förutsättning för denna anordning måste emellertid självfallet vara, att tjänstepensionsavdragen bestämmas på samma sätt som skett för civila tjänstemän. Skulle försvarsväsendets personal med avseende å finansieringen av tjänstepensionen behandlas såsom en särgrupp med annan nettolöneställning än de civila befattningshavarna, måste konsekvensen bliva, att även finansieringen av familjepensionen för den militära personalen ordnas isolerat utan de utjämningsmöjligheter, som ett samgående med övriga nyreglerade personalgrupper kan medföra. Av här anförda skäl vill jag för min del förorda, dels att pensionsavdragen i militära tjänstepensionsreglementet genomgående bestämmas efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet, dels ock att bestämmelse om begränsning av avdragstidens längd i förstnämnda reglemente icke införes för någon personalgrupp. Ett bifall till detta förslag medför i fråga om författningstextens avfattning dels ändring av avdragsbeloppen i 16 §, dels ock att bestämmelserna om pensionsavdrag (9 och 22 §§ i majoritetens förslag) kunna sammanföras under en gemensam paragraf i 1 kap. Beträffande pensionsavdragens belopp åberopar jag den utredning, som innefattas i en av förste aktuarien dr Tim Jansson upprättad »P. M. ang. tillämpning av den civila tjänstepensionsavdragsskalan å 1934 års militärpensionssakkunnigas pensionsunderlag», vilken P. M. finnes fogad vid betänkandet. I enlighet med vad i denna P. M. ifrågasatts, vilket med ett par smärre jämkningar överensstämmer med 1921 års pensionskommittés förslag, torde avdragsbeloppen böra bestämmas på följande sätt: L ö n e p l a n O. i •• i Lönegrad b

Pensions, ' avdrag

1 2 3 4

57 129 246 324

Lönegrad

Pensionsavdrag

T ..

. Lönegrad b

5 6 7 8

Pensionseiisiuiis, avdrag

354 438 474 510

Löneplan Uo.

1 2

57 78

b

3 4

Pensionsavdrag

99 126

218 L ö n e p l a n C. i Lönegrad

Pensions-

T -„„„„„ A

avdrag

Lönegrad

1 2 3 4 5 6 7 8

57 75 90 114 129 156 174 192

9 .... 10 .... 11 ... 12 ... 13 .... 14 .... 15 .... 16 ....

Pensionsavdrag

.. 234 . 279 . 330 354 .. 378 .. 420 .. 438 .. 510

Högbåtsmän och flaggkorpraler. Befattning

^vdraT

Befattning

Pensionsavdrag

Högbåtsman

54 Flaggkorpral

54 I det föregående har antytts, a t t vid bifall till mitt förslag i fråga om pensionsavdragens bestämmande vissa övergångsstadganden kunde ifrågasättas för nuvarande beställningshavares vidkommande. Med hänsyn till den icke obetydliga ökning av pensionsavdragen, som förslaget innebär, och i betraktande av den långa tid under vilken avlöningsreglementet v a r i t gällande utan att reglering av pensionsavgifterna ägt rum, synes det v a r a billigt, a t t de n y a avdragsbeloppen icke omedelbart genomföras. I anslutning till de övergångsbestämmelser, som vid avgiftspliktens införande för civilförvaltningens tjänstemän meddelades i 1907 å r s civila pensionslag, vill jag förorda, att för beställningshavare, som vid reglementets ikraftträdande innehar med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning, de n y a avdragsbeloppen bliva gällande först då vederbörande vinner befordran eller löneklassuppflyttning. Bland övergångsstadgandena i reglementet torde i sådant syfte böra införas en särskild p u n k t av förslagsvis följande lydelse: »För den, som omedelbart före reglementets ikraftträdande innehade med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall, så länge beställningshavaren kvarstår i den löneklass han omedelbart före ikraftträdandet tillhörde, såsom pensionsavdrag gälla det belopp, vilket enligt äldre föreskrifter är bestämt såsom pensionsavgift för vederbörandes beställning.» E n dylik bestämmelse kommer att under en övergångstid medföra större kostnader för statsverket än ett bifall till majoritetens förslag, vilket innebär a t t de föreslagna avdragshöjningarna skulle omedelbart t r ä d a i kraft. Av betydelse i detta avseende är, att för den talrika personal å övergångsstat, vilken skulle bliva underkastad de nya pensionsbestämmelserna, befordringar knappast längre förekomma och löneklassuppflyttningarna i stort sett redan torde vara avslutade. P å grund av

219 befordringar, nytillsättande av beställningar samt löneklassuppflyttningar å aktiv stat kommer emellertid kostnadsökningen efter kort tid att förbytas i kostnadsminskning i förhållande till majoritetsförslaget. J a g hänvisar h ä r u t i n n a n till den av dr Jansson verkställda, vid betänkandet fogade kostnadsutredningen. Beträffande tjänståldern för vissa civilmilitära beställningshavare — nämligen tyg- och fabriksingenjörer samt elektroingenjörer vid armén, specialingenjörer vid marinen ävensom flygingenjörer av a n d r a och tredje graden vid flygvapnet — har jag hyst tvekan, huruvida med de möjligheter för tillgodoräknande av tjänstgöringstid utom statens tjänst, som enligt det nya reglementet komma att förefinnas, tillräckliga skäl k u n n a anses föreligga att för dessa beställningshavare stadga u n d a n t a g från den allmänna regeln om 30 tjänstår för hel pension. Då de sakkunnigas undersökningar visat, att omkring halva antalet nuvarande innehavare av dessa beställningar icke u t a n särskilt tillgodoräkningsmedgivande skulle kunna erhålla hel pension, om tjänståldern bestämdes till 30 år, har j a g dock icke velat motsätta mig att dessa beställningar uppföras på den såsom Bilaga A till reglementet fogade förteckningen.

BILAGOR

223 Bilaga 1. ammanställning rörande pensionsunderlag och pensionsavgifter för beställningshavare vid försvarsväsendet.

(pensionsavdrag)

Pensionsavg. (pensionsavdragen) utgöra: Ökning enligt för enligt gällande bes ;ämmelser civila beenligt enligt pension, fattnings- enligt (kol. 10 (kol. 11 de sakföre summa enligt i för- i förfyllnadsLöV? 1926 kung. den havare de sak- hål. , pen- pensions- kunnigas hål, gällande pension och . kunl8 negällande lande lande sions- förmåner förslag / 6 1926 grunder i förkol. 5 nigas pensionsi... .... ( = 1925 grad till (utom till hallan de till bestäm- (nr 253) ( = 1925 förslag förbättring . K års melser ,, ° ningb 1 dyrtidskol. 9) kol. 9) kol . 4 (kung. års tillägg) förslag) förslag) 336/1922) kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor kronor Pensionsförmånerna utgöra:

Ökning

Minskning

i

0 1 2

t 600

1 872

2 580

2 916

3 036

3 990

4 644

182 !

4 700

5 424

5 640

4 950

5 712

6 036

6 250

7 008

7 296

6 880

7 644

7 896

7 500

8 268

8 496

Uo 1

228 j i

2 196

2 250

2 544

2 604

2 580

2 916

3 000

84 C 1

76-80 — 108-80

28-80

31-20 — 40

40— 43- 7 &

40—48

15 21

28-so 40—48

o

24—36

2 010

2 268

2 436

36—48

2 310

2 604

2 844

36—40

33 39

2 450

2 772

3 036

j 40—48

6'

3 396

3 444

| 40—80

3 050

3 444

3 684

i 48—80

3 100

3 504

3 924

1 76-80— 80

3 990

4 512

4 476

1 42 j

4 200

4 752

5 076

96— : 108-8 0 1 108-8 0 — 128

4 700

5 424

5 724

5 000

5 760

6 036

j 96—144

36 324

5 300

6 060

6 360

;144—160

6 000

6 768

6 996

i 169-60 — 1 188-80

6 250

7 008

7 296

7 500

8 268

8 496

1 240

224 Bilaga 2. Sammanställning rörande pensionsåldrar för ordinarie beställningar. Armén. F ö r s l a g

av

Nu 1921 års generalgällande stabschefen pensions- generalpensions- till 1921 kommitté stabschefen till de sakålder års pen.- (1926 års kunniga kommitté betänk.)

Lönegrad

Beställning

O 8

Arméfördelningschef och likställd

7 Brigadchef

7 Inspektören för kavalleriet

7 Kommendanten i Bodens fästning

6 Militärbefälhavaren på Gotland

60 Officerare:

6 Överste (chefen för artilleristaben)

5 Överstelöjtnant vid intendenturkåren

55 Överstelöjtnant, annan

55 55

(60)

60 Chefen för krigshögskolan

55 Chefen för krigsskolan

55 Chefen för Gotlands

artillerikår

Chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan Chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet

55 Chefen för arméns underofficersskola

5 el. 4 Chefen för Norrbottens artillerikår

(60)

4 Major vid intendenturkåren

4 Major, annan

4 Chefen för ridskolan

3 Kapten vid intendenturkåren

3 Kapten, annan; ryttmästare

2 Löjtnant

1 Underlöjtnant; fänrik

5 Fälttygmästaren

4 Styresman vid artilleriets fabriker

4 Tygmästare av 1 klassen

3 Underofficerare: Uo 4

Förvaltare

vid

intendenturkåren

4 Redogöraren vid ridskolan

3 Fanjunkare (styckjunkare)

2 Sergeant

de sakkunniga

225 Lönegrad

F ö r s lag av Nu general- 1921 års gällande stabschefen pensions- generalpensions- till 1921 kommitté stabschefen ålder års pen.- (1926 års till de sakkunniga kommitté betänk.)

B c s t ä I 1 u i ii

de sakkunniga

Musikpersonal •' 0

2 Musikdirektör

55 Musikfanjunkare (-styckjunkare).

50 Musiksergeant

50 Generalfältläkaren

överfältläkaren

13 Fält läkare

11 Regementsläkare

11 Överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm

(60)

9 Bataljonsläkare

60 Uo3 2

Fältläkarkåren: C 16

Fåltvelerinärkåren: 14

Överfältveterinäreu

11 Fältveterinär

60 Regementsveterinär

60 Bataljonsveterinär

55 Tygingenjör

60 Fabriksingenjör

— —

— —

60 Fabriks-,

förråds-

och

tygstaten:

Elektroingenjör av 1 graden »

•

:>

O

»

Tygförvaltare av 1 klassen

eo

60 Fabriksförvaltare av 1 klassen ...

60 Fortifikationskassör

60 Departementsskrivare

60 Besiktningsrustmästare

60 Tygverkmästare

60 Verkmästare av 1 klassen

60 Tygförvaltare av 2 klassen

—

—

60 Övermaskinist vid Bodens fästning

15 Verkmästare av 2 klassen

60 Tygskrivare

60 Fabriksskrivare

60 Tyghantverkare

60 Vapenhantverkare

60 Hantverkare

340047.

226 F ö r s l a g Lönegrad

Nu generalgällande stabschefen pensions- till 1921 ålder års pen.kommitté

Beställning

av

1921 års generalpensiona- stabschefen kommitté till de sak(1926 års kunniga betänk.) 60

Fortmaskinist

3 Maskinist

3 Förste montör vid Bodens fästning

1 Förrådsvaktmästare

1 Eldare av 1 klassen

63 C3

63 63

Montör vid Bodens fästning Polispersonal:

C6 3 o

Poliskommissarie

55 Polisöverkonstapel

55 Poliskonstapel

Marinen. F ö r s l a g Lönegrad

Beställning

Nu 1921 års marinmaringällande stabschefen pensionspensions- till 1921 kommitté stabschefen ålder års pen.- (1926 års till de sakkunniga kommitté betänk.)

Officerare: 65

Flaggman

65 Chefen för kustartilleriet

6 Kommendör

6 Överste

5 Kommendörkapten av 1 graden

5 Överstelöjtnant

4 Kommendörkapten av 2 graden

4 Major

3 Kapten

2 Löjtnant

50 Underlöjtnant; fänrik

50 O 8 8

1 Underofficerare: TJo 4

Förrådsförvaltare

3 Flaggunderofficer

2 Underofficer av 2 graden

»

» 3

»

—

Flaggkorpral

—

Högbåtsman

55 Manskap: 50 55

1921 års marinpensionskommitté stabschefen (1926 års till de sakkunniga betänk.'

de sakkunniga

Mariningenjörkåren: C 14

Marindirektör av 1 graden •

60 60

60 1 löneklassen

2 löneklassen

60 60 60 60 60

13 12

Mariningenjör

» 1 » 1

>

9 13

»

» 2

»

»

» 3

»

65 Marinöverintendenten

65 Förste marinintendent av 1 lönekl.

65 Specialingenjör av 1 graden

60 60 60 60 60

Marinintendenturkåren: O 6 5 4 3 2 1

Marinintendent av 1 graden »

» 2

>

Marinunderintendent

'65

63 60 60 58 55 55

65 60 60 55 55 55

Marinläkarkåren. C 15

Marinöverläkaren

13 Förste marinläkare

10 Marinläkare av 1 graden, sjukhusläkare

10 Marinläkare av 1 graden, annan

63 60

02 Musikdirektör

60 C4

Överkonstapel, missarie

63 63

65 60 60 60

Musikpersonal:

Flottans

3 2

Marinförv, förslag

poliskom65

60 Överkonstapel, annan

60 Konstapel

60 Civila C 12

poliskår: tillika

60 60 60

60 60 60

beställningshavare:

Kemist (i marinförvaltningen)..

—

3 Maskinist vid flottans sjukhus i Karlskrona

1 Eldare av 1 klassen vid flottans sjukhus i Karlskrona

228 Flygvapnet.

-

Lönegrad

av F ö r s 1 ig ^u gälchefen chefen lande chefen 1921 års chefen för föipen- för flyg- sensions- för flygsions- rapnettill kommitté vapnet, general- marinstaben, staben, ålder 1921 års 1926 års pens.-k. betänk.) avgivet till de sakkunniga

Beställning

de sakkunniga

: Officerare (utom intendenturpersonal): Chefen för flygvapnet •••

65 (ev. 63)

—

6 Överste (kommendör) •••

60 .

60 (ev. 58)

5 Överstelöjtnant (kommendörkapten av 1 graden)

4 Major (kommendörkapten 55

55 (ev. 53)

3 Kapten (ur marinen)

55 (ev. 60)

55 (ev. 60)

50 (ev. 58)

50 (ev. 55)

0 8

55^

Böj

3 2

Löjtnant (ur marinen) ...

•

2 1

Underlöjtnant; fänrik (ur

1 Underlöjtnant;

651 50j

661 fänrik, SOI

•

Intendenturpersonal: 0 5

Överstelöjtnant (ur intendenturkåren) »

5 4

60 »

:) —

(ur marinintenden-

-i

65 Kapten (ur intendentur55 »

3 2

—

65 Major (ur intendenturkå-

4 3

(ur marinint.-kåren)

(ur marinintendenturkåren) ...

65 Löjtnant (ur intendentur50

»

(ur marinintendenturkåren) ...

—

—

:i

1 Underofficerare: 60(63)>

Uo 4 3

50(55'»' 50(55)'

2 1

Siffran

marinen.

60 50 50

63 50 50

60 50 45

i

inom parentes anger pensionsåldern för beställningshavare, som tidigare tillhört

229 Lönegrad

F ö r s l a g av Nu gälchefen 1921 års chefen chefen lande chefen för för pen- för flyg- pensions- för flygsions- vapnettill kommitté vapnet, general- marinstaben, staben, ålder 1921 års (1926 års pens.-k. betänk.) avgivet till de sakkunniga

Beställning

Civilmilitär personal

i i

m.fl.

C 14 13

Förste flygingenjör

12 Flygingenjör av 1 graden

de sakkunniga

an

an

an

an

»

•> 2

»

55 (ev. 60)

»

» 3

»

50 (ev. 60) an

an

9 Flygläkare av 1 graden

(55)

(55)

6 Verkmästare av 1 klassen

60 60

»

» 2

3 3

Tyghantverkare

»

«3

1 Eldare av 1 klassen

|

—

—

230 Bilaga 3. Sammanställning rörande pensionsåldrar för icke-ordinarie befattningshavare. Lönegrad i

B e f a t t n i n g Extra ordinarie

Marinen Flygvapnet De sakArmén ^armeförv:s (marinförv:s (flygstyr: s kunnigas förslag förslag) förslag) förslag)

befattningshavare. 60

60 Telefonvakt vid flygkår (flygskolekåren) ...

—

55 Vaktmästare vid högvakten i Stockholm-..

— —

Eo2

— —

<— — — —

—

—

60 Eldare och biträde vid ridskolan

i

60 Gårdsvaktmästare vid garnisonssjukhuset i 63 63

Portvakt vid garnisonssjukhuset i B o d e n - .

60 Eldare och gårdskarl vid kommendantsoch fortifikationsbyggnaderna i Boden samt vid arméförvaltningens ämbetshus i 4

60 Eldare av 2:a klass vid garnisonssjukhusen

i

Eldare och gårdskarl vid vissa garnisonsi

— — —

Eldare av 2:a klass vid flottans sjukhus - Kontorsvaktvid örlogsvarv och stationskontor Sjukbesökare vid flottans stationer

60 63 60

, 60 5

60 Förman (vaktmästare m. m.) vid krigsskolan

—

— — —

60 60 60 63 63

— —

i

—

60 Vaktmästare vid artilleristaben och vid mi-

63 60

i

f}

60 60

i

Automobilförare vid garnisonssjukhusen i Stockholm och Boden samt hos flygsty63 63 Fodermarsk vid generalstabens stall

60 63 j

—

63 Eldare av 2:a klass vid regemente (kår) ...

63 63

1 Arméförvaltningen har föreslagit, att samma pensionsålder motsvarande ordinarie personal.

— — -

— —

skulle fastställas

63 63 som för

231 Lönegrad. Eo7

B e f a t t

i Armén I Marinen Flygvapnet De sak'(armeförv:s (marinförv:s (flygstyns kunnigas I förslag) I förslag) förslag) förslag

Kanslibiträde

60 Laboratoriebiträde

60 Maskinist vid arméförvaltningen

60 Förrådsvaktmästare å Karlsborg och i Boden

60 60

F ö r m a n av l:a klass

60 60

Biträdande m o n t ö r i Boden

60 Kontorist

63 Trädgårdsmästare vid garnisonssjukhuset i B oden

63 Skogvaktare

60 Skogvaktare

60 Portvakt vid östra arméfördelningens stabsbyggnad

55 Extra poliskonstapel i Boden 10

Förste kontorist

60 Maskinist vid garnisonssjukhuset i Stockholm 60

Arbetsförman av 2:a klass Garageförman vid östra arméfördelningens stabsbyggnad

11 Ritare av 2:a klass

12 Arbetsförman av l:a klass

13 Kontorsskrivare av 2:a klass

65 Stallföreståndare vid generalstabens stall-

14 15

16 18

60 60

60 60

63 Mästare

63 Mästare vid kronobageriet i Karlskrona .

65 65

65 Kontorsskrivare av l:a klass

63 Laborant

60 Ritare av l:a klass

65 Kon struktör

63 63

63 63

63 63

60 Verkmästare av l.a klass Kvinnlig

60 Verkmästare av 2:a klass

ekonomipersonal.

K2

Kokerska vid truppförband (kår) m. m. ...

3 Kokerska vid vissa garnisonssjukhus samt vid truppförbanden i Stockholm och Vaxholm samt vid krigsskolan

60 Hushållerska vid krigsskolan

60 60

60 Kokerska vid flottans sjukhus

1 Tvättförestånderska

60 Köksförestånderska vid garnisonssjukhusen i Stockholm och Boden

60 Arméförvaltningen h a r föreslagit, att samma pensionsålder skulle motsvarande ordinarie personal.

60 fastställas som för

232 Bilaga

4.

Exempel å tillämpningen av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till militära tjänstepensionsreglementet. 1) En kapten vid marinen eller vid arméns intendenturkår är lödd den 10 maj 1887 och alltså 48 år gammal vid reglementets ikraftträdande. Jämlikt äldre bestämmelser hade han varit berättigad kvarstå i tjänst till uppnådd ålder av 55 år eller alltså till den 10 maj 1942. Enligt reglementet inträder för honom avgångsskyldighet vid utgången av maj 1937. För honom har följaktligen tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med fem år. På grund av övergångsbestämmelsen skall den nya pensionsåldern ökas med fyra år. Han blir alltså avgångsskyldig vid utgången av maj 1941. 2) En kaplen vid marinen eller vid arméns intendenturkår är lödd den 1 mars 1883 och har sålunda vid reglementets ikraftträdande uppnått en ålder av 52 år 4 månader. Den tid, beställningshavaren enligt de äldre bestämmelserna ägt ytterligare kvarstå, räknat från reglementets ikraftträdande, utgör 2 år 8 månader, vilket tal enligt övergångsbestämmelserna höjes till 3 år. Vid det förhållandet, att beställningshavaren vid reglementets ikraftträdande redan överskridit den nya pensionsåldern, skall den tidsperiod av 2 år, som han jämlikt övergångsstadgandena äger kvarstå i tjänst, räknas från ikraftträdandet. Han blir följaktligen avgångsskyldig vid utgången av juni 1937. 3) En kapten vid armén (ej intendenturkåren) är född den 15 december 1886 och alltså enligt reglementets bestämmelser avgångsskyldig vid utgången av december 1936. Enligt hittills gällande bestämmelser rörande tjänstårsberäkningen skulle han emellertid icke hava intjänat 30 tjänstår förrän den 15 maj 1939 eller alltså vid en ålder av 52 år 5 månader. Tiden för kvarstående i tjänst har i detta fall nedsatts med 2 år 5 månader eller — med tillämpning av utjämningsregeln — med 2 år. För denne beställningshavare kommer följaktligen — vid det förhållandet, att han vid reglementets ikraftträdande icke uppnått den i reglementet stadgade pensionsåldern —• att enligt övergångsstadgandena gälla en pensionsålder av 51 år. Avgångsskyldigheten kommer sålunda att inträda vid utgången av december 1937. 4) Om man i stället antar, att en beställningshavare, som avses under 3), är född den 1 januari 1881 och att han enligt hittills gällande regler rörande tjänstårsberäkningen uppnår 30 tjänstår först den 1 februari 1939, skulle han enligt nuvarande bestämmelser vara berättigad att kvarbliva i tjänst 3 år 7 månader, räknat från reglementets ikraftträdande. Vid övergångsbestämmelsens tillämpning skall denna tid avjämnas till 4 år. Beställningshavaren blir följaktligen berättigad kvarstå i tjänst 3 år. Eftersom vederbörande redan vid reglementets ikraftträdande överskridit den nya pensionsåldern, skall nämnda antal år räknas från ikraftträdandet. Beställningshavaren blir sålunda skyldig frånträda tjänsten vid utgången av juni 1938. 5) En kapten vid marinen eller vid arméns intendenturkår, som kommit sent i tjänst, skulle hava intjänat 30 tjänstår först vid en ålder av 56 år 5 månader. Om man vidare antar, att han vid reglementets ikraftträdande är 52 år 10 månader gammal, skulle avgångsskyldighelen för honom enligt reglementets bestämmelser inträda omedelbart vid ikraftträdandet eller sålunda 3 år 7 månader (avjämnat 4

233 år) tidigare än enligt hittills gällande föreskrifter. För honom skall alltså gälla en pensionsålder, som med 3 år överstiger hans levnadsålder vid ikraftträdandet. Han blir följaktligen avgångsskyldig vid utgången av juni 1938. 6) En tyghantverkare, som är född den 1 oktober 1874, bar blivit innehavare av sin beställning före den 6 maj 1910. Jämlikt äldre bestämmelser skulle han varit berättigad till tre respitår, räknat från det han den 1 oktober 1934 uppnått den för beställningen stadgade pensionsåldern, och följaktligen avgångsskyldig först den 1 oktober 1937. Enligt reglementet skulle han emellertid bliva skyldig att omedelbart vid ikraftträdandet frånträda sin befattning, men eftersom tiden för kvarstående i tjänst, räknat från reglementets ikraftträdande, nedsatts med 2 år 3 månader (avjämnat 2 år), kommer på grund av övergångsbestämmelsen tidpunkten för avgångsskyldighetens inträde att framflyttas ett år, räknat från reglementets ikraftträdande. Beställningshavaren skall alltså avgå vid utgången av juni 1936. 7) En överstelöjtnant, som vid reglementets ikraftträdande uppnått en levnadsålder av 55 år 1 månad 15 dagar, har tillträtt beställningen den 1 februari 1935. Enligt gällande föreskrifter skulle han fått kvarstå i tjänst till utgången av januari 1937. Jämlikt reglementets bestämmelser är han emellertid skyldig att avgå från tjänsten redan vid ikraftträdandet. För honom skulle sålunda avgångsskydigheten inträda 1 år 7 månader (avjämnat 2 år) tidigare än enligt äldre bestämmelser. Vid tillämpning av övergångsbestämmelsen kommer alltså att för honom gälla en pensionsålder, som med ett år överstiger hans levnadsålder vid ikraftträdandet. Han blir sålunda avgångsskyldig vid utgången av juni 1936. Därest beställningshavaren i stället tillträtt sin beställning Ivå månader tidigare, hade övergångsbestämmelsen icke fått tillämpning å honom. Han hade då blivit skyldig att avgå omedelbart vid reglementets ikraftträdande eller alltså med ingången av juli 1935.

235 Bilaga

5.

F ö r s ä k r i n g s t e k n i s k u t r e d n i n g a v s e e n d e 1934 å r s m i l i t ä r p e n s i o n s s a k k u n n i g a s förslag till r e g l e m e n t e a n g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n för b e f a t t n i n g s h a v a r e v i d förs v a r s v ä s e n d e t ( m i l i t ä r a tjänstepensionsreglementet). Av förste aktuarien fil. dr TIM JANSSON. 1. Dödlighetsförhållandena för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet. Med hänsyn till den avsevärda nedgång i den allmänna dödlighetsnivån, som inträtt ungefär från och med början av år 1921, inskränker jag mig vid förevarande utredning angående personal vid försvarsväsendet till att betrakta tiden från och med år 1921; beträffande förhållandena före nämnda tid får jag hänvisa till från trycket utgivna undersökningar av byråchefen E. Stridsberg (beträffande delägare i arméns nya änke- och pupillkassa) och av byråchefen J . Östlind (beträffande delägare i flottans pensionskassa). Närmare bestämt avser förevarande utredning tidsperioden 1 juli 1921— 30 j u n i 1931 för delägare i arméns nya änke- och pupillkassa, d. v. s. i huvudsak beställningshavare vid armén och från armén rekryterad ordinarie personal vid flygvapnet, samt tidsperioden 1921—1930 för delägare i flottans pensionskassa, d. v. s. i huvudsak beställningshavare vid marinen och från marinen rekryterad ordinarie personal vid flygvapnet; dödlighetsundersökningar för ifrågavarande perioder hava benäget ställts till mitt förfogande av Stridsberg och Östlind. Resultaten av dessa undersökningar, vilka underkastats viss bearbetning för ernående av direkt jämförbara åldersintervaller, meddelas i tab. 1, vari jämväl finnes meddelat totalresultatet för bägge kassorna. E n av mig företagen dödlighetsundersökning angående ordinarie personal inom civilförvaltningen (statens offentliga utredningar 1934: 29, sid. 99 o. f.) avser tidsperioden 1921—1932, alltså i det närmaste samma epok som de båda nyssnämnda undersökningarna. J a g har ansett det vara av intresse att sammanställa resultaten av de tre undersökningarna, vilket även skett i tab. 1. Av en jämförelse enligt tab. 1 framgår, att under ifrågavarande epok dödligheten för försvarsväsendets ordinarie personal i dess helhet i de ojämförligt flesta åldersintervaller överstigit dödligheten för de ordinarie civila tjänstemännen betraktade som en helhet. Den av mig i anslutning till dödlighetsförhållandena bland civila tjänstemän konstruerade dödlighetstabellen OM (2*5 H f- L) (»vägd» utjämnad

236 dödlighet, motsvarande de i kolumnen längst t. h. i tab. 1 meddelade »vägda» outjämnade siffrorna) har i tab. 2 valts som utgångspunkt för en ytterligare jämförelse. Sålunda jämföres det beräknade antalet dödsfall för försvarsväsendets personal vid tillämpning av civil dödlighet och det verkliga antalet dödsfall för samma personal. Man finner, att förhållandet mellan verkligt och beräknat antal dödsfall, vilket även kan anses angiva relationen mellan militär och civil dödlighet, varierar åtskilligt från åldersintervall till åldersintervall, men att den militära dödligheten i allmänhet överstigit den civila, i genomsnitt för samtliga intervaller med ungefär 4 % inom armén och 17 % inom marinen, för bägge vapnen med ungefär 7 %. J a g har icke haft tillgång till några siffror för utrönande i vad mån tillämpningen av en »vägd» dödlighet för militärerna skulle leda till annat resultat. Tillämpar man vid avgiftsberäkningen för försvarsväsendets ordinarie personal tabellen OM (2*5 H + L) bliva avgifterna på grund av det nyss anförda högre än som svarar mot samma personals nuvarande dödlighetsförhållanden. Visserligen vore det vid tillämpning av vid egenpensionering eljest brukliga beräkningsprinciper motiverat att ytterligare höja avgifterna med hänsyn till den enligt hittillsvarande erfarenheter fortgående sänkningen av dödligheten. J a g har dock vid förevarande avgiftsberäkning (nedan under 2.) tillämpat tabellen OM (2*5 H + L) oförändrad. Det synes nämligen rimligt, att man här avstår från ett alltför starkt hänsynstagande i avgiftshöjande riktning till dödlighetens sekulära förändringar, detta med hänsyn till att — såsom nedan närmare angives — befattningshavarna själva i princip skola vidkännas hela kostnaden för ökningen i pensionsförmånerna samt med hänsyn till att staten garanterar pensionsbeloppen. Vad beträffar personal av manskapsgrad och icke-ordinarie personal har, såsom framgår av det följande, något antagande angående dödligheten ej gjorts vid konstruktion av pensionsavdragsskalan. Däremot blir ett dylikt antagande nödvändigt vid beräkningen av pensioneringens årskostnader nedan under 3. Vid sistnämnda beräkning har jag för all personal, även för den fåtaliga kvinnliga icke-ordinarie personalen, ansett mig kunna tillämpa tabellen OM (2-5 H + L). 2. Beräkning av pensionsavdrag. Enligt de sakkunnigas förslag skola de nuvarande sammanlagda förmånerna vid hel pension (exkl. dyrtidstillägg), för vilka jag i det följande använder uttrycket »nuvarande pensionsunderlag», i allmänhet ökas; endast för lönegraderna 0 1 , Uo 1, C l och C 9 föreslås sänkning. För bestridande av den härigenom uppkommande ökningen i pensionskostnaderna hava de sakkunniga avsett en höjning av de sammanlagda pensionsavgifterna. Enligt mig meddelade direktiv skola de nya pensionsavgifterna (pensions-

237 avdragen) för ordinarie personal byggas på försäkringstekniskt beräknade avgifter, vilka för de olika beställningarna överstiga, resp. understiga de nuvarande avgifterna med sådana belopp, att kapitalvärdet av avgiftsökningen, resp. avgiftsminskningen enligt försäkringsteknisk beräkning överensstämmer med kapitalvärdet av den föreslagna ökningen, resp. minskningen av ålderspensionen under förutsättning att nuvarande pensionsålder bibehålles oförändrad och att avgiftsbetalningen fortgår till denna ålder; beställningshavarna själva skola alltså icke belastas med någon avgiftsökning på grund av den föreslagna sänkningen i pensionsåldrarna för vissa beställningar. Såsom huvudalternativ skall läggas till grund en beräkning avseende uteslutande nytillkommande personal. Vid de av mig verkställda försäkringstekniska avgiftsberäkningarna hava högbåtsmän och flaggkorpraler, vilka nu ej erlägga några pensionsavgifter, enligt givna direktiv utelämnats. Den för dessa underbefälsgrader föreslagna pensionsförhöjningen är nämligen ej avsedd att till hela sitt belopp täckas av avgifter, utan beräkningsprincipen blir här endast den, att avgifterna skola ansluta sig till avgifterna för i pensionshänseende närliggande grader. Underofficersbeställningar av 3:e graden vid marinen hava ej heller medtagits vid beräkningarna, enär desamma äro avsedda att successivt indragas samt ersättas med flaggkorpralsbeställningar. Slutligen hava utelämnats några mindre grupper av beställningshavare, vilka enligt nu gällande stater motsvara sammanlagt 41 tjänster. Endast beställningshavare å aktiv stat hava medtagits. En räntefot av 3'5 % har tillämpats ävensom i fråga om dödligheten tabellen OM (2*5 H + L) (se^ovan under 1.). Beställningshavarna hava efter befordringsgång, i vissa fall även med hänsyn till pensionsåldrar, indelats i grupper till ett antal av 24. Antalet beställningar har upptagits enligt gällande stater och utgör för ifrågavarande grupper sammanlagt 4 548. Den föreslagna ändringen i pensionsunderlag för en bestämd rekryteringsgrad har vid de försäkringstekniska beräkningarna helt och hållet bringats till täckning genom ändring i avgiften för just denna grad med lika belopp för varje år under hela den återstående avgiftsbetalningstiden, d. v. s. intill pensionsåldern; ändringsbeloppet för avgiften kvarstår även efter befordran, eventuellt korrigerat med hänsyn till ändring i pensionsåldern genom befordran. Ökning resp. minskning genom befordran av föreslagen ändring i pensionsunderlaget har likaså helt och hållet fördelats på avgiftsbetalningen efter befordran. Inträdes- och befordringsåldrar hava, där icke, i fråga om vissa mindre grupper, särskilda skäl till annat förfaringssätt förelegat, valts lika med de genomsnittliga inträdes- och befordringsåldrarna för resp. beställningar under åren 1928—1933, allt enligt av de sakkunniga lämnade direktiv. De nya försäkringstekniskt beräknade avgifterna hava bestämts enligt följande fyra olika alternativ.

238 Alt. 1. Det nya pensionsunderlaget och den nya avgiften antagas hava gällt från och med tillträdet av lön i ifrågavarande grad, medan dessförinnan nuvarande pensionsunderlag och nuvarande avgift tillämpats. Alt. 2. Det nya pensionsunderlaget och den nya avgiften antagas hava gällt från och med tillträdet av lön i den närmast lägre grad, från vilken beställningshavaren befordrats, medan dessförinnan nuvarande pensionsnnderlag och nuvarande avgift tillämpats. Alt. 3. Det nya pensionsunderlaget och den nya avgiften antagas hava gällt även i de båda i befordringshänseende närmast lägre graderna, medan dessförinnan nuvarande pensionsunderlag och nuvarande avgift tillämpats. Alt. 4 (huvudalternativ). Det nya pensionsunderlaget och den nya avgiften antagas tillämpade redan från och med första tillträdet av lön i med pensionsrätt förenad beställning. Därest vid alternativ 2, resp. alternativ 3 ej någon lägre grad, resp. ej två lägre grader, passerats, medtagas vid beräkningen givetvis endast de grader, som faktiskt passerats. I tab. 3, kol. 7—14, angivas de enligt nämnda principer försäkringstekniskt beräknade avgifterna. I regel bliva avgifterna högst enligt alternativ 1, lägst enligt alternativ 4, beroende på att vid sistnämnda alternativ pensionsförhöjningen redan delvis täckts genom avgiftsförhöjningen i samtliga tidigare passerade grader, medan avgiftsförhöjning i dylika föregående grader ej förekommer vid alternativ 1; alternativen 2 och 3 beteckna ett mellanläge innebärande, att avgiftsförhöjning i princip skett i en eller två men ej i samtliga tidigare passerade grader. I de fall där alternativ 1 undantagsvis ger lägre avgift än övriga alternativ, förklaras detta i regel därav, att avgiftssänkning i stället för avgiftshöjning skett i någon tidigare passerad grad, för vilken pensionsunderlaget enligt förslaget sänkes. De givna direktiven avse, såsom redan nämnts, närmast förhållandena för nytillkommande personal, d. v. s. alternativ 4. Emellertid kan det beträffande nuvarande beställningshavare vara av intresse att bland annat konstatera, vilka avgifter dessa lägst borde betala i sin nuvarande befattning, om hänsyn skulle tagas till att de faktiskt ej erlagt avgiftsförhöjningen i lägre grader; denna fråga besvaras av alternativ 1. Egentligen representerar alternativ 1 i nyssnämnda hänseende en minimiavgift, eftersom det närmast avser sådana nuvarande beställningshavare, som nyss tillträtt lönen; för övriga nuvarande beställningshavare skulle avgiftsförhöjningen vid försäkringsteknisk beräkning bliva ännu högre med hänsyn till att avgiftsbetalningen för samma pensionsförhöjning måste fördelas på en kortare tidrymd. P å uppdrag av de sakkunniga har jag haft att verkställa en utjämning av de försäkringstekniskt beräknade avgifterna, vilka variera synnerligen ojämnt med pensionsunderlaget. Vid de av mig företagna utjämningarna, vilka samtliga verkställts med utgångspunkt från alternativ 4, har jag framställt avgiftsprocenten a som en funktion av det nya pensionsunderlaget L.

239 Vid utjämningen A (kol. 15 i tab. 3), vilken verkställts enligt minsta kvadratmetoden, har a antagits utgöra en andragradsfunktion av L. A är den a v de här meddelade utjämningarna, som närmast ansluter sig till de outjämnade siffrorna i alternativ 4. Man finner <*= — 1*2529 + 0*00224615 L — 0*000000242704

U.

B (kol. 16 i tab. 3) är en annan utjämning enligt minsta kvadratmetoden, vid vilken a antagits utgöra en linjär funktion av L. B-linjen kan sägas vara den räta linje, som närmast ansluter sig till alternativ 4. Man har a = 3*4046—0*00003649

L.

Vid utjämningen A bilda avgiftsprocenterna för högre officersgrader än graden 0 3 och för motsvarande civilmilitära grader en fallande serie; vid utjämningen B bilda avgiftsprocenterna en ständigt fallande serie. Utjämningarna A och B hava av nyssnämnda skäl och även av andra orsaker ej ansetts utgöra en lämplig lösning. Utjämningen C (kol. 17 i tab. 3) representeras i princip av en rät linje, som ä r något brantare än den nuvarande avgiftsprocentkurvan och som leder till ungefär samma avgiftssumma som för de outjämnade avgifterna enligt alternativ 4. En lösning i denna riktning synes motiverad, därest man vid själva utjämningen anser sig böra taga hänsyn till de speciella förhållanden, som råda för nuvarande beställningshavare (jfr alternativ 1). a representeras i princip av uttrycket 2*04 + 0*0 0 3 L. Vissa mindre jämkningar av den enligt formeln beräknade avgiftsprocenten hava föranletts därav, att avrundning av pensionsavdraget skett till helt krontal, delbart med 3. För högbåtsmän resp. flaggkorpraler, vilka ej upptagits i tab. 3, bliva avgifterna i anslutning till utjämning C 42 kronor, svarande mot nya pensionsunderlag av 1 764 resp. 1 776 kronor. Valet av utjämning torde i huvudsak få anses som en ren lönefråga. Efter prövning av olika alternativ hava de sakkunniga fastställt en pensionsavdragsskala överensstämmande med utjämning C (majoritetsförslag). För jämförelse med detta alternativ angivas i kol. 18 pensionsavdrag i anslutning till den civila pensionsavdragsskalan; dessa avdrag hava upptagits i en reservation av expeditionschefen A. Westling, varvid dock viss övergångstid förutsatts för de nya avgifternas införande. I kol. 19 och 20 redovisas avgiftsprocenterna enligt de sakkunnigas förslag och enligt de civila grunderna; nuvarande avgiftsprocent meddelas i kol. 5. E n grafisk jämförelse mellan de enligt angivna direktiv försäkringstekniskt beräknade avgifterna och de föreslagna pensionsavdragen ävensom de civila avdragen göres i diagrammet å sid. 251. Beloppen äro uttryckta i procent av pensionsunderlaget. Å kurvan för de outjämnade avgifterna enligt alternativ 4 har för för de olika lönegraderna grafiskt markerats det antal beställningshavare, som medtagits vid beräkningen. De nuvarande avgifterna i procent av nuvarande pensionsunderlag äro även medtagna för jämförelse.

240 Summa pensionsavgifter för det i tab. 3 medtagna antalet beställningar å aktiv stat utgör vid tillämpning av nuvarande avgifter 284 655 kronor » » » outjämnade » , alt. 1 587 401 » » » » » » , alt. 4 451786 » » » » de sakkunnigas förslag 447 222 » » » » den civila avdragsskalan 648 675 » Den genomsnittliga höjningen av de nuvarande avgifterna blir vid exakt tillämpning av alternativ 4 58*7 %, enligt de sakkunnigas förslag 57* i % samt enligt den civila avdragsskalan 127*9 %. Vad beträffar icke-ordinarie personal skall enligt de sakkunnigas förslag tillämpas den civila avdragsskalan.

Tab.

1.

D ö d s r i s k e r °/oo.

Ordinarie personal vid försvarsväsendet (endast manliga befattningshavare) Åldersintervall 1

20— 25 25— 30 30— 35 35— 40 4 0 - 45 45— 50 50— 55 55— 60 60— 65 65— 70 70— 75 75— 80 80— 85 85— 90 90— 95 95—100 1

Arméns nya Flottans änke- och pensionspupillkassa kassa VT 1921 — 1921—1930 so /e 1931

Manliga ordinarie tjänstemän inom civilförvaltning* n 1 9 2 1 — 1 9 3 2 Samtliga lönegrader

Båda kassorna

13:e och 1—12:e högre lönegraderna ] lönegrader (H) (L)

Samma v i k t för H och L (H + L)

2-5 gånger så hög vikt för II som för L ( 2 5 II 4 - L )

5 - 60

1-27

2-87

2-79

3-92

5-30

2-39

2'05

2-35

2-30

5-82

2-69

2-83

2-98

345 425

4-40

7-36

3-8 7

4-45

4-04

o" 6»

5-4 6

6-09

4*00

4-60

4l3

6-50

8-29

5-74

8-4 7

9-60

8-56

9-14

12-3 3

10-55

14-97

16-53

13-14

20-90

17-20

28-50

32-82

2 9 44

22-66

32-48

28-34

42-89

34-93

52-03

40-99

44'82

5 9 93

42-S8

42-9 3

63-68

67-27

55" 3 5

69-4 4

111-76

95-83

108-84

92-94

107-52

1 0 0 51

162-83

163-74

147-95

158-73

217-19

180-41

188-3 7

183-46

185-25

304-6 9

358-70

444-4 4

250-oo

3 5 2 94

31034 Intervallbeteckningen avser åldern vid observationsårets början och ansluter sig till den intervallindelning, som tillämpats vid undersökningarna angående civilförvaltningen. För lörsvarsväsendets personal h a r en approximativ k o r r e k t i o n verkställts av de ursprungliga siffrorna, vilka avsågo andra intervallindelningar, jfr noten till t a b . 2.

241 T a b . 2.

J ä m f ö r e l s e m e l l a n e n l i g t t a b e l l e n O M (2*5 H + L) b e r ä k n a t o c h v e r k l i g t a n t a l för p e r s o n a l vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t . Arméns nya änke- och pupillkassa V7 1921—30/e 1931

Åldersintervall 1

24-5—29-5

11-65

29-5—34-5

253 4

34-5—39-5

38-58

39-6—44-5

48-63

44-6—49-5

65-09

49-5— 5 4 5

84-69

54-5—59*5

115-74

59-5—64-5

165-88

64-5—69-5

199-48

69-5—74-5

204-61

74-5—79-5

182-90

79-5—84-5

1447 5

159 Total

Båda kassorna

Beräk- Verkligt Verkligt Beräk- Verkligt Verkligt Beräk- Verkligt Verkligt antal i antal i antal i nat antal antal nat antal anlal procent av- nat antal antal procent av dödsfall dödsfall dödsfall dödsfall beräknat dödsfall dödsfall procent av beräknat beräknat

19-5—24-5

84-6—90-5

Flottans pensionskassa 1921 — 1930

83-2 6 137315

86 1430

254 163 154 119 119 101 90 86 96 103 100 112 110 103 104

1-73

5-73

10-84

17-06

20-92

24-55

28-4 8

34-98

45-6 6

50-3R

44-0 5

46 38

58 227 268 123 143 126 81 103 123 101 104 102

4-S&

36-18

55-64 69-5 5 89-64 113-17 150-7 2 211-04 249-84 248-56 220-19 144-7 5

37-29

83-26 375

1 694 80

67 88 97 99 136 215 257 250 242 159 86

184 184 188 120 127 108 87 90 102 103 101 110 110 103 107

1805 Intervallbeteckningen avser åldern vid observationsårets början för delägare i arméns 32165 nya änke- och pupillkassa. För delägare i flottans pensionskassa avses åldersintervallerna 205—25'5, 25-5—30-5, 30 - 6—35'5 etc. Siffrorna äro delvis approximativa.

16 —

343047.

242 T a b . 3.

L ö n e g r a d

Nuvarande FöreAutal Nuvapensionsav- slaget vid beräk- Nuvarande rande gift i pro- pensionsningarna pensionsunpensions- cent av nuv. undermedtagna derlag avgift pensionslag beställunderlag ningar kr. kr. kr. kr.

Beräkning Nuvarande försäkringsteksionsunav det Alt. 1

kr.

6 O 1 C1 Uo 1 C 2 Uo2 C3 Uo3 C 4 Uo 4 O 2 C 5 C6 C 7

lao

8-15

0-46

1'60

24-2i

las

1B9

1'69

2 160

42-6 8 '

1'98

1'67

2 196

57-11 j

2eo

±72

2 436

79-12 !

3-26

1'77

2 604 139-90 I

6-37

1-84

2 844

1-85

3 000

94-04 j

3i3

\ 3 036

98-56 j

3-25

90-3 0 i

1-86

1'84

2l2

3 444

3 684 263-5 2 i

C 8 ,

2-23

3 924 203-6 4

C 9 ,

4 476

O 3

4 644 210-00

C 10

2 S3

5 076

O 4

5 640 334-51

G 11

5 724 245-8 3

O 5

712 C 12.

760 C 13.

060 C 14

768 O 6 •

53 008

O 7

7 17

C 16.

644 8 268

95-0 4

194-04

2 52

2-66

\ 6 036 606-83 / 6 360 321-21 6 996 355-2 6

7 296 506-3 9

7 896 568*6 9

2-90

8 496 471-61

2-50

180 C 15 O 8

x

192 216 240

4 548 1 Medeltal för O 2 och C 5 53 - 98. — 3 Negativ avgift, bestämmelser förutsatts.

Pensionsavdrag enligt den civila

av pensionsavdrag. pensionsavgift ändrad me d det belopp, som efter nisk beräkning svarar m ot ändringen i penderlaget. Avgift i krono r resp. i procent nya pensionsunderlaget Alt. 2

Alt . 3

Utjämnad

A

: B

kr. 15

i kr. 1(i

36 37

60 61

53 55 68 77

72 73 81 86

Alt . 4

kr.

i %

kr.

G/ /O

kr.

< %

u

i

1 Pensions- Föreslagen avgift avdr. i an- i proc. av föreslutning slaget pensionstill civila C underlag (de sak- tjänsteDe sakcivila kunnigas pensions- kunnigas (Den j avdragsavdragsförslag förslag) 1 skalan skalan 3 (13) i % av i ( l 4 ) l % av kr. kr. (6) (6)3 avgift

57 57 57 75 78 90 99 114 126

2-so

3 17

3-12

2-15

3'io

2 64

3'47

2-85

4'oi

3 oo

4-20

|

| 8-15 ;

0-45

8-15

0-45

8-15

0-45

24-21 ,

1-33

24-21

±33

24-21

±33

42'6 S ;

1-98

42-68

±98

42-6 8

±98

57-11 :

57-11

2-60

57*11

2 GO

77-96 i

3-20

77-96

3-2 0

77-96

3 20

4-oo

104-14

4'o<>

104-14

4'oo

62-11

2-07

62-11

20 7

45 45 45 57 57 66 72 81 90

102-3 0

3-37

102-12

3-3 6

102-12

3'3 G

4-26

66-45

1-93

65-40

61-56

±79

167-36

4'54

154-03

4'18

5'19

203-6 4

5-19

203-64

5'19

4'89

84-47

1'89

84-4 7

1-89

84-4 7

±S9

155-82

159-7 9

3-44

159-79

3 44

156 174 192 234 246 279 324 330

203-64

108 117 126 150 159 180 210 216

4'63

113 120 128 145 150 163 180 183

3 14

174-16

104-14

81-8 6 ;

194-82

3 84

194-8 2

3-S4

194-82

3-84

233-co

4-14

199-37

3 53

201-85

253-4 5

4'43

253-4 5

4'43

253-45

4-43

124 137 150 176 183 198 208 209

470-20

7-79

388-71

363-12

6-02

2 GO

3-65

2 71

3' 6 9

2-76

3-80

5 23

3 42

Ö30

3' 55

5 50

5- 74

3'7 7

fr 7 7

3 88

5 86

259-06

4-07

242-2 0

3- si

240-6 0

3-7S,

239-82 ;

219-40

3'14\

202 220

252 291

378 420

&94

204 181

3'96

321-41

4i«

6-oo

91*68

! 162 ±26,

6 oo

'<— 0-3(7

4-41

6oo

O-io

6-oo

230-2 3

3'16

153-80

2u

210-03

50-0 7 j

0-63

337-76

3'9S

134-91

±59

'-28-71 8-49

an hava föreslagits i expeditionschefen Westlings reservation, varvid vissa övergångs-

244 3.

Statens framtida årskostnader för pensioner.

I följande redogörelse avses pensionskostnaderna för dels f. d. officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare m. fl., vilka omedelbart före det föreslagna reglementets ikraftträdande åtnjuta pension genom arméns eller flottans pensionskassa, ävensom f. d. högbåtsm ä n och flaggkorpraler, vilka vid ifrågavarande tidpunkt åtnjuta pension enligt bestämmelserna för flottans gemenskap, dels officerare, underofficerare, civilmilitära beställningshavare m. fl., högbåtsmän, flaggkorpraler och extra ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, vilka pensioneras enligt det n y a reglementet. Enligt de sakkunnigas förslag skall reglementet träda i kraft den 1 juli 1935. Emellertid komma de n y a bestämmelserna a t t bliva helt genomförda beträffande sänkningen av pensionsåldrarna först den 1 juli 1942; under tiden 1 juli 1935—30 juni 1942 gälla övergångsbestämmelser för n u v a r a n d e beställningshavare, avsedda att medföra en mjukare övergång. Vid de av mig verkställda kostnadsberäkningarna, vilka bygga på uppgifter angående personal i tjänst och pensionärer den 30 j u n i 1934 har jag liksom ovan under 2. tillämpat dödlighetstabellen OM(2.5 H + L). J a g har vid den grundläggande beräkningen beträffande det n y a reglementet antagit, att samtliga beställningshavare u t n y t t j a de möjligheter till kvarstående i tjänsten efter den n y a pensionsåldern, som finnas stadgade i övergångsbestämmelserna samt att ingen avgång från tjänsten sker ann a t än på grund av dödsfall eller ålderspensionering. Till sjuk- och invalidpensionering tages alltså i första hand ej hänsyn, ej heller till förtidspensionering eller till frivillig avgång i övrigt. Vid fyllandet av vakans efter avgången beställningshavare i aktiv tjänst har efterträdarens inträdes- eller befordringsålder ansetts v a r a lika med den ovan under 2. valda. Bortsett från pensionsålder och pensionsunderlag samt pensioneringens omfattning hava samma antaganden tillämpats beträffande det fall. att n u v a r a n d e pensioneringsgrunder fortsättningsvis komma att gälla. Till resultatet av den grundläggande beräkningen beträffande antal pensionärer och pensionsbelopp h a r för hänsynstagande till förtidspensioner samt sjuk- och invalidpensioner, när det gäller beräkningar enligt det nya reglementet, tillagts en förstärkning, nämligen för tidpunkten den 1 juli 1935 12 pensionärer med en sammanlagd pension (exkl. dyrtidstillägg) av 50 000 kronor, för tidpunkten den 1 juli 1936 24 pensionärer med en sammanlagd pension (exkl. dyrtidstillägg) av 100 000 kronor e t c , d. v. s. förstärkningen ökas för varje å r med 12 pensionärer och ett pensionsbelopp av 50 000 kronor. Denna förstärkning vilar på ett antagande, för vilket icke för n ä r v a r a n d e k a n givas någon statistisk

245 grundval. För de beräkningar, som verkställts på grundval av nuvar a n d e bestämmelser, h a r givetvis ingen dylik förstärkning gjorts. B e r ä k n i n g a r n a h a v a förts fram till tidpunkten den 1 juli 1942, vid vilken de n y a pensionsåldrarnas inverkan för första gången helt och hållet gör sig gällande. V a d beträffar de av de sakkunniga föreslagna nya pensionsunderlagen framträder dessas inverkan endast i den mån nya pensionärer tillkomma. Givetvis bliva resultaten osäkrare ju längre tid efter utgångspunkten den 1 juli 1934 de avse. Vad beträffar detaljsiffr o r n a må nämnas, att i fråga om siffrorna angående officerare, underofficerare och civilmilitärer å ena sidan och manskapsgraderna å a n d r a sidan vissa inbördes förskjutningar äro tänkbara, beroende på efter vilken ordning befordran sker från manskapsgrad till underofficersgrad. Dyrtidstillägg h a r antagits utgå med 11 % av det s. k. tilläggsunderlaget. Beräkningsresultaten angivas i tab. 4 för vart och ett av de två ovan berörda alternativen, nämligen 1) att hittills gällande pensioneringsgrunder tillämpas beträffande pensionsfall inträffade före den 1 juli 1935 samt att de sakkunnigas pensioneringsgrunder tillämpas vid pensionsfall inträffande från och med den 1 juli 1935, 2) att hittills gällande pensioneringsgrunder fortfarande tillämpas. I tabellen förstås med »pension» genomgående sammanlagda pensionsförmåner exkl. dyrtidstillägg. Det framgår av tabellen, att pensionärsbeståndet enligt det förstnämnda alternativet ä n d r a s diskontinuerligt vid övergång från den 30 juni 1935 till den 1 juli 1935, från den 30 juni 1936 till den 1 juli 1936, från den 30 j u n i 1937 till den 1 juli 1937, från den 30 juni 1938 till den 1 juli 1938 samt från den 30 j u n i 1939 till den 1 juli 1939, detta beroende på att enligt övergångsbestämmelserna vissa födelseårgångar pensioneras på en gång vid mitten av v a r t och ett av åren 1935—1939. E n ä r denna diskontinuitet ej vidare förekommer efter år 1939, h a r från och med år 1940 endast en tidpunkt upptagits för varje år. Den mycket avsevärda stegringen från den 1 juli 1941 till den 1 juli 1942 är beroende på att i samtliga de faTL då pensionsåldern sänkts minst fem år, enligt övergångsbestämmelserna fem födelseårsgrupper pensioneras på en gång under året den 1 juli 1941 —den 30 juni 1942. Beträffande högbåtsmän och flaggkorpraler medtagas dessa för erhållande av jämförbara siffror även vid alternativet med bibehållande av nuvarande pensioneringsgrunder, detta ehuru pensionskostnaderna för dylik personal för n ä r v a r a n d e bestridas av ett annat anslag än för officerare, underofficerare och civilmilitärer. Enligt tab. 4 utgör den automatiska kostnadsökningen enligt nuvarande pensioneringsgrunder, om dyrtidstillägg medräknas, från tidpunk-

246 ten den 30 j u n i 1935 till tidpunkten den 1 juli 1942 16 985 000 — 14 017 000 = 2 968 000 kronor. Enligt förslaget blir stegringen ej mindre än 18 662 000 — 14 017 000 = 4 645 000 kronor. Antages förslaget, har alltså, under förutsättning av oförändrat procenttal för dyrtidstillägget, utom den automatiska bruttokostnadsökningen i n t r ä t t en genom förslaget förorsakad bruttokostnadsökning under sju år av 1677 000 kronor, vilken ökning i huvudsak är beroende på sänkningen av pensionsåldrarna. Emot denna kostnadsökning är att ställa en genom förslaget förorsakad minskning av avlöningsanslaget genom höjning av pensionsavgifterna. Dessa avgifter kunna per den 30 juni 1935 beräknas uppgå till ett årligt belopp av 364 000 kronor, vilket belopp, om nuvarande grunder bibehållas, på g r u n d av övergångsstatens avveckling genom pensionering årligen nedgår och per den 1 juli 1942 k a n uppskattas till 308 000 kronor — jag bortser här från den ytterligare nedgång, som kan bliva en följd av att underofficersbeställningar av tredje graden vid marinen ersättas med flaggkorpralsbeställningar. Genom förslaget åstadkommes en allm ä n höjning av avgiftsnivån, varjämte avgiftsplikt införes för nya kategorier av beställningshavare, nämligen för flaggkorpraler, högbåtsmän och extra ordinarie befattningshavare. Summa pensionsavdrag enligt förslaget k a n uppskattas till 636 000 kronor per den 1 juli 1935, vilket belopp dock den 1 juli 1942 på grund av övergångsstatens avveckling nedg å t t till ungefär 553 000 kronor. E t t a n n a t alternativ för avgiftshöjning har föreslagits i expeditionschefen Westlings reservation, nämligen en övergång till den civila avdragsskalan; dock skall för sådana officerare, underofficerare och civilmilitärer, vilka äro avgiftspliktiga redan före reglementets ikraftträdande, den n u v a r a n d e avgiften ej höjas a n n a t än vid inträde i högre löneklass. E n överslagsberäkning, som verkställts för detta alternativ enligt representativ metod, leder till en pensionsavdragssumma per den 1 juli 1935 av ungefär 590 000 kronor, vilken summa, på grund av att löneklassuppflyttningarnas höjande inverkan beräknas överstiga den sänkande inverkan av övergångsstatens avveckling, stiger under sjuårsperioden, så att den per den 1 juli 1935 uppgår till ungefär 720 000 kronor. Avd r a g s s u m m a n enligt förevarande alternativ, vilken sålunda till en börj a n understiger motsvarande summa enligt de sakkunnigas förslag, torde komma a t t överstiga sistnämnda summa ungefär efter förloppet av t v å å r efter reglementets ikraftträdande. Det bör framhållas, att de h ä r angivna resultaten för detta alternativ äro att anse som mycket approximativa. F ö r u t o m av pensionsavgifternas höjning motväges pensionskostnadsökningen, n ä r det gäller personal å övergångsstat, därigenom, att den föreslagna sänkningen av pensionsåldern medför en minskning av avlöningsanslaget lika med den lön, som skulle hava utgått, om beställnings-

247 h a v a r n a i stället skulle hava k v a r s t å t t i tjänst till den n u v a r a n d e pensionsåldern. För budgetåret 1 juli 1935—30 j u n i 1936, respektive 1 juli 1936—30 juni 1937 etc. k u n n a pensionsutbetalningar och dyrtidstillägg med tillräcklig approximation beräknas som medeltalet av motsvarande beståndssiffror enligt tab. 4 vid årets början och slut, vartill, n ä r det gäller pensioner, lägges ett belopp av 21,000 kronor (korrektion för pensionsutbetalningar efter dödsfall). Kostnaderna för budgetåret 1935—1936 beräknas till följande belopp, v a r v i d även m e d r ä k n a s begravningshjälp, utgående enligt nuvarande grunder och uppskattad till 27 000 kronor enligt båda alternativen. Nuvarande grunder kronor

Föreslagna grunder kronor

Pensioner 12 887 000 Begravningshjälp 27 000 Dyrtidstillägg 1344 000 Summa bruttokostnader 14 258 000 Avgår pensionsavdrag 360 000 Återstår: 13 898 000

13 113 000 27 000 1368 000 14 508 000 630 000 13 878 000

Enligt denna beräkning uppstår genom själva förslaget en bruttokostnadsökning under budgetåret 1935—1936 av 250 000 kronor, medan däremot i fråga om nettokostnaden en minskning av 20 000 kronor uppkommer.

248 T a b . 4.

%

B e r ä k n a t b e s t å n d av p e n s i o n e r a d p e r s o n a l (Belopp angivna i 30

1935 V? 1936

/ 6 1936

Ärligt belopp Ärligt belopp Årligt belopp Ärligt belopp Dyr- Antal Pen- Dyr- Antal Pen- Dyr- Antal Pen- I DyrAntal Pen- tidstidstidstidssion sion sion tillägg I tillägg tillägg! tilläggl 1) Enligt de sakkunnigas förslag. A) Kvarlevande av 8 % 1934 11132 1163 förefintliga pensionärer 3 687 11621 1214 3 687 11621 1214 3 507 11132 1163 3 507 B) Pensionerade efter 1934:

%

1) officerare, underoffi-l cerare, civilmilitärerl a) å aktiv stat

I 171

b) å övergångsstat... 2) högbåtsmän, kopraler

flagg-1

3) extra ordinarie per sonal

53 34 53 34 45 29 1396 13 366 4191 13 262 1386 1351 4153 12 923 4096 Summa 4 009 12 691 1326 14 762 14 648 14 274 14 017

2) Enligt nu gällande pensioneringsgrunder. A) Kvarlevande av 3 % 1934 3 507 11132 1163 förefintliga pensionärer 3 687 11621 1214 3 687 11621 1214 3 507 11 132 1 163 B) Pensionerade efter 30As 1934: 1) officerare, underoffi cerare, civilmilitärer a) å aktiv stat

b) å övergångsstat

2) högbåtsmän, korpraler

4 078 13 040 1362 Summa 4009 12 691 1326 4009 12 691 1326 4 078 13040 1362 14 402 14402 14 017 14017 l s

Ökning i pensionärsbeståndet enligt de sakkunnigas förslag

222 246

113!

249 vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t vid o l i k a t i d p u n k t e r . tusental kronor.) 8

l

7« 1937

h

1937 Antal

Ärligt belopp DyrPentidssion tillägg

Antal

Årligt belopp DyrPentids- Antal sion tillägg

3 367

10 643 1113

3 367

10 643 1113

7e 1938

s

V? 1938

% 1939 Årligt belopp Årligt belopp Ärligt belopp DyrDyrDyrPenAntal PenAntal Pentidstidstidssion sion sion tillägg tillägg tillägg

3 208 10 153 1062 3 208 10153 1062 3 049

9 664 1011

1 858

2 547

2 646

3 241

13 831 1445

13976 1461

15 2 76

154 37

72 46 9 46 72 9 56 87 10 4 5 0 5 14 436 1507 4568 14609 1526 4671 14980 1564 15 {»43 161 35 166 44

i 3 367

10 643 1 113

3 367

10 643 1113

3 208 10 153 1062 3 208 10153 1062 3 049

9 664 1011

2 260

2 260

2 856

13 520 1414

3 4230

14 934

311 341>

13 520 1414 1 4 9 34

456 50;5

6 1 9 6 1 9 10 13 2 4 3 8 4 14006 1466 4 3 8 4 14 006 1466 4519 14437 1511 154 72 15 4 72 159 48

430 47 l

603 66 3

543 591

250 T a b . 4 (forts.).

B e r ä k n a t b e s t å n d av p e n s i o n e r a d p e r s o n a l tidpunkter.

vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t vid o l i k a

(Belopp angivna i tusental kronor.) VT

Antal

l

/i

1940 VT

l

j|

/ 7 1942

Årligt belopp Årligt belopp Årligt belopp Årligt belopp Dyr- , DyrDyrDyrPen- tidsAntal Pen- tids- Antal Pen- tids- Antal Pentidssion tillägg sion tillägg sion tillägg sion tillägg

1) Enligt de sakkunnigas förslag. A) Kvarlevande av s % 1934 förefintliga pensionärer 3 049

9 664 1011 2 891

9 175

961 2 734

8 687

910 2 579!

8 202

860;

B) Pensionerade efter 30/G 1934: 1) officerare, underofficerare, civilmilitärer b) å övergångsstat .. • 2) högbåtsmän,

3 319

338 1136

3 964

406 1326

4 607

473 1613

5 626

2 002

2 255

2 484

267 1012

2 883

4!

flagg-

3) extra ordinarie per-

Summa 4 768 15 088 1576 4 852 15 516 1 624 4 9 8 9 15 926 1667 5 313 16 8 9 0 | l 7 7 2 18 6£2 17 S93 171 40 16 C64 2) Enligt nu gällande pensioneringsgrunder. A) Kvarlevande av s % 1934 förefintliga pensionärer 3 049 B) Pensionerade efter 1934:

9 664 1011 2 891

9 175

961 2 734

8 687

910 2 579

8 202

3 392

349 1 196

4 041

416 1382

4 596

2 546

/8

1) officerare, underofficerare, civilmilitärer 829 b) å övergångsstat ... 2) högbåtsmän,

2 856

2 359

flagg-

Summa 4 5 1 9 14437 1511 4 6 1 9 14 731 1544 4 749 15112 1 5 8 3 4 861 15373 1612 161 '85 165 !75 16 (195 161 »48 ökning pens onärsbeståndet enligt de sakkunnigas förslag

651 71 i

785 86 5

814 89 8

1517 1 6 77

4) •on

fl "S 4>

•g

e 3

Kl

B

o "5 c o> & > CS B

s i bi

«

150 S _,

TM

B O

'S

B 4) B. 4J -O B CS

252 Bilaga

6.

P. M. a n g å e n d e t i l l ä m p n i n g av d e n civila t j ä n s t e p e n s i o n s a v d r a g s s k a l a n å d e av 1934 å r s m i l i t ä r p e n s i o n s s a k k u n n i g a f ö r e s l a g n a pensionsunderlagen. De sakkunniga hava, i och för upprättande av ett alternativ till pensionsavdragsskala för personal vid försvarsväsendet, anmodat mig att undersöka, i vad mån den av 1921 års pensionskommitté föreslagna pensionsavgiftsskalan för militär och civilmilitär personal m. fl. ansluter sig till pensionsavdragsskalan i civila tjänstepensionsreglementet, vilken i sin tur innehåller siffrorna i 1920 års avgiftsskala för kommunikationsverken. Följande må, med bortseende från spörsmålet om avgiftstidens längd, anföras i denna fråga. Vad beträffar tjänstepensionsunderlagen äro dessa för de olika tjänstegraderna desamma enligt 1921 års pensionskommittés förslag och 1934 års militärpensionssakkunnigas förslag, bortsett från högbåtsmännen, vilkas pensionsunderlag av kommittén föreslogs till 1 704 kronor, medan de sakkunniga förordnat ett höjt underlag av 1 764 kronor. För samtliga civilmilitära grader ävensom för officersgraderna 0 2, 0 5 — O 8 överensstämma de sålunda föreslagna underlagen exakt med pensionsunderlag för grader i den civila löneplanen. I samtliga dessa fall har 1921 års pensionskommitté i fråga om försvarsväsendets personal valt de pensionsavgifter, som direkt framkomma u r den civila skalan för motsvarande civila underlag. För de återstående militära graderna måste avgiften beräknas ur den civila skalan genom interpolation. J a g meddelar i nedanstående tabell de för ifrågavarande grader av 1921 års pensionskommitté föreslagna avgifterna ävensom ur den civila skalan direkt interpolerade avgifter enligt två olika interpolationsmetoder: Metod 1: avgiftsprocenten har interpolerats inom den civila skalans intervaller som en linjär funktion av pensionsunderlaget; Metod 2: pensionsavgiften har interpolerats inom den civila skalans intervaller som en linjär funktion av pensionsunderlaget. Beträffande högbåtsmän har framinterpolerats den avgift, som svarar mot underlaget 1 764 kronor. Av skäl, som torde framgå av det följande, medtagas i tabellen även graderna C 1 och C 2, för vilka interpolation ej är nödvändig.

253 Lönegrad eller befattning

TjänstepensionsAvgift enligt 1921 underlag enligt års pensions1934 års militärkommitté 1 pensionssakkunniga 1764

Flaggkorpral 0 1

Interpolerad avgift Metod 1

Metod 2

53-63

53-67

54-17

54-3 3

55É 6 2

55-6 7

C 1

57-—

57-—

Uo 1

57-6 5

57-75

C 1

2 160

75-—

75-—

Uo 2

77-30

77-25

Uo 3

2 604

99-73

99-88

Uo 4

3 000

126-—

126-19

0 3

4 644

246-13

246-25

323-17

323 —

0 4

Den av 1921 års pensionskommitté föreslagna avgiften för högbåtsmän avser som nämnts ett lägre pensionsunderlag äii 1 764 kronor och har därför här utelämnats.

Såsom framgår av de meddelade siffrorna, överensstämma de av kommittén föreslagna avgifterna med de interpolerade, avrundade till närmaste hela med tre delbara krontal, om man undantager lönegraderna 0 1 och Uo 2, där en dylik avrundning skulle leda till 57 och 78 kronor i stället för av kommittén föreslagna 54 och 75 kronor. Sättet för avrundningen är givetvis en ren lämplighetsfråga. För min del skulle jag finna det naturligare, att avgiften för graden O 1 höjdes till 57 kronor, detta även för ernående av överensstämmelse med de i pensionshänseende närliggande graderna C 1 och Uo 1, vilka synas erbjuda en lämpligare anslutning än manskapsgraderna, för vilka interpolationen leder till samma avgift 54 kronor, som. kommittén föreslagit för graden O 1. Beträffande graden Uo 2 skulle jag för min del anse en avgift av 78 kronor lämplig (jfr siffrorna för graden C 2). Som sammanfattning får jag anföra, att 1921 års pensionkommittés förslag till avgiftsskala bör kunna godtagas som avdragsskala för ett alternativ i anslutning till avdragsskalan i civila tjänstepensionsreglementet, dock att för högbåtsmän den av de sakkunniga vidtagna ytterligare höjningen av pensionsunderlaget medför en höjning av pensionsavdraget till 54 kronor samt att för lönegraderna O 1 och Uo 2 en höjning av pensionsavdragen till 57 och 78 kronor kan ifrågasättas. Tim

Jansson.

254 Bilaga

7.

Historik. De militära pensionskassornas uppkomst och utveckling m. m. Arméns pensionskassa. Vadstena krigsmanshus. De första åtgärderna för pensionering av personal vid svenska krigsmakten vidtogos under 1600-talet. Konung Gustaf II Adolf beslöt år 1622 upprättandet av ett hospital eller krigsmanshus i Vadstena. För ändamålet donerade konungen 2 000 svenska daler i hemmansräntor. De hemman, ur vilka dessa räntor skulle inflyta, anvisades dock först år 1646: varefter inrättningen kunde träda i verksamhet. Året därpå blevo de första gratialisterna inrymda i de då till krigsmanshus inredda forna klosterbyggnaderna i Vadstena. Ovannämnda hemman skänktes enligt ett kungl. brev den 12 november 1646 »till och under Wadstena krigsmanshus att nyttjas, brukas och behållas, under rätt adelig frälses frihet till en evärdelig egendom». I ett kungl. brev den 23 juni 1683 konstaterades, att den förut gjorda donationen (»åttahundrade daler silver ränta») icke försloge för det avsedda ändamålet och anslogs därför enligt samma brev ännu en årlig ränta av 2 000 daler silvermynt från gods och gårdar, som »aldrig skulle under varjehanda sken och praetext dragas från bemälte Krigsmanshus». Genom ytterligare donationer, även av enskilda, tillväxte krigsmanshusets jordegendomar så att de uppgingo till mer än 150 mantal. I krigsmanshuset intogos eller därifrån understöddes såväl officerare som manskap. Endast ett jämförelsevis ringa antal kunde inom inrättningen erhålla bostad och vård. Det stora flertalet understöddes utom inrättningen, till en början med spannmål men efter år 1726 med kontanta penningar. Av ekonomiska skäl förordnades emellertid redan år 1681, att endast de, som voro »alldeles utgamle. krumme och lame skjutne, så att de med arbete eller på annat sätt icke kunde sig föda», fingo ifrågakomma till underhåll. För att tillgodose krigsmanshusets växande behov förordnade Kungl Maj:t den 31 december 1689 och därefter om åtskilliga pålagor i form av avgifter för vissa utmärkelser samt avdrag å löner och andra förmåner, även pensionsunderhåll, för militär personal, vidare avgift vid befordran inom tullstaten samt gåvo-, konfirmations- och donationavgifter. Jämväl del i kronotionde tillades krigsmanshuset och ytterligare ett antal hemman (reserv- och beneficiihemman) indrogos till inrättningen. Beträffande krigsmanshusets inkomster stadgades i kungl. förordningen den 24 januari 1735 förbud att »röra eller disponera» dem. Särskilda räkningar över krigsmanhusets medel skulle ingivas till krigskollegium, under vars överstyrelse och inseende krigsmanshusinrättningen jämlikt kungl. resolution den 6 november 1711 — liksom sedermera den s. k. krigsmanshuskassan — ställdes. Även under senare tid anslogos särskilda medel till Vadstena krigsmanshuskassa, såsom en per mille-avgift vid köp av fast egendom, burskapsavgift samt utnämnings- och ordensavgifter. De senare anslagna medlen benämndes vanligen »de nyare medlen» till skillnad från »de äldre medlen». Genom kungl. brev den 10 februari 1770 — då krigsmanshuset alltså bestått i något mer än 120 år — förordnades, att inrättningen skulle upphöra så snart alla därvarande gratialister med döden avgått. Därefter anbefalldes genom ett kungl.

255 brev den 23 juli 1783, att huset skulle utrymmas och de inkomster, som återstode efter det att, år 1757, 8/« av krigsmanshusets dåvarande intrader blivit till arméns nästföregående år inrättade pensionskassa anslagna, uteslutande användas till pensioner lör avskedat manskap. Invalidinrättningen pä Ulriksdal m. m. Den militära pensioneringen förbands emellertid ännu en gång med upprättandet av ett krigsmanhus. År 1812 beslöto nämligen rikets ständer på framställning av Kungl. Maj :t, att ett av de kungl. lustslotten skulle få användas till inrättande av ett invalidhus samt att alla vid f. d. Adelsfaneregementet indragna och lediga blivande boställen skulle med indelningar och räntor få användas till understöd åt denna inrättning. År 1822 öppnades »Invalidinrättningen å Ulriksdal», ställd under en särskild direktion, för att mottaga ålderstigna och sårade krigsmän, befäl och manskap. Där åtnjöto sedermera ett 80-tal invalider husrum, föda och kläder. Kostnaderna härför ansågos dock med tiden bliva för höga, och på framställning av rikets ständer upphävdes inrättningen ar 1849; dess tillgångar blevo emellertid förbehållna Kungl Maj:ts disposition för fortsatt underhåll av krigsmän och överlämnades därefter till förvaltning av krigskollegium. De hemmansräntor och arrendemedel, som ingått till invalidhusfonden blevo sedermera utbytta mot statsanslag. Invalidhusfondens tillväxt skulle enligt kungl. brev den 18 december 1849, befrämjas, »så att vid möjligt utbrott av krig erforderliga tillgångar ej måtte saknas till de pensioner och understöd som då bliva av noden»; fördenskull finge under tiden endast en mindre del av fondens årliga inkomster tagas i anspråk. Detta sker genom utgivande av gratifikationer till smärre belopp åt avskedade fattiga krigsmän av olika grader. Från invalidhusfonden utbetalas sedan år 1850 även små pensioner under namn av svärdspensioner till ett begränsat antal underofficerare och manskap, som undfått det då instiftade svärdstecknet eller svärdsmedaljen. Jämväl för beväringsmanskapet tillkom vid denna tid en invalid- och pensionsfond, baserad på »viten och böter, som enligt beväringsförfattningarna ådömas», samt avsedd för beredande av understöd åt beväringsmän, som under tjänstgöring skadats så att arbetsförmågan nedsatts, eller för i krig avlidna beväringsmäns änkor och barn. Vid sidan av nu nämnda inrättningar och fonder hava funnits och finnas alltjämt åtskilliga genom enskilda donationer eller sammanskott grundade välfärdsanordningar för militär personal och anhöriga, varjämte vid en del regementen inrättats enskilda smärre fonder eller kassor, de flesta avsedda för utgivande av understödsbidrag åt änkor efter manskap. Vid utomordentliga tillfällen — då krig och nöd förevarit — hava särskilda medel beviljats för militära understödsändamål. Arméns pensionskassa. Såsom ovan nämnts inrättades år 1756 arméns pensionskassa. Visserligen hade redan år 1752 grundats en särskild pensionskassa for artilleriet, som var avsedd att »bliva allmän för hela armén». Någon pensionsutdelning därifrån hade emellertid ännu icke hunnit äga rum, då rikets ständer i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 oktober 1756 gjorde framställning om inträttandet ä v e n arméns pensionskassa. I samband med tillkomsten av denna pensionskassa upphävdes pensionskassan för artilleriet. Ständerna framhöllo i sin berörda skrivelse, att en pensionskassa borde inrättas för att »hela armén skulle kunna hugnas med tillräckliga pensioner efter långa och val gjorda tjänster», och angåvo därvid vissa grunder för pensioneringen; ständerna uttalade tillika, att »kronan ej hade rätt att nyttja kassans penningar, varken genom län eller på annat sätt». I överenstämmelse härmed utfärdade Kungl. Maj:t den 10 januari 1757 reglemente för arméns pensionskassa med föreskrifter rörande tjanstär, pensionsförmåner, kassans inkomster m. m. Pension till lönens

256 belopp skulle fä åtnjutas efter i regel 30 tjänstår. Någon avgångsskyldighet stadgades dock icke. Begravningshjälp till efterlevande skulle utgå med ett halvt års pension. Inkomsterna utgjordes dels av löntagarnas årliga pensionsavgifter, beräknade efter 6 % av lönen, och befordringsavgifter samt s. k. permissionsavgifter, vilka erlades med 2 % av det pä längre permissionstid än en manad belöpande lönebeloppet, dels av kassans andel i de s. k. ackorden eller tjänsteköpen med 10 procent; härtill kommo å militärstaten genom vakanser besparade löner samt förut nämnda 3/s av Vadstena krigsmanshus' dåvarande inkomster. Ackord innebar rätt för officer, som tog avsked, att jämte pensionen uppbära understöd — genom pensionskassan och med i kassareglementet för varje beställning fastställt belopp — »av den, som succederade, och de övriga, som genom samma öppning bleve befordrade, och således njöte frukten av den äldres bortgång». — Beträffande ackordssystemet må här erinras, att arméns pensionskassa år 1833 ålades att för ackordens slutliga inlösen inrätta en amorteringsfond (arméns ackordsamorteringsfond); pensionskassan och dess delägare kommo härigenom att för läng tid framåt åsamkas särskilda utgifter. Med ovan angivna inkomstkällor började arméns pensionskassa sin verksamhet år 1760. Till en tid kunde inkomsterna täcka utgifterna för pensioneringen. Efter år 1774 blev förhållandet ändrat, väsentligen beroende på en anbefalld inskränkning av ackorden att avse endast vissa fall av successioner. Minskning i inkomsterna drabbade emellertid pensionskassan, vars rörelse bestreds med riksgäldssedlar, jämväl i samband med den år 1800 av rikets ständer beslutade realisationen av dylika sedlar. Av dessa och andra anledningar kunde pensionsbeloppen icke längre hållas uppe. Först sedan rikets ständer vid 1828—1830 års riksdag till pensionskassans understöd anvisat de s. k. begravningshjälps- och nådårsbesparingarna (kungl. brev den 13 mars 1830), blev det möjligt att åter höja pensionerna till vederbörliga belopp, dock utan tillräckligt antal pensionsrum. Sedan de förut berörda s. k. permissionsavgifterna år 1811 avskaffats, beslöto rikets ständer vid 1850—1851 års riksdag beträffande nyssnämnda besparingar — som uppstodo därigenom att varje löntagare vid första inträdet i tjänst måste tjäna 6 månader utan lön och sedermera vid varje befordran hade att under lika lång tid avstå den honom därvid tillkommande förhöjning i lönen — att dessa löneinnehållningar skulle upphöra, och anvisades pensionskassan härför en ersättning av 18 720 riksdaler banko, varvid ständerna förklarade, »att något vidare rättsanspråk från kassans sida icke i och för denna reglering finge äga rum». Vid samma riksdag beslöts vidare en reglering av Vadstena krigsmanshuskassas inkomster, i samband varmed för pensioneringen anvisades vissa ersättningsanslag, därav även amiralitetets krigsmanskassa skulle hava vederbörlig del. Samtidigt tillades arméns pensionskassa ersättning med 12 680 riksdaler banko för de av kassan dittills uppburna vakans- och liggetidsbesparingarna. Är 1847 befanns emellertid nödvändigt att påkalla statens mellankomst för att kunna upprätthålla pensioneringen utan att anlita kassans kapital eller pålägga arméns befäl ytterligare avgifter. En av fullmäktige därom gjord framställning upptogs i proposition till riksdagen, som därefter enligt skrivelse den 2 augusti 1848 anvisade ett belopp av 22 000 riksdaler banko såsom bidrag till pensioneringens bestridande. Statsanslaget höjdes sedermera till 85 500 riksdaler riksmynt. I sammanhang härmed förklarade rikets ständer uti skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 april 1857, »att om, å ena sidan, staten vore i viss mån skyldig tillse, att det med pensionskassan avsedda ändamål icke förfelades, och statsverket i sådant avseende redan måst vidkännas icke obetydliga uppoffringar, rikets ständer, ä andra sidan, ansåge staten vara berättigad alt, vid medels anvisande för ifrågavarande pensionering, bestämma sädana villkor, som åtminstone i någon mån kunde bidraga till betryggande av kassans fortsatta verksamhet och bestånd». I anslutning

25? härtill lämnade ständerna föreskrifter i fråga om Indragning av armépensionen wd åtnjutande samtidigt av lön eller annan pension av statsmedel Från och med år 1858 beviljade rikets ständer särskilda kreditiv såsom bidrag till pensioneringens upprätthållande jämväl beträffande fyllnadspensioner enligt nyupprattade pensionsstater. I samband härmed tillkommo särskilda bestämmelser rörande pensionsåldrar och om tjänstgöringsskyldighet i krigstid. De städse återkommande behoven av betydliga statsanslag för den militära pensioneringens upprätthållande väckte dock livlig uppmärksamhet hos rikets ständer, uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1860 framställde ständerna i olika avseenden anmärkningar mot pensionsväsendet samt påkallade åtgärder i syfte att ernå en organisation, som bättre motsvarade sitt ändamål och bleve för staten mindre betungande. Ständerna framhöllo därvid, att arméns pensionsväsende icke syntes kunna bliva ändamålsenligt ordnat med mindre än att hela pensionsvasendet överlämnades åt staten, som sålunda borde övertaga arméns pensionskassa men däremot ensam besörja pensioneringen. Sedermera gjorda utredningar och framkomna förslag rörande det militära pensionsvasendet hava i stort sett syftat till tjänstepensioneringens övertagande av statsverket men hittills icke lett till dylikt resultat, utan består alltjämt arméns pensionskassa såsom central pensionsanstalt för arméns personal. Enligt beslut av 1856—1858 års riksdag skall pensionskassans medelsfond bibehållas vid ett belopp av 3 747 749 kronor 38 öre. För kassans verksamhet må alltså endast fondens avkastning tagas i anspråk. Pensioneringskostnaderna i övrigt bestridas av inflytande pensionsavgifter samt, till den huvudsakligaste delen, av statsanslag. Till följd av utökade befälskadrer, beslutade olika pensionsregleringar och utgivande av dyrtidstillägg — även beträffande familjepensioneringen — samt fördyrad kassaforvaltnmg hava dessa kostnader i väsentlig grad stegrats, vilket medfört att pensionskassan kommit att förfoga över statsmedel till betydande belopp. Arméns änkeoch pupillkassa. Med arméns pensionskassa har jämväl kommit att i vissa hänseenden förbindas den militära familjepensioneringen. Vid det år 1817 samlade krigsbefälet väcktes motioner i syfte att bereda pensionsrätt for ankor och barn efter militära tjänstemän. Efter ärendets behandling inom krigsbefälets beredningsutskott antog krigsbefälet ett förslag till författning och pa grundval härav utkom den 20 maj 1817 ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente for arm.éns änke- och pupillkassa. Till kassans bildande ålades samtliga delägare i arméns pensionskassa en »tillökningsavgift» av en procent å kassapensionen, motsvarande två procent av den blivande änkepensionen. Vidare bestämdes de intradesavgifter och befordringsavgifter, som skulle tillkomma kassan. I reglementet förklarades dock, att någon pensionsutdelning från de sålunda stadgade avgifterna icke skulle få äga rum under de närmaste 10 åren, utan skulle avgifterna endast avses för att »formera fonden». Emellertid kunde änkekassan med stod av en kunglig donation, som beräknades årligen avkasta 5 000 riksdaler banko, redan tidigare utdela pensioner i enlighet med en uppgjord interimstat, upptagande 102 pensionsrum. Sedermera bestämdes genom kungl. brev den 9 februari 1819, att dessa donationsmedel skulle särskilt användas och redovisas. Är 1827 hade kassans medel, inbegripet en enskild donation, uppgått till något över 119 000 riksdaler banko, och ansågs pensioneringen från kassan kunna taga sm början enligt fastställd stat om 112 pensionsrum. I ett den 11 juli 1827 fastställt nytt reglemente för änke- och pupillkassan infördes ändrade bestämmelser rörande intradesavgifterna. Kassans kapitalförmögenhet tillväxte alltjämt och i samband härmed ökades pensionsrummens antal. År 1839 medgavs utan begränsning inträde ä pensionsstaten åt samtliga pensionsberättigade. Trots att avgifterna till kassan tid efter annan höjdes, visade kassan efter hand tecken på 17 — 8480*7.

258 bristande stabilitet. Med hänsyn härtill väcktes vid krigsbefälets sammanträde år 1847 motioner i syfte att fä till stånd erforderliga ändringar i kassans organisation. Beredningsavdelningen inom fullmäktige fann också anledning förklara, att reglementet för änke- och pupillkassan »icke vore fotat pä några vetenskapliga grunder, att det vore att befara att kassan icke kunde förslå till de bestämda pensionsbeloppens utgörande samt att kassan icke uppfyllde det med densamma avsedda ändamål, enär pensionerna vore alldeles otillräckliga». Beredningsavdelningen framkom även med förslag i syfte att trygga kassans bestånd under den närmaste tiden samt hemställde om utredning rörande kassans framtida gestaltande. Ett nytt reglemente av den 18 februari 1848 upptog fullmäktiges beslut om stegrade avgifter till änkekassan. Spörsmålet om kassans ombildning sysselsatte jämväl fullmäktige och krigsbefälet vid efterföljande sammanträden. År 1857 beslöts till änkekassans stödjande ytterligare avgiftsförhöjning samt att inträde i kassan skulle vara obligatoriskt för gifta delägare i arméns pensionskassa. Genom beslutet om obligatoriskt inträde ansågs ett grundvillkor bliva fyllt för möjligheten att åstadkomma tillförlitliga ekonomiska beräkningar. Detta beslut vann dock icke Kungl. Maj:ts sanktion, troligen på grund av den svävande frågan rörande kassans bestånd, och en senare vid 1865 års krigsbefäl väckt motion i ämnet erhöll med hänsyn härtill icke röstpluralitet. De ökade klagomålen rörande änkepensionernas ringa belopp föranledde emellertid vid 1857 års fullmäktigsammanträde en motion, däri ifrågasattes statsanslag till pensionernas förhöjning. Denna motion blev i likhet med andra motioner i ämnet avvisad under förmenande att förslagen i varje fall komme att medföra ökade utgifter för kassan, vilket kassans ställning förbjöde. Vid detta fullmäktigsammanträde beslöts emellertid — i stället för obligatoriskt inträde i änkekassan — att varje, delägare i arméns pensionskassa, som icke inom ett är efter sitt giftermål skriftligen avsagt sig delaktighet i änkekassan, skulle såsom delägare anses och påföras vederbörliga avgifter. Avsikten med detta beslut, som upptogs i ett nytt reglemente för änkekassan av den 22 december 1857, var givetvis att stärka kassans ställning genom en allmännare anslutning, men på grund av — såsom redan tidigare befarats — mindre tillfredsställande avvägning mellan avgifter och pensionsbelopp samt andra inverkande, av brister i kassans organisation härflytande omständigheter blev avsikten förfelad. Vid krigsbefälets sammanträde år 1865 återkom därför på allvar frågan huruvida arméns änke- och pupillkassa borde bibehållas eller icke. Frågan sattes då i samband med ett förslag att överlämna arméns pensionskassa till statsverket. Krigsbefälets beslut blev likväl, att änkekassan skulle bibehållas, därvid dock förutsattes, att såväl pensionerna som avgifterna skulle höjas. Samtidigt beslöts emellertid, att en utredning skulle äga rum i fråga om änkekassans ställning med hänsyn till kassans dåvarande förbindelser och tillgångar. En sådan utredning förelåg vid fullmäktiges sammanträde år 1875. Som emellertid en omorganisation av det militära pensionsväsendet, möjligen även vidkommande familjepensioneringen, denna tid stod på dagordningen, föranledde utredningen icke någon åtgärd av 1875 ärs fullmäktige. Dä änkekassan icke blev berörd i nyss antydda sammanhang, upptogo 1878 års fullmäktige nämnda utredning till närmare behandling och beslöto att med stöd härav framlägga frågan rörande änkekassans omorganisation. Detta skedde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 november 1878. I denna skrivelse — som utmynnade i en hemställan om frågans vidare behandling av en kommitté — konstaterades bl. a. att änkekassan från början varit fotad på oriktiga grunder, att med hänsyn härtill tid efter annan vidtagna åtgärder till kassans stärkande genom avgifternas successiva förhöjning icke varit tillfyllest för att trygga kassans bestånd, att oaktat de uppoffringar arméns befäl gjort för kassan, denna i endast ringa mån uppfyllt det med kassan åsyftade ändamålet samt att pensionerna — om ock i förhållande till delägaravgifternas belopp

259 ganska stora — likväl i och för sig varit alltför små och otillräckliga för att ögöra något verkligt gagn. I enlighet med fullmäktiges hemställan tillsatte Kungl. Maj:t den 21 februari 1879 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till ett tidsenligt ordnande av armens anke- och pupillkassa. Kommittén avgav sitt betänkande den 5 mars 1881 Dan föreslogs — med andra jämförliga, av staten understödda kassor såsom förebild — förbättrade pensioner, att beräknas efter viss procent av beställningshavarnas loner med högre procentberäkning vid lägre lön. Vidare föreslogos pensionsavgifter, beräknade efter samma procenttal för samtliga löner och till en del utgående såsom befordringsavgifter. Beträffande frågan om erforderliga medel för den avsedda pensionsstatens tillämpning framhöll kommittén, att en militär familjepensionskassa icke kunde mer än andra kassor av liknande art och omfattning grundas uteslutande på avgifter från delägarna själva, utan alt tillskott måste sökas från staten. I sådant hänseende fann kommittén, under förutsättning att delägarnas avgifter erlades med 2 % av lönerna — däri inberäknat underofficerarnas beklädnadsbidrag — och ulginge under vederbörandes hela livstid, statsbidraget kunna stanna vid 1 H % av lönerna för tjänstetiden. Med sådan beräkningsgrund fann kommittén vidare statsbidraget enligt då gällande stater böra sättas till ett belopp av 67 708 kronor. I fråga om delägarskapet föreslog kommittén, att inträdet i kassan gjordes obligatoriskt, även detta i likhet med vad som vore fallet vid liknande pensionskassor. Inträdet i den nya änke- och pupillkassan borde också av pensioneringsskäl äga rum utan dröjsmål. Härigenom komme dock kassan att vid början av sin verksamhet belastas med en brist, motsvarande uteblivna avgifter från dem, som tidigare stått utanför familjepensioneringen. Kommittén beräknade, att denna brist till en del skulle kunna täckas genom påförande av retroaktivavgifter, hållna inom gränsen för det rimliga. Vad därutöver erfordrades för bristens täckande uppskattades till 530 000 kronor, vilket belopp emellertid ansågs kunna överföras från den gamla kassan, därvid tillika förutsattes, att arméns pensionskassa skulle övertaga den gamla änkekassans avveckling. Frågan om statsbidrag till den militära familjepensioneringen förelades 1883 års riksdag genom förslag på grundval av kommitténs utlåtande. Därvid ifrågasattes tillika, att medel, som besparades för ledigblivna tjänster vid armén, skulle få anlitas för avveckling av den enligt äldre grunder kvarstående familjepensioneringen. Såsom villkor för riksdagens medverkan förutsattes, att krigsbefälet eller arméns fullmäktige medgäve, att av gamla kassans tillgångar förenämnda belopp ä 530 000 kronor finge överlämnas till nya änke- och pupillkassan, att allt vad som därefter av gamla kassans tillgångar återstode finge tillfalla samma kassas pensionsfond samt delägarefonden för kassans ur tjänst avgångna delägare, samt alt nya änke- och pupillkassans förvaltning finge utan kostnad för densamma handhavas av arméns pensionskassas styrelse och tjänstemän. Enligt skrivelse den 13 juni 1883 biföll riksdagen vad under nämnda villkor sålunda föreslagits, varigenom alltså ett nytt anslag å 67 708 kronor uppfördes i riksstaten under benämning »bidrag till pensionering av änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén». Härjämte medgavs, att i propositionen åsyftade vakansmedel finge lagas i anspråk för den pensionering, som någon tid framgent komme att åligga den gamla änkekassan, samt den mera fattigvårdsliknande understödsverksamheten till förmån för militära tjänstemäns efterlevande, som under en följd av år bestritts av ett under 9:e huvudtiteln uppfört anslag å 50 000 kronor. I samband härmed beslöt riksdagen, att sistnämnda anslag skulle uteslutas ur riksstaten. Det år 1883 samlade krigsbefälet biföll angivna, av riksdagen vid beviljandet av anslag för ifrågavarande pensionering fastade villkor. Arméns pensionskassas tjänstemän avlönas enligt stat, som tidigare fastställdes

260 av pensionskassans överstyrelse (krigsbefälet eller arméns fullmäktige). Är 1878 antogo fullmäktige, i anslutning till företagna omregleringar av lönestaterna för de centrala ämbetsverken och med hänsyn till ökade göromål i följd av nya pensioneringsgrunders antagande år 1877, ny lönestat för tjänstemännen. I samband med övertagandet av förvaltningen av arméns nya änke- och pupillkassa utvidgades i viss mån den från och med år 1884 gällande staten. Under de följande åren vidtogos i olika avseenden mer eller mindre betydande ändringar i lönestaten. Sedermera begyntes vakanssättning av tjänster vid kassan med hänsyn till uppkomna frågor rörande organisationsändringar. Donationsfonder. Av vederbörande direktion förvaltas för pensionerings- och liknande ändamål — så gott som uteslutande avseende militära tjänstemäns efterlevande — donationsfonder till icke obetydliga belopp. Dessa utgöras av: Överstelöjtnanten Paul Grices fond å ••••• k r 10 500 Grevinnan Horns stiftelse för änkor och döttrar efter avlidna militärer å f. n. c:a Hovfröken friherrinnan Maria von Stedingks donation å » ol»u Carl och Amelie Ahlgréns ålderdomshem, inberäknat fastighet i ^ .. o t „ ..„ » 82 000 Granna, a f. n. c:a •• Svenska härens officerares och underofficerares minnesfond å . .... » 38 000 f. n. c:a Dahlgrenska fonden å f. n. c:a * ,^""" Juris doktor H. Gavallis donationsfond å f. n. c:a » 14b oou Summa kr. 1 147 000. Beträffande donationerna må här anföras följande. Genom gåvobrev den 14 februari 1826 med däri den 20 juni 1837 gjorda andringar förordnade överstelöjtnanten Paul Grice, »att ränteavkastningen utav den av honom till arméns änke- och pupillkassa donerade fond, 10 500 kronor, skulle användas till pensioner åt änkor och barn efter delägare i armens ankeoch pupillkassa gemensamt med och efter enahanda grunder som kassans övriga tillgångar» Fonden överfördes sedermera till arméns nya änke- och pupillkassa. Grevinnan Anna Sofia Horn, född Blomstedt, förordnade genom testamente den 20 januari 1858, att hennes stenhusegendom nr 6 i kvarteret Näckström i Jakobs forsamling, Stockholm, skulle anslås till en pensionsinrättning, kallad »Den av Grevinnan Horn, född Blomstedt, gjorda stiftelse för enkor och döttrar efter avlidne militärer» och ställas under värd och förvaltning av direktionen över arméns pensionskassa. Inkomsten av egendomen skulle — med visst övergående undantag — eller avdrag av förvaltningskostnad fördelas i pensioner om 100 riksdaler banko, vilka efter direktionens prövning skulle tilldelas fattiga änkor och oforsorjda döttrar efter militärer, särskilt änkor med mänga barn. När besparingar uppstode, skulle därav bildas kapital. Genom kapitalets förräntning och god vård av stiftelsen borde åstadkommas ökning i pensionernas antal. Fastigheten har sedermera försålts (för omkring 600 000 kronor) och försäljningsmedlen tillförts lonEnligt protokoll hållet hos direktionen över arméns pensionskassa den 14 oktober 1868 mottog direktionen en gåva av 500 riksdaler riksmynt från arvingarna efter avlidna hovfröken friherrinnan Maria von Stedingk, som hyst önskan att en summa å nämnda belopp skulle utgå av hennes kvarlåtenskap och avkastningen därav tilldelas »något obemedlat och ålderstiget fruntimmer, dotter av en militär» Direktionen beslöt därvid, att beloppet skulle för angivet ändamål gemensamt med arméns änke- och pupillkassas medel fruktbargöras. Amelie Ahlgrén, född Crona, änka efter översten Carl Ahlgren, forordnade ge-

261 nom testamente den 27 juli 1907, att av hennes gård nr 26 och 27 (i kvarteret Sjöbrinken) vid Brahegatan i Gränna, med allt vad till densamma hörde, samt av hennes lösegendom, med visst undantag, värdehandlingar och kontanta penningar skulle bildas en stiftelse, kallad »Carl och Amelie Ahlgréns ålderdomshem», att vårdas och förvaltas av direktionen över arméns pensionskassa. Direktionen skulle äga att hyresfritt upplåta nämnda gård till ett hem för behövande pensionerade officerare eller änkor och avkomlingar efter sådana officerare. Avkomsten av den kapitaliserade delen av kvarlåtenskapen skulle, med vissa undantag, så användas, att direktionen bestrede kostnaderna för värd och underhåll av fastigheten samt av makarna Ahlgréns gravvård; återstoden skulle avsättas till en fond för bestridande av större reparationer av gärden samt gårdens ombyggnad i en framtid. Svenska härens officerares och underofficerares minnesfond härleder sitt ursprung från en av generallöjtnanten Otto Fredrik Taube i livstiden uttalad önskan »att de av hans vänner, som kunde vara betänkta på att hedra hans minne genom att sända blommor och kransar till hans bår, i stället ville ihågkomma änkor samt fader- och moderlösa barn, vilkas män eller fäder tillhört svenska hären, med något understöd, vare sig direkt eller genom bidrag till härens pensionskassor». Under tiden närmast efter Taubes död år 1906 inflöto till direktionen över arméns pensionskassa dylika bidrag till ett sammanlagt belopp av 535 kronor. Härav utbetalades då 270 kronor i tillfälliga understöd. I samband härmed beslöt emellertid direktionen, som ansåg sig hava anledning antaga att det sålunda givna föredömet skulle mana till efterföljd, i samråd med Taubes efterlevande närmaste anhöriga, att återstoden av de influtna medlen skulle användas såsom grundplåt till en fond, benämnd såsom ovan angivits. Direktionen har fastställt stadgar för fonden av huvudsakligt innehall att fonden skall stå under direktionens förvaltning, att fondens ändamål skall vara att, efter direktionens beprövande, bereda »understöd åt änkor eller fader- och moderlösa barn efter officerare eller underofficerare med vederlikar, vilka tillhört svenska hären», samt att fondens kapital skall ökas genom avsättning av ränteinkomst. Genom testamente den 16 december 1908 förordnade kaptenen vid Andra livgrenadjärregemenlet Otto Vilhelm Dahlgren, som avled år 1912, att av hans kvarlåtenskap, sedan ett par legat blivit avsatta, skulle bildas en särskild fond under vård och förvaltning av direktionen över arméns pensionskassa. Från fonden skulle beredas pension åt fattiga änkor och oförsörjda barn efter officerare och underofficerare med vederlikar vid svenska armén. Juris doktor Per Axel Henrik Cavalli testamenterade den 8 september 1913 ett belopp av 100 000 kronor till bildande av en fond för understöd åt fattiga änkor eller barn efter avlidna officerare i svenska armén. Denna fond, som skulle benämnas »juris doktor H. Cavallis donationsfond», ställdes under förvaltning av arméns nya änke- och pupillkassa samt skulle därvid alltid särskilt för sig bokföras och redovisas. Avkomsten av fonden skulle för angivna ändamål få tagas i anspråk sedan fonden genom förräntning uppgått till 125 000 kronor, dock skulle viss del av avkastningen alltjämt tillföras fonden. Utdelande av understöd skulle ske efter prövning av »den direktion eller styrelse, som har förvaltningen av arméns nya änke- och pupillkassa sig anförtrodd». I testamentet gjordes det uttalandet och förbehåll att, då genom donationen främjades syfte och ändamål, för vilka arméns nya änke- och pupillkassa verkade, fonden icke finge belastas med någon förvaltningskostnad »för det helt visst icke besvärliga omhänderhavandet av fonden».

262 Flottans pensionskassa. Pensionsväsendets uppkomst och utveckling. Ursprunget till marinens pensionsväsende föreligger i en i Stockholm den 1 juli 1642 ingången frivillig, skriftlig överenskommelse mellan »underskrivne över- och underofficerare, båtsmän, bösseskyttar, timmermän, snickare, smeder in. fl.», som tjänade under rikels amiralitet och sjöstat, varigenom de medgåvo, att av varje daler, som de åtnjöto i lön, finge avdragas en fyrk. Dessa penningar, tillika med vad som kunde falla uti »armbössan» hemma och på resor, skulle mottagas och redovisas av »bokhållaren». Holmamiralen jämte superintendenten vid amiralitetet utsagos att vara tillsyningsmän över de insamlade medlen och deras förvaltning. Dispositionen av dessa förbehölls däremot amiralitetskollegium. Beträffande medlens användande stadgades i överenskommelsen, alt, när någon skattades värdig att »benificeras» på grund av att han ej vidare förmådde tjäna eller han vore så fattig, att han ej kunde försörja sig, skulle kollegium giva honom en »sedel» till nämnda inspektörer på så mycket man fann skäligt bevilja honom till underhåll om året. Genom ett den 31 oktober 1646 av drottning Kristina utfärdat kungl. brev förordnades, att i Stockholm skulle inrättas ett hospital för uppehälle och försörjning av förlamade eller eljest till tjänst odugliga medlemmar av sjöfolket. Till hospitalets underhåll anvisades inflytande armbössemedel från hamnarna och sjötullarna i riket. Ytterligare förmåner tillades hospitalet genom en kungl. resolution den 10 februari 1648, då till detsamma uppläts en lämplig tomt pä Ladugårdsgärdet. Samtidigt anslogos 1 500 daler silvermynt av kronans räntor till underhållet. Hospitalet blev emellertid aldrig anlagt, utan de till detsamma anslagna inkomsterna ingingo tillika med de förut nämnda löneavdragen enligt 1642 års överenskommelse till amiralitetskassören. Den 29 april 1681 utfärdade amiralitetskollegium reglemente för amiralitetsarmbössan. I inledningen till detta säges, att Kungl. Maj:ts avsikt med armbössans inrättande genom att till densamma anslå vissa medel från stora sjötullen vore, att de undersåtar vid amiralitetet, som genom trogna och tappra tjänster mot rikets fiender blivit förlamade, skulle kunna bliva belönade med någon premie, samt att de, som vid kronans arbeten kommit till skada eller på grund av ålder blivit orkeslösa, måtte bliva med någon erkänsla omfattade. Det första reglementet för amiralitetskrigsmanskassan utfärdades den 28 april 1696 av Kungl. Maj:t, som härvid tog alla kassans medel under sin egen disposition. Amiralitetsstaternas fullmäktige väckte vid 1751 års riksdag fråga om ratt for officerare att vid avskedstagandet behålla å stat innehavande lön, varvid efterträdarna skulle vara förbundna att tjäna med bibehållande av förut innehavda löner, intill dess tillgång genom den avskedades frånfälle bereddes. Genom ett kungl. brev den 22 juni 1752 bifölls framställningen i så måtto, att varje särskilt sådant fall skulle i underdånighet anmälas, varefter den anmälde, om han därtill prövades värdig, kunde benådas med fulla lönens åtnjutande, varemot så stor del av den avskedades lön, som motsvarade det gratial från kassan, vartill han efter reglementet vore berättigad, fördelades på de efterträdande. Genom en dylik anordning kunde, ansågs det, de. som vid amiralitetet tjänat länge och väl, på ålderdomen bliva hugnade med tillräckligare underhåll på samma gång som flottan utan rikets betungande med ökade utgifter bleve försedd med officerare av »bättre vigör». Enligt vad ett kungl. brev den 20 juni 1762 ger vid handen, hade då blivit ifrågasatt, att officerare skulle göra frivilliga sammanskott i ändamål, att de, som efter långvarig och trogen tjänst togo avsked, skulle kunna få sin lön i pension från kassan utan sådan olägenhet för efterträdarna, som nyssnämnda bestämmelse i 1752 års kungl. brev medförde. Detta förslag fastställdes genom den 16 juli 1783

263 utfärdad kungl. förordning angående pension för tjänstemän under amiralitetsstaterna. Denna pensionsinrättning skulle i alla tider vara förenad med amiralitetskrigsmanskassan under amiralitetskollegii direktion. Kassan fick sålunda härigenom till ändamål att vara en verklig pensionsanstalt för alla löntagare vid amiralitetet och örlogsflottan. Med år 1762 inträdde en sådan förändring i kassans förvaltning, att amiralitetsstaten lämnades tillfälle att därvid bliva hörd. I ett kungl. brev den 14 juni nämnda år förordnades om val av 3 deputerade, vilka berättigades att en eller flere gånger om året sammanträda med den av amiralitetskollegii ledamöter, som hade kassan under inseende, för att göra sig underrättade om kassans tillstånd. I samband med amiralitetskollegii indragning, varom föreskrifter meddelades i ett kungl. brev den 5 maj 1791, ställdes kassan under generalsjömilitiekontorets i Stockholm inseende i så måtto att kontoret ägde utbetala, vad efter stat och författningar till bestämda belopp borde utgå. Kassans egentliga förvaltning uppdrogs åt en särskild direktion, varjämte tjänstemännen vid amiralitetet berättigades att vart tredje år genom valde revisorer granska kassans räkenskaper och förvaltning. Med 1794 års utgång upplöstes generalsjömilitiekontoret, varefter kassan enligt beslut den 16 augusti samma år ställdes under storamiralsämbetet. Ett kungl. brev av den 19 augusti 1795 innehåller vidare, att kassans förvaltning fortfarande skulle förbliva under nämnda ämbetes inseende enligt samma grunder, som varit gällande, då amiralitetskollegium innehade detta bestyr. Storamiralsämbetet upphörde emellertid redan den 7 november 1796 och efterträddes av en kommitté för förvaltningen av örlogsflottans ärenden. Enligt den 16 januari 1797 utfärdad instruktion för denna kommitté bestämdes, att kassan åter skulle erhålla egen direktion, bestående av ordföranden i kommittén och dess civile ledamot samt 2 militärer och 1 civil, vilka skulle väljas av amiralitetsstaterna. Den 27 juni 1806 meddelade Kungl. Maj:t nya föreskrifter angående kassans styrelse och förvaltning. Kassans styrelse skulle utgöras av en ordförande och 2 ledamöter, utsedde av Kungl. Maj:t, samt 2 ledamöter, utsedde av amiralitetets tjänstgörande och pensionerade stater. Revision av kassans förvaltning skulle årligen verkställas av 4 revisorer. Kassans räkenskaper skulle, sedan nämnda revision försiggått, insändas till kammarrätten för ytterligare revision, Den 20 december 1825 fastställdes nytt reglemente. Enligt detta erhöll kassan sin nuvarande uppdelning i två särskilda fonder, pensions- och gratialfonderna, vilka tillades var sin andel i kassans dåvarande tillgångar och inkomster, den förra avseende pensioneringen av ämbets- och tjänstemän samt gemenskapen, den senare pensioneringen av änkor och barn. I kassans styrelse gjordes ej annan ändring än att styrelsen skulle bestå av befälhavande amiralen i Karlskrona såsom ordförande, en föredragande ledamot, som av Kungl. Maj:t utnämndes, och 3 av flottans stater i Karlskrona valda ledamöter. Tillika förordnades, att amiralitetsstaterna skulle höras över alla förslag till ändringar i reglementet. Enligt föreskrift av Kungl. Maj :t utarbetade direktionen ett nytt förslag till reglemente, vilket den 26 oktober 1838 vann Kungl. Maj:ts fastställelse. I fråga om sättet för kassans styrelse och förvaltning skedde genom detsamma ingen förändring. Detta reglemente blev därefter gällande ända till den 22 januari 1892, då Kungl. Maj:t fastställde ett nytt reglemente, i vilket kassans benämning ändrades till flottans pensionskassa. Från den 1 januari 1900 trädde sedermera ett den 17 november 1899 fastställt reglemente i kraft. Detta innebar dock ej någon ändring i avseende på pensionskassans förvaltning eller pensioneringsföreskrifterna. I samband med att från och med år 1861 en ny lönereglering genomfördes för flottans kårer och stater, fastställdes genom kungl. cirkuläret den 20 november 1860 ny pensionsstat. Pensionsbeloppen höjdes. I ändamål att sätta amiralitetskrigs-

264 manskassan i stånd att till den, som sökte avsked, genast utgiva pension enligt de för kassan gällande pensioneringsgrunderna samt för att bereda tillgång till de förhöjda pensionernas utbetalande, hade riksdagen anvisat ett särskilt kreditiv. Pensionsstaten finge nämligen icke verka ändring i kassans egna förbindelser utan skulle från den nya pensionen avräknas det pensionsbelopp, som enligt kassans reglemente borde utgå efter den lön, vilken med tjänsten var förenad före 1858 års ingång. Skillnaden mellan pensionerna enligt den gamla och nya beräkningsgrunden erhöll namn av fyllnadspension, vilken, utan att några avgifter för densamma erlades, utgick från statsverket. En annan förändring av ingripande betydelse genomfördes även i samband med denna pensionsreglering i det att pensionsfondens tillväxt begränsades. Dessa åtgärder tillsammans inneburo i själva verket, att staten till gagnet om ock ej till namnet övertog pensionsfonden mot det att staten åtog sig den utvidgade pensioneringsskyldigheten. 1860 års cirkulär efterföljdes från den 1 januari 1877 av den 3 november 1876 fastställda, i huvudsak ännu gällande, grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar, vilka grunder sedermera i princip blivit gällande även för flottans civilmilitära kårer samt för kustartilleriet. Det år 1892 fastställda reglementet för flottans pensionskassa medförde den ändringen i fråga om dess förvaltning, att pensionskassan ställdes under överstyrelse av fullmäktige, bestående av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt 16 av kassadelägarna enligt vissa grunder valda ledamöter. Fullmäktige åligga att välja de 3 ledamöter av direktionen samt 4 revisorer, som dessförinnan valts av flottans kårer och stater. Föreskrifter angående pensionering av officerare, underofficerare och vederlikar. Enligt den år 1642 ingångna överenskommelsen ägde amiralitetskollegium pröva den avskedades behov av pension och att med hänsyn härtill bestämma det belopp, som skulle utgå i pension. Genom det år 1681 fastställda reglementet bestämdes vissa grunder för pensionsberäkningen. Pensionsbeloppen enligt 1696 ärs reglemente voro i huvudsak överensstämmande med vad som föreskrivits i 1681 ärs reglemente. Dessutom bestämdes emellertid, alt då underhållstagare genom döden avginge, hans anhöriga skulle erhålla Ivå månaders gratial till begravningshjälp. Dessa bestämmelser synas i huvudsak varit gällande ända till dess Kungl. Maj:t den 16 juli 1783 fastställde reglemente angående pension för tjänstemän under amiralitetsstaterna. Enligt detta tillkom pensionsrätt alla löntagare vid amiralitetskollegii verk och vissa stater vid örlogsflottan, dä de efter 30 tjänstår vid amiralitetet, räknade från 20 års ålder, togo avsked; den, vilken, innan han uppnått de utsatta ålders- och tjänståren, genom olyckshändelse i eller genom tjänstgörandet blivit så skadad, att han ej förmådde vidare tjäna, berättigades att genast erhålla pension. Pensionsbeloppet skulle i regel utgå med lika belopp som innehavande lön på stat. I 1825 års reglemente bestämdes, att ämbets- och tjänstemän vid avskedstagandet voro berättigade till full pension, såvida de stått i verklig tjänst vid flottan i 30 år och under denna tid erlagt pensionsavgifter samt uppnått 55 års ålder. Den, som blivit till vidare tjänstgöring oförmögen genom erhållna skador i krig eller genom kroppsskada eller obotlig sjukdom, som uppkommit i följd av olyckshändelse under utövning av kronans tjänst, tillförsäkrades pension till fullt belopp, även om fordringarna på tjänste- och åldersår ej voro fyllda. Då det emellertid kunde antagas, att pensionsfonden ej lämnade tillgäng till pensioners bestridande enligt dessa grunder, bestämdes, att den, som ej kunde erhålla pension, finge kvarstå i tjänst i avbidan på pensionstillgång.

265 Den i 1825 års reglemente fastställda pensionsstaten hade genom kungl. brevet den 11 november 1834, 1838 års reglemente och kungl. cirkuläret den 20 november 1860 utbytts mot nya med något ändrad indelning av pensionärerna och innefattande ej obetydligt höjda pensionsbelopp. Med år 1861, då en ny definitiv lönereglering för flottans stater och kårer började att tillämpas, vidtog en väsentlig förändring i pensionsväsendet för nämnda kårer och stater enligt cirkuläret av den 20 november 1860. Häri fastställdes ny pensionsstat med höjda pensioner varvid begreppet fyllnadspension infördes.. Såsom villkor för erhållande av fyllnadspension, varmed såsom förut nämnts, förstods skillnaden mellan hela pensionsförmånen och kassapensionen, stadgades, att den pensionsberättigade skulle hava uppnått, amiral 65, kommendör med vederlike ävensom civile ämbets- och tjänsteman 60 samt alla övriga 55 års ålder. Alla, som före 65 års ålder avgingo ur tjänst med fyllnadspension, skulle vara förbundne att vid krig och större rustningar tjänstgöra, kommendörer, kommendörkaptener med vederlikar samt civile ämbets- och tjänstemän intill fyllda 65 år samt alla övriga till 60 års ålder. Genom de år 1876 fastställda pensioneringsgrunderna, som fortfarande gälla, beviljades förbättrade pensioner, som anslöto sig till en dessförinnan fastställd lönereglering. Av pensionsförmånen skulle två tredjedelar anses utgöra pension och en tredjedel fyllnadspension. Nådar till begravningshjälp efter avskedade ämbets- och tjänstemän vid amiralitetet bestods enligt kungl. förordning den 11 december 1775 av allmänna nådårsfonden. Häri skedde ändring genom kungl. brevet den 9 februari 1809, vilket ålade kassan att utbetala den begravningshjälp, som stärbhuset efter en avliden pensionär hade rätt att erhålla. I överensstämmelse härmed föreskrevs i 1825 års reglemente, att stärbhusdelägarna efter avliden pensionär skulle undfå ett halvt års pension såsom begravningshjälp. I 1838 års reglemente gjordes häri den ändring, att begravningshjälp efter avliden pensionär skulle utbetalas med det av den avgångnes lön besparda och till kassan inlevererade nådar eller nådmånad. Genom kungl. brev den 17 september 1851 avskaffades all rätt till begravningshjälp efter ämbets- och tjänstemän från och med 1852 års början. Föreskrifter angående pensionering av gemenskap. Den 1642 ingångna överenskommelsen synes i första hand hava avsett att bereda understöd åt dem bland gemenskapen, som ej längre av ålder eller sjukdom kunde göra tjänst. Även är det antagligt, att drottning Kristina vid den donation av vissa inkomster för ett hospital för försörjning av till tjänst odugliga medlemmar av sjöfolket främst haft manskapet i tankarna. Ännu i de reglementen, som åren 1681 och 1696 utfärdades för amiralitetsarmbössan och amiralitetskrigsmanskassan, är det försörjningen av gemenskapen och det lägst avlönade befälet, som främst avses. Såsom förut är anmärkt, skildes i dessa reglementen mellan två klasser underhållstagare. Till den ena hänfördes de, som uti krig eller eljest i tjänsten blivit så förlamade, att de icke vidare kunde göra tjänst, I den andra upptogos de, som av hög ålder eller av annan orsak blivit så orkeslösa, att de icke vidare förmådde göra tjänst, Enligt ett kungl. brev den 8 februari 1776 tillkom såsom ytterligare bestämmelse för rättighet till understöd i sistnämnda klass att hava uppnått 60 års ålder och innehava 30 tjänstår. Uti en av amiralitetskollegium den 30 november 1786 utfärdad kungörelse angående förbättring i gratialen för gemenskapen bestämdes 5 klasser, 3 för i tjänsten skadade och 2 för orkeslösa. För de förra var klassindelningen grundad på skadans uppkomst och art; för de senare klasserna var tjänstetidens längd bestämmande. Denna indelningsgrund har i senare reglementen i stort sett bibehållits.

266 Formellt tillhörde gemenskapspensioneringen fortfarande amiralitetskrigsmanskassan, vilken med sina inkomster ombesörjde densamma. En ändring häri vidtogs vid 1876 års riksdag, då staten övertog densamma i gengäld mot att kassan till staten överlämnade 230 000 kronor. I samband härmed utfärdades nya bestämmelser för denna pensionering genom den 24 november 1876 fastställda grunder i avseende å gemenskapens pensionering samt ett härpå grundat den 31 oktober 1879 utfärdat reglemente för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap, vilket fortfarande är gällande. År 1816 inrättades en så kallad invalid- och pensionsstat för örlogsflottan, avsedd för hantverkare m. fl., vilka tjänat länge, troget och väl. Denna pensionering, vars handhavande jämväl uppdrogs till styrelsen för amiralitetskrigsmanskassan, förenades genom 1876 års pensioneringsgrunder med pensioneringen av flottans gemenskap. Sedan år 1910 gälla dock ånyo särskilda bestämmelser för beräkningen av pensionsbeloppen till daglönare. Stärbhusel efter avliden understödstagare bland gemenskapen är alltsedan 1696 års reglemente tillförsäkrad 2 månaders understöd till begravningshjälp. Föreskrifter angående gratialering av änkor och barn. Alltifrån det den 29 april 1681 utfärdade reglementet för amiralitetsarmbössan har viss rätt till understöd tillkommit änkor och barn. Genom nämnda reglemente bestämdes nämligen, att samma underhåll, som i detsamma tillmättes dem, som i krig blivit förlamade, skulle i 5 år utgå till änkor eller faderlösa barn efter den, som i krig tillsatt livet. Rätten till gratial ur kassan till änkor och barn utsträcktes genom kungl. brev den 3 december 1745 jämväl till änkor och barn efter innehavare av högre befattningar än 1681 och 1696 års reglementen upptogo. Den 14 mars 1750 fastställdes ett nytt reglemente angående förbättring i gratialen för änkor och barn. Häri stadgades bl. a., att gratial till änka och barn kunde beviljas ej blott för 5 år, utan jämväl till vissa procent av löneri för 10 år eller för livstid, särskilt i den händelse mannen eller fadern omkommit i kronans tjänst. Förbättrade gratial åt änkor och barn beviljades genom 1783 års reglemente, som i detta hänseende i stället för att bygga gratialen på mannens lön, satte detsamma till bestämt belopp för varje beställning. År 1834 fastställdes ny gratialstat av innehåll, att änka skulle tilläggas 1/fl av den pension mannen efter den samtidigt fastställda nya pensionsstaten tillkomme. I 1838 års reglemente höjdes gratialet till 1 / 5 av mannens pension. Genom skilda kungl. brev den 4 februari 1848 och den 13 november 1860 medgavs gratialförmånens ytterligare förhöjning först till V* och sedan till 1 / 8 av den avlidnes pensionsförmån. Vid detta belopp bibehöllos gratialförmånerna ända tills nya grunder bestämdes genom 1892 års reglemente för flottans pensionskassa, då gratiallagarna indelades i 4 klasser, 3 för officersänkor och 1 för underofficersänkor. Högsta beloppet var 1 000 kronor för amiralsänka och lägsta 237 kronor 50 öre för underofficersänka. Denna klassindelning har därefter bibehållits, ehuru med någon tillökning i gratialen, så att högsta och lägsta beloppen enligt reglementet nu utgöra resp. 1 380 och 460 kronor. Enligt gällande beslut av fullmäktige, vilket årligen underställes Kungl. Maj:ts prövning, utgå gratialen dock med ytterligare 10 % förhöjda belopp. På gratial under 600 kronor utgår enligt särskilt riksdagsbeslut pensionstillägg. Enligt äldre reglementen och stadganden ägde ogift dotter uppbära gratial även sedan hon uppnått 21 års ålder. Denna rätt borttogs genom 1892 ärs reglemente beträffande därefter i kassan inträdande delägare. Den rätt till underhåll i 5 år, som alltsedan det första för amiralitetskrigsmanskassan år 1681 utfärdade reglementet varit tillförsäkrad änka efter den av gemenskapen, vilken omkommit genom olyckshändelse i tjänsten, och som i senare regie-

267 menten benämnts nådegåva, upphörde genom kungörelsen den 10 december 1909, sedan särskild förordning utfärdats om ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Pensionsväsendets inkomster. Sveriges regenter och dess riksdag hava vid upprepade tillfällen visat sin bevågenhet gentemot den verksamhet, som genom amiralitetsarmbössan med dess efterföljare, amiralitetskrigsmanskassan och flottans pensionskassa, utövats, och genom donationer av egendom och till Kungl. Maj:t eller riksdagens förfogande stående inkomster understött dess verksamhet. Arm- och lästpenningar. Såsom redan i det föregående omtalats, anslog drottning Kristina, i samband med att hon föreskrev, att ett hospital för uppehälle och försörjning av vanfört och orkeslöst sjöfolk skulle upprättas i Stockholm, härtill alla penningar, som föllo uti armbössorna vid hamnarna och sjökanterna i Sverige och underlydande provinser, såsom »ett evärderligt till hospitalet, vilket vid sjöstaten upprättas skulle, förordnat deputat och underhåll». Beloppet av vad som borde nedläggas i armbössorna för allt inkommande och utgående gods, bestämdes genom kungl. resolutionen den 30 mars 1647 till 2 öre för varje hundra daler av godsets värde. Härförutom tillhörde kassan vad som lämnades i armbössorna för alla inoch utgående fartyg vid stora sjötullarna. Även sistnämnda föräring utbyttes genom kungl. brevet den 20 mars 1680 mot en bestämd avgift eller 1 öre för varje läst, som fartyget var dräktigt. Dessa båda avgifter blevo ytterligare under namn av arm- och lästpenningar stadfästade i en kungl. förordning den 6 maj 1691 och i kungl. förordningen den 11 maj 1696 om amiralitetskrigsmanskassans inkomster. Från och med 1783 sammanslogos ifrågavarande avgifter med tullen och anvisades genom kungl. brevet den 7 april 1783 till kassan såsom ersättning ett årligt anslag av statsmedel med 5 500 rdr sp. Häri inräknades dock icke arm- och lästpenningarna i Pommern, för vilka de äldre föreskrifterna fortfarande gällde. Förstnämnda ersättning indrogs med år 1797. Inkomsten av arm- och lästpenningar från Pommern upphörde, då denna provins avträddes, men riksens ständer ansåg billigheten och behovet fordra, att kassan erhöll ersättning för den förlorade inkomsten med 3 000 rdr b:co, vilket belopp alltjämt ingår till gratialfonden. Djurgårdstomterna. Genom i det föregående omnämnda breven den 31 oktober 1646 och den 10 februari 1648 förärades »en därtill tjänlig och lämplig plats på Ladugårdslandet, som vore under Kungl. Maj:ts fria disposition», till ett hospital för sjöfolket. Denna tomtplats måste åter avstås till kronan på grund av ett brev den 18 april 1681, men i vederlag erhölls »den plats på Djurgården, där sjuke båtsmän brukade förplägas», vilket utbyte bekräftades för kassans räkning genom kungl. förordningen den 11 maj 1696 med det tillägg, att kassan hade att göra sig av nämnda plats med bortarrenderande eller eljest all den nytta, som bäst kunde erhållas. Under tidernas lopo försålde kassan området med undantag av det till flottan utarrenderade s. k. Galervarvet. Arrendeavgiften tillföll gratialfonden. Då kronan gjorde kassan rätten till detta område stridig, instämde direktionen Kungl. Maj:t och kronan till Stockholms rådhusrätt med yrkande om förpliktigande för kronan att till pensionskassans fria disposition avträda området. Genom Högsta domstolens utslag den 4 september 1903 blevo pensionskassans anspråk, enär pensionskassan icke kunnat förebringa tillräcklig bevisning om det donerade områdets verkliga utsträckning, avvisade. Centonal. Sedan uti ett kungl. brev den 9 juli 1661 till Vadstena krigsmanshus anslagits 1 % av alla löner, vilken skatt benämndes centonal, förordnades medelst kungl. breven den 12 och 27 april 1682, att vad som i centonal innehölls av amiralitetsstaten skulle gå till dess krigsmanshuskassa. Med anledning av riksens ständers anhållan, att mera enkelhet och bättre system måtte införas i åtskilliga verks räkenskaper, föreslog statskontoret den 19 december 1833 att i stället för den

268 dittills verkställda innehållningen av centonalen på lönerna, löntagarna skulle i sammanhang med bevillning å lön påföras en mot centonalens belopp svarande förhöjd avgift, vilken skulle ingå till riksgäldskontoret. Riksgäldskontorets bidrag till statsverket skulle i stället ökas med ett anslag, som skulle uppföras på riksstaten för att såsom ersättning för centonalmedlen komma vederbörande verk och kassor, som hade dessa medel sig anslagna, till godo. I anledning härav beslöt riksens ständer enligt skrivelse den 6 oktober 1834, att centonalavgiften skulle uttagas i sammanhang med den allmänna bevillningen, varvid gjordes det uttalande, att den ersättning, som tillkomme Vadstena krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan, borde vid varje riksdag till beloppet bestämmas. I överensstämmelse härmed uppfördes på riksstaten ett årligt anslag till amiralitetskrigsmanskassan av 5 000 rdr b:co, motsvarande medeltalet av centonalavgiften för 10 år. Förhöjningar i kassans ersättning för ifrågavarande avgift beviljades från och med 1841 med 400 rdr b:co och från och med 1845 med ytterligare 600 rdr b:co till 6 000 rdr b:co, vilket belopp, numera motsvarande 9 000 kronor, därefter alltjämt tillgodokommit kassans pensionsfond. Avancementspenningar. Genom en kungl. förordning den 13 december 1677 bestämdes, att envar, som av Kungl. Maj:t åtnjöt några benificier eller avancementer, skulle till Vadstena krigsmanshus erlägga en i förordningen för varje särskild befattning bestämd avgift. Samma bestämmelse skulle tillämpas vid amiralitetet till amiralitetskrigsmanskassans fördel enligt ett kungl. brev den 16 januari 1685. I kungl. förordningen om Vadstena krigsmanshuskassas inkomster den 31 december 1689 fastställdes avancementsavgiften till 2 % av lönen för den tillträdda tjänsten nied förklarande, att denna avgift av amiralitetsstaterna skulle tillhöra amiralitetsarmbössan. Detta stadgande förnyades i kungl. förordningen den 11 maj 1696. i vilken avgiften för flertalet befattningar till beloppet bestämdes. Med år 1852 blev genom riksdagens beslut avancementspenningarna utbytta mot karta sigillata, varvid kassan i ersättning för härigenom förlorad inkomst tillerkändes ett årligt ersättningsanslag av 563 x / 3 rdr b:co, som därefter kommit pensionsfonden till godo, numera utgående med 845 kronor. Inskrivningspenningar. Av amiralitetskrigsmanskassans huvudbok för år 1689 inhämtas, att inskrivningspenningar av gemenskap, som blivit vid amiralitetet anställd, tillflutit kassan med 1 559 daler smt. Något äldre stadgande rörande denna avgift, som, vad armén angår, varit påbjuden till förmån för Vadstena krigsmanshuskassa sedan år 1677, har icke kunnat återfinnas i fråga om amiralitetet. Ett kungl. brev den 25 mars 1696 och förordningen den 11 maj samma år föreskriva, att när någon båtsman antages till ordinarie hantverkare vid amiralitetet, skall han till amiralitetskrigsmanskassan giva 2 daler, och att varje nyskriven eller legd båtsman skall vid inskrivningen betala 1 daler och en fördubblingsbåtman 16 öre smt. I överensstämmelse med riksens ständers beslut blevo genom kungl. kungörelsen den 17 september och kungl. brevet den 21 oktober 1851 inskrivningspenningarna eftergivna mot ett till kassan utfäst årligt ersättningsanslag på riksstaten av 200 rdr b:co eller 300 kronor, som därefter ingått till pensionsfonden. Av- och tillträdesavgifter. I kungl. förordningen den 11 maj 1696 erinras, att det till förmån för Vadstena krigsmanshus vore stadgat, att vid de förändringar, som med rusthållen inträffade, borde såväl vid till- som avträdandet betalas en avgift till bemälda krigsmanshus. Alldenstund båtsmanshållet och indelningen i Södra Möre och Blekinge i vissa avseenden hade gemenskap med och samma egenskap som rustningsrättigheter och ryttarehåll, påbjöds därför genom nämnda och senare förordningar, att den, som tillhandlade sig eller sålde rättighet till båtsmanshåll, skulle betala visst belopp. Med år 1852 blevo även dessa avgifter utbytta mot karta sigillata, varvid kassan enligt kungl. brev den 21 oktober 1851 tillförsäkrades ett årligt ersättningsanslag av 9 633 rdr 16 sk. b:co med förklarande att, såframt det

269 kunde ådagaläggas, att genom fortfarande av förenämnda dittills påbjudna avgifter högre inkomst skulle hava uppkommit, en därefter lämpad förhöjning i anslaget borde ske. Tid efter annan höjdes i anledning härav anslaget, så att detsamma år 1860 utgick med 17 000 rdr b:co. Genom kungl. brev den 23 november 1860 förklarades, att rätten till vidare förhöjning i anslaget upphörde, varefter anslaget med oförändrat belopp eller numera 25 500 kronor ingått till pensionsfonden. Passageraravgift. Resande till utrikes orter hade att för erhållande av pass erlägga en viss avgift till inkvarteringskassan enligt kungl. brev den 26 november 1734. Denna avgift tillerkändes amiralitetskrigsmanskassan genom kungl. brev den 29 mars 1798. Med år 1852 utbyttes denna avgift mot karta sigillata, varefter gratialfonden såsom ersättning för härigenom förlorad inkomst årligen uppburit ett belopp, i nuvarande mynt uppgående till 2 955 kronor. Nådårs- och begravningshjälpsbesparingar. Vid överlämnande av förslag till det är 1825 för kassan fastställda reglementet gjordes underdånig framställning, att de under benämning begravningshjälp för ämbets- och tjänstemän vid amiralitetet skeende löneinnehållningarna måtte komina kassan till godo. Sedan riksdagens medgivande inhämtats, bifölls framställningen genom kungl. brevet den 13 mars 1830. Dessa nådårs- och begravningshjälpsbesparingar utbyttes enligt kungl. brevet den 17 september 1851 mot ett statsanslag av 1 720 rdr b:co och utgår anslaget fortfarande med motsvarande värde i kronor, utgörande 2 580 kronor, vilket belopp tillföres gratialfonden. Vakans- och liggetidsbesparingar. I sammanhang med förslaget till 1825 års reglemente väcktes även fråga om förändring av vakans- och förslagsliggetiden vid sysslornas återbesättande inom flottan från 3 till 4 månader med anhållan, att lönebesparingen för denna tid måtte bliva anslagen till kassan. Genom kungl. brev den 15 februari 1841 blev denna framställning bifallen och genom brev den 25 maj samma år anvisades densamma till kassans pensionsfond. Likmätigt kungörelse den 17 september 1851 upphörde dessa löneinnehållningar från och med 1852, varefter kassan i ersättning åtnjöt ett årligt anslag av 1680 rdr b:co eller 2 520 kronor, av vilket belopp dock 1 905 kronor indrogs till statsverket från och med år 1878. En per mille-avgift. I kungl. kungörelsen den 23 januari 1811 angående förökade avgifter till Vadstena krigsmanshuskassa påbjöds, att vid köp av fast egendom, skulle en per mille till krigsmanshuskassan inbetalas. I sammanhang med avgivandet av förslag till 1825 års reglemente gjordes underdånig framställning, att denna avgift vid alla köp av roterade båtsmanshemman i riket och husköp i Karlskrona skulle tillfalla amiralitetskrigsmanskassan. Sedan frågan varit underställd riksdagens prövning, förordnades genom kungl. brev den 23 juli 1831, att en per mille-avgift över hela riket, vilken avgift därefter som dittills finge uppbäras av Vadstena krigsmanshus, skulle mellan krigsmanshuset och amiralitetskrigsmanssan fördelas sålunda, att sistnämnda kassa årligen erhölle en åttondel av behållna inkomsten. I samband med att denna avgift år 1852 utbyttes mot karta sigillata beviljades Vadstena krigsmanhuskassa ett årligt anslag av 26 100 rdr b:co, av vilket amiralitetskrigsmanskassan borde erhålla en åttondel.. Anslaget höjdes år 1858 till 53 400 rdr rmt., varefter gratialfonden årligen uppburit åttondelen härav eller numera 6 675 kronor. Prismedel. I kungl. reglementet den 12 april 1808 huru förhållas bör med uppbringningar till sjöss stadgas bland annat, att outtagna prispenningar borde avlämnas till amiralitetskrigsmanskassan att därstädes förvaras och vederbörande tillhandahållas i 10 år, varefter av de då outtagna medlen hälften skulle tillfalla amiralitetskrigsmanskassan och återstoden Vadstena krigsmanshus, samt att av inflytande medel för skepp och gods, som efter laga kraftvunnen dom såldes, borde 2 % av beloppet lika fördelas mellan amiralitetskrigsmanskassan och sjömanshuset i den

270 ort, där kaparefartyget blivit utrustat. Senaste gång, några prismedel tillförts kassans inkomster, var år 1825. Då något krig, i vilket riket varit inblandat, därefter ej varit, hava några inkomster av detta slag ej funnits, men i kassans reglemente är angivet, att prismedel tillhöra pensionsfondens inkomster. Viten. Enligt reglementet för flottans pensionskassa inga bland gratialfondens inkomster viten för försummat inlämnande av redogörelse eller förklaring vid flottans stationer samt för uraktlåtet fullgörande av leverans till eller entreprenad för flottan inom kontraherad tid. Gratialfondens rätt till denna inkomst är erkänd genom riksdagens uttalande i skrivelse den 11 maj 1912, nr 111. Inkomsterna under denna titel äro synnerligen växlande. För 10-årsperioden 1 juli 1924—30 juni 1933 utgjorde sammanlagda beloppet 32 708 kronor. Nuvarande anslag till ersättning för minskade inkomster. De anslag, som enligt vad av den föregående framställningen synes, tid efter annan anvisats till amiralitetskrigsmanskassan såsom ersättning för äldre, sedermera till statsverket indragna inkomster, upptagas från och med 1878 års riksstat såsom ordinarie anslag under elfte huvudtiteln under gemensam rubrik Amiralitetskrigsmanskassan, eller numera, Flottans pensionskassa: Ersättning för minskade inkomster: Pensionsfonden Gratialfonden

kronor 36 320 » i_6 650.

Bidrag till flottans pensionskassas gratialfond. Med anledning av att gratialfondens ställning vid år 1898 företagen försäkringsteknisk utredning befanns synnerligen svag, ingingo 1904 års fullmäktige med underdånig hemställan, att flottans pensionskassas gratialfond i likhet med arméns nya änke- och pupillkassa måtte tillerkännas bidrag av statsmedel, motsvarande 1 1j2 % årligen på summan av de löner och beklädnadsbidrag, vilka enligt gällande stadganden kunna läggas till grund för bestämmande av fyllnadspension för befäl och underbefäl med vederlikar. Efter verkställd utredning föreslog Kungl. Maj:t 1908 års riksdag att bevilja såsom »bidrag till flottans pensionskassas gratialfond» ett ordinarie anslag av 35 000 kronor. Riksdagen fann det vara med billighet överensstämmande, att sådant bidrag utginge till flottans pensionskassa, men då redan till gratialfonden utginge ett årligt anslag av statsmedel å 16 650 kronor, fann sig riksdagen böra begränsa anslaget till det belopp, som erfordrades för att gratialfonden med inräknande av nämnda 16 650 kronor skulle komma i åtnjutande av ett statsbidrag av sammanlagt 35 000 kronor, eller till 18 350 kronor. I mån som personalstaterna vid marinen sedermera ökats, har anslaget successivt höjts, så att det för närvarande utgår med 45 560 kronor. Pensionsavgifter. I det reglemente, som av Kungl. Maj:t den 16 juli 1783 utfärdades angående pension för tjänstemän under amiralitetsstaterna stadgades bl. a., att vid utbetalning av lönerna 1 % skulle avdragas såsom pensionsavgift och kvartalsvis inlevereras till kassan. Genom 1825 års reglemente fastställdes pensionsavgiften att utgå med 4 % av den pension, envar vid avskedstagandet skulle tillkomma. Pensionsavgiften har alltsedan utgått efter denna beräkningsgrund, ehuru från och med år 1877 pensionsavgiften erlägges med 4 % av summan av pension och fyllnadspension. Gratialavgifter. I samband med att löntagarna vid amiralitetsstaterna överenskommo att för kassans bestånd, vad pensionsfonden anginge, från och med år 1826 åtaga sig förhöjd pensionsavgift, förenade de sig även därom, att för tillökning uti gratialen till änkor och barn erlägga ett nytt tillskott under namn av gratialavgift att utgå med 1 % av den pension envar vid avsked tillkomme. I ändamål att bereda tillökning i gratialen, som enligt 1838 års reglemente voro bestämda till */5 av mannens pension, erlades från och med år 1839 dubbel gratialavgift. Genom kungl. brev den 7 januari 1871 bestämdes gratialavgiften i enlig-

271 het med kassadelägarnas frivilliga åtagande att från och med sistnämnda års början utgå med 3 % av pensionen. Den 1 juli 1873 höjdes avgiften till 4 % av pensionen, vilken avgift, då gratialet utgick med 1 / 3 av pensionens belopp motsvarade 12 % av gratialet. Då emellertid gratialfondens inkomster ej förslogo till bestridande av de årliga utgifterna, höjdes gratialavgiften genom kungl. brev den 11 oktober 1895 i enlighet med av 1894 års fullmäktige fattat beslut till 20 % av gratialet, varjämte en försäkringsteknisk utredning av gratialfondens ställning sattes i verket. Med anledning av det resultat, denna utredning gav, höjdes avgifterna för de delägare, som inträtt i kassan före år 1892, till 30 %, och skulle nytillträdande delägare erlägga dels 15 % årlig avgift, dels en med hänsyn till åldern vid inträdet eller befordran beräknad retroaktivavgift. Sedermera hava gratialavgifterna successivt nedsatts, så att den årliga avgiften numera utgår med 13 1j.z % av gratialet. Donationsfonder m. m. Tid efter annan hava under direktionens förvaltning genom testamenten eller gåvobrev ställts belopp, av vilka ränteavkastningen skall användas enligt av testator eller givaren meddelade föreskrifter. H. af Cristiernins invalidinrättning. Den 16 mars 1836 testamenterade kammarherren M. af Cristiernin och hans maka en del av deras vid Uddevalla belägna egendom Bodele till amiralitetskrigsmanskassan för grundläggande av en inrättning, vilken skulle benämnas H. af Cristiernins invalidinrättning, och där blesserade, utfat tiga eller ålderstigna befäl, underbefäl och manskap skulle åtnjuta fri bostad, vård och underhåll. Donationens kapital utgjorde vid utgången av budgetåret 1932/1933 463 107 kronor 46 öre. Då alltså behållningen numera nått den storlek, att det kan ifrågasättas att den av donatorerna avsedda verksamheten skall kunna träda i verksamhet, pågår inom direktionen för närvarande utredning i detta syfte. Genom kungl. brev den 26 juni 1925 har medgivits att o 000 kronor av donationens årliga avkastning få användas till pensioner till belopp av högst 50 kronor till envar av de 100 äldste förutvarande båtsmän, som åtnjuta pension genom flottans pensionskassa. Kontrollör J. F. Blomstedts testamentsfond. I testamente den 2 juni 1829 förordnade kontrollören vid flottan J. F. Blomstedt, att av hans efterlämnade egendom skulle uttagas 800 rdr b:co för att ställas under inseende av direktionen över amiralitetskrigsmanskassan. Den årliga räntan skulle lika fördelas mellan trenne frånfallna mest nödlidande av ämbets- och tjänstemäns vid Karlskrona station helst sjukliga ogifta döttrar eller änkor. Fondens behållning utgör nu 1 309 kronor 18 öre. Kommendör C. J. Blomstedts pensionsinrättning. F. d. kommendören C. J. Blomstedt föreskrev genom ett den 13 december 1862 utfärdat donationsbrev, att av hans efterlämnade förmögenhet 17 000 rdr rmt. skulle överlämnas till amiralitetskrigsmanskassan för att där bilda en särskild understödsanstalt, från vilken årliga pensioner kunde beredas åt flottan tillhöriga militära och civila ämbets- och tjänstemäns ogifta döttrar eller änkor, vilka prövades vara i verkligt behov av dylikt understöd. Pensionsbeloppet fick utgöra högst 100 rdr rmt. ärligen för varje pensionär. Pensionsinrättningens behållning utgjorde den 30 juni 1933 20 938 kronor 86 öre. överstelöjtnant H. W. Blomstedts testamentsfond. Genom testamentariska förordnanden bestämde överstelöjtnanten H. W. Blomstedt och hans maka, att efter deras bortgång en del av deras förmögenhet skulle tillfalla en pensionsinrättning i Karlskrona, som stode under krigsmanskassedirektionens förvaltning, sålunda att var och en av pensionslotterna skulle utgöra 200 rdr rmt. Pensionärerna skulle utses bland oförsörjda döttrar eller änkor till ämbets- och tjänstemän vid flottans station i Karlskrona. Donationens kapitaltillgång den 30 juni 1933 utgjorde 76 648 kronor 15 öre. Ida Wollins testamentsfond. Fröken Ida Wollin i Karlskrona förordnade genom den 16 mars 1863 dagtecknat testamente, att en del av hennes förmögenhet skulle

272 bilda en fond, som skulle ställas under amiralitetskrigsmanskassedirektionens förvaltning, och varav räntan skulle utbetalas såsom livräntepensioner med lika belopp till 4 medellösa, välfrejdade och ogifta fruntimmer, som voro döttrar av avliden militär eller civil ämbets- eller tjänsteman vid någon av flottans kårer. Tvenne av pensionerna skulle dock av direktionen kunna uppdelas i vardera ytterligare två. Enligt bokslutet för räkenskapsåret 1932/1933 uppgick behållningen i fonden till 31 305 kronor 13 öre. Gyllengranatska änkefonden. F. d. statsrådet, konteramiralen, friherre C. A. B. Gyllengranat och hans maka förordnade genom testamente den 17 januari 1863, att av vad av deras egendom återstod, sedan efter deras frånfälle vissa donationer därur utgått, skulle bildas en fond, vilken under förvaltning av direktionen för amiralitetskrigsmanskassan skulle hava till ändamål att, sedan fonden nått en storlek av minst 50 000 kronor, därifrån utdela pensioner, icke överstigande 150 rdr rmt., såsom understöd åt fattiga änkor och döttrar efter officerare vid kungl. flottan. Denna fonds kapital utgör nu 50 358 kronor 80 öre. Kassör Bergs donationfond. Kassören i amiralitetskrigsmanskassan G. E. Bergh bestämde i sitt testamente, att av hans efterlämnade egendom skulle till kungl. direktionen över amiralitetskrigsmanskassan överlämnas värdehandlingar till belopp av 40 000 kronor. Ränteavkastnningen skulle årligen utdelas i pensioner om vardera högst 25 kronor, vilka för närvarande innehavas av i behov varande änkor eller döttrar till avlidna underofficerare eller gemenskap vid marinen. Behållningen i denna fond, vilken benämnes kassör Berghs donationsfond, utgjorde vid utgången av räkenskapsåret 1932/1933 43 564 kronor 54 öre. Kommendör A. J. Rosengrens testamentsfond. Sedan kommendören A. J. Rosengren den 25 juli 1890 avlidit, tillföll i enlighet med testamentariska föreskrifter större delen av hans efterlämnade förmögenhet amiralitetskrigsmanskassan, där den förvaltas under namn av kommendör A. J. Rosengrens testamentsfond. Sedan en fosterdotter till kommendör Rosengren, vilken nu uppbär avkastningen av fonden, avlidit, skall hennes barn erhålla 3 / 5 av kapitalet och räntan å återstående 2 / 5 av kapitalet utdelas såsom pensioner åt behövande änkor efter avlidne officerare vid flottans station i Karlskrona med belopp av 200 kronor till vardera om året. Fonden uppgår för närvarande till 68 702 kronor 68 öre. Konsul W. J. S. Westzgnthius' testamentsfond. Genom den 15 september 1881 upprättat testamente överlämnade förre t. f. svenske och norske konsuln i Barcelona W. J. S. Westzynthius sin efterlämnade förmögenhet till svenska regeringen, varvid han bl. a. föreskrev, att halva avkastningen av denna testamentsgåva skulle användas till förbättrande av ställningen för sjöfolk av varje rang och grad, tillhörande svenska såväl krigs- som handelsflottan, vare sig de voro i aktiv tjänst eller avskedade med eller utan pension. Kungl. Maj:t förordnade den 29 januari 1892, att flottans pensionskassa skulle tilläggas en tredjedel av nämnda testamentsmedel, varefter ytterligare genom brev den 24 november 1893 bestämts, att till understöd härav företrädesvis skulle vara berättigad medlem av flottans sjömanskär, skeppsgosse eller båtsman, som under utövningen av kronans tjänst blivit så svårt skadad eller genom tjänstgöringen ådragit sig sådan sjukdom eller annan åkomma, att han måst avskedas samt därvid upptagits i l:a eller 2:a pensionsklassen. Understöden skola utgå med belopp, högst lika med innehavande pension. Fonden utgjorde den 30 juni 1933 12 012 kronor 89 öre. 1884 års officerares minnesfond. De officerare, som den 20 oktober 1884 avlade sjöofficersexamen, sammansköto vid firandet av 30-årsminnet härav ett belopp av 1 000 kronor, vilket överlämnades till direktionen över flottans pensionskassa för att utgöra en fond, benämnd 1884 års officerares minnesfond, med föreskrift, att avkastningen årligen omkring den 20 oktober skulle såsom understöd tilldelas änka

273 efter en underofficer vid flottan. Änka, vars man omkommit i krig mot rikets fiender, skulle äga företräde till ifrågavarande understöd. Gratialet: Landshövding Nordenfelts minne. Genom brev den 23 januari 1920 anbefalldes, att en av kammarherren T. Nordenfelt år 1885 överlämnad gåva av 1 200 kronor skulle omhändertagas och förvallas av direktionen över flottans pensionskassa. Avkastningen av fonden användes till understöd åt änkor efter matroser vid flottan. Fondens behållning utgör numera 1 665 kronor 32 öre. Konteramiral Sten Ankarcronas understödsfond. Den 17 januari 1921 överlämnade konteramiralen S. J. T. C. Ankarcrona till direktionen över flottans pensionskassa ett belopp av 100 000 kronor i svenska statens 3 */2 % statsränteobligationer med anhållan, att direktionen måtte mottaga och förvalta detsamma under benämning konteramiral Sten Ankarcronas understödsfond. Avkastningen skall, sedan viss del lagts till kapitalet, årligen enligt vissa grunder fördelas mellan sjöofficerssällskapet i Stockholm, sjöunderofficerssällskapet i Karlskrona, sjöunderofficerssällskapeb i Stockholm samt Kungl. flottans korpralers förening i Karlskrona för att i lämpliga belopp utdelas till verkligt behövande bland änkor och minderåriga barn efter officerare, underofficerare, underofficerskorpraler, korpraler och l:a kl. sjömän. Stiftelsens behållning var den 30 juni 1933 bokförd till ett värde av 103 460 kronor 94 öre. Generalmajor Otto Ludvig Beckmans minnesfond. Generalskan Olga Beckman överlämnade den 27 juni 1929 till direktionen ett belopp av 5 000 kronor med anhållan att direktionen ville förvalta detsamma under benämning Generalmajor Otto Ludvig Beckmans minnesfond. Årsavkastningen, sedan Vs av densamma lagts till kapitalet, skall utgå i form av understöd, som icke böra understiga 50 kronor, till behövande änkor eller döttrar efter officerare vid kustartilleriet eller flottan. Fondens behållning den 30 juni 1933 utgjorde 5 265 kronor 86 öre. Matrosers m. fl.:s förutvarande gratialsinrättnings fond. Vid upphörandet av en förut befintlig matrosers m. fl.:s gratialsinrättning överlämnades enligt kungl. brev den 23 oktober 1874 dess kapitalbehållning till förvaltning av amiralitetskrigsmanskassan. Fonden uppgick vid utgången av kalenderåret 1932/1933 till 9 286 kronor 75 öre. Avkastningen utgår i form av understöd eller pensioner till änkor och barn efter matroser och jungmän vid Karlskrona station samt efter daglönare vid båda stationerna.

18 — 343047.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

3 Inledning. De sakkunnigas uppdrag Nu gällande pensioneringsbestämmelser för personal vid försvarsväsendet Redogörelse för de nya pensioneringsbestämmelserna för personal vid civilförvaltningen Avvikelser från de civila pensioneringsgrunderna Pensioneringens omfattning. Ordinarie beställninghavare

19 23

29 Manskap Icke-ordinarie befattningshavare Pensionsunderlag och pensionsavdrag

*"

Handhavandet av den militära tjänstepensioneringen

40 Detaljmotivering.

1 kap. Allmänna bestämmelser. 1 §. Reglementets tillämpningsområde 2 §. Utbetalning av pension 3 §. Pensionsrättens förverkande 4 §. Minskning av pension 5 §. Prövning av pensionsrätt 6 §. Tjänstematrikel 7 §. Avrundning av pensionens belopp

•

66 6o 0<) 69 69 69

2 kap. Ordinarie beställningshavare. 8 §. Tjänstårsberäkning 9 §. Pensionsavdrag 10 §. Avgångsskyldighet 11 §. Rätt till pension 12 §. Ålderspension 13 §. Invalidpension 14 §. Sjukpension

69 /8 78 79

80 80

275 Sid.

15 §. Förtidspension 16 §. Pensionsunderlag och pensionsavdrag 17 §. Pensionsålder

80 87 89

Armén. a) Officerare (utom intendenturpersonal) 91 b) Officerare vid intendenturkåren 9(5 C) Underofficerare 99 d) Musikdirektörer 100 e) Fältläkarkåren och fältveterinärkåren 103 f) Civilmilitära beställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och tygstaten 104 g) Civila beställningshavare 107 h) Polispersonalen 108 M ar i nen. a) Officerare HO b) Underofficerare Hl c) Mariningenjörkåren m. m 114 d) Marinintendenturkåren 115 e) Marinfäkarkåren H7 f) Flottans poliskår 117 g) Flaggkorpraler och högbåtsman 118 h) Övriga beställningshavare 118 Flygvapnet. a) Officerare och underofficerare (med undantag av intendenturpersonal) 1 1 8 b) Intendenturpersonal 122 c) Övrig ordinarie personal 123 18 §. Förflyttning 19 §. Uppskjuten livränta 20 §. Inträde i reserv 3 kap. Icke-ordinarie befattningshavare. 21 §. Tjänstårsberäkning 22 §. Pensionsavdrag 23 §. Rätt till pension 24 §. Beräkning av pension 25 §. Förtidspension 26 §. Pensionsunderlag och pensionsavdrag 27 §. Pensionsålder 28 §. Uppskjuten livränta

126 127 131

t

133 133 134 134 134 135 137 143

4 k a p . R e g l e m e n t e t s t i l l ä m p l i g h e t m. m. 29 §. Reglementets ikraftträdande m. m

143 Övergångsbestämmelser

276 Sid.

Bilagor till reglementet

154 Avvecklingen av de militära pensionskassorna. Arméns pensionskassa Flottans »

155 I70

Fondering och därmed sammanhängande frågor. bestridande. Anslagsberäkningar

• Pensionskostnadernas

181 De sakkunnigas hemställan

188 Författningsförslag

1"

Särskilda yttranden

208 Bilagor. 1—3. Sammanställningar rörande pensionsunderlag, pensionsavgifter och pensionsåldrar 223 4. Exempel till punkten 2 i övergångsbestämmelserna 232 5 — 6. Försäkringsteknisk utredning 235 7. Historik. Arméns pensionskassa

254 Flottans

^>

S t a t e n s o f i e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1934 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n l a g s t i f t n i n g . R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning ang. statens lånefond för s e k u n d ä r l a n Utlåtanden över u t r e d n i n g e n ang. tredje m a n s rått till m o t inteckning i j o r d e g e n d o m , m. m. [37] neutralitet i arbetskonflikter in. m. [10] Betänkande med förslag ang. avsättningen av s m ö r Betankande m e d förslag till lag ang. vissa ekonomiska och a n d r a fettämnen av i n h e m s k t u r s p r u n g . 143] stridsåtgärder m. in. [16] J o r d b r u k s k r e d i t u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag Utlåtanden över b e t ä n k a n d e m e d förslag till lag ang. till kungörelse ang. lån till j o r d b r u k a r e för g e n o m vissa e k o n o m i s k a stridsåtgärder m. m. [30] förande av ackord m. m. [45] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande m e d förslag till b e s t ä m m e l s e r ang. u p p - Betänkande med förslag till lag o m v i r k e s m ä t n i n g h a n d l i n g av l a n t b r u k s p r o d u k t e r m. m. för statens och m. m. [32] k o m m u n a l a inrättningars behov. [15] Industri. Betänkande med förslag till bestämmelser ang. u p p h a n d l i n g av i n h e m s k t bränsle för statens stationära Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934. [17] anläggningar m. nr. [20] 1930 års p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e r ö r a n d e faHandel o c h s j ö f a r t . miljepensionering för tjänstemän vid den civila stats- Betänkande m e d förslag ang. frågan om lämpliga åtförvaltningen och för a r b e t a r e i statens tjänst. [29] gärder till skydd för sjömän vid besök i u t l ä n d s k a B e t ä n k a n d e ang. omorganisation av landsfogdetjänh a m n a r . [5] sterna. [31] Betänkande m e d förslag till sjöarbetstidslag. [8] Betänkande m e d förslag till avlöningsbestämmelser för Betänkande m e d förslag ang. b e m a n n i n g av svenska icke-ordinarie befattningshavare i n o m allmänna civilfartyg j ä m t e statistisk u t r e d n i n g ang. svenska handelsflottans b e m a n n i n g år 1931. [23] förvaltningen. [42] Statens organisationsnämnd. Betänkande m e d förslag Kommunikations väsen. rörande iotsverkets personalfråga och d ä r m e d samm a n h ä n g a n d e förhållanden. [4G] Teknisk-ekonomiska u t r e d n i n g a r r ö r a n d e vägväsendet. 1931 års militärpensionssakkunniga. Betänkande m e d Del 1. Vägar. ]27] Del 3. Avgivna utlåtanden. [28] förslag till tjänstepensionsreglemente för befattnings- Järnvägs- och automobiltrafik. [33] havare vid försvarsväsendet. [49] Varutrafiken m e d bil samt statistisk och kartografisk översikt av totala varutrafiken till och från Stockholm Kommunalförvaltning. u n d e r maj månad 1932. [34] Utredning r ö r a n d e reguljär luftfart samt luftfartsmynStatens och k o m m u n e r n a s finansväsen. dighetens organisation. [48] Belänkande m e d förslag till ä n d r a d e bestämmelser Bank-, kredit- och p e n n i n g v ä s e n . rörande frihamnsväsendet. [36] B e t ä n k a n d e ang. arbetsfördelning m. m. för tulltaxe- Betänkande i fråga o m inrättande av ett i n s t i t u t för rings- och k o n t o r s g ö r o m å l vid tullverket. [38] medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. [7] Polltl. Stadshypotekssakkunnigas b e t ä n k a n d e m e d förslag till Betänkande med förslag till s p r i t d r y c k s f ö r o r d n i n g m . m . förordningar ang. k o n u n g a r i k e t Sveriges s t a d s h y p o tekskassa s a m t ang. g r u n d e r n a för stadshypoteksför[39] eningars bildande och v e r k s a m h e t in. m. [13] Socialpolitik. Utredning i fråga om a n v ä n d a n d e t av p o s t s p a r b a n k e n s Arbetslöshetsutredningens b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, band medel. [2fi] 2. Finanspolitikens e k o n o m i s k a verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, band Försäkrings väsen. 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för b e k ä m p a n d e av u n g d o m s - 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Betänkande m e d förslag rörande revision av den a l l m ä n n a pensionsarbetslösheten. [11] försäkringen. [18] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, b a n d Pensionsförsäkringsreformen. Kortfattad framställning 4. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner av 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag röoch t u l l a r som medel m o t arbetslöshet. [12] r a n d e revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Undersökningar ang. det sociala hjälpklientelet. [141 [19] U l m a n n a arbeten för arbetslöshetens b e k ä m p a n d e i Sverige 1929-1934. [44] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestäm- 1933 års teaterutrednings b e t ä n k a n d e . Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3] Del 2. Utredning römelser ang. statsbidrag till avlöning åt distriktsskörande teaterförhållandena i riket. [21] terskor in. ui. [9] Betänkande ang. den slutna kroppssjukvården i riket Förslag till psalmbok för svenska k y r k a n . [24] Förslag till alternativa koraler. [25] j ä m t e vissa d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e spörsmål. [22] Betänkande m e d u t r e d n i n g och förslag ang. sänkning Utredning och förslag rörande de extra ordinarie lärarnas vid de allmänna läroverken anställningsförhålav läkemedelspriserna, revision a v a p o t e k s v a r u s t a d g a n l a n d e n m. m. [40] m. m. [35] Utredning och förslag ang. en förbättrad ställning för Allmänt näringsväsen. ä m n e n a latin och grekiska vid de a l l m ä n n a läroverken. [41] Fast e g e n d o m . J o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r . Betänkande och förslag ang. statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. [47] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädFörsvarsväsen. gårdsodlingens o m r å d e . [4] Utredning m e d förslag om åtgärder för å s t a d k o m m a n d e av billiga egnahemsbyggnader. |6] Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt. Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1934